UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1886:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG TILL FÖRFATTNINGAR

ENLIGT NÅDIGT UPPDRAG

AF GIFTE T AF

C. A. SJÖCRONA.

STOCKHOLM,

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,

1883.

ANGÅENDE

FÖRSÄKRINGSVÄSENDETS ORDNANDE

TILL KONUNGEN.

Lti eu till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift liar Försäkringsföreningen,
som liar till uppgift att under gemensamma
öfverläggniugar söka utreda frågor rörande försäkringsväsendet,

samt i öfrigt verka för detsammas sunda och ändamålsenliga,
utveckling inom landet, i underdånighet anfört, att föreningen
med nämnda mål för ögonen måst i främsta rummet egna uppmärksamhet
åt besvarande af den frågan, huruvida särskilda lagbestämmelser
kunde finnas vara af behofvet påkallade för att på
lämpligt sätt ordna försäkringsväsendet och göra detsamma mägtigt
af en i god rigtning alltjemt fortgående utveckling. Härvid
hade föreningen visserligen icke förbisett, att lagstiftaren borde
sorgfälligt undvika öfverskridandet af gränsen för det område,
inom hvithet den menskliga verksamheten borde lemnas frihet
att röra sig utan statsmagtens inblandning. Men föreningen hade
af flera skäl trott sig kunna antaga såsom allmänt erkändt, att
försäkringsrörelse i allmänhet och synnerligast då dermed afses
meddelande af försäkring å menniskors lif och deraf beroende
förhållanden såsom lif-. rånte- och kapitalförsäkring, vore af beskaffenhet
att för sådan rörelse måste gälla andra bestämmelser
än de, som kunde anses tillfyllestgörande för de flesta andra
grenar af den menskliga verksamheten. Om derför än de inländska
försäkringsanstalternas ställning likasom den af utländska
dylika anstalter här i riket utöfvade verksamhet lyckligtvis icke
för närvarande gåfve grundad anledning till farhågor, så bjöde
likväl klokheten att vara betänkt på åstadkommandet af sådan
lagstiftning, hvarigenom staten, såvidt på honom kunde och borde
ankomma, medverkade till ett ändamålsenligt ordnande af försäkringsväsendet
samt derigenom bidroge till detsammas, för
höjande af det allmänna välståndet synnerligen önskvärda utveckling''.
I syfte att angifva i hvad rigtning den önskade lagstiftningen
borde gå, samt de hufvudsakligaste bestämmelser,
hvilka deri borde inflyta, hade föreningen, efter det utsedde komiterade,
— Professoren m.m. H. Gyldén, Verkställande direktören
i Försäkringsaktiebolaget Skandia Elis Fisoher, dåvarande Verkställande
direktören i Brandförsäkringsaktiebolaget Sverige C.
Ekgren, Verkställande direktören i Lifförsäkringsaktiebolaget
Hordstjernan O. Samson samt undertecknad, — afgifvit betänkande
och förslag i ämnet, sammanfattat de af föreningens flertal
hyllade åsigter uti två utkast till förordningar. Beträffande dessa
ansökningen vidfogade utkast anhölle föreningen få erinra, att
föreningen visserligen icke förbisett, det den ifrågasatta lagstiftningen,
åtminstone den som afsåge inländska försäkringsanstalter,
borde föregås af en mera fullständig utredning af ämnet i hela

dess vidd, än den föreningen med de arbetskrafter, hvaröfver
hon förfogade, kunnat åstadkomma.

Sedan på grund af Nådig befallning i remiss-resolution den
SO September 1879 Eders Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
inkommit med underdåniga utlåtande och dervid öfverlernnat
exemplar af reglementen jemte öfriga infordrade uppgifter
rörande de inom Stockholms stad och rikets samtliga län befintliga
bolag, föreningar eller andra anstalter, hvilka hafva till ändamål
att meddela försäkring, har, enligt skrifvelse från Statsrådet
och Chefen för Kongl. Civildepartementet den 11 Februari
1881, Eders Kongl. Maj:t, som ansett frågan om försäkringsväsendets
ändamålsenliga ordnande vara synnerligen förtjent af
uppmärksamhet, funnit godt uppdraga åt mig att verkställa granskning
af försäkringsföreningens omförmälda förslag och i anledning
deraf afgifva utlåtande samt utarbeta författningsförslag i ämnet
med rättighet för mig dels att för erhållande af upplysningar, i
den mån sådana kunde finnas ytterligare beliöfliga, sätta mig i
förbindelse med vederbörande embetsmyndiglieter, dels ock att
antaga behöfligt skrifbiträde.

Vidare har Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 16 Maj
1876 anfört, att rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna ostridigt
redan utöfvat och för framtiden komme att utöfva stort inflytande
till befrämjande af sparsamhet hos landets befolkning, men att,
enär dessa anstalter tillhörde antalet af inrättningar, hvilkas
framgång väsendtligen berodde af förtroendet till det sätt, hvarpå
de sköttes, och till den säkerhet de erbjöde, samt insättarne der
i allmänhet icke vore i tillfälle att sjelfve granska och pröfva
förhållandet, det borde åligga statsmagterna tillse, huru dessa
anstalter kunde, utan hinder i sin gagnande verksamhet, blifva
underkastade erforderlig kontroll till betryggande af insättarnes
säkerhet och af det förtroende, hvarpå anstalternas bestånd och
framgång hvila. Bland de medel, som för ordnande af denna
angelägenhet föreslagits, har Riksdagen funnit det ändamålsenligaste
vara att, på sätt det för rånte- och kapitalförsäkringsanstalten
i Stockholm gällande nådiga reglemente af den 22 December
1869 föreskrefve, vid hvarje ränteanstalt af Eders Kongl.
Maj:t förordnades någon person, som utöfvade tillsynen öfver anstaltens
verksamhet och när som helst egde tillgång till densammas
räkenskaper och handlingar; att anstaltens förvaltning
och räkenskaper årligen granskades af tre utaf hennes deputerade

utsedde revisorer; att desses öfver granskningen afgifna berättelse
befordrades till trycket och utdelades bland anstaltens delegare
och till hvilken annan person eller myndighet, som deraf önskade
erhålla del; att ett exemplar af revisionsberättelsen dessutom
insändes till Kongl. Finansdepartementet, hvarjemte, utöfver
hvad nyss åberopade reglemente stadgade, i allmänna tidningarna
minst en gång i hvarje qvartal infördes uppgift om anstaltens
ställning och särskild! om den säkerhet, mot hvilken
medlen voro utlånade. På grund häraf anhöll Riksdagen, som
ansåge enahanda bestämmelser och åtgärder, hvilka iakttoges af
rånte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm beträffande
förvaltningen och kontrollen öfver der insatta medel, böra lända
till efterrättelse för alla i riket varande och blifvande rånte- och
kapitalförsäkringsanstalter, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i berörda
afseende meddela de föreskrifter som för antydda ändamålets
uppnående kunde finnas lämpliga.

Denna Riksdagens skrifvelse har enligt Kådigt beslut den
2 December 1881 blifvit till mig öfverlemnad för att tagas i öfvervägande
i sammanhang med fullgörandet af förutnämnda mig
Nådigst meddelade uppdrag.

Allt sedan jag erhöll del af Eders Kongl. Maj:ts förstnämnda
Nådiga beslut, har jag åt det mig derigenom anförtrodda arbetet
egnat all den tid, som icke tagits i anspråk för fullgörande af
mina tjensteåligganden; och hafva Förste Aktuarien i Statistiska
Centralbyrån Kammarherren m. m. Otto Printzsköld samt vice
Häradshöfdingen Grefve Hugo Eric Gustaf Hamilton biträdt mig,
den förre med sammanfattandet af statistisk framställning rörande
försäkringsväsendets nuvarande tillstånd inom riket, och den sistnämnde
med utarbetandet af redogörelser för försäkringsväsendets
föregående utveckling och för den utländska lagstiftningen i ämnet,
hvilken senare redogörelse hufvudsakligen grundas å de författningar
och öfriga handlingar, som genom Kongl. Utrikesdepartementets
försorg blifvit på derom framstäld begäran mig
tillställde.

Efter att hafva granskat de för mig tillgängliga reglementen
och stadgar för rikets försäkringsanstalter äfvensom Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utlåtande i anledning af försäkringsföreningens
utkast till författningar, och sedan nödiga
förarbeten i öfrigt hunnit afslutas, hade jag redan i slutet af
sistlidet år författat särskilda förslag till förordningar angående

försäkringsanstalter (inländska) och i fråga om rättighet för utländska
försäkringsanstalter att här i riket drifva rörelse. Dervid
har jag sökt tillgodogöra mig främmande länders lagstiftning i
de fall, der densamma synts tillämplig å vårt lands förhållanden
och kunnat stå tillsammans med gällande lagar uti andra med
det förevarande sammanhängande ämnen.

Då emellertid försäkringen så väl som de för ingående af
aftal derom bildade anstalter och föreningar äro och till följd af
förhållandenas natur måste vara af mångskiftande art samt på
grund häraf åstadkommandet af en allmän lagstiftning i ämnet
företer icke ringa svårighet; då hvarje sådan lagstiftning'' icke
kan undgå att mera eller mindre ingripa i redan bestående förhållanden
och derför den största varsamhet måste i fråga härom
iakttagas; och då förutnämnda författningsförslag icke, såsom i
dylika fall vanligen eger rum, varit frukten af fleras samarbete,
har jag ansett det vara min pligt att, innan desamma för Eders
Kongl. Maj:t framlades, göra dem, såvidt möjligt, till föremål
för sakkunniges granskning. För sådant ändamål har jag öfverlemnat
exemplar af dessa förslag till åtskilliga af försäkringsanstalterna
i Stockholm och Göteborg samt till medlemmar af
juridiska fakulteten i Lund och af styrelsen för Skånska städernas
brandstodsbolag med anmodan att framställa de anmärkningar,
hvartill fog kunde förefinnas, hvilken anmodan äfven
rönt välvilligt tillmötesgående. Dessutom har jag för granskning
af ofvannämnda förslag och öfverläggning i öfrigt rörande den
ifrågasatta lagstiftningen inbjudit sakkunnige och för frågan intresserade
personer till sammanträde, som af mig hållits i Stockholm
den 8 och 10 sistlidne Februari. Uti dessa sammanträden
hafva i större eller mindre mån deltagit ej mindre ledamöterne
i försäkringsföreningens förut omförmälda utskott än äfven representanter
för lifförsäkringsaktiebolaget Victoria, försäkringsaktiebolaget
Fylgia, Städernas allmänna brandstodsbolag samt ränteoch
kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm. Slutligen har jag
såväl under Skandinaviska sjöfartsmötet som vid ett annat besök
i Göteborg rådfört mig med verkställande Direktörerne i Sjöförsäkringsaktiebolagen
Gauthiod, Ocean och Vega jemte en annan
fackman.

Sedan jag härefter vidtagit de ändringar, hvartill framställda
anmärkningar funnits gifva anledning, går jag nu att, jemte det
jag härmed öfverlemnar de af mig utarbetade författningsförslag

Historik.

äfvensom statistiska tabeller rörande landets försäkringsanstalter,
afgifva anbefaldt underdånigt utlåtande.

De äldsta spåren till nutidens försäkring bar man velat finna
i vissa ömsesidiga förpligtelser, som medeltidens gillen ålade
sina medlemmar. Gillebröderna förbundo sig ofta, bland annat,
att bistå hvarandra i händelse af sjukdom, brandskada eller andra
olycksfall. Så var, för att hemta ett exempel från Norden,
den helige Olofs gille i Hardanger ett brand-, kreaturs- och sjöförsäkringsbolag
grundadt på ömsesidighet.

Gilleväsendet vann antagligen först i fjortonde och femtonde
seklen allmännare utbredning i Sverige. Man känner emellertid
ej mycket om de svenska gillenas organisation och verksamhet.
Af mer än hundra gillen, som mot medeltidens slut veterligen
härstädes varit i verksamhet såväl på landsbygden som i städerna,
hafva i allmänhet endast namnen bevarats till vår tid.
Den något fullständigare kännedom, man eger om några få bland
dem, exempelvis det på sin tid högt ansedda »Helge Lekamens
Gille» i Stockholm gifver anledning antaga, att deras uppgift i
allmänhet endast varit gemensamma andaktsöfning^ och samqväm.
Skyldigheten till inbördes bistånd synes hafva inskränkt
sig till vakor och förböner i händelse af sjukdom samt själamessor.
Hos de skånska gillena, som äro ej obetydligt äldre än
de uppsvenska och bland Indika knutsgillena intogo ett synnerligt
framstående rum, kan man dock spåra en mera socialt verldslig
uppgift. Medlemmarne i ett och annat af dessa gillen synas
hafva varit pligtige att såväl bispringa hvarandra med sjuk- och
begrafningshjelp samt understöd i händelse af brandolycka som
ock i öfrigt bistå och skydda hvarandra. Särskildt framträdde
denna pligt, då någon gillebroder råkade i kollision med den
verldsliga rätten, hvarvid de öfrige varo förbundne att understödja
honom med penningehjelp, underlätta hans flykt och bistå
honom inför rätta m. m. Af de skånska knutsgillena hafva, som
bekant, flera under vexlande former fortlefvat till vår tid.

Äfven inom Sveriges gamla provinser känner man dock med
visshet åtminstone ett verkligt skyddsgille, nämligen St. Georgs
Gille vid Stora Kopparberget, hvars statuter, affattade på svenska
språket, antagligen i femtonde seklet, ännu finnas i behåll. Den,
som inträdde i detta gille, förband sig med ed efter bästa för -

inäga »sina gillebröder och systrar inom och utom landet fordra
och främja, hjelpa och styrka». Det bistånd, som gillets medlemmar
sålunda borde lemna hvarandra, synes hafva varit ganska
omfattande och framför annat, liksom händelsen var med de
skånska gillena, afsett de fall, då en gillebroder måste uppträda
inför rätta eller begått någon handling, för hvilken han befarade
att blifva lagförd. Derjemte tillförsäkra statuterna fattiga gillebröder
understöd och vård i händelse af sjukdom samt vid dödsfall
begrafning på gillets bekostnad.

Något omedelbart inflytande på försäkringsväsendets utveckling
har dock gilleväsendet hos oss ej haft. Med reformationen
försvunno gillena hastigt och redan i medlet af sextonde århundradet
voro de flesta upplösta eller hade åtminstone förlorat sin
gamla betydelse.

Försäkringen har detta oaktadt urgamla anor i Sverige.
Medan vid tiden för landskapslagarnes uppteckning voro innebyggarne
i samma härad förbundna till inbördes understöd i
händelse af brandolycka. Den öfverensstämmelse, som råder
emellan de olika landskapslagarnes stadgande!! angående brandstod,
synes i och för sig häntyda.på, att detta åliggande för häradet
var af gammalt ursprung. Andre kommunala samhällen i Norden
hafva för öfrigt i forntiden haft liknande skyldigheter, så t. ex.
den isländska »reppen».

Angående brandstods utgörande af häradet förekomma stadganden
i de båda Yestmannalagarne (I. Bygninga B. 45, II
Bygn. B. XXY), i Östgötalagen (Bygda B XLIII) samt i Skånelagen
(I § 214). Enligt Östgötalagen egde den, som lidit brandskada,
att låta tilldöma sig brandstod vid tinget. Brandstod utgjordes,
enligt såväl Östgötalagen som Yestmannalagen af hvarje
bonde med en half spann korn eller fyra penningar, ifall såväl
boningshus som ladugård brunnit, men med halfva beloppet ifall
olyckan drabbat endast ett af dessa hus. Yestmannalagen I. föreskrifver
derjemte, att då half brandstod gafs, skulle den utgöras
endast af en tredjedel af häradet. Brandstoden borde enligt Östgötalagen,
sedan den blifvit utdömd, erläggas på bestämd dag vid
tre öres bot. Skånelagen, som bestämmer afgiften till en penning
eller en skeppa korn eller ock två skeppor hafre, stadgar
derjemte, att brandstod ej gafs i andra fall, än då skadan uppgick
till sex öres värde eller deröfver. Den, som begärde brand -

stod, hade att vid tinget med tremannaed styrka, att skadan uppgått
till nämnda belopp.

I dessa bestämmelser återfinnas hufvuddragen af det brandförsäkringsväsende,
som sedermera på landsbygden i Sverige fortlefvat
intill våra dagar. Landskapslagarnes stadganden upptogos
i något förändrad form i Magnus Erikssons Landslag (B. B.
XXVIII) och öfvergingo från denna nästan ordagrannt till Konung
Christoffers. Sistnämnda lag (B. B. XXXVII) bibehöll
brandstodsafgiften vid en half spann korn, men bestämde dess
lösen till en örtug eller åtta penningar. Brandstod skulle utgöras
af alla bofasta män, både klerker och lekmän, ingen undantagen,
samt deras hjon. Alla, som gåfvo brandstod, egde ock
taga sådan. Skadan skulle mätas af sex af häradshöfdingen å
tinget utsedde värderingsman. Steg den till tjugu mark eller
deröfver, gaf hela häradet ersättning, men i annat fall endast
halfva häradet eller den »fjerding», inom hvilken den brandskadade
bolde, allt efter som skadan nedgick till tio eller fem mark.

Ehuru brandstodens belopp sålunda redan från början i viss
mon gjorts beroende af skadans omfång och intensitet, var dock
dess uppgift att utgöra en verklig ersättning för den uppkomna
förmögenhetsförlusten, som det synes, ganska ofullständigt tillgodosedd.
En förändring härutinnan åstadkoms genom Huses.
Ordn. 1681, som i § 34 föreskref, att brandstodens belopp skulle
bestämmas efter som skadan var till. Nämnda förordning är för
öfrigt märkelig genom den nya synpunkt, ur hvilken brandstodsskyldigheten
betraktas. Afsigten med brandstodens utgörande
angifves vara den att »Kronan såväl som annan jordägare» måtte
dess förr komma i åtnjutande af sina rättigheter af de afbrända
hemmanen. Häradshöfdingarne och kronans fogdar ålägges också
på grund häraf att tillse ej mindre att den, som lidit brandskada,
kom i åtnjutande af tillbörlig brandstod, än ock att brandstodsmedlen
till gårdens återuppbyggande användes.

Utom brandstod kommo brandskadade hemman så småningom
i åtnjutande af åtskilliga andra förmoner. I fattiga härad,
der brandstoden blef otillräcklig, beviljades afbrända skattehemman
vissa frihetsår (Kong! Bref till Kam.-Colleg. d. 9. Dec.
1684). Eljest njöt skattehemman ingen skattefrihet i händelse
af brandolycka, såvida det ej var »anslaget till militien eller
landsstaten», i hvilket fall det egde frihet under vissa år i likhet
med kronohemman från boskaps- och skjutsfärdspenningarne

(Förkl. af Reglera. 1685 § 7, Landsh. Instr. 1687 § 33). Afbrann
deremot ett frälsehemman, njöt dess egare frihet från kronans utlagor
under vissa år med vilkor att han å sin sida afstod från
honom tillkommande räntor (Hdshfd. Instr. 1688 § 9 m. 7). Officersboställen
uppburo utom brandstod äfven särskild hjelp af
reservhemmanen (Förkl. af Reglem. 1685. Kong! Bref 1694.
Jmfr P. Abrahamssons anmärkningar till Landslagen). Kong!.
Förordningarne den 12 Febr. 1730 och 3 April 1739 bestämde
sedermera detta närmare så, att militieboställen, hvilkas innehafvare
enligt samma förordningar endast egde taga brandstod,
om de sjelfve gåfvo sådan, skulle njuta brandstod liksom bondehemman
till de laga husens uppbyggande, men endast hjelp af
reservhemmanen till karaktersbyggnadens iståndsättande.

Brandstoden afsåg endast de nedbrunna husen men ej de
lösören, som genom branden gått förlorade, hvilket äfven uttryckligen
förklarades genom Kong!. Bref den 22 Dec. 1692 till Landshöfdingen
i Halland. Ett undantag gjordes dock snart för spanmål,
foder, dragare och boskap, som till hemmanets brukande
erfordrades. Enligt Kong! Bref den 2 Hov. 1694 till Landshöfdingen
i Yesternorrland, skulle nämligen dessa föremål vid brandskadans
uppskattande tagas i betraktande samt ersättning för
dem ingå i brandstodsbeloppet i förhållande till den skada, som
branden tillskyndat hemmanets åbyggnader.

Såväl Landskapslagarne som Landslagen förutsatte uppenbarligen,
att brandstod erlades endast då brandskada timat. Under
tidernas lopp synes dock inom flera orter brandstoden hafva
öfvergått till en fast årlig afgift. Kong!. Ees. på allra, besvär
den 17 September 1723 § 86 omnämner sålunda, att inom Herike,
Yermland, Jemtland och Medelpad årligen utgick en brandstodsafgift
af sex öre stint för hvarje helt hemman, hvilka medel inlevererades
i häradskistan för att förvaras till förekommande behof.
Enligt Kong! Res. på allm. besvär den 12 Dec. 1734 § 41
var samma anordning ifrågasatt att införas i Finland. Att detta
sätt att utgöra brandstod icke blifvit allmänt antaget, framgår
dock af Kongl. Ees. på allm. besvär den 1 Aug. 1727 § 31. De
i sistnämnda resolution förekommande stadganden angående brandstod,
hvilka närmast synes hafva afsett Östergötland och Kalmar
län, äro för öfrigt hufvudsakligen desamma, som sedermera inflöto
i 1734 års lag.

Brandstoden skulle ursprungligen uppsamlas af kyrkans sex -

män (Abrahamson 1. c.). Åtskilliga missbruk synas sedermera
kafva insmugit sig, ty det inskärptes upprepade gånger, (såsom
genom Kong! Hes. på allm. besvär 1723 och 1727) att häradets
innebyggare sjelfve egde bestämma om sättet för brandstodsmedlens
uppbärande. Välde de dervid att anlita kronobetjeningen,
var denna vid liårdt ansvar skyldig lemna sitt biträde utan särskild
godtgörelse. Kronobetjeningens, äfvensom nämnde-, fjerdings-
och synemäns åliggande att kostnadsfritt uppbära och tillställa
vederbörande brandstodsmedlen, inskärptes i senare tider
å nyo genom Kongl. Brefvet den 3 Juni 1801.

Genom 1734 års lag infördes ej väsendtliga förändringar i förut
gällande stadgande!! angående brandstod. Då skada skett af våda
eller genom vållande af den, som skadan ej kunde gälda, skulle
häradet gifva brandstod för hus, säd, foder och boskap, men ej
för andra lösören och husgeråd, ej heller för badstuga och kölna.
Brandstoden utgick efter hemmantalet. Frälsemans sätes- och
ladugård samt prestgård voro likväl ej skyldige att gifva brandstod,
men deras innehafvare egde ej heller, om de begagnade sig
af denna frihet, rätt att uppbära ersättning. I Konungens Befallningshafvandes
närvaro skulle å tinget häradsboerne emellan
upprättas en förening, som bestämde huru mycket för hvarje
nytt hus borde gifvas i brandstod å helt hemman eller mindre.
V id inträffad brandolycka ålåg det Häradsrätten att, efter anställd
syn genom utsedde synemän, bestämma brandstodens belopp,
hvarvid de afbrända husens värde vid brandens inträffande
skulle tjena som norm. Husen å frälsemans sätes- och ladugård
eller å prestgård fingo dock ej mätas högre än hus å bondehemman.
Sedan Häradsrätten bestämt brandstodens belopp, ålåg det
Konungens Befallningshafvande att på den brandskadades ansökning
förordna om brandstodsmedlens uppbärande (B. B. XXIV
§§ 4—6). Konungens Befallningshafvande tillkom det vidare att
tillse såväl att den föreskrifna undersökningen vid Häradsrätten
egde rum samt att brandstoden ej omfattade ersättning för andra
hus än de å bondehemman nödige (Kongl. Instr. för Landsh. d. 4
Xov. 1734 § 83) som ock att brandstoden till det med densamma
afsedda ändamålet användes (Kongl. Ees. på allra, besvär d. 1
Aug. 1727 § 31). Dessa stadganden fullständigades ytterligare
genom Kongl. Förordningen den 26 Okt. 1743. Då någon ville
begära brandstod, borde han anmäla sig hos häradshöfdingen,
som hade att genom kungörelse från predikstolarne utsätta viss

dag under näst infallande ting, då häradsboerne hade att inför
Häradsrätten bevaka sin talan. På utsatt dag skulle Häradsrätten
företaga ärendet och, om möjligt, genast meddela utslag samt
deruti utsätta såväl brandstodens belopp, som huru mycket deraf
belöpte sig på hemmantalet. För att underlätta fördelningen
ålades häradsskrifvarne att tillställa häradshöfdingen en af länets
landskontor verificerad och inför landsböfdingen uppvist förteckning
öfver samtliga hemman, som förenat sig om brandstod,
äfvensom att årligen anmäla inträffade förändringar. Besvär öfver
Häradsrätternas utslag i brandstodsmål fullföljdes bos Hofrätterne
men ingåfvos till Konungens Befallningshafvande, som
efter att hafva infordrat vederbörandes förklaring'', insände dem
till Hofrätten med de påminnelser, som Konungens Befallningshafvande
sjelf kunde finna nödiga. Inkommo ej besvär, egde
Konungens Befallningshafvande likväl att hos Hofrätten påyrka
nödig rättelse i Häradsrätternes utslag. Äfven om utslaget öfverklagades,
fick den, som lidit brandskada, genast mot borgen lyfta
halfva brandstoden.

Den organisation, som det lagstadgade brandstodsväsendet
med 1743 års förordning erhållit, bibehölls sedermera oförändrad,
till dess häradets skyldighet att gifva brandstod med år 1856
upphörde. När detta skedde, hade dock den lagbestämda ersättningsskyldigheten
faktiskt förlorat sin egentliga betydelse. Redan
i slutet af sjuttonde seklet både inom vissa orter bildats
enskilda föreningar i ändamål att vid inträffade eldsvådor bispringa
delegarne i föreningen efter förut verkstäld uppskattning
af hvars och ens byggnader. En sådan förening inom Skåne och
Halland erhöll Kongl. sanktion den 7 Juni 1688. En annan
dylik för Skaraborgs län sanktionerades nästföljande år. Af
dessa tillkom åtminstone den sistnämnda på initiativ af Konung
Carl XI. I eu den 19 Augusti 1687 till dåvarande Landsböfdingen
i Skaraborgs län, Peter Örneklou, aflåten skrifvelse,
anför nämligen Konungen, huruledes han vid en nyligen hållen
generalmönstring i flera fall funnit »rustningarne och knektehållet
icke tillbörligen praesteras» i följd deraf att de dertill anslagna
hemmanen blifvit ödelagda genom vådeld. För att för framtiden
afhjelpa dylikt och då den egentliga olägenheten vållades deraf,
att den af häradet utgående brandstoden, hvars belopp inom Skaraborgs
län vid ifrågavarande tid synes hafva belöpt sig till endast
fyra öre slint af hvarje hel gård, i allmänhet ej förslog till de

afbrända hemmanens bebyggande å nyo, förständigades Landshöfdingen
att söka åstadkomma eu allmän brandstodsförening
inom länet på af Konungen föreslagna grunder. Under de nästföljande
åren intresserade sig Konungen fortfarande för denna
frågas lösning och aflat flera skrivelser till Örneklou med påminnelser
samt anmärkningar mot de af denne med länsboerne
förslagsvis träffade föreningar. Den 3 December 1688, vid ett
utlyst sammanträde med länets innevånare i Skara, kom slutligen
en öfverenskommelse till stånd, som vann konungens bifall
och af honom stadfästes den 23 November 1689. Denna förening
omfattade alla hemman inom länet med undantag endast af Ridderskapets
och Adelns sätes- och ladugårdar samt dess ej skattlagda
torp, äfvensom officersboställen, hvilka sistnämnda hänvisades
till det dem beviljade understöd af reservhemman. Skadan
uppskattades genom syn af domaren i orten och brandstoden,
hvars belopp kunde vexla mellan åtta och fyra öre för hvarje
helt hemman, tilldömdes å tinget och uppbars genom Konungens
Befallningshafvandes försorg utan särskild godtgörelse åt Kronobetjeningen
för det dermed förenade besvär.

I betraktande af det sätt, hvarpå sistberörda brandstodsförening
kom till stånd, synes det antagligt, att andra liknande föreningar
under Konung Carl XI:s regering åtminstone varit
ifrågasatta. Huru härmed än må förhålla sig, hafva dessa föreningar
uppenbarligen mindre afsett bildandet af nya institutioner
än ett befästande och utvidgande på frivillighetens väg af
det gamla brandstodsväsendet. Så var deremot ej förhållandet
med de liknande föreningar, som i medlet af det följande seklet
tillkommo. År 1766 erhöll allmogen inom Sunnerbo härad i
Kronobergs län rätt att pastoratsvis bilda brandkassor, hvilkas
delegare skulle vara fria från brandstods utgörande enligt lag
till ofri ga innebyggare i häradet (Kongl. Kes. på allm. besvär
den 9 December 1766). Kongl. Maj:t fann »denna allmogens omtanke
om egen och sina medbröders conservation vid påkommande
olyckshändelser berömlig» och uppmanade rikets öfriga
innebyggare att följa Sunnerboboernas exempel. Kort derefter
förklarades också uttryckligen, att de socknar, som inom sig bildade
enskilda brandstodsföreningar eller kassor, skulle i likhet
med Sunnerbo härad vara befriade från deltagande i aen lagstadgade
brandstoden (Kongl. Bref och Förkl. den 9 December
1770). Denna frihet för de socknevis bildade brandstodsförenin -

garne, som bekräftades genom Kong!, kungörelsen den 2 December
1818, öppnade vägen för de enskilda brandstodsbolagen, livilka
så småningom trädde i de på Byggningabalkens stadganden grundade
föreningarnes ställe. Ännu så sent som 1850 voro dock
innevånarne å en och annan ort i riket uteslutande hänvisade
till den i lag stadgade brandstodshjelpen (Ridd. och Adelns prat.
vid riksdagen 1850—51). Det år 1782 bildade »Allmänna BrandförsäkringSA''erket»,
hvarom vidare här nedan, torde äfven i sin
mån hafva bidragit till minskande af häradsföreningarnas betydelse,
synnerligast sedan dess delegare genom Kongl. Förordningen
den 15 Juni 1818 erhållit rätt att utträda ur de gamla
brandstodsbolagen. Med anledning af att Allm. Brandförsäkringsverket
ej mottog lösören till försäkring stadgades dock, att de
delegare i verket, som begagnat sin rätt att utträda ur häradsföreningarne,
fortfarande, så vida ej de inom nämnda föreningar
gällande bestämmelser lade hinder i vägen, skulle såväl gifva
som taga brandstod för säd, foder och dragare, som genom brandolycka
gått förlorade.

Redan de i Byggningabalken föreskrifna föreningarne omfattade,
såsom af 1743 års Kongl. förordning framgår, ofta flera
härad. Äfven de på grund af 1770 års Kongl. Bref bildade enskilda
bolagen sträckte sig stundom öfver större områden. Efter
1840 började slutligen brandstodsbolag allmänt bildas länsvis. I
öfverensstämmelse med hvad förut blifvit förordnadt angående
sockenföreningarne och Allmänna Brandförsäkringsverket, föreskrefs
nu med afseende å länsbolagen genom Kongl. förordningen
den 19 Maj 1845, att hvar och en, som för sin åbyggnad
eller någon del deraf eller för säd, foder eller boskap tagit försäkring
i brandstodsbolag, som blifvit för orten af Kongl. Maj:t
faststäldt, vore, så länge han i bolaget qvarstode, befriad från
skyldighet att utgifva brandstodsersättning, hvarom i lag eller
derpå grundad förening stadgades, men å andra sidan ej heller
berättigad till den godtgörelse för liden brandskada, som efter
lag eller föreningar skolat honom tillkomma. En ytterligare förmån
förunnades länens bolag, i det de erhöllo rätt att låta uppföra
de afgifter, som kunde åligga deras delegare, å de vanliga
debetsedlarne för kronans utskylder samt indrifva dem i sammanhang
med dessa (Kongl. Cirk. den 14 Juli 1845).

Det anseende, de länsvis bildade bolagen tillvunno sig, gaf
närmast anledning till det lagstadgade brandstodsväsendets slut -

liga upplösning. Med hänvisande till de fördelar och den säkerhet,
som de större bolagen erbjödo i jemförelse med härads- och
sockenföreningarne, väckte en ledamot af bondeståndet vid 1850
—51 årens riksdag motion om samtliga de enskilda bolagens upplösning
och öfverflyttande af häradets brandstodsskyldighet på
länet. Inom .Ridderskapet och Adeln yrkades samtidigt, att,
med anledning af den ringa betydelse, som det lagstadgade brandstodsväsendet
dåmera egde, det genom 1743 års Kong! förordning
föreskrifna särskilda stämningssättet i brandstodsmål
måtte upphöra samt derjemte ytterligare inskärpas, att delegarne
i de enskilda brandstodsföreningarne vore fullkomligt
oberörde af häradets brandstodsskyldighet. Ingen af dessa motioner
vann gehör hos Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskotten,
der de behandlades, men på de af motionärerne anförda
grunder föreslogo nämnda utskott, att Rikets Ständer måtte hos
Kong!. Maj:t anhålla om utfärdande af en författning, hvarigenom
förklarades, att 4, 5 och 6 §§ i 24 kap. Byggningabalken samt
de på stadgandena i samma §§ grundade författningar efter tre
år från författningens kungörande skulle upphöra att vara gällande.
Utskottets hemställan afslogs af Bidd. och Adeln, men
bifölls af de öfriga stånden. Riksdagens underdåniga skrifvelse
afläts den 30 Augusti 1851 i öfverensstämmelse med de tre ståndens
beslut. Den begärda författningen utkom sedermera den
26 April 1853.

Sedan det lagstadgade brandstodsväsendet sålunda upplösts,
erhöll Konungens Befallningshafvande rätt att pröfva och fastställa
förslag till reglementen för brandförsäkringsbolag på landsbygden,
som omfattade mindre distrikt än hela länet (Kong!
Cirk. den 11 Maj 1855). Denna rätt utsträcktes snart äfven till
de bolag, som omfattade helt län (Kongl. Kung. den 22 Mars
1861). Genom Kongl. Kungörelsen den 6 Augusti 1881 hafva
slutligen brandstodsbolag för län eller landstingsområde, som erhållit
fastställelse å sitt reglemente af Konungens Befallningshafvande,
tillerkänts samma förmåner med afseende å debitering,
uppbörd och redovisning af afgifter,. som förut genom Kongl.
Kungörelsen den 14 Juli 1845 medgifvits brandstodsbolag å landet,
för hvilket reglementet blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt; och kan
Konungens Befallningshafvande efter eget hoproffande utsträcka
dessa förmåner äfven till härads brandstodsbolag med af Konungens
Befallningshafvande faststäldt reglemente.

Någon motsvarighet till det skydd, som häradet lemnade den
fasta egendomen å landsbygden, förekom ej inom stadskommunerna.
Länge dröjde det äfven, innan något försök gjordes, att
på den fria associationens väg afhjelpa denna brist. Det var
först under den på patriotiska förslag så rika frihetstiden, som
uppmärksamheten rigtades äfven på denna vigtiga fråga. Första
uppslaget till en brandförsäkringsanstalt för Stockholms stad anses
hafva blifvit gifven år 1734 af dåvarande Sekreteraren i Kongl.
Kansliet, sedermera Statssekreteraren Carl Carleson, som i en
af honom utgifven månadsskrift benämnd »Hushållsråd» meddelade
utförliga projekt till såväl hrandassurancekontor för städerna
som enke- och pupillkassor. Några år senare vände sig
Stockholms borgerskap till Regeringen med anhållan om inrättandet
af en gemensam brandkassa för fastigheter i Stockholm;
och sedan vederbörande fått tillfälle att yttra sig i frågan, utfärdade
och stadfäste Kongl. Maj:t den 18 Mars 1746 reglemente
för »Stockholms Brand- och Försäkringskontor•».

I denna anstalt, som endast mottog försäkring af fast egendom
jemte en del väggfasta möbler, egde alla egare af byggnader
belägna på stadens grund samt inteckningshafvare rätt att inträda.
Kontorets högsta förvaltning anförtroddes åt ett hundra
män, af hvilka tjugufem valdes bland ridderskapet och adeln,
ett lika antal bland öfrige ståndspersoner samt återstoden bland
borgerskapet. Desse ett hundra män valde i sin ordning en direktion
af åtta personer. Försäkringsafgiften var bestämd och
nedgick under tolf år, hvarefter den blef oföränderlig och utgick
med en viss årlig låg procent af försäkringsvärdet. Afgiften
kunde dock äfven erläggas på en gång för alla tolf åren, liksom
det ock var medgifvet att i stället för penningar till kontoret
aflemna förskrifning å hela den beräknade försäkringsafgiften
jemte fem procent årlig ränta.

Kontoret, som började sin verksamhet den 7 Maj 1746, hade
under de första åren åtskilliga svårigheter att bekämpa. Enligt
en år 1760 offentliggjord förteckning uppgingo de brandskadeersättningar,
som kontoret måst utbetala under tiden från dess
öppnande till den 1 Maj 1760 till öfver två och en half million
daler kopparmynt. Redan 1751 hade också kontorets förmåga
att fullgöra sina förbindelser varit satt på ett hårdt prof och år
1759 efter eu synnerligt svår eldsvåda, som lagt större delen
af Södermalm i aska, funno herrar etthundra män sig nödsakade

att dels för framtiden höja den årliga afgiften, dels besluta ett
särskildt sammanskott af samtlige försäkringstagare. Detta sammanskott,
den så kallade 1759 års bevillning, bestämdes till två
procent af försäkringssumman och skulle af vederbörande utgöras
vid försäkringsrättens förlust. Genom Kongl. Förordningen den
16 Oktober 1759 blef detta beslut af Regeringen faststäldt till
efterlefnad. En särskild förmån tillförsäkrades kontoret genom
Kongl. Kungörelserna den 1 Juni 1748 och den 16 Oktober 1759,
i det de reverserade försäkringsafgifterna (de så kallade premieoch
bevillningslånen) jemte ett års ränta efter fyra procent tillerkändes
förmånsrätt till betalning utur de för sådana lån pantförskrifna
fastigheter framför inteckningar. Genom Kongl. Res.
den 8 Februari 1751 tillerkändes kontoret ytterligare rätt att,
när lån på grund af uraktlåten räntebetalning måste indrifvas
genom lagsökning, åtnjuta eu till sex procent förhöjd ränta »från
det sistförfluten årets början, till dess betalning skedde». — Den
19 December 1807 erhöll kontoret nytt reglemente, som med senare
tillkomne ändringar och tillägg fortfarande är gällande. I
afseende å försäkring af maskinerier och väggfasta möbler faststäldes
dock särskilda reglementen den 4 Juni 1823 och den 21
Februari 1873.

Sedan Stockholms Brandförsäkringskontor öfvervunnit de svårigheter,
som besvärat dess första verksamhetsår, uppstod snart
fråga om inrättande af en allmän brandförsäkringsanstalt för hela
riket. Genom ett Kongl. Cirkulärbref den 14 Oktober 1777 uppmanades
samtliga städerna i riket att yttra sig öfver inrättandet
af ett dylikt verk och den 15 April 1782 faststäldes reglemente
för »Allmänna Brandförsäkringsfonden». Denna anstalt, som sedermera
benämndes Allmänna Brandförsäkringsverket, var gemensam
för såväl stad som landsbygd och meddelade försäkring
endast å fast egendom. Försäkringsafgiften var bestämd till viss
procent af de försäkrade byggnadernas värde, men äldre delegare
skulle vara frie från vidare afgifter, så snart bolagets besparingar
uppgått till 300,000 rdr. Sjönk denna fonds behållning sedermera
under ett visst belopp, voro de dock åter skyldiga att erlägga
afgifter. Anstaltens styrelse utgjordes af åtta ledamöter,
utsedde fyra af Kongl. Maj:t och fyra af delegarne, hvarvid valrätten
cirkulerade mellan länen. Anstaltens förvaltning var underkastad
granskning af åtta revisorer, af hvilka hälften jemväl
utsågs af Kongl. Maj:t. Af revisionsberättelsen öfversändes ett

exemplar till hvarje Landshöfding för att hållas delegarne tillhanda,
hvarjemte särskild berättelse öfver revisionens förlopp ingafs
till Kong! Maj:t.

År 1828 skilde sig städerna från Allmänna Brandförsäkringsverket
och bildade Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Detta
bolag, för hvilket reglemente senast blifvit faststäldt den 27 September
1872, har till ändamål att mot brandskada försäkra hus
och byggnader belägna i stad, å stads grund eller jord, äfvensom
i köping. Bolagets styrelse utgöres af tre ledamöter valde af
delegarne.

Den återstående delen af Allmänna Brandförsäkringsverket
benämndes efter 1828 Allmänna Brandförsäkring sverket för byggnader
å landet, hvilket bolag senast erhållit nytt reglemente den
4 Juli 1879. Dess styrelse utgöres numera af en utaf Kongl.
Maj:t förordnad ordförande samt fyra ledamöter valde af bolaget.

Någon anstalt för försäkring af lösegendom fans ej i Sverige
förr än år 1842, då Städernas bolag till försäkring af lösegendom
bildades i Jönköping. Bör detta bolag är reglemente senast faststäldt
den 4 Juni 1869. Bolaget är grundadt på ömsesidighet och
dess verksamhet omfattar rikets städer, köpingar och andra kommuner,
der ordnad styrelse samt byggnadsordning, brandvakt och
tillräcklig brandredskap finnes. År 1843 bildades ett nytt dylikt
bolag, Stockholms Brandstodsbolag, som senast erhållit reglemente
den 16 Juni 1875.

Med år 1855 kan brandförsäkringsväsendet i vårt land sägas
hafva inträdt i ett nytt skede af sin utveckling. Det urgamla
på Byggningabalkens stadganden grundade brandstodsväsendet
hade då blifvit upplöst och ersatts af föreningar bildade på frivillighetens
väg. Nämnda år erhöll Sverige ock sin första på
aktier grundade brandförsäkringsanstalt i Brand- och Lifförsäkring
saktiebolag et Skandia.

När försäkring mot sjöskada först vunnit användning inom
vårt land, derom saknar man all upplysning. Antagligen har
kunskapen om denna försäkringsart banat sig väg till Sverige
genom hansestädernas bemedling. I medlet af sjuttonde seklet
hade sjöförsäkringen härstädes redan vunnit den utbredning,
att den ansågs påkalla lagstiftningens ingripande. Genom Kongl.
Brefvet den 7 November 1663 förständigades Kommerskollegiet
att afgifva förslag till en sjölag med tillhörande »försäkringsbalk».
Sedan Kongl. Maj:t vid 1664 års riksdag jemväl meddelat sig

med ständerna angående behofvet af en dylik lag, tillsattes genom
Kongl. Br. den 3 December samma år en kommission af
aderton personer för att granska ett inom Kommerskollegiet utarbetadt
utkast till författning i ämnet. Den nya lagen utfärdades
sedermera den 12 Juni 1667. De i densamma meddelade
bestämmelser rörande sjöförsäkring ändrades och fullständigades
ett århundrade senare genom Kongl. Försäkrings- och Haveristadgan
af den 2 Oktober 1750.

Då sistnämnda författning utfärdades, både emellertid föga
mer än ett tiotal af år hunnit förflyta, sedan det första inhemska
sjöförsäkringsbolaget börjat sin verksamhet. Den omständighet,
att ledamöterne i berörda bolags styrelse uttryckligen förbödos
att för egen räkning drifva försäkringsrörelse, synes häntyda på
att sjöförsäkringen i vårt land liksom annorstädes först utgjort
föremål för enskild affärsverksamhet. Under den tid, som närmast
föregick bolagets bildande, tyckes det dock hufvudsakligast
varit i Holland, som våra sjöfarande brukat taga försäkring. År
1733 fäste nämligen den bekanta veckoskriften »Svenske Argus»
uppmärksamheten på att assuranskontoret i Amsterdam årligen
drog ur landet en summa af öfver en million holländska gyllen.
Året derpå, den 18 December, infordrade Kongl. Maj:t Kommerskollegiets
yttrande angående nyttan af ett inhemskt »sjöassuranskompagnie»
och i ett den 10 Februari 1735 till kollegiet aflåtet
Kongl. Bref afhandlades denna fråga ytterligare. Dermed synes
dock saken hafva afstannat till 1739, då Kongl. Maj:t på borgerskapets
ansökning lemnade sitt samtycke till ett sjöassuranskontors
inrättande (Bes. på städernas allm. besvär den 12 April
1739 § 54 samt Riksdagsbeslutet den 18 April samma år § 6)
och den 4 Juli samma år stadfäste Kongl. Maj:t »associationsreglor»
för Sjöassurans-Compagniet i Stockholm.

En något utförligare redogörelse för innehållet af detta bolags
första reglemente torde ej sakna sitt intresse. Bolaget var
grundadt på aktier och ansvaret för dess förbindelser inskränkt
till bolagsförmögenheten. Hvarje aktie löd å ett tusen daler smt,
hvaraf tjugo procent skulle inbetalas kontant och återstoden i
händelse af behof »vid förlust af hela det prenumererade kapitalet».
Aktiebrefven voro stälda på viss man och hvarje transport
skulle hos bolaget anmälas. Bolagets grundfond var bestämd
till en million daler smt. För bolagets första verksamhetsår
fick ej någon utdelning göras. Styrelsen, som utgjordes af en

»ståndsperson» och tre handlande köpmän, valdes för två år å
allmän bolagsstämma. Hvarje styrelseledamot borde ega minst tio
aktier. Det var dem, liksom bolagets öfrige tjensteman, strängt
förbjudet att köpa eller sälja aktier i bolaget. De fingo ej heller
sysselsätta sig med sjöförsäkring såsom enskild spekulation. Vid
assuransaftalens afslutande biträddes styrelsen af edsvurne mäklare.
Bokslutet skulle årligen inom Februari månads utgång
framläggas för utsedde revisorer, men i öfrigt fingo hvarken styrelseledamöterne
eller bolagets tjensteman yppa något om bolagets
ställning eller »dess hemligheter». Tvister emellan bolaget
och försäkringstagare skulle hänskjutas till kompromiss, innan
de fingo dragas under domstols pröfning.

Assuranskompagniet, som i senare tider erhöll förnyade reglementen,
genom hvilka dess organisation i åtskilliga afseenden
undergick förändring, egde bestånd ända till år 1865. Då det
först inrättades, erhöll det privilegium på tolf års tid att med
uteslutande af andra »assurancecompagnier eller intressentskap»
ensamt drifva försäkringsaffärer inom riket och underlydande provinser,
hvarjemte det tillförsäkrades åtskilliga andra förmåner såsom
att dess försäkringsbref skulle vara fria från charta sigillata
m. m. Dessa privilegier konfirmerades visserligen sedermera
upprepade gånger, bland andra genom Kong! Brefven till Kommerskollegiet
den 26 Juni 1776 och den 24 Februari 1790, men
det monopol på sjöförsäkringsaffärers drifvande, som bolaget från
början egt, blef detsamma snart fråntaget. Redan 1766 medgaf
nämligen Kongl. Maj:t, att andra sjöassuranscompagnier finge
upprättas såväl i Stockholm som rikets öfriga städer (Res. på
städernas besvär den 9 Dec. 1766 § 34). I sjelfva verket erhöll
dock icke bolaget någon inhemsk konkurrent förr än efter innevarande
århundrades första årtionde, då ett och annat på ömsesidighet
grundadt bolag började bildas. Den för våra förhållanden
ganska aktningsvärda utveckling, som sjöförsäkringsväsendet
hos oss numera uppnått, daterar sig först från 1860-talet, då »Neptunus»,
»Gauthiod» med flera på modernare grunder fotade sjöförsäkringsaktiebolag
bildades.

De ansatser till vissa arter af lifförsäkring, som kunna spåras
hos våra gillen under medeltiden, hade, såsom redan blifvit antyda
ej några varaktiga följder för det svenska försäkringsväsendet
och det är först i våra dagar, som lifförsäkring i egentlig
mening börjat drifvas härstädes af inhemska anstalter. Redan

under förra århundradet började man dock, antagligen påverkad
af utlandets föredöme, att inrätta kassor för beredande af understöd
åt delegarnes enkor och minderåriga barn. I förbigående
hafva vi redan omnämnt det förslag till inrättandet af dylika
kassor, som 1734 framstäldes af sekreteraren Carleson. Detta
ganska märkliga förslag innehöll en utförlig plan för en enkeoch
pupillkassa. Carleson föreslog för öfrigt äfven inrättande af
»Brudkassor» för beredande af utstyrsel åt delegarnes döttrar.

Det är ej kändt huruvida det Carlesonska förslaget vid sitt
framträdande lyckades tillvinna sig någon större uppmärksamhet.
Ovisst är också, om detta förslag, såsom i senare tider uppgifva,
tjenat till mönster för de kassör, som något senare kommo
till stånd. År 1740 började nämligen ett Kommerseråd Lissander
verka för inrättandet af en enke- och pupillkassa för civilstaten,
men enligt Lissanders egen uppgift var det ej det Carlesonska
förslaget, som ej ens af Lissander omnämnes, utan enkeoch
pupillkassan i Köpenhamn, som gifvit uppslaget till och
tjenat som mönster för den af Lissander projekterade anstalten.
På föranledande af honom sammanträdde emellertid åtskilliga för
saken intresserade personer i Stockholm i Augusti 1740, hvarvid
utsågos tolf deputerade, som skulle uppsätta förslag till reglemente
och den 1 Februari 1743 erhöll denna civilstatens enkeoch
pupillkassa Kongl. stadfästelse och privilegium.

Yid 1747 års riksdag ingaf Ofverstelöjtnanten J. M. Ehrenborg
till Kongl. Krigs-Befälet ett förslag till en enke- och pupillkassa
äfven för militiestaten. En dylik kassa kom också till
stånd och erhöll Kongl. stadfästelse den 30 Juni samma år.

Dessa kassor motsvarade dock ingalunda de förhoppningar
man fäst vid dem. I synnerhet var civilstatens kassa olycklig
i sina beräkningar och oaktadt aktningsvärda försök gjordes att
till ställningens upphjelpande tillgodogöra sig erfarenhetens och
vetenskapens resultat, fann kassan sig 1779 urståndsatt att fullgöra
sina förbindelser. Militiekassan hade visserligen bättre framgång,
men civilstatskassans obestånd lär hafva inverkat ofördelaktigt
äfven på förstnämnda kassas ställning. På initiativ af
Begeringen sammanslogos slutligen båda kassorna till en kassa,
som skulle stå öppen för »alla välfrejdade personer af alla stater,
kårer och stånd i riket». Så uppkom den ännu bestående Allmänna
Enke- och Pupillkassan, som erhöll sitt första reglemente
den 23 Februari 1784. Vid 1798 års slut hade denna kassa 320

delegare och 556 sterbhus hade vid samma tid njutit understöd
af kassan till ett sammanräknadt belopp af 15,132 Rdlr 40
sk. 9 rst.

Samtidigt med ofvannämnda båda kassor för civil- och militiestaten
bildades en tredje dylik kassa för ecklesiastikstaten,
som erhöll Kongl. stadfästelse den 16 Sept. 1743. Om denna
kassas uppkomst och sednare öden saknas dock vidare upplysningar.
Antagligen uppgick äfven den förr eller sednare i Allmänna
Enke- och Pupillkassan, ty i medlet af 1780-talet omnämnes
kassan såsom upplöst och Allmänna Enke- och Pupillkassan
är samtidigt ensam i besittning af en donation, som från
början delvis varit anslagen till ecklesiastikstatens kassa.

Utom dessa rent enskilda kassor ha för öfrigt redan från
äldre tider funnits liknande anstalter, som i mer eller mindre
mån ställts i samband med statens pensionsväsende. Af dessa
är Kongl. Amiralitets-Krigsmanslcassan äldst och leder sitt ursprung
ända från år 1642, då den bildades genom enskilda sammanskott
af amiralitetsstaterna. Kassan, som sedermera ökades
genom donationer och statsanslag, erhöll sitt första af Kongl.
Maj:t faststälda reglemente den 28 April 1696. Iledan i detta
reglemente föreskrefs skyldighet för kassan att, utom öfriga densamma
åliggande pensioner, utgifva gratial åt delegarnes enkor
och barn. År 1756 inrättades Kongl. Arméns Pensionskassa, som
erhöll sitt första reglemente den 10 Januari 1757 och i likhet
med Amiralitets-Krigsmanskassan grundades på statsanslag i
förening med bidrag af delegarne. Med denna kassa förenades
år 1817 en endast på afgifter grundad enke- och pupillkassa.

Samtidigt med inrättandet af Arméns Pensionskassa var en dylik
kassa ifrågasatt för civilstaten och vid 1761 års riksdag inkom
äfven ett »projekt till reglemente», som dock icke ledde till några
vidare åtgärder. I underdånig skrifvelse den 30 Januari 1770 afgåfvo
ständerna å nyo ett projekt till pensionsinrättningens åvägabringande,
men ej heller detta förslag vann framgång. Den föreslagna
anstalten synes dock under de nästföljande åren hafva
varit under bildning och äfven utvecklat en viss verksamhet, ty
genom ett Kongl. Cirkulärbref den 5 Xovember 1773 förordnades,
»att, emedan Kongl. Maj:t i nåder godt funnit att numera
låta inställa den förut tilltänkta civilstatens pensionsinrättning,
alla afgifter till samma kassa således äfven borde upphöra samt
de redan erlagda vederbörande återställas». Frågan blef seder -

mera ^vilande, till dess genom Kong! Kung. den 29 Juni 1798
en summa af 15,000 rdlr anslogs att årligen användas till pensionering
af ernbets- och tjensteman enligt vissa faststälda grunder.
Härmed var första grunden lagd till »Kongl. Civil-Statens
Pensions-Inrättning», som dock först långt sednare erhöll fast organisation.
Genom Kongl. skrivelser till presidenterne i Svea
Hof-Rätt och samtliga Kollegierna den 14 Juni 1803 förordnades
nämligen om utarbetande af en plan till pensionskassa för rikets
civile embets- och tjensteman, men först den 22 Januari 1823
afgafs af utsedde komiterade ett betänkande i berörda syfte. I
den föreslagna anstalten, som skulle grundas dels på allmänna
anslag och dels på årliga bidrag af delegarne, skulle alla på rikets
stat uppförda civile tjenstinnehafvare, som icke innehade
förtroendeembeten, ingå såsom delegare. Sedan ständerna genom
underdånig skrifvelse den 2 September 1823 i hufvudsak godkändt
förslaget, faststäldes pensionsinrättningens första reglemente
den 15 November 1826 och jemlik! Kongl. Brefvet den 11 September
1829 tog utbetalandet af pensioner sin början år 1830.
Med civilstatens pensionsinrättning förenades, utom civilstatens
allmänna enke- och pupillfond, som uteslutande är grundad på
statsanslag och som öfvertagit statsverket förut åliggande pensionerings-skyldighet,
en enskild dylik fond, hvars hufvudsakliga
inkomster skulle utgöras af delegarne i inrättningen åliggande
afgifter. Med sistnämnda fond har i sednare tider förenats en
kapital- och lifränteförsäkringsanstalt grundad på frivilliga insatser
af delegarne i pensionsinrättningen.

Efter förebilden af ofvannämnda trenne pensionsinrättningar
bildades sedermera åtskilliga andra dylika pensions-, enke- och
pupillkassor afsedda för särskilda klasser af statens tjensteman.

Omkring år 1840 började ett lifligare intresse för lifförsäkringssaken
framträda. Det var isynnerhet åtskilliga nybildade
ränteförsäkringsanstalter i Tyskland, som, genom de öfverdrifna
fördelar de till en början förespeglade allmänheten, syntes mana
till efterföljd. Flera skrifter i ämnet utgåfvos och deputerade
från skilda landsändar sammanträdde upprepade gånger för att
öfverlägga om lämpligheten af dylika anstalters anordnande här
i landet. Några vidare åtgärder vidtogos dock ej förr än vid
1844—45 årens riksdag, då med anledning af motioner inom såväl
Ridd. och Adeln som Borgareståndet ständerna i underdånig,
skrifvelse den 26 Mars 1845 anhöllo, att Kongl. Maj:t måtte ge -

nom sakkunnige män låta utarbeta ett efter Sveriges förhållanden
lämpadt förslag till inrättande af ränteförsäkrings-, lifförsäkrings-
och lifränteanstalter och derefter vidtaga de åtgärder, som
för dylika anstalters befordrande kunde anses mest ändamålsenliga.
På grund af denna skrifvelse tillsatte Kongl. Maj:t den 17
Juni 1845 en komité af fyra personer, som den 20 Januari 1848
framlade motiverade förslag till »grundstadgar» för en försäkringsanstalt
till beredande af lifräntor och kapital för framtiden, äfvensom
för en lifförsäkringsanstalt, beledsagade af nödiga tabeller
och formulär. Två år sednare, den 11 Januari 1850, faststälde
Kongl. Maj:t, uppå ansökning af flere i Stockholm och
dess grannskap boende personer reglemente för Sveriges första
rånte- och TcapitalförsäJcringsanstalt, som till en början endast omfattade
Stockholms stad och lita. Till bestridande af de första
organisationskostnaderna erhöll anstalten anslag af statsmedel.

Denna anstalt har, som bekant, sedermera tjenat till förebild för
flera dylika inrättningar, som kommit till stånd i olika delar
af landet.

Någon fullständig lifförsäkringsanstalt erhöll Sverige icke
förr än år 1855, då, såsom ofvan blifvit omnämndt, »Brand- och
Lifförsäkringsaktiebolaget Skandia» bildades.

Hvad slutligen beträffar öfriga arter af försäkring, som numera
äro representerade af svenska bolag, såsom hagelskade-,
kreaturs-, hypoteks- och olycksfallsförsäkring m. fl., så hafva dessa
samtliga först under de sednare åren vunnit insteg härstädes.

Försäkringsföreningen bildades i Stockholm år 1875. Det Försäkringsär
denna förening, som genom sin framställning i ämnet gifvit
uttryck ''åt det redan länge kända och i viss mån af Biksdagen fattningar.
uti dess förutnämnda skrifvelse den 16 Maj 1876 uttalade behofvet
af lagstiftning rörande försäkringsväsendet. Såsom förut är
nämndt, har föreningen sammanfattat sina åsigter uti två särskilda
utkast till förordningar, Indika synas lämpligen böra här
inflyta. De äro af följande lydelse:

Utkast till förordning angående försäkringsanstalter.

De, som vilja bilda bolag eller annan förening i ändamål
att genom utsedd Styrelse drifva försäkringsrörelse af hvad slag

som helst, skola hos Kongl. Maj:t om nådigt tillstånd dertill sig
anmäla och dervid inlemna det för anstalten antagna förslag till
reglemente.

Befinnes detta reglemente öfverensstämma med de i ämnet
gifna föreskrifter samt lag och författningar i öfrigt, meddelas
tillstånd till rörelsens drifvande, i sammanhang hvarmed reglemente
fastställes.

§ 2.

Försäkringsanstalt vare skyldig att vid hvarje års bokslut
till försäkringsfond afsätta ett belopp, motsvarande beräknade
värdet af alla löpande risker. Bestämmelser härom intagas i
reglementet.

Uti anstalter, som drifva flere grenar af försäkringsrörelse,
skall afsättning till försäkringsfond göras särskild! för hvarje
rörelsegren.

§ 3.

Försäkringsanstalt bör af behållningen å hvarje års rörelse
göra afsättning till en reservfond, enligt hvad derom kan vara i
reglementet för hvarje anstalt föreskrifvet.

§ 4.

Reglemente för försäkringsanstalt skall, utöfver hvad i §§ 2
och 3 omförmäles, innehålla:

a) uppgift om anstaltens benämning och den ort, der Styrelsen
har sitt säte; skolande anstalten uti mål, för hvilka ej
annorlunda stadgas, lyda under allmän underrätt i den OTt, der
styrelsen har sitt säte;

b) bestämmelse om antalet af Styrelsens ledamöter, hvilka
höra vara minst tre;

c) uppgift om anstaltens rörelsegrenar;

d) bestämmelse i fråga om de största belopp, hvarför anstalten
må i hvarje rörelsegren ikläda sig ansvarighet på en risk
utan återförsäkring;

e) stadgande om den säkerhet, emot hvilken ej mindre grundfond
än äfven försäkringsfond må göras fruktbärande;

f) bestämmelse om sättet för förvarande af bolagets medel
och om inventering;

g) antalet af revisorer och tiden för revision, som årligen
bör förrättas;

h) bestämmelse om tiden för sammanträden med delegarne
eller deras ombud;

i) grunderna för rösträtts utöfvande vid sammanträde med
delegarne;

k) sättet för vinnande af ändring i reglementet;

l) bestämmelser, om och under hvilka vilkor anstalt bör upplösas
och liqvidation bör ega rum.

§ 5.

Mom. 1. Reglemente för försäkringsaktiebolag skall, utöfver
hvad gällande lag angående aktiebolag och §§ 2, 3 och 4 härofvan
stadga, innehålla bestämmelse om det belopp, som skall
vara af delegarne inbetalt, innan bolaget må träda i verksamhet.
Sedan i sådant bolag stadgad reservfond blifvit bildad, bör
af vinsten årligen göras afsättning, hvarigenom delegarnes förbindelser
för ogulden andel af grundfonden, vare sig denna andel
ingår i aktiekapitalet eller utgör särskild garantifond, skola, i den
mån sådant kan ske, inlösas; börande sålunda i bolaget insatta
medel vara afsedda att användas för samma ändamål, som de i
förbindelserna förskrifna belopp.

Mom. 2. Innan delegare i sådant bolag till fullo inbetalt
af honom tecknadt aktiebelopp eller inlöst förbindelse, som han
för bildande af särskild garantifond kan hafva utfärdat, må han
icke genom aktiens öfverlåtande utträda ur bolaget, med mindre
Styrelsen medgifver hans förbindelses utbytande emot nye egarens.

Mom. 3. Så länge delegares förbindelser för ogulden andel
af aktiekapital eller garantifondsförbindelser äro oinlösta, må en
person icke förvärfva delaktighet i bolaget för mera än viss andel,
hvarom bestämmelser böra intagas i reglementet.

Mom. 4. Aflider den, som utfärdat förbindelse för ogulden
andel af aktiekapital eller garantifondsförbindelse eller blifver
han i konkurstillstånd försatt, skall innehafvare af hans aktierätt
i förra fallet inom viss tid efter dödsdagen och i senare fall
inom viss tid efter inställelsedagen i konkursen aflemna ny sådan
förbindelse eller inbetala förskrifna beloppet, vid påföljd för un -

derlåtenhet deraf att bolagsstämman må kunna förklara aktierätten
förverkad. Bestämmelser bärom intagas i reglementet.

Eörsäkringsanstalter, grundade på ömsesidighet, skola hafva
tecknade ett visst antal risker eller ock ega en särskild säkerhetsfond,
innan de få börja sin verksamhet.

Närmare bestämmelser härom böra intagas i reglementet för
dylik anstalt.

§ 7.

Styrelsen åligger:

att när som helst hålla anstaltens räkenskaper och handlingar
tillgängliga för Kong! Maj:ts Befallningshafvande eller dess
ombud samt för den särskilda undersökning, som Kong! Maj:t
eller Chefen för Civildepartementet kan finna för godt låta anställa; att

efter hvarje räkenskapsårs utgång låta upprätta bokslut,
hvaraf sammandrag, enligt formulär, som af Chefen för Civildepartementet
fastställes, bör i allmänna tidningar kungöras;

att i afseende å sättet för bokslutets upprättande ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter, som Chefen för Civildepartementet
för underlättande af undersökning rörande anstaltens verksamhet
meddelar;

att jemväl i öfrigt lemna Chefen för Civildepartementet alla
de upplysningar rörande anstalten, som af honom äskas; samt

att efter verkstäld revision till Civildepartementet och Kongl.
Maj:ts vederbörande Befallningshafvande insända exemplar af
revisionsberättelsen.

§ 8.

Varda de i faststäldt reglemente meddelade föreskrifter eller
gällande lag och författningar icke behörigen iakttagna och sker
ej rättelse inom viss förelagd tid, ankomme på Kongl. Maj:t att
förbjuda försäkringsrörelsens fortsättande.

Har försäkringsaktiebolag enligt något räkenskapsårs behörigen
reviderade bokslut gjort sådana förluster, att bolagets reservfond
och viss i reglementet bestämd andel af grundfonden,

vare sig densamma utgöres af aktiekapital och garantifond eller
endast af aktiekapital, gått förlorad, skall bolaget ställas under
utredning, så framt ej, inom tre månader efter en af denna anledning
sammankallad bolagsstämma, grundfonden återställes till
dess behöriga belopp.

§ 9.

Beträffande alla sådana försäkringsanstalter, för hvilka bolagsordning
eller reglemente redan blifvit af Kongl. Maj:t eller
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande faststäld, skola uti alla tilllämpliga
delar stadgandena i denna förordning lända till efterrättelse,
så vida de icke stå i strid med bestämmelse i faststäld
bolagsordning eller reglemente.

§ 10.

Vilja inhemska bolag eller föreningar, som nu drifva försäkringsrörelse
och undfått Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
stadfästelse å de för dem gällande bolagsordningar eller reglementen,
ändra sådan bolagsordning eller reglemente, skall beslutet
derom underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Utkast till förordning i fråga om rättighet för utländska
försäkringsanstalter att här i riket drifva rörelse.

§ 1.

Utländsk försäkringsanstalt må icke här i riket annorledes
än genom behörigt ombud samt under vilkor i öfrigt, som i denna
förordning stadgas, drifva rörelse, hvaraf föranledes andra försäkringsaftal
än angående återförsäkring.

§ 2.

Till ombud för utländsk försäkringsanstalt kan antagas:
a) Svenskt bolag eller svensk i Sverige bosatt undersåte,
som eger medborgerligt förtroende samt råder öfver sig och sin
egendom, och:

b) Norsk eller utländsk undersåte, som enligt gällande bestämmelser
är berättigad eller vunnit behörighet att drifva sådan
rörelse, hvarom fråga är.

§ 3.

Innan försäkringsrörelsen börjas, skall ombud till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i den ort, der ombudet har sitt säte
eller är bosatt, aflemna:

l:o) två exemplar af det för försäkringsanstalten gällande
reglemente i svensk, vederbörligen styrkt öfversättning;

2:o) i hufvudskrift och vederbörligen styrkt svensk öfversättning
eu för ombudet utfärdad fullmagt att här i riket drifva
försäkringsrörelsen å anstaltens vägnar samt uti alla af rörelsen
härflytande rättsförhållanden för densamma tala och svara; skolande
hvarje inskränkning i ombuds behörighet ovilkorligen i
fullmagten omförmälas, så vida anstalten skall kunna på grund
deraf undandraga sig fullgörande af de i och för försäkringsrörelsen
slutade aftal; hvarjemte fullmagten skall vara försedd
med behörigt, af svensk myndighet styrkt intyg derom, att försäkringsanstalten
inom sitt hemland drifver sådan rörelse, hvarom
fråga är, och att enligt samma lands lag den, som fullmagten
utfärdat, är dertill behörig;

3:o) ett i behörig ordning af anstalten eller dess styrelse afgifvet
vederbörligen styrkt förklarande, att anstalten i allt, hvad
försäkringsrörelsen inom riket angår, underkastar sig tillämpning
af här gällande lagar och författningar samt således är pligtig
att uti alla deraf härflytande tvister svara inför svensk domstol
samt vara underkastad sådan domstols afgörande.

Utländsk försäkringsanstalt, som redan genom behörigt ombud
drifver rörelse här i riket, skall senast fullgöra

hvad här ofvan finnes föreskrifvet.

§ 4.

Finnes föreskrifterna i § 3 vara behörigen fullgjorda, ege
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derom utfärda bevis. Då sådant
bevis utfärdas, skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej mindre
derom göra anmälan i Kongl. Civildepartementet och dervid
tillika öfverlemna det ena exemplaret af det för anstalten gällande
reglemente, än äfven låta på anstaltens bekostnad i all -

manna tidningarna införa såväl beviset som den af ombudet ingifna
fullmagt i svensk öfversättning.

8 5.

Mom. 1. Ingifven fullmagt skall i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förvar qvarblifva, så länge något på grund deraf slutad!
försäkringsaftal är gällande. Antages nytt ombud eller varder
af annan anledning ny fullmagt utfärdad, skall den senare
fullmagten jemväl till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas
och, på sätt i § 4 sägs, uti allmänna tidningarne införas. Då ny
fullmagt inlemnas, skall derom göras anteckning å förut ingifna;
och må äldre fullmagt icke i något hänseende anses återkallad,
förrän anmälan om återkallelse blifvit gjord eller annan fullmagt,
på sätt nu sagdt är, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
aflemnats.

Mom. 2. Vidtages förändring i det för försäkringsanstalt
gällande reglemente, skola två exemplar af beslutet derom i behörigen
styrkt svensk öfversättning inom tre månader derefter
inlemnas till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som har att ena
exemplaret till Kongl. Civildepartementet insända.

§ 6.

Varder antaget ombud urståndsatt att sin befattning utöfva,
eger, intill dess hindret upphört eller annat ombud blifvit behörigen
antaget, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uppå anmälan
förordna annan person att å anstaltens vägnar tala och svara
samt i öfrigt anstalten med laga verkan företräda vidkommande
alla redan afslutade försäkringar.

§ 7-

. Ombud vare, derest dess fullmagt dertill berättigar, ej förhindradt
att på eget ansvar genom annan, som enligt § 2 kan
till ombud antagas, utöfva anstaltens verksamhet.

Försäkringsanstalt, som här i riket drifver rörelse, vare skyldig
att uti alla deraf härflytande tvister svara inför svensk domstol
samt underkasta sig sådan domstols afgörande.

Underlåter försäkringsanstalt att sätta sitt ombud i tillfälle
betala försäkringsbelopp, som enligt laga kraftvunnen dom, frivilligt
medgifvande eller annorledes anstalten åligger utgifva,
skall ombudet derom göra skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande inom tre månader, efter det betalningsskyldigheten
inträdde och beloppet blifvit ombudet affordradt.

Kongl. Majrts Befallningshafvande insänder denna anmälan
till Kongl. Civildepartementet, som låter införa tillkännagifvande
derom i allmänna tidningarne.

§ 10.

Ombud åligger:

l:o) att när som helst hålla anstaltens af ombudet förvarade
räkenskaper och handlingar tillgängliga för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud samt för den särskilda undersökning,
som Kongl. Maj:t eller Chefen för Civildepartementet
kan finna för godt låta anställa;

2:o) att för hvarje räkenskapsår, enligt formulär, som af
Chefen för Civildepartementet fastställes, upprätta och inom sex
månader efter detsammas utgång till samma departement inlemna
uppgift angående anstaltens verksamhet inom riket under räkenskapsåret
;

3:o) att inom 3 månader efter den bolagsstämma, vid hvilken
berättelse angående revision af anstaltens räkenskaper och förvaltning
föredragits, till Kongl. Civildepartementet och Kongl.
Maj:ts vederbörande Befallningshafvande insända exemplar af
denna berättelse eller, derest hinder för fullgörande af denna
föreskrift mött, derom göra anmälan;

4:o) att lemna Chefen för Civildepartementet eller hans ombud
alla de upplysningar rörande anstalten, som äskas och kunna
af anstaltens ombud lemnas.

§ Il En

hvar, som å utländsk försäkringsanstalts vägnar inom
riket drifver sådan rörelse, som i § 1 omförmäles, utan att i enlighet
med denna författning vara dertill behörig, böte från och
med femtio till och med femhundra kronor.

Öfverträder eller underlåter ombud i öfrigt hvad i denna
författning stadgas, vare bot från och med tjugo till och med
tvåhundra kronor.

§ 12.

Böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla Kronan
och förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna författning träder i kraft från och med ingången
af år

Då yttrande infordrades öfver dessa båda utkast till förordningar,
anbefalldes, såsom förut är omförmäldt, Öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, så vidt
ske kunde, ej mindre lemna uppgift angående de inom området
befintliga bolag, föreningar eller andra anstalter, med undantag
af aktiebolag, hvilka hafva till ändamål att meddela försäkring
af hvad slag som helst såsom emot sjö- och brandskada, förlust
af kreatur, hagelskada m. m., lifränte-, pensions- och kapitalförsäkring
och dylikt, än äfven bifoga afskrift af det för sådan
anstalt af Konungens Befallningshafvande faststälda eller utan
stadfästelse gällande reglemente jemte exemplar af hvarje anstalts
senaste revisionsberättelse. Genom de på grund häraf insända
handlingar samt de till femårsberättelserna för åren 1876—
1880 hörande tabeller n:ris 4 och 5, upptagande den förra redogörelse
för brandförsäkringsinrättningarnes verksamhet under
nämnda tidrymd och den senare eu dylik beträffande, bland
andra, pensionsanstalter, sjukkassor och dermed jemförligå inrättningar
år 1880, har bragts tillsammans ett material, hvaraf
det varit möjligt att åstadkomma en i det närmaste fullständig
framställning af försäkringsväsendets nuvarande ståndpunkt i
vårt land. De nyssnämnda handlingarna hafva dock ej varit de
enda som härvid användts; sjelfva femårsberättelserna hafva äfven
lemnat värderika upplysningar, särskildt för alla andra slag
af den egentliga försäkringsrörelsen än brandförsäkring, och vidare
hafva åtskilliga af försåkringsinrättningarne sjelfva offentliggjorda
berättelser rådfrågats äfvensom upplysningar direkt inhemtats
från vederbörande styrelser.

Oaktadt sålunda ett rikt material funnits att tillgå, måste
dock erkännas att ofullständigheter vidlåda arbetet, beroende

dels derpå att försäkringsanstalter af ena eller andra slaget'' icke
kommit att upptagas i de af vederbörande länsstyrelser lemnade
förteckningar, dels derpå att de af försäkringsanstalterna lemnade
uppgifter om deras verksamhet varit ofullständiga eller
otydliga. Då räkenskaperna ej upprättas efter ett och samma,
mönster, kan ej undvikas, att hvad som i det ena bolaget föres.
på ett sätt, i ett annat upptages på ett annat och att uppgifterna,
ej alltid äro fullt jemförliga. Vid en granskning af räkenskaperna
visar sig dessutom, hvilket man väl äfven kunde hafva,
skäl att vänta, att räkenskaperna ej alltid hos de smärre försäkringsanstalterna
äro förda på ett sådant sätt, att önskade upplysningar
af dem kunna hemtas, liksom det äfven stundom synessom
om vid handhafvandet af dessa smärre anstalters angelägenheter
vederbörande reglementen ej alltid så noga följdes utan
ett mera patriarkaliskt system finge göra sig gällande.

På samma gång ofvanstående förhållanden här framhållas,
torde dock kunna tilläggas, att dessa omständigheter icke i någon
nämnvärd grad inverka störande på resultatet af undersökningen
i dess helhet. De anstalter, som ej blifvit upptagna äro säkerligen
icke af någon större betydenhet, de fall då uppgifter ej
kunnat erhållas äro icke mycket talrika, i de fall, då felaktiga
uppgifter möjligen förekomma, finnes ingen anledning antaga, att
felen skola gå i någon viss rigtning, utan kan man antaga, att.
det ena felet motväger det andra och resultatet på det hela ändå.
blifver rigtigt. Det är egentligen endast de om den årliga utdebiteringen
i förhållande till ansvarighetsbeloppet hos ömsesidighetsbolagen
förekommande uppgifter, som äro i väsentligare
mån bristfälliga; dels saknas understundom uppgift om dylik
utdebitering under hela femårsperioden, under det att samtidigt
uppgift förekommer såväl om influtna försäkringsafgifter som om
utbetalda skadeersättningar, dels råder icke öfverensstämmelse
mellan uppgifterna om utdebiteringen samt om de influtna beloppen,
hvadan måste antagas att i flera fall missförstånd egt
rum vid ifrågavarande uppgifters lemnande i första hand.

Beskaffenheten af det material, som förelegat, har verkat bestämmande
vid upprättandet af vidfogade statistiska tabeller; att
fullständiga materialet genom inhemtande af ytterligare upplysningar
ur en eller flera synpunkter skulle nemligen icke kunnat
ske utan mycken både tidsutdrägt och möda. Flera synpunkter,

ur hvilka det skulle varit af intresse att betrakta ämnet kafva
derför måst lemnas obeaktade.

Beträffande försäkringsaktiebolagen, de på ömsesidighet grundade
anstalterna samt rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna
lemnas uppgifter om både inkomster och utgifter för hela femårsperioden
1876—1880 äfvensom om befintliga fonder och
gällande försäkringsbelopp vid slutet af ifrågavarande period.
Rörande pensionsinrättningarne, enke- och pupill- samt sjukoch
begrafningskassorna meddelas deremot endast beloppet af
utdelningen till delegarne under år 1880 samt fondernas storlek
vid slutet af samma år. Denna olikhet är beroende på den
olika uppställningen af de till länsstyrelsernas femårsberättelser
hörande tabellerna 4 och 5, ur hvilka såsom förut anförts en stor
del af uppgifterna är hemtad.

Hela antalet vid slutet af år 1880 i verksamhet varande
försäkringsanstalter af förstnämnde tre slag uppgick till 453;
pensionsinrättningarne samt enke- och pupillkassorna voro 161,
sjuk- och begrafningskassorna 229.

Af de 453 försäkringsanstalterna voro 14 aktiebolag, 424
ömsesidighetsbolag samt 15 rånte- och kapitalförsäkringsanstalter.

Lifförsäkringsrörelse bedrefs endast af aktiebolag, 4 till antalet;
brandförsäkringsrörelse af 3 aktiebolag (af hvilka 2 jemväl
bedrefvo lifförsäkringsrörelse), 361 ömsesidighetsbolag samt 1 annan
anstalt; sjöförsäkring af 6 aktiebolag och 15 ömsesidighetsbolag;
2 aktiebolag hade uteslutande återförsäkring till ändamål;
kreatursförsäkring bedrefs af 1 aktiebolag och 35 ömsesidighetsbolag;
6 ömsesidighetsbolag meddelade försäkring mot hagelskada,
7 försäkring af båtar och fiskredskap.

Af lifförsäkringsaktiebolagen är Skandia (jemväl brandförsäkringsbolag)
det äldsta; det började sin verksamhet, såsom förut
är nämndt, år 1855, dernäst i ålder kommer Svea (likaledes förenande
brandförsäkringsrörelse), som började år 1867, Nordstjernan
från år 1872 och Thule från år 1873.

Bland brandförsäkringsaktiebolagen äro de nyssnämnda Skandia
och Svea de äldsta, Sverige började sin verksamhet år 1873.
Af ömsesidighetsbolagen, som drifva brandförsäkring, är Allmänna
brandförsäkringsverket för byggnader å landet det äldsta, 5 förskrifva
sig från första fjerdedelen af innevarande århundrade, 67
från perioden 1826—1850, 253 från 1850—1875, 32 från tiden derefter,
för 3 saknas uppgift. Den anstalt, hvilken, utan att vara

hvarken aktiebolag eller ömsesidighetsbolag, drifver brandförsäkringsrörelse,
är Stockholms stads brandförsäkringskontor, inrättadt,
såsom redan är omförmäldt, år 1746.

Det äldsta af sjöförsäkringsaktiebolagen är Gauthiod, från
år 1863, dernäst kommer Stockholms sjöförsäkringsaktiebolag från
år 1867; bolagen Ägir, Svithiod, Ocean och Sveriges allmänna
sjöförsäkringsaktiebolag började samtliga sin verksamhet år 1873.
Af ömsesidighetsbolagen äro 3 inrättade under åren 1826—1850,
8 under åren 1851—1875 och 4 derefter.

De båda återförsäkringsaktiebolagen äro inrättade, det ena
(Freja) år 1870, det andra (Astrea) år 1872.

Sveriges hästförsäkringsaktiebolag började sin verksamhet år
1876. Bland de ömsesidighetsbolag, som hafva kreatursförsäkring
till ändamål, är Skagerhults sockens det äldsta, det bildades år
1862; af de öfriga äro 5 från år 1874, 1 från år 1875, 2 från år
1876, 8 från 1877, 5 från 1878, 6 från 1879, samt 5 från 1880;
för 2 saknas uppgift.

Kronobergs läns bolag till försäkring mot förlust i följd'' af
hagelskador inrättades år 1862 och är det äldsta bland bolagen
af ifrågavarande slag; af de öfriga förskrifva sig 1 från hvarje
af åren 1863, 1873 och 1878 samt 2 från år 1875.

Af bolagen till försäkring af båtar och fiskredskap är det
äldsta (Mjellby sockens) från år 1855, 1 från år 1857, 1 från 1863,
1 från 1864, 1 från 1870 och 1 från 1876; för 1 saknas uppgift
om när det började sin verksamhet.

Bland rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna äro de i Stockholm
och Örebro de äldsta, båda inrättade år 1850; af de öfriga
äro 5 från åren 1851—1860, 3 från 1861—1870 och 5 från tiden
derefter.

Äldst bland pensionsinrättningarne samt enke- och pupillkassorna
är K. Amiralitetskrigsmanskassan, hvilken började sin
verksamhet år 1642, ytterligare 3 dylika inrättningar förskrifva
sig från 1600-talet, 17 från 1700-talet, 11 från första fjerdedelen
af innevarande århundrade, 43 från åren 1826—1850, 57 från
1851—1875 samt 9 från tiden derefter; för 20 saknas uppgift om
tiden då deras verksamhet tagit sin början.

Bland sjuk- och begrafningskassorna uppgifvas 3 vara från
1600-talet: Skomakaregesällernas i Göteborg (1651), det s. k.
Första likkompaniet i Kristianstad (1698) samt Snickaregesällernas
i Göteborg sjuk- och begrafningskassa (året ej närmare an -

gifvet); 10 förskrifva sig från 1700-talet, endast 2 från första
fjerdedelen af innevarande århundrade och 7 från andra fjerdedelen,
men deremot 118 från åren 1851—1875 och 73 från tiden
derefter; för 16 saknas uppgift om det år de trädt i verksamhet.
De s. k. hundramannaföreningarne, hvilka nästan alla tillkommit
under de senaste åren, äro inräknade bland nu ifrågavarande kassor.
Alla dylika föreningar torde dock icke blifvit upptagna i
länsstyrelsernas tabeller.

Det försäkringsbelopp, för hvilket de 4 lifförsäkring sjölagen
ansvarade, uppgick vid slutet af år 1880 till 89,670,064 kronor,
antalet lifförsäkrade personer utgjorde vid samma tidpunkt 13,344.
Intet af dessa båda tal gifver dock en fullt rigtig föreställning
om lifförsäkringsväsendets utbredning i vårt land, ty dels kan
ej afgöras i hvilken mån bolagen hafva återförsäkrat hos hvarandra
och således vissa belopp och personer dubbelräknats, dels
saknas kännedom om det antal försäkringar, som äro tagna i utländska
bolag. Obestridligt är emellertid, att lifförsäkringen ännu
ej blifvit omfattad med allt det intresse, den förtjena!1, äfvensom
att dess välgerningar hittills icke i nämnvärd grad kommit de
mindre bemedlade samhällsklasserna till godo. I förstnämnda
afseendet torde endast behöfva påpekas, att antalet lifförsäkrade
icke utgjorde fullt 0.3 proc. af hela folkmängden, i senare afseendet
åter att medelvärdet af hvarje försäkring var öfver 6,700 kronor.
Såsom »befintliga fonder eller tillgångar» hafva betraktats
lifförsäkrings- och lifräntefonderna, hvilka utgjorde något mer än
14 proc. af bolagens ansvarighetsbelopp. Jemför man summan
af de under femårsperioden 1876—1880 influtna försäkringsafgifter
med försäkringsbeloppet vid slutet af samma period, utgör
den förstnämnda något mer än 15 proc. af det senare, hvilket
skulle i årligt medeltal göra omkring 3 proc., såvida nemligen
försäkringsbeloppet hela tiden varit detsamma. Då emellertid
försäkringsbeloppet vid periodens slut var större än under något
af de föregående åren hafva försäkringsafgifterna i sjelfva verket
utgått i ett något högre förhållande än 3 proc.

De 3 brandförsäkring saktiebolag en ansvarade vid slutet af år
1880 tillsammans för ett belopp af 870,115,926 kronor; ingen uppgift
finnes om det antal risker, hvarpå detta belopp fördelar sig,
ej heller om huru mycket som faller på andra länder än Sverige*),

*) Att svenska försäkringsbolag ansvara för icke obetydliga belopp i utlandet
torde framgå bland annat deraf att ensamt bolaget »Svea» år 1880 ansvarade
för 94 millioner i Norge, Danmark och Finland samt för 825 millioner i andra länder.

lika litet som om det belopp som var försäkradt i utländska bolag.
Ömsesidighetsbölagen ansvarade tillsammans för 2,686,725,495
kronor och den brandförsäkringsanstalt, hvilken hvarken är att
hänföra till aktiebolagen eller till de egentliga ömsesidighetsbolagen,
för 221,974,642 kronor. Hela det försäkringsbelopp, för
hvilket svenska brandförsäkringsanstalter stodo i ansvarighet den
31 december 1880, utgjorde således 3,778,816,063 kronor. I procent
af hela detta ansvarighetsbelopp belöpte sig på aktiebolagen 23.os,
på ömsesidighetsbölagen 71.09 (på de bolag af ifrågavarande slag
som voro utan begränsning i afseende å verksamhetsområdet 9.es
proc., på de som hade mer än ett län såsom verksamhetsområde
2.20 proc., på de som hade ett län eller större del af ett län 37.42
proc., på de som hade en mindre del af ett län 21.79 proc.), på
Stockholms brandförsäkringskontor 5.88.

Då icke någon skilnad göres i uppgifterna om den brandförsäkrade
egendomen mellan lös och fast egendom och då jemväl
åtskilliga andra uppgifter saknas, är det icke möjligt att ens
tillnärmelsevis beräkna huru stor del af hela landets fastighetsvärde,
som är försäkradt; det torde väl dock få antagas, att, tack
vare det stora antalet försäkringsbolag och den långa tid hvarunder
liera af dessa .varit i verksamhet, insigten om fördelarne
af att hafva sin egendom brandförsäkrad hunnit göra sig ganska
allmänt erkänd.

I kolumnen »för fonder eller tillgångar den 31 December
1880» hafva för brandförsäkringsbolagen endast upptagits »reserverade
brandpremier», utgörande den egentliga försäkringsfonden
för brandförsäkringsrörelsen. *) Dessa fonder utgjorde i procent
af försäkringsbeloppet ej mer än 0.i7. Dör ömsesidighetsbölagen
visar sig förhållandet mellan befintliga fonder och försäkringsbeloppet
vara sådant, att de förra uppgå till 0.7 proc. af det senare.
Betraktar man de olika slagen af ömsesidighetsbolag hvar
för sig, visar sig förhållandet ganska olika: för de 3 ömsesidiga
brandförsäkringsbolag, hvilka arbeta utan någon begränsning i
afseende å verksamhetsområdet (Allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader å landet, Städernas allmänna brandstodsbolag
och Städernas bolag till försäkring af lösegendom) utgjorde fonderna
2.12 proc. af försäkringsbeloppet; för de 2 bolag, hvilka äro

*) Då två af brandförsäkringsaktiebolagen tillika drifva lifförsäkringsrörelse
har det ej låtit sig göra att angifva huru stor del af dessa bolags grundfonder
och reservfonder belöper sig på hvardera verksamhetsgrenen.

~begränsade till sitt verksamhetsområde men likväl arbeta inom
mera än ett län (Skånska brandförsäkringsinrättningen och Skånska
städernas brandstodsförening till försäkring af lösegendom) uppgingo
fonderna till 10.32 proc.; för 24 bolag med ett helt län
eller större del af ett län till verksamhetsområde till O.11 proc.;
för 332 bolag med endast en mindre del af ett län till verksamhetsområde
till O.13 proc. För Stockholms stads brandförsäkringskontor
utgjorde fonderna 5.93 proc. af försäkringsbeloppet. Flera
af . ömsesidighetsbolagen hafva i sina reglementen den bestämmelsen
intagen att de ej samla fonder, utan utdebiteringen för
hvarje år motsvarar jemt det belopp, som erfordras för skadeersättningar
och förvaltningskostnader med flera dylika utgifter.
Iled det material, som stått till förfogande, har det icke varit
möjligt att alltid afgöra, huruvida bolagen årligen göra afsättningar
till en försäkringsfond eller ej; så mycket är dock möjligt
konstatera, att 66 af ömsesidighetsbolagen, tillsammans representerande
ett ansvarighetsbelopp af 1,027,337,284 kronor, icke egde
några fonder alls.

De bolag, hvilka icke enligt sina reglementen äro nödgade
att göra utdebitering för bildande af försäkringsfond utan endast
utdebitera i den mån timade brandskador göra sådant erforderligt,
uppvisa naturligtvis större vexlingar i det belopp, som utdebiteras
de olika åren, under det att deremot de bolag, der utdebitering
till visst bestämdt minimibelopp alltid eger rum, äfven om
brandskada ej inträffat, förete mindre skiljaktigheter i utdebiteringen
från det ena året till det andra, bland annat till följd
deraf att reglementet då vanligen föreskrifver att försäkringsfonden
får anlitas när utdebiteringen för året eljest skulle komma
att öfverskrida ett visst belopp.

Jemföres summan af de under hela femårsperioden 1876—•
1880 för samtliga brandförsäkringsbolag influtna försäkringsafgifter
eller utdebiterade belopp med hela det den 31 december 1880
gällande försäkringsbeloppet, visar sig att det af försäkringstagarne
utbetalda beloppet uppgått till I.22 proc. af försäkringsbeloppet
eller O.24 proc. i årligt medeltal, motsvarande således 24 öre
om aret för hvarje 100 kronor af ansvarighetsbeloppet. Fullföljer
man denna jemförelse till de olika grupperna af brandförsäkringsbolagen
visar sig följande:

	Influtne försäkrings-afgifter eller utdebiterade belopp i % af försäk-ringsbeloppet den 31 dee. 1880.	För hvarje 100 kronor af ansvarig-hetsbelopp i erlagt öre.
	Under åren 1876—1880.	I ärligt medeltal.
Aktiebolagen ...........................................	8.08	0.G2	62 [
Ömsesidighetsbolagen:
Utan begränsning i afseende å verksamhetsområde	1.39	0.28	28
Med mer än ett län såsom »	1.28	0.26	26
Med ett län eller större del deraf såsom »	0.54	0.11	11
Med en mindre del af ett län såsom »	0.5 0	O.io	10 [
Stockholms stads brandförsäkringskontor...............	0.7 7	0.15	15 !

Här torde dock böra erinras derom att flera ömsesidighetsbolag,
i synnerhet af de mindre, icke alltid lemna kontant skadeersättning
utan i stället antingen återuppföra de skadade byggnaderna
eller ock på annat sätt lemna skadeersättning in natura
efter i reglementena faststälda grunder, hvadan den verkliga
utdebiteringen på delegarne varit större i många fall än som
synes af räkenskaperna.

Granskar man förhållandet särskildt med de ömsesidighetsbolag,
för hvilka uppgifterna om utdebiteringen synts vara fullständiga
och tillförlitliga, visar sig den årliga utdebiteringen i
medeltal för femårsperioden i fråga hafva utgjort för hvarje 100.
kronor af ansvarighetsbeloppet:

5 öre eller derunder för 79 bolag med ett sammanräkna!! ansvarighetsbelopp af 268,654,512 kr.

öfver 5 t.o.m. 10 öre	» 89 »	» »	),	»	» 344,984,100 »
» 10 »	15 »	» 35 »	» »	»	a	» 457,527,400 »
». 15 ..	20 »	» 9 »	.) a		»	=. 148,987,260 »
» 20 »	25 n	» 8 »	a		»	» 193,868,550 »
» 25 »	80 »	» 5 »	a a	»	»	» 289,260,160 »
» 35	»	» 1 »	1) »	1)	))	» 670,146 »

I hvilken mån under perioden influtna försäkringsafgifter
eller utdebiterade belopp tagits i anspråk för ersättande af timade
skador framgår af följande:

Utbetalda skadeersättningar
i % af influtna försäkrangsafgifter
eller utdebiterado
belopp åren 1870—1880.

Aktiebolagen.................................................................. 35.38

Omsesidighetsbolagen:

Utan begränsning i afseende å verksamhetsområde 113.12
Med mer än ett län såsom » 23.91

Med ett län eller större del deraf såsom » 83.91

Med en mindre del deraf såsom » 87.07

Stockholms stads brandförsäkringskontor.................. 38,09

För samtliga brandförsäkringsanstalter uppgå de utbetalda

brandskadeersättningarne till 56.30 proc. af de utaf försäkringstagarne
erlagda beloppen.

Uppgifterna om sjöförsäkringsbolagens försäkringsbelopp den
31 December 1880 afse egentligen, åtminstone beträffande aktiebolagen,
beloppet af samtliga under längre eller kortare tid af
året 1880 gällande försäkringar, och hafva några andra uppgifter
icke varit tillgängliga. De 6 aktiebolagen ansvarade tillsammans
för 365,611,429 kronor och de femton omsesidighetsbolagen
för tillsammans 35,345,809 kronor. Af hela det belopp, de svenska
sjöförsäkringsbolagen stodo i ansvarighet för, 400,957,238 kronor,
belöpte sig 91.is proc. på aktiebolagen och endast 8.82 proc.
på omsesidighetsbolagen, hvilka senare således på detta område för
försäkringsväsendet icke äro af samma betydelse som i fråga om
brandförsäkring.

Såsom bolagens fonder och tillgångar upptagas för aktiebolagen
den kontant inbetalda delen af aktiekapitalet, reservfonden
samt den så kallade försäkringsfonden (d. v. s. det belopp
som afsatts för oreglerade haverier och löpande risker). För
samtliga sjöförsäkringsbolagen utgjorde dessa fonder 1.28 proc. af
bolagens ansvarighetsbelopp, särskild! för aktiebolagen var förhållandet
1,33 proc. och för omsesidighetsbolagen O.74 ''proc.

Om summan af de under perioden 1876—1880 för alla sjöförsäkringsbolagen
influtna försäkringsafgifter eller utdebiterade
belopp jemföres med hela försäkringsbeloppet visar sig att försäkringstagarne
skulle hafva erlagt 7.41 proc. eller i årligt medeltal
1.48 proc. af försäkringsbeloppet, hvarvid emellertid bör erinras om
hvad ofvan anförts, att det uppgifna försäkringsbeloppet icke är
det vid en viss tidpunkt gällande utan summan af alla försäkringar
under året och att, då sjöförsäkringar ofta tagas för kor -

tare tid, årspremien i sjelfva verket varit vida högre än som af
det nyss anförda synes framgå. Om man, oaktadt jemförelsen
sålunda icke är fullt exakt, fullföljer densamma till de olika
grupperna af sjöförsäkringsbolag visar sig följande:

1	Influtna försäkrings-afgifter eller utdebiterade belopp i % af försäk-ringsbeloppet.	För hvarje 100 kronor af ansvarighets-beloppet er-
	Under åren 1876—1880.	I ärligt medeltal.	lagt kronor.
1 1 Aktiebolagen ...................................................	5.41	1.08	1.08
Omsesidighetsbolagen:
Utan begränsning i afseende å verksamhetsområdet	37.30	7.46	7.46
Med mer än ett län såsom »	25.14	5.03	5.03
1 Med ett helt län såsom »	47.55	0.51	0.51
i Med mindre del af ett län såsom »	22.86	4.57	4.57

De under perioden i fråga utbetalda skadeersättningar utgjorde
i procent af de under samma tid influtna försäkringsafgifter
eller utdebiterade belopp för samtliga sjöförsäkringsbolagen
51.74 proc. Utsträckes äfven denna jemförelse till de olika grupperna
af sjöförsäkringsbolag visar sig följande:

Utbetalda skadeersättningar
i % af influtna försäkringsafgifter
eller utdebiterade
belopp åren 1876—1880.

Aktiebolagen .................................................................. 35.05

Omsesidighetsbolagen:

Utan begränsning i afseende å verksamhetsområdet 74.oi
Med mer än ett län såsom » 93.12

Med ett Jielt län såsom » BO.so

Med en mindre del af ett län såsom » 93.55

De båda återför säkring sbolag ens fonder (inbetaldt aktiekapital,
reservfonder och reserverade premier) uppgingo icke till mer än
1.04 proc. af försäkringsbeloppet; de influtna försäkringsafgifterna
utgjorde för hela perioden 3.96 proc. af försäkringsbeloppet den
31 December 1880, eller i årligt medeltal O.39 proc.; de utbetalda
skadeersättningarne uppgingo till 63.66 proc. af influtna försäkringsafgifter.

De 36 kreaturs försäkringsbolag, som vid slutet af år 1880
voro i verksamhet ansvarade vid nämnda tidpunkt för ett sammanlagdt
belopp af 27,736,000 kronor; om kreatursantalet saknas
fullständiga uppgifter liksom ej heller uppgift finnes om värdet
af hela rikets kreatursstock, hvadan det icke är möjligt att afgöra
huru mycket anlitad kreatursförsäkringen ännu är i vårt
land. Det nyss angifna försäkringsbeloppet torde emellertid
kunna antagas utgöra endast en ringa andel af värdet på landets
hela kreatursstock. De flesta försäkringsbolag hafva ock ännu
varit så kort tid i verksamhet, att hela denna gren af försäkringsväsendet
väl kan sägas endast vara i sin linda. Då mer än hälften
af kreatursförsäkringsbolagen trädt i verksamhet först under
perioden i fråga, kan en sådan jemförelse som den hvilken i det
föregående anstälts för andra försäkringsbolag mellan de under
perioden influtna försäkringsafgifter och utdehiterade belopp samt
försäkringsbeloppet vid periodens slut icke anställas. Om samtliga
bolagen varit i verksamhet under fem år, skulle nemligen
summan af influtna försäkringsafgifter och utdehiterade belopp
efter all sannolikhet hlifvit vida större. Af hela det den 31
December 1880 gällande försäkringsbeloppet belöpte sig 6.78 proc.
på det ena aktiebolaget, 63.13 proc. på de större ömsesidighetsbolagen
och 30.09 proc. på de mindre ömsesidighetsbolagen.

De utbetalda skadeersättningarne uppgingo för samtliga bolagen
till 77.26 proc. af influtna försäkringsafgifter och utdebiterade
belopp, för aktiebolaget ensamt till 56.24 proc., för de
större ömsesidighetsbolagen till 75.cs proc. och för de mindre till
97.79 proc.

Såsom af vidfogade tabell 6 inhemtas, är ha g el skadeförsäkringen
endast obetydligt utvecklad i Sverige. Ett försäkringsbelopp
af ej mer än 18,231,877 kronor representerar blott en ringa
del af landets gröda; ej heller synas skadorna under perioden
hafva varit särdeles stora, uppgående för alla fem åren sammanlagdt
endast till O.n proc. af försäkringsbeloppet. De utbetalda
skadeersättningarna uppgingo till 59.72 proc. af influtna försäkringsafgifter
och utdehiterade belopp.

An mindre utveckling synes försäkringen af båtar och fiskredskap
hafva tagit; endast en dylik anstalt, Göteborgs och Bohusläns
fiskareförening, är af någon betydenhet.

Antalet delegare i samtliga rånte- och kapitalförsäkringsanstalterna
uppgick vid slutet af år 1880 till 140,168; af rikets

hela befolkning voro således 0.07 proc. delegare i dessa anstalter.
Fördelar man summan af de under perioden gjorda insättningar
på antalet delegare vid slutet af perioden erhåller man en medelinsättning
under hela tiden för hvarje delegare af 32 kronor j51
öre eller 6 kronor 50 öre om året. Detta belopp är dock något
för lågt, enär alla delegarne icke varit med hela tiden; men det
fel, '' som deraf kan härleda sig, är icke äf någon betydenhet.
Man torde således kunna antaga att årliga medelinsättningen för
hvarje delegare icke mycket öfverstiger 7 kronor, utvisande sålunda
påtagligen att ifrågavarande anstalter anlitas af de mindre
bemedlade samhällsklasserna.

Beträffande pensionsinrättningarne, enlie- och pupill- samt
sjuk- och begrafningshjelpjslmssorna saknas uppgifter om flera förhållanden,
som kunnat vara af stort intresse att lära känna: antalet
delegare, som kommit i åtnjutande af utdelning, beloppet
af delegarnes årsbidrag m. in. Af de i tabell 9 upptagna siffror
sammanstälda med hvad man i öfrigt känner om hithörande förhållanden
framgår att den art af försäkring, hvarmed ifrågavarande
inrättningar sysselsätta sig, redan vunnit en ganska stor
spridning i vårt land, och det torde vara alldeles säkert, äfven
om det ej kan med siffror styrkas, att antalet dylika inrättningar
är i ständig tillväxt. Flera af de å nämnda tabell upptagna,
anstalter synas på grund af de rörande dem gällande bestämmelser
icke vara att hänföra till försäkringsanstalter i egentlig
mening. Enahanda torde förhållandet vara med de ingalunda
fåtaliga anstalter af samma slag, om hvilka saknas uppgifter.

Hypotheksförsäkringsrörelse bedrifves för närvarande af två
anstalter nemligen Stockholms och Göteborgs Intecknings-Garantiaktiebolag,
båda bildade år 1869. Dessa bolag hafva till ändamål,
bland annat, att genom försäkring af kapitalets och räntans betalning
i behörig tid underlätta belåning af intecknade skuldebref.
Verksamhetsområdet för en hvar af dessa anstalter är begränsad!
till den stad, inom hvilken hvarje af dem är inrättad. Sammanräknade
beloppet, hvarför inteckningar voro den 31 December
1880 försäkrade hos dessa två anstalter uppgick till 14,262,557
kronor 77 öre.

Då vid det nu föreliggande såväl som vid hvarje annat Främmande
lagstiftningsarbete måste tagas vederbörlig hänsyn till främmande länders lagländers
erfarenhet, såvidt densamma genom lagstiftningen funnit stlftmn9-sitt uttryck, har jag ansett mig böra här meddela följande kortfattade
redogörelse för det hufvudsakligaste af den utländska lagstiftningen
i ämnet.

Nordtyska förbundets och Tyska rikets författningar upptogo Tuska riket.
båda försäkringsväsendets ordnande såsom en för de förbundna
staterna gemensam angelägenhet. Någon gemensam lagstiftning
har detta oaktadt hittills icke kommit till stånd, ehuru utarbetandet
af en lag angående vilkoren för försäkringsanstalters
uppkomst och verksamhet mer än en gång varit ifrågasatt och
förarbeten äfven blifvit vidtagna. Dör närvarande är frågan uppskjuten
på obestämd tid i afvaktan på en bebådad ny lag angående
aktiebolag.

Gemensamma bestämmelser saknas dock icke. Aktiebolag
och kommanditbolag på aktier, som drifva försäkringsrörelse, äro
underkastade bestämmelserna i Allmänna Tyska Handelslagboken
samt Nordtyska förbundslagen af den 11 Juni 1870, i
kvilka båda författningar äfven förekommer ett och annat stadgande,
som direkt afser försäkringsanstalter. Genom sistnämnda
lag, som numera är tysk rikslag, upphäfdes, bland annat, handelslagbokens
stadgande (art. 174 och 207) om regeringens sanktion för
bildandet af aktiebolag och kommanditbolag på aktier. ■— Då emellertid
bildandet af försäkringsanstalt i de flesta tyska stater fortfarande
är beroende af regeringens medgifvande, är denna frihet
icke för närvarande af någon synnerlig betydelse för försäkringsväsendet.
— De vigtigaste bestämmelserna angående aktiebolag
i handelslagboken sådan densamma lyder enligt 1870 års lag,
äro i öfrigt följande: Drifver dylikt bolag försäkringsrörelse, få
aktierna, vare sig de äro stälda på viss man eller på innehafvaren,
icke lyda å mindre belopp än 100 Thlr (vid andra aktiebolag
är minimum för aktier stälda till viss man 50 Thlr. Art.

207 a enligt 1870 års lag). Angående försäkringsbolag stadgas
vidare, att sedan grundkapitalet blifvit fullteckna^, skall allmän
bolagsstämma genom särskilt beslut konstatera såväl detta som
att minst 20 proc. å hvarje aktie blifvit inbetalta (vid andra
aktiebolag minst 10 proc. Art. 209 a enligt 1870 års lag). Bolagsordningen,
som skall ingifvas till handelsdomstolen i den
ort, der bolaget har sitt säte, .samt införas i det vid hvarje dylik

domstol förda s. k. handelsregistret (art. 12 och 211), bör innehålla
uppgift å bolagets firma, säte och ändamål, grundkapitalets och
aktiernas belopp samt de sednares antal och huruvida de äro
stälda å viss man eller å innehafvaren, grundsatserna för årsbalansens
uppgörande och kontrollerande samt vinstens beräkning
och utdelning, styrelsens sammansättning, huruledes såväl dennas
ledamöter som bolagets tjensteman skola legitimera sig, allmän
bolagsstämmas utlysande, aktieegarnes rösträtt och sättet
för dess utöfvande, de bolaget rörande ärender, som icke kunna
afgöras med blott enkel pluralitet samt den form, under hvilken
för bolaget förbindande tillkännagifvanden skola afgifvas och de
allmänna tidningar, genom hvilka dylika tillkännagifvanden böra
publiceras (art. 209 a enligt 1*70 års lag). Vid bolagsordningen,
som dessutom skall innehålla bestämmelse om ett uppsigtsråd af
minst tre medlemmar, valde bland aktieegarne, skall fogas bevis,
att kapitalet är fulltecknadt och det förskrifna beloppet å hvarje
aktie inbetalt samt att allmän bolagsstämma, såsom ofvan blifvit
nämndt, konstaterat detta och tillsatt uppsigtsrådet (art. 210 a
enligt 1870 års lag). Förr än bolagsordningen blifvit införd i
handelsregistret, är bolaget icke att såsom sådant anses. De,
som dess förinnan handla i bolagets namn ådraga sig derigenom
personligt och solidariskt ansvar (art. 211). Sedan bolagsordningen
blifvit inregistrerad, låter domstolen offentliggöra ett utdrag
af densamma i allmänna tidningarne (art. 210). Beslutes
någon förändring i bolagsordningen, måste den för att vinna bindande
kraft äfven inregistreras och publiceras (art. 214). Bildar
bolaget filialer, måste dessa på samma sätt inregistreras hos
handelsdomstolen i den ort, der de hafva sitt säte (art. 212).
Äro aktierna stälda på innehafvaren, svarar tecknaren ovilkorligen
för 40 proc. af teckningsbeloppet, äfven om han på grund
af försummad inbetalning gått aktierätten förlustig, och kan icke
ens af bolaget befrias från detta ansvar. Bolagsordningen kan
bestämma vissa vilkor, under hvilka efter inbetalning af 40 proc.
befrielse må medgifvas för personligt ansvar för återstoden och
kan bolagsordningen i sammanhang härmed medgifva, att sedan
sådan befrielse inträda promesser och interimsqvitton ställas på
innehafvaren, hvithet dessförinnan ej må ske. Aktiebref lydande
å innehafvaren får deremot icke utgifvas, förr än aktierna blifvit
till hela sitt belopp guldna (art. 222). Lyda aktierna å viss man,
skola de med noggrant angifvande af innehafvarens namn, bo -

ningsort och samhällsställning införas i en af bolaget för sådant
ändamål förd bok, i hvilken äfven skedd öfverlåtelse skall antecknas
för att vara giltig. Öfverlåter den, som tecknat en aktie,
sin rätt på annan utan medgifvande af bolaget, ansvarar han
fortfarande för det oguldna aktiebeloppet. Men äfven om bolaget
godkänt öfverlåtelsen, står den ursprunglige aktieegaren under
ett år från utträdandet i subsidiärt ansvar för bolagets, före hans
utträdande ingångna förbindelser (art. 223 jemförd med art. 182
och 183). Ett aktiebolag får icke förvärfva egna aktier (art. 215
enligt 1870 års lag).

Endast för den tid, som erfordras för att bolaget, sedan det
blifvit bildadt, skall komma i full verksamhet, hvilken tid bör
i bolagsordningen bestämmas, må bolaget lemna aktieegarne viss
på förhand utfäst utdelning å deras aktier. Sedermera må intet
annat bland aktieegarne utdelas än hvad årsbalansen utvisar såsom
rent öfverskott, sedan förefintliga reservfonder blifvit behörigen
tillgodosedda (art. 217). Senast sex månader efter hvarje
räkenskapsårs slut skall styrelsen förelägga aktieegarna balansen
för det föregående året uppstäld på föreskrifvet sätt samt inom
samma tid offentliggöra densamma i allmänna tidningarna (art.
239 enligt 1870 års lag). Uppsigtsrådet öfvervakar bolagets verksamhet
och afger berättelse derom (art. 225 a enligt 1870 års
lag). Skulle grundkapitalet nedgå till hälften eller derunder,
åligger det styrelsen att ofördröjligen sammankalla aktieegarne
och underrätta dem om förhållandet (art. 240). Upplöses bolaget
eller beslutes en nedsättning af aktiekapitalet, får bolagets tillgångar
ej fördelas bland aktieegarne, förr än bolagets borgenärer
blifvit godtgjorde genom liqvid eller säkerhet (art. 243 och 245).
Förenas tvenne aktiebolag till ett, skall likaledes det upplösta
bolagets borgenärer godtgöras, innan bolagens tillgångar få sammanföras
(art. 248). Derest styrelsen eller uppsigtsrådet lemnar
veterligen falska uppgifter till bolagsstämma om bolagets ställning,
fördöljer densamma eller i annat afseende försummar sina
åligganden, äro de underkastade strängt ansvar, i vissa fall ända
till tre månaders fängelse (art. 249 och 249 a enligt 1870 års lag).

Bestämmelserna angående kommanditbolag på aktier äro, med
frånseende af de stadganden som afse förhållandet mellan »komplementarerne
och kommanditisterne», i det stora hela desamma,
som gälla för rena aktiebolag. Mågra väsendtligare skiljaktigheter
torde dock här böra anmärkas. Aktiebrefven, liksom äfven

promesser ocli interimsqvitton, skola vid kommanditbolag på aktier
alltid ställas på viss man. Minimum är 50 Thlr för hvarje aktie
(art. 173). Uppsigtsrådet tillsättes bland kommanditdelegarne
(art. 175 n:o 6). Bolagsordningen skall innehålla uppgift å samtlige
kommanditdelegare med angifvande af deras namn, samhällsställning
och boningsort. Denna uppgift inflyter sedermera i det
utdrag af bolagsordningen, som det åligger domstolen att publicera
(art, 175 och 170). Minst 25 proc. skola vid bolagsordningens
ingifvande till domstolen vara inbetalta å hvarje aktie (art. 177).

Äfven för andra försäkringsanstalter saknas icke gemensamma
bestämmelser. Intet hinder synes nämligen möta, att en på ömsesidighet
grundad försäkringsanstalt bildas i enlighet med föreskrifterna
i nordtyska förbundslagen af 4 Juli 1868, hvilken lag
sedan år 1873 är gällande inom hela Tyska riket, och dymedelst
kommer i åtnjutande af de förmåner, som nämnda lag tillförsäkrar
s. k. : eingetragene Genossenscliafton* d. v. s. »föreningar med
icke slutet antal medlemmar, som afse att befordra föreningsmedlemmarnes
kredit, förvärf eller ekonomi genom gemensam
affärsverksamhet (§ 1)» och som låtit inregistrera sitt reglemente
hos handelsdomstolen i den ort, der föreningen har sitt säte,
samt i öfrig! ställt sig bestämmelserna i 1868 års lag till efterrättelse.
Dessa bestämmelser äro i väsendtliga delar öfverensstämmande
med Handel,slagbokens ofvan anförda stadganden angående
aktiebolag; särskildt är detta händelsen med föreskrifterna
om reglementets innehåll, inregistrering och offentliggörande
(§§ 3, 4 och 6) samt styrelsens skyldighet att inom viss
tid efter hvarje räkenskapsårs slut framlägga årsbalansen för
föreningens medlemmar (§ 26). En inregistrerad förenings reglemente
skall i öfrigt vara åtföljdt af förteckning öfver föreningens
medlemmar; hvarjemte det åligger styrelsen att ej blott för hvarje
qvartal hos domaren anmäla afgångna och tillkomna medlemmar
utan äfven vid början af hvart kalenderår ingifva ny förteckning
öfver alla, som vid sagda tid äro medlemmar af föreningen (§ 26).
Tillsättandet af ett uppsigtsråd är icke obligatoriskt (§ 28). Styrelsens
ledamöter, som alltid måste vara föreningsmedlemmar
(§ 17), kunna genom öfverträdelse af lagens föreskrifter eller försummelser
i sin tjensteutöfning ådraga sig solidariskt ansvar
gentemot föreningens medlemmar och tredje man (§ 27) samt
äro dessutom i vissa fall hemfallna till bötesansvar (§ 67). Den
förnämsta förmån, som enligt 1868 års lag tillkommer eu inregi -

strerad förening är, att föreningen, sedan dess reglemente blifvit
infördt i handelsregistret, betraktas såsom ett sjelfständigt rättssubjekt
och kan under sin firma ingå förbindande aftal och förvärfva
rättigheter af alla slag samt kära och svara inför rätta
(§ 11). Deremot kunna dylika föreningar icke inskränka ansvaret
för sina ingångna förbindelser endast till föreningsförmögenheten,
utan stå medlemmarne för föreningens förbindelser i obegränsadt
och solidariskt ansvar, hvilken ansvarighet dock prescriberas
två år efter utträdet (§§ 12, 63).

En dylik inskränkt ansvarighet är deremot medgifven föreningar
med ändamål att bereda sina medlemmar understöd i händelse
af sjukdom, enligt Tyska rikslagen af den 7 April 1876,
»Glesetz fiber die eingeschriebenen Hfilfskassen» (K. Gr. B. § 125).

Denna lag stadgar nämligen (§ 5), att sjukhjelpsföreningar,
som blifvit bildade i öfverensstämmelse med dess föreskrifter,
ansvara för föreningens förbindelser endast med föreningsförmögenheten.
I öfrigt är en dylik förening tillerkänd samma förmåner,
som enligt § 11 i 1868 års lag tillkommer en inregistrerad
förening.

Angående bildandet af en sjukhjelpsförening enligt 1876 års
lag är stadgadt, att föreningen, som genom sin benämning, hvari
orden »eingeschriebene Hfilfskasse» alltid skola förekomma, bör
skilja sig från andra liknande föreningar inom samma ort eller
kommun (§ 2), har att till kommunalstyrelsen i den kommun,
der föreningen har sitt säte, ingifva förslag till reglemente. Kommunalstyrelsen
öfverlemna!’ detta förslag till närmast öfverordnade
förvaltande myndighet, som, om förslaget befinnes öfverensstämma
med lagens föreskrifter, erkänner föreningen såsom »eine
eingeschriebene Hfilfskasse». Beslutas förändringar i reglementet,
skola de underkastas en liknande pröfning (§ 4). Kegle-.
mentet skall bland annat innehålla uppgift å föreningens namn,
säte och ändamål, storleken af föreningsmedlemmarnes bidrag,
vilkoren för in- och utträde och för understöds lemnande, grunderna
för årsbalansens uppgörande samt styrelsens sammansättning och
formen för dess legitimation, jemte föreskrift om utlysande af
allmänt sammanträde med delegarne och den desse dervid tillkommande
rösträtt samt angående föreningsförmögenhetens användning
i händelse af föreningens upplösning (§ 3). Eöreningen
tillhöriga medel få ej placeras annat än hos offentliga sparbanker
eller ock på samma sätt som förmyndaremedel (§ 24). Upp 4 -

sigten öfver föreningens verksamhet tillkommer den myndighet,
som i sådant hänseende förordnas af vederbörande regering (Landesregierung)
(§ 33). Till denna myndighet har föreningen att
ingifva periodiska uppgifter, affattade enligt faststälda formulär,
öfver föreningsmedlemmarnes antal, inträffade sjukdoms- och
dödsfall samt storleken af inbetalta bidrag och lemnadt understöd,
liksom ook årsbalansen (§ 27). Hvart femte år skall föreningen
dessutom låta en opartisk, sakkunnig person granska
föreningens förmögenhetsställning. Resultatet af denna granskning
underställes den kontrollerande myndigheten enligt faststälda
formulär samt delgifves derjemte föreningsmedlemmarne
(§ 25). Den myndighet, som meddelat tillstånd till föreningens
bildande, kan i vissa fall förordna om dess upplösning (§ 28).

Om man till det nu anförda lägger den skyldighet, som åligger
agenter för brandförsäkringsanstalter (Hord Deutsche Gewerbeordnung
§ 14) att inom åtta dagar efter agenturens tillträdande
eller frånträdande göra anmälan om förhållandet hos
polismyndigheten i agentens hemort, så torde de vigtigaste gemensamma
bestämmelserna vara genomgångna.

Hvad åter beträffar de enskilda staterna inom Tyska riket,
så förekomma inom dessas lagstiftningar endast temligen knapphändiga
bestämmelser.

Vidkommande särskild! Preussen, gälla derstädes i vissa hänseenden
skilda bestämmelser inom det gamla Preussen och inom
de efter 1866 tillkomna landsdelarne.

I de äldre provinserna tillämpas vid försäkring af lösegendom
mot brandskada fortfarande i vissa delar lagen af den 8
Maj 1837 (Gesetz tiller das Mobiliar-Feiir-Versicherungswesen
G. S. pag. 102). Denna lag ålägger bland annat agenterna att
föra bok öfver de af dem förmedlade försäkringsaftalen till utvisande
af försäkringstagarnes namn och boningsort, försäkringens
föremål, försäkringssumman, tiden för försäkringsaftalets
bestånd samt om försäkring blifvit tagen å samma risk äfven
hos annan anstalt (§ 13). Agenten får ej utgifva police eller
prolongationsbevis, förr än han ingifvit bestyrkt afskrift af försäkringsansökningen
och deklarationen till polismyndigheten i
försäkringstagarens hemort samt erhållit nämnda myndighets uttryckliga
förklaring, att intet hinder från myndighetens sida
(»In polizeilicher Hinsicht») möter för policens eller prolongationsbevisets
utfärdande (§ 14). Samma skyldighet åligger för -

säkringsanstalt, hos hvilken försäkring tages omedelbart utan förmedling
af agent (§ 15). Genom eu kabinettsorder af den SO
Maj 1841 utsträcktes tillämpningen af §§ 14 och 15 i 1837 års
lag äfven till immobiliar-brandförsäkring.

De vigtigaste bestämmelserna återfinnas dock i lagen af den
17 Maj 1853 (Gesetz, betreffend den Geschäftsverkehr der Ver•sicherungsanstalten
G. 8. pag. 293). Enligt denna lag erfordras
för bildande af försäkringsanstalt af hvad slag som helst tillstånd
■af regeringen i den krets (Bezirk), der de personer, som ställt sig
i spetsen för företaget, hafva sitt hemvist. Regeringen får ej
meddela sådant tillstånd, med mindre hon öfvertygat sig om att
sökandene äro oberyktade och tillförlitliga. Utländsk anstalt åter,
som vill drifva försäkringsrörelse genom agenter inom Preussen,
måste dertill utverka tillstånd af preussiska regeringen (§ 2). 1853
års lag föreskref derjemte, att ingen fick uppträda såsom försäkringsagent,
vare sig för inländsk eller utländsk anstalts räkning
utan tillstånd af kretsregeringen, som dervid ingick i pröfning
af sökandens »Unbescholtenheit lind Zuverlässigkeit» (§ 3), men
■detta stadgande är numera upphäfdt genom lagen af den 22 Juni
1861 (G. S. sid. 441), som frigaf agenturrörelsen inom Preussen.

Hvad åter angår de efter är 1866 tillkomna landsdelarne, så
erfordras i Schlesivig-Holstein, staden Frankfurt och dess område
samt Kurhessen ej koncession vare sig för försäkringsanstalter
eller för dessas agenter. Ett undantag göres dock inom sistnämnda
land för utländska brandförsäkringsanstalter, hvilka enligt
statsministeriets cirkulär af den 21 April 1830, äro underkastade
bestämmelser i det närmaste öfverensstämmande med
föreskrifterna i de ofvan anförda båda preussiska lagarne af 1837
och 1853. I Hamburg, den preussiska delen af Oberhessen samt
Hannover] gäller deremot koncessionstvånget fortfarande för all
slags försäkringsrörelse. Dock är i Hannover agenturrörelsen
fri, så vida den ej afser brandförsäkring. I Nassau slutligen erfordras
koncession blott för brandförsäkringsanstalter och deras
agenter. Lagstiftningen i öfrig! inom samtliga dessa länder, för
så vidt någon sådan finnes, är i det stora hela öfverensstämmande
med det gamla Preussens.

År 1869 lät preussiska regeringen utarbeta och för landtdagen
framlägga tvenne förslag till författningar rörande försäkringsväsendet,
behandlande det ena försäkringsanstalter i allmänhet
och vilkoren för deras verksamhet, det andra särskild!

försäkring mot brandskada. Af dessa förslag, som dock ej ledde
till någon lagstiftning i ämnet, innehöll det sistnämnda hufvudsakligen
bestämmelser afsedda att förekomma öfverförsäkring samt
skärpta föreskrifter angående agenternas redan förut stadgade
skyldighet att föra bok öfver de af dem förmedlade försäkringsaftalen,
hvarjemte föreslogs att upphäfva förbudet mot utfärdande
af försäkringspolicer utan tillstånd af vederbörande polismyndighet.
Den föreslagna lagen »angående försäkringsanstalternas affärsverksamhet»
är deremot af större intresse, enär dess bestämmelser
fortfarande till stor del tillämpas af preussiska regeringen vid
meddelande af concessioner åt inländska försäkringsanstalter. I
vissa hänseende utgår dock förslaget från andra principer.

Mot den bestående lagstiftningen anmärkes i motiverna, bland
annat, att de personliga egenskaperna hos en försäkringsanstalts
grundläggare, för så vidt nämligen dessa kunna underkastas regeringens
pröfning, icke erbjuda någon egentlig garanti för företagets
soliditet. Större betydelse tillerkännes en pröfning af de
sakliga förutsättningarne; men äfven en dylik pröfning anser förslaget
dock i det stora hela vara mera till skada än gagn. Erfarenheten
skulle nämligen hafva visat, att koncessionen af allmänheten
alltid uppfattas såsom en slags garanti, hvarigenom
förtroendet för de af regeringen auktoriserade anstalterna stegras
i en grad, som regeringen ingalunda kunnat åsyfta och som ofta
kan hafva olycksbringande följder. Förslaget anser derjemte,,
att den ökade konkurrensen och försäkringsväsendets allmännare
utbredning böra medföra en större kännedom om försäkringsaftalens
natur och förutsättningar, hvithet åter bör sätta allmänheten
i stånd att sjelf bedöma, med hvilka försäkringsanstalter
hon bör inlåta sig, synnerligast om anstalternas verksamhet underkastas
erforderlig publicitet. Att bereda en sådan publicitet
samt att i öfrigt, utan att inlåta sig på pröfning af hvarje särskilt
försäkringsföretag, en gång för alla genom lagstiftningen
fastställa de förutsättningar, under hvilka försäkringsanstalter må.
bildas och drifva sin rörelse, borde enligt förslaget vara regeringens
egentliga uppgift. I öfverensstämmelse härmed fordrar
förslaget (art. I) för bildandet af försäkringsanstalt, af hvad slag
det vara må, eller för drifvande af försäkringsrörelse ej någon
koncession vare sig af regeringen eller annan myndighet. De
bestämmelser, som förslaget i öfrigt innehåller, hafva dock eu
ännu inskränktare omfattning än hvad man af det ofvan an -

förda kunnat vänta. Dessa bestämmelser afse nämligen endast sådana
försäkringsanstalter, som begagna sig af agenter. Denna
inskränkning motiverar förslaget dermed, att först genom agenternas
uppträdande anstalternas verksamhet vinner den omfattning,
att några bestämmelser till allmänhetens skyddande äro
af nöden.

Försäkringsanstalt, som vill inom riket drifva försäkringsrörelse
genom agenter, måste enligt förslaget göra anmälan derom
hos handelsdomstolen i den krets, der anstalten har sitt säte
fart. II). Vid denna anmälan skall fogas uppgift å de personer,
som stå i spetsen för företaget (die Unternehmer) med angifvande
af deras namn, boningsort och samhällsställning, anstaltens
firma, säte och ändamål samt huruvida anstalten är ett aktiebolag
eller grundad på ömsesidighet eller efter hvilka grunder
den öfver hufvud är bildad; vidare premietariferna och de grunder,
efter hvilka dessa äro uppgjorda med angifvande af bruttooch
nettopremier, grunderna för reservfondernas bildande samt
det belopp, till hvilket kapital- reservfonden är afsedd att uppbringas,
styrelseledamöternas namn, boningsort och samhällsställning,
sättet och formen för policernas utfärdande, samt de
tidningar, i hvilka anstalten rörande tillkännagifvanden skola
publiceras. Deremot föreskrifves ej antagandet af ett skriftligt
reglemente; men finnes ett sådant, skall det äfven ingifvas till
domstolen. I hvilken händelse som helst skall dock vid anmälningen
fogas en fullständig plan för anstaltens verksamhet
undertecknad af de personer, som stå i spetsen för företaget (art.
III). Allt, som sålunda blifvit anmäldt, införes i ett särskildt
register (försäkringsregistret) och offentliggöres genom domstolens
försorg (art. IV). Först sedan detta skett, få anstaltens agenter
börja sin verksamhet (art. I). Beslutade förändringar rörande
något af de ärenden, hvarom anmälning bör göras, skola på samma
sätt anmälas och anmärkas i registret samt publiceras för att
vara gällande mot försäkringstagare eller tredje man. Afser förändringen
försäkringstagarnes rätt, så beröras blott de försäkringstagare
deraf, som taga försäkring efter förändringens publicerande.
(Art. V). År anstalten grundad af ett kommandit- eller aktiebolag,
måste vid anmälningen fogas bevis, att af kommanditdelegarnes
tillskott eller aktiekapitalet minst 20 proc. blifvit
kontant inbetalta samt att för återstoden säkerhet blifvit stöld
genom vexlar betalbara 4 veckor efter sikt å den ort, der an -

stalten har sitt säte. Anstalter grundade på ömsesidighet åter
måste styrka, att de utan att afvakta delegarnes inbetalningar,
äro i besittning af kontanta medel för organisationskostnadernas
och eventuela förlusters betäckande. I allmänhet är det nog att
styrka tillvaron af ett grundkapital eller tecknade risker till ett
belopp af 500,000 Rthlr, samt en säkerhetsfond (Deckungsfond)
af 50,000 Rthlr (art. X). Lif- och brandförsäkringsanstalter, som
äro kommandit- eller aktiebolag, måste dock ega ett grundkapital
af minst 1 million Thlr; dylika anstalter grundade på ömsesidighet
måste styrka att tecknade risker uppgå till samma belopp,
samt att de derjemte ega en säkerhetsfond, vid brandförsäkring''
uppgående till minst 100,000, vid lifförsäkring till minst
200,000 Thlr (art. XII). Till dess kommanditdelegarnes förmögenhetsandelar
eller aktiekapitalet blifvit till fullo inbetalt
få ej mer än 5 proc. af grundkapitalet innehafvas af en person.
Ingen aktieegare eller kommanditist får för öfrigt i någon händelse
utöfva rösträtt för mer än 50 röster (art. XIII). Anstalter,
som sysselsätta sig med lifförsäkring (lif- rånte- och kapitalförsäkring)
få ej drifva annan försäkringsrörelse (art. XI).

De för placeringen af medel tillhörande försäkringsanstalt,
föreslagna bestämmelser äro i allmänhet desamma, som gälla för
placeringen af förmyndaremedel samt för preussiska bankensplaceringar
(art. Yl).

ingående räkenskapernas afslutande och årsbalancens uppställning,
innehåller förslaget utförliga föreskrifter med angifvande
af hvad i balancen bör upptagas såsom aktivum eller passivum.
Särskildt förtjenar anmärkas, att förslaget uttryckligen
förbjuder, att såsom tillgång upptaga organisationskostnaderna,
agenternas provisioner eller tjenstemännens aflöning (art. VII,
Vill, IX). Senast 6 månader efter hvarje räkenskapsårs slut
skola kassakontot och balancen ingifvas till kretsregeringen, som.
skall pröfva om de till form och innehåll öfverensstämma med
författningens föreskrifter och för sådant ändamål eger infordra
samtliga anstaltens böcker och handlingar. En dylik undersökning
eger Regeringen för öfrigt, om hon finner sig dertill
befogad, företaga när som helst (art. XIV). Senast 4 veckor
efter det handlingarna inkommit, blifva de af Regeringen offentliggjorda
i allmänna tidningarne, såvida icke väsendtligare
anmärkningar förekommit, i hvilken händelse endast detta till—
kännagifves, hvaremot kassakontot och balancen i sistnämnda.

fall först publiceras, sedan de blifvit underkastade en utförligare
pröfning, hvars resultat samtidigt offentliggöres (art. XY).

Förslagets bestämmelser hafva tillämpning äfven på utländska
anstalter, som vilja drifva försäkringsrörelse genom agenter inom
Preussen (art. XVII), dock måste dylika anstalter derjemte ställa
sig vissa särskilda bestämmelser till efterrättelse. Till en början
måste de anlägga åtminstone en filial inom Preussen med särskilt
affärskontor, samt antaga en generalfullmägtig bosatt å den
ort, der filialen är belägen, och af anstalten bemyndigad att i
allo representera densamma i dess förhållande till preussiska
undersåtar. De instruktioner, som anstalten kan komma att meddela
generalfullmägtigen, äro mot preussiska undersåtar utan
verkan. Vidare måste utländsk anstalt förbinda sig att låta alla
tvister rörande försäkringsaftal afslutna med preussiska undersåter
slitas af preussisk domstol. Kan utländsk anstalt slutligen
icke styrka, att alla anstalten rörande beslut eller domar, som
meddelats af preussisk domstol, i anstaltens hemland exeqveras
likasom om de vore derstädes meddelade, eger anstalten icke
drifva försäkringsrörelse genom agenter inom Preussen med mindre
generalfullmägtigen är preussisk undersåte samt förbundit
sig att personligen och solidariskt med anstalten ansvara för försäkringsaftalens
fullgörande (art. XVI).

De inom Österrike nu gällande bestämmelser angående vildren
för inrättande af försäkringsanstalter samt den kontroll, som
från statens sida utöfvas öfver dylika anstalters verksamhet, återfinnas
hufvudsakligen i en af Inrikes-, Justitie- samt Handelsoch
Finansministerierna den 18 Augusti 1880 i ämnet utfärdad
förordning, gemenligen benämnd »Das Assecurantz-Regulativ».

Enligt denna författning beror inrättandet af försäkringsanstalt
på regeringens medgifvande. För erhållande af sådant
medgifvande måste fullgöras icke allenast de i samma författning
stadgade vilkor utan äfven i tillämpliga delar bestämmelserna
uti Föreningslagen af den 26 November 1852 samt Handelslagen
af 17 December 1862 (§ 1). Dessa bestämmelser öfverensstämma
i väsendtliga delar med de inom Tyska riket gällande stadganden.

Det för försäkringsrörelsens påbörjande och för betäckande
af eventuela förluster erforderliga underlag utgöres, derest försäkringsrörelsen
drifves af bolag stäldt på aktier af aktiekapitalet,
och om rörelsen drifves af förening grundad på ömsesidighet af
en säkerhetsfond jemte delegarnes ömsesidiga ansvarighet. Denna

Österrike.

ansvarighets omfång samt sättet för dess tillämpande skall i reglementet
bestämmas (§ 2).

Drifves försäkringsrörelsen af ett aktiebolag, gäller för aktiekapitalets
bildande, att, innan bolaget börjar sin verksamhet, skall
af teckningssumman vara kontant inbetalt ett belopp af minst
100,000 fl. för hvarje af bolagets försäkringsgrenar, dock att detta
belopp endast undantagsvis och på grund af särskilda omständigheter
får understiga 300,000 fl. Derest de emitterade aktierna
lyda på innehafvaren, skall deras fulla nominalvärde kontant inbetalas.
Aro de åter ställda till viss person, skall minst 30 proc.
af nominalvärdet inbetalas kontant och för återstoden säkerhet
ställas medelst skuldförbindelser eller solavexel’, hvarjemte uppgift
skall lemnas öfver aktietecknarnes namn, boningsort och
samhällsställning liksom ock öfver det af hvar och en tecknade
antal aktier (§ 3).

Dörsäkringsanstalter grundade på ömsesidighet skola ega en
säkerhetsfond af den storlek, som kan påkallas af för handen
varande förhållanden och den antagliga omfattningen af anstaltens
rörelse. I fråga om dylika lifförsäkringsanstalter är dock
för denna fond stadgadt ett minimum af 20,000 fl., hvilken summa
icke må uppnås genom delegarnes förbindelser för ogulden andel
fonden eller andra ansvarsförbindelser, vexlar eller dylikt, utan
skall till hela sitt belopp kontant inbetalas. Utdelning af ränta
å medel hörande till denna fond eller återbetalning till större
eller mindre del, må ej ske annorledes än af behållningen å försäkringsrörelsen
och i den mån afsättandet till reservfond fortskrider.
Regeringen kan dock medgifva befrielse från skyldigheten
att tillskjuta en viss säkerhetsfond, derest anstalten på
annat sätt erbjuder erforderliga garantier. Hvad särskildt vidkommer
lifförsäkringsanstalter grundade på ömsesidighet, få de
icke börja sin verksamhet förr än risker till ett på förhand bestämdt
antal blifvit tecknade (§ 4). Oansedt dessa bestämmelser
kan Regeringen emellertid såsom vilkor för meddelande af tillstånd
att drifva försäkringsrörelse föreskrifva, att anstalt ställer
särskild säkerhet för fullgörande af sina förbindelser (§ 11).

Reglemente för försäkringsanstalt skall först och främst innehålla
de bestämmelser, som föranledas af ofvannämnda lagar af
den 26 November 1852 och den 17 December 1862.

Dessutom skall reglemente för försäkringsanstalt, grundad på
ömsesidighet, upptaga bestämmelser angående anstaltens firma

och sate, styrelsens väljande ocli dess sammansättning samt huruledes
såväl styrelseledamöterna som anstaltens öfriga tjensteman
skola legitimera sig, delegarnes rösträtt och sättet för densammas
utöfvande, huru tillkännagifvanden skola afgifvas för att vara för
anstalten förbindande, jemte uppgift å de allmänna tidningar, i
hvilka dylika tillkännagifvanden böra publiceras, samt utlysande
af allmänt sammanträde med delegarne på desses begäran (§ 5).

Vid ansökning om koncession skall fogas dels en fullständig
plan, hvari redogöres för omfånget och beskaffenheten af försäkringsanstaltens
blifvande verksamhet, den säkerhet som anstalten
har att erbjuda äfvensom de allmänna försäkringsvilkoren;
dels ocli de premietarifer, som skola inom anstalten tillämpas,
samt en skriftlig redogörelse för de vid dessa tarifers uppställning
tillämpade grunder, angifvande nettopremierna, de vid deras
beräknande använda statistiska tabeller, den till grund för
beräkningen lagda räntefot och dervid använda räkneformler
äfvensom''storleken af tillägget för omkostnader (§§ 6 och 7).

Förslag till reglemente, samt de för lifförsäkringsanstalt upprättade
tarifer för nettopremier, liksom äfven beslut om ändringar
i reglementet eller nämnda tarifer skola af regeringen pröfvas
och godkännas, hvarvid tariferna underkastas särskild granskning
i tekniskt afseende. Vidare måste underställas Regeringens pröfning
såväl de för hvarje försäkringsanstalt antagna allmänna
vilkor för försäkring, som ock hvarje senare tillkommande ändring
i dessa vilkor. Tillvaron af dylika, af Regeringen stadfästade
försälcringsvilkor, hvilka, såvidt angår försäkringsanstalter
grundade på ömsesidighet, skola i dessas reglementen införas,
utgör dock icke något hinder för försäkringsanstalt att afsluta
särskilda försäkringsaftal under andra vilkor (§§ 8 och 9).

Angående de omständigheter, hvilka i synnerhet böra uppmärksammas
vid affattande af de allmänna försäkringsvilkoren
meddelas särskilda föreskrifter.

Försäkringsanstalt må, utom den försäkringsrörelse, som utgör
föremål för dess verksamhet, icke drifva annan affärsrörelse än
sådan, som har sin grund i placerandet af de till anstaltens
fonder hörande medel (§ 12). Angående placeringen af anstaltens
medel finnas jemväl meddelade utförliga bestämmelser
(§ 13).

Hvad särskildt angår de efter författningens utfärdande tillkomna
lifforsäkringsanstalter, må desamma icke jemte lifförsäkring

sysselsätta sig med brand-, hagelskade-, kreaturs-, transport- eller
annan likartad försäkring (§ 14).

Anstalter grundade på ömsesidighet må väl återförsäkra de
af dem tecknade men icke i återförsäkring öfvertaga andra anstalters
risker (§ 16). Eörsäkringsanstalts betungande med anskaffande
af säkerhet erforderlig i och för försäkringsrörelsens
utsträckande till utlandet är endast tillåtet, i händelse den erforderliga
utgiften kan betäckas genom ytterligare inbetalning af
aktiekapitalet, genom utdebiterande af tillskott på de utsläppta
aktierna, genom utsläppande af nya aktier eller genom medel
tillhörande redan bildade reservfonder (§ 17).

Bland sådana utgifter, som skola betäckas först genom framtida
inkomster och vinster, må »organisationskostnader och anskaffningsprovisioner»
amorteras under en följd af år, och intilldess
detta blifvit fullständigt genomfördt, får återstoden upptagas
såsom tillgång. Reglementet bör innehålla noggranna föreskrifter
härom. Amorteringen af organisationskostnader*bör emellertid
vara fullständigt genomförd inom fem år, räknade från
anstaltens stiftande eller nya försäkringsgrenars inrättande, men
amorteringen af anskaffningsprovisionerna inom högst tio år,
hvilken sistnämnda tid dock kan efter omständigheterna nedsättas,
derest erfarenheten skulle utvisa, att försäkringstiden i
medeltal ställer sig kortare (§ 18).

Beglementet bör vidare innehålla noggranna bestämmelser
rörande räkenskapernas afslutande och reservfondernas bildande
samt beräknandet och användandet af uppkommande öfverskott
eller betäckandet af möjligen inträffande förluster. År anstalten
grundad på aktier, må utdelning öfverstigande 5 proc. å det inbetalta
aktiekapitalet ej ega rum, förr än förut omnämda amorteringar
blifvit fullständigt genomförda. År åter anstalten grundad
på ömsesidighet må uppkommet öfverskott icke bland delegarne
utdelas, med mindre såväl berörda amorteringar blifvit
genomförda som ock säkerhetsfonden fullständigt amorterad

(§ ’19).

Yilkoren för en försäkringsanstalts upplösning skola äfven
underställas Regeringens pröfning, och i synnerhet erfordras en
dylik pröfning angående formen och sättet för afvecklingen af
en anstalts affärer, samt angående det sätt,, på hvilket försäkringstagarne
i dylikt fall böra beredas säkerhet för uppfyllandet af
anstaltens mot dem ingångna förpligtelse!’ (§ 20).

Likaledes erfordras Legeringens stadfästelse å hvarje öfverenskommelse,
hvarigenom en försäkringsanstalts samtliga löpande
risker eller ock en viss art deraf öfverflyttas på och öfvertages
af annan försäkringsanstalt (§ 21). Vid pröfning af sådana frågor
skall Legeringen öfvervaka, att försäkringstagarnes rätt i
möjligaste måtto iakttages, att, i händelse af liqvidation, alla
anstalten till buds stående hjelpmedel, som afse betryggande af
försäkringstagarnes rätt, komma till användning, att öfverflyttandet
af en anstalts löpande risker på annan anstalt, under hvad form
detta än må ske, icke företages utan försäkringstagarnes samtycke,
samt att dylik öfverflyttning icke sker utan att de fonder,
som afse riskernas framtida betäckande, äfven fullständigt öfverflyttas.

Legeringens uppsigt öfver anstalt, som drifver försäkringsrörelse,
omfattar i allmänhet det noggranna iakttagandet af alla
genom lag eller reglementen meddelade föreskrifter, liksom äfven
alla sådana omständigheter, som utgöra förutsättningar och vilkor
för uppfyllandet af anstaltens åtagna förbindelser. •— Denna uppsigt
afser derföre i synnerhet, att försäkringsfondernas belopp
riktigt beräknas, att anstaltens medel icke placeras annat än på
föreskrifvet sätt samt att anstaltens förmögenhetsställning blifver
så tydligt som möjligt genom bokslut och årsberättelser framställd.
(§ 24). _

Inrikes ministeriet kan när som helst föreskrifva, att beräkningen
af en försäkringsfond underkastas ytterligare pröfning af
fackmän. De i författningen meddelade särskilda stadganden
angående försäkringsfonderna äro i korthet följande:

I fråga om liiförsäkringsanstalter är stadgadt, att deras försäkringsfonders
belopp årligen skola med afseende å de i kraft
varande försäkringsaftalen efter matematiska grunder beräknas
af fackmän, att denna beräkning skall, utgående från nettopremierna
såsom grundval, stödja sig på de mortalitetstabeller och
den räntefot, som användts vid upprättande af de för anstalten
faststälda tarifer, . att fondens medel skola beräknas oafkortade
utan afdrag för provisioner, att försäkringsfonder för återförsäkringar
skola beräknas enligt det återförsäkrande bolagets tarifer,
samt att försäkringsfondens medel skola redovisas skilda åtminstone
efter försäkringarnes olika hufvudslag. — Samtliga dessa
stadganden kunna dock i händelse af behof af Legeringen modifieras.
Beträffande derefter brandförsäkringsanstalt skall dess

försäkringsfond beräknas och afsättas af de inbetalta premierna
i förhållande till den löpande försäkringstiden, dervid afdrag må
göras för »ristorno» och återförsäkringar äfvensom under angifven
förutsättning för belöpande förvaltningskostnader. Transportförsäkringsanstalter
skola beräkna sina försäkringsfonder med afseende
å försäkringar meddelade för viss tid »pro rata temporis»
med afseende å reseförsäkringar åter efter fulla beloppet af de
å ännu ej upphörda försäkringar inbetalta premierna, med afdrag
i båda fallen för återförsäkringsandelar och kostnaderna. — Hagelskadeförsäkringsanstalters
försäkringsfonder skola slutligen bildas
af de för de kommande åren på förhand inbetalta premierna
med afdrag af kostnaderna (§ 25).

I afseende å placeringen af försäkringsanstalts medel fästes
särskild uppmärksamhet derå, att kapitalen göras lätt realiserbara,
på det anstalterna icke må beredas svårighet vid uppfyllande af
sina förbindelser. Hos penningeinrättningar må försäkringsanstalts
medel endast på kortare tid göras fruktbärande (§ 26).

Hörande räkenskapernas afslutande meddelas utförliga föreskrifter.

Bokslutet bör hållas för försäkringstagarne tillgängligt samt
publiceras i »Wiener-Zeitung» och i den officiela tidningen inom
det kronland, der anstaltens styrelse har sitt säte. Derest anstalten
drifver lifförsäkringsrörelse, skall bokslutet uppställas efter
fastställda formulär (§§ 27—29).

Härförutan skall försäkringsanstalt årligen afgifva skriftlig
redogörelse öfver sin affärsställning. Denna årsberättelse skall
i ändamål att gifva den fullständigaste bild af anstaltens ställning
icke blott återgifva vinst- och förlustkontot samt balanskontots
hufvudsakliga innehåll utan äfven upptaga de statistiska
data, som äro af betydelse för rörelsens omfång och utveckling,
synnerligast allt, som angår försäkringssummornas vexling inom
de olika försäkringsgrenarne, samt, derest anstalten sysselsätter
sig med lifförsäkring, förhållandet mellan den beräknade och den
inträffade dödligheten, antalet inträffade dödsfall med angifvande
af dödsorsak och försäkringstid, föremålen och sättet för företagna
amorteringar och dylikt. — Derjemte skall till belysning
af bokslutets särskilda poster antingen i sjelfva redogörelsen eller
i densamma bifogade bilagor redogöras för influtna räntor med
angifvande, huru kapitalen äro placerade, de värdepapper, som
äro i anstaltens ego m. m. Från hvad sålunda angående räken -

skapernas uppställning och afslutande samt de årliga redogörelserna
är föreskrifvet kan Regeringen af förekommen anledning
medgifva smärre afvikelser (§ 30).

Försäkringsanstalterna äro skyldiga att på allt sätt gå Regeringen
till mötes vid dess uppsigt öfver anstalternas verksamhet
och att för sådant ändamål lemna alla nödiga upplysningar samt,
så ofta sådant påfordras, hålla räkenskaper och andra erforderliga
handlingar Regeringen tillhanda.

Boksluten och årsberättelserna skola årligen ingifvas till
Inrikes ministeriet.

De bestämmelser, för hvilka nu lemnats redogörelse, afse
i tillämpliga delar äfven återförsäkringsanstalter och utländska
anstalter, som drifva försäkringsrörelse inom Österrike (§§ 31—34).

Den frihet att drifva affärsrörelse inom Österrike, som genom
Kejserliga förordningen den 29 November 1865 under vissa vilkor
medgafs utländska bolag, sträckte sig icke till försäkringsanstalter.
Dylika utländska anstalter fingo nämligen enligt samma förordning
icke drifva affärsverksamhet inom de österrikiska staterna.
Detta förbud upphäfdes genom lagen af den 29 Mars 1873, som
stadgar, att utländska försäkringsanstalter ega frihet att drifva
affärsrörelse inom Österrike under samma vilkor som andra utländska
bolag. Förstnämda förordning, som således numera är
tillämplig jemväl å försäkringsanstalter, innehåller i korthet följande.
Hvarje utländskt aktiebolag eger samma frihet att drifva
affärsrörelse inom de österrikiska staterna som ett likartadt österrikiskt
bolag med vilkor, att bolaget styrker sig vara bildadt i
öfverensstämmelse med de inom dess hemland gällande lagar
och derstädes vara i regelmässig affärsverksamhet, att i bolagets
hemland österrikiska bolag äro likstälda med inländska bolag,
att bolagets ändamål icke strider mot österrikiska statens intressen
eller de bestämmelser, som inom Österrike äro eller
blifva meddelade till affärslifvets ordnande, samt att bolaget genom
ett i vederbörlig ordning fattadt och, derest sådant påfordras,
af hemlandets Regering stadfäst beslut, förpligtigar sig att
i utöfvande af sin verksamhet inom Österrike ställa sig der gällande
lagar till efterrättelse.

Innan bolaget börjar sin verksamhet, skall det i vissa allmänna
österrikiska tidningar publicera såväl koncessionsurkunden
(den österrikiska) som de väsendtligaste stadgandena i bolagets
reglemente. Vidare har bolaget att för sin affärsverksamhet inom

Frankrike.

Österrike anställa ett särskildt ombud (representant eller direktion,
en eller flere personer). Detta ombud, som skall vara bosatt,
der bolaget har sin österrikiska hufvudafdelning förlagd,
representerar bolaget fullständigt i förhållande till såväl myndigheterna
som allmänheten. I tvister, som röra bolagets verksamhet
inom Österrike, är bolaget såsom svarande part i allt
underkastadt Österrikes lagar.

Till Regeringen inom det kronland, der bolagets österrikiska
hufvudafdelning är förlagd, skall ombudet inom tre månader efter
hvarje räkenskapsårs slut ingifva bolagsstämmoprotokollen samt
ej mindre ett balanskonto omfattande bolagets hela röretse än
ock ett dylikt särskildt konto för bolagets verksamhet inom
Österrike. För alla felaktigheter i dessa båda konton, hvilka böra
i de allmänna tidningarna offentliggöras, står ombudet i personligt
ansvar.

Öfverträdelse af hvad sålunda blifvit stadgadt kan medföra
koncessionens återkallande. — Upplöses bolaget i hemlandet,
anses det eo ipso vara upplöst äfven inom Österrike.

Utländsk försäkringsanstalt erhåller emellertid icke tillstånd
att inom Österrike drifva rörelse, med mindre dess reglemente i
väsendtliga delar öfverensstämmer med stadgandena i lägen den
18 Augusti 1880 (§ 23).

Statens uppsigt öfver försäkringsanstalterna utöfvas af en
för sådant ändamål inom inrikes ministeriet inrättad särskild
byrå, som i vigtigare fall eger tillkalla ett biträdande råd af
fackmän.

De olika lagar och lagförslag rörande bolagsväsendets ordnande,
som i Frankrike sågo ljuset under det andra kejsardömets
dagar, ledde slutligen till antagandet af den ännu gällande
lagen af den 24 Juli 1867. Denna lags bestämmelser afse
dels alla slags kommersiela bolag dels särskildt kommanditbolag
på aktier och anonyma bolag. Såsom hufvudregel gäller, att alla
bolag kunna bildas utan särskildt medgifvande från Regeringens
sida. Ett undantag göres dock för tontiner och lifförsäkringsbolag,
som fortfarande äro underkastade Regeringens auktorisation
och uppsigt (art. 66). Andra försäkringsbolag behöfva deremot
icke regeringens auktorisation, men vilkoren för deras bildande
och verksamhet bestämmas af Regeringen genom en administrativ
stadga (art. 67). För närvarande gäller för dem dekretet af den

22 Januari 1868, hvars bestämmelser i flera hänseenden öfverensstämma
med 1867 års lag.

För såväl kommanditbolag på aktier, som anonyma bolag
stadgar sistnämnda lag, att aktierna icke må lyda å mindre än
100 eller 500 fr., allt eftersom kapitalet är under eller öfver
200,000 fr. Bolaget är icke konstitueradt, förr än hela kapitalet
blifvit fulltecknadt och hvarje aktieegare inbetalt minst % af
tecknade beloppet. Vid anonyma försäkringsbolag, grundade på
premier, måste, oafsedt kapitalets storlek, alltid minst 50,000 fr.
vara inbetalta (art. I i 1868 års dekret). Först sedan halfva
aktiekapitalet blifvit inbetalt, få aktiebrefven ställas å innehafvare^
dock endast såvida ursprungliga bolagsordningen sådant
medgifver. Såväl de ursprunglige innehafvarne som de
personer, till hvilka aktier öfverlåtas, innan halfva aktiekapitalet
blifvit inbetalt, äro emellertid fortfarande ansvarige för återstående
beloppen under en tid af tvenne år räknade från det
bolagsstämman medgifvit förändringen (art. 3, 24 i 1867 års lag).
Vid anonyma försäkringsbolag, grundade på premier, erfordras
dessutom för att aktierna skola få ställas på innehafvare^ att
reservfonden uppgår till minst samma belopp som den obetalta
delen af aktiekapitalet (art. 3 i 1868 års dekret).

För kommanditbolag på aktier skall af den konstituerande
bolagsstämman utses ett uppsigtsråd, hvilket bland annat åligger
att granska bolagets verksamhet och räkenskaper samt deröfver
afgifva berättelse till den årliga allmänna bolagsstämman (art.
10). Denna berättelse skall jemte årsbalansen och inventariet
öfver bolagets activa och passiva minst 14 dagar före bolagsstämmans
sammanträdande finnas för delegarne tillgänglig (art.
12). Uppsigtsrådet eger derjemte befogenhet att sammankalla
extra bolagsstämma och föreslå bolagets upplösning (art. 11).

För de anonyma bolagen gäller särskild^ att de för sin uppkomst
förutsätta minst 7 delegare (art. 23). Bolagsordningen
skall utsätta viss tid för bolagsstämmans årliga sammanträdande
(art. 27). Bolagets styrelse utses bland aktieegarne (art. 22).
Dess medlemmar skola tillsammans vara i besittning af ett visst
i bolagsordningen utsatt minimum af aktier, hvilka deponeras i
bolagets kassa, och i hvilka bolaget eger panträtt till säkerhet
för alla skadeersättningsanspråk mot styrelsen eller någon af
dess medlemmar (art. 26). Styrelsen skall väljas på viss -tid,

som för den första styrelsen icke får öfverskrida 6 år, eller, om
denna styrelses medlemmar nämnas genom bolagsordningen, 3 år;
dock kan uppdraget förut återkallas af bolaget (art. 22, 25). På
allmän bolagsstämma skall årligen utses eu eller flere kontrollanter,
valde bland aktieegarne eller utom bolaget (art 32), Indika
hvarje halfår af styrelsen erhålla en summarisk uppgift å bolagets
ställning (art. 34) och i trängande fall kunna sammankalla
extra bolagsstämma (art. 33). Deras uppdrag omfattar dock egentligen
en tid af tre månader före hvarje ordinarie bolagsstämma,
under hvilken tid de skola ega tillträde till alla bolagets böcker
och ega taga kännedom om bolagets verksamhet (art. 33). Efter
granskning af bolagets räkenskaper och inventariet öfver bolagets
activa och passiva, som det åligger styrelsen att årligen upprätta
(art. 34), utarbeta de deröfver en berättelse, hvilken jemte balansen
minst 14 dagar före ordinarie bolagsstämman skall hållas
tillgänglig för aktieegarne (art. 35). Beslutar bolagsstämma ansvarsfrihet
utan att kontrollanterna afgifvit sin berättelse, saknar
detta beslut laga kraft (art. 32, m. 2).

Af nettovinsten skall årligen minst afsättas till reservfond.
Denna afsättning upphör att vara obligatorisk, då reservfonden
uppgår till ''/j,, af bolagskapitalet (art. 36). För anonyma
försäkringsbolag, grundade på premier, är den årliga afsättningen
genom 1868 års dekret faststäld till icke mindre än y4 af nettovinsten,
hvarjemte afsättningen icke upphör att vara obligatorisk
förr än reservfonden uppgått till */. af bolagskapitalet (1. c. art. 4).
Gå 3/4 af bolagskapitalet förlorade, åligger det styrelsen att sammankalla
bolagsstämma, som besluter, huruvida bolaget skall
upplösas eller icke. Bolagsstämmans beslut skall publiceras,
huru detsamma än utfaller. Försummar styrelsen att sammankalla
bolagsstämma i detta fall, kan en hvar, som i saken är
intresserad, vid domstol yrka bolagets upplösning (art. 37).

Bildar sig ett kommanditbolag på aktier eller anonymt bolag
på annat sätt, än lagen medgifver, drabbas detsamma af nullitet,
hvilken dock icke kan åberopas mot tredje man (art. 7, 42). För
den skada, som uppkommer för delegarne eller tredje man genom
att ett kommanditbolag på aktier annuleras, kunna medlemmarne
i bolagets första uppsigtsråd få ansvara jemte hufvudmannen (le
gérant) (art. 2). Deremot står uppsigtsrådet icke i något ansvar
för ''skada, uppkommen ur bolagsaffärernas skötsel (art. 10). Ett

anonymt bolags styrelse svarar personligen gent emot aktieegarne
och tredje man för alla öfverträdelser af lagen och tjensteförsnmmelser
(art. 44). Slutligen drabbas i flera fall såväl aktieegare
som styrelse af böter eller fängelsestraff (art. 13—16, 45).

Tredje artikeln i 1867 års lag innehåller särskilda bestämmelser
för bolag med variabelt kapital. Enligt denna lag kan i
bolagsordning bestämmas, att bolagskapitalet må ökas genom successiva
insatser af bolagsmännen eller genom upptagande af nya
delegare, samt minskas genom att bolagsmännen till en del eller
helt och hållet återtaga sina insatser (art. 48). Anonyma bolag,
som meddela försäkring mot premier, få dock icke begagna sig
af detta medgifvande.

De bestämmelser i 1867 års lag, som afse åstadkommande ''
af offentlighet, äro äfven till större delen gemensamma för alla
bolag.

I detta hänseende är stadgadt, att inom en månad från bolagets
konstituerande, skall vid äfventyr af bolagets nullitet bolagsordningen
och, vid kommanditbolag'' på aktier samt anonyma
bolag, ett exemplar af den notarialakt, hvarigenom konstaterats,
att vilkoren för bolagets bildande blifvit fullgjorda, ingifvas till
ortens freds- och handelsdomstol. Vid samma äfventyr och inom
samma tid skall i en af de för legala annonser bestämda tidningar
publiceras ett utdrag af bolagsordningen och bifogade
handlingar. På samma sätt skola, vid äfventyr af beslutens nullitet,
offentliggöras alla bolagsstämmobeslut, hvarigenom bolagsordningen
förändras, ombyte sker af styrelse, bolaget förlänges
eller i förtid upplöses, m. m. För kommanditbolag på aktier och
anonyma bolag är särskildt stadgadt, att de handlingar, hvilka.
till domstolen ingifvas, skola på ett i ögonen fallande sätt finnas
anslagna å bolagets kontor samt att hvem som helst eger hos
domstolen taga kännedom och erhålla afskrift af dessa handlingar,
äfvensom mot en afgift icke öfverstigande 1 fr., der bolaget har
sitt säte, erhålla bestyrkt kopia af bolagsordningen (art. 63).

Utom de bestämmelser angående anonyma försäkringsbolag,
grundade på premier, hvilka blifvit här ofvan i sitt sammanhang
anförda, föreskrifver 1868 års dekret, att hvarje försäkringspolis,
som dylikt bolag utfärdar, skall bland annat innehålla uppgift
å bolagskapitalets storlek, och huru stor del deraf som blifvit
inbetalt, samt det största belopp, hvarför bolaget må ikläda sig
ansvarighet på en risk utan återförsäkring. På bolagets aktier

ställas å innehafvare!!, skall polisen derjemte innehålla det bolagsstämmobeslut,
hvarigenom detta hlifvit medgifvet (art. 6).
Slutligen stadgas, att hvarje försäkringstagare eger att i bolagets
hufvudkontor eller hos dess agenter, när som helst, sjelf eller
genom befullmäktigadt ombud taga del af sista inventariet samt
mot eu afgift ej öfverstigande 1 fr. deraf erhålla bestyrkt afskrift
(art. 7).

Dekretets öfriga bestämmelser afse uteslutande ömsesidighetsbolagen.
Det för dylikt bolag upprättade förslag till reglemente
skall först och främst angifva bolagets firma, säte, ändamål, tidpunkten
för dess början och slut, den territoriela utsträckningen
af dess verksamhet, vidare innehålla en öfversigt öfver riskernas
klassificering äfvensom de å dem tillämpliga tariferna med angifvande
af möjliga modifikationer, samt slutligen bestämma såväl
huru många delegare, som böra hafva i bolaget ingått, som ock
ett minimum, hvartill de tecknade riskerna böra uppgå, innan
bolaget får börja sin verksamhet (art. 9). Hvarje teckningslista.
afsedd för nya delegare skall upptaga förslaget till reglemente i
hela dess omfattning (art. 10). Så snart ett förslag med ofvan
angifna innehåll hlifvit upprättadt samt dess föreskrifter iakttagits,
skall detta af stiftarne konstateras i en notarialakt, vid
hvilken fogas bestyrkt förteckning å delegarne med angifvande
af deras namn, samhällsställning och de tecknade riskernas belopp
samt intyg om verkstälda inbetalningar (art. 11). Bolaget
är dock icke lagligen bildadt förr än allmän bolagsstämma bekräftat
riktigheten af ofvannämnda notarialakt jemte bifogade
handlingar, samt utsett styrelse och kontrollanter (art. 12). Dekretet
innehåller vidare föreskrifter om allmän bolagsstämma
samt styrelsens väljande och sammansättning, som i det närmaste
öfverensstämma med föreskrifterna i 1867 års lag (art. 12—20).
Detsamma är händelsen med bestämmelserna angående kontrollanternas
åliggande och deras berättelse, samt bolagets skyldighet
att till kontrollanterna aflemna halfårsvis redogörelse öfver bolagets
ställning och årligen fullständigt inventarium öfver bolagets
activa och passiva jemte detaljerad förteckning öfver årets utgifter
och inkomster äfvensom uppgift å inträffade skador. Inventariet
skall jemte en förteckning öfver samtliga röstberättigade delegare
14 dagar före den ordinarie bolagsstämman finnas tillgängligt för
delegarne, som ega erhålla afskrift deraf (art. 21—24). Dessa handlingar
böra derjemte ingifvas till Begeringen (art. 23, mom. 5).

Reglementet skall vidare bestämma vilkoren för inträde i
och utträde ur bolaget. Oafsedt hvad bolagsordningen härom
kan innehålla, ega delegarne dock alltid hvart femte år utträda
ur bolaget eller bolaget skilja delegarne från sig, i båda fallen
dock först sex månader efter uppsägning (art. 25). Hvarje förändring
i reglementet, som berör bolagets risker eller den territoriela
omfattningen af bolagets verksamhet, berättigar delegare
att utträda ur bolaget; dock är han skyldig gifva sin önskan tillkänna
inom tre månader, sedan den beslutna förändringen blifvit
honom af bolaget meddelad (art. 26). Bolaget kan icke förbjuda
delegare att taga försäkring hos annat bolag, men väl fordra, att
delegare, som tagit dylik försäkring, derom genast underrättar bolaget,
som, om bolagsordningen sådant medgifver, eger uppsäga
försäkringsaftalet (art. 27). Poliserna skola innehålla alla af bolaget
antagna försäkringsvilkor. Jemte polisen skall till hvarje
försäkringstagare öfverlemnas ett exemplar af reglementet (art. 28).

Slutligen skall reglementet innehålla uttryckliga bestämmelser
angående sättet för riskernas uppskattning och ersättningssummornas
bestämmande (art. 25—34).

Tariferna böra bestämma, intill hvilket högsta belopp delegarne
äro underkastade årlig uttaxering för fullgörande af bolagets
förbindelser. Reglementet kan bestämma att en del af
de årliga afgifterna skall inbetalas i förskott för att bilda en
säkerhetsfond. Detta förskotts maximum fixeras i reglementet,
men dess belopp bestämmes årligen af allmän bolagsstämma (art.
30). Likaledes skall reglementet bestämma maximum för den
afgift, som för förvaltningsomkostnadernas betäckande kan affordras
hvarje delegare. Denna afgifts belopp bestämmes deremot
hvart femte år eller oftare af allmän bolagsstämma (art. 31).
— Ömsesidighetsbolag äro enligt franska lagen icke skyldiga att
bilda reservfond, dock må en dylik fond bildas med ändamål att
bereda bolaget medel att betäcka den brist, som kan uppstå vid
de årliga uttaxeringarne (art. 32). Bestämmelser angående denna
fonds bildande böra meddelas i reglementet med iakttagande, att
inbetalnmgarne till fonden i intet fall må i eu uppbörd öfverstiga
hälften af det belopp, hvartill fonden är afsedd att uppbringas,
samt att, derest bolaget skulle upplösas, användning af
fondens medel skall underställas regeringens pröfning (art. 32).

Ömsesidighetsbolagens medel få icke placeras annorlunda än
i vissa värdepapper (art. 33).

England.

Inom de tre första månaderna af hvarje år böra alla skador
för föregående året vara reglerade (art. 36). Kunna skadorna ,
icke betäckas genom anlitande af den högsta medgifna uttaxeringen
och reservfonden, få försäkringssummorna proportionelt
reduceras (art. 37).

De föreskrifter slutligen, som afse åstadkommande af nödig
offentlighet, öfverensstämma i väsentligare delar med 1867 års
lags ofvan angifria bestämmelser (art. 38—42).

För utländska försäkringsanstalter finnes ej någon särskild
lagstiftning inom Frankrike.

Den hufvudsakliga källan för Englands nuvarande bolagsrätt
är »the companies act» af den 7 Augusti 1862 med dess tillägg
af den 20 Augusti 1867. Förstnämnda lag tillerkändes särskildt
med afseende å försäkringsbolag retroaktiv kraft, så att äfven
äldre dylika bolag måst ställa sig dess föreskrifter till efterrättelse.
Hvarje bolag, på hvilket 1862 års lag är tillämplig, måste,
vid äfventyr att betraktas såsom ett »illegal partnership», till en
särskild embetsmyndighet, »the Kegistrar of Joint Stock Companies»
ingifva ett af minst sju personer undertecknadt »memorandum
of association» upptagande, bland annat, bolagets namn,
hvilket, derest bolaget är bildadt med begränsad ansvarighet,
alltid skall innehålla ordet »limited», dess ändamål och hemort
samt beskaffenheten af bolagsmännes ansvarighet. Bolagsordningen,
derest sådan finnes, skall äfven bifogas liksom alla ändringar
och tillägg i densamma jemväl skola inom viss tid anmälas
hos »the registrar». Aktiebolag äro vidare, skyldiga att
föra ett register öfver sina delegare med angifvande af huru
många aktier hvar och en innehafver samt huru mycket å hvarje
aktie blifvit inbetalt, hvarjemte en förteckning öfver bolagets
delegare och inträffade förändringar med afseende å aktierna årligen
skall ingifvas till »the registrar», hvilken är skyldig att
mot en viss afgift hålla de till honom ingifna handlingarne tillgängliga
för allmänheten. Arsbalansen skall uppställas efter bestämda
formulär, hvarjemte bolagets räkenskaper skola underkastas
en årlig granskning af revisorer, utsedde å allmän bolagsstämma.
Något periodiskt offentliggörande af bolagens ställning
är i allmänhet icke föreskrifvet, men alla slags försäkringsbolag
äro dock skyldiga att låta en uppgift å bolagets tillgångar och
skulder hvarje halfår anslås å bolagets affärslokal samt i afskrift
mot en ringa afgift tillhandahållas bolagets . delegare och bor -

genärer. »The Board of Trade» eger att på anhållan af delegare,
som representera en viss andel i bolaget, förordna om en granskning
af bolagets ställning genom sakkunnige personer. Desse
hafva tillgång till alla bolagets böcker och handlingar samt ega
höra bolagets tjensteman på ed. Resultatet af granskningen delgifves
domstolen och offentliggöres. Slutligen meddelar 1862
års lag utförliga bestämmelser angående bolags liqvidation och
upplösning.

Dessa stadganden befunnos dock snart med afseende å lifförsäkringsväsendet
böra i flera hänseenden skärpas och fullständigas.
Åtskilliga oroande företeelser inom den engelska
försäkringsverlden och särskild! bolaget »Alberts» år 1869 inträffade
insolvens föranledde också 1870 antagandet af »the Life
Assurance Companies Act», som sedermera fullständigats genom
tvenne parlamentsakter af 1871 och 1872. De bestämmelser, som
genom dessa tre lagar blifvit införda, äro hufvudsakligen följande.
Hvar och en, som inom landet vill grunda lifförsäkringsanstalt
eller derstädes drifva lifförsäkringsrörelse för utländsk anstalts
räkning måste hos »the Accountant (General of the Gourt of Chancery»
deponera en summa af 20,000 pund sterling. Denna summa,
som anses utgöra en del af anstaltens försäkringsfond, återbetalas
till anstalten, då densamma kan styrka sig genom influtna premier
hafva samlat minst 40,000 pund. Hvarje försäkringsanstalt,
som jemte lifförsäkring drifver annan försäkringsrörelse, skall
föra särskilda räkenskaper rörande alla utgifter och inkomster,
som stå i samband med lifförsäkringsrörelsen, och alla medel,
som tillflyta anstalten genom sistnämnda rörelse skola sammanföras
till en särskild fond, »the life assurancefund», som, enligt
hvad i författningen säges, »skall lika uteslutande tjena till säkerhet
för innehafvarne af lifförsäkringar, som om fonden tillhörde
en anstalt, hvilken endast sysselsatte sig med lifförsäkring;
och skall ifrågavarande fond icke kunna tillgripas för andra anstaltens
förbindelser än sådana, för hvilka fonden skulle ansvara,
derest anstalten vore en ren lifförsäkringsanstalt».

Detaljerade uppgifter rörande bolagets ställning skola årligen
inom viss tid enligt faststälda formulär ingifvas till »the Board
of Trade». Hvart femte eller, derest bolaget bildats efter utfärdandet
af 1870 års lag, hvart tionde år skall bolaget derjemte
låta en opartisk, sakkunnig person verkställa en utredning af
bolagets ställning. Resultatet af denna undersökning delgifves

Nordamerika.

jemväl »the Board of Trade». Samtliga de uppgifter, som sålunda
böra meddelas nämnda myndighet, skola dessutom på begäran
tillhandahållas bolagets delegare och försäkringstagare.

Sammansmältning af flera bolag till ett eller öfverflyttning
af lifförsäkringsaffärer från ett bolag till ett annat får ej ske utan
medgifvande af »the Court of Chancery» och må ej ega rum, om
försäkringstagare, som representera minst en tiondedel af det hos
bolaget försäkrade kapital, protestera deremot.

Ställer ett bolag sig icke lagarnes föreskrifter till efterrättelse,
är det förfallet till dryga dagaböter. Fortfar underlåtenheten
i tre månader, kan »the Court of Chancery» förordna om
bolagets upplösning, hvilket för öfrigt äfven kan ske på ansökning
af en eller flere delegare eller försäkringstagare, derest det
visas, att bolaget uppenbarligen är insolvent.

Tidigare än något europeiskt land hafva Nordamerikas Förenta
Stater sökt att på lagstiftningens väg bereda försäkringsväsendet
erforderlig soliditet. Då ordnandet af denna angelägenhet
emellertid icke gjorts till en unionel fråga, utan hvarje
stat stiftat lagar för sitt område, företer lagstiftningen inom olika
delar af landet åtskilliga mer eller mindre väsentliga skiljaktigheter.
I det störa hela följas dock vissa gemensamma hufvudprinciper.
I likhet med Englands lagstiftning äro de amerikanska
lagarna fotade på associationsfrihetens grund, men under
det England i publicitetsprincipens tillämpning trott sig finna
de säkraste garantier för försäkringsföretagens soliditet, har Nordamerika
deremot anslutit sig till det mest prononcerade preventivoch
kontrollsystem.

Till följd af den mångfald, som sålunda är rådande inom.
den amerikanska lagstiftningen, är det svårt att utan onödig vidlyftighet
lemna en någorlunda uttömmande framställning af densamma,
så mycket mer som inom flertalet stater ifrågavarande
bestämmelser äro att söka i flera olika författningar, af hvilka
en del angå olika arter af försäkring, en del åter fullständiga
Äldre stadganden. Då emellertid de bestämmelser, som röra lifförsäkringsväsendet,
icke blott erbjuda det största intresset, utan
äfven äro de fullständigaste, torde åtminstone en kortfattad redogörelse
för denna del af lagstiftningén böra här inflyta; och meddelas
derför en sådan redogörelse ur ett år 1882 utkommet arbete.
»Försäkringsväsendet» af Axel Lille.

För öfvervakandet af försäkringsbolagens verksamhet finnas

i 7 af unionens stater anställde särskilda statsmyndigheter eller
embetsman. I staten New-York, hvars lagstiftning beträffande
lifförsäkringsväsendet här särskildt skall beröras, är inrättadt ett
försäkringsdepartement, i spetsen för hvilket står en superintendent.
Dessa myndigheter utöfva statens uppsigtsrätt öfver hela
försäkringsväsendet; från dem utgå alla löpande regeringsåtgärder,
så vidt statens ingripande på försäkringsväsendets område sträcker
sig. Årligen (hvart half- eller fjerdedel år) hafva de att inom bestämd
termin till legislaturen inlemna tryckt berättelse öfver försäkringsväsendets
tillstånd och framsteg i staten under det tilländagångna
kalenderåret. Dör sådant ändamål skola försäkringsanstalterna
lemna erforderliga uppgifter enligt fastställda formulär.

Nämnda myndigheter kunna efter eget godtfinnande när som
"helst företaga undersökning af de i staten koncessionerade bolagens
eller deras agenturers finansiella ställning och för detta
ändamål på ed höra bolagens tjensteman och agenter. Sådan
undersökning, hvars resultat kan i en eller flere tidningar offentliggöras,
skall af myndigheten företagas, om tvifvel uppstår
rörande rigtigheten af ett bolags årsberättelse, om ett bolag synes
befinna sig i en osund affärsställning eller ett bestämdt antal
aktieegare (3 eller 5), fordringsägare eller andra intressenter i
ett bolag derom framställa yrkande. Kostnaderna derför bäras
af bolaget.

Har enligt myndighets åsigt försäkringsbolaget, dess agenter
eller tjensteman handlat olagligt, underrättas derom genast vederbörande
allmän åklagare. Ett löpande register måste föras
öfver myndighetens emhetsförrättningar, hvilket äfven bör upptaga
en noggrann framställning af de undersökta bolagens ställning.

Beträffande grundandet af nya bolag och tillståndet för utländska
sällskap att i en stat öppna affärsverksamhet, bildar
försäkringsmyndigheten den första och hufvudsakliga instansen
för undersökningen om alla stadgade vilkor för tillståndet eller
koncessionen äro iakttagna. Öfver hufvud har denna att vaka
deröfver, att medborgarnes intressen icke genom en mindre solid
affärsställning, bedrägliga tendenser och dålig förvaltning m. m.
från bolagens sida blifva skadade. I några stater mottaga, bevara
och förvalta dessa myndigheter anstalternas säkerhetshandlingar,
medan detta i andra stater åligger statsskattmästaren.

Staten New-Yorks äldre lagar rörande lifförsäkringsväsendet
voro följande:

»An act of respect to insurances for lives for the benefit of
married Women»; April 1, 1840 Cbap. 80.

»An act in relation to all companies transacting tbe business
of life insurance»; April 8, 1851. Cbap. 95.

»An act for the incorporation of life and health insurance
companies and in relation to agencies of such companies»; June
24, 1853. Chap. 463.

»An act to establish an Insurance Departement passed».
April 15, 1859. Chap. 366.

Dessa lagar bestämma, att för grundandet af ett lifförsäkringsbolag
minst tretton personer böra förena sig samt hopbringa ett
grundkapital af 100,000 dollars. Grundarne skola afgifva en för-''
klaring beträffande det tilltänkta företaget samt äfven till försäkringsdepartementet
ingifva ett utkast till stadgar, hvilka skola
affattas i enlighet med särskilda bestämmelser. Denna urkund
lemnas åt Attorney-Generalen till granskning. Har han icke
att anföra några betänkligheter, införes urkunden i ett register,
hvarigenom bolaget erhåller egenskapen af en korporation och
juridisk person — »bodies corporate and politic, in tact and in
name». Det tecknade kapitalet bör före affärsrörelsens begynnande
vara till fullo inbetalt. Vidare måste hvarje bolag till
säkerhet för fullgörande af sina förbindelser deponera en summa
af 100,000 dollars, och först då qvitto derför blifvit utfärdadt,
eger bolaget begynna affären.

För ömsesidighetsbolagen gälla i det stora hela samma bestämmelser
som för aktiebolagen. I New-York fordras, att ömsesidighetsbolagens
medlemmar förbinda sig att ifall af behof göra
tillskottsbetalningar till ett visst maximibelopp. I Iowa böra
dessa bolag före öppnandet af affären uppvisa försäkringsaftal
bona fide ingångna af minst 250 personer till ett medelbelopp
af 1,000 dollars.

Lifförsäkringsbolagen äro inskränkta till denna affärsgren
och få icke drifva några andra försäkringsaffärer. Sättet för fondernas
placering är föreskrifvet i lag.

Hvarje bolag har att vid slutet af kalenderåret ingifva en
berättelse öfver affärsresultatet. De i denna ingående uppgifter,
hvilka beröra de minsta detaljer, äro noga föreskrifna. Bolagens
tjensteman höra under eds förpligtelse bekräfta, att de af dem

ingifna berättelserna innehålla sanna uppgifter. Superintendenten
pröfvar dessa och är berättigad att, ifall han hyser några betänkligheter,
företaga undersökning. Han handlar härvid fullkomligt
fritt, kan höra tjensteman på ed och öfver hufvud använda
alla medel, som synas honom tjenliga. Äfven är han berättigad
att offentliggöra resultatet af undersökningen.

De ofvan anförda lagarna innehålla de hufvudsakligaste bestämmelserna
för staten Nerv-York. Senare lagar af åren 1866,
1867, 1868 och 1869 supplera den föregående lagstiftningen i
ämnet.

Sålunda ega samtliga inhemska lifförsäkringsbolag, om de
så önska att jemte den lagliga kautionen deponera summor icke
understigande 25,000 dollars. Begagnar sig ett bolag af denna
rättighet, är detsamma förpligtigadt att äfven för framtiden betjena
sig deraf. De på sådant sätt deponerade summorna äro
afsedda att utgöra säkerhet för premie-reserverna och skola derför
motsvara värdet af poliserna, hvilka af superintendenten inregistreras.
Dör beräkning af polisernas värde finnes föreskrifven en
särskild metod utgående från en på amerikansk erfarenhet grundad
dödlighetstabell. Valet af räntefot samt af dödligtstabell
står väl de enskilda bolagen fritt; men vid de undersökningar,
som tid efter annan företagas, måste vederbörande embetsverk
i afseende å reservernas beräkning följa den föreskrifna metoden.
Man vill sålunda indirekt, att de tekniska grunder, af hvilka
bolagen betjena sig, icke skola gifva mindre reserver än de, som
framgå ur den föreskrifna beräkningsmetoden. Om superintendenten
vid undersökningen af en anstalts ställning kommer till den åsigt,
att dess activa äro otillräckliga för återförsäkring af löpande risker,
så har han att härom underrätta Attorney-Gleneralen, hvilken
det då åligger att hos högsta domstolen utverka rättslig undersökning.
Visa sig dervid activa och fonderna verkligen vara
otillräckliga, så har domstolen att vidtaga åtgärder för bolagets
upplösning och tillgångarnas fördelning. Synes deremot ett bolags
finansiella ställning endast osäker, så anställer domstolen
en förvaltare af massan (receiver). Denne kallar till sitt bistånd
en aktuarie, som inför superintendenten affägger ed och af honom
godkännes, för att noga pröfva förhållandet. Visar det sig dervid,
att de af bolaget hos försäkringsdepartementet deponerade säkerheterna,
reserverna och de utestående fordringarna m. m. äro tillräckliga
att bestrida bolagets förbindelser, så skall förvaltaren

Betänkande:

Allmänna

grunder.

uppfordra alla innehafvare af poliser, räntor och andra aftal att
till honom inbetala alla premier eller hvad eljes under tidens
lopp förfallit till betalning. Domstolen kan dock äfven anvisa förvaltaren
att låta återförsäkra alla registrerade poliser hos ett annat
säkert bolag. Går åter aktuariens omdöme ut på, att aotiva och de
förestående premiebetalningarna icke äro tillräckliga, så bestämmes
af massaförvaltaren, superintendenten och statens skattmästare, på
hvilket sätt de deponerade säkerheterna skola föryttras. Beloppet
användes att godtgöra innehafvarne af de registrerade poliserna.
Återstoden fördelas bland de öfriga fordringsegarne.

På olagliga handlingar från bolagens sida följa stränga penninge-
eller fängelsestraff.

Såvidt jag varit i tillfälle inhemta, finnas rörande rättigheten
att i Danmark och Norge inrätta försäkringsanstalter eller
beträffande utländska anstalters befogenhet att der drifva försäkringsrörelse
icke genom lag fastställda några bestämmelser af
beskaffenhet att kunna tjena till ledning vid nu ifrågavarande
lagstiftningsarbete.

I Finland är förhållandet enahanda. Här bör dock erinras,
att en finsk författare, Lille, uti åberopade arbete om »försäkringsväsendet»
behandlat frågan om lagstiftning i ämnet för
hans fädernesland och de bestämmelser, som borde i en sådan
lagstiftning ingå. Han har dervid till granskning upptagit försäkringsföreningens
ofvan införda utkast till förordning angående
försäkringsanstalter samt uti allt hufvudsakligt funnit deri uttalade
grundsatser böra tillämpas vid ordnandet af försäkringsväsendet
i Finland.

Vid fullgörandet af det mig nådigst lemnade uppdrag har i
främsta rummet måst framställa sig till besvarande den frågan,
huruvida försäkringväsendet hör vara uteslutande en stats- eller
kommunalangelägenhet och således meddelande af försäkring icke
längre tillstädjas såsom en näringsgren. Då jag obetingadt och
utan tvekan besvarar denna fråga nekande, torde jag icke hafva
af nöden att vidlyftigt utveckla skälen härför. Den, egentligen
endast i socialistiska syften framställda, åsigten om statens rättighet
och skyldighet att öfvertaga all försäkring eller åtminstone
den del deraf, som icke kan ombesörjas af de på ömsesidighet
grundade bolagen har ännu icke inom vårt land vunnit

anhängare. Tillämpningen af en sådan åsigt skulle stå i fullkomlig
strid med vårt näringslifs utveckling samt på ett betänkligt
sätt rubba hittills under lagens skydd bestående förhållanden.
Det låter sig ock utan svårighet ådagaläggas men bör af
en hvar med lätthet inses, att staten ingalunda kan med hopp
om framgång åtaga sig alla de mångskiftande förvaltningsbestyr,
som komme att åligga honom såsom ensam försäkringsgifvare
inom alla försäkringsväsendets grenar. Om än icke »tvångsförsäkringen»
skulle följa en sådan anordning i spåren och derigenom
rubbas försäkringsväsendets grundvalar, som äro frivillighet
och sjelf hjelp, så skulle dock försäkringsväsendet med staten såsom
ensam försäkringsgifvare ständigt löpa fara att ledas på afvägar.
I stället för att vara ett verksamt hjelpmedel för hvarje
medborgare att utan statens eller kommunens anlitande sörja för
sig och de sina, skulle försäkringsväsendet lätteligen kunna nedsjunka
till en understöds-inrättning, hvari den sparsamme och
driftige arbetaren finge göra insatser för att delvis derigenom
bereda förmåner åt den mindre flitige.

Hvad nu blifvit anfördt gäller i allt hufvudsakligt äfven angående
kommunen såsom ensam försäkringsgifvare.

Ehuru således försäkringsväsendet icke bör göras till en uteslutande
stats- eller kommunalangelägenhet, torde dock fall kunna
inträffa, då den enskilda företagsamheten icke förmår tillgodose
ett kändt hehof af försäkring och staten af sådan anledning bör
träda emellan såsom försäkringsgifvare, åtminstone så länge till
•dess den ifrågavarande grenen af försäkring hinner blifva så allmänt
anlitad, att behofvets tillfredsställande kan blifva föremål
för enskild försäkringsrörelse. Statens verksamhet i sådant hänseende
kan emellertid icke gerna blifva af mera framstående betydelse
och torde i hvarje fall icke behöfva genom allmänna
lagbestämmelser regelbindas.

Om deremot under enahanda förhållanden en större eller
mindre kommun skulle öppna tillfälle till försäkring genom att
ikläda sig egenskapen af försäkringsgifvare, så komme uppenbarligen
en på sådant sätt tillvägabragt inrättning att gent emot
försäkringstagarne å ena och staten å andra sidan intaga i det
närmaste samma ställning som en enskild försäkringsanstalt.

I fråga åter om statens förhållande till enskild eller kommunal
färsäkringsrörelse bör visserligen icke förbises, att lagstiftaren
måste sorgfälligt undvika Öfverskridandet af gränsen för

det område, inom hvilket den menskliga verksamheten bör lemnas
frihet att röra sig utan statsmagternas inblandning. Men å
andra sidan kan ej heller förnekas, att staten, som uti sin politiverksamhet
har att arbeta för samtlige sina "medborgares icke
blott andliga utan äfven materiela välbefinnande, måste hafva
till uppgift att, åtminstone när de enskildes krafter äro vanmägtige,
söka skydda dem mot de faror, som hota med ekonomisk
förlust. För sådant ändamål bör staten, om så påfordras, vara
berättigad gripa in på det fria aftalets Område och inskränka den
sjelfbestämmelserätt, hvarmed de enskilde i allmänhet der röra
sig. '') Att staten eger denna rättighet lärer icke kunna bestridas.
Det gäller derför endast att undersöka, huruvida de förutsättningar,
hvaraf rättigheten betingas, ega rum i afseende å
försäkringsväsendet. Dervid bör i första rummet ihågkommas,
att försäkring i ganska väsentlig mån skiljer sig från öfriga i
allmänhet förekommande aftal. För att bedöma följderna af ett
försäkringsaftal och rätt beräkna de fördelar eller förluster, som
kunna vara att deraf förvänta, erfordras nemligen insigter, som
i de flesta fall alldeles icke äro att finna hos försäkringstagaren.
Han måste i allmänhet utan vidare pröfning underkasta sig de
vilkor, som af försäkringsgifvaren föreskrifvas, och, om än här
som i andra fall konkurrensen kan vara en önskvärd och nyttig
bundsförvandt, äro -dock verkningarna deraf för den försäkringsökande
allmänheten gent emot försäkringsanstalterna icke af
samma betydelse eller på samma sätt gagnande som inom andra
rörelsegrenar. Så kan, exempelvis, vid vanlig handel det i allmänhet
vara för köparen temligen likgiltigt, om handeln är i
mindre män fördelaktig eller till och med förlustbringande för
säljaren, blott det köpta erhålles och priset derför ej är oskäligt.
Vid försäkring deremot ligger det visserligen i försäkringstagarens
intresse, att vilkoren blifva billiga, och dertill bör konkurrensen
medverka. Men för försäkringstagaren är det af ojemförligt
större vigt, att den anstalt, hvarmed han inlåtit sig, ständigt
har en god ställning, så att vid inträffande af den händelse, som
i försäkringsaftalet afses, ingen svårighet möter för fullgörande
af anstaltens deraf beroende förbindelse. Försäkringstagarnes
välförstådda intresse måste derför vara på det närmaste förknippadt
med försäkringsanstaltens. Han måste icke allenast önska •

• P Jfr »Om aktiebolag» af Hagströmer, p. 139.

utan till och med vara berättigad fordra, att anstalten är ändamålsenligt
ordnad och icke vidtager någon åtgärd, hvarigenom
äfventyras dess förmåga att fullgöra åtagna, ofta först i eu aflägsen
framtid till inlösen förfallande förbindelser. Denna försäkringstagarens
rätt kan icke gerna tillgodoses annorledes än genom
statens medverkan. Härvid är konkurrensen honom näppeligen
till nytta. Den kan till och med vara skadlig, om i följd
af osund täflan emellan anstalter, som drifva .samma slags rörelse,
försäkringsvilkoren skulle komma att bestämmas sådana,
att de icke enligt giltiga grunder kunna anses innefatta full
godtgörelse för den risk, anstalten ikläder sig.

Staten har dessutom i afseende å försäkringsväsendet att
bevaka icke allenast de särskilda försäkringstagarnes utan äfven
ett allmänt intresse af framstående vigt och betydelse. Det
är kändt, att försäkringen kan genom beredande af ersättning
för pantsatta föremåls förstöring åt panträtten förläna en säkerhet,
som icke på annat sätt står att vinna. Genom försäkring
är en hvar, som i och för sin verksamhet behöfver anlita
kredit, i tillfälle att med noggranhet bestämma och beräkna det
belopp, som vid en viss tidpunkt eller vid hans död, den må
inträffa förr eller senare, skall finnas tillgängligt för gäldande af
hans skulder. Att dessa och andra dylika fördelar, som försäkringen
erbjuder, skola utöfva ett ganska afsevärdt inflytande på
kreditförhållandena, är uppenbart. I följd häraf måste ock hvarje
rubbning i förtroendet till ett lands försäkringsanstalter medföra
menliga verkningar, hvilka mången gång kunna sträcka sig vida
längre än till försäkringstagare allenast. Det bör ej heller förgätas,
att försäkringsanstalterna årligen uppsamla stora summor,
hvilka skola fruktbargöras, och att de genom denna sin verksamhet,
spela en icke obetydlig rol å penningemarknaden.

Stora och allmänt vigtiga intressen synas således vara beroende
deraf, att försäkringsanstalterna äro ordnade på ett fullt betryggande
sätt samt förvaltas icke blott redbart och samvetsgrant utan
äfven med den särskilda sakkunskap, som hvarje rörelsegren kräfver.
Detta är ock ett oeftergifligt vilkor för att kunskapen om
försäkringens nytta skall blifva alltmer och mer allmän och derigenom
dess välgerningar sprida sig till alla samhällsklasser.

Försäkringen har slutligen en särskild uppgift, hvilken ensam
för sig torde betinga, att staten ur politirättslig synpunkt
bör tillerkännas både rättighet och skyldighet att verka för för -

säkringsväsendets ändamålsenliga ordnande. Bland de medel,
som uppfunnits för att främja omtänksamhet och sparsamhet, är
försäkringen utan tvifvel ett bland de verksammaste och bästa.
Hon låter frukterna af dessa dygder, så att säga, genast framträda
och bekämpar derigenom en af deras svåraste fiender, håglösheten.
Det kan ju för mången synas föga uppmuntrande att
anstränga sig för att kunna årligen aflägga en viss summa, då
man icke kan med säkerhet eller ens med sannolikhet bestämma,
huruvida någon nämnvärd tillgång skall kunna derigenom skapas,
innan möjligheten att gorå besparingar upphör. Men lifförsäkringen
upphäfver denna ovisshet. En hvar kan genom densammas
anlitande redan från början glädja sig åt och göra sina
beräkningar på grund af det resultat, som med visshet skall uppnås
genom årliga små besparingar. På samma sätt skulle, om
brandförsäkringsanstalter saknades, säkerligen icke finnas många,
som för att bereda sig godtgörelse för en möjligen inträffande
brandskada, årligen besparade ett visst mot brandförsäkringsafgiften
svarande belopp, men de fleste underkasta sig gerna att
erlägga sådan afgift, då de på grund af försäkringen kunna med
säkerhet beräkna att ersättningen finnes tillgänglig, när helst
skada inträffar. Liknande exempel skulle kunna hemtas från
försäkringens verkningar inom andra områden. De nu anförda
torde göra till fyllest för att ådagalägga försäkringens stora betydelse
för sträfvandena att vänja menniskorna vid omtänksamhet
och sparsamhet. Yissa försäkringsanstalter äro också ganska
nära jemförliga och sammanfalla i viss mån med sparbanker, för
hvilka särskild lagstiftning ansetts erforderlig. Här nu härtill
kommer, att icke allenast Eörsäkringsföreningen, som åtminstone
i viss mån kan betraktas såsom målsman för rikets försäkringsanstalter,
utan äfven samtlige Länsstyrelserna uttalat sig för
önskvärdheten af en lagstiftning rörande försäkringsväsendet i
syfte att ändamålsenligt ordna detsamma och derigenom göra det
mägtigt af en allt jemnt fortgående sund utveckling, så torde
frågan, om ett sådant ingripande från statens sida är behöfligt
och nyttigt, få anses jakande besvarad och icke böra gifva anledning
till någon meningsskiljaktighet.

Asigterna kunna deremot vara delade i fråga om sättet huru
statens lagstiftande myndighet skall i detta hänseende lämpligast
utöfvas. Tre system synas dervid kunna ifrågasättas.

1. Det första, som kan benämnas Puhlicitets-systemet, öfver -

lemna!’ åt de enskilde att fritt ordna försäkringsanstalterna så
som dem för godt synes, men föreskrifver i försäkringstagarnes
ock uti de flesta fall äfven i delegarnes intresse offentlighet af
allt, som för dem kan vara af vigt att känna för att öfvervaka
anstalternas förvaltning och bedöma deras ställning.

2. Det andra eller så kallade Normativ systemet åsyftar att
genom lagstiftningen uppställa så fullständiga allmängiltiga regler
för försäkringsanstalters bildande och verksamhet, att missbruk
och kränkning af försäkringstagarnes rätt derigenom förekommas,
med rättighet för anstalterna att, såvida dessa regler iakttagas,
i öfrigt röra sig fritt utan statsmagtens inblandning.

3. Enligt det tredje, Auktorisationssystemet, skola stadgar
för hvarje särskild anstalt pröfvas och godkännas af regeringen
eller vederbörlig embetsmyndighet, som ej mindre dervid meddelar
de erforderliga bestämmelserna rörande hvarje anstaltsverksamhet
utan äfven, om sådant finnes nödigt, utöfvar uppsigt öfver
desammas efterlefnad.

Icke alldeles utan skäl har mot de två sistnämnda systemen
framstälts den anmärkning, att de på den lagstiftande och administrativa
myndigheten ställa anspråk, hvilka i många fall kunna
vara svåra att fylla, samt försvaga de enskildes sjelfverksamhet
genom framkallande af den föreställningen, att staten drager försorg
för dem. Röster hafva derför höjt sig för publicitets-systemet,
det enda emot hvilket man icke kunde framställa en sådan
anmärkning. Enligt detta system, hvilket varit bestämmande
för den Engelska lagstiftningen i ämnet, är åt dem, som inlåta
sig med försäkringsanstalterne, öfverlemnadt att sjelfve öfvervaka
deras verksamhet och söka afvärja de faror, som hota i
följd af möjliga missgrepp vid sådana anstalters grundläggning
eller felaktigheter vid deras förvaltning. Statens enda uppgift
skulle vara att genom dertill lämpade lagstadganden framtvinga
offentliggörande af allt, som för allmänheten kan vara af vigt
att veta. Derigenom skulle staten undanrödja hindren för de
enskildes sjelfverksamhet, och de finge sjelfve bära ansvaret, om
de icke begagnade de medel, som lagstiftningen erbjuder dem.
Onekligen ligger det sanning och följdriktighet i denna uppfattning.
Men en lagstiftning bygd uteslutande på publicitets-principen
skulle dock utan tvifvel förfela det åsyftade målet.

Det första, som i afseende å försäkringsanstalterna behöfver
öfvervakas, är deras grundläggning eller med andra ord beskaf -

fenheten af de för dem antagna stadgar. Dessa kunna visserligen
genom lämpliga anordningar göras lätt tillgängliga för en
kvar, som om dem vill taga kännedom. Dock lärer val detta
oaktadt knappast kunna på allvar förutsättas, att i allmänhet
den, som önskar taga en försäkring, skall, innan han derom inlåter
sig med någon försäkringsanstalt, skaffa sig kännedom om
och noga begrunda de för densamma gällande stadgar, hvilka
dessutom kunna, om de ej äro af myndighet fastställda, när som
helst ändras. Erfarenheten gifver åtminstone icke vid handen,
att en sådan omsorgsfullhet skulle vara att förvänta i afseende
å behandlingen af försäkringsangelägenheter. Den lärer deremot,
att hänvändandet till den ena eller andra anstalten oftast bestämmes
endast af bekantskap med och förtroende för de personer,
som hafva anstaltens förvaltning sig anförtrodd, eller dess
agent. Antages emellertid, att offentliggörandet af försäkringsanstalternas
stadgar kunde hos allmänheten framkalla ett mera
vaket intresse, så bör dock icke utan skäl betviflas, att detta
skulle vara tillfyllestgörande för vinnande af det åsyftade målet.
Det är redan anmärkt, att försäkringstagare i de flesta fall alldeles
icke äro i besittning af de insigter, som erfordras för att
fullständigt bedöma ett försäkringsaftals beskaffenhet. Ännu
mindre lärer väl kunna antagas, att allmänheten skulle ega förmåga
att bedöma, huru en försäkringsanstalt bör grundläggas, ett
ämne hvarom mången gång till och med de fleste bland dem, hvilka
ingå såsom delegare i sådan anstalt, sakna erforderlig kunskap.
Under sådana förhållanden är det svårt att inse, huru »de enskildes
sjelfverksamhet» skulle kunna bidraga till ett ändamålsenligt
anordnande af försäkringsanstalterna. I hvarje fall torde
publiciteten åtminstone icke kunna förekomma, att en försäkringsanstalt
träder i verksamhet, äfven om densamma skulle vara på
ett äfventyrlig! sätt grundlagd. Men innan rättelse härutinnan
kan genom allmänhetens kontroll åstadkommas, skola helt visst
många lockas att med anstalten ingå aftal, synnerligast om ovanligt
billiga vilkor förespeglas.

Under nuvarande utvecklingsskede torde således de faror,
som hota genom oredlighet eller oförstånd vid försäkrings-anstalters
bildande, icke kunna förekommas eller undanrödjas allenast
genom bestämmelser om offentliggörande af allt hvad dermed
eger gemenskap. Eörsäkringsföreningen har också uttalat sig för
ett verksammare ingripande från statens sida. Och af samtlige

länsstyrelserna har endast en anmärkt, att allmänheten här likasom
i flera andra länder lämpligen sjelf borde kunna bilda sig
ett omdöme, huruvida en försäkringsanstalts reglemente stode i
öfverensstämmelse eller strid med gällande lag; hvarvid likväl
bifogats den erinran, att, vid betraktande af hittills gällande föreskrifter
om rätt till vinnande af pröfning och godkännande af
reglementen och stadgar rörande en mängd anstalter till allmänhetens
tjenst, tiden till äfventyrs ännu icke kunde ''anses
vara inne att härutinnan hos oss införa någon mera genomgripande
förändring.

I andra länder har visserligen publicitets-principen vunnit
anhängare, men ingenstädes har man ansett sig kunna grunda
lagstiftningen uteslutande härå. Till och med i England, der
publicitetssystemet mest följdriktigt tillämpas, har man, hvad
lifförsäkringsanstalterna angår, funnit sig nödsakad föreskrifva
deposition af en viss summa, innan sådan anstalt får träda i
verksamhet. Och Nordamerika »verldens friaste nation har icke
ryggat tillbaka för att med största stränghet lagstifta på försäkringsväsendets
område, dertill föranledd af de oerhörda bedrägerier,
som inom denna affärsgren drefvo sitt spel omedelbart
efter des^ införande i landet. Då lagstiftningen (derstädes) tillkommer
de enskilda staterna, företer denna en brokig mångfald
bestämmelser, alla dock besjälade af principen — sträng statskontroll.
» l)

Oni hvad nu blifvit i korthet anfördt innefattar fullgiltiga
skal Tor den uppfattning, att ifrågasatta lagstiftningen icke kan
lämpligen grundas uteslutande å publicitetssystemet, så bör likväl
icke förbises, att periodiskt offentliggörande af uppgifter angående
försäkringsanstalternas ställning och verksamhet enligt alla länders
erfarenhet funnits vara det lämpligaste medlet för åstadkommande
af kontroll öfver dessa anstalters förvaltning.

Då publicitetssystemet icke af staten fordrar mera, än att
han skall genom lämpliga lagbestämmelser framtvinga offentliggörande
af allt hvad allmänheten kan behöfva att veta angående
försäkringsrörelsen, så är detta anspråk, enligt hvad jag nu sökt
ådagalägga, åtminstone i viss mån för ringa. Normativ-systemet
gör sig deremot måhända skyldigt till öfverdrift i motsatt riktning.
Detta system fordrar af lagstiftningen så fullständiga allmängiltiga
regler för försäkringsanstalternas bildande och verk '')

»Försäkringsväsendet» af Lille p. 166 och 167.

samhet, att, om dessa regler efterlefvas, missbruk och kränkningaf
försäkringstagarnes rätt skulle omöjliggöras. Men, om i betraktande
tages, huru mångskiftande försäkringsväsendet är, huru
olikartade anstalter kunna vara, äfven om de sysselsätta sig med
likartad försäkringsrörelse, så inses lätt, att en sådan uppgift för
lagstiftningen är hardt nära outförbar. Att lösa denna uppgift
skulle vara liktydigt med att författa normalstadgar för hvarjeredan
nu kändt och framdeles under försäkringsväsendets fortgående
utveckling möjligen uppkommande slag af försäkringsanstalt,
för de på ömsesidighet grundade föreningarne med ändamål
att vid medlems frånfälle till visst begränsadt belopp
lemna begrafningshjelp åt hans rättsinnehafvare såväl som för
lifförsäkringsaktiebolag, livilka drifva eu betydande rörelse och
afsluta lifförsäkringsaftal af hvad slag och till hvad belopp
som helst o. s. v. Antages emellertid, att nämnda uppgift skulle-;
kunna närmelsevis lösas, så kan dock sådant helt visst icke ske=
utan ett särdeles vidlyftigt reglementerande, hvarvid lagstiftaren,
för att icke göra sig skyldig till förbiseende blefve nödsakad,
meddela bestämmelser, hvilkas efterlefvande under vissa förhållanden
icke behöfde utkräfvas men ej får eftergifvas. Lagstiftningen
skulle pa sådant sätt otvifvelaktigt komma utt göra våld
på försäkringsväsendets utveckling samt hindra uppkomsten af
mången anstalt, som annars kunnat bidraga till att sprida försäkringens
välgerningar. Härmed torde domen vara fälld öfver
normativsystemet såsom ensamt bestämmande för lagstiftningen
uti förevarande ämne.

Auktorisations-systemet kan sägas gå en medelväg emellan.
de båda andra. Det känntecknande för detta system är, att stadgar
för hvarje försäkringsanstalt skola pröfvas och godkännas af
vederbörlig administrativ myndighet, som derigenom sättes i tillfälle
öfvervaka, att dessa anstalters grundläggning är betryggande.
Ett sådant öfvervakande från statens sida torde åtminstone för
närvarande utgöra det enda möjliga medlet att förekomma de;
faror, som eljest i följd af felaktigheter vid anstalternas ordnande
skulle ständigt hota försäkringstagarne och allmänheten
och hvilkas afvärjande, enligt hvad jag förut sökt ådagalägga,,
icke kan genom de enskildes sjelfverksamhet åstadkommas. Det.
är visserligen en obestridlig sanning, att genom en sådan pröfningsrätt
pålägges den administrativa myndigheten ett tungt ansvar
och att uppfyllandet af dermed förenade förpligtelse!'' likasom

allt annat menskligt måste lida af fel och svagheter. Men när.
såsom här är fallet, de enskildes krafter äro vanmägtige, inträder
ju statens skyldighet att ingripa, och staten har ingalunda rätt
att inom försäkringsväsendet mera än inom andra områden för
hans politiverksamhet rygga tillbaka för eu skyldighets fullgörande,
endast derför att uppgiften är svår. Att den administrativa
myndighetens pröfningsrätt skulle, ehuru utöfvad samvetsgrant
blifva skadlig, kan jag ej medgifva. Derigenom att regeringen
eller annan myndighet pröfvar och godkänner stadgar
för en försäkringsanstalt framkallas väl, och detta med fullt skäl,
hos allmänheten den öfvertygelse, att anstalten är ändamålsenligt
grundlagd. Men derifrån är steget långt till berättigande
för den enskilde att sorglöst hängifva sig åt den föreställning,
att staten ombesörjer bevakandet af hans privata intressen och
att man alltjemt kan utan undersökning skänka sitt fulla förtroende
åt hvarje anstalt, som en gång erhållit vederbörlig fastställelse
å sina stadgar. Auktorisations-systemet träffas icke heller
af de anmärkningar, som med skäl kunna framställas emot normativ-systemet.
Det bör ingalunda anses vara eu för de administrativa
myndigheterna i det närmaste outförbar uppgift att
med ledning af upprättadt förslag och efter inhemtande, då sådant
i särskilda fall finnes nödigt, af sakkunnigs yttrande, för en försäkringsanstalt
fastställa stadgar, hvilka utan att lägga obehöriga
band på friheten att ordna anstaltens verksamhet enligt förhållandenas
kraf likväl tillfredsställa behofvet af nödig trygghet i
afseende å anstaltens grundläggning och förvaltning. Visserligen
skulle härigenom läggas i den administrativa myndighetens hand
en ganska vidtomfattande magt, hvilken möjligen kunde förleda
till godtycke. Men fruktan härför bör, för att begagna en svensk
rättslärds ord, ej »väga mycket i ett land, der man icke med fog
kan beklaga sig öfver något dylikt».1) Auktorisations-systemet
förutsätter dessutom alldeles icke, att den ifrågavarande pröfningsrätten
skall utöfvas helt och hållet oberörd af allmänt gällande
bestämmelser. Det ligger tvärtom i sakens natur, att lagstiftningen
bör till ledning icke blott för den profvande myndigheten
utan äfven för de enskilde vid utarbetande af förslag till
stadgar meddela föreskrift uti alla de ämnen, som i följd af deras
beskaffenhet lämpligen kunna blifva föremål för allmängiltiga bestämmelser.
Om å ena ,,sidan detta innebär en ganska väsentlig
*) »Om aktiebolag» af Hagströmer p. 294.

öfverensstämmelse med normativ-systemet, så är det å andra sidan
visst icke oförenligt med auktorisations-systemet att i afseende
å öfvervakandet af försäkringsanstalternas förvaltning, i
likhet med publicitets-systemet, föreskrifva skyldighet för dem
att periodiskt offentliggöra uppgifter angående deras ställning och
verksamhet.

Kongl. Förordningen om aktiebolag den 6 Oktober 1848
hvilar på auktorisations-systemet samt förbehåller i följd deraf
åt regeringen rättighet och skyldighet att pröfva och godkänna
stadgar för alla sådana försäkringsanstalter, som äro aktiebolag;
och bör vid denna pröfning tillses icke blott att bolagsordningen
öfverensstämmer med nämnda lag utan äfven huruvida derutöfver
med afseende å vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse
särskilda bestämmelser må erfordras vare sig angående säkerhet
för fullgörande af delegarnes förbindelser, om tillsyn å gifna föreskrifters
behöriga iakttagande eller i annat syftemål. Såvidt
kändt är, har icke förekommit någon anmärkning emot den sålunda
regeringen tillerkända pröfningsrätt och ej heller emot det
sätt, hvarpå denna rätt blifvit utöfvad. Deremot är det uppenbart,
att nämnda lag, hvilken endast afser att reglera aktiebolagsförhållandet
såsom sådant, icke kan vara tillfyllestgörande i fråga
om sådana aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse. Hvad angår
öfriga försäkringsanstalter, finnes väl icke någon föreskrift, som
uttryckligen påbjuder, att deras stadgar skola underställas vederbörlig
myndighets pröfning. Men föreställningen om nödvändigheten
af sådan pröfning har dock varit så allmänt utbredd, att
fastställelse blifvit sökt och meddelad å stadgar för nästan alla
försäkringsanstalter af någon betydenhet. Denna omständighet
talar högt till förmån för grundsatsen om den administrativa
myndighetens rätt och pligt att genom pröfning af försäkringsanstalternas
stadgar öfvervaka sättet för deras bildande och gifva
regler för deras förvaltning. Den synes åtminstone ådagalägga,
att den tid ännu icke är inne, då denna grundsats lämpligen kan
öfvergifvas. Försäkringsföreningen har också, enligt hvad dess
utkast till förordning angående försäkringsanstalter gifver vid
handen, uttalat sig för samma grundsats, hvilken icke i annan
mån, än förut blifvit omnämndt, från länsstyrelserna rönt motsägelse.

Det nu anförda torde innefatta tillräckliga skäl för den åsigt,
att lagstiftningen angående försäkringsväsendet bör, åtminstone

under förhanden varande förhållanden, i hufvudsak grundas å
auktorisations-systemet, en åsigt som blifvit godkänd af alla de
fackmän, med hvilka jag i detta ämne rådplägat.

Efter dessa korta erinringar öfvergår jag nu till redogörelsen Motiv.
för skälen till de af mig föreslagna bestämmelser, dervid i ordningen
först förekommer

Förslag till Förordning angående försäkring sanstalter.

Uti en författning sådan som denna måste i främsta rummet § 1.
bestämmas omfånget för densammas tillämpning. Att härvid inlåta
-sig på försök att i form af lagbud definiera begreppet försäkring
torde dock icke vara lämpligt. Definitioner äro i allmänhet
svåra att uppställa, så att ej genom dem säges för litet
eller för mycket, och det är derför en för all lagstiftning erkänd
grundsats, att sådana höra, så vidt möjligt, undvikas. Om emellertid
med försäkring bör förstås hvarje medel, genom hvithet följderna
af en ogynsam tillfällighet motverhas, så måste till försäkring
hänföras icke blott de äfventyrsaftal, hvarigenom den ene
kontrahenten förbinder sig att vid inträffande af en uppgifven
händelse till den andre eller hans rättsinnehafvare utgifva ett
visst belopp eller fullgöra någon annan skyldighet, utan äfven
hvarje annan åtgärd, som åsyftar att bereda ersättning för oförutsedda
eller af ogynsamma tillfälligheter beroende förluster. Hopsparande
af medel, hvilka afläggas för att dermed fylla oförutsedda
behof, blifver således ett slag af försäkring, och detta icke
utan skäl. En författare har till och med velat dertill hänföra
anlitande af nödkrediten och tiggeriet. Uppenbarligen bör begreppet
försäkring icke i denna författning tagas i så vidsträckt
bemärkelse, men att noggrant och bestämdt uppgifva dess gräns
låter sig näppeligen göra. Ett försök i sådan rigtning torde ej
heller vara behöflig!, ty det skall helt visst icke för någon kunnig
och klok lagskipare visa sig förenadt med oöfvervinnerlig
svårighet att med ledning af vetenskapens hänvisningar och det
allmänna föreställningssättet bestämma, huruvida en rörelse har
försäkring till föremål eller icke. På grund häraf är uti första
§ såsom hufvudkännetecken för en försäkringsanstalt angifvet.

endast, att densamma skall kafva »till uppgift att drifva försäkringsrörelse».

Härvid kör dock erinras, att många föreningar eller inrättningar
kunna såväl till följd af deras benämning som på grund
af deras verksamhets beskaffenhet anses jemförliga med försäkringsanstalter
utan att likväl drifva verklig försäkringsrörelse.
Sålunda finnas här i riket flera sällskap, föreningar eller kassor,
som hafva till ändamål att bereda pension eller annat understöd
och således kunna synas hänförliga till lif- eller pensionsförsäkringsanstalter,
men hvilka likväl icke i allmänhet böra såsom
sådana anses, enär understödets belopp eller rättigheten att detsamma
erhålla göres helt och hållet beroende af de för ändamålet
hvarje år befintliga tillgångar utan annan förbindelse för
sällskapet, föreningen eller kassan än att enligt öfverenskomna
grunder utdela hvad som finnes tillgängligt. Till detta slag af
anstalter böra, exempelvis, räknas om icke alla åtminstone de
allra flesta af de enskilda »pensionsinrättningarna» vid arméns
regementen och corpser, flera s. k. pensionsinrättningar för städernas
magistratspersoner och borgare, åtskilliga prestenkekassor
m. fl. Deremot förekomma anstalter, som väl tillförbinda sina
delegare att under viss förutsättning vidkännas minskning i en
genom försäkrings aftal bestämd ersättning och således kunna sägas
i viss mån göra ersättningens utbekommande beroende af befintliga
tillgångar, men hvilka likväl otvifvelaktigt böra hänföras
till verkliga försäkringsanstalter. Sådana anstalter äro t. ex. åtskilliga
på ömsesidighet grundade sjöförsäkringsbolag, hvilkas
delegare äro underkastade uttaxering endast till visst begränsad!
belopp, så att, om inträffade förluster undantagsvis icke skulle
kunna genom sådan uttaxering betäckas, de delegare, som lidit
förlust, få enhvar i förhållande till sitt försäkringsbelopp vidkännas
afdrag å ersättningssumman.

Såvidt kändt är drifves icke inom vårt land försäkringsrörelse
af enskilde personer eller öppna bolag. Åtminstone kan med
visshet antagas, att den verksamhet, som möjligen i sådant hänseende
utöfvas, icke är af någon afsevärd betydelse, och detta
bör med skäl anses såsom ett särdeles lyckligt förhållande. Försäkringsaftal
i allmänhet och iifförsäkringar i synnerhet afslutas
nemligen för lång tid samt äro jemväl i öfrigt af beskaffenhet,
att de icke lämpligen böra i någon mån göras beroende af enskilde
försäkringsgifvares lifslängd eller vexlande förmögenhets -

■vilkor. Det skulle derför kunna ifrågasättas ock har äfven blifva!
af en författare förordadt att genom lag helt och hållet förbjuda
försäkringsrörelses bedrifvande af enskilde personer eller
•öppna bolag. Vid närmare eftersinnande kan dock ett sådant
ingripande från statens sida på det fria aftalets område ej tillstyrkas.
Vådan af att för erhållande af försäkring vända sig till
enskilde personer i stället för att derom anlita någon sådan anstalt,
som eger bestånd oberoende af vissa individer, ligger ju
-så i öppen dag, att enhvar bör kunna med lätthet inse och be■döma
den fara, för hvilken han derigenom utsätter sig. Föredrager
någon detta oaktadt af en eller annan anledning att vända
■sig till den enskilde, må det vara hans ensak, ty staten är, enligt
hvad förut blifvit anfördt, hvarken berättigad eller pligtig
.att inskränka de enskildes sjelf bestämmelserätt inom aftalets område
i andra fall, än då de enskildes krafter äro vanmägtige att
•skydda dem mot förlust. Staten saknar dessutom medel att göra
•ett förbud i nämnda hänseende hörsammad! Det torde nemligen
icke möta svårighet för enskilde personer eller af sådane bestående
öppna bolag att i ganska vidsträckt omfattning meddela
.försäkring, utan att sådant behöfver offentligen tillkännagifvas.
Då finnes ingen utväg för myndigheterna att erhålla kännedom
•om en så beskaffad rörelse annorledes än genom införande af ett
spionerings- och undersökningssystem, som väl icke i något fall
kan förordas. Att utfinna en lämplig påföljd för öfverträdelse
•af förbudet blefve ej heller lätt.

Af samma skäl, på grund hvaraf jag således icke kan förorda
något förbud för enskilde personer eller öppna bolag att
■drifva försäkringsrörelse, anser jag äfven, att förevarande lagstiftning
i allmänhet icke kan eller bör å dem ega tillämplighet.
^Bestämmelse i ena eller andra hänseendet torde i hvarje fall
vara öfverflödig, enär erfarenheten gifvit vid handen, att försäkringsrörelse
icke gerna kan af enskilde personer med fördel
drifvas. Härvid bör dock erinras, att fall kunna inträffa, då en
utaf ett öppet bolag inrättad försäkringsaffär uppträder under
sådan form samt är af den betydelse och omfattning, att densamma
visserligen bör regelbindas och kontrolleras på sätt lagen
föreskrifver för andra försäkringsanstalter. Exempel på en sådan
anstalt torde jag få tillfälle att här nedan anföra.

Med anledning af hvad nu blifvit anfördt, är uti förevarande
<§ föreslaget, att till försäkringsanstalt skall räknas »hvarje bolag

eller annan genom kommun eller enskilde bildad inrättning eller
förening, som har till uppgift att genom utsedd styrelse drifva
försäkringsrörelse af hvad slag som helst.»

De bolag, föreningar eller inrättningar, hvilka enligt denna
bestämmelse böra hänföras till försäkringsanstalter, skilja sig med
afseende å organisationsformen i tre väsentligen olika hufvudgrupper,
nemligen 1) aktiebolagen, 2) ömsesidighetsbolagen, till
hvilka endast böra hänföras föreningar med skyldighet och rättighet
för deras delegare att på samma gång vara både försäkringsgifvare
och försäkringstagare, samt 3) öfriga anstalter, hvilka icke
äro aktie- eller ömsesidighetsbolag. De statistiska tabellerna
gifva vid handen, hvilka inom vårt land befintliga anstalter äro
att räkna till det sistnämnda slaget. Dertill skulle ock hänföras
den anstalt, som uppkomme, derest ett öppet bolag eller annan
förening af enskilde personer öppnade en från deras öfriga affärsverksamhet
alldeles afskild försäkringsrörelse, för hvars ombesörjande
vore utsedd en särskild styrelse.

§ 2. Det känntecknande för auktorisationsystemet är, såsom förut

blifvit nämndt, att stadgar för hvarje anstalt skola pröfvas och
godkännas af vederbörlig administrativ myndighet. Föreskrift i
sådant syfte meddelas i § 2, som börjar med bestämmelsen, att
de, som vilja inrätta försäkringsanstalt, skola söka tillstånd dertill.
Mot denna bestämmelse skall måhända invändas, att densamma
innebär ett allt för strängt concessionstvång. En sådan
anmärkning torde dock förfalla, om i betraktande tages, att enligt
§ 26 underlåtenhet att ställa sig föreskriften till efterrättelse
endast medför den påföljd, att enhvar, som å bolags, förenings
eller inrättnings vägnar ingår förbindelse, derför står i personlig
ansvarighet såsom för annan sin förbindelse, utan afseende å
hvad antagna men ej vederbörligen fastställda stadgar må kunna
i strid häremot innehålla.

Ansökningen om tillståndet, hvarvid bör fogas förslag till
stadgar för anstalten, skall göras, om anstalten är ett ömsesidighetsbolag,
hvars verksamhetsområde utgör endast ett län eller
del deraf och som icke på en risk-försäkrar högre belopp än
1,000 kronor, hos Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande
men i alla öfriga fall hos Kongl. Maj:t. Genom detta stadgande
skulle således ändras eller upphäfva® mom. 14 och 15 i § 31 af
Kådiga instruktionen den 10 November 1855 för landshöfdingarna
i rikets län och de vid länsstyrelserna anställde tjenste -

män jemte Nådiga Kungörelsen den 21 Mars 1861, i hvad dessa
lagrum innefatta berättigande för länsstyrelserna att pröfva och
fastställa reglementen för menighetsföreningar, hvilka böra hänföras
till försäkringsanstalter och ej äro af den beskaffenhet, som
här ofvan omförmäles;

Nådiga skrifvelsen den 15 Februari 1867 till Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande i fråga om meddelande af fastställelse
å reglementen för sjöassuransföreningar, såvidt samma skrifvelse
får antagas åsyfta, att stadgar för föreningar, hvilka skola
betraktas som försäkringsanstalter, icke böra af myndighet pröfvas
och godkännas; samt

Nådiga skrifvelen den 31 Mars 1876 angående pröfningen af
förslag till och ändringar i reglementen för enskilda pensionsinrättningar
vid armén samt arméförvaltningens derpå grundade
kungörelse den 28 April samma år, såvidt derigenom tillerkännes
arméförvaltningen å civila departementet rätt att pröfva och
godkänna stadgar för pensionsinrättningar, hvilka äro att hänföra
till verkliga försäkringsanstalter.

I sistnämnda hänseende åberopas emellertid hvad förut anförts
angående beskaffenheten af dessa pensionsinrättningar.

Då åter stadgandet i § 13 af nådiga förordningen den 18
Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet derom att idkare af
samma yrke må bilda förening för angelägenheter, som röra det
yrke eller de yrken, hvilka af sådan förenings medlemmar utöfvas,
väl icke gerna kan antagas afse föreningar, som hafva försäkringsrörelse
till uppgift, bör ej heller den genom § 14 af
samma förordning Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillerkända
rätt att fastställa reglemente för förening af yrkesidkare anses i
någon mån ändrad genom föreslagna bestämmelsen. Hvad nu
först angår den såsom regel uppställda föreskriften, att stadgar
för försäkringsanstalt i allmänhet skola underställas Kongl. Maj:ts
pröfning och godkännande, hvilken föreskrift, upptagen i försök -ringsföreningens utkast, af de flesta bland Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
lemnats utan anmärkning samt af två bland dem
uttryckligen till bifall förordats, så torde skälen dertill vara lätta
att finna.

För aktiebolag och sådana på ömsesidighet grundade försäkringsbolag,
hvilkas verksamhetsområde omfattar mera än ett helt
län, skola stadgar redan nu af Kongl. Maj:t pröfvas. Gällande reglementen
för de flesta af rikets lifränte- och kapitalförsäkrings -

anstalter hafva ock blifvit af Kongl. Maj:t fastställda, kvilket
äfven är förhållandet med reglementen för pensionsinrättningar
af mera betydenhet.

Det är otvifvelaktigt, att de lokala myndigheterna endast
undantagsvis kunna besitta eller hafva tillfälle att genom andras
biträde tillgodogöra sig de fackkunskaper, som i de flesta fall
äro oundgängligen nödiga för att rätt bedöma en försäkringsanstalts
grundläggning. Men äfven om denna brist vore afhjelpt,
skall dock icke kunna undvikas, att, derest flera myndigheter
hafva sig anförtrodd granskningen af försäkringsanstalternas reglemententen,
dessa till följd af vexling i uppfattning hos de särskilda
myndigheterna, komma att för likartade förhållanden innehålla
väsentligen olika bestämmelser. Sådant kan aldrig vara
nyttigt och önskvärdt men bör i synnerhet undvikas, då fråga
är om anstalter, hvilka ur såväl social som national ekonomisk
synpunkt äro af framstående betydelse. Visserligen måste beträffande
de på ömsesidighet grundade bolagen erkännas, att
granskningen af de bestämmelser, hvilka afse säkerheten för fullgörande
af anstaltens förbindelser, icke företer samma svårighet,
som då fråga är om andra anstalter. Men erfarenheten gifver
vid handen, att äfven i afseende härå misstag lätteligen kunna
begås. Sålunda synas, exempelvis, flera länsstyrelser hafva synnerligast
i äldre tider omfattat den åsigt, att fastställelse borde
meddelas å hvarje förslag till reglemente, som icke innehölle
något »emot lag stridande», hvaraf kan slutas, att anstaltens säkerhet
och ändamålsenliga grundläggning icke utgjort föremål
för särskild pröfning. Ända intill senaste tider har den uppfattning
ganska allmänt gjort sig gällande, att ömsesidighetsbolag
lämpligen kunde bildas med nästan huru litet verksamhetsområde
som helst. Sådana bolags och bland dem förnämligast de talrikast
förekommande brandstodsbolagens reglementen måste dessutom
rörande hvarjehanda rättsförhållanden meddela bestämmelser,
hvilka böra affattas med största sorgfällighet, såvida ej derigenom
skall göras ingrepp å civillagstiftningens område, och det
är derför af vigt, att dessa bestämmelser pröfvas och utfärdas af
den högsta regeringsmyndigheten.

Att stadgar för hädanefter bildade försäkringsanstalter i allmänhet
pröfvas och godkännas af Kongl. Maj:t är slutligen nödvändigt
derför, att regeringen endast derigenom blifver i tillfälle
ständigt med uppmärksamhet följa försäkringsväsendets utveck -

ling samt öfvervaka, att densamma fortgår i ändamålsenlig retning.

Den ifrågasatta bestämmelsen bar också endast mött motstånd
beträffande de ömsesidighetsbolag, hvilkas verksamhetsområde
omfattar endast ett län eller delar deraf. Sju länsstyrelser
hafva ansett, att stadgar för sådana bolag borde fortfarande
som hittills pröfvas af den lokala myndigheten. För
denna åsigt äro hufvudsakligen två skäl anförda, det ena att
länsstyrelserna hittills förmått utan skälig anledning till klagan
utöfva den dem anförtrodda pröfningsrätt och att sådant borde
blifva för bemälde embetsmyndigheter ännu lättare, om genom
allmän författning varder stadgadt, i hvilka afseenden de för bolagen
antagna reglementen böra innehålla uttryckliga bestämmelser,
det andra skälet att antalet af de mål och ärenden, som
underställas Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning är större, än det
borde vara och att särskild! till lindrande af den statsdepartementen
åliggande arbetsbörda förändringar i lagstiftningen rörande
administrationens kompetens snarare böra gå i rigtning
att minska än att öka antalet af berörda mål och ärenden.

Med anledning af det förstnämnda påståendet måste dess
bättre villigt erkännas, att de af länsstyrelserna fastställda reglementen
för brand-, kreaturs- och liagelskade-försäkringsbolag grundade
på ömsesidighet i de flesta fall äro ganska tillfredsställande.
Dock åberopas i fråga härom, hvad ofvan blifvit anfördt. Och
det bör ej heller förnekas, att uti dessa reglementen ofta påträffas
bestämmelser, hvilkas lämplighet kan vara tvifvel underkastad.
I hvarje fall qvarstår dessutom alltid den olägenhet, som
uppkommer deraf att inom de särskilda förvaltningsområdena
olika bestämmelser gälla för likartade förhållanden, och, om än
länsstyrelsernas sätt att utöfva den dem tillerkända pröfningsrätt
hittills icke gifvit anledning till klagan, följer likväl icke deraf,
att denna pröfningsrätt skulle kunna på ett lika tillfredsställande
sätt utöfvas, derest under försäkringsväsendets utveckling den
associationsform, som funnit sitt uttryck i ömsesidighetsbolagen,
komme att tagas i anspråk för nya försäkringsgrenar.

Det andra af omförmälda påståenden är obestridligen i och
för sig rigtigt och särdeles behjertansvärdt. Men det öfverklagade
missförhållandet synes snarare böra afhjelpas genom inskränkning
i rättigheten att besvärsvis draga de obetydligaste
mål under regeringens pröfning och genom öfverlåtande åt myn -

digheterna att utan särskildt nådigt beslut vidtaga hvarjehanda
förvaltningsåtgärder af mindre vigt, än på det sätt att regeringen
afhänder sig en del af dess administrativa lagstiftningsrätt,
hvarpå väl i sjelfva verket grundar sig rättigheten att fastställa
stadgar, de der vid uppkommande tvister måste af domstolar och
andra myndigheter tillämpas. Om på sätt föreslaget blifvit, vissa
ömsesidighetsbolag af mindre betydenhet undantagas, bör ej heller
tillökningen i arbetsbördan för vederbörande statsdepartement
blifva synnerligen afsevärd. Enligt flera under de senare åren
meddelade nådiga beslut synes numera vara antagen den grundsats,
att ömsesidighetsbolag med allt för små verksamhetsområden
ej böra bildas. På grund häraf och då inom alla delar af
riket redan äro inrättade ett stort antal sådana bolag för hvarjehanda
ändamål, finnes ingen anledning befara att antalet af nybildade
bolag med endast ett län eller delar deraf såsom verksamhetsområde
skall blifva synnerligen stort. /

Skall nu ifrågavarande lagstiftning i allo medföra dermed
åsyftadt gagn, måste dessutom uppställas såsom oeftergiflig! vilkor,
ätt inom vederbörande statsdepartement en tjensteman eller,
om behofvet sådant krafvel'', en särskild för ändamålet inrättad byrå
handlägger och bereder alla ärenden rörande försäkringsväsendet,
med uppmärksamhet följer detsammas utveckling så inom som
utom fäderneslandet, emottager och offentliggör de uppgifter,
hvilka allmänheten behöfver känna för att öfvervaka försäkringsanstalternas
förvaltning, samt jemväl i öfrigt biträder Departementschefen
fid utöfvandet af kontroll öfver dessa anstalter. Vidtages
en sådan anordning, skall det helt visst icke finnas förenad!
med nämnvärd svårighet för regeringen att medhinna den
pröfning af förslag till stadgar, som enligt ifrågasatta bestämmelsen
skulle på henne ankomma.

Hvad nu blifvit anfördt borde följdrigtigt leda dertill, att
stadgar för alla försäkringsaustalter utan undantag pröfvades af
Kong! Maj:t. Eörsäkringsföreningens utkast till förordning innehåller
också föreskrift härom. Då emellertid för pröfningen
af den säkerhet, en på ömsesidighet grundad anstalt erbjuder,
särskild fackkunskap otvifvelaktigt tages mindre i anspråk, än
när fråga är om andra försäkringsanstalter, samt den statistiska
utredningen gifvit vid handen, att förstnämnda associationsform
med begärlighet anlitas för bildande af sådana försäkringsanstalter,
som stå på gränsen till enskilda slutna föreningar och hvilkas

rörelse är af så ringa omfång och betydelse, att i förhållande
dertill redan kostnaden och besväret att genom ombud i hufvudstaden
hos regeringen söka fastställelse å stadgarna skulle finnas
allt för betungande, har jag, såsom förut blifvit antydt, trott undantag
från den allmänna regeln kunna göras för de ömsesidighetsbolag,
hvilkas verksamhetsområde utgör endast ett län eller
del deraf och som på eu risk försäkra allenast ett jemförelsevis
litet belopp. Stadgar för sådana bolag eller föreningar skulle
således fortfarande som hittills pröfvas af Kongl. Majtts Befallningshafvande.
Att bestämma försäkringsbeloppets maximum företer
ej ringa svårighet, men med hänsyn till förhållandena, sådana
de hittills gestaltat sig, har summan synts lämpligen kunna
bestämmas till 1,000 kronor. Med riskens maximum bestämdt
till detta belopp skulle af nu befintliga anstalter hemfalla under
undantaget flere ömsesidiga hästförsäkringsbolag, de flesta föreningar
för försäkring mot förlust af båtar och fiskeredskap samt
nästan alla på verklig ömsesidighet grundade föreningar för meddelande
af sjuk- och begrafningshjelp.

Föreskrifterna i öfrigt uti 2 § öfverensstämma med motsvarande
bestämmelser i Kongl. Förordningen om aktiebolag den 6
Oktober 1848, hvilken förordning också är bygd på auktorisationssystemet,
och torde icke behöfva närmare förklaras.

Inom försäkringsföreningen var förslag väckt om föreskrift,
att de redan befintliga försäkringsanstalter, som icke undfått
Kongl. Maj:ts stadfästelse å sina stadgar, skulle, såvida de ville
fortsätta sin rörelse, inom viss tid söka nådigt tillstånd dertill..

Men detta förslag förkastades såsom innefattande ett allt för
våldsamt ingrepp i bestående förhållanden. Jag har ej heller ansett
nödigt eller lämpligt att upptaga detta förslag.

Af redogörelsen för den utländska lagstiftningen inhemtas, § 3.
att flera utländska lagar bestämdt förbjuda lifförsäkringsanstalter
att bedrifva andra grenar af försäkringsrörelse. Förslag om
införande af en liknande lagbestämmelse har varit inom försäkringsföreningen
framstäldt men blef efter omröstning förkastadt.

Såsom skäl för det ifrågasatta förbudet, hvilket förordats af fyra
länsstyrelser, har man hufvudsakligen åberopat, att lifförsäkringen
hvilade på helt andra grunder än andra grenar af försäkringsrörelse
och derför ej heller borde med dem sammanföras;
att med afseende å försäkringstagarnes anspråk gent emot lifförsäkringsanstalterna,
hvilkas förbindelser förfölle till infriande först

efter lång tids förlopp, lagstiftaren särskild! borde låta sig angeläget
vara att förebygga allt, hvarigenom dessa anstalters säkerhet
kunde i någon mån äfventyras; att emellertid förhållandet
kunde blifva sådant, derest lifförsäkringen förbundes med en
annan försäkringsart och båda garanterades af ett gemensamt
aktiekapital, hvilket kunde genom inträffande större förluster
komma att helt och hållet tagas i anspråk för den sistnämnda
försäkringsrörelsen; samt att, om än försäkringsfonderna för hvarje
rörelsegren hvar för sig bokfördes, derigenom icke kunde förhindras,
att lifförsäkringsfonden, hvilken bildades af försäkringstagarnes
småningom gjorda besparingar, tillgrepes för godtgörande
af förbindelser, de der icke härrörde af lifförsäkringsrörelsen.

A andra sidan är anfördt, att genom den ifrågasatta bestämmelsen
skulle skapas ett monopol för de redan befintliga lififörsäkringsanstalterna,
enär en nybildad sådan, hvilken icke finge
med lifförsäkringen förena elementarförsäkring, icke skulle kunna
bära de med anstaltens bildande förenade omkostnader. Faran
vid ett gemensamt bedrifvande af olika försäkringsgrenar kunde,
om sådan förefunnes, dessutom förekommas genom att afsätta
försäkringsfond för hvarje rörelsegren samt skilja dessa fonder
från bolagets egendom och ställa dem under särskild kontroll.

Asigten om det ifrågasatta förbudets ändamålsenlighet och
nödvändighet torde hufvudsakligen hvila på den förutsättning,
att eu elementarförsäkringsrörelse skall, äfven om den bedrifves
med erforderlig samvetsgranhet och omsorg, vara förenad med
större fara för förlust, än som är förhållandet med lifförsäkringen.
Mycket kan val anföras till stöd för en sådan förutsättning,
men erfarenheten i vårt land har icke bekräftat densammas rigtighet.
De två försäkringsaktiebolag, som bedrifva både lifförsäkrings-
och brandförsäkringsrörelse, hafva haft att glädja sig
åt en utmärkt framgång, och det har, såvidt kändt är, aldrig varit
ifrågasatt, att den ena försäkringsrörelsen skulle utöfvat något
som helst menligt inflytande på den andra.

Med afseende härå är det måhända ej tillrådligt, att bestämdt
förbjuda en anordning, som åtminstone hittills visat sig vara fullt
ändamålsenlig. Men de å andra sidan anförda skäl, kunna icke heller
gerna lemnas alldeles utan uppmärksamhet. Då nu derjemte förhållandena
inom försäkringsväsendet äro i hög grad vexlande, så
att förening af flera rörelsegrenar i ena fallet kan finnas nyttig
och ändamålsenlig och deremot i det andra bör på det bestäm -

daste afstyrkas, har jag trott den omtvistade frågan lämpligast
lösas genom införande af föreskrift derom, att på pröfning i
hvarje särskild! fall heror, huruvida och under hvilka vilkor försäkringsanstalts
verksamhet må omfatta flera af försäkringsväsendets
grenar. Denna föreskrift återfinnes i § 3.

En annan vigtig fråga, hvarom olika åsigter gjort sig gällande,
är den, huruvida genom lag bör bestämmas det minimum
af grundfond eller annan säkerhet, som bör vara tillvägabragt,
innan en försäkringsanstalt får börja sin verksamhet. Hvarje
ändamålsenligt och omsorgsfullt planlagdt företag måste stödjas
af erforderligt förlagskapital eller annan säkerhet för fullgörande
af deraf föranledda förbindelser. Om denna regel gäller i allmänhet,
måste den särskild! ega tillämplighet i fråga om försäkringsanstalterna,
hvilka just på grund af sin uppgift att motverka
följderna af ogynsamma tillfälligheter sjelfve måste vara
underkastade sådana tillfälligheters menliga inverkningar. Och
då således behofvet af grundfond eller annan säkerhet är
oeftergiflig!, har man ansett detsamma böra genom uttryckligt
lagbud icke allenast bekräftas utan äfven till sitt minimum begränsas.
Mot denna uppfattning i sistnämnda hänseende hafva
likväl framstälts väl grundade invändningar. Vid ett reglementerande
på detta område, säger en författare, löper lagstiftaren
fara att fastställa såsom gräns antingen en summa, hvilkens storlek
omöjliggör uppkomsten af flera nyttiga försäkringsföretag,
eller ock ett belopp så ringa, att detsamma blifver för den åsyftade
säkerheten utan betydelse. Förvaltningen af för stort kontant
inbetalt kapital kan dessutom ofta för skötande af en försäkringsaffär
blifva lika betungande som bristen på ett tillräckligt
sådant. Och då i berörda hänseende någon fast utgångspunkt
icke förefinnes, synes mindre välbetänkt att derutinnan uppställa
på förhand bestämda fordringar på försäkringsanstalterna. Dessa
böra endast klart och utan omsvep gifva sin förmögenhetsställning
tillkänna. Allmänheten må det sedan stå fritt att bilda sig
ett omdöme om beskaffenheten deraf samt derefter göra sitt val.

Den sålunda påpekade faran af ett reglementerande är, särskildt
med hänsyn till förhållandena inom vårt land, uppenbar.
Inom samma gren af försäkringsväsendet förekomma nemligen
anstalter af så vexlande art och beskaffenhet, att det icke ens
ligger inom möjlighetens område på förhand bestämma en gräns,
som kan vara lämplig för dem alla. Föreskrift i detta hänseende

Ö6

synes mig derför böra bero på pröfning i hvarje särskildt fall i
sammanhang med fastställande af stadgar för försäkringsanstalt.

§ 4. Uti § 4 behandlas den synnerligen vigtiga frågan om för säkringsanstalts

skyldighet att afsätta försäkringsfond. Korande
detta ämne torde bland dem, som icke äro fackmän, ganska allmänt
göra sig gällande ett origtigt föreställningssätt, beroende
till icke oväsentlig del derpå att benämningen »försäkringsfond»
icke noggrant motsvarar hvad dermed egentligen afses. Det
torde derför icke vara olämpligt att här lemna några korta antydningar
angående den af försäkringsanstalterna allmänt antagna
betydelsen af ordet försäkringsfond och grunden för densammas
beräknande. Jag skall dervid utgå från den art af försäkring,
der nämnda fond utan tvifvel är af största betydelse, den vanliga
lifförsäkringen eller det aftal, hvarigenom en försäkringsanstalt
emot betingade afgifter förbinder sig att vid en persons
död, när helst den inträffar, till hans rättsinnehafvare utbetala
en viss summa.

Nutidens lifförsäkring är, likasom så mycket annat, ett verk
af associationen. Om en person önskar att Aud sin död efterlemna
ett kapital och han för sådant ändamål hvarje år afsätter ett
visst belopp, så kan han likväl uppenbarligen icke vara förvissad,
att det önskade kapitalet skall uppnås, ty innan de årliga
besparingarna med ränta på ränta hunnit växa till den erforderliga
summan, kan döden inträffa. Sammansluta sig åter flera personer,
i tillräckligt stort antal, till en förening, hvars medlemmar,
en hvar så länge han lefver, till en gemensam kassa inbetala
bestämda årliga bidrag, så bör, under förutsättning att dessa äro
rätt beräknade samt ändamålsenligt förräntas och förvaltas, hvarje
delegares rättsinnehafvare kunna efter hans frånfälle ur den gemensamma
kassan utbekomma det önskade kapitalet. Ty hvad
kassan förlorar derigenom att den ene delegaren aflider, innan
han inbétalt tillräckligt många årsafgifter, det vinner kassan derigenom
att en annan delegare lefver så mycket längre. Det är
emellertid numera icke af nöden att bilda sådana föreningar.
Lifförsäkringsanstalterna hafva till uppgift att förmedla den erforderliga
associationen, och ju större det hos en sådan anstalt
försäkrade personernas antal är, desto större är sannolikheten,
att hvad anstalten förlorar på den ena skall motvägas af hvad
som vinnes på en annan. Dör att denna sannolikhet skall blifva
verklighet erfordras dock i främsta rummet, att beräkningarna

af de afgifter, som de försäkrade kafva att erlägga, äro rigtiga.
Dessa beräkningar grundas å de så kallade dödlighetstabellerna,
af hvilka »de sjutton engelska bolagens tabell» är den mest använda.
Enligt denna på mångåriga noggranna iakttagelser grundade
tabell, äro af 100,000 tioåriga personer efter ett års förlopp
blott 99,324 qvarlefvande, hvadan således 676 aflidit. Af de
99,324 personer, som uppnått elfte året, äro efter ett år allidne
674 o. s. v. 86,292 personer uppnå trettio års ålder och af dem
aflida under ett år 727. Till 80 års ålder hinna endast 13,290,
hvaribland 1,866 aflida under ett år. TSTär 88 år förflutit, återstå
af det ursprungliga antalet 100,000 endast 4 personer, hvilka således
uppnått 98 års ålder. Af dessa aflida under ett år 3, så
att endast en uppnår 99 års ålder. Denne antages aflida inom
ett år derefter.

Dividera!’ man antalet af dem, som aflida i en åldersklass
med summan af dem, som vid inträdet i samma åldersklass voro
vid lif, så blifver qvoten lika med dödlighetsförhållandet eller
dödssannolikheten för hvarje särskild ålder. För en tioårig är
således dödssannolikheten = 0,oog7g, för en 30-årig = 0,oo8424S
och för en 99-årig = 1.

Om nu t. ex. *) en person, som är 30 år gammal, skall försäkra
sig, så inhemtas af tabellen, att af 86,292 lefvande personer
i denna ålder 727 aflida under första året. Skulle för hvarje
af de 86,292 lefvande vid hans död utbetalas 100 kronor, måste
efter första året utbetalas 727 x 100 eller 72,700 kronor, hvaraf på
en hvar af 86,292 personer belöper 0,84248 eller 84,248 öre. Detta
belopp motsvarar sannolikheten för anstalten att få inom ett år
för en trettioårig person utbetala 100 kronor, och bör således af
honom erläggas såsom afgift (premie) för försäkring under ett
år. Men som afgiften erlägges vid årets början och utbetalningen
för dödsfall först vid årets slut, bör ofvanstående tal, 0,84248
på ett år diskonteras efter den till grund för beräkningen lagda
räntefoten, så att om denna utgör 3 y, proc.,**) det verkliga beloppet
af afgiften blifver 0,84uo eller 84,u öre. På enahanda sätt
beräknas, att verkliga afgiften för:

*) Jfr »Om lifförsäkrings-policens värde af E. Langheinrich, öfversättning af
P. J. Eagerström.

**) För att kunna begagna mig af sifferuppgifterna i tillgängliga tryckta
arbeten, har jag antagit räntefoten till 8 V2 proc. De svenska lifförsäkringsaktiebolagen
beräkna till fördel för försäkringstagarne räntan till 4 proc.

en 31 år gammal person utgör ............ 82,88 öre

» 50 » .-> » » 1: 54 »

» 80 » » » » 13: 56,6 »

» 85 » » » » 19: 81,6 » o. s.v.

En 99-årig person skulle för en försäkring å 100 kronor
hafva att erlägga samma belopp minskadt allenast med diskonteringsafdraget.

Häraf framgår, att i samma mån som döds-sannolikheten
ökas, i samma mån måste äfven premien för hvarje år stiga, enär
premien jemnt motsvarar sannolikheten att under året få utbetala
det försäkrade beloppet (risken). Den, som försäkrar sig endast
för ett år hvarje gång eller med vilkor att afgiften för hvarje år
bestämmes i förhållande till risken, har således att erlägga premier,
hvilka väl till en början blifva jemförelsevis små men slutligen
stegras till en sådan höjd, att deras erläggande blefve en
allt för tung hörda. För att afhjelpa denna olägenhet har man
uppfunnit en sådan ändring i sättet för premiernas betalande,
att de försäkrade tillåtas årligen under hela försäkringstiden erlägga
ett lika belopp. Den matematiska utvecklingen af detta
sätt att beräkna premierna torde kunna här förbigås. En hvar,
som fattat hvad i det föregående anförts, skall utan svårighet
inse, att en sådan medelpremie bör kunna med noggrannhet bestämmas.
För den, som exempelvis vid 30 års ålder tager lifförsäkring
till belopp af 100 kronor, blifver årliga premien 1 krona
79,6 öre. Tages försäkringen först vid 50 års ålder, uppgår medelpremien
till 3 kronor 70,23 öre o. s. v., allt med beräkning af
endast 31/2 proc. ränta. Anordningen att låta försäkringstagaren
under hela lifstiden årligen utbetala lika stor premie medför,
att vid de högre åldrarna premierna blifva otillräckliga för betäckande
af de försäkringsbelopp, som i följd af dödsfall böra
erläggas, men enär under den första försäkringstiden premierna
varit större, än som erfordrats för ersättningarnas bestridande,
måste försäkringsanstalten genom besparande af dessa öfverskott
med dertill lagd ränta på ränta hafva beredt sig tillgång till
sina förbindelsers fullgörande. Dessa öfverskott med upplupna
räntor motsvara enligt sannolikhetsberäkning det äfventyr, som
anstalten genom försäkringsaftalet sig iklädt, eller, med andra ord,
utgöra värdet af den löpande risken. Samtlige sådana af en anstalt
besparade öfverskott med upplupna räntor bilda tillsammans
försäkringsfonden, hvilken således mera egentligt borde benämnas

»fonden för afsätta premier» eller något dylikt, lian kommer
till samma slut, om man utgår från den förutsättning, att en
lifförsäkring för anstalten medför dels en skuld, motsvarande
skyldigheten att i sinom tid utbetala försäkringssumman dels ock
en fordran motsvarande rättigheten att uppbära de årliga premierna.
Till försäkringsfonden skall då för hvarje försäkring
afsättas det belopp, hvarmed närvarande värdet af försäkringssumman
öfverskj uter närvarande värdet af alla för samma försäkring
inflytande premier,1) dessa värden bestämda enligt lifförsäkringsmatematikens
grunder. Af denna fond får vid inträffande
dödsfall uttagas jemnt så mycket, som motsvarar den å försäkringen
i fråga belöpande andel, lien om denna andel icke
hunnit uppgå till samma summa som försäkringsbeloppet, må
återstoden ingalunda tagas ur försäkringsfonden, utan bristen
måste fyllas af anstaltens årsinkomst, reservfond eller andra tillgängliga
medel.

I det föregående är endast taladt om den matematiska premien
eller den så kallade nettopremien. För att denna skulle
under alla förhållanden vara tillräcklig, erfordras följande förutsättningar,
nemligen att de lifförsäkrades frånfälle inträffar noggrant
i enlighet med dödlighetstabellen; att inom hvarje åldersklass
de hos anstalten försäkrade uppgå till ett tillräckligt stort
antal; att alla äro försäkrade för samma belopp; att premieinkomsterna
ständigt kunna förräntas efter den till grund för premieberäkningen
lagda räntefot; samt att anstalten icke lider någon
förlust. Dessa förutsättningar kunna uppenbarligen icke i
allo förverkligas; och då dessutom i nettopremien icke ingår
något bidrag till den på hvarje försäkring belöpande andel i anstaltens
förvaltningskostnader, måste nettopremien ökas med ett
efter nu antydda förhållanden lämpadt tillägg. Den sålunda
ökade eller rättare sammansatta premien kallas tarifpremie eller
bruttopremie.

Enligt förut antydda grunder för bestämmande af försäkringsfonds
belopp skulle endast nettopremien ingå såsom faktor. Men
särskilda förfaringssätt hafva blifvit framstälda, hvilka gå derpå
ut, att jemte nettopremien äfven tillägget till densamma skulle i
större eller mindre mån utgöra en faktor vid beräkningen. Det
skulle föra mig allt för långt att redogöra för de särskilda förfaringssätten
eller den strid, som förts angående det ena eller

9 Jfr »Theoretisches Handbuch der Lebensversicherung» af W. Kamp p. 138.

100

andra sättets berättigande. Här torde endast böra omförmälas,
att hos flertalet af fackmän och författare i ämnet synes vara
stadgad den åsigt, att »nettopremie-metoden» är den enda rigtiga
och att hvarje annan bör förkastas, hvilken åsigt också tyckes
hafva goda skäl för sig. Uti förutnämnda för Österrike gällande
författning af den 18 Augusti 1880 stadgas uttryckligen, att beräkningen
af lifförsäkringsfond skall utgå från nettopremierna
såsom grundval.

Men om än striden angående den ena eller andra beräkningsmetodens
företräde finge anses utkämpad, torde likväl icke vara
skäl att genom lagbestämmelse uttryckligen påbjuda uteslutande
tillämpning af den metod, som för närvarande vunnit segren.
Det ligger ju inom möjlighetens område, att genom lifförsäkringsmatematikens
ytterligare bearbetning någon än bättre metod kan
uppfinnas, och det synes böra på allmänheten samt vederbörande
myndighet ankomma att öfvervaka, det försäkringsanstalterna beräkna
sin lifförsäkringsfond på det sätt, som erkännes vara det
rigtigaste.

Allt hvad nu blifvit anfördt angående grunden för en försäkringsanstalts
skyldighet att afsätta försäkringsfond och sättet
för densammas beräknande eger i hufvudsak tillämplighet jemväl
å andra arter af lifförsäkring, än den som afser utbetalning vid
en persons död af en viss summa, med iakttagande likväl att,
då fråga är om lifränte-försäkring eller dermed jemförliga aftal,
sannolikheten att lefva ingår som faktor i stället för dödssannolikheten.

Hvad åter angår öfriga grenar af försäkringsväsendet, kunna
uppskattningen af risken och bestämmandet af premiens deraf
beroende belopp uppenbarligen icke ske på samma sätt som vid
lifförsäkringen. Statistiken har åtminstone ännu icke hunnit
samla och bearbeta de uppgifter, som skulle vara för sådant ändamål
erforderliga. Men i fråga om bestämmande af försäkringsfonden
blifver dock grundtanken densamma, eller att denna fond
skall motsvara beräknade värdet af de löpande riskerna och att således
dertill skall afsättas allt hvad som i afgift för försäkringen
uppburits för tid, som ännu icke förflutit. Om t. ex. en brandförsäkring
är afslutad för 12 månader, att räknas från en dag,
då af försäkringsanstaltens räkenskapsår återstå endast 6 månader,
så är ju vid räkenskapsårets slut risken endast till hälften

101

aflupen och den del af erlagda premien, som belöper å de Överskjutande
6 månaderna, måste öfverföras till försäkringsfonden.

Då försäkringsfonden, enligt hvad nu blifvit utredt, egentligen
utgöres allenast af besparade premier eller andelar deraf,
hvilka uppburits för ännu ej aflupna risker, så måste deraf följa,
att endast de anstalter, som uppbära så beskaffade premier, hafva
skyldighet att afsätta försäkringsfond.

Vid inträffande af den händelse, som betingar ett försäkringsbelopps
utbetalande, är, såsom förut blifvit anmärkt, anstalten
berättigad att till beloppets gäldande uttaga hvad som deraf finnes
innestående i försäkringsfonden. Men af samma skäl måste
ock anstalten vid hvarje nytt försäkringsaftal uti fonden insätta
hela eller behörig andel af den uppburna premien. Försäkringsfondens
slutsumma är således, strängt taget, underkastad ständiga
vexlingar. Man skulle till och med kunna säga, att den för
hvarje dag undergår förändring, enär ju med hvarje tillryggalagd
dag åtminstone någon liten del af riskerna aflupit. Hvarje väl
förvaltad försäkringsanstalt bör också kunna när som helst redovisa
det belopp, hvartill dess försäkringsfond finnes rätteligen
böra uppgå. Men det skulle uppenbarligen blifva för förvaltningen
allt för betungande, om försäkringsanstalterna ålades att
oftare än vid bokslut bestämma fondens slutsumma och vidtaga
deraf beroende åtgärder.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts är uti mom.
1 af § 4 föreskrifvet, att anstalt, som uppbär afgift för risk löpande
utöfver den af hvarje räkenskap omfattade tid, skall vid
bokslut till försäkringsfond afsätta ett belopp, som motsvarar
det enligt giltiga grunder beräknade värdet af alla vid nämnda
tids slut löpande risker. Dessa »giltiga grunder» äro, enligt hvad
förut är visadt, beroende af hvarje försäkringsrörelses beskaffenhet.
De kunna icke gerna utgöra föremål för uttömande bestämmelser
i en allmän författning.

Inom sjöförsäkringen äro dock förhållandena af beskaffenhet
att påkalla särskilda föreskrifter. Det torde i fråga härom icke
sakna intresse att taga kännedom om de åsigter i ämnet, som
funnit sitt uttryck uti gällande reglementen för de den 31 December
1880 befintliga sex sjöförsäkringsaktiebolag. Fyra af dessa
reglementen föreskrifva, att till försäkringsfond skall vid bokslut
afsättas ett mot kända, obetalta skadeersättningar och ej aflupna
risker svarande belopp; varande uti ett af dessa reglementen ut -

102

lyckligen stadgadt, att fonden skall afsättas »af årets vinst». Ett
reglemente innehåller, att vid bolagsstämma skall beslutas, hvad
af årets vinst skall till reservfonden anslås, sedan ett mot obetalta
kända ersättningsanspråk och ej aflupna risker för samma
år svarande belopp blifvit särskildt afsatt. Det sjette reglementet
föreskrifver, att till försäkringsfonden skall eif bolagets tillgångar
årligen afsättas dels ungefärliga beloppet af ännu oguldna ersättningar
för kända förluster dels influtna afgifter för ännu löpande
risker.

Härvid bör till en början erinras, att då försäkringsfond består
af reserverade premier eller premieandelar, sådan fond måste
afsättas alldeles oberoende deraf, att anstalten under det ifrågavarande
räkenskapsåret gjort vinst på rörelsen eller''icke. Det
kan derför icke vara annat än en missuppfattning att ställa afsättande!
af försäkringsfonden i samband med beslut om användandet
af anstaltens vinst.

Att, på sätt alla sex reglementena föreskrifva, till en gemensam
fond sammanföra hvad som afses för gäldande af kända
men obetalta skadeersättningar samt det belopp, som anses motsvara
ännu löpande risker, kan ej vara rätt följdugtigt. Visserligen
är en anstalts ansvarskyldighet för löpande risker ganska
nära jemförlig med en skuld, men det belopp, som för fullgörande
af denna ansvarsskyldighet afsättes, är dock en verklig fond, som
i lyckligaste fall till och med kan hel och hållen tillfalla anstalten
såsom behållning. De vid räkenskapsårets slut kända
men obetalta skadeersättningarna äro deremot verkliga skulder,
och att i räkenskapen upptages erforderligt belopp för desammas
gäldande är endast en nödvändig följd af vanliga bokföringsregler.
I hvarje fall kan dock det för sådant ändamål afsedda
belopp icke hänföras under begreppet försäkringsfond, och, om så
sker, äfventyrar man att vilseleda allmänheten, som derigenom
får den uppfattning, att försäkringsfonden uppgår till högre belopp,
än som öfverensstämmer med verkliga förhållandet.

I sammanhang med hvad nu blifvit omförmäldt angående
bestämmelserna i gällande bolagsordningar bör redogöras för ett
förslag i ämnet, som styrelsen för sjöförsäkringsaktiebolaget Ocean
framlagt vid innevarande års bolagsstämma. Styrelsen yttrar dervid,
»att det är med ej ringa svårighet förenad! att i början af
ett försäkringsår uppskatta beloppet af de afsättningar, som böra
ske för föregående årets oreglerade haverier och löpande risker.

103

De underrättelser, styrelsen rörande de förra kunnat inhemta äro
oftast af så sväfvande och obestämd beskaffenhet, att ett noggrant
bedömande af skadans omfång och värde ej låter sig göra, och
utomdess kunna omständigheter, hvilka, då uppskattningen skedde,
ej kunde förutses, senare tillkomma, hvilka fullständigt kullkasta
de gjorda beräkningarna. Beträffande löpande riskerna hafva för
dessa, enligt hittills följd praxis, de å dem belöpande premierna
afsatts, men påtagligt är, att denna bestämningsgrund icke lemnar
någon full och betryggande säkerhet, ty oafsedt att de vid
årets slut löpande riskerna uppgå till ett i förhållande till årets
samlade teckningar relativt ringa antal, så omfatta de, —• såsom
i sakens natur ligger —, mestadels de längre resorna, likasom
de infalla under den svårare årstiden, hvadan de på förberörda
sätt afsätta premierna (premieandelarna) ej med full tillförlitlighet
kunna anses uppväga den ansvarighet, de medföra. Visserligen
har det visat sig, att de afsättningar styrelsen företagit befunnits
för sitt ändamål tillfyllestgörande, men af det ofvan anförda
torde likväl framgå, att möjligheten för ett motsatt förhållande
härmed ej är aflägsnad. Det måste fördenskull anses ligga i
bolagets sanna intresse, att, innan vinstutdelning för året sker,
alla till detsamma hörande risker äro aflupne och de ännu
oreglerade haverierna inskränkta till ett fåtal, hvilkas uppskattning
ej skulle kunna vara förknippad med några nämnvärda
vanskligheter. Härigenom vunnes den fördelen, att den på sådan
basis uppgjorda balansen blefve ett sannt uttryck för bolagets
verkliga ställning, något som, trots all omtanke och försigtighet
ej kan åstadkommas, då, såsom nu är fallet, uppgörelsen till väsendtlig
del grundar sig blott på kalkuler. För att vinna det
nu antydda målet finnes en enkel och lätt utväg, nemligen att
till betäckande af löpande risker och oreglerade skadeersättningar
öfverföra årets hela öfverskott till en försäkringsfond att innestå
under nästföljande år. Flera sjöförsäkringsbolag tillämpa sedan
flera år tillbaka denna princip.»

På grund häraf har styrelsen föreslagit: att till betäckande
af bolagets ansvar för löpande risker och oreglerade skadeersättningar,
hvilka likväl hvar för sig noga uppskattas, årets öfverskott
öfverföres till en försäkringsfond att för nämnda ändamål
qvarstå under nästföljande året, hvarefter, innan vinstutdelning
för nästföregående år eger rum, afsättning skall ske för tilläfven -

104

tyrs fortfarande löpande risker och oreglerade haverier, efter förnyad
noggrann uppskattning deraf.

Detta förslag, som numera blifvit godkändt af bolagsstämman,
är onekligen förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Det i enlighet
dermed antagna förfaringssätt måste uti icke oväsendtlig mån
stärka bolagets säkerhet för fullgörande af åtagna förbindelser,
enär derigenom för tidiga och för högt tilltagna utdelningar förekommas.
Sammanräknade beloppet af bolagets grundfond, reservfond
och försäkringsfond torde med ett sådant förfaringssätt komma
att snarare öfverskjuta än understiga den summa, hvartill detsamma
på grund af de vid hvarje bokslut för handen varande
förhållanden bör i det minsta uppgå. Detta oaktadt kan nämnda
förfaringssätt icke följdrigtigt påbjudas, då fråga är att genom
lag bestämma hvad som ovilkorligen skall till försäkringsfond afsättas.
Utom det att det belopp, som afses till gäldande af anstaltens
skuld för kända oreglerade skadeersättningar, skulle fortfarande
sammanföras med det för betäckande af löpande risker
afsätta belopp till en gemensam fond, kallad försäkringsfond,
hvilket, enligt hvad förut blifvit anmärkt, icke kan anses lämpligt,
komme afsättandet af försäkringsfond att uteslutande göras
beroende deraf, att anstaltens rörelse lernnat behållning. Men sådant
öfverensstämmer icke med försäkringsfondens egenskap att
bestå af besparade premier, hvilka icke få användas för annat än
dermed afsedt ändamål. Af denna försäkringsfondens egenskap
följer nemligen, att sådan fond under alla förhållanden måste
afsättas, och att, om under något år utgifterna öfverstiga inkomsterna,
bristen måste föranleda minskning i grundfondens eller
reservfondens bokförda belopp men ingalunda befria anstalten
från skyldigheten att afsätta försäkringsfond.

Förutnämnda framställning ådagalägger emellertid otvetydigt,
att uti sjöförsäkringsrörelsen bestämmandet af de löpande riskernas
värde är förenadt med icke ringa vansklighet. Redan den omständighet
att »de faror, som under sjöfart uppkomma», vanligen
äro betydligt större under den ena årstiden än under den andra
och detta i omvändt förhållande allt eftersom fartyget befinner sig
norr eller söder om eqvatorn, måste leda dertill, att risken icke
kan anses jemnt fördela sig å försäkringstidens särskilda månader
eller dagar. Ombyte af befälhafvare, fartygets bemanning
och andra omständigheter kunna äfven utöfva ett väsentligt inflytande
på farans beskaffenhet och göra densamma större vid en

105

tidpunkt än vid en annan. Vid bestämmandet af de löpande
riskernas värde bör dessutom tagas i betraktande det för sjöförsäkringen
egendomliga förhållandet, att enligt § 232 af gällande
sjölag, försäkringsgifvaren kan uti der angifna fall kännas
skyldig utgifva ersättningar till belopp, som öfverstiger försäkringssumman,
»ehuru ersättning för skada, som skett i hvarje haveri,
ej kan åläggas honom till högre belopp, än försäkringssumman
utgör». Man löper derför fara att begå ett misstag, om man inom
sjöförsäkringen anser såsom förtjent så stor del af en betingad
premie, som belöper å den vid räkenskapsårets slut förflutna del
af försäkringstiden. För att förekomma ett sådant misstag bör
en större del af premien afsättas, men då det icke är möjligt att
utfinna en allmänt giltig regel härför, återstår ingen annan utväg,
än att för en löpande risk, äfven om den sträcker sig än så kort
tid in på det nya räkenskapsåret, hela den betingade premien
afsättes. Ett sådant beräkningssätt i afseende å försäkringar, som
gälla för tid, måste ligga i vederbörande sjöförsäkringsanstalters
eget välförstådda intresse. Beträffande försäkringar, som gälla
för resa, kan näppeligen angifvas någon annan giltig grund än
att hela premien öfverföres. Men äfven ett annat för sjöförsäkringen
egendomligt förhållande måste här tagas i betraktande.
Sjölagens bestämmelser medgifva försäkringstagaren för framställande
af skadeersättnings anspråk så lång tid, att förluster,
som timat under ett räkenskapsår, mycket väl kunna vara för
försäkringsgifvaren alldeles okända ännu vid tidpunkten för bokslutets
upprättande. Möjligheten af sådana förluster bör dock
icke förbises, och anstaltens deraf beroende sannolika ersättningsskyldighet
kan, så att säga, betraktas såsom en löpande risk å
rörelsen i dess helhet. Med afseende härå och då riskens storlek
måste stå i förhållande till rörelsens omfattning, bör försäkringsfonden
ytterligare förstärkas genom att dit öfverföra viss andel
af alla under räkenskapsåret uppburna premier. Först derefter
torde fonden vara tillräcklig för att motsvara sitt ändamål. Att
bestämma, huru stor andel af samtliga premierna bör af sistnämnda
anledning afsättas till försäkringsfonden, måste uppenbarligen
vara förenadt med icke ringa svårighet, och någon bestämd
beräkningsgrund kan ej angifvas. Dock tror jag mig, på
grund af inhemtade upplysningar, kunna antaga, att 10 procent
i allmänhet skulle vara en lämplig andel. Som emellertid valet
af procenttal måste i icke oväsendtlig mån vara beroende af de

106

i hvarje anstalts stadgar förekommande föreskrifter angående omfånget
och beskaffenheten af anstaltens rörelse, synes bestämmelsen
härom böra bero på pröfning i hvarje särskildt fall i
sammanhang med fastställande af stadgar för sjöförsäkringsanstalt.

Hvad särskildt angår anstalt, som drifver sjöförsäkringsrörelse,
skall således, enligt förslaget, skyldigheten att afsätta försäkringsfond
fullgöras sålunda, att till fonden öfverföras ej mindre oafkortade
alla uppburna afgifter för de vid räkenskapsårets slut
löpande risker än äfven till betäckande af sådana under berörda
tid möjligen inträffade förluster, för hvilka anstalten skall ansvara,
men som ännu vid uppgörande af bokslut icke äro kända,
ett belopp motsvarande viss i stadgarna bestämd andel af samtliga
under räkenskapsåret uppburna afgifter.

Då en försäkringsanstalt genom återförsäkring öfverflyttar å
annan anstalt någon del af en åtagen risk, måste uppenbarligen
en motsvarande andel af den betingade premien erläggas till den
återförsäkrande anstalten. Denna premieandel kan således icke
i någon mån öfverföras till den förstnämnda anstaltens försäkringsfond.
Sådant bör ej heller vara behöflig!, om den återförsäkrande
anstalten är vederhäftig och således genast efter inträffande
af den händelse, som försäkringsaftalet afser, erlägger sin
andel af det försäkrade beloppet, Med afseende härå är ock uti
förevarande moment intagen uttrycklig föreskrift derom, att vid
beräknande af det belopp, hvartill försäkringsfond skall uppgå,
afdrag må göras för hvad som i annan vederhäftig anstalt återförsäkrats.

Uti mom. 2 af § 4 är föreslaget, att, om anstalt, som är skyldig
afsätta försäkringsfond, drifver flera grenar af försäkringsrörelse,
afsättandet till fonden skall ega rum särskildt för hvarje
rörelsegren. Till stöd härför åberopas hvad här ofvan anförts i
fråga om stadgandet i § 3.

Det ligger i sakens natur, att försäkringsfond icke får af anstalt
anlitas för andra än dermed afsedda ändamål. Föreskrift
härom finnes införd i mom. 3. Derutöfver kunde visserligen med
skäl ifrågasättas bestämmelse derom, att hvarje försäkringsfond
eller åtminstone lifförsäkringsfond är att betrakta såsom försäkringstagarnes
egendom, hvilken i händelse af obestånd icke
kan för gäldande af anstaltens skulder tillgripas. Ett sådant
allmänt giltigt stadgande af ren civillags natur torde dock icke
kunna erhålla plats uti förevarande författning. Men oaktadt

107

föreskrift härom icke finnes, hafva flera försäkringsanstalter redan
med berömvärd omsorg för försäkringstagarnes rätt vidtagit sådana
anordningar, att de till försäkringsfonden hörande värdepapper
särskiljas från anstaltens öfriga handlingar och sättas
under tredje mans vård. Bestämmelser härom finnas införda i
de för dessa anstalter gällande stadgar, och det torde icke möta
svårighet att få liknande föreskrifter intagna uti stadgarna för
hädanefter blifvande försäkringsanstalter.

I det föregående är redan antydt, att försäkringsfonden inom § 5.
lifförsäkringsrörelsen är af ännu större betydelse än inom andra
grenar af försäkring. Anstalter, som drifva fullständig lifförsäkringsrörelse,
kunna i längden icke ega bestånd utan måste gå
en oundviklig undergång till mötes, om denna fond beräknas
efter felaktiga grunder. Aktiekapital, garantifond eller reservfond
kunna och böra aldrig tjena till annat än att utjemna de
genom vexlingar i den beräknade dödligheten uppstående förluster.
Huru rikliga dessa tillgångar än må vara, skola de dock
förr eller senare blifva alldeles otillräckliga att betäcka en på
grund af felaktig beräkning allt jemnt tillväxande brist i lifförsäkringsfonden.
Det måste derför vara af synnerlig vigt, att hvarje
lifförsäkringsanstalt genast i början af sin verksamhet antager samt
derefter fortfarande tillämpar rigtiga matematiska grunder för lifförsäkringsfondens
beräknande, och röster hafva höjt sig för den
åsigt, att dessa grunder böra af vederbörlig myndighet pröfvas
och godkännas. En föreskrift härom skulle dock måhända innebära
ett väl långt gående anspråk på statsmagtens inblandning.

För det åsyftade målet torde vara tillfyllestgörande, att anstalten
tillförbindes, innan den träder i verksamhet, offentligen angifva
hvilka grunder äro afsedda att tillämpas. Derigenom sättes allmänheten
i tillfälle att erhålla nödig kännedom härom, och derest
de angifna grunderna skulle befinnas uppenbarligen origtiga, saknas
ej utväg för myndigheten att genom vägran af fasställelse å
anstaltens stadgar hindra, att anstalten börjar en verksamhet,
som måste blifva förlustbringande för dess försäkringstagare. I
öfverensstämmelse härmed är uti § 5 föreskrifvet, att vid ansökning
om fastställelse af stadgar för lifförsäkringsanstalt, hvars
försäkringsaftal måste bestämmas af matematiska på sannolikhet
grundade beräkningar, skall fogas uppgift om den dödlighetstabell
och räntefot samt de matematiska grunder i öfrigt, hvarefter
beräkningen af försäkringsfonden kommer att verkställas.

108

Denna föreskrift skulle likväl blifva utan verkan, om det
vore möjligt för en anstalt att omedelbart efter erhållen fastställelse
af stadgar vidtaga ändring af de vid ansökningen derom
angifna grunderna. Såsom en följd af förutnämnda föreskrift är
derför vidare föreslaget, att ändring i de för försäkringsfondens
beräknande antagna bestämmelser icke får ega rum, såvida icke
sådant medgifves af den myndighet, som fastställt stadgarna.

§ 6. Det är en oomtvistad grundregel för all sund affärsverksam het,

att af behållningen å rörelsen bör afsättas viss del för att
dermed betäcka tillfälliga ej påräknade förluster. I öfverensstämmelse
härmed finnes ock uti alla reglementen för nu befintliga
försäkringsaktiebolag och flera andra bolagsordningar införd
föreskrift om skyldighet att afsätta reservfond för stärkande
af anstaltens eller bolagets säkerhet. Vid sådant förhållande
lärer väl icke kunna ifrågasättas annat, än att de försäkringsanstalter,
för hvilka behållning å rörelsen kan uppkomma, skola
vara ovilkorligen förpligtade att deraf afsätta reservfond, som
icke må, så länge anstalt är i verksamhet, genom utdelning till
delegare minskas. Bestämmelser i sådant syfte finnas införda i
§ 6 och torde icke tarfva närmare förklaring.

Uti §§ 7—-10 föreslås särskilda bestämmelser beträffande de
försäkring sanstalter, som äro aktiebolag. Flera af dessa bestämmelser
äro endast uttryck för de åsigter, som sedan flera år tillbaka
gjort sig gällande vid pröfning af förslag till ordningar för
aktiebolag i allmänhet och särskildt sådana, som hafva till ändamål
att drifva försäkringsrörelse.

§ 7. Sålunda föreskrifves i första punkten af § 7 att försäkrings aktiebolag

icke må träda i verksamhet, förr än hela eller viss i
stadgarna bestämd andel af aktiekapitalet blifvit inbetalt. Det
torde icke vara erforderligt att här lemna någon förklaring öfver
denna bestämmelse, hvars följdrigtighet och lämplighet redan är
allmänt erkänd.

Vid aktieföretag måste i allmänhet det af delegarne tillskjutna
belopp göra tjenst som förlagskapital. Men så är ej förhållandet,
då företaget afser försäkringsrörelse. Aktiekapitalet
eller grundfonden behöfver då endast anlitas till bestridande af
organisationskostnaderna men har i öfrigt till uppgift uteslutande
att bereda säkerhet för fullgörande af anstaltens förbindelser, i
händelse de premieandelar, som få för ändamålet användas, samt
möjligen samlad reservfond, icke dertill lemna tillgång. Ju större

109

grundfonden är, desto större är säkerheten för försäkringstagarne
och andra anstaltens fordringsegare. Grundfonden kan således
aldrig sägas vara för stor, men å andra sidan erfordras deraf endast
en jemförelsevis ringa del kontant inbetalt för att dermed
ordna anstaltens verksamhet, och om anstalten nödgades redan
vid början deraf emottaga och göra fruktbärande en för stor kontant
inbetalt grundfond, skulle sådant åtminstone i de flesta fall
blifva betungande för anstaltens förvaltning samt förlustbringande
för dess delegare. Det har derför funnits nödigt i försäkringsaktiebolag
vidtaga den anordning, att endast en mindre del af
grundfonden kontant inbetalas, men den återstående delen lemnas
utestående mot aktieegarnes'' förbindelser, hvilkas infriande endast
i ogynsammaste fall tages i anspråk. Men på det denna
anordning må tydligt framstå i bolagsordningen, har man på senare
tider låtit endast den kontant inbetalta delen af grundfonden
bära benämningen »aktiekapital» samt betecknat den andra delen,
som består af delegarnes förbindelser, med namnet »garantifond».
Den säkerhet, en sådan fond erbjuder, är dock helt och
hållet beroende af aktieegarnes personliga vederhäftighet och kan
derför under tryckta penningeförhållanden blifva af mera eller
mindre tvifvelaktigt värde. Aktieegarnes ansvarsskyldighet för
ett belopp, som vanligen två eller tre gånger öfverstiger det inbetalta
aktiebeloppet, kan dessutom äfven för dem medföra faror.
»Så länge bolagets verksamhet», yttrar en författare *) »går väl,
glömmer man lätt, att en skyldighet till ytterligare tillskott häftar
vid aktierna, och desamma betraktas allenast som värdepapper
och beräknas vid försäljning, arfskifte o. s. v. till sitt kurspris.
Blifver så en utskrifning af tillskott nödig, befinna sig aktierna
ofta i händerna på personer, hvilkas ekonomiska ställning nödgar
dem att för hvad pris som helst försälja aktierna just i det
ögonblick, då få äro hågade att inköpa dem. De fall torde icke
i vårt land vara sällsynta, då personer, hvilka t. ex. i arf mottagit
dylika aktier i ett företag, hvars ställning i sj elfva verket
visst icke varit dålig, vid en af tillfälliga anledningar påkallad
utskrifning af tillskott nödgats för en obetydlighet afyttra dem.»
För att undvika de nu antydda olägenheterna och på samma
gång, så vidt möjligt, stärka anstaltens säkerhet, har man utfunnit
den i de flesta försäkringsaktiebolagens reglementen före -

‘) Se »Om aktiebolag» af Hagströmer, sid. 186.

skrifna anordning, att, sedan stadgad reservfond blifvit bildad,
årligen skall af anstaltens vinst afsättas viss del, hvarmed de för
ogulden andel af aktiekapital eller för bildande af garantifond
utfärdade förbindelser så småningom inlösas. Då denna anordning
synes särdeles lämplig, bar jag trott densamma böra genom
lag påbjudas, hvadan bestämmelser i sådant syfte blifvit intagna
i förevarande §. Visserligen kan häremot invändas, att anstalten
på sådant sätt tvingas emottaga och förvalta ett större kapital,
än som är för rörelsen erforderligt. Men den deraf föranledda
svårighet blifver uppenbarligen i väsentlig mån förmildrad derigenom
att kapitalbildningen sker endast så småningom, och, om
på ett sålunda af besparade vinstmedel samladt kapital icke
kan beredas tillfredsställande ränte afkastning, skola verkningarna
deraf knappast göra sig känbara för aktieegarne, hvilka deremot
kunna hysa en berättigad förväntan att å det af dem insatta be‘
lopp erhålla afkastning motsvarande åtminstone vanlig ränta.

§ 8. Här är icke stället att ingå i undersökning angående aktie bolagets

rättsliga natur. I fråga härom tillåter jag mig hänvisa
till Professor Hagströmers förut åberopade förtjenstfulla arbete
»om aktiebolag» sid. 114—138. Den der gifna utveckling af äm_
net afslutas sålunda: »Vill man med ett enda ord till dess rättsliga
natur bestämma aktiebolaget med alla de element, som i
detsamma kunna ingå, lärer man icke kunna komma längre än
till att säga, att aktiebolaget är ett rättsförhållande. Deducerar
man emellertid detta förhållandes innehåll till dess minimum,
så finner man detta vara en sakrättslig gemensamhet eller åtminstone
ett dermed analogt förhållande. Aktiebolaget bildar
så till vida en motsats mot det romerska bolaget. Detta var till
sitt väsen ett obligatoriskt bolag, aktiebolaget kan deremot betraktas
såsom ett sakrättsligt, såsom en societas rerum i fullt
egentlig bemärkelse. Men liksom i det romerska bolaget jemte
det obligatoriska förhållandet äfven en sakrättslig gemensamhet
kunde förekomma, så återfinnes också ofta, ja på ett visst stadium
nästan alltid, obligatoriska element uti aktiebolaget, ehuru obligationerna
enligt regeln äro strängt begränsade till sitt innehåll,
och icke sällan, sedan de delvis blifvit fullgjorda den obligatoriska
rätten förvandlar sig till ett anspråk, hyllande på delegarnes
fullgjorda insatser. Så har den moderna rättsutvecklingen
i aktiebolaget löst problemet att skapa en föreningsform, i hvilken
de enskilde obetingadt få underordna sig det gemensamma

ändamålet men delegarnes personer icke desto mindre lemnas
mer fria och. obundna än i sjelfva den romerska societas». Hvilken
åsigt än må vara den rätta i detta ämne, är det dock gifvet
att bakom det genom aktiebolaget skapade rättsförhållande personen
måste framträda. För att aktiebolaget skall kunna utöfva
verksamhet och, hvad vigtigare är, för att rättsanspråk skola kunna
med laga verkan mot detsamma framställas, måste bolaget företrädas
af en styrelse. Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1848
angående aktiebolag stadgar också uttryckligen i § 8, att bolaget
skall välja syssloman, en eller flera, att utgöra bolagets styrelse
för de företag, hvarom bolaget sig förenat, samt å bolagets vägnar
tala och svara. Fn hvar, som har något rättsanspråk att
framställa mot ett aktiebolag, synes således vara berättigad fordra,
att delegarne deri skola utse eller sjelfve utgöra styrelse för detsamma,
äfven om de af någon anledning skulle finna med sin
fördel förenligt att undandraga sig denna skyldighet. Men rättigheten
blifver af ringa värde, derest bolagets delegare när som
helst kunna befria sig från skyldigheten genom att afhända sig
aktierna. Sådant kan utan svårighet ske, då lottbrefven äro
stälda till innehafvaren, och anledning torde ej heller saknas att
befara, det aktieegare kunna begagna sig af denna utväg. Endast
en af tillfällig orsak föranledd utskrifning af tillskott i afräkning
å .utgifna garantifondsförbindelser skulle helt visst hos
många eller kanske de fleste aktieegare framkalla den åstundan
att, med öfvergifvande af aktierätten, helt och hållet lösgöra sig
från bolaget, och åtskilliga andra omständigheter kunna utan
tvifvel medföra enahanda verkan. Det synes mig på grund häraf
kunna icke utan skäl ifrågasättas, huruvida lottbref i aktiebolag
lämpligen böra få ställas till innehafvaren, hvilket emellertid är
tillåtet enligt § 1 af ofvannämnda Kongl. Förordning. Men om
af sådan anledning ett allmänt ''förbud för aktiebolag att ställa
sina lottbref på innehafvaren icke kan i administrativ ordning
meddelas, torde dock hinder icke möta att förbudet bestämmes
såsom vilkor för aktiebolags rättighet att få drifva försäkringsrörelse.
Uti författningsförslagets § 8 finnes således införd den
föreskrift, att lottbref i försäkringsaktiebolag icke få ställas till
innehafvaren.

Den säkerhet, som innefattas uti delegares förbindelser för §§ 9 och io.
ogulden andel af aktiekapital eller garantifond, är, såsom förut
blifvit anmärkt, helt och hållet beroende af delegarnes vederhäf -

112

§ n.

tighet. Vid sådant förhållande är det uppenbart, att säkerheten
kan lida väsentligt afbräck, om aktierätten finge samlas i en
persons hand eller öfvergå till ett jemförelsevis ringa antal lottägare,
eller om delegare egde ovilkorlig rätt att genom akties
öfverlåtande befria sig från skyldigheten att inlösa förbindelsen.
Denna fara torde aflägsnas genom föreskrifterna i § 9, att, så
länge förbindelser för ogulden andel af aktiekapital eller säkerhetsfond
icke äro till fullo inlösta, ingen må förvärfva flera
lotter i försäkringsaktiebolag än till visst begränsadt antal, som
bestämmes i stadgarna, samt att delegare, som icke inlöst sådan
förbindelse, ej heller må vinna befrielse derifrån genom akties
öfverlåtande, såvida icke anstaltens styrelse medgifver, att hans
förbindelse må mot nye egarens utbytas.

Af samma skäl föreskrifves i § 10, att, då delegare i försäkringsaktiebolag
aflider eller hans egendom afträdes till borgenärers
förnöjande, innan han inlöst utfärdad förbindelse för
ogulden andel af aktiekapital eller säkerhetsfond, skall den, till
hvilken aktierätten i anledning deraf öfvergår, senast inom sex
månader derefter lemna ny sådan förbindelse, vid påföljd för
underlåtenhet deraf, att bolagsstämma må förklara aktierätten förverkad.
Den här föreslagna tid af sex månader torde få anses tillräcklig,
om i betraktande tages, att aktierätten väl icke kan sägas
hafva öfvergått till ny egare, förr än arfskifte, testamente eller
annan öfverlåtelsehandling vunnit laga kraft.

Beträffande den andra hufvudgruppen af för säkring sanstalter
eller de, som äro grumlade gul ömsesidighet, meddelas särskilda
bestämmelser i §§ 11—13. Grundvalen för sådana anstalter är
associationen i dess mest enkla och omedelbara form. Personer,
som hotas af samma fara genom tillfällighetens slag, sammansluta
sig till en förening, å hvars samtlige medlemmar fördelas
bördan af hvarje inom föreningen inträffad förlust. Genom en
sådan fördelning skola verkningarna af den ogynsamma tillfälligheten
göras så litet känbara, att slumpens magt må anses öfvervunnen.

Ett oeftergifligt vilkor för vinnande af detta mål är dock
att i hvarje anstalt riskens fördelning göres tillräckligt omfattande.
Detta är hörnstenen för hvarje ändamålsenligt ordnad
försäkringsrörelse. Men denna sanning har icke alltid blifvit
tillräckligt behjertad i fråga om bildande af ömsesidiga försäkringsbolag.
Det har derför ansetts nödigt att uti § 11 införa

113

uttrycklig föreskrift derom, att försäkringsanstalt, som är grundad
på ömsesidighet, icke må träda i verksamhet, förr än ett efter
rörelsens omfång och beskaffenhet lämpadt antal delegare tecknat
sig för risker, hvilkas sammanräknade ansvarighetssumma
uppgår till visst i stadgarna bestämdt belopp. Härvid torde
knappast behöfva erinras, att det icke är möjligt bestämma det
minsta antal delegare eller det minsta sammanräknade ansvarighetsbelopp,
som för en ändamålsenlig riskfördelning må under
alla förhållanden anses erforderligt, och att således frågan härom
måste bero på pröfning i hvarje särskildt fall.

För att emellertid icke omöjliggöra bildandet af sådana på
ömsesidighet grundade anstalter, som väl kunna påräkna en omfattande
anslutning, men för hvilka på grund af förhållandenas
natur svårighet måste möta att erhålla delegare, innan verksamheten
begynt, såsom exempelvis en på verklig ömsesidighet grundad
lifförsäkringsanstalt, är uti denna § vidare föreslaget, att
ofvannämnda vilkor för rättigheten att träda i verksamhet må
kunna eftergifvas, om erforderlig säkerhetsfond blifvit af anstaltens
stiftare eller annorledes sammanskjuten; och är af lätt insedt
skäl härvid tillagd den bestämmelse att, sedan visst antal
delegare ingått i anstalten och sammanräknade ansvarighetssumman
uppnått föreskrifvet belopp, sådan säkerhetsfond må kunna
återbetalas, om och i den mån delegarnes årliga afgifter eller
andra anstaltens medel dertill lemna tillgång.

Af grundsatsen om riskfördelning följer med nödvändighet,
att uti hvarje ömsesidighetsanstalt bördan af inträffade förluster
måste på samtlige dåvarande delegare fördelas genast eller åtminstone
så fort, som sådant enligt de för förvaltningen gällande
bestämmelser kan ega rum. Hvarje afvikelse härifrån innebär
en rubbning af den grundval, hvarpå ömsesidighetsanstalten hvilar,
och kan icke blott leda till verkliga orättvisor utan äfven
medföra, att man förfelar det med riskfördelningen åsyftade målet.
Det måste derför anses alldeles origtigt, då i flera reglementen
för ömsesidiga brandstodsbolag medgifves, att, om under
något år de för inträffade förluster ifrågakommande ersättningar
icke kunna bestridas medelst uttaxering å delegarne till visst
begränsadt belopp, den Överskjutande andelen af ersättningarna
må betäckas genom upptagande för bolagets räkning af lån, som
återbetalas under nästföljande fem år eller längre tid. En sådan
anordning medför, att nya inträdande delegare få deltaga i gäl 8 -

§ 12.

114

dande af ersättning för förlust, som inträffat innan de blefvo delegare.
Och om under den stadgade amorteringstiden ytterligare
stora förluster inträffa, kan bördan af de hopade ersättningssummorna
slutligen blifva alltför tung för dåvarande delegare.

Det nu anförda torde innefatta nöjaktig förklaring af den i
§ 12 införda föreskrift, att delegare i anstalt, grundad på ömsesidighet,
skola, så långt deras ansvarighet räcker, hvarje år sammanskjuta
minst det belopp, som utöfver för ändamålet afsedda
tillgängliga medel erfordras för betäckande af anstaltens utgifter,
så att, om under ett år medel -måst upplånas för ersättningars
eller kostnaders bestridande, sådant lån ovilkorligen blifver guldet
senast under nästföljande år.

Det kännetecknande för försäkringsanstalter grundade på
ömsesidighet är, såsom förut blifvit sagdt, att deras delegare äro
på en gång försäkringsgifvare och försäkringstagare. Det är således
uppenbarligen stridande mot en sådan anstalts natur att
genom försäkringsaftal ikläda sig förbindelser såsom försäkringsgifvare
till någon, som ej är delegare i anstalten. Deremot finnes,
intet hinder för sådan anstalt att genom återförsäkring öfverflytta
någon del af sin ansvarsskyldighet på annan anstalt, som
eger ingå så beskaffade aftal. Dör att emellertid förekomma all
missuppfattning i detta hänseende är uti § 13, i likhet med hvad
som skett i den Österrikiska lagen, införd den bestämmelse, att.
försäkringsanstalt grundad på ömsesidighet väl må genom återförsäkring
bereda sig ersättning, för hvad densamma kan komma,
att på grund af ingångna förbindelser utgifva, men att sådan anstalt
icke eger genom dylikt aftal öfvertaga större eller mindre
del af annan anstalts förpligtelser.

Mot denna bestämmelse bar invändts, att derigenom skulle
förhindras en sådan anordning, hvarigenom exempelvis två ömsesidiga
brandförsäkringsbolag, hvartdera med ett af två angränsande
län till verksamhetsområde, inginge den öfverenskommelse,
att, när sammanräknade ersättningarna något år för det ena bolaget
öfverstege ett visst maximum, det öfverskjutande beloppet
finge uttaxeras å det andra bolagets delegare. Men om en sådan
eller likartad öfverenskommelse funnes lämplig och kunde bringas
till stånd, så skulle den samma alldeles icke hafva egenskapen
af ett återförsäkringsaftal. Derigenom åstadkommes endast en
sammanslutning för visst fall emellan två bolag med ömsesidig

115

rättighet för desammas delegare att, då detta fall inträffade, vara
både försäkringsgifvare och försäkringstagare för hvarandra.

Den tredje liufvudgruppen af försäkringsanstalter omfattar
sådana af så mångskiftande art, att densamma icke kan kännetecknas
annorledes än med den negativa bestämningen att dertill
skall hänföras hvarje anstalt, som icke är aktiebolag och ej heller
grundas på ömsesidighet. Alla dessa anstalter hafva dock det
gemensamt, att deras organisationsform icke ovilkorligen förutsätter
sammanskjutandet af någon viss grundfond eller skyldighet
för anstaltens delegare att vara underkastade uttaxering för försäkringsbeloppens
gäldande. Hänvisade uteslutande till de i försäkringsaftalet
bestämda afgifter eller insatser, skulle sådana anstalter
alldeles sakna medel att betäcka brister uppkomna derigenom
att riskerna möjligen visade sig öfverstiga det värde,
hvartill de efter sannolikhetsgrunder blifvit beräknade. Men sådant
kan uppenbarligen icke öfverensstämma med ett ändamålsenligt
ordnande af en försäkringsanstalt. Sanningen häraf har
också länge varit både insedd och erkänd, så att anstalter af
ifrågavarande slag i allmänhet icke bildats med mindre de haft
till sitt förfogande någon genom donation eller annorledes tillkommen
fond eller ock årliga anslag och bidrag varit att påräkna.

På grund häraf är uti § 14 föreslaget, att sådan anstalt icke
må träda i verksamhet utan att ega en särskild säkerhetsfond,
hvarigenom för anstalten kan möjliggöras att, äfven om ogynsamma
tillfälligheter inträffa, uppfylla sina förbindelser, men att
undantag från detta vilkor kan ega rum, om anstalt har att påräkna
årliga bidrag af staten, kommun eller annorledes.

All försäkring hvilar likväl på den grundsats, att, om riskernas
antal är tillräckligt stort, de, så att säga, försäkra hvarandra,
derigenom att förlust på den ena med säkerhet motväges af vinst
på en annan. Paran af ogynsamma tillfälligheters inverkan står
således i omvändt förhållande till riskernas antal och kan måhända
genom detta antals uppbringande så förminskas, att för
densammas afvärjande mindre betungande vilkor äro af nöden.
Med afseende härå och då bildandet af försäkringsanstalter icke
bör försvåras mera än behofvet oundgängligen kräfver, har jagföreslagit,
att ytterligare undantag från den uppställda regeln
må kunna medgifvas äfven i fall, då ett jemförelsevis stort antal
risker äro tecknade, innan anstaltens verksamhet börjas, och faran

§ 14.

116

§ 15.

af ogynsamma tillfälligheter kan genom återförsäkring eller annorledes
undanrödjas.

Ett sådant medel att på annat sätt än genom återförsäkring
aflägsna nämnda fara vore, exempelvis, om en kommun eller ett
samfund åtoge sig borgen sansvarighet för möjligen uppkommande
brist.

Eörsäkringsanstalter äro, såsom i det förgående blifvit anmärkt,
icke i behof af annat förlagskapital, än det som erfordras
för organisationskostnadernas bestridande. Men dessa kostnader
kunna för många anstalter vara jemförelsevis ganska betydande,
och, om än det, som genom utgifter i detta hänseende tillvägabringas,
till största delen kan sägas icke hafva något egentligt
saluvärde, så är det dock obestridligt, att eu genomförd organisation
i viss mån representerar en tillgång. Denna tillgång bör
desto hellre få tagas i beräkning, som i annat fall hvarje anstalt,
hvilken måst å organisationskostnader nedlägga någon del af
aktiekapitalet eller stadgad säkerhetsfond, skulle genast i början
af sin verksamhet anses betungad med brist, oaktadt inga förluster
inträffat. Derest organisationskostnaderna skulle genast
afskrifvas och den derigenom uppkomna brist vid nästföljande
bokslut betäckas med behållningen å rörelsen, så långt densamma
räckte, blefve det utan tvifvel för de flesta försäkringsanstalter
omöjligt att under de första åren tillfredsställa delegares skäliga
anspråk på afkastning å de af dem gjorda insatser, äfven om
rörelsen gifvit ett ganska gynsamt resultat. Om således förhållandena
påkalla, att nämnda tillgång skäligen må under de första
åren af anstaltens verksamhet hel eller delvis tagas i beräkning,
så är det dock å andra sidan gifvet, att till följd af denna tillgångs
beskaffenhet densamma icke kan alltjemnt i räkning uppföras,
utan att derigenom föranledes en origtig uppfattning om
anstaltens ställning, likasom att delegare i anstalten icke rätteligen
böra, så länge organisationskostnaderna bokföras såsom tillgång,
göra anspråk på vidare utdelning än som motsvarar vanlig
ränta.

Af dessa skäl föreskrifves i § 15, att, om viss del af aktiekapital
eller säkerhetsfond vid första anordnandet af försäkringsanstalt
måste nedläggas å organisationskostnader såsom anskaffande
af tarifer, tryckning af stadgar, prospekt och blanketter,
inköp af vissa inventarier och dylikt, sådant må, ehuru det icke
har värde annorledes än i och för anstaltens rörelse, likväl be -

117

räknas såsom tillgång, men att derå skall årligen göras afskrifning,
så att denna tillgång senast inom fem år ur räkenskapen
afföres. Intill dess sådant skett, må delegare icke tillerkännas
större utdelning eller räntevinst än fem för hundra årligen å
hvarje insats.

Om en försäkringsanstalt skall kunna såsom sådan erkännas,
måste för densamma gälla särskilda stadgar, hvilka icke allenast
bestämma rättsförhållandet emellan anstaltens delegare utan äfven
angifva grunderna för dess organisation och förvaltning, så att
försäkringstagare och andra vederbörande deraf kunna hemta de
upplysningar, som i detta hänseende äro af vigt för allmänheten
att känna. Innehållet af sådana stadgar måste blifva mycket
vexlande, såsom beroende af föremålet för hvarje anstalts verksamhet
och dess organisationsform. Men alla försäkringsanstalter
hafva dock så mycket gemensamt, att bestämmelser i vissa ämnen
icke få saknas i någon sådan anstalts stadgar, såvida de skola motsvara
sitt ändamål. Härom lemnas anvisning i mom. 1 af § 16.
Enligt detta mom. skola försäkringsanstalts stadgar utöfver de
föreskrifter, som kunna föranledas af författningens särskilda påbud,
innehålla bestämmelser angående, bland annat: anstaltens
benämning och den ort, der styrelsen har sitt säte; föremålet för
anstaltens verksamhet; anstaltens styrelse, som bör bestå af minst
tre medlemmar; sättet för förvarande af säkerhetshandlingar och
inventering; utseende af revisorer och tiden för revision, som
bör årligen förrättas; huru kallelser och andra tillkännagifvanden
skola för delegarne behörigen bekantgöras; sammanträden med
delegarne eller deras ombud samt tiden derför; grunderna för
rösträtts utöfvande, samt huru för anstalten bindande beslut skola
bringas till stånd; huruvida och på hvad sätt styrelsen må ega
att å anstaltens vägnar upptaga lån; huru beslut om ändring af
stadgarne må tillvägabringas; samt de vilkor, under hvilka anstalt
må upplösas och ställas under utredning.

Föreskrifter i alla eller de flesta af dessa ämnen förekomma
redan i nu gällande reglementen för försäkringsanstalter. Behofvet
af sådana bestämmelser torde derför få anses allmänt insedt
och erkändt, hvadan någon närmare förklaring öfver författningen
i denna del icke är erforderlig.

Det område, inom hvilket en försäkringsanstalts verksamhet
utöfvas, är alltid för densamma af väsentlig betydelse. Hvarje
utsträckning af detta område medför nya anspråk på förvaltnin -

§ 16.

118

gen, Indika anspråk, om området vidgas utöfver sina naturliga
gränser, slutligen icke kunna nöjaktigt tillgodoses. Göres åter
området för inskränkt, kan äfven framgången sättas på spel, enär
derigenom brytes mot riskfördelningens grundsats. En efter arten
och beskaffenheten af hvarje försäkringsrörelse lämpad begränsning
af verksamhetsområdet är alltså af synnerlig vigt och
bör utöfva ett icke oväsentligt inflytande på omdömet rörande
det förtroende, som bör komma en försäkringsanstalt till del.
Deraf följer ock, att bestämmandet härom icke lämpligen bör
göras helt och hållet beroende af en styrelses beslut och att un-,
derrättelse om verksamhetsområdets begränsning bör kunna af
stadgarna inhemtas. Jag har derföre ansett, att försäkringsanstalts
stadgar böra innehålla bestämmelse angående det område,
inom hvilket anstaltens verksamhet skall utöfvas samt, huruvida
densamma må till främmande länder utsträckas.

Då, enligt hvad i det föregående blifvit antydt, värdet af
en risk framgår såsom produkt af försäkringsbeloppet samt sannolikheten
af den ifrågavarande tillfällighetens inträffande och
af dess intensitet, så låter det sig visserligen göra, att, om dessa
faktorer anses kända, noggrant bestämma värdet och den deraf
beroende premien eller afgiften för hvarje försäkring. Men om
tillfälligheten inträffar under försäkringstiden och försäkringsgifvaren
i följd deraf måste utbetala försäkringsbeloppet, tillskyndas
honom förlust i samma mån, som detta belopp öfverstiger
den betingade försäkringsafgiften. Denna förlust skulle enligt
försäkringsteorien betäckas med afgifterna för öfriga under samma
tid löpande risker, hvilka till följd af gynsamma tillfälligheter
icke förorsaka någon utgift för försäkringsgifvaren. Härtill förslå
dessa utgifter likväl endast under den förutsättning, att riskernas
antal är tillräckligt stort och att de alla afse samma försäkringsbelopp,
hvilken förutsättning uppenbarligen aldrig kan förverkligas.
Det ligger derför synnerlig vigt uppå, att icke en försäkringsgifvare
på en risk äfventyrar ett allt för stort belopp, och bestämmelser
i sådant hänseende finnas jemväl införda icke blott uti alla
under de senare åren fastställda bolagsordningar för försäkringsaktiebolag
utan äfven uti flera reglementen för andra försäkringsanstalter.
Med anledning häraf hafva försäkringsanstalts stadgar
ansetts böra innehålla bestämmelse angående det högsta belopp,
hvarför anstalt må utan återförsäkring ikläda sig ansvarighet på
en risk.

119

För att försäkringens syftemål skall anses till fullo uppnådt,
är det icke nog, att försäkringstagaren berättigas att utfå försäkringsbeloppet.
Han måste ock, såvida följderna af den ogynsamma
tillfälligheten skola så mycket som möjligt motverkas,
kunna med säkerhet påräkna, att utan omgång och större tidsutdrägt,
än omständigheterna oundgängligen kräfva, den betingade
ersättningen honom tillhandahålles; och om till följd af de
för en försäkringsanstalt gällande förvaltningsgrunder afvikelse
från den uppställda regeln måste i någon mån ega rum, bör försäkringstagaren
eller hans rättsinnehafvare åtminstone få på förhand
veta hvad de i detta hänseende hafva att vänta. Försäkringsanstalts
stadgar skola derför, enligt förevarande förslag, innehålla
bestämmelse i fråga om sättet huru och tiden hvarinom
anstalt har att fullgöra den af hvarje försäkringsaftal härflytande
skyldighet efter inträffande af den i aftalet afsedda händelse.

Slutligen böra sådana stadgar innehålla bestämmelse angående
den säkerhet, emot hvilken försäkringsfond äfvensom sådana
anstaltens medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter,
må göras fruktbärande. Anledningen till denna föreskrift
inses lätt, om i betraktande tages, att de försäkringsanstalter,
som innehafva och samla fonder, måste i ganska vidsträckt omfattning
söka placering för penningar och att hvarje sådan anstalts
säkerhet således i högst väsentlig mån är beroende af
den omsorg, som vid penningeutlåningen iakttages. Beträffande
denna föreskrift torde knappast behöfva erinras, att stadgarna
för sådana anstalter, livilka icke äro skyldiga att afsätta försäkringsfond,
naturligtvis icke kunna innehålla bestämmelse om
placering af de till sådan fond hörande medel.

Till förekommande af all missuppfattning är uti mom. 2 af
förevarande § införd den erinran, att beträffande de försäkringsanstalter,
som äro aktiebolag, gäller i öfrigt hvad om sådana bolag
är särskild! stadgadt.

Mom. 3 innehåller föreskrift om införande af särskilda bestämmelser,
utöfver de i mom. 1 omförmälda, uti stadgarna föi
sådana försäkringsanstalter, som äro grundade på ömsesidighet.

Då delegarnes ansvarighet för fullgörande af sådan anstalts
förbindelser utgör sjelfva den grundval, hvarpå densamma hvilar,
är det tydligt, att omfånget af denna ansvarighet bör i stadgarna
bestämmas, likasom att deri icke få saknas föreskrifter, huru de
för ändamålet erforderliga tillskott skola af delegarne utkräfvas.

120

Af den gemensamma ansvarigheten måste följa, att delegare
icke kan alldeles obetingadt tillåtas utträda ur anstalten, när
helst han finner för godt, och derigenom undandraga sig fullgörandet
af de med delaktigheten förenade förpligtelser. Det är
således angeläget, att uti stadgarna noggrant bestämmas de vilkor,
under hvilka delaktighet i anstalten må upphöra.

Likaledes bör uti stadgarna bestämmas, huru vid ett ömsesidighetsbolags
upplösning skall förhållas med möjligen befintliga
medel, hvilka icke erfordras för fullgörande af anstaltens förbindelser.
Saknas föreskrift härom, skall det i de flesta fall blifva,
förenadt med icke ringa svårighet att afgöra, hvem eganderätten
till sådana medel tillhör och huru de böra fördelas.

§ 17. Hafva olika åsigter uttalats rörande frågan, huruvida för säkringsanstalts

verksamhet lämpligen må kunna omfatta flera
än eu af försäkringsväsendets grenar, så torde deremot endast
en mening råda derom, att sådan anstalt bör sysselsätta sig allenast
med den rörelse, som enligt stadgarna utgör föremål för
dess verksamhet och att det således icke får bero af en bolagsstämmas
eller styrelses beslut att vid sidan af den bestämda
försäkringsrörelsen inlåta sig på annan dermed mera eller mindre
oförenlig affärsverksamhet. Sådant skulle kunna i många fall innebära
en verklig fara för anstaltens bestånd samt kränka försäkringstagarnes
rätt derigenom att medel, som uteslutande böra
afses för fullgörande af försäkringsaftalen, kunde komma att tagas
i anspråk för helt andra ändamål. Och då dpt åligger statsmagten
att skydda försäkringstagarne mot en sådan fara, är uti
§ 17 infördt uttryckligt förbud för försäkringsanstalt att drifva
annan rörelse, än som enligt stadgarna utgör föremål för dess
verksamhet.

Härvid har varit ifrågasatt det tillägg, att anstalt skulle vara
berättigad till sådan affärsverksamhet, som är erforderlig för placering
af tillgängliga medel. Men jag har ansett ett sådant tillägg
vara obehöflig! och kunna blifva vilseledande.

Hvarje försäkringsanstalts verksamhet hvilar på den förutsättning,
att saväl de af försäkringstagarne gjorda insatser, hvilka
icke få betraktas som vinst, som ock grundfond eller säkerhetsfond,
deiest sådan blifvit sammanskjliten, måste göras fruktbärande.
Och då dessutom hvarje anstalts stadgar enligt § 16
skola innehålla bestämmelse om den säkerhet, emot hvilken försäkringsfond
äfvensom sådana anstaltens medel, hvilka icke äro

121

erforderliga för löpande utgifter, må göras fruktbärande, torde
intet tvifvel kunna uppstå derom, att försäkringsanstalts verksamhet
omfattar placering af de i följd af försäkringsrörelsen influtna
medel. Ett medgifvande i antydda syftet skulle åter kunna
framkalla den föreställning, att anstalten vore berättigad att i vidsträcktare
mån drifva penningerörelse.

Då för hvarje försäkringsanstalt såväl som för dess försäk- § is
ringstagare är af vigt, att ingen tvekan råder i fråga om den
domstol, hvarvid rättsanspråk skola mot anstalten göras gällande,
är uti § 18 införd den föreskrift, att uti alla de mål, för hvilka
icke annorlunda i lag stadgas, försäkringsanstalt lyder under allmän
underrätt i den ort, der styrelsen har sitt säte. Liknande
bestämmelse finnes uti Kongl. Eörordningen den 6 Oktober 1848
redan meddelad beträffande aktiebolag.

Det bör visserligen falla af sig sjelf, att styrelsen för en för- § 19
säkringsanstalt skall vara både berättigad och pligtig att uti allt
hvad som angår anstaltens verksamhet och deraf härflytande
rättsförhållanden å anstaltens vägnar tala .och svara, men för att
afskära möjligheten för en styrelse att undandraga sig sin skyldighet
i detta hänseende är uti § 19 införd uttrycklig föreskrift
härom. Då vidare den styrelse, som uteslutande eller till det
öfvervägande antalet bestode af utländske eller utom riket bosatte
medlemmar, utan tvifvel skulle lättare kunna göra sig oåtkomlig
för försäkringstagares rättsanspråk, än den styrelse, der
förhållandet vore motsatt, har uti samma § gjorts det tillägg att
styrelsens medlemmar skola till minst två tredjedelar af antalet
vara svenske i Sverige bosatte undersåtar.

Skyldigheten för försäkringsanstalterna att arbeta i offent- § 20
lighetens ljus och statsmagtens deraf beroende rättighet att bereda
offentlighet åt sådana upplysningar rörande dessa anstalters
verksamhet, som kunna vara af vigt för allmänheten, finnas uttalade
i §§ 20 och 21.

Enligt föreskrifterna i förstnämnda § åligger det försäkringsanstalts
styrelse, att när som helst hålla anstaltens räkenskaper
och handlingar tillgängliga för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud samt för den särskilda undersökning, som kan
varda af Kongl. Maj:t eller Chefen för Civil-Departementet föreskrifven;
att efter hvarje räkenskapsårs utgång låta upprätta bokslut
i enlighet med de föreskrifter, som kunna af Departementschefen
meddelas och varda i god tid delgifna; att enligt formulär

122

låta upprätta och uti minst en allmän tidning införa sammandrag
af hvarje bokslut; att jemväl i öfrigt lemna Chefen för
Civil-Departementet och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de
upplysningar rörande anstalten, som af dem äskas; samt att tillhandahålla
Kongl. Maj:ts Befallninghafvande och Civil-Departementet
hvardera ett exemplar af revisionsberättelse; dock att styrelse
för anstalt, hvars stadgar enligt § 2 pröfvas af Kongl.
Majrts Befallningshafvande, må kunna befrias från skyldigheten
att i tidning införa sammandrag af bokslut.

Samtliga dessa, uti författningsförslaget med mera utförlighet
upptagna bestämmelser torde icke behöfva närmare förklaras.
De hafva icke mött motstånd från de fackmän, som deröfver
yttrat sig, och öfverensstämma i tillämpliga delar med motsvarande
föreskrifter uti Kongl. Kungörelsen den 12 Juni
1874 angående enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar.

Vid affattandet af dessa bestämmelser har jag utgått från
den förutsättning, att alla ärenden rörande försäkringsanstalter,
som icke ankomma på Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning,
skola handläggas af Civil-departementet, hvilket redan på
grund af Kongl. Stadgan den IG Maj 1840 angående fördelningen
af ärendena mellan statsdepartementen tillkommer att behandla
de flesta frågor rörande försäkringsväsendet; och torde
det tillåtas mig att på annat ställe i detta betänkande återkomma
till detta ämne.

Inom försäkringsföreningen blef under förevarande lagstiftningsfrågas
behandling väckt förslag, att, enär allmänheten borde
så mycket som möjligt sättas i tillfälle följa försäkringsväsendets
utveckling och derigenom beredas ytterligare utväg för försäkringstagare
att sjelfve bevaka sina intressen samt dessutom önskligt
vore, att ett fullständigt material för blifvande försäkringsstatistik
insamlades, försäkringsanstalterna borde förpligtas att enligt
fastställda formulär ofördröjligen efter hvarje tredje månads utgång
till Civil-Departementet insända uppgift om rörelsens utveckling,
anstaltens ställning, placering af fonder m. m.

Detta förslag blef efter omröstning förkastadt. De medlemmar,
som motsatte sig förslaget, åberopade till stöd derför hufvudsakligen,
att den ifrågasatta föreskriften icke kunde medföra
något afsevärdt gagn och dessutom vore åtminstone delvis omöjlig
att fullgöra. Den sistnämnda åsigten har omfattats af en

123

länsstyrelse, hvaremot tre länsstyrelser uttryckligen förordat, att
de föreslagna qvartalsuppgifterna skulle aflemnas. Visserligen
synes sådana uppgifters aflemnande icke skäligen böra emot den
af försäkringsföreningens flertal omfattade mening ovilkorligen
påbjudas, men då åsigten om deras behöflighet och nytta vunnit
anhängare bland såväl fackmän som andra, samt dessutom sådana
uppgifter kunna under försäkringsväsendets fortgående utveckling
finnas önskvärda, och hvad särskildt angår lifränte- och kapitalförsäkringsanstalterna,
Riksdagen uti först omförmälda skrifvelse
uttalat sig för desamma, har det synts mig, som om Regeringen
icke borde helt och hållet afsåga sig rättigheten att infordra
uppgifter af ifrågavarande slag. Emellertid torde icke låta sig göra
att utan allt för betungande bokföringsarbete hvarje tredje månad
lemna fullständig uppgift om anstaltens ställning, hvaremot oöfvervinnerliga
svårigheter ingalunda synas möta mot tillhandahållande
af uppgifter i öfriga antydda hänseenden såväl som beträffande
den dödlighetstabell och räntefot, hvarefter lifförsäkringspremier
beräknas, och annat, som kan komma i fråga att tid
efter annan regelbundet bringas till allmänhetens kännedom. I
hvarje fall lärer väl icke kunna antagas, att vederbörande myndighet
infordrar andra uppgifter än sådana, som äro möjliga att
utan allt för stor svårighet lemna.

På grund häraf har jag ansett mig böra uti § 21 föreslå, att,
om så äslcas, styrelse för försäkringsaktiebolag och för hvarje
annan försäkringsanstalt, som bör afsätta försäkringsfond eller
reservfond, skall enligt formulär, som af Chefen för Civil-Departementet
utfärdas, inom viss tid efter hvarje tredje månads utgång
till nämnda Departement insända uppgift om rörelsens utveckling,
huru försäkringsfond och andra medel gjorts fruktbärande
samt efter hvilken dödlighetstabell och räntefot, lifförsäkringsafgifter
äro beräknade, och dylikt, som kan vara af vigt för
allmänheten att känna.

Eör hvarje försäkringsanstalt, som har skyldighet afsätta försäkringsfond,
kan denna fonds rätta beräknande sägas vara ett
lifsvilkor. Hvarje medvetet eller ofrivilligt misstag dervid kan
för anstalten och dess försäkringstagare medföra de menligaste
följder. Men försäkringstagarne kunna i de flesta fall icke sjelfve
undersöka, huruvida fonden är rätt beräknad, och om de än skulle
misstänka, att så icke är förhållandet, sakna de likväl utväg att
bereda nödig rättelse. Statsmagten bör derför förbehålla sig att

§ 22.

124

§ 23.

i afseende härå räcka försäkringstagarne en hjelpsam hand. Stadgande
i sådant syfte finnes infördt i den österrikiska lagen, och
jag har i öfverensstämmelse dermed uti § 22 föreslagit, att beräkningen
af det belopp, hvartill försäkringsfond rätteligen uppgår,
skall, när Chefen för Civil-Departementet derom meddelar
föreskrift, underkastas pröfning af sakkunnig person, som af bemälde
chef dertill förordnas. Finnes dervid afvikelse från gällande
grunder hafva egt rum, torde anstalten skäligen böra vidkännas
kostnaden för undersökningen. I annat fall lärer kostnaden
få utgå af statsmedel.

Aktiebolagets kreditbas utgöres af dess grundfond, vare sig
densamma består af aktiekapital allenast eller af sådant kapital
tillika med säkerhetsfond. Att grundfonden bibehålies är derför
af synnerlig vigt. Det är också uti § 9 af Kongl. Förordningen
angående aktiebolag den 6 Oktober 1848 föreskrifvet, att, så
länge bolagets verksamhet fortfar och innan alla dess gällande
skulder blifvit godtgjorda-, af ett aktiebolags tillgångar icke må
göras vidare utdelning emellan bolagsmännen, än att enligt sista
bokslut och det ej äldre än för nästföregående år öfverskott finnes
i visst förhållande till teckningssumman. Har åter genom inträffade
förluster eller annorledes grundfonden till större eller
mindre del gått förlorad, är dermed grunden för bolagets kredit
i väsentlig mån rubbad, och enär bolaget icke längre är i besittning
af det kapital, hvars sammanskjutande enligt den offentliggjorda
bolagsordningen utgör förutsättningen för bolagets rätt
att börja verksamhet och inlåta sig i aftal med tredje man, synes
icke utan skäl kunna ifrågasättas, att hvarje aktiebolag borde
upplösas, så snart grundfonden till större eller mindre del gått
förlorad, hvilket utan tvifvel skulle i de flesta fall vara för aktieegarne
fördelaktigast. I synnerhet gäller detta om de aktiebolag,
som drifva försäkringsrörelse. De dyrbaraste intressen kunna för
försäkringstagare sättas på spel, derest ett sådant bolag tillätes
fortsätta en verksamhet, som icke längre stödjes af nödigt kreditunderlag,
och faran häraf växer i samma mån som försäkringsaftalen
äro af beskaffenhet att skola fullgöras först efter en längre
tids förlopp. Med insigt härom hafva också de flesta af nu befintliga
försäkringsaktiebolag uti sina af Kongl. Maj:t fastställda
bolagsordningar infört den bestämmelse, att i nu antydda fall
bolagets rörelse skall upphöra och liqvid verkställas. Asigten
om nödvändigheten och lämpligheten af en sådan föreskrift synes

således redan hafva vunnit burskap och böra uti förevarande författningsförslag
vinna tillämpning. *) Med anledning häraf innehåller
mom. 1 af § 23 den bestämmelse, att, om icke allenast
reservfond utan äfven viss i stadgarna bestämd andel af ett försäkringsaktiebolags
grundfond gått förlorade, styrelsen skall genast
sammankalla bolagsstämma för att besluta om de åtgärder,
som af sådan anledning böra vidtagas, samt att, derest icke grundfonden
inom tre månader efter bolagsstämmans slut åter uppbringas
till dess behöriga belopp, bolaget icke må fortsätta sin
rörelse, med mindre samtlige försäkringstagarne sådant medgifva,
utan skall ställas under utredning, på sätt i stadgarna bör närmare
bestämmas.

Då härvid endast försäkringstagarnes intresse kunnat komma
i betraktande, har åt dem måst inrymmas rättighet att, om de
äro enige, medgifva fortsättandet af bolagets verksamhet. Men
häraf möter uppenbarligen intet hinder för aktieegarne att uti
bolagsordningen införa ovilkorlig föreskrift om bolagets upplösning,
så snart större eller mindre del af grundfonden gått förlorad,
enär bolaget ju icke kan i strid emot gällande bolagsordning
tvingas att fortsätta en verksamhet, som funnits för delegarne
förlustbringande.

Derest styrelsen underlåter att fullgöra ofvannämnda föreskrifter,
bör ansvarspåföljd drabba dess ledamöter, och stadgande
härom meddelas i § 27. Men för att bereda försäkringstagarne
tillfälle att bevaka sin rätt, oberoende deraf om fullgörandet af
föreskrifterna blifver genom ansvarspåföljden framtvingadt eller
icke, är uti förevarande moment tillagdt, att, om styrelsen eller
bolagsstämman underlåter att iakttaga föreskrifterna, en hvar försäkringstagare
skall vara berättigad föra talan om bolagets ställande
under utredning.

Det med föreskrifterna i § 11 åsyftade mål skulle lätt kunna
förfelas, om det vore obetingadt tillåtet för en på ömsesidighet
grundad försäkringsanstalt att fortsätta sin verksamhet, äfven om
de i nämnda § stadgade vilkor icke längre äro uppfylda. Derför
föreskrifves uti mom. 2 af § 23, att i sådan händelse styrelsen
skall oförtöfvadt kalla delegarne till sammanträde, och att,
om dervid icke kan vidtagas sådan åtgärd, att omförmälda vilkor
blifva inom tre månader fullgjorda, anstalten bör upplösas.

*) Jfr § 35 i Kongl. Kung. cl. 12 Juni 1874 ang. enskilda banker med rätt
att utgifva egna banksedlar.

126

§ 24. Beslut om försäkringsanstalts upplösning eller öfverflyttande

till större eller mindre del af dess risker å annan anstalt kan
såväl i och för sig som genom sättet för detsammas verkställande
blifva i hög grad kränkande för försäkringstagares rätt, synnerligast
i det fall då desse icke äro delegare i anstalten och således
ej heller äro i tillfälle bevaka sina af anstaltens tillvaro beroende
intressen, förr än beslutet redan blifvit fattadt och i större
eller mindre mån bringats till verkställighet. Visserligen ega
försäkringstagarne i afseende härå lika väl som beträffande hvarje
annan rättskränkning utvägen att göra sina anspråk gällande vid
laga domstol. Men denna rättighet kan blifva af föga värde, om
de tillgångar, hvarmed anspråken skulle tillfredsställas, redan
blifvit förskingrade eller försäkringstagare nödgas, för utfående
af sin rätt, vända sig särskildt mot hvarje af den upplösta anstaltens
delegare. För att såvidt möjligt söka undanrödja den
fara, som sålunda hotar försäkringstagarne, föreskrifves uti § 24,
att då beslut fattas om försäkringsanstalts upplösning eller öfverflyttande
till större eller mindre del af dess risker å annan anstalt,
skall i Civil-Departementet skyndsamt göras anmälan om
sådant beslut, samt att anstalt skall i afseende å sättet för upplösningen
eller öfverflyttandet af risker vara underkastad skyldighet
att fullgöra de föreskrifter, som Kongl. Maj:t kan finna
skäligt meddela för skyddande af försäkringstagares rätt.

Detta mål torde i allmänhet icke kunna vinnas, utan att i
främsta rummet den anstalt, som öfvertager en annan anstalts
risker, afsätter deremot svarande försäkringsfond. Men då det
måste vara för försäkringstagarne likgiltigt, huru detta afsättande
åstadkommes, har jag icke ansett nödigt att i likhet med österrikiska
lagen föreskrifva, såsom oeftergiflig! vilkor för riskers öfverflyttande
från eu anstalt till en annan, att motsvarande försäkringsfond
skall af den förra anstalten till den senare öfverlemnas.

§ 25. Om en försäkringsanstalt vare sig afsigtlig! eller ofrivilligt

underlåter att iakttaga de i lag eller gällande stadgar i afseende
å dess grundläggning och verksamhet meddelade föreskrifter, kan
anstalten lätt derigenom komma i en sådan ställning, att fortsättning
af dess rörelse hotar försäkringstagarne och allmänheten
med verklig fara att lida förlust. Få grund häraf och då staten
för fullgörande af skyldigheten att öfvervaka försäkringsanstalterna
måste förbehålla sig rättigheten förhindra en anstalt, som

127

trotsar gifnä föreskrifter, att fortfara med sin. verksamhet, är uti
§ 25 införd den bestämmelse, att, derest uti angifna fall rättelse
icke sker inom förelagd tid, det skall ankomma på Kongl. Maj:t
att förbjuda försäkringsrörelsens fortsättande.

Med undantag af Kongl. Förordningen om aktiebolag den 6
Oktober 1848 linnes för vårt land icke någon lag i fråga om bildande
af föreningar eller bolag, hvilka ej utgöra slutna sällskap
men hafva gemensam affärsverksamhet till uppgift. Den grundsats
kan dock sägas vara allmänt erkänd att, om förening eller
bolag erhållit vederbörlig myndighets stadfästelse å antagna stadgar,
anstalten betraktas som ett sjelfständigt rättssubjekt, kan
ingå bindande aftal och förvärfva rättigheter af alla slag samt
kära och svara inför domstol och andra myndigheter. Medlemmar
i styrelsen för en sådan anstalt kunna icke i denna egenskap
göras personligen ansvarige för de förbindelser, de å anstaltens
vägnar ingå. Beträffande aktiebolag är denna grundsats uttryckligen
uttalad uti § 13 af förutnämnda Kongl. Förordning,
enligt hvilken Kongl. Majffs stadfästelse å ordningen för ett aktiebolag
göres till oeftergiflig! vilkor för den medgifna begränsningen
af aktieegarnes ansvarighet för bolagets skulder. Deremot
inhemtas af detta lagrum jemfördt med de förhandlingar,
som föregmgo Förordningens utfärdande, att ett aktiebolag kan
såsom sådant finnas till, äfven om det icke erhållit Kongl.
Maj:ts stadfästelse å sin bolagsordning. *) Men i sådan händelse
måste den säkerhet för tredje man, som pröfningen af bolagsordningen
afser att bereda, ersättas genom bestämmelsen, att den,
som å bolagets vägnar ingår förbindelse, derför står i personlig
ansvarighet såsom för annan sin förbindelse efter allmän lag.

För närvarande möter således intet hinder att bilda ett aktiebolag,
som drifver försäkringsrörelse utan att dertill hafva erhållit
särskild! tillstånd, och att förhållandet är enahanda beträffande
andra bolag, föreningar eller inrättningar, som hafva
försäkringsrörelse till uppgift, kan ej betviflas. Att nu införa
ett ovilkorlig! förbud häremot torde icke kunna följdrigtigt ifrågasättas,
desto mindre som, enligt hvad förut anförts, enskilde personer
och öppna bolag icke kunna förhindras att drifva försäkringsrörelse.
Men den säkerhet för försäkringstagare och andra
vederbörande, som pröfningen af antagna stadgar och statens öfver *)

Jfr Om aktiebolag af Hagströmer, sid. 169—173.

§ 26.

128

§§ 27—29.

§ 30.

vakande af försäkringsanstalternas verksamhet, afser'' att bereda,
måste, såvidt ske kan, ersättas, och i fråga härom torde icke
kunna föreslås någon annan eller lämpligare utväg, än den, som
redan är anlitad beträffande aktiebolagen. Derför föreskrifves i
§ 26, att, om bolag, förening eller annan inrättning, som har till
uppgift att drifva försäkringsrörelse, träder i verksamhet utan att
hafva erhållit sådan stadfästelse, som i § 2 sägs, eller sådan
verksamhet fortsattes, sedan densamma på grund af förbud enligt
§ 25 bort upphöra, eu hvar, som å bolagets, föreningens eller
inrättningens vägnar ingår förbindelse, derför står i personlig ansvarighet
såsom för annan sin förbindelse utan afseende å hvad
antagna stadgar må kunna i strid häremot innehålla.

Uti §§ 27, 28 och 29 meddelas bestämmelser angående ansvar
för öfverträdelse af författningens föreskrifter, skyldighet att
åtala sådana förseelser, samt förvandling af böter, hvilka tillfalla
kronan. Samtliga dessa bestämmelser torde icke behöfva närmare
förklaras.

Derest vid författningens trädande i kraft försäkringsanstalt
skulle vara i verksamhet utan att hafva erhållit behörig fastställelse
å stadgar, bör det utan tvifvel, åtminstone i de flesta
fall, ligga i en sådan anstalts eget välförstådda intresse, att de
för densamma antagna stadgar underkastas vederbörlig myndighets
pröfning, på sätt i § 2 föreskrifves, och om sådant underlätes,
måste uppenbarligen inträda den påföljd, som stadgas i §
26, äfven om sådan påföljd icke skulle af rättsförhållandenas natur
i öfrigt betingas. Föreskrift i sådant syfte finnes införd i §
30, men som anstalten bör lemnas skäligt rådrum att ordna denna
angelägenhet, är tiden, inom hvilken stadfästelse å stadgar bör
i enlighet med § 2 sökas hos vederbörlig myndighet, bestämd
till ett år efter det förordningen träder i kraft. Hvad åter angår
de försäkringsanstalter, hvilkas reglementen blifvit af behörig
myndighet stadfästade, kan dem skäligen icke förvägras att fortfarande
efterlefva dessa reglementen. Men de böra deremot icke
få undandraga sig att efterlefva alla sådana författningens föreskrifter,
hvilka icke stå i strid med faststäldt reglemente. Härom
meddelas jemväl bestämmelse uti § SO.

Alla äldre försäkringsanstalter blifva således förpligtade att
aflemna och tillhandagå med sådana uppgifter och upplysningar,
som äro erforderliga för att vederbörande myndigheter och allmänheten
må erhålla kännedom om deras ställning samt öfver -

129

vaka deras verksamhet. Redan härigenom vinnes i väsentlig
mån äfven i afseende å dessa anstalter det mål, som med denna
författning åsyftas, och då dessutom försäkringsanstalterna helt
visst skola under inflytelsen af en verksam kontroll, låta sig angeläget
vara att, så vidt möjligt, inrätta sig i enlighet med författningens
föreskrifter jemväl i öfrigt, hvarförutom de säkerligen
icke kunna påräkna att fortfarande omfattas med förtroende, torde
med visshet kunna antagas, att försäkringsväsendet skall blifva
ändamålsenligt ordnadt utan hinder af de före författningens utfärdande
faststälda reglementen, af hvilka i öfrigt många icke
gifva anledning till mera betydande anmärkningar.

Uti § 31, den sista af förevarande författningsförslag, föreskrifves,
att beslut om förändring af redan faststälda stadgar för
sådan försäkringsanstalt, hvars bildande enligt § 2 beror af Kong!
Maj:ts tillstånd, skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

Någon särskild förklaring öfver denna bestämmelse torde
icke vara erforderlig.

Förslag till Förordning i fråga om rättighet för utländsk
försäkringsanstalt att här i riket drifva rörelse.

Statens ställning till de utländska försäkringsanstalter, som
vilja här i riket drifva rörelse, måste, på grund af förhållandenas
natur, blifva väsentligen olik den, som staten intager gent emot
de inhemska. Enligt hvad förut är ådagalagdt, har staten ur
politirättslig synpunkt både rättighet och skyldighet att pröfva
och regelbinda de inhemska försäkringsanstalternas grundläggning.
Men ehuru det af samma skäl, som gälla beträffande dessa
anstalter, är af största vigt att äfven utländska sådana, hvilka
här hafva försäkringstagare, äro ordnade på ett ändamålsenligt
och betryggande sätt, samt svårigheten för de enskilde att utan
statens hjelp sjelfve bevaka sina af försäkringsaftalen beroende
intressen är minst lika stor om icke betydligt större beträffande
de senare än i fråga om de förra, kan staten likväl uppenbarligen
icke ifrågasätta att få utöfva något inflytande i nämnda hänseende
på anstalterna inom främmande länder, hvilkas bildande
måste ske enligt der gällande lagar. Icke heller är det möjligt
för staten att öfvervaka dessa anstalters förvaltning eller öfver
hufvud taget ikläda sig något slags ansvarighet för att den ena

§ 31.

130

eller andra af dem må kunna med stadigvarande förtroende omfattas.
Ty, om än det låter sig göra för regeringen eller annan
administrativ myndighet att genom inhemtade upplysningar vid
någon viss tidpunkt bilda sig ett tillförlitligt omdöme, huruvida
eu utländsk försäkringsanstalt må vara förtjent af förtroende eller
icke, saknas dock utväg att ständigt följa en sådan anstalts verksamhet
och bereda rättelse i sådana förhållanden, som anses innebära
någon fara. Staten kan ej gerna underkasta sig skyldighet
att vid utländsk domstol föra talan mot försäkringsanstalt
angående afhjelpande af anmärkta felaktigheter i dess förvaltning,
en talan som dessutom i de flesta fall säkerligen icke skulle
till pröfning upptagas. Och att försäkringsanstalternas förvaltning
inom de olika länderna skulle göras till föremål för diplomatiska
förhandlingar lärer icke kunna ifrågasättas, äfven om
sådant kunde beräknas medföra åsyftad verkan, hvilket ingalunda
bör anses otvifvelaktigt.

Vid betraktande af dessa förhållanden inses lätt, att, om rättigheten
att å utländsk försäkringsanstalts vägnar här i riket
drifva rörelse gjordes beroende af särskild!, på undersökning angående
anstaltens ställning i hvarje fall grundadt tillstånd, en
sådan föreskrift icke skulle medföra någon egentlig trygghet eller
annan afsevärd förmån för försäkringstagarne. Den pröfningsskyldighet,
som derigenom skulle påläggas regeringen eller annan
myndighet, hlifver i de flesta fall omöjlig att nöjaktigt fullgöra
och hör redan af detta skäl icke ifrågakomma.

Då således lagstiftningen i förevarande ämne icke lämpligen
kan grundas å Tconcessionstvång, framställer sig sjelfmant det
spörsmålet, huruvida icke enklast och följdriktigast vore, att hvarje
utländsk försäkringsanstalt, som vill genom behörigt ombud här
i riket drifva rörelse, borde i allo ställa sig till efterrättelse de för
inhemska anstalter gällande bestämmelser. En föreskrift härom
vore dock i det närmaste jemförlig med fullständigt förbud. För
att till alla delar efterlefva en lag angående inhemska försäkringsanstalter,
affattad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med nu
framstälda förslag, skulle nemligen en utländsk anstalt vara nödsakad
att här bilda en särskild underafdelning, för hvilken stadgar
borde pröfvas och fastställas af vederbörlig svensk myndighet,
och som hade att för rörelsen inom riket bilda och här redovisa
särskilda fonder. Att åstadkomma en sådan underafdelning
ligger visserligen inom möjlighetens område, men det är föga

131

troligt, att någon utländsk anstalt skulle vilja underkasta sig sådant.
Denna underafdelning blefve dessutom i sjelfva verket en
svensk anstalt, hvilken kan bringas till stånd oberoende af särskild
lagbestämmelse i fråga om utländska försäkringsanstalter.

Med gällande grundsatser angående den internationela samfärdseln
öfverensstämmer emellertid icke, att en stat söker helt
och hållet utestänga utländska försäkringsanstalter från verksamhet
inom dess område. Och då farorna deraf icke kunna afvärjas
genom införande af koncessionstvång, måste det åsyftade målets
vinnande sökas på annan väg. Det medel, som dervid i
första rummet kan ifrågasättas, är en föreskrift om skyldighet
för den utländska försäkringsanstalten at^ hos någon myndighet
inom landet insätta i penningar eller godkända värdepapper en
efter rörelsens omfång lämpad summa, hvaraf förfallande försäkringsbelopp
kunna gäldas, derest anstalten icke fullgör sin skyldighet
att detsamma erlägga. En sådan föreskrift, som af fyra
länsstyrelser uttryckligen förordats, kan väl vid första påseende
tyckas lämplig, men skall vid närmare skärskådande finnas icke
medföra de gynsamma verkningar, som man trott sig kunna
vänta deraf.

Till en början måste erinras, att, om alla länders lagstiftning
hyllade grundsatsen om deposition såsom vilkor för utländsk
försäkringsanstalts verksamhet inom ett lagstiftningsområde, derigenom
skulle i det närmaste omöjliggöras att utsträcka en anstalts
rörelse till flera främmande länder. Depositionerna på flera
ställen skulle nemligen sammanräknade uppgå till så högt belopp,
att deras verkställande mången gång kunde öfverstiga anstaltens
krafter och helt visst alltid blefve mera eller mindre förlustbringande,
för att icke tala om de svårigheter och förvecklingar af
hvarjehanda slag, som utan tvifvel skulle uppstå genom värdehandlingarnas
förvarande i främmande land. Allmän tillämpning
af nämnda grundsats komme således slutligen att förqväfva all
konkurrens emellan olika länders försäkringsanstalter eller åtminstone
i högst väsentlig mån inskränka densamma. Derigenom
blefve mången gång från verksamhet inom ett land utestängde
anstalter för meddelande af försäkring, hvaraf behofvet
icke kan genom landets egna anstalter tillfredsställas. Bortser man
likväl från nu antydda farhågor, så qvarstå ändå andra betänkligheter.
Depositionens summa bör uppenbarligen vara beroende
af rörelsens omfång. Derom kan vid verksamhetens början intet

132

med bestämdhet förutsägas. Summans bestämmande måste derför
förete synnerlig svårighet och alltid blifva mera eller mindre
godtyckligt. För att dervid undvika faran af att bestämma summan
för låg skall densamma helt visst i de flesta fall blifva satt
oskäligt hög i förhållande till rörelsens omfång under den första
tiden af anstaltens verksamhet inom riket. Men om rörelsen utvecklas,
skall summan, huru hög densamma -än blifvit bestämd,
förr eller senare blifva för ringa och då saknas utväg att rätta
missförhållandet. Visserligen kan föreskrifvas, att depositionens
belopp skall utgöra vissa procent af ansvarighetssumman, men
för underlåtenhet att fylla hvad som vid någon tidpunkt brister
i det sålunda föreskrjfna beloppet kan ej gerna stadgas annat
äfventyr än förlust af rättigheten att fortsätta försäkringsrörelsen.
Tillämpningen af ett sådant äfventyr skulle dock i de flesta fall
blifva mera skadlig för redan varande försäkringstagare än för
anstalten sjelf. Det är uppenbart, att depositionen icke rimligtvis
kan bestämmas högre än till viss mindre del af ansvarighetssumman.
Gäldandet af några få jemförelsevis stora försäkringsbelopp
kan derför medtaga hela depositionssumman. Och om,
sedan de deponerade medlen på sådant sätt tagits i anspråk, anstalten
icke kan förmås att verkställa ny deposition, återstår ingen
säkerhet för samtlig^ öfrige försäkringstagare, hvilka måhända
endast i förlitande på en sådan säkerhet vändt sig till
anstalten. Depositionen skall nemligen utan tvifvel af anstalten
framhållas och äfven af allmänheten betraktas såsom osvikligt
betryggande mot förlust. Den blifver således ett medel att
missleda allmänheten i de fall, då anstalten icke är förtjent af
förtroende, men är deremot obehöflig, när anstalten både kan och
vill på ett redbart och tillmötesgående sätt fullgöra sina förbindelser.

Såsom ett annat medel att mot förlust trygga dem, som här
i riket taga försäkring hos utländsk försäkringsanstalt, skulle
kunna ifrågasättas skyldighet för anstaltens ombud att ikläda sig
egen ansvarighet för fullgörande af alla genom ombudets bemedling
slutade försäkringsaftal. Ett stadgande härom komme dock
sannolikt endast att, till skada för försäkringstagarne, från ombudsmansskapet
aflägsna redbare och verkligt vederhäftige personer.
Och i afseende å stadgandets ändamålsenlighet i öfrigt
gälla hufvudsakligen samma betänkligheter, som i fråga om depositionssystemet.
Om derför af hvad nu blifvit anfördt framgår, att

staten icke kan genom någon lagstiftningsåtgärd bereda full trygghet
för fullgörandet af de försäkringsaftal, som utländska försäkringsanstalter
kunna här i riket afsluta, bör staten ej heller inlåta
sig på mera eller mindre fruktlösa försök i detta hänseende.
Det bästa medlet att förekomma förlust i följd af försäkring hos
utländska anstalter måste alltid blifva, att de inhemska anstalterna
äro ordnade på ändamålsenligt och, så vidt möjligt, fullt betryggande
sätt samt i öfrigt tillfredsställa alla billiga anspråk, så att
de blifva omfattade med allt jemnt stigande förtroende. Dertill
bör staten medverka, i hvad på honom kan ankomma. Och om
den enskilde, oaktadt det sålunda föresätta målet blifvit uppnådt,
likväl föredrager att vända sig till någon utländsk anstalt,
måste detta vara beroende af ett särskilt förtroende, som skulle
komma anstalten till del oberoende af alla lagbestämmelser, likasom
det ju kan hända att någon hellre tager försäkring hos en
enskild person, hvars förmåga att fullgöra försäkringsaftalet han
tror sig känna, än han vänder sig till någon inhemsk försäkringsanstalt,
hvars grundläggning af staten öfvervakas och som genom
lagstiftningen tvingas att arbeta i offentlighetens ljus. »Medborgaren»,
säger eu skriftställare i ämnet, »måste vänja sig vid
tanken att staten lemnar honom frihet att på eget äfventyr vända
sig till en utländsk försäkringsanstalt, öfver hvars tillvaro och
verksamhet mycket dunkel kan råda, eller välja ett inhemskt,
hvars rätts- och affärsförhållanden han bättre och säkrare är i
stånd att öfverskåda. I ett koncessions- och kautionsförfarande
skall han icke finna något verksamt skydd mot utländska bolags
underlåtenhet eller sorglöshet. Hvarje steg af lagstiftningen i
denna riktning är såsom resultatlöst och skadligt obetingadt att
förkasta.»

Lagstiftningen behöfver dock, detta oaktadt, ingalunda vara
overksam. För densamma återstå att lösa flera vigtiga uppgifter,
hvilka icke kunna lemnas åsido, såvida staten vill fullgöra sin
skyldighet att ingripa, der den enskildes krafter äro vanmägtige
att häfda det rätta och förekomma hotande faror. Sålunda är det
i främsta rummet af vigt för försäkringstagaren, att det här i landet
och under skydd af dess lagar afslutade försäkringsaftalet
städse kan å hans sida fullgöras, så att icke den utländska försäkringsanstalten
må genom att undandraga honom möjligheten
dertill vinna befrielse från de anstalten på grund af aftalet åliggande
förpligtelser. Försäkringstagaren bör derjemte vara berät -

134

tigad fordra, att aftalet skall kunna göras gällande vid någon af
landets domstolar. Genom statens försorg bör det slutligen göras
möjligt att erhålla nödiga upplysningar angående den utländska
anstaltens grundläggning och förvaltning.

En lagstiftning, som i dessa hänseenden kommer den enskildes
sjelfverksamhet till hjelp, torde uppfylla alla skäliga anspråk,
synnerligast om staten kan bereda verkställighet åt sina
domstolars beslut inom den utländska anstaltens hemland. Uppnåendet
af detta önskningsmål är likväl beroende af särskild
öfverenskommelse och kan uppenbarligen icke främjas genom
lagstiftningen i förevarande ämne, såvida icke anstalt, i hvars
hemland svensk domstols beslut ej bringas till verkställighet,
skulle alldeles förbjudas att drifva rörelse för att derigenom framlocka
benägenhet till den erforderliga öfvérenskommelsen. Att
på sådant sätt söka vinna målet torde emellertid icke kunna ur
någon synpunkt förordas.

Nu antydda hufvudgrunder öfverensstämma i allo med de
åsigter, försäkringsföreningen uttalat. En lagstiftning byggd på
dessa grunder bör icke kunna från verksamhet här i landet afskräcka
väl ordnade och på ett fullt betryggande sätt förvaltade
utländska anstalter. Och om emot en sådan lagstiftning invändes,
att densamma är allt för frisinnad i jemförelse med den, som föreslagits
för de inhemska försäkringsanstalterna, så bör dervid erinras,
att denna senare har en helt annan och vidsträcktare uppgift
än den förra. I fråga om ordnandet af de inhemska försäkringsanstalterna
har staten att taga hänsyn till icke blott försäkringstagarne
utan äfven anstalternas delegare. Af dessa anstalter beror i
högst väsentlig mån, huruvida försäkringen skall blifva med stigande
förtroende omfattad och derigenom dess välgerningar sprida
sig inom alla kretsar af samhället. Oredlighet eller oförstånd vid
dessa anstalters grundläggning och förvaltning kan, enligt hvad
förut blifvit antydt, medföra verkningar, som äro att jemföra med
verklig landsolycka. Uppenbart är, att de utländska försäkringsanstalternas
verksamhet inom riket icke kan vara af en så djupt
ingripande betydelse.

Beträffande grunderna för lagstiftningen rörande utländska
försäkringsanstalters verksamhet inom riket bör slutligen erinras,
att aftal angående återförsäkring endast förekomma emellan försäkringsgifvare,
hos hvilka måste förutsättas förmåga att utan
hjelp af särskilda lagbestämmelser förskaffa sig erforderliga upp -

135

lysningar och i öfngt bevaka sina af återförsäkringsaftalet beroende
intressen. Fördelningen af risker emellan svenska och
utländska försäkringsanstalter skulle deremot kunna i icke oväsendtlig
mån hämmas och försvåras, om utländsk anstalt, som
här i riket endast afsluter återförsäkringsaftal, måste för rättigheten
dertill vara underkastad de bestämmelser, Indika finnas
nödiga för att komma enskilde försäkringstagare till hjelp.

På grund häraf är uti § 1 af bifogade förslag till förordning, § l.
i fråga om rättighet för utländsk försäkringsanstalt att här i riket
drifva rörelse, sådan rörelse, hvaraf endast föranledes återförsäkringsaftal,
undantagen från tillämpning af författningens bestämmelser.
Direkt försäkringsrörelse får deremot å utländsk
anstalts vägnar drifvas här i riket endast under vilkor, som författningen
stadgar. Bland dessa uppställer denna § i främsta
rummet skyldighet för anstalten att här i riket vara representerad
af behörig syssloman. Nödvändigheten af detta stadgande
inses lätt. Försäkringstagare skulle ständigt vara utsatte för
fara att blifva bedragne, om det vore tillåtet att utan behörigt
uppdrag å utländsk anstalts vägnar här drifva rörelse. Och då
enskilde försäkringstagare i de flesta fall torde sakna erforderlig
insigt att i afseende härå bevaka sitt intresse, är det nödigt att
staten härutinnan, kommer dem till hjelp. Fullgörandet af de
föreskrifter, som för sådant ändamål meddelas, behöfver visserligen
icke blifva särdeles betungande, men torde dock i allmänhet
leda dertill, att utländsk anstalt helst låter representera sig af
endast en syssloman eller med andra ord inom riket upprättar
allenast en general-agentur, hvilket ock utan tvifvel torde vara
det lämpligaste. Skulle emellertid förhållandena gestalta sig
så, att någon anstalt finner med sin fördel förenligt anställa flera
syssloman på skilda orter inom riket med skyldighet för enhvar
af dem att fullgöra författningens föreskrifter, så synes sådant
icke behöfva förbjudas. Ordställningen i förevarande § utgör ej
heller hinder för en sådan anordning.

De bestämmelser som i § 2 meddelas i fråga om behörighet § 2.
att antagas till syssloman, torde icke behöfva närmare förklaras.

För att det icke skall vara förenadt med svårighet för försäkringstagaren
att få fullgöra sina af försäkringsaftalet härflytande skyldigheter
eller göra sina rättigheter gällande är här infördt uttryckligt
stadgande derom att syssloman skall vara inom riket
bosatt.

136

§ 3. Detta är dock icke ensamt för ändamålet tillräckligt. Dertill

erfordras äfven, att anstalten skall uti alla af försäkringsrörelsen
härflytande tvister svara inför svensk domstol samt underkasta
sig sådan domstols afgörande. Stadgande härom finnes infördt i
§ 3, hvarjemte till förekommande af ''ovisshet föreskrifvits, att
anstalten skall i nämnda hänseende, der ej annorlunda i lag
stadgas, lyda under underrätt i den ort, der syssloman är bosatt
eller bolag eller styrelse, som sysslomanskapet utöfvar, har sitt
säte. I afseende å nu omförmälda stadganden såväl som beträffande
författningsförslaget i dess helhet har anmärkts, att lagstiftning
i ämnet länder till föga båtnad, derest icke de beslut,
hvilka komma att meddelas till försäkringstagarens förmån, kunna
vinna verkställighet mot försäkringsgifvaren i hans hemland. Att
detta är ett vigtigt önskningsmål har redan blifvit i det föregående
erkändt. Men om detta mål ännu ej uppnåtts, bör likväl
deraf ingalunda följa, att man skall uppskjuta med en på giltiga
grunder bygd lagstiftning, hvars bestämmelser icke äro beroende
af hvad i berörda hänseende kan vara öfverenskommet eller icke.
I öfrigt har, såsom bekant är, redan den 25 April 1861 blifvit
upprättad konvention angående ömsesidig verkställighet af domar
och utslag meddelade i Sverige och Danmark, på grund hvaraf
utfärdats Nådiga Förordningen i ämnet af den 15 Juni 1861; och
det torde icke ligga utom möjlighetens område, att dylika överenskommelser
varda träffade äfven med andra länders regeringar.

§§ 4—8. Enligt § 4 skall syssloman för utländsk försäkringsanstalt,
innan försäkringsrörelsen börjas, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i orten aflemna 1) två exemplar af det för anstalten
gällande reglemente i svensk vederbörligen styrkt öfversättning,
2) bevis att anstalten är inrättad i enlighet med sitt hemlands
lagar och inom hemlandet drifver försäkringsrörelse, 3) fullmagt
för sysslomannen att å anstaltens vägnar här i riket drifva försäkringsrörelse
samt uti alla deraf härflytande rättsförhållanden
tala och svara jemte ett exemplar af samma fullmagt i styrkt öfversättning
till svenska språket, 4) behörigt intyg derom att den,
som utfärdat fullmagten, är dertill berättigad, och 5) ett af anstalten
eller dess styrelse afgifvet vederbörligen styrkt erkännande,
att anstalten uti allt hvad försäkringsrörelsen inom riket angår, är
underkastad tillämpning af här gällande lag. Vidare stadgas i §5,
att, om dessa föreskrifter finnas vara behörigen fullgjorda, derom
skall utfärdas bevis, och att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

137

skall härom göra anmälan i Kong!. Civildepartementet, hvarvid
det ena exemplaret af reglementet bifogas, samt derjemte låta på
anstaltens bekostnad i allmänna tidningarna införa beviset och
den svenska öfversättningen af fullmagten.

Hvad nu först angår bestämmelsen, att exemplar af försäkringsanstaltens
reglemente skola förvaras hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och Kongl. Civildepartementet, så åsyftas dermed,
att bereda försäkringstagarne och vederbörande myndigheter
ständig tillgång till upplysning angående anstaltens grundläggning
samt beskaffenheten af den säkerhet, anstalten har att erbjuda
för fullgörandet af åtagna förbindelser äfvensom beträffande
de för anstalten antagna förvaltningsgrunder. Visserligen bör
syssloman vara skyldig tillhandahålla nämnda upplysningar, och
tillmötesgående i detta hänseende måste ligga i såväl hans som
i anstaltens eget intresse. Men de upplysningar, som på sådan
väg inhemtas, kunna dock göras mera eller mindre vilseledande,
och fall kunna dessutom inträffa, då syssloman finner med sin
eller anstaltens fördel förenligt att alldeles undandraga sig berörda
skyldighet. Det torde derför utan tvifvel vara både nödigt
och ändamålsenligt, att de erforderliga upplysningarna stå att
vinna hos de myndigheter, hvilka hafva till åliggande att öfvervaka
försäkringsrörelsen samt räcka försäkringstagarne en hjelpsam
hand i de fall, då deras egna krafter äro otillräckliga för
skyddande af rättmätiga anspråk gent emot försäkringsgifvaren.
Bör sådant ändamål föreskrifves också uti § 6, att, om förändring
vidtages i det för anstalten gällande reglemente, syssloman bör
inom tre månader derefter inlemna två exemplar af beslutet
derom i behöringen styrkt svensk öfversättning till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som har att insända det ena exemplaret till
Kongl. Civildepartementet.

Staten kan, enligt hvad förut blifvit antydt, icke rimligtvis
fordra, att de utländska anstalter, som vilja här i landet drifva
försäkringsrörelse, skola i allo vara underkastade tillämpning af de
•för inhemska försäkringsanstalter gällande bestämmelser. Deremot
torde det vara i sin ordning, att utländsk anstalt, som söker försäkringstagare
inom annat land, åtminstone är inrättad i enlighet
med sitt hemlands lagar och inom hemlandet verkligen drifver försäkringsrörelse.
Hvarje anstalt, som brister i uppfyllandet af detta
vilkor, kan uppenbarligen icke göra anspråk på förtroende, hvadan
för försäkringstagare också torde vara nödigt att icke inlåta sig i

138

aftal med sådan anstalt. Föreskriften att syssloman skall till
Kong! Maj:ts Befallningshafvande inlemna bevis i berörda hänseende
innebär också medelbart förbud för anstalt, som ej kan
uppfylla nämnda vilkor, att bär i riket drifva försäkringsrörelse.

Statsmagtens uppgift att tillse det utländsk försäkringsanstalt
är behörigen representerad synes kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt lösas genom föreskriften, att till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall inlemnas ej mindre sysslomannens fullmagt
än äfven behörigt intyg derom att den, som utfärdat fullmagten,
är dertill berättigad. Och på det anstalt må betagas
möjlighet att genom särskild för försäkringstagare icke känd instruktion
eller annat förbehåll befria sig från uppfyllandet af de
å dess vägnar åtagna förbindelser, stadgas uti § 7 att, om anstalt
vill göra inskränkning i sysslomans befogenhet att drifva
försäkringsrörelsen inom de af reglementet utstakade gränser, sådant
ovilkorligen bör i fullmagten omförmälas, så vida anstalten
skall kunna på grund deraf undandraga sig fullgörandet af de i
och för försäkringsrörelsen slutade aftal.

Då för försäkringstagare måste vara af vigt att, så länge försäkringsaftalet
ännu icke blifvit i allo fullgjordt, kunna styrka
sysslomans behörighet att aftalet ingå, men svårigheter i detta
hänseende kunde uppstå, derest sysslomannen tillätes fritt förfoga
öfver den för honom utfärdade fullmagt, är uti § 8 föreskrifvet,
att ingifven fullmagt skall i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förvar qvarblifva, till dess behörigen styrkes, att alla
på grund deraf slutade försäkrings aftal upphört att vara gällande.
För Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hör denna föreskrifts fullgörande
icke medföra någon afsevärd svårighet, enär denna myndighet
härför icke har att iakttaga annat än behålla fullmagten,
intill dess vilkoret för dess utlemnande visas vara uppfyldt. Och
att fullgöra detta vilkor bör ingalunda vara omöjligt för syssloman
eller annan vederbörande, såvida syssloman enligt stadgande
i § 11 håller särskild förteckning öfver de af honom afslutade
försäkringsaftal samt, i den mån desamma upphöra att vara gällande,
förser sig med bevis derom. I sammanhang med och såsom
en följd af nu omförmälda bestämmelser beträffande sysslomans
fullmagt stadgas vidare uti § 8, att, om ny syssloman antages
eller af annan anledning ny fullmagt utfärdas, den senare
fullmagten jemväl skall till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ingifvas och, på sätt i § 5 sägs, uti allmänna tidningarna in -

139

föras; att då ny fullmagt inlemnas, derom skall göras anteckning
å den förut ingifna, samt att äldre fullmagt icke må i något hänseende
anses återkallad, förrän anmälan om återkallelse blifvit
gjord eller annan fullmagt, på sätt nu sagdt är, till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande aflemnats.

Föreskriften, att syssloman skall till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
inlemna ett af anstalten eller dess styrelse afgifvet
vederbörligen styrkt erkännande, att anstalten, uti allt hvad försäkringsrörelsen
inom riket angår, är underkastad tillämpning af
här gällande lag, afser att förekomma all missuppfattning i detta
hänseende. Sedan ett sådant erkännande afgifvits, kan anstalten
uppenbarligen icke undandraga sig att låta tvister angående här
afslutade försäkringsaftal bedömas i enlighet med här gällande
lag och med iakttagande af den för vårt land stadgade rättegångsordning.

På det möjligheten för försäkringstagare att fullgöra sina af § 9-försäkringsaftalet härflytande förbindelser eller bevara sina derpå
grundade rättsanspråk icke må äfventyras genom sysslomans frånfälle
eller oförmögenhet att uppdraget utföra, är uti g 9 föreskrifvet,
att, om syssloman varder urståndsatt att sin befattning
utöfva, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, intill dess hindret
upphört eller annan syssloman blifvit behörigen antagen, eger
uppå anmälan förordna annan person att å anstaltens vägnar tala
och svara samt i öfrigt anstalten med laga verkan företräda vidkommande
alla redan afslutade försäkringar. Granlagenheten
fordrar likväl, att anstalten erhåller underrättelse om att ett sådant
förordnande utfärdats, men Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
skyldighet i detta hänseende torde icke kunna sträcka sig längre
än att, så fort ske kan, angående förordnandet underrätta vederbörande
beskickning eller närmast boende konsul för anstaltens
hemland.

Om utländsk försäkringsanstalt skall kunna med framgång § 10-utöfva verksamhet inom landet, torde i de flesta fall vara nödigt
att densamma, likasom de inländska anstalterna, inrättar agentur
på flera ställen. Att för hvarje sådan agentur anställa särskild
syssloman, som skulle vara skyldig fullgöra alla i författningen
meddelade föreskrifter, kan icke vara erforderligt och skulle till
och med kunna finnas olämpligt, enär i sådan händelse de upplysningar,
som äro behöfliga för bedömande af vidden och beskaffenheten
af anstaltens verksamhet, måste från flera skilda

140

håll insamlas. Med afseende härå är enligt § 10 medgifvet, att
syssloman (generalagent) må kunna, derest ej sådant i fullmagten
förbjudes, å annan ort, än der han är bosatt, utöfva anstaltens
verksamhet genom ombud (agent), som enligt § 2 är behörigt att
till syssloman antagas.

§ il. Uti § 11 meddelas bestämmelser angående skyldighet för

syssloman att tillhandahålla erforderliga upplysningar angående
försäkringsanstalten och dess verksamhet inom riket. Någon närmare
förklaring öfver dessa bestämmelser torde icke vara behöflig.
De öfverensstämma i alla tillämpliga delar med föreskrifterna i
§ 20 af förslaget till förordning angående försäkringsanstalter (inländska).

§ 12. Då staten icke kan åtaga sig något slags skyldighet att pröfva

och bedöma utländska försäkringsanstalters .redbarhet och förmåga
att fullgöra åtagna förbindelser, är det så mycket mera angeläget,
att allmänheten erhåller kännedom om allt, som kan gifva
anledning befara, att en här i riket arbetande anstalt icke bör
med förtroende omfattas. En sådan fruktan måste med allt skäl
hysas, när anstalt underlåter sätta sin syssloman i tillfälle att
betala försäkringsbelopp, som enligt laga kraftvunnen dom, frivilligt
medgifvande eller annorledes anstalten är skyldig utgifva.
Och om anstalt undandrager sig att lemna sysslomannen del af
beslut om förändring i dess reglemente eller tillställa honom
exemplar af revisionsberättelse, så att sysslomannen blifver urståndsatt
att inlemna dessa handlingar inom föreskrifven tid till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, saknas åtminstone icke anledning
till misstanke, att anstalten ej förvaltas med erforderlig
samvetsgranhet och omsorg. Om derför någon af nu nämnda
händelser inträffar, skall sysslomannen enligt § 12 derom göra
skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inom
tre månader, efter det betalningsskyldigheten inträdde, samt i
öfriga fall så fort ske kan; och åligger det Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att insända sådan anmälan till Kongl. Civildepartementet,
som låter införa tillkännagifvande derom i allmänna
tidningarna.

§ is — 16. Bestämmelserna uti §§ lo, 14, 15 och 16 angående ansvar
för öfverträdelse af författningens föreskrifter, skyldighet att åtala
sådana förseelser samt förvandling af böter, hvilka tillfalla kronan,
torde icke behöfva närmare förklaras.

141

Enligt § 17 skall den, som redan å utländsk försäkrings- § l
anstalts vägnar drifver rörelse bär i riket och enligt § 2 är dertill
behörig, om han vill rörelsen fortsätta, inom sex månader
efter det förordningen trädt i kraft, fullgöra hvad i § 4 föreskrifves.
Sker ej sådant, är han underkastad det i § 13 stadgade
äfventyr för den, som olofligen å utländsk försäkringsanstalts
vägnar drifver rörelse inom riket.

Det torde i afseende å nu omförmälda stadgande knappast
behöfva erinras, att, om utländsk försäkringsanstalt redan vid
författningens trädande i kraft är här i riket representerad af
flera agenter, författningens föreskrifter kunna efterlefvas på sådant
sätt, att en af dem antages till syssloman och denna i sin
ordning anställer de Ofri ge, som hafva sin verksamhet å andra
orter, såsom ombud.

Förslag till Förordning angående debitering och redovisning af
de af gift er, som delegarne i vissa på ömsesidighet grundade
för säkring sanstalter hafva att erlägga.

Sedan Dikets Ständer gjort underdånig framställning om nyttan
och lämpligheten deraf att häradsskrifvare och kronofogdar
blefve förbundne att, emot af Dikets Ständer föreslaget arfvode,
debitera, uppbära och redovisa de medel, som inom de länsvis
stiftade, af Kongl. Maj:t stadfästade brandstodsbolag utginge, så
framt dessa bolag ville af ett så beskaflädt uppbördssätt sig begagna,
har Kongl. Maj:t, såsom redan i det föregående blifvit
erinradt, genom cirkulär den 14 Juli 1845 förordnat, att, derest
direktion för brandstodsbolag, som vore af Kongl. Maj:t stadfästadt,
före den 1 Augusti läte tillställa vederbörande häradsskrifvare
inom länet debiteringslängd å hvarje bolagsmans bidrag
till brandskadeersättningar och omkostnader för bolagets förvaltning,
det skulle åligga häradsskrifvaren att på de vanliga debetsedlarna
å utskylderna till Kronan uppföra bolagsmännens bidrag,
derefter kronofogden borde ombesörja medlens indrifvande och
nedsättning i länets ränteri samtidigt med Kronans uppbörd och
under enahanda ansvar; och skulle dessa tjensteman vara berättigade
att härför såsom arfvode åtnjuta, för en uppbörd af till
och med 1,000 Diksdaler (Banko), tre procent, och sedermera för
det belopp, -hvarmed uppbörden öfverstege nämnda summa till

142

och med ett uppbördsbelopp af 2,000 Riksdaler, två procent, samt,
för hvad som utöfver 2,000 Riksdaler debiterades och uppbures,
en procent, hvilken ersättning vid medlens leverering skulle afdragas
samt delas lika mellan kronofogden och häradssltrifvaren.
Härigenom erböllo nämnda på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter
i främsta rummet den för dem synnerligen eftersträfvansvärda
rättigheten att få sina försäkringsafgifter indrifna i enahanda
ordning, som gäller för kronoutskylder. Eller med andra ord
den, hvilken ingår såsom delegare i en sådan anstalt, underkastar
sig dermed det äfventyr för underlåten liqvid af försäkringsafgift
att derför få utan föregående dom eller utslag undergå utmätning,
så vida han icke kan få debiteringsåtgärden i laga ordning undanröjd.
Det är vidare en ganska heaktansvärd fördel för dessa
anstalter att få emot en jemförelsevis ringa ersättning på kronohetjeningen
öfverflytta allt arbetet med debitering, upphörd och
redovisning af de utskrifna bidragen, hvilket arbete säkerligen i
de flesta fall icke skulle kunna af anstalterna sjelfva utföras med
mindre kostnad.

Att komma i åtnjutande af dessa förmåner har länge utgjort
ett önskningsmål för åtskilliga andra på ömsesidighet grundade
försäkringsanstalter, och hvad särskildt angår de å landet bildadebrandstodsbolag,
för hvilka stadgar jemlikt gällande landshöfdingeinstruktion
och Kongl. kungörelsen den 22 Mars 1861 få fastställas
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, yttras uti eu vid 1880 års
Riksdag väckt motion, att dessa bolag, hvilka vore till stort gagn
hvar inom sin ort, icke kunde bestå, i händelse de nödgades att
för indrifning af resterande brandstodsafgifter utverka utslag eller
dom å hvarje särskild i sin betalningsskyldighet bristande delegare.
Riksdagen, som ansåg, att de å landet inrättade brandstodsbolag
och brandstodsföreningar otvifvelaktigt främja ett allmännyttigt
ändamål och att deras verksamhet derför borde af
lagstiftningen underlättas, anhöll ock uti underdånig skrifvelse
den 17 April 1880 om vidtagande af Nådig åtgärd i syfte att
bereda dessa försäkringsanstalter de ifrågavarande förmånerna.
Och sedan vederbörande blifvit hörde, utfärdades, såsom förut
är omförmäldt, Nådiga Kungörelsen den 6 Augusti 1881. Deri
föreskrifves, att hvad i Cirkuläret den 14 Juli 1845 stadgas beträffande
debitering, uppbörd och redovisning af afgifter till brandstodsbolag
å landet, som erhållit Kongl. Maj:ts stadfästelse å sitt
reglemente, skall ock vara gällande i fråga om sådant hrandstods -

143

bolag för län eller landstingsområde, hvilket erhållit fastställelse
å sitt reglemente af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, så ock i
fråga om häradsbrandstodsbolag med reglemente faststäldt af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, der denna myndighet vid
pröfning af reglementet finner detsamma innehålla sådana bestämmelser
med afseende å uttaxering åt brandstodsafgifterna,
att en dylik förmån bolaget må medgifvas.

Uti Skaraborgs läns styrelses underdåniga utlåtande i anledning
af Riksdagens förutnämnda skrifvelse tillät jag mig redan
i underdånighet fästa uppmärksamhet derå, att hvad Riksdagen
anfört angående de å landet inrättade brandstodsbolag och
brandstodsföreningar egde tillämpning äfven å andra på ömsesidighet
grundade försäkringsanstalter, hvilka icke åsyftade att
bereda vinst för delegarne, såsom exempelvis bolag och föreningar,
hvilka hade till uppgift att bereda ersättning för skada å gröda
genom hagel eller förlust af kreatur; och en af länsstyrelserna
har uti sitt underdåniga utlåtande öfver försäkringsföreningens
utkast till förordningar rörande försäkringsväsendet gjort framställning
derom, att uti en blifvande lag angående ömsesidighetsförsäkringsanstalter
må inryckas sådan bestämmelse i fråga om
utfående af försäkringsafgifter, att dessa må utan dom eller utslag
på grund af restlängd utmätas. Vidare hafva ombud för ett
stort antal af de inom riket befintliga kreatursförsäkringsbolag
ingifvit underdånig ansökning derom, att dessa bolag måtte komma
i åtnjutande af samma fördelar i afseende å uppbörden, som redan
blifvit brandstodsbolagen tillförsäkrade. Enligt hvad jag inhemta!,
hafva af 19 länsstyrelser, som härom fått yttra sig, 14
understöd! ansökningen, till hvilken Statskontoret uti afgifvet
underdånigt utlåtande förordat bifall.

Med anledning häraf och då det ålegat mig att utarbeta förslag
till författningar, hvarigenom försäkringsväsendet kunde ändamålsenligt
ordnas och göras mägtigt af en i god rigtning alltjemt
fortgående utveckling, har jag ansett mig icke kunna underlåta
att taga i öfvervägande, huruvida försäkringsafgifter^ uppbärande
i enahanda ordning, som är stadgad för kronoutskylder,
lämpligen kan och bör komma till användning i vidsträcktare
omfattning, än hvad för närvarande är medgifvet, oaktadt frågan
härom delvis redan genom omförmälda underdåniga ansökning
gjorts till föremål för Kådig pröfning.

Härvid har jag trott mig kunna utgå från den förutsättning,

144

att endast försäkringsanstalter grundade på ömsesidigliet böra
komma i åtnjutande af den ifrågavarande förmånen, ehuru äfven
andra försäkringsanstalter utan tvifvel främja allmänt nyttiga ändamål.
Försäkringsaktiebolagen, hvilka åsyfta att bereda sina
delegare vinst och beräkna särskild förhöjning i premierna för
bestridande af förvaltningskostnader, kunna icke skäligen göra
anspråk på och hafva ej heller någonsin uttalat önskan om att
blifva delaktige af nämnda förmån, som dessutom af flera skäl
torde vara för dem af mindre vigt. Hos de försäkringsanstalter
åter, som icke äro aktiebolag och ej heller grundas på ömsesidighet,
erläggas afgifterna eller verkställas insatserna, åtminstone
i de flesta fall, i sådan ordning, att det ifrågakomna uppbördssättet
icke ens skulle kunna med fördel begagnas.

Sådant synes äfven förhållandet vara beträffande de på ömsesidighet
grundade anstalter, som sysselsätta sig med sjöförsäkring,
försäkring af båtar och fiskeredskap samt sjuk- och begrafningshjelpsförsäkring
och dylikt. Antalet delegare i hvarje af dessa
anstalter är icke och torde ej heller kunna blifva så stort, att
försäkringsafgifternas indrifvande i vanlig ordning bör förorsaka
afsevärd svårighet. Någon klagan i detta hänseende har, såvidt
kändt är, icke försports.

Hvad åter angår de ömsesidiga brand-, ''hagelskade- och
kreatursförsäkringsanstalter, hvilkas verksamhetsområde och deraf
betingade delegareantal är af betydenhet, så synas de alla uti
ifrågakomna hänseendet intaga en alldeles likartad ställning.
De äro i allt hufvudsakligt organiserade efter samma grunder
och främja på likartadt sätt ett allmännyttigt ändamål. År det
derför en obestridlig och af statsmagterna längesedan erkänd
sanning, att brandstodsbolagens verksamhet bör af lagstiftningen
underlättas, så gäller uppenbarligen detsamma om de öfriga två
slagen af försäkringsanstalter.

Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att de ömsesidiga
försäkringsanstalter, hvilkas verksamhet varit inskränkt till en
eller flera städer, kunnat utan afsevärd svårighet sjelfve ombesörja
debitering och indrifning af sina försäkringsafgifter. På
grund häraf och då dessutom icke utan skäl kan ifrågasättas,
huruvida städernas uppbördsman skulle kunna mot sin vilja tillförbindas
att taga befattning med uppbörden af försäkringsafgifter,
har jag ansett, att undantagsbestämmelsen angående sådana afgifters
debitering och indrifning i enahanda ordning som krono -

145

utskylder fortfarande som hittills bör afse endast försäkringstagare
på landet. Men sålunda begränsad synes undantagsbestämmelsens
tillämpning böra utsträckas till såväl hagelskadesom
kreatursförsäkringen, derest de för meddelande af sådan
försäkring bildade ömsesidiga anstalter finna med sin fördel förenligt
att af den ifrågasatta rättigheten sig begagna.

Ur synpunkten af kronofogdarnes och häradsskrifvarnes rätt
torde hinder icke möta för denna anordning, om i betraktande
tages å ena sidan att dessa tjensteman jemlikt Kong! kungörelsen
den 31 Maj 1878 och den 28 Maj 1880 angående vilkoren
för åtnjutande af vissa landsstatstjenstemäns nya löneförmåner
äro underkastade den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
och jemkning i åligganden, som kan varda föreskrifven, samt å
andra sidan, att de skulle åtnjuta skälig ersättning för sitt arbete
i form af provision för uppbörden, hvilken provision genom Nådiga
Skrifvelserna till Kammarkollegium och Statskontoret af
ofvannämnde dagar angående lönereglering för landsstatstjenstemännen
förklarats skola fortfarande till redogöraren utgå.

Icke heller bör genom berörda anordning framkallas afsevärdt
hinder eller annan olägenhet vid kronoutskyldernas debitering,
derest längderna öfver utskrifna försäkringsafgifter tillställas häradsskrifvarne
å sådan tid, att försäkringsafgifternas debitering
hinner verkställas, innan årets bevillningstaxering och markegång
hunnit fastställas och vid en tidpunkt, då häradsskrifvarne äro
minst upptagne af tjensteresor och andra förrättningar. Och som
de, hvilka taga försäkring mot hagelskada och förlust af kreatur,
till allra största delen måste vara personer, som i alla händelser
skola utgöra utskylder till Kronan, torde medlens indrifning och
redovisning i sammanhang med Kronans uppbörd icke kunna inverka
menligt på fullgörandet af redogörarnes tjensteåligganden
i öfrigt. Hvad slutligen angår Kronans säkerhet för redovisningen
af dess egen uppbörd, så vill det synas, som om densamma blefve
bättre tillgodosedd, då debiteringen och uppbörden verkställes under
länsstyrelsens öfverinseende, än om uppbördsmännen på grund
af enskildt aftal med försäkringsanstalterna företaga sig att ombesörja
afgifternas inkassering och derigenom komma att samtidigt
med statens uppbörd och utan länsstyrelsens vetenskap
röra sig med ganska ansenliga penningebelopp tillhörande försäkringsanstalterna.
I gällande författningar finnes intet förbud
för uppbördsmännen att åtaga sig ett sådant uppdrag.

146

Uti Cirkuläret den 14 Juli 1845 och Kungörelsen den 6 Augusti
1881 saknas närmare bestämmelser angående sättet för de
debiterade medlens redovisning. Sådana bestämmelser torde dock
vara af nöden för vinnande af erforderlig kontroll samt enhet
i räkenskapsförningen och redogörelsens granskning, synnerligast
om rättigheten att för ifrågavarande bestyr anlita Kronans uppbördsman
utsträckes. Dessutom synas vissa ändringar i nu gällande
föreskrifter vara af förhållandena påkallade. På grund
häraf och då det är särdeles önskvärd!, att stadgandena rörande
samma ämne kunna återfinnas uti endast en författning, har jag
ansett, att, med upphäfvande af Cirkuläret den 14 Juli 1845 och
Kungörelsen den 6 Augusti 1881, borde utfärdas särskild förordning
angående debitering och redovisning af de afgifter, som
delegare i vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter
hafva att erlägga.

§ i- Enligt § 1 af här bifogade förslag till förordning i detta

ämne skall på ömsesidighet grundad brand-, hagelskade- eller
kreatursförsäkringsanstalt, som enligt § 2 af ''föreslagna förordningen
angående försäkringsanstalter erhållit fastställelse å de
för densamma gällande stadgar, ega att, om så åstundas, låta
genom vederbörande häradsskrifvare och kronofogde debitera, uppbära
och redovisa delegares afgifter till bestridande af skadeersättningar
och förvaltningskostnader. Här har således den
ifrågavarande förmånens tillgodonjutande icke gjorts ovilkorligen
beroende af verksamhetsområdets omfång. Det bör nemligen kunna
med visshet antagas, att, om en författning angående försäkringsanstalter
varder utfärdad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
afgifna förslaget, ingen försäkringsanstalt af ifrågavarande slag
erhåller fastställelse å stadgar utan att vara i allo så organiserad,
att berörda förmån må kunna densamma medgifvas, helst den
grundsats redan vunnit burskap, att ömsesidighetsbolag med jemförelsevis
små verksamhetsområden icke lämpligen böra bringas
till stånd. Att i öfrigt, såsom hittills skett, utgå från den adnistrativa
indelningen såsom bestämmande uti ifrågakomna hänseende
måste finnas synnerligen otillfredsställande, om man besinnar,
huru de administrativa förvaltningsområdena vexla i omfång
och folkrikhet m. m. Exempelvis tillåter jag mig erinra,
att Vadsbo härad af Skaraborgs län har en folkmängd, som icke
obetydligt öfverstiger hela Gotlands läns, och är lika som sistnämnda
län fördeladt i två domsagor och två fögderier. Der -

147

emot finnas inom Skaraborgs län andra härad, hvilkas folkmängd
knappt uppgår till mera än en sjettedel af Vadsbo härads,
och sådana olikheter förekomma inom alla delar af riket.

Hvad åter angår redan befintliga försäkringsanstalter, böra
naturligtvis de, som genom Cirkuläret den 14 Juli 1845 och
Kungörelsen den 6 Augusti 1881 fått sig den ifrågavarande förmånen
tillförsäkrad dervid bibehållas. Granskningen af de utaf
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande faststälda reglementen för härads
brandstodsbolag gifver emellertid vid handen, att dessa reglementen
innehålla sådana bestämmelser med afseende å uttaxering
af brandstodsafgiften, att en dylik förmån må kunna dessa
bolag medgifvas utan inskränkning, och så är äfven förhållandet
med de af Kongl. Maj:t eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
faststälda reglementen för hagelskade- eller kreatursförsäkringsbolag,
hvilka hafva ett härad eller större administrativt område
till verksamhetsfält. Med afseende härå är uti förevarande §
vidare föreskrifvet, att den ifrågavarande förmånen jemväl skall
tillkomma redan befintliga på ömsesidighet grundade brand-, hagelskade-
eller kreatursförsäkringsanstalter, hvilkas verksamhetsområde
utgöres af ett eller flera län eller åtminstone omfattar
ett eller flera härad, så vida stadgar för sådan anstalt blifvit af
Kongl. Maj:t eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande faststälda.

Vid debitering och indrifning af försäkringsafgifter måste § 2.
häradsskrifvare och kronofogde ofta hafva behof att känna innehållet
af de för anstalten gällande stadgar. Derför föreskrifves
i § 2, att anstalt, som vill begagna sig af den i § 1 omförmälda
förmån, skall tillhandahålla kronofogde och häradsskrifvare exemplar
af stadgarna. Hufvudvilkoret för förmånens åtnjutande är
dock, att längden öfver de afgifter, som anstalten önskar få vid
ett nästföljande års uppbördsstämmor erlagda, i god tid aflemnas
till häradsskrifvaren, så att- debiteringen kan verkställas, då häradsskrifvarne
icke äro af andra embetsgöromål för mycket upptagne.
I anledning häraf har hittills varit föreskrifvet, att längd
skall aflemnas senast den 1 Augusti, men då för försäkringsanstalterna
måste vara önskvärdt att tiden, som förflyter mellan
längdens aflemnande och medlens redovisande, så mycket som
möjligt inskränkes, samt alla billiga anspråk synas vara tillgodosedda,
. om häradsskrifvaren får längden inom Augusti månads
utgång, har tidsbestämningen blifvit i enlighet härmed affattad.
Aflemnas längden efter nämnda tid, bör häradsskrifvaren icke

148

vara skyldig att deri upptagna afgifter debitera förr än under
påföljande år. Verkställer han deremot godvilligt debiteringen,
bör intet hinder möta att medlen redan vid nästföljande uppbördsstämmor
indrifvas.

För att i någon mån underlätta det besvärliga arbetet med
debiteringen är vidare föreskrifvet, att längden öfver försäkringsafgifterna
skall vara upprättad sockenvis.

§3. I enlighet med hvad hittills varit stadgadt, är uti § 3 före skrifvet,

att häradsskrifvare skall i uppbördsboken debitera och
derefter på debetsedlarna öfver utskylderna till Kronan uppföra
de enligt aflemnad längd utskrifna afgifterna. Det kan likväl
inträffa, att försäkringstagare icke, åtminstone inom det område
der försäkringsafgiften skall erläggas, är skattskyldig till Kronan.
Af sådan anledning är här tillagd den bestämmelse, att, om utskylder
till Kronan ej äro försäkringstagare påförda, särskild debetsedel
må å försäkringsafgiften utfärdas.

§ 4. Bestämmelserna i § 4 angående kronofogdes skyldighet att

samtidigt med Kronans utskylder indrifva och i länets ränteri
nedsätta de af häradsskrifvaren debiterade försäkringsafgifterna,
samt om sättet för medlens redovisning, torde icke erfordra närmare
förklaring.

§ 5. Då försäkringsanstalts rättighet att komma i åtnjutande af

debiterad försäkringsafgift icke gerna kan eftergifvas, med mindre
anstalten fått tillfälle att genom dess styrelse derom sig yttra,
bör, såsom ock i allmänhet lärer iakttagas, styrelsens samtycke
begäras, innan debiterad afgift afkortas eller afskrifves. Att så
sker, torde särskildt vara af nöden i de icke sällan förekommande
fall, då försäkringstagaren bestrider debiteringens behörighet under
föregifvande, att hans delaktighet i anstalten upphört. Men
om å andra sidan försäkringsanstalts styrelse skulle tillerkännas
ovilkorlig rättighet att förhindra afkortning eller afskrifning af
debiterad försäkringsafgift, kunde derigenom inträffa, att redogörarne
blefve skyldige i fögderiräkenskapen upptaga dylika afgifter,
hvilka skäligen icke borde vidare balanseras. Det är derför
angeläget, att, om redogörare och styrelse äro af olika mening,
huruvida försäkringsafgift må afkortas eller afskrifvas, frågan
härom må kunna af öfverordnad myndighet pröfvas och afgöras.
I öfverensstämmelse härmed stadgas uti § 5, att debiterad försäkringsafgift
må afkortas eller afskrifvas ur räkenskapen, om
anstaltens styrelse dertill samtycker, men att, om sådant med -

149

gifvande vägras och redogörare anser afkortning eller afskrifning
ändock böra ega rum, frågan härom skall, derest densamma ej
är af beskaffenhet att ankomma på domstols pröfning, hänskjutas
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

Samma § innehåller derjemte den bestämmelse, att landskontor
skall öfvervaka, det de i § 4 omförmälda särskilda räkningar
öfver försäkringsafgifter, hvilka böra öfverensstämma med
specialräkningarnes konto för sådana afgifter, äro vederbörligen
verificerade, samt att försäkringsafgifter icke restföras utan giltigt
skäl. Denna bestämmelse torde icke behöfva närmare förklaras.

Uti § 6 meddelas bestämmelse angående den provision, som §
bör tillkomma redogörarne såsom ersättning för besväret med
debitering, indrifning och redovisning af försäkringsafgifter samt
angående ersättningens fördelning emellan kronofogden och häradsskrifvaren.
Denna bestämmelse öfverensstämmer i allo med
hvad som nu är föreskrifvet beträffande brandstodsbolagens afgifter.
Sålunda föreslagna ersättningen för debitering och redovisning
af hagelskade- och kreatursförsäkringsafgifter bör desto
mindre anses för hög, som, enligt hvad jag inhemtat, flera kreatursförsäkringsbolag
hittills funnit med sin fördel förenligt att
emot högre provision anlita redogörarnes biträde för sina afgifters
debitering och indrifning.

Det skulle utan tvifvel leda till hardt nära oöfvervinnerliga §
svårigheter, om vid beräknande af debetsedelslösen och stämmoböter
debiterade försäkringsafgifter måste skiljas från de mångfaldiga
uti uppbördsboken förekommande utskyldsbeloppen. Det
lärer ock allmänt iakttagas, att, om än brandstodsafgift är debiterad,
lösen och stämmoböter likväl beräknas i förhållande till
det i uppbördsbokens kolumn för slutsumma upptagna belopp,
ett tillvägagående, som visserligen icke kan anses sakna berättigande,
då ju brandstodsafgifterna skola debiteras och redovisas
i enahanda ordning som kronoutskylder. För att likväl förekomma
all tvekan, om hvad som må vara rätt i detta hänseende
stadgas i § 7, att i fråga om debetsedelslösen och stämmoböter
gäller, hvad beträffande kronoutskylder är stadgadt. Den inkomst,
som härigenom kan beredas hvarje redogörare, blifver åtminstone
i de allra flesta fall så ytterst obetydlig, att densamma mycket
gerna kunde eftergifvas, derest icke dess tillgodonjutande utgjorde
en nödvändig förutsättning för undvikande af de anmärkta
svårigheterna.

150

Förslag till Kungörelse om ändring eif Nådiga Stadgan den
16 Maj 1840, angående fördelning af ärendena
emellan Stats-Departementen.

Vid affattande! af vissa bestämmelser i förslagen till förordningar
angående försäkringsanstalter och i fråga om rättighet
för utländsk försäkringsanstalt att här i riket drifva rörelse, har
jag, såsom redan blifvit anmärkt, utgått från den förutsättning,
att alla ärenden rörande försäkringsväsendet, som ankomma på
Kongl. Maj:ts eller Departements-Chefs pröfning och afgörande,
skola beredas och handläggas af eu bland Departements-Cheferne
och inom samma afdelning af Kongl. Maj:ts Kansli. Utan en
sådan anordning kan icke rätt gerna åstadkommas nödig enhet
och följdrigtighet uti den kontroll, som skall af statsmagten utöfvas
öfver försäkringsanstalternas verksamhet. Och om, i enlighet
med den åsigt jag förut tillåtit mig uttala, en särskild! sakkunnig
tjensteman eller byrå varder anstäld för behandling af
ärenden rörande försäkringsväsendet, bör ej lämpligen ifrågakomma,
att denne tjensteman eller byrå skall i sådant hänseende
lemna biträde samtidigt åt två Departements-Chefer.

Försäkringsväsendet tillhör utan tvifvel på grund af sin natur
det verksamhetsområde, som genom Kådiga Stadgan den IG
Maj 1840 angående fördelning af ärendena emellan Stats-Departementen
blifvit Civil-Departementet anvisadt, och denna stadga
uppdrager också åt nämnda departement behandlingen af de flesta
frågor rörande försäkringsväsendet. Men enligt samma stadga
tillkomma Finans-Departementet ärenden rörande civila pensionsinrättningar.
Dessa inrättningar äro dock alla eller åtminstone
de flesta att hänföra till verkliga försäkringsanstalter. FinansDepartementet
skulle således, derest stadgans föreskrift i sistnämnda
hänseende finge qvarstå oförändrad, fortfarande komma
att handlägga vissa ärenden rörande försäkringsväsendet. Dessa
ärenden äro af icke så ringa omfång och betydenhet, enär till
de civila pensionsinrättningarna åtminstone hittills hänförts äfven
lifränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, för hvilka reglementen-
blifvit på föredragning af Finans-Departementet faststälda.
För att förekomma nu påpekade oegentlighet skulle, enligt
bifogade förslag till kungörelse, föreskrifvas, att, med ändring
af Kådiga Stadgan den 16 Maj 1840, alla frågor rörande

151

försäkringsväsendet skola från och med den tidpunkt, då de föreslagna
förordningarna, angående försäkrings anstalter och i fråga
om rättighet för utländsk försäkringsanstalt att här i riket drifva
rörelse, kunna komma att träda i kraft, tillhöra Civil-Departementets
handläggning.

Det torde knappast behöfva erinras, att härigenom icke göres
någon ändring eller inskränkning i Finans-Departementets skyldighet
att handlägga frågor om »pensions- och indragningsstaterna»,
likasom att nämnda departement fortfarande skulle behandla
ärenden rörande sådana civila pensionsinrättningar, som
möjligen icke äro att hänföra till försäkringsanstalter.

Till försäkringsväsendets ordnande borde måhända äfven höra
utfärdandet af en lag, som kunde tjena till ledning vid försäkringsaftals
afsilande inom alla försäkringens grenar samt bestämma
rättsförhållandet emellan försäkringsgifvare och försäkringstagare
i de fall, då aftalet icke är med nödig fullständighet
affattadt. Behofvet af en sådan lag kan dock icke sägas ännu
hafva i mera afsevärd grad gjort sig kännbart och lärer i allt
fall icke lämpligen kunna tillfredsställas annorledes än i sammanhang
med andra arbeten inom civillagstiftningens område
och bland dem särskild! nu ifrågasatt omarbetning af gällande sjölag,
hvilken beträffande sjöförsäkringen innehåller dylika bestämmelser.
Utarbetande af förslag till en lag i nu antydda hänseendet
har derför icke gerna kunnat ingå i det mig Nådigst
lemnade uppdrag, hvilket torde få anses härmed vara fullgjordt.

Marieholm den 7 Juli 1883.

Underdånigst

C. A. Sjöcrona.

152

Tab. 1. Lifförsäkringsanstalter.

Antal

anstal-

ter.

Influtna
för-säkra gs-afgifter
1876—
1880.

Öfrig;!
inkom-ster
1876—
1880.

Utbetalda
skade-ersätt-ningar
1876—
1880.

Ofri ga
utgifter
1876—
1880.

Fonder

eller

tillgångar
den 31 dec.
1880.

För-säkrings-belopp
den 31 dec.
1880.

Aktiebolag...............................

13,532.301

2,699,809:4,265,314

3,457,056

12,620,233 89,670,064

Tab. 2. Brandförsäkringsanstalter.

	Antal an- stal- ter.	Influtna för- säkrings-afgifter eller ut-dobiterade belopp 1876— 1880.	Öfriga inkomster 1876— 1880.	Utbetalda skade- ersätt- ningar 1876— 1880.	Öfriga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-belopp den 31 dec. 1880.
Aktiebolag.........................	3	26,808,775	1,519.384	9,484,886	15,272,017	1,515,820	870,115,926
Ömsesidighetsbolag: Utan begränsning i afseende å
verksamhetsområde...........	3	5,088,132	971,570	5,755,641	1,066,195	7,764,006	365,933,216
Med mer än ett län såsom
verksamhetsområde..........	2	1,064,852	1,447,017	254,696	318,422	8,583,785	83,156,483
Med ett län eller större del
deraf;
Stockholms stad................	1	540,442	209.322	360,574	174,124	956,636	100,962,500
Stockholms län............	1	362,537	15,272	335,239	66,440	125,776	88,690,330
Upsala » ............	1	439,625	—	354,144	85,481	—	62,677,400
Södermanlands » ...........	1	261,546	—	178,785	45,928	21,516	115,426,630
Östergötlands » ............	2	742,411	149,945	655,088	80,245	218,802	173,979,122
Jönköpings » ............	1	389,375	—	307,043	44,225	—	58,432,890
Kronobergs » .........	1	288,424	—	229,092	33,236	26,096	47,771,920
Kalmar » ............	1	320,595	1,360	327,450	63,240	—	56,172,820
Transport	9	—	—	—	—	—	—

153

Tab. 2. Fortsättning.

	Antal an- stal- ter.	Influtna för- säkrings-afgifter eller ut-debiterade belopp 1876— 1880.	Öfriga inkomster 1876— 1880.	Utbetalda skade- ersätt- ningar 1876— 1880.	Öfriga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings- \| belopp den 31 dce. i 1880. i
Transport	9	—	—	—	—	—
Blekinge län....................	1	150,369	—	144,291	20,318	4,149	26,199,480
Göteborgs och Bohus län....	1	113,874	10,295	90,838	17,430	58,396	13,299,340
Elfsborgs län...........	1	411,118	—	316,414	43,467	67,050	34,605,450
Skaraborgs » ............	1	680,084	1,687	619,327	84,650	—	118,585,590
Vermlands » ............	1	366,160	—	308,300	57,860	—	65,984,100
Örebro » ............	1	360,915	2,624	400.261	58,164	—	116,303,290
Yestmanlands » ............	2	319,550	7,512	225,113	54,457	58,537	99,353,170
Kopparbergs » ............	2	518,210	--	428,087	100,542	19,671	95,272,260
Gefleborgs » ............	1	630,657	—	525,448	76,789	—	58,276,000
Vesternorrlands » ..........	1	516,408	81,275	429,380	87,842	—	41,779,840
Jemtlands » .........	1	79,394	10,291	71,511	7,902	27,002	14,168,320
Vesterbottens » ...........	1	76,023	—	43,617	27,659	1,641	17,337,990
Norrbottens » ............	1	46,446	3,118	39,518	8,335	22,555	9,059,825
	24	7,614,163	492,701	6,389,520	1,238,334	1,607,827	1,414,338,267!
Med en mindre del af ett län
såsom verksamhetsområde:							3,018,680
Stockholms län.............	2	4,815	856	358	342	6,094
Östergötlands » ...............	1	2,832	—	2,475	347	—	2,036,920
Jönköpings » ............	50	61,683	22,262	43,369	4,854	138,785	22,245,441
Kronobergs » .............	22	28,959	4,485	22,880	3,116	45,054	10,965,766*
Kalmar » .............	18	162,928	14,033	103,041	17,161	96,954	29,445,436
Gotlands » ..............	2	84,202	108	75,149	7,431	2,514	38,032,368
Blekinge » ............	2	38,390	—	33,545	4,370	—	5,750,070
Kristianstads » ............	6	789,408	24,607	669,080	72,718	30,427	216,834,220
Malmöhus » .........	9	2.023,299	323,649	1,949,875	429,873	14,483	195,413,787
Hallands » .............	43	187,768	32,225	172,059	7,542	191,707	30,480,076
Göteborgs och Bohus län ...	22	152,808	13,895	126,120	14,611	50,660	50,683,297
Elfsborgs län.................	40	164,555	21,812	119.285	22,717	148,642	53,796,305
Skaraborgs » ...............	22	99,321	23,684	65,961	5,910	108,308	29,651,621
Transport	239	—	—	—	-—-	—	—

154

Tab. 2. Fortsättning.

	Antal an- stal- ter.	Influtna för-säkran gs-afgiftor eller ut-debiterade belopp 1876— 1880.	Öfriga inkomster 1870—• 1880.	Utbetalda skade- ersätt- ningar 1876— 1880.	Öfriga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-belopp den 31 dec. 1880.
Transport	239	—	—		—	—	—
Yermlands län............	25	73,152	15,337	51,165	11,874	58,746	38,971,626
Örebro » ............	3	16,854	561	9,463	2,458	6,465	10,701,560
Vestmanlands » ............	1	18,651	1,021	16,593	1,685	—	11,374,560
Kopparbergs » ...... ...	1	626	—	—	540	85	1,363,200
Gefleborgs » .........	20	75,261	8,084	49,704	6,629	61,233	17,981,481
Yesternorrlands » ...........	20	78,061	6,873	47,493	9,076	55,828	19,250,103
Jemtlands » .........	19	48,494	6,299	25,076	6,988	48,048	27,601,722
Vesterbottens » ...........	3	14,489	701	10,595	4,353	—	4,307,390
Norrbottens » ........	1	6,620	—	5.846	968	141	3,391,900
	332	4,133,184	520,492	3.599,132	635,563	1,064,174	823,297,529
Samtliga ömsesidighetsbolag	361	17,900,3313,431,780	15,998,989	3,258.51449,019,792	2,686,725,495
Stockholms stads brandförsci-
Tcringskontor...................	1	1,715,098	2,580,935	653,269	1,395,338	13,171,666	221,974,642''
Samtliga brandför-säkringsanstalter	365	46,424,204	7,532,099	26.137,144	19,925,869	33,707,278	3,778,816,063

Tab. 3. Sjöförsäkringsanstalter.
Aktiebolag........................ Ömsesidighetsbolag : Utan begränsning i afseende å verksamhetsområde...........	Antal an- stal- ter.	Influtna för- säkrings-afgifter eller ut-debiterade belopp 1876— 1880.	Öfriga inkomster 1876— 1880.	Utbetalda skade- ersätt- ningar 1876— 1880.	Öfriga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-belopp den 31 dec. 1880.
6	19,801,241	1,125,736	6,940,655	12,018,244	4,863,485	365,611,429
1	3,091,650	140,000	2,288,242	276,500		10,500,000

155

Tab. 3. Fortsättning.

f	Antal an- stal- ter.	Influtna for-säkrings-afgifter eller ut-debiterade belopp 1876— 1880.	Öfrig» inkomster 1876— 1880.	Utbetalda skade- ersätt- ningar 1876— 1880.	Öfriga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-belopp den 31 dec. 1880.
Med mer än ett län såsom
verksamhetsområde...........	4	2,404,658	86,603	2,239,362	238,970	• 57,929	9,562,850
Med ett helt län såsom verk-
samhetsområde: Göteborgs och Bohus län. ..	1	1,798,901	79,723	1,453,612	358,854	76,851	3,783,070
Mod en mindre del af ett län
såsom verksamhetsområde:
Stockholms län..............	1	9	p	9	9	9	9
Kristianstads » ...............	1	25,529	1,775	19,777	108	7,593	219,800
Malmöhus » ...........	2	515,879	—	636,915	15,705	108,066	4,187,690
Göteborgs och Bohus län. ...	3	1,700,907	79,617	1,383,084	142,950	11,630	4,370,399
Gefleborgs län...................	2	387,631	65,593	420,698	32,525	—	2,722,000
	9	2,629,946	146,985	2,460.474	191,296	127,289	11,499,889
Samtliga ömsesidighetsbolag	15	9,925,215	453,311	8,441,690	1,065,620	262,069	35,345,809
Samtliga sjöför-säkringsanstalter	21	29,726,456	1,579,047	15,382,345	13,083,864	5,125,554	400,957,238

Tab. 4. Återförsäkringsanstalter.

Antal

an-

stal-

ter.

Influtna

för-

säkrings-afgifter
eller ut-dobitorade
belopp
1876—
1880.

Öfriga

inkomster

1876—

1880.

Utbetalda

skade-

ersätt-

ningar

1876—

1880.

Öfriga

utgifter

1870—

1880.

Fonder

eller

tillgångar
den 31 dec.
1880.

Försäkrings-belopp
den 31 dec.
1880.

Aktiebolag......................

3,975,326

265,744

2,530,952

1,198,240

1,042,959

100,389,792

156

Tab. 5. Kreatursförsäkringsanstalter.

		Influtna
	Antal an- stal- ter.	för-säkra gs-afgifter oller ut-debiterade belopp 1876— 1880.	Ofri ga inkomster 1876— 1880.	Utbetalda skade-ersätt-ningar 1876— 1880.	(Kriga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-belopp den 31 dec. 1880.
Aktiebolag......................	i	237.249	19,209	133,430	88,098	78,007	1,878,660
Umsesiclighetsbolag: Med ett helt län såsom verk-
samhetsområde: Stockholms län...........	i	117,386	939	86,866	31,459		2,156,693
Upsala län » ............	i	57,772	?	44,485	?	?	1,910,080
Södermanlands » ..........	i	4,179	—	3,058	2,621	—	2,365,775
Östergötlands » ............	i	154,000	4,884	128,803	25,197	4,884	2,814,880
Gotlands » ............	i	12,501	215	8,445	2,670	1,601	455,710
Elfsborgs » ............	i	—	—	—	—	--	?
I Skaraborgs » ............	i	41,309	—	32,670	8,639	—	583,090
Örebro » ............	i	18,101	300	13,778	3,105	—	1,249,220
Yestmanlands » ...........	i	54,300	—	38,285	11,915	4,100	2,014,500
Kopparbergs » ............ Gefleborgs » ...........	i i	39,998 43,629	137	27.083 28,067	12,597 8,060	2,796	588,470 906,390
Vesternorrlands » ............	i	9,153	5,721	8,109	4,279	2,486	1,144,150
Norrbottens » ............	i	25,277	1,370	17,484	6.338	1,370	1,320,535
	13	577,605	13,566	437,133	116,880	17,237	17,509,493
Med en mindre del af ett län
såsom verksamhetsområde: Östergötlands län...............	1						?
Jönköpings » ............... Kristianstads » ...............	1 4	257 87,688	7,894	246 90,225	5,221	—	? 2,891,795
Malmöhus » ..............	5	119,490	1,593	111,044	6,093	2,356	3,218,645
Hallands » ...............	1	11,574	—	9,905	1,669	—	152,820
Örebro » ..............	2	5,997	114	7,045	1,035	156	156,630
Yestmanlands » ...............	1	4,575	527	6,690	1,309	306	334,040
Kopparbergs » ..............	4	52,229	9,959	50,908	11,251	380	1,007,183
Gefleborgs » .............	3	5,599	—	5,021	575	•--	586,740
	22	287,409	20,087	281,084	27,153	3,198	8,347,853
Samtliga ömsesidighetsbolag	35	865,014	33,653	718.217	144,033	20.435	25,857,346
Samtliga kreaturs-försäkringsanstalter	36	1,102,263	52,862	851,647	232,131	98,442	27,736,006

157

Tab. 6. Hagelskadeförsäkringsanstalter.

Ömsesidighet sb olag:	Antal an- stal- ter.	Influtna för- säkrings-afgiftcr eller ut-debiterade belopp 1870— 1880.	Ofri g a inkomster ISIG— 1880.	Utbetalda skade- ersätt- ningar 1876— 1880.	Ofri ga utgifter 1876— 1880.	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-belopp den 31 dec. 1880.
Med mer än ett län såsom
verksamhetsområde.........	i	23,751	94	18.596	6,271	1,782	11,873,227
Med ett helt län såsom verk-
samhetsområde: Östergötlands län...............	i	5,364	156	361	3,120	2,039	1,681,700
Kronobergs » .............	i	4,567	—	2,395	2,003	169	963,620
Örebro » .............	i	14,160	1,000	9,027	5,132	—	2,514,770
Vestmanlands » .............	i	5,119	—	1,237	3,353	529	901,370
	4	29,210	1,156	13,020	13,608	2,737	6,061,460
Med en mindre del af ett län
såsom verksamhetsområde: Vestmanlands län..............	1	913	130	559	329	15	297,190
Samtliga hagelskade-försäkringsanstalter	G	53,874	1,380	32,175	20,208	4,534	18,231,877

Tab. 7. Anstalter till försäkring af båtar och fiskredskap.

“		Influtna
	Antal	för-säkra gs-afgifter eller ut-debiterade belopp 1876— 1880.	Ofri ga	Utbetalda skade-	Öfriga	Fonder eller tillgångar den 31 dec. 1880.	Försäkrings-
Ömsesidiglietsbolag:	an- stal- ter.	inkomster 1876— 1880.	ersätt- ningar 1876— 1880.	utgifter 1876— 1880.	belopp den 31 dec. 1880.
Med ett helt län såsom verk-
samhetsområde................	i	? 85,596	16,198	79,500	11,324	10,970	? 362.914
Med en mindre del af ett län
såsom verksamhetsområde: Gotlands län....................	2	447	742	478	12	1,196
Blekinge » ....................	3	4,362	1,380	4,899	255	7,996	26,638
Gefleborgs » ....................	1	?	?	?	?	?	?
	6	4,809	2,122	5,377	267	9,192	26.638
	7	90,405	18,320	84,877	11,591	20,162	389,552

158

Tab. 8. Rånte- och kapitalförsäkringsanstalter.

	Antal anstal- ter.	Insätt- ningar 1870— 1880.	Öfriga inkomster 1876— 1880.	Utbetal-ningar i anledning af dödsfall, lifräntor ni. m. 1876— 1880.	Öfriga utgifter 1870— 1880,	Fonder den 31 dec. 1880.
Civilstatens enskilda anstalt.......	1	118,140	208,767	33,094		836,039
Öfriga rånte- och kapitalför-
säkringsanstalter..................	14	4,428,775	3,912,058	1,566,419	358,057	17,505,790
	15	4,556,915	4,120,825	1,599,513	358,057	18,341,829

Tab. 9. Pensionsinrättningar, enke- och pupill- samt sjuk- och

begrafningskassor.

	Antal	Utdelning	Fonder
	anstal-	till delegare	den 31 dec.
	ter.	år 1880.	1880.
Pensionsinrättningar, enke- och pupillkassor:
För militärer............................................ ................	11	1,480,835	6,780,646
» prester och lärare.................................................	33	328,020	6,461,229
» civile embets- och tjensteman samt med dem jemförliga	24	618,881	14,128,704
» handels- och industriidkande klasser........................	74	293,468	4,762,185
» andra klasser än ofvanstående..............................	9	53,768	1,129,392
Icke för någon viss klass afsedda..................................	10	203,542	8,752,028
	161	2,978,514	42,014,184
Sjuk- och begrafningskassor.........................................	229	258,646	1,212,714

FÖRSLAG

TILL

FÖRFATTNINGAR

Förslag

till

Kong!. Majrts Nådiga Förordning

angående försäkringsanstalter.

Vi Oscar etc. göre veterligt, att, sedan ej mindre
Riksdagen gjort underdånig framställning i fråga om
vidtagande af åtgärder för öfvervakande af lifränte- och
kapitalförsäkringsanstalternas i riket verksamhet samt offentliggörande
af uppgifter rörande deras ställning och
säkerheten för der insatta medel än äfven försäkringsföreningen
hos Oss i underdånighet anhållit om utfärdande
af sådana lagbestämmelser, hvarigenom försäkringsväsendet
i dess helhet kunde blifva ändamålsenligt ordnadt;
Så, och efter det Våre samtlige Befallningshafvande
afgifvit yttrande i ämnet, hafve Vi funnit godt
att, med ändring af hittills gällande bestämmelser i fråga
om rättighet för vissa myndigheter att pröfva och fastställa
stadgar för menighetsföreningar och andra inrättningar,
i hvad dessa bestämmelser afse försäkringsanstalter,
härmed i nåder förordna som följer:

§ I Försäkringsanstalt

är enligt denna förordning hvarje
bolag eller annan genom kommun eller enskilde bildad

162

inrättning eller förening, • som har till uppgift att genom
utsedd styrelse drifva försäkringsrörelse af hvad slag
som helst.

§ 2-

De, som vilja inrätta försäkringsanstalt, skola söka
tillstånd dertill. Utgör verksamhetsområdet för anstalt,
som är grundad på ömsesidighet, så att alla dess delegare
äro såväl försäkringsgifvare som försäkringstagare,
endast ett län eller del deraf och kan derjemte högsta
beloppet för en risk icke komma att öfverstiga ett tusen
kronor, sökes tillståndet hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
men i öfriga fall hos Kongl. Maj:t. Vid ansökningen
skall fogas förslag till stadgar för anstalten.

Pröfningen af sådant förslag skall omfatta icke
blott detsammas öfverensstämmelse med denna förordning
samt i öfrig! gällande bestämmelser utan äfven,
huruvida derutöfver, med afseende å vidden och beskaffenheten
af anstaltens rörelse, särskilda föreskrifter må
erfordras angående säkerhet för fullgörande af anstaltens
förbindelser eller i annat syftemål. Bifalles ansökningen,
utfärdas stadgar för anstalten. Ändring i sådana stadgar
ege ej giltighet, med mindre den varder faststäld af den,
som stadgarne utfärdat.

§ 3.

På pröfning i hvarje särskild! fall beror, huruvida
och under hvilka vilkor försäkringsanstalts verksamhet
må omfatta flera än en af försäkringsväsendets grenar.

163

§ 4.

Mom. 1. Anstalt, som uppbär afgift för risk, löpande
utöfver tiden för dess räkenskapsårs utgång, skall
vid hvarje års bokslut till försäkringsfond afsätta ett belopp,
som motsvarar det enligt giltiga grunder beräknade
värdet af alla vid räkenskapsårets slut löpande risker.
Hvad särskild! angår sådan anstalt, som drifver sjöförsäkringsrörelse,
skall nu nämnda skyldighet fullgöras sålunda,
att till fonden afsättas ej mindre, oafkortade, alla
uppburna afgifter för de vid räkenskapsårets slut löpande
risker än äfven till betäckande af sådana under berörda
tid möjligen inträffade förluster, för livilka anstalten skall
ansvara, men som ännu vid uppgörande af bokslutet icke
äro kända, ett belopp motsvarande viss i stadgarne bestämd
andel af samtliga under räkenskapsåret uppburna
afgifter.

Vid beräknande af det belopp, hvartill försäkringsfond
skall uppgå, må afdrag göras för hvad som i annan
vederhäftig anstalt återförsäkrats.

Mom. 2. Drifver anstalt, hvarom nu är sagdt, flera
grenar af försäkringsrörelse, skall afsättande! till försäkringsfond
ega rum särskild! för hvarje rörelsegren.

Mom. 3. Försäkringsfond må icke af anstalt anlitas
för annat än det enligt anstaltens stadgar dermed afsedda
ändamål.

§ 5-

Vid ansökning om fastställelse af stadgar för lifförsäkringsanstalt,
hvars försäkringsaftal måste bestäm -

164

mas af matematiska på sannolikhet grundade beräkningar,
skall fogas uppgift om den dödlighetstabell och räntefot
samt de matematiska grunder i öfrigt, hvarefter beräkningen
af försäkringsfonden kommer att verkställas.

Sålunda antagna bestämmelser i afseende å försäkringsfondens
beräknande må icke ändras, såvida icke sådant
medgifves af den myndighet, som fastställt stadgar
ne.

§ 6.

Uppbär försäkringsanstalt afgifter eller andra inkomster,
hvilka icke ingå till försäkringsfond eller tagas
i anspråk för löpande utgifter och fullgörande af anstaltens
förbindelser i öfrigt, skall viss del af behållningen
å hvarje års rörelse afsättas till reservfond afsedd att
stärka säkerheten för anstaltens försäkringstagare och
andra fordringsegare.

Sådan fond må icke genom utdelning till delegare
minskas, så länge anstalten är i verksamhet. Afsättandet
till reservfond kan upphöra, när fonden uppnått föreskrifvet
belopp, men skall, derest detta belopp minskas,
ånyo vidtaga.

§ 7.

Försäkringsaktiebolag må icke träda i verksamhet, förrän
hela eller viss i stadgarna bestämd andel af aktiekapitalet
blifvit inbetalt. Innehar sådan anstalt förbindelser
för oguldna andelar af aktiekapitalet eller af särskild
säkerhetsfond, då skall, sedan föreskrifven reservfond
blifvit bildad, årligen af anstaltens vinst afsättas

165

viss andel, som mot afskrifning å nämnda förbindelser
föres i förra fallet till det inbetalta aktiekapitalet och i
sednare fallet till säkerhetsfonden. Varda förbindelserna
härigenom inlösta, må afsättande! upphöra.

§ 8-

Lottbref i försäkringsaktiebolag få ej ställas till innehafvaren.

§ °-

Så länge förbindelser för ogulden andel af aktiekapital
eller säkerhetsfond icke äro till fullo inlösta, må
ingen förvärfva flera lotter i försäkringsaktiebolag än till
visst begränsadt antal. Ej heller må delegare, som icke
inlöst sådan förbindelse, vinna befrielse derifrån genom
akties öfverlåtande, såvida icke anstaltens styrelse medgifver,
att hans förbindelse må mot nye egarens utbytas.

§ 10.

Då delegare i försäkringsaktiebolag afiider eller hans
egendom afträdes till borgenärers förnöjande, innan han
inlöst utfärdad förbindelse för ogulden andel af aktiekapital
eller säkerhetsfond, skall den, till hvilken aktierätten
i anledning deraf öfvergår, senast inom sex månader
derefter aflemna ny sådan förbindelse vid påföljd
för underlåtenhet deraf, att bolagsstämma må förklara
aktierätten förverkad.

§ 1L

Försäkringsanstalt, som är grundad på ömsesidighet, må
icke träda i verksamhet, förr än ett efter rörelsens om -

166

fång och beskaffenhet lämpadt antal delegare tecknat sig
för risker, hvilkas sammanräknade ansvarighetssumma
uppgår till visst i stadgande bestämdt belopp. Detta vilkor
kan dock eftergifvas, om erforderlig säkerhetsfond
blifvit af anstaltens stiftare eller annorledes sammanskjuten.

Sedan visst antal delegare ingått i anstalten och
sammanräknade ansvarighetssumman uppnått föreskrifvet
belopp, må sådan säkerhetsfond kunna återbetalas, om
och i den mån delegarnes årliga utgifter eller andra anstaltens
medel dertill lemna tillgång:.

O O

§ 12.

Delegare i anstalt, hvarom i nästföregående § sägs,
skola, så långt deras ansvarighet räcker, hvarje år sammanskjuta
minst det belopp, som utöfver för ändamålet
afsedda tillgängliga medel erfordras för betäckande af
anstaltens utgifter, så att, om under ett år medel måst
upplånas för ersättningars eller kostnaders bestridande,
sådant lån ovilkorligen blifver guldet senast under nästföljande
år.

§ 13.

Försäkringsanstalt grundad på Ömsesidighet må väl
genom återförsäkring bereda sig ersättning, för hvad densamma
kan komma att på grund af ingångna förbindelser
utgifva, men eger icke genom dylikt aftal öfvertaga större
eller mindre del af annan anstalts förpligtelse!’.

167

§ 14.

Sd kallad Lifränte- och Kapitalförsäkring sanstalt, Pensionsinrättning,
som är att hänföra till försäkringsanstalt,
samt hvarje annan sådan anstalt, hvilken icke är aktiebolag
och ej heller grundas å ömsesidighet, må ej träda
i verksamhet utan att ega en särskild säkerhetsfond,
hvarigenom för anstalten kan möjliggöras att, äfven om
ogynsamma tillfälligheter inträffa, uppfylla sina förbindelser.
Undantag från detta vilkor kan dock ega rum,
om anstalt har att påräkna årliga bidrag af staten, kommun
eller annorledes samt i fall, då ett jemförelsevis
stort antal risker äro tecknade, innan anstaltens verksamhet
börjas och faran af ogynsamma tillfälligheter kan
genom återförsäkring eller på annat sätt undanrödjas.

§ 15-

Har viss del af aktiekapital eller säkerhetsfond vid
första anordnandet af försäkringsanstalt måst nedläggas
å organisationskostnader såsom anskaffande af tariffer, tryckning
af stadgar, prospekt och blanketter, inköp af vissa
inventarier och dylikt, må sådant, ehuru det icke har värde
annorledes än i och för anstaltens rörelse, likväl beräknas
såsom tillgång. Härå skall dock årligen göras afskrifning,
så att denna tillgång senast inom fem år ur räkenskaperna
aflföres. Intill dess sådant egt rum, må delegarne
icke tillerkännas större utdelning eller rånte vinst än fem
för hundra årligen å hvarje insats.

168

§ 16-

Mom. 1. Försäkringsanstalts stadgar skola utöfver
de föreskrifter, som kunna föranledas af §§ 4, 5, 6, 7,
8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15 och 23 innehålla bestämmelser
angående:

a) anstaltens benämning och den ort, der styrelsen
har sitt säte;

b) föremålet för anstaltens verksamhet;

c) det område, inom hvilket anstaltens verksamhet
skall utöfvas, samt huruvida densamma må till främmande
länder utsträckas;

d) det högsta belopp, hvarför anstalt må utan återförsäkring
ikläda sig ansvarighet på en risk;

e) sättet huru och tiden hvarinom anstalt har att
fullgöra den af hvarje försäkringsaftal härflytande skyldighet
efter inträffande af den i avtalet afsedda händelse;

f) anstaltens styrelse, som bör bestå af minst tre
medlemmar;

g) den säkerhet, emot hvilken försäkringsfond äfvensom
sadana anstaltens medel, som icke äro erforderliga
för löpande utgifter, må göras fruktbärande;

h) sättet för förvarande af säkerhetshandlingar och
inventering;

i) utseende af revisorer och tiden för revision, som
bör årligen förrättas;

k) huru kallelser och andra tillkännagifvanden skola
för delegarne behörigen bekantgöras;

169

l) sammanträden med delegarne eller deras ombud
samt tiden derför;

m) grunderna för rösträtts utöfvande, samt huru för
anstalten bindande beslut skola bringas till stånd;

n) huruvida och på hvad sätt styrelsen må ega att
å anstaltens vägnar upptaga lån;

o) huru beslut om ändring af stadgarne må tillvägabringas; p)

de vilkor, under hvilka anstalt må upplösas och
ställas under utredning.

Mom. 2. Beträffande de försäkringsanstalter, som
äro aktiebolag, gälle i öfrigt hvad om sådana bolag särskild!
är stadgadt.

Mom. 3. Jemte hvad ofvan föreskrifves, skola stadgar
för försäkringsanstalt, som grundas å ömsesidighet,
innehålla bestämmelse:

ci) angående omfånget af delegarnes ansvarighet för
fullgörande af anstaltens förbindelser och huru tillskott
skola för ändamålet utkräfvas;

b) under hvilka vilkor delaktighet i anstalten må
upphöra;

c) huru vid sådan anstalts upplösning skall förhållas
med möjligen befintliga medel, hvilka icke erfordras för
fullgörande af anstaltens förbindelser.

§ 17.

Försäkringsanstalt må icke drifva annan rörelse, än
som enligt stadgarne utgör föremål för dess verksamhet.

170

§ 18-

Uti alla mål, för hvilka icke annorlunda i lag stadgas,
lyder försäkringsanstalt under allmän underrätt i den ort,
der styrelsen har sitt säte.

§ 19-

Försäkringsanstalts styrelse, hvars medlemmar skola
till minst två tredjedelar af antalet vara svenske i Sverige
bosatte undersåtar, vare berättigad och pligtig att
uti allt, som angår anstaltens verksamhet och deraf härflytande
rättsförhållanden, å anstaltens vägnar tala och
svara.

§ 20.

Styrelsen åligger:

att när som helst hålla anstaltens räkenskaper och
handlingar tillgängliga för Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller dess ombud samt för den särskilda undersökning,
som kan varda af Kongl. Maj:t eller Chefen för
Civildepartementet föreslcrifven;

att efter hvarje räkenskapsårs utgång låta upprätta
bokslut;

att i afseende å sättet för bokslutets upprättande
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som Departementschefen
finner nödigt meddela lör underlättande af
undersökning rörande anstaltens verksamhet; dock att
föreskrift skall vara styrelsen delgifven minst tre månader
före ett räkenskapsårs utgång för att tillämpas å
samma räkenskapsårs bokslut;

att enligt formulär, som bemälde Departementschef

171

fastställer, låta upprätta och uti minst eu inom anstaltens
verksamhetsområde utkommande allmän tidning införa
sammandrag af hvarje bokslut;

att jemväl i öfrigt lemna Departementschefen och
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de upplysningar rörande
anstalten, som af dem äskas;

samt att efter verkstäld granskning af räkenskaperna
öfverlemna två exemplar af berättelsen derom till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som insänder det ena exemplaret
till Civildepartementet.

Styrelse för sådan anstalt, hvars stadgar enligt §
2 pröfvas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, må dock
kunna befrias från skyldigheten att i tidning införa sammandrag
af bokslut.

§ 21.

Om så äskas, skall styrelse för försäkringsaktiebolag
och för hvarje annan'' försäkringsanstalt, som bör afsätta
försäkrings- eller reservfond, enligt formulär, som af
Chefen för Civildepartementet utfärdas, inom viss tid
efter hvar tredje månads utgång till nämnda Departement
insända uppgift om rörelsens utveckling, huru försäkringsfond
och andra medel gjorts fruktbärande, samt
efter hvilken dödlighetstabell och räntefot, lifförsäkringsafgifter
äro beräknade, och dylikt, som kan vara af vigt
för allmänheten att känna.

§ 22.

Beräkningen af det belopp, hvartill försäkringsfond
rätteligen uppgår, skall, när Chefen för Civildeparte -

mentet derom meddelar föreskrift, underkastas pröfning
af sakkunnig person, som af bemälde Chef dertill förordnas.
Finnes dervid afvikelse från gällande grunder
hafva egt rum, skall kostnaden för undersökningen bestridas
af anstalten. I annat fall utgår kostnaden af
statsmedel.

§ 23.

Mom. 1■ Visar sig, att genom inträffade förluster
eller annorledes gått förlorade icke blott reservfond utan
äfven viss i stadgarna bestämd andel af ett försäkringsaktiebolags
grundfond, vare sig densamma består af aktiekapital
allenast eller af sådant kapital tillika med
säkerhetsfond, åligger styrelsen att genast sammankalla
bolagsstämma för att besluta om de åtgärder, som af sådan
anledning böra vidtagas. Derest icke grundfonden inom
tre månader efter bolagsstämmans slut åter uppbringas
till dess behöriga belopp, må bolaget icke fortsätta sin
rörelse, med mindre samtlige försäkringstagare sådant
medgifva, utan skall bolaget ställas under utredning, på
sätt i stadgarne bör närmare bestämmas.

Underlåter styrelsen eller bolagsstämman att iakttaga
hvad nu blifvit föreskrifvet, vare enhvar försäkringstagare
berättigad föra talan om bolagets ställande under
utredning.

Mom. 2. Om i följd af delegares afgång från försäkringsanstalt,
som är grundad på ömsesidighet, eller
af annan anledning de i § 11 stadgade vilkor för sådan
anstalts trädande i verksamhet finnas icke längre vara
uppfylda, skall styrelsen likaledes oförtöfvadt kalla del -

173

egarne till sammanträde. Kan dervid icke vidtagas sådan
åtgärd, att omförmälda vilkor blifva inom tre månader
fullgjorda, bör anstalten upplösas.

§ 24.

Fattas beslut om försäkringsanstalts upplösning eller
öfverflyttande till större eller mindre del af dess risker
å annan anstalt, skall i Civildepartementet skyndsamt
göras anmälan om sådant beslut. Anstalt vare i afseende
å sättet för upplösningen eller öfverflyttandet af risker
underkastad skyldighet att fullgöra de föreskrifter, som
Kongl. Maj:t till skyddande af försäkringstagares rätt kan
finna skäligt meddela.

§ 25.

Finnes försäkringsanstalt hafva underlåtit iakttaga
de i lag eller gällande stadgar i afseende å dess grundläggning
och verksamhet meddelade föreskrifter, och sker
ej rättelse inom förelagd tid, ankomme på Kongl. Maj:t
att förbjuda försäkringsrörelsens fortsättande.

§ 26.

Träder bolag, förening eller inrättning, som har till
uppgift att drifva försäkringsrörelse, i verksamhet utan
att hafva erhållit sådan stadfästelse, som i § 2 sägs, eller
fortsättes sådan verksamhet, sedan densamma på grund
af förbud enligt § 25 bort upphöra, stånde en hvar, som
å bolagets föreningens eller inrättningens vägnar ingår
förbindelse, derför i personlig ansvarighet såsom för an -

174

nan sin förbindelse, utan afseende å livad antagna stadgar
må kunna i strid häremot innehålla.

§ 27.

Eftersättas de i §§ 20 och 21 meddelade föreskrifter,
eller underlåter styrelse att tillhandagå med de upplysningar,
som äro erforderliga för den i § 22 omförmälda
undersökning, böte hvarje styrelseledamot, som finnes
vara delaktig i förseelsen från och med fem kronor till
och med tvåhundra kronor.

öfverträdas föreskrifterna i §§ 5, 17, 23 och 24,
skall hvarje styrelseledamot, som gjort sig skyldig till
delaktighet i förseelsen, derest densamma icke enligt allmän
lag medför svårare bestraffning, derför bota från
och med femtio kronor till och med femhundra kronor.
Svare ock till skadestånd.

§ 28.

Förseelser mot denna förordning skola af vederbörande
allmän åklagare åtalas.

§ 29.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla
Kronan och förvandlas enligt strafflagen.

§ 30.

År försäkringsanstalt i verksamhet utan att hafva
erhållit behörig fastställelse å stadgar för densamma, då
skall inom ett år, efter det denna förordning trädt i kraft,

175

i enlighet med § 2 sökas fastställelse å stadgar för anstalten.
Fullgöres ej denna föreskrift, vare lag som i §
26 sägs.

I öfrigt skola denna förordnings föreskrifter lända
till efterrättelse jemväl för redan befintliga försäkringsanstalter,
såvida samma föreskrifter icke stå i strid med
bestämmelse uti behöringen faststälda stadgar.

§ 31.

Beslut om förändring af redan faststälda stadgar för
sådan försäkringsanstalt, hvars bildande enligt § 2 beror
af Kong!. Maj:ts tillstånd, skall underställas Kong!. Maj:ts
pröfning.

Denna förordning träder i kraft från och med

Förslag

till

Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning

i fråga om rättighet för utländsk försäkringsanstalt
att här i riket drifva rörelse.

Vi Oscar etc. göre veterlig^, att Vi med anledning
af gjord framställning i ämnet och sedan Våre
samtlige Befallningshafvande afgifvit infordrade yttranden,
funnit godt i nåder förordna som följer:

§ I Rörelse,

hvaraf föranledas andra försäkringsaftal än
angående återförsäkring, må icke å utländsk försäkringsanstalts
vägnar drifvas här i riket annorledes än genom
behörig syssloman samt under vilkor i öfrigt, som i
denna förordning stadgas.

§ 2-

Till syssloman för utländsk försäkringsanstalt må
antagas svensk eller norsk i Sverige bosatt undersåte,
som eger medborgerligt förtroende samt råder öfver sig
och sin egendom, äfvensom utländsk undersåte, som är
bosatt inom riket och vunnit behörighet att drifva sådan
rörelse, hvarom fråga är.

177

Sysslomanskapet kan äfven utöfvas af svenskt bolag
eller af en särskild styrelse, hvilkens samtlige ledamöter
skola vara behörige att till syssloman antagas.

§ 3.

Försäkringsanstalt, som här i riket drifver försäkringsrörelse,
vare skyldig att uti alla deraf härflytande
tvister svara inför svensk domstol samt underkasta sig
sådan domstols afgörande. I sådant afseende lyder försäkringsanstalt,
der ej annorlunda i lag stadgas, under
allmän underrätt i den ort, der syssloman är bosatt eller
bolag eller styrelse, som utöfvar sysslomanskapet, har
sitt säte.

§ 4.

Innan försäkringsrörelsen börjas, skall syssloman
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i orten aflemna:

l:o) två exemplar af det för försäkringsanstalten
gällande reglemente i svensk, vederbörligen styrkt öfversättning
;

2:6), bevis att anstalten är inrättad i enlighet med
sitt hemlands lagar och inom hemlandet drifver försäkringsrörelse
;

3:o) fullmagt för sysslomannen att å anstaltens vägnar
här i riket drifva försäkringsrörelse samt uti alla
deraf härflytande rättsförhållanden tala och svara jemte
ett exemplar af samma fullmagt i styrkt öfversättning
till svenska språket;

4:o) behörigt intyg derom att den, som utfärdat
fullmagten, är dertill berättigad;

178

5:o) ett af anstalten eller dess styrelse afgifvet vederbörligen
styrkt erkännande, att anstalten, uti allt livad
försäkringsrörelsen inom riket angår, är underkastad tilllämpning
af bär gällande lag.

§ 5.

Finnas föreskrifterna i § 4 vara behörigen fullgjorda,
utfärdas bevis derom. Ivongl. Majrts Befallningshafvande
skall härom göra anmälan i Kongl. Civil-Departementet,
hvarvid det ena exemplaret af reglementet bifogas, samt
derjemte låta på anstaltens bekostnad i allmänna tidningarna
införa beviset, och den svenska öfversättningen af
fullmagten.

§ 6.

Vidtages förändring i det för försäkringsanstalt gällande
reglemente, bör sysslomannen inom tre månader
derefter inlemna två exemplar af beslutet derom i behörigen
styrkt svensk öfversättning till Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som har att insända det ena exemplaret
till Kongl. Civil-Departementet.

§ 7.

Vill anstalt göra inskränkning i sysslomans befogenhet
att drifva försäkringsrörelsen inom de af reglementet
utstakade gränser, bör sådant ovilkorligen i fullmagten
omförmälas, såvida anstalten skall kunna på grund
deraf undandraga sig fullgörande af de i och för försäkringsrörelsen
slutade aftal.

17!)

§ 8.

Ingifven fullmagt skall i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förvar qvarblifva, till dess behörigen styrkes,
att alla på grund deraf slutade försäkringsaftal upphört
att vara gällande. Antages ny syssloman eller varder
af annan anledning ny fullmagt utfärdad, skall den senare
fullmagten jemväl till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ingifvas och, på sätt i § 5 sägs, uti allmänna tidningarna
införas. Då ny fullmagt inlemnas, skall derom
göras anteckning å den förut ingifna. Äldre fullmagt
må icke i något hänseende anses återkallad, förrän anmälan
om återkallelse blifvit gjord eller annan fullmagt,
på sätt nu sagd! är, till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
aflemnats.

§ 9-

Varder syssloman urståndsatt att sin befattning utöfva,
eger, intill dess hindret upphört eller annan syssloman
blifvit behörigen antagen, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
uppå anmälan, förordna annan person att å
anstaltens vägnar tala och svara samt i öfrigt anstalten
med laga verkan företräda vidkommande alla redan afslutade
försäkringar. Underrättelse härom skall dock,
så fort ske kan, meddelas vederbörande Beskickning eller
närmast boende konsul för anstaltens hemland.

§ io.

Syssloman må kunna, derest ej sådant i fullmagten
förbjudes, å annan ort, än der han är bosatt, utöfva an -

180

staltens verksamhet genom ombud, som enligt § 2 är
behörigt att till syssloman antagas.

§ n.

Syssloman åligger:

att föra särskild räkenskap öfver den inom riket
utöfvade rörelse jemte förteckning öfver afskräde försäkringsaftal; att

när som helst hålla anstaltens af ombudet förvarade
räkenskaper och handlingar tillgängliga för Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eller dess ombud samt för
den särskilda undersökning, som kan varda af Kongl.
Maj:t eller Chefen för Civil-Departementet föreskrifven;

att för hvarje räkenskapsår enligt formulär, som af
bemälde Departements-Chef fastställes, upprätta och inom
sex månader efter räkenskapsårets utgång till CivilDepartementet
inlemna uppgift angående anstaltens verksamhet
inom riket under året;

att inom tre månader efter den bolagsstämma, vid
hvilken berättelse angående revision af anstaltens räkenskaper
och förvaltning föredragits till Civil-Departementet
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända exemplar
af denna berättelse;

samt att lemna Chefen för nämnda Departement eller
hans ombud alla de upplysningar rörande anstalten, som
äskas och kunna af sysslomannen meddelas.

§ 12-

Underlåter försäkringsanstalt sätta syssloman i tillfälle
att betala försäkringsbelopp, som enligt laga kraft -

181

vunnen dom, frivilligt medgifvande eller annorledes anstalten
är skyldig utgifva, eller varder syssloman genom
anstalts försummelse urståndsatt att fullgöra föreskrifterna
i § 6 och § 11, skall syssloman derom göra skriftlig
anmälan hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inom
tre månader, efter det betalningsskyldigheten inträdde,
samt i öfriga fall så fort ske kan.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insänder sådan
anmälan till Kongl. Civil-Departementet, som låter införa
tillkännagifvande derom i allmänna tidningarna.

§ 13.

En hvar, som å utländsk försäkringsanstalts vägnar
inom riket drifver sådan rörelse, som i § 1 omförmäles,
utan att stadgade vilkor derför blifvit fullgjorde, höte
från och med femtio kronor till och med fem hundra
kronor.

§ 14.

Om syssloman försummar att göra sådan anmälan,
som i § 12 sägs, vare bot från och med ett hundra
kronor till och med fem hundra kronor.

Öfverträder eller underlåter syssloman i öfrigt hvad
i denna förordning stadgas, böte från och med tjugo
kronor till och med två hundra kronor. Svare ock till
skadestånd.

§ 15.

Förseelser mot denna förordning skola af vederbörande
allmän åklagare åtalas.

182

§ 16-

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla
Kronan och förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 17-

Deri, som nu å utländsk försäkringsanstalts vägnar
drifver rörelse här i riket och enligt § 2 är dertill behörig,
skall, om lian vill rörelsen fortsätta, inom sex
månader efter det denna förordning trädt. i kraft, fullgöra
hvad i § 4 föreskrifves vid äfventyr, som stadgas
i § 13.

Denna förordning träder i kraft från och med

Förslag

till

Kong!. Maj:ts Nådiga Förordning

angående debitering och redovisning af de afgifter,
som delegare i vissa på ömsesidighet grundade
försäkringsan stal ter hafva att erlägga.

Vi Oscar etc. göre veterligt, att Yi, som under
denna dag utfärdat nådig förordning angående försäkringsanstalter,
i sammanhang dermed funnit godt att,
med upphäfvande af Nådiga Cirkuläret den 14 Juli 1845
och Nådiga Kungörelsen den 6 Augusti 1881 rörande
debitering och redovisning af vissa brandstodsbolags afgifter,
i nåder förordna följande:

§ i På

ömsesidighet grundad brand-, hagelskade- eller
kreatursförsäkringsanstalt, som enligt § 2 af Nådiga Förordningen
denna dag angående försäkringsanstalter erhållit
fastställelse å de för densamma gällande stadgar,
må, om så åstundas, låta genom vederbörande häradsskrifvare
och kronofogde debitera, uppbära och redovisa
delegarnes afgifter till bestridande af skadeersättningar
och förvaltningskostnader.

184

Lag samma vare om dylika redan befintliga försäkringsanstalter,
hvilkas verksamhetsområde utgöres af ett
eller flere län eller åtminstone omfattar ett eller flere
härad, såvida stadgar för sådan anstalt blifvit af Kongl.
Maj:t eller Kongl. Maj:ts Befallningshafvande faststälda.

§ 2.

Anstalt, som vill begagna sig af den i § 1 omförmälda
förmån, skall tillhandahålla kronofogde och häradsskrifvare
exemplar af de för anstalten gällande stadgar
samt före den 1 September till härads sk rifvar en aflemna
sockenvis upprättad längd öfver de afgifter, som
anstalten önskar få vid nästföljande årets uppbördsstämmor
erlagda.

Aflemnas längden efter nämnda tid, vare häradsskrifvaren
ej skyldig att deri upptagna afgifter debitera
förr än under påföljande året.

§ 3-

Häradsskrifvaren har att i uppbördsboken debitera
och derefter på debetsedlarne öfver utskylderna till Kronan
uppföra de enligt aflemnad längd utskrifna afgifterna.

Åro utskylder till Kronan ej försäkringstagare påförde,
utfärdas särskild debetsedel å försäkringsafgiften.

§ 4.

Det åligger kronofogden att, sedan försäkringsafgifter
blifvit af häradsskrifvaren debiterade, desamma samtidigt
med Kronans utskylder indrifva och i länets ränteri
nedsätta. Redovisning öfver sådana medel skall af

185

redogörarne lemnas särskild! för hvarje anstalt såväl,
utan verifikationer, i fögderiets specialräkning som ock
medelst en af verifikationer åtföljd räkning, hvilken genom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg tillställes anstaltens
styrelse.

§ 5.

Debiterad försäkringsafgift må afkortas eller afskrifvas
ur räkenskapen, om anstaltens styrelse dertill
samtycker. Vägras sådant medgifvande, och anser redogörare
afkortning eller afskrifning ändock böra ega rum,
skall frågan härom, derest densamma ej är af beskaffenhet
att ankomma på domstols pröfning, hänskjutas till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Landskontor skall
öfvervaka, att de i § 4 omförmälda särskilda räkningar
öfver försäkringsafgiften, hvilka böra öfverensstämma
med specialräkningarnes konto för sådana afgifter, äro
vederbörligen verificerade samt att försäkringsafgifter
icke restföras utan giltigt skäl.

§ 6-

Såsom ersättning för besväret med debitering, indrifning
och redovisning må åtnjutas af hvarje anstalts
uppbörd till belopp af 1,500 kronor tre för hundra, för
det belopp hvarmed uppbörden öfverstiger 1,500 kronor
till och med 3,000 kronor två för hundra samt för hvad
som utöfver 3,000 kronor debiteras och indrifves en för
hundra. Denna ersättning, som afdrages vid medlens leverering,
skall delas lika mellan kronofogden och häradsskrifvaren.

I fråga om debetsedelslösen och stämmoböter galle
hvad beträffande kronoutskylder är stadgadt.

Denna förordning träder i kraft från och med

Förslag

till

Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse

om ändring af Nådiga Stadgan den 16 Maj 1840,
angående fördelning af ärendena emellan
Stats-Departementen.

Vi Oscar etc. göre veterligt: att Vi funnit godt,
med ändring af Nådiga Stadgan den 16 Maj 1840, angående
fördelning af ärendena emellan Stats-Departementen,
i nåder förordna, att alla frågor angående försäkringsväsendet
skola från och med

och framgent tillhöra Civil-Departementets
handläggning.

Sid.

Rättelser.

5 råd. 15 uppifrån	står afgifva	läs afgifna
72 » 3 >	» Au act of	» An act in
82 » 21	» utt	» att
» » 2 nerifrån	>• den	» den
90 » 11 uppifrån	« reglemententen	» reglementen