UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1883:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

OCH

FÖRSLAG

TILL

BLIEDUNDEEVISniGENS ÖMSANDE

AFGIFVET AF

DERTILL I NÅDER UTSEDDE KOMITERADE

DEN 17 DECEMBER 1880.

STOCKHOLM, 1881.

KOSGL. BOKTRYCKERIET.
T. A. NORSTEDT & SÖNKB.

STORMÄKTIGSTE ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref af den 28 September 1877 behagat
uppdraga åt Komitén för döfstummeundervisningens ordnande att afgifva utlåtande
angående den andel, staten ansåges böra öfvertaga af vården om de i landet be -

fintliga blinda och den lärarepersonal, som borde af staten för sådant ändamål underhållas,
äfvensom angående ett af Direktionen för Allmänna Institutet för Döfstumma
och Blinda å Manilla väckt förslag om uppförande af en särskild byggnad för inrymmande
af en undervisningsanstalt för blinda, men Komitén, vid afgifvande den 15
Augusti 1878 af underdånigt betänkande och förslag till döfstummeundervisningens
ordnande, i underdånighet anmält att, enär de uppgifter angående antalet blinda i riket
och åtskilliga dessa rörande förhållanden, hvilka Komitén ansett nödigt att från rikets
presterskap begära, först under sommaren samma år hunnit fullständigt ingå, Komitén
då icke såge sig i tillfälle att afgifva det yttrande, Eders Kongl. Maj:t infordrat i
fråga om de blindas undervisning, så och efter det undertecknade Carlson, Kerfstedt
och Sjöberg emellertid blifvit till ledamöter i Komitén förordnade i stället för Direktorn
O. Kyhlberg, Rektorn G. Lindström och ledamoten i Riksdagens Andra Kammare,
Hemmansegaren Ola Andersson i Burlöf, hvilka på derom gjord anhållan undfått
nådigt tillstånd att utträda ur densamma, får Komitén, som denna dag afgifver
underdånigt betänkande i fråga om det väckta förslaget till uppförande af byggnad
för inrymmande af en undervisningsanstalt för blinda, härmed jemte anmälan, att Komiténs
ledamot, Herr Statsrådet m. m. F. Hederstjerna deltagit i dess arbeten allenast
till den tid, då han af Eders Kongl. Maj:t kallades att bekläda sitt innehafvande embete
såsom Statsråd och Chef för Kongl. Civil-Departementet, i fråga om undervisningen
för blinda underdånigst afgifva betänkande och förslag.

Komitén, som för besvarandet af de frågor, Eders Kongl. Maj:t täckts hänskjuta
till dess förberedande behandling, funnit det oundgängligt att ingå i en undersökning
af blindundervisningens ställning i sin helhet, har trott sig, innan den öfvergår till
denna undersökning, böra såsom en inledning till densamma meddela en kortfattad
öfversigt af blindundervisningens uppkomst och utveckling samt dess nu varande ståndpunkt
i andra länder och derefter tillse, hvad inom vårt eget land hittills blifvit gjordt
för att främja denna gren af den allmänna undervisningen.

Om man bortser från China, der undervisningsanstalter för blinda funnits sedan
årtusenden tillbaka, är blindundervisningens historia kort.

Hos forntidens folk söker man förgäfves efter några åtgärder till lindring i de
blindas sorgliga öde; — en omständighet, hvilken så mycket mindre kan väcka förundran,
som dessa folk i allmänhet icke ansågo svaga eller i något afseende missbildade
barn värda att bibehållas vid lif. Med kristendomens utbredande började ett
annat uppfattningssätt slå rot i folkmedvetandet. De blinda, hvilka, likasom andra
af naturen missgynnade, förut varit ansedda med förakt, började nu blifva föremål för
medlidande och kristlig barmhertighet. Ännu dröjde det dock många århundraden,
innan den gamla fördomen, att synförmågans förlust i allmänhet utgjorde ett oöfverstigligt
hinder för andlig och kroppslig utbildning, begynte vika. Visserligen fram -

trädde då och då blinda, hvilkas lysande begåfning möjliggjorde en högre andlig utveckling.
De gamla fördomarne mäktade de dock icke besegra, utan betraktades blott
såsom enstaka, nästan underbara företeelser.

I allmänhet var vården om de blinda hänvisad till den enskilda kärleksverksamheten.
Från det allmännas sida gjordes för dem under hela medeltiden så godt
som intet. De enda offentliga anstalter, man kan nämna såsom till deras förmån inrättade,
var den asyl för blinda, Hertig Welf den sjette af Bayern — sjelf blind under
senare åren af sin lefnad — år 1178 i Memmingen grundläde, samt det hospital, som
under namn af »1’hospice des Quinze-Vingts» år 1260 upprättades i Paris af Konung
Ludvig den nionde till förmån för soldater, som under hans korståg förlorat ögonens
bruk. Dessa anstalter voro dock blott försörjningsinrättningar; ännu tänkte man sig
icke möjligheten att med någon framgång bibringa de blinda en för dem lämpad undervisning.

Det är egentligen först med fransmannen Valentin Hauys uppträdande, som
blindundervisningens historia kan sägas taga sin början.

Bekantskapen med några konstnärligt och vetenskapligt bildade blinda samt
bevittnandet af en upprörande tilldragelse å Paris gator bragte denne menniskoälskande
man på den tanken, att de blinda dock möjligen kunde vara mottagliga för uppfostran
och bildning. It rågan, huruvida icke känseln tilläfventyrs skulle kunna ersätta synförmågan,
framträdde lifligt för hans själ. Med det jakande svaret på denna fråga var
ock utgångspunkten för en särskild blindundervisning funnen, och år 1784 inrättade
Haiiy i Paris den första undervisningsanstalten för blinda. Något senare, år 1804, började
Johann Klein, da ännu fullkomligt obekant med Hauys företag, att i Wien undervisa
blinda och grundläde 1808 en blindskola i denna hufvudstad.

Från dessa båda orter utbredde sig blindundervisningen snart i allt vidsträcktare
kretsar, sa att hela antalet institut för blinda för närvarande i Europa uppgår till omkring
100. Äfven inom andra verldsdel har nödvändigheten af en särskild omvårdnad
om de blindas utbildning småningom blifvit allt mera insedd och erkänd, så att
för närvarande knappast något land, med anspråk på att räknas bland de civiliserade,
torde finnas, som ej har att uppvisa särskilda för blindundervisningen afsedda anstalter.
Ingenstädes har dock det allmänna gjort mera för de blinda än i de Nordamerikanska
Fristaterna, der blindundervisningen, likasom i Danmark och Sachsen, nått en synnerligen
stor fullkomning. Men huru glädjande den utveckling än är, som blindundervisningen
redan uppnått, så kan man dock icke neka, att mycket ännu återstår att göra,
innan de blindas berättigade kraf på uppfostran och undervisning kan sägas hafva blifvit
fullständigt tillgodosedt.

Senaste tiders statistiska undersökningar hafva nämligen ådagalagt, att de blindas
antal utgör en vida större procent af befolkningen, än man varit böjd att antaga,
ehuru visserligen förhållandet starkt vexlar inom olika länder. Nedanstående siffror
utvisa såväl det absoluta antalet blinda i en del länder, som ock de blindas förhållande
till folkmängden i dess helhet.

År

1877

funnos

Sverige

3,390

blinda

eller

blind

på

1,294

inv.

1875

Norge

2,468

))

737

1870

Danmark

1,249

1,429

))

1873

Finland

3,891

445

1871

Preussen

22,394

))

1,071

1869

Osterrike-Ungarn

29,852

1,139

1866

Frankrike

30,000

1,191

1858

Belgien

2,743

1,685

1871

Storbritannien och Irland

31,159

))

1,015

1860

Förenta Staterna

12,631

))

2,499

De första blindanstalterna hade förnämligast den enskilda välgörenheten att tacka
för sin uppkomst. Det dröjde emellertid icke länge, innan man började komma till
insigt om nödvändigheten och billigheten af, att staten eller kommunen tog om hand
jemväl denna del af folkundervisningen. Af för närvarande befintliga blindundervisningsanstalter
äro de flesta grundade och underhållna på det allmännas bekostnad och
hafva antingen öfvergått till att vara verkliga statsinstitutioner, eller ock åtnjuta de
statsbidrag till större eller mindre belopp. Ett undantag härifrån bildar endast Storbritannien,
der, i likhet med undervisningsanstalterna i så många andra grenar, äfven
blindanstalterna ännu för sin tillvaro helt och hållet bero af den enskilda offervilligheten,
hvilken ock i sanning kan kallas storartad. Rika bidrag inflyta allt jemt, och
för endast en kort tid sedan har för i fråga varande ändamål af enskild person donerats
den betydliga summan af 300,000 pund sterling. Dock är äfven i detta land en
början gjord till åtgärder för detta ändamål från statens sida, emedan sådant ansetts
nödvändigt, om blindundervisningens mål, att meddela alla i uppfostringsåldern varande
blinda teoretisk och praktisk utbildning, skall kunna i mera fullständig omfattning
uppnås.

Då man ungefär samtidigt begynte egna sin uppmärksamhet åt de blindas och
de döfstummas undervisning, inträffade till en början ej sällan, att båda dessa slag af
undervisning meddelades inom en och samma anstalt. Det dröjde dock ej länge, förr
än de olägenheter och svårigheter af alla slag, som en förening af så skilda undervisningsgrenar
och lärjungar med så olika lyten och fallenheter nödvändigtvis medförde,
blefvo så märkbara, att man såg sig nödsakad att skilja dem från hvarandra. De hade
ock mera genom yttre tillfällighet än på grund af någon närmare inre frändskap blifva
förbundna, och för närvarande torde de anstalter vara få, der blinda undervisas
gemensamt med döfstumina.

Då blindinstituten till en början voro af enskilda personer inrättade och ledda
anstalter, med hvilka staten icke tog någon befattning, blef deraf en naturlig följd, att
de särskilda institutens verksamhet icke ordnades efter någon bestämd, allmängiltig
plan, utan allt efter de olika stiftarnes uppfattning erhöllo en olika prägel. Derom
hafva väl alla varit ense, att de blinda borde uppfostras till religiösa och sedliga med -

borgare, samt att ett större eller mindre mått af allmän skolbildning borde dem meddelas.
Om betydelsen af de blindas praktiska utbildning hafva deremot tankarne varit
mera delade. Under det att på vissa håll undervisningen i handarbete uppfattats blott
såsom ett medel att bereda de blinda lämplig sysselsättning och förströelse, har man på
andra betraktat möjligheten af sjelfförsörjning såsom den praktiska undervisningens egentliga
syfte. I Frankrike och Tyskland har största vigten i allmänhet lagts på den intellektuela
utbildningen, i England och Förenta Staterna har deremot den praktiska gemenligen
trädt mera i förgrunden. Mångenstädes har man dock sökt gå en medelväg, i
det man egnat lika omsorg åt den teoretiska och praktiska utvecklingen, ett förfaringssätt,
som synes allt mer och mer vinna erkännande såsom det riktigaste.

I fråga om den ålder, vid hvilken intagning i blindinstitut bör ega rum, äro
åsigterna äfven mycket delade. Under det att vid en del anstalter inträde medgifves
utan några vilkor i afseende på åldern, har man vid andra — och dessa torde utgöra
det vida öfvervägande flertalet, — ansett intagning efter det 20:de lefnadsåret icke höra
medgifvas. Småningom synes man dock hafva börjat enas om att anse det tionde året
vara den lämpligaste åldern för intagning i blindinstitut.

Jemväl i afseende på tiden för lärjungars vistelse vid blindanstalterna råda ganska
skiljaktiga meningar, vexlande mellan 6 och 12 år. Så vidt man får döma af den
hittills vunna erfarenheten och framstående blindlärares uttalanden, synes dock det
tidsmått, som lärjungar med vanlig begåfning behöfva använda för att tillegna sig en
någorlunda fullständig blindundervisning, om man afser så väl sjelfva blindinstitutet
som en förberedande läroanstalt, kunna bestämmas till omkring 10 år.

Att kostnaden för hvarje vid blindinstitut intagen lärjunge vexlar i mån af de
olika lefnadskostnaderna å olika orter och institutens mer eller mindre fullständiga
organisation, behöfver knappt anmärkas. Så uppgick, för att här anföra allenast några
få exempel, år 1879 kostnaden för hvarje vid blindinstitut intagen lärjunge i Ivristiania
till 552 kronor, men i Köpenhamn till 1,003 kronor. Enligt uppgifter från institutet
i Dresden för år 1875 uppgick kostnaden för der intagen lärjunge till 921 riksmark;
något mindre eller 860 riksmark kostade samma år hvarje lärjunge vid institutet
i Steglitz vid Berlin.

De undervisningsämnen, som förekomma i blindinstituten, äro i allmänhet de
samma som de allmänna folkskolornas. På vissa ställen) har man dock vida öfverskridit
denna gräns, såsom i Paris, der de blinda erhålla undervisning jemväl i sådana
ämnen som filosofi, offentlig och enskild rätt, politisk ekonomi samt retorik. Mångenstädes
vinnlägger man sig synnerligen att utbilda mera begåfvade lärjungar till lärare
vid folkskolor eller, och detta företrädesvis, vid blindinstitut.

Musikens betydelse såsom bildningsmedel för blinda är mycket omtvistad.
Visserligen är det en af alla erkänd sanning, att musiken utöfvar ett förädlande inflytande
på den blinde och kraftigt bidrager att skingra den tungsinthet, hvaråt han
till följd af sin olyckliga belägenhet lätteligen kan hängifva sig. Talrika exempel
på blinda musici, som uppnått färdighet, ja verklig konstnärlighet i sitt yrke, visa dess -

utom tillräckligt, att musiken ingalunda är en för de blinda otillgänglig konst. Det
oaktadt har man på flere håll ryggat tillbaka för att i blindinstituten meddela någon
mera vidsträckt musikundervisning af fruktan att derigenom fostra onyttiga och kringstrykande
musikanter, hvilka öfva musik blott för att dermed bemantla sitt betlande.
Inom andra institut åter har man med ifver bedrifvit musikundervisning för att utbilda
organister, kyrkosångare och musiklärare. Någon fast och för alla omständigheter
giltig regel i detta hänseende lärer näppeligen kunna uppställas, och derför har man
också på andra ställen låtit sitt förfaringssätt bestämmas såväl af särskilda förhållanden
inom hvarje land som ock af lärjungarnes eget skaplynne och för hvarje fall pröfvat,
huruvida utsigt förefunnits att genom en mera utsträckt musikundervisning sätta synnerligen
begåfvade lärjungar i tillfälle att bereda sig en ekonomiskt tryggad framtid.

Vid blindinstituten har undervisning meddelats, utom i vanliga qvinliga handarbeten,
efter olika förhållanden i en mängd olika handtverk, såsom repslageri, korgmakeri,
borstbinderi, svarfning, snickeri, skomakeri, bokbinderi och papparbeten, väfnad,
åtskilliga slag af flätningsarbeten m. m. Nu mera synas dock repslageri, korgmakeri
och borstbinderi vara allmänt erkända såsom de för manliga blinda lämpligaste
yrkena. Vid åtskilliga institut undervisas jemväl i pianostämning, en sysselsättning,
som visat sig vara för de blinda särdeles passande och jemväl lönande.

I senare tider har blindundervisningen börjat inträda i ett nytt, betydelsefullt
skede af sin utveckling. Då blindinstituten ofta fingo mottaga barn, hvilka genom
bristfällig eller felaktig uppfostran voro i kroppsligt och andligt hänseende så vanvårdade,
att antingen hvarje möjlighet till utveckling blifvit för dem afskuren, eller åtminstone
en längre tids, stundom flere års förberedande arbete erfordrades för att göra
dem mottagliga för egentlig undervisning, fördes man småningom till insigt om den
oeftergifliga nödvändigheten att redan vid en tidigare ålder taga vård om de blinda
barnen. Att i någon större omfattning medgifva tillträde till blindinstituten åt yngre
barn förbjöd emellertid hela organisationen af dessa anstalter, hvilka i första rummet
hafva att utbilda sina lärjungar för det praktiska lifvet. Det blef derför nödvändigt

att inrätta särskilda anstalter, enkom afpassade för de små blinda barnens behof. Så

uppstodo förberedande blindskolor. Planen härtill utgick från Direktorn Dr Georgi i
Sachsen och har redan vunnit allt större utbredning och tillämpning, så att för närvarande
dylika förskolor finnas såväl i Sachsen som i Danmark, Hannover och väl
äfven på andra orter.

Vid 5 till 7 års ålder intagas de blinda i dessa skolor, der de qvarstanna, till
dess de inträda i blindinstitutet. Oaktadt dessa blindskolor ej länge och i någon vidsträcktare
omfattning varit i tillfälle att utöfva sin verksamhet, tyda dock alla tecken

derpå, att blindundervisningen, byggd på dessa småskolor, skall gå en förut ej uppnådd

utveckling till mötes.

Ju mindre fullständig den bildning är, som blindinstituten förmå meddela, desto
större svårigheter möta de blinda att efter utskrifningen från anstalten på egen hand
förskaffa sig sin utkomst. Inom kort började man derför inse nödvändigheten att

räcka en stödjande hand åt de blinda, som lemnat undervisningsanstalterna, och så uppstodo
asyler eller försörjningshem. Att upprätta ett så stort antal dylika, som kunde
motsvara behofvet, förbjöd dock redan den dermed förenade kostnaden; flertalet blinda
måste derför fortfarande vid utträdet ur blindinstituten öfverlemnas helt och hållet åt
sig sjelfva och sin närmaste omgifning. I en del länder, såsom Danmark och England,
har man sökt vinna en mera tillfredsställande lösning af den förenämnda vigtiga
uppgiften genom inrättande af särskilda verkstäder för blinda, der dessa hafva fritt
tillträde och få betalning för det arbete, de utföra, hvaremot de sjelfva måste sörja för
föda och bostad utom verkstaden. I sammanhang härmed har i Danmark äfven inrättats
en försäljningslokal, dit blinda från landsorterna ega insända sina arbetsprodukter,
för hvilka de då omedelbart erhålla betalning.

I »Sachsen började man deremot tidigt nog slå in på en annan väg. Det visade
sig snart, att asylerna och försörjningshemmen, utom det att den hjelp, som de lemnade
de blinda, måste i anseende till de dryga kostnaderna blifva högst ofullständig,
jemväl i öfrigt lemnade åtskilligt att önska, då de ofta nog hos de derstädes intagna
blinda alstrade missnöje, split och osjelfständighet. Man frågade sig derför, hurudan
i allmänhet den blindes ställning borde blifva, då han utgick från undervisningsanstalten,
och svaret härpå var ej svårt att finna. Det var nämligen lätt att inse, att den
blinde behöfde en verksamhet, hvarigenom han kunde förskaffa sig sin utkomst, men
att de flesta, födda i fattiga vilkor, vid sin återkomst till hemmet skulle se sig i saknad
af nödiga verktyg och arbetsmateriel, ofta nog äfven af en för deras sysselsättning
passande arbetslokal. Och om de ändock lyckades åstadkomma något arbete, huru
skulle de, hjelplösa och utan rådgifvare, finna afsättning derför? Emellertid hade de i
blindanstalten erhållit uppfostran, mycket hade gjorts för att stärka deras sjelfkänsla
och förädla deras karaktär, och de kämpa derför i det längsta. Men så komma hunger
och nöd, hårda ord får den blinde väl ock mången gång höra af sin omgifning,
som han måste mer eller mindre ligga till last. Och dock ligger en utväg för honom
att förskaffa sig bröd så nära till hands; han behöfver ofta nog blott sträcka ut sin
hand, för att den medlidsamhet, som hans olyckliga belägenhet framkallar, deri skall
lägga sina allmosor. Denna frestelse blir den blinde ofta öfvermäktig, grundsatserna
börja småningom vackla, och snart nog är han en tiggare, som af den uppfostran och bildning,
han erhållit, ingen annan vinst drager än måhända en större skicklighet i öfvandet
af sin förödmjukande sysselsättning; all den tid, möda och kostnad, som offrats på
hans uppfostran, äro gagnlöst förspilda.

Med en dylik sorglig erfarenhet för ögonen beslöt man sig i Sachsen för ett
annat förfaringssätt. Det derstädes inrättade försörjningshemmet upplöstes, och man
sökte i stället understödja de blinda i deras verksamhet, så att de måtte blifva i stånd
att sjelfva sörja för sin utkomst. För detta ändamål ansågs mest lämpligt att ställa
den blinde i fortfarande beröring med den anstalt, der han åtnjutit undervisning, och
hvilken just derför hade den noggrannaste kännedom om hans andliga och kroppsliga

Blindundervisningens ovän. 2

tillstånd samt bäst kände, hvilken art af sysselsättning mest egnade sig för hans insigter
och arbetsförmåga.

Hvarje lärjunge, som genomgått den Sachsiska blindundervisningsanstalten, erhåller
sålunda vid utträdet derur en fullständig uppsättning af verktyg och arbetsmateriel,
lämpade för det yrke, han lärt, äfvensom kläder. Men ej nog dermed; då den
blinde för framtiden gemenligen icke kan på en gång inköpa ett större parti arbetsmateriel
och derför löper fara att nödgas af mellanhänder för högt uppjagade pris köpa
varor, som ej alltid äro de bästa, hafva sådana anstalter träffats, att den blinde kan
från blindinstitutet fortfarande erhålla hvad han behöfver till inköpspris. Vid förefallande
behof lemnas honom ock något understöd i form af klädesplagg, en bundt
vide, några skålpund hampa eller dylikt, under det att penningegåfvor eller egentliga
allmosor icke förekomma. Men visar den blinde sig trög och försumlig i sitt arbete,
eller försjunker han på ett eller annat sätt i sedeslöshet, så upphör för längre eller
kortare tid allt vidare understöd. A andra sidan är det, dock endast undantagsvis,
medgifvet de blinda, i händelse allt för stora svårigheter möta afsättningen af deras
arbeten, att insända dem till institutet, som derför genast erlägger skälig godtgörelse.
Undervisningsanstalten uppsöker dessutom i olika delar af landet bosatta lämpliga personer,
till hvilka de blinda hafva att i första hand vända sig för erhållande af råd, ledning
och uppmuntran, och hvilka vanligen förmedla de blindas förbindelser med anstalten.
Dessutom företager dennas Direktor eller hans närmaste man årligen resor
inom landet, derunder de besöka de blinda, för att sålunda på närmare håll förvissa
sig om deras ställning och behof.

Till allt detta erfordras emellertid betydliga penningetillgångar, och då det ej
skäligen kunde begäras, att staten, som bekostar den nödiga inspektionen, skulle derutöfver
lemna något bidrag till förbättrande af de ur blindanstalten utskrifnas vilkor,
har man vädjat till den enskilda välgörenheten, till fromma stiftelser och till de särskilda
kommunerna. Från alla håll hafva ock de från anstalten utgångna uppropen
mötts af så stor välvilja, att inom ganska kort tid den till förmån för de utskrifne lärjungarne
bildade fonden vuxit till omkring en million riksmark, och nu mera kan man
knappt säga, att någon enda från institutet utgången blind är i saknad af verksamhet
och af dervid behöfligt stöd.

Detta sätt att understödja de blinda har öfver allt tilldragit sig stor uppmärksamhet
och uppfattats såsom synnerligen efterföljansvärdt. På+flere ställen hafva ock
penningmedel börjat insamlas, och i öfrigt lämpliga åtgärder vidtagits i den riktning,
som det i Sachsen gifna exemplet anvisat.

Såsom af det anförda synes, har frågan om blindas uppfostran och undervisning
utvecklats med stor snabbhet inom den korta tidrymd, under hvilken någon ordnad
blindundervisning förefunnits. Väl kan ej förnekas, att i de flesta länder blindanstalterna
ännu äro allt för fåtaliga, och att således utrymme saknas för det befintliga antalet
blinda, vidare att undervisningens organisation och metod ännu icke uppnått önskvärd
stadga och fasthet, samt att ännu mycket återstår att göra för den vård och till -

syn, som bör komma de blinda till del efter deras utträde ur blindanstalterna. Men
oaktadt allt detta är dock redan mycket vunnet. Då förr de blinda voro lemnade så
godt som utan all uppfostran och måste framsläpa en eländig, dådlös tillvaro, för sitt
dagliga bröd beroende af andra, eller ock fylde vägar och stigar såsom tiggare, hänvisade
till allmänhetens gifmildhet, så finner man dem nu mångenstädes vara idoge och
skicklige arbetare, som sin blindhet oaktadt försörja sig, och stundom ej blott sig
sjelfva, utan äfven familj och andra anhöriga. Icke heller är det nu mera så alldeles
ovanligt att påträffa blinda, som intaga en aktad eller framstående ställning som vetenskapsidkare,
skriftställare, ledare af blindanstalter eller lärare vid sådana, kompositörer,
musiklärare o. s. v. Mer och mer börjar man ock inse, att de kostnader, som nedläggas
på undervisning och uppfostran af blinda, icke blott lända dem sjelfva till fördel,
utan äfven bära rikliga frukter för samhället, enär derigenom mången, som eljes
skulle hamnat i ett fattighus eller på annat sätt legat samhället till last, nu bildas till
en verksam och nyttig medborgare.

Nästan samtidigt med de första blindanstalternas uppkomst i Frankrike och
Österrike började en svensk man att egna sin uppmärksamhet åt de blindas ställning
hos oss. År 1807 företog sig nämligen protokollssekreteraren Per Aron Borg att meddela
undervisning åt ett blindt fruntimmer, som upptagits i hans familj. Hennes ovanliga
framsteg, ådagalagda vid offentligen anstälda pröfningar, väckte allmänt uppseende.
Flere lärjungar började begagna sig af den erbjudna undervisningen. Den 3 Juli
1809 hölls inför Kongl. Hofvet och Rikets Ständer en examen med 14 blinda och döfstumma,
hvilken blef synnerligen betydelsefull, emedan Ständerna kort derefter, den
16 Mars 1810, beviljade ett statsanslag af 3,333 Rdr 16 sk. banko, för hvilket kostnadsfri
undervisning skulle meddelas 13 blinda eller döfstumma, en från hvarje stift
och en från Stockholms stad. Det var den första grundläggningen af en blindundervisning
i Sverige, bekostad af staten. Den 10 Juni samma år utfärdades det första
reglementet för Allmänna Institutet för Döfstumma och Blinda, hvars höga beskyddarinna
Hennes Maj:t Drottningen blef. Gåfvor eller testamenten tillföllo rikligen det
nybildade institutet. Ett högsint föredöme härutinnan lemnades af H. K. H. Kronprinsen,
sedermera Konung Karl XIV, som till institutet skänkte den betydande summan
af 14,000 Rdr Banco.

Våren 1812 flyttades institutet från Stockholm till Manilla, der snart egen lokal
för dess behof inköptes. Många svårigheter hade emellertid den unga inrättningen att
genomkämpa. Härtill kom, att olika åsigter rörande institutets organisation och ledningen
af dess angelägenheter väckte misshällighet mellan anstaltens stiftare och dess
då varande styrelse, hvilket hade till följd, att Per Aron Borg år 1816 entledigades
från sin befattning såsom institutets Direktor. Samtidigt synes man ock hafva upphört
att vid anstalten intaga blinda, och några åtgärder för meddelande af blindundervisning

blefVo sedermera icke veterligen vidtagna förr än år 1842, då den första med upphöjdeller
blindstil på svenska språket tryckta bok, kallad »Den blindes tidsförsonare», utgafs
af institutets då varande Direktor O. E. Borg. Att allmänheten dock icke helt
och hållet glömt de blinda, framgår deraf, att i åtskilliga under denna tid till institutets
förmån upprättade donationsbref de blinda uttryckligen af gifvarne omnämnas.

År 1844 finner man åter några blinda deltaga i undervisningen vid institutet,
och sedan Rikets Ständer samma år beviljat ett nytt anslag af 5,000 Rdr Banco till
upprättande af eu särskild afdelning för blinda vid Manilla, samt Hans Maj:t Konung
Oskar I till den nya stiftelsen upplåtit den Hans Maj:t enskildt tillhöriga lägenheten
Öfre Manilla, kunde på hösten 1846 den nya blindafdelningen begynna sin verksamhet.
Den 19 Juni samma år utfärdades nytt reglemente för Allmänna Institutet för
Döfstumma och Blinda.

Om ock blindundervisningen kan sägas härmed hafva inträdt i ett nytt utvecklingsstadium,
så fortgick den dock alltjemt under ganska tryckta förhållanden. Oansedt
det begränsade utrymmet, som äfven under de senare åren gjorde det omöjligt att
mottaga mera än omkring 60 af alla i riket befintliga blinda, var det fortfarande
döfstummeundervisningen, som trädde i förgrunden och utgjorde föremålet för det lifligaste
intresset. Institutets Direktion har ock behjerta! detta, likasom den icke heller
kunde undgå att inse de många olägenheterna deraf, att inom samma undervisningsanstalt
blinda och döfstumma voro förenade. I underdånig skrifvelse af den 2 Oktober
1876 föreslog Direktionen derför, att blindafdelningen måtte skiljas från institutet, samt
en helt och hållet sjelfständig, och fristående undervisningsanstalt för blinda inrättas,
i sammanhang hvarmed Direktionen äfven hemstälde, att anslag måtte beredas till uppförande
af behöfliga byggnader för ett sådant institut å annan lämplig plats än Manilla.

Sedan till följd af aflåten nådig proposition i ämnet 1878 års Riksdag beviljat
de för blindafdelningens frånskiljande nödiga medel, förordnades genom nådig skrifvelse
af den 18 Maj samma år, att vården af de på statens bekostnad undervisade
blinda skulle skiljas från döfstummeinstitutet vid Manilla och anförtros åt ett särskildt
institut för blinda, och den 10 Januari 1879 öppnade det nya institutet sin verksamhet.

Då emellertid hvarken den förhyrda lokalens beskaffenhet eller det åt institutet
anvisade anslag medgifver att der intaga ett större antal lärjungar än förut, samt dertill
kommer, att de blinda icke kunna der få qvarstanna så länge, som för deras fullständiga
utbildning vore önskligt och nödigt, så torde man ej af för handen varande
anordningar kunna vänta något mera genomgripande inflytande på blindundervisningens
utveckling i vårt land, ehuru det visserligen måste betraktas såsom en
ovedersäglig fördel, att den nu mera, om ock inom trånga gränser, får utveckla sig
sjelfständigt och fritt från främmande inflytelser.

Utom denna undervisningsanstalt hafva funnits två smärre skolor för blinda, den
ena i Göteborg och den andra i Gefle. Grundade af enskilda personer och för sin
tillvaro helt och hållet beroende af. enskild välgörenhet, förmådde de ej utöfva någon
mera vidsträckt verksamhet och upphörde efter några få år.

För vården och omsorgen af de blinda efter genomgången lärokurs hafva hittills
icke några omfattande åtgärder vidtagits i vårt land. Visserligen har en fond, afsedd
att bereda tillfälle till hjelp och understöd åt blinda enligt Sachsiskt mönster bildats,
men den är ännu allt för otillräcklig för att medgifva någon nämnvärd verksamhet
i den åsyftade riktningen. Sedan år 1870 finnes dessutom i Stockholm ett arbetshem,
der »blinda, företrädesvis sådana, som genomgått sin undervisningskurs vid någon för
dem inrättad läroanstalt få tillfälle till arbete». Detta arbetshem kan dock ej verka i
större omfattning, enär blott ett fåtal arbetare der kunna mottagas, och fyller således
ingalunda det trängande behofvet af en allmännare omvårdnad om de ur blindundervisningsanstalterna
utgångna blinda.

Efter denna korta öfversigt af blindundervisningens utvecklingsgång och nuvarande
ståndpunkt gå Koiniterade att till fullgörande af det dem nådigst lemnade uppdrag
redogöra för det sätt, hvarpå enligt deras åsigt undervisningen för blinda inom
vårt land lämpligast bör ordnas.

Till en början torde Komiterade för undvikande af missförstånd böra anmärka,
att i den följande framställningen med blinda förstås icke blott de, som helt och hållet
äro beröfvade ögonens bruk, utan äfven sådana personer, hvilkas synförmåga är till
den grad försvagad, att de icke med någon egentlig fördel kunna deltaga i vanlig, för
personer med normal synförmåga afsedd skolundervisning.

Huru föga hittills inom vårt land blifvit gjordt för blindas undervisning och
uppfostran till nyttiga samhällsmedlemmar, är redan i inledningen antydt, och Komiterade
torde i detta afseende här kunna inskränka sig till att hänvisa till de vid betänkandet
fogade statistiska uppgifter. Af dem framgår, att af 3,390 i riket befintliga
blinda endast 188 åtnjutit undervisning i blindanstalter, och dock lärer ingen vilja
påstå, att de blinda ega mindre berättigade anspråk på stöd och hjelp af det samhälle,
de tillhöra, än andra dess medlemmar.

Den hjelplösa belägenhet,! hvari de blinda oförskyldt råkat, synes snarare göra
det till en bjudande pligt för samhället att egna dem en omsorgsfull vård. Men om
all skolundervisnings mål bör vara ej blott att bibringa lärjungen ett större eller mindre
mått af teoretiskt vetande, utan framför allt att bilda honom för en sjelfständig, gagnande
verksamhet, så gäller detta om möjligt ännu mera obetingadt om dem, hvilka till
följd af ett naturfel, sådant som synförmågans förlust, äro urståndsätta att på egen hand
utbilda sig. För normalt utvecklade barn erbjuda sig, sedan de i skolan åtnjutit den
undervisning, som der meddelas, öfverallt tillfällen att öfva sig i det yrke, hvaråt de
för framtiden vilja egna sig. Icke så för de blinda, hvilka endast undantagsvis kunna
med framgång handledas af andra än dem, som gjort blindundervisningen till sin särskilda
uppgift. De skulle, om ej en särskild sakkunnig och insigtsfull handledning

komme dem till del, gemenligen känna sig dömda att framsläpa sitt lif i håglös overksamhet.

Häraf framgår — hvad jemväl torde vara allmänneligen erkändt —, att blindundervisningens
ändamål är tvåfaldigt, nämligen dels att bibringa de blinda åtminstone
vanlig folkskolebildning dels att utbilda dem i något lämpligt yrke, hvarigenom de
kunna bereda sig sin framtida utkomst. Derigenom skola de icke blott erhålla en
nyttig sysselsättning och förströelse i det tillstånd af ensamhet och afskildhet från andra,
hvartill deras blindhet alltid i viss imån dömer dem, utan äfven sättas i tillfälle
att i större eller mindre mån bidraga till sitt lifsuppehälle. Den omsorg, som egnats
dem, vinner på detta sätt äfven i yttre måtto sin lön, och de blinda skola finna en
lättnad i sin tunga börda, då de icke, såsom nu alltför ofta är fallet, nödgas för sitt
uppehälle så godt som uteslutande ligga andra till last.

Enligt de uppgifter från rikets presterskap, som genom vederbörande Domkapitel
infordrats och till Komiterade öfverlemnats, utgjorde hela antalet blinda i Sverige,
som redan är nämndt, vid 1877 års slut 3,390. Att emellertid det sålunda uppgiga
antalet blinda icke obetydligt understiger det verkliga, anse Komiterade sig på
goda grunder berättigade att antaga. Från några församlingar har vederbörande presterskap
förklarat sig icke vara i stånd att lemna tillförlitliga uppgifter i detta hänseende;
från andra håll har blott antydningsvis uppgifvits, att blinda der vore till finnandes,
utan att bestämda sifferuppgifter meddelats. Genom särskilda undersökningar, som
verkstälts inom vissa delar af landet, har det äfven ådagalagts, att antalet blinda, åtminstone
på dessa orter, är högre, än presterskapets uppgifter låtit förmoda. Det har
dessutom vid anstäld jemförelse visat sig, att åtskilliga af de blinda barn, som för närvarande
åtnjuta undervisning vid det i hufvudst.aden befintliga institutet för blinda, icke
finnas upptagna i de Komiterade tillhandakomna uppgifterna.

Jemte dessa nu anförda bevis för riktigheten af Komiterades ofvan uttalade
förmodan finnes jemväl ett annat. I fråga om blinda vid späd ålder synas nämligen
de inkomna uppgifterna vara mycket ofullständiga. Enligt hvad erfarenheten inom
Tyskland — ett af de länder, der blindstatistiken utgjort föremål för särskild uppmärksamhet
— gifver vid handen, har något mer än 30 procent af hela antalet vid blindundervisningsanstalter
intagna blinda omedelbart efter födseln genom en art då uppträdande
ögonsjukdom (ophthalmia neonatorum) förlorat synförmågan. Liknande resultat
hafva erhållits vid undersökningar inom andra länder, och, såvidt Komiterade hafva
sig bekant, finnes ingen anledning att antaga, det förhållandena hos oss gestalta sig
gynsammare än annorstädes. Då man nu finner, att enligt presterskapets uppgifter
antalet blinda, födda under åren 1875, 1876 och 1877, skulle utgöra allenast respektive
12, 6 och 5 i hela riket, så synes man med en till visshet gränsande sannolikhet kunna
antaga, att dessa siffror äro alltför låga för att vara riktiga. Denna omständighet synes
ock i sjelfva verket vara förklarlig, då presterskap^,’ som saknat anledning att egna
särskild uppmärksamhet åt det förhållande, hvarom här är fråga, i allmänhet icke blif -

vit i tillfälle att iakttaga de naturfel och lyten, hvaraf barnen lida, förr än de uppnått
skol- eller konfirmationsåldern.

Om man emellertid i saknad af en exakt siffra håller sig till det uppgiga antalet
blinda: 3,390, så visar sig, att af dessa 44 tillika voro döfstumma och 26 sinnesrubbade,
hvarjemte 100 finnas upptagna såsom sinnesslöa.

Beträffande vården af blinda, som tillika äro sinnesrubbade, torde det icke falla
inom Komiterades uppgift att yttra sig.

I fråga åter om undervisning af blinda, som på samma gång äro döfstumma,
tillåta Komiterade sig åberopa hvad i underdånigt betänkande och förslag till döfstummeundervisningens
ordnande af den 15:de Augusti 1878 härom yttrats (pag. 19).

Hvad deremot angår de blinda, som i tabellerna upptagits under rubriken »sinnesslöa»,
hafva Komitgrade ansett dem, såsom möjligen mottagliga för undervisning, äfven
i allmänhet böra komma i tillfälle att åtnjuta sådan, särskilt afsedd för dem, som sakna
synförmågan. Det vill nämligen synas sannolikt, att i ganska många fall sinnesslöhet
hos blinda föranledts deraf, att de i barndomen lemnats utan den vård och undervisning,
hvaraf de, hvilkas egen iakttagelseförmåga genom naturfel blifvit ytterligt inskränkt,
i vida högre grad än normalt utrustade barn varit i behof. Det torde ock
kunna på goda skäl antagas, att eu omsorgsfull och ändamålsenlig behandling från
barndomen ofta skulle mäktat hindra dem att försjunka i den andliga slöhet, för hvilken
de, särskildt i de fall, der synförmågan ända från födseln saknats, eller vid späda
år gått förlorad, äro i så hög grad utsatta. Då nu härtill kommer, att de till Komiterade
mgangna uppgifterna äfven i detta hänseende knappast kunna anses rätt tillförlitliga
— fall förekomma t. ex. då ettåriga barn rubricerats såsom sinnesslöa —, så
tro Komiterade sig ej ega skäl att frånräkna något större eller mindre antal sinnesslöa
från hela antalet af dem, hvilka böra utgöra föremål för blindundervisning. Skulle
det emellertid vid undervisningens fortgång visa sig, att sinnesslöheten hos några är
beroende på svårare naturfel, torde dessa då böra hänvisas till idiotanstalter.

Inom den ålder, 7—18 år, som Komiterade af skäl, för hvilka längre ned skall
redogöras, anse böra bestämmas såsom den normala skolåldern, funnos enligt de ofvan
nämnda tabellerna, vid 1877 års slut, med frånräknande af sinnesrubbade och döfstumma,
264 blinda. Denna siffra kan alltså antagas beteckna det medeltal blinda, för
hvilka tillfälle till skolundervisning samtidigt bör beredas. Undersöker man, huru
manga af dessa 264 hafva erhållit för dem afpassad undervisning, så framgår af samma
tabeller, att blott 31 undervisats vid blindanstalter och deraf omkring ett°tjugutal vid
härvarande institut för blinda. Vidare förekomma i dessa tabeller 23, om °hvilka i

presterskapets uppgifter är antecknadt, att de längre eller kortare tid besökt småbarnseller
folkskola.

^ Väl må den sistnämnda låga siffran kunna uppfattas såsom ett vittnesbörd derom,
att föräldrarnes likgiltighet för deras blinda barns undervisning i allmänhet varit stor.
Men å andra sidan bör det rättvisligen ihågkommas, att barnens blindhet lägger svåra
och för fattiga hem ofta oöfverstigliga hinder i vägen för deras skolgång. Och äfven

i de fall, då hindren med någon god vilja hos barnens omgifning skulle kunna öfvervinnas,
måste medvetandet derom, att barnen endast i högst ofullständig mån kunna
draga ’ nytta af en undervisning, som ej är afpassad efter deras tillstånd, verka förlamande
på föräldrars och målsmäns offervillighet. Under sådana förhållanden och då
den enda nu befintliga blindanstalten inom riket icke är beräknad för mer än högst
60 barn, torde det trängande behofvet af ett ökadt antal undervisningsanstalter för
blinda tigga i öppen dag.

Hittills har det i saknad af nödiga undervisningsansalter för blinda barn näppeligen
kunnat ifrågasättas att i afseende på dem tillämpa gällande folkskolestadga® allmänna
föreskrift om skyldighet för föräldrar att bereda sina barn tillfälle till skolgång.
Helt annorlunda gestaltar sig tydligtvis förhållandet, i den mån tillräckligt antal upp fostringsanstalter

för blinda inrättas. *

I ofvan åberopade underdåniga betänkande rörande döfstummeundervisningens
ordnande har ock den åsigten uttalats, att undervisningen för de döfstumma bör göras
obligatorisk.

Om för denna åsigt i fråga om döfstumma vigtiga skäl tala, så är den enligt
Komiterades förmenande icke mindre berättigad, då det gäller blinda. I betraktande
häraf våga Komiterade framhålla såsom särdeles önskvärdt, att folkskolestadgans allmänna
föreskrift om skyldighet för föräldrar att hålla sina barn till skolgång äfven må
vinna full tillämpning i fråga om blinda barn.

Blindundervisningen har, såsom redan blifvit anmärkt, i allmänhet till ändamål
att bibringa de blinda barnen icke blott ett mått af teoretiska insigter, som är jemförligt
med °den vanliga folkskolebildningen, utan äfven sådan färdighet i handtverk och
handarbete, att de blinda, i stället för att såsom hittills i allmänhet hafva betraktats såsom
en börda för sina närmaste, må kunna utöfva en nyttig och gagnande verksamhet. I
inledningen till detta betänkande har ock blifvit antydt, att den redan vunna erfarenheten
till fullo bestyrkt, i strid mot föregående århundradens tro, att blinda icke blott
äro mottagliga för hvarje slag af undervisning, utan äfven att många grenar af praktisk
verksamhet för dem stå öppna, och att de, såvidt ändamålsenlig och tillräcklig
undervisning dem meddelas, i de flesta fall kunna sörja för sitt uppehälle, ja äfven för
familj och anhöriga.

Men då naturen vägrat de blinda ett af de vigtigaste sinnesverktyg©!!, så måste deias
uppfostran och undervisning alltid vara förenad med stora svårigheter och lång tidsutdrägt.
En mängd föremål, som andra barn oförmärkt och utan all ledning uppfatta, blifva för
den blinde, lemnad utan undervisning, fullkomligt främmande; det seende barnet lär
sig genom blotta åskådningen med lätthet en mängd saker, hvilkas inhemtande fordrar
tid, tålamod och ihärdighet, då det är fråga om den blinde. Det blinda barnet kräfver
sålunda mera omsorg och vård samt en längre tids undervisning än det seende.

På grund häraf anse Komiterade, att blindundervisningen, derest den skall
blifva fullt tillfredsställande, bör i likhet med förhållandena i flere andra länder omfatta
en tidrymd af vid pass 11 år.

Enligt hvad statistiken silver vid handen, tillhöra de flesta blinda de fattigare
samhällsklasserna. Rörande sådana barns kroppsliga och andliga uppfostran återstår
nästan allt att önska. Föräldrarna hafva ingen tid öfrig för dem; äfven modern ser sig
oftast tvungen att genom arbete hos andra söka bidraga till familjens utkomst. Det
blinda barnet blir då vanligen satt i en vrå i hemmet, der det måste tillbringa hela
dagen utan någon sysselsättning, ofta i fullständig ensamhet. I bättre lottade hem
göra sig åter mödrarna ofta skyldiga till ett motsätt fel. De hysa nämligen den föreställningen,
att den blinde ej är mäktig af ett enda sjelfständigt handgrepp, utan att
han i allt måste uppassas; och på det han ej på något sätt må komma i tillfälle att
skada sig, dömes han merendels till en stillasittande overksamhet. Såväl i det ena
som det andra fallet blir följden den, att den blinde icke blott lär sig en mängd ovanor,
svåra att öfvervinna, utan äfven snart nog blir oduglig till all verksamhet. Ej sällan
få också blindanstalterna mottaga barn vid 9 års ålder och derutöfver, oförmögna att
utföra de enklaste förrättningar, såsom att kläda, tvätta, kamma sig o. s. v., och hvilkas
lemmar — isynnerhet händerna, som dock hos de blinda skola ersätta ögonen —
äro fullkomligt kraftlösa. Dessa barn hafva sålunda genom vanskötsel och oförstånd
blifvit nästan oemottagliga för vidare utbildning. Under sådana förhållanden anse Komiterade
det vara högst nödvändigt, att blindanstalterna tidigt taga vård om barnen, och
bör detta enligt Komiterades tanke lämpligast ske redan vid det 7:de lefnadsåret.

Enligt hvad ofvan sagts, skulle hela undervisningskursen omfatta en tid af om -kring 11 år. Lärjungarne skulle sålunda komma att stanna i anstalterna, tills de fyllt
17 eller 18 år. Först då kunna de också antagas hafva uppnått den stadga och fasthet
i karakteren och den teoretiska och praktiska utbildning, som erfordras, för att
de, sedan de lemnat läroanstalterna och återgått hvar och en till sin hemort, må kunna
med framgång sjelfva sträfva för sin bergning.

Men det kan i Komiterades tanke ingalunda vara lämpligt att inom en och
samma läroanstalt sammanföra lärjungar, hvilka, då det är fråga om eu så lång undervisningstid,
ovilkorligen befinna sig på olika utvecklingsstadier. Riktigheten af denna
uppfattning bestyrkes ock af den inom andra länder, der blindundervisningen nått
högre utveckling, vunna erfarenheten. Den är för öfrigt lätt att inse. Redan den
omständigheten, att ett alltför stort antal lärjungar inom samma läroanstalt skulle göra
det svårt, om ej alldeles omöjligt, att anordna den till ett internat eller ett hem för
barnen, synes för frågans bedömande vara af en afgörande vigt. Härtill kommer, att
de skilda undervisningsmetoder, som särskildt inom det praktiska området måste på
de olika skedena af barnens utveckling användas, skulle lägga allvarliga hinder i vägen
för ett ändamålsenligt anordnande af undervisningens gång inom ett läroverk, som på
en gång inrymde spädare barn, hvilka det blott gälde att inöfva i de allmänna handgrepp,
som utgöra så att säga eu förutsättning för undervisningen i handaslöjder, och
mera försigkomna lärjungar. Det synes derför blifva nödigt att, i likhet med hvad i
allt vidsträcktare mån sker inom den allmänna folkundervisningens område genom

Blindundervisningens ovän.

småbarnsskolans skiljande från den egentliga folkskolan, äfven för blindundervisningen
inrätta dels blindskolor med omkring 4 års undervisningstid, dels blindinstitut, der lärjungarne
komma att tillbringa återstoden af den ofvan föreslagna lärotiden.

Emellertid inträffar det ofta, att personer förlora synförmågan, först sedan de
utträdt ur den vanliga skolåldern. Dessa kunna då förutsättas hafva i folkskolor inhemtat
ett åtminstone elementärt kunskapsmått, hvadan teoretisk blindundervisning för
dem icke tarfvas i vidsträcktare mån, än att de öfvas i läsande och skrifvande af blindskrift.
På det praktiska undervisningsområdet återstår deremot så mycket mer att
göra. Hafva de nämligen ännu ej hunnit inlära något yrke, hvarigenom de kunna bidraga
till sin bergning, så är deras behof af handledning i en blindanstalt ögonskenligt.
Ega de färdighet i något yrke, så kan det inträffa, att detta icke är af beskaffenhet
att kunna med framgång bedrifvas af dem, som förlorat synförmågan, i hvilken
händelse de måste inlära ett annat. Och i hvarje fall blir det nödvändigt för dem
att delvis begagna en annan arbetsmetod, hvilken de gemenligen endast i en blindanstalt
ega tillfälle att inhemta. Undervisningen för dessa måste dock på grund af
deras ålder, behof och föregående utveckling ordnas på helt annat sätt än för de i
skolåldern varande blinda.

För en fullständigt genomförd blindundervisning erfordras således utom de
ofvan föreslagna, för yngre blinda afsedda skolorna, särskilda undervisningsanstalter
för sådana, som vid mognare ålder förlorat sina ögons bruk.

På grund af hvad sålunda anförts anse sig Komiterade böra i underdånighet
föreslå inrättande af tre slags undervisningsanstalter för blinda, nämligen 1) blindskolor,
2) blindinstitut och 3) handtverksskolor för blinda.

Blindskolor.

Den ålder, vid hvilken barnen i allmänhet böra intagas i blindskola, synes
Komiterade, enligt hvad ofvan anmärkts, lämpligen kunna bestämmas till fylda 7 år,
hvilket äfven torde vara den vanliga skolåldern vid de allmänna folkskolorna inom
riket. Dock synes, der föräldrar eller målsmän sådant önska, och i öfrigt särskilda
hinder icke möta, inträde i skolan undantagsvis böra medgifvas barn redan vid 6 års ålder.

Lärotiden vid blindskolan hafva Komiterade, såsom redan antydts, tänkt sig
4-årig. Den blir sålunda något längre än den vanliga småskolans kurs, men detta
torde förklaras af hvad förut nämnts rörande de särskilda svårigheter, blindundervisningen
har att bekämpa. Först med 10 eller 11 års ålder hafva ock lärjungarne i
allmänhet vunnit den styrka och utveckling, som erfordras för yrkesutbildningen, hvilken
institutet ensamt skulle komma att meddela.

Vill man med ledning af de bilagda tabellerna, hvilka omfatta tiden intill 1877
års slut, och med beräkning af ofvan angifna undervisningstid bilda sig en föreställ -

ning om antalet barn, för hvilka plats i blindskolan bör beredas, och antager man,
att undervisningen i dem skulle hafva tagit sin början med år 1874 och fortgått till
1877 års slut, så skulle undervisning samtidigt meddelats åt åldersklasserna 1867—
1870, innefattande tillsammans 73 barn, idioter och döfstumma ej inberäknade. Med
hänsyn till hvad ofvan anförts om tabellernas ringa tillförlitlighet och under förutsättning,
att, på sätt Komiterade föreslagit, intagning undantagsvis må ega rum redan vid
6 års ålder, lärer antalet barn inom blindskoleåldern — 7—11 år — icke kunna beräknas
lägre än till omkring 90. Då nu det outvecklade tillstånd, hvari barnen vid
ankomsten till skolan i allmänhet befinna sig, medför ett ständigt behof af vård och
handledning, men denna icke kan blifva rätt ändamålsenlig, derest en större mängd
barn sammanföras inom en och samma anstalt, så anse Komiterade, att det högsta antal
lärjungar, hvarje blindskola borde få mottaga, vore 30. Derutöfver synes blindskolan
ej böra utvidgas; den skulle eljes icke längre kunna vara hvad den dock, såsom
redan förut blifvit, antydt, enligt sin natur och sitt ändamål bör vara, nämligen
ett hem på samma gång som en undervisningsanstalt. Det visar sig alltså, att för
den förberedande blindundervisningen inom landet åtminstone tre blindskolor blifva
erforderliga.

Valet af de lämpligaste platserna för dylika skolor beror på en mängd förhållanden,
hvilka det ej torde tillhöra Komiterade att pröfva. Komiterade tillåta sig endast
antyda fördelen deraf, att de förläggas till städer, emedan lifsmedel och andra
förnödenheter derstädes äro lättare att erhålla, och läkare, som aldrig bör saknas vid
eu undervisningsanstalt för blinda, alltid finnes att tillgå. Önskligt vore äfven, att en
af skolorna förlädes till samma ort som ett blindinstitut. Derigenom vunnes en öfverblick
af blindundervisningens gång i dess helhet, och bereddes tillfälle åt dem, som
vilja egna sig åt blindlärarekallet, att i ett sammanhang följa undervisningen vid dess
gång genom olika utvecklingsstadier.

Högsta uppsigten och ledningen af blindskolans angelägenheter lärer böra uppdragas
åt en särskild styrelse, hvilken Komiterade hafva förestält sig kunna lämpligen
utgöras af en ordförande och två ledamöter. Under styrelsens uppsigt skulle skolans
angelägenheter handhafvas af en föreståndare, som tillika är lärare och inför styrelsen
föredrager alla der förekommande frågor med rätt att deltaga i styrelsens öfverläggningar,
men icke i dess beslut.

Då enligt Komiterades förslag flere blindskolor skulle inrättas, och hvarje skola
på förut angifna grunder icke bör på en gång inrymma mera än 30 lärjungar, lärer
det för att, så vidt möjligt är, reglera antalet inträdessökande vid de särskilda skolorna
blifva nödigt att åt hvarje blindskola anvisa vissa län eller landskap såsom det område,
från hvilket densamma har att i mån af utrymme mottaga lärjungar. På det att
styrelsen för hvarje blindskola må sättas i tillfälle att förvissa sig derom, att alla
inom dess område befintliga blinda barn inom skolåldern verkligen komma i åtnjutande
af blindundervisning, torde det böra åligga Domkapitlen att årligen från presterskapet
infordra uppgifter å alla skolpligtiga blinda barn samt öfversända dessa uppgifter till

vederbörande blindskolestyrelse. Finner styrelsen vid granskning af uppgifterna, att
blindt barn inom skolåldern icke blifvit till intagning vid blindskola anmäldt, bör anmälan
derom göras bos Domkapitlet, som genom vederbörande skolråd eller annorledes,
på sätt lämpligt finnes, eger att föranstalta om rättelse.

Med hänsyn dertill, att blindinstitut är afsedt att mottaga icke allenast de barn,
som förut genomgått blindskola, utan äfven sådana, som mellan 10 och 14 års ålder
förlorat synförmågan, är det af vigt, att jemväl blindinstitutets styrelse erhåller kännedom
om verkliga antalet blinda barn inom denna ålder. Detta synes lämpligast kunna
åstadkommas på det sätt, att blindskolestyrelserna förpligtas att inom en viss, kortare
tid efter mottagandet af förenämnda uppgifter öfversända dem till vederbörande
blindinstituts styrelse, som, i händelse det vid granskning af uppgifterna skulle
visa sig, att föräldrar, målsmän eller kommun försummat sin skyldighet att låta till
inträde vid institutet anmäla blindt barn af den ålder, att det bort derstädes intagas,
torde ega att derutinnan söka rättelse i enahanda ordning, som blifvit föreslagen i
fråga om de barn, hvilka böra intagas i blindskola. Sedan ifrågavarande uppgifter
blifvit af blindinstitutets styrelse granskade, böra de insändas till Eders Kongl. Maj:ts
Ecklesiastik-Departement, der sålunda ett för öfverskådande af blindundervisningens
omfattning värdefullt statistiskt material komme att samlas.

Af synnerlig vigt är, att hvarje barn efter intagning i blindskola underkastas
omsorgsfull besigtning af skolans läkare för utrönande, så vidt möjligt är, af orsakerna
till blindhetens uppkomst, samt huruvida möjlighet förefinnes att genom operation
eller andra åtgärder återställa synförmågan. Det lider nämligen intet tvifvel, att
många barn, isynnerhet af fattiga föräldrar, före intagandet i skolan icke varit i tillfälle
att blifva sorgfälligt undersökta och behandlade. Det är dessutom eu af läkarevetenskapen
till fullo bekräftad erfarenhet, att ögonoperation, ofta först sedan barnen
hunnit ur den spädaste åldern, kunnat med fördel företagas. Af denna anledning bör
ock hvarje barn under skoltiden minst en gång om året undergå noggrann besigtninc»''
a i skolans läkare.

Undervisningsämnen i blindskolan synas böra vara kristendom, modersmålet,
räkning, åskådningsundervisning, hvarmed här förstås öfning att med de yttre sinnena,
hufvudsakligen känsel och hörsel, uppfatta och från hvarandra särskilja konkreta
föremål af hvarjehanda slag; vidare handarbete, musik och gymnastik. Den ordning,
hvari dessa läro- och öfningsämnen skulle inträda i undervisningen, och det antal
lärotimmar, som bör åt hvarje ämne anvisas, lärer det tillhöra skolans undervisningsplan
att bestämma.

Den af Komiterade föreslagna fyraåriga undervisningstiden synes lämpligast
kunna fördelas på en tvåårig klass och två ettåriga. Då nämligen undervisningen
under den första tiden efter barnens inträde i skolan på grund af det outvecklade
tillstånd, hvari de då befinna sig, måste blifva af ganska ringa omfattning och tillika
temligen likartad för ett större antal af dem, och då såväl lektionernas längd som
deras fördelning borde blifva eu annan för de yngre än för de något mera försig -

komna, har det synts Komiterade vara en ändamålsenlig anordning, om skolans första
afdelning blefve tvåårig, isynnerhet som icke heller lärjungarnes antal torde komma
att lägga några egentliga hinder i vägen för en dylik åtgärd. Det synes böra öfverlåtas
åt skolans styrelse att för särskilda fall medgifva förlängning, dock icke utöfver
2 år af skoltiden, der sådant efter pröfning af förekommande omständigheter kan finnas
vara för barnets utbildning nödigt.

För lärjungarnas handledning och undervisning böra utom föreståndaren anställas
två lärarinnor, af hvilka den ena företrädesvis skulle biträda föreståndaren med
barnens intellektuela undervisning, den andra vara s. k. arbetslärarinna, d. v. s. bibringa
barnen kännedom om och öfning i de enkla handgrepp, som utgöra en förberedelse
för inlärandet af något egentligt handtverk. Såväl föreståndaren som lärarinnorna,
af hvilka den ena äfven skulle vara anstaltens husmoder, synas böra antagas
af skolstyrelsen. För behörighet att antagas till föreståndare eller lärarinna i skolämnen
erfordras enligt Komiterades åsigt att hafva undergått afgångsexamen vid något
statens folkskoleseminarium för bildande af lärare eller lärarinnor, eller ock på annat
sätt styrkt sig ega deremot svarande kunskaper. För antagande .erfordras dessutom
att hafva aflagt särskildt prof eller annorledes visat sig ega såväl allmän lärareskicklighet
som ock lämplighet för blindlärarekallet. För arbetslärarinnan synas några bestämda
kompetensvilkor ej på förhand kunna uppställas.

Vid öfvervägande af frågan om föreståndarens och lärarinnornas aflöning har
det synts Komiterade, att deras ställning väl vore närmast jemförlig med lärarnes vid
städernas folkskolor, men att afseende tillika bör fästas derå, att de förres tjenstgöring
måste blifva ej obetydligt trägnare och mödosammare än de senares. De blinda
barnens oförmåga att, i synnerhet vid tidigare ålder, taga vård om sig sjelfva nödvändiggör
en oaflåtlig tillsyn, som lemnar lärarne mycket ringa tid öfrig, och några egentliga
ferier såsom vid andra läroverk kunna för dessa lärare knappast ifrågakomma.
Det är med billig hänsyn till dessa förhållanden som Komiterade anse sig böra föreslå,
att årliga aflöningen bestämmes: för föreståndare till 2,000 kronor utom tjenlig
bostad och ved, och för lärarinna till 1,000 kr. jemte nämnda förmåner, äfvensom att
lönerna må kunna ökas med 300 kr. efter 5 och med ytterligare 300 kr. efter 10 års
väl vitsordad tjenstgöring. De närmare bestämmelserna rörande gränserna för föreståndarens
och lärarinnornas verksamhet eller för den detaljerade organisationen af
arbetet inom skolorna torde, sedan vidsträcktare erfarenhet vunnits, lämpligast genom
särskilda stadganden ordnas.

Här tillåta sig Komiterade endast såsom sin åsigt framhålla, att den egentliga
undervisningstiden i blindskolan, för undvikande af alltför långa och menliga afbrott i
undervisningens gång, bör omfatta minst 40 veckor årligen.

Då de föreslagna blindskolorna utgöra blott ett ringa antal, så skulle det möta
många och stora svårigheter, om deras upprättande skulle, såsom i fråga om döfstummeskolorna
föreslagits, öfverlemnas åt landstingen eller åt andra lokala myndigheter.
Den lämpligaste och naturligaste utvägen synes derför vara den, att staten öfvertoge

icke blott anskaffandet af nödiga lokaler och lärarepersonalens aflönande, utan äfven
omsorgen om barnens underhåll och beklädnad samt i öfrigt lemnade skolorna det
understöd, som för deras behöriga verksamhet funnes erforderligt, utan att likväl föräldrar
och målsmän fritagas från sin naturliga skyldighet att efter förmåga bidraga
till barnens underhåll och uppfostran. Då således staten, om den ock i första rummet
öfvertoge kostnaderna för de blinda barnens underhåll och uppfostran, ingalunda får
anses hafva efterskänkt sin rätt att af föräldrar och målsmän utkräfva bidrag till dessa
kostnaders bestridande, så skulle likväl en direkt utöfning af denna rätt uppenbarligen
stöta på stora praktiska svårigheter och lemna alltför osäkra resultat. Vid sådant förhållande
vill det synas Komiterade, som om den lämpligaste utvägen att uppbära de
bidrag, som böra utgå från enskilda eller kommuner, vore, att landsting eller stad,
som icke deltager i landsting, för hvarje i blindskola intaget barn, som hade sin hemort
inom dess område, erlade en viss årlig afgift, med rätt för landstinget eller staden
att efter omständigheterna söka ersättning af dem som vederbör (föräldrar, målsmän,
fattigvårdsstyrelse).

Då blindskolornas inrättande och underhåll enligt Komiterades åsigt sålunda
komme att blifva en statens angelägenhet, så torde ock tillsättandet af dessa skolors
styrelser äfven som meddelandet af erforderliga bestämmelser rörande dessa styrelsers
verksamhet tillkomma Eders Kongl. Maj:t.

Komiterade hafva trott sig böra efter, så vidt möjligt varit, noggranna beräkningar
uppgöra det förslag till stat för blindskola, som här nedan framlägges. Att
detta förslag i åtskilliga delar hvilar endast på approximativa beräkningar och således
i verkligheten torde komma att undergå jemkningar, t. ex. till följd af olika höga
lefnadskostnader vid olika tider eller på olika orter och dylikt, lärer näppeligen behöfva
anmärkas.

Erinras bör, att förslaget är uppgjordt under förutsättning, att erforderlig lokal
blifvit åt skolan upplåten, hvadan kostnadsförslaget icke upptager hyra eller ränta å
kostnaderna för skolbyggnad, äfvensom att, i händelse Komiterades förslag rörande
lönetillökning efter vissa års tjenstgöring åt föreståndare och lärarinnor vinner bifall,
utgiftsstaten för visea tider kommer att ökas med motsvarande belopp.

Klart är, att, om någon af dessa läroanstalter kommer i verksamhet, innan en
egen byggnad för densamma uppförts, utgifterna för skolan komma att ökas med den
summa, som erfordras för hyrande af en ändamålsenlig lokal, hvaremot den för fastighetens
underhåll upptagna utgiftsposten minskas eller försvinner.

Förslag till utgiftsstat för Blindskola.

Omkostnader för fastighetens underhåll

en föreståndare ________________________________

två lärarinnor ä 1,000 _______________________

_____________ Kr. 1,000: —

______________ » 2,000: —

Transport Kr. 5,000: —

undervisnings- och skolmateriel_____________________________	Transport	Kr. »	5,000 500	—
läkare och sjukvård_____________________________________________		»	500	—
tjenstepersonalens aflöning____________________________________			800	—
inventarier.....................................................		»	400	—
kosthållet: 30 lärjungar i 365 dagar å 50 öre......... 4 vårdare och pigor i 365 dagar å 60 öre_______________	............ 5,475: — ____________ 876: —	»	6,351
beklädnad af 30 lärjungar å 40 kr____________ . . .		))	1,200	—
tvätt och inhållning.............		))	500	—
ved och lyshållning________________________________ _______		»	1,500	—
diverse utgifter___________________________________________________		»	749	—
	Summa Kronor	17,500	-,

Årliga kostnaden för hvarje lärjunge skulle alltså, om antalet antages till 30,
blifva nära 600 kronor. Af detta belopp, hvari, såsom är nämndt, icke ingår kostnad
för skolans lokal, torde omkring hälften eller 300 kronor böra beräknas såsom årligt
bidrag för hvarje i skolan intaget barn, och skulle af skäl, som ofvan anförts, landsting
eller i landsting icke deltagande stad i första hand ansvara för denna afgifts erläggande.

Blindinstitut.

Då blindinstitutets bestämmelse är att bygga på den grund, som lagts inom
blindskolan, har det i första rummet att mottaga och vidare utbilda de barn, hvilka
efter fullbordad kurs utgå ur dessa skolor. Men utom denna sin hufvuduppgift har
blindinstitutet ännu en annan, nämligen att till fortsatt undervisning mottaga dem, som
blifvit blinda vid 10—14 års ålder och hvilka kunna antagas i allmänhet hafva
före blindhetens inträdande erhållit någon, ehuru icke fullständig, folkskolebildning.
Blindinstitutet blir då den läroanstalt, der dessa få tillfälle att ytterligare utveckla de
kunskaper, de inhemtat i folkskolan.

Då de blinda barnen, såsom förut föreslagits, skola intagas i blindskolan vid 7
års ålder, och lärotiden i denna är 4 år, så följer häraf, att åldern för intagning i institutet
enligt regeln komme att blifva 11 år, och då på grund af de skäl, som i det
föregående'' anförts, utskrifning från institutet ej synes böra ega rum förr än vid lärjungens
l7:de eller 18:de år, så återstår för genomgåendet af institutets lärokurs en
tid af 6 till 7 år, hvilken tid ock enligt hittills vunnen erfarenhet torde vara tillräcklig
för inhemtande af den intellektuela och praktiska undervisning, som institutet bör
meddela. Utgångstiden kan i anseende till olika fattningsgåfvor, mer eller mindre
tidig utveckling m. fl. förhållanden icke vara fullt bestämd.

Om man med antagande af en 7-årig undervisningstid undersöker, såsom i fråga
om blindskolan skett, de vid detta betänkande bifogade tabeller, finner man, att vid
slutet af år 1877 funnos inom åldern 11—18 år i hela riket 191 blinda, oberäknad!
sådana, som äro idioter och döfstumma. Denna siffra skulle således utvisa det antal
lärjungar, som på en gång borde inrymmas i blindinstitut. Men af samma skäl, som
i fråga om antalet lärjungar i blindskolan anförts, torde det sålunda funna talet böra
anses något understiga det verkliga.

Med afseende så väl på de egendomliga svårigheter, undervisningen af blinda
medför, som ock på den omständigheten, att lärjungarna skola bo och få sitt underhåll
inom anstalten, synes lärjungeantalet i en högre undervisningsanstalt icke höra
öfverstiga ett hundra, så vida icke anstaltens verksamhet skall lida för stort afbräck.
Häraf framgår, att två blindinstitut blifva, när organisationen är fullt genomförd, för
vårt lands behof erforderliga.

Om det, såsom Komiterade förut antydt, måste i afseende på blindskolorna anses
önskvärd!, att de förläggas till städer, så gäller detta i ännu högre grad om blindinstituten.
Erfarenheten har nämligen visat, af huru stor vigt det är, att blinda, särskildt
sådana, som hunnit öfver den spädare barnaåldern, icke alltför mycket afskiljas
från andra, utan vänjas vid det umgänge med seende menniskor, som ändock förr eller
senare blir nödvändigt och för öfrigt mäktigt befrämjar de ungas allsidiga utveckling.
Den närhet till kyrkan, hvilken man i eu stad kan påräkna, gör det möjligt för de
blinda barnen att deltaga i den offentliga gudstjensten och sålunda känna sig införlifvade
med församlingen samt, då de hunnit konfirmationsåldern, gemensamt med den
öfriga ungdomen beredas till sin första nattvardsgång. Det förtjenar vidare erinras,
att en stad naturligen erbjuder lättare tillgång till behöflig arbetsmateriel och rikare
tillfällen att afyttra de arbetsprodukter, som inom institutet frambringas; hvarjemte
nödig läkaretillsyn der är lättare att tillgå.

I fråga åter om valet af de städer, i hvilka instituten skulle upprättas, tillåta
sig Komiterade endast anföra, att det ena lämpligen borde förläggas till hufvudstaden,
och det andra till någon stad i de sydliga delarne af landet.

För hvarje blindinstitut bör finnas en styrelse, om hvars sammansättning och
•verksamhet lämpligen synas böra gälla samma hufvudgrunder, som ofvan föreslagits i
fråga om blindskolornas styrelser, endast med den skilnad, att i anseende till blindinstitutens
större omfattning och vidlyftigare ekonomiska förvaltning det torde böra
medgifvas deras styrelser att anlita särskildt aflönadt biträde för bestridande af Kamrerare-
och Sekreteraregöromålen.

Den närmaste tillsynen öfver och ledningen af institutet skulle utöfvas af en
utaf Eders Kongl. Maj:t förordnad Direktor, som hos styrelsen bör föredraga alla institutet
vidkommande frågor och deltaga i styrelsens öfverläggningar, men ej i dess
beslut.

Beträffande den årliga undervisningstiden vid blindinstituten torde Komiterade
få åberopa hvad ofvan blifvit anfördt, då fråga var om blindskolorna.

Enahanda bestämmelser, som ofvan föreslagits rörande läkarebesigtning af barnen
i blindskola, torde likaledes böra gälla i fråga om blindinstitut.

Undervisningsämnena vid institutet synas företrädesvis böra vara kristendom,
modersmålet, räkning och geometri, geografi och historia, naturkunnighet, välskrifning,
vidare handtverk och handarbete, gymnastik och musik.

I fråga om de särskilda handtverk och handarbeten, hvilka bäst lämpa sig förblinda,
tillåta sig Komiterade hänvisa till hvad derom yttrats i inledningen till detta
betänkande.

Lärotimmarnes fördelning mellan dessa särskilda undervisningsämnen äfvensom
deras antal inom institutets olika afdelningar torde böra genom särskild undervisningsplan
bestämmas.

Komiterade hafva förestält sig, att lärjungarne vid blindinstitutet efter olika
ålder och utveckling borde fördelas på sex klasser eller afdelningar. Af dessa skulle
de fyra första vara egentliga skolklasser, i hvilka den intellektuel och praktiska
undervisningen ginge så att säga i jembredd med hvarandra, under det att de två
sista skulle utgöra fortsättningsklasser, der den intellektuela undervisningen trädde mera
i bakgrunden, och största delen af lärotimmarna ansloges åt den praktiska.

För ett fullständigt genomgående af institutets alla afdelningar skulle erfordras
i medeltal sju år, deraf fyra år folie på de egentliga skolklasserna och tre på
fortsättningsklasserna. Från denna allmänna regel torde dock styrelsen böra ega att
med afseende på lärjungarnes olika begåfning eller arten af det särskilda handtverk,
hvaråt de egnat sig, bevilja undantag inom de gränser, utrymme och lärarekrafter
medgifva.

För bestridande af den intellektuela eller ämnesundervisningen vid institutet
erfordras utom Direktor fyra ämneslärare. Då Komiterade föreslagit bildande af sex
klasser eller afdelningar inom institutet, kunde det synas, som om detta antal ämneslärare
vore otillräckligt. Men detta lärer dock ej vara att befara, om, såsom i det
föregående antydts, i de två högsta afdelningarna de praktiska öfningarna göras till
hufvudsak.

Då en lärare svårligen torde kunna med framgång samtidigt undervisa mera
än vid pass femton blinda i handaslöjder, synes det blifva nödigt att vid institutet
anställa minst sex arbetslärare och lärarinnor.

För undervisning i gymnastik erfordras en gymnastiklärare, hvarjemte en eller
flere lärarekrafter torde blifva nödvändiga för bibringande af undervisning i musik.

Då det måste vara af vigt, att den, som skall leda en undervisningsanstalt af
det omfång och den betydenhet som ett blindinstitut, besitter en högre grad af humanistisk
bildning äfvensom vidsträckt erfarenhet, hafva Komiterade förestält sig, att
aflagd filosofie kandidatexamen eller deremot svarande lärdomsprof och ådagalagd
lärareskicklighet samt för öfrigt sådana egenskaper, som för institutets ledning äro
nödiga, borde uppställas såsom vilkor för utnämning till Direktor. För att kunna an 4 Blindundervisningens

ordn.

tagas till ämneslärare synes böra erfordras att vara väl vitsordad för studier, idkade
vid universitet, och att hafva antingen med godt vitsord genomgått den praktiska
öfningskursen vid ett folkskolelärareseminarium eller på annat sätt ådagalagt
lärareskicklighet samt derjemte visat särskild lämplighet för blindlärarekallet. Ärnneslärarne
torde böra tillsättas af styrelsen, hvarvid det med afseende på de särskilda
svårigheter, som förekomma vid denna undervisning, må stå styrelsen öppet att på
längre eller kortare tid förordna en lärare, innan han antages. Styrelsen skulle jemväl
ega att till arbetslärare och lärarinnor samt öfningslärare antaga personer, hvilka
visa sig ega erforderliga insigter och duglighet.

För den lärarepersonal, som, enligt hvad nu anförts, skulle komma att anställas
vid blindinstitutet, anse sig Komiterade böra föreslå följande löneförmåner, nämligen:
för Direktor årlig lön 5,000 kronor, för ämneslärare årlig lön 1,500 kr. med tillägg
för såväl den förre som de senare af 500 kr. efter 5 års och ytterligare 500 kr. efter
10 års väl vitsordad tjenstgöring, för arbetslärare och lärarinna årlig lön öfver hufvud
1,200 kr. med tillökning efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring af 300 kr. och efter 10
års dylik tjenstgöring ytterligare 300 kr. samt för gymnastiklärare årlig lön 1,200 kr.
med tillägg af 300 kr. efter 5 och ytterligare 300 kr. efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring.
För bestridande af undervisning i musik synes ett årligt anslag af 1,200 kr.
vara erforderligt.

Den för institutets Direktor föreslagna aflöning torde svårligen kunna anses för
hög, om man betänker, hvilken omfattande och mångartad verksamhet han har att
utöfva, och de stora fordringar, den samma ställer på hans duglighet och arbetsförmåga.
Direktor skall nämligen icke blott ordna och leda undervisningen, den intellektuela
såväl som den praktiska, och sjelf verksamt deltaga åtminstone i den förra,
utan honom åligger derjemte att handhafva en vidlyftig ekonomisk förvaltning. Dit
hör, för att blott erinra om de mest i ögonen fallande bestyr, som medfölja denna
befattning, att draga försorg om lärjungarnes beklädnad och föda äfvensom att anskaffa
och vårda ej mindre den för ämnesundervisningen nödiga materielen än äfven
redskap och råämnen för arbetsundervisningen, att tillhandahålla nödig arbetsmateriel
jemväl åt dem, som utträdt ur blindinstitutet, att ombesörja tryckning af särskilt för
blinda afsedda böcker, att tillse, det sådana göras tillgängliga äfven för de inom landets
olika delar spridda blinda, att öfvervaka försäljningen af inom institutet förfärdigade
arbeten samt att med omsorg följa lärjungarnes uppfostran, äfven på de tider,
som ej äro anslagna åt den egentliga undervisningen. Ej heller mot de för ämneslärarne
föreslagna aflöningar synes någon anmärkning med fog kunna göras, då dessa
lärares befattningar är af beskaffenhet att jemväl under tider, då undervisning icke
meddelas, taga deras tid och krafter i anspråk.

Att aflöningen för arbetslärarne och lärarinnorna vid blindinstitutet föreslagits
att utgå med öfver hufvud något högre belopp än för motsvarande lärarepersonal vid
det föreslagna döfstummeinstitutet har sin naturliga förklaringsgrund deri, att arbetsundervisningen
måste intaga ett mera framstående rum vid blindinstituten, der också

lika stor del af lärotiden anses böra egnas åt denna undervisning som åt ämnesundervisnmgen.
IVIen då vissa af de för undervisning vid blindinstitut passande handtveik
kräfva en för läraren längre och kostsammare förberedelsetid än andra, till följd
hvaraf det kan antagas, att undervisningen i de förra merendels kommer att ställa sig
något dyrare, och det dessutom för lärjungarnes öfvande i ett handtverk kan komma
att behöfvas flere lärotimmar än för inhemtande af ett annat, hafva Komiterade trott
det vara lämpligt, att aflöningen för lärarne och lärarinnorna i handaslöjder icke ovilkorligen
i staten upptages till ett för alla på förhand bestämdt, lika belopp, utan så,
att någon jemkning efter sig företeende olika omständigheter må kunna ega rum.
Dock lärer aflöningarnas medeltal svårligen kunna beräknas lägre, än Komiterade föreslagit,
eller till 1,200 kronor för år.

I anseende till den trägna tjenstgöring, som vid ett blindinstitut alltid måste
ega rum, vore det i hög grad önskligt, att bostad inom institutets lokal funnes att
tillgå för hela lärarepersonalen. Skulle emellertid ett för detta ändamål tillräckligt
utrymme ej kunna åstadkommas, torde dock under alla förhållanden bostad inom institutet
böra beredas för Direktor, ämneslärare och lärarinnorna, hvilka alla hafva att
utöfva oafbruten tillsyn öfver lärjungarne äfven under deras fritider.

I en tid, då gymnastikundervisningens välgörande inverkan på det uppväxande
slägtet vinner allt större erkännande, lärer man allra minst kunna förbise dess stora
betydelse särskilt för den blinda ungdomen. Då nämligen den blinde just genom
saknaden af synförmågan är urståndsatt att sjelf tillräckligt aktgifva på sina rörelser
och sin kroppsställning, är han mera utsatt för att behäftas med lyten och missbildningar
än seende menniskor, hvilka, om något anlag derför finnes, sjelfva kunna genom
så att säga naturlig gymnastik motarbeta en sådan fallenhet. De blinda deremot äro
i detta afseende likasom i så många andra så godt som uteslutande hänvisade till andras
hjelp. Då följaktligen en ganska rundlig tid torde böra inrymmas åt de blindas
undervisning i gymnastik, enligt Komiterades föreställning minst 12 timmar i veckan,
lärer den föreslagna aflöningen af 1,200 kronor jemte ålderstillägg för gymnastikläraren
ingalunda kunna anses vara för hög, helst afseende torde böra fästas icke
blott vid det i ovanligt hög grad tålamodspröfvande och trägna arbete, som af honom
fordras, utan ock på den särskilda kännedom, han måste ega om de blindas lyten, samt
på den vana vid deras behandling, som merendels endast genom en längre tids erfarenhet
förvärfvas.

Slutligen hafva Komiterade, hvilka anse, att tillfälle till undervisning i sång
bör stå öppen för alla lärjungar, men deremot undervisning i instrumentalmusik endast
för dem, som visa sig ega särskilda anlag i detta afseende, trott sig — enär svårighet
stundom kan möta att finna en enda person, utrustad med nödig skicklighet att meddela
undervisning så väl i sång som i behandling af de olika slag af instiument, som
kunna lämpa sig för lärjungarnes skiljaktiga musikaliska anlag — böra föreslå ett
visst belopp till bestridande af musikundervisningen i dess helhet, med rättighet för

institutets styrelse att efter ompröfning använda det samma på det för ändamålet lämpligaste
sätt.

Att blindinstituten höra, såsom med den nu befintliga likartade inrättningen för
detta ändamål är fallet, blifva statsinstitutioner, lärer svårligen vara tvifvel underkastadt,
då de icke äro afsedda att fylla enskilda kommuners eller vissa läns behof,
utan skola mottaga lärjungar från hela riket. Häraf följer dock icke, att omkostnaderne
för blindinstituten skulle drabba statsverket ensamt, något som här lika litet
som i fråga om blindskolorna lärer böra ifrågasättas.

Enligt nedanstående förslagsvis uppgjorda stat, hvilken icke upptager ränta å
anläggningskostnaderne för institutets lokal eller föreslagna löneförhöjningar, skulle
med antagande, att 100 lärjungar funnes intagna i anstalten, kostnaden för hvarje lärjunge
uppgå till vid pass 700 kronor. Komiterade anse sig böra föreslå, att omkring
hälften af detta belopp eller 350 kronor måtte beräknas såsom årligt bidrag för hvarje
i institutet intagen lärjunge, och skulle landsting eller i landsting icke deltagande stad
ansvara för denna afgifts erläggande, med rättighet för dem att efter omständigheterna
söka ersättning af föräldrar, målsmän eller fattigvårdsstyrelse.

Förslag till utgiftsstat för Blindinstitut.

Omkostnader för lokalens underhåll__________________________________________________ Kr. 2 500: _

direktor -------------------------------------------------------------------------------------- » 5’000: —

4 lärare å 1,500.____________________________________________________________ „ 0 qqq. _

6 arbetslärare och lärarinnor, lönen öfverhufvud beräknad till 1,200.... » 7,200: _

en gymnastiklärare_____________________________________________________________________ „ j 200: _

musikundervisningen.__________________________________________________________ „ ] £00- _

för vård af bibliotek, tryckeri, undervisnings- och arbetsmateriel m. m. » 500: _

läkare och sjukvård___________ » 1,500- —

för bestridande af rälcenskapsföring och sekreteraregöromål_________________ » 750: _

en vaktmästare___________________ » qqq. _

en portvakt, tillika försäljare af färdiga arbeten________________________________ » 800: _

vårdare och tjenstepersonal_____________________________________________ » 2,500: _

undervisningsmateriel________________________________________________ ,, ] £00: _

tryckning af blindskrift_______________________________________________________________ „ 2 500: _

inventarier----------------------------------------------------------------------------------- » i’200: —

kosthållet: 100 lärjungar i 330 dagar å 60 öre om dagen___________________ » 19,800: _

vårdare och tjenare förslagsvis 9 i 365 dagar å 70 öre om dagen_______ » 2,299: 50

beklädnad åt 100 lärjungar å 50 kronor_____________ » 5,000: _

tvätt och renhållning..____________ „ 2 000- _

ved och lyshållning_________________________ „ 4 500: _

diverse utgifter------------ » 2/.50: 50

Summa Kronor 71,000

De fleste af de i staten upptagne utgiftsposter hafva antingen redan blifvit i
det föregående behandlade eller äro af beskaffenhet att icke erfordra någon särskild
belysning. Hvad angår kostnaderne för lokalen, torde det tillåtas Koraiterade att åberopa
hvad i anmärkningarna till blindskolornas stat blifvit anfördt. Då den detaljerade
vården af biblioteket, tryckeriet samt undervisnings- och arbetsmaterielen inom
en inrättning af detta slag och af så stor omfattning klöfver en mängd tidsödande
och invecklade bestyr, lärer det derför uppförda anslag af 500 kronor ingalunda kunna
anses för högt.

Vid det förhållande, att inom blindundervisningens olika grenar erfordras särskild,
ofta ganska dyrbar materiel, såsom upphöjda kartor, särskildt för blinda afsedda
räknetaflor, modeller af flere slag, skrifmaskiner m. m., och då denna materiel vid
undervisningen för blinda spelar en hufvudsaklig rol, måste det anses af synnerlig
vigt, att ett tillräckligt anslag finnes för dess anskaffande och underhåll, och torde det
i den föreslagna staten uppförda beloppet få anses vara af behofvet fullt påkalladt.
En annan ej mindre vigtig angelägenhet är att sörja för riklig tillgång på böcker,
tryckta med upphöjd eller så kallad blindskrift, såväl för institutets eget som för de
utom institutet varande blindas behof. Då detta slag af tryck, såsom bekant, faller sig
betydligt dyrare än annat, skulle de för blinda afsedda böcker, om dem åsattes ett
poris, hvarigenom tryckningskostnaderne fullt betäcktes, blifva så godt som oåtkomliga
för mindre bemedlade personer. Då staten genom ett särskildt anslag sörjt derför,
att folkskolorna må kunna erhålla böcker och undervisningsmateriel för nedsatt pris,
torde än större skäl förefinnas för, att blindskrifters tryckning, på sätt äfven i andra
länder sker, verkställes för det allmännas räkning, så att tryckalstren må kunna tillhandahållas
de blinda för måttligt pris. De anstalter för tryckning, som sålunda erfordras,
torde, i likhet med hvad vid det nuvarande Institutet för Blinda eger rum,
böra förläggas till blindinstituten; och lärer anslaget härtill, med ledning af erfarenheten,
icke kunna sättas lägre än till 2,500 kronor.

Slutligen bör erinras, att, om föreslagna löneförhöjningar beviljas lärarepersonalen,
utgiftsstaten kommer att i förhållande derefter ökas.

A andra sidan torde instituten kunna påräkna någon inkomst från de donationsfonder,
som finnas för främjande af döfstumme- och blindundervisningen i riket. Beloppet
af denna inkomst kan likväl för närvarande ej med säkerhet beräknas, då frågan
om fondernas fördelning mellan döfstumme- och blindundervisningsanstalterna
ännu äro beroende af Eders Kong!. Maj:ts nådiga pröfning.

Handtverksskolor för blinda.

Enligt hvad förut är anfördt skulle sådana personer, hvilka först vid mognare
ålder förlorat synförmågan, i särskildt inrättade arbetsskolor erhålla undervisning i

något nyttigt och lämpligt handtverk och derigenom sättas i tillfälle att utöfva en gagnande
verksamhet och undgå att falla sina närmaste eller kommunerna till last. Derjemte
bör handtverksskolan meddela undervisning i läsande och skrifvande af »blindskrift»,
för att dymedelst sätta lärjungarne i tillfälle att, äfven efter synförmågans förlust,
underhålla och förkofra det vetande, de redan inhemtat.

I saknad af fullständiga statistiska uppgifter rörande de blinda, hvilka uppnått
den ålder, att de ej kunna med fördel intagas i blindinstitut, är det icke möjligt att
bestämdt angifva, huru många handtverksskolor kunna vara för vårt land erforderliga.
Till en början torde det vara tillräckligt, att en dylik anstalt inrättas; sedan den kommit
i gång, lärer erfarenheten snart komma att visa, om och i hvad mån flere sådana
äro af behofvet påkallade.

Då blindhet vid äldre år ofta orsakas af något tillfälligt yttre våld, och den
med bergsprängning och dylika arbeten sysslande befolkningen företrädesvis är utsatt
för yttre skador å ögonen, hafva Komiterade förestält sig, att den första handtverksskolan
helst borde ''förläggas till någon stad inom de delar af landet, der bergsbruk i
större omfattning idkas.

Handtverksskolan synes i likhet med de öfriga blindundervisningsanstalterna
böra stå under uppsigt och ledning af en af Eders Kongl. Maj:t tillsatt styrelse, hvilken
skulle ega att antaga för undervisningen behöfliga lärare.

Så vidt man af hittills vunnen erfarenhet kan döma, äro korgm åkeri, borstbinderi
och åtskilliga flätningsarbeten de yrken, som företrädesvis lämpa sig för äldre
blinda, och då en person sällan eller aldrig kan meddela undervisning i alla dessa
yrken, torde vid handtverksskolan behöfvas åtminstone två lärare — ett behof, som
antagligen lärer komma att betingas jemväl af lärjungarnes antal. Af dessa lärare
bör åtminstone en kunna meddela undervisning äfven i läsande och skrifvande af
blindskrift, och synes denna lärare tillika lämpligen böra vara skolans föreståndare.

Fullt skicklige lärare i handtverksskola torde svårligen kunna erhållas för lägre
årsaflöning än 1,200 kronor, hvarjemte dem borde beredas bostad inom skolans lokal
och fri ved. I likhet med öfrige blindlärare synas äfven dessa efter vissa år böra
komma i åtnjutande af löneförhöjning, hvilken Komiterade våga föreslå till 250 kronor
efter 5 och ytterligare 250 kronor efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring.

Skolans föreståndare torde såsom godtgörelse för de särskilda bestyr, honom i
sådan egenskap skulle åligga, såsom ekonomisk förvaltning m. in., böra erhålla ett
årligt arfvode af förslagsvis 300 kronor.

Då antalet af de blinda, som handtverksskola bör mottaga, för närvarande ej
kan med någon säkerhet beräknas, och då man här i landet ännu icke eger någon
erfarenhetsgrund för bedömandet af den tidrymd, som i medeltal kan åtgå för inhemtande
af den undervisning, skolan bör bibringa — något som i öfrigt måste vara olika
allt efter de blindas olika begåfning och arten af de handtverk, åt hvilka de egna
sig — torde det tills vidare böra öfverlemnas åt skolans styrelse att pröfva, huru

många blinda må i anstalten intagas, och huru länge det må tillåtas de intagne att
der qvarstanna.

De skäl, som hufvudsakligen föranledt Komiterade att föreslå, det blindskolornas
och blindinstitutens lärjungar skulle inom anstalterna hafva bostad och underhåll,
nämligen det nödvändiga afseendet på lärjungarnes ungdom och svårigheten för dem
att i sin hjelplösa belägenhet finna nödig vård utom anstalten, föreligga icke, eller
åtminstone icke i lika hög grad, då fråga är om handtverksskolorna, som äro afsedda
blott för äldre personer. Komiterade anse sig derför böra föreslå, att lärjungarne
vid handtverksskola må vara skyldige att sjelfva skaffa sig bostad utom skolan och
sörja för sitt uppehälle, hvarvid de af föräldrar och målsmän eller af vederbörande
fattigvårdssamhälle böra hafva att påräkna erforderligt understöd.

Hvad åter beträffar frågan om sättet för dessa skolors upprättande, torde man
svårligen kunna lägga någon del åt kostnaden på landstingen eller andra lokala myndigheter,
då obligatorisk undervisning ej lämpligen kan stadgas för blinda, som utträdt
ur blindskoleåklern, och då handtverksskolorna endast kunna komma att utgöra ett
ringa fåtal samt äro afsedda att mottaga lärjungar från hela riket. På grund häraf
synes det vara ändamålsenligast, att staten öfvertager kostnaderne för lokals anskaffande
och undervisningens bestridande vid dessa skolor. Skolans utgiftsstat skulle
enligt uppgjord beräkning efter ofvan angifna grunder erhålla följande utseende.

Förslag till utgiftsstat för handtverksskola för blinda.

Hyra för lokalen_______________________

två arbetslärare ä 1,200-------------

föreståndarens arfvode_______________

undervisnings- och arbetsmateriel

ved och lyshållning __________________

en tjenare..-_____________________________

diverse utgifter________________________

_______________ Kr. 1,800	—
............... » 2,400	—
_______________ o 300	—
_______________ » 500	—
_______________ » 900	—
_______________ » 600	—
_______________ » 500	—
Summa Kronor 7,000	-.

Då handtverksskrå!! för sin verksamhet ej synes kräfva någon större eller på
särskildt sätt inredd lokal, torde den, åtminstone till en början, utan olägenhet kunna
inrymmas i en förhyrd lägenhet.

Någon fullt tillförlitlig grund för beräkning af hyreskostnaden har af lätt insedda
skäl ej funnits att tillgå. Men betänker man, att för skolan erfordras åtminstone
följande lägenheter: två större salar för arbetsundervisningen, en sal för undervisning
i läsande och skrifvande af blindskrift samt förvarande af derför erforderlig
undervisningsmateriel, två samlingsrum för lärjungarne, bostäder åt lärarne, rum för

en tjenare samt nödiga materialrum och uthus, så lärer det föreslagna hyresbeloppet
1,800 kronor icke kunna anses vara för högt.

Tydligt är, att utgiftsstaten, i händelse rätt till löneförhöjning beviljas lärarne,
kommer att något ökas.

Af hvad Komiterade i föregående framställning underdånigst anfört framgår,
att för ett fullständigt ordnande af blindundervisningen i vårt land skulle erfordras,
utom nödigt antal handtverksskolor, tre blindskolor och två blindinstitut. För den
närmaste framtiden torde likväl ett något mindre antal undervisningsanstalter kunna
blifva tillräckligt. Förverkligandet af planen i dess helhet lärer ock till eu början möta
icke ringa hinder i den ännu rådande, inrotade missuppfattningen af de blindas förmåga
af utveckling och den dermed förknippade obenägenheten hos den fattigare befolkningen
mot blindundervisningen, i följd hvaraf det synes antagligt, att, innan någon
tid förgått, antalet af dem, som söka inträde i blindundervisningsanstalterna, icke kan
blifva så stort.

I betraktande häraf och på det att icke alltför dryga utgifter för staten på en
gång må förorsakas, tillåta sig Komiterade hemställa, att till en början endast två
blindskolor och ett blindinstitut jemte en handtverksskola inrättas. Det mest trängande
behofvet blefve derigenom tillgodosedt, och tillfälle bereddes att vinna erfarenhet
i fråga om frukterna af dessa undervisningsanstalters verksamhet samt bedöma,
huruvida och i hvad mån nya dylika behöfva inrättas.

De årliga omkostnaderne för dessa anstalter skulle sålunda blifva:

för 2 blindskolor------------- Kr. 35,000: —

för 1 blindinstitut______________________________________________________ „ yj q00: _

för 1 handtverksskola____________________________________________ „ 7,000: _

.Summa Kronor 113,000: —.

Af denna summa skulle landstingen enligt Komiterades förslag erlägga för 6ö i

blindskolor intagne lärjungar å 300 kr_____________________________________________ Kr. 18,000:

för 100 lärjungar i institutet, å 350 kr_____________________________________________ » 35,000: —

Summa Kronor 53,000

Statens årliga utgifter skulle enligt denna beräkning komma att uppgå till 60,000
kronor. Det nuvarande Kongl. Institutet för Blinda uppbär ifrån och med nästa års
början i direkt anslag af staten 21,000 kronor samt ytterligare 21,000 kronor af det
årliga; anslaget) till Allmänna Institutet för Döfstumma och Blinda. Frånräknas dessa
summor, eller sammanlagdt 42,000 kronor, så skulle för ofvannämnda anstalters upprättande
erfordras af statsverket, oberäknad kostnaden för behöfliga lokaler och föreslagna
löneförhöjningar, ytterligare 18,000 kronor årligen.

Från denna summa bör naturligtvis vidare afdragas räntan å det kapital, som,
efter af Eders Kong! Maj:t faststäld fördelning af de för döfstumme- och blindundervisningen
tillgängliga fonder, kan komma att tillfalla särskildt undervisningen för blinda.

Om de föreslagna läroanstalterna skola rätt uppfylla sitt ändamål, erfordras
framför allt nitiska och skickliga personer, som egna sig åt det ansvarsfulla kallet att
handleda de blinda. För att dessa skola kunna vinna nödig utbildning, torde tillfälle
dertill böra beredas vid ett blindinstitut, med hvilket eu blindskola vore förenad. I
afseende på de anordningar, som härför kunna komma att erfordras, anse sig Komiterade
icke böra framlägga något förslag, enär sådant lämpligen torde böra åligga
styrelsen för den läroanstalt, som för detta ändamål skulle komma att anlitas. Komiterade
anse sig blott böra framhålla önskvärdheten deraf, att ett visst antal stipendier
ansloges till uppmuntran åt dem, som vilja egna sig åt denna undervisningsgren.

De stora anspråk, som ställas på blindlärarens tålamod och ihärdighet under
den snart sagdt oaflåtliga verksamhet och tillsyn, han bör utöfva öfver lärjungarne,
hafva till följd, att blindlärarekallet hastigare än månget annat förnöter krafterna hos
den, som deråt egnar sig. Man kan derför svårligen vänta, att blindläraren skall med
all den kraft och det intresse, hvaraf han är mäktig, offra sig för sin verksamhet, om
man ej bereder honom utsigt att, då helsa och krafter en gång svika, med lugn kunna
gå ålderdomen till mötes.

Med uttalande af denna öfvertygelse våga Komiterade framhålla vigten deraf,
att pensiousrätt beredes den vid blindanstalterna anstälda lärarepersonalen. En sådan
åtgärd synes ock vara det enda verksamma medlet att förebygga en alltför hastig vexling
af lärarepersonalen, en vexling, som, för all undervisning menlig, i ännu högre
grad måste vara det, då fråga är om blinda, till hvilka läraren, om han skall kunna
med framgång fylle, sitt värf, alltid bör träda i ett närmare personligt förhållande.

Inom alla undervisningsområden har i eu senare tid gagnet af en verksam inspektion
allt mer blifvit erkändt. För öfvervakande af blindanstalternas verksamhet
skulle ock enligt Komiterades förmenande en sådan tillsyn vara af stort gagn.

Synnerligen vigtig! vore det, att inspektion jemväl egde rum i afseende på de
blinda, som redan lemnat undervisningsanstalterna. Endast på detta sätt konime man
i tillfälle att förvissa sig om, huruvida de blinda, sedan de lemnat läroanstalterna, fortfarande
behöfva bispringas med råd eller dåd, och om den undervisning, de i läroanstalterna
erhållit, varit rätt fruktbringande, så att man på denna erfarenhet kunde
bilda sist ett säkert omdöme om blindundervisningen i dess helhet, och huruvida den
varit egnad att fylla sitt ändamål.

Slutligen hafva Komiterade ej kunnat undgå att fästa uppmärksamhet vid
de förhållanden, som äro synnerligen egnade att vålla synförmågans förlust, och att
öfverväga tjenligaste sättet att i dessa förhållanden åstadkomma en ändring. Härvid
hafva Komiterade framför allt riktat sin uppmärksamhet på den ögoninflammation
(ophthalmia neonatorum), som ofta uppträder hos barnet kort efter födseln och som,

Bl in dunder v isning ens orda.

derest den ej genom ändamålsenlig behandling häfves, nästan alltid medför synförmågans
förlust.

Komiterade hafva redan i det föregående anmärkt, att, enligt hvad blindstatistiken
inom de land, der tillförlitliga uppgifter i detta hänseende samlats, gifver vid handen,
omkring 30 procent af hela antalet i blindanstalter intagne lärjungar förlorat synförmågan
till följd af nyssnämnda sjukdom, och enligt de uppgifter, som Dr Appia från
Genéve meddelat den sistlidna år i Berlin samlade blindlärarekongressen, skulle 25
procent af alla förekommande fall af blindhet hafva förorsakats af ofvan nämnda under
de första lefnadsdagarne inträffande ögonsjukdom. Enligt hvad Komiterade redan i det
föregående antydt, synes förhållandet i vårt land i det närmaste vara enahanda.

Läkarevetenskapen har emellertid ådagalagt, att denna sjukdom, hvars verkningar
kunna blifva så sorgliga, i de allra flesta fall kan genom ändamålsenlig behandling
häfvas, och att mången således har sin omgifnings okunnighet eller liknöjdhet att tillskrifva
förlusten af sin synförmåga. Val torde man kunna hoppas, att ett bättre förhållande
skall inträffa, i den mån upplysningen stiger, och lättare tillgång till läkare
äfven inom afläggare landsorter beredes. Men mycket torde redan nu kunna vinnas
genom att bland allmänheten t. ex. medelst uppsatsers införande i almanackan eller
på annat dylikt sätt sprida kännedom om sjukdomens beskaffenhet och symptomer
samt meddela råd i afseende på de mått och steg, som böra vidtagas, innan läkarehjelp
hinner anlända. Genom åtgärder i sådant syfte torde deras antal, som till följd af denna
ögonsjukdom blifvit blinda, kunna i icke ringa mån minskas.

En af undertecknad, Sjöberg, afgifven reservation bifogas härmed i underdånighet.
Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtig^
tjenare och undersåtar

GUST. af UGGLAS.

P. P. Carlson.

P. Kerfstedt.

Bengt Liljeblad.
Gustaf Sjöberg.

Stockholm den 17 December 1880.

P. Kerfstedt.

Bilagor.

Antalet blinda, hvilka icke tillika äro sinnesrubbade eller döf>

Födelseår.	Före 1848.	1848	1840	1850	1851	1852	1853	1854	1855	1856	1857	1858	1859	1860.
Stockholms stad..................	47	1	_	_	_	_	1	2			1
Stockholms län.....	75		—	1	—	2	1	_	1	_	_
Upsala » ...............	76	1	—	—	1	—	1	_	1	_			1	2
Södermanlands » ...............	82		2	—	2	2	—	—	_	_	1	1	4
Östergötlands » . .............	156	1	—	3	1	2	2	1	4	3	_	1	4	i
Norrköpings stad.................	2	—	—	—	—	—	—	_	_	1
Jönköpings län...................	129	1	1	—	1	2	3	2	3	2	3		2	2
Kronobergs » ........	113	—	4	1	3	—	1	2	1	1	1	_	5	3
Kalmar läns norra........	52	1	2	—	1	1	2	1	1	_	_	_
Kalmar läns södra...............	93	1	3	2	1	—	—	1	1	1	_	2	2	1
Gotlands län......	36	—	1	—	—	—	—	—	1	—	1	2	2	1
Blekinge » ..................	92	2	—	3	2	1	1	—	1	_	1	1		2
Kristianstads » ..................	116	—	2	1	—	5	2	—	2	2	2	1	3	2
Malmöhus » ..................	128	3	—	2	2	—	4	6	4	1	3	1	1	2
Malmö stad.......................	2	—	—	—	—	—	1	1	1	_	_	_
Hallands län.	66	2	—	1	2	1	2	1	2	—	1	1	1	__
Göteborgs och Bohus län........	81	—	1	1	3	2	1	1	1	_	_	1	1	1
Göteborgs stad....................	5	—	—	—	—	—	1	—	2	_	_	_	1
Elfsborgs län........... ...	158	1	. 1	2	2	1	—	2	3	3	3	2	3	8
Skaraborgs »	145	—	1	2	1	1	3	—	3	4	1	4	2	3
Vermlands »	171	—	—	6	3	2	3	3	5	3	3	3	3	2
Örebro » .......	84	1	1	1	1	1	—	—	1	2	2	1	1	1
Vestmanlands » ...............	77	3	2	1	1	2	1	—	—	1	—	1	1	2
j Kopparbergs » ............1..	114	2	2	5	—	3	2	1	2	—	2	2	2	1
1 Gefleborgs » ...........	116	—	—	1	2	1	1	1	2	1		3	1	1
Vesternorrlands » ...............	137	1	—	—	1	2	—	1	1	_	1	_	_	1
Jemtlands » ...............	96	1	2	—	—	—	—	_	—	1	1	_	_	_
Vesterbottens » ...............	85	1	1	—	1	1	2	1	1	—	1	_	1	-
Norrbottens » .............	73	1	1	—	—	—	—	1	-	—	—	_	_	1!
Summa \|	2,607	24 \|	27	33	31	32	35 \|	28 \|	44 \|	26 \|	28 \|	27	41	37

stumma år 1877, fördelade efter landstingsområden och födelseår.

1861.	1862.	1863.	1864.	1865.	1866.	1867.	1868.J	1868.	1870.	1871.	1872.	1873.	1874.	1875.	1876.	1877.	Summa. ''
			1	1	1	_	_	_	—	—	1	—	—	—	—	—	56
—	2	1	—	—	—	2	—	1	1	—	1	—	—	1	—	1	80
_	—	—	—	1	—	2	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	87
1	3	1	1	—	1	—	1	—	—	—	2	—	1	1	—	—	106
1	1	2	3	1	2	—	1	—	—	1	—	1	1	1	—	—	104
—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4
_	4	4	1	—	2	2	—	—	—	1	3	—	—	—	—	—	168
1	3	2	2	1	1	3	—	3	1	2	2	—	—	1	—	—	157
1	_	1	—	—	—	—	1	_	2	—	1	1	—	—	—	—	68
3	1	1	1	1	—	1	—	—	—	1	1	—	—	—	—	—	118
1	1	_	_	_	—	—	1	—	—		—	—	1	1	1	—	50
1		1	2	—	1	—	2	3	2	1	—	2	2	—	1	1	125
_	__	1	1	—	2	—	2	—	1	—	1	—	1	—	2	1	ISO
2	—	1	2	—	1	1	2	1	2	—	1	1	—	1	—	—	172
—	—	—	—	—	—	~	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	6
—	1	—	1	1	1	—	—	1	—	-	—	—	—	1	—	—	86
—	2	3	1	1	—	1	i	—	—	1	—	—	— .	—	—	—	101
—	2	1	—	—	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	13
2	3	2	—	1	1	—	1	—	—	—	2	t	—	—	—	1	203
1	1	1	1	2	—	2	1	—	1	1	1	—	—	2	—	—	184
2	1	3		2	2	2	—	4	—	—	—	—	—	—	—	1	224
2	1	1	1	4	4	—	1	1	—	—	—	—	1	—	—	—	113
2	—	—	1	1	—	—	—	—	—	1	—	1	—	—	—	—	88
1	1	2	2	1	2	1	1	—	—	—	—	—	—	1	1	—	151
1	—	1	—	3	—	2	—	—	1	1	—	—	—	2	—	—	141
—	1	1	—	1	—	4	1	1	1	—	1	2	1	—	—	—	158
—	—	1	1	—	—	2	1	—	1	—	3	1	—	—	—	—	in
—	1	—	2	1	1	—	2	—	—	—	1	—	—	—	—	—	103
—	—	1	—	__	—-	—	—	—		—	—	—	—	—	1	—	78
22	26	32	24	24	23	25	16	15	14	10	! 21	11	8	12	1 0	5	3,320

Antalet blinda år 1877, fördelade efter landstingsområden.

Landstingsområde.	Antal blinda.	Af	förest	å e n d e	antal blinda voro	Försörja sig.
sinnes- slöa.	( sinnes- rubbade.	döf- : stumma.	okonfir-merade öfver 2( år.	intagna i blind-anstalt.	intagna i folk-1. småskola
Stockholms stad... Stockholms län.	58 90	i	i	1	—	21 6	—	2
Upsala »	89	2	i	1 ''1		5	_
Södermanlands » ..	107	. 5	—	1	1	10	1
Östergötlands » ......................	198	9	i	3	4	9	1
Norrköpings stad.....	4	—	—	_	_	1
Jönköpings län ...	171	1	i	2	_	9	2	4
Kronobergs » .........................	160	5	i	2	1	5		4
Kalmar läns norra.....................	72	3	3	1	_	__	2	2
Kalmar läns södra.....................	120	5	1	1	1	6	_
Gotlands län........................	52	5	—	2 2)	1	5
Blekinge » .	128	5	1	2	3	2	1	_
Kristianstads » ........................	156	5	1	5	1	5	2	2
Malmöhus » ........................	172	7	—	—	_	5	3	1
Malmö stad..............................	6	1	—	—	_	1	_	_
Hallands län ...	87	2	1	—	5	6	_	_
Göteborgs och Bohus län.............	105	3	—	1’)	1	4	4	2
Göteborgs stad..........................	13	—	—	—	_	_	_	_
Elfsborgs län.............	211	7	1	7»)	4	11	_	1
Skaraborgs »	186	3	2	—	1	16	2	3
Vermlands »	227	6	2	1	4	19	1	1
Örebro »	115	1	—	2	2	15	1	2
Vestmanlands >■ .....................	104	3	5	1	1	5	1	_
Kopparbergs » ....................	158	8	—	7	—	12	2	_
Gefleborgs » ................. __	145	3	2	2	—	5	_	:_
Vesternorrlands » .....................	160	4	—	1	2	5	_	_
Jemtlands » .....	112	1	1	—	1	—	_	_
Vesterbottens » .....................	105	2	1	1	8	_	_	_
Norrbottens » _____________________	79	3	—	—	1	—	—	—
Summa i hela riket	3,390	100 \|	26 \|	44 i	42	188 \|	23	24

’) Äfven sinnesslö.

3) 2 äfven sinnesslöa.

!) 1 äfven sinnesslö.

Antalet blinda år 1877, fördelade efter födelseår.

1 Födelseår.	Antal blinda.	Af	föreståen	de antal	blinda voro
sinnes- slöa.	sinnes- rubbade.	döf- stumma.	intagna i blind-anstalt.	intagna i folk-], små-skola.
Före 1848............................. ...............	2,646	47	18	22 >)	71	—
1848.............................................	26	1	—	1	3	—
1849.............................................	27	2	—	—	5	—
1850............................................	33	3	—	—	6	—
1851............................................	33	3	—	2	8
1852.............................................	35	1	2	1	11	—
1853.............................-...............	35	1	—	—	6	—
1854.............................................	29	1	1	—	8	—
1855.............................................	45	3	—	1	7	—
1856..................................-..........	27	3	1	—	10	—
1857.............................................	30	1	1	1 2)	6	—
1858.............................................	29	5	1	1	6	—
1859..............................................	45	7	1	3 3)	10	—
1860.............................................	38	3	—	1	8	1
1861............................................	23	1	—	1	4	2
1862............................................	30	1	—	1	9	2
1863............................................	33	2	—	1	5	3
1864............................................	24	2	—	—	1	7
1865.............................................	26	2	1	1	2	3
1866............................................	23	1	—	—	—	2
1867.............................................	25	—	—	—	2	1
1868...................-........................	20	1	—	I2)	—	2
1869..............................................	16	1	—	1	—	—
1870.............................................	14	. —	—	—	—	—
1871..............................................	11	1	—	1	—	—
1872.............................................	22	—	—	1	—	—
1873.............................................	12	3	—	1	—	—
1874...............................-.............	10	2	—	2	—	—
1875.............................................	12	1	—	—	—	—
1876.............................................	6	1	—	—	—	—
1877...............................................	5	—	—	—	—	—
Summa	3,390	100	26	44	IS8	23

*) 1 äfven sinuesslö. 2) Äfven sinnesslö. 3) 2 äfven siunesslöa.

Reservation.

Bland de frågor, i afseende på hvilka jag icke kunnat dela flertalets hemställanden
och förslag, är det endast en, som synts mig vara af den vigt, att jag icke bort
underlåta att angående denna uttala min afvikande mening. Denna fråga gäller beloppet
af den aflöning, som föreslagits för de s. k. ämneslärarne vid blindinstitutet.

Att den bokliga undervisningen vid ett blindinstitut i första hand måste omfatta
de lärokurser, som tillhöra den vanliga folkskolan, det ligger i sakens natur. Men
lika uppenbart torde det vara, att för ett stort antal, kanske det större, af institutets
lärjungar den bokliga undervisningen icke kan eller får inskränkas blott till detta
mått. Redan den omständigheten, att de blinda måste qvarstanna i anstalten till sitt
17:de eller I8:de år, somliga ännu längre, hänvisar derpå, att den intellektuela undervisningen
i institutets högre klasser torde komma att motsvara den högre folkskolans
eller, om man hellre så vill, folkhögskolans. Endast genom att utvidga sin
undervisning till detta mått synes också institutet kunna rätt fylla sin stora uppgift.
Ty om äfven denna anstalts hufvudsakliga sträfvan måste gå derpå ut att bibringa de
blinda kunskap och skicklighet i ett för dem lämpadt handtverk, så skulle dock det
mål, som dermed afses, eller den blindes förmåga att såsom yrkesidkare sjelf bereda
sig sin bergning, endast i ofullkomlig grad kunna vinnas, om man icke derjämte ville
utrusta honom med en fond af kunskaper och allmän bildning, hvarigenom han kunde
rätt göra sig till godo sin förvärfvade yrkesskicklighet. Den seende arbetaren eger
framför den blinde i synförmågans besittning en ovärderlig förmån. Den förre kan
gemenligen arbeta raskare, förfärdiga sina arbeten smakfullare samt lättare förvärfva
sig de insigter, som till äfventyra brista. Skall den blinde yrkesidkaren kunna någorlunda
bestå i den ojämna täflan, som möter honom i lifvet, så måste institutet ha låtit
sig angeläget vara att icke blott fullständigt utbilda honom i hans blifvande yrke, utan
äfven skänka honom ett mått af kunskaper, som höjer honom öfver hans seende
yrkesbröder. Utvecklad intelligens och skärpt omdöme är den enda förmån, som samfundet
kan bereda den blinde i ersättning för det vigtiga sinne, som han saknar.

Det torde visserligen mindre ofta komma att inträffa, att blindinstitutet får
mottaga lärjungar med alldeles öfvervägande och derjämte framstående intellektuel be -

gåfning. Men när det sker, så synes blindinstitutet icke kunna eller böra undandraga
sig sin ädla uppgift att gifva äfven dem behöflig ledning för deras utveckling, stängda
som de äro, just genom sin blindhet, från möjligheten att begagna undervisningen i
statens allmänna läroverk.

Skall emellertid blindinstitutet kunna drifva sin undervisning utöfver den vanliga
folkskolans mått, så måste det hafva tillgång till lärare med högre bildning än
den, som genomgåendet af ett folkskoleseminarium gemenligen skänker. Komiterade
hafva till fullo behjärtat detta kraf, då de föreslagit, att för kompetens till direktor
skulle fordras bland annat aflagd filosofie kandidatexamen och för behörighet till
ämneslärare att vara väl vitsordad för studier, idkade vid universitet.

Men för att åt en institution vinna och vid den samma behålla lärare af en bestämd
qvalifikation, är det, såsom kändt, icke nog att endast uppställa vissa kompetensfordringar.
Man måste också tillse, att de lönevilkor, som erbjudas, äro af beskaffenhet
att verkligen locka dugliga personer med dylik kompetens till inträde på den afsedda
banan. Hvad den för direktor föreslagna aflöningen angår, synes mot den samma
i detta afseende ingen anmärkning kunna göras. Annorlunda ställer sig saken i afseende
på hans biträden, de s. k. ämneslärarne. För dessa har nämligen föreslagits
1,500 kronor i årlig lön med tvånne ålderstillägg, hvardera å 500 kronor. Afsigten är
visserligen att söka bereda dessa lärare äfven bostad och ved vid institutet, men deras
kontanta lön skulle i alla händelser icke komma att öfverstiga 2,500 kronor. Då nu
en filosofie kandidat såsom adjunkt eller kollega vid de allmänna läroverken kan uppnå
en lönegrad af 3,500 kronor och dertill (i Stockholm och Göteborg) erhåller ej obetydliga
hushyresbidrag, och då äfven studerande, som icke hafva aflagt denna examen,
om de visat framstående duglighet såsom lärare, kunna vinna inträde i de allmänna
läroverken och komma i åtnjutande af förut nämnda löneförmåner, så måste blindinstitutet
vid sitt val af ämneslärare se sig inskränkt till sådana, som antingen icke
blifvit väl vitsordade för akademiska studier eller hvilka i följd af ringare insigter eller
bristande lärarebegåfning icke hafva någon utsigt till fortkomst inom de allmänna läroverken.
Med dylika biträden torde en direktor, hur duglig han eljes än må vara, icke
kunna uppfylla blindinstitutets ändamål. Då man funnit nödigt — och efter mitt förmenande
icke utan skäl — att för direktor föreslå en löneinkomst, utom bostad och
ved, af fem till sex tusen kronor, så torde också hänsyn till billig proportion fordra,
att de biträdande ämneslärarne erhålla en något högre aflöning än den, Komiterade
föreslagit.

Vill man ej blott på papperet, utan i verkligheten bereda institutet tillgång till
akademiskt bildade och för sitt kall duglige ämneslärare, så får, enligt min uppfattning,
icke ringare lönevilkor erbjudas dem än de, som nu äro tillförsäkrade de allmänna
läroverkens kolleger och adjunkter, eller en aflöning, stigande från 1,500 kronor
till och med 3,500 kronor. Skulle det dock anses lämpligt, att lärare, i likhet med
flere andra statens tjenare, för framtiden må komma i åtnjutande af endast tvånne åldersBlindundervisningens
ovän. 0

tillägg, och skulle denna grundsats nu till en början tillämpas på den abnorma skolans
lärare, så måste i stället den ursprungliga lönen något höjas, nämligen från nu af Komiterade
föreslagna 1,500 kronor till åtminstone 2,000 kronor. Med två ålderstillägg,
hvartdera å 500 kronor, skulle då en blindlärares högsta lön komma att uppgå till 3,000
kronor, ingalunda en hög summa, om meningen skall vara, att äfven sådana lärare
någon gång må sättas i tillfälle att inträda i äktenskap och skola kunna bereda sin
familj en anspråkslös bergning.

Gustaf Sjöberg-.