Underdånigt Betänkande (Statens offentliga utredningar 1879:1)

Underdånigt Betänkande

i Nåder förordnade Komiterade för utarbetande af förslag
till ny lag rörande Vattenrätten,

afgifvet den 5 November 1870 och på Kongl. Maj ds Nådiga befallning
till trycket befordrad!

STOCKHOLM, 1870.

P. A. NORSTEDT & SÖNER
KONGL. BOKTRYCKARE. I

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Öedan Eders Kong]. Maj:t genom Nådigt bref den 29 Januari 1869 åt undertecknade Komiterade
uppdragit, att, med ledning af inkomne anmärkningar mot ett af en föregående Komité
utarbetadt förslag till lag angående vattenrätten, verkställa omarbetning af vissa delar
utaf samma förslag samt att derjemte föreslå stadganden rörande ängsvattning; så hafva Komiterade
den 20 Maj nästlidet år sammanträdt härstädes och med arbetet fortfarit till och
med den 19 Juni samt vidare från den 12 Oktober till och med den 15 December, hvar -

efter Komitén, som sistnämnda dag tills vidare åtskiljts, men dervid uppdragit åt en af sina
medlemmar att utarbeta då ännu återstående delar af förslaget, ånyo haft sammanträden från
den 8 Juni till och med den 7 Juli och vidare från den 4 nästlidne Oktober till denna dag,
då Komiterades arbeten afslutas och härvid fogade förslag till förordning angående Vattenrätten
äfvensom till särskild stadga rörande flottning i underdånighet öfverlemnas.

Ehuru Komiterades uppdrag, på sätt ofvan namnes, förnämligast afser endast en omarbetning
af föregående Komités förslag, hafva Komiterade likväl vid närmare granskning af
samma förslag funnit sig, i följd af sin uppfattning af ämnet, ej kunna undgå att från det
äldre förslaget afvika i så väsendtlig mån, att det nu bifogade till största delen är att anse
såsom nytt; med anledning hvaraf Komiterade, innan de söka afgifva en mera detaljerad
framställning rörande sitt förslags innehåll, torde böra i korthet antyda den allmänna grund,
hvarå samma förslag stödjes, synnerligast med afseende å de delar, hvari det väsendtligen
skiljer sig från det äldre.

Af de på Eders Kongl. Maj:ts befallning afgifna och till Komiterade öfverlemnade yttranden
öfver det äldre förslaget från flere offentliga myndigheter jemte länens landsting och hushållningssällskaper
hafva Komiterade inhemtat, att temligen allmänt framställts anmärkningar
emot förslaget deruti; att detsamma — mera i öfverensstämmelse med främmande länders
lagar än med den inhemska rätten — i flere hänseenden afvikit från grundsatsen om den
enskildes eganderätt till och fria disposition öfver det inom hans egoområde befintliga vatten;
att — möjligen såsom följd af nämnde afvikelse — ej mindre vid fördelning af vatten emellan
den egentliga industriella verksamheten och jordbruket, detta sednares intresse blifvit
obehörigen tillbakasatt, än äfven i fråga om rättighet till vattens användning stadgats förbehåll
om offentlig myndighets tillstånd och kontroll i fall, der sådant förmenats vara antingen
stridande mot rättsgrunden eller åtminstone mindre tjenligt såsom ledande till onödig tidsutdrägt
och kostnad; samt att slutligen, — för att göra sådan kontroll verksam eller skydda
enskildes rätt, — föreslagits särskilda undersökningsförrättningar i vattenrättsmål, hvilka förrättningar
ansetts alltför invecklade, tidsödande och kostsamma för att i ganska många, synnerligen
i enklare fall, vara ändamålsenliga.

Komiterade, hvilka i hufvudsaken dela de sålunda antydda åsigter, hafva i första rummet
låtit sig angeläget vara, att ställa sitt förslag på nationell grund och att således, med
bibehållande af den inhemska, äldre och nuvarande lagstiftningens allmänna riktning, söka
utveckla densamma derhän, att flen kunde anses motsvara den nuvarande tidens åsigter och
behof. Dervid hafva Komiterade visserligen icke underlåtit att taga kännedom om de lagar
i detta ämne, som äro gällande hos några bland de öfriga mera framstående kulturfolken;
men då dessa lagar äro företrädesvis grundade på åtskillnad emellan offentliga, — det allmänna
tillhörige, — och privata vatten och på en mycket inskränkt, — i många fall alldeles
upphäfd, — dispositionsrätt öfver de sednare, hvaremot vår lag, såsom här nedan skall närmare
ådagaläggas, ej känner någon dylik åtskillnad utan tvärtom utgår från grundsatsen om
den enskildes ovilkorliga eganderätt till vattnet, hafva Komiterade ansett sig endast undantagsvis
af de främmande lagarne kunna hemta ledning för sitt arbete.

Innan Komiterade vidare sig yttra, torde nagra ord böra egnas åt den yttre anordningen
af de ämnen, som Komiterades förslag omfattar. Då Komiterades uppdrag, — lika litet som
föregående Komiténs, — blifvit utsträckt till behandling af de rättsgrundsatser i afseende
på vatten, hvilka betingas uteslutande af fisket, hafva Komiterade i denna del endast bort
meddela en hänvisning till gällande stadgande!], hvilken hänvisning finnes intagen uti § 8.
Ofrige till Vattenrätten hörande ämnen hafva blifvit i förslaget så ordnade, att i 1 Kap. intagits
några hela rättssferen omfattande allmänna bestämmelser, hvilka ansetts ej böra bland
specialbestämmelserne inrymmas, i 2 Kap. lemnats sådane föreskrifter angående flottled,
hvilka i följd af sin allmängiltighet och nära inverkan å enskildes eganderätt bort såsom
civillag betraktas, i 3 Kap. afbandlats gemensamma stadganden om dikning, strömrensning
och vattenledning, emedan dessa ämnen synts ega det inre sammanhang att de alla afse bortskaffande
af vatten, som för jordbruket är skadligt, i 4 och 5 Kap. meddelats föreskrifter
angående jords bevattning och invallning, hvilka åtgärder jemväl afse jordförbättring och således
stå i nära samband med de näst förut omnämnda, i Kap. 6 och 7 bestämts de legala
vilkoren för vattenverks anläggning och nyttjande samt för rättigheten att sådane verk ändra,
flytta eller utrifva till förmån för jordbruket, i 8 Kap. lemnats föreskrifter angående en
särskild procedur i vattenrättsmål för att åstadkomma en skyndsammare och säkrare pröfning
af sådane mål, och ändtligen i 9 Kap. anvisats huru föreningar för gemensamma, Vattenrätten
rörande företag böra bildas och hvilka vilkor i afseende derå skola gälla; hvarjemte
särskild! blifvit föreslaget i eu så kallad Flottning sstadga hvilka föreskrifter torde böra, i den
för ekonomisk lagstiftning stadgade ordning, meddelas om inrättning och begagnande af allmänna
flottleder samt om anordning af gemensam flottning derstädes.

Kap. I.

Den allmänna grundsats, hvarmed förslaget inledes, finnes icke tillförene såsom konstitutiv
bestämmelse omförmäld i någon annan svensk lag, än Helsingelagen, Vif>. 14: 1. Likväl
är otvifvelaktigt, att denna grundsats städse varit gällande i vårt land. Såsom bevis
härför torde Komiterade allenast böra erinra om följande stadganden i äldre och nu gällande
lagar: Yngre Vestgöthalagen mylnu 1: att grannar egde förbjuda inkräktning af qvarnlägenhet,
hvilket stadgande innefattar en väsendtlig ändring i bestämmelsen uti äldre Vestgöthalagen
mylnu 1, att den egde behålla qvarnlägenhet, som bebyggde densamma:och höll
byggnaden vid magt; Östgöthalagen Bygd. 1, att qvarnställe och fiske inginge i bydelning såsom
andra samfällde egor, hvilket stadgande upprepas i Uplandslagen Vi|>. 22, Kristoffers
landslag Byggn. 33 och 1734 års lag, Bygge. 20: 1; yngre Vestgöthalagen mylnu 1: att om
vatten skure sig sjelft ut öfver annans åker, äng eller tomt, egde den vattnet, som förut egde
jorden; Östgöthalagen Bygd. 28: 3: att om byeegor och allmänning möttes i vatten, skulle
gränsen för de förra i vattnet bestämmas genom kastning af en stång; Uplandslagen Vijn 17:

att, der bys egor angränsade en sjö, egde byemän så mycket af sjön, som de kunde na med
stenkast från stranden; Östgöthalagen på sistnämnde ställe: att om rågång mötte vatten,
som var så mycket att det kunde vända ett qvarnhjul, skulle rågränsen anses vara i »mijiströin»;
äldre Westgöthalagen Jord. 17 och yngre Westgöthalagen Jord. 42: att om vatten runne
emellan två ego-områden, skulle dessa anses mötas i »mijirivantras» eller i midten af vattenfåran;
Skånelagen 1: 201: att fiskebyggnad ej finge göras längre än till »mijoströms», derest
icke särskild rätt till damfäste å motsatta stranden vunnits; Uplandslagen Vi; . 17 och Helsingelagen
Vi jo. 14: att om byar läge vid sidan af sjö eller sund, egde hvar hälften; äfvensom
sistnämnde ställe i Uplandslagen bestämmer, att en å, så stor att man kunde ro deri
med tvåårad båt, men ej hvarje bäck, kunde gälla såsom skillnad emellan byar, Kiistoffeis
landslag Bygga. 26: att om två byar läge sidolångs vid sjö eller sund, tillkomme hvar hälften
af vattnet, samt att, om by läge vid sjöända, egde han så mycket i sjön, som hans »bolstad
sigher till»; och 1734 års lag Jord. 12: 4: att om å, sjö eller sund vore sidolångs byar
emellan, egde de hälft hvardera; om insjö eller någon del deraf »till äng vexte», egde hvar
äng eller land efter ty, som han i sjön rådande varit; samt om by läge vid ändan eller a
sido vid stora sjöar, egde den i sjö eller holme del efter rågång och bolstad sin.

Dessa stadganden jemte flera andra af enahanda syftning, hvilka för att undvika vidlyftighet
torde här böra förbigås, synas komiterade tydligen ådagalägga giltigheten inom svensk
rätt af den ofvan uppställda grundsatsen. Komiterade hafva derföre icke tvekat att gifva
samma grundsats ett bestämdt uttryck i lagförslaget och att derpå bygga den följande utvecklingen.
Det torde i sammanhang härmed endast böra tilläggas, att, såvidt komiteiade
inhemtat, med undantag af hvad här nedan vidare förmäles angående rätt till falled och om
kungsådran, någon kronans eller det allmännas rätt till vattendragen inom Riket ej varit i
lag bestämd under annan form än den, som gäller för enskildes eganderätt, och att följaktligen
för kronans rätt i detta hänseende måste gälla enahanda bestämmelser, som för enskilde
samhällsmedlemmars.

Närmast bestämmelsen om eganderätt till det vatten, som finnes inom hvar och en joidegares
egogräns, hafva komiterade ansett böra ställas föreskrifter om de förändringar eller
inskränkningar angående samma rätt, som kunna uppkomma på grund af aftal eller urminnes
häfd. Genom aftal kan egaren till vatten afstå denna sin rätt till förmån för annan antingen
för alltid under full äganderätt eller på viss tid, och i bägga händelserne synes upplåtelsen
böra af lagen godkännas, enär vattnets begagnande till nyttiga ändamål derigenom underlättas.
I nu gällande lag Kongl. förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 Augusti
1864, hvilken förnämligast afser likartad upplåtelse från hemman eller lägenhet af dertill
hörande jord, omförmäles icke annan upplåtelse af vatten, än den som nämnes i 15 § och
angår vattenfall; och hafva komiterade derföre ansett nödigt att i förslaget § 2 införa ytterligare
stadganden i denna del. Men enär vid upplåtelse af rätt till vatten för alltid under
full egande rätt synes kunna uppkomma missförstånd och deraf möjligen tvister angående
rättigheten till bottnen, hafva komiterade till förekommande häraf föreslagit, att dylik upplåtelse
alltid skall omfatta äfven den mark, hvarå vattnet är. För att trygga aftalens bestånd
torde böra iakttagas samma formaliteter, som i lika fall äro föreskrifna beträffande

afsöndring af jord. Att rätt till vatten enligt vår lag kan förvärfvas genom urminnes häfd,
torde ej af någon förnekas; deremot synes mera tvifvelaktigt om sådan rätt jemväl lagligen
kan försvaras genom ettårig eller tjugoårig häfd; och då denna fråga berör servituter i allmänhet,
hvarom i vår lag föga finnes bestämdt, hafva komiterade ej ansett lämpligt att i
ett serskildt fall nu föreslå uttryckligt stadgande i fråga om sistnämnde häfder. Att i lagen
bestämma vilkor vid upplåtelse af rätt till vatten beträffande viss tid för aftalets bestånd
eller skyldighet att erlägga afgäld till egaren af den fastighet, hvarifrån upplåtelsen skett,
hafva komiterade ansett ej vara erforderligt.

Huru stor andel hvarje delegare i samfäldt vatten tillkommer, och på hvad vilkor sådant
vatten eller gemensamt vattenfall eller annan dylik lägenhet i visst fall må kunna af någon
delegare särskildt begagnas med uteslutande af de öfriga, är redan stadgadt såväl i äldre
som nu gällande lag Byggn. 17: 1, 2 samt 20: 1. Dessa stadganden hafva icke bort saknas
i förslaget, bland annat af det skäl, att särskild procedur i detta fall ansetts nödig, hvarom
mera framdeles. Erforderliga bestämmelser härom hafva derföre upptagits under § 3.

I § 4 är återgifvet det i 20 Kap. 7 § Byggn. af nu gällande lag förekommande förbud
mot afledning af vatten ur ständiga vattendrag till men för annan. Om återställande af
vattendragets förra skick och om skadeersättning nämnes i Kap. 3. Komiterade hafva så
mycket heldre ansett ifrågavarande stadgande böra bibehållas oförändradt, som detsamma,
tillämpadt ex contrario, innefattar tillstånd till alla åtgärder i detta hänseende, hvilka ej
lända annan till skada och ej heller eljest äro i lag uttryckligen förbjudne. En sådan frihet
måste anses synnerligen dyrbar både för industrien och jordbruket, emedan den i de flesta
fall medgifver vattnets användande utan preventiva undersökningar, och således utan den
tidsutdrägt och de ofta onödiga kostnader, som deraf förorsakas. Att likväl ej obehörigt
lidande för annan må kunna uppstå i följd af egenmäktiga och rättsstridiga åtgärder, i detta
fall derför är sörjdt såvidt möjligt, genom särskilde bestämmelser i nyssnämnde Kap. Då
likaledes såsom allmän grundsats torde gälla, att man ej må, annan till skada, hindra vattendragens
naturliga lopp, samt denna grundsats ej allenast innefattar ett förbud mot skada
utan väsendtligen är att betrakta såsom ett skydd mot intrång i eganderätten till vattnet,
såvidt sådant intrång åstadkommes genom hinder mot vattnets aflopp, hafva komiterade
ansett att nämnde grundsats''borde erhålla ett uttryck i lagen i sammanhang med det äldre
i enahanda syfte stadgade, förbudet mot rättsstridiga afledningar ur vattendragen.

Farled är genom flere äldre lagar äfvensom nu gällande lag, Byggn. 20: 3, bestämd till
visst utrymme i vattendrag, der den hittills nytjats, nemligen numera till tolf alnar för segelled
och åtta alnar för båtled, allt i djupaste vattnet. Att kommunikationsväsendet i dess
nuvarande utsträckning ej kan med så ringa utrymme åtnöjas, hafva komiterade ansett uppenbart;
och då i de fall sådan större utsträckning redan hittills varit behöflig, densamma torde
hafva vunnit häfd och således ej kan anses medföra någon rättsstridig inskränkning i enskildes
rätt, hafva komiterade trott sig på billigaste sätt medla emellan olika intressen i detta hänseende
genom att för farleden bestämma såsom legal den utsträckning, som hittills å hvarje
ställe vanlig varit, hvilken bestämmelse finnes intagen under § 5 i förslaget. Förändringar i

fråga om farled, vare sig densammas upphörande eller inskränkning, lärer, i likhet med hvad
nu är stadgadt, böra af konungens pröfning bero.

Att delegare i samegendom ej må begagna sin eganderätt så, att meddelegare deraf lider
skada, är visserligen af rättsvetenskapen allmänt erkändt, och uttryckligt stadgande derom,
att denna grundsats jemväl egen tillämpning å samfäldt vatten, äfvensom att vatten ej må
till fara för allmänna helsotillståndet förgiftas, kunde tilläfventyrs ej vara erforderligt; men
komiterade hafva likväl, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med föregående komiténs förslag
i denna del, ansett sig så mycket heldre böra i sitt förslag upptaga dylikt stadgande, som
tillämpning åtminstone af stadgandets förra del ej sällan torde ifrågakomma. Härom handlar
§ 6; men derjemte bestämmes i samma §, att en ort ej må beröfvas tillgång till vatten, som
för befolkningens hushållsbehof är oundgängligen nödigt. Genom detta stadgande hafva komiterade
sökt förekomma, att icke, — förnämligast genom vattenafledningar med eller utan
tvångsrätt, — brist på vatten till antydda behof inom en ort må uppstå, och således befolkningen
tillskyndas ett känbart lidande. Då stadgandet blifvit uppstäldt bland allmänna
bestämmelser, hafva komiterade derigenom velat antyda, att dess giltighet ej må förminskas
af hvad sedermera i lagen finnes föreskrifvet beträffande särskilde rättigheter i afseende på
vatten.

Komiterade hafva här ofvan antydt, att frågorna om farled och kongsådra innefattade
en det allmännas rätt i vattendragen. Att detta äfven är förhållandet beträffande farled,
lärer vara tydligt, men i fråga om kungsådran synes saken ej vara så lätt afgjord. Innan
komiterade, — hvilka, på sätt § 7 i förslaget visar, bibehållit — kungsådran sådan den af
ålder varit, men frånträdt öfrige, i sednare tider tillkomna och ännu gällande stadganden i
detta ämne — framlägga skälen härtill, torde komiterade böra i korthet omförmäla hvad i lag
hittills varit stadgadt rörande samma ämne.

Namnet kongsådra förekommer, såvidt utrönas kunnat, först i 1643 års Riksdagsbeslut
8 punkten, som handlar om fiske och djurfångst. Sedan der talats om fiskets förminskande
och om de åtgärder, som deremot borde företagas, anmärkes slutligen: »härhos och detta
med skäl är att påminna att H. K. M:ts förordning måtte utgå om kongsådrorne, att der
de äro, fflåge blifva oigentäppta, och der de täppta äro, lagligen upprifvas igen, och således
androm, som ofvan före bo, dess rätt och rättighet i fiskerien hållas oförkränkt». Af de i
beslutet använde ordalag framgår, att stadgandet om kungsådra tjenat till skydd för deras
fiskerätt, som bodde längre från flodernas utlopp, emot hinder för fiskens uppgående, hvarigenom
naturligtvis fisket förnämligast, om ej uteslutande, kom dem tillgodo, som bodde vid
utloppet. Men äfven de äldre lagarne innehöllo i sådant afseende flera bestämmelser. Så
stadgade äldre och yngre Vestgöthalagen i mylnu 1, att ingen finge bygga qvarn på sådant
sätt att annans fiskeverk derigenom »spilldes», eller »fiskegård» så att äldre fiskeanläggning
spilldes. Hvarjemte dessa lagar innehålla det, — i annan lag komiterade veterligen ej förekommande
—, stadgande att den, som anlade qvarn i allmännings vatten, finge, i händelse
enskilde egor mötte på andra sidan om vattendraget, endast dämma in två tredjedelar af
vattnet, men skulle lemna det öfriga öppet. Östgöthalagen föreskrifver i Bygd. 8, dels att
om flera hade fiske eller qvarnlägenhet gemensamt, egde den vitsord, som ville bygga, dock

sa, att han ej spillo^ annans rätt, dels ock att den, som byggde ofvanför i ett vattendrag,
fick ej »hsefta» hvarken vatten eller fiske för den, som bodde nedanför, eller tvärtom, vid
påföljd att den, som led skada, egde uppdraga flodluckan. Uti ett tillägg vid Skånelagen
(Add. 1 G:) stadgas, att qvarn ej finge byggas till skada för annan äldre qvarn, hvilket
jemväl gällde angående fiskeverk; äfvensom i samma lag (1: 201) förbjudes att bygga fiskegarp
längre än till midten af vattendraget utan lof. I Uplandslagen Vib. 22 förekommer
den allmänna bestämmelse, att samma lag vore om fiskebyggnad som om qvarn, så att ingen
egde bygga andia till skada och ingen »androm sitt foretaka» vid lika ansvar som för olaga
qvarnbyggnad; och säges slutligen i Landslagen Byggn.-Balken 34: att »nu må man ej vatten
eller fiskeri af forno förvända eller för androm spilla», vid påföljd af böter och skadeersättning.

Vid sådant förhållande synes det vara uppenbart att dessa äldre lagar, ehuru de ej
uttryckeligen tala om den .sedermera så kallade kongsådran, icke destomindre bort lemna
allt erforderligt skydd åt deras fiskerätt, som bodde ofvanför vid floderne. Likväl är ej
alldeles oantagligt, att det skydd, som i följd af nämnde bestämmelser kunde beredas, ej
verkade tillräckligt i vidsträcktare vattendrag, hvarest många fiskeberättigade uppfört byggnader
tilläfventyrs på längre afstånd från hvarandra, hvarigenom talan emot olagliga åtgärder
maste betydligt försvåras. Att häri söka en orsak till stadganderna om kongsådran, vore
väl ej alltför mycket ^vågadt, synnerligast som den synes hafva sin rättsgrund just i samma
skydd, ° som lagarne åsyftade att bereda, men tillika syntes verka kraftigare än dessa till
ändamålets vinnande i det den likasom förenade hela vattendraget till ett helt och derigenom
utmärkte, att en delegares obehöriga åtgärd i sjelfva verket lände till skada ej blott för
grannen utan äfven för många andra möjligen alla öfrige vattenberättigade. Men ett annat
för kungsådrans uppkomst ännu verksammare förhållande torde böra sökas deruti, att det
allmänna . småningom uppträdde såsom delegare uti vattenrättigheterne och på flera ställen,
särdeles i de norra provinserna tillegnade sig sådane vattendrag, de der ännu icke blifvit
föremål för enskild eganderätt. Härigenom torde det ofvan omnämnde skyddet för fiskerätt
hafva erhållit en anstrykning af offentligt intresse. Att staten jemväl skulle finna sin fördel
vid att på sådant sätt utöfva inflytande på ett helt vattendrag är tydligt. Sålunda utbildades
utan tvifvel och tillämpades småningom på åtskilliga vattendrag bestämmelsen att
någon del af desamma ständigt skulle hållas öppen, alla berättigade till ömsesidig fördel,
hvdka icke bodde vid vattendragets utlopp. Att bestämmelsen ej tillämpats på alla vattengas»
läi er berott af tillfälliga förhållanden, som nu är o obekanta. Det är deremot kändt,
att konungarne redan under 14 århundradet bortförlänt kronans fiskerättigheter, hvarvid
utan tvifvel vilkor blifvit bestämde för deras begagnande. Ett dylikt förhållande antydes i
Kongl. plakatet 161 f, hvari förbjudes att med fiskeredskap stänga och förbygga elfvarne i
Nordan den undersåtarne till förhinder i deras laxfisken samt, tillika inskärpes, att hvar och
en egde bygga som »honom bör och af framfara konungar efterlåtet är». Ej långt derefter
tillkom det ofvanantecknade Riksdagsbeslutet af år 1643 och sedermera hafva meddelats
följande föreskrifter i ämnet, som kommit till komiterades kunskap, nemligen: Resol. på

Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten. 2

adelns besvär 1660 p. 3, hvaruti hänvisas till blifvande undersökning angående »tillstoppande
af kungsådran», hvaraf »landet kunde taga skada och mångens egendom ruineras; Besök på
adelns besvär 1664 p. 31, som är af lika innehåll; Resol. på adelns besvär 1680 p. 67,
hvilken lyder sålunda: »Kongl. Maj:t achtar och eljest aldeles nödigt att kongsådrorne måge
efter lag och förra resolutioner i alla strömmar öppnas»; Resol. på allmogens besvär 1680
p. 25 af innehåll, att allmogen klagat att »mestadel i hela Riket alla kongsadror af Bergsbruken
uti store strömmar igenstängde äro, så att ingen fisk kan uppkomma, och fiskerierne,
som allmogen skattar för, förminskas», samt att Kongl. Maj:t, enär tillförene vore resolveradt,
att kongsådran efter lag borde öppen hållas, ville anbefalla undersökning i tva serskilde
af klaganderne anförde fall, nemligen angående Elfkarleby kongsfiske och Ljusna bruk;
Resol. på allmogens besvär 1683 p. 38, enligt hvilken Kongl. Maj:t, i anledning af allmogens
klagan, att den förra resol. angående kongsådra^ öppnande ej blifvit efterlefvad, förklarat,
dels att »der som intet jäf eller brist finnes uti att det af ålder häfver varit kongsådra,
skulle densamma enligt resolutionerne genast genom Landshöfdingarnes försorg öppnas, dels
ock att »Kongl. Maj:ts resol. ej kunde så uttydas, som skulle alla strömmar och ådror derigenom
göras till kongsådror», utan måste det om hvars och ens beskaffenhet lagligen ransakas;
samt slutligen resol. på allmogens besvär 1723 p. 47, sa lydande: att »kongsadrorna
ej böra dämmas, öfverbyggas eller med fiskedon uppfyllas, är med Sveriges lag och förra
Kongl. resolutioner enligt, allenast efter hvar och en orts beskaffenhet lagligen ransakas,
hvilka rätteligen för kongsådror hållas böra eller ej».

I detta skick befanns frågan då nu gällande lag stiftades. Denna lag innehåller i fullkomlig
öfverensstämmelse med då gällande rättsuppfattningen dels i 12: 4 J. B. en hänvisning
till Byggn.-B. i fråga om hvad såsom lag angående kongsådra i sjöar och strömmar
gällde, hvilken hänvisning torde ega förnämsta vigt deraf, att den förekommer i det lagrum,
som handlar om eganderätt och gränsskillnad i vattendrag och således innefattar den bestämmande
grundsatsen för vattenrätten; dels i 17: 4 Byggn.-B. förbud mot sådan fiskebyggnad,
hvarigenom kongsådran eller farled stängdes, och annans fiskeverk ofvan eller nedan
gjordes onyttiga; dels ock i 20: 3 sistnämnda balk bestämmelse att, der kongsådra af aldei
varit, skulle J af vattnet lemnas öppet i djupaste vattnet; och skulle Konungens Befallningshafvande
hålla hand deröfver att kongsådror ej igenstängdes. Dessa stadganden förete icke
något annat nytt, än föreskriften om kongsådrans utsträckning, hvilken bestämmelse antagligen
härledde sig derifrån, att det nämnda måttet i serskilda fall tillämpats och derigenom
vunnit häfd.

Sednare lagstiftning i fråga om kungsådran innefattas uti 1766 och 1852 årens FiskeriStadgar.
Deri föreskrifves ovilkorligen, att ^ af vattnet skulle lemnas öppen, der af ålder
kungsådra varit, men hälften mindre der sådan ådra ej varit, men fiske ofvan före ligger
eller flottled varit nyttjad eller uppdämning å främmande egor eljest kunde ske; hvarförutom
i 1852 års stadga tillägges att, der ström eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller
från större vattendrag vidtager, skulle lemnas sådan öppning att fiskens gång i djupaste
ådran ej hindras.

En annan omständighet af vigt för frågans bedömande är förhållandet med rätt till
talan angående kongsådra och forum i sådant fall. Redan genom Kongl. Instrukt. för
Qvarn-kommissionen den 13 April 1697 bestämdes, att tvister emellan privatpersonei angående
kungsådrans tilltäppande hörer till de ordinarie domstolarnes pröfning: och enahanda föreskrifter
meddelas i Eiskeri-Stadgarne äfven för den händelse att kronan hade i tvisten del.
1734 års lag synes deremot i Bygg. 20: 3 göra sådana frågor beroende af administrativt
förfogande, på sätt som är föreskrifvet om farled; men detta stadgande afser dock endast
verkställighetsåtgärder, der tvist ej uppkommit angående sjelfva rättigheten.

Resultatet af det ofvan anförda synes derföre vara: att kungsådran, såvidt den öfverensstämmer
med vår rättsuppfattning, ursprungligen inneburit allmänt skydd för annans fiskerätt,
men att den sedermera lidit inverkan af någon för vår rätt främmande föreställning om
ett vattenregal eller Statens rätt att utöfva uppsigt och vidtaga säkerhets åtgärder i afseende
på de vattendrag, hvari Staten vore eller möjligen kunde blifva delegare. Af den utredning,
som ofvan blifvit gjord, framgår, enligt komiterades förmenande, att kongsådran, sådan den
omförmäles i allmänna lagen, fortfarit att gälla sa lång tid att den med skäl bör anses
hafva grundlagt rättigheter af lika värde med dem, som ega ruin på grund af urminnes
häfd. Att föreslå rubbning af sådane rättigheter hafva komiterade ansett ej tillständigt.
Deremot hafva komiterade å en annan sida ej kunnat förbise det förhållande, att rättigheten
till vatten numera måste, såvidt ej giltiga rättsgrunder deremot strida, förnämligast bestämmas
af behofvet och att, sedan dylikt behof nu för tiden framträder i allt större utsträckning
i mån af både industriens och jordbrukets stigande utveckling, det ej kan vara
lämpligt att såsom lag bibehålla föreskrifter, hvilka, om än ursprungligen föranledda af ett
berättigadt anspråk på skydd, i tillämpningen erhållit en form, som är en gång för alla bestämd
och således ej kan efter olika faktiska förhållanden jemkas. Denna anmärkning anse
komiterade i synnerhet böra riktas mot den genom 1(66 ars Fiskeristadga i lagstiftningen
införda så kallade mindre kungsådran, för hvilken ingalunda kan aberopas lika häfdvunnen
rätt, som för den i allmänna lagen stadgade. I 1852 års nu gällande Fiskeristadga synes
ofvanantydda förhållande i afseende a behofvet af mera föränderliga bestämmelser i detta
fall vara i viss mån tillgodosedt genom stadganderne i 14 §, att vattenverk, som ej ega särskild
rätt att stänga kungsådran, dock kunde, der så oundgängligen tarfvades och andra
vattenverksegares rätt ej deraf förnärmades, tillatas att kungsådran öfverbygga under särskilda
vilkor i afseende på flott- och farled samt fiske, äfvensom att i smärre vattendrag
kungsådran finge öfverbyggas, om ej ofvanboende derigenom lede i sin rätt och fiskens gång
ej hindrades, hvarförutom under sträng torka kungsådran i mindre vattendrag finge alldeles
igenstängas till förmån för något angeläget verk. Men dessa stadganden synas ej tillfyllestgörande,
då det besinnas, att kungsådran, i händelse nämnde förmån ej kan påräknas, måste
till hela dess bredd öppnas, oaktadt tilläfventyrs blott en mindre öppning vore tillräcklig för
att förekomma öfverklagad skada. Med afseende häruppå hafva komiterade, jemte det de
uti 3 mom. af 7 § intagit stadgande derom, att om för vattendrag, der kongsådra ej af ålder
varit, särskildt är vordet bestämdt att viss del af vattnet skall hållas öppen, sådan bestämmelse
kan underkastas förnyad pröfning, derest förändrade förhållanden dertill föranleda, och

dervid undergå den jemkning eller inskränkning, som befinnes af omständigheterna påkallad
och utan men för annan kan ske, tillika till förekommande deraf att sistnämnda vilkor ej
må blifva förbisedt, på andra ställen i förslaget i fråga om hvarje särskild deruti omhandlad
rättighet infört föreskrifter, hvilka, synts Komitén både fullt tillräckliga och mera ändamålsenliga,
än de nu gällande. Komiterade hafva äfven i formelt hänseende funnit betänklighet
dervid att en lag, som rätteligen torde tillhöra allmänna civillagstiftningens område, emedan
den väsendtligen ingriper i enskildes agande- och dispositionsrätt till vatten, likväl blifvit
såsom ekonomisk lag behandlad; hvilken oegentlighet, om den fortfarande kommer att ega
rum, kunde leda till betänkliga ingrepp i vattenverksegares rätt. Af dessa skäl hafva komiterade,
som anse sig ej tillkomma att föreslå någon bestämmelse i hvad fisket rörer__■,

i afseende på de till allmänna vattenrätten hörande ämnen, hvilka beröras af stadganderne
angående den mindre kungsådran, funnit lämpligast, dels att ur lagförslaget utesluta nämnde
stadganden, dels ock att hemställa, huruvida icke, derest detta.förslag hlefve gilladt, föreskrifterna
om kungsäd ra i 1802 års disker istadga borde i öfverensstämmelse dermed serskildt
rättas.

Kap. II.

Om jlottled.

Vid den föregående komité ris föreslag, som i III Kap. innehåller bestämmelser om flottled
och flottning, är af en reservant, Intendenten in. m. Hjalmar Elworth, fogadt ett särskilt
föislag till flottningsstadga, omfattande samma ämnen. Dessa begge förslag skilja sig hufvudsakligen
deruti att, under det Komiténs pluralitet ansett de allmänna flottlederna böra
constitueras endast för viss tid och flottningens ombesörjande öfverlemnas åt vissa dertill
oktrojerade personer eller bolag med åliggande för dem att emot afgift efter taxa befordra
det gods, som till flottning anmäles, så har reservanten, som af skäl, hvilka finnas närmare
utvecklade i reservationen, ansett det sålunda af pluraliteten antagna entreprenadsystem
opraktiskt och föranledande till sakens onödiga inveckling, i stället föreslagit bestämmelser
angående gemensam flottning hemtade från de för Claraelfven, Ljusnan och Indalselfven
gällande flottningsreglementen, enligt hvilka de för hvarje år flottande bilda en tillfällig förening
för flottningens besörjande under vald Styrelse.

Då jemväl öfver denne del af ämnet yttranden blifvit infordrade ej mindre från vederbörande
administrativa myndigheter än äfven från Landstingen i de län, der flottning i större
utsträckning bedrifves, hafva inom de fleste af dessa län begge förslagen undergått en noggrann
granskning af serskildt för ändamålet tillsatta Komitier. Dervid har i allmänhet företräde
gifvits åt reservantens förslag, hvilken åsigt jemväl i hufvudsaken omfattats af Eders Kong],
Maj:ts och Rikets Kammarkollegium. Vid sådant förhållande och i betraktande jemväl deraf
att Intendenten Ehvorths förslag, hvilket i fråga om de rättsgrundsatser, som bestämma
flottningsrättens förhållande till öfriga vattenrättigheter hufvudsakligen öfverensstämmer med

pluralitetens förslag, i öfrigt synes ega det företräde framför det sednare, att Elworths förslag
beträffande ordnandet af de flottandes inbördes förhållanden nära ansluter sig till bestämmelser,
som för närvarande enligt fastställda reglementen gälla för de mest trafikerade
flottlederna och hvilkas lämplighet sålunda kan anses vara i väsentlig mån af erfarenheten
bekräftad, har Elworths förslag synts böra ligga till grund för fortsättningen af lagstiftningsarbetet
i denna del.

I fråga om innehållet af den nya flottningslagstiftningen hnfva Komiterade således följt
sistnämnda förslag med iakttagande af de detaljanmärkningar, som blifvit mot detsamma
framställda. Beträffande åter lagens formella behandling, så hafva Komiterade, på sätt redan
blifvit antydt vid framställningen af den yttre anordningen utaf Komiténs förslag, ansett, att
de stadganden rörande flottning, som afse rättigheten att inrätta och begagna flottleder samt
vilkoren derför såvidt de röra strand- eller vattenrättsegare, borde i följd af det nära samband
i hvilket de, stå med eganderätten och deras oberoende af tillfälliga förhållanden, närmast
såsom civillag betraktas och således erhålla sin plats bland öfrige till den allmänna
Vattenrätten hörande bestämmelser; hvaremot de stadganden, som afse sjelfva flottningsbestyrets
anordning och de flottandes deraf beroende rättsförhållanden sins emellan, i hvilka
hänseenden olika förhållanden torde för olika orter påkalla skiljaktige föreskrifter, äfvensom
åtskilliga processuella bestämmelser i fall, der den vanliga rättegångsordningen ej torde vara
lämplig, af Komiterade ansetts böra sammanfattas i en särskild Flottningsstadga, i ändamål
att denna del af ämnet må kunna behandlas i den ordning, som § 89 Regeringsformen innehåller.

§ 9.

Denna § 9 öfverensstämmer till sitt innehåll med 1 punkten af 1 § i reservantens förslag,
Det har synts öfverflödigt att särskildt erinra om rättigheten att i sådant enskildt
vattendrag göra byggnad och strömrensning, enär flottleden jemväl i dessa hänseenden måste
vara grundad å vederbörande rättsegares samtycke. Deremot har det ansetts lända till redande
af rättsbegreppen, att detta slags flottled genom sjelfva lagen tillägges benämningen af
enskild flottled till skillnad från sådana flottleder, som efter 10 § uppkomma och kallas allmänna
flottleder. Denna skillnad är af vigt derföre, att lagens öfriga bestämmelser angå
endast de allmänna flottlederne, i följd hvaraf de enskilda måste fortfarande, i öfverensstämmelse
med hvad hittills enligt Kongl. Brefvet den 8 April 1811 varit gällande, helt och hållet
grundas på aftal i likhet med andra privaträttsliga förhållanden.

Denna flottledens karaktär förändras ej deraf, att i samma vattendrag till äfventyrs kan
finnas allmän farled. Men af ett sådant förhållande följer dock, att den administrativa myndigheten,
som i allmänhet har uppsigt öfver farlederna, eger att med tillämpning af förslagets
5 § skydda den allmänna farleden emot olägenhet af flottningen, hvarom också anvisning
är lemnad i förslagets 11 § samt i 2 § 2 mom. af den föreslagna Flottningsstadgan.

§ 10.

I fråga om nödvändigheten att, i de fall, der flottning medför för en hel ort och för eu
större folkmängd en väsendtlig fördel, erkänna flottledens natur af allmän kommunikations -

anstalt, samt att genom lagstiftningen framhålla denna karaktär gent emot det enskilda intresset
att monopolisera flottlederne hafva Komiterade hufvudsakligen omfattat föregående Komiténs
åsigter, hvilka finnas framställda i samma Komités betänkande pag. 37—40. Komiterade
hafva sökt uttrycka denna grundsats genom att, såsom motsättning till den i 9 §
begagnade benämningen enskild flottled, i denna § upptaga benämningen allmän flottled.

Beträffande de vilkor, hvarunder allmän flottled bör kunna i visst vattendrag konstitueras,
skilja sig Komiterade endast till formen från den föregående Komitén/hvars åsigt i denna
fråga med en obetydlig modifikation återfinnes i 1 § 3 punkten af reservantens förslag. Nuvarande
Komiterade hafva nämligen sökt att finna ett mera allmänt uttryck för denna principiella
bestämmelse.

Af flottledens allmänna karaktär torde följa, att inrättande deraf utgör ett giltigt motiv
för expropriationstvångets användande. Expropriationsförfattningarnes tystnad i detta fall
har föranledt Komiterade att intaga ett uttryckligt stadgande härom. Men derjemte hafva
Komiterade ansett sig böra meddela särskild bestämmelse för det fall, att intrång i annans
egande rätt i följd af flottledens inträdande kunde till ömsesidig fördel godtgöras genom ersättning
och således ej vore nödigt, att eganderätten afhändes. Detta fall synes inträffa vid
uppdämning å annans jord eller annan dylik skada. Då emedlertid den, som lider skadan,
egen fordra expropriation, kan någon olägenhet ej drabba honom i följd af nämnde särskilda
bestämmelse. Den pröfningsrätt, som genom denna § är tillagd Konungens Befallningshafvande,
förekommer såväl i nuvarande lagstiftning som i de föregående förslagen. Närmare bestämmelser
angående sättet för denna pröfnings verkställande äro, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med nuvarande praxis och de föregående förslagen, meddelade i Flottningsstadgans
2, 3, och 4 §§.

§ 11.

Denne §:s innehåll är en omedelbar följd af den Konungens Befallningshafvande enligt
instruktion åliggande uppsigt öfver de allmänna farlederna. I afseende å sättet för denna
uppsigts utöfvande är genom § 2 mom. 2 af Flottningsstadgan hänvisadt till den genom 2, 3
och 4 §§ af samma stadga föreslagne procedur.

§ 12.

Den genom denna § 1 mom, uttalade grundsats, att den, som nedlagt kostnader å flottled,
skatt njuta ersättning derför af de flottande, återfinnes i 7 § af Intendenten Ehvorths
förslag och motivering derför i föregående Komiténs Betänkande pag. 48—53. De hithörande
detaljbestämmelserna, hvilka måste rätta sig efter trävarurörelsens fortsatta utveckling, hafva
Komiterade gifvit plats i §:ns 2 mom. Sistnämnda bestämmelser hafva, med bibehållande af
tillräckligt utrymme för pröfning af behofvet i särskilda fall, blifvit valda med hänsyn dertill,
att de måtte motsvara de nuvarande förhållandena vid de redan ordnade flottlederna och,
så vidt möjligt är, äfven önskningarne hos flertalet af de flottningstrafikerande, hvilkas åsigter
i detta ämne kommit till Komiterades kännedom. Enär ingen är förpligtad att nedlägga
sådana kostnader, utan det beror på anläggaren sjelf, om han vill underkasta sig de

nödiga utgifterna på de vilkor i afseende på återgäldandet, som äro genom lagen bestämda,
torde någon betänklighet icke böra möta förslaget i denna del.

Lika med föregående Komitén (Bet. pag. 59), hafva Komiterade ansett flottgods böra
vara pant för flottningsafgifter, hvartill ränta och amortering för de i denna § afsedda strömrensnings-
och byggnadskostnader jemväl böra räknas. Åt denna grundsats hafva Komiterade
sökt gifva ett så allmänt uttryck, att den gäller ehvad flottningen bedrifves för gemensam
räkning eller på entreprenad.

§ 13.

Uti denna § hafva Komiterade infört stadgande angående flottningsmanskaps af behofvet
påkallade rätt till tillträde å stränderna vid flottled, enär desse ännu anses vara hufvudsakligen
af privaträttslig natur. Motsvarande bestämmelse förekommer i Intendenten Elworths
förslag § 13. Att hvarje i följd af sådant tillträde uppkommen skada bör ersättas, hafva Komiterade
velat uttrycka i §:ns sednare del.

§ 14.

Såsom motivering för denna §:s 1 inom., få Komiterade dels åberopa föregående Komiténs
Betänkande pag. 41—47, dels ock för egen del tillägga, att då, det af föregående Komitén
föreslagna Oktrojsystemet måste öfvergifvas, endast de flottandes solidariska ansvarighet
för skadeersättningarne kan bereda strandegarne tillräcklig säkerhet för ersättningarnes
utbekommande, och att den genom § 12 medgifna panträtt för flottningskostnader, hvari naturligtvis
skadeersättningarne ingå, i väsendtlig mån upphäfver den risk, för hvilken hvarje
enskild flottande kunde synas vara genom denna påtvungna solidaritet blottställd; hvarförutan
detta stadgande bör utgöra en kraftig maning för de flottande att enligt de i Flottningsstadgans
10 § angifna grunder anordna gemensam flottning på det mest ändamålsenliga sätt.

I fråga om proceduren för utbekommande af ersättning för skada genom flottning, hafva
Komiterade i 2:dra mom. af denna § föreslagit en bestämmelse, som afser att bereda den
lidande skyndsam godtgörelse och förebygga den ytterligare olägenhet och förlust, som ofelbart
skulle uppkomma, derest den lidande vore nödsakad att utsöka sin ersättning af de
flottande med de medel, som den vanliga rättegångsordningen anvisar. Den föreslagna proceduren
öfverensstämmer dessutom hufvudsakligen såväl med förra Komiténs förslag som med
gällande lag i andra likartade fall.

§ 15.

Komiterade hafva lika med föregående Komitén ansett att byggnad eller anuan inrättning
i allmän flottled ej borde ovilkorligen förbjudas, då men för flottningen ej uppkommer,
emedant ett sådant förbud skulle strida mot den hela förslaget genomgående allmänna grundsats,
att man eger fritt begagna sin rätt, då annan derigenom ej lider skada. Och då flottningen
kunde hindras genom afledning af vatten ur vattendrag, hvari flottled är, samt det i
§ 4 förekommande förbud i detta ämne torde vara tillämpligt endast i afseende på deras
rätt, som i vattendrag ega del, bland hvilka de flottande ej kunna räknas, hafva Komiterade,

för att förekomma missförstånd och osäkerhet härutinnan, i denna § infört ett dylikt, förbud
särskild! till skydd för flottled.

§ 16.

Den föregående Komitén har, pag. 35 och 36 af dess Betänkande, karakteriserat flottningen
såsom ett tillfälligt fortskaffningssätt, som under vissa förhållanden bör vika för andra
intressen, och derföre föreslagit flottledernas oktrojerande för viss tid af 20—30 år med
en efter hvarje oktrojperiods slut återkommande pröfning af flottningens berättigande i förhållande
till öfrige med densamma täflande intressen. Då riktigheten af denna tanke måste
erkännas, har det synts vara en brist i reservantens förslag, att i och med oktrojsystemets
förkastande äfven hvarje utväg försvunnit att, der de förhållanden, som föranledt flottningens
tillåtande, under tidernas lopp förändrats, få tillåtelsen återkallad och flottleden aflyst. Komiterade
hafva derföre i denna §, hvars innehåll i öfrigt omedelbart följer af 10 och 12 §§,
upptagit bestämmelser angående flottleds aflysande.

Det särskilda förslaget till Flottningsstadga är, med en något förändrad redaktion, hufvudsakligen
öfverensstämmande med de delar af Intendenten Elworths förslag, som ej erhållit
plats i sjelfva Vattenrättsförordningen, hvarföre Komiterade anse sig behöfva, redogöra endast
för några punkter, som innefatta mera betydande afvikelser från berörda förslag.

I anledning af anmärkningar från Wester-Norrlands och Norrbottens läns Landsting i
det syfte, att undersökningsmännens yttrande skulle vinna större förtroende om de icke uteslutande
vore förordnade af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, hafva Komiterade i 3 § 1
mom. väckt det nya förslag, att, under det den egentliga förrättningsmannen, hos hvilken
embetsmannaansvarighet torde vara önskvärd, förordnas af sistnämnda myndighet, de biträdande
Gode Männen skola utses af Länets Hushållningssällskap.

Komiterade hafva ansett sig ej böra, såsom föregående Komiténs äfvensom reservantens
förslag innehålla, föreslå ansvarsbestämmelse för olofligt flottande i enskild flottled eller i
vattendrag, der flottled icke är, enär sådan oloflig åtgärd innefattar intrång i enskildas rätt,
och således hör till allmänna strafflagens område, men ingalunda kan betraktas såsom öfverträdelse
af föreskrifterna angående flottning, hvarom nu är fråga.

Samtlige bestämmelser angående den gemensamma flottningen hafva Komiterade sammanfört
i Flottningsstadgans § 10, hvilken hufvudsakligen motsvaras af §§ 6 och 8 i reservantens
förslag. De anmärkningar, som från orterna blifvit framställde emot dessa §§, äfvensom
olikheterna emellan de nu gällande reglementernas detaljbestämmelser ådagalägga, att
ett ganska vidsträckt utrymme bör lemnas för de allmänna grundsatsernas tillämpning på de
särskilda flottlederna. I betraktande häraf hafva Komiterade i Flottningsstadgan upptagit
endast sjelfva grundsatserna för den gemensamma flottningen, sådana desse återfinnas i alla
de efter Claraelfvens reglemente på senare tiden fastställde Flottningsreglementen, men deremot
hänvisat alla detaljbestämmelser angående de flottandes inbördes förhållanden till det
reglemente, som bör af de flottande upprättas och af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fastställas.

Kap. III.

Om dikning, strömrensning och vattenledning.

Lagstiftningen angående dikning erbjuder flera synpunkter af intresse. Af de äldre lagarne
innehåller Uplandslagen de flesta bestämmelser i ämnet. Denna lag föreskrifver i Vi|>.

3. 4 och 5 fl. dels huru mark till dike skall utläggas af oskifto vid delning af by eller tillsläppas
af särskilda jordegare, dels ock hvem anläggnings- och underhållsskyldigheten af diken
åligger. Sedan i lagen omförmälts, att åker skulle hvar delegare tilldelas efter tomtmål,
och att, om åker läge sidolångs med väg, skulle för den sednares skull beräknas visst
utrymme såsom tillökning till åkern utom byamål, stadgas, att derest dike läge emellan hägnad
och åker och den sednare sträckte sig längs utmed diket, skulle diket vara utom byamål
och uttagas till en bredd af sju fjät samt tillökning gifvas af två fjät till åkern, men att
deremot, om dike fordrades emellan grannars åkrar, skulle hvar tillsläppa halfva diket af
sin åker, utan rättighet att för sådant dike vinna någon tillökning öfver byamål, hvilket sistnämnde
förhållande äfven inträffade om, såsom lagen säger: »deld» en eller två mötas och
båda »ut a diki rinna», då hvar skulle gräfva för sin åker. Med ordet »deld» menas åkerskifte
och »rinna» betyder löpa ut, sträcka sig ut; och torde derföre stadgandet rätteligen,
ehuru misskrifning i texten möjligen egt rum, innebära, att om två åkerskiften, tillhöriga
olika delegare, mötas och begge sträcka sig ut till dike på tvären, skulle hvar gräfva för
sitt skifte. Detta om dikning emellan grannar i samma by. Ville någon deremot lägga dike
genom sitt gärde och mötte annan bys åkrar eller ängar eller hjordavall eller annat byaland;
ville de ej låta vattnet bortlöpa, som den sednare bolstaden egde, voro de förfallne till böter
och skadestånd; hvarjemte tillägges: »dör i folk eller fä», (omkomma de i diket eller
vattensamlingen i följd deraf att den ej blifvit genom fortsatt dikning afledd). »ligge folk i
vådabot och fä i laggäld», eller samma påföljd som uppkom, derest dikningsskyldighet i andra
fall eftersattes, hvaraf således synes, att den angränsande byns egare varit pligtige enligt
Uplandslagen ej blott att icke hindra vattnets aflopp utan att, der det erfordrades, verkligen
bereda aflopp genom dikning och detta utan afseende på beskaffenheten af den jord,
hvari vattenafledningen skulle ske. Dessa stadgande!] upprepas i Landslagen Byggn. T och
14 med följande tillägg och förändringar: dike emellan gärdesgård och åker skulle vara två
alnar bredt; vid föreskriften om dike emellan grannars åkrar tillägges, att om den enes åker
läge »åt ändalångo» och annans åker läge tvärs vid dike, skulle begge hafva lika del af diket,
hvilken bestämmelse dock tydligen följer af den förut gifna föreskriften om dikning emellan
åkrar; samt att, om någon lade dike genom sitt gärde eller äng, och annan bys mark mötte,
skulle den sistnämnde byns egare bota och gälda åter skadan, ehvad den skett å åker eller
äng, derest de »ej vilja vattnet bortlöpa» (låta); allt stadganden, hvilka i sjelfva verket ej
kunna anses innefatta något nytt. Tillika innehåller Landslagen 14 Kap. Byggn. Balken be Betäntcande

o. förslag till ny lag för vattenrätten. H

stämmelse derom, att diken och renar tillhörde alla byamännen, hvar »efter ägo sinu i bvamale
sino», hvarmed afses sådane diken och tillhörande jord, som beräknades af oskifto (utom
byamål). Husesyns-Ordniugen af 1681, hvilken gällde såväl för Krono- och Skatte- som för
Frälsehemman, bestämmer angående dikens storlek, att nytt dike skall vara 2 alnar bredt
ofvan, 1 aln djupt och lika bredt i bottnen, derest icke ortens beskaffenhet, hvarefter bestämmelsen
i särskilda fall skulle rättas, fordrade annan storlek; och att skårdiken, hvarmed
förstods sådana, som voro vid åkrars ändar och draga vatten af åkrarne, borde vara allenast
6 qvarter breda ofvan och 3 i bottnen, efter gammal sed.

Nu gällande lags stadganden i detta ämne innefattas uti 4 och 6 Kap. Byggn. B., af
hvilka lagrum det förra handlar om utläggning af mark till diken och det sednare hufvudsakligen
om deras uppgräfning och underhåll. Skillnad göres emellan afloppsdiken och dike
emellan åkrar eller skårdike. Det förra skulle, lika med hvad förut varit stadgadt, läggas
af oskifto till 2^ eller 2 alnars bredd, 1 alns djup och 1 aln i bottnen, allt som nödigt vore och
lägenhet dertill funnes, och gåfves den, som sin åker dervid fått, 1 aln till ren utom byamål;
men denna bestämmelse har sedermera genom Kongl. Förordningen den 27 Dec. 1858
blifvit på det sätt förändrad att dikets bredd bestämts till 4.| alnar, djupet till 2 alnar och
bottnen till en half aln. Tarfvades dike emellan grannars åkrar, ginge hälft dike å hvarderas
åker; men om dike vore behöfligt för ändan vid åker, skulle hvar dika af sitt område,
en bestämmelse, som endast medför verkan i det fall, att diket angränsas af jord, som ej
brukas till åker. Om dikningsskyldigheten stadgas: att aflopps- och floddiken skulle hållas
af alla i by efter deras egor, d. v. s. andel i byn, eller efter samma grund som de, enligt
föregående lagar, i sådant dike egt del; att, om grannars åkrar lågo vid hvarandra (på längden
eller tvärs), skulle hvar hafva (= underhålla) halfva diket; samt att, om bys diken
mötte annan bys diken, skulle hvar gräfva upp för sig genom sina egor, eller bota och fylla
skadan; hvilket stadgande är afvikande från den föregående lagstiftningen deruti, att den
ovilkorliga dikningsskyldighet, som förut ålegat den nedanför liggande jordens egare, inskränkes
till det bestämda fallet, att dike möter dike. Om deremot dike, som blifvit anlagdt
genom gärde eller äng, mötte annan bys äng, hjordavall eller annan byamark; då egde
den byn ej hindra vattnets aflopp, men hade icke ovilkorlig skyldighet att till vattnets ledande
bidraga. Härvid företer sig den skiljaktigheten från äldre lagar, att egoslaget åker
uteslutits vid uppräknande af de olika egoslagen inom den nedanför liggande byn, hvilket
tydligen härrört deraf att, i fall åker mötte, dikningen ansetts vara fortsatt och således ovilkorlig
dikningsskyldighet ega rum. I stället för den ovilkorliga dikningsskyldighet som förut
varit stadgad, har kommit bemyndigandet för domaren att, i mån af hvad för begge nyttigt
och nödigt pröfvas, bestämma dikningsskyldigheten.

Den nuvarande ståndpunkten för lagstiftningen i detta ämne är således:

1. att, inom samfälligheter, jord till afloppsdike tages af oskifto till nödig storlek,
dock ej under minimum, och att diket gräfves och underhålles i mån af andel i samfälligheten;

2. att skårdiken, likaledes inom samfälligheter, uttagas och gräfvas af angränsande åkers
egare till hälften hvar till i lag bestämd storlek, samt att skårdiken vid ändan för åker (mot
annan mark än åker) gräfvas af hvar ensam för sin åker;

3. att, utom samfälligheter, hittills varande dikning bibehålies, så att hvar dikar genom
sina egor;

4. att samma förhållande måste vara i afseende på nytt dike, som möter annans
åker; samt

5. att om nytt dike möter annan mark än åker, förbindelsen att ej hindra vattnets
aflopp är ovilkorlig, men skyldigheten att dika vilkorlig, nemligen beroende af ömsesidig
nytta.

Försök till ny lagstiftning hafva skett genom Lagkomitén och beredningen samt föregående
Vattenlags-Komitén.

Lagkomitén i 7 Kap. Byggn. upprepar stadgandet om afloppsdike med den noggrannare
föreskrift, att delaktigheten skulle bestämmas efter andel i den jord, för hvilken dikningen
skedde, och ej efter andel i byn. Vidare stadgas angående skårdiken och dike vid ändan
för åker lika med nu gällande lag, men med uteslutande af mått å dessa diken, hvilka skulle
hållas till den storlek, som var nödig. Derefter göres skillnad emellan gammalt dike och
nytt dike. I afseende på det förra bestämmes, lika med hvad förut gällde, att hvar skulle
gräfva öfver sina egor. Beträffande nytt dike göres åter skillnad emellan åker och annan
mark sålunda, att nedanför liggande åkers egare vore skyldig gräfva undan vattnet med afloppsdike
till den af lagen bestämda storlek, men derutöfver endast i mån af egen fördel af
dikningen, samt att egare af annan mark i allmänhet hade skyldighet att ej hindra vattnets
aflopp, men förbindelse att deltaga i dikningen endast i mån af nyttan. Tillika bestämmes
särskild^ att underhållsskyldighet skulle jemkas i mån af nytta genom förändradt bruk af
egorna.

Såsom särskildt slag af dikning upptages afledning af vatten från kärr, mosse, beteshage
eller utmark, men bestämmelserna i detta fall äro desamma som förut nämnas, nemligen
dikningsskyldighet i mån af nytta, eller förbindelse att ej hindra vattnets aflopp, d. v. s.
dikningsrättighet för den öfra markens egare. Lag-Beredningen afviker härifrån endast deruti,
att ovilkorlig skyldighet, att gräfva afloppsdike öfver åker till afledande af vatten från
ofvanför liggande egor, borttagits, och dikningsskyldigheten äfven i detta fall gjorts beroende
af den ömsesidiga fördelen.

Den föregående Komiténs förslag synes i 45 § hufvudsakligen åsyfta att, i afseende på
äldre eller redan befintlig dikning, bibehålla nu gällande stadganden; men genom föreskriften
att sådant dike, som hittills tjenat till afledning af vatten från annans mark, skulle fortfarande
öppet hållas, så att samma mark kunde afdikas till fyra fots djup, har dock inträffat,
att Komiténs bestämmelse blifvit vidsträcktare och mera betungande än stadganderna
i nu gällande Lag, enär afseende icke fästats på den nedra markens nytta af dikningen.
Härigenom skulle för den sistnämnda egendomen under alla omständigheter uppkomma ett
fortfarande onus. Ehuru det måste antagas, att berörde likasom hvarje annan bestämmelse
i denna fråga kan ega inverkan på redan förhanden varande dikning och således ej är inskränkt
till sådan dikning, som efter lagens tillkomst påfordras; så synes likväl Komiténs ifrågavarande
förslag äfven vara oriktigt i den händelse, att någon genom aftal eller dom blifvit

förbunden till mindre mått af dikning på den grund att han af den mindre dikningen hemtade
fördel, men till äfventyra ej kunnat tillförbindas vidsträcktare skyldighet utan ersättning.
Bestämmelse om dikens storlek bör ej inverka till förändring af föreskrifterna angående
dikningsskyldighet. Dylik förändring kunde likväl inträffa i följd af den ovilkorliga
föreskrift, som förslaget i denna del innehåller. Bestämmelsen om dikets maximum synes
äfven gagnlös, då förut är sagdt, huru djupt marken skall afdikas, och är dessutom olämplig,
emedan sådant beror af ändamålet med afdikningen eller andra särskilda omständigheter.

Nästföljande § 46 uppställer såsom grundsats, att den, som vill afleda vatten, skall
göra det i första rummet öfver egna egor eller uti egoskilnad och i andra rummet öfver
grannens egor, samt bestämmer såsom vilkor för sista alternativet, att kostnaden af de två
föregående afdelningarne skall vara större. Härvid torde med skäl först kunna anmärkas,
att giltigheten af det servitut, som vanligen grundas å vattnets naturliga lopp, nu blifvit
gjordt beroende af ett tillfälligt förhållande eller kostnaden för afledning åt annat håll. En
på sådant sätt åstadkommen fördel för den nedre markens egaro kan väl hafva utseende af
billighet men är i sjelfva verket oriktig, bland annat derföre att den kan leda till förökad
tunga för andra. Det är nemligen tydligt, att, derest vattnet från dess naturliga lopp åt en
grannes egoi, ledes till annat aflopp, sa måste det åter inkomma (i många fall åtminstone,
ellei dei ej stöne vattendrag möta) pa en annan grannes område, hvilken sednare derigenom
får lida den tunga, som billigtvis endast borde drabba den förre. Men vigtigare är, att en
jordegare, enligt nu gällande lag, ej kan hindras att afleda vatten å egna egor hvart han finner
för sig fördelaktigt, ehuru derigenom visserligen kan uppkomma eu större tunga för den ene
grannen än för den andre; ty vår lag känner icke till någon skyldighet att leda dagvatten
och grundvatten från odlad jord åt visst håll, utan bestämmer endast att de redan bildade
vattendragen skola bibehållas i sitt naturliga djup och läge. Det torde ej heller vara hvarken
riktigt eller lämpligt att tvinga afledningen mera åt ett håll än åt ett annat, utan att låta
densamma bestämmas af det naturliga loppet och af deri enskildes omtanka i afseende på
kostnaden. Den nedanför liggandes rätt kan i hvarje fall genom lämpliga bestämmelser
skyddas.

Fragan om dikningsskyldighet för den nedanför liggande eller dikningsrättighet för den
ofvanför varande markens egare är utan betydelse i principal synpunkt, emedan intetdera
af dessa förhållanden innefattar den grundtanke, hvarpå lag i ämnet numera måste byggas.
De gamla lagarna kände, såsom förut är närande endast dikningsskyldighet; 1734 års lag
inföide först dikningsrättighet såsom följd af en ny princip, nemligen den ömsesidiga nyttan.
På denna princip har sedermera lagstiftningsarbetet grundats. Det är tydligt att, der fördelen
af dikningen är ömsesidig, måste dikningsskyldighet ega rum, men der den nedra markens.
egare har mindre fördel, kan uppkomma antingen dikningsskyldighet mot ersättning eller
dikningsrättighet efter omständigheterna. Af det nu sagda följer emellertid att hvarken det
ena eller andra sättet för afledningens verkställande bör i lagen upptagas under form af
regelgifvande princip, och detta så mycket mindre som, ehuru Komitén uppställt dikningsrättighet
såsom regel, denna rättighet likväl till följd af föreskriften att den, som vill leda
vatten från egna egor till annans, skall dika sa långt att nedanföre liggande egor ej af det

till edda vattnet kunna skadas, blifvit förvandlad till en i de flesta fall all jordförbättring
genom dikning till den grad hämmande skyldighet, att just härutaf de mest allvarsamma
anmärkningar emot förslaget framkallats.

De äldre lagarne, äfvensom 1734 års lag, innehålla ovilkorlig föreskrift derom, att ingen
egde hindra vattnets aflopp; och denna skyldighet är likaväl för handen, då vattnet ledes
med konst som då det af sig sjelft nedrinner, hvaraf följer att den nedanför liggande marken
i detta fall är underkastad ett servitut, och att egaren må sjelf med afseende derå vidtaga
de åtgärder, som han för godt finner, allenast vattnets lopp ej hindras.

Om rättighet till dikning i egoskillnader framför andra delar af angränsande mark gäller
hvad ofvan yttrats angående diknings riktning. Möjligheten af egoskillnadens och egofridens
bevarande genom dikning är dessutom tvifvelaktig.

47 § af föregående Komiténs förslag innefattar dels föreskrift om den dikningsberättigades
förbindelse att förskjuta kostnaden för dikningsarbetet med mera, dels ock bestämmelser
huru tillämpning skall ske af grundsatsen att nedanför liggande äro pligtige att i
kostnaderne deltaga i mon af den nytta som de af dikningen hemta. Att såsom §:n innehåller
ovilkorligen i lagen bestämma, huru ersättning i detta fall bör utgå, synes mindre lämpligt,
enäi detta med skäl bör fa bero af den berättigades önskan eller den skyldiges medgifvande
eller andra tillfälliga omständigheter.

Oriktigt synes äfven att antaga den större eller mindre båtnad, som till följd af olika
brukningssätt åt jorden kan uppstå, till rättesnöre för bestämmande af delaktigheten i flik—
ningsföretaget. Om jorden vid en viss tidpunkt så brukas, att vattenledning derifrån är
nödig, och om detta biuk. sedermera förändras, sa att dikning ej mera är lika nödvändig;
detta är allt tillfälligt och oberoende af jordens naturliga beskaffenhet. Skall frågan om
dikningsskyldighet efter sådana tillfälliga förhållanden bedömas, så erfordras tydligen nya
bestämmelser så snart någon, äfven den minsta, förändring i kulturen uppkommer. Nu gällande
lag, som, pa sätt ofvan nämnts, först uppställde grundsatsen om nyttan vid dikningsfrågors
bedömande, talar icke om förändradt bruk eller kultur vid viss tidpunkt utan endast
i allmänhet om hvad för begge pröfvas nyttigt och nödigt, hvilken pröfning ej nödvändigt
måste anses vara inskränkt endast till det förhandenvarande och tillfälliga. Att denna åsigt
äfven är den rätta, torde inses deraf, att nyttan af dikning i sjelfva verket är beroende af
jordens naturliga beskaffenhet, och möjligheten af densammas mer eller mindre fullständiga
torrläggning, således af hvad deraf kan blifva, livilket åter följer deraf, att all jord, som °ej
äi för kultur otillgänglig, förbättras genom vattnets afledande, utan afseende på dess närvarande
bruk. Om det finnes jord, som ehuru af vatten besvärad likväl utan afdikning kunde
anses förete högsta grad åt bördighet, så rubbar detta förhållande dock icke regeln enär sådan
jord, såsom icke dragande någon nytta af dikningen, ej kan åläggas skyldighet att i kostnaden
derför deltaga. Rättsfrågan beror således ej af tillfälliga utan af stadigvarande förhållanden.
\ill någon derföre afdika skogsmark, för att deraf vinna högre afkastning, bör markens beskaffenhet
ej utgöra hinder för rätt till dikning genom annans egor, emedan beskaffenheten
af kulturen är tillfällig. De äldre lagarnas bestämmelser i detta fåll hvila utan tvifvel på

det praktiska förhållande, att afdikning den tiden ej ifrågakom i afseende på annan jord än
åker eller äng, hvadan andra stadganden ej ansetts nödige.

Om man, på sätt ofvan nämnes, ej är ovilkorligen förbunden att afleda vatten i dess
naturliga lopp, utan eger rättighet bereda aflopp jemväl i annan, med konst åstadkommen
riktning; så följer deraf att den nedre markens egare är skyldig emottaga vattnet å hvarje
ställe och således i intet fall eger rätt hindra vattnets aflopp. Denna grundsats är äfven
uttalad i såväl äldre som nu gällande lag, men strider emot det Romerska rättssystemet,
som ej erkände någon rätt till afledning genom konst, med undantag endast för det fall att
vattnet samlades och afrunne genom fåra i åker (i följd af plöjning). — De flesta frammande
lagar undantaga ock boningsplatser och inhägnade trädgårdar från dikning till grannes
fördel. Onekligt är att goda skäl till sistnämnda undantag finnas. Men att utsträcka undantaget
längre, eller, hvilket är detsamma, göra dikningsskyldigheten beroende af större eller
mindre olägenhet för den nedanför liggande, eger ej stöd af föregående lagstiftning. Att nu
införa sådan inskränkning, är väl så mycket mindre behöfligt, som ersättning för liden skada
kan genom tillämnad noggrannare undersökning blifva tillförlitligt bestämd och olägenheten
således derigenom utjemnas.

Att nu gällande lag innehåller bestämmelse angående dikens storlek, torde härleda sig
deraf, att man på den tid, då lagen stiftades, ansåg sig behöfva bestämd norm för bedömande
af landboars, — såväl kronans som enskildes, — skyldigheter i afseende på dikning
såsom en del af hemmanens häfd. Jemväl inom då bestående bysamfälligheter skulle lagens
föreskrift i detta fall tydligen lända till förekommande af tvister emellan grannarna. Dessa
skäl ega numera föga giltighet eller äro af ringa vigt. Jordbrukets framsteg i allmänhet
medför ökade anspråk äfven i afseende på skötseln af kronans jord, och samfälligheterna
hafva till största delen försvunnit. En annan norm finnes nu för handen i behofvet att fullständigt
afleda vattnet; och der detta behof gör sig gällande, framtvingas ock den för hvarje
fall lämpliga bestämmelsen om dikens storlek. Att derföre fastställa något visst mått, såsom
laggildt, eller med lag öfverensstämmande, är i sjelfva verket hvarken nyttigt eller ledande
till ändamålet, emedan lagens afsigt är att åstadkomma vattnets fullständiga afledande, hvilket
åter är beroende af vexlande förhållanden, som ej kunna på förhand beräknas.

Frågan om dikes beskaffenhet af öppet eller täckt, är för lagstiftningen likgiltig ur
annan synpunkt än den, huruvida den nedre markens egare kan anses genom ena eller andra
sättet lida större intrång. Denne är nemligen endast skyldig att ej hindra vattnets aflopp
och att, för sådant ändamål, i mån af nyttan, deltaga i dikningen. Skulle följaktligen
dikningssättet för honom medföra ökad olägenhet, så vore detta ej med rätten öfverensstämmande.

Efter dessa anmärkningar i anledning af förra Koiniténs förslag öfvergå komiterade till
uttalande af sin åsigt om grunderne för en blifvande lagstifning i ämnet.

Det torde vara gifvet, att den nu gällande grundsatsen om den ömsesidiga nyttan såsom
bestämmelse för dikningsskyldighet fortfarande bör bibehållas. Derjemte torde, äfven der
ömsesidig nytta ej eger rum, diknings-rätt kunna förekomma såsom tvångsrätt mot ersättning.
Dessa grundsatser äro redan af allmänna rättsmedvetandet godkände. Frågan är der -

före närmast, huruvida dessa grundsatser äro i lagen så fullständigt utvecklade som behofvet
fordrar, eller om lagen i detta hänseende tilläfventyrs är ofullständig. Granskar man nu
gällande bestämmelser ur denna synpunkt, så finner man:

l:o att, derest dike möter dike, dikningsskyldigheten är ovilkorlig, utan afseende å
större eller mindre nytta af dikningen, hvilket öfverskrider grundsatsen och således äfven är
deremot stridande;

2:o att dikningsrättighet är beroende af markens tillfälliga cultur tillstånd, nemligen
såsom åkergärde eller äng, hvilket ej heller öfverensstämmer med grundsatsen, såvidt det
kan antagas, att dikning medför nytta äfven under andra förhållanden;

3:o att alla närmare bestämmelser saknas derom, huru skyldigheten till dikning bör i
mon af nyttan ordnas, således hvilka böra i dikningsföretag ingå, och huru långt en hvar
bör i dikningen taga del; hvartill kommer att

4:o i processuelt hänseende likaledes saknas föreskrift, huru undersökning till dessa
frågors bedömande må lämpligast verkställas.

Med ledning häraf är komiterades förslag uppstäldt, och torde i afseende på de särskilda
§§ följande böra tilläggas:

§ 17.

§:ns förra del afser att skydda redan i behörig ordning förvärfvade rättigheter i afseende
å dikning, och innebär i sjelfva verket endast ett förklarande, att rättsförhållanden, som
före nya lagen tillkommit och ega laglig giltighet, fortfarande lemnas orubbade. Häraf följer
å en annan sida, att dikningsförhållanden, i afseende på hvilka en dylik giltighet ej kan åberopas,
kunna komma att efter nya lagen pröfvas, änskönt derigenom skulle uppstå förändring
i det faktiska tillståndet. Men om förändring erfordrades i följd deraf att sådan äldre, behörigen
ordnad dikning befunnes ej uppfylla det ändamål, som dermed afses, eller af annat
skäl, skall fråga härom jemväl kunna efter nya lagen bedömas, hvarom föreskrift meddelas i
§:ns sednare del.

§ 18.

§:n är hemtad från Lagberedningens förslag till Byggninga-balk 7 Kap. 1 och 2 §§. Afloppsdike
är i nu gällande lag detsamma som floddike, och endast den ena benämningen är
således nödvändig; dess motsats är skårdike emellan åkrar. Andel i dikningen betingas af
andel i jorden, som utgör samegendom, i följd hvaraf alla delegare hemta nytta af densammas
förbättring. Huruvida åter brukningssättet är så inrättadt, att dikningen medför lika nytta
för alla, är tillfälligt och här oväsendtligt. Det torde med visshet kunna antagas, att skårdiken
verka lika fördelaktigt å ömse sidor, hvadan en härmed enlig bestämmelse angående
sadane diken blifvit föreslagen. Deremot hafva komiterade ansett sig böra såsom öfverflödigt
och oriktigt utesluta det af Lagberedningen från 4 Kap. 2 § Byggninga-Balken af 1734 års
lag bibehållna stadgandet, att vid ändan af åker hvar skall dika af sitt. Af skäl, som ofvan
blifvit anförda, hafva komiterade jemväl uteslutit föreskrifterna om vissa dimensioner för
afloppsdiken.

§ 19.

Denna § omfattar de ämnen, som behandlas i 7 Kap. 3 § andra punkten och 4 § af
Lagberedningens Byggninga-Balk samt 46 och 47 §§ af föregående Komiténs förslag. För
de principiella afvikelserna från nämnda förslag har redogörelse ofvan blifvit lemnad. Till
formen hafva komiterade närmast följt Lagberedningen. Fördelningen i mon af nyttan förklaras
vidare i § 20.

Komiterade hafva i denna § intagit en bestämmelse, som icke förekommer i nu gällande
lag eller de äldre förslagen, nemligen att, der flere hafva fördel af nytt dike, dikningsskyldigheten
skall på en gång emellan alla delas. A ena sidan torde denna föreskrift kunna synas
obillig i fall några af delegarne ej för det närvarande skulle vilja i diket afleda vatten och
således ej hade omedelbar nytta af dikningen. Men å den andra torde lätt inses, att denna
föreskrift innefattar en af de väsendtligaste fördelarne af en ny lagstiftning i ämnet, emedan
större afdikningsföretag genom en rättvis fördelning af kostnaden på alla, som af företaget
hemta fördel, nödvändigt måste befrämjas. Gemensamheten är också, såsom nyss antyddes,
alltid gifven i följd af sakens beskaffenhet; i många fall torde till och med fördel af dikningen
verkligen inträda utan vidare åtgärd i afseende på odling eller dylikt, och då vore
utan tvifvel orätt, om fördelen ej motsvarades af någon skyldighet.

Föreskriften om ersättning i fall af mindre gagn af dikningen fullständigar slutligen
bestämmelserne angående fördelning af dikningsskyldigheten. Då denna föreskrift sammanställes
med § 24, blir tydligt, att denna ersättning egentligen afser att fylla det mått af
fördel, som å ena sidan saknas, på det fördelen å alla sidor må kunna anses lika stor.

§ 20.

Såsom ofvan är nämndt, utgör denna § en nödvändig complettering af den föregående.
Den bestämmer sålunda först beskaffenheten af den afdikning, hvarpå grannar emellan anspråk
kan göras, på det sätt, att afdikning till fyra fots djup förklaras tillfyllestgörande, —
en åsigt, som äfven finnes uttryckt i föregående Komiténs § 45. Vidare förklaras här uttryckligen,
att ingen är skyldig att å annans mark taga del i dikning längre, än som är nödigt
för torrläggning af egen mark till nämnde djup. Denna grundsats har blifvit utvecklad af
Stockholms Läns Hushållningssällskap i dess öfver föregående Komiténs förslag afgifna underdåniga
utlåtande, tryckt i Sällskapets Tidning för Januari och Februari månader 1867. Fn
vågrät linia utdragen från dikets botten vid egogränsen till dikets öfre kant. å den lägre
marken skulle, enligt nämnda utlåtande utvisa, huru stor del af diket är af gemensam nytta
för grannarne, och komiterade hafva sökt att åt denna praktiska regel gifva ett legalt uttryck

§ 21.

Skillnaden emellan de förhållanden, som afses i denna och föregående två §§, består
endast deruti, att i det här åsyftade fall diket i fråga redan är helt och hållet eller till en
del uppgrafdt, hvilken faktiska omständighet ej förändrar rättsgrunden. Dikningsskyldigheten
kan naturligtvis i detta fall ej komma att afse annat än det dikningsarbete, som icke redan

är verkstäldt; och lagens tystnad i fråga om ersättning för det redan verkställda arbetet
innebär, att sådan ersättning ej bör ega rum. Den är ej heller billig, emedan dikningen är
för annat ändamål verkställd och måste anses vara annorledes ersatt; men i fråga om framtida
underhåll gälla föregående bestämmelser om dikningsskyldighet.

§ 22.

I anseende till de olägenheter, som kunna uppkomma, derest täckta afloppsdike^ ej
med tillräcklig omsorg och skicklighet anläggas, hafva komiterade ansett sig böra uppställa
såsom regel, att dike, som tjenar till afledning af vatten från annans egor, skall läggas öppet.
Dock har det ej ansetts lämpligt förbjuda täckdikning i sådant fall, derest markens egare
det fordrar; men komiterade hafva dock gjort detta undantag beroende deraf, att markens
egare ej mindre består all deraf uppkommande serskild kostnad än äfven sjelf besörjer om
arbetets verkställande, hvarigenom han naturligtvis blir ansvarig derför och har tillfälle att
förekomma skada å egna egor genom brist i dikningen.

§ 23.

Komiterade, som ansett första punkten af föregående Komiténs 49 § dels olämplig och
föranledande till öfverflödigt breda diken, dels ock, hvad senare delen deraf angår, utan all
praktisk betydelse, och derföre uteslutit hela denna punkt, hafva deremot i denna § bibehållit
de båda senare punkternas bestämmelser, hvilka inverka på rättsförhållandet mellan den
dikningsskyldige och jordegarne, då desse äro olika personer.

§ 24.

Denna § grundar sig på de skäl, som af föregående Komité)! (Bet. pag. 80) blifvit
anförda till stöd för dess § 51.

Med § 24 afslutas de bestämmelser, som speciel afse dikning. De fyra sista §§ af
Kapitlet äro väl gemensamma för dikning och vattenledning samt till en del äfven för strömrensning;
men då för motiveringen af de närmast följande §§ erfordras en utredning af de
sistnämnda båda begreppens betydelse inom lagstiftningen, torde det tillåtas komiterade att
tillsvidare lemna dikningslagstiftningen åsido samt att först egna några ord åt strömrensningen.

Det äldsta stadgande i detta ämne, som kommit till komiterades kännedom, innefattas
uti Kong!. Förordningen den 20 Februari 1764. Deri stadgas, att alla Rikets undersåtare
skulle vara förbundne att årligen under sommartid, såväl å kronans som enskilda egor, under
vederbörande betjentes vård och tillsyn, upprensa och vid sitt naturliga aflopp bibehålla alla
större och mindre strömfall, bäckar och åar; hvarjemte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förständigades, att kostnaden af dessa arbeten efter särskilda omständigheter på hvarje ort
länens innevånare emellan fördela. Kongl. Krigs-Kollegi kungörelse den 6 April 1786, som

Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten. 4

bestämmer att soldater böra deltaga i strÖmrensningar, föreskrifver tillika, att strömrensningsskyldigheten
skulle fördelas emellan länens innevånare som kafva matlag, så att soldaternas
dagsverksskyldighet endast vissa år ifrågakomme. Vidare stadgas i 1766 års fiskeristadga i
3 Kap. 9 §, att enär uppgrundningar i större och mindre sund, strömmar och åar hindrade
båtfart äfvensom fiskens uppgång, så borde alla, som vore delegare i fisken vid utloppet och
ofvanföre i samma eif eller ström, förena sig att besörja om upprensningen, och skulle Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande föranstalta om verkställigheten. Denna föreskrift synes således
inskränka rensningsskyldigheten till dem, hvilka ega del i fisken, ehuru arbetet äfven borde
hafva till ändamål att bibehålla farleden, hvaremot förstnämnda Förordning hufvudsakligen
såsom olägenhet af vattnets uppgrundning nämner öfversvämning å närbelägna egor och deraf
vållad skada och hinder för odling. Kongl. kungörelsen den 28 December 1822 talar ånyo
om strömrensning till jordbrukets fördel, upplifvar bestämmelserna i ofvannämnda 1764 års
Förordning och anbefaller Landshöfdingarne att åvägabringa överenskommelser emellan vederbörande
jordegare, eller i brist deraf, ålägga dem att rensningar företaga. Sedan derefter
Strömrensnings-komitén blifvit bildad, synes af Kongl. Br. den 16 Mars 1826, att strömrensning
åtminstone i de större vattendragen afsett förnämligast kommunikationsleders bildande,
samt blifvit verkställd genom bolag af enskilda med skyldighet att verkställa arbetena efter
godkänd plan och under offentlig tillsyn samt mot åtnjutande af anslag af allmänna medel.
Derefter upphörde nämnde Komité och dess befattning öfverflyttades på Stor-Amirals-Embetets
3:dje afdelning, hvilken erhöll instruction den 14 November 1827, utvisande, att till
afdelningens befattning hörde uppsigten öfver hamn- och strömrensningar jemte andra företag
af hydroteknisk beskaffenhet, hvilka antingen utfördes helt och hållet på statens bekostnad,
eller blifvit åt enskilda upplåtna med vilkor af allmänt understöd eller med rätt att uppbära
afgifter, samt i begge fallen med skyldighet att för det allmännas nytta och begagnande vidmakthålla
anläggningarne. Sedermera meddelades den 6 Augusti 1841 instruction för styrelsen
öfver allmänna väg- och vattenbyggnader, hvilken styrelse tillkommer enligt 3 § i
instructionen, att hafva ett kontrollerande inseende öfver alla af enskilda utförde strömrensningar,
för hvilka anslag af allmänna medel åtnjutas eller serskilde förmåner blifvit beviljade
mot vilkor att till det allmännas nytta och begagnande vidmakthållas; allt i likhet med hvad
förut angående Stor-Amirals-Embetets 3:dje afdelning här ofvan omförmäles.

I detta skick befinner sig för närvarande lagstiftningen angående strömrensning. Häraf
synes:

l:o att rensning af alla vattendrag, äfven de mindre såsom bäckar och åar, är beroende
af administrativt förfogande;

2:o att dylika rensningar skola verkställas af menigheterna, antingen efter matlag, utan
afseende på serskilda rättigheter till vattendraget och deraf beroende fördel af rensningen,
eller ock af dem, som hafva dylik fördel, vare sig för fiske eller odling af angränsande
jord; och

3:o att strömrensningsföretag af den beskaffenhet, att allmän nytta kan anses deraf
uppstå, besörjas antingen af staten för allmänna medel eller af enskilde personer eller bolag

med understöd af dylika medel eller mot andra förmåner, och i begge fallen under ledning
af styrelsen för väg- och vattenbyggnader.

Nu gällande lag innefattar icke någon bestämmelse i detta ämne, ej heller Lagkomiténs
eller Lagberedningens förslag, hvilket sistnämnda blott lemnar hänvisning i fråga om allmänna
strömrensningar till hvad derom serskild! funnes stadgadt.

Förra Komiténs förslag utgår från den, såsom det synes, riktiga bestämmelsen angående
skillnad emellan åtgärder till förändring och till bibehållande af vattendragens naturliga
beskaffenhet. I förra fallet åstadkommes en sänkning eller aftappning, hvarom gälla serskilda
föreskrifter; men i det sednare åsyftas rensning i egentlig mening. Ett serskildt sätt
att bibehålla vattendragens förutvarande beskaffenhet är, såsom föregående Komitén jemväl
anmärkt, återförande i gammalt läge, hvadan dylik åtgärd har nära sammanhang med rensning
och bör i likhet dermed ordnas.

Då endast är fråga om bibehållande af vattendragens förra djup och läge, måste tydligen
rättighet att vidtaga åtgärd i sådant hänseende härledas ur den allmänna grundsatsen
att vattendragens rättsliga beskaffenhet sammanfaller med den af ålder befintliga och ej med
den- tillfälliga, faktiska beskaffenheten. Uppkommer tvist härom, så måste dock det faktiska
tillståndet gälla, der ej af naturförhållanden tydligen synes eller genom serskild bevisning

ådagalägges, att förr varit annorlunda. Denna fråga kan blifva af vigt beträffande åter förande

af vattendrag till gammalt läge. Förra Komitén föreslog i detta fall (2 §) en serskild
häfd af fem år. Detta strider mot vårt rättssystem, som i detta fall ej känner annan
häfd än urminnes, genom hvilken det faktiska och rättsliga sammanfalla.

Om nu dessa begge förhållanden bevisligen ej sammanfalla, och om någon i följd af
det bestående förhållandet lider men, så är han tydligen befogad att vinna rättelse genom
återställande af det forna förhållandet. Ingen torde enligt regeln ega rätt att hindra sådant,
och ingen lärer i rättsligt hänseende deraf lida skada. Men väl är tänkbart att skada deraf

kan uppkomma faktiskt, och att således någon har fördel af det bestående, men ej rätts enliga

tillståndet. Skada, som uppstår genom återställande af det rättsenliga tillståndet, bör
väl i allmänhet ej ersättas. Dock tillkommer i detta fall ett serskildt förhållande, som ej
kan lemnas ur sigte vid bestämmande af en dylik skadas rättsliga beskaffenhet. Den är
nemligen icke ensamt grundad å rättsstridig verksamhet utan härledes förnämligast af ett
naturförhållande. Det torde derföre vara, om ej fullt rättsenligt i sträng mening, dock
billigt, att ur sistantydda synpunkt tillerkänna en på faktiska förhållanden i detta fall grundad
fördel lika värde, som en under laglig form bekräftad. Att fördelen förlorar all rättsgiltighet,
derest den grundas ensamt på rättsstridig handling — såsom uppgrundning, uppdämning
eller afledning af vattendrag ■— är tydligt.

Förra Komitén synes icke hafva tänkt sig, att någon kunde beröfvas en fördel genom
upprensning utan endast genom vattendrags återförande till förra läget; och Komitén sökte
derföre endast att uppställa ett skydd i senare händelsen genom den förstnämnda häfden,
hvilken åter innebar en, såsom det synes, alltför stor inskränkning i rättigheten att återföra
vattendrag, hvilken rättighet i detta fall är den ursprungliga och således i rättsligt hänseende
af högre värde.

En hvar är skyldig att ej skada en annan, men ingen är skyldig att gagna honom
(tillskynda honom positiv fördel); detta är en allmän rättsnorm, hvars giltighet är obestridlig.
Motsatsen, fastställd såsom lag, är följaktligen en tvångsrätt. Men hvarje tvångsrätt förutsätter
nödvändigt full ersättning för liden skada. Om således någon är berättigad upprensa
eller återföra ett vattendrag, oansedt den skada annan deraf kan lida genom uppoffring af
bestående rättigheter, och om den förra rättigheten i förhållande till de sednare är att betrakta
såsom en tvångsrätt, så måste sistnämnda rättigheter till fullo ersättas.

Härigenom synes den legala beskaffenheten af förevarande fråga vara utredd. Någon
förändring uppstår ej derigenom att upprensningen eller återförandet sker för olika ändamål.
En serskild granskning af saken ur denna synpunkt visar närmare förhållandet.

Men dessförinnan bör en annan fråga af vigt tagas i öfvervägande. Förra Komitén
föreslog, att en hvar, som lede men af ett vattendrags uppgrundning, äfven egde rätt att
fordra upprensning och således tvinga andra att deltaga i arbetet eller lida skada af detsamma.
Om en vattenberättigad endast eger den obetydligaste rätt t. ex. till vattenhemtning,
så kan han lida men af uppgrundning. Men att han jemväl bör ega tvångsrätt emot andra,
torde icke vara lika klart. Dylik rätt måste alltid, om den skall kunna af billighet försvaras,
förutsätta återvinnande af en rättighet, som är minst af lika värde med den rättighet,
hvarå tvångsrätten inverkar. Då nu tvångsrätten i detta fall kommer att utöfvas mot
såväl jordbruk som vattenverk och fisken, — emedan alla under vissa omständigheter kunna
hafva fördel af en uppgrundning, — så torde deraf vara klart, att endast lika rättigheter
böra billigtvis åtnjuta skydd genom tvångsrätten. I jemlikhet härmed böra dessutom ställas
de tva vigtiga intressen, som innefattas uti flottled och farled. Alla öfriga vatten rättigheter,
hvilka endast äro härledde från strandeganderätten, synas ej böra utsträckas öfver den gräns,
som genom härledningen i hvarje serskildt fall är bestämd.

Upprensning eller återförande kan således fordras:

a) för jordbruk af en hvar som lider men af vattendragets befintliga skick, antingen
strandegare eller annan;

b) för vattenverk;

c) för fisken, med eller utan serskild byggnad;

d) för flottled och

e) för farled.

Sammanträffa nu endast rättigheter af samma slag, synas rättsförhållandena vara temligen
enkla. Beröres ett vattendrag endast af jordbruksintressen, så eger en hvar af dem
tvångsrätt mot de Öfriga; en hvar deltager efter sin fördel och får ersättning för sin skada.

Aro i vattendraget både jordbruks- och vattenverks-intressen, så kunna båda hafva förde],__

åtminstone då återförande eger rum, — eller endera fördel och den andre skada, i hvilket
fall saken i theorien är lika enkel som i förra exemplet. De olika ändamålen för vattenrensning
eller återförande verka således icke till förändring i rättsgrunderna. Förra Komitén
antog likväl, att rensning, som skedde för farled eller flottning, ej borde drabba andra vattenberättigade,
ehuru dessa möjligen hade fördel af arbetet sålunda, att deras egen rensningsskyldighet
minskades. Såsom skäl härför anföres, att de sednare endast hafva intresse af

vattendragets bibehållande i oförändradt skick; ett skäl, som naturligtvis ej vore tillämpligt,
derest rensningen någon gång verkligen för dem medförde fördel, men i motsatt händelse
innefattar en på alla förhållanden tillämplig rättsgrund och således ej ett undantagsfall.

Om således är afgjordt, att tvångsrätt eger rum och hvem den tillkommer, så blir nästa
fråga, huru långt den kan utsträckas. Anser man rensning af ett vattendrag vara — såväl
i legalt som praktiskt hänseende — jemförligt med upprensning af gammalt dike, så är tydligt,
att tvångsrättens utsträckning i ena som i andra fallet bestämmes af behofvet att bereda
vattnet aflopp. År fråga om återförande i gammalt läge, så innebär tvångsrätten, att
man eger vidtaga för återförandet erforderlig åtgärd, beräknad efter vattendragets beskaffenhet
ofvan och nedanför det ställe, der återförandet sker.

Tvångsrätten gäller emot dem, hvilka hafva skada eller åtminstone ej fördel af företaget
ifråga. Alla öfrige vattenrättsegare hafva följaktligen fördel deraf mer eller mindre. Dessa
böra i arbetet deltaga i mån af fördelen. Härvid gäller detsamma som om dikning i allmänhet.

Ett särskildt slag af upprensningar äro de, som ske för flottled eller farled eller för allmänt
intresse af annat slag. Dessa arbeten skiljas derigenom från andra dylika, att de
vanligen ske i större skala, och följaktligen endast i mindre mån sammanfalla med andra
vattenberättigades intressen. Såvidt de bekostas af allmänna medel eller eljest af det allmänna
understödjas, lyda de under det allmännas uppsigt, och med afseende derå gälla särskilda
bestämmelser. Verkställas de af enskilda för flottning, så ingå de såsom en del af
flottningsanläggningarne och grundas på den allmänna tvångsrätt, som betingar flottledens
rättsgiltighet. Då fråga om andra flottningsanstalter kunna vara beroende af rensningen, torde
vara skäl att denna underkastas samma legala former som flottningsväsendet i öfrigt.

Det är förut anmärkt, att förra Komitén synes hafva — mindre riktigt — tillagt alla
vattenberättigade vitsord i fråga om upprensning, derest vattendraget i närvarande skick medförde
skada; men deremot bör erkännas, att sjelfva begreppet af upprensning är riktigt bestämdt
genom sammanställning af föreskrifterna i 2 § 1 mom. om förbud mot fördjupning
och utvidgning af vattendrag med bestämmelsen i sednare mom. af samma § om tillstånd till
vattendrags upprensning och återförande till förra läget, hvaraf följer att sistnämnda åtgärder
ej få verkställas på sådant sätt och i sådan utsträckning, att fördjupning eller utvidgning
uppkommer. Funnes nu en giltig bestämning i fråga om vattendrags normala storlek
och utrymme, så vore derigenom vid hvarje tidpunkt bestämdt, huru stor uppgrundning egt
rum, och huru vidt den åtgärd finge utsträckas, som afsåge att undanrödja uppgrundningen,
utan att på samma gång åstadkomma en utvidgning eller fördjupning; men då dylik bestämmelse
saknas och säkerligen ej . kan i enskilda fall genom direkt bevisning åstadkommas, så
kan eu noggrann skillnad emellan rensning och utvidgning eller fördjupning ej i verkligheten
uppställas. Att förändring af vattendrag till annans skada ej får ske utan ersättning, skall
visas vid frågan om vattenledning; och då nu ej kan med bestämdhet sägas, huruvida i
* hvarje särskildt fall en rensning ej tillika innefattat en förändring, torde äfven deraf följa,
att ersättning för skada genom rensning bör ega rum, såsom förut är erinradt, 1824 års
förordning angående utrifning af vattenverk och vattenafledningar till förmån för jordbruket

stadgar jemväl i 12 och 15 §§ ovilkorlig ersättningsskyldighet för skada i följd af vattendrags
förändring; och detta är i sjelfva verket endast en följd af bestämmelsen, att ingen
eger gräfva bort vatten annan till men.

De stadganden, som Komiterade ansett böra sättas i stället för den föregående Komiténs
förslag i detta ämne, innefattas i

§ 25,

i afseende å hvilken §:s 1 mom. Komiterade, utöfver hvad ofvan blifvit yttradt, få tillägga
följande.

De ordalag, som blifvit valde för att uttrycka skyldigheten att deltaga i gemensam
rensning, öfverensstämma med det i § 19 mom. 1 om gemensam dikning begagnade uttryck.
De särskilde anstalter, hvarom här talas, äro af mångfaldig beskaffenhet och behöfva ej specificeras;
ordet »annorledes» antyder motsatsen till särskilda anstalter, således omedelbara
påföljder af vattendragets egen beskaffenhet, såsom uppdämning å sidländ äng vid flöden,
tillandning (alluvio), vassar o. d. Förut är anmärkt, att desse anstalter eller dylik fördel
ej kan anses hafva tillkommit rättsstridigt, eller mala fide, och att derför billigheten påkallar
ersättning. Detta synes ännu tydligare, om det besinnas, att upprensning eller återförande
af vattendrag beror af de berättigades fria vilja, att det derföre kan dröja lång tid innan
dylikt arbete kommer till stånd, men att det ej kan vara lagens mening, att vattnet under
en sådan tid skall lemnas obegagnadt, hvilket måste blifva händelsen med vatten, som afvigt
ur förra läget, derest icke någon trygghet för en anläggning i nya läget kan vinnas.
A ena sidan är ej billigt, att hvarje sådan anläggning eller fördel godtgöres, emedan dels
kostnad kunde nedläggas för att hindra upprensning eller återförande, dels fördelen, om den
endast kort tid existerat, blefve svår att bestämma och värdera, dels ock hufvudsakligast
fördelen i sjelfva verket, såvidt den betingas af uppgrundningar eller afvikandet, är prekär.
Om derföre en viss tid bestämmes för fördelens fortvara, synas alla dessa olägenheter undvikas,
och vederbörande strandägare samt öfrige intressenter lemnas tillfälle att genom i tid
företagen åtgärd befria sig från de rättigheter, som under tidens lopp kunnat blifva fästade
vid vattendraget. Föregående Komitén utgick utan tvifvel från en sådan uppfattning, då
den föreslog att återförande ej fick ega rum efter en viss tids förlopp, men det sätt, hvarpå
denna bestämmelse anknöts till rättssystemet, synes mindre lämpligt.

Mom. 2 är hemtadt från sista punkten af föregående Komiténs § 55, som finnes motiverad
i samma Komités Betänkande pag. 84.

Mom. 3. Om rensning för allmänt gagn gälla dels föreskrifter ne för Väg- och Vattenbyggnads-styrelsen
samt de särskilda föreskrifter, som kunna komma att för hvarje särskilt
företag meddelas, och angående strömrensning för flottnings skull i allmän flottled är genom
deu föreslagna Flottnings-stadgans § 2, den särskilda föreskrift meddelad, att tillstånd dertill
bör på förhand sökas hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.

§ 26.

Denna § är i sjelfva verket endast ett positivt uttryck af bestämmelsen i förslagets §

4 eller nuvarande § 7 i Kap. 20 Byggninga-Balken. Motsvarande bestämmelse återfinnes i

§ 12 af Kong]. Förordningen den 20 Januari 1824, som medgifver, att vid vattenafledningar
eller vattenverks utrefning utvidga eller förändra vattendragen, då det utan bestämd olägenhet
för egaren af jorden kan ske. Ett sådant medgifvande torde destomindre böra saknas i
lagen, som benägenhet ofta nog försports att i det förstnämnda lagbudet finna ett ovilkorligt
förbud äfven emot nyttiga förändringar af vattendragen. Utvidgning och fördjupning af vattendragen
torde, endast i den händelse sådan åtgärd komme i kollision med bevislig uppdämningsrätt,
kunna lända till rättskränkning, och för sådan händelse ega vattenverken ett snabbt
verkande skyddsmedel i den af Komiterade föreslagna § 34. Af största användning är nu
ifrågavarande stadgande i afseende på rätning af åar och bäckar, hvilken åtgärd ofta måste
företagas i sammanhang med dikning och är ett vigtigt hjelpmedel till förekommande af upprepad
strömrensning. Äfvenledes torde den strömrensning, som sker för flottnings skull, och
oftast består i bortsprängning af stenar eller dylika arbeten, merändels kunna hänföras under
denna §. Om äfven denna § icke kan anses annat än såsom en anvisning, torde den ur
praktisk synpunkt försvara sin plats. Derest åter de i denna § omförmälda åtgärder leda
till den påföljd, som afses i nästa §, komma naturligtvis der meddelade föreskrifter att
tillämpas.

§ 27.

Med hänvisande till de skäl, som föregående Komitén i dess Betänkande (pag. 15 och
16J anfört till stöd för den af samma Komité i § 2 punkt 1 af förslaget uttalade, ur nu
gällande lag hemtade grundsats om de naturliga vattendragens rättsliga orubblighet, få Kömiterade,
som i hufvudsaken omfattat samma åsigt, härmed redogöra för det skäl, som förmått
Komiterade att i formelt hänseende föredraga de nuvarande lagbestämmelserna i 20
Kap. 7 § Byggningabalken och 14 § af Kong!. Förordningen den 20 Januari 1824, upptagne
i §§ 4 och 27 af detta förslag.

Att ovilkorligt förbjuda alla afledningar från vattendragen kan svårligen ifrågasättas,
men föregående Komitén har i detta hänseende gått så långt som möjligt, då Komiterade i
§ 2 förbjudit alla afledningar ur vattendragen, äfven de minsta, såsom åar och bäckar, såvida
icke tillstånd dertill på förhand vunnits efter ansökning hos Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
och undersökning af sakkunnig person. Detta förslag afser att trygga såväl de enskilda
som de allmänna intressena emot den rättskränkning, som kan genom vattendragens
afledande uppkomma, under det att den nuvarande lagstiftningen väl genom citerade §:n af
1824 års Förordning ställt de allmänna intressena i de större vattendragen under Kongl.
Maj:ts Befallningsliafvandes speciella uppsigt, men deremot undvikit alla föreskrifter om preventiva
åtgärder till bevarande af enskilda intressen i alla slags vattendrag, och jemväl af
de allmänna i sådana mindre vattendrag, som bäckar. Härvid torde till en början det misstag
hafva blifvit begånget, att den administrativa myndigheten obehörigen erhållit befattning
med enskildas privaträttsliga förhållanden, och för utöfningen af denna befattning har föreskrifvits
en procedur, som till följd af en i viss mån prseclusorisk karaktär innebär icke
ringa våda för beståndet af lagliga rättigheter till vattens begagnande. Riktigare torde det
ur alla synpunkter vara att, såsom för närvarande eger rum, i lagbud söka garantien för de

enskilda rättigheternas bestånd och öfverlemna åt de enskildes egen omtanke att, vid uppkommande
kollision, göra sin sålunda lagbestämda rätt gällande genom de medel, som i
Rättegångsordningen anvisas. Den 4:de § af detta förslag innehåller det urgamla stadgande,
som hittills visat sig innebära tillräckligt skydd för de enskilde vattenrättigheterna, såvidt
de kunna skadas genom afledning, och den föregående Komiténs försök att härutinnan bereda
ytterligare trygghet har icke, vid förslagets granskning af de myndigheter, till hvilka
det varit remitteradt, vunnit erkännande utan fast heldre från ganska många håll framkallat
anmärkning, att genom förslagets antagande i denna del allenast onödigt hinder skulle läggas
för oskadliga förändringar af vattendragen. För ett sorgfälligt bevakande af det allmännas
intressen i de större vattendragen synes åter nuvarande föreskrift i § 14 af 1824 års Förordning
vara tillfyllestgörande; och då med visshet kan antagas, att sedan flottled genom ett
speciel stadgande i nu föreliggande förslags § 15 erhållit lagens skydd emot skada af afledning,
de flottande skola vara uppmärksamma på sistnämnde lagrums iakttagande, torde
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes befattning i fråga om vattenafledningar kunna inskränkas
hufvudsakligen till bevakande af den allmänna farledens intresse. Af dessa skäl hafva Komiterade
i § 27 af förslaget, som afser afledningar af alla slag och för alla ändamål, lemnat
ur sigte föregående utredning af enskildes deraf beroende rättsförhållanden och fästat sig endast
vid de allmänna farledernas eller andra allmänt nyttige ändamåls skyddande.

Denne §, som bestämmer rättigheten att leda vatten öfver annans mark, är hemtad från
Lag-Beredningens 7 Kap. 7 § Byggningabalken. Grundsatsen är redan erkäud genom 15 §
af Kongl. Förordningen den 20 Januari 1824 och förekommer i föregående Komiténs förslag
72 § 1 mom. l:mo.

§ 29

är hemtad från Lag-Beredningens förslag, 7 Kap. 8 § Byggninga-Balken, och innefattar två
ämnen, nemligen om vitsord för enskild delegare att åvägabringa gemensamma afledningsföretag,
och om rätt för de öfrige att undandraga sig delaktighet i sådant företag, om de
det önska.

Den nu gällande lagstiftningen i ämnet innefattas uti Kong]. Förordningen den 20 Januari
1824 § 1, § 4, mom. 2, jemte Kongl. Kungörelsen den 14 Juli 1835 och Kongl. Förordningen
den 30 November 1841. Dessa författningar innehålla ovilkorlig bestämmelse om
rätt för den jordegare, som fordrar afledning, att låta verkställa densamma, utan afseende å
andre delegares protest. Denna bestämmelse är ock enlig såväl med theorien som med äldre
lagstiftning i dermed jemförliga fall. Här är nemligen egentligen fråga om begagnande af en
sameganderätt; och derom gäller, enligt theorien, att ingen meddelegare må hindra den andra
att begagna sin rättighet sig till fördel, emedan den förre eljest skulle ega att utöfva sin
rättighet till skada för den sednare, hvilket skulle strida mot eganderättens begrepp. Kan
derföre ej öfverensstämmelse emellan de olika intressena vinnas, så måste sameganderätten
upphöra genom delning eller lösen. På denna grund medgifver ock den positiva lagstiftnin -

gen vitsord åt den, som vill skifta, i alla händelser der ej på förhand bestämda vilkor sådant
hindra. Vattnet utgör här det gemensamma bandet emellan delegarne och har i de
flesta fall, i fråga om användande af hvarderas af vattnet betäckta jord, samma verkan, som
om verklig egendomsgemensamhet egde rum. Då lagen således bestämmer, att dylik gemensamhet
skall på en delegares begäran upphöra genom vattnets afledning, så är en sådan föreskrift
icke något för detta fall nytt. Förra Komitén föreslog i detta hänseende den modifikation
af gällande lagstiftning, att pluralitets beslut skulle blifva afgörande, och Komitén
afsåg härmed att skydda minoritetens rätt. Men betraktas saken närmare, så torde det visa
sig, att sådant skydd är antingen oriktigt eller onödigt. Det är oriktigt, emedan det förtrycker
den ena på samma gång som det skyddar den andre. Finnes således en annan utväg
att åvägabringa ett afgörande, så bör den väljas, derest icke ännu vigtigare olägenheter
deraf följa. I detta fall är tydligt, att, om lagen lägger afgörandet i en delegares hand, härmed
ej afses, att tillerkänna denne delegare någon afgörande rätt öfver de öfrige, hvilket
vore orimligt; utan härmed afses, att afgörandet är på förhand och för hvarje fall af lagen
bestämdt, och att den enskildes vilja endast medför den yttre impuls, som möjliggör lagens
verksamhet. Här är således endast att öfverväga, huruvida lagstiftaren kan anses ega giltig
anledning att på förhand bestämma utan afseende på de olika förhållanden, som kunna ega
rum i särskilda fall och hvilka ej kunna till fullo på förhand inses och beräknas. Det härvid
afgörande skälet ur praktisk synpunkt — om den theoretiska sidan af saken är förut
nämndt, — torde vara, att befrämja odlingen; och dettankäl lärer lagstiftningen hittills hafva
tillerkänt den största vigt. Förhållanden, som verka ändring häri, synas ej heller framdeles
komma att inträffa. Det är äfven ur denna synpunkt oriktigt, att, såsom förra Komitén, tillerkänna
ett antal egare rättighet att, till skada för de öfrige, hindra ett allmänt nyttigt
företag.

Lagstiftaren har dock icke lemnat ur sigte möjligheten deraf, att ett afgörande på förhand
kan blifva obilligt och således lända till skada för några delegare. För sådan händelse
har lagen medgifvit de missnöjda rätt att undandraga sig delaktighet utan förlust åtminstone
i jord. I detta afseende bestämde 1824 års Förordning, att lösen för jorden skulle
erläggas till den, som afsade sig delaktighet i företaget; och sednare lagstadganden innefatta
endast den förändring häruti, att lösen skulle utgå i jord antingen utom samfälligheten genom
egoutbyte eller inom den efter värdering. Häraf följer, att — alltid med undantag för
det vatten, som afledes, och hvilket i de flesta fall ej torde ega något ekonomiskt värde, som
ej kan till fullo bestämmas och godtgöras, — den, som ej deltager, får sin egendom alldeles
oförändrad. Vid sådant förhållande skulle man tilläfventyrs ej utan skäl kunna anse förra
Komiténs förslag om skydd för minoriteten onödigt. — Om således hvilka delegare som helst
kunna utan förlust afsåga sig delaktighet i företaget, så blir deraf en följd, att den eller de,
som drifva företaget igenom, måste ega tillräckligt kapital både dertill och till åstadkommande
af lösen åt de icke deltagande. Om detta kapital finnes samladt på en hand’eller
fördeladt på flera, lärer väl vara temligen likgiltigt ur det allmännas synpunkt. — Förra
Komitén har lagt hinder för afledningsföretag ej blott genom det ofvannämnda omröstnings 5 Betänkande

o. förslag till ny lag af vattenrätten.

sättet utan äfven genom särskilt förslag angående beräkning af ersättning till de icke deltagande,
hvarmed Komitén afsett att tillägga dessa ej blott full ersättning för deras jord i
dess före afledningen befintliga skick utan tillika någon del af vinsten på företaget. Mot
detta förslag torde med skäl kunna invändas, att det bereder de icke deltagande en oförtjent
fördel, som alltså torde verka som en premie för likgiltigheten, misstänksamheten eller
tanklösheteten. Att äfven andra bättre motiver för underlåtenhet att deltaga kunna finnas,
lärer väl ingen förneka; och dessa torde då vara: brist på kapital, farhåga för ett oriktigt
utförande af företaget eller eljest befarad ringa vinst deraf. Af dessa hinder kunna det
andra och i viss mån äfven det tredje afhjelpas genom en noggrann undersökning, hvilken
måste vara af vigt för alla intressen, — och det första hindret lärer väl ej, — der det inträffar
och ensamt verkar till afsägelse af delaktighet, hvilket ej torde ske ofta — medföra
rätt till en vinst, som uppkommit genom andras kapital och omtanka; och detta så mycket
mindre som, på sätt förut är antydt, det torde vara för det allmänna likgiltigt, på hvilken
hand — en eller flera — vinsten af företaget till en början stannar, blott det kommer
till stånd.

De allmänna grunder, Komiterade sålunda sökt framställa, äro tillämpliga ej allenast
på företag, som afse afledning af ständiga vattensamlingar, utan äfven å afdikningar af kärr,
mosse eller annan vattendränkt mark, enär sistnämnde företag jemväl måste samfäldt och
efter en gemensam plan utföras; och då dylika afdikningar ofta medföra lika kostnad och
äfventyr, som vattenafledningar, hafva Komiterade ansett, att rätt till afsägelse af delaktighet
i företaget jemväl i detta fall bör ega rum. Härå grundas bestämmelserna i denna §:s
2 mom.

I 3 mom. hafva Komiterade infört en hittills inom Vattenrätten saknad föreskrift angående
tid för tillträde af jord, som enligt stadganderna i föregående mom. kommer att å
ena eller andra sidan afstås. Då den, som afsäger sig delaktighet i förslaget, måste betraktas
såsom stående utom detsamma, så torde deraf följa, att han ej kan vara skyldig aflemna
sin jord, innan han erhåller vederlag. Men detta kan ej ske annat än igenom egoutbyten
enligt derför särskilt stadgade former; i följd hvaraf i afseende på tiden för tillträde
af de utbytta jordlotterne ock bör gälla hvad i fråga om egoutbyte i allmänhet
är stadgadt.

§ 30.

Denna § afser att, såsom i fråga om dikning är i § 19 mom. 1 föreslaget, delaktighetsförhållandet
skall vid gemensamma afledningsföretag på förhand genom öfverenskommelse
eller rättstvist bestämmas.

Sedan i §§ 25—30 speciella bestämmelser angående strömrensning och vattenledning
föreslagits, upptages den återstående delen af Kapitlet af stadganden, som äro gemensamma
för dikning och vattenledning samt till en del (§ 34) äfven för strömrensning.

§ 31

är hemtad från föregående Komiténs § 48, hvilken af de granskande myndigheterna lemnats
utan anmärkning. Tillägg äro gjorda, hvarigenom dels §:n blifvit utsträckt till vattenled -

ningar, dels upptagits en i de flesta främmande lagar förekommande föreskrift om skydd för
tomter och trädgårdar mot intrång af grannars diken och vattenledningar.

§ 32.

Den grundsats, som här uttryckes, förekommer i § 54 af föregående Komiténs förslag.
Då det möter betänkligheter att, efter nämnde Komités föredöme, stadga en ny förmånsrätt
för årliga dikningsafgälder, har i stället stadgandet blifvit så affattadt, att, der dylika årliga
afgälder förekomma, den, som dertill är berättigad, må vid försummad betalning ega rätt
fordra att ledningen upphör till dess betalning följt.

§ 33.

Denna §, som jemväl återfinnes i § 53 af föregående Komiténs förslag, är hemtad från
5 Kap. 14 § samt 7 Kap. 10 § i Lagberedningens förslag till Byggninga-Balk.

§ 34.

Denna §:s 1 mom. är med någon obetydlig redaktionsförändring hemtadt från 7 Kap. 11 §
i Lagberedningens förslag till Byggninga-Balk. '' Bestämmelsen i §:s 2 mom. motsvarar stadganderna
angående samma ämne i 20 Kap. §§ 6 och 7 Byggninga-Balken af nu gällande lag.

Kap. IV.

I följd af Eders Kongl. Maj:ts förutnämnda nådiga beslut har det ålegat Komiterade
att — jemte dem anförtrodda granskningsarbete — upprätta förslag till lag angående ängsvattning,
hvilket ämne ej särskild! behandlats uti föregående Komiténs förslag. De bestämmelser
härom, hvilka Komiterade alltså nu framlägga, äro ordnade under den nya benämningen:
jords bevattning. Ehuru den förut använda benämningen: ängsvattning är inom landet
allmänt antagen och för alla begriplig, hafva Komiterade likväl ansett densamma ej böra
i lag bibehållas, emedan den icke är fullt adeqvat. På jordbrukets nuvarande ståndpunkt
kan nemligen bevattning af jord i ändamål af gödning ifrågakomma lika väl för åker som.
för äng i egentlig mening, och dessutom är sistnämnda begrepp efter vexelbrukets allmännare
användande ej mera, såsom fordom, konstant i afseende på vissa delar af ett egoområde.
Deremot synes den nu föreslagna benämningen, hvilken väl är hemtad från ett främmande
språk men snart torde vinna burskap i vårt eget, fullständigare och riktigare beteckna den
åtgärd inom landtbruket, hvarom här är fråga.

Men änskönt förra Komitén icke ufapbetat fullständiga stadganden i detta ämne, saknas
likväl icke i dess förslag de allmänna grunddragen till en dylik lagstiftning. Dessa grunddrag
innefattas uti 6 §, hvarest bestämmes, att strandägare finge ur vattendrag bortleda det
vatten, han egde rätt nyttja, mot förbindelse att leda det åter innan annans egor mötte,

derest denne ej i företaget hade del eller dertill samtyckt, samt utan rätt att genom afledningen
skada farled eller lagligen byggdt vattenverk, äfvensom att enahanda rätt till afledning
tillkomme annan än strandegare dock endast i afseende på det vatten, som vore obegagnadt
och kunde utan skada för strandegare eller andra vattenberättigade bortledas, i följd
hvaraf ock sådan ledning borde upphöra, derest den, som vore vid vattendraget, — hvarmed
förmodligen menas strandegare, — ville och kunde af sådant öfverflödsvatten göra bruk. —
Dessa stadganden, hvijka Komiterade endast till en mindre del ansett sig kunna godkänna,
på sätt här nedan skall närmare visas, antyda dock den allmänna grund, hvarå lagstiftningen
i detta ämne torde böra byggas, nemligen behofvet att i så vidsträckt omfattning, som möjligen
kan ega rum, begagna vattnet. För att bevattning af jord skall blifva fördelaktig och
således ej blott till fullo betäcka dermed förenade kostnader utan äfven lemna vinst, — utan
hvilka vilkor den ej kan blifva ett allmänt användt kulturmedel, — fordras nemligen att
vattnet skall kunna begagnas i stor mängd; och då erfarenheten visat, att vattnet endast i
ringa mån genom öfversilning minskas, hvadan skada för andra vattenberättigade i detta fall
ej är att befara, hafva Komiterade icke tvekat, att efter nämnda grundsats inrätta sitt förslag.
Dock hafva Komiterade ansett sig lika litet i detta som i andra fall böra förbise den
företrädesrätt till vattnets begagnande, som rätteligen tillkommer egaren deraf. Komiterade
hafva endast betagit denne rättigheten att utan gagn för sig utestänga andra från möjligheten
att af vattnet jemväl hemta nytta. Af en sådan uppfattning torde följa ej allenast att
en delegare i vattendrag under vissa vilkor må ega begagna hela vattendraget, således äfven
öfriga delegarnes lotter, utan ock att de, som ej äro delegare, likväl kunna få sig tillagd förmånen
af vattnets nyttjande, derest det kan ske utan skada för egarne.

Komiterades förslag börjar (§ 35) med framställning af rättigheten för en eller flere af
dem, som i vattendrag ega del, att det afleda eller vatten derur taga, derest sådant utan mehn
för annan kan ske, dock under förbehåll af anmälan hos Konungens Befallningshafvande, på
sätt i 27 § sägs, för den händelse, att fråga vore orii afledning af eif eller å; hvaremot vatten
ur andra vattendrag torde kunna för ifrågakomna ändamål användas utan men för allmänt
intresse. Till följd af nämnda rättighet kunna utefter vattendragets lopp uppstå flera, af
hvarandra oberoende bevattningsanstalter, hvilka hvar för sig använda hela vattenmassan,
och således fått sig tillerkänd af lagen en rättighet, den der endast grundas å behofvet att
använda så stor mängd af vatten, som kan erhållas. Dylik föreskrift saknas i föregående
Komiténs förslag.

.Men då lätteligen inträffa kan, att flera bevattningsanstalter ej kunna jemte hvarandra
bestå utan att någondera måste inskränkas eller upphöra, och billigheten tydligen fordrar,
att alla intressen ses lika mycket till godo, då de alla äro förenade med delaktighet i vattendraget,
hafva Komiterade ansett lämpligast, att, der så ske kan, de särskilda bevattningsområdena
förenas genom en gemensam bevattningsanstalt, hvilken kan så ordnas, att hvarje
delegares område blifver så fullständigt bevattnadt, som belägenheten och tillgången på vatten
medgifver. Kan aftal härom ej träffas, sker teknisk undersökning enligt bestämmelserna i
Kap. Vill. Härom handlar § 36, hvilken dessutom föreskrifver, att, om delegare ej vill genast
inga i bevattningsanstalten, de öfrige emellertid ega nyttja den lott af vattnet, som

eljest skolat för den förres jord användas. Den gemensamma anstalten uppgöres följaktligen
med beräkning, att alla delegarne skola deri ingå; men, om så ej sker, uppkomma endast
provisoriska anordningar. Då ifrågavarande kulturmethod ännu på flera orter inom Riket
är endast i mindre utsträckning använd, hafva komiterade ansett otjenligt att delegare tvingas
att genast besluta sig för eller emot delaktighet i dylik anstalt, helst de öfrige ej lida någon
olägenhet, men väl kunna hemta fördel af ett i sådant afseende medgifvet anstånd.

I nästföljande § 37 afhandlas huru de, hvilka ej äro delegare i vattendrag, likväl kunna
blifva delaktige af förmånen att derifrån erhålla vatten för jords bevattning. Lika med föregående
Komitén har blifvit såsom grund för stadganderna serskildt i denna del antaget, att
sådana icke-delegare endast kunna göra anspråk på begagnande af öfverflö ds vatten. Men
med berörde benämning afses det vatten, som egaren sjelf antingen ej vill eller ej kan använda;
det sednare på grund af naturförhållanden. Innan man således kan veta, huruvida
öfverflödsvatten är för handen, måste utredning derom ega rum; och för att, såvidt det kan
ske utan rättskränkning, bereda icke-strandegare förmånen att, med tillräcklig trygghet, få
begagna vatten för bevattningsanstalt, hafva komiterade alltså föreslagit, att genom serskild
utredning må varda bestämdt, huru bevattningsanstalt för strandegarnes räkning lämpligast
bör göras, och i sammanhang dermed beräknas, huruvida och på hvad sätt vattnet jemväl
må kunna icke-strandegare tilldelas med rätt att det fortfarande använda. Resultatet af en
dylik utredning kan visserligen blifva, att vattnet ensamt för strandegaren är behöfligt, och
i sådant fall har icke-strandegaren endast rätt att begagna det vatten, som strandegaren tillfälligtvis
ej använder, hvilken rättighets fortvaro naturligtvis är beroende af den sednares
godtycke; men resultatet kan äfven blifva ett annat, eller att vattnet är för begge fullt tillräckligt,
i hvilken händelse icke-strandegarens rätt blir lika okränkbar som strandegarens.
Vid ledningar från större vattendrag eller vid tillfällen af häftigare flöden torde sistnämnda
händelse ofta inträffa och således lagen i denna del ej sakna gagnelig inverkan på jordbruket.
Genom stadgandet i 3 mom. af § 37 är förutsedd den händelse, att flere icke-strandegare
samtidigt anmäla sig att erhålla rätt till vattenledning för bevattnings skull; och då i de
flesta fall sådan ledning komme att medföra olägenhet för den sökande, hvars område vore
närmare vattendraget, synes billigheten fordra, att denne i första rummet komme i åtnjutande
af förmån genom ledningen. Sker deremot ej samtidigt anmälan, torde intet skäl förefinnas
att rubba bevattningsanstalter, som i laglig ordning tillkommit.

De föreskrifter, som finnas föreslagne i § 38, äro från främmande lagar hemtade, och
grunda sig jemväl å behofvet att, såvidt möjligt är, tillgodogöra vattentillgången.

I § 39 stadgas skyldighet att leda vattnet åter från bevattningsanstalt till vattendraget
der skada eljest skulle annan tillskyndas. Yilkoret för nödvändigheten af sådan återledning
är tydligen endast annan vattenberättigads fördel, hvadan berörde återledning ej såsom förra
Komitén föreslagit är ovilkorligen beroende af egoområden.

För åvägabringande af bevattningsanstalter torde i flera fall vara nödigt att leda vattnet
öfver annans egor; och då förhållandet i detta fall är fullt jemförligt med afledning af
vatten för odling, hafva komiterade ej tvekat, att föreslå lika tvångsrätt till förmån för bevattningsanstalt
och under enahanda vilkor; hvarom handlas i § 40.

§ 41 bestämmer såsom allmän grundsats, att den, öfver hvars egor vatten från bevattningsanstalt
afledes, må begagna sig af detsamma, endast med vilkor om återledningsskyldighet
på sätt i § 39 är stadgadt. Då emot detta förbehåll ej brytes, kan följaktligen vattnet från
granne till granne afledas och begagnas. Hvad denna § i öfrigt innehåller torde rättfärdigas
af den fördel, som ledningen i den förutsatta händelsen medför, hvilken fördel mången gång
torde öfverstiga i värde den skada, som ledningen förorsakar, ehuru äfven motsatsen kan
inträffa, hvadan stadgandets ordalydelse blifvit derefter rättad.

Att, såsom i § 42 föreslås, delaktighet i kostnaden för gemensam bevattningsanstalt
bör beräknas efter den ömsesidiga nyttan, är väl oemotsägligt: men nyttan kan vara praktiskt
uttryckt antingen genom omfånget af den bevattnade jorden eller genom den sistnämndas
förmåga att draga nytta af bevattningen, hvilken förmåga är väsendtligen olika hos olika
jordarter. Den förra beräkningsgrunden är dock antagen såsom regel, emedan betydliga skiljaktigheter
i afseende å jordarten inom samma bevattningsområde mera sällan torde förekomma.
— Att det står delegare fritt att tillsvidare ej ingå i gemensam bevattningsanstalt,
utan att hans rätt derigenom minskas, är förut nämndt; och om sådan delaktighet uppkommer,
sedan bevattningsanstalterne blifvit försämrade och möjligen erfordra snar ombyggnad,
lärer det ej vara billigt, att den inträdandes ersättningsskyldighet beräknas efter anstalternas
ursprungliga värde.

För bevattning fordras jemväl ofta dambyggnad för att höja vattnets nivå något öfver
den jord som skall bevattnas; hvarom alltså är stadgadt i Kap. Yl, som omfattar dambyggnad
i allmänhet. Det torde ock någon gång kunna ifrågakomma att för bevattnings
skull låta emot ersättning ändra, flytta eller utrifva vattenverk, eller att använda tvångsrätt
emot annan egendom eller rättighet, hvadan föreskrift derom på sitt ställe, Kap. VII, är
meddelad.

Kap. V.

Qvällning, — eller skydd för odlad jord mot vatten genom vallar, — har flerestädes
inom riket blifvit försökt, men, savidt komiterade inhemtat, icke öfverallt med framgång.
Mahända hafva orsakerne härtill varit tillfälliga; åtminstone synes erfarenheten inom främmande
länder ådagalägga att detta skyddsmedel kan äfven i större omfång med fördel användas.
Huru än härmed må förhålla sig, så synes dock klart, att detta ämne, såvidt det
påkallar någon lagstiftarens serskilda åtgärd, ej bör förbigås i en lag, som har till föremål
att fullständigt omfatta vattenrätten. Hvad i lagen torde böra bestämmas för att underlätta
invallningsföretag, lärer förnämligast vara: dels tvångsrätt i afseende på upplåtelse af jord,
som är för företaget nödig, dels skyldighet för egare af all den jord, som genom invallningen
skyddas, att i företaget taga del eller ock afstå jord; dels ock bildande af föreningar, hvarigenom
företaget kan erhålla en mera planmessig och verksam ledning samt dess framtida
bestånd tryggas.

I detta syfte hafva äfven komiterade uppfattat och sökt fullgöra sitt uppdrag i denna
del. '' Sålunda är föreslaget, — efter inlednings-§:n 44, hvilken endast innefattar ett upprepande
af grundsatsen om rättigheten att fritt förfara, der ej skada sker och är tillämplig
jemväl å byggnad eller anstalt, som afser skydd mot vatten för annat ändamål än jordsodling,
■—■ i § 45, att tvångsrätt i ofvan antydda hänseende eger rum men är beroende af
den större kostnaden för invallningen å eget eller främmande område, hvilken bestämmelse
ansetts nödig i följd deraf att invallningen i alla händelser väl kan göras å eget område,
men i många fall torde blifva alltför kostbar och derigenom ändamålslös. För åtnjutande af
tvångsrätten äro enahanda vilkor bestämda som för lika rätt till förmån för diknings- eller
vattenledningsföretag. Har den, som skall upplåta jord till invallningsföretag, jemväl fördel
af invallningen för sina egor, antager (§ 46) tvångsrätten en annan form i skyldigheten att,
lika med hvad om vattenaftappningar för jords odling eller förbättring är föreskrifvet, i företaget
deltaga eller afstå viss andel af jorden. Ehuru komiterade icke förbisett å ena sidan,
att större säkerhet synes vara för handen i afseende på ett aftappnings- än på ett invallningsföretags
allmän-nyttighet och framtida bestånd, samt att derföre tvångsrätt i större mån
rättfärdigas såsom hjelpmedel för det förra än för det sednare; så hafva komiterade likväl
å den andra sidan tagit i öfvervägande, att invallningsföretag af större omfattning och följaktligen
äfven af större vigt ej torde utan ifrågavarande tvångsrätt kunna komma till stånd
och derigenom lagstiftningens hufvudsakliga ändamål förfelas; på hvilken grund, komiterade
ock ansett sig böra tillstyrka tvångsrätt till förmån för invallningsföretag.

Ofriga §§ 47—50 i detta Kap. afse endast detaljbestämmelser, af hvilka de, som finnas
meddelade i § 48, angående förbud mot begagnande af vallar och grefvar till andra ändamål
utan behörigt tillstånd, och i § 49, om rättighet att genast afhjelpa brist i följd af försummadt
underhåll af dylika anstalter, betingas af den större fara, som i de förutsatta händelserna
kan uppkomma.

Föregående Komiténs förslag innefattar angående detta ämne dels i 2 § ovilkorligt förbud
att vid stränder af rinnande vatten uppföra vallar, som kunna hindra vattnets fria aflopp,
och i §§ 61 och följande huru förfaras borde, derest någon ville bereda sig säkerhet mot
klander å invallningsföretag, hvarvid bland annat föreskrefs, att för åvägabringande af dylikt
företag kunde genom serskildt beslut medgifvas tvångsrätt jemväl i afseende på vattenverk
eller annan egendom, som vore till hinder. Denna uppfattning hafva nuvarande komiterade
af ofvanantydda skäl ansett sig ej kunna godkänna.

Kap. VI.

Detta Kap. omfattar de bestämmelser, hvilka erfordras med afseende på vattnets nyttjande
såsom drifkraft eller till annat ändamål, för hvilket byggnad i vattnet göres, utom för

flottning, hvarom är serskild stadgadt. Då dylik byggnad vanligen verkar till hinder för
vattnets fria lopp, uppkomma derigenom serskilda rättsförhållanden emellan egarne af byggnaden
och andra vatten- eller strandegare samt emellan egare af olika sådana byggnader i
samma vattendrag inbördes, hvilka rättsförhållanden vanligen vända sig omkring frågor om
uppdämning och vattenmassans fördelning.

Vattenverk hafva varit från äldsta tider mycket använda, och lagstiftningens historia
innehåller derföre flera bestämmelser angående rättighet att anlägga och nyttja sådana verk.
Den äldre Westgötalagen i mylnu: 1 stadgar, såsom förut är nämndt, att den egde qvarnställe,
(mylnu sta|>) som först gjorde byggnad derå, ehvad marken vore lands- eller byallmänning.
Han egde äfven behålla den så länge timret i qvarnhuset var friskt och ej
genom vanvård angripet af röta; men inträffade sådan vanvård och hade qvarnlägenheten
legat öde tre vintrar eller längre, egde, i öfverensstämmelse med ofvannämnda grundsats för
besittningstagande, en annan tillegna sig lägenheten. Af dessa stadganden får dock ej dragas
den slutsats, att någon egde bygga å annans enskilda område, eller att vattnet vore föremål
för occupation af den förstkommande; ty nämnde stadganden visa endast, att på allmännings
område dylik occupationsrätt egde rum, och detta endast till förmån för delegare. Detta
inses tydligen af efterföljande bestämmelser angående rätt till landfäste. Westgötalagen
säger nemligen i mylnu § 4—6 att, om man gjorde qvarnbyggnad i allmännings-vatten och
på motsatta sidan om vattnet läge annans enskilda egor, vore ej lofligt att instänga mera
än | af vattnet eller att fästa dam vid andra stranden med mindre man dertill förvärfvat
rätt med samma formaliteter som iakttagas vid öfverlåtelse af egande rätt till fastighet i
allmänhet; att, om qvarn byggdes på egna egor och byallmänning utgjorde motsatta stranden,
borde rätt till landfäste köpas af byamännen; samt att, om allmänningsjord, hvarå qvarnen
blifvit anlagd, underginge skifte, qvarnegaren visserligen hade rätt till serskild väg, men, om
han försummade bevaka sin rätt derutinnan, vore hans qvarn onyttig d. v. s. han kunde ej
vidare fordra rätt att fritt färdas på annans egor för åtkomst till qvarnen. Det i yngre
Westgötalagen mylnu 2 § förekommande tillägg vid ofvannämnde stadganden om rätt till
byggnad å lands- eller by-allmänning, nemligen att, derest grannarne förbjödo byggnaden,
borde aftal ske eller byggnaden i brist deraf bortföras, synes ock antyda att byggnaden betraktades
såsom en angelägenhet inom grannlaget och följaktligen ej angick någon utom detsamma.
— I fråga om serskilda vattenverks rättigheter inbördes och mot andra stadgar
vidare äldre Westgötalagen p. a. st. att qvarn ej finge så göras, att »topt annars mans spillis
eig akri eig äng eig väghum manna eig torta granna ok eig mylnu jaserrm ter för var gör eig
fiski vserkum»; och att »fiski gar|i ma ok eig sva gara åt dem rnldri fiski garj>i spillirr; hvilka
bestämmelser afsett dels att skydda mot skada af uppdämning, dels ock att försäkra äldre
verk om företräde framför yngre i fråga om vattnets nyttjande. Det i sammanhang härmed
gifna förbud mot fiskande i annan mans »stämmu eller diki», hvilka begge ord torde vara
synonyma och betyda uppdämdt eller inneslutet vatten, synes visa, att qvarnegaren ansågs
uteslutande råda öfver det till qvarnlägenheten uppdämda vatten. — I Östgötalagen förekomma
fullständigare bestämmelser i ämnet, hvilka härleda sig från ett mera utveckladt
kultur-tillstånd. Bygd.-Bn 8 stadgar nemligen: l:o i fråga om rättighet till qvarnbyggnad,

att, om flera hade qvarnlägenhet gemensamt, egde den vitsord, som ville bygga, och att,
derest flera sådana lägenheter funnos, den hade företrädesrätt, gom kunde så byggas, att
annans verk ej lede skada; 2:o i fråga om skydd mot uppdämning eller annan skada, att
ingen egde så qvarn bygga eller vatten stämma, att derigenom »spillis antvigga akra eller
änga annarra manna»; att derjemte den, som bodde ofvanför, egde ej så bygga att han
»häfte hvatske vatn eller fiskia firi pem sura nidermer bor och mig hin smil nidermer bor
sva åt han far skapa af sum yvärmir bor»; till hvithet ändamål hvardera egde råda öfver
den andres flodlucka, och den nedre, om han menade att den öfre frånhöll honom vattnet,
kunde öppna flodluckan och låta vattnet rinna till sig, likasom i motsatt fall den öfre, om
han lede af bakvatten, kunde låta det rinna undan genöm den nedres flodlucka, samt att i
allmänhet beträffande qvarnverks inbördes rättighet gäller den grundsats, att, om nya verk
skadade gamla verk, egde de sednare vitsord att utrifva de förra, hvilket dock skulle ske
efter vissa formaliteter, vid lagligt ansvar om någon egenmäktigt sjelf tog sig rätt; samt
3:o i fråga om rätt till landfäste att, om man ej hade rätt till mera än halfva strömmen,
egde man ej bygga längre utan lof, hvaraf således torde följa att härutinnan, som vanligen,
någon tvångsrätt till fördel för annan ej erkändes. Uplandslagen Vip. 22 bestämmer i första
rummet hvem qvarnlägenhet tillhörde sålunda att, om den funnes inom by skulle den fördelas
emellan byamännen, men läge den emellan två byar, egde desse hälften hvar så långt
hvarderas byaland räckte; •— och stadgas derefter, att ingen egde bygga qvarn så, att skada
skedde för den ofvan boende genom uppdämning på åker eller äng eller för ofvanför varande
verk så att bakvatten uppkomma, emedan i sådana fäll verket skulle utrifvas efter syn.
Lagen nämner ej andra sätt att åstadkomma skada, men säger slutligen i allmänhet, att
»gengin ma andrum til skapa byggia ok ängin andrum sitt foretaka» vid laga ansvar, hvilket
stadgande gällde såväl om qvarndam som om annat verk (vattenbyggnad) och hvaraf torde
kunna dragas de slutsatser: att, i likhet med hvad Götalagarne föreskrefvo, äldre verk hade
företräde framför yngre, att ingen egde undanhålla vattnet för andra, om det för eget verk
kunde undvaras, samt att landfäste å annans strand ej varit tillåtet utan serskildt aftal.
Af de öfrige Svealagarna innehåller Hels. lagen Yip. 1 *7 endast den allmänna föreskrift, att
qvarnbyggnad, eller hvilken annan byggnad i vatten det måtte vara, finge ej så inrättas, att
annan deraf led skada, i hvilket fall byggnaden efter syn skulle utrifvas; äldre Westm. lagen
stadgar i förevarande ämne endast (Byggn. 25) följande: »Havi ängin vitsord täppa vatn sva
att hin havir skapa af sum bo firi havi ok ängin vald åt täppa vatn sva åt skapar ängium
ella akrum»; hvaremot yngre Westm.-lagen Byggn. 22 nästan ordagrant öfverensstämmer
med Upl.-lagen, hvilket äfven är förhållandet med Söderm.-lagen Byggn. 21. — Magnus
Erikssons Landslag innehåller i 26 Byggn. lika bestämmelser som Upl.-lagen angående qvarnbyggnad,
som kunde lända annan till skada, samt upprepar derefter 0.G.-lagens stadganden
om äldre qvarnverks vitsord emot yngre, derest de sednare för de förra medförde skada,
samt om förbud för qvarnverks begagnande på sådant sätt att andra lagligen tillkomne verk
i samma vattendrag ofvan eller nedan lede intrång i sin rätt till vattnets nytjande eller tillskyndades
bakflod, till hvilket ändamål en hvar qvarnegare skulle sjelf draga upp sitt stigbord
eller bota. Kristoffers Landslag innehåller väsendtligen lika stadganden som sist nämndes.

Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten. 6

Såsom resultat af lagstiftningen vid denna tidpunkt kan derföre uppställas: att en hvar
egde fritt på sina egor inrätta qvarnar, endast ej skada tillfogades äldre qvarn i samma
vattendrag eller annans åker eller äng; samt att

korrektiv mot obehörigen åstadkommen skada genom qvarnbyggnad var: dels utrifning efter
syn och häradsdom dels böter för underlåtenhet att öppna flodlucka eller stigbord.

Men redan under Landskapslagarnas period synes hafva inträdt en ny lagstiftning i
afseende på qvarnar, beroende deraf att tull påbjöds till bidrag i statens utgifter. I afseende
härå yttrar Lagkomitén i motiver till Byggninga-balken (Stockholm 1826) pag. 152—153
följande, som komiterade torde få här åberopa:

»Vid granskning af föregående stadgande^ (i Landskaps- och Landslagarne), kan intet
tvifvelsmål uppstå derom, att ju meningen endast varit, det ingen skulle stämma, upp vatten
på annans egor, eller genom fördämning tillfoga redan anlagda vattenverk skada eller men.
Desse stadganden sträckte sig således icke längre, än till de egentliga eganderättsförhållandena
grannar emellan. Ännu hade icke det lagstiftningssystem utbildat-sig, genom hvilket
qvarnarne förvandlades, från en fri inrättning för hvarje jordegare, som dertill hade lägenhet,
till ett mjölnaremonopolium för dem, som en gång hade kommit i besittning af sådana verk.

Men sedan rättigheten att förmala säd blef ansedd för en serskild näringsgren och
under denna egenskap beskattad, var det, efter tidens begrepp, nödvändigt att den såsom alla
andre näringar skulle skyddas från intrång. Då började man tyda de gamla lagarnas ord
derhän att förbudet mot »mylnustads byggande androm till skada», skulle syfta icke allenast
på men af vattenuppdämning, utan äfven på den minskning i afkomst, som ett nytt verk
kunde tillskynda ett äldre, derigenom att mäldelaget delades. Häraf röja sig spår redan i
den så kallade Wexiöstadga (den andra) af år 1414, hvars 9:de punkt lyder så: »Item finnes
ock någre foteqvarnar, som ej gamle qvarnestadher är, och ej oprefne eller skattade äro
efter Vår Nådigste Herre och Riksens Dom och samtycka; ta skole the strax uppkastas
och ej härefter byggias, vedh hvars och ens 40 mark, som henne bygt häfver, och böte till
3 mark för olaglig bygning, förty lagen utvisar, att ingen ma byggia ny bygning, gambla
odallverk till skada eller förfång. Och gifves Häradshöfding och Fogdenom fullmakt och 12
män härom göra, som föreskrifvet står». Med näringstvånget följde också en viss taxa för
mjölnare, ty det var klart, att när deras vinningslystnad ej tyglades genom täflan, en annan
utväg dertill skulle vidtagas. Således förekommer i Erik 13:s stadga af 1416 följande: »Om
mjölnare är sa skipat, att såsom the hade förr ett tullkaar af 24, så skola the här efter
hvart adertonde hafva, uppå dhet the skola thess bättre vakta sina sjel och rättfärdoga vara,
och mäldina thess bättre akta». Huru systemet med tiden allt mer och mer utvecklade sig
och befästades, kan man döma af Calmarerecesserna åren. 1474 och 1483, der orden lyda
sålunda: »Som thet uttryckis i laghen, åt ny avarkan ma icke schada the gambla, serdeles
upa thet, åt the gambla odhelqvarna, som landen oc Riket äre till stor hjelp oc bestånd,
ner stor torka upa komer, som idkelige skeer, schola icke forderfvas oc afläggias; tha förbjuds,
åt the som foot qvalma eller andra små qvarna hafva, magha eller schola noghanlund
mala for andra, utan sin egen meld. Finds naghan then, som annorledis gör, tha hafve han
forbrutit sina åverkan, eller oc 40 mark svenska, om han vill icke afbryta». — I stadgan

af den 10 Aug. 1485 förnyades åter förbudet mot »the olaglige footeqvarnar, som allestäds
i landet byggde voro, the gamble odal-qvarnarne till hindre ok meen». Nyköpings recess år
1537 innehåller: »om nybygde sqvalte qvarner, hoo på them maal efter thenne dag, tå böte
40 mark för konungens dombrut». — Uti förordningen om köphandeln af den 11 Aug. 1580,
framlyser tvångsprincipen ännu starkare, då det, efter åtskilliga i de föregående punkterna
gjorda inskränkningar i allmänna näringsfriheten, uti 7:de punkten heter: »Såsom vi ock i
lika måtto utöfver bele Riket vele förbudit hafve alle våre och Cronones undersåter, Präster,
Borgere och andre våre och Cronones skattskyllige bönder, så val förlänte, som oförlänte, att
the ock härefter inge annerstäds skole före theris mäld till att male, uthan till våre och
Cronones egne tullqvarner, utan så är, att städerne sjelfve hafve någre tullqvarner, ther the
hafve våre privilegier upå bekommit, ther måge förenemnde Borgere fritt och obehindret late
male theris mäld och icke annorstäds». — Slutligen blef det genom 1590 års husesynsordning
påbudet, att »om någon ville bygga nya qvarnar, borde han det å Tinget angifva: gillade
Häradshöfdingen och Nämnden sådant, sedan de lägenheten besigtiga!, samt andre deromkring
belägne qvarnegande och grannar hört, så egde han bygga; men hvar Häradshöfdingen och
Nämnden sådant icke gillade, eller någon interesse^ funne sig besvärad, finge detsamma hos
Landshöfdingen angifvas och derpå dess utslag sökas, hvarvid det ock stånda skulle». —
Detta bekräftades genom Riksdagsbeslutet 1638, hvars 9:de punkt innefattar följande: »är
förthenskulld besluta och godtfunnit, att härefter inge nye qvarnar skole byggias, med mindre
sådant kungjöres å satte Tinge, och Häredshöfdingen samt med Nämbden hafve varit tillstädes,
besett lägenheten och then hållit värd och fullgill att byggia qvarn å: så ock therjemte
skådat andre qvarnegandes skäl och intresse och befunnit qvarnen med skäl och utan
andres skadha att kunna hänbyggias. Men hvar Häredshöfdingen och Nämbden icke sådan
byggning gilla, eller någon interesse^ finner sig besvärat; tå gifve therom Landshöfdingen
tillkänna, hvilken tage till sig tvenne uthäreds nämbder, och stånde vid thet han säger af
eller till. Hvad härtill byggdt är, så ock alle sqvatter, thet stånde som thet står, intill thess
Hans Kongl. Maj:st kan hafva tillfälle att förordna Commissarier i landsänderne, som allé
qvarner och sqvalter besij och tå dömma ut eller till åt stå, efter som the göre landet gagn
eller skada till, och lag sampt adelige privilegierne förmå».

Nu gällande lag stadgar i 20: 2 Byggninga-Balken, att ingen egde så bygga qvarn eller
annat vattenverk att annan ofvan eller nedan deraf hade men, samt att, om skada skedde,
byggnaden skulle upprifvas. Denna föreskrift öfverensstämmer helt och hållet med den i
landskaps- och landslagarna uttalade grundsats, och måste följaktligen anses innefatta: dels
att ingen egde innehålla vatten till men för ofvanför belägna egor eller nedanför byggde qvarnverk,
emedan begge dessa förhållanden omnämnas i den äldre lagstiftningen (se O. G. L.),
dels ock att korrektiv emot skada läge uti verkets undanröjande, således ej uti föregången
undersökning och dom. Hvad vidare stadgas synes vara häremot stridande och härflyter
säkerligen ur annan grund. 20: 4 samma Balk innehåller nemligen om anläggning af ny qvarn,
att undersökning först skulle ske, huruvida byggnaden kunde medföra skada för grannar och
egare af närmast belägna gamla qvarnar, hvarefter Konungens Befallningshafvande egde derom
förordna. Sedan qvarn sålunda blifvit lagligen byggd d. v. s. byggnaden efter undersök -

ning förklarats ej medföra skada och blifvit tillåten, ålåg det enligt 20: 6 qvarnegaren
att, såsom redan är nämndt, ej innehålla vatten för den nedra eller stämma bakflod å den
öfra qvarnen »utan drage sjelf upp stigbord sitt, eller böte»; äfvensom qvarnegare ålägges
hålla damlucka öppen under de tider, då uppdämning kunde skada åker eller äng. Uti allmänna
lagens stadganden hafva under sednare tid skett de väsentliga ändringar att dels, enligt
Förordningen den 17 April 1828 om upphörande af styrelseverkens domsrätt, frågor om
skada genom uppdämning vid vattenverk hänvisats till allmänna domstolarnas pröfning, och
dels genom Kong!. Kungörelsen den 30 Dec. 1863 särskildt tillstånd — i beskattningsafseende
— för anläggning af qvarnar ej erfordras; dock är undersökning angående uppdämning
eller vattnets begagnande i öfrigt för inrättningen fortfarande stadgad såsom preventiv och
obligatorisk.

Då således, i följd af sistnämnda stadganden, vid ny lagstiftning angående vattenverk
afseende ej vidare behöfver fästas vid beskattnings- eller näringsförhållanden, hvilka angå
vattnets nyttjande, torde den vigtigaste frågan nu just vara den, huruvida en preventiv undersökning
i förstnämnde hänseende fortfarande bör föreskrifvas eller om det må bero af den,
som förmenar sig lida skada af vattenverket, att derom förebringa bevisning i mån af befogenhet.
Nu gällande lag likasom förra Komiterade hafva valt det förra, Lag-Komitén och
Beredn. det sednare alternativet. Visserligen synas nuvarande Komiterade redan hafva slutit
sig till sistnämnda alternativ genom antagande af den allmänna grundsats, att en hvar egde
fritt begagna sin rätt till vatten, derest skada ej annan tillskyndas; men en närmare undersökning
af frågan torde likväl ej vara alldeles ur vägen. Här torde nemligen mindre vara
fråga om inskränkning i rättighet än om bestämmande af en provokatorisk processform. Ur
sådan synpunkt lärer det ej bestridas att, ju färre hinder på förhand af lagstiftningen uppställas
emot tillgodogörande af egendom och rättigheter, desto större utrymme lemnas åt företagsamheten
och desto mera måste det allmänna välståndet tilltaga. Men om äfven å ena
sidan nämnda grundsats i allmänhet är riktig, så är dock å den andra lika visst, att det
allmänna välståndet är beroende af den allmänna säkerheten genom lagarne mot obehöriga
intrång i lagliga rättigheter. En sådan säkerhet är följaktligen ett statsintresse. Om det
derföre skulle vara af erfarenheten ådagalagdt, att en af lagen tillåten handling i utöfningen
ledde till intrång i annans rätt och derigenom till skada, som kunde anses i värde öfverväga
fördelen af friheten, så borde utan tvifvel sådan frihet ej ega rum; men i motsatt fall
vore följaktligen gifvet, att friheten kunde tillstädjas. I allmänhet torde dylika frågor endast
pa erfarenhetens väg kunna lösas. I det särskilda fall, hvarom nu är fråga, kan man väl
knappast säga, att någon säker erfarenhet finnes, emedan någon frihet ej funnits och således
några följder deraf ej heller kunnat spörjas. Men i stället hafva vi att beakta följderna af
motsatsen, af den preventiva undersökningsmethoden, som grundas å förbud mot fri handling.
Sålunda hafva troligen i de flesta vattendrag, der vattenverk blifvit anlagde, till följd af
dylik undersökning och deraf föranledda domar bekräftats uppdämningsrättigheter, hvilka måhända
ej kommit till stånd, derest rätt till klagan efter vattenverkets byggande varit öppen.
Det är nemligen ej osannolikt att, i följd af den i vårt land ofta förekommande trögheten och
likgiltigheten för allt utom stundens kraf, uppdämningsanspråk icke sällan lemnats obestridda.

emedan någon skada deraf'' ej för tillfallet varit märkbar. Men dessa olägenheter af en preventiv
undersökning äro ingalunda de enda. Lag-Komitén anmärker i motiv. pag. 154—155
att det borde anses såsom en betänklig olägenhet ej mindre för den, som vill göra en byggnad,
att nödgas på förhand underkasta sig kostnad för en undersökning, innan sig visat, om
någon skada genom byggnaden uppkommer, eller om någon öfver sådan skada klagar, än äfven
för den, som möjligen kunde lida skada af byggnaden, att uppträda såsom part och bevaka
sin rätt innan det vore med säkerhet ådagalagdt, att intrång deri komme att ske.
Denna omständighet antyder en ytterligare olägenhet, — och måhända den vigtigaste, —
hvilken torde vara att söka uti undersökningarnes ofullständighet eller osäkerhet, förhållanden,
hvilka någongång tilläfventyrs bero af undersökningsmännens men lika ofta af parternas
okunnighet eller likgiltighet. Hvarje rättshandling, som ej framtvingas af sakegarens personliga
och direkta intresse, blir —• enligt erfarenhetens vittnesbörd —• ofta mindre tillförlitligt
utförd. Ju mindre vigt lagen derföre tillerkänner rättshandlingar under sådana förhållanden,
desto bättre. Men om ock åtskilliga olägenheter äro förenade med den preventiva undersökningen,
så har den äfven vissa fördelar. Dertill torde böra räknas i första rummet säkerhet
för byggnadens eller inrättningens bestånd. Detta torde vara det förnämsta, ehuru ej det
historiska, skälet för den nu gällande lagstiftningen i detta ämne. Att denna fördel ej är
af ringa vigt, inses lätt, men att den kan i det väsendtligaste vinnas genom ett annat medel,
som ej medför de med preventiva undersökningar förenade olägenheter, vilja Komiterade söka
visa här nedan vid närmare redogörelse för sitt förslags detaljbestämmelser. En annan ej
oväsendtlig fördel af undersökning före anläggningen torde bestå deri, att i sådant fall med
större säkerhet blifva på förhand kände de hinder för anläggningen, hvilka härröra från intrång
i andras rättigheter, — en kännedom, hvilken utan tvifvel skulle lända parterna å ömse
sidor till nytta.

Om nu fördelar och olägenheter mot hvarandra vägas; om dervid besinnas, att begge
drabba någorlunda lika både industrien och jordbruket; om med säkerhet kan antagas, att
fördelarne för industrien kunna vinnas på annat sätt, som medför lika säkerhet och ej innebär
någon fara för industriens bestånd och fortgång; och om slutligen måste medgifvas, att
frihet i förevarande fall öfverensstämmer med lagstiftningens anda och bokstaf från äldsta
tider, och att inskränkning deri egt rum endast i följd af förhållanden, hvilka — såsom beroende
af beskattning, den der numera upphört, — ej i sig innebära någon ny grundsats
eller ens vidare kunna på saken inverka: så synes för Komiterade otvifvelaktigt, att lagstiftningen
i denna del bör återföras till sitt ursprungliga skick och således preventiva undersökningar
ej vidare föreskrifvas.

Förra Komiténs förslag i detta ämne innefattas uti 1 Kap. §§ 7—9, hvarjemte hela 4
Kap. bestämmer den procedur, som i uppdämniugs- och vattenafledningsfrågor bör iakttagas.
Emot de konstitutiva bestämmelserna vilja Komiterade till en början nu endast göra en anmärkning
rörande uppdämningsrätten. I 7 § bestämmes att, i allmänhet, uppdämning ej får
ske till skada för annans egor, men sedermera medgifves rätt dertill i afseende på ouppodlad
mark, hvarå ringa skada anses ske i jemförelse med den nytta, som af uppdämningen vinnes.
Det är förut visadt, att uppdämning annan till skada af äldre lagar ej varit tillåten, och att

detta förbud med skäl kan betraktas såsom allmän grundsats, och det torde derföre kunna
antagas, att den inskränkning i förbudet, som synes hafva blifvit medgifven i afseende på
annan jord än åker och äng, i sjelfva verket innefattat — ej ett upphäfvande af grundsatsen
— utan tvertom en tillämpning deraf i detta särskilda fall, samt att tillämpningen så
utfallit endast af det skäl, att skada å annan jord än åker och äng ansetts ej ega rum,
hvadan uppdämningen ej bort förbjudas. Och det torde vara otvifvelaktigt, att, — innan
den preventiva och preklusoriska undersökningen blifvit föreskrifven och i följd af denna åtgärd
uppdämningsrätten blifvit med kraft af dom befästad, — förändring i jordens beskaffenhet
eller rättare kultur, från ouppodlad till odlad, äfven medfört förändring i förut tillgodonjuten
uppdämningsrätt. Då, enligt nu gällande åsigter i fråga om jords användande, skada
anses ske jemväl genom uppdämning å ouppodlad jord, så kan enligt den ofvannämnda grundsatsen
någon uppdämningsrätt ej ega rum, och ingen förändring af grundsatsen — utan allenast
af densammas tillämpning — har sålunda skett. Att göra uppdämningsrätten beroende
af den större eller mindre skadan, torde i hvarje fall såsom godtyckligt böra förkastas. Det
synes äfven ligga en obillighet deruti, att jordegaren skall till vattenverks fördel afstå sin
rätt mot enkel ersättning, då i omvändt förhållande förhöjd godtgörelse skall lemnas.

På de allmänna grunder, hvilka Komiterade sålunda sökt angifva, är förslaget byggdt.
Sålunda innefattar § 51 i allmänhet rättigheten att fritt bygga och begagna vattenverk utan
annat vilkor än att annans rätt ej förnärmas. Denna § öfverensstämmer i sjelfva saken med
nu gällande lag i Byggninga-Balken 20: 2. Att Komiteräde i likhet med Lag-Beredningen
tillagt ordet »begagna» härrör deraf, att förbudet emot skada först derigenom synes vara
fullständigt. Då numera endast är fråga om men i följd af vattnets begagnande, hafva de i §
använda ordalag ansetts ej kunna föranleda misstydning. Huru sådant men kan uppstå, förklaras
dessutom i § 52. Derjemte, och då den i § 51 angifna allmänna regel flerestädes lider
undantag på grund af särskilde, genom domar, privilegier eller häfd bekräftade rättigheter
till uppdämning, hafva Komiterade ansett lämpligt att i samma § äfven omförmäla
dylikä rättigheter, synnerligast som desamma i det särskilda fallet ega ovilkorlig kraft
af lag.

§ 52. Frågan om rätt till damfäste å annans strand är till en del redan i det föregående
berörd. Det är sålunda visadt, att Westgötha-Lagen och Ostgötha-Lagen uttryckligen
underkänna dylik rätt; att deremot Svealagarne ej innehålla något sådant uttryckligt
stadgande, men ej heller torde hafva medgifvit rättigheten, hvilket kan slutas, bland annat,
af Upplands-Lagens ord i 22 Vi|>, —- sedan rätt till qvarnlägenhet inom och utom by samfällighet
blifvit bestämd: — »jia haver hvar veld sin mylnustaj) åt byggia eller nider fella»,
hvilka ord, tillämpade på det förut i samma lagrum nämnda förhållande, att qvarnlägenhet
vore delad lika emellan två byar, möjligen afsåg, att ingen egde tvinga annan vare sig till
delaktighet i byggnad eller att lida intrång till förmån för meddelegare. Betecknande är, att
Upplands-Lagen, hvilkens bestämmelser härröra från en sednare period af landskapslagarnas
tid och i allmänhet äro mera noggranna och utvecklade än de öfriga lagarnas, ej innehåller
någon föreskrift om en delegares rätt att ensam begagna samegendom, derest de andre ej
ville deri taga del. Det enda stadgande, som synes beröra detta ämne är 17 Vi|>., der det

säges, att, om sund eller ström läge inom en bys område, egde de bygga fiskeverk, som voro
jordegande byamän, »om de ville», och i sådant fall egde hvar bygga efter den lott, han hade
i tomt och byamål; men lagen förutsätter icke den händelse, att en delegare ville bygga, men
annan ej. I fråga om qvarnar nämnes intet härom i Upplands.Lagen. Ostgötha-Lagen deremot
innehåller (Bygd. 8) för sådan händelse en fullständig procedur, hvilken öfvergått till
sednare lagar. Se Landslagen 34 Bygg., 1734 årslag. 17: 2 och 20: 1 Bygg.-B. Rättighet, som
genom sådan procedur förvärfvas, att begagna meddelegares lott i samfälld lägenhet, innefattar
väl äfven — i de flesta fall •—• rätt till landfäste, om nemligen begge stränderna ingingo
i samfälligheten. Skulle detta ej vara händelsen, så eger, enligt äldre likasom nu
gällande lag, ingen tvångsrätt rum i detta fall. I Lag-Komiténs och Beredningens förslag är
förhållandet detsamma, ehuru de begagnade ordalagen synas vara något allmännare. Man kan
således enligt hittills gällande lagstiftning icke skilja rättigheten till landfäste från rättigheten
att begagna annans lott i vattensamfälligheten. Af den ena rättigheten följer den andra.
Men att de kunna vara skiljde, visar 20: 1 Byggninga-Balken af nu gällande lag. Der förutsattes,
att, ehuru ström rinner emellan två byar, endast endera eger den qvarnlägenhet, som
finnes i strömmen. I sådant fall eger ej någon samfällighet i vattenfallet rum emellan dessa
byar, och det kan följaktligen ej heller ifrågakomma tvångsrätt för någondera, derest han ej
vill deltaga i tillämnad qvarnbyggnad, likasom landfäste å den ej byggande sida icke lagligen
kan vinnas utan aftal. Sådana förhållanden torde dock sällan inträffa i fråga om qvarnfall
och fisken, men oftare rörande byggnad för vattenafledning. Behöfver någon vid sin sida
af ett vattendrag en dambyggnad för sistnämnda ändamål, så har egaren af andra sidan (eller
andra hälften) af vattendraget intet att skaffa dermed, och det kan ej komma i fråga att
han skulle deltaga i den förres vattenafledning. Men äfven om delaktighet i företaget ej eger
rum, så följer dock icke deraf, att detsamma icke berör den andra sidans egares rätt. Då
vattnet skall för anläggningen användas och det ej är möjligt att bestämma, hvilkendera det
använda vattnet tillhör, eller att undvika, det vattnet, i följd af någon inrättning vid ena
sidan af vattenreservoiren, tager annan riktning och således äfven förändrar rättsförhållanderne
emellan de olika egarne, måste man theoretiskt antaga, att vattnet är samfälligt, ehuru
bestämd gräns i verkligheten finnes. Deraf följer att, likasom i afseende på hvarje annan
samfällighet, en delegare ej må hindra eu annan att göra sig samegendomen tillgodo, derest
ej begge kunna i begagnandet taga del. Om således för dylikt ändamål fordras, att det hela
användes, och om åter för användandet af det hela särskilda åtgärder äro nödvändige, så
måste sådana åtgärder betraktas såsom rättsgiltiga. Härigenom försvaras tvångsrätt i afseende
på landfäste å annan strand äfven för en vatteninrättning, hvari denne ej har del.
Men såsom förut är anmärkt, öfverskrider denna tvångsrätt äldre och nu gällande stadgande^
hvilka endast afse vattens begagnande till inrättningar, som kunna vara för begge sidornas
egare samfällda. För sådant fäll hafva Komiterade föreslagit särskildt stadgande
under § 3.

I afseende på innehållet i öfrigt af § 52, torde endast böra erinras, att Komiterade i
fråga om skyldighet att bidraga till anläggnings- och underhållskostnad för gemensam dambyggnad
ansett sig ej kunna godkänna hvarken föregående Komiténs beslut eller en af dess

•ledamöters särskilda mening. Det förra afsåg delaktighet i mån af den använda vattenmängden,
men den sednare åter bestämde hvarderas lott i hvarje fall lika eller till hälften.
Begge åsigterne torde grundas på ytterligheteter, som sällan inträffa och äro svåra att bestämma.
Delning efter vattenmängden synes vara orimlig i det fall att t. ex. för en bevattningsanstalt
fordras en lag och mindre kostbar dam, men en stor vattenmängd, hvaremot
förhållandet kan vara alldeles motsatt i afseende på en anläggning för drifkraft. Derest således
nämnda delningsgrund skall vara billig, måste förutsättas, att kostnaden för dambyggnaden
blefve lika, om den byggdes särskildt för den ena eller den andra inrättningen, hvilket
endast torde inträffa i afseende på inrättningar af samma slag och i lika omfattning. Ajtt
deremot i alla händelser fördela kostnaderna lika — hvilket torde vara lika litet billigt i
allmänhet som delning efter vattenmängden, synes närmast antyda, att man afstått från möjligheten
att finna en delningsgrund, som vore lämpad efter olika förhållanden och i hvarje
fall vore rättvis. Nuvarande Komiterade hafva ansett sig böra utgå från den grundsats, att
ett större och dyrbarare verk, som eger högre värde, måste i alla händelser anses hemta
större nytta af de naturkrafter, som för verket tagas i anspråk, än ett mindre och af ringare
värde, såvidt nemligen angår sådana anläggningar, hvilka för begge verken äro erforderliga
och sålunda gemensamma. Riktigheten häraf i allmänhet torde ej kunna bestridas.
Nyttan såsom uttryck för en anläggnings eller ett företags relativa värde är ock den inom
andra delar af vattenrätten använda måttstock för delegares inbördes skyldigheter och rättigheter;
och den torde äfven i detta fall angifva en allmän giltig grundsats.

§ 53 är uppställd hufvudsakligen i öfverensstämmelse med Lag-Beredningens förslag,
Byggn. 8: 3. Att Komiterade, i stället för nu gällande stadganden angående de tider, då
damlucka borde hållas öppen, endast föreslagit den bestämmelse att sådant öppenhållande
skulle ske, när det nödigt funnes, härrör dels af det i 51 § upptagna ovilkorliga förbud mot
all skadlig uppdämning, utan afseende på årstid, hvilket länder till gagn för jordbruket, dels
ock deraf, att vattenverksegaren å sin sida bort beredas motsvarande fördel genom eu större
frihet i uppdämningsrättens begagnande efter omständigheterna.

Vattenmärke afser enligt § 54 bestämmande af den lofliga vattenhöjden, hvarutöfver
vattnet ej uppdämmas må. Denna bestämmelse grundas å undersökning och laga kraftegande
beslut, och har således ovilkorlig giltighet. Fördelen deraf för de intresserade är
ömsesidig säkerhet genom den bestämda gränsen och lätthet att åstadkomma bevisning och
rättelse, om den öfverskrides. Härutinnan synes denna process-form, — hvilken i sjelfva
verket är provokatorisk, — hafva mycken likhet med de preventiva undersökningarna före
anläggning af vattenverk. Men den förra formen har det företräde framför den sednare, att
den ej är obligatorisk, att den kan när som helst efter anläggningen användas, och att den
kan inskränkas endast till vissa intressen, hvarförutom den ej torde medföra lika stor kostnad
som hittills varit förenad med de preventiva undersökningarna. Komiterade hafva af
dessa skäl ansett sig kunna här ofvan antyda, att fördelarna af de preventiva undersökningarna
ej ginge förlorade om samma undersökningar hädanefter komme att upphöra.

§ 55 är hemtad från Lag-Beredningens förslag Byggn. 8: 4. Genom den skyndsamma
procedur, som sålunda kan ega rum i fall, der olaglighet är klar, torde vinnas en motvigt

mot missbruk af deri frihet i fråga om anläggning af vattenverk, som enligt förslaget skulle
ega rum. Någon olägenhet genom förhastade verkställighetsåtgärder synes ej vara att befara,
då skadan i de flesta fall måste vara ögonskenlig och således dervid ej kan blifva fråga
om olika uppfattning.

Såsom skydd för fiske föreskrifves i Fiskeri-Stadgan af 1852 Kap. 2, bland annat, att
om någon egde särskild rättighet för vattenverk eller fiske att stänga vattnet annorlunda, än
om kongsådra vore stadgadt, skulle dock alla dammar vara försedda med nödiga bottenluckor
för den upp- och nedgående fisken. Denna föreskrift, som fortfarande skulle förblifva
gällande, hafva K onoterade ej i sitt förslag upptagit, emedan den ensamt rörer fiskerättighet,
hvilket ämne enligt anvisning i förslagets § 8 är från allmänna vattenrätten uteslutet.

Eap. VII.

till ledning vid behandlingen af det ämne, som detta Kap. omfattar, hafva Komiterade
hufvudsakligen anväudt nu gällande lag, som innefattas uti Kong!. Förordningen deri 20 Januari
1824 jemte Kungörelsen den 14 Juli 1835, samt Lag-Komiténs och Beredningens förslag
till Byggningabalk. Då Komiterade ej afsett att från hufvudgrunderna för nu gällande
lagstiftning härutinnan afvika, men några mindre förändringar dock synts vara nödige, torde
Komiterade nu kunna inskränka sin framställning till att söka i korthet angifva skälen för
nämnde förändringar.

Dessförinnan torde dock Komiterade få framställa några anmärkningar i anledning af
föregående Komiténs förslag, att sådan tvångsrätt, hvarom detta Kapitel handlar, ej skulle
ega rum utan Eders Kongl. Maj:ts särskilda beslut, hvarigenom tillämnadt företag förklarats
vara allmänt nyttigt. Nuvarande Komiterade hafva ej kunnat undgå finna att, på sätt jemväl
från åtskilliga håll mot nämnda förslag erinrats, de mindre aftappnings- och odlingsföretagen
derigenom nästan alldeles skulle undertryckas, enär det måste antagas, att ett företags
allmännyttighet i de flesta fall torde — möjligen med rätta — blifva bedömdt efter företagets
omfattning. Men härigenom skulle så mycket säkrare eu betydlig del af nuvarande
lagstiftnings välgörande verkan på jordbruket ga förlorad, som de mindre företagen oftare
förekomma och lättare genomföras än de mera omfattande. Dessutom möter en principiel betänklighet
deruti, att all relativitet emellan de olika intressena — jordbrukets och vattenverkens
— ur lagstiftningen försvunnit och blifvit ersatt af eu pröfning, som i många fall
torde blifva antingen intetsägande eller godtycklig. Så länge lagen sjelf uppställer en jemförelsegrund
emellan de olika intressena uti värdet af deras ömsesidiga föremål, är allt godtycke
i tillämpningen uteslutet och de oegentligheter, som kunna uppstå, måste tillskrifvas
beskaffenheten af den antagna jemförelsegrunden; .men derest någon myndighet, till och med

Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten. 7

den högsta inom samhället, skall afgöra frågan om ett särskilt företags nytta för det allmänna,
så synes icke lätt att finna den rättsgiltiga grund, hvarpå ett sådant afgörande bör
stödjas. Åtminstone torde den skada, som genom företaget åstadkommes, höra uppenbarligen
öfverstiga fördelen, om tvangsrätten skall vägras; men för sådana företag lärer tvångsrätt
sällan tagas i anspråk. Att söka en analogie emellan förevarande ämne och expropriation
för allmänt ändamål, torde sa mycket mindre vara lämpligt, som i sednare fallet just detta
ändamål, hvilket måste vara klart och fullständigt ådagalagdt, innefattar en säker grund för
pröfningen. I följd häraf hafva nuvarande Komiterade ej kunnat dela sina föregångares uppfattning
i denna del.

Af § 58 i Komiterades förslag synes, att Komiterade ej heller ansett sig böra upptaga
de i nu gällande lag förekommande bestämmelser, att tvångsrätt uti ifrågavarande ändamål
ej ma ega ruin mot vattenverk, anlagde till bedrifvande af större bruk och bergverk eller
större fabriks-inrättningar samt, beträffande andra vattenverk, ej i det fall, att jordegare förbundit
sig att tåla uppdämningen. Komiterade hafva nemligen, lika med Lagberedningen,
ansett dels att eganderätten egde lika värde sa väl i fråga om mindre som större verk, och
således ej borde olika af lagen skyddas eller uppoffras, dels ock att aftal om uppdämningsl-ätt
antingen torde utan lagens uttryckliga stadgande i detta fall blifva gällande och sålunda
omintetgöra tvångsrättens användning, hvilket lärer inträffa, då den, som tvangsrätten påkallar,
sjelf ingått aftalet eller eljest lagligen är deraf bunden, eller ock i andra händelser icke synes
förtjena större afseende än sjelfva eganderätten. Men utom dessa theoretiska skäl synes
äfven praktiska förhållanden, sådana de numera förefinnas, påkalla och äfven medgifva ett
vidsträcktare användande af tvångsrätten än hittills egt rum. Jordbrukets utveckling under
sednare tiden har allt mera åt denna näring beredt en vigt, som jemväl af lagstiftningen
måste erkännas, och det synes derföre svårligen vara riktigt, att i fall, der full godtgörelse
för intrång kan lemnas, beröfva jordbruket möjligheten af en utvidgning, blott derföre att
den inrättning, som lider intrång, kan hänföras till klassen af större sådane. Verkets storlek
är ock i hvarje fall en godtycklig bestämmelse, hvilkeus innehåll vexlar ej blott under samma
tid men äfven under olika, ej synnerligen från hvarannan aflägsna, tidpunkter. Sålunda
kunna, enligt erfarenhetens vittnesbörd, verk, som vid den tid, då nu gällande lag i detta
ämne stiftades, allmänt ansågos särdeles betydande, numera ej längre så betraktas. Att bestämma
en sådan inrättnings värde på temligen tillförlitligt sätt, så att ej i detta hänseende
skada uppkommer, torde med de insigter, öfver hvilka nutidens teknici förfoga, ej möta någon
svårighet. Dessutom hafva Komiterade genom bestämmelser i §§ 60 och 61 af deras förslag
sökt förekomma, att förlust genom lösningsrätten lika litet må drabba de större som de
mindre vattenverkens egare.

I § 59 hafva Komiterade föreslagit, i strid emot hittills gällande lag likasom emot LagKomitens
och Beredningens förslag, att, i händelse till afhjelpande af uppdämning är nödigt
att vattenverk ändras eller ny ledning för vattnet öppnas, men verkets värde för framtiden
likväl ej derigenom försämras, egaren af vattenverket ej må vara berättigad fordra att hela
verket inlöses. Komiterade hafva dervid utgått från två olika synpunkter. Dels torde i
följd af den tekniska kunskapens nuvarande utveckling kunna antagas, att i hvarje särskilt

fall med säkerhet karl utrönas, huruvida dylik ändring eller vattenledning verkligen medför
försämring eller icke, dels lärer i sednare händelsen ej vara billigt, att jordegare belastas
med skyldighet att inlösa ett verk, som — beträffande dess produktionsförmåga och deraf beroende
värde — förblifver oförändradt. En liknande händelse kan visserligen någon gång
inträffa vid flyttning af vattenverk, men Komiterade hafva likväl i denna del bibehållit nu
gällande lags bestämmelse om lösningsskyldigheten, enär en sådan åtgärd innebär bildandet
af ett nytt verk, hvilket vattenverksegaren ej kan förbindas att emot sin vilja öfvertaga,

En annan afvikelse från nu gällande stadgande!! i detta ämne förekommer i 60 §,
hvarest finnes föreslaget, att, om i följd af ändring eller flyttning af vattenverk eller ny
vattenledning, för verkets framtida underhåll komme att erfordras större kostnad, jordegaren
vore skyldig derför gifva ersättning, beräknad till kapital efter fem för hundrade. Då ändring
i afseende på verkets produktionsförmåga och värde ej eger rum genom förökad underhållskostnad,
hafva Komiterade betraktat denna förändring såsom rättsgrund endast för skadeersättning,
hvilken, enligt hvad jemväl i gällande lag är antaget, ej bör med förhöjning utgå.

I fråga om nämnda förhöjning såsom grundsats hafva Komiterade ansett sig ej kunna
godkänna Lag-Komiténs och Beredningens åsigt och beträffande beloppet af förhöjningen hafva
Komiterade jemväl afvikit från nu gällande lag och från föregående Komiténs förslag. Då
Lag-Komitén och Beredningen föreslagit lösningssumman endast till det belopp, som egendom
af samma slag och godhet i orten högst gäller, synes tillbörligt afseende ej vara fåstadt
å den omständighet, att här är fråga — ej om frivilligt afträdande — utan om tvångsrätt,
och att således jemväl bör tagas hänsyn till individuella förhållanden i särskilda fall, der ej
lagen skall anses medgifva ett emot rätten stridande våld. Endast genom beaktande af sådana
förhållanden kunna rättvisans fordringar i detta fall fullt tillfredsställas. Yäl lärer ej
sällan direkt bevisning angående sådana förhållandens tillvaro och värde ej kunna åstadkommas;
men att de äro förhanden, torde af erfarenheten nogsamt bestyrkas; och då de mången
gång äro beroende af egarens individualitet, kan någon allmän bestämning i sådant afseende
ej ifrågakomma. Den synpunkt, hvarur lagstiftningen i de flesta fall betraktat sådana förhållanden,
torde vara den af utsigt till framtida vinst eller förhöjning i värde. En analogie
i detta fall har man — till stöd för en motsatt åsigt — sökt hemta derifrån, att skadeersättningar
i följd af rättsstridiga eller brottsliga handlingar af lagen bestämmas till endast
enkla värdet; och då den lidande i sådana fall måste låta sig nöja, ehuru han i sjelfva verket
äfven då är underkastad en tvångsrätt, anses hans ställning nu ej böra vara bättre. Men
denna analogie är mera skenbar än verklig. En rättsstridig handling tillåtes ej af lagen,
tvertom förbjudes; men då den ändock ej kunnat förekommas, blir deraf i allmänhet ej annan
rättsföljd .— i afseende på den förnärmade — än skyldigheten att genom ersättning
eller annorledes återställa det förhållande, som genom handlingen blifvit rubbadt. En sådan
skyldighet kan ej — utan att öfverskrida rättsgrunden — utsträckas till något annat förhållande
än det, som bevisligen förut funnits till, emedan i annat fall kunde inträda en obehörig
tillökning i den skyldiges lidande. Då deremot lagen tillstädjer en tvångsrätt af nu
ifrågavarande beskaffenhet stödjes densamma ej på någon allmängiltig rättsgrund, utan på
billighet eller på tillfällig nytta för det allmänna af det ena företaget mera än af det andra;

och lagstiftaren kan derföre, om det anses lämpligt, utan att tillskynda någon ett oförskyldt
lidande, bestämma tvångsrättens följd af ersättning äfven med afseende på förhållanden,
hvilkas tillvaro ej i hvarje, särskildt fall är genom direkt bevisning ådagalagd. En annan
ifrågasatt analogie emellan denna tvångsrätt och expropriation för allmänt ändamål är ej
heller fullt riktig. Den sistnämnda tvångsrätten måste nemligen i hvarje händelse — enligt
theorien — anses medföra omedelbar allmän-nytta, och den har derföre klar rättsgrund uti
den enskildes samhällsmedlemmens skyldighet att underordna sin fördel under det allmännas,
i följd hvaraf han ej kan beklaga sig öfver att ersättning tillägges honom endast inom vissa
gränsor; hvaremot den tvångsrätt, som eger rum mot ett enskildt intresse till förmån för
ett annat endast medelbarligen kan gagna det allmänna, och det torde någon gång till och
med inträffa att sådant gagn alldeles uteblifver;° i följd hvaraf någon rättsgiltig fordran på
uppoffring å dens sida, som lider tvångsrätten, ej med skäl kan uppställas. — Om nu således
denna tvångsrätts giltighet ur allmän rättslig synpunkt ej är obestridlig; om till och
med den af tvångsrätten lidande någon gång med skäl kunde anse sin lagliga rätt vara utan
giltig orsak på grund af lagens bud förnärmad; och om det är af vigt att i hvarje afseende
rättigheter och skyldigheter af lagen afvägas så att de noga motsvara hvarandra, på det att
skadliga rubbningar i samhällslifvet må undvikas: så lärer det i förevarande fall böra betraktas
såsom billigt och klokt, att lagstiftaren tillerkänner den af tvångsrätten lidande så
stor ersättning, att den kan anses svara ej blott mot den afhända egendomens allmänna
värde utan äfven mot dess särskilda, af egaren billigtvis beräknade och förväntade; och hafva
Komiterade ur sådan synpunkt föreslagit en viss förhöjning af det uppskattade värdet å
vattenverk, som genom tvångsrätten egaren afhändes. (§ 60).

Hvad åter beträffar förhöjningens belopp, så hafva Komiterade af den erfarenhet, som
vunnits under tillämpningen af nu gällande lag, ansett sig böra sluta, att det hittills lagbestämda
beloppet af 50 procent är för högt och således medför en obillig tunga för jordbruket.
Deremot torde det af Komiterade föreslagna, eller 20 procent, vara med billighet
mera öfverensstämmande ehuru Komiterade erkänna, — hvad ock sakens beskaffenhet tydligen
angifver, — att hvarje bestämmelse härutinnan måste blifva konventionell och endast
genom längre tids erfarenhet kan i någon mån vinna allmän giltighet.

§ 61 handlar om jord eller annan egendom, som är med vattenverk förenad eller —-hvad beträffar afkastningen — deraf beroende. Dylik egendom utgör således ej någon del
af sjelfva vattenverket och — med undantag möjligen för den lösa egendom, som till verket
hörer och är behöflig för dess gång, — måste den anses endast tillfälligtvis men ej nödvändigt
vara med verket förenad eller deraf beroende. Komiterade hafva i följd häraf ansett
skyldighet till inlösen af sådan egendom böra stadgas, dock endast till fulla värdet,
emedan — såsom nyss antyddes — tvångsrätten ej nödvändigt afser denna egendom och, om
förhöjd godtgörelse äfven härför lemnades, missbruk lätt kunde uppstå. Komiterade hafva i
förslaget omförmält tre olika slag af dylik egendom nemligen: jord, som ej utan synnerligt
men kan såsom sjelfständig egendom nyttjas, lösegendom, som till verket hör och för dess
drift är anskaffad; samt bergsbruk, grufdrift, skogshushållning eller annan rörelse, i afseende
hvarå ådagalägges, att afkomsten genom förlust af vattenverket minskas. Beträffande

de två första slagen af egendom fordras för rättigheten till lösen ej serskild utredning angående
minskad afkomst eller nytta: dessa förhållanden anses ådagalagde genom egendomens
beskaffenhet, så att t. ex. utmål af jord vid en qvarn i de flesta fall ej torde kunna såsom
sjelfständig egendom nyttjas; men dylik utredning blifver deremot nödig i afseende på det
tredje slaget af egendom. Komiterade hafva härvid utgått från den åsigt, att vattenverken
i många fall endast äro vilkor för användning eller förädling af naturalster, som frambringas
genom egendom af annan beskaffenhet, och att om en sådan användning eller förädling för
egaren medför fördel, denna tydligen bör i väsendtlig mon tillskrifvas vattenverket. Förloras
detta medel, så går äfven ofta möjligheten förlorad, — ej att frambringa råvaror, — men
att på fördelaktigt sätt använda desamma; en förlust, som billigtvis ej bör drabba den af
tvångsrätten lidande. Härvid skulle måhända kunna invändas, att nämnde förhållanden
endast betinga ersättning för den lidna förlusten och att derigenom allt vidare samband
emellan de begge olika slagen af egendom i rättsligt hänseende upphörde. Men i de flesta
fall torde vara omöjligt att med säkerhet beräkna beloppet af en dylik förlust, helst hvad
angår större bruk och bergverk med hvilka ofta är förenad större skogsegendom, emedan en
fullkomlig förändring af brukningssätt och deraf beroende rubbningar såväl i egarens som
arbetspersonalens förhållanden måste ega rum, hvilket allt icke kan aflöpa utan betydliga
olägenheter. Det torde derföre vara gifvet, att i alla dylika fall en förlust uppstode, hvilken
ej kunde direkt bevisas och således ej heller medföra ersättningsskyldighet; hvadan komiterade,
med stöd af den allmänna grundsats att skada i detta fall heldre bör drabba den,
som tvångsrätt utöfva!'', än den som deraf lider, ansett sig böra föreslå, att all den på antydda
sätt med vattenverket förenade egendom bör lösas.

Af bestämmelserna i § (13 (jemförd med § 32) synes, att all ersättning i följd af t vångsrätt
måste erläggas innan utöfning af rättigheten kan ifrågakomma. Skulle ersättningen ej
hafva blifvit gulden innan den bestämda tiden för egendomsafträdet eller föreskrifna ändringars
verkställande, torde egaren ej vara förbunden att fortfarande afvakta en till obestämd
tid uppskjuten verkställighet, hvarigenom osäkerhet i hans eganderätt nödvändigt måste uppstå.
Komiterade hafva derföre föreslagit, att i sådant fall saken må ankomma på ny pröfning
och följaktligen den föregående talan anses förfallen.

Genom förslagets § 64 hafva komiterade sökt förebygga, att tvångsrätten må användas
för andra ändamål än lagen bestämt och således innefatta en uppenbar rättskränkning. Men
då det väl kan antagas, att i många fall hinder möta för verkställighet af ett aftappningsoch
odlingsföretag inom den på förhand beräknade tid, hafva komiterade ansett sig böra
föreslå dels en anståndstid af tre år derest verket alldeles skall utrifvas, dels ock, i öfverensstämmelse
med expropriations-lagen, rättighet för domaren att derutöfver medgifva ytterligare
anstånd i mån af förebragta skäl. Skulle sedermera återlösningsrätt inträda i följd
af underlåtenhet i fullbordande af aftappnings-företaget, torde värdet böra bestämmas högst
till det belopp, som förut i lösen utgifvits, emedan den, som begagnat sig af tvångsrätt, ej
kan vara berättigad att genom förbättringar, som möjligen antyda bedräglig afsigt att bibehålla
verket, försvåra återlösningsrättighetens utöfning.

Såväl Lag Beredningen som föregående vattenrätts-komitén hafva föreslagit, hvad ock
med nu gällande lag öfverensstämmer, att vattenverk, som efter dom blifvit utrifvet, ej må
ånyo upptagas. Denna föreskrift hafva nuvarande komiterade utelemnat. Det har nemligen
ansetts möta ej ringa svårighet att bestämma, huruvida ett af nyo upptaget verk vore till
vattenkraft och produktionsförmåga lika med det utrifna verket, och huruvida således ett
bedrägligt förfarande verkligen egt rum. Har åter det nya verket genom ändamålsenliga förändringar
blifvit satt i sadant skick, att det tilläfventyrs ej utgör hinder för åsyftad vattenaftappning,
så finnes tydligen ej skäl att vägra dess bibehållande.

Då aftappning af vatten för jords odling eller förbättring afser samma ändamål som
tilledning af vatten för bevattning, hafva komiterade ansett tvångsrätt under enahanda vilkor
i begge fallen böra ega rum, hvarom föreskrift meddelats i § 65; och då tvångsrätten kan
komma att afse annan egendom eller rättighet än vattenverk i egentlig mening, har stadgande
härom bort föreslås (§ 66).

Kap. VIII.

Sedan komiterade sålunda i föregående Kap. 1—7 sökt uppställa förslag till constitutiva
bestämmelser angående vattenrätten, hafva komiterade ansett sig böra taga i öfvervägande,
huruvida i följd af det föreliggande ämnets beskaffenhet må vara nödigt, att jemväl
föreslå serskilda stadganden i afseende på sättet för behandling vid eller utom domstol af
tvister angående de rättigheter, som å förevarande lag grundas. Komiterade hafva dervid ej
kunnat undgå att, lika med föregående Komitén, fästa uppmärksamhet dervid, att de faktiska
förhållanden, hvaraf ifrågavarande rättigheter betingas, i de flesta fall icke kunna med
erforderlig säkerhet uppfattas och bedömas utan att tillgång finnes till användande af vissa
serskilda kunskapsmått, hvilka vanligen sammanfattas under benämningen: teknisk bildning.
Sålunda kan en tvist om lämpligaste sättet att verkställa en afdikning svårligen bedömas
utan kännedom om de allmänna lagarne för vattnets rörelse och utan förmåga att noggrannt
bestämma markens lutning; och i fråga om jemförelse emellan olika jordområden, hvilka ingå
uti ett sjösänkningsförslag, samt uppskattning af de olika värden, som före och efter utförande
af dylikt företag böra åsättas nämnde områden, erfordras god kunskap i agronomien.
Dertill kommer, att härvid mera än i många andra fall, i anseende till de antydda företagens
stora omfattning och vigt för jordbruket, är nödigt, att den theoretiska kunskapen vunnit
klarhet och säkerhet genom en längre tid fortsatt tillämpning och derigenom uppkommen
erfarenhet. — I händelse de i nu gällande allmänna lag föreskrifna processuella former å
ifrågavarande ärenden skulle tillämpas, så borde desamma i första rummet upptagas till behandling
och pröfvas vid Härads- eller Rådstufvu-Rätt. Härifrån är undantag gjordt endast
genom den i Kongl. Förordn. den 20 Jan. 1824 bestämda undersökningsprocedur i mål an -

gående utrifning, ändring eller flyttning af vattenverk, som hindra jords odling. Men då hos
medlemmarne i nämnda domstolar ej kan förutsättas eller ens af dem fordras någon omfattande
teknisk bildning, och dessa personer merendels ganska sällan äro i tillfälle att genom
oftare förekommande behandling af ifrågavarande ärenden förvärfva synnerlig erfarenhet i
desammas bedömande, hafva komiterade ej bort tveka att, i likhet med föregående Komitén,
söka uppställa några processuella föreskrifter, hvarigenom de antydda olägenheterna syntes
kunna undvikas och utsigt vinnas till en skyndsam, men tillika billig och noggrann samt sålunda
fullt ändamålsenlig behandling af tvistefrågor i vattenrättsmål.

Att lika med föregående Komitén uppställa serskilde, sins emellan ganska afvikande
processuella bestämmelser för vissa grupper af vattenrättsmål, hafva komiterade så mycket
mindre ansett lämpligt, som derigenom synas hafva uppstått en för öfversigten af lagen i sin
helhet ingalunda gynnsam sammanblandning af constitutiva och processuella bestämmelser,
utan att, — såsom redan i början af detta betänkande är antydt, — större enkelhet eller
ändamålsenlighet vunnits i de sednare. Komiterade hafva derföre i detta Kap. på ett ställe
sökt sammanföra alla de föreskrifter, som ensamt afse processen i tvistiga vattenrättsmål.

Innan komiterade gå att närmare redogöra för detaljerna af sitt förslag i denna del,
torde böra nämnas, hvad ock af innehållet klart synes, att komiterade genom upptagande i
många fall af redan gällande, serskilde processuella bestämmelser i vattenrättsmål, nemligen
i ofvan åberopade Kongl. Förordning, eller dermed likartade stadganden för skiftesärenden
sökt, såvidt ske kunnat, anknyta sitt förslag till redan antagna och praktiserade former,
hval igenom komiterade kunnat undvika att i hufvudsak föreslå något nytt och oförsökt.

_ Da det eJ tillkommit komiterade att föreslå någon ändring i den allmänna rättegångsordningen,
har deraf måst blifva en följd, att den serskilda procedur, som komiterade uppställt,
erhållit sin plats utom och före nämnda ordning samt är att betrakta mindre såsom
en ny domstolsinstans än såsom en förberedande undersökning, hvilkens förnämsta värde
ligger uti ämnets tekniska utredning, men hvilken derjemte har till föremål att verka bemedlande
emellan de tvistande. I sistnämnde afseende skiljer sig dock den föreslagna undersökningsproceduren
väsentligen både från förlikningsanstalter och compromissrätter deruti,
att giltigheten inför lagen af undersökningens resultat ej är beroende af parternes före eller
efter förrättningen gifna samtycke. Detta resultat kan nemligen enligt komiterades förslag
vinna laga kraft genom tilländalupen, obegagnad klandertid. Huru denna allmänna bestämmelse
blifvit i vissa fall tillämpad, skall här nedan närmare omförmälas.

Den föreslagna undersökningsproceduren kan naturligtvis under närvarande förhållanden
ej ega ruin utan kostnad för parterna; och komiterade hafva derföre i första rummet varit
angelägne att icke föreslå undersökning och derigenom föranleda kostnad i andra fäll, än
der undersökningen måste anses oundgängligen nödig för tvistens behöriga pröfning vid domstol.
Derest nemligen motsatt förhållande kunde anses ega rum, borde parterna bibehållas
vid fördelen af den allmänna rättegångsordningen såsom billigare. Komiterade hafva af
denna anledning sökt i § 67 urskilja de tvistefrågor, i afseende på hvilka förberedande undersökning
bolde ske, samt följaktligen för dessa ovilkorligen föreskrifvit densamma, hvarigenom
allmänna domstolarna blefvo förhindrade att thyförutan med sådana tvistefrågor taga be -

fattning. Komiterade hafva härvid tillika utgått från den synpunkt, att det ej kunde vara
med parternas verkliga fördel förenligt, att domstolen egde på egen hand bedöma, huruvida
frågan borde anses nöjaktigt utredd eller icke, emedan ett sådant bedömande i inånga fall
förutsätter både undersökning på stället och teknisk kunskap.

I fråga om de personer, åt hvilka förrättande af berörde undersökning lämpligast kunde
anförtros, hafva komiterade ansett, att de af staten anställde Landtmätare i första rummet
borde komma i åtanka. Dessa tjensteman äro redan för närvarande sysselsatta med förrättningar,
som i flera hänseenden äro likartade med de nu föreslagna undersökningar, och
hafva derigenom haft tillfälle förvärfva öfning i uppsättande af nödiga förhandlingsprotokoll,
föreningsskrifter o. d. Men ännu torde i allmänhet hos Landtmätarne ej kunna påräknas
tillräcklig kunskap om och öfning uti verkställande af större vattenafvägningar och upprättande
af dertill nödiga kartor och ritningar, äfvensom de flesta bland dem torde sakna
tillräcklig kunskap i agronomien, hvilka kunskaper dock lära blifva oundgängligen nödige fölen
tillförlitlig uppfattning och utredning af större vattenlednings- eller afdiknings-företag.
Det torde derföre, i händelse förevarande förslag vinner kraft af lag, blifva nödigt, ej allenast
att, genom förändring af nu gällande vilkor för rättigheten att varda såsom Landtmätare i
statens tjenst anställd, bereda allmänheten säkerhet om tillräcklig insigt hos Landtmätaren
uti antydda hänseenden, än äfven att åt andra mera qvalificerade personer anförtro de vidlyftigare
undersökningsförrättningarne i vattenrättsmål. Komiterade hafva härvid åsyftat dels
statens Landtbruks-Ingeniörer dels Officerare vid Kongl. Väg- och Vattenbyggnads-Corpsen.
I afseende på de förra är redan genom det för dem gällande Reglemente den 8 Dec. 1865
bestämdt, att de i frågor, som röra vattenaftappnings-, odlings- och ängsvattningsföretag
äfvensom utrifning eller ändring af vattenverk, ega lika kompetens med Landtmätare; men
för bemälde Officerare saknas ännu någon dylik bestämmelse. Då det ej kan ifrågasättas,
att ju icke jemväl de sistnämnde äro i besittning af alla erforderliga egenskaper synnerligast
för bedömande af större vattenafledningsföretag, torde ej vara olämpligt, att genom någon
föreskrift i likhet med den nyssnämnda rörande Landtbruks-Ingeniörerne bereda tillfälle att
till ifrågavarande göromål äfven använda desse Officerare. Intill dess serskilde förfoganden
i antydda fall kunna komma att ega rum, hafva komiterade emedlertid så uppställt sitt förslag
härutinnan, att Kongl. Maj:ts Befhde skulle ega att i hvarje serskildt fall till ifrågasatt
förrättning välja en Landtmätare eller annan tjensteman, hvilken redan vore eller framdeles
kunde blifva dertill behörig. Komiterade hafva deremot ej ansett sig böra föreslå
enskilde personer till dessa förrättningar af det skäl, att, om än sakkunskap ej brister, det
likväl ej på förhand kan antagas, att personer, utan all tjenstemanna-erfarenhet, ega nödig
vana vid upprättande af handlingar, som kunna komma att vinna laga kraft och således
framdeles ega en officiel karaktär. — Bestämmelser i de delar, hvarom nu varit fråga, återfinnas
i § 68 af förslaget. Hvad i öfrigt uti nämnda § förekommer, innefattar endast verkställighetsföreskrifter,
hemtade hufvudsakligen ur Skiftes-Stadgan.

Beträffande föreskrifterna uti nästföljande § torde endast böra erinras, att desamma äro
hemtade dels från nämnde Stadga dels ock ur Kong]. Förordningen af år 1824. — Komiterade
hafva ansett, att vid företag, söm ej innebära tvångsrätt enligt Kap. VII, tillräcklig säkerhet

men minsta utgift är förenad med användande af skiftesgodemän såsom förrättningsmannens
biträden. — Bestämmelsen i § 75 angående förrättningsmannens och gode männens rösträtt,
i händelse olika meningar yppas, är lika med motsvarande i Skiftis-Stadgan. Tillägget om
anteckning af minoritetens mening i protokollet har ansetts böra ske till ledning för domaren,
derest parterne framdeles draga de stridiga meningarne under hans pröfning.

Det har ansetts angeläget, att ifrågakomna förrättningar handläggas så skyndsamt som
möjligt, dels emedan de utgöra en tillökning af den ordinarie, redan i och för sig nog långsamma
processordningen, dels ock enär i de flesta fall är för jordbruket af stor vigt att få
en tillämnad förbättring utan dröjsmål satt i verket. Komiterade hafva af dessa skäl föreslagit
(§ 70) en viss tid af en månad, inom hvilken förrättningen, derest tjenlig årstid är
förhanden, borde vara företagen, vid äfventyr att Kongl. Maj:ts Befhde eljest skulle ega att,
på vederbörandes klagan öfver oskäligt dröjsmål, förordna annan förrättningsman utan att
afvakta utgången af en procedur emot den redan utsedde.

Föreskrifterna i efterföljande §§ 71, 72, 73 angående kallelser till förrättningen, inställelse
å förrättningsorten och jäf mot förrättningsmannen eller god man, öfverensstämma i
hufvudsak med motsvarande bestämmelser i förut omnämnde lagar. Det har ansetts lämpligast,
att i förslaget upprepa dessa föreskrifter, i stället för att, såsom möjligen kunnat
ske, endast hänvisa i dessa delar till Skiftes-Stadgan, emedan på det förstnämnda sättet
större enhet och fullständighet syntes vinnas åt förslaget. — Den ändring i skiftesproceduren,
som blifvit föreslagen deruti, att jäfsfråga ej borde hänskjutas till serskild pröfning vid domstol,
har grundadts å det förut antydda syftet att erhålla ett skyndsamt resultat af undersökningsförrättningarne,
och härflyter dessutom nödvändigt af den uppfattning af jäfsförhållanderr.
a, som i förslaget förekommer, enligt hvilken en jäfvig förrättningsman kan komma
att med laga verkan densamma utöfva oansedt partens bestridande, i händelse nemligen sådant
bestridande ej tillkännagifves inom bestämd tid. — I sistnämnde hänseende är jemväl
en inskränkning och förenkling i proceduren vid skiften föreslagen deruti, att laga förfall och
oförmåga att ställa ombud ej verka till utsträckning af ifrågakomna fatalie tid; och torde
genom denna förändring någon olägenhet i praktiken ej vara att befara.

Då oftanämnda undersökningsförrättningar torde komma att, i början af lagens tillämpning,
innefatta ett alldeles nytt verksamhetsområde för flere af dem, hvilka varda utsedde
att förrätta undersökningarne, hafva komiterade ansett lämpligt, att, såvidt ske kunnat, lemna
en kort anvisning i sjelfva lagen för undersökningarnas förrättande, hvilken anvisning finnes
införd under § 74. Denna § innefattar dels i inledningen en allmän erinran angående de åtgärder,
som vid förrättningarne kunna påkallas, och å hvilka förrättningsmännen följaktligen
böra fästa sin uppmärksamhet, dels ock under serskilda punkter föreskrifter om hvad vid
olika slag af förrättningar företrädesvis bör blifva föremål för förrättningsmännens utredning
och bedömande, samt på hvilka förhållanden detta bedömande bör grundas. Af sakens beskaffenhet,
sådan den nu blifvit antydd, följer, att här ej kan vara fråga om nya och af det
föregående i lagen oberoende stadganden; tvertom måste hvad här bestämmes följdriktigt
kunna härledas ur de föregående, i Kap. 1—7 meddelade constitutiva lagbud. Dock före Betänkande

o. förslag till ny lag för vattenrätten. 8

kommer bland dessa anvisningar en, hvilken synes komma att utöfva ett betydligt Inflytande
å tillämpningen al förut gifna rätts-bestämmelser och derföre torde böra närmare omförmälas.
I fråga, om uppskattning af den förbättring å jord, som genom vattenledning eller invallning
virines, hafva nemligen komiterade meddelat den bestämmelse, att uppskattningen skall ske
med afseende såväl å ena sidan å markens större eller mindre bärande förmåga i dess af
vatten besvärade skick, samt den afkomst, som Varit att under vanliga förhållanden deraf
påräkna, som ock, å den andra, på den bördighet, hvilken i följd af markens beskaffenhet
och torrläggning efter företagets fullbordan anses uppkomma. Härigenom är, i olikhet mot
föregående Komiténs förslag i denna del, uppskattning uteslutande efter den afkomst, som
jorden före företagets början i verkligheten lenmat, förbjuden af det skäl, att nämnde afkomst
kan vara beroende af brukningssättet och andra tillfälliga förhållanden, hvarå en rättvis
uppskattning af jordens värde ingalunda torde kunna grundas.

Att undersökningsförrättningarne jemväl höra innefatta uppskattningar af åtskilliga, i
lagen bestämda ersättningar och kostnader, följer tydligen deraf, att i de flesta fall dylika
uppskattningar ej torde kunna rättvist verkställas utom på stället och af sakkunniga personer.
Komiterade hafva derföre meddelat hithörande föreskrifter under § 76. Och äro derefter
ytterligare bestämmelser angående förrättningens fortgång och om uppskof deri gifna i
nästföljande §§ 77 och 78, allt i det syfte, att förrättningarne ej må kunna oskäligen dragas
ut på tiden.

Föreskriften angående förrättnings-protokollet (§ 79) är ur Skiftes-Stadgan hemtad.

I § 80 hafva komiterade föreslagit, att förrättningsmännen skulle åligga att inställa
förrättningens fortgång så snart sig visat, att det af sökanden tillämnade företag ej kunde
mot bestämmelserne i förevarande lag tillstädjas. Vid jemförelse af detta stadgande med
det, som förekommer framdeles i § 84, synes, att det likväl ej varit komiterades mening, att
förrättnings männens beslut i nu nämnda fall skulle vinna laga kraft och sålunda ligga till
hinder för ny undersökning genom andra förrättningsmän. Den påföljd, som af sådant beslut
uppkommer, är dock att sökandens talan ej kan underställas domstols pröfning, emot föreskriften
i § 67 innan företaget blifvit vid undersökning tillstyrkt. Häruti torde icke ligga
någon orättvisa. Då sökanden egt på sin bekostnad låta förrätta, huru många undersökningar
genom olika personer, som han funnit för godt, men det likväl ej lyckats honom att
för sitt förslag vinna någon förrättningsmans bifall; så borde med skäl kunna antagas, att
hans talan ej heller vid domstol bör vinna afseende. Härtill kommer, att de förhållanden,
hvarå förrättningsmännens omdöme i sådan fråga böra grundas, äro uteslutande af faktisk
och ej af legal art, — alla afledningar och tilledningar af vatten och alla uppdämningsföretag
äro nemligen tillåtna, derest ej skada derigenom för annan uppstår;— och derföre torde med
skäl åt flera särskilde förrättningsmäns omdömen böra tillerkännas fullt vitsord, lika med
kraftvunnet domstolsbeslut. Till ytterligare belysning häraf torde komiterade få hänvisa till
en serskild fråga t. ex. om utrifning af vattenverk, som hindrar jords odling. Derest vid
undersökning härom sig visat, att värdet af den påräknade jordförbättringen ej uppgår till
dubbelt mot skadan i vattenverket, skulle det enligt nu ifrågavarande stadgande, jemfördt
med § 58, åligga förrättningsmännen, att med afslag, å jordegarens ansökan inställa förrätt -

ningens fortgång; och häröfver kunde klagan vid domstol ej föras, men deremot stode vederbörande
fritt, att anlita andra undersökningsmäh. Om nu dessa serskilde förrättningsmäns
yttranden uti denna helt och hållet praktiska fi''aga sammanstämde; sa toide med skäl
dervid böra förblifva. Skulle åter förrättningsmännen genom oriktig uppfattning afslå sökandens
talan i följd af något lagstadgande, som hade sin grund i något annat sakförhållande
än det sålunda här ofvan antydda, så kunde ett sådant yttrande ej medföra någon verkan
till hinder för behörig pröfning af sökandens rätt.

Bestämmelserna i § 81 angående föreningar är o likaledes ur Skiftes-Stadgan hemtade.
Men derest förening i alla under förrättningen omtvistade och till förrättningsmännens handläggning
hörande frågor ej kunde ske, skulle det åligga dem, enligt § 82, att meddela utlåtande
i sådane frågor och i öfrigt behörigen afsluta förrättningen, hufvudsakligen i enlighet
med hvad i thy fall angående skiften är stadgadt. För att underlätta verkställigheten af
ifrågakomna företag utan allt för stor kostnad och tidsutdrägt, hafva komiterade ansett sig
böra föreslå i §§ 84—86, dels att förrättningsmännens utlåtande må kunna vinna laga
kraft, derest ej klander inom viss tid mellankommer, dels ock att berörde utlåtande må
kunna under stadgade vilkor sättas i verket oansedt klander egt rum, hvarifrån dock undantag
gjorts för alla lösnings-frågor enligt Kap. 7. Då erfarenheten hittills visat, att för jordbruket
ganska angelägna diknings- och vattenafledningsföretag kunnat under lång tid uppehållas
af en tredskande granne, hvilken nekat rätt till ledning öfver sitt område, ehuru den
skada, som derigenom tillskyndats honom, i många fall varit obetydlig och bort kunna på
''förhand nöjaktigt godtgöras; så hafva komiterade genom försök att undanrödja sådana hinder
trott sig handla i jordbrukets verkliga intresse. Komiterade våga ock antaga, att de garantier,
som blifvit föreslagne mot missbruk af verkställighetsrätten skola befinnas tillfredsställande.

Vid hittills genomförde vattenafledningsföretag, synnerligast de mera omfattande, hvari
flere jordägare haft del, har visat sig, att den rättighet lagen tillerkänt sådane delegare, att
afsåga sig delaktighet i företaget mot utbyte af sin deri ingående jord, sällan blifvit begagnad
förr än efter företagets fullbordan, hvaraf uppstått den följd att motvillige delegare ej kunnat
tvingas deltaga i nödige förskotter för företaget, hvilka förskotter derföre uteslutande drabbat
dem, som förenat sig om företagets genomförande. Att en sådan tunga för några delegare ej
kan anses vara billig och rättvis, hafva komiterade funnit uppenbart; likasom den antydda
olägenheten synts lämpligast kunna förekommas derigenom, att de delegare, hvilka önskade
afsäga sig delaktigheten i företaget, förklarades skyldiga att inom någon viss tid gifva sådant
de öfrige tillkänna, vid förlust af rättigheten. Komiterade hafva således i § 83 lemnat en
dylik tidsbestämmelse, hvilken synes vara så afpassad, att ej någon delegare kan anses hafva
saknat tillfälle att skaffa sig erforderliga upplysningar och att betänka sig i saken.

Sedan tvisten blifvit genom stämning vid domstol anhängiggjord, kunna i processuelt
hänseende tre olika händelser uppkomma och påkalla lagstiftarens serskilda föreskrifter utöfver
hvad redan genom allmänna rättegångsordningen är bestämdt. Det kan nemligen inträffa,
att de af klaganden framställda anmärkningar och bevis sätta riktigheten eller full -

ständigheten af den föregående undersökningen i tvifvel och göra det för domstolen omöjligt
att utan ytterligare undersökning på stället meddela sitt yttrande i saken. För denna händelse
hafva Komiterade i § 87 föreslagit, dels för lösningsfrågor enligt Kap. 7 att domstolen
må sjelf företaga den ytterligare undersökningen på stället med biträde af såväl förrättuingsmaunen
som annan tillkallad sakkunnig person; dels ock i afseende på andra frågor, att
allenast återförvisning till ny handläggning genom förrättningsmännen må ega rum. Härigenom
hafva komiterade trott sig bereda någon lindring i kostnaden för behandlingen af
sistnämnda, i allmänhet mindre invecklade frågor, utan att derigenom äfventyra något i afseende
på behandlingens noggranhet och säkerhet. Dertill kommer den förut antydda omständighet,
att, såvidt bedömandet af praktiska frågor beträffar, domstolens medlemmar ingalunda
kunna anses bättre qvalificerade än förrättningsmännen. Men ehuru den redan hållna
undersökningen tilläfventyrs ej kan påstås vara hvarken oriktig eller ofullständig, torde likväl
sådane förhållanden vid domstolen kunna förekomma, hvilka göra nödigt att föreskrifva
ändringar i det resultat, hvartill förrättningsmännen kommit; och föranledes af sådana ändringar
ny undersökning eller annan åtgärd, som lämpligast bör fullgöras af förrättningsmännen,
sa harva komiterade för sådan händelse ansett sig böra föreskrifva återförvisning
för alla slag af förevarande frågor, hvarigenom alltså domstolen är förhindrad, att sjelf förrätta
syn på stället. Förslaget i denna del torde rättfärdigas deraf, att i sådant fall endast
kan vara fråga om antingen ny undersökning i något hänseende, som förrättningsmännen med
eller utan afsigt förbigått, eller ock allenast tillämpning å redan undersökta förhållanden af
någon, utaf domstolen meddelad allmän föreskrift; och i begge dessa händelser torde frågan
principeniigt böra i första rummet behandlas af undersökningsmän, hvilket ock i allmänhet
torde medföra minsta kostnad. — Innefatta åter slutligen de af domstolen föreskrifna ändringar
ej annan åtgärd än domstolen sjelf kan meddela, bör naturligtvis någon återförvisning
ej ega rum, hvilket följer ex contrario af hvad i § 89 stadgas; och skulle i thy fall,
likasom då förrättningsmännens beslut utan ändringar gillas, föreskriften i § 90 lända domstolen
till efterrättelse.

Den händelse, som afses i § 88, står i sjelfva verket utom den hittills beskrifna procedur.
Sedan nemligen komiterade sökt att i §§ 67 och 76 noggrant bestämma de tvistefrågor,
uti hvilka förberedande undersökning ovilkorligen måste ega rum innan desamma må
vid domstol anhängiggöras; hafva komiterade derigenom ock bestämdt, att uti alla andra
tvistefrågor, som efter förevarande lag skola bedömas, någon förundersökning ej borde anses
erforderlig. Om än denna uppfattning i allmänhet torde vara riktig, så måste dock medgifvas,
att äfven vid handläggningen af sistnämnde frågor kunna undantagsvis förekomma
förhållanden, vid hvilkas bedömande sakkunnig persons biträde är, om icke oundgängligt,
dock önskvärdt. Komiterade hafva derföre genom stadgandet i denna § lemnat domstolen
en utväg att förskaffa sig sadant biträde, hvarvid domstolen bör föreskrifva hvad för sakens
behandling i hvarje serskildt fall anses nödigt.

Uti § 91 hafva komiterade föreslagit en serskild sednare undersökning, som kan medföra
ändring i bestämmelser, hvilka tillkommit på grund af den förut i detta Kap. beskrifna,
under tiden möjligen laga kraftvunna undersökningsprocedur. Då nämnde serskilde under -

sökning är att betrakta såsom en procession form, har frågan derom bort på detta ställe
i lagen behandlas. Såsom grund för ifrågavarande särskilda undersökning få Komiterade åberopa
det af erfarenheten bestyrkta förhållande, att uppskattning på förhand af den förbättring
å jord, som genom ett vattenaflednings-förslag skulle vinnas, stundom visat sig vara mindre
tillförlitlig, hvilket torde härrört ej endast deraf, att uppskattningen haft till ändamål att bestämma
ett först framdeles efter företagets fullbordan uppkommande tillstånd, hvilken omständighet
ensam torde i många fall gorå beräkningen något osäker, utan lika mycket deraf,
att efter företagets fullbordan yppats förhållanden, hvilka förut i anseende till markens vattendränkta
skick ej kunnat vara kände och således ej heller tagas i öfvervägande vid bestämmande
af jordens blifvande förbättring. På sådant sätt uppkomna fel i den första uppskattningen
kunna tydligen verka till högre värde å jorden och följaktligen till större delaktighet
i kostnaderne för företaget, än som skulle ega rum derest ny uppskattning finge med
laga verkan ske sedan företaget blifvit fullbordadt. Komiterade hafva derföre — lika med
föregående Komitén •—• ansett billigt, att sådan ny uppskattning må tillåtas; men Komiterade
hafva ansett sig ej böra utsträcka denna föreskrift längre, än billigheten oundgängligen synts
fordra, emedan den första undersökningen och uppskattningen i allmänhet måste anses gifva
så nöjaktigt resultat, som i sådant fall kan vinnas. Komiterade hafva följaktligen i § 91
antydt, att den nya undersökningen bör grundas — åtminstone förnämligast —- å förhållanden,
som blifvit kände sedan första uppskattningen verkställdes och således då icke kunnat
ingå i beräkning, samt tillika bestämt, att uppskattningen skulle blifva partiell och endast
omfatta klagandens jord, att med uppskattningen ej finge dröjas längre än till tredje sommaren
efter företagets fullbordan, på det att grunderne för delaktigheten i företaget ej allt för
länge må vara underkastade osäkerhet, samt att öfver den nya undersökningen ej må klagas.
§:ns innehåll i öfrigt utgöres af detaljbestämmelser och af föreskrifter angående ny fördelning
af kostnader och utgifter för företaget, hvilka sednare föreskrifter betingas af den nya
uppskattningens resultat. Att klaganden ensam bör bekosta förrättningen, derest han ej
kunnat vinna ändring, öfverensstämmer med allmän regel i dylika fall.

§§ 92 och 93 innehålla derefter verkställighetsföreskrifter i afseende på inteckningshafvares
rätt och äro inskränkta till frågor om lösningsrätt enligt Kap. 7. I andra frågor
torde sådane rättsinnehafvares hörande eller särskild liqvid för deras fordringar ej vara af
nöden, alldenstund deras rätt i allmänhet ej kan anses blifva i någon mån äfventyrad genom
den utgång, saken kan erhålla. Berörde föreskrifter öfverensstämma hufvudsakligen med
motsvarande bestämmelser i gällande expropriationslag.

Återstående §§ 94 och 95 afse kostnaderne för undersökningsförrättningarne och i vissa
frågor jemväl för processen i öfrigt. Genom § 94 är bestämdt, att Landtmätares ersättning
skulle utgå efter gällande taxa för olika slag af göromål. Då likväl äfven andra tjensteman
kunna komma att till ifrågavarande göromål användas, men deras arfvode hittills annorledes
beräknas, än för Landtmätare är stadgadt, torde i händelse af förslagets antagande såsom
lag, böra särskildt så förordnas, att ersättningen för dessa förrättningar blefve någorlunda
lika för alla förrättningsmän; hvarvid tillika kunde komma under öfvervägande, huruvida
kostnaderne för mindre dikningar o. d. kunde varda i någon mån nedsatte, hvilket så mycket

heldre torde vara billigt, som Landtmätarne, åt hvilka dessa förrättningar i allmänhet lära
komma att anförtros, derigenom vinna en god tillökning i förtjenst utan synnerligen ansträngande
eller tidsödande arbete. Då emedlertid denna del af saken synts ligga utom Komiterades
befogenhet, hafva Komiterade ansett sig böra inskränka sin åtgärd härutinnan till
den hemställan, som sålunda skett. Det ersättningsanspråk, som nämnes i förra delen af
§ 95, är jemväl grundadt i nu gällande lag. Att likväl billigheten torde fordra, att godtgörelse
äfven lemnas för den af tvångsrätten lidandes öfrige kostnader i saken, derest denna
i följd af sökandens försummelse kommer att förfalla, hafva Komiterade velat uttrycka genom
det nya stadgandet i sagde §:s sednare del. I andra fall lära ersättningar till motparter för
inställelse vid undersökningsförrättningar så mycket mindre böra ega rum, som synnerlig
kostnad eller olägenhet genom sådan inställelse sällan uppstår.

Kap. IX.

Lagförslagets konstitutiva bestämmelser utvisa på flera ställen, att Komiterade sökt
åstadkomma samtidigt och gemensamt utförande af företag, som börjas genom en delegares
initiativ men hvari flera andra ega del i följd af den nytta, de deraf kunna hemta. Så innehålla
§§ 19, 25, 29, 36 och 46 stadganden, att alla de, hvilka på omförmälda sätt hafva del
i företag till afdikning, strömrensning, sjösänkning, invallning och bevattning af jord, skola
företaget på gemensam bekostnad verkställa. Härigenom uppstår faktiskt en förening emellan
intressenterne i sådant företag; och Komiterade hafva derigenom vunnit giltig anledning att
undersöka frågan om de legala formerna för en sådan förenings verksamhet.

Då lagen bestämt, att ett företag skall af flere delegare gemensamt utföras, så har derigenom
i sjelfva verket endast blifvit förbjudet någon delegare att, mot öfriges bestridande,
undandraga sig sin andel i kostnad för arbetet. Men ifråga om sättet, huru den omnämnda
förpligtelsen skall fullgöras, har lagen intet bestämt. I detta hänseende skulle följaktligen,
enligt allmänna privaträttsliga grunder, antingen delegarnes öfverenskommelser eller domstolsbeslut
gälla.

Erfarenheten har likväl ådagalagt, att utförandet af mera omfattande företag under
nyssantydda vilkor är i det närmaste omöjligt eller åtminstone förenadt med betydliga kostnader
och tidsutdrägt. Det torde göra tillfyllest att i detta afseende endast häntyda derpå,
att en delegare genom vägran att ingå på de öfrigas förslag i fråga om någon *— ofta obetydlig
•— verkställighetsåtgärd, kan ofta för längre tid hindra företagets utförande och derigenom
fördyra detsamma eller bringa öfriga delegare att tills vidare ensamma bekosta företaget,
samt att, om än alla delegare vid någon tidpunkt äro ense, det i många fall torde vara
underkastadt tvist, huruvida hvad sålunda blifvit bestämdt jemväl vore förbindande för samma
delegares rättsinnehafvare.

Det synes derföre Koiniterade vara oundgängligen nödigt att genom särskilda lagbestämmelser
delegares i gemensamma företag inbördes rättigheter och skyldigheter i afseende
på företaget ordnas så att, å ena sidan, den enskildes rätt på allt erforderligt sätt ses tillgodo,
men tillika, å den andra, tillräcklig makt att sammanhålla och använda de för företagets
utförande nödiga krafter lägges i deras händer, hvilka hafva större andel i och således
större intresse af företaget, hvarigenom den enskilde beröfvas tillfälle att obehörigen inverka
på det gemensamma företaget.

Komiterade hafva för denna uppfattning funnit stöd uti flere fremmande länders lagar
uti detta ämne, om hvilka Komiterade haft tillfälle taga kännedom; dock innehålla nämnde
lagar derjemte flere bestämmelser, hvartill motsvarighet ej finnes eller lämpligen kan införas
i vår lagstiftning. Så förekomma rörande bevattning af jord i provinsen Valencia af konungariket
Spanien och i kretsen Siegen inom konungariket Preussen lagstadganden, enligt hvilka
vattnet betraktas såsom en hela samhällets gemensamma egendom och dess fördelning och
användande såsom en allmän angelägenhet, hvilken skötes under kommunala former. Enligt
eu inom kretsen Siegen ännu gällande »Wiesenordnung» af den 28 Okt, 1846, bedömes alla
vattenrättsfrågor af särskilda folkdomstolar, så kallade »Wiesenschöffen», och i andra instans
af en föi kretsen gemensam domstol, likaledes af kommunal karaktär, »die Kreissachverständigen».
Om flere angränsande egendomar endast genom gemensamma anläggningar kunna
erhålla en ändamålsenlig bevattning, äro jordegarne skyldige att gemensamt inrätta och underhålla
dessa anläggningar, så snart en fjerdedel af intressenterne påfordra det. Uppstår tvist,
huruvida de, som fordra den gemensamma anläggningen, verkligen innehafva en fjerdedel af
den jord, som bör i det gemensamma företaget ingå, så har den ofvannämnda specialdomstolen
(die Weisenschöffen) att efter intressenternas hörande först fastställa gränserna för
det gemensamma företaget och sedan afgöra sjelfva hufvudfrågan. Innehafvarne af den jord,
för hvilken gemensamma bevattningsanläggningar skola göras, bilda en Förening, (Genossenschaft,
Wiesenverband). Af föreningsmedlemmarne skola alla sådana anläggningar, hvilka
icke särskilt tillhöra bevattningen af någon viss äng, på gemensam bekostnad utföras och
underhållas. Föreningarnes organisation, bestämmandet af deras omfattning, ordnandet af de
gemensamma anläggningarne och af bevattningsplanen i dess helhet, hvarunder jemväl innefattas
bestämmelserne huru fördelnings- och aflopps-grafvarne för de särskilda ängarne böra
anläggas, tillhör die Wiesenschöffen. I alla dylika frågor höras dock intressenterne, och die
Wiesenschöffen få endast af påtagliga, uppenbart öfvervägande skäl afvika från intressenternes
med enkel pluralitet fattade beslut i Föreningens inre angelägenheter. Alla Föreningens
gemensamma angelägenheter ordnas närmare genom ett reglemente, (Verbandsordnung). Detta
reglemente upprättas efter intressenternes hörande af die Wiesenschöffen och fastställes af die
Kreissachverständigen. För hvarje Förening skall i regeln finnas en Föreståndare (Wiesenvorsteher),
som väljes af och bland intressenterne. Enligt en lag af den 7 Oktober 1830 för
Storhertigdömet Hessen, hvilken lag likaledes afser endast bevattning af jord, erfordras regeringens
fastställelse af sjelfva planen för det gemensamma företaget, men frågan, om företaget
skall utföras, beror af intressenternes beslut, fattadt med enkel pluralitet. På samma
sätt utses en ombudsman (Bevollmächtigter). Bäjerska lagen bestämmer, i likhet med hvad

nyss nämndes, att plan för gemensamma företag alltid skulle underställas myndigheternas
pröfning, men att frågan om utförandet beror af omröstning emellan intressenterne. Aro
intressenterne flere än tre, skola de utgöra en Förening; men Förening kan jemväl uppkomma
derigenom, att jordägare ansluta sina nya anläggningar till en grannes redan befintliga
anläggningar af enahanda slag. Angående Föreningarnes organisation och rättsliga ställning
såväl till intressenterne som till tredje man, äro i sistberörde lag noggranna och systematiska
föreskrifter meddelade. Med den Bajerska lagen öfverensstämmer i allt väsendtligt
en två år sednare utfärdad lag rörande samma ämne för Storhertigdömet Weimar. Preussiska
lagen af den 28 Februari 1843 föreskrifver, att, om något företag till vattens begagnande
kan vara till fördel för ett större område (einer ganzen Gegend) och för''ändamålets
vinnande en allmän samverkan behöfves, så kunna intressenterne genom regeringsbeslut tvingas
att organisera sig till Förening, samt att för hvarje sådan Förening i enahanda ordning
skall utfärdas ett statut, hvarigenom företagets omfång, ändamål och plan bestämmas, kostnader
och prestationer fördelas emellan intressenterna, samt Föreningens organisation regleras.
Dessa stadganden gällde ursprungligen endast bevattningsanläggningar, men genom en
lag af den 11 Maj 1853 utsträcktes de äfven till afvattningsföretag, dock med den inskränkning,
att föreningar för gemensam dränering icke utan samtlige intressenters samtycke borde
bildas. Den Sachsiska lagen af den 15 Aug. 1855, hvilken egentligen endast afser flodkorrektion,
förbehåller likaledes regeringsmagten att auktorisera och organisera alla gemensamma
företag af sådan beskaffenhet, men meddelar något fullständigare bestämmelser än Preussiska
lagen angående föreningarnes och intressenternas rättsliga ställning inbördes och till tredje
man, hvarigenom administrationens pröfningsrätt blifvit åtminstone i någon mån begränsad.
Den Fransyska lagen af den 16 Sept. 1807 »sur le desséchement des marais» stadgar, att vid
alla torrläggningsföretag, hvartill regeringens koncession erhållits, skall bland jordegarne bildas
ett »Syndikat» eller en Styrelse, hvars medlemmar nämnas af prefekten bland de högst
beskattade intressenterne. Detta syndikat representerar samtlige jordegarne i alla deras gemensamma
förhållanden till dem, som utföra företaget, ehvad koncession blifvit meddelad åt
vissa bland jordegarne eller åt fremmande personer, eller ock arbetet utföres omedelbart genom
Statens försorg. Sedan åter arbetena blifvit fullbordade och aflemnade samt intressenternes
underhållsskyldighet vidtager, åligger det Syndikatet, som dervid kan af prefekten förstärkas
med två eller fyra medlemmar bland dem, som tilläfventyrs blifvit egare af nyvunnen
jord, att upprätta och till prefekten ingifva förslag till reglementariska bestämmelser
angående underhållskostnadens fördelning, hvarefter prefekten uppgör förslag till organisation
af en styrelse med hufvudsaklig uppgift att besörja underhållsarbetenas verkställande. Sålunda
uppstår en Förening (association syndicale). Enligt dräneringslagen den 10 Juni 1854
kunna vid alla slags afvattningsföretag prefekterne, på intressenternes ansökan, konstituera
syndikater; hvilket deremot icke är förhållandet vid företag, som afse bevattning.

Föregående Komitén föreslog jemväl i detta ämne åtskilliga föreskrifter, hvilka återfinnas
i §§ 67, 74, 75 och 76 af förslaget. Dessa föreskrifter äro likväl inskränkta till företag
angående aftappning, invallning och vattenhöjdsreglering samt synas jemväl i öfrigt sakna
önskvärd fullständighet.

Huru Komiterade för sin del ansett ifrågavararde förhållanden böra ordnas, angifves af
återstående §§ 96—104 i förslaget. Innan Komiterade gå att närmare redogöra för nämnde
§§:s innehåll, torde Komiterade böra i allmänhet anmärka, att då offentlig myndighets inblandning
i enskildes företag, utan att sådan åtgärd blifvit af de enskilda påkallad i följd
af tvist, strider mot den i vårt land gällande rättsuppfattning och sed, samt enskilde delegare
enligt vår lag städse ega vitsord att åvägabringa gemensamma företags utförande,
derest ej hinder i lag eljest derför möter, torde nu ifrågakomna bestämmelser, såsom äfven
blifvit antydt, hufvudsakligen böra afse att undanrödja hinder, som af enskilde delegare obehörigen
kunna framkallas, mot gemensamma företags utförande på ett af de flesta delegare
godkändt och i allmänhet ändamålsenligt sätt.

I § 96 bestämmes, att föreningar uppkomma genom aftal eller, i händelse af tvist, genom
laga kraftegande beslut. Att i förra fallet, eller då föreningen grundas å aftal, skriftlig
handling derom bör upprättas, till undvikande af framtida tvister, hafva Komiterade ansett
ej nödigt att. i lagen uttryckligen antyda. Föreningar skola bildas för alla gemensamma företag
inom vattenrättens område med undantag endast af vanlig dikning, enär den sistnämnda
i allmänhet torde komma att verkställas af hvarje särskild jordegare inom sitt område, hvarigenom
gemensamheten i sjelfva verket upphör. Med föreskriften i § 97, att delaktighet i
Förening åtföljer jorden, hafva Komiterade afsett att hindra blifvande egare af jord, för
hvilken delaktighet i Föreningen vunnits, att ur densamma godtyckligt utträda, hvilket så
mycket mindre torde vara billigt ur synpunkten af öfrige delegares rätt, som den nye egaren
i allmänhet bör anses hafva förvärfva! jorden med lika, och ej bättre, rätt än hans fångesman
den innehaft. Men emot dylik skyldighet att fortfarande qvarblifva i Föreningen bör
enligt Komiterades tanka svara förmånen att endast med den i företaget ingående jord ansvara
för de af delaktigheten betingade förbindelser. Denna bestämmelse, hvilken förekommer
i sednare delen af § 97, står dessutom i analogi med det förhållande, som uppkommer
derest någon delegare begagnar sig af rättigheten att afsäga sig delaktighet i företaget mot
afstående af sin deri ingående jord eller en del deraf. I sådant fall kommer för nämnde lott
i företaget endast att svara värdet af den afträdda jorden. Att företagets framgång ej kan
anses genom ifrågavarande bestämmelse äfventyrad, följer väl tydligen deraf, att likartad!
äfventyr skulle kunnat uppstå genom hittills gällande afsägelserätt, men dock, såvidt Komiterade
erfarit, icke egt rum. — Att delegares rösträtt inom föreningen, på sätt i § 98 är
föreslaget, i allmänhet måste vara andel i företaget torde klart följa deraf, att kostnaderna
för företaget efter samma grund erläggas; men då nämnda grund i företagets början vanligen
ej är och i många fall svårligen kan vara bestämd, har föreskrift om annan tillfällig röstgrund
ej bort saknas; och har i detta fall endast kunnat hänvisas till öfverenskommelse eller
rösträtt efter hufvudtal. . Hvad i § 99 är föreslaget angående skyldighet för delegarne att
upprätta ett reglemente till efterrättelse vid behandlingen af Föreningens angelägenheter,
afser att förmå delegarne att på förhand i sådant hänseende öfverenskomma, på det att
tvister sedermera i särskilde fall må kunna undvikas; och anse Komiterade att denna föreskrift
jemväl i afseende på mindre företag ej torde blifva utan gagn. Då fastställelse å dy Betänleande

o. förslag till ny lag af vattenrätten. 9

lika reglementen genom offentlig myndighet hittills varit sökt och beviljad, hafva Komiterade
velat lemna delegare öppet att äfven hädanefter erhålla sådan bekräftelse å deras beslut
härutinnan; men Komiterade hafva dock ansett sig ej böra föreslå ovilkorlig skyldighet att
den söka. — § 100 innehåller en af de föreskrifter, hvaraf detta rättsinstituts nytta väsendtligen
beror, nemligen om pluralitetens rätt att öfver företaget förfoga, derest ej, på minoritetens
klagan vid domstol, särskildt annorlunda förordnas. Att någon orättvisa häruti ej
begås mot minoriteten, lärer väl så mycket mindre böra befaras, som grundsatsen är allmänt
erkänd och i många andra fall inom samhällslifvet tillämpad. Då flera detaljfrågor angående
ett gemensamt utförande, hvarom kan uppstå tvist emellan delegarne, ej lämpligen böra hänskjutas
till allmänna domstolarnes bedömande, hafva Komiterade i denna § mom. 2, gifvit
delegarne anvisning att genom bestämmelse i reglementet underställa dylika frågor gode mäns
behandling, hvarigenom större sakkunskap i allmänhet torde vinnas. Förslaget i § 101, huru
utgifter för Föreningens ändamål skola utgöras och fördelas, innefattar allenast en tillämpning
af bestämmelserne angående röstgrunden. Att, såsom derjemte i samma § är föreslaget,
medgifva en förmånsrätt för delegares andel af utgifterna uti den jord, som för desamma
häftar, anse Komiterade väsendtligt dels såsom tillämpning af grundsatsen om ansvarigheten
dels ock enär de öfrige, som kunna hafva anspråk på jorden, hemta fördel af den förbättring
derå, som möjliggöres genom ifrågavarande företag. Då berörde rätt endast till förmån för
Föreningen kan ega tillämpning, torde missbruk af rättigheten till skydd för andra anspråk
vara förekommet. — Det i § 102 föreslagna åliggande i afseende på val af en ombudsman
är inskränkt till föreningar af något större omfång och afser allenast att underlätta tredje
mans talan mot föreningens medlemmar gemensamt.

Genom dessa föreskrifter skulle Föreningarnes organisation vara bestämd. Hvad i återstående
två §§ är föreslaget, innefattar rättighet i vissa fall att inträda uti eller utträda ur
en lagligen bildad förening af ifrågavarande beskaffenhet. Den förra rättigheten — eller att
i en förening inträda, hvarom handlas i § 103, — synes vara grundad å billighet, derest den
inträdande tillskyndas eu fördel, som ej vore förenad med någon skada eller hinder för förutvarande
delegare. Denna händelse torde inträffa i synnerhet i fråga om bevattnings- eller
invallnings-företag, men jemväl i fråga om andra företag inom Vattenrättens område, derest
nemligen dessa sistnämnde företag grundas antingen på aftal utan föregången undersökning,
i följd hvaraf möjligen ej alla, som hafva nytta af företaget, kommit att från dess början
deri ingå, eller ock på undersökning, som sedermera visat sig vara ofullständig i nämnda
hänseende. Angående de vilkor, som för sådant inträde i förening skola gälla i afseende på
skyldighet för den inträdande att ensam gälda vissa särskilda kostnader och att deltaga uti
de gemensamma, är föreskrift meddelad i §:s sednare del, hufvudsakligen i öfverensstämmelse
med hvad i likartade fall redan finnes stadgadt beträffande delegares inträde i bevattningsanstalt,
sedan densamma kommit i verksamhet. Rättighet till utträde ur förening hafva
Komiterade, på sätt § 104 visar, ansett böra ega rum endast i det fall, att delegares jord
ej vunnit förbättring genom företaget; och torde detta förhållande, i händelse af tvist, i
hvarje särskildt fall böra blifva föremål för bevisning i vanlig ordning, hvadan Komiterade
endast föreslagit en allmän bestämning, som kan blifva tillämplig äfven på olika faktiska för -

hållanden. Att delaktigheten likväl för sådan utträdande delegare måste gälla i afseende på
allt hvad beslutet blifvit och bordt fullgöras, innan anmälan om utträde skedde, och att följaktligen
någon rätt till återbekommande af förut erlagd andel af kostnader eller utgifter för
företaget ej vinnes genom utträde ur föreningen, hafva Komiterade velat uttrycka genom denna
§:s sednare del. Att denna föreskrift är öfverensstämmande med den allmänna grundsatsen
att delegare i gemensamt företag böra med hvarandra dela såväl vinst som förlust, torde vara
tydligt.

I afseende på tillämpningen af den lag, som Komiterade sålunda föreslagit, få Komiterade
slutligen erinra, att, enär lagens verksamhet i händelse af tvist väsendtligen är beroende
af iakttagande utaf de i Kap. VIII. meddelade processuella föreskrifter, men dessa
föreskrifter ej torde kunna tillämpas i mål, hvilka enligt nu gällande ordning redan blifvit
vid domstol anhängiggjorda, då den nya lagen träder i kraft, det synts Komiterade nödigt,
att dylika mål, i händelse parterne ej annorlunda åsämjdes, fortfarande blefve efter nu gällande
lag behandlade och afdömde; hvadan Komiterade vid förslaget fogat ett tillägg i detta
syfte.

Komiterade öfverlemna härmed särskild! yttrande af en bland Komiténs ledamöter äfvensom
de handlingar i ämnet, hvilka blifvit Komiterade tillställda.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
nndersdter och tjenare

CARL G. MÖRNER,

C. G. LEYONH1ELM. JOH. L. BÅÅTH. PHILIP ÅKERMAN.

Stockholm den 5 November 1870.

Förslag

till

Förordning angående Vattenrätten.

Med ändring af Byggninga-Balken Kap. 4 § 2 och Kap. 6 § 2 jemte Brefvet den 28
December 1822, om undersökning för anläggning af vattenverk, samt med upphäfvande af
Kap. 6 § 3, samt Kap. 20 §§ 1, 2, 3, 6 och 7, i sagde Balk, Förordningen den 27 Februari
1858, angående afloppsdike^ storlek, Förordningen den 20 Jan. 1824, jemte Kungörelsen den
14 Juli 1835 och Förordningen den 30 Mars 1841, om utrifning, ändring eller flyttning af
vattenverk, som hindra jords odling, Brefvet den 8 April 1811, angående flottled, Kungörelserna
den 14 Juli 1835 och den 30 Dec. 1863, om. undersökning för anläggning af vattenverk,
Förordningarne den 3 September 1755, den 6 Aug. 1815, den 23 Aug. 1851 och den
21 Dec. 1857, om skyldighet att öppna damlucka, Förordningen den 20 Febr. 1764, Brefvet
den 17 Febr. 1786 och Kungörelsen den 28 Dec. 1822, om strömrensning, så ock Brefvet
den 1 Juni 1849, angående ängsvattningsanstalt jemte öfrige i dessa ämnen meddelade föreskrifter,
så vidt de finnas stridande mot hvad här nedan stadgas, varder förordnadt, som
följer:

Kap. I.

Allmänna bestämmelse!'' om rätt till vatten.

§ l.

Vatten ege den, som land eger, efter rågång och byaskillnad; råde ock fritt öfver vattnet,
der ej annorlunda stadgadt är.

§ 2.

Mom. 1. Vill man för alltid under full Äganderätt till annan afstå sin rätt till vatten,
öfverlåte då till honom den mark, hvarå vattnet är.

Mom. 2. Har den, som vatten eger, till annan upplåtit rätt i afseende på dess nyttjande,
vare det giltigt; dock skall, för att dylikt aftal må blifva gällande emot annan än den,
som upplåtit eller lika med honom förbunden är, dermed så förfaras, som för aftal om nyttjanderätt
till fast egendom föreskrifvet är.

Mom. 3. Upplåtelse, hvarom i 1 och 2 mom. sägs, må jemväl ega rum från publika
hemman och lägenheter, dock ej med annan rätt, än för besittning till sjelfva hemmanet eller
lägenheten är bestämd, samt från fideikommissegendom, så vidt med lag och fideikommissbref
instämmer.

Mom. 4. I fråga om afsöndring af vattenfall gälle ock hvad serskildt är föreskrifvet.

Mom. 5. Om urminnes häfd till vatten och vattenverk skiljs i Kap. XV JordaBalken.

§ 3.

Delegare i samfäld mark hafva rätt till vattnet, efter ty de i marken del ega. År
marken skiftad men vattnet fortfarande samfäldt; vare lag samma. Kan vattnet ej utan
delegares förfång skiftas, bjude då den, som någon inrättning för vattnets begagnande göra
vill, de öfrige att med honom densamma göra och nyttja. Sämjas de ej, då skall, i den ordning
Kap. VIII innehåller, pröfvas om inrättningen kan göras utan skada för dem, som ej
vilja deltaga deri, och i thy fall bestämmas på hvad vilkor och tid den nyttjas må.

Går vattendrag emellan byar eller hemman och ega de begge del i vattenfall eller annan
dylik lägenhet; vare ock om vattnets begagnande lag, som nu sagdt är.

§ 4.

Ingen gräfve ny skyrd eller rännil ur sjö, eif, å eller bäck, eller drage annorledes till
sig vattnet ur dess förra djup och läge, annan till men. Ej heller må man hindra vattnets
naturliga aflopp om skada derigenom annan tillskyndas.

§ 5.

Allmän farled skall öppen hållas till den bredd, som hittills vanlig varit, der ej Konungen
annorledes förordnar. Ej må man, der sådan farled är, vidtaga åtgärd, som hindrar sjöfarten.
Sker det; läte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på den felandes bekostnad ställa
allt åter, som det förut varit.

§ 6.

Ej må man förderfva vatten till men för dem, som hafva rätt det nyttja, eller tillfalla
för allmänna helsotillståndet; ej eller må någon ort beröfvas tillgång till vatten, som för befolkningens
hushållsbehof är oundgängligen nödigt.

I hvarje eif, ström, å eller sund, der kongsådra af ålder varit, skall densamma fortfarande
alla tider på året hållas öppen till en tredjedel af vattnet, der det djupast är.

Har man någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske att stänga vattnet annorlunda,
än om kongsådra nu sagdt är, njute sådan rättighet till godo.

År för vattendrag, der kongsådra ej af ålder varit, genom aftal eller eljest bestämdt,
att, för fiske eller flottled eller till förekommande af vattendämning, viss del af vattnet skall
hållas öppen, gälle sådan bestämmelse intilldess förändrade förhållanden kunna till ändring
deri föranleda.

§ 8.

Om fiskerättighet är särskildt stadgadt.

Kap. II.

Om flottlcd.

§ 9.

Råder den, som flottning idkar, ensam öfver vattendraget, eller har han vunnit samtlige
strand-, bro-, vattenverks- och fiskegares samtycke till flottningen; ege att den flottled
såsom enskild begagna, der ej, på sätt här nedan sägs, annorlunda förordnas.

§ 10.

Vill man anlägga ny flottled eller begagna annans enskilda flottled, och samtycka ej
dertill de, som öfver vattendraget eller flottleden råda; söke då Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
lof. Finnes, att flottningen kan ske utan skada för annan, eller att flottleden
skulle för orten medföra väsendtlig fördel: då må den sökta flottningen tillåtas; sätte dock
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ut, med hvilka vilkor den utöfvas må, efter thy derom
särskildt stadgas. Erfordras för flottledens inrättande, att jord eller lägenhet afstås skall:
vare lag, som för sådant fall om farled föreskrifvet är. Detsamma galle, der genom flottledens
inrättande skada tillfogas annans egendom och egaren ej åtnöjes att ersättning för den
skada taga.

Flottled, hvarå, efter hvad i denna § sägs, flottning tillåten blifvit, skall såsom allmän
flottled anses.

§ 11.

År i vattendrag, hvari flottning idkas, allmän farled, åligge Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att tillse, om och med hvilka vilkor flottningen tillåtas må.

§ 12.

Mom. 1. Har man gjort nödig och'' nyttig kostnad å allmän flottled eller för flottningsanstalt
deri; njute då ersättning af dem, som flottleden begagna; ege ock rätt behålla flottgods
såsom pant för ersättningen. Lag samma vare om annan utgift i följd af flottning, som
i sådan flottled på grund af giltig bestämmelse bedrifves antingen för gemensam räkning eller
eljest af annan än den, som godset éger.

Mom. 2. Kostnad å flottled, hvarom i föregående moment sägs, jemte ränta derå beräknad
till högst tio procent för år, skall till utgörande å fem till tio år fördelas; de flottande
dock obetaget att sådan kostnad tidigare återgälda.

§ 13.

Vid allmän flottled må flottningsmanskap icke förvägras tillträde till stränderne så vidt
sådant är för flottningen nödvändigt. Sker derigenom skada, vare lag, som i nästa § sägs.

§ 14.

Mom. 1. De, som flottning i allmän flottled idka, varen skyldiga vidtaga erforderliga
åtgärder, så att skada genom flottningen ej annan tillskyndas. Sker ändå skada; gälden de
åter, en för alla och alla för en, hvilka under året deltagit i flottningen å det ställe, der
skadan timat.

Mom. 2. Vill man söka ersättning för skada, hvarom i föregående moment sägs; läte
då två ojäfvige män hålla syn på stället och underrätte derom den, som flottningen besörjer,
så lång tid förut, att han kan vid synen tillstädeskomma, samt njute sedan utmätning för
skadeersättningen efter synemännens värdering så ock för synekostnaden. Nöjas ej de flottande
deråt, anhängiggören sin talan hos Rätten inom tre månader efter utmätningen.

§ 15.

Nu vill man göra byggnad eller annan inrättning i vattendrag, hvari allmän flottled är,
eller vatten derifrån afleda; kan det ske utan men för flottningen, hafve der rätt till; stånde
dock sjelf den skada, som dylik byggnad eller inrättning af flottningen lida kan.

§ 16.

Allmän flottled må aflysas om flottningen hindrar vattnets begagnande till ändamål,
som är för orten nyttigare än flottningen. Varder flottled aflyst, och har den, som flottning
idkat, gjort nödig kostnad å flottleden eller för flottningsarbetet deri: ege han derför undfå
ersättning af den, som flottledens upphörande fordrat, hvarvid värdet af byggnad skall beräknas
efter det skick, hvari den afstås: men har kostnaden redan genom uppburen afgift
för flottningen eller annorledes blifvit till någon del gulden, varde ersättningen derefter
jemkad.

Angående flottleds aflysande och den ersättning, hvarom i denna § sägs, förordne Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande.

Kap. III.

Om dikning, strömrensning och vattenledning.

§ 17.

År dikning redan behörigen bestämd, lände det till efterrättelse; dock vare häri ej hinder
för omläggning, utvidgning eller fördjupning af gammalt dike efter hvad här redan sägs.

§ 18.

Delegare i samfäld mark skola afloppsdike hålla hvar efter thy, som han del eger i den
mark, för hvilken diket göres. Der delegarne med åker eller odlingsbar jord intill hvarannan
ligga och skårdike dem emellan tarfvas, skall halfva diket å hvarderas jord tagas och
af hvardera hållas till den storlek, som nödig är.

§ 19.

Mom. 1. Nu vill man för jords odling eller förbättring dike göra: möter annans jord;
då må denne ej hindra vattnets aflopp. Kan det ej föras af utan dike och åsämjer dem ej;
då skall dikningsskyldigheten fördelas efter thy en hvar af dikningen nytta hemta!-. Aro
flere, som af sådant dike hafva fördel, varde dikningsskyldigheten på en gång emellan alla
delad. Har den, som nedanföre är, af diket mindre gagn än mot kostnad och intrång svarar;
varde dikningsskyldigheten för honom i mån deraf jemkad eller ersättning honom lemnad af
öfrige, som i dikningen deltaga, allt efter hvad skäligt pröfvas.

Mom. 2. Afdikning af kärr eller mosse eller annan vattendränkt mark må ej så ske,
att skada genom öfversvämning eller annorledes uppkommer.

§ 20.

Dikningsskyldighet skall så bestämmas, att den mark, för hviken dikas skall, må kunna
torrläggas till fyra fots djup, der det ske kan och ej annorlunda åsämjes; och vare ej någon
skyldig att i dikning å annans egor taga del vidare, än som erfordras för torrläggning
af egen mark till det djup, som nu sagdt är.

§ 21.

Vill man för jords afdikning begagna redan färdigt afloppsdike å annans egor eller utvidga
eller fördjupa annans dike; gånge dermed som om anläggning af nytt dike i § 19 sägs.

§ 22.

Dike, som tjenar till aflopp för vatten från annans egor, skall öppet läggas. Fordrar
markens egare täckt dike, vare det tillåtet, om vattnets aflopp ej hindras; stånde dock han
den tillökning i kostnad, som deraf vållas, och besörje sjelf om arbetets utförande.

§ 23.

Jord, som kastas upp ur öppet dike, må ej läggas så, att den kan skada dikets bestånd
eller hindra vattnets afrinnande till diket.

A hvar sida om öppet dike, räknas ren till högst två fots bredd.

§ 24.

Skall någon, i följd af hvad i. § 19 sägs, dike å annans egor göra; då må den, som
marken eger, dikningen sjelf besörja mot den ersättning, som skälig pröfvas; vare dock, der
han den rätt begagna vill, skyldig att arbetet vid tillsägelse skyndsamt verkställa.

§ 25.

Mom. 1. Har vattendrag uppgrundats eller vikit af från dess fordna läge, och vill
strand-, vattenverks- eller fiske-egare vattendraget upprensa eller återföra, hafve der rätt till.
Aro flere, som af dylikt arbete hafva fördel, varen de skyldiga att i man deraf i kostnaden
taga del. Nu har någon genom särskild anstalt till vattnets nyttjande eller annorledes hemtat
nytta af vattendraget i det skick, som före rensningen eller återförandet befunnits: har den
nytta fortfarit under minst fem år; vare då berättigad att af dem, som i arbetet deltaga,,
njuta ersättning, efter thy skäligt pröfvas, för den skada som genom vattendragets upprensning
eller återförande honom tillskyndas.

Mom. 2. Jord och annat, som vid rensning ur vattendrag upptages, må på närmaste
strand uppläggas. Sker derigenom skada eller olägenhet, njute strandegaren derför ersättning.

Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten.

Mom. 3. Om rensning af vattendrag till allmänt gagn eller för flottning® skull är särskilt
stadgadt.

§ 26.

Vill man utvidga eller fördjupa vattendrag eller räta å eller bäck, och kan det ske utan
men för annan; vare det tillåtet.

§ 27.

Vill man sjö sänka eller uttappa, eif eller å afleda eller derifrån skyrdar eller rännilar
göra, och kan det ske utan men för annan, vare ändock pligtig gifva det tillkänna hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som bör låta undersöka, huruvida farled skulle göras obrukbar,
eller tjenlig lägenhet till inrättande deraf i framtiden borttagas, eller annat för det allmänna
nyttigt ändamål förhindras. Finnes det, hemställe Kongl. Maj:ts Befallningshafvande saken
till Konungens pröfning; men i annat fall förklare Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att hinder
emot företaget från det allmännas sida ej möter.

§28.

Har man, efter thy i nästföregående § sägs, erhållit lof till vattenledning, som sker för
jords odling eller förbättring, då må man vattnet öfver annans egor leda, med vilkor, som
angående afdikning i § 19 sägs.

§ 29.

Mom. 1. Ega flere del i jord, för hvars odling eller förbättring sjö sänkes eller uttappas
eller annan vattenledning enligt § 27 göres, tage hvardera i kostnaden derför del,
efter thy som han båtnad vinner af odlingen. Afsäger sig någon sådant deltagande, vare
skyldig att sin lott i jorden till de öfriga afstå efter dess värde innan den från vattnet befriad
blifvit; och gånge vederlag efter detta värde till honom ut antingen genom skifte mot
annan jord, efter de för egoutbyte i allmänhet stadgade grunder, eller genom motsvarig andel
i den från vattnet befriade jorden, allt efter som tjenligast finnes.

Mom. 2. Lag samma vare i fråga om afdikning enligt § 19 mom. 2 af kärr eller mosse
eller annan vattendränkt mark, deri flere hafva del.

Mom. 3. Jord, som afstås enligt föregående mom., skall, der ej annorlunda öfverenskommes,
tillträdas så snart utbytet vunnit laga kraft eller i händelse af klander, blifvit faststäldt;
dock att hvar sin på jorden vexande gröda sjelf bergar.

§ 30.

Vill man göra vattenledning eller afdikning, hvaraf flera hafva nytta, såsom i § 29 sägs,
bjude då de öfriga att i företaget taga del. Åsämjas de ej; gånge som i Kap. VIII bestämmes.

§ 31.

Kan, der vatten må öfver fremmande egor ledas, sådant till lika gagn för den, som
ledningen fordrar, ske på flera sätt; då skall, om ej annorlunda åsämjes, dike eller afloppsgraf
så läggas, att minsta skada eller intrång å fremmande egorna sker, eller om skillnad
deri ej finnes, det läge väljas, der kostnaden för anläggning och underhåll blir minst; dock
vare ej någon berättigad att, utan egarens samtycke, vatten afleda genom annans tomt eller
trädgård.

§ 32.

Vatten må ej öfver annans egor ledas, innan den ersättning, som i följd deraf utgå
bör, blifvit gulden. Sker genom vattenledningen skada, som ej på förhand beräknad blifvit,
den skall serskildt gäldas.

§ 33.

Försummar den, som dertill skyldig är, att hålla dike eller vattenledning i gildt stånd,
och bättrar han ej skyndsamt derå förefunnen brist, då han derom tillsagd varder, ersätte
all den skada och förlust, som deraf tillskyndas annan. Bättrar han ej utan dröjsmål efter
skedd tillsägelse, och vill annan, som af försummelsen men lider, bristen sjelf bota, eller för
skada och förlust, som af sådan försummelse timat, söka ersättning, kalle då två ojäfvige
män att syn hålla, och njute, sedan försummelsen af dem vitsordad är, utmätning för skadeersättningen
så ock för arbets- och synekostnaden efter deras bestämmelse, då han litar
kronofogde eller magistrat derom till. Nöjes den, som diket eller vattenledningen hålla skall,
ej deråt, anhängiggöre sin talan hos Rätten inom tre månader efter utmätningen.

§ 34.

Mom. 1. Gör man gräfning eller vattenledning eller stänger vattenlopp annan till men,
då må denne lita Kronofogde eller Magistrat till; och hålle fogden med två ojäfvige män
eller Magistraten syn på stället, sedan den, som gräfningen, vattenledningen eller stängningen
gjort, till förrättningen blifvit kallad så lång tid förut, att han kunnat sig dervid inställa.
Finnes klarligen att den öfverklagade åtgärden är olaglig, lägge förrättningsmannen allt åter
som det förr varit, tage kostnaden så derför som för förrättningen ut hos den, som rubbningen
vållat, och meddele om förrättningen skriftligt besked. År den dermed missnöjd,
som gräfningen, vattenledningen eller stängningen gjort, ege sin talan till Rätten instämma.

Mom. 2. Skada, som genom olaglig gräfning, vattenledning eller stängning af vattenlopp
annan tillskyndas, skall gäldas åter af den, som åtgärden vållat.

Kap. IV.

Om jords bevattning.

§ 35.

Der en eller flere al dem, som i vattendrag del ega, vilja för jords bevattning det
afleda eller vatten derur taga, vare det tillåtet, der det utan men för annan! kan ske; dock
galle i fråga om afledning af eif eller å, hvad i § 27 stadgadt är.

§ 36.

Nu är ej för alla, som i vattendrag ega del och lägenhet till bevattning af jord hafva,
lika tillfälle att serskild bevattningsanstalt inrätta; bjude då den, som bevattning göra vill,
de öfrige att deri deltaga. Åsämjas de ej; då skall i den ordning, som i Kap. VIII sägs,
bestämmas, huru bevattningen till allas fördel lämpligast ordnas bör; och må, der någon ej
vill genast i företaget ingå, de öfrige emellertid hans lott i vattnet nyttja.

§ 37.

Mom. 1. Vill den, som i vattendrag ej eger del, vatten derur afleda för jords bevattning,
och kan det ske utan men för annan, som till vattnet berättigad är, vare ock den
ledning tillåten.

Mom. 2. Har i det fall, som i föregående mom. sägs, strandegare jemväl lägenhet till
bevattning af sin jord; då skall först, om strandegare det äskar, på sätt i § 36 sägs, utredas,
huru bevattningsanstalt för hans jord göras bör; och må sedan det vatten afledas,
som för sådan anstalt ej användes.

Mom. 3. Der flere, som i vattendrag ej ega del, samtidigt söka tillstånd till vattenafledning
för bevattnings skull, hafve den företräde, som närmare till vattendraget är; äro
de lika nära, varde vattnet emellan dem fördeladt, efter som Renligt pröfvas.

Mom. 4. Kostnad för utredning, hvarom i mom. 2 sagdt är, skall gäldas af den, som
afledningen fordrat. Har annan jemväl af utredningen gagn; gånge som i § 42 föreskrifves.

§ 38.

Nu är bevattningsanstalt inrättad: förmenar granne, som lägenhet till bevattning häfver,
att genom anstaltens förbättring tillgång till vatten kan honom beredas; läte då, der dem
ej annorledes åsämjer, förhållandet utredas såsom i § 36 sägs, och vare sedan berättigad
att, så vidt sådan tillgång uppstår, i anstalten taga del; stånde dock sjelf kostnaden såväl
för utredningen som för den förändring af bevattningsanstalten, som nödig varit.

§ 39.

Vatten, som för bevattning af jord ur vattendrag afledes, skall dit återföras, der skada
eljest skulle annan tillskyndas.

§ 40.

Tarfvas, i det ändamål, hvarom detta Kap. handlar, att vatten öfver annans egor leda
från eller till vattendrag, ege man der rätt till, med vilkor, som i §§ 19 mom. 2 samt 31
och 32 bestämmas.

§ 41.

Der vatten från bevattningsanstalt afledes öfver annans egor, må det jemväl af denne
till bevattning användas, dock med förbehåll i afseende på vattnets återförande till vattendraget,
som i § 39 sägs; och varde i sådant fall kostnad för ledningen så ock ersättning för
skada eller olägenhet deraf jemkad, efter thy i nästa § sägs.

§ 42.

Kostnad för gemensam bevattningsanstalt skall af dem, som deri hafva del, gäldas i
mån af omfånget af den bevattnade jorden eller, der jordens beskaffenhet är synnerligen
skiljaktig, i mån af den nytta, hvardera af företaget hemtar. Den, som ej genast i företaget
ingår, gälde sin andel af anläggningskostnaden beräknad efter det skick, hvari anstalten
befinnes, då han i delaktigheten inträder.

§ 43.

Försummas underhåll af bevattningsanstalt, vare lag som § 33 sägs.

Kap. V.

Om invalliiiiig.

§ 44.

Vill man vid naturligt vattendrag göra vall, mur eller annan byggnad till skydd emot
vattnet, bygge så, att vattnets lopp ej hindras annan till men.

§ 45.

Nu vill man för jords odling eller skydd göra invallning, hvarom i föregående § sägs,
och kan den ej fullkomnas å egna egor utan större kostnad än för arbetets fortsättande å

annans område fordras: har denne ej af företaget gagn; vare ändå den, som invallningen göra
vill, berättigad fordra att jord, som till företaget nödig är, upplåtes; gälde dock förut till
egaren full ersättning för jorden så ock för skada eller olägenhet, som denne af företaget
lider.

§ 46.

Aga flere del i jord, som af invallningen hemtar nytta, gånge som angående vattenledning
för jords odling i §§ 29 och 30 sägs.

§ 47.

Jord, sten eller grus, som till invallning fordras, må tagas å det område, som af invallningen
skyddas, dock emot ersättning, efter thy i § 45 stadgas.

§ 48.

Vallar och grafvar, som till jords skyddande anlagde äro, må ej till annat ändamål begagnas
utan samtycke af den eller dem, som öfver invallningen råda.

§ 49.

Försummas underhåll af vall eller graf, som till invallning hör, vare lag som om underhåll
af dike eller vattenledning i § 33 sägs, dock må, der fara för annans egendom genom
sådan försummelse uppstå kan, denne bristen genast afhjelpa.

§ 50.

Gör man invallning annan till men, galle hvad i § 34 föreskrifves.

Kap. VI.

Om dambyggnad och vattenverk.

§ 51.

Vattenverk skola så byggas och begagnas, att annans egor eller verk, som ofvan eller
nedan ligga, ej men lida; dock att, der egare af vattenverk, efter häfd eller annorledes har
serskild rättighet att vattnet uppdämma eller nyttja, ändå att annans egendom deraf skadas,
han skall njuta den rättighet till godo.

§ 52.

Går vattendrag emellan byar eller hemman, och vill den, som ena sidan eger, byggnad
deri göra, för hvars fullkomnande damfäste å andra sidan erfordras, bjude då andra sidans

egare att gemensamt med sig dammen bygga och nyttja. Vill denne ej; då skall i den ordning,
som Kap. Vill innehåller, pröfvas om dammen kan utan skada för honom byggas, och
i thy fall bestämmas, på hvad tid och vilkor den byggnad göras och nyttjas må.

Der den, som damfäste lemnat, framdeles vill begagna dammen, gifve ersättning efter
dammens dåvarande värde och tage del i kostnaden för framtida underhållet, allt i mån af
den nytta, han af dammen hemta!-.

§ 53.

Nu är vattenverk lagligen bygdt; då må ej genom uppdämning vattnet hållas från annans
vattenverk nedanför, som deraf lida kan, eller skada tillskyndas annans egendom ofvanför;
och skall förthy å verket flodlucka så inrättad vara, att vattnet derigenom beredes tjenligt
aflopp; hålle ock den, som verket häfver, den lucka öppen, när det nödigt finnes.

Den sågqvarn häfver, värde, att spån ej skada gör i vattendrag eller på annans ägor.

, _ § 54.

Mom. 1. Askar den, som vattenverk häfver, eller jordegare, som af uppdämning vid
vattenverk lida kan, att den lofliga vattenhöjden skall med vattenmärke betecknas; ege den
vitsord, som sådan åtgärd påkallar, stånde dock sjelf kostnaden derför.

Mom. 2. Der vattenmärke satt är, åligge vattenverkets ägare att genom alla tillgängliga
medel hindra, att vattnet öfver märket stiga må.

§ 55.

Mom. 1. Har man byggt vattenverk annan till men, eller gör man vid vattenverk olaga
uppdämning, då må den, som deraf lider, lita kronofogden eller magistraten till; och hålle
fogden med två ojäfvige män eller Magistraten syn på stället, sedan den, som byggnaden
eller uppdämningen gjort, till förrättningen kallad blifvit så tidigt, att han kunnat sig dervid
inställa. Finnes klarligen att den klagan befogad är; då må olaglig byggnad upptagas,Vsåvidt
det nödigt är, eller olagligen uppdämdt vatten aftappas; ställe dock klaganden i förra fallet
borgen, som förrättningsmannen godkänner, för skada och förlust, som af åtgärden vållas;
och tage förrättningsmannen i begge fallen af den felande kostnaden för förrättningen ut,
samt gifve om allt skriftligt besked. Vill den, som vattenverket häfver, öfver den åtgärd
klaga, anhängiggöra sin talan hos Rätten, dock ej sednare än tre månader efter erhållen del
af skriftligt besked om åtgärden, der den borgen, som ofvan namnes, skall förblifva gällande.

Mom. 2. Skada, som genom olaglig åtgärd eller försummelse i de fall, hvarom i §§
51, 53 och 54 sägs, annan tillskyndas, skall gäldas åter af den, som skadan vållat.

§ 56.

Hvad i detta Kap. sagdt är, galle ock om dambyggnad för jords bevattning.

Kap. VII.

Om jordägare» Plätt att låta utrifva, ändra eller flytta vattenverk, eller att

vatten derifrån afleda.

§ 57.

Der vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet är, vållar uppdämning,
hvaraf jord fördränkes eller dess odling hindras, men den uppdämning kan afhjelpas dermed
att verket ändras eller flyttas, eller att för vattnet ny ledning öppnas, utan att verket derigenom
för framtiden försämras; hafve egaren af den jord, som genom uppdämningen men
lider, rätt fordra, att verket ändras eller flyttas, eller att vattenledning anlägges.

§ 58.

Kan uppdämning, hvarom i föregående § sägs, ej afhjelpas utan att vattenverket antingen
alldeles utrikes, eller ock genom ändring, flyttning eller ny vattenledning för framtiden
försämras, och finnes, att den förbättring å jorden, som genom vattnets aftappning
erhålles, stiger till dubbelt mot fulla värdet af vattenverket, om det alldeles utrifves, eller
mot den del af värdet, som genom försämring bortgår, om ändring, flyttning eller vattenledning
göras skall; vare ock då jordegare berättigad att sådan åtgärd fordra. Aro flere
Vattenverk, för hvilka uppdämningen göres, gånge värdet af dem alla eller af deras försämring
i beräkning mot värdet af jordens förbättring, efter som nu sagdt är.

§.59.

Ändring eller flyttning af vattenverk så ock vattenledning, som efter §§ 57 och 58
verkställes, skall, der jord- och vattenverksegare ej annorledes öfverenskomma, till minsta
skada för vattenverket göras, och gånge ersättning, till vattenverksegaren ut, efter thy i
nästa § sägs; men vill denne, i händelse verket flyttas eller genom ändring eller vattenledning
för framtiden försämras, heldre hela verket afstå, eller kan uppdämningen ej afhjelpas
utan att verket alldeles utrifves; vare då jordegaren skyldig att det lösa.

§ 60.

Skall vattenverk ändras eller flyttas eller vattenledning göras, gälde jordegaren till verkets
egare fullt åter den förlust, som denne lider medan verket ej drifvas kan; stånde ock
kostnaden, efter som den maten varder, der verkets egare vill ändringen eller flyttningen
eller vattenledningen sjelf göra, eller besörje i annat fall om verkställigheten. Fordras för
verkets framtida underhåll större kostnad, gälde jordegaren äfven derföre full ersättning, beräknad
till kapital efter fem för hundrade. Har verket försämrats så, att någon del af dess
värde för framtiden bortgått, gifve jordegaren ut för sådan del fulla värdet och en femtedel

derutöfver. Skall hela verket lösas, gälde oc.k jordegaren fulla värdet med den förhöjning
nu sagd är; och besörje i thy fall sjelf om rifningen.

Ersättning enligt denna § för kronan tillhörig egendom gånge endast ut med fulla värdet,

§ 61.

År med vattenverk, som lösas skall, förenad jord, och kan den ej utan synnerligt men
såsom sjelfständig egendom behållas, då skall ock den jord lösas, om egaren det fordrar.
Finnes vid sådant vattenverk lös egendom, som till verket hör och för dess drift anskaffad
är, vare jordegaren, om det äskas, jemväl skyldig att den egendom öfvertaga. Skall endast
en del af verket gäldas åter, vare lag samma om den lösa egendom, som mot sådan del
svarar. År bergsbruk, grufvedrift, skogshushållning eller annan rörelse förenad med vattenverk,
hvarom nu sagdt är, och visar egaren, att han efter verkets mistning ej kan af den
egendom påräkna lika stor inkomst som förut; då skall ock sådan egendom af jordegaren
öfvertagas, om egaren den ej behålla vill.

Lösen för egendom, hvarom denna § handlar, skall utgå med fulla värdet.

§ 62.

Vattenverk, som lösas skall, så ock jord eller annan egendom, som jemte verket afstås,
skall till jordegaren afträdas å laga fardag, räknad från den tid, laga kraftegande beslut i
saken meddelats, der ej om afträdestiden annorlunda öfverenskommet är.

§ 63.

Mom. 1. Lösen så ock annan ersättning, som vattenverksegare tillkommer, efter hvad
i detta Kap. sägs, skall utgifvas innan han vattenverk afträder, eller ändring, flyttning eller
vattenledning göres. Varder sådan lösen eller ersättning ej erlagd inom den enligt § 62 för
verkets eller egendomens afträdande eller enligt §§ 82 och 90 för arbetets verkställande bestämda
tid, vare den då väckta talan förfallen.

Mom. 2. Har egaren gjort nödig kostnad å egendom, som lösas skall, sedan värde
derå sattes, vare ock berättigad att ersättning derför undfå. Tvist härom skall serskildt
pröfvas; och må emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva skall, ställer
säkerhet för det, som tvistas om.

§ 64.

Nu har vattenverksegare till följd af laga kraftegande beslut afträdt verk, som utrifvas,
ändras eller flyttas skall; varder ej ändring eller flyttning verkställd inom den derför bestämda
tid eller utrifning inom tre år sedan verket afträddes; vare förre egaren eller hans
rättsinnehafvare berättigad fordra att verket emot lösen återbekomma. Sådan talan må dock
ej väckas sednare, än tio år efter verkets afträdande; och pröfve Rätten, sedan lagligen
stämdt blifvit, huruvida sådane omständigheter förhanden äro, att det tillämnade företaget
bör såsom öfvergifvet anses, eller om med afgörandet af det väckta anspråket bör på viss,

Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten. 11

af Rätten utsatt tid anstå. Godkännes anspråket och kunna parterne ej åsämjas om det
belopp, som i lösen gifvas skall, varde detta efter uppskattning i enahanda ordning, som för
vattenverks afträdande finnes i Kap. Vill föreskrifven, bestämdt till verkets fulla värde vid
den tid, då åtérlösen sker; dock må värdet ej sättas högre än det belopp i penningar, som
jordegare i lösen med stadgad förhöjning för verket utgifvit.

§ 65.

År vattenverk till hinder för anstalt till jords bevattning, vare då den, som sådan
anstalt göra vill, berättigad fordra, att vattenverket ändras eller flyttas eller vattenledning
derifrån göres eller ock att verket utrikes, allt med de vilkor, som i dylika fall om företag
till jords odling stadgade äro.

§ 66.

Der i följd af vattenafledning eller vattendrags förändring i de ändamål, som i §§ 57
och 65 sägs, fiskeverk eller annan byggnad för vattens nyttjande, som lagligen tillkommit,
eller inkomstgifvande rättighet skulle skadas; gälle i tillämpliga delar hvad om vattenverk
här ofvan stadgadt är.

I afseende å flottled eller flottningsanstalt, ege hvad nu sagdt är ej tillämpning.

Kap. VIII.

Om undersökning, uppskattning och verkställighet i vattenrättsmål.

§ 67.

Uppstår tvist om dikningsskyldighet i de fall, hvarom i §§ 18, 19 och 21 sägs, eller
om uppdämning för annat ändamål än flottning, eller om delaktighet uti strömrensning, som
ej sker till allmänt gagn eller för flottnings skull, eller om återförande af vattendrag till
dess fordna läge, eller om vattenledning, bevattning af jord eller invallning, eller angående
bevattningsanstalt efter hvad i § 37 mom. 2 och § 38 stadgas, eller vill man begagna annans
lott i samfäldt vatten eller lägenhet, eller äskar man rätt till damfäste å annans strand,
eller vill man nyttja annans dambyggnad enligt § 52, eller fordrar man att vattenmärke
sättas bör; då skall undersökning ske efter thy, som här nedan föreskrifves.

Lag samma vare, der man vill begagna rätt enligt Kap. VII att vattenverk utrifva,
ändra eller flytta, eller man vill vattenledning göra eller vattendrag förändra, så att för annan
men deraf uppstå kan.

§ 68.

Undersökning, hvarom i § 67 sägs, skall förrättas af Landtmätare eller annan enligt
serskilda författningar dertill behörig tjensteman, som Kong!. Maj:ts Befallningshafvande eger
på ansökan förordna; och skall vid sådan ansökan fogas serskild uppgift på de hemman
eller lägenheter, hvilka saken kan angå, så ock på deras egares eller innehafvares namn och
hemvist. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande läte derefter mot bevis tillställa förrättningsmannen
förordnandet jemte uppgiften. Finner förrättningsmannen, att saken kan angå det
allmännas eller någon allmän anstalts rätt, göre i god tid anmälan om allmänna ombuds
tillförordnande hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som derom besörjer och sedan underrättar
förrättningsmannen om hvilka dertill förordnade blifvit.

§ 69.

Förrättningsmannen skall biträdas af två gode män, hvilka för egoskiften i orten utsedde
äro, men, der fråga är om företag, hvarom i Kap. YII sägs, blifvit för hvarje fall
serskildt valde af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bland ledamöter af länets Hushållningssällskap
eller andra för sakkunskap och pålitlighet kände personer; och stånde i sistnämnda
fall sakegare jemväl fritt, att till sådant biträde nämna en god man å hvardera sidan, om
de det önska. Åro sakegare å någondera sidan flere, och kunna de ej om val af god man
åsämjas, skall rösträtt beräknas efter hufvudtalet, der ej annan röstgrund finnes bestämd;
och vare den till god man vald, som de flesta rösterna erhållit.

Val, som nu sagdt är, skall, der det ej förut skett, verkställas inför förrättningsmannen
och öfrige goda männen; och må klagan i thy fall ej föras. Uteblifver från förrättningen
god man, som af sakegare utsedd blifvit, må denne annan god man i stället utse.

Då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på sätt här ofvan sägs, god man utsett, gifve
han det ofördröjligen förrättningsmannen tillkänna.

§ 70.

Sedan förordnandet kommit förrättningsmannen tillhanda, och tjenlig årstid infallit, skall
han så skyndsamt som möjligt utsätta dag till förrättningen. Företages den ej sednast inom
en månad; gifve förrättningsmannen om orsaken dertill sökanden skriftligt besked, om han
det äskar; och må denne, derest han med förrättningens uppskjutande ej åtnöjes, anmäla
saken hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, der så skäligt pröfvas, annan förrättningsman
förordnar.

§ 71.

Tid och ställe för förrättningen skall genom förrättningsmannens försorg kungöras minst
14 dagar förut i kyrkan inom den eller de socknar, der hemman eller lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen. År sakegare utom socknen bosatt, läte förrättningsmannen serskild
kallelse honom tillställa inom den tid, som om stämning i Rättegångsbalken sägs.
Gode män, som ej af sakegare utsedde äro, så ock allmänna ombud skola jemväl af förrättningsmannen
serskildt kallas.

År fråga om företag, hvarom i Kap. VII sägs, läte förrättningsmannen samtlige egare
serskild kallelse tillställa, efter thy som ofvan sägs. Till efterrättelse för inteckningshafvare,
der sadane finnas, late förrättningsmannen kungörelse om förrättningen införa i allmänna
tidningarne tre gånger, sista gången minst fjorton dagar förut.

Kostnad för kallelser och kungörande skall af sökanden genast förskjutas, om det äskas.

§ 72.

A utsatt dag och ställe skola förrättningsmannen och gode männen jemte allmänna
ombud och sakegarne infinna sig kl. 10 före middagen, der ej annan tid blifvit af förrättningsmannen
bestämd. Uteblifver förrättningsmannen och kommer ej inom tre timmar efter
den utsatta tiden, då ma de öfriga atskiljas; och bestämme förrättningsmannen ny dag samt
kungöre derom på sätt i § 71 sägs. Uteblifver god man, som af sakegare ej utsedd är,
kalle förrättningsmannen genast annan god man i stället. År sökanden borta, vare ansökningen
förfallen; men annan parts utevaro må ej hindra förrättningens fortgång, sedan kallelse
lagligen skett.

Förrättningsman eller god man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver, ersätte
all skada eller olägenhet, som deraf uppstår, och ansvare den förre derjemte såsom
för tjensteförsummelse.

§ 73.

År förrättningsman eller god man med någon sakegare i den skyldskap eller svågerlag,
som i Rättegangs-Balken om jäf emot domare sägs, eller är förrättningsman eller god
man någon sakegares vederdeloman eller uppenbare ovän, eller har förrättningsman eller god
man sjelf i saken del, eller kan någon af dem eller deras förenämnde skyldemän eljest af
förrättningen vänta'' någon synnerlig nytta eller skada, eller har förrättningsman eller god
man såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som förrättningen rörer, vare han skyldig
frånträda förrättningen. I thy fall aligge förrättningsmannen, der jäfvet angår honom eller
god man, som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande blifvit utsedd, att derom göra anmälan
hos bemälde myndighet, som har att annan förrättningsman eller god man förordna, men är
skiftesgodman jäfvig, bör förrättningsmannen annan god man tillkalla.

Jäf emot förrättningsman eller god man ma ej väckas sednare, än vid första sammanträde
sedan det förhållande, hvarå jäfvet grundas, tillkom eller kunnigt blef. Öfver jäfsanmärkning
ega förrättningsman och gode män besluta; och må, der anmärkningen ogillas,
klagan deröfver föras i sammanhang med hufvudsaken.

Beslut, som gillar framställd jäfsanmärkning, skall ej medföra någon verkan till rubbning
eller upphäfvande af de åtgärder eller beslut, hvilka före jäfvets anmälande tillkommit.

Öfver domstols beslut i jäfsfråga må ej klagas.

§ 74.

Förrättningsmannen och gode männen skola noga utreda alla de förhållanden, som på
saken inverka, och i sadant ändamål, såvidt sakegarne det enhälligt fordra eller förrättnings -

mannen anser erforderligt, uppmäta, afteckna, afväga och beskrifva det vattendrag och de
egor, hvarom fråga är; åliggande det förrättningsmannen och gode männen att serskildt, efter
thy i hvarje fall nödigt finnes, bestämma, då saken angår:

l;o dikningsskyldighet:

huru långt och i hvad mån|angränäande jord af dikningen förbättras, och hvilka jordägare
i följd deraf böra deruti taga del, samt huru långt hvarderas dikningsskyldighet sträckas
må;

2:o strömrensning eller återförande af vattendrag:

arbetets omfattning och följder med afseende på såväl farled, der sådan är, som serskilda
rättigheter till vattendraget, samt till visst värde bestämma ej mindre den nytta, som
genom arbetet tillskyndas strand-, vattenverks- och fiske-egare jemte öfrige, som hafva rätt
till vattnets begagnande och böra i företaget deltaga, än äfven den skada, för hvilken, efter
hvad i § 25 sägs, ersättning fordras och kan ega rum, samt kostnaden emellan deltagarne
fördela;

3:o vattenledning eller inrättning:

företagets omfattning och huru det tjenligast utföras må, samt värdera den mark, som
genom företaget förbättras, såväl i dess befintliga som efter företagets fullbordan blifvande
skick, och efter den nytta, som företaget sålunda finnes medföra, emellan deltagarne fördela
kostnaden för arbetet äfvensom öfrige för företaget nödiga utgifter;

hvarvid iakttages: att vid uppskattning af jordens förbättring afseende fästes såväl å
markens större eller mindre bärande förmåga i dess af vatten besvärade skick samt den
afkomst, som varit att under vanliga förhållanden deraf påräkna, som ock å den bördighet,
hvilken till följd af jordens naturliga beskaffenhet till botten och mylla samt dess mera eller
mindre fullständiga torrläggning till bestämdt djup, är efter företagets utförande att påräkna,
samt att efter jemförelse emellan de olika värden å jorden, hvilka sålunda erhållas, bestämma
om och huru stor vinst, som genom företaget uppstår;

4:o bevattning af jord: «

huruvida jord, för hvilken bevattning ifrågasättes, med afseende å dess naturliga beskaffenhet
och läge är dertill tjenlig, och om så är, samma jords omfattning och hvilka jordegare
följaktligen kunna i bevattningsanstalten deltaga, samt att utröna den vattentillgång,
som för anstalten är att påräkna, och der så fordras, genom vattenmärke beteckna det lägsta
vattenstånd, vid hvilket afledning för bevattningsanstalt må vara tillåten; att i fråga om
såväl inrättande af ny som förbättring af befintlig bevattningsanstalt bestämma, huru bevattningen
ordnas skall, serskildt med afseende derå, huruvida den kan ske samtidigt å hela
bevattningsområdet eller vid olika tider å vissa delar deraf; äfvensom att, der jordens beskaffenhet
är synnerligen skiljaktig, uppskatta den behållna afkastning, som jorden före bevattningen
lemnat och efter densamma kan anses komma att lemna, samt sålunda bestämma
den nytta, som enhvar delegare af företaget hemtar och derefter emellan dem fördela kostnaden
för detsamma;

5:o uppdämning eller sättande af vattenmärke:

huru långt uppdämning utan skada för annan eller eljest lagligen ske kan, och det
sålunda tillåtna högsta vattenståndet beteckna medelst märke i berg, sten eller annat fast
föremål, samt tillika meddela föreskrifter angående flodluckors och bräddaflopps storlek och
läge, hvarvid jemväl bör iakttagas hvad till skydd för fisken är serskild! stadgadt; dock må
förrättningsmannen och gode männen ej utan domstols föreskrift befatta sig med tvist om
uppdämning på grund af häfd eller annan serskild rättighet, efter hvad i § 51 sägs;

6:o ändring, flyttning eller utrifning af vattenverk:

om nödigt aflopp för vattnet utan men för vattenverket göras kan, eller om ändring,
flyttning eller vattenledning, hvaraf verket försämras, eller ock verkets utrifning erfordras;
skolande förrättningsmannen och gode männen i sednare fallet till värde uppskatta å ena
sidan jorden och dess förbättring och å den andra vattenverket eller dess försämring, samt
derefter afgifva yttrande, om vattnet aftappas må, hvarjemte dem åligger att, der detta får
ske, meddela föreskrift om sättet och vilkoren derför; och vare lag samma i fråga om annan
egendom eller rättighet, som afstås eller lösas skall eller hvarför ersättning gifvas bör.

§ 75.

Stanna förrättningsmannen och gode männen uti stridiga meningar i de fall, då beslut
eller utlåtande af dem meddelas skall, gånge efter hvad de flesta säga. Har hvar sin serskilda
mening, eller äro lika många å hvardera sidan, gälle förrättningsmannens; dock skall
hvarderas mening med skälen dertill korteligen i protokollet antecknas.

§ 76.

Yppas vid förrättningen tvist om beloppet af ersättning eller kostnad, hvarom i §§ 19,
22, 24, 25 mom. 2, 38, 40, 42, 45, 47, 52, 60 och 61 sägs, skola förrättningsmannen och
gode männen den ersättning eller kostnad uppskatta till visst belopp i penningar att utgå
antingen på en gång eller årligen, efter hvad i hvarje fall lämpligast finnes. Om ersättning
för begagnande af annans lott i samfäldt vatten eller lägenhet eller af damfäste å annans
strand, der sådan ersättning utgå bör, gälle ock hvad nu sagdt är.

Äro flere, som i ersättning eller kostnad deltaga, varde jemväl bestämdt, huru mycket
på hvarderas andel belöper.

§ 77.

Förrättningsmannen och gode männen skola under förrättningen inhemta sakegarnes
yttranden, så vidt det erfordras; och skall förrättningen, der det ske kan, utan afbrott verkställas
och afslutas. Erfordras ytterligare sammanträde, skall förrättningsmannen, innan han
från stället reser, utsätta ny tid och de närvarande derom underrätta. Ej må vidare kallelse
i thy fall fordras.

§ 78.

Har någon, som i saken del eger och, efter hvad i § 71 stadgas, bort till förrättningen
serskild! kallas, ej blifvit af sökanden uppgifven, eller har dylik kallelse å annan sakegare

ej blifvit verkställd, och är han ej eller vid förrättningen tillstädes; sätte förrättningsmannen
för hans kallande ärendet ut till ny dag, och underrätte derom de öfrige såsom i § 77 sägs.

Finner förrättningsmannen, att det allmänna eller någon allmän anstalt har i saken del
för hemman eller lägenhet eller af annan orsak, som af sökanden ej uppgifven blifvit; vare
ock lag, som nyss sagdt är; och gifve förrättningsmannen det skyndsamt tillkänna hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som har att förfara såsom i § 68 är föreskrifvet.

§ 79.

Förrättningsmannen åligger att vid alla under förrättningen förefallande sammanträden
föra protokoll, hvaruti han skall redigt och fullständigt samt under sina rätta dagar och i
serskilda, hela förrättningen genomlöpande paragrafer anteckna hvad i hvarje ämne anföres,
afhandlas och beslutas. Detta protokoll bör, sa snart ske kan och sist inom åtta dagar
efter hvarje hållet sammanträde, uppläsas och med förrättningsmannens, gode männens samt
närvarande sakegares underskrifter förses. Vägrar sakegare sin underskrift, gifve till protokollet
upp sina skäl dertill; vägrar han äfven det, blifve anteckning derom i protokollet gjord;
men förrättningens fortgång må deraf ej uppehållas.

§ 80.

Finna förrättningsmannen och gode männen, att det af sökanden ifrågasatta företag ej
kan, enligt de i denna Förordning bestämda grunder, emot annans bestridande tillstädjas,
gifven då sökanden derom besked, och varde förrättningen sedan inställd; men ej må förrättningen
uppehållas af tvist, som efter denna förordning ej pröfvas skall, utan att alla
sakegare om dylikt uppskof äro ense. I thy fall ege sökanden, sedan tvisten slutligen afgjord
blifvit, att derom underrätta förrättningsmannen, som har att med förrättningen vidare förfara,
såsom i detta Kap. sägs.

§ 81.

Förrättningsmannen och gode männen skola under förrättningen söka tillvägabringa förening
emellan sakegarne i de delar, hvarom tvist är, och, der sådan förening sker, derom
upprätta skriftlig afhandling, som bör af sakegarne undertecknas och af vittnen bestyrkas
samt förrättningsprotokollet biläggas.

Förening, som rörer det allmännas eller någon allmän anstalts rätt, skall genom ombudets
försorg till Kong!. Maj:ts Befallningshafvande insändas; och vare föreningen ej gällande
i afseende pa sådan rätt, innan den i behörig ordning godkänd blifvit.

§ 82.

Sker ej öfverenskommelse, som gälla må efter thy i nästföregående § sagdt är, gifven
förrättningsmannen och gode männen utlåtande i alla de frågor, hvarom tvist är, eller Indika
eljest, efter hvad i § 74 sägs, till deras åtgärd höra, samt bestämmen inom hvilken tid föreskrifne
arbeten böra vara fullbordade. Sedan förrättningsmannen sålunda fullgjort det honom
lemnade uppdrag, gifve han tillkänna, att förrättningen är slutad, och meddele underrättelse,

huru talan emot förrättningen fullföljas skall, på sätt i § 84 stadgas, samt å hvilken tid och
ort förrättningsprokollet jemte utlåtandet och de under förrättningen ingangne föreningar,
samt öfriga till ärendet hörande handlingar med''undantag af kartor och ritningar, der sådana
ansetts nödige, komma att hållas sökanden tillhanda mot den lösen, som serskild! stadgad
är. Ej må dermed fördröjas längre än högst fjorton dagar efter förrättningens afslutande
vid ansvar såsom för tjensteförsummelse.

Begära. andra sakegare del af handlingarne, vare förrättningsmannen äfven skyldig att
afskrifter deraf skyndsammeligen dem emot lösen meddela.

§ 83.

Vill någon, som till delaktighet i företag, hvarom i §§ 29 och 46 sägs, sig icke förbundit,
afsäga sig deltagande deri, göre, der han sin rätt till afsägelse begagna vill, skriftlig
af vittnen bestyrkt anmälan hos förrättningsmannen sednast inom två månader efter förrättningens
afslutande.

§ 84.

Har ifrågasatt företag blifvit af förrättningsmannen och gode männen tillstyrkt och erforderlige
bestämmelser i följd deraf meddelade, ege den, som dermed ej åtnöjes, att inom
två månader sedan förrättningen afslutats, efter hvad i § 82 sägs, sin talan genom stämning
vid Rätten anhängiggöra, vid äfventyr att rättigheten dertill eljest anses försuten.

Sträcka sig vattendrag eller egor, hvarom fråga är, genom två eller flera Rätters domvärjo,
göre Ordföranden i den Rätt, hvartill saken instämd blifvit, anmälan hos Hof-Rätten,
som förordnar vid hvilken domstol saken upptagas ma. Erfordras i thy fall ny instämning,
vare tid dertill en månad sedan sakegaren om IIof-Rättens beslut kunskap fått.

§ 85.

År saken instämd, underrätte Domaren härom förrättningsmannen, hvilken det åligger
att konceptprotokoll, kartor och planritningar jemte öfriga handlingar, som saken röra, till
Domaren insända.

§ 86.

Mom. 1. Har klagan mot förrättningen skett, men vill sakegare likväl utan afvaktan
på tvistens utgång företaget verkställa såsom det af förrättningsmannen och gode männen
tillstyrkt blifvit, och är ej fråga om sådant företag, hvarom i Kap. VII sägs; ställe då hos
Rätten full säkerhet för den kostnad och skada, klaganden i saken lida kan; ingifve ock
bevis öfver verkställd nedsättning i Ränteriet af den ersättning, klaganden tillerkänd blifvit;
och vare sedan berättigad arbetet företaga, der ej Rätten annorlunda förordnar. Beslut
härom skall, der så ske kan, genast meddelas; och ma klagan deröfver ej föras.

Mom. 2. Har i det fall, som i mom. 1 namnes, klaganden vid Rätten fordrat ersättning
utöfver hvad förrättningsmannen och gode männen beslutit, skall säkerhet jemväl ställas

För hvad genom slutlig dom i saken kan varda klaganden tillagdt jemte laga rähta derå från
den dag, då arbetet börjadt blifvit.

Mom. 3. Ersättning, som efter mom. 1 nedsatt blifvit, må af den, som dertill berättigad
är, lyftas. Har den, som ersättningen gifva skall, vid Rätten yrkat afdrag derå, ställe
den, som lyfter, full säkerhet för hvad genom slutlig dom kan varda honom frånkändt med
laga ränta derå från lyftningsdagen. Varder sådant yrkande gilladt, då skall det, som för
mycket lyftadt blifvit, genast återgäldas med ränta, som nu sagd är.

§ 87.

Påstår klaganden, att den af förrättningsmannen och gode männen verkställda undersökning
är oriktig eller ofullständig, och kan förhållandet ej utredas utan syn på stället; då
må, der tvisten angår företag, hvarom i Kap. VII sägs, Rätten sådan syn hålla; och läte
Ordföranden dertill kalla såväl förrättningsmannen som ock, der det nödigt finnes, annan
sakkunnig person att Rätten biträda. Rörer tvisten annat företag; varde i fall, som nu
nämndt är, förfaret såsom i § 89 stadgas.

§ 88.

Yppas i mål, som efter denna Förordning bedömas skall, tvist i annat afseende än i
§§ 67 och 76 sägs, och finner Rätten nödigt, innan saken afgöres, låta förrätta undersökning
af sakkunnig person; gånge ock dermed som här ofvan stadgadt är. I thy fäll gifve Rätten,
såvidt det ske kan, de föreskrifter, som för undersökningens verkställande och sakens vidare
behandling pröfvas nödiga.

I afseende på sådan förrättning galle ej hvad i §§ 82, 84 och 86 är bestämdt, angående
fullföljd af talan och verkställighet af beslut.

§ 89.

Varda ändringar i förrättningsmannens och gode männens åtgärder af Rätten beslutade,
och erfordras i följd deraf vidare undersökning på stället eller annan åtgärd, som af förrättningsmannen
och gode männen verkställas bör, då må Rätten visa saken åter till ny
behandling; och åligge det i thy fäll förrättningsmannen, att inom fjorton dagar efter delfåendet
af laga kraftegande beslut i saken, ny förrättningsdag utsätta.

§ 90,

Gillas förrättningsmannens och gode männens beslut, hvarigenom ifrågasatt företag tillstyrkt
blifvit, sätte ock Rätten ut viss tid, sedan domen vunnit laga kraft, inom hvilken
föreskrifne arbeten fullgöras skola.

§ 91.

Mom. 1. År genom undersökning och uppskattning bestämdt, hvad nytta en hvar delegare
i gemensamt företag deraf hemta kan, och har företaget derefter fullbordats; förmenar

* Betänkande o. förslag till ny lag af vattenrätten. 12

delegape, att sedermera sig visat, att nyttan af företaget för hans jord oriktigt uppskattad
blifvit; vare han berättigad att derå erhålla ny uppskattning, dock ej sednare än å tredje
sommaren sedan företaget fullbordades. Sådan uppskattning skall verkställas af dem, hvilka
föregående uppskattningen förrättat, men om hinder derför möter, af andre, som dertill utsedde
blifvit, på sätt förut är sagdt; och galle jemväl i öfrigt angående sådan förrättning i
tillämpliga delar hvad i detta Kap. stadgadt är, dock må klagan öfver den sednare uppskattningen
ej föras.

Mom. 2. Sker genom ny uppskattning, hvarom i föregående mom. sägs, ändring i
hvad före företagets fullbordan bestämdt blifvit, varde fördelningen af kostnad och utgift
för företaget derefter jemkad. Sker ej ändring; gälde sökanden ensam kostnaden för den
sednare undersökningen.

§ 92.

År inteckning fastställd i egendom, för hvilken i följd af stadganderna i Kap. VII
ersättning skall till större eller mindre del utgifvas, varde ersättningsbeloppet nedsatt i Ränteriet
hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som kungör sådant vederbörande och liqvid
dem emellan sedermera i laga ordning uppgör. Tvist härom så ock i annat fall om bättre
rätt till löseskilling eller ersättning enligt denna Förordning skall serskildt pröfvas; och ege
Rätten tillstädja lyftning af det, som tvistas om, med eller utan säkerhet, efter thy som
skäligt finnes.

§ 93.

År egendom i följd af den i Kap. VII medgifna lösningsrätt afträdd, och räcker ej ersättningen
till gäldande af de i egendomen intecknade fordringar, då må den, som egendomen
öfvertagit, för inteckningarnes dödande anmäla sig hos domaren; och varde, sedan gravationsbevis
så ock intyg om ersättningsbeloppets nedsättning på behörig ort företedde blifvit, så
förfaret som i Kap. VII § 24 Rättegångsbalken och Förordningen den 18 December 1823
stadgas.

§ 94.

Mom. 1. För undersökning, hvarom detta Kap. handlar, åtnjute förrättningsmannen
arfvode och resekostnadsersättning i enlighet med för honom gällande bestämmelser. Till
god man, .som af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utsedd är, gånge ersättning ut med 5
Rdr om dagen i arfvode och 2 Rdr 50 öre för milen i resekostnadsersättning. Annan god
man njute godtgörelse efter hvad för god man i skiftesärenden är bestämdt.

Mom. 2. Kostnad, som nu sagd är, skall af sökanden genast förskjutas. Kommer
företaget sedan till utförande, och ega flere del deri, gälde hvar sin lott af den kostnad efter
thy, som han i företaget delaktig är; och värde fördelningen genast af förrättningsmannen
och gode männen upprättad. Lag samma vare om annan utgift eller arbete, som för undersökningens
verkställande nödig pröfvas.

§ 95.

Uti de mål, hvarom i Kap. VII sägs, ersätte ock sökanden äll den kostnad, som motparten
för närvaro vid undersökningen och för sin talans utförande vid första domstolen
måst vidkännas. Förfaller sökandens talan enligt § 63 mom. 1, godtgöre han jemväl motpartens
öfriga kostnader i saken.

Kap. IX.

Om Föreningar.

§ 96.

Öfverenskomma två eller flere jordegare att utföra strömrensning, eller sådan afdikning,
vattenledning eller invallning, hvarom i § 19 mom. 2 samt §§ 29 och 46 sägs, eller bevattning
af jord, eller varder genom laga kraftegande beslut bestämdt, att sådant företag gemensamt
utföras bör; då skola de, som i företaget deltaga, utgöra en förening med de förmåner och
skyldigheter, som här nedan stadgas.

§ 97.

Delaktighet i Förening åtföljer den jord, för hvilken delaktigheten vunnits; och svare
egaren med den jord för de skyldigheter honom såsom delegare i Föreningen åligga.

§ 98.

Rösträtt inom Föreningen tillkomme en hvar delegare i mån af den andel, han i företaget
eger. År sådan andel ej bestämd och öfverenskommelse om röstgrunden ej eller träffad,
då skall efter hufvudtalet röstas.

§ 99.

Reglemente för Förening skall af delegarne upprättas, och må, om de det önska, af
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till efterrättelse fastställas. I thy fall åligge Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande tillse, att reglementet är med allmän lag och denna Förordning öfverensstämmande.

§ 100.

Mom. 1. Ä lagligen utlyst stämma ega delegare i Förening att, der ej genom reglemente
är annorlunda stadgadt, med flesta rösterna besluta angående Föreningens angelägenheter.
År ej genom reglemente bestämdt, huru stämman utlysas skall, gälle hvad om kommunalstämmas
utlysande stadgadt är.

Mom. 2. År delegare missnöjd med beslut, som enligt mom. 1 tillkommit, och är ej
genom reglemente bestämdt, att tvisten skall af gode män bedömas; ege den missnöjde att
inom en månad sin talan vid Rätten anhängiggöra; men beslutet gånge likväl i verkställighet,
der ej Rätten annorlunda förordnar.

§ 101.

Bidrag till Föreningens utgifter gånge ut efter den röstgrund, som gällande var, då
beslut om sadant bidrag fattades, men varde sedan, der det erfordras, fördeladt efter den
andel i företaget, som för hvarje delegare slutligen bestämd blifvit. För fordran, som i
öfverensstämmelse härmed tillkommit, ege Förening förmånsrätt efter Kap. 17 § 6 Handelsbalken
i den jord, för hvilken delaktighet enligt § 97 eger rum.

§ 102.

Åro delegare i Förening flera än sex, väljen de en ombudsman att för Föreningen tala
och svara, och gören om valet anmälan hos Rätten. Försummas det, ege Rättens ordförande,
om det fordras, sådan ombudsman nämna.

§ 103.

Önskar jordegare att varda i Förening, hvarom här ofvan sägs, upptagen, och kan det
dermed afsedda ändamål ej för hans jord fullständigt eller med mindre kostnad vinnas på
annat sätt; vare till inträde i Föreningen berättigad, der ej hinder eller skada derigenom för
öfrige delegare uppkommer; och gälde han i thy fall ej mindre all den serskilda kostnad,
som af hans upptagande i Föreningen förorsakas, än äfven sin andel af anläggningskostnaden
efter thy i § 42 sägs.

§ 104.

Har efter företags fullbordan sig visat, att delegares jord genom företaget ej vunnit förbättring,
och vill sådan delegare förthy ur Föreningen skiljas; hafve der rätt till, så vidt
det kan ske utan fara för företagets bestånd; gälde dock sin andel af kostnad eller utgift,
som för Föreningens ändamål blifvit i behörig ordning beslutad och bort erläggas innan anmälan
om utträde ur Föreningen skedde.

Denna förordning träder i verkställighet den
tillämpning i mål, som då äro vid domstol anhängige.

187 ; men skall icke ega

Förslag’

till

Flottnings-Stadga,

Sedan hittills gällande stadganden rörande flottled blifvit genom (denna dag) utfärdad
Förordning om Vattenrätten upphäfde, varder, med tillämpning af de i Kap. 2 af berörde
Förordning redan meddelade bestämmelser i förstnämnda ämne, vidare derom förordnadt,
som följer:

§ 1.

Der flottning för närvarande bedrifves, må densamma såsom hittills under iakttagande
af derför stadgade vilkor fortfarande idkas, till dess, med tillämpning af hvad här nedan
stadgas, annorlunda förordnas.

§ 2.

Mom. 1. Askar någon Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tillstånd att inrätta ny flottled
eller begagna annans enskilda flottled efter thy i § 10 af Förordningen angående Vattenrätten
sägs, eller väckes fråga om strömrensning i flottled, om uppförande af ny flottningsbyggnad
eller om ordnande af flottning; läte Kongl. Maj:ts Befallningshafvande höra vederbörande
strand-, bro-, vattenverks- och fiske-egare samt, der så nödigt pröfvas, innan slutligt
yttrande öfver ansökningen meddelas förrätta sådan undersökning, som i nästa § sägs.

Mom. 2. Finner Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nödigt att till säkerhet för allmän
farled meddela särskilda bestämmelser angående flottning, förfare ock i thy fall såsom i föregående
mom. sagdt är.

§ 3.

Mom. 1. Undersökning angående flottled skall förrättas af en i vattenbyggnad kunnig,
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dertill förordnad person, biträdd af två af Länets Hushållnings-Sällskap
utsedde gode män, af hvilka en bör vara i flottning förfaren och en om
ortens förhållanden väl kunnig. Stanna desse förrättningsmän i olika meningar, gälle hvad
de flesta säga; har hvar sin särskilda mening, tillkomma afgörande rätten den som af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande är förordnad; dock skall hvarderas mening i förrättnings-protokollet
antecknas.

Der flottled framgår genom eller i närheten af Kronans skogar, skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
om det nödigt anses, förordna vederbörande tjensteman af Skogs-Staten
att å tjenstens vägnar förrättningen öfvervara.

Mom. 2. Förrättningsmannen och gode männen skola på lämplig årstid anställa syn å
flottleden och dervid minst en gång inom hvarje socken, som angränsar vattendraget, hålla
sammanträde med sökanden samt de strand-, bro-, vattenverks- och fiske-egare, hvilkas
rätt saken kan angå. Till dessa sammanträden skola vederbörande kallas genom kungörelse,
som minst fjorton dagar förut i socknekyrkan uppläses, hvarjemte särskild underrättelse bör
meddelas sökanden samt egare af strand, der anstalt för flottningen anses nödig. Uteblifver
ändock någon sakegare, må förrättningen deraf ej uppehållas.

Mom. 3. Vid undersökningen bör tillses, huru flottningen må kunna lämpligen bedrifvas
eller strömrensning eller flottningsbyggnad göras med minsta intrång i annans rätt eller
i- allmän farled, der sådan i vattendraget finnes, äfvensom huru flottningen må till de flottandes
ömsesidiga fördel anordnas; åliggande det i sådant ändamål förrättningsmannen och gode
männen att, såvidt anledning dertill förekommer, särskildt utreda:

1. huruvida, der allmän farled är, flottning må jemte sjöfarten bedrifvas, och i sådant
fall hvilka särskilda föreskrifter med afseende derpå behöfvas, såsom: att farled och flottled
på vissa ställen skiljas åt genom bommar längst efter vattendraget, eller att flottningen någonstädes
inskränkes till viss tid af dygnet, eller att virket föres i flottar sammanlagdt eller af
ringbommar kringslutet;

2. hvilka föreskrifter böra meddelas till betryggande för strandegare och närboende af
nödig kommunikation stränderna emellan och längst efter dem, äfven der allmän farled
icke är;

3. huruvida till förekommande af betydligare skada å fisken, vattenverk eller stränder,
må vara erforderligt, att flottningen å hela flottleden eller någon del deraf till viss årstid
inskränkes;

4. huruvida flottning af obarkadt virke må vara tillåten, eller om, till förekommande
af skada å stränder och fisken, föreskrift om virkets afbarkning bör meddelas antingen för
hela flottleden eller vissa delar deraf;

5. om och på hvad sätt är nödigt, till förekommande af skada för annan, att bommar,
afledare, förbyggnader, slussar och rännor eller andra anstalter inrättas eller strömrensning
verkställes; äfvensom huruvida dylika arbeten, som till flottningens underlättande redan äro
verkställda eller af sökanden föreslås, äro nödiga och nyttiga eller skadliga;

6. huruvida för flottleds inrättande erfordras, att jord eller lägenhet afstås skall;

7. om flottleden bör i distrikt indelas, och hvilka inrättningar för virkets insamlande i
följd deraf erfordras;

8. huru mycket redan verkställda arbeten, som befunnits nödiga och nyttiga, hvart för
sig i befintligt skick äro värda, äfvensom till huru stort belopp kostnaden för hvarje särskildt
vid undersökningen tillstyrkt arbete äfvensom ersättning för intrång i annans rätt i
det fall, hvarom i § 10 af Förordningen angående Vattenrätten sägs, bör beräknas:

9. huru lång tid anses behöflig för fullbordande af de arbeten, som för hvarje distrikt
blifvit tillstyrkta;

10. huruledes anstalt, som till förekommande af åverkan å kronans skogar anses nödig,
skall inrättas och kostnaden derför beräknas;

11. huru stor flottning kan med afseende å såväl skogstillgången som vattendragets
beskaffenhet inom hvarje distrikt årligen påräknas; samt

12. huru vid flottningskostnadens fördelning de särskilda slagen af flottgods böra, efter
den större eller mindre svårighet de vid flottningen förorsaka, med sågtimmer jemföras, dervid
särskildt afseende bör fästas å möjligheten att föra godset i flottar.

Mom. 4. Öfverenskommelse emellan sökanden, å ena sidan, samt strand-, bro-, vattenverks-,
och fiske-egare, å den andra, angående flottleden eller flottningen, ehvad öfverenskommelsen
blifvit före eller vid förrättningen ingången, skall, af vederbörande sakegare underskrifven
och af vittnen bestyrkt, vid förrättningsprotokollet fogas.

Mom. 5. Förrättningsman och gode män njuten hvar för sig arfvode med tio riksdaler
om dagen under förrättningen och nödiga resedagar dit och derifrån äfvensom ersättning för
skjuts efter två hästar. År embets- eller tjensteman af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
till förrättningsman förordnad, skall ersättningen till honom utgå efter tjenstegrad och beräknas
enligt resereglemente eller för honom gällande särskild bestämmelse. Kostnad för undersökning,
hvarom denna § handlar, skall gäldas af sökanden, men i det fall, som i § 2 mom.
2 sägs af dem, som vilja flottleden begagna.

Mom. 6. Begär sakegare afskrift af någon handling angående förrättningen, vare förrättningsmannen
skyldig att den lemna mot lösen, som för afskrift af expedition vid underrätt
är stadgad.

§ 4.

Mom. 1. Förrättningsmannen skall skyndsamt insända protokoll och utlåtande jemte
öfriga förrättningen rörande handlingar till Kongl. Majrts Befallningshafvande, som har att
genom kungörelse, hvilken bör minst en månad förut uppläsas i de vid vattendraget belägna
socknars kyrkor samt införas i tidning inom orten, kalla ej mindre dem, som vilja flotta å
vattendraget, än äfven de strand-, bro-, vattenverks- och fiske-egare, på hvilkas rätt saken
kan inverka, att å viss dag inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sammanträda; gifve ock
Kongl. Maj:st Befallningshafvande i kungörelsen tillkänna, hvarest undersökningshandlingarne
under tiden hållas sakegare tillhanda. «

Finnes i det vattendrag något betydligare fiske, infordre Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
derjemte yttrande från vederbörande fiskeritjensteman.

Mom. 2. Vid det utlysta sammanträdet skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande höra
de närvarande i saken; hvarefter honom åligger att, med anledning af hvad vid undersökningen
eller eljest under sakens behandling utrönt blifvit, meddela beslut, huruvida sökt rättighet
till flottning må tillåtas eller föreslagen strömrensning eller flottningsbyggnad göras, samt
i öfrigt, så vidt det erfordras, förordna om flottningen med afseende på rättsförhållandena
såväl emellan de flottande, å ena sidan, och dem, hvilkas rätt eljest är af flottningen bero -

ende, å den andra, som ock emellan de förre inbördes, äfvensom bestämma viss tid, inom
hvilken de för flottledens inrättande föreskrifna arbeten skola fullbordas.

Flyter vattendrag, hvari flottning eller strömrensning skall ega rum, genom flera län,
galle i afseende på besluts meddelande hrad i § 56 af instruktionen för Landshöfdingarne den
10 Nov. 1855 är föreskrifvet.

Mom. 3. Finnes för flottleds inrättande nödigt, att allmän farled aflyses eller jord eller
lägenhet afstås, åligge Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, derest hinder för bifall till flottningen
eljest icke möter, underställa saken i nämnda delar Konungens pröfning.

§ 5.

Flottningsanstalt, som är ensamt till kronoskogars skydd föreskrifven, skall af allmänna
medel bekostas; och må flottningen i afvaktan på sådan anstalts fullbordan ej uppehållas.

§ 6.

Mom. 1. Då de för flottled eller visst distrikt deraf föreskrifna arbeten, hvilka ej äro
att hänföra till de i nästföregående § omförmälda anstalter, blifvit fullbordade, skall anmälan
derom göras hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som derest fråga är om skydd
för allmän farled, har att anmoda Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader att
låta afsyna arbetena, men eljest eger att dertill förordna annan sakkunnig person, hvilken,
der jäf eller annat hinder ej möter, helst bör väljas bland dem, som i föregående undersökningen
deltagit.

Mom. 2. Innan afsyning, hvarom i föregående mom. sägs, blifvit verkställd och föreskrifna
arbeten godkända, må flottning ej börjas.

Föreskrifna flottningsanstalter skola af de flottande i fullgodt skick hållas. Försummas
det, och kan skada af försummelsen annan tillskyndas; då må han om bristen tillsäga den,
som flottningen besörjer, samt, derest felet ändå ej afhjelpt varder, derom göra anmälan hos
vederbörande kronobetjent, hvilken ofördröjligen skall med två ojäfvige män hålla syn på
stället och inberätta förhållandet till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Vill den klagande
sjelf afhjelpa bristen på de flottandes bekostnad; då må Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
det tillåta, om det lämpligt finnes; men i annat fall förordne Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
efter thy nödigt pröfvas. Lag samma vare, der ny flottningsbyggnad i begagnad flottled
ej inom stadgad tid fullbordas.

§ 8.

Lägger någon obehörigen byggnad eller stängsel i allmän flottled och hindrar dermed
flottningen, läte vederbörande kronobetjent vid anmälan på den felandes bekostnad undanrödja
hindret.

§ 9.

Flottar man i allmän flottled å tid, då flottning derstädes är förbjuden, eller underlåter
någon eljest att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för sådan flottled blifvit
till säkerhet för allmän farled i behörig ordning meddelade, eller flottar man obarkadt virke,
der sådant ej är tillåtet; vare böter högst Ett tusen riksdalar.

Dessa böter tillfalla kronan, och skola, i händelse af bristande tillgång, förvandlas enligt
allmän strafflag.

Förbrytelse, hvarom i denna § sägs, må af allmän åklagare åtalas.

§ 10.

Mom. 1. Der flere låta flottgods utan flottläggning i allmän flottled framflyta, äro de
skyldige att i gemensam flottning deltaga.

Mom. 2. Der sådan gemensam flottning är, skola de flottande årligen i den ordning,
som genom särskilda reglementen bestämmes, välja Flottning sstyrelse med säte inom den ort,
der flottleden är, samt en styrelsens ombudsman, hvilken jemväl bör vara inom samma ort
bosatt. Häröfver hålle Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hand och läte genom offentlig kungörelse
inom orten tillkännagifva hvilken till ombudsman utsedd blifvit.

Mom. 3. Flottnings-Styrelsen svare å de flottandes vägnar, i allt hvad flottningen angar,
i allmänhet vid den rätt, hvarunder Styrelsen har sitt säte, men i mål angående skada
af flottning, der skadan timat. Ombudsmannen ege, utan särskildt uppdrag, för Styrelsen
tala och svara.

Mom. 4. Flottnings-Styrelsen har att ombesörja all gemensam flottning å flottleden till
de bestämda insamlingsställena. Önskar flottande att hans flottgods skall annorstädes afskiljas,
då må sådant ske på hans bekostnad, om annans flottgods ej derigenom oskäligen
uppehälles. Tarfvas derför särskild byggnad eller anstalt, gånge dermed som om ny flottningsbyggnad
i §§ 2, 3, 4 och 6 sagdt är; och gälle den kostnaden, som af byggnaden eller
anstalten har gagn.

Mom. 5. Flottnings-Styrelsen eger att i den ordning, som genom Reglemente bestämmes,
af de flottande infordra förskott för flottningens bedrifvande; och skall Styrelsen årligen
efter slutad flottning fördela flottningskostnadeu distriktvis efter de i Reglementet bestämda
grunder.

Mom. 6. De flottande åligge, att förse sitt flottgods med tydliga, af Flottnings-Styrelsen
godkända märken, samt att, efter anmälan i öfverensstämmelse med Reglementets föreskrift,
aflemna flottgodset å flott vatten inom flottningsdistrikt, innan flottningen för året derstädes
afslutats.

Mom. 7. Förslag till Reglemente för gemensam flottning skall af de flottande upprättas
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning underställas. — Om ändring i sådant
Reglemente vare lag samma.

Betänkande‘ o. förslag till ny lag för vattenrätten.

§ 11.

Om i allmän flottled, der gemensam flottning idkas, anträffas flottgods, som ej ar märkt,
eller är försedt med ej godkändt märke, eller icke blifvit till flottning anmäldt, egen Flottnings-Styrelsen
att taga detsamma i förvar. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åligger derefter,
på anmälan, att utfärda allmän kungörelse, att flottgodset blifvit tillvarataget, med
uppmaning till okänd egare att inom tre månader gifva sig tillkänna och sin eganderätt
styrka. Sker det inom den tid, som sålunda blifvit bestämd, må egaren med dubbla flottningsafgifter
lösa godset åter, men i annan händelse tillfälle det dem, som undet året i gemensamma
flottningen deltagit.

§ 12.

Om Flottnings-Styrelse ej förmår gälda kostnaden för flottledens underhåll jemte fastställda
skadeersättningar eller ordentligt besörja flottningen, skall Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sammankalla de flottande; och ankomme då på särskild pröfning, om och med hvilka
vilkor allmän flottning i vattendraget vidare må vara tillåten.

§ 13.

Vill utländsk man idka flottning i allmän flottled inom svenskt område, åligger honom
att, utom iakttagande af hvad här ofvan föreskrifvet är, hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i orten nedsätta en af två vederhäftige inländske män utfärdad löftesskrift, deruti de, en för
begge och begge för en, borga såsom för egen skuld för alla de förbindelser, han såsom
flottande sig ikläder. Förfaller sådan borgen och är icke annan, som godkännas kan, dessförinnan
ställd, upphöre genast hans rätt att flotta.

§ 14.

Hvad i denna stadga föreskrifvet är, eger icke tillämpning på de delar af Torneå och
Muonio elfvar, som utgöra riksgräns mot Storfurstendömet Finland.

Reservation.

I afseende på nedannämnde delar af förslaget till Lag angående Vattenrätten har jag
ansett mig ej böra godkänna pluralitetens inom Komitén mening; och då de frågor, Indika
skiljaktigheten afser, synts mig vara af vigt, har jag jemväl ansett mig skyldig att min särskilda
mening tillkännagifva.

§ 2, mom. 1 och 2.

Lika med öfrige Komiterade anser jag, att lagen bör tillstädja afsöndring från hemman
eller lägenhet af vatten, som enligt föregående § utgör en adpertinens dertill, och att uttryckligt
stadgande härom bör i förslaget inflyta. Men enär det af pluraliteten inom Komitén
godkända förslag i detta syfte dels synes mig ej nog klart antyda, att här endast är
fråga om sådan upplåtelse af rätt till vatten, hvarigenom en särskildt skattlagd jordegendom
beröfvas en af dess tillhörigheter, dels ock beträffande afsöndring af rätt till vatten för
alltid under full egande rätt innefattar det vilkor, att jemväl afsöndring skall ske af den
mark, hvarå vattnet är, har jag för min del ej kunnat i sagde förslag instämma. Hvad sistnämnda
omständighet — eller afsöndring af en vattensamlings botten — angår, torde efter
mitt förmenande den föreslagna bestämmelsen öfverskrida gränserna för det rättsområde, inom
hvilket förevarande lagstiftningsarbete bör inskränkas. En vattensamlings botten utgör
visserligen i fysiskt afseende en nödvändig tillhörighet till vattensamlingen såsom sådan;
men detta förhållande hindrar icke, att särskilda rättigheter kunna ega rum allenast till
vattnet utan hänsigt till bottnen; likasom det torde vara tydligt, att rättigheter, som afse
vattnet, ej kunna, sedan detta upphört att finnas till, fortfarande ega bestånd i afseende på
bottnen såsom rättsföremål. De rättigheter, hvilka i förevarande lag afses, äro nu allenast
sådane, hvilka angå vattnet, innefatta förmånen att göra eller den motsvarande skyldigheten
att underlåta något i afseende på vatten; och det synes mig derföre vara oriktigt att bland
uämnda rättigheter upptaga en, som kan ega bestånd och legal betydelse äfven i den händelse
att vattnet upphör att finnas till. Detta skulle kunna inträffa om någon med stöd af
den utaf pluraliteten föreslagna bestämmelse i förevarande fall inköpte en vattensamling i
ändamål att aftappa densamma och derigenom åstadkomma en jordbruksegendom. Att ett
sådant rättsfall ej kan hänföras inom vattenlagstiftningens område, är väl obestridligt. Jag
har derför för min del ansett mig böra föreslå i stället för § 2 mom 1, ett stadgande af
följande lydelse:

Mom. 1. Vill egare af hemman eller lägenhet derifrån afsöndra rätt till vatten, som
enligt § 1 till hemmanet eller lägenheten hör, vare det tillåtet; dock skall, (etc. lika med
mom. 2 till) för aftal om jordafsöndring föreskrifvet är.

100

§ 6.

Ehuru stadgandet i denna §:s senare del sällan torde komina att tillämpas, anser jag
mig likväl böra för min enskilda del mot stadgandet framställa en anmärkning. Då stadgandets
giltighet synes vara grundad endast å behofvet att ega tillgång till vattnet, men ett
sådant förhållande, efter min mening, aldrig kan grunda någon rätt enskilde emellan, anser jag «

samma stadgande, derest detsamma pröfvas erforderligt, höra sålunda affatta^:

»ej heller må någon ort beröfvas vatten, som befolkningen eger rätt nyttja och för dess
hushållsbehof oundgängligen nödigt är.»

§ 1-

I fråga om kungsådran anser jag, att dithörande stadganden i nu gällande lag och serskilde
författningar ej böra i lagförslaget ingå, emedan detta rättsinstitut dels egentligen
afser skydd för fiske och således icke tillhör nu ifrågavarande del af vattenrätten, dels, såvidt
det berör andra vattenrättigheter, är öfverflödigt i följd af andra i lagförslaget upptagne
stadganden, dels ock slutligen är stridande emot nuvarande rättsbegrepp och således i tillämpningen
leder till rättsvidriga följder.

För att styrka befogenheten af hvad jag sålunda anfört, får jag i första rummet åberopa
den historiska utredning angående detta ämne, som finnes intagen uti Komiténs betänkande
pag. .Tåg är lika med de öfrige komiterade af den åsigt, att kungsådran ursprungligen
inneburit skydd allenast för annans fiskerätt, och således varit af rent privaträttslig
natur; och jag anser äfven sannolikt, att de afvikelser från denna karaktär, som skönjas i
lagstiftningen under medlet af 18:de århundradet, tillkommit i följd af främmande lagars
inverkan. Men just derföre att kungsådran ursprungligen afsett skydd för enskildes rättigheter,
kan den icke, såsom öfrige komiterade synas antaga, utgöra ett sjelfständigt rättsinstitut,
utan måste omvexla såväl till form som innehåll i mån af olika rättsuppfattning
och olika faktiska förhållanden under olika tider i afseende på de rättigheter, som af kungsådran
skulle skyddas. Det kunde derföre lika litet komma i fråga, att bibehålla kungsådran
såsom skydd för en rättighet, hvilken ej längre funnes till, som att för en tillvarande rättighet
föreskrifva ett dylikt skyddsmedel under en form, som i följd af förändrade förhållanden
visat sig vara otillräcklig eller eljest olämplig. _ Jag torde i sammanhang härmed få fästa
uppmärksamhet å ett ställe i Södermannelagen Byggn.-B. 20, hvarest stadgas: att om en by
egde begge stränderna vid en ström, skulle | af vattnet lemnas öppen, vid hvilken strand
delegare åsämjdes; att ingen delegare finge afstånga hela fiskevattnet annan till skada, utan
borde sådan lägenhet komma alla lika till godo; att om två byar möttes midt i ström, skulle
»forryme» (öppning i vattnet) lemnas efter som dem begge åsämjde; men att, derest skada
ej skedde å åker eller äng genom vattendragets öfverbyggande, vore icke nödigt lemna forryme,
hvarjemte i sammanhang härmed, men serskild!, omförmäles, att och huru mycket af
vattnet skulle lemnas obegagnadt för farled: att stadganden, hvilka omisskänligen antyda
likhet med den sedermera i lagstiftningen införda kungsådran, och synas gifva giltig anledning
till det antagande, att kungsådran i sjelfva verket ej torde vara något annat än ett

101

nytt namn på en gammal sak: ett namn, som möjligen blifvit valdt under inflytande af
någon, —• visserligen oriktig, — föreställning derom, att sålunda gjordes gällande någon det
allmännas rätt öfver vattendragen.

År nu, såsom ofvan namnes, genom den historiska utredningen ådagalagdt, att kungsådran
ursprungligen afsett skydd för fiskerätt; så torde vara uppenbart, i följd af den begränsning,
som för Komiténs arbete blifvit bestämd, att kungsådran i denna syftning ligger
utom området för Komiténs befogenhet. Det återstår derföre att taga i öfvervägande endast
förhållandet i afseende på andra till vattenrätten hörande ämnen, som jemväl beröras af
gällande lagstiftning angående kungsådran, nemligen rätt till farled, flottléd och uppdämning.
— Hvad först angår farled, så är lätt att ådagalägga att densamma, såvidt något derom
funnits i lag stadgadt, varit bestämd, utan sammanhang med stadganderne om kongsådra,
oftast till viss del af det vattendrag, der den af ålder, d. v. s. på grund af urminnes häfd,
ny tjats.

I Westgöta-, Ostgöta- och Skånelagarne förekommer väl icke någon bestämmelse angående
farled, men otvifvelaktigt är, att rätt till farled åtminstone på de större allmänningsvattnen
varit erkänd. Af Svealagarne stadgar Suderm.-lagen Byggn. 20, att ej må någon
täppa rodarum för vägfarande man, och att, om tvist om sådan rätt uppkomma, skulle den
hänskjutas till pröfning af synemän, uppenbarligen i det syfte, att dessa skulle bedöma huruvida
farled blifvit obehörigen igentäppt eller icke. Upl. innehåller i Vij). 22 att om sund
läge emellan byar, hundari eller folklande, skulle det hållas öppet till tio alnars bredd, hvilket
utrymme kallades »aldramannaled», och att båtaled, som ej var allmänna led, likaledes ej
finge stängas till fem alnars bredd. Landslagen Byggn. 34 upprepar detta stadgande med
den förändring att bredden bestämdes till tolf och sex alnar samt med det tillägg, att denna
öppning skulle alltid vara, der mesta djupet är. 1.734 års lag innehåller likaledes i Byggn.-balken 20 Kap. 3 § att farled skulle lemnas öppen i djupaste vattnet till 12 och 8 alnars
bredd. — Häraf är uppenbart, att bestämmelserna i 1766—1852 årens Fiskeristadgar angående
rätt att öfverbygga kongsådra med vilkor att flott- eller farled utan betalning hölles
öppen, ej kunna betraktas såsom ett i följd af föreskrifterna om kongsådra tillkommet skydd
för farleden.

Genom det i komiterades förslag § 5 upptagna stadgande, hvilket är grundadt på redan
förhanden varande rättsförhållanden och således ej kan medföra något orättvist lidande,
synes rättigheten till farled vara på allt erforderligt sätt skyddad, äfven om bestämmelserne
angående kungsådran skulle alldeles ur lagstiftningen utgå. Vid inrättande af ny farled torde
expropriation böra användas, hvadan den åsigt att staten skulle kunna begagna en i kungsådran
grundad rätt för att utan ersättning åstadkomma nya farleder, svårligen torde med
kännedom om kungsådrans ursprungliga betydelse kunna gillas. —• Flottled deremot synes
genom ifrågavarande stadganden angående kongsådra hafva vunnit den förmån, att jemväl i
sådane vattendrag, hvarest af ålder ingen kongsådra varit, ändock jt af vattnet skulle hållas
öppen, om flottled i vattendraget varit nytjad, hvilket stadgande torde hafva afsett att bibehålla
flottlederna vid erforderligt utrymme i vattnet; men om förhållandet närmare undersökes,
så lärer det visa sig, att en sådan förmån åtminstone numera är af föga värde. Det

102

förnämsta hindret emot flottleds begagnande ligger nemligen ej deruti, att vattendraget stänges,
utan deri, att enskildes rättigheter i afseende på vattendraget och stränderne derinvid
genom flottningen städse lida ett högst betydligt intrång, hvilket oftast är af den beskaffenhet,
att dessa rättigheter antingen icke kunna tillsammans med flottningen bestå, eller ock
fordra betydliga och kostbara åtgärder till sitt skydd, hvilka åtgärder åter naturligtvis måste
läggas flottningen till last. — Äfven om således sjelfva vattendraget till ett visst utrymme
bör på grund af lag för flottningen hållas öppet, så måste likväl minskning i rättigheter
uppkomma. Der flottled hittills varit nytjad och fortfarande begagnas, har den tydligen
äfven framgent rätt till vattendraget i den utsträckning, som begagnandet, d. v. s. häfden
utvisar; men att, der flottled en gång varit, ehuru den sedermera upphört, vattendraget fortfarande
skall hållas öppet blott derföre att flottning, — möjligen i inskränkt omfattning, —
der kan komma att ånyo begagnas, torde vara en orimlighet, som kunnat lemnas oanmärkt
under äldre tider, då vattnet föga användes och derföre var af ringa värde, men numera, då
mot att förhållande oftast eger rum, synes så mycket heldre böra undanrödjas. — Slutligen
afse stadganderne om kongsådra enligt ofvannämnde Fiskeriförfattningar skydd mot uppdämning
å ofvanför vid vattendraget belägna egor. Af de äldre lagstadganden, hvilka jag här ofvan
omförmält, nemligen Söderm.-lagen Byggn.-B. 20, synes, att öppning i vattendrag såsom
skydd mot skada genom uppdämning redan då varit föreskrifven, dock ej till viss del af
vattnet utan endast i mån af behof. Liknande föreskrifter finnas äfven uti andre äldre lagar
hvarom till en del redan är nämndt uti komiterades betänkande pag. äfven i nu gällande
lag. Häraf synes, att stadganderna om kongsådra ingalunda äro erforderliga såsom skydd
mot olaglig uppdämning; och ifråga om sättet att åstadkomma dylikt skydd genom lagstiftningen,
så lärer väl medgifvas att, derest ofvannämnda äldre stadganden hafva tjenat till
förebild för lagstiftningen om kungsådran i detta hänseende, förebilden varit med rättvisa
och billighet långt mera öfverensstämmande än det efterbildade. Det torde nemligen vara
uppenbart, att, derest skada genom uppdämning kunde förekommas allenast genom anbringande
af flodlucka å dammen, det vore alldeles rättsstridigt, att ändock gifva den ofvanför
belägna markens egare rättighet att fordra, det en sjettedel af vattendraget skulle lemnas
obegagnad. Och om det häremot invändes, att lagens mening endast vore, att kungsådrans
omfång skulle efter behofvet i hvarje serskildt fall lämpas, så visar sig just genom en sådan
uppfattning att hela rättsinstitutet i detta hänseende är alldeles onyttigt, emedan såsom
ofvan visats, såväl i äldre som nu gällande lag är såsom allmän grundsats bestämdt, att
ingen egde bygga vattenverk annan till men, vare sig genom uppdämning eller annorledes.
Kongsådran kan således såsom skydd emot uppdämning väl verka skadligt men icke bereda
någon fördel utöfver hvad lagen i thy fall eljest medgifver.

Hvad med ej mindre skäl kan anmärkas mot ifrågavarande rättsinstitut är den förvirring
i rättsbegreppen, som derigenom förorsakas. Hvad kungsådran egentligen utmärker,
hvarå den grundas och huru den uppkommit, äro frågor, som i rättsligt hänseende knappast
kunna nöjaktigt besvaras. Sjelfva namnet — ehuru första gången användt i ett Riksdagsbeslut,
— synes angifva någon regalitetsrätt i afseende på vissa vattendrag; men dylik rätt,
åtminstone af den beskaffenhet som i åtskilliga fremmande länder derunder förstås, har _

103

enligt mitt förmenande — i vårt land aldrig funnits. .Val har i kronans ego öfvergått jordoch
således äfven vattenrättigheter, hvilka de enskilde antingen ännu icke tagit i besittning
eller måst af olika skäl till kronan afstå; och Konung Gustaf I förklarade uttryckligen i
placatet till norrlanden 1559, att alla obebyggde trakter tillhörde »Gud, Konungen och Sveriges
krona»; men någon statens öfverhöghetsrätt i afseende på vattendragen, motsvarande
det i länder med Romersk lagstiftningsgrund gällande begreppet om offentligt vatten, har
säkerligen ej genom omförmälda förhållanden uppstått. Att ingå i undersökning angående
det förmenta så kallade Helgeandsholms beslutet, hvilket jemväl afsåg öfverlåtelse till kronan
af åtskilliga vattendrag, torde här ej vara lämpligt eller erforderligt. Om således någon
regalitetsrätt här ej är ifråga, så måste kongsådran vara af privaträttslig natur och afse att
skydda rättigheter af sådan beskaffenhet, vare sig kronans eller enskildes.

Jag har sålunda sökt visa giltigheten af de skäl, på hvilka jag grundat min åsigt, att
stadganderne om kungsådran borde ur allmänna lagen utgå; och då mig ej tillkommer att
afgifva yttrande i hvad mån samma stadganden i närvarande form må kunna bibehållas i
afseende på fiskerättighet, återstår för mig nu endast att hemställa, huruvida icke, derest
den af mig yttrade mening varder gillad, ändring i öfverensstämmelse dermed borde ske uti
föreskrifterna i 2 Kap. af nu gällande Fiskeri-stadga, såvidt samma föreskrifter angå andra
rättigheter än i afseende på fiske.

Att de från bestämmelserna om kongsådra afvikande, på domar eller privilegier grundade,
ser,skilde rättigheter fortfarande komma att ega bestånd, torde vara öfverflödigt vidare
omorda. Hänvisning dertill är i ett fall gifven i förslagets § 51.

§ 12 mom. 2.

Lika med öfrige komiterade anser jag, att kostnad, som omförmäles i denna §:s 1 mom.,
ej bör på en gång utan småningom återgäldas, på det att trafiken vid någon serskild tid ej
må kunna obilligt betungas, och derigenom beredas tillfälle att monopolisera flottleden till
fördel för den, som dylik kostnad användt. Men på sätt jag sålunda redan antydt, äro de
förhållanden, hvilka betinga lagstiftarens serskilda bestämmelse beträffande fördelning af
nämnda kostnad på längre tid, utan allt sammanhang med sjelfva grundsatsen om kostnadens
återgäldande af dem, som flottleden begagna, och innebära dessutom ganska mycket tillfälligt
och omvexlande i afseende på såväl kostnadens belopp som tiden för fördelningen; i följd
hvaraf jag för min del anser lämpligast, att ifrågavarande serskilda bestämmelser upptagas
bland de i Flottnings-stadgan samlade föreskrifter, hvilka ej mindre i fråga om lagstiftning
än äfven beträffande lagtillämpningen böra behandlas i den ordning, som är stadgad för administrativa
eller ekonomiska mål. Jag styrkes i denna uppfattning jemväl deraf, att, i
händelse tvist uppstår angående kostnadens fördelning, den administrativa myndigheten torde
vara i högre mån än den judiciella i stånd att utreda och bedöma de förhållanden, hvilka
på tvistens utgång inverka, så mycket heldre som den administrativa myndigheten har att
pröfva, efter föregången undersökning af sakkunnige, huruvida de inrättningar eller anstalter,
för hvilka kostnaden utgått, äro ändamålsenlige och kunna tillåtas, samt huru mycket de
äro värde. Genom den uppställning, som öfrige komiterade föreslagit, torde åter nämnda

104

tvistefråga ostridigt tillhöra den judiciella myndigheten, hvilken dock i följd af stadganderne
angående flottningsväsendet i öfrigt, dermed ej borde erhålla någon annan befattning, än
hvad angår de ersättnings- eller andra fordringsanspråk, som i flottningen hafva sitt ursprång,
men ej afse sjelfva flot.tningsväsendets anordning. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med
föregående förslagen i denna del vågar jag derför hemställa, att, med uteslutande af denna
§:s andra inom., i stället måtte införas i Flottnings-stadgan näst efter § 6 ett stadgande af
följande lydelse:

»År någon, efter thy i 12 § af Förordningen angående vattenrätten sägs, berättigad till
ersättning för nödig och nyttig kostnad å flottled eller för flottningsanstalt deri; varde den
ersättning beräknad efter det värde, som vid undersökning enligt § 3 blifvit bestämdt, eller
i afseende på arbete, som då tillstyrkt blifvit, efter den kostnad, som visas hafva dertill
åtgått, samt gånge ut årligen med högst 20 procent i kapitalafbetalning och högst 10 procent
i ränta å oguldna kapitalet; men har dylik ersättning redan genom uppburna afgifter
för flottledens begagnande eller vinst af flottningen till någon del blifvit gulden, må endast
återstoden tagas i beräkning att af de flottande erläggas. Härom eger Konungens Befallningshafvande
förordna».

§ 57 och 58.

I stället för den af pluraliteten godkända, under ofvannämnda §§ i förslaget införda
text anser jag mig böra föreslå följande lydelse:

§ 57.

Eger man rätt att för vattenverk uppdämning göra, och uppstår derigenom hinder för
odling eller förbättring af annans jord, vare då egaren af den jord berättigad fordra, att
verket ändras eller flyttas eller ny ledning för vattnet öppnas, eller ock att verket alldeles
utrifves, allt efter thy här nedan vidare sägs.

§ 58.

Den rätt mot vattenverk, som i föregående § sagd är, må dock ej ega rum:

1. i afseende på större bruk och bergverk eller större fabriksinrättningar, der ej konungen
annorlunda förordnar;

2. derest rätt till uppdämning är grundad på aftal, som gäller för viss tid ej öfver
femtio år och blifvit lagligen intecknadt; samt

3. i händelse för vattnets aftappning erfordras, att vattenverket antingen alldeles utrifves
eller genom ändring, flyttning eller vattenledning för framtiden försämras, och värdet
af den förbättring å jorden, som genom aftappningen vinnes, ej stiger till dubbelt mot värdet
af hela vattenverket eller af den del deraf, som genom försämring bortgår. Åro flere vattenverk,
för hvilka uppdämningen göres, gånge värdet af dem alla eller af deras försämring i
beräkning mot värdet af jordens förbättring, efter som nu sagdt är.

105

Orsaken till denna skiljaktighet ligger mindre i formen —, ehuru principen synes klarare
framträda i den text, jag föreslagit i öfverensstämmelse med nu gällande lag i ämnet —,
än deri, att jag ansett de inskränkningar, som i nämnde lag finnas bestämde för tvångsrättens
utöfning, böra fortfarande bibehållas i hufvudsaken. Jag grundar denna åsigt dels
på allmänna skäl, dels på sådana, som betingas af vissa serskilda förhållanden i detta fall.
De allmänna skälen bestå i första rummet deruti, att ifrågavarande lag såsom undantagslag
ej bör utöfver oundgängligt behof ega tillämpning, emedan i sådant fall rättsgrunden helt
och hållet bortfaller. Jag föreställer mig nemligen att rättsgrunden i detta fall måste vara
den större nytta för det allmänna, som anses uppkomma genom vattenverkens undanrödjande
till förmån för odlingen. Emot en dylik rättsgrund kan med skäl göras den anmärkning,
att — den icke är någon rättsgrund utan endast en ekonomisk sats, hvars giltighet är relativ.
Antager man likväl den ekonomiska satsens giltighet under förhandenvarande förhållanden,
så måste rättsgrunden i sjelfva verket sökas uti skyldigheten för den enskilde
samhällsmedlemmen att underordna sina rättigheter och intressen under det allmännas. Denna
skyldighet har funnit sitt råtta uttryck uti lagarne om expropriation för statens räkning eller
för allmänna ändamål; och dessa lagar sakna med skäl alla inskränkande föreskrifter i afseende
på'' vissa rättigheter. I sådant fall anses nemligen statsnyttan vara direkt och omedelbart
verkande; men genom den tvångsrätt, som nu är ifråga, åstadkommer statsnyttan endast
medelbart, genom ett annat enskilda interesse; och det är ingalunda otänkbart, att detta
sistnämnda interesse kan utveckla sig derhän, att ingen fördel för det allmänna uppstår.
Om derföre hittills ej visat sig behöfligt att upphäfva ifrågavarande inskränkningar i tvångsrätten,
så torde det ej heller nu böra komma ifråga; och att sådant behof uppstått, är åtminstone
mig obekant. — Härtill kommer ett, såsom mig synes, ej mindre vigtigt historiskt
skäl. För att undvika vidlyftighet, torde jag här få åberopa, hvad i Komiténs betänkande
finnes närmare framstäldt, eller att, enligt landskapslagarne, något tillstånd till anläggning
af qvarn å egna egor ej erfordrades, och att korrektivet mot skada genom olaglig byggnad,
vare sig å ofvanför belägna egor eller å annans qvarnverk i samma vattendrag, bestod endast
uti skyldigheten att efter synedom utrifva verket. Under sådan lagstiftning kunde skada
genom uppdämning följaktligen ej ega rum. Sedermera blefvo qvarnanläggningar — redan
under 15:de århundradet — föremål för en beskattning, som befanns vara för statens behof
nödvändig, och för att sådan beskattning skulle kunna utgå, ansågs erforderligt, att försäkra
de beskattade qvarnverkens bestånd och, såvidt möjligt, skydda dem mot allt för stor konkurens
af andra närbelägna verk. I följd häraf föreskrefs, att tillstånd till dylika anläggningar
skulle sökas hos offentlig myndighet, och att undersökning borde ske i fråga om vattnets
begagnande. Sedan dessa formaliteter blifvit genomgångne, ansågs deremot qvarnegaren
hafva ovilkorlig rätt till den vattenmängd, som för qvarnverkets drift blifvit beräknad utan
afseende på skada för annan, derest ej talan derom blifvit vid undersökningen förd. Sålunda
uppstodo under lagens skydd uppdämningsrättigheter, hvilka i många fall inverkade hämmande
på jordbrukets utveckling. — Om det således än måste medgifvas, att jordbrukets
utveckling innebär en väsendtlig nytta för det allmänna och derföre bör ses till godo; så
Betänkande o. förslag till ny lag för vattenrätten. 14

106

torde det ej heller kunna förnekas, att vattenverken, som till vinnande af detta mål någon
gång måste uppoffras, äro skyddade ej mindre af den helgd, som alltid bör tillkomma eganderätten,
utan äfven af statens under lång tid gällande, — om än i viss mån skadliga, — lagar.

Men ej blott ofvannämnda allmänna skäl synas påkalla lagstiftarens varsamhet i förevarande
fall; dertill torde äfven finnas anledning uti vissa särskilda förhållanden. Uti nu
gällande lag föreskrifves, att större bruk och bergverk eller större fabriksinrättningar ej skola
vara tvångsrätt underkastade, och jag har för min del ansett, att denna föreskrift borde
bibehållas, dock icke ovilkorlig. Yäl har häremot blifvit anmärkt, att eganderätten ej vore
mera helig i fråga om större än om mindre verk; en anmärkning, som visserligen är riktig,
men ej berör de förhållanden, af hvilka sakens bedömande beror. Här kan nemligen ej vara
fråga om eganderättens helgd, emedan den lemnats helt och hållet å sido, utan om behofvet
af jordbrukets utveckling och om de hinder, som för tillgodoseende af detta behof möjligen
kunna möta. Det bör ej förnekas, att ju icke i något fall må vara för jordbrukets utveckling
behöflig! och derigenom för det allmänna nyttigt, att jemväl i afseende på större verk
tvångsrätt eger rum; men dervid torde tillika böra beaktas den omständighet, att ju större
utsträckning ett verk har, af desto större vigt torde detsamma vara för den industriella
verksamheten inom landet och desto svårare torde det äfven blifva att rättvist uppskatta
verkets värde. —■ En annan utan tvifvel riktig anmärkning angår det obestämda i lagbudet,
såvidt det stödjer sig på verkets relativa storlek. Men det lärer ej vara möjligt att här
uppställa någon absolut gräns. Det har derföre synts mig lämpligt, att konungen ensam
egde i hvarje serskild! fall bestämma, huruvida tvångsrätten borde ega rum eller icke, derest
verket vore af större betydenhet. Härigenom torde så mycket mindre någon ny form åvägabringas,
som detta förhållande öfverensstämmer med hvad om expropriation för allmänt ändamål
är stadgadt.

Nu gällande lag föreskrifver dessutom att tvångsrätt ej må beviljas, derest jordegare
under viss tid förbundit sig att tåla uppdämning för verkets drift, så länge denna tid varar,
eller, om viss tid ej är bestämd, så länge jorden befinnes i den persons hand, som aftalet
slutit; hvarvid dock tillägges det förbehåll att, om flere äro delegare i den genom uppdämningen
lidande jorden, dylikt aftal ej eger förbindande kraft, i händelse ej alla deri ingått.
Häremot synes flera anmärkningar med skäl kunna göras. Då någon viss tid för ifrågakomna
aftals bestånd hvarken på detta ställe eller annorstädes i lag finnes bestämd, torde
genom aftal, som innefattade viss tidsbestämmelse, lösningsrätten göras hvilande under en
mycket lång tidsrymd, hvithet förhållande ej synes vara förenligt med omtankan för jordbrukets
utveckling. Om åter viss tid ej vore bestämd vid aftalet och jorden öfvergått till
någon del i annan persons hand, så skulle aftalet i detta fall genom lagens stadgande beröfvas
all giltighet, ehuru det enligt eljest gällande region möjligen vore förbindande; hvilket
åter synes innebära en allt för ringa uppskattning af det fria aftalets vigt och värde inför
lagen. — Den tanke, som torde hafva legat till grund för dessa bestämmelser, eller att vattenverksegaren
bör tillgodonjuta fördelen af ett lagligen slutet aftal, kan jag emellertid ej finna
annat än riktig. Och detta förhållande torde blifva af ännu mera vigt, derest den nu föreslagna
lag angående vattenrätten varder gällande. Genom denna lag har nemligen i afseende

107

på vattenverks anläggning och rätt till uppdämning en återgång skett till den äldsta lagstiftningen,
enligt hvilken någon uppdämningsrätt annan till skada ej medgafs, men ej heller
någon preventiv undersökning för anläggningen erfordrades. Då jorden numera bättre användes
och följaktligen har ett långt högre värde än fordom, torde det för vattenverk, som
hädanefter anläggas, blifva svårt att vinna nödig uppdämningsrätt annorledes än genom aftal.
Det synes derföre lika olämpligt, att i ett fall underkänna aftalets laga verkan som att i
ett annat låta denna verkan fortfara under en mycket lång — eller rättare obegränsad —
tidsrymd. Jag har derföre för min del ansett billigast att förmedla emellan de stridiga interessena
på sådant sätt, att aftal för viss tid, ej öfver femtio år, — hvilket tidsmått redan
är i lag bestämdt i fråga om andra, med det nu ifrågavarande likartade, rättsförhållanden —
i alla händelser skulle blifva gällande, derest en likaledes föreslagen formalitet för aftals bekantgörelse
blifvit behörigen iakttagen.

I öfrigt har jag i afseende på stadganderne i dessa §§ ej annat att anmärka, än att de i
gällande lag förekommande bestämmelserna angående vattenverkets »lagliga tillkomst och laga
beskaffenhet» såsom vilkor för egarens rätt att bekomma ersättning, böra efter min tanka
utbytas mot den redan af Lag-Beredningen föreslagna lydelse, att egaren eller innehafvaren
af verket skall hafva rätt att uppdämningen göra, hvilken lydelse närmast afser hvad nu är
ifråga, och ej berör det förhållande, huruvida vattenverket i öfrigt är med lag enligt, hvarigenom
kunna uppstå rättsstridigheter, som ej angå lösningsrätten och i afseende hvarå jordegare
tilläfventyrs ej ens har rätt att föra talan.

§ 59.

Den varsamhet, som torde böra iakttagas vid lagstiftning angående ofvannämnda lösningsrätt,
har jemväl föranledt mig att omfatta en från öfrige komiterades skiljaktig mening
i fråga om några af de bestämmelser, som skolat meddelas i afseende på samma rättighets
utöfning. Sålunda kan jag ej godkänna, att, på sätt i denna § är föreslaget, vattenverksegaren
beröfvas den rättighet, som enligt nu gällande lag honom tillkommer, att afstå hela
verket mot lösen, derest han icke åtnöjes med ändring eller vattenledning, ehuru dessa åtgärder
förklaras icke medföra verkets försämring för framtiden. Jag är visserligen ense med
pluraliteten angående riktigheten af den princip, hvarå dess förslag i denna del torde vara
grundadt, nemligen att skyldighet till inlösen af hela verket ej billigtvis bör ega rum, der
ingen försämring uppstår; — hvilken princip dock ej synes vara konseqvent tillämpad jemväl
å det fall att flyttning utan försämring eger rum, ett fall, som åtminstone är tänkbart; —
och jag skulle således äfven godkänna den nu ifrågakomna tillämpning af samma princip,
derest jag kunde öfvertyga mig om, att i hvarje serskildt fall med fullkomlig visshet kan
utrönas, att ändring icke tillika innefattar en försämring. Yäl lärer den tekniska kunskapen
om vattenverks inrättande och vattenkraftens beräkning nu för tiden vara synnerligen utvecklad,
och det torde derföre till äfventyrs vara möjligt, att den visshet, som jag ofvan
antydt, verkligen kan med tillhjelp af sådan kunskap vinnas, i hvilket fall min anmärkning
i denna del ej förtjenar afseende; men då någon säker kännedom i tekniska frågor ej billigtvis
af mig kan fordras, och jag dessutom måste anse tvifvelaktigt, huruvida det erforderliga

108

kun sk ap smått et alltid kommer att förefinnas hos dem, hvilka det åligger att pröfva sådana
frågor, måste jag såsom grund för mitt omdöme lägga en annan, säkerligen ej af någon bestridd
grundsats, att i tvifvelaktiga fall dens rätt, som lider intrång, bör företrädesvis ses
tillgodo, hvilken grundsats torde i denna händelse böra så tillämpas, att vattenverksegaren
må sjelf vara berättigad bedöma, huruvida försämring af verket egt rum och således den
ersättning, som honom tillkommer, må vara tillräcklig eller icke, i hvilket sednare fall han
skulle ega att hela verket afstå. Jag föreslår på sådan grund att orden i §:n »i händelse
verket flyttas eller genom ändring eller vattenledning försämras» måtte utgå.

§ 60.

I denna § är föreslaget, att om i följd af vattenverks ändring eller flyttning eller ny
vattenledning större kostnad framdeles erfordrades för verkets underhåll, skulle derför gifvas,
allenast full ersättning, beräknad på föreskrifvet sätt. Såvidt jag förmår inse, måste genom
ökad underhållskostnad uppkomma en försämring af verket, hvarom beträffande ersättningen
borde gälla den regel, som för sådant fall i samma § är uppställd. Begreppet försämring
innefattar nemligen i legalt afseende ej allenast en teknisk utan äfven en ekonomisk förändring
i förutvarande förhållanden. Om denna uppfattning är riktig, och om vidare det ej
torde kunna förnekas, att ett verk, som drager större underhållskostnad, är i ekonomiskt
afseende af ringare värde, än ett annat verk med mindre sådan kostnad, änskönt verkens
produktionsförmåga må vara lika; så synes mig klart, att vattenverksegaren för en försämring
af ifrågavarande ''beskaffenhet ej bör vara skyldig åtnöjas med endast full ersättning
utan förhöjning, hvadan jag för min del föreslår, att orden: »Fordras för — hundrade» måtte
ur denna § utgå.

§ 61.

Jord, som med vattenverk är förenad och ej utan synnerligt men kan såsom sjelfständig
egendom nytjas, derest vattenverket förloras, anser jag vara dermed så nära införlifvad,
att lika ersättningsgrund bör å begge dessa rättigheter tillämpas, hvilket äfven öfverensstämmer
med nu gällande lag. Jag vågar derföre föreslå att denna § ändras sålunda:

År med vattenverk — jord lösas, som i nästföregående § sagdt är, om egaren det
fordrar. Finnes vid — öfvertaga mot fulla värdet. Skall endast — sådan egendom mot fulla
värdet af jordegaren — behålla vill».

Tillägget: »Lösen för —• värdet» skulle i följd häraf utgå.

§ 64.

I afseende på de i denna § af förslaget intagna stadganden anser jag mig böra erinra,
att deri ej omförmäles den händelse, att vattenverk, som för odlings skull efter dom utrifvits,
sedermera upptages, enär det tilltänkta odlingsföretaget ansetts böra öfvergifvas.
Härutinnan kan jag för min del ej godkänna pluralitetens åsigt. Hvad nämnda händelse
angår, så synes den lika mycket som den i §:n förutsatta händelse, att verket ej inom bestämd
tid ändras, flyttas eller utrikes, gifva anledning till uppenbart missbruk af tvångs -

109

lagen för fremmande ändamål, samt sålunda kränka ej blott det allmänna rättsmedvetandet
än äfven den enskilde vattenverksegarens rätt; och det torde derföre ej vara olämpligt att i
begge fallen lika korrektiv mot missbruket stadgas. Giltigt skäl häremot kan jag ej finna
deri, att talan i detta fall ej kan till viss tid begränsas, emedan den alltid måste räknas
från verkets upptagande, hvilket åter är af den nye egarens godtycke beroende; jag anser
nemligen att i de flesta fall snart nog torde visa sig, om odlingsföretaget måste öfvergifvas
och att derefter den nye egarens egen fördel torde bjuda att ej lemna den inlösta lägenheten
obegagnad. Jag föreslår derföre att till förevarande § måtte tilläggas följande:

»Varder verk, som efter laga kraftegande beslut utrifvits, ånyo upptaget, vare ock i
thy fall förre egaren eller hans rättsinnehafvare berättigade verket återlösa mot det värde,
som nyss sagdt är, der talan derom väckes inom ett år, sedan verket fullbordadt blef».

§ 65.

I följd af den olika uppställning af stadganderne i §§ 57 och 58, som jag här ofvan
föreslagit, borde denna § erhålla denna lydelse:

»Vill man göra anstalt till jords bevattning, och hindras den anstalt, annorledes än i
§ 57 sägs, af vattenverk; då ege man ock rätt fordra, att etc. — vilkor, som eljest i dylika
fall stadgade äro».

§ 69.

Lika med öfrige Komiterade anser jag af vigt att bibehålla bestämmelsen i Kongl. Förordningen
afl den 20 Jan. 1824, angående rättighet för parterne i mål, som efter nämnde
Förordning skall bedömas, att utse gode män till biträde vid undersökningsförrättningen. Då
de sålunda utsedde gode männen med skäl torde kunna antagas blifva partiska för den uppfattning
af saken, som befrämjar hvarderas hufvudmans intresse, måste dessa gode män betraktas
mindre såsom domare än såsom befullmägtigade, hvilkas verksamhet förnämligast
måste gå ut på att tillse, det ingen omständighet, som anses inverka på saken i ena eller
andra syftet, blir förbisedt eller icke nöjaktigt utredd. Och härå ligger visserligen nu ej
ringa vigt, då ifrågavarande förrättningar, såsom Komiterade i motiverne omförmält, i väsendtlig
mån hafva till ändamål att verka förmedlande mellan de tvistande. Men, såvidt jag
förmår inse, ega dessa skäl tillämpning på undersökningar ej allenast i tvistefrågor, som
nämnas i förslagets Kap. 7, utan äfven och i lika grad uti öfrige i § 67 omförmälde frågor;
hvadan jag för min del ansett mig böra tillstyrka, att rättigheten för parterne att tillkalla
serskilde gode män utsträckes till alla i sistsagde § nämnde frågor, och att följaktligen orden
i § 69: »i sistnämnde fall» måtte utgå.

Ilo

I följd af den särskilda mening, jag här ofvan framställt i fråga om rätt till utrifning,
ändring eller flyttning af större bruk och bergverk eller större fabriksinrättningar, torde
erfordras särskild föreskrift i Kap. 8, angående öfverlemnande af undersökningshandlingar i
sådan fråga till konungens pröfning. Jag får derföre tillstyrka, att efter § 84 i komiterades
förslag införas ett stadgande af följande innehåll:

År tvist om rätt att utrifva, ändra eller flytta större bruk eller bergverk eller större
fabriksinrättning, eller att vatten derifrån afleda i det ändamål, som 57 § sägs, och hur företaget
blifvit efter undersökning tillstyrkt; åligge förrättningsmannen att efter förrättningens
afslutande skyndsamt insända concept-handlingarne jemte dertill hörande kartor och planritningar
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som har att desamma jemte eget utlåtande
till Kongl. Maj:t öfverlemna. Yarder den sökta rättigheten beviljad, ege den, som med förrättningsmännens
åtgärder ej nöjes, att sin talan, såsom i nästföregående § sägs, anhängiggöra
inom 2 månader sedan Kongl. Maj:ts beslut i saken honom kunnigt blef.

Stockholm den 2 Nov. 1870.

Joll. L. Bååth.

INNEHÅLL.

Betänkandet.

Inledning ........................................................................................................................... sid.

Kap. I. (allmänna bestämmelser om rätt till vatten) .................................................. »

Kap. II. (om flottled) .......................................................................................... »

Kap. III. (om dikning, strömrensning och vattenledning) ............................................. »

Kap. IV. (om jords bevattning)........................................................................... »

Kap. V. (om invallning)................................... »

Kap. VI. (om dambyggnad och vattenverk) .................................................................. »

Kap. VII. (om jordegares rätt att låta utrifva, ändra eller flytta vattenverk, eller att

vatten derifrån afleda)..................................................................... »

Kap. VIII. (om undersökning, uppskattning och verkställighet i vattenrättsmål)......... »

Kap. IX. (om föreningar)............................................................................... »

lagförslaget.

Ingress...............................................................

Kap. I ...............................................................

Kap. II..............................................................

Kap. III
Kap. IV

Kap. V...............................................................

Kap. VI

Kap. VII............................................................

Kap. VIII............................................................

Kap. IX

Flottningsstadga"................................................

Reservation af Häradshöfdingen J. L. Bååth

))

12.

17.

35.

38.

39.

49.

54.

62.

68.

69.

70.
72.

76.

77.

78.
80.
82.
91.
93.
99.