UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1889:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE

FÖRÄNDRAD LAGSTIFTNING I FRÅGA OM UTGÖRANDE AF

VÅGHÅLLMGSBESVÅRET PÅ LANDET

AFGIFVET AF

DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERADE.

STOCKHOLM. 1881.
KONfiL. BOKTRYCKERIET.

l>. A. NORSTEDT & SÖNER.

INNEHÅLL.

Underdånig skrifvelse----------------------- sid. 1

I. Utländsk lagstiftning............................................................ » 1

II. Historisk öfversigt................................................................ » 16

III. Statistik.........—................................................................... » 38

IV. Lagförslaget..................................... » 74

V. a) Motiv..............................................................................----- » 101

b) Reservationer.................. » 231

Tabeller.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

I underdånig skrifvelse den 14 Maj 1876 har riksdagen, med
förmälan, huru som frågan om sådan ändring i stadgandena rörande
vägunderhållet på landet, att någon skälig lindring i detta besvärs

utgörande kunde jordbruket beredas, vid flera föregående riksmöten
utgjort föremål för representationens öfverläggningår och äfven vid
dåvarande riksdag varit under pröfning, samt att riksdagen, som
ansett billigheten påkalla en dylik ändring, funnit den samma lämpligast
kunna på det sätt åvägabringas, att deltagande i vägunderhållet
i någon viss skälig män ålades all sådan fast egendom, som
nu vore derifrån befriad, äfvensom med fastighet förenad industriel
rörelse jemte grufvor, men att för ett tillägg till gällande lag i denna
syftning dock torde erfordras eu noggrannare utredning af hithörande
förhållanden, än som under riksdagens jemförelsevis korta sammanvaro
kunnat åstadkommas, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
uppdraga åt en kommitté att utreda ej blott i hvad mån och på
hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet måtte kunna åläggas
bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fast egendom,
som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom
grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan ock
livilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen
skulle medföra samt derefter låta utarbeta och till riksdagen aflåta
nådigt förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets
utgörande å landet.

Med nådigt bifall till riksdagens berörda underdåniga framställning
uppdrog Eders Kongl. Maj:t åt en kommitté att verkställa den
af riksdagen ifrågastälda utredning och utarbeta förslag till förändrad
lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt förordnade till ordförande i denna kommitté undertecknad
Ehrensvärd samt till ledamöter undertecknade de Maré, Berg, Ericson,
von Ekensteen och Jan Andersson, jemte bruksegaren Th. Svedberg,
kammarherren, kommendören af Eders Kongl. Maj:ts Vasaorden in.
m. grefve Nils Gustaf Alexander Sparre och häradshöfdingen Justus
Nathanael Freding. Sedan beinälde Svedberg med döden afgått samt
Sparre och Freding på begäran erhållit entledigande från det dem
anförtrodda uppdraget, täcktes Eders Kongl. Maj:t dels till ledamöter
förordna, i stället för Svedberg, undertecknad Reutersvärd och, i

III

stället för Freding, undertecknad Westin, och dels förklara, att annan
ledamot i grefve Sparres ställe icke komme att förordnas.

Kommitterade, hvilka jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift
första gången sammanträdde i Stockholm den 30 November
1876, dervid till kommitterades sekreterare antogs vice häradshöfdingen
Frans Almén, fingo då från Eders Kongl. Maj:ts civildepartement
emottaga dels riksdagens ofvannämnda underdåniga skrifvelse
den 14 Maj samma år och dels en underdånig framställning från
Norrbottens läns landsting i fråga om vidtagande af en rättvisare
fördelning af väghållningsbördan inom samma län; och få kommitterade,
hvilkas sammanträden, med längre eller kortare afbrott för
nödiga utredningar och redaktionsarbeten, fortgått från första sammanträdet
intill denna dag, härhos underdånigst öfverlemna sitt betänkande,
som i särskild afdelning innehåller förslag till ny lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, för hvars hufvudgrunder
kommitterade, med hänvisning till den utförligare motivering,
som åtföljer lagförslaget, anhålla att här få i korthet redogöra.

Enligt samma förslag, som endast afser allmän väg på landet, *
hvarmed förstås den väg som för allmänna samfärdseln pröfvas nyttig
och nödig vara, indelas sådan väg i två klasser, nemligen

a) landsväg och

b) bygdeväg.

Till den förra klassen hänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller
ett län med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att
förbinda något härad i dess helhet eller till väsendtlig del med
stad, större hamn- och lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförligt
ställe.

Till den senare klassen räknas väg af förenämnda beskaffenhet,
men som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör
till landsväg hänföras, så ock väg härad eller socknar emellan,
kyrko- och tingsväg eller annan med dessa jemförlig väg.

Under den senare klassen äro således de förra socknevägarne
inbegripna.

Rörande anläggning af ny väg besluter Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
såsom förr, dock efter landstingets hörande.

I„ fråga om byggande och underhåll af väg när mark är bar
utgör hvarje län eller, der län är i särskilda landstingsområden fördeladt,
hvarje sådant område, med undantag af städerna, en gemensamhet
för sig.

Beträffande skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg,
bro och färja hafva kommitterade sökt att i största möjliga mån
tillämpa de åsigter, riksdagen i sin ofvan åberopade underdåniga
skrifvelse uttalat, dervid kommitterade dock, med afseende å dels
svårigheten att i lag bestämma hvad som skulle förstås under uttrycket
»med fastighet förenad industriel rörelse», dels ock det förhållande,
att strängt taget all industriel rörelse för sin verksamhet
är mer eller mindre beroende af bruket af fast egendom, ansett sig
bäst motsvara riksdagens mening, om den mindre industrien fritoges
från skyldigheten att i besväret deltaga. Likaledes hafva kommitterade
ansett fast egendom af mindre värde böra från besväret undantagas.
I följd af dessa åsigter har skyldigheten att bygga och underhålla
allmän väg, bro och färja ålagts

all i mantal satt jord med undantag af äldre lotshemman;
frälseränta;

hvarje annan jordbruksfastighet hvars taxeringsvärde uppgår till
minst 400 kronor;

all annan fastighet, hvarför bevillning efter art. II bevillningsstadgan
till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår till
minst 400 kronor, äfvensom staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar,
jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf inkomst
dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till nyssnämnda belopp; och
inkomst som uppgår till minst 1,000 kronor och hvarför bevillning
efter art. II bevillningsstadgan till staten utgår; dock med
undantag för inkomst af

a) kapital;

b) kanal, jernväg och annan farväg;

c) aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän
eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,
gratifikation, lifränta och undantagsförmån; och

d) arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.

Vägunderhållet in natura skall fortfarande såsom hittills utgöras

af den i mantal satta jorden, hvaremot öfriga i väghållet deltagande
beskattningsföremål skola dertill bidraga med penningar, hvilka ingå
till en för hela landstingsområdet gemensam vägkassa.

Denna kassa förvaltas af en utaf landstinget utsedd vägstyrelse,
och landstinget fastställer årligen det belopp, som skall såsom vägskatt
uttaxeras på de dertill skyldiga beskattningsföremål, enligt
grunder, för hvilka nedan redogöres.

Kostnaden för anläggning af ny väg, omläggning af gammal väg,
äfvensom underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning,
bestrides ur vägkassan. Likaså kostnaden för anskaffande och underhåll
af färja och större bro.

Egarne och brukarne af den i mantal satta jorden skola fullgöra
natura-underhållet efter en ny grund, som benämnes vägmantal och
motsvarar medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt mantal inom landstingsområdet.
Natura-underhållet skall fördelas på härad eller andra
lämpliga distrikt, och de härad eller distrikt, som erhålla större vägunderhåll
än som svarar mot deras sammanlagda vägmantal, erhålla
ersättning i penningar af de distrikt, som tilldelats mindre vägunderhåll
än som efter deras vägmantal på dem sig belöper. Inom distrikten
delas vägunderhållet på rotar och hemmansnummer, hvaremot
åbor å samma hemman må, om de så för godt finna, sins emellan
dela vägen. Afsides liggande hemman, som ej lämpligen kunna till
vägunderhåll in natura indelas, få bidraga med penningar, som ingå
till hemmansegare eller brukare inom samma distrikt.

För bestämmande af ej mindre de bidrag, som af andra beskattningsföremål
än den i mantal satta jorden skola till väghållet utgöras

än ock de ersättningar, som utaf afsides liggande hemman skola utgifvas,
uppskattas af en särskild nämnd den på ett vägmantal belöpande
årliga kostnaden för underhållet sommartiden af väg, som
ingått i vägdelning, vid hvilken uppskattning skäligt afseende skall
fästas så väl å ortens pris på dagsverken och körslor, som ock derå
att de till vägunderhåll in natura skyldige i allmänhet äro i tillfälle
att med egna arbetare och dragare fullgöra arbetet å tider som för
dem finnas lämpliga.

Ur vägkassan bestridas utgifter för, bland annat,
byggande af ny väg, större bro och färja;
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;
underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;
underhåll af bro, som från vägdelning undantagits samt af
färja; och

ny vägdelning.

Kostnaderna härför hafva hittills utgjorts af den i mantal satta
jorden, och befrielsen derifrån är således direkt lindring för samma
jord, utom den som ytterligare beredes genom uppkommande öfverskott
i vägkassan, hvarom här nedan förmäles.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela landstingsområdet
belöpande väghållningskostnad, hvarmed förstås dels kostnaden för
underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning
och dels alla de utgifter, som ur vägkassan skola bestridas, enligt
fas-tstäld utgiftsstat fördelas på samtliga i väghållet deltagande beskattningsföremål,
efter den bevillning, som enligt art. II bevillningsstadgan
till staten af dessa beskattningsföreinål utgöres, eller, der
bevillning ej erlägges, efter det belopp, som, i fall bevillning utgå
skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarar, dervid
dock iakttages,

A) under de första femton åren efter det lagen trädt i gällande
kraft:

a) att den i mantal satta jorden vid fördelningen ingår för hela
sin bevillning eller motsvarande belopp;

VII

b) att annan jordbruksfastighet ingår för 6/10 af sin bevillning
eller motsvarande belopp;

c) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller menigheter
tillhöriga allrnänningsskogar samt frälseränta, ingår endast för
7i0 af sin bevillning eller deremot svarande belopp; och

d) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår allenast
för 3/20 af sin bevillning;

B) efter förloppet af nämnda femton år:

a) att jordbruksfastighet vid fördelningen ingår för hela sin bevillning
eller motsvarande belopp;

b) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller
menigheter tillhöriga allrnänningsskogar samt frälseränta, ingår för
5/io af sin bevillning eller deremot svarande belopp; och

c) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår för
5/20 af sin bevillning.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden räknas den i
mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll in
natura, som jorden åligger, och påföres den samma således icke någon
vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål äro tillräckliga
till bestridande af utgifterna ur vägkassan, hvaremot öfverskottet
i vägkassan, som endast kan uppstå derigenom, att den i
mantal satta jorden utgör natura-underhåll för större värde, än som
motsvarar dess andel i hela vägskatten, icke får utdelas till egarne
eller brukarne af den i mantal satta jorden, utan skall för åstadkommande
af bättre vägar användas i främsta rummet till de sammas
grundförbättring och, i den mån det härför ej erfordras, till direkt
underhåll medelst vägkassan af väg, som vid delning för sådant afseende
undantages från natura-underhåll af den i mantal satta jorden.

Vinterväghållningen hafva kommitterade icke ansett sig kunna
föreslå såsom en landstingsområdets gemensamma angelägenhet, utan
är detta besvär ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nuvarande
lag, dock med den vigtiga förändring att dertill skola bidraga
alla de beskattningsföremål, som i sommarväghållet deltaga

VIII

efter derför gällande grunder; och har åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inrymts rätt att, om i en eller annan ort andra anordningar
för vinterväghållningen pröfvas lämpliga, än de som i lagen
föreskrifvits, derom förordna.

Koinmitterades förslag förutsätter för sitt genomförande nya
vägdelningar öfver hela riket, och kommitterade hafva rörande vägdelning
föreslagit nya bestämmelser, af hvilka här endast anmärkes:

att vägdelningen skall omfatta hela landstingsområdet;

att, innan sj elfva delningen af vägen vidtager, alla hufvudgrunder
för delningen skola vara genom laga kraftegande beslut afgärda; att

vissa vägdelningsgrunder pröfvas direkt af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande men andra deremot afgöras af förrättningsmännen
och endast genom besvär kunna dragas under Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes pröfning, samt att.i båda fallen före sådan pröfning
landstingets yttrande inhemtas; och

att kostnaden för den första vägdelningen efter lagens tillämpning
skall bestridas af staten men för derefter skeende vägdelningar
ur vägkassan utgå.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfvervakar vägarnes behöriga
underhåll sommar- och vintertid samt vidtager derför erforderliga
åtgärder.

Beträffande sommarväghållet utöfvas närmaste tillsynen öfver
vägväsendet af en väginspektör, som för ett eller flera landstingsområden
förordnas af Eders Kongl. Maj:t samt aflönas af staten.
Dessutom utgöres vägpolisen af länsmannen inom hans tjenstgöringsdistrikt
samf inom hvarje rote af rotemästare, som tillsättes af kronofogden
och hvilkens befattning skall utgöra ett nytt ej aflönadt
menighetsbestyr.

Vinterväghållet kontrolleras särskildt af snöplogfogdar, hvilkas
befattning gjorts obligatorisk, i stället för att förut hafva varit beroende
på ploglagens derom fattade beslut.

I fråga om rättegången är stadgadt, att alla frågor om öfverträdelser
af lagen tillhöra allmän domstols pröfning; att en hvar
eger å slik öfverträdelse tala; samt att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut rörande vägväsendet ej må öfverklagas, med
undantag för frågan om anläggning af ny allmän väg och urskiljande
af vägens egenskap af lands- eller bygdeväg, hvilken fråga fullföljes
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Frågan om säteriernas i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län
deltagande i väghållningsbesväret är, på grund af gällande lag och
adliga privilegierna, gjord beroende på de överenskommelser derom,
som med egarne kunna träffas.

De af några kommitterade yttrade särskilda meningar äro lagförslaget
bilagda; och varda riksdagens skrifvelse af den 14 Maj 1876,
äfvensom Norrbottens landstings ofvan omförmälda framställning härhos
underdånigst återstälda.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda
Stormägtigste, Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

ALB. EHRENSVÄRD.

Gustaf de Make. Lars Berg. Carl Ericson. Fr. Ekensteen.
Jan Andersson. Patric Reutersvärd. Henr. Westin.

Stockholm den 14 December 1880.

Frans Almén.

Utländsk lagstiftning.

Genom benägen medverkan af Sveriges sändebud i utlandet hafva kommitterade
erhållit begärda upplysningar rörande väglagstiftningen i andra länder;
men enär dels, såsom i Tyskland, hvarest sedan århundradets början pågått förarbeten
till en genomgripande reform i vägväsendet, lagstiftningen i ämnet icke
hunnit slutligen genomföras och afslutas, dels ock förhållandena i flera länder
så föga öfverensstämma med de hos oss rådande, att en redogörelse för vägväsendet
derstädes endast skulle utan motsvarande nytta göra detta betänkande
allt för vidlyftigt, hafva kommitterade ansett samma redogörelse böra inskränkas
till förhållanden och hufvudsakliga bestämmelser rörande väghållningen i Norge,
Danmark och England.

Å) Norge.

Gällande bestämmelser om Norges offentliga vägväsende finnas i lagen
angående vägväsendet af den 15 September 1851 jemte eu tilläggslag till denna
af den 12 Oktober 1857. Dessa bestämmelser sönderfalla i följande hufvudaf
delningar:

i:o.

Om vägarnes klassifikation ock anläggning.

Jemlikt väglagen indelas de offentliga vägarne i följande två klasser:

a) Hufvudvägar, hvartill räknas de vigtigare bland de vägar, som förbinda
Norge med Sverige, ett stift med ett annat, ett amt med ett annat, som föra
från en stad till en annan eller tjena ett amt, fögderi eller sorenskriveri
(domsaga) antingen i dess helhet eller till en väsendtlig del såsom väg till stad
eller lastageplats.

b) Bygdevägar, hvartill räknas alla öfriga vägar, som det anses nödigt att
underordna offentlig förvaltning och tillsyn, deribland sådana vägar, som af Kom;s

uti. any. Väghållningsekyldighet.

handlas under föregående moment men icke äro bland hufvudvägar upptagna,
äfvensom kyrkovägar, tingsvägar och dylika.

Anläggning af nya hufvudvägar och omläggning eller igenläggning af äldre
hufvudvägar skall jemlikt lagen bestämmas af Konungen, sedan vederbörande
amtformandskabs betänkande inhemtats och, för så vidt ny anläggning eller omläggning
angår, sedan dertill nödigt penningeanslag beviljats. Rörande arbetets
utförande förordnar Konungen; dock kan amtmannen med amtformandskabets
samtycke föranstalta om sådana mindre betydliga omläggningar, som han finner
ändamålsenliga.

Anläggning af nya och omläggning af äldre bygdevägar föranstaltas af
amtmannen, sedan samtycke dertill meddelats af vederbörande kommunstyrelse.
Ingen bygdeväg må igenläggas, utan att samma styrelse derom fattat beslut, som
af amtmannen godkännes.

Med hänsyn till klassifikationen bestämmer lagen, att den af Konungen
före lagens utgifvande faststälda klassifikation af de offentliga vägarne fortfarande
förblifver gällande, derest icke förändringar deruti ske jemlikt ofvan
anförda bestämmelser.

Om anskaffandet af medel till vägarbeten bestämmer lagen följande:

Anläggning af nya hufvudvägar eller omläggning af äldre sådana emellan
Norge och Sverige (mellanriksvägar) bekostas med dertill af stortinget anslagna
medel.

Anläggning af andra nya hufvudvägar eller omläggning af äldre sådana
bekostas i allmänhet af det eller de amt, hvarigenom vägen leder, nemligen af
hvarje amt för dess del af vägen. Skulle utgifterna härvid i sin helhet eller
delvis anses blifva allt för tryckande för vederbörande amt, förelägges saken
stortinget för anvisande af nödiga medel ur statskassan, antingen såsom direkt
anslag eller såsom förskott mot återbetalning genom uttaxering på rikets »matrikelskyld»
(skattegrunden för jord) samt genom bidrag från städerna och
lastageplatserna, efter det förhållande emellan dessa å ena sidan och landtdistrikten
på den andra samt mellan de särskilda städerna och lastageplatserna
inbördes, som af hvarje storting bestämmes.

Anläggning af nya eller omläggning af äldre bygdevägar skall i allmänhet bekostas
af det eller de »formandskabsdistrikt» hvarigenom vägen leder, nemligen
af hvarje distrikt för dess del af vägen. Skulle utgifterna härvid, efter formandskabets
pröfning, blifva för tryckande för distriktet, göres framställning
till amtformandskabet om nödigt understöd af amtets vägkassa.

Med hänsyn till sättet, hvarpå nödiga medel anskaffas, uppställer lagen
alltså följande tre klasser af vägar:

l:o mellanriksvägar, hvilka bekostas af statskassan;

2:o allmänna hufvudvågar, hvilka i allmänhet skola bekostas af vederbörande
amt och endast undantagsvis med understöd af statskassan; och

3:o bygdevägar, hvilka bekostas af formandskabsdistriktet, i vissa fall dock
med understöd af amtet.

Beträffande denna indelning är dock att märka följande:

Vid l:o. Utom mellanriksvägar finnes äfven en del andra vägar, hvilkas anläggning
eller omläggning bekostas uteslutande af statskassan, utan att härom
finnes någon uttrycklig bestämmelse i väglagen. Sådana äro i främsta rummet
de vägar, som anläggas öfver högfjellen och af hvilka åtminstone en del äro
anlagda uteslutande med statsmedel, antagligen af den orsak, att man har funnit
det obilligt att ålägga amten utgifter för anläggning af vägar genom så afsides
liggande trakter som högfjellen. På sätt här nedan närmare skall visas, inrymmer
väglagen uttryckligt medgifvande att öfverflytta utgifterna för underhåll
af afsides liggande vägstycken på statskassan; och då denna bestämmelse
är tillämpad på högfjellsvägarne, har man antagligen häruti funnit anledning
till att låta den samma gälla äfven i fråga om sådana vägars anläggning.

Vidare är i Finnmarkens amt och särskildt i Syd-Varanger (den söder om
Varangerfjorden belägna landsträcka) tillämpadt och kommer att fortfarande
tillämpas ett system af vägar, som anläggas uteslutande af staten.

Vid 2:o. På sätt anfördt är förutsätter väglagen, att anläggning och omläggning
af allmänna hufvudvägar i regel skall bestridas af vederbörande amt
och att det endast i undantagsfall kan blifva fråga om understöd af statskassan.
Denna bestämmelse, enligt hvilken byggandet af dessa vägar åtminstone företrädesvis
är en ämtkommunerna åliggande skyldighet, har emellertid aldrig varit
tillämpad, utan anläggningar af nya och omläggningar af gamla hufvudvägar
hafva deremot alltid, åtminstone efter väglagens utgifvande, ombesörjts af staten,
under det att utgifterna härför i allmänhet blifvit bestridda af staten och vederbörande
distrikt i förening.

Vägbyggnadsväsendet förestås, hvad hufvudvägarne angår, för hela riket af
en vägdirektör, som lyder under departementet för det indre och under hvilken
de särskilda arbetena, äfven de som utföras uteslutande för statskassans räkning,
besörjas genom dertill antagne ingeniörer.

Hvart tredje år framlägges för stortinget förslag till plan för de vägarbeten,
som under nästkommande tre år böra komma till utförande i hela riket,
till hvilka arbeten då nödiga medel beviljas af hvartdera af periodens tre storting
med en tredjedel för hvarje gång. Anslaget gifves i den form, att en viss
summa fastställes att af statskassan utgifvas, hvaraf en del bestämmes till åter -

bärande dels genom uttaxering på rikets matrikelskyld med ett visst belopp på
»skylddaler», dels af rikets städer och lastageplatser, efter en fördelning emellan
dem enligt förhållandet emellan medeltalen af hvarje stads och lastageplats
brandförsäkringssumma, folkmängd och införseltull, hvaremot återstoden upptages
såsom direkt utgift ur statskassan. Med huru stor andel hvar och en af
dessa tre (statskassan, matrikelskylden och städerna) skola bidraga till den fond,
som på detta sätt uppkommer (den allmänna vägfonden), bestämmes af stortinget
för hvarje gång. För öfrigt har likväl understundom åt statskassan förbehållits
återbetalning, genom taxering på matrikelskylden och af städerna, af
hela anslagssumman, hvaraf i så fall matrikelskylden i allmänhet bestridt tre
fjerdedelar och städerna en fjerdedel.

Utom hvad distrikten på detta sätt komma att utgöra till vägväsendet blifver
för hvarje särskild!, till utförande bestämdt arbete i regel stadgadt såsom vilkor,
att en viss qvot af de med det samma förenade utgifter skall öfvertagas af
vederbörande distrikt. Denna qvot, som efter omständigheterna bestämmes olika,
såsom till hälften, en tredjedel, en fjerdedel eller ännu mindre, skall alltså, innan
ifrågasatt anläggning kan komma till utförande, i behörig ordning till utgifvande
beslutas, antingen af vederbörande formandskabsdistrikt, stad, eller af
amt, eller också af distrikt och amt i förening, allt efter som de derom enas,
hvarefter beloppet skall inbetalas på vissa terminer, som fastställas af departementet
för det indre, för att användas till bestridande af arbetsutgifterna i förening
med de egentliga vägfondsmedlen. Vidare åligger det i allmänhet äfven
distrikten att ej mindre utgifva ersättning för förvärfvande af grunden till vägar,
som anläggas för den allmänna vägfondens räkning, än äfven bestrida kostnaden
för uppförande af stängsel vid sådana vägar.

Slutligen må det i sammanhang härmed också anmärkas, att det vid anläggning
eller omläggning af hufvudvägar, hvartill utgifterna till någon del bestridas
af vederbörande amt, åligger brukarne af matrikulerad jord i de distrikt,
genom hvilka vägen leder, förpligtelse att i förhållande till gårdarnes matrikelskyld
förrätta vägarbete efter tillsägelse utan betalning från en till tjugufyra
dagar (det så kallade pligtarbetet), dock så att ingen brukare ålägges arbeta
mera än tolf dagar hvarje sommar.

Förhållandet emellan brukarne med hänsyn till antalet af arbetsdagar bestämmes
af amtmannen, sedan vederbörande kommunstyrelses betänkande inhemtats.

Vid 3:o. Ehuru väglagen förutsätter, att bygdevägarne skola bekostas af
vederbörande distrikt, i fall af behof med bidrag af amtet, hafva likväl vid särskilda
tillfällen också till bygdevägsanläggning beviljats medel af den allmänna vägfonden.

Vid anläggning eller omläggning af bygdevägar lemnas pligtarbete på samma
sätt som vid hufvudvägarne, antingen dertill gifves bidrag af amtet eller icke.

2:o.

Om vägars underhåll.

Underhållet af färdiga vägar, så väl hufvud- som bygdevägar, fullgöres i
allmänhet genom arbete in natura utaf brukarne af matrikulerad egendom i det
eller de distrikt, hvarigenom vägen går, och för öfrigt, hvad hufvudvägarne
angår, på vederbörande amts och, hvad bygdevägarne beträffar, på vederbörande
distrikts bekostnad. Amten och distrikten skola alltså bestrida den del af underhållet,
som icke kan utgå genom arbete in natura, såsom anskaffandet af slagen
sten, bromateriel m. m. I öfrigt kan vederbörande kommunstyrelse med amtmannens
begifvande bestämma, att natura-arbetet i sin helhet eller delvis skall
bortfalla samt vägarnes underhåll i öfverensstämmelse dermed bestridas genom
penningebidrag. Befinnes något vägstycke vara så afsides liggande eller så
svårt att underhålla, att det skulle pålägga vederbörande formandskabsdistrikt
oproportionerlig tunga, framställes till amtsformandskabet, huru vida vägstycket
i sin helhet eller delvis skall underhållas på amtets bekostnad. Om amtsformandskabet
icke samtycker härtill, och vägstycket hör till hufvudvägarne, kan saken
af amtmannen hänskjutas till Konungens afgörande. Likaledes kan, när sådant
vägstycke hör till hufvudvägarne och utgiften för dess underhåll antages komma
att blifva för tryckande för hela amtet, utgiften beviljas antingen förskottsvis
eller direkt ur statskassan.

Med stöd af denna sistnämnda bestämmelse har man, såsom förut anmärkts,
öfverflyttat utgifterna för underhållet af högfjellsvägarne på statskassan; dock
har detta antagligen endast tillämpats på de högfjellsvägar, som äro anlagda
på statskassans bekostnad, vid hvilket förhållande också underhållet bestrides
af denna, utan att natura-arbete kräfves af brukarne utaf matrikulerad jord i
angränsande kommun. Om underhållet af mellanriksvägar innehåller lagen ej
någon särskild bestämmelse, men praxis är, att de närmast riksgränsen liggande
delar af de samma underhållas på statskassans bekostnad, utan natura-arbete af
brukarne, när de leda genom så afsides liggande trakter, att underhållet skulle
blifva för tryckande för distrikten; hvaremot i annat fall mellanriksvägarne
underhållas såsom andra hufvudvägar.

De för statens räkning anlagda vägar i Finnmarkens amt underhållas icke
på statskassans bekostnad.

Med hänseende till det brukarne af matrikulerad jord åliggande naturaarbete
för offentliga vägars underhåll är hvarje formandskabsdistrikt indeladt

i rotar, af hvilka en hvar tilldelas ett eller flera stycken af de genom distriktet
ledande vägar.

Der, hvarest icke den äldre roteindelningen förblifvit gällande, skall indelningen
jemlikt lagen bestämmas af amtmannen, sedan vederbörande kommunstyrelses
yttrande derom inhemtats. När på detta sätt en ny roteindelning är
bragt till stånd, kan förändring deruti icke ega rum förr än efter tjugu års
förlopp, med mindre det blifver nödvändigt på grund af nya vägars anläggning
eller äldre vägars igenläggande. Skulle ett distrikt finnas vara för
hårdt betungadt med underhållsarbete i förhållande till angränsande distrikt,
utjemnas förhållandet på det sätt, att en eller flere rotar af de angränsande
distrikten inom samma amt underkastas vägarbete i förstnämnda distrikt, för
hvilket ändamål nödiga bestämmelser meddelas af amtmannen och amtsformandskabet
eller, i händelse af tvist emellan dem, af Konungen. Hvarje rotes vägstycke
fördelas emellan samtliga matrikulerade bruk (hemman) i roten, så att
hvarje bruk får sin tillmätta del af det samma att underhålla; och skola för detta
ändamål, för så vidt icke den äldre indelningen förblifvit gällande, nödiga bestämmelser
härom fattas af rotens brukare sjelfva. När detta skett, må ingen
förändring deruti försiggå förr än efter tjugu års förlopp, så vida icke ny roteindelning
gör den nödvändig. Vid vägstyckenas fördelning emellan brukarne
skall förnämligast gårdarnes matrikelskyld läggas till grund. För öfrigt skall,
så vida den roten tillagda vägsträckning är af olika beskaffenhet i afseende å
underhållet, hela sträckningen indelas i klasser, så att en viss väglängd i den
ena klassen kommer att motsvara en viss mindre väglängd i den andra. Om
något distrikt eller någon gård är så afsides belägen, att vederbörande brukare
icke anses böra fullgöra natura-arbete, skall i stället derför betalas ett visst
årligt penningebidrag, hvars storlek bestämmes af amtmannen och amtsformandskapet
eller i tvistiga fall af Konungen, och som tillfaller amtsvägskassan eller
distriktskassan, allt efter som vägen är hufvud- eller bygdeväg.

Alla amtet eller formandskabsdistrikten åliggande utgifter till vägväsendet,
så väl till anläggning som till underhåll af vägar, skola jemlikt lagen uttaxeras
på vederbörande amts eller distrikts matrikelskyld.

Med underhållet af de offentliga vägarne har statens vägstyrelse (vägdirektören
och hans ingeniörer) ingen befattning, hvaremot allt, som angår vägunderhållet,
äfven af de för statskassans räkning byggda vägar, besörjes af amtmännen,
en hvar för sitt amt, dervid desse biträdas dels af amtsingeniörer och
väginspektörer, hvilka anställas af amtmännen, dels af länsmännen; hvarförutan
i hvarje rote bland medlemmarne af den samma, af amtmannen förordnas en
rotemästare. Af amtsingeniörerna förestås i allmänhet anläggningen af äfven

bygdevägar inom amtet, åtminstone i hvarje fall, då dessa anläggas med bidrag
af amtets vägkassa.

En hvar, hvilken underhållet af ett vägstycke åligger, är förpligtad att hålla
detta i försvarligt skick; dock skall nödigt sprängningsarbete utföras antingen
för amtets eller formandskabsdistriktets räkning, efter som vägen är hufvudeller
bygdeväg. Har ett vägstycke genom jordras, öfversvämning eller dylikt
så skadats, att iståndsättandet skulle blifva för tryckande för den enskilde brukaren,
skall vägstycket repareras af en eller flere af de angränsande rotarne.
En gång om året, i allmänhet om våren, strax efter vårarbetets fullgörande,
skall hvarje rotes manskap uppbådas till allmänt vägarbete; dock kan sådant
arbete äfven påbjudas af amtmannen, när vägarne vår eller höst tarfva förbättring.
Om eljest brister skulle förefinnas på enskilda vägstycken, skola vederbörande
brukare bevisligen underrättas derom och dem åläggas att inom viss
tid hafva bristerna afhulpna. Om vintern äro brukarne i hvarje rote förpligtade
att samfäldt förrätta snöplogning och annat vintervägs arbete på rotens vägstycken,
när behofvet så kräfver. Vägstyrelsen är dessutom berättigad att, när sådant
anses för den allmänna samfärdseln gagneligt, genom de närmast liggande rotarne,
skotta och i fargilt stånd försätta de vintervägar, som ligga utanför de
offentliga sommarvägarne.

3:o.

Om vägars beskaffenhet samt om afstående af jord m. m. till väganläggning.

Nya hufvudvägar skola i allmänhet anläggas med 8 och bygdevägar med
6 alnars bredd emellan dikena (en norsk aln = 2,n fot svenskt mått). Dock
kan Konungen, hvad hufvudvägarne angår, tillåta bredden inskränkas till 6 alnar
eller, under särskilda förhållanden, till och med till en mindre bredd, likasom
för bygdevägarne en mindre bredd än 6 alnar kan beslutas af kommunstyrelsen
med amtmannens bifall, likväl så att den i intet fall må vara under 4 alnar.
Om bredden af broar gäller det samma som om vägarne. Alla vägar skola vara
försedda med diken, der sådana icke af vägstyrelsen anses obehöfliga.

En hvar är förpligtigad att mot ersättning afstå nödig jord till vägars anläggning,
omläggning eller utvidgning och att underkasta sig att så väl härtill,
som till vägars underhåll grus m. m. tages å hans egendom. I brist af godvillig
öfverenskommelse bestämmes ersättningen genom värdering. Ersättning
för jord till vägar tillfaller jordegaren; men om egendomen med laglig åtkomst
brukas af någon annan, skall egaren till brukaren under dennes besittningstid
utgifva fyra procent årligen af ersättningsbeloppet.

4:o.

Om Yägväsendet i städerna och lastageplatserna på deras grund.

Anläggning af nya eller förändring af äldre vägar på städernas grund skall,
så vida icke anslag dertill beviljas ur allmänna vägfonden, bestridas ur stadskassan.
I förra fallet utföres arbetet på samma sätt som vid anläggning af
hufvudvägar i landtdistrikten. I senare fallet deremot besörjer stadens kommunalstyrelse
utförandet.

Hvarje stad skall utom sina egna gator underhålla de öfver dess grund
ledande vägar, som stöta till de offentliga vägarne i landtdistrikten. Allt hithörande
besörjes af kommunalstyrelsen. De till underhåll af vägar på städernas
grund nödiga medel bestridas ur stadskassa^

Kommunalstyrelsen kan, beträffande så väl anläggning som underhåll
af stadens vägar, bestämma, att arbete in natura skall utgöras af dem, som
i staden ega hus eller hålla häst. Denna bestämmelse tillämpas dock knappt
någonstädes.

Hvad som gäller om städerna gäller äfven om lastageplatserna, för så vidt
dessa hafva särskild kommunalstyrelse. Hafva de deremot kommunalstyrelse
gemensam med tillhörande landtdistrikt, förhålles med lastageplatserna efter de
för landet gifna regler.

5:o.

Straffbestämmelser och rättegång.

Väglagen uppställer åtskilliga straffbestämmelser, bland hvilka de väsendtligaste
äro följande:

för den, som utan tillåtelse af vägstyrelsen uppför hus eller stängsel närmare
vägens diken, än tre alnar från yttre dikeskanten;

för den, som gräfver lera, sand eller dylikt i vägen, i dess diken eller på
dess kanter, eller på annat sätt skadar vägen, dess diken eller kanter;

för den, som på vägen eller i dess diken kastar orenlighet eller något som
kan hindra eller försvåra färdseln;

för den, som tjudrar kreatur på vägen eller i dess diken eller släpper dem
till bete på vägar, som äro omgifta af stängsel;

för den, som utan vägstyrelsens tillåtelse uppsätter grind på hufvudvägar
å ställen, der sådana icke funnits före väglagens utgilvande, eller inrättar dem
annorlunda, än vägstyrelsen bestämmer;

för den, som nyttjar förbjuden körredskap (amtmännen kunna nemligen
med amtformandskabets samtycke förbjuda bruket af sådana kördon, som skada
vägarne, t. ex. derigenom att hjulringarne äro för smala);

för brukare af matrikulerad jord, som efter uppbåd icke inställer sig till
vägarbete eller som på annat sätt gör sig skyldig till försummelse i afseende
å väghållningsskyldigheten; och

för försummelse af länsman och rotemästare i fråga om de dem rörande
vägväsendet åliggande skyldigheter.

Straffet för dessa förseelser äro penningeböter, hvilka på landet tillfalla
amtsvägskassan och i städerna samt på lastageplatserna kommunalkassan.

För öfverträdelse af ifrågavarande bestämmelser utfärdar vederbörande amtman
resolution, hvari han ålägger den skyldige den bestämda boten, och derest
ersättning skall gifvas, jemväl bestämmer dennas belopp, hvarefter resolutionen
delgifves den skyldige till förklaring om han medgifver att betala eller icke.
Erkännes resolutionen, är saken dermed afgjord, och kommer beloppet, så framt
det icke inom den bestämda tiden betalas, att indrifvas genom utmätning. Erkännes
resolutionen icke, skall den skyldige sakföras vid politirätten.

B) Danmark.

Enligt lagen af den 21 Juni 1867 om bestyrelsen af vägväsendet m. m.
tillkommer öfverinseendet öfver landsvägarne inrikesministern, som genom en
öfverväginspektör utöfvar det samma. Jemlikt sin instruktion skall öfverväginspektören,
hvad Jutland angår med biträde af en under honom stäld ingeniörofficer,
minst en gång om året inspektera en tredjedel af konungarikets
landsvägar och deröfver afgifva berättelse till inrikesministeriet, som derefter
uppfordrar de respektive amtsråden att föranstalta det anmärkta brister blifva
afhulpna. Hvart tredje år utarbetar öfverinspektören och insänder till inrikesministeriet
en generalrapport öfver samtliga landsvägarne.

Konungarikets landsvägars och landsvägsgators sammanlagda längd utgjorde
vid slutet af år 1876 omkring 875 danska mil.

Omkostnaderna vid anläggning af nya landsvägar uppskattas till omkring

kronor............................................................................................................. 100,000 ,

för dansk mil; och årliga underhållet af eu mil till................................. 2,000,

der icke särskilda tekniska svårigheter finnas att öfvervinna.

Genom förordningen af den 4 Mars 1690 blefvo de dittills förordnade och
af bönderna aflönade vågmästare afskaffade, på grund deraf att denna institution
icke bragt vägarne i ett bättre skick; hvaremot stiftsbefallningsmännen och
amtmännen blefvo förordnade att öfvertaga de nödiga göromålen, bestämma
Kom:s uti. ang. Vägliållningsskyldighet. 2

huru många och hvilka vägar som i deras resp. amt skulle förbättras och underhållas,
fördela väglagningen och underhållet proportionell emellan hvart härad,
socken och by, och särskildt att tillhålla alla vederbörande att låta reparera och
derefter årligen underhålla sina vägdelar, samt draga omsorg om detta arbetes
försvarliga utförande.

Under tiden från år 1690 till år 1793, således i ett århundrade, blef vägväsendet
icke föremål för kraftig omsorg; och en följd af mindre väsendtliga
förordningar, åsyftande att häfda vederbörande myndigheters auktoritet, hafva
näppeligen i någon synnerlig mån förbättrat tillståndet, ty förordningen af den
13 December 1793 nämner uttryckligen vägarnes dåliga skick såsom orsaken
till förordningens tillkomst. Denna förordning bildår grundvalen till vägväsendets
ordnande intill den närmaste tiden. Genom förordningen af den 29 September
1841 underkastades förordningen af den 13 December 1793 en genomgående
revision, i synnerhet med afseende å dennas bestämmelser om vägarbetet
och vägafgifternas fördelning. Härefter utkommo åtskilliga författningar
af mindre ingripande betydelse, intill dess genom lagen af den 21 Juni 1867
om förvaltningen af vägväsendet och bestridandet af omkostnaderna samt utförandet
af arbetet vid allmänna vägars omläggande, iståndsättande och underhåll
vägväsendets organisation fullständigt förändrades, i det att förvaltningen
af allt, som rör vägväsendet, öfvergick till amtsråden, eller med andra ord, från
att vara en regeringens angelägenhet blef en kommunal, dock, på sätt förut
anmärkts, under regeringens (inrikesministerns) kontroll.

Vägarne äro dels offentliga dels enskilda. De offentliga vägarne, hvilka
denna framställning afser, indelas i:

Landsvägar, hvarunder hänföras så väl hufvudlandsvägar som mindre landsvägar;
och

Bivägar.

a) Hufvudlandsvägar äro de, som förbinda eu provins med en annan. Hvilka
dessa äro fastställes genom lag. Dessa vägar skola anläggas på ett särskildt,
solidare och för färdseln beqvämare, men ock kostsammare sätt. Arbetets utförande
vid anläggning af hufvudlandsvägarne och till en del äfven vid underhåll
af de samma skall i allmänhet icke ske genom arbete in natura af de väghållningsskyldige,
utan efter entreprenadauktion eller, när arbetet efter sin beskaffenhet
bäst egnar sig dertill, efter privat ackord; och endast när härvid
intet antagligt anbud kan erhållas, åligger det hartkornsbrukarne under vissa
närmare begränsningar och mot betalning att göra arbete in natura.

Anm. »Hartkorn» är i Danmark beteckning af skattegrunden för jord. En tunna
hartkorn motsvarar 51/? tunnland uorinaljord.

Hvarje år fastställas af deri lagstiftande magten de arbeten, som under nästa
finansår skola utföras. För så vidt fråga är om nya anläggningar behöfves
härtill särskild lag, men eljest beslutas härom och anvisas erforderliga medel i
sammanhang med fastställandet af utgiftsstaten för riket. Utförandet af beslutade
arbeten åligger ingeniörcorpsen; dock är åt amtmännen, vederbörande kommunala
auktoriteter och politiembetsmännen tillsyn och medverkan dertill uppdragen.

Hvad utgifterna angår är hufvudlandsvägarnes anläggning och underhåll
en för hela konungarikets köpstads- och landtjurisdiktioner gemensam sak,
dock med undantag för Köpenhamn och Bornholm; hvarförutan det närmast
intresserade distriktet skall lemna ett högre bidrag. Utgifterna bestridas af
staten genom den allmänna vägkassan. Denna uppbär, förutom bompenningar,
hvilka nu till största delen äro afskaffade, och några mindre inkomster, den så
kallade vägskatten, hvilken utgöres af allt hartkorn, med undantag för Köpenhamn
och Bornholm, och som skiljer sig från andra direkta statsskatter derigenom,
att den icke är faststäld till ett visst belopp, utan bestämmes dess storlek
genom den årliga finanslagen, dock med ett maximum af 32 skilling (67 öre) per
tunna hartkorn. Derjemte hafva hvarje amts köpstäder och landtdistrikt att
utgöra till vägkassan en tredjedel af det till hufvudlandsvägarne i amtet hvarje
år åtgående belopp; dock att häraf icke i något särskildt år kan fordras mera
än en riksdaler (2 kronor) per tunna hartkorn, likasom slutligen köpstäderna
lemna ett särskildt bidrag till de genom de samma löpande gator, hvilka utgöra
en del af hufvudlandsvägarne.

b) De mindre landsvägarne äro de, som föra från en köpstad till en annan
eller till allmänna färje- och lastageplatser, eller som tjena en hel landsträcka
som väg till någon betydlig köpstad. Hvilka vägar som äro mindre landsvägar
afgöres genom särskilda beslut af inrikesministeriet efter förslag af amtsrådet,
som derom förhandlar med vederbörande köpstads- och kommunalstyrelse.
På vägens anläggningssätt ställas ringare fordringar än i afseende å
hufvudlandsvägarne. Arbetets utförande skall, på samma sätt som vid hufvudlandsvägarne,
ske genom entreprenadauktion, och endast när detta stöter på
svårigheter, skall det besörjas in natura af jordbrukarne i amtet efter enahanda
föreskrifter som gälla rörande hufvudlandsvägarne. De mindre landsvägarnes
anläggning och underhåll är icke stats- utan kommunalangelägenhet
för hvarje särskildt amts köpstäder och landtdistrikt. Tillsynen utöfvas beträffande
köpstäderna af amtmannen och beträffande landtdistrikten af amtsrådet,
och staten medverkar endast dels genom sin tillsyn af vägarnes beskaffenhet,
dels genom stadgande af allmänna föreskrifter och dels slutligen
genom afgörande af särskilda frågor. Utgifterna fördelas emellan köpstäderna

och landtdistrikten i förhållande till hartkornet sålunda, att det är föreskrifvet
ett maximum af l riksdaler 32 sk. (2 kronor 67 öre) per tunna hartkorn- för
det belopp, som årligen må upptagas till utgifterna för de mindre och hufvudlandsvägarne
till sammans. Det åligger dessutom hvarje amts så väl köj)städer
som landtdistrikt att bekosta nödigt iståndsättande och årligt underhåll af de
genom amtet löpande gamla, ännu ej grundförbättrade mindre landsvägar (hufvudvägarne
äro nu öfverallt grundförbättrade), sålunda att vissa betydligare arbeten
bekostas af dertill skyldiga köpstadskommuner och amtsrepartitionsfonden, samt
det öfriga arbetet utföres in natura af dertill pligtiga hartkornsbrukare efter de
en gång faststälda vägdelningarna, som dock kunna förändras af amtmannen,
efter inhemtad förklaring från sockenföreståndarskapet; dock kan efter omständigheterna
grannhjelp komma att utgöras af de på ett visst afstånd från
arbetsstället boende hartkornsbrukare.

c) De offentliga vägar, som icke kunna hänföras till hufvudlandsvägar eller
mindre landsvägar, betecknas såsom bivägar. Hvilka dessa äro, afgöres för tre
år i sänder genom en af amtmannen eller amtsrådet, efter förslag af vederbörande
köpstads kommunalstyrelse eller sockenföreståndarskap i förening med
politiembetsmännen, meddelad föreskrift. Om dessa vägars anläggningssätt finnas
särskilda bestämmelser. Underhållsskyldigheten åligger dertill pligtiga köpstadsoch
sockenkommuner, och arbetet utföres i regel in natura af hartkornsbrukarne
efter vägindelning, dock att äfven här kan blifva fråga om grannhjelp af kringboende
hartkornsbrukare. Tillsynen utöfvas af amtmannen eller amtsrådet.

Förutom de offentliga vägarne finnas jemväl allmänna gångstigar, som tjena
till närmaste väg för gående till kyrka, skola, tingshus eller för annat allmänvigtigt
ändamål. Hvilka gångstigar skola betraktas såsom offentliga afgöres
af den lokala kommunalstyrelsen genom bestämmelse för tre år. Afgörandet
af frågor om sådana stigars anläggande, förbättrande och utvidgande tillkommer
kommunalstyrelsen och i sista hand amtsrådet, och underhållet verkställes för
kommunens räkning.

Till skydd för vägarne äro redan genom 1793 års förordning åtskilliga
vigtiga bestämmelser gifna, hvilka icke vid ansvar må öfverträdas. Bland dessa
anmärkas här:

att till vägen hör en alns bredd af jorden på hvarje sida af vägens diken,
hvilken vägen tillhörande grund ej må af angränsande jordegare nyttjas;

att jordegaren ej må plöja eller företaga gräfningar i jorden närmare diket
än nämnda afstånd af en aln;

att ingen må i vägens kanter eller diken gräfva lera eller sand eller annat
sådant eller skära torf;

att ingen må understå sig att egenmägtigt anlägga öfvergångar från vägen till
8in gård, utan att sådana skola vid vägens anläggning på allmän bekostnad inrättas;
att ingenting som kan förhindra färdseln må på vägen uppläggas;
att ingen får tjudra kreatur på vägarne eller i dessas diken; och
att hjulen på åkdonen skola vara inrättade så, att vägarne ej derigenom
onödigtvis skadas (kongl. Pl. den 27 Maj 1848 m. m.).

Vinterväghållningen är ordnad hufvudsakligen genom reglementet den 20
December 1799, förordningen den 27 Maj 1848 och lag den 30 December 1858.
Vinterväghållningen räknas icke till det sedvanliga vägarbetet, utan är en förpligtelse,
som till allmän och gemensam nytta åligger en hvar gård- och husinvånare,
som bor intill vägen på ett visst afstånd (V2 mil från distriktet)
utan skilnad till jurisdiktion och utan hänsyn till den reparation hvarefter vägen
eljest är indelad till beständigt underhåll. De vinterväghållningsskyldige indelas
distriktvis, i regel sockenvis, och för hvarje distrikt skall finnas en sockenfogde
eller ålderman, som verkställer uppbåd af manskap och håller uppsigt
öfver det dagliga arbetet. Häradsfogdarne och birkedomarne öfvervaka att fördelningen
af arbetet af sockenfogdarne verkställes så, att ingen derigenom göres
orätt. Arbetets fördelning sker utan afseende på skilnad emellan hela och halfva
gårdar eller olika jordnatur, efter ett af amtsrådet för större eller mindre kretsar
i amtsrådsdistriktet, efter samråd med sockenföreståndarskapen affattadt regulativ,
hvarvid hartkornets storlek, assuransvärdet af byggnaderna, för så vidt
deraf utgår byggnadsafgift, och den rörelse, som drifves i byggnaderna, äfvensom
matlaget lägges till grund för fördelningen. Husman utan jord och inhyseshjon
deltaga jemväl i snöskottning sålunda, att härtill må användas alla
eller någon del af de trenne dagsverken, sådane äro skyldiga att årligen till
kommunen utgöra; men om vidare dagsverken af dem skulle för ändamålet erfordras,
erhålla de derför ersättning af kommunen. Detaljerade föreskrifter
angående sättet för snöskottningsarbetets utförande äfvensom uppsigten dervid
äro gifna i lagen.

C) England.

En offentlig väg (highway) kan uppstå dels genom häfd och dels genom
lokalmyndighets af vissa vilkor betingade förklaring, dervid särskildt förekommer
det fall, då egaren till en enskild väg vill afstå den samma till allmänt bruk,
hvartill han är berättigad, synnerligast om han under en lång tid utan ersättning
tillåtit främmande personer att begagna vägen. Hvarje församling var af ålder
skyldig att i god ordning underhålla de offentliga vägarne inom sitt område, för
hvilket ändamål funnos väguppsyningsmän (surveyors of highways), hvilka från

början voro förtroendetjenstemän, som ej åtnjöto lön, men jemte dem funnos aflönade
uppsyningsman, och flera distrikt kunde om en sådan aflönad uppsyningsman
sig förena. I äldre tider bestreds vägunderhållet genom natura-arbete, så
att egarne till jord och fastighet skulle på väginspektörens uppfordran tillhandahålla
dragare, fordon, arbetare och väglagningsmaterialier, hvaremot alla andra
invånare, med undantag af tjenstehjon, voro pligtiga att personligen eller genom
ställföreträdare utgöra dagsverken. Med tiden uppkom bredvid natura-arbetet
äfven skyldighet att bidraga med penningar, som uttaxerades på alla, som utgjorde
fattigskatt. Genom vägbyggnadslagen år 1773 meddelades fullständiga föreskrifter
rörande natura-arbetets utgörande. Alla egare eller brukare af fastighet
kunde inkallas till sex dagars arbete årligen, jemte det att egare till viss större
jordrymd hade skyldighet att dessutom lemna tre eller flere hästar, egare af
viss grundränta ett tvåspann och mindre jordegare en dragare. Andra personer
emellan 18 och 65 år voro pligtiga att utgöra dagsverken, antingen personligen
eller medelst lega. Billiga taxor för aflösning af natura-arbetet faststäldes
dock, och genom en senare lag bemyndigades fredsdomaren att emot
en personalafgift af 2 sh. sterling årligen befria fattiga arrendatorer och inhysesmän
från natura-arbete. Jemte detta arbete infördes en hjelpskatt i penningar,
som dock icke fick öfverstiga en viss procent af inkomsten.

Genom väglagen den 26 Mars 1836 upphäfdes systemet af natura-arbete,
och penningebidrag ålades alla beskattningsföremål. De väsendtligaste hufvuddragen
i lagen kunna sammanfattas i följande bestämmelser:

l:o att väginspektören skulle utses af personer med en viss bestämd valbarhetscensus
efter de grundsatser, som gälde för val af fattigföreståndare; att
flera församlingar kunde förena sig om en aflönad distriktsinspektör; och att
större församlingar med öfver 5,000 invånare skulle utse en vägstyrelse af
5—20 ledamöter samt aflöna en skattmästare och en biträdande väginspektör;

2:o att församlingarnas gamla pligt att underhålla de offentliga vägarne,
med några obetydliga modifikationer, lemnades oförändrad;

3:o att vägskatt trädde i stället för den gamla skyldigheten att in natura
rödja vägarne, i det att alla äldre lagar, som syftade på slik skyldighet, upphäfdes;
att vägskatten skulle uttaxeras på all synlig, inkomst gifvande egendom
(visible profitable property) inom församlingen, i den mån den samma var till
fattigskatts utgörande pligtig, deruti äfven inbegripna skogar, bergverk och
stenbrott, så vida de förut varit dertill taxerade;

4:o att väginspektören egde att taga sten, sand, grus och andra väglagningsämnen
från allmänningar, offentliga floder och stenbrott, äfvensom från oinhägnad
enskild person tillhörig grund emot ersättning för derigenom uppkom -

mande skada, ock slutligen i nödfall jemväl från inhägnad enskild mark, men
i så fall emot full ersättning;

5:o att väginspektören skulle på lämpliga ställen, der flere vägar korsa
hvar andra, utsätta vägvisare af sten eller trä, med läsliga bokstäfver af minst
en tums höjd och bredd i förhållande derefter, utvisande till hvilken ort vägen
leder, äfvensom stenar eller stolpar, betecknande vägens gränser och den församling
den tillhör; och

6:o att fråga om utvidgning, omläggning eller tillslutande (aflysning) af väg
väg beror på afgörande vid fredsdomarens qvartalssession.

Genom en akt af år 1878 har väghållningsdistriktets område på landet
blifvit bestämdt att utgöras af helsovårdsdistriktet.

I England finnes ett särskildt slag af offentliga vägar, chausséer, om hvilka
speciela bestämmelser äro gifna dels genom den allmänna chaussé-ordningen
och dels genom specialakter för hvarje enskild sådan väg. Dessa vägar, som
icke stå under de allmänna väginspektörernas förvaltning, utan under särskilda
styrelser, äro anlagda med större konst än de vanliga offentliga vägarne (highways),
och rörande deras underhåll gälla vida strängare föreskrifter; men likasom
de vanliga vägarne äro chauséerna nödvändiga samfärdsmedel för allmänheten,
i följd hvaraf enskilda församlingar äro till deras underhåll medförpligtade.
Anläggningskapitalet åstadkommes gemenligen genom subskription eller
aktieteckning. Kapitalets förvaltande och amortering samt kostnaderna för
underhållet bestridas dels genom upptagande af vägtull, enligt särskild tariff i
specialakten rörande hvarje väg, och dels genom bidrag från vissa församlingar.
De närmare bestämmelserna angående dessa vägar äro synnerligen invecklade,
men torde ej tjena till vidare upplysning beträffande det förslag kommitterade
hafva att afgifva.

Grefskapsbroarna, hvarmed förstås allmänna byggnader öfver en flod eller
en kanal, floden eller kanalen må för tillfället ligga torr eller icke, men deremot
ej broar öfver hålvägar, underhållas af ålder af grefskapets samtliga innevånare.
Detta besvär har senare blifvit närmare bestämdt sålunda, att byggnads-
och underhållsskyldigheten hvilar på alla matlag, antingen de besitta
jordbruk eller icke, och på all fastighet, antingen egaren dertill bor inom eller
utom grefskapet. Kostnaderna för byggande och underhåll af broarna bestredos
förr genom uttaxering på grefskapets innevånare, men utgöras numera ur den
gemensamma kretskassan.

Historisk öfversigt.

Från urminnes tid har vägunderhållningsbesväret i Sverige varit fästadt
vid jorden, och sådant var äfven helt naturligt på eu tid, då jordbruket var
den enda egentliga näring, som förefans. Uti landslagen finnes stadgandet
härom sålunda uttryckt: »alla ägha broa byggia och wägha rydhia, swa then
minna ägher i by, som then mera ägher, hvar efter ägho sinne.» Några förädlingsnäringar
i nutidens mening funnos knappast å landet, och de, som så
småningom der utvecklade sig, t. ex. qvarnrörelse såsom industri och bergshandtering,
voro gemenligen förenade med jordbruk. Handtverkerierna och
fabriksnäringarna sökte man att genom lagstiftningen binda vid städerna, och
landets befolkning bestod nästan uteslutande af jordbrukare och för jordbruket
använda arbetare. Sådant var förhållandet hufvudsakligen ännu vid stiftandet
af 1734 års lag, och till följd deraf bibehölls i 25 kap. 8 § byggningabalken
det stadgande, att alla, som å landet egde eller brukade hemman, skulle vägar
rödja och broar bygga, och allmänneligheten af detta stadgande uttrycktes genom
föreskriften, att icke ens konungens gårdar skulle vara derifrån fria.

I fråga om grunden för fördelningen af väghållningen bestämdes i samma
lagrum, att »hvar skall sitt skifte få, efter den del han i by eger, och som det
för alla lägligast faller, och ligge der Konungens befallningshafvandes vård å,
att den ene ej mera betungas, än den andre». Beträffande städernas väghållningsskyldighet
stadgades i samma lagrum, att dessa skulle rödja och hålla väg
och broar, så långt stadens egor räcka.

Från den allmänna väghållningsskyldighet, som åligger alla som å landet
hemman ega eller bruka, äro befriade:

l:o Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus lån. Jemlikt 9:de punkten
i fredsfördraget uti Roskilde den 26 Februari 1658 tillförsäkrades »samtlige
ständer, adel och oädel, andlige och verldslige, borgare och bönder, uti nämnde
till Sverige afträdde provinser, att blifva vid theras vanlige rätt, lag och gamble

privilegier ocli frijheter oturberade och obehindrade, så wijda tlie icke löpa,
eller strijda contra leges fundamentales afl'' Sveriges Crono.» Genom fredsfördraget
i Köpenhamn den 27 Maj 1660 bekräftades den sålunda åt dessa
ständer tillförsäkrade rätt, med tillägg att de skulle »blifva vidh deres vanlige
rätt, lagh och på deres gods och sätesgårdar hafvande garnble rätter, privilegier
och friheter.» Enligt 8:de punkten af Malmö recess den 18 September
1662 tillförsäkrades särskilt ridderskapet och adeln att blifva »vid de immuniteter
och privilegier, som de af ålder njutit hafva»; men bland de särskilda
friheter, som uti nyssnämnda akter uppräknas, förekommer icke uttryckligen
frihet från vägunderhåll. Uti § 8 af ridderskapets och adelns privilegier den
16 Oktober 1723 förekommer deremot följande stadgande. »Uti Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslähn, skal Ridderskapet och Adelen, såsom dem af ålder
förundt och efterlåtit varit, niuta och behålla deras Sätesgårdar de äga, med sina
Torp, Gatehus, Krogar och qvarnar med mera, som ligger på Sätesgårdens
egor, antingen de nu äro uppbygde eller hädanefter uppbyggas kunna, fria
och lediga för all tunga, utlagor och besvär, af hvad namn de vara inäga, såsom
för Tijondeafgift, utskrifningar, enrulleringar och roteringar, Cronokiörslor,
skiutsningar, durchtågs- och andre giärder, inqvarteringar, Kyrkio-, Prestegårds-
samt Tings- och Giästgifvarehus-byggnad, Contributioner och alla andra
Crono utlagor och besvär, undantagande den vanliga Adelsrusttiensten, som i den
21 puncten infördt finnes. Sammaledes äro insockne- eller vekudags-godsen,
som de nu äga, eller af samma rättighet återvinna kunna, alldeles befriade och
frikallade för alla upprepade Cronoutlagor och besvär, undantagandes Adels
te , som redan sn0t är, Crono-, Kyrkio- och Präste Tijonden med
andra gamla bevislige Präste rättigheter, samt vägrödning och brobygnad af
skattlagde hemman, jemväl Kyrkio- och Kyrkiogårds samt Prästegårds bygnad
i de orter som af ålder vanligt varit.» Sedan ridderskapet och adeln ifrån
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län besvärat sig deröfver, att dem emot
adeliga privilegiernas nyssnämnda § påbördades att deltaga i väg- och brobyggnad
för deras säterier, förklarades genom Kongl. resolutionen den 8 Januari
1735 pa ridderskapets och adelns allmänna besvär, att »emedan Adeliga privilegiernas
8:de § är aldeles tydlig, att säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän icke äro förpligtade till bro- och vägbyggnad, så hafva de sig dervid
aldeles att trygga.»

2:o Nybyggen i fjälltrakterna af Jernband.

Genom Kongl. brefvet den 27 November 1792 förklarades, att de längst
bort belägna nybyggena finge befrias från ref- och skattläggningskostnad, samt
endast åsättas en dräglig penningeränta, utan utgörande af de andra onera, som

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet. 3

de gamla hemmanen i socknarna vanligen åtfölja, men genom Kongl. brefvet
den 9 November 1836 till Kongl. kammarkollegium angående skattläggning
af ifrågavarande nybyggen, bibehölls ifrågavarande stadgande endast beträffande
redan då anlagda, aflägsna nybyggen i Ströms och Fölinge socknar,
hvaremot öfriga sådana nybyggen skulle i väghållningsskyldigheten deltaga till
hälften emot vanliga hemman.

3:o Äldre lotshemman.

Jemlikt 2 § af Kongl. förordningen den 17 September 1783 äro lagligen
erkända lotshemman, hvarmed förstås »alla sådana lägenheter och hemman,
the vare sig frälse, Skatte, eller Krono, som af ålder varit och ännu äro lotsningsskyldighet
underkastade och icke lagligen blifvit derifrån skilgde», befriade
från vägröjning och brobyggnad. Kongl. förordningen den 9 Juli 1862 angående
lotshemman utvisar, att särskilda friheter ej må beviljas hemman, som, efter det
samma förordning blef gällande, anslås till lotsning, men att äldre lotshemmans
friheter äro bibehållna.

4:o Skattlagda utjordar.

Enligt Kongl. brefvet den 10 Oktober 1793 till Kongl. kammarkollegium
afslogs allmogens vid näst föregående riksdag gjorda ansökning, att innehafvare
af skattlagda utjordar, som efter visst hemmantal deltoge i prestval, måtte anses
skyldiga att efter samma grund biträda vid vägbyggnad.

Beträffande området för vägdelningsdistrikten innehåller 1734 års lag ej
några bestämda föreskrifter, men från urminnes tider utgjordes distrikten af häradet,
äldre tiders enda kommun, eller tingslag, och genom Kongl. resolutionen
den 8 Januari 1735, på ridderskapets och adelns allmänna besvär, stadgades
angående vägdelningen — hvilken ridderskapet och adeln ansett böra inrättas
så, att görligast ingen på allmänna landsvägen utom sitt härad och ingen på
sockne- eller häradsvägen utom sin socken blefve förvist och indelt — att af
vederbörande häradsrätter skulle lagligen undersökas, huru stor andel af kungsoch
allmänna landsvägarne, eller de öfriga härads- och socknevägarne, hvart
hemmans åbo, efter öre och örtug eller hemmantalet med vägröjning underhålla
borde. Äfven angående fördelningsgrunden emellan hemmanen är 1734
års lag obestämd, i ty att den endast stadgar att hvar och en skall deltaga
efter den del han i by eger, utan att närmare angifva, om sådant deltagande
bör ske efter förmedladt eller oförmedladt mantal. Häraf uppstodo tid efter
annan tvister, och sedan allmogen klagat att åtskilliga förmedlade hemman ville
sträcka sin förmedling, som dock endast skulle angå den ordinarie räntan, till
andra utgående pålagor, deribland äfven vägröjningen, hvarigenom de gamla
skattehemmanen till en stor del högre betungades, än dem efter jordeboken

tillkom, samt för ty anhållit, det vederbörande måtte förbjudas att i sådant
afseende högre belägga de oförmedlade hemmanen än jordeboken innehöll och
de voro skyldiga till, resolverade Kongl. Maj:t den 17 December 1734, att alla
de pålagor och besvär, som hittills utgått på vissa orter efter öre eller röketalet,
borde äfven dädanefter lika utgå, utan anseende till förpiedlingen i hemmantalet,
men att åter de afgifter, som skett efter hemmantalen och derefter
blifvit jemkade, skulle utgå efter förmedlingen, utom knektehållet, som ej finge
rubbas, samt vägdelningar, i hvilka förmedlade hemman borde behålla sin förra
andel till undvikande af stadiga ändringar och det besvär, som deraf förorsakas
skulle. Genom Kongl. cirkuläret den 28 September 1790 förordnades på förekommen
anledning, och då nyss anförda resolution ålade förmedlade hemman
att, utan afseende på deras förmedling, svara för sina förra vägstycken, till
undvikande af besvär med ändringar uti vägdelningarna, men denna grund bortfölle
då ny vägdelning skulle ega rum, att vid nya vägdelningar förmedlade
hemmantalet skulle ligga till grund för vägdelningen. Detta stadgande bekräftades
ytterligare genom Kongl. brefvet den 15 Januari 1810 och Kongl.
kammarkollegii cirkulär den 15 Februari samma år, hvarvid dock förordnades,
att utan lagliga och gällande skäl rubbning och ändring uti redan faststälda
vägdelningar icke måtte beviljas, samt att således dylika ändringar icke måtte
tillåtas endast på den grund, att förmedlade hemman i stöd af förmedlingen
uti vägröjningsbesväret begärde ändring. Ehuru således i regel det förmedlade
hemmantalet numera utgör grunden för väghållningsbesvärets fördelning,
har Kongl. Maj:t dock för några orter tillåtit, att öretalet, som i allmänhet icke
får läggas till grund för allmänna besvärs fördelande mellan särskilda byar eller
enstaka hemman, må användas såsom grund för väg- och brobyggnadsbesvärets
fördelande i samma by. I landskapet Jemtland är väghållningsbesväret
fördeladt tingslagsvis så, att, der inom tingslaget mera väg finnes att underhålla,
än efter skattetal på tingslaget belöper, öfverskottet underhålles på entreprenad,
och der ett tingslag inom sina gränser har mindre vägunderhåll, än
på det samma belöper, ersättning för bristen uttaxeras i tingslaget och erlägges
till landstingskassan. Hvad derutöfver för förstnämnda entreprenadsbetalning
erfordras utdebiteras på hela landskapet efter skattetal och ingår till nämnda
kassa. Inom tingslagen har vägunderhållet antingen på entreprenad bortackorderats
eller ock, vanligast, på tingslagets särskilda hemman fördelats.

I den mån andra näringar uppkommo, för hvilka en lätt och beqväm transport
var af lika mycken vigt som för jordbruket, och anspråken på vägarnes beskaffenhet
blefvo större och underhållet derför kostsammare, uppstod helt naturligt
hos de väghållnings skyldige en önskan, att tungan af väghållningsbesväret

måtte delas af idkarne af andra näringar. Samtidigt med uppkomsten och utvecklingen
af näringarna blef samfärdseln ojemförligt större än i forna dagar,
och en naturlig följd deraf var, att bördan af väghållningsbesväret allt jemt
ökades, och orättvisan deraf att detta onus ensamt hvilade å jordbruksnäringen
kändes lifligt af^ denna närings målsmän samt fick sitt uttryck i ständigt, så
väl i underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t som uti motioner vid riksmötena
upprepade anspråk på förändring. Uti den strid, som sålunda uppstått
mellan motsatta intressen, har man emellertid på senare tid i allmänhet erkänt
det rättmätiga uti berörda anspråk, men praktiska svårigheter hafva allt hitintills
undanskjuta frågans lösning.

Sålunda hemstälde bondeståndet redan under förra århundradet, om icke
egare af bruk och qvarnar, som ej voro begripna under något hemmansbruk
och skattläggning, kunde, till lindring för allmogen uti väglagning och kyrkobyggnad,
åläggas att deruti deltaga efter det mantal, hvartill de kunde vara
satta, eller efter samma grund, som de bidroge till kyrko- och prestegårdsbyggnad,
men genom resolution den 20 November 1786 på allmogens besvär,
14 §, förklarade Kongl. Maj:t, att som, enligt 25 kap. 8 § byggningabalken,
väg- och brobyggnad vore en jorden åtföljande skyldighet, hvarunder bruk och
qvarnar ej kunde inbegripas och hvarmed de hittills aldrig varit besvärade,
samt dessutom adelns odalqvarnar emot privilegierna icke kunde sådant åläggas,
fann Kongl. Maj:t icke anledning att till denna anhållan samtycka.

Vid riksdagarne åren 1843 och 1848 förekom frågan om förändrad lagstiftning
beträffande ifrågavarande ämne, i syftning att utsträcka deltagandet i
väghållningsbesväret jemväl till bruks- och bergverksanläggningar, skattlagda
mjöl- och sågqvarnar samt andra fabriksanläggningar på landet, och vederbörande
utskott tillstyrkte i anledning af väckta motioner, att rikets ständer
skulle hos Kongl. Maj:t underdånigst anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, efter
föregången undersökning och vederbörandes hörande, till rikets ständer aflåta
nådig proposition rörande de grunder, enligt hvilka omförmälda skyldighet
borde af meranämnda verk och inrättningar utgöras. Utskottens förslag, som
vid sagda riksmöten godkändes af presteståndet och bondeståndet, lyckades deremot
icke tillvinna sig ridderskapets och adelns samt borgareståndets bifall,
hvadan frågan då förföll.

Först vid 1853—1854 årens riksdag uppnåddes inom representationen någon
enighet beträffande frågans lösning, i det att rikets ständer då beslöto att i
underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, enligt
hvilka grunder och på hvad sätt bruk och bergverksanläggningar, skattlagda mjöloch
sågqvarnar samt andra fabriksinrättningar på landet kunde åläggas att till

vägarnes byggande och underhållande bidraga, samt efter vederbörandes hörande
nådig proposition i ämnet till rikets ständer aflåta. Öfver denna framställning
hörde Kongl. Maj:t samtlige sina befallningshafvande äfvensom Kongl.
kammarkollegium. En stor del af Kongl. Maj:ts befallningshafvande (i 7 län)
afstyrkte bifall till framställningen, hufvudsakligen på den grund att bruk och
qvarnar genom lag, nemligen ofvan åberopade Kongl. resolutionen den 20 November
1786, voro fria från väg- och brohållning. Öfrige Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förklarade sig anse framställningen billig och rättvis, alla
öfverensstämmande deruti, att deltagande i väghållningsbesväret icke kunde
åläggas på det sätt, att väglotter till underhåll indelades på de nya beskattningsföremålen,
enär sådant skulle föranleda ofta återkommande rubbningar i
bestående vägdelningar, utan att deras deltagande borde afbördas genom erläggande
åt bidrag i penningar. Angående beräkningsgrunden för utgörandet
af dessa bidrag hade Konungens befallningshafvande uttalat mycket olika meningar,
dervid erinrats dels att den i 1741 års resolution stadgade grund för
bruks deltagande i kyrko- och prestegårdsbyggnad icke vore lämplig, emedan,
ju mera smidesmetoderna förbättrades, dess osäkrare blefve antalet härdar såsom
jemförelsegrund emellan bruken inbördes och ännu mera mellan bruk och
hemman, dels att den i nämnda resolution stadgade grund för qvarnars deltagande
i kyrkobyggnad icke heller vore passande, euär ej alla qvarnar åsattes
grundränta och grundräntan dessutom bestämdes olika allt efter olika jordnatur,
dels att den för beräkning af rösträtt vid prestval bestämda grund icke
heller vore antaglig, och dels att taxeringsvärdet lika litet kunde lämpligen
tjena till beräkningsgrund, enär taxeringsvärdet på hemman och andra jordlägenheter
på landet i allmänhet vore ganska lågt i jemförelse med verkliga
värdet, hvaremot bruken och bergverken äfvensom qvarnar ofta vid taxeringar
erhölle ett värde, som de i och för sig sjelfva betraktade icke alltid egde, hvadan
efter denna grund bruk och qvarnar komme att för tungt beskattas. Kongl.
kammarkollegium, som ansåg att bruk och qvarnar genom Kongl. resolutionen
den 20 November 1786 och Kongl. brefvet den 10 Oktober 11793 uppenbart
blifvit från ifrågasatta skyldigheten fritagna, anförde till stöd härför, att väghållningsskyldigheten
af ålder varit ett hemmanen åtföljande onus, änskönt både
bruk och qvarnar då funnos, samt att grunden till detta förhållande utan tvifvel
borde sökas deruti, att vägarne vore hufvudsakligen för hemmansegare af nytta,
samt att desse egde dragare för verkställande af bro- och vägunderhållet, äfvensom
tillgång till erforderligt virke och väglagningsämnen. I öfrig! ansåg Kongl.
Kammarkollegium det icke heller vara rättsenligt att då ålägga berörda verk
ifrågavarande skyldighet, enär sådant skulle föranleda rubbning i en mängd

bestående rättsförhållanden samt allt för mycket ingrepe i grunderna för dessa
lägenheters beskattning, hvarförutan framhölls, att någon säker och rättvis beräkningsgrund
för utgörande af verkens bidrag svårligen kunde framläggas.
För den händelse likväl, att Kongl. Maj:t skulle anse väghållning och brobyggnad
höra åläggas berörda verk, hade kollegium — med anmälan, att en sådan
skyldighet torde böra utsträckas till utjordar, fisken, kronoparker, allmänningar,
grufvor samt alla andra sjelfbestående lägenheter på landet — föreslagit följande
sätt för bestämmandet af de bidrag, som af nämnda verk och inrättningar borde
i sådant afseende erläggas. För hvarje väghållningsskyldig kommun, som för
lands- och häradsvägen är häradet, för sockenvägen socknen, skulle de väghållningsskyldige,
jemte allmänna ombud och vederbörande kronofogde, inför
häradsrätten i orten sammankomma med egarne och innehafvarne af de hittills
med väghållning och brobyggnad ej betungade verk och lägenheter. Vid detta
sammanträde borde först bestämmas värdet i medeltal af ett helt väghållningsskyldigt
mantal inom kommunen, beräknadt i penningar; dernäst värdet af hvarje
verk och lägenhet inom distriktet — genom jemförelse af hvilka värden erhölles
en viss proportion, enligt hvilken dessa verk och lägenheter hvar för sig borde
i brobyggnad och väghållning deltaga — samt slutligen medelvärdet i penningar
af de dagsverken och kostnader för materialier hvarje väghållningsskyldigt
mantal hade att för fullgörandet af ifrågavarande besvär årligen utgöra. Sedan
en sådan uppskattning skett, hade häradsrätten att i ämnet afgifva yttrande till
Konungens befallningshafvande, som derefter meddelade beslut i saken. Fn
sålunda åstadkommen och faststäld uppskattning borde sedermera lända till
efterrättelse, intill dess å endera sidan fråga om ändring deri väcktes, hvilken
fråga då skulle på samma sätt behandlas. Bidragen borde debiteras och uppbäras
på samma sätt som brandstodsmedel enligt Kongl. cirkuläret den 14 Juli
1845 och emot den för dessa medel stadgade provision, samt förvaltas utaf en
af väghållningskommunen, häradet eller socknen, utsedd direktion och årligen
redovisas vid häradsrätten eller å sockenstämma, och användas till sådana ändamål,
som medförde särskilda kostnader och ej inbegrepes under den hemmanen
genom indelning ålagda väghållning, t. ex. större broars anläggning, backars
sänkning m. m., dock ej förr än Konungens befallningshafvande lemnat tillstånd
till medlens disponerande. Genom beslut den 10 Februari 1860 förklarade
Kongl. Maj:t rikets ständers ifrågavarande framställning ej till någon åtgärd
föranleda, »helst grunden för och verkställigheten af väghållningsbesvärets inom
kommunerna fördelning på andra skattdragande än dem, hvilka det hittills ålegat,
måste, ehvad denna fördelning skedde i det inskränktare omfång, rikets ständer
föreslagit, eller utsträcktes till de skattskyldige i allmänhet, stå i sammanhang

med och i viss mån bero på de till behandling då väckta frågorna om ändring
i bevillningsgrunderna och om inrättande af kommunalstyrelser.»

Sedan vid 1856 års riksdag rikets ständer afslagit då väckt förslag om
vägarnes underhållande genom vågpenningar, som af de trafikerande borde erläggas,
och jemväl vid näst derpå följande riksdag förslag i enahanda syfte
förevarit, återkom frågan å nyo till behandling på riksdagen 1865—1866, och
rikets ständer afläto i anledning af dervid fattade beslut den 7 April sistnämnda
år underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, deruti, med uttalande af den åsigt
att skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast
till fastigheter af alla slag utan äfven till en hvar till deltagande i kommunalutskylder
förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder,
men att dervid likväl borde medgifvas dels vissa undantag med afseende
å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra med dem jemförliga
inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende å inkomstbevillningen
i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas utgörande, under den korta
tid som förflutit från kommunallagens antagande, icke kunde anses hafva undergått
de jemkningar, till hvilka omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier
genom ett ovilkorligt antagande af denna grund för vägunderhållningsskyldigheten
möjligen skulle blifva allt för hårdt betungade, rikets ständer,
enär ett ändamålsenligt ordnande af detta förhållande kräfde kännedom om
flere omständigheter, hvilka ständerna icke vore i tillfälle att utreda, anhöllo,
att Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta och, så snart
ske kunde, till riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet. Häröfver hörde
Kongl. Maj:t Kongl. kammarkollegium, som den 31 Maj 1867 afgaf utlåtande,
hvilket innehåller i främsta rummet de skäl som hufvudsakligen kunna anföras
emot väg- och brohållningsbesvärets skiljande från hemmanen, men för den
händelse, att billighet och rättvisa ansåges fordra, att all hittills från väghållning
befriad jordbruksfastighet utan åsatt mantal, annan fastighet, bruk, qvarnar
och andra fabriksinrättningar skulle deltaga i kostnaden till vägens byggnad
och underhåll, tillika förslag huru, med fortfarande af sjelfva underhållets fördelning
på hemmanen, derifrån befriade sjelfbestående lägenheter och verk på
landet skulle till dess fullgörande lemna bidrag efter det dem påförda fyrktal
i visst förhållande, förslagsvis en femtedel, till det fyrktal, som blifvit ett helt
förmedladt mantal inom kommunen åsatt, hvaremot underhållet af broar och
färjinrättningar ansetts lämpligast böra öfverlåtas på entreprenad till den minstbjudande,
men kostnaden fördelas efter samma grunder, som för vägarnes underhåll
blifvit angifna. Sedan kollegium ytterligare uttalat och genom anförda
exempel närmare utvecklat den åsigt, att utsträckning af deltagandet i väg -

hållningsbesväret till öfriga efter art. II i bevillningsstadgan beskattningsbara
föremål skulle möta ganska många svårigheter, bar kollegium emellertid tillagt,
att, om likväl, med afseende å nutidens stegrade anspråk på bättre vägar och
kommunikationsanstalter än förut varit fallet, dels den i följd af större befolkning
och industriens utveckling på flera ställen ökade trafiken, dels ock den
bristande tillgång på tjenliga väglagningsämnen, som redan på många orter inträffat,
hvilka samverkande orsaker bidragit dertill att väghållningen blifvit mera
tryckande för den i allmänhet drygt beskattade jorden, billigheten syntes fordra,
att deltagande i väghållningsskyldigheten borde utsträckas icke allenast till all
slags fast egendom, alla verk och inrättningar, utan ock till en hvar person,
som är förpligtad att utgöra kommunalutskylder, öfvergången borde, i synnerhet
vid dess första början, med varsamhet verkställas, enär den i annat fall skulle
blifva af menligt inflytande på alla dem, hvilka hittills varit från detta besvär
lagenligt befriade, och har kollegium derföre, för att i någon mån lindra hemmanen
i deras omförmälda besvär och så småningom utan våldsamma rubbningar
bereda öfvergång till andra grunder för väghållningsbördans fördelning
emellan öfrige skattskyldige, hemstält, om icke desse borde till en början och
innan någon vidsträcktare förändring vidtoge, bidraga med afgifter till väg-arnes
öppenhållande vintertiden, dock att hemmanen deltoge med fem gånger så stor
afgift, som öfriga beskattningsföremål; hvarjemte kollegium, hvad särskildt beträffade
tjenstemäns löner och pensioner, väl funnit att tjenstemännen genom
att lemna bidrag till väghållningens fullgörande skulle få vidkännas en känbar
minskning i sina inkomster, hvilka i allmänhet icke kunde anses öfverstiga deras
lefnadsbehof, men ändock, enär den väckta frågan afsåge att göra väghållningen
till ett helt och hållet kommunalt åliggande, ansett tjenstemännen lika litet som
någon annan kommunens medlem, hvilken egde förmåga att bidraga till kommunens
utgifter, böra derifrån fritagas. Slutligen har kollegium, under åberopande
deraf, att högst skiljaktiga förhållanden i åtskilliga orter i fråga om
väghållningsskyldigheten förekomme, och då några allmänna grunder för en
förändring i en så genomgripande fråga som den förevarande icke borde stadgas,
förr än så fullständig utredning som möjligt deri vunnes, i underdånighet hemstält,
att, innan ärendet till pröfning företoges, länsstyrelsernas underdåniga
yttranden deröfver skulle infordras. I anledning af riksdagens underdåniga
framställning aflat Kong!. Maj:t till 1868 års riksdag nådig proposition, hvaruti
förklarades att hvad anginge frågan, huru vida vägröjnings- och brobyggnadsskyldigheten
inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige,
vare sig på sätt rikets ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af
undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga

inkomsttitlar, Kongl. Maj:t ansåge att, derest ifrågavarande besvär skulle
kunna öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån befriade, sådant
likväl icke skäligen kunde i sin helhet på eu gång bringas till utförande;
att, om en så genomgripande förändring, som dessa besvärs fördelning på alla
skattskyldiga, skulle kunna komma till stånd utan att väcka billig klagan, den
måste endast småningom genomföras och en dylik fördelning företrädesvis ske
i sådana fall, der en allmän delaktighet kunde med mindre praktiska svårigheter
åstadkommas; att härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af
de väghållningsskyldige redan nu bestredes genom kontanta tillskott, nemligen
vägarnes hållande i fargilt stånd vintertiden vid snöfall; att det icke borde
lemnas utan uppmärksamhet, att må hända den största ojemnheten vid väghållnings-
och brobyggnadsbesvärets fördelning, likasom i fördelningen af kostnaderna
för vinterväghållningen, der ploglag voro inrättade, icke läge så mycket
deri, att besvär och kostnader drabbade jordbruket allena, som fast hellre —
åtminstone inom flere orter — deruti, att de samma voro på jorden ytterst ojemnt
fördelade, enär fördelningsgrunden varit och ännu vore hemmantalet oberoende
af hemmanens högre eller lägre värde; att en öfverflyttning på andra samhällsklasser
af större eller mindre del af detta besvär derför icke borde esa rum,
utan att samtidigt dermed jemväl ändrades den fördelningsgrund emellan hemmanen,
som hittills varit gällande; att det möjligen kunde ifrågasättas, huru
vida den frihet från deltagande i kostnaden för vinterväghållningen, som i följd
af frihet från deltagande i väg- och brohållningsbesväret, på grund af särskilda
kongl. resolutioner, hitintills varit bruk, qvarnar, skattlagda utjordar och lotshemman
beviljad, likasom den frihet, som i detta hänseende tillkomme säterierna
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, borde fortfarande gälla, äfven om
en förändring i ifrågasatta syftningen komme till stånd, men att, då berörda
frihet måste anses meddelad endast med afseende å de förhållanden, som egde
rum, då de samma beviljades, eller att väg- och brohållningen var ett jorden
uteslutande åliggande besvär, så torde deraf följa, att tillämpningen af denna
frihet förfölle för den del af ifrågavarande besvär, som genom statsmagternas
beslut, efter en helt och hållet ny grund, gjordes gemensamt för alla skattskyldige;
att rättvisa och billighet dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning
jorden fortfarande droge samma andel, som i kommunalförfattningarna vore i
afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget, men att det syntes icke böra ifrågakomma
att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan; och
fann Kongl. Maj:t, på grund häraf, skäligt »föreslå riksdagen att, med ändring
af föreskriften i Kongl. förordningen den 13 September 1790, § 5, måtte stadgas
att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning till vägarnes hållande i

Kuliss all. any. VäghttUningstkyldiyhet. ■ 4

fargalt stånd under vintertiden vid snöfall s. k. ploglag vore eller blefve inrättade,
den för alla ploglagen uti socknen eller häradet belöpande ersättning
skulle sammanslås och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna
grund, som gälde för uttagande af kommunalutskylder på landet.»

I det utlåtande, som häröfver afgafs af 1868 års lagutskott, hemstäldes på
anförda skäl, att riksdagen, med förklarande att den funnit sig förhindrad att
lemna bifall till berörda nådiga förslag, måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta tillvägabringa den utredning, som, enligt
hvad i utlåtandet blifvit anmärkt, erfordrades för bedömande af den föreslagna
förändringens verkningar inom de särskilda orterna, samt derefter till riksdagen
göra den förnyade framställning i ämnet, hvartill omständigheterna föranledde.

I öfverensstämmelse med denna hemställan beslöt första kammaren för sin
del, att underdånig framställning i omförmälda syftning skulle till Kongl. Maj:t
aflåtas, hvaremot andra kammaren, med afslag å utskottets utlåtande, biföll
Kongl. Maj:ts nådiga proposition; och som någon sammanjemkning af kamrarnes
skiljaktiga beslut ej kunde åvägabringas, var således den nådiga propositionen
å riksdagens sida afslagen.

Genom enskilda motioner blef frågan i hela dess omfattning å nyo bragt
å bane vid 1869 års riksdag, som dels, under antagande, att frågan om väghållningsskyldigheten
i allmänhet skulle, i anledning af rikets ständers åberopade
skrifvelse den 7 April 1866, komma under vidare öfvervägande och behandling
inför Kongl. Maj:t, af sådan orsak förklarade, att de härutinnan gjorda
framställningar ej kunde till någon åtgärd å riksdagens sida föranleda; och
dels, beträffande vinterväghållningen, aflat till Kongl. Maj:t underdånig skrifvelse
med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning,
som erfordrades för bedömande af den föreslagna förändringens verkningar
inom de särskilda orterna, samt derefter till riksdagen göra den förnyade framställning
i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Förnyade motioner i ämnet väcktes vid 1870 års riksdag, som dock, enligt
hemställan af då varande lagutskott, lemnade dessa motioner utan afseende,
emedan frågan i hela dess vidd ansågs vara beroende på åtgärd af Kongl. Maj:t.

Jemväl vid riksdagarne åren 1872, 1873 och 1874 förevar åter samma fråga,
då lagutskottet uti afgifna utlåtanden hemstälde att riksdagen måtte aflåta underdånig
skrifvelse, med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes, så snart ske kunde,
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till de förändringar i fråga
om väghållningsbesväret i allmänhet, hvartill omständigheterna föranledde, men
dessa utlåtanden, som af andra kammaren godkändes, blefvo deremot af första
kammaren ogillade.

Vid 1875 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i ämnet. Under uttalande
äfven för egen del af den åsigt, att en lagförändring, hvarigenom väghållningsskyldigheten
komme att mera tidsenligt fördelas, vore af omständigheterna påkallad,
yttrade i afseende på de grunder, hvarpå en sådan lagförändring borde
åvägabringas, lagutskottet den mening:

att byggandet och underhållet af vägarne, såsom en kommunens angelägenhet,
äfven borde af kommunen bekostas;

att, då väghållningen emellertid icke lämpligen kunde på den större kommunen
— länet eller landstingsområdet — öfverflyttas, den borde besörjas af
någon af de mindre — häradet eller socknen — men att, som väghållningsbesväret
syntes jemnare och följaktligen äfven rättvisare kunna fördelas häradsän
socknevis, häradet borde få samma besvär sig ålagdt;

att deltagandet i kostnaderna för vägunderhållet borde, med fyrktalet såsom
skattegrund, bestämmas och jemkas efter den större eller mindre nytta,
de skattskyldige kunde anses, med hänsyn till de olika beskattningsföremålen,
af de allmänna vägarne hemta;

att ur denna synpunkt borde bestämmas, dels att samma kostnad skulle
utgå för fastighet efter hela åsätta fyrktalet, för inkomst af rörelse, näring eller
yrke allenast efter någon del deraf och för öfriga beskattningsföremål efter
någon än mindre del af fyrktalet, dels ock att staten borde för kronopark eller
någon annan dermed likartad skogsegendom uti vägarnes underhåll deltaga; och
att den största möjliga frihet borde medgifvas häradet att inom sig ordna
ifrågavarande angelägenhet och i afseende derå allenast föreskrifvas, att häradet
egde inför häradsrätt välja fullmägtig, som hade att på lämpligt sätt efter
hvarje orts olika förhållanden anordna väghållningsbestyret;

och hemstälde utskottet, att riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart ske kunde, låta i öfverensstämmelse
med ofvan angifna grunder utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Denna utskottets hemställan vann andra kammarens bifall, hvaremot första
kammaren för sin del beslutade, att riksdagen skulle till Kongl. Maj:t aflåta
underdånig skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda ej
blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet skulle kunna
åläggas bruk, fabriker, qvarnar och annan fast egendom, som hitintills varit
från vägbyggnadsskyldighet befriade, äfvensom grufvor, utan ock hvad som
erfordrades för bedömande af en dylik förändrings verkningar inom de olika
orterna, och sedermera till riksdagen aflåta nådigt förslag i ämnet.

Under den öfverläggning, som föregick detta första kammarens beslut,
uttalade, med erkännande af rättmätigheten af anspråket på en lagförändring,
hvarigenom bördan af väghållningsbesväret till någon del lyftades från den i
mantal satta jorden, de flesta talarne den mening, att då byggandet och underhållet
af vägarne icke vore att anse såsom en kommunalangelägenhet, så kunde
fyrktalet, den för kommunala utskylder i allmänhet gällande grund, icke lämpligen
tjena till ledning för ifrågavarande besvärs förändrade fördelning, utan
borde dervid tagas hänsyn till den direkta nytta olika samhällsmedlemmar genom
vägarnes begagnande af dem kunde anses åtnjuta.

För sammanjemkning af kamrarnes olika meningar ansåg utskottet sig
böra hemställa, att kamrarne, å ömse sidor med frånträdande i vissa delar af
sina förut i ämnet uttalade meningar, ville besluta, att riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huru vida icke
skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på landet skulle kunna åläggas dels
all fast egendom, och följaktligen äfven sådan, hvilken, ehvad den tillhörde
staten eller enskild person, hittills varit från väghållningsskyldighet befriad,
dels ock, ehuru i någon mindre proportion än fastighet, alla dem, som idkade
näring eller rörelse, samt derefter låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till förändrad lagstiftning i ämnet.

Denna hemställan blef emellertid af båda kamrarne afslagen.

Vid 1876 års riksdag väcktes å nyo inom andra kammaren flera enskilda
motioner i ämnet. Lagutskottet, som, vid det förhållande, att riksdagen afslagit
Kongl. Maj:ts förslag om ordnandet af vinterväghållningen, antog, att
Kongl. Maj:t tills vidare lemnat å sido frågan om väghållningsskyldigheten i
allmänhet, och att iniativ i frågan följaktligen borde tagas af riksdagen, hemstälde
med anledning af berörda motioner, att

då rättmätigheten i anspråket på ett efter tidsomständigheterna mera lämpadt
ordnande af väghållningsskyldigheten blifvit af båda kamrarne erkänd;

då åsigterna inom kamrarne jemväl öfverensstämde derutinnan, att deltagandet
i vägunderhållet i viss mån borde bestämmas efter den större eller
mindre direkta nytta, de olika samhällsmedlemmarne genom vägarnes begagnande
af dem kunde anses åtnjuta;

då ovedersägligt syntes att de, hvilka idkade bergsbruk, fabriks- och
handelsrörelse, minst i lika grad med den jordbrukande befolkningen använde
vägarne; och

då, beträffande stadskommunens medlemmar, likställighet uti ifrågavarande
hänseende redan enligt öfverenskommelse på många ställen torde ega rum, så
att någon förändring i lagstiftningen rörande dem syntes mindre erforderlig,

riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, dels huru vida icke skyldigheten att deltaga i vägunderhållet på
landet måtte kunna åläggas all fast egendom och följaktligen äfven sådan,
hvilken, ehvad den tillhörde staten eller enskild person, hittills varit från väghållningsskyldighet
befriad, äfvensom bergsbruks-, fabriks- och handelsrörelse,
dels ock hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen
skulle medföra, samt derefter till riksdagen aflåta nådigt förslag till förändrad
lagstiftning i ämnet.

Jemväl inom första kammaren väcktes en motion om ändring i gällande
lagbestämmelser för skyldighet att bygga och underhålla allmänna vägar. Denna
motion afsåg att, med hufvudsaklig förändring i byggningabalkens bestämmelser
i frågan, få genom nya lagen stadgadt:

att alla, som å landet fastighet ega, bruka eller innehafva, eller för inkomst
till staten skatta, skola vägar rödja och broar bygga samt dem underhålla,
dock med befrielse derifrån för dels lotshemman samt säterierna i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohus län, dels ock alla dem, som enligt bevillningsstadgan
åtnjuta rätt till afdrag å bevillning;

att landstingsområdet bör utgöra den krets, inom hvilken de allmänna
vägarne indelas till underhåll;

att kretsens fastighets-taxeringsvärde, sammanräknadt med dess inkomstbevillning,
kapitaliseradt ä 10 procent, skall blifva grunden för det årliga vägunderhållet,
hvarvid medeltaxeringsvärdet af hemmanen inom kretsen må vara
den likare, derefter skyldigheten för all annan fastighet eller kapitaliserad inkomst
att deltaga i vägunderhållet bör rättas;

att beträffande fabrik eller annat verk dess större eller mindre deltagande
deri tillika göres beroende af särskild pröfning af taxeringsnämnd;

att hvarje inom kretsen belägen socken skall ansvara för fullgörandet af
allt det arbete, som behöfves för underhållet af derinom löpande väg, med
rätt för hemman till ersättning af kretsens gemensamma vägskattebidrag för
hvad nämnda arbete öfverskrider dess egen väghållningsskyldighet;

att kommunalnämnden i hvarje socken skall föranstalta om fördelning och
ordnande af vägunderhållet derinom; samt

att inom hvart af kretsens härad skall finnas en för tre år genom landstinget
utsedd, af tre personer bestående nämnd, hvilken har att afsyna nya
vägar, att uppvärdera eller taxera årliga kostnaden för underhållet af de allmänna
vägarne inom häradet samt att pröfva och bestämma i hvad mån fabrik
eller annat verk bör deltaga i vägunderhållet.

O O

Denna motion behandlades af ett tillfälligt utskott, som på andragna skäl
väl ansåg sig icke kunna tillstyrka motionen i dess helhet, men med stöd af
den samma hemstälde, att riksdagen måtte i underdånig skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t uppdraga åt en kommitté att utreda ej
blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet må
kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan fast
egendom, som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen, äfvensom
grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan ock hvilka verkningar
en dylik förändring inom olika orter antagligen skulle medföra, samt
att derefter låta utarbeta och till riksdagen aflåta nådigt förslag till förändrad
lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets utgörande å landet.

Vid förehafvande i första kammaren af lagutskottets förenämnda utlåtande
i anledning af de inom andra kammaren väckta motionerna i frågan och medan
tillfälliga utskottets memorial ännu var Infilande, beslöt kammaren med afslag
å lagutskottets hemställan underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll
som tillfälliga utskottet föreslagit.

Detta beslut fattades med 41 röster mot 40, som skilde sig från pluraliteten
endast deruti, att de ansågo orden »samt med fastighet förenad industriel
rörelse» icke böra i den underdåniga skrifvelsen ingå.

Sedan jemväl andra kammaren förenat sig med första kammaren, blef
den sammas beslut riksdagens.

Med Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 24 November 1876, angående
kommittéens tillsättande, öfverlemnades Norrbottens läns landstings underdåniga
framställning om vidtagande af en rättvisare fördelning af väghållningsbördan
inom samma län, hvarjemte kommitterade vid sitt första sammanträde från Kongl.
civildepartementet emottogo dels från Konungens samtlige befallningshafvande
samt från landstingen, med anledning af herr statsrådet och chefens för Kongl.
civildepartementet skrifvelse den 24 Januari 1868 inkomna yttranden öfver ett
inom nämnda departement uppgjordt förslag till förändrad lagstiftning angående
skyldigheten att bygga och underhålla större broar och färjor, i syftning att
utsträcka detta besvär till alla dem, som enligt gällande bestämmelser erlade
kommunalutskylder; dels ock på grund af Kongl. Maj:ts nådiga cirkulär den
30 Juli 1869 från Konungens samtlige befallningshafvande inkomna yttranden
i fråga om föreslaget förändradt sätt för allmänna vinterväghållningens bestridande;
och anse sig kommitterade i sammanhang med förestående historiska
öfversigt böra för nämnda handlingars innehåll redogöra.

l:o. I underdånigt memorial den 24 September 1875 har Norrbottens läns
landsting andragit:

att vid den tid, då 1734 års lag blef till efterrättelse gällande, samma lags
stadganden i afseende å väghållningen säkerligen voro lämpliga och rättvisa
med hänsyn till beskattningsgrund, emedan jordbruket då var den enda näring,
som inom orten vunnit någon utveckling, och öfriga industrigrenar vid samma
tid, åtminstone inom länet, ej ännu gjort nämnvärda framsteg;

att under den tid af mera än 140 år, som derefter förflutit, visserligen jordbruket
vunnit förkofran och landets uppodling fortgått, så att den i mantal
satta jorden allt mera ernått betydelse såsom beskattningsföremål, men att i
ännu högre grad annan industriel verksamhet, deribland trävarurörelsen, tilltagit
och medfört stegrad inkomst, på samma gång som kapitalvärdet högst
betydligt ökats å sådana fastigheter, som icke äro åsätta hemmantal;

att ehuru endast den i mantal satta jorden hittills varit underkastad kostnaden
för väghållning, man dock allt mera kommit till insigt deraf, att vägarne
i länet anlitats mera till fördel för andra näringar än för jordbruket, och att
man på samma gång kommit till den öfvertygelse, att det nuvarande förhållandet,
eller att jordbrukets idkare skola, till fördel för andra näringar, vara
ålagda en särskild beskattning, innefattade en orättvisa, som med en stigande
upplysning funnits kränkande och desto mera betungande, som den ifrågavarande
bördan varit och vore underkastad ständig tillökning, i följd af de nya
väganläggningar, som blifvit utförda eller vore under utförande till länets inre
delar, till fördel för landets uppodling, men till ännu större förmån för handel
och andra näringar, i första rummet för den mest betydande i orten eller trävarurörelsen
;

att de skogsegendomar, på hvilka sistnämnda rörelse grundats, fortfarande
stigit i värde och afkastning, så att endast för behållna kronomarker och kronoparker
inom länet — inom Piteå, Öfver-Luleå, Eönneå, Neder-Kalix, ÖfverKalix,
Carl Gustaf, Ofver-Torneå, Hietaniemi och Korpilombolo socknar, med
en sammanräknad areal af 168,82 qvadratmil, 55,28 qvadratmil kronomark, inom
Arvidjaurs och Jockmocks socknar en kronopark om 27 qvadratmil, inom Jockraocks
och Gellivare socknar två kronoparker af omkring 63 qvadratmil — statsverkets
inkomst för år 1875, efter afdrag af förvaltningskostnader, beräknats
till omkring 580,000 kronor:

att i mån af afvittringens fortgång och kommunikationsväsendets utveckling,
så väl genom strömrensningar som vägar, samma inkomst komme att än
vidare ökas, men att statsverket likväl icke till ringaste del för samma högst
betydliga jord- och skogsegendom deltoge i det väghållningsbesvär, som ändock,

genom underlättad samfärdsel och deraf främjad täflan vid försäljning af afverkningsrätt
å statens skogar, bidroge till förökandet af statsverkets inkomster;

att i de kommuner, der största delen af området vore afsatt såsom kronomark
eller kronopark, följaktligen den i mantal satta jorden vore af ringa omfång
och väghållningsbördan särdeles tryckande, i synnerhet som dylika staten
tillhöriga områden oftast förekomme i länets nordliga delar, der jordbruket
motverkades af stora svårigheter i följd af klimatiska och andra förhållanden
och således saknade krafter att vidkännas kostnaden för ett väghållningsbesvär,
som vore desto mera betungande i följd deraf, att den i mantal satta jordens
skattetal vore ringa och vägafstånden stora uti ifrågavarande glest befolkade
bygder, så att ofta de väghållningsskyldige bodde på ända till 6 å 8 mils afstånd
från sina väglotter, dit de endast undantagsvis hade väg att begagna vid
sina färder för väglagning;

och har landstinget underdånigst anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
de åtgärder, som kunde finnas lämpliga för att åstadkomma en rättvisare fördelning;
af väghållningsbördan och den sammas underlättande för den i mantal
satta jorden, hvilken i detta hänseende i Norrbottens län — och synnerligast
vissa delar deraf — vore hårdare betungad än inom öfriga delar af riket.

2:o. Genom cirkulär den 24 Januari 1868 hade chefen för Kongl. civildepartementet
på nådig befallning infordrat samtlige Konungens befallningshafvandes
och landstingens yttranden öfver ett inom departementet uppgjordt
förslag till grunder för förändrad lagstiftning angående skyldigheten att bygga
och underhålla större broar och färjor, i syftning att utsträcka detta besvär till
alla dem, som enligt nu gällande bestämmelser erlägga kommunalutskylder, och
att, för åstadkommande af en jemnare och billigare fördelning af den från detta
besvär härflytande kostnad, antaga landstingsområdet i stället för häradet till
gemensamhet, hvilket förslag väsendtligen innebar:

att hvarje landsting såsom en landstingsområdets gemensamma angelägenhet
skulle ombesörja det underhåll af större brobyggnader, som förut ålegat
hemmanen inom de till samma område hörande landtkommuner enligt särskild
längd, som af Konungens befallningshafvande, efter vederbörandes hörande,
upprättades;

att kostnaderna för detta underhåll skulle från och med året näst efter
det, under hvars lopp allmän författning derom utfärdades, gäldas af för ändamålet
särskildt afsedda landstingsmedel, hvilka ensamt från landsbygden skulle
uppbäras och i förhållande till allmänna bevillningen, enligt 2:dra artikeln bevillningsstadgan,
för fast egendom eller för inkomst af kapital och arbete uttaxeras
efter enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet vore

gällande, eller sålunda, att jordbruksfastighet, ehvad den vore i mantal satt
eller ej, erlade afgift med dubbelt belopp emot det, som för annan fastighet,
frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål utginge, dervid borde iakttagas,
att sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgjordes, likväl
skulle efter ofvan angifna grund påföras afgift efter det belopp, som, derest
bevillning för den samma enligt art. II i bevillningsstadgan skulle utgå, på
grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade, hvaremot inkomst af
arrende för sådan fastighet ej skulle påföras någon afgift; och skulle i fråga
om löntagare, som tillika innehade boställen, gälla, att bevillningen för inkomst
af bostället icke vid debitering af den öfriga lönen borde tagas i 1‘eräkning; att

enahanda bestämmelser skulle gälla i fråga om öfvertagande af befintliga
färjeinrättningar å de allmänna vägarne inom landstingsområdet;

att alla broar eller färjor, som sålunda öfverginge till underhållande af
landstinget, förut skulle vara af de hitintills i sådant afseende byggnadsskyldige
försatta i fullgodt stånd, enligt bevis af vederbörande kronofogde, efter
verkstäld besigtning, vid hvilken tillfälle borde lemnas åt ombud af landstinget
att tillstädesvara;

att i de härad, der kassor för byggnad och underhåll af broar eller färjor
funnos samlade, dessa kassor skulle, der de uppkommit genom uppbörd från
de trafikerande, öfverlemnas till landstinget, men der de bildats genom sammanskott
från de brobyggnadsskyldiga hemmanen, bibehållas för sådana gemensamma
utgifter som fortfarande ålåge samma hemman, och

att vederbörande landsting egde vidtaga de åtgärder för öfrigt, som erfordrades
för fullgörandet af de landstinget sålunda tillkommande nya åligganden.

Uti de öfver berörda förslag afgifna yttranden hade nästan samtlig^ Konungens
befallningshafvande och landsting afstyrkt det samma, ehuru det omvägande
flertalet af dem erkänt billigheten och rättvisan af den föreslagna nya
grunden för en del af väghållningsbesvärets utgörande.

Emot förslaget hade förnämligast anmärkts:

att en reform af lagstiftningen angående väghållet borde afse vägunderhållningsskyldigheten
i dess helhet och icke endast underhållet af broar och färjor;

att brohållet skulle blifva vida kostsammare, om det öfvertoges af landstinget,
än om det fortfarande bestredes af nuvarande brobyggnadsskyldige,
hviika voro i tillfälle att sjelfvjj verkställa arbetet och tillsläppa nödiga materialier,
äfvensom, när brobyggnaden någon gång upplätes å entreprenad, noggrant
öfvervaka och medverka dertill, att kostnaden blefve så låg som möjligt;

Korna uti. ang. Väghållningsskyldighet. 5

att de bidrag, som enligt förslaget skulle af andra beskattningsföremål
utgöras, sannolikt icke komme att uppgå till de ökade kostnaderna för brohållet,
hvarigenom i sjelfva verket ingen lindring för nuvarande brobyggnadsskyldige
uppkomme, på samma gång andra samhällsmedlemmar, livilka enligt
nu gällande stadgar vore från väg- och brohållningsskyldighet befriade, skulle
få vidkännas gagnlösa uppoffringar; att dessutom brohållet enligt förlaget skulle
medföra kontanta utlägg, derför stor obenägenhet funnes hos de väghållningsskyldige,
livilka i de flesta orter föredrogo naturaprestationer i arbete och
materialier;

att brohållet inom eu ort varit kostsammare än inom eu annan, derigenom
att varaktigare och dyrbarare broar uppförts inom den ena än inom den andra,
och att förslaget innebure en orättvisa mot sådana brobyggnadsskyldige, som
genom redan verkstälda dyrbarare brobyggnader för lång tid befriat sig från
bördan deraf, men det oaktadt jemlikt förslaget finge vidkännas bidrag till det
allmänna brohållet;

att stora svårigheter mötte för uppdragande af en fullt rättvis gräns emellan
större broar, hvilkas underhåll skulle af landstinget bekostas, och mindre sådana,
hvilka fortfarande skulle af de väghållningsskyldige direkt underhållas,
och att för upphjelpande af denna olägenhet förslaget bort omfatta alla de
brobyggnader, som icke kunde hänföras till sadana mindre brotrummoi., som
vid fördelningen af väghållningsbesväret i sjelfva vägunderhållsskyldigheten
ingått;

att då nu bestående vägdelningar inbegrepe jemväl broarna, förslagets genomförande
skulle framkalla nya vägdelningar öfver hela riket, derför kostnaderna
blefve högst betydande (af Konungens befallningshafvande i Stockholms
län skattade för detta län till 40,000 kronor);

att landstingen, i händelse dem ålades att ombesörja någon större eller
mindre del af vägunderhållet, skulle från att vara en länets representation
öfvergå till en verkställande myndighet, hvilket icke vore lämpligt;

att om ock billighetsskäl tycktes tala för att vissa jordegare ej ensamma
borde vidkännas underhållet af vägar, hvilkas begagnande konnne alla samhällsklasser
till godo, det dock vore ett förfarande, som skulle komma att leda till
oberäkneliga följder, om, utan motsvarande vederlag, den väghållningsskyldiga
jorden befriades från ett onus, som af ålder ålegat den samma och så att säga
ingått såsom faktor uti bestämmandet af dess värde, samt detta onus pålades
andra, som hittills derifrån varit befriade, samt att beträdandet af denna väg
vore »inbringandet af en kil uti hela vårt beskattningsväsende, hvarigenom detta
skulle kunna söndersprängas, för att åter uppbyggas efter grunder, som, om de

ock stödja sig på billighetsskäl, kanske ej alltid skulle hafva lika säkert stöd
uti bestående egandcrättsförhållanden»;

att den rubbning i bestående förhållanden, som uppkomme genom underhållsskyldighetens
fördelning efter bevillningens belopp i stället för hemmantalet,
vore särdeles afsevärd, helst det förra ofta nog stode i ett omvändt förhållande
till det senare, så att en fastighet med lägre hemmantal icke sällan hade lika
och stundom högre taxeringsvärde än den med större hemmantal, och att det
visserligen kunde sägas, att just detta visade, att den nuvarande grunden vore
orättvis, men att häremot kunde åter anmärkas, att vid eganderättens förvärfvande,
liksom vid uppgörande af legoaftal med mera dylikt, beskaffenheten och
värdet af åliggande onera tagits eller åtminstone bort tagas i beräkning;

att för sådana skattskyldige, hvilka hittills varit befriade från bro- och väghållningsbesväret,
deltagandet deri skulle kännas än mera betungande, såsom
föranledande en alldeles ny och oförutsedd utgift, hvilken dessutom icke komme
att lämpas efter den skattdragandes inkomst, möjligen härflytande från sådana
källor för förvärfvet, på hvilka den rörelse, för hvars behof allmänna vägarne
synnerligast begagnades, åtminstone icke omedelbart egde något inflyande;

att billigheten väl fordrade att någon lindring eller jemkning uti ifrågavarande
likasom i andra dylika onera och besvär bereddes dem, som hittills
deraf varit ensamt och mera eller mindre ojemnt tryckta, men att öfvergången
borde ske med största varsamhet och göras så föga känbar som möjligt för
dem, hvilka derigenom finge ökade eller nya skyldigheter;

att sådant visserligen syntes i viss mån vara afsedt genom bestämmelsen i
2:dra punkten af förslaget, att jordbruksfastighet för brounderhållet skulle erlägga
dubbel afgift mot andra beskattningsföremål, men att, utom det, att härigenom
icke förekommes den hastiga rubbningen i förhållandet emellan nuvarande
brohållningsskyldige inbördes, och att innehafvare af jordbruksfastighet, hvilken
icke vore i mantal satt och som hittills varit befriad från nämnda onus, på en
gång finge vidkännas det samma i hela dess vidd, den på ofvannämnda sätt
afsedda lindring i deltagandet visade sig för öfriga skattdragande vara af ganska
ringa betydenhet, när i betraktande tages, att bevillningen efter 2:dra artikeln
utginge för jordbruksfastighet med blott tre, men för annan fastighet med fem
öre för hundra kronor af värdet och i sistnämnda proportion äfven för inkomst
af kapital och arbete, om denna kapitaliserades efter fem för hundra; och

att förslaget innebure ett ingrepp uti de rättigheter, som genom adeliga
privilegierna tillförsäkrats säteriegare i vissa provinser af riket.

Dessa äro de väsendtligaste anmärkningarna emot ifrågavarande förslag,
men kommitterade anse sig äfven böra framhålla det särskilda förslag till åstad -

kommande af en förändring i sättet för väghållningsbesvärets utgörande, som
i sammanhang med anmärkningarna framstälts af en utaf Konungens befallningshafvande,
nemligen: att en viss afgift till allmänna vägars och broars underhåll
skulle årligen erläggas af hvar och en skattskyldig, i förhållande till värdet af
egande fastighet eller inkomsten af kapital eller arbete, möjligen högre för i
mantal satt jord och i hvarje fall till en början så lågt beräknad, att erläggandet
deraf blefve föga känbart, men med en småningom och efter vissa tider
stigande, lika försigtigt tilltagen förhöjning, samt att, intill dess den kassa, som
sålunda skulle bildas, vunnit den tillväxt, att det allmänna väg- och brounderhållet
kunde i någon större omfattning med kassans tillgångar bestridas, de
samma allenast finge användas till understöd vid nya vägomläggningar och brobyggnader.

3:o. Uti underdånig skrifvelse den 11 Maj 1869 hade riksdagen, med förmälan,
huru som framställningar blifvit gjorda, åsyftande den ändring i nu
gällande stadganden rörande skyldigheten att vintertiden vid snöfall hålla allmänna
vägarne i fargilt stånd, att kostnaden för vinterväghållningen blefve fördelad
efter enahanda grund, som gälde för uttagande af kommunala utskylder
på landet, tillika anhållit, det Kong!. Maj:t täcktes låta tillvägabringa den utredning,
som erfordrades för bedömande af föreslagna förändringens verkningar
inom de särskilda orterna, samt derefter till riksdagen göra den framställning i
ämnet, hvartill omständigheterna kunde finnas föranleda. I anledning häraf
hade Kongl. Maj:t i nådigt cirkulär den 30 påföljande Juli anbefalt sina befallningshafvande
ej mindre att i underdånighet inkomma med uppgift, dels å
de väghållningsdistrikt, der kostnaden för vinterväghållningen ersattes i mån af
derför utgjorda öke- och mansdagsverken, enligt af plogfogdar afgifna räkningar,
dels å dem der ersättningen utgick med ett på förhand bestämdt belopp, dels
slutligen å dem, hvarest vinterväghållningen utgjordes in natura af alla väghållningsskyldiga
hemman, än äfven att för minst fyra väghållningsdistrikt inom
hvarje län införskaffa och å för ändamålet öfversända tabeller låta anteckna
upplysningar i de der utmärkta hänseenden; vid valet af hvilka distrikt afseende
borde fästas uteslutande å den utredning, som, enligt hvad ofvan vore
närnndt, dermed åsyftades, och alltså tillses, att åtminstone genom något af dem
det allmännaste förhållandet inom länet blefve framstäldt, samt att ett eller två
uttoges bland sådana, der vinterväghållningen ansåges vara i ovanlig mån
betungande, om hvilket Konungens befallningshafvande, vid öfversändandet
af omförmälda tabeller, jemväl egde att hos Kongl. Maj:t göra underdånig
anmälan.

Af ifrågavarande från Konungens befallningshafvande inkomna uppgifter
hafva kommitterade tagit del, men då förhållandena, särskilt hvad taxeringsvärden
och ersättning till ploglagen angår, torde hafva undergått förändringar,
sedan uppgifterna meddelades, samt dessutom kommitterade infordrat upplysningar
rörande vinterväghållningen för hela riket, från så väl kronobetjeningen
som kommunalstämmorna, för Indika upplysningar kommitterade här nedan
komma att redogöra, anse kommitterade ej nödigt att nu lemna någon närmare
redogörelse för innehållet af berörda uppgifter.

in.

Statistik.

För utförande af sitt uppdrag hafva kommitterade aktat nödigt att från
vederbörande myndigheter begära åtskilliga statistiska upplysningar, i enlighet
med derför af kommitterade faststälda formulär, nemligen:

Formulär n:r 1, beträffande sommarväghållningen, innefattande uppgifter
för hvarje härad och socken, om:

a) väglängd, särskildt för landsväg, häradsväg och sockneväg, samt huru
vida vägen vore indelad till underhåll inom eller utom socknen;

b) årliga medelkostnaden för underhåll af en mil väg;

c) årliga medelkostnaden för underhåll af sådana större broar, som icke
ingå i den allmänna vägdelningen;

d) årliga underhållskostnaden af vägar och broar, fördelad på hvarje helt
hemman, särskildt för landsväg, häradsväg och sockneväg;

e) vägunderhållningsskyldiga hemmans mantal och taxeringsvärde; och

f) kostnaden för väglagning, verkstäld genom kronobetjeningen, mot lega
på de väghållningsskyldiges bekostnad för mil och för helt hemman, högst
och lägst.

Formulär n:r 2, rörande vinterväghållningen, innehållande uppgifter för
hvarje härad och socken om:

a) väglängd inom och utom socken, härad eller tingslag;

b) vinterväghållningssättet vare sig genom ploglag, beting eller vägdelning
på hvarje väghållningsskyldig;

c) årliga medelkostnaden för underhåll af en mil vinterväg, med särskild
hänsyn till de olika väghållningssätten;

d) årliga medelkostnaden för hvarje helt mantal räknad; och

e) väghållningsskyldiga hemmans mantal och taxeringsvärde.

Formulär uir 3, afsedt för upplysningar om de hittills från väghall befuade
beskattningsföremål, som enligt riksdagens skrifvelse ansetts böra dertill bidraga,
samt innefattande för hvarje härad och socken uppgifter om:

a) antalet af bruk, fabriker, qvarn ar och sågar, dessas taxeringsvärde och
taxerade medelinkomst af rörelse under de senaste tio åren;

b) allmänna skogar, dessas egenskap af dels kronoparker, kronoöfverloppsmarker
och oafvittrade kronomarker, dels härads- och sockenallmänningar, jemte
taxeringsvärden härå;

c) annan fast egendom, som hittills varit från vägunderhåll befriad, dels
i mantal satt och dels icke i mantal satt, jemte sådan egendoms natur och
taxeringsvärde;

d) antal grufvor och taxerad medelinkomst deraf under de senaste tio
åren; och

e) annan med fastighet förenad industriel rörelse jemte taxerad medelinkomst
deraf under de senast förflutna tio åren, dervid antydts, att hit skulle
räknas sådan rörelse, som icke kunde hänföras under någon af förut angifna
rubriker, såsom bränneri, bryggeri, tegelslageri m. in., men deremot ej handel.

Formulär n:r 4, afsedt att besvaras af hvarje rikets kommunalstämma och
innefattande uppgift om de årliga belopp, hvartill det hemman inom kommunen
åliggande väg- och brounderhåll, med afseende å gångbara pris å körslor
och dagsverken m. m., rimligtvis kan för helt mantal beräknas, särskildt för
sommarväghållningen och särskildt för vinterväghållningen.

Formulär n:r 5, afsedt att besvaras af Konungens befallningshafvande och
för hvarje län innefattande upplysningar angående:

a) väglängd i mil af landsväg, häradsväg och indelad sockneväg;

b) hvilka vägar, som till följd af jernvägs-, kanal-, ny väganläggning
eller andra omständigheter antingen kunna anses hafva upphört att såsom sådana
användas, eller ock blifvit af den betydelse, att de såsom allmän väg
böra indelas;

c) af enskilda bolag eller personer anlagda eller underhållna vägar, som i
den utsträckning begagnas af allmänheten och äro för samfärdseln behöfliga, att
de böra ifrågakomma att såsom allmänna vägar anses och underhållas;

d) huru vida inom kortare tid sådan jernvägs-, kanal-, ny väg- eller hamnanläggning
komme till stånd, att derigenom märkligare omkastningar i länets
kommunikationer skulle blifva en följd;

e) broar eller färjor för hvilka statsbidrag uppbäras;

f) broar eller färjor, som underhållas gemensamt af flera härad eller tingslag
eller af länet;

g) vägar eller broar, för hvilka uppbäras väg- och broafgifter.

Innan kommitterade närmare redogöra för innehållet af de lemnade uppgifterna,
anse kommitterade sig böra förutskicka den allmänna anmärkning, att

dessa icke äro så fullständiga, som önskligt varit, utan förete åtskilliga smärre
luckor, beroende dels på bristande uppgifter, dels på en ofullständig tillämpning
inom vissa orter af gällande bevillningsstadga. i fråga om sättet för taxering
af lägenheter samt inkomst af industriel rörelse, men att uppgifterna, om
ock ej fullt exakta, likväl torde vara tillfredsställande för sitt hufvudändamål,
eller en utredning af de verkningar, som den af riksdagen ifrågasatta förändring
af grunderna för väghållet skulle inom olika orter medföra; hvarförutan kommitterade
i fråga om uppgifterna i de särskilda formulären vilja erinra om några
i samband dermed stående förhållanden.

Den i äldre författningar förekommande indelning af vägarne i lands-,
härads- och socknevägar har så småningom förlorat en väsendtlig del af sin
praktiska betydelse. Ursprungligen förstås väl härmed att lands- och häradsvägar,
som endast skildes genom sin bredd, skulle underhållas af häradet, men
socknevägar endast af socknen. Några uttryckliga föreskrifter för bestämmelsen
af vägens olika egenskap hafva ej funnits samt svårligen kunnat meddelas, och
en följd häraf har naturligen blifvit, att omdömet härutinnan blifvit skiftande
och i viss mån beroende på subjektiv uppfattning. Vid vägdelningar på senare
tider har man på många orter i riket sammanslagit lands-, härads- och sockneväg
till en enda vägart, nemligen allmän väg, till skilnad från enskild väg, och
derefter endast genom gradering skilt vägens olika egenskap samt delat den
sålunda graderade vägen på hela häradet. I Skaraborgs län göres ingen skilnad
på härads- och sockneväg, utan äro de allestädes sammanblandade. Vidare har
man på andra ställen såsom i Skåne låtit enskilda utfartsvägar för hemman och
byar ingå såsom socknevägar vid vägdelning. Dessa sväfvande begrepp om
vägarnes olika egenskap hafva vållat en temligen väsendtlig skiljaktighet emellan
uppgifterna om vägarnes längd. Enligt kronobetjeningens uppgifter i formuläret
n:r 1 utgör denna för hela riket 4,968,so mil, men enligt Konungens befallningshafvandes
upplysningar i formulär n:r 5 belöper sig våglängden till
5,139,70 mil. Således en skilnad af 171,20 mil. Såsom en närmare förklaring
öfver berörda olikhet åberopa kommitterade förhållandet inom Kronobergs län,
der Konungens befallningshafvande uppgifva sammanlagda våglängden till 3.36,75
mil, dock med upplysning, att deruti jemväl inbegripas en mängd vägar, som
rätteligen borde kallas byvägar, enär de ej blifvit i laga ordning såsom socknevägar
förklarade eller indelade, men likväl underhållas såsom socknevägar af
socknens hemmansegare enligt derom å sockne- eller kommunalstämmor afslutade
öfverenskommelse!-, hvilka såsom ej öfverklagade tills vidare äro gällande,
samt att denna omständighet utgjorde förbiaringsgrunden för den stora
skilnaden emellan det miltal socknevägar som uppgifvits i länsstyrelsens senaste

femårsberättelse och den enligt formuläret n:r 5 lemnade uppgiften. Kronobetjeningens
i samma län uppgifter upptaga åter våglängden till endast 280, i
mil, utgörande en skilnad af 56,85 mil, utan tvifvel beroende derpå, att kronobetjeningen
från socknevägarne uteslutit en del enskilda vägar, hvilket bekräftas
af uppgiften från kronofogden i Konga härad, deraf framgår att från socknevägarne
i häradet enligt förut meddelade uppgifter uteslutits ej mindre än 44, i
mil, som fordom ingått i delning af de s. k. hemvägarne, men till större delen
utgjordes af by- och utfartsvägar och numera ej voro till allmänt underhåll
indelade socknevägar. Ett motsatt förhållande eger rum i Malmöhus län, der
Konungens befallningshafvande upptager sammanlagda våglängden till 223,68
mil, under det att denna enligt kronobetjeningens uppgifter uppgår till 269,io
mil, utvisande en skilnad af ej mindre än 45,42 mil, hvilken skilnad till väsendtlig
mån torde bero derpå att kronobetjeningen bland socknevägarne äfven upptagit
enskilda utfartsvägar, dem socknemännen låtit ingå i delning. Tdl någon del
torde den anmärkta olikheten emellan ifrågavarande uppgifter förklaras derigenom,
att kronobetjeningen på ett eller annat ställe ej riktigt uppfattat kommitterades
formulär.

I afseende å den uppskattade kostnaden för årliga underhållet af vägar,
broar och färjor, fördelad på mantal, ansågo kommitterade för kontrollens skull
lämpligt att inhemta icke allenast kronobetjeningens utan jemväl kommunalstämmornas
yttranden. På många ställen hafva dessa omdömen företett högst
väsendtliga olikheter, och har i allmänhet kommunalstämman uppgifvit kostnaden
vida högre än kronobetjeningen. I sadana fall hafva kommitterade lagt
medeltalet af de olika uppgifterna till grund för beräkningen, och då kommitterade
velat finna medelkostnaden af väghållet för härad, hvilken samfällighet
i regel utgör väghållningsdistrikt, men uppgifterna meddelats socknevis, har
härvid förfarits sålunda, att väghållningskostnaden först utrönts för hvarje
socken efter medeltalet af kostnaden för mantal, hvarefter kostnaden för alla
häradets socknar sammalagts och delats med häradets väghållningsskyldiga
mantal. Der uppenbara orimligheter i uppgifterna förekommit, såsom t. ex. att
årliffa väghållet inom en socken skulle utgöra 3,000 kronor för mantal, hvarmed
antagligen afsetts en kapitalisering af väghållningsbesväret, så att arliga underhållskostnaden
skulle utgöra 180 kronor lör mantal, har en sådan uppgift lemnats
utan afseende och ej ingått såsom faktor vid uträkningen. Vidare framgår af svaren
å de begärda kostnadsuppgifterna för mantal, jemförda med enahanda uppgifter
för mil, att öfverensstämmelse härutinnan på många ställen saknas uti
kronobetjeningens uppgifter, så att man för jemförelsens behöriga verkställande
stundom bör sammanräkna underhållskostnaden för lands-, härads- och sockneväg,

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

stundom deraf taga medeltalet, och har vid behandlingen af primäruppgifterna
jemväl i detta afseende nödig kritik måst utöfvas, på det att resultatet ej skulle
blifva vilseledande. Kommitterade anse sig dock redan nu böra uttala den
åsigt, att kommitterade med kännedom om förhållandena, hvar i sin ort och
särskildt genom erhållna upplysningar om de belopp, hvartill väghållet å en
del större egendomar i medeltal uppgått enligt bokföring, på goda grunder antaga,
att underhållskostnaden för mantal i allmänhet för högt upptagits, utan
att dock kommitterade tilltro sig kunna uppgifva någon viss grund för nedsättning
af medelsiffran, enär väghållningskostnaden å olika orter inom riket är
så väsendtligen olika, beroende icke allenast på väglängd utan jemväl på lokala
förhållanden, deribland tillgång på passande väglagningsämnen.

Uppgifterna enligt kommitténs formulär n:r 3 äro ofullständiga beträffande
så väl taxeringsvärdet å en del fast egendom som ock medelinkomsten af bruk,
fabriker, qvarnar och sågar samt annan med fastighet förenad industriel rörelse.

Vid granskning af berörda uppgifter befans att de allmänna skogarne på
de flesta orter i riket icke voro åsätta taxeringsvärden, ehuru, enligt gällande
bevillmngsstadga, sådant värde syntes böra åsättas all statens fasta egendom,
utan afseende derå, om bevillning deraf utgår eller icke. Då emellertid kommitterade
erhållit uppdrag, bland annat att utreda i hvad mån och på hvad sätt
jemväl allmänna skogar, som nu äro från vägunderhållsbesväret undantagna,
kunde åläggas deltagande deruti, samt kommitterade för erhållande af jemförelségrunder
emellan den till vägunderhåll nu skyldiga, i mantal satta jorden,
och annan, från dylikt besvär hittills undantagen fast egendom, aktade nödigt
erhålla fullständiga upplysningar om taxeringsvärdet å den fasta egendom, som
till deltagandet i vägunderhållet ifrågasatts, anmäldes förhållandet uti skrifvelse
den 13 Mars 1877 till herr statsrådet och chefen för Kongl. finansdepartementet
med hemställan huru vida icke nödiga åtgärder kunde vidtagas för att de allmänna
skogar, som då ej vore taxeringsvärden åsätta, måtte dertill uppföras
vid nästinstundande taxeringsförrättningar samt vederbörande erhålla föreskrift
om att derefter till kommittén inkomma med särskilda uppgifter om de sålunda
åsätta värdena. Uti skrifvelse den 15 Juni 1877 underrättade herr statsrådet, att,
efter det Kongl. kammarrätten i anledning af kommitterades berörda hemställan
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, hade Kongl. Ma:jt funnit godt att,
med anledning af hvad kammarrätten uti ärendet anfört, i nåder förklara ifrågavarande
hemställan för närvarande ej kunna till någon Kongl. Maj:ts åtgärd
föranleda. Då frågan om denna egendoms bidrag till väghållet, i synnerhet
hvad angår de norrländska länen, är af stor vigt, samt för att icke sakna all
jemförelsegrund emellan värdet af den samma samt taxeringsvärdet å den i

mantal satta jorden, ingingo kommitterade till Kong!, skogsstyrelsen med hemställan
att erhålla läns-, härads- och socknevis affattade upplysningar om det
värde, hvartill allmänna skogarne i styrelsens förteckningar upptages, och erhöllo
kommitterade uti skrifvelse den 16 Augusti 1877 från Kong!, skogsstyrelsen
de begärda upplysningarna, meddelade enligt grunderna uti styrelsens till Kongl.
statskontoret i följd af Kongl. brefvet den 30 December 1874 insända uppgifter.
Dessa värden ligga till grund för de uppgifter härom som finnas uti nedan omförmälda
sammandrag. Derefter hafva kommitterade uti skrifvelse den 15 November
1877 från Konungens befallningshafvande i Norrbottens län erhållit utdrag
af 1877 års taxeringslängd öfver sådan staten tillhörig fast egendom inom
länet, derför bevillning icke erlägges, utvisande att statens skogar inom länet
taxerats till ett värde af 4,708,950 kronor 50 öre, hvaremot enligt skogsstyrelsens
åberopade uppgifter värdet af samma skogar upptagits till 15,425,122
kronor.

I fråga om uppskattning af lägenhet, för alltid eller under viss tid afsöndrad
från annan egendom, synes bevillningsstadgans föreskrifter å olika orter på olika
sätt tillämpas. Så har man på en del ställen icke taxerat sjelfva jordområdet
för sådana lägenheter, vare sig dessa äro afsöndrade för all tid eller för viss
tid, utan endast derå uppförda byggnader. Vidare torde en del sådana lägenheter
icke vara åsätta taxeringsvärden, enär med dem icke förfarits enligt Kongl.
förordningen om jordafsöndring af den 6 Augusti 1864. Uppgifterna om värdet
å denna egendom torde derföre lida af icke oväsendtliga brister.

Uppgifterna om den taxerade inkomsten af bruk, fabriker, qvarnar och
sågar samt annan med fastighet förenad industriel rörelse äro delvis ofullständiga,
enär på många orter sådan inkomst icke särskildt uppskattats, utan sammanförts
under generel inkomst af kapital och arbete, hvadan äfven kronobetjeningen,
der förhållandet varit sådant, förklarat sig icke kunna lemna äskade
upplysningar.

För att underlätta sammanförandet af de socknevis meddelade statistiska
uppgifterna, särskildt för hvarje härad, hvilket senare område i regel utgör
väghållningsdistriktet på landet och således varit det enda lämpliga för jemförelse
af väghållningsbördans olika fördelning, sådan den nu är, och den förändring
samma börda i afseende på fördelningen skulle undergå, derest samma
distrikt bibehölles och väghållningsbesväret utsträcktes till de af riksdagen till
deltagande deruti föreslagna nya beskattningsföremål, hafva kommitterade låtit
häradsvis upprätta sammandrag af uppgifterna dels enligt formulären n:ris 1, 2
och 4 och dels enligt formuläret n:r 3. Dessa sammandrag hafva derefter ytterligare
sammanförts häradsvis för hvarje län och slutligen uti ett generalsamman -

drag länsvis för hela riket. Då tryckning af så val primäruppgifterna som
de för deras sammanfattning häradsvis uppgjorda förberande sammandragen
skulle i så väsendtlig mån ökat tabell-bilagornas antal och omfång, att man
endast med svårighet derutaf kunnat hemta önskade upplysningar, samt af skäl,
som nyss är nämndt, förhållandena häraden emellan äro de för anställande af
jemförelse!- bestämmande, hafva kommitterade af ifrågavarande uppgifter och
sammandrag vid sitt betänkande endast fogat generalsammandraget för riket
(tabellen Litt. A) och länssammandragen (tabellerna A 1—A 24).

Af sammandraget för riket framgå följande förhållanden, nemligen:

att allmän indelt sommarväg för hela riket uppgår i längd till

4,968,5 mil;

att allmän vinterväg i längd uppgår till

4,805,1 mil;

att enligt kronobetjeningens uppgift årliga medelkostnaden för underhåll af

en mil landsväg utgör.............................................................................. kr. l,/0o

» » häradsväg » ® 1,122

» » sockneväg » » 779;

att, likaledes enligt kronobetjeningens uppgift, årliga medelkostnaden för
underhåll af en mil vinterväg utgör............................................................ kr. 379;

att antalet nu vägbållningsskyldiga förmedlade mantal belöper sig till

66,089,ii;

att totala taxeringsvärdet af den i mantal satta jorden, som nu deltager i
väghållet utgör

kr. 1,804,169,764;

att medeltaxeringsvärdet å ett dylikt hemman utgör

kr. 27,299;

att årliga kostnaden för underhåll af sommar- och vinterväg enligt kronobetjeningens
och kommunalstämmornas derom meddelade, på ofvan antydt sätt
bearbetade uppgifter, utgör för mantal i medeltal,

för sommarväg ......................................................................

» vinterväg ..........................................................................

eller till sammans....................................................................

att totalkostnaden för underhåll af allmän väg utgör

för sommarväg ......................................................................

» vinterväg............................................................................

eller till sammans....................................................................

kr. 83,72
.... » 25,05

kr. 108,77;

kr. 5,533,108
» 1,655,207

kr. 7,188,315;

att nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor
af taxeringsvärdet i medeltal för hela riket utgör

kr. 3,98;

att taxeringsvärdet å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar
utgör

kr. 128,652,649;

att taxeringsvärdet å annan fast egendom, som hittills varit från vägunderhåll
befriad utgör

kr. 108,301,293;

att taxerad medelinkomst af rörelse utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar,
grufvor och annan med fastighet förenad industriel rörelse belöper sig till

kr. 19,346,260;

att berörda inkomst kapitaliserad med beräkning efter 5 % motsvarar ett
värde af

kr. 386,925,200;

att på hvarje af rikets län i medeltal skulle sig belöpa en väglängd af
207 mil;

att Elfsborgs län har längsta vägsträckan med 339 mil och Blekinge län
den kortaste med 78,4 mil;

att en jemförelse emellan våglängden och mantalen för hela riket visar,
det på hvarje 13,3 mantal belöper sig underhåll af en mil väg;

att, om hela rikets landareal jemföres med hela längden af dess allmänna
vägar, sig visar att på hvarje 0,715 qvadratmil belöper sig en mil allmän
väg; och

att om rikets folkmängd, städernas befolkning deruti ej inbegripen, jemföres
med längden af dess allmänna vägar, sig visar att för hvarje mil allmän
väg finnes 765 invånare.

Förestående jemförelser emellan, å ena sidan våglängden, samt, å andra
sidan, antalet af de på en mil allmän väg sig belöpande mantal, qvadratmil
och invånare, hafva kommitterade låtit utsträcka jemväl till de särskilda länen
inom riket, samt meddela derom nedanstående uppgifter, nemligen:

Antal mantal på vågmil, länsvis utråknadt.

Stockholms län................................... 20 5.

Upsala..................................................................................... 24,8.

Södermanlands......................................................... 19 4.

Östergötlands................ 18 7.

Jönköpings.................... 13)0.

Kronobergs ......................................._................................ pp s

Kalmar............. 13 1.

Gotlands................................................................................... 10.0.

Blek!nge.............................-..........................-.......................... 13,5.

Kristianstads........................................................ g

Malmöhus....................................................................... 23 s

Hallands............................................................................ 14 9.

Göteborgs................................................................................. 22,7.

Elfsborgs............................................................................... \2 4.

Skaraborgs.................................................... 15 2.

Vermlands....................... g 1

Örebro.......................................................................... 20 7

Vestmanlands....................................................................... 27 8.

Kopparbergs..................................................... 27 7>

Gefleborgs................................................................................. 20 9.

Vest ernorrl ands..................................................................... 9

Jemtlands....................................._............................. 7 o

Vesterbottens........................................................................... 20 0:

Norrbottens............................................................................. g 0>

Vågmil per qvadratmil inom hvarje län.

Stockholms län, en vägmil på
Upsala » »

Södermanlands » »

Östergötlands » »

Jönköpings » a

Kronobergs >1 »

Kalmar » »

Gotlands » »

Blekinge » »

Kristianstads » »

Malmöhus » »

Hallands » »

Göteborgs » »

Qvadrat mil.

0,332.

0,304.

0,318.

0,300.

0,311.

0,279.

0,371.

0,248.

0,321.

0,171.

0,152.

0,221.

0,347.

kvadrat mil.

Elfsborgs län, en Skaraborgs	vägmil på..........
Vermlands	))	1)
Örebro	)>	))
Vestmanlands	»
Kopparbergs	»	»
Gefleborgs	»
Vesternorrlands	»	„
Jemtlands Vesterbottens	)>	» __________________ ))	..........-.....-......... 3,004.
Norrbottens	))	»	.......................... 8,571.

Antal invånare på vågmil inom hvarje lån.

Stockholms län .

Upsala.............

Södermanlands ...
Östergötlands ....

Jönköpings.......

Kronobergs .......

Kalmar............

Gotlands...........

Blekinge...........

Kristianstads.....

Malmöhus........

Hallands..........

Göteborgs..........

Elfsborgs..........

Skaraborgs.........

Vermlands.........

Örebro.............

Vestmanlands_____

Kopparbergs.......

Gefleborgs.........

Vesternorrlands...

Jemtlands.........

Vesterbottens.....

Norrbottens.......

Folk-	Antal in-
mängd	vanare
utom	påTäg-
städerna.	mil.
.......... 130,431	665.
.......... 90,814	613.
.......... 126,947	734.
-......... 225,789	784.
.......... 172,413	577.
---------- 162,423	580.
	853.
.......... 47,932	439.
.......... 107,781	1,382.
.......... 217,176	674.
.......... 264,124	982.
.......... 119,109	627.
.......... 168,659	1,360.
	803.
.......... 238,563	772.
.......... 253,482	862.
.......... 165,463	956.
	679.
-......... 180,226	748.
.......... 137.891	703.
.......... 141,331	772.
......... 74,779	550.
.......... 96,452	945.
__________ 79,363	786.
Summa 3,800,601.

Då kronobetjeningens uppgifter om kostnaden för underhållet af en mil väg
oftast icke öfvensstämt med kronobetjeningens uppgifter om kostnaden för mantal
och den med ledning af sistberörda uppgift uträknade kostnaden för mil,
hafva kommitterade låtit upprätta följande tabell:

Kostnad för sommar- och vinterväghållet per mil och i sin helhet för hvarje län,
uträknad med ledning af kommunalstämornas och kronobetjeningens uppgifter.

	Sommar-väghållet per mil.	Vinter-väghållet per mil.	Sommar-väghållet i sin helhet.	Vinter-väghållet i sin helhet.
Stockholms............................................-............	1,156	287	226,765	54,628
Upsala...............................................................	1,307	405	193,746	56,958
Södermanlands..........-..........................-..............	834	319	144,300	56,136
Östergötlands......................................................	1,072	287	309,213	87,311
Jönköpings................ ............ .... .............-...........	641	149	191,262	42,589
Kronobergs .........................................................	697	128	195,156	32,802
Kalmar........................ .....................................	1,022	380	261,631	95,736
Gotlands........................ ....................................	800	484	87,546	51,963
Blekinge.......................................-.....................	966	120	75,709	7,253
Kristianstads.......................................................	828	383	267,021	63,494
Malmöhus...........................................................	2166	554	582,937	143,379
Hallands.......................................... ..................	962	259	182,602	33,862
Göteborgs och Bohus............................................	1,393	329	172,999	40,691
Elfsborgs............................................................	1,053	354	356,912	104,822
Skaraborgs..........................................................	922	365	285,120	109,752
Vermlands...........................................-..............	1,067	201	313,751	60,161
Örebro...............................................................	1,365	389	236,930	63,946
Vestmanlands................................... ..................	1,439	527	230,737	88,640
Kopparbergs...............................-.......................	863	241	208,103	58,019
Gefleborgs............................................................	1,008	749	197,230	117,405
Vesternorrlands..................................................	1,878	766	343.472	160,391
Jemtlands...........................................................	1.253	386	170,226	52,238
Vesterbottens.......................................................	1,418	224	144.757	57,603
Norrbottens.........................................................	1,541	123	154,983	15.428
	1,114	CO	5,533,108 \| 1,655,207 7,188,315

I sammanhang härmed meddelas följande uträkningar rörande maximum
och minimum af åtskilja uppgifter, beräknade häradsvis inom hvarje län,
nemligen:

Uppgift öfver maximum och minimum af hela väghålningskostnaden sommar och
vinter, per mantal, häradsvis inom hvarje lån.

	Maximum.	Minimum.
Stockholms län................	Danderyd........................	203	30	lyhundra........................	31	64
Upsala...........................	Vestlands tingslag.............	120	26	Bro...............................	28	63
Södermanlands.................	Villåtttinge.....................	83	39	Åker............................	41	83
Östergötlands..................	Lysing...........................	125	44	Östkind..........................	33	74
Jönköpings.....................	Östbo............-..............	93	—	Norra Vedbo...................	33	42
Kronobergs......................	Norrvidinge . ..................	112	05	Konga ...........................	45	17
Kalmar..........................	ljust.............................	179	32	Södra Möre,........... ........	74	02
Gotlands.........................	Norra domsagan...............	127	82	Södra domsagan...............	126	57
Blekinge.........................	Brak ne..........................	115	38	Östra............................	53	85
Kristianstads..................	Albo.............................	261	03	Jerrestad ........................	63	39
Malmöhus ......................	Torna............................	294	44	Herrestad.......................	74	77
Hallands.........................	Tona ersjö.......................	124	90	Faurås...........................	52	47
Göteborgs.......................	Säfvedal........................	242	33	Tunge............................	33	19
Elfsborgs........................	Sundal...........................	319	09	Flundra .........................	45	62
Skaraborgs.....................	Viste.............................	135	02	Laske ............................	45	18
Vermlands......................	Fryks dals öfre.................	925	66	Visnum.........................	74	81
Örebro...........................	Nya Kopparberg..............	433	—	Glanshammar ..................	40	58
Vestmanlands..................	Gamla Norberg................	175	09	Förstena........................	67	02
St. Kopparbergs..............	Malung, Lima...-...............	368	66	Sundboru........................	28	00
Gedeborgs........................	Ugglebo och Hamrånge.....	437	16	Hedensuuda och Pernebo ...	83	93
Vesternorrlands................	Ramsele.........................	923	88	NordingrR.......................	114	08
Jemtlands.......................	Lit...............................	267	84	Hallen...........................	100	04
Vesterbottens...................	Nordmaling och Bjurholm..	425	35	Löfånger........................	70	—
Norrbottens.....................	Paj ala............................	458	—	Jukkasjärvi............ ........	4	50

Kohus uti. ang. Väghållning sskyldighet.

Uppgift öfver maximum och minimum af vågmil, per qvadratmil, häradsvis

inom hvarje lån.

	Maximum.	Minimum.
Stockholms län....................	Färentuna.......................	7,0	Vermdö .........................	1,7
Upsala.............................	Asunda..............-...........	5,8	Löfstad..........................	1,7
Södermanlands....................	Öster-Rekarne..................	5,0	Vester-Rekarne................	1,5
Östergötlands.....................	Hanekind........................	8,4	Bråbo............................	1,5
Jönköpings.......................	Norra Vedbo...................	3,7	Södra Vedbo...................	2,7
Kronobergs........................	Norrvidinge....................	5,5	Sunnerbo........................	2,5
Kalmar.............................	Tjust.............................	3,7	Norra Möre....................	1,7
Gotlands............................	Norra domsagan...............	4,7	Södra domsagan...............	3,8
Blekinge...........................	lister............................	4,6	Medelstad.......................	1,9
Kristianstads......................	Bjäre.............................	7,5	Ingelstad........................	4,3
	Skytts...........................	13,4		3,8
		6,9
Göteborgs..........................	Östra Hising ..................	5,5	Sörbygdens .....................	1,3
Elfsborgs...........................	As.................................	4,9	B ollebygds......................	1,5
		7,3		2 4
Vermlands.........................	Karlstad.........................	4,7	Élfsdals öfre...................	0,7
Örebro..............................	Hardemo........................	7,0	Nya Kopparberg..............	1,0
Vestmanlands.....................	Tuhundra.......................	6,o	Skinskatteberg................	1,5
St. Kopparbergs..................	Torsång..........................	4,2	Malung, Lima.................	0,5
Gefleborgs ........................	Hedensunda och Fernebo ...	3,0	Ljusdal.........................	0,5
Vesternorrlands...................	Skön.............................	6,5	Torp.............................	0,3 7
Jemtlands........................	Sunne............................	3,2	Hammerdal.....................	0,18
Vesterbottens......................	Nysätra..........................	1,3	Lycksele.........................	0,015
Norrbottens......................	Neder-Torneå och Karl.....	1,0	Jokkmokk ......................	0,03

Uppgift öfver maximum och minimum af väghållning skostnaden, sommar och vinter,
per 1,000 kr. af taxeringsvärdet, häradsvis inom hvarje lån.

	Maximum.			Minimum.		1
Stockholms län................	Sjuhundra ......................	6	46	Öknebo..........................	i	67
Upsala...........................	Vestlands tingslag............	9	04	Bro...............................	i	37
Södermanlands.................	Villåttinge......................	4	Öl	Jönåker.........................	i	67
Östergötlands..................	Lysing...........................	5	20	Finspånga län..................	i	45
Jönköpings .....................	Vestbo...........................	5	35	Norra Vedbo...................	i	31
Kronobergs .....................	Norrvidinge..................	5	39	Konga ...........................	2	05
Kalmar..........................	Ölands södra mot.............	5	11	Stranda.........................	1	98
Gotlands.........................	Norra domsagan...............	4	58	Södra Domsaga................	4	49
Blekinge.........................	Lister............................	i!2	21	Medelstad.......................	1	65
Kristianstads..................	Albo..............................	5	93	Jerrestad........................	1	25
Malmöhus ......................	Torna............................	5	13	Herrestad........ ..............	1	64
Hallands........................	Tönnersjö.......................	6	27	Faur ås...........................	3	08
Göteborgs.......................	Säfvedals........................	6	71	Tunge.........................	1	35
Elfsborgs........................	Kinds............................	8	84	Flundra.........................	1	50
Skaraborgs .....................	Yilske............................	7	64	Hofva............................	1	27
Vermlands......................	Kil........................ ....	9	21	Visnum..........................	1	74
Örebro...........................	Sundbo ..........................	6	87	Grythytte och Hellefors_____	1	22
Vestmanlands.................	Våla.............................	(i	28	Skinskatteberg_______ _________	2	34
St. Kopparbergs...............	Malung, Lima och Äppelbo	8	84	Sundborn........................	1	44
Gefleborgs ......................	Ostra tingslag..................	12	15	Ofransjö Torsåker............	3	15
Vesternorrlands................	Ramsele.........................	33	49	Torp.............................	3	93
		16	09		5	07
Vesterbottens...................	Nordmaling och Bjurholm..	14	64	Skellefteå.......................	2	30
Norrbottens.....................	Jokkmokk.......................	26	16	Jukkasjärvi.....................	0	32

Uppgift öfver maximum och minimum af underhållskostnad sommartiden per mil våg,

håradsvis inom hvarje lån.

	Maximum.	Minimum.
		3,623		436
Upsala...............................	Asunda..........................	2,644	Vendels tingslag..............	316
Södermanlands....................	Daga..............................	1,053	Rönö.............................	714
Östergötlands.....................	Lysing...........................	2,159	Ydre......... ....................	439
Jönköpings........................	Vista.............................	1,066	Mo...............................	271
Kronobergs........................	Allbo.............................	995	Uppvidinge.....................	359
Kalmar norra landtingsområde	Tjust.............................	1,237	luna län........................	500
Kalmar södra d:o	Norra Möre.....................	2,128	Olands södra mot.............	586
		956		692
		1,150		804
Kristianstads......................	Södra Åsbo....................	1,766	Ostra Göinge ..................	467
		4,174		1,075
Hallands............................	Fjäre.............................	1,860	Tönnersjö.......................	571
		5,668		434
Elfsborgs..........................	Sundal...........................	2,765		563
		1,684		397
Vermlands.........................	Kil..............................	2,305	Visnum..........................	515
Örebro .............................	Nva Kopparberg..............	2,484	Grythytte och Hellefors.....	553
		1,917		682
St. Kopparbergs..................	Gagnef...........................	2,394	Sårna och Idre"—.............	86
Gefleborgs .........................	Ljusdal..........................	2,173	Hedemora och Fernebo.....	387
Vesternorrlands...................		3,382		453
Jemkande.........................	Brunflo med Näs.............	3,283		623
Vesterbottens......................	Umeå............................	.1,921	Löfånger......................„	460
Norrbottens.....................	Neder Lule....................	3,751	Korpilombolo..................	459

Uppgift öfver maximum och minimum öfver underhållskostnaden per mil vinterväg,

häradsvis inom hvar ja lån.

	Maximum.	Minimum.
Stockholms län...................	Väddö och Häfverö..........	439	Vermdö .........................	63
Upsala..............................	Vaksala.........................	645	Bro................................	146
Södermanlands....................	Selebo............._.............	482	Jönåker .........................	124
Östergötlands.....................	Memming.......................	889	Ydre .............................	86
Jönköpings.........................	Tveta............................	232	Mo...............................	60
Kronobergs........................	Uppvidinge.....................	183	Konga...........................	61
Kalmar norra landtingsområde	Tjust.............................	315	Tuna län .......................	139
Italmar södra d:o	Ölands södra mot............	1,335	Södra Möre.....................	247
Gotlands............................	Gotlands södra ................	582	Gotlands norra ................	407
Blekinge...........................	Östra ............................	116	Bräkne...........................	71
Kristianstads......................	Albo .............................	764	Östra Göinge..................	133
Malmöhus.........................	Könneberg......................	1,558	Onsjö............................	278
Hallands...........................	Viska...........................	797	Faurås...........................	145
Göteborgs..........................	Vestra Hising .................	768	Bullaren ........................	123
Elfsborgs.............''..............	Sundal...........................	1,380	Gäsened.........................	120
Skaraborgs.........................	Valle.............................	745	Hofva............................	226
Vermlands.........................	Nyed.......................	612	Nordmark.......................	125
Örebro.. ..........................	Asker............................	645	Nora och Hjulsjö.............	172
Vestmanlands.....................	Siende...........................	719	Skinnskatteberg................	251
St. Kopparbergs..................	Folkare ... ....................	483	Sundborn........................	60
Gefleborgs.........................	Bergsjö..........................	1,281	Hedemora och Fernebo......	324
Vesternorrlands...................	Tuna.............................	1,471	Nordingrå......................	353
Jemtlands...................;......	Lit...............................	727	Hede............................	144
Vesterbottens......................	Burträsk........................	795	Norsjö och Mala..............	49
Norrbo ttens........................	Neder Lule.....................	483	Enontekis.......................	3

För att erhålla eu lättare öfversigt af värdet å ej mindre den i mantal
satta jorden än ock de beskattningsföremål som af riksdagen föreslagits skola
uti väghållet deltaga, än den som erhålles af tabellerna Al — A 25, samt
dymedelst lättare blifva i tillfälle att bedöma huru vida en lindring i väghåll -

ningsbördan och en utjemning af den samma kunde beredas med bibehållande
af de från ålder bestående väghållsdistrikten, eller häraden, läto kommiterade
upprätta bilagda tabeller Litt. B 1 — B 25, hvilka innehålla en, med beräkning
af jemna tusental, upprättad jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal
satta jorden, som nu bestrider väghållet, samt taxeringsvärdet och uppskattade
kapitalvärdet å andra beskattningsföremå), som ifrågasatts att uti allmänna väghållet
deltaga, allt i förhållande till väghållningskostnaden samt under förutsättning,
att samtliga ifrågavarande beskattningsföremål skulle deruti proportionaliter
taga lika del, äfvensom ett sammandrag deröfver för hela riket, tabellen
Litt. B.

Berörda tabeller, som i procent upptaga så väl den i mantal satta jordens,
som andra beskattningsföremåls andelar i väghållet, beräknade under nyssnämnda
förutsättningar, utvisa att värdet å de sålunda med hvar andra jemförda
beskattningsföremålen högst betydligt vexla icke allenast inom rikets särskilda
län, utan jemväl emellan häraden i samma län.

Såsom exempel i förenämnda hänseende anföras:

dels Gefleborgs län, der den i mantal satta jorden i förhållande till sitt
värde skulle utgöra 42,4 % af väghållningskostnaden, under det att andra beskattningsföremål
skulle deraf bestrida 57,6 °/\

dels ock Skaraborgs län, der den i mantal satta jordens värde utgör 92 %,
men andra beskattningsföremåls endast 8 %.

För att ådagalägga skilnaden i berörda hänseende emellan olika härad åt
samma län anföres följande exempel, nemligen:

Den i mantal Andra beskattsatta
jorden. ningsförem&l.

Stockholms lån:

Svartlösa härad
Vallentuna »

54 %
96,7 »

46 S
3,s »

Upsala län:

Films härad
Trögds.........

22,9 >'' 77,i »

93,6 » 6,4 »

Södermanlands län:

Villåttinge härad
Hölebo »

70,2 » 29,8 »

92,i » 7,9 »

	Den i mantal	Andra beskatt-
	satta jorden.	ninsrsföremål.
Östergötlands län:
Bankekinds härad	................ 53,5 »	46,5 «
Lysings ......................................	................ 93,7 »	6,3 »
Jönköpings lån:
Tveta härad...	75,s »	24,2 »
Vista » ...............................	................ 95, i »	4,9 »
Kronobergs län:
Uppvidinge härad	........... 77,4 »	22,6 »
Allbo »	................ 92,6 »	7,4 »
Kalmar lån:
Handbörds härad ...	................ 74,o »	26,0 >:
Olands södra mot	................ 93,2 »	6,8 »
Gotlands lån:
Gotlands södra härad	............... 88,s »	11,2 »
» norra »	.............. 92,9 »	7,1 »
Blekinge län:
Medelstad härad	........... 67,i »	32,9 o
Listers »	................ 91,i »	8,9 »
Kristianstads län:
Albo härad	............... 78,o »	22,o »
Jerrestads härad	................ 87,s »	12,2 »
Malmöhus lån:
Bara härad	76,6 »	23,4 »
Skytts »	................ 92,7 »	7,3 »
Hallands län:
Arstads härad	81,7 »	18,3 »>
Himble »	............... 96,o »	4,0 »
Göteborgs och Bohus lån:
Östra Hisings härad	............... 25,o »	75,o »
T j örns »	............... 96,6 »	3,4 »

	Den i mantal satta jorden.	Andra beskatt-ningsföremål.
Elfsborgs lån:
Vane härad.........................................	54,5 %	45,5 %
Bjärke » .......................................	96,2 »	3,8 »
Skaraborgs lån:
Valla härad.........................................	79,5 »	20,5 »
Kållands härad......................•...........	98,2 »	1,8 »
Vermlands lån:
Fernebo härad ..................................	31,9 »	68,1 »
Näs » ...................................	99,0 »	1,0 »
Örebro lön:
Grythytte och Hellefors härad ........	50,3 »	49,: »
Hardemo härad .............................	94,8 »	5,2 »
Vestmanlands län:
Gamla Norbergs bergslag................	45,o »	55,o »
Tuhundra härad ..............................	98, i «	1,9 »
Stora Kopparbergs län:
Vika, Knifva och Husjö härad.......	17,i »	82,9 »
Stora Skedvi härad ........................	92,3 »	7,7 »
Gejleborgs län:
Östra tingslag ..................................	14,2 »	85,8 »
Jerfsö härad ....................................	79,5 »	20,5 »
Vesternorrlands län:
Sköns'' härad ....................................	9,8 »	90,2 »
Barnsele » ....................................	88,0 » .	12,o »
Jemtlands län:
Undersåkers härad............................	49,6 »	50,4 »
Lits » ............................	SO w oo	6,2 »
Vetserbottens län:
Nordsjö och Mala härad ................	50,8 »	49,2 »
Asele » ................	99,o »	1,0 »
Norrbottens län:
Jokkmokks härad ............................	9,i »	90,9 »
Pite .............................................	79,o »	21,o »

_ Öfver de af samtliga Konungens befallningshafvande meddelade uppgifter,
enligt ofvan antecknade formulär n:r 5, meddela kommitterade följande sammandrag,
nemligen:

l:o. Vid 1875 års slut utgjorde de å landsbygden till underhåll indelta
allmänna vägarnes längd.

0 o

		M	i ).
	Landsväg.	Härads-	Sockne-	Summa.
		väg.	väg.
Inom Stockholms län...................................	70,io	76,20	51,30	7197,60
» Upsala.........	40,70	81,53	38,95	161,18
» Södermanlands......	102,60	21,60	58,00	182,20
» Östergötlands.....	103,70	100,10	92,io	295,90
» Jönköpings........	87,oo	172,60	46,70	306,80
» Kronobergs ........	53,97	176,20	106,78	336,95
» Kalmar.............	102,30	122,20	37,20	261,70
» Gotlands.	50,io	£2,80		90
» Blekinge...........	23,10	8,70	62.40	94,20
» Kristianstads.........	66,io	83,90	177,80	327,80
>* Malmöhus............	79,57	31,73	112,38	223,68
» Hallands......	43,88	75,49	86,06	205,43
» Göteborgs och Bohus ...	40,30	74,40	13,30	128,oo
» Elfsborgs.............	158,co	113,70	100,80	373,io
» Skaraborgs.............	150,5 9	153,91	304,50
» Vermlands..........	120,60	133,10	47,70	301,40
» Örebro ..........	88,17	57,20	28,60	173,97
» Vestmanlands...	74,87	37,16	55,75	167,78
» Kopparbergs......	129,26	48,58	53,64	231,48
» Gefleborgs.......	47,50	78,80	74,80	201,10
>> Vesternorrlands ..	77,85	82,61	47,57	208,03
» Jemtlands.......	66,90	43,30	25,50	135,70
» Vesterbottens____	29,30	72,20	8,oo	109,50
» Norrbottens____	24,20	71,2o	3,90	99,30
		153.91	)
Summa
	1,831,26	1,825,30	1,329,23

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet. 8

2:o. Till följd af jernvägs-, kanal-, ny väg-anläggning eller andra omständigheter
kunna följande indelade allmänna vägar anses hafva upphört att
såsom sådana användas, nemligen:

Mil.

Landsväg. Häradsväg.

inom Södermanlands län........................................................................... 0,60.

» Östergötlands län:

en mil häradsväg skall efter gästgifvaregården Boets indragning hänföras
till sockneväg.

» Jönköpings län................................................................................

dessutom anses 12,3 mil landsväg numera vara att hänföra till häradsväg
samt ofvan upptagna 2,80 mil häradsväg böra betraktas såsom sockneväg.

» Kronobergs län:

samtliga landsvägar böra anses såsom häradsvägar;

landsvägen från Ljungby till Replösa Agård, utan uppgifven längd;

häradsvägen från Skiftebro öfver Annerstad till sjön Bolmen, utan angifven
längd.

häradsvägen från Ryssby klockaregård till Tutaryd Östergård, utan angifven
längd.

» Kalmar lön:

landsvägen från Åtvidaberg till Gamleby förvandlas till häradsväg och finnes
upptagen å tab. 5 .............................-........................................

» Blekinge län:

fråga om förändring af åtskilliga landsvägars natur är beroende på pröfning.

» Kristianstads län..............................................................................

0,8 mil öfvergå från lands- till häradsväg.

» Malmöhus län:

häradsvägen från Annelöf om Qvårlöf till landsvägen emellan Saxtorp och
norra Möinge, utan angifven längd.

» Elfsborgs län.................—............................................................. 0,23.

» Skaraborgs län................................-.......-.............................-......... 0,30.

dessutom en landsväg ifrån Varnums kyrka till Önums gästgifvaregård, utan
angifven längd samt en landsväg från Slädenäs ås till Tenges gästgifvaregård,
äfven utan angifven längd.

» Örebro län:

11,7 mil öfvergått från lands- till högst häradsväg.

» Kopparbergs län...............................................................................

2,80.

0,14.

*) 0,93.

2,00.

1,80.

*) 0,5 mil är sockneväg.

3:o. Till följd af jernvägs-, kanal-, ny väg-anläggning eller andra omständigheter
hafva följande härads-, sockne- eller enskilda vägar blifvit af den
betydelse för samfärdseln, att de böra ifrågakomma att såsom allmän väg indelas
och underhållas, nemligen:

Mil.

Landsväg. Häradsväg.

inom »	Stockholms län................................................................................ Upsala län......................................................................................	2,50. 1,20.	2,40. 2,70.
j)	Södermanlands län...................................................-......................	2,70.
	Östergötlands län........................_________............______________________________	4,05.
	Jönköpings län................................................................................	1,65.	19,30.
»	dessutom 11 st. häradsvägar inom T veta härad, samt 3 st. dito inom Vestra härad, utan angifna längder. Kronobergs län...............................................................................		2,40.
)>	dessutom 15 st. häradsvägar, utan angifven längd. Kalmar län.................................................. ................................-	1,60.	7,80.
»	Blekinge län...................................................................................		0,50.
	Kristianstads län.............................................................................	0,13.	5,15.
n	Malmöhus län.................................................................................	4,10.	9,70.
»	Göteborgs oeh Bohus län..................................................................	2,40.	2,30.
	dessutom såsom häradsväg n. v. byvägen genom Tingstadsby, ej angifven till längd. Elfsborgs län..................................................................................	1,05.	2,30.
	Skaraborgs län................................................................................	0,86.	1,57.
	dessutom 6 st. häradsvägar, utan angifven längd. Vermlands län ......... .............................................................____.....	2,00.
	dessutom 6 st. lands-utfartsvägar från jernvägsstationer, utan angifna längder, som underhållas af häraden på entreprenad samt en häradsväg, utan uppgifven längd. Örebro län....................................-................................................	2,60.
	dessutom 3 st. häradsvägar, ej uppgifna till längd. Vestmanlands län_________________________________________............._________..............	0,70.	2,00.
	dessutom 1 st. lands- och 3 st. häradsvägar, utan uppgifna längder. Gefleborgs län ...........................................*_________-..........................	0,74.	1,45.
	VpQ+pvnn ruin Tina län __________________		0,60.
Ä	l ColClUvllIctUuo lull - . Norrbottens län.......................................................................-.......	---	1,30.

4:o. Af enskilda bolag eller personer anlagda eller underhållna vägar,
som i den utsträckning begagnas af allmänheten och äro för samfärdseln behöfliga,
att de böra ifrågakomma att såsom allmänna vägar anses och underhållas:

Mil

inom	Stockholms län.....................................................................1..........	Landsväg.	Häradsväg. 6,70. 0,50.
»	Upsala län.....................................................................................
	dessutom 1 st. landsväg utan uppgifven längd samt såsom socknevägar en om 1,5 mil och en utan uppgifven längd.
M	Södermanlands län............................................................................	1,90.
n	Östergötlands län.............................................................................	4,60. 2,00.
»	Jönköpings län: eu häradsväg från Os bruk till Lamhults jernvägsstation, utan angifven längd. Kalmar län ...................................................................................
»	Kristianstads län.............................................................................	0,25.	2,24.
	Hallands län...................................................................................		2,82.
	dessutom en landsväg, s. k. Flobäcksvägen, samt 2:ne häradsvägar, utan angifna längder.
»	Göteborgs och Bohus län...................................................................		*) 0,65.
»	Elfsborgs län..................................................................................	0,25. 1,50. 0,03.
»	Skaraborgs län................................................................................	2,28.
o	Vermlands län......................................................................
»	Örebro län..................................................................................... dessutom eu häradsväg, s. k. Porlavägen, utan angifven längd, hvarjemte 2,9 mil lands- och S,5 mil häradsväg undersökes för omläggning.	2,20.
»	Kopparbergs län..............................................................................	1,80. 0,20.
»	Gefleborgs län................................................................................	4,19. 1 20.
»	Vesternorrlands län..........................................................................
»	Vesterbottens län.........................................................................		4,30.
»	Norrbottens län.......................................................		2.60.

) Förutom en väg genom Tingstads by, utan angifven längd

5:0-_ 1 anledning af tilltänkta jernvägs-, kanal-, ny väg- eller hamnanläggningar,
obehufliga gamla vägar eller behöfliga nya sådana.

		1 Obehöfliga.	Ny.
		Lands- väg.	Härads- väg.	Lands- väg.	Härads- väg.
Inom	Stockholms län............
n	Upsala län...				0,00
»	en ny häradsväg ej angifven till längd. Östergötlands län.............				0,80'' 1,00
	Jönköpings län..... förestående 1,40 mil landsväg jemte en landsväg, utan angifven längd, skall öfvergå till häradsväg. Kalmar län......	1,40 4,20 0,74 0,20		—
»	Hallands län			/,20i
»	Göteborgs och Bohus län			2,80
»	landsvägen från Strömstad till Svinesund, utan uppgifven längd, anses obehöflig. Elfsborgs län.......
»	3 nya häradsvägar, ej uppgifva till längd. Vermlands län...				0,25 3,40
»	Örebro län.......
»	landsvägen emellan Grythyttehed och Saxån, längden ej upp-gifven, anses obehöflig. Gefleborgs län........		0,60		0,30
»	en häradsväg ej till längd uppgifven, anses obehöflig. Norrbottens län____

6:o. Uppgift å vägar, broar och färjor för hvilkas underhåll statsbidrag

uppbäras. Bidragens

Antal. beloPP''

Kronor.

Inom Stockholms län:

Tranebergs, Nockeby, Drottningholms och Almare—Stakets broar äro

staten tillhöriga samt byggas och underhållas af statsmedel.........

» Kalmar lön:

Gästgifveri- och färjefartsrörelsen vid sjögästgifvaregården Refsudden i

Norra Möre härad, för öfverfart till Oland.....................-........

» Gottlands lön:

Början emellan Fårön och Bunge. Färjemannen erhålla årligen 50
kronor emot skyldighet att utan ersättning befordra embets- och

tjensteman i tjenstärenden, beväringsmanskap m. m...................

» Göteborgs och Bohus län:

Svanesunds färja.................................................... Kr. 2,02.

Bäckeviks båtstation................................................ * 3,00.

Sunds, Storehagens, Vrångebäcks, Sämstads, Alsbäcks, Röds
och Svinesunds färjor af ordinarie räntor till hvardera

3 kr. 19 öre...................................................... " 22,33.

» Kopparbergs län:

Flottbron öfver Dalelfven vid Landa.......................... Kr. 35,20.

d:o	»	>» »	Torsångs kyrka........	»	19,68.
d:o	»	» »	Husby kyrka............	»	9,00.
d:o	))	» »	Utsänd...................	»	38,00.
d:o		» »	Nybo.....................	»	5,47 '').
d:o	»	» »	Nyckelby.................	»	9.3 7 2).
d:0	»	» »	Gagnefs kyrka..........	...... »	—3).
''ärja vid	Näs :	i By socken..		»	7,00.

Väg emellan Äsen och Sårna................................. ” 350,00.

d:o » Sårna och Idre................................... ” 200,00.

d:o från Vermland genom Dalarne och Helsingland till

Jeintland............................................................ .

Gefleborgs län:

Kårbölevägen genom Alfta, Ofvanakers m. fl. socknar— Kr. 1,133,44.

Bron öfver Ljusne eif vid Bergvik...........................

Vesternorrlands län:

Färjerodd öfver Angermanelfven emellan Veda och Hornön.

Rotefrihetsafgift å hvartdera stället för 23 ''/t seland......

Jemtlands län:

en väg inom Bergs och Svegs tingslag, 5,7 mil lång.........

907,50.

1,18.

’) samt 2 fot 9 kannor 75 ktm dubbelhafre.

2) samt 1 » 4 » 88 » råg.

3) 5 » 9 » 50 » dubbelhafre,

4) tillsammans 8 fot 9 k:r 25 ktm dubbelhafre och 1 fot 4 k:r 88 ktm råg.

400,00.

50,oo.

27,35.

•) 1,581,22.

1,134,62.

89,86.

600,oo.

7:o. Broar och färjor som underhållas gemensamt:

Inom Stockholms län....................................................

» Upsala...............................................................

» Södermanlands....................................................

» Östergötlands.......................................................

» Kronobergs...........................................:.............

» Kalmar..............................................................

» Blekinge.............................................................

» Kristianstads........................................................

» Malmöhus...........................................................

» Hallands.............................................................

» Göteborgs och Bohus.............................................

» Elfsborgs............................................................

» Skaraborgs..........................................................

» Vermlands..........................................................

» Örebro...............................................................

» Vestmanlands.......................................................

| » Kopparbergs........................................................

» Gefleborgs...........................................................

» Vesternorrlands...................................................

» Jemtlands...........................................................

(alla större broar och färjor underhållas af provinserna)

» Vesterbottens län..................................................

» Norrbottens........................................................

Antal.	Af län.	Af flera härad eller tingslag.
2	_	2
8	—	8
11	—	11
6	—	6
2	—	2
3	—	3
1	—	1
4	—	4
15	—	15
4	—	4
5	—	5
3	—	3
14	—	14
4	—	4
12	1	11
1	—	1
3	—	3
4	—	4
G	—	6
1		1
4	—	4
113	1	112

Summa

8:o. Broar eller vägar, för Indika uppbäras bro- eller vägafgifter.

Län.	Namn å vägar eller broar.	Namn å vägarnes eller broarnes egare.	Tiden för af-giftens upp-bärande.	Namn å dem som uppbära afgiterna.
Stockholms..............	Tranebergs bro..........	Staten	tills vidare
	Nyckelby d:o.............	d:o	d:o
	Drottningsholms d:o ...	d:o	d:o
	Almare-Stäkets d:o.....	d:o	d:o


	Stocksunds d:o...........	egaren af Djursholm	d:o	>egarne
	Lidingö d:o...............	egaren af Hersby	31/12 1881
	Sigtuna d:o...............	egaren af Tels hemman	Vid 1878
	Alsunda d:o..............	Alsunda byamän	31/12 1883
	Skura d:o.................	Vermdö skeppslag	tills vidare
	Magelungs-sjös d:o......	egaren af Agesta	d:o	.

	Ekolsunds d:o............	egaren till Ekolsund	»/„ 1885	/ egarne
		bolag d:o
	Karl Xlllts d:o..........	d:o
Södermanlands..........	Bro i vägen emellan Vansö kyrka och all-männa vägen vid Näs-byholm.................	enskilda	d:o	egarne
	Väg emellan Näsbyholm och Hållsta jern vägs-stationer................	egaren af Hellefors	d:o	d:o
Jönköpings................	Bro öfver sjön Nätaren emellan hemmanen Sundsholm och Sund	1 egaren till nämnda \| hemman
	d:o	d:o
Kronobergs.............	Flottbro öfver Lagaån vid dess utlopp från
	bolag \|		d:o
Blekinge ...............	Augerumsbro bro....... Korke d:o................
	1 Augerums sockens väg-\| undehållsskyldige.	3Vu 1878	d:o

Kristianstads... .		Norra och Södra Asbo	Jtills vidare	d:o
		härad.

Län.	Namn å vägar eller broar.	Namn a vägarnes eller broarnas egare.	Tiden för af-giftens upp-bärande.	Namn å dem som uppbära afgifterna.
Kristianstads............	Långe bro............ ...	Flera härad i detta och
		Malmöhus län			!
	Härnestads d:o ..........	Kristianstads stad			I
	Helge d:o.................	Ahus och Yngsjö bya-	dills vidare	egarne
		män
	Väg vid Hammarsjö för torrläggning deraf.	Disponenten af torrlägg-ningsarbetet
Malmöhus..............	Görarps bro..............	Egaren till Görarps qvarn;
	Lomma d:o...............	Skånska cementaktie-	[■tillsvidare
		bolaget
	Qvinnevads d:o..........	bolag	31/ /12	1880	egarne
	Refvinges d:o............	egaren af Refvinge;
	Bjellerups d:o............	enskilda.	[•tills vidare
	Ringsjösunds d:o........	egaren af Bosjö kloster
Hallands ..................	Hallansåsvägen..........	P. v. Möller	31/ l2	1880
	Flobäcksvägen............ Laholms bro .............	aktiebolag brokassan	jtills vidare
	Stenså pråmbro..........	P. v. Möller	allt framgent
	Halmsta östra bro...... Enslöfs bro............... Falkenbergs tullbro öf-ver Atra-ån.	brokassan bolag Kongl. Maj:t och kronan, utarrenderas för 400 kr.	I [tills vidare 1 l''/i 1880, då nu-■ varande arrendet! \| upphör.	egarne
	VeS8inge pråmbro.......	enskilda	i
	Refvinge bro.............	d:o	;tills vidare
	Nye d:o...................	Egaren af lägenheten Nybro		derefter
Göteborgs och Bohus...	Möndalsvägen............ Hisings bro...............	aktiebolag d:o	>7,1880 V121879	beroende på Kongl. Majcts pröfning	\|egarne
Elfborgs...................	Nye bro..................	Venersborgs stad
	Köpmanne d:o...........	Nordals härad	[ tills vidare	egarne
	Sunds d:o ................	bolag
Skaraborgs................	Lidköpings stads bro...	Lidköpings brokassa	tills	vidare	d:o
Vermlands................	Väg emellan Gammel-Gammelkroppa aktie-kroppa och Filipstad \| bolag	j tills vidare	d:o

Kom:s uti. ang. Väghållning skyldighet.

Län.	Namn å vägar eller broar.	Namn å vägarnes eller broarnas	Tiden för af-giftens upp-	Namn å dem som uppbära
	egare.	bärande.	afgifterna.
Örebro....................	Bro öfver Lilla Hammar-sundet	jsundbo härad	V, 1878	egarne
Vestmanlands ............	Kolbäcks bro.............	Stockholm-V esterås-
		Bergslagernas jern-vägsaktiebolag	>tills vidare	uppbäresej f.n.
	Borgåsunds d:o..........	Strömsholms Nya kanal-
		bolag
	Mellansunds d:o......... Väg emellan Lågbo i Kila	egaren af Stensjö	i d:o	egarne
1	socken och Vesterby-vägen i Rumla socken	bolag	1
Kopparbergs..............	Uppbo, landa, Torsångs,
	Lillelfvens, Husby, Grådö, Avesta och TJt-sunds flottbroar öfver	•
	Dalelfven...............	enskilda
	Nybro bro.........-......	Skutskärs trävaruaktie-	> d:o	1
	bolag
	Nyckelby, Djurås och			\| d:o
	Gagnefs flottbroar öf-ver Dalelfven.........	enskilda
	Tulla, Leksands, Björk-
	bo, Nås och Vanås broar	brokassorna	[tillåtelse till väg-
	Väg emellan Asen och	Sårna och Elfdals socknar	1 afgiftens uppta-
	Sårna		j gande förnyas år- l ligen
Gefleborgs.................	Gysinge bro..............	brokassan	tills vidare
	Bergsviks d:o............	Bergsviks trävaruaktie-	tillåtelse att upp-
		aktiebolag
	Färjesunds d:o........... År brå d:o.................	bolag	bära broafgift, pröfvas hvar 5:e	V d:o
	Ljusdals d:o..............	>väghållningsskyldige
Vesternorrlands..........	Fjäle d:o.................. Njurunda d:o.............	\|	\|tills vidare
	Långsele d:o .............	/ brohallningsskyldige	ls/i2 1886	; d:0
	Nordantjäls d:o..........	1	V5 1880	]
			(tills vidare bero-	1
	Karl Johans vägen......	Länet	I ende på Kongl. I Maj:ts pröfning
	> d:o I
		\ hvart 5:e år
	Lits bro........ ..........	enskilda	tills vidare
Vesterbotttens____________	Umeå bro.................	Umeå härad	31/,2 1881	egarne
	Skellefteå d:o............	broegarne	tills vidare	uppbäres ej f.n.
Norrbottens...............	Råne elfsbroar...........	väghållningsskyldige	d:o	egarne

Då enligt kommitterades uppfattning af riksdagens underdåniga skrifvelse
den 14 Maj 1876, riksdagen afsett att i allmänhet fast egendom äfvensom inkomst
af med fastighet förenad industriel rörelse borde i väghållet deltaga, men
kommitterade derjemte antagit, att riksdagens mening ej varit, att smärre fastigheter
samt mindre betydande inkomst af den s. k. lilla industrien skulle till
samma besvärs utgörande lemna bidrag, funno kommitterade, som ansågo sig
dels nödsakade att till grund för deltagande i väghållet, lägga bevillningen till
staten efter art. II bevillningsstadgan, med skäliga pröfvade jemkningar, dels
oek böra utsträcka deltagandet i väghållningsbesväret till all den inkomst, som
icke uppenbarligen enligt riksdagens antagna uppfattning af frågan borde vara
derifrån befriad, nödvändigt att fastställa så väl ett minimivärde för den fastighet,
som ock ett minimum för den inkomst, som ej borde till dylikt deltagande
förpligtas. Till ledning för sitt omdöme i berörda hänseende och för pröfning
af de alternativa förslag, som rörande ifrågavarande minimigränser blifvit inom
kommitterade föreslagna, nemligen dels 1,000 kronor och dels 400 kronor för
fast egendom och dels 1,000 kr. för inkomst, begärde kommitterade från Kong!,
kammarrätten upplysningar rörande värdet å åtskilliga beskattningsföremål, som
ifrågasatts att uti väghållet deltaga, hvilka upplysningar, länsvis för hela riket
sammandragna, finnas meddelade uti tabellen Litt. C.

Af denna tabell framgå följande förhållanden beträffande sagda minimivärden
för hela riket, nemligen:

att taxeringsvärdet å ej i mantal satt jordbruksfastighet med värde af 1,000
kronor och deröfver uppgår till sammanlagdt

kr. 51,061,278;

att taxeringsvärdet å samma egendom, med värde af 400 kronor och deröfver,
uppgår till

kr. 61,283,758;

att taxeringsvärdet samt uppskattade kapitalvärdet å annan fastighet och
frälseränta, hvarför bevillning efter art. II bevillningsstadgan utgöres, äfvensom
staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar jemte staten tillhörig annan
fastighet, deraf inkomst dragés, skattad till 1,000 kronor och deröfver, uppgår
sammanlagdt till

kr. 166,751,273;

att taxeringsvärdet samt uppskattade kapitalvärdet å nyssnämnda egendom,
skattad till 400 kr., uppgår till

kr. 174,241,403, och

att inkomst af 1,000 kronor och deröfver med undantag för: inkomst af
kapital, aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller enskild
tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt underhåll, lifränta och undantagsförmån,
samt inkomst som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet,
uppgår till

kr. 31,731,145.

Kommitterade kunna icke underlåta att här anmärka den väsendtliga skilnad,
som förefinnes emellan inkomstbeloppen enligt primäruppgifterna efter
formuläret n:r 3 och Kongl. kammarrättens uppgifter. Då nemligen inkomsten
af bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad
industriel rörelse enligt förstberörda primäruppgifter, sammanförda i tabellen

A, för hela riket uppgår till ....................................................... kr. 19,346,260

uppgår det af Kongl. kammarrätten, visserligen efter andra

grunder uppgifna inkomstbelopp, till............................................... » 31,731,145

utvisande en skilnad af........................................................... kr. 12,384,885.

Kapitaliseras det af Kongl. kammarrätten uppgifna inkomstbeloppet, med

beräkning efter 5 %, motsvarar den ett kapitalvärde af............. kr, 634,622,900,

under det att samma värde enligt ofvanberörda primäruppgifter
utgöres endast af .................................................. ......... » 386,925,200

utvisande en skilnad af ej mindre än ................................... kr. 247,697,700.

Väl hafva kommitterade här ofvan antydt, att primäruppgifterna i synnerhet
beträffande inkomstbeloppen visat sig vara ofullständiga, men ofvan anmärkta
betydande skilnad måste dock väsendtligen bero på de olika grunder enligt
Indika uppgifterna meddelats. Primäruppgifterna afse positiv upplysning om
inkomsten af vissa beskattningsföremål, deraf det ena, eller »annan med fastighet
förenad industriel rörelse», måste blifva föremål för en subjektiv uppfattning.
Kongl. kammarrättens uppgifter afse åter all inkomst, med undantag för
vissa bestämda kategorier. Med så olika utgångspunkter för upplysningarnas
afgifvande är det uppenbart, att en betydande skilnad skulle uppstå, men just
betydenheten af denna skilnad visar, huru stor vigt för utjemning af väghållsbördan
måste tilläggas frågan om hvilken inkomst bör dertill bidraga.

Tabellen Litt. C. innehåller vidare följande statistiska uppgifter om säterierna
i de eröfrade provinserna, med värde af 1,000 kr. och deröfver, nemligen:
i Blekinge lån:

c:a 15 mantal med taxeringsvärde .................................................. kr. 455,400.

i Kristianstads lån:

c:a 77 mantal med taxeringsvärde »

3,498,272.

i Malmöhus län:

c:a 171 mantal med taxeringsvärde.
i Hallands län:

61 5/ji mantal med taxeringsvärde. ..

i Göteborgs och Bohus lån:

9 mantal med taxeringsvärde

kr.

8,648,600.

2,641,500.

400,000.

Summa 333 °/xi mantal med sammanlagdt taxeringsvärde kr. 15,643,772.

Under Litt. D. meddela kommitterade en tabell, utvisande maximum och
minimum af det för år 1876 å helt förmedladt mantal gällande taxeringsvärde
inom hvarje af rikets fögderier, af hvilken tabell här intages följande utdrag,
nemligen:

	maximum af	minimum af
	taxeringsvärde	taxeringsvärde
	å 1 mantal.	å 1 mantal.
Stockholms läu..................;..........	....................... 350,000	4,000
Upsala............. ..........................	....................... 94,000	3,000
Södermanlands..............................	....................... 150,000	2,900
Östergötlands ...............................	....................... 250,000	4,000
Jönköpings.................................	....................... 99,000	3.200
Kronobergs..................................	....................... 90,000	5,300
Kalmar........................................	....................... 200,000	7,600
Gotlands......................................	....................... 68,000	19,000
Blekinge.. ...................................	....................... 160,000	11,000
Kristianstads...............................	....................... 279,000	9,600
Malmöhus....................................	....................... 242,000	6,164
Hallands......................................	....................... 100,000	3,000
Göteborgs och Bohus.......................	....................... 227,000	1,500
Elfsborgs.....................................	....................... 220,000	2,800
Skaraborgs...................................	........................ 336,000	5,100
Vermlands...................................	....................... 320.000	3,840
Örebro.......................................	....................... 172,000	2,000
Vestmanlands.................................	....................... 205,600	2,100
Kopparbergs..................................	....................... 528,000	11,900
Gefleborgs....................................	....................... 500,000	6,400
Vesternorrlands..............................	....................... 450,000	2,200
Jemtlands......................................	....... ............... 191,600	5,200
Vesterbottens ................................	....................... 166,400	5,120
Norrbottens...................................	....................... 94,400	1,000

Efter att sålunda hafva redogjort för de statistiska uppgifter, som till kommitterades
ledning förefunnits före uppgörandet af deras förslag till ny väglag
och som i viss mån legat till grund för samma förslag, anse kommitterade sig
böra lemna en statistisk redogörelse för verkningarna af samma förslag och
hänvisa för sådant ändamål till tabellerna Litt. E och F. Den förra tabellen
utvisar den i mantal satta jordens och öfriga till vägunderhållet med penningar
bidragande beskattningsföremåls andelar i kostnaden för väghållet sommartiden,
beräknade i enlighet med § 69 i lagförslaget och med ledning af kronobetjeningens
och kommunalstämmornas uppgifter om berörda kostnad; och få kommitterade
härvid anmärka: att värdet å sistnämnda beskattningsföremål upptagits
i enlighet med Kongl. kammarrättens uppgifter; att, på sätt kommitterade förut
antydt, kronobetjeningens och kommunalstämmornas uppgifter om ifrågavarande
kostnad torde vara högre, än de verkliga, enär sannolikt ej någon hänsyn tagits
till det förhållande, att den i mantal satta jordens egare eller brukare äro i
tillfälle att med egna arbetare och dragare fullgöra underhållet å tider, som
för dem finnas beqvämliga; att tabellen icke upptager hvarje särskild grupp af
de till väghållets utgörande pligtiga beskattningsföremåls andel i väghållskostnaden,
utan endast å ena sidan den i mantal satta jorden, och å den andra
Samtliga öfriga beskattningsföremål; och att tabellen upptager de sålunda mot
hvar andra stälda beskattningsföreinålens andelar i kostnaden så väl i penningar
för dem hvardera som i procent af hela väghållningskostnaden. Efter förutskickande
af dessa erinringar vilja kommitterade på detta ställe endast för
hvarje län upptaga procentförhållandet, så väl under öfvergångstiden eller de
första 15 åren efter lagens tillämpning som för tiden derefter.

Landstingsområden.	t—— Andel i kostnaden för sommarväghållet under de första 15 åren.	Andel i kostnaden för sommarväghållet efter de 15 första åren.
Dem i man-tal satta jorden %.	Andra be-skattnings-föremål %.	Den i man-tal satta jorden %.	Andra be-skattnings-föremål %.
Stockholms.........................................................	86.4	13,6	■ 78,9	21,i
Upsala................................................................	88,6	11,4	81,9	18,i
Södermanlands.....................................................	90,4	9,6	84,5	15,5
Östergötlands......................................................	87,9	12,1	80,8	19,2
Jönköpings .........................................................	93,o	7,0	88,7	11,3
Kronobergs....................... .....................	92,8	7,2	84,4	11,6
Kalmar norra... ................................................	90,8	9,2	85,3	14,7
Kalmar södra.......................................................	93,8	6,2	89,9	10,1
Gotlands............................................................	93,5	6,5	89,4	10,6
Blekinge...........................................................	90,4	9,6	84,7	15,3
Kristianstads..............................................	94,9	5.i	91,6	8,4
Malmöhus....................................	92,8	7,2	87,s	12,2
Hallands.............................................. ............	94,o	6,0	90,1	9,9
Göteborgs och Bohus............................................	75,2	24,8	64,4	35,6
Elfsborgs...........................................................	90,4	9,G	84,8	15,2
Skaraborgs.........................................................	94 4	5,6	90,5	9,5
Vermlands...................... ......................................	85,7	14,3	78,3	21,7
Örebro...............................................................	81,3	18,7	72,o	28,0
Vestmanlands.......................................................	88,0	12,0	81,2	18,8
Kopparbergs......................................................	66,0	34,o	53,5	46,5
Gefleborgs..........................................................	63,o	37,o	50,2	49,8
Vesternorrlands.....................................................	64,2	35,8	51,2	48,8
Jemtlands..............................................	93,8	6,2	89,3	10,7
Vesterbottens .....................................................	85,5	14.5	77,6	22,4
Norrbottens.................	80,6	19,4	71,2	28,8

För hela riket utvisar tabellen att under de första 15 åren efter lagens
tillämpning skulle af hela kostnaden för sommarväghållet på den i mantal satta
jorden belöpa sig

86,1 %

och på andra beskattningsföremål

13,9 %

samt att, sedan 15 år efter lagens tillämpning förflutit af samma kostnad belöper
sig:

på den i mantal satta jorden

79,2 %>\ och

på andra beskattningsföremål

20,8 %■

Tabellen Litt. F utvisar förhållandet emellan allmänna bevillningen efter
art. II bevillningsstadgan samt den i mantal satta jordens och nya med penningar
till väghållet bidragande beskattningsföremåls andelar i kostnaden för
väghållet sommartiden, särskildt för hvarje grupp af dessa beskattningsföremål,
så väl under öfvergångstiden eller de första 15 åren efter lagens tillämpning
som för tiden derefter. Beträffande kostnaderna för berörda väghåll gäller
kommitterades erinran vid redogörelsen för tabellen Litt. E.

Af tabellen Litt. F. framgå, bland andra, följande förhållanden för hela
riket, nemligen:

att den i mantal satta jorden under de första 15 åren skulle till sommarväghållet
bidraga med kr. 4,763,254 eller

8,80 gånger

sin bevillning, samt efter sagda tid med kr. 4,380,255, eller

8,09 gånger

sin bevillning;

att ej i mantal satt jordbruksfastighet under de första 15 åren skulle bidraga
med kr. 85,774 eller

4,ofi gånger

sin bevillning samt efter denna tid med kr. 154,041 eller

8,32 gånger

sin bevillning;

att annan fastighet än jordbruket skulle under de första 15 åren bidraga
med kr. 228,938 eller

2,03 gånger

sin bevillning, samt efter sagda tid med kr. 338,412 eller

3,88 gånger

sin bevillning;

att den uti väghållet deltagande inkomst under de första 15 åren skulle
dertill bidraga med kr. 455,142 eller

1,43 gånger

sin bevillning, samt efter sagda tid med kr. 660,400 eller

2,08 gånger

sin bevillning.

Vid granskning af denna tabell torde kommitterades motivering till § 69
iakttagas. Enligt bestämmelserna i sagda § skulle annan fastighet än jordbruksfastighet
bidraga dubbelt, i förhållande till inkomsten. Kommitterades hufvudsyfte
med tabellen har varit att visa hvarje särskild grupps af beskattningsföremålen
andel i väghållningskostnaden, och för vinnande af än större tydlighet
har denna jemförts med bevillningen till staten efter art. II bevillningsstadgan.
Då den i mantal satta jordens andel i väghållningskostnaden visar en så hög
multipel af bevillningen, böra kommitterade erinra, att kostnaden för den i mantal
satta jordens andel i väghållet kommer att minskas med allt det natura-arbete,
som medelst vägkassan kommer att utföras, samt med de ytterligare lindringar,
som genom öfverskott i samma kassa komma att egarne eller brukarne
af den i mantal satta jorden beredas, hvadan samma multipel kommer att betydligt
nedgå. Någon beräkning häraf i siffror har ej kunnat meddelas, då man
ännu saknar all ledning för bedömande af värdet utaf det underhåll, som ur
vägkassan direkt kommer att bestridas, utan hafva kommitterade varit nödsakade
att till grund för sin utredning af hithörande förhållanden lägga den af kronobetjeningen
och kommunalstämmorna uppgifna kostnaden för nuvarande sommarväghåll
samt derefter fördela dessa på de särskilda beskattningsföremålen efter
de i § 69 angifna regler.

Slutligen få kommitterade erinra, dels att alla här förekommande uppgifter
om värden och inkomstbelopp grunda sig på 1876 års taxeringsförrättningar,
och dels att de i denna redogörelse förekommande uträkningar blifvit verkstälda
genom sekreterarens försorg.

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

Förslag

till

Lag

angående väghållningsbesYärets utgörande på landet.

Kap. I.

Om allmän vägs anläggning och förändring.

§ 1. .

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser sådan
väg på landet, som pröfvas för allmänna samfärdseln nyttig och
nödig vara. Den väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län
med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsendtlig del med stad, större
hamn- och lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförligt ställe.

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men
som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till
landsväg hänföras, så ock väg, härad eller socknar emellan, kyrkooch
tingsväg samt annan med dessa jemförlig väg.

§ 2.

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,ti meter bred
emellan dikena; egande dock Konungens befallningshafvande att, der

särskilda förhållanden så påkalla, för kortare väglängd så väl medgifva,
att väg må hafva mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges,
eller gammal väg omlägges, efter landstingets hörande, förordna om
dess utläggande till större bredd, än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den
så vidmagthållen, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar
den samma kunna utan nämnvärd olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande, der redan anlagd
väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till
stadgad bredd blefve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader,
att låta dervid bero.

§ 3.

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast
och genast göras kan.

§ 4.

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg, då skall ansökning
derom göras hos Konungens befallningshafvande, som vid häradsrätten
i orten låter i ämnet höra vederbörande, hvilka i väghållningen
med arbete eller penningar deltaga; hvarefter och sedan landstingets
yttrande äfven inhemtats, Konungens befallningshafvande
meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning skola afgöras frågor om indragning af allmän
väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg
samt förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

Kap. II.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll,
när mark är bar, så ock om tillsyn å väg.

§ 5.

I fråga om byggande och underhåll af väg, bro och färja utgör
hvarje län eller, der län är i särskilda landstingsområden fördeladt,

hvarje sådant område, med undantag af städerna, en gemensamhet
för sig.

Om vägs hållande i fargilt stånd vintertiden vid snöfall stadgas
i kap. VI.

§ 6,

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och
färja deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål: A.

All i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,
hvilka, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas
vid dem hittills förunnad frihet från väghållningsbesväret;.

B. Frälseränta för sitt efter 5 procent beräknade kapitalvärde;

C. Hvarje annan jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde uppgår
till minst fyra hundra kronor;

D. All annan fastighet, hvarför bevillning efter art. II bevillningsstadgan
till staten utgöres och hvars taxeringsvärde uppgår till
minst fyra hundra kronor, äfvensom staten eller menigheter tillhöriga
allmänningsskogar, jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf inkomst
dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till nyssnämnda belopp;

E. Inkomst som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning efter art. II bevillningsstadgan till staten utgöres; dock
med undantag för:

l:o. Inkomst af kapital;

2:o. Inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

3:o. Inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller
annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån,
pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån;
och

4:o. Inkomst som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig
jordbruksfastighet.

§ 7.

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs
hållande i laggift stånd, åligger den i mantal satta jorden, öfriga
beskattningsföremål bidraga dertill med penningar, hvilka ingå till
eu för länet eller landstingsområdet gemensam vägkassa.

§ 8.

Kostnaden för anläggning af ny samt omläggning af gammal
väg äfvensom för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning,
bestrides ur vägkassan.

Anskaffande och underhåll af färja och större bro bekostas jemväl
ur vägkassan.

§ 9.

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskild! åsatt vägmantal.

§ 10.

Vägmantal åsättes hvarje hemman eller hemmansnummer efter
dess taxeringsvärde i förhållande till medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt
mantal inom landstingsområdet, sålunda, att ett vägmantal
motsvarar sagda medeltaxeringsvärde, med iakttagande likväl, dels
att medeltaxeringsvärdet jemkas till hela hundratal, på det sätt, att
belopp af femtio kronor eller derutöfver höjes till närmaste hundratal,
då deremot belopp mindre än femtio kronor bortfaller, dels att
vägmantalet, då brutet tal förekommer, utföres i hela hundradelar,
så, att half hundradel eller derutöfver höjes till närmaste hundradel,
hvaremot mindre än half hundradel bortfaller.

§ 11.

Vägmantal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg,
i sammanhang med vägdelning och eger bestånd intill dess ny
vägdelning sker.

§ 12.

Inom hvarje särskilt härad skola egare eller brukare af den i
mantal satta jorden underhålla der befintliga vägar och mindre
broar; och åtnjuter egare eller brukare inom det härad, som till
följd häraf betungas med svårare vägunderhåll, än som i förhållande
till hela landstingsområdets uppskattade väglängd på häradets sammanlagda
vägmantal sig belöper, ersättning derför i penningar af
egare eller brukare inom de härad, som hafva lindrigare vägunder
håll, än som mot deras vägmantal svarar.

År härad deladt i ett eller flera väghållningsdistrikt, eller äro
två eller flera härad eller delar deraf förenade till ett distrikt, må
dervid förblifva.

Väckes förslag om. landstingsområdes indelning i nya lämpligare
väghållningsdistrikt, må det endast komma under pröfning i sammanhang
med fråga om vägdelning, på sätt nedan sägs.

§ 13.

Ersättning, som i § 12 sägs, utgår efter det belopp, hvartill
underhållskostnaden på vägmantal inom hela landstingsområdet bestämmes
af särskild nämnd, hvarom i kap. IV stadgas.

§14.

Genom Konungens befallningshafvandes försorg och på grund af
faststäld vägdelning debiteras, uppbäras och redovisas ersättningsbeloppen,
under benämning »väghållningsersättning», till fördelning
emellan häraden årligen i sammanhang med kronoutskylderna, på
sätt om landstingsmedel finnes stadgadt, dervid iakttages, att omförmälda
väghållningsersättning debiteras och fördelas efter vägmantal,
och, der ett hemman är deladt i lotter på två eller flere åbor, dem
emellan efter lotternas taxeringsvärden.

§ 15.

Är hemman så afsides liggande, att det icke lämpligen kan till
väghållning indelas, må sådant hemman i stället bidraga med penningar
efter den grund, som i § 13 finnes stadgad.

Sådant bidrag debiteras, uppbäres och redovisas på sätt i § 14
är föreskrifvet om ersättningarna häraden emellan, och godtgöres
samma bidrag vederbörande väghållare inom häradet i sammanhang
med den utjemning af vägunderhållsbesväret emellan häraden, som
enligt §§12 och 14 skall ega rum.

§ 16-

Inom häradet fördelas vägunderhållet på rotar, med iakttagande
dels att delar af samma hemman ej må anslås till olika rotar, dels
ock att rotarnes storlek bestämmes efter förhållandena inom olika
orter, med fästadt afseende derå, att rotemästarne, hvarom nedan
stadgas, må vara i tillfälle att fullgöra sina åligganden, utan att
oskäligt betungas.

§ 17.

Inom roten fördelas rotens vägstycke på hemmansnummer efter
vägmantal.

§ 18.

År hemmansnummer deladt på två eller flere åbor, svara desse
gemensamt för underhåll af hemmanets väg. Kunna de ej härom
enas, har den vitsord, som vill dela vägen, dervid vägmantalet utgör
delningsgrund sålunda, att hvarje hemmanslott efter dess taxeringsvärde
åsättes andel i hemmanets vägmantal.

Sådan vägdelning ombesörjes och bekostas af åborna sjelfva i
förhållande till delningsgrunden och eger bestånd från den dag, delningsinstrumentet
till kronolänsmannen ingifvits och till dess ny
vägdelning öfvergår hela landstingsområdet.

§ 19.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny allmän vägdelning
öfvergår landstingsområdet, underhållas af de hemman, som förut
underhållit den gamla vägen. Betungas hemman härigenom med
märkligt svårare vägunderhåll, än det förut haft, njuter det hemman
ur vägkassan motsvarande ersättning.

§ 20.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden
utlagd, njuter likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom märkligt
försvåras, ersättning ur vägkassan.

§ 21.

Uppkommer skada å väg genom utomordentlig naturhändelse,
såsom jordras, öfversvämning eller dylikt, och är den skada af sådan
betydenhet, att iståndsättandet skulle i väsendtlig mån betunga den
fastighet, på hvilken den skadade vägen är till underhåll indelad, må
kostnaden för sådan skadas botande kunna gäldas ur vägkassan.

§ 22.

Njuter hemman, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägger det hemman motsvarande ersättning till vägkassan.

§ 23.

Uppstår tvist om rätt att åtnjuta eller skyldighet att utgifva
sådan ersättning, som i §§ 19, 20, 21 och 22 omförmäles, eller om
ersättningens belopp, hänskjutes sådan tvist till bedömande af tre
gode män, hvilka utses en af Konungens befallningshafvande, en af
landstingets vägstyrelse och en af vederbörande väghållningsskyldig.

Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig
att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar
efter bevislig tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan,
utse god man för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

§ 24.

Aligger någon, utöfver hvad lag bjuder, särskild förpligtelse att
underhålla allmän väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej
särskild öfverenskommelse med vederbörande landsting, vare sig i
sammanhang med vägdelning eller eljest, träffas, hvarigenom sådan
väg, bro eller färja öfvertages till allmänt underhåll.

Samma lag vare i fråga om väg, bro eller färja, som af ålder
eller på grund af särskildt åtagande underhålles af staten.

§ 25.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts,
skola hädanefter upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons
enskilda rätt, ske kan.

§ 26.

Der kassa för byggnad eller underhåll af allmän väg, bro eller
färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad,
skall den samma, så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande,
öfverlemnas till landstingsområdets vägkassa. Är den deremot
bildad genom sammanskott af de väghållningsskyldige, må den
fortfarande förblifva deras tillhörighet.

§ 27.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggill stånd, derom af Konun Kom:s

uti. ang. Väghållnings skyldighet. 11

gens befallningshafvande förordnad besigtningsman, efter verkstäld
syn, meddelar bevis; börande tillfälle lemnas vägstyrelsen att genom
ombud vid synen närvara.

§ 28.

Väg skall städse hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. A båda sidor skola diken till erforderlig bredd och
djup med nödiga aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes
pröfning, utan olägenhet kunna undvaras.

§ 29.

På ömse sidor om väg skola buskar intill 3,5 meter från vägens
kant, genom jordegarens försorg, borthuggas; dock ankommer på
Konungens befallningshafvande att i särskilda fall efter omständigheterna
pröfva, huru vida undantag från denna bestämmelse må ega
rum.

§ 30.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras och ej heller stenmur eller jordvall uppläggas till större
höjd än 3 decimeter öfver vägens yta.

§ 31.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet
att för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

§ 32.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,
som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; dock må dessa ej
så uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

§ 33.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som
vägen underhåller.

§ 34.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som
den väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallningshafvande,
i afseende å större bro på landsväg, att i särskilda
fall, der omständigheterna dertill föranleda, härifrån medgifva
undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens
befallningshafvande.

Bro och färja skola alltid vara försedda med nödiga skyddsvärn
till förekommande af olycka.

§ 35.

A allmän väg skola vid hvarje hel och half ny mil uppresas
märken af sten eller jern, å hvilka miltalet angifves.

§ 36.

Der vägar stöta samman skola vägvisare uppställas.

§ 37.

Milstenar samt vägvisare, om hvilkas upprättande och beskaffenhet
Konungens befallningshafvande förordnar, anbringas och underhållas
af de väghållningsskyldige.

§ 38.

Vid skilnaden emellan hvarje till underhåll indeladt vägstycke
skola de väghållningsskyldige anbringa tydliga märken, angifvande

så väl rote som hemman eller hemmansdel, som har vägstyckets
underhåll sig ålagdt.

§ 39.

A väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg
eller kanalled korsas, grind hädanefter icke uppsättas, med mindre
Konungens befallningshafvande dertill lemnar tillstånd.

Vid de vägsyner, som hädanefter förrättas, böra förrättningsmännen
tillse, huru vida å väg befintliga grindar, hvilka icke ingått
i beräkning uti gällande hägnadsdelning, må utan synnerlig olägenhet
för jordegare kunna utdömas, samt med förslag härom, upptagande
sådana grindars läge jemte andra på frågans bedömande inverkande
förhållanden, till Konungens befallningshafvande inkomma; hvarefter
Konungens befallningshafvande, sedan vederbörande, der sådant icke
redan skett, blifvit hörde, eger förordna, att grind, som icke ingått
i beräkning uti gällande hägnadsdelning eller eljest pröfvas vara för
inegors fredande oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig tid
borttagas, vid äfventyr att sådant eljest på grindegarens bekostnad
genom kronobetjeningens försorg emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens
befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma hvilken
tid af året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola
hållas öppna och för ty vara aflyftade.

§ 40.

Vill någon till vägs underhåll taga sand, grus eller sten å annans
egor, och kan öfverenskommelse med jordegare icke träffas, eger
häradsrätten, då väghållningsskyldig derom väcker talan, efter föregången
undersökning bestämma, huru vida och hvarest nämnda väglagningsämnen
tjenligast och till minsta skada för jordegaren må,
emot utsatt skälig ersättning, få afhemtas.

§ 41.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsyn
öfver vägväsendet, inom länet eller landstingsområdet af en väginspektör,
som förordnas af Kongl. Maj:t och för hvilken Kongl.
Maj:t, utfärdar instruktion. Väginspektören, som för sitt uppdrag
njuter aflöning och reseersättning af statsmedel, kan tillsättas för ett
eller flera till hvar andra gränsande län.

Inom sitt tjenstgöringsdistrikt skall länsman öfvervaka vägunderhållet
enligt denna lag och de särskilda föreskrifter, som honom af
Konungens befallningshafvande meddelas.

För hvarje rote, som består af flere än eu delegare, skall af
kronofogden, på förslag af länsmannen, utses för en tid af tre år
en rotemästare, hvilken det åligger att tillse, det rotens väg underhålles
i behörigt skick, för hvilket ändamål honom tillkommer dels
att anmana vederbörande väghållare att afhjelpa befintliga brister å
vägen, dels, der någon tredskas att fullgöra sin skyldighet, att derom
göra anmälan till länsmannen, dels ock biträda denne med nödiga
åtgärder; börande rotemästaren vid syn å rotens väglotter närvara
för att med upplysningar tillhandagå.

§ 42.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två
nämndemän. Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på
hösten å tid, som, med fästadt afseende å skiljaktiga förhållanden,
af Konungens befallningshafvande, efter landstingets hörande, bestämmes
för hela landstingsområdet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen
och, der så ske kan, å två på hvar andra följande söndagar
offentliggöras; och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen
då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor

del af vägen hvarje dag kommer att besigtigas, äfvensom dagen då
underrättelse om befunna brister skall hos rotemästaren afhemtas.

Öfver de vid synen befunna brister föras protokoll, deraf utdrag
utan lösen särskild! för hvarje väghållare inom åtta dagar efter syneförrättningens
slut af länsmannen skall till rotemästaren aflemnas.
Sådant utdrag skall tillika innehålla föreläggande för den, hvilkens
väg befunnits ©gill, att inom viss af syneförrättaren föreskrifven
lämplig tid hafva den samma lagad, vid äfventyr, om sådant underlåtes,
af böter enligt § 91 samt påföljd derjemte att bristerna mot
lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom kostnad för afhjelpande
af tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister, hvilka
väghållaren underlåtit att efter anmaning af rotemästaren afhjelpa,
eger länsmannen att omedelbart hos den tredskande uttaga.

''Kap. III.

Om vägdelning.

§ 43.

Vägdelning, hvarom i detta kapitel stadgas, omfattar hela länet
eller landstingsområdet, utom städerna, samt afser vägs fördelning
till underhåll endast på rotar och hemmansnummer.

§ 44.

Fråga om ny vägdelning väckes hos Konungens befallningshafvande,
som efter landstingets hörande pröfvar huru vida sådan delning,
till följd af väsendtligen förändrade förhållanden, må vara erforderlig.

§ 45.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande
lämplig person att den samma förrätta med biträde af tre gode män,
hvilka tillika med två suppleanter utses af landstinget.

§ 46.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gäller hvad de fleste säga. Vid lika röster eller der hvar har sin
särskilda mening gäller förrättningsmannens.

§ 47.

Innan delningen fortsattes och fullbordas, skola följande frågor
vara, på sätt här nedan sägs, genom laga kraftegande beslut afgjorda,
nemligen:

l:o) om urskiljande af de vägar, hvilka skola såsom allmänna
anses, samt dessas egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar, som skola från delningen undantagas,
för att medelst vägkassan underhållas;

3:o) om landstingsområdets delning i nya lämpliga väghållningsdistrikt; 4:o)

om öfvertagande till allmänt underhåll af sådan väg, som
det åligger staten eller enskild person att underhålla;

5:o) om urskiljande af de hemman, hvilka såsom afsides liggande
må befrias från vägunderhåll in natura och i stället bidraga med
penningar; och

6:o) om vägarnes gradering.

§ 48.

Uti de i punkterna 5 och 6 af § 47 omförmälda frågor eger
förrättningsmannen med gode männen beslutande rätt. Sedan beslut
härutinnan för hela landstingsområdet fattats, gör förrättningsmannen
derom anmälan hos Konungens befallningshafvande, som genom allmän
kungörelse gifver till känna huru dessa frågor blifvit afgjorda.

År någon missnöjd med förrättningsmannens och gode männens
beslut i här omförmälda frågor, må han deröfver hos Konungens
befallningshafvande anföra besvär, hvilka vid förlust af talan i saken
böra ingifvas sist inom trettio dagar, men i Norrbottens, Vesterbottens,

Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyratiofem dagar från den
dag, då berörda kungörelse blifvit uppläst; egande den missnöjde att
hos förrättningsmannen mot lösen erhålla erforderlig del af handlingarna
i saken.

§ 49.

Rörande de i punkterna 1, 2, 3 och 4 af § 47 upptagna frågor
åligger förrättningsmannen med gode männen att upprätta förslag,
hvilket underställes Konungens befallningshafvandes pröfning; hvarefter
och sedan Konungens befallningshafvande dels genom allmän
kungörelse förelagt viss lämplig tid, inom hvilken vederbörande må
emot förslaget ingifva skriftliga anmärkningar, och dels inhemtat
landstingets yttrande, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar
beslut.

§ 50.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenheten af den mark,
hvaröfver vägen går, dels tillgång till sand, grus eller annat ämne,
hvarmed vägen underhållas kan, dels ock andra omständigheter, som
under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka,
så att, der större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta,
skälig minskning i vägens längd deremot beräknas.

§ 51.

Förrättningsmannen åligger att minst åtta dagar före förrättningens
början offentligen i landstingsområdets kyrkor låta kungöra,
när och hvarest förrättningen inom hvarje härad tager sin begynnelse;
egande landstingsområdets väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen
och gode männen yttra sig efter befogenhet rörande de
frågor, som i § 47 omförmälas.

§ 52.

Sedan de i § 47 omförmälda frågor blifvit slutligen afgärda,
fortsättes förrättningen medelst roteindelning och vägarnes fördelande
på hemmansnummer; åliggande förrättningsmannen att minst åtta
dagar före delningens början offentligen inom häradets kyrkor kunH
göra när och hvarest delningen tager sin början.

§ 53.

Sedan vägdelning öfver landstingsområdet blifvit afslutad, åligger
det förrättningsmannen så väl att derom hos Konungens befallningshafvande
göra anmälan, som ock att tillställa länsmännen ett för
hvarje väghållningsdistrikt utskrifvet exemplar af vägdelningen inom
distriktet, för att vara för vederbörande tillgängligt. Konungens
befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse med föreläggande
för den, som är med delningen missnöjd, att vid talans förlust
deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande sist
inom trettio dagar, men i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och
y Vesternorrlands län inom fyratiofem dagar från den dag, då berörda

kungörelse blifvit i landstingsområdets kyrkor uppläst.

Efter delningens afsilande insänder förrättningsmannen fullständigt
instrument deröfver till Konungens befallningshafvande.

Kap. IV.

Om särskild nämnd.

§ 54.

För bestämmandet af beloppet ej mindre af de till vägkassan
ingående bidrag, än ock af den ersättning, som enligt §§ 12 och 15
skall utgå, uppskattas den på ett vägmantal belöpande årliga kostnad
för underhållet sommartiden af väg, som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens
pris för dagsverken och körslor som ock derå, att de till väg I

«>

Koin:s uti. ang. VäghållningssJcyldighet.

underhåll in natura skyldige i
arbetare och dragare fullgöra
lämpliga.

allmänhet äro i tillfälle att med egna
arbetet å tider, som för dem finnas

§ 55.

Den i § 54 föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
landstingsområde tillsatt särskild nämnd, bestående af en ordförande,
som förordnas af Kongl. Maj:t, samt fyra ledamöter, hvilka utses två
af Konungens befallningshafvande och två af landstinget.

Derjemte utse Konungens befallningshafvande och landstinget
hvardera en suppleant.

§ 56.

Den som är öfver sextio år gammal är ej skyldig att i nämnden
deltaga. Ej må eljest någon, som till nämnden kallad varder, draga
sig utan laga förfall det förtroende undan.

§ 57.

Finnes någon, som kallad varder, af laga förfall hindrad att i
nämnden sitta, skall han det anmäla hos Konungens befallningshafvande,
som i sådant fall inkallar vederbörande suppleant.

§ 58.

Innan nämnd skrider till utförande af sitt uppdrag, skall den
inför Konungens befallningshafvande aflägga denna ed:

”Jag lofvar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att
jag utan våld och mannamån, efter mitt bästa förstånd och samvete,
skall den pröfning verkställa, hvartill jag nu blifvit kallad: Så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ.”

§ 59.

När ed är svuren, som ofvan sägs, sammanträder nämnden på
ordförandens kallelse.

§ 60.

Hvad de fleste i nämnden säga gäller som nämndens beslut.

§ 61.

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända
till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter
sker. Askas, efter sagda tids förlopp, ny uppskattning, ankommer
det på Konungens befallningshafvande att, efter landstingets
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning öfvergår landstingsområdet,
skall dock i sammanhang dermed förnyad uppskattning ega
rum.

§ 62.

Nämndens medlemmar njuta reseersättning i likhet med hvad
om landstingsmän finnes stadgadt.

§ 63.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som i länskungörelserna
låter offentliggöra det samma.

Kap. V.

Om vägkassans förvaltning samt om vägskatt.

§ 64.

För hvarje landstingsområde skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom
nedan stadgas.

§ 65.

Landstinget väljer inom eller utom sig, för en tid af fem år,
en vägstyrelse, bestående af tre eller flere ledamöter, jemte nödigt
antal suppleanter.

Denna styrelse åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten
af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut samt
fullgörandet af öfriga åtgärder, som jemlikt denna lag på styrelsen
ankomma, allt i enlighet med instruktion, som af landstinget upprättas
och Konungens befallningshafvandes pröfning och godkännande
underställes.

I vägstyrelsens öfverläggningar men ej i dess beslut egen väg- >-

inspektören deltaga.

§ 66.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) byggande af ny väg, större bro och färja;

b) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg, intill dess den i vägdelning ingått;

d) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt af färja;

e) ny vägdelning;

f) reseersättning till särskilda nämnden;

g) sådan ersättning, som jemlikt §§ 19, 20 och 21 utgå kan; och

h) förvaltningskostnad. 1

§ 67.

Inom Juli månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till Konungens
befallningshafvande insända dels fullständig redovisning öfver
föregående årets förvaltning jemte den vid granskningen deraf af
revisorerna afgifna berättelse, åtföljd af styrelsens yttrande öfver
möjligen gjorda anmärkningar, dels ock beräkning öfver så väl vägkassans
utgifter för det kommande året som äfven den behållning,
hvilken vid löpande årets slut kan vara att påräkna, jemte de inkomster,
hvilka på grund af föregående beslut böra under det nästföljande
året inflyta; skolande dessa handlingar minst fjorton dagar
före landstingets början af Konungens befallningshafvande till landstinget
öfverlemnas.

§ 68.

Med ledning af den i § 67 omförmälda beräkning och de beslut
rörande utgifter ur vägkassan, som efter beräkningens uppgörande
kunna hafva tillkommit, skall landstinget, innan det åtskiljes, upprätta
fullständig utgifts- och inkomststat för vägkassan under det
nästföljande året samt i sammanhang dermed fastställa det belopp,
hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande deraf
skyldige.

§ 69.

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela landstingsområdet,
med undantag för städerna, belöpande väghållningskostnad, hvarmed
förstås dels kostnaden för underhåll af all indelad väg enligt särskilda
nämndens uppskattning, dels alla de utgifter, som ur vägkassan
skola bestridas enligt faststäld utgiftsstat, fördelas på samtliga
de enligt § 6 i väghållet deltagande beskattningsföremål, efter den
bevillning, som, enligt art. II bevillningsstadgan, till staten af dessa
beskattningsföremål utgöres, eller, der bevillning ej erlägges, efter
det belopp, som i fall bevillning utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet
mot sådan bevillning svarar; dervid dock iakttages:

A) under de första femton åren efter det denna lag trädt i gällande
kraft:

a) att den i mantal satta jorden vid fördelningen ingår för hela
sin bevillning eller motsvarande belopp;

b) att annan jordbruksfastighet ingår för fem tiondedelar af
sin bevillning eller motsvarande belopp;

c) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller
menigheter tillhöriga allmänningsskogar samt frälseränta,
ingår endast för tre tiondedelar af sin bevillning eller deremot
svarande belopp; och

d) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår
allenast för tre tjugondedelar af sin bevillning;

B) efter förloppet af nämnda femton år:

a) att jordbruksfastighet vid fördelningen ingår för hela sin
bevillning eller motsvarande belopp;

b) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller

menigheter tillhöriga allmänningsskogar samt frälseränta, ingår
endast för fem tiondedelar af sin bevillning eller deremot
svarande belopp; och y

c) att den inkomst, som till vägunderhållet bidrager, ingår
endast för fem tjugondedelar af sin bevillning.

§ 70.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till landstingets ordförande
genom Konungens befallningshafvande insända förteckningar,
som för hvarje socken summariskt upptaga den bevillning, som enligt
art. II bevillningsstadgan till staten utgöres af de i § 6 omförmälda
beskattningsföremål eller, der bevillning ej erlägges, det belopp,
som, i fall bevillning utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet emot
sådan bevillning svarar. >

§ 71.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden enligt § 69 räknas
den i mantal satta jorden till godo uppskattade värdet af det underhåll
in natura, som jorden åligger, och påföres detta beskattningsföremål
icke någon vägskatt, derest bidragen från öfriga beskattningsföremål
äro tillräckliga till bestridande af utgifterna ur vägkassan.

§ 72.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan'' de i § 66 omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger landstinget att deröfver
förfoga för grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet härför
icke vidare erfordras, jemväl till lindring af det vägunderhåll in
natura, som åligger den i mantal satta jorden, sålunda att på väg -

kassans bekostnad till underhåll öfvertages väg, som antingen är
eller vid ny vägdelning borde till underhåll på nämnda beskattningsföremål
blifva indelad.

§ 73.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på landstingets derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i
sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad,
på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet.

§ 74.

Landstinget besluter om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan,
som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

§ 75.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,
hvilka för kalenderår afslutas.

§ 76.

För granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning utser
landstinget årligen särskilda revisorer jemte suppleanter till antal,
som landstinget bestämmer.

§ 77.

Landstinget meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet eller beslutar
om de åtgärder som i anledning af anmärkningar böra vidtagas.

Kap. VI.

Om vinterväghållningen.

§ 78.

Till vägs hållande i fargalt stånd vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, sedan vederbörande blifvit inför häradsrätten

hörda, af närmast belägna hemman inom hvarje socken eller härad
inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera af vägen tilldelas ett visst
stycke, det de skola behörigen vidmakthålla.

Finnes väg, som då mark är bar underhålles af vägkassan, skall
äfven den under vederbörande ploglag indelas.

§ 79.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits
eller nödiga pröfvas, ingå de jemväl i ploglagsindelningarna. Blifver
i följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare
tid obehöflig, vare dess hållande i fargilt stånd under sagda tid ej
nödigt.

§ 80.

Finnes utmed väg stängsel af trä, som kan föranleda bildande
af snödrifvor å vägen, vare den, som håller stängslet, pligtig att under
vintertid hafva det samma nedtaget.

§ 81.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så
tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

§ 82,

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af
häradet eller socknen efter thy vägens längd och beskaffenhet det
fordrar.

§ 83.

Till häradsrätten skola härads- eller sockenborna inkallas att
med ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i
godo sig härom förena, insänder häradsrätten sitt betänkande i ämnet
till Konungens befallningshafvande, som sedermera efter skälighet
jemkar och stadfäster ersättningsbelopp.

§ 84.

Den för alla ploglagen i hela häradet eller socknen bestämda
ersättning sammanslås och fördelas på de beskattningsföremål, som
jemlikt § 6 i vägunderhållet deltaga, enligt de i § 69 bestämda grunder;
skolande det ersättningsbelopp, som på hvarje härad eller socken sig
belöper, genom kronofogdens försorg utdebiteras, indrifvas och till
ploglagen inbetalas.

§ 85.

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af
Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla
i minst fem högst tio år, efter hvilken tids förlopp härads- eller sockneborna
å nyo böra sammankallas att antingen det förra betinget förnya
eller ett nytt tillvägabringa.

§ 86.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de hemman,
som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill
nyttjade, i förhållande till deras vägmantal.

§ 87.

Inom hvarje ploglag, som består af två eller flere delegare, skall
kronofogden, på förslag af länsmannen, för en tid af tre kalenderår
tillsätta en snöplogfogde.

Honom åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt stånd
samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare
äro skyldiga att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det
vinterväg jemlikt § 81 märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre år tjenstgjort, vare ej skyldig att befattningen
å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år förflutit.

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

§ 88.

Försummar vederbörande att hålla vinterväg fargill eller att den
samma märka ut, låter kronobetjeningen sådant verkställa mot lega,
som uttages på sätt i § 42 föreskrifves.

§ 89.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande blifvit hörda, i den ordning, som för ploglags
inrättande är stadgad, att derom förordna; dock med iakttagande att
äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen utgöres efter den
för ersättning till ploglag stadgade grund.

§ 90.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden
behörigen öppenhålles.

Kap. VII.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

§ 91.

Öfverträdelse af hvad i denna lag blifvit väghållningsskyldig,
rotemästare eller snöplogfogde till iakttagande föreskrifvet straffas
med böter från och med fem till och med femtio kronor, efter omständigheterna.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i §§ 29, 30, 31, 32, 39 och 80.

Böter, som efter denna § ådömas, skola tillfalla kronan och, der
tillgång till deras gällande brister, förvandlas efter allmän strafflag.

§ 92..

Skada, som genom öfverträdelse af denna lag annan tillfogas,
gäldas jemlikt, grunderna i kap. VI strafflagen.

§ 93.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver
från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan
två kronor för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika
att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala
öfrige ledamöters resekostnader.

§ 94.

Fråga om öfverträdelse af de i denna lag gifna föreskrifter tillhöra
allmän domstols pröfning, och eger en hvar att slik öfverträdelse
åtala.

§ 95.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i de frågor, som
omförmälas i § 4 och i § 47 punkt 1, må klagan föras i den ordning,
som för ekonomimål i allmänhet stadgad är.

§ 96.

Emot Konungens befallningshafvandes beslut uti öfriga i denna
lag afhandlade frågor eger talan ej rum.

Kap. Vill.

Särskilda bestämmelser.

§ 97.

Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af
Kongl. förordningen den 17 Maj 1872 varande tingslag i de orter,
der benämningen härad ej förekommer.

100

§ 98.

Denna lag träder i kraft den....., hvarefter och sedan ny

vägdelning inom hvarje särskild! landstingsområde blifvit verkstäld
och vunnit laga kraft, tillämpning inom sådant område af kap. 25.
byggningabalken samt alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter,
som emot denna lag strida, icke vidare eger rum, dock med
de undantag §§ 99, 100 och 102 upptaga.

§ 99.

Bestämmelserna i kap. VI rörande vinterväghållningen tillämpas
i den mån, ploglag kunna af Konungens befallningshafvande inrättas.

§ ioo.

Hvad i kap. II stadgas rörande underhåll af väg, bro och färja,
så ock om tillsyn å väg, tillämpas ej förr än vid tillträde af de vid
första vägdelningen utlagda väglotter.

Sådant tillträde sker den 1 Juli det år, då vägskatt först erlägges;
börande dervid väglotterna af afträdande väghållningsskyldige
vara försatta i laggilt stånd, vid äfventyr, att befintliga brister eljest
på den försumliges bekostnad emot lega afhjelpas.

101.

Den vägdelning på rote och hemman, som enligt denna lag första
gången skall ega rum, bekostas af statsverket.

102.

Denna lag gäller icke säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohus län, men vinner tillämpning jemväl å dem i den mån, öfverenskommelse
derom kan träffas.

Motiv till lagförslaget.

Innan kommitterade öfvergå till motivering af de Särskilda stadgandena i
förslaget till ny väglag, torde det anses lämpligt att i korthet redogöra för
kommitterades uppfattning af den frågan, till hvilket område inom lagstiftningen
denna lag rätteligen bör hänföras, eller huru vida den är att anse såsom civil
eller ekonomisk lag. Att urskilja hvad som hör till landets allmänna hushållning
och således ligger inom ekonomiska lagstiftningens omfång från hvad som
rör blott de fall, i hvilka civillagen bör lägga band på den enskildes frihet att
efter godtfinnande hushålla med sin egendom, torde vara med den största svårighet
förenadt. Om ock de äldre lagarne i teorien iakttagit denna skilnad,
har den samma likväl icke i praxis vunnit tillämpning, och man torde våga
påstå, att gränsen svårligen kan uppdragas så, att den ekonomiska och den
civila lagstiftningen icke allt jemt komma att gripa in i hvar andra. På få af
lagstiftningens områden torde ett dylikt ingripande af den ena lagstiftningen i
den andra hafva varit vanligare, än just rörande de allmänna vägarne. Stadgandena
i texten af kap. 25 byggningabalken af 1734 års lag, hvilka ju på
historisk grund och med afseende å sättet för deras tillkomst hänföras till den
civila lagstiftningen, angå till stor del landets allmänna hushållning och borde
väl således strängt taget hafva fallit inom den ekonomiska lagstiftningens område.
Andra stadganden åter uti särskilda af Kongl. Maj:t på ekonomisk väg
utfärdade till samma lagstiftning hörande författningar ingripa uppenbart i den
enskildes rätt och synas således böra hafva varit såsom civillag betraktade.
Kommitterade, som funnit nödigt, att frågan om lagens plats i lagstiftningsområdet
utredes, innan lagens antagande ifrågasattes, på det att förvecklingar,
uppkommande genom den ena eller andra lagstiftande magtens begagnande af
dess lagstiftningsrätt, må undvikas, tveka ej att såsom sin mening uttala den
åsigt, att lagen rörande allmänna väghållningsbesväret bör såsom civillag betraktas.
Såsom skäl för denna åsigt torde kommitterade få anföra:

102

att de flesta hithörande stadganden, såsom ingripande i den enskildes frihet
att med sin egendom hushålla efter eget godtfinnande, äro af civil natur;

att de äldre stadgandena uti 25 kap. byggningabalken, hvilka till stor del återfinnas
i det nya lagförslaget, ostridigt torde hafva varit att till civillag hänföra;

att det på ett lagstiftningsområcle sådant som detta, hvilket djupt ingriper
uti större delens af svenska folket rättigheter och skyldigheter och, så att säga,
i viss mån rör dess beskattning, torde anses vara rätt och billigt, att folket
sjelf! får genom sina ombud taga del uti lagens stiftande; och

att riksdagen deltagit i lagstiftningen angående förändrad reglering af skjutsväsendet,
oaktadt detta med vida större skäl, än väghållningsbesväret, kunnat
hänföras till landets allmänna hushållning och följaktligen bort falla under den
ekonomiska lagstiftningen, dit det jemväl förut hört.

Det är ej för kommittéen obekant att lagkommittéen och lagberedningen
hyllat en från kommitterades åsigt i denna del afvikande mening. Lagkommittéen,
med hvilken lagberedningen instämmer, yttrar nemligen i motiveringen till
sitt förslag uti 6 kap. byggningabalken, hvilket dock omfattar endast enskilda
vägar, följande:

»Vägar kunna vara antingen enskilda eller allmänna. Det förra slaget utgöres
af sådana, som anläggas endast för att komma till och ifrån ett hemman,
ett bruk, en qvarn eller annan dylik enskild lägenhet. Dessa vägar upphöra
ej att vara enskilda, fast de stundom nyttjas af främmande personer eller menigheter,
som besöka hemmanet, bruket qvarnen eller lägenheten.

Senare slaget åter kan delas i mindre eller större allmänna vägar. De
mindre leda sitt upphof blott från inskränktare förhållanden, som ega rum inom
vissa grannelag, såsom byar eller socknar: de större deremot hafva till föremål
att befordra allmän rörelse i landet, genom den ena ortens sammanbindande
med den andra, och att lätta tillträdet till statens offentliga inrättningar.

I följd häraf kunna i byggningabalken, utom de enskilda vägarne, endast
de mindre allmänna komma i fråga. Huru rättigheter och skyldigheter grannar
emellan skola mätas vid dessas anläggning och underhållande, är således i förslaget
utstakadt. Till grund härför har man antagit förmedlade hemmantalet:
en grund, som redan förut varit lagd, i Kongl. brefvet den 28 September 1790.
I afseende åter på vägarnes storlek har man bibehållit det stadgande, 4 kap.
byggningabalken i 1734 års lag innefattar.

Allt, hvad som angår anläggningen och underhållandet af de större allmänna
vägarne, är att hänföra till de anstalter, statsstyrelsen direkte måste
handhafva, och hörer derföre till de särskilda författningar, som härom kunna
af ekonomiska lagstiftningen utfärdas.»

103

Ehuru dessa skäl måste tillerkännas en stor betydelse, synnerligast för sin
tid, hafva kommitterade likväl icke deraf funnit anledning att frånträda sin ofvan
uttalade åsigt om lagens plats i lagstiftningspmrådet.

Kommitterades lagförslag omfattar, såsom dess benämning utvisar, jemlikt
Kongl. Maj:ts nådiga bref den 24 November 1876, endast väghållningsbesväret
a landet, men afser deremot ej städernas väghållningsbesvär. Häraf skulle följa
att, om förslaget oförändradt antoges, utan att i sammanhang dermed några bestämmelser
meddelades rörande städernas väghållningsbesvär, detta fortfarande
kom me att bedömas efter nu gällande lag. Det lärer svårligen kunna bestridas,
att det ju vore olämpligt att bredvid den nya lagen, som ordnar lagstiftningen
rörande allmänna vägarne å landet, låta de många föreskrifter, som tid efter
annan i lag och författningar dels på civil, dels på administrativ väg tillkommit,
qvarstå i gällande kraft för den ringa de! af de allmänna vägarne, som af städerna
underhållas; och så mycket mera olämpligt framstår detta förhållande,
som dels den nuvarande lagens föreskrifter rörande sättet för vägars byggande,
deras underhåll m. m. varit gemensamma för land och stad, endast med den
naturliga skilnad i afseende ä grunderna för besvärets utgörande, som betingats
af de olika förhallandena emellan stad och land, dels ock det nya lagförslagets
bestämmelser om allmän vägs anläggning och förändring, dess beskaffenhet och
underhåll m. m. lätteligen kunna göras tillämpliga äfven å städernas vägar.
Emellertid hafva kommitterade på grund af beskaffenheten af det dem lemnade
uppdrag icke ansett sig befogade att uti berörda syfte göra någon framställning.

Kap. 1.

Om allmän vägs anläggning och förändring.

Detta kapitel, som jemväl omfattar bestämmelser rörande den för vägs anläggning
nödiga klassifikation af vägarne, är rörande den formela behandlingen
af dylika frågor i det väsendtligaste grundadt på förut gällande, i lag och författningar
meddelade föreskrifter.

Konungens befallningshafvande beslutar no likasom förut, efter vederbörande#
hörande, om vägens anläggning och till hvilken klass den bör höra.

§ i Redan

af kapitlets rubrik synes att lagförslaget endast handlar om allmänna,
ej om enskilda vägar. Att uti lagförslaget införa en uttömmande definition på

104

begreppet allmän väg har icke ansetts nödigt och skulle dessutom varit med
stor svårighet förenadt, då några ©vilkorligt bindande regler för begreppets bestämmande
svårligen kunna uppställas, utan sådant måste bero på särskilda
omständigheter, till stor del betingade af lokala förhållanden samt beroende på
pröfning af dem, som rörande vägens beskaffenhet hafva att besluta. Det har
följaktligen ansetts tillfyllestgörande att förklara, det lagen afser endast allmän
väg och att den väg är såsom sådan att betrakta, som för allmänna samfärdseln
pröfva^ nyttig och nödig vara. Härmed är i sjelfva verket äfven begreppet
till fyllest bestämdt, och till ledning för den som skall verkställa, pröfningen
tjena de senare i §:n förekommande bestämmelserna om allmänna vägarnes olika
slag. Kap. 25 § 1 byggningabalken innehöll ursprungligen endast att landsvägskall
läggas »der den tarfvas», men genom Kongl. förordningen den 19 Februari
1824 tillkom ytterligare ett moment, hvarigenom stadgades, att samma
lag skulle gälla för väg till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan
segelleder, båtleder och flottleder, äfvensom för väg till alla sådana ställen, der
vägar pröfvades vara för varutransporter af allmän nytta och nödvändighet.
Dessa senare stadganden hafva kommitterade ansett sig böra bibehålla, såsom
allmänt bestämmande, och hafva återgifvit dem uti stadgandet, att allmän väg
är den som pröfvas för allmänna samfärdseln nyttig och nödig vara. Att endast
hafva användt ordet »nyttig» skulle kunna hafva föranledt begreppets utsträckande
jemväl till enskilda vägar. Skulle man hafva användt orden »nyttig
eller nödig», så hade följden kunnat blifva enahanda, och ett ännu större utrymme
hade derigenom blifvit åt den profvande myndigheten lemnadt. Deremot
hade må hända varit till fyllest att nyttja endast ordet »nödig», men dels
skulle härigenom möjligen en allt för sträng tolkning af bestämmelsen kunnat
komma att ega rum, dels hade härigenom en afvikelse skett från nuvarande
stadganden i ämnet, hvilken kommitterade ansett sig böra undvika, der ej
vigtiga skäl tala derför.

Beträffande förslaget till vägarnes indelning vilja kommitterade först söka
redogöra för nu gällande stadganden i samma hänseende. Kap. 25 byggningabalken
upptog ursprungligen följande olika slag af vägar, nemligen:

i § 1

Landsväg:

i § 2

Väg till ting, kyrka och qvarn;

Allmän farväg.

105

I kap. 4 samma balk omnämnas jemväl: allmän landsväg samt »farväg till
och från by så ock till åker och äng, kyrka och qvarn».

Genom ofvan åberopade Kongl. förordning den 19 Februari 1824 tillkommo
ytterligare i kap. 25 § 1 väg till »hamn, lastplats, varunederlagsplats samt
emellan segelleder, båtleder och flottleder äfvensom till alla sådana ställen, der
vägar pröfvas vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet», hvilka
vägar skulle vara af samma natur som landsväg.

I Kongl. gästgifvareordningen den 12 December 1734 nämnas landsvägar
samt väg till ting, kyrka och qvarn, så ock annan farväg.

I samtliga dessa lagrum finnas inga andra bestämmelser, som kunna grundlägga
en klassifikation af vägarne, än att landsväg skall vara tio alnar bred
samt väg till ting, kyrka och qvarn så ock annan farväg sex alnar bred; hvaremot
i Kongl. resolutionen på ridderskapets och adelns besvär den 8 Januari
1735 förekommer dels en definition på begreppet landsväg, i det att der nemligen
stadgas, att »inga andra för kungs- och allmänna landsvägar böra anses,
än de som gå antingen igenom landet stapel- och uppstäderna emellan samt
med gästgifvaregårdar försedda äro, hvilka till det minsta skola vara tio alnar
breda, eller ock sådana, som i landet, der det tarfvas, efter vederbörande tingsrätts
ransakning, med Kongl. Maj:t befallniugshafvandes samtycke, likmätigt lag
hädanefter anläggas och med gästgifvaregårdar förses»; och dels det stadgande,
att »de öfriga smärre vägar, som gå emellan härad och socknar, till lings,
kyrka, qvarn, marknadsplatser, bruk och sjöhamnar, samt andra kundbara orter,
böra hädanefter, der det icke redan skett, göras allenast 6 alnar breda». Den
här antydda klassifikation af vägarne finnes närmare bestämd i Kongl. förordningen
den 27 November 1845, der vägarne indelas i sockne-, härads- och landsvägar,
med uttrycklig föreskrift, att då fråga uppstode om anläggning af allmän
väg eller förändring af vägs egenskap af enskild, sockne-, härads-eller landsväg,
Konungens befallningshafvande skulle, sedan vederbörande blifvit hörda, pröfva
huru vida vägen i den ena eller andra af nämnda egenskaper tarfvades eller
eljest, såsom ledande till hamn, lastplats, varunederlagsplats eller emellan segelleder,
båtleder och flottleder m. m., vore för varutransporten af allmän nytta och
nödvändighet, i hvilket fall Konungens befallningshafvande jemte bestämmande,
så vidt sådant erfordrades, hvar vägen skulle läggas, hade att förordna om
vägens indelning å dem, som enligt lag och författningar funnes pligtiga att
den samma rödja och underhålla.

På grund häraf anse kommitterade, att, enligt nu gällande lag och författningar,
de allmänna vägarne äro af tre slag, nemligen:

Kom:s uti. ang. VäghåliningssJcylclighet.

106

a) landsvägar, som skola vara tio alnar breda och med gästgifvaregårdar
försedda samt underhållas af häradet; och att dit räknas sådana vägar, som af
ålder varit såsom landsvägar ansedda, sådana vägar, som efter 1824 års förordning
anlagts till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan segelleder,
båtleder och flottleder m. m. och dervid såsom landsvägar förklarats, och sådana
vägar, som efter 1845 års förordning i vederbörlig ordning pröfvats böra denna
egenskap hafva;

b) häradsvägar, som skola vara sex alnar breda och underhållas af häradet;
och att dit hänföras sådana vägar, som af ålder varit häradsvägar eller efter
1824 och 1845 årens författningar ansetts böra sådan egenskap hafva; och

c) socknevägar, som likaledes skola vara sex alnar breda och underhållas af
en eller flera socknar; och att dit räknas sådana vägar, som af ålder varit såsom
socknevägar indelade eller efter 1845 års författning såsom sådana upptagits.

Under tidernas lopp hafva emellertid begreppen landsväg, häradsväg och
sockneväg förlorat sin ursprungliga betydelse och blifvit med hvar andra sammanblandade,
så att svårt är att afgöra till hvilken klass en väg rätteligen bör
hänföras; och i synnerhet gäller detta om härads- och socknevägar. I senare
tider h ar man till och med på många orter i riket vid allmänna vägdelningar
icke gjort någon skilnad på vägarnes omförmälda egenskap utan endast vid
graderingen tagit nödig hänsyn till vägarnes deraf beroende större eller mindre
svårighet i afseende å underhållsskyldigheten. Körelsens fordringar och förändrade
rigtningar af den samma till följd af jernvägs- och kanalanläggningar
hafva i sin mån väsendtligen bidragit att förblanda begreppen och förändra
vägars egenskap. Den sålunda så att säga af sig sjelf uppkomna sammanblandningen
af härads- och socknevägar synes kommitterade äfven hafva goda skäl
för sig, enär derigenom dels väghållningsbördan utjemnas på en större samfällighet
och dels de ständiga tvisterna angående vägens egenskap af sockne- eller
häradsväg förekommas. Dessutom torde medgifvas, att det i och för sig är med
svårighet förenadt att bestämma gränsen emellan härads- och sockneväg, eller
med andra ord, att afgöra när en väg är behöflig endast för en eller några
vissa socknar, eller när den är för hela häradet af gagn. Härtill kommer att
en väg, som vid vägdelning upptagits såsom sockneväg, lätteligen efter förloppet
af ett eller annat år, till följd af förändrade förhållanden för samfärdseln,
kan blifva af den betydenhet, att den bör såsom häradsväg betraktas. Man har
då, för de dryga kostnadernas skull, skytt att begära ny vägdelning, och socknarna,
på hvilka vägen varit indelad, hafva fortfarande måst underhålla den
samma utöfver sin andel i underhållet af häradsvägarne, ehuru jemväl omförmälda
sockneväg bort bland häradsvägarne beräknas. Sådant alstrar ett lätt

begripligt missnöje hos de väghållningsskyldige, hvartill anledningen så mycket
hellre bör undanrödjas, som det utan orättvisa kan ske.

Af dessa skäl hafva kommitterade ansett, att de nu befintliga allmänna
vägarne kunde sammanfattas i två slag, det ena omfattande landsvägar, enligt
derom hittills meddelade bestämmelser, och det andra inbegripande nuvarande
härads- och socknevägar. I afseende å den benämning, som lämpligen bör gifvas
detta senare slag af vägar, har det synts kommitterade obestridligt, att uttrycket
»häradsväg», såsom enligt gammalt begrepp omfattande ett inskränktare
antal vägar, än som nu skulle under samma begrepp falla, icke kan ifrågakomma,
enär det lätteligen kunde blifva för den stora allmänheten förvillande. Vid
detta förhållande och då kommitterade, å ena sidan, anse häfdvunna benämningar
så vidt möjligt är böra i den nya lagen bibehållas, men å den andra finna
den i en del utländska lagar förekommande indelning i hufvudvägar och bivägar
så mycket mindre lämplig, som förvexling emellan mindre vägar och enskilda
vägar derigenom kan uppstå, hafva kommitterade i förslaget bibehållit
för det ena slaget af vägar benämningen landsväg och trott de sammanslagna
härads- och socknevägarne kunna lämpligen benämnas bygdeväg. Uttrycket är
hemtadt ur norska väglagen, som delar de offentliga vägarne i två slag, hufvudvägar
och bygdevägar. Ordet »bygd» är ett gammalt svenskt ord, äfven om
det samma icke i nu ifrågastälda sammansättning förut varit begagnadt. Fördelarne
af att i lagen införa begreppet och uttrycket »bygdeväg», för att dermed
beteckna de allmänna mindre vägarne, hvilka icke hafva någon väsendtlig
betydelse för landet i dess helhet eller ens för länet, i motsats till de för dessa
vigtiga landsvägarne? hafva synts kommitterade så öfvervägande att de icke
tvekat införa denna benämning, som icke heller kan gifva någon anledning till
missförstånd, hvilket åter lätteligen blifvit fallet, om kommitterade sökt bibehålla
något af de hittills brukliga benämningarna af härads- eller sockneväg,
men deråt gifvit en annan än deras, enligt kommitterades förut gjorda anmärkning,
för öfrigt redan nu något sväfvande betydelse.

Beträffande sjelfva definitionerna å begreppen landsväg eller bygdeväg
erinra kommitterade främst om det gemensamma kännetecknet på allmän väg,
som är, att den skall pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Definitionerna afse således icke allenast att vid denna pröfning tjena till ledning
för afgörande af frågan, huru vida väg är att hänföra till allmän eller enskild
sådan, utan jemväl att innefatta grunderna för vägarnes klassifikation, hvaraf
åter deras bredd är beroende.

Definitionen på landsväg är till sin form positiv och afser att omfatta de
för riket i dess helhet eller för ett län vigtigare vägarne. Att man icke kunnat

108

använda bestämda uttryck, som omedelbart hänföra en väg till denna klass, är
helt naturligt, då förhållandena i olika orter på grund af samfärdselns skiljaktiga
kraf kunna vara så väsendtligt skilda, att t. ex. en väg, som förenar ett län
med ett annat län eller förer från en stad till annan, icke är för den allmänna
samfärdseln af den betydelse, att den nödvändigt bör såsom landsväg upptagas.
Af sådan anledning hafva kommitterade såsom hufvudsakligt kännetecken bestämt,
att vägen skall ''för allmänna samfärdseln vara af större betydelse. Tolkningen
af detta ord beror på vederbör andes pröfning; och då härvid omfattande
försigtighetsmått äro vidtagna (se §§ 4, 47, 49, 51 och 95), lärer det icke blifva
svårare utan fastmer lättare att hädanefter såsom hittills pröfva om en allmän
väg skall såsom landsväg upptagas. I fråga om öfriga kännetecken torde det
vara till fyllest att erinra, att deråt gifvits en sådan utsträckning, att de inbegripa
alla vägar, som tarfva den större bredd, som förnämligast utmärker landsvägen.

Definitionen å bygdeväg är i sin första del till formen negativ, men detta
förklaras deraf, att man velat uttrycka, att de vägar, som, derest de för den allmänna
samfärdseln varit af större betydelse, bort såsom landsvägar upptagas,
skola, när de icke ega för samfärdseln denna betydelse, anses såsom bygdevägar.
I senare delen af definitionen äro de positiva bestämmelserna upptagna, att till
bygdeväg jemväl räknas kyrko- och tingsväg samt annan med dessa jemförlig
väg. Dessa bestämmelser torde i det närmaste öfverensstämma med nu gällande
lag och dess häfd vunna tillämpning. Att kommitterade uteslutit den i kap. 25
§ 2 byggningabalken upptagna väg till qvarn, har sin grund deruti dels att
qvarnhandteringen, sedan tullmälden och de gamla mäldelagen till största delen
upphört, blifvit en fabriksnäring, som i allmänhet torde anses böra bekosta vägen
till qvarnen såsom en enskild väg, och dels att i de fall, der väg till qvarn anses
för allmänna samfärdseln nödig, den fäller under stadgandet i sista momentet om
annan med kyrko- och tingsväg jemförlig.

I öfrigt torde kommitterade för jemförelsens skull få hänvisa till norska
lagens förut intagna definitioner å hufvud- och bygdevägar.

§ 2.

Den af kommitterade föreslagna, i de nya längdmåtten uttryckta bredden å
vägar öfverensstämmer så nära som möjligt med hittills gällande bestämmelser.
Enligt kap. 25 § 2 byggningabalken skall landsväg vara 10 alnar och annan
farväg 6 alnar bred. Sex meter motsvara 20 fot 2 tum och 3,6 meter 12 fot
1 tum 2 linier.

Visserligen hafva kommitterade icke förbisett, att den nu stadgade vägbredden,
hvars bibehållande såsom allmän regel tillstyrkts, är den minsta möjliga,

109

och att det följaktligen i så väl samfärdselns som underhållsskyldighetens intresse
skulle varit önskligt, att större bredd kunnat föreskrifvas. De dryga kostnader,
som vägarnes utläggande till större bredd skulle medföra, hafva emellertid förmått
kommitterade att bibehålla nu gällande föreskrifter, och detta desto hellre,
som kommitterade hysa den öfvertygelsen, att i den mån landstinget, enligt
deras förslag, kommer att verksamt deltaga i ordnandet af landstingsområdets
allmänna vägväsende och vägarbetets utförande, man ock sjelfmant skall finna
sig föranlåten att, der förhållandena så påkalla, besluta om åtminstone de nya
vägarnes anläggande till större bredd än den stadgade, och att sedermera efter
hand de gamla vägarne också komma att utläggas.

Ofriga stadganden i denna § öfverensstämma väsendtligen med innehållet af
Kongl. kungörelsen den 28 April 1819, men några olikheter förekomma dock,
som kommitterade vilja påpeka. Sålunda är det öfverlemnadt åt Konungens befallningshafvande
ej mindre att för kortare väglängd medgifva, att väg må hafva
mindre bredd än den stadgade, och detta utan afseende derå, att vägen af ålder
varit till mindre bredd utlagd, på sätt nämnda kungörelse innehåller, utan ock,
att då ny väg anlägges eller gammal omlägges, efter landstingets hörande, förordna
om dess utläggande till större bredd, än den i lag bestämda, hvartill
samma kungörelse icke heller berättigade. Det har synts kommitterade lämpligt
att åt Konungens befallningshafvande inrymma en dylik rätt, då t. ex. dels en äldre
landsväg, till följd af minskad samfärdsel, ej kan tarfva att å hela sin sträcka
r bibehålla samma bredd, dels en nyanlagd väg -å hela sin sträckning eller i när heten

af en stad eller annan vigtig plats kan erfordra större bredd. Skälet,
hvarföre landstinget i sådant fall bör höras, är, utom den allmänna befattning
med vägväsendet, som förslaget afser att åt landstinget uppdraga, det att kostnaden
för så väl nyanlagda vägar som ökade underhållskostnader af omlagda vägar
skola bestridas ur den under landstingets tillsyn stälda vägkassan (se härom §§
8, 19, 20, 65 och 66). Vidare har den nya bestämmelsen tillkommit, att der
väg är bredare, än i lag föreskrifves, den skall så vidmagthållas, der ej Konungens
befallningshafvande pröfvar den samma kunna utan nämnvärd olägenhet till
bredden inskränkas, hvarigenom afsetts att lägga hinder i vägen för godtyckligt
åtgörande af väghållningsskyldige att sjelfva efter egen ompröfning gå i författning
om sådan vägs förminskande till bredden.

§ 3-

Detta stadgande är sammanfattningen af de i kap. 25 § 1 byggningabalken
förekommande bestämmelser rörande landsvägs anläggning.

Några på en gång kortare och tillika mera uttömmande bestämmelser för
en väganläggning än de, som innefattas i föreskrifterna att väg skall läggas
»der den tarfvas och hvar den jemnast och genast göras kan», torde svårligen
kunna utfinnas; men i afseende å tillämpningen af den anvisning, som genom
ordet »genast» lemnas, bör anmärkas, att det samma alltid måste förstås i sammanhang
med föreskrifterna i öfrigt, så att en väg icke ovilkorligen tankes såsom
dragen kortast emellan ändpunkterna, så vida den icke på samma gång
lägges der lokala förhållanden medgifva den största jemnheten och rigtningen
tillika blifver sådan, att de flesta vägtrafikanters behof derigenom tillgodoses.

För öfrigt lärer väl icke, om kommitterades förslag antages, vid hädanefter
skeende nya väganläggningar biträdde af tekniskt sakkunnig person komma
att saknas.

§ 4.

Här föreslagna stadganden återfinnas väsendtligen i kap. 25 § 1 byggningabalken,
jemförd med Kong], förordningen den 27 November 1845.

Kommitterade hafva icke funnit nödigt särskilt stadga, att Konungens befallningshafvande
skall pröfva vägs egenskap af lands- eller bygdeväg, emedan en
sådan pröfning är en gifven följd af Konungens befallningshafvandes åtgörande
att i sjelfva vägfrågan meddela beslut. Att nya föreskrifter förekomma rörande
dem, som öfver förslagen ny väganläggning skola höras, beror derpå att, jern- y

likt kommitterades i följande kapitel intagna förslag, nya beskattningsföremål
skola till väghållet bidraga och derföre jemväl bort inrymmas rätt att sin talan
i frågan bevaka. Vederbörandes hörande inför häradsrätten gäller således numera
icke endast innehafvarne af den i mantal satta jorden, utan jemväl dem,
som hädanefter skola med penningar till väghållningen bidraga. Då nu emellertid
väghållningsbördan blifvit utsträckt till en större samfällighet än förut,
eller till landstingsområdet i stället för till häradet, samt det således lätteligen
skulle kunna inträffa, att man i den mindre samfälligheten hufvudsakligen fäste
sitt intresse vid erhållandet derstädes af en väl underhållen allmän väg, i stället
» för en väg, som rätteligen borde såsom enskild betraktas, har det blifvit nödigt
att, jemte de i väganläggningsorten intresserade personer, höra jemväl landstinget
såsom målsman för vägkassan, hvarutur hädanefter kostnaderna för nya
väganläggningar äro afsedda att bestridas. I landstinget har man ansett sig
kunna påräkna en återhållande kraft, derest bemödanden i en eller annan ort
till äfventyrs komme att göras i syfte att få enskilda utfartsvägar såsom allmänna
upptagna. Det är äfven uppenbart, att Konungens befallningshafvandes prof -

ning af vägfrågorna skall underlättas genom den möjligast fullständiga utredningen
deraf.

I andra momentet har tillkommit en förut icke gällande bestämmelse, eller
att fråga om indragning af allmän väg skall pröfvas i enahanda ordning, som
gäller för vägs omläggning eller förändring. Att sådan bestämmelse förut saknats
är en uppenbar brist, äfven om Konungens befallningshafvande, på grund
af sin allmänna befattning med vägväsendet, ansett sig befogad att i hithörande
frågor besluta; ty genom de förändringar, landskommunikationerna på senare
tider undergått genom jernvägs- och kanalanläggningar, hafva på många orter
stora sträckor af allmän väg blifvit för samfärdseln obehöfliga eller mindre nödvändiga.
Kommitterade hafva sig bekant, att åtskilliga Konungens befallningshafvande
ansett sig icke vara befogade att aflysa dylika vägar såsom allmänna;
men då det uppenbart skulle vara orimligt att enligt lag underhålla en väg,
som nästan icke begagnades, har man sökt afhjelpa saken derigenom att kronobetjeningen
tillåtits eftergifva lagens strängare fordringar på underhåll af dylik
väg. Grenom nämnda brist har äfven en orättvisa .uppstått, derigenom att de
hemman, som enligt gällande vägdelningar skolat underhålla en obehöflig blifven
väg, befriats från underhållsbesväret, under det att andra hemman, som haft
sin indelning på andra vägar, fått bära tungan af underhållet oförändrad. Eu
sådan orättvisa, som hittills ej kunnat förekommas utan kostsamma nya vägdelningar,
hafva kommitterade genom särskilda stadganden sökt afhjelpa. (Jemför
§ 22.)

Att beslut om anläggning af ny väg eller omläggning af gammal sådan
måste föregås af undersökning jemte upprättande af kostnadsförslag, torde falla
af sig sjelf.

Kap. II.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark
är bar; så ock om tillsyn å väg.

Beträffande skyldigheten att deltaga i väghållningsbördan förekomma stadganden
så väl om väghållningsdistriktens gränser, bördans fördelning på dertill
bidragande beskattningsföremål, sättet för fördelningen af det underhåll in natura,
som af en viss klass af beskattningsföremål skall utgöras, äfvensom jemkningar
och undantag från hufvudbestämmelserna härom, som ock om de tekniska föreskrifter,
som för vägs hållande i fargilt stånd ansetts erforderliga.

112

§ 5.

I momentet l af denna § förekommer den vigtiga bestämmelsen, att i fråga
om vägunderhållet hvarje landstingsområde, med undantag af städerna, utgör
en gemensamhet för sig.

Enligt hittills bestående lag har samfälligheten i regeln utgjorts af häradet;
men redan nu har man med fog klagat öfver väghållningsbördans ojemna fördelning
icke allenast särskilda hemman emellan, utan jemväl emellan olika
härad. Genom tillämpning utaf den af riksdagen ifrågasatta utsträckning af
samma besvär till andra, derifrån hittills fria beskattningsföremål, skulle, om
häradet fortfarande bibehölles såsom gemensamhet, denna ojemnhet framstå i
ännu hjelpare dager och framkalla befogade klagomål öfver orättvisa. Om man
antager att inom ett härad funnes, tillfälligtvis eller till följd af lokala förhållanden,
större bruk, fabriker eller med fastighet förenad industriel rörelse, på
samma gång som väghållet icke vore mera utan må hända mindre betungande
der än i ett annat härad, der omförmälda beskattningsföremål antingen alls
icke eller ock af ringa betydenhet förefunnes, skulle innehafvare af den i mantal
satta jorden inom det förra häradet, genom bidrag från der befintliga nya beskattningsföremål,
erhålla en betydande lindring i sin väghållningstunga och till
och med i många härad, der värdet af de nya bidragande beskattningsföremålen
vida öfverstege värdet af den i mantal satta jorden, endast komma att bära en
obetydlig del deraf, under det att innehafvarne af den i mantal satta jorden i
ett annat härad, som icke blifvit gynnadt med andra beskattningsföremål, än
sjelfva jorden, icke vunne någon lindring i sin väghållningsskyldighet. Tabellerna
under n:r B i—24, som upptaga de olika beskattningsföremålens värde
inom hvarje af rikets härad, ådagalägga detta förhållande; men kommitterade
tillåta sig dock, på det att det anmärkta förhållandet än tydligare må framstå,
att här införa exempel från några län.

Sålunda utgör den i mantal satta jordens taxeringsvärde inom Skytts härad af

Malmöhus län............................................................................-................ Kronor 16,216,000,

och sammanlagda värdet af öfriga till väghållet bidragande beskattningsföremål......... »* 1,274,000.

Jorden skulle alltså bära 92,7 procent af väghållningsbesväret och de andra beskattningsföremålen
endast 7,3 procent.

Inom Bara härad af samma län utgör jordens taxeringsvärde........................ » 13,788,000,

och andra beskattningsföremåls värde blott........................................................ ” 4,215,000,

motsvarande resp. 76,6 och 23,4 procent.

113

Inom nedannämnda län och härad ställa sig motsvarande siffror sålunda:

Göteborgs och Bohus län.

Askims härad. Jorden......................................................................... kronor 4,267,000

Andra beskattningsföremål................. » 8,014,000,

motsvarande 34,7 och 65,3 procent.

Ostra Hisings härad. Jorden......................................................................... » \ 651 000.

Andra beskattningsföremål................................................ » . 4,924,000>

motsvarande 25 och 75 procent.

Tjärns härad. Jorden...................... » 2,692,000.

Andra beskattningsföremål......................................................... » 95000>

motsvarande 96,6 och 3,4 procent.

Störa Kopparbergs län.

Kopparbergs och Aspeboda härad. Jorden.......................... » 2,423,000.

Andra beskattningsföremål.................................... » 10,866,000.

motsvarande 18,2 och 81,8 procent.

Stora Skedvi härad. Jorden..................................................... » 2.112,000.

Andra beskattningsföremål......................... » 176,000,

motsvarande 92,3 och 7,7 procent.

Gefleborgs län.

Östra tingslag. Jorden.......,...................... ................................................. » 3,360,000.

Andra beskattningsföremål................... » 20,366,000,

motsvarande 14,2 och 85,8 procent.

Jerf so härad. Jorden............... » 1,838,000.

Andra beskattningsföremål..................................... » 473,000,

motsvarande 79,5 och 20,5 procent;

varande den här meddelade procentberäkningen grundad på det antagande, att den i mantal satta jorden
och öfriga till väghållet bidragande beskattningsföremål skulle i besväret taga lika del i förhållande till
sina värden.

På grund af ofvan anmärkta förhållanden anse kommitterade nödvändigt
att, derest någon tillfredsställande utjemning af vägbördan verkligen skall ernås,
utsträcka den samma till en större samfällighet än häradet. Härvid återstår
intet annat val än antingen riket i dess helhet eller länet eller landstingsområdet.
Att utsträcka utjemningen till hela riket skulle väl kunna ur teoretisk
synpunkt försvaras, ty de statistiska tabellerna (se sammandraget för
riket, tabell Litt. D) utvisa, att ett stort missförhållande i vägbördans fördelning
eger rum jemväl provinserna emellan, enär i den ena provinsen finnes nästan
uteslutande jordbruksnäring, under det att inom andra provinser betydande fabriksindustri
är rådande; men häremot kan dock invändas dels att det ej vore
med billighet öfverensstämmande, att t. ex. fabriksegare i Bohus län eller bergs Kom:s

uti. ang. Väghållningsskyldighet. 1Ö

114

bruksidkare i Vermlands och St. Kopparbergs län eller skogs- och sågverksegare
i Norrland bidroge till underlättande af väghållningsbördan för jordbruksidkare
i Skaraborgs och Malmöhus län, dels ock att man i flera provinser genom
enskildes uppoffringar åvägabragt jernvägskommunikationer, hvarigenom väghållningsbördan
minskats, vid hvilket förhållande det vore obilligt, om man
jemte dessa uppoffringar äfven skulle bära tungan af bidrag till andra provinsers
väghållning. Dessutom tala praktiska skäl mot väghållningsbesvärets utjemning
på en så stor samfällighet som hela riket, ty om bidragen från hela riket skulle
ingå till en gemensam kassa, för att derutur utdelas till de mest betungade
väghållare, så skulle, till följd af den derigenom uppkommande centralisationen,
en så besvärlig och kostsam förvaltning uppstå, att för dess besörjande må hända
ett särskildt embetsverk erfordrades. Då härtill kommer,

dels att de särskilda länen hafva centrala styrelser hvart för sig;
dels att riket är indeladt i landstingsområden, hvilka i landstingslagen särskildt
fått sig anvisadt att genom sina ombud rådslå och besluta om, bland
annat, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande;

dels att en samverkan emellan länsstyrelsen och landstinget för kommunikationernas
förbättrande med säkerhet kan påräknas; och

dels att hvarje länsrepresentation bäst torde vara i tillfälle att billigast och
ändamålsenligast förvalta de kontanta bidrag till väghållet, som från andra beskattningsföremål,
enligt kommitterades förslag, skulle erläggas;

så hafva kommitterade icke tvekat att såsom en gemensamhet för sig i
fråga om väghållet föreslå länet eller, der län är i särskilda landstingsområden
fördeladt, hvarje sådant område.

§ 6.

Då 1734 års lag stiftades, fans å landet endast ett nämnvärdt beskattningsföremål,
på hvilket väghållningsbesväret lämpligen kunde läggas, nemligen jordbruksnäringen.
Andra näringar hade förnämligast sökt städerna såsom verksamhetsfält
för sig. Följaktligen och då städerna enligt nämnda lag bestredo
väghållet inom sina områden, hade lagstiftningen inga synnerliga svårigheter
att bekämpa vid ordnandet af detta besvär. Förhållandena förändrades emellertid
med tiden, och i den mån landets utveckling framskred, spredo sig industriens
anläggningar jemväl till landet. På sätt den i betänkandets början intagna
historiska utredningen närmare gifver vid handen, gingo i jembredd med
industriens tillväxt klagomålen öfver väghållningsbesvärets ojemna fördelning,
men föreställningarna om hvilka beskattningsföremål rätteligen borde deltaga

115

deruti eller huru medel till kostnaden derför kunde beredas blefvo ständigt
vexlande. Man ansåg nemligen att besväret skulle utgöras än af endast vissa
slag af fast egendom, än af all slags fastighet, än af alla beskattningsföremål,
som till staten erlägga bevillning, än genom afgifter af de trafikerande och än
af de beskattningsföremål, som företrädesvis kunde sägas begagna vägarne försina
ändamål. Det betänkande, som afgifvits af första kammarens tillfälliga
utskott vid 1876 års riksdag, den öfverläggning i ämnet, som i anledning deraf
i kamrarne hållits, samt det beslut, riksdagen i fråga fattat och som finnes uttryckt
i dess underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 Maj samma år,
antyda, att riksdagen för sin del omfattat sistnämnda åsigt, ehuru meningarna
voro mycket delade, och riksdagens egentliga åsigt icke af de begagnade uttrycken
framstår fullt tydlig och klar.

Enligt kommitterades uppfattning äro de allmänna vägarne nyttiga och
behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de begagna vägarne direkt
eller endast indirekt af de samma draga fördel; och, om så är, borde hvarje
medborgare, i mån af sin förmåga i förhållande till öfriges, bidraga till de
allmänna vägarnes byggande och underhåll. Den omständigheten, att ett beskattningsföremål
enligt bestående lag, till följd af förut rådande tidsförhållanden,
befinnes pligtigt att ensamt bestrida detta besvär, bör icke, då behof göres
af förnyad lagstiftning i ämnet, verka till hinder för läggande af den grund för
besvärets utgörande, som förändrade omständigheter numera påkalla såsom med
T rättvisa och billighet mest öfverensstämmande, dock utan förbiseende af dels

beskattningsföremålens inbördes förhållande till hvar andra, såsom större säkerhet
i besittning af det ena än det andra och det enas större förmåga att bära
bördan än det andras, dels frågan huru vida bördan af besväret för det deraf
å en viss tid betungade beskattniugsföremålet medfört lindring å andra beskattningsområden
dels ock billigheten deraf att en skälig öfvergångsperiod
bestämmes, innan ett nytt beskattningsföremål förpligtas att underkasta sig ett
onus, hvarifrån det förut varit rättsligen befriadt.

Så framt kommitterades här uttalade åsigter äro rigtiga, kunna åtskilliga
vigtiga slutsatser deraf dragas. Så skulle man kunna säga, att den enklaste
följden deraf vore, att allt väghåll bestredes genom afgifter å trafiken. Detta
skulle väl leda till att fördyra all produktion af varor, som för sitt frambringande
till afsättningsorten måste taga allmänna vägarne i anspråk, och kostnaden
derför drabbade konsumtionen; men då de flesta medborgare icke kunna
hänföras uteslutande till producenter eller konsumenter, utan tillhöra båda dessa
kategorier, så blefve bördan emellan producenter och konsumenter skäligen utjemnad.
Ehuru giltigheten af denna uppfattning svårligen torde kunna jäfvas,

116

kan dock deremot med fog anmärkas, att kostnaderna för uppbärandet af omförmälda
afgifter skulle betydligt fördyra väghållet; att anstalterna för uppbörden
vållade tidsuppehåll och obehag för trafikanten; att afgifterna för trafiken
skulle trycka synnerligen ojemnt och på ett ställe blifva mera betungande
än på ett annat; och att man af dessa och jemväl andra skäl sökt småningom
afskaffa afgifterna å sjelfva trafiken i de länder, der sådana ända till sista tiderna
utgått. Nu uttalade åsigt skulle möjligen berättiga till det antagande, att rättvisan
bäst tillfredsstäldes, om staten öfvertoge byggandet och underhållet af
allmänna vägarne. Detta torde äfven ur teoretisk synpunkt vara rigtigt, och
i flera länder har denna åsigt vunnit tillämpning så till vida, att staten öfvertagit
de större vägarne, eller s. k. chausséerna, till byggande och underhåll,
men ur praktisk synpunkt skulle en sådan anordning i ett land med den stora
utsträckning, vårt eger, och deraf beroende långa vägsträckor i förhållande till
den glesa befolkningen mångdubbla kostnaden för väghållet; i följd hvaraf
endast af detta skäl hvarje tanke på statens öfvertagande af väghållet måste
åtminstone för närvarande öfvergifvas. Såsom ytterligare skäl för kommitterades
åsigt om alla beskattningsföremåls skyldighet att i berörda besvär deltaga
framgår, att om man till bidragande i besväret endast förpligtade en del af de
nu derifrån befriade föremålen, men läte andra sådana gå fria, så skapade man
af de förra å nyo en betryckt och missnöjd klass af skattdragande, som med
fullt fog kunde klandra, att endast de och icke alla andra jemte dem förut fria
beskattningsföremål fått sin andel i den nya tungan. I sådant hänseende antaga
kommitterade för gifvet, att idkaren af en med fastighet förenad industriel
rörelse icke med blida ögon kan se, om kapitalisten å landet ginge alldeles fri
från deltagande i ett besvär, som just till följd deraf drabbade honom, industriidkaren,
så mycket hårdare. Med statens löntagare är förhållandet i viss mån
annorlunda. Vid bestämmandet af deras löner torde nemligen i allmänhet vara
tagna i betraktande de bestående skatterna, men icke någon ökad börda genom
deltagande i allmänna onera, som förut ålegat andra beskattningsföremål. Hafva
lönerna ansetts tillständiga med de vid deras bestämmande beräknade afdrag
för skatter, så skulle dessas ökande i nämnvärd mån följdrigtigt föranleda lönernas
höjande, och sådant vore att taga med den ena handen för att gifva
med den andra. Såsom allmänt bekant torde äfven här få erinras, att embetsed!
tjensteman i flera länder äro för sina löner fritagna från all skatt till staten.

Till stöd för åsigten om väghållningsbördans utsträckning till andra än de
beskattningsföremål, som enligt riksdagens nu föreliggande beslut till deltagande
ifrågasatts, få kommitterade till sist åberopa ej mindre riksens ständers beslut
vid riksdagen 1865—1866 jemte kammarkollegii deröfver afgifna yttrande den

117

31 Maj 186<■, båda antecknade i förut intagna historiska öfversigt af väglagstiftningsarbetet,
än ock lagutskottets utlåtanden vid flere riksdagar.

Emellertid anse sig kommitterade, hvilka åsigter de än må hysa om grunderna
för deltagandet i väghållningsbördan, likväl bundna af den anvisning,
som de jemlikt sin tolkning af Kongl. Maj:ts nådiga bref angående kommittéens
sammansättning erhållit för utförandet af det dem anförtrodda uppdrag. Då nemligen
riksdagen i sin underdåniga skrifvelse beslutat anhålla om nedsättande af
en kommitté för utredning ej blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i
vägunderhållet på landet måtte kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar,
allmänna skogar eller annan fast egendom, som nu vore från vägunderhållsbesväret
undantagen, äfvensom grufvor samt med fastighet förenad industriel
rörelse, utan ock hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen
skulle medföra, samt Kongl. Maj:t, med bifall till riksdagens skrifvelse,
nedsatt kommittéen, med uppdrag tillika att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet; så hafva kommitterade
vid uppgörande af samma förslag ansett sig höra, så vidt möjligt
varit, följa de af riksdagen angifna grunder derför.

Vid första blick på förevarande § skulle det kunna synas, som om kommittéen,
vid fördelningen af vägunderhållsbesväret på olika beskattningsföremål,
stält sig på en annan grund än den riksdagen angifvit; men vid närmare
granskning af §:ns innehåll torde befinnas, att kommitterade sökt bäst möjligt
uttrycka riksdagens mening. I stället för den af riksdagen anvisade positiva
väg att ålägga vissa beskattningsföremål att i väghållet deltaga hafva dock
kommitterade af formela skäl nödgats söka vinna samma mål på negativ väg,
genom att särskilt undantaga de beskattningsföremål, som enligt riksdagens
åsigter böra från besväret vara befriade. Förnämsta orsaken härtill har varit
omöjligheten att i en lag använda ett så sväfvande begrepp som det, hvilket
finnes uttryckt i orden »med fastighet förenad industriel rörelse». I viss män
måste all rörelse vara förenad med fastighet, så till vida som den förutsätter
en fastighet, på eller inom hvilken den skall utöfvas. Att således använda
dessa uttryck skulle hafva föranledt tvifvel och ändlösa tvister om lagens rätta
tillämpning samt olika tolkning deraf på olika orter. Kommitterade hafva förgäfves
bemödat sig att finna någon passande definition, som kunde motsvara
berörda uttryck och på samma gång utgöra grund för en rigtig tolkning af
lagens rätta förstånd. Riksdagens mening kan ej heller anses med berörda
ordalag, äfven om de jemföras med i ämnet väckta förslag, utskottsbetänkande!!
och den i kamrarne förda öfverläggning, vara klart uttryckt, helst som, enligt
kommitterades förut uttalade åsigter, inga allmängiltiga skäl torde kunna upp -

118

gifvas, på grund hvaraf inkomsten af den ena industriela rörelsen skulle mera
än inkomsten af den andra vara pligtig att i väghållet deltaga. Väl vill det
af förhandlingarna i kamrarne synas, som om riksdagen förnämligast afsett
sådan industriel rörelse, som för sitt ändamål direkt begagnar eller med ett
annat ord »sliter» vägarne; och särskilt hafva meningarna huru vida t. ex.
landthandel skulle till dylik rörelse hänföras varit delade; men svårligen hade
det varit möjligt att genom uppräknande af alla de mangfaldiga slag af industriel
rörelse, som direkt draga nytta af de allmänna vägarne, träffa riksdagens
mening, ty dels hade gränserna för det direkta begagnandet af vågen varit
omöjliga att med någon klarhet uppdraga, dels tillkomma tid efter annan nya
industriela företag som för sitt ändamål i mer eller mindre grad tarfva allmänna
vägarne och om Indika man vid lagens affattning icke rimligen kunnat hafva
någon klar föreställning. Hvad särskild! exemplet om landthandeln angår, så
torde det svårligen kunna förnekas, att, huru obestämdt ordet industri än är,
hvilken obestämdhet i och för sig omöjliggör lagstiftning på grund af samma
uttryck, landthandeln likväl är en art af industri, och att den både är med
fastighet förenad och för sitt ändamål tarfvar vägarnes direkta begagnande.
Väl kan det vara möjligt att vetenskapen närmare begränsar begreppet »industri»,
så att dermed afses omedelbar produktion af vissa alster och icke den
förmedlande verksamhet emellan producent och konsument, som af handeln i
inskränkt mening representeras; men i vanligt språkbruk förekomma ju sådana benämningar
som »fabriks-industrien», »handtverks-industrien», »sjöfarts-industrien»
m. m., indika alla tyda på en vidsträcktare betydelse af uttrycket än den ofvau
antydda och som göra det främmande ordet oanvändbart i en lag. Härtill
kommer vidare, såsom kommitterade jemväl ofvan antydt, att målsmännen för
den industri, som ålades deltaga i besväret, med fog skulle kunna klandra att annan
industri fritoges derifrån, hvarigenom de deltagandes börda ytterligare ökades.

På nu anförda grunder hafva kommitterade trott sig bäst motsvara riksdagens
önskningar, om de i regel ålade all inkomst att i väghållet deltaga, med
undantag för de slag deraf, som riksdagen antagligen, enligt kommitterades
tolkning af riksdagens skrifvelse, afsett att befria. Vid en sådan tolkning hafva
kommitterade i främsta rummet utgått från den förutsättningen, att riksdagen
icke önskat ålägga den lilla industrien, såsom t. ex. handtverkerierna på landet,
äfven om de kunna sägas vara med fastighet förenade, att i väghållningsbesväret
deltaga, af hvilken förutsättning blifvit en nödvändig följd, att komitterade
föreslagit ett visst minimum för den inkomst, som skulle till deltagande
förbindas. Kommitterade inse nog att ur teoretisk och rättslig synpunkt befogade
anmärkningar kunna göras emot stadgande af slikt minimum, men i

119

skattefrågor, och en sådan fråga är i sjelfva verket väghållningens ordnande,
kan man icke alltid taga hänsyn till teorierna, eller den absoluta rätten, utan
måste jemväl fästa afseende vid praktiska kraf och således tillse, att de förslag,
som göras, ej stöta på allt för stora svårigheter vid deras genomförande. Nu
lärer det väl svårligen kunna bestridas, att bidragen från den mindre handtverksindustrien
endast i ytterst ringa mån skulle lindra väghållningsbördan för
öfriga beskattningsföremål; att denna lilla industri ej är synnerligen egnad att
bära ökade skatter; och att besväret med debitering och uppbörd af dess små
bidrag föga skulle motsvara deras belopp. På dessa skäl anse kommitterade
minimibestämningen kunna försvaras, men tillåta sig ytterligare till stöd derför
erinra, att den samma återfinnes i bevillningstadgan rörande bevillningen efter
2:dra artikeln, och, då denna lagts till grund för kommunalutskyldernas utgörande,
jemväl vid bestämmande deraf återkommer. Det är sålunda ej någon
nyhet i beskattningsfrågor, som kommitterade föreslagit, utan ett stadgande,
som står i full öfverensstämmelse med gällande bevillningslag. Till gränsen
för minimum återkomma kommitterade vid behandlande af §:ns mom. E.

I fråga om den fasta egendom, som möjligen icke borde till väghållet bidraga,
lemnar riksdagens ifrågavarande skrifvelse ingen bestämd ledning; men
af kommitterades ofvan uttalade åsigter, att när berörda besvär skall utsträckas
till nya beskattningsföremål, utsträckningen,, till undvikande af befogade klagomål
från dessas målsmän, bör omfatta så många föremål som möjligt, följer att
kommitterade ansett all särskild taxerad fastighet böra deltaga deruti, dock med
en minimigräns, hvilken, på samma skäl som förut anförts i fråga om inkomsten,
jemväl här ansetts lämplig. Kommitterade hafva icke förbisett, huru som lagen
bjuder, att när lägenheter för alltid afsöndras från ett hemman, skall, vid fastställandet
af den afgäld, som från lägenheten bör till stamhemmanet ingå, tagas
i beräkning den andel i hemmanet åliggande »onera realia», som enligt skattläggningsmetoderna
bort lägenheten drabba; men då så väl stamhemmanet som
lägenheten jemlikt bevillningsstadgan skola vara åsätta särskilda taxeringsvärden,
samt kommitterade, på sätt deras förslag i §§ 9 och 10 utvisar, hemstält, att
väghållet hädanefter skall utgöras efter den nya grunden af vägmantal, hvilket i
sjelfva verket är det samma som taxeringsvärdet, hafva kommitterade icke tvekat
att hänföra jemväl sådana lägenheter till den nya fasta egendom, som skulle
till väghållet bidraga. Härigenom kan det synas, som om innehafvare af dylika
lägenheter finge på dubbelt sätt bestrida väghållet, nemligen dels genom direkt
bidrag dertill och dels genom afgäld till stamhemmanet, men kommitterade anse
för sin del, att då grunden för afgäldens utgörande genom den nya lagen försvunnit,
lägenhetshafvaren, utan att något särskildt stadgande derom göres,

120

blefve berättigad att vinna befrielse från den del af afgälden, som mot lägenhetens
andel i väghållet beräknats, och, om sådan befrielse ej i godo vunnes,
oförhindrad att derom efter befogenhet föra talan i tvisteväg.

Emot kommitterades förslag i denna § kan möjligen invändas, att kommitterade
icke bort lägga bevillningsstadgan till grund för deltagandet i väghållet
utan uppgöra nya grunder derför. Denna anmärkning kan nog hafva skäl för
sig, och ett sådant förfaringssätt skulle utan tvifvel underlättat kommitterades
arbete, men deremot erinras:

att bevillningen efter andra artikeln utgör grunden för ej mindre landstingsskattens
än ock kommunalutskyldernas utgörande, och att, huru stor betydelse
vägbållskostnaden än må hafva, den dock blir relatift obetydligt emot
de öfriga sammanlagda utskylderna;

att uppställande af nya och helt andra grunder för väghållets utgörande än
dem, som ur bevillningsstadgan hemtas, särskildt med iakttagande af de ur
teoretisk synpunkt mest rigtiga grundsatser, skulle hafva vållat kostsamma
anordningar vid deras genomförande och fortsatta tillämpning;

att ett sådant förfarande synts kommitterade i viss mån innebära ett öfverskridande
af deras befogenhet, då de nemligen ej erhållit uppdrag att utarbeta
något förslag till förändrade bestämmelser rörande beskattningen utan förnämligast
att bereda jordbruket någon lindring i det samma näringsgren nu ensamt
åliggande väghållningsbesväret;

att kommitterade ansett sådan lindring böra jordbruket beredas, oafsedt
bevillningsstadgan ännu icke vunnit den ändring, som vid en blifvande skadereglering
torde varda nödvändig; och

att kommitterade för ty ansett sig böra lägga nu bestående beskattningslagar
till grund för sitt förslag om väghållets ordnande.

Af det nu sagda följer åter att, om bevillningsstadgan, beträffande hufvudgrunderna
för beskattningen, skulle i en snar framtid komma att ändras, så
torde, derest kommitterades förslag dess förinnan skulle blifva lag, äfven denna
lag böra i öfverensstämmelse dermed undergå förändring.

Mom. A.

Af den i mantal satta jorden har från utgörande af väghållningsbesväret
endast undantagits äldre lotshemman, så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet.
Kommittéen har nemligen ansett dessa hemmans rättigheter i berörda
hänseende vara af kontraktsnatur och för ty ej ifrågasatt rubbning deraf
utan blott inskränkt deras nuvarande frihet derhän, att den skulle gälla endast

121

så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet, med hvilken inskränkning
kommittéen afsett det möjliga fall, att lotsskyldigheten kunde framdeles varda
från jorden skild.

Att kommittéen inbegripit annan, enligt särskilda författningar från väghållet
befriad i mantal satt fastighet beror på kommitterades förut uttalade åsigt, att
då sagda besvär numera skulle utsträckas till andra än dertill förut förpligtade
beskattningsföremål, sådant borde ske i så stort omfång som möjligt, samt att dessutom
vid sådant förhållande inga särskilda skäl numera finnas att bibehålla sådan
jord vid den under förra tider förunnade frihet från detta besvär. Beträffande
säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län yttra sig kommitterade
närmare under § 102.

Mom. B.

Af samma skäl som nyss är nämndt och då frälseränta, jemlikt gällande
lag, fortfarande betraktas som fast egendom, har kommittéen ansett sig böra jemväl
upptaga frälseränta såsom skyldig att i väghållet deltaga.

Mom. C.

Enahanda skäl har förmått kommittéen att i väghållningsskyldigheten äfven
inbegripa ej i mantal satt jordbruksfastighet.

V Då i detta moment bestämmandet af minimum första gången förekommer,

få kommitterade anmärka, att gränsen för detta i viss mån alltid blir godtycklig
och beroende på subjektiv uppfattning. Några allmängiltiga grunder derför
torde ej kunna gifvas. Vid sättandet deraf hafva kommitterade utgått från sin
ofta uttalade grundåsigt, att utsträckningen af besväret borde å ena sidan omfatta
så många nya beskattningsföremål som möjligt, men å andra sidan icke
inbegripa smärre fastigheter, af hvilka bidragen blefve allt för ringa att bära
kostnaden för debitering och uppbörd. Till ledning för sitt omdöme begärde
kommittéen af Kongl. kammarrätten uppgift om värdet å alla lägenheter, dels
från 1,000 kronor och derutöfver och dels från 400 kronor och derutöfver; och
då det, på sätt tabellen Litt. C närmare gifver vid handen, visade sig att
lägenheternas värde emellan 1,000 och 400 kronor sammanlagdt uppgick till
icke obetydliga belopp, bestämde kommittéen sig slutligen för sistnämnda siffra.
Till närmare upplysning om minimibestämmelsens större eller mindre behörighet
meddela kommitterade följande på rikssammandraget tab. Litt. A, angående dels
medeltaxeringsvärdet å ett mantal dels medelkostnaden på mantal af hela väghållningskostnaden,
sommar- och vintertiden grundade uträkning, nemligen:

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

122

inedeltaxeringsvärde å ett hemman ............................................. kronor 27,299,oo.

medelkostnaden på mantal af hela väghållet.............................. » 108,7 7.

kostnad för 100 kronor................................................................................. öre 39,8.

kostnaden för en lägenhet om 400 kronors värde blefve alltså 15,92 öre, under
förutsättning, att den deltoge lika med den i mantal satta jorden.

Mom. D.

På samma grunder som förut i motiveringen för denna § anförts hafva kommitterade
här upptagit all annan fastighet än jordbruksfastighet och hvarför bevillning
erlägges; och då icke några särskilda skäl funnits att fastställa annat
minimivärde än det för jordbruksfastighet antagna, hafva kommitterade bibehållit
det samma äfven här.

I de fall, då menigheter, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk
och barmhertighetsinrättningar för dem tillhöriga byggnader, regementens
och officerskårers vid mötesplatser för begagnande under mötena uppförda
byggnader, äfvensom enskilda personer tillhöriga kyrkor och bönehus,
äro från bevillning befriade, utgöra de ej väghåll, men i motsatt fall deltaga
jemväl de deruti.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med de skäl, som anförts af Norrbottens
läns landsting i dess till Kongl. Maj:t ingifna, i den historiska öfversigten här
ofvan antecknade underdåniga framställning, hafva kommitterade ansett billigt,
att staten för sina egande skogar deltager i väghållet; och samma skäl gälla jemväl
beträffande menigheters skogar, såsom härads- och sockneallmänningar. Då
kommitterade, för att beteckna dessa skogar, användt det mindre vanliga uttrycket
»allmänningsskogar», få kommitterade förklara, att med detta för korthetens
skull använda uttryck afses sådana staten tillhöriga allmänna skogar, som
icke äro inbegripna under särskildt i mantal satt jord, såsom kronoparker,
kronoallmänningar, kronoöfverloppsmarker, häradsallmänningar m. in. äfvensom
menigheter tillhöriga härads- och sockneallmänningar. Att endast hafva användt
ordet allmänningar hade icke varit lämpligt, då deraf kunnat uppstå tvifvel om
kronoparkerna varit deri inbegripna. Att åter hafva användt endast ordet skogar
hade ej heller varit lämpligt, emedan derunder kunnat begripas sådana boställsskogar,
som staten öfvertag^ under sin omedelbara vård och förvaltning
och hvilka icke äro särskildt bevillningstaxerade utan inbegripas i boställstaxeringsvärde
och för hvilka bostället, såsom i mantal satt jord, utgör väghållet.

Då i detta moment föreslås, att staten jemväl bör i väghållet deltaga för
annan fastighet, deraf inkomst dragés, få kommitterade erinra i främsta rummet

123

att staten för sin egendom icke erlägger någon bevillning och att sådan egendom
för ty icke kunnat förstås under momentets första punkt, men att det synts
kommitterade billigt, att då väghållningsbördan utjemnats på all annan fastighet,
och jemväl på statens skogar, utjemningen äfven omfattade sådan fastighet, der
staten till äfventyrs drifver inkomstgifvande rörelse. För att anföra ett exempel
hänvisa kommitterade till Tumba pappersbruk, som eges af riksbanken och som
för sitt ändamål utan tvifvel tager allmänna vägarnes begagnande i anspråk.
Om nu alla andra fabriker inom denna ort få sin andel i väghållningsbördan,
så torde det ej vara obilligt att staten för en dylik industriel anstalt äfven lemnar
sitt bidrag. Att åter staten ej skall till väghållet bidraga för sådan fast
egendom, som ej lemnar inkomst, står i full öfverensstämmelse med den befrielse,
som medgifvits mindre korporationer och välgörenhetsanstalter för deras
ej inkomstgifvande fasta egendom.

Mom. E.

Om det här satta minimum gäller i allmänhet hvad som anförts under
mom. C. Att gränsen för inkomsten blifvit satt så hög som 1000 kronor, beror
förnämligast på kommitterades förut uttalade föreställning, att riksdagen ej
önskat utsträcka deltagandet i väghållet till den mindre industrien, som väl i
allmänhet ej så direkt som den större begagnar de allmänna vägarne. Hade
icke kommitterade hyst en sådan uppfattning, skulle de tvifvels utan fäst bev
hörigt afseende derpå, att ett fastighetsvärde af 400 kronor och ett inkomstbe lopp

af 1000 kronor samt dessas förmåga att bära hvar sin andel af en ny skattebörda
ej stå i jemförligt förhållande till hvar andra.

Undantag 1.

Detta undantag har sin grund uteslutande i riksdagens skrifvelse, enär inkomst
af kapital ej kan hänföras till inkomst af med »fastighet förenad industriel
rörelse».

Undantag 2.

Detta undantag har tillkommit endast på den grund, att kommittéen funnit
det mindre lämpligt att den ena kommunikationsleden bidroge till underhåll af
den andra. Om också en jernvägs- eller kanalanläggning kan föranleda anläggning
af vissa sträckor ny allmän väg, så torde likväl icke kunna förnekas, att
sådana kommunikationsleder i det hela taget, genom upptagande af en betydande
del af varu- och persontrafiken, minska slitningen å och följaktligen äfven underhållskostnaden
för de allmänna vägarne. Att utan afseende å den indirekta
nyttan, som sådana kommunikationsanstalter bereda väghållet i dess helhet, jemväl

124

pålägga den direkta bidrag dertill, har synts kommitterade icke rättvist eller
med billighet öfverensstämmande.

Hvad nu är sagdt gäller jemväl om annan, till allmänt begagnande upplåten,
inkomstgifvande farväg.

Undantag 3.

Till stöd äfven för detta undantag åberopas riksdagens beslut, enär den här y

uppräknade inkomst ej kan hänföras till »med fastighet förenad industriel rörelse»,
hvarjemte i hit hänförlig del gäller hvad kommitterade ofvan anfört om den
större eller mindre lämpligheten deraf, att embete- och tjensteman för inkomst
af sina löner i besväret taga del.

Undantag 4.

Då staten tillhörig jordbruksfastighet, jemlikt föregående stadganden, direkt
deltager i väghållet, har man icke kunnat pålägga jemväl den inkomst, som förvärfvas
genom arrende af sådan fastighet, deltagande deruti, enär sådant skulle
innebära dubbel beskattning af samma föremål. Att bevillning till staten för
sådan inkomst utgöres beror naturligtvis på det förhållande, att ingen bevillning
för sjelfva fastigheten, såsom tillhörig staten, utgår.

Det kan ifrågasättas, huru vida kommitterade, äfven med sin uppfattning af
hvad som rätteligen torde kunna förstås med uttrycket »med fastighet förenad
industriel rörelse», gjort tillräckligt många undantag från bestämmelserna i § 6
af bevillningsstadgan. Ehuru strängt taget den inkomst, som förvärfvas genom
»skeppsrederi», »sjöfart» samt utöfning af »vetenskap eller konst», icke torde
kunna anses vara med fastighet förenad eller, hvad den sista kategorien beträffar,
ens vara att såsom inkomst af industri betrakta, hafva kommitterade
likväl, af förut angifna skäl, ansett sig böra åt riksdagens ifrågavarande uttryck
gifva den största möjliga extensiva tolkning samt af sådan anledning ej tvekat
att till minsta möjliga antal inskränka undantagen. Till ytterligare stöd för
denna uppfattning åberopa kommitterade riksens ständers underdåniga skrifvelse
den 7 April 1866, deruti, rörande skyldigheten att i väghållet deltaga, uttalas
den åsigt att detta besvär borde utsträckas icke blott till fastigheter af
alla slag utan till en hvar till deltagande i kommunalutskylder förpligtad person
och utgöras efter samma grund som nämnda utskylder, dock med dels vissa
undantag i afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra med
dessa jemförliga inkomsttitlar, dels må hända vissa modifikationer i afseende å
inkomstbevillningen i allmänhet.

125

§ 7.

Föl'' den allmänna regel, som här uttalats rörande vägunderhållets in natura
utgörande af den i mantal satta jorden, har förnämligast hänsyn till billigheten
gjort sig gällande. Innehafvare af den i mantal satta jorden ega tillgång till
dragare och fasta arbetare, hvarigenom de kunna "förrätta vägarbetet på tider,
som förorsaka dem minsta olägenhet. Egare åter af bruk, fabriker och andra
industriel anläggningar kunna i allmänhet lika litet den ena tiden af året som
den andra undvara sina dragare och arbetare, utan hafva i regel för dem jemn
sysselsättning. Egare till annan icke jordbruksfastighet lära i allmänhet sakna
så väl dragare som ständiga arbetare och hafva således icke skäligen kunnat till
natura-arbete ifrågasättas. Om man låtit alla beskattningsföremål bidraga med
penningar och stält vägunderhållet på entreprenad, så skulle kostnaden derigenom
otvifvelaktigt väsendtligen fördyrats, till vinst endast för några få entreprenörer
men till skada för alla andra och icke minst för idkarne af jordbruksnäringen.
Yäl skulle en eller annan icke i mantal satt jordbruksfastighet med
fördel kunna indelas till underhåll in natura, men egare till de flesta sådana
lägenheter torde vara bäst betjente med att få lemna bidrag i penningar, då
lägenheternas taxeringsvärde i allmänhet är så lågt, att vägunderhållet in natura
komme att inskränka sig till ett så ringa vägstycke, att den tyngsta delen af
underhållet blefve fraktandet af dragare och arbetare från hemmet till vägstycket.
Af dessa skäl och med afseende jemväl derå, att den i mantal satta
jorden af ålder utgjort natura-underhållet, hafva kommitterade icke ansett sig
böra till sådant underhåll föreslå annan jordbruksfastighet. Att åter den inkomst,
som föreslagits att i väghållet deltaga, icke lämpligen kan till nådeunderhåll
indelas torde falla af sig sjelf.

Om användningen af penningebidragen från andra beskattningsföremål
stadgas längre fram i lagförslaget.

Då kommitterade i denna § användt det från främmande språk lånade uttrycket
»in natura», anhålla kommitterade få anmärka att sådant skett för korthetens
skuld och för att undvika en eljest erforderlig omskrifning, samt att uttrycket,
som torde förekomma i kamerala författningar, vunnit sådant burskap i
språket, att det förstås af en hvar. Äfven i den norska lagen har man ej funnit
någon betänklighet emot användandet af samma uttryck.

§ 8.

I denna § förekomma de första bestämmelserna om de lindringar i väghållet,
som genom den nya lagen skulle beredas idkarne af jordbruksnäringen,

nemligen att anläggning af ny väg och omläggning af gammal, underhåll af ny
väg, intill dess den ingått i vägdelning, samt anskaffande och underhåll af
färja och större bro skola bekostas ur vägkassan.

Redan dessa lindringar äro i och för sig icke oväsendtliga, på samma gång
bestämmelserna härom öppna utsigten för bättre vägkommunikationer; men i
den mån vägkassan lemnar öfverskott utöfver nämnda kostnader kunna jemväl
andra väsendtliga lindringar vinnas, på sätt §§ 66 och 72 närmare upplysa.

Stadgandet, att underhåll af ny väg, intill dess den ingått i vägdelning,
skall bestridas ur vägkassan, har sin grund i nödvändigheten att söka undvika
de dryga kostnaderna för ny vägdelning, som enligt kommitterades förslag i
tredje kapitlet skulle för hvarje gång den eger rum omfatta hela landstingsområdet.

§§ 9 och 10.

Genom stadgandena i dessa §§ har lagts en ny grund för vägunderhållets
utgörande in natura af den i mantal satta jorden. Enligt äldre lagar har mantalet
utgjort delningsgrunden för väghållningsbesväret, och genom Kongl. brefvet
den 28 September 1790 har stadgats att, då ny vägdelning skedde, förmedlade
hemman skulle njuta sin förmedling till godo, hvilket stadgande dock, jemlikt
Kongl. brefvet den 15 Januari och kammarkollegii cirkulär den 15 Februari
1810, inskränkts derhän, att ändring i redan faststälda vägdelningar icke finge
beviljas endast på den grund, att förmedlade hemman, i stöd af förmedlingen, i
vägröjningsbesväret begärde ändring. Det förmedlade mantalet utgör alltså
den nu gällande grunden för besvärets fördelning emellan den i mantal satta
jorden.

Att mantalet vid tiden för dess åsättande var en, så vidt möjligt, rigtig
mätare för det dertill uppskattade jordområdets förmåga att, i förhållande till
andra jordområden, bära de på mantalssättningen beroende skattebördor, lärer
väl icke bestridas; men med lika skäl torde kunna betviflas, att mantalet lika
som hvarje annan för århundraden till baka satt skattegrund kan allt fortfarande
förblifva en rättvis mätare för skatteförmågan. Omständigheter alldeles oberoende
af hemmansegarens omtanke, såsom odlingstillfällen, förändrade kommunikationsleder
och deraf uppkommande förmånligare afsättningsorter, i närheten
uppstående större industriel anläggningar, tillfälle för tillgodogörande af befintlig
vattenkraft, deraf värdet vid mantalssättningen ej tagits i betraktande,
jemte många andra orsaker, kunna i tidernas längd väsendtligt förändra ett
hemmans verkliga värde och förmåga att bära det allmännas bördor. En bekräftelse
af dessa satsers sanning ligger i de ofta återkommande skatteförmed -

127

lingarna. För hvarje hemmansegare är det bekant, huru taxeringsvärdet å ett
helt mantal icke allenast inom hans ort utan äfven derutanför vexlar. Tabellerna
Lätt. A samt A 1—25 visa huru olika medeltaxeringsvärdet å ett helt mantal
ställer sig inom skilda län och skilda härad. För att ytterligare ådagalägga
huru skarpt dessa vexlingar framstå, bifoga kommitterade här nedan en uppgift
öfver maximum och minimum af taxeringsvärdet för ett helt mantal inom
några af rikets län, nemligen:

Uppgift å maximum och minimum af taxeringsvärde å förmedladt mantal, efter helt räkuadt inom
nedannämnda län, nemligen:

	Maximum.	Minimum
Stockholms län...................	........-......... Kr. 350,000.	4,000.
Jönköpings.........................	................. » 99,000.	3,200.
Blekinge............................	.................. » 160,000.	11,000.
Malmöhus.........................	.................. .. 242,000.	6,164.
Elfsborgs............................	.................. » 220,000.	2,800.
Skaraborgs .........................	...........-...... » 336,000.	5,100.
Vesternorrlands ..................	................. » 205,600.	2,100.
Gefleborgs.......................	-............... » 500,000.	6,400.
Norrbottens.........................	...—............ » 94,400.	1,000.

Af berörda uppgift (se Westernorrlands län) synes att ett hemman är taxeradt
nära 98 gånger högre än ett annat hemman i samma län; men om ny vägdelning
skulle ega rum och hemmanen vore belägna inom samma vägdelningsdistrikt,
skulle det oaktadt båda dessa hemman erhålla lika mycken allmän väg
att underhålla.

Kommitterade, som erhållit uppdrag att afgifva förslag till förändrad lagstiftning
rörande väghållningsbesväret på landet, hafva vid utförande af detta
uppdrag ej kunnat fatta det samma så inskränkt, att förslaget endast till lindringför
jordbruksnäringen skulle afse en utjemning af bördan på andra beskattningsföremål.
Enligt kommitterades uppfattning gick det ej an att stanna på
halfva vägen, utan den uppenbara orättvisan af besvärets fördelning emellan
idkarne af jordbruksnäringen måste jemväl på ett eller annat sätt afhjelpas.
Visserligen är det sant, att förändring af en af ålder bestående skattegrund i
viss mån ingriper i den enskildes rättsförhållanden, ja till och med i någon
man kränker hans eganderätt, och derföre skulle t. ex. egaren till ett hemman
med högt värde men ringa mantal ur juridisk synpunkt med fog kunna invända,
att han köpt och betalt sitt hemman i förtröstan till bestående lagar och deraf
beroende deltagande i allmänna besvär, samt att, om grunden för deltagandet
i dylika besvär förändrades derhän, att han deraf högre betungades, ingrepp
derigenom gjordes i hans eganderätt, och att man toge ur hans ficka för att

128

lägga i en annans; men enahanda argumentation kunde med lika mycket skäl
föras af egare till annan fastighet och andra nya beskattningsföremål, som
ifrågasatts att i väghållet deltaga. Det oaktadt hafva desse, då fråga om förändring
i hithörande lagstadganden förekommit, med erkännande af jordbruksnäringens
berättigade anspråk på lindring i det den samma nu ensamt åliggande
besväret, icke undandragit sig att i samma besvär efter rättvisa och billighet
taga del. En liknande offervillighet förutsätta kommitterade hos de jordbruksnäringens
målsmän, som genom antagande af en ny grund för vägunderhållets
utgörande in natura skulle erhålla en i jemförelse med andra idkare af samma
näring ökad i stället för en lindrad börda. Eganderätten är väl helig, och man
bör endast med den yttersta varsamhet ingripa deruti, men man får icke heller
drifva satsen om dess okränkbarhet ända derhän, att hvarje enskild samhällsmedlem
med ensidig uppfattning af samma rätt skulle hafva i sin magt att
hindra reformer, som rättvisan och hela samhället för hennes helgd oundgängligen
fordra; ty i sådant fall och då hvarje skattereform i ett land icke låter
sm genomföra utan att den ene eller den andre får en ökad eller lindrad skattebörda,
omöjliggjordes hvarje ändring i det bestående.

Den nya grunden för väghållets fördelning på den i mantal satta jorden
är, jemlikt § 9, vägmantalet, och, på sätt § 10 närmare utvisar, är vägmantalet
i sjelfva verket det samma som taxeringsvärdet, med allenast de inskränkningar,
som betingats af önskan att vinna en lätt handterlig mätare för sjelfva vägdelningen
och de ersättningsbelopp, som på grund af andra lagförslagets bestämmelser
kunna komma att af den i mantal satta jorden utgå. Ehuru de
stadganden, som i § 10 meddelas rörande vägmantalets åsättande, torde i och
för sig ega tillräcklig tydlighet, vilja kommitterade dock med ett exempel ytterligare
förklara de samma. Antaget att medeltaxeringsvärdet å ett helt förmedladt
mantal inom ett landstingsområde utgör 26,751 kronor, motsvarar vägmantalet
då ett taxeringsvärde af 26,800 kronor, om vidare antages att inom
samma landstingsområde finnes ett förmedladt mantal med taxeringsvärde af
84,900 kr. och ett annat med taxeringsvärde af 17,800 kronor, skulle det förra
hemmanet erhålla 3,17 vägmantal och det senare 0,66 vägmantal, eller med
andra ord och då taxeringsvärdet å hemmanen samt vägmantalen förhålla sig
till hvar andra såsom 4,s : 1, så skulle det förra hemmanet erhålla 4,8 gånger
mera väg än det senare. I ett annat landstingsområde utgör medeltaxeringsvärdet
å helt förmedladt mantal 17,829 kronor. Vägmantalet motsvarar då
17,800 kronor. Taxeringsvärdet å ett hemman belöper sig till 23,700 kronor
och å ett annat till 15,900 kronor. Det förra åsättes 1,33 och det senare 0,89
vägmantal, eller, då taxeringsvärdet och vägmantalet hemmanen emellan förhålla

129

sig såsom 1,51, erhåller det förra en och en half gång mera väg än det
senare.

Såsom kommitterade nyss antydt, är förnämsta fördelen af vägmantalet att
derigenom beredes en lätt handterlig mätare vid vägdelningen äfvensom vid
debitering af ersättningar jemlikt §§ 12 och 15. Det skulle vara synnerligen
besvärligt att vid sagda åtgärder röra sig med så många siffror, som i de direkta
taxeringsvärdena innehållas; och då härtill kommer att, på sätt under
nästföljande § 11 närmare utvecklas, vägmantalet endast skulle ändras vid nya
vägdelningar, hvilka, enligt kommitterades föreställning, efter den nya lagens
genomförande ytterst sällan skulle förekomma, så äro väghållarne på samma
gång genom vägmantalet i tillfälle att hafva en konstant och lätt öfverskådlig
mätare för deras inbördes väghållningsskyldigliet.

1 §:ns början hafva kommitterade stadgat, att vägmantal skall åsättas hvarje
hemman eller hemmansnummer. Med begagnande af dessa uttryck i förening
med hvar andra hafva kommitterade afsett, att hvarje i jordeboken uppförd jordbruksfastighet,
ehvad den utgör ett helt mantal eller endast en del deraf, skall
särskild! åsättas vägmantal, hvilket åter står i samband med vägens indelning på
rotar och hemmansnummer, hvarom i §§ 43 och 52 närmare förmäles.

§ Il Här

föreskrifves att vägmantal åsättes endast i sammanhang med vägdelning
och eger bestånd intill dess ny vägdelning sker.

Kommitterades förslag att åsättandet af vägmantalet skulle ske genom
Konungens befallningshafvandes försorg grundar sig derpå att endast Konungens
befallningshafvande har tillgång till taxeringslängderna för hela landstingsområdet
och för ty uteslutande är i tillfälle att för landstingsområdet enligt § 10
bestämma vägmantalet, hvaremot intet hinder möter för Konungens befallningshafvande
att, sedan detta blifvit bestämdt, ålägga häradsskrifvarne att uträkna
och hvarje särskild hemmansnummer åsätta vägmantal jemlikt bestämmelserna
härom i nyssnämnda lag.

Under förutsättning att taxeringarna af jordbruksfastighet inom samma län
ske efter samma grunder, till hvilken förutsättning man borde kunna vara berättigad,
då pröfningskommittéerna länsvis i sista hand besluta öfver uppskattningarna,
skulle vägmantalet vid dess första åsättande blifva en fullt rättvis
grund för vägunderhållets fördelning, när denna bygges på taxeringsvärdena.
En jemn höjning eller sänkning af taxeringsvärdet å alla hemman inom länet

Kom:s uti. ang. Väghctllningsskyldighet. 11

130

skulle ej verka någon rubbning i den genom vägmantalet sätta mätare, ty höjningen
eller sänkningen skulle drabba alla hemman i lika mån, enär den måste
förutsättas bero på allmänna grunder för jordvärdets stegring eller fall. En
tillfällig höjning eller sänkning åter af taxeringsvärdet å ett eller annat hemman
har för hela det stora väghållningsdistriktet eller landstingsområdet i dess
helhet så ringa betydelse, att kommitterade icke förestält sig möjligheten att
sådant skulle framkalla behofvet af en ny vägdelning med dermed förenade
kostnader. För det fall åter, att en större del af ett landstingsområdes hemman
underginge väsendtliga förändringar i sina taxeringsvärden, under det att andra
bibehölle de värden, som dem vid vägmantalets bestämmande åsatts, skulle eu
ny vägdelning blifva nödig; men kommitterade hafva svårt att föreställa sig
att ett så oregelbundet förhållande skulle kunna inom samma landstingsområde
uppkomma.

En af de vanligaste anledningarna till nya vägdelningar, eller att nya vägar
anlagts, eller gamla sådana omlagts, är undanröjd genom bestämmelserna dels i
§ 8, att kostnaden härför äfvensom för underhållet af ny väg skola ur vägkassan
bestridas, dels i §§ 19 och 20 om ersättning ur vägkassan för försvåradt
väghåll. Till följd af dylika omständigheter skulle endast i det fall, att anläggningen
af nya vägar, broar och färjor samt underhållet af dessa jemte omläggningen
af gamla vägar medtoge alla bidrag från andra beskattningsföremål, och
man på samma gång icke funne sig vid den uttaxering, som i § 71 finnes stadgad,
utan pröfvade underhållet af nyanlagda vägar in natura mera billigt, än om det
samma ur vägkassan bestredes, behofvet af ny vägdelning uppstå, men kommitterade
tro, att äfven detta fall svårligen kan inträffa.

På här anförda grunder anse sig kommitterade berättigade att uttala den
öfvertygelsen att en laga kraftvunnen vägdelning, byggd på kommitterades förslag,
skall utan svårighet i tillämpningen kunna ega bestånd under mansåldrar.

§ 12.

Vid bestämmande i mom. 1 af häradet såsom i regel distrikt för vägunderhållet
in natura och om ersättningar till och från de härad, som in natura utgöra
mera eller mindre vägunderhåll, än som i förhållande till hela landstingsområdets
vägar på deras vägmantal sig belöper, hafva kommitterade ansett sig
icke kunna till alla delar vidhålla den åsigt, som i förstone framstälde såsom
mål hela landstingsområdet såsom väghållningsdistrikt, hvarigenom särskilda
liqvider distrikten emellan icke skolat erfordras. Kommitterade hafva nemligen
icke kunnat undgå att fästa behörigt afseende på den af sakkunniga personer

131

framhållna omständighet, huru som en sådan anordning lätteligen skulle kunna
omöjliggöras af lokala förhållanden, som föranleda så stor skiljaktighet i taxeringsvärdena,
att ett jordeboksmantal i en bördig eller af andra anledningar eftersökt
trakt, till följd af det höga jordvärdet, måste åsättas så mycket större vägmantal,
än det som komrne på ett jordeboksmantal i en af naturen eller omständigheterna
i öfrigt mindre gynnad landsdel, att vägstycken, som till underhåll
indelades på fastighet i den ena orten, skulle komma att ligga på allt för stort
afstånd från det väghållningsskyldiga hemmanet. Kommitterade hafva sig bekant
förhållandet i ett län, der taxeringsvärdet å ett hemman i södra delen af
länet betydligt öfverstiger samma värde i den norra, hvaraf följer, att om landstingsområdets
hela våglängd efter vägmantal fördelades, så skulle så stor vägsträcka
tillfalla södra delen af länet att den komme att sträcka sig långt in i
den norra. Då kommitterade likväl, ofsedt detta förhållande, icke alldeles kunnat
öfvergifva den öfvertygelsen att sålunda anmärkta olägenhet, åtminstone inom
de flesta landstingsområden, kunde dels genom lämplig distriktsindelning inom
området och dels genom stadgandet i § 15 om afsides liggande hemmans rätt
och skyldighet att med penningar till väghållet bidraga undanrödjas, hafva
kommitterade, jemte bibehållande i första momentet såsom regel af nuvarande
allmännaste väghållningsdistriktet eller häradet, tillika på det intet hinder måtte
möta för andra anordningar, der sådana med rådande lokala förhållanden kunna
vidtagas, i mom. 3 inrymt sådana bestämmelser, att, åtminstone då omständigheterna
så medgifva, de i §:n föreslagna liqvider häraden emellan kunna
undvikas.

Beträffande berörda ersättningar torde endast behöfva erinras, att då kommitterade
föreslagit taxeringsvärdet eller det derpå beroende vägmantalet såsom
grund för vägunderhållets fördelning på den i mantal satta jorden, men på samma
gång nödgats i regeln binda underhållet till de inom ett visst område befintliga
allmänna vägar, det för samma grunds följdrigtiga bibehållande icke fans annan
utväg än att genom kontant ersättning de särskilda områdena emellan utjemna
den orättvisa, som eljest i strid mot grunden uppstått. Att låta ersättnigarna
ingå till och utgå ur vägkassan var icke heller möjligt, emedan de i förra fallet
kommit väghållet i dess helhet och icke just dem, som genom ett drygare underhåll
dertill voro berättigade, till godo, och i det senare ej drabbat dem, som
åtnjutit lindrigare vägunderhåll, än som bort dem tillkomma.

Bestämmelserna i momentet 2 afse allenast att genom undantag från regeln
i momentet 1, der sådant af omständigheterna påkallas, underlätta vägdelningen.

132

§ 14.

Här meddelade bestämmelser rörande debitering, uppbörd, redovisning och
fördelning af de i §§ 12 och 13 omförmälda ersättningsbelopp torde utan svårighet
förstås af de myndigheter, som skola de samma tillämpa; men för dem, som
möjligen föreställa sig, att liqviderna häraden emellan skulle vara med mycket
besvär och stora svårigheter förenade, tillåta sig kommitterade att exempelvis
och med ledning af antagna siffror verkställa uträkning och fördelning af ersättningarna
emellan häraden inom ett län.

Enligt laga kraftvunnen vägdelning inom t. ex. Göteborgs och Bohus län
finnas der allmänna vägar till längd af 124,3 mil, hvilka vid vägdelningen graderats
till 248,6 vägmil. Kostnaden för underhåll af väg sommartiden har af
särskilda nämnden faststälts till 50 kronor årligen på vägmantal. Samtliga vägmantal
inom länet uppgå till 2,825,70 stycken, fördelade på häraden sålunda:

Tabell, utvisande fördelning af vågmantal på de särskilda häraden inom Göteborgs
och Bohus lån, hvarest med 2,822,08 jordebolcsmantal till taxeringsvärde af kr.
65,274,700 medeltaxeringsvärdet å helt förmedladt hemman utgör 23,130 kronor,
hvadan vågmantalet således motsvarar ett värde af 23,100 kr., jemlikt § 10 i väglagen.

Askirns härad........	Vägm an-tal.
Vestra Hisings ......
Östra d:o .......................	............................................... 71,48.
Säfvedals........_.....................	..........- ....... ...................... 158,05.
Inlands Södre .......................	.............-................................. 200,72.
d:o Nordre......................	................................................ 211,40.
d:o Fräkne -.....................	.............................................. 113,43.
d:o Torpe .....................	........................-...................... 101,62.
Orusts Ostra.........................	........... .............................. 114,77.
d:o Vestra........................	........................,...................... 144,93.
Tjörns..................	........................... ................... 116,55.
Fåne.......... ........................	.............................................. 205,47.
Tunge................. ................	....... ............ .................... 155,97.
Sörbygdens ...........................	............................................... 72,85.
Sotenäs.................................	.....................-........................ 78,95.
Stångenäs..............................	.............................................. 108,17.
Vette ..................................	.............. . ............................ 181,32.
Tanums..............................	..... ............................-..... ... 160,24.
Oville................
Bullarens..............................	............................................. 75,35.
	Summa vägmantal 2,825,7 0.

133

Väghållningskostnaden för hela länet gör alltså 141,285 kronor och för
hvarje graderad vägmil 568,48 kronor.

Med tillämpning af vägmantalet såsom delningsgrund skulle således på
hvarje härad hafva kommit graderade vägmil i följande förhållande, nemligen:

Tabell; utvisande fördelningen af graderad vägmil jemte underhållskostnaden, ef ter
vägmantal, på de särskilda häraden inom Göteborgs och Bohuslän, hvarest finnas
124,3 mil lands- och bygdeväg, vid gradering antagen till 248,6 vägmil.

	Vägmil efter	Upskattad
	vägmantal.	kostnad Kr.
Askims härad ......................	...................... 16,25	9,236,50.
Vestra Hisings...................	...................... 19,46	ll,061,oo.
Ostra d:o ...................	...................... 6,29	3,574,oo.
Säfvedal............................	...................... 13,91	7,902,50.
Inlands Södre .....................	...................... 17,66	10,036,o o.
d:o Nordre....................	......... ........... 18,60	10,570,oo.
d:o Fräkne ...................	...................... 9,98	5,671,50.
d:o Torpe....................	...................... 8,94	5,081,oo.
Orusts Ostra.......................	...................... 10,12	5,738,50.
d:o Vestra......................	...................... 12,75	7,246,50.
Tjörns...............................	....................... 10,25	5,827,50.
Lane................................	.........-........... 18,08	10,273,50.
Tunge..............................	....... ............. 13,72	7,798,50.
Sörbygdens.........................	....,................. 6,41	3,642,50.
Sotenäs................		3 947
Stångnäs...........................	...................... 9,52	5,408,60.
Vette.............................	---------------------- 15,95	9,066,00.
Tanums............................	.....................- 14,10	8,012,oo.
Oville ..............................	...................... 13,06	7,424,oo.
Bullarens............................	6,(88	3,767,50.

S:a mil 248,53. S:a kr. 141,285,00

134

Som emellertid, med tillämpning af den i § 12 gifna regel, hvarje härad skall
underhålla derinom befintliga vägar, har vid vägdelningen milen fördelats sålunda
:

Tabell utvisande fördelningen af graderad vägmil jemte underhållskostnaden, efter
vågdelning, på de särskilda häraden inom Göteborgs och Bohus lån, hvarest finnas
124,3 mil landsväg och bygdeväg, som antagas graderade i medeltal till andra

graden eller 248,6 vägmil.

		Vägmil efter	Upskattad
		vägdelning.	kostnad kr.
Askims kärad..........		................. 9,80	5,571,10.
Vestra Hisings........		................. 15,20	8,640,90.
Ostra d:o .......		................. 4,40	2,501,31.
Säfvedals................		8,20	4,661,54.
Inlands Södra .......		................. 13,60	7,731,33.
d:o Nordre........		................. 17,00	9,664,16.
d:o Fräkne........		................. 7,00	3,979,36.
d:o Torpe.........		................. 9,40	5,343,71.
Orusts Ostra.........		.............. .. 14,80	8,413,50.
d:o Vestra.........		................ 10,20	5,798,50.
Tj örns..................		................. 11,20	6,366,98.
		................. 22.00	12,506,56.
		................ 10,80	6,139,58.

Sörbygdens ............		................. 5,60	3,183,49.
Sotenäs.................	..........	................ 8,20	4,661,54.
		................. 8,60	4,888,93.
Vette....................		................. 19,00	10,801,12.
		................. 23,so	13,529,82.
Qville...................		................. 16,40	9,323,08.
Bullarens..............■		................ 13,33	7,578,49.
		S:a mil 248,53 S:a	kr. 141,285,00.

135

På grund af dessa förhållanden upprättas för länet liqvider sålunda:

Tabell, utvisande liqviden rörande väghållning ser sättning en emellan häraden i

Göteborgs och Bohus lån.

Skulle efter vägmantal utgöra våg-hål! för kr.	Utgör efter vägdelning väghåll för kr.	Betalar till väghållare i andra härad kr.	Uppbär af väghållare i andra härad kr.
9,236,50	5,571,10	3,665,40
11 061 no
3,574,00	2,501,31	1,072,69	—
7,902,50	4,661,54	3,240,96	—
10,036,oo	7,731,33	2,304,6 7	—
10,570,o o	9,664,16	905,84	—
5,671,50	3,979,36	1,692,14	—
5,081,oo	5,343,71	—	262,71
5,738,50	8,413,50	—	2,675,oo
7,246,50	5,798,50	l,448,oo	—
5,827,50	6,366,98	—	539,48
10,273,50	12,506,56	—	2,233,06
7,798,50	6,139,58	1,658,92	—
3,642,50	3,183,49	459,oi	—
3,947,50	4,661,54	——	714,04
5,408,50	4,888,93	519,57	—
9,066,oo	10,801,12	—	1,735,12
8,012,oo	13,529,82	—	5,517,82
7,424,oo	9,323,08	—	1,899,08
3,767,50	7,578,49	—	3,810,99
141,285,00	141,285,00	19,387,30	19,387,30

a d.

Askim9 härad..
Vestra Hisings..
Ostra d:o ..

Säfvedals.........

Inlands Södre...
d:o Nordre
d:o Fräkne.
d:o Torpe..
Orusts Ostra...
d:o Vestra ..

Tjörns............

Fåne...............

Tunge.............

Sörbygdens ......

Sotenäs...........

Stångenäs........

Vette..............

Tanums ..........

Q-ville.............

Bullarens........

136

På hemman inom häraden skola ersättningsbeloppen dels utdebiteras och
dels utdelas efter vägmantal.

Nu kan väl den ersättning, som skulle från ett eller annat härad utgå,
blifva så ringa, att svårighet kunde möta för dess lagliga utdebitering på vägmantal;
men kommitterade hafva för sådant fall förestält sig att utjemning kunde
ske genom de i § 15 omförmälda bidrag från afsides liggande hemman, hvaraf
antagligen något eller några komme att finnas inom hvarje härad, eller oek att
frågan om ersättnings utgörande skulle af sig sjelf förfalla. Äfven den summa
som skulle till ett eller annat härad utdelas, kan tänkas uppgå till så ringa belopp,
att hinder för dess utdelning kunde uppstå, men äfven i afseende härå
gäller hvad nyss är sagdt, eller att denna olägenhet kan afhjelpas genom bidrag
från afsides liggande hemman, jemlikt stadgandet i § 15. För öfrigt erinras
dels att ifrågavarande ersättning utdebiteras icke ensam för sig utan i samband
med kronoutskylder, landstingsskatt och andra umgälder, hvarigenom slika
undantagsfall antagligen skola kunna afhjelpas, dels ock att, derest ersättningen
blefve för ringa att kunna årligen utdelas, den finge med anmärkning härom
till redovisning upptagas för att ett annat år, då sådant läte sig verkställa, fördelas
emellan dertill berättigade hemman.

Grunden till stadgandet i sista momentet, att ersättningen, der ett hemman
är deladt i lotter på två eller flere åbor, skall dem emellan dels debiteras och
dels fördelas efter lotternas taxeringsvärden, är den, att jemlikt kommitterades
förslag (se §§ 18 och 43) den allmänna vägdelningen omfattar endast rotar och
hemmansnummer men deremot icke inbegriper de särskilda lotterna af ett hemman,
hvilka följaktligen icke hafva något vägmantal sig åsatt.

Ersättningen, som benämnts »väghållningsersättning», till skilnad från den
i § 68 omförmälda vägskatt, komme att med oförändradt belopp utgå under hela
den tid särskilda nämndens uppskattning vore beståndande, hvarom närmare bestämmelser
meddelas i § 61.

§ 15.

Bestämmelserna i denna § afse icke allenast en fördel för egarne till aflägse
belägna hemman, derigenom att de undgå att in natura utgöra ett vägunderhåll, som
eljest skulle för dem kännas ännu mera tryckande, utan ock en lättnad i sjelfva
vägdelningen. Vid denna grannlaga förrättning är den största svårigheten att
så afpassa vägens fördelning, att allas berättigade anspråk att få sitt vägstycke
så nära sitt hemman som möjligt blifva i görligaste mån tillgodosedda. Detta
kan mången gång med nu bestående delningsgrunder icke låta sig göra; och

137

om än sådana fall som att ett hemman i Norrbotten fått sig till underhåll tilldeladt
ett vägstycke på fjorton mils afstånd från hemmanet äro sällsynta, torde
dock icke vara ovanligt, att ett hemman har en ä två mil till sitt vägstycke.
Det synes då vida rimligare och för alla förmånligare, om välbelägna hemman
hvardera erhölle ett något längre vägstycke jemte någon ersättning i penningar
än att genom en sträng tillämpning af grundsatsen om vägunderhållningens utgörande
in natura af all i mantal satt jord, utan afseende på dess belägenhet,
göra väghållningsbesväret än mera tryckande. Ett hufvudändamål vid vägunderhållets
ordnande måste vara, att detta ställes så billigt som möjligt; och det
lärer icke kunna bestridas, att ett sådant mål säkrast vinnes, om till väghållning
in natura endast indelas de för sådant arbete bäst belägna hemman, under det
att de dertill olämpligt belägna få lemna bidrag i penningar. Dessutom finnas
många hemman i riket, för hvilkas egare det är omöjligt att med egna dragare
verkställa vägarbete. Sådana hemman finnas i stort antal på öar i rikets skärgårdar,
derifrån ingen förbindelse finnes med fastlandet, vare sig genom bro
eller färja. Detta oaktadt indelas dessa hemman enligt nu bestående lag till
vägunderhåll in natura på fastlandet, och de äro för arbetets verkställande hänvisade
att lega dragare, hvarigenom deras kostnader ytterligare fördyras utöfver
andras. För egare till sådana hemman är det en uppenbar fördel att de genom
stadganden i sjelfva lagen befrias från utgörande af ett onus, hvaruti de ej
lämpligen kunna taga del; och då de utgöra sina bidrag med penningar, samt
antagas måste, att särskilda nämndens uppskattning af väghållningskostnaden
på vägmantal kommer att motsvara den verkliga kostnaden, tillskyndas hvarken
den ena eller andra af väghållarne någon orätt. I norska väglagen förekommer
ett stadgande af enahanda innehåll som detta.

På sätt näst föregående § antyder tjena dessa bidrag jemväl att utjemna
liqviderna emellan häraden. Kommitterade vilja för större tydlighets skuld
tillämpa bestämmelserna på de under § 14 anförda exempel. Enligt samma
exempel skulle Askims härad till andra härad såsom väghållningsersättning utgifva
3,665,4 0 kronor. Från afsides liggande hemman uppbär häradet kontanta
bidrag till belopp af 665,40 kronor. Dessa afräknas från väghållningsersättningen
och skilnaden utdebiteras. Tjörns härad skulle från andra härad åtnjuta
väghållningsersättning med 539,4 8 kronor. Afsides liggande hemman inom häradet
bidraga med 300 kronor. Båda beloppen sammanslås och fördelas på de
hemman, som in natura vägunderhållet utgöra.

Kom:s ull. ang. Väghållnings skyldighet.

138

§ 16.

I likhet med hvad i Norge eger rum skulle, enligt kommitterades förslag,
vägunderhållet fördelas på rotar. Denna anordning har vidtagits för att genom
införandet af bestämmelsen om rotemästare erhålla en ständig tillsyn att vägen
hålles i godt stånd, hvarigenom åter väghållningsbesväret väsendtligen lindras;
ty om en mindre skada afhjelpes i dess början, kräfver dess iståndsättande icke
på långt när så mycket arbete, som om dermed fördröjes. Rotemästareinstitutionen
har i Norge visat sig ytterst verksam att befordra ett godt och billigare
vägunderhåll; och kommitterade äro öfvertygade att förhållandet skall blifva
enahanda hos oss. Kommitterade, som under § 41 återkomma till ämnet, vilja
nu endast erinra, huru som kommitterade förestält sig, att hvarje rotemästare
endast skulle hafva tillsyn öfver en half högst en mil väg. Då nemligen i riket
finnas omkring 5,000 mil allmän väg och omkring 66,000 mantal, så skulle på
hvarje half mil behöfvas indelas omkring 6 ''/2 mantal. Derigenom att roten
således komme att omfatta en vägsträcka af omkring endast en half mil, borde
rotemästarens uppdrag icke medföra synnerligt besvär, helst som det icke kunde
vara nödvändigt, att han alltid personligen utöfvade tillsyn öfver vägen utan
dertill jemväl kunde använda sina tjenare eller andra, som befara vägen. Rotemästaren
borde också företrädesvis utses från de hemman, som läge närmast
vägen, hvarigenom tillsynen ytterligare lättades. Då enligt kommitterades förslag
den allmänna vägdelningen endast skulle omfatta hemmansnummer men
icke lotter af samma hemman, har det ansetts nödigt att föreskrifva, att delar af
samma hemman ej må anslås till olika rotar.

§§ 17 och 18.

Kommitterade hafva sökt att göra den offentliga vägdelningen i största
möjliga mån oberoende af tillfälliga vexlingar i de förhållanden, som derpå inverka,
så att ofta återkommande dyrbara vägdelningar må kunna undvikas. Derjemte
torde delningen böra inrättas så, att den blifver möjligast billig. Då nu
ett hemmans nummer måste tänkas såsom ständigt bestående, under det att hemmansklyfningen
kan fortgå i stor utsträckning, synes det lämpligt att inskränka
den offentliga vägdelningen till hemmansnummer men låta de särskilda åborna
inom hvarje sådan nummer sjelfva besluta antingen de önska hafva sin väg
oskiftad eller dela den samma, i hvilket senare fall de finge sjelfva ombesörja
delningen. Denna åsigt öfverensstäinmer med stadgandena i den norska väglagen,
enligt hvilken den offentliga vägdelningen slutar på rotar, men delningen

139

på de särskilda jordbruken inom hvarje rote ankommer på vederbörande brukare.
Åtskilliga andra skäl tala för en sådan anordning. Om nemligen ett hemman
är styckadt emellan många åbor, som genom vägdelningens utsträckning äfven
till särskilda hemmansdelarne erhållit till underhåll hvardera ett högst obetydligt
vägstycke, må hända beläget på stort afstånd från hemmanet, skulle den
deraf uppkommande skyldighet för åborna att för det ringa vägarbetets verkställande
färdas den långa vägen fram och till baka med sina dragare naturligtvis
i hög grad fördyra underhållet, hvilket förekommes, om tillfälle lemnades
åborna inom ett hemman att på annat och lämpligare sätt sins emellan ordna
väghållet. I sådant afseende har äfven föresväfvat kommitterade möjligheten
deraf att åborna på många orter skulle finna med sin fördel öfverensstämmande
att antingen turvis fullgöra det ständiga underhållsarbetet eller ock, medelst
beting eller antagande af en gemensam vägvaktare, på bästa sätt ordna sitt
vägunderhåll. Många dagsverken skulle säkerligen besparas och vägarnes tillstånd
väsendtligen förbättras, om en eller flere rotar eller endast åborna i ett
hemmansnummer uppdroge besörjandet af dem åliggande vägunderhåll åt eu
vägvaktare, hvilken skulle genom att i god tid laga tillfälliga brister å vägen
fullgöra dess vederbörliga underhåll på ett mera tillfredsställande sätt och med
vida mindre kostnad än som nu erfordras, då vägarne i allmänhet endast en
eller två gånger om året bättras. Genom ofvannämnda bestämmelsen, att åborna
å ett hemman gemensamt ansvara för underhållet af hemmanets väg, äro de i
främsta rummet hänvisade till öfverenskommelser härutinnan. Ur det allmännas
synpunkt förefaller det jemväl påtagligt, att vägunderhållets bestridande
medelst vägvaktare eller beting, på ofvån beskrifna sätt, skulle leda till ett
bättre väghåll, ty derigenom befriades de väghållningsskyldige från allt annat
arbete än väglagningsämnenas framskaffande, på samma gång vägarne skulle
komma i åtnjutande af ett mera oafbrutet och metodiskt arbete, hvilket, såsom
antydt är, med visshet skulle verka till lindring i väghållets börda till förbättring
af vägarne och till väsendtlig lättnad i kontrollen öfver arbetets behöriga
fullgörande, i ty att de, som hafva uppsigten öfver vägarne, för en längre vägsträcka
endast hade att hålla sig till en person och ej till ett stort antal mindre
lottegare.

Å andra sidan bör dock icke förbises den gamla satsen, att gemenskap är
tvisternas moder; och med särskild hänsyn till den hos de fleste rådande föreställningen
om fördelen och behaget af att vara sjelfständig och svara hvar för
sig och sina handlingar, hafva kommitterade funnit det betänkligt att göra den
gemensamma ansvarigheten för åborna inom ett hemman fullkomligt obligatorisk.
Af sådan anledning har vitsord bJjLfvit tillagdt den åbo, som vill dela

140

hemmanets väg, men på samma gång stadgats att en så beskaffad vägdelning
skulle vara af enskild natur och endast angå åborna sjelfva samt af dem efter
befogenhet ombesörjas. För att emellertid slik delning skulle för åborna medföra
den åsyftade fördelen att en hvar erhölle sitt särskilda vägstycke, hvilken
fördel icke skulle kunna åtnjutas förr än vederbörande derom fått kännedom,
är föreslaget, att delningen endast skall ega bestånd ifrån den dag, delningsinstrumentet
till kronolänsmanneu ingifvits; och för att någon beständighet
skulle gifvas jemväl åt dylika enskilda vägdelningar, hvilket synts nödvändigt
icke allenast ur synpunkten af väghållarens berättigade anspråk att varda vid
en honom tilldelad väglott bibehållen, utan jemväl för vinnande af en lättare
kontroll öfver vägunderhållets behöriga utgörande, har stadgats, att sådan vägdelning
skulle gälla till dess ny delning öfvergick hela landstingsområdet. Varder
åter efter verkstäld enskild vägdelning emellan åborna i ett hemman en
hemmansdel ytterligare styckad, må de nya egarne till sålunda styckade lotter
sig emellan ombesörja delning af det hemmanslotten förut tillhörande vägstycke
utan någon rubbning af den vägdelning, som förut öfvergått hela hemmansnumret.

Då lotterna i ett hemman icke vid den offentliga vägdelningen åsättes vägmantal,
har såsom delningsgrund emellan åborna å samma hemman stadgats
lotternas taxeringsvärde.

§ 19.

På sätt förut blifvit anmärkt hafva kommitterade låtit sig angeläget vara
att genom bestämmelser i lagen aflägsna anledningarna till nya vägdelningar.
Så har i § 8 stadgats, att underhållet af ny väg skall ur vägkassan bestridas.
Denna grundsats kunde hafva utsträckts jemväl till underhållet af omlagd väg;
men kommitterade hafva äfven velat i största möjliga män bevara grundsatsen
om vägunderhållets utgörande in natura af den i mantal satta jorden, der sådant
utan olägenhet ansetts kunna ske; och då en omlagd väg i regeln ej borde
blifva mera betungande att underhålla än den gamla vägen varit, hafva kommitterade
trott sig kunna föreskrifva, att sådan väg skall, intill dess ny allmän
vägdelning sker, underhållas af de hemman, som förut underhållit den gamla
vägen, hvartill så mycket mera skäl förefinnes, som det för bevarande af den
jemna fördelningen af vägunderhållstungan blifvit i §:ns moment 2 stadgadt,
att om hemman genom en så beskaffad förändring af dess väghåll skulle med
märkligt svårare vägunderhåll betungas, det skall ur vägkassan njuta motsvarande
ersättning. Att införa bestämmelsen derom, att vägunderhållet skulle

141

»märkligt» försvåras för att ersättning derför skulle ifrågakomma, har ansetts
nödigt med anledning deraf, att eljest hvarje omläggning af en väg, äfven om
den icke medförde försvåradt underhåll, antagligen skulle framkalla anspråk på
ersättning; och då, såsom § 23 gifver vid handen, ersättningsfrågan i tvistiga
fall skall af gode män pröfvas, hafva kommitterade trött att härigenom båda
parternas anspråk blifvit behörigen tillgodosedda.

§ 20.

Äfven detta stadgande har tillkommit för att allt fortfarande låta vägunderhållsbesväret
vara så jemnt som möjligt fördeladt emellan egarne till den i
mantal satta jorden och derigenom förekomma missnöje med bestående vägdelningar,
äfvensom att på samma gång, vid pröfningen af frågan om förändringen
af vägs egenskap af bygde- eller landsväg, ingen hänsyn skulle behöfva tagas
till ökad tunga af underhållsbesväret.

Då nemligen den, som deraf skulle erhålla märkligt tyngre besvär än honom
förut ålegat, erhåller ersättning i penningar, torde något befogadt klagomål
i detta hänseende ej kunna framställas.

Skulle enskild väg förändras till bygde- eller landsväg, måste sådan väg
betraktas såsom nyanlagd och derpå tillämpas bestämmelsen i § 8, eller att den
så väl bygges som underhålles ur vägkassan.

Beträffande uttrycket »märkligt» hänvisas till näst föregående §.

§ 21.

Med grundsatsen om vägunderhållets största möjliga utjemning på de dertill
skyldige sammanstår stadgandet att genom utomordentlig naturhändelse, såsom
öfversvämning eller jordras, å väg uppkommen skada icke bör botas af
den, som fått sig den sålunda skadade vägen till underhåll indelad, utan skall
drabba vägkassan. Sådan skada, som ej vid vägens gradering rimligen kunnat
tagas i beräkning, kunde lätteligen blifva af sådan betydelse, att den icke allenast
väsendtligen försvårade och fördyrade vägunderhållet utan för sitt afhjelpande
kräfde större kostnad än den väghållningsskyldige till äfventyra mägtade
utgöra. På det att emellertid icke hvarje skada, som genom vattenflöde eller
annorledes kunde åkomma en väg och som vid vägens gradering tagits eller
bort tagas i betraktande, skulle kunna inbegripas under rättigheten till anspråk
på ersättning ur vägkassan, har det ansetts nödigt stadga, att skadan
skall hafva uppkommit genom utomordentlig naturhändelse Och väsendtligt be -

142

tunga väghållaren; hvarjemte och på det att vid bedömandet af ersättningsanspråkets
mer eller mindre berättigande ej må tagas någon hänsyn till väghållarens
personliga förmögenhetsvilkor samt deraf beroende större eller mindre
förmåga att skadan bota, kommitterade användt uttrycket betunga den »fastig-,
het», på hvilken den skadade vägen är till underhåll indelad, hvarmed afsetts
att förekomma en dylik anledning till missförstånd.

Något lagstadgande i det syfte, som med bestämmelsen i denna § afsetts
att vinna, har förut icke funnits; men i förekommande fall hafva vederbörande
myndigheter ofta förordnat, att sådana åtgärder i fråga om underhållet af en
väg, som icke vid vägdelning tagits i betraktande och. som på samma gång vore
af den betydenhet, att kostnaden derför icke rimligen borde drabba den enskilde
väglottsegaren, skolat af häradets samtliga väghållningsskyldige bekostas;
och genom Kongl. Maj;ts nådiga bref till Kongl. kammarkollegium den 14
April 1832 har samma grundsats tillämpats i fråga om iståndsättande af en genom
utomordentlig naturhändelse å väg uppkommen skada, hvars iståndsättande
ansetts jemförlig med upprödjande af ny väg.

I likhet med hvad för ersättningar enligt §§ 19 och 20 stadgats hafva tvister
om ersättning jemväl enligt denna § hänvisats till afgörande af gode män,
enligt § 23.

Bestämmelsen i denna § står i fullkomlig öfverensstämmelse med grunderna
för stadgandena i §§ 19 och 20. Med lika mycket skäl som den, hvilken genom
vägs förändring erhåller försvåradt vägunderhåll, njuter ersättning ur vägkassan,
bör den, som af enahanda, orsak njuter lindring i sitt besvär, betala deremot
svarande ersättning till samma kassa; och stadgandet i denna § har jemväl sin
grund i bemödandet att göra vägunderhållsbesväret lika för den ene som den
andre, utan att för sådant ändamål behöfva anlita utvägen af ny vägdelning.

§ 23.

För att undvika tvist vid domstol om rättigheten att erhålla eller skyldigheten
att utgifva här afhandlade ersättningar, hvilka tvister, i och för sig kostsamma,
i dessa fall skulle ytterligare fördyras genom den sannolikt ofta inträdande
nödvändigheten att för de sammas behöriga afgörande anlita syner, har ,i
lagen införts den i rättsförhållanden emellan enskilda personer ofta förekommande
och jemväl stundom af domstolarne föreskrifna utväg att slita tvisterna

143

genom gode män. Pröfningen af de ersättningsärenden, om hvilka här är fråga,
måste i väsendtlig mån bero af sakkunniga mäns uppfattning; och äfven af sådan
anledning har afgörandet deraf genom gode män synts lämpligt. Bestämmelserna
om sättet för gode männens val torde innebära trygghet för en oväldig
och på sakkunskap grundad pröfning.

Enär tvistefrågornas hänskjutande till gode män, utan att dessa finge afgörande
domsrätt, skulle omintetgöra det med en dylik form för tvisternas slitande
afsedda ändamål, har det jemväl synts lämpligt bestämma, att klagan
emot gode männens beslut icke må föras.

§ 24.

Fall förekomma då menigheter eller enskilda personer hafva särskildt åliggande
att underhålla allmän väg, bro eller färja. Det vanligaste sättet för tillkomsten
af ett dylikt åliggande har antagligen varit, att en väg eller bro befunnits
af synnerligt behof för en viss menighet eller enskild person, men på
samma gång i sin början mindre nödvändig för den stora allmänheten samt
dessutom för anläggningen kraft så dryga kostnader, att man icke ansett sig
kunna ålägga häradet att de samma utgöra. Den intresserade menigheten eller
enskilda personen har då på egen bekostnad anlagt vägen eller bron samt deremot
sökt och erhållit rätt att Uppbära väg- eller bropenningar, vare gig för beständigt
eller för obestämd tid tills vidare eller för vissa bestämda å°, under
hvilka anläggningskapitalet ansetts kunna amorterats, hvarefter vägen eller bron
indelats till allmänt underhåll. Det sist antydda vilkoret har på senare tider
allmännast föreskrifvits vid meddelande af tillstånd till uppbärande af väg- och
bropenningar; dock torde icke hafva varit ovanligt att förlängning medgifvits af
rättigheten till slika utgifter, der visas kunnat, att anläggningskapitalet ej hunnit
amorteras. På vissa orter inom riket underhållas större broar af hela länet, ja
till och med af härad i skilda län. Nu antydda förhållanden torde vara allmänt
hända, men för närmare upplysning hänvisas till den statistiska öfversigten.

Der väg- eller bropenningar fortfarande utgå till någon, som anlagt och
underhåller till allmänt begagnande upplåten väg eller bro, hade man ej\ utan
att obehörigt ingripa i den enskildes rätt, kunnat föreskrifva någon rubbning i
sålunda bestående förhållanden. Der åter väg- och bropenningar upphört, men
den enskilda menigheten eller enskilde personen fortfarande hade åliggande att
underhålla vägen eller bron, skulle man genom att utan vederlag befria dem
från ett dylikt åliggande hafva onödigt uppoffrat en rätt, som det allmänna åt
sig förvärfvat.

144

På dessa skäl hafva kommitterade ansett rigtigast att i regel bibehålla de
menigheter eller enskilda uti ifrågavarande hänseende åliggande skyldigheter
eller tillkommande rättigheter; men då det ur allmän synpunkt synts (hiskligt
att, vid ett, nytt ordnande af väghållnings besväret, icke allenast enskildes befattning
med allmänna vägarne upphörde, utan jemväl att väg- och bropenningar
ej vidare kornme att upptagas, hafva kommitterade hänvisat till överenskommelser
emellan sådana enskilda vägegare och vederbörande landsting, hvarigenom
väg, bro eller färja af här omförmäld beskaffenhet kunde till allmänt
underhåll öfvertagas; och då alldeles enahanda skäl gäller om sådan väg, bro
eller färja, som af staten underhålles, hafva kommitterade jemväl under samma
stadgande inbegripit dessa,

På sätt öfversigten af den utländska lagstiftningen utvisar, finnes ett med
detta liknande stadgande i den norska väglagen.

Då kommitterade ansett att den antydda öfverenskommelsen kunde ske vare
sig i sammanhang med vägdelning eller eljest, vilja kommitterade nu endast
erinra, att om öfverenskommelsen kommer till stånd pa förra sättet, det är nödvändigt
att sådant sker före vägdelningens afslutande jemlikt bestämmelserna i
§ 47.° Skall den åter ske vid annat tillfälle, torde den endast ifrågakomma
under förutsättning, att det befunnes lämpligt att ur vägkassan bestrida underhållet
af så beskaffad väg, bro eller färja, hvilket i förekommande fäll finge af
landstinget pröfvas.

§ 25.

Kommitterade hafva redan förut dels uttalat den åsigt, att väg- och bropenningar,
såsom direkta afgifter å trafiken och dertill medförande obehag och
hinder för trafikanter, äro olämpliga, och dels upplyst, att nyare tidens lagstiftning
i andra land sträfvade att borttaga de samma, i öfverensstämmelse härmed
är vordet föreslaget, att dylika afgifter hädanefter skola upphöra, men då, pa
sätt under nästföregående § är angifvet, enskilda personer kunde hafva laglig
rätt till afgifternas fortsatta uppbärande, har den inskränkning blifvit gjord, att
upphörandet skulle inträda endast i det fall, att sådant utan förnärmande af
någons enskilda rätt kunde ske.

Följdrigtigheten hade fordrat i sammanhang härmed förslag om upphörande
jemväl af färjpenningar; men då kostnaderna för färjhållet i många landstingsområden
torde uppgå till betydliga belopp, hvilka, jemlikt stadgandet i § 8,
skola ur vägkassan bestridas, och färjpenningarnes erläggande icke i samma
män som väg- och bropenningarne vållar tidsuppehåll, hafva kommitterade ansett,
att innan någon erfarenhet kunnat vinnas i hvad mån vägkassans tillgångar

komma att tagas i anspråk för andra dermed afsedda ändamål, med färjpenningarnas
borttagande borde anstå.

§ 26.

Då rättigheten att af den trafikerande allmänheten uppbära väg-, bro- eller
färjpenningar alltid betingats af skyldigheten att underhålla väg, bro eller färja,
är det en naturlig följd af samma skyldighets upphörande, att rättigheten öfverflyttas
på den, som öfvertager underhållet; och då den till äfventyrs bildade
kassan tillkommit utan någon uppoffring af den förut underhållsskyldige genom
uppbörd från de vägfarande och således ej kan anses vara någon den underhållsskyldiges
egendom utan är afsedd för framtida underhållets bestridande, är
uppenbart, att landstinget, då det till underhåll medelst vägkassan öfvertager
sådan väg, bro eller färja, jemväl är berättigadt att erhålla den på nämnda
sätt bildade kassa. I de fall, då sådant öfvertagande sker jemlikt § 24 genom
öfverenskommelse mellan enskilda väghållningsslryldige, gäller ej stadgandet i
§ 26, utan, om kassa i sådant fall finnes, måste frågan om förfogandet deröfver
jemväl bero på öfverenskommelse.

Att åter der en väg- eller brokassa är bildad genom sammanskott af de
väghållningsskyldige, kassan bör förblifva deras egendom, är endast en följd
deraf, att kassan måste anses såsom ett på förhand utgjordt underhållsbesvär;
och då detta skall aflyftas för att utbytas mot andel i annat dylikt besvär enligt
ny vägdelning, torde vara klart, att kassan bör vara deras egendom som den
samma tillskjutit. Huru med en sådan egendom rätteligen skall förfaras, om
den fortfarande skall förblifva en gemensamhet eller om den må emellan vederbörande
fördelas, och i sådant fall på hvad sätt fördelningen skall ske, härom
hafva kommitterade icke ansett sig ega befogenhet att framlägga förslag.

§ 27.

Genom stadgandet att landstinget medelst vägkassan till underhåll öfvertager
färjor och större broar har afsetts att lindra vägunderhållsbesväret i dess
helhet för alla dem, som underhållet in natura fullgöra, men deremot icke att
bereda någon lindring åt vissa enskilda väghållare i den dem enligt lag förut
åliggande skyldighet. Någon annan grund för bestämmelsen i denna § torde
icke erfordras; och då det framtida underhållet skall ur vägkassan bestridas,
har det ansetts lämpligt att tillfälle bereddes den sammas målsman, vägstyrelsen,
att, i fall af befogenhet, genom ombud närvara vid den föreskrifna syneförrättningen.

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

146

§ 28.

I kap. 25 § 6 byggningabalken stadgas: »Vägar skola fyllas och höjas upp
med sand och grus och årliga bättras, så att vatten derå ej stannar. A båda
sidor skola diken göras, der det ske kan, så ock aflopp derutur, hvar så nödigt är.»

Genom särskild författning stadgades jemväl, att vägarne skulle stensättas
på sidorna; men då allmogen klagade öfver, att vederbörande som skulle efterse
och befordra verkställighet af denna författning tvungo allmogen att onödigtvis
spilla tid och dagsverken med sådan stensättning i hårda backar och torra sandhedar,
der det icke behöfdes, förordnade Kongl. Maj:t genom resolutionen på
allmogens besvär den 17 Augusti 1762 att berörda författning skulle med foglighet
och varsamhet yrkas, så att allt onödigt arbete och tidspillan måtte undvikas,
samt att, då tvist om något ställes stensättning yppades, landshöfdingen
skulle hafva utan allmogens minsta bekostnad att genom behörig syn låta utröna
nödvändigheten deraf.

Dessa äro de enda tekniska bestämmelser rörande vägs underhållande, söm
i nu gällande lag förekomma; och ehuru icke bestridas kan, att 1734 års lags
ofvan omförmälda föreskrifter, ehuru sammanfattade i få ord, hafva ett synnerligen
rikt innehåll, så torde detta likväl icke vara fullt uttömmande och har
jemväl gifvit anledningar till misstydningar och missbruk. I förra afseendet
erinras att grus och sand icke äro de enda väglagningsämnen, som för en vägs
hållande i godt stånd erfordras, och i det senare hänseendet åter har föreskriften
om vägarnes fyllande och upphöjande med sand och grus samt årliga bättrande
ledt till den tolkning, att det vore till fyllest om allmänna vägarne en gång om
året fyldes med grus eller sand, äfven om sådant något år icke erfordrades, och
man har till detta arbete vanligen valt högsommaren, hvarigenom vägarne onödigtvis
blifvit tunga och obeqväma att befara äfven under den tid, då de, derest
intet arbete å dem nedlagts, skulle varit i fullt tillfredsställande skick. Detta
missförstånd om lagens rätta mening gick slutligen så långt, att det måste på
lagstiftningsväg förekommas, och till den ändan utkom Kongl. kungörelsen den
25 Maj 1869, hvarigenom förordnades, att Konungens befallningshafvande, hvar
inom sitt län, borde, efter landstingets hörande, för allmänna vägarnes fyllning
och grusning samt vägsynernas hållande, med afseende å skiljaktiga förhållanden,
bestämma den för länet eller skilda delar af det samma lämpligaste tid, antingen
tidigt på våren eller sent på hösten, under iakttagande dock att i händelse,
innan rätta väglagningstiden, några tillfälligheter skulle å ett vägstycke
vålla utskärning eller annan skada, som genast fordrade bot, väglottsegarne
ofördröjligen skulle foga anstalt om de sammas afhjelpande.

147

Med afseende å nu anförda förhållanden och på det tillbörlig hänsyn måtte
kunna i fråga om sättet för väglagning tagas till olika förhållanden på olika
orter, har det förefallit lämpligast att i lagen införa en allmän bestämmelse
derom, att vägen städse skall hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick, och att låta pröfningen i detta hänseende bero på dem som hafva uppsigt
öfver vägen. Genom ett så beskaffad! stadgande tvingas ej väghållaren att årligen
nedlägga arbete på en väg, som må hända ej skulle förbättras utan snarare
försämras genom att nytt grus derå onödigtvis fyldes. Yägsynen bör utan svårighet
kunna afgöra när en väg är i sitt för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick underhållen, och derigenom att vägen »städse» skall hållas i god ordning
behöfves ej något särskild! stadgande att tillfälliga brister skola utan afseende
å den årliga väglagningstiden och tiden för vägsyn afhjelpas.

Nuvarande stadgande i § 6 byggningabalken om dikens upptagande medgifver
endast inskränkning för de ställen, der de icke kunna göras; men på
många ställen, såsom då vägen går öfver torra hedar eller platser, der af naturen
intet vatten samlas, har det icke ansetts nödvändigt att ovilkorligen bibehålla
stadgandet om dikens upptagande, utan det har lemnats åt vederbörandes pröfning
att medgifva undantag derifrån, då diken utan olägenhet kunna undvaras.
Med vederbörande afses i främsta rummet den årliga vägsynen, men i händelse
af tvist tillkommer det Konungens befallningshafvande, som jemlik! landshöfdingeinstruktionen
och detta lagförslag (se § 41) har högsta uppsigten öfver
vägväsendet, att afgöra hithörande frågor.

§ 29.

Stadgandet i denna § är hemtadt ur nu gällande lag. I gästgifvareordningen
den 12 December 1734 § 7, hvilket lagrum Kongl. stadgan angående
skjutsväsendet den 31 Maj 1878 uttryckligen förklarar skola i denna del fortfarande
ega tillämpning, föreskrifves nemligen, att små buskar på ömse sidor
om landsvägen från yttre kanten af diket till 3 och, der ej dike finnes, till 6
alnar skola borthuggas, »på det vägarne så mycket snarare måge upptorkas».
Genom de sista orden är lagens grund uttalad; och då denna fortfarande har
sin giltighet, torde skäl saknas att frångå det häfdvunna stadgandet, hvilket
må hända snarare hade bort än vidare utsträckas. Så torde det icke kunna bestridas,
att icke allenast buskar utan jemväl vuxna träd hindra vägarnes upptorkande,
samt att för ty enahanda skäl talar för skogens borthuggande, der
sådan på sidorna om vägen förefinnes. Kommitterade hafva dock dels antagit
att der sådan skog hindrar vägarnes upptorkande, och visas kan, att den samma

148

tillkommit genom åsidosatt tillämpning af förenämnda stadgande i gästgifvareordningen,
man skulle kunna lagligen förmå vederbörande egare att borthugga
jemväl skogen, dels ock tvekat att utsträcka nu gällande stadgande till vuxen
skog, enär sådant, i de fall der ej vid vägens anläggning ersättning derför beräknats,
skulle utgöra ett ej obetydligt ingrepp i eganderätten och, följdrigtigt
tillämpad!, kunna leda till nedhuggande af alla till lugn och prydnad redan anlagda
alléer och häckar. I afseende å den olikhet §:ns föreslagna lydelse eger
med det ursprungliga stadgandet erinras:

dels att ordet »små», hvilket i tillämpningen måste föranleda till tvetydighet
och tvekan om lagens rätta mening, uteslutits;

dels att 3,5 meter från vägens kant i det närmaste motsvarar föregående
bestämmelser om 3 alnar från dikets yttre kant och 6 alnar från vägens kant
och ej innebär någon utsträckning utöfver denna gräns;

dels att då det hittills varit obestämdt, genom hvilkens försorg buskarne
skolat borthuggas, det ansetts böra uttryckligen stadgas, att det tillhör jordegaren
i förekommande fall att verkställa den erforderliga borthuggningen; och
dels att det funnits lämpligen böra inrymmas åt Konungens befallningshafvande
rätt att i särskilda fall efter omständigheterna pröfva, huru vida undantag
från ifrågavarande bestämmelser kunna ega rum, hvarigenom afsetts möjligheten
att freda sådana planteringar och häckar som ej hindra vägarnes upptorkande.

§ 30.

Då uppenbart är, att en byggnad, eller flera sådana bredvid hvar andra,
vida mera än buskar hindra vägarnes upptorkande och jemväl bidraga att derå
förorsaka samlande af stora smömassor, hvarigenom vägarnes hållande i fargilt
stånd så väl sommar- som vintertiden väsendtligen försvåras, är det i full
öfverensstämmelse med stadgandet i § 29 att förbjuda uppförandet utmed väg
af byggnad, stenmur och jordvall på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens
kant, med mindre Konungens befallningshafvande dertill lemnar tillstånd. Dock
har härvid undantag skett för stenmur eller jordvall, som ej är mera än 3 decimeter
eller ungefär en fot öfver vägens yta och som således obehindradt får
till sagda höjd uppföras jemväl på närmare afstånd än nyss är sagdt. Då det
lemnats beroende på Konungens befallningshafvandes pröfning att i särskilda
fall meddela tillstånd till en byggnads eller hägnads uppförande på närmare afstånd,
och svårligen antagas kan, att sådant skulle förvägras, der byggnaden
eller hägnaden ej skadade vägen och annan derför lämplig plats saknades, kan
förbudet i denna § icke vara med någon våda förenadt; men att utsträcka det

149

samma till redan befintliga, utan hinder af lag uppförda byggnader eller hägnader
skulle antingen innebära ett så betänkligt ingrepp i eganderätten, att det
icke rimligen kunnat ifrågasättas, eller ock framkalla så betydande expropriationsersättningar,
att hvarje tanke derpå jemväl af sådan anledning måst öfvergifvas.

Huru vida stadgandet i dess nuvarande form är af den beskaffenhet, att det
lagligen kan berättiga till ersättning för intrång i eganderätten, är väl en fråga,
som egentligen icke här påkallar utredning men dock torde för sammanhangets
skull böra i förbigående vidröras.

Då en allmänt erkänd rättsgrundsats bjuder, att en hvar skall utöfva sin
eganderätt så att han icke ingriper i annans;

då lagen, med tillämpning af denna grundsats, innehåller mångfaldiga bestämmelser
om hvad den ene grannen har att göra eller låta för att sätta den
andre i tillfälle att fritt bruka sin egendom, hvaribland särskildt att granne å
landet ej får bebygga sin tomt på visst afstånd från annans;

då grunden till en allmän väg, likasom sjelfva vägen, måste betraktas såsom
statens egendom och, i följd deraf, rättsförhållandet emellan egaren till
vägen och angränsande jord vara enahanda, som emellan andra grannar; och
då det af lagstiftande magten anses att uppförande af byggnader eller hägnader
på för nära afstånd från väg hindrar staten att vederbörligen bruka
denna sin egendom, torde ett förbud i ifrågavarande syfte icke falla inom området
för expropriationslagens bestämmelser angående rätt till ersättning, utan
böra hänföras till de besvär, som granne af annan tåla bör.

§ 31.

Likasom stadgandet i näst föregående § har ej heller detta eller något
deremot svarande funnits i äldre lag intaget; och ehuru förevarande stadgande
påtagligen härflyter ur ''den under nämnda § antydda rättsgrundsats och vid
sådant förhållande må hända kunnat anses såsom en gifven följd deraf, hafva
kommitterade likväl ansett tydligheten kräfva uttryckliga bestämmelser i detta
hänseende. Ofta finner man att en jordegare intill vägen gräfver diken af
flere fots djup, hvarigenom icke allenast den vägfarande löper stor fara för sig
sjelf, dragare och fordon, utan jemväl vägens bestånd äfventyras. Likaledes
torde icke heller vara ovanligt att grus och mergel eller annat dylikt upptagas
ur gropar så nära vägen, att enahanda olägenheter derigenom kunde uppstå.
Väl känna kommitterade ej några särskilda fall der sådant åtgörande gjorts till
föremål för domstols pröfning, men veta, att anmärkningar deremot besvarats

med den erinran, att vederbörande endast utöfvade sin eganderätt, i afseende
hvarå någon inskränkning härutinnan icke varit bestämd.

§ 32.

Af den omständigheten, att vägen är offentlig egendom, afsedd för allas
samfälda nytta, följer att ingen må nyttja den så, att bruket deraf försvåras för
andra. Dock är det ingalunda ovanligt, att vägarne belamras med hvarjehanda
upplag som hindra samfärdseln, och af sådan anledning bar det befunnits lämpligt
att i lagen intaga ett bestämdt förbud deremot. Medgifvet är likväl att å
vägen upplägga väglagningsämnen på sådant sätt, att samfärdseln derigenom
icke försvåras. Grunden till detta undantag är det bekanta förhållande, att
grus, sand och slagen sten med minsta olägenhet och besvär för väghållaren
framföras på vintern, medan ännu slädar kunna begagnas, för att uppläggas
vid vägens kant och sedermera vid behof på behörig tid å vägen spridas.

§ 33.

Något uttryckligt stadgande i detta syfte finnes ej i nu gällande lag enär
man utan tvifvel ansett det höra till lagens bestämmelser om gill väg, att den
icke skall medföra våda för den vägfarande; och då dessutom vid anläggning
af ny väg föreskrift antagligen meddelats om anbringande af skyddsvärn, der
det pröfvats nödigt, så torde sådana i allmänhet finnas, om ock icke öfverallt
der de äro behöfliga. I hvarje fall hafva kommitterade ansett lämpligt att uppsättande
af erforderliga skyddsvärn utmed väg icke måtte vidare få bero på den
enskilda omtanken eller större eller mindre nit och omdöme hos dem, som å
vägen öfva tillsyn, utan att skyldigheten i berörda hänseende borde vara i lag
bestämd. På somliga orter har det varit brukligt, att kostsammare räckverk
utmed väg bekostats icke af väghållaren utan af hela Häradet; och då kommitterade
nu föreslagit, att skyddsvärnen skola anbringas af dem, som underhålla
vägen, blifver deraf en följd, att den större eller mindre tunga, som deraf drabbar
väghållaren, måste tagas i betraktande vid vägens gradering, jemlikt föreskrifterna
i § 50. Att låta kostnaden för anbringandet af skyddsvärnen medelst
vägkassan bestridas hafva kommitterade ur det allmännas synpunkt icke funnit
lämpligt, emedan dels samma kostnad derigenom antagligen blefve större och
dels vägstyrelsen ej vore i tillfälle att åt underhållet af skyddsvärnen egna den
tillsyn, som af den enskilde väglottsegaren utan synnerlig svårighet kunde utöfvas.

151

Några särskilda stadgande!! angående beskaffenheten af de skyddsvärn, som
skola anbringas, hafva icke lämpligen kunnat meddelas, då denna betingas af
lokala förhållanden och är beroende af dels behofvet utaf större eller mindre
skydd och dels arten af de materialier, som den kringliggande trakten erbjuder.

§ 34.

I 1734 års lag förekommer ingen bestämmelse om den bredd som bro skall
hafva, sannolikt af det skäl, att bro ansetts såsom del af vägen och således
underkastad enahanda föreskrifter i afseende å bredden, som varit för vägen
gällande. Deremot föreskrifves uttryckligen i gästgifvareordningen af den 12
December 1734, att bro öfver ström eller bäck skall hafva lika bredd som vägen.
Denna föreskrift har i §:ns första moment blifvit bibehållen såsom allmän
regel; men då anläggning af större bro å landsväg mången gång skulle betydligt
försvåras, om den för sådan väg stadgade bredd af 6 meter skulle gälla
äfven för bro, samt antagas kan, att denna bredd icke på alla ställen oundgängligen
af samfärdseln betingas, har åt Konungens befallningshafvande inrymts
rätt att i särskildt fall, der omständigheterna dertill föranleda, från regeln
medgifva undantag. Då åter bygdevägs bredd är inskränkt till 3,6 meter, har
undantaget ej lämpligen kunnat till bro å dylik väg utsträckas.

Färjors storlek och beskaffenhet äro så uteslutande beroende af samfärdsförhållandena
inom olika orter, att några allmänna bestämmelser derom svårligen
kunnat i lagen intagas, utan bär det synts lämpligare att åt Konungens befallningshafvande,
som utöfvar...högsta uppsigten öfver vägväsendet, öfverlemna att
hvar inom sitt länjjderom förordna efter ty behofvet klöfver. Då färjhållet är
afsedt att bestridas ur vägkassan, som skall förvaltas af vägstyrelsen inom hvarje
landstingsområde, kan antagas såsom gifvet, att Konungens befallningshafvande,
innan beslut i dessa ämnen fattas, kommer att infordra denna styrelses yttrande;
men att härom i lagen införa särskild bestämmelse hafva kommitterade icke
funnit nödigt.

§ 35.

Bruket att vid allmän väg uppsätta milstolpar såsom mätare på afstånden
går långt till baka i tiden. Redan 1664 års gästgifvareordning innehöll i 8:de
punkten: »När vägarne således äro rödde och lagade, skola de ock, der det icke
alleredo skjedt är, mätas med snören, så att alla mijhlar blefve lijka långe, och

152

skal sex tusende fambner gjöra en mijhl och vid hvar mijhl opsättas visse stenar
och kännemärken, den resande mannen till rättelse».

Rörande vägars uppmätning stadgade instruktionen för landtmätare den 20
April 1725: »Vägemätningen på allmänne lands- och stråkvägar omkring Stockholm
tager sin begynnelse ifrån gamble Slåttet: hvarefter de öfrige dertill stötande
landsvägar måste regleras, när mätningen i de öfrige provinser kommer
att gå för sig. Börandes landsvägar och alla mindre stråkvägar samt stigar
prickas i deras rätta läpp och eftersom de kröka, jemväl och hvarest beständige
vintervägar löpa af och till sommarvägen».

I Kongl. brefvet den 14 Juli 1729 bestämdes, att milstolpar å allmänna
vägarne skulle af de väghållningsskyldige bekostas samt förfärdigas af gråsten,
hvarpå i en upphöjd sten miltalet skulle sättas. Denna skyldighet utsträcktes
i kap. 25 § 3 byggningabalken i 1734 års lag derhän, att häradet skulle vid
hvarje hel mil å landsväg upprätta stolpar eller stora stenar och mindre vid
hvarje half och fjerdedel mil, hvarå miltalet skulle utmärkas, hvilket stadgande
upprepades i gästgifvareordningen den 12 December samma år § 8, hvarjemte
dels sistnämnda lagrum tillika innehöll bestämmelse derom, att sådana milstolpar
borde, när nödvändigheten så fordrade, betalas af häradets sakören, och då
dessa vore otillräckliga, sammanskott dertill göras af dem som voro skyldiga
vägen att underhålla, och dels Kongl. brefvet den 20 juli 1756 ytterligare stadgade,
att milstolparne kunde betalas af häradets andel i sakören, då tillgångfunnes.

I en vid 1876 års riksdag väckt motion hemstäldes, att till de af Kongl.
Maj:t föreslagna bestämmelser rörande öfvergången från då gällande mått och
vigtsystemet till det nya måtte fogas ett stadgande af innehåll, att från början
af år 1883 det nya systemet skulle tillämpas i afseende på landsvägars uppmätning,
och skyldigheten att å landsväg uppsätta samt underhålla så kallade
milstolpar emellertid och för framtiden upphöra; samt att, för den händelse ett
sådant stadgande skulle anses ej kunna meddelas, så vida icke den i § 3 af
kap. 25 byggningabalken intagna föreskrift om milstolpars uppsättande blefve
upphäfd, riksdagen måtte för sin del besluta att berörda § skulle uppliäfvas.

Såsom stöd för denna framställning var af motionären anfördt hufvudsakligen: att

i den mån en mängd nya vägar blifvit anlagda samt ökad befolkning
och nya industrianläggningar upphäft vissa vägars framstående vigt framför andra,
nyttan af milstolparne förminskats och numera, till följd af de större förändringar
jernvägsanläggningarna i nämnda hänseenden gjort, för det mesta
försvunnit;

153

att genom Kong], kungörelsen den 5 December 1873 om beräkningen af
allmänna vägars längd i hela och tiondedel mil halfva antalet af milstolpar,
eller alla de som angifva fjerdedels mil, förlorat all betydelse; samt

att då Kongl. Maj:t föreslagit nymil, olika i längd med den hittills räknade,
och således, derest detta förslag bifölles, samtliga milstolpar skulle komma att
omflyttas, det syntes vara skäl att fast hellre afskaffa stadgandet om deras uppsättande
och derigenom bespara häraden icke obetydliga kostnader.

Lagutskottet, som, hvad angick förslaget att till de af Kongl. Maj:t föreslagna
bestämmelserna rörande öfvergången från då gällande mått- och vigtsystemet
till det nya skulle fogas ett stadgande att från början af år 1883 det
nya systemet skulle tillämpas äfven i afseende å landsvägars uppmätning, erinrade
att, sedan nämnda system trädt i full verkställighet, den nya milen, såsom
den enda derefter erkända måttstock, måste vid uppmätning af landsvägar begagnas,
så att följaktligen ej heller någon särskild föreskrift derom behöfde meddelas,
kunde, beträffande motionen i öfrigt, icke dela motionärens åsigt, att den
nytta, som milstolparne medfört, blifvit genom de af honom angifna förhållandena
så väsendtligt förminskad, att deras borttagande kunde deraf föranledas,
utan ansåg sig, i anledning af uppgiften, att halfva antalet milstolpar, eller alla
de som angifva fjerdedels mil, skulle, till följd af Kongl. kungörelsen den 5
December 1873, hafva förlorat all betydenhet, böra fästa uppmärksamheten derpå,
att en milstolpes större eller mindre gagn i allmänhet vid beräkning af våglängden
efter decimalsystemet ingalunda kunde vara beroende derpå, huru vida
den samma, som i sjelfva verket alltid betecknade en fjerdedels mil, vore försedd
med inskrift, att den, från någon viss milstolpe eller annan plats räknadt, utvisade
ett afstånd af en hel mil eller någon som helst bråkdel deraf, utan att detta
fast hellre vore i hvarje särskilt fall betingadt deraf, huru vida milstolpen, med
afseende på utgångspunkten för berörda beräkning, dervid kunde komma att
angifva slutsumman af en våglängd antingen i hela eller halfva mil eller i fjerdedelar
deraf, i hvilken sistnämnda händelse milstolpen väl, vid det förhållande
att miltalet finge endast i tiondedelar beräknas, icke kunde medföra samma
nytta som tillförene, men genom den anvisning, som den lemnade, väglängden dock
kunde enligt decimalsystemet bestämmas; hvaraf torde vara uppenbart att, om
äfven genom åberopade Kongl. kungörelse den praktiska nyttan af milstolparne
i allmänhet i någon, fastän föga afsevärd mån förringats, likväl icke, såsom
motionären förestält sig, någon viss del af dem förlorat all användbarhet.

På grund häraf och på i öfrigt andraget skäl hemstälde utskottet, att motionen
icke måtte bifallas.

Kohus uti. ang. Väghållning sskyldighet.

154

Vid frågans behandling i kamrarne afslogs lagutskottets berörde hemställan
och beslöts, att den i § 3 i kap. 25 byggningabalken intagna föreskrift om milstolpars
uppsättande och underhåll skulle upphäfvas; hvarefter riksdagen i underdånig
skrifvelse den 14 Maj 1876 anförde, att de så kallade milstolparne
torde hafva medfört egentlig nytta företrädesvis under den tid, då endast vissa
hufvudvägar, invid livilka sådana skulle anbringas, funnes i landet, men att, i
samma mån en mängd nya vägar af beskaffenhet att milstolpar invid dem icke
enligt lag behöft upprättas blifvit anlagda samt ökad befolkning och nya industrianläggningar
upphäft förstnämnda vägars framstående vigt framför andra,
denna nytta förminskats och dåmera, till följd af de stora förändringar, som i
nämnda hänseende af jernvägsanläggningarna förorsakats, nästan upphört, med
anledning hvaraf och då genom Kongl. kungörelsen den 5 December 1873 om
beräkning af de allmänna vägarnes längd i hela och tiondedels mil, den praktiska
användbarheten af milstolparne än vidare förringats, riksdagen ansåg uppsättande
af milstolpar icke vidare erfordras och derför för sin del beslutat en
författning om upphäfvande af § 3 i kap. 25 byggningabalken.

I nådig skrifvelse till riksdagen den 12 Januari 1877 förklarade Kongl.
Maj:t sig icke hafva funnit skäl att godkänna riksdagens omförmälda förslag, då,
äfven om det med milstolpar afsedda ändamål endast ofullständigt vore genom
de nu befintliga vunnet, dessa likväl icke vore utan all nytta, samt vid sådant
förhållande och då ännu en följd af år komme att förflyta, innan det metriska
systemet blefve tillämpad!, tillräcklig anledning ej förefunnes att redan då besluta
upphäfvandet af all skyldighet att uppsätta och underhålla milstolpar, helst deras
vidmagthållande under ytterligare några år icke kunde blifva synnerligen betungande,
. hvartill komme, att ifrågavarande skyldighet kunde böra framdeles
tagas i anspråk för den händelse att det efter vägarnes uppmätning enligt det
metriska systemet skulle finnas behöflig! att förse dem med nya afståndsmätare.

Den 22 November 1878 utfärdades ny förordning om mått och vigt, enligt
hvilken skall såsom längdmått i den gamla milens ställe träda myriametern eller
nymilen, utgörande 10 kilometer eller 10,000 meter och motsvarande 0,9356 mil
eller 33,681 fot.

Vid 1880 års riksdag väcktes motion »att riksdagen måtte förnya sitt år
1876 fattade beslut, att § 3 i kap. 25 byggningabalken skulle upphöra att vara
gällande». Med anledning häraf yttrade lagutskottet, att då de nya metriska
längdmåtten skulle tillämpas för landtmäteriförättningar med 1881 års ingång
samt i alla händelser med början af år 1889, syntes det utskottet, att under
mellantiden någon tillämpning af häradets skyldighet enligt kap. 25 § 3 byggningabalken
skäligen icke borde ifrågakomma, vare sig beträffande uppsättande

155

af nya eller omflyttning af eller reparationer å äldre milstolpar; och då sålunda
det egentliga skälet för milstolparnes bibehållande skulle vara att söka deri, att
uppsättnings- och underhållsskyldigheten borde kunna tagas i anspråk för den
händelse att det efter vägarnes uppmätande enligt det metriska systemet skulle
befinnas behöfligt att förse dem med nya afståndsmätare, men utskottet funnit
erfarenheten gifva vid handen, att några egentliga olägenheter icke uppstått vid
redan nu inträffade fall, att man antingen varit i saknad af milstolpar, såsom
å nya vägar af beskaffenhet att milstopar invid dem icke enligt lag behöft uppsättas,
eller ock haft sådana, som rent af varit vilseledande, såsom der genom
vägs omläggning eller ommätning, eller genom mötande vägars olika utgångspunkter
gamla läget för milstolparne icke fortfarande förblifvit det rätta, antog
utskottet — der under frågans behandling äfven framhållits, att häradsborna
icke billigtvis borde kunna för åtgärder, föranledda uteslutande genom införandet
af metriska systemet, påläggas kostnader för uppsättande af nya afståndsmätare
utefter landsvägarne — att för framtiden sådana afståndsmätare icke skulle finnas
erforderliga, och ansåg sig derföre böra tillstyrka motionärens förslag, på grund
hvaraf utskottet hemstälde att riksdagen måtte besluta, att § 3 i kap. 25 byggningabalken
skulle upphöra att vara gällande.

Emot detta lagutskottets utlåtande anmäldes af två ledamöter reservation
på följande skäl, bland andra: att afståndsmätare vid de allmänna vägarne funnes
i nästan alla civiliserade land och jemväl någorstädes i samma form som här i
riket; att, utom behaget och beqvämlighet en för den resande att känna huru
lång väg han tillryggalägger, han enligt den nya skjutsstadgan icke finge färdas
fortare än efter 1 Va timme på milen, men att det blefve honom utan afståndsmätare
omöjligt att afgöra, huru vida han gjorde sig skyldig till öfverträdelse af
nämnda lagbud eller icke; att, äfven om man färdades med egna hästar, det
någon gång kunde vara af synnerlig vigt att genom afståndsmätare hafva en
ledning huru vida färden behöfde påskyndas eller ej, såsom exempelvis i det
fall, att en tjensteman vid ansvars- och ersättningsskyldighet måste å viss tid
infinna sig vid en förrättning; att samma orsaker, som infört bruket af afståndsmätare
vid de allmänna vägarne, torde föranleda deras bibehållande och utsträckning,
och att man svårligen kunde föreställa sig, att Sverige, som för öfver
200 år sedan behöfde afståndsmätare »den resande mannen till rättelse», skulle
afsåga sig fördelarne af noggrant uppmätta vägar och afståndens utmärkande;
att deremot det syntes reservanterna nödigt att efter det antagna nya metersystemets
införande låta å nyo uppmäta alla allmänna vägar i landet och förse
dem med enkla ändamålsenliga afståndsmätare, möjligen vid hvarje kilometer,
för hvilkas uppsättande kostnaderna billigtvis borde bestridas af staten, men

156

underhållet drabba de vägbyggnadsskyldige; att på dessa och i (ifrigt an dragna
skäl reservanterna vore benägna att för sin del lemna motionen utan afseende;
men att då under ärendets behandling blifvit upplyst, att länsstyrelserna i några
län ännu, sedan metersystemet blifvit antaget, ansåge en nog långt drifven
embetspligt fordra att betunga häradens vägbyggnadsskyldige med betydliga
kostnader både för upprättande af milstolpar efter det gamla systemet och för
underhåll af sådana som tarfvade reparation, och då alla dessa kostnader syntes
ändamålslösa, helst de gamla milstolparne, för att icke missleda, efter det nya
metersystemets införande väl måste nedrifvas, reservanterna hemstälde, att motionen
i så måtto bifölles att, till iakttagande under tiden intill dess nya afståndsmätare
efter metersystemet kunde vid landsvägarne varda inrättade, måtte i
behörig ordning stadgas, att, utan hinder af hvad kap. 25 § 3 byggningabalk^!
innehåller, härad icke vidare måtte betungas med kostnad för upprättande och
underhåll af sådana afståndsmärken, hvarom i nämnda lagrum förmäles.

Vid ärendets behandling i kamrarne biföll andra kammaren utskottets utlåtande,
hvaremot första kammaren afslog det samma med 47 röster mot 18.

Meningarna om nödvändigheten och fördelarne af milstolpars bibehållande
hafva således visat sig mycket delade, och nekas kan icke att många skäl äro
att anföra både för och emot de samma. Det synes dock vara en talande och
anmärkningsvärd omständighet att, så vidt kommitterade hafva sig bekant, bruket
att vid allmänna vägarne uppsätta märken till mätare på afstånden, af civilisationen
påbjudet och infördt, fortlefver i alla land icke såsom en föråldrad lemning
af förfädrens på våra förhållanden otillämpliga plägseder utan till följd af
nutidens pröfvade och erkända behof, på sätt sig visar jemväl i våra grannländer,
der en senare tids lagstiftning upptagit bestämmelser om anbringande
och bibehållande af vägmärken, till och med i vida större utsträckning än hos
oss varit eller blifver ifrågasatt. Det synes kommitterade ock, som om de
kännemärken, förgångna tider funnit nödigt att sätta den resande mannen till
rättelse, icke heller skulle kunna af framtida vägfarande utan afsaknad undvaras,
och Sveriges folk torde mindre än andra vara benäget att, när så icke oundgängligen
fordras, frångå de sedvänjor och anordningar från förflutna dagar,
vid hvilka det uppväxt. Det förefaller kommitterade äfven, som om nödig följdrigtighet
i lagstiftningen icke behörigen iakttoges, i fall man, sedan en nyss
utkommen författning, den om skjutsväsendet, bibehållit och till och med skärpt
förut gällande föreskrifter om den tid, på hvilken viss väglängd får af resande
med skjuts tillryggaläggas, derefter i en annan lag beröfvade så väl honom de
medel, hvarigenom han lättast sattes i tillfälle att för öfverträdelse af omförmälda
föreskrift sig vakta, som äfven vederbörande en lämplig utväg att öfver den

resandes framfart utöfva kontroll. Lämpligheten af en anordning, såsom nu
ifrågavarande, torde för öfrigt böra mätas efter sin egenskap af att kunna medföra
gagn i dess allmänhet betraktad och icke efter dess möjliga brist och oförmåga
att i alla förekommande detaljer och enskilda fall medföra önskad upplysning;
men ur denna senare synpunkt synas motståndarne till milstolparnes
fortsatta användning betrakta de samma, då nyttan och ledningen af milstolparne
vid upprättande och granskning af reseräkningar bestrides på den grund, att
de icke finnas tillgängliga för lemnande af utredning jemväl då det gäller beräkning
af kostnad för resor på mindre vägar, der slika märken icke förekomma.

På dessa skäl och då för uppsättande af milstolpar efter numera antagna
system för mått icke kommer att erfordras någon särskild vägmätning, såsom i
alla händelser påkallad af blifvande förnyade vägdelningar, hafva kommitterade
i § 35 intagit stadgande om bibehållande af milstenar, men blott för utmärkande
af hel och half mil, genom hvilket nedsättande i milstenarnes antal minskning i
förut^uppkomna kostnader vid deras uppsättande och underhåll vinnes, om ock
denna minskning i någon mån motväges deraf, att uppställande af milstenar
skulle ifrågakomma jemväl på bygdeväg, der sådana märken förut icke funnits.

I afseende å den grund, enligt hvilken upprättandet af milstolparne inom
riket bör verkställas och som lämpligen torde i sammanhang med förestående
beröras, föreligger väl den i 1725 års instruktion för landtmätare gifna regel att
mätningen på allmänna lands- och stråkvägar skulle taga sin begynnelse från
Stockholms slott och öfriga dertill stötande landsvägar derefter regleras, när
mätning i öfriga provinser försiggår; och denna grund följes inom Danmark,
hvarest förordningen den 13 December 1793 förmår, att »Milepasle ssettes saaledes
paa Yeiene, åt de i Sjelland vise Afstanden fra Kiöbenhavn, i Fyen fra Nyborg,
i Jylland fra Haderslevs Amts Gränser og for övrigt paa hver heel, halv
og hver fjerde Deel Miil»; men om äfven denna grund kan utan allt för stora
svårigheter tillämpas i Danmark, der landet, till följd af rådande naturförhållanden,
söpderfaller i flere mindre delar, som underlätta systemets tillämpning i mindre
omfång på hvarje del särskildt; och om äfven omförmälda grund var antaglig
för Sverige på den tid då ett mindre antal stråkvägar från hufvudstaden utmynnade
till rikets skilda delar, torde samma grund icke vara användbar numera,
då ofta flere, ungefär lika vigtiga landsvägar leda till samma plats, och
således vid vägarnes fortsatta utdragning en milstens tillvaro icke alltid kunde lemna
den resande någon säker anvisning, hvarifrån det afstånd, som milstenen utvisade,
rätteligen vore att beräkna. Vid sådant förhållande anse kommitterade, att systemet
för milstenarnes anbringande lämpligast bör omfatta hvarje län på det sätt,
att afstånden beräknas från residensstaden till länets gränser utefter der före -

158

kommande vägar. En növändig följd häraf är visserligen, att den milsten, som
närmast ett läns gränslinie förekommer, icke annorlunda än tillfälligtvis kan infalla
på ett afstånd af eu half mil derifrån; men den olägenhet, som derigenom
uppkommer, synes kommitterade kunna i väsendtlig mån afhjelpas på det sätt,
att samma milsten försåges med särskild påskrift om den väglängd, som derifrån
till länsgränsen rätteligen vore att beräkna. Skulle åter det fall inträffa, att
inom ett län funnes en väg, som icke vore sammanbunden med någon från residensstaden
utmynnande väg, borde utsättandet af milstenarne verkställas med utgång
från en af vägens ändpunkter. Härjemte synes det kommitterade som omläggning
eller förändring af väg, hvarigenom uppkomma rubbning i redan uppmätta och
utmärkta afstånd, icke skulle i och för sig behöfva föranleda till omflyttning af
hela länets milstolpar, utan endast på den omlagda eller förändrade delen påkalla
en rättelse af samma märken, beräknad från det håll, der residensstaden
är belägen jemte påskrift å de milstenar, hvilka slutligen till följd af omflyttningen
kommit på orätt afstånd från hvar andra, om den verkliga våglängden
dem emellan.

§ 36.

Kap. 25 § 4 byggningabalken stadgar: »Der väg löper till stad, socken,
bruk, sjöhamn eller annan kunbar ort skola märken sättas, de der visa till hvad
ort den väg ligger.» Enahanda stadgande återfinnes i gästgifvareordningen den
12 December 1734 § 7.

Åf ordalagen i förevarande § i lagförslaget framgår tydligt att vägvisarne
skola anbringas der vägar sammanträffa, och det har derföre ansetts vara till
fyllest att stadga detta åliggande i allmänna ordalag, helst som dels ordet vägvisare
vunnit sådant burskap i språket, att det i och för sig innebär tillräcklig
förklaring af hvad dermed åsyftas, dels ock, jemlikt föreskriften i nästföljande
§, det ankommer på Konungens befallningshafvande att om deras beskaffenhet
förordna.

§ 37.

Jemlikt nyss åberopade § i gästgifvareordningen skulle milstolpar och vägvisare
betalas af häradets sakören och, om dessa ej dertill vore tillräckliga,
sammanskott göras af dem, som hade skyldighet att vägen underhålla, hvaröfver
kronobetjeningen skulle hålla räkning. Då nu föreslagits, att så väl milstenar
som vägvisare skulle underhållas af de väghållningsskyldige, så hafva de förnämsta
skälen dertill varit:

159

att, ehuru strafflagen stadgar strängt ansvar för den, som uppsåtligen förstör
eller skadar dylika märken, sådant dock ofta-af okynne sker utan att brottet
beifras, sannolikt till följd deraf att skadan drabbar ej någon enskild person utan
en samfällighet, men att deremot tillsynen öfver märkena och skyddsåtgärderna
mot våldförande af de samma skulle blifva betydligt skärpta, om skadans botande
gjordes till åliggande för den enskilde;

att häradets lott i sakören, sedan lagen om böters fördelning undergått
väsendtliga förändringar, numera torde vara så ringa, att kostnaderna för vägvisarnes
och milstenarnes anbringande och underhåll i de flesta fall finge uttagas
genom sammanskott af de väghållningsskyldige, hvilket skulle medföra besvär
och framkalla missnöje;

att kostnadernas bestridande ur vägkassan skulle medföra de sammas stegringtill
högre belopp, än om de utgjordes af väghållarne sjelfva, och dessutom märkena
derigenom undgå det skydd, som den enskildes intresse genom ökad tillsyn måste
medföra; och

att anbringandet och underhållet af milstenarne och vägvisarne ej, enligt
kommitterades mening, skulle för den ena väghållaren i förhållande till de andra
vålla någon ökad tunga, enär denna omständighet vid vägs gradering bör, jemlikt
bestämmelserna i § 50, tagas i beräkning.

Enär det ur ordningens och skönhetssinnets synpunkt icke vore lämpligt, om
hvarje väghållare finge efter sitt eget tycke bestämma om milstenarnes och vägvisarnes
form och beskaffenhet, samt förhållandena å olika orter kunna påkalla
olika anordningar, vid hvilket förhållande det ej skulle vara lämpligt att uti lagen
i detta hänseende meddela bestämda föreskrifter, hafva kommitterade icke tvekat
föreslå, att Konungens befallningshafvande måtte ega att angående milstenarnes
uppsättande och beskaffenhet förordna.

Beträffande det system, som lämpligen synes böra följas i afseende å milstenars
uppsättande, är förslag derom framstäldt i motiven till § 35.

§ 38.

Stadgandet i denna §, som jemväl hittills tillämpats utan att bestämd föreskrift
derom i allmän lag funnits, afser dels att åt hvarje väghållare anvisa den väglott, som
skall af honom underhållas, och dels att behörig kontroll må kunna utöfvas, att
hvarje väghållare fullgör sin pligt. Då den offentliga vägdelningen slutar på
rote- och hemmansnummer och såsom allmän regel i § 18 stadgas, att åborna
skola gemensamt ansvara för underhåll af den på hemmanet indelade väg, skulle
det kunna synas till fyllest, om ifrågavarande märken endast angåfve rote- och

160

hemmansnummer; men då det funnits nödigt att jemväl inrymma åborna inom
samma hemmansnummer rätt att sig emellan dela vägen, så skulle denna rättighet
förlorat en väsendtlig del af sin betydelse, om icke på samma gång sådan anordning
vidtoges, att den åbo inom hemmansnummer, som ordentligt underhåller
sin väglott, blefve fredad från åtal för annan åbo inom samma hemmansnummer
tillhörig ogin väg, har det befunnits nödvändigt föreskrifva, att märket, der väg
blifvit delad på särskilda åbor inom samma hemmansnummer, jemväl skall angifva
till hvilken hemmansdel hvarje väglott hörer.

Någon särskild föreskrift angående märkenas form och beskaffenhet i öfrigt
torde icke erfordras, utan må sådant bero på de väghållningsskyldige sjelfva,
endast föreskriften om märkenas tydlighet och innehåll uppfyll es.

§ 39.

Denna §:s innehåll öfverensstämmer hufvudsakligen med nu gällande stadgande^
sådana dessa befinnas i Kong!, kungörelsen angående rätt att hafva
grind å allmän lands- eller häradsväg den 11 Oktober 1864. Yäl skulle det ur
samfärdselns synpunkt varit önskligt, om sagda stadganden kunnat än ytterligare
skärpas; men de vigtiga grunder, som betingade 1864 års författning''i ämnet,
qvarstå ännu med oförminskad kraft; och kommitterade hafva funnit betänkligt
att deruti föreslå någon rubbning, helst så kort tid förflutit sedan lagen tillkom
och erfarenheten redan ådagalagt, att bestämmelserna i nämnda författning visat
sig verksamma för uppnående af det dermed åsyftade mål eller att mindre nödvändiga
grindar småningom försvinna.

Beträffande de olikheter, som förefinnas emellan 1864 års kungörelse och
§:ns föreslagna lydelse, amnärkes följande. Nämnda kungörelse afser endast
lands- och häradsväg men icke sockneväg, hvaremot kommitterades förslag omfattar
så väl lands- som bygdeväg och således jemväl de socknevägar, som
komma att i bygdevägarne uppgå, hvilket har sin naturliga grund deruti, att
kommitterade indelat de offentliga vägarne endast i sistnämnda två slag. Skulle
en eller annan grind befinnas icke utan synnerlig olägenhet kunna undvaras på
någon mindre befaren väg, som förut varit sockneväg, så innebär den pröfningsrätt,
§:ns första moment åt Konungens befallningshafvande öfverlemnar, tillfredsställande
säkerhet för att lagen icke med allt för stor stränghet kommer att
tillämpas. Vidare hafva ur nämnda kungörelse bland föreskrifterna om behandling
af frågor rörande grinds utdömande uteslutits orden »och, om så nödigt
pröfvas, ytterligare upplysningar blifvit inhemtade», enär rättigheten och skyldigheten
attr åstadkomma ärendenas behöriga utredning i alla fall tillkommer

161

Konungens befallningshafvande, och intet berättigar till antagande, att han skulle
underlåta förskaffa sig de upplysningar, som för målens laglikmätiga pröfning
behöfves. Slutligen hafva kommitterade dels ur sista momentet uteslutit såsom
obehöfligt det för stadgandet deri angifna motiv och dels tillagt den bestämmelsen,
att grindar, som under viss tid af året böra hållas öppna, under samma
tid skola vara aflyftade, hvarmed endast afsetts att göra stadgandet för det dermed
angifna syfte mera verksamt.

Möjligen skulle kunna invändas, att då kommitterade oförändradt upptagit
stadgandet i 1864 års kungörelse derom, att grind å allmän väg »hädanefter»
ej må uppföras, med mindre Konungens befallningshafvande dertill lemnar
tillstånd, utan att tillika angifva att ordet »hädanefter» står i något samband
med nämnda kungörelse, deraf kunde följa, att grind, som efter år 1864 utan
tillstånd uppförts men det oaktadt till äfventyrs ingått i hägnadsdelning, skulle
i strid emot sagda kungörelse få qvarstå; men då genom de af kommitterade
föreslagna stadganden kraften af 1864 års författning icke suspenderats under
tiden från dess tillkomst och intill dess nu föreslagna stadganden kunna varda
lag, samt dessutom föga antagligt är, att förutsatta förhållandet i strid mot lagen
på något ställe gjort sig gällande, hafva kommitterade icke ansett nödigt särskildt
stadga, att endast sådana grindar, som före år 1864 ingått i gällande hägnadsdelning,
finge qvarstå så länge sådan delning gälde.

§ 40.

I kap. 25 § 12 byggningabalken stadgas: »Till landsväg må sand och ris
tagas der det närmast finnes, och af allmänning verke som tarfvas och utmärkt
varder.» Snart nog befans detta stadgande för vidsträckt, emedan den skattskyldiga
jorden derigenom »kunde göras onyttig och jordegaren försättas i ett
betydligt lidande»; och genom Kongl. brefvet den 25 November 1802 samt
Kongl. kammarkollegii derpå grundade cirkulär den 5 April 1803 förordnades,
att då vägbyggare ville hemta sand å andra hemmans inegor, åkergärden, ängar
och hagar, jordegaren borde deröfver förut ofelbart höras, och, i händelse af
motsägelse, dermed på enahanda sätt som med åverkans mål efter lag förfaras,
samt alla stridigheter om väglagningsämnens tagande tillhöra domarens i orten
pröfning, till utrönande huru vida de mot slik rättighet förebragta skäl kunde
deremot verka något lagligt och gällande hinder, parterna dock obetaget att i
den ordning lag föreskrefve söka rättelse i domstolens beslut, om de ansåge
sig dertill befogade; hvaremot i anseende till rättigheten att för vägbyggnaden

Kom:s uti. ang. Väghållning sskyldighet. 21

162

taga sand å skog och utmark stadgades, att sådant icke kunde eller borde
vederbörande väglagningsskyldige bestridas, då det skedde i den ordning och
på det sätt, att sandgropar ej på flera ställen öppnades, så länge den redan
upptagna lemnade nödig sandtillgång och icke funnes för nära vägen inrättad,
så att olyckor kunde derigenom uppkomma; hvarföre Konungens befallningshafvande
hvar i sitt län egde utse sådana ställen, der tjenliga ämnen till väglagning
utan någons förfång beqvämligast kunde afhemtas, och tillika meddela
de föreskrifter, som vore nödiga att dervid iakttaga. I anledning af rikets
ständers underdåniga hemställan om ändringar i berörda Kongl. bref förordnade
Kongl. Maj:t, jemlikt Kongl. kammarkollegii cirkulär den 4 Mars 1825, att i
den händelse då något lagligt och gällande hinder emot grus- och sandhemtning
å inegor och hagar pröfvades förekomma, så att den icke utan verklig skada
för jordegaren der kunde ske, samt dessa väglagningsämnen icke heller å skog
och utmark för väglottsegare funnes att tillgå på det lämpliga afstånd eller af
den beskaffenhet, att de kunde begagnas, häradsrätten egde att på väglottsegarens
begäran efter i vederbörandes närvaro föregången undersökning bestämma
hvarest och på hvad sätt, å inegor och hagar, sand och grus tjenligast och till
minsta skada för jordegaren finge, emot utsatt skälig ersättning åt honom, af
väglottsegaren afhemtas. Genom Kongl. brefvet den 16 Februari och Kongl.
kammarkollegii kungörelse den 12 April 1838 föreskrefs, att frågor om grustägt
å skog och utmark för väglagning skulle, i enlighet med hvad om grustägt å
inegor funnes stadgadt, tillhöra domstols upptagande och pröfning. Kongl.
brefvet den 29 April 1817 bestämde att till allmänna byggnader sten finge afhemtas
å kronans allmänningar, men ej å andras enskilda egor; och i Kongl.
förordningen den 29 Juni 1866 angående hushållningen med de allmänna skogarne
i riket § 11 föreskrefs, att från härads allmänning skulle undantagas det
virke, som erfordrades till broar samt andra för häradet gemensamma byggnader,
enligt de särskilda bestämmelser, som derom funnes meddelade.

Af denna redogörelse för nu bestående lagstiftning i ämnet framgår:

att sand och grus för väglagning företrädesvis skall tagas å skog och utmark,
och att dessa väglagningsämnen derifrån få hemtas utan ersättning, men
deremot icke sten;

att om dessa väglagningsämnen icke å skog eller utmark finnas att på
lämpligt afstånd tillgå, de jemväl få tagas å inegor, åkergärden, ängar och
hagar, men om verklig skada derigenom jordegaren tillfogas endast mot skälig
ersättning åt honom; hvilket, enär genom ett dylikt intrång alltid mer eller
mindre skada måste uppstå, i praxis torde leda derhän att ersättning i allmänhet
utgår, när väglagningsämnena tagas från andras inegor; och

163

att hithörande frågor afgöras af allmän domstol.

Jemföras nu dessa bestämmelser med kommitterades förslag i denna §, finner
man den väsendtligaste skilnaden vara, att kommitterade utsträckt dels rättigheten
att å annans egor taga väglagningsämnen jemväl till sten och dels skyldigheten
att gifva ersättning för väglagningsämnen äfven till det fall, att de tagas
å utmark. Grunden till detta förslag är i förra hänseendet den att det ena väglagningsämnet,
efter å olika orter sig företeende förhållanden, kan vara lika behöfligt
och af lika stor betydelse som det andra, och i det senare hänseendet
eller för utsträckning af ersättningsskyldigheten jemväl till det fall, att väglagningsämnena
tagas från skog eller utmark, den att eganderätten till en grustägt
är en jorden åtföljande förmån lika väl värd att skyddas som jordegarens rätt
till den odlade marken och på många orter, der efterfrågan på grus är stor
men tillgången ringa, af vida större värde än till och med mångdubbla ytmåttet
af den bästa åkerjord.

1 stadgandena om rätt att från kronoallmänning taga sten för vägbyggnad
och från härads allmänning erhålla virke för brobyggnader hafva kommitterade
icke afsett att göra någon ändring; men i de fall att större broar medelst landstingets
vägkassa uppföras eller underhållas, hafva kommitterade förestält sig
att sistberörda rättighet endast skulle få utöfvas, för så vidt sådan bro vore
belägen inom samma härad som allmänningen, men deremot icke virke från ett
härads allmänning tagas till broar inom ett annat härad, enär sådant innebure
ett ingrepp i det härads rättigheter, som egde allmänningen.

§§ 41 och 42.

Angående uppsigten öfver väghållningen förekommer i kap. 25 byggningabalken
särskilda bestämmelser, nemligen dels i § 11, hvarest stadgas, att om
någon som hade ogill väg och till vägröjning och brobyggnad kallades ej å »sattan»
dag komme, skulle han bota, hvarjemte häradsfogden eller den kronobetjent,
som när vore, hade våld att låta hans vägstycke för lega bättra och taga den
ut af honom, som tredskades, dels ock i § 15, som innehåller, att hvar och en,
som fann ogill väg eller bro, egde derå kära och njuta målseganderätt, helst
den som skada ljutit hade, men att, om enskild person ej begagnade sig af
denna rätt, länsman eller brofogde skulle vara kärande och ega målseganderätt.

Genom Kongl. resolutionen den 9 December 1766 blefvo brofogdarne afskaffade.

I landshöfdingeinstruktionen den 4 November 1734 föreskrefs, att landshöfdingen
borde sig vinnlägga, att sommar- och vintervägarne och broarna i

164

rättan tid lagades och uppehölles, för bvilket ändamål han skulle tillhålla kronobefallnings-,
läns- och fjerdingsmännen samt landsgevaldigern årligen och i
rättan tid se derpå, att vägarne uppröjdes och lagades; hvarförutan stadgades,
att vid bro- och vägsyner jemte kronobetjenterna tvenne af nämnden skulle
vara till städes. Rörande de här för första gången omförmälda vägsynerna
hafva tid efter annan åtskilliga närmare föreskrifter meddelats. Så stadgades
i Kongl. resolutionen på ridderskapets och adelns besvär den 8 Juni 1*739 § 6
dels att de, som öfver vägarne i hvarje ort hade uppsigt, borde efter föregångna
behöriga vägsyner låta pålysa, att de, hvilkas vägar befunnits ogilla, skulle
hafva dem lagade inom viss förelagd dag, dels att, i fall sådant dess förinnan
icke vore verkstäldt, med den försumlige sedan komme att förfaras efter kap.
25 § 11 byggningabalken, och dels att landshöfdingen skulle hafva inseende
derpå, att allmogen icke något oskäligt intrång häri tillfogades såsom ock att
vägarne blefve i tillbörligt och godt stånd hållna Jemlikt Kongl. resolutionen
på allmogens besvär den 29 November 1756 § 8 fick allmogen icke mangrant
kallas till vägsynerna utan borde kronobetjenterna, hvilkas skyldighet det var
att först besigtiga och om hvars och ens vägstycke sig noga underrättade göra,
med dem, som ogill väg hade samt till vägröjning och brobyggnad kallade
blefvo och ej på sattan dag till städes kommo, förfara efter nyss nämnda § men
icke med slika stämmor och möten oroa dem, som obrottsliga voro och sin väg
vederbörligen underhölio.

Gästgifvareordningen den 12 December 1734 § 7 bestämde, att vägröjning
borde ske åtminstone två gånger om året, först när vårarbetet och sedan när
bergslen och höstarbetet vore förbi, då vägarne borde fyllas och höjas med
sand och grus hvarest sådant kunde finnas, samt så förbättras, att vatten på
dem ej stannade; och genom Kongl. cirkuläret den 13 September 1790 förordnades
:

att med väglagningen borde så förhållas, att, sedan grus och fyllning om
vintern eller hvilken tid väglottsegare för sig beqvämligast funne, blifvit framförd
och vid vägen i högar lagd, om våren, så snart vårarbetet vore förbi och
innan vägen hunnit torka, alla gropar och utskärningar skulle fyllas der det
behöfdes;

att kronobetjenterna hade att hålla hand deröfver och den, å hvars vägstycke
gropar funnes ofylda då vägen blifvit torr, till sommartinget instämma
att derför efter lag bota;

att den allmänna sand- och grusningen ej skulle förrättas förr än i Oktober
månad, till hvilken tid väglottsegarne den samma hade att verkställa, så att vä -

165

garne den 24 i samma månad, vid då skeende syn, måtte finnas i godt och
fullkomligt stånd;

att landshöfdingen borde tillse, det förenämnda § 7 i gästgifvareordningen
i så måtto efterlefdes, att all fyllning på vägarne skedde antingen bittida om
våren eller sent på hösten, efter ortens skiljaktiga beskaffenhet; samt

att om sommaren ingen annan lagning egde rum än den, som i anseende
till utskärningar vore nödig.

Sedan riksens ständer i skrifvelse den 1 April 1818 hos Kongl. Maj:t i
underdånighet anmält, det de af erfarenhet och flera förekomna skäl ansett den
i ofvan anförda Kongl. cirkulär den 13 September 1790 utsatta tid för den
allmänna sand- och grusningen eller från början af Oktober till den 24 i samma
månad, för de flesta orterna i riket icke vara den rättaste och beqvämligaste,
hvilken öfvertygelse riksens ständer förmält sig hafva hemtat, bland annat, af
den omständigheten, att, enär på många trakter för väglottsegare icke gåfves
tillgång af det till väglagning tjenligaste slags gröfre grus och sand, utan finare
fyllningsämnen måste användas, de sistnämnda påkörda höstetiden, då vägen
vore af regn uppblöttnad, gjorde den mera djup och svår till begagnande, äfvensom
vägen, hvilken denna tid icke egde fasthet, nedsjönke på särskilda ställen
mer och mindre för de tyngre lass, som derå framfördes, derigenom ojemnheter
och gropar uppkomme, dem väglottsegare måste bättra och fylla på följande
våren, tillika med de under tiden inträffade utskärningar, och hvarigenom dubbelt
arbete måste nedläggas på väglagningen så väl höst- som vårtiden, hvilket
ännu mer måste försvåra väghållningsbesväret, som dessutom äfven blefve betungande
genom den vid hösten oftast regnaktiga väderlek och de korta dagarne,
hvarmedelst flera dagsverken åtginge för arbetet; deremot om allmänna
väglagningen verkstäldes våren, den eljest blifvande nödvändigheten och det
dubbla arbetet att då åter förbättra den redan hösten å väglotterna tillkomna
skada skulle undvikas, äfvensom vägen vid vårtiden vore mera tjenlig till emottagande
af i synnerhet de finare fyllningsämnen och dagarne längre, så att betydligare
arbete hvarje dag kunde åstadkommas, på grund hvaraf riksens ständer
hemstält om vissa ändringar i 1790 års bref, så har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med riksens ständers hemställan, genom Kongl. brefvet den 30
Juni 1818 och Kongl. kammarkollegii derpå grundade kungörelse angående
tiden för väglagning och vägsyner den 4 Augusti samma år, stadgats:

att föreskriften i 1790 års ofvan åberopade Kongl. bref så vida förändrades,
att allmänna vägarnes lagning och grusning dädanefter skulle verkställas från
vårens början till den 1 Juli hvarje år, samt att vägsynerna öfver fullbordandet
af väglagningen skulle vara verkstälda inom den 14 i samma månad;

166

att då genom den sålunda stadgade förändringen, väglagning endast en
gång om året komme att verkställas, icke allenast väglottsegare dervid borde
förbindas till de kraftigaste åtgärder för deras vägstyckens fullkomliga iståndsättande,
utan äfven vid vägsynerna borde iakttagas den noggrannaste och sorgfälligaste
tillsyn på arbetets behöriga och varaktiga fullgörande;

att, i händelse innan rätta väglagningstiden några tillfälligheter å ett eller
annat vägstycke skulle vålla utskärningar eller sådan skada, som genast fordrade
bot, väglottsegarne ofördröjligen då borde foga anstalt om de sammas afhjelpande;
och

att det skulle vara Konungens befallningshafvande tillåtet att, med iakttagande
för öfrigt af de sålunda lemnade föreskrifterna, å de orter och ställen,
der allmänna vägarnes iståndsättande vårtiden af särskilda omständigheter kunde
möta hinder eller blifva för väglottsegarne mera svårt och betungande, höra
häradsborna, om de hellre önskade någon annan tid för väglagningens verkställande,
samt med anledning deraf bestämma tider, som vore med de väghållningsskyldiges
beqvämlighet och fördel mest förenliga;

och har, i anledning af riksens ständers år 1815 aflåtna undex-dåniga hemställan
i ämnet, genom samma kungörelse förordnats, att i de om vägsyn utgående
kungörelser skulle bestämmas ej mindre dagen och timmen, då de på
hvarje ställe toge sin början än äfven huru stor del af vägen hvarje dag komme
att besigtigas, och att kungörelser öfver de befunna vägbristerna ovilkorligen
skulle uppläsas å andra söndagen, som i ordningen infölle efter syneförrättningens
slut.

I anledning af riksdagens framställning om förnyad ändring af lagstiftningen
i ämnet har Kongl. Maj:t genom kungörelser angående ändring i föreskrifterna
om tiden för allmänna vägarnes lagning och grusning den 25 Maj 1869, med
upphäfvande af Kongl. brefvet den 30 Juni 1818, kungjordt genom Kammarkollegii
ofvan anförda kungörelse den 4 Augusti samma år, förordnat:

dels att Konungens befallningshafvande hvar inom sitt län borde efter landstingets
hörande för allmänna vägarnes fyllning och grusning samt vägsynernas
hållande, med afseende å skiljaktiga förhållanden, bestämma den för länet eller
särskilda delar af det samma lämpligaste tid, antingen tidigt på våren eller sent
på hösten, under iakttagande dock att, i händelse innan rätta väglagningstiden
några tillfälligheter skulle å ett vägstycke vålla utskärning eller annan skada,
som genast fordrade bot, väglottsegarne ofördröjligen borde foga anstalt om de
sammas afhjelpande;

dels ock att uti de om vägsynerna utgående kungörelser, hvilka skulle
minst fjorton dagar före syneförrättningarna och, der så ske kunde, å två på

167

hvar andra följande söndagar i behörig ordning offentliggöras, borde bestämmas
ej mindre dagen och timmen, då de på hvarje ställe toge sin början, än äfven
huru stor del af vägen hvarje dag komme att besigtigas; hvarjemte de väghållningsskyldige
skulle genom kungörelse, som ovilkorligen borde uppläsas å andra
söndagen efter syneförrättningens slut eller, der gudstjenst då ej egde rum, å första
derpå följande söndag hvarunder gudstjenst hölles, underrättas om de vid
synen befunna brister, med antydan att de, hvilkas vägar befunnits ogilla, skulle
inom åtta dagars tid hafva dem lagade, vid äfventyr, om sådant underlätes, att
med den försumlige komme att förfaras efter kap. 25 § 11 byggningabalken.

I fråga om uppsigten öfver vägarne förekomma slutligen i Kongl. Maj:ts
nådiga instruktioner den 20 November 1855 för landshöfdingarne i rikets län
samt för kronofogdarne och länsmännen följande bestämmelser, nemligen:

att Konungens befallningshafvande tillhörde att upptaga och pröfva frågor
och förslag om allmänna vägars, broars och färjors anläggning och underhåll
samt skyldighet att dertill på ett eller annat sätt bidraga, äfvensom om rättighet
att å skog och utmark hemta väglagningsämnen, då icke tvist derom uppstode,
som borde till domstols behandling hänvisas;

att kronofogden ålåge att, i öfverensstämmelse med gällande författningar
eller af Konungens befallningshafvande meddelade särskilda föreskrifter, vaka
deröfver, att vederbörande behörigen fullgjorde de extra ordinarie onera, som
afsåge, bland annat, anläggande och underhållande af allmänna vägar, broar och
färjor; och

att länsman, som stode under Konungens befallningshafvandes och kronofogdes
lydnad samt borde med nit och drift fullgöra allt hvad honom enligt
instruktion ålåge eller af hans förmän i och för tjensten honom anbefaldes, hade
till åliggande, bland annat, att inom tjenstgöringsdistriktet vaka deröfver att
vederbörande behörigen fullgjorde sina åligganden med hänsigt till anläggande
och underhållande af allmänna vägar, broar och färjor.

Slutligen åligger, jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående fjerdingsman
den 1 Juni 1850 § 6, fjerdingsmännen hvar för sitt distrikt att tillse det vägar,
broar och färjor hållas i ordning, äfvensom att vintervägar utstakas, hvilket
åliggande fullgöres dels genom anmaning till vederbörande om tillfälliga bristers
afhjelpande, dels ock medelst anmälan till kronolänsman samt biträde åt
honom vid nödiga åtgärder.

o o

168

Efter förestående öfversigt af ej mindre den äldre lagstiftningen än ock nu
gällande föreskrifter rörande de myndigheter och personer, som skola hafva
uppsigt öfver allmänna vägarnes behöriga underhåll, äfvensom de åtgärder, som
ansetts nödiga för uppsigtens behöriga utöfvande, öfvergå kommitterade till en
närmare redogörelse för sitt förslag i dessa §§, af hvilka § 41 handlar om dem,
som skola handhafva uppsynen öfver vägarne, och § 42 om vägsynerna.

§ 41. 1 mom. 1 stadgas, att Konungens befallningshafvande tillkommer att

öfvervaka vägarnes behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.
Då det icke är kommitterades mening att föreslå upphäfvande eller ändring af
hvad landshöfdingeinstruktionen i berörda hänseende innehåller, kan det synas
öfverflödigt att nämnda stadgande intages äfven här; men då kommitterade afsett
att deras lagförslag skulle, så vidt möjligt, fullständigt innehålla allt hvad
som anginge väghållningsbesväret, samt denna § särskilt upptager de åligganden,
som tillkomma dem, hvilka närmast och direkt utgöra vägpolisen, har det, med
fästadt afseende jemväl på sammanhanget med öfriga bestämmelser, icke synts
olämpligt att berörda stadgande här upprepas.

Då genom mom. 2 skulle enligt kommitterades förslag införas en ny befattning,
eller väginspektörens, hvilket sannolikt till en början kommer att
mötas med misstroende och röna motstånd, anse sig kommitterade böra närmare
utveckla skälen för sitt förslag härom.

Vid handläggning af de många och vigtiga frågor, som tillhöra Konungens
befallningshafvande på grund af ej! mindre dess åliggande att besluta om anläggning
af nya vägar, omläggning af backiga eller eljest för rörelsen obeqväma
vägar och vägars klassifikation, än ock dess allmänna uppsigt öfver
underhållet af vägar, broar och färjor samt deraf föranledd pröfning af dessas
rätta beskaffenhet, är det en känbar brist att sakna biträde af tekniskt bildad
person; men ännu känbarare skulle denna brist framstå efter införande af den
nya lagen, genom hvars bestämmelser en mera allsidig pröfning lägges i Konungens
befallningshafvandes hand. Visserligen har styrelsen för allmänna vägoch
vattenbyggnader att handlägga tekniska och administrativa ärenden, som
röra anläggning och förbättring af vägar, broar och färjor, när statsbidrag dertill
lemnas, men den fullständigare inblick i hithörande frågor, som Konungens
befallningshafvande skulle kunna tillegna sig genom direkta öfverläggningar
med och muntliga framställningar af väginspektören, och hvilken för frågornas
behöriga afgörande är så nödig, vinnes må hända stundom ofullständigt och i
alla händelser endast med stor svårighet och lång tidsutdrägt, derest den blott
genom skriftvexling med nämnda styrelse skall förvärfvas. Då dessutom landstinget
genom sin vägstyrelse medelst vägkassan skulle anlägga och underhålla

169

nya vägar, större broar och färjor, äfvensom omlägga vägar, samt för sådant
arbetes behöriga utförande tekniskt biträde erfordras, icke allenast för sjelfva
anläggningarna, hvilket må hända kunde vinnas genom styrelsen för allmänna
väg- och vattenbyggnader, utan jemväl för det årliga underhållet, derest ej
detta genom bristande insigter skall fördyras, skulle jemväl sådant biträde genom
väginspektören komma vägstyrelsen till godo.

Sjelfva arbetet för vägars behöriga underhåll är ej så enkelt som man i
allmänhet torde föreställa sig. Genom bristande kunskap om de för hvarje
vägstycke mest tjenliga väglagningsämnen och de sammas rätta användning samt
genom obekantskap med olika utvägar och sätt att bereda aflopp för vatten
m. m. d. spilles på vägunderhållet onödigtvis många dagsverken, hvarigenom
kostnaderna derför oskäligt ökas. Sådana olägenheter skulle i väsendtlig mån
förekommas derigenom att väginspektören i hithörande frågor omsorgsfullt undervisade
länsmän och rotemästare, och större enhet i tillämpningen af bestämmelserna
om vägarnes underhållande i behörigt skick skulle ock derigenom
vinnas.

Härförutan skulle det åligga väginspektören att årligen besigtiga distriktets
vägar samt utöfva tillsyn dera, att vederbörande länsmän och rotemästare fullgjorde
sina åligganden i afseende på vägunderhållets öfvervakande. Då jemlikt
kommitterades förslag nya beskattningsföremål komma att till väghållningen
lemna betydande bidrag, synes det ur det allmännas synpunkt ej vara någon
obillig fordran, att samtidigt någon säkerhet vunnes att lagens bestämmelser
angående vägunderhållet noggrant efterlefdes, och jemväl detta syfte skulle
genom väginspektörens tillsättande ernås. Särskilda nämnden skulle ock, vid
uppskattningen af kostnaderna för vägarnes underhåll, jemlikt bestämmelserna
härom i kap. 4 af lagförslaget, hafva väginspektörens råd och upplysningar
att tillgå.

Tager man i betraktande mångfalden och vigten af de bestyr, som väginspektören
enligt kommitterades här gjorda antydanden skulle utföra, torde
icke med fog kunna bestridas, att ju en dylik befattning är icke allenast
önskvärd utan äfven nödvändig. På sätt öfversigten af den utländska lagstiftningen
utvisar har man äfven funnit sådana tjenster nödiga, icke allenast i
Norge, hvarest utom amtsingeniörer äfven finnas väginspektörer för hvarje amf,
hvilka antagas af amtmannen, utan äfven i England och Danmark, i hvilket
senare land dessas antal dock, i anseende till landets ringa område, är inskränktare
än i de båda andra; och man torde icke med fog kunna förebrå
dessa länder, allra minst vårt brödraland, att offra åt statslyx genom inrättande
af öfverflödiga em beten.

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

170

Kommitterade äro för sin del lifligt öfvertygade att genom anställande af
väginspektörer skulle icke allenast vägarne komma att underhållas i ett bättre
skick än hittills, utan jemväl underhållet efter någon tids förlopp ställa sig
vida billigare för de väghållningsskyldige sjelfva; och på det att icke någon öfverdrifven
föreställning om vidden af kostnaderna för den nya befattningen må
verka afskräckande, meddela kommitterade en kort utredning huru, enligt deras
åsigt, väginspektörer skulle tillsättas och utan några betydliga uppoffringar anständigt
aflönas.

Ehuru väginspektör bör finnas i hvarje län, vore derför icke nödvändigt,
att hvarje län hade en särskild sådan för sig, utan hafva kommitterade antagit,
att två län med mindre väglängd skulle kunna om en gemensam väginspektör
sig förena, med undantag dock för de vidsträcktare norrländska länen, der
en inspektör inom hvarje län och två i de största torde blifva af behofvet
påkallade.

Med tillämpning af denna åsigt skulle 14 eller 15 väginspektörer för hela
riket behöfva tillsättas. Dessa tjenster synas företrädesvis kunna anförtros åt
de i väg- och vattenbyggnadsdistrikten anstälde distriktschefer och adjutanter,
jemte andra vid väg- och vattenbyggnadskåren anstälde embetsman; och då
väginspektörernas tid icke helt och hållet borde behöfva upptagas af deras
göromål för skötandet af dessa befattningar utan tillfälle till biförtjenster genom
bestridande af andra uppdrag, för hvilka teknisk insigt tages i anspråk, jemväl
förefinnas, synes väginspektörernas fasta aflöning ej behöfva sättas så hög, som
eljest skulle varit erforderligt.

Utgående från de förutsättningar:

att väginspektörsdistrikten kunde inskränkas till 15;

att inspektörernas fasta arfvoden för hvardera utginge med 1,500 kronor om

året,

att rikets allmänna vägar skulle af inspektörerna befaras en ä två gånger
fram och till baka hvarje år;

att resekostnad till dem skulle utgå med 3 kronor 50 öre pr mil; och

att dagtraktamente skulle af dem under resorna uppbäras med 6 kronor

om dagen, uppställa kommitterade följande kostnadsberäkning:

15 väginspektörer å 1,500 kronor_________________________________________________ kr. 22,500,

5,000 mil lands- och bygdeväg att två gånger af väginspektörerna

befaras eller till sammans 10,000 mil ä 3 kronor 50 öre pr mil___ » 35,000,
dagtraktamente under 2,500 dagar eller med beräkning att 4 mil om

dagen befaras ä 6 kronor...................................................... » 15,000.

Summa kr. 72,500.

171

Äfven om det skulle anses nödigt att öka väginspektörernas antal till och
med till 24 eller en för hvarje län, blefve kostnaderna ej så afskräckande, att de
icke fullt uppvägdes af de fördelar, som genom dessa tjenstemäns anställande
vunnes. Vid ofvanstående beräkning erinras derjemte att om, såsom möjligen
antagas kan, större eller mindre del af vägarne icke behöfde befaras mera än i
regel en gång om året fram och en gång till baka, rese- och traktamentskostnaderna
skulle kunna i förhållande derefter nedsättas.

Förslaget att väginspektören skulle tillsättas af Kongl. Maj:t och att hans
aflöning och resekostnader skulle bestridas af statsmedel men ej ur vägkassan
utgå, har tillkommit af den anledning, att denne tjensteman bör intaga en sjelfständig
ställning, endast stående under Konungens befallningshafvandes lydnad,
och att, då han jemväl hade skyldighet att kontrollera det väghåll, som landstinget
medelst vägkassan skulle bestrida, ej lämpligt vore, att han på samma
gång aflönades ur vägkassan, hvarigenom han i viss mån blefve likstäld med
andra landstingets tjensteman.

Då kommitterade i §:ns moment 3 föreslagit, att länsmannen inom sitt tjenstgöringsdistrikt
skall öfvervaka vägunderhållet enligt lag och de särskilda föreskrifter,
som honom af Konungens befallningshafvande meddelas, har dermed
icke afsetts att upphäfva den för kronofogde gällande instruktion i hvad den
samma rörer hans befattning med vägväsendet; men då kronofogdens tid är
upptagen med mångahanda andra vigtiga bestyr, så att han endast i ringa mån
kan utöfva någon verksam uppsigt öfver fögderiets vägar, hvaremot länsmannen
inom sitt mindre tjenstgöringsdistrikt lämpligare kan och bör sådan uppsigt
fullgöra, hafva kommitterade icke föreskrifvit, att kronofogden skulle utöfva
någon direkt tillsyn å vägarne, utan lemnat sådant beroende på efterlefnaden af
öfriga stadganden i hans instruktion, på grund hvaraf kronofogden såsom länsmannens
närmaste förman endast har att öfvervaka huru denne senare fullarör
sina tjensteåligganden.

Den af kommitterade i momentet 4 föreslagna rotemästarebefattningen skulle
komma att utgöra ett nytt menighetsbestyr, att utan ersättning utöfvas; men,
med hänseende till, å ena sidan, de stora fördelar, som genom denna institution
skulle beredas så väl den trafikerande allmänheten som väghållarne sjelfva och,
å andra sidan, det jemförelsevis ringa besvär, som befattningens utöfvande skulle
förorsaka, hafva kommitterade icke tvekat att af väghållarne fordra det offer för
det allmännas och deras eget välförstådda intresse, som uppdraget onekligen
skulle i någon om ock ringa mån medföra.

Fördelarne af befattningen ligga i så öppen dag, att de med endast några
ord torde behöfva påpekas, för att af en hvar inses. Derigenom att endast en

172

väghållare hade åliggande att tillse ett visst mindre stycke väg, befriades de
öfrige från skyldigheten att offra tid och resor för att utröna om brister å deras
väglotter förefunnes men erhölle genast underrättelse af rotemästaren när brist
å väg uppkommit, så att väghållaren blefve i tillfälle att skyndsamt och till
följd deraf äfven med mindre kostnad och besvär gå i författning om afhjelpandet
af sådan brist innan den hunnit förstoras. Smärre brister, för hvilkas botande
det skulle blifva allt för kostsamt att till väglotten afsända dragare och arbetare,
kunde med minsta kostnad bättras genom rotemästarens försorg. Länsmannen,
som har till åliggande att öfvervaka vägarne inom sitt distrikt, kan ej befara
detta så ofta, att han alltid i tillräckligt god tid kan varseblifva alla uppkommande
brister, och har dessutom till sitt förfogande biträde endast af fjerdingsmännen,
hvilkas befattning kunde blifva ytterst betungande genom framförande
af bud till hvarje väghållare som till äfventyrs underläte att hålla sin väg i behörigt
skick. Det är påtagligt att en så beskaffad uppsigt lättare skulle utöfvas
af rotemästaren inom ett mindre distrikt; och med kännedom derom, att de flesta
personer i allmänhet mindre gerna emottaga befallningar eller kallelser från
krono- eller rättsbetjente, tro kommitterade, att en uppmaning från rotemästaren»
såsom innehafvare af ett kommunalt förtroendeuppdrag, skulle med större välbehag
emottagas än en befallning från länsmannen. Att den trägnare tillsynen
öfver vägen, som af rotemästaren utöfvades, skulle leda derhän, att vägarne
komme att hållas i bättre stånd än hittills varit fallet, torde knappast behöfva
framhållas. Möjligen skulle någon väghållare befara att genom införande af
väginspektörs- och rotemästareinstitutionerna uppsigten öfver vägarne komme
att så strängt handhafvas, att vägunderhållet just derigenom betydligt försvårades,
men i detta hänseende erinra kommitterade, dels att de ej i sitt förslag skärpt
förut gällande bestämmelser rörande fullgörande af detta onus, dels att ett i
rättan tid fullgjordt underhållsarbete icke i längden försvårar utan tvärt om
underlättar arbetet, och dels att man, helst då nya beskattningsföremål nu
skulle i väghållningsbesväret deltaga, har rätt förvänta att vägarne städse hållas
i godt och fargilt skick.

Ur rotemästarens synpunkt åter bör icke befattningen synas afskräckande.
Såsom kommitterade redan under § 16 angifvit borde roten endast omfatta omkring
en half mil väg. Huru vida roten skulle indelas efter längdmil eller graderad
vägmil blefve en vägdelningsfråga; men i hvarje fall borde uppsigten
öfver en så kort vägsträcka icke medföra synnerligt besvär, helst som rotemästaren
företrädesvis skulle utses från de hemman, som ligga närmast vägen.
Utom denna uppsigt skulle rotemästarens uppdrag inskränka sig till att dels
uppmana väghållare att afhjelpa brister å deras väglotter, dels, om sådan upp -

173

maning icke medförde åsyftad verkan, derom göra anmälan till länsmannen, dels
biträda denne med nödiga åtgärder, dels ock närvara vid vägsyner. Vid det
förhållande att roteintressenterna bo i hvar andras närhet kunde framförande af
uppmaningarna till dem ej upptaga mycken tid, och anmälningarna till länsmannen
torde icke ofta behöfva förekomma. Biträdet åt länsmannen komme i
regel att inskränka sig till de fall, då brist å en tredskandes väglott skulle för
lega afhjelpas; men äfven dessa fall torde för hvarje rotemästare blifva få till
antalet, och full ersättning komme att i hvarje fall lemnas, derest genom rotemästarens
försorg härvid utfördes något arbete. Skyldigheten att vid syn å rotens
väglotter närvara torde endast medföra uppoffring af högst en half dag, helst
som jemlikt § 42 hvarje väghållare vore skyldig att sjelf hos rotemästaren afhemta
honom rörande protokollsutdrag öfver de vid vägsynerna till äfventyra
befunna brister.

Kommitterade, som på grund af nu anförda skäl och erfarenheten från
Norge anse rotemästareinstitutionen ytterst magtpåliggande för åstadkommande
af ett ändamålsenligt väghåil, hafva varit betänkta på att för rotemästare föreslå
något visst årligt arfvode, för att dymedelst undanrödja de invändningar, som
mot hvarje nytt menighetsbestyr pläga förekomma; men då för den behöriga
tillsynen å vägen torde vara nödvändigt att inrätta rotemästaredistrikten så små
som möjligt, samt följaktligen i hela riket komme att finnas ett stort antal rotemästare,
möjligen 10,000, skulle hvarje nämnvärdt arfvode högst väsendtligt öka
vägunderhållskostnaden i dess helhet. Om sådant arfvode utginge af roten,
skulle detta framkalla ett berättigadt missnöje hos dem, som ordentligt fullgöra
sitt väghåil. Skulle det åter bestridas ur vägkassan, hindras i väsendtlig män
dennas användande för de i § 72 omförmälda ändamål. 1 Norge äro rotemästarne
för de gårdar, de bebo, fritagna från deltagande i det natura-arbete, som af
andra utgöres för anläggning af ny väg eller omläggning af gammal, eller
iståndsättande af sådan skada å väg, som genom utomordentlig naturhändelse
uppkommer; men då, enligt kommitterades förslag, kostnaderna för dylika arbeten
skulle dels bestridas och dels ersättas ur vägkassan, hafva kommitterade
saknat tillfälle att bereda rotemästaren lindring i berörda hänseenden. Att åter
fritaga rotemästarne från annat underhållsarbete vore ej möjligt, emedan rotemästarens
uppdrag blefve personligt och tillfälligt, under det att underhållsarbetet
vore fästadt vid jorden samt följaktligen så beskaffad frihet ej kunde
med vägdelningarnas bestånd förenas. På dessa och förut anförda skäl har för
kommitterade icke funnits annan utväg än att föreslå rotemästarebefattningen
såsom ett oaflönadt menighetsbestyr.

174

Genom anställandet af rotemästare och stadgandet att desse med erforderliga
åtgärder skola tillhandagå länsmännen har fjerdingsmännens bestyr med
vägarne blifvit i det närmaste obehöfligt och torde icke heller komma att tagas i anspråk;
men enär dels länsmännen kunna vara i behof af fjerdingsmännens biträde
för meddelanden till eller från rotemästarne, dels desse senare icke hafva
något med vinterväghållningen att skaffa, då deremot fjerdingsmännen enligt
den för dem gällande instruktion skola tillse att vintervägar utstakas, hafva
kommitterade ansett sig icke böra i samma instruktion föreslå någon ändring.

§ 42. Bestämmelserna i denna § öfverensstämma i det närmaste med nu
gällande stadganden rörande vägsyn, sådana dessa lyda genom Kongl. kungörelsen
den 25 Maj 1869, och endast rörande publikationssättet för befunna
brister och dessas afhjelpande förekommer väsendtlig olikhet med det förfarande,
som nu eger rum.

Klagomål öfver ej mindre gudstjenstens störande genom uppläsande från
predikstolen af allahanda offentliga meddelanden än ock olämpligheten af ett
dylikt publikationssätt, som i anseende till mängden af så beskaffade meddelanden
dels understundom omöjligen kunde behörigen verkställas, dels ock bibringade
allmänheten endast en ytterst ofullständig kännedom om de upplästa handlingarnas
innehåll, hafva ofta försports, och befogenheten af dessa klagomål torde jemväl
allmänt vara erkänd, om man ock i brist på annat lämpligt sätt för sådant offentliggörande
icke kunnat de samma afhjelpa. Hvarje försök till inskränkningar på
detta område borde således med tillfredsställelse upptagas; och hvad särskilt
angår uppläsandet af kungörelser om de vid vägsyn befunna brister, lärer det
icke kunna bestridas, att publikationssättet är synnerligen olämpligt, enär endast
ett fåtal af de väghållningsskyldige, äfven om de vore i kyrkan till städes, torde af
kungörelsens blotta uppläsande kunna uppfatta hvilka brister å vägen förefunnits
eller hvilka åtgärder för de sammas afhjelpande dem förelagts. Kommitterade hafva
derföre sökt andra utvägar att bereda väghållarne kännedom om hvad de i anledning
af vägsynerna hade att iakttaga och tro att det af dem föreslagna sätt härför skall
i allo vara tillfyllestgörande för väghållarne utan att särdeles öka andras besvär.
Enligt kommitterades förslag skulle nemligen länsmannen ur det protokoll, som
öfver vägsynen framdeles såsom hittills skall föras, meddela särskildt för hvarje
väghållare, utan lösen, utdrag öfver de vid vägsynen befunna brister, med föreläggande
för den, hvilkens väg befunnits ogill, att inom viss af länsmannen föreskrifven
tid hafva den samma lagad, vid äfventyr, om sådant underlätes, af böter
samt påföljd derjemte att bristerna mot lega afhjelptes. Då för dessa utdrag
naturligtvis borde begagnas tryckta formulär, blefve ifyllandet deraf ej synnerligen
mera besvärligt än utfärdandet af den hittills brukliga kungörelsen; och

175

då utdragen skulle vederbörande utan lösen tillhandahållas, vore det ej billigt,
att länsmännen bestrede kostnaderna för papper och tryckning, utan borde dessa
kostnader ingå bland utgifterna för tryckning af länstyrelsernas kungörelser,
hvarom Kong], cirkuläret den 30 November 1876 förmäler, och formulären,
sedan lydelsen af de samma för vinnande af enhet i uppställningen blifvit i
nämnda kungörelser offentliggjord, länsmännen af Konungens befallningshafvande
tillhandahållas. Utdragen skulle af väghållaren sjelf hemtas hos rotemästaren,
enär denne icke lämpligen torde böra betungas med deras kringsändande, hvilket
dessutom i så fall borde ske bevisligen, för att bestämmelserna om ansvar lagligen
skulle kunna tillämpas, hvarigenom åter stor olägenhet för rotemästaren
uppstode. Då roten i allmänhet skulle komma att bestå af ett mindre antal
hemman samt rotemästaren icke vore synnerligt aflägse boende från roteintressenterna,
har man icke ansett det vara orättvist, att en försumlig väghållare
sjelf gjordes ansvarig, derest han utsträckte sin försummelse derhän att han icke
förskaffade sig kännedom om bristerna å sin väglott; och på det att väghållarne
icke måtte kunna förebära okunnighet om tiden då de i sådant afseende borde
vända sig till rotemästaren, är stadgadt, att i kungörelsen om vägsyn skall utsättas
dagen, då underrättelse om befunna brister skola hos rotemästaren afhemtas.

Enär kommitterade i § 28 Stadgat, att väg städse skall hållas i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick, har det icke ansetts nödigt att i första momentet
af denna § intaga det i 1869 års åberopade Kongl. kungörelse förekommande
stadgande derom, att i händelse, innan rätta väglagnmgstiden, några tillfälligheter
skulle å ett vägstycke vålla utskärning eller annan skada, som genast
fordrade hot, väglottsegarne ofördröjligen borde foga anstalt om de sammas afhjelpande;
hvaremot i §:ns sista moment införts ett dermed sammanstående stadgande,
att kostnad för afhjelpande af tillfälliga emellan de årliga vägsynerna
uppkomna brister, hvilka väghållaren underlåtit att efter anmaning af rotemästaren
afhjelpa, kan af länsmannen omedelbart hos den tredskande uttagas.

Kommitterade hafva varit betänkta på att, i likhet med hvad på åtskilliga
ställen i utlandet eger rum, föreslå vissa bestämmelser i afseende å lastvagnars
hjulkonstruktion i afseende å diameter och flensbredd, allt i syfte att förbjuda
begagnandet af sådana åkdon, som ansåges företrädesvis skada vägarne.

För att i detta hänseende kunna bilda sig ett omdöme, om hvad i ena eller
andra afseendet kunde vara lämpligt, hade kommitterade anmodat ene ledamoten,
herr kaptenen Berg, att i ämnet afgifva yttrande, deruti han bland annat anför:

Då denna fråga i olika länder blifvit synnerligen olika löst, efter den vunna
erfarenheten så väl från vetenskapliga experiment som från en liflig trafik, torde

176

det först vara nödvändigt att i korthet omnämna denna erfarenhet och den
tillämpning man häraf gjort.

De af Monn anstälda försök, hvilka öfverallt ansetts bestämmande och
synnerligen noggranna, hafva visat,

att med lika belastning hjul, hvars flensar, (skenor, lötar, ringar) hafva
en bredd af 0,2 fot, å makadamiserade vägar göra mycket större skada än hjul
med 0,37'' å 0,57'' bredd, men att emellan dessa sistnämnda bredder är obetydlig
skilnad,

att för att spara vägarne det är nödigt att hafva hjulflensar öfver 0,4'' bredd,
att, vid lika bredd af flens och lika last, mindre hjul angripa vägarne mera
än de med större diameter,

att fördelning af lasten på flera hjulpar naturligen fördelar trycket, till fördel
för vägens bestånd,

att, om lasten på ett hjulpar är af synnerlig betydenhet, vägen deraf angripes
mycket, ehvad hjulets bredd och diameter än är, samt

att vagnar med fjädrar med en fart af 12'' i sekunden (44,000'' i timmen)
angripa vägarne mindre än ofjädrade vagnar under skridt, och

att då motståndet är nära oberoende af flensbredden, en för stor dylik är
skadlig och onyttig, och att derföre en bredd af 0,1 ä 0,12 meter (0,37''å 0,4''fot)
är tillräcklig.

Såsom exempel på den olika tillämpningen torde få anföras:
att man i England, enligt 1823 års lag, föreskref följande hjulbredder och
last, med rätt att för öfvervigt betala en viss afgift, och med det undantag att
diligenser få lasta så mycket de önska utan inskränkning i det fria valet af
flensbredd, nemligen

för	4-hjuliga	vagnar med 9 tums flensbredd	130 eng.	centner
	d:o	med 9" till 6" d:o	95	d:o	_ cirka 10 centner
	d:o	med 6"—41" d:o	85	d:o	mindre under
	d:o	med 4^ och derunder	75	d:o	vintertid.
	d:o	med fjädrar för köpmansgods	85	d:o
för	2-lijuliga	vagnar med 9" flensbredd 70	centner
	d:o	med 6" d:o 60	d:o	cirka 10 centner mindre
	d:o	med 4^" d:o 52	d:o	under vintertid.
	d:o	med mindre d:o 35	d:o
	I Frankrike bestämdes ursprungligen att 2-hju	iga fordon icke fingo för-

spännas med mer än 3 hästar, hvilka vintertid fingo ökas till 4, men sedan förändrades
denna bestämmelse derhän, att för vagnar med 5 tums (0,14 meters)
flensar fick användas obegränsadt antal hästar, med höjd vägtaxa för dessa.

1802 års författning införde vigtbestämmelser och vagnvågar.

1837 års förordning bestämmer följande lastvigter för forvagnar i skridt:
4-bjuliga vagnar med It ä 14 cm. flensbredd 5,200 kg. = 473 kg. maximivigt pr cm. flensbredd.

d:o 14 å 17	d:o	6,700 »	= 479	d:o
d:o af 17 cm.	och deröfver	8,100 »	= 476	d:o
2-hjuliga vagnar med 11 å 14 om. flensbredd	3,200 »	= 290	d:o
d:o från 14—17	d:o	4,100 »	= 297	d:o
d:o öfver 17	d:o	4,900 »	= 288	d:o
med 200 k 300 kilograms	minskning	för vintertid.

4-hjuliga diligenser få blott väga från 2,600 till 4,400 kg., allt efter en
flensbredd af 7 till 11 centimeter.

Som man trott sig finna att breda flenser skada vägarne mycket mera än
smala, blott dessa stå i rätt förhållande till låsten, så har föreslagits att eu
maximibredd af 0,12 meter och en minimibredd af 0,06 meter skulle stadfästas.

I Preussen skall en forvagns flensbredd icke understiga 4 tum, hvarjemte
följande bestämmelser för lasterna äro gifna nemligen:

för 4-hjuliga åkdon med 4"—5” flensbredd 60 å 80 centner,

d:o	5"-	-6"	d:o	80 å 100	d:o
för 2-hjuliga åkdon	med 4"-	-5"	hjulbredden 30 å 40	d:o
d:o	5"-	-6"	d:o	40 å 50	d:o

allt efter årstiden.

I Nederländerna äro följande vigter och mått bestämda för trafiken på af
klinker byggda vägar, nemligen att vanliga åkdon få i allmänhet endast lasta
1,235 kilogram (= 144^ sv. hU) men att diligenser med bredare hjulflensar
få lasta en samlad last af

då flensen är 0,08 meter 2,600 kilogram,
d:o 0,n » 3,500 d:o

d:o 0,14 » 4,000 d:o

I Norge torde enligt väglagen olika bestämmelser gälla inom de skilda
amten, men i de södra äro vigt- och breddbestämmelser gifna, hvarå såsom
exempel må anföras, att inom Akershus amt för 4-hjuliga vagnar med last af
öfver 32 centner följande hjulhöjder och flensbredder äro bestämda:

föi-	vigt	af 32 till 52	centner 27"	höjd och 2i"	flensbredd eller
			24"	d:o	3"	d:o
för	vigt	af 52 till 72	centner 34"	d:o	3"	d:o	eller
			30"	d:o	3*"	d:o
för	vigt	af 72 till 96	centner 36"	d:o	4"	d:o	eller
			34"	d:o	41"	d:o

Kom:s uti. ang. Väghållningsskylclighet.

178

för vigt af 96 till 120 centner 42" höjd och 5" flensbredd,
för vigt öfver 120 » 48” d:o 5" d:o

Erfarenheten har vid alla dessa bestämmelsers tillämpning ådagalagt, dels
att metoden att medelst vågbroar etc. kontrollera vigterna hos fordonen visat
sig svår att tillämpa, ofullständig och dyrbar — dels att man i ändamål att
lätta vägunderhållet framför allt borde sträfva efter godsmängdens fördelning
på små, lätta åkdon, emedan de stora lasterna alltid utöfva ett synnerligen
skadligt tryck med svåra stötar mot den deraf krossade vägbanan, — emedan
de ofta skada sjelfva godset och ofta äro utsatta för olycksfall, under det att
trafiken med små, lätta åkdon blir tätare, jemnare och snabbare och äfven billigare,
om dervid ett lika antal forman användes.

Enär emellertid berörda på åtskilliga ställen i utlandet meddelade föreskrifter
företrädesvis afse de makadamiserade vägarne eller de s. k. chausséerna
samt erfarenheten icke torde hafva ådagalagt, att de i vårt land brukliga
hjulkonstruktioner i allmänhet uti någon nämnvärd mån skada de vägar, hvarå
de begagnas, samt enär ett allmänt för hela landet gällande påbud om förändrade
hjulkonstruktioner å fordonen, äfven der det å en eller annan ort skulle för
transporter af tyngre effekter visa sig gagneligt, likväl vore af en ganska djupt
ingripande betydelse och skulle medföra högst betydande kostnader, hafva kommitterade
icke ansett sig böra göra något förslag i berörda hänseende, utan trött,
att med dylika bestämmelser borde anstå, tills erfarenheten visat dem vara af
behofvet mera påkallade än förhållandet för närvarande är.

Kap. III.

Om vägdelning.

Nu gällande bestämmelser i ämnet innehållas i nedan anmärkta lagrum och
författningar.

Kap. 25 § 8 byggningabalken stadgar:

»Hvar skall sitt skifte få efter den del han i by eger och som det för allom
lägligast faller; och ligger det Konungens befallningshafvande vård å, att den
ene ej mera betungas än den andre».

Samma vägdelningsgrund finnes angifven i gästgifvareordningen den 12
December 1734, der jemväl föreskrifves, att allmänna landsvägar skola, der det
icke alla redan skett, mätas med snöre, så alla milar blifva lika långa eller
aderton tusen alnar på eu mil.

179

Förut åberopade Kongl. resolution på ridderskapets och adelns besvär den
8 Januari 1735 § 8 föreskrifver: »Angående vägdelningen vill Kongl. Maj:t att
af vederbörande häradsrätter undersökes, huru stor andel af Kun^s- och allmanna
landsvägarne eller de öfriga härads- och socknevägarne hvart hemmans
åbo efter öre och örtug eller hemmantalet med vägröjning underhålla bör, samt
hvilka broar för sockne-, härads- eller landsbroar komma att anses, och huru stora
broar af dem underhållas, som vägen tilldelad är. Hvarefter landshöfdingarne
hafva enligt lag, resolutioner och deras instruktion att fastställa vägdelningen.»

I likaledes förut anmärkta Kongl. kungörelsen den 27 November 1845
stadgas, att Konungens befallningshafvande, der anläggning af ny väg pröfvas
nödig, skall förordna om vägens indelning å dem, som enligt lag och författningar
finnas pligtiga att den samma rödja och underhålla.

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående skiftesverket i riket stadgar
i § 11, att om någon åstundar tjenstebiträde af landtmätare för, bland annat,
vägars uppmätning och fördelning, är han berättigad att sådant biträde erhålla,
och i Kongl. landtmäteriinstruktionen den 6 Augusti 1864 § 26 bestämmes, att
landtmätare är skyldig att, emot ersättning, efter förordnande af Kongl. Maj:ts
vederbörande befallningshafvande verkställa mätningar, graderingar och delningar
af vägar; dock är genom Kongl. kammarkollegii cirkulär den 16 November
1765, gilladt till vederbörandes efterrättelse genom Kongl. Brefvet den 18 November
1789, stadgadt att, i brist af landtmätare, vägmätningar kunna ske af
andre än landtmätare, såsom läns- och nämndemän i orten eller ock af sockneskrifvare,
der sådana finnas, »hvilka efter öfverenskommelse utan synnerligt arfvode
samma mätning och fördelning göra kunna, sedan landsvägarne långt före
detta blifvit afmatta och med milstolpar försedda».

I Kongl. brefvet den 28 September 1757 bestämmes, att vägdelningar böra
förrättas i Oktober och Mars månader, då marken merendels är bar, men i
annat fall så snart väderleken det tillåter om vår- och höstetiden.

Rörande sättet för vägars mätning innehåller åberopade nådiga landtmäteriinstruktion
§ 32 mom. 3 och § 37 följande närmare bestämmelser nemligen:

att vid uppmätning af vägar landtmätare skall låta kedjan följa markens
hufvudsakliga ojemnheter;

att då karta öfver väg upprättas, dervid i tillämpliga delar samma grunder
för sjelfva affattning^ följas, som i fråga om egomätning blifvit bestämda, skola
å kartan utmärkas, utom vägen, jemväl tillstötande vägar och rågångar af alla
slag, äfvensom grindar öfver vägar och milstolpar vid de samma, tillika med alla
i närheten liggande kyrkor, gästgifvaregårdar, hus, väderqvarnar och andra fasta
märkligare föremål;

180

att dessutom skall af kartan synas genom hvilka hemmans egor af åker, äng
eller skogsmark vägen löper; och

att beskrifningen till en dylik karta bör sålunda inrättas, att den i allt motsvarar
det ändamål, som med kartans upprättande afses.

Rörande behandlingen af vägdelningsmå! erinras, att då, jemlikt ofvan anförda
lagrum, Konungens befallningshafvande har att fastställa vägdelningar,
följer deraf, ehuru ej uttryckligen i lag stadgadt, dels att Konungens befallningshafvande
jemväl måste pröfva huru vida ändring i förut faststäld vägdelning må
ske, dels ock att det åligger landtmätaren att, när vägdelningen blifvit afslutad,
den samma för fastställelse insända. Underlåter landtmätaren sådant, eger Konungens
befallningshafvande, på grund af landtinäteriinstruktionen och den honom
jemlikt den samma tillkommande uppsigt öfver landtmätarne, genom viten förelägga
honom sådant fullgöra. Konungens befallningshafvandes beslut i alla vägdelningsfrågor
kungöras och delgifvas i enlighet med föreskrifterna i Kongl.
brefvet den 5 Januari 1808 och Kongl. kammarkollegii kungörelse den 1
Februari samma år, och klagan öfver samma beslut föres i den ordning, som
för ekonomimål i allmänhet är stadgad och hvarom närmare bestämmes i Kongl.
förordningen den 14 December 1866.

Vid afgifvande! af sitt förslag i detta kapitel hafva kommitterade utgått från
den grundsats, att vägdelningen skulle bringas till ett så hastigt slut, som med
dess sorgfälligt förrättande vore förenligt. I sådant afseende hafva kommitterade
föreslagit:

dels att hufvudgrunderna för vägdelningen skola vara genom laga kraftegande
beslut afgjorda, innan förrättningsmännen skrida till sjelfva delningen;

dels att förrättningsmännen skulle hafva att besluta om vissa grunder, men
i andra endast afgifva yttrande till ledning för Konungens befallningshafvandes
beslut deröfver;

dels att, på sätt § 95 visar, klagan öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i vägdelningsfrågor, med undantag för urskiljandet af de vägar, hvilka
skola såsom allmänna anses, samt dessas egenskap af landsväg eller bygdeväg,
ej må föras. Enligt nu gällande lag sker intet särskiljande af grunderna för
en vägdelning, utan dessa afgöras i sammanhang med sjelfva delningen, hvaraf
följer att, om någon ändring i grunderna sker, hela vägdelningen måste göras
om. Erfarenheten har ock visat, att vägdelningstvister dels till följd häraf och
dels på grund af de många instanser, de måst genomgå, fortvara! under många
år, hvarigenom icke allenast betydande kostnader åsamkats väghållarne, utan

181

äfven sjelfva väghållet blifvit eftersatt. Om förhållandet varit sådant hittills,
då vägdelningen i allmänhet omfattat endast ett härad, så är det uppenbart, att
det skulle blifva af vida betänkligare beskaffenhet, då vägdelningen måste omfatta
ett helt landstingsområde. Att rubba en enda hufvudgrund för vägdelningen
skulle föranleda ny delning af hela landstingsområdets vägar, och det
inses lätt att sådant skulle medföra högst betydliga kostnader, utom alla andra
olägenheter, som deraf blefve en följd. Äro deremot hufvudgrunderna genom
laga kraftegande beslut afgjorda, blifver sjelfva delningen af vägen en mekanisk
förrättning, som icke tager någon särskild skicklighet i anspråk utan endast fordrar
ordning och noggrannhet och hvaruti efter all anledning endast i sällsynta
fall rättelse kommer att påkallas. Blifver åter sådan nödig, behöfver den blott
omfatta det eller de distrikt, der felaktig mätning egt rum.

Efter förutskickande af dessa allmänna anmärkningar öfvergå kommitterade
till motivering af de särskilda §§:na i detta kapitel.

§ 43.

Här ofvan finnes stadgadt

i § 5 att, i fråga om byggande och underhåll af väg, bro och färja, hvarje
län eller, der län är i särskilda landstingsområden fördeladt, hvarje sådant område,
med undantag af städerna, skall utgöra en gemensamhet för sig;

i § 8 att anskaffande och underhåll af större bro äfvensom färja skall bekostas
ur vägkassan;

i § 12 att i regel egare och brukare af den i mantal satta jorden inom
hvarje särskildt härad skola underhålla der befintliga vägar och mindre broar,
men att, om till följd häraf egare eller brukare inom ett härad betungades med
svårare vägunderhåll, än som i förhållande till hela landstingsområdets sammanlagda
vägmantal sig belöper, desse skulle njuta ersättning derför i penningar
af egare eller brukare inom de härad, som hafva lindrigare vägunderhåll, än
som mot deras vägmantal svarar; och

i §§ 16 och 17 att vägunderhållet in natura skulle fördelas på hemman och
rotar.

Då således landstingsområdet numera skulle utgöra det större väghållningsdistriktet,
samt icke allenast de rättigheter som tillkomma och de skyldigheter
som åligga hvarje mindre distrikts väghållare, vare sig gemensamt eller enskildt,
än äfven vägltassans större eller mindre utgifter äro beroende derpå, att urskiljande
af allmänna och enskilda vägar, undantag af större broar, vägars gradering
m. m. ske efter samma grunder öfver hela landstingsområdet, har det
blifvit nödvändigt att låta vägdelningen omfatta hela detta område. Då härtill

182

kommer, att bestämmelsen i § 12 om häradet såsom det mindre väghållningsdistriktet
icke är ovilkorlig, utan tvärt om, såsom kommitterade under samma §
uttalat, det vore synnerligen önskvärdt, att hvarje landstingsområde kunde indelas
i lämpliga nya distrikt, så att alla penningeliqvider häraden emellan
blefve onödiga, har det särskildt af denna anledning ej varit möjligt att låta
vägdelningen inom ett landstingsområde sönderfalla i flera smärre vägdelningsförrättningar.
Väl skulle häremot kunna invändas, att sedan alla grunderna för
vägdelningen inom hela landstingsområdet blifvit genom särskilda laga kraftvunna
beslut afgjorda, intet hinder förefunnes att uppdraga sjelfva delningen af
vägen inom hvarje distrikt åt skilda förrättningsmän, hvarigenom någon besparing
af tid kunde vinnas; men då uppgörandet af grunderna för vägdelningen
tager det vigtigaste arbetet och den mesta tiden i anspråk, samt sjelfva
delningen på rotar och hemmansnummer deremot mindre, hvarförutan de som
uppgjort grunderna, varit i tillfälle att derunder förskaffa sig så noga kännedom
om vägarne och hemmanens belägenhet, att delningen måste för dem vara lättare,
än om nya förrättningsmän skulle den samma besörja, kunde den anmärkta
vinsten icke blifva af någon nämnvärd betydenhet. Dessutom torde förrättningsmannen
vara oförhindrad att vid vägdelningar likasom vid andra embetsförrättningar
på eget ansvar använda dertill behöriga biträden.

•§ 44.

På sätt ordalagen i denna § närmare angifva, afse dess bestämmelser sådan
vägdelning, hvarom fråga väckes först sedan lagen trädt i full tillämpning, men
deremot icke den vägdelning, som jemlikt kap. VIII §§ 98 och 101 första
gången skulle ega rum och hvarom, enligt hvad kommitterade antagit, Kongl,
Maj:t samtidigt med lagens publikation skulle förordna.

Beträffande §:ns innehåll i öfrigt, erinra kommitterade, med hänvisning till
kapitlets inledning, att, fastän det tillkommer Konungens befallningshafvande
att fastställa vägdelningar, det enligt nu gällande lag icke funnits någon ovilkorlig
föreskrift att söka Konungens befallningshafvandes förordnande för ny
vägdelning, om ock sådant det oaktadt gemenligen skett. Det synes hafva
varit en brist i lagstiftningen, att ej offentligt förordnande till slik förrättnings
utförande erfordrats; och då numera vägdelning skulle i högst väsendtlig mån
beröra den allmänna samfärdselns intressen, särskildt genom det i samband
med vägdelningen stående urskiljande af hvilka vägar skola såsom allmänna
eller enskilda anses, jemte de förras klassifikation i lands- eller bygdevägar,
samt då dessutom större eller mindre utgifter ur yägkassan i väsendtlig grad

183

bero på vägdelningen, har det synts så mycket nödvändigare icke allenast att
låta frågans pröfning bero på den offentliga myndigheten, utan jemväl att deruti
höra landstinget, till hvilken senare bestämmelse dessutom ett särskildt skäl
förefunnits i den omständigheten att jemlikt § 66 nya vägdelningar skola ur
vägkassan bekostas. Med hänsyn till de dryga kostnader, som med en så omfattande
förrättning öfver ett helt landstingsområde äro förenade, hafva kommitterade
funnit sig böra stadga, att vid pröfningen af fråga om ny vägdelning
skall tillses, huru vida sådan, till följd af väsendtligen förändrade förhållanden,
må vara erforderlig; hänvisande kommitterade i öfrigt till de vid § 11 anförda
skäl för antagandet att nya vägdelningar endast ytterst sällan skulle blifva af
behofvet påkallade.

§ 45.

Enligt nu gällande lag finnes ej någon bestämd föreskrift, att vägdelning
skall förrättas af landtmätare, ehuru denne icke eger undandraga sig sådan
förrättning, derest han derför påkallas och dertill förordnas. Tvärt om qvarstår
ännu i gällande kraft ofvan omförmälda Kongl. brefvet den 18 November 1789,
hvarigenom stadgas, att i brist af landtmätare vägmätningar och delningar kunna
förrättas af andra än landtmätare, såsom läns- och nämndemän i orten samt
sockjieskrifvare, der sådane finnas; men af orden »i brist af landtmätare» kan
man draga den slutsatsen, att desse företrädesvis skola vid vägdelningar användas,
och sådant torde äfven öfver hela riket varit det vanligaste.

Dé nu föreslagits, att Konungens befallningshafvande skulle ega att till
berörda förrättningar förordna »lämplig person», så hafva kommitterade dervid
ledts af två'' skäl, det första, att till äfventyrs på en eller annan ort kunde finnas
någon skicklig ingeniör, som till en så grannlaga förrättning vore lika eller
må hända mera passande än någon landtmätare, i hvilket fall det ej varit lämpligt,
om man bundit händerna på Konungens befallningshafvande, som icke
torde kunna förutsättas till förrättningen förordna någon dertill mindre fallen
eller oskicklig person, och det andra, att om man meddelat ovilkorlig föreskrift
att landtmätare skulle förrättningen verkställa, man äfven blifvit ovilkorligen
förbunden att derför betala honom efter gällande taxa; och om än denna taxa
icke kan anses för hög för den nu vanliga mindre vidlyftiga delningen af ett
härads vägar, så torde den likväl vid en så omfattande förrättning som delning
af vägarne inom ett helt landstingsområde skäligen kunna jemkas; och derigenom
att åt Konungens befallningshafvande inrymts att förordna lämplig person
för vägdelningen har således tillfälle blifvit beredt att före förordnandets
utfärdande med vederbörande träffa aftal om arfvodets belopp.

184

Enär vägdelningen kommer att omfatta hela landstingsområdets vägar, samt
många dermed i samband stående omständigheter verka till större eller mindre
utgifter ur vägkassan, och enär dessutom för enhet i tillämpningen af grunderna
för vägdelningen oundgängligen fordras att samma gode män biträda vid hela
vägdelningen inom hvarje särskildt landstingsområde, torde tvifvels utan landstinget
vara bäst egnadt att utse gode män och suppleanter för dem till biträden
åt förrättningsmannen. I skiftesstadgan är gode männens antal inskränkt till två;
men då der omförmälda förrättningar i allmänhet äro af mindre omfattning och
betydenhet än en delning af ett helt landstingsområdes vägar, har man funnit
deras antal böra något ökas, helst genom bestämmelserna i nästföljande § 46
behörigt afseende tillerkänts förrättningsmannens röst, der meningarna i förekommande
fall kunna vara delade.

§ 46.

Innehållet öfverensstämmer med motsvarande bestämmelser i skiftesstadgan
och företer i tillämpningen endast den olikhet, som betingas af gode männens
olika antal, eller att alla tre gode männen skola vara om samma mening ense
för att kunna öfverrösta förrättningsmannen.

§ 47.

I denna § finnas upptagna alla de frågor, som utgöra grunderna för sjelfva
vägdelningen, hvilken, sedan dessa frågor blifvit behörigen afgjorda, inskränker
sig till en så att säga enkel mekanisk förrättning eller vägarnes fördelning efter
vägmantal på de til! natura-underhåll pligtige.

Af dessa frågor torde kommitterade först få behandla n:r 1, 2 och 4 eller
dem som afse bestämmandet af hvilka vägar som skola till underhåll in natura
fördelas och hvilket bestämmande måste föregå sjelfva delningen.

l:o. Om urskiljande af de vägar hvilka skola såsom allmänna anses samt
dessas egenskap af lands eller bygdeväg.

Till ledning vid pröfning af hit hörande frågor tjena föreskrifterna i kap. 1.
§ 1 angående begreppet af allmän väg och grunderna för dennas klassifikation,
hvilka föreskrifter torde anses nog tydliga till förekommande deraf, att ej enskilda
utfartsvägar, vare sig för byalag eller enskilda hemmansinnehafvare, bland
de allmänna vägarne upptagas. Då emellertid pröfningen häraf i första hand
tillkommer Konungens befallningshafvande, har det, på sätt § 49 närmare utvisar,

185

icke ansetts lämpligt att tillerkänna förrättningsmännen någon beslutanderätt i
detta hänseende, utan skola de deröfver endast afgifva utlåtande.

2:o. Om urskiljande af de broar, som skola från delningen undantagas för
att medelst vägkassan underhållas.

Jemlikt § 8 skola dylika broar hänföras under begreppet »större». Om ock
medgifves, att detta uttryck är sväfvande och att det varder med svårighet förenad!
att uppdraga gränsen emellan större och mindre broar, så måste kommitterade
dock erinra, att tillämpningen af denna bestämmelse icke i någon mån
inverkar på de till natura-underhåll pligtige väghållares inbördes ställning till
hvar andra, utan endast på deras samfälda lindring genom vägkassans mellankomst
för broarnas underhåll, ty då en bros underhåll, derest den ingår i vägdelningen,
måste graderas såsom en del af vägen, samt underhållskostnaden dels genom naturaunderhåll,
dels, der så erfordras, genom penningebidrag efter vägmantal, kommer
att utjemnas på all den inom landstingsområdet befintliga i mantal satta jorden,
så varder det för den väghållningsskyldige likgiltigt, om han till underhåll bekommer
en bro eller ett stycke väg, blott underhållet rättvist graderats. Hvad
nu sjelfva tillämpningen af. ordet »större» angår, så hafva kommitterade förestält
sig, att derunder naturligen ej skulle inbegripas sådana broar, som gemenligen
benämnas vägtrummor, och ej heller de öfver smärre vattendrag ledande mindre
broar, som äro af beskaffenhet att lättare än de större kunna graderas och med
minsta kostnad underhållas af ett eller flera till hvar andra gränsande hemmansnummer,
utan sådana, större broar, som endast med svårighet kunna graderas
och icke lämpa sig till indelning på ett mindre antal hemman, således icke blott
nuvarande s. k. läns- eller häradsbroar, utan jemväl sådana broar, som enligt nu
o-ällande väsdelningar varit på flera större hemmansnummer till underhåll indelade 4:o.

Om öfvertagande till allmänt underhåll af sådan väg, som det åligger
staten eller enskild person att underhålla.

Härom hafva kommitterade redan yttrat sig under § 24 och erinra här endast,
att, i fall fråga om dylikt öfvertagande uppstår i sammanhang med vägdelning,
bör den före delningen afgöras, på det förrättningsmännen må veta Indika vägar
skola i delningen ingå, hvarförinnan denna ej kan ske. Under förrättningens
gång lära förrättningsmännen ej underlåta att sätta sig i förbindelse med egarne
af dylika vägar, för erhållande af kännedom om och på hvad vilkor desse kunna
vara benägna att öfverlåta vägarne, på det att förrättningsmännen jemlikt § 49
måtte komma i tillfälle att deröfver afgifva sitt utlåtande.

Öfriga grunder för vägdelningen finnas angifna i §:ns följande moment,
nemligen :

3:o. Om landstingsområdets delning i nya lämpliga väghållningsdistrikt.

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

186

Beträffande denna punkt och önskvärdheten att indela distrikten så, att alla
utjemningar dem emellan medelst kontanta penningebidrag från det ena till det
andra kunde undvikas, hafva kommitterade utförligare yttrat sig under § 12.
På detta ställe torde det vara till fyllest att erinra, det denna fråga naturligen
bör vara afgjord, innan delning af vägen kan försiggå, enär hvarje ändring af
distrikten måste medföra ändring i delningen.

5:o. Om urskiljande af de hemman, hvilka såsom afsides liggande må befrias
från vägunderhåll in natura och i stället bidraga med penningar.

Innan förrättningsmännen skrida till, delning af vägen, måste det vara afgjordt
på hvilka hemman den skall indelas, ty hvarje rubbning af dessas antal
skulle ovilkorligen leda till ny delning.

6:o. Om vägarnes gradering.

Att jemväl denna fråga bör vara slutligen afgjord, innan vägen delas och
väglotterna utmärkas, faller af sig sjelft, ty äfven hvarje ändring i graderingen
skulle medföra en fullständig rubbning i väglotternas utstakning.

§§ 48 och 49.

I dessa §§ meddelas närmare föreskrifter rörande behandlingen af de i § 47
upptagna frågor. Somliga af dessa hafva ansetts påkalla dels tekniska kunskaper
och dels en sådan särskild kännedom om lokala förhållanden, som endast vid
vägarnes uppmätning och beskrifning kunnat vinnas. I dessa frågor, som innefattas
under momenten 5 och 6 af § 47, har beslutanderätt tillagts förrättningsmannen.
De öfriga i samma § under momenten 1, 2, 3 och 4 upptagna frågor
äro af den beskaffenhet och vigt, att de i första hand påkalla en mångsidig
pröfning af alla dithörande förhållanden, hvarföre de sammas afgörande blifvit
öfverlemnadt åt Konungens befallningshafvande, sedan landstinget, såsom målsman
för vägkassan, lemnats tillfälle att sig yttra. Men då förrättningsmännen
med gode männen måste förutsättas under förrättningens gång vinna en fullständig
kännedom om hela landstingsområdets vägväsende och dymedelst blifva
i tillfälle att i sistberörda frågor afgifva ett på följdrigtig tillämpning af samma
grunder för hela landstingsområdet bygdt förslag, hafva de förpligtats att till
ledning för ej mindre landstingets yttrande än ock Konungens befallningshafvandes
slutliga pröfning meddela sitt utlåtande, dervid, i händelse af olika
meningar, bestämmelserna i § 46 lända till efterrättelse.

Öfver förrättningsmannens och gode männens beslut i frågor som afhandlas
i mom. 5 och 6 har den missnöjde hänvisats att hos Konungens befallningshafvande
anföra besvär inom viss lämplig befunnen tid, dervid ingen särskild

187

förlängd besvärstid ansetts böra lenmas menighet, emedan dessa frågor egentligen
röra den enskilde väghållaren och icke någon hel menighet såsom sådan.
Klagomål i momentet 6 rörande vägarnes gradering torde icke ofta förekomma.
Då nemligen denna fråga skall afgöras före vägens fördelning på de särskilda
hemmansnumren och således dessas egare eller brukare ej veta hvilket vägstycke
kommer att dem till underhåll anvisas, förr än graderingen redan är genom
laga kraftvunnet beslut faststäld, hafva de ingen särskild anledning att
emot sjelfva graderingen föra talan. Denna omständighet medför den obestridliga
fördelen att graderingen kan fortgå enligt allmängiltiga grunder och att en
väsendtlig anledning till missledande uppgifter om större eller mindre tunga i
afseende å en vägs underhåll undanrödjes. Äfven klagomål öfver beslut i de
under momentet 5 afhandlade frågor torde blifva sällsynta; ty om en innehafvare
af ett hemman, som ligger så afsides, att det borde befrias från naturaunderhåll
och i stället bidraga med penningar, påyrkar att för hemmanet tilldelas
underhåll in natura, lärer väl i allmänhet intet giltigt skäl förefinnas mot
bifall dertill i annat fall, än om den sålunda påyrkade anordningen kunde för
rotemästaren blifva onödigt betungande. Att åter någon hemmansinnehafvare,
hvilkens hemman är för natura-underhåll väl beläget, skulle påyrka att i stället
för utgörande af sådant underhåll få bidraga med penningar, är mindre sannolikt.

Jemväl i de frågor, som omförmälas under momenten 1, 2, 3 och 4 af § 47
och hvilka hufvudsakligast röra allmänna samfärdseln och utgifterna ur vägkassan,
är genom stadgandet i § 49 tillfälle beredt för vederbörande att göra
sina åsigter gällande genom ingifvande af skriftliga anmärkningar derutinnan
till Konungens befallningshafvande. Med vederbörande förstås naturligen alla,
som saken rör, således icke allenast de, som utgöra underhåll in natura, utan
jemväl de som med penningar bidraga till väghållet, äfvensom de hvilka i allmänna
samfärdselns intresse yrka, att någon väg borde såsom allmän upptagas Till

frågan huru vida och i hvad mån klagan öfver Konungens befallningshafvandes
beslut i dessa ärenden må föras skola kommitterade återkomma vid
redogörelse för innehållet af § 95.

§ 50.

Rörande vägs gradering meddelar gällande lag ingen närmare föreskrift,
utan har denna åtgärd varit beroende på förrättningsmannens skön. Ehuru
det är med icke ringa svårighet förenadt att för slik pröfning uppställa tillräckliga
och bestämda regler, hafva kommitterade dock icke ansett förenligt med
den stora vigt, som graderingen för en rättvis vägdelning obestridligen eger,

188

att låta den samma uteslutande bero af förrättningsmännens på subjektiva grunder
hyllande uppfattning, utan trott sig böra uppställa några allmänna föreskrifter,
i enlighet med hvilka graderingen bör ske.

Härom stadgar norska väglagen, att så framt den roten tilldelade vägsträcka
är af olika beskaffenhet med hänsyn till underhållet, skall hela vägsträckan
indelas i klasser på det sätt, att en viss väglängd i den första klassen
jemföres med en viss väglängd i den nästa klassen och så vidare; men en dylik
bestämmelse är icke uttömmande, såsom innehållande endast att gradering skall
ske utan att tillika angifva några grunder derför.

1827 års lagkommitté och 1846 års lagberedning- hafva i sitt förslag till lag
om vägar (kap. 6 §§ 11 och 12), hvithet dock, såsom ofvan är antydt, endast
afser enskilda men ej allmänna vägar, rörande vägs gradering föreslagit ett
stadgande af följande innehåll:

»Vid fördelning af väghållningen skall afseende göras på olika beskaffenhet
af den mark, hvaröfver vägen går och på tillgång till grus eller annat ämne,
hvarmed vägen underhållas kan, så att, der större svårighet i en eller annan af
dessa delar möter, skälig minskning i vägens längd deremot beräknas; och
varde sådant genom uppskattning afgjordt, innan delningen sker.»

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed är kommitterades förslag i ämnet
affattadt; men utom det att hänsyn uppenbarligen måst tagas till vägens olika
egenskap af lands- eller bygdeväg samt deraf föranledd olika bredd, hafva
kommitterade jemväl funnit nödigt att föreslå ett vigtigt tillägg till sagda bestämmelser,
nemligen att afseende äfven skall fästas å »andra omständigheter,
som under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka».
Kommitterade hafva härvid närmast afsett förut i lagen förekommande bestämmelser,
dels att då väg går utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som
vägen underhåller, dels att bro af enahanda grund skall vara med skyddsvärn
försedd, dels att de väghållningsskyldige skola anbringa och underhålla milstenar
och vägvisare. Att dessa åligganden, der deras fullgörande tages i anspråk,
medföra ökad tunga i vägunderhållet, ligger i öppen dag; och ehuru det
ej torde blifva utan svårighet att vid graderingen bestämma deras värde såsom
en vägunderhållet försvårande omständighet i förhållande till det årliga underhållet
af en viss vägsträcka, hafva kommitterade likväl förestält sig, att uppskattningen
icke skulle möta oöfvervinneliga hinder, utan att dylika åligganden
kunde i årligt penningevärde uppskattas och dymedelst lättare med det vanliga
vägunderhållet jemföras. Men kommitterade hafva äfven med berörda tillägg
afsett trafikförhållanden. Om nemligen en väg väsendtligt mera befares än en

189

annan, likasom om å den ena vägen ständigt forslas större tyngder än å den
andra, är det uppenbart, att vägunderhållet derigenom varder mera betungande
å den ena vägen än å den andra. På det att emellertid all nödig varsamhet
härvid må iakttagas, så att ej afseende obehörigen fästes vid sådana trafikförhållanden,
som blott äro af tillfälliga omständigheter beroende, hafva kommitterade
ansett nödvändigt bestämma, att dylika försvårande omständigheter endast
skola tagas i betraktande, derest de »under en längre fortgående tid» på vägunderhållet
inverka.

§ 51.

På det att vederbörande väghållningsskyldige, innan förrättningsmannen och
gode männen meddela sitt beslut eller utlåtande i de uti § 47 omförmälda frågor,
må ega tillfälle att göra sin uppfattning derom gällande och efter befogenhet
sig deruti yttra, har i denna § stadgats, att förrättningsmannen skall offentligen
i landstingsområdets kyrkor låta kungöra när och hvarest förrättningen inom
hvarje härad tager sin början.

§ 52.

Såsom kommitterade redan vid inledningen till detta kapitel angifvit och
ytterligare under § 47 antydt, hafva de funnit nödvändigt att låta de egentliga
grunderna för sjelfva vägdelningen vara före lotternas utmärkande slutligen afgjorda,
emedan en rubbning eller ändring i grunderna måste föranleda förnyad
delning. Om olägenheterna af ett motsatt förfarande vid de smärre vägdelningarna
inom ett härad visat sig stora, är det uppenbart, att de vid delning af
vägarne inom ett så stort område som ett helt län eller landstingsområde skulle
blifva vida större. Det har derföre stadgats, att roteindelningen och vägarnes
delning på hemmansnummer skulle vidtaga först sedan de i § 47 upptagna vägdelningsgrunder
blifvit slutligen afgjorda; och på det att vederbörande till vägunderhåll
in natura pligtige måtte beredas tillfälle att vid delningen sin talan
bevaka, har i denna § jemväl stadgats, att förrättningsmannen åligger att minst
åtta dagar före delningens början offentligen inom häradets kyrkor kungöra
när och hvarest den tager sin början.

§ 53.

Denna § afser endast besvär öfver den vägdelning på rote och hemmansnummer,
hvarom i § 52 förmäles. Om talan emot vederbörandes beslut rörande
de i § 47 upptagna vägdelningsgrunder stadgas i §§ 49 och 95.

190

I afsigt att bereda väghållarne lättad tillgång till vägdelningsinstrumentet
är föreskrifvet, att ett exemplar för hvarje väghållningsdistrikt skall länsmannen
tillställas för att vara för vederbörande tillgängligt, och klagotiden inträder först
sedan detta skett samt Konungens befallningshafvande derefter utfärdat allmän
kungörelse om delningens afsilande.

Enligt ofvan antecknade äldre författningar har det tillkommit Konungens
befallningshafvande att fastställa all delning af allmän väg, och denna föreskrift
torde böra tolkas så, att dylik fastställelse skolat ske ehvad besvär emot vägdelningen
anförts eller icke. Då nu emellertid Konungens befallningshafvande
enligt kommitterades förslag skall i den särskilda processuela ordning, som i
detta kapitel finnes stadgad, pröfva alla de i § 47 omförmälda grunder för vägdelningen,
samt derjemte honom enligt denna § tillkommer att jemväl pröfva
besvär öfver vägarnes delning, på rote och hemmansnummer, hafva kommitterade
icke ansett nödigt att bibehålla stadgandet om skyldighet för Konungens befallningshafvande
att särskildt och oberoende af besvär fastställa sistnämnda
delning, utan skulle denna, derest besvär deremot ej anfördes, såsom en laga
kraftvunnen förrättning ega bestånd, vid hvilket förhållande Konungens befallningshafvandes
åtgärd i fråga om en afslutad delning rimligen torde kunna inskränka
sig till dels infordrande af bevis om uppläsandet af den i denna § föreskrifna
offentliga kungörelse samt derefter, på det lätt tillgänglig bevisning måtte
finnas deröfver att förrättningen erhållit laga kraft, till nytt offentligt kungörande
härom. Då någon bestämd föreskrift ej funnits meddelad om vägdelningshandlingarnas
insändande till Konungens befallningshafvande, men kännedom af de
samma erfordras icke allenast för upprättande af den i § 14 stadgade liqvid
olika väghållningsdistrikt emellan, utan ock för den Konungens befallningshafvande
tillkommande allmänna uppsigt öfver länets vägväsende, har det befunnits
lämpligt ålägga förrättningsmannen att fullständigt vägdelningsinstrument
för landstingsområdet till Konungens befallningshafvande insända.

Kap. IV.

Om särskild nämnd.

Vid första granskningen af kommitterades förslag i detta kapitel kan det
möjligen synas som om det mål, hvilket med nämndens uppdrag afses att vinnas,
kunnat ernås genom mindre omfattande åtgärder än de nu föreslagna; men
kommitterade få deremot erinra, att nämndens arbete, ehuru i och för sig ej

191

synnerligen vidlyftigt, likväl kommer att hafva en djupt ingripande betydelse,
enär nämndens uppskattning af väghållningskostnaden ligger till grund icke
allenast för bidragen från de nya beskattningsföremål, som ansetts hädanefter
böra till väghållet bidraga, utan jemväl för de liqvider emellan innehafvare af
den i mantal satta jorden, som till underhållsbördans utjemnande enligt § 12
skola ega rum. Institutionen af särskild nämnd är för öfrigt icke för vår lagstiftning
på andra områden främmande. 1827 års lagkommitté hade i sitt förslag
till rättegångsbalk kap. 28 föreslagit inrättande af en jury, som under benämning
särskild nämnd i de fall då rätten pröfvat någon skyldig att skadestånd gäldad
men bestämda grunder ej funnes för handen, hvarefter beloppet af sådant skadestånd
kunde mätas, skulle det samma utstaka; och funnos rörande särskilda
nämndens sammansättning, arbetsordning och beslut in. in. fullständiga föreskrifter
meddelade. Jemlikt lagkommittéens förslag till jorda- och byggningabalkarne
hade jemväl till särskilda nämndens pröfning öfverlemnats åtskilliga
frågor, likartade med de sålunda beskaffade allmänna frågorna om skadestånd.
Leiöida felslag ateifinnes i det närmaste oförändradt i Kongl. förordningen om
jorda eller lägenhets afstående för allmänt behof af den 20 November 1845, och
derifrån har det öfvergått till nu gällande expropriationslag den 14 April 1866.
Genom Kongl. förordningen den 11 Juli 1862 angående allmänt ordnande af
juesterskapets inkomster stadgades, att sadant ordnande skulle inom hvarje stift
verkställas länsvis af en nämnd, hvars ordförande Kongl. Maj:t i nåder förordnade
och till hvilken nämnd, jemlikt Kongl. kungörelsen den 11 September
1863, domkapitlet och länets landsting egde att inom eller utom sig utse eu
ledamot.

Nämnden har, i likhet med hvad i lagkommittéens förslag och i expropriationslagen
egt juni, blifvit kallad särskild nämnd, enäi* oiulet nämnd ensamt i
allmänhet torde inbegripa endast häradsnämnden.

§ 54.

I denna § dels angifves grunden för uppskattningen af den pjå ett vägmantal
belöpande årliga kostnaden för vägunderhållet sommartiden af väg, som ingått
i vägdelning, dels ock meddelas särskilda bestämmelser till ledning vid en så
beskaffad uppskattning.

Aågon noim har mast antagas för de bidrag, som från de nya beskattningsföremålen
skola till väghållet lemnas; och då väghållet hos oss bestrides genom
natura-prestationer och ej medelst entreprenad, samt, vid sådant förhånande,
den vei-kliga kostnaden ej kan uppgifvas, har den samma måst med den upp -

192

skattade ersättas. Då jemlikt första momentet skall uppskattas den på ett vägmantal
belöpande årliga kostnaden för vägunderhållet sommartiden af väg, som
inoått i vägdelning, kan denna kostnad icke bestämmas efter hvad den nu utgör,
då deruti ingår jemväl hela bro- och färjhållet, utan sådan den beräknas blifva
efter den vägdelning, som jemlikt bestämmelserna i nästföregående kapitel skall
försiggå. Häraf följer åter, att de i § 47 af nämnda kapitel omförmäla vägdelningsgrunder
måste vara bestämda, innan uppskattningen sker.

Beträffande grunderna för uppskattningen hafva kommitterade föreslagit, att
skäligt afseende skall fästas, å ena sidan, vid ortens pris på dagsverken och
körslor samt, å andra sidan, vid den omständigheten, att de till vägunderhåll in
natura pligtig^ i allmänhet äro i tillfälle att med egna arbetare och dragare
fullgöra arbetet å tider, som för dem finnas lämpliga. Om nu hänsyn tages
endast till ortens pris på legodagsverken och körslor men ej tillika behörigt
afseende fästes vid den lättnad, som vägarbetets utgörande in natura i allmänhet
måste medföra, skulle, emot hvad rättvisa och billighet fordra, de nya skatteföremålen,
som komma att lemna sina bidrag i penningar, hårdare betungas än
de, som utgöra underhåll in natura, enär den uppskattade kostnaden i sådant
fall kornrne att mätas ur synpunkten af entreprenad.

Då man möjligen kunde föreställa sig att en dylik uppskattning skulle vara
med synnerlig svårighet, tidsutdrägt och kostnad förenad, vilja kommitterade
här uttala sin åsigt vara, att så ej är förhållandet, om ock uppskattningen, med
afseende på sina vigtiga följder, måste med största möjliga samvetsgrannhet och
noggrannhet förrättas. Först och främst erfordras en fullständig utredning af
prisen på körslor och dagsverken inom det. landstingsområde, dei uppskattningen
sker, dervid markegångssättningarna kunna tjena till ledning. Sedan prisen pa
körslor och dagsverken äro funna, görcs derifrån skäligt afdrag för den omständigheten,
att de till vägunderhåll in natura skyldige i allmänhet äro i tillfälle
att med egna arbetare och dragare fullgöra arbetet å tider, som för dem
finnas lämpliga. Härmed är den ena och vigtigaste faktorn för uppskattningen
funnen. Med denna beräknas kostnaden för en mil väg af första graden på
hvilket ställe som helst inom landstingsområdet. För en dylik beräkning torde
vara lämpligt att genom undersökning inom några eller flere orter inom landstingsområdet
erhålla säker kännedom om antalet af de körslor och dagsverken,
som för årliga underhållet af en mil så beskaffad väg åtgår. Sedan kostnaden
för en mil väg af första graden blifvit bestämd, har man endast att dermed
multiplicera samtliga graderade vägrnil inom hela landstingsområdet, då man
finner underhållskostnaden för hela området, hvilken kostnad åter divideras med
samma områdes vägmantal, dervid qvoten utgör den kostnad, som på ett väg -

193

mantal årligen belöper. Då, såsom redan förut är nämndt, frågan om vägars
gradering måste vara slutligen afgjord, innan uppskattningen sker, samt i
graderingen såsom bestämmande moment ingått vägens egenskap af landseller
bygdeväg, olika beskaffenhet af den mark, hvaröfver vägen går, tillgång
på sand, grus eller annat väglagningsämne, jemte andra omständigheter, som
under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, hafva uppskattningsmännen
intet att med dithörande förhållanden skalfa. För dem måste
graderingen af vägen, då den icke blifvit öfverklagad eller eljest efter pröfning
af anförda besvär vunnit laga kraft, ovilkorligen vara vid uppskattningen bindande.

§ 55.

Här meddelade bestämmelser om särskilda nämndens sammansättning, eller
att ordföranden skall förordnas af Kongl. Maj:t, två ledamöter och en suppleant
utses af Konungens befallningshafvande samt likaledes två ledamöter och en
suppleant väljas af landstinget, torde utan särskild motivering anses lemna betryggande
säkerhet för eu oväldig och samvetsgrann behandling af uppskattningsfrågan.

§ 58.

Kommitterade, som dela den numera allmänt hyllade åsigten derom, att
dels en allmän revision af nu gällande föreskrifter rörande edgång, åsyftande
en inskränkning i dess användande, vore väl behöflig, dels att nu begagnade
edsformulär är ur flere synpunkter olämpligt, men tillika anse det icke tillkomma
sig att föreslå någon ändring i samma formulär, derest edgång i förevarande
fall skulle befinnas erforderlig, hade för sin del helst önskat att utesluta
stadgandet härom, i synnerhet med afseende å sättet för nämndens sammansättning,
som torde innebära säkerhet för en lika samvetsgrann pröfning antingen
ed aflägges eller ej; men då edgång qvarstår för ledamöterna i den särskilda
nämnd, som jemlikt expropriationslagen sättes, samt den pröfning som tillkommer
den af kommitterade föreslagna särskilda nämnden icke är af mindre betydenhet
än expropriationsnämndernas, hafva kommitterade ansett sig böra bibehålla edgången.

§ 60.

Här torde få erinras, att ehuru icke uttryckligen stadgas, att beslut ej må
fattas med mindre nämnden är fulltalig, sadant likväl framgår af föreskrifterna
Komat uti. ang. VäghållningssJcyldighet. 25

194

dels i § 55 om nämndens sammansättning och dels i § 57 om inkallande af
suppleant, derest ordinarie ledamot är af laga förfall hindrad att i nämnden sitta.

§ 61.

Af nämndens egenskap att utgöra en art af jury har blifvit en naturlig
följd att dess beslut lika litet som andra dylika nämnders må kunna öfverklagas.

Enär endast en jemn stegring eller ett jemnt fall af prisen å körslor och
dagsverken skulle påkalla ny uppskattning af nämnden, men sådant antagits icke
i allmänhet kunna inträffa inom kortare tidrymd än tio år, samt tillfälliga vexlingar
i berörda förhållanden icke rimligen böra föranleda till ständiga rubbningar i
grunderna för vägskattens utgörande, har stadgats, att nämndens uppskattning
skall ega bestånd i minst tio år och derefter tills ny uppskattning eger rum.
Således följer icke af stadgandet i denna § att ny uppskattning efter sagda tio
års förlopp ovilkorligen skall ske, utan blott att först derefter må i berörda
hänseende kunna framställas yrkande, hvilket af Konungens befallningshafvande
efter landstingets hörande pröfvas. Dock har det funnits lämpligt att i sammanhang
med ny vägdelning jemväl företaga ny uppskattning af kostnaden, utan
afseende derå om den förra uppskattningen fortvarat i tio år eller ej, enär olika
gradering af vägen och möjliga tillkomsten af nya till underhåll indelade vägar,
eller underhåll medelst vägkassan af förut till natura-underhåll indelad väg
kan på underhållskostnaden inverka.

§ 62.

Enär kommitterade betrakta nämndens bestyr såsom ett förtroendeuppdrag,
derför särskildt arfvode ej lämpligen uppbäras må, hafva kommitterade föreslagit,
att nämndens medlemmar endast skola njuta reseersättning i likhet med hvad
om landstingsmän finnes stadgadt.

§ 63.

Med här föreskrifna offentliggörande af uppskattningsinstrumentet afses att
åt en hvar, som deraf beröres, bereda tillfälle att taga kännedom i hvad mån
han är berättigad att erhålla eller skyldig att gifva ersättning, äfvensom till
kontroll öfver vägskattens debitering.

195

Kap. V.

Om vägkassans förvaltning samt vägskatt.

§ 64.

Då jemlikt § 5 hvarje landstingsområde i fråga om byggande och underhåll
af allmän väg skall utgöra en gemensamhet för sig, följer deraf, att de till
vägkassan ingående afgifter jemte vägskatten skola vara gemensam egendom
för hvarje landstingsområde. Om de medel, som utom vägskatten kunnat till
vägkassan ingå, finnas närmare bestämmelser meddelade dels i § 22 rörande
skyldighet för hemmman, som till följd af gammal vägs indragning, omläggning,
eller inskränkning till bredden njuter befrielse eller minskning i vägunderhållet,
att erlägga motsvarande ersättning till vägkassan, och dels i § 26 rörande öfverlemnande
till vägkassan af redan befintlig samlad kassa för byggande eller underhåll
af allmän väg, bro eller färja, som af landstinget öfvertages till underhåll,
så vida dylik kassa uppkommit genom uppbörd från vägfarande. Derest enligt
§ 24 öfverenskommelse träffas med landstinget angående öfvertagande till underhåll
af allmän väg, bro eller färja, hvars underhåll på grund af särskild förpligtelse
åligger staten eller enskild person, och för slikt öfvertagande viss erstättning
betalas, skall denna ersättning likasom de färjpenningar, som af de vägfarande
komma att erläggas, till vägkassan ingå.

§ 65.

Denna § innehåller bestämmelser om utseende af en vägstyrelse för hvarje
landstingsområde, styrelsens sammansättning samt beskaffenheten af dess uppdrag.

Mångfalden och betydenheten af de utgifter, som skulle ur vägkassan bestridas,
jemte den insigt och erfarenhet, som utförande af de vägstyrelsen
åliggande bestyr kräfva, göra tillsättande af en särskild styrelse nödvändig.
Väl tillkommer det jemlikt föregående stadganden Konungens befallningshafvande
att besluta angående de förnämligaste företag, som medelst utgifter ur
vägkassan skola utföras; men af stadgandet i § 5 om landstingsområdet såsom
det stora väghållningsdistriktet i förhållande till de mindre sådana, som i § 12
omförmälas, har det ansetts böra följa att tillsättningen af ledamöterna *i vägstyrelsen
uppdragits åt landstinget. Om någon i lag ordnad representation för

196

häraden funnes, hade må hända kunnat öfverlemnas åt hvarje härad att välja en
representant i styrelsen; men dels hade den i sådant fall kommit att i allmänhet
bestå af ett allt för stort antal ledamöter, och dels är det icke visst, att häradet i
regel kommer att utgöra det mindre väghållningsdistriktet, hvilkct kan komma att
bestå af två eller flera härad.

Beträffande antalet ledamöter i styrelsen hafva kommitterade inskränkt sig
till den föreskriften, att desse skola vara minst tre, men öfverlemnat åt landstinget
att i öfrigt efter sig företeende omständigheter närmare besluta så väl
härom som om det antal suppleanter, hvilket kan pröfvas erforderligt.
Styrelsens hufvudsakliga åliggande skulle blifva:
att förvalta vägkassan;

att verkställa vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut; och
att fullgöra öfriga åtgärder, som jemlikt lagförslaget på styrelsen ankommer,
i enlighet med instruktion, som af landstinget upprättas samt Konungens befallningshafvandes
pröfning och godkännande underställes.

Enligt § 59 af Kongl. förordningen om landsting erfordras icke Konungens
befallningshafvandes godkännande af landstingets beslut om, bland annat,^uppgörande
af instruktion för landstingets tjenstemäns och betjentes tjenstgöring;
men då ifrågavarande styrelse icke är till denna kategori att hänföras, och vägstyrelsen
skulle besörja många uppdrag, som för den allmänna samfärdseln äro
af allra största vigt, hafva kommitterade, med hänsyn tillika till den Konungens
befallningshafvande tillkommande allmänna uppsigt öfver vägarne, ansett det
vara angeläget, att instruktionen för vägstyrelsen af Konungens befallningshafvande
faststäldes. Med »vederbörandes» beslut rörande vägväsendet afses icke
allenast Konungens befallningshafvandes beslut i alla de frågor, som på dess
pröfning bero och hvilkas verkställighet på vägstyrelsen ankommer, utan ock
landstingets särskilda inom dess befogenhet fallande föreskrifter, äfvensom vägpolisens
befogade föreläggande i afseende å underhåll af väg, bro eller färja,
som böra af landstingets vägkassa underhållas.

Då flera af de frågor, som på vägstyrelsens pröfning ankomma, för sitt behöriga
afgörande fordra en teknisk bildning, som icke kan i allmänhet förutsättas
vara till finnandes hos styrelsens alla ledamöter, hafva kommitterade trott
sig böra inrymma rätt för väginspektören att i styrelsens öfverläggningar deltaga,
på det att förekommande ärenden icke må sakna erforderlig utredning.
Många onödiga utgifter torde förekoinmas genom det biträde som af en fullt
sakkunnig person kan och bör vägstyrelsen lemnas; och kommitterade antaga,
att berörda rättighet för inspektören skall komma att i den för honom af Kongl.

197

Maj:t utfärdade instruktion motsvaras af skyldighet att efter kallelse närvara
vid vägstyrelsens sammanträden, åtminstone vid de tillfällen, då frågor som erfordra
teknisk insigt till afgörande förekomma.

§ 66.

Bland här uppräknade utgifter, som skola ur vägkassan bestridas, hafva följande
hittills utgjorts af den nu till väghållet pligtiga, i mantal satta jorden,
nemligen för:

byggande af ny väg, större bro och färja;

omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg;

underhåll af nyanlagd väg;

underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt af färja;
ny vägdelning;

underhåll af omlagda eller till egenskapen förändrade vägar; och
skada å väg, uppkommen genom utomordentlig naturhändelse. Nya utgifter
som drabba vägkassan, äro endast reseersättning till särskilda nämnden
och förvaltningskostnad. I allmänhet torde kunna antagas, att de bidrag från
nya till väghållet bidragande beskattningsföremål, som i form af vägskatt utgå,
jemte färjpenningar och andra afgifter, som till vägkassan inflyta, skola icke
allenast förslå till bestridande af utgifterna, utan ock, synnerligast i de landstingsområden,
der jemte jordbruksnäringen annan industri i större grad idkas,
lemna betydliga öfverskott, utan att någon uttaxering af vägskatt på den i mantal
satta jorden erfordras. Visserligen är det svårt att, innan någon erfarenhet
vunnits om beloppet af de kostnader, hvartill de arbeten, som ur vägkassan
skola bestridas, uppgå, bilda sig någon bestämd åsigt i detta hänseende, men
till ledning för sitt omdöme hafva kommitterade tagit tabellen Lutt. E. hvaraf
framgår, bland annat, följande förhållanden, nemligen:

Under de första 15 åren efter lagens tillämpning skulle bidragen från andra
beskattningsföremål uti nedan uppräknade län utgå med följande belopp:

Stockholms län........................ kr. 30,840.

Upsala » ........................ » 22,087.

Gotlands » ........................ » 5,690.

Malmöhus » ........................ » 41,971.

Göteborgs och Bohus län...... » 42,904.

Skaraborgs län........................ » 15,967.

Vermlands » ....................... » 44,866.

Örebro » ........................ » 44,306.

198

Stora Kopparbergs län............ kr. 70,755.

Gefleborgs » » 72,976.

Vesternorrlands » ............ » 122,963.

Sedan 15 år efter lagens tillämpning förflutit, skulle samma bidrag inom
sagda län utgå med följande belopp:

Stockholms län......		.. kr.	47,847.
Upsala » ......		.. »	35.068.
Gotlands » ......		»	9,280.
Malmöhus » ......		»	71,118.
Göteborgs och Bohus län ...	»	61,588.
Skaraborgs	län.........	»	27,086.
Vermlands	» .........	.. »	68,084.
Örebro	» ..........	»	66,340.
Störa Kopparbergs	» ..........	))	96,768.
Gefleborgs	» ..........	»	98,221.
Vesternorrlands	» .........	»	167,614.

Utgiftsbeloppet ur vägkassan beror i väsendtligaste mån på de beslut, som
kunna fattas rörande byggande af nya vägar eller större broar. Om sådant
beslut fattas rörande dyrbare väg- eller brobyggnader, innan ännu något öfverskott
i vägkassan bildats genom vägskatt från de med penningar bidragande
beskattningsföremål.’ så torde man, för undvikande af uttaxering på den i ^mantal
satta jorden, kunna, derest ofvanberörda bidrag verkligen lemna öfverskott öfver
de ordinäre utgifterna, för sådana dyrbarare anläggningar utan svårighet upptaga
amorteringslån. Skulle åter i ett eller annat landstingsområde undantagsvis
vägskatten från de med penningar till väghållet bidragande beskattningsföremål ej
förslå till vägkassans ordinarie utgifter, så beror detta helt naturligt derpå, att dylika
beskattningsföremål endast i ringa betydenhet förekomma, hvaraf åter följer, att
den i mantal satta jorden jemväl kan få med penningar bidraga, men i hvarje
fall minskas sådant bidrag genom afgiften från andra till kostnaderna bidragande
beskattningsföremål.

Det torde icke kunna bestridas, att befrielsen från de åligganden, som
medelst direkta utgifter från vägkassan sålunda skola bestridas, redan i och för
sig utgör väsendtliga lindringar i det jorden nu åliggande väghållningsbesvär,
men de äro icke de enda, ty om, på sätt kommitterade antaga, öfverskott i vägkassan
uppstår, beredes tillfälle till ytterligare betydande lindringar, hvartill
kommitterade återkomma vid behandlingen af § 72.

199

§ 67.

Ifrågavarande § är affattad med ledning af dels § 45 i Kong! förordningen
om landsting och dels § 18 i den för direktionerna vid länens kurhus
och lasarett gällande instruktion den 21 Oktober 1864.

Till följd af den allmänna uppsigt öfver vägväsendet, som Konungens befallningshafvande
tillkommer, och med särskild hänsyn till den inverkan, vägkassans
ställning torde kunna utöfva på Konungens befallningshafvande® beslut
i afseende å tidpunkten för utförande af ifrågasatt ny väganläggning, samt på
det att Konungens befallningshafvande för sina framställningar till landstinget
rörande vägväsendet må ega fullständig kännedom om dithörande förhållanden,
har det ansetts mest ändamålsenligt att vägstyrelsen, i likhet med hvad sjukhusdirektionerna
åligger, skulle i god tid till Konungens befallningshafvande insända
budgetsförslaget; och på det att handlingarna måtte före landstingets början
kunna till tryck befordras och spridas, är vordet föreslaget, att Konungens befallningshafvande
skulle minst fjorton dagar derförut dem till landstinget öfverlemna.

§ 68.

Denna § öfvensstämmer med § 46 i landstingslagen; och erfordras jemlikt
§ 59 i samma lag Konungens befallningshåfvandes godkännande för att gifva
bindande kraft åt landstingets beslut i hithörande frågor, hvadan särskild! stadgande
derom i kommitterades lagförslag icke ansetts nödigt.

§ 69.

Bestämmelserna i denna § innefatta grunderna för vägskattens utgörande.
Dessa äro, å ena sidan, hela väghållningskostnaden för landstingsområdet och,
å andra sidan, bevillningen, med de inskränkningar, som betingats af hänsyn
till dels bevillningsstadgans föreskrifter om grunderna för bevillningen, dels
billigheten deraf, att en skälig öfvergångsperiod lemnas, innan en skattebörda,
som förut lagligen hvilat på endast ett skatteföremål, fördelas lika på flera andra,
som förut lagligen varit derifrån befriade, och dels de olika beskattningsföremålens
antagna större eller mindre förmåga eller lämplighet att bördan bära.

Med hela väghållningskostnaden förstås ej mindre kostnaden för underhåll
af all indelad väg, hvilken kostnad, då den bestrides genom natura-underhåll
och således ej kan vara till bestämd siffra känd, beräknas efter särskilda

200

nämndens uppskattning, än ock alla de utgifter, som ur vägkassan skola bestridas,
enligt faststäld utgiftsstat. Denna kostnad skall fördelas på samtliga
de i § 6 omförmälda beskattningsföremål, som i väghållet deltaga, efter den bevillning,
som, enligt art. II bevillningsstadgan, till staten åt dessa beskattningsföremål
utgöres, eller, der bevillning ej erlägges, efter det belopp, som, i
fall bevillning utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarar, dock med de inskränkningar, som §:ns senare moment upptaga. Kommitterade
hafva redan under § 6 angifvit skälen, hvarför bevillningen lagts till
grund för deltagandet i väghållningsbesväret, och vilja nu endast erinra, att då,
jemlikt bestämmelserna i § 6, uti samma besvär skulle deltaga jemväl sådan
statens egendom, hvarför bevillning ej utgöres, det blifvit nödvändigt att för
sådana fall ersätta bevillningen med det belopp, som, derest bevillning skolat
utgå, på grund af taxeringsvärdet emot sådan bevillning svarat.

I fråga om inskränkningarna i tillämpningen af bevillningen eller deremot
svarande belopp såsom grund för vägskattens utgörande hänvisa kommitterade
i främsta rummet på de olika grunder för bevillningens erläggande, som i bevillningsstadgan
förekomma. Enligt denna stadga utgöres bevillningen af de
till väghållet enligt denna lag bidragande beskattningsföremål sålunda:

af i mantal satt jord med 3 öre för 100 kronor;

af annan jordbruksfastighet likaledes med 3 öre för 100 kronor;

af annan fastighet med 5 öre för 100 kronor; och

af inkomst med 1 procent af inkomstbeloppet, dervid dock är att märka,
det 300 kronor af inkomsten intill 1,800 kronor äro från bevillning fria. Ett
hemman om 60,000 kronors taxeringsvärde erlägger således i bevillning 18
kronor, en ej i mantal satt jordbruksfastighet med samma värde likaledes 18
kronor och en fabrik eller annan fastighet med samma värde 30 kronor. För
inkomst af 3,000 kronor utgör en procent bevillning jemväl 30 kronor, och kapitaliserad
efter beräkning af 5 procent motsvarar denna inkomst ett kapital af
60,000 kronor. Hade nu bevillningen utan något slags inskänkning lagts till
grund för deltagande i väghållningsbesväret, så hade delaktighetsförhållandet i
denna börda emellan, å ena sidan, jordbruksfastighet och, å andra sidan, annan
fastighet samt inkomsten, stält sig såsom 3 : 5 eller, i procent uttryckt, jordbruksfastigheten
hade på sin andel fått 37,5 procent och de andra beskattningsföremålen
på sin del 62,5 procent. För att full likställighet emellan berörda
särskilda slag af beskattningsföremål måtte inträda, skulle andra fastigheter än
jordbruksfastighet äfvensom inkomst vid fördelningen endast ingå för 3/''ä af den
dem påförda bevillning, ty med tillämpning af nyss anförda exempel om taxeringsvärden
och kapitaliseradt inkomstvärde af 60,000 kronor, skulle 3/5 af be -

201

villningen för annan fastighet och inkomst till sagda värde, utgöra just 18
kronor, eller samma belopp som för motsvarande värde af jordbruksfastighet
utgår.

Efter koinmitterades förmenande skulle likväl ej full likställighet genom
anlitande af denna utväg beredas, ty beskattningsföremålen äro sins emellan af
så olika beskaffenhet, att det ena skäligen bör af ett onus reale bära större
del än det andra. I sådant afseende erinras, att jordbruksfastigheten i och för
sig är och i alla land anses såsom den yppersta af all slags egendom. Jorden
alstrar de för menniskans uppehälle nödvändigaste artiklar och njutningsmedel,
hvarpå med höjdt välstånd och tillväxande folkmängd efterfrågan dagligen ökas.
Till följd häraf blir jordbruksnäringen i längden också den tryggaste af alla
näringar, och i förhållande till andra fastigheter är jordegendomen vida mindre
än andra underkastad förstörelse och förfång af tiden. Fastigheter, som användas
för rent industriela ändamål äro långt mera utsatta för skada genom
sjelfva begagnandet deraf för deras ändamål, och den industri, för hvilken de
äro anlagda, kan lätteligen genom nya uppfinningar, öfverproduktion, handelskriser
eller andra dylika anledningar upphöra att vara inkomstgifvande, hvarigenom
fastigheten ock förlorar sitt väsendtligaste värde. Väl är det sant, att
jordbruksnäringen är underkastad förluster genom missväxter, men med ett rationel!
jordbruk förlora dessa en stor del af den betydelse, de förut egt, och
högre pris kunna i mer eller mindre mån ersätta en minskad skörd. Erfarenheten
har derföre ådagalagt, att prisfall å jorden af sådan anledning mera
sällan förekomma, under det att i vårt land sådant fall ty värr i betydlig grad
drabbat jemväl de industriela anläggningar, som för landet äro de naturligaste.
Skulle någon betydelse tillmätas det större eller mindre direkta begagnandet
af vägarne, så lärer ej heller kunna bestridas att i allmänhet dessa förnämligast
tagas i anspråk af jordbrukets idkare. Emot kommitterades slutsatser
om jordens större förmåga och lämplighet framför annan fastighet att bära väghållningsbesväret
torde kunna väntas den anmärkning, att efterfrågan å jordbruksfastighet,
synnerligast hos oss, är så stor, att dess saluvärde till följd deraf
står vida högre än det å annan fastighet, samt att för ty jordbrukaren endast
med svårighet kan, med erhållande af en måttlig ränta å köpeskillingen för
jorden samt ersättning för. derå nedlagdt arbete, bestrida och utgöra de på
jorden hvilande skatter och onera; men häremot vilja kommitterade invända,
huru som skatterna å annan fastighet tynga lika hårdt och än hårdare, särskildt
derigenom ätt landstingsskatten utgöres efter den, i förhållande till taxeringsvärdet,
från dessa utgående högre bevillningen, och i allmänhet lärer man väl
vid köp af jordbruksfastighet, likasom vid köp af annan fastighet, taga i be Kom:s

uti. ang. Väghållningsskyldighet. ^

202

traktande ej mindre fastighetens förmåga att gifva ränta å köpeskillingen än
ock värdet af derå hvilande onera realia. För öfrigt tro kommitterade för sin
del, att saluvärdet å jorden icke är för högt och svårligen under en längre tid
kan varda högre, än att det bär skälig ränta, enär eljest kapitalet skulle för
sin användning söka andra utvägar. Snarare kunde man med fog påstå, att
kapitalets tillväxt icke hållit jemna steg med efterfrågan å jordbruksfastighet
och att af sådan anledning räntan icke allenast å fasta lån emot inteckning i
jordegendom utan jemväl och ännu mera å nödigt driftkapital för jordbruket
är högre, än den borde vara. Kommitterade hafva emellertid icke lemnat anmärkningen
om jordens saluvärde utan afseende.

Om också meningarna kunna vara delade derom, huru vida man är berättigad
att uppdraga någon gräns emellan olika slag af fast egendom i afseende
å skatteförmågan och mer eller mindre tjenlighet och skyldighet att bära ett
onus reale, så lärer väl dock ingen bestrida obilligheten deraf, att inkomst af
rörelse, då den ifrågasättes att i ett dylikt onus deltaga, skulle fullgöra sådant
i samma förhållande till dess kapitaliserade värde, som den fasta egendomen i
förhållande till taxeringsvärdet. Det hade redan varit obilligt, om kapitalet,
derest det samma skolat till väghållet bidraga, deltagit i lika proportion med
den fasta egendomen, ty egandet af ett kapital medför för dess innehafvare
aldrig samma trygghet som egandet af en fäst egendom, hvarken med hänsyn
till dess bestånd eller dess afkastning. Kapitalet är till sin natur underkastadt
vexlingar; och med den största omsorg hos dess egare i vården om det samma,
är han dock ständigt utsatt för förluster af större eller mindre del deraf, i vida
högre grad än jordegaren i afseende å de penningar, han i den fästa egendomen
nedlagt. Ehvad man instämmer eller ej med kommitterade i deras här
uttalade åsigt derom, att kapitalet ej bör tillmätas så stor skatteförmåga, som
den deremot svarande fastighet, så måste man likväl medgifva, att inkomsten af
arbete i sin ordning aldrig borde drabbas af samma skattebörda som kapitalet.
Inkomsten af arbete är till sin natur ännu mera tillfällig och vexlande. Genom
sjukdom eller brist på arbete eller bristande tillfälle till afsättning af åstadkomna
produkter förlorar ofta den arbetande ej blott sin nödiga utkomst utan
ock förmågan att afsätta något för sitt uppehälle för den tid då arbetskraften
upphör eller förminskas, under det att kapitalet under vanliga förhållanden kan
påräknas lemna afkastning. Det torde icke erfordras mera än dessa korta antydningar
för att ådagalägga huru som inkomst af arbete icke i beskattningshänseende
bör vara likstäld med inkomst af kapital och än mindre med den
inkomst fast egendom lemnar.

203

Med ledning af nu angifna grunder hafva kommitterade i punkten B af
§ 69 föreslagit, att sedan öfvergångstiden förflutit, vägskatten skulle på dertill
bidragande beskattningsföremål fördelas sålunda, att jordbruksfastigheten inginge
för hela sin bevillning, annan fastighet för 5/10 samt inkomsten för ä/20 af
sin bevillning. Härvid torde å nyo få erinras, att då bevillningen för jordbruksfastighet
förhåller sig till bevillningen för annan fastighet och för kapitaliseradt
värde å inkomsten såsom 3:5, så skulle jordbruksfastigheten komma att utgöra
vägskatt för hela sitt taxeringsvärde, eller 100 procent, annan fastighet för 83,33
procent af sitt taxeringsvärde samt inkomsten för 41,67 procent af sitt efter 5
procent kapitaliserade värde, eller, med tillämpning af förut antagna belopp för
dessa särskilda värden, 60,000 kronor, jordbruksfastigheten utgöra vägskatt för
hela bevillningen, 18 kronor, annan fastighet för 5/10 af sin bevillning, eller för
15 kronor, samt inkomsten för 7*. af sin bevillning eller för 7 kronor 50 öre.

Den öfvergångstid, hvarunder de nya, i väghållet deltagande beskattningsföremålen
ansetts böra åtnjuta någon lindring, innan deras skyldigheter i fullt
mått inträdde, har ansetts lämpligen böra bestämmas till 15 år, och de qvoter
af bevillningen, hvarmed de under denna tid skulle i vägskatten deltaga, hafva
blifvit bestämda:

för ej i mantal satt jordbruksfastighet till 5/io bevillningen;

för annan fastighet till 3/1(l af bevillningen; och

för inkomst till 3/20 af bevillningen.

I mom. 6 af punkten B hafva kommitterade i fråga om vägskattens utgörande
från staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar föreslagit, att
dessa skulle vara likstälda med annan fastighet än jordbruksfastighet, dels af
skäl, att dylik egendom som, hvad statens allmänningsskogar angår, hittills i
allmänhet icke är taxerad, ej i egentlig mening kan anses vara] jordbruksfastighet,
då intet jordbruk utan skogshushållning derå idkas, och dels på det
samma egendom skulle komma i åtnjutande af den lindring, som för annan
fastighet i förhållande till jordbruksfastighet är beredd.

På sätt af §:ns bestämmelser tydligen framgår blifver vägskatten icke någon
fix skatt utan i likhet med landstingsskatten vexlande i förhållande till behofvet
af medel för väglcassans utgifter och förändringar i bevillningen.

§ 71.

Då den i mantal satta jorden utgör underhåll in natura af all indelad väg,
är uppenbart, att samma jord icke skall bidraga med penningar till vägkassans

204

utgifter, så länge uppskattade kostnaden för natura-underhållet fullt motsvarar
eller öfverstiger den andel i väghållet, som enligt grunderna i § 69 på jorden
sig belöper. Skulle åter, till följd af beslut om utgifter ur vägkassan, t. ex. i
fråga om byggande af dyrbarare nya vägar eller större broar, sig visa, att
jordens andel i kela väghållningskostnaden enligt § 69 komme att öfverstiga
uppskattade kostnaden för natura-underhållet, så följer af grunderna i nämnda
§, att berörda andel måste på den i mantal satta jorden uttaxeras. Kommitterade
antaga dock, att ett sådant fall icke bör ifrågakomma, då bidragen från de nya
beskattningsföremålen i allmänhet torde förslå till bestridande af vägkassans
utgifter. Om deremot uppskattade kostnaden för det natura-underhåll, som
hvilar på den i mantal satta jorden, öfverstiger jordens andel i hela väghållningskostnaden,
erhåller icke den i mantal satta jorden någon motsvarande ersättning
i penningar, utan uppkommer i sådant fall öfverskott i vägkassan, hvarom § 72
förmäler. Jemlikt grunderna i § 69 får sådant öfverskott icke användas till
fyllande af vägkassans utgifter utan skall uteslutande användas i enlighet med
bestämmelserna i § 72. Om nemligen öfverskottet toges i anspråk för bestridande
af vägkassans utgifter, kunde lätteligen inträffa, att ingen uttaxering under
nåera år blefve erforderlig. Vid sådant förhållande hade den i mantal satta
jorden årligen fått utgöra sin ordinarie andel i väghållet medelst natura-underhåll,
under det att andra till deltagande i väghållet jemväl pligtiga beskattningsföremål
gått alldeles fria, eller med andra ord: grunden för vägskattens utgörande
blefve derigenom rubbad och upphäfd. Endast i den händelse skulle man kunna
undgå att för bestridande af uppkommande betydliga utgifter ur vägkassan
verkställa uttaxering af penningar jemväl å den i mantal satta jorden och i
stället använda öfverskottet i vägkassan, om man, på det icke skattegrunden
måtte rubbas, utan det i § 69 stadgade förhållande emellan de särskilda beskattningsföremålens
bidrag till väghållet fortfarande bevaras, dervid noga tillsåge,
att en andel af öfverskottet, efter skattegrunden motsvarande den uttaxering,
hvarifrån den i mantal satta jorden sålunda befriades, jemväl komme de öfriga
beskattningsföremålen till godo. Kommitterade vilja med sifferexempel förtydliga
hvad de härmed åsyfta. Antaget att uppskattade underhållskostnaden af den
till natura-underhåll indelade vägen inom ett landstingsområde utgör 200,000
kronor, och utgifterna för året ur vägkassan bestiga sig till 100,000 kronor,
skulle hela väghållningskostnaden, som borde fördelas på de i väghållningsbesväret
deltagande beskattningsföremål, för ty utgöra 300,000 kronor. Antaget
vidare att enligt skattegrunden den i mantal satta jorden borde bestrida 75
procent af kostnaden och andra beskattningsföremål 25 procent, så skulle den i
mantal satta jorden utgöra väghåll för 225,000 kronor och andra beskattnings -

205

föremål för 75,000 kronor; och då den i mantal satta jorden eger att vid vägskattens
utgörande tillgodoräkna sig uppskattade kostnaden för natura-underhållet
eller 200,000 kronor, skulle alltså på jorden uttaxeras 25,000 kronor och på
andra beskattningsföremål 75,000 kronor. Nu finnes emellertid öfverskott i
vägkassan af 100,000 kronor. Användes detta helt och hållet till vägkassans
utgifter, så behöfdes ingen uttaxering, men den i mantal satta jorden hade i
sådant fall utgjort sitt natura-underhåll och andra beskattningsföremål ginge fria
från all vägskatt för det året, och öfverskottet vore ej tillgängligt för de i § 72
omförmälda behof. Skulle man således besluta anlita öfverskottet för att undvika
uttaxering på den i mantal satta jorden, gånge det ej an att helt enkelt
minska öfverskottet med uttaxeringen på jorden, ty då denna uttaxering jemväl
ingått i hela den debiterade vägskatten, så finge i sådant fall de andra beskattningsföremålen
jemväl erlägga vägskatt för den i mantal satta jordens penningebidrag,
utan man måste minska dessa andra beskattningsföremåls vägskatt med
motsvarande belopp, eller 25 procent å 25,000 kronor och således med 6,250
kronor. Af öfverskottet i vägkassan borde således jemväl detta belopp tagas
och för ty på andra beskattningsföremål uttaxeras endast 68,750 kronor, eller
det belopp, som på dessa beskattningsföremål skulle sig belöpa, om hela väghållskostnaden
utgjort 275,000 kronor, i stället för 300,000 kronor. Möjligen
skulle man vara benägen föreställa sig, att då den i mantal satta jorden bestrider
75 procent af väghållet och andra beskattningsföremål 25 procent, de ock borde
anses i samma proportion ega del i öfverskottet i vägkassan, och att således, då
i ofvan framstälda sifferexempel den i mantal satta jorden af sin andel i öfverskottet
eller % använder V3 eller 25,000 kronor, jemväl de andra beskattningsföremålen
skulle vara berättigade att af sin Vt använda en tredjedel till skattelindring
eller 8,333 1/3 kronor; men härvid måste noga bemärkas, att enligt beskattningsgrunderna
i § 69 öfverskott i vägkassan kan uppstå endast derigenom,
att uppskattade kostnaden af det jorden åliggande natura-underhåll öfverstiger
den på jorden belöpande andel i hela väghållskostnaden och att följaktligen de
öfriga beskattningsföremålen sakna grundade anspråk på delaktighet i vägkassan,
för så vidt dermed skulle afses att bereda dem något afdrag vid utgörande af
deras andel i hela landstingsområdets väghållningskostnad. Hvad nu är sagdt
kan dock icke gälla om sådana väg- eller brokassor, som jemlikt § 26 kunna
hafva blifvit till vägkassan öfverlemnade, och ej heller om de avgifter, som
jemlikt § 22 eller genom erläggande af färjpenningar kunna till kassan ingå,
ty dessa böra afräknas innan vägskatten uttaxeras, antingen detta nu sker för
en gång eller genom ränteafkastning å deraf bildad fond.

206

§ 72.

Innehållet åt'' denna § bestämmes åt den åsigt att de bidrag från andra
beskattningsföremål, som ej för vägkassans utgifter tagas i anspråk, icke få
utdelas till egarne eller brukarne af den i mantal satta jorden såsom ersättning
för det natura-underhåll, som af dem bestrides, utan användas i främsta rummet
till grundförbättring af vägarne. Då nya beskattningsföremål komma att vidkännas
ganska betydliga bidrag till väghållet, har icke bort ur sigte lemnas,
att anspråken på ett mera tidsenligt vägunderhåll komma att stegras och att
vägarne böra i enlighet dermed ytterligare förbättras. Om öfverskottet i vägkassan
skulle bland innehafvarne af den i mantal satta jorden utdelas, vunnes
icke det åsyftade ändamålet dermed eller vägarnes förbättring på samma gång
det utdelade beloppet icke vore för samma jordinnehafvara af särdeles stor betydelse.
Genom grundförbättring af vägarne varder deremot utan tvifvel underhållskostnaden
å de samma i längden minskad, och dymedelst kommer ett sådant
användande af kassans öfverskott genom lindring i väghållningsbesväret den i
mantal satta jorden till godo.

På hvad sätt och i hvad ordning en dylik grundförbättring skulle inom
hvarje landstingsområde komma till stånd, derom finge hvarje landsting besluta.
Kommitterade hafva förestält sig att början kunde göras så, att, på de orter,
der ymnig tillgång på godt väggrus saknades, man, i den mån öfverskotten i
vägkassan lemnade tillgång, skulle om så lämpligt funnes inköpa stenkrossningsmaskiner
och på lämpliga ställen invid vägarne utan betalning tillhandahålla
väghållarne krossad sten såsom väglagningsämne. Ville man icke använda dylika
maskiner utan föredraga att, der så behöfdes, bereda fattiga och arbetslösa
personer sysselsättning medelst stenslagning, kunde man af vägkassans medel
inköpa och på vissa för väghållarne lätt tillgängliga platser upplägga nämnda
väglagningsämne, och i de orter, der tillgång på tjenligt grus väl funnes, men
dess användande i tillräcklig myckenhet för åstadkommande af vägens grundförbättring
skulle, i följd af stadgandet i § 40, medföra allt för dryga kostnader,
kunde berörda ändamål vinnas derigenom, att med vägkassans tillgångar inköptes
lämpliga och väl belägna grustägter. Att härvid på en gång tillgodose alla
väghållares anspråk blefve tvifvels utan omöjligt, men det vore icke nödvändigt,
att vägarnes grundförbättring skedde på en kort tidrymd, endast den utfördes i
en viss ordning och i möjligast största mån tillgodokomme samtliga vägar, först
lands- och sedan bygdevägarne; och kommitterade föreställa sig, att de svårigheter,
som antagligen härvid komme att sig framställa, skulle af vägstyrelsen
med väginspektörens biträde kunna på lämpligt sätt öfvervinnas.

207

Vidare och då det lätteligen låter tänka sig, att öfverskott i vägkassan finnes
qvar eller uppstår, äfven sedan vägarnes grundförbättring blifvit bekostad, hafva
kommitterade för sådant fall föreslagit, att öfverskottet måtte kunna användas
till lindring i det natura-underhåll, som åligger den i mantal satta jorden, sålunda
att på vägkassans bekostnad till underhåll öfvertages väg, som antingen förut
varit eller vid ny vägdelning bort till underhåll på nämnda beskattningsföremål
indelas; men emedan öfvertagande af sådan väg alltid skulle medföra en med
stora kostnader förenad ny vägdelning, följer att öfvertagandet icke bör ifrågakomma,
innan öfverskottet hunnit stiga till något betydande belopp. Genom ett
dylikt öfvertagande af väg till direkt underhåll ur vägkassan skulle icke allenast
natura-underhållet vinna högst väsendtlig lindring utan jemväl vägskatten
komma att nedgå i mån som den ena bestämmande faktorn dervid eller uppskattade
kostnaden för natura-underhållet minskades.

Den tanken är icke främmande för kommitterade att af bidragen från andra
beskattningsföremål skulle kunna bildas så stora fonder, att med ränteafkastningen
i en framtid kunde bestridas underhållet af all allmän väg inom landstingsområdet,
men det är med den största svårighet förenadt att härom bilda
sig ett tillförlitligt omdöme, innan någon erfarenhet vunnits i hvad mån vägkassans
medel för dess ordinarie utgifter tagas i anspråk. Emellertid torde en
granskning af tabellen Litt. E visa, att förutsättningen icke saknar all sannolikhet.

Kommitterade anse sig här böra fästa uppmärksamheten derå, att, ehuru
vägkassan visserligen bildas genom bidrag af de beskattningsföremål, som enligt
denna lag, utom den i mantal satta jorden, skola till väghållet deltaga, likväl
och då skattegrunden i § 69 hvilar på beskattningsföremålens likställighet enligt
der faststälda jemkningsgrunder, så kan, under förutsättning att särskilda
nämndens uppskattning är rigtig, öfverskott i vägkasssan aldrig uppstå af
annan orsak än att den i mantal satta jorden in natura utgör vägunderhåll för
större värde, än som motsvarar dess andel i väghållningskostnaden enligt sistnämnda
§ jemförd med § 71, vid hvilket förhållande det icke hade stått i strid
med beskattningsgrunderna, om öfverskottet i vägkassan fått för hvarje år, i
stället för att användas till grundförbättringar af vägarne och direkt öfvertagande
af väg till underhåll på vägkassans bekostnad, utdelas bland innehafvarne
af den i mantal satta jorden, ehuru kommitterade på nyss andragna
skäl ansett sådan utdelning icke böra ifrågakomma.

§§ 73, 74 och 75.

Här meddelade föreskrifter stå i närmaste öfverensstämmelse med dem
angående landstingsskatten i §§ 49, 52 och 55 af Kongl. förordningen om landsting.

208

Enär i § 73 stadgats, att vägskatten skulle debiteras, indrifvas och redovisas
på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet, hafva inga närmare bestämmelser
i afseende derå vant erforderliga, likasom ej heller angående vederbörandes
rätt till provision för debitering och uppbörd af vägskatten, då sådan
rätt följer deraf, att redovisningen skall ske i likhet med hvad rörande landstingsmedlen
gäller.

Angående sättet för förvaltningen af till vägkassan ingående medel samt
deras uppbärande i ränteriet och fruktbargörande, till dess de för afsedda ändamål
blifva erforderliga, hafva icke några föreskrifter meddelats, enär sådant
ansetts böra inflyta i den instruktion, som landstinget enligt denna lag bör för
vägstyrelsen utfärda.

§§ 76 och 77.

Jemväl bestämmelserna i dessa §§ hafva sin motsvarighet i landstingslagen,
nemligen i §§ 56 och 57 af den samma.

I fråga om revisionsberättelsens befordrande till tryck och öfverlemnande
til! landstinget äro särskilda föreskrifter meddelade i § 67.

Af de i § 77 använda ordalag torde framgå, att landstingets pröfningsrätt
vid meddelande af ansvarsfrihet för vägstyrelsen icke är inskränkt till de fall,
då revisorerna gjort anmärkning, utan att jemväl direkta anmärkningar kunna
och böra komma under pröfning.

Kap. VI.

Om vinterväghållningen.

I 1734 års lag finnas inga andra bestämmelser rörande vinterväghållningen
än de som innehållas i kap. 25 § 7 byggningabalken, så lydande:

»Allmän vinterväg, öfver sjöar och mossar, skall hvar by för sina egor
utstaka, der isen starkast är, och minsta fara. Der store sjöar äro, göre det
socknarne, som deromkring ligga; andre ock väg så ofta det tarfvas, och märke
de ställen ut, der store vakar och vråkar äro och lede väg der förbi eller bygge
bro öfver, vid tre dalers bot. Häradsfogde kåfve der inseende å, att sådant i
rättan tid sker. Väcker någon notevak vid vinterväg, märke sjelf den ut. Hvar
som hugger upp vinterväg öfver sjö eller förderfva!’ bro, plikte som i missgerningsbalken
stadgas och svare till skadan.»

Gästgifvareordningen den 12 December 1734, hvaruti berörda stadgande
väsendtligen återgifves, innehåller derjemte följande tillägg:

209

»Efter stort snöfall eller urväder åligger närmaste allmoge å landet och städernas
innevånare att ofördröjligen skotta de allmänna landsvägar och gator der
så stora snödrifvor finnas, att de resande ej kunna beqvämligen fortkomma.
Borgmästare och råd i städerna samt kronobetjenterne på landet böra noga tillse
att sådant icke försummas.»

Härförutan förekommer i landshöfdingeinstruktionen den 4 November 1734
§ 15 i hithörande delar följande:

»Han skall ock sig vinnlägga att — — — — —- vägarne och broarne i
rättan tid lagas och uppehållas, icke allenast sommarvägarne, utan ock de, som

om vintern brukas och behöfvas; —----men för all ting att allmänna

stråkvägar öfver sjöarne utstakas med dertill tjenliga grenar och qvista!-, och
de derhos närmast boende bönder och torpare tillhållas vid laga plikt i
rättan tid att försöka, om, när eller hvar sjöarne bära, på det de resande och
särdeles de långvägade måge hafva all nödig och tidig rättelse och varning ifrån
den dem eljest ofta tillstötande olycka och ofärd.»

Det var således genom nu åberopade lagrum ej klart utredt hvem snöskottningsskyldigheten
ålåg, antingen hvar och en väghållare för den väglott,
som han sommartiden skulle underhålla, eller ock »den närmaste allmogen»,
utan det befans nödigt att genom särskild lag ordna förhållandet, och i sådant
ändamål utkom Kong], brefvet den 11 Maj 1786, hvarigenom stadgades, att väglottsegarne
skulle vara skyldiga att ansvara för sina vägdelar vintertiden, samt
för deras öppenhållande genom skottning eller så kallad snöplogning. Detta
stadgande framkallade emellertid omedelbart efter sin tillkomst klagomål från
flere allmogens fullmägtige och sådant var ej heller oväntadt, ty då väglottsegaren
ofta bodde på ganska långt afstånd från sin väglott, och vägarne voro
stängda af snö, var det nästan omöjligt för honom att fullgöra sitt berörda åliggande.
Klagomålen föranledde emellertid utfärdandet af Kongl. förordningen
den 13 September 1790, hvarigenom allmänna vägarnes underhållande i fargilt
stånd vintertiden gjordes till en skyldighet för alla dem inom häradet eller socknen,
hvilka i hela vägens underhåll efter lag toge de], samt verkställigheten ålades
de närmast boende, emot den betalning, som kunde pröfvas skälig. Nämnda
Kongl. förordning lydde sålunda:

»§ 1. Vid alla hädanefter anställande vägedelningar må afseende endast
göras på vägens underhållande den tid bar mark är.

§ 2. Till vägarnes hållande i fargilt stånd vid snöfall hafva Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att af närmast boende hemmansegare inom hvarje socken
eller härad inrätta så kallade ploglag, hvilka hvartdera af vägen tilldelas ett
visst stycke, det de böra genom plogning och skottning vid magt hålla.

Kornig uti. ang. Väghållning sskyldighet.

210

§ 3. För detta besvär måge nämnda plog-lag njuta betalning af häradet
eller socknen efter ty vägens längd och beskaffenhet det fordrar.

§ 4. Till häradsrätten mage härads- eller sockneborna inkallas att med
ploglagen om betalning öfverenskomma; men derest de icke kunna härom i
godo sluta, må häradsrätten insända dess betänkande i detta ämne till landshöfdingen,
som sedermera betalningen efter skäligheten jemkar och stadfäster.

§ 5. Den således för alla ploglagen uti hela socknen eller häradet löpande
betalning kommer att sammanslås och efter hemmantalet fördelas på alla dem,
som efter lag uti väge-röjningsbesväret böra deltaga; hvarefter kronofogden vid
de vanliga uppbördsstämmor denna utgift utan särskild vedergällning må uppbära
och till ploglagen utdela.

§ 6. De beting, som antingen godvilligt med ploglagen göras, eller af
landshöfdingen fastställas, måge hvarje gång icke antagas för flera än fem år,
efter hvilken tids förlopp väge-lottsegarne å nyo böra sammankallas, att antingen
det förra ackordet förnya eller ett nytt för lika tid afsluta.

§ 7. I öfrigt åligger det Kongl. Maj:ts befallningshafvande att så fördela
ploglagen, att alla hemman, som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto
lika dertill nyttjade; ifrån allt detta likväl undantagna de ställen, der öfverenskommelser
om plöjning och skottning redan kunna vara träffade, eller der allmänna
vägdelningar, äfven med beräknad och förbehållen skyldighet att vintertiden
underhålla vägstycket, för detta kunna vara verkstälda, och hvilka Kongl.
Maj:t finner böra ega bestånd, så länge icke omständigheterna till ändring deruti
föranleda.»

Genom Kongl. Maj:ts bref till Kongl. kammarkollegium den 31 Januari
1798 ändrades § 6 i sist berörda förordning sålunda, att väglottsegarne skulle
sammankallas och höras angående ett nytt arrendes afslutande vid sommartingen
å sista året hvarmed den förra ingångna öfverenskommelsen gick till ända.

Sedan från åtskilliga orter i Finland klagomål försports deröfver, att ersättningarna
till ploglagen blefve allt för betungande, samt önskan uttalats att
för dessa orter få ordna vinterväghållningen enligt ofvan åberopade Kongl. bref
af den 11 Maj 1786, lemnade Kongl. Maj:t, jemlikt Kongl, brefvet den 30 Oktober
1798, tillstånd åt Kongl. kammarkollegium att, då tvister inom Finland
och Norrland uppkomme om väghållningen vintertiden, derom efter omstäudig
heterna förordna, utan hinder af 1790 års Kongl. förordning, så att hvar och en
väglottsegare blefve ansvarig för sitt vägstycke, så vinter- som sommartid, och
att de överenskommelser de kunde derom träffa med andra, som bodde närmare
vägen, skulle genom kronobetjeningen hos Konungens befallningshafvande anmälas
och då noga hand deröfver hållas, att en hvar dervid utan minsta upp -

211

skof vid ansvar och plikt fullgjorde hvad honom ålåg, då ock kronobetjeningen,
i händelse af dröjsmål häruti, genast borde iakttaga den anstalt, som lag i ty
fall stadgade, att för lega låta verkställa arbete och utmäta betalningen hos den
försumlige eller tredskande.

I Kongl. Maj:ts bref till Kong], kammarkollegium den 10 maj 1815 stadgades,
att den, som åsidosatte skyldigheten att vid inträffande snöfall förrätta
plöjning och skottning, gjorde sig till böter af 3 rdr 16 sk. banko förfallen.

Sedan rikets ständer hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om
behofvet af närmare bestämmelser i afseende å den i sistnämnda Kongl. bref
stadgade påföljd för åsidosättandet af skyldigheten att förrätta snöplogning och
skottning, förordnade Kongl. Maj:t i nådigt cirkulär till hofrätterna den 13 Maj
1845 dels att å de orter, der så kallade snöplogfogdar vore antagna, desse
skulle vara pligtiga att vid inträffande snöfall delegarne i ploglaget till plogning
och skottning uppbuda, vid bot 6 rdr 32 sk. banko, om sådant försummades,
dels att de i Kongl. brefvet den 10 Maj 1815 för försummad snöplogning
stadgade böter af 3 rdr 16 sk. banko skulle drabba hvar och en särskild
delegare i ploglag för hvarje gång, som han sitt åliggande i afseende å
snöplogning eller skottning icke behörigen fullgjorde, dock inom de snöploglag,
för hvilka plogfogdar vore anstälda, endast i det fall att han blifvit vederbörligen
uppbudad.

Jemlikt Kongl. brefvet den 2 Juni 1817 och Kongl. kammarkollegii kungörelse
den 17 i samma månad och år är stadgadt, att frågor om ansvar för
försummad väghållning både sommar och vinter böra tillhöra allmänna domstolarnes
jDröfning, med rättighet likväl för kronobetjente att, när vederbörande
snöplogning försummat, låta den af andra emot lega bestrida och samma lega
hos den försumlige uttaga, på sätt § 11 kap. 25 byggningabalken förmår.

Kongl. förordningen den 13 September 1790 är fortfarande gällande för
vinterväghållningens ordnande, och enligt kommitterades uppfattning kunna
svårligen några ändamålsenligare bestämmelser än dem, som innehållas deruti,
föreslås såsom grunder för detta besvärs lämpliga utgörande och bördans jemna
fördelning. I allmänhet torde äfven på de flesta orter i riket förordningen vara
tillämpad, och intet missnöje dermed har, der så skett, sedan längre tid försports;
men på åtskilliga ställen har man bestämt motsatt sig ploglagsindelningen och
på annat sätt ordnat vinterväghållet. Så upplyser kronofogden i Oxie fögderi:
att derstädes icke blifvit träffad någon öfverenskommelse rörande ploglagsindelning,
utan att derom väckta förslag enhälligt bestridts, af hvilken anledning
häradsrätten icke funnit sig kunna de samma förorda; att snöskottningen förty
verkstäldes af väglottsegarne sjelfva, som, der de vore aflägse boende, vanligen

112

med någon i närheten af väglotten boende träffade aftal om den sammas öppenhållande
vintertiden, men att befarade olägenheter icke uppstått af bristen på
en bättre ordnad vinterväghållning, hvilken fullgjordes ordentligt och visade sig
mindre kostsam, än den skulle blifva med anlitande af ploglagsindelning. Inom
Luggude härad tillämpas förordningen icke heller, utan der har vinterväghållningen
ordnats efter enahanda grunder, som äro gällande för väghållningen
medan mark är bar, dock med den skiljaktighet att hvarje socken inom sig
öfvertagit till hållande i fargalt skick vintertiden vid snöfall de vägsträckor, som
blifvit socknen vid faststäld vägdelning tilldelade; att snöskottningen inom socknarna
fördelats på rotar eller så kallade ploglag, som hvardera tilldelats en
viss vägsträcka, för hvilken laget skulle ansvara; samt att snöskottningen verkstäldes
med samma hand under tillsyn af snöplogfogdar, som å kommunalstämmor
för minst ett år utsåges. A flere andra orter inom riket äro ploglagsindelningar
med dels arbetande dels betalande väghållare inrättade, men komitterade
hafva endast i förbigående anmärkt förestående anordningar, rörande
livilka närmare upplysningar funnits tillgängliga.

Vid uppställande af sitt förslag i detta kapitel hafva kommitterade såsom
regel vidhållit de i 1790 års Kong! förordning uttryckta åsigter med de skiljaktigheter,
som dels betingats af de genom förslaget ändrade grunder för sommarväghållets
utgörande och olika skatteföremåls deltagande deruti eljest ansetts af
behofvet påkallade; men då nämnda Kongl. förordning från tillämpningen af
deri meddelade föreskrifter undantagit de ställen, der överenskommelser om
snöplogning och skottning redan kunde vara träffade, eller der allmänna vägdelningar
äfven med beräknad och förbehållen skyldighet att vintertiden underhålla
vägstycket förut kunde vara verkstälda, samt då erfarenheten visat, att
andra anordningar rörande vinterväghållet än de på nämnda grunder träffade,
å vissa orter lämpligen kunna vidtagas, hafva kommitterade såsom undantag inrymt
Konungens befallningshafvande rätt att efter vederbörandes hörande derom
förordna.

§ 78.

Till följd af här ofvan uttalade åsigt om den fortfarande tillämpligheten af
de i 1790 års förordning för vinterväghållningen uppstälda grunder hafva kommitterade
icke kunnat utsträcka fördelningen af detta besvär på hela landstingsområdet,
utan måste låta det samma fortfarande förblifva hvilande på de mindre,
förut bestående distrikten, häradet eller socknen. Vinterväghållets större eller
mindre tunga är så vexlande och beroende icke allenast af mer eller mindre
förekommande snöfall utan ock af lokala förhållanden, som i allmänhet vålla

213

mer eller mindre hopande af snö, att det nästan skulle blifva omöjligt att uppskatta
den på ett vägmantal belöpande årliga kostnaden för ett helt landstingsområde.
Om försök i sådant syfte gjordes, skulle det uppskattade värdet alltid
blifva mer eller mindre godtyckligt, och då i så fall det måste sättas efter ett
medeltal för hela landstingsområdet, samt ersättningarna från andra beskattningsföremål
ingå till en gemensam kassa för att sedan antingen utdelas till eller på
annat sätt tillgodokomma egarne eller brukarne af den i mantal satta jorden i
förhållande till deras vägmantal, så komme just genom medeltalsberäkningen en
orättvisa att uppstå dymedelst, att ett vägmantal i den ort, der vinterväghållet
vore föga tryckande, skulle erhålla lika stor andel i bidragen från andra beskattningsföremål,
som ett annat vägmantal i en annan ort, der samma besvär
stälde sig mångdubbelt betungande. Att åter ur eu gemensam kassa för ett
helt landstingsområde utdela ersättningar från andra beskattningsföremål till
dem, som fullgjort arbetet, i förhållande till hvars och ens besvär dermed, skulle
vara praktiskt outförbar^ Yäl hade det varit önskvärdt, om vinterväghållningslikaväl
som sommarväghållningsbördan kunnat på ett större distrikt utjemnas;
men de svårigheter i tillämpningen, som deremot skulle möta, hafva kommitterade
icke tilltrott sig kunna öfvervinna utan måste inskränka sig till att inom de nu
bestående mindre distrikten fördela och utjemna vinterväghållningsbesväret i
öfverensstämmelse med de ändrade grunderna för deltagande i sommarväghållet.

Då landstingets vägstyrelse icke lämpligen skulle kunna besörja snöplogning
och skottning å väg, som medelst vägkassan underhölles, samt dessutom
den uppstälda grunden för deltagande i kostnaden för besväret icke är vid bestämmande
af vägkassans bidrag tillämplig, har det befunnits ändamålsenligast
att låta jemväl sådan väg i ploglagsindelning ingå.

§ 79.

Denna § handlar om isvägars utstakning. Af ofvan införda stadganden i
kap. 25 § 7 byggningabalken och § 7 gästgifvareordningen framgår icke fullt
tydligt hvem denna skyldighet åligger. Der säges nemligen, att hvar by skall
för sina egor, der isen är starkast och minsta fara, utstaka dylik väg samt att
der stora sjöar äro socknarna deromkring skola sådant göra, men intet stagande
finnes huru skyldigheten bör socknarna emellan fördelas. På intet ställe torde
emellertid isvägarne hafva ingått i ploglagsregleringarna, utan med deras utstakning
förfarits efter ty å hvarje ort varit af ålder brukligt.

Det har emellertid synts kommitterade, som om äfven denna skyldighet borde
efter mera bestämda grunder utgöras, och att den utjemning af hela väghålls -

214

besväret, som med denna lag afses, jemväl borde omfatta isvägarne. På grund
häraf hafva kommitterade stadgat att isvägarnes utstakning skulle i ploglagsindelningarna
ingå, hvaraf åter varder en följd, att kostnaden derför fördelas
på alla de beskattningsföremål, som skola till vinterväghållet bidraga. Vid
ploglagsindelningen afgöres hvilka isvägar af ålder funnits eller nödiga pröfvas.

Bestämmelsen i §:ns senare moment har förut ej funnits i lag uttryckligen
stadgad, ehuru i praxis på goda skäl i öfverensstämmelse dermed förfarits; men
skulle isvägen varda osäker eller af någon anledning icke kunna begagnas, såsom
om t. ex. allmänna posten ej finge derå föras, kan stadgandet ej tillämpas,
enär den allmänna vägen i ty fall ej kan sägas vara obehöflig.

§ 80.

Jemväl här omförmälda stadgande om skyldighet för den, som utmed väg
håller stängsel af trä, som kan föranleda bildande af snödrifvor å vägen, att
under vintertid hafva det samma nedtaget, har förut icke funnits i lag meddeladt
men dock å många orter i praxis tillämpats. Det torde icke heller vara obilligt
att jordegaren underkastas en sådan legal servitut, af vida mindre betydenhet
än många andra dylika, enär redan af eganderättens natur följer, att ingen må
utöfva samma rätt så, att en annan deraf hindras i vederbörligt bruk af sin
egendom; men sådant skulle likväl förhållandet blifva, om det vore jordegaren
tillåtet att invid vägen, som ej tillhör honom, uppföra sådana stängsel, som vålla
skada å vägen. I förekommande fall tillkommer det naturligen vägpolisen att
i första hand afgöra hvilka stängsel äro af beskaffenhet att böra vintertiden vara
nedtagna.

§ 81.

För undvikande af missförstånd om hvilken utmärkandet af vinterväg rätteligen
borde åligga har ansetts nödigt uttryckligen föreskrifva, att sådant skulle
af vederbörande ploglag -verkställas.

§§ 82 och 83.

Här förekommande stadganden öfverensstämma med föreskrifterna i §§ 3
och 4 i den ofvan vid indelningen till detta kapitel införda Kongl. förordningen
den 13 September 1790.

115

§ 84.

Genom bestämmelserna i denna § har deltagandet jemväl i vinterväghållningsbesväret
blifvit utsträckt till andra beskattningsföremål än den i mantal
satta jorden, eller till alla dem, som till sommarväghållet bidraga jemlikt § 6
och i enlighet med grunderna i § 69 denna lag. I följd häraf böra till häradsrätten
inkallas, för att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma, icke
allenast egarne till den i mantal satta jorden utan jemväl alla andra, som i
vinterväghållet taga del och för ty hafva i saken talan.

Den lindring, som genom'' vinterväghållets utsträckning till andra beskattningsföremål
beredes idkarne af jordbruksnäringen, är ingalunda oväsendtlig på
sätt närmare kan inhemtas af tabellen Ditt. E.

I Norge utgöres vinterväghållet i regel af de rotar, som besörja sommarväghållningen,
men om arbetet skulle för något särskildt distrikt blifva för betungande,
låter vägstyrelsen verkställa det samma för lega, som, hvad hufvudvägarne
angår, bestrides af amtskommunen och, hvad bygdevägarne beträffar,
på förmanskapsdistriktets bekostnad, dock under förbehåll, att vederbörande
förmanskap och representanter dertill samtyckt.

I Danmark åter är vinterväghållningen icke inbegripen under det sedvanliga
vägarbetet utan är en förpligtelse, som till allmän och gemensam nytta
åligger en hvar gård- och husinvånare, som bor intill vägen på ett visst afstånd;
och indelas landet för sådant ändamål i lämpliga distrikt utan hänsyn
till jurisdiktion och den repartition, hvarefter vägen eljest är indelad till beständigt
underhåll.

Med afseende å de oöfvervinneliga svårigheter, som vintervägunderhållets
utjemning på landstingsområdet mötte, togo kommitterade i öfvervägande, huru
vida ej besväret kunde betraktas såsom en kommunalangelägenhet; men då det
till sin natur är fullkomligt likställigt med sommarväghållet och ingen anledning
således förefans att låta en grund för deltagandet deri gälla för det ena
och en annan för det andra, ansågs det med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande
att fördela vinterväghållningen på samma beskattningsföremål,
som utgöra sommarväghållet.

§ 85.

De här meddelade bestämmelser öfverensstämma i det närmaste med innehållet
af § 6 den i ofvan intagna Kongl. förordningen den 13 September 1790
och förete endast den skilnad deruti, att för ploglagsregleringens bestånd, hvarje

216

gång sådan reglering sker, fasta tälts såsom minimum en tid af fem år och såsom
maximum en tid af tio.

§ 86.

Efter samma grund, som gäller för sommarvägunderhållet emellan egarne
och brukarne af den i mantal satta jorden inbördes, eller vägmantalet, hafva
kommitterade ansett att de hemman, som till ploglag indelas, skola plogningen
och skottningen utgöra; och följer det af sig sjelft, att de i § 84 omförmälda
ersättningar skola efter enahanda grund utdelas.

§ 87.

Enligt nu gällande lag äro vinterväghållarne ej nödvändigt bundna att utse
snöplogfogdar, utan sådant beror på deras fria vilja. År åter snöplogfogde antagen,
är han vid påföljd af ansvar förbunden att sina i lag bestämda skyldigheter
fullgöra.

På samma skäl som kommitterade i fråga om sommarväghållet ansett rotemästareinstitutionen
ändamålsenlig och nyttig, anse kommitterade snöplogfogdebefattningen
erforderlig och att det för ty icke bör få bero på vinterväghållarnes
skön att hafva sådan eller icke; och har det, då kronofogden i allmänhet ordnar
ploglagsindelningarna ansetts mest lämpligt att han, på länsmannens förslag,
tillsatte snöplogfogden.

I fråga om instruktion för denne erinra kommitterade endast att till lättnad
i hans bestyr införts stadgande derom, att delegarne i ploglaget skola sig
emellan fortskaffa uppbådet om arbetets förrättande. Snöplogfogden har alltså
att endast utfärda uppbådet och deri utmärka den ordning, hvari det emellan
delegarne i ploglaget skall fortskaffas, hvarefter sådant af dem besörjes, hvar
till sin granne i den angifna ordningen.

Väl hade det varit önskligt att snöplogfogden kunnat tillsättas för lika lång
tid som ploglagsregleringen omfattade; men då sådant blefve för denne alltför
betungande, har det ansetts lämpligt att inskränka hans tjenstgöringstid till tre
år i sänder, med förklaring, att den, som under så lång tid tjenstgjort, ej vore
pligtig att innan lika lång tid förflutit befattningen å nyo emottaga.

§ 88.

Då det är lika angeläget att vägarne om vintern som om sommaren hållas
i fargilt stånd, har det befunnits nödigt jemväl på vinterväghållningen tillämpa
stadgandet i § 42 att om någon försummar honom åliggande arbete, krono -

217

betjeningen har att sådant verkställa emot lega, som omedelbart må hos den
försumlige uttagas.

§ 89.

Vid inledningen till detta kapitel hafva kommitterade angifvit de skäl, på
grund hvaraf och då här i lagen meddelade bestämmelser i fråga om vinterväghållningen
till äfventyra icke på alla orter kunna vara de mest lämpliga, åt
Konungens befallningshafvande inrymts rätt att derom, efter vederbörandes
hörande, i den ordning som för ploglags inrättande är stadgad, förordna, samt
erinra nu endast, att, jemlikt §:ns senaste moment, i hvarje fall kostnaden för
vinterväghållningen skall utgöras efter den för ersättning till ploglagen bestämda
grund, d. v. s. fördelas på alla de till sommarväghållet bidragande beskattningsföremål
efter det i § 69 stadgade förhållande dem emellan, och med
iakttagande af der stadgad öfvergångstid.

§ 90.

Kommitterade hafva icke afsett att göra ändring i gällande landshöfdingeinstruktion;
men då rubriken till andra kapitlet här ofvan lyder: »om skyldighet
att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark är bar, så ock om
tillsyn å väg»; samt i § 41 stadgas att Konungens befallningshafvande tillkommer
att öfvervaka vägarnes behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder,
hvaraf möjligen skulle kunna dragas den slutsats, att berörda uppsigt
blifvit inskränkt till sommarväghållet, har för fullständighetens skull i denna
§ införts stadgande, att Konungens befallningshafvande skall öfvervaka att väg
vintertiden behörigen öppenhålles.

Kap. VII.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag, så oek om rättegången.

§ 9b

I kap. 25 byggningabalken finnas följande straffbestämmelser meddelade,
nemligen:

i § 5 för den som rifver neder eller slår sönder milstenar eller vägvisare;

Kom;s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

218

i § 7 för den som hugger upp vinterväg öfver sjö eller förderfva!'' bro;
i § 9 för den som lägger farväg af förra stället utan lof och för den »om
gör sig farväg öfver annans åker eller äng;

i § 10 för den som icke uppehåller bro; och
i § 11 för den som häfver ogill väg.

Derjemte innehåller

§ 13 att, om bro är ogill eller vinterväg eller notevak ej utmärkt samt deraf
sker skada, den som bron skulle vårda eller vägen utmärka skall fylla all skada
och hinder äfvensom, der menniska får skada eller död deraf, bota enligt lag.

Genom Kong!, brefvet den 10 Maj 1815 stadgas ansvar för den, som underlåter
att vid inträffande snöfall förrätta plogning och skottning, och genom
Kongl. brefvet den 13 Maj 1845 icke allenast förtydligas förberörda författning utan
stadgas jemväl ansvar för snöplogfogde, som försummar att uppbåda delegarne
i ploglag till plogning och skottning.

Eu del af de i kaj». 25 byggningabalken omförmäida brott och förseelser
falla numera under bestämmelserna i gällande strafflag den 16 Februari 1864.
Kap. 19 af denna lag stadgar nemligen:

i § 15 dels att den som uppsåtligen förstör eller skadar allmän brygga,
bro, färja, väg, gata eller farväg eller stängsel eller märke, som till afvärjande
af fara eller till varning derför vid allmän väg, gata eller farled eller å annat
sådant ställe satt är, skall straffas med fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år, men att i ringare fall må till böter dömas; och

dels att den som tillstänger olofligen, utan skadegörelse, allmän väg, gata
eller farled skall straffas med böter; och

i § 20 att den som förstör eller skadar uppsåtligen, i andra fäll än dem
som i lagen uttryckligen äro nämnda, annans egendom fast eller lös, ehvad den
till enskildt eller allmänt bruk eller gagn eller till prydnad ämnad är, skall
straffas med böter eller fängelse i högst sex månader, samt att, om af gerningen
kommit synnerlig fara för någons lif eller helsa, eller grof skada å egendomen,
eller om gerningen eljest är med synnerligen försvårande omständigheter förenade,
då må till straffarbete i högst två år dömas.

Kap. 24 § 11 strafflagen förmår, att om någon tager oloflig väg eller
gångstig öfver annans tomt, åker, äng, plantering eller andra egor, hvilka deraf
kunna skadas, skall han bota högst 50 kronor.

Genom föreskrifterna i kap. 14 §§ 9 och 17 är ansvar stadgadt för den,
som uppsåtligen genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse är vållande
till annans död eller till kroppsskada; och genom kap. 6 är i fråga om skadestånd
den allmänna grund bestämd, att skada, som någon genom brott annan

219

tillfogat, skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skett med uppsåt eller af
vållande.

Då nu kommitterade icke haft anledning att föreslå upphäfvande af eller
någon ändring i strafflagens allmänna bestämmelser rörande ofvan omförmälda
förbrytelser och ej heller ansett, att samma bestämmelser bort i denna lag
upprepas, hafva kommitterade endast föreslagit straffbestämmelser för de politi—
förseelser, som icke falla under strafflagen.

I §:ns moment 1 afhandlas dylika förseelser, begångna af väghållningsskyldige,
rotemästare eller snöplogfogde, och i momentet 2 de öfverträdelse!- af
väglagen, hvartill andra göra sig skyldiga. De i detta senare moment omförmälda
§§ innehålla:

föreskrift om borttagande af buskar på visst afstånd från väg;
förbud mot uppförande af byggnader på visst afstånd från väg;
förbud mot upptagande af gropar eller grafvar invid väg;
förbud mot inkräktande af väg medelst upplag af andra ämnen än sådana,
som för vägunderhållet oundgängligen erfordras;

O O O O 7

förbud mot uppsättande af grindar å väg samt föreskrift om skyldighet att
viss tid af året hafva de samma aflyftade; och

föreskrift om skyldighet att vintertid hafva utmed väg upprättadt stängsel
af trä nedtaget.

§ 92.

Då den allmänna bestämmelsen i kap. 6 strafflagen att skada, som någon
genom brott annan tillfogar, skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skett
med uppsåt eller af vållande, icke torde gälla i fråga om andra än de i samma
lag beskrifna förbrytelser, så och ehuru skyldigheten att gälda skada, uppkommen
genom lagöfverträdelser, alltid såsom en naturlig följd af öfverträdelsen
ansetts åligga den brottslige, hafva kommitterade likväl för fullständighetens
skull föreslagit, att skada som uppkommit genom öfverträdelse af denna lag
skall gäldas jemlikt grunderna i berörda kapitel af strafflagen.

§ 93.

Expropriationslagen af den 14 April 1866 innehåller ingen föreskrift om
ansvar för ledamot af nämnden; men då denna måste vara fulltalig för att kunna
fatta beslut, har stundom det fall inträffat, att nämnden måst åtskiljas med
oförrättadt ärende, hvarigenom icke allenast öfriga ledamöter i nämnden vållats
obehag utan jemväl för expropriationssökanden onödiga kostnader uppstått.

220

För att i någon mån söka förekomma ett sådant förhållande hafva kommitterade
ansett ändamålsenligt att stadga någon påföljd för ledamot i särskilda nämnden,
som efter kallelse förfallolöst uteblifver från nämndens sammanträde, samt i
sådant afseende föreslagit daga-böter af två kronor med skyldighet för den
försumlige att tillika, derest sammanträdet genom hans uteblifvande inställes,
betala öfriga ledamöters resekostnader.

§ 94.

Här meddelade föreskrift öfverensstämmer med nu gällande lag.

§§ 95 och 96.

I förgångna tider har så väl i vårt som andra land förvaltningen varit centraliserad
i regeringens hand och de obetydligaste ärenden hafva dragits under
dess pröfning. I den mån ärendena med en stigande utveckling och tillväxande
folkmängd ökade sig insåg man hos oss dock allt mer och mer nödvändigheten
af en decentralisation. Så utkommo dels förordningar, hvarigenom styrelseverkens
domsrätt upphäfdes i vissa mål som öfverlemnades till allmänna domstolarne,
och dels författningar om upphäfvande af rätt till fullföljande af klagomål
i vissa ärenden; hvarjemte och som öfvertygelsen äfven hunnit mogna derom,
att den sjelfstyrelse, som af gammalt tillkommit svenska folket, snarare borde
ökas och utvecklas än inskränkas, tillkommo de nya kommunallagarne af år
1862, hvarigenom icke allenast befogenheten för den mindre kommunen att i
dess angelägenheter besluta väsendtligt utsträcktes och ordnades utan jemväl
* inrättades den nya länskommunen eller landstinget med en omfattande beslutanderätt
i länets angelägenheter under de kontroller, som i landstingslagen
föreskrifvas. Nämnda lag tillägger landstinget, bland annat, beslutande rätt
rörande anstalter för kommunikationsväsendets befordrande. Då nu i kommitterades
lagförslag rörande den ordning, hvaruti frågor ej mindre angående anläggning
af nya vägar och dessas egenskap, än ock beträffande vägdelningarna,
beredts tillfälle icke allenast åt alla, som i saken hafva de], utan jemväl åt
landstinget att afgifva yttranden efter befogenhet, följer så väl häraf som af den
samverkan emellan Konungens befallningshafvande och länsrepresentationen, som
lagen åsyftar, långt grundligare behandling af åtskilliga vägväsendet rörande
angelägenheter, än som förut äfven med den största noggrannhet kunnat endast
genom Konungens befallningshafvandes åtgörande vinnas, och i samma mån
torde behofvet af högre administrativa myndigheter såsom vidare instanser för
skärskådande af Konungens befallningshafvandes beslut minskas. Fördelen

221

häraf blifver icke allenast en lindring i kollegiernas och regeringens hittills så
många och så betungande göromål och bestyr utan tillika tidsvinst i slutbehandlingen
af en mängd mål och ärenden, som ofta, just derigenom att de beröra
menigheter eller ett flertal af personel’, tagit för sin grundliga behandling en
vida längre tidrymd än önskligt och nyttigt varit. Då nu härtill kommer att
jemlikt detta förslag hvarje landstingsområde beträffande vägväsendet utgör en
gemensamhet för sig, samt att hithörande frågor äro af beskaffenhet att af lokala
myndigheter kunna i hela sin omfattning på ett tillfredsställande sätt skärskådas,
samt det dessutom är af synnerlig vigt, att slika frågor blifva afgjorda
med så stor skyndsamhet och ty åtföljande minskning i kostnad, som med
deras sorgfälliga pröfning sammanstår, hafva kommitterade ansett rättast såsom
regel stadga, att besvär mot Konungens befallningshafvandes beslut rörande de
i denna lag afhandlade frågor i allmänhet ej må ega rum. Då likväl i den
allmänna samfärdselns intresse det synes kommitterade betänkligt att låta vid
lokalmyndigheternas pröfning slutligen bero i de frågor, som röra anläggning
eller indragning af allmän väg, omläggning af backig eller eljest för rörelsen
obeqväm väg, förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg,
äfvensom, vid vägdelning, urskiljande af de vägar hvilka skola såsom allmänna
anses samt dessas egenskapjaf landsväg eller bygdeväg, hafva kommitterade för
dessa ärenden bibehållit besvärsrätt i den ordning som för ekonomimål i allmänhet
stadgad är. Ofriga frågor, hvilkas afgörande enligt denna lag tillkommer
Konungens befallningshafvande, beröra icke den allmänna samfärdselns
intressen samt torde obestridligen vara af så lokal beskaffenhet, att pröfningen
deraf svårligen skulle kunna vinna något derigenom att den genomgick flera
instanser.

Kap. VIII.

Särskilda bestämmelser.

§ 97.

På många orter i riket förekommer icke benämningen härad utan i stället
tingslag och jemväl skeppslag, men enligt äldre lagar torde dessa begrepp
hafva varit synonyma. När det således i kap. 2 rättegångsbalken § 1 stadgaSj
att i hvart härad skall häradshöfding hålla ting å rättan tingstad, så inbegripas
under härad jemväl tingslag och skeppslag i de orter, der benämningen härad
ej förekommer. Någon direkt förändring i denna betydelse har väl ej genom
lag blifvit stadgad, men i Kougl. förordningen angående ändring i vissa fall af

222

gällande bestämmelser om häradsting den 17 Maj 1872 har i stället för den
äldre benämningen härad användts benämningen tingslag, med förklaring i § 9
att i allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad genom lag
eller författningar angående härad stadgadt är. Då derjemte enligt samma förordning
två eller derå tingslag kunna, hvad rättegången angår, förenas till ett,
men kommitterade afsett att under sina bestämmelser om härad, der de i lagförslaget
förekomma, inbegripa tingslagen, sådana dessa enligt den historiska
tillkomsten förefinnas, hafva de till undvikande af all tvetydighet i detta hänseende
föreslagit ett stadgande af den lydelse denna § innehåller.

§§ 98, 99 och 100.

Vid bestämmandet af tidpunkten för lagens trädande i kraft och den fulla
tillämpningen deraf har hänsyn tagits till de förut i lagen meddelade stadgande
rörande vägdelning. Innan vägdelning vunnit laga kraft, kunna ej de nya
grunderna för väghållets utgörande, hvarken i förhållande till egarne eller
brukarne af den i mantal satta jorden inbördes eller beträffande bidragen från
andra beskattningsföremål, vinna tillämpning, enär sådan är af vägdelningen
beroende. Det har derföre såsom regel visserligen stadgats, att viss dag för
lagens trädande i kraft i tillämpliga delar skulle af lagstiftande magten bestämmas,
men att det oaktadt den gamla lagen skulle förblifva gällande, tills
vägdelning efter den nya lagens föreskrifter vunnit laga kraft, då tillämpning
af den nya lagen i dess helhet skulle inträda. Härifrån äro dock gjorda följande
undantag, nemligen:

a) för bestämmelserna i kap. 6 angående vinterväghållningen, hvilka icke
ega något annat samband med vägdelningen än det som beror på sättandet af
vägmantalet och för ty kunna tillämpas, då sådan mantalssättning försiggått och
förr än vägdelningen vunnit laga kraft, i den mån ploglag efter den nya lagens
föreskrifter kunna af Konungens befallningshafvande inrättas;

b) för bestämmelserna i kap. 2 om sommarväghållet, för hvilkas tillämpning
det icke är till fyllest att vägdelningen vunnit laga kraft, utan jemväl erfordras,
att tillträde af de genom vägdelningen hvarje väghållare tilldelade väglotter
försiggått, hvilket åter, då sådant lämpligen bör på sommaren ega rum, blifvit
utsatt att ske den 1 Juli det år då vägskatt först erlägges; och

c) för bestämmelserna i § 102 om säterierna i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohus län, hvartill kommitterade vid behandlingen af berörda § återkomma.

På det att de så väl i dessa §§ som på andra ställen i lagförslaget meddelade
föreskrifter om tidpunkten för lagens trädande i kraft och de åtgärder, som i

223

sammanhang dermed på vederbörande myndigheter ankomma, må framstå tydligare,
tillåta sig kommitterade att här meddela en beräkning öfver den tid, som
derför antagligen erfordras.

Kommitterade utgå härvid från den förutsättning, att Kongl. Maj:t, efter
vederbörande myndigheters hörande, skulle pröfva skäligt att framlägga lagförslaget
till behandling af 1882 års riksdag; att riksdagen då för sin del antager
lagen; samt att Kongl. Maj:t förordnar att lagen skall gälla från den 1
Augusti samma år, med förklaring tillika, att nya vägdelningar öfver hela riket
ofördröjligen skola företagas.

Konungens befallningshafvande förordnar då lämplig person att vägdelningeu
förrätta och 1882 års landsting utser gode män och suppleanter att jemte
förrättningsmannen vägdelningen verkställa.

Under återstående delen af året 1882 samt åren 1883 och 1884 afgöra®
samtliga i § 47 bestämda vägdelningsgrunder genom laga kraftegande beslut,
och delningen på rote och hemmansnummer varder slutligen verkstäld och
vinner laga kraft år 1885.

Under år 1884 förordnas af Kongl. Maj:t ordförande i särskilda nämnden
och vid sagda års landsting utser landstinget två ledamöter och en suppleant i
samma nämnd, samtidigt hvarmed Konungens befallningshafvande förordnar ett
lika antal ledamöter jemte en suppleant, hvarefter nämnden varder med sin
uppskattning färdig t. ex. den 1 Juli 1885. Vid 1884 års landsting utser landstinget
vägstyrelse för år 1885; men då de nya väglotterna icke skola tillträdas förrän
den 1 Juli året näst efter det då vägskatt först utgår, samt detta således ej
under nyss förutsatta tid för vägdelningens afsilande kan ske förr än den 1
Juli 1886, skulle vägstyrelsens uppdrag år 1885 komma att inskränka sig till
afgifvande al förslag till utgifts- och inkomststat för vägkassan under år 1886,
dervid utgifterna för det arbete, som medelst vägkassan skall bestridas, i brist
af erfarenhet om det verkliga beloppet, icke kunna annorlunda än ungefärligen
beräknas.

Särskilda nämndens uppskattningsinstrument jemte vägstyrelsens förslag till
utgilts- och inkomstsstat för år 1886 insändes af Konungens befallningshafvande
till 1885 års landsting, som med ledning deraf beslutar om vägskatten för år
1886, hvilken derefter debiteras, uppbäres och redovisas i sammanhang med
1886 års landstingsskatt.

De nya väglotterna tillträdas den 1 Juli 1886; och har således, för att lagen
skulle vinna full tillämpning, åtgått en tid af omkring 4 år, hvilken tid, med
afseende å omfattningen af eu vägdelningsförrättning öfver ett helt landstingsområde,
i allmänhet icke torde kunna anses vara oskäligt lång.

D O

224

§ 101.

För att den af kommitterade föreslagna nya väglag skall kunna vinna
tillämpning, förutsättes såsom vilkor ny allmän vägdelning öfver hela riket. På
vägdelningen beror nemligen icke allenast införandet af den nya grunden, eller
vägmantalet, för natura-underhållets utgörande af egarne eller brukarne af den
i mantal satta jorden, utan jemväl beloppet af penningebidragen från de nya i
väghållet deltagande beskattningsföremålen. Denna första, allmänna, hela landet
omfattande vägdelning hafva kommitterade desto hellre ansett sig kunna föreslå
böra af statsmedel bekostas, som det icke kan med billighet ifrågasättas, att
kostnaden derför borde drabba hvarken de nuvarande väghållningsskyldige,
hvilka ej begärt den, och åt Indika kommittéens nedsättande haft till syfte att
bereda lindringar och jemkningar i det onus, som de nu ensamma draga, eller
de nya beskattningsföremålen, hvilka, hittills från ifrågavarande onus befriade,
skulle, enligt kommitterades förslag, komma att deruti deltaga. Att fördela
kostnaden på båda dessa kategorier af beskattningsföremål skulle väl i någon
mån minskat obilligheten af dess utgående allenast från den ena eller andra,
men dels gäller om dem samfäld! hvad ofvan är sagdt om hvar och en af dem,
och dels saknas all grund för uttaxering af kostnaden, innan den nya vägdelningen
vunnit laga kraft samt särskilda nämndens uppskattning af kostnaden
för natura-underhållet försiggått. Möjligen skulle det kunna ifrågasättas, om
man ej lämpligen kunde hafva ålagt landstingen att bekosta den nya första
allmänna vägdelningen, men häremot måste invändas, att landstingsskatten utgår
efter andra grunder än de som gälla för den af kommitterade föreslagna vägskatten,
samt att för ty, äfven om man från utgörande af den andel i den landstingsskatt,
som för vägdelningen erfordrades, befriade städerna, andra beskattningsföremål
än de, riksdagen afsett att i väghållet deltaga, skulle komma att
dertill bidraga. Visserligen skulle denna olägenhet kunna afhjelpas dermed,
att landstingen förpligtades att endast förskjuta kostnaden för vägdelningen,
hvilken sedan jemte ränta kunde ur vägkassan återgäldas; men i så fall qvarstår
med oförminskad kraft kommitterades anmärkning om obilligheten deraf,
att denna kostsamma åtgärd skulle bestridas af vare sig de gamla, väghållet nu
utgörande, beskattningsföremålen eller de nya dertill bidragande eller af dem
båda gemensamt. För att således underlätta lagens genomförande hafva kommitterade
icke funnit någon annan utväg än att föreslå, det första allmänna vägdelningen
skall af statsmedel bekostas; och på det att man ej må föreställa sig,
att sådant skulle för statsverket blifva allt för betungande, tillåta sig kommitterade
att här nedan meddela en beräkning öfver kostnaderna för en slik vägdelning

225

öfver hela riket, äfvensom uttala sin mening om lämpligaste sättet för den
sammas utgörande.

Enligt gällande taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar den 8 Februari

1867 utgår arfvodet för vägdelningar sålunda:
för hvarje 1,000 sträckfot väg:

för mätning ........................................... kronor 0: 50.

>j gradering ...................................................................................... » 0:50.

» delning...................................................................................... » j:_

» kartläggning dels med 25 öre och dels med 75 öre eller medium
häraf ................................................................................... » 0:50.

till sammans för 1,000 sträckfot........................................................ kronor 2: 50.

eller för en gammal mil om 36,000 fot............................................. » 90: —

För hvarje utstakad väglott betalas 50 öre.

Med ledning af förestående upprättas följande förslag öfver kostnaden för

delning af ett landstingsområdes till längd af 124 mil uppskattade vägar:

Skiftesmannens arfvode för mätning, gradering, delning och kartläggning

af vägen:

124 mil å 90 kr. .......................................................................... kronor 11,160: —

Den sammes arfvode för utstakning af antagna 4,000 lotter » 2,000: —

Härtill kommer ytterligare:

Traktamente åt förrättningsmannen a 1 krona 25 öre för mil,

beräknadt för 2:ne resor öfver vägen ...... » 310: —

Arfvode till 2:ne gode män k 10 kronor om dagen, beräknade

för 200 förrättningsdagar...................................................... » 4,000: —

Reseersättning åt förrättningsmannen........................................ » 2,000: —

Handtlangning af 4 personer å 2 kronor 50 öre om dagen

för 200 förrättningsdagar...................................................... » 2,000: —

Lösen för vägdelningsinstrument och diverse omkostnader...... » 2,000: —

Summa kronor 23,470: —

utvisande för hvarje mil en kostnad af 189 kronor 27 öre.

Kommitterade antaga emellertid på goda grunder att genom aftal med förrättningsmannen
hans arfvode för mätning, gradering, delning och kartläggning
kan, för eu förrättning af så stort omfång som ett helt landstingsområdes vägar,
nedsättas med en tredjedel. Vidare torde arfvodet och reseersättningen till
gode männen vara nog högt beräknadt, så att kommitterade antaga, att kostnaden
för mil kan minskas till 150 kronor. Möjligen torde äfven någon nedKom:s
uti. ctng. Väghållningsskyldighet. 29

226

sättning i vägdelningskostnaderna kunna ske derigenom, att de anförtroddes åt
andra än landtmätarne, t. ex. åt tjensteman vid väg- och vattenbyggnadskåren,
men härom tilltro sig ej kommitterade att uttala någon bestämd mening. Emellertid
skulle enligt förestående beräkningar kostnaderna för hela riket uppgå till
omkring 750,000 kronor; och då vägdelningen för ett landstingsområde enligt
kommitterades antagande komme att kräfva en tftl af tre till fyra år, skulle
således nämnda kostnader komma att utgå med 200,000 å 250,000 kronor om
året. Då det nu obestridligen vore en fördel för egarne och brukarne af den
i mantal satta jorden att utan särskilda, dem direkt drabbande kostnader erhålla
nya rättvisa vägdelningar, samt härtill kommer att, jemlikt kommitterades lagförslag,
kostnaden för nya väganläggningar och omläggningar skulle ur vägkassan
bestridas, hvaraf torde kunna antagas att i de orter, der bidragen rikligare
till vägkassan inflyta, anspråken på bidrag från statsverket till dylika
företag skola minskas eller åtminstone med större svårighet än hittills vinna
bifall, samt då det dessutom är föga troligt att, sedan efter denna lags antagande
och med tillämpning deraf ny vägdelning tagit sin början, beslut om ny väganläggning
skall af vederbörande i orterna påyrkas, innan vägdelningen blifvit
afslutad, hvarefter anläggningen kommer att utföras medelst bidragen från de
nya uti väghållet deltagande beskattningsföremålen, hafva kommitterade förestält
sig att statsverkets bidrag till de nya vägdelningarna skulle kunna utan
synnerlig olägenhet anvisas att utgå af det vanliga anslaget till fond för anläggning
af nya samt omläggning eller förbättring af backiga eller eljest mindre goda
vägar, i den mån samma fond icke redan blifvit disponerad, hvarigenom statsverket
ej direkt komme att betungas af utgifterna för vägdelningarna.

§• 102-

I den ofvan meddelade historiska öfversigten hafva kommitterade i den
punkt, som rörer säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, i korthet
redogjort för dels fredsfördraget i Boskilde den 26 Februari 1658, hvarigenom
samtliga ständer, adel och oädel, andlige och verldslige, borgare och
bönder i nämnda till Sverige afträdda provinser tillförsäkrades att blifva vid
deras vanliga rätt, lag och gamla privilegier och friheter oberoende och obehindrade,
dels fredsfördraget i Köpenhamn den 27 Maj 1660, hvaruti den sålunda
dessa ständer tillförsäkrade rätt bekräftades, med tillägg att de skulle
blifva vid deras vanliga rätt, lag och på deras gods och sätesgårdar hafvande
gamla rätter, privilegier och friheter, dels Malmö recess den 18 September
1662, hvarigenom särskildt ridderskapet och adeln tillförsäkrades att få blifva

227

vid de immuniteter och privilegier, som de af ålder njutit hade, dels adelns
privilegier den 16 Oktober 1723, hvarigenom ridderskapet och adeln, såsom
dem af ålder forum och efterlåtet varit, berättigades njuta och behålla deras
sätesgårdar med torp, gatuhus, krogar och qvarnar med mera, som läge på
sätesgårdens egor fria och lediga för all tunga, utlagor och besvär af hvad
namn de vara månde, hvaremot de för sina insockne- och veckodags-gods vore
skyldiga att utgöra åtskilliga utlagor och besvär, deribland särskilt nämndes
vägröjning och brobyggnad, och dels Kongl. resolutionen på ridderskapets och
adelns besvär den 8 Januari 1735, som innehöll, att emedan adliga privilegierna
vore tydliga derutinnan att säterierna i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus
län icke vore till väg- och brobyggnad förpligtade, de hade sig dervid alldeles
att trygga.

Då nu, sedan en jemförelsevis kort tid efter ofvan omförmälda fredsslut
förflutit, af lagstiftande magten erkänts, att frihet från väghållning var en säteriegarne
ifrågavarande provinser af ålder förunnad förmån, på grund hvaraf tillkommit
den i § 8 af adliga privilegierna intagna undantagsbestämmelse från
den skyldighet i detta hänseende som i samma § ålagts ridderskapet och adeln
i det öfriga riket, torde man häraf vara berättigad draga den slutsats, att just
denna frihet varit inbegripen bland de förmåner, som genom fredsluten och
särskildt Malmö recess blifvit adeln i nämnda provinser tillförsäkrade. År
denna slutsats rigtig, så måste ock deraf följa, att berörda rätt till frihet från
deltagande i väghållningsbesväret är af fördrags natur och således skyddad mot
ensidigt upphäfvande genom den lagstiftande magtens åtgärd, hvilka förändringar,
som än må genom lag göras i de grunder rörande väghållets utgörande,
som voro gällande den tid, då omförmälda traktater afslötos och bekräftades.
En sådan uppfattning af frågan är icke heller ny. Riksens ständer hafva nemligen
i sin underdåniga framställning till Kongl. Maj:t den 28 April 1766,
jemte det de pröfvat rättvist att bibehålla allmogen i Skåne, Blekinge och
Bohus län vid deras urgamla och sedermera befästade rätt att sina räntor till
kronan dädanefter som förr i kontanta penningar betala, särskildt betonat, att
en dylik rätt var grundad i omförmälda fredsfördrag och Malmö recess; och
Kongl. Maj:t har genom nådigt bref den 7 Maj 1776 gillat riksens ständers
berörda framställning.

Ehvad man än delar kommitterades uppfattning derom, att ifrågavarande
rätt grundar sig på fredstraktater eller icke, är likväl af de oförtydbara uttrycken
i åberopade adliga privilegier, jemförda med 1735 års Kongl. resolution, uppenbart,
att frågan är af privilegiinatur och för ty, derest den samma skall på lagstiftningsväg
lösas, måste behandlas i den ordning, som för dylika frågor är i

228

lag bestämd. Regeringsformens § 114 föreskrifver, att de forna riksståndens
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, der de ej egt oskiljaktigt
sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt och således
med denna upphört, fortfarande gälla, samt att ändring eller upphäfvande
deraf ej må ske utan genom Konungens och riksdagens sammanstämmande beslut
och med bifall, om frågan rörer ridderskapets och adelns eller presterskapets
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, i förra fallet af ridderskapet
och adeln samt i det senare af allmänt kyrkomöte. Jemlikt riddarhusordningen
den 22 Juni 1866 utöfvas ridderskapets och adelns beslutanderätt å
adelsmöte, och är, rörande frågor som angå adelns privilegier, stadgadt att, för
bifall till hvad i afseende derå föreslås, erfordras två tredjedelar af de afgifna
rösterna.

Om äfven förutsättas skulle, att Konungen och riksdagen för sin del beslutade
en lag, hvarigenom säteriegarne i Skåne, Halland, Blekinge och Bohus
län frånkändes ofta berörda frihet, och lagen derefter understäldes ridderskapets
och adelns bifall, eller frågan i annan ordning droges under adelsmötets pröfning,
hafva kommitterade dock svårt att föreställa sig, att förslag i denna rigtning
skulle kunna vinna mötets bifall, enär frågan dels icke berör ridderskapets
och adelns rättigheter såsom stånd och dels icke heller angår ridderskapet och
adeln i allmänhet utan blott ett fåtal medlemmar inom några få af rikets landskap.
Sedan adeln nemligen vid 1810 års riksdag frånsagt sig rättigheten att
med andras uteslutande besitta säterier, hafva en mängd sådana öfvergått i
ofrälse personers händer, och friheten från deltagande i väghållningsbesväret har
aldrig utgjort någon personlig rättighet utan i lag varit tillerkänd jord af sagda
natur; i följd hvaraf samma frihet med jordens öfverlåtande från adeln öfvergått
till den ofrälse egaren, söm måste antagas vid hvarje köpslut hafva fått
vidkännas en högre köpeskilling i förhållande till det högre värde, som jorden
med afseende på dervid fästade förmåner egt.

I sammanhang med förestående torde lämpligen böra lemnas en redogörelse
för en nyligen afgjord lagstiftningsfråga, der det jemväl gälde säterierna i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län enligt § 8 af adelns privilegier den
16 Oktober 1723 tillkommande friheter. Sedan nemligen riksens ständer uti
underdånig skrifvelse den 20 Juni 1866 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och framlägga förslag till sådana förändrade stadganden angående deltagande
i byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer äfvensom af
sockenstuga, att dessa åligganden blefve för medlemmarne af kommunen gemensamma,
väcktes vid 1876 års riksdag flera motioner i enahanda syfte. I
sitt öfver berörda motioner afgifna utlåtande den 11 April samma år hemstälde

229

lagutskottet, som vid ärendets utredning antagit att enligt § 8 af adelns privilegier
den 16 Oktober 1723 frälsesäterierna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohus län voro från deltagande i kyrkobyggnad befriade, att riksdagen ville
för sin del besluta en författning, hvarigenom, med ändring af hvad kap. 26 § I
byggningabalken och särskilda författningar innehålla angående skyldighet att
deltaga i kyrkobyggnad, förordnas som följer:

»Byggnadsvirke, körslor och annan kostnad för byggnad och underhåll af
kyrka med hvad dertill hörer skola af egare eller innehafvare af fast egendom
utgöras efter samma grund, som är för kommunalutskylder bestämd; dock galle
om befrielse från denna skyldighet för viss jordegendom i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län hvad i ridderskapets och adelns samt presterskapets
privilegier finnes stadgadt.»

Lagutskottets hemställan återförvisades af begge kamrarne, i syfte hufvudsakligen
att deltagandet uti ifrågavarande besvär borde utsträckas till flera beskattningsföremål
än utskottet förordat samt att förändrad redaktion af förslaget

CD O

måtte undanrödja tvekan huru vida, framdeles liksom hittills, dagsverken vid
kyrkobyggnad borde utgöras efter matlagen. ,

Vid ärendets förnyade behandling hos lagutskottet ansåg utskottet lämpligt
att, för undanrödjande af anmärkta tvetydigheten i förslagets redaktion, den
ifrågavarande lagstiftningsåtgärden på sådant sätt åvägabragtes, att åt § 1
kap. 26 byggningabalken gåfves en förändrad lydelse, hvarjemte och enär Kongl.
stadfästelsen å 1734 års lag innehölle: »att allt hvad genom särskilda privilegier
är faststäldt har i denna allmänna lagen ej kunnat inflyta», utskottet
fann obehöfligt att, då lagstiftningsåtgärden vidtages genom en ändring af ett
stadgande i denna lag, deri införa något förbehåll om den frihet från ifrågavarande
besvär, som enligt privilegier kunde någon viss jordegendom tillkomma,
och hemstälde utskottet i sitt den 6 Maj 1876 afgifna betänkande:

att riksdagen ville för sin del, med ändring af hvad kap. 26 § 1 byggningabalken
och särskilda författningar innehålla angående skyldighet att deltaga i
kyrkobyggnad med hvad dertill hörer, besluta att nämnda § skulle erhålla följande
lydelse:

»Alla, som i socknen bo, skola kyrka bygga och uppehålla och hvad dertill
hörer: såsom klockstapel, kyrkomur och sockenstufva. Byggningsvirke
körslor och annan kostnad utgöres härtill af egare eller innehafvare af fast
egendom efter samma grund, som är för kommunalutskylder bestämd, och dagsverken
efter matlag. Innan något i ty mål företages, skola socknemännen kallas
till hopa, att derom samråda och sig förena.»

230

Denna hemställan bifölls af begge kamrarne, och riksdagen aflat i ämnet
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 Maj 1876. Kongl. Maj:t gillade
riksdagens beslut, i öfverensstämmelse hvarmed den 4 November 1876 Kongl.
förordning utfärdades.

Af kommitterades här ofvan uttalade åsigter, dels angående grunden för den
säteriegarne inom Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län af ålder tillkommande
frihet från deltagande i väghållningsbesväret, dels ock om svårigheten
att utan ingrepp i deras lagliga rättigheter på lagstiftningens väg afhända dem
samma frihet, följer, att kommitterade icke ansett sig kunna föreslå, att lagens
föreskrifter vare sig om vägunderhållets utgörande in natura eller genom bidrag
dertill medelst penningar skulle utsträckas till säterierna i nämnda provinser.
Men då kommitterade på förut andragna skäl ansett vägunderhållet in natura
lämpligast kunna och böra af den i mantal satta jorden fullgöras, och önskligt
vore, att jemväl dessa säterier kunde komma att, i den mån egarne dertill samtyckte,
i sådant underhåll deltaga, samt, sedan landstingsområdet blifvit i afseende
å väghållningsbesväret bestämdt att utgöra en gemensamhet för sig, det
för hvarje landsting icke borde vara med allt för stora svårigheter förknippadt
att med säteriegarne inom dess område träffa sådana aftal, hvarigenom aflösande
från den dem hittills tillkommande friheten kunde på ett med billighet förenadt
sätt verkställas, hafva kommitterade icke uppfört omförmälda säterier bland de
under § 6 i lagförslaget undantagna beskattningsföremål, som skola vara från
deltagande i allt väghåll befriade, utan gjort deras deltagande deruti beroende
på öfverenskommelse, hvilken kommitterade så mycket snarare antaga lätt kunna
åstadkommas, sonr dels önskligheten af väghållningsbesvärets ordnande på billiga
grunder, i syfte af säteriegarnes deltagande deruti, helt säkert gjort
sig för desse sjelfva, hvilket af de förre riksstånden de än nu må tillhöra, känbar,
dels säteriegarne i den mest betydande af ifrågavarande provinser redan
förut, i fråga om roteringen, ådagalagt sin beredvillighet att ingå förpligtelse!
hvarifrån de genom fredsfördragen, privilegier samt Konungs och riksdags beslut
varit fritagna. Huru åter en dylik öfverenskommelse på ömsesidigt antagliga
vilkor skulle kunna grundas hafva kommitterade icke ansett lämpligt att
här angifva, utan torde, derest lagen antages, den första åtgärden böra blifva
att vederbörande säteriegare genom Konungens befallningshafvande eller landsting
tillspörjas om de vilkor, hvarpå de skulle vara benägna att för framtiden
åtaga sig natura-underhåll af vägarne, i likhet med all annan i mantal satt
jordbruksfastighet, hvarefter landstinget kunde sättas i tillfälle att genom utsedda
ombud med dem underhandla och aftal sluta.

231

Särskild mening af Lars Berg.

Då jag i nedanstående delar af förslaget till »Lag angående väghållningsbesvärets
ordnande på landet» varit af olika åsigt med kommittéens flertal och då
de frågor, hvilka denna skiljaktighet afser, synts mig vara af vigt, har jag ansett
mig pligtig att såsom reservation härmed anföra min särskilda mening.

§ 6.

Ehuru jag i likhet med öfriga kommitterade ansett, att all fastighet på grund
af sin natur företrädesvis bör i vägunderhållsbesväret deltaga, så vida den eger
ett sådant värde, att den af en ökad skatt icke oskäligen betungas, så har jag
dock varit af skiljaktig mening rörande så väl den i detta syfte nödiga gränsen
för taxeringsvärdet, inom hvilken dylikt deltagande borde ega rum som äfven
beträffande sådana torp och jordlägenheter, hvilka för befrielse från dessa onera
betala årlig afgäld till stamhemmanet. Visserligen blifver bestämmandet af en
sådan gräns alltid godtycklig, men om man utgår från den enligt min uppfattning
härvid nödiga förutsättningen att endast sådana beskattningsföremål böra
åläggas en ny börda för lindrande och ordnande af vägunderhållet, hvilka dertill
ega en skatteförmåga som är lika eller åtminstone jemförlig med den som de
nuvarande väghållningsskyldige besitta, så synas egendomsvärden under 1,000
kronor icke skäligen böra härför beskattas, enär »streckets dragande lägre eller
såsom i förslaget vid 400 kronor» skulle i den nya beskattningen indraga fastigheter,
för hvilka den samma skulle blifva mera tryckande än den närvarande
vägbördan för de hittills väghållningsskyldige, synnerligast då den samma icke får
af dessa nya beskattningsföremål med arbete fullgöras utan måste med penningar
gäldas.

Om de ofvannämnda afsöndrade torp- och jordbrukslägenheterna dessutom
skulle åläggas att ytterligare deltaga med direkt skatt till vägunderhållet, skulle
dessa komma att 2:ne gånger för samma ändamål beskattas, — en orättvisa af
så mycket betänkligare art, som den träffar egendom af ringa värde, hvars egare
hafva svagare skuldror än de som för närvarande bära denna börda. — Att åter
hänvisa dessa egare att vid domstol fria sina lägenheter från den nya vägskatten
skall för dem medföra så stora äfventyr, att dessa lägenheter synas böra i förslaget
uttryckligen från vägskatt undantagas.

På liknande sätt skulle den fastighet, hvarifrån frälseränta utgår, i dubbel
måtto betungas med vägunderhåll, om mom. B i § 6 blifver lag, enär dels hemma -

232

net skall fortfarande in natura utgöra underhållsarbete och vägskatt, pa
gång frälseräntan dertill bidrager efter sitt kapitaliserade belopp — ehuruväl
dylik ränta icke kan anses fördelaktigare än den af kapital, som deremot är befriadt
från vägskatt.

Ehuru svårigheten att tillräckligt tydligt bestämma begreppet af den »med
fastighet förenade industriela rörelsen» måste tvinga till den i förslaget intagna
bestämmelsen att »inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor och deröfver och
hvarför bevillning enligt art. II bevillningsstadgan till staten utgöres, skall deltaga
i väghållningsbesväret, så torde dock en dylik bestämmelse komma att öfverskrida
de gränser, inom hvilka, enligt kommittéens uppdrag, förevarande lagförslag
till vägbördans fördelning bör inskränkas, så vida icke till de i § 6 mom. E derifrån
undantagna beskattningsföremålen äfven lägges inkomst som förvärfvas
genom utöfning af handtverk, skeppsrederi och sjöfart samt af vetenskap och konst.

Dessa sistnämnda beekattningsföremål torde icke i något afseende vara mera
lämpliga eller skyldiga att i vägbördan deltaga än inkomst till exempel af lön
för tjenstbefattning m. m. Hvad åter handtverkerierna beträffa!'', så utöfvas dessa
på landet sällan under sådana förhållanden, att de lemna en säker och god behållning,
ehuru drifna med en inkomst af 1,000 kronor, till följd hvaraf deras
ytterligare betungande med skatter skulle till skada för det hela och den ort,
hvars behof de fylla, förhindra denna närings förkofran och i många fall förorsaka
dess undergång, till undvikande hvaraf det torde vara nödigt att den
principen i lagen uttalas att dylik inkomst skall från deltagande i vägunderhållet
vara befriad. Tvister huru vida viss handtverksrörelse bör såsom fabriksrörelse
anses torde, sedan prejudikat erhållits, ej blifva talrika. Om skeppsrederi och
sjöfart gäller hvad som i motiveringen är yttradt till stöd för uteslutande af inkomst
af kanal, jernväg och annan farväg.

Till följd häraf bör § 6 enligt min åsigt på följande sätt förändras:
mom. A att i mantal satt jord, med undantag dels af — — dels af sådana
af söndrade torp- och jordbruk,slågenheter, som betala lagligen faststålda årliga bidrag
till stamhemmanet;

att mom. B utgå?:

att mom. C och D orden fyra hundra utbytas mot ett tusen, samt
att till mom. E lägges 5:o ''^inkomst som förvärfvas genom handtverk, skeppsrederi
och sjöfart samt genom utöfvande af vetenskap och konst.

§ 23.

Då lagförslaget bestämmer sättet för slitande af sådana ersättningstvister,
hvarom §§ 19, 20, 21, 22 handla, så torde det på samma gång böra stadgas

♦

233

hvem som skulle ersätta kostnaden för de föreskrift^ gode männens resor och
traktamenten, alldenstund derigenom skola säkrast förebyggas obefogade ersättningsanspråk
och vägkassans betungande med kostnaden för ständigt påfordrade
kompromisser för obetydliga frågors afgörande, i hvilket syfte jag trott att följande
tillägg bort göras till § 23 —----ej föras.

Kostnaden för gode männens resor och sammanträde gäldas af sökanden, så
framt ersättningen bestämmes närmare det honom tillbjudna än det af honom fordrade
belopp äfvensom då ingen ersättning pröfvas böra utgå.

§ 29.

Hägnader i vägs omedelbara närhet medföra ofta större olägenheter i samma
mån de ega större utsträckning än byggnader, från hvilka täta och höga plank
i detta afseende föga skilja sig. Då de som vanligt uppföras på sjelfva dikeskanten
eller någon gång i dikets botten, äro de till hinder och skada för vattnets
fria aflopp, vid dikesrensningen och för eget bestånd, hvilket vid källossning,
storm etc. undergräfves, hvarigenom hägnaden snart lutar till fall öfver
vägen, till våda för vägfarande.

Enligt min förmening är det derför nödvändigt att äfven för hägnader bestämma
ett afstånd, inom hvilket de ej hädanefter må få invid väg uppföras,
vid nya vägars anläggning eller nya odlingars och bymarkers instängning, hvilket
nödvändiggör följande tillägg till § 29, dervid måttet 2 meter valts på den grund,
att minsta dagbredden för ett vanligt landsvägsdike med jorddoceringar är 1,2
meter;

»Ej heller må hädanefter hägnader uppsättas närmare vågens kant ån 2 meter.»

§ 40.

Då nu gällande lag tillåter kostnadsfri afhemtning af sand och grus från
skogsmark till vägarnes underhåll och byggnad, är jag förvissad, att vägväsendet
skall onödigtvis betungas och fördyras genom den här föreslagna bestämmelsen
att ersättning alltid skall utgå för sand och grustag i och för vägunderhållet,
så mycket mera som dylika jord- och grustag i vidsträckta skogstrakter oftast
kunna upptagas utan mätbar skada för jordegaren. Sjelfva fyllnadsämnet saknar
vanligen allt handelsvärde utom i sällsynta undantagsfall.

Till följd häraf synes det skäligt att § 40 erhåller följande ändrade lydelse:

»Vill någon till vägs byggande och underhåll taga — — — — —---

bestämma huru vida och hvarest nämnda fyllnadsåmnen tjenligast må få afhemtas
mot utsatt skålig ersättning, i händelse skada derigenom förorsakas jordegaren.

Kom:s uti. ang. Väghållnings skyldighet.

234

§ 47.

Vid bedömandet af den verkliga bördan af vägunderhållet på landstingsområdets
olika vägsträckor, hvilket med en väggradering afses, är det oundgängligt
att fullständig hänsyn tages till den slitning, som förorsakas af den
derpå framgående trafiken, enär erfarenheten gifver vid handen, att denna börda
på väl anlagda eller makadamiserade vägar i det närmaste är direkte proportionel
mot trafikens storlek.

En väg med dubbelt bredare körbana blifver alltså med lika trafik föga
dyrare att underhålla än en väg med allenast hälften så bredt plan, och af tvenne
vägar med lika längd medtager den som har dubbelt lifligare trafik äfven en
dubbelt dyrare underhållskostnad än den andra.

Häraf framgår, att vid en vägdelning öfver ett helt län trafikens olika storlek
utgör den vigtigaste faktorn för vägarnes gradering samt att härvid en särskild
uppskattning i främsta rummet måste verkställas öfver dess olika beskaffenhet
på alla vägar, hvilkas underhåll skola sins emellan jemföras och värderas.

För vinnandet af ett rättvist resultat vid hvarje vägdelning fordras alltså
icke blott den noggrannaste kännedom om landstingsområdets alla trafikförhållanden
utan äfven en derpå grundad vägarnes klassifikation, upprättad oberoende
af den gradering, hvilken, med hänsyn till lokalförhållandena, vägarnes
beskaffenhet, tillgång till grus och materiel, deremot särskildt åsättes efter syn
och undersökning på marken.

Hvarje vägstyckes verkliga grad kan härigenom felfritt beräknas såsom en
produkt dels af vägens klass-tal (med hänsyn till trafiken), dels af vägens gradtal
(med hänsyn till lokalförhållandena), Indika båda graderingar åvägabringas på
det sätt, att en viss väglängd i den första klassen eller i den första graden sättes
lika med en viss mindre väglängd i den andra och så vidare.

Sammanblandas åter, utan föregående klassifikation, dessa båda särskilda
operationer vid förrättningen på marken, blifva de hardt när omöjliga för förrättningsmännen
att samtidigt rätt och noggrant fullgöra, äfven om det kunde
förutsättas att förrättningsmännen alltid skola vara i besittning af den detaljkännedom
och klara uppfattning af trafikförhållandena, som är nödig för undvikande
af misstag, som för den afsedda rättvisan vid bördans fördelning blifver
af betänkligaste beskaffenhet.

En dylik detaljkännedom och uppfattning torde emellertid säkrast kunna
påräknas hos landstinget och Konungens befallningshafvande, men äfven om så
icke vore förhållandet, synes det dock obestridligt att större trygghet mot misstag
och bättre utredning måste vinnas, om förrättningsmännen åläggas att upprätta

235

förslag till klassificering af vägarne enligt trafikens storlek, hvilket förslag likasom
punkterna 1—4 i § 47 sedan fastställes af Konungens befallningshafvande
efter landstingets hörande, än om frågan öfverlemnas åt förrättningsmännens skön
att göra eller låta enligt godtycke, i hvilket fall det sannolikt ofta skall inträffa
att intet dylikt förslag upprättas och att, äfven om så skedde, intet deraf kommer
att i förrättningsprotokollet intagas.

Då likväl detta trafikens öfvervägande inflytande på underhållsbördan endast
i förbigående omnämnes i lagförslagets § 50 såsom »andra omständigheter som
under en längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka», så har ett
tillägg till § 47 afseende ofvanberörda klassifikation synts så mycket nödvändigare,
som, utom ofvan påpekade större trygghet för en rättvis vägdelning, derigenom
skulle vinnas flere fördelar af sådan vigt, att de högeligen inverka på lagförslagets
praktiska tillämpning i hit hörande delar.

Som ofvan visats, är det omöjligt att af förrättningsmännens protokoll, enligt
lagförslaget, få utrönt huru stort inflytande afseendet på trafiken vid vägarnes
gradering verkligen utöfvat. Intill dess således en klassifikation af vägarne såsom
särskild fråga intagits i protokollet jemte graderingslängden för samtliga vägarne,
förblifver hvarje kontroll af hela eller någon del af graderingen en omöjlighet
och hvarje Konungens befallningshafvandes pröfning af tvister härom fullkomligt
illusorisk, då härförutom ingen — knappt ens förrättningsmännen
sjelfva — kan efteråt visa huru stort inflytande trafik- eller lokalförhållandena
utöfvat vid hvarje vägstyckes åsätta gradtal.

Likaså finnes enligt förslaget ingen möjlighet att utjemna sådana orättvisor,
som uppstå i följd af ändrade trafikförhållanden, hvilka således alltid måste framkalla
nya vägdelningar. Om deremot vägarne förut blifva klassificerade efter
hvars och ens trafik, förfalla ofvan antydda brister, enär hela graderingen i så
fall kan af hvarje väglottegare granskas och tvister derom af myndigheterna
enligt fakta pröfvas, hvarjemte ett fullt betryggande medel erbjudes till ^jemnande
af de ofvannämnda orättvisorna, hvilka lätt och rättvist kunna fördelas
genom en å nyo vidtagen klassifikation enligt de nya trafikförhållandena, med
ledning hvaraf så väl en rättvis väghållningsersättning distrikten emellan som
en ökning eller minskning af vägskatten kan felfritt beräknas. Behofvet af ny
vägdelning af sagda anledning är således häidgenom undanröjdt, men äfven om
af annan orsak vägdelning blifver nödig, kan denna förrättning med till hälften
minskadt kostnads- och tidsbebof förenklas till ny skiftesutstakning, grundad på
beräkning af de nya gradtalen,- hvilka alltid utgöra en produkt af den nya
klassifikationen och den oförändrade graderingslängden, hvilka i vanliga fall

236

såsom omfattande markens beskaffenhet, eller med andra ord lokalförhållandena,
icke på mansåldrar böra kunna undergå någon förändring.

Till förtydligande häraf torde ett exempel böra anföras. En jernväg anlägges
genom 5 väghållningsdistrikt af ett län, hvilka underhålla 20 mil landsväg,
som enligt graderingslängden utgöra 25 mil och efter klassificering med anledning
af den stora trafiken tredubblats till 75 mil i grad. Efter jernvägens fullbordan
minskas trafiken derhän, att vägen bör tillhöra lägsta klassen, då den
förändras till 25 mil i grad enligt graderingslängden. De fem distrikten, som
förut åtnjutit 5 mils väghållningsersättning från länets återstående 15 distrikt,
erhålla nu en minskad vägbörda af 50 mil i grad och borde i stället således
betala 45 mils väghållningsersättning. Om klassifikation af vägarne finnes vid
vägdelningen i protokollet utförd, kan denna förändring lätt utjemnas genom
företagen ny klassifikation och en derpå grundad beräkning af ändrad väghållningsersättning
och vägskatt; i annat fall måste ny vägdelning ske eller orättvisan
tills denna verkställes tåligt fördragas.

Med stöd af hvad sålunda anförts har det synts mig nödigt att i § 47 göres
följande tillägg efter 4:o — — — — underhålla: 5:o om vågarnes indelande i
klasser efter den af trafiken derå förorsakade slitningi följd hvaraf §:ns tvenne
sista moment 5:o och 6:o böra erhålla nummer 6:o och 7:o samt i § 48 siffrorna
5 och 6 utbytas mot 6 och 7, hvarjemte i § 49 till siffrorna 1, 2, 3, 4, tillägges 5.
Till § 45 skulle i följd af dessa ändringar äfven ett tillägg göras af innehåll;
Väckes fråga om ny klassifikation af vägarne, förfares dervid såsom i § 44 och
45 om vågdelning sägs.

§ 54.

Särskilda nämdens uppskattning af underhållskostnaden, hvarpå vägskattens
storlek hufvudsakligen beror, utgör således en af de vigtigaste hufvudgrunderna
för vägbördans rättvisa fördelning.

För att denna uppskattning skall blifva sann och så vidt möjligt närma sig
den verkliga kostnaden för dem som fullgöra detta arbete in natura, måste hufvudsaklig
hänsyn tagas dertill, att detta arbete utföres med eget folk och dragare
på tider som derför äro tjenligast, då annan förtjenst eller arbete saknas och då
öfriga omständigheter dertill föranleda.

Med anledning häraf hafva kommitterade, på sätt af motiveringen framgår och
till undvikande af att uppskattningen må grundas på kostnaden för samma arbetes
utförande medelst entreprenad eller legda arbetare under tillfälligtvis högt
uppdrifna gällande dagsverkspris, — i hvilket fall den samma skulle utfalla väsendt -

237

ligen för hög — ansett nödigt stadga att skälig hänsyn skall vid värderingen
tagas till förstnämnda för underhållsarbetets prisbillighet gynsamma omständigheter.

Men då i samma mening äfven meddelats den bestämmelsen att afseende
jemväl skall fästas på ortens pris på dagsverken och körslor, synes det enligt
min förmening med fog kunna befaras att dessa stridiga föreskrifter lätteligen
skola komma att missleda begreppet om den sanna och noggranna uppskattning
kommitterade dermed afsett samt föranleda en ansenlig förhöjning i kostnadsberäkningen,
med deraf följande höjda skattebidrag och ojemnheter, hvilka, en gång
bestämda, icke kunna på 10 år häfvas.

Talande skäl synas mig således böra föranleda en sådan ändring af § 54, att

orden — — »så väl å ortens pris på dagsverken och körslor som ock»--må

uteslutas.

§ 69.

För afgörande^ af den svårlösta frågan i hvad mån och på hvad sätt deltagande
i vägunderhållet må kunna åläggas andra beskattningsföremål än dem,
som hittills ensamma burit denna börda, hafva kommittéens flertal, enligt hvad af
motiveringen i § 6 och § 69 framgår, stannat i den åsigten att utsträckningen af
detta besvär borde å ena sidan omfatta så många beskattningsföremål som möjligt
men å andra sidan icke inbegripa smärre fastigheter, af hvilka bidragen blifva
allt för ringa att bära kostnaden för debitering och uppbörd.

Ehuru det är obestridligt att vägarne, såsom det första medlet för kulturens
spridning, landets uppodling och industriens utveckling, äro nyttiga och nödiga
för samhällets alla medlemmar, kan likväl icke, enligt min uppfattning, ensamt
härpå grundas någon jemlik skyldighet för dessa att i förhållande till hvars
och ens skatteförmåga till vägväsendet bidraga, då ingen absolut likhet för alla
förefinnes i afseende på denna vägarnes behöflighet och gagn, enär exempelvis
egarne af de ouppodlade trakter eller de industriela anläggningar, hvartill en
väg ledes, påtagligen deraf hafva större fördelar än handtverkaren, skeppsredaren
eller stadsinvånaren, hvilka äro i saknad af dylik egendom. Då rättvisan
krafvel’ att alla som hafva särskildt behof och ensamma njuta fördelarne af en
inrättning jemväl sjelfva böra vidkännas kostnaden derför, så synas kommittéens
förutsättningar för andra beskattningsföremåls deltagande i väghållningsbesvären
så väl som tillämpningen deraf i § 69 icke vara hållbara.

Ty vigtigare än att utdela bördan på så många som möjligt synes vara att
utjemna den rättvist och billigt, så att den, med varsamhet pålagd, kan utan
missnöje och svårighet bäras af dem som dermed skola betungas.

238

En dylik hänsyn är så mycket nödvändigare, dels emedan de nya beskattningsföremålen
hufvudsakligen tillhöra industrien på landet, som förut arbetar
under ogynsamma förhållanden, under det att det beskattningsföremål, jorden,
som bör erhålla lindring, så länge burit den uråldriga bördan att den samma
ingått i jordvärdet, såsom hvarje annan servitut, dels emedan den nya skatten
såsom beroende af konjukturer, naturhändelser och andra tillfälligheter blifver
ojemn och vexlande, hvarjemte den samma enligt förslaget blifver synnerligen
tung såsom väsendtligen högre än den nuvarande beskattningen till staten, dels
slutligen emedan osäkerheten i den nya beskattningsgrunden, bevillningen, med
dess för så väl fastigheterna som inkomsten olika beräkningssätt, hvilket olika
tillämpas inom skilda orter, i många fall antagligen skall medföra lika stora
ojemnheter och orättvisor som den gamla grunden, mantalet.

Till belysande häraf torde af skattejemkningskommittéens utredning här få anföras,
att jordbruksfastigheten i riket med 71 % af hela folkmängden betalar 17 %
af bevillningen, att öfriga beskattningsföremål med 29 % af folkmängden betala
83 % af d:o, samt att af dessa sistnämnda tal »andra näringar på landet» med
15 % af folkmängden betala 26,4 % af bevillningen. Det är denna sistnämnda
del af befolkningen som enligt lagförslaget hufvudsakligen skall deltaga i väghållningsbesvärets
lindrande.

På hvad sätt och till huru stor del detta kommer att ske synes af tabell Litt. F,
hvaraf framgår att den i mantal satta jorden med ett ^taxeringsvärde af 1,804
millioner kronor betalar en bevillning af 541,252 kronor, att andra beskattningsföremål
som enligt § 6 skola i vägbördan deltaga med taxeringsvärde af 233,6
millioner kronor och inkomst af 31,7 millioner kronor erlägga en bevillning af
422,800 kronor, att denna sistnämnda bevillning för dessa nya föremål under de
första 15 åren skulle ökas med 769,854 kronor eller nära dubbla bevillningen
samt att den derefter skulle uppgå till 1,152,853 kronor, hvarigenom deras skattebörda
fördubblas.

Men om äfven ett dylikt deltagande i den nya bördan beräknadt i medeltal
för hela riket skulle pröfvas rättvist för de härtill afsedda nya beskattningsföremålen,
kan detta ingalunda blifva fallet inom de orter der förhållandet utfaller
vida mer ojemnt och betungande än hvad medeltalet för hela riket utvisar.
Detta inträffar hufvudsakligen i de norra orterna, hvarpå såsom exempel må
anföras Vesternorrlands län, der de nya föremålen blifva delaktiga af 35,8 / af
hela vägbördan under de första 15 åren och 48,8 % af sagda onus efter denna
tids förlopp. Då deras nuvarande bevillningsbelopp uppgår till 43,012 kronor
mot den i mantal satta jordens, 14,069 kronor, så ökas dessas beskattning med
ett årligt belopp af 122,963 kronor genast och 167,614 kronor efter 15 år, hvar -

239

igenom ail annan fastighet och industrien skulle i medeltal drabbas med en
nära fyrdubblad beskattning. Den hittills fria jordbruksfastigheten blifver dock
ännu hårdare betungad, då dess nuvarande skattebörda i vissa fall skulle tiodubblas.

En dylik ny beskattning torde med fog kunna anses öfverskrida billighetens
gränser, och det resultat dessa så väl som öfriga siffror uti tabell Litt. F lemna,
ådagalägga att lagförslaget skall på de nya deltagarne i vägunderhållet flerstädes
lägga en tung och ojemn börda, som skall medföra betänkliga rubbningar
och understundom lika stora olägenheter, som de man dermed velat
undvika.

Såsom ofvan anmärkts, synes mig påläggandet på en gång af en så betydlig
beskattning ännu mer betänklig, då bevillningen utgör grunden, innan
sådan ändring deri så väl som i sättet för taxeringens verkställande genomförts,
att taxeringsvärdena måtte blifva med större noggrannhet bestämda och andra
beskattningsföremåls deltagande i bevillningen bringats i närmare öfverensstämmelse
med grundsatsen om en jemlik beskattning.

För att dessförinnan på den nu befintliga skattegrunden bereda en berättigad
lindring i väghållningsbesväret utan att åsamka de härtill bidragande
nya beskattningsföremålen allt för tunga bördor och menliga rubbningar synes
mig således enda medlet vara att i § 69 stadga ett maximibelopp i förhållande
till nu utgående bevillning, öfver hvilket dessa beskattningsföremåls bidrag icke
Y måtte stiga. Och då det gäller åläggandet af en ny skatt för att dermed del taga

uti och lindra andra beskattningsföremåls äldre bördor, synes rättvisa och
billighet fordra att denna nya beskattning åtminstone icke måtte öfverstiga hela
det skattebelopp som förut af dessa föremål till staten utgjorts.

Med stöd häraf har jag trott att följande tilllägg och ändring i § 69 måtte
göras

— — — »dervid dock iakttages» dels a) — — — b) — — — c) —--

d) — — — bevillning; dels att vägskatten från de under b), c), och dj, upptagna
beskattningsföremålen ej må under något år uttaxeras till högre belopp ån som
svarar emot den bevillning, hvilken af dem till staten erlägges.

§ T2.

Föreskriften om användandet af möjligen uppkommande öfverskott i vägkassan,
sedan det samma icke vidare erfordras till grundförbättringar å vägarne,
synes med större skäl hafva bort afse väghållningsbesvärets lindrande i allmänhet
för alla dermed betungade än, såsom här skett, en lättnad i detta besvär allenast

240

för den i mantal satta jorden. Men äfven om sådant skulle anses skäligt på
den grund att befogade lindringar för eu del väghållningsskyldige förr eller
senare bör komma jemväl de öfrige till godo, så kan detta likväl icke blifva
fallet, då det föreslagna sättet för lindringen, bestående i öfvertagande af vissa
vägar till underhåll direkte på vägkassans bekostnad, är af beskaffenhet att
enligt min förmening i vanliga fall fördyra i stället för att minska ett landstingsområdes
underhållskostnad i sin helhet.

Erfarenheten har nemligen ådagalagt, hvad som för öfrigt framgår af mo- ^

tiven till §§ 7 och 41, att vägunderhållet medelst entreprenad, utan rätt till
användande af natura-prestationer från befolkningeD, blir långt dyrare än då
de närboendes hjelp härvid till större eller mindre utsträckning är tillämplig.

Då försök till vägunderhållets verkställande medelst entreprenader i folk- och
kapitalrikare länder flerstädes föranledt en delvis återgång till uttagande af
natura-prestationer i följd af entreprenadsystemets stegrade kostnader, såsom
exempelvis i Schweiz och Frankrike, så måste detta i än högre grad blifva
förhållandet i ett jemförelsevis så folkfattigt land som vårt, der bristen på konkurrens
vid dylika arbeten säkerligen skall uppjaga kostnaderna långt öfver
arbetets verkliga värde.

A andra sidan är det en känd erfarenhetssats från alla länder, att ju noggrannare
underhållet och den dagliga tillsynen af en vägt äro, desto mindre
blifva i längden kostnaderna derför, samt att i följd häraf ett ibland de bästa och
säkraste medlen för en allmän lindring i denna börda är en sådan anordning y

af arbetet, att vägarnes skador, dess gropar, spår och utskärningar etc. genast
iståndsättas samt att det krossade dammet bortskaffas.

Ett dylikt system kan enligt den ofvan åberopade motiveringen i §§ 7 och
41 endast åvägabringas genom anställande af ständiga vägvaktare, hvilka medelst
daglig tillsyn utföra de ständiga reparationsarbetena, under det att väglottegarens
arbete derigenom inskränkes till anskaffande och framförande af tjenliga materialier
på sätt och tid som för dem är minst betungande. Om derföre i stället
för öfvertagande af vissa vägar till allmänt underhåll, bidrag ur vägkassan lemnades
dels till rotarne för anställande af dylika vaktare, der sådant pröfvades
lämpligt, dels till anskaffning af slagen sten, grustag och annan materiel m. m.,
så skulle en allmän minskning af vägbördan uppstå i långt högre grad än genom
medlens användande på det här föreskrifna sättet.

Till åvägabringande häraf och då en detaljerad föreskrift i lagen härom
hvarken torde vara nödig eller lämplig, vågar jag föreslå följande ändring i § 72. J

Uppkommer öfverskott-------------—--

—--— — jemväl till andra åtgärder till vägväsendets befrämjande.

241

Beträffande frågan om bestämmandet af fordonens beskaffenhet i anseende
till hjulkonstruktioner och flensbredd hafva kommitterade kommit till det beslut
att något stadgande derom icke borde i lagförslaget intagas.

Det i motiven härtill delvis intagna yttrandet, som af mig i frågan afgifvits,
slutade med följande ord:

»Häraf synes mig framgå, att i väglagen icke torde böra intagas bestäm^
melser om hjulkonstruktioner för trafiken å vanliga landsvägar, men att deremot

för godstransport på grundförbättrade eller makadamiserade vägar det torde vara
lämpligt stadga, att hjulen å lastvagnar skola hafva en minimi-flensbredd af
0,n meter eller 0,37 fot samt en minimihöjd af 0,66 meter eller 2,25 fot med
rätt för Konungens befallningshafvande att hvar helst omständigheterna sådant
fordra förbjuda bruket af sådan körredskap, som skadar vägarne.»

Då . en sådan rättighet i åtskilliga orter, der bruket vintertiden af körredskap,
som skadar och förstör vintervägarne, nu understundom förekommer,
redan enligt gällande lag lärer af Konungens befallningshafvande utöfvas, i det
föreskrifter häremot med utfäst vite pläga utfärdas, så synes det nödigt att i en
ny väglag en dylik rättighet uttryckligen bibehålies, helst då en sådan bestämmelse
skulle innebära möjlighet till tillämpliga föreskrifter om fordonens beskaffenhet
jemväl på grundförbättrade eller makadamiserade vägar, om och när
dessa framdeles vinna utsträckning och förhållandena i öfrigt sådant påkalla.

Jag har derföre trott att ett stadgande af följande innehåll borde tilläggas
Y och må hända lämpligen införas såsom ett mom. 3 under § 91, nemligen:

Konungens befallningshafvande tillkommer att, efter landstingets hörande, vid
vite som i mom. 1 sägs, der förhållandena sådant kräfva, förbjuda bruket på allmänna
vågar af sådan körredskap, som skadar vägarne.

Då jag varit af nära lika åsigt med direktör v. Ekensteen rörande innehållet
i §§ 33 och 37, får jag i hans härom afgifna reservation instämma med den modifikationen
att anläggning och uppförande af skyddsvärn, milstenar och vägvisare
visserligen bör ske på vägkassans bekostnad, men att deras underhåll
deremot enligt min åsigt bör ingå i det öfriga vägunderhållet. Likaså instämmer
jag i hofmarskalken m. m. Reutersvärds särskilda åsigt rörande olämpligheten
af den i § 99 intagna bestämmelsen att lagen rörande vinterväghållningen
skall tillämpas före och oberoende af lagen om sommarväghållet.

Stockholm den 14 December 1880.

Kom:s uti. ang. Väghållningsslcyldighet.

242

Särskild mening af C. W. Ericson. ,

I § 102 af »Förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på
på landet» hafva kömmitterade uttalat, att »denna lag gäller icke säterierna i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län, men vinner tillämpning jemväl å dem
i den mån öfverenskommelse derom kan träffas».

De grunder, hemtade i äldre fördrag, lagar och författningar, hvarpå kommitterade
anse sig finna stöd för detta uttalande, återfinnas i de motiv, som äro
bifogade förslaget till lag.

Som dessa grunder, enligt mitt förmenande, ej gifva anledning att föreslå
en lagparagraf, som i så väsendtlig mån är afvikande från den likhet inför lag,
som ju alltid är önskvärd och som kan sägas i väsendtlig grad utgöra en borgen
för att en och hvar skattdragande, i mån af förmåga, lika träffas af bördan, så
vågar jag här framhålla de skäl, som förmått mig att i denna punkt ej omfatta
öfriga kommitterades åsigter.

Kömmitterade förmena att den frihet, som nu tillkommer nämnda säterier, 7

har sitt berättigande, dels på grund af fördrag med Danmark, dels på grund
af de ridderskapet och adeln tillerkända privilegier; frågan skulle således vara
af så väl fördrags som af privilegii natur.

Det är sant att ursprunget till denna frihet är att finna i de rättigheter,
som voro adeln tillerkända under den tid, då ännu Skåne, Halland, Blekinge
och Bohus län lydde under Danmark; men sedan dessa provinser enligt fördragen
1658 och 1660 till Sverige blifvit afträdda, träffades den 18 September
1662 genom den s. k. Malmö recess mellan kronan Sverige och inbyggarne i
de eröfrade provinserna öfverenskommelse »hvarefter Kongl. Maj:ts minister och
betjente på den ena och Kongl. Majts trogne undersåtar uti landet på den
andra sidan hade sig att rätta». I denna öfverenskommelse stadgades att ständerna
skulle till Sverige »prästera samma submission och de utskylder, som de
och hvart och ett stånd för sig äre underkastade och de sina Konungar för
detta hafva bevisat och härefter på allmänna riksdagar af dem och samtlige
riksens ständer kan blifva samtyckt och bevilljat», hvarjemte ridderskapet och
adeln tillförsäkrades att bibehållas »vid de immuniteter och privilegier, som de

243

af ålder njutit hafva, så vida de icke strida emot Sveriges fundamentallag och
stadgar och dess välfärd och intresse.»

Häraf torde nu framgå, dels att Malmö recess är den lagliga grunden för
förhållandet mellan Sverige och de eröfrade provinserna — och torde då hvarje
tanke på att denna fråga skulle vara af fördrags natur kunna anses häfd — dels
att ändring i de förhållanden, som genom Malmö recess faststäldes, kan ske i
den ordning, som svensk Igg bestämmer.

1 enlighet härmed blefvo de förmåner som tillkommo endast dessa provinsers
adel, såsom särskilda stadganden intagna i 1723 års adliga privilegier och då
underkastade gällande grundlags bud, nemligen att kunnna ändras af konungen
med de fyra riksståndens samtycke.

Vid 1809—10 års riksdag träffades mellan de olika riksstånden öfverenskommelse
angående jemkningar och ändringar i dem tillkommande privilegier,
och utfärdades härom Kongl. kungörelsen af den 6 April 1810. Enligt denna
Kongl. kungörelse frånsade sig adeln rättighet att med andras uteslutande besitta
säterier och förklarades »att hvarje svensk man, till hvad klass han räknas må,
blef berättigad att förvärfva och besitta fast egendom af hvad natur som helst
och åtnjuta den samma tillhörande förmåner emot uppfyllande af dermed förförknippade
och redan faststälda eller framdeles åtagande skyldigheter».

De särskilda bestämmelser angående säterier, hvilka härrörde af adelns privilegier
och Kongl. resolutioner å adelns besvär, upphörde således att vara gällande
ensamt för adeln och blefvo i stället skyldigheter och rättigheter, som tillkommo
hvarje svensk man, såsom egare af viss jordnatur. Häraf måste följa att dessa
bestämmelser för skyldigheter och rättigheter för framtiden blefvo underkastade
andra än förut gällande lagstiftningsformer. I regeringsformens § 114 stadgas
att de forna rikståndens privilegier fortfarande skola såsom sådana gälla och att,
om ändring deruti ifrågasättes, den skall ske genom Konungs och riksdags
sammanstämmande beslut och med bifall, om frågan rörer ridderkapets och adelns
privilegier, af adelsmötet. Då ridderskapet och adeln ej genom representationsreformen
blifvit till erkändt någon annan eller mera rätt i lagstiftningsväg än
hvad som tillkom det forna riksståndet och ifrågavarande skyldigheter och förmåner,
såsom ofvan framhållits, numera tillhöra hvarje svensk man, innehafvande
visss lags jord, så måste dessa, liksom hvarje annan bestämmelse af real natur, kunna
i vanlig lagstiftningsväg af konung och riksdag samfäldt jemkas och förändras.
Formen härför är i vår nu gällande grundlag att finna i regeringsformens § 87.

I denna anda har ock lagstiftningen gått. Säterierna voro genom § 8 i
ridderskapets och adelns privilegier uttryckligen befriade från kontributioner
(bevillning), men ej hänskjutes bevillnings åtagande till adelsmötet och ej heller

244

ansågo rikets ständer denna fråga såsom ett adligt privilegium utan betraktade
den såsom en allmän bevillningsfråga. Genom Kongl. förordningen af den 4
Nov. 1876 utsträcktes skyldigheten att deltaga i kyrkobyggnad till fastigheter
i allmänhet, hvadan de förut och på grund af 1723 års adliga privilegier derifrån
befriade säterierna böra i sin egenskap af fastighet i samma skyldighet
anses innefattade; och genom Kongl. förordningen af den 30 November samma
år blef uppförandet af byggnader i och för folkppdervisningen ett för kommunen
gemensamt åliggande, och torde säterierna då ej heller från deltagande
i denna skyldighet kunna anses vara vidare befriade. Stadgande i enahanda
syftning återfinnes i Kongl. förordningen af den 31 Maj 1878 angående skjutsväsendet.

Samtliga dessa förordningar äro promulgerade utan att adelsmötet öfver
dem blifvit hördt.

I sina motiv anföra kommitterade, att lagutskottet uti ett betänkande, afgifvet
i anledning af återremiss i fråga om ändring i stadgandena för skyldighet
att deltaga i kyrkobyggnad, af den 6 Maj 1876 åberopade Kongl. stadfästelsen
å 1734 års lag, deri säges, »att allt hvad genom särskilda privilegier är faststäldt
har i denna allmänna lag ej kunnat inflyta»; och anföra kommitterade
vidare, åberopande utskottet, »att det torde vara obehöfligt att, då lagstifningsåtgärden
vidtages genom ändring af ett stadgande i denna lag, deri införa något
förbehåll om den frihet från ifrågavarande besvär, som enligt privilegium kan
någon viss jordegendom tillkomma».

I utskottets betänkande var det fråga om ändring af 26 kap. 1 § byggningabalken;
det förslag till lag, som af kommitterade afgifves, afser ändring af hvad
i 25 kap. samma balk finnes stadgadt, och om utskottet hade fog för motiveringen
i sitt betänkande, och det anse ju kommitterade, så hade det varit följdrigtigt,
att kommitterade, i likhet med utskottet, ej i sitt förslag till lag upptagit, såsom
befriad, viss jordegendom, utan åtnöjt sig med den ur Kongl. stadfästelsen
å 1734 års lag citerade förklaringen.

Det har någon gång framhållits att, om ock konung och riksdag lagligen *
kunna ålägga säterierna att med penningar deltaga i beskattning, från hvilken
de af ålder varit fria, så borde dock andra former gälla för åläggande af eu
natura-prestation; någon grund för en sådan skilnad torde emellertid fåfängt
sökas och jag vill da endast framhålla att, hvad deltagande i kyrkobyggnad
angår, så inskränker sig ej denna skyldighet till en afgift i penningar, utan kan
den under vissa förhållanden äfven utgå in natura.

I kommitterades motiv till § 102 tillerkännes adelsmötet full grundlagsenlig
befogenhet att yttra sig öfver säteriernas i Skåne, Halland, Blekinge och

245

Bohuslän deltagande i väghållningsbesväret, men kommitterade anse såsom sannolikt,
att adelsmötet ej vill begagna denna sin rätt, då de bestämmelser, som voro
i fråga att förändra, beröra äfven icke adelsmän. Den, som nu i likhet med
kommitterade håller före att adelns rättigheter genom föreliggande lagförslag
beröras, må väl dock erkänna, att adelns bifall aldrig kan omfatta andra säterier
än dem, hvilka, allt sedan Kongl. kungörelsen af den 6 April 1810 blef gällande,
varit oafbrutet i adelns ego. Att adelmötets hörande skulle kunna gälla alla,
således äfven de i ofrälse händer befintliga säterier i nämnda provinser, är en
åsigt hvartill väl ej en skymt af befogenhet skall vara att finna i våra grundlagar.

Då nu kommitterade anse att denna fråga ej lagligen kan lösas af ensamt
Konung och riksdag och de hålla sannolikt, att adelsmötet ej i den samma vill
uttala sig, så har ej annat sätt lösa den, än på grund af öfverenskommelse,
varit att finna; den har således blifvit en fråga af enskild natur.

Jag kan ej tillerkänna frågan en sådan enskild natur. Före den 6 April
1810 kunde ju ändringar härutinnan så väl som hvarje annat adligt privilegium
ega rum, sedan beslut derom af Konung och riksstånd fattats; den enskildes
hörande var således ej erforderligt och frågan var följaktligen då af allmän
natur; genom förändringen 1810, hvarigenom äfven icke adelsmän kunde komma
i besittning af säterier, har dess allmänneliga natur visserligen ej blifvit förändrad;
endast lagstiftningens former förändrades.

Att i allmänhet den, som beröfvas en förmån hvaraf han är i laglig besittning,
må tillgodonjuta en skälig ersättning, är en åsigt för hvilken kunna tala,
om ej andra skäl, åtminstone billig}]etsskäl. Då så i lag stadgas, måste dock
tydligen bestämmas, ej allenast efter hvilken grund den ersättning som billigheten
kan fordra skall beräknas utan ock af hvem och på hvad sätt den skall
utgöras. Men att, såsom kommitterade föreslå, öfverföra en fråga sådan som
denna, der det gäller en offentlig pligts fullgörande, från lagstiftningens in på
den enskilda öfverenskommelsens område låter enligt mitt förmenande ej försvara
sig.

På nu anförda skäl anser jag, att § 102 i kommitterades förslag till lag
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet bör utgå.

§ 69. I de bestämmelser, som gifvas i sjelfva lagparagrafen, instämmer jag
med kommitterades flertal, men deremot kan jag ej till alla delar omfatta de
åsigter som uttalas i motiveringen till samma paragraf. K

Kommitterade hafva för att angifva orsaken hvarföre ej jordbruksfastighet
och annan fastighet ålägges lika andel i vägbördan utvecklat en teori för beskattning,
hvilken jag, hvad förhållandet mellan dessa båda beskattningsföremål

246

angår, ej gillar. Mig synes att såsom motiv för denna olikhet varit till fyllest
att påpeka, det enahanda proportion är stadgad för deltagande i kommunalutskylder,
och samma skäl, som Konung och rikets ständer vid stiftande af kommunallagen
härför funno talande, eller att jorden som för all tid tillhör samma
kommun kan anses för dess angelägenheter ega ett mera stadigvarande intresse,
kunna enl. mitt förmenande ega sitt fulla berättigande äfven hvad vägars
anläggande och dess underhåll angår.

Särskild mening af G. de Maré.

I)å jag i vissa delar skiljer mig från de förslag, hvarom kominitterades flertal
i afseende å väghållningsbesvärets ordnande sig förenat, torde det åligga mig
att närmare angifva skälen för min mening.

Emot de af kommitterade anförda skäl för deras i § 6 gjorda förslag jemte
utvecklingen af samma skäl har jag intet att invända, men jag kan icke underlåta
anmärka, att enligt min uppfattning kommitterade icke följdrigtigt tillämpat
sina åsigter. Då nemligen kommitterade uttalat sin åsigt vara att i största möjliga
man ställa sig till efterrättelse riksdagens i dess åberopade underdåniga
skrifvelse uttalade uppfattning om de beskattningsföremål, som borde uti besväret
deltaga, så, och ehuru kommitterade på samma gång ansett sig böra för de af
riksdagen i fråga om berörda deltagande använda ordalag och deribland särskilt
för uttrycket »med fastighet förenad industriel rörelse» betjena sig af den
största möjliga extensiva tolkning, kan jag likväl för min del icke finna annat
än att kommitterade äfven med en sådan tolkningsmetod till deltagande i besväret
förpligta! beskattningsföremål som icke rimligen torde kunna hänföras
under ifrågavarande af riksdagen begagnade uttryck. Jag anmärker i sådant
afseende, att inkomst af skeppsrederi eller sjöfart samt inkomst af hvad som
utöfver dermed förenade kostnader förvärfvas genom utöfning af vetenskap eller
konst icke kan sägas vara med fastighet förenad eller i senare fallet räknas till
industriel rörelse.

På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag för min del att bland undantagen
i mom. E af § 6 skall upptagas jemväl:

inkomst af skeppsrederi, eller sjöfart och

inkomst af hvad utöfver dermed förenade kostnader förvärfvas genom vetenskap
eller konst.

247

Jemväl i fråga om motiveringen till § 69 är jag med kommitterade ense,
men jag kan deremot icke gilla det slut, hvartill kommitterade på grund af de
anförda skälen kommit. Med afseende nemligen dels å beskattningsföremålens
olika lämplighet och förmåga att bära ett onus reale af ifrågavarande beskaffenhet
dels å det förhållande att idkarne af jordbruksnäringen utan tvifvel
för sina ändamål begagna de allmänna farvägarne i större mån än andra näringar,
hvilka i vidsträcktare omfång än jordbruksnäringen gjort uppoffringar förjernvägsanläggningar,
dels ock derå att väghållningsbesväret nu rättsligen åligger
jorden och att för ty skälig lindring bör gifvas åt de nya beskattningsföremål,
som hädanefter skola uti samma besvär deltaga, finner jag dock, att denna lindring
enligt kommitterades förslag icke är tillräcklig. Af dessa skäl anser jag,
för min del, att bestämmelserna uti mom. A af § 69 bort vara den allmänna
regeln för framtiden, men att deremot någon särskild öfvergångstid icke är
nödig, i följd hvaraf

dels orden: »A) under de första femton åren efter det denna lag trädt i
gällande kraft» böra ur lagen utgå;

dels ock hela momentet B) jemväl bör borttagas.

Särskild mening af H. Westin.

Jag finner mig föranlåten anmäla reservation emot kommitterades förslag i
§ 6 rörande skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja.
Jag föranledes dertill icke af den anledning, att jag skiljer mig från de åsigter,
kommitterade i motiven till nämnda § uttalat, nemligen att de allmänna vägarne
äro nyttiga och behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de begagna
vägarne direkt eller endast indirekt af de samma draga fördel och att, på grund
deraf, hvarje medborgare i mån af sin förmåga i förhållande till öfrigas borde
till de allmänna vägarnes byggande och underhåll lemna bidrag — hvilken åsigt,
jag deremot i allo delar — utan derföre, att jag ej kan instämma i öfriga
kommitterades uppfattning af vidden och beskaffenheten af det dem lemnade
uppdrag, hvilken uppfattning hindrat kommitterade att komma till det slut ;
afseende å omförmälda underhållsskyldighet, som motiven anvisa. Sedan riksdagen
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om nedsättandet af en kommitté
för utredning ej blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet
på landet måtte kunna åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar
eller annan fast egendom, som nu är från vägunderhållsbesväret undantagen,

248

äfvensom grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan ook hvilka
verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen skulle medföra, samt
Kongl. Maj:t, med bifall till riksdagens berörda anhållan nedsatt kommittéen, med
uppdrag tillika att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets
utgörande på landet, hafva kommitterade, vid uppgörande af
samma förslag, funnit sig bundna af de utaf riksdagen ofvan angifna grunder
derför. För min del anser jag deremot, att då Kongl. Maj:t, jemte bifall till
riksdagens anhållan om kommittéens förordnande för åstadkommande af utredning
i förut omförmälda hänseenden, tillika uppdragit åt samma kommitté att utarbeta
förslag till ny väglag, utan att dervid uttryckligen föreskrifva att samma lag
skulle byggas uteslutande på de af riksdagen i dess underdåniga skrifvelse angifna
grunder, kommitterade varit oförhindrade att, jemte fullgörande af det dem
nådigst gifna uppdraget att verkställa den begärda utredningen, utarbeta väglagsförslaget
i öfverensstämmelse med de åsigter kommitterade sjelfva hysa om
de grunder, på hvilka samma lag lämpligen bör byggas. Enligt denna min
uppfattning och med tillämpning af ofvan uttalade grundsats om allmänna vägarnes
nytta och behöflighet för samhällets alla medlemmar anser jag att punkten
E. i § 6 bland undantagen från skyldigheten att i allmänna vägarnes underhåll
deltaga icke bort upptaga inkomst af kapital, utan att kapitalet deremot bort
uppföras bland de beskattningsföremål, som ålagts i väghållningsskyldigheten
deltaga.

Särskild mening af P. Peutersvärd.

Reservation.

§ 58. Den i denna § föreslagna ed som den »särskilda nämnden» skall,
innan den skrider till utförande af sitt uppdrag, inför Konungens befallningshafvande
aflägga, synes mig lämpligen böra utbytas emot en försäkran af följande
lydelse:

Jag lofvar på heder och tro att jag utan vald och mannamån, efter mitt
bästa förstånd och samvete, skall den pröfning verkställa, hvartill jag nu kallad >

blifvit.

249

§ 69. Af riksdagens underdåniga skrifvelse den 14 Maj 1876 framgår att
vissa deri omnämnda beskattningsföremål ansågos böra bidraga att lätta den
börda, som genom vägunderhållet är den i mantal satta jorden ålagd, men i
skrifvelsen har riksdagen icke ens antydt i hvilken proportion de nya beskattningsföremålen
borde deltaga. Det har således blifvit helt och hållet öfverlemnadt
åt kommittéen att bedöma hvad billighet och rättvisa härutinnan kräfva.
Då inga grunder för bedömandet af denna vigtiga och grannlaga fråga blifvit
^ på förhand lemnade, är det helt naturligt att olika meningar härutinnan skulle

inom kommittéen göra sig gällande, helst de i kommittéen insatta representanter för
särskilda intressen svårligen kunde undgå att efter sin ståndpunkt och uppfattning
af de på olika beskattningsföremål stälda nya anspråken, ganska olika betrakta
de samma.

Hade frågan galt att befrämja eller vinna ett nytt stort statsändamål som
kraft offervillighet från de skattdragandes sida, så hade sannolikt inga meningsskiljaktigheter
uppstått, men annorlunda te sig förhållandena, när man har till
uppgift att lindra ett på något visst beskattningsföremål af ålder hvilande onus
genom att lägga en del af bördan på andra som genom gällande lag äro derifrån
befriade. Efter min uppfattning bör man under sådana förhållanden tillvägagå
med stor försigtighet, helst det kan vara problematiskt icke allenast om
och i hvad mån några af de nya beskattningsföremålen kunna göra sig till
godo något motsvarigt gagn af den fordrade uppoffringens ändamål, utan ock
y huru vida en mängd af de nya beskattningsföremålen ens under vauliga än

mindre under alla förhållanden förmå att bära en ny beskattning som inom
flere orter kommer att mångdubbelt öfverstiga den skatt so''m till staten utgår
enligt 2:dra artikeln bevillningsstadgan.

När frågan om den större eller mindre andel, hvarmed de nya beskattningsföremålen
borde ingå, slutligen måste bestämmas, segrade i omröstningen
den mening, som yrkade på det i kommittéen föreslagna högsta belopp, hvarefter
deltagandet i väghållet skulle beräknas, då jag deremot slöt mig till den
mening som jag här nedan i form af reservation tager mig friheten framställa
och hvilken mening — jag vågar påstå det — har sitt bästa försvar i de motiv
som kommittéen anfört rörande § 69. Utan tvifvel gifva dessa motiv mera stöd
för den lägre dividenden än för den högre, af majoriteten tillstyrkta.

Med stöd af hvad jag nu i korthet anfört föreslår jag att första delen af
t § 69 i lagförslaget måtte oförändradt bibehållas till och med orden »dervid dock

iakttages», hvarefter paragrafen skylle lyda:

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

250

a) »att den i mantal satta jorden vid fördelningen ingår för hela sin bevillning
eller motsvarande belopp;

b) att annan jordbruksfastighet ingår för tre tiondedelar af sin bevillning
eller motsvarande belopp;

c) att annan fastighet, hvartill jemväl hänföras staten eller menigheter tillhöriga
allmänningsskogar samt frälseränta, ingår för tre tiondedelar af sin bevillning
eller deremot svarande belopp; och

d) att den inkomst som till vägunderhållet bidrager ingår för tre tjugondedelar
af sin bevillning.

§ 99. Enligt min tanke bör denna § helt och hållet ur förslaget utgå.
Något giltigt skäl torde nemligen icke förefinnas, hvarför lagen om vinterväghållningen
skulle tidigare tillämpas än väghållningslagen i sin helhet; men såsom
nämnda § nu är affattad, beror det på Konungens befallningshafvande i
de särskilda länen att successive »ploglag» efter ploglag tillämpa den nya
lagen.

Utom den oreda som häraf måste blifva en följd, då skattskyldige inom
samma län skola lyda under olika lagar och beskattningsgrunder, komme dertill,
om § 69 enligt pluralitetens förslag blefve lag, att den i mom. A af samma §
bestämda öfvergångstid af 15 år tilländaginge under olika år inom ett och
samma län eller landstingsområde. En dylik tillämpning af allmän lag vore
visserligen icke förenlig hvarken med den allmänna uppfattningen af rättsbegreppet
eller med den på billighetens grund hvilande nya skattefördelning,
som genom den ifrågavarande lagen afses.

För öfrigt instämmer jag i den reservation som herr Westin afgifvit.

Särskild mening af Jan Andersson.

Utan att närmare inlåta mig på hvarken några mindre i sjelfva lagförslaget,
förekommande detaljer, derom jag hyst en annan åsigt än kommitterade, och
ej heller på frågan om hållbarheten af de motiv, som till stöd för lagförslaget
i vissa delar finnas anförda, tillåter jag mig, under förklaring att jag i allo instämmer
uti den af herr majoren och riddaren Carl Ericson afgifna särskilda
mening, här anmärka de delar af lagförslaget, dem jag för min del skulle önskat
annorlunda.

De uti § 69 uppstälda grunder för väghållningsbesvärets fördelning på de
dertill bidragande beskattningsföremål kan jag icke gilla, hvarken med hänsyn

251

till billighet eller enkelhet, utan anser jag en större likställighet emellan berörda
beskattnirigsföremål hafva varit önskvärd, likasom ock att enklare grunder
för fördelningen bort kunna uppställas. Dessutom finner jag den föreslagna
öfvergångstiden för tillämpningen af mom. B i samma § allt för lång.

De med milstenars uppsättande förenade kostnader blifva enligt min uppfattning
så dryga, att de icke motsvara det gagn, som dessa märken möjligtvis
kunna medföra, hvarför jag anser att lagförslaget ej bort innehålla någon bestämmelse
om milstenars anbringande, men för den händelse att lagförslaget i
denna punkt skulle gillas, är dock min mening att de bort ur vägkassan bekostas.
''

Slutligen kan jag icke underlåta att anmärka, att ehuru väginspektörsbefattningen
utan tvifvel torde medföra nytta och ehuru jag deltagit i beslutet
om den samma, jag likväl befarar, att kostnaderna för samma befattningar för
statsverket blifva nog betungande.

Särskild mening af F. v, Ekensteen.

Enär jag inom vägkommittéen i flera hänseende haft meningar, som ej vunnit
pluralitetens . bifall, anser jag det vara min pligt att meddela mina särskilda
åsigter rörande väsendtligast sådana stadganden, om hvillcas vigtighet jag ej
blifvit öfvertygad, hvadan jag tillåter mig anföra följande, såsom utgörande min
särskilda mening.

§ 2.

Stadgandet i denna § rörande vägarnes bredd anser jag ej vara tidsenligt,
utan håller för, att vid nya vägars anläggning och gamla vägars omläggning
regeln borde vara att landsväg finge en bredd af 8 och bygdeväg af 5 meter,
helst det ju i alla fall skulle få bero på Konungens befallningshafvande att i
vissa fall medgifva en mindre bredd.

Mina skäl för denna åsigt äro, dels att efter hand som vägarne förbättras
dels genom jernvägars anläggande, de vägsträckor, å hvilka transport eger rum,
blifva kortare, dels ock allmänheten lär sig inse nyttan af användandet af större
och kraftigare dragare, så införas större vagnar och lassas större tyngder, än
som hitintills varit vanligt, på samma gång en lifligare trafik uppstår, i följd af
hvilka förhållanden en större vägbredd blir behöflig om samfärdselns kraf skola
kunna tillfredsställas samt olycksfall undvikas.

252

Detta har ock redan visat sig uti de södra provinserna, i synnerhet Skåne,
der med numera brukliga vagnar af större spårvidd ofta svårigheter uppstå.

Då derjemte erfarenheten visar, att en större vägbredd ej i nämnvärd mån
försvårar underhållskostnaden, torde det ej vara skäl att låta en redan nu för
liten bredd vara regel, äfven om man banat väg för åstadkommandet af en större,
hvartill ytterligare kommer, att om vägarne vore bredare, kunde utan olägenhet
väglagningsämnen å dem uppläggas å den för de väghållningsskyldige beqvärnaste
tid, hvilket skulle underlätta underhållet.

§ 6,

1 denna § momentet B är stadgadt, att frälseränta skall deltaga i väghållhållningsbesväret,
men enär en sådan ränta egentligen endast är ett ouppsägbart
kapital, så anser jag för min de! detta stadgande innebära en inkonseqvens, och
det skäl, som till stöd för stadgandet anförts, att hemman, från hvilket frälseränta
utgår, skulle få ett lägre taxeringsvärde, torde ej vara hållbart, enär högst sällan
afseende derpå lär göras och ej heller torde böra göras, lika litet som på beloppet
af de inteckningar, hvarmed en fastighet kan vara besvärad.

Uti momentet C är icke i mantal satt fastighet med ett lägre bevillningsvärde
än 400 kronor undantagen från väghållningsbesväret. Detta anser jag
innebära en orättvisa, enär den väsendtligaste skilnaden emellan en icke i mantal
satt och en i mantal satt fastighet af eljest lika god beskaffenhet är den, att den
förra är fri från mångahanda skatter, som vidlåda den senare, hvartill kommer
att redan nu finnas många i mantal satta fastigheter med lägre bevillningsvärde
än 400 kronor, hvilka dock ej komma i åtnjutande af samma förmån.

§ 29

Om man än icke vill fästa sig vid denna §:s stadgande, att »buskar» skola
borttagas på 3,5 meters bredd från vägkanten, hvilket uttryck torde vara oegentligt
såsom ej uttryckande hvad dermed menas, då de egentliga buskarterna ej
uppnå någon betydlig höjd och således ej genom sin skugga försvåra vägunderhållet,
hvilket deremot träden göra, när de kommit till en viss höjd, så innebär
dock stadgandet, att buskarne skola genom jordegarnes försorg borttagas, en
dubbel olägenhet för att ej säga orättvisa, ty genom stadgandet blir först och
främst marken, hvarå buskarne växa, för egaren oftast oduglig, och för det andra
förorsakar buskarnes borttagande honom en särskild kostnad. Ett stadgande i
denna rigtning är dock nödvändigt, till och med i större utsträckning än i §:n
föreslås, men kostnaden som deraf föranledes borde bestridas af vägkassan och

253

skadan af intrång i egande- eller nyttjanderätten, der sådan för jordegaren eger
ruin, likaledes ersättas af samma kassa, om det ej skulle befinnas vara lämpligare
att expropriera erforderlig jord. En annan utväg, som dock endast verkade
i inskränktare mån, men i alla fall lika fullständigt som buskarnes borttagande,
vore att ålägga egare af skog, som angränsar väg, att borttaga alla grenar, som
skjuta öfver vägdikena och vägen, hvilket ej kunde innebära någon orättvisa
och hvilket t, ex. i Danmark är lag för all skog, sålunda, att der grenar gå utöfver
grannens egor, de måste borttagas; dock borde i så fall undantag för
planterade alléer göras.

§ 33.

Att skyddsvärn, der väg går utmed vattendrag eller fördjupning, skall anbringas
af den, som vägen nnderhåller, anser jag ej lämpligt, ty anbringandet
af ett sådant skyddsvärn och dess underhåll är alldeles icke jemförligt med vägunderhållet
och kan fördenskull ej rättvist graderas i förhållande] till väg.
Dessutom kan, efter att vägdelningen skett, behof af nya skyddsvärn uppkomma,
underhållet af graderade sådana försvåras och förminskas eller t. o. m. blifva
obehöfligt, hvarigenom allt rubbning af vägdelningsgrunderna uppkomme.

Mig synes derföre att denna kostnad bör af vägkassan bestridas.

§ 37.

-r Ungefär det samma, som jag under § 33 tillåtit mig anföra rörande skydds värn,

gäller ock om milstenar samt vägvisare, och är stadgandet att dessa
skola af de väghållningsskyldige anbringas och underhållas ännu mer olämpligt,
enär vid ny vägdelning åtminstone milstenar måste på nytt uppsättas och sålunda
ett nybyggnadsarbete skall med ett underhållsarbete jemföras, i följd
hvaraf den, som på sin lott får uppsättandet och underhållet af dylika märken,
måste på en gång vidkännas en kapitalutgift, hvars amortering på viss tid
svårligen kan beräknas.

Varder sedan ett vägstycke omlagdt och i följd deraf milstenen måste
flyttas, så får den underhållsskyldige ett nytt extra arbete, men denna gång
utan all minskning uti annat besvär.

Den kostnad, som upprättandet och underhållet af milstenar och vägvisare
kan förorsaka, är således alldeles oberäknelig och derföre ej egnad att ingå i
delning med vägunderhållet, hvarför den lämpligen borde af vägkassan bestridas.

I sammanhang med förestående erinrar jag att enligt nu gällande lag underhållas
milstenarne och vägvisarne af häradet.

254

§ 69.

Den uti denna § uppstäda grund för väghållningsbesvärets fördelning på
de dertill bidragande beskattningsföremål kan jag för min del icke gilla. Jaganser
nemligen dels, att taxeringsvärdet å fast egendom och, hvad inkomsten
beträffar, det med beräkning af 5 / kapitaliserade värdet deraf bort utgöra
grunden för fördelningen, och dels, med stöd af de utaf komrnitterade anförda y

motiv för deras förslag, att fördelningen bör ske i följande förhållande nemligen
;

att all jordbruksfastighet deltager för hela sitt taxeringsvärde;

att annan fastighet deltager för hälften af sitt taxeringsvärde; och

att inkomsten deltager för endast en fjerdedel af sitt på ofvannämnda sätt
uppskattade värde.

§§ 71 och 72.

En följdrigtig tillämpning af de i § 69 antagna grunder för väghållets fördelning
på de dertill bidragande beskattningsföremål skulle obestridligen, på
sätt komrnitterade jemväl antydt, hafva ledt till utdelning af de i vägkassan
möjligen uppstående öfverskott, och jag har för min del redan från början af
kommitterades förhandlingar framstält yrkande om en fullständig likställighet
emellan alla dessa beskattningsföremål i mån af deras delaktighet i väghållnings- t

besväret, men då jag å andra sidan icke kan förneka, att det i § 72 föreslagna
användande af uppkommande öfverskott skall visa sig vara verksamt till åstadkommande
af bättre vägar och ett till följd deraf i längden minskadt underhållsbesvär,
har jag icke ansett mig på grund af denna meningsolikhet böra
afgifva en formlig reservation rörande dessa §§:s innehåll, utan endast en anmärkning
om min afvikande "åsigt.

Derjemte får jag uttala en mening, som jag förgäfves inom kommittéen
sökt göra gällande, nemligen att ett stadgande i lagen borde finnas, i syfte att
reglera vägens begagnande för andra ändamål än samfärdselns, såsom nyttjande
af på vägen och i dess diken växande gräs äfvensom rätten att å vägen plantera
eller bibehålla redan planterade träd.

Här inom landet har denna sak, åtminstone hvad begagnandet af på vägen
växande gräs angår, varit föremål för rättegång och högsta domstolen har uti
ett mig bekant mål tillerkänt den angränsande jordegaren rätt att begagna det
å vägen och vägdikena växande gräset, hvilket ock torde vara det rätta, enär
andras rätt till detta gräs lätt skulle kunna medföra olägenheter för angrän -

255

sande jordegare och dessa med största fördel kunna draga nytta af sådant gräs.
Likaledes torde, likasom i Norge, tjudring af kreatur å väg eller dess diken,
såsom varande farligt för de vägfarande, böra vara förbjudet, äfvensom af
samma grund betande af större kreatur å vägar, som äro med hägnader
orngifna.

Slutligen vill jag ännu hafva anmärkt, att ett enklare sätt att uppbära de
till vägunderhållet utgående afgifter varit önskvärdt, sålunda att det nu stadgade
tredubbla uppbördssätt undvikits, hvilket nu antagna grunder ej tillåtit,
men som genom obetydliga förändringar skulle kunnat åstadkommas.

TABELLER

ang. Väghållnings skyldighet.

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

att deruti för framtiden

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Landstingsområden.	Väg-längd i mil af all-män indelt som- mar- råg.	Våg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Ärliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Stockholms..............................	196,i	190,o	1,521	1,097	710	316	4,010,86	88,522,150	22,071
2	Upsala...................................	148,2	140,6	1,767	1,034	598	448	3,637,69	51,890,000	14,265
3	Södermanlands..........................	173,1	175,9	4,266	1,199	638	499	3,364,70	75,474,733	22,431
4	Östergötlands...........................	288,4	304,i	2,003	1,126	892	436	5,392,03	139,298,798	25,834
5	Jönköpings................................	298,6	285,7	794	551	356	150	3,885,12	82,734,800	21,294
6	Kronobergs...............................	280,i	256,6	1,003	888	332	65	3,163,7 8	55,823,800	17,644
7	Kalmar norra...........................	152,i	143,7	741	484	343	224	1,259,80	45,402,900	36,039
8	D:o södra ...........................	103,s	108,2	1,245	739	441	564	2,103,25	52,774,341	25,092
9	Gotlands ........................ ........	109,4	107,3	921	612	705	574	1,096,78	30,757,600	28,044
10	Blekinge .................................	78,4	60,6	2,122	1,161	832	128	1,053,83	42,356,820	40,193
11	Kristianstads ..................... ......	322,6	165,9	1,807	1,361	624	175	2,749,40	107,538,767	39,114
12	Malmöhus ...............................	269,i	258,9	3,215	1,951	1,640	776	3,703,73	211,690,421	57,156
13	Hallands..................................	189,9	130,9	1,458	917	475	213	2,825,27	50,012,600	17,702
14	Göteborgs och Bohus.................	124,3	123,6	2,173	1,744	1,154	331	2,822,08	65,274,700	23,130
15	Elfsborgs ................................	339,0	296,i	2,273	1,793	1,562	293	4,210,26	99,349,300	23,597
16	Skaraborgs...............................	309,3	300,8	1,414	916	651	400	4,704,19	133,435,257	28,365
17	Vermlands...............................	294,0	299,o	1,058	821	599	161	1,783,24	94,066,005	52,750
18	Örebro....................................	173,5	164,5	1,327	1,031	989	522	2,888,57	86,568,420	29,969
19	Vestmanlands ...........................	160,4	168,i	1,675	1,194	987	555	2,846,51	68,876,330	24,197
20	Kopparbergs.............................	241,i	240,8	1,065	706	518	279	1,851,48	54,849,349	29,625
21	Gefleborgs................................	195,7	156,8	1,257	1,193	623	812	2,130,92	45,132,023	21,180
22	Vesternorrlands.........................	182,9	209,3	2,378	1,542	1,140	727	1,674,26	46,895,550	28,010
23		135,9	135,2	1,717	1,233	873	390	1,077,83	21,400,100	19,855
24	Yesterbottens ...........................	102,i	257,4	1,011	1,167	—	312	1,026,35	34,642,800	33,987
25		100,6	125,i	1,650	1,048	629	103	826,88	19,402,200	23,464
	Summa	4,968,5\|4,805,1	1,705	1,122	770	370	66,080,11	1,804,169,764	27,299

beskattning sföremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts

deltaga; för Sverige.

	9.		\| 10.	11.	12.		\| 13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhål] af allmän väg.	Nuvarande kostnaden föl underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, q var-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst a] rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst uta: bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- råg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
56	54	13	62	226,765	54,628	281,393	3	18	4,202,998	4,226,580	637,292	12,745,840	1
53	26	15	66	193,746	56,958	250,704	4	83	4,288,969	1,133,003	854,063	17,081,260	2
42	89	16	68	144,300	56,136	200,436	3	66	4,501.180	2,233,500	600,056	12,001,120	3
57	35	16	19	309,213	87,311	396,524	2	85	9,786,771	11,130,333	1,304,928	26,098,560	4
49	23	10	96	191,262	42,589	233,851	2	83	3,451,368	833,600	457,531	9,150,620	5
61	68	10	37	195,156	32,802	227,958	4	08	2,115,034	1,354,000	321,757	6,435,140	6
in	Öl	27	93	139,846	34,891	174,737	3	85	2,058,212	1,504,370	262,621	5,252,420	7
53	15	28	93	121,785	60,845	182,630	3	46	1,846,795	2,590,010	221,607	4,432,140	8
79	82	47	38	. 87,546	51,963	139,509	4	53	420,774	1,525,700	58,455	1,169,100	9
71	84	6	88	75,709	7,253	82,962	1	96	1,632,935	3,488,930	332,697	6,653,940	10
97	12	23	09	267,021	63,494	330,515	3	07	1,724,075	14,798,194	265,411	5,308,220	11
157	39	38	71	582,937	143,379	726,316	3	43	3,321,803	27,218,742	626,652	12,533,040	12
64	63	11	99	182,602	33,862	216,464	4	33	1,284,056	3,718,480	141,203	2,824,060	13
61	30	14	42	172,999	40,691	213,690	3	27	7,992,550	3,519,487	810,806	16,216,120	14
84	47	24	90	356,912	104,822	461,734	4	65	5,431,546	4,644,400	768,778	15,375,560	15
60	61	23	33	285,120	109,752	394,872	2	96	4,668,915	3,531,050	168,470	3,369,400	16
175	94	33	74	313,751	60,161	373,912	3	98	7,868,795	1,492,206	1,490,079	29,801,580	17
82	02	22	14	236,930	63,946	300,876	3	47	5,721,619	1,061,400	1,573,197	31,463,940	18
81	06	31	14	230,737	88,640	319,377	4	63	4,186,949	1,627,703	727,747	14,554,940	19
112	40	31	33	208,103	58,019	266,122	4	85	9,564,368	432,776	2,544,035	50,880,700	20
93	56	55	09	197,230	117,405	314,635	6	97	11,229,480	4,439,570	2,277,487	45,549,740	21
205	14	95	81	343,472	160,391	503,863	10	74	8,140,254	7,150,595	2,363,904	47,278,080	22
157	93	48	47	170,226	52,288	222,464	10	40	1,327,874	1,761,700	66,456	1,329,120	23
141	04	56	12	144,757	57,603	202,360	5	83	4,291,165	1,976,155	244,639	4,892,780	24
187	43	18	66	154,983	15,428	170,411	8	78	17,594,164	908,809	226,389	4,527,780	25
83	72	25	05	5,533,108	1,655,207	7,188,315	3	98	128,652,649	108,301,293	19,340,200	380,925,200

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.„	2.	3.		4.		5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som- mar- väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Ärliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock* ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Sollentuna .............................	6,2	6,2	2,000	1,485	900	300	173,02	6,811,800	39,370
2	Vallentuna ............................	6,3	6,1	1,050	850	755	184	144,87	2,977,100	20,550
3	Danderyds.............................	6,9	6,4	—	—		452	135,2 5	7,467,100	55,210
i	Färentuna .............................	12,6	7,5	—	1,413	351	287	200,19	6,123,500	35,884
5	Langhundra ...........................	13,8	13,7	1,914	1,617		450	274,19	5,017,760	18,303
6	Seminghundra.........................	11,4	11,4	2,000	1,700	1,300	450	195,13	3,704,190	18,983
7	Erlinghundra..........................	13,1	13,1	2,700	2,250	1,800	450	284,75	5,245,400	18,421
8	Frösåkers ..............................	18,3	18,3	1,408	1,800	834	305	352,38	5,506,400	15,662
9	Närdinghundra........................	13,9	13,9	1,000	540	400	232	218,50	4,195,400	19,201
10	Lyhundra ..............................	8,9	8,9	920	429	391	245	237,50	3,016,900	12,703
11	Sjuhundra .............................	10,3	10,3	900	600	300	462	147,04	1,840,200	12,515
12	Bro och Vätö.........................	5,2	5,2	—	550	413	338	159,i 7	1,851,900	11,635
13	Väddö och Häfverö .................	8,0	7,9	600	400	400	500	160,38	2,324,800	14,495
14	Åkers...................................	6,7	6,7	—	825	500	98	151,62	2,881,800	19,007
15	Frötuna och Banna..................	7,2	7,2	1,140	1,099	977	170	216,25	3,000,200	13,874
16	Vermdö.................................	7,2	7,2	—	985	667	82	186,62	3,862,300	20,696
17	Sotholms...............................	18,1	18,1	2,040	936	591	360	376,77	8,185,200	21,725
18	Svartlösa...............................	14,o	14,0	2,743	1,165	664	196	213,67	9,161,000	42,875
19	Ökneho................................	8,o	7,9	876	—	820	438	183,56	5,349,200	29,141
	Summa	19«,i	190,0	1,521	1,097	710	316	4,010,86	88,522,150	22,071

A 1.

beskattning sföremål, som dels nu äro till sådant underhåll] pligtiga, dels ifrågasatts att

för Stockholms Län.

9.	10. \|	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhäll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, q var-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-talis erad t värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
59	! 66	8	88	10,320	1,538	11,858	1	74	180,874	261,600	22,800	456,000	1
42	43	9	69	6,146	1,405	7,551	2	54	43,000	40,700	900	18,000	2
184	84	18	46	25,000	2,497	27,497	3	68	84,000	296,400	500	10,000	3
! 44	75	10	89	8,958	2,181	11,139	1	82	143,426	669,100	1,000	20,000	4
i 55	54	17	73	15,230	4,861	20,091	4	—	161,926	92,940	3,900	78,000	5
70	98	21	36	13,851	4,168	18,019	4	87	90,257	53,000	4,180	83,600	6
85	07	20	48	24,224	5,833	30,057	5	73	108,265	68,390	2,370	47,400	7
5i	16	17	10	18,030	6,026	24,056	4	35	212,100	315,000	113,840	2,276,800	8
53	61	9	89	11,714	2,161	13,875	3	31	515,150	196,800	60,490	1,209,800	9
( 21	40	10	24	5,081	2,433	7,514	2	49	16,900	16,900	8,222	164,440	10
56	06	24	77	8,244	3,642	11,866	6	46	72,400	6,800	26,217	524,340	1 1
20	90	11	31	3,327	1,800	5,127	2	77	23,700	35,900	1,720	34,400	12
21	73	21	62	3,484	3,468	6,952	2	99	76,500	30,900	19,455	389,100	13
29	Öl	4	78	4,399	725	5,124	1	78	115,090	61,800	9,053	181,060	14
33	19	6	32	7,178	1,366	8,544	2	84	68,650	179,630	5,950	119,000	15
42	86	2	45	7,998	457	8,455	2	19	261,260	253,520	38,255	765,100	16
56	28	15	35	21,199	5,787	26,986	i 3	30	359,300	100,200	21,580	431,600	17
1 120	56	9	24	: 25,762	1,973	27,735	3	03	1,234,600	1,519,300	251,720	5,034,400	i 18
36	06	12	57	6,620	2,307	8,927	I 1	67	435,600	117,700	45,140	902,800	! 9
I 56	54	13	62	226,765 54,628	\| 281,393	3	18	4,202,998	4,226,580	637,292	12,745,840

70: 16

Litt.

Sammanärcifj af infordrade

uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet ä de

deruti för framtiden deltaga:

1.	2.	3.		4.		5.	6.	7.	8.
Härad.	Våg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Årliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Årliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Håbo .... ..............................	7,i	„	3,000	1,800	_	500	198,75	3,985,600	20,053
Bro ............................. .......	4,2	4,2	744	625	368	310	116,13	2,428,300	20,910
Trögds...................................	15,2	16,7	2,137	608	888	494	428,50	6,503,900	15,178
Asunda...................................	10,1	5,5	2,280	1,757	640	275	346,50	4,313,400	12,448
Laganda..................................	9,4	9,4	1,044	1,044	—	495	264,do	3,971,200	14,991
Hagunda................................	10,5	9,2	1,171	1,171	246	313	241,13	4,041,400	16,760
Ulleråkers..............................	7,8	7,9	1,700	850	—	480	189,88	2,930,700	15,434
Bälinge..................................	8,6	10,0	3,651	—	1,498	467	234,34	2,825,700	12,058
Vaks al a..................................	5,9	5,8	1,450	1,450	—	580	191,44	1,982,000	10,353
Rasbo....................................	7,3	7,4	4,068	1,101	—	291	200,38	2,843,400	14,190
Tierps tingslag......................	8,8	6,1	2,500	2,000	500	2,000	183,42	2,304,600	12,565
Vendels d:o ......................	6,4	6,4	—	188	—	75	115,63	1,569,500	13,574
Vestlands d.o .......................	8,4	7,6	900	928	—	492	122,83	1,634,700	13,309
Norunda................................	8,6	8,6	446	864	—	90	244,66	3,465,200	14,163
Olands...................................	15,1	11,9	700	500	350	400	337,70	4,191,000	12,410
Films.....................................	8,0	8,0	—	618	618	154	109,10	1,323,600	12,132
Iiöfsta.....................................	7,3	8,8	720	—	270	200	112,40	1,575,800	14,020

3,037,6 9

51,800,000

14,205

T''

Summa

A 2.

beskattningsföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga dels ifrågasatts att

för TJpsala Län.

—	C	.		10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för l underhåll af allmän	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.	väg.	af taxerings-värdet.	männa skogar.	vägunder-håll befriad.
Kr.	öre,	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
45	79	18	35	9,102	3,645	12,747	3	20	122,377	68,700	10,440	208,800	1
23	34	5	29	2,711	614	3,325	1	37	49,109	15,500	6,570	131,400	2
31	19	10	38	13,365	4,449	17,814	2	74	207,261	90,900	7,227	144,540	3
74	15	8	74	25,696	3,027	28,723	6	66	91,300	75,100	7,135	142,700	4
39	12	18	50	10,363	4,901	15,264	3	84	103,167	100,900	10,580	211,600	*
50	91	12	30	12,275	2,967	15,242	3	77	119,416	47,400	15,150	303,000	C
58	84	26	—	11,173	4,936	16,109	5	50	263,138	287,700	2,800	56,000	7
85	79	21	49	20,105	5,036	25,141	8	89	292,231	31,190	11,850	237,000	8
54	—	19	54	10,338	3,741	14,079	7	10	34,492	57,520	5,425	108,500	9
73	74	10	35	14,774	2,075	16,849	5	93	169,929	50,300	16,518	330,360	10
68	25	20	—	12,519	3,668	16,187	7	02	452,729	97,500	85,463	1,709,260	11
17	50	15	—	2,024	1,734	3,758	2	39	43,000	36,400	4,821	96,420	12
81	26	39	—	9,981	4,791	14,772	9	04	971,400	53,000	324,850	6,497,000	13
48	03	15	07	11,750	3,688	15,438	4	46	413,544	69,600	24,861	497,220	14
47	55	9	36	16,112	3,160	19,272	4	60	315,576	40,960	61,697	1,233,940	15
43	Öl	11	10	4,692	1,211	5,903	4	46	285,000	9,200	207,968	4,159,360	16
60	20	29	49	6,766	3,315	10,081	6	40	255,300	1,133	50,708	1,014,160	17
53	26	15	66	193,746	56,958	250,704	4	83	4,288,969	1,133,003	854,063	17,081,260

68: 92

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härå d.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg- längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af eu mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållniugs-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel* taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Jönåkers................................	21,20	21,20	886	_	_	85	429,55	11,527,207	26,836
2	Oppunda ............................. .	43, g o	44,36	883	2,902	1,211	442	741,50	16,647,600	22,451
i»	Villåttinge...............................	19,97	19,97	1,319	820	650	450	256,33	5,335,800	20,816
4	R.önö.......................-.............	22, G 5	22, G 5	1,170	700	350	350	396,04	7,858,400	19,842
5	Hölebo..................... ...........	8,00	8,00	1,069	—	813	—	211,13	4,314,524	20,435
t;	Oster-Rekarnes........................	17,97	17,97	1,200	—	600	—	343,56	8,026,740	23,363
7	Vester d:o ........................	8,70	8,70	1,200	—	600	—	230,97	5,330,700	23,080
8	Åkers ...................................	11,08	13,13	857	772	500	220	293,25	5,551,600	18,931
9	Daga.....................................	11,00	11,00	1,200	800	500	425	195,31	4,996,972	25,585
10	Selebo ....................................	8,93	8,93	2,878	—	518	504	267,06	5,885,190	22,037
	Summa	173,1	175,9	4,266	1,16»	638	466	3,364,70	75,474,733	22,431

A 3.

beskattningsföremål, som dels nu

för Södermanlands Län.

aro till sådant underhåll pligtig a, dels ifrågasatts att

9.	I 10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.	'' 1
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhal af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad	Taxerad me delinkomst a rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	-1 Med beräkning efter 5 % kapi taliseradt värde af inkomst uta bruk, fabriker, qvarnar, sågar grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Som V£	mar lg-	Vin •V£	ter- g-	Sommar- dag.	Vinter- väg.
Kr.	öre	Kr.	öre.	K,	Kr.	Kr.	Kr.	L ore.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
38	71	6	10	16.625	2,622	19,247	1	67	944,650	647,960	91,238	1,824,760	1
46	14	22	35	34,212	16,574	50,786	3	05	883,803	356,800	157,906	3,158,120	2
65	87	17	52	16,885	4,490	21,375	4	01	254,520	106,600	95,300	1,906,000	3
40	84	13	87	16,174	5,494	21,668	2	76	393,451	314,300	52,563	1,051,260	4
33	59	17	13	7,092	3,616	10,708	2	48	107,C00	57,200.	10,236	204,720	5
46	85	20	61	16,094	7,081	23,175	2	89	419,726	226,870	37,643	752,860	6
38	67	17	84	8,931	4,121	13,052	2	45	494,060	137,750	44,595	891,900	7
28	10	13	73	8,239	4,028	12,267	2	21	405,054	95,730	61,245	1,224,900	8
59	32	19	49	11,586	3,806	15,392	3	08	411,693	177,150	25,106	502,120	9
34	68	16	12	8,462 1	4,304	12,766	2	17	187,223	113,140	24,224	484,480	10
42	89	16	68	144,300 \|	56,136	200,436	2	66 \|	4,501,180 i	2,233,500	600,056 \|	12,001,120

59,5 7

Kom:s uti. ang. Väghållnings skyldighet.

li*

i ännu an drag

af infordrade

uppgifter rörande våghals, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3. \|	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt söm-ma r-väg.	i , Våg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nohetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-åållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Me del-tax e-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Kinda..........................-......... Ydre..................................... Gullbergs............................... Bobergs................................. Valkebo...................-............. Åkerbo................................-- Bankekinds ............................ Hanekinds............................... Hammarkinds.......................... Skärkinds............................... Finspånga län ......................... Bråbo.................................... Memmings............................ Lösings.................................. Björkekinds...............-............ Östkinds...........-............-....... Göstriugs............................... Vifolka.................................. Lysings 1............................... Dals 1..................................-	22.0 25.1 7.4 11.4 16.2 6.3 17.7 19.2 26.2 8.5 30.8 4.3 4,1 5,8 10.8 8.7 17.2 12.5 13,4 4.7 15.2	25.8 24.5 7,4 11.5 16.3 8,3 24.2 21.2 27.2 10.6 30.4 5.6 4,1 5,8 10.8 8.7 17.3 12.5 14,9 4.7 12.3	1,440 600 2,000 2,100 2,160 3,643 1,308 4,650 2,510 1,633 547 1,100 2,500 1,125 1,300 1,100 2,700 2,700 i 2,700 3,168 1.082	885 431 1,800 1,600 1,944 670 1,871 1,588 490 500 1,500 608 900 850 1,400 1,400 1,300 j 955 700	893 365 1,200 1,100 1,512 853 478 1,550 1,300 500 240 750 900 680 850 850 1,350 1,072 50C	242 78 780 450 400 300 259 466 279 175 159 183 1,000 406 280 186 320 320 1,800 473 600	397,02 298,38 174,14 258.75 218.87 185.58 248.88 274.37 351,25 170.00 435.06 117.00 123,87 201.37 259.62 282.58 365,21 286.63 299.63 132.75 311.07	11.622.400 6.707.900 5.217.200 6,498,700 6.146.400 4.028.900 6.848.400 6.859.000 10.946.400 4.755.900 14,829.750 3,961,100 2.801.900 4,079,500 4.476.000 4,751,650 7,862,345 6,610,953 7.233.200 3.611.400 9,449,800	29,274 22,481 29,960 25,116 28,082 21,710 27,517 24,999 31,164 27,976 34,087 33,856 22,636 20,259 17,241 16,815 21,528 23,064 24,140 27,205 30,378
Summa	288,4 \| 304,i	2,003	j 1,120	802	43(1	5,392,03	139,298,198	25,834

1 Dessa härad hafva kronoparker gemensamt till värde af 83,365 kr

hvilka äro påförda Dals härad.

A 4.

beskattnings föremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Östergötlands Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
53	45	12	2 5	21,220	4,864	26,084	2	24	382,155	299,400	115,150	2,303,000
36	91	7	07	11,015	2,109	13,124	1	96	139,700	127,000	24,180	483,600
77	48	17	57	13,493	3,059	16,552	3	17	265,226	225,000	35,550	711,000
61	62	19	07	15,944	4,934	20,878	3	21	214.346	245,800	22,550	451,000
70	17	21	60	15,358	4,727	20,085	3	27	168,237	207,500	13,360	267,200
46	17	12	56	8,571	2,329	10,900	2	71	380,431	270,750	7,776	155,520
48	45	12	98	12,057	3,231	15,288	2	23	471,000	279,140	259,663	5,193,260
91	78	27	61	25,242	7,515	32,757	4	78	354,587	1,314,600	12,420	248,400
80	17	13	81	28,159	4,851	33,010	3	02	567,979	2,614,000	92,590	1,851,800
44	27	10	45	7,527	1,776	9,303	1	96	240,300	228,580	20,250	405,000
40	45	9	12	17,597	3,968	21,565	1	45	1,552,700	931,633	170,121	3,402,420
47	70	13	76	5,582	1,609	7.191	1	82	828,300	892,981	73,859	1,477,180
64	73	29	43	8,017	3,646	11,663	4	16	464,549	354,334	23,981	479,620
28	45	15	33	5,728	3,088	8,816	2	16	284,965	590,800	—	—
39	44	12	83	10,239	3,332	13,571	3	03	73,500	432,900	—	—
25	40	8	34	7,177	2,357	9,534	2	01	399,281	318,100	—	—
68	53	17	08	25,029	6,237	31,266	3	98	655,362	483,780	104,615	2,092,300
72	51	16	64	20,784	4,769	25,553	3	87	241,120	287,435	63,833	1,276,660
96	56	28	88	28,931	8,655	37,586	5	20	297,868	174,300	900	18,000
70	44	17	51	9,350	2,325	11,675	3	23	177,665	228,400	3,000	60,000
39	20	25	49	12,193	7,930	20,123	2	13	1,627,500	623,900	261,130	5,222,600
, 57	35	16	19	309,213	87,311	366,524	2	85	6,786,771	11,130,333	1,304,628	26,068,560

73: 54

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Tveta....................................	24,4	24,5	975	581	655	225	427,oo	10,402,800	24,358
2	Vista......................................	7,i	8,o	948	620	450	189	264.88	5,775,000	21,802
3	Mc......................................	28,5	27,7	300	200	150	44	151,50	2,784,700	18,381
4	Norra Vedbo...........................	28,4	21,7	633	554	377	158	492,65	12,558,600	25,492
5	Södra Vedbo...........................	25,o	26,2	591	488	458	123	385,38	9,399,200	24,390
6	Ostra...................................	36,8	36,4	616	391	283	147	614,81	11,815,503	19,218
7	Vestra..................................	48,7	48,9	418	572	170	234	564,50	12,371,900	21,917
8	Östbo....................................	44,2	39,8	982	677	293	133	386,00	8,214,900	21,282
9	Vestbo .................................	55,5	52,5	1,687	876	368	95	598,70	9,412,200	15,721
	Summa	298,6	285,7	794	551	356	ISO	3,885,42	82,734.800	21,294

A 5.

beskattningsföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Jönköpings Län.

	C	.		10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvaran kostnaden underhal allmän på hval 1,000 krc af taxerir värdet	de för af äg je nor gs- öre.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar, och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi* taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grafvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
53	06	13	31	22,652	5,686	28,338	2	72	889,600	: 320,200	105,665	2,113,300
28	58	5	67	7,571	1,501	9,072	1	57	112,161	28,800	8,016	160,320
Öl	Öl	10	90	7,728	1,652	9,380	3	37	319,610	500	24,080	481,600
27	82	5	60	13,707	2,756	16,463	1	31	241,900	156,100	22,700	454,000
42	48	12	47	16,370	4 806	21,176	2	25	481,600	167,150	24,800	496,000
32	05	9	42	19,709	5,791	25,500	2	16	272,700	59,900	92,200	1,844,000
47	13	19	56	26,609	11,039	37,648	3	04	342,850	33,600	97,920	1,958,400
82	45	10	54	31,824	4,070	35,894	4	37	573,247	23,550	64,400	1,288,000
75	32	8	83	45,092	5,288	50,380	5	35	217,700	83,800	17,750	355,000
49	23	10	96	191,262	42,589	233,851	o	83	3,451,368	833,600	457,531	9,150,620

60: 19

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga:

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Våg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af eu mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-• värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	K,	Kr.	Kr.	Kr.
Konga...................................	42,o	42,o	660	400	—	23	530,50	11,662,900	21,985
Uppvidinge ............................	72,7	61,i	509	315	202	99	464,79	9,475,100	20,386
Kinnevalds..............................	36,4	30,7	930	551	357	58	321,79	6,950,200	21,599
Norrvidinge............................	24,4	24,4	917	574	371	50	210,53	4,375,500	20,783
AUbo.....................................	47,o	47,o	1,800	1,800	—	58	536,58	11,079,900	20,649
Sunnerbo................................	57,e	51,4	1,200	800	400	100	1,099,59	12,280,200	11,177
Summa	2$0,i	250,6	1.003	888	332	65	3,163,78	55,823.800	17,644

A 6.

beskattning sföremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga dels ifrågasatts att

för Kronobergs Län.

	9.		10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- råg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- råg.
Kr.	öre	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
40	31	4	86	21,387	2,576	23,963	2	05	583,100	170,400	101,034	2,020,680
56	10	24	04	26,074	11,173	37,247	3	93	491,800	217,300	102,940	2,058,800
79	14	9	15	25,465	2,946	28,411	4	09	255,200	51,100	47,646	952,920
97	81	14	24	20,591	2,998	23,589	5	39	117,500	15,000	14,187	283,740
87	11	10	75	46,742	5,768	52,510	4	74	260,800	627,400	—	—
49	93	6	67	54,897	7,341	62,238	5	07	406,634	272,800	55,950	1,119,000
61	68	10	87	195,156	32,802	227,958	4	08	2,115,034	1,354,000	321,757	6,435,140

72: 05

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3.	j	4.		i 5.	1 6.	7.	1 8.
H ä r a d. 1	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	0 Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarråg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Årliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	J Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet. *	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Tjusts...................................	77,7	77,7	877	569	367	393	672,52	25,869,100	38,466
Tunaläns................................	18,6	18,4	480	383	325	170	137,68	5,636,200	40,952
Sefvedes................................	26,4	24,1	500	350	—	160	237,4 s	7,817,000	32,917
Aspelands..............................	29,4	23,5	1,108	635	338	172	212,17	6,080.600	28,659
Summa	152,x	143,7	741	484	343	224	1,259,80	45,402.800	36,039

Litt.

för Kalmar Läns södra

1	Handbörds..............................	15,8	15,8	1,300	875	400	194	209,94	7,931,050	37,6921
2	Norra Möre............................	11,4	11,4	2,479	1,150	500	369	297,66	7,978,950	26,805
3	Stranda .................................	ce T—1 tH	11,8	906	615	—	142	175,44	6,889,600	39,270
4	Södra Möre...........................	32,4	32,4	1,200	800	600	139	613,46	16,332,900	26,624
5	Olands norra mot ...................	14,i	18,8	1,267	676	265	809	401,58	6,842,400	17,039
6	Olands södra mot....................	18,3	18,0	320	320	—	1,731	405,17	6,799,441	16,782
	Summa	103,8	108,2	1,245	739	441	564	2,103,25	52,774,341	25,092

A 7. 17

be skattnings föremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Kalmar Läns norra landstingsområde.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad idustriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
142	92	36	40	96,111	24,483	120,594	4	66	1,548,542	423,100	122,600	2,452,000
67	60	18	59	9,303	2,559	11,862	2	10	102,050	72,700	69,476	1,389,520
69	80	14	79	16,578	3,511	20,089	2	57	199,900	25,600	40,220	804,400
84	1 5	20	44	17,854	4,338	22,192	O O	65	207,720	982.970	30,325	606,500
m	Öl	27	93	139,846	34,891	174,737	3	85	2,038,212	1,504,370	262,621	5,252,420

A 8.

landstingsområde.

83	42	25	68	17,513	5,391	22,904	2	89	385,218	1,545,096	43,050
81	49	23	74	24,255	7,067	31,322	3	93	116,273	84,720	39,800
63	65	14	07	11,166	2,468	13,634	1	98	227,200	157,250	63,084
61	00	13	02	37,416	7,990	45,406	2	78	162,400	62,900	70,673
51	59	33	62	20,714	13,503	34,217	5	00	841,954	459,600	—
26	46	60	29	10,721	24,426	35,147	5	11	113,750	280,444	5,000
53	15	28	93	121,785	60,845	182,630	3	46	1,846,795	2,590,010	221,607

861,000

796.000
1,261,680
1,413,460

100.000

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

4,432,140

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.		Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-	Mantal nu väg-hållnings-	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-tal e-rings-värde å ett hem-man.
		vinter- väg.	Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.	nobetje- ningens uppgift.	skyldiga.
			•	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.		Kr.	Kr.
Gotlands norra...........		64,5	63,4	751	578	360	300	551,28	15,383,400	27,905
Gotlands södra...........		44,9	43,9	1,091	646	1,050	848	545,50	15,374,200	28,184
	Summa	) 09,4	107,s	021	612	705	574	1,006,78	30,757,600	28,044

A 9.

beskattningsföremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Gotlands Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gra-vor. och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
80	96	46	86	44,630	25,833	70,463	4	58	220,700	. 548,800	20,700	414,000
78	67	47	90	42,916	26,130	69,046	4	49	200,074	976,900	37,755	755,100
79	82	47	38	87,546	51,963	139,509	4	53	420,774	1,525,700	58,455	1,169,100

127: 20

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-råg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Ostra....................................	12,5	12,5	2,462	_	864	109	293,92	7,987,450	27,176
Medelstads...................-.........	15,3	15,3	1,702	—	810	96	317,75	12,219,370	35,309
Bräkne..................................	25,1	12,i	1,620	802	402	79	191,29	10,128,600	52,949
Listers..................................	25,5	20,7	2,703	1,520	1,253	227	250,87	12,021,400	47,919
Summa	7S,4	60, c	2,122	1,161	832	128	1,053,83	42,356,820	40,193

A 10.

beskattningsföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Blekinge Län.

9.	10.	11.	12.		13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
48	90	4	95	14,373	1,454	15,827	1	98	360,700	686,500	58,940	1,178,800
53	63	4	51	17,050	1,434	18,484	1	65	652,900	2,220,000	155,450	3,109,000
105	50	9	88	20,180	1,891	22,071	2	18	467,160	308,050	81,175	1,623,500
96	09	9	86	24,106	2,474	26,580	2	21	152,175	274,380	37,132	742,640
71	84	6	88	75,709	7,253	82,962	1	96	1,632,935	3,488,930	332,697	6,653,940

78^

■t

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väg hållet, jemte taxeringsvärdet å de

att deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Landstingsområden.	Väg-längd i mil af all-män indelt som- mar- väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarvag, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Ingelstads...............................	15,2	15,3	3,000	2,500	_	117	353,24	17,011,754	48,159
Jerrestads..............................	7,5	7,3	3,000	2,500	—	126	152,65	7,733,040	50,659
Villands.................................	29,6	15,9	1,405	960	429	150	313,75	11,060,936	35,254
Gärds ...................................	31,4	20,2	1,361	1,151	730	250	326,21	12,791,400	39,212
Albo.....................................	13,2	10,8	2,000	1,500	1,000	200	105,91	4,663,200	44,030
Ostra Göinge..........................	54,o	21,6	869	678	434	60	349,16	10,084,300	28,882
Vestra Göinge.........................	90,o	40,0	518	434	268	175	476,02	13,915,237	29,232
Norra Asbo............................	49,2	21,i	1,308	1,089	504	127	297,44	10,686,600	35,929
Södra Asbo............................	14,4	6,6	2,556	1,712	1,080	300	202,48	10,976,500	54,210
Bjäre....................................	18,o	7,i	2,050	1,088	545	241	172,54	8,615,800	49,935
Summa	322,5	165,9	1,807	1,361	624	175	2,749,40	107,538,767	39,114

A 11.

beskattning sföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts

för Kristianstads Län.

	9.		10.	11.	12.	• 13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden föl underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, q var-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst al rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
52	02	14	27	18,373	5,042	23,415	1	38	203,287	2,588,014	30,730	614,600	1
44	90	18	49	6,854	2,823	9,677	1	25	90,850	779,650	10,394	207,880	2
92	38	26	17	28,995	8,201	37,196	3	36	278,200	1,841,100	16,304	326,080	3
132	24	43	76	43,139	14,275	57,414	4	49	131,477	1,607,750	23,896	477,920	4
183	08	77	95	19,390	8,256	27,646	5	93	70,400	1,038,110	10,227	204,540	5
72	21	8	22	25,213	2,871	28,084	2	78	312,350	818,000	69,600	1,392,000	6
81	62	22	23	38,852	10,583	49,435	3	55	176,000	1,270,270	43,800	876,000	7
145	34	19	70	43,229	5,861	49,090	4	60	130,100	2,163,600	29,300	586,000	8
125	60	13	09	25,429	2,652	28,081	2	56	225,611	1,638,200	22,460	449,200	9
101	70	16	98	17,547	2,930	20,477	2	38	105,800	1,053,500	8,700	174,000	10
97	12	23	09	267,021	63,494	330,515	3	07	1,724,075	14,798,194	265,411	5,398,220

120,21

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2:	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-'' längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Oxie.....................................	25,i	28,i	2,028	_	1,524	522	325,44	18,577,141	57,083
2	Skytts...................................	26,9	28,2	2,135	—	1,517	522	303,35	16,216,605	53,458
3	Luggude................................	21,5	20,8	4,333	—	2,508	946	486,80	29,444,200	60,485
4	Torna....................................	27,i	21,2	5,946	—	3,712	1,237	365,51	20,989,769	57,426
5	Bara.....................................	9,4	11,5	5,828	—	2,050	680	268,15	13,788,406	51,420
6	Frosta...................................	33,9	33,9	2,319	1,572	1,213	315	359,76	19,824,600	55,105
7	Färs......................................	35,i	35,1	2,618	2,722	1,108	275	272,38	17,021,100	62,490
8	Ljunits..................................	11,2	11,2	3,429	1,786	893	1,114	105,25	6,521,100	61,957
9	Herrestads .............................	7,5	7,5	3,731	--	818	600	170,68	7,779,100	45,577
10	Vemmenhögs...........................	20,7	20,5	3,275	—	1,975	700	385,63	21,360,400	55,391
11	Rönnebergs ............................	9,4	8,1	2,060	1,693	1,132	1,905	202,oo	14,133,100	69,966
12	Onsjö ...................................	21,1	21,9	2,347	1,631	1,776	408	250,74	14,527,000	57,937
13	Harjagers..............................	20,2	10,9	1,746	2,300	1,096	864	208,04	11,507,900	55,316
	Summa	269,i	258,9	3,215	1,951	1,640	776	3,703,73	211,690,421	57,156

A 12.

be skattnings föremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Malmöhus Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, q var-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
, 156	10	43	77	50,800	14,246	65,046	3	50	299,200	1	97,319	1,946,380
										} 1,935,642
j 150	66	43	37	45,702	13,157	58.859	3	63	147,800	1	28,900	578,000
184	36	50	57	89,749	24,614	114.363	3	88	436,400	3,725,800	167,928	3,358,560
255	78	38	66	93,490	14,130	107,620	5	13	803,078	3,304,700	61,518	1,230,360
104	Öl	14	77	27,892	3,960	31,852	2	31	349,000	3,130,800	52,911	1,058,220
163	78	32	09	58,919	11,545	70,464	3	55	218,400	3,650,100	12,000	240,000
239	07	44	07	65,117	12,004	77,121	4	53	196,425	2,085,400	35,450	709,000
124	12	57	99	13,064	6,103	19,167	2	94	54.500	788,300	10,501	210,020
47	23	27	54	8,061	4,701	12,762	1	64	93,200	1,727,100	15,199	303,980
97	91	24	19	37,758	9,329	47,087	2	20	223,700	2,353,700	33,393	667,860
96	27	62	46	19,449	12,616	32,065	2	26	133,100	1,634,400	55,029	1,100,580
188	Öl	24	27	47,142	6,086	53,228	3	66	192,600	1,157,800	30,865	617,300
123	99	52	33	25,794	10,888	36,682	3	19	174,400	1,725,000	25,639	512,780
157	39	38	71	582,937	143,379	726,316	3	43	3,321,803	27,218,742	626,652	12,533,040

190: 10

Kom:s uti. ang. Väghållningsskylclighet.

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.		4.		5.	6.	7.	8.
	Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som- mar- väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Ärliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
		Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
		Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Höks....................................	48,9	18,i	983	580	332	253	328,4 o	7,383,200	22,482
2	Tönnersjö..............................	41,4	20,o	1,823	566	344	183	220,09	4,387,000	19,933
3	Halmstads...............................	17,7	15,5	2,305	1,137	300	325	340,75	6,849,800	20,102
4	Arstads.................................	15,2	15,2	1,500	1,400	600	300	260,91	5,169,000	19,811
5	Faurås .................................	20,5	19,6	1,091	862	800	130	386,80	6,580,800	17,013
G	Himble.................................	15,3	13,9	1,000	750		200	409,31	7,511,500	18,352
7	Yiske ....................................	6,7	4.4	1,160	840	-	200	200,60	3,289,400	16,398
8	Fjäre.....................................	24,2	24,2	1,800	1,200		no	678,41	8,841,900	13.033
	Summa	1811,9	130,9	1,458	917	475	213	2,825,27	50,012,000	17,702

A 13.

beskattning sföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Hallands Län.

9.	10.	11.	12.		13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, q var-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gra-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
i 87	16	14	24	28,622	4,677	33,299	4	51	304,345	720,800	24,445	488,900
107	34	17	56	23,626	3,864	27,490	6	27	98,400	429,000	8,825	176,500
58	15	11	Öl	19,817	3,751	23,568	3	44	196,937	811,920	18,920	378,400
63	15	17	75	16,474	4,632	21,106	4	08	143,332	300,370	35,862	717,240
45	11	7	36	17,448	2,846	20,294	3	08	107,042	394,090	9,470	189,400
50	13	14	80	20,518	6,059	26,577	3	54	99,800	216,200	—	—
55	22	17-	47	11,078	3,504	14,582	4	4 3	41,800	164,700	—	—
66	37	6	67	45,019	4,529	49,548	5	60	292,400	681,400	43,681	873,670
64	63	11	99	182,602	33,862	216,464	4	33	1,284,056	3,718,480	141,203	2,824,060

76: 62

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghället, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga>

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	.Väg-längd i mil af all-män indelt som- mar väg.	Våg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af eu mil vinterväg, enligt kro-no!) etje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-tull nings-skyldiga.	Total taxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
A slams ................................	4,9	4,6	4,500	3,500	3,000	304	149,27	4,267,300	28,588
Vestra Hisings........................	7,c	7,i	2,000	2,400	1,563	700	186,46	5,110,200	27,406
Ostra Hisings .......................	2.2	2,i	—	3,000	2,500	700	46,7 5	1,651,300	35,322
Säfvedals...............................	4,i	4,i	8,745	8,107	—	122	101,08	3,651,500	36,125
Inlands Södra.........................	6,8	6,8	1,773	1,114	612	327	221,81	4,636,700	20,904
Inlands Nordre.......................	8,5	7,6	1,000	800	750	300	226,81	4,883,400	21,531
Inlands Fräkne .......................	3,5	3,5	960	—	500	397	94,oo	2,620,300	28,301
Inlands Torpe ........................	4,7	4,7	690	—	360	205	95,96	2,347,400	24,462
Orusts Ostra...........................	7,4	7,2	—	646	149	216	121,50	2,651,100	21,820
Ornsts Vestra.........................	5,1	5,7	—	990	—	369	141,50	3,347,800	23,659
Tjörns -..................................	5,6	5,6	—	1,424	—	264	147,30	2,692,300	18,278
Fåne.....................................	11,0	9,3	1,757	668	1,457	780	194,13	4,746,360	24,449
Tunge.-.................................	5,4	5,4	900	575	312	200	146,50	3,603,290	24,596
Sörbygdens ............................	2,8	2,8	2,000	1,500	1,300	125	97,oo	1,682,800	17,348
Sotenäs.................................	4,1	5,6	—	1,387	—	212	98,38	1,823,810	18,538
Stångenäs...............................	4,3	5,9	3,600	2,640	1,800	390	126,87	2,498,740	19,695
Vette....................................	9,5	9,8	1,000	720	—	150	201,13	4,188,400	20,824
Tanums.................................	11,9	11,7	700	700	705	346	178,63	3,701,600	20,722
Qville...................................	8,2	7,4	803	803	—	355	164,3 7	3,429,800	20,866
Bullarens... ...........................	6,7	6,7	—	410	—	159	82,63	1.740,600	21,065
Summa	124,3	123,6	2,173	1,744	1,154	33!	2,822,08	65,274,700	23,130

A 14.

beskattnings föremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Göteborgs och Bohus Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst åt rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-laliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- råg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- råg.
Kr.	öre	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
96	32	16	69	14,492	2,379	16,868	3	95	3,219,700	377,420	220,913	4,418,260
80	45	31	32	15,386	5,456	20,842	4	08	164,400	175,400	13,066	261,320
152	37	31	06	7,023	1,452	8,475	5	13	1,137,700	575,300	160,609	3,212,180
229	92	12	41	23,240	1,254	24,494	6	71	2,578,450	600,587	224,545	4,490,900
48	66	14	13	10,795	3,134	13,929	3	—	55,000	12,300	6,877	137,540
43	38	11	11	9,839	2,520	12,359	2	53	56,800	195,050	6,239	124,780
38	63	16	11	. 3,632	1,514	5,146	1	96	22,700	21,300	5,484	109,680
34	37	10	62	3,289	1,016	4,305	1	83	52,100	32,000	9,680	193,600
39	73	13	83	4,827	1,680	6,507	2	45	36,300	153,600	31,030	620,600
54	06	17	03	7,650	2,410	10,060	3	—	17,900	82,000	12,700	254,000
57	50	8	37	8,470	1,233	9,703	3	60	—	95,300	—	—
54	11	11	56	10,504	2,244	12,748	2	68	50,590	75,800	12,217	244,340
27	76	5	43	4,067	796	4,863	1	35	364,763	131,300	45,686	913,720
49	09	8	36	4,762	811	5,573	3	31	27,931	4,800	3,341	66,820
47	79	11	Öl	4,702	1,083	5,785	3	17	17,467	143,090	10,490	209,800
99	09	15	98	12,572	2,028	14,600	5	84	11,932	169,940	3,145	62,900
40	61	7	35	8,168	1,479	9,647	2	30	85,700	194,200	14,778	295,560
42	36	26	59	7,567	4,749	12,316	3	33	35,700	102,700	15,737	314,740
55	50	16	00	9,122	2,630	11,752	3	43	20,200	248.100	8,644	172,880
35	00	10	00	2,892	826	3,718	2	14	37,217	129,300	5,625	112,500
61	30	14	42	172,990	40,09!	213,690	3	27	7,992.550	3,519,487	810,800	10,216,120 1

75: 72

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.	4.	5.	6. 7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr,	Kr.
1	Väne .................................	6,4	5,3	946		1,125	716	188,oo	6,756,600	35,939
2	Bjerlse ...............................	7,7	7,7	2,110	2,050	—	350	80,93	2,970,300	36,702
3	1''lundre..............................	5,1	3,5	950	950	—	202	118,25	3,585,000	30,317
4	Ale....................................	10,2	9,3	1,500	1,267	956	270	247,06	5,996,100	24,270
5	Vätle........................ .......	6,3	6,3	19,160	13,500	12,060	116	172,00	4,521,200	26,286
6	Kullings..............................	23,6	18,4	754	506	303	86	305,35	6,879,100	22,528
7	Gäseneds ............................	19,9	20,7	2,000	—	2,000	100	270,33	4,082,100	15,100
8	As.................. ........ .........	19,7	19,7	706	706	—	203	274,4 0	4,488,100	16,356
9	Marks................................	36,6	31,6	825	731	500	80	502,38	8,792,700	17,502
10	Bollebygds..........................	9,8	5,8	800	—	—	75	89,25	1,172,400	13,136
11	Vedens...............................	11,5	11,5	800	600	500	109	144,72	2,033,100	14,049
12	Redvägs .............................	18,7	17,6	880	620	300	166	305,08	4,746,300	15,558
13	Kinds ................................	63,7	40,4	1,172	696	556	242	525,7 5	7,173,400	13,644
14	Sundals..............................	19,8	16,2	2,667	1,714	1,257	1,257	241,66	9,779,000	40,466
15	Nord als..............................	10,9	12,1	1,880	1,167	800	321	128,35	4,556,300	35,499
16	Valbo ................................	15,5	17,2	958	788	808	384	196,00	6,368,600	32,493
17	Vedbo................................	44,3	40,9	1,400	800	350	300	276,31	9,685,500	35,053
18	Tössebo..............................	13, s	11,9	1,400	800	350	300	144,44	5,763,500	39,902
	Summa	330,0	290,1	2,273 1,703	1,502	203	4,210,26	00,349,300	23,597

A 15.

beskattningsföremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Elfsborgs Län•

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
87	56	28	02	16,448	5,281	21,729	3	22	2,139,075	350,600	157,000	3,140,000
170	93	35	29	13,833	2,856	16,689	5	62	40,816	700	3,800	76,000
39	62	6	—	4,685	710	5,395	1	50	526,200	37,000	89,600	1,792,000
69	35	16	26	17,134	4,017	21,151	3	53	261,600	81,100	25,600	512,000
53	20	12	20	9,151	2,098	11,249	2	49	379,100	190,100	134,500	2,690,000
87	75	13	21	26,793	4,035	30,828	4	48	297,537	985,100	27,400	548,000
59	59	9	17	16,109	2,479	18,588	4	55	273,835	592,200	10,500	210,000
58	16	21	70	15,958	5,956	21,914	4	88	101,200	567,600	13,500	270,000
57	16	9	65	28,718	4,848	33,566	3	82	265,301	80,800	195,150	3,903,000
55	90	8	04	4,988	718	5,706	4	87	22,800	24,100	1,400	28,000
49	37	11	59	7,144	1,678	8,822	4	34	72,932	79,600	3,800	76,000
56	19	13	23	17,141	4,037	21,178	4	46	95,900	148,500	25,130	502,600
95	57	25	04	50,243	13,166	63,409	8	84	188,000	115,800	34,948	698,960
226	58	92	51	54,755	22,357	77,112	7	89	53,700	268,700	9,100	182,000
118	17	51	52	15,167	6,613	21,780	4	78	126,800	12,500	20,100	402,000
101	48	37	62	19,890	7,373	27,263	4	28	132,700	16,100	17,250	345,000
90	34	41	18	24,961	11,378	36,339	3	75	295,300	805,200	—	—
96	47	36	17	13,794	5,222	19,016	3	30	158,750	288,700	—	—
84	77	24	90	356,912	104,822	461,734	4	65	5,431,546	4,644,400	768,778	15,375,560

109: 67

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.		4.		5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som- mar- råg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Ärliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Soek- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Hasselrörs.............................	19,4	19,9	583	365	264	456	293,85	9,281,605	31,586
2	Rofva...................................	13,9	13,9	1,500	540	540	384	176,83	8,420,925	47,622
3	Valla.....................................	23,3	22,7	524	375	420	216	271,77''	9,114,169	33,536
4	Binnebergs.............................	15,i	15,3	1,100	686	—	500	263,33	6,592,420	25,035
5	Kälande.................................	24,4	24,4	1,240	944	193	388	346,oo	11,087,900	32,046
6	Gudhems................................	18,5	18,5	1,314	781	177	559	362,0 6	7,551,800	20,858
7	Vartofta................ ...............	57,2	56,5	1,086	762	474	381	739, t s	18,942,800	25,629
8	Frökinds ...............................	4,7	4,9	2,014	1,400	—	664	106,56	1,611,600	15,124
9	Skåuings ...............................	17,6	17,4	1,762	406	1,330	239	371,47	10,593,900	28,519
10	Vilske...................................	16,0	13,i	1,890	1,323	672	467	193,31	3,318,900	17,169
11	Valle....................................	8,6	8,6	2,000	1,600	—	1,000	183,81	3,361,100	18,286
12	Ase.......................................	9,i	9,i	2,651	1,211	1,845	313	171,09	5,150,974	30,107
13	Viste.....................................	11,2	11,2	2,403	1,620	1,063	276	158,56	4,756,550	29,999
14	Barne.....................................	15,5	15,5	2,001	—	895	325	195,so	6,707,709	34,258
15	Laske ...................................	6,8	6,8	749	—	729	232	146,3 7	2,881,570	19,687
16	Kinnefjerdings ........................	10,3	10,3	815	815	204	408	169,13	5,463,035	32,301
17	Kinne..................................	21,3	16,4	823	—	260	192	210,50	7,620,235	36,201
18	Kållands................................	16,4	16,3	996	—	696	198	344,62	10,978,065	31,856
	Summa	309,3	300,s	1,414	016	051	400	4,704,19	133,435,257	28,365

A 16.

beskattning sföremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Skaraborgs Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar, och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- råg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
26	25	30	22	7,715	8,881	16,596	1	79	363,064	358,040	19,025	380,500
42	57	17	90	7,527	3,166	10,693	1	27	297,945	685,025	27,100	542,000
48	52	21	81	13,196	5,928	19,124	2	09	691,000	249,700	70,700	1,414,000
56	05	33	37	14,768	8,778	23,546	3	57	152,461	264,850	12,125	242,500
61	19	30	32	21,421	10,491	31,912	2	88	292,493	120,100	—	—
55	87	30	34	20,231	10,984	31,215	4	13	102,200	311,200	3;ooo	60,000
58	46	23	53	43,209	17,389	60,598	3	19	967,096	184,525	—	—
79	07	21	04	8,426	2,242	10,668	6	62	4,300	29,900	—	—
55	47	12	05	20,605	4,476	25,081	2	37	244,822	192,700	—	—
90	53	40	58	17,499	7,845	25,344	7	64	532,445	47,100	—	—
74	83	34	85	13,755	6,405	20,160	6	—	38,900	83,700	—	—
88	45	16	58	15,136	2,833	17,969	3	49	22,900	\| -	12,000	240,000
118	96	16	06	18,862	2,547	21,409	4	50	141,971	342,500	13,160	263,200
101	98	26	79	19,968	5,245	25,213	3	76	123,737	—	7,600	152,000
34	Öl	11	17	4,999	1,641	6,640	2	29	101,740	—	3,760	75,200
47	92	18	87	8,106	3,190	11,296	2	07	109,527	104,175	—	—
68	94	18	24	14,511	3,840	18,351	2	41	381,457	451,085	—	—
44	06	11	23	15,186	3,871	19,057	1	74	100,857	106,450	—	—
fi°	61	23	33	285,120	109,752	394,872	2	96	4,668,915	3,531,050	168,470	3,369,400

83: 94

Korn:t uti. ang. Väghållningsskyldighet.

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Våg-längd i mil af all-män indelt som- mar- råg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Visnums................................	15,2	15,2	500	400		105	133,46	5,730,500	42,938
2	Ölme....................................	9,2	10,2	475	475	475	270	114,59	3,817,500	33,314
3	Vase.....................................	10,1	8,2	483	483	333	177	104,63	4,924,000	47,061
4	Nyeds...................................	9,9	6,5	400	400	125	330	30,7 5	2,482,500	80,732
5	Fernebo ................................	22,2	22,2	1,800	1,080	720	138	65,85	7,650,000	116,173
6	Kila .....................................	22,1	22,2	1,943	1,253	1,087	273	105,07	6,138,880	58,427
7	Grums ..................................	7,6	7,3	1,650	1,650	1,200	no	117,33	5,456,075	46,502
8	Karlstads...............................	9,o	9,o	1,083	683	183	166	76,7 5	3,437,650	44,790
9	Gillbergs ...............................	19,4	18,8	744	660	630	108	177,25	8,773,825	49,500
10	Näs......................................	23,8	19,6	780	750	630	120	217,53	8,172,250	37,569
1 1	Nordmarks.............................	40,4	54,4	—	518	350	133	206,46	8,704,827	42,162
12	Jösse....................................	25,8	25,9	1,639	1,253	950	92	175,17	10,328,911	58,965
13	Frvksdals nedre.......................	22,7	21,9	—	1,100	500	125	120,30	7,489.987	62,261
14	Fryksdals öfre ........................	15,2	15,i	1,260	—	—	200	25,97	4,005,700	154,234
15	Elfdals öfre............................	18,7	18,8	—	607	—	179	45,42	2,396,200	52,757
16	Elfdals nedre..........................	22,7	23,7	1,000	1,000	—	57	66.71	4,557,200	68,314
	Summa	294,c	299,o	1,058	821	599	161	1,783,24	94,066.005	52,750

A 17.

beskattnings föremål, som dels nu är o till sådant underhåll pligtig a dels ifrågasatts att

för Ver mlands Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
58	69	16	12	7,832	2,152	9,984	1	74	805,225	89,550	62,237	1,244,740
83	25	36	64	9,540	4,198	13,738	3	60	103,600	118,600	21,499	429,980
79	IG	23	66	8,282	2,476	10,758	2	18	68,150	72,000	17,118	342,360
356	78	129	46	10,971	3,981	14,952	6	02	400,420	240,600	45,251	905,020
367	72	73	65	24,214	4,850	29,064	3	80	2,298,600	79,800	697,094	13,941,880
485	35	54	29	50,933	5,704	56,637	9	21	560,452	73,900	182,697	3,653,940
104	85	18	14	12,303	2,128	14,431	2	64	398,163	14,100	109,168	2,183,360
196	13	28	52	15,052	2,189	17,241	5	02	399,714	158,650	63,226	1,264,520
79	47	15	38	14,085	2,727	16,812	1	92	587,050	19,425	—	---
89	03	19	61	19,367	4,265	23,632	2	89	25,750	61,100	—	—
104	27	32	89	21,530	6,790	28,320	3	25	356,858	38,180	25,703	514,060
185	90	26	04	32,554	4,561	37,115	3	59	803,950	92,234	118,272	2,365,440
228	55	32	19	27,495	3,872	31,367	4	19	438,213	141,267	18,845	376,900
789	77	135	89	20,510	3,529	24,339	6	01	217,650	—	19,600	392,000
281	48	84	06	12,785	3,818	16,603	6	93	72,900	13,200	5,700	114,000
394	23	43	79	26,298	2,921	29,219	6	41	332,100	279,600	103,669	2,073,380
175	94	33	74	313,751	60,161	373,912	3	98	7,868,795	1,492,206	1,490,079	29,801,580

209: 68

36 Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.		4.		5.	6.	7.	8.
Härad.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Ärliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde a ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Örebro..................................	18,8	20,o	1,374	900	1,040	556	382,79	10,377,300	27,109
2	Glanshammars........................	7,7	7,7	1,000	841	327	585	202,io	4,806,800	23,748
3	Askers..................................	7,9	7,5	1,080	720	720	•720	249,56	5,491,500	22,005
4	Sköllersta..............................	13,7	13,7	1,788	1,042	1,023	108	243,62	6,547,400	26,875
5	Rumla...................................	11,6	11,6	1,600	1,500	—	600	200,59	6,572,400	32,765
6	Hardemo ...............................	4,9	4,2	1,600	1,500	—	600	93,13	2,039,000	21,894
7	Edsbergs...............................	21,3	18,1	900	600	300	750	251,39	7,879,800	31,341
8	Grimstens..............................	7,2	7,2	1,300	900	—	1,000	167,70	3,747,400	22,346
9	Sundbo..................................	15,i	10,6	1,600	1,600	1,500	800	171,90	4,766,900	27,731
10	Nora och Hjulsjö....................	14,7	14,7	985	—	230	156	238,90	8,128,600	34,025
11	Grythytte och Hellefors............	6,9	6,9	575	350	—	290	74,78	4,337,700	58,006
12	Karlskoga..............................	14,7	13,1	623	600	—	288	75,oo	6,008,100	80,108
13	Linde...................................	15,5	15,5	1,643	—	1,086	386	246,57	6,512,260	28,034
14	Nya Kopparbergs.....................	5,2	5,5	1,800	—	1,350	440	37,12	3,352,200	90,307
15	Fellingsbro ............................	8,3	8,2	2,030	1,823	2,315	558	253,4 2	6,001,060	23,680
	Summa	173,5	164,5	1,327	1,031	989	522	2,888,57	86,568,420	29,969

A 18.

beskattning sföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Örebro Län.

	9.		10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhäll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhal] af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf brak, fabri-ker, qvarnar, sågar, gra-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	I<r.
64	25	29	85	24,594	11,427	36,021	3	47	334,700	93,300	47,296	945,920	1
29	12	11	46	5,885	2,317	8,202	1	71	172,900	5,700	8,456	169,120	2
26	82	19	39	6,691	4,840	11,531	2	10	269,200	8,300	46,270	925,400	3
64	60	11	90	15,737	2,900	18,637	2	85	388,200	34,700	85,670	1,713,400	4
87	22	20	—	17,495	4,012	21,507	3	27	248,114	353,100	61,128	1,222,560	5
76	37	18	90	7,113	1,760	8,873	4	35	19,353	61,700	1,600	32,000	6
76	60	33	52	19,256	8,428	27,684	3	51	676,830	176,800	94,138	1,882,760	7
74	07	18	80	12,423	3,152	15,575	4	16	480,292	60,000	63,166	1,263,320	8
161	31	29	07	27,740	4,997	32,737	6	87	157,300	42,700	78,382	1,567,640	9
90	02	10	61	21,506	2,535	24,041	2	96	758,600	77,500	296,200	5,924,000	10
51	04	20	—	3,816	1,496	5,312	1	22	405,700	32,700	192,400	3,848,000	11
146	58	46	68	10,994	3,501	14,495	2	41	807,700	33,800	242,300	4,846,000	12
154	79	25	—	38,167	6,164	44,331	6	81	465,030	30,700	200,570	4,011,400	13
348	—	85	—	12,918	3,155	16,073	4	80	276,600	10,100	64,618	1,292,360	14
49	30	13	27	12,595	3,262	15,857	2	64	261,100	40,300	91,003	1,820,060	15
, 82	02	22	14	230,930	63,946	300,876	3	47	5,721,619	1,061,400	1,573,197	31,463,940

104: 16

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.		4.		5.	6.	7.	8.
Härad och tingslag-	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Ärliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-no!) etje-ningens uppgift.	Mantal nn väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg. Kr.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Tuhundra ..............................	10,4	9,o	1,625	829	740	366	193,86	3,559,100	18,407
2	Siende ..................................	8,8	8,8	2,667	1,500	1,417	1,000	204,3 7	3,890,200	19,035
3	Snefringe...............................	18,8	20,5	1,956	1,256	1,337	674	369,57	9,467,500	25,618
4	Åkerbo .................................	25,6	28,o	2,403	—	1,535	800	572,oo	11,891,430	20,789
5	Skinnskattebergs......................	9,o	14,4	600	—	—	317	75,06	4,171,800	55,580
6	Norrbo .................................	12,o	12,3	2,478	1,848	—	856	217,58	5,886,800	27,056
7	Vagnsbro...............................	7,5	7,6	1,312	1,312	—	546	103,75	2,811,000	27,094
8	Gamla Norbergs bergslag..........	12,1	12,1	—	1,205	—	400	97,50	4,733,300	48,547
9	Torstnna ...............................	9,9	9,9	1,070	588	350	450	210,40	3,494,500	16,609
10	Simtuna ................................	16,4	15,i	1,463	1,260	1,000	520	313,46	7,260,100	23,161
11	Yttre-Tjurbo...........................	5,6	5,6	2,350	1,450	—	425	137,38	2,546,500	18,536
12	Våla.....................................	12,o	12,o	1,360	—	800	597	206,20	3,943,100	19,123
13	Öfver-Tjurbo ..........................	12,3	12,8	817	689	717	267	145,88	4,421,000	30,306
	Summa	100,4	168,1	1,075	1,194	987[ 555	2,846,51	68,876,330	24,197

A 19.

beskattning sföremål, som dels nu är o till sådant underhåll pligtig a, dels ifrågasatts att

för Vestmanlands Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- råg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	K^	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
83	25	17	34	16,096	3,354	19,450	5	46	45,392	25,800
82	56	30	95	16,873	6,325	23,198	5	96	12,638	13,745	8,633	172,660
83	38	26	53	30,814	9,804	40,618	4	29	1,350,261	364,518	127,426	2,548,520
79	85	24	78	45,678	14,169	59,847	5	03	640,508	857,600	74,600	1.492,000
81	81	48	18	6,141	3,616	9,757	2	34	272,200	2,000	98,800	1,976,000
103	84	38	65	22,593	8,410	31,003	5	27	306,611	28,710	53,375	1,067,500
82	50	37	50	8,559	3,891	12,450	4	43	29,405	430	8,880	177,600
135	09	40	—	13,172	3,900	17,072	3	61	604,735	16,300	257,846	5,156,920
40	30	26	72	8,478	5,622	14,100	4	03	360,689	57,400	31,847	636,940
75	65	33	06	23,726	10,362	34,088	4	69	398,300	62,600	30,906	618,120
67	20	19	82	9,232	2,723	11,955	4	69	56,110	82,500	16,534	330,680
92	45	27	66	16,295	8,471	24,766	6	28	50,800	101,400	8,500	170,000
89	65	54	79	13,080	7,993	21,073	4	77	59,300	14,700	10,400	208,000
81	06	31	14	230,737	88,640	319,377	4	63	4,186,949	1,627,703	727,747	14,554,940

112: 20

Litt,

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringshärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad och tingslag.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Ärliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Kopparbergs och Aspeboda........	5,8	8,0	789	_	376	167	50,37	2,423,711	42,996
2	Svärdsjö................................	10,3	6,c	539	427	202	320	51,78	2,111,666	40,781
3	Sundboms..............................	5,2	3,6	200	180	100	130	43,79	848,950	19,387
4	Vika, Knifva och Hosjö ............	4,8	3,6	1,799	899	542	194	55,29	1,356,450	24,551
5	Torsångs................................	in	1,7	1,159	493	—	256	40,30	712,100	17,67
6	Stora Skedvi ..........................	7,o	7,3	1,525	1,018	890	106	91,69	2,112,100	23,039
7	Husby....................................	4,3	4,3	1,400	—	—	154	84,91	2,455,900	28,924
8	Hederaora och Garpenbergs........	8,o	10,5	800	600	685	173	144,70	4,096,986	28,314
9	Folkare.................................	10,8	16,3	1,795	1,050	380	398	151,02	3,524,400	23,337
10	Säters...................................	1,8	1,8	802	—	—	267	22,23	608,935	27,392
11	Stora Tima och Gustafs............	18,8	13,6	1,325	1,611	261	772	278,35	4,836,365	17,375
12	Gagnefs.................................	3,2	3,2	1,585	—	—	245	79,82	1,241,295	15,551
13	Leksands, Als och Bjursås.........	28,9	18,2	1,258	649	810	299	176,68	4,579,000	25,917
14	Rättviks och Ore.....................	10,6	15,0	471	—	187	117	76,7 9	2,549,445	33,200
15	Elfdals..................................	9,1	6,1	277	—	—	108	25,87	393,600	15,215
16	Orsa.....................................	4,5	4,0	926	—	—	535	47,7 9	1,005,070	21,031
17	Mora, Sofia Magdalena o. Venjans	20,7	20,0	495	275	349	217	104,7 5	2,715,994	25,928
18	Sårna och Idre........................	5,2	8,7	—	84	—	37	2,56	264,000	103,125
19	Malungs, Lima och Äppelbo......	18,6	27,7	762	1,058	986	298	74,59	3,421,300	45,860
20	Nås (utom Säfsnäs)..................	11,7	11,7	1,131	—	—	212	53,95	2,496,900	46,282
21	Säfsnäs .................................	16,6	24,4	1,100	—	500	225	4,61	372,682	80,842
22	Grangärdes.............................	14,0	14,8	606	606	416	240	70,45	3,531,200	50,123
23	Norrbärkes.............................	10,8	4,0	1,839	—	693	892	60,81	4,080,800	67,107
24	Sörbärkes ..............................	8,7	5,7	1,920	936	907	332	52,42	3,110,500	59,338
	Summa	241,1	240,8	1,065	700	518	279	1,851,48	54,849,349	29,625

A 20.

beskattnings/oremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Kopparbergs Län.

	9.			10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst a! rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg-
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
74	94	26	26	4,228	1,480	5,708	2	35	537,584		516,469	10,329,380	1
81	25	49	83	4,197	2,580	6,777	3	21	287,590	112,226	84,787	1,695,740	2
23	—	5		1,007	219	1,226	1	44	75,850	—	48,335	966,700	3
104	97	12	76	5,800	705	6,505	4	79	370,760	19,250	308,492	6,169,840	4
27	93	11	11	1,125	448	1,573	2	21	34,026	—	3,340	66,800	5
69	—	8	40	6,327	770	7,097	3	36	38,529	18,300	6,013	120,260	6
84	—	9	47	7,132	805	7,937	3	23	601,750	2,000	173,045	3,460,900	7
40	88	12	56	5,915	1,818	7,733	1	89	705,400	109,800	125,630	2,512,600	8
122	58	34	55	18,509	5,218	23,727	6	73	1,936,600	—	41,870	837,400	9
78	—	26	—	2,734	578	3,312	5	44	120,230	_	40,039	800,780	10
85	84	22	67	23,877	6,310	30,187	6	24	636,825	—	471,001	9,420,020	11
95	98	9	50	7,661	758	8,419	6	78	109,025	—	21,203	424,060	12
60	58	23	30	10,706	4,116	14,822	3	24	259,193	—	55,450	1,109,000	13
109	07	28	37	8,377	2,179	10,556	4	18	350,146	1,500	34,216	684,320	14
91	10	22	09	2,357	571	2,928	7	44	147,707	—	2,560	51,200	15
95	—	36	—	4,540	1,720	6,260	6	23	96,850	—	12,373	247,460	16
144	64	45	67	15,160	4,784	19,944	7	34	138,142	—	16,700	334,000	17
174	—	130	—	445	333	778	2	95	281,968	—	—	_	18
284	69	83	97	21,241	6,261	27,502	8	04	741,687	—	1,868	37,360	19
245	79	49	60	13,275	2,676	15,951	6	39	195,100	—	35,091	701,820	20
4,005	—	140	—	13,443	5,665	19,108	Öl	27	227,777	—	55,351	1,107,020	21
116	66	53	24	8,213	3,751	11,964	3	37	324,223	133,700	219,265	4,385,300	22
200	—	33	50	12,162	2,037	14,199	3	48	1,133,600	—	208,735	4,174,700	23
184	59	42	68	9,672	2,237	11,909	3	83	213,800	36,000	62,202	1,244,040	24
1,2	40	31	33	208,103	58,019	206,122	4	85	9,564,308	432,776	2,544,035	50,880,700

113: 73

Korna uti. ang. VäghållningssJcyldighet.

Litt.

Sammandrag af

infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Tingslag.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Våg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Hedesnnda och Fernebo............	18,5	10,5	580		350	340	125,91	2,853,000	22,658
0 Ofvansjö, Torsaker och Asunda ..	25,3	15,6	895	1,672	1,072	541	172,88	8,058,400	46,613
Ugglebo och Hamrånge.............	20,9	9,2	1,265	1,242	1,200	1,144	71,78	2,743,900	38,227
Hille och Valbo......................	13,6	6,7	1,940	—	1,220	755	94,29	3,190,000	33,832
Vestra tingslag......-................	17,6	16,3	—	910	293	394	386,91	5,467,413	14,131
Ostra tingslag ........................	22,0	19,7	3,513	1,158	462	1,245	251,23	3,360,950	13,378
Enångers...............................	5,o	5,0	611	—	—	1,775	72;5o	1,077,700	14,865
Forsa ...................................	13,5	14,6	754	824	669	835	223,98	3,392,870	15,149
Bergsjö.................................	13,9	13,5	499	976	425	1,400	132,13	3,632,800	27,493
Delsbo..................................	16,o	16,2	—	561	289	333	185,12	3,096,400	16,726
Arbrå....................................	5,5	5,3	—	976	250	480	82,oi	1,131,900	13,802
Jerfsö...................................	4,8	4,2	—	1,750		1,075	137,oo	1,838,200	13,418
Ljusdals................................	19,x	20,0	—	1,862		237	195,18	5,288,490	27,095
Summa	195,7	156,8	1,257	1,193	623	812	2,130,92	45,132,023	21,180

A 21.

be skattnings föremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Gefléborgs Län.

	9.		10.	11.	12.		13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, q var-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
56	88	27	05	7,162	3,406	10,568	3	70	419,580	61,000	67,387	1,347,740
99	92	46	97	17,272	8,122	25,394	3	15	1,207,004	326,100	466,999	9,339,980
304	16	133	—	21,833	9,547	31,380	11	44	938,550	421,000	135,829	2,716,580
193	GG	50	—	18,260	4,715	22,975	7	20	780,610	157,000	146,414	2,928,280
44	22	44	31	17,110	17,144	34,254	6	27	• 851,653	598,600	75,000	1,500,000
86	08	77	44	21,626	19,203	40,829	12	15	1,854,650	918,270	879,700	17,594,000
42	92	84	—	3,112	6,090	9,202	8	54	1,212,850	128,400	118,446	. 2,368,920
47	74	57	08	10,693	'' 12,785	23,478	6	92	678,100	223,200	143,744	2,874,880
93	63	130	94	12,372	17,301	29,673	8	17	564,800	448,300	147,168	2,943,360
68	16	35	39	12,617	6,552	19,169	6	19	567,574	183,100	56,400	1,128,000
59	79	30	94	4,904	2,537	7,441	6	57	114,700	160,500	15,050	301,000
64	—	32	—	8,768	4,384	13,152	7	15	68,500	141,800	13,200	264,000
212	63	28	79	41,501	5,619	47,120	8	91	1,970,909	672,300	12,150	243,000
93	56	55	09	197,230	117,405	314,035	0	97	11,229,480	4,439,570	2,277,487	45,549,740

147: G 5

lätt

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

%	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Tingslag.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-råg.	Våg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af eu mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Njurunda...............................	7,4	4,6	3,000		1,000	1,140	48,19	1,197,800	24,856
2	Tima....................................	9,7	7,1	1,822	1,500	1,250	1,608	86,30	3,970,400	46,007
3	Torps ...................................	8,8	11,2	1,600	1,100	683	2,000	83,14	5,617,800	67,570
4	Selångers...............................	5,1	5,1	2,770	1,309	1,309	1,044	47,53	2,095,800	44,094
5	Indals...................................	8,4	8,5	• —	3,286	2,558	400	53,58	1,753,900	32,716
6	Sköns ...................................	7,3	7,8	1,733	783	500	520	75,63	2,134,800	28,227
7	Ljustorps ..............................	10,o	10,0	500	—	500	400	66,6 3	2,116,000	31,757
8	Gudmundrå............................	6,2	6,6	4,000	—	1,000	1,226	67,67	1,517,800	22,429
9	Boteå...................................	11,4	10,8	1,255	—	1,316	197	161,53	4,433,400	27,446
10	Nora....................................	8,3	9,2	654	515	400	900	104,69	2,269,300	21,676
11	Säbrå....................................	15,5	12,6	1,080	720	360	240''	103,13	2,964,500	28,745
12	Sollefteå ..............................	17,3	28,5	9,000	5,792	5,000	320	147,48	4,253,300	28,839
13	Ramsele................................	20,0	33,6	4,804	—	—	318	109,69	3,026,200	27,590
14	Nordingrå..............................	7,5	14,3	1,125	100	225	371	131,00	2,256,800	17,226
15	Nätra...................................	17,5	15,4	1,700	1,184	500	1,029	152,35	3,376,200	22,161
16	Själevads................................	14,2	13,4	1,600	990	500	283	126,7 0	1,921,800	15,168
17	Arnäs...................................	8,3	10,6	1,400	1,225	—	360	109,02	1,989,750	18,251
	Summa	182,9	209,3	2,378	1,542	1,140	727	1,674,26	46,895,550	28,010

A 22.

beskattningsföremål, som dels nu åro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Vesternorrlands Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
278		125		13,397	6,024	19,421	16	21	829,039	142,000	41,670	833,400	1
211	67	121	03	18,267	10,445	28,712	7	28	412,200	340,300	100,130	2,002,600	2
160	79	105	04	13,368	8,733	22,101	3	93	560,442	579,400	16,470	329,400	3
269	88	100	—	12,828	4,753	17,581	8	39	87,500	338,700	11,360	227,200	4
494	97	67	84	26,520	3,635	30,155	17	19	121,000	453,900	13,180	263,600	5
109	52	54	09	8,283	4,091	12,374	5	80	1,737,000	693,000	856,400	17,128,000	6
68	04	73	86	4,534	4,921	9,455	4	47	455,206	388,200	97,560	1,951,200	7
236	24	99	07	15,986	6,704	22,690	14	95	521,000	170,100	262,613	5,252,260	8
138	25	44	83	22,331	7,241	29,572	6	60	384,900	530,200	206,797	4,135,940	9
60	87	89	94	6,372	9,416	15,788	6	96	887,500	234,300	324,349	6,486,980	10
138	49	58	66	14,282	6,050	20,332	6	86	270,000	581,700	54,553	1,091,060	11
309	17	87	59	45,597	12,918	58,515	13	76	588,645	551,300	39,650	793,000	12
616	84	307	04	67,643	33,697	101,340	33	49	111,145	207,500	4,700	94,000	13
75	50	38	58	9,890	5,054	14,944	6	62	185,800	212,700	42,743	854,860	14
157	92	104	10	24,059	15,859	39,918	11	82	439,812	378,500	77,666	1,553,320	15
206	97	132	81	26,223	16,827	43,050	22	40	268,465	*■804,395	116,798	2,335,960	16
127	43	36	90	13,892	4,023	17,915	9	03	280,600	544,400	97,265	1,945,300	17
205	14	05	8!	343,472	100,391	503,803	10	74	8,140,254	7,150,595	2,303,904	47,278,080

300: 95

'' Deraf för köpingen Örnsköldsvik 471,395 kr.

Litt

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande väghållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

Härad

och

Tingslag.

Väglängd

i mil
af allmän

indelt
sommarråg.

Vägläogd

i mil
af allmän

vinterväg.

Årliga medelkostnaden
för
underhåll af en
mil sommarväg,
enligt kronobetjeningens
uppgift.

lands väg.

Kr.

Hä rads väg.

Kr.

Sock ne väg.

Kr.

Årliga
medelkostnaden
för
underhåll
af en mil
vinterväg,
enligt kronobetjeningens

uppgift.

Mantal
nu väghållningsskyldiga.

Kr.

Totaltaxeringsvärde
å
den i mantal
satta jorden,
som nu deltager
i väghållet.

Kr.

Medeltaxeringsvärde

å ett
hemman.

Kr.

Ragunda................

Refsunds................

Brunflo med Näs______

Lits......................

Hammerdals...........

Sunne....................

Hallens .................

Bergs ....................

Oviken med Hackas .

Undersåkers............

Offerdals................

Rödöns..................

Svegs....................

Hede.....................

12,0

9,9

7,5

9.0

13.1

5.1
3,4

11.1

6,e

12,o

7.1

6,8

16.7

14.7

12, i)

9.9
7,5

8.9

13.1
5,i
3,4

11.1

6,e

11,4

6,8

6.9
17,9
13,7

1.500
2,000
2,000

2.500

1,900

2,000

1.500
1,700
1,400
1,100
1,000

1,200

1,500

1,000

600

1,800

1,400

1,500

1,700

1,000

1,1C0

1.000

800

1,000

800

900

1,000

700

1,000

170

425

422

733

337

460

350

465

400

460

500

420

200

117

74,68
58,75
108,7 8
109,80
70,44
66,39
45,37
57,05
92,84
65,86

99.9 2

84.09
95,96
47,90

2,807,700

2.582.100
1,794,000

1.831.200

2.204.100

982.500

601.500

1.175.100

1.356.800

1.009.200
1,344,300

1.379.800
1,363,600

968,200

37,596

43,951

16,492

16,678

31,290

14,799

13,258

20,598

14,614

15,323

13,454

16,409

14,210

20,213

Summa

135,9

135,2

1,717

1,233

873

390

1,077,83

2 ,

10,855

A 23. 47

beskattnings föremål, som dels nu äro till sådant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts att

för Jemtlands Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gra-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- råg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
206	74	49	91	15,439	3,727	19,166	6	83	148,975	115,700	1,900	38,000
149	87	72	97	8,805	4,287	13,092	5	07	19,700	218,200	200	4,000
226	34	39	08	24,621	4,251	28,872	16	09	4,988	209,400	—	—
208	95	58	89	22,943	6,466	29,409	16	06	27,662	81,300	700	14,000
161	78	71	45	11,396	5,033	16,429	7	45	58,249	98,300	—	—
106	88	39	92	7,096	2,650	9,746	9	92	23,850	131,100	2,100	42,000
73	04	27	—	3,314	1,225	4,539	7	55	16,264	70,800	—	—
121	12	71	59	6,910	4,084	10,994	9	36	90,953	208,200	1,000	20,000
99	95	35	39	9,279	3,286	12,565	9	26	252,661	133,700	3,100	62,000
186	46	47	12	12,280	3,103	15,383	15	24	401,833	127,100	24,800	496,000
137	55	39	82	13,744	3,979	17,723	13	18	145,530	71,100	10,300	206,000
91	50	40	50	7,652	3,448	11,100	8	04	41,500	97,300	14,400	288,000
170	48	49	25	16,360	4,726	21,086	15	46	74,909	132,700	6,113	122,260
218	60	39	70	10,387	1,973	12,360	13	80	20,800	66,800	1,843	36,860
157	93	48	47	170,226	52,238	222,464	10	40	1,327,874	1,761,700	66,456	1,329,120

206: 40

48 Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande vägliållet, jemte taxeringsvärdet å de

deruti för framtiden deltaga;

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad och tingslag.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-mar-väg.	Våg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-noöetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1	Nordmalings och Bjurholms.......	13,3	13,3	1,715	1,913	-	277	82,94	2,409,000	29,045
2	Umeå....................................	23,9	16,9	1,479	1,771	_	361	232,53	5,966,600	25,659
3	Degerfors...............................	6,8	6,8	—	1,100	—	200	38,32	1,193,500	31,146
4	Bygdeå .................................	4,5	5,1	1,100	900	—	600	48,39	1,535,700	31,736
5	Nysätra.................................	3,8	3,8	604	1,066	—	559	37,04	849,200	22,927
6	Löfångers...............................	5,2	5,2	420	420	—	400	64,70	1,540,400	23,808
7	Burträsks ......................-.......	3,5	7,1	—	890	—	424	70,56	2,137,000	30,286
8	Skellefteå..............................	21,7	21,4	747	1,602	—	318	199,44	13,501,200	67,696
9	Norsjö och Mala.....................	3,7	35,4	—	800	—	100	37,16	782,900	21,068
10	Lycksele................................	2,6	129,0	—	1,099	—	42	94,12	2,302,300	26,442
11	Asele....................................	13,1	13,4	—	1,280	—	150	121,15	2,425,000	20,017
	Summa	102,i	257,4	1,011	1,167	—	312	1,020,35	34,642,800	33,987

A 24.

beskattning sföremål, som dels nu åro till säd,ant underhåll pligtiga, dels ifrågasatts

för Västerbottens Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst a rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar,’ sågar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Som vä	mar- g-	Vin vä	ier- g-	Sommar- VUg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
294	22	131	13	24,403	10,876	35,279	14	64	774,221	196,900	37,350	747,000
197	Öl	45	56	45,925	10,597	56,522	9	47	1,006,797	114,400	3,417	68,340 ■
178	—	37	50	6,821	1,437	8,258	6	92	479,248	3,200
155	50	66	50	7,525	3,218	10,743	6	99	334,000	50,400	320	6,400
58	50	51	—	2,167	1,889	4,056	4	78	28,154	58,255	4,000	80,000
37	—	33	—	2,394	2,135	4,529	2	94	9,400	86,100	2,375	47,500
72	—	80	—	5,080	5,645	10,725	5	02	53,300	113,500	7,485	149,700
117	84	37	70	23,502	7,519	31,021	2	30	1,251,508	846,300	185,676	3,713,520
97	43	47	Öl	3,621	1,747	5,368	6	86	350,437	362,000	2,316	46,320
39	55	79	61	3,723	7,493	11,216	4	72	3,600	130,200	1,200	24,000
192	44	41	66	19,596	5,047	24,643	10	16	500	14,900	500	10 000
141	04	56	12 1	144,757	57,603	202,360	5	83	4,201,165 \|	1,976,155	244,630	4,892,780 j

107: 17

Kom:s uti. (ing. Väghållnings skyldighet.

Litt.

Sammandrag af infordrade uppgifter rörande våghållet, jemte taxeringsvärdet å de

att deruti för framtiden deltaga;

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad och tingslag.	Väg-längd i mil af all-män indelt som-na ar-väg.	Väg-längd i mil af all-män vinter-väg.	Arliga medel-kostnaden för underhåll af en mil sommarväg, enligt kronobetje-ningens uppgift.	Arliga medelkost-naden för underhåll af en mil vinterväg, enligt kro-nobetje-ningens uppgift.	Mantal nu väg-hållnings-skyldiga.	Totaltaxe-ringsvärde å den i mantal satta jorden, som nu del-tager i väg-hållet.	Medel-taxe-rings-värde å ett hem-man.
Lands- väg.	Hä- rads- väg.	Sock- ne- väg.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Pite .....................................	18.4	10,3	2,500	1,518	1,200	221	174,00	4,416,600	25,383
Arvidsjaurs ............. ..............	6,8	12,8	—	1,200	—	20	21,00	410,900	19,567
Arjeplougs.............................	—	10,0	—	707	—	13	11,79	125,100	10,611
Neder-Lule ............................	7,4	6,0	1,850	1,330	515	302	101,67	3,388,000	33,323
Öfver-Lule..............................	6.6	10,0	—	2,000	—	114	103,27	2,098,200	20,317
Jokkmokks .............................	5,4	5,8		2,240	—	150	44,90	513,200	11,428
Råne....................................	5,8	5,8	1,300	800	—	257	90,7 0	1,900,200	20,950
Neder-Kalix............................	15,3	12,5	1,500	1,300	300	164	79,70	1,709,600	21,325
Öfver-Kalix............................	1,8	1,8	—	520	—	120	29,20	661,100	22,640
Gellivare................................	7,9	7,9	-	75		38	42,88	586,500	13,678
Neder-Torne och Karl Gustafs...	7,2	6,9	1,100	1,530		89	50,18	1,442,500	28,746
Öfver-Torne...........................	7,3	7,3	—	500		78	38,92	1,144,200	29,399
Korpilombolo.........................	3,5	3,7	—	450		36	7,17	208,100	29,024
	7,2	2,0	_	500	500	45	15,7 3	598,000	38,016
Jukkasjärvi............................		15,0	—	—		4	12,00	171,000	14,250
Enontekis ............................	—	7,3	—	—		3	3,7 7	29,000	\| 7,692
Summa! 100,6	\| 125,1	1,650	1,048	029\| 103	\| 826,88	\| 19,402,200	\| 23,464

A 25,

beskattning 8föremål, som dels nu är o till sådant underhåll ''pligtig a, dels ifrågasatts

för Norrbottens Län.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.	16.
Kostnader för underhåll af all-män väg per mantal.	Totalkostnaden för underhåll af allmän väg.	Total-kostna-den för underhåll af allmän väg.	Nuvarande kostnaden för underhäll af allmän väg pä hvarje 1,000 kronor af taxerings-värdet.	Taxerings-värde å bruk, fabri-ker, qvar-nar, sågar och all-männa skogar.	Taxerings-värde å annan fast egendom, som hittills varit från vägunder-håll befriad.	Taxerad me-delinkomst af rörelse utaf bruk, fabri-ker, qvarnar, sågar, gruf-vor och an-nan med fa-stighet för-enad indu-striel rörelse.	Med beräkning efter 5 % kapi-taliseradt värde af inkomst utaf bruk, fabriker, qvarnar, sägar, grufvor och annan med fastighet för-enad industriel rörelse.
Sommar- väg.	Vinter- väg.	Sommar- väg.	Vinter- väg.
Kr.	öre.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	öre.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
184	07	15	69	32,028	2,730	34,758	7	87	455,042	22,800	34,700	694,000
347	50	12	—	7,298	252	7,550	18	37	1,251,030	—	--	—
53	50	15''	50	631	183	814	6	51	—	—	—	—
273	—	28	50	27,756	2,898	30,654	9	05	401,800	171,200	27,375	547,500
136	50	18	50	14,112	1,910	16,022	7	64	936,592	180,600	16,600	332,000
280	—	19	—	12,572	853	13,425	26	16	5,113,215	—	—	—
134	50	17	—	12,199	1,542	13,741	7	23	871,065	50,200	33,929	678,580
235	—	27	—	18,729	2,152	20,881	12	21	559,991	10,700	68,889	1,377,780
77	50	7	—	2,263	204	2,467	3	73	1,615,931	9,875	23,870	477,400
113	—	8	—	4,845	343	5,188	8	84	4,345,470	—	—	■-
209	98	22	50	10,537	1,129	11,666	8	09	79,385	358,234	6,929	138,580
94	—	15	—	3,643	581	4,224	3	69	679,884	76,400	8,112	162,240
224	—	19	—	1,606	136	1,742	8	37	907,120	—	875	17,500
430	—	28	—	6,764	440	7,204	12	04	377,639	28,800	5,110	102,200
—	—	4	50		1 54	54	—	32	—	—	—	—
—	—	5	50	—	21	21	—	72	—	—	—	—
187	43	18	66	151,983	15,428	170,411	8	78	17,594,164	908,809	226,389	4,527,780

206: 09

Litt. B.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje af Rikets lån.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8- i
Landstingsområden.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnader, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnader, uttryckt i procent.
i	Stockholms.........................	88,522,000	80,7	4,203,000	4,227,000	12,746,000	21,176,000	19,3
2	Upsala................................	51,890,000	69,7	4,289,000	1,133,000	17,081,000	22,503,000	30,3
3	Södermanlands......................	75,475,000	80,i	4,501,000	2,233,000	12,001,000	18,735,000	19,9
4	Östergötlands....................	139,299,000	74,7	9,787,000	11,130,000	26,098,000	47,015,000	25,3
5	Jönköpings..........................	82,735,000	86,o	3,451,000	834,000	9,151,000	13,436,000	14,o
6	Kronobergs ............. ......... _	55,824,000	84,9	2,115,000	1,354,000	6,435,000	9,904,000	15,i
7	Kalmar läns norra................	45,403,000	83,7	2,058,000	1,504,000	5,252,000	8,814,000	16,3
8	Kalmar läns södra................	52,774,000	85,6	1,847,000	2,590,000	4,432,000	8,869,000	14,4
9	Gotlands.............................	30,758,000	90,8	421,000	1,526,000	1,169,000	3,116,000	9,2
10	Blekinge.............................	42,357,000	78,2	1,633,000	3,489,000	6,654,000	11,776,000	21,8
1 1	Kristianstads...............	107,539,000	83,i	1,724,000	14,798,000	5,308,000	21,830,000	16,9
12	Malmöhus..........................	211,690,000	83,i	3,322,000	27,219,000	12,533,000	43,074,000	16,9
13	Hallands............	50,013,000	86,5	1,281,000	3,718,000	2,824,000	7,826,000	13,5
14	Göteborgs och Bohus ............	65,275,000	70,2	7,993,000	3,519,000	16,216,000	27,728,000	29,8
15	Elfsborgs....... ....................	99,349,000	79,6	5,432,000	4,644,000	15,376,000	25,452,000	20,4
16	Skaraborgs.........	133,435,000	92,o	4,669,000	3,531,000	3,369,0001	11,569,000	8,o
17	Vermlands ................	94,066,000	70,6	7,869,000	1,492,000	29,802,000	39,163,000	29,4
18	Örebro...............................	86,568,000	69,4	5,722,000	1,061,000	31,464,000	38,247,000	30,6
19	Vestmanlands....................	68,876,000	77,2	4,187,000	1,628,000	14,555,000	20,370,000	22,8
20	Kopparbergs.......................	54,849,000	47,4	9,564,000	433,000	50,881,000	60,878,000	52,6
21	Gefleborgs...........................	45,132,000	42,4	11,229,000	4,440,000	45,550,000	61,219,000	57,6
22	Vesternorrlands...................	46,896,000	42,8	8,140,000	7,151,000	47,278,000	62,569,000	57,2
23	Jemtlands......................	21,400,000	82,9	1,328,000	1,762,000	1,329,000	4,419,000	17,i
24	Vesterbottens...................	34,643,000	75,6	4,291,000	1,976,000	4,893,000	11,160,000	24,4
25	Norrbottens.........................	19,402,000	45,7	17,594,000	909,000	4,528,000	23,031,000	54,3
	Summa	1,804,170,000	74,3	128,653,000	108,301,000	386,925,000	623,879,000	25,7

Litt. B L

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra be skattnings föremål,

som ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under aidagande att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Stockholms Län•

1-	2.	3.	4.	5.	6:	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å deri i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Sollentuna ............................	6,811,000	88,4	180,000	261,000	456,000	897,000	11,6 .
Vallentuna ............................	2,977,000	96,7	43,000	40,000	18,000	101,OCO	3,3
Danderyds.-............................	7,4G7,0C0	95	84,000	296,000	10,000	390,000	5
Färentuna.............................	6,123,000	88	143,000	669,000	20,000	832,000	12
Mughundra ..........................	5,017,000	93,8	161,000	92,000	78,000	331,000	6.2
Seminghundra .......................	3,704,000	94,2	90,000	53,000	83,000	226,000	5,8
Erlinghundra.........................	5,245,000	95,9	108,000	68,000	47,000	223,000	4,1
Frösåkers..............................	5,506,000	66,3	212,000	315,000	2,276,000	2,803,000	33,7
Närdinghundra.......................	4,195,000	69,6	515,000	106,000	1,209,000	1,830,000	30,4
Lyhundra..............................	3,016,000	93,9	16,000	16,000	164,000	196,000	6,t
Sjuhundra.............................	1,840,000	75,3	72,000	6,000	524,000	602,000	24,7
Bro och Vätö........................	1,851,000	95,3	23,000	35,000	34,000	92,000	4,7
Väddö och Häfverö.................	2,324,000	82,4	76,000	30,000	389,000	495,000	17,6
Åkers....................................	2,881,000	89	115,000	61,000	181,000	357,000	11
Frötuna och Länna.................	3,000,000	89	68,000	179,000	119,000	366,000	11
Vermdö ..............................	3,862,000	75,i	261,000	253,000	765,000	1,279,000	24,9
Sotholms..............................	8,185,000	90,2	359,000	100,000	431,000	890,000	9,8
Svartlösa..............................	9,161,000	54	1,234,000	1,519,000	5,034,000	7,787,000	46
Oknebo................................	5,349,000	78,6	435,000	117,000	902,000	1,454,000	21,4

Kom:s uti. ang. Väghållning sskyldighet.

Litt. B 2.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet;

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af UpSClla Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härå d.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghällnings- kostnader, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, q varnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnader, uttryckt i procent.
Håbo..........................-......	3.985,000	90,9	122,000	68,000	208,000	398,000	9,i
Bro ..................................	2,428,000	92,6	49,000	15,000	131,000	195,000	7,4
Trögds...............................	6,503,000	93,6	207,000	90,000	144,000	441,000	6,4
Asnnda...............................	4,313,000	93,3	91,000	75,000	142,000	308,000	6,7
Lagunda ............................	3,971,000	90,6	103,000	100,000	211,000	414,000	9,4
Hagunda.............................	4,041,000	89,6	119,000	47,000	303,000	469,000	10,4
Ulleråkers...........................	2,930,000	82,9	263,000	287,000	56,000	606,000	17,1
Bälinge..............................	2,825,000	81,i	392,000	31,000	237,000	660,000	18,9
Vaksal a..............................	1,982,000	90,9	34,000	57,000	108,000	199,000	9,i
Rasbo................................	2,843,000	83,8	169,000	50,000	330,000	549,000	16,2
Tierps tingslag.....................	2,304,000	50,5	452,000	97,000	1,709,000	2,258,000	49,5
Vendels d:o ........................	1,569,000	90,o	43,000	36,000	96,000	175,000	10,o
Vestlands d:o ......................	1,634,000	17,8	971,000	53,000	6,497,000	7,521,000	82,2
Norunda.............................	3.465,000	78,o	413,000	69,000	497,000	979,000	22,o
Olands...............................	4,191,000	72,5	315,000	40,000	1,233,000	1,588,000	27,5
Films.................................	1,323,000	22,9	285,000	9,000	4,159,000	4,453,000	77,i
Löfäta ...............................	1,575,000	55,4	255,000	1,000	1,014,000	1,270,000	44,6

Litt. B 3.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

wm ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sforemål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Södermanlands Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnader, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och aunan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnader, uttryckt i procent.
Jönåkers.............................	11,527,000	77,i	944,000	647,000	1,824,000	3,415,000	22,9
Oppunda............................	16,647,000	79,i	883,000	356,000	3,158,000	4,397,000	20,9
Villåttinge ..........................	5,335,000	70,2	254,000	106,000	1,906,000	2,266,000	29,8
Rönö...............................	7,858,000	81,7	393,000	314,000	1,051,000	1,758,000	18,3
Hölebo ..............................	4,314,000	92,i	107,000	57,000	204,000	368,000	7,9
Oster-Rekarne .....................	8,026,000	85,2	419,000	226,000	752,000	1,397,000	14,8
Vester-Rekarne.....................	5,330,000	77,8	494,000	137,000	891,000	1,522,000	22,2
Åkers................................	5,551,000	76,3	405,000	95,000	1,224,000	1,724,000	23,7
Daga.................................	4,996,000	82,i	411,000	177,000	502,000	1,090,000	17,9
Selebo................................	5,885,000	88,2	187,000	113,000	484,000	784,000	11,8

Litt. B 4.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattnings föremål,

som ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sf öremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Östergötlands Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	1 . Taxeringsvärde a den ; i mantal satta jorden, i jemna tusental. L__________	! Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, q varnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å.annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	1 Andel i väghållnings-1 kostnaden, uttryckt i procent.
Kinda ................................	11,622,000	79,6	382,000	299,000	2,303,000	2,984,000	20,4
Ydre .................................	6,707,000	90,o	139,000	127,000	483,000	749,000	10,0
Gullbergs..............	5,217,000	81,3	265,000	225,000	711,000	1,201,000	18,7
Bobergs .............................	6,498,000	87,7	214,000	245,000	451,000	910,000	12,3
Valkebo .............................	6,146,000	90,ä	168,000	207,000	267,000	642,000	9,5
Åkerbo ..............................	4,028,000	83,3	380,000	270,000	155,000	805,000	16,7
Bankekinds.........................	6,848,000	53,5	471,000	279,000	5,193,000	5,943,000	46,5
Hanekinds ..........................	6,859,000	78,2	354,000	1,314,000	248,000	1,916,000	21,8
Hammarkinds......................	10,946,000	68,5	567,000	2,614,000	1,851,000	5,032,000	31,5
Skärkinds...........................	4,755,000	84,5	240,000	228,000	405,000	873,000	15,5
Finspånga län .....................	14,829,000	71,6	1,552,000	931,000	3,402,000	5,885,000	28,4
Bråbo...................	3,961,000	55,3	828,000	892,000	1,477,000	3,197,000	44,7
Memmings..........................	2,801,000	68,4	464,000	354,000	479,000	1,297,000	31,6
Lösings..............................	4,079,000	82,4	284,000	590,000	—	874,000	17,6
Björkekinds_........................	4,476,000	89,8	73,000	432,000	—	505,000	10,2
Östkinds........	4 751,000	86 9	899 000	818 000		717 ono	18 \
Göstrings........ ...................	7,862,000	70,9	655,000	483,000	2,092,000	3,230,000	29,1
Vifolka ... ................	6,610,000	78,6	241,000	287,000	1,276,000	1,804,000	21,4
Lysings........................	7,233,000	93,7	297,000	174,000	18,000	489,000	6,3
Dals..................................	3,611,000	88,6	177,000	228,000	60,000	465,000	11,4
Aska..................................	9,449,000	55,8	1,627,000	623,000	5,222,000	7,472,000	44,2

Litt. B 5.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Jönköpings Län,

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sägar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fa§t egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu- 1 strid rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden. uttryckt i procent.
Tveta ...........................	10,402:000	75,8	889,000	320,000	2,113,000	3,322,000	24,2
Vista.................................	5,775,000	95,i	112,000	28,000	160,000	300,000	4,9
Mo.....................................	2,784,000	77,7	319,000	—	481,000	800,000	22,3
Norra Vedbo..................	12,558,000	93,7	241,000	156,000	454,000	851,000	6,3
Södra Vedbo.................	9,399,000	89,i	481,000	167,000	496,000	1,144,000	10,9
Ostra ...................	11,815,000	84,5	272,000	59,000	1,844,000	2,175,000	15,5
Vestra...............	12,371,000	84,i	342,000	33,000	1,958,000	2,333,000	15,9
Östbo.............	8,214,000	81,3	573,000	23,000	1,288,000	1,884,000	18,7
Vestbo .......................	9,412,000	93,5	217,000	83,000	355,000	655,000	6,5

Litt. B 6.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna vågliållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sf öremål shdle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje hårad af Kronobergs Län,

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Konga ..............................	11,062,000	80,8	583,000	170,000	2,020,000	2,773,000	19,2
Uppvidinge..........................	9,475,000	77,4	491,000	217,000	2,058,000	2,766,000	22,6
Kinnevalds..........................	6,950,000	84,7	255,000	51,000	952,000	1,258,000	15,3
Norrvidinge ........................	4,375,000	91,3	117,000	15,000	283,000	415,000	8,7
Allbo ................................	11,079,000	92,c	260,000	627,000	—	887,000	7,4
Sunnerbo............................	12,280,000	87,2	406,000	272,000	1,119,000	1,797,000	12,8

Litt. B 7.

*■

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet, och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sf öremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Kalmar Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
	Härå d.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-'' tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-i briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värde uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
1		'' Tjusts............_____......	25,869,000	in CO	1,548,000	423,000	2,452,000	4,423,000	14,6
2	0	Tunaläns ...................	5,636,000	78,3	102,000	72,000	1,389,000	1,563,000	21,7
3	g \|l	Sefvedes....................	7,817,000	88,4	199,000	25,000	804,000	1,028,000	11,6
4	1-2	Aspelands...................	6,080,0'' 0	77,2	207,000	982,000	606,000	1,795,000	22,3
5		Handbörds..................	7,931,000	74,o	385,000	1,545,000	861,000	2,791,001	26,o
6	ees S	Norra Möre................	7,978,000	88,9	116,000	84,000	796,000	996,000	11,1
7	cn bD .2	Stranda.....................	6,889,000	80,7	227,000	157,000	1,261,000	1,645,000	19,3
8	do rÖ	Södra Möre................	16,332,000	90,9	162,000	62,000	1,413,000	1,637,000	9,1
9	a	Ölands norra mot........	6,842,000	84,o	841,000	459,000	—	1,300,000	16,o
10	■■o CO	Ölands södra mot........	6,799,000	93,2	113,000	280,000	100,000	493,000	6,8

Litt. B 8.

■&

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg liållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattningsföremål

skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Gotlands Läll.

2. j 3. j 4.

Härad.

Taxeringsvärde å den

i mantal satta jorden,

i jemna tusental.

Andel i väghållnings-

kostnaden, uttryckt i

procent.

Taxeringsvärde å bruk,
fabriker, qvarnar, sågar
och allmänna skogar,

i jemna tusental.

Taxeringsvärde å annan
fast egendom, som hit-tills varit från väghåll
befriad, i jemna
tusental.

Kapitaliseradt värde af
inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar,
grufvor och annan med
fastighet förenad indu-striel rörelse.

Summa af värde uti
kolumnerna 4, 5
och 6.

Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i
procent.

Gotlands norra.....................

Gotlands södra ....................

15.383.000

15.374.000

92,9

88,8

220,000

200,000

548.000

976.000

414.000

755.000

1,182,000

1,931,000

7,i

11,2

Litt. B 9.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattningsföremål

skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Blekinge Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarn ar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Ostra................................	7,987,000	78,2	360,000	686,000	1,178,000	2,224,000	21,8
2	Medelstads..........................	12,219,000	67,i	652,000	2,220,000	3,109,000	5,981,000	32,9
3	Bräkne...............................	10,128,000	80,9	467,000	308,000	1,623,000	2,398,000	19,i
4	Listers................................	12,021,000	91,1	152,000	274,000	742,000	1,168,000	8,9

Ö*

Komts ull. ang. Väghållning oskyldighet.

Litt. B 10.

Jemförelse emellan taxering ev år det å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsforemål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållningskostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje hårad af Kristianstads Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitnliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad Indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Ingelstads ...........................	17,011,000	83,3	203,000	2,588,000	614,000	3,405,000	16,7
2	Jerrestads ...........................	7,733,000	87,8	90,000	779,000	207,000	1,076,000	12,2
3	Villands..............................	11,060,000	81,9	278,000	1,841,000	326,000	2,445,000	18,1
4	Gärds.................................	12,791,000	85,2	131,000	1,607,000	477,000	2,215,000	14,8
5	Albo....... ...........................	4,663,000	78	70,000	1,038,000	204,000	1,312,000	22
6	Ostra Göinge.......................	10,084,000	80	312,000	818,000	1,392,000	2,522,000	20
7	Vestra Göinge......................	13,915,000	85,7	176,000	1,270,000	876,000	2,322,000	14,3
8	Norra Asbo.........................	10,686,000	78,8	130,000	2,163,000	586,000	2,879,000	21,2
9	Södra Asbo.........................	10,976,000	82,6	225,000	1,638,000	449,000	2,312,000	17,4
10	Bjäre .................................	8,615,000	86,6	105,000	1,053,000	174,000	1,332,000	13,4

Litt. B 11.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg mllet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

om ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Malmöhus Län.

1.	2.	3	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från vägkåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Oxie..................................	18,577,000	85,6	299,000	886,000	1,946,000	3,131,000	14,4
Skytts..............................	16,216,000	92,7	147,000	549,000	578,000	1,274,000	7,3
Luggude......................... ..	29,444,000	81,8	436,000	2,751,000	3,358,000	6,545,000	18,2
Torna........................ ......	20,989,000	80,8	803,000	2,963,000	1,230,000	4,996,000	19,2
Bara..................................	13,788,000	76,6	349,000	2,808,000	1,058,000	4,215,000	23,4
Frosta................................	19,824,000	84,i	218,000	3,289,000	240,000	3,747,000	15,9
Färs...................................	17,021,000	86,i	196,000	1,848,000	709,000	2,753,000	13,9
Ljunits..............................	6,521,000	86,2	54,000	784,000	210,000	1,048,000	13,8
Herrestads...........................	7,779,000	78,e	93,000	1,725,000	303,000	2,121,000	21,4
Vemmenhögs........................	21,360,000	87	223,000	2,303,000	667,000	3,193,000	13
Rönnebergs .........................	14,133,000	84,5	133,000	1,360,000	1,100,000	2,593,000	15,5
Onsjö ................................	14,527,000	89,6	192,000	886,000	617,000	1,695,000	10,4
Harj agera...........................	11,507,000	89,9	174,000	613,000	512,000	1,299,000	10,1

Litt. B 12.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattnings föremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje hårad af Hallands Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från vägbåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, (grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållniugs-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Höks .................................	7,883,000	83	304,000	720,000	488,000	1,512,000	17
2	Tönnersjö............................	4,387,000	86,2	98,000	429,000	176,000	703,000	13,8
3	Halmstads...........................	6,849,000	83,2	196,000	811,000	378,000	1,385,000	16,8
4	Arstad ...............................	5,169,000	81,7	143,000	300,000	717,000	1,160,000	18,3
5	Faurås................................	6,580,000	90,5	107,000	394,000	189,000	690,000	9,5
6	Himble...............................	7,511,000	96	99,000	216,000	—	315,000	4
7	Viske.................................	3,289,000	94,i	41,000	164,000	—	205,000	5,9
8	Fjäre .................................	8,841,000	82,7	292,000	681,000	873,000	1,846,000	17,3

Litt. B 13.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Göteborgs och Bohus Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af \ inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Askims...............................	4,267,000	34,7	3,219,000	377,000	4,418,000	8,014,000	65,3
Vestra Hisings ....................	5,110,000	89,5	164,000	175,000	261,000	600,000	10,5
Ostra Hisings....................	1,651,000	25	1,137,000	575,000	3,212,000	4,924,000	75
Säfvedals......................	3,651,000	32,3	2,578,000	600,000	4,490,000	7,668,000	67,7
Inlands Södre ...........	4,636,000	95,8	55,000	12,000	137,000	204,000	4,2
Inlands Nordre.............	4,883,000	92,9	56,000	195,000	124,000	375,000	7,1
Inlands Fräkne.....................	2,620,000	94,5	22,000	21,000	109,000	152,000	5,5
Inlands Torpe......................	2,347,000	89,5	52,000	32,000	193,000	277,000	.10,5
Orusts Ostra......	2,651,000	76,6	36,000	153,000	620,000	809,000	23,4
Orusts Vestra.................	3,347,000	90,5	17,000	82,000	254,000	353,000	9,5
Tjörns....................	2,692,000	96,6	—	95,000	—	95,000	3,4
Lane..................................	4,746,000	92,8	50,000	75,000	244,000	369,000	7,2
Tunge................................	3,603,000	71,9	364,000	131,000	913,000	1,408,000	28,1
Sörbygdens...........	1,682,000	94,5	27,000	4,000	66,000	97,000	5,6
Sotenäs............	1,823,000	83,2	17,000	143,000	209,000	369,000	16,8
Stångenäs .........................	2,498,000	91,2	11,000	169,000	62,000	242,000	8,8
Vette.............................. _	4,188,000	87,9	85,000	194,000	295,000	574,000	12,1
Tanums......................	3,701,000	89,i	35,000	102,000	314,000	451,000	10,9
Bullarens..........................	3,429,000	88,6	20,000	248,000	172,000	440,000	11,4
Qville................................	1,740,000	87,2	15,000	129,000	112,000	256,000	12,8

Litt, B 14.

emförélse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden9 som nu bestrider väg atlet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet a andra beskattningsföremål,

)m ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be kattningsföremål

skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Elfsborgs Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i : procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och G.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Vane..................................	6,756,000	54,5	2,139,000	350,000	3,140,000	5,629,000	45,5
Bjelke................................	2,970,000	96,2	40,000	—	76,000	116,000	3,8
Flundre..............................	3,585,000	60,4	526,000	37,000	1,792,000	2,355,000	39,6
Ale ...................................	5,996,000	87,5	261,000	81,000	512,000	854,000	12,5
Vätte.................................	4,521,000	58,i	379,000	190,000	2,690,000	3,259,000	41,9
Kullings.............................	6,879,000	79	297,000	985,000	548,000	1,830,000	21
Gäseneds.........................—	4,082,000	79,2	273,000	592,000	210,000	1,075,000	20,8
As ................................	4,488,000	82,7	101,000	567,000	270,000	938,000	17,3
Marks................................	8,792,000	67,4	265,000	80,000	3,903,000	4,248,000	32,6
Bollebygds...........................	1,172,000	94,1	22,000	24,000	28,000	74,000	5,9
Vedens ...............................	2,033,000	90	72,000	79,000	76,000	227,000	10
Redvägs..............................	4,746,000	86,4	95,000	148,000	502,000	745,000	13,6
Kinds.............................—	7,173,000	87,8	188,000	115,000	698,000	1,001,000	12,2
Sundals..............................	9,779,000	95,i	53,000	268,000	182,000	503,000	4,9
Nordals...............................	4,556,000	89,4	126,000	12,000	402,000	540,000	10,6
Valbo.............................—	6,368,000	92,8	132,000	16,000	345,000	493,000	7,2
Vedbo ................................	9,685,000	89,8	295,000	805,000	—	1,100,000	10,2
Tössebo..............................	5,763,000	92,8	158,000	288,000	—	446,000	7,2

Litt. B 15.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hals,

salut taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ijragasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Skaraborgs Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden. uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa- briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu- striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Hasselrör.. ................. .	9,281,000	89,4	363,000	358,000	380,000	1,101,000	10,6
Hofva.........................	8,420,000	84,7	297,000	685,000	542,000	1,524,000	15,8
Valla................................	9,114,000	79,5	691,000	249,000	1,414,000	2,354,000	20,5
Binnebergs........ .................	6,592,000	90,9	152,000	264,000	242,000	658,000	9,1
K åkinds..............................	11,087,000	96,4	292,000	120,000	—	412,000	3,6
Gudhems............................	7,551,000	94,i	102,000	311,000	60,000	473,000	5,9
Vartofta.............................	18,942,000	94,3	967,000	184,000	—	1,151,000	5,7
Frökinds................	1 611 000	98	4 noo	9Q DOO		88 om	2 8 n
Skånings..................	10,593 000	961	244 000	102 OOO		436,000 JV7Q nnn
Vilske.................	3,318,000	85 i	582 000	47 0O0
Valle.............	3,361,000	96,5	38,000	83,000	—	121,000	3,4
Ase...................	5 150 000	95 2	22 OOO		940 OOO	262,000 404 OOO	4,8 7 8
Viste....................	4,756 000	92 2	141 000		908 OOO
Barne....................... .........	6,707,000	91,6	123,000	342,000	152,000	617,000	8,4
Laske .......................	2,881,000	94,2	101,000		75,000	17£ noo	5,8

Kinnefjerdings......................	5,463,000	96,2	109,000	104,000	—	213,000	3,8
Kinne.......................	7,620,000	90,2	381,000	451,000	—	832,000	9,8
Kållands........................	10,978,000	98,2	100,000	106,000	—	206,000	1,8

Litt. B 16.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg iållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

om ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be fattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Vermlands Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sägar, och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Visnums.......................-......	5,730,000	72,8	805,000	89,000	1,244,000	2,138,000	27,2
Ölme.................................	3,817,000	85,4	103,000	118,000	429,000	650,000	14,6
Vase..................................	4,924,000	91,i	68,000	72,000	342,000	482,000	8,9
Nyeds...............-................	2,482,000	61,6	400,000	240,000	905,000	1,545,000	38,4
Fernebo .............................	7,650,000	31,9	2,298,000	79,000	13,941,000	16,318,000	68,1
Kils...................................	6,138,000	58,9	560,000	73,000	3,653,000	4,286,000	41,i
Grums................................	5,456,000	67,8	398,000	14,000	2,183,000	2,595,000	32,2
Karlstads.............................	3,437,000	65,4	399,000	158,000	1,264,000	1,821,000	34,6
Gillbergs.............................	8,773,000	93,5	587,000	19,000	—	606,000	6,5
Näs...................................	8,172,000	99	25,000	61,000	--	86,000	1
Nordmarks..........................	8,704,000	90,6	356,000	38,000	514,000	908,000	9,4
Jösse.................................	10,328,000	76	803,000	92,000	2,365,000	3,260,000	24
Fryksdals nedre ...................	7,489,000	88,7	438,000	141,000	376,000	955,000	11,8
Fryksdals öfre .....................	4,005,000	86,8	217,000	—	392,000	609,000	13,2
Elfdals öfre ........................	2,396,000	92,3	72,000	13,000	114,000	199,000	7,7
Elfdals nedre.....................	4,557,000	62,9	332,000	279,000	2,073,000	2,684,000	37,1

Litt. B 17.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hallet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

som ifragasatts att uti allmänna våghallet deltaga, under antagande att ifrågavarande be skattningsföremål

skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Örebro Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från vägbåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Örebro...............................	10,377,000	88,3	334,000	93,000	945,000	1,372,000	11,7
2	Glanshammar......................	4,806,000	93,3	172,000	5,000	169,000	346,000	6,7
3	Askers................................	5,491,000	82	269,000	8,000	925,000	1,202,000	18
4	Sköllersta............................	6,547,000	75,4	388,000	34,000	1,713,000	2,135,000	24,6
5	Rumla................................	6,572,000	78,3	248,000	353,000	1,222,000	1,823,000	21,7
6	Hardemo.............................	2,039,000	94,8	19,000	61,000	32,000	112,000	5,2
7	Edsbergs.............................	7,879,000	74,2	676,000	176,000	1,882,000	2,734,000	25,8
8	Grimstens............................	3,747,000	67,5	480,000	60,000	1,263,000	1,803,000	32,5
9	Sundbo..............................	4,766,000	73	157,000	42,000	1,567,000	1,766,000	27
10	Nora och Hjulsjö__________________	8,128,000	54,6	758,000	77,000	5,924,000	6,759,000	45,4
11	Grythytte och Hellefors..........	4,337,000	50,3	405,000	32,000	3,848,000	4,285,000	49,7
12	Karlskoga............................	6,008,000	51,4	807,000	33,000	4,846,000	5,686,000	48,6
13	Linde.................................	6,512,000	59,1	465,000	30,000	4,011,000	4,506 000	40,9
14	Nya Kopparbergs..................	3,352,000	68	276,000	10,000	1,292,000	1,578,000	32
15	Fellingsbro..........................	6,001,000	73,9	261,000	40,000	1,820,000	2,121,000	26, t

Kom:s uti. ang. Väghållning sskyldighet.

10*

Litt. B 18.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattnings/oremål,

som ifrågasatts att uti allmänna vägliållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sföremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Vestmanlands Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Härad.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden. i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar ocIl allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från våghål 1 befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Tuhundra ...........................	3,559,000	98,i	45,000	25,000	—	70,000	1,9
2	Siende ..............................	3,890,000	95,2	12,000	13,000	172,000	197,000	4,8
3	Sefringe..............................	9,467,000	69	1,350,000	364,000	2,548,000	4,262,000	31
4	Åkerbo............................ ..	11,891,000	79,9	640,000	857,000	1,492,000	2,989,000	20,1
5	Skinnskattebergs...................	4,171,000	65	272,000	2,000	1,976,000	2,250,000	35
6	Norrbo...............................	5,886,000	80,8	306,000	28,000	1,067,000	1,401,000	19,2
7	Vagnsbro.............................	2,811,000	93,2	29,000	—	177,000	206,000	6,8
8	Gamla Norbergs bergslag........	4,733,000	45	604,000	16,000	5,156,000	5,776,000	55
9	Torstuna.............................	3,494,000	76,8	360,000	57,000	636,000	1,053,000	23,2
10	Simtuna.............................	7,260,000	87,i	398,000	62,000	618,000	1,078,000	12,9
11	Ytter-Tjurbo.......................	2,546,000	84,5	56,000	82,000	330,000	468,000	15,5
J 2	Våla .................................	3,943,000	92,5	50,000	101,000	170,000	321,000	7,5
18	ÖfVer-Tjurbo .......................	4,421,000	94	59,000	14,000	208,000	281,000	6

1 5

Litt. B 19,

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattnings föremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Störa Kopparbergs Län•

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
; Tingslag.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden. uttryckt i procent.
Kopparbergs och Aspeboda......	2,423,000	18,2	537,000	_	10,329,000	10,866,000	81,8
Svärdsjö.............................	2,111,000	50,2	287,000	112,000	1,695,000	2,094,000	49,8
Sundborns...........................	848,000	44,9	75,000	—	966,000	1,041,000	55,i
Vika, Kuifva och Hasjö.........	1,356,000	17,i	370,000	19,000	6.169,000	6,558,000	82,9
Tors ängs.............................	712,000	87,7	34,000	—	66,000	100,000	12,3
Störa Skedvi........................	2,112.000	92,3	38,000	18,000	120,000	176,000	7,7
Husby................................	2,455,000	37,7	601,000	2,000	3,460,000	4,063,000	62,3
Hedemora och Garpenbergs.....	4,096,000	55,2	705,000	109,000	2,512,000	3,326,000	44,8
Tolkare...............................	3,524,000	56	1,936,000	—	837,000	2,773,000	44
Säters.................................	608,000	39, s	120,000	—	800,000	920,000	60,2
Störa Tuna och Gustafs..........	4,836,000	32,5	636,000	—	9420,000	10,056,000	67,5
Gagnef.................................	1,241,000	70	109,000	•-	424,000	533,000	30
Leksands, Als och Bjursås......	4,579,000	77	259,000	■-	1,109,000	1,368,000	23
Rättviks och Ore..................	2,549,000	71,i	350,000	1,000	684,000	1,035,000	28,8
Elfdals...............................	393,000	G6,5	147,000	—	51,000	198,000	33,5
Orsa..................................	1,005,000	74,6	96,000	—	247,000	343,000	25,4
Mora, Sofia Magdalena o. Venjans	2,715,000	85,2	138,000	-—	334,000	472,000	14,8
Sårna och Idre.....................	264,000	48,1	281,000	—	—	281,000	51,5
Malungs, Lima och Äppelbo____	3,421,000	81,5	741,000	—	37,000	778,000	18,5
Nås (utom Säfsnäs)...............	2,496,000	73,6	195,000	—	701,000	896,000	26,4
Säfsnäs..............................	372,000	21,8	227,000	—	1,107,000	1,334,000	78,2
Grangärdes ..........................	3,531,000	42,2	324,000	133,000	4,385,000	4,842,000	57,8
Norrbärkes...........................	4,080,000	43,5	1,133,000	—	4,174,000	5,307,000	56,6
Sörbärkes...........................	3,110,000	67,6	213,000	36,000	1,244,000	1,493,000	32,4

Litt. £ 20.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattnings föremål,

som ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Gefleborgs Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Tingslag.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från vägbåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnadeu, uttryckt i procent.
Hedensunda och Fernebo	2,853,000	61	419,000	61,000	1,347,000	1,827,000	39
Ofvansjö, Torsåker och Asunda	8,058,000	42,6	1,207,000	326,000	9,339,000	10,872,000	57,4
Ugglebo och Hamråuge..........	2,743,000	40,2	938,000	421,000	2,716,000	4,075,000	59,8
Hille och Valbo...................	3,190,000	45,2	780,000	157,000	2,928,000	3,865,000	54,8
Vestra tingslag ....................	5,467,000	65	851,000	598,000	1,500,000	2,949,000	35
Ostra tingslag .....................	3,360,000	14,2	1,854000	918,000	17,594,000	20,366,000	85,8
Enångers ............................	1,077,000	22,5	1,212,000	128,000	2,368,000	3,708,000	77,5
Forsa................................	3,392,000	47,3	678,000	223,000	2,874,000	3,775,000	52,7
Bergsjö........................	3,632,000	47,9	564,000	448,000	2,943,000	3,955,000	52,i
Delsbo..........................	3,096,000	62,2	567,000	183,000	1,128,000	1,878,000	37,8
Arbrå...............................	1,131,000	66,3	114,000	160,000	301,000	575,000	33,7
Jerfsö.........................	1,838,000	79,5	68,000	141,000	264,000	473,000	20,5
Ljusdals...................	5,288,000	64,7	1,970,000	672,000	243,000	2,885,000	35,8 i

Litt. B 21.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg liållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti våghållningskostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Vesternorvlands Län.

	1 _k .	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Tingslag.	Taxeringsvärde å den 1 i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnader, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll i befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållningg-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Njuruuda............................	1,197,000	39,9	829,000	142,000	833,000	1,804,000	60,1
2	Tuna.................................	3,970,000	59	412,000	340,000	2,002,000	2,754,000	41
3	Torps..... ...........................	5,617,000	79,3	560,000	579,000	329.000	1,468,000	20,7
4	Selångers............................	2,095,000	76,3	87,00)	338,000	227,000	652,000	23,7
5	Indals................................	1,753,000	67,7	121,000	453,000	263,000	837,000	32,8
6	Sköns ...................	2,134,000	9,8	1,737,000	693,000	17,128,000	19,558,000	90,2
7	Ljustorps............................	2,116.000	43,i	455,000	388,000	1,951,000	2,794,000	56,9
8	Gudmundra..........................	1,517.000	20,3	521,000	170,000	5,252,000	5,943,000	79,7
9	Boteå.................................	4,433,000	46,8	384,000	530,000	4,135,000	5,049,000	53,2
10	Nora....................	2,269,000	23	887,000	234,000	6,486,000	7,607,000	77
11	Säbrå.................................	2,964,000	60,4	270,000	581,000	1,091,000	1,942,000	39,6
12	Sollefteå...........	4,253,000	68,8	588,000	551,000	793,000	1,932,000	31,2
13	Ramsele..............................	3,026,000	88	111,000	207,000	94,000	412,000	12
14	Nordingrå...........................	2,256,000	64,8	185,000	212,000	854,000	1,251,000	35,7 l
15	Nätra..........................	3,376,000	58,8	439,000	378,000	1,553,000	2,370,000	41,2
16	Själevads..........................	1,921,000	36,i	268,000	804,000	2,335,000	3,407,000	63,9
17	Arnäs.................................	1,989,000	41,8	280,000	544,000	1,945,000	2,769,000	58,2

Litt. B 22.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

so?n ifrågasatts att uti allmänna väghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattnings

föremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje härad af Jemtlands Län»

1.	2.	3.	4.	5.	6. \| 7.	8.
Tingslag.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde ä bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
Ragunda.............................	2,807,000	90,3	148,000	115,000	38,000	301,000	9,7
Refsunds.............................	2,582,000	91,5	19,000	218,000	4,000	241,000	8,5
Brunlio med Näs..................	1,794,000	89,4	4,000	209,000	—	213,000	10,6
Lits...................................	1,831,000	93,8	27,000	81,000	14,000	122,000	6,2
Hammerdals........................	2,204,000	93,4	58,000	98,000	—	156,000	6,6
Sunne.......,........................	982,000	83,4	23,000	131,000	42,000	196,000	16,6
Hallens...............................	601,000	87,5	16,000	70,000	—	86,000	12,5
Bergs.................................	1,175,000	78,7	90,000	208,000	20,000	318,000	21,3
Ovikens med Hackås.............	1,356,000	75,2.	252,000	133,000	62,000	447,000	24,8
Undersåkers.........................	1,009,000	49,6	401,000	127,000	496,000	1,024,000	50,4
Offerdals.............................	1,344,000	76,i	145,000	71,000	206,000	422,000	23,9
Rödöns...............................	1,379,000	76,4	41,000	97,000	288,000	426,000	O cd GN*
Svegs.................................	1,363,000	80,6	74,000	132,000	122,000	328,000	19,4 !
Hede..................................	968,000	88,8	20,000	66,000	36,000	122,000	11,2 1

Litt. B 23.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider våg hållet,

samt taxeringsvärdet, och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattningsföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna våghållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattningsf

öremål skulle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje tingslag af V esf erbottens Län.

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Tingslag.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghållnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarn ar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings- 1 kostnaden, uttryckt i j procent.
Nordmalings och Bjurholms____	2,409,000	58,4	774,000	196,000	747,000	1,717,000	41,6
Umeå.................................	5,966,000	83,4	1,006,000	114,000	68,000	1,188,000	16,6
Degerfors............................	1,193,000	71,2	479,000	3,000	—	482 000	28,8
Bygdeå...............................	1,535,000	79,7	334,000	50,000	6,000	390,000	20,3
Nysätra...............................	849,000	83,6	28,000	58,000	80,000	166,000	16,4
Löfånger.............................	1,540,000	91,6	. 9,000	86,000	47,000	142,000	8,4
Burträsk............................	2,137,000	87,2	53,000	113,000	149,000	315,000	12,8
Skellefteå............................	13,501,000	69,9	1,251,000	846,000	3,713,000	5,810,000	30,1
Norsjö och Malå...................	782,000	50,8	350.000	362,000	46,000	758,000	49,2
Lycksele.............................	2,302,000	93,6	3,000	130,000	24,000	157,000	6,4
Asele..................................	2,425,000	99	—	14,000	10,000	24,000	1

Litt. B 24.

Jemförelse emellan taxeringsvärdet å den i mantal satta jorden, som nu bestrider väg hållet,

samt taxeringsvärdet och uppskattade kapitalvärdet å andra beskattning sföremål,

som ifrågasatts att uti allmänna vägliållet deltaga, under antagande, att ifrågavarande be skattning

sf öremål skidle uti väghållning skostnaden proportionaliter taga lika del, upprättad

för hvarje tingslag af Norrbottens Län.

	i.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Tingslag.	Taxeringsvärde å den i mantal satta jorden, i jemna tusental.	Andel i väghällnings- kostnaden, uttryckt i procent.	Taxeringsvärde å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna skogar, i jemna tusental.	Taxeringsvärde å annan fast egendom, som hit-tills varit från väghåll befriad, i jemna tusental.	Kapitaliseradt värde af inkomst utaf bruk, fa-briker, qvarnar, sågar, grufvor och annan med fastighet förenad indu-striel rörelse.	Summa af värden uti kolumnerna 4, 5 och 6.	Andel i väghållnings-kostnaden, uttryckt i procent.
1	Pite...................................	4,416,000	79	455,000	22,000	694,000	1,171,000	21
2	Arvidsjaur...........................	410,000	24,7	1,251,000	—_	—	1,251,000	75,3
3	Arjepluog............................	125,000	—	—	—	—	—	—
4	Neder-Lule..........................	3,388,000	75,2	401,000	171,000	547,000	1,119,000	24,8
5	Ofver-Lule...........................	2,098,000	59	936,000	180,000	332,000	1,458,000	41
6	Jokkmokk...........................	513,000	9,i	5,113,000	—	—	5,113,000	90,9
7	Hane..................................	1,900,000	54,3	871,000	50,000	678,000	1,599,000	45,7
8	Neder-Kalix........................	1,709,000	46,8	559,000	10,000	1,377,000	1,946,000	53,2
9	Öfver-Kalix..........................	661,000	23,9	1,615,000	9,000	477,000	2,101,000	76,i
10	Gellivare............. ...............	586,000	11,9	4,345,000	—	---	4,345,000	88,i
11	Neder-Torne och Karl Gustaf...	1,442,000	71,5	79,000	358,000	138,000	575,000	28,5
12	Ofver-Torne ........................	1,144,000	55,5	679,000	76,000	162,000	917,000	44,5
13	Korpilombolo.......................	208,000	18,4	907,000	—	17,000	924,000	81,6
14	Paj ala ................................	598,000	54,i	377,000	28,000	102,000	507,000	45,9
15	Jukkasjärvi..........................	171,000	—	—	—	—	—	—
16	Enontekis....... ..................	29,000	—	---	--	—	—	-

Kom:s uti. ang. Väghållningsskyldighet.

11*

Litt.

Uppgift angående värdet å åtskilliga beskattningsföremål, som ifrågasatts att uti väghåll April

1878 från Komitterade för afgifvande af förslag till förändrad

Sveriges rikes landstingsområden.	Taxeringsvärde å ej i mantal satt jordbruks-fastighet, uppskattad till	Taxeringsvärde samt upp-skattadt kapitalvärde å an-nan fastighet och frälse-ränta, hvarför bevillning efter art. II bevillnings-stadgan utgöres, äfvensom staten eller menigheter till-höriga allmänning9skogar jemte staten tillhörig an-nan fastighet deraf inkomst dragés, skattad till	Inkomst af 1,000 kr. och deröfver, med undantag för inkomst af kapital, aflöning, arfvode och trak-tamente eller annan med allmän eller enskild tjen-stebefattning förenad för-mån, pension, årligt un-derhåll, lifränta och un-dantagsförmån, samt in-komst, som förvärfvas ge-nom arrende af staten till-hörig jordbruksfastighet.
1,000 kr. och deröfver.	400 kr. och deröfver.	1,000 kr. och deröfver.	400 kr. och deröfver.	1,000 kr. och deröfver.
Stockholms...........................	2,669,850	2,952,450	10,871,902	11,163,235	1,365,971
Upsala.................................	1,451,500	1,609,500	4,446,978	4,515,881	732,181
Södermanlands ’) ...................	2,466,325	2,695,355	4,441,286	4,559,048	883,679
Östergötlands 2).....................	6,368,365	6,879,468	12,313,917	12,911,114	1,849,337
Jönköpings.........................	990,400	1,155,600	4,631,500	4,928,050	633,091
Kronobergs...........................	233,800	449,840	2,862,863	3,055,464	516,179
Kalmar norra] 3 j	612,057	724,023	3,408,192	3,646,388	484,600
Kalmar södra \ .............. \	352,277	666,968	2,522,160	2,782,980	352,059
Gotlands...............................	238,900	340,000	726,100	1,366,300	259,015
Blekinge ..............................	605,350	1,054,450	3,707,000	3,896,555	400,867
Kristianstads.........................	1,652,510	1,953,027	4,337,887	5,072,537	447,060
Malmöhus...........................	9,589,110	10,952,610	7,937,200	8,803,200	1,328,713
Hallands..............................	1,079,100	1,186,300	2,261,900	2,357,900	283,621
Göteborgs och Bohus .............	881,287	1,135,337	26,725,653	27,606,382	1,432,092
Elfsborgs..............................	1,205,700	1,310,700	6,480,149	6,770,123	1,304,173
Skaraborgs...........................	3,639,455	4,509,765	4,743,985	4,935,636	640,825
Vermlands............................	1,673,523	1,844,961	9,151,912	9,327,379	1,979,973
Örebro................................	2,256,100	2,639,220	9,546,871	9,642,846	2,757,857
Yestmanlands........................	1,220,500	1,359,900	4,899,528	4,973,854	1,256,513
Kopparbergs 6)......................	2,645,359	2,938,804	11,615,851	11,830,651	4,184,824
Gefleborgs............................	2,719,400	3,584,770	13,253,500	13,814,350	3,565,879
Vesternorrlands .....................	4,560,300	6,552,400	9,389,315	9,611,515	3,623,927
Jemtlands ............................	850,600	1,313,200	228,400	244,200	127,340
Vesterbottens.........................	679,810	1,032,510	3,246,500	3,452,891	733,957
i Norrbottens..........................	419,700	472,600	2,950,724	2,972,924	587,412
Summa	51,061,278	61,283,758	166,751 273	174,241,403	31,731,145

nmgsbesväret deltaga, meddelad af Kongl. Kammarrätten på grund af skrifvelse den 2

lagstiftning rörande våghållet, enligt taxering släng derna för år 1876.

Mantal och taxeringsvärde å säterierna
uti Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän.

Mantal.

1,000 kr. och! 400 kr. och

deröfver.

c:a 15
» 77
»171
61*
9

455,400

3,498,272

8,648,600

2,641,500

400,000

455,400
3,499,672 4)

8.658.500 5)

2.641.500
400,000

333*

Anmärkningar.

15,613,772 15,655,072

Köpingars värden finnas serskild! i specialextrakten införda, men äro här i
länssunimorna inräknade.

'') Se annot. i specialextraktet fol. 8, 9, 12 och 20, ang. några kronan tillhöriga
fastigheter.

2) 26 st. lyckor i Siska s:n gemensamt taxerade till 8,000 kr., äro {ej i extraktet
upptagna. Samma förhållande med 4 st. lyckor i Kärna s:n taxerade gemensamt
till 1,100 kr. Se extraktet för Östergötlands län.

3) Taxeringsvärdet äfvensom bevillning för rörelse m. m. i Borgholms stad äro
ej upptagna. — 2:ne utjordar taxerade gemensamt med lir mantal Näringe
till 50,000 kr. ej upptagna. — 4 fisklägenheter gemensamt taxerade till
3,600 kr. ej upptagna. — Obs. Åtskilliga lägenheter taxerade tillsammans
med hemman ej upptagna. Se extraktet för Kalmar län.

4) Enär taxeringsvärdena å säterierna Engeltofta, 1-j-, och Göingeholm, 1 j mantal,
äro upptagna i sammanhang med taxeringsvärdena å underlydande hemman,
hafva dessa säterier ej upptagits. Med Vram-Gunnarstorp är samma
förhållande. Se extraktet för Christianstads län.

«) 7 st. torp Zireköpinge gemensamt tax. till 18,000 kr. ej upptagna. 4 st. torp
i Torrlösa s:n gemensamt tax. till 9,200 kr. ej upptagna. 20 st. torp i
Barsebäck s:n gemensamt tax. till 45,000 kr. ej upptagna. 3o:ne st. torp i
V. Sallerups s:n gemensamt tax. till 2,500 kr. ej upptagna. Åtskilliga s. k.
gatehus gemensamt tax. äro ej upptagna. Se extraktet för Malmöhus län.

6) Enär uti taxeringslängderna för fast egendom i Säfsnäs och Sårna socknar i
kolumnen för hemmansnummer och mantal alla anteckningar saknas, hafva
nämnda socknar, beträffande ”taxeringsvärde å ej i mantal satt jordbruksfastighet”,
nödgats utlemnas. Se extraktet för Kopparbergs län.

Litt. D.

Tabell utvisande maximum och minimum af det för år 1876 å helt förmedladt mantal
gällande taxeringsvärde inom hvarje af rikets fögderier.

	Maximum.	Minimum.
Stockholms län.				1
l:a fögderiet........................	Edsberg, fr. sät....................	80,000	Väsby, sk.........................	8,000
2:a d:o ........................	N:r 1 Krå, fr......................	60,000	N:r 3 Råsten, fr...................	5,000;
3:e d:o .............. ........	Berga, fr. sk................_■______	55,000	N:r 2 Habbalsbo, fr..............	4,400
4:e dio ........................		32 OOO
Öre dro ........................	Bo, fr. sät.........................	75,000	Vesternäs, kr. sk...................	5,700!
6:e d:o ........................	Riksten........................	350,000		8,000 1 i
Upsala län.
l:a .fögderiet........................	Granhammar........................	94,000	•Tung .................................	3,800!
2:a d:o ........................	Bredsjö...........	60 000
3:e d:o ........................	Björnarbo, sk. sät.................	40,000	Forsgärde, fr. N:r 3............	3,000
4:e d:o ........................	Uggelsta..................	30,000		5 400 1
5:e d:o ........................	Lydinge..............................	65,000		3,500 !
Södermanlands län.
l:a fögderiet........................	Hörningsholm......................	150,000	Elghammar, N:r 3................	2.900 ^
2ra d:o ........................
3:e d:o .......................	Haneberg, fr. sät..................	107,100	Oppeby, rå och rör...............	4,000
4:e d:o ........................	Lundby, sk..........................	75,000	Helgareby, fr...................	9,000
Östergötlands län.
Kinda ra. fl. fögderier............	Väsby, fr. sät.......................	250,000	Björntorp, sk......................	6,500
Gullbergs m. fl. d:o...............	Val stad, sk.......................	85,000	Alnäs, Norrgården, sk...........	7,000!
Åkerbo m. fl. d:o............	Mauritzholm.......................	126,000	Långbrott......................	4,000!
Hammarkinds m. fl. d:o.........	Måsebo, kr. sk.........	108,000		n 750 1
Finspånga läns m. fl. d:o.......	Rådga, sk. sät......................	150,000	Bränninge, sk. rusth. ............	7,500 \|
Lösings m. fl. d:o.	Stensvad, sk. rusth................	80,000	Kugestad, sk.......................	5,000
Göstrings m. fl. d:o...............	Stora Haddebo.....................	80,000	St. Spärringe N:r 9..............	8,500
Lysings m. fl. d:o	Karlsby, fr..........................	144,000	Tyttorp..............................	5,500
Jönköpings län.
Tveta m. fl. fögderier............	Sanna.................................	99,000	Berg (t), pastor-stomh...........	8,000
Norra och Södra Vedbo d:o____	Torp eller Marianelund, fr. sät.f	79,500	Eket, fr........ .....................	3,200

Litt. D. (Forts.)

	Maximum.	Minimum.
Östra härads fögderi .............	Byestad N:r 1, fr. sät. ..........	45,800	Störa Slenberga, stom...........	5,800
Vestra d:o d:o ........	Applaholm........................	72,600		8 100
Östbo d:o d:o......................	Skillingaryd.........................	44,400	Kåfsjö, stom........................	7,100
Vestbo d:o d:o.......	Håkantorp ..............	49,800		4,400
Kronobergs län.
Konga härads fögderi ............	Yttra Källehult....................	79,800	Gnnnamåla..........................	6,800
Uppvidinge d:o d:o _______________	Berg, fr.............................	84,000	Måstuda, Norrgård, fr............	9,100
Kinnevalds m. fl. d:o d:o	Kläcklinge...........................	65,200	Hjulatorp, Nygrarmgård.........	9,200
Albo härads d:o ...................	Aneboda, fr. sät...................	66,000	Blädingsås Östg.gård, sk_________	9,400
Sunnerbo d:o d:o..................	Ugglaersryd, fr. ''sk................	90,000	Ramborna Skt.gård, kr. fr.......	5,300
Kalmar län.
Norra och Södra Tjusts härads
fögderi............................	Vinäs.................................	152,000	Eldslösa..............................	12,000
Tunaläns och Sefvedes d:o d:o	Skälsebo, fr.........................	152,500	N:r 1 Hult, sk.....................	10,100
Aspelands och Handbörds d:o d:o	Fagerhult (f).......................	200,000	Granshult (f).......................	7,600
Norra Möre m. fl. d:o d:o......	Häflö.................................	70,000	Ödebo................................	9,000
Södra Möre d:o d:o...............	Fjelebo ..............................	56,000	Finlabo ..............................	9.000
Olands Norra Mota d:o.........	Ralla......................	38,500		7 600
Ölands Södra Mots d:o..........	Lilla Smedby.......................	24,000	Skogsby .............................	8,000
Gotlands län.
Norra Befallningen ...............	Stafva ................................	68,000	Vestös......................	25,300
Södra Befallningen ...............	Nygård ..............................	60,000	Kärna................................	19,000
Blekinge län.
Östra och Medelstads härads
fögderi............................	Abyholm N:r 1....................	146,000	Ramdala N:r 11..................	11,000 ''
Bräkne och Listers d:o d:o.....	Stiby N:r 9 (f).....................	160,000	Lilla Ry N:r 1 (f) ................	21,600
Kristianstads län.
Norra och Södra Asbo m. fl.
härads fögderi...................	Syllstorp N:r 1 och 3 (f)........	279,000	Engelag (■*•) ........................	9,600
Östra och Vestra Göinge d:o d:o	Rommestorp, fr....................	37,000	Gråshult..................	15,000
Villande m. fl. härads d:o ......	Kronsvall, fr. sät.................	240,000	Fjelkestad N:r 4 ..................	13,600
Ingelstads m. fl. d:o d:o.........	Ingelstorp N:r 9 ..................	48,450	Löderup N:r 8.....................	15,000

Litt. D. (Forts.)

	Maximum.	Minimum.
Malmöhus län.
Oxie in. fl. härads fögderi.......	Roslätt, N:r 1 (f)..................	242,000	Tygelsjö, N:r 20 ..................	18,900
Luggude d:o d:o...................	Palnarp, N:r 2.....................	166,800	Utvälinge, N:r 2 ..................	15,733
Torna m. fl. d:o d:o..............	Hospitalsgården, N:r 1 (f) ......	189,333	Grentinge, N:r 6 (+) .............	6,164
Fi''osta m. fl. d:o d:0.............	Bjärsjölagård......................-	200,000	Nafröd, N:r 1 och 2..............	18,800
Ljunits m. fl. d;0 d:o ............	Prestgård..........................	70,000	Prestgård ...........................	11,000
Rönnebergs m. fl. d:o d:o.......	Ingelstorp, fr......................	112,000	Kärrstorp, kr. sk..................	14,800
Hallands län.
Laholms fögderi....................	Höfdinga, N:r 1...................	80,000	Uddared, N:r 1.....................	9,600
Halmstads d:o .....................	Munkagård, N:r 1, kr. sk.......	75,000	Ekängen, Nlr 1, fr................	4,500
Varbergs d:o........................	Öströ, N:r 1, säteri...............	90,000	Björkhult, N:r 4..................	3,000
Fjäre d:o ............................	Hammargård, N:r 2, säteri......	100,OCH	Algårda, N:r 1, sät...............	4,000
Göteborgs och Bohus län.
Göteborgs fögderi..................	Krokslätt, kr. sk...................	227,000	Gallhålan, krono ..................	1,500
		80,000	Stora Granby.......................	11,200
		70,500	Fägen, N:r 2, fr..................	8,000
Sunnervikens d:o..................	Faleby ...............................	50,000	Ostebo Norrgård...................	12,000
Norrvikens d:o.....................	Mjölkeröd..........................	65,000	Jordtorp ............................	3,500
Elfsborgs län.
		220,000	Anfastebo............................	8,800
		52,900	Källugn, stom......................	5,800

Marks d:o...........................
Redvägs och Kinds d;o..........	Fästered, sät.......................	46,700	Elfsereds, stom, kr................	2,800
		62,000	Leryr.............................—	11,000
		85,000	Rud ..................................	10,000
Skaraborgs län.
Norra Vadsbo fögderi ............	Torpeskoga, N:r 1, fr. sät.......	100,000	Fröåkra, N:r 1, sk----------------	12,000
Södra d:o d:o......................	Fimmerstad Tomten (+)..........	336,000	Binneberg, Norrgård, kr. sk. ...	12,700
Sköfde d:o..........................	Sevatorp Bredegården, kr. sk. (+]	266,000	Störa HedaD, rå och rör.........	7,000
Vartofta d:o........................	Kaflås, sät...........................	90,000	Bredened, Bredgården, fr........	6,800
		80,000	Bolum, Rättaregården............	5,100
		140,000	Brotorp ..............................	8,100
Lidköpings d:o.....................	Hellekis, sät........................	175,000	Asaka, stom, kr...................	15,000

Litt. D. (Forts.)

	Maximum.	Minimum.
Vermlands län.
Oster-sysslets fögderi............	Sutterbo, sk. (f) .....................	320,000	Olofsrud, fr. (f)....................	4,200
Mellan d:o d:o ...................	Lång...................................	192,300	Prestgården.........................	7,000
Södra d:o d:o.....................	Björnö, saf............................	155,000	Slaukerud, rå och rör............	8,000
Nordmarks d:o ...................		79,200		15,360
Vester-sysslet.s d:o................	Ivarsbjörke............................	312,000	Ilastersby ...........................	3,840
Norr- d:o d:0.....................	Bada ._................................	273,900	Kyrkebol, kr........................	20,000
Örebro län.
Oster-Nerikes fögderi ..........	By sta, N:r 1 .........................	121,400	Krogstorp, N:r 1...................	2,000
Vester-Nerikes d:o...............	Norra Boda...........................	162,500	Nalavi N:r 6 ......................	8,000
Nora d:o ............................	Backa N:r 1..........................	141,700	Belgsjöbodar N:r 1 ...............	10,800
Lindes d:o.........................	Sälbo N:r 1, kr. sk.................	172,000	Berga N:r 2, fr....................	4,100
Vestmanlands län.
Vesterås fögderi..................		205,600		3,600
Kungsörs d:o .....................	Sjölunda...............................	140,000	Klockargården.....................	2,100
		110,900		7,800
		80,500	Bärbv N:r 2..	4,800
Väsby d:o........ .................	Stora Bortomta ......................	77,732	Orsta.................................	3,400
Kopparbergs .lån.
Kopparbergs fögderi ............	Ett mantal i Enviks o. Svärdsjö s:n	39,952	Ett mantal inom Sundborns s:n	13,868
	Ett d:o inom Garpenbergs s:n ...	46,571		22,905
		29,300		14,700
Nedau-Siljans d:o ...............	Ett mantal inom Bjursås s:n.....	83,500	Ett mantal inom Leksands s:n..	23,500
Ofvan- d:o d:o....................
Vester-Dals d:o...................	Låfsjöu N:r 1, kr....................	48,000	Appelskog, kr......................	23,970
Vester-Bergslags d:o.............	Aspfallet (+).........-----.............	528,000	Persbo skog .......................	11,900
Gejteborgs län.
Gestriklands fögderi.............	Gammelstilla, kr. sk................	500,000	Kungsgården N:r 1, kr. sk.....	10,911
Södra Helsinglands d:o.........	Prestbordet (f)........................	53,333	Vi....................................	7,700
Norra d:o d:o.............. ......	Fjusnäs N:r 1........................	144,000	Berge N:r 1........................	9,100
Vester d:o d:o.....................	Korsvall N:r 2.......................	200,000	Stugutjern N:r 1 ..................	6,400

Litt. D. (Forts.)

	Maximum.	Minimum.
Vesternorrlands län.
Medelpads fögderi.................	Stor-Mörtsjön N:r 2 .............	360,000	Nilsböle...............................	3,200
Södra Ångermanlands Nedre d:o	Häggås (f)...........................	450,000	Allsta (f)............................	8,000
D:o d:o Öfre d:o..	Vester- och Österfors (f).........	59,479	Alderlund............................	2,200
Norra Ångermanlands d:o.......	Halmsjö (f).........................	87,273	1 ti byn (f).............................	3,360
Jemtlands län.
Jemtlands Norra fögderi.........	Bräckeby (f)........................	191,600	Ankarsvattnet, lapp. sk..........	5,200
Jemtlands Södra d:o .............
Herjedalens d:o.....................	Strömbacken N:r 1 (f)...........	64,000	Ljusnedal ...........................	17,300
Vesterbottens län.
	Grubbe N:r 1.......................	24,000		10,000
	Böle N:r 7 (f) .....................	166,400	Kyrkbacken N:r 1 (f)............	5,120
Lappmarks d:o......................
Norrbottens län.
	Sjulsmark .......................	48,000		1,100
Luleå d:o ...........................
Kalix d:o ...........................	Lappträsk N:r 1, fr...............	24,700	Robsahm N:r 1, fr................	1,000
Törne® d:o..........................	Ylinerjärvi N:r 1 (f)..............	94,400	Patomella (+).......................	8,000

De med + betecknade värden äro uträknade efter helt hemman.

Kohus uti. ang. Väghållningsskyldighet.

12*

lätt. E.

utvisande den i mantal satta jordens och öfriga till vägunderhållet med penningar bidragande

lagförslaget och med ledning af kronobetjening ens och

1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.
Sveriges rikes landstings-områden.	Taxerings-värde å den i mantal satta, nu väghåll-ningsskyldiga jorden.	Bevillning häraf ä 3 öre pr 100 kr.	Taxerings-värde å ej i mantal satt jord-bruksfastig-het upp-skattad till 400 kr. och deröfver.	Bevill-ning här-af å 3 öre pr 100 kr.	7,o utaf bevillnin- gen häraf.	Taxeringsvärde samt upp-skattadt kapitalvärde å annan fastighet och frälse-ränta, hvarför bevillning efter art. II bevillnings-stadgan utgöres äfvensom staten eller menigheter tillhöriga allmänningssko-gar jemte staten tillhörig annan fastighet, deraf in-komst dragés, skattad till 400 kr. och deröfver.	7,o af be- villningen utaf de i 7 kolumnen upptagne beskatt-ningsföre-mål å 5 öre pr 100 kr.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Stockholms......................	88,522,150	26.557	2,952,450	886	443	11,163,235	2,791
Upsala...........................	51,890,000	15,567	1,609,500	483	241	4,515,881	1,129
Södermanlands.................	75,474,733	22,642	2,695,355	809	404	4,559,048	1,140
Östergötlands ..................	139,298,798	41,790	6,879,468	2,064	1,032	12,911,114	3,228
Jönköpings .....................	82,734,800	24,820	1,155,600	347	173	4,928,050	1,232
Kronobergs .....................	55,823,800	16,747	449,840	135	67	3,055,461	764
Kalmar norra..................	45,402,900	13,621	721,023	217	108	3,646,388	912
Kalmar södra...................	52,774,341	15,832	666,968	200	100	2,782,980	695
Gotlands ...... .................	30,757,600	9,227	340,000	102	51	1,366,300	341
Blekinge.........................	42,356,820	12,707	1,054,450	316	158	3,896,555	974
Kristianstads ..................	107,538,767	32,261	1,953,027	586	293	5,072,537	1,268
Malmöhus ......................	211,690,421	63,507	10,952,610	3,286	1,643	8,803,200	2,201
	50,012,600	15,004	1,186,300	356	178	2,357,900	589
Göteborgs och Bobus.........	65,274,700	19,582	1,135,337	341	170	27,606,382	6,901
Elfsborgs........................	99,349,300	29,805	1,310,700	393	196	6,770,123	1,692
Skaraborgs ....................	133,435,257	40,031	4,509,765	1,353	676	4,935,636	1,234
	94,066,005	28,220	1,844,961	553	276	9,327,379	2,332
	86,568,420	25,971	2,639,220	792	396	9,642,846	2,411
Vestmanlands ..................	68,876,330	20,663	1,359,900	408	204	4,973,854	1,243
Kopparbergs....................	54,849,349	16,455	2,938,804	882	441	11,830,651	2,958
Gefleborgs.......................	45,132,023	13,540	3,584,770	1,075	537	13,814,350	3,454
Vesternorrlands ...............	46,895,550	14,069	6,552,400	1,966	983	9,611,515	2,403
Jemtlands.......................	21,400,100	6,420	1,313,200	394	197	244,200	61
Vesterbottens ..................	34,642,800	10,393	1,032,510	310	155	3,452,891	863
Norrbottens.....................	19,402,200	5,821	472,600	142	71	2,972,924	743
Summa	1,804,169,764	541,252	61,313,758	18,396	9,193	174,241,403	43,559

Obs. l:o Vid fördelningarna äro icke ören beräknade. 2:o Kronans ej taxerade allmänningsskogar äro icke inbegripna i be -

beskattning sföremåls andelar i kostnaden för vägliållet sommartiden, beräknade i enlighet med § 69 i

kommunalstämmornas uppgifter om berörda kostnad.

9.	10.	11.	12.	13.	14.	15.
	Inkomst af 1,000 kr. och			Total-
Vin af be-villningen af de i 7 kolumnen upptagna beskatt-	deröfver med undantag	5/2 > af be-villningen	3/21 af be-villningen	kostnad	Andel i	kostnaden för	30m-	Andel i	kostnaden för	som-
för inkomst af kapital, aflöning, arfvode och trak-tamente eller annan mec	af väghål-let som-martiden,	marväghållet första åren	under de 15 efter lagens	marväghållet sedan 15 år efter lagens tillämpning
allmän eller enskild tjen-	utaf in-	utaf in-	enligt		tillämpning.			förflutit.
stebefattning förenad för-mån, pension, årligt un-derhåll, lifränta och un-	komst en-	komst en-	kronobe-
nings-föremål, å 5 öre pr 100 kr.	ligt 10	ligt 10	tj enin-gens och
dantagsförmån samt in-	kolumnen	kolumnen	kommu-	Hen i man-	Andra	Den i man-	Andra
komst, som förvärfvas ge-	å i %.	ii 1 %.	nalstäm-	tal satta	beskattnings-	tal satta	beskattnings-
nom arrende af staten till-	mornas	jorden.	föremål.	jorden.	föremål.
	hörig jordbruksfastighet.			uppgifter.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	%■	Kr.	%	Kr.		Kr.	%■
1,675	1,365,971	3,415	2,049	226,765	195,925	86,4	30,840	13,6	178,918 78,9	47,847	21,i
677	732,181	1,830	1,098	193,746	171,659	88,6	22,087	11,4	158,678	81,9	35,068	18,i
684	883,679	2,209	1,325	144,300	130,447	90,4	13,853	9,6	121,934	84,5	22,366	15,5
1,936	1.849,337	4,623	2,774	309,213	271,798	87,9	37,415	12,1	249,844	80,8	59,369	19,2
739	633,091	1,583	950	191,262	177,874	93	13,388	7	169,649	88,7	21,613	11,3
458	516,179	1,290	774	195,156	181,105	92,6	14,051	7,2	172,518	88,4	22,638	11,6
547	484,600	1,211	727	139,846	126,980	90,8	12,866	9,2	119,289	85,3	20,557	14,7
417	352,059	880	528	121,785	114,234	93,8	7,551	6,2	109,485	89,9	12,300	10,1
205	259,015	647	388	87,546	81,856	93.5	5,690	6,5	78,266	89,4	9,280	10,6
585	400,867	1,002	601	75,709	68,441	90,4	7,268	9,6	64,126	84,7	11,583	15,3
761	447,060	1,117	671	267,021	253,403	94,9	13,618	5,1	244,591	91,6	22,430	8,4
1,320	1,328,713	3,322	1,993	582,937	540,966	92,8	41,971	7,2	511,819	87,8	71,118	12,2
354	283,621	709	425	182,602	171,646	94	10,956	6	164,524	90,i	18,078	9,9
4,141	1,432,092	3,580	2,148	172,999	130,095	75,2	42,904	24,8	111,411	64,4	61,588	35,6
1,016	1,304,173	3,260	1,956	356,912	322,648	90,4	34,264	9,6	302,661	84,8	54,251	15,2
740	610,825	1,602	961	285,120	269,153	94,4	15,967	5,6	258,034	90,5	27,086	9,5
1,399	1,979,973	4,949	2,970	313,751	268,885	85,7	44,866	14,3	245,667	78,3	68,084	21,7
1,446	2,767,857	6,894	4,137	236,930	192,624	81,3	44,306	18,7	170,590	72	66,340	28
716	1,256,513	3,141	1,885	230,737	203,049	83	27,688	12	187,358	81,2	43,379	18,8
1,775	1,184,824	10,462	6,277	208,103	137,348	66	70,755	34	111,335	53,5	96,768	46,5
2,072	3,565,879	8,914	5,349	197,230	124,254	63	72,976	37	99,009	50,2	98,221	49,8
1442	3,623,927	9,060	5,436	343,472	220,509	64,2	122,963	35,8	175,858	51,2	167,614	48,8
37	127,340	318	191	170,226	159,672	93,8	10,554	6,2	152,012	89,3	18,214	10,7
518	733,957	1,835	1,101	144,757	123,767	85,5	20,990	14,5	112,331	77,6	32,426	22,4
446	587,412	1.468	881	154,983	124,916	80,6	30,067	19,4	110,348	71,2	44,635	28,8
26,136	31,731,145	79,321	47,595	5,533,108 4,763,254 80,1	709,854	13,9\|4,380,255	70,2\|i,152,853	20,8

räkningarna. 3:o Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge samt Bohus län äro ej tagna i beräkning.

IAtt. F.

''abell utvisande förhållandet emellan allmänna hevillningen samt den i mantal satta jordens och

beräknad i enlighet med § 6d i lagförslaget och med ledning af krono -

Sveriges rikes landstingsområden.

Stockholms...............

Upsala....................

Södermanlands .........

Östergötlands ...........

Jönköpings ..............

Kronobergs..............

Kalmar norra...........

Kalmar södra...........

Gotlands..................

Blekinge .................

Kristianstads ...........

Malmöhus ...............

Hallands .................

Göteborgs och Bohus .

Elfsborgs................

Skaraborgs ..............

Vermlands .............

Örebro ..................

Vestmanlands..........

Kopparbergs ...........

Gefleborgs .............

Vesternorrlands........

Jemtlands ..............

Vesterbottens ...........

Norrbottens.............

2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.	11.	12. i —
Taxeringsvärde å den i mantal satta, nu väghållningsskyldiga jorden.	W CD B. 5’ Oq tT* So: SO TO'' CO O: cd d k-k O O ty	%> UU P CD & e-t- CD P -• ►p P P Qj“ OQ CD O CD i-i “ a O ® Oj S p? O* S o: d O: ^ p 3 2 ö’ & o cw ö • po 0 -i a cd p O S5 8.3: 3°?	krj O: ►i ty po Cfq CD » P 3 P- P ►T £"• M tUS CD »y p ~B 3 a 0 0 £* d’ o- CD CD r* <_ B. p* i	> ty a po P> CD '' <r- m Ils P so rt- .B 0 p ►d p 2 mpj P Cng oq p po a" a 1 ct '' B1 ^ CO p CD O S-^B p 5 oq p CD P < ce p: Oq	O: ty oq tö CD p P P _ Pj P CD e-t- hT £T. eu CD £ s, M‘ B 3 §: p p S85 d cy CD CD y <'' B. 5’	O* Pa « 82 p yqs ce ce 3 P p: O CD Hj 5 er. pa 2 K ® ^ ty o ® 930 g. 3 pj2 CD ~ M 3 ® B S5 £ ce er. p	tö CD 3. P 3* oq ty B: p^ p- CO O: CD d i-» O O ty	s£:> eu P <D Pa ct- CD 0 _ ta p p-> ty w ® o CD ^ ce_ S O.B CD P r- P4 UM® Sto"* P H+j >-S p O: O: P ce P P~ o Cfq Ö • po P "t p p 53 CD < ►-j p: P7? ^ 1	yj O: d ty }q eu CD p e p _ Pi P CD e-t- 3“ er. ^ tö o M,B 3 §: B. tf te p "i* ^ P , CD ty p 3*	> j ty p I po pj I UU '' CD ^ »T+- i_i. er*- 3 p S-►d p p B ö3 P. M P. P Q4 CD Oq P po H) H H) O: O: as." M i p- 3 ‘iq p CD p ■< ca P: Cfq i
88,522,150	26,557	195,925	7,38	178,918	6,74	2,952,450	886	3,212	3,63	5,978
51,890,000	15,567	171,659	11,03	158,678	10,19	1,609,500	483	2,640	5,47	4,921
75,474,733	22,642	130,447	5,76	121,934	5,39	2,695,355	809	2,319	2,87	4,352
139,298,798	41,790	271,798	6,50	249,844	5,98	6,879,468	2,064	6,725	3,26	12,359
82,734,800	24,820	177,874	7,17	169,649	6,84	1,155,600	347	1,244	3,59	2,372
55,823,800	16,747	181,105	10,81	172,518	10,30	449,840	135	725	5,3 7	1,391
45,402,900	13,621	126,980	9,32	119,289	8,76	724,023	217	1,006	4,64	1,906
52,774,341	15,832	114,234	7,22	109,485	6,92	666,968	200	723	3,61	1,386
30,757,600	9,227	81,856	8,87	78,266	8,4 3	340,000	102	451	4,42	86b
42,356,820	12,707	68,441	5,39	64,126	5,06	1,054,450	316	854	2,7 0	1,597
107,538,767	32 261	253,403	7,85	244,591	7,58	1,953,027	586	2,313	3,95	4,424
211,690,421	63,507	540,966	8,52	511,819	8,06	10,952,610	3,286	13,914	4,23	26,521
50,012,600	15,004	171,646	11,44	164,524	10,97	1,186,300	356	2,033	5,72	3,891
65,274,700	19,582	130,095	6,64	111,411	5,69	1,135,337	341	1,129	3,31	1,941
99,349,300	29,805	322,648	10,83	302,661	10,16	1,310,700	393	2,120	5,89	3,986
133,435,257	40,031	269,153	6,72	258,034	6,45	4,509,765	1,353	4,541	3,34	8,74b
94,066,005	28,220	268,885	9,53	245,667	8,71	1,844,961	553	2,666	4,82	4,806
86,568,420	25,971	192,624	7,4 2	170,590	6,57	2,639,220	792	2,935	3,71	5,204
68,876,330	20,663	203,049	9,83	187,358	9,07	1,359,900	408	1,992	4,88	3,693
54,849,349	16,455	137,348	8,35	111,335	6,7 7	2,938,804	882	3,674	4,17	5,96b
45,132,023	13,540	124,254	9,18	99,009	7,31	3,584,770	1,075	4,924	4,58	7,854
46,895,550	14,069	220,509	15,67	175,858	12,51	6,552,400	1,966	15,376	7,82	24,531
21,400,100	6,420	159,672	24,87	152,012	23,68	1,313,200	394	4,892	1,24	9,284
34,642,800	10,393	123,767	11,91	112,331	10,81	1,032,510	310	1,834	5,91	3,342
. 19,402,200	5,821	124,910	21,45	110,348	18,91	472,601	142	1,527	10,75	2,694
i 1,804,169,701	541,252 4,763,254 8,8oj4,380,255	8,09161,313,758 18,39C	85,771	4,66	154,041

Summa, .,___, —,— ..... # .

ObS. l:o Kronans allmänningsskogar, hvilka under år 1876 ej varit taxerade, ingå icke i denna beräkning. 2:o Säterierna i
exakt med grunderna uti § 69 isynnerhet hvad uträkningen för hela riket efter verkstad uppsummering for .samtliga lands -

nya med penningar bidragande beskattningsföremåh andel i kostnaden för våghållet sommartiden,
betjening ens och kommunalstämmornas uppgifter om berörda kostnad.

13.	14.	15.	16.	17.	18.	19.	20.	21.	22.	23.	24.	25.
Förhållande till allmänna bevillnin- gen uttryckt i multipel.	Taxeriugsvärde samt uppskattadt ka- pitalvärde å annan fastighet och fräl-seränta, hvarför bevillning efter art. 11 hevillningsstadgan utgöres, äfven- som staten eller menigheter tillhöriga allmänningsskogar jemte staten till- hörig annan fastighet, deraf inkomst dragés, skattad till 400 kr. och deröfver.	Bevillning häraf efter 5 öre för 100 kronor.	Andel i kostnaden för sommarväg- hållet under de 15 första åren efter lagens tillämpning.	Förhållande till allmänna bevillnin- gen uttryckt i multipel.	Andel i kostnaden för sommarväg- hållet sedan 15 år efter lagens tillämpning förflutit.	Förhållande till allmänna bevillnin- gen uttryckt i multipel,	Inkomst af 1,000 kr. och deröfver med undantag för inkomst af kapital, aflöning, arfvode och traktamente, eller annan med allmän eller enskild \| tjenstebefattning förenad förmån, pen-! sion, årligt underhåll, lifränta och \| undantagsförmån samt inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tilllhörig jordbruksfastighet.	Bevillning deraf efter 1 %.	Andel i kostnaden för sommarväg-hållet under de 15 första åren efter lagens tillämpning.	Förhållande till allmänna bevillnin-gen uttryckt i multipel.	Andel i kostnaden för sommarväg-hållet sedan 15 år efter lagens tillämpning förflutit.	Förhållande till allmänna bevillnin-gen uttryckt i multipel.
6,75	11,163,235	5,582	12,427	2,22	18,830	3,37	1,365,971	13,660	15,201	i,u	23,039	1,08	1
10,19	4,515,881	2,258	7,417	3,2 il	11,502	5,09	732,181	7,322	12,030	1.64	18,645	2,55	2
5,38	4,559,048	2,280	3,927	1,72	6,132	2,69	883,679	8,837	7,607	0,86	11,882	1,35	3
5,99	12,911,114	6,456	12,615	1,95	19,329	3,00	1,849,337	18,493	18,075	0,98	27,681	1,50	4
G, si	4,928,050	2,464	5,313	2,16	8,421	3,42	633,091	6,331	6,831	1.08	10,820	1,71	5
10,34	3,055,464	1,528	4,954	3,24	7,901	5,1 7	516,179	5,162	8,372	1,6 2	13,341	2,58	6
8,78	3,646,388	1,823	5,092	2,7 9	8,012	4,39	484,600	4,846	6,768	1,40	10,639	2,20	7
6,9 3	2,782,980	1,391	3,013	2,ic	4,816	3,40	352,059	3,520	3,815	1.08	6,098	1,73	8
8,51	1,366,300	683	1,811	2,05	2,903	4,25	259,015	2,590	3,428	1,32	5,509	2,13	9
5,0 5	3,896,555	1,948	3,164	1,02	4,922	2,53	400,867	4,008	3,250	0,81	5,064	1,26	10
7,55	5,072,537	2,536	6,008	2,37	9,573	3,7 7	447,060	4,471	5,297	1,18	8,433	1,89	11
8,07	8,803,200	4,402	11,179	2,54	17,769	4,04	1,328,713	13,287	16,878	1,27	26,820	2,02	12
10,93	2,357,900	1,179	4,053	3,44	6,438	5,40	283,621	2,836	4,865	1,72	7,749	2,73	13
5,69	27,606,382	13,803	27,507	1,99	39,273	2,85	1,432,092	14,321	14,268	1,00	20,374	1,42	14
10,15	6,770,123	3,385	10,989	3,25	17,174	5,07	1,304,173	13,042	21,155	1,62	33,088	2,54	15
6,47	4,935,636	2,468	4,971	2,01	7,979	3,23	640,825	6,408	6,455	1,01	10,359	1,62	16
8,6 9	9,327,379	4,664	13,513	2,90	20,267	4,35	1,979,973	19,800	28,687	1,45	43,011	2,17	17
6,57	9,642,846	4,821	10,715	2,22	15,841	3,29	2,757,857	27,579	30,656	1.11	45,295	1,64	18
9,05	4,973,854	2,487	7,286	2,93	11,252	4,52	1,256,513	12,565	18,410	1,47	28,434	2,20	19
6,77	11,830,651	5,915	14,787	2,50	20,014	3,88	4,184,824	41,848	52,294	1,25	70,786	1,69	20
7,31	13,814,350	6,907	19,001	2,7 5	25,237	3,05	3,565,879	35,659	49,051	1,38	65,130	1,83	21
12,48	9,611,515	4,806	22,556	4,09	29,993,	6,24	3,623,927	36,239	85,031	2,35	113,082	3,12	22
23,56	244,200	122	919	7,53	1,437 11,78	127,340	1,273	4,743	3,73	7,493	5,89	23
10,78	3,452,891	1,726	6,129	3,55	9,303j	5,39	733,957	7,340;	13,027	1,77	19,781	2,69	24
18,97	2,972,924	1,486	9,592	6,45	14,094	9,4 8	587,412	5,874!	18,948	3,23	27,847	4,74	25
8,32	174,241,403	87,120	228,938,	2,63	338,412	3,88	31,731,145	317,311	455,142	1,43	060,400	2,08

Skåne, Halland, BJekinge samt Göteborgs och Bohus län ingå ej heller uti denna beräkning. 3:o Maltiplarne öfverensstämma ej
tingsområden angår, och beror detta förhållande derpå, att vid uträkningarna hela riksdaler och endast två decimaler begagnats.

Kohus uti. ang. Väghåltningsskyldighet. 13*