UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1889:4)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

OCH

F Ö R S L A G

TILL

DÖFSTUSMEUNDERTISNINGENS ORDNANDE

AFGIFVET AF

DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMITERADE

DEN 15 AUGUSTI 1878.

STOCKHOLM, 1878.

KONGL. BOKTRYCKERI K T,
F. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMAKTIGSTE, ALLERNADIGSTE KONUNG!

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1876 anhållit, det Eders
Kongl. Maj:t måtte låta uppgöra förslag till fullständigt ordnande af döfstumineundervisningen
i riket, så att icke blott lagstadgad undervisning kunde beredas alla i under -

visningsåldern varande döfstumma barn inom landet, utan ock ändamålsenliga åtgärder
vidtagas för åstadkommande af en för ändamålet fullt nöjaktig lärarebildning, har Eders
Kongl. Maj:t den 30 December samma år behagat i nåder uppdraga åt en Komité, deruti
undertecknade blifvit till ledamöter förordnade, att verkställa utredning och afgifva
förslag angående frågan om obligatorisk undervisning för de döfstumma, angående frågan
om döfstummeinstitutets vid Manilla skiljande från institutet för blinda, angående
inträdesålder, lärotid och den allmänna planen för undervisningen, äfvensom utgiftsstat
vid döfstummeinstitutet, angående förhållandet mellan detta institut och de mindre, dels
af kommuner, dels af enskilde i landsorterna upprättade anstalterna för döfstummeundervisning,
äfvensom vilkoren för det statsunderstöd, som borde komma dessa anstalter
till godo, angående sättet och vilkoren för döfstummelärares antagande, de åtgärder, som
för desse lärares utbildning borde vidtagas, och deras löneförmåner och ställning i öfrigt,
samt angående ordnandet af en inspektion öfver döfstummeanstalterna i riket.

Genom nådig remiss sistnämnda dag har Eders Kongl. Maj:t jemväl anbefallt
Komitén att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med yttrande öfver särskilda underdåniga
framställningar

af ombud för döfstummeanstalten vid Hjorted i Östergötland m. fl, dylika anstalter,
att det statsbidrag, som hittills utgått för hvarje vid döfstummeskola undervisadt
medellöst barn med 100 kronor om året, måtte höjas till minst dubbla beloppet, samt

af Direktionen öfver Tysta skolan i Fredriksholm, att Eders Kongl. Maj:t måtte
vidtaga sådana åtgärder, att staten komme att bidraga till aflöning af lärare vid undervisningsanstalter
för döfstumma i samma förhållande, som vid de allmänna folkskolorna.

Eders Kongl. Maj:t har vidare

dels den 1 Juni 1877 uppdragit åt Komitén att, sedan Riksdagen, på Eders
Kongl. Maj:ts framställning, å extra stat för innevarande år anvisat ett anslag af 10,000
kronor för inrättande af en läroanstalt för öfveråriga döfstumma, afgifva underdånigt
yttrande och förslag angående användande ej mindre af detta anslag, än äfven af de
anslag för enahanda ändamål, som, enligt det vid Eders Kongl. Maj:ts framställning i
ämnet till Riksdagen fogade statsrådsprotokoll för den 8 Januari 1877, hvaraf tryckt
exemplar blifvit till Komitén öfverlemnadt, voro afsedda att för de närmast följande
åren af Riksdagen äskas;

dels ock den 28 September samma år begärt Komiténs utlåtande angående den
andel, staten ansåges böra öfvertaga af vården om de i landet befintliga blinda och den
lärarepersonal, som borde af staten för sådant ändamål underhållas, äfvensom angående
ett af Direktionen för Allmänna institutet för döfstumma och blinda å Manilla väckt
förslag om uppförande af en särskild byggnad för inrymmande af en undervisningsanstalt
för blinda.

På sätt Komitén i en den 16 Oktober 1877 aflåten underdånig skrifvelse erinrat,
har Komitén för nöjaktigt fullgörande af det sist berörda uppdraget ansett oundgängligt
att erhålla tillförlitliga upplysningar angående antalet af blinda i riket och åtskilliga

dessa rörande förhållanden; men då de uppgifter, Komitén i sådant afseende begärt
från rikets presterskap, först under innevarande sommar kunnat fullständigt ingå, är
Komitén ännu icke i tillfälle att afgifva det yttrande, Eders Kongl. Maj:t affordra!
Komitén i fråga om de blindas undervisning.

Denna omständighet lärer emellertid desto mindre böra utgöra hinder för Komitén
att, sedan densamma numera afslutat sitt arbete, så vidt det rörer döfstummeundervisningen,
utan vidare uppskof inför Eders Kongl. Maj:t framlägga resultatet af
detta arbete, som det Komitén meddelade uppdrag från början gällt endast de döfstumma,
och Komitén för öfrigt, på sätt här nedan torde vidare få utvecklas, är af den
åsigt, att de båda ifrågavarande afdelningarna af den abnorma skolan böra ordnas helt
och hållet fristående från hvarandra.

Då de särskilda frågor, Eders Kongl. Maj:t beträffande döfstummeundervisningen
öfverlemnat till Komiténs bedömande, äro för denna undervisning af den väsentliga
betydelse, att ett svar derå lämpligast torde finna sitt uttryck i en allmän organisationsplan
för döfstummeundervisningen, har Komitén trott sig icke gå utöfver sin befogenhet,
då Komitén vid fullgörande af sitt uppdrag icke inskränkt sig till besvarande af
de till Komitén hänskjutna frågorna hvar för sig utan sökt att åstadkomma ett fullständigt
förslag till ordnande af döfstummeundervisningen i dess helhet.

Vid bedömande af de åtgärder, som enligt Komiténs åsigt böra vidtagas för de
döfstummas undervisning i vårt land, saknar det icke sitt intresse såväl att kasta en
blick på utlandet och den utveckling, döfstummeundervisningen der uppnått, som ock
tillse, huru förhållandena i detta afseende inom vårt eget land hittills gestaltat sig.

Något mer än ett århundrade har förflutit, sedan ett allmännare intresse började
vakna för de döfstummas undervisning och uppfostran. Enskilda försök att undervisa
dem saknas icke äfven under de föregående tiderna; många af dessa kröntes också
med framgång och lemnade rika erfarenheter i arf för det kommande. Dessa försök
kunna dock endast jemföras med enstaka stjernor i natten. Det var kärleksgerningar,
gjorda i det tysta, som sällan blefvo kända utom den trånga kretsen, der de utfördes.
Föremål för en allmännare uppmärksamhet, för staternas och regeringarnas åtgöranden,
blef denna angelägenhet först efter midten af förra århundradet.

Utgångspunkten för nya sträfvanden i denna riktning blef Paris. Redan den 11
Juni 1749 hade Portugisaren Pereira framstält sin unge elev d’Azy d’Elavigny för den
franska vetenskapsakademien för att visa de resultat, hvilka genom dessa olyckligas
undervisning kunde ernås. Akademien kände sig öfverraskad och uttalade, att den
icke trodde sig kunna nog uppmuntra en konst, som förmådde återgifva åt samhället ett
stort antal medlemmar, hvilka härförutan helt och hållet skulle blifva onyttiga: »det är
att på sätt och vis genom en lycklig metamorfos förvandla dem från djuriska varelser
till menniskor.» Den egentliga vändpunkten i döfstummeundervisningens historia bildar

dock Abbe de l’Epées uppträdande. Tvenne* döfstumma barn, om hvilka han tog vård,
och hvilka han lyckades bibringa undervisning, ingåfvo honom det stora beslutet att
offra sina rika både lekamliga och andliga gåfvor för de döfstummas väl. Han utgå!''
flere skrifter i ämnet. Sin bekanta strid med döfstummeläraren Heinicke i Leipzig hänsköt
han till de förnämsta vetenskapliga sällskap i Europa och begärde deras afgörande.
Han bröt äfven en lans med popularfilosofiens väldigaste kämpe Nikolai i Berlin.
På sådant sätt blef det bildade Europas uppmärksamhet väckt, och det intresse,
som sålunda väcktes, fann rik näring i den filantropiska strömning, som genomträngde
den tiden, och satte icke blott den lärda verlden utan också folkets sinnen i rörelse.

Till framgången af de l’Epées verk bidrog dock i ännu högre grad hans praktiska
verksamhet. Genom hans bemödanden upprättades i Paris år 1760 det första
döfstummeinstitutet. De lyckliga resultat, som här vunnos, de många döfstumma, hvilka
här erhöllo undervisning, voro dock det mest öfvertygande beviset för alla, som ännu
tviflade på sakens möjlighet. Ryktet spreds och ditlockade varmhjertade män från de
flesta länder i Europa. Utbildade i de 1’Epées skola, gingo de sedan ut åt alla håll
såsom de nya idéernas apostlar. Så väl furstarne som folken började få ögonen öppnade
för det länge försummade, och såsom frukter af den nyvaknade ifvern reste sig
det ena döfstummeinstitutet efter det andra. Pariserinstitutet var mönstret. Efter att
först hafva varit stiftarens privata egendom, öfvergick det till statsinstitut två år efter
hans död, eller 1791.

I England hade under den förflutna tiden mycket arbete blifvit nedlagdt till förmån
för de döfstumma, och detta land kan till och med framvisa den förste man, som,
för så vidt kändt är, med framgång undervisat en döfstum, och detta så långt tillbaka
som vid medeltidens början. Men först vid samma tid som i Frankrike visar sig äfven
här ett mera allmänt sträfvande att göra något för de döfstumma. Ett döfstummeinstitut
reser sig nemligen i Edinburgh samma år som i Paris under Thomas Braidwood.
Hans uppträdande var sjelfständigt och oberoende af de 1’Epées. Han bekände sig
också till helt andra grundsatser än denne, hvilka aldrig blifvit förgätna i hans land,
om också inflytandet från andra länder, särskild! från Frankrike, der sedermera mäktigt
gjort sig gällande. Samtidigt med Braidwood uppträdde en annan man, hvilken blef
en mäktigare kämpe för och befordrare af dennes grundsatser och som mera än han
kom att täfla med de l’Epée om inflytandet på döfstummeundervisningens utveckling
inom Europa.

Denne man var Samuel Heinicke. Likasom de 1’Epée i Frankrike, så bröt Heinicke
i Tyskland nya banor för döfstummeundervisningen. Han uppträdde omkring år
1755, alltså samtidigt med sin franske kollega, och utan allt samband med denne. Såsom
skollärare hade han blifvit intresserad för de döfstumma och med lycklig följd undervisat
åtskilliga. På inbjudning af kursachsiska regeringen kom han 1778 till Sachsen
och grundläde der döfstummeinstitutet i Leipzig, den tyska skolans moderinstitut. Innevarande
år har nämnda institut firat det hundraåriga minnet af sin tillvaro.

Väckelsen till en ny omfattande verksamhet för de döfstumma har således utgått
från Frankrike och Tyskland. Paris och de 1’Epée, Leipzig och Heinicke, så heta medelpunkterna
i den nya lifsrörelsen. Men dessa namn kunna också sägas vara utgångspunkter
för tvenne olika riktningar i fråga om de döfstummas undervisning, hvilka
bruka betecknas med benämningarna tyska och franska skolan, tyska och franska metoden.
Redan de båda hufvudmännen förde en temligen het strid med hvarandra, och
hela den följande utvecklingen af döfstummeväsendet har betecknats af en aldrig bolande
fejd mellan förkämparne för de olika riktningarna. Äfven för vårt land är denna
strid icke främmande, och för Komitén har det icke varit den lättaste uppgiften att intaga
en rätt förmedlande ställning mellan partierna. Komitén anser sig derföre, innan
den går vidare, höra i korthet redogöra för de vigtigaste grundsatserna, som förfäktas
å ömse sidor.

Den skola, hvars upphofsman de 1’Epée var, brukar man kalla den äldre franska,
och hon skulle i korthet kunna karakteriseras så: tecken med skrift utan tal. De
l’Epée hade svårt att tro, att den döfstumme kunde lära sig tänka i ordets abstrakta
form. Det naturliga vore för honom att tänka på teckenspråket, som är hans modersmål.
Om han också kunde lära sig tala, hvilket de l’Epée icke ville bestrida, så vore vägen
dertill så svår och vinsten så ringa, att något sådant ingalunda lönade kostnad och
möda. Teckenspråket, hvilket ansågs kunna utbildas till lika rikedom på former och
enligt samma lagar som de fullsinnades språk, vore derföre det förnämsta undervisningsmediet,
och hand i hand dermed gånge skriftspråket, hvilket dock körnare i andra rummet.
Sådana äro i korthet de åsigter, som utvecklades af de l’Epée och hans efterträdare
Sicard, hvilka båda äro de förnämsta representanterna för den äldre franska skolan.

Temligen länge fortlefde dessa åsigter. Men efter Sicards död 1822 uppträdde
åtskillige män, som yrkade på behöfliga reformer, särskilt med hänsyn till det onaturligt
utvecklade teckenspråket. Mest framstående bland dessa är Bébian, som dog
1837. Genom dessa sträfvanden uppkom den nyare franska skolan, hvars kännetecken
kortast torde kunna angifvas så: skrift och naturliga tecken med tal.

Den betydliga förändringen har nu sålunda inträdt, att skriftspråket erhållit den
första platsen. Det är icke blott ett medel för undervisningen utan också den enda
grundform, uti hvilken landets språk skall inläras. Teckenspråket står visserligen qvar
såsom från början till slut ett af de vigtigaste medlen vid lärjungens införande i språket,
men icke det metodiskt utvecklade utan det naturliga, d. v. s. det som de döfstumma
sjelfva uppfinna och vid umgänge använda. Och äfven talet har nu vunnit
inträde i den franska skolan. Det ingår nemligen såsom ett ämne i undervisningen
vissa timmar i veckan för de mest begåfvade barnen. Att det under sådana förhållanden
skulle kunna blifva vanligt meddelelsemedel för de döfstumma är omöjligt att
vänta. I dess ställe inläres fingeralfabetet. Detta användes såsom en beqväm ersättning
för tal, ofta äfven för skrift vid undervisningen.

Den tyska skolan åter med Heinicke i spetsen satte målet för sitt sträfvande
högre än de 1 Epée. Den senare vågade icke sträcka sina förhoppningar högre än att

utveckla den döfstummes själ och göra honom till menniska. Den förre ville icke blott
detta: han ville så vidt möjligt nedrifva den skranka, som skiljer den döfstumme ifrån
de fullsinnade och insätta honom såsom en nyttig lem i samhället. För att nå detta
mål trädde Heinicke i deras spår, som före honom arbetat på samma område. Han
ville lära den döfstumme att tala och utläsa tal från andras läppar och på sådant sätt
förhjelpa honom till ett mera lefvande umgänge med menskligheten. I sammanhang
härmed uttalade han följande grundsatser:

. 1) Äfven den döfstumme kan lära tänka på samma sätt som fullsinnade; tänkandet
i bilder och tecken blir alltid oklart och sinligt; först i ordets form kan den
döfstumme, likasom fullsinnade, komma till klart andligt tänkande.

2) Endast det artificiella teckenspråket må förkastas. Det naturliga är jemte
bilder nödvändigt för att införa den döfstumme i språkets förstående samt den ideella
verlden. Men såsom umgängesmedel får det blott användas på skolans lägre stadier.
Så snart lärjungen lärt talet, måste detta vara umgängesmedlet och tecknen afvisas.

Heinicke var icke lika meddelsam som de 1’Epée. Han utbildade inga lärjungar
utan höll sin metod såsom en familjehemlighet inom kretsen af sina närmaste. Äfven
dessa torde icke af honom erhållit nog bestämda grundsatser. Säkert är, att de, om
så skett, vårdat dem mycket illa. Den gammaltyska eller sachsiska, såsom den äldsta,
från Heinicke sig härledande metoden kallas, råkade snart i förfall och kom att sakna
bestämd karakter och hållning. Det enda, som gemensamt fasthölls, var, att talet skulle
vara undervisningens mål, men från denna gemensamma punkt söndrade sig den tyska
skolan hufvudsakligen i tvenne riktningar eller missriktningar. Den ena visade sig så
frisinnad gent emot teckenspråket, att detta upptogs icke blott till undervisnings- utan
äfven till konversations-medel. På sådant sätt närmade man sig franska skolan så nära,
att ingenting skilde dem från hvarandra utom skylten. Den andra riktningen gick till
en motsatt ytterlighet. Den ville fullkomligt bannlysa allt teckenspråk, trodde att förståendet
följde af sig sjclft med ljudet, och, då den icke visste någon annan förmedlingsväg
mellan ord och tanke, hamnade den i en stel, död mekanism.

På trettiotalet af vårt århundrade inträdde äfven i Tyskland en reform af den
gamla metoden. Dess förnämste upphofsman är Jäger, grundläggaren af den Wurtembergska
skolan. Heinickes grundsatser blefvo genom honom klart och bestämdt framhäfda
och genomförda, teckenspråket erhöll sin begränsade plats, och klara och ledande
grundtankar uppstäldes för undervisningen. Döfstummelärarne uppväcktes ur sin dvala,
och ett nytt lif började visa sig efter den förut rådande försoffningen.

Den friskare utveckling, som genom Jäger inträdde inom den tyska skolan, har
sedan allt jemt fortgått. Framstående män hafva trädt i hans fotspår och lyckats att
på ett ännu allsidigare och naturligare sätt genomföra Heinickes program. En bland
de mest framstående är utan allt tvifvel Moritz Hill i Weissenfels, död 1874. Ehuru
redan den Wiirtembergska skolan ingalunda försummade åskådningsundervisningen ,var
det dock Hill, som gjorde den till den fasta och breda grundval, på hvilken språkbygnaden
naturligt skall uppföras. Hill har mer än de fleste döfstummelärare i vår tid

verkat för döfstummesaken såsom lärare, skriftställare och utgifvare af läroböcker. Eu
stor del af Tysklands döfstummelärare har af honom mottagit väckelse och ledning.
Äfven vårt land är skyldigt honom stor tacksamhet. Närmast från honom kom den
tyska metoden till oss. De flesta af våra läroböcker äro också öfversättningar
från hans arbeten. Den skola, som uppväxt omkring honom, har man kallat den nytyska
eller preussiska. I korthet skulle man kanske kunna karakterisera den så: tal
med naturliga tecken.

Nämnas bör, att i Schweitz och södra Tyskland på senare tider en ny riktning
börjat framträda. I hufvudsak skiljer den sig visserligen icke från föregående, men den
känntecknas deraf, att den är vida mera sträng, än den tyska skolan i allmänhet, när
det gäller tillbakaträngandet af teckenspråket. Den tillåter icke dess användande inom
anstalten såsom umgängesmedel ens emellan lärjungarne.

Man torde slutligen icke alldeles böra förbigå den s. k. Frostska skolan, hvars
hemland är Böhmen. Dess egendomlighet ligger deruti, att den undervisar enligt talmetoden
i alla ämnen, utom religionen. I detta ämne förordas teckenspråket såsom
de döfstummas modersmål.

Den franska skolan vann till en början afgjordt försteg framför den tyska, likasom
den tidigare hade fått sitt moderinstitut. Förnämsta anledningen härtill torde vara
att söka icke blott deri, att Paris då var ett slags hufvudstad för den moderna europeiska
bildningen, utan också uti så väl de båda metodernas som deras stiftares olika
karakter och förmåga att hastigt skaffa sig erkännande i verlden. Den franska metoden
har någonting med sig, som ovilkorligen slår an, den har i sig någonting hemlighetsfullt
dunkelt, som just derföre icke förfelat att göra starkt intryck på allmänheten, äfven
om icke alltid allt varit guld som glimmat. Den tyska metoden eger visserligen i sig
sjelf icke mindre intresse, men den hänvisar till en mödosam väg, och de resultat, den
framlägger, kunna ofta synas små, särskildt vid vägens början. Den döfstummes tal
är för öfrigt, om det också kan väcka en viss förvåning, åtminstone icke egnadt att
tjusa. Man kan derföre icke förundra sig, att den franska skolan mera öfverensstämde
med den smak, som var rådande i slutet af förra och början af vårt århundrade.
De 1’Epée var också en långt mera fint bildad man än Heinicke, öppen och meddelsam,
och han förstod, hvad Heinicke icke förstod, men hvarje person, som vill
bryta väg för nya idéer, måste förstå, nemligen att bilda lärjungar. Genom dem
erhöll den franska metoden inträde i följande länder äfven utom Frankrike: Österrike,
Italien, Spanien, Holland, Schweitz, England och Amerika. Den tyska metoden eller
den s. k. talmetoden vann till en början erkännande hufvudsakligen blott i sitt eget
fädernesland, och genom det förfall, uti hvilket den efter Heinickes död råkade, var
den icke egnad att täfla med den franska, ännu mindre att från den göra eröfringar.
Först efter 1830 har den i rikare mått börjat utveckla sin inneboende kraft och framvisa
de resultat, den förmår att lemna. I mån af sin utveckling har den också mer
och mer börjat vinna förtroende och tillkämpa sig hedern att anses såsom den lämpligaste
vägen, på hvilken de döfstumma skola föras till bildning. De länder, inom
Däfstummeunderv. ovän. ^

hvilka den tyska skolan på senare tider vunnit större eller mindre insteg, utom Tysk
land, äro, enligt Heil »Der Taubstumme lind seine Bildung. 1870», Holland (helt och
hållet), Belgien (i 5 anstalter af 11), Schweitz (i 12 af 14), Frankrike (i 4 af 50 samt
i flere Petites Écoles), Danmark (i 1 af 2), Ryssland (i alla utom 4), Italien (i 1 af 14)
samt i England och Amerika, om hvilka länder närmare uppgifter saknas. På sista tiden har
emellertid eu försoning börjat eftersträfvas mellan de båda metoderna. En sådan torde
icke heller vara så svår att finna. Äfven der man afgjordt håller på den tyska metodens
företräde i bildande kraft och nytta för lifvet, erkänner man dock, att den icke är
fullt lämplig för alla individer. Åtskilliga döfstumma hafva dels fel i talorganen, dels
kunna de vara så klent utrustade eller af andra orsaker hafva så stora hinder att öfvervinna
vid talets inlärande, att de deraf svårligen kunna hafva någon större vinst.
Fasthåller man alltså å ena sidan, att talmetoden bör användas för det öfvervägande
flertalet, så medgifver man å andra sidan, att den franska metoden med åtskilliga modifikationer
för de nyss nämnda kategorierna torde vara den ändamålsenligaste. Från en
sådan synpunkt har Komiten utgått, och en sådan plats åt hvardera af de begge metoderna
har man vid döfstummeundervisningens ordnande äfven i de andra nordiska
länderna sökt att anvisa.

Plärefter öfvergår Komitén till en kort framställning af döfstummeundervisningens
utveckling i Sverige. För klarare öfverblicks skull kan utvecklingen af den svenska döfstummeundervisningen
indelas i tre skeden. Det första innefattar tiden från midten af förra
århundradet till 1809; det andra tiden från 1809 till 1864; det 3:dje från 1864 till närvarande
tid. Under den första perioden (1750—1809) göres ännu ingenting från statens och det all
mannas sida för saken. Man ser blott enskilda personer, hvilka, ömmande för sina
olyckliga bröders sorgliga läge, sökte att för dem öppna en väg till bildning och ljus. Den
förste (löfstummeläraren inom vårt lands område, dit äfven Finland i den tiden hörde, var
Abraham Argillander, salpetersjuderidirektör i Österbotten. Hans elev hette Volfgang
Henrick Helsingius, som var döf från sitt andra år och i följd deraf äfven stum. Argillander
lyckades lära denne yngling »någorlunda tala, utläsa från läpparne, förstå kort
tal och skrift samt läsa rent så väl tryckt, som skrifven stil». Den metod, enligt hvilken
eu döfstum första gången infördes i vårt språk, var alltså talmetoden. Till tiden är
denna metod sålunda äfven i vårt land den äldsta. Märkligt är, att Argillander på
egen hand tyckes hafva brutit sig en väg. Under det att Heinicke hade tillgång till
många föregående lärares skrifter, cgde Argillander ingen ledning af äldres erfarenhet;
han hade, säger han, endast hört omtalas, att man i andra länder lyckats undervisa
åtskilliga döfstumma. Han lär väl också hafva börjat minst lika tidigt som både de
lEpée och Heinicke, ty redan år 1762 inlemnade han till Vetenskapsakademien i Stockholm
en skrift med titel: »Försökt sätt att lära dumbar läsa och tala». Märkligt är
äfven, att de grundsatser, han här uttalar, äro de samma, som sedermera i den tyska
skolan gjort sig gällande. För så vidt bekant är, står emellertid detta exempel enstaka.
Argillander fann ingen efterföljare, och det skulle dröja ännu ett århundrade,
innan hans landsmän togo vara på och upplifvade de grundsatser, han praktiserade.

Om också Argillanders gerning icke kunde tillvinna de döfstumma något större
intresse från allmänhetens sida, tyckes den deremot hafva tillvunnit sig icke ringa uppmärksamhet
i de lärdas verld. Daniel Arosenius, Collega Schola} i Yesterås, gör metoden
att undervisa döfstumma till föremål för vetenskaplig undersökning i tvenne disputationer
af 1786 och 1788. Han nämner då äfven Argillanders försök samt omtalar, att
dennes lärjunge då ännu lefde i Stockholm. Han uttrycker också på slutet den önskan,
att vårt fädernesland, såsom jordens öfriga kultiverade länder, måtte åtaga sig de döfstumrnas
undervisning och göra dem till nyttiga medlemmar i samhället, i stället för
att låta dem, såsom hittills, vara en börda för sig sjelfva och andra. Det förra århundradet
går emellertid till ända, utan att något vidare tecken visar sig, att en sådan
önskan skall komma att gå i fullbordan.

Temligen tidigt vid det nya århundradets början framträder Sveriges andra döfstummelärare,
kanslirådet och kyrkoherden Gustaf Abraham Silfverstolpe. Det är att
beklaga, att man nästan ingenting vet hvarken om arten eller omfattningen af den verksamhet,
han utöfvade. Det berättas endast kort och godt, att han mellan åren 1804
och 1806 i Stockholm stått i spetsen för en anstalt för döfstumma.

Aret derpå, eller 1807, uppträder ändtligen den man, hvars välkända namn är så
innerligt sammanflätadt med döfstummeundervisningen i vårt land, och som med rätta
helsas såsom dess svenske grundläggare, protokollssekreteraren Per Aron Borg.

Det är temligen allmänt bekant, huru lian genom ett skådespel, i hvilket en händelse
ur de l’Epées lif skildrades, hänfördes af den tanken att för sitt eget land blifva,
hvad de 1’Epéc var för Frankrike. Till en början inrättade han en privat anstalt i
Stockholm, uti hvilken så väl blinda som döfstumma undervisades. Snart fästes allmänhetens
uppmärksamhet vid Borgs sträfvanden, särskildt genom de examina, som han
höll, och der han kunde ådagalägga, hvilka vackra resultat kunde vinnas genom de
döfstummas undervisning. Af särskild betydelse blef den examen, som hölls 1809 i
närvaro af Kongl. Hofvet och Kiksens Ständer. Den närmaste följden af det intresse, som
här väcktes, var ett statsanslag, som af Sveriges Ständer beviljades d. 16 Mars 1810.
Från den stunden var saken icke endast den private mannens, utan hela landets angelägenhet.
Man torde kunna betrakta denna omständighet för så vigtig, att man härifrån
kan räkna ett nytt skede för döfstummeundervisningens utveckling i vårt land.

Det skede, som nu börjar och fortgår till omkring år 1864, karakteriseras närmast
deraf, att döfstummeundervisningen är koncentrerad hufvudsakligen vid statsinstitutet
och bedrifves enligt franska skolans grundsatser. År 1810 stadfäste Kongl. Magt
institutets första reglemente, och en direktion tillsattes att hafva vård öfver dess angelägenheter.

År 1812 är betydelsefullt i det hänseendet, att anstalten detta år flyttades från
Stockholm, der den förut varit inrymd i förhyrd lokal, till Öfre Manilla, som af Borg
blifvit inköpt och tillbygdt. Byggnaden inlöstes under något af de följande åren af direktionen
och blef institutets egendom.

Under den närmast c tiden måste den unga anstalten genomgå cn pröfning, som
hotade den med upplösning och i hvarje fall utöfvade ett hindrande inflytande på dess
utveckling. Stiftaren och direktionen hyste olika tankar om ledningen af anstaltens
angelägenheter, och spänningen blef omsider så stark, att den förstnämnde entledigades
från sill befattning som föreståndare. På samma gång såldes också egendomen Öfre
Manilla, institutet förlädes återigen till staden, och föreståndaren för döfstummeinstitutet
i Köpenhamn, professor P. A. Castberg inkallades och anförtroddes chefskapet öfver
detsamma. Som Castberg var en mycket bildad man och redan i många år med framgång
verkat för döfstummeundervisningen i sitt eget fädernesland, hade man god förhoppning
att institutet under hans ledning skulle gå en löftesrik framtid till mötes. Borg hvilade
emellertid icke. lian upprättade ett eget institut i Manhem, som han byggt, samlade
omkring sig sina gamla lärare samt ordnade allt i enlighet med sina åsigter. Från
1817 till 1819, en tid af ungefär 2 l/2 år, se vi alltså tvenne döfstummcanstalter i
landet, hvilka stredo om företrädet och allmänhetens förtroende. Direktionen räckte
omsider Borg handen, de båda instituten förenades under honom i Manhem 1819 och
ett nytt reglemente uppsattes 1820.

Borg stod sedan i spetsen för institutet ända till sin död 1839, med undantag af
tiden 1823—1828, då han åtnjöt tjenstledighet för att i Portugal upprätta cn döfstummeanstalt.
Så väl under honom som under hans efterföljare i embetet utvecklade sig
anstalten på den sålunda lagda grunden utan nämnvärda rubbningar intill denna periodens
slut.

En sak af stor vigt, som stod i samband med den omnämnda schismen, må dock
särskildt här vidröras. Ursprungligen var institutet afsedt för både blinda och döfstumma,
och ända till 1816 mottogos elever af båda slagen. Så väl bristande utrymme
som den insedda olämpligheten att hafva olyckliga af så olika lyten och bildningsbehof
under samma tak gjorde, att blindafdelningen från nämnda tid upphörde. Först hösten
1846, sedan direktionen genom konungslig frikostighet åter förvärfvat egendomen Öfre
Manilla, och Riksdagen gifvit särskilda anslag för ifrågavarande sak, upprättades här ånyo
en afdelning för de blindas undervisning. Att den en gång förkastade föreningen åter
kom till stånd, hade sin grund icke i pedagogiska skäl utan i historiska och ekonomiska
förhållanden.

På samma gång en afdelning för blinda åter kom till stånd, omarbetades institutets
x-eglemente, hvilket, stadfästadt år 1846, har bibehållits i det närmaste oförändradt
ända till den närvarande tiden.

Som Borg genom de 1’Epées exempel mottog första väckelsen till sin verksamhet,
så är det klart, att det också hufvudsakligen var dennes skrifter, som vägledde
honom i fråga om undervisningens bedrifvande. Den franska metoden erhöll alltså insteg
i vårt land, såsom förut i Danmark och många andra länder. Per Aron Borg
var dock icke okunnig om talmetoden. Undervisning i tal meddelades redan under
hans tid, ehuru blott åt vissa mera begåfvade och blott vissa timmar i veckan. De
förändringar, som inträdt i franska skolans undervisningsmetod under tredje decenniet,

eller deri nya franska skolans grundsatser, för hvilka Komitén förut redogjort, tillämpades
alltså äfven i vårt land.

Tredje skedet af den svenska döfstummeskolans utveckling räknas, såsom nämndt
är, från år 1864. Det utmärkes förnämligast af tvenne mera betecknande sträfvanden:
I) att utsträcka undervisningens välgerning till alla döfstumma; 2) att införa den tyska
skolans grundsatser och göra dem gällande inom den svenska döfstummeskolan. Visserligen
bör medgifvas, att dessa sträfvanden icke först vaknat nämnda ar utan sparas
redan förut; men de synas dock just då kafva fått en mera bestämd gestalt; också togs
då ett mäktigt steg framåt för deras förverkligande, dels genom den| betydliga utvidgningen
af statsinstitutet, som detta år kom till stånd, dels genom åtskilliga mindre institut
i landsorten, hvilka detta år började sin verksamhet.

Att göra döfstummeundervisningen mera allmän hade inom flere andra länder i
Europa länge varit en brännande fråga. Så snart man genom noggranna statistiska
uppgifter funnit, huru stort de döfstummas antal var, insåg man klart, att saken icke
vore liulpen genom anläggandet af ett eller annat institut. Det kali för jemförelses
skull vara intressant att se, hvilka sträfvanden för denna sak gjort sig gällande särskildt
i de länder, från hvilka vi i det hänseendet mottagit mesta inflytandet.

Det förslag, som låg närmast till hands, var att utvidga de anstalter, som redan funnos,
så att de kunde mottaga så många som behofvet. påkallade. Detta var dyrt och
har hittills fullständigt kunnat genomföras endast i Sachsen och Danmark. Det hade
också med sig den faran, att anstalterna svälde ut och blefvo allt för stora, till men
för undervisning, ledning och uppfostran.

Ett annat förslag var att upptaga de döfstumma i folkskolorna. Då de kunde
lära sig tala och afläsa tal från andras läppar, trodde åtskilliga personer, att intet hinder
vore att upptaga dem bland de fullsinnade och tillsammans med dem gifva dem undervisning.
Erhölle blott skollärarne någon kännedom om deras behandling, särskild! på
de första stadierna, så vore saken klar. Förslaget, som utgick från icke-fackmän, försöktes
först i Tyskland, men visade sig der snart vara outförbar^ Längre fram i tiden
har försöket upprepats i Frankrike under en något modifierad form. I samband med
ett äfven i detta land vaknadt intresse för talundervisningen, upprättades på 1850-talet
åtskilliga mindre döfstummeanstalter (petites écoles) i förening med kommunalskolorna.
Döfstumma undervisas bär tillsammans med fullsinnade vissa timmar på dagen. Försöket
är emellertid eu nödfallsutväg och skall helt visst här icke leda till synnerligt
bättre resultat än i Tyskland.

Det tredje förslaget liknar det första deruti, att det fasthåller, att de döfstumma
måste undervisas på ett särskild! sätt och i särskilda anstalter. Det skiljer sig derifrån
derutinnan, att det i allmänhet icke önskar koncentrera donna undervisning i stora
institut, utan hellre påyrkar spridning och upprättandet af mindre anstalter i landets
spridda delar. Särskilt har man framhållit vigten af en sådan anordning för talskolor.
Att detta varit den enda fullt lämpliga vägen, hafva de fleste väl temligen länge insett;
endast ekonomiska skäl hafva vållat, att den icke allmännare beträdts.

I vårt land började man redan år 1854 med större allvar tänka på de många
döfstumma, som funnos i landet, af livilka endast ett fåtal kunde vinna inträde vid
Manilla. Dåvarande chefen för Ecklesiastik-Departementet, Statsrådet H. Reuterdald
sammankallade några bland direktionens ledamöter jemte institutets Direktor till öfverläggning
rörande denna angelägenhet. Man kom då till det resultat, att det vore mest
ändamålsenligt dels att utvidga Manilla, dels att inrätta ännu ett större statsinstitut i
Göteborg. Det steg, man emellertid först ansåg sig böra taga, var uppförandet af eu
ny byggnad för den redan befintliga statsanstalten, för hvilket ändamål erforderliga
medel hos Riksdagen också äskades och beviljades. När emellertid frågan om ytterligare
åtgärders vidtagande för undervisningens utsträckande omsider förelädes direktionen,
hade man kommit på andra tankar om saken. Direktionen afstyrkte då undervisningens
ytterligare koncentrering i större anstalter samt tillstyrkte, att statsanslag
skulle begäras för att uppmuntra och understödja anläggandet i landsorterna af mindre
s. k. tysta skolor. Ett sådant anslag beviljades första gången vid 1865 års Riksdag
med 15,000 kronor och har sedermera ökats, så att det nu bestiger sig till 50,000 kronor.
Organisationen af döfstummeundervisningen slog dermed in i en ny riktning, uti hvilken
den från denna tid med stor lifaktighet utvecklat sig.

Don nya byggnaden vid Manilla stod färdig år 1864 och med den rika tillgång
på utrymme, som härigenom erbjöd sig, ansåg man sig kunna intaga icke mindre än
260 elever, 200 döfstumma och 60 blinda. Derjemte skulle »undervisning och middagsmat»
lemnas åt 15 ambulanter eller externer, i fall sådana anmälde sig. I enlighet
härmed uppgjordes nu också förslag till ny stat för institutet, och vid 1865 års Riksdag
beviljade Riksens Ständer 81,000 kronor för dess behof, ett anslag, som sedan dess
qvarstått orubbadt.

Manilla stod emellertid nu icke mera ensamt. Redan före 1864 hade åtskilliga
mindre anstalter i landsorterna uppstått, i livilka icke så få döfstumma blifvit intagna
och efter den tiden har deras antal ytterligare ökats samt utgöra för närvarande:

Tysta skolan i Karlskrona, privatanstalt, stiftad 1858.

Tysta skolan på nya Varfvet i Göteborg, grundlagd år 1859 af Pastor B. J. Glasell;
var från början privatanstalt; nu länsanstalt för Göteborgs och Bohuslän.

Bethanien, Institut för döfstumma i Hjorted, privatanstalt, stiftad 1859, började
sin verksamhet 1864.

Tysta skolan i Stockholm, privatanstalt, grundlagd af Jeanette Berglind 1860.

Tysta skolan i flaga, Göteborg, privatanstalt, stiftad 1862 af Petrus Brodahl.

Tysta skolan på Fredriksholm, privatanstalt, grundlagd 1862 på öu Hven af L.
B. Fadtenborg, flyttad 1870 till Fredriksholm samt 1877 till Rephult.

Tysta skolan på Strumsholm, privatanstalt, grundlagd af R. D. Bruce 1867; intager
äfven sinnesslöa.

Institutet för döfstumma i Ilernösand, länsanstalt, stiftad 1867 af Westernorrlands,

läns landsting;.

Skånes anstalt för döfstumma, låneanstalt för Malmöhus och Kristianstads län,
öppnad 1871.

Störa Kopparbergs läns dofstummeanstalt, låneanstalt, öppnad 1873.

Ver mlands döfstummeinstitut, privatanstalt, öppnad 1874.

Gejleborys läns döf stummeanstalt, öppnad 1874, privatanstalt.

Örebro läns döf stummeanstalt, låneanstalt, öppnad 1875.

Elfsborgs läns döfsturnmeanstalt, låneanstalt, öppnad 1877.

Dessutom har funnits en privatanstalt i Umeå, om hvars verksamhet Komitén
dock icke varit i tillfälle att bekomma några uppgifter.

Inom de sista 20 aren hafva sålunda ganska många döfstummeanstalter uppstått,
men det oaktadt har det visat sig, att deras antal icke varit tillfyllestgörande med hänsyn
till de många döfstumma, som sökt och behöft inträde. Klart är, att man i första
hand velat bereda inträde åt dem, som ännu stått i den bästa undervisningsåldern, men å
andra sidan har man icke heller haft hjerta att bortstöta äldre döfstumma, hvilka under
de förflutna tiderna icke kunnat erhålla undervisning. Åtminstone har man velat gifva
dem en kortare undervisningskurs, för att bereda dem till H. H. Nattvard. Vederbörande
skolstyrelser må icke klandras, att de, ömmande för dessa sistnämndas sorgliga läge,
velat räcka äfven dem handen, men det kan icke nekas, att deras intagande vållat anstalterna
stor olägenhet. Först och främst har ju ett motsvarande antal yngre uteslutits,
och vidare har nyssnämnda förhållande medfört en dubbelhet i metod och undervisningsplan,
som verkat förlamande på anstalternas verksamhet och utveckling. Tvenne
motioner väcktes i fråga om denna angelägenhet, den ena vid 1875 års Riksdag och
den andra vid Riksdagen år 1876. Med anledning af dessa motioner beslöt också
Riksdagen särskilda underdåniga skrivelser till Eders Kong!. Maj:t, den ena af den 23
Maj 1875, hvarigenom Riksdagen anhöll, att Eders Kong! Maj:t täcktes låta utreda,
huruvida de öfveråriga elevernas afgång från döfstummeanstalterna lämpligen skulle
kunna påskyndas, så att derigenom tillfälle bereddes för alla inom läroåren varande
döfstumma barn att komma i åtnjutande af undervisning, samt att i motsatt fall för
Riksdagen föreslå de åtgärder, som kunde leda till nämnda måls vinnande, och den
andra af den 14 Maj 1876, uti hvilken Riksdagen, på sätt här ofvan förut finnes omförmäldt,
anhöll, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta uppgöra förslag till fullständigt
ordnande af döfstummeundervisningen i riket. På grund af dessa underdåniga skrivelser
tillsatte Eders Kong], Maj:t den 30 December 1876 denna Komité, hvarjemte
Eders Kongl. Maj:t, i sammanhang med Nådig proposition till 1877 års Riksdag, täcktes
framlägga plan för upprättandet af tvenne anstalter för öfveråriga döfstumma, hvilka
successivt under de följande åren .skulle träda i verksamhet. Detta ansågs såsom ett
första steg för att befria anstalt,erna från de lärjungar, hvilka icke egentligen hörde
dem till och hindrade dem från att i enlighet med deras egentliga uppgift sörja för
de i skolåldern varande barnen. Sedan Riksdagen dertill anslagit medel, öppnades i
Maj innevarande år den första af dessa anstalter i Vadstena.

Det utmärkande för den svenska döfstummeundervisningens tredje skede var, såsom
sagdt blifvit, utom sträfvande! att åstadkomma undervisning för alla döfstumma,
äfven införandet af talmetoden. Ända till inemot slutet af den föregående perioden
stod man på den franska skolans mark, om också undervisning i tal, såsom nämndt
är, meddelades åt åtskilliga individer. Först i början af 1860-talet ser man tecken till
en vändning. År 1861 utskickades nämligen en vid Manilla anstäld döfstummelärare
till Tyskland, för att under tyska skolans Nestor, Moritz Ilill i Weissenfels, grundligare
lära känna nämnda skolas grundsatser. När han kom hem, började talmetoden införas
vid Manilla. Först efter den nya byggnadens uppförande 1864, då större utrymme
blifvit tillgängligt, lyckades man emellertid fa en egen tallmie inrättad och en bestämdare
klassindelning. Genom det nya statsanslaget 1865 vunnos också förökade lärarekrafter,
som oundgängligen voro nödiga, om talmetoden med större framgång skulle
kunna drifvas.

Talmetoden blef sålunda införd, men hade icke ringa hinder att bekämpa för att
kunna utveckla sig och ernå goda resultat, då teckenmetoden var äldre och hade många
vänner. Dertill kom, att institutet var skyldigt intaga döfstumma ända till 15 års ålder,
hvilkas talorgan blifvit stela och oböjliga och för hvilka talmetoden sålunda icke med
någon större framgång kunde användas. Teckenliniens nödvändighet kunde alltså icke
bestridas, och, om också nämnda linie något måste maka åt sig för sin yngre syster,
stod dock hennes fullständiga uppsättning af klasser qvar ända till år 1873.

Nämnda år började teckenlinien i talets intresse inskränkas. Hon minskades under
de följande åren steg för steg, så att för närvarande af densamma blott en tvåårig
Nattvardsskola qvarstår, afsedd för äldre döfstummas beredelse till den heliga Nattvarden.
På sådant sätt lyckades talmetoden visserligen vinna större utsträckning och
förtroende. Den har dock fortfarande haft och har olägenheter af den teckenafdelning.
som måst bibehållas vid dess sida.

De mindre anstalterna i landet hafva, hvad metoden beträffar, i allmänhet gått i
samma spår som Manilla. De äldsta voro från början nästan uteslutande grundade på
teckenmetoden men hafva på sista tiden, lifvade af exemplet från moderinstitutet, sökt
att äfven införa talet. Döfstummeinstituten i Lund, Fahlun och Tysta skolan i Haga
voro dock från början hufvudsakligen afsedda till talskolor, ehuru en teckenlinie hittills
icke kunnat undvaras. Endast de båda döfstummeanstalterna i Örebro och Venersborg,
upprättade i den sista tiden, hafva konseqvent vidhållit att vara rena talskolor.

Till den sista periodens ära torde äfven böra räknas, hvad som blifvit gjordt för
utbildandet af döfstummelärare.

I de flesta länder hafva inga särskilda åtgärder blifvit vidtagna för ifrågavarande
angelägenhet. Framstående föreståndare hafva sjelfve uppsökt och utbildat skicklige
män, som stått vid deras sida i arbetet och upptagit deras värf, när de sjelfve gått
bort. Endast i Tyskland och vårt eget land har, så vidt Komitén har sig bekant, staten
trädt emellan för att uppmuntra och understödja dessa sträfvanden. Hvad beträffar
Tyskland hafva följande åtgärder blifvit vidtagna, nemligen:

1. Döj''stummelärares utbildande vid institutet i .Berlin. Första försöket gjordes
bär 1813. En lärarekandidat anståides, hvilken, på samma gång han uppehöll en
ledig lemnad lärareplats, skulle under föreståndarens ledning lära sig metoden att
undervisa döfstumma. Sedan han vistats här ett par år, utskrida han och lemnade plats
för en annan. Vid valet af kandidater vände man sig först till akademiskt bildade
personer, sedermera från 1822 äfven till folkskolelärare. Sistnämnda år anvisade regeringen
ett anslag af 400 thaler att utdelas såsom stipendier till dylika kandidater
Detta anslag står ännu qvar vid institutet i Berlin och utdelas s åk o in stipendium till
en eller annan kandidat, som uppehåller sig der, för att bereda sig för döfstummelärarekallet.

2. Döfstummelärares utbildande vid seminarierna samt döf''stummelärare-instruktörers
utbildande vid instituten i Berlin, Königsberg och Miinster. Från 1827 daterar sig förslaget
att göra folkskolelärare-seminarierna till bildningsanstalter för döfstummelärare.
Detta förslag uppväxte ur ett annat, hvilket förut är omtaladt, nemligen att undervisa
de döfstumma i folkskolorna. Folkskolelärare skulle emellertid göras förtrogne med
döfstummeundervisningen. Fördenskull skulle en döfstummeanstalt såsom öfningsskola
ställas i förening med seminarierna, och en af adjunkterna utbildas så, att han kunde
leda nämnda normalskola och instruera folkskolelärare. I Berlin, Königsberg och
Miinster skulle dessa döfstummelärare-instruktörer utbildas. För befordrandet af detta
ändamål anslogs en årlig summa af 3,000 thaler för sex år. Detta ändamål, att sprida
undervisningens välgerning till alla döfstumma, vanns visserligen icke, men för lärarebildningen
blef nyss nämnda åtgärd af stor betydelse. Många goda lärareanlag blefvo
härigenom framlockade, kända och utvecklade, och Tysklands döfstummeskolor hafva
helt visst denna anordning att tacka för flere bland sina mest framstående lärare.

3. Utbildning af lärare vid tyska döf stummeanstalter i allmänhet. För närvarande
få döfstummelärare utbildas vid hvilken döfstummeskola som helst. Innan en kandidat
får en lärares rättigheter, måste han likväl undergå en pröfning, dels muntlig, dels
skriftlig, och ådagalägga:

l:o om han är tillräckligt bekant med döfstummeundervisningens teori,

2:o om han är vuxen dess praxis med olika åldrar och bildningsgrader,

3:o om han är i stånd att undervisa seminarister rörande denna undervisningsteori
och praxis.

Pröfningen sker inför en kommission, bestående afföljande medlemmar: den anstalts
föreståndare, der pröfningen försiggår, en medlem af Kongl. skolkollegiet inom
provinsen, general-inspektorn öfver döfstummeundervisningen i Preussen eller en föreståndare
för en närliggande anstalt.

Ett förslag har äfven blifvit framlagdt att i Berlin upprätta något slags Universitet
för döfstummelärarebildningen, hvilket förslag dock icke vunnit bifall.

I Sverige hafva, likasom uti de flesta andra länder, såsom förut nänmdt är, döfstummelärare
utbildats genom att en tid vistas i en döfstummeanstalt och der under
handledning följa och deltaga i undervisningen. Äfven här framstäldes vid folkskolaDöf
stummeunder v. ovän. 3

lärareseminariernas första upprättande förslag, att deras föreståndare skulle sättas i tillfälle
att någon tid vistas vid Handla för att taga kännedom om metoden för döfstummeundervisningen
och sedan utlära den till sina seminarister, men detta förslag kom aldrig
till utförande. Från år 1844 höllos vid institutet å Handla föreläsningar och gåfvos
lektioner i teckenspråket, hvilka bevistades af ganska många skollärare och andra för
saken intresserade personer, särskilt lärareelever från Stockholms seminarium; men
om också ett allmännare intresse och någon kännedom om saken på detta sätt utbreddes,
så insågs klart att för ett grundligare införande i denna undervisning fordrades ett
längre vistande och en mera oafbruten öfning i en döfstummeanstalt, hvarföre man började
att tänka på intagandet af lärareelever vid institutet. För detta ändamål begärdes
och erhölls år 1865 af Riksdagen ett anslag af 1,250 kronor. Åtskilliga elever antogos
på grund häraf, men en vidsträcktare användning af detta anslag gjordes först 1873, då
ett seminarium med egen föreståndare för lärarebildningen vid institutet upprättades. Till
närvarande stund hafva fjorton elever der varit inskrifna, bland hvilka fem aflagt fullständig
afgångsexamen, två ännu qvarstå, och de öfrige, i följd af lärarebrist, vunnit lärareplatser,
redan innan kursen hunnit afslutas. Åtskilliga hospitanter hafva dessutom vissa
tider bevistat undervisningen.

Till en början kände man ingen annan form för en döfstummeanstalt än internatets.
De äldsta så väl franska som tyska instituten erhöllo denna form. Hen vid
den tid, då man i Tyskland, såsom förut näinndt är, började sätta döfstunnneanstalter
i förening med seminarierna och i allmänhet verka derför, att den döfstumme så mycket
som möjligt skulle närmas till de fullsinnade, uppkom här tanken på externatet,
en form, hvilken ansågs så väl billigare och enklare som mera egnad att befordra det
mål, tyska skolan för sig faststält. Externatet har sedan vunnit ganska stor utbredning,
särskildt i Tyskland. Äfven i vårt land var internatet den första och länge den enda
formen. Först på sista tiden har äfven externatet blifvit kändt, och döfstummeanstalterna
i Örebro och Venersborg, likasom statens anstalt för öfveråriga döfstumma i
Yadstena, äro organiserade såsom externater.

För att vid utförande af det Komitén anförtrodda uppdrag i afseende på döfstummeijndervisningen
vinna ledning af nuvarande förhållanden med de döfstumma inom
vårt eget land har Komitén, enligt dertill af Eders Kongl. Maj:t erhållet bemyndigande,
genom vederbörande konsistorier från presterskapet och de befintliga döfstummeanstalterna
inhemtat uppgifter, af hvilka sammandrag, ordnade dels gemensamt för hela riket,
dels särskildt för hvarje landstingsområde och hvarje i landsting icke deltagande stad,
finnas detta underdåniga betänkande vidfogade. Af dessa uppgifter framgår, att inom
riket funnos vid 1877 års början 4,639 döfstumma eller 10,5 på hvarje 10,000 af befolkningen,
att af detta antal döfstumma 363 derjemte voro sinnesslöa, 134 derjemte
sinnesrubbade samt icke mindre än 40 på en gång döfstumma och blinda. Hvad be -

träffar de döfstumma, som tillika äro sinnesrubbade, torde det icke tillhöra Komitén att
för deras undervisning och behandling framlägga något förslag. Angående dem som
uppgifvits vara på en gång döfstumma och sinnesslöa har Komitén, till följd deraf att
dessa uppgifter knappast kunna antagas vara exakta, ansett sig, för att icke äfventyra
nedan föreslagna åtgärders otillräcklighet, böra beräkna halfva antalet såsom möjligen
bildbara i döfstummeskolorna, under det de verkliga idioterna torde böra hänvisas till
anstalter för sinnesslöa, der vid sådant förhållande någon med döfstummas handledning
bekant person borde vara att tillgå. Angående omfånget af den undervisning, som kan
åt de på en gång blinda och döfstumma bibringas, har man synnerligen ringa erfarenhet,
då det enda exempel, vi ega på dylik undervisning inom vårt land, väl måste få
anses såsom ett exceptionelt fall; visst är emellertid att för detta ändamål fordras en
kombinerad verksamhet af både döfstummeundervisning och blindundervisning, om hvars
lämpliga åstadkommande Komitén icke nu tilltror sig att afgifva något bestämdt förslag,
utan torde tillvägagåendet i hvarje särskildt sådant fall få efter omständigheterna närmare
bestämmas, med iakttagande af hvad nedan härom säges.

Genom nu gjorda anmärkningar anser sig Komitén hafva fastställt sin egentliga
uppgift och öfvergår till försöket att lösa denna uppgift gent emot de döfstumma, hvilka
icke tillika äro behäftade med ofvan anförda lyten och hvilka Komitén hufvudsakligen
har att afse. Af uppgifterna visar sig då, att af de 3,282 sådana döfstumma öfver 15
år (födda före 1862), hvilka vid 1877 års början fuunos i riket, endast 1,326 voro konfirmerade,
samt att af den åldersklass, som företrädesvis borde utgöra föremål för undervisning,
eller medeltalet af de döfstumma, som äro i åldern 7—15 och 9—17 år, utförande
enligt Bil. N:o 5 862, allenast 262 voro i döfstummeskola intagna.

Åberopade uppgifter bekräfta alltså ytterligare det redan kända och erkända förhållandet,
att bland de döfstumma i landet ett ganska betydande antal hittills icke kommit
i åtnjutande af undervisning, och otillräckligheten af de hittills vidtagna anstalterna
för detta ändamål är således i ögonen fallande, om densamma än gjort sig jemförelsevis
mindre kännbar under hittills rådande förhållanden, då det berott af föräldrars eller
målsmäns godtfinnande att låta de döfstumma barnen draga fördel af det tillfälle till
undervisning, som funnits att tillgå, eller att lemna dem att uppväxa i okunnighet.

Men det är icke nog med att tillfället att erhålla undervisning för de döfstumma
varit otillräckligt; undervisningen, sådan den meddelats, har i allmänhet icke kunnat vara
sådan, att den uppfyllt de anspråk, hvilka med rätta synas böra ställas på en väl ordnad
döfstummeundervisning. Utan att nu inlåta sig på någon kritik af de resultat, som
med den hittills bedrifna döfstummeundervisningen vunnits, i enstaka fall ganska goda
men i allmänhet mindre tillfredsställande, tillåter sig Komitén att utan vidare omvägar
angifva sin uppfattning af döfstummeundervisningens ändamål och den väg, som säkrast
må antagas leda dit. Målet för det döfstumma såväl som det fullsinnade barnets undervisning
är icke blott dt^i allmänna förståndsodling, som det egentliga skolarbetet är
afsedt att framkalla, utan ock den sedliga uppfostran, som icke blott på skolrummet
men öfverallt och alltid måste tillgodoses. För att med den döfstumme hinna till detta

mål måste man framför allt låta sig angeläget vara att så fullständigt som möjligt söka
bryta det isoleringstillstånd, hvari han till följd af sitt lyte befinner sig, och återställa
den andliga förbindelsen mellan honom och den omgifning, i hvilken han vistas.

Endast i ganska ringa mån vinnes detta på den väg, till hvilken den döfstumme
af naturen är hänvisad för sina meddelanden med andra. För honom äro åtbörderna
det språk, från hvilket lian, allt från den tid, då hans själ vaknar till verksamhet, hemtar
de nödiga beteckningarna för de föremål, som möta hans öga, och för de föreställningar,
Indika han om dem bildar sig. Men torftigheten och otillräckligheten af detta
språk, då det gäller att göra den döfstumme bekant med andra än de allmännaste företeelserna
i den yttre vcrlden, utgöra ett mäktigt hinder för en högre utveckling af hans
förstånd. Så länge han icke känner något annat språk än detta, är han fortfarande i
det närmaste afstånga! från den öfriga vcrlden och särskildt utesluten från de tillfällen
till själsförmögenheternas utbildning och inhemtande af kunskaper, som det skrifna och
talade ordet erbjuder för dem, Indika förstå att begagna sig deraf, Kunde det lyckas
att i stället för det ofullkomliga åtbördsspråket göra till den döfstummes egendom de!
språk, som tillhör hans fullsinnade medmenniskor, och detta till den grad, att den döfstumme
lärde sig icke blott att förstå och för sin tankeverksamhet använda, utan äfven
att tala och från andra menniskors läppar afläsa detta språk, vore dermed den skilnad,
som naturen uppdragit mellan den döfstumme och hans medmenniskor i det väsentligaste
utplånad. I hvad mån detta resultat är möjligt att vinna, kan emellertid ej ännu
anses af erfarenheten tillräckligt ådagalagdt, ehuru all anledning finnes till den förhoppning,
att, derest de döfstummas undervisning får taga sin början i den ålder, då
deras språkorgan ännu icke förlorat all böjlighet, ett flertal af de döfstumma skall
kunna tillegna sig förmågan att tala.

O o o

I alla händelser är redan ett stort mål vunnet, om den döfstumme kan sättas i
stånd att, så att säga, tänka på sin fullsinnade omgifnings språk, samt läsa och skrifva
detta språk. Derigenom är han i sjelfva verket frigjord från sitt isoleringstillstånd, om
han också icke kan med samma lätthet, som den talande, meddela sig med andra;
och tillfälle är för honom öppnadt att genom det skrifna ordet hemta odling för
sin själ.

Undervisningen i döfstummeskolan bör derföre, efter Komiténs åsigt, gå ut derpå
att den döfstumme må, så vidt ske kan, lära sig att tala det språk, som begagnas
af hans medmenniskor, eller åtminstone tillegna sig detta språk i sådan omfattning, att
han förmår läsa och skrifva detsamma, och att det blir för honom det naturliga medlet
att gifva uttryck åt sina tankar och taga del af andras.

I afseende på de läroämnen, som böra göras till föremål för undervisning, och det
kunskapsmått, som bör meddelas i döfstummeskolan, synes ingen giltig anledning förefinnas,
hvarföre icke denna skola skulle göras i möjligaste män likstäld med folkskolan.
Den döfstumme är i allmänhet af naturen utrustad med samma själsgåfvor och anlag
som den fullsinnade, ehuru i följd af den afsöndring, hvari det döfstumma barnet uppväxer,
dess själsförmögenheter vid inträdet i skolåldern nått en högst ofullkomlig ut -

veckling i jemförelse med det fullsinnade barnets. Dock saknas icke derföre möjlighet
att bringa den döfstum mes sjalsgåfvor till samma grad af utveckling, som den fullsinnades;
men väl är det naturligt, att, för att komma derhän, en längre undervisningstid
blir nödvändig för den förre än för den senare, helst undervisningen för den döfstumme
måste under första tiden efter hans inträde i skolan väsentligen försenas af de svårigheter,
som möta för läraren att meddela sig med sin lärjunge.

Hvad särskilt angår yrkcsbildning för de döfstumma, skulle det kunna synas,
som borde Komitén, då den uttalat sig för döfstummeskolans likställighet med folkskolan
i afseende på lärjungarnes intellektuella utbildning, förorda en dylik likställighet
jemväl i fråga om yrkesundervisning och följaktligen anse all egentlig yrkesbildning
böra vara främmande för döfstummeskolan, likasom den är det för folkskolan, der blott
slöjdundervisning kan ifrågakomma. Så till vida hyllar ock Komitén en sådan åsigt,
att den anser yrkesbildningen vara för döfstummeskolan endast en sekundär uppgift,
som för densamma eger sin betydelse i främsta rummet såsom ett medel att utveckla
och stärka den döfstummes kroppskrafter och på samma gång bereda honom en nyttig
omvexling mellan skolans intellektuella öfningar. Då likväl den döfstumme i allmänhet
torde komma att lemna skolan vid högre ålder än hvad fallet merendels är med de i
folkskolan undervisade barnen, och färdighet i något yrke under alla förhållanden är
af vigt för den döfstumme, måste i döfstummeskolorna någon uppmärksamhet egnas äfven
åt yrkesundervisningen; och särskildt blir sådant nödigt i de skolor, der lärjungen
åtnjuter bostad och föda på stället, och der således uppfostran i hemmet icke kan
påräknas såsom ett medel att fullständiga den utbildning, som erhålles i skolan. En
något längre drifven yrkesundervisning i döfstummeskolorna påkallas dessutom af det
kända förhållandet, att de döfstumma, äfven efter afslutad lärokurs, endast med svårighet
blifva emottagna i lära hos yrkesmän, hvarföre det måste anses önskvärdt, att
åtminstone den grundläggande yrkesbildningen må kunna meddelas de döfstumma i
skolan.

Efter att sålunda hafva angifvit sin åsigt om det mål, hvartill döfstum meundervisningen
bör syfta, går Komitén nu att yttra sig rörande det sätt, hvarpå denna undervisning
lämpligast bör ordnas. Sitt förslag i detta hänseende har Komitén sammanfattat
i form af en vid detta betänkande fogad »stadga för döfstummeundervisningen»,
vid hvars uppställning Komitén sökt att, i den mån sådant funnits lämpligt, följa nu
gällande stadga för folkskoleundervisningen i riket. Komitén har trott, att en sådan
sammanfattning af alla döfstummeundervisningen rörande bestämmelser, äfven om densamma
skulle komma att innesluta ämnen, hvilka hittills ej upptagits i en undervisningsstadga,
skulle blifva till gagn för dem, som komma att med döfstummeundervisningen
taga befattning, likasom den af Komitén uppgjorda organisationsplanen i dess helhet
ansetts genom en dylik uppställning vinna i öfverskådlighet.

Innan emellertid Komitén inför Eders Kongl. Maj:t framlägger sitt förslag i den
nämnda formen, torde Komitén få här särskildt framhålla hufvuddragen af den organi J

O O

sation, Komité!) ansett döfstummeundervisningen böra erhålla, tillika med de skäl, som
dervid i den ena eller andra punkten varit för Komitén bestämmande.

Komitén har då till en början att yttra sig i fråga om de allmänna grunderna för
döfstummeundervisningens ordnande och de förändringar, som i detta hänseende påkallas
i nu bestående förhållanden.

Komiténs åsigter i denna del af det föreliggande ämnet kunna sammanfattas
under följande hufvudpunkter.

1 :o Undervisningen för de döfstimma bör göras obligatorisk.

Redan i 1842 års Folkskolestadga har den grundsats uttalats, att alla i skolåldern
varande barn böra till undervisning i skola inställas. Då med detta påbud likväl icke
kan afses annan skola, än den allmänna folkskolan, af hvilkens undervisning det döfstumma
barnet icke är i tillfälle att draga någon nämnvärd nytta, har det stadgade
skoltvånget, så vidt det gäller de döfstumma, hittills varit endast en död bokstaf.

Under förutsättning att tillräckligt antal läroanstalter öppnas för de döfstumma
barnens undervisning torde några betänkligheter ej möta att till dem utsträcka tillämpningen
af skolstadgans föreskrift om obligatorisk skolgång, helst det döfstumma barnet
måste anses vara i större behof af undervisning än det fullsinnade och ännu hårdare
än detta drabbas af följderna af en genom föräldrars eller målsmäns försummelse
vanvårdad uppfostran. Att tiden nu är inne att äfven för de döfstumma göra till en
sanning hvad 1842 års folkskolestadga innehåller derom att alla barn i skolåldern utan
undantag skola erhålla undervisning, har äfven af Riksdagen framhållits i dess den 14
Maj 1876 till Eders Kongl. Maj:t aflåt.na underdåniga skrifvelse angående ordnande af
döfstummeundervisningen i riket, och Komitén ser i detta uttalande eu borgen för att
icke Riksdagen för sin del skall sky de uppoffringar från statsverkets sida, som för det
berörda målets vinnande kunna finnas nödiga.

2:o De döfstumma böra undervisas i derför särskildt inrättad skota; föräldrar och
målsmän likväl obetaget att, under kontroll af vederbörande skolstyrelse, ensldldt sörja för
de döfstumma barns undervisning, Indika stil under deras målsmanskap.

Att till följd af den speciella uppgift, döfstummeundervisningen har att lösa i
jemförelse med den allmänna skolundervisningen, de döfstumma icke kunna förvärfva
nöjaktig utbildning i de allmänna skolorna, utan måste hänvisas till särskilda undervisningsanstalter,
torde icke påkalla någon vidare utredning från Komiténs sida, helst
först antydda anordning icke blifvit i vårt land ifrågasatt och i andra länder, såsom
ofvan är visadt, försöken i denna riktning blifvit öfvergifna. Undervisningen i de allmänna
folkskolorna kan för de döfstumma hafva betydelse endast såsom förberedelse
för deras inträde i döfstummeskolorna.

Deremot har på ett och annat ställe, och detta särskildt vid den främsta undervisningsanstalten
för döfstumma i vårt land, eller Institutet vid Manilla, med döfstummeskola
förbundits anstalt för uppfostran af blinda. Då dessa båda afdelningar af den
abnorma skolan, oberäknadt den för begge gemensamma uppgiften att undervisa och
uppfostra, måste söka sitt mål på vidt skilda vägar efter de olika sinnen, som skola

förmedla denna lärjungarnes undervisning och uppfostran, säger det sig sjelf, att en
förening af dessa skolor icke kan erbjuda några fördelar ur pedagogisk synpunkt, om
än möjligen någon förmån i ekonomiskt afseende dermed skulle kunna vinnas. Olägenheterna
deremot af att sammanföra två så olikartade bildningslinier i en anstalt äro
flera och lätt insedda. Komitén beder att här få blott i korthet anföra följande. Endast
undantagsvis lärer hos en och samma person kunna påräknas de egenskaper och
den utbildning, som erfordras för att tillfredsställande fylla det dubbla kallet af ledare
för så väl de döfstumma som de blinda barnens uppfostran. Erfarenheten har ock visat,
att, der en dylik förening egt ruin, den ena afdelningen af anstalten vanligen fått
stå tillbaka för den andra, allt efter som föreståndarens håg och föregående utbildning
manat honom att med större ifver egna sig åt den ena eller andra af de honom förelagda
uppgifterna, hvilka väl må anses vara af den omfattning att fordra hvar och en
sin man. De olika intressen, som omfattas af de särskilda afdelningarnas lärare, hafva
ofta visat sig leda till split och söndring inom anstalten. Slutligen utufvar de döfstumma
och blinda barnens dagliga sammanvaro på dessa ömsesidigt ett långt ifrån
lyckligt inflytande.

Förening af döfstummeskola med uppfostringsanstalt för blinda bör sålunda icke
tillåtas, och lika litet böra döfstumma barn sammanföras i samma anstalt med sinnesslöa.
Det dagliga umgänget med dessa af all högre förståndsutveckling oförmögna kan icke

O O CT O C3 O O

annat än förhindra vinnandet af det ändamål, hvartill döfstummeundervisningen syftar.

De skäl, hvilka tala för döfstumme- och blindundervisningens fullständiga åtskiljande,
synas ock hafva blifvit så väl af Eders Kongl. Maj:t som af Riksdagen erkända,
då Eders Kongl. Maj:t, efter att hafva inhemtat Komiténs yttrande, vid sistlidne Riksdag
begärt anslag för bestridande under nästkommande år af kostnaderna för den å
Manilla nu befintliga blindafdelningens skiljande från döfstummeinstitutet, och denna
Eders Kongl. Maj:ts framställning blifvit af Riksdagen bifallen. Härmed torde måhända
äfven den med döfstummeundervisningens och blindundervisningens särskiljande
från hvarandra nära sammanhängande och till Komiténs bedömande, enligt Komiténs
uppfattning af den förelagda uppgiften, öfverlemnade frågan om det nu varande institutets
vid Manilla framtida användning för den ena eller andra af dessa undervisningsgrenar
få anses i principen afgjord. För sin del har Komitén redan varit i tillfälle att
inför Eders Kongl. Maj:t uttala den åsigt, att det nämnda institutet bör bibehållas för
döfstummeundervisningen; och torde Komitén i det följande, i sammanhang med angifvande
af den ställning inom döfstummeundervisningen, Komitén afsett för detta institut,
få återkomma till de skäl, hvilka synts Komitén tala för institutets fortfarande användning
för sistberörda undervisning.

Ehuru döfstummeundervisningen påkallar lärarekrafter och materiel, som i allmänhet
icke torde kunna stå till buds annat än i särskild för denna undervisning inrättad
skola, har Komitén ansett det icke böra förmenas föräldrar och målsmän,att, der
så kan ske, i hemmen bereda undervisning åt de döfstumma barnen. På grund häraf
har det synts Komitén att, i analogi med hvad folkskolestadgan innehåller i fråga om

enskild undervisning för fullsinnade barn, det bör stå öppet för föräldrar och målsmän,
som sådant önska, att enskildt sörja för de döfstumma barns undervisning, Indika stå
under deras målsmanskap, dock med rättighet och skyldighet för vederbörande skolstyrelse
att tillse, att den undervisning, hvilken sålunda meddelas, motsvarar den som
erhålles i döfstummeskolan.

3:o Vid de döj''stummas undervisning bör efter regeln talmetoden användas. Derest
likväl döfstumt barn befnmes icke kunna undervisas efter nämnda metod, bär sådant barn
hänvisas till särskild, skola, der skrifning och handalfabet utgöra de hufvudsakliga undervisning
smed,len; och må båda dessa metoder icke i en och samma skola för undervisningen
användas.

Då, på sätt Komitén i det föregående antydt, målet för den döfstummes undervisning
bör vara att utveckla hans själsförmögenheter, och ett vilkor härför är att i
möjligaste mån göra honom delaktig af det språk, som är hans fullsinnade omgifnings,
är det naturligt, att talspråket i regeln måste utgöra det hufvudsakliga undervisningsmediet.
Talmetoden eller den metod, som för meddelanden mellan lärare och lärjunge
hufvudsakligen begagnar det talade ordet, bör således alltid i första hand vid döfstummeundervisningen
användas, och först då det visar sig, att lärjunge i följd af missbildade
talorgan eller af annan orsak icke förmår tillgodogöra sig undervisningen efter
denna metod, bör densamma utbytas emot andra undervisningsmedel. Såsom sådana
böra då företrädesvis användas skrifning och handalfabet, på det att äfven i dylikt
fall den döfstumme må i den för honom högsta möjliga grad tillegna sig och blifva

o Jo o o o

i tillfälle att draga nytta af det vanliga tal- och skriftspråket.

Af högsta vigt är emellertid, att, der lärjunges undervisning finnes böra ske efter
den senare metoden, hvilken Komitén, alldenstund tecknandet deri ingår ondast såsom
ett hjelpmedel och skrifning utgör det hufvudsakliga undervisningsmediet, torde i
utbyte mot den äldre oegentliga benämningen få här och i det följande beteckna
med namnet skrifrnetoden, lärjungen'' förflyttas till särskild för undervisning efter denna
metod anordnad skola. Om, hvilket tyvärr icke kan förnekas, de resultat, undervisningen
efter talmetoden hitintills lemnat inom vårt land, i allmänhet icke varit så tillfredsställande
som man kunnat önska, torde detta bland annat få tillskrifvas den omständigheten,
att i våra undervisningsanstalter de båda ifrågavarande metoderna fått
arbeta sida vid sida af hvarandra. Det döfstumma barnet, som ända till inträdet i skolan
varit för meddelanden med sin omgifning uteslutande hänvisadt till åtbörder, medför
till skolan en naturlig böjelse att i umgänget begagna sig af detta meddelelsemedel,
och en synnerlig uppmärksamhet erfordras derföre inom talskolorna för att afhålla eleverna
från tecknandet och förmå dem att äfven utom lektionstimmarna begagna sig af
talet, hvilket är oundgängligen nödigt, derest någon färdighet deri skall af dem uppnås.
Alla ansträngningar för detta ändamål blifva likväl fruktlösa, så länge eleverna
dagligen under sina fristunder sammanträffa med kamrater, hvilka begagna ett annat
medel att göra sig förstådda. De båda metodernas särskiljande från hvarandra påkallas
sålunda af omsorgen om talundervisningens framgång, men är äfven ensidig för de

efter skrifmetoden undervisade eleverna, hvilka vid sidan af sina i talet öfvade kamrater
lätt finna sig vanlottade och tillbakasätta och i följd deraf icke med tillbörlig håg
begagna sig af den enda undervisning, som för dem visat sig möjlig.

4:o Undervisningen för döfstum bör taga sin början i åldern mellan 7 och 10 år,
och lärotiden omfatta minst 8 år.

Vid döfstummeanstalterna i vårt land hafva bestämda föreskrifter rörande lärjunges
intagningsålder hittills i allmänhet saknats. Vanligast har inträdet i skolorna
egt ruin i åldern mellan 10 och 15 år, någon gång äfven före 10 år, men oftare efter
15 år. Blott för några få anstalter, och bland dessa institutet vid Manilla, hafva föreskrifter
härutinnan varit gifna. Enligt det för institutet den 19 Juni 1846 faststälda
reglemente var inträdesåldern bestämd från 10 till 15 år; men genom Nåd. bref den
15 Februari detta år har Eders Kongl. Maj:t behagat förordna, att till frielever för
stiften vid institutet företrädesvis böra utses barn mellan 7 och 10 år, eller, om sådana
ej anmälas eller hinder eljest möter för deras antagande, barn mellan 10 och 12 års
ålder. Hvad angår betalande elever vid institutet, så hafva visserligen undantag i
föreskriften om intagningsåldern varit medgifna samt praxis härutinnan på senare tiden
varit vacklande, ända tilldess direktionen öfver Allmänna Institutet för döfstumma
den 21 maj 1878 i afseende på de elever, som af direktionen antages, beslutat i likhet
med nyss åberopade Nådiga bref samt att endast i undantagsfall intaga elever öfver 12 år.

Då mottagligheten för undervisning i allmänhet är större i de yngre åren, och då
särskildt för den döfstumme möjligheten att lära sig tala är i väsentlig mån beroende
deraf, att hans undervisning tager sin början, medan talorganen ännu bibehålla sin
naturliga mjukhet, hvartill kommer angelägenheten att de döfstumma barnens undervisningstid
ej utsträckes utöfver den ålder, då de böra komma i tillfälle att genom arbete
bidraga till sin utkomst, bör den döfstummes inträde i skolan helst taga sin början
vid det sjunde lefnadsåret. Men väl inseende att i särskilda fall hinder kunna
förefinnas med afseende på ett och annat barn dels i dess egen kroppssvaghet, dels i
skolans anordningar för lärjungars intagande vid nu nämnda ålder, har Komitén ansett
det böra lemnas vederbörande skolstyrelse öppet att i samråd med föräldrar och målsmän
närmare bestämma den tid i åldern mellan 7 och 10 år, då undervisningen i döfstummeskolan
bör för hvarje barn taga sin början.

Intill dess barnet upptages i döfstummeskolan, och särskildt i de fall, då dermed
uppskjutes inemot den föreslagna intagningsålderns högsta gräns, synes det lämpligt,
att barnet får besöka folkskolan för att draga den nytta af undervisningen derstädes,
som må vara möjlig och åtminstone förvärfva någon vana vid ordning och uppmärksamhet.

Lärotiden har i de svenska döfstummeskolorna hittills vexlat mellan 2 och 8 år;
i allmänhet har sex-årig kurs hittills fått gälla såsom fullständig. Numera har man
emellertid funnit, att äfven den sex-åriga lärotiden är för knappt tilltagen för att bibringa
lärjungen det mått af kunskaper och den utbildning, som ingått i de nuvarande
skolornas plan. Bestämmer man nu döfstummeskolans uppgift på det sätt Komitén i

Döfstummeunderv ovän. 4

det föregående angifvit, blir deraf eu nödvändig följd, att en utsträckning måste ske af
lärotiden. En tillökning deri blir erforderlig icke allenast med afseende å de många
och stora svårigheter, som möta vid att lära den döfstumme tala, der undervisningen
meddelas efter talmetoden, utan äfven för att höja måttet af lärjungens insigter i de särskilda
skolämnena till närmaste öfverensstämmelse med det fullsinnade barnets kunskaper
vid dess utträde ur folkskolan. Och om än i de fall, der talmetoden icke användes,
den tid besparas för undervisningen, som eljest åtgår för talets inlärande, synas likväl
de höjda anspråken på lärjungens skolbildning och den omständigheten att de lärjungar,
hvilka hänvisas till undervisning efter skrifmetoden, oftast äro de mindre begående,
hvilka dessutom skola undergå minst en läsetermins pröfvotid i talskola, som knappast
får anses ingå i den egentliga lärotiden, utgöra tillräcklig anledning att äfven för skrifskolorna
utsträcka undervisningstiden i samma grad som för talskolorna. Vid dessa
förhållanden har Komitén ansett lärokursen böra så väl för tal- som skrif-skolorna
sättas till minst 8 år, en tid, som ingalunda kan anses särdeles lång, om man erinrar
sig, att det fullsinnade barnet, hvilket inträder i skolan med full förmåga att begagna
undervisningen, vanligen behöfver 6 till 8 år för att inhemta det för folkskolan bestämda
måttet af kunskaper.

Komitén öfvergår härefter till att yttra sig angående sättet, huru en efter dylika
grunder ordnad undervisning för de döfstumma må kunna åstadkommas.

Vid ordnandet af den allmänna folkundervisningen har omsorgen för beredande
af tillfälle till undervisning för de fullsinnade barnen blifvit lagd på församlingen, som
ansetts böra utgöra för sig ett skoldistrikt, med skyldighet att föranstalta om de till
distriktet hörande barnens undervisning. Då antalet döfstumma är jemförelsevis så obetydligt,
att i vissa församlingar icke någon, i andra endast få döfstumma förekomma,
tillhörande skolåldern, är det nödigt, att döfstummeundervisningen ordnas för vidsträcktare
kretsar, likasom denna undervisnings särskilda beskaffenhet vid dess ordnande påkallar
rikligare tillgångar än dem, öfver hvilka församlingen förfogar. Det har synts
Komitén, som skulle den skyldighet, hvilken i afseende på den allmänna folkundervisningen
tillhör församlingarna, lämpligen kunna, hvad angår döfstummeundervisningen,
påläggas landstingen och de städer, hvilka stå utom landstingsinstitutionen. Härigenom
skulle man i sjelfva verket ställa sig på samma grund, som blifvit följd vid folkundervisningens
ordnande, endast med den skilnad att den större kommunen, landstingsområdet
eller staden, trädde i stället för den mindre, församlingen, och man skulle derjemte
komma att stödja sig på delvis bestående förhållanden, i det att redan nu åtskilliga
landsting för sina områden tagit de döfstuinmas uppfostran om hand.

Då emellertid äfven inom landstingsområdena och de i landstingen icke deltagande
städerna antalet i skolåldern varande barn understundom torde befinnas mindre, än att
dessa områden skulle kunna med fördel hvar för sig ordna ifrågavarande undervisning,
synes samma rättighet böra medgifvas dem, som i afseende på den allmänna folkundervisningen
blifvit tillagd församlingarna, eller att, i den mån sådant finnes lämpligt, två
eller flera sammansluta sig till ett skoldistrikt. Dervid är dock, till förekommande af

tvister emellan de särskilda områdena, nödigt, att de vilkor, på hvilka en sådan förening
ingås, på förhand aftalas och så noggrann! som möjligt bestämmas.

Vidtagandet af åtgärder för döfstummeundervisningens ordnande bör dock icke
vara en kommunernas angelägenhet allena. Om staten ansett sig böra komma församlingarna
till hjelp vid bekostandet af de fullsinnade barnens undervisning, så måste
statens medverkan med desto större skäl kunna påkallas, då det gäller att bereda uppfostran
åt de döfstumma. Väl ligger det alltid i statens intresse, att dess medlemmar
må fostras till gudfruktiga och nyttiga medborgare; men angelägenheten häraf blir så
mycket större, när det gäller medlemmar af samhället, hvilka, lemnade åt sig sjelfva,
befinna sig på en i alla afseenden så outvecklad ståndpunkt, att deras bibehållande
dervid kan för samhället vara förenad! med allvarsamma vådor. Den undervisning,
som erfordras för de döfstumma, är ock af beskaffenhet att, i jemförelse med undervisningen
för de fullsinnade, kräfva så betydande uppoffringar, att till och med de
större kommunerna skulle blifva allt för hårdt betungade, om de skulle bära utgifterna
för denna undervisning ensamma utan annat bidrag, än det, som rimligtvis kunde påräknas
af de döfstumma barnens föräldrar eller målsmän.

Under sådana omständigheter bör det med skäl kunna fordras, att staten på ett
verksammare sätt tager del i åtgärderna för de döfstummas uppfostran, än i kostnaderna
för den allmänna folkundervisningen. Hittills har förhållandet icke varit sådant, ty,
ehuru det måste erkännas, att staten äfven mot döfstummeundervisningen visat mycken
frikostighet, har denna dock kommit blott några få döfstumma barn till godo. Under
det att staten tillskjutit 2/3:delar af de till folkskolans lärare utgående lönerna och ensam
besörjt utbildning af lärare i tillräckligt antal för denna skolas behof, har staten,
hvad angår de döfstumma barnens uppfostran, utom anslaget till institutet å Manilla,
endast lemnat bidrag för de medellösa, till belopp af högst 100 kronor för hvarje vid
enskild anstalt intaget barn, och för utbildningen af döfstummelärare har staten vidtagit
åtgärder i mycket ringa omfattning och först under de senare åren, då ett mindre anslag
utgått till en vid institutet å Manilla anordnad lärokurs för döfstummelärare. Det
synes Komitén vara med billighet öfverensstämmande, att staten icke allenast bereder
döfstummeundervisningen samma förmåner, som den allmänna folkundervisningen, och
således bidrager med 2/3:delar till lärarnes aflöning samt bekostar utbildning för ett tillräckligt
antal lärare, utan äfven derutöfver lemnar döfstummeskolorna ett understöd,
hvilket Komitén förestält sig lämpligen skulle kunna bestämmas till samma belopp, som
nu utgår för de medellösa, eller 100 kronor årligen, men hädanefter för hvarje vid
döfstummeskola intaget barn, oafsedt om detta är medellöst eller icke.

De döfstumma barnens föräldrar böra slutligen, lika litet som de fullsinnades,
vara befriade från att deltaga i kostnaderna för sina barns uppfostran. Förhållandena
ställa sig dock i detta hänseende något olika, då det gäller det döfstumma och det fullsinnade
barnet. Det senare vistas i vanliga fall i sitt hem och njuter der föda och
underhåll samt vård å de tider, då barnet icke uppehåller sig i den närbelägna skolan.
Det döfstumma barnet åter nödgas, för att erhålla undervisning, vistas å en från hemmet

mer eller mindre aflägsen ort, der bostad och föda måste för betalning åt barnet anskaffas.
Det är naturligt, att kostnaderna för barnets underhåll i det senare fallet ställa
sig vida högre än i det förra och blifva synnerligen kännbara för de mindre bemedlade,
eller den klass, inom hvilken, efter hvad erfarenheten visat, de döfstumma allmännast
anträffas. Långt ifrån att under sådana förhållanden de döfstumma barnens föräldrar
torde blifva i tillfälle att, likasom de fullsinnades, utöfver barnens underhåll bekosta
någon del af deras undervisning, är det att antaga, att i vanliga fall föräldrar och målsmän
icke en gång skola finnas i stånd att bestrida hela kostnaden för barnets underhåll
vid skolan. I regeln kan följaktligen endast ett måttligt bidrag till det döfstumma
barnets underhåll påräknas från föräldrarna, hvaremot återstoden af underhållskostnaden
likasom utgifterna för undervisningen torde få läggas på skoldistrikten och staten. Den
omständigheten, att skolgången för de döfstumma, enligt Komiténs förslag, skulle blifva
obligatorisk, påkallar äfven, att icke drygare förpligtelse!- i afseende å barnens uppfostran
åläggas föräldrarna, än som kunna utan alltför stora umbäranden af dem fullgöras.
Saknas förmåga dertill, bör fattigvårdssamhällets pligt att bispringa inträda, i
likhet med hvad för dylikt fall stadgas i fråga om de allmänna folkskolorna.

Utgående från de förutsättningar i afseende på statens, kommunens och de enskildas
skyldighet att hvar för sig deltaga i omsorgen och kostnaderna för de döfstummas
undervisning, Komitén nu antydt, har Komitén ansett, att det bör åligga landstingen
och de städer, som i landsting ej deltaga, att hvar för sitt område vidtaga nödiga
åtgärder för de döfstummas undervisning, med rättighet för landstingsområde eller dylik
stad att, der så finnes lämpligt, med ett eller flera andra sådana områden sammansluta
sig till ett distrikt för gemensamt ordnande af ifrågavarande undervisning, samt att
kostnaderna för denna undervisning lämpligen böra mellan staten, landstingen och barnens
föräldrar eller målsmän sålunda fördelas, att

staten deltager med 2/3:delar i den lön, föreståndare, lärare eller lärinna vid döfstummeskola,
utöfver husrum och vedbrand, åtnjuter, dock att dylikt lönetillskott icke
må för någon tjenst öfverstiga eu viss gräns, som, med afseende å hvad nedan anföres
rörande lönernas belopp, antages böra sättas till 2,000 kronor; bidrager med 100 kronor
till underhållet af hvarje i döfstummeskola intagen lärjunge; besörjer och bekostar
utbildandet af lärare för de döfstummas undervisning; äfvensom, i likhet med hvad vid
folkskoleundervisningen sker, vidkännes utgifterna för inspektion öfver döfstummeundervisningen
i dess helhet;

föräldrar och målsmän bidraga till barnets underhåll vid skolan med viss årlig
afgift, som efter omständigheterna bestämmes af skoldistriktet; samt

skoldistriktet bestrider öfriga utgifter för lärarnes aflöning och lärjungarnas underhåll,
äfvensom för anskaffande af skollokal, materiel m. m.

Ett hufvudsakligt vilkor för att döfstummeundervisningen skall kunna tillfredsställande
ordnas, är, att tillgång må finnas på ett tillräckligt antal för sitt kall väl utbildade
döfstunnnelärare.

För att vinna detta ändamål är det nödigt, icke blott att lärare vid döfstummeskolorna
beredas sådana förmåner, att personer med duglighet och förmåga kunna i
detta kall finna en nöjaktig utkomst, utan ock att åtgärder vidtagas på det att de, som
vilja egna sig åt de döfstummas undervisning, må kunna förvärfva derför erforderlig
utbildning.

Den aflöning, som för närvarande bestås lärarne vid döfstummeanstalterna i riket,
är i allmänhet otillräcklig och sådan, att den icke står i något rimligt förhållande till
den ansträngande och ansvarsfulla uppgift, som åligger dessa lärare. Detta gäller i all
synnerhet om lärarne vid de af landstingen och af enskilda anordnade anstalterna, men
äfven om statens institut vid Manilla. Döfstummeläraren lönas under nu varande förhållanden
sällan högre, men ofta nog lägre än folkskoleläraren, och detta oaktadt den
förres kall i jemförelse med den senares är så betungande och ställer så stora anspråk
på föregående utbildning och lärareskicklighet, att en högre lön för den förre måste
anses af den enklaste rättvisa påkallad. Bestämmandet af lönerna för döfstummelärarne
synes väl i allmänhet böra bero på den eller dem, som inrättat den skola, der lärarne
äro anstälde, och skulle således enligt Komiténs förslag vara en angelägenhet för skoldistriktet.
Derest emellertid staten skulle komma att till lärarnes löner lemna tillskott
i den utsträckning, som Komitén vågat ifrågasätta, torde med allt fog kunna såsom
vilkor för dessa tillskott uppställas den fordran, att lönerna icke i något fall sättas
under vissa af staten faststälda minimibelopp. En sådan rättighet har staten förbehållit
sig för de till folkskolorna utgående bidragen, och med samma skäl torde en dylik
rättighet kunna påkallas, då det gäller döfstummeskolorna. Derjemte och med tillämpning
äfven här af den vid de flesta löneregleringar under senare tider följda grundsatsen,
att en under viss tid fortsatt tjenstgöring vid samma befattning bör medföra en
tillökning i löneförmånerna, synes staten lämpligen kunna såsom vilkor för iönetillskotts
fortsatta utgående göra det förbehåll att, efter vissa års nitisk och oförvitlig tjenstgöring,
lärares lön skall förhöjas med belopp, som det beror på vederbörande skoldistrikt
att efter omständigheterna bestämma, men som icke må understiga ett visst, af
staten faststäldt minimum. Med en dylik anordning skulle efter Komiténs uppfattning
tillräcklig trygghet vinnas derför att lärarne blefve i afseende på lönevilkor nöjaktigt
tillgodosedda.

För förbättrande af lärarnes ställning och beredande af friska lärarekrafter
fördöfstummeundervisningens handhafvande är ytterligare nödigt, att rättighet till
pension vid afgång ur tjensten må kunna döfstummelärare tillförsäkras, och att således
desse icke heller i detta fall blifva sämre lottade än folkskolans lärare. Till frågan
om sättet, huru en dylik pensionering skulle kunna åstadkommas, äfvensom till
frågan om de siffror, som skäligen böra bestämmas såsom minimibelopp för lärarnes
löner, torde Komitén vid behandlingen af de särskilda punkterna i dess förslag till
stadga få återkomma.

För utbildningen af döfstummelärare har, såsom nyss anfördes, hittills i vårt land
föga blifvit åtgjordt. Sedan slutet af år 1873 har visserligen vid institutet å Manilla

ett seminarium för bildande af döfstummelärare varit inrättadt; men under den korta
tid, som derefter förflutit, har seminariet endast i ringa mån förmått att bidraga till afhjelpande
af bristen på dugliga döfstummelärare, så mycket hellre som, antagligen till
följd ej mindre af den ringa lockelse, det i allmänhet illa aflönade lärarekallet erbjudit,
än äfven deraf att seminariikursens genomgående icke erfordrats för anställning
såsom döfstummelärare, seminariet varit endast fåtaligt besökt. Med undantag af de lärare,
som utgått från detta seminarium, eller som idkat studier vid anstalter i utlandet, hafva
de vid rikets döfstummeskolor anstälde lärarne i allmänhet varit i saknad af all annan
särskild utbildning för sitt kall, än den som kunnat vinnas genom någon tids vistelse
vid döfstummeskola i riket och aktgifvande på undervisningen derstädes. Understundom
hafva till lärare äfven antagits personer i saknad ej blott af all slags kännedom
om döfstummeundervispingen, utan äfven af nödiga insigter för öfrigt. Döfstummeundervisningen
är dock af den speciella beskaffenhet, att ett tillfredsställande
resultat deraf icke är möjligt, utan att läraren så teoretiskt som praktiskt utbildas med
särskildt afseende på kallet såsom lärare för döfstumma. Det torde derföre för ett
nöjaktigt ordnande af denna undervisning finnas oundgängligen nödigt, att tillfälle beredes
dem, hvilka skola öfvertaga kallet såsom undervisare, att i ett för ändamålet
särskildt inrättadt och med fullständig normalskola förenadt seminarium erhålla en
grundlig teoretisk och praktisk utbildning, äfvensom att i sammanhang härmed godkänd
afgångsexamen från detta seminarium göres till vilkor för erhållande af anställning
såsom döfstummelärare.

Enligt de åsigter, Komitén i det föregående uttryckt i afseende på skyldigheten
att deltaga i kostnaderna för de döfstummas undervisning, skulle det åligga staten ensam
att sörja för lärarebildningen, och såsom en följd häraf skulle det tillhöra staten
att upprätta och underhålla det för lärarebildningen erforderliga seminariet. Godkännas
Komiténs åsigter härutinnan, synes det Komitén, som tankarna icke borde vara delade
derom, att man, byggande på den grund, som redan finnes, borde förlägga det blifvande
seminariet till Manilla.

Yäl har från något enstaka håll den åsigten blifvit uttryckt, att institutet vid
Manilla, med frånskiljande af döfstummeundervisningen, skulle omdanas till en större
uppfostringsanstalt för blinda, och äfven inom Komitén har förslag i den riktningen
blifvit väckt och varit under pröfning. Förfäktarne af den antydda åsigten hafva
hufvudsakligen åberopat sig derpå, att institutet vid Manilla icke skulle väl lämpa
sig för en undervisningsanstalt för döfstumma, enär dels läget icke vore för ändamålet
tjenlig^ dels utrymmet vore alltför stort och institutet i följd deraf skulle såsom
undervisningsanstalt för döfstumma blifva onödigt dyrbart, hvarförutan uppförandet af
ett nytt institut för blinda antagits skola för statsverket medföra större kostnader, än
om staten å annan plats än Manilla, till den omfattning, som kunde finnas erforderlig,
anordnade ett seminarium för bildande af döfstummelärare, med dertill hörande normalskola.

De fleste döfstummelärare, hvilka uttalat sig offentligt angående döfstummeundervisningen,
hafva ansett det lämpligaste läget för en undervisningsanstalt för döfstumma
vara i utkanten af en stad, helst sjöstad, enär man derigenom blefve i tillfälle
att vid döfstummeundervisningen, för hvilken den omedelbara åskådningen har en så
stor betydelse, tillgodogöra sig den rika mångfald af olika föremål och vexlande företeelser,
som en stad med dylik belägenhet framställer för ögat, på samma gång lärjungen
lättare, än om anstalten vore belägen i det inre af staden, skulle kunna skyddas
från stadslifvets frestelser och faror. Det vill förefalla Komitén, som just institutet vid
Manilla skulle vara egnadt att uppfylla dessa anspråk. Beläget vid segelleden till rikets
hufvudstad, i dennas närmaste grannskap, och omgifvet på alla sidor af den härligaste
natur, lemnar Manilla ett rikt tillfälle till åskådningar af bildande och förädlande
inflytelse för den döfstumma lärjungen utan att föra denne i omedelbar närhet
af stadslifvet med dess lockelser. Det vore under sådana förhållanden onekligen att
beklaga, om Manilla skulle gå förloradt för döfstummeundervisningen och användas
för de blinda, för hvilka fördelarne af det vackra läget och den storartade naturen
skulle vara helt och hållet förspilda.

Då man vidare sagt, att Manilla skulle vara för stort för att begagnas till
undervisningsanstalt för döfstumma, har man egentligen velat stödja detta påstående derpå,
att för de döfstunnnas uppfostran skulle vara menligt att på ett ställe sammanföra
en större mängd af lärjungar, och att derföre anstalter med ringare antal lärjungar,
hvilka endast under öfningstimmarna vistades vid anstalten, men hade sin bostad utom
densamma i enskilda liem, vore att föredraga framför större anstalter, der lärjungarne
hade bostad och föda på stället. För sin del är Komitén af den åsigt, att, hvilkendera
formen än gifves åt en undervisningsanstalt för döfstumma, vare sig den ordnas såsom
internat eller externat, resultatet af uppfostringsarbetet i alla händelser blir beroende,
icke väsentligen af den ena eller andra organisationsformen, utan af det sätt,
hvarpå anstalten handhafves. Utsigterna till framgång och faran att misslyckas torde
vid begge vara ungefärligen lika stora. Under det att således valet mellan internatet,
och externatet synes i allmänhet böra lemnas öppet och lämpas efter omständigheterna
i hvarje fall, torde likväl, hvad särskildt angår den anstalt, som skall tjena till öfningsskola
för lärareelever, internatet vara en lämpligare organisationsform, enär eleven då
lättare blir i tillfälle att iakttaga de döfstumma under deras fritimmar och göra sig
förtrogen med den behandling, som derunder bör dem egnas.

Utgår man nu derifrån, att seminariets skola bör ordnas såsom internat, vill det
synas Komitén, som skulle utrymmet vid Manilla ingalunda blifva för stort för seminariets
behof. I det föregående har Komitén framhållit nödvändigheten deraf att
undervisningstiden vid döfstummeskolorna utsträckes till 8 år, hvaraf skulle följa, att en
fullständig skola komme att innehålla 8 olika åldersgrupper eller klasser, och, på det
att inom hvarje klass antalet lärjungar måtte blifva ungefär lika stort vid normalskolan
som vid distriktsskolorna samt seminarii-eleverna få tillfälle att så mycket som möjligt
studera olika naturer och anlag, torde normalskolan böra beräknas för 80 till 100

lärjungar, ett antal som enligt framstående fackmäns uttalanden och annorstädes vidtagna
anordningar icke kan anses för stort för talmetodens framgångsrika tillämpning.

Af byggnaderna vid Handla är, på sätt Komitén i sin den 16 Oktober 1877
aflåtna skrifvelse i underdånighet erinrat, den s. k. Manbemsbyggnaden, hvilken för närvarande
användes för de döfstumma, nämligen till lärarebostäder, lärosalar och arbetsverkstäder
in. in., numera så förfallen, att den redan vid besigtning för flere år sedan
blifvit utdömd. Äfven Öfre Handla, eller den byggnad som begagnas för de blinda,
befinner sig i det skick, att enligt direktionens öfver institutet underdåniga skrifvelse
den 2 Oktober 1876 tiden för dess utdömande icke kan anses lånet aflägsen, och att
densamma, efter den förestående utrymningen af de blinda, icke bör vidare beräknas,
så mycket mindre som denna byggnad, såsom skänkt till blindinstitutet, ej får efter
nämnda utrymning anses såsom döfstummeinstitutets egendom. Båda nu nämnda byggnader
torde således vid bedömande af det för framtiden tillgängliga utrymmet vid
Manilla böra lemnas ur räkningen, och det återstår då, utom gymnastikbyggnaden och
uthus, endast den stora hufvudbyggnaden, hvilken, jemte bostäder för en del af institutets
lärare, innehåller sof-, mat- och lärosalar för det vid innevarande års början till
165 uppgående antalet döfstumma lärjungar. Det ökade utrymme, som genom elevantalets
minskande till ett hundradetal skulle vinnas, torde till fullo komma att tagas i
anspråk för beredande af verkstäder och slöjdlokaler, af bostäder åt seminariets elever
äfvensom för dettas behof i öfrigt, och skulle derjemte kunna lemna ett önskvärdt tillfälle
att bereda något bättre bostäder för institutets lärare, af hvilka nu blott ett fåtal
är inrymdt i den ifrågavarande byggnaden. Under sådana förhållanden torde det tillgängliga
utrymmet vid Handla, om än för det afsedda ändamålet fullt tillräckligt, icke
kunna anses öfverflödigt stort, och dermed måste äfven anmärkningen, att institutet såsom
döfstummeanstalt skulle blifva onödigt dyrbart, förfalla.

I hvad mån kostnaderna för upprättandet af ett nytt blindinstitut skulle komma
att öfverstiga kostnaderna för uppförande af nya byggnader för ett seminarium för
döfstummelärare med dertill hörande normalskola och besparing således kunna vinnas
genom Handlas framtida användande för blindundervisningen, är svårt att under för
handen varande förhållanden med säkerhet afgöra, men utgår man derifrån, att det nya
blindinstitut, hvars uppförande föreslagits af vederbörande direktion, beräknats komma
att kosta 258,039 kronor, torde det med temlig visshet kunna förutsägas, att byggnaderna
för ett seminarium för döfstummelärare icke skulle kunna åstadkommas med
mindre kostnad, än uppförandet af det nyss nämnda institutet, och den ekonomiska sidan
af frågan synes följaktligen icke vara af den betydelse, man velat deråt gifva.

Då det gäller att afgöra, huruvida Handla bör för framtiden användas för den
ena eller andra af de båda nämnda afdelningarna af den abnorma skolan, torde institutets
föregående utveckling icke heller böra alldeles lemnas ur sigte. Härvid är nemligen
att märka, att af de vid institutet undervisade lärjungar omkring % delar varit
döfstumma, och Handla har således öfvervägande varit en anstalt för döfstumma, med
hvilken sedan år 1846 varit förenad uppfostringsanstalt för blinda. Större delen af de

donationer, med hvilka institutets verksamhet delvis uppehållits, har gifvits åt institutet,
såsom anstalt för döfstumma, och det är äfven hufvudsakligen i sådan egenskap som
institutet under sin långa verksamhet gjort sig kändt och erkändt af den stora allmänheten.
Institutets historiska utveckling torde således, enligt Komiténs åsigt, innebära
ett skäl för dess framtida användande till döfstummeundervisningen. Ett ytterligare
och, såsom det synes Komitén, afgörande skäl derför är det trängande behofvet af
skickliga döfstummelärare, hvars tillgodoseende skulle till en oviss framtid uppskjutas,
om för det af Komitén föreslagna seminariet med tillhörande normalskola nya byggnader
skulle behöfva uppföras.

Visserligen bör Komitén i detta sammanhang icke lemna oanmärkt den åsigt,
som äfven inom Komitén blifvit uttalad och pröfvad, nemligen att döfstummelärarebildningen
möjligen kunde tänkas förlagd till ett eller flera, efter olika tider och förhållanden
vexlande ställen, eller att seminarium kunde förenas såsom bihang med en
eller flere distriktsskolor, beroende detta hufvudsakligen på förmågan hos dessa skolors
föreståndare att handleda lärareelever. Oberäknadt den omständigheten att i den närvarande
och närmaste tiden, då döfstummelärarebildningen med afseende på det framträdande
stora behofvet af lärare särskildt behöfver forceras, Komitén veterligt, icke
någon landsortsanstalt är i erforderliga afseenden så fullständig ocli rustad, att ett i
någon mån nöjaktigt lärareseminarium der skulle utan vidare kunna upprättas, och
svårligen ens i framtiden tillräcklig garanti vid en vanlig distriktsskola kan lemnas lör
uppfyllandet af de anspråk, som på ett lärareseminarium oeftergifligen måste ställas,
skulle upphäfvandet af statsanstalten för döfstummas undervisning eller skiljandet af
lärarebildningen derifrån, enligt Komiténs mening, omöjliggöra nödig fasthet och grundlighet
i denna för döfstummeundervisningens ordnande framför allt vigtiga angelägenhet.
Med rätta liar också Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse deu 14 Maj 1876
betonat, att den afsedda lärarebildningen måste vara grundlig och för ändamålet fullt nöjaktig,
och att de åtgärder, som härför vidtagas, måste vara ändamålsenliga, och i sådant
syfte förnummos äfven vid den abnorma skolans andra nordiska läraremöte i Stockholm
1876 uttalanden af flera insigtsfull män, hvilka påvisade fördelen och betydelsen af en
statsanstalt i förening med ett lärareseminarium. — Komitén tror sig härmed hafva
gifvit tillräckliga skäl för institutets å Manilla framtida användande till döfstummelärareseminarium
och normalskola och får, under förutsättning af bifall till Komiténs
förslag i detta hänseende, i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj:ts Nådiga befallning
öfverlemna förslag till stat för döfstummeinstitutet, hvilket förslag finnes detta
underdåniga betänkande bifogadt uti Bil. 7. För att bedöma, huru stor del af den
deri upptagna statsbidragssumman, 42,100 kronor, bör beräknas komma att utgå *ör
lärarebildningen, derest denna kommer att, enligt Komiténs förslag, förläggas till
Manilla, bör från samma summa frånräknas de bidrag, som eljes af staten skulle lemnas
till döfstummeundervisningens befrämjande inom det eller de skoldistrikt, som
komma att bildas af de områden, för hvilka institutets normalskola, enligt Komiténs
förslag, skulle blifva distriktsskola, utgörande:

Döfstummeundevv. ordn.

dels 2/:i delar af lärarnes aflöning ____________________________________________________kr. 9,733,33

dels 100 kronor till underhåll af hvar och en af institutets 104 lärjungar » 10,400 —

Summa kronor 20,133,33.

Såsom ytterligare utgifter för döfstummelärarebildningen, hvilka skulle komma
att af statsmedel bestridas, derest densamma blefve fördelad på flera distriktsskolor,
kunna nämnas: större anslag till stipendier åt seminariieleverna, då dessa skulle sjelfva
bekosta sin bostad under lärotiden, samt arvoden till de föreståndare och lärare vid
distriktsskolorna, som skulle verkställa lärarebildningen.

För att ådagalägga, hvilka kostnader för staten föranledas af tillämpningen utaf
de förslag, Komitén rörande döfstummeundervisningen här ofvan framställt, har Komitén
uppgjort följande beräkning, dervid Komitén dock anser sig böra förutskicka den
anmärkning, att Komitén till grund för densamma, hvad lärarelönerna angår, lagt endast
de lägsta löner, hvilka, enligt Komiténs åsigt, kunna ifrågakomma, hvadan statens bidrag
ökas i samma mån, lönerna genom ålderstillägg eller af andra orsaker tillväxa.

Enligt de åsigter, Komitén ofvan uttalat, borde staten

a) deltaga med Va, dock icke utöfver 2,000 kronor, i den lön föreståndare, lärare
eller lärarinna vid döfstummeskola, utöfver husrum och vedbrand, åtnjuter;

b) bidraga med 100 kronor till underhållet af hvarje i döfstummeskola intagen
lärjunge;

c) besörja och bekosta utbildandet af lärare för de döfstummas undervisning; och

d) vidkännas utgifter för inspektion öfver döfstummeundervisningen i dess helhet.

Då nu, beträffande först de utaf förslaget under punkten a) föranledda kostnader,

af den vid betänkandet fogade bilaga N:o 5 framgår, att riket skulle indelas i 11 skoldistrikt,
af hvilka dock ett erhölle skolan förlagd vid institutet å Mangla, der staten
ensam bekostade lärarelönerna, afser statens ifrågavarande bidrag lärarelönerna vid
skolorna inom endast 10 distrikt; och bär Komitén uti bilagan K:o 6 beräknat minimilönerna
vid alla dessa skolor, särskilt under öfvergångstiden, då tal- och skrifskolor
under vissa vilkor skulle kunna vara förenade, och särskildt sedan dessa båda slag af
skolor blifvit fullständigt åtskilda; af hvilken beräkning framgår, att dessa löner sammanlagdt
uppgå

i förra fallet till -............—.....--------------------------------------------------- 95,000 kronor

i det senare till------------------------------------------------------------------------ 105,000 »

och sålunda statens andel, 2/s af samma löner,

i det ena fallet till -------------------------------------------------------------------- 63,333,33 »

i det andra till------------------------------------------------------------------------------ 70,133,33 »

Hvad vidare angår det i punkten b) här ofvan omfönnälda bidrag, så, enär,
enligt Komiténs antagande i bilagan N:o 5, antalet döfstumma barn, för hvilka undervisning
i skolorna samtidigt borde vara att påräkna, utgör 862, men detta antal, för
beräkning af statens bidrag enligt denna punkt, bör minskas med antalet barn, tillhörande
det distrikt, som, enligt Komiténs förslag, borde undervisas vid normalskolan

å Manilla, eller 104, återstå för samtliga öfriga distriktsskolor 758 barn, för hvilka
statens bidrag, 100 kronor för hvarje, utgör 75,800 kronor.

I afseende å den uti punkten c) här ofvan antydda lärarebildning har Komitén
föreslagit, att vid Manilla ett seminarium för döfstummelärare skulle anordnas, och i
sammanhang dermed för dessa lärares utbildning en normalskola; och har Komitén,
enligt uppgjord, i bilagan N:o 7 intagen stat för Kong!, döfstummeinstitutet vid Manilla,
omfattande såväl seminarium som normalskola, antagit kostnaden för detsamma
komma att uppgå till 78,500 kronor, och statens bidrag till denna kostnad, efter afdrag
af vederbörande skoldistrikts afgifter för de i normalskolan intagna barn, till 42,100
kronor.

Hvad slutligen angår den i punkten d) här ofvan omförmälda inspektion öfver
döfstummeanstalterna, har Komitén icke tilltrott sig att rörande kostnaderna för densamma
afgifva något förslag, enär dessa kostnader äro i hög grad beroende af sättet,
hvarpå denna inspektion anordnas, och detta åter kan komma att vexla, allt efter som
flera eller färre för en sådan inspektion fullt lämpliga personer kunna finnas att tillgå.
I händelse denna inspektion anordnas på sätt Komitén i motiverna till § 24 i förslaget
till stadga antagit, blefve denna kostnad emellertid jemförelsevis obetydlig.

Sammanställas nu de bidrag, som staten, enligt Komiténs förslag, skulle komma
att för döfstummeundervisningen lemna, finner man, att samma bidrag, utom inspektionskostnaden,
uppgå:

under öfvergångstiden till --------------------------------------------------------- 181,233,33 kronor

och sedermera till--------------------------------------------------------------------- 188,033,33 »

För närvarande utgöra statens anslag till undervisningsanstalter för döfstumma
och blinda, förutom anstalter för s. k. öfveråriga döfstumma, om hvilka i det föregående
icke heller varit fråga, 131,000 kronor, deraf dock, med tillämpning af den grund för
fördelning emellan de döfstumma och de blinda af anslaget till institutet vid Manilla,
Eders Kong!. Maj:t nyligen bestämt, endast 110,000 kronor äro att för de döfstumma
påräkna.

Med det förslag, Komitén afgifvit i fråga om statsbidrag till döfstummeskolorna,
torde Komitén få anses hafva besvarat den nådiga remissen å de härhos återgående
underdåniga framställningarna af direktionen öfver Tysta skolan i Fredriksholm och
ombud för åtskilliga nu befintliga döfstummeanstalter om ökade statsanslag för döfstummeundervisningen.

Komitén har ändtligen, på grund af nådig befallning den I Juni 1877 och i
enlighet med sitt underdåniga utlåtande den 3 Augusti samma år, att i sammanhang

med föregående afgifva yttrande om anordningen af undervisning för öfveråriga döfstumma.

Då Komitén här förut föreslagit bland annat, att undervisningen för döfstumma
barn skall taga sin början i åldern mellan 7 och 10 år, utöfver hvilken ålder inträdet
i skolan icke får uppskjutas, och då nu dels Eders Kongl. Maj:t under den 15 Februari
detta år föreskrifvit, att från och med 1879 konsistorierna företrädesvis böra till
frielever vid allmänna institutet för döfstumma utse barn mellan 7 och 10 år, dels direktionen
öfver nämnda institut den 21 Maj detta år fattat enahanda beslut i afseende
på de elever, som af direktionen antagas, hvaraf vill synas, att Komiténs förslag i berörda
hänseende redan delvis vunnit godkännande, så blir alltmer af denna grundsatsens
tillämpning en gifven följd*, som, ifall Komiténs förslag till stadga vinner nådig
fastställelse, öfvergår till konstant förhållande, att de döfstumma barn, som äro öfver
10 år, från nu varande och blifvande fasta och egentliga döfstummeskolor utestängas.
Har Eders Kongl. Maj:t af omtanke för de icke undervisade döfstumma i åldern mellan
15 och 30 år af Riksdagen äskat och erhållit anslag till provisoriska undervisningsanstalter
för dessa, så torde, såsom Komitén redan i sitt nyss åberopade underdåniga
utlåtande haft tillfälle antyda, ännu mer angeläget vara, att något göres för dem, som
äro i den för undervisning mera mottagliga åldern mellan 10 och 15 år, och att vid
upprättandet af ifrågavarande undervisningsanstalter här angifna yngre åldersgrupp
företrädesvis tages med i räkningen.

O O

I Komiténs underdåniga utlåtande den 3 Augusti 1877 beräknades antalet af
icke konfirmerade eller till undervisning i skolorna upptagna döfstumma mellan 15 och
30 år vid nämnda års början till 604, hvilket antal Komitén nu i enlighet med senare
vunna upplysningar torde få rätta till 598.

Icke undervisade 10—15:åringar samma tid utgjorde, såsom af sifferuppgifterna
i böljan af detta betänkande framgår, 581, hvaraf följer, att, om och när nu
föreslagna stadga om intagningsåldern blifver faststäld, och om man antager proportionen
af döfstumma under de följande åren förblifva densamma som hittills, ej mindre
än 1179 döfstumma mellan 10 och 30 år skulle sakna undervisning i de egentliga döfstummeskolorna.

Men detta antal måste ytterligare ökas med de 7—10:åringar, Indika, under det
de nuvarande anstalterna ej ega utrymme eller eljest tillfälle att emottaga alla dessa,
årligen måste lemnas utan undervisning och så succesive ingå i åldern öfver 10 år.
För att kunna bedöma, till hvilken siffra detta antal uppgår, är nödigt taga hänsyn
till de bifogade tabellerna, och har Komitén vid sina beräkningar efter dem städse afsett
förhållandena sådana de voro vid 1877 års början, då de till grund liggande uppgifterna
lemnades. På förhand måste emellertid anmärkas, att den siffra, 193, som
betecknar summan af de döfstumma vid fylda 7, 8 och 9 år, eller födda åren
1868—1870, visserligen i verkligheten är alldeles för låg, härrörande detta deraf,
att döfstumheten i de spädare åren ännu är alltför litet känd eller i allmänhet
först efter några lefnadsår inträder. Så befinnes i 1870 års folkräkning, enligt Sta -

tistiska Centralbyråns underdåniga berättelse, kela antalet döfstumma under kategorien
0—10 år, eller födda under åren 1861—1870, uppgifvet endast till 298 personer.
Men enligt 1877 års af Komitén samlade uppgifter från presterskapet finnas i verkligheten
födda under samma år 1861—1870 ej mindre än 1062 döfstumma personer; hvaraf
alltså är klart, att uppgifterna om döfstumma i den spädare åldern ej heller i nu senast
samlade uppgifter kunna antagas vara tillförlitliga utan för lågt tagna, och att följaktligen
någon fullt tillförlitlig beräkning ej kan byggas på den år 1877 uppgifna siffran
347 såsom angifvande antalet af döfstumma barn under 10 år. För att emellertid så
nära som möjligt få reda på den siffra, hvilken angifver, huru många 7-10:åringar
som under närvarande omständigheter blifva i saknad af skolundervisning och som
sålunda öka summan af dem, för hvilkas undervisning de provisoriska anstalterna enligt
Komiténs förmenande böra tagas i anspråk, torde man rättast sålunda gå till väga.
Sätter man, såsom i detta betänkande skett, intagningsåldern mellan 7 och 10 år och
lärokursen till 8 år, så framgår häraf, att de döfstumma barn, som äro mellan 7 och
15 år, mellan 8 och 16 år samt mellan 9 och 17 år, befinna sig i undervisningsåldern. Frånser
man nu den mellersta åldersgruppen och håller sig till den lägsta och högsta åldersgränsen,
så befinnes mellan 7 och 15 år, eller födda åren 1862—1869, ett antal af 907,
och mellan 9 och IT år, eller födda åren 1860—1867, ett antal af 976 döfstumma barn.
Medeltalet häraf är, med uteslutande af all bråkräkning, 941, hvarifrån, enligt af Komitén
förut anförda grundsatser, afdrages medeltalet af alla inom nämnda åldersgrupper
tillika sinnesrubbade, 27, samt hälften af sinnesslöa, 44, då återstoden, 870, som är lika
med den i Bil. N:o 5 uppgifna summan, 862, ökad med 8 i skolåldern varande på eu
gång döfstumma och blinda, angifver antalet af döfstumma barn inom den af Komitén
föreslagna undervisningsåldern. Vid 8:årig lärokurs är klart, att en åttondedel af detta
antal eller 109 årligen borde i skolorna intagas. Då emellertid de nu varande döfstummeanstalterna
icke lära kunna årligen mottaga mer än omkring 60 nya lärjungar,
skulle årligen 49 blifva öfver, lemnade utan undervisning. Under förutsättning, att så
småningom i alla anstalterna blott 7—10:åringar komme att intagas och att desse i allmänhet
genomginge 8:årig kurs, enär de eljest icke skulle hinna före afgången konfirmeras,
torde en öfvergångstid af 8 år kunna antagas, intilldess skolor så småningom
blifva upprättade i det omfång, att alla 7—10:åringar der kunna emottagas. 49 gånger
8 eller 392 skulle alltså angifva det antal, hvarmed förut funna summan 1179 ytterligare
skulle ökas, alltså till 1571 eller i rundt tal till 1600. Om, såsom ofvan antaget
är, förekommande fall af döfstumhet hädanefter kunna antagas förblifva lika många
som förut, och om läroanstalterna för döfstumma under afsedda öfvergångstid äfvenledes
antagas, förblifva ungefär lika som hittills, men med iakttagande af den tidigare
intagningsåldern och förlängda kursen, så skulle alltså under närmaste 8 år omkring
1600 döfstumma vara från undervisning i de egentliga döfstummeskolorna uteslutna.

Om man också från detta stora antal rätteligen bör frånräkna dem, som successive
öfverskrida högsta åldersgränsen, 30 år, och dem under 15 år, hvilka, småningom
allt flere, genom intagning i skola i rätt tid vinna ordentlig undervisning, samt ändt -

ligen dem, som alls icke söka skolundervisning, så länge skotvång ej är infördt, och
om man antoge, att antalet härigenom minskades med en tredjedel, så återstår dock ett
så stort antal 10—30:åringar, omkring 1050, för hvilka man skulle bereda undervisning,
att, då man härjemte tager i betraktande öuskligheten att bereda de yngre en längre
lärokurs än den för de nuvarande provisoriska anstalterna bestämda, det väl icke är
möjligt ens med de största ansträngningar och uppoffringar att fylla denna uppgift i
hela dess vidd. Så oerhörda lärarekrafter kunna omöjligen anskaffas, äfven om staten
ville för deras aflöning och till öfriga kostnader bevilja erforderliga medel.

Under sådana förhållanden, då man icke torde kunna bereda undervisning åt alla
ifrågavarande döfstumma, och då, såsom Komitén i förra betänkandet anfört, det för
uppfostringsväsendet i dess helhet måste blifva en mindre förlust, om de äldre uteslutas
från undervisning än de yngre, så vågar Komitén härmed föreslå,

att man lemnar ur räkningen dem, som äro mellan 20 och 30 år, och med öfveråriga
döfstumma hädanefter förstår de icke undervisade, som nu äro mellan 10 och 20
år, samt dem af 7—10:åringar, som årligen under åtta års tid ej vinna tillträde till skolorna,
utan blifva öfver 10 år, lemnade utan undervisning: alla dessa tillsammans utgörande
965; samt

att, så länge skolgången ej är obligatorisk, endast två tredjedelar af dessa eller
642 (till följd af bråktalens bortkastande reduceradt till 635) antagas komma att begagna
sig af den erbjudna undervisningen.

Absolut utestängd borde eller behöfde man dock icke anse åldersgruppen 20—30
år vara; ty der icke alla platserna i de provisoriska läroanstalterna blefve upptagna af
10—20:åringar, borde inträde ej förvägras dessa äldre, äf hvilka på detta sätt måhända
rätt mången skulle af undervisning kunna blifva delaktig.

Tillfälle till undervisning för nu beräknade antal af 10—20:åringar, jemte den
del af 7—10:åringar, som förut nämnd är, skulle alltså de provisoriska anstalterna för
öfveråriga döfstumma enligt Komiténs åsigt böra få till sin egentliga uppgift att bereda.
I fråga om sättet för anordningen af undervisning åt dessa hade Komitén tänkt
sig densamma tillgodosedd genom provisoriska anstalter med antingen 6:årig kurs för
den yngre åldersgruppen under 15 år och 4:årig kurs för dem, som äro mellan 15 och
20 år, eller 4:årig kurs för de förre ocli 2:årig kurs för de senare; och hade Komitén
derjemte velat iakttaga, att ingen af nu befintliga döfstumma i gruppen 15—20 år
skulle till följd af bristande utrymme hinna öfver 20 år utan att hafva kommit i åtnjutande
af undervisning, ej heller skulle någon i gruppen 10—15 år utan börjad undervisning
hinna öfver 15 år och dermed komma in i en mindre fullständig undervisningskurs.
Utgående från önskan att på detta sätt finna en utväg för lämpligaste och
fullständigaste ordnandet af ifrågavarande döfstummeundervisning, har Komitén låtit på
grund af dessa uppgifter och förutsättningar genom Herr Lektorn och Riddaren F. W.
Hultman verkställa uträkningar öfver de härför nödiga läroanstalters antal, omfång och
varaktighet, hvilka uträkningar, upptagande 4 alternativ, A, B, C och D, finnas till
frågans belysning detta underdåniga betänkande bifogade uti Bil- Ko 11. Men då

häraf visar sig, att, enligt alternativet A, 9 anstalter med den längre lärokursen och
med 60 lärjungar i hvarje, intagna 30 det första året och 30 det andra, skulle erfordras,
deraf 5 borde inrättas under år 1879, att, enligt alternativet B, 7 anstalter med
den kortare lärokursen och lärjungeantal lika med föregående vore nödiga, af hvilka
anstalter äfvenledes 5 borde under år 1879 inrättas, att, enligt alternativet C, 6 anstalter
med den längre lärokursen och med 90 lärjungar i hvarje, intagna 45 det första
året och 45 det andra, behöfde inrättas, af hvilka 4 under samma år 1879, och ändtligen
att, enligt alternativet D, 5 anstalter med den kortare lärokursen och lärjungeantal
lika med nästföregående vore erforderliga, af hvilka anstalter 4 jemväl under år 1879
borde bringas till stånd, så har Komitén icke kunnat finna något af dessa alternativa
förslag vara af beskaffenhet, att Komitén trott sig böra förorda detsamma, helst bristen
på föreståndare- och lärarekrafter göra så många och omfattande läroanstalters åvägabringande
på en gång snart sagdt omöjligt. Under sådana förhållanden anser Komitén
bäst vara, att planen med de hittills tänkta provisoriska anstalterna för öfveråriga döfstumma
får orubbad fortgå och förverkligas, dock med den förändring, att till lärjungar
vid desamma, så snart redan vidtagna anordningar det tillåta, företrädesvis antagas de
icke undervisade döfstumma under 20 år, hvilka bär ofvan blifvit närmare bestämda
och beräknade; och torde erfarenheten af dessa anstalters anlitande, som icke kan på
förhand med någon säkerhet beräknas, enär skolgång för de öfveråriga icke skulle
ifrågakomma, framdeles komma att visa, om och i hvad mån ytterligare åtgärder för
de öfveråriga döfstummas undervisning kunna erfordras.

Med den förändring i de provisoriska läroanstalternas uppgift, Komitén här
vågat föreslå, följer nödvändigheten att särskilt egna någon uppmärksamhet åt undervisningsmetoden
i desamma. Då de hittills varit afsedda endast för döfstumma mellan
15 och 30 år, har någon annan undervisningsmetod än tecken- eller skrifmetoden icke
kunnat ifrågakomma. Men skola de emottaga barn ända från 10 år, så blir förhållandet
annorlunda. Vid undervisningen för dem, som vinna inträde mellan 10 och 12 års
ålder bör talmetoden användas, i allt fall försök dermed alltid först göras, och, ehuru
Komitén ingalunda i afseende på de provisoriska anstalterna kan yrka tillämpning af
grundsatsen om de begge metodernas särskiljande till olika skolor, lika litet som någon
distriktsindelning efter detta Komiténs förslag torde böra vidhållas, skulle det dock för
undervisningen vara fördelaktigt och temligen lättordnadt, om af de provisoriska anstalterna,
med den uppgift Komitén här tänkt sig desamma föresatt, någon eller några
i mån af behof inrättades till talskolor för de yngre med uteslutande af tecken- eller
skrifmetoden, som i de öfriga med äldre lärjungar komme att fortfarande användas;
hvarjemte Komitén vill framhålla önskligheten deraf att vid den eller de talskolor,
som sålunda föreslås, kursen kunde utsträckas till 6 år.

Komitén har härmed framlagt sitt underdåniga betänkande och förslag till ordnande
af döfstummeundervisningen i riket dels för de i skolåldern varande döfstumma
barnen, dels för de öfveråriga döfstumma, och förklarat hvad enligt Komiténs förmenande
med hvardera gruppen rätteligen bör förstås. Af alla förutsättningar och vilkor
för detta förslags genomförande är det ett, som framför alla andra framträder och
hvarförutan äfven med den största offervillighet från statens, skoldistriktens och målsmännens
sida ingen framgång är möjlig, nemligen tillgång på skickliga och dugliga
lärare. Att redan för de nu varande döfstumme-anstalterna i detta afseende råder
mycken brist är en ständigt bekräftad erfarenhet, som gör sig särskildt kännbar vid
anskaffandet, af föreståndare och lärare vid de nu successive uppstående provisoriska
anstalterna för öfveråriga döfstumma. Orsakerna hvarföre det nu befintliga seminarium
på Manilla hittills ej kunnat tillgodose detta behof har Komitén redan påpekat.

Ån mindre skall sådant för detta seminarium under enahanda vilkor som nu
härefter blifva möjligt, då behofvet af lärare synnerligen hastigt växer år för år just
under den allra närmaste tiden. Så fordras, redan enligt den nuvarande planen för de
provisoriska anstalterna, under år 1879 en ny lärare och en ny lärarinna i Vadstena,
eu föreståndare och en lärarinna i Skara, under 1880 en ny lärare och en ny lärarinna
i Skara samt en föreståndare och en lärarinna vid den tilltänkta tredje provisoriska
anstalten, som år 1881 krafvel- ytterligare två nya lärarekrafter. Måste nu åtminstone
delvis de bästa krafterna dragas från de gamla egentliga döfstummeanstalterna, särdeles
Manilla, till de provisoriska, så blir förlägenheten vid de förstnämnda anstalterna,
som förlora flere eller färre af sina bästa lärare, ej ringa. Enär alltså under de närmaste
tre åren oj mindre än tio nya lärareplatser, af hvilka två föreståndareplatser,
skola besättas, intilldess så småningom allt blir ordnadt, och enär seminariet å Manilla
i sitt nuvarande skick ej kan afhjelpa lärarebristen, så torde från Eders Kongl. Maj:ts
och Riksdagens sida, oberoende af den tid, då möjligen Komiténs förslag kan varda
för Riksdagen framlagdt och den allmänna döfstummeundervisningen derefter genom
lag ordnad, särskilda åtgärder för döfstummelärares utbildning böra vidtagas.

Såsom sådana vill Komitén föreslå, att Eders Kongl. Maj:t redan till 1879
års Riksdag täcktes aflåta nådig proposition om ett årligt anslag tills vidare och åtminstone
för hvardera af åren 1880 och 1881 af sex tusen kronor att ställas till direktionens
öfver allmänna institutet för döfstumma förfogande, med åläggande för direktionen,

att från höstterminens början 1879 så bereda, att döfstummelärareseminarium vid
Manilla träder i verksamhet, så mycket möjligt är, på det sätt, som i den af Komitén
föreslagna stadga för detsamma med afseende på seminariielevers antagande, utbildning
och utexaminerande finnes föreskrifvet;

att använda bemälda anslag hufvudsakligen till stipendier åt seminariielever,
hvilka stipendier för den öfvergångstid, som åtgår för fyllandet af det största och närmaste
behofvet af lärare, böra utdelas till belopp motsvarande hvad utexaminerade elever
från folkskolelärareseminarierna i början kunna såsom lön beräkna, eller årligen

600 kronor åt hvar af sex manliga elever, äfvensom 400 kronor utdelas åt livar af tre
qvinliga elever, hvarigenom man kan hoppas mer än hittills förmå lämpliga personer
att egna sig åt döfstummeundervisningen; samt

att anvisa sa mycket af återstoden, som för ändamålet behöfves, till aflöning åt
möjligen nödiga särskilda lärare och instruktörer vid seminarium äfvensom till fyllande
af andra för seminariet förefallande behof.

En af undertecknad, Lindström, afgifven reservation bifogas härmed i underdånighet.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

GUST. af UGGLAS.

Bengt Liljeblad.

L. G. Lindström.

Fredrik Hederstjerna.
O. Kyhlberg.

Ola Andersson

Lars Åkerltielm.

Stockholm d. 15 Augusti 1878.

Döfstummeunderv. ovän.

Förslag

till

Stadga

för döfstummeundervisningen.

A. Döfstummeundervisningen i allmänhet. Distriktsskolor.

§ i Med

döfstumma enligt denna stadga förstås icke allenast sådana, hvilkas döfhet
är medfödd eller i den spädare åldern uppkommit, utan äfven sådana, hvilkas döfhet
inträdt efter talförmågans fullständiga utveckling och som för stumhets förebyggande
hafva behof af döfstummelärares handledning. Hit räknas äfven sådana döfstumma
som tillika äro blinda, äfvensom de sinnesslöa döfstumma, som efter behörig pröfning
befinnas vara i döfstummeskola bildbara.

§ 2.

Hvarje landstingsområde och stad, som i landsting ej deltager, utgör för sig ett
skoldistrikt, hvilkct det åligger att, på sätt här nedan stadgas, föranstalta om undervisning
för alla döfstumma barn inom dess område. Landstingsområde eller dylik stad må dock,
der så lämpligen ske kan, för ordnande af gemensam undervisning förena sig med ett
eller flera andra sådana områden till ett skoldistrikt; börande, då dylik förening ingås,
tillika bestämmas, huru distriktets gemensamma angelägenheter må handhafvas.

I hvarje distrikt skall finnas nödigt antal särskildt för döfstumma inrättade skolor.

§ 3.

För hvarje skoldistrikt skall finnas eu skolstyrelse, bestående af minst tre ledamöter,
hvilka för en tid af 4 år utses, eu af konsistorium i det stift, inom hvars område
distriktets skola är belägen, och de öfriga af vederbörande landsting eller stadsfullmäktige;
egande styrelsens ledamöter att inom sig utse ordförande och kassaförvaltare.

Styrelsen skall årligen uppgöra och till vederbörande landsting eller stadfullmäktige
inlemna förslag till stat för skolan under det kommande året, handhafva skolans
ekonomi, sorgfälligt öfvervaka undervisningen, fastställa derför nödig läse- och arbetsordning
samt i enlighet med denna stadga uppgöra skolreglemente, hvaraf ett exemplar
insändes till Kongl. Ecklesiastikdepartementet, äfvensom vid hvarje läseårs slut till
nämnda departement ingifva berättelse om döfstummeundervisningens anordning och
utveckling inom distriktet jemte sammandrag af räkenskaperna.

Finnas inom ett distrikt flera skolor, må det på vederbörande landstings eller
stadsfullmäktiges beslut bero, huruvida särskild styrelse må för hvarje skola utses, eller
flera eller alla skolor af en och samma styrelse förvaltas, i hvilket senare fall och derest
skolorna äro belägna i olika stift, vederbörande konsistorier gemensamt utse en ledamot.

§ 4.

Vid hvarje skola skall finnas eu föreståndare samt för öfrigt nödig lärarepersonal;
två hvarandra närbelägna skolor inom samma distrikt må dock kunna under
en föreståndare förenas.

Då föreståndare skall tillsättas, bör styrelsen genom den officiella tidningen tre
gånger kungöra befattningen till ansökning ledig med föreskrift att sökande ega inom
60 dagar från första kungörandet till styrelsens ordförande ingifva skriftlig ansökning,
åtföljd af prestbetyg samt de intyg i öfrigt, hvarmed de vilja styrka sin behörighet till
befattningen. Bland de sökande antager styrelsen derefter den, som genom gudsfruktan,
kunskaper och skicklighet af styrelsen pröfvas vara för befattningen lämpligast.

Efter inhemtadt yttrande af föreståndaren egen styrelsen tillsätta lärare med eller
utan kungörande af ledigheten.

§ 5.

De personer, som för undervisning i handaslöjd kunna vid skolan vara behöfliga,
antagas och afskedas af styrelsen efter föreståndarens förslag.

Vårdare och tjenare vid skolan enligt uppgjord stat antagas och afskedas af
föreståndaren.

§ 6.

För att kunna antagas till lärare vid döfstummeskola fordras, utom god fallenhet
för lärarekallet, att hafva aflagt godkänd examen vid statens seminarium för bildande
af döfstummelärare.

lör att kunna antagas till föreståndare fordras dessutom ådagalagd lärareskicklighct
samt för öfrig! sådana egenskaper, som med afseende på föreståndarebefattningens
särskilda beskaffenhet pröfvas vara nödiga.

§ 7-

Föreståndare åligger:

a) att för hvarje termin upprätta förslag till Jäse- och arbetsordning samt noga
tillse, att densamma, sedan den blifvit af styrelsen faststäld, till alla delar iakttages; att
leda undervisningen och så mycket som möjligt sjelf taga del deri; att nitiskt och i
samverkan med den öfriga vid skolan anstälda personalen vaka öfver lärjungarnes uppförande
och flit samt eljest på allt sätt befrämja skolans ändamål;

b) att föra matrikel öfver skolans lärjungar, terminligen upprätta betygskatalog
samt förvara dessa jemte skolans öfriga handlingar;

c) att i styrelsen föredraga undervisnings- och ordningsfrågor rörande skolan
samt föra protokoll vid styrelsens sammanträden; egande föreståndaren, der styrelsen
fattar mot hans uttalade åsigt stridande beslut, att i protokollet anteckna sin afvikande
mening; samt

d) att biträda styrelsen i handhafvandet af skolans ekonomi samt för öfrig! ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som i enlighet med tillämpliga författningar kunna
honom meddelas.

Lärare är skyldig att undervisa tretio timmar i veckan, utöfver hvilken tid hans
undervisningsskyldighet må utsträckas endast, derest sjukdomsfall bland lärarepersonalen
eller andra dylika omständigheter göra det nödigt och sådant billigtvis kan honom åläggas.

Härförutom åligger det lärare att, allt efter som anordningarna vid skolan fordra,
med föreståndaren dela tillsynen öfver lärjungarnes uppförande och ledningen af deras
utveckling äfven på de från egentlig undervisning lediga tider; och vare läraren pligtig
att vid lärjungarnes undervisning och uppfostran iakttaga de råd och anvisningar, som
af föreståndaren honom meddelas.

Lärare må icke, medan han innehar tjenst vid skolan, utan skolstyrelsens medgifvande
egna sig åt annan verksamhet.

§ 9.

Vid döfstummeskola anstäld föreståndare åtnjute i årlig lön, jemte tjenlig bostad och
ved, minst 2,500 kronor; börande lönen efter fem års väl vitsordad tjenstgöring höjas
med belopp, som med hänsyn till skolans form och omfång samt orternas förhållanden
af skoldistriktet bestämmes, men icke må understiga 300 kronor.

Ordinarie lärare och lärarinna åtnjute, utom bostad af åtminstone ett tjenlig! rum
och ved, årlig lön till följande lägst beräknade belopp:

Lärare

under de fem första åren................ kr. 1,200: —

» » xi derpå följande................................ » 1,500: —

och derefter...................... )J 1,800: —

Lärarinna

under de fem första åren................ kr. 800: —

» » » derpå följande............. » 1,000: —

och derefter.............................................................. ... ................................. » 1,200: —

För lärares eller lärarinnas uppflyttning i högre lönegrad erfordras föreståndarens
till styrelsens protokoll afgifna intyg derom, att löntagaren ådagalagt nit och skicklighet
i sina tjensteåligganden samt iakttagit ett oförvitligt uppförande.

Tiden för löneförhöjnings inträdande beräknas från början af året näst efter det,
då löntagaren sin tjenst tillträdt.

§ 10.

Vill föreståndare eller lärare blifva från sin befattning entledigad, iugifvc ansökan
till styrelsen; och ankommer det på denna att, derest afskedet begäres under pågående
läsetermin, detsamma genast eller först vid terminens slut bevilja.

Skulle föreståndare eller lärare befinnas oskicklig till förrättande af sin tjenst
eller ådagalägga ett sådant uppförande, att han ej bör vid densamma längre bibehållas,
må styrelsen ega att efter föregången, i dess protokoll intagen men fruktlös befunnen
varning, honom från innehafvande befattning och lön skilja.

§ 11.

Sökande till föreståndare- eller lärarebefattning, som anser skolstyrelse hafva vid
befattningens tillsättande olagligen förfarit, så ock den, som, på sätt i § 10 säges, af skolstyrelse
undfått varning eller blifvit från föreståndare- eller lärarebefattning skild, eger
att öfver styrelsens beslut anföra besvär hos vederbörande konsistorium; och vare tid
för besvärs anförande densamma, som för klagan öfver kyrkostämmas beslut är föreskrifven.

§ 12-

Skoldistrikt åligger att för hvar och eu af de vid distriktets skolor inrättade föreståndare-
och ordinarie läraretjenster ingå i folkskolelärarnes pensionsinrättning efter
här ofvan bestämda lägsta lönebelopp i första lönegraden samt att för sådant ändamål,
i den ordning som för folkskoledistrikt stadgas, erlägga de i reglementet för pensionsinrättningen
bestämda afgifter.

Angående föreståndares och ordinarie lärares rätt till pension samt den andel af
lönebeloppet, hvarmed för särskilda fall pension må till dem utgå, galle hvad i nämnda
reglemente säges; dock att rätt till hel pension må inträda efter fylda 55 lefnadsår och
25 tjensteår samt, i händelse af obotlig sjukdom, vid 80 sammanlagda lefnads- och

tjensteår, äfvensom att rätt till afkorta*! pension må begynna vid 50 lefnads- och 20
tjensteår eller sammanräknade 70 lefnads- och tjensteår.

§ 13.

Alla döfstumma barn skola, der ej annorlunda bär nedan säges, till undervisning
i distriktets döfstummeskola inställas, och bör deras skolgång taga sin början i åldern
mellan 7 och 10 år; skolans styrelse öppet lemnadt att härutinnan efter omständigheterna
i hvarje fall närmare bestämma, dock att med barns inträde i skolan icke må,
utom då döfheten senare inträda uppskjutas längre än till dess barnet fyller sitt
tionde år.

Såsom en förberedelse för inträde i döfstummeskola böra de döfstumma barnen
besöka sin församlings folkskola för att vänjas vid skolordning och erhålla undervisning
i skrifning, ritning och dylikt, som der kan dem meddelas.

Föräldrar och målsmän, som sådant föredraga, ega att enskildt sörja för de döfstumma
barns undervisning, hvilka stå under deras målsmanskap; dock åligger det
vederbörande skolstyrelse att öfvervaka, att den undervisning, barnen sålunda erhålla,
i noggrannhet och omfattning motsvarar den, som i de offentliga döfstummeskolorna
meddelas; börande, om ett annat förhållande befinnes ega rum, skolgång åläggas barnen
i skola, som af styrelsen anvisas.

Vid anmälan af döfstumma barn, som tillika äro blinda, eger distriktets skolstyrelse
att antingen bereda dessa undervisning i distriktets skola eller, der så pröfvas
lämpligare, söka och erhålla inträde för dem vid det här nedan i § 27 nämnda institutet
på Manilla.

§ 14.

För att blifva i tillfälle att anordna och öfvervaka samtliga döfstumma barns
nöjaktiga undervisning ege styrelsen att från hvarje till distriktet hörande församlings
skolråd en gång om året, å tid som styrelsen bestämmer, bekomma fullständig förteckning
på alla inom församlingen befintliga döfstumma under 18 år, äfvensom att i öfrigt
erhålla de upplysningar, skolstyrelsen kan finna erforderliga.

§ 15.

I den händelse föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de föreskrifter,
som, i afseende å de döfstumma barnens undervisning, i denna stadga eller i enlighet
med densamma af vederbörande skolstyrelse meddelas, skola de trédskande undergå
varning af församlingens skolråd, som om verkställigheten deraf underrättar styrelsen
genom protokollsutdrag. Blifver sådan varning fruktlös, skall skolrådet, på styrelsens
anmodan, taga vård om barnen och på målsmans bekostnad öfversända dem till skola,
som af styrelsen anvisas.

§ J6.

För barns inträde i döfstummeskola erfordras:

prestbevis, upptagande det döfstumma barnets ålder, föräldrarnes stånd och -vilkor
samt för öfrig! de upplysningar, skolstyrelsen, enligt formulär, som af densamma
tillhandahålla^, finner lämpligt föreskrifva;

skolbetyg, om den döfstumme förut bevistat skola; samt

läkarebetyg med särskildt yttrande om syn-, hörsel- och tal-organens beskaffenhet
samt uppgift, huruvida den döfstumme lider af idioti eller af sådan sjukdom, som
kan hafva en skadlig verkan på skolans öfriga lärjungar.

Derest målsman uraktlåter att till skolstyrelse ingifva nu omförmälda handlingar,
åligger det skolråd att på styrelsens begäran desamma anskaffa och till styrelsen insända.
Det åligger ock skolråd att tillse, att de döfstumma barnen å den tid, styrelsen
bestämmer, vid skolan inställas.

§ 17.

Undervisningen skall fortgå fyratio veckor om året, fördelade på en hösttermin
och en vårtermin. Den dagliga undervisningstiden för bokliga ämnen bör upptaga omkring
fem timmar med tjenliga afbrott; egande emellertid styrelsen att för de yngsta
lärjungarne något minska timantalet, äfvensom att i öfrig! om läsetiderna närmare bestämma.

Härförutom må lämpliga tider för lärjungarnes utbildning i handaslöjd och handtverk
anvisas, dock så att den intellektuella undervisningen derigenom ej lider intrång
eller barnens krafter öfver måttan tagas i anspråk.

§ 18.

Lärokursen bör upptaga eu tid af minst 8 år; endast i undantagsfall och på
grund af särskilda förhållanden kan styrelsen deri medgifva afkortning.

När lärjunge från skolan afgår, skall betyg öfver uppförande, flit, kunskaper och
färdigheter honom af föreståndaren och vederbörande lärare meddelas.

§ 19.

Vid döfstummas undervisning skall efter regeln talmetoden användas och i alla
händelser, der ej tydliga fel i talorganen lägga hinder i vägen, försök alltid först göras
med dess tillämpning.

För barn, som till följd af nämnda hinder genast eller eljest efter genomgången
proftid af minst en läsetermin befinnas icke kunna utan på bekostnad af förståndsutvecklingen
undervisas enligt talmetoden, skall inrättas särskild skola, der skrifning och handalfabet
utgöra de egentliga undervisningsmedlen.

Båda de nu omförmälda undervisningsmetoderna få icke i samma skola användas.

§ 20.

Så vidt med hänsyn till de döfstunimas bristande sinne är möjligt, bör i döfstummeskolan
undervisning i samma kunskapsämnen som i folkskolan och till ungefär samma
omfattning meddelas. Undervisningsämnen i döfstummeskolan vare alltså: Svenska språket;
Välskrifning; Kristendom; Räkning; Frihands- och linear-ritning; Geografi och
Historia; Naturkunnighet; Gymnastik samt Handaslöjd.

§ 21.

Vid döfstunimas undervisning iakttages följande läroplan:

'' Modersmålet,

a) Åskådningsundervisning. Skolan, hemmet, dessas omgifningar, allmänna
lifvet, hithörande personer, ting, företeelser, inrättningar, in. in. genomgås i anslutning
till verklighet, modell eller bild.

b) Grammatikaliska öfningar. Ordklasserna, ordens böjning och sammanställning
till olika slag af satser, meningar och talesätt inöfvas genom exempel och i
anslutning till läse- och lärobok.,

c) Talande, och afläsning (i talskolan) samt skrifning. Trägna öfningar
företagas i andhemtning, rent och naturligt uttal samt säker och snabb afläsning från
olika personers läppar såväl af enskilda ljud som ord och meningar. Skriftliga öfningar
förbindas med samtliga läroämnena, dervid det genomgångna reproduceras och uppsatser
öfver lättare ämnen, bref o. d., något mera sjelfständigt utarbetas.

d) Läsning. Säker läsning af skrifven och tryckt stil, med klar uppfattning
af innehållet i lättare stycken och uppsatser.

Välskrifning.

Öfningar fullföljas till vinnande af såväl en vacker som isynnerhet en rask och
tydlig handstil.

Kristendomskunskap.

a) Bibliska historien genomgås efter kort lärobok, hvartill längre fram ansluter
sig bibelläsning.

b) Luthers lilla katekes inläres med enkel utläggning samt hänvisning till den
Heliga Skrift; ett mindre urval af bibelspråk och psalmverser.

c) Betydelsen af kyrkoåret, de kyrkliga handlingarna samt gudstjenstordningen
förklaras.

Döfstummeunder v. ovän.

Räkning.

De fyra räknesätten i hela tal samt decimalbråk öfvas till vinnande af säkerhet
och färdighet i deras användning uti det praktiska lifvet.

Friliands- och linearritning.

På fri hand och med tillhjelp af instrument tecknas geometriska figurer, med
tillämpning på de allmännast förekommande husgeråd, verktyg, in. in., äfvensom sådana
föremål, hvilkas afbildande är egnadt att odla skönhetssiunet.

Geografi och Historia.

Det vigtigaste af fäderneslandets geografi inhemtas äfvensom en allmän öfversigt
af Europas länder samt af jordgloben och den matematiska geografien.

En kort framställning af de märkvärdigaste personer och tilldragelser i vårt
lands historia meddelas.

Na turkunnighet.

Det allmännaste af läran om djur-, växt- ocli stenriket genomgås, hvarjemte de
vigtigaste företeelserna i naturen förklaras.

Gymnastik.

Gång- och marschöfningar omvexla med fristående och redskaps-gymnastik.

§ 22.

Vid hvarje termins slut anställes förhör och uppvisning med lärjungarne inför
skolans styrelse. Om och när offentliga examina skola hållas, ege styrelsen att bestämma.

§ 23.

För att underhålla den döfstummes håg för kunskaper samt stödja hans religiösa
och sedliga lif läte styrelsen sig angeläget vara att, i den mån omständigheterna medgifva,
erbjuda utgångna lärjungar tillfälle att under någon vecka af året besöka skolan,
då jemväl tillträde till H. H. Nattvard må kunna beredas dem, som det åstunda.

§ 24.

Att hafva inseende öfver döfstummeskolorna samt vaka öfver deras ledning och
utveckling förordnar Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet en eller flere sakkunnige
män, för hvilka särskild instruktion utfärdas.

Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.

§ 25.

Till aflönande af hvarje föreståndare, lärare eller lärarinna vid döfstummeskola eget1
skoldistriktet att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande två tredjedelar af
den lön, som föreståndaren, läraren eller lärarinnan, enligt för skolan antagen stat, förutom
husrum’ och vedbrand, åtnjuter; hvilket bidrag dock icke för någon tjenst må öfverstiga
2,000 kronor.

Till underhåll af hvarje i döfstummeskola intaget barn tillskjuter staten årligen 100
kronor. För samma ändamål bidraga ock föräldrar eller målsmän med viss årlig afgift,
som bestämmes af skoldistriktet; börande de barn, hvilkas föräldrar eller målsmän icke
ega tillgång till afgiftens erläggande, genom fattigvårdssamhällets försorg härutinnan
understödjas.

Ofri g a utgifter för lärares aflöning och lärjungars underhåll, äfvensom anskaffande
af skollokal, undervisningsmateriel in. in. bestridas af skoldistriktet.

§ 26.

De skoldistrikten enligt § 25 tillkommande statsbidrag må för hvarje hälft år i
Juni och December månader, efter reqvisition af vederbörande skolstyrelse, utbetalas
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det län, der skolan är belägen, och i Stockholm
af Kongl. Statskontoret, sedan den af Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet
förordnade inspektör vitsordat, att döfstummeundervisningen inom distriktet är ordnad
enligt denna stadga, och att följaktligen här gifna bestämmelser angående läroplan,
lärotid samt lärarepersonalens antagande och aflöning bldvit iakttagna.

B. Döfstummelärarebildningen. Kongl. Döfstumme-Institutet å Manilla.

§ 27.

Det nuvarande Allmänna Institutet för döfstumma å Manilla skall, under namn
af Kongl. Döfstummeinstitutet, framgent vara en stats-austalt och omfatta dels ett seminarium
för bildande af lärare och lärarinnor vid rikets döfstummeskolor, dels en normalskola,
hvilken tillika skall vara öfningskola för seminariets elever.

§ 28.

Institutets styrelse skall bestå af en ordförande och minst två ledamöter, hvilka
förordnas af Kongl. Maj:t och bland hvilka den, som styrelsen dertill utser, skall vara
kassaförvaltare.

§ 29.

Styrelsen åligger:

att under gemensam ansvarighet förvalta de till institutet af staten och enskilda
anslagna medel och donationer samt i enlighet med gifna föreskrifter antaga ltojWar
till In undervisning; & J »

att handhafva institutets ekonomi samt årligen upprätta utgifts- och inkomststat;
visning ™ dr 7- ^ rekt°r °Ch lärare fu%öra åligganden samt att underIndamål;
V VK m Ut6tS 8emmariura som vid dess normalskola motsvarar sitt

att antaga elever vid seminariet; samt

ofvan TI afSeCnd! Pä, 1 tidälnI)lioa delar ställa sig till efterrättelse hvad

ofvan stadgas om styrelse för distnktsskola.

§ 30.

Styrelsen eger antaga nödigt biträde för räkenskapsföringen och sekreteraregoromålcns
bestridande. ö soKreteiaie §

31.

Institutet förestås af en rektor, hvilken utnämnes af Kong!. Makt, efter derom af
styrelsen, utan föregången ansökan, afgifvet förslag.

§ 32.

Utom rektor skola vid institutet finnas en förste lärare samt derutöfver för semi•
, f ,ch skola" erforderligt antal lärare och lärarinnor, hvilka alla stvrelsen efter
mhemtadt yttrande af rektor, eger tillsätta och entlediga, i den ordning'' ofvan blifVi
stadgadt angående lärare vid distriktsskolorna.

leda ^normalsje“VäI JäniIdi^ Personel- för att handklaTJUngar
1 handasIöjd och yrkesarbeten. De vårdare för dessa

,om eoli8t

§ 33.

filosofi tan did mrna ^ rekt0r oller förste lärare erfordras att hafva aflagt

att c!'' S ‘T * T deremot varande kunskaper,

döfstummeskol Pedagog]ka msigter samt en under föregående lärareverksamhet i

fstummeskola bepröfvad undervisningsskicklighet äfvensom för öfrigt sådana eo-en nöcW

°ch uppehållandet afgud ordning derstädes äro

frielse ’ & ’ M ^ obetaSet att fran foreskrifna lärdomsprof meddela be -

§ 34.

Kompetensvilkoren för öfriga lärare och lärarinnor vid institutet vare desamma,
som föi lärarepersonalen vid rikets döfstummeskolor i allmänhet finnas stadsrade.

§ 35.

Rektor åligger:

att hafva inseende öfver den vid institutet anstälda lärare- och öfriga personal
samt handhafva styrelsen på platsen;

att öfver vaka, det sedlighet och god ordning iakttagas, samt för öfrigt på allt
sätt befordra institutets ändamål;

att ordna och leda arbetet så inom seminariet som i skolan, sjelf meddela den
vigtigaste och ansvarsfullaste delen af seminariielevernas undervisning och fördela den
öfriga undervisningsskyldigheten mellan lärarne, allt i enlighet med läse- och arbetsordning,
som af honom uppgöres, äfvensom vidtaga sådana anordningar, att de i normalskolan
intagna så manliga som qvirdiga lärjungarnas uppfostran och vård äfven
utom lärorummet med all omsorg tillgodoses;

att föra matrikel öfver seminariets elever; för hvarje termin öfver de närvarande
upprätta katalog, deri ock betyg för de afgående antecknas; föra ifrågakommande brefvexling
rörande undervisningsärenden samt emottaga och förvara de till institutets
läroanstalter hörande handlingar;

O 7

att biträda styrelsen vid handhafvandet af institutets ekonomi;

att närvara vid styrelsens sammanträden samt der föredraga undervisnings- och
ordniugsfragor, äfvensom i öfrigt de ärenden, styrelsen närmare bestämmer, med rättighet
för honom att deltaga i styrelsens öfverläggningar och, derest denna fattar mot
hans uttalade åsigt stridande beslut, få sin afvikande mening i styrelsens protokoll antecknad;
samt

att afgifva de yttranden rörande döfstummeundervisningen, som kunna honom
affordras.

§ 36.

Förste läraren åligger:

att bestrida den undervisning vid seminariet och normalskolan, som gällande
läse- och arbetsordning för honom bestämmer;

att deltaga med den öfriga lärarepersonalen i tillsynen öfver de i normalskolan
intagna lärjungarnes uppförande ocli ledningen af deras utveckling äfven på de från
undervisning lediga tider;

att föra matrikel öfver normalskolans lärjungar och terminligen upprätta betygskatalog; att

under rektors inseende hafva vård om institutets boksamling och undervisningsmateriel;
samt

att i allmänhet vara rektor till biträde och särskild! vid inträffande förfall för
rektor företräda dennes ställe.

§ 37.

Angående de vid institutet anställa lärares och lärarinnors åligganden gäller i
tillämpliga delar hvad i § 8 om döfstummelärares åligganden i allmänhet stadgadt är;
hvarförutom lärare eller lärarinna vid institutet har att, med den begränsning i afseende
på undervisningsskyldighet, som i nyss åberopade § finnes angifven, meddela undervisning
och handledning åt seminariieleverna, der så påfordras.

§ 38.

Rektor åtnjute i årlig lön 5,000 kronor, förste läraren 3,000 kronor och öfrige
lärare 1,500 kronor. Efter fem år höjes lönen med 500 kronor och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

Lärarinna uppbäre i årlig lön 1,000 kronor med tillägg af 250 kronor efter fem
år och ytterligare 250 kronor efter tio år.

Angående vilkor för löneförhöjnings inträdande efter viss tids tjenstgöring galle
hvad i § 9 blifvit i dylikt afseende stadgadt för föreståndare och lärare vid distriktsskola.

Utom dessa löneförmåner skola rektorn och förste läraren åtnjuta tjenlig bostadsvåning
och ved, samt öfrige lärare och lärarinnor bostad vid institutet af åtminstone
ett Renligt rum med ved.

Enahanda pensionsrätt, som i § 12 blifvit stadgad för distriktsskolans föreståndare
och lärare, tillkomme rektor och lärarepersonalen vid institutet i förhållande till det
för en hvar af dem faststälda lägsta lönebelopp.

§ 39.

Undervisningen vid seminariet, som är dels teoretisk dels praktisk, omfattar
följande läroämnen och öfningar:

a) öfverblick af döfstummebildningens historia;

b) om döfstumheten, dess orsaker, beskaffenhet och verkningar;

c) om döfstummeundervisningens mål och anordning efter olika undervisningsmetoder; d)

om åtbördsspråket, dess uppkomst, utveckling och användning vid undervisningen
;

e) om talverktygen samt sättet och ordningen för språkljudens frambringande;

f) om undervisningsämnenas metodik;

g) öfversigt af läroplanen för döfstummeskolorna;

h) om undervisningsmaterielcn och dess användning;

i) om eu döfstummeskolas organisation och förvaltning samt de i riket gällande
författningar om döfstummeundervisningen;

k) om det förnämsta af den in- och utländska litteraturen rörande döfstummeundervisningen,
för hvilket ändamål grunderna i tyska språkets läsning meddelas; samt

l) lektioner i normalskolans särskilda klasser.

§ 40.

För att antagas till elev vid seminariet fordras att hafva aflagt afgångsexamen
vid något statens seminarium för bildande af folkskolelärare eller lärarinnor, hvarjemte
den, som icke omedelbart öfvergår från folkskolelärare- till döfstummelärare-seminarium,
skall förete betyg öfver sin verksamhet och sitt uppförande under den mellanliggande
tiden. Dessutom skall, med afseende på fordringarna för talundervisningen, den sökande
visa sig vara fri från fel i hörsel- och talorganen, äfvensom stamning och läspning.

Ansökan om inträde såsom elev vid seminariet ingifves, jemte erforderliga betyg,
till institutets styrelse inom Juli månads utgång hvarje år.

§ 41.

Under vistelsen vid seminariet åtnjuta; elev, utom afgiftsfri undervisning, fritt rum
och ved samt af de medel, som kunna för ändamålet varda anvisade, ett stipendium,
beräknadt att hufvudsakligen utgöra ersättning för kosthållet under lärotiden.

§ 42.

Elev vid seminariet är skyldig att städse iakttaga ett stilla och sedligt uppförande
samt för öfrigt ställa sig till efterrättelse de för ordningen vid institutet i allmänhet
gällande eller af rektor i särskilda fall meddelade föreskrifter.

§ 43.

Undervisningen vid seminariet och vid normalskolan skall samtidigt fortgå fyratio
veckor om året, fördelade i höst- och vårtermin; med rättighet för styrelsen att efter
sig företeende omständigheter bestämma särskilda dagar för seminariets och skolans
begynnelse och afstötning.

§ 44.

Lärokursen vid seminariet beräknas till två år: det första hufvudsakligen för
inhemtande af den teoretiska, det andra för inhemtande af den praktiska delen af döfstummeundervisningen
;

Oberoende af vistelse vid seminariet, må det ock stå öppet för den, som är till
inträde i seminariet behörig och under minst två år med godt vitsord meddelat undervisning
åt döfstumma, att, efter anmälan hos rektor, blifva i dylik examen pröfvad.

§ 45.

Afgångsexamen anställes vid vårterminens slut, derest elev då afslutat sin kurs
eller eljest vederbörlig begäran derom framställes, i närvaro af institutets styrelse samt
ett af Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet för hvarje gång förordnadt examensvittne.

§ 46.

Afgångsexamen skall omfatta de läroämnen och öfningar, hvari undervisning vid
seminariet meddelas, hvarjemte vid examen skall företes en af examinanden under
lärares uppsigt utarbetad uppsats öfver något till döfstummeundervisningen hörande ämne.

§ 47.

Betyg öfver afgångsexamen skall upptaga vitsord om den examinerades ådagalagda
både teoretiska och praktiska skicklighet såsom döfstummelärare, med särskildt angifvande
af hans lämplighet för lärarekallet efter den ena eller andra af de undervisningsmetoder,
som omförmälas i § 19, hvarförutom åt den, som vid seminariet åtnjutit
undervisning, bör meddelas vitsord om flit och "uppförande under lärokursen. Rektor
skall, efter samråd med seminariets öfrige lärare, utfärda betyget, hvilket jemväl skall
påtecknas af det af Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet utsedda examensvittne
samt af styrelsens ordförande.

§ 48.

Vid bedömandet af den examinerades insigter, undervisningsskicklighet och flit
användas vitsorden: med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd, godkänd, försvarlig.

Såsom betyg öfver uppförande begagnas vitsorden: mycket stadgadt, stadgadt,
oklanderligt, mindre stadgadt.

Afgångsexamen anses icke godkänd, derest densamma icke blifvit vitsordad med
minst godkänd i hufvudbetyg.

§ 49.

För att vinna lämpligt antal lärjungar’ vid normalskolan utöfver dem, som på
grund af institutet tillagda donationer böra åtnjuta fri undervisning, skall institutets
styrelse med dertill hugade skoldistrikt, helst de närmast belägna, träffa sådan öfverenskommelse,
att institutets normalskola för dessa träder i distriktsskolas ställe. Een afgift,
dessa skoldistrikt skola erlägga för hvarje i normalskolan intaget barn, skall motsvara
den lägsta kostnaden i någon annan distriktsskola inom riket och af institutets
styrelse för tre år i sänder beräknas på det sätt, att från hvarje skoldistrikts alla kost -

nåder året näst före uträkningen afdrages statens bidrag och återstoden fördelas på alla
barn i skolan för samma år. Skoldistrikt, som med institutets styrelse träffat sådant
aftal, eger, lika med annat skoldistrikt, att sjelf bestämma och uppbära årsafgiften af
barnens målsmän.

§ 50.

Hvad i §§ 13—23 stadgas angående distriktsskolor galle ock i afseende på institutets
normalskola.

§ 51.

Matriklar, betygskataloger och afgångsbetyg uppställas i enlighet med vid denna
stadga fogade formulär.

Öfvergångsstadganden.

§ 52.

De döfstummelärare och lärarinnor, som vid denna stadgas utfärdande varit minst
två år anstälda vid döfstummeanstalt och enligt vederbörande styrelses intyg fullt
nöjaktigt skött undervisningen i egen klass, må, såvidt de aflagt afgångsexamen vid
något statens seminarium för bildande af lärare eller lärarinnor eller undergått studenteller
maturitetsexamen eller fullständig afgångsexamen vid det före denna stadgas
tillämpning å Manilla befintliga seminarium och för öfrigt innehafva de egenskaper,
som för inträde i döfstuinmelärareseminarium erfordras, anses behöriga att antagas till
föreståndare- och lärarebefattningar vid de i enlighet med denna stadga upprättade
döfstummeskolor.

På Kongl. Maj:t ankommer att, der ytterligare eftergift af de för vinnande af
anställning såsom döfstummelärare i denna stadga föreskrifna kompetensvilkor kan för
någon före denna stadgas utfärdande anstäld, skicklig döfstummelärare finnas af omständigheterna
påkallad, dylik'' eftergift, på framställning af vederbörande skolstyrelse,
meddela.

Lärare, som, efter vunnen behörighet på sätt i denna § säges, erhållit anställningvid
döfstummeskola, ordnad i enlighet med denna stadgas föreskrifter, ege att för uppflyttning
i högre lönegrad räkna sig till godo jemväl den tid, utöfver två år, lian före
sådan anställning tjenstgjort såsom döfstummelärare.

§ 53.

Intilldess erfarenheten visat, till hvilken utsträckning de i § 19 punkten 2 nämnda
skolor må anses nödiga, vare vederbörande från skyldighet att anordna dylika särskilda
Döfstummeunderv. ordn. Q

skolor befriade; dock att åt de döfstumma barn, hvilka befinnas icke kunna undervisas
efter talmetoden, undervisning enligt den metod, som i åberopade punkten säges, skall
meddelas i särskildt, helst utom talskolan beläget rum.

Den tid, inom hvilken tillräcklig erfarenhet i detta hänseende må anses vunnen,
bestämmer Kongl. Maj:t.

Grunder

för

särskilda. §§ i Komiténs förslag

till

stadga för döfstummeundervisningen.

Sedan Komitén i det underdåniga betänkandet angifvit de allmänna grunderna
för den af Komitén uppgjorda plan för döfstummeundervisningens ordnande, torde
Komitén, hvad angår planens detaljer, få, följande ordningen mellan paragraferna i det
ofvan intagna förslaget till »stadga för döfstummeundervisningen», redogöra för deri
föreslagna bestämmelser, der icke dessa antingen redan blifvit i det föregående motiverade
eller ock äro af beskaffenhet, att några särskilda skäl derför icke torde behöfva
anföras.

§ I Stumhet

beror i de flesta fall af medfödd eller före talförmågans utveckling inträdd
döfhet. Men icke sällan inträffar, att barn, som, efter att hafva fullständigt lärt
tala, af sjukdom eller annan anledning förlorar hörseln, efter hand förlorar äfven den
eu gång uppnådda färdigheten att tala. Då barnet efter döfhetens inträdande icke
längre förmår, åtminstone med tillräcklig tydlighet, förmedelst hörseln uppfatta de ljud,
som utgå vare sig från dess egna eller andra menniskors läppar, faller småningom det
ena ordet efter det andra ur dess minne eller erhåller vid uttalet en förvrängd form,
och till sist återstår af barnets språk endast en del för andra fullkomligt ofattliga ljud.

Det sammandrag, Komitén i Bil. N:o 2 meddelat af de från presterskapet inkomna
uppgifterna angående de döfstumma, bekräftar hvad erfarenheten redan förut gifvit

vid handen eller att i ganska inånga fall stumhet varit eu följd deraf att döfhet intrådt
i den ålder, då talförmågan med visshet kan antagas vara fullständigt utvecklad
och öfvad, och sannolikt äro sådana fall något talrikare, än de ifrågavarande uppgifterna
låta förmoda, enär svårighet torde mött för presterskapet att i detta hänseende
förskaffa sig fullt tillförlitliga upplysningar.

För att förebygga talförmågans förlust hos barn, som i en senare ålder mister
hörseln, är det nödigt att meddela barnet undervisning efter samma metod som användes
för döfstumma, och Komitén har af sådan anledning i förevarande § intagit ett
stadgande i syfte att äfven sådant barn må i döfstummeskola upptagas.

§ 2.

I ändamål att tjena till ledning vid rikets indelning i skoldistrikt har inom
Komiten uppgjorts ett vid betänkandet i Bil. N:o 5 fogadt förslag till distriktsindelnmg,
dervid Komitén tagit hänsyn, ej mindre till ortförhållanden och antalet döfstumma
inom de särskilda områdena, utan äfven till möjligheten att ur de nu befintliga döfstummeanstalterna
utveckla de skolor, om hvilkas inrättande det skulle åligga skoldistrikten
att föranstalta.

§ 3.

Ehuru det öfvervägande inflytandet på undervisningens gång bör tillkomma skoldistriktet,
som det åligger att vidtaga de för undervisningens ordnande erforderlio-a åtgärder,
har Komitén likväl ansett den betydliga andel i kostnaderna för undervisningen,
som, enligt Komiténs förslag, skulle öfvertagas af staten, medföra för denna ett berättigadt
anspråk att icke vara utestängd från allt inflytande på undervisningens ledning.
Det är i sådant syfte, som Komitén, med bibehållande af den anordning i detta afseende,
som redan nu vid de af statsmedel understödda mindre uppfostringsanstalter
för döfstumma eger rum, i distriktets skolstyrelse vid sidan af representanterna för
distriktet velat bereda plats för en ledamot, utsedd af den lokala embetsmyndighet,
biskop och konsistorium, hvilken, såsom högsta styrelsen öfver folkskolorna i stiftet,
synes bäst egnad att i det antydda hänseendet tillgodose det allmännas intresse, och af
enahanda anledning samt då det torde vara af vigt för Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet
att vinna eu mera omedelbar öfverblick öfver denna undervisning, har i
andra punkten af denna § införts bestämmelse derom att skolstyrelse skall till Kongl.
Ecklesiastikdepartementet insända sa väl exemplar al skolreglemente som årlig berättelse
om undervisningen inom distriktet och räkenskapssammandrag.

Den tid, för hvilken styrelseledamöterna böra väljas, har blifvit satt till 4 år, i
likhet med hvad för skolråd finnes stadgadt. Komitén har ansett så mycket lämpligare
att bestämma en viss, ej alltför lång och ej heller allt för kort tid, som man eljest kunde
äfventyra å ena sidan att genom ett olämpligt val för oberäknelig tid styrelsen kunde

komma att cj med erforderlig insigt och kraft handhafvas, å andra sidan att genom
alltför täta ombyten nödig kontinuitet kunde komma att saknas i styrelsens verksamhet.

§ 4.

Då vid lärares tillsättande skolstyrelse har att tillgå den personalkännedom, skolans
föreståndare i de flesta fall torde besitta om döfstummelärarne i riket, så har på
den grund Komitén ansett det böra i allmänhet lcmnas öppet för skolstyrelse att efter
omständigheterna tillsätta läraretjensterna med eller utan dessas kungörande till ansökning,
och Komitén har vid ett sådant förfarande funnit så mycket mindre betänklighet,
som på senare tider i flere af rikets städer enahanda frihet blifvit genom valens öfverlåtande
åt skolråden medgifven i afseende på tillsättandet af folkskolelärare. Deremot
har Komitén härvid gjort undantag för föreståndare-befattningen, hvars maktpåliggande
beskaffenhet ansetts påkalla, att densamma icke tillsättes, utan att alla, som kunna finnas
hugade att söka befattningen, må få dertill konkurrera, och skolstyrelsen sålunda
blifva i tillfälle att träffa sitt val bland ett så stort antal sökande som möjligt.

§ 6.

I regeln torde val döfstummeskolans föreståndare få anses vara den, som inom
skolan bör i främsta rummet representera den under en längre tid bepröfvade skickligheten
såsom döfstummelärare. Då Komitén det oaktadt icke såsom vilkor för kompetens
till föreståndarebefattning uppställt någon viss tids tjenstgöring särskildt såsom lärare
för döfstumma, utan åtnöjt sig med att fordra, det sökande visat skicklighet vid
utöfning af lärarekallet i allmänhet, har anledningen härtill varit den, att Komitén trott
det böra lända till fördel för döfstummeskolan, om denna blefve i tillfälle att någon
gång i befattning, hvarom nu är fråga, vid sig fästa skolman med framstående organisatorisk
förmåga och allmänt pedagogiska insigter af den omfattning, att de kunde anses
mer än uppväga saknaden af annan praktisk erfarenhet i döfstummelärarens kall, än
den som vunnits under genomgående af seminariekursen vid Mangla.

Dn särskild omsorg vid val af föreståndare påkallas af skolans organisationsform
och af den lärometod, som för undervisningen vid skolan användes. Den, som visat
sig duglig såsom föreståndare för en skola, ordnad såsom externat, är icke alltid i besittning
af de egenskaper, hvilka erfordras för att leda en anstalt, der lärjungarne åtnjuta
bostad, föda och hela sin uppfostran på stället, och der således en omfattande
ekonomisk förvaltning och en ständig husfaderlig tillsyn tillkomma i föreståndarens
åligganden. Likaså kan en persons föregående utbildning för lärarekallet göra honom
mer egnad att med framgång förestå en talskola, än en skrifskola, och tvärtom. Det
är följaktligen af vigt, att vid föreståndares tillsättande hänsyn tages till de egenskaper,
som den ena eller andra föreståndarebefattningens särskilda beskaffenhet tagel'' i
anspråk hos befattningens innehafvare.

§ r.

Genom föreskriften att föreståndare skall i skolans styrelse föredraga undervisnings-
och ordningsfrågor samt att han eger att, när styrelsen i frågor, hvilka af honom
föredragas, fattar mot hans uttalade åsigt stridande beslut, i protokollet anteckna
sin mening, har Komitén afsett att åt den sakkännedom, föreståndaren i dessa frågor
representerar, bereda nödigt inflytande på styrelsens beslut.

Vid bestämmande af det antal timmar i veckan, som hvarje lärares undervisningbör
upptaga, må icke förbises, att lärjungens outvecklade förstånd och svårigheten att
meddela sig med honom gör undervisningen i och för sig synnerligen ansträngande,
och att döfstummeläraren måste i vida högre grad, än det fullsinnade barnets lärare,
egna sin uppmärksamhet åt lärjungen under de från undervisningen lediga mellantiderna.
Komitén har redan erinrat om nödvändigheten att, då talmetoden vid undervisningen
begagnas, lärjungen hindras att under fritimmarne återfalla i vanan att begagna
åtbörder för sina meddelanden. Men, oafsedt det särskilda behofvet af tillsyn i
detta hänseende, måste läraren, derest icke den döfstumme lärjungen skulle så godt som
uteslutande hänvisas till umgänget med sina kamrater, så mycket som möjligt sysselsätta
sig med lärjungen äfven på fritimmarne vare sig dessa tillbringas vid skolan eller,
i det fall att skolan är ordnad såsom externat, i enskilda hem.

I betraktande deraf, att lärare vid folkskolan kan vara förpligtad att undervisa
6 timmar om dagen eller 36 timmar i veckan, utom undervisning i söndagsskola, och
vid jemförelse mellan dennes verksamhet och den, enligt hvad nu visadt är, vida tyngre
och mera omfattande verksamhet, som tillkommer lärare vid döfstummeskolan, har
Komitén ansett billigt, att döfstummelärares undervisningsskyldighet begränsas till högst
30 timmar i veckan. Likväl har Komitén, med afseende på svårigheter, som vid inträffande
förfall för lärare torde möta för skyndsamt anskaffande af vikarie, funnit nödigt
föreskrifva, att under dylika förhållanden undervisningsskyldigheten må kunna i
någon mån utsträckas.

§ 9.

Komitén har i det föregående haft anledning att anställa åtskilliga jemförelse!
mellan döfstummeskolan och folkskolan, dervid Komitén bland annat framhållit, hurusom
billigheten fordrade, att lärarne aflönades högre vid den förra än vid den senare.

Döfstummeundervisningen är icke blott i och för sig af beskaffenhet att i högre
grad än undervisningen vid folkskolan taga lärarens både tid och krafter i anspråk,
utan den erfordrar derjemte en längre och kostsammare förberedelse, än som är nödigför
folkskolelärare!!. Enligt Komiténs förslag skulle för vinnande af anställning såsom
lärare vid döfstummeskola erfordras genomgången kurs vid ett af staten inrättadt semi -

uarium för bildande af döfstummelärare; och har denna kurs, med förutsättning att elev
förut aflast afgånijsexamen vid nåo-ot statens seminarium för folkskolelärare eller lärarinnor,
blifvit beräknad att upptaga en tid af 2 år. Då kursen vid folkskolelärareseminarium
numera omfattar 4 år, skulle således döfstummelärarens utbildning taga i anspråk
en tid af icke mindre än 6 år.

De löneförmåner, folkskolelä faren förutom bostad och vedbrand in. in. åtnjuter,
torde, der undervisningen fortgår i 40 veckor, eller den tid, som, enligt hvad Komitén
föreslår, undervisningen i döfstummeskola årligen skulle omfatta, kunna uppskattas
till 700 ä 800 kronor, och i de större städerna uppgå folkskolelärarnes löner,
dock med inberäknande af ersättning för husrum, vedbrand in. in., ofta nog ända till
1,500 å 2,000 kronor. Under sådana förhållanden lärer det minimibelopp af 1,200 kronor
utöfver bostad och vedbrand, Komitén föreslagit för döfstummelärares lön, ingalunda
kunna anses högt, så mycket mindre som det är både angeläget och af billigheten betingadt,
att läraren redan vid början af sin tjenstgöring blir så aflönad, att han åt lönen
har sin tillräckliga utkomst; och anser Komitén, att, om man hänvisades att välja mellan
å ena sidan ett lägre belopp i första lönegraden samt eu tredje löneförhöjning och å
andra sidan detta här upptagna minimibelopp i första lönegraden och uteslutande åt eu
tredje löneförhöjning, det senare är att föredraga.

Ehuru kompetensvilkoren för lärarinna skulle blifva desamma som för lärare, ocli
enahanda undervisning komma att af dem båda bestridas, har Komitén likväl, enär lefnadskostnaderna
i allmänhet äro lägre för lärarinna, och hennes lön icke lärer, i likhet
med lärarens, böra beräknas med hänsyn till möjligheten att dermed underhålla familj,
funnit minimibeloppet för lärarinnas lön förutom bostad och vedbrand kunna bestämmas
lägre, eller till 800 kronor.

Hvad till sist angår föreståndare vid döfstummeskola, så är dennes befattning sådan,
att något deremot fullt svarande icke torde kunna sökas på folkskolans område.
Deremot saknas icke anledning att, på grund af föreståndarens ställning, jemföra honom
med rektorerna vid de lägsta elementarläroverken och pedagogierna. Yäl äro kompetensvilkoren
för rektor vid dylik skola högre än för döfstummeskolas föreståndare, men
ansvaret är långt ifrån mindre vid den senares befattning än vid den förres; snarare
måste befattningen såsom föreståndare för döfstummeskola i det afseendet anses mer
ansvarsfullt och betungande än rektors vid det lägre elementarläroverket, att, då den
senares åligganden äro hufvudsakligen begränsade till skolrummet, den förre har vidsträcktare
pligter med hänsyn till lärjungens uppfostran utom skolan, hvilka i fråga om
elementarläroverkets lärjungar i vanliga fall utöfvas af dessas målsmän.

Med allt fog har Komitén då trott sig kunna föreslå minimilönen för föreståndare
till 2,500 kronor, eller lika med det minsta belopp, som utgår i aflöning till rektorer
vid de tvåldassiga elementarläroverken och pedagogierna,

De af Komitén för föreståndare, lärare och lärarinnor sålunda ifrågasatta minimilöner,
till hvilka för en hvar skulle komma fri bostad och vedbrand, äro emellertid
ingalunda att anse såsom några af Komitén föreslagna normallöner. De vexlande för -

iller, efter hvilka döfstummeskolorna kunna vara ordnade, det olika antal lärjungar, som
kan vara inrymdt i den ena eller andra skolan, och de olika prisförhållandena i orterna
gorå det omöjligt att för lärarepersonalens aflöning uppställa några allmängiltiga grunder,
utan måste lönerna i hvarje fäll lämpas efter för handen varande omständigheter.
De ängdun siffrorna hafva derföre sin betydelse endast såsom ett uttryck af Komiténs
åsigt om det lägsta belopp, hvartill under något förhållande lönen för en föreståndare

eller lärare bör sättas, för att under de första tjensteåren någorlunda tillfredsställa berättigade
anspråk.

Äfven för de ålderstillägg, hvilka, enligt hvad förut är nämndt, skulle tillkomma
efter vissa års tjenstgöring, har Komitén endast föreslagit de minsta belopp, som böra
ifrågakomma, for föreståndare och lärare 300 kronor samt. för lärarinna 200 kronor.
Komiten har föröfrigt antagit, att, då föreståndare såväl som lärare befinnes med nit och
skicklighet handhafva sitt kall, vederbörande skoldistrikt af omsorg för egen fördel icke
skall uraktlåta att, oberoende af de lagstadgade aflöningsvilkoren, så förbättra såväl föreståndarens
som lärarens ställning, att dennes bibehållande vid sin befattning derigenom
kan för distriktet betryggas. °

§ 10.

Mer an eljest är det vid undervisning af döfstumme önskvärdt, att täta ombyten
af lärare icke må ega rum. Huru skicklig läraren än är, och huru försigkommen hans
lärjunge, erfordras det alltid någon tid, innan lärare och lärjungar lära att förstå hvarandra
tillräckligt, för att undervisningen skall blifva rätt fruktbringande. Medför redan i allmänhet
ett ombyte af lärare olägenhet, blir detta isynnerhet menligt, om det får ega
rum under loppet af en läse termin, i hvilket fall, äfven der den nye läraren senast
trader in, ett afbrott i undervisningen likväl inträffar, som i väsentlig mån minskar möjligheten
att under terminen genomgå den afsedda kursen. Omständigheterna kunna
lkval vara sådana,, att, då föreståndare eller lärare under pågående termin begär sitt
entledigande, detta icke bör vägras, och Komitén har derföre ansett det böra i°dylika
fall bero pa vederbörande skolstyrelses bedömande, huruvida det begärda afskedet må
meddelas genast, eller först vid terminens slut. Hvad beträffar bestämmelserna om varning
och afsättning, äro dessa analoga med de i folkskolestadgan gifna.

§ 12.

Komiten har redan antydt behofvet deraf, att pensioner beredas döfstummelärarne
Kn sådan åtgärd skulle verksamt bidraga till döfstummeundervisningens höjande, icke
blott i sa måtto, att genom den uppmuntran till inträde i döfstummelärarens kall’ pensionsrätter
i förening med förbättrade aflöningsvilkor, skulle innebära, många dugliga
krafter kunde förvärfvas för döfstummeundervisningen, utan äfven derigenom, att lärarne
icke vidare nödgades för sin utkomst qvarstå i tjensten, äfven sedan deras arbetskraft
vore hufvudsakligen uttömd.

Hvad angår sättet för åstadkommande af en dylik pensionering, har det synts
Komitén, med afseende på den frändskap, som förefinnes mellan döfstummeskolan och
den allmänna folkskolan, vara den naturligaste ocli lämpligaste utvägen att upptaga
döfstummelärarne i folkskolelärarnes pensionsinrättning. För den händelse Komiténs
förslag härom bifalles, skulle dock i fråga om döfstummelärarne erfordras tvenne hufvudsakliga
afvikelser från nu gällande stadganden angående folkskolelärares pensionering,
nemligen beträffande dels det lönebelopp, för hvilket delaktighet i pensionsinrättningen
må vinnas, och dels tjensteårens antal.

Enligt reglementet för folkskolelärarnes pensionsinrättning kan delaktighet för lön
icke vinnas till högre belopp än 1,000 kronor. En förhöjning häruti, så vidt det gäller
döfstummelärarne, blir nödvändig till följd deraf att lönerna för dessa föreslagits icke
obetydligt högre än de, som i allmänhet åtnjutas af folkskolelärarne, och i förhållande
till hvilka det nu medgifna delaktighetsbeloppet blifvit beräknadt. Då enligt reglementet
hel pension icke utgår med mera än 75 procent af den lön, hvarför delaktighet i
pensionsinrättningen vunnits, har det synts Komitén nödigt, att, på det pensionerna för
döfstummelärarne icke må blifva alltför ringa i förhållande till den aflöning, som, enligt
Komiténs förslag, skulle dem tillkomma, delaktighet i pensionsinrättningen må kunna
erhållas åtminstone för de af Komitén för de olika befattningarna föreslagna minimilönerna
i lägsta lönegraden.

Hvad angår antalet af de tjensteår, efter hvilkas förlopp pension må åtnjutas, har
Komitén, med afseende ej mindre å den längre kurs, som komme att erfordras för anställning
vid döfstummeskola, än äfven derå att döfstummeläraren till följd af den både
för kropp och själ synnerligen ansträngande undervisningen torde blifva förr utsliten än
folkskoleläraren, ansett de för vinnande af pensionsrätt erforderliga tjensteåren böra för
döfstummeläraren sättas något lägre än för folkskoleläraren, med iakttagande hvaraf
Komitén föreslagit särskilda bestämmelser för döfstummelärarens pensionerande så väl
med hel som med afkortad pension.

Komitén har icke förbisett, att pensionsinrättningen tilläfventyrs icke utan ökadt
bidrag af statsmedel torde blifva i stånd att bestrida den nu föreslagna pensioneringen,
men, derest efter verkstäld utredning sådant bidrag skulle finnas nödigt, vågar Komitén
hysa den förhoppning, att Riksdagen, som i sin år 1876 aflåtna underdåniga skrifvelse
angående döfstummeundervisningen särskildt betonat vigten af att anskaffa skickliga lärare,
icke skall tveka att anslå medel för en åtgärd, som skulle i så hög grad vara egnad
att tillföra döfstummeundervisningen dugliga lärarekrafter.

§ 13.

Komitén har redan i det underdåniga betänkandet i afseende på de allmänna
grunderna för döfstummeundervisningens ordnande föreslagit och motiverat obligatorisk
undervisning för de döfstumma, såsom förhållandet är med de fullsinnade barnen,
och här torde blott behöfva särskildt anmärkas, att enligt Komiténs mening

Döfslummeundtrv. ovän.

denna föreskrift helt naturligt äfven skall gälla de olyckligaste bland alla, för hvilkas
uppfostran här gäller att draga försorg, eller de döfstumma, som tillika äro blinda, af
hvilka i åldersgruppen 7—15 år, eller födda åren 1862—69, vid 1877 års början inom landet
funnos 8. Sådana böra derföre hos skoldistriktets styrelse likasom andra döfstumma
barn anmälas till erhållande af undervisning. Under vissa förhållanden torde också
undervisning för dessa vid distriktsskola kunna beredas, men i vanliga fall anser Komitén
troligt, att sådant icke låter sig med fördel utföras, helst denna undervisning af
en lärare krafvel’ ej blott mycken tid utan äfven en särskild förmåga. Komitén föreställer
sig då, att åt dessa barn bör genom distriktsstyrelsens försorg beredas inträde vid
statens institut å Manilla, der dels större lärarekrafter antagas vara att tillgå, dels intresset
för denna gren af undervisningsarbetet kan, med särskildt afseende å tillfället till ökad erfarenhet
för seminariets lärare och elever, förutsättas vara lifligare; hvarförutom till de
medellösas underhåll bidrag lättare kunde vara att påräkna i der befintliga donationer,
vid hvilka särskilda härför hinderliga vilkor eller bestämmelser ej äro fästade.

§ 14-

För att skolstyrelse skall kunna fullgöra sina åligganden i afseende på de döfstumma
barnens undervisning, är det nödigt, att inom hvarje församling någon myndighet
finnes, hvilken styrelsen eger att i undervisningen rörande ärenden anlita. Med
hänsyn till sin ställning inom församlingen torde skolrådet i främsta rummet böra härtill
ifrågakomma, och Komitén har derföre så väl i denna som i några efterföljande
§§ för särskilda fall stadgat skyldighet för församlingarnas skolråd att gå skolstyrelse
tillhanda.

§ 15.

Ett med innehållet i denna § likartadt stadgande förekommer i 8 § 5 mom. af
folkskolestadgan, der likväl två varningar, meddelade den första af vederbörande presterskap
och den andra af kyrkorådet i församlingen, föreskrifvas såsom vilkor för att
barnet må kunna skiljas från tredskande föräldrar. Komitén har ansett, att, med afseende
på angelägenheten deraf att icke någon tid af det döfstumma barnets skolålder
må genom föräldrars tredska gå för undervisningen förlorad, de i folkskolestadgan bestämda
två varningsgraderna, hvilka för öfrigt, enligt Komiténs förmenande, i allmänhet
icke kraftigare befordrat det dermed åsyftade ändamålet, borde i fråga om de döfstumma
barnen kunna inskränkas till en, samt att åliggandet att meddela varning, der
sådan blefve erforderlig, likasom att, i händelse varningen lemnades opåaktad, föranstalta
om barnets skiljande från föräldrarna, lämpligen skulle kunna uppdragas åt
skolrådet på grund så väl af dettas ställning till undervisningen i allmänhet inom
församlingen, som af det för skolrådet ifrågasatta särskilda uppdraget att, i hvad angår
de döfstumma barnen, utgöra vederbörande skolstyrelses representant på stället.

§ 21.

Då Komitén vid uppgörande af läroplan för döfstummeskolan i stadgan hufvudsakligen
angifvit det kunskapsmått inom de olika undervisningsämnena, som ansetts
böra*3 i allmänhet bibringas de döfstumma, för så vidt deras undervisning skall kunna
medföra något väsentligare gagn för dem i lifvet, och icke i densamma gatt i detalj
med fördelningen af detta kunskapsmått i vissa lärokurser under de särskilda läroåren,
så har detta sin grund först och främst deri, att Komitén trött, det en dylik detaljerad
läroplan icke lämpligast har sin plats i en stadga. Det är i allmänhet en vansklig sak
att utan stöd af vunnen tillräcklig erfarenhet uppställa bestämda lärokurser, om hvilka
man kan hysa grundad förhoppning att de skola visa sig tillfredsställande .och under
alla förhållanden kunna med fördel tillämpas, och svårigheterna äro af lätt insedda
skäl ännu större, då fråga är om den abnorma skolan. Också finnas inom de dofstummeskolor,
om hvilka Komitén har kännedom, inga fullständiga lärokurser uppgjorda
och i praxis tillämpade, utan sträfvar man i allmänhet att hinna så långt som möjligt
under de vexlande förhållanden, som åstadkommas genom lärjungarnes större eller
mindre förmåga att emottaga undervisning, lärarekrafternas olika beskaffenhet m. m.
Då Komitén således icke haft några fullständiga och fullt nöjaktiga mönster till ledning
i detta afseende, så skulle faran för Komitén att misslyckas vid uppgörandet af
eu detaljerad läroplan, som skulle vara bindande för alla, varit icke ringa. Först sedan
tillräcklig erfarenhet vunnits, efter det att den allmänna organisationen med förbättrade
yttre förhållanden trädt i verket och möjliggjort ett mera jemut och ostördt arbete, an
hittills kunnat ega rum, och sedan såsom en frukt häraf en efter våra förhallanden
lämpad lärobokslitteratur, fullständigare och nöjaktigare än den nuvarande, kunnat framkallas,
torde bestämdare föreskrifter härutinnan till allmännare efterföljd lämpligen kunna
utfärdas. Komitén tror sig kunna såsom stöd för denna sin uppfattning jemväl åberopa
förhållandet inom folkskolan, för hvilken, ehuru hon varit i reglerad verksamhet
många år, någon speciel läroplan hittills icke anbefalts till allmän efterrättelse.

§ 22.

Ändamålsenligheten af offentliga examina i döfstummeskolorna synes Komitén
tvifvelaktig. Dylika examina, der de i regeln förekomma, föranleda ofta nog dertill,
att undervisningen blir ytlig och bedrifves med hufvudsakligt syfte att vid uppvisningen
åstadkomma den största möjliga effekt, utan att derföre det verkliga resultatet af undervisningen
motsvarar den föreställning, förloppet af uppvisningen kan vara egnad
att ingifva. Under sådana omständigheter blifva de offentliga examina icke nagla tillförlitliga
mätare på undervisningens beskaffenhet och lärjungarnes kunskaper, utan endast
tillfällen att med de mera begåfvade bland dessa drifva en ostentation, som ingalunda
är för dem helsosam. Komitén, som föreställer sig, att för dem, hvilka önska
förvissa sig om huru en läroanstalt handhafves, sådant lämpligast bör kunna ske ge -

nom att under pågående läsetermin med föreståndarens tillåtelse besöka anstalten och
afhöra undervisningen, har, vid nu anförda förhållanden, utan att vilja helt och hållet
afstyrka alla offentliga examina, ansett det böra öfverlemnas åt vederbörande skolstyrelse
att afgöra, om och när dylika examina böra ega rum,

§ 23.

Allt samband mellan skolan och lärjungen bör icke upphöra med det ögonblick,
då denne afslutar sin kurs. Skolan bör fortfarande vara för honom ett andra hem,
dit han må kunna vända sig för att finna råd och stöd i de lifvets förhållanden, der
han af sin dagliga omgifning icke kan påräkna sådant. Särskildt är det, med afseende
på de utgångna lärjungarnes nattvardsgång, ömkligt, att, ehuruväl de döfstumma i allmänhet
böra begå Nattvarden i sin församlings kyrka och tillsammans med de sina,
likväl tillfälle då och då beredes dem att vid skolan i en krets af fordna medlärjunge
få upplifva minnet af sitt inre lits väckelse och i förening med dessa erhålla del af
det heliga sakramentet. Deremot måste det enligt Komiténs förmenande anses i hög
grad olämpligt att, såsom hittills upprepade gånger egt rum, genom den s. k. döfstummeföreningens
försorg i hufvudstaden sammanföra ett större antal döfstumma från
olika trakter af landet för gemensamt begående af nattvarden. På döfstummeföreningens
föranstaltande hafva vid dylika tillfällen fria resor fram och åter erhållits på statens
jernvägar, och döfstumma hafva i stor mängd skyndat att begagna sig af det sålunda
beredda tillfället att besöka hufvudstaden. Det ligger nära till hands att antaga, det
icke så få dervid låtit sig ledas mindre af verklig längtan efter det heliga sakramentet,
än af begäret att för någon tid få deltaga i hufvudstadslifvet. Visst är, att sådana
fester i allmänhet icke motsvarat det ändamål, för hvilket de varit afsedda, en klagan
som försports ej blott i vårt land utan äfven annorstädes, der sådana varit anordnade,
och att mången döfstum från sådana uppehåll i hufvudstaden medfört eu sådan smak
för lifvet derstädes, att han sedermera icke kunnat finna sig tillfreds i sin hemort,
utan med alla medel sträfvat att få återvända till hufvudstaden, der stora svårigheter i allmänhet
möta för de döfstumma att bereda sig utkomst. Komitén tror, att med den
anordning, som i denna § blifvit föreslagen, sådana fester skola befinnas obehöfliga och
följaktligen deras olägenheter försvinna.

§ 24.

Då döfstummeskolorna i riket, äfven med antagande af Komiténs förslag, torde
blifva relativt få till antalet, och flertalet af de på döfstummeundervisuingens område
sakkunnige, hvilka äro de ende, som i förevarande afseende kunna ifrågakomma, åtminstone
för närvarande och närmaste tiden i allmänhet torde tagas i anspråk för befattningar
vid skolorna, synes det hvarken lämpligt eller möjligt att, på samma sätt som
för folkskolorna, för döfstummeundervisningen tillsätta särskilda inspektörer inom de
olika orterna. Inspektionen öfver denna undervisning i dess helhet torde med fördel

kunna uiöfvas af en eller ett par personer, och, ehuru Komitén icke ansett bestämmelser
böra i den föreslagna stadgan inflyta, hvarigenom Chefen för Kongl. Ecklesiastik-Departementet
vid anordningen af inspektionen blefve i något afseende bunden, har Komitén
dock velat såsom sin åsigt uttala, att inspektionen åtminstone till någon del lämpligen
borde kunna uppdragas åt den blifvande föreståndaren för statens institut vid Manilla.

Att för ändamålet aflöna en särskild inspektör utan andra åligganden synes
Komitén icke behöfva ifrågakomma. Äfven om inspektörens verksamhet utsträcktes
öfver hela riket, skulle han dermed icke erhålla full sysselsättning, och kostnaderna
för inspektionen skulle sålunda blifva onödigt stora, under det att, i händelse inspektionen
utöfvades af föreståndaren för institutet å Manilla, antingen ensam eller derjemte
af någon annan kompetent person, andra utgifter icke blefve erforderliga, än
de som motsvarades af deras resekostnader.

Att inspektionen bör uppdragas åt personer, som icke blott genom sin allmänna
bildning äro dertill skicklige, utan ock med döfstummeundervisningens handhafvande
äro eller varit sysselsatte, vill Komitén framhålla på den grund att det vore fara värdt
att en inspektör eljest skulle fatta sin uppgift alltför teoretiskt, hvaraf utan tvifvel
stora olägenheter för undervisningen skulle kunna uppstå.

Förslag till »instruktion för inspektör öfver döfstummeskola» bifogas uti Bil. N:o 8.

§ 25.

I ändamål att tjena till ledning vid beräkningen af kostnaderna för lärareaflöningen
vid distriktsskolorna och i sammanhang dermed af statens bidrag till desamma,
har Komitén i Bil. N:o 6 upptagit dessa kostnader, dels sådana de antagas komma
att utgå, innan tal- och skrifskolorna blifvit fullständigt åtskilda, dels sedan den i §
19 omnämnda åtskilnaden medan dessa skolor inträdt.

§ 26.

Då det synts Komitén böra leda till lättnad vid handhafvande! af döfstummeskolornas
ekonomi, om de för dem påräknade statsbidrag finge för hvarje år utbetalas
i två terminer, och, hvad särskild! angår det föreslagna bidraget till lärjungarnes underhåll,
detsamma skäligen torde böra beräknas efter antalet under hvarje läsetermin undervisade
lärjungar, har Komitén ansett sig böra föreslå att, i olikhet med statsbidraget
till folkskolorna, som utfaller på eu gång för hela året, de ifrågavarande bidragen till
döfstummeskolorna måtte få utgå halfårsvis i Juni och December månader.

§§ 28 och 29.

De åligganden, som skulle tillhöra institutets styrelse, äro i allmänhet desamma,
som för styrelserna vid distriktsskolorna, med tillägg af skyldighet för institutets styrelse

att antaga elever vid seminariet äfvensom att förvalta institutet tillhöriga donationer
och utse de frielever, som enligt de i donationshandlingarne meddelade föreskrifter
böra vid institutets skola underhållas.

§ 31.

Då Komitén föreslagit, att institutets rektor bör utnämnas af Kongl. Maj:t efter
derom af styrelsen utan föregången ansökan afgifvet förslag, har detta skett i likhet
med hvad för tillsättning af rektorer vid folkskolelärareseminarierna finnes stadgadt,
och torde Komitén få, utan vidare utveckling af skälen härför, antaga såsom erkändt,
att de särskilda egenskaper, som för den senare befattningen tagas i anspråk, och
för hvilkas tillgodogörande seminariistadgans bestämmelser visat sig ändamålsenliga, i
ännu högre grad vid den här ifrågavarande befattningen erfordras.

§§ 32 och 33.

För tillsättning af öfrige lärare vid institutet böra, då desse i det hela intaga
samma ställning som lärare vid distriktskolorna, samma föreskrifter gälla, som i afseende
på tillsättningen af lärarne vid dessa skolor.

De särskilda åligganden, som tillkomma förste läraren, nemligen att meddela undervisning
i seminariet och att vid förfall för rektor företräda dennes ställe, synas icke
böra föranleda några skiljaktiga bestämmelser i fråga om formen för denna befattnings
tillsättande.

Deremot har Komitén funnit det stora inflytande, som rektorn och förste läraren,
såsom ledare af samtlige döfstummelärares utbildning, äro kallade att utöfva på döfstummeundervisniugens
riktning i det hela, innebära tillräcklig anledning att af desse lärare
fordra åtminstone den humanistiska bildning, som ådagalägges genom filosofie kandidatexamen,
jemte en genom lärareverksamhet vid döfstummeskola bepröfvad undervisningsskicklighet,
derest icke för särskilda fall Kongl. Maj:t, med afseende på vitsordade,
synnerligen framstående egenskaper för döfstummelärarekallet, skulle finna skäligt att
från dessa kunskapsprof meddela befrielse.

§ 35.

Komitén är af den åsigt, att den betydelsefulla uppgift, som föreligger för institutet,
bäst tillgodoses derigenom att den hufvudsakliga ledningen af institutet samlas
i en persons, föreståndarens, hand. Detta gäller såväl med afseende på de yttre anordningarna
vid institutet som i fråga om undervisningen derstädes. Komitén har
derföre föreslagit, att institutets rektor skall hafva inseende öfver hela den vid institutet
anstälda personal och handhafva styrelsen på platsen samt på eget ansvar ordna och
leda undervisningen så inom seminariet som normalskolan enligt läse- och arbetsordning,
som han eger att bestämma, och styrelsen skulle således med afseende på undervisningen
och ordningen inom institutet endast hafva att utöfva en kontrollerande tillsyn.

Den sista punkten i rektors åligganden, eller skyldigheten att afgifva de yttranden
rörande döfstummeundervisningen, som kunna honom affordras, har tillkommit derföre,
att Komitén trott det lända till lättnad och gagn, att en person finnes till Chefens för
Kong!. Ecklesiastikdepartementet tjenst i sådana döfstummeundervisningen rörande frågor,
för hvilkas beredning fackmannainsigter kunna vara af nöden.

§ 38.

Den för rektor föreslagna aflöning, 5,000 kronor, med två ålderstillägg å 500
kronor, öfverstiger något den för rektorer vid högre elementarläroverk nu bestämda
lön. Men tager man i betraktande den framstående ställning, institutets föreståndare
intager till döfstummeundervisningen i det hela, de egenskaper, som af honom påfordras
för en vidlyftig ekonomisk förvaltning, och den oaflåtliga omsorg, han äfven
under de från egentlig undervisning lediga timmarne af dagen måste egna åt de döfstumma
lärjungarnes uppfostran, torde det föreslagna beloppet icke kunna anses på
något sätt öfverflödigt.

Äfven med afseende på förste läraren gälla till stor del de skäl för en relativt
högre aflöning, som nyss blifvit åberopade för rektor. Lika med den sistnämnde är
förste läraren äfven utom lärorummet bunden af sin befattning, och, såsom rektors
tillfällige ställföreträdare, måste han besitta ungefärligen samma särskilda egenskaper,
som kräfvas af denne. Under sådana förhållanden har Komitén icke tvekat att för
förste läraren, som till sin verksamhet kan anses närmast jemförlig med föreståndarne
för de större distriktsskolorna, men för hvilken högre kompetensvilkor skulle fordras,
föreslå en aflöning, som öfverenstämmer med det belopp, desse väl i allmänhet snart
nog komma att åtnjuta.

Att öfrige lärares och lärarinnors löner upptagits högre än minimibeloppen för
de vid distriktsskolorna anstälda, finner tillräcklig grund i de förres skyldighet att, utöfver
undervisningen i den mot distriktsskolan svarande normalskolan, biträda vid seminariielevernas
handledning, likasom ock i de högre lefnadskostnaderna i hufvudstadens
närhet.

Ytterligare får vid jemförelse mellan löneförmånerna för å ena sidan rektor och
lärarepersonalen vid institutet och å andra sidan desamme vid distriktsskolorna icke
förbises, att vid institutet Komitén måste afse en fast och bestämd aflöningsstat, hvilket
deremot icke är förhållandet i afseende på distriktsskolorna, beroende detta af de senares
ännu obestämda form och det till följd deraf olika arbetet vid desamma, då deremot
döfstummeinstitutet är till sin form och verksamhet bestämdt, hvartill kommer i afseende
särskildt på rektors vid institutet lön den omständigheten, att de af Komitén föreslagna
förmåner äro, med tillägg af vedbrand, desamma som för Direktorn vid Allmänna Institutet
för döfstumma och blinda redan nu faktiskt utgå.

Ehuru rektors och förste lärarens löner synas väl höga, för att inträde i folkskolelärarnes
pensionsinrättning torde dem medgifvas efter respektive lägsta lönebelopp,

har Komitén likväl ansett sig icke böra underlåta att hänvisa till denna utväg att
bereda dem förmån af pension, för den händelse Kongl. Maj:t icke skulle finna
ändamålsenligare att utverka pensionsrätt för desse två lärare på allmänna indragningsstaten.
Hvad angår pensioneringen af öfrige lärare har Komitén, då desse hufvudsakligen
tillhöra den med distriktsskolorna likstälda normalskolan, ansett betänkligheter
för deras upptagande i folkskolelärarnes pensionsinrättning efter dessas respektive lägsta
lönebelopp lika litet böra möta, som i fråga om lärarne vid de förra skolorna.

§§ 40 och 41.

Då undervisningen vid döfstummelärareseminariet åsyftar att bibringa endast de
speciella insigter och färdigheter, som erfordras för att handleda döfstumma, och följaktligen
förutsätter den allmänna underbyggnad och undervisningsskicklighet, som meddelas
i folkskolelärareseminarierna, måste afgångsexamen från ett dylikt seminarium
göras till vilkor för inträde vid döfstummeinstitutets seminarieafdelning.

Härigenom skulle emellertid hela undervisningskursen för lärarekandidaten komma
att omfatta sex år, och då en så lång lärotid torde för de merendels medellösa personer,
hvilka egna sig åt detta kall, blifva särdeles betungande, har Komitén föreslagit,
att lefnadskostnaden under seminarietiden hufvudsakligen må bestridas genom stipendier,
som af statsmedel bestås.

§ 44.

Då det låter tänka sig, att den utbildning, som är afsedd att vinnas vid institutets
lärareseminarium, skulle kunna inhemtas genom studier vid dylika anstalter i utlandet,
eller möjligen äfven i undantagsfall genom sjelfstudium, understödt af praktisk
sysselsättning i döfstummeskola, synes det böra lemnas öppet äfven för andra än dem,
som genomgått kursen vid seminariet, att försöka sig i afgångsexamen och, derest de
tillfredsställande genomgå densamma, vinna anställning såsom döfstummelärare.

§ 49.

För att förse institutets normalskola med nödigt antal lärjungar har det synts
Komitén egentligen endast två utvägar möjliga, den ena att låta inträdet vid normalskolan
stå öppet för döfstumma från hela landet och ställa vilkoren för lärjungarne
så, att det under alla förhållanden måste anses såsom en fördel att, med förbigående
af distrikts skolan i orten, sända barnen till den aflägsnare skolan vid institutet; den andra
åter att söka träffa sådana anordningar, att normalskolan för ett distrikt träder i
distriktsskolas ställe och öfvertager vården om samtliga till detta distrikt hörande barn.

Då antagligt är, att, om och när den föreslagna nya organisationen för döfstummeundervisningen
vidtagit, skolorna i de särskilda orterna skulle blifva så ordnade, att,
så vidt det rör sjelfva undervisningen, vistelsen i normalskolan icke komme att erbjuda
något synnerligt företräde framför vistelsen i distriktsskolorna, torde, för den händelse den

först antydda utvägen för normalskolans förseende med lärjungar valdes, tillräckligt antal
sådana icke kunna erhållas, med mindre vistelsen vid skolan gjordes helt och hållet
fri, eller afgiften åtminstone sattes så lågt, att den icke obetydligt understege den, som
utginge vid distriktsskolorna. Eu följd häraf blefve att staten finge för normalskolan
vidkännas ganska betydande kostnader. Denna omständighet skulle likväl så mycket
mindre hafva utgjort ett afgörande hinder för Komitén att tillstyrka begagnandet af
den nämnda utvägen, som för andra vid seminarier för lärarebildning befintliga öfningsskolor
staten får vidkännas icke ringa utgifter, så framt derigenom fördelar bereddes för
barnens föräldrar eller landets innevånare i allmänhet, hvilka kunde anses uppväga den
dryga utgiften för statsverket. Men detta skulle åtminstone i de flesta fall icke blifva
förhållandet.

För den händelse att det döfstumma barnets föräldrar sakna förmåga att betala
större eller mindre del af den vid distriktsskolan bestämda skolafgiften, åligger det
fattigvårdssarnhället att träda emellan, och i andra fall finnes ingen anledning att
fritaga föräldrarna från pligten att sörja för sina barns uppfostran. För fattigvårdssamhället
åter har det föga att betyda, om för något enda barn befrielse vinnes från
skolafgift och äfven för skoldistriktet blir det till obetydligt gagn, om dess utgifter
minskas med kostnaderna för ett mindre antal barn, då distriktet i alla fall måste hålla
skola för de öfriga. Endast för de föräldrar, hvilka, utan att ligga fattigvården till
last, befinna sig i den ställning, att de icke utan stora umbäranden kunna utgöra skolafgiften
för sina barn, skulle en sådan anordning, som den nu omhandlade, ega någon
betydelse; men om, såsom Komitén vågar antaga, skoldistrikten icke undandraga sig
att för föräldrar i sådana omständigheter bereda lättnad genom lägre skolafgifter, skulle
äfven i dylika fall friplatser vid normalskolan blifva utan all väsentlig nytta.

För att normalskolan må verka under enahanda omständigheter och vilkor som
de öfriga döfstummeskolorna i riket, så att hon hvarken genom möjligt utväljande af
några slags eliter, ej heller genom att påtvingas särskildt vanlottade lärjungar skulle
komma till ett resultat, dit man icke billigtvis kunde eller ville förvänta, att skolorna i
allmänhet skulle närma sig, bör hon upptaga lärjungar sådana de förefinnas med olika
anlag blandade om hvarandra i ett distrikt. Ville nu någon invända, att, om en sådan
anordning vore för normalskolan såsom sådan en vinst, det dock för lärjungarne i denna
skola, såsom tillika varande öfningsskola för seminariets elever, kunde medföra en förlust, i
det att seminarii-elevernas utveckling genom lektionsöfningar kunde blifva ett mål, för
hvilket barnens undervisning trädde i bakgrunden, så anmärkes häremot, att erfarenheten
vid de med folkskolelärareseminarierna förenade skolor ingalunda gifvit något
sådant vid handen, och att ett sådant missförhållande i afseende på de döfstumma är
så mycket mindre att befara, som eu flitig repetition af det en gång genomgångna och
en mångsidig öfning under flere lärares ledning, särdeles på de högre stadierna, är i
hög grad att anbefalla.

Komitén har under dessa förhållanden ansett det vara i alla hänseenden att föredraga,
om lärjungar för normalskolan kunde vinnas derigenom att staten emot ersätt Diifstummeunderv,

ovän. ^

ning öfvertoge undervisningsskyldigheten för ett distrikt. Derest ersättningen till statsverket
beräknades efter de grunder, som i förevarande § blifvit angifna, torde det icke
lida något tvifvel, att åtminstone sådana distrikt, der icke redan åtgärder vidtagits för
döfstummeundervisningen, skulle villigt begagna sig af tillfället att, utom tryggheten
att få sina barn undervisade för den lägsta afgift, blifva fria från alla med undervisningens
ordnande förenade förvaltningsbestyr. Enligt det vid Komiténs betänkande
bilagda och vid en föregående § åberopade förslag till landets fördelning i skoldistrikt,
skulle ett distrikt komma att utgöras af Stockholms stad samt Stockholms, Upsala,
Södermanlands och Vestmanlands län. För detta distrikt synes normalskolan vid
Manilla vara särdeles väl egnad att begagnas såsom distriktsskola, och då inom distriktet
för närvarande finnes blott en undervisningsanstalt, nemligen Tysta skolan i Stockholm
(privatanstalt med ett obetydligt antal elevplatser), enär anstalten vid Sofielund
numera lärer vara endast anstalt för sinnesslöa, synes med all visshet kunna antagas, att
en uppgörelse, sådan i förevarande § afses, bör med nämnda distrikt kunna åstadkom- %
mas; och skulle genom här föreslagna anordning äfven en utväg vara gifven att möjliggöra
en snarare tillämpning af Komiténs organisationsplan i dess helhet, då ju skolan
för ifrågavarande distrikt redan vore färdig. Hvad beträffar den ersättning, som af
ifrågavarande skoldistrikt skulle för hvarje lärjunge erläggas till döfstummeinstitutet,
har Komitén, för att underlätta aftalets tillvägabringande föreslagit det lägsta pris, till
hvilket döfstum lärjunge kan vid distriktsskola underhållas, och på det att ej vexlingar
i beloppet alltför ofta må förekomma, har Komitén ansett perioderna för uppgörelsen
lämpligen böra bestämmas till tre år i sänder, eller samma period, som för beloppet
af de till hospitalerna i riket utgående afgifter finnes bestämd.

Såsom en följd af en dylik anordning skulle alla hittills med statsmedel vid
Manilla underhållna friplatser upphöra, och, med afseende å hvad ofvan anförts rörande
det relativt obetydliga gagnet af dylika platser, synes det äfven lämpligt, att antalet
af de med donationsmedel underhållna frieleverna inskränkes till det minsta möjliga,
som föreskrifterna i donationshandlingarna medgifva. Afsigten med donationerna till
döfstummeinstitutet, nämligen att gagna döfstummeundervisningen i hela landet, skulle
ock, enligt Komiténs förmenande, på detta sätt bäst vinnas, då härigenom uppstående
besparingar komine landets gemensamma döfstummelärarebildning till godo. Friplatsernas
antal skulle derigenom komma att nedgå till ett högst ringa (kanske 8—10),
och torde dessa, såvidt icke uttryckligen är annorlunda stadgadt, få sökas från hela
riket. Särskildt anser Komitén det vara lämpligt att, der ej bestämda föreskrifter lägga
hinder i vägen, dessa friplatser afsåges för sådana medellösa döfstumma, som tillika
äro blinda och för hvilka antagligen i de flesta fall inträde vid institutet kommer
att påkallas.

En närmare utredning af de donationers belopp, som komma att tillerkännas
döfstummeinstitutet vid den, enligt Kongl. Maj:ts beslut nära förestående skilsmessan
mellan detta och blindinstitutet, skulle Komitén önskat att här kunna lemna, men då
en sådan utredning, hvilken för Komitén skulle medföra ej ringa svårigheter, för när -

varande pågår genom Direktionens för Manilla och den nyutnämnda Direktionens för
blindinstitutet försorg, torde Komitén hvarken behöfva eller böra gå denna utred ning
j förväg, helst resultatet deraf kommer att i alla händelser öfverlemnas till Kongl. Maj:t.

§ 52.

Då under den närmaste framtiden, innan döfstummeinstitutets lärareseminarium
hunnit fullt utveckla sin verksamhet, behofvet af lärare torde blifva större än tillgången
på utexaminerade lärarekandidater, och i öfrigt billigheten fordrar, att personer,
som före den nya organisationens tillämpning haft anställning vid döfstummeskola och
der nöjaktigt fyllt sitt kall, icke tvingas att bryta sig en ny bana, har Komitén i fråga
om kompetens för anställning vid döfstummeskolorna funnit vissa öfvergångsstadganden
erforderliga, hvilka äro i förevarande § angifna.

De två tjensteår, hvilka af de i denna § afsedde lärarne icke skulle få beräknas
för uppflyttning i högre lönegrad, motsvax-a den tid, som lärokui-sen vid institutets
seminarium kommer att upptaga för de lärare, som der förvärfva en fullständigare
utbildning.

§ 53.

Enligt hvad Komitén i det föregående erinrat, kan genom den hittills vunna
erfarenheten, då blott en del och måhända den bäst begåfvade delen af döfstumma
barn kommit i åtnjutande af undervisning, icke anses tillräckligt ådagalagdt, i hvad
mån det kan blifva möjligt att utsträcka talundervisningen till flere eller färre bland
de döfstumma, och följaktligen icke heller, till hvilken omfattning skolor, ordnade
efter de olika metoder, som omnämnas i § 19, kunna blifva erforderliga. Det skulle
vid sådant förhållande icke vara med en klok hushållning förenligt, om, i samma
stund den föreslagna nya organisationen trädde i tillämpning, för undervisningen
efter de båda olika metoderna inrättades särskilda skolor, af hvilka måhända inom kort
den ena skulle finnas alltför stort tilltagen, den andra åter för inskränkt. Efter det
den af Komitén föreslagna stadga vunnit tillämpning och dermed obligatorisk undervisning
för de döfstumma barnen inträda är derföre en tids ytterligare erfarenhet nödig,
innan ovilkorlig skyldighet ålägges vederbörande skoldistrikt att anordna dylika särskilda
skolor, och under tiden bör endast fordras, att undervisningen efter de olika
metoderna meddelas i skilda lokaler. Komitén föreställer sig, att under öfvergångstiden
skollokaler för döfstumma lämpligen skulle kunna af skoldistrikten förhyras, der
ej för redan upprättade döfstummeanstalter sådana förut finnas.

Så länge det är medgifvet för distrikten att förena de båda metoderna i en skola,
bör samma medgifvande få gälla äfven för normalskolan vid Manilla, der öfning i undei-visning
efter hvardera metoden måste beredas institutets seminariielever. Men då,
vid den tid Kongl. Maj:t torde komma att bestämma, ovilkorlig skyldighet inträder att

hålla särskilda tal- och skrif-skolor, uppstår fråga, huru förhållandena vid döfstummeinstitutet
lämpligen böra ordnas, på det handledning i båda metoderna icke må saknas
för lärareeleverna. Komitén har för detta ändamål icke kunnat finna annan utväg, än
att skrifafdelningen under samma ledning och förvaltning som det öfriga institutet förlägges
på annan plats så nära intill institutet, att seminariieleverna kunna en eller
annan timme om dagen deltaga i öfningarna inom afdelningen, men likväl tillräckligt
aflägsen, för att all beröring mellan de båda afdelningarnas lärjungar må undvikas.
Öfver kostnaderna för en sådan anordning är det icke möjligt att på förhand, så länge
man sväfvar i ovisshet om den procent af lärjungarne, som kan blifva för talundervisningen
tillgänglig, uppgöra någon tillförlitlig beräkning; men om, såsom man har anledning
hoppas, den större delen af lärjungarne blir i tillfälle att begagna talundervisningen,
synes det icke omöjligt att kunna inrymma skrifafdelningen i hyrd lokal, exempelvis
i Djurgårdsstaden, och de ökade kostnaderna för institutet skulle i dylikt fall
icke blifva af synnerlig betydelse.

Bil. N:o I.

Antalet döfstumma år 1877, fördelade efter landstingsområden.

Landstingsområde.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	På 10,000 inv. be-funnos döfstumma.
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	I 1877. !	1870. 5)
1. Stockholms stad ..............................	64	i	_.	—	32	4,i	7,6
2. Stockholms län ...........................	155	16	6	—	46	11,2	10,4
3. Upsala » ...........................	121	7	3	’) 1	37	11,4	10,9 j
4. Södermanlands » ...........................	146	8	7	1	52	10,2	10,5
5. Ostergötlan-ds » ...........................	290	14	17	2	73	12,1	l 111 S 1
6. Norrköpings! stad..............................	15	—	—	—	—	5,6	> IU,5 \| 1
7. Jönköpings län ...............................	209	16	10	2	54	11,0	9,6 \|
8. Kronobergs » ..............................	227	23	5	3	70	13,6	13,8 i
9. Kalmar läns norra...........................	86	12	s) 5	_	32
						\ 10,1	8,5
10. Kalmar läns södra ...........................	158	7	—	2	55	J
1 11. Gotlands län ..............................	47	8	—	s) 1	20	8,6	10,4
\| 12. Blekinge » ..............................	233	18	5	—	107	17,6	15,8
13. Kristianstads » ..............................	251	16	5	4	90	10,9	9,9
14. Malmöhus » ..............................	265	31	9	—	87	8,7	1 78
15. Malmö stad....................................	21	2	1	2	8	6,3	f 7,8
16. Hallands län ..................................	135	12	3	1	38	10,2	9,4
17. Göteborgs och Bohus län..................	161	12	7	1	33	9,o	1 8,3
18. Göteborgs stad.................................	23	—	—	—	3	3,3	1
19. Elfsborgs län...........................	254	19	10	3	45	8,9	8,6 ,
20. Skaraborgs » ...........................	243	20	5	4) 2	77	9,5	9,8 j
21. Vermlands » ...........................	296	16	7	2	65	11,1	11,1
22. Örebro » ...........................	200	12	1	—	58	11,1	13,0
23. Vestmanlands » ...........................	141	16	9	—	44	11,3	10,8
\| 24. Kopparbergs » ...........................	322	24	8	6	59	17,1	14,9 j
25. Geileborg8 » ...........................	189	14	6	2	46	11,4	9,8 i
26. Vesternorrlands » ...........................	175	21	2	4	49	11,4	9,7
27. Jemtlands » ...........................	77	7	2	—	20	10,0	11,4
28. Vesterbottens » ...........................	85	5	—	1	22	8,5	10,0
29. Norrbottens » ..........................	50	6	1	—	5	5,9	8,9
Summa i hela riket	4,639	363	134	40	1,327	1 10,5	1 1 \| ]0,2

'') Tillika sinnesslö.

2) Deraf eu tillika blind.

3) Tillika sinnesslö.

4) Deraf en tillika sinnesrubbad.

6) Enligt K. Stat. Centralbyråns und. berättelse för år 1870, 3:dje afd.

Bil. N:o 2,

Antalet döfstumma år 1877, fördelade efter födelseår.

Födelseår»	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma	voro	Af förestående, icke konfir-merade döfstumma, födde 1846—1869, hade blifvit döfva
. snmes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	intagna i döfst.-anstalt.	i 7:de— 10:de	i 10:de— 16:de	i 16:de—i 30: de
lefnadsåren.
1872-1876...............	96	8	_	2	_	_	_	__	—
1871........................	58	3	i	1		i	_	—	—
1870........................	55	6	i	—	—	i	—	—	—
1869........................	65	6	—	1	—	2	i	•—	—
1868.......................	73	8	—	2)1	—	3	2	—	—
1867........................	77	12	4	1	—	11	9	—	—
1866........................	127	11	1	1	—	29	3	2	—-
1865........................	167	14	3	1	—	40	11	1	—
1864........................	160	8	6	—	—	52	9	3
1863.......................	141	16	5	1	_	71	5	1	—
1862........................	97	9	3	2	i	54	7	1	—
1861.......................	100	14	7	—	10	58	2	1	— 1
1860........................	107	12	4	1	21	45	6	2	i
1856-1859...............	489	49	18	3) 5	162	109	20	2	2
1851-1855...............	689	58	'') 27	4	325	56	17	4	1
1850........................	122	7	5	1	49	5	3	—	— \|
1849........................	97	8	6	—	44	8	5	1	- 1
1848........................	105	6	—	3	50	7	6	1
1847........................	83	8	2	1	33	5	3	-	- j
1846........................	95	3	2	2	49	—	4	_	—
Före 1846 ................	1,636	97	39	4) 12	583	12	—	—	—
Summa	4,639	363	134	40	1,327	569	113	19	4

M Deraf en tillika blind.

2) Tillika sinnesslö.

3) Deraf en tillika sinnesslö.

4) Deraf en tillika sinnesrubbad.

Bil. N:o 3.

Antalet döfsturnma intagna i läroanstalter vid början af 1877.

Födelseår.	Manilla.	Tysta skolan (Sthlm).	Fredriksholm (Kronob. 1.).	Hjorted (Kalm. 1.).	Karlskrona.	Skånes.	Göteb:s o. B. läns.	a p er? p O Ot o W	Vermlands.	Örebro läns.	Sofielund (Vestm. 1.).	Kopparbergs läns.	Gefleborgs läns.	Hernösand.	Summa
1871...............			__		1	_				_			_		i i
1870...............	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	-	—	—	i
18G9...............	—	1	—	__	—	—	—	—	—	i	—	-	—	—	2 1
1868...............	—	1	—	_	—	—		—	—	i	—	—	—	i	3
1867...............	2	1	—	—	1	3		2	—	—	—		—	2	11
1866...............	7	2	—	i	4	5	i	3	2	i	i	—	i	1	29
1865...............	13	1		i	3	3	i	1	5	i	3	—	—	8	40 i
1864...............	15	3	3	5	—	6	2	1	3	i	1	4	4	4	52
1863..............	22	3.	—	3	7	7	1	5	1	7	5	6	2	2	71
1862...............	20	—	3	2	5	7	2	4	4	—	1	3	2	1	54
1861...............	23	3	1	5	4	3	2	2	1	—	4	4	4	2	58
1860................	13	—	3	3	6	11	3	1	1	—	1	—	2	1	45
1856 -1859......	41	1	8	3	12	18	3	9	6	—	3	3	2	—	109
1851 -1855......	5	—	8	1	12	12	2	7	3	—	1	5	—	—	56
1850...............	—	—	1	—	—	3	—	—	1			—	—	—	5 !
1849...............	—	—	1	1	2	2	1	—	—		—	1	—	—	8
1848..............	—	—	2	—	—	3	1	—	—	—	—	1	—	—	7
1847...............	—	—	—	—	1	2	1	—	—	—	—	1	—	—	5
1846...............
Före 1846 .......	2	—	—	—	3	6	1	-	—	—	—	—	—	—	12
Summa	163	16	30	25	62	91	21	35	27	12	20	28	17	22	569

Bil. N:o 4.

Antalet döfstumraa år 1877 i:

1. Stockholms stad.	2. Stockholms län.
Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872-1876	i	__.	_	—	—	1872-1876	4	i	—	—	—
1871.........	i	—	—		—	1871.........	1	—	—	—	—
1870.........	3	—	—	—		1870.........	1	—	—	-	—
1869.........	3	—	—			1869.........	2	i	—	-	—
1868.........	1	—	—	—	—	1868..........	4	i	—	—	—
1867.........	—	—	—	—		1867.........	2	—	—	—	—
1866.........	—	—	—	—		1866.........	2	2	—	—	—
1865.........	—	_	—	—	—	1865.........	3	—	_	—	—
1864.........	2	-	—	—	—	1864.........	4	_	i	—	-
1863.........	1	~	—	—	—	1863.........	5	2	2	—	—
1862.........	—		—	_	—	1862.........	6	1	—	-	—
1861.........	—	—	—		—	1861.........	2	—	—	—	i
1860.........	1	—	—	—	—	1860.........	3	1	—	—	—
1856—1859	5	—	—	—	4	1856 -1859	5		-	—	i
1851—1855	13	i	—	—	9	1851-1855	17	3	1	—	9
1850.........	3	—	—	—	2	1850.........	3	_	—		2
1849.........	1	—	—	—	1	1849.........		_	—	—	1
1848.........	2	—	—	—	1	1848.........	5	1	_	—	2
1847.........	2	—	—	—	2	1847.........	5	—	-	—	1
1846.........	4	—	—	—	3	1846.........	1	—	—	—	—
Före 1846..	21	—	—	_	10	Före 1846..	78	3	2	—	29
Summa	64	i	—	—	32	Summa	155	16	6	—	46

Bil, N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

	3.	Upsala län.			4. Södermanlands län.
Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872 -1876	2	—	—	—	-L.	1872-1876	i	_		_
1871.........	2	—		—	—	1871.........	i	—	—	—	—
1870.........	—	—	—	—	—	1870.........	3	—	—	—	—
1869.........	1	—	—	—	—	1869.........	1	—	—	__	—
1868.........	8	i	—	i*)	—	1868.........	6	—	—	—	—
1867.........	1	i	—	—	—	1867.........	1	—	—	—	—
1866.........	4	—	—	—	—	1866.........	6	—	—	—	—
1865.........	5	—	—	—	—	1865.........	7	—	—	—	—
1864.........	2	i	—	—	~	1864.........	5	—	—	—	—
1863.........	1	—	—	—	—	1863.........	4	2	—	—	—
1862.........	—	—	—	—	—	1862.........	3	—	—	—	—
1861.........	3	—	—	—	—	1861.........	6	1	2	—	i
1860.........	2	—	—	—	1	1860.........	3	—	1	—	i
1856-1859	18	—	—	—	8	1856--1859	10	1	—	—	5
1851-1855	16	i	i	—	9	1851—1855	15	—	1	—	11
1850.........	4	—	—	—	1	1850.........	1	—	—	—	—
1849.........	1	—	—	-	1	1849.........	—	—	—	—	—
1848.........	1	—	—	-	1	1848.........	2	—	—	—	2
1847.........	—	—	—	—	—	1847.........	4	—	—	—	4
1846.........	3	—	—	—	1	1846.........	4	1	1	—	1
Före 1846..	47	3	o	—	15	Före 1846..	63	3	2	1	27
Summa	121	7	3	i	37	Summa	146	8	7 \| i	52

*) Tillika sinnesslö.

Bil. NtO 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

S. Östergötlands län	*)•		6. Norrköpings stad.
Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda, j	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872—1876	5	—	—	—	—	1872-1876	—	—	—	__	—
1871.........	4	—	i	—	—	1871.........	—	—	—	—	—
1870.........	5	—	i	—	—	1870.........	—	—	—	—	—
1869.........	2	—	—	—	—	1869.........	i	—	—	—	—
1868.........	1	—	—	—	—	1868.........	—	—	—	—	—
1867	9	3	_	_	_	1867.........	i	_	—	—	—
1866.........	9		—	—	—	1866.........		—	—	—	—
1865.........	12	—	—	—	—	1865.........	—	—	—	—	_
1864 . . .	18	_	i	_	_	1864.........	i	_	—	—	—
1863 .. ..	16		2			1863.........	i		_	_	_
1862 .	8	1		1		1862.........	i	_	_	_	_
1861	2					1861........	_	_	_	_	_
1860	4				i	1860.........	i	_	_	_	___
1856-1859	19	1	1	—	ii	1856-1859	i	—	—	—	—
1851—1855	33	1	4	—	20	1851—1855	2	—	—	—	—
1850.........	10	1	1	—	2	1850.........	—	—	—	—	—
1849.........	5	—	1	—	3	1849.........	—	—	—	—	—
1848.........	3	1	—	—	1	1848 ......	—	—	—	—	—
1847	2	_	_	_	_	1847.........	__	_	—	—	—
1846.........	6	—	—	—	3	1846.........	—	—	—	-	—
Före 1846..	117	6	5	1	32	Före 1846..	6		—	—	—
Summa	290	14	17	2	73	Summa	15	\| _	\| -	\| _	\| -

'') Med undantag af Norrköpings stad.

Bil. N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfsturama år 1877 i:

7. Jönköpings län.	8. Kronobergs län.
Födelsear*	Antal döf- stamma.	Åt'' förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinues- slöa.	sinues- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1372-1876	5	_	_	—	—	1872-1876	10	—	—	—	—
1871	3			_	_	1871.........	3	—	—	—	—
1870.........	3	—	—	—	—	1870.........	2	i	—	—	—
1869.........	4	i	—	—	—	1869.........	2	i	—	—	—
1868.........	2	_	_	_	—	1868.........	2	—	—	—	—
1867........	3	i	—	—	—	1867.........	4	—	2	—	—
1866.........	3	—	—	—	—	1866.........	9	—	—	—	—
1865.........	5	i	—	—	—	1865.........	5	i	—	—	—
1864.........	4	i	—	—	—	1864.........	9	—	—	—	—
1863.........	4	i	—	—	—	1863.........	3	—	—	—	—
1862.........	3	—	—	—	—	1862.........	4	i	—	—	—
1861.........	5	—	i	—	—	1861.........	5	—	1	—	—
1860.........	6	3	i	_	—	1860.........	7	i	—	—	i
1856-1859	27	2	2	—	8	1856—1859	35	4	1	—	ii
1851—1855	29	• 2	1	—	10	1851—1855	39	3	—	—	20
1850.........	7	—	_	—	4	1850.........	2	—	—	—	—
1849.........	5	—	1	—	2	1849.........	5	1	—	—	1
1848.........	9	—	—	—	3	1848.........	12	—	—	2	5
1847.........	2	—	—	—	—	1847.........	2	1	—	—	1
1846.........	6	—	1	2	4	1816.........	7	—	—	—	5
Före 1846..	74	4	3	—	23	Före 1846..	60	9	1	1	26
Summa	209	16	10	2	\| 54	Summa	227	23	5	3	70

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

9. Kalmar läns norra landstingsområde.	10. Kalmar läns södra landstingsområde.
Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872—1876	i	—	—	—	—	1872-1876	7	_
1871.........	i	i	_	_	_	1871.........	4
1870.........						1870	4
1869.........						1865	3
1868.........	—	—	—	—	—	1868.........	2	_	__	_
1867.........	3	—	—	—	—	1867.........	1	—	—	—	—
1866.........	2	—	—	—	—	1866.........	5	—	—	_	_
1865.........	5	—	—	—	—	1865.........	6	—	—	_	_
1864.........	1	—	—	—	—	1864.........	3	—	—	_	—
1863.........	1		_		_^	1863	7
1862.........	2	—	—	—	—	1862.........	7	_	_	_
1861.........	3	i	—	—	i	1861.........	5	—	—	_	_
1860.........	3	—	i	—	2	1860.........	6	—	—	_	i
1856-1859	5	—	—	—	2	1856—1859	19	2	—	—	6
1851—1855	18	3	i*)	—	3	1851-1855	22	2	—	1	11
1850.........	1	—	—	—	1	1850.........	2	—	—	_	2
1849.........	3	— ■	i	—	1	1849.........	2	—	—	_	1
1848.........	1	....	—	—	1	1848.........	3	—	—	_	1
1847.........	1	—	—	—	—	1847.........	3	1	—	—	1
1846.........	1	—	—	—	1	1846.........	3	—	—	—	2
Före 1846..	34	7	2	...	15	Före 1846..	44	2	—	1	30
Summa	86	12	5	—	32	Summa	158	7		2	55

) Tillika blind.

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

	11.	Gotlands län.				12.	Blekinge län.
		Af förestående	antal döfstumma			Af förestående	antal döfstumma
	Anta]		voro			Antal
ifödelseår.	döf-					Födelseår.
				döf-
	stumma.	sinnes-	sinnes-		konfir-		stumma.	sinnes-	sinnes-
		slöa.	rubbade		merade.			slöa.	rubbade.	blinda.	merade. \|
1872—1876	2	1	—	—	_	1872-1876	7	1
1871.........	—	—	—	—	—	1871........	1	—	_	_	_
1870.........	1	—	—	—	—	1870.........	4	1	_	_	_
1869.........	2	—	—	—	—	1869.........	1	—	_	_	_
1868.........	1	1	—	—	—	1868.........	3	_	_
1867.........	—	—	—	—	—	1867.........	2	—	_	_	_
1866.........	3	—	—	—	—	1866.........	3	1	_	_
1865.........	1	—	—	—	—	1865.........	3	1	_	_	_
1864........	2	—	—	—	—	1864.........	3	_	_	_
1863.........	4	1	—	—	—	1863.........	7	—	i	_	_
1862.........	3	1	—	—	_	1862.........	7	—	—	_	_
1861.........	—	—	—	—	—	1861.........	4	1	—	—	i
1860.........	—	—	—	—	—	1860.........	8	1	—	_	3
1856—1859	7	2	—	1	2	1856-1859	20	3	_	_	7
1851-1855	4	1	—	—	3	1851-1855	51	4	—	_	32
1850.........	—	—	—	_	—	1850_________	8	—	—	_	6
1849.........	2	1	—	—	1	1849.........	10	1	—	_	7
1848.........	1	—	—	—	1	1848.........	6	—	—	_	4
1847.........	—	—	—	—	—	1847.........	5	—	—	_	3
1846.........	1	—	—	—	1	1846.........	6	—	—	—	6
Före 1846..	13	—	—	—	12	Före 1846..	74	4	4	—	38
Sumtna	17	8	-	1	20	Summa	233	18	5		107

'') Tillika sinnesslö.

Bila N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

13. Kristianstads län.

14. Malmöhus län*).

Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872-1876	5	_	_	—	—	1872-1876	7	2	—	—	—
1871.........	6	i	—	—	—	1871.........	3	—	—	—	—
1870.........	4	i	—	—	—	1870.........	5	1	—	—	—
1869........’	2	—	—	—	—	1869.........	5	1	—	—	—
1868.........	4	—	—	—	—	1868.........	8	—	—	—	—
1867.........	3	i	—	—	—	1867.........	5	1	—	—	—
1866.........	5	—	—	—	—	1866.........	9	2	—	—	—
1865.........	5	—	—	—	—	1865.........	6	1	—	—	—
1864.........	7	—	—	—	—	1864.........	8	1	—	—	—
1863.........	4	—	—	—	—	1863.........	6	1	—	—	—
1862.........	—	—	—	—	—	1862.........	3	—	i	—	—
1861........	5	i	—	—	—	1861.........	4	2	i	—	—
1860.........	8	i	—	—	3	1860........	6	1	—	—	i
1856—1859	29	__	i	i	8	1856—1859	21	3	—	—	6
1851-1855	43	3	—	i	24	1851—1855	50	6	2	—	28
1850.........	15	1	i	—	10	1850.........	3	2	—	—	1
1849.........	2	__	i	__	—	1849.........	8	—	—	—	3
1848.........	3	—	—	—	1	1848.........	8	—	—	—	3
1847.........	7	1	—•	—	3	1847.........	8	1	—	—	4
1846	6	_	_	_	2	1846.........	1	—	—	—	1
Före 1846..	88	6	2	2	39	Före 1846..	91	6	5	—	40
Summa	251	Hi	5	4	90	Summa	205	31	9	—	87

'') Med undantag af Malmö stad.

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

	15.	Malmö stad..				16.	Hallands län.
Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- \| slöa. j	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	Minda.	konfir- merade.
1872—1876	_	_	_	—	—	1872-1876	i	—	—	—	—
1871.........	—	—	—	—	—	1871.........	—	—	—	—	—
1870.........	—	—	—	—	—	1870.........	3	—	—	—	—
18G9.........	—	—	—	—	—	1869.........	1	—	—	—	—
1868.........	—	—	—	—	—	1868.........	—	—	—	—	—
1867.........	—	—	—	—	—	1867.........	2	i	—	—	—
1866.........	i	—	—	—	—	1866........	3	—	—	—	—
1865.........	—	—	—	—	—	1865.........	6	2	i	1	—
1864				_	_	1864.........	3	1	—	—	—
1863.........	—	—	—	—	—	1863.........	3	—	—	—	—
1862	i			1	_	1862.........	5	—	—	—	—
1861.........				__	1861.........	4	2	—		i
1860.....;...	2	—	—	—	—	1860.........	6	—	i	—	2
1856-1859	8	2	—	1	3	1856-1859	13	1	i	—	2
1851-1855	5	—	—	—	3	1851-1855	24	3	—	—	10
1850......... 1849......... 1848	1				1	1850.........	2	_	—	—	2
1				1	1849.........	5	_	_	_	5
					1848.........	6	_	_	—	1
1847......... 1846	1		i			1847.........	4	1	_	_	1
1					1846.........	5	1	_	_	1
Före 1846..	_	—	—	—	Före 1846..	39	—	—	—	13
Summa	21	'' 2 \| 1	2	1 8	Summa	135	12	3	1 \| 38

Bil. N:o 4« (Fortsättning.)^

Antalet döfstumma år 1877 i:

17.	Göteborgs och Bolin	s län*).		18.	Göteborgs stad.
Födelseår.	Antal döf-	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf-	Af förestående antal döfstumma voro

	stumma.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	Minda.	konfir- merade.		stumma.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872—1876	7	—	—	_	_	1872-1876	i
1871.........	3	_				1871
1870.........						1870
18G9.........	5					1869.........	2

1S68.........	2	_	_			1868	1
1867.........	_					1867	4
1866.........	3					1866	?
1865.........	5					1865.........	i

1864.........	2	i	—	—	—	1864.........	—	—	—	_	_
1863.........	_	_	_	_		1863	3
1862.........	4	—	i	—	—	1862.........	2	_	_	_	_
1861.......						1861.........	1

1860.........	2	—	—	—	—	1860.........	—	_	_	_	_
1856-1859	14	i	—	1	2	1856-1859	1	—	_	_	_
1851—1855	35	2	4	—	14	1851-1855	3	—	—	—	2
1850.........	8	—	1	—	—	1850.........	—	—	—	—	—
1849.........	4	—	—	—	2	1849.........	—	—	—	—	—
1848.........	7	1	—	—	2	1848.........	—	—	—	_	_
1847.........	3	1	—	—	1	1847.........	—	—	—	—	—
1846.........	2	—	—	—	1	1846.........	1	—	—	—	1
Före 1846..	55	6	1	—	11	Före 1846..	1	—	—	—	—
Summa	iei	12	7	1	33	Summa	23	_		_ \|	3

'') Med undantag af Göteborgs stad.

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

	19.	Elfsborgs län.		20. Skaraborgs län.
Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872—1876	3	i	—	—	—	1872—1876	3				_
1871.........	3	—	—	_	—	1871.........	2	—	—	—	—
1870.........	2	—	—	—	—	1870.........	1	—	—	—	—
1869.........	7	i	—	—	—	1869.........	1	—	—	—	—
1868.........	4	—	—	—	—	1868.........	7	3	—	—	—
1867.........	6	—	i	1	—	1867.........	4	1	—	—	—
1866.........	7	—	i	—	—	1866.........	10	—	—	—	—
1865.........	5	i	i	—	—	1865.........	10	1	—	—	—
1864.........	9	—	i	—	—	1864.........	10	—	—	—	—
1863.........	11	2	■ —	—	—	1863.........	9	2	•—	—	—
1862.........	8	—	—	—	—	1862.........	5	1	—	—	i
1861.........	9	1	i	—	i	1861.........	6	—	i	—	—
1860.........	5	—	—	—	—	1860.........	6	2	—	—	i
1856—1859	31	2	i	1	9	1856—1859	35	3	2	—	13
1851-1855	30	5	i	—	6	1851—1855	40	4	2	—	20
1850.........	5	—	i	—	—	1850.........	2	—	—	—	—
1849.........	7	2	—	—	2	1849.........	7	1	—	—	4
1848.........	3	1	—	—	i	1848.........	6	—	—	—	5
1847.........	3	—	—	—	i	1847.........	4	—	—	—	1
1846.........	5	—	—	--	2	1846.........	5	—	—		1
Före 1846..	91	3	2	1	23	Före 1846..	70	2	—	2'')	31
Summa	254	10	10	3	45	Summa	213	20	5	2	n

*) Deraf en tillika sinnesrubbad.

fiufstummeunderv. orätt.

Bil. N:0 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

	21.	Vemlands län.			22.	Örebro län.
Födelseår.	Antal döf-stum ma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sin nes-sla.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872—187G	—	—	—	—	_	1872-1876	2	_	_	_	_
1871.........	2	_	_			1871	2
1870.........	1					1870	3
1869.........	2	—	—	1	—	1869.........		—	_	—	—
1868.........	5	—	—	—	—	1868.........	1	—	—	—	_
1867.........	3	—	—	—	—	1867.........	2	i	—	—	—
1866.........	8	2		_		1866	4	i
1865.........	19	1				1865	8
1864.........	8					1864	8
1863.........	13	2				1863	11
1862.........	8	1				1862
1861.........	5	1				1861......... 1860	2				1
1860.........	4	1			i	2
1856-1859	30	4	2	—	8	1856—1859	21	3	i	_	6
1851-1855	43	2	—	1	16	1851—1855	37	—	—	—	16
1850.........	13	—	1	—	3	1850.........	11	1	—	—	4
1849.........	5	—	1	—	1	1849.........	5	1	—	—	2
1848 ........	6	__	_	_	4	1848	5				3
1847.........	8	~	—	—	3	1847.........	6	—	—	—	Q ö
1846.........	6	—	—	—	2	1846........	1	—	—	—	1
Före 1846..	107	2	3	—	27	Före 1846..	69	5	—	—	22
Summa	296	16	7	2	65	Summa	260	12	i	—	58

Bil, N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

23. Vestmanlands län.	24. Kopparbergs län.
Födelseår.	Antal döt- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döf- stumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.
1872—1876	2	—	—	—	—	1872—1876	4	_	_	1	_
1871.........	1	—	—	—	—	1871.........	3	i	—	—	—
1870.........	2	—	—	—	—	1870.........	2	—	—	—	—
1869.........	2	i	—	—	—	1869.........	2	—	—	—	—
1868.........	2	i	—	—	—	1868.........	3	—	—	—	—
1867........	7	i	i	—	—	1867.........	3	—	—	—	—
1866.........	3	i	—	—	—	1866.........	11	—	—	1	—
1865.........	6	—	—	—	—	1865.........	15	—	i	—	—
1864.........	7	—	2	—	—	1864.........	19	i	—	—	—
1863.........	3	i	—	—	—	1863.........	12	—	—	—	—
1862.........	2	i	—	—	—	1862.........	7	2	i	—	—
1861.........	4	i	—	—	i	1861.........	7	1	—	—	—
1860.........	3	—	—	—	i	1860.........	7	—	—	1	—
1856-1859	16	2	1	—	7	1856—1859	40	6	—	—	13
1851 1855	16	1	2	—	8	1851-1855	49	3	4	1	16
1850.........	3	—	—	—	2	1850.........	7	—	—	1	4
1849.........	3	—	1	—	1	1849.........	4	—	—	—	1
1848.........	3	1	—	—	2	1848.........	7	—	—	—	2
1847.........	2	—	1	—	1	1847.........	2	—	—	—	—
1846.........	5	—	—	—	4	1846.........	4	1	—	—	1
Före 1846..	49	5	1	—	17	Före 1846..	114	9	2	1	22
Summa	141	10	9	—	44	Summa	322	24	8	0	59 \|

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumraa år 1877 i:

	25.	Gefleborgs län.		26. Vesternorrlands län.
Födelseår.	Antal döf- sturnma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal	Af förestående antal döfstumma voro
siunes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	döf-stum ma.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	Minda.	konfir- merade.
1872-1876	5	—	—	—	—	1872—1876	6	_		1
1871.........	4	—	—	—	—	1871.........	5	—	—	1	_
1870.........	3	i	—		—	1870.........	2	i	—	—	_
1869.........	5	—	—	—	—	1869..........	6	—	—	—	_
1868.........	O O	i	—	—	—	1868.........	3	.—	—	_	_
1867.........	2	—	—	—	—	1867.........	O	—	—	—	_
1866.........	5	i	—	—	—	1866.........	4	—	—	—	_
1865.........	4	i	—	—	—	1865.........	11	3	—	—	_
1864.........	11	i	i	—	—	1864.........	6	1	—	_	_
1863.........	3	—	—	—	—	1863.........	4	2	—	1	_
1862.........	3	—	—	—	—	1862.........	1	—	—	—	_
1861.........	8	—	—	—	2	1861.........	3	1	—	—	—
1S60.........	3	—	—	—	—	1860.........	3	1	—	—	i
1856—1859	17	i	4	—	4	1856—1859	16	2	—	—	10
1851—1855	16	2	—	—	5	1851—1855	21	5	i	—	10
1850.........	2	—	—	—	1	1850.........	4	2	—	_	1
1849.........	6	1	—	—	1	1849.........	2	—	—	—	1
1848.........	1	—	—	i	—	1848.........	2		—	—	2
1847.........	3	1	—	i	—	1847.........	4	1	—	—	2
1846.........	5	—	—	—	3	1846.........	3	—	—	—	1
Före 1846..	80	4	1	—	30	Före 1846..	66	2	i	1	21
Summa	189	14	(i	2	49	Summa	175	21	2	4	49

Bil. N:o 4. (Fortsättning.)

Antalet döfstumma år 1877 i:

27.	Jemtlands län.		28. Vester!) ottens län.	29. Norrbottens län.
Födelseår.	Antal döfstumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döfstumma.	Af förestående antal döfstumma voro	Födelseår.	Antal döfstumma.	Af förestående antal döfstumma voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	konfir- merade.	sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	blinda.	B £■ ro o 2 g. pj IT ro i
1872—1876	2	—	—	—	—	1872—1876	—	—	_	_	_	1872—1876	3	2	_
1871.........	1	—	—	—	—	1871.........	i	—	—	—	—	1871.........	1	—	—	—	—
1870.........	—	—	—	—	—	1870.........	i	—	—	—	—	1870.........	—	—	—	—	—
1869.........	—	—	—	—	—	1869.........	2	—	—	—	—	1869.........	1	—	—	—	—
1868.........	—	—	—	—	—	1868.........	—	—	—	—	—	1868.........	—	—	—	—	—
1867.........	2	i	—	—	—	1867.........	1	—	—	—	—	1867.........	3	—	—	—	—
1866.........	—	—	—	—	—	1866.........	5	i	—	—	—	1866.........	1	—	—	—	—
1865.........	7	—	—	—	—	1865.........	5	i	—	—	—	1865_________	2	—	—	—	—
1864.........	6	—	—	—	—	1864.........	1	—	—	—	—	1864________	1	—	—	—	—
1863.........	3	—	—	—	—	1863.........	1	__	—	—	—	1863.........	1	—	—	—	—
1862.........	8	—	—	—	—	1862.........	1	—	—	—	—	1862.........	—	—	—	—	—
1861.........	4	—	—	—	—	1861.........	3	i	—	—	—	1861.........	—	—	—	—	—
1860.........	2	—	—	—	—	1860.........	3	—	—	—	i	1860.........	1	—	—	—	—
1856—1859	11	2	i	—	2	1856—1859	9	—	—	—	4	1856-1859	6	2	—	—	—
1851-1855	4	1	i	—	1	1851—1855	8	—	—	—	3	1851-1855	6	—	i	—	i
1850.........	-	—	—	—	—	1850..........	2	—	—	—	—	1850.........	3	—	—	—	—
1849.........	—	—	—	—	—	1849..........	2	—	—	—	1	1849.........	~	—	—	—	—
1848.........	1	—	—	—	1	1848.........	2	i	—	—	1	1848.........	—	—	—	—	—
1847.........	—	—	—	—	—	1847.........	—	_	—	—	—	1847.........	2	—	—	—	l
1846.........	1	—	—	—	—	1846.........	2	—	—	—	1	1846.........	—	—	—	—	—
Före 1846..	30	3	—	—	16	Före 1846..	36	i	—	i	11	Före 1846..	19	2	—	—	3
Summa	77	7	2	—	20	Summa	85	5	—	i	22	Summa	50	6	i	—	5

Bil. N:o 5.

Förslag till rikets indelning i skoldistrikt för döfstummeundervisningen.

Distrikt ocli Landstingsområde.	Döfstumma, utan uppgifva andra lyten	Döfstumma, uppgifna såsom sinnesslöa	Summa elever.
i åldern	Medel- tal.	i åldern	Medeltal	si -t t t—. p: CD P-< FT ? er1 O £. P ® f
7-15 år	9 - 17 är	7—15 år	9—17 år
l:a distriktet.
Stockholms stad...............................	7	4	6	—	—	_	_	6
Stockholms län.................................	18	18	18	7	6	1 7	3	21
Upsala d:o.....................................	18	16	17	3	2	2	1	18
Södermanlands d:o.............................	31	29	30	2	3	2	1	31
Yestmanlands d:o...............................	23	27	25	6	5	6	3	28
Summa för l:a distriktet...	97	94	90	IS	10	17	8	104
2:dra distriktet.
Östergötlands län.....................	67	70	68	4	4	4	2	70
Norrköpings stad..............................	5	5	5	—	—	—	—	5
Kalmar läns norra.............................	13	17	15	—	1	—	—	15
Summa för 2:dra distriktet...	85	92	88	4	5	4	2	90
3:dje distriktet.
Kalmar läns södra............................	35	40	37	—	—	—	_	37
Gotlauds län....................................	13	12	12	3	2	3	1	13
Blekinge d:o....................................	26	32	29	2	4	3	1	30
Summa för 3:dje distriktet...	74	84	78	5	0	0	2	80
4:de distriktet.
Jönköpings län.................................	23	21	24	5	7	6	3	27
Kronobergs d:o.............. ..................	33	40	37	3	3	3	2	39
Summa för 4:de distriktet...	50	04	01	8	19	9	5	00
5:te distriktet.
Kristianstads län...............................	29	34	32	1	3	2	1	33
Malmöhus d:o....... ..........................	42	36	39	7	9	8	4	43
Malmö stad .....................................	1	3	2	—	_	—	—	2
Summa för 5:te distriktet...	72	73	73	8	12	10	5 1	78

Distrikt och Landstingsområde.	Döfstumma, utan uppgifna andra lyten	Döfstumma, uppgifna såsom sinnesslöa	Summa elever.
i åldern	Medel- tal.	i åldern	Medeltal.	Deraf be- räknade bildbara.
7-15 år.	9-17 år.	7-15 år	9 —17 år. 1
ö:tc distriktet.
Hallands län....................................	17	23	20	4	6	5	2	22
Göteborgs och Bolins d:o...................	19	14	IG	1	1	1	1	17
Göteborgs stad.................................	15	13	14	—	—	—	—	14
Summa för 6:te distriktet...	51	50	50	5	7	(i	3	53
7:de distriktet.
Elfsborgs län...................................	48	50	49	4	4	4	2	Öl
Skaraborgs d:o.................................	48	52	50	8	7	8	4	54
Summa för 7:dc distriktet...	96	102	00	12	11	12	0	105
8:de distriktet.
Vermlands län..................................	59	G0	60	G	8	7	4	G4
Örebro d:o......................................	32	35	33	2	2	2	1	34
Summa för 8:de distriktet...	Dl	05	03	8	10	0	5	08
9:de distriktet.
Kopparbergs län.........................	GG	73	69	3	4	3	2	71
Gefleborgs d:o.........	31	35	33	4	.3	4	2	35
Summa för 9:de distriktet...	07	108	102	7	7	7	4	106
10:de distriktet.
Vesternorrlands län...........................	31	2G	29	G	8	7	3	32
Jeintlands d:o..................................	20	2G	23,	1	1	1	1	24
Summa för 10:de distriktet...	51	52	52	7	0	8	4	50
lille distriktet.
Vesterbottens län...	14	17	IG	2	3	2	1	17
Norrbottens d:o ...............................	9	9	9	—	—	—	—	9
Summa för lille distriktet...	23	20	25	2	3	2	1	26
Summa för hela riket...	703	840	817	84	00	00	45 \|	862

Bil. N:o C,

Förslagsberäkning öfver kostnaderna för lärarelöner

Föreslagna Skoldistrikt.

Antalet bildbara
döfstumma
i läroåldern.

Föreståndare och lärarepersonal under öfver -

I. Stockholms stad, samt Stockholms, Upsala, Södermanlands
och Vestmanlands län...............

II. Östergötlands län med Norrköpings stad oclil
Kalmar läns norra landstingsområde............/

III. Kalmar läns södra landstingsområde samt Got-\
lands och Blekinge län............................./

IV. Jönköpings och Kronobergs län.

V. Kristianstads och Malmöhus län samt Malmöl
stad.....................................................J

VI. Hallands samt Göteborgs och Bohus län och Göte borgs

stad.....................................

VII. Elfsborgs och Skaraborgs lan...............

Vill. Vermlauds och Örebro län.

IX. Kopparbergs och Gefleborgs län.

X. Vesternorrlands och Jemtlands län.

XI. Vesterbottens och Norrbottens län.

Summa

104.
90. •)

80.

66.

78.

53.

105.

106.

56.

26.

802.

(Se staten för Iustitutet vid Manilla).

1 föreståndare...............

5 lärare ä 1,200 Kr..

4 lärarinnor ä 800 » .

1 föreståndare...............

4 lärare å 1,200 Kr..

3 lärarinnor å 800 » .

1 föreståndare...............

4 lärare å 1,200 ICr..

2 lärarinnor ä 800 » .

1 föreståndare...............

4 lärare å 1,200 Kr..

3 lärarinnor å 800 » .

1 föreståndare...............

2 lärare å 1,200 Kr..

2 lärarinnor å 800 » .

1 föreståndare...............

6 lärare å 1,200 Kr..

4 lärarinnor å 800 » .

1 föreståndare...............

5 lärare å 1,200 Kr..

4 lärarinnor å 800 » .

1 föreståndare...............

6 lärare ä 1,200 Kr..

4 lärarinnor it 800 » .

1 föreståndare...............

2 lärare ä 1,200 Kr...

2 lärarinnor ä 800 » .

1 föreståndare.

1 lärare.........

1 lärarinna......

Häraf statens bidrag till dessa löner i ena eller andra fallet

*) Antalet lärjungar vid distrikt sskolorna kan, derigenom att barn från distriktet emottages såsom frielev vid Manilla,
) Här upptages, med stöd af 4 § i förslaget till stadga, endast eu föreståndare.

1)7

vid distriktsskolorna, samt statens bidrag härtill.

gåugstideu.

Lönestatens
slutsumma
utan ålderstillägg.

Kr. \|	öre. j
2,500	-!
6,000	_ !
3,200	—
! 2,500
4,800	—
2,400	— 1
i 2,500 4,800	— !
1,600	—
! 2,500
j 4,800	—
\| 2,400	—
2,500
2,400	—
\| 1,600	—
i 2,500
! 7,200	—
3,200	—
2,500
6,000	—
3,200	—
2,500
7,200	—
3,200	—
2,500
i 2,400	—
1,600	—
2,500 1,200	-
800	—

Föreståndare och lärarepersonal sedan särskilda skrifskolor blifvit inrättade.

Lönestatens
slutsumma
utan ålderstillägg.

11,700

9,700

8,900

9,700

6,500

12,900

11,700

12,900

2 föreståndare å 2 500 Kr. .

5 lärare å 1,200 Kr..........

3 lärarinnor å 800 Kr.......

2 föreståndare å 2,500 Kr. .

4 lärare å 1,200 Kr..........

2 lärarinnor å 800 Kr.......

**) 1 föreståndare.............

4 lärare å 1,200 Kr..........

2 lärarinnor ä 800 Kr.......

2 föreståndare å 2,500 Kr..

4 lärare å 1,200 Kr—......

2 lärarinnor å 800 Kr.......

**) 1 föreståndare.............

2 lärare å 1,200 Kr..........

2 lärarinnor å 800 Kr.......

2 föreståndare å 2,500 Kr.

6 lärare å 1,200 Kr.........

3 lärarinnor å 800 Kr.......

2 föreståndare å 2,500 Kr..

5 lärare å 1,200 Kr.........

3 lärarinnor å 800 Kr......

2 föreståndare å 2,500 Kr.

6 lärare å 1,200 Kr.........

3 lärarinnor å 800 Kr......

I *‘) 1 föreståndare.......

I 2 lärare å 1,200 Kr....
6 500 1 ^ lärarinnor ä 800 Kr.

i *'') 1 föreståndare.......

’ 1 lärare....................

4 500 i 1 lärarinna.................

Kr. !	•• ! ore. j	Kronor.
\| \| \| 5,000
6,000	—
2,400	—	13,400
i 5,000
1 4,800 1	—
I 1,600 \|	—	11,400 i
i 2,500
4,800	—
i 1,600	—	8,000
5,000
4,800	—
1,600	—	11,400
2,500
2,400	—
1,600	—	6,500
5,000
7,200	—
1 2,400	—	14,600
5,000
i 6,000	—
\| 2,400	—	13,400
i 5,000
! 7,200	—
\| 2,400	—	14,600
2,500
2,400	—
1,600	—	6,500
. 2,500
! 1,200	—
. 800	1 —	4,500
		105,200

| j 05,000

I..................I 63,333,33 |

tillfälligtvis blifva med eu eller annan enhet miuskadt.

DöJstumme vnilerv. or (In.

70,133,33

Bil. N:o 7.

Förslag till Utgifts- och Inkomststat vid Kongl. Döfstummeinstitutet.

		Kronor.	ö re.
Utgifter.
i Omkostnader för fastigheten ...................................................................		2,500	_
! Aftöningartill Rektor........................................................................	... 5,000: -
» Förste läraren ............................................................	... 3,000: -
» 7 lärare, å 1,500 Kr. .....................................................	... 10,500: —
» 3 lärarinnor, å 1,000 Kr. ...............................................	... 3,000: —	21,500	—
\| Pensionsafgifter: 5 procent å aflöuingssumman .....................................		1,075
1 Arfvoden: 3 handtverksmästare, ä 1,000 Kr................................................	... 3.000: .....
1 vaktmästare ......................................................................	800: —
för flickornas undervisning i handaslöjd; vårdare samt tjenarepersonal	... 3,000: —
för bestridande af räkenskapsföriug och sekreteraregöromål..............	... 1,000: -	7,800	....
j Stipendier: 300 Kronor åt hvardera af 12 lärareelever ..................................		3,600	1
Biblioteket samt undervisningsmateriel ......................................................		800
1 Inventarier...............................................................		1,200	—
j Kosthållet* 2): 114 lärjungar (104 från distriktet samt 10 på grund af donationer) under 330 dagar,
å 60 öre om dagen ......................................................	... 22,572: —
8 vårdare och tjenare under 365 dagar, å 60 öre om dagen........	... 1,752: -	24,324	—
\| Beklädnad åt 114 lärjungar, å 50 Kr....................................................		5,700	—
\| Tvätt och renhållning...................................................................		2,000	—
Ved och lyshållning: 150 famnar björkved å 26 Kr.......... ..........................	... 3,900: -
Cokes samt fotogen ..................................................	600: —	4,500	—
Sjukvården ...........................................................................		1,000	—
Diverse utgifter...................................................................................		2,501	....
	Summa Kronor	78,500	—
Inkomster.
Skola/''gifter för 104 lärjungar från distriktet, å 350 Kr. ............................	\|	36,400	_
Erforderligt statsbidrag:i) ..................................	....................	42,100	—
Summa Kronor	78,500	—

*) Aflöningarna äro upptagna i första lönegraden.

2) Någon exakt beräkningsgrund för utgifterna för kosthållet finnes väl icke, utan komma dessa naturligtvis
att något förändras i mån af vexlande priser i allmänhet på lefnadsförnödenheter under olika år. För
närvarande betalas vid Manilla, enligt entreprenadkontrakt, 51 öre om dagen för hvarje lärjunges utspisning,
hvilket pris emellertid af Komitén ansetts vara för lågt för att böra beräknas ega bestånd under
någon längre tid, helst sedan antalet lärjungar vid institutet blifver förminskadt. Antalet utspisningsdagar
om aret för lärjungarna är beräknadt till 330, under antagande att dessa komma att tillbringa åtminstone
en del af de till omkring 80 dagar uppgående ferierna i sina hem.

°) Detta statens bidrag kommer att minskas med det belopp, hvarmed afkomsten af institutets donationer öfverstiger
utgående lifrantor.

Bil. N:o 8.

Förslag

till

Instruktion för inspektör öfver döfstummeskola.

Inspektör öfver döfstummeskola åligger att inom det honom anvisade inspektionsområde
med uppmärksamhet följa döfstummeundervisningens gång, personligen besöka
inom området befintliga döfstummeanstalter, inhemta kännedom om såväl deras tillstånd
som deras behof och söka kraftigt befrämja undervisningens förbättring samt särskildt
för detta ändamål

taga kännedom om uppgifterna på antalet döfstumma inom hvarje distrikt
samt undersöka skolväsendets anordning och, der denna befinnes vara
i något afseende bristfällig, delgifva sådant åt vederbörande skolstyrelse och
föreståndare samt framställa förslag till de anmärkta bristernas afhjelpande;

iakttaga förhållandet emellan tal- och skrifskolan samt öfvervaka, att
det afsedda syftemålet med dessa skolors åtskiljande från hvarandra uppnås,
äfvensom noga aktgifva på skiljandet från skolan af döfstumma, hvilka uppgifvas
såsom derstädes icke bildbara;

noggrant tillse undervisningen och meddela vederbörande nödiga anvisningar
och råd i afseende på förbättrade undervisningsmetoder samt hvad
i öfrigt till en döfstummeanstalts rätta skötande hörer;

taga kännedom om det sätt, hvarpå tillfälle är af skolstyrelse beredt
för de döfstumma, som ur skolan utgått, att underhålla förvärfvade kunskaper
och deruti ytterligare förkofra sig; samt,

om förbättring i det för distriktets döfstummeskolor gällande reglemente
är af behofvet påkalladt, derom göra framställning hos vederbörande.

Beträffande de brister, hvilka blifvit anmärkta, samt de ändringar och förbättringar,
som befunnits nödiga, åligger det inspektören såväl att muntligen meddela vederbörande
hvad som kan lända till upplysning och ledning, som ock att inom tre månader
efter inspektionsförrättningen tillsända skolstyrelsen promemoria i ämnet; hvarjemte,
der såd*ana förhållanden förekommit, hvilka fordra skyndsam rättelse, anmälan
derom skall ofördröjligen göras till Chefen för Kong!. Ecklesiastik-departementet.

100

Om sin verksamhet skall inspektören hvart tredje år afgifva berättelse till Kongl.
Ecklesiastik-departementet, upptagande för hvarje skola, utom redogörelse för ofvan
omförmälda förhållanden, tiden för inspektionsförrättningen; beskaffenheten af skolans
lokaler samt om dessa egas af distriktet eller äro förhyrda; allmänna helsotillståndet i
skolan; tiden, då intagning af nya lärjungar eger rum; antalet i skolan intagna lärjungar
och huru många af dessa voro vid inspektionstillfället närvarande; antalet klasser
eller afdelningar, i hvilka skolan är indelad; lärarepersonalens antal; om skolans verksamhet
är ordnad genom ändamålsenlig läroplan; sättet, hvarpå af distriktet blifvit sörj dt
för lärjungarnes utbildning i handaslöjd och handtverk; skolans beskaffenhet i afseende
på ordningens upprätthållande med vitsord tillika om föreståndare och lärare, beträffande
såväl deras sätt att vårda barnens sedliga väsen och förståndsutveckling som
äfven deras insigter och skicklighet att undervisa; om matrikel och betygskatalog finnas
och äro vederbörligen uppstälda; undervisningsmaterielens beskaffenhet; samt dessutom
hvad som kan vara att anföra om det följda undervisningssättet.

101

Bil. N:o !).

Förslag

till

Formulär för matrikel och afgångsbetyg vid döfstummeskola.

N. N.....................................

inskrifven i döfstummeskolan den ---------------------------.........................-.........................i

är född i ________________________________________ församling oeli ------------------------------------------ län

den ______ ________________________________________ af föräldrarna: -------------------------------------------------

blef döf ............................................ i följd af ----------------------------------...............-

Efter afslutad lärokurs är N. N. denna dag ur skolan utskrifven och har för insigter och
färdigheter erhållit följande vitsord:

i kristendomskunskap -----------------------------------------------...............

» svenska språkets talande ............................... .......—........- —

« » » skrifvande .................-.........-.................-........

» » » läsande -----------------------------------------------------......-

» välskrifning --------------------------------------------------------------------------

» räkning ________________________ —------------------------......-........J---------

» frihands- och linearritning--------------------------------------------------------

» geografi och historia ..........—.....-................................-.......- -

» naturkunnighet-----------------------------------------.............................

» gymnastik ----------------------------------------..............-.........-.........-

» handaslöjd (............) -------------------------------------------------------------

och har N. N. under den tid, han (hon) vid skolan vistats, ådagalagt............flit och ...---------

uppförande.

Bemälde lärjunge begick för första gången H. H. Nattvard i ...................................

kyrka d...............-------------------------------

____________________________ den ----------------------18...

Skolans föreståndare.

Vid bedömandet af lärjunges, iuaigler, färdigheter och flit användas vitsorden:

Berömligt (5). Godkänd (1).

Med utmärkt beröm godkänd (4). Försvarlig (V2).

Med berömd godkänd (3). ~ Otillräcklig t0).

Icke utan beröm godkänd (2).

Såsom betyg för uppförande begagnas vitsorden:

Mycket godt (4).

Godt (3).

Oklanderligt (2).

Mindre stadgadt (1).
Dåligt (0).

102

Bil. N:o 10.

Förslag

till

Formulär för Betygskatalog vid döfstum meskola.

Lärjunges namn.

Klass,

Vitsord för insigter och färdigheter i

Sv. språkets

Sö

S2J

Flit.

Upp

förande,

A nmärk ning av.

N. N..........

7,1165

■7» 73

3*)

4 4

1 V2

3'')

1. skomakeri.

) Angående siffrornas betydelse se formuläret för matrikel och afgångsbetyg!

103

liil. N:o 11.

Uppgift.

I de provisoriska läroanstalterna för öfveråriga döfstumma skulle enligt Komiténs
förslag undervisas: 1) döfstumma mellan 10 och 20 år, som ej annorledes erhållit eller
erhålla undervisning samt för öfrig! äro i döfstummeskola bildbara; 2) de döfstumma
barn mellan 7 och 10 år, som för närvarande ej få rum i de fasta och egentliga döfstummeskolorna.
Af begge grupperna tagas blott 2/a. Så vidt möjligt är, böra 7—14-åringarne ej intagas i skola senare än vid fylda 15 år, samt 15—19-åringarne ej senare
än vid fylda 20 år.

Döfstumma barn mellan 7 och 10 år, som årligen under 8 år blifva öfverlemnade
utan undervisning utgöra till antalet ____________________________ 49; 2/ deraf: 32 x 8 — 256.

Döfstumma	barn	fylda 10	år	(lodda	1866)	.......... 92;	»	61.
»	»	» 11	»	( »	1865)	....... 110;	»	73.
))	))	» 12	»	( »	1864) ..........	98;	))	65.
»	»	» 13	»	( »	1863)	.......... 57;	»	38.
	»	» 14	»	( »	1862)	.......... 35;	))	23.
>1	X)	>» 15	»	( >■	1861)	.......... 18;	»	12.
X>	»	» 16	»	( »	1860)	....... 31:		20.
))	»	» 17	»	( »	1859)	........ 44;	»	29.
»	»	» 18	»	( »	1858)	_________ 44;	))	29.
»	»	» 19	»	( »>	1857)	......... 44; 573.	»	29.

Huru många läroanstalter erfordras, och när upphöra de?

Svar.

Alternativ A.

10—14-åriugarne erhålla 6-årig lärokurs.

15—20- » » 4- » »

Hvarje läroanstalt rymmer 60 elever, hvaraf 30 intagas första året och 30 andra

året.

104

Följande läroanstalter behöfva inrättas:

Anstalt I inrättas år 1879 och upphör år 1889.

Elevernas ålder.			Antal	elev	e r u	n d e r	& r e	n :
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.	1888.	1889.
15 år............
16 »...............						_	_	_	_	__	_
17 »...............					_	_	_	_	_	_	—
16 .................					_	.	,_	_	_	_	—
19 ................		_	_		_	_	__	_	_	_	—
20 »...............		1			_	_	_	_	__	_	_
21 »...............	1	29	1			_	_	_	_	_	_
22 »..............	29		29	1	—	—	—	—	—	—	—
23 »...............		29	1	29	1	—		—	—	—	—
24 -................		_	29	1	29	_	—	—	—	—
25 ->.............				29			_	_	_	_	_
7-10 år vid inträdet	—	—	—	30	60	60	60	60	60	30
Summa	30	60	60	60	60	60	60	60	60	60	30

Anstalt II inrättas år 1879 och upphör år 1885.

. Elevernas ålder. .		intal	elev	er u	n d e r	åren
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.
15 år ................................................	—	—	—	—		—	—
16 » ................................................	7	29	—	—	—	-	—
17 » ................................................	23	8	29	—	-	—	—
18 » ...............................................	—	23	8	29	—	—	—
19 » ................................................	—	—	23	8	29	—	--
20 » ................................................	—	—	_...	23	8	29	—
21 » ................................................	—	-	—	—	23	8	29
22 » ................................................	_	-	—	—		23	1 \|
Summa	30	60	60	60	60	60	30

105

Anstalt III inrättas år 1879 och upphör år 1889.

Elevernas ålder.			Antal	elev	er u	n d e r	å r e	n :
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.	1888.	1889.
15 år...............	—	3	_	_	_	_	_	_	_	_	_
16 »..............	_	6	3
17 ,,...............			6	3
18 »............... 19 »................ 20 »............. .	—	19		6	3 6	3 6	3	—	—	—	—
21 »...............	28	—	19	—	—	—	6	—	—	—	—
22 »...............	_	28	_	19
23 »„.............. 24 »	—		28	28	19	—	—	—	—	—	—
7-10 år vid inträdet	2	4	4	4	32	39	37	35	35	35	7
Summa	30	60	60	60	60	48	46	35	35	35	7

Anstalt IV inrättas år 1879 och upphör år 1885.

Elevernas ålder.		å n t a 1	elever u	åder	åren
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.
15 år ...............................................	_	_	_	_	_	_	_
16 » ..............................................	30	30	—	—	—	—	—
17 » ................................................	—	30	30	—	—	—	—
18 »> ................................	—	—	30	30	—	—	—
19 » ............................................	—	—	—	30	30	—	—
20 » ...........................................	—	—	—	—	30	30	—
21 » ...........................................	—	—	—	—	—	30	30
Summa	30	60	60	60	60	60	30

Dofstummeunder v. ovän.

106

Anstalt V inrättas år 1879 och upphör år 1885.

Elevernas ålder.	Antal elever under åren:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.
7—10 Er vid inträdet........................... Summa	30	60	60	60	60	60	30
30	60	60	60	60	60	30

Anstalt VI inrättas år 1880 och upphör år 1886.

Elevernas ålder.		intal	elev	er u	n d e r	åren
1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.
15 år ................................................	30	20	—	—	—	—	—
16 » ................................................	—	40	20	—	—	—	—
17 » ................................................	—	—	40	20	—	—	—
18 » ...................................... .........	—	—	—	40	20	—	—
19 » ................................................	—	—	—	—	40	20	—
20 » ................................................	—	—	—	—	—	40	20
21 » ................................................	—	—	—	—	—	—	10
Summa	30	60	60	60	60	60	30

Anstalt VII inrättas år 1880 och upphör år 1886.

Elevernas ålder.		Antal	elever u	n d e r	åren
1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.
15 år .............................................. .	30	30	_	_	_	_	_
16 » ......................	—	30	30	—	—	—	—
17 » ................................................	—	—	30	30	—	—	—
18 » ..................	—	—	—	30	30	—	—
19 » ................................................	—	—	—	—	30	30	—
20 » ................................................	—	—	—	—	—	30	30
Summa	30	60	60	60	60	60	30

107

Anstalt Vill inrättas år 1881 och upphör år 1887.

Elevernas ålder.		An	tal e 1 e	ver un	der åren:
1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.
15 år.......................................-....... ---	11	—	—	—	~	—	—
16 »...................................................	—	11	—	—	—	—	—
17 »....................................................	—	—	11	—	—	—	—
18 ».................................................•	—	—	—	11	—	—	—
19 » -.................................. ..............	—	—	—	—	11	—	—
20 » -........-................-......... ..............	12	—	—	—	—	11	—
21 »................................. ........ ........	—	12	—	—	—	—	—
22 »..................................................	—	—	12	—	—	—	—
ce. Öl	—	—	—	12	-	—	—
7—10 år vid inträdet............... ............	7	37	37	37	37	37	30
Summa	30	60	60	60	48	48	30

Anstalt IX inrättas år 1881 och upphör år 1887.

	antal elever under åren:
1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.
Elevernas ålder vid inträdet: 7—10 år......... Summa	30	60	60	60	60	60	30
30	60	60	60	60	60	30

Alternativet B.

10—14-åringarne erhålla 4-årig lärokurs.

15-19- » » 2- >.

Hvarje läroanstalt rymmer 60 elever, hvaraf 30 intagas första året och 30 andra

året.

108

Följande läroanstalter behöfva inrättas:

Anstalt I inrättas åt* 1879 och upphör år 1885.

Elevernas ålder:			A n t a 1	elever	under	åren:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.
15 ar......................................	_	_	__	_	_	_
IG »......................... 17 »	—	—	—	—	—	—	—	—
18 »................................... iq „	—	—	—	—	—	—	—	—
20 » ...........................	_	1	_	_
21 ».....................................	1	29	1	—	—	—	—	—
22 » _____.............................	29	1	29	—	—	—	—	—
23 » ......................................	—	29	—	—	—	—	—	—
7—10 år vid inträdet ...............	—	—	30	60	60	60	30	—
Summa	30	60	G0	60	60	60	30

Anstalt II inrättas år 1879 och upphör år 1886.

Elevernas ålder.			Antal	elever	under	året:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.
15 år...............................	_	_	_	_
16 » ......................................	7	29	—	—	—	—	—	—
17 .. ......................................	23	8	29	—	—	—	—	—
18 » .....................................___.	—	23	8	29	—	—	—	—
19 ».......................	—	—	23	8	29	—	—	—
20 » ......................................	—	—	—	29	1	—	—	—
7—10 år vid inträdet................	—	—	—	—	30	30	30	30
Summa	30	60	60	60	60	30	30	30

109

Anstalt III inrättas år 1879 och upphör år 1887.

			Antal elever un	der åren:
Elevernas ålder.
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.
15 är.........................		3	11	_	_
16 ».........................	—	6	3	11	—	—	—	—	—
17 ».........................	—	-	6	3	11	—	—	—	—
18 »......................... 19 »......................... 20 ».........................	—	—	—	6	3	11	—	—	—
—	19	12	—		—	—	—	—
21 ».........................	28	_	19	12	_	. _	_	_	_
22 »......................... 7—10 år vid inträdet....	2	28 4	9	28	40	42	37	18	4
Summa	30	60	60	60	60	55	37	18	4

Anstalt IV inrättas år 1879 och upphör år 1883.

Elevernas ålder.		Äntå	1 elever under	åren:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.
15 är.......................................... .............. ....					_	_
16 ».............................................. ...............	30	30	—	—	—	—
17 » ... ......................... ...............................	—	30	30	—	—	—
18 ».................................................................	—	—	30	30	—	—
19 »..............................................................	—	—	—	30	30	—
Summa	30	60	60	60	30	—

Anstalt V inrättas år 1879 och upphör år 1887.

Elevernas ålder vid inträdet.	Antal elever under åren:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1885.	1887.
7—10 år.................... Summa	30	60	60	60	60	60	60	60	30
30	60	60	60	60	60	60	60	30

Anstalt VI inrättas år 1880 och upphör år 1884.

Elevernas ålder.	Antal elever under åren:
1880.	1881.	1882.	1883.	1884.
15 år ...........................................................................	30	20			_
16 » ..........................................................................	—	40	20	—	—
17 » ...........................................................................	—	—	40	20	—
18 » ..........................................................................	—	—	—	40	20
19 » ........................ ................................................	—	—	—	—	10
Summa	30	60	60	60	30

Anstalt VII inrättas år 1880 och upphör år 1884.

Elevernas ålder.	ån	tal elever un	der åren:
1880.	1881.	1882.	1883.	1884.
15 år................................... .......................... ...........	30	30
16 » .. . .... .................................................	—	30	30	—	—
17 » ..........................................................	—	—	30	30	—
CO T-i	—	—	—	30	30
Summa	30	60	60	60	30

Alternativet C.

10—14-åringarne erhålla 6-årig lärokurs.

15—19- » » 4- » »

Hvarje anstalt rymmer 90 elever, hvaraf 45 intagas första året och 45 andra året.

Följande läroanstalter behöfva inrättas:

Anstalt I inrättas år 1879 och upphör år 1889.

Elevernas ålder:			A	n t a 1	elev	e r u	n d e r	åren:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.	1888.	1889.
15 år...............
16 .» ............... 17 »>...............	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
18 »............... 19 »............... 20 »...............	—	16	—	—	—	—	—	—	—	--	—
21 »>...............	16	29	16	—	—	—	—	—	—	—	—
22 »...............	29	16	29	16	_	_	_	_	_	_	__
23 »...............		29	16	29	16	—	—	—	—	—	—
24 » ..............			29	16	29	_	_	_	_	_	_
25 » ............... 7-10 år vid inträdet	—	—		29	32	64	64	64	64	64	32
Summa	45	90	90	90	77	64	64	64	64	64	32

Anstalt II inrättas år 1879 och upphör år 1885.

Elevernas ålder:		Äntå	1 elever under	1 r e ii :
1879.	1880.	1881,	1882.	1883.	1884.	1885.
15 år . .............................................	—	5	_	_	--	—	—
16 » ................................................	9	36	5	_	—	—	—
17 » ..............................................	23	9	36	5	—	—	—
18 » ................................................	—	23	9	30	5	—	—
19 » ...............................................	—	—	23	9	36	5	—
20 » ................................................	—	4	—	23	9	36	5
21 » ................................................	13	—	4	—	23	9	36
22 .. ................................................	—	13	—	4	—	23	—
23 » ................................................	—	—	13	—	4	—	—
21 ....................... .................	—	—	—	13	—	—	—
Summa	45	90	90	90	77	73	41

112

Anstalt III inrättas år 1879 och upphör år 1885.

Elevernas ålder:		Äntå	1 elever under	i r e n :
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.
15 av ...........................................	16	45	—	—	—	. -	—
IG » .............. ......................... .......	29	IG	45	—	—	—	—
17 » ................................................	—	29	IG	45	—	—	—
18 >» ................................................	—	—	29	IG	45	—	—
19 » ................................................	—	—	—	29	IG	45	—
20 » ...............................................	—	—	—	—	29	16	45
21 ■■ ................................................	—	—	—	—	—	29	—
Summa	45	90	90	90	90	90	45

Anstalt IV inrättas år 1879 och upphör år 1891.

Elevernas ålder:				A n	t a 1	elev	c r u	n d e	r å r	e n :
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.	1888.	1889.	1890.	1891.
15 år............	13	13	—	_	—	—	—	—	—	—	—	_	—
16 - ...........	—	13	13
17 » ............	—	—	13	13	—	—	_	—	—	—	—	—	• —
18 »............	—	—	—	13	13	—	—	—	—	—	—	—	—
19 »..........	—	—	—	—	13	13	—	__	—	—	—	—	—
20 » .......... 21 » ............. 10 »...... ..	—	—	—	—	—	13	13	—	—	—	—	—	—
32	G4	04	64	64	G i	64	64	64	64	64	64	32
Summa	45	90	90	90	90	90	77	64	64	64	64	64	32

113

Anstalt V inrättas år 1880 och upphör år 1886.

Elevernas ålder.		Äntå	1 e 1 e	v e r it	n d e r	åren:
1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.
14 år ................................................	35		—	—	_	—	—
15 » ................................................	10	61	—	—	—	—	—
16 » .................................................	—	10	61	—	—	—	—
17 .» ................................................	—	—	10	61	—	—	—
18 » ................................................	—	—	—	10	61	—	—
19 » ..............................................	—	—	—	—	10	61	—
20 » ...............................................	—	12	—	—	—	10	26
21 » ................................................	—	—	12	—	—	—	—
22 » ................................................	—	—		12	—	—
23 » ................................................	—	—	—	—	12	—	—
Summa	45	83	83	83	83	71	26

Anstalt VI inrättas år 1881 och upphör år 1887.
Elevernas ålder:	Antal elever under åren:
1881.	1882.	1883.	1884.	1885. 1886.	1887.
7—10 år vid tillträdet............................	32	64	64	64	64 64	32
Summa	32	64 64 64 64 64	32

Alternativ T).

10—14-åringarnc erhålla 4-årig lärokurs.

15—20- » » 2- » »

Hvarje anstalt rymmer 90 elever, hvaraf 45 intagas första året och 45 andra året.

Följande läroanstalter behöfva inrättas:

Döfslummeunderv. ovän.

114

Anstalt I inrättas år 1879 och upphör år 1889.

Elevernas ålder.			A	n t a 1	elev	e r u	n cl e l''	åren:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	188G.	1887.	1888.	1889.
15 ar...............	_	_			_	_		_		_
IG » .				_
17 » ............... 18 » ...............	—	—	—	—	—	—	—		—		—
19 » .............. 20 » ..............	—	IG	—	—	—	—	—	—	—	—	—
21 » ...............	IG	29	IG	—	—	—	—	—	—	—	—
22 » ..............	29	IG	29	—	—	—	—	—	—	—	—
23 » ................	—	29		—	—	—	—	—	—	—	—
10 » ..............	—	—	82	G4	G4	G4	G4	G4	64	G4	32
Summa	45	90	77	64	G4	G4	G 4	G4	64	64	32

Anstalt IT inrättas år 1879 och upphör år 1883.

	A i	tal elever un	der åren:
Elevernas ålder.				-	__
	1879.	1880.	1881.	1882.	1883.
15 år ........ .		5
IG » ............	9	36	5	—	—
17 » .........................................................................	23	9	36	5	—
18 » ..........	—	23	9	36	5
19 » ........	—	—	23	9	36
20 » ...........	—	4		23	_
21 .» ..	13	—	4	—
22 » ....		13		—	—
Summa	45	90	77	73	41

Anstalt III inrättas år 1879 och upphör år 1883.

Elevernas ålder.

Summa

115

Anstalt IV inrättas år 1879 och uppliör år 1887.

Elevernas ålder.			Antal elever un	der år	e n:
1879.	1880.	1881.	1882.	1883.	1884.	1885.	1886.	1887.
15 år........................	13	13	—	—	—	—	—	—	—
16 »........................	—	13	13	—	—	—	—	—	—
17 «........................	—	—	13	13	—	—	—	—	—
18 »........................	—	—	—	13	13	—	—	—	—
7—10 år vid inträdet...	32	64	64	64	64	64	64	64	32
Summa	45	90	90	90	77	64	64	64	32

Anstalt V inrättas år 1880 och upphör år 1884.

Elevernas ålder.	A n	tal elever n n	der åren:
1880.	1881.	1882.	1883.	1884.
14 År...........................................................................	35	—	—	—	—
15 »..........................................................................	10	61	—	—	—
16 ..........................................................................	—	10	61	—	—
17 .............................................:..................................	—	—	10	61	—
18 o...........................................................................	—	—	—	10	26
19 »..........................................................................	—	—	—	~	—
20 ........................................................-................	—	12	—	—	—
21 »............................................................................	—		12	—	—
Summa	45	83	83	71	26

Enligt alternativ A bör

» » B »

» » C »

» » D »

Stockholm, den 14 Augusti

det således inrättas 9 läroanstalter,

» » » 7 »

» » » 6 »

» » » 5 »

1878.

F. Y. Hultman,

Reservation.

Som jag icke kan fullt ansluta mig till det förslag till döfstummeundervisningens
ordnande, den af Kongl. Maj:t i Nåder förordnade Komitén nu går att framlägga, har
jag måst anmäla mig som reservant samt anhålla att få uttala min egen mening rörande
de frågor, uti hvilka jag tänker olika med Komiténs pluralitet.

Åf hvarje förslag till en förbättring i närvarande förhållanden har man rätt att
vänta: l:o att det noga sluter sig till och likasom framväxer ur den föregående utvecklingen
på det område, som är i fråga; 2:o att de anordningar, hvilka det ifrågasätter,
äro afpassade efter de behof, som förefinnas eller beräknas skola komma att
uppstå. Den i Nåder förordnade Komiténs förslag uppfyller, enligt min åsigt, tillfredsställande
hvarken den ena eller den andra af dessa förväntningar.

Jag måste först och främst fästa uppmärksamheten uppå hvad Komitén äfven
på ett och annat ställe vidrört, nemligen att ett af de största hindren för våra döfstummeanstalters
framgångsrika arbete varit den omständigheten, att de nödgats till
undervisning mottaga tvenne olika grupper af lärjungar, hvilka omöjligen kunna
undervisas tillsammans, nämligen talande och tecknande. Den dubbelhet i metod
och anordningar, som häraf varit en följd, har utöfvat ett menligt inflytande både
på undervisning och organisation. Så väl vid den 1876 i Stockholm församlade
kongressen för Nordens abnorma skolor som vid andra tillfällen hafva anstalternas
styrelser och målsmän icke försummat att fästa uppmärksamheten på detta missförhållande
samt uttrycka såsom en af sina högsta önskningar, att detta med det snaraste
måtte undanrödjas på sådant sätt, att teckenlinien komme att skiljas från tallinien och
förläggas i fullkomligt skild anstalt. Lyssnande till dylika önskningar, framlade
också Kongl. Maj:t vid Riksdagen 1877 Nådig Proposition om upprättandet af tre
särskilda teckenanstalter. Visserligen skulle dessa afses närmast för öfveråriga, men
den föreslagna åtgärden ansågs i alla fall såsom det första steget till tecken- och
talliniens fullkomliga skiljande. Just derför helsades det också med mycken glädje af
alla döfstummeundervisningens vänner.

118

När man med kännedom härom genomläser Komiténs förslag, så mötes man af
icke mindre än tre öfverraskningar. Enligt nyssnämnda förslag skall nemligen l:o tecken-
och tallinie öfverallt såsom hittills under en obestämd öfvergångstid vara förenade;
2:o en teckenlinie nu till och med göras obligatorisk och nödvändigt inrättas äfven vid de
anstalter, som förut varit rena talskolor; 3:o äfven för framtiden ingen fullständig skilsmessa
mellan tal- och teckeninstitut fordras. Aro de blott icke under samma tak, så
kunna de åtminstone vara förenade under samma styrelse och föreståndare. Det ser
till och med så ut, som Komitén tänkt sig, att de skulle kunna undervisas af samma
lärare, alldenstund teckenlinien icke erhållit någon särskild lärarekår. Det framgår
häraf, att Komitén tillråder Kongl. Maj:t att, utan aktgifvande på den föregående utvecklingen
och de behof, som så lifligt uttalat sig, gå i en reaktionär riktning, åter förena
det, som aldrig får förenas, och som genom visa åtgärder börjat åtskiljas. Det är mått
och steg i sådan riktning jag måste afstyrka, emedan döfstummeväsendet derigenom
skulle återfalla i det kaos, ur hvilket det börjat upparbeta sig.

För att klart lära känna, huru den af Komitén föreslagna organisationen i dess
förverkligande skulle komma att taga sig ut, bör man noga studera Tab. N:o 5 och 6.
Dessa gifva oss en öfversigtlig framställning af det hela. Dessa tabeller utgöra derför
intressanta aktstycken, och jag beder att få fästa uppmärksamheten på det mest
intressanta, som förekommer uti dem.

Det som i första rummet fäster vår uppmärksamhet är, att Komitén icke sökt
göra någon fördelning af talande och tecknande, och detta kommer sig utan tvifvel
hufvudsakligen af hela den ståndpunkt Komitén intagit, och som ofvan blifvit antydd.
Komitén anser icke nödigt att göra en så skarp begränsning emellan tal- och teckenlinien.
Visserligen ser man, att meningen är den, att de i eu framtid skola åtminstone
undervisas i skilda lokaler, men denna skilsmessa anses icke behöfva påskyndas, och
huru stor procent som anses komma att falla på hvardera sidan, derom lemnas man i
fullkomlig okunnighet. Orsaken härtill uppgifves vara den, att man i den närvarande
tiden icke skall ega nog erfarenhet för att kunna gifva ett säkert omdöme i denna
sak; ja, Komitén anser, att man härvidlag står på så vacklande grund, att icke ens
någonting med sannolikhet kan uppgifvas.

Jag ,anser emellertid någon kännedom om denna sak vara alldeles nödvändig,
om man vill genomföra en organisation, och om man icke skall gå framåt utan att det
ringaste veta, hvar man hamnar. Det är också blott en sida af den blifvande organisationen
Komitén visar, den andra är höljd i nästan fullkomligt mörker. Jag föreställer mig,
att svårligen kunna landets representanter fatta beslut om en sak, af hvilken de endast
få se framsidan. Emellertid torde Komiténs ofvananförda uppgift om den stora bristen
på erfarenhet i denna sak behöfva pröfvas. Vi skola derföre med några ord söka visa
den verkliga ställningen och tillse, om icke någon stråle af ljus må kunna falla i det
okunnighetens mörker, om hvilket Komitén talar.

Så snart man stält sig på tyska skolans mark, såsom vi i vårt land gjordt — en
ståndpunkt, hvilken icke heller Komitén öfvergifvit — så har man i och med detsamma

119

åtminstone tyst erkänt den grundsatsen, att det öfvervägande flertalet döfstumma kan
och bör undervisas i tal och medelst tal. Man har dermed ingalunda velat påstå, att
hela detta flertal skulle kunna nå en sådan utveckling i tal, att de derigenom med lätthet
skulle kunna röra sig i umgänget med fullsinnade, men man har erkänt, att talet
är af så stor betydelse för en menniska, att, äfven der den döfstumme kan lära sig
tala blott ofullkomligt i mycket korta ord och satser, undervisningen i tal aldrig bör
nekas honom, der icke mycket stora svårigheter och hinder lägga sig i vägen. Att
detta är den tyska skolans grundsats, och att hon håller strängt på den, det framgår
deraf, att i kejsardömet Tyskland, som har så många skolor, icke finnes en enda
teckenskola.

Ätt teckenskolor dock äro behöfiiga, om alla döfstumma skola få lämplig undervisning,
det är i Komiténs förslag emellertid visadt och derom äro också alla eniga; äfven i
Tyskland erkänner man, att många döfstumma icke med framgång kunna undervisas i tal;
men tydligt är af allt hvad man vet, att man tänkt sig sådana barns antal jemförelsevis
litet. Hos oss har i flere år pågått en liflig öfverläggning rörande denna fråga, och
vid den förut nämnda kongressen i Stockholm 1876 var sagda fråga föremål för ett
särdeles intressant tankeutbyte. Om också olika procent ansågos såsom sannolika af
olika personer, så voro skiljaktigheterna dock icke af någon större betydelse. Den ene
uppgå! 75 procent talande, den andre 80, den tredje möjligen något högre, men alla
voro de eniga i följande af kongressen fattade resolution: »efter talmetoden bör förutom
alla oegentligt döfstumma, den största möjliga delen af de egentligt döfstumma
undervisas.» (Kongressens mötesförhandlingar.)

Komiténs påstående, att man icke vet, i hvilken omfattning skolor af hvartdera
slaget kunna behöfvas, är alltså rigtigt endast i visst hänseende, origtigt i det väsentliga.
Det är sant, att en erfaren man på tillfrågan härom icke svarar t. ex. sålunda:
»80 procent talande, 20 procent tecknande, icke en mer, icke en mindre.» Han vet
ganska väl, att förhållandet i det fallet är olika på olika tider, till och med på olika
orter. Han vet dessutom, att talets större eller mindre framgång: är beroende af många
andra förhållanden, t. ex. intagningsålder, lärotid^ lärares skicklighet o. s. v. Det ligger
äfven den sanningen i Komiténs uttalande, att man icke kan säga, huru stor procent
kan komma till någon större talfärdighet. Men att man under ett mer än hundraårigt
flitigt arbete på detta område icke skulle hafva förvärfvat någon erfarenhet i en så
vigtig fråga, någon erfarenhet, som kunde anses värd att nämnas och användas, det
är mycket origtigt. Det kali också frågas, med hvad rätt Komitén i så fall anser,
att man nu under en kort öfvergångstid skall kunna vinna det ljus, man så länge sökt
men icke funnit, särskiklt med en sådan sammanblandning af tal- och teckenlinie, som
blir en följd af Komiténs förslag. — Men ovissheten är icke så stor, som Komitén låter
påskina. Man må tvista om sjelfva siffran, det betyder föga, man är enig i hufvudsak:
det öfvervägande antalet bör tala. Mer behöfver man icke heller i sjelfva verket
veta, för att fatta, i hvilken riktning en organisation af denna sak bör gå och för att
kunna föreslå åtgärder för dess genomförande. Från denna synpunkt har den i Nåder

120

förordnade Komltén för döfstummeundervisningens ordnande i Norge utgått, hvilken
redan i Januari innevarande år inlemnat sitt underdåniga betänkande till Kongl. Maj:t.
Af sex institut, som den anser nödvändiga för landets behof, afses endast ett för de
tecknande, nämligen Stats-Institutet.

För mig betyder det, såsom redan sagdt är, icke så mycket, om antalet skulle
vara några flere eller färre på den ena eller den andra sidan. Är jag blott med den
norska Komitén fast öfvertygad derom, att flertalet är på ena sidan, då vet jag, hvad
jag vill, och mitt förslag kan, såsom det synes mig, endast komma att gå i en riktning.
Som min egen lifliga öfvertygelse må jag dock få uttala följande: Komma de döfstumma
barnen in i rätt ålder, kommer undervisningstiden att utsträckas till 8 år, få vi
en väl bildad lärarekår, och komma de döfstumma barnen att behandlas rätt vid
ljudens framlockande och befästande, då hoppas jag, att den procent man skall behöfva
och önska insätta i teckenanstalterna skall bli ganska ringa. För närvarande uttalar
jag mig för omkring 80 procent talande och 20 procent tecknande, ett antagande, om
hvilket, förstådt i den mening jag ofvanföre angifvit, de flesta fackmän lätt torde förena sig.

Jag tillåter mig härvid anmärka, att jag bestämdt förutsätter, att icke blott
verkliga döfstummeidioter, utan äfven halfdöfstummeidioter eller sinnesslöa döfstumma
blifva från normalt bildbara döfstumma afsöndrade och undervisade i särskild anstalt
eller särskild afdelning. Jag anmärker detta på den grund, att man af Komiténs yttrande
här och der lätt kunde få ett motsatt intryck, och emedan Komitén åtminstone
inräknat halfva antalet sinnesslöa döfstumma bland de biklbara, hvilket jag icke kan
finna rigtigt.

För att lättare kunna ådagalägga, hvilken ställning Komiténs underdåniga förslag
intager, och huru det bör bedömas, bedja vi underdånigst att få redogöra för de olika
vägar, på hvilka man vid en organisation af ifrågavarande art möjligen kan slå in.

1. Hvarje distrikt inrättar två anstalter, en för de mer begåfvade, en för de mindre
begåfvade döfstumma. En hvar finner lätt, att den som håller på ett sådant förslag,
eger stor tillit till den tyska metodens användbarhet. Alla skola tala, man bör blott
icke sätta målet lika högt för de mera intelligenta och de klent utrustade. Ser
man endast på Tab. N:o 5, så kunde man vara frestad att tro, att Komitén tänkt på
en sådan fördelning. De flesta distrikt hafva ett så stort lärjungeantal, att det vore
lagom att dela detta midt itu oth fördela det på två skolor, i den händelse de skulle
undervisas efter samma metod. Om Komitén föreslagit så stora distrikt i detta syfte,
då hade häri helt visst legat en stor tanke, ty för undervisningen skulle det tvifvelsutan
vara mycket befordrande att kunna skilja på de intelligentare barnen och de svagare
medelmåttorna. Men då hade Komitén också nödgats i följd af sin ståndpunkt föreslå
ett ännu tredje slags skolor nemligen för dem, som icke alls kunna lära tala. Härom
skulle jag hafva kunnat förena mig, om det icke hade blifvit allt för dyrt och svårt att
öfverallt genomföra.

2. Hvarje distrikt upprättar två anstalter, en för talande, en för tecknande: i hvarje
distrikt alltså två skolor. Detta är Komiténs ståndpunkt. Om procenten af talande och

121

tecknande barn kunde förutsattas vara lika stort, då vore mot detta förslag i och för
sig icke så mycket att invända. Såsom sakerna nu stå synes det mig hafva högst få
skäl för sig, men så afgörande och stora skäl emot sig, att det aldrig bort se dagen.
Det första är, att tal- och teckenundervisningen sålunda endast på ett mycket ofullkomligt
sätt skulle komma att skiljas. De båda linierna skulle kunna och i följd deraf
äfven helt visst komma att lyda under samma styrelse och flerestädes ledas af samma
chef. Den gamla striden mellan tecken- och talmetoden komme att inflyttas inom de
särskilda distrikten, och det förtroende, som man velat vinna särskildt för talmetoden,
såsom den normala, skulle komma att undergräfvas. Särskildt är det vår öfvertygelse,
att det är svårt, ja nästan omöjligt att finna en chef, som är skicklig att väl ordna och
leda undervisningen vid två anstalter af så olika art samt med lika varm personlig hängifvenhet
verka för bådas förkofran. Hufvudanmärkningen emot förslaget anser jag
emellertid vara den, att genom den föreslagna anordningen teckenlinien antingen skulle
blifva så illa ordnad och så vårdslösad eller också så dyr, att förslaget just härigenom
dömer sig sjelf.

Ehuru jag icke gillar Komiténs förslag till distriktindelning, antager jag det för
tillfället, för att på den pröfva förslaget i dess helhet och visa, till hvilka konseqvenser
det leder. Jag framlägger derjemte tvenne tablåer, hvilka jag hoppas skola tydliggöra
dels hvad Komiténs förslag cloldt bär i sitt sköte, dels huru jag tänkt mig döfstummeundervisningen
böra ordnas.

Jag hänvisar vid de anmärkningar, jag nu tänker göra, så väl till dessa som
till Tab. N:is 5 och 6 i Komiténs förslag.

Komitén har tydligen utgått från den förutsättningen, att man kan med lika antal
lärarekrafter undervisa lika många lärjungar på två linier, som om de tillhöra en. Detta
är ett stort misstag och förslagets egentliga Achilleshäl. Om ett elementarläroverk med
endast en klassisk linie och 8 klasser har 160 lärjungar, så kunna de lätt undervisas
af 8 lärare. Om nu inom detta samma läroverk bildas en reallinie, och åtskilliga
lärjungar ur hvarje klass öfvergå till den, tror någon då, att detta läroverk
vidare skall kunna skötas af samma lärareantal som förut, om också antalet lärjungar
är alldeles detsamma? I sjelfva verket kräfves eu särskild lärare för hvarje klass på
den nybildade linien, så vida undervisningen der skall skötas lika väl som på den klassiska,
och så vida lärjungarne å de särskilda linierna, såsom förhållandet kommer att
bli med de särskilda linierna i döfstummeskolan, icke i något ämne kunna undervisas
tillsammans. Regeln är, att lärarnes antal fördubblas. Så blir förhållandet, när teckenlinien
brutit sig ut ur tal-linien. För hvarje ny intagning bildas en ny teckenklass
likaväl som en ny talldass, och hvarje ny klass måste hafva sin egen särskilda lärare,
den må nu hafva 2 lärjungar eller 15, ty inom döfstummeskolan kunna icke två olika
årsklasser sammanslås, lika litet som de kunna undervisas af en och samme lärare.
Tab. N:o 5 angifver sålunda i sjelfva verket blott hälften af det läraretal och hälften
af den aflöningsstat, som kommer att kräfvas, när teckenlinien brutit sig fram ur tal Döfstummeunderv.

ovän. « 16

122

linien. Detta är medaljens frånsida. Det är denna omständighet, som gifver dödsstöten
åt hvarje organisationsförslag, som utgår från samma förutsättningar som Komiténs.

Yi behöfva knappt påpeka, att det härvidlag icke stannar endast med en dubbel
lärarekår. När teckenlinien brutit sig ut ur tallinien, så kräfves för henne en egen
lokal, inventarier, materiel, ekonomi, tjenare. Det är icke möjligt, att detta skulle kunna
vara gemensamt, ens enligt de principer Komitén uttalat. Det är klart, att jag anser
den nya anstalten också alltid komma att behöfva sin särskilda föreståndare, i motsats
till Komitén, som icke finner detta nödvändigt.

Måhända skulle någon tänka, att saken kunde hjelpas derigenom, att tecknande
intoges endast hvarannan gång. Efter en proftid af ett hälft år vid talanstalten skulle
de då af kommunen hemhemtas och gå flere år och vänta, till dess att en rimlig klass
kunde bildas vid teckenanstalten, då de åter dit skulle försändas. Jag hoppas, att ingen
på allvar ifrågasätter en sådan utväg, och skulle den ifrågasättas, så stöter man
äfven härvidlag på nästan lika stora svårigheter. Vid de flesta distrikt skulle man få
vänta ganska många år, innan man kunde insamla ett tillräckligt antal för bildandet
af en lagom stor teckenklass.

Någon kanske invänder: procenten af talande är för stor, men af tecknande för
liten. Jag svarar: kanhända. Jag har emellertid låtit beräkna, huru ställningen skulle
blifva efter 5 procent talande mindre än jag i allmänhet tror vara det normala, för att
visa, huru föga detta betyder för det hela. Man må gerna sänka procenten 5 eller 10
eller höja den uppåt, missförhållandet står ändå qvar. Man får teckenklasser på 1,
2, 3, 4 och sin höjd 5 lärjungar, för hvilka särskilda lärare måste hållas. Ett missförhållande
stode qvar, äfven om procenten blefve lika stor å ömse sidor. Principens
origtighet bör framstå så mycket klarare, då man besinnar, att en lärare i en teckenskola
anses kunna sköta ett betydligt större antal elever än i en talskola. Vid Statens
anstalt i Vadstena har man beräknat 15 elever per lärare, och samma antal förordar
Komitén sjelf i de institut för öfveråriga, hvarom särskildt underdånigt utlåtande till
Kongl. Maj:t öfverlemnas. Huru skall man då nästan i samma andetag kunna förorda
en organisation, som framkallar en ä två och tre elever på eu lärare!

Vi skola se, huru saken gestaltar sig vid åtskilliga större och mindre distrikt.

I 2:dra distriktet finnas, enligt Tab. N:o 5, 90 elever, 72 talande och 18 tecknande.
Intagning hvarje år:

1 året 9 talande 2 tecknande

2 » 9 » 2 »

3 » 9 » 2 »

4 » 9 » 3 >;

5 » 9 » 2 »

6 » 9 » 2 »

7 » 9 » 2

8 » 9 » 3 >;

18 tecknande

123

Här krafvel 1 föreståndare och 8 lärare för talinien

samt 1 d:o och 8 d:o för teokenlinien.

Dessa samma 18 skulle likväl, om de stode på samma ståndpunkt, kunna skötas
af två till och med af en lärare. Så vigtig är härvidlag sjelfva organisationen.

I l:a distriktet finnes 53 lärjungar eller omkring 42 talande och 11 tecknande.
Intagning hvart annat år.

1 året 10 talande 3 tecknande
3 » 11 » 2

5 » 10 » 3 »

Y » 11 » 3 »

42 » 11 tecknande

Fastän intagning här kan förekomma endast hvart annat år, så kommer teckenlinien
ändå att endast hafva 2 ä 3 lärjungar i hvarje klass. För 11 lärjungar komme
att fordras 4 lärare och en föreståndare.. Skulle tecknande intagas blott hvarannan
gång d. v. s. hvart 4:de år, så skola de naturligtvis blifva för gamla enligt den föreslagna
stadgan och förnöta sina bästa bildningsår i väntan på inträde. Och äfven med intagning
hvart 4:de år skulle hvarje lärare endast få 4 a 6 lärjungar i hvarje klass.
Endast genom intagning hvart 8:de eller 10:de år skulle lagom stora teckenklasser
komma att uppstå.

I l''l:e distriktet visar sig missförhållandet i sin största höjd, ty teckenskolan
komme att bestå af omkring 6 elever. Äfven med intagning hvart 4 år skulle man
endast få 2 elever i hvarje klass. Komitén har emellertid här icke gifvit ens tallinien
en fullständig lärarekår.

Samma underbara förhållande förekommer i hvarje distrikt, i det ena litet mer
i det andra litet mindre. Öfverallt står den blifvande teckenlinien utan lärare.

Ungefär samma anmärkningar, som vi nu gjort emot organisationsplanen i dess
helhet, måste vi äfven göra emot den föreslagna vägen, som skulle leda dit eller det
s. k. öfvergångsstadgandet. Som vi redan sagt, skulle hvarje anstalt nödvändigt förse
sig med en teckenlinie. Och jag beder få fästa uppmärksamheten derpå, att det icke
här o-äller mottagandet af några äldre döfstumma till en kortare nattvardskurs. Dessa,
som undervisas hufvudsakligen endast med tecken, kunna åtminstone i flere ämnen
sammanslås och stundom undervisas så att säga i massa. Sådant kan naturligtvis icke
sättas i fråga med den teckenlinie, som nu skulle upprättas vid anstalterna. De öfveråriga
anses borta, alla, som nu intagas anses bildbara. Detta gäller äfven dem, som
insättas på teckenlinien, hvilkas enda brist i jemförelse med de öfriga är, att de
icke anses med någon fördel kunna lära sig tala. Den undervisning de skola hafva,
måste vara lika val ordnad, god och ändamålsenlig som de talandes. Deras skolor
måste ordnas i lika många klasser som desses, och hvarje klass hafva sin lärare.
Komitén har endast talat om ett »särskilt rum», helst utom anstalten, och detta rum
erinrar något om våra gamla skolor, der alla åldrar och bildningsgrader voro Man -

124

dåde om hvarandra, alla sades få undervisning, men ingen något väsentligt lärde.
Detta ruin komme dock att blifva någonting helt annat än man väntar, när man hör
ljudet af nämnda ord. För hvarje intagning måste man alltid tänka sig några, som
icke kunna tala. Genom dem bildas en särskild årsklass, som måste hafva sin särskilda
lärare. Vid nästa intagning upprepas samma historia, och vid hvarje följande
likaledes, ända tills der står en teckenskola lika mångklassig och försedd med ungefär
lika stor lärarekår som talskolans. Det omtalade rummet har efter några år växt ut
till eu skola, hvilken kommer att ställa helt andra fordringar på distriktet, än detta
från början trodde. Och snart har denna skola skjutit så djupa och starka rötter på
den plats, der den blifvit förlagd, att hon numera icke så lätt kan förvisas, äfven om
man finner henne odräglig. Och undras må, om Komitén beräknat, hvilket stort antal
teckenlärare skulle komma att kräfvas, jag vill icke tala om den tid, då det hela blir
färdigt, utan redan under öfvergångstiden. Först längre fram skall man, om Komiténs
förslag antages, smärtsamt få erfara, huru opraktisk och farlig den väg varit, på
hvilken man låtit sig införas, och Kong! Maj:t skulle troligen sent omsider nödgas
tillsätta en ny Komité för att bringa reda i det virrvarr, som uppstått och tysta den
klagan, som från alla håll komme att förspörjas.

3. Hvarje distrikt upprättar en talskola: flere af dessa distrikt slå sig tillsammans
till större distrikt, hvilka upprätta teckenskolor. Om dessa nya större distrikt blefve så
stora, att 12 till 15 barn, som icke kunna lära sig tala, årligen eller hvart annat år
derifrån vore att förvänta, så vore mot detta förslag intet väsentligt att anmärka.
Skulle intagning emellertid ske hvarje år, så måste dessa distrikt utvidgas så betydligt,
att de komme att omfatta halfva landet, alldenstund i en ordnad teckenskola
en lärare nästan lika lätt undervisar en klass med 15 elever som en med 2, och 8
lärare följaktligen å ena sidan kunna sköta 120 elever och å andra sidan vara fullt
sysselsatta med 16. Vill man sålunda undvika misshushållning med lärarekrafter och
medel, måste man ovilkorligen vid fråga om teckenskolors inrättande låta mycket stora
distrikt uppkomma. Hvad jag har att anmärka emot denna anordning, är, att det skall
blifva stora svårigheter för så många distrikt att kommunicera sig med hvarandra och
att ordna saken så, att allas intressen blifva bevakade och missnöje undvikes. En
dylik plan understäldes Kongl. Maj:t af någon myndighet vid frågan om upprättande
af bildningsanstalter för öfveråriga, men vann icke då Kongl. Maj:ts bifall.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-Departementet hade vid föredragning deraf inför
Kongl. Maja underdånigst yttrat: »Då de öfverårigas undervisning under öfvergångstiden
lämpligen bör sammanföras till några få anstalter, blefve det förenadt med
ej ringa svårigheter för ett större antal landsting att förena sig med hvarandra för
planläggning och utförande af nödiga åtgärder för ändamålet.» Af tvenne vägar bör
man också alltid välja den lättaste och framför allt den, som en gång beträdts och
befunnits god. Sådan är den väg, jag här nedanför underdånigst föreslår.

4. Hvarje distrikt upprättar'' sin talskola: Staten upprättar två teckeninstiiut, ett för
södra och ett för norra delen af landet, uti hvilka de icke talande barnen från hela landet

125

intagas till undervisning. Distrikten betala till statskassan för hvarje sådant barn ett belopp,
som motsvarar, livad döfstumt barn kostar dem i deras egen talskola. Denna väg synes
mig så enkel, att den redan derigenom bör rekommendera sig såsom den bästa och enda
rigtiga. Det är ju också en väg, som vi redan beträda och som är gillad både af

Kongl. Maj:t och Riksdagen. Att den är den utan jemförelse billigaste, lär vara

omöjligt att bestrida, sedan man kastat en blick på bifogade tabeller och sett, huru
ställningen skulle blifva i det ena eller det andra fallet. Distrikten få härigenom endast
en uppgift, nämligen att draga försorg om de talande barnen, en uppgift, hvilken
helt visst icke något distrikt skall önska att göra sig qvitt, på hvilket sätt som helst.
Anordnandet af teckeninstitut är statens sak nu som förr. För Kongl. Maj:t

skall organisationen af dylika anstalter blifva en lätt sak; för en massa "af vidt skilda

distrikt skulle detta åter gränsa till det omöjliga.

Såsom Tab. A utvisar har jag tänkt mig landet indeladt i två större inspektionsdistrikt,
det ena innefattande mellersta och norra Sverige och det andra det södra.
Hvartdera af dessa skulle innesluta ett tecken-institut för alla distriktets teckenelever
samt sönderfalla i 7 skoldistrikt eller ekonomidistrikt, af hvilka hvart och ett
i regel bör hafva en talskola. Den invändning jag har att göra mot Komiténs
distriktindelning är, att distrikten i allmänhet äro för stora. De fleste döfstummelärare
äro ense derom, att stora institut, särskildt sådana, som äro afsedda för talmetoden,
icke äro ändamålsenliga. Ju större ett institut är, ju svårare är det att
hindra teckenspråkets inträngande som konversationsmedel, åtminstone så vida man
vill undvika ett våldsamt undertryckande deraf. Man klagar också allmänt deröfver,
att det i en stor anstalt med många barn är nästan omöjligt att tillgodose hvarje barns
individuela behof och behandla det efter dess egendomliga natur; det blir väl en uppfostran,
men eu uppfostran i massa. Då man derjemte tänker på den svårskötta ekonomi
och vidlyftiga förvaltning, som här blir en nödvändighet, bör man också inse, huru svårt
det skall vara att finna en föreståndare, som på en gång besitter den duglige förvaltarens
och den skicklige pedagogens egenskaper. Kännedomen härom bör på det högsta
afråda oss att skapa sådana förhållanden, att stora institut måste blifva det allmänna.
Vi skada derigenom en god sak och hafva deraf ingen egentlig vinst. När kursen är
8-årig såsom Komitén föreslagit, bör det icke vara svårt att fatta, att man har att välja
mellan institut på 80 ä 90 med 8 klasser och institut blott hälften så stora eller på
40 ä 50 elever med 4 klasser. I de förra måste intagning ske hvarje år, i det senare
hvart annat. Saken är nemligen den, att så snart antalet barn i skola stiger högre än 50,
så snart det uppgår till 60 och deröfver, så låter det sig icke göra att dela eu sådan skola
på fyra klasser, emedan hvarje lärare i sådant fall skulle få för många barn. Man måste
då indela den i 8 årsklasser och hafva intagning hvarje år. Flere af de distrikt Komitén
föreslagit hafva så många barn, att man svårligen kan undgå åttaklassiga skolor. Så
är förhållandet med det första, andra, tredje, femte, sjunde, åttonde och nionde distriktet.
Så vida de tecknande icke skola behandlas styfmoderligt, så komma dessa
distrikt att få två åttaklassiga läroverk, ehuru antalet barn i teckeninstituten blir myc -

126

ket litet. I de öfriga distrikten måste upprättas fyraklassiga anstalter både för taloch
teckenlinien. Jag tror, att det för oss är bäst att i allmänhet få 4-klassiga talskolor
med intagning hvart annat år. Visserligen är jag icke fullt tillfredstäld med den distriktindelning
jag (Tab. A) föreslagit. Ett distrikt, nämligen det nordligaste i landet, bär
alltför få elever för en skola, om intagning och utskrifning skall kunna ske hvart annat
år, men det ligger alltför långt aflägset, för att kunna sammanslås med något annat.
Det kommer derföre att, jemfördt med öfriga, blifva något dyrt. Måhända finnes dock,
när allt kommer omkring, flere döfstumma deruppe än man, efter de uppgifter man
hittills fått, kunnat tänka. I åtskilliga distrikt uppkomma också enligt min indelning
8-klassiga läroverk nemligen i 5:te distriktet första inspektionsdistriktet och lista distriktet
andra inspektionsdistriktet. I åtskilliga delar af landet har jag måst göra afseende på redan
faktiskt bestående förhållanden. I det stora hela torde den plan jag framlagt åtminstone
kunna utvisa sjelfva riktningen, i hvilken man bör gå. Endast vid de båda teckeninstituten
har jag helt och hållet frångått principen om mindre institut. Jag skulle visserligen
äfven här kunnat föreslå upprättandet af tre eller fyra mindre, men jag finner denna
anordning blifva för dyr. Jag har dessutom trott, att det skulle vara godt, om dessa
anstalter kunde blifva 8-klassiga, och intagning sålunda ske hvarje år, på det att lärjungar
när som helt måtte kunna intagas från distriktsskolorna. Det är dessutom icke samma
fara att hafva många elever vid ett teckeninstitut som vid ett talinstitut, då man vid
det förra i alla fall icke lär kunna tillbakatränga tecknen såsom konversationsmedel.

Den del af Ivomiténs arbete, som för öfrigt torde behöfva undergå den allvarligaste
pröfning, är dess förslag rörande nuvarande allmänna institutets för döfstumma
och blinda blifvande bestämmelse, lärarebildningen samt andra härmed i samband stående
frågor,

Detta institut skall, enligt Komiténs förslag, upphöra att vara blindanstalt, men
i stället uppfylla många andra bestämmelser. Det skall vara: l:o Normalskola för landets
öfriga döfstummeanstalter; 2:o Seminarium för lärarebildningen och internat för
lärareeleverna; 3:o öfningsskola för seminaristernas praktiska öfningar, innehållande fullständig
tallinie och fullständig teckenlinie; 4:o distriktsskola lör icke mindre än Stockholms
stad och fyra län samt 5:o en skola för alla i landet varande tresinnade (blinda döfstumma).
Derjemte skall Manilla vara den plats, hvarifrån inspektionen öfver landets öfriga döfstummeskolor
skall utgå, likasom också utlåtanden i frågor rörande döfstummeundervisningens
angelägenheter der skola beredas och afgifvas. För den, som tänkt sig, att
Manilla endast i det fall skulle kunna bli till välsignelse för framtiden, om allt der
betydligt förenklades, måste ett dylikt förslag göra ett högst egendomligt intryck. Men
vi måste dröja vid förslagets enskildheter.

Hvad nu först och främst en normalskola beträffar, så förefaller mig en sådan
institution alldeles öfverflödig. Någonting motsvarande ega vi för närvarande hvarken
på folkskolans eller elementarskolans område. Den i Nåder förordnade Komité, som
för Norge uppgjort förslag till döfstummeundervisningens ordnande, eger icke ett ord
om något normalinstitut. I andra länder finnes icke heller någon dylik inrättning.

127

Bäst torde väl vara, att ingen anstalt från början endast genom ett tomt namn liöjes
öfver de öfriga, det bör deremot stå hvar och eu fritt att eröfra sig så hög plats som
möjligt genom verkliga förtjenster. Den anstalt, som lyckas vinna den skickligaste
föreståndaren och de bästa lärarne, blir landets verkliga normalinstitut. Så har det
gått i Tyskland. Till den lilla i det yttre ringa döfstummeanstalten i Weissenfels, der
Moritz Hill i ett oansenligt rum sitter bland sina döfstumma, skynda lärare från alla
håll, så väl från hans eget fädernesland som från andra länder, för att få de! af hans
erfarenhets rikedomar. Weissenfels blef en verklig normalskola icke genom eu yttre lag
utan genom en inre. Berlin deremot är den enda anstalt jag vet, hvilken haft den uppgiften
sig ålagd att vara en normalskola. Denna uppgift hade dock, då den gafs åt denna anstalt,
ett särskildt ändamål, hvilket nu mera icke linnes. Om Berlin fortfarande eger titeln
af normalskola qvar, vet jag icke; ett vet jag bestämdt, att det icke är någon normalskola.
Hvad Manilla beträffar, så skulle det enligt Komiténs förslag, bli ett sådant
coinpositum mixtum, att det mindre än någon annan skola i landet erinrade om ordet
»normal».

Manillas andra bestämmelse skulle blifva att vara ett seminarium för lärarebildningen.
Denna uppgift är helt visst vida vigtigare än den förstnämnda, ty utbildandet
af döfstummelärare är en vigtig sak. En sådan uppgift måste någon eller
några anstalter utan tvifvel få, men endast sådana, som derför äro lämpliga och passande.
Frågan är sålunda den: är Manilla Institut lämpligt till bildningsanstalt för
döfstummelärare, är detta den mission, denna anstalt för framtiden helst bör öfvertaga,
och äro de anordningar, Komitén här föreslår, af sådan art, att man kan vänta sig, att
den kan uppfylla den missionen?

Under den tid jag verkat här, har jag kommit till den öfvertygelsen, att Manilla
institut i allmänhet är mindre lämpligt till döfstummeanstalt: detta gäller dock särskildt
bestämmelsen att vara talskola. Denna öfvertygelse känner jag mig hafva gemensam
med en stor del af de lärare, som en längre tid verkat vid denna anstalt och alltså
mer än genom tillfälliga besök känna dess egenskaper. Komitén yttrar visserligen, att
Manilla ligger vid vatten och vid utkanten af en stad, ett läge, hvilket man allmänt
anser vara det mest önskvärda för en döfstummeanstalt. Komitén har dock härvid
förbigått, att man alltid varnar för hufvudstäder och i allmänhet stora städer. Mindre
städer och medelstora anses vara de lämpligaste. Då man uttalar den önskan, att döfstummeanstalt
skall ligga i stad, så har man, utom hvad Komitén nämner, särskildt för
ögonen att, om förhållandena för öfrigt så lämpa sig, få inackordera barnen i goda
fosterhem. År anstalten anlagd som internat, så önskar man dock, att barnen på egen
hand skola kunna göra besök i staden, göra uppköp, uträtta ärenden och på så sätt
införas i det praktiska lifvet. Det lär väl ingen tro, att Stockholm i detta fall är en
lämplig plats. Eleverne vid Manilla kunna icke finna några fosterhem i denna stad,
och sällan vågar man skicka någon bland dem på egen hand dit, för att uträtta ärenden.
Visserligen har Manilla ett skönt läge och är äfven rikt på åskådningar, men
det torde få medgifvas, att den verld, som här möter barnens ögon, är temligen olika

128

den de hafva omkring sig i de hem, ur hvilka de kommit, och dit de skola återvända
vid utträdet ur anstalten. Här finnas dock icke dessa enkla hvardagliga landtlig^ företeelser
och åskådningar, som lemna en döfstummeskola det allrabästa materialet för
undervisning och samtal.

Det som emellertid i mina ögon mer än allt annat gör Manilla mindre lämpligt
till talinstitut, är dess storhet och dess isolerade läge. Det var från början afsedt för
icke mindre än 260 elever och 15 ambulanter, och i sjelfva verket var detta icke för
mycket, om man tager platsen och det utmärkta utrymmet i betraktande. Jag ville
härmed säga, att Manilla är så rikt på utrymme, gynnande förhållanden och resurser,
att man icke kan förvandla det till en liten anstalt. Staten har endast i byggnader
der nedlagt omkring eu half million kronor. Det måste bli någonting stort, man har
icke råd att kasta bort alla dessa förmåner för ett mindre antal individer. Manilla är
och förblir ett stort internat, detta är dess största olycka. Jag är ingen fiende till
internatsformen; under vissa förhållanden är han till och med den enda, som skulle
kunna rekommenderas, men jag tror icke, at.t stora internat äro lämpliga hvarken till
talskolor eller uppfostringsanstalter i allmänhet. Hvad man än gör, kan man icke
undvika, att det hela blir endast ett slags bättre kaserner. Komitén säger, att valet
mellan externat och internat bör lemnas öppet; detta är alldeles rigtigt, och jag önskade,
att en sådan valfrihet kunde skänkas åt Manilla. Det vore önskligt, att åtminstone
en del af dess talrika innevånare, en del af lärarepersonalen kunde externeras,
men det är icke möjligt. Manilla är och förblir ett stort slutet internat.

Då jag icke anser Manilla institut lämpligt till talanstalt öfverhufvud, så är det
klart, att jag icke kan anse det ändamålsenligt till ett seminarium för utbildande af
lärare, som skola undervisa i tal. Det är från början tecken-institut, för detta ändamål
är det inrättadt, och tecken-institut bör det ock förblifva, om det skall bevaras för döfstummeunder
visningen.

Jag beder att få fästa uppmärksamheten särskilt på det olämpliga uti att
sammanföra ett stort antal unga män och qvinnor vid en anstalt med så isoleradt läge
som Manilla och hvithet ju icke kan undvikas, om Manilla skall blifva seminarium.
De sakna der nästan helt och hållet familjelif och äro på lediga stunder öfvergifna

åt sig sjelfva, de äro äfven för långt aflägsna från staden för att kunna draga någon

fördel af de tillfällen till odling och utbildning, som der erbjuda sig. Jag fäster ock
uppmärksamheten derpå, att då en elev upptages vid ett dylikt seminarium, så bör
det till en början endast vara på prof. Det är på långt när icke det större antalet
lärare, hvilka ega de egenskaper, som fordras för döfstummelärarekallet. Ligger
läroanstalten uti en stad med seminarium eller universitet, så är det lätt för en
person att besöka den så mycket, att han åtminstone sjelf kan döma, om han eger håg
och lust för ett dylikt kall eller ej, innan han helt och hållet lösrycker sig från de förhållanden,
uti hvilka han förut lefvat. När lärarebi]dnings-anstalten ligger så isolerad
som Manilla, låter sig detta svårligen göra. Man kommer dit opröfvad, man intages

och afbryter den bana, på hvilken man förut gått. Om man efter en tids vistelse sjelf

129

finner sig eller varder befunnen olämplig; huru svår blir icke då en återgång, till och
med förödmjukande! Andra kunna ju tro, att orsaken är någon annan, än den är. I
de flesta fall fastnar man på den nya banan, till olycka för sig sjelf och saken, hvars
intresse sålunda sättes på spel. Huru många dylika exempel omtalas icke från den
förflutna tiden! Det bästa vore derföre utan tvifvel, att lärarebildningens medelpunkt
vore förlagd i någon stad med seminarium eller universitet, om möjligt båda delarne.
Här skulle det vara lätt att uppspåra personer, som vore för saken lämpliga. Man
hade derigenom äfven den fördelen, att seminaristerna derjemte kunde bevista föreläsningar
och erhålla annan bildning än den, som bjödes dem i seminariet. I denna
riktning har anordningar varit vidtagna vid institutet i Berlin, och många döfstummelärare
hafva härigenom förvärfvat sig mycken bildning för lifvet.

Men det är nödvändigt att göra fullt klart för sig, hvilka de behof äro, som
man genom upprättandet af en särskild anstalt för lärares utbildande vill tillgodose.
De åtgärder, som vidtagas för en saks ernående, böra alltid stå i rimligt förhållande
till saken sjelf: endast i sådant fall äro de ändamålsenliga. Hvad är det vi nu i detta
fall behöfva? Yi svara: l:o så många lärare, att alla lärareplatser vid den nya organisationens
genomförande vederbörligen må kunna besättas; 2:o ett visst antal årligen,
för att kunna fylla de luckor, som uppstå i den en gång fulltalig vordna lärarekåren.
För det förstnämnda ändamålets vinnande måste extraordinära åtgärder vidtagas i den
riktning Komitén anvisat, då den hos Kong]. Maj:t nu framstäf underdånig anhållan,
att ett provisionel anslag måtte af Riksdagen äskas för lärarebildningens raskare bedrifvande.
Men det är klart, att Komiténs förslag om inrättandet af ett så dyrbart
och storartadt seminarium icke egentligen kan afse afhjelpandet af en tillfällig brist.
Det måste egentligen afse att utbilda det lärareantal, som kommer att fordras för att
årligen rekrytera lärarekåren. Sannt är visserligen, att om Komiténs organisationsplan
konseqvent genomfördes, så skulle här komma att fordras ett enormt antal lärare, men
äfven i sådant fall kunde det frågas, om så storslagna åtgärder vore behöfliga. Nu
är emellertid utbildandet af 5 å 6 lärare årligen fullkomligt tillfyllestgörande. I Norge,
der man beräknat omkring 700 döfstumma i undervisningsåren, har man tänkt på 3 ä 4.
Yidden af uppgiften, som föreligger oss, är alltså i sanning icke stor; svårligen kan
utbildandet af 5 till 6 lärare årligen motivera sådana mått och steg, som Komitén föreslagit.

Vi skola nu se saken från en annan sida. Hvad är det vi behöfva bibringa dessa lärarekandidater,
hvad behöfva de, för att bli dugliga döfstummelärare? Yi svara: det teoretiska
kunskapsmåttet i och för denna sak är jemförelsevis ganska obetydligt och lätt inhemtadt,
hufvudvigten ligger helt och hållet på den praktiska utbildningen Man får icke
glömma, att vi fordra, att desse seminarister redan förut skola vara färdigbildade lärare
för den fullsinnade skolan, de skola hafva inhemtat tillräcklig kunskap för att kunna
undervisa i hvilket ämne som helst, behöfliga insigter i metodik och pedagogik samt
praktisk undervisningsfärdighet. Det speciela, som rör döfstummeundervisningen, är
sedan lätt lärdt, åtminstone det, som är alldeles nödvändigt för en hvar att känna, och

Döfstummeunderv. ovän. ''

130

som är angifvet i do examensfordringar, den af Komitén föreslagna stadgan föreskrifver.
Men hvad som icke är lätt att förvärfva, är den färdighet, jag ville nästan säga konst,
som fordras för att rätt behandla dessa barn, bana sig väg till deras inre, väcka deras
slumrande anlag, intressera dom, sänka sig ned till deras ståndpunkt, för att sedan
draga dem upp till sig. Härför fordras lång öfning, synnerliga anlag, tålamod, kärlek)
konst! Det teoretiska vetandet kan inhemtas ganska väl på ett år, den praktiska
skickligheten förvärfvas endast småningom genom flitiga årslånga öfningar. Jag önskar
derföre icke den teoretiska kursen utsträckt till mer än ett år, det är fullt noo-, och
eleverna kunna under nämnda tid äfven sysselsättas med proflektioner, Indika alltid
höra gå hand i hand med det intellektuela arbetet, om detta skall bära någon frukt.
De böra sedan komma ut i praktisk sysselsättning, få undervisa vid någon äldre lärares
sida, för att, på samma gång de göra nytta, sjelfva vinna öfning och förkofran.

Innan jag går att närmare utveckla mina egna tankar om.lärarebildningen, beder
jag underdånigst få nämna, att något seminarium af ifrågavarande art icke finnes, för
så vidt bekant är, i något annat land. I Norge, vårt broderland, har den der i Nåder
förordnade Komitén icke tillstyrkt Kong]. Maj:t upprättandet af något seminarium.
Till och med i Tyskland, som eger en så rik tillgång på döfstummeanstalter och lärare,
har något sådant icke pröfvats vara behöfligt eller ens ändamålsenligt. Nämnas
bör, att ett förslag, som i mycket erinrar om Komiténs, för icke lång tid tillbaka
framstäldes i Tyskland. I Berlin skulle nämligen inrättas ett stort seminarium för lärarebildningen
eller en döfstummelärareakademi, såsom det heter. Men förslaget fann ingen
genklang bland Tysklands erfarne döfstummelärare. Skarpast kritiserades det af Moritz
Hill i Weissenfels. Doktor Mathias uttalade sig på det bestämdaste deremot. Generalinspektorn
för döfstummeväsendet i Preussen Sasgert yttrar derom i en nyligen utgifven
skrift: »en sådan inrättning skulle endast åstadkomma ensidighet». Men äfven tyska
regeringen afböjde med stor bestämdhet ett dylikt förslag. Dess upphofsman hade vändt
sig till ministern Keller med anhållan att få det föredraget inför regeringen. Efter att
hafva hänvisat till de mått och steg, som redan blifvit vidtagne för denna angelägenhet
i Tyskland (se sid. 18 den historiska afdelningen af Komiténs förslag) yttrar ministern
den 11 Mars 1872 såsom svar följande ord:» dessa anordningar för döfstummelärares
utbildning och pröfning, med hänsyn till förvärfvandet och ådagaläggandet af
behöriga qvalifikationer, hafva hittills bevisat sig vara tillräckliga; äfven behofvet af
lärarekrafter blir genom den vidtagna åtgärden fullkomligt tillgodosedt. Det föreligger
derföre ingen tillräcklig anledning att öfvergifva det sätt, hvarpå man hittills gått till
väga, för att grundlägga en särskild bildningsanstalt för döfstummelärare».

Då en dylik anordning visat sig öfverflödig i det stora Tyskland, huru mycket
mera öfverflödig skall den icke vara hos oss!

Jag beder ock att få fästa uppmärksamheten på den blifvande chefens
ställning vid det föreslagna institutet. De uppgifter, han anses kunna lösa, äro i
sanning utomordentliga. Han skall vara: l:o chef för ett stort institut med vidlyftig
ekonomisk förvaltning samt dessa många barns uppfostrare och, så att säga, fader;

131

2:o chef för Seminariet, der han skall meddela den vigtigaste delen af undervisningen
och leda de praktiska öfningarna; 3:o han skall ordna, leda och sammanhålla undervisningen
vid ett stort talinstitut och vid ett lika mångklassigt teckeninstitut, som skall
komma att uppväxa vid dess sida; 4:o han skall äfven förstå att anordna en lämplig
undervisning för tresinnade, den svåraste af all undervisning; 5:o han skall slutligen
vara inspektor öfver landets alla döfstummeanstalter samt vara redo att afgifva utlåtanden
i de frågor, Kongl. Majtt täckes honom förelägga. Det förefaller mig, som om Komitén
antingen icke tänkt på flere af dessa uppgifters storhet eller ock öfverskattat en enda
persons krafter. Min öfvertygelse är, att man inom de förenade rikenas gränser
fåfängt skulle söka en man, som förmådde lösa alla dessa uppgifter. Det vore
stora uppgifter för tre, ännu mera för en. Visserligen finnes i stadgan föreskrifvet,
att chefen och hans närmaste man skola hafva aflagt filosofie kandidatexamen, men icke
ens härutinnan kan jag finna någon säker borgen för, att det hela skall komma att
lyckas. Jag skattar bildning mycket högt och önskar, att dess gåfvor icke måkomma
att saknas på det område, som här är i fråga, men att endast tvenne personer af hela
döfstummelärarekåren obligatoriskt skola hafva aflagt en viss examen, kan jag icke finna
något skäl att fordra. En viss allmänbildning bör föreskrifvas lika för alla; skulle sedan
göras någon åtskilnad dem emellan, så bör den bero på någon högre examen,
något högre prof i döfstummeundervisningens teori eller någon längre verksamhet i dess
tjenst. Jag har dock icke trott, att mer än en examen skulle vara nödvändig, alldenstund
jag anser döfstummeundervisningen i det störa hela mer såsom en konst än som en vetenskap.
Då den praktiska dugligheten dock alltid måste hvila på ett visst grundlag af
teoretiska insigter, så önskar jag l:o, att de skollärare, som komma in på denna väg
måtte hafva goda kunskaper, samt vara intelligent och bildbart folk; 2:o att äfven
män med studentexamen och något högre akademisk bildning måtte kunna inlockas på
denna väg. Någon viss akademisk examen bör dock icke föreskrifvas; långt drifna fackstudier
kräfvas icke här och torde snarare föra bort från saken än till densamma. De,
som alltför länge sysslat med abstrakta teorier, hafva icke så lätt att nedstiga från sin
höjd och sänka sig ned till den ståndpunkt, derifrån dessa barn måste tagas och upplyftas.
De passa bäst för den lärda skolan, sällan för den abnorma. Den, som skall
bli en skicklig döfstummelärare, måste också komma in på denna väg vid temligen unga
år. Ligger han för länge vid akademien, så blir han lätt för gammal och uttröttad för
att med tillräcklig friskhet öfverlemna sig åt en kallelse, der ett ungdomsfriskt lifligt
sinne så väl behöfves. Men hvad som egentligen misshagar mig i här berörda föreskrift
är, att två platser bildas, hvilka icke skola kunna ernås, jag säger icke af dem,
som icke hafva god humanistisk bildning, utan af dem, som icke aflagt filosofie kandidatexamen.
Då man i allmänhet icke tänkt sig denna examen nödig hvarken förlärare
eller föreståndare, så blir följden den, att dessa platser icke kunna besättas med män
ur den -erfarnare delen af döfstummelärarekåren utan skola sökas utifrån. Att detta
här skulle blifva fallet, är klart, då man tänker derpå, att rektorns plats är af sådan art,
att man mer måste tillse,, att man finner den duglige förvaltaren än döfstummepeda -

132

gogen. Frammanandet af en sådan ställning synes mig i hög grad oklok. Det bör
minst af alla på detta område finnas någon plats, hvilken en man med skicklighet och
duglighet icke skulle kunna ernå, så snart han en gång har kommit in på detsamma.
Föreståndarne i allmänhet böra väljas bland döfstummeskolans veteraner, och särskildt
gäller detta den man, som skall vara chef för lärarebildningen och inspektör. — Häruti
ligger också en ny anledning att aldrig grundlägga så stora och invecklade anstalter,
att man nödgas frångå alla sunda och riktiga regler vid chefsplatsernas tillsättande.

Det bör också noga märkas, att Manilla för framtiden skulle blifva liksom det länge
varit, icke blott tal- utan också teckeninstitut. Uti institutets budget finnas ingå kostnader
upptagna för teckenlinien, ingen lärarekår, ingen lönestat. Uti distrikten hade
Komitén vid uppgörandet af Tab. N:o 5 åtminstone upptagit föreståndare för de fleste
blifvande teckeninstituten, fastän lärarekåren blifvit uteglömd. Uti Tab. N:o 6 äro äfven
föreståndarne utelemnade, och så har det också gått vid Manilla. Der ser man
hvarken föreståndare eller lärarekår för teckenlinien. Intagning skulle ju dock der
ske hvarje år. Klart är ju då, att för hvarje år bildas en teckenklass, och hvarje sådan
klass behöfver sin särskilda lärare, huru stor eller liten teckenklassen ock blir.
Härigenom uppväxer alltså en ny lärarekår, nästan lika stor som den för tallinien
föreslagna. Men icke nog härmed. Skola tecken- och tal-linie skiljas åtminstone så
mycket, att tecknande och talande icke få daglig beröring med hvarandra, så framstår
behofvet af en ny anstalt på en annan plats. Om man nu också tänker sig, att en
sådan plats skulle kunna hyras i Djurgårdsstaden, så är redan detta icke någon obetydlig
sak, då man har att vänta sig en anstalt med 8 klasser. I hvarje fall fordras
särskild ekonomi, särskild vårdare- och tjenare-personal. Och skulle i sådant fall
nämnda teckenlinie kunna vara utan sin egen chef? Inom några få år skulle helt visst
Kong!. Maj:t nödgas inkomma till Riksdagen med Nådig Proposition icke blott om en
ny byggnad utan också om en ny stat för ett nytt ännu osynligt Manilla.

Det äfventyrligaste i hela förslaget torde dock den omständigheten vara, att
man icke med säkerhet vet, om institutet skall få några lärjungar eller ej. Endast
omkring 10 elever, hvilka det är skyldigt att underhålla på grund af donationer, kan
det med full visshet påräkna, och detta antal motsvarar ungefär de tresinnade, för
hvilka Manilla skulle vara en bildningsanstalt. För att få lärjungar, skulle Manilla
institut nemligen söka förmå åtskilliga distrikt att till det öfverlemna sina döfstumma
barn mot det, att distrikten årligen betalade en bestämd öfverenskommen summa. Hela
institutionen synes oss härigenom komma att hvila på en särdeles lös grund. Kunna
också åtskilliga distrikt verkligen förmås till en dylik kompromiss, så kunna de dock
aldrig binda sig för alltid. Slutes öfverenskommelsen åter blott för vissa år, så kommer
Manilla ganska mycket att likna ett hus, som är bygdt på sanden. Mångfaldiga äro
de anledningar, som skulle kunna göra att distrikten tröttna vid kontrakten och önska
bli sjelfständiga. Först och främst torde det icke vara lätt att åstadkomma .en uppgörelse,
hvarigenom förvecklingar kunna undvikas. Vidare bör man besinna, att Manilla
institut är alldeles fritaget från det kontroll, andra institut äro underkastade. Hvilka

133

förvända anordningar som helst kunna der vidtagas, utan att någon éger laglig rätt att
göra anmärkningar.

De ifrågavarande distrikten komme icke att erhålla några representanter i direktionen,
för att kunna öfvervaka sina intressen. Och antag nu,vatt distrikten blefve
missnöjda eller i följd af någon annan anledning t. ex. en större donation, som tillfallit
dem, sjelfva önskade draga försorg om sina döfstumma barn, hvad hade då institutet
att göra? Att nedstämma sina fordringar, att göra eftergift på eftergift för att få
behålla distrikten, vore redan en obehaglig ställning, men ännu värre att stå alldeles
utan elever, ty derigenom upprefves ju hela institutionen. Som andra distrikt inom
eu kort framtid redan måste tänkas hafva byggt och ordnat sitt döfstummeväsen, så
vore ingen ny förbindelse tänkbar, i fall den gamla brötes. Då qvarstår med visshet
icke heller vidare den höga och ärofulla kallelse, hvilken nu bjudes Manilla att öfvertaga,
och genom hvars öfvertagande hon finge det bästa tillfälle att tjena den sak, för
hvilken hon hittills arbetat.

Hvad nu slutligen inspektionen angår, så bör den bindas hvarken vid viss person
eller viss plats. Till inspektör bör den väljas, som är lämpligast och skickligast, och
det är väl möjligt, men icke på förhand afgjordt, att chefen för Manilla just är denne.
Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet bör dervid ega fullkomlig frihet. Jag tror
icke heller, att det vore nyttigt att hafva endast en inspektör. Faran ligger då nära,
att allt blir stöpt i eu enda form. Dessutom synes det mig vara orätt, att ett institut
skulle komma att lemnas utan kontroll, ty inspektörn kan väl icke inspektera sin egen
anstalt. Två inspektörer är det minsta. Jag tror också, att det för Kongl. Maj:t kan
vara mest önskligt, att två personer få tillfälle att yttra sig i sådana frågor, uti hvilka
Kongl. Maj:t önskar höra utlåtande.

Hvad lärarebildningen angår, så bör, enligt min åsigt, den saken ordnas mycket
enkelt, och helst den väg väljas, hvilken man annorstädes pröfvat och funnit tillfyllestgörande.
Komitén har i förslagets historiska afdelning omtalat de anordningar, som
vidtagits i Preussen, och jag har i det föregående påpekat, att man der funnit dem
fullt nöjaktiga. Den norska komiténs förslag går i samma riktning, och jag kan
icke finna, att man i vårt land eger den ringaste anledning att slå in på någon annan
bana. Mitt förslag är alltså i korthet följande: l:o) I hvardera af de båda inspektionsdistrikt,
jag föreslagit, utses en anstalt att blifva lärarebildningens hufvudsakliga säte
och medelpunkt, den anstalt nemligen, som dertill icke blott genom sitt läge och sin
storlek utan också genom der befintliga lärarekrafter anses såsom den lämpligaste.
Derigenom att lärarebildningen kommer att ske på två ställen, undvikes för mycken
enformighet, och en viss täflan uppstår. 2:o) Staten anslår medel till omkring sex stipendier,
af hvilka tre fästes vid hvardera af de båda nyssnämnda anstalterna, samt till
arvoden åt de föreståndare och lärare, som komma att sysselsätta sig med lärarekandidaters
utbildande. 3:o) Två eller tre kandidater, allteftersom behofvet krafvel-, intagas
vid hvardera anstalten, der de erhålla undervisning i de läroämnen, som äro nödiga,
hvarjemte de äfven få åse undervisningen och sjelfva hålla proflektioner under förestån -

134

dårens eller lärares inseende och ledning. 4:o) Hvarje kandidat får behålla stipendiet
högst ett år. Har han under denna tid visat sig ega anlag och gåfvor för kallet, så
rekommenderas han till erhållande af extra lärareplats vid någon af landets anstalter.
I sammanhang härmed torde jag få nämna, att jag just för lärares utbildning och pröfning
anser det vara nödvändigt, att rum lemnas för en mindre extra lärarekår i aflöningsoch
befordringssystomet. Ofvergången från ett seminarium till ordinarie lärare utan
någon förmedling är för hastig. Hvar och en, som åtnjutit stipendium, bör förbindas
att minst ett år arbeta i döfstummeskolans tjenst, så vida plats omedelbart honom erbjudes.
5:o) Sedan han minst ett år varit extra lärare och erhållit godt vitsord från
den styrelse, under hvilken han arbetat, eger han att anmäla sig till examens afläggande.
Examen sker inför en kommission, bestående af: 1) En ledamot, som chefen för Kongl.
Ecklesiastik-departementet utnämner, 2) en af de båda inspektörerna för döfstummeundervisningen;
3) föreståndaren för den anstalt, der lärarebildningen är koncentrerad,
hvilken examinerar. 6:o) De ämnen, uti hvilka examen aflägges, vare de, som uppgifvas
i Komiténs förslag. Tyska språket vare dock valfritt. Vill någon deruti undergå examen,
så får han vitsord häröfver särskildt på sitt betyg antecknadt. 7:o) Platsen för
examen torde väl i allmänhet böra vara lärarebildningsanstalten, så vida icke chefen
för Kongl. Ecklesiastik-departementet annorlunda förordnar. Då emellertid extra lärare
ingått vid teckeninstitutet och tillkännagifver sig för framtiden vilja söka anställning vid
sådant, så bör examen vid något sådant institut afläggas.

Kandidater, som utbildats vid annan anstalt eller på något annat sätt än här
är föreskrifvet, böra ock ega full frihet att anmäla sig till examen, så vida de kunna
förete goda vitsord från någon föreståndare eller personer, på hvilkas omdöme man
kan lita.

Kostnaden för hela denna anordning behöfver icke uppgå mer än till 5 eller
6,000 kronor årligen.

En hvar gör sig vid läsningen af mitt förslag naturligtvis den frågan: hvartill
skall då Manilla användas? Det fordras ett svar på denna fråga, äfven från min ståndpunkt,
Jag tror, att Manilla helst borde användas till blindinstitut. De blinda i vårt
land hafva länge varit, minst sagdt, styfmoderligt behandlade. För närvarande äro de
utan eget hemvist och bo i förhyrd lokal, der de omöjligen länge kunna förblifva.
Märkas bör derjemte, att väl knappt femtedelen af dem, som äro i skolåldern, der kunna
få inträde. Att nya institut måste byggas för de blinda är alltså klart som dagen.
Kongl. direktionen öfver allmänna institutet för döfstumma och blinda har också redan
för två år sedan till Eders Kongl. Maj:t inlemnat underdånigt förslag om uppförandet
af ett nytt blindinstitut. Det var åtföljdt af ritning och kostnadsförslag, hvilket
senare, om jag minnes rätt, uppgick till något öfver 300,000 kronor.

Då de blindas behof alltså är i ögonen fallande, och det är staten ovärdigt att
icke med det allra första sträcka sina omsorger äfven till dem, så må det icke förefalla
någon underligt, att jag tagit i öfvervägande, för hvilkendera parten, de blinda eller
de döfstumma, Manilla för framtiden helst borde bevaras. Frågade man, hvilka äro i

135

det största behofvet, så torde svaret icke vara svårt att gifva, då man vet, att vi hafva
14 döfstummeanstalter i landet, och endast en för de blinda, som nu dessutom är så
godt som husvill. Emellertid är det icke detta, som för mig varit bestämmande. Jag
bär endast önskat Handla en uppgift, som på samma gång den icke är mindre än
det är värdigt en anstalt, som har så stora resurser och så gamla minnen, icke heller
är större än att den med ära må kunna lösas. Jag tror, att Handla eger de väsentligaste
egenskaper, som lordras för att blifva ett godt blind-institut, under det ganska
många anmärkningar kunna göras emot det såsom en uppfostringsanstalt för döfstumma.
Att här ytterligare utveckla denna sak skulle fordra för mycket utrymme: vi erinra
endast det välkända sakförhållandet, att organisationen af blindväsendet måste baseras
på helt andra principer än organisationen af döfstummeväsendet. Att det vore ett slags
misshushållning att öfverlemna ett så skönt läge och en så härlig natur åt personer,
som icke kunna se, såsom Komitén antyder, kan jag icke underskrifva. Äfven den
blinde kan njuta af en skön och härlig natur, fastän han saknar ögonens ljus. Skulle
man göra någon jemförelse, så torde den blinde ännu mer än den döfstumme behöfva
och böra förunnas de förmåner eu härlig natur, frisk luft och göda bad kunna skänka.
Jag kan icke heller finna, att man genom att öfverlemna Handla till de blinda, skulle
bryta mot detta instituts forna bestämmelse. Det var från början blindinstitut likaväl
som döfstummeinstitut, fastän omständigheternas makt sedermera drog det mer åt den
ena sidan än åt den andra. Lärarebildningen, om den ordnas på ett enkelt förståndigt
sätt, skall ingenting förlora derpå, om Handla öfverlåtes åt de blinda. Skall man på
något, annat ställe finna ett läge lika passande för de blinda, med lika stort utrymme,
och skall man der uppföra byggnader, som motsvara dem, man här redan eger, så
skall detta komma att kosta staten ganska mycket. Ett institut passande för de döfstumma
såsom ersättning för Handla, anser jag icke på långt när hvarken så dyrt eller
så svårt att anordna.

Skall emellertid Handla behållas för döfstummeundervisningen, så är den enda bestämmelse
det lämpligen kan och bör fylla, att vara teckeninstitut samt derjemte läroanstalt
för de tresinnade. Derigenom kommer det att väsentligen förblifva, hvad det från
början varit. Om man betänker, att Handla år 1864, sedan nya byggnaden blef färdig,
var afsedt att i sig inrymma 260 elever jemte 15 externer, så vore man frestad att föreslå,
att det borde mottaga alla i landet varande tecknande, hvilka troligen icke komma
att uppgå till nyssnämnda siffra. I den riktningen har Komitén för döfstummeundervisningens
ordnande i Norge handlat, då den föreslagit att statsinstitutet i Trondhjem
skall mottaga alla, som icke kunna undervisas med tal. Handla skulle då blifva teckeninstitut
för hela landet lika väl som Trondhjem. Det är klart, att en sådan anordning
vore för landet billigast, om också åtskilliga grundligare reparationer, kanhända äfven
nybyggnader, måste företagas på platsen. Då jag emellertid icke är vän af stora anstalter,
har jag föreslagit två teckeninstitut, af hvilka Handla skulle bli det ena, nemligen
för Svealand och Norrland. För Götaland borde ett nytt anordnas i Göteborg eller
på någon annan lämplig plats. Kostnaden för 2 institut blir visserligen något större,

136

än om man inskränker sig till ett och låter detta vara Handla; det blir dock i hvarje
fall en obetydlighet, om man jemför det med kostnaden för 11 teckeninstitut, som landet,
om Komiténs förslag följdes, skulle nödgas upprätta.

Då Komitén hos Kongl. Maj:t förordat att redan för nästa Riksdag framlägga
Nådig Proposition angående ett provisoriskt anslag för lärarebildningens skyndsammare
bedrifvande, så har jag dervid endast att uttala min önskan, att redan denna provisoriska
lärarebildning må ordnas i öfverensstämmelse med de grunder, jag framlagt för
lärarebildningen i allmänhet.

Då det är af stor vigt att för framtiden vinna en god och permanent lärarekår,
och då det är ensidigt, att personer med god begåfning och bildning må kunna inlockas
på denna bana, kan jag icke vara fullt belåten med de resultat, till hvilka Komitén kommit
i fråga om lärarnes lönevilkor. Maximibeloppet 1,800 Kronor, vid hvilket en lärare
skulle stadna, är för litet för en man med familj, af hvilken man fordrar, att han skall
egna hela sin kraft åt sitt kall, och som måste vara bosatt i stad. Jag måste derför
yrka på ännu en lönegrad, så att maximum åtminstone må bestiga sig till 2,100
Kronor.

Hvad pensionen angår, synes mig döfstummeläraren jemförelsevis blifva sämre
lottad än folkskoleläraren. Då den senare får beräkna pension efter maximum af sin
lön, så vida han icke öfverstiger 1,000 kronor, så skulle döfstummeläraren endast få
beräkna enligt minimum. Det synes mig med billighetens fordringar öfverensstämmande,
att den senare får beräkna pension åtminstone efter andra lönegraden.

Hvad öfvergångsförslaget beträffar beder jag att få göra följande hemställan:

l:o. Att distrikten må, så fort ske kan, befrias från skyldigheten att draga försorg
om de s. k. tecknande barnens undervisning, för att med desto större allvar och
samlad styrka kunna bereda dem undervisning, för hvilka talmetoden kan användas.

2:o. Att under öfvergångstiden inga barn, som kunna lära tala, före 12 års
ålder måtte beröfvas tillfälle att få undervisning i tal, såvida de kunna och vilja mottaga
sådan. Bestämmelserna angående intagning före 10 års ålder och angående 8-årig
kurs böra icke göras obligatoriska under öfvergångstiden. Detta är ett mål, mot hvilket
vi måste gå säkert och varsamt.

3:o. Att de två af mig föreslagna teckeninstituten, så fort som möjligt är, måtte
upprättas och träda i verksamhet, för att från distrikten mottaga de barn, hvilka icke
kunna lära tala, och för hvilka dessa hafva svårt att anordna ändamålsenlig undervisning.
I dessa institut kunna äfven de barn, som äro fylda 12 år (mellan 12 och 15) och kunna
och vilja genomgå en 6-årig kurs, mottagas. Ofriga barn af denna ålder hänvisas till
de redan af staten upprättade teckenanstalterna att der allt efter omständigheterna, få
genomgå en 2- eller 4-årig kurs. .

4:o. Att de distrikt, hvilka ingen döfstummeskola hafva, så skyndsamt som möjligt
må anordna en sådan. Der läroverkshus icke finnas, böra sådana ännu icke byggas,
förr än man klarare kan se, huru saken gestaltar sig. Till en början kan man lätt
hjelpa sig fram genom att hyra. Om så sker, och de anstalter, som nu finnas, der -

137

jemte uppmuntras att anstränga sig, så skola de utan tvifvel förmå att till undervisning
i sig upptaga de talande barnen. På sådant sätt kommer man redan från början in i
de rätta spåren, och i denna riktning måste man gå, om man någonsin skall komma
ifrån den oreda, som för närvarande är rådande.

5:o. De tre teckeninstitut, hvilka äro afsedda för de enligt hittills gällande feg
varande öfverårige (15—30), bevaras för detta ändamål, men böra utsträcka sin verksamhet
nedåt ända till 12-åringarne, såsom förut antydt är. Gå de längre ned, så
måste de omdanas och ordnas på ett helt annat sätt. Detta vore emellertid både orätt
och obehöflig!, ty barn före 12 års ålder böra i allmänhet intagas i talanstalterna.
Endast i det fall, att öfveråriga icke begagna sig af det dem beredda tillfället till
undervisning, och de två först upprättade anstalterne visa sig vara tillfyllestgörande,
bör den tredje användas för något annat ändamål.

Slutligen anmärkes, att jag icke kunnat finna något skäl att utbyta de gamla
benämningarne teckenmetod, teckenskola, teckenlärare mot de af Komiten föreslagna
nya: skrifmetod, skrifskola, skrifvare. De gamla namnen tillhöra historien, — hafva
för länge sedan hos oss vunnit insteg och förstås väl af de fleste. De nya hafva deremot
i vårt land en annan betydelse, äro tvetydiga och egnade att åstadkomma missförstånd.

Som Komiténs underdåniga förslag, så mycket godt det än i sig innesluter, alltså,
enligt min mening, icke kan antagas i dess nuvarande skick, måste jag yrka, att det
omarbetas i den af mig antydda riktning.

L. G. Lindström.

Döfstuvimeunderv. ovän.

138

Tält. Å.

Reservantens förslag till

l:a Inspektionsdistriktet.

1 -	>			l“3
	. . B	ro	ro	C?
	talet bildb öfstumma läroåldern.	2 g 3 ist o- o Q ro	5 § 3 M- Q-* Qt ro ro ro	ilande elev sfter 80 %.	ilande elev after 75 %.	Föreståndares och lärareper-sonals minimilöner (dock utan minskning i nu inne-hafvande).	Löne- statens slut- summa.	Nuvarande skolor inom distrikten.
1 . ............. .	h-. P P	ro	< ro <-i	ro >-5	ro
! A I. Teekeninstitut. ! Elever från 7 ekonomiska						1 föreståndare..........	.. 4,000
skoldistrikt (se nedan) ... Tillkomst:		78	96			4 lärare å 1,200....... 8 lärarinnor å 800____ 1 extra lärare..........	.. 4,800 .. 2,400 .. 800	12,600		Manilla.
		10	10			1 extra lärarinna .....	.. 600	—

	—	88	106	—	—
\ B. Talskolor.
l:a distriktet.						I. Talskola.
Stockholms stad...............	6	_	_	_	_	1 föreståndare..........	.. 2,500			Tysta skolan
Stockholms län................	21	—	—	—	—	2 lärare ä 1,200______	.. 2,400			i Stockholm.
Södermanlands län............	31	—	—	~	—	2 lärarinnor it 800...	.. 1,600	6,500	—
2:dra distriktet.	58	12	14	46	44	2. Talskola. 1 föreståndare..........	.. 2,500			Persborg.
	18				_		.. 2,400 .. 1,600
Gelieborgs län..................	35	—	—	—	—	2 lärarinnor å 800____	6,500
3:dje distriktet.	53	11	13	42	40	3. Talskola. 1 föreståndare..........	.. 2,500			Örebro.
	34						2,400
Vestmanlands län .............	28	—	—	—	—	2 lärarinnor å 800____	.. 1,600	6,500		Sofielund.
	62	12	15	50	47	4. Talskola.
4:de distriktet.						1 föreståndare.......... 2 lärare å 1,200.......	.. 2,500 .. 2,400
	64	13	16	51	48	2 lärarinnor å 800____	.. 1,600	6,500		Gumpetan.

						5. Talskola.	*
						1 föreståndare..........	.. 2,500
5:te distriktet.						4 lärare & 1,200....... 8 lärarinnor å 800____	.. 4,800 .. 2,400
St. Kopparbergs län..........	71	14	18	57	53	1 extra lärare..........	.. 800	10,500	—	Kal un.
6:te distriktet.						6. Talskola. 1 föreståndare..........	.. 2,500			o
Vesternorrlands län............	32	—	—	—	—	2 lärare 1,200..........	.. 2,400
Jemtlands län.................	24	—	—	—	—	2 lärarinnor å 800-...	.. 1,600	6,500	~	Hernösand.
	56	11	14	45	42	7. Talskola.
7:de distriktet.						1 föreståndare.......... 1 lärare .................	.. 2,500 .. 1,200
Vesterbottens län .............	17	—	_	—	_		.. 800
	9	_	_				.. 600	5,100

	26	5	6	21	20
	390	78	96	312	294			60,709	_

* Skolor, der 8 klasser och intagning hvarje år torde blifva en nödvändighet.

139

distriktsindelning och lönestat.

2:a Inspektionsdistriktet.

	Antalet bildbara dödstimma i läroåldern.	Tecknande elever efter 20 %.	Tecknande elever efter 25 %>.	Talande elever efter 80 %.	Talande elever efter 75 %.	Föreståndares och lärareper-sonals minimlöner (dock utan minskning i nu inne-hafvande).	Löne- statens slut- summa.	Nuvarande skolor inom distrikten.
A. II. Teckeninstitut.
						1 föreståndare...........	4,000
Elever från 7 ekonomiska							. 4,800
skoldistrikt (se nedan)....	—	95	118	—		B lärarinnor å 800.....	. 2,400
						1 extra lärare...........	. 800
						1 extra lärarinna ......	. 600	12,600	—
B. Talskolor.						8. Talskola *.
						1 föreståndare...........	. 2,500
l:a distriktet.						4 lärare h. 1,200........	. 4,800
Östergötlands län.............	70	—	—	—	—	3 lärarinnor ä 800_____	. 2,400
Norrköpings stad..............	5	—	~	—	—	1 extra lärare...........	. 800	10,500	—	—
	75	15	19	60	56
2:dra distriktet.						9. Talskola.
Kalmar läns norra landsting	15	—	—	—	—	1 föreståndare...........	. 2,500
D:o dio södra landsting	37	—	—	—	—	2 lärare ä 1,200........	. 2,400			Hjorted.
Gotlands län...................	13	—	—	—	—	2 lärarinnor å 8UÖ.....	. 1,600	6,500	—
	65	13	16	52	49
3:dje distriktet.
Blekinge län...................	30	—	—	—	—	10 och 11. Talskolor.
1 Kristianstads län..............	33	--	—	—	—	2 föreståndare å 2,500..	. 5,000			Karlskrona.
Malmöhus län.................	43	—	—	—	—	4 lärare å 1,200........	. 4,800
Malmö stad.....................	2	—	—	—	—	4 lärarinnor ä 800.....	. 3,200	13,000	—
	108	22	27	86	Öl	12. Talskola.
4:de distriktet.						1 föreståndarn...........	. 2,500
Jönköpings län................	27	—	—	—	—	2 lärare ä 1,200.......	. 2,400			Rephult.
'' Kronobergs län................	39	—	—	—	—	2 lärarinnor å 800—	. 1,600	6,500	—
	66	13	16	53	50
5:te distriktet.						13. Talskola.
Hallands län ...................	22	_	_	_	—	1 föreståndare...........	. 2,500			Nya Varfvet o.
Göteborgs och Bohus län ...	17	—	—	—	—	2 lärare å 1,200. .....	. 2,400			Haga i Göte-
Göteborgs stad ................	14	—	—	—	—	2 lärarinnor å 800____	. 1,600	6,500	—	borg.
	53	11	13	42	40	14. Talskola.
						1 föreståndare..........	. 2,500
6:te distriktet.						2 lärare ä 1,200.......	. 2,400
	51	10	13	41	38	2 lärarinnor å 800—	. 1,600	6,500	_	Venersborg.
						15. Talskola.
						1 föreståndare..........	. 2,500
7:de distriktet.						2 lärare å 1,200.......	.. 2,400
Skaraborgs län ................	54	11	14	43	40	2 lärarinnor ä 800____	.. 1,600	6,500		—
	1 472	95	118	377	354			68,900	1-	1

140

Tall. B.

Komiténs förslag till lönestat, i enlighet med dess principer utfördt af reservanten
med lönestat äfven för teckenlinien, sedan den utbrutit sig ur tallinien.

»a p		Talande	Lönestat för	Lönestatens	Tecknande	Lönestat för	Lönestatens
B E CO	ff er1 p" 3 P ~ zj ^ O g p c-e- P	efter 80 %.	efter 75 %.	talskolan.	slutsumma.	efter 20 *.	efter 25 %.	teckenskolan.	slutsumm	a.
I	104	83	78	1. Talskola *. 1 föreståndare____ 5,000 1 äldre lärare____ 3,000 7 lärare å 1,500.. 10,500 3 lärarinnor å 1,000 3,000	21,500		21	26	1. Teckenskola . 1 föreståndare..... 2,500 5 lärare å 1,500... 7,500 3 lärarinnorå 1,500 3,000 2. Teckenskola .	13,000	—
II	90	72	68	2. Talskola *. 1 föreståndare...... 3,00() 5 lärare h 1,200.. 6,000 3 lärarinnor å 800 2,400		18	22	1 föreståndare..... 2,500 5 lärare å 1,200... 6,000 3 lärarinnor å 800 2,400	10,900
				11,400	_	16	20	3. Teckenskola *. i föreståndare..... 2,500 4 lärare............. 4,800 3 lärarinnor........ 2,400 1 extra lärare...... 800
in	80	64	60	3. Talskola *. 1 föreståndare...... 3,000 4 lärare............. 4,800 4 lärarinnor........ 3,200		10,500
				11,000	—			4. Teckenskola. 1 föreståndare...... 2,500 3 lärare............. 3,600 1 lärarinna......... 800
IV	66	53	49	4. Talskola. 1 föreståndare..... 3,000 2 lärare............ 2,400			13	17	6,900
				2 lärarinnor........ 1,600	7,000	__
v	78	62	58	5. Talskola *. 1 föreståndare...... 3,000 4 lärare............. 4,800 4 lärarinnor........ 3,200	11,000		16	20	1 föreståndare..... 2,500 4 lärare............. 4,800 3 lärarinnor________ 2,400 1 extra lärare...... 800	10,500
VI	53	42	40	6. Talskola. 1 föreståndare...... 3,000 2 lärare.......... 2,400 2 lärarinnor........ 1,600	7,000		11	13	6. Teckenskola. 1 föreståndare...... 2,500 2 lärare............. 2,400 2 lärarinnor...... 1,600	6,500
VII	105	84	79	7. Talskola * 1 föreståndare...... 3,000			21	26	7. Teckenskola *. 1 föreståndare...... 2,500
				4 lärarinnor ........ 3,200	11,000				4 lärarinnor........ 3,200	10,500	—
Vill	98	78	74	8. Talskola *. 1 föreståndare..... 3,000 4 lärare............. 4,800 4 lärarinnor........ 3,200	11,000		20	24	8. Teckenskola *. 1 föreståndare...... 2,500 4 lärare............. 4,800 4 lärarinnor ....... 3,200	10,500
IX	106	85	80	9. Talskola *. 1 föreståndare...... 3,000 4 lärare............. 4,800 4 lärarinnor........ 3,200	11,000		21	24	9. Teckenskola *. 1 föreståndare..... 2,500 4 lärare............. 4,800 4 lärarinnor........ 3,200	10,500
X	1 56	45	42	10. Talskola. 1 föreståndare..... 3,00C 2 lärare............. 2,40C 2 lärarinnor......... 1,600	7,000		11	14	10. Teckenskola. 1 föreståndare..... 2,500 3 lärare............. 3,600 1 lärarinna......... 800	6,900
XI	26	21	20	11. Talskola. 1 föreståndare...... 3,000 2 lärare............. 2,400 1 lärarinna.......... 800	6,200		5	6	11. Tecke?iskola. 1 föreståndare..... 2,500 2 lärare............. 2,400 1 lärarinna......... 800	5,700
	862	689	648		115,100	—	173	214		102,400	—

* Skolor med 2 klasser och intagning hvarje år.