Underdånigt Betänkande (Statens offentliga utredningar 1871:6)

Underdånigt Betänkande,

med

Förslag till Förordning angående fattigvården i riket m. m.,

afgifvet den 5 December 1870

dertill i Nåder förordnade Komiterade.

Stockholm,

tryckt hos Å. L. Norman, 1871.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Uti underdånig skrifvelse af den 13 Maj 1869 har Riksdagen anmält, att inom
densamma blifvit väckta åtskilliga motioner, åsyftande dels ändring i vissa delar
af Förordningen den 13 Juli 1853 angående fattigvården i riket, dels ock en fullständig
omarbetning eller revision af nämnda förordning, samt att i sammanhang
dermed förslag äfven framställts, att Stadgan angående försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer af den 29 Maj 1846 måtte varda öfversedd eller upphäfd

och Legostadgan af den 23 November 1833 ändrad i de delar, der sådant kunde
påkallas i följd af förändrad lagstiftning om försvarslösa personer. Under behandlingen
af detta vigtiga och på sednare tider med allt större deltagande omfattade
ämne hade, enligt hvad i Riksdagens underdåniga skrifvelse vidare förmäles, meningarne
icke varit i allo öfverensstämmande rörande orsakerna till det onda, som
föranledt ofvan antydda förslag om uppställande af andra eller åtminstone väsendtligen
förändrade grunder för sjelfva fattigvården, men den klagan, som snart sagdt
från likets alla delar iörsports öfver en år efter år tillväxande fattigvårdstunga med
alla deraf flytande olägenheter, hade icke kunnat undgå att tilldraga sig Riksdagens
synnerliga uppmärksamhet. Dervid hade det ej undfallit Riksdagen, att fattigvårdens
ändamålsenliga ordnande utgjorde en af tidens mest svårlösta frågor,
men då det vore åt erfarenheten ådagalagdt, att, fattigdom med deraf följande moraliskt
och fysiskt elände på ett betänkligt sätt varit i jemnt stigande och att arbetsamhet,
sparsamhet och omtanke för framtiden i allmänhet visat sig mera sällsynta
jemte det att hos de mindre val lottade böjelsen för ett sysslolöst och kringstrykande
lefnadssätt allt mera utvecklat sig, hade tankarne icke kunnat vara delade
i afseende a nödvändigheten att, sä vidt möjligt vore och innan ännu det öfverklagade
onda tagit en alltför stor utsträckning, söka mot detsamma utfinna de
botemedel, som af lagstiftningen kunde vara beroende. Deruti hade åsigterna sammanstämt,
att orsakerna till detta onda vore flerahanda och att roten till detsamma
måste sökas i förhallanden, uti hvilka man icke genom en ny fattig vårdslagstiftning
kunde våga emotse någon förändring; men det framstod såsom allmänt kändt,
att landet sedan Hägra ar tillbaka befunne sig i en betryckt ställning eller med
andra ord att jordbruket och näringarne i allmänhet ledo af ogynnsamma omständigheter
till den grad, att jordbrukare nödgats inställa nästan alla arbeten, som
ej voro oundgängligen nödvändiga för jordbrukets skötsel, samt att idkarne af andra
näringar måst i väsendtlig mån inskränka antalet af sina arbetare. Följderna af
dessa ogynnsamma omständigheter, föranledda, efter hvad det ville synas, icke oväsendtligen
af flera efter hvarandra följande ars mindre goda skördar och den missväxt,
som i några landsdelar under ett och annat år inträffat, voro ock lätt insedda,
och de tusentals personer, hvilka af dessa orsaker dels fallit fattigvården
till last, dels arbetslösa ströko omkring i landet, dels i stigande antal befolkade
fängelserna och dels i stora hopar lemnade fäderneslandet för att i främmande land
söka arbete och utkomst, voro lika otvetydiga som sorgliga bevis på att det välstånd,
hvaråt landet för icke särdeles lång tid tillbaka hade att glädja sig, betydligt
aftagit och att den ekonomiska ställningen i allmänhet vore mindre god. Men
ehuru Riksdagen sålunda icke kunde antaga, att de öfverklagade olägenheterna af
tilltagande fattigdom och tillväxande fattigskatt skulle kunna undanrödjas genom
nya eller förändrade stadganden rörande fattigvården, hade Riksdagen likväl ansett
sig böra taga i betraktande, om ej i sjelfva fattig vård slagstiftningen funnos bestäm -

melser, som kunde sägas medverka till fattigdomens tilltagande. I detta hänseende
ville Riksdagen uttala den åsigt, att sjelfva den grund, på hvilken fattigvårdsförordningen
hvilade, vore behäftad med ett fel, som i icke ringa mån bidragit till
fattigdomens ^ utbredning och fattigvårdsskattens stigande till den höjd, att denna
tunga på många ställen kändes nästan outhärdlig. Detta fel bestod efter Riksdagens
uppfattning deruti, att meddelandet af hjelp enligt fattigvårdsförordningen vore
obligatoriskt eller att den fattige kunde såsom en honom tillkommande rättighet
fordra understöd och med lagens biträde tilltvinga sig hjelp, då deremot all hjelp
måste hafva sin egentliga grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek.
Denna i lagen nedskrifna rättighet att under vissa förhållanden kunna tilltvinga sig
hjelp, måste hos den hjelpsökande medföra likgiltighet att tänka för sig sjelf°samt
att genom arbete, sparsamhet och umbäranden betrygga sin ställning och såsom
följd deraf leda till lättja och den moraliska förnedring, som icke funne någon
betänklighet uti att hellre tigga än förtjena sitt bröd. Riksdagen syntes det emellertid
otvifvelaktigt, att fall gåfves, der samhället måste lemna hjelp och der fattigvårdsbidraget
således skulle vara obligatoriskt, men dessa fall voro enligt Riksdagens
mening ganska få, då deremot de, der hjelpen borde bero på de gifvandes
pröfning och der den skulle vara frivillig, utgjorde de flesta. Derjemte ansåg sig
Riksdagen böla anmärka ett annat missförhållande i nu grälande fattigvårdsförordning,
enär denna, då hon bestämde grunderna för den fattiges rätt till understöd
af samhället och följaktligen detta sednares skyldighet mot den fattige, lemnade
samhället nära nog rättslöst emot denne. Ur den i allmänhet giltiga synpunkten,
att rättigheter och skyldigheter borde motväga hvarandra, syntes dock med skäl
kunna framställas den fordran, att samhället å sin sida skulle hafva rättigheter
emot den fattige, hvilket likväl icke i verkligheten vore förhållandet, emedan den
husbonderätt, som författningen tillerkände fångvårdsstyrelse öfver understödstagare,
kunde sägas hafva upphört genom den förändring, legostadgan under sednare tiden
erhållit. Äfven funne Riksdagen det vara ett till sina följder mindre lyckligt stadgande,
att enhällighet i beslut erfordrades för fattigvårdens fördelning i kretsar
eller rotar, likasom det icke kunde förnekas, att ett temligen allmänt missnöje vore
rådande öfver den i förordningen bestämda korta tid af sex månader, efter hvars
förlopp en person i anseende till fattigförsörjningsrätt skulle anses tillhöra ett samhälle.
Riksdagen trodde sig derföre kunna antaga, att, om de öfverklagade olägenheterna
skulle kunna i någon mån undanrödjas, fattigvårdsförordningen borde
till stor del byggas på en helt annan grundval än den nu varande samt att denna
förordning äfven i andra hänseenden måste ändras, såsom följd hvaraf Riksdagen
för sin del ansåg nödigt, att en omarbetning af författningen i sin helhet måtte
ega rum.

De grunder, hvarpå Riksdagen ansett eu ny eller Väsendtligen förändrad fattigvaidslag
böra hvila, samt de i sammanhang dermed ifrågasatta förändringar uti

}■

'' *

nuvarande förordning i ämnet, hvilka Riksdagen för sin del funnit vara af behofvet
påkallade, har Riksdagen sammanfattat uti följande under särskilda hufvudafdelningar
intagna förslag:

Om den, som utgör föremål för fattigvård.

l:o. Vansinnig person och föräldralöst barn under 15 år, som saknar egen
tillgång, skall genom fattigvårdsstyrelses försorg erhålla nödtorftig vård och försörjning
samt barnet derjemte uppfostran.

2:o. Den, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller andra orsaker är urståndsatt
att försörja sig sjelf, må ock erhålla dylik vård och försörjning eller understöd,
när fattigvård sstyrelse pröfvar sådant nödigt; och eger således styrelsen tillse,
om och när, till hvad belopp och på hvad sätt full fattigförsörjning eller understöd
i sådana fall må lemnas.

3:o. Arbetsför och frisk person vare skyldig att utan fattigvårdens betungande
draga försorg om sig, hustru och hemmavarande barn under 15 år.

4:o. Föräldrar och barn skola i mån af behof å ena samt förmåga å andra
sidan bidraga till hvarandras försörjning.

5:o. Fattigunderstöd, som någon åtnjutit för sig sjelf efter fyllda 15 år eller
för hustru och barn, bör godtgöras, om den ersättningsskyldige dertill får tillgång.

Om fattigvårdssamhälle.

6:o. Hvarje socken på landet och hvarje stad utgör ett fattigvårdssamhälle;
dock må flera socknar på landet inom samma län kunna förena sig om gemensam
fattigvård.

7:o. Likaså eger hvarje fattigvårdssamhälle att i fråga om fattigvården fördela
sig i kretsar eller rotar, derest vid två på hvarandra följande kommunalstämmor
beslut derom fattas med en röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som i
röstningen deltaga.

Beslutet gäller för en tid af fem år.

För återgång till gemensam fattigvård erfordras beslut, fattadt på enahanda
sätt, som för fördelning är stadgadt.

Beslut om dylik fördelning och vilkoren derför underställes Konungens Befallningshafvandes
pröfning.

Om hemortsrätt.

8:o. Hemortsrätt — eller förmånen att under de i fattigvårdsförordningen

bestämda vilkor af ett visst fattigvårdssamhälle kunna komma i åtnjutande af fattigvård
— är antingen medfödd eller förvärfvad.

Medfödd hemortsrätt eger en hvar inom det fattigvårdssamhälle, der, vid hans
födelse, inodren egde hemortsrätt.

Hemortsrätt är förvärfvad inom det fattigvårdssamhälle, der någon, efter fyllda
15 år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar sednast varit eller bort vara
skattskrifven.

Hustru har, så länge mannen lefver och äktenskapet dem emellan icke är
upplöst, hans hemortsrätt, den hon efter mannens död eller äktenskapets upplösning
bibehåller, intilldess hon sjelf förvärfvat ny sådan rätt.

Äkta barn, yngre än 15 år, tillhör, så länge fadren lefver, hans eller, om
han är död men modren lefver, hennes hemortsrätt. Äro begge föräldrarne döda,
bär barnet den sist aflidnes hemortsrätt. Oäkta barn har modrens hemortsrätt.

Den, som ei förvärfvat hemortsrätt, tillhör det fattigvårdssamhälle, der han
eger medfödd sådan rätt.

För den, hvars hemortsrätt ej kunnat enligt stadgade grunder bestämmas, bekostar
Staten oundgängligen nödigt understöd, intilldess något fattigvårdssamhälle
kan dertill förpligtas.

Efter fyllda 60 år bibehålies en hvar för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt,
han då eger.

».

Om fattigvårdsstyrelse.

9:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse, som
utses å kommunalstämma; kunnande detta bestyr, der så finnes lämpligt, uppdragas
åt kommunalnämnden; och bör kyrkoherde]! eller den hans tjenst förrättar, sin
embetspligt likmätigt, såsom ledamot deltaga i fattigvårdsstyrelsen, då han finner
behofvet det påkalla.

10:o. Då samhället fördelas i kretsar eller rotar, bör dessutom inom hvarje
krets eller rote utses en fattigvårdsstyrelse för handhafvandet af kretsens eller rotens
fattigvårdsangelägenheter.

1 l-o. Söker någon fattigunderstöd, som enligt punkt. 1 ej är dertill ovilkorligen
berättigad, och nöjes han ej åt fattigvårdsstyrelses derom meddelade beslut,
eger han anmäla sitt missnöje hos kommunalstämmans ordförande, som föredrager
ärendet på näst derefter infallande ordinarie eller, der behofvet så krafvel'', extra
kommunalstämma, hvilken afgör frågan.

Öfver kommunalstämmas beslut, hvarigenom sökt understöd blifvit vägradt helt
och hållet eller till någon del, må klagan ej föras, derest ej visas, kan, att beslutet
ej i laga ordning tillkommit,

Om fattigvårdsbidrag.

12:o. De i nu gällande förordning härom befintliga stadgande!! torde böra
bibehållas.

13:o. När fattigvardssamhälle fördelas i kretsar eller rotar, gäller såsom vilkor
för sådan fördelning, att den då för handen varande fattigvårdstungan på hela samhället
så jemnt som möjligt fördelas.

Om, eftei det sådan fördelning skett, någon krets eller rote utan eget förvållande
skulle drabbas af vida mer betungande utgifter än öfriga kretsar eller
rotar, ege den gemensamma fattigvårdsstyrelsen att missförhållandet utjemna.

Om benande.

14:o. Hvarje fattigvårdssamhälle bör ordna sin fattigvård sålunda, att betlande
må förekommas; och eger samhället således att, för vården och underhållet af sina
fattiga och användandet af deras arbetskrafter, inom sig antaga erforderliga reglemeutariska
föreskrifter och vidtaga sådana åtgärder, att betlande ej eger rum. Dylika
reglementen underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning.

15:o. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas eu eller, der behofvet så
kräfver, flere tillsyningsman, som efter förslag af kommunalnämnd af Konungens
Befallningshafvande dertill förordnas.

Tillsyningsman åligger att hafva tillsyn å kringstrykande tiggare från främmande
ort och att, när han så pröfvar nödigt, dem anhålla och öfverlemna till
närmaste kronobetjent, som införpassar dem till Konungens Befallningshafvande,
hvilken eger att, när skäl dertill äro, döma den, som sålunda utom den socken
eller stad, der han eger hemortsrätt, kringstrukit och betlat, till arbete under kortare
eller längre i författningen begränsad tid antingen å tvångsarbetsinrättning,
der sådan finnes, eller eljest å kronohäkte eller vid dertill särskild inrättad arbetskorps.

Betlande barn från främmande ort böra af tillsyningsman anhållas och hemsändas
till det fattigvårdssamhälle, der de ega hemortsrätt.

16:o. Kostnaden för forslandet af sådan person, som i nästföregående punkts
2 mom. omförmäles, från den ort, der han anhålles, till länets residensstad och
hans försändande till arbetsinrättning, kronohäkte eller arbetskorps bekostas af
Staten; hvaremot hemsändandet af de i 3 mom. omnämnda barn bekostas af det
fattigvårdssamhälle, de tillhöra.

Med anledning af denna underdåniga framställning har Eders Kongl. Maj:t
den 25 Maj sistlidne år behagat i nåder förordna undertecknade Rhodin och Hasselrot
jemte Lands-Sekreteraren i Blekinge län Harald Victor Åbelin att med Imf -

vudsaklig ledning af de i Riksdagens skrifvelse angifna grunder uppgöra förslag
till författningar angående fattigvården i riket samt om försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer; och, sedan ej mindre till åtlydnad häraf så beskaffade
förslag, vid hvilkas utarbetande, efter hvad äfven i underdånighet blifvit anmäldt,
afvikelse från de hufvudgrunder, Riksdagen för sin del angifvit, antagits
icke vara tillåten, blifvit till Eders Kongl. Maj:t ingifna, än ock Eders Kongl.
Maj:ts och Rikets Kammar-Rätt och Eders Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
erhållit befallning att med yttranden öfver berörda förslag i underdånighet
inkomma, har Eders Kongl. Maj:t den 23 nästp^följde November uppdragit åt en
komité, uti hvilken undertecknade blifvit till ledamöter utsedde, att efter tagen
kännedom af de yttranden, som af förenämnda embetsmyndigheter afgifvits, verkställa
granskning af de omförmälda förslagen och derefter till Eders Kongl. Maj:t
inkomma med det underdåniga utlåtande och ytterligare förslag i ämnet, hvartill
en sådan granskning kunde föranleda; och hafva komiterade sedermera för att tagas
i öfvervägande i sammanhang med det dem uppdragna arbete fått till sig i
nåder öfverlemnade dels medelst remiss den 30 November nästlidne år Rikets
Ständers underdåniga skrivelser den 26 Mars 1863 och den 20 Juni 1866 angående
ändring i gällande förordning om fattigvården jemte Kammar-Rättens öfver
samma skrivelser afgifna yttranden äfvensom ett från Högsta Domstolen infordradt
utlåtande i fråga om behandlingen af underdåniga besvär i fattigvårdsmål,
dels ock genom skrifvelse den 10 September innevarande år en underdånig framställning
af fattigvårdsstyrelsen i Malmö, hvaruti med förmälan, hurusom ofta inträffade,
att skeppsbrutna sjöman och svenskt tjenstefolk, livilka i friskt och arbetsfört
men fullkomligt utblottadt tillstånd af vederbörande konsuler eller polismyndigheter
utrikes ifrån öfversändts till staden, blefve af Konungens Befallningshafvande
i länet förpassade till stadens fattigvård med fattigvårdsstyrelsen lemnad
föreskrift att om dem taga vård och förse dem med medel för resans fortsättande
till hemorten, styrelsen anhållit, att, enär det syntes obilligt, att Malmö fattigvårdssamhälle
blott till följd af sitt läge skulle för dylika personers underhåll och
hemsändande nödgas vidkännas särskilda, af stadgandena i fattigvårdsförordningen
ej föranledda utgifter, Eders Kong], Maj:t måtte täckas i nådigt öfvervägande taga
omförmälda förhållande samt förordna om åtgärder, hvarigenom för framtiden så
beskaffade personer kunde efter ankomsten till Malmö utan dervarande fattigvårds
mellankomst varda förhulpna till nödigt underhåll och befordrade till sina hemorter.

Det är ej första gången, som inför Eders Kongl. Maj:t uttalats bekymmer
öfver en tilltagande fattigdom i landet. I underdånigt betänkande, som den 8
Juni 1839 afgafs af den komité, hvilken, innan Förordningen om fattigvården den
25 Maj 1847 utfärdades, blef af Eders Kongl. Maj:t för ärendets utredning till -

förordnad, framhöll denna komité den oroande företeelsen, att en betänklig tillväxt
egde ruin i storleken af den befolkning, som vid hvarje rubbning af det
vanliga ekonomiska förhållandet blefve försatt i ytterst svår förlägenhet och derigenom
gåfve anledning till fattigvårdsbördans förökande. Nämnda komité tvekade
icke att söka förnämsta anledningarne till detta beklagliga förhållande uti lättsinne,
tanklöshet och öfverdåd hos den fattigare klassen, visande sig uti lättja och
bristande sparsamhet, under tider, då arbetsförtjenst vore lätt tillgänglig och mer
än tillräcklig för fyllande af behofven, obetänksamma äktenskap utan beräkning,
huru familjen skulle kunna underhållas ens under den närmaste framtiden, dryckenskap,
osedlighet o. s, v. Men komitén omförmälde tillika åtskilliga efter dess
förmenande då befintliga brister i lagstiftning och allmänna inrättningar, hvarigenom
dels ofvannämnda oarter befordrades eller ej, såsom sig borde, motverkades,
dels ock i öfrigt välståndet i landet förhindrades och undergräfdes. Af denna
komité blefvo jemväl utarbetade åtskilliga lagförslag i ändamål att höja den arbetande
klassens bildning samt befordra den allmänna välmågan eller åtminstone
undanrödja flera af de mest väsendtliga hindren derför. Dessa förslag hafva sedermera
utgjort föremål för sorgfällig granskning och i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med desamma men i flera hänseenden med vida större utsträckning, än
komitén hemställde eller ansåg då möjligt att tillvägabringa, har lagstiftningen
under de derefter förflutna tretio åren undergått förändring. Så är kommunalväsendet
ordnadt, obligatorisk skolundervisning införd, bränvinslagstiftningen reformerad,
skjutsningsbesvärets tyngd lättad, näringsfrihet medgifven, så att en hvar
kan utan hinder af lag tillgodogöra sig sin arbetskraft och sin arbetsskicklighet,
landtbruksskolor inrättade, brandstodsföreuingar inom länen stiftade, den allmänna
helsovården förbättrad, kommunens tillsyn öfver förmyndares förvaltning åstadkommen,
oäkta barns arfsrätt efter modren i lag erkänd m. m. Sådant oaktadt har
Riksdagen funnit sig ega anledning till det allmänna omdöme, att den lyckliga
ställning, hvaråt landet för icke särdeles lång tid tillbaka hade att glädja sig,
sedermera aftagit; och obestridligt är väl, att fattigvårdstungan långt ifrån att
förminskas tvärtom under de sednaste åren märkbart tilltagit. Hvad som, på sätt
här ofvan är nämndt, blifvit af statsmakterna förordnadt, skall dock utan tvifvel
icke blifva utan verkan. Det är ett utsäde, som behöfver sin tid för att bringa
fullmogna frukter, och vissa af de vidtagna åtgärderna och deribland kanske flera
af de mest ingripande hafva icke eller varit beräknade att utöfva sitt hela inflytande
förr än på den generation, som nu uppväxer och på en framtid, som ännu
icke till fullo inträdt. Ehuru Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse förmält, att
orsakerna till den ökade fattigvårdstungan skulle kunna vara att söka i flera förhållanden,
har den emellertid bland de yttre, anledningarne dertill endast framhållit
den mera tillfälliga omständigheten, att näringarne i allmänhet ledo af ogynnsamma
förhållanden, och särskilt att jordbruket under de närmast förutgångna

åren lemnat mindre goda skördar och i vissa delar af landet till och med missväxt,
— händelser, hvilka mänskliga bemödanden fåfängt söka alldeles förekomma.
Men om Riksdagen sålunda icke i nu förevarande ärende inlåtit sig uti eller velat
påkalla eu utredning, Om och på hvad sätt för beredande af minskning i fattigvårdens
tyngd lagstiftningen borde uti åtskilliga på det allmänna välståndet inverkande
delar än ytterligare öfverses och förändras, har Riksdagen deremot med
desto större eftertryck uttalat den åsigt, att i sjelfva den nu gällande förordningen
om fattigvården i riket inneliölles bestämmelser, hvilka kunde sägas medverka
till fattigdomens tilltagande, i det de icke så kraftigt, som vederborde, sökte hos
den hjelpbegärande undanrödja en ej sällan sig uppenbarande likgiltighet att tänka
för sig sjelf och genom arbete, sparsamhet och umbäranden betrygga sin ställning.
Riksdagen har derföre funnit angeläget, att en ny fattigvårdslag, byggd till stor
del på af Riksdagen uppgifna andra grunder än de, som nu gälla, varder utfärdad;
och då det uppdrag, som blifvit komiterade lemnadt, icke sträcker sig längre
än att ingå i granskning af ett på dessa grunder uppgjordt förslag till förordning
i ämnet och i sammanhang dermed till vissa ändringar i stadgan om försvarslösa
och till allmänt arbete förfallna personer, anse komiterade, hvilka hufvudsakligen
instämma i de af Riksdagen uttryckta åsigter, sig vid afgifvandet af det underdåniga
utlåtande, hvarmed det tillhör dem att inkomma, nu böra utan vidare undersökning
rörande orsakerna till det onda, som öfverklagas, äfvensom botemedlen
derför, inskränka sig till granskning af de framlagda författningsförslagen, dervid
jemväl ställande sig till underdånig efterrättelse de här ofvan omförmälda, komiterade
särskildt meddelade föreskrifter.

Då Riksdagen, enligt hvad förr är nämndt, framhåller nödvändigheten af en
reform i fattigvårdslagstiftningen, angifver Riksdagen företrädesvis såsom brister i
nu gällande förordning, att fattigvården i allt för många fall är obligatorisk; att
enhällighet i beslut fordras för roteindelnings införande i ett fattigvårdssamhälle;
att den tid af sex månader, efter hvars förlopp en person, som inflyttat i ett
samhälle, skall i fattigvårdshänseende anses tillhöra detta, är för kort; och att
samhället, som väl har skyldigheter mot den fattige, deremot vore nära nog rättslöst
i förhållande till denne, enär den husbonderätt öfver understödstagare, som
i förordningen är för vissa fall tillagd fattigvårdsstyrelse, förlorat en stor del af
sin praktiska betydenhet genom den förändring, legostadgan på sednare tider undergått.

Utgående från den åsigt, att all hjelp till fattiga måste hafva sin egentliga
grund i frivillighet, medlidande och kristlig kärlek, samt att den fattige ej bör
kunna såsom en honom tillkommande rättighet fordra understöd, har Riksdagen,
ehuru erkännande, att i vissa få fall fattigvård måste för samhället vara obligatorisk,
likväl funnit det i nu gällande fattigvårdsförordning förekommande stadgande,
att vård och försörjning skall af samhället lemnas dem, som i anseende till bri 2 -

stande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom äro urståndsätta att sig försörja,
gifva en allt för stor utsträckning åt den obligatoriska fattigvården, och har Riksdagen
till åstadkommande af ändring i detta hänseende föreslagit, att fattigvården
borde för samhället vara obligatorisk endast i afseende på föräldralöst barn och
den, som är vansinnig, dervid ej fästats annat vilkor, än att barnet eller den
vansinnige skulle sakna egen tillgång, samt att i alla öfriga fall, då någon vore
urståndsatt att försörja sig sjelf, det finge bero på hvarje samhälles fattigvårdsstyrelse
att lemna den fattigvård, som styrelsen pröfvade nödig.

Emot den trånga begränsning, som Riksdagen sålunda gifvit den obligatoriska
fattigvården, hafva anmärkningar framställts inom Riksdagens båda Kamrar,
under det ärendet der behandlades; och bland de embetsmyndigheter, som blifvit
i ämnet hörda, hafva många uttalat den åsigt, att den af Riksdagen föreslagna
indelning af fattigvården i obligatorisk och så kallad frivillig vore antaglig blott
under det vilkor, att omfånget för den obligatoriska utvidgades. Såsom skäl derför
har blifvit hufvudsakligen anfördt, att föräldralösa barn och vansinniga icke
alltid vore i mera ovilkorligt behof af hjelp, än de, som af ålderdom, vanförhet
eller sjukdom voro urståndsätta att försörja sig, och att förhållandet hvad beträffade
föräldralöst barn och annat värnlöst barn vore enahanda; hvarförutan blifvit
anmärkt såsom ej fullt följdriktigt, att under det Riksdagen i allmänhet för
hvarje anmäldt fattigvårdsbehof fordrat pröfning, grundad på personalkännedom,
en så beskaffad pröfning icke blifvit af Riksdagen ifrågasatt i afseende på föräldralöst
barn och vansinnig, ehuru pröfningen otvifvelaktigt vore i båda fallen lika
af behofvet påkallad.

Komiterade hafva funnit de gjorda anmärkningarne förtjena synnerlig uppmärksamhet.
Att en hvar arbetsför person är pligtig förskaffa sig sitt uppehälle
utan att falla det allmänna till last eller besvära den enskilde med tiggeri, lärer
väl icke af någon bestridas; men lika enstämmiga meningarne i detta hänseende
äro, lika litet delade kunna de vara deruti, att en ibland statens angelägnaste
uppgifter är att tillse, det den, som är oförmögen till arbete och lider brist på
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, erhåller sådan vård, att
han ej förgås, och att för detta ändamål genom lag bestämma de fall, då de
särskilda samhällenas åliggande att utöfva fattigvård inträder. Frågan är, hvilka
dessa fall skola vara.

Väl bör området för denna så kallade obligatoriska fattigvård ej göras synnerligen
vidsträckt, enär, såsom Riksdagen ock erinrat, detta skulle kunna hos
den fattige alstra likgiltighet att sörja för sig sjelf och genom arbete, sparsamhet
och umbäranden betrygga sin ställning; men icke torde gränsen böra blifva så
trång, som den Riksdagen föreslagit.

Skälet för ovilkorligt meddelande af hjelp till föräldralösa barn och vansinniga,
då de äro i nöd, kan icke vara annat än, att de måste antagas befinna sig

i sådant tillstånd, att af dem ej .kan fordras sjelfförsörjning genom arbete och att
de utan att få vård och underhåll skulle förgås; men då äfven andra finnas, som
äro i lika om ej mera nödställd belägenhet, böra väl äfven de blifva föremål för
sådan hjelp, som kommer de förstnämnda till del. Så torde ej finnas någon giltig
anledning, hvarför den, som af annan sjukdom än vansinne eller af ålderdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen till arbete samt vid detta förhållande, förutsatt
att han ej har egna medel och ej heller njuter vård och underhåll af annan, befinnes
lida brist på hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, icke
skall vara föremål för obligatorisk fattigvård. Det skulle till och med kunna synas,
som vore det mera behöfligt ålägga samhället att mellankomma med hjelp
åt sådana, som de sistnämnda, än åt det föräldralösa barnet eller den vansinnige,
enär, derest någonsin så kallad frivillig fattigvård skulle kunna med visshet förutsättas
komma att ega rum, det nödställda föräldralösa barnet utan tvifvel blefve
framför andra föremål derför, samt enär, der så inträffade, att en vansinnig lemnades
utan tillsyn, det allmänna, om ock ej genom fattigvårdens försorg, måste
för sin egen säkerhet om honom taga vård. Ännu en utsträckning i Riksdagens
förslag i afseende på den obligatoriska fattigvården torde vara oundviklig,
nämligen i hvad barn angår. Ett barn, som har sina föräldrar i lifvet, men
är af dessa öfvergifvet, bör väl, ehuru det ej kan kallas föräldralöst, vara föremål
för samhällets hjelp lika mycket som det, hvars föräldrar äro döda. Enahanda
förhållande inträffar med barn, som är födt af okända föräldrar eller af
hvarjehanda orsaker icke kan af föräldrarne erhålla vård. Barnets nödställda belägenhet
är i hvartdera fallet lika behjertansvärd. Staten, för hvilken det är
af stor vigt, att det uppväxande slägtet utbildas till sedlighet och duglighet, får
ej öfverlemna värnlösa barn åt samhällets godtyckliga hjelp eller tiggeriets förderfliga
följder. Då staten således måste äfven i eget intresse tillse, att värnlösa
barn erhålla vård och underhåll, böra, enligt komiterades åsigt, dessa upptagas
bland dem, i afseende på hvilka fattigvården är för samhället obligatorisk. Man
har visserligen anmärkt att, om samhället ovilkorligen toge hand om sådana barn,
deraf kunde blifva en följd, att lättjefulla och liknöjda föräldrar komme att kasta
omsorgen om sina barn på samhället, men detta bör, så vidt möjligt är, förekommas
medelst lagstadganden, hvarigenom dylika föräldrar blifva underkastade
sådana påföljder, att de afskräckas frän att undandraga sig vården om barnen;
och om genom dessa stadganden ej helt och hållet skulle vinnas, hvad dermed
åsyftats, må detta onda dock hellre fördragas, än att barnen lemna» åt sitt öde.

En ytterligare ofullständighet i Riksdagens bestämmelse om obligatorisk fattigvård
torde icke böra lemnas oanmärkt, eller att såsom vilkor för sådan fattigvård
endast skulle erfordras, att personen saknar egen tillgång. Detta lärer väl
ej vara nog. Personen skall ej heller vara i åtnjutande af vård och underhåll
af annan.

Ofvan är nämndt, att anmärkning blifvit gjord derom, att Riksdagens förslag,
i fråga om så väl obligatorisk som annan fattigvård, innehåller mindre riktiga bestämmelser
angående pröfningsrätten, men om, på de af komiterade anförda grunder,
ålderstigna, sjuka, vanföra och lyfta personer äfvensom värnlösa barn i allmänhet,
lika väl som föräldralösa barn* och vansinniga, göras till föremål för obligatorisk
fattigvård, kommer enahanda pröfning af behofvet så väl i ena som i
andra fallet att försiggå, och komiterade torde alltså i afseende på pröfningsrätten
endast få erinra, hurusom Riksdagen vid bestämmelsen om annan fattigvård
än den, som Riksdagen ansåg böra vara obligatorisk, genom den använda ordställningen,
att den behöfvande “må“ erhålla vård och försörjning eller understöd, när
fattigvårdsstyrelsen pröfvar sådant nödigt, lemnat åt fattigvårdsstyrelsens godtycke
att icke bevilja fattigvård, äfven om en ålderstigen, vanför eller sjuk pröfvas vara
i sådan nöd, att hjelp, behöfves. En så beskaffad utsträckning af frivilligheten
synes dock icke hafva varit, af Riksdagen åsyftad, helst vid ärendets handläggning
hos Riksdagen till stöd för förslaget i denna del åberopats, att det öfverensstämmer
med norska fattigvårdslagen, ehuru denna lags 2 § uttryckligen stadgar att ålderstigna,
vanföra och sjuka i trängande fäll “meddelas11 understöd af fattigvården,
när fattigkommissionen finner nödigt. Der förekommer ej ordet “må“, utan begagnas
den imperativa ordställningen “meddelas", hvilket äfven torde vara det rätta.

I öfverensstämmelse med hvad nu blifvit anförd t, hafva komiterade ansett,
att den § af förordningen, som handlar om fattigvård, hvilken är för samhället
obligatorisk, bör så uppställas, att stadgandet omfattar ej blott föräldralösa barn
och vansinniga personer, som, i saknad af egna medel samt vård och underhåll
af annan, lida brist på hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras,
utan ock eu hvar, som, jemte det han finnes i sådan nödställd belägenhet, är af
ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen till arbete.

Utom de redan anförda skälen till sådan utvidgning af området för den
obligatoriska fattigvården, talar derför äfven ett annat. Om den obligatoriska
fattigvården inskränktes till föräldralösa barn och vansinniga samt all annan fattigvård
blefve beroende på fattigvårdssamhällenas fria bestämmande, skulle återkräfningsrätt
ej kunfia de särskilda samhällena emellan ega rum i afseende på annat
understöd än det, som kommit föräldralöst barn eller vansinnig till godo.
Saknaden af sådan rätt skulle otvifvelaktigt leda till mycket missnöje och dessutom
kunna föranleda obarmhertighet inom fättigvårdssamhällena mot ålderstigna,
sjuka, vanföra och lyfta, då behof af hjelp för sådan person erfordrades, medan
ban vistades utom det samhälle, till hvilket lian i fattigvårdshänseende hörde. Begreppet
hemortsrätt komme ock att sakna all betydelse, utom då fråga vore om
föräldralöst barn eller vansinnig.

Sedan komiterade nu utlåtit sig i afseende på den för samhället obligatoriska
fattigvården, få komiterade yttra sig i frågan om så kallad frivillig fattigvård.

Frivillig i detta ords egentliga betydelse kan ej annan fattigvård kallas än
den, som individen, utan påtryck vare sig af staten eller af kommunen, blott af
egen barmhertighet lemnar en nödställd like, men sådan personlig frivillighet ligger
ej till grund för den så kallade frivilliga fattigvård, som af Riksdagen varit
ifrågasatt. Den frivillighet, som dervid afsetts, är kommunens, fattigvårdssamhällets,
befogenhet att sjelf bestämma, om och i hvilka fall fattigvård må lemnas
utöfver den, som staten ©vilkorligt föreskrifvit. Det skulle kunna synas, som angående
denna frivilliga fattigvård ej erfordrades något ordande i lagen, hvilken
egentligast borde handla endast om sådan fattigvård, hvilken ålägges samhället,
men, enär komiterade, långt ifrån att vilja undanrödja samhällets frivilliga fattig- "
vård, anse nödigt, att så väl denna som den enskilda kristliga barmhertigheten
hädanefter som hittills verkar vid sidan af den lagbestämda fattigvården, förutan
hvilken samverkan fattigvården i allmänhet icke skulle kunna handhafvas rätt ändamålsenligt,
hafva komiterade funnit, att särskildt stadgande i afseende på samhällets
frivilliga fattigvård bör inrymmas i den syftning, att det ej mindre innebär
en antydan, att sådan fattigvård ansetts behöflig, än ock innehåller bestämmelse,
hvilken det rätteligen tillkommer att afgöra, när dylik fattigvård bör lemnas.
Riksdagen öfverlemnar ifrågavarande befogenhet åt fattigvårdsstyrelsen, men
då fattigvårdssamhället bekostar fattigvården, bör otvifvelaktigt samma befogenhet
ligga hos fattigvårdssamhället och ej hos dess förvaltande organ fattigvårdsstyrelsen.
Klagan har ofta försports deröfver, att fattigvårdsstyrelserna vid fattigvårds
beviljande gått längre, än vederbort. Detta har synts kunna för framtiden
förekommas derigenom, att i afseende på beviljande af annan fattigvård än den,
som är obligatorisk, de särskilda samhällena hvar för sig ega att bestämma de
allmänna grunder, som af fattigvårdsstyrelsen böra iakttagas, men då, på sätt redan
är nämndt, sådan fattigvårds befintlighet utan ali fråga är behöflig samt det
kunde inträffa, att fattigvårdssamhälle underlåter att gifva nödiga bestämmelser,
hafva komiterade under antagande, att, der sådant inträffar, samhället måste anses
hafva öfverlemnat åt fattigvårdsstyrelsen att utöfva samhällets rätt, funnit skäl
tillika föreslå, att, om bestämmelse i berörda hänseende ej lemnas af samhället,
det må ankomma på fattigvårdsstyrelsen att meddela fattigvård i den mån, styrelsen
pröfvar nödigt.

Med frågan om samhällets åliggande att lemna fattigvård sammanhänger eu
annan vigtig del af fattigvårdslagstiftningen, nämligen den om klagan i fattigvårdsmål.
Då enligt nu gällande fattigvårdsförordning fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom
sökt fattigvård blifvit vägrad, får, likasom hvarje annat beslut i fattigvårdsärenden,
genom besvär hos embetsmyndigheterna öfverklagas, har deremot Riksdagen
föreslagit, att, utom då fråga vore om fattigvård till föräldralöst barn eller
vansinnig, klagan öfver fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom sökt fattigvård
är vorden vägrad, ej skulle få föras hos embetsmyndigheterna, utan att missnöje

med beslutet borde anmälas bos kommunalstämmans ordförande och ärendet derefter
prötVas af stämman, emot hvars beslut i saken besvär ej skulle få anföras,
derest ej visas kunde, att samma beslut ej i laga ordning tillkommit. Detta förslag,
som, ehuru åsyftande ett allmänt stadgande, likväl är uppstäldt endast med
fästadt afseende på landtkommuner, har sin grund i Riksdagens antagande, att
det vore gifvet, att, om ett föräldralöst bara eller eu vansinnig person saknade
egen tillgång, samhället ovilkorligen skulle lemna fattigvård, men att deremot
fattigvård i alla andra fall borde vara frivillig och bero på fattigvårdsstyrelsens
pröfning, huruvida sådan vård vore nödig. Skulle, på sätt komiterade föreslagit,
för beviljande af fattigvård åt föräldralösa barn och vansinniga personer samma
vilkor uppställas som för beviljande af dylik vård åt värnlösa barn i allmänhet
äfvensom åt ålderstigna, sjuka, vanföra och lyfta, samt enahanda pröfning erfordras
så väl för ena som för andra fallet, torde deraf böra följa, att, ehvad man
bibehåller den i nu gällande fattigvårdsförordning gifna bestämmelsen att klagan i
fattigvårdsärenden må föras hos embetsmyndigheterna, eller man vill inskränka eller
helt och hållet borttaga rättigheten till sådan klagan, bestämmelserna i afseende
på klagan i fattigvårdsärende böra blifva lika för alla här nämnda fall.
Gillas detta och är den af Riksdagen uttalade åsigt, att i allmänhet klagan öfver
vägrad fattigvård ej må föras hos embetsmyndigheterna, riktig, hvarom komiterade
få här nedan vidare yttra sig, lärer det väl kunna antagas att, derest, såsom
Riksdagen afsett, det kan medgifvas, att fattigvårdssamhället i sista band afgör,
huruvida ett vanvårdadt barn i allmänhet eller en ålderstigen, sjuk, vanför eller
lytt person skall erhålla fattigvård, vid pröfning hvaraf ofta hvarjehanda mera invecklade
omständigheter förekomma, än då fråga är om fattigvård till föräldralöst
barn eller den, som är vansinnig, åt samhället må med än mera trygghet öfverlemnas
slutliga pröfningen af dessa sistnämndas fattigvårdsbehof.

Då staten i lag bestämt vissa fall, i hvilka de särskilda samhällena hafva till
åliggande att lemna fattigvård åt nödställda personer, måste det ock tillkomma
staten både såsom rättighet och pligt att genom sina organer öfvervaka fullgörandet
af detta lagens bud; men deraf följer icke ovilkorligen, att den nödställde skall
ega att såsom en sin rättighet påyrka att af öfriga samhällsmedlemmar åtnjuta försörjning
eller understöd samt, der detta honom förvägras, söka genom rättegång
tilltvinga sig hjelp, likasom utsökte han en sin fordran. Dessutom torde det ej
böra förgätas, att då hjelp till sin natur är frivillig, den, som hos annan söker
sådan, icke bör i lag tillerkännas rätt att öfver uteblifvande deraf föra klagan. De
statens organer, hvilka böra öfvervaka, att de särskilda samhällena ej åsidosätta
sitt lagbestämda åliggande att i vissa fall lemna fattigvård, äro Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande. En sådan deras pligt finnes ej allenast uttalad i nu gällande
fattigvårdsförordning, utan ock uttryckligen föreskrifven i 28 § af Eders Kongl.
Maj:ts Nådiga Instruktion för Landsnöfdingarne i riket m. m. den 10 November

1855, enligt hvilken Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande bör låta sig angeläget
vara att vaka deröfver, att fattigvården inom länet i enlighet med gällande
stadganden ändamålsenligt ordnas och handhafves, så att de behöfvande erhålla den
vård och det understöd, som af omständigheterna påkallas. I öfverensstämmelse
med dessa grundsatser samt för att äfven kunna förekomma eljest oundvikliga tvister,
huruvida besvär öfver fattigvårdsstyrelses vägran att lemna fattigvård i särskilda
fall skulle hos embetsmyndighet eller endast hos kommunalmyndighet fullföljas,
hafva komiterade med bibehållande af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
befogenhet att, derest fattigvårdssamhälle underlåter lemna sådan fattigvård,
som är obligatorisk, tillhålla samhället att sin skyldighet i detta hänseende fullgöra,
i öfrigt föreslagit att, om någon iir missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut,
hvarigenom sökt fattigvård blifvit helt och hållet eller till någon del vägrad, han
väl må få beslutet understäldt fattigvårdssambällets pröfning, men att besvär öfver
samhällets beslut i anledning af sådan underställning ej må anföras i annat fall,
än att klaganden tilltror sig kunna visa, att beslutet ej i laga ordning tillkommit.

Det torde kunna synas, som vore skilnaden emellan hvad här föreslagits och
nu gällande bestämmelser ej af synnerlig betydenhet, enär det står den hjelpbehöfvande,
likasom hvarje annan, öppet att hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anmäla den försummelse att lemna fattigvård, hvilken han förmenar att samhället
låtit komma sig till last. Skilnaden är dock ej oväsentlig. Finnes icke i
lagen rnedgifven rätt till klagan hos embetsmyndigheterna öfver kommunens beslut,
hvarigenom fattigvård vägras, måste den behöfvande komma att uppfatta den fattigvård,
han söker, såsom en gärd af barmhertighet, på hvilken han ej kan pocka.
Vidare undvikas tvister, utdragna genom alla instanser, i hvarje fall, der kommunen
ej gjort sig skyldig till någon underlåtenhet att lemna lagbestämd fattigvård,
ehuru den hjelpsökande är med det utslående beslutet missnöjd. Eger deremot besvärsrätt
rum, skall Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, huru orimliga de
skäl, hvarpå ändring sökes, än må vara, meddela särskilt beslut jemte besvärshänvisning.
Borttages åter besvärsrätten, men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
har till åliggande att vaka öfver fullgörandet af den obligatoriska fattigvården
inom kommunen, förändras förhållandet. En anmälan är ej detsamma, som
anhängiggörande af en rättstvist; den är blott meddelande af ett visst faktum. Bedömandet,
huruvida i anledning deraf embetsåtgärd bör vidtagas eller ej, beror ensamt
på Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och anses gjord anmälan ej förtjena
afseende, föranleder densamma ej meddelande af beslut. Finner åter Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skäl ålägga samhället att i fattigvårdshänseende
vidtaga någon åtgärd, kan beslutet dock endast af samhället öfverklagas.

Möjligen kunde anmärkas såsom en oegentlighet, att, då till allmän regel
stadgats, att hjelpsökande ej får klaga hos embetsmyndigheterna öfver fattigvårdssamhälles
beslut, hvarigenom sökt fattigvård blifvit vägrad, rätt till sådan klagan

deremot är honom medgifven i det fall, att beslutet ej i laga ordning tillkommit.
Komiterade anse dock detta undantag från den allmänna regeln icke sakna sin
fulla befogenhet, ty, ehuru lagen ej medgifver en hjelpsökande någon rätt till fattigvård,
som af honom kan utsökas, lemnar den honom likväl rättighet att hos
samhället begära hjelp och att få sin begäran ej allenast pröfvad af samhället utan
ock pröfvad i rätt ordning. År denna ordning ej iakttagen, har den hjelpsökande
ej heller erhållit vederbörligt svar på sin begäran, ett svar, som han oemotsägligen
är berättigad att emotse; och i detta fall, men ock endast i detta, tillätes honom
anföra besvär i den ordning, som i allmänhet gäller för sökande af ändring
i kommunens beslut.

Vidkommande fattigvårdssamhälles fördelning i rotar stadgas i nu gällande fattigvårdsförordning,
att sådan fördelning må ega rum då samtliga vid kommunalstämman
i beslutet om fördelningen deltagande medlemmar af kommunen derom
sig förena och att sålunda tillkommet beslut gäller hvarje gång för fem år, efter
hvilkas förlopp frågan å nyo skall till öfverläggning förekomma och de flesta rösterna
bestämma, om fördelningen må ytterligare för fem år fortfara. Deremot har
Riksdagen föreslagit, att fattigvårdssamhälle skulle ega fördela sig i rotar, derest
vid två på hvarandra följande kommunalstämmor beslut derom fattades med en
röstöfvervigt af två tredjedelar utaf dem, som i röstningen deltogo; att beslut om
dylik fördelning och vilkoren derför skulle underställas Eders Kongl. 3Vlaj:ts Befallningshafvandes
pröfning; att beslutet skulle gälla för en tid af fem år samt att för
återgång till gemensam fattigvård skulle erfordras beslut, fattadt på enahanda sätt,
som om fördelning vore stadgadt. Uti de till komiterade öfverlemnade, från embetsmyndigheter
afgifna yttranden framställes en och annan betänklighet mot rotefördelning
i allmänhet, men flera framhålla deremot de stora fördelar, sådan fördelning
skall å vissa orter redan hafva medfört. I åtskilliga bland dessa utlåtanden
hafva äfven förekommit invändningar emot Riksdagens förslag att låta en pluralitet
af två tredjedelar emot minoritetens bestridande fatta beslut om rotefördelnings genomförande,
helst vid möjligen inträffande fall, att en mindre del af en kommun
vore långt fattigare än de öfriga delarne, eller att till en kommun, företrädesvis
bestående af bördig jord, hörde ett eller flera hemman af mager jordmån
med vidsträckta utmärker, bebodda- af en mängd fattiga hushåll, eller att ett fiskläge
funnes, som föranledde betydande fattigvårdsutgifter, det kunde ligga i pluralitetens
intresse att genom roteindelnings genomförande befria kommunens mera
lyckligt lottade delar från deltagande i fattigvårdsafgifterna för de öfriga, fattigare
men törhända mera befolkade delarne; och har för att åtminstone i någon mån
förekomma dessa olägenheter föreslagits bland annat dels att den majoritet, som
egde besluta rotefördelning skulle vara qvalificerad ej blott med hänsyn till röst -

värdet utan äfven till hufvudtalet, dels att lagen skulle lemna föreskrift om minimum
för rotarnes storlek och folkmängd.

Beträffande nyttan af fattigvårdssamhälles fördelning i rotar hafva väl, såsom
nämndt är, olika meningar sökt göra sig gällande, men då Riksdagen ansett, att
sådan fördelning bör vara tillåten, hvilken åsigt äfven torde få antagas vara den
inom landet mest rådande, samt det icke heller förefinnes något fullt giltigt skäl,
hvarför ett samhälle skulle betagas möjlighet att, der det anser rotefördelning lämplig,
införa sådan, hafva komiterade bibehållit stadganden derom och dervid sökt
göra dem så ändamålsenliga och tydliga, som ämnets vigt påkallar.

Komiterade, ehuru nogsamt inseende, att missförhållanden kunna uppkomma
till följd af majoritetens rätt att påtvinga minoriteten af denna ej önskad rotefördelning,
hafva dock, vid betraktande af omöjligheten att uppställa någon i hvarje
fall lämpligare beräkningsgrund för den beslutande majoriteten än den, Riksdagen
föreslagit, bibehållit densamma med det tillägg, att rösterna skola beräknas efter
röstvärdet; och torde denna beräkningsgrund icke gerna kunna medföra någon våda,
då, på sätt Riksdagen äfven föreslagit och i komiterades förslag iakttagits, uttrycklig
föreskrift meddelas, att beslut om rotefördelning med vilkoren derför skall underställas
Eders Kougl. Maj:ts Befallningshafvandes pröfning för att fastställas eller
på skäl, som böra anföras, ogillas, hvaraf följer, att, om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finner, att någon del af samhället blifver lidande genom den
gjorda fördelningen, beslutet derom ej blifver faststäldt.

För att betrygga ej mindre hela samhällets än de särskilda delarnes rätt vid
rotefördelning, äfvensom för att uppställa några grunder till stöd för Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvandes pröfning af beslut om sådan fördelning hafva dock ytterligare
bestämmelser synts vai*a behöfliga.

Då fråga om samhälles fördelning i rotar förekommer till handläggning, hvilket
alltid torde böra ske vid ordinarie kommunalstämma, synes nödvändigt, att
först och främst den vid tillfället inom hela fattigvårdssamhället befintliga fattigvårdstunga
så jemnt som möjligt utskiftas; men enär inom en eller annan del af
samhället kunna förefinnas särskilda förhållanden, hvilka göra en jemförelsevis mera
betydande fattigvårdstunga derstädes för framtiden sannolik, torde samhället åt den
rote, der detta antages komma att inträffa, böra lemna ett efter omständigheterna
lämpadt årligt bidrag till rotens enskilda fattigvård. Enär det emellertid, äfven sedan
dylika bestämmelser skett och rotefördelningen kommit till stånd, kan inträffa,
att någon rote utan eget förvållande drabbas af allt för tryckande fattigvård, bar
jemväl i förslaget såsom allmänt gällande vilkor för rotefördelning föreskrifvits, att,
der sådant fall inträffar, samhället skall lemna roten det understöd, som pröfvas
skäligt.

Det kunde möjligen invändas, att den i ordningen andra af ofvanberörda bestämmelser
skulle kunna undvaras, enär hvad der afses kunde inbegripas i den

sist nämnda föreskriften, så att allt understöd till én rote för oskäligt tryckande
fattigvårdstunga, som uppstår, efter det rotefördelningen kommit till stånd, först
lemnades, när ett sådant förhållande inträffade; men derest, då fråga om införande
af rotefördelning är under behandling, af omständigheterna kan slutas sannolikt
vara, att särskildt bidrag till eu viss rotes fattigvård i den närmaste framtiden
blifver behöfligt, lärer det icke vara olämpligt, att detta bidrag på förhand bestämmes,
helst derigenom åtskilliga tvistigbeter kunna förekommas.

Ofvannämnda grundvilkor torde dock ej vara nog, för att roteindelning skall
kunna komma till stånd. Hvarjehanda bestämmelser i afseende på rotes ställning
till samhället och andra rotar samt handhafvandet och förvaltningen af rotarnes
enskilda fattigvård böra äfven vara förut meddelade. Enär det dock synts omöjligt
att uti fattigvårdsförordningen införa för alla samhällen tillämpliga bestämmelser
i dessa ämnen, såsom huru frågor om rotes fattigvårdsangelägenheter skola behandlas
och afgöras, huru bidrag till ej mindre rotarnes enskilda än äfven samhällets
gemensamma fattigvård skola utgöras, huru redovisning för rotes fattigvårdsförvaltning
skall gifvas och i hvad mån de grunder, som enligt fattigvåi’dsförordningen
gälla i afseende på visst fattigvårdssamhälles skyldighet att bekosta fattigvård,
skola ega tillämplighet i fråga om enahanda skyldighet för rote, har uti förslaget
endast föreskrifvits, att i beslut om rotefördelning skola noggrannt upptagas
vilkoren för densamma jemte bestämmelser-i ofvan anförda hänseenden.

Sedan beslut om fattigvårdssamhälles fördelning i rotar, med iakttagande af
hvad nu är vordet antydt, blifvit fattadt, fordras dock, på det att en så vigtig
anordning ej må komma till stånd utan moget öfvervägande eller genom öfverraskning,
att beslutet, innan fastställelse derå sökes hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
hvilar till nästa ordinarie kommunalstämma. Blifver dervid beslutet
med enahanda röstöfvervigt, som vid förra stämman, förnyadt, då först må det
för fastställelse till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfverlemnas.

Bibehållande det i granskade förslaget gjorda tillstyrkande, att, der rotefördelning
blifvit fastställd, den skall gälla, till dess annorlunda bestämmes, dock minst
fem år, samt att förslag om upphäfvande deraf ej må väckas förr än under femte
året, sedan fördelningen trädde i verkställighet, hafva komiterade ansett, att sistnämnda
stadgande äfven bör göras gällande i afseende på förslag om förändring af
skedd rotefördelning; och enär det ej torde vara skäligt att bestämma lika stor
röstöfvervigt för att besluta om upphäfvande af en i-otefördelning, hvilken anses
olämplig, som vid beslut om samhällets fördelning i rotar, har i förslaget införts
stadgande derom, att för antagande af förslag om upphäfvande af rotefördelning erfordras,
att detsamma med flertalet af de närvarandes röster efter röstvärdet godkännes
å två ordinarie kommunalstämmor. För den händelse åter, att fråga är,
ej om upphäfvande, utan om förändring af befintlig rotefördelning, hvarigenom vilkoren
för densamma kunna blifva annorlunda, än de äro, hafva komiterade före -

slagit, att hvad om rotefördelnings införande är stadgadt skall lända till efterrättelse.

Komiterade öfvergå nu till frågan om hemortsrätt.

Alltifrån den tid, då fattigvården genom derom meddelade stadgande!! blef ett
åliggande för de särskilda samhällena, har lagstiftningen såsom hufvudsaklig grund
för fördelningen dem emellan af detta åliggande nästan oafbrutet följt den lika
enkla som naturliga grundsatsen, att en hvar nödställd person i fråga om fattigvård
anses tillhöra det samhälle, till hvilket han i andra hänseenden hör, eller med
andra ord det samhälle, hvarest han anses rätteligen hafva sitt bo och hemvist,
utan att från denna grundsats skett andra afvikelser, än som ansetts erforderliga
till förekommande deraf, att ansvarigheten för afhjelpande af en persons redan inträdda
eller inom viss kortare tid förestående behof af fattigvård skulle genom personens
afflyttning från ett fattigvårdssamhälle till ett annat kunna afsigtligt eller godtyckligt
öfver flyttas från det förra till det sednare; och har derjemte i allmänhet
varit antaget, att eu hvar anses rätteligen hafva sitt bo och hemvist i det samhälle,
som är hans sednaste mantalsskrifningsort.

Till en början lemnade hvarje samhälle erforderlig fattigvård åt alla sina medlemmar
utan att ifrågasätta någon åtskilnad emellan dem, som städse tillhört samhället,
och dem, som från annat samhälle inflyttat; men då fattigvårdstungan alltmera
förökades, började tvister emellan samhällena yppas angående skyldigheten att
underhålla sådana från det ena till det andra samhället inflyttade personer, som
sedermera blifvit oförmögna att sig sjelfva försörja; och det är egentligen härutinnan,
som frågan om försörjningsort har någon afsevärd betydelse, enär det alltid
måste anses ostridigt, att den, som oafbrutet tillhört ett visst samhälle, äfven derstädes
bör hafva sin försörjningsort.

Den första författning, som stadgade afvikelse från grundsatsen, att hvarje
samhälle borde underhålla de fattiga, som inom detsamma hade sitt bo och hemvist,
var Kongl. Kungörelsen den 5 December 1788, hvilken i fråga om skyldigheten
att underhålla sådana fattiga personer, som från ett till annat samhälle inflyttat
och derefter kommit i behof af fattigvård, stadgade: att den socken, der fattighjonet
antingen haft eget hemman eller såsom inhyses- eller tjenste-hjon sednast
varit i skatt anteeknadt, borde vidkännas dess vård, enär det med arbete icke
kunde sig uppehålla; hvarjemte i högstberörda kungörelse blef förbjudet, att något
inhyseshjon skulle få nedsätta sig inom annat samhälle eller något gammalt och
mindre arbetsfört tjenstehjon der få antagas, innan sådant först blifvit å allmän
sockenstämma anmäldt och samhället dertill sitt bifall lemnat.

Den sålunda medgifna rättigheten att i vissa fall, då full förmåga till sjelfförsörjning
kunde antagas ej hos den inflyttande förefinnas, hindra hans inflyttning

blef dock, med afseende såväl å dess missbruk till förfång för de arbetande och
mindre bemedlade folkklasserna som äfven å deraf föranledda talrika och vidriga
tvister emellan de särskilda samhällena, mycket öfverklagad; och då derjemte samfundslifvets
under tiden fortskridna utveckling ansågs oundgängligen påkalla upphäfvande
af berörda rättighet, blef det ock lagstiftningens uppgift att utfinna ett
sådant stadgande i fråga om grunden för inflyttade personers försörjningsort, som,
jemte det obehindrad rättighet att inflytta från ett samhälle till ett annat infördes,
kunde fortfarande tillförsäkra samhällena nödigt ansedt skydd mot fattigvårdstunga
af inflyttande personer.

I detta hänseende trodde man sig kunna antaga, att, om den, som under sin
verksammare lefnadsålder emellan femton och femtiofem år inflyttade från ett till annat
samhälle, förmådde att utan understöd, som af annat fattigvårdssamhälle eller staten
ersattes, försörja sig och sitt hushåll under en tid af tre år efter inflyttningen, ett
sådant förhållande borde anses utmärka, att personen vid inflyttningen egt full förmåga
af sjelfförsörjning och således jemväl efter andemeningen i 1788 års kungörelse
ej bort förvägras obehindrad inflyttningsrätt. Äfvenledes förmodade man,
att, om till grund för bestämmande af försörjningsorten för sådana personer, som
flyttade från ett till annat samhälle, i stället för mantalsskrifning, som sednast skett,
bestämdes sednaste treåriga stadiga vistande, deraf skulle blifva en följd, att en
hvar, utan hinder af befaradt framtida fattigvårdsbehof och utan att föranleda ständiga
tvister om rätt mantalsskrifningsort, skulle få vistas, hvar honom behagade,
så'' länge han ej vore i behof af fattigvård, samt att en hvar jemväl komme att
obehindradt mantalsskrifvas, der han vistades; och det har äfven blifvit påstådt,
ehuru det torde böra betviflas,. att nyssberörda grund för bestämmande af försörjningsort
jemväl ansetts i sin tillämpning skola hafva till följd, att skyldigheten att
bekosta en persons fattigvård merendels skulle komma att drabba det samhälle,
hvarest han utöfvat sin mesta gagneliga verksamhet. Sedan sålunda med iakttagande
derjemte af undantagsbestämmelser, som familjeförhållanden kunde påfordra,
samt några andra mindre väsendtliga modifikationer en lämplig grund för bestämmelse
om försörjningsort i det hufvudsaldiga, eller för såvidt angick de från ett

till annat fattigvårdssamhälle inflyttade personer, syntes vara lyckligen funnen, var

det nästan blott en formsak att tillämpa samma grund jemväl i fråga om försörj ningsort

för öfriga samhällsmedlemmar.

Under sådana förhållanden och med sådant hufvudsakligt syfte utfärdades Förordningen
af den 25 Maj 1847, som stadgade, att eu hvar skulle i fråga om fattigförsörjning
tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest han efter fyllda femton år
sist under tre på hvarandra, följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd,
som af annat fattigvårdssamhälle eller af staten ersattes, dervid dock
undantogos straffånge för den tid, han varit häktad, och vanvettig för den tid, hans
sinnessjukdom varat, äfvensom åtskilligt kronans manskap för den tid, detsamma

endast till följd af tjenstgöringen vistats å tjenstgöringsorten; att försörjningsorten
för hustru och barn skulle vara beroende af den, som tillkom mannen, fadren eller
modren; att den försörjningsort, någon tillhörde, då han fyllde femton år, skulle
af honom bibehållas, tilldess annan försörjningsort kunde honom sjelf tillkomma;
att en hvar efter fyllda femtiofem år skulle för sin öfriga lifstid förblifva vid den
försörjningsort, han då tillhörde; samt att den, hvars försörjningsort ej sålunda
kunde utrönas, skulle tillhöra det samhälle, der han blifvit född, eller, om icke
heller sådant kunde utredas, det samhälle, der han blifvit döpt; och förordnades i
sammanhang härmed, att fattigvård för den, hvars försörjningsort ej kunde enligt
förberörda grunder bestämmas, skulle bekostas af staten, tilldess något fattigvårdssamhälle
kunde dertill förpligtas, äfvensom att ingen i och för äfventyret af framtida
fattigvårdstunga skulle lida inskränkning i rättigheten att välja vistelseort, der
honom sådan af andra skäl ej kunde lagligen förmenas. Enligt samma förordnings
bestämmelse ansågs flyttning från ett till annat samhälle ega rum, då till följd
deraf den inflyttande borde vid först blifvande mantalsskrifning mantals- och skattskrifvas
inom annat fattigvårdssamhälle än det, der personen vid sist hållna mantalsskrifning
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven; och då tiden, från hvilken en
persons stadiga vistelse inom ett fattigvårdssamhälle vid fråga om försörjningsort
skulle beräknas, derjemte bestämdes vara antingen den dag. då den inflyttande till
pastorsembetet aflemnat föreskrifvet prestbevis, eller, om sådant ej skett, den dag,
personen blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, gällde således för den från ett
till annat samhälle inflyttande ej annan stadig vistelse såsom grund för bestämmande
af hans försörjningsort än den, som var sådan, att han på grund deraf
borde blifva i sednare samhället mantalsskrifven, hvadan ock bestämmelsen om treårig
stadig vistelse kom att hafva samma betydelse som ett vilkor, att under motsvarigt
antal på hvarandra följande år hafva varit eller bort vara mantalsskrifven.

Då dessa nya bestämmelser började tillämpas, visade sig snart, att man föga
vann hvad man väntat, men att deremot svåra olägenheter deraf blefvo en följd.
Såsom förut är närnndt, hafva bestämmelserna om försörjningsort sin egentliga betydelse
hufvudsakligast och nästan uteslutande i fråga om de från ett till annat
samhälle inflyttande personer och bland dessa synnerligast dem, som, tillhörande
de arbetande eller mindre bemedlade folkklasserna, antingen af ostadighet eller af
loflig omtanka för vinnande af bättre utkomst ofta nog ombyta hemvist. Både här
och i andra länder har erfarenheten nogsamt visat, att, då någon längre tids vistelse
fastställes såsom vilkor för att .inom ett samhälle förvärfva försörjningsort,
eller, om'' man så hellre vill uttrycka sig, der förvärfva hemortsrätt, det egoistiska
sträfvandet att freda sig sjelf och sitt samhälle från framtida fattigvårdsutgifter
håller sin synnerliga uppmärksamhet fästad å sådana från andra samhällen inflyttade
personer, som af en eller annan anledning kunna befaras komma att i framtiden
falla samhällets fattigvård till last, samt söker på hvarjehanda sätt få dem

aflägsnade från samhället, innan den för hemortsrätts förvärfvande bestämda tiden
tilländagått. Vanligen begagnas härvid utvägen att, genom vederbörande husbönders
och jordegares sjelfvilliga eller med hvarjehanda mer eller mindre lofliga bevekelsemedel
påverkade åtgärd att från innehafvande tjenst, hemman, torp eller
andra lägenheter uppsäga och bortdrifva de ifrågavarande personerna, nödga dem
att före den tid, då samhällets möjliga ansvarighet för deras framtida fattigvård
skulle inträda, derifrån till annat samhälle afflytta; och då detta förfarande förnyas
i det ena samhället efter det andra, måste deraf blifva en följd, hvad som
ock vid tillämpningen af 1847 års förordnings stadgande om treårig stadig vistelse
såsom grund för bestämmande af försörjningsort ganska ofta visade sig inträffa,
eller att en sådan person icke allenast vida tidigare än eljest skulle blifvit fallet,
om det ej helt och hållet kunnat förebyggas, kom i behof af fattigvård, utan äfven
ätt han för sig och sitt hushåll efter årslånga tvister såväl hos särskilda
länsstyrelser som ock hos Eders Kong]. Maj:t, desto svårare att afgöra, som personen
icke sällan under flera års tid antingen icke var någorstädes mantalsskrifven
eller ock mantalsskrifvits i annat samhälle, än vederbort, slutligen förklarades
i fattigvårdshänseende tillhöra ett samhälle, der han ej under de sednaste tjugu
till tretio åren vistats och der han, okänd för de flesta om ej alla samhällsmedlemmarne,
bemöttes med hårdhet och ovilja, synnerligast då lian efter föregångna
långvariga tvister om rätta försörjningsorten tillskyndat samhället, utom ansvarighet
för den framtida fattigvårdstungan, en kännbar ersättningsskyldighet för den
fattigvård, som af annat samhälle lemnats under den tid, tvisterna pågått. Icke
heller var det sällsynt, att till samhället inflyttade mindre bemedlade personer
före de tre årens utgång på lämpligt sätt förmåddes att begära eller emottaga
fattigunderstöd, på det att deras förvärfvande af hemortsrätt måtte derigenom afbrytas
och samhället försättas i tillfälle att på grund deraf väcka talan om deras
återförande till det samhälle, hvarifrån de inflyttat.

Man kom sålunda snart nog till en sorglig erfarenhet af de betänkliga olägenheter,
som den införda nya bestämningsgrunden i afseende å hemortsrätt föranledde.
Missbelåtenheten var nästan allmän; hvarför ock Rikets Ständer i underdåniga
skrifvelser af den 18 September 1848 och den 28 Augusti 1851 anhöllo
om en allmän revision af Föi’ordniDgen den 25 Maj 1847 och såsom skäl derför
bland annat anförde: att stadgandet derom, att en hvar skulle tillhöra det fattigvårdssamhälle,
der han efter fyllda femton -år sist under tre på hvarandra följande
år stadigt vistats, icke allenast, då det mången gång måste medföra mycken
svårighet att erhålla kännedom om hvarest en person, som ofta ombytt vistelseort,
förut vistats och huru länge han å hvarje ort sig uppehållit, lätt påkallade
långvariga och besvärliga utredningar samt förorsakade tvister emellan församlingarne
angående personers rätta försörjningsort, utan ock, såsom erfarenheten visat,
föranledt, att personer, som, sedan de uppnått femton års ålder, aldrig vi -

stats inom dei samhälle, hvilket de vid nämnda ålder tillhörde, omsider vid eu
långt framskriden ålder, sedan de under en ombytlig lefnad kortare tider vistats
inom särskilda samhällen, kommit att betunga fattigvården i det förstnämnda; att
berörda stadgande vid sådant förhållande vore hvarken lämpligt eller med billighet
och rättvisa öfverensstämmande; samt att, på sätt af ålder i denna del af
fattigvårdslagstiftningen varit stadgadt, med den genom fattigvårdens öfverlåtande
på socknarne antagna fördelning af detta allmänna bestyr lämpligast borde förenas
bestämmelsen, att till hvarje fattigvårdssamhälle skulle höra alla, som derinom
hade sm bostad, men att denna bestämmelse åter, för att förekomma dess missbrukande,
skulle erfordra icke allenast det stadgande, att hvar och en skulle
hafva sin bostad, der han vore eller sist varit mantalsskrifven, utan ock medgifvande
för de särskilda fattigvårdssamhällena att, då personer, hvilka icke kunde
visa sig ega utväg till bergning, anmäldes till mantalsskrifning inom samhället,
mantalsskrifningen förhindra eller åtminstone vid dess beviljande fästa sådana vilkor,
som för någon viss tid kunde - betrygga samhället mot betungande med dylika
inflyttande personers försörjning.

I iöljd af hvad sålunda förekommit blef den af ålder häfdvunna grundsatsen,
att en hvar skulle i fattigvårdshänseende tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest
han hade sitt bo och hemvist, återställd genom Förordningen af den 13 Juli 1853,
som stadgar, att eu hvar skall i fråga om fattigförsörjning tillhöra det fattigvårdssamhälle,
hvarest han vid inträffande fattigvårdsbehof författningsenligt är eller
bort vara mantalsskrifven; hvaremot Rikets Ständers berörda förslag i öfrigt ej
vann nådigt godkännande, helst det ansågs vara oundgängligen nödigt att bibehålla
eu hvar vid den honom tillförsäkrade rättigheten att icke kunna i och för äfventyret
af framtida fattigvårdstunga inskränkas i friheten att välja vistelseort samt
de stadgande!), som Rikets Ständer förmenat utan våldförande af denna rättighet
kunna meddelas i afseende å samhälles rätt att i vissa fall förhindra personers
mantalsskrifning inom samhället, uppenbarligen skulle hafva till följd, att icke allenast
de obehagliga tvisterna om personers rätt att inflytta i det ena eller andra
samhället komme att fortfara och sannolikt blifva betydligt talrikare, utan äfven
att personer, hörande till ett samhälle, i mångfaldiga år kunde vistas i ett annat,
hvarigenom, utom andra missförhållanden, kontrollen å fullgörandet af deras förpligtelser
till staten och kommunen äfven skulle blifva högst svår om icke omöjlig
att tillvägabringa. På det att de särskilda fattigvårdssamhällena likväl måtte
i möjlig mån betagas tillfälle att på hvarandra öfverflytta en redan känd eller såsom
snart inträffande förutsedd fattigvårdstunga, stadgades i 1853 års förordning,
förutom de i 1847 års förordning upptagna afvikelser från den allmänna grunden
för bestämmelse om hemortsrätt, två ytterligare undantag. Det ena af dem bestod
deri, att, om behof af fattigförsörjning för någon uppstår inom de första sex
månaderna, efter det mantalsskrifning försiggått i det samhälle, till hvilket per -

sonen inflyttat, eller om rnantalsskrifningen skett med afseende å tilltänkt inflyttning,
som ej blifvit verkställd, eller om personen under året före inflyttningen
eller under förloppet af de första sex månaderna efter densamma af annat fattigvårdssamhälle
åtnjutit understöd för sig, hustru*eller hemmavarande barn under
femton år, den ifrågavarande försörjningen skall åligga det samhälle, i livilket
personen näst förut varit eller bort vara mantalsskrifven. Det andra undantaget
var stadgandet, att fattigvårdssamhälle har sig öppet lemnadt, att hos Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande inom tre år etter inflyttningen söka i allo eller till
någon del vinna befrielse från skyldighet att vidkännas kostnad för fattigvård,
som erfordras för en till samhället inflyttad person, hvilken vid inflyttningen varit
antingen tjenstehjon, som i anseende till svårt kroppslyte eller obotlig sjukdom
saknat full arbetsförmåga, eller ogift qvinna, som inom åtta månader efter
inflyttningen framfödt lefvande barn, eller eljest någon, som hvarken varit anställd
i allmän tjenst eller såsom tjenstehjon, stattorpare eller fabriks-, handtverks-,
bruks- eller gruf-arbetare, eller innehaft besittningsrätt till sa stort jordområde,
som enligt gällande författning utgör vilkor för jordafsöndring, eller af något yrke
eller annat näringsfång haft sin försörjning. Slutligen har genom Kongl. Kungörelsen
af den 25 Januari 1855 upphäfts den dittills gällande undantagsbestämmelsen,
att döpelseorten i visst fall skulle vara försörjningsort.

Emot hvad sålunda uti ifrågavarande hänseendet finnes stadgadt, har Riksdagen
anmärkt, att den tid af sex månader vore alltför kort, efter hvars förlopp
en i ett fattigvårdssamhälle inflyttad person i fråga om fattigvård skall anses tillhöra
ett samhälle eller, egentligen uttryckt, kan komma att falla* ett samhälles
fattigvård till last. Härutinnan synas ej heller meningarne vara delade; men deremot
hafva komiterade, likasom Kam mar-Rätten och flera af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, funnit sig icke kunna instämma i det förslag, som Riksdagen
till nyssberörda olägenhets afhjelpande framställt, eller att för förvärfvande
af hemortsrätt inom ett fattigvårdssamhälle skulle erfordras att hafva inom detsamma
vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar varit eller bort vara
mantalsskrifven. Äfven för närvarande, då hemortsrätten beror af endast en
mantalsskrifning, är det icke sällan förenaut med mycken svårighet att kunna
åstadkomma den för bestämmande af eu persons hemortsrätt nödiga utredning,
helst, ehvad mantalsskrifning egt rum eller icke, det måste undersökas
och pröfvas, hvarest sådan skrifning- rätteligen bort ske. Huru mycket större
svårighet skulle då icke uppstå, om det för bestämmande af en persons hemortsrätt
skulle vara nödigt utreda, hvarest han, utan afbrott af särskildt gifna undantagsbestämmelser,
sednast för två på hvarandra följande år författningsenligt
bort vara mantalsskrifven. Ett sådant stadgande, utgörande i sjelfva verket
en hufvudsaklig återgång till hvad uti ifrågavarande hänseende var stadgadt
i 1847 års förordning, skulle enligt komiterades öfvertygelse, synnerligast om der -

med, på sätt Riksdagen jemväl föreslagit, förenades stadgandet, att den, som efter
fyllda femton år icke sjelf förvärfvat hemortsrätt, skulle ega den hemortsrätt,
som modren vid hans födelse egde, för visso föranleda årslånga invecklade tvister
emellan de särskilda samhällena, som kommé att förbittra deras inbördes förhållande,
ofta medföra resultater, som skulle synas i hög grad obilliga, samt åsamka
de samhällen, hvilka försörjningsskyldigheten slutligen påbördades, betydliga och i
högre grad än eljest kännbara uppoffringar. Men berörda stadgande skulle äfven,
hvad som otvifvelaktigt blefve den mest menliga följden af detta förslag, inom de
särskilda fattigvårdssamhällena, synnerligast dem å landet, leda till vidriga samt
för de arbetande och mindre bemedlade folkklasserna, som för vinnande af arbetsförtjenst
eller bättre utkomst behöfva ombyta hemvist, särdeles olycksbringande
vexationer, afseende deras fördrifvande från de samhällen, till hvilka de inflyttat;
och derigenom skulle jemväl förorsakas, att de samhällen, som vinnläde sig om och
kunde lyckas att nödga inflyttade personer, hvilka befarades i en framtid kunna
falla samhällets fattigvård till last, att före ett kommande års mantalsskrifning utflytta,
sålunda skulle, andra samhällen till men, tillvinna sig en oförtjent lindring
i sitt fattigvårdsåliggande, under det att fattigvårdstungau i allmänhet ej kunde
annat än tilltaga, då personer, som inom samhällen, till hvilka de inflyttade, beredde
sig tillfälle till bergning, icke blefve i sin sträfvan att lofligen försörja sig
och de sina af öfriga samhällsmedlemmar uppmuntrade och understödde, utan dessvärre
oroade och fördrifne samt sålunda snart komma att hemfalla till nöd och
elände, som de i motsatt fall möjligen kunde undgå. Härförutom skulle i följd
af olikheten emellan vistelse- eller mantalsskrifnings-orten å ena, samt försörjningsorten
å den andra sidan, åtskilliga missförhållanden uppkomma; och torde särskild!
böra anmärkas, hurusom det ändamål, som afsetts med rotefördelnings införande,
skulle genom Riksdagens ifrågavarande förslag i väsendtlig mån äfventyras, enär inflyttade
personer, som mantalsskrefvos det ena året inom en rote och det följande
året inom en annan rote af samma fattigvårdssamhälle, skulle förvärfva hemortsrätt
inom detta, men icke inom någon af rotarne, hvarigenom under tidens lopp
eu betydlig gemensam fattigvård kunde uppkomma, ehuru rotefördelning vore införd.
Erforderligt skydd mot någon gång försporda försök att från ett till annat
fattigvårdssamhälle, så att säga, insmyga fattighjon vunnes ej heller genom stadgandet
om två mantalsskrifningar, ty, om i sådan afsigt en obetydlig hemmansdel,
en qvarn, en såg, ett torp eller blott en bostadslägenhet mot en afgift af några
tiotal riksdaler för ett år arrenderades åt någon nära i armod varande person
samt mantalsskrifning under hösten det ena året verkställdes med afseende å tilltänkt
inflyttning det nästföljande årets fardag, blefve denna person under arrendeårets
lopp för andra gången inom samhället mantalsskrifven; och han kunde således
äfven med vilkoret om två på hvarandra följande mantalsskrifningar komma
att efter en tid af'' endast åtta till nio månader betunga samhället med fattigvård.

Det högsta åter, som kunde vinnas genom bestämmelsen om två på hvarandra följande
mantalsskrifningar, vore, att en till ett fattigvårdssamhälle inflyttad person
ej kunde, förr än han ett år efter första mantalsskrifningen blifvit eller bort blifva
andra gången mantalsskrifven, komma att falla samhällets fattigvård till last; men
samma om ej vida större skydd i berörda hänseende vinnes i alla händelser derigenom,
att den tid, efter, hvars förlopp en inflyttad person kan komma att betunga
samhället med fattigvård, utgörande för närvarande sex månader, efter det
personen till följd af skedd inflyttning blifvit eller bort blifva mantalsskrifven, förlänges
till ett år; och då man, utan att afvika från nu gällande allmänna grunder
i fråga om hemortsrätt eller föranleda de betänkliga olägenheter, som Riksdagens
ifrågavarande ändringsförslag otvifvelaktigt skulle medföra, kan både lättare
och med större fördel genom en sådan tidsförlängning afhjelpa det missförhållande,
som enligt Riksdagens underdåniga skrifvelse gifvit anledning till dess berörda förslag,
har denna utväg ansetts böra företrädesvis väljas. I följd häraf hafva komiterade,
som instämma i Riksdagens jemväl uttalade åsigt, att den ålder, efter hvars
uppnående en persons hemortsrätt ej må till följd af hans inflyttning till annat
samhälle förändras, bör utsättas till sextio år, väl såsom allmän regel för bestämmande
af hemortsrätt föreslagit, att en hvar i fattigvårdshänseende skall tillhöra
det fattigvårdssamhälle, hvarest han, innan han fyller sextio år, sednast blifvit eller
bort blifva mantalsskrifven, men derjemte vid denna regel fogat icke allenast de i
nu gällande förordning förekommande undantagsbestämmelser utan äfven det ovilkorliga,
af process oberoende undantaget, att en i ett samhälle inflyttad person
icke genom att till följd af inflyttningen hafva blifvit eller bort blifva i samhället
mantalsskrifven derstädes förvärfvar hemortsrätt, utan bibehålies vid den hemortsrätt,
han näst derförut egde, såvida han sjelf eller hans minderåriga barn, d. v. s.
det som är yngre än femton år, eller hans hustru antingen i det samhälle, till
hvilket ifrågavarande inflyttning skett, kommit i behof af obligatorisk fattigvård,
innan ett år förflutit, sedan han till följd af inflyttningen blifvit eller bort blifva
derstädes mantalsskrifven, eller ock af annat samhälle under loppet af ett år näst
derförut eller näst derefter åtnjutit fattigvård, äfven om den icke varit obligatorisk.
Vidare har i enahanda syfte, som nyss är nämndt, samt i öfverensstämmelse med
hvad för närvarande, ehuru i mera inskränkt omfång, finnes stadgadt, af komiterade
föreslagits, att, om en till ett samhälle inflyttad person eller hans minderåriga
barn eller hans hustru efter förloppet af ett år men inom tre år, sedan
han till följd af inflyttning blifvit eller bort blifva inom samhället mantalsskrifven,
kommit i behof af obligatorisk fattigvård, som ej varit blott tillfällig, samt de förhållanden,
som i väsendtlig mån föranledt samma behof, redan vid inflyttningen
förefunnits, samhället må kunna, ehuru personen redan efter första - årets förlopp
förvärfvat hemortsrätt inom samhället, efter pröfning af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
antingen i allo eller till någon del vinna befrielse från skyldighet

att vidkännas personens fattigvård, som i sådant fall kommer att af vederbörande
samhälle, hvarest han förut egde hemortsrätt, bekostas; och slutligen hafva komiterade
ansett statens åliggande att ersätta fattigvård, som lenmas vissa personer,
böra i någon mån till lindring i de särskilda samhällenas fattigvårdstunga
utvidgas.

I strid mot den af komiterade följda allmänna grund för bestämmande af
hemortsrätt har blifvit påstådt, att till norm för fattigvårdsskyldighetens fördelning
emellan de särskilda fattigvårdssamhällena borde såsom grundsats antagas, att det
samhälle, hvarest en person, innan han kommer i behof af fattigvård, nedlagt sin
mesta gagneliga verksamhet, borde bekosta den fattigvård, som för honom sedermera
oundgängligen erfordras; men vid närmare eftersinnande bör det väl vara
uppenbart, dels att den i och för behörig tillämpning af berörda grundsats i de
särskilda fallen nödiga utredning skulle föranleda eu mängd undersökningar, som,
nära nog oändliga till antal och tidslängd, icke sällan komme att kosta mera än
den fattigvård, hvarom fråga vore; dels ock att en sådan grundsats ej alltid kunde
vinna rättsenlig tillämpning, då det antagligen alltför ofta skulle vid berörda utredning
visa sig, att den nödställde antingen alldeles icke varit samhället till något
gagn utan fast hellre till skada, eller ock att han der icke nedlagt annan
verksamhet, än som måste anses mer än fullt godtgjord genom den lön eller ersättning
för sitt arbete, som han erhållit lika med om ej högre än den, som inom
samhället för enahanda arbete gifvits person, boende inom annat fattigvårdssamhälle.
Man har icke heller någorstädes ansett sig kunna genomföra en rättsenlig
och följdriktig tillämpning af denna grundsats; men för att i någon mån närma
sig dertill har man i åtskilliga länder, anseende tidslängden af en persons vistelse
inom ett samhälle vara ett antagligt indirekt bevis på hans mer eller mindre nyttiga
verksamhet inom detsamma, stadgat eu längre tids vistelse inom samhället
såsom vilkor för att derinom vinna hemortsrätt. Då denna tid, såsom till exempel
i några Schweiziska kantoner samt i Schleswig och Holstein, tagits så lång
som femton år, efter det personen fyllt aderton år, kan det'' väl hafva merendels
inträffat, att denne i de få fall, då hans hemortsrätt på grund deraf blifvit bestämd,
kommit att i fattigvårdshänseende tillhöra det samhälle, hvarest han nedlagt
sin mesta verksamhet; men erfarenheten i dessa länder har äfven visat, att
den, som utflyttat från det samhälle, han från barndomen tillhört, oftast icke vunnit
annan hemortsrätt än den, honom såsom barn tillkommit, helst han frivilligt
eller nödtvunget flyttat från det ena fattigvårdssamhället till det andra, innan han
i någotdera stadigt vistats så lång tid som femton år. Också utgör i dessa samma
länder den verkliga eller fingerade födelseorten i regeln hans försörjningsort, hvilken
endast undantagsvis utbytes mot den försörjningsort, som vinnes genom femtonårig
stadig vistelse i annat samhälle. Bestämmes deremot en kortare tids vistelse
såsom vilkor för vinnande af hemortsrätt, förminskas i samma mån antag -

ligheten af den ifrågavarande grundsatsens tillämpning och knappt en skugga af sannolikhet
qvarstår, om den tages så kort som tre, två eller ett år.

Jemväl har det varit ifrågasatt såsom lämpligt, att en hvar borde i fattigvårdshänseende
tillhöra det samhälle, hvarest han blifvit född eller enligt meddelade
stadganden borde anses hafva sin födelseort; men äfven denna grund
för bestämmelse om hemortsrätt, hvilken nära sammanfaller med den, som i flertalet
af de Schweiziska kantonerna är hufvudsakligen gällande, komme utan tvifvel
att medföra särdeles betänkliga olägenheter. Vid tillämpningen af en sådan
grund skulle nämligen den allmänna fattigvårdstungan blifva högst obilligt fördelad
emellan de särskilda samhällena, enär ganska många af dem, synnerligast de
större städerna, till betydlig del befolkas med personer, som från andra samhällen
inflytta, då deremot inom andra samhällen, särdeles de af naturen mera vanlottade
landtkommunerna, flera medlemmar födas, än som inom desamma kunna finna
sin bergning, och hvilka af sådan anledning redan i yngre år, sedan de hunnit
utbildas till arbetsduglighet, måste till andra samhällen med rikare tillfällen till
arbetsförtjenst utflytta; och det kunde ej för dessa fattigare samhällen blifva annat
än alltför oskäligt betungande att bekosta all den fattigvård, de i följd af en
sådan grund för bestämmelse om hemortsrätt skulle hafva att besörja. Dessutom
måste det inträffa, att den, som komme i behof af fattigvård i annat samhälle,
än der han hade hemortsrätt, ganska ofta blefve förvisad till ett samhälle, inom
hvilket han ej sedan sin barndom, om ens någonsin, vistats och der han, såsom
för detsamma alldeles främmande, kunde blifva blottställd för hårdhet och ovilja,
äfvensom att, då försörjningsorten vore aflägsen från vistelseorten och hemforsling
skulle medföra alltför dryga utgifter eller eljest vara omöjlig, fattigvård för honom
måste beredas i vistelseorten på försörjningsoitens bekostnad. I sistberörda
hänseende har erfarenheten till och med visat, att åtskilliga Schweiziska kommuner
i följd af ifrågavarande grund för bestämmelse om hemortsrätt kommit att
utom sitt område hafva flera fattiga att försörja än inom detsamma och sålunda
blifvit betagna all möjlighet att väl ordna sin fattigvård och öfvervälla dess behöriga
handhafvande. Det var ock hufvudsakligen de olägenheter, som voro förenade
med de fattigas underhållande fjerran från de kommuner, i hvilka de hade
hemortsrätt, som föranledde kantonen Bern att, huru svår öfvergången än var ått
verkställa, i fattigvårdslagarne af 1847 och 1857 göra hemortsrätten beroende af
bostadsorten i stället för, såsom dittills, af personen: födelseort; och då sådan
erfarenhet vunnits i ett land med så ringa omfång, huru mycket svårare olägenheter
vore då ej att befara här i riket med dess ojemförligt större ytvidd och
mera rörliga befolkning, derest den verkliga eller fingerade födelseorten blefve såsom
hufvudsaklig grund för hemortsrättens bestämmande antagen.

Icke heller torde någon annan grund för bestämmelse om hemortsrätt kunna
utfinnas, som icke i tillämpningen möjliggör eller ovilkorligen föranleder följder,

som för det ena eller andra samhället kunna synas obilliga; och att noggrannt afväga
de jemförelsevis större eller mindre olägenheter, som kunna uppkomma af
ena eller andra bestämningsgrunden, kan icke låta sig verkställas, enär de äro
beroende af tillfälligheter, som ej kunna på förhand med säkerhet beräknas.
Dock torde det vara antagligt, att med den bestämningsgrund, som kcmiterade
föreslagit, en naturlig vexelverkan komme att i allmänhet förefinnas, så att, om
ett samhälle till följd deraf nödgas inom sig upptaga personer, hvilka framdeles
komma att falla dess fattigvård till last, detsamma jemväl får tillgodonjuta motsvarig
befrielse från fattigvårdsansvårighet för sådana personer, som till följd af
samma grund erhålla hemortsrätt inom andra samhällen; och säkerligen hafva anmärkningar
mot nu gällande stadgande uti ifrågavarande hänseende mången gång
föranledts deraf, att man tagit noggrann reda på alla dem, som tillhöra den
förra kategorien, men icke beräknat eller vid sin klagan tagit i jemförelse dem,
som falla inom den sednare.

Någon bestämmelse om hemortsrätt för den, som icke är svensk medborgare,
har ej blifvit i förslaget intagen, enär en sådan bestämmelse torde böra bero på
överenskommelser med andra stater.

I fråga om fattigvårdssamhälles skyldighet att utgifva ersättning för fattigvård,
som någon, hvilken der har hemortsrätt, undfår af annat fattigvårdssamhälle,
hafva komiterade, likasom Kammar-Rätten och de flesta af Eders Kongl.
Majrts Befallningshafvande, hvilka derom yttrat sig, funnit sådan ersättningsskyldighet
ej kunna rättsenligt stadgas i afseende å annan fattigvård än den, som
samhället, om fattigvården der blifvit sökt, enligt fattigvårdslagen icke kunnat
förvägra utan varit förbundet att lemna, helst i motsatt fall den fattigvård, som
enligt lagens derom meddelade bestämmelse bör endast vara eu frivillig gärd af
barmhertighet, förlorade denna egenskap af frivillighet och blefve obligatorisk.

I hufvudsaklig »analogi med en husbondes pligter mot sina tjenstehjon har
staten hittills haft till åliggande att, i den mån för ändamålet tillgängligt anslag
dertill gifvit tillgång, ersätta den fattigvård, som af fattigvårdssamhälle lemnats,
då manskap af värfvade armén och flottan samt vid statens varf och verkstäder
anställde arbetare, som endast till följd afl tjenstgöringen vistats å tjenstgöringsorten,
vid afskedstagandet befunnits vara i behof af fattigvård till följd af vederbörligen
styrkt och genom ålder eller under tjenstetiden ådragen sjuklighet uppkommen
oförmåga att försörja sig med arbete, eller då hustru eller barn till någon
af nämnde personer, som under tjenstetiden ingått äktenskap, fallit fattigvården
till last under mannens eller fadrens tjenstetid ellefi genom hans derunder
inträffade död eller vid hans afskedstagande. I afseende härå hafva komiterade
med enahanda uppfattning af förhållandet emellan staten och nyssberörde i dess
tjenst anställde personer samt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Rikets tillförene
församlade Ständers derom uttalade åsigt ansett sig böra såsom billigt och

lämpligt föreslå, att statens åliggande att uti ifrågavarande hänseende gifva ersättning,
utsträckt jemväl till godtgörelse af kostnaden för hemsändning eller begrafning,
då sådan ifrågakommit, må göras oberoende af möjlig brist i dertill anvisadt
anslag samt att detta åliggande skall ega rum, ej mindre då sådan person
sjelf inom ett år efter afskedstagandet befinnes till följd af ålderdom eller af
själs- eller kropps-sjukdom, vanförhet eller lyte, som under tjenstetiden ådragits,
vara i så nödställd belägenhet, att obligatorisk fattigvård för honom erfordras,
än äfven då sådan fattigvård lemnas hans hustru eller minderåriga barn under
det mannen eller fadren i tjensten qvarstår eller vid hans under tjenstetiden inträffade
död eller inom ett år efter det han från tjensten undfick afsked. Dock
hafva komiterade med afseende såväl å behöfligheten att förekomma missbruk af
denna statens beredvillighet att lemna; understöd som äfven derå, att densamma
är en följd af det personliga förhållande, hvari mannen eller fadren statt till staten,
ansett nödigt inskränka statens åliggande att ersätta den obligatoriska fattigvård,
som lemnas hustru eller barn inom ett år efter mannens eller fadrens afskedstagande,
till det fall, då han sjelf varit eller är i åtnjutande af sådan fattigvård.

Då någon bestämmelse om hemortsrätt för den, som icke är svensk medborgare,
hvarken för närvarande förefinnes eller af komiterade föreslagits samt antalet
af de fall, då obligatorisk fattigvård för sådan person erfordras, torde vara
föga betydligt, hafva komiterade funnit sig böra föreslå, att -den kostnad, som
härför eller för personens hemsändning eller begrafning, der sådan ifrågakommit,
förorsakas, skall ersättas af staten, för så vidt godtgörelse för denna kostnad ej
kan hos enskild person uttagas.

Icke sällan har klagan försports öfver de alltför betungande utgifter, som
drabbat fattigvårdssamhällen, då de måst bekosta fattigvård och hemsändning
för personer, hvilka, sedan de friska och arbetsföra utflyttat från ett samhälle
och under längre tid vistats utom detsamma, merendels i Norge, Danmark,
Tyskland eller Amerika, med hustru och barn i sjukligt och utblottadt tillstånd
återkommit och fallit samhället såsom deras sednaste försörjningsort till
last, ofta äfven med föranledande af dryg ersättning för fattigvård, som annorstädes
dem lemnats; och hafva komiterade för att i möjlig mån bereda samhällena
utväg till erhållande af det understöd, som kan vara af behof och billighet
påkalladt, ansett ett sådant stadgande böra meddelas, att, om någon oafbrutet
under längre tid, .dock minst fem år, vistats utom fattigvårdssamhälle, hvarest
han har hemortsrätt, och samhället kommer att vidkännas kostnad till följd af
fattigvård, hemsändning eller begrafning, som erfordrats för personen sjelf eller
hans minderåriga barn eller hans hustru, de der jemväl under, tiden utom samhället
oafbrutet vistats, samhället, om det är i fattigvårdshänseende synnerligen
betungadt, må kunna erhålla understöd af staten, i den män för sådant ändamål
anslagna medel lemna tillgång och Eders Kong). Maj:t pröfva!'' skäligt.

1 fråga om det enligt Riksdagens förmenande i nu gällande förordning befintliga
missförhållande, att kommunerna väl hafva skyldigheter mot de fattiga men
föga rättigheter mot understödstagare, har Riksdagen föreslagit, att fattigunderstöd,
som någon åtnjutit- för sig sjelf efter fyllda femton år eller för hustru och barn,
borde godtgöras, om den ersättuingsskyldige dertill finge tillgång; och har detta
förslag i allmänhet mottagits med gillande af de myndigheter, som blifvit i ämnet
hörda. Komiterade, som äfven finna det vara en rigtig grundsats, att samhället
för lemnadt fattigunderstöd i allmänhet bör vara berättigadt till ersättning i den
mån, sådan kan utgå, hafva i förslaget infört bestämmelser derom.

Enligt nu gällande förordning egen fångvårdsstyrelse målsmans- och husbonderätt
öfver en hvar, som för egen del är i åtnjutande af full fattigförsörjning, samt
husbonderätt öfver den, som för hustru och barn åtnjuter sådan försörjning, och
öfver annan understödstagare, så länge han till följd af fortfarande behof af fattigvården
uppbär bidrag till sitt uppehälle, äfvensom öfver den, som genom lättja eller
liknöjdhet förorsakar, att hans hustru eller barn utan att åtnjuta full försörjning
tid efter annan behöfva understöd, i hvilket sistnämnda fall fattigvårdsstyrelsen ock
eger rätt att af personens arbetsförtjenst eller annan hans egendom erhålla ersättning
för de genom understödet uppkomna kostnader.

Då Riksdagen yttrar, att den sålunda fattigvårdsstyrelse medgifna husbonderätt
kan anses hafva upphört genom den förändring, legostadgan på sednare tid
undergått,„ torde Riksdagen afse den skedda inskränkningen i husbondes rättighet
att använda husaga, hvarigenom denna får ifrågakomma blott för tjenstehjon af
mankön, yngre än aderton år och af qvinkön, yngre än sexton år; och synes Riksdagen
således ej fästa någon egentlig vigt vid de medel, hvilka nu gällande författning
anvisar till bestraffande af arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde, då han vägrar att fullgöra honom föresatt arbete eller eljest
visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet. Dessa medel äro minskning
för kortare tid i personens underhåll och anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, att personen må behandlas såsom försvarslös. Komiterade,
hvilka anse sig här icke böra ingå i något bedömande om befogenheten af ofvannämnda
inskränkning i husbonderätten, hafva väl icke kunnat utfinna några nya
medel för upprätthållande af fattigvårdsstyrelses husbonderätt öfver understödstagare,
men dock i afseende derpå föreslagit några ändringar i nu gällande föreskrifter.

Så hafva komiterade vid bestämmelserna, att fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans-
och husbonde-rätt öfver den, som af fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning,
samt husbonderätt öfver den, som för hustru eller minderårigt barn åtnjuter
sådan försörjning, då den enligt lagen är obligatorisk, föreslagit, att tillämpning
af dessa stadganden ej skall ega rum, der understödet blott varit tillfälligt.
Då komiterade sålunda i allmänhet för den fader eller moder, hvars barn, och den
man, hvars hustru råkat i nöd, så att fattigvård lemnats, velat göra deras ställ -

ning så litet tryckande som möjligt, har det deremot synts böra annorlunda förfaras
i afseende på den, som genom lättja eller liknöjdhet förorsakar, att hans minderåiäga
barn eller hans hustru råkar i nöd, så att fattigvård måste dem lemnas.
Om sådan person anse komiterade böra föreskrifvas, att han, ehvad fattigvården
är tillfällig eller ej, skall stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, intill dess
den kostnad, som tillskyndats fattigvårdssamhället, blifvit godtgjord; och har tillika
i förslaget blifvit infördt, att samma påföljd skall drabba den, hvars minderåriga
barn för betlande anhålles och på fattigvårdssamhälles bekostnad hemsändes. På
dylika bestämmelser syftar komiterades förut i detta betänkande förekommande yttrande,
att genom lagstadganden hinder borde läggas för lättjefulla och liknöjda
föräldrar att kasta omsorgen om sina barn på samhället. Vidare är af komiterade
föreslaget, att, derest arbetsför person, hvarmed förstås äfven den, som, ehuru
ej i sin fulla kraft, likväl kan till arbete användas, skulle, då han står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde och ej är minderårig eller vansinnig, vägra att fullgöra
arbete, som honom föresättes af styrelsen eller annan, å hvilken husbonderätten
öfverlåtits, eller eljest visa tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet,
styrelsen må, der han ej rättar sig efter varning och styrelsen aktar nödigt, om
förhållandet göra anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som då
kan döjna personen till allmänt arbete. För den händelse åter, att den, som står
under fattigvårdsstyrelses husbondevälde och är minderårig eller alldeles oförmögen
till arbete, visar tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, hafva komiterade,
på det fättigvårdsstyrelsen mot dessa ej skall vara aldeles maktlös, föreslagit rättighet
för styrelsen, om personen är minderårig, att låta honom lämpligen agas,
men eljest att under någon tid för honom minska underhållet.

För att göra husbonderätten mot understödstagare och dem, som genom lättja
eller liknöjdhet föranleda, att hustru och barn falla fattigvården till last, rätt kraftig
och på samma gång bereda samhället utväg, att såsom vilkor för understöd
kunna fordra arbete af personer, som, ehuru ej hörande till den kategori hjelpbehöfvande,
hvilkas fattigvård är för samhället obligatorisk, likväl till följd af samhällets
särskilda bestämmelser erhålla fattigvård och ej äro alldeles odugliga till arbete,
eger samhället i sin hand hufvudsakligen endast ett verksamt medel, nämligen
inrättande af frivilliga arbetsanstalter. Här ofvan är den grundsats uttalad,
att understöd, som af samhället lemnas en person, ehvad det kommit honom sjelf
eller'' hans hustru och barn till godo, bör ersättas, och något lämpligare sätt att
utfå sådan ersättning samt i och med detsamma hålla personen från sysslolöshet
och tiggeri torde väl ej finnas än att använda hans arbetskraft, det må nu ske
genom understödstagarens anställande i arbete hos enskild person, genom hans användande
vid större arbetsföretag för samhällets räkning, genom utlemnande af råämnen
till förarbetande i hemmet, eller genom personens hållande till arbete i
särskild, under fattigvårdsstyrelsens uppsigt ställd arbetsinrättning. Vid förvaltnin -

gen af arbetshus, der understodstagaren erhåller husrum, föda odi Öfriga förnödenheter,
måste dock alltid den noggrannaste uppmärksamhet och urskiljning iakttagas,
så att samma anstalt icke må anses vara en säker tillflykt vid inträffande behof
och sålunda genom förqväfvande hos den der intagna af nödig omtanka för framtida
bergning komma att verka ondt i stället för godt. Arbetshusen böra fördenskull
alltid så inrättas, att vistandet der ej kan vara eftersträfvansvärdt för
annan än den verkligen nödställde och således ej medföra förmåner af den beskaffenhet,
att arbete der är att föredraga framför annan loflig sysselsättning. Frivilliga
arbetsanstalter, ställda i förbindelse med fattigvården, hafva på flera ställen
i landet blifvit inrättade och visat sig vara af obestridlig nytta, för såvidt planen
för dem varit med omtanka uppgjord och noggrann tillsyn öfver inrättningen hållits;
och erfarenheten har visat, att mången gång dylik anstalt äfven tjenat till
utrönande, huruvida den hjclpsökande verkligen är i nöd, ty är sådan för handen,
tvekar personen ej att åtaga sig det arbete, samhället fordrar såsom vilkor för
hjelp, då deremot, om verklig nöd ej finnes, utan begäran om understöd framställts
endast derför, att personen saknar håg för arbete och önskar under upphemtande
af almosor kunna föra ett kringstrykande lif, hjelpen icke cmottagcs,
om dermed förbindes skyldighet att arbeta.

I öfverensstämmelse med hvad nu blifvit anfördt, hafva komiterade uti den
afdelning af förslaget, som handlar om fattigvårdssamhälles åligganden, särskihlt
framhållit vigten af frivilliga arbetsanstalter äfvensom, enär det måhända torde för
en och annan kommun blifva allt för kännbart att ensam bekosta sådan anstalt, tillstyrkt,
att särskilda fattigvårdssamhällen må lemnas rättighet att, i den ordning,
som är stadgad för införande af gemensam kommunalförvaltning, förena sig om gemensam
arbetsanstalt; och synes, då fråga är om inrättande af frivilliga arbetshus
inom mindre kommuner, Indika äro hvarandra närbelägna, det i allmänhet vara
förmånligast, att de i förening bilda sådan anstalt, helst besparing derigenom ovilkorligen
måste uppkomma i kostnaden ej mindre för husens uppförande eller inredande
än äfven för hjonens underhåll samt anstaltens förvaltning.

Huruvida och på hvad sätt frivilliga arbetsanstalter, hvilka'' dock aldrig må
användas till tvångsarbetsanstalter, dit myndigheterna kunna försända dem, som
till allmänt arbete dömas, skola tillvägabringas, synes böra fä bero på hvarje samhälles
eget bestämmande. Ej allestädes torde förhållandena vara sådana, att arbetsanstalter
kunna med fördel användas eller ens, synnerligast om å orten finnes
större tillgång på binäringar, vara behöfliga; men äfven der arbetsanstalter kunde
vara lämpliga synes inrättandet deraf böra vara föranledt af samhällets egen insigt
om sakens gagn, ej af en mer eller mindre villig åtlydnad af ett lagbud. Det
är en af gammalt gällande grundsats i svenska fattigvårdslagstiftningen, att sättet
för fattigvårdens ordnande med några få begränsningar öfverlemnats åt kommunerna
att sjelfva bestämma. Den närmare anordningen af arbetsanstalter måste

ock rättas efter hvarje orts egendomliga förhållanden. Ä några ställen torde större
arbetshus vara behöfliga, å andra mindre sådana, inrättade efter helt annan plan
än de förra. I städerna, synnerligast de större, samt i öfrigt der, hvarest lokala
förhållanden medgifva lättare afsättningstillfällen för hvarjehanda tillverkningar äfvensom
sträng tillsyn öfver de arbetande kan hållas, synas arbetshus med största
fördel och minsta svårighet kunna tillvägabringas och, der fattighus finnas, med
dylika förenas. Å vissa orter torde måhända arbetsanstalterna lämpligast böra afse
jordbruksarbete; och i sådant fall kunde bildas arbetsgårdar eller, såsom de vanligen
kallas, fattiggårdar, der, under eu driftig landtmans tillsyn och husbondevälde
samt för öfrigt nödig kontroll från samhällets sida, understödstagarne blefve inrymda.
Sådana fattiggårdar finnas redan på särskilda ställen här i landet och i
än större utsträckning inom Danmark, "der de lära visat sig vara synnerligen ändamålsenliga.
Allestädes der arbetsanstalter finnas, men framför allt vid arbetshus
och fattiggårdar, är dock nödvändigt att för dem noga reglementeras och vid dem
anställas såsom föreståndare praktiskt dugliga, ordentliga personer. På sättet, huru
en arbetsanstalt skötes och på den tukt och ordning, som der hålles, beror till
stor del inrättningens gagn.

Att frivilliga arbetsanstalters inrättande kommer att tillskynda kommunerna
kostnader, är uppenbart; men, då sådana anstalter äro för kommunernas egen trefnad
ytterst nödvändiga, enär de i väsendtlig mån bidraga till fattigvårdens ändamålsenliga
handhafvande och tjena till förminskande af framtida fattigvårdsbehof
och förekommande af tiggeri, samt omfånget för sådana anstalter kan af hvarje
kommun efter råd och lägenhet bestämmas, torde det kunna antagas, att kommunerna
icke skola rygga tillbaka för de dermed förenade utgifter. Kommunerna
böra dock icke hafva att påräkna understöd af staten för inrättande af frivilliga
arbetsanstalter, hvilket bör vara helt och hållet en kommunalangelägenhet. Komma
sådana arbetsanstalter mera allmänt till stånd och varder hvarje kommun berättigad
till understöd af staten, skulle dennas utgifter för nämnda ändamål blifva
allt för stora, och, om kommunerna icke på en gång kunna af egna medel bestrida
omkostnaderna för arbetsanstalters tillvägabringande, lärer väl numera ej vara någon
synnerlig svårighet att erhålla för ändamålet behöfliga lån.

Bland medel, som fattigvårdsstyrelse skulle ega till upprätthållande af dess
husbondevälde, nämndes bär ofvan, att, då arbetsför person, hvilken ej är minderårig
eller vansinnig, vägrar att fullgöra arbete, som honom föresättes af styrelsen
eller annan, å hvilken husbonderätten öfverJåtits, eller eljest visar tredska, sjelfsvåld,
oordentlighet eller sturskhet, styrelsen kunde anmäla förhållandet hos Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som då egde döma personen till allmänt arbete,
tvångsarbete. Detta leder in på frågan om behöfligheten af tvångsarbetshus; men
då denna fråga närmast sammanhänger med den del af nu framlagda förslaget,
som handlar om betlare och påföljd för hutleri, torde det tillåtas komiterade att

efter yttrande derom få anföra, hvad komiterade anse behörigt i afseende på tvångsarbetsanstalter.

Riksdagen, som i dess underdåniga skrifvelse hemställt, att i den åsyftade
nya fattigvårdsförordningen jemväl måtte införas bestämmelser angående kringstrykande
och benande personer, har i afseende derpå föreslagit, att hvarje fattigvårdssamhälle
skulle så ordna sin fattigvård, att hettande förekommes; att inom
hvarje fattigvårdssamhälle skulle finnas en eller flere tillsyningsman med åliggande
att hafva uppsigt å kringstrykande tiggare från främmande ort; att tillsyningsman,
dåi han funne nödigt, skulle anhålla betlarne och öfverlemna dem till närmaste
kronobetjent, som borde införpassa dem till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
hvilken skulle ega att, när skäl dertill vore, döma den, som utom den socken
eller den stad, der han hade hemortsrätt, kringstrukit och betlat, till arbete
under kortare eller längre i författningen begränsad tid, antingen å tvångsarbetsanstalt,
der sådan funnes, eller eljest å kronohäkte eller vid särskilt inrättad
arbetskorps, samt att hettande barn från främmande ort borde af tillsyningsmannen
anhållas och hemsändas till det fattigvårdssamhälle, der det egde hemortsrätt.

I äldre tider var tiggeriet ej inom Sverige förbjudet. Snart nog efter reformationen
föreskrefs dock, att betlare borde af någon, vanligen ecklesiastik tjensteman
vara försedd med Bevis eller pass, hvarigenom han berättigades att hetta inom
det distrikt, der passets utfärdare hade myndighet. På sextenhundratalet afskaftades
tiggarepassen, och blef hettande utom socken förbjudet. Så val före som efter denna
tid voro påföljderna för olofligt betlande ungefär de samma som för lösdrifveri
och försvarslöshet, emellan hvilka polisförseelser någon sträng skilnad ej gjordes;
och har derföre äfven hettande legalt medfört sådana påföljder som tvungen krigstjenst
samt arbete å tukthus, fästning, rasp- och spinn-hus eller annan arbetsanstalt.
Genom denna betleriets sammanblandning med lösdrifveriet samt till följd af
den stigande insigten om betlandets oförenlighet med ett ordnadt samhällsskick
bereddes öfvergången till totalt förbud mot hettande i de fall, der ej fångvårdsstyrelse
åsidosatt att lemna nödig fattigvård. I sammanhang med det fullständiga
ordnande af fattigvården, som skedde genom 1847 års fattigvåfdsförordning, uttalades
förbudet i tydliga ordalag, och har det bibehållits äfven i 1853 års förordning
rörande fattigvården i riket.

Uti detta förbud har Riksdagen, såsom nämndt är, nu föreslagit den inskränkning,
att hettande skulle vara otillåtet endast utom det fattigvårdssamhälle, der
betlaren eger hemortsrätt; ett förslag, antagligen föranledt af den begränsning af
den obligatoriska fattigvården, som Riksdagen ansett böra ega rum. Åtskilliga af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva i de af dem afgifna underdåniga

utlåtanden, under framhållande af de allmänt kända och erkända olägenheter och
obehag, betlandet medför, anmärkt, att betlaren, om han med lagens medgifvande
vaut sig att betla inom det samhälle, hvarest han har hemortsrätt, väl sällan
skulle underlåta att göra det äfven annorstädes, samt att, derest man vill,
att betlandet skall aftaga eller utrotas, det ock måste vara allestädes förbjudet
jemte det lämpliga åtgärder vidtagas ej allenast til! dess förekommande utan ock
till dess bestraffande, och komiterade kunna ej annat än häruti instämma.

Då uti lagen tydligen uttalas, att den, sotn är arbetsför, är pligtig att sig
försörja, åligger ock staten att, så vidt sig ‘göra låter, upprätthålla denna grundsats
och således genom lagstiftningen söka motarbeta, att den, som hellre dväljes
i lättja och sysslolöshet än med ärligt arbete förtjenar sitt uppehälle, må kunna
vinna detta genom betsande, en vanart, så mycket mera farlig för samhällsordningen,
som den inom sig bär fröet till en af sysslolöshet och fattigdom i förening
ej ovanlig följd, benägenhet till brott, synnerligast mot eganderätten; och har nu
staten genom i lag gifna bestämmelser berättigat en hvar att, med några få inskränkningar,
välja hvilket lofligt näringsfång som helst äfvensom hvilken vistelseort,
han anser för sig lämpligast; vidare foreskrifvit och lenmat tillfälle till undervisning
på det allmännas bekostnad för den fattiges barn och sålunda gjort det möjligt
för en hvar att förskaffa sig kunskaper och derigenom kunna bedöma, huru
hans arbetskraft bör såväl för samhället som honom sjelf bäst användas, samt slutligen
ej allenast sörjt för att samhället lemuar fattigvård åt den, som är minderårig
eller vansinnig eller till följd af ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen
till arbete, derest han lider brist på hvad, som för lifvets uppehållande
oundgängligen erfordras, utan ock gifvit en hvar, som anser sig vara för nöd i behof
af hjelp från samhället, rättighet att anmäla sig hos samhällets fångvårdsstyrelse
eller kyrkoherden i församlingen eller annan ledamot af styrelsen eller annan
person, som styrelsen utsett att sådan anmälan emottaga, äfvensom hos ortens polismyndighet
eller dess underlydande betjente utan att, äfven om sådan anmälan
befinnes obefogad, derför drabbas åt något ansvar; då hör ock staten med full rätt
kunna ej blott förbjuda, att allmänheten besväras med betlande, hvarhelst det må
ske, utan ock, der förbud deremot leinnas, belägga dess öfverträdande med sådan påföljd
att betlaren ej mindre näpses för sin vanart än vänjes från sysslolöshet till arbete.

I enlighet med hvad nu blifvit antydt, hafva de i förslaget införda stadganden,
som afse betleri, blifvit uppställda.

På det att sådana stadganden skola blifva verksamma, fordras en noggrann
uppsigt öfver dem, som betla; och Riksdagen har äfven föreslagit, att inom hvarje
fattigvårdssamhälle skulle finnas minst en tillsyningsman, som egde hålla uppsigt å
kringstrykande betlare från främmande ort.

Komiterade, lika med Riksdagen, inseende vigten-af ett stadgande derom, att
inom hvarje fattigvårdssamhälle behöfligt antal tillsyningsman finnes för uppsigt öf -

ver betlare, hafva dock, i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit anfördt, funnit
nödigt, att uppsigten sträckes till hvarje betlare och således äfven till den, som
anses tillhöra det samhälle, inom hvithet han betlat, samt att det bör icke, såsom
Riksdagens förslag synes antyda, lemnas till tillsyningsmannens godtfinnande utan
för honom vara ett åliggande att anhålla betlare.

Då nu de ifrågavarande tillsyningsmannabefattningarne utan tvifvel blifva för
deras innehafvare lika oangenäma och svåra, som de äro för samhället vigtiga, lärer
det ej kunna antagas, att någon, med föresats att rätt sköta sitt kall, godvilhgt
åtager sig sådan befattning utan ersättning för sitt besvär; och komiterade
hafva derför ansett, att, om tillsyningsmannainstitutioncn skall medföra verklig nytta,
samhället icke kan undgå att, efter som det sjelf pröfvar skäligt, vidkännas0 någon
aflöning för tillsyningsmannen, hvilken deremot bör vara samhällets tjenare och såsom
sådan af fångvårdsstyrelse!: tillsättas och, när det pröfvas nödigt, entledigas.

hor att tillsyiiingsmänuen må sättas i tillfälle att rätt sköta sina åligganden,
fordras åter noggranna bestämmelser, huru förfaras skall med anhållne betlare.

Till en början är nödigt, att tydligt bestämmes, när betlando skall anses hafva
egt inni. Nu gällande fattigvårdsförordning innehåller i afseende derpå, att hvar
som . söker tilltvinga sig gåfva, eller med begäran eller anropande om almosa i
penningar, varor eller klädespersedlar för egen del eller för annan, vänder sig till
någon, .hvilken icke med fattigvården eger befattning, eller i sådant hänseende besvärar
allmänheten, vare sig att afsigten att bekomma almosa tillkännagifves med
ord eller åtbörder eller genom framvisande af kroppsliga lyten, anses derigenom
hafva, betlat. Riksdagens förslag innehåller ej någon häntydning om hvad med benämningen
betlare , bör förstås, men enligt det förslag, som utgjort föremål för komiterades
granskning, skulle eu hvar, som med ord eller åtbörder eller genom
framvisande af kroppsligt lyte begärt almosa af annan än den, utaf hvilken hall
på grund af personligt förhållande kunde vänta bistånd, anses såsom betlare.

Ihomitcrad.es
väl, på sätt i utlåtanden från embetsrayndighelerna framhållits, det skulle kunna
lända till hvarjehanda oreda och enskilda personers förnärmelse genom uppdiktande
af skyldskapsförhållanden, derest betande skulle anses icke hafva egt rum, om den,
som begärde almosa, finge såsom gällande ursäkt anföra, att han stode i något
peisonligt förhållande till den, hos hvilken han framställt sin begäran, har bestämmelsen
derom uteslutits. .

Enär betlande minderårigt barn ansetts icke böra behandlas lika med äldre
personer, som med betlande beträdas, hafva i förslaget införts särskilda bestämmelse!
föi de olika ålderskategorierna; och maste derför tillsyningsmannen, då ej uppenbart
är, till hvilkendera anhållen betlare hör, derom göra sig underrättad.

Ehuru, såsom komiterade här ofvan sökt visa, staten eger rätt att belägga

betalande med ansvar, bör dock vid fråga derom tagas i öfvervägande, huruvida ansvar
kan och bör bestämmas för hvarje fall, der betlande egt ram.

Dervid företer sig först det förhållande, att betlare, som anhålles, kan befinnas
vara i så nödställd belägenhet, att samhället enligt fattigvaidsföi ordningen
tiar till åliggande att lemna honom fattigvård. Då detta inträffar, bör något ansvar
ej ifrågakomma, ändå att den nödställde vändt sig med begäran om hjelp
till annan än den, som på grund af nämnda förordning bör emottaga anmälan
om behof af fattigvård, utan skall det åligga tillsyningsmannen att om förhållandet
göra anmälan hos fångvårdsstyrelse!! för den åtgärd, som erfordras. Om
åter betlande skett af den, som ej är minderårig, utan att personen är i den
nödställda belägenhet, hvarom sednast är nämndt, finnes visserligen ej något hinder
för staten att för hvarje fall stadga ansvar, men äfven vid sådant förhållande
torde det vara skäligt att ej förfara allt för strängt, enär omständigheter kunna
förefinnas, der öfverseende är lämpligast.

Uti nu gällande fattigvårdsförordning bestämmes, att en hvar, som, efter det
han fyllt femton år, beträdes med betlande och ej af fångvårdsstyrelse!! lemnats
utan hjelp, då sådan erfordrats, är förfallen att behandlas lika med försvarslös
person. Ej mindre å ena sidan strängheten i detta stadgande än a andra sidan
de af samma stadgande följande omgångar, innan en betlare kan till ansvar befordras,
hafva bidragit att afskräcka, ej den vanartige och lättingen från att
betla, men kommunerna och allmänheten från att befordra betlaren till laga
påföljd.

Komiterade finna, lika med Riksdagen, att lagstiftningen mot betlande i
framstå rummet bör afse sådana kringstrykande lättingar, hvilka icke draga i
betänkande att lefva på allmänhetens bekostnad genom almosors upphemtande
här och hvar och sålunda göra betleriet till ett yrke; och har derför i
förslaget införts, att, om af omständigheterna ådagalägges, att anhållen betlare
strukit omkring för att öfva bctleri, han ma utan vidare omgång till ansvar befordras.

Huru betlande, som ej skett under kringstrykande, skall anses, är nästa fråga.
Har personen ej förr blifvit beträdd med betlande, kan det vara antagligt, att han
dertill låtit förleda sig af för tillfället tryckande behof, hvarför staten synes böra
öfverse dermed och lemna hans beteende utan påföljd, helst han då möjligen kan
genom enskild barmhertighet eller samhällets föranstaltande erhålla utväg^ att med
arbete förtjena sitt bröd och således afhålles från vidare tiggeri utan någon mot
honom vidtagen tvångsåtgärd. Annat blifver förhållandet, om den, som betlai,
redan förut dermed blifvit beträdd. Om ock för en gång verklig nöd må antagas
hafva förledt till betlande, bör ett sådant antagande ej få gälla som ursäkt
för upprepandet deraf, ty ytterst sällan torde det inträffa, att den, som allvailigt
göker arbetsförtjenst, ej skall finna sådan, åtminstone så mycken, att lian dermed

kan förskaffa sig hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras; och då
således fortsatt benande måste anses utmärka lika mycken böjelse att på allmänhetens
bekostnad förskaffa sig sitt uppehälle, som obenägenhet att förtjena det
genom arbete samt fruktan att få sitt förmenta behof pröfvadt af den, till hvilken
han egen rätt att vända sig med begäran om hjelp, har i förslaget föreskrifvits,
att clen, som anhålles för betlande, sedan han förut blifvit dermed beträdd,
må derför, likasom den, hvilken under kringstrykande öfvat betleri, kunna åläggas
ansvar.

Enär likväl äfven i de tvenne fall, då betlande, enligt hvad nyss är sagdt,
skulle vara ansvar underkastadt, sådana mildrande omständigheter möjligen kunna
förekomma, att det vore mindre lämpligt att straffa betlaren, hafva komiterado
för nämnda tvänne fall föreslagit, att tillsyningsmannen må afföra betlaren till
närmaste krono- eller stads-betjent för att genom dennes försorg öfverlemnas till
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande samt att, der sålunda betlare blifvit hos
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inställd, denna myndighet äfven må efter
sig företeende omständigheter antingen förpassa honom till den ort, hvarest han
anses hafva sitt rätta hemvist, eller försända honom dit med fångskjuts eller ock
döma honom till allmänt arbete. Häraf synes, att det ej gjorts till något oviikorligt
åliggande för tillsyningsmannen att vidtaga åtgärd för att få betlaren hos
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmäld eller för Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att döma inställd betlare. , För begge må det bero på omständigheterna;
och har, på det forsling af betlare samt dermed förenad kostnad
så mycket som möjligt skall kunna undvikas, blifvit af komiterade föreslaget, att
de åtgärder, hvartill, enligt hvad nyss är nämndt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vore berättigad, må vidtagas, ehvad personen tillhör länet eller ej, Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl obetaget, att, der det pröfvas lämpligare,
öfverlemna betlare, som anses hafva sitt hemvist inom annat län, till Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande derstädes för nödig behandling.

Härefter förekommer frågan, huru minderårigt barn, som betlar, skall behandlas.

För det fall, att sådant barn anträffas inom för detsamma främmande fattigvårdssamhälle,
har det synts enklast att såsom allmän regel stadga, att tillsyningsmannen
besörjer om barnets afförande till det fattigvårdssamhälle, hvarest det
har hemortsrätt. Då det emedlertid skulle vara olämpligt att så förfara, derest
den, hvilken vården om barnet åligger, bor inom annat fattigvårdssamhälle än det,
hvarest barnet har hemortsrätt, är till nämnda allmänna föreskrift gjordt det
tillägg, att i detta fall barnet skall till vårdarens boningsort afföras; men enär
tillförlitlig upplysning, hvarthän barnet sålunda skall afföras, icke alltid torde stå
att erhålla, helst då orten kan vara långt aflägsen, och under sådana omständigheter
barnet måste betraktas lika med hvarje annat barn, som saknar vård,

har vidare i förslaget införts åliggande för tillsyningsmannen att, der sistnämnda
förhållande är för handen, öfverlemna barnet till fattigvårdsstyrelsen för erhållande
af fattigvård.

Finnes åter minderårigt barn betla inom det fattigvårdssamhäile, hvarest den,
hvilken vården om barnet åligger, har sitt hemvist eller hvarest barnet har hemortsrätt,
eller har ett barn till följd af betlande blifvit hemsändt till sådant samhälle,
torde det vara nödvändigt, att tillsyningsmannen om förhållandet gör anmälan
hos fattigvårdsstyrelsen, som pröfvar, under Indika omständigheter betlandet
skett samt lemnar barnet fattigvård, derest sådan erfordras eller, om behof
af fattigvård ej förefinnes och betlandet ej skett på föräldrars, stjufföräldrars eller
fosterföräldrars befallning eller med deras tillåtelse, varnar barnet samt uppmanar
den, hvilken vården om barnet åligger, att hålla noggrann tillsyn öfver
detsamma. Förnyas det oaktadt betlandet, bör, med afseende på den stora vigt,
som ligger derå, att barnet afskräckes från tiggande, fattigvårdsstyrelse ega använda
det enda medel, som kan inverka på ett okynnigt barn, nämligen aga,
hvilken efter polismyndighetens förordnande skall tilldelas barnet af föräldrar eller
vårdare i hemmet.

Födan i nu gällande fattigvårdsförordning finnes stadgadt, att, om föräldrar,
styfföräldrar, eller fosterföräldrar befalla eller tillåta sina under femton år varande
barn att betla, föräldrarne äro förfallna till behandling, såsom om försvarslös
person är stadgadt. I motsvarighet härtill och med afseende å den uti nu framlagda
förslaget, i sammanhang med bestämmelserna om fattigvårdsstyrelses åligganden
i allmänhet, styrelsen lemnade föreskrift att, der anmälan göres, att barn
betlar eller att det vanvårdas af föräldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar, förskaffa
sig underrättelse om orsakerna dertill och vidtaga de åtgärder, som styrelsen
finner vara af omständigheterna påkallade, hafva i förslaget för det fall, att
minderårigt barn bctlat på befallning eller med tillåtelse af någon bland de här
nämnda, införts stadgande!! derom, att fattigvårdsstyrelsen må antingen varna
den, som befallt eller tillåtit betlandet, eller ock om förhållandet göra anmälan
hos Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande, som, der sådan anmälan inkommit,
må, sedan personen blifvit hörd, döma honom till allmänt arbete eller, då mildrande
omständigheter förefinnas, låta vid varning bero. Äfven i dylikt fall skulle
det således ankomma på vederbörandes pröfning af omständigheterna, huruvida
någon åtgärd skall vidtagas.

Vidare förekommer fråga om tiden för det allmänna arbete, hvartill sådan
person må kunna dömas, som af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på grund
af fattigvårdsförordningen anses hafva gjort sig till dylikt arbete förfallen. Uti
granskade förslaget till fattigvårdsförordning har tiden för sådant arbete bestämts
för fullt arbetsför man till minst sex månader och högst ett år samt för qvinna
eller mindre arbetsför man antingen till minst tre'' och högst sex månader eller,

om personen hålles i enskildt fängelserum i kronohäkte till minst två och högst
fyra månader. Dessa straffbestämmelser, motsvarande de lindrigaste i nu gällande
stadga angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer, hafva komiterade
ansett böra än ytterligare förmildras, helst de stadganden i föreslagna fattigvårdsförordningen,
enligt livilka till allmänt arbete kan dömas, dels icke i tillämpningen
förutsätta de flera varningar och förelägganden, som i afseende på försvarslösa
personer äro föreskrifna, dels ock antagligen komma att företrädesvis göras
gällande mot sådana mindre vanartade personer, hvilka kunna förmodas, äfven om
de varit beröfvade sin frihet endast en kortare tid, så vida de dervid under sträng
tukt hållits till ordnad och nyttig sysselsättning, skola, då de åter försättas i frihet,
af den undergångna bestraffningen hafva hemtat eu helsosam varning att medelst
arbetsamhet och omtanka bereda sig och de sina nödigt uppehälle; och, då
sådana betlare, hvilkas vanart kan vara af gröfre beskaffenhet, merendels jemväl
äro försvarslösa personer, torde, om strängare åtgärder för deras återförande till
arbetsamhet och ordning anses erforderliga, de svårare ansvarsbestämmelser, som
i stadgan om försvarslösa personer äro upptagna, vara bäst egnade att i sådant
hänseende tillämpas. Icke heller har det synts nödigt eller skäligt, helst då latitud
finnes, att uppställa någon skilnad i afseende på arbetstiden, om den arbetsskyldige''
är man eller qvinna, utan torde skilnad endast böra göras, om personen
är fullt arbetsför eller mindre arbetsför; och hafva komiterade på grund af hvad
nu blifvit anfördt funnit sig böra föreslå, att den tid, hvarunder personer, som
enligt stadgande i fattigvårdsförordningen dömas till allmänt arbete, må till sådant
hållas, bestämmes till minst två och högst sex månader för fullt arbetsför
person och till minst en månad och högst tre månader för den, som är mindre
arbetsför.

Komiterade, hvilka dernäst tagit i öfvervägande, hvarest den, som enligt fattigvårdsförordningen
dömes till allmänt arbete, bör detsamma förrätta, hafva dervid
att först yttra sig i den förut vidrörda frågan om behöfligheten af tvångsarbetsanstalter.

Ofvan är antydt, hurusom redan långt tillbaka betlande, lika med lösdrifveri,
medfört dels tvungen krigstjenst, dels arbete å tukthus, fästning, rasp- och spinnhus
samt andra arbetsanstalter. Vid början af detta århundrade både för Svea
och Göta riken en arbetsinrättning blifvit anlagd i Karlskrona, der sysslolösa
och vanartiga personer af mankön utan att, såsom förut skett, sammanblandas
med missdådare eller dem, hvilka för begångna brott blifvit till fästningsarbete
dömda, kunde under nödig uppsigt sysselsättas med arbete; och bestämdes något
sednare, att qvinnor, som angåfvos för sysslolöshet, kunde dömas till allmänt arbete
i läns-korrektionshus och, om denna varningsgrad aflopp utan verkan, till
arbete å spinnhus. Sedan ytterligare en arbetsinrättning för manspersoner blifvit
anlagd i Wadstena, stadgades, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde till ar 6 -

bete derstädes eller vid arbetsinrättningen i Karlskrona döma lösdrifvare, som besvärade
allmänheten med tiggeri. Vidare inrättades tvänne korrektionsanstalter i
Stockholm, en å Norrmalm för qvinnor äfvensom en å Långholmen för männer,
med upphörande af korrektionsinrättningen i Wadstena, hvarjemte, på det till
allmänt arbete förfallna personer, som icke begått gröfre förbrytelser, skulle
kunna utom arbetsinrättning hållas till sysselsättning och deras återgång till
samhället derigenom beredas, arbetskompanier, kallade pionierkompanier, upprättades;
och förordnades, att, utom den i Stockholm varande större korrektionsinrättning
för mankönet, en dylik för rikets södra orter skulle anläggas
i Malmö samt att de redan befintliga spinnhusen i Stockholm, Norrköping
och Göteborg kommo att bibehållas såsom korrektionsinrättningar . endast för
qvinnor. Då det likväl visade sig, att korrektionsinrättningarne i Stockholm
och Malmö icke kunde emottaga alla för försvarslöshet dömda personer, utan
att en stor del af dessa måste förblifva i häkte, till dess de kunde till arbets-
eller korrektions-inrättningarne afsändas, hemställde den år 1837 förordnade
komité för utarbetande af förslag till ny fattigvårdsförordning uti dess
afgifna betänkande, att tvångsarbetshus måtte inrättas inom hvarje län; och ansåg
komitén, att kostnaderna för byggnad och underhåll af tvångsarbetsinrättning, i
förbindelse hvarmed, enligt komiténs förmenande, borde ställas arbetskompanier,
vid hvilka sådane personer af mankönet, som dömdes till minst ett års tvångsarbete,
kunde upptagas, desto hellre borde bestridas af allmänna medel, som dels
samma inrättningar komme att träda i korrektionsinrättningarnes ställe till emottagande
af lösdrifvare och dels tungan af deras underhåll blefve allt för ojemnt
fördelad, om de skulle af länskommunerna bekostas.

Sedan äfven Styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket fästat
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på den allmänt tilltagande svårigheten att
finna utrymme för de manspersoner, som dels voro dömda till lifstidsfängelse eller
straff-fängelse på bestämd tid i rikets fästningar dels ock i saknad af laga
försvar eller för kringstrykande skulle försändas till arbets- och korrektions-inrättningar,
beslöt Kongl. Maj:t inrättande af en kronoarbetskorps, hvilken enligt nådig
skrifvelse den 8 Augusti 1842 kom till stånd. Denna korps skulle uppsättas
af fullt arbetsföra manspersoner, hvilka voro dömda till arbete vid korrektionsinrättningarne,
pionierkorpsen eller arbetskompanierna i Karlskrona, eller blefvo
allmänt arbete ålagda; och bestämdes särskilda klasser, till hvilka allmänt arbete
ådömda försvarslösa personer voro hänförliga, allt efter den större eller mindre
vanart, de ådagalagt.

År 1846 den 29 Maj utfärdades nådig stadga angående försvarslösa
och till allmänt arbete förfallna personer, enligt hvilken stadga arbete, hvartill
försvarslös blifvit dömd, der ej tillfälle var att hålla personen under nödig
tillsyn vid arbetsinrättning, som var orten särskilt tillhörig, skulle un -

dergås af qvinna i allmän arbetsinrättning och af man vid sådan inrättning
eller kronoarbetskorpsen; och blef, sedan i fattigvårdsförordningarne af den 25
Maj 1847 och den 13 Juli 1853 stadgats, att ej mindre den, som efter fyllda

femton år beträdes med betlande, äfven om han ej är lösdrifvare, än ock för äldrar,

stjufföräldrar och fosterföräldrar, hvilka befalla eller tillåta sina barn
att betla, äfvensom tredskande fattighjon, äro förfallna att behandlas såsom försvarslösa,
vidare genom Kongl. Kungörelsen sistnämnda dag angående ändringar i
stadgan om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer förordnadt, att,
då försvarslös person, som ej är hänförlig till något af de fyra första mom. i 6 §
af samma kungörelse, dömes till allmänt arbete, detta skall förrättas, om personen
är fullt arbetsför man, i allmän arbetsinrättning eller vid kronoarbetskorpsen,

men eljest i särskild inom orten för län eller större del deraf befintlig, af Kongl.

Maj:t fastställd och under offentlig myndighets tillsyn ställd arbetsanstalt eller, om
sådan ej finnes, i kronohäkte; hvarjemte föreskrefs,, att, om tillfälle är att hålla
personen i enskildt fängelserum, det bör ske och fängelsetiden då på angifvet sätt
förkortas; och hafva andra allmänna arbetsinrättningar ej varit att tillgå än de
arbetsfängelser, hvilka enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skola emottaga till
allmänt arbete dömda försvarslösa personer.

Af hvad nu blifvit anfördt synes, att allt sedan äldre tider tanken varit fästad
på nyttan och behöfligheten af tvångsarbetsanstalter för till allmänt arbete
dömda försvarslösa personer, lösdrifvare och tiggare. Komiterade hysa äfven den
öfvertygelsen, att för en rätt tillämpning af den näpst, staten medelst åläggande
af arbete finner nödigt bestämma för betlare och försvarslösa personer, erfordras
tillräckligt antal ändamålsenliga tvångsarbetsanstalter, hvarest de, som blifvit till
arbete dömda, kunna arbetet fullgöra; och, lika med 1837 års fattigvårdslagskomité,
anse komiterade dylika anstalter böra bekostas af staten. Då här ofvan
framställdes, huru vigtigt det är för fattigvårdens rätta handhafvande, att de särskilda
samhällena inom sig inrätta frivilliga arbetsanstalter, uttalade komiterade
äfven den åsigt, att sådana för samhällenas egen trefnad och gagn anordnade inrättningar
böra af samhällena bekostas utan något understöd af allmänna medel.
Vill man nu, att dylika anstalter skola utan någon utgift för staten komma till
stånd, hvarigenom måhända staten besparas mången framtida fångvårdskostnad,
kunna de särskilda samhällena icke skäligen betungas med kostnader för inrättandet
af tvångsarbetsanstalter. Då staten genom lag bestämmer allmänt arbete såsom
straffpåföljd för försvarslösa personer, betlare m. fl., tillkommer det ock staten
att vidtaga sådana åtgärder, att arbetet kan på lämpligt sätt verkställas, och
således äfven att, likasom i fråga om hvarje annan straffanstalt, bekosta inrättandet,
underhållet och förvaltningen af de tvångsarbetsanstalter i riket, som anses
erforderliga. ''

Inrättande af sådana från fäDgelserna helt och hållet fristående tvångsarbete -

anstalter inom hvarje lan torde dock icke vara af behofvet påkalladt och skulle
äfven medföra så stora kostnader^ för staten, att erforderliga anslag dertill svårligen
kunna förväntas; men deremot vore önskligt, att inom skilda större delar af
riket anordnades lämpligt antal tvångsarbetsanstalter, afsedda att till arbete emottaga
inom vissa orter dertill dömda personer. Huru sådana tvångsarbetsanstalter
skola vara inrättade, lärer få bero på omständigheterna och lämpas efter ortförhållanden,
afsättningstillfällen för arbetsprodukter m. m. Hufvudsakligast bör dock
vid dessa anstalter iakttagas, att hjonen underkastas träget och strängt arbete samt,
hvad födan angår, inskränkas till det nödvändigaste; att de vänjas vid noggrann
tukt och ordning; att de, så vidt möjligt är, emellan arbetstiderna hållas i enrum;
att personer af olika kön hållas afskilda från hvarandra och att hjonen fördelas i
vissa klasser, så att de, hvilka för brott ej undergått bestraffning, icke hafva gemenskap
med andra arbetshjon och att de, som äro för gröfre brott straffade,
skiljas från de öfrige. I)å likväl anstalter af denna beskaffenhet måhända för kostnadernas
skull icke kunna i den närmaste framtiden anordnas öfverallt, hvarest de
äro behöfliga, torde till allmänt arbete dömda personer, om hvilka här är fråga,
lämpligen kunna hållas till det ådömda arbetet i kronohäkte. Till emottagande
derstädes af sådana personer torde utrymme i de flesta länens kronohäkten förefinnas
eller, der det emot förmodan ej vore fallet, för ändamålet nödig utvidgning
af häktena kunna åstadkommas med en jemförelsevis mindre betydlig kostnad. Användandet
af kronohäktena såsom tvångsarbetsanstalter skulle utan tvifvel medföra
vida mindre utgifter än inrättandet af särskilda tvångsarbetsanstalter, helst förvaltnings-
och bevaknings-personalen vid kronohäktet hufvudsakligen blefve densamma,
som förut, samt enahanda förhållande inträffade i afseende på inrättningar för matlagning,
värmes anbringande m. m. dylikt; och kunde äfven minskning i kostnaden
för forsling af de dömda personerna stundom ega rum, derest de i närmaste kronohäkte
insättas. De arbeten, hvartill de arbetsskyldige, — hvilka i kronohäkte
skulle under ådömda arbetstiden vara inneslutna i enrum, — komme att hållas,
blefve visserligen ej alltid af samma beskaffenhet som de arbeten,’ med hvilka arbetshjon
i fristående arbetsanstalter böra sysselsättas; men, då hufvudändamålet är
dels att näpsa begångna förseelser och dels att bringa de felande till allvarligt betraktande
af deras förflutna lif och besinning, huru nödvändigt det är att i framtiden
vända in på eu bättre väg, äfvensom att väcka deras håg till arbete, torde
jemväl den ensamhet, hvaruti personerna i kronohäktet komme att befinna sig, bidraga
till ändamålets ernående, helst erfarenheten visat, att ensamhetsfängelset, äfven
då det kortare tid undergås, i allmänhet icke allenast utöfvar en fördelaktig
inverkan på fångens sinne och tänkesätt, utan ock gör arbetet för honom kärt och
efterlängtadt. Mot kronohäktes användande såsom tvångsarbetsanstalt kunde möjligen
invändas, att en persons insättande i häkte menligt inverkar på hans framtida
ställning, enär han, då han efter arbetstidens slut frigifves och till samfunds -

lifvet återvänder, af mången anses såsom arbetsfånge och derföre betraktas med
misstroende. Möjligt är, att sådan fördom ännu i någon mån förefinnes, men den
torde då äfven böra motarbetas, ty, likasom det kan för visst'' antagas, att gemensambetsfängelse,
der en mängd brottsliga och sedeslösa personer finnes tillsammans,
sällan tjenar till dessas förbättring utan oftast har till följd, att, då de frigifvas,
de äro till sinne och tänkesätt försämrade och sålunda icke utan skäl kunna misstänkas
vara för samhället vådliga, lika visst är, att den, som varit intagen i ensamhetsfängelse,
då han derifrån utgår, måste vara, om än icke förbättrad, åtminstone
icke farligare för samhället, än han var, då han i fängelset inträdde. Med
hänseende härtill och då enligt nya strafflagen enkelt fängelse användes för hvarjehanda
gerningar, hvilka, ehuru innefattande lagöfverträdelser, likväl äro af den beskaffenhet,
att någon vanfrejd dermed ej är förenad, synes man ock kunna hysa
förhoppning, att ofvannämnda fördom skall inom en ej aflägsen tid försvinna.

I enlighet med hvad komiterade nu yttrat och vid betraktande jemväl af den
föreslagna förkortningen i den tid, hvarunder allmänt arbete efter det nu framlagda
förslaget till fattigvårdsförordning skulle kunna ådömas, hafva komiterade
föreslagit, att alla personer, som enligt samma förordning till allmänt arbete dömas,
skola intagas i tvångsarbetsanstalt, der sådan finnes för orten, men eljest insättas
i kronohäkte att der i enrum förrätta det arbete, som kan vara att tillgå,
samt att först, derest utrymme saknas i sådant häkte, den arbetsskyldige må kunna
insättas vid kronoarbetskorpsen eller i arbetsfängelse. Komiterade hafva på detta
sätt sökt åstadkomma, att ofvannämnda menliga sammanblandning af ett större antal
mer eller mindre sedeslösa personer må, så vidt ske kan, undvikas, och detta
så mycket hellre, som ostridigt är, att vistandet vid kronoarbetskorpsen i allmänhet
verkar demoraliserande samt att med afseende derå personer, som från korpsen
frigifvas, nästan alltid mötas med misstroende, så att de hafva svårt att i orterna
erhålla tjenst eller arbete och derigenom lätt förfalla till brott och åter blifva
fängelsets innebyggare.

I det förslag, som utgjort föremål för komiterades granskning, är införd den
bestämmelse, att, då någon hålles till allmänt arbete i enrum å kronohäkte, arbetstiden
bör förkortas med eu tredjedel; men då, enligt Förordningen den 21 December
1857, fånge, som i enrum undergår enkelt fängelse med eller utan arbete,
ej derför får tillgodonjuta någon minskning i den ådömda fängelsetiden, samt det
allmänna arbete, som enligt stadgande i fattigvårdsförordningen ådömes, om det skall
i kronohäkte förrättas, kommer att verkställas på enahanda sätt, som för enkelt
fängelse är stadgadt, hafva komiterade ansett, att någon afkortning i den ådömda
strafftiden ej bör uti ifrågavarande fall föreskrifvas.

Ehuru enligt komiterades här ofvan underdånigst uttalade åsigt det bör vara
staten, som bestämmer om och bekostar nödiga tvångsarbetsanstalter inom riket,
torde likväl, med jemväl fästadt afseende derå, att för vissa orter det måhända

kommer att dröja med sådana anstalters inrättande, det icke böra betagas fattigvårdssamhälle
att antingen för sig eller gemensamt med annat samhälle, der det
finnes för samhället eller samhällena fördelaktigt, på egen bekostnad inrätta särskild
tvångsarbetsanstalt; och har derför ett medgifvande dertill i förslaget införts,
dock med vilkor, att anstalten af Eders Kongl. Maj:t fästställes och blifver under
offentlig myndighets tillsyn ställd. Huru sådan tvångsarbetsanstalt, hvilken i samhälle,
der frivillig arbetsanstalt finnes, måhända kunde med denna, dock såsom särskild
afdelning, förenas, bör vara inrättad och huru förvaltningen deraf skall handhafvas,
torde, enär äfven dylik inrättning är en straffanstalt, af Eders Kongl. Maj:t för
hvarje fall, efter af fattigvårdssamhället uppgjordt förslag och utlåtande af vederbörande
embetsmyndighet, nådigst bestämmas.

I afseende på bestridandet af kostnaden för betlares forslande föreslog Riksdagen,
att hemsändande af minderårigt barn, som betlat inom för detsamma främmande
fattigvårdssamhälle, skulle bekostas af det fattigvårdssamhälle, hvilket barnet
tillhör, men att kostnaden för annan betlares forslande från den ort, der han
anhållits, till länets residensstad samt försändande till arbetsinrättning, kronohäkte
eller arbetskorps skulle bestridas af staten.

Komiterade hafva deremot ansett, att, om en betlare, äldre eller yngre, anhållits
inom för honom främmande fattigvårdssamhälle och befunnits vara i sådan belägenhet,
att fattigvårdsstyrelsen derstädes i enlighet med fattigvårdsförordningens föreskrift
ovilkorligen måst lemna fattigvård, det blifver följdriktigast, att kostnaden
för personens hemsändande från detta samhälle ersättes i den ordning, som i allmänhet
finnes stadgad i afseende på ersättning för hemsändande af den, som kommit
i åtnjutande af obligatorisk fattigvård.

Har åter ett minderårigt barn blifvit anhållet inom för detsamma främmande
fattigvårdssamhälle och derifrån, på sätt, förut är nämndt, af tillsyningsman hemsändt,
synes det vara skäligt'', att ersättning för den kostnad, som af hemsändandet
uppstått, hvilken ersättning dock aldrig må beräknas högre än den kostnad, som
af omständigheterna oundgängligen påkallats, lemnas af det fattigvårdssamhälle, hvarest
barnet har hemortsrätt, med samhället dock förbehållen rätt till ersättning af den
person, hvilken vården om barnet åligger, äfvensom i visst fall till husbonderätt
öfver sådan person, intilldess ersättningen blifvit gulden. Sådant stadgande synes
böra verka dertill, att ej mindre hemortskommunerna än barnavårdarne hålla noggrannare
uppsigt deröfver, att barnen ej vandra ut för att betla.

I alla andra fall än de, som nu blifvit nämnda, torde, såsom Riksdagen föreslagit,
betlares forslande böra bekostas af staten.

Till stöd för några särskilda i det af komiterade nu framlagda förslaget förekommande
bestämmelser, anhålla komiterade att få, utom hvad redan blifvit anfördt,
hänföra sig till här nedan upptagna skäl.

Uti det granskade förslaget sägs, dels att frisk och arbetsför person ej utgör
föremål för fattigvård utan skall försörja sig sjelf äfvensom sin hustru och sina
barn, dels ock att fattigvård ej tillkommer den, hvars föräldrar eller barn ega tillgångar,
med hvilka de kunna honom försörja, samt att dessa skyldeman böra i
mån af behof och förmåga bidraga till hvarandras försörjning.

Komiterades förslag åter innehåller, att den, som är arbetsför, är pligtig att
försörja ej blott sig sjelf, utan äfven sina barn, att det i öfrigt åligger dem, som
äro i skyldskap i rätt ned- eller upp-stigande led att, i mån af behof å ena samt
förmåga å andra sidan, hvarandra försörja, samt att arbetsför man skall försörja
sin hustru, hvaraf synes, att den skyldighet, en hvar eger att försörja sig sjelf
äfvensom den försörjuingsskyldighet, som åligger föräldrar eller gift man, icke gjorts
ovilkorligt beroende deraf, huruvida personen är frisk. Är sjukdomen af den
beskaffenhet, att personen derigenom ej betages förmågan till arbete, qvarstår hans
försörjningsskyldighet.

I öfverensstämmelse med hvad i inkomna utlåtanden blifvit tillstyrkt, hafva
komiterade föreslagit, att alla, som ärt? i skyldskap uti rätt ned- eller upp-stigande
led, skola i mån af behof och förmåga hvarandra försörja, helst fall förekommit,
då fader- och moder-föräldrar, likasom barnbarn, ehuru i goda vilkor, låtit sådana
anhöriga, om hvilka här är fråga, falla fattigvården till last. Mot detta stadgande
kunde väl anmärkas, att det icke rätteligen tillhör fattigvårdslagstiftningen; men
då sådan bestämmelse beträffande föräldrar och barn redan förefinnes i Kongl.
Kungörelsen den 25 Januari 1855 samt det icke kan vara främmande för nämnda
lagstiftning att föreskrifva, det ifrågavarande anhöriga, derest de förmå afvärja
hvarandras nöd, icke må skjuta denna efter naturens ordning dem åliggande pligt
ifrån sig på samhället, har berörda stadgande i förslaget intagits.

Då komiterade, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad det granskade förslaget
innehåller, uti lista afdelningen af det nu framlagda inrymt föreskrift, att
för försörjning af tjenstehjon, statfolk, samt fabriks- handtverks- bruks- eller grufarbetare
äfvensom af deras hustfur och minderåriga barn husbonde skall, under
den tid arbetsaftalet gäller, ansvara, så att de ej falla fattigvården till last, hafva
komiterade dock ej i sammanhang dermed infört något tillägg, att husbondens
ansvarighet må af fattigvårdsstyrelsen kunna eftergifvas, eller någon hänvisning till
Legostadgans föreskrift om husbondes skyldighet att låta vårda sjukt och ålderstiget
tjenstehjon. Med fattigvårdssamhälles rätt att eftergifva husbondes ansvarighet
kan nämligen ej afses annat, än att det må stå samhället fritt att för fattigvård,
som lemnats tjenstehjon eller annan dermed jemförlig person, hos husbonden
utkräfva ersättning eller ej, hvilket åter beröres i förslagets 4;de afdelning,
som handlar om, bland annat, ersättning för lemnad fattigvård; och i den lista
afdelningen torde endast böra bestämmas om husbondes ansvarsskyldighet, likasom
nyss förut stadgas om vissa skyldemäns åliggande att försörja hvarandra,

utan att dervid något nämnes om samhällets rätt att eftergifva denna ansvarighet.
Hänvisningen till Legostadgan har till följd af den uppställning, det ifrågavarande
stadgandet i förslaget erhållit, synts obehöflig. Någon särskild antydan om de i
Kongl. Cirkuläret af den 24 November 1837 meddelade föreskrifter i afseende å
vård af häktad persons minderåriga barn har icke i komiterades förslag upptagits,
enär dessa föreskrifter icke afvika från hvad om vård af nödstäldt minderårigt
barn är i allmänhet stadgadt; hvaremot komiterade, som ansett sig böra föreslå,
att bestämmelse om understöd till nödställd arbetsför person, som från myndighet
utom riket blifvit å, svensk gränsort aflemnad, i särskild författning meddelas, i
förslaget upptagit hänvisning till hvad i sådant afseende särskildt stadgas.

Vid bestämmelsen derom, att hvarje socken å landet samt hvarje stad och
köping utgör för sig ett fattigvårdssamhälle, har i afseende på stad fästats samma
vilkor som för köping, nämligen att staden skall hafva egen kommunalförvaltning,
hvilket ansetts nödigt, enär stad finnes, som är i saknad af egen sådan förvaltning.

Af komiterade har antagits, att i fattigvårdssamhälle, som är i rotar fördeladt,
rotes fattigvård i allmänhet skall kunna skötas af en fattigvårdsföreståndare,
helst han bör kunna utan svårighet rådgöra med rotens medlemmar; men för rote
har dock lemnats öppet att, om den så för godt finner, utse en särskild rotestyrelse
för sin fattigvård, hvilken styrelse, deri fattigvårdsföreståndaren bör vara
ordförande, likväl i förslaget ej blifvit benämnd fattigvårdsstyrelse för att ej förblandas
med samhällets fattigvårdsstyrelse. Att ovilkorligt föreskrifva, det fattigvårdsföreståndaren
eller annan ledamot i rotestyrelse tillika skall vara ledamot i
samhällets fattigvårdsstyrelse har icke synts komiterade lämpligt, enär genom ett
sådant stadgande, vid det förhållande att fattigvårdsföreståndare och ledamöter i
rotestyrelserna väljas af rotarne, samhällets rätt att utse ledamöter i sin fattigvårdsstyrelse
skulle tillintetgöras och rotarne egentligen komma att bestämma, af hvilka
personer sistnämnda styrelse skulle utgöras.

I nu gällande fattigvårdsförordning stadgas, att, om till följd af missväxt eller
annan allmännare olycka sådan inskränkning i eljest vanliga tillfällen till erhållande
af arbetsförtjenst eger rum, att arbetsföra personer utan eget förvållande äfventyra
nöd, fattigvårdsstyrelsen skall söka bereda möjlighet för dem att erhålla
arbete, samt att, der anledning är att befara så vidsträckt behof, att större arbetsföretag
erfordras för dess afhjelpande, fattigvårdsstyrelsen skall tidigt vara betänkt
på uppgörande af förslag dertill, hvilket bör till fattigvårdssamhällets pröfning
öfverlemnas, äfvensom, derest företaget icke genom samhällets egen försorg
kan åstadkommas, göra anmälan derom till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
för den åtgärd, som må kunna vidtagas. Något stadgande i sådan syftning återfinnes
ej i det granskade förslaget.

Ehuru komiterade visserligen icke kunna medgifva någon skyldighet för samhället
att anskaffa arbete åt dem, som deraf äro i behof, ej eu gång under nyss

anförda tryckande omständigheter, och således icke heller kunnat tillstyrka, att någon
skyldighet i berörda hänseende för samhällets förvaltande organ, fattigvårdsstyrelsen,
må föreskrifvas, hafva komiterade likväl, då samhället icke gerna kan
underlåta att i dylika utomordentliga fall vidtaga någon åtgärd, ansett det vara
behöfligt, att sådana bekymmersamma förhållanden, som ofvan äro nämnda, icke
lemnas utan närmare uppmärksamhet af den myndighet, hvars hufvudsakliga ändamål
är att hafva vård om fattiga och att lindra verklig och trängande nöd, samt
att således fattigvårdsstyrelsen, i hvars synnerliga intresse det bör ligga att förekomma
fattigvårdsbehof och hvilken bäst är i stånd att bedöma, huru och när det
bör ske, skall bland andra i förslaget uppräknade skyldigheter hafva det åliggande
att, der till följd af missväxt eller annan allmännare olycka sådan inskränkning i
eljest vanliga tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst eger rum, att arbetsföra
personer utan eget förvållande äfventyra nöd, i tid hemställa till fattigvårdssamhället
om vidtagande af de åtgärder, hvartill för handen varande omständigheter må
föranleda.

Stadgandena angående val af ledamöter i fattigvårdsstyrelse uti stad hafva
lämpats efter bestämmelserna i 6 och 56 §§ af Förordningen om kommunalstyrelse
i stad; och, enär föreskrift om suppleanter för ledamöter i fattigvårdsstyrelse i stad
icke lemnats samt vid sådant förhållande minsta antal ledamöter i samma styrelse
ej kunnat, såsom i afseende på fattigvårdsstyrelse å landet, inskränkas till tre, är
af komiterade föreslaget, att i stad ledamöter i fattigvårdsstyrelse skola utses till
det antal, fattigvårdssamhället finner, skäligt bestämma, dock ej mindre än fem.

Då begreppet hemortsrätt enligt komiterades åsigt måste vara oförändradt detsamma,
hvilka än vilkoren för beviljande af fattigvård i ena eller andra fattigvårdsförordningen
må vara, samt frågan om hemortsrätt ej afser att bestämma, om
och i hvad mån eu nödställd person skall erhålla fattigvård utan endast, hvilket
fattigvårdssamhälle bör åligga att vidkännas den fattigvård, som, enligt derom meddelade
särskilda föreskrifter, kan den nödställde tillkomma, hafva komiterade af
sådan anledning förändrat definitionen på hemortsrätt.

I förra förslaget förekommer hemortsrätt under benämning än af medfödd och
än af förvärfvad; men då en sådan indelning af hemortsrätten är mindre riktig,
enär t. ex. den förändrade hemortsrätt, som hustru eller barn kunna erhålla genom
mannens eller fadrens flyttning från ett till annat samhälle, ej kan rätteligen
under någon af dessa benämningar hänföras, hafva komiterade funnit lämpligt att
undvika desamma.

Äfven har det varit ifrågasatt att efter 26 § i komiterades förslag införa en
- annan, deri skulle stadgas, att den, hvars hemortsrätt ej kunde enligt förut angifna
grunder bestämmas, skulle anses hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
der vid hans födelse modren enligt samma grunder egde hemortsrätt; men komiterade
hafva ansett ett sådant stadgande ej böra i förslaget intagas, enär, om sist 7 -

nämnda förhållande vore kändt, den ifrågavarande personens hemortsrätt ock kunde
på grund deraf enligt 25 § i förslaget bestämmas.

Genom nu gällande fattigvårdsförordnings 10 §, jemförd med Kongl. Kungörelsen
den 2 Oktober 1857, stadgas, bland annat, att, om afkastningen af fattigvården
tillhöriga fastigheter och kapitaler, jemte inkomster af böter, kollekter,
frivilliga gåfvor och andra sådana bidrag icke äro för fattigvårdsbehofvet tillräckliga,
skall, till fyllande af bristen, först erläggas en årlig afgift af högst femtio öre
för man och tjugufem öre för qvinna, som blifvit mantalsskrifven och fyllt aderton
år, samt att, hvad derutöfver erfordras, fylles genom tillskott efter de grunder,
som för rösträtt bestämdes i förordningen om sockenstämmor i riket; men enligt
24 § i förstnämnda förordning skulle denna föreskrift icke gälla för Stockholms stad,
utan borde äfven i afseende på de ämnen, som utgjorde föremål för ömförmälda
10 §, den under den 1 April 1843 utfärdade nådiga Stadga angående fattigvården
i Stockholm tjena till fortfarande efterrättelse.

Nämnda stadga, hvarigenom fattigvårdens besörjande i Stockholm öfverletonades
dels åt en för hela staden gemensam fattigvårdsstyrelse, kallad stadsnämnd, och
dels till särskilda församlingsnämnder, en för hvardera af stadens territorialförsamlingar,
innehöll i dess 19 §, att de fattigvårdsafgifter, hvilka af stadens innevånare
borde erläggas, skulle, efter som af särskildt utsedde deputerade bestämdes, utgå dels
med eu viss mindre afgift af hvarje mantalsskrifven person, som fyllt 18 ar, och
dels med vissa skillingar å riksdalern af de skattskyldiges bevillning till staten enligt
Bevillningsförordningens 2:dra artikel; och blef genom Kongl. Kungörelsen den 16
Mars 1847 detta deputerades åliggande öfverflyttadt på stadens sockenstämmonämnd.
Den Stockholms stad sålunda medgifna rätt att, utan någon i lag gifven föreskrift
i afseende på beloppet, bestämma den personela fattigvårdsafgiften synes dock hafva
upphört, då ej mindre 1843 års stadga än Förordningen angående sockenstämmor
i Stockholm genom Förordningen om kommunalstyrelse derstädes den 23 Maj 1862
upphäfdes; och, enär något giltigt skäl icke synes vara för handen, hvarför nämnda
personela afgift skulle få för Stockholm bestämmas till annat belopp än för öfriga
fattigvårdssamhällen i riket, hafva komiterade icke funnit anledning att för hufvudstaden
föreslå något undantag från deri allmänna föreskrift att, der afkastningen
af fattigvårdssamhälles för fattigvården afsedda fastigheter och kapitaler samt inflytande
bötesmedel, kollekter, frivilliga gåfvor och andra sådana inkomster icke äro
tillräckliga för fattigvårdens bestridande, dertill skall erläggas en afgift för året
af högst femtio öre för man och tjugufem öre för qvinna, som inom samhället är
mantalsskrifven och fyllt aderton år, och att, hvad derutöfver erfordras, skall fyllas
genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet
äro stadgade.

Uti det granskade förslaget är intaget medgifvande för fattigvårdssamhälle i
stad att låta pröfning af fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom fattigvård blifvit

vägrad, ske af en särskild nämnd, och har bland komiterade uppstått fråga, huruvida
ej denna pröfning alltid så väl i stad som på landet borde af eu nämnd verkställas.
Då emedlertid sådan nämnds åstadkommande torde i många samhällen
vara ytterst svårt och måhända omöjligt, helst samhällets mera framstående män
vanligen äro använda i fattigvårdsstyrelsen eller rotestyrelser, der sådana finnas,
och samma personer, som i första hand fattat beslut, icke lära kunna utgöra äfven
den högre instans, der beslutet skall underskastas granskning, hafva komiterade
ansett någon Ovilkorlig, för alla samhällen gällande föreskrift, att pröfning af
fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom fattigvård blifvit vägrad, skall ske hos särskild
nämnd, icke kunna meddelas; men, enär eu nämnd för upptagande af dylikt
ärende otvifvelaktigt skulle, der den kan komma till stånd, vara ändamålsenlig,
har rättighet att en sådan utse blifvit i förslaget medgifven för fattigvårdssamhälle
såväl på landet som i stad, dervid dock stadgats, att, om fattigvårdssamhälle
derom beslutar, beslutet jemväl bör innehålla föreskrifter i afseende på nämndens
sammansättning och verksamhet samt anmälas hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som detsamma antingen fastställer eller på skäl, som skola anföras,
ogillar.

Efter att sålunda hafva redogjort för hufvudgrunderna för det förslag till förordning
angående fattigvården, hvilket till Eders Kongl, Maj:ts nådiga pröfning nu i
underdånighet öfverlemnas, och vid upprättandet af hvilket förslag äfven tagits i öfvervägande
de medelst nådiga remissen den 30 November nästlidna år till komiterades
behandling särskildt öfverlemnade frågor, följer i ordningen att afgifva yttrande
rörande den af fattigvårdsstyrelsen i Malmö gjorda, här ofvan omförmälda
framställning.

Då de personer, hvilka denna framställning afser, äro arbetsföra, utgöra de
icke föremål för fattigvård enligt den föreslagna 1 §, hvadan föreskrift, huru med dem
må förfaras, icke tillhör förordningen om fattigvården, utan lär, så framt eljest eu sådan
föreskrift finnes nödig, densamma skola genom särskild författning meddelas.
Ehuru något visst fattigvårdssamhälle icke kan genom lag tillförbindas att draga
försorg om dessa skeppsbrutna, men arbetsföra sjömän eller andra till riket hemsända
personer, för så vidt äfven de finnas ega arbetsförmåga, böra de likväl icke
lemnas utan den hjelp, som deras beklagansvärda belägenhet kan kräfva. Blo.ttade
på det nödvändiga och aiförda till en ort, kanske på långt afstånd ifrån d''en, de
tillhöra, befinna de sig utan något eget förvållande icke sällan urståndsätta att
sjelfva förskaffa sig arbetsförtjenst, tillräcklig att afhjelpa de först inträdande behofven
eller att bereda utväg att uppsöka den råtta- hemorten. Hjelp kan icke
umbäras och, då den icke af någon annan är att med visshet påräkna, synes,
som skulle vid så Ömmande förhållanden staten icke böra undandraga sig att densamma
meddela. Denna hjelp kan och bör dock icke sträcka sig längre än till

lemnande af ett understöd för några få, såsom komiterade synes, högst fjorton
dagar, hvilken tid bör vara tillräcklig för en sådan nödställd person att utan behof
att anlita den enskilda välgörenheten bereda sig arbetsförtjenst eller hinna
uppsöka sin hemort. l)å det emellertid kan inträffa, att personer uti ifrågakomna
belägenhet blifva afförda till annan gränsort, än der Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
har sitt säte, torde lämpligast vara, att understödsbeloppet utbetalas
af fångvårdsstyrelse!) å den ort, der personen blifvit aflemnad, mot framtida
ersättning af staten.

Komiterade få alltså i underdånighet föreslå, att Eders Kongl. Maj:t i särskilt
utfärdad författning måtte i nåder stadga att, när arbetsför svensk medborgare^
varder från myndighet utom riket aflemnad å svensk gränsort inom annat
fattigvårdssamhälle än det, till hvilken personen i fattigvårdshänseende hör, det
skall åligga fattigvårdsstyrelsen i detta samhälle att, derest han finnes vara i nödställd
belägenhet, lemna honom medel till nödtorftigt uppehälle för en tid af högst
fjorton dagar, dock mot rättighet för samhället att derför undfå ersättning af
staten i den ordning, 82 § i nu föreslagna förordningen angående fattigvården i
riket bestämmer.

Vid afgifvandet af det förslag till stadga angående försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer, hvilket till komiterade nådigst öfverlemnats, yttrade
de, som uppgjort förslaget, att de beträffande denna författning ansågo det
dem lemnade uppdrag ej innefatta annat åliggande än att bringa densamma i öfverensstämmelse
dels med förslaget till fattigvårdsförordning och dels med författningar,
som blifvit utfärdade sednare än nu gällande stadga om försvarslösa och
till allmänt arbete förfallna personer; och då, enligt komiterades uppfattning, det
dem lemnade uppdrag i afseende på författningen angående försvarslösa och till
allmänt arbete förfallna personer icke heller innefattar något vidsträcktare åliggande
än att granska hvad som föreslagits och derom afgifva yttrande, få komiterade
nu framställa de anmärkningar, hvartill samma förslag synts föranleda.

I 3 § 3 mom. 2 punkten stadgas, att, om, sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
för försvarslös person bestämt viss stad eller socken, der han får vistas,
staden eller socknen skulle komma att vidkännas kostnad för sådan främmande
persons- försörjning, Kongl. Maj:t ville uppå derom genom Dess Befallningshafvande
gjord hemställan anslå skälig ersättning. Denna bestämmelse torde böra uteslutas,
enär i fråga om ersättning för lemnad fattigvård, som här afses, måste
förfaras på sätt, i fattigvårdsförordningen föreskrifves.

Då försvarslös, som åtnjuter fattigvård, likasom hvarje annan, hvilken sådan
vård lemnas, enligt det af komiterade uppgjorda förslag till fattigvårdsförordning
står under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, synas de i 5 § 1 mom. förekommande
orden “eller allmänt understöd erhåller11 böra uteslutas.

Uti 6 § 2 och 4 mom. samt 8 § 1 mom. torde, der strafflagen namnes,
böra uttryckas att nu gällande strafflag för krigsmakten äfven afses.

Det i 8 § 2 mom. förekommande stadgande, huru der afsedt allmänt arbete
skall verkställas, lärer måhända böra göras öfverensstämmande med 42 § i nyssnämnda
förslag till förordning angående fattigvården.

Enär hvad i 8 § 3 mom. sägs, synes, lämpligare hafva sin plats i förordningen
angående fattigvården samt stadgande i enahanda syftning införts i 42 § 2
mom. af nu framlagda förslag till sådan förordning, torde, derest denna antages,
ifrågavarande 3 mom. böra uteslutas.

Då den i 24 ■ § 1 mom. omförmälda Kongl. Kungörelsen af den 18 Maj 1824
ap upphäfd och det således är oegentligt att till densamma lemna hänvisning,
huru pass åt försvarslös person skall affattas, torde i stället för sådan hänvisning
i detta mom. böra införas, hvad nämnda kungörelse i berörda hänseende
innehåller.

Slutligen få komiterade, i likhet med hvad som skedde vid aflemnande! af
de förslag, hvilka varit föremål för komiterades granskning, i underdånighet hemställa,
huruvida ej, derest nu framlagda förslag till förordning angående fattigvården,
uti hvilket finnas bestämmelser, stridande mot kommunallagarne, varder
antaget, i sammanhang dermed 1 § i Förordningen om kommunalstyrelse i stad
af den 21 Mars 1862, 1 § i Förordningen om kommunalstyrelse'' på landet af
samma dag och 1 § i Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj
1862 böra hvar för sig erhålla följande tillägg:

Der särskilda, från bestämmelser i denna förordning afvikande föreskrifter angående
fattigvården äro gifna, lända dessä föreskrifter till efterrättelse.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare'' och undersåter

C. J• T hg se lins.
Carl Ifasselrot. ©. Medengren.

Med reservation.

Oscar Erh. Mabe. J. Mhodin.

Med reservation.

J<\ Michter. C. von &todeenström.

Charles Dickson.

Med reservation.

C. A. Malmberg.

Stockholm den 5 December 1870.

G. G. Hammarskjöld.

Förslag

till

Förordning angående fattigvården i riket.

Om dem, som äro föremål för fattigvård.

Finnes minderårig eller vansinnig eller den, som till följd af ålderdom, själseller
kropps-sjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen till arbete, i saknad af
egna medel samt vård och underhåll af annan lida brist å hvad till lifvets uppehållande
oundgängligen erfordras, skall nödtorftig fattigvård honom lemnas.

Med minderårig förstås i denna förordning den, som är yngre än femton år.

2 §•

I afseende på beviljande af fattigvård i andra fall än de, hvilka i 1 § omförmälas,
eger fattigvårdssamhälle bestämma de allmänna grunder, som i fråga
derom böra af samhällets fångvårdsstyrelse iakttagas. Har sådant bestämmande
ej skett, ankommer på styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen pröfvar
nödigt.

3 §•

Den, som är arbetsför, är pligtig att försörja icke allenast sig sjelf, utan äfven
sina minderåriga barn; åliggande i öfrigt dem, hvilka äro i skyldskap uti rätt
ned- eller uppstigande led, att i mån af behof å ena och förmåga å andra sidan
hvarandra försörja. Arbetsför man skall ock försörja sin hustru.

4 §.

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, bandtverks-, bruks-, eller
gruf-arbetare äfvensom af deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn

skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde ansvara så att de ej falla fattigvården
till last.

5 §.

Om understöd till fattigt barn i skolåldern, till den, som från allmän arbetsanstalt
eller fängelse frigifves, samt till nödställd arbetsför person, som från myndighet
utom riket blifvit å svensk gränsort aflemnad, gäller hvad särskild! stadgas.

II.

Om fattigvårdssamhälle.

6 §•

1. Hvarje socken å landet samt hvarje stad och köping med egen kommunalförvaltning
utgör för sig ett fattigvårdssamhälle.

2. Två eller flera socknar å landet äfvensom lands- och stads-kommun kunna,
der de tillhöra samma, län, förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Fråga derom
behandlas och afgöres i den ordning, som är stadgad för införande af gemensam
kommunalförvaltning.

3. Särskilda fattigvårdssamhällen må ock i den ordning, här ofvan sägs,
förena sig om bildande af gemensam arbetsanstalt eller om annan gemensam åtgärd
i afseende på fattigvård; dock skall, då fråga är om inrättande af tvångsarbetsanstalt,
Konungens Befallningshafvande ärendet jemte eget yttrande till Konungens
pröfning öfverlemna.

7 §•

Fattigvårdssamhälles beslutanderätt utöfvas å landet vid kommunalstämma
eller, der kommunalfullmäktige äro utsedde, af dessa, samt i stad å allmän rådstuga
eller af stadsfullmäktige, der sådane finnas. Verkställighet och förvaltning
tillkomma fattigvårdsstvrelse, efter som här nedan bestämmes.

v \

B §•

1. Fattigvårdssamhälle å landet eger rätt att i afseende å fattigvården i dess
helhet eller viss del deraf fördela sig i rotar med åliggande för hvarje rote att
besörja sin fattigvård; gällande dock, såsom grundvilkor för sådan fördelning, ej
allenast att den inom samhället då för handen varande fattigvårdstungan så jemnt
som möjligt utskiftas samt att, derest antagligt är, att en eller annan rote till följd
af särskild! förhållande kommer att i framtiden tillskyndas jemförelsevis större fattig -

vårdstunga, derefter lämpadt årligt bidrag af samhället lemnas till sådan rotes enskilda
fattigvård, utan äfven att, om, sedan fördelningen kommit till stånd, någon
rote utan eget förvållande skulle drabbas af allt för tryckande fättigvårdstunga,
samhället lemnar roten det understöd, som skäligt pröfvas.

2. Fråga om fattigvårdssamhälles fördelning i rotar må endast vid ordinarie
kommunalstämma till behandling förekomma och erfordras för beslut derom två
tredjedelar af de närvarandes röster efter röstvärdet; börande i beslutet noggrannt
upptagas de särskilda vilkoren för fördelningen jemte bestämmelser, dels huru
frågor om rotes fattigvårdsangelägen heter skola behandlas och afgöras, dels
huru bidrag till ej mindre rotarnes enskilda än äfven samhällets gemensamma
fattigvård skola utgöras, dels huru redovisning för rotes fattigvårdsförvaltning
skall afgifvas och dels i hvad mån de grunder, som, enligt hvad här nedan
om hemortsrätt stadgas, gälla i afseende på visst fattigvårdssamhälles skyldighet
att bekosta fattigvård, skola tillämpas i fråga oro enahanda skyldighet för
rote. Är beslut om rotefördelning sålunda fattadt, skall frågan dock hvila till
nästa ordinarie kommunalstämma. Blifver vid denna stämma beslutet med förenämnda
röstöfvervigt förnyadt, skall det öfverlemnas till pröfning af Konungens
Befallningshafvande, som detsamma antingen oförändradt fastställer eller af skäl,
som skola anföras, ogillar.

3. Har Konungens Befallningshafvande fastställt beslut om fattigvårdssamhälles
fördelning i rotar, gäller den fördelning, till dess annorlunda bestämmes,
dock minst fem år; och må förslag om upphäfvande eller förändring deraf ej väckas
förr än under femte året, sedan fördelningen trädde i verkställighet. För antagandet
af förslag om upphäfvande erfordras, att detsamma med flertalet af de
närvarandes röster efter röstvärdet godkännes å två ordinarie kommunalstämmor,
hållna i den ordning, som här ofvan omförmäles. I fråga åter om förändring
af rotefördelning gäller hvad om införande af sådan är stadgadt.

4. Der fördelning i rotar kommit till stånd, ansvarar icke desto mindre fattigvårdssamhället
för fullgörandet af rotarnes skyldighet att lemna fatttigvård, dock
mot godtgörelse af rote, som vederbör.

1. På hvarje fattigvårdssamhälle ankommer att i öfverensstämmelse med de
i denna förordning gifna föreskrifter ordna sin fattigvård på sätt efter orténs särskilda
förhållanden lämpligast finnes, dock så att betlande må förekommas; börande
fattigvårdssamhälle låta sig angeläget vara ej mindre att bilda arbetsanstalt,
hvarest personer, som hemfalla under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, kunna till
arbete hållas, än äfven att verka derför,'' att genom inrättande af spar- och nödbjelps-kassor
eller medelst andra tjenliga åtgärder framtida fattigvårdsbehof i möjlig
mån förebygges.

2. Vill fattigvårdssamhälle enskildt för sig inrätta tvångsarbetsanstalt, bör
framställning derom göras hos Konungens Befallningshafvande, som ärendet jemte
-eget yttrande till Konungens pröfning öfverlemnar.

3. De allmänna bestämmelser angående fattigvårdens ordnande och handhafvande,
hvilka fattigvårdssamhälle finner erforderliga, skola upptagas i reglemente,
som, efter det fattigvårdsstyrelsen dertill afgifvit förslag, af samhället fastställes;
Konungens Befallningshafvande likväl obetaget att, då klagan öfver tillämpning af
sådan bestämmelse blifvit förd, pröfva bestämmelsens laglighet.

in.

Om fattigvårdsstyrelse.

10 g.

1. I hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse, hvilken å
landet, der ej samhället annorlunda förordnar, utgöres af kommunalnämnden.

2. År fattigvårdssamhälle fördeladt i rotar, skall jemväl finnas en fattigvårdsföreståndare
inom hvarje rote; ankommande på rote att bestämma, huruvida dess
fattigvårdsängelägenheter skola af särskild styrelse handhafvas.

3. Kyrkoherden eller den, hans ställe företräder, är berättigad att i de inom
pastoratet för fattigvårds handhafvande utsedda styrelsers förhandlingar och beslut
deltaga.

11 §.

Fattigvårdsstyrelse upptager frågor om beviljande af fattigvård; egande den,
som anser sig deraf vara i behof, att anmäla sig hos ordföranden i fattigvårdsstyrelsen
i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket den nödställde då vistas, eller
hos kyrkoherden eller annan ledamot i samma styrelse eller den person, styrelsen
kan hafva utsett att sådan anmälan emottaga, samt inom rote hos fattigvårdsföreståndaren.
Anmälan om behof af fattigvård må ock göras hos polismyndighet eller
dess underlydande betjente, som, der omständigheterna synas påkalla åtgärd af fattigvårdsstyrelsen,
densamma derom underrättar.

12 §.

Vid fråga om beviljande af. fattigvård åligger fattigvårdsstyrelse att göra sig
noga underrättad om den nödställdes lefnadsförhållanden och behof samt efter dervid
förekommande omständigheter bestämma, om och på hvilket sätt fattigvård,
vare sig genom full försörjning eller blott understöd, lemnas må; börande åtskilnad

icke göras, om personen i fattigvårdshänseende tillhör samhället eller ej, äfvensom
iakttagas, att barn, om hvilket fattigvårdsstyrelse föranlåtes taga vård, varder ej
allenast försedt med uppehälle och stadig bostad utan äfven kristligen uppfostradt
och undervisadt.

13 §.

1. Fattigvårdsstyrelse åligger vidare att

hålla förteckning öfver de personer, hvilka åtnjuta fattigvård;

hafva tillsyn öfver dessa personer samt vaka deröfver, att beviljadt understöd behörigen
användes och att de, som af styrelsen emottagit barn eller andra till försörjning,
fullgöra sina skyldigheter; börande med afseende härå eu hvar af styrelsens
ledamöter, der det lämpligen ske kan, hafva sitt särskilda distrikt af fattigvårdssamhället; i

öfrigt besörja allt, som till fattigvården hör, samt dervid ställa sig till efterrättelse
ej mindre hvad denna förordning innehåller, än ock de särskilda bestämmelser,
som af samhället meddelas rörande fattigvårdens ordnande och handhafvande
; >

hvarje år aflemna utgifts- och inkomst-förslag för nästföljande året, föra räkning
öfver medel, hvilka styrelsen har om händer, samt för sin förvaltning lemna
redovisning, allt i öfverensstärhmelse sned kommunallagarnes föreskrifter i enahanda
hänseenden, och

angående fattigvården afgifva statistisk redogörelse i enlighet med de föreskrifter,
Konungen låter utfärda.

2. Fattigvårdsstyrelse bör ock, der anmälan göres, att barn betlar eller
att det vanvårdas af föräldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar, förskaffa sig underrättelse
om orsakerna dertill och vidtaga de åtgärder, som styrelsen finner
vara af omständigheterna påkallade.

3. Skulle till följd af missväxt eller annan allmännare olycka sådan inskränkning
i eljest vanliga tillfällen till erhållande af arbetsförtjenst ega rum, att
arbetsföra personer utan eget förvållande äfventyra nöd, bör fattigvårdsstyrelsen i
tid hemställa till fattigvårdssamhället om vidtagande af de åtgärder, hvartill för
handen varande omständigheter må föranleda.

14 §.

1. Är fattigvårdssamhälle fördeladt i rotar, skall fattigvårdsstyrelsen ej allenast
hålla tillsyn deröfver, att de särskilda rotarne fullgöra hvad dem i afseende
på fattigvård i allmänhet åligger, utan ock, der i visst fall fattigvård, som enligt
1 § erfordras, af rote underlåtes och rättelse ej genast efter tillsägelse af fattigvårdsstyrelsen
följer, lemna den behöfvande nödig fattigvård och vidare förfara på

sätt i 29 § sägs. Enahanda tillsyn och förfarande åligger styrelsen i afseende
å fattigvård, hvilken enskild person enligt 34 § sig åtagit.

2. Uppstår tvist emellan särskilda till samma fattigvårdssamhälle hörande
rotar angående skyldighet att bekosta fattigvård för viss person, tillkommer samhällets
fattigvårdsstyrelse att tvisten afgöra.

15 §.

1. Der kommunalnämnd ej utgör fattigvårdsstyrelse, utser fattigvårdssamhälle
på landet ledamöter i sådan styrelse till det antal, som med hänsigt till
samhällets vidd och folkmängd erfordras, hvilket antal dock ej må vara mindre än tre;
och skola, då val till ledamöter anställes, jemväl utses suppleanter i styrelsen till
halfva antalet af ledamöterna eller, om dessas antal ej är jemnt, till det antal,
som är närmast öfver hälften.

2. I stad utses ledamöter i fattigvårdsstyrelse till det antal, fattigvårdssamhället
finner skäligt bestämma, dock ej mindre än fem.

3. I afseende på ledamots och suppleants rättighet att uppdraget sig afsåga,
tjenstgöringstid och afgång iakttages å landet, hvad om ledamot eller suppleant
i kommunalnämnd, och i stad, hvad om ledamot i drätselkammare derutinnan
gäller.

4. År fattigvårdssamhälle i rotar fördeladt, utser hvarje rote sin fattigvårdsföreståndare
äfvensom, der rote bestämt, att särskild styrelse för dess fattigvårdsangelägenheter
skall finnas, två eller flera af rotens medlemmar att jemte fattigvårdsföreståndaren
sådan styrelse utgöra.

16 g.

1. I fattigvårdssamhälle, hvarest särskild fattigvårdsstyrelse är tillsatt, utser
samhället bland styrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande ''att tjenstgöra
för den tid, de äro till ledamöter valde.

2. Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att styrelsens sammanträde
bevista, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället.

3. Till Konungens Befallningshafvande skall ofördröjligen insändas uppgift
på den persons namn och bostad, som blifvit vald till ordförande i fattigvårdsstyrelse;
och låter Konungens Befallningshafvande derom i länskungörelse meddela
underrättelse.

4. I styrelse för rotes fattigvårdsangelägenheter är fattigvårdsföreståndaren
ordförande.

17 §.

J. Fattigvårdsstyrelse sammanträder å det ställe och på de tider, styrelsen

bestämmer, och dessutom så ofta ordföranden finner nödigt eller då minst halfva
antalet af styrelsens ledamöter derom gör framställning; börande å landet underrättelse
om blifvande sammanträde offentligen kungöras samt kyrkoherden i församlingen
meddelas, derest ej fråga är om ärende, som fordrar skyndsammare handläggning,
än att sådant kan medhinnas.

2. Ärende må icke hos fångvårdsstyrelse till afgörande företagas, såvida
ej flera ledamöter än hälften af hela antalet äro tillstädes; börande dock, der ledamöterna
endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.

3. Omröstning till beslut sker öppet och tillkommer hvarje röstande en röst.
Äro rösterna å båda sidor lika delade, gäller den mening, ordföranden biträder.
Val skall, der så äskas, förrättas med slutna sedlar och skiljer lotten emellan lika
röstetal.

18 §.

1. Ordförande i fångvårdsstyrelse på landet skall vid sammanträde föra
eller på eget ansvar låta föra protokoll, upptagande styrelsens beslut med skälen
dertill. Han ombesörjer skriftvexliugen, emottager till styrelsen ankommande skrivelser
och gjorda framställningar, ansvarar för räkenskapernas ordentliga förande,
vårdar styrelsens handlingar och håller öfver dem register, allt utan annan ersättning,
än den godtgörelse, som för skrifmaterialier, postporto samt skrifnings- och
räkenskaps-besvär af fattigvårdssamhället anslås; egande ordföranden att för utförandet
af nämnda göromål antaga erforderliga biträden samt, när hån finner skäligt,
dem entlediga.

2. Hvad här är sagdt gäller ock för ordförande i fångvårdsstyrelse i stad,
sa framt ej af allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, der sådaue finnas, annorlunda
beslutes.

19 §.

En hvar ledamot i fångvårdsstyrelse ansvarar gemensamt med de öfriga för
de medel, styrelsen under sin förvaltning haft, äfvensom för de säkerhetshandlingar,
mot hvilkas antaglighet han ej till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet
fortfar till dess förvaltningen blifvit godkänd af fattigvårdssamhället eller,
om klander anställes, af vederbörlig domstol, eller ock till dess natt och år efter
räkenskapernas aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning blifvit anstäldt.

20 §.

Fattigvårdsföreståndare äfvensom rotestyrelse skall ställa sig till efterrättelse
ej mindre hvad här ofvan om åliggande för fångvårdsstyrelse och dess ordförande
sagdt är och i afseende på rotens fattigvård finnes tillämpligt, än ock de sär -

skilda föreskrifter, Indika beslutet om rotefÖrdelmngen innehåller eller roten med^
delar. v ’ ’ • '' *

21 §.

De föreskrifter, som i 10, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20 §§ äro meddelade,
gälla ej för Stockholms stad, utan tjena angående de ämnen, som i dessa §§ afses,
förordningen angående kommunalstyrelse i Stockholm samt den för Stockholms
fattigvårdsnämnd gällande instruktion till efterrättelse.

IV.

Om hemortsrätt samt om ersättning för lemna d fattigvård.

22 §.

Hemortsrätt, eller förmånen att i fattigvårdshänseende tillhöra ett visst fattigvårdssamhälle,
eger eu hvar svensk medborgare i det samhälle, inom hvilket
han sednast blifvit eller bort blifva i enlighet med gällande författning mantalsskrifven;
dock med de undantag, som här nedan omförmälas.

23 §.

Derest någon efter fyllda sextio år till följd af inflyttning blifvit eller bort
blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven, förändras ej derigenom den
hemortsrätt han egde, då sextio år fylldes.

24 §.

1. Hustru har alltid, oberoende af sin ålder, samma hemortsrätt som mannen.
Varder äktenskapet genom mannens död eller eljest upplöst, behåller hustrun
den hemortsrätt, hon under äktenskapet sednast egde, till dess annan hemortsrätt
henne tillkommit.

2. Akta barn, som är minderårigt, har fadrens och, der han är död och
modren lefver, modrens hemortsrätt samt, om båda föräldrarne äro döda, den hemortsrätt,
hvilken den sist aflidna vid dödstillfället egde.

3. Oäkta minderårigt barn har den hemortsrätt modren eger eller, der hon
är död, vid dödstillfället egde.

4. Den hemortsrätt, barn eger då det fyller femton år, fortfar till dess det
sjelf annan hemortsrätt erhåller.

1. Har någon kommit i behof af fattigvård enligt 1 §, innan ett år förflutit
sedan han till följd af inflyttning blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom
visst fattigvårdssarnhälle, eller bär den, som med afseende å tilltänkt inflyttning
mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssarnhälle, dit ej inflyttat; anses personen
icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssarnhälle, inom hvilket han sålunda blifvit
eller bort blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han
näst derförut egde. Detsamma gäller der någon, som till följd af inflyttning blifvit
eller bort blifva inom visst fattigvårdssarnhälle mantalsskrifven, under loppet
af ett år näst derförut eller näst derefter af annat fattigvårdssarnhälle åtnjutit
fattigvård.

2. Har åter fattigvård enligt 1 § för någon erfordrats efter förloppet af ett
år, men inom tre år, sedan han till följd af inflyttning blifvit eller bort blifva
inom visst fattigvårdssarnhälle4 mantalsskrifven, och fortfar fattigvårdsbehofvet under
längre tid än sex månader, må samhället, derest det tilltror sig visa, att de förhållanden,
hvilka anses hafva i väsentlig mån föranledt samma behof, redan vid
personens inflyttning i samhället förefunnos, hos Konungens Befallningshafvande i
länet, med företeende af tillgängliga bevis, söka åläggande för det fattigvårdssamhälle,
i hvilket personen vid inflyttningen hade hemortsrätt, att för tiden efter den
dag, då saken sålunda anhängiggöres, bekosta den fattigvård, som för personen
fortfarande erfordras; börande Konungens Befallningshafvande, om detta fattigvårdssamhälle
ej hör till länet, öfverlemna ärendet till handläggning af den Konungens
Befallningshafvande, som vederbör. Sedan fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda fattigvårdssamhälle
blifvit hörd och nödiga upplysningar infordrats, eger Konungens Befallningshafvande
att, med afseende å ej mindre den längre eller kortare tid, under
hvilken personen vistats inom det ena eller andra samhället, än ock i öfrigt
förekommande omständigheter, pröfva, om den ifrågavarande skyldigheten att bekosta
fattigvård må till någon del eller i allo skäligen åläggas det fattigvårdssamhälle,
mot hvilket talan föres; tillkommande personen i sednare fallet hemortsrätt
i detta samhälle.

3. Hvad i denna § är stadgadt för der upptagna fall, då viss person för
egen del undfår fattigvård, skall äfven tillämpas, då i enahanda fall personens
minderåriga barn eller dess hustru kommit i åtnjutande deraf.

Då någon af krigsmanskapet eller af de vid kronans varf eller verkstäder anställde
arbetare eller handtverkare endast till följd af tjensten mantalsskrifves å
tjenstgöringsorten, gäller ej denna mantalsskrifning till bestämmande af hans hemortsrätt.

27 §.

Fattigvårdssamhälles fördelning i rotar har ej i förhållande till annat samhälle
inverkan på fråga om en persons hemoi’tsrätt eller deraf beroende ersättning
för lemnad fattigvård.

Ej må någon
välja vistelseort.

28 §.

för äfventyret af framtida fattigvårdstunga förmenas rätt att

29 §.

1. Undfår någon af fattigvårdssamhälle, i hvilket hemortsrätt honom ej tillkommer,
fattigvård under förhållande, som i 1 § afses, är samhället berättigadt
att derför äfvensom för begrafningskostnad, der sådan ifrågakommit, erhålla ersättning
af det fattigvårdssamhälle, i hvilket personen har hemortsrätt. För utbekommande
af denna ersättning eger fattigvårdsstyrelsen i förstnämnda samhälle att,
med aflemnande af tillgängliga handlingar, som kunna upplysa, hvarest personen
har hemortsrätt, samt anmälan om de förhållanden, af hvilka fattigvården påkallats,
och beskaffenheten af densamma, inom en månad efter den dag, då fattigvården
beviljades, anhängiggöra krafvet hos Konungens Befallningshafvande i länet, som,
derest det fattigvårdssamhälle, i hvilket personen anses hafva hemortsrätt, ej hör
till länet, öfverlemnar ärendet till handläggning af den Konungens Befallningshafvande,
som vederbör. Försittes nämnda tid, erhålles ej någon ersättning för fattigvård,
som lemna^ under tiden derefter och intill dess krafvet anhängiggöra.
Då Konungens Befallningshafvande med handlingarnes öfverlemnande infordrar fattigvårdsstyrelsens
i sistnämnda samhälle förklaring, bör styrelsen jemväl förständigas
att, derest krafvet erkännes, så fort ske kan vidtaga nödiga åtgärder vid påföljd
att, om genom försummelse deraf särskild kostnad förorsakas, samhället kommer
att densamma vidkännas. Sedan skriftvexlingen är slutad och ytterligare utredning,
der sådan erfordrats, försiggått, afgöres ärendet af Konungens Befallningshafvande.
Särskild tvist emellan fattigvårdssamhällen i afseende på det belopp,
hvartill ersättning af ifrågavarande beskaffenhet skäligen bör bestämmas, afgöres
ock af Konungens Befallningshafvande.

2. Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt
1 § lemnats någon, för hvars försörjning skyldeman eller annan enskild person
eller rote bör ansvara, eger, i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl
till eftergift, samhället att af den, hvilken ansvarigheten åligger, åtnjuta ersättning
ej mindre för den lemnade fattigvården än äfven för begrafning, der sådan egt
rum. I fråga om utsökande af-ersättning, som här omförmäles, gäller i tillämpliga
delar hvad i 1 mom. om kraf mot visst fattigvårdssamhälle finnes stadgadt.

3. År fattigvård enligt 1 § lomnad någon, hvars hemortsrätt ej kan utrönas,
eller tlen, som icke är svensk medborgare, och kan ej hos enskild person uttagas
ersättning för den kostnad, som af fattigvården eller af begrafning, der sådan ifrågakommit,
blifvit förorsakad, erhåller vederbörande fattigvårdssamhälle godtgörelse af
staten i den ordning, här nedan bestämmes.

30 §.

1. Är ostridigt eller genom lagakraftegande utslag afgjordt, att någon, som
af ett fattigvårdssamhälle undfår fattigvård enligt 1 §, har hemortsrätt i annat
fattigvårdssamhälle, eger fattigvårdsstyrelsen i detta sistnämnda begära personens
hemsändande eller derom sjelf besörja, eller ock med begifvande af fattigvårdsstyrelsen
i det samhälle, hvarest personen vistas, låta honom der qvarblifva, i hvilket
sednare fall hans fattigvård besörjes af denna styrelse mot ersättning af det samhälle,
der han har hemortsrätt. Vill fattigvårdsstyrelsen i det samhälle, inom hvilket
personen vistas, ej medgifva hans qvarblifvande, är styrelsen berättigad att
hemsända honom till det fattigvårdssamhälle, i hvilket han har hemortsrätt, och
att af detta erhålla godtgörelse för den kostnad, som af sådan åtgärd skäligen
påkallas; dock må hemsändande ej ske, innan fattigvårdsstyrelsen i sist omförmälda
samhälle< lemnats tillfälle att dermed sjelf taga befattning, och ej heller ega rum,
så framt personens helsa deraf skulle lida eller fattigvården endast är tillfällig.

2. Hvad i 29 § 2 och 3 mom. är stadgadt om ersättning för fattigvård åt
der afsedd person, gäller ock om ersättning för kostnad, som skäligen påkallats af
hans hemsändande.

31 §.

1. Befinnes någon af manskapet vid värfvad trupp inom armén eller vid
annan afdelning af sjöförsvaret än båtsmanshållet, eller någon vid kronans varf
eller verkstad anställd arbetare eller handtverkare inom ett år efter afskedstagandet
vara af ålderdom eller ock af själs- eller kropps-sjukdom, vanförhet eller lyte,
som under tjenstetiden ådragits, försatt i så nödställd belägenhet, att fattigvård
enligt 1 § honom lemnas, erhåller vederbörande fattigvårdssamhälle ersättning af
staten ej mindre för den kostnad, som fattigvården medfört och fortfarande medför,
än äfven för hemsändnings- eller begrafnings-kostnad, der sådan ifrågakommit.
Enahanda ersättning erhålles, då fattigvård enligt 1 § lemnas hustru eller minderårigt
barn under det mannen eller f-adren i tjenst, som här ofvan är nämnd, qvarstår
eller vid hans under tjenstetiden inträffade död eller inom ett år efter det
han från tjensten undfick afsked, i sistnämnda fall dock endast då mannen eller
fadren till följd af ofvan uppgifvet förhållande- sjelf varit eller är i åtnjutande af
fattigvård enligt 1 §.

2. Har någon oafbrutet under längre tid, dock .minst fem år, vistats utom
fattigvårdssamhälle, hvarest han har hemortsrätt, och kommer samhället att vidkännas
kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning, som erfordrats
för personen sjelf eller för dess minderåriga barn eller dess hustru, de der
jemväl under tiden utom samhället oafbrutet vistats; må samhället, om det är i
fattigvårdshänseende synnerligen betungadt, kunna erhålla understöd af staten, i
den mån för sådant ändamål anslagna allmänna medel lemna tillgång och Konungen
pröfvar skäligt.

32 §.

Ersättning eller understöd af staten enligt 29 och 31 §§ sökes af vederbörande
fattigvårdsstyrelse hos Konungens Befallningshafvande för hvarje år inom
Januari månads utgång det påföljande; och åligger Konungens Befallningshafvande
att granska de ansökningar, som inkommit, och före den 15 nästföljande Mars
insända dem jemte eget utlåtande till Konungen.

Om bidrag till fattigvården.

33 §.

Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården afsedda fastigheter
och kapitaler, inflytande bötesmedel, kollektör, frivilliga gåfvor och andra sådana
inkomster icke äro tillräckliga för fattigvårdens bestridande, skall dertill erläggas
en afgift för året af högst femtio öre för man och tjugufem öre för qvinna, som
inom fattigbössa mhället mantalsskrifven är och fyllt aderton år; dock må eftergift
deraf kunna beviljas den, som befipner sig i särdeles knappa omständigheter.
Hvad derutöfver erfordras, fylles genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.

34 §.

Idkas vid fabriks-, bruks- eller gruf-egendom inom fattigvårdssamhälle å landet
rörelse af den utsträckning, att dervid begagnas ett större antal arbetare, som
utgöra egna matlag, eller har innehafvare af jord å landet i sin tjenst antagit
statfolk eller å sina egor upplåtit bostad eller plats dertill åt så kallade backstugusittare
eller inhyseshjon, de der ock utgöra egna matlag; oc h finnes sådant

för fattigvårdssamhället medföra väsentligt större tunga, än som motsvaras af de
bidrag, hvilka enligt 33 § egendomsinnehafvaren skall lemna, är denne pligtig att
derutöfver utgifva särskildt tillskott. Härom må Öfverenskommelse mellan fattigvårdsstyrelsen
och egendomsinnehafvaren träffas, men, der det ej sker, eger Konungens
Befallningshafvande, på fattigvårdsstyrelsens yrkande och efter det egendomsinnehafvaren
blifvit hörd, att pröfva, huruvida denne bör till fattigvårdssamhället
erlägga en särskild årlig afgift, hvilken må bestämmas till högst åtta riksdaler
för hvarje matlag af ofvan omförmälda beskaffenhet. Önskar egendomsinnehafvaren
att hellre åtaga sig enskild ansvarighet för den fattigvårdstunga, som af
ifrågavarande matlag föranledes, är det honom tillåtet, såvida han dertill finnes
vederhäftig, och åtnjuter han då befrielse från ej mindre nämnda särskilda afgift
än äfven hälften af den tillskottsafgift, hvarom i 33 § stadgas. Öfverenskommelse
eller föreskrift, som här är omförmäld, skall gälla för en tid af fem år;
dock må, såvida fattigvårdssamhället och egendomsinnehafvaren derom åsämjas, öfverenskomruelsen
eller föreskriften före denna tids utgång upphöra att tillämpas.

VI.

Om fattigvårdsstyrelses målsmans- och husbonde-rätt till följd af
lemnad fattigvård samt den rätt, fattigvårdssamhälle i öfrigt eger
mot dem, som åtnjuta sådan vård; så oek om hettande.

35 §.

1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbofide-rätt öfver den,
som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken ej blott tillfällig är,
samt husbonderätt ej mindre öfver eu hvar, som för sig åtnjuter annan fattigvård,
än ock öfver den, hvars minderåriga barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter
full försörjning, som ej är tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt
så länge fattigvården fortfar.

2. Om någon genom lättja eller liknöjdhet förorsakar, att dess minderåriga
barn eller dess hustru råkar i nöd, så att fattigvårdsstyrelsen måste enligt 1 §
lemna fattigvård, skall han, ehvad fattigvården är tillfällig eller ej, stå under fattigvårdsstyrelscns
husbondevälde till dess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats,
blifvit godtgjord. Till enahanda påföljd är den förfallen, hvars minderåriga
barn, enligt hvad här nedan sägs, för benande anhålles och på fattigvårdssamhälles
bekostnad hemsändes.

3. Den fattigvårdsstyrelse tillkommande husbonderätt må styrelsen å annan
öfverlåta.

4. Skulle arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses husbonde -

välde och ej är yngre än femton år eller vansinnig, vägra att fullgöra arbete, som
honom föresättes af styrelsen eller annan, å hvilken husbonderätten öfverlåtits, eller
eljest visa tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, och rättar han sig
ej efter varning af styrelsen, må styrelsen, då den aktar nödigt, om förhållandet
göra anmälan hos Konungens Befallningshafvande. Visar åter annan, som står
under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller
sturskhet, må styrelsen, om personen fyllt femton år, för någon tid minska hans
underhåll och, om han yngre är, låta honom lämpligen agas.

36 §.

1. Den, för hvilken fattigvårdssamhälle tillskyndas kostnad, är pligtig att
densamma godtgöra; och är samhället alltså berättigadt att af deri egendom, som
tillhör en person, då han kommer i åtnjutande af fattigvård, eller honom sedermera
tillfaller, i den mån fångvårdsstyrelse!! icke finner skäl till eftergift, uttaga
godtgörelse ej mindre för lemnad fattigvård än äfven för hemsändnings- eller
begrafnings-kostnad, när sådan ifrågakommit.

2. Varder enligt 1 § någon emottagen till full försörjning, som ej blott
tillfällig är, tillfaller allt, hvad personen då befinnes ega, det fattigvårdssamhälle,
som bekostar fattigvården.

3. Arbetsförtjenst, som tillkommer en person den tid han står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde, må, ehvad styrelsen begagnar hans arbetskraft eller
tillåter honom sjelf deröfver förfoga, användas ej allenast till godtgörelse, hvarom
i 1 mom. förmäles, utan ock till ersättning för fattigvård, hvilken enligt 1 § lemnats
personens minderåriga barn eller dess hustru, äfvensom till gäldande af hvad
han enligt 43 § 2 mom. kan kännas skyldig att utgifva för benande barns hemsändande.

37 §.

Hvad i 35 och 36 §§ är sagdt om fattigvårdssamhälle och fattigvårdsstyrelse,
gäller ock, der samhälle är i rotar fördeladt, för rote och fattigvårdsföreståndare
eller rotestyrelse.

38 §.

Hvar som med ord eller åtbörder begär allmosa af annan än den, hvilken
enligt 11 § bör anmälan om behof af fattigvård emottaga, anses hafva betlat.

39 §.

1. Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas behöfligt antal tillsyningsman,

hvilka böra anhålla betlare samt med dem anställa förhör och i öfrigt förfara på
sätt i 40 § föreskrifves.

2. Fångvårdsstyrelse!! eger att tillsyningsman antaga och, då styrelsen sfi
för godt finner, entlediga; och åtnjuter tillsyningsman för sitt bestyr den aflöning,
fattigvårdssamhället efter förslag af fattigvårdsstyrelsen bestämmer.

40 §.

1. Anser tillsyningsman anhållen betlare, som fyllt femton år, vara i den
nödställda belägenhet, att enligt 1 § fattigvård erfordras, skäll tillsyningsmannen
om förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen för den åtgärd, som vederbör.

2. Betlar någon efter fyllda femton år utan att vara i den nödställda belägenhet,
att fattigvård enligt 1 § erfordras, och är lian förut beträdd med betlande,
eller ådagalägges af omständigheterna, att han stryker omkring för att öfva
betleri, må tillsyningsman afföra honom till närmaste krono- eller stads-betjent
för att genom dennes försorg öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande.

3. Anträffas minderårigt barn betlande inom för detsamma främmande fattigvårdssamhälle,
bör tillsyningsmannen, besörja om barnets afförande'' till det fattigvårdssambälle,
hvarest barnet har hemortsrätt, eller, om den, hvilken vården om
barnet åligger, har sitt hemvist inom annat fattigvårdssamhälle, till detta. Är ej
tillförlitligen kändt, till hvilken ort barnet sålunda må kunna afföras, bör tillsyningsmannen
öfverlemna detsamma till fattigvårdsstyrelsen för erhållande af fattigvård
enligt 1 §.

4. Finnes åter minderårigt barn betla inom fattigvårdssamhälle, hvarest den,
hvilken vården om barnet åligger, har sitt hemvist eller barnet har hemortsrätt,
eller är barn till följd af betlande hemsändt till sådant samhälle, bör tillsyningsman
om förhållandet göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen, som lemnar barnet
fattigvård enligt 1 §, då sådan erfordras, eller, om behof deraf ej är för handen
och af omständigheterna ådagalägges, att betlandet ej skett på föräldrars, stjufföräldrars
. eller fosterföräldrars befallning eller med deras tillåtelse, varnar barnet
samt uppmanar den, hvilken vården om barnet åligger, att hålla noggrann tillsyn
öfver detsamma, och, derest sådant oaktadt betlandet förnyas, derom gör anmälan
hos ortens polismyndighet, som då må förordna, att barnet af föräldrar eller
annan, under hvars vård och lydnad det står, med aga hemma i huset rättas skall.

5. Har minderårigt barn betlat på befallning af föräldrar, stjufföräldrar eller
fosterföräldrar eller med sådan persons tillåtelse, må fattigvårdsstyrelsen antingen
varna den, som betlandet befallt eller tillåtit, eller ock om förhållandet göra anmälan
hos Konungens Befallningshafvande.

41 §.

1. Då betlare blifvit enligt 40 § 2 mom. till Konungens Befallningshafvande

öfverlemnad, må Konungens Befallningshafvande, ehvad personen tillhör länet eller
icke, efter sig företeende omständigheter, antingen förpassa eller med fångskjuts
försända honom till den ort, hvarest han anses hafva sitt rätta hemvist, eller ock
döma honom till allmänt arbete; Konungens Befallningshafvande obetaget att, då
det pröfvas lämpligare, öfverlemna betlare, som anses hafva sitt hemvist inom annat
län, till Konungens Befallningshafvande derstädes för behandling, som här är
föreskrifven.

2. Har någon gjort sig skyldig till förseelse, som i 35 § 4 mom. eller
40 § 5 mom. afses, och Varder förhållandet hos Konungens Befallningshafvande
aumäldt, må, sedan personen blifvit inför Konungens Befallningshafvande eller efter
dess förordnande vid domstol i orten hörd, Konungens Befallningshafvande döma
honom till allmänt arbete eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta vid
varning bero.

42 §.

Pröfvar Konungens Befallningshafvande skäligt att till allmänt arbete döma
betlare eller någon af dem, som afses i 35 § 4 mom. eller 40 § 5 mom., skall
tiden för detta arbete bestämmas till minst två och högst sex månader, om personen
är fullt arbetsför, men eljest till minst en månad och högst tre månader;
börande det ådömda arbetet förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, som för orten
är afsedd, eller ock i sådan under offentlig myndighets tillsyn ställd tvångsarbetsanstalt,
som i 6 § 3 mom. eller 9 § 2 mom. omförmäles, der dess stadgar det
medgifva. Finnes ej sådan arbetsanstalt, skall den dömde hållas lika lång tid i fängelse
å kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå, eller, om utrymme der
brister, vid kronoarbetskorps eller i arbetsfängelse.

2. Är betlare tillika såsom försvarslös förfallen till allmänt arbete, må ej
särskildt ansvar för betlandet honom ådömas.

43 §.

1. Hemsändes betlare från fattigvårdssamhälle, hvarest han anhållits och enligt
1 § undfått fattigvård, gäller om ersättning för forslingskostnaden, hvad ofvan
är stadgadt i afseende på ersättning för hemsändande af den, hvilken kommit i
åtnjutande af sådan fattigvård.

2. Har minderårigt barn blifvit anhållet inom för detsamma främmande fattigvårdssamhälle
och derifrån af tillsyningsman hemsändt, skall den kostnad, som
dervid af omständigheterna oundgängligen påkallats, gäldas af det fattigvårdssamhälle,
hvarest barnet bar hemortsrätt, dock med rättighet för samhället till ersättning
af den person, hvilken vården om barnet åligger; och utsökes ersättningen
på sätt om kraf för lemnad fattigvård finnes stadgadt. Är sistnämnda samhälle
fördeladt i rotar och hör barnet i fattigvårdsbänseende till någon af dessa, skall

roten godtgöra samhället, hvad detsamma utgifvit, med enahanda rätt lör roten,
som här ofvan blifvit samhälle lemnad.

3. All kostnad för betlares forsling, utom i de fall, som i 1 och 2 mom.
afses, skall gäldas af staten.

44 §.

Hvad i afseende på behandling af hettande personer i denna förordning sägs
om Konungens Befallningshafvande, gäller äfven för poliskammare.

45 §.

Till förekommande af betleri skota krono- och stads-betjente icke allenast
sjelfva använda all uppmärksamhet utan äfven, såvidt på delo kan bero, lemna fattigvårdsstyrelse
och tillsyningsman den handräckning, som påkallas.

VII.

Om klagan i fattigvårdsärenden.

46 §.

Öfver fattigVårdsstyrelses beslut må utom i fall, som i 47 § 1 mom. omförm
äles, besvär anföras hos Konungens Befallningshafvande. Besvären ingifvas
innan klockan tolf å tretionde dagen efter det klaganden af beslutet erhöll del,
den dagen oräknad, då sådant skedde; börande klaganden ej allenast vid besvären
foga öfverklagade beslutet och bevis, när det delgafs, utan äfven inom fjorton dagar
efter besvärstidens utgång till fattigvårdsstyrelsen aflemna diariibevis deröfver,
att han sig besvärat. Försummas något af hvad sålunda blifvit föreskrifvet, må
beslutet gå i verkställighet.

47 §.

1* Ar någon missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom sökt fattigvård
blifvit helt och hållet eller till någon del vägrad, må han hos fattigvårdsstyrelsens
ordförande begära, att beslutet hemställes till fattigvårdssamhällets pröfning,
och skall, då sådan begäran blifvit gjord, styrelsens ordförande ofördröjligen
insända beslutet jemte till saken hörande handlingar till kommunalstämmans, magistratens
eller stadsfullmäktiges ordförande, hvilken det åligger att inför vederbörande
föredraga ärendet så skyndsamt, som omständigheterna påkalla.

2. Vill fattigvårdssamhälle uppdraga pröfning, som i 1 mom. afses, åt särskild
nämnd, skall beslutet derom, hvilket jemväl bör innehålla föreskrifter an 3 -

gående nämndens sammansättning och verksamhet, anmälas hos Konungens Befallningshafvande,
som detsamma antingen oförändradt fastställer eller på skäl, som
skola anföras, ogillar. Har beslutet blifvit faststäldt och särskild nämnd kommit till
stånd, gäller om dess ordförande, hvad i afseende på kommunalstämmas, magistrats
och stadsfullmäktiges ordförande i 1 mom. finnes föreskrifvet.

3. Öfver kommunalstämmas, kommunalfullmäktiges, allmän rådstugas, stadsfullmäktiges
eller särskild nämnds beslut, hvarigenom sökt fattigvård blifvit helt
och hållet eller till någon del vägrad, må besvär ej anföras i annat fall, än
att klaganden tilltror sig kunna visa, att beslutet ej i laga ordning tillkommit;
och gäller för sådan klagan äfvensom för besvär öfver beslut, hvarigenom
sökt fattigvård blifvit beviljad, hvad i kommunallagarne sägs om besvär öfver kommunalstämmas,
kommunalfullmäktiges, allmän rådstugas eller stadsfullmäktiges beslut.

4. Genom hvad här ofvan finnes stadgadt derom, att besvär ej må hos Konungens
Befallningshafvande anföras öfver beslut, hvarmedelst sökt fattigvård blifvit
vägrad, är Konungens Befallningshafvande, som har till embetspligt att vaka öfver
fattigvårdens inom länet behöriga handhafvande, icke betaget att tillhålla det fattigvårdssamhälle,
som underlåter att lemna fattigvård, då sådan enligt 1 § för viss
person erfordras, att sin skyldighet i berörda hänseende fullgöra.

48 §.

1. Öfver Konungens Befallningshafvandes beslut i fattigvårdsärende må hos
Kammar-Rätten anföras besvär, hvilka inom tid, som i gällande allmän förordning
finnes stadgad för besvärs fullföljande i mål, hvilka handläggas af förvaltande myndigheter
och embetsverk, aflemnas till Konungens Befallningshafvande, som deröfver
infordrar vederbörandes förklaring och, sedau den inkommit, till Kammar-Rätten
insänder samtliga till ärendet hörande handlingar jemte eget utlåtande. Hvad
här är sagdt gäller dock ej, då beslutet angår utskylder till fattigvården, i hvilket
fall klagan fullföljes i den ordning, kommunallagarne bestämma.

2. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles deraf
beroende anspråk på godtgördse för hans fattigvård, förevarit hos Konungens
Befallningshafvande i särskilda län och anföras besvär öfver det i hufvudsaken
sist meddelade utslag, då må ock i sammanhang dermed klagan föras öfver annat
dessförinnan i målet gifvet beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens
pröfning i dess helhet.

3. Konungens Befallningshafvandes beslut i fall, som i 47 § 4 mom. afses,
skall genast befordras till verkställighet utan afbidan af besvärstidens utgång eller
anförda besvärs pröfning.

49 §.

Den, som med Kammar-Rättens beslut är missnöjd, eger att deri hos Konungen
söka ändring genom besvär, hvilka böra ingifvas i Ecklesiastik-Departementet
inom den tid och i den ordning, som för fullföljd af besvär öfver Kammar-Rättens
utslag i civila mål i allmänhet är bestämd.

50 §.

Sökes ändring i Konungens Befallningshafvandes utslag i mål rörande betlare,
länder till efterrättelse hvad i stadgan angående försvarslösa och till allmänt
arbete förfallna personer i afseende på besvär öfver Konungens Befallningshafvandes
utslag och detsammas verkställighet föreskrifves.

vin.

Öfvergående stadgande.

Öl §.

Denna förordning skall tjena till efterrättelse från och med den ;

dock kommer hvad angående hemortsrätt stadgas icke att tillämpas i fråga om
afhjelpande af sådant behof af fattigvård, som dessförinnan blifvit anmäldt, utan
bör i afseende derå iakttagas hvad hittills varit föreskrifvet; och skola de mål,
som före sagda tid blifvit af fattigvårdsstyrelse eller Konungens Befallningshafvande
afgjorda, i händelse af ändringssökanöe fullföljas i hittills stadgad ordning.

Reservationer:

l:o af Doldur Dickson: Då jag icke i alla delar kan biträda den af komiterade,
uti 22 § af underdånigt förslag till förordning för fattigvården i riket,
rörande hemortsrätten uttalade åsigt, får jag emot densamma afgifva min reservation.
Jag anser, att komiterade bort vid förslagets uppgörande, mera än som
skett, hafva följt den af Riksdagen tillkännagifva åsigt att, som vilkor för förvärfvande
af hemortsrätt, den uuderstödssökande borde hafva vistats inom kommunen
minst ett års tid eller under två på hvarandra följande mantalsskrifningsperioder.

2:o af Häradshöfdingen Hasselnöt: Riksdagen har, i sitt af första komitén
godkända utkast, i afseende på den obligatoriska fattigvården föreslagit, £itt endast
föräldralösa barn och vansinniga personer, som sakna egna tillgångar, skola enligt
1 § utgöra föremål för s. k. legal eller lagbestämd fattigvård; men enär, enligt
det nu uppgjorda förslaget, den legala fattigvården blifvit utsträckt till äfven
andra nödställda, som äro oförmögna till arbete, och till alla värnlösa barn, anser
jag mig böra redogöra för de skäl, som hos mig gjort sig gällande för denna
förändring.

Då Riksdagen till den legala fattigvården endast hänförde föräldralösa barn
och vansinniga personer, ville man dermed hvarken förneka att äfven andra nödställda
kunde finnas, hvilka voro i behof af samhällets omvårdnad, eller lemna
dessa utan hjelp, utan grundades Riksdagens berörda förslag på det riktiga antagande,
att utan misstag kunde utredas, att ett barn vore föräldralöst och att
eu person vore vansinnig samt att, sedan visshet derom erhållits, dessa personer,
om de saknade egna tillgångar, ovilkorligen voro i behof af samhällets hjelp och
omvårdnad, då deremot, i fråga om alla undra nödställda, eller om dem, som i
anseende till sin ålder, eller af sjukdom, vanförhet eller annan orsak voro urståndsätta
att sig sjelfva försörja, behofvet af samhällets mellankomst berodde på
graden af hjelplösheten; och meddelandet af fattigvård förutsatte således eu pröfning
om behof verkligen förefunnes och vidden deraf, hvilken pröfning Riksdagen
ville öfverflytta från myndigheterna till kommunerna sjelfva. Gränsen emellan
fattigvård enligt 1 och 2 § eller emellan legal och frivillig fattigvård, --hvilken
var frivillig i den mening, att det berodde på samhället såsom en persona
moralis att lemna hjelp eller ej, — var således af Riksdagen uppdragen icke med
afseende på den nödställdes större eller mindre behof af hjelp, utan med hänsyn

dertill att föräldralösa barn och vansinniga personer, som saknade egna tillgångar
samt vård och underhåll af annan, alltid och ovilkorligen voro i behof af
samhällets omvårdnad, då deremot alla andra nödställdas behof och vidden deraf
berodde på en pröfning, den Riksdagen ville uppdraga åt kommunerna, som bäst
voro i tillfälle att bedöma behofven.

Enär nu, enligt det här ofvan intagna förslaget, pröfningen af behofvet utaf
all fattigvård, såväl den lagbestämda som den frivilliga, blifvit i sista hand öfverlemnad
åt kommunerna sjelfva, vid hvilket förhållande den gräns emellan lagbestämd
och frivillig fattigvård, som Riksdagen uppdragit, icke behöfver så strängt
upprätthållas, Samt medgifvas måste, att den till allt arbete oförmögne nödställde
är lika mycket i behof af hjelp, som ett föräldralöst barn eller en vansinnig person,
har jag på dessa skäl biträdt komiténs förslag i 1 §.

Det i 13 § 3 mom. intagna stadgande har jag deremot ej kunnat godkänna.
Om än föreskriften icke grundas å den mycket omtvistade rättigheten till arbete,
kan likväl stadgandet missförstås och det synes mig olämpligt, enär den ifrågasatta
skyldigheten att lemna arbete, i brist af god vilja hos kommunen, icke kan göras
emot den gällande. Jag anser således mom. böra utgå.

Å begreppet hemortsrätt (22 §) har pluraliteten gifvit en annan definition,
än den Riksdagen antagit. Den nu föreslagna är väl kortare, men den synes
mig ej fullt tillfredsställande. Den säger nämligen efter min uppfattning både
för mycket och för litet: för mycket, då den utan allt behof indelar alla Svenska
medborgare på vissa fattigvårdsdistrikt, och för litet, enär den ej uttrycker hvad
man vill säga, eller att en hvar nödställd eger att på bekostnad af ett visst fattigvårdssamhälle
erhålla hjelp. Det är dock detta man vill uttala; och, då den
förklaring, Riksdagen gifvit åt ordet hemortsrätt, synes mig mera riktig än den
nu föreslagna, har jag ej kunnat instämma i ändringsförslaget.

I fråga om hemortsrättens uppkomst och sättet för dess vinnande skiljer jag
mig äfven från pluraliteten. Af motsatt mening med dem, som åsidosatt all betydelse
af den medfödda hemortsrätten, skulle jag helst velat lägga denna ensamt
och uteslutande till grund för ifrågavarande förmån. Fördelarne häraf skulle vara
många och obestridliga. En hvar hade då, med få undantag, hela lifvet igenom
en och samma hemortsrätt eller inom det samhälle, der, vid hans födelse, modren
egde hemortsrätt, hvilken vore lätt utredd genom utdrag af kyrkoboken, och
hvarigenom då skulle förekommas nu ofta förefallande tvister om en persons
rätta skattskrifningsort. Hvarje kommun skulle då finna med sin fördel förenligt
att taga sådan vård om alla kommunens barn och deras uppfostran, att de i
framtiden ej skulle falla fattigvården till last, och kommunen kunde genom insättning
för ett fattigt barn af en ringa summa i en sparbank eller en ränteförsäkringsanstalt
betrygga barnet för nöd på ålderdomen.

Häremot kan visserligen anmärkas att en och annan i sin späda ålder lem -

nar det samhälle, der han har medfödd hemortsrätt; men i allmänhet växer dock
barnet upp och får sin uppfostran, der det har sådan rätt; och då lagen gällde
lika för alla samhällen inom landet, skulle förhållandet dessutom utjemna sig
sjelf. Derjemte skulle genom antagandet af detta förslag alla band på den fria flyttningsrätten,
hvilken, ehuru i lag påbuden, möter många hinder i verkligheten,
komma att bortfalla och en hvar få fritt och obehindradt bosätta sig der, hvarest
han funne utväg till bergning.

I de flesta kantoner i Schweiz har en sådan ordning länge varit gällande
och man har dermed funnit sig så väl belåten, att alla förslag om ändringar deri
blifvit förkastade.

Då emellertid hvarken Riksdagen eller pluraliteten inom komitén godkänt
denna åsigt, har jag ansett mig icke böra vidhålla den, utan slutar jag mig till
Riksdagens förslag, hvilket efter min uppfattning har flera företräden framför det
af pluraliteten antagna.

Emot hemortsrättens uppdelning i medfödd och förvärfvad har blifvit anmärkt,
dels att denna indelning ej vore fullständig eller riktig, enär den förändrade
hemortsrätt, som eu hustru eller ett barn erhåller genom mannens eller fadrens
flyttning från ett till annat fattigvårdssamhälle, ej kunde hänföras under någon af
ofvanberörda benämningar, dels ock att den medfödda hemortsrätten saknade nästan
all betydelse, då föräldrarnes hemortsrätt alltid öfvergår till barnen.

På den förra anmärkningen vill jag svara, att sällan någon regel finnes, utan
att derifrån måste göras undantag, och att de i 23 § af mitt förslag upptagna stadganden
utgöra sådana, på ett ställe sammanförda undantag från de allmänna bestämmelserna
samt att äfven i pluralitetens förslag måst på spridda håll intagas
flera afvikelser från den uppställda regeln.

Den sednare anmärkningen torde icke heller förtjena särdeles afseende, då
hemortsrätten ovedersägligen alltid ursprungligen och i främsta rummet är medfödd
och en annan hemortsrätt först inträder, när en person på i lagen bestämdt
sätt sjelf förvärfvar eller erhåller en ny sådan rätt.

Derföre upptager äfven nu gällande förordning, i 14 § 2 mom., såsom yttersta
grunden för en persons hemortsrätt den medfödda; och såsom en brist i pluralitetens
förslag anser jag, att ett motsvarande stadgande deruti saknas, helst man,
då ingen annan hemortsrätt kan utredas, måste återgå till den medfödda, som
alltid bör kunna utan svårighet utrönas.

Uppdelningen af hemortsrätten i medfödd och förvärfvad, med derifrån bestämda
undantag, är således, efter min uppfattning, utom det att den reder begreppet,
både riktig och fullständig; och torde det förtjena beaktas, att såväl i de
Danska och Norska som i de flesta andra Europeiska fattigvårdslagar hemortsrätten
så indelas.

Icke heller har jag kunnat biträda pluralitetens förslag, att hemortsrätt skall
kunna förvärfvas genom endast eu mantalsskrifning.

Till grund för detta förslag har blifvit anfördt, att från ålder här i landet den
grundsats skulle varit följd, att en person i fattigvårdshänseende ansetts tillhöra
den kommun, inom hvilken han egt bo och hemvist. För mig är det dock icke
möjligt att ur våra äldre lagar draga denna slutsats; och skall jag genom eu kort
redogörelse för utvecklingen af lagstiftningen i denna fråga söka gifva stöd för en
alldeles motsatt åsigt. Den första lag, som i någon mån ordnar hemortsrätten
hos oss, är Kong!. Kungörelsen den 5 Dec. 1788; (joll tillåter jag mig att ordagrannt
anföra innehållet af denna kungörelse, enär den serdeles väl reder och utvecklar
frågan. Som Kong!. Maj:t, heter det, i anledning af gjord förfrågan efter
hvad grund de tvister borde afgöras, som ej sällan emellan församlingarne yppades
om skyldigheten att underhålla de från den ena till den andra församlingen inflyttande
personer, hvilka sedermera blifvit vanföra och ej kunde sig sjelfva försörja,
kommit i erfarenhet deraf att någon viss grund till dylika tvisters urskiljande i
de uti detta ämne utkomna författningar ej funnes, hade Kongl. Maj:t tagit denna
fråga i öfvervägande; och ehuru det vid första påseendet kunde synas, som skulle
den församling, hvilken haft största nyttan af fattighjonet under dess arbetsföra
tid, vårda sig om dess underhåll, sedan det ej mor förmådde att med arbete förtjena
födan; likväl och som denna urskiljning, utom det att den vore svår att
rätteligen påfinna, skulle blifva ett ämne till tvister och medföra längre tids utdrägt,
fattighjonet till största känning; ty fann Kongl. Maj:t skäligt förordna, att
den socken, der fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses sednast
varit i skatt antecknad, skulle vidkännas dess vård, då det med arbete ej
kunde sig försörja; hvarjemte och enär erfarenheten visat, att en skröpling, ett
mindre arbetsfört eller lättjefullt tjenstehjon eller någon, som afstått eller icke
längre förmått sköta sitt hemmansbruk, så snart han undfått sin själasörjares bevis
om sitt förhållande, flyttade till hvilken socken han behagade, der han antingen
kunde få ett litet hus eller sitta inhyses emot ringa afgift eller något biträde af
dagsverken till jordegaren, och att, då denne sednare icke längre dervid såge sin
vinning, den emottagne blefve förskjuten och folie socknen till last, ehuru en allena
kunnat af en sådan person hafva någon nytta, Kongl. Maj:t fann både nyttigt
och billigt, att hvarje församling, emot ofvannämnda skyldighet, skulle ega rättighet
tillse att icke något inhyseshjon finge sig der nedsätta eller något gammalt
och mindre arbetsfört tjenstehjon antagas, innan sådant först blifvit i allmän sockenstämma
anmäldt och församlingen dertill sitt bifall lemnat; och då församlingens
ledamöter således egde att sig yttra, huruvida den sökande finge inflytta, hade de
ock att skylla sig sjelfva om de från andra socknar emottogo sådan, som med
tiden kunde blifva dem till tunga; och derigenom borde äfven å andra sidan något
hvar finna sig föranlåten att i sin födelseort eller der de sin ungdoms- och arbets -

föra tid tillbragt så skicka sig, att de på sin ålderdom kunde vänta sig förbarmande
och omvårdnad.

Månne nu af denna författning, som först ordnade hemortsrätten i vårt land och
som gällt ända till 1847, kan dragas den slutsats, att en hvar af ålder ansetts
hafva sin försörjningsort inom det samhälle, der han haft sin bostad eller, med
andra ord, sednast vant i skatt antecknad? Det synes mig tvärtom uppenbart, att deraf
måste dragas en alldeles motsatt mening eller att den, som, efter inflyttning i ett
samhälle, råkat i nöd, skulle hafva sin försörjning ej der han var bosatt eller skattskrifven,
då nöden inträffade, utan der han förut haft eget hemman eller varit
skattskrifven, hvilket ännu tydligare framgår af orden, ^ätt^en hvar borde finna sig
föranlåten att, å sin födelseort eller der han sin ungdoms- och arbets-tid tillbragt,
så skicka sig, att han på ålderdomen kunde vänta sig församlingens omvårdnad,
genom hvilka märkliga ord blifvit antydd och uttalad den enda giltiga grund
för förvärfvandet af hemortsrätt.

Kong!. Kungörelsen den 5 Dec. 1788 efterträddes af Kongl. Förordningen omfattigvården
i riket den 25 Maj 1847, hvarigenom stadgades, att, i fråga om fattigförsörjning,
en hvar skulle tillhöra det fattigvårdssamhälle, hvarest han, efter fyllda femton år, sist
under tre på hvarandra följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattigunderstöd,
som af annat fattigvårdssamhälle eller staten ersattes. Härigenom blef
således upphöjd till bestämd lag den i 1788 års kungörelse uttalade grundsats,
att till förvärfvande af hemortsrätt erfordras någon tids vistande inom eu kommun;
i sammanhang hvarmed det i 1788 års kungörelse stadgade förbud mot fri inflyttning
upphäfdes och den riktiga grundsats infördes, att ingen kan inskränkas i
rättigheten att välja vistelseort.

Emot olägenheterna af denna obegränsade frihet fördes dock snart högljudd
klagan och i underdåniga skrifvelser den 28 Augusti 1847 och den 18 September 1848
framhöllo Rikets Ständer såväl dessa olägen heter, ^''om de svårigheter, hvilka skulle
uppstått vid tillämpningen af stadgandet, att en hvar skulle tillhöra det samhälle,
der den i tre på hvarandra följande år stadigt vistats. Rikets Ständer anhöllo
derföre i underdånighet, ej mindre att en hvar skulle i fattigvårdshänseende tillhöra det
samhälle, der han hade sitt bo och hemvist eller, med andra ord, der han vore
skattskrifven, än äfven att den fria inflyttningsrätten måtte inskränkas så att mantalsskrifning
utan fattigvårdsstyrelsens. medgifvande icke finge ske för personer,
som synbart voro i de vilkor, att nära för handen varande fattigvårdsbehof för dem
skäligen kunde befaras, hvilken inskränkning vore oundviklig, om man icke ville
äfventyra en täflan emellan socknarne att på hvarandra öfverflytta en redan känd
eller förutsedd fattigvårdstunga. Då Rikets Ständer således nu begärde, att en alldeles
ny grund för vinnande af hemortsrätt eller en enda mantalsskrifning skulle
i lagstiftningen införas, så fastade de dock, såsom nödig regulator på fattigvårdstungan,
dervid det vilkor att den fria inflyttningsrätten skulle inskränkas. Kongl.

Maj:t biföll likväl endast den förra framställningen eller hvad Rikets Ständer föreslagit
i afseende på sättet för vinnande af hemortsrätt, men afslog den sökta inskränkningen
i friheten att välja vistelseort; och i enlighet härmed utfärdades
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, derigenom stadgades, att i fråga om fattigförsörjning
en hvar anses tillhöra det samhälle, der han, då behof af fattigunderstöd
uppstår, författningsenligt är eller bort vara mantalsskrifven.

Det är således så långt ifrån att denna sistnämnda grundsats af ålder varit
tillämpad i vårt land, att den först genom 1853 års förordning här infördes — och
till hvilken belåtenhet, derom bära Riksdagens förhandlingar ojäfvigt vittnesbörd.

I det vid 1869 års Riksdag afgifna utlåtande i fattigvårdsfrågan yttras derom, att
olämpligheten af detta stadgande samt den orättvisa och de olägenheter, det medfört,
voro allmänt öfverklagade och att bestämmelsen syntes närmast afse lättheten
för ett fattigvårdssamhälle att blifva qvitt personer, som vore på väg att falla fattigvården
till last, och att vältra underhållsskyldigheten af fattiga på andra kommuner.

Det synes mig ock uppenbart, att grunden för vinnande af hemortsrätt inom
ett samhälle måste vara en annan, än den, som består i en mantalsskrifning, hvarigenom
uti ifrågavarande hänseende icke ådagalägges något annat, än att den skattskrifne
anmält sig till inflyttning eller verkligen inflyttat uti ett samhälle, till hvilket
han således i stafsrättsligt hänseende hörer; men för vinnande af hemortsrätt
inom ett samhälle erfordras någonting helt annat. Denna rätt grundlägges nämligen
af hvad som föregått inflyttningen och ej af denna. Om således en person
nött ut sina krafter och blifvit utarmad inom ett samhälle, bör väl hans inflyttning
i ett annat ej kunna grundlägga någon rätt för honom att erhålla fattigvård
i detta nya samhälle, dit han inkommer såsom en främling. Rätta grunden till
vinnande af ifrågavarande rätt kan väl således icke vara någon annan än den, som
finnes uttalad i 1788 års kungörelse.

Om det nämligen alltid med säkerhet kunde utredas hvar en person tillbringat
sin mest arbetsföra tid och hvarest han sett sina bästa dagar och
nött ut sina krafter, är det påtagligt, att detta samhälle, som af honom dragit
den största nyttan, borde vara skyldigt att om honom taga vård på hans ålderdom
och då han råkade i nöd; men då, såsom i nämnda kungörelse riktigt anmärkes,
en sådan utredning ofta är svår om ej omöjlig, har man såsom grund för
vinnande af hemortsrätt i stället antagit någon längre tids vistande inom ett samhälle,
enär en långvarig vistelse inom en ort, hvarom visshet kunde vinnas, förutsatte
och ådagalade just hvad man på annat sätt ville men ej kunde utreda eller
att den i nöd komne användt sin bästa arbetstid, der han eu längre tid vistats;
och är det af denna anledning man allmänt antagit, att hemortsrätten grundlägges
genom en persons vistande någon längre tid inom ett samhälle, så att han
der förvärfvat anspråk på att af detta samhälle, som blifvit hans hemort, kunna

påi''äkna hjelp vid inträffande nöd; och ehuru tiden för vinnande af denna rätt
blifvit olika bestämd på olika ställen, utgör dock i alla Europas stater, der begreppet
hemortsrätt är infördt, en längre tids vistande inom ett samhälle enda
grunden för förvärfvande af hemortsrätt. Så är denna tid i hertigdömena Schleswig
och Holstein bestämdt till 15 år, i Danmark, Wurtemberg och Sachsen till 5
år, i Belgien och Holland till 4 år, i Preussen till 2 år och i Frankrike till 1
år, i hvilka alla stater den medfödda hemortsrätten utgör den ursprungliga och
först gällande. I Norge, der tiden likasom hos oss varit antagen till tre år, är
den nu inskränkt till två år.

I ofvanberörda vid Riksdagen afgifna utlåtande yttras, att man helst velat föreslå
en längre tids vistande inom en kommun såsom vilkor för förvärfvande af hemortsrätt
derstädes; men då denna tid i Norge uu blifvit bestämd till endast två år och det
ledde till ömsesidigt gagn, att mera likhet i detta hänseende komme att ega rum
i de båda ländernas lagstiftning, stadnade Riksdagen vid att antaga två på hvarandra
följande mantalsskrifningar såsom grund för förvärfvande af hemortsrätt; och
höjdes, så vidt jag minnes, ej en enda röst inom representationen mot detta förslag,
hvilket utgjorde en sammanjemkning af de olika meningarne i denna fråga
och hvarigenom tiden blef bestämd till ett år från första mautalsskrifningen, hvilken
tidrymd ock synes vara den kortaste, som kan ifrågasättas, så vida man ej,
för att bereda lätthet att slita tvister om hemortsrätten, skall kasta hela principen
öfver bord och stadna vid en enda mantalskrifning.

Pluraliteten har visserligen sökt afhjelpa olägenheterna af detta sitt förslag
genom lemnad rättighet åt ett fattigvårdssamhälle att under vissa vilkor få eu
nödställd person återkastad på ett annat samhälle och på detta sätt på en undantagsväg
sökt närma sig Riksdagens förslag; men det synes mig mera rätt och
ändamålsenligt att till gällande regel upphöja en riktig grundsats, än att söka
uppnå ett önskvärdt mål genom en omväg, på hvilken en i grunden oriktig lag
genom eljest onödiga tvister kan modifieras.

Lagen bör fördenskull såsom regel innehålla, att en person icke vinner hemortsrätt
inom ett samhälle, innan han blifvit två -gånger å rad der mantalsskrifven
och således minst ett år tillhört samhället. Derigenom undgås motsägelsen i pluralitetens
förslag, att, ehuru en person enligt stadgandet i 22 § genom en mantalsskrifning
vunnit hemortsrätt inom ett samhälle, han dock i fattigvårdshänseende,
som hemortsrätten likväl uteslutande afser, tillhör ett annat samhälle, om han nämligen
kommit i behof af fattigvård enligt 1 § inom ett år efter mantalsskrifningen.
Genom antagandet af ofvanberörda utaf Riksdagen godkända grundsats vinnes ock
den stora fördel, att derigenom uppstår ett års pröfvotid för personer, som inflytta
i ett samhälle, så att en husbonde, som i tjenst erhållit en oduglig och lättjefull
tjenare, kan skilja denna från sig, innan han vinner hemortsrätt inom samhället;
och ehuruväl det understundom inträffar, att t. ex. en tjenare eller stattorpare,

som under första året efter inflyttningen visat sig oduglig och från hvilken husbonden
följaktligen vill sig skilja, emot dennes vilja stadnar qvar i samhället och
blifver der skattskrifven, måste dock medgifvas, att ett sådant förhållande hör till undantagen
och att såsom regel i allmänhet gäller, att eu persons skattskrifning inom
ett samhälle beror på medgifvande af den, å hvars ägor på landet eller i hvars
hus i staden han skall bosätta sig.

Då man vill och bör bibehålla rätten till fri inflyttning, synes det ock tillbörligt
att i fattigvårdssam hällen as hand nedlägges någon motvigt mot den, genom
den fria flyttningen, uppkommande möjligheten för ett samhälle att på ett annat
kasta bördan af underhållet utaf personer, som i det förra blifvit utarmade. En sådan
motvigt vinnes i någon mån genom ett års pröfvotid, af hvilken den idoge och
ordentlige arbetaren icke hav något att befara.

De olägenheter inom fattigvårdssamhällen, der roteindelning är införd, som
man befarat af den dubbla mantalsskrifningen, såsom grund för hemortsrätten, synas
mig icke afsevärda, då vid. roteindelningen dessa förhållanden kunna, enligt 8 §
2 mom. i förslaget, på förhand ordnas.

På dessa skäl och då man väl ej utan serdeles giltiga grunder bör förkasta
en af representationen så enhälligt uttalad mening i en fråga af så grannlaga natur
och som så nära rörer folket sjelft anser jag mig böra tillstyrka antagande af
Riksdagens förslag uti ifrågavarande hänseende.

Det till 2 mom. af 25 § från nu gällande förordning öfverflyttade stadgande anser
jag icke böra bibehållas, enär det sällan blifvit tillämpadt och det dessutom är
långt ifrån ändamålsenligt, då derifrån kunna utspinna sig långa och invecklade
rättegångar, hvilka äro svåra att rättvist afgöra och som vanligen slutas till båda
parternas missnöje.

I fråga om återkräfningsrätten, som afhandlas i 29 §, har jag ansett mig
kunna frånträda min inom förra komité!) i särskild reservation uttalade mening, sedan
i 1 § af nu framlagda förslag blifvit uppflyttade alla absolut hjelplösa.

Emot pluralitetens förslag tillåter jag mig anmärka, att ett stadgande saknas
derom, ätt, derest ett fattigvårdssamhälle lernnat någon, som ej har hemortsrätt
derstädes, fattigvård i andra fall än de, som i'' 1 § afses, samhället ej eger
rätt att derför erhålla ersättning af annat fattigvårdssamhälle. Det är visserligen
sannt, att man af föreskriften i 29 § kan sluta sig till, att sådan återkräfningsrätt
ej eger rum; men då den hittills varit gällande, har det synts mig rätt att,
till undvikande af all otydlighet, ett stadgande af det innehåll, jag omnämnt, i lagen
intages.

Jag får således föreslå, att IV afdelningen må erhålla följande lydelse:

2!)

IV.

Om hemortsrätt samt om ersättning för lemnad fattigvård.

22 §.

1. Hemortsrätt, eller förmånen att under de i denna förordning bestämda
vilkor på bekostnad af ett visst fattigvårdssamhälle komma i åtnjutande af fattigvård
är, med de i 23 § upptagna undantag, antingen medfödd eller förvärfvad.

2. Medfödd hemortsrätt har en hvar i det fattigvårdssamhälle, der, vid hans
födelse, modren egde hemortsrätt.

3. Förvärfvad hemortsrätt inom ett fattigvårdssamhälle har den, som, efter
fyllda femton år, vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar författningsenligt
blifvit eller bort blifva der mantälsskrifven.

4. Sednare förvärfvad hemortsrätt upphäfver såväl -förut förvärfvad, som medfödd
hemortsrätt.

, 5. Hvad här är sagdt om hemortsrätt har ej afseende på den, som icke är
svensk medborgare.

23 §.

1. Hustru har samma hemortsrätt, som mannen. Varder äktenskapet genom
mannens död eller eljest upplöst, behåller hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet
sednast egde, till dess hon hemortsrätt sjelf förvärfvat.

2. Akta barn, som minderårigt är, har fadrens och, der han är död, men
modren lefver, modrens hemortsrätt samt, om båda föräldrarne äro döda, den hemortsrätt,
som den sist aflidna vid dödstillfället egde.

3. Oäkta minderårigt barn har modrens hemortsrätt och, der hon är död,
den hon vid dödstillfället egde.

4. Vid uppnådd femton års ålder behåller en hvar den hemortsrätt, han då
eger, till dess han annan sådan rätt förvärfvat; men den,, som fyller sextio år, bibehålies
för sin öfriga lifstid vid den hemortsrätt, han då egde. För hustru, som
vid äktenskapets ingående uppnått sextio års ålder, gäller dock under äktenskapet
mannens hemortsrätt.

24 §.

Har någon, som efter fyllda femton år inflyttat i ett fattigvårdssamhälle och
till följd deraf vid två på hvarandra följande mantalsskrifningar blifvit der författningsenligt
mantalsskrifven, kommit i behof af fattigvård enligt 1 § för sig, hustru
eller minderårigt barn under året emellan dessa mantalsskrifningar; då skall ej den
sednare mantalsskrifningen medföra förändring i hemortsrätten, utan behålle han
den hemortsrätt, han näst före inflyttningen egde, till dess han ny sådan rätt förvärfvat.
Har han under året näst före inflyttningen för sig, hustru eller minderårigt

barn åtnjutit fattigvård, behålle ock den hemortsrätt, han då egde, till dess han
annan sådan rätt förvärfvat.

25 §.

Då någon af krigsmanskapet etc. se. § 26.

26 §•

Fattigvårdssamhälles fördelning etc. se § 27.

27 §.

Ej må någon för äfventyret etc. se § 28.

28 §.

Undfår någon etc. se § 29.

29 §.

Lemnar fattigvårdssamhälle någon, som ej har hemortsrätt derstädes, fattigvård
i andra fall än de, som i 1 § afses, eger samhället ej rätt att derför erhålla
ersättning af annat fattigvårdssamhälle.

30 §.

1. Är ostridigt etc, se § 30 mom. 1.

2. Hvad i 28 § 2 och 3 mom. stadgadt är etc. se. § 30 mom. 2.

31 §•

Befinnes någon af manskapet etc. se § 31.

32 §.

Ersättning eller understöd etc. se § 32.

Skulle åter hemortsrättens fördelning i medfödd och förvärfvad icke anses
lämplig, men två mantalsskrifningar erfordras för vinnande af hemortsrätt; får jag
hemställa om antagande af följande i öfverensstämmelse dermed uppgjorda alternativa
förslag.

22 §.

Hemortsrätt, eller förmånen att under de i denna förordning bestämda vilkor
pa bekostnad af ett visst fattigvårdssamhälle komma i åtnjutande af fattigvård, har
en hvar i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han vid två på hvarandra följande
mantalsskrifningar enligt gällande författning sednast blifvit eller bort blifva mantalsskrifven;
dock med de undantag, som här nedan omförmälas.

23 §.

1. Hustru har samma hemortsrätt som mannen etc. se mitt förslag 23 § 1.

2. Akta barn etc. se 2 mom.

3. Oäkta minderårigt barn etc. se 3 mom.

4. Vid uppnådd femton års ålder etc. se 4 mom.

24 §.

Den, hvilkens hemortsrätt enligt här ofvan i 22 och 23 §§ intagna bestämmelser
ej kunnat utrönas, tillhör det fattigvårdssamhälle, der vid hans födelse
modren egde hemortsrätt.

25 §.

Har någon etc. so 24 § af mitt förslag.

26 §.

Då någon af krigsmanskapet etc. se 25 §.

27 §.

Fattigvårdssamhälles fördelning etc. se 26 §.

Ej må någon etc. se 27 §.
Undfår någon etc. se 28 §.

28 §.
29 §.

30 §.

Lemnar fattigvårdssamhälle etc. se 29 §.

31 §.

Är ostridigt etc. se 30 §.

32 §.

Befinnes någon af manskapet etc. se 31 §.

33 §.

Ersättning eller understöd se 32 §.

34 §.

Hvad här ofvan är sagdt om hemortsrätt har ej afseende på den, som icke
är svensk medborgare.

Om detta förslag antages, bör de följande §§:nas nummerordning derefter rättas.

3:o af Prosten Påle: Ehuru ogerna jag framstår med åsigter, stridande mot
dem, som de öfrige, mig i både iusigter och erfarenhet vida öfverlägsne ledamöterna
i Komitén hafva omfattat, finner jag mig dock af min fulla öfvertygelse nödsakad
att sådant göra i följande punkter.

I § 3 innehåller förslaget, att hvar och en arbetsför person är pligtig att försörja
icke allenast sig sjelf utan äfven sina minderåriga barn; som ock att gift
man skall försörja sin hustru.

Under öfverläggningen om denna § framställde jag såsom min mening, att
detta försörjnings-åliggande borde utsträckas. Jag ansåg nämligen, att äfven stjufföräldrar
borde förpligtas att försörja sina stjufbarn, och, hvad makar vidkom, att
sådan förbindelse borde vara ömsesidig, så att makar skulle förpligtas försörja
hvarandra, dock här med enahanda förbehåll, som gäller skyldeman i rätt uppoch
ned-stigande led, eller att detta sku le ske “i mån af behof å ena och förmåga
å andra sidan

Det är denna min mening, som jag af full öfvertygelse vidblifver, och jag anser
mig hafva goda skäl dertill.

Jag antager nämligen såsom äktenskapets enda rätta grund och djupaste betydelse,
hvad Han sagt, som instiftat och helgat äktenskapet: så är o de nu icke
tu, utan ett. Häraf följer, efter min uppfattning, att den, som ingår äktenskap
med den, hvilken veterligen förut har egna barn, ikläder sig förbindelse att vårda
och försörja dessa barnen såsom sina egna, äfven sedan rätte fadren eller modren
med döden afgått; och likaså, att makar äro förbundna att försörja hvarandra, så
långt förmågan sträcker sig.

Om en stjuffader icke hade denna pligt mot sina stjufbarn, så vore ju dessa
beröfvade all laglig rätt till vård och försörjning, och skulle vid brist på egna medel
falla den allmänna fattigvården till last. Modren är visserligen, så vidt hon
är arbetsför, pligtig att försörja sina barn; men om modren, som blifvit enka, träder
i nytt gifte och således får ny målsman, samt denne förbjuder henne sådant,
så är hon derifrån lagligen förhindrad, och hennes barn äro då utan vård och försörjning.
Enahanda förhållande inträder naturligtvis, när fadren dör och stjufmodren
förnekar hans efterlemnade barn från föregående gifte denna vård och försörjning.
Ehuru denna pligt för stjufföräldrar redan i allmänhet torde hafva ingått
i folkmedvetandet, så att svårligen fall torde förekomma, då en stjuffader eller stjufmoder,
som är i tillfälle att försörja sig sjelf och sina barn, är oförsynt nog att
begära allmänt fattigunderstöd för stjufbarn, anser jag det dock böra, till förekommande
af stjufbarns vanvård och fattigvårdens oskäliga betungande, i lag uttryckligen
stadgas.

Att sådan stjufföräldrars pligt mot stjufbarn icke är något nytt i fattigvårdslagstiftningen
visar sig deraf, att den i flera främmande länders fattigvårdslagar är
anbefalld. Samma åsigt hade ock den högtförtjenta komité, som hade Kong], Maj;ts

Nådiga uppdrag af den 17 Mars 1837 att utarbeta förslag till allmän stadga om
fattigvården i riket och som i sitt innehållsrika betänkande af den 8 Juni 1839
föreslagit, att stadgas måtte: “att en man genom äktenskap ikläder sig full faderlig
försörjningsskyldighet emot de barn, som förut tillhöra hans hustru, de må
“vara födde uti eller utom äktenskap, och att denna pligt, äfven i fall af hustruns
“frånfälle, icke upphörer, så länge han sjelf icke genom olyckshändelse eller sjukdom
blifvit dertill urståndsätta och att: “detsamma jemväl gäller om qvinna, som
“gifter sig med man, hvilken har barn af föregående äktenskap".

Den allmänna lagen erkänner icke heller ett sådant främmande och likgiltigt
förhållande mellan stjufföräldrar och stjufbarn, då den stadgar ett vida strängare
straff för misshandel eller smädeord mot stjufföräldrar än mot andra oskylda. Derjemte
synes mig komitén sjelf icke hafva handlat alldeles följdriktigt, då den, utan
att ålägga stjufföräldrar vård och försörjning om sina stjufbarn, likväl i 41 § 2 mom.
föreslår ett ganska strängt straff för sådane, som befalla eller tillåta sina stjufbarn
att betla.

Beträffande hustruns försörjningspligt mot sin man, så synes det mig vara i
uppenbar strid mot äktenskapets mening och betydelse, att hon icke skulle vara
dertill förbunden “i mån af behof å ena samt förmåga å andra sidan“; likasom
det är för den naturliga känslan vidrigt, om en hustru, som är i tillfälle att försörja
sin man, likväl låter honom lida nöd eller blifva till tunga för den allmänna
fattigvården. Med andan i Svensk lag är ett sådant åliggande också väl förenligt,
ty enligt Kohgl. Förordningen den 27 April 1810 är hustru, om mannen råkat i
galenskap och hon af sådan anledning sökt och vunnit skilnad i äktenskapet,
“icke befriad från sin pligt att, efter tillgång och behof, såväl om den oskyldiga
“makans framtida förnödenheter, som ock om barnen draga försorg". Är hustru,
utan att sjelf hafva någon del i mannens sinnessjukdom och hans deraf föranledda
oförmåga att sjelf sig försörja, likväl nu lagligen förpligtad att om honom draga
försorg, huru mycket förr borde hon icke vara detta, om hon, hvad ofta nog kan
vara förhållandet, är genom oförstånd, slöseri eller på annat sätt vållande till mannens
obestånd.

Rättelser:

1 Betänkandet sidan 43, rad 9 uppifrån, står: något af de fyra första mom. i 6 §, läs: någon af de

fyra första punkterna i 1 mom. 6 §.
v 53 i „ står: uti 6 § 2 och 4 mom., läs: uti 6 § 1 mom., 2 och

4 punkterna.