UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE (Statens offentliga utredningar 1869:1)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

ANGÅENDE REVISION AF

FÖREN1NGSAKTEN

EMELLAN

SVERIGE OCH NORGE,

AFGIFVET

AF DEN KOMITÉ, KONGL. MALT DEN 6 FEBRUARI 1865
I NÅDER FÖRORDNAT,

JEMTE KOMITÉNS FÖRSLAG OCH PROTOKOLL.

På Kongl. Maj:ts nådiga befallning utgifne.

STOCKHOLM, 1867.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

KONGL. BOKTRYCKARE.

Underdånigt betänkande angående revision af Föreningsakten
emellan Sverige och Norge, afgifvet af den Komité,
Kong!. Maj:t den 6 Februari 1865 i nåder förordnat.

Sedan Norges fjerde urtima Storthing, i underdånig adress den 24 Januari 1837, fästat
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på några omständigheter, i hvilka föreningen emellan
Sverige och Norge ansågs vara ordnad på ett sätt, hvilket icke öfverensstämde med den
likhet i rättigheter, som utgjorde unionens hufvudgrund, och dervid särskildt framhållit Norges
brist på konstitutionella garantier i afseende på behandlingen af diplomatiska angelägenheter,
beslöt Kongl. Maj:t, genom nådig Resolution den 30 Januari 1839, att nedsätta en Komité,
bestående af medlemmar från begge rikena, för att afgifva betänkande såväl öfver d$ i
Storthingets adress vidrörda frågor som angående det förhållande, i hvilket hvartdera riket
borde bidraga till gemensamma utgifter och till det gemensamma försvaret. Denna Komité,
hvilken sedermera, i följd af derom gjord begäran, genom Kongl. Resolutionen den 7 December
1843, erhöll den utvidgning i sitt uppdrag, att den skulle företaga revision af Riksakten i
dess helhet, framlade den 4 November 1844 ett motiveradt förslag till ny föreningsakt, öfver
hvilket Kongl. Norska Regeringen den 27 Februari 1847 afgaf betänkande, som innehöll
förslag till förändringar i väsentliga delar. Komitens förslag blef emellertid hvilande hos det
Svenska Statsrådet till dess frågan om revision af föreningsakten å nyo från annan sida
väcktes.

I skrifvelse af den 2 April 1860 anhöllo nemligen Sveriges Rikes Ständer, att Kongl.
Maj:t måtte täckas genom en af Svenske och Norske män bestående Komité eller på
annat sätt låta verkställa revision af stadgandena för föreningen emellan Sverige och Norge
och uppgöra förslag till nytt fullständigt föreningsfördrag. Bland ämnen, som ansågos böra
blifva föremål för denna revision, uppgåfvo Rikets Ständer: Konunga-, Thronföljare- och
Förmyndarevals anställande, Interims-styrelsens sammansättning och verksamhet, UnionsKonungens
dispositionsrätt öfver arméen och flottan, försvarsväsendets skyndsamma ordnande
efter'' gemensam plan, grunderna för utgörandet af bidrag till gemensamma utgifter, samt
inrättandet af och formen för en unionel representation för vissa ärendens behandling.

Den föreslagna revisionen mötte emellertid nu betänkligheter från Norsk sida. Med
anledning dels af yttranden, hvilka under sakens behandling å Svenska Riksdagen blifvit
afgifna och i Norge uppfattades såsom invändningar mot grundsatsen om rikenas inbördes
likställighet, dels ock af yppad meningsskiljaktighet ej mindre mellan de begge rikenas
nationalrepresentationer, än äfven emellan deras Statsråd, angående föreningens inflytande
på hvartdera rikets rätt att råda öfver sin särskilta grundlag, yttrade Storthinget, i under Unionslcom:s

Bet. 1

darrig adress den 23 April 1860, att det icke ansåg tidpunkten gynnsam för återupptagande
af förhandlingarna om en revision af de unionella stadgandena. En sådan kunde nemligen
från Norsk sida icke medgifvas på annan än den i Riksakten antagna grundval om rikenas
likställighet och hvartdera rikets sjelfbestämningsrätt i alla angelägenheter, som icke voro
betecknade såsom unionella. Den sistförflutna tidens tilldragelser i Sverige hade dock beklagligen
inom Norge uppväckt en allmän farhåga att man ville gifva revisionen en annan
karakter. Och Storthinget förklarade således, att Norska folket, som höll fast vid unionen
i dess närvarande skick, icke under angifna omständigheter önskade annat än att förhållandet
emellan rikena måtte förblifva oförändradt, om ock deraf skulle följa att en eller annan
ändring eller förbättring, hvaraf unionsfördraget vore mottagligt, måste hänskjutas till framtiden.

Så väl den år 1839 nedsatta Unionskomiténs förslag som Sveriges Ständers underdåniga
skrifvelse af den 2 April 1860 företogos derefter på en gång till behandling i sammansatt
Statsråd den 9 April 1861. Sveriges Justitie-Statsminister, som föredrog ärendet,
medgaf att en revision af föreningen måste byggas på den grundsats om de begge rikenas
jemlikhet och sjelfständighet, hvilken blifvit ställd i spetsen för den förra Unionskomiténs
förslag, och att Sverige hvarken fordrade eller borde fordra mera än att erkännas såsom
primus inter pares i de få fall, der den fullkomliga likställigheten icke kunde åstadkommas.
Men Hans Excellens fann Unionskomiténs förslag, huru stort värde det än egde såsom förberedande
arbete och huru stora förbättringar det än i formelt hänseende erhållit genom
Norska Regeringens betänkande, likväl icke i sin helhet gifva en tillfredsställande lösning af
den förelagda frågan, och afstyrkte derföre framställning om antagande af en ny föreningsakt,
omedelbart byggd på detta förslag. Deremot hemställde Hans Excellens att en ny Unionskomité,
bestående af ett lika antal medlemmar från hvartdera riket, måtte nedsättas för att
taga under öfvervägande frågorna om Interimsregeringens och det sammansatta Statsrådets
organisation och kompetens, — 6m Konunga-, Thronföljare- och Förmyndareval samt ordnandet
af gemensam styrelse under Konungens frånvaro eller sjukdomsförfall, — om lämpligaste
sättet att förebygga, det ensidiga beslut ej måtte inom någotdera riket till skada för föreningen
fattas, — om sättet för diplomatiska ärendens behandling, —• om befordrandet af
gemensamt försvar, samt om möjligheten att tillvägabringa en gemensam representation.
Huruvida de nya bestämmelser, Komitén komme att föreslå, borde affattas såsom ett förslag
till ny föreningsakt eller i form af förändringar i Riksakten eller som en särskild tilläggsartikel
till densamma, ansågs böra öfverlemnas till Komiténs eget afgörande.

Efter nådig befallning a.fgaf Kongl. Norska Regeringen den 14 December 1861 betänkande
öfver Justitie-Statsministerns berörda hemställan. Regeringen yttrade att det väl
icke i Norge herrskade någon ovilja att medverka till föreningens utveckling på den i Riksakten
antagna och under förutgående revisionsförhandlingar från alla sidor erkända grundval
och att således ett återupptagande af dessa förhandlingar under andra omständigheter än de
då förhanden varande icke skulle hafva mött några svårigheter från Norsk sida. Men för
en gynnsam utgång af sådana förhandlingar fordrades såsom vilkor i främsta rummet att till
utgångspunkt toges en erkänd gemensam grund och dernäst att arten och omfanget af de
förhandlingsämnen, som bragtes å bane, lämpades efter den utsigt tidsomständigheterna med -

gåfve att förvänta ett villigt tillmötesgående från ömse sidor. Regeringen fann emellertid,
lika med Storthinget, till hvars adress af den 23 April 1860 den hänförde sig, att dessa
vilkor då icke förefunnos. Väl voro en del af de utaf Hans Excellens Justitie-Statsministern
såsom föremål för en ny revision omnämnda ärenden af den beskaffenhet att, hvad dem beträffade,
frågan om en sådan revision icke skulle komma att beröra sjelfva hufvudgrunderna
för den bestående unionen, så att från denna synpunkt några betänkligheter icke kunde hysas
mot att låta samma ärenden under någon för öfrigt lämplig tidpunkt komma under behandling;
men då deremot den ifrågasatta gemensamma representationen, så vida representanternas
antal komme att fördelas rikena emellan efter deras folkmängd, syntes erhålla sin väsentligaste
betydelse just i och genom sin form, såsom uttryckande en annan uppfattning af
unionsförhållandet än den, som dittills gjort sig gällande, ansåg Regeringen det från Norsk
sida vara omöjligt att ingå ens på underhandlingar i detta ämne. Likaledes fann Regeringen
att den af Hans Excellens antydda utvidgning af det sammansatta Statsrådets verkningskrets,
hvaraf skulle följa att hvarje ifrågasatt förändring i någotdera rikets särskilta grundlag komme
att göias till föremal för preliminär behandling derstädes, icke kunde under något vilkor
medgifvas, och att en utsträckning i andra riktningar af Statsrådets kompetens blefve utan
praktisk nytta, såvida icke samtidigt inrättades en gemensam representation med en befogenhet,
som någorlunda motsvarade det sammansatta Statsrådets utvidgade verkningskrets.
Och föiklarade Regeringen således icke allenast att den under alla omständigheter och ovilkorligen
måste afstyrka en revision på så vidsträckt basis att derunder skulle kunna inbegripas
den af Hans Excellens Justitie-Statsministern antydda utvidgning af gemensamheten i rikenas
styrelse genom en unionel representation i förening med nya stadganden om det sammansatta
Statsiadets verkningskrets, utan äfven att Regeringen ej heller under dåvarande förhållanden
funne sig befogad tillstyrka att en mera inskränkt revision gjordes till föremål för
ytterligare förberedande förhandlingar i eu unionel komité.

Hå ärendet åter föredrogs för Konungen i sammansatt Statsråd den 18 Februari
1862, förklarade Sveriges Justitie-Statsminister, i det han fortfarande sökte visa nyttan
af en gemensam representation, att han genom att bringa å bane frågan om införande af en
sådan icke haft till syftemål att åstadkomma ett uttryck af någon för Norge förnärmande
uppfattning af unionsförhållandena, och att han, ehuru väl fortfarande af den öfvertygelse
att en omfattande revision af föreningsakten icke utan all våda kunde uppskjutas, likväl
med afseende å de af INorska Regeringen yttrade betänkligheter ansåg sig böra frånträda
yrkandet om en unionskomités nedsättande före nästa Riksdag och Storthing; dock under
uttalande af den förhoppning att frågan derigenom endast måtte anses uppskjuten.

Med anledning häraf behagade Hans Maj:t Konungen nådigst till protokollet, i nu
förevarande ämne, afgifva följande yttrande:

"Jag drager icke i tvifvel att en revision af Riksakten påkallas af båda de förenade
rikenas sanna intresse.

Jag äi likaledes förvissad att en sådan revision icke med framgång kan företagas på
annat sätt,° än att en Komité af insigtsfull, med högt medborgerligt förtroende omfattade
män flan båda likena, efter öfvervägande af ämnet, framställa förslag till de föreningsstad -

ganden, som anses böra ersätta de nu gällande. I afseende å den riktning, som åt revisionen
bör gifvas, vill Jag, efter att hafva låtit Mig föredragas de inom båda Statsråden afgifna
betänkanden, här hafva uttalat, att revisionen icke bör vara bunden vid vissa förut bestämda
punkter och att de nya bestämmelserna icke allenast böra hvila på den principiella likhet,
som måste utgöra grundvalen för föreningen emellan två fria och sjelfständiga folk, utan att
de också böra affattas med försigtigt hänseende till det bestående och blott åsyftm att förbättra
detta i de riktningar, der förbättring påtagligen kräfves af den större insigt och
fördomsfrihet, som bör vara vunnen genom ett hälft århundrades framsteg, och framför allt
i de riktningar, der full trygghet för det ena eller båda rikenas intressen erkännes nu icke
vara förhanden, men kunna helt och hållet eller i större mån än för närvarande tillvägabringas.
Derjemte böra de nya stadgandena, genom en bestämdare och fullständigare affattning,
undanrödja nu befintliga otydligheter. Att föreningen icke föres genom en sådan revision
utom det område, som låter förena sig med dess ursprungliga syfte och karakter samt med
hvartdera rikets sjelfständighet, — derför måste det finnas tillräcklig säkerhet i upplysningen
och fosterlandskänslan hos de män, som kallas till ledamöter af Komitén, och slutligen i
den hvartdera rikets representation tillkommande rätt att antaga eller förkasta hvad som
föreslås.

En revision, utförd på ofvan anförda sätt och i ofvan antydda anda, skulle, så hoppas
Jag, med Försynens bistånd uppnå sitt mål att befästa föreningen och utvidga dess gagn
för båda rikena samt på samma gång aflägsna det ömsesidiga missnöje, som i de senaste
åren gifvit sig tillkänna och som Jag med bekymmer bevittnat.

När Jag, oansedt det anförda, nu icke vill fatta beslut om att låta en revision, sådan
som den omförmälda, sättas i verket, bestämmes Jag endast af den öfvertygelse, att det
närvarande ögonblicket icke är derför gynnsamt.

I det hopp, att båda rikenas representationer skola understödja Mina sträfvanden
att bringa detta ärende till.en lycklig utgång och att derföre den tid icke är aflägsen, då
Jag med full förtröstan till den upplysta meningen i båda länderna skall kunna skrida till
verket, förordnar Jag, att i anledning af den väckta frågan om en revision af det gällande
föreningsfördraget emellan Sverige och Norge någon åtgärd för närvarande icke bör vidtagas”.

På detta yttrande behagade Hans Maj:t Konungen i det throntal, hvarmed det
lagtima Storthinget öppnades, fästa Storthingets uppmärksamhet, och i det häraf föranledda
beslut af den 14 Juni 1863 vidhöll Storthinget att en revision af föreningsfördraget, när
Konungen funne rätta tidpunkten att förbereda en sådan vara inne, endast kunde ega rum
pa den i Storthingets adress den 23 April 1860 omförmälda grundval samt förklarade sig i
Konungens anförda yttrande finna ett uttryck af samma uppfattning om revisionsvilkoren.

I sammansatt Statsråd den 4 Januari 1865 framställde Sveriges Justitie-Statsminister,
under åberopande af Konungens förenämnde yttrande, ånyo förslag om frågans upptagande
till behandling, i det Hans Excellens uttalade den öfvertygelse att tidpunkten då icke längre
syntes vara ogynnsam derför. Betänkande i anledning häraf afgafs af den Norska Regeringen
den 28 Januari 1865, dervid Regeringen yttrade att den, så vida med den föreslagna Korniténs
förordnande åsyftades någon i föreningens väsende eller omfång ingripande revision,

hvarvid utvidgandet af gemensamheten emellan rikena eller åvägabringandet af någon gemensam
representation hades till ögonmärke, skulle anse ett sådant steg onyttigt och mindre
rådligt redan af den grund, att den allmänna meningen i Norge fästat sig med sådan styrka
vid föreningen i den utsträckning, hvari den under de förflutna femtio åren verkat till rikenas
lycka, och vid de grundvalar, hvarpå den nu består, att nyttan af en revision i sådan riktning
eller sådant omfång icke kunde vänta det erkännande, som borde anses för ett nödvändigt
vilkor för ett arbete af denna art, men att Regeringen häri likväl icke funne anledning
att afstyrka förslaget om en revision vid denna tidpunkt. Regeringen antog nemligen
att föreningsbestämmelserna jemväl inom sitt nuvarande område erbjöde ämnen för en nyttig
och vigtig revision,—''nemligen en sådan, som inskränkte sig till att söka afhjelpa de enskilta
brister, ofullständigheter och tvetydigheter, hvaraf dessa bestämmelser måste erkännas lida;
och ansåg Regeringen nu angifna begränsning af revisionsarbetet, hvilken betraktades såsom
ett vilkor för ett gagnelikt praktiskt resultat deraf, redan vara med allmänna drag gifven i
Konungens nådiga yttrande den 18 Februari 1862.

Bland ämnen, som efter Regeringens uppfattning borde blifva hufvudföremål för
Komiténs granskning, omnämndes bestämmelserna om Konungens rätt att råda öfver krigsmakten,
behandlingen af de diplomatiska ärendena, det sammansatta Statsrådets och Riksaktens
förhållande till Norska grundlagen, hvarjemte äfven stadgandena om val af Thronföljare och
Förmyndareregering, om Interimsregeringens organisation och om thronföljden ansåges böra af
Komitén tagas under öfvervägande.

Regeringen förklarade emellertid, att det ingalunda vore dess mening att denna
Komité i sina förhandlingar borde bindas vid de sålunda särskildt framhållna frågor, och
detta så mycket mindre som Konungens nådiga tillkännagifvande den 18 Februari 1862,
hvilket naturligtvis måste bilda grunden för Komiténs verksamhet, antydde att också en hvar
annan, föreningen angående bestämmelse, som Komitén under sin granskning kunde anse
tarfva förbättring till innehåll eller förtydligande i form, borde hemfalla under dess arbete.
Det var blott den förut uttalade förutsättning om revisionsarbetets allmänna begränsning,
som Regeringen med omförmälda frågors uppräknande haft för afsigt att förtydliga, jemte
det den velat ådagalägga att inom denna begränsning tillräckligt många föremål funnes, som
egnade sig för Komiténs granskning.

I sammansatt Statsråd den 6 Februari 1865 behagade Hans Maj:t Konungen derpå i
nåder besluta: att en Komité af Svenska och Norska män skulle tillsättas, med uppdrag att, i
öfverensstämmelse med de af Honom i Statsrådet den 18 Februari 1862 uttalade grunder,
utarbeta förslag till de förändrade bestämmelser, som i afseende på rikenas förening funnes vara af
behofvet påkallade och ändamålsenliga; att Komitén borde sammanträda i Stockholm, första
gången under näst infallande April månad, å den dag, hvarom ordföranderne öfverenskomme,
hvarefter det finge ankomma på Komitén att sjelf bestämma, huruvida afbrott i dess samvaro
borde ega rum, dock med iakttagande att Komitén, derest dess arbete ej vore afslutadt
förrän Riksdag i Sverige eller Storthing i Norge inträffade, hade att inställa sina förhandlingar
för den tid, hvarunder någon af Komiténs ledamöter vore af riksdagsmanna- eller
storthingsmannabefättning hindrad att i Komiténs sammanträden deltaga.

Till ledamöter i denna Komité blefvo derefter samma dag utsedde, dels i Norskt
Statsråd: Statsrådet O. V. Lange och Sognepresten Gr. P. Harbitz samt undertecknade
Vogt, Saxlund, Irgens, Aschehoug och Ueland, dels i Svenskt Statsråd undertecknade Sparre,
Lagerbjelke, Bildt, Berg, Svedelius, Björck och Erik Ersson. Efter det Statsrådet Lange
och Sognepresten Harbitz på grund af försvagad helsa sedermera blifvit, i nåder frikallade
från det dem meddelade uppdrag, blefvo i deras ställe undertecknade Platou och Meinich,
genom nådiga Resolutioner af den 18 April 1865 och den 30 Augusti 1866, förordnade till
ledamöter.

Komitén sammanträdde första gången i Stockholm den 29 April- 1865.

I början af Komiténs förhandlingar uppstod fråga huruvida Komitén borde utarbeta
förslag till en''hel ny föreningsakt eller endast föreslå förändringar i och tillägg till den nu
gällande. Under förhandlingarnas fortsatta gång blef emellertid Komitén städse mer öfvertygad
att en revision af föreningsfördraget svårligen kunde ske utan ett fullständigt omarbetande
deraf. Bland de unionella frågor, som af alla vederbörande särskildt blifvit framhållna
såsom angelägna föremål för Komiténs granskning, äro nemligen flera af en så genomgripande
beskaffenhet att de svårligen låta sig behandlas utan i sammanhang. Detta gäller i första
rummet om det sammansatta Statsrådets organisation och verkningskrets, behandlingen af
de diplomatiska ärendena och Konungens rätt att råda öfver krigsmakten, hvilka ämnen icke
allenast stå i en oupplöslig inre förbindelse, utan jemväl tillsammantagna äro af så stor
betydelse, att det redan ur sådan synpunkt vore mindre lämpligt att gifva nya och uttömmande
föreskrifter derom i en tilläggs-lag, helst denna i sådant fall skulle både blifva vigtigare
till innehåll och komma att oftare tillämpas än hvad vid sidan deraf blefve bestående
af sjelfva Riksakten. Men dessutom har Komitén icke kunnat begränsa omfånget för sitt
arbete till endast dessa ämnen. I öfverensstämmelse med hvad som blifvit antydt, vare sig
af det Svenska eller af det Norska Statsrådet eller af begge, har Komitén jemväl funnit
öfvervägande skäl till ganska väsendtliga förändringar i stadgandena om rikenas styrelse under
Konungens frånvaro eller sjukdom samt om val af Konung och regentskap; äfvensom jemväl
i föreskrifterna om thronföljden en och annan förändring ansetts nödig; och då således nästan
alla unionella institutioner komme att göras till föremål för nya genomgripande bestämmelser,
följde det ock af sig sjelft att man måste bemöda sig att förena dem med de få af Riksakten
återstående stadgandena till ett sammanhängande och uttömmande helt och alltså
utarbeta en ny fullständig föreningsakt. Härigenom vunnes äfven den fördel att en skarp
gränslinie kunde uppdragas emellan Unionslagen och hvartdera rikets särskilta konstitutionella
rätt, hvilket nemligen läte sig bäst verkställas derigenom, att man i sjelfva föreningsakten
upptoge alla föreskrifter, hvilka skola anses såsom unionella och alltså icke må förändras
eller upphäfvas utan genom öfverensstämmande beslut af Konungen och begge rikenas nationalrepi''esentationer.

Komitén började sitt arbete med att genomgå den förra Unionskomiténs förslag
och det deröfver af Norska Regeringen år 1847 afgifna betänkande. Redan derunder förenade
sig Komitén om grunddragen till föreskrifter angående flera unionella förhållanden. Under
öfverläggningarna härom uttalades af de Svenska ledamöterna inom Komitén den önskan,

att man för att gifva föreningen större styrka och vinna en gemensam kontroll på unionsregeringen
måtte föreslå ett för begge rikena gemensamt unionsparlament; men då de Norska
ledamöterna bestämdt motsatte sig denna önskan, fortsattes förhandlingarne med utarbetande
af förslag till en ny föreningsakt utan ett sådant parlament. Och då full enighet ej kunde
uppnås rörande alla de institutioner, som enligt samtlige ledamöters mening borde i en ny
föreningsakt upptagas, ansåg Komitén, efter två månaders sammanvaro, lämpligt att nedsätta
ett mindre utskott, bestående af undertecknade Yogt och Aschehoug samt Berg och Björck,
åt hvilka det uppdrogs att bringa ordning och sammanhang i de preliminariter antagna
bestämmelser och framställda alternativer samt att bearbeta dem till förslag, som kunde
läggas till grund för blifvande öfverläggningar. Komitén åtskiljdes den 29 Juni 1865, hvarefter
nämnde utskott under loppet af påföljande månad utarbetade tre alternativa förslag,
hvilka sedermera utdelades bland Komiténs ledamöter. Då begge rikenas nationalrepresentationer
snart derefter sammanträdde och förblefvo samlade till Juni månad 1866, måste
Komiténs förhandlingar under tiden hvila, men blefvo åter upptagna den 9 Oktober nyssberörde
år. Under en följd af sammanträden, hvilka varade till den 14 derpåföljande
December, genomgick Komitén omförmälde tre förslag och utarbetade, hufvudsakligen med
ledning af dem, ett förslag till ny föreningsakt, hvilket, innan Komitén åtskiljdes, till sina
hufvudgrunder godkändes af samtlige ledamöter, allenast med förbehåll att, så vidt det
funnes ändamålsenligt, göra förslaget fullständigare eller vidtaga förändringar i redaktion
och detaljer.

Komiténs Svenska ledamöter upptogo härvid ånyo frågan om ett unionsparlament
och yrkade att, sedan förslag till föreningsakt utan unionsparlament nu blifvit upprättadt,
vid sidan af detta förslag måtte utarbetas ett annat, bygdt på grunden af en sådan för
rikena gemensam folkrepresentation och att förty dennas sammansättning och verksamhet
borde upptagas till öfverläggning under blifvande förhandlingar inom Komitén.

Komiténs Norska ledamöter hafva af denna anledning anmärkt, att de, efter sitt
uppdrag, icke egde att deltaga i någon förhandling om detta ämne och att de i allt fall
måste hänföra sig till hvad Norska Regeringen i dess betänkande af den 28 Januari 1865
yttrat angående det mindre rådliga i att framställa förslag om införande af ett unionsparlament.

Undertecknade Svenska ledamöter, som vid sådant förhållande ansett denna fråga
hafva inom Komitén förfallit, tro oss dock dervid böra tillkännagifva, det vår redan ifrån
början hysta öfvertygelse att föreningsfördraget ej skulle kunna fullständigt genomföras, med
mindre deri ingår en unionsrepresentation, bestående af folkvalda ombud från begge rikena,
vunnit ökad bekräftelse under fortgången af det nu slutade revisionsarbetet, vid hvilket, just
knad af en sådan institution, flera för de förenade rikena vigtiga frågor måst lemnas
arade eller åtminstone erhållit en mindre tillfredsställande lösning. Enligt vår uppfattning
skulle väl, så länge de förenade rikenas ömsesidiga bidrag till gemensamma angelägenheter
hufvudsakligen beräknas och utgå efter folkmängden, denna ej heller, utan åsidosättande
af billighetens och en sann likställighets fordringar, kunna lemnas utan afseende
vid bestämmande af det antal medlemmar, livartdera riket skulle ega att insätta i en repre -

sentation, till hvilken bidragens beviljande komme att öfverlåtas. Men, utom det att i de
frågor, som skulle tillhöra representationens afgörande, någon i de olika nationaliteterna
grundad meningsskiljaktighet i allmänhet ej torde vara att emotse, hafva vi derjemte föreställt
oss att, äfven om sådant någon gång skulle inträffa, det ej vore med synnerlig svårighet
förenadt att uppställa tillräckliga garantier deremot att den folkrikare nationens vilja kunde
göra sig gällande emot den andra nationens genom dess representanter uttalade allmänna
mening. Föreningens styrka är dock i främsta rummet beroende af den kärlek, hvarmed
den af de förenade folken omfattas, och vi äro fullt förvissade att man ifrån Svensk sida
lika litet som ifrån Norsk önskar andra förändringar i det nuvarande förenings fördraget än
sådana, för hvilka ett välvilligt emottagande hos begge folken kan påräknas. De betänkligheter,
som emot en unionsrepresentation under föregående förhandlingar blifvit från Norsk
sida framställda och, enligt hvad Komiténs Norska ledamöters yttranden gifva vid handen,
ännu fortfarande förefinnas, hafva således för oss innefattat grundade skäl till antagande att
framläggandet af ett särskild; förslag, bygdt på grundsatsen om ett unionsparlament, skulle
under nuvarande förhållanden vara mindre väl betänkt. Om än till följd häraf resultatet af
föreningsfördragets revision måste, enligt vår åsigt, lemna mycket öfrigt att önska,, tro vi
dock Komiténs arbete derföre ej hafva varit öfverflödigt eller gagnlöst. De tillägg till och
förändringar i den nuvarande Riksaktens bestämmelser, som Komitén tillåter sig att föreslå
och hvarigenom den sökt åt föreningsfördraget gifva den utveckling och fulländning, detsamma
på den väg, som varit öppen för Komiténs samverkan, kunnat erhålla, hoppas vi fasthellre
skola af begge de förenade folken erkännas såsom steg framåt i unionens sanna intresse,
samt, genom undanrödjande af fordna anledningar till missförstånd eller skiljaktiga åsigter
om föreningens omfattning och innehåll, komma att ytterligare befästa det ingångna brödraförbundet
och befrämja en enig samverkan till unionens framtida utveckling.

Komitén uppdrog derefter åt ett utskott, bestående af undertecknade Aschehoug,
Platou och Berg, med biträde af Komiténs Svenske Sekreterare, att utarbeta motiver för
det upprättade förslaget och att föreslå de förändringar eller tillägg, som kunde finnas nödiga.
Efter förberedande arbeten i deras hem sammanträdde utskottets ledamöter i Christiania
vid slutet af April månad innevarande år; och sedan utskottet i början af påföljande Juni
fullgjort sitt uppdrag samt de utaf detsamma uppgjorda utkast blifvit Komiténs öfriga
ledamöter delgifna, sammanträdde Komitén här i Warberg den 18 nästlidne Juli. Vid de
möten, som derefter egt rum, har Komitén genomgått och granskat de af utskottet framlagda
utkast till text och motiver och under denna dag godkänt det förslag till en ny Föreningsakt,
som härhos bifogas.

Då nu Komitén, efter denna redogörelse för gången af sina förhandlingar, öfvergår
till att motivera det framlagda förslaget, utbedjer den sig att få förutskicka den allmän-"■"
erinran, att då Komitén vid förslagets affattning sökt, i den mån det utan åsidosättan^ .
nödig tydlighet låtit sig göra, åt de föreslagna bestämmelserna gifva en äfven till ordalagen
lika lydelse å begge språken, har, vid den jemkning af uttryck, som häraf å ömse sidor
varit en följd, Komitén ej alltid varit i tillfälle att begagna dem, som skulle öfverensstämt
med hvartdera språkets särskilda fordringar, äfvensom, med anledning af olika förhållanden

inom de begge rikena, man, till undvikande af missförstånd inom det ena af dem, stundom
sett sig nödsakad i förslaget intaga föreskrifter, som inom det andra tilläfventyrs kunna
anses öfverflödiga eller mer än behöfligt vidlyftiga.

De allmänna grundsatser, på hvilka förslaget borde byggas, hafva genom Konungens
yttrande den 18 Februari 1862 blifvit så uttryckligen angifna, att i detta hänseende ingen
meningsskiljaktighet uppstått inom Komitén. Det vore derför också öfverflödigt att utveckla
Komiténs egen uppfattning deraf, enär denna klart framgår af förslagets särskilta bestämme]ser)
— först och främst af dem, som återfinnas i dess begge första §§, hvilka äro
sammanförda under rubriken:

I. Om Föreningen.

§ i I

denna §, innefattande den grund, hvarpå föreningsfördraget är bygdt, uttalas å ena
sidan, att Sverige och Norge skola vara oupplösligen förenade under en Konung, och å den
andra, att hvartdera riket, det oaktadt, förblifver ett fritt, odelbart och sjelfständigt rike,
med inbördes jemlikhet och sidoordnad ställning, på sätt föreningsakten närmare bestämmer.

Detta stadgande är till sitt innehåll öfverensstämmande med såväl förra Unionskomiténs
som Norska Regeringens år 1847 utarbetade förslag.

Genom ordet: ”odelbart” har man sökt på ett kort, men tillräckligt bestämdt sätt
antyda den regel, som i 1 § af Norges Grundlag är uttryckt med samma ord, och som jemväl
innehålles i 78 § af Svenska Regeringsformen.

I de förra förslagen var derjemte uttryckligen omnämndt att hvartdera riket hade ”sin
särskilda statsförfattning, lagstiftning, lagskipning och statsförvaltning”. Men då redan blifvit
sagdt att hvartdera riket förblifver ett sjelfständigt rike, har Komitén ansett ett ytterligare
uttalande deraf att de hvar för sig skulle hafva egen statsförfattning, lagstiftning o. s. v.
lika så öfverflödigt i en ny Riksakt som i den nu gällande; ty sjelfständigheten består just
deri att hvartdera riket har sina för sig särskilda institutioner och full rådighet öfver dem.

2 §

motsvarar, hvad ämnet angår, 2 § i de begge förra förslagen, men afviker i viss mån från
dem i afseende å, såväl innehåll som form.

Sedan föreningens första uppgift — den att befästa fred och godt förstånd emellan
rikena — blifvit uppnådd genom deras bringande under en spira, är föreningens vigtigaste
syfte att bereda rikena den största möjliga tillökning i kraft att försvara sin sjelfständighet
‘!UJ% beskydda sina intressen emot fremmande makter.

r,\, afl Krig och fred måste alltså städse vara gemensamma för begge rikena. Detta innebär, att
''likasom en krigsförklaring från utländsk makt emot det ena riket innefattar en krigsförklaring
jemväl emot det andra, måste, omvändt, en fiendtlig handling, som från det ena rikets
sida företages mot en fremmande stat, också bringa det andra riket i krig med denna. Skall

Unionshom:s Bet. 2

en förnärmelse tillbakavisas, måste följaktligen, utan afseende derå om denna omedelbart
angår begge rikena eller blott det ena af dem, rikena alltid uppträda som en enhet,—vare
sig att det gäller afvärjande af positiva förnärmelser från en fremmande makts sida eller
fråga är att framtvinga uppfyllande af förpligtelser, som en sådan makt utan fog undandrager
sig. De folkrättsliga förbindelser, som för det ena riket ingås, kunna följaktligen, äfven
om de ej omedelbart beröra det andra rikets intressen, likväl ofta vara af vigt för detta
senare, hvilket, i händelse förbindelserna lemnas ouppfyllda eller eljest framkalla förvecklingar,
kan få, lika med broderlandet, vidkännas följderna deraf.

En förening af här antydda beskaffenhet kan derföre, i synnerhet då den är ingången
för all framtid, så att icke något af rikena behåller rätt att efter godtfinnande utträda
ur densamma, naturligtvis blott ega rum under den förutsättning att en gemensam myndighet
— såsom Unionskonungen hos oss — icke allenast råder öfver krig och fred, utan ock har
rätt att jemväl i öfrigt bestämma rikenas förhållande till fremmande makter och följaktligen
tillse att det ena rikets intressen icke tillbakasättas för det andras.

Denna sålunda utvecklade tanke är det Komitén velat uttrycka genom förevarande
§:s sista punkt, der det heter, att Konungen vid förhandling med fremmande makt, äfven om
föremålet angår endast det ena af rikena, alltid uppträder i egenskap af begges gemensamma
regent. Detta stadgande uttalar, lika som föreskriften i 1 § om begge rikenas inbördes jemlikhet
och sidoordnade ställning, en af föreningens allmänna grunder, och får sin betydelse
icke blott såsom en erinran för Konungen i omförmälde hänseende, utan ock som ett tillkännagifvande
att de förenade rikena i förhållande till fremmande makter aldrig låta sina
intressen skiljas åt. Sin praktiska tillämpning erhåller stadgandet i de längre fram föreslagna
bestämmelserna om det unionella Statsrådets verkningskrets.

Den förra Unionskomiténs förslag § 2 innehåller i nu förevarande ämne att de förenade
rikena skola i alla förhållanden till utlandet utgöra en oåtskiljeligt förenad makt. Såvida
detta stadgande kan anses innefatta något annat och mera än nu blifvit föreslaget,
skulle det komma att antyda en vidsträcktare gemensamhet än i verkligheten förefinnes.
Ehuru nemligen de förenade rikena i förhållande till fremmande makter i så måtto äro oskiljaktiga
att de alltid uppträda och handla gemensamt och under solidarisk ansvarighet, måste
de dock fortfarande betraktas såsom särskilda vid sidan af hvarandra bestående, hvar för
sig sjelfständiga stater. Så länge hvartdera riket eger full rådighet öfver aldra största delen
af sina angelägenheter, måste det också i afseende å dem kunna hafva särskilda rättigheter
och förpligtelser emot utländska makter. Till och med när de i förhållande till en och samma
fremmande makt angående sådana angelägenheter ikläda sig likartade förbindelser, kunna
dessa icke derföre sägas vara gemensamma. Om t. ex. hvartdera af de förenade rikena genom
samma traktat förbinder sig att i fråga om skeppsafgifter behandla ett fremmande lands
fartyg på samma sätt som sina egna, kan denna förpligtelse, till följd af skiljaktiga föreskrifter
inom de särskilda rikena angående de umgälder, som af dessas egna fartyg böra
utgöras, stundom komma att i Sverige erhålla en betydelse, olika med den, som förpligtelsen
i Norge medför. Och att genom en sådan traktat rikena hvartdera för sig förpligtas, visar
sig äfven deraf att det ena senare kan erkännas hafva uppfyllt sin förpligtelse under det att

det andra finnes hafva svikit sin. Hafva begge rikena genom en och samma traktat, i afseende
å angelägenheter, hvaröfver hvartdera har full sjelfbestämningsrätt, förvärfvat enahanda
rättighet i förhållande till freminande makt, finnes ej heller något hinder, att det ena
af rikena sedermera ensidigt uppgifver denna rättighet, under det att den för det andra rikets
del förblifver i kraft. Hur önskligt det än för hvartdera riket må vara att begges ställning
till fremmande makter, så vidt möjligt är, ordnas på ett och samma sätt, kan dock ej föret
kommas, det ju i vissa fall, de der dock lyckligtvis sällan höra till de vigtigaste, förhållan det

i verkligheten blifver något olika. De förenade rikenas gränsförhållanden till den enda
makt, mot hvilken de hafva landgräns, äro sålunda ordnade genom traktater, hvilka äro
särskilta för hvartdera riket och naturligtvis af olika innehåll. Angående post- och telegrafförbindelserna
med utlandet samt andra af lokala omständigheter betingade förhållanden lärer
det ock stundom blifva nödvändigt att för det ena riket särskilta konventioner med fremmande
makter afslutas. Derjemte finnas om andra föremål traktatmessiga överenskommelser,
hvilka, såsom ingångna före föreningen, blott röra det ena af rikena. De traktater, som
Sverige derförinnan ingått, blefvo nemligen icke ovilkorligen i och genom föreningen gällande
för Norge, lika litet som alla de före 1814 emellan den förra Dansk-Norska monarkien och
fremmande makter afslutade överenskommelser upphörde att förbinda Norge derföre att
detta rike skiljdes från Danmark. Den omständighet att hvartdera af de förenade rikena
har sin- egen lagstiftande,'' beskattande och penningebeviljande myndighet, som i vissa hän1
seenden endast till någon del, men i andra uteslutande tillkommer rikets nationalrepresenta tion,

medför också, att redan vid sjelfva afslutandet af nya traktater ofta måste uppställas
olika reglor för hvartdera riket. — Och med afseende å hvad sålunda bli Vit anfördt, har
Komitén ansett sig icke kunna uttala grundsatsen om begge rikenas enhet i deras förhållande
till utlandet i vidsträcktare mån än genom förevarande § i förslaget skett.

II. Om Konungen, Konungahuset och Thronföljden.

De flesta af de under denna rubrik sammanförda stadganden äro, utan förändring i
afseende å innehållet, hemtade från rikenas särskilta grundlagar eller från den för dem gemensamma
Successions-ordningen eller från Riksakten, — till en del ordagrannt. Komiténs
motiv till dessa stadgandens införande i den nya föreningsakten är det ofvan antydda, att
denna akt bör innehålla alla bestämmelser om rikenas unionella förhållande, så att hvartdera
rikets statsmakter erhålla fri och uteslutande rådighet öfver alla andra samma rike rörande
rättsbestämmelser (jfr. förevarande förslags § 71). Derför hafva här upptagits icke blott
sådana i de särskilta grundlagarna redan uppställda föreskrifter, som utgöra ovilkorligt nödvändiga
förutsättningar för unionen, men också sådana, som ur unionel synpunkt äro af så
stort intresse, att det icke bör medgiVas det ena rikets statsmakter att efter eget godtfinnande
förändra dem, vare sig i hvilken riktning som helst. Komitén har nemligen befarat
att, i händelse endast föreskrifter af förstnämnde art upptoges, betänkligheter skulle uppstå
emot antagligheten af § 71.

Detta gäller om

§ 3,

som motsvarar § 3 i Sveriges Regeringsform och första punkten af § 5 i Norges Grundlag.

§ 4

motsvarar Svenska Regeringsformen § 2, Norges Grundlag § 4 och Successions-ordningen § 4.

o § 5

innehåller först om Konungens myndighetsålder en bestämmelse motsvarande den, som återfinnes
i Sveriges Regeringsform § 41 och den i enlighet med § 8 i Norges Grundlag utfärdade
Norska lag af den 18 Juli 1815.

Då närmaste Thronföljaren, så framt han uppnått 18 års ålder, skulle efter förslagets
40 § i vissa fall föra regeringen, och det vore olämpligt att låta den, åt hvilken ett sådant
kall uppdroges, förblifva i omyndighetstillstånd, synes det, i likhet med hvad Sveriges Regeringsform
§ 41 innehåller, böra bestämmas att jemväl Thronföljaren blifver myndig vid
nämnde ålder.

Enahanda stadgande föreslås i afseende å Prins, som varder förordnad eller vald till
regent eller ordförande i regentskap eller regering.

§:ns tredje punkt motsvarar förra Dnionskomiténs förslag § 10 och Norska Regeringens
förslag § 5, första punkten.

§:ns sista punkt motsvarar åter Norska Regeringens förslag § 5, sista punkten, jemförd
med förra Unionskomiténs förslag § 12.

§ 6

hade såväl i förra Komiténs förslag § 27, som i Norska Regeringens förslag § 17 denna
lydelse: ”Konungen skall hvarje år uppehålla sig någon tid i hvartdera riket, derest vigtiga
hinder icke möta.”

En sådan lydelse synes innebära, att man tänkt sig det Konungens residens borde vexla
mellan rikena, helst någorlunda regelmessigt. Sådant torde dock knappast hafva varit
meningen. En sådan omvexling, hvilken tillika skulle medföra, att nödig embetspersonal,
fremmande sändebud m. fl., måste ombyta bostad, skulle vara förbunden med många, efter
Komiténs åsigt, öfvervägande svårigheter. Det naturligaste synes vara att Konungen fortfarande
såsom hittills har under vanliga omständigheter sitt residens i Sverige, hvars särskilta
statsförfattning förutsätter såsom regel Konungens vistande inom landet. En förändring
härutinnan skulle knappt vara till gagn för något af rikena, — och i betraktande häraf
anser Komitén att bestämmelsen bör affattas så, att den kommer att uttrycka livad man
antager hafva varit meningen jemväl under de förra förhandlingarna.

§ 7.

Ett rikes politiska ställning kan i hög grad röna inflytande icke blott deraf att dess
Konung emottager en fremmande thron, utan redan derigenom att en sådan utsigt öppnar
sig för honom. Det är derföre blott en konseqvent tillämpning af den konstitutionella monarkiens
princip att, såsom vilkor för Konungens rätt att emottaga ett fremmande rikes
krona eller blott öfvertaga dess styrelse, föreskrifva samtycke af nationalrepresentationerna

i det eller de riken, hvilkas intressen förut varit honom anförtrodda. En sådan föreskrift
finnes i flera af de nyare Europeiska grundlagarna, — såsom i den Danska af den 28 Juli
1866 § 4, den Preussiska af den 31 Januari 1850 § 55, den Belgiska af den 7 November
1831 § 62 och den Holländska af den 14 Oktober 1848 art. 26.

Grundsatsen har ock i det ena af de förenade rikena, nemligen Sverige, antagits af
dess nationalrepresentation i följd af förslag inom representationen. Under erkännande
att grundsatsen i och för sig vore riktig, ansåg dock Konungen icke lämpligt att upptaga
densamma i nämnde rikes särskilta grundlag samt vägrade sanktion å beslutet.

§ 8

innehåller icke något annat än de allmännaste grunder, på hvilka Konungens makt i hvartdera
riket livilar. Den motsvarar förra Unionslcomiténs förslag § 24 och § 7 sista punkten.
Begge dessa bestämmelser blefvo visserligen uteslutna i Norska Regeringens förslag; men på
grund af de allmänna anmärkningar, som blifvit ställda i spetsen för förevarande afdelning
och med afseende å de varnande exempel, .Sveriges historia företer, anser Komitén försigtigast
att här intaga dem, så mycket heldre som sådant icke synes kunna medföra någon olägenhet
eller vålla någon tvetydighet, då föreskrifterna åtföljas af en sådan bestämmelse som
den i nästa § intagna.

§ 9.

Första delen af denna § har till syfte att bibehålla i kraft de föreskrifter i hvartdera
rikets grundlag, (Sveriges Regeringsform § 43, Norges Grundlag § 13,) i följd hvaraf, under
vissa närmare bestämda vilkor, särskilt regering förordnas för sådana angelägenheter, som
Konungem bestämmer, men hvilka föreskrifter, utan särskilt förbehåll om fortfarande giltighet,
måhända skulle kunna antagas vara upphäfda genom stadgandet i nästföregående §. Komitén
anser uttrycket ”särskilt regering” omfatta både hela regeringen och dess särskilta departementer,
så att Konungens rätt, enligt den i praxis antagna tolkning af Norska Grundlagens
§ 28, att uppdraga åt ett särskilt regerings-departement afgörandet af mindre vigtiga
regerings-ärenden, skulle förblifva orubbad.

Att angelägenheter, som efter föreningsakten måste afgöras eller åtminstone föredragas
i unionelt Statsråd, icke kunna öfverlåtas åt hvartdera rikets särskilta regering synes visserligen
af sig sjelft klart, men har dock ansetts här böra uttryckas.

Stadgandet om en gemensam regering, då Konungen går i fält, är hemtadt från förra
Unionskomiténs förslag § 28 litt. c., dock med den förändring, att det icke blott skulle
vara gemensamma, men också för rikena särskilta angelägenheter, som kunde öfverlemnas
till den här afsedda regering, hvarjemte stadgandet jemväl i öfrigt gjorts mindre trångt.
Komitén har nemligen lika litet velat föreslå huruledes ifrågavarande regering skall vara
sammansatt, som hvilka gemensamma eller särsldlta angelägenheter böra öfverlemnas till dess
afgörande. Att i dessa hänseenden förbehålla sig frihet att så ordna som i förekommande
fall finnes ändamålsenligast, synes nemligen vara en fördel, men för vinnande deraf är dock
nödigt att Konungens rätt att förordna en sådan regering göres beroende af nationalrepresentationernas
samtycke. Häremot -torde någon synnerlig betänklighet så mycket mindre
kunna möta som begge nationalrepresentationerna otvifvelaktigt antingen måste vara samlade

eller åtminstone böra sammankallas, när Konungen går i fält och nödgas så vända sin uppmärksamhet
på krigets förande att han icke kan befatta sig med afgörandet ens af begge
rikenas gemensamma angelägenheter.

§§ 10-13

innehålla föreskrifter om arfsrätt till thronerna. Den förra Unionskomiténs förslag §§ 18—

20 och Norska Regeringens förslag §§ 10—12 uppställde så fullständiga bestämmelser härom,
att de skulle gjort hela Successions-ordningen öfverflödig.

Häremot har Sveriges Justitie-Statsminister i sitt anförande af den 9 April 1861 anmärkt,
att det om thronföljden redan funnes en från Riksakten afskild, för begge rikena gällande
lag, emot hvilken fog till anmärkning hittills icke förekommit och hvilken, för så vidt den vore
att betrakta såsom ett kontrakt emellan folken och dynastiens stamfader, icke syntes böra
opåkalladt utplånas för att ersättas af stadganden, deruti stamfadern icke ens funnes nämnd.

Derest det tillägg till Successions-ordningen, som influtit i Riksakten, icke ansetts kunna
utan skada bortfalla, eller andra närmare bestämmelser i ämnet funnits erforderliga, så hade,
efter Hans Excellens’ tanke, varit lämpligast att göra dylika föreskrifter till föremål för en
särskilt ändring af eller tilläggs artikel till 1810 års Successions-ordning.

Då Successions-ordningen uppställer reglor om thronföljden allenast inom nuvarande dynasti
och sålunda angifver sig såsom en densamma särskilt rörande lag, anser Komitén det
vara mest lämpligt att låta dess hufvudbestämmelser vara oförändrade till och med i form,
hvilket så mycket heldre kan ske, som emot deras innehåll icke något synes vara att invän- |

da. Komitép har således ansett sig icke böra föreslå upptagande i den nya föreningsakten
af sjelfva hufvudreglorna för arfsföljden, utan derutinnan endast hänvisat till Successionsordningen,
på sätt som skett i nu gällande Riksakt, § 2. Dervid har likväl, för att förebygga
hvarje tvifvel om hvad af Successions-ordningen fortfarande komme att gälla, hänvisning
skett endast till dess 1 och 3 §§. En annan afvikelse från uttryckssättet i nyssnämnde
§ af Riksakten är den, att arfsrätten blifvit uttryckligen inskränkt till dem, som äro födda
i ett lagligt, med vigsel fullkomnadt, äktenskap, hvilken inskränkning ej förekommer i Riksakten,
under det Successions-ordningen blott betecknar de arfsberättigade med orden ”äkta
manliga bröstarfvingar,” hvilket uttryck både efter Svensk och Norsk rätt har en vidsträcktare
betydelse än man här antagligen afsett.

Genom § 10 i förslaget synes det, likasom genom Riksaktens § 2, vara med tillräcklig
tydlighet uttryckt, att de två §§ i Successions-ordningen, till hvilka der hänvisas, gälla icke
blott så länge nuvarande Konungaätt existerar, utan jemväl, i den olyckliga händelse att
denna skulle utdö, för hvarje efterföljande.

Ehuru Komitén så till vida delar Justitie-Statsministerns åsigt, att Komitén anser
lämpligast att låta Successions-ordningens begge nämnda §§ förblifva i kraft, har dock Komitén
å andra sidan trott sig böra till föreningsakten öfverföra Successions-ordningens öfriga
föreskrifter, mer eller mindre förändrade. Då den sednare är äldre än föreningen, kunde vid
dess affattande ej tagas hänsyn till denna. Följden deraf är, att flera af Successions-ordningens
föreskrifter icke längre, fullständigt lämpa sig till förhållandena. Hvad §§ 6 och 7 beträffar,
synes det åtminstone obestridligt, att de icke gälla såsom Norska rättsreglor; och

det har jemväl blifvit ifrågasatt huruvida sådant vore fallet ens med §§ 4, 5 och 8. Att de
i 2 och 9 §§ innefattade bestämmelser böra, med nödiga förändringar, erhålla plats i en ny
Riksakt, lika väFsom i den nu gällande, lärer icke blifva underkastadt tvekan. Dertill kommer
slutligen att Successions-ordningens föreskrifter om förlust af arfsrätt till thronen icke
äro tillräckligt tydliga och fullständiga, i det de icke otvetydigt utmärka, huruvida en handling,
som medförer en sådan förlust, jemväl alltid öfverflyttar samma påföljd på samtliga
barn och efterkommande efter den Prins, som öfverträdt Successions-ordningens föreskrifter.

För öfrigt tillåter sig Komitén åberopa motiveringen af motsvarande §§ i förra Unionskomiténs
och Norska Regeringens förslag.

III. Om det unionella Statsrådet.

Genom Riksakten den 6 Augusti 1815 inrättades ej något för de förenade rikena gemensamt
Statsråd. Väl påbjöds i 4 § att Konungen, när Han ville begynna krig, borde
kalla den Norska Statsministern och de (sig i Sverige uppehållande) Norska Statsråden,
tillika med de Svenska, till ett utomordentligt Statsråd, men i öfrigt inskränkte den sig till
att i 5 § upptaga den i 38 § af Norges Grundlag förekommande bestämmelsen, att den Norska
Statsministern och de två Norska Statsråd, som åtfölja Konungen, skola hafva säte
och öfverläggningsstämma i det Svenska Statsrådet, när ämnen der förehafvas, hvilka angå
begge rikena, med tillägg att likaledes i de fall, då inför Konungen i det Norska Statsrådet,
när och hvar det vore samladt, förekomma ärenden, som angingo begge rikena, tre ledamöter
af det Svenska Statsrådet skulle der hafva säte och stämma.

Riksakten anordnar således ett sammansatt Statsråd, som under vissa omständigheter
utgöres af det Svenska, förstärkt med tre ledamöter af det Norska, och derföre blifvit kalladt
”Svenskt-Norskt”, men åter under andra omständigheter består af det Norska Statsrådet med
tillkallade tre Svenska medlemmar, i hvilket fall det blifvit benämndt: ”Norskt-Svenskt”.

Enligt hvad i Norska Regeringens betänkande den 14 December 1861 antydes, har
man i Norge af förhandlingarna vid det första urtima Storthinget velat draga den slutsats,
att Norska Grundlagens § 38 blifvit antagen närmast under förutsättning att den skulle komma
att tillämpas i afseende å rikenas gemensamma diplomatiska angelägenheter. En sådan
förutsättning har dock ej kunnat fullständigt uppfyllas, enär, jemlikt 11 § i Sveriges Regeringsform,
Konungen eger att, utom Statsrådet, efter föredragning af Utrikes Ministern och
i närvaro af en annan tillkallad medlem af det Svenska Statsrådet, afgöra ärenden, som
angå rikets förhållanden till fremmande makter. Af denna rätt har Konungen fortfarande Sig
begagnat, dock lät Han redan under de första tjugu åren efter föreningen ett och annat
begge rikena omedelbart angående diplomatiskt ärende föredragas i sammansatt Statsråd. *)

*) Sådant Statsråd hölls t. ex. den 27 Oktober 1819 i fråga om upphäfvande af afgift för medel, som utfördes
från någotdera af de förenade rikena till Konungariket Begge Sicilierna, eller tvärtom, — den 15 Juni 1822 om
behandlingen af handelsfartyg, hemmahörande i Syd''Amerikanska hamnar, ■— den 25 November 1825 om afsilande
af en handelstraktat med Storbritannien, — och den 1 Augusti 1827 om åtgärder i anledning deraf
att Paschan i Tripolis hotat med fiendtligheter.

Och sedan genom Kongl. Resolutionerna den 23 Januari och den 26 April 1836, samt den
28 Maj 1842 blifvit förordnadt, att alla mål angående tillsättande eller afskedande af konsuler
samt om ratifikation å handelstraktater och konventioner med fremmande makter, som
angå de förenade rikena och öfver hvilkas afslutande såväl de Norska som de Svenska Statsrådens
betänkande blifvit inhemtade, skulle föredragas i sammansatt Statsråd, hafva alla såväl
rikenas konsulatväsen angående ärende, som de handels- och sjöfartstraktater, som med
fremmande makter för begge rikena afslutats, blifvit, såvidt Komitén kunnat inhemta, i sådant ,

Statsråd handlagda; hvarjemte Konungen på sednare tider äfven låtit flera af de vigtigaste
angelägenheter rörande de förenade rikenas förhållande till fremmande makter föredragas i sammansatt
Statsråd, bestående af samtliga de Svenska och Norska Statsråd, som hos Konungen
sig uppehölle, dervid dessa angelägenheter, dock i protokollet antecknades såsom ministeriella
ärenden *).

Riksaktens 5 § omfattar emellertid efter ordalydelsen ej blott diplomatiska ärenden,
utan äfven inre angelägenheter, som angå begge rikena; och att man härpå vid Riksaktens
antagande, ej minst från Norsk sida, fästat uppmärksamhet, framgår af det i Riksaktens 7
§:s femte stycke förekommande stadgande om ärendenas föredragning i Interims-regeringen,
särdeles sådant detta var affattadt i det af Storthinget den 17 Juli 1815 antagna förslag,
der det lydde sålunda: ”Ärenden, som angå begge rikena, föredragas af Ilof-Cancelleren och
expedieras till hvartdera riket å dess språk och genom dess Stats-Sekreterare. Diplomatiska
ärenden föredragas äfven af Hof-Cancelleren och införas i ett särskildt protokoll.” j

I full öfverensstämmelse med innehållet af 5 § i Riksakten har således densamma
städse blifvit tillämpad äfven i fråga om sådana ärenden, som uteslutande angått rikenas
inbördes förhållande, ehuru denna tillämpning vid särskilda tillfällen skett i olika utsträckning
och på olika sätt.

När fråga varit att Konungen skolat för begge rikena på en gång fatta beslut angående
någon deras samfälda eller inbördes angelägenhet, har ärendet, såvidt det icke afsett
förhållandet till fremmande makt och af sådan orsak afgjorts i den ordning 11 § Svenska
Regeringsformen bestämmer, alltid blifvit behandladt i sammansatt Statsråd.

Så har nemligen i främsta rummet varit fallet med sådana ärenden, hvilka, på grund
af bestående fördrag rikena emellan, varit för dem gemensamma, i den mening, att ingen
föreskrift för det ena riket'' kunnat med gällande kraft meddelas utan att samma eller motsvarande
bestämmelse äfven för det andra kommit till stånd; såsom frågor om ändringar i
Riksakten, om förordnande eller upphörande af Interims-regering, om reglerande af gränsen
rikena emellan o. s. v.**).

*) Såsom t. ex. frågorna om de förenade rikenas uppträdande under krigen emellan Danmark och Tyskland åren
1848-1851 samt 1863-1864.

**) I sammansatt Statsråd hafva således blifvit behandlade: de Kongl. Propositionerna om förändring i Kiksakten,
hvilka beslutades den 17 Mars 1841, den 11 Augusti 1854, den 11 September 1857 och den 3 April 1860_,
likaledes de beslut om nedsättande eller upphäfvande af Interimsregeringar, som fattades den 3 Juli och den
25 Oktober 1852, den 12 April 1853, 11 och 25 September 1857 samt den, 20 Juli 1861, — Kongl. Resolutionen
om unionsvapnet och unionsflaggan den 20 Juni 1844, — de föreskrifter om uppgående af gränsen
emellan Sverige och Norge, som i följd af traktaten den Oktober 1751 blifvit meddelade, såsom Kongl. Resolutionerna
den 11 Januari 1834 , 22 Oktober 1845 , 2 Mars 1849 , 29 Juni 1864 och 27 Oktober 1865, -—

Men dessutom hafva äfven många augelägenheter, hvilka hvarken afsett något af de
förhållanden, som enligt Riksakten äro för rikena gemensamma, eller eljest blifvit ordnade
genom någon dem emellan före föreningen ingången öfverenskommelse, och öfver hvilka således
hvartdera riket har fri och af det andra oberoende sjelfbestämningsrätt, gjorts till föremål
för behandling i sammansatt Statsråd, när det, till följd af sakens beskaffenhet, funnits
ändamålsenligt eller nödigt, att gemensamma, motsvarande eller ömsesidiga föreskrifter deruti
på en gång för begge rikena meddelades, eller, med andra ord, när fråga varit om ordnande
af något deras förhållande genom bestämmelser, hvilka, om rikena ej haft samma
Konung, skolat genom traktat eller annan folkrättslig öfverenskommelse åvägabringas.

Det nu anförda eger tillämplighet ej allenast i de fall, då Konungen utfärdat gemensamma
föreskrifter i sådana inbördes angelägenheter, hvilkas afgörande enligt begge rikenas
lagstiftning honom ensam tillkommer *). Äfven då fråga varit att med begge nationalrepresentationernas
eller ende ras medverkan ordna särskilta angelägenheter genom ömsesidiga
lagar, d. v. s. sådana, hvilkas giltighet i det ena riket betingas deraf att motsvarande föreskrifter
äro i kraft inom det andra, samt Konungen på en gång fattat beslut om propositioners
framställande i ämnet till begge representationerna eller, i sammanhang med beslut om
sådan propositions aflåtande till Norska Storthinget, tillika befallt att motsvarande författning
borde för Sverige utfärdas, hafva i allmänhet besluten likaledes blifvit i sammansatt
Statsråd meddelade **).

^ I de fall, då för beredande af något sådant ärende, som ofvan förmäles, en komité

af medlemmar från begge rikena funnits böra nedsättas, har beslutet derom äfven fattats i
sammansatt Statsråd. Det gifves dock ett exempel på motsatsen. I Svenskt Statsråd den
18 Augusti 1845 beslöts nemligen för Sveriges del nedsättande af en komité, bestående af

samt Kongl. Resolutionen den 10 December 1846 om upphörande af sjette- och tionde-penningar af medel,
som från det ena riket utfördes till det andra, — en bestämmelse, som afsåg det genom traktaten i Jönköping
den 10 December 1809 § 8 bestämda förhållande.

*) Exempel härpå äro: Kongl. Resolutionerna den 4 November 1817, om omedelbar skriftvexling emellan Svenska
och Norska embetsmyndigheter, — den 10 Januari 1821 om förening af Svenska och Norska församlingen i
London, — den 14 Januari 1822, hvarigenom det bestämdes att pensioner, som utbetalades af Svenska eller
Norska offentliga kassor eller inrättningar, kunde uppbäras i hvilketdera riket som helst, — den 18 December
1822 om föranstaltuingar till förhindrande af Svenska eller Norska flaggans missbrukande af fremmande skepp
till slafhandel, — Provisoriska anordningar för Norge och motsvarande förordningen för Sverige af den 24 Maj
1825 om rikenas inbördes handel och sjöfart, — Förordningen den 15 Februari 1855 om ersättning för understöd,
som af fattigvårdssamhällen i det ena af rikena lemnas till nödlidande från det andra, — Resolutionen
den 26 September 1862 angående tillämpning af den i Norska lagen den 18 Maj 1860 .och Svenska förordningen
den 12 Juli samma år, § 12, förekommande bestämmelse om böter för vissa öfverträdelser af föreskrifterna
om varuförsel rikena emellan, — samt de bestämmelser om postförhållandena och telegrafkorrespondensen
emellan rikena, som blifvit meddelade genom Kongl. Resolutionerna den 19 Juni 1849, den 4 Februari,
2 September och 15 November 1859.

**) Exempel härpå förekommo den 8 Juli 1853, då fråga var om förändring af den Svenska förordningen den 24
Maj 1825 och den motsvarande Norska lagen af den 4 Augusti 1827, — den 9 December 1856, då det af en
gemensam komité utarbetade förslag till ny lag om rikenas inbördes handel och sjöfart bifölls med föreskrift
att det skulle läggas till grund för propositioner till Riksdag och Storthing, — den 22 Juni 1857, då Konungen
antog det af en annan gemensam komité utarbetade förslag till lag om verkställighet i det ena riket af
domar och utslag, afeagda i det andra, och befaljde att propositioner i öfverensstämmelse dermed skulle utfärdas,
— samt den 9 Mars 1860, då det förordnades att Kongl. proposition om transitorätten skulle aflåtas till
Storthinget och, om den af detsamma antogs, motsvarande förordning för Sverige utfärdas,

Unionslcom:s Bet. 3

medlemmar från begge rikena för att utarbeta förslag till förändrade bestämmelser angående
handels- och sjöfartsförhållandena mellan rikena, hvarefter dylikt beslut för Norge den 30
September 1845 i Norskt Statsråd meddelades. Den Norska Regeringen erinrade dock dervid
att saken syntes rättast hafva bort behandlas i sammansatt Statsråd.

I allmänhet är det emellertid endast resolutionerna om komitéernas nedsättande, som
gifvits i det sammansatta Statsrådet, hvaremot, åtminstone på senare tiden, vanligen ledamöternas
förordnande särskildt för hvartdera riket i dettas Statsråd försiggått.

I öfverensstämmelse med ofvan antydda grundsats, enligt hvilken sådana inbördes
angelägenheter, hvarom, i händelse rikena ej haft samma Konung, öfverenskommelse dem
emellan erfordrats, i allmänhet ansetts utgöra föremål för behandling i sammansatt Statsråd,
hafva naturligtvis derstädes beslut blifvit fattade äfven i sådana frågor, som afsett endast
tillfälliga föranstaltningar eller företag för begge rikena gemensamt *). Likaledes hafva
i sammansatt Statsråd beslut af Konungen afgifvits angående räkenskaps-uppgörelser emellan
rikena i sådana fall, då antingen meningsskiljaktighet hos vederbörande underlydande myndigheter
yppats eller dessa saknat behörighet att frågan afgöra**).

I de hittills omtalade fall har det sammansatta Statsrådet, såvidt Komitén kunnat
inhemta, nästan utan undantag bestått af Statsrådet i det rike, der Konungen för tillfället
uppehållit sig, jemte tre rådgifvare från det andra. Ett undantag härifrån egde visserligen
rum den 1 Mars 1839, då i Christiania två konsulsplatser tillsattes i Svenskt-Norskt Statsråd,
således bestående af samtlige de fyra Svenska rådgifvare, som åtföljde Konungen, men £

endast tre Norska. Detta hade förmodligen sin grund deri, att ärendets beredning och föredragning
tillhörde Svenska Utrikes-departementet, och att man derför antagit att saken borde
handläggas i det Svenska Statsrådet. Men denna uppfattning synes dock sedermera hafva
blifvit öfvergifven; ty då ett likartadt ärende den 4 September 1849 föredrogs inför Konungen
under Hans uppehåll i Christiania, utgjordes det sammansatta Statsrådet af samtlige de
Norska rådgifvarne och de fyra Svenska, som hos Konungen voro tillstädes. Att alla dessa
senare tillkallades synes emellertid ej hafva varit rätt förenligt med Riksaktens stadgande,
som, på sätt ofvan blifvit antydt, inskränker de tillkallade rådgifvarnes antal till tre, och vid
andra tillfällen, då sammansatt Statsråd hållits i Norge, t. ex. den 30 Januari 1839, då den
förra'' Unionskomitén förordnades, har ej heller, såvidt Komitén kunnat inhemta, det sålunda
bestämda antalet blifvit öfverskridet.

*) Exempel: Kongl. Resolutionerna af den 11 April 1838 och 25 Maj 1850 om postbefordring med ångbåt emellan
Göteborg, Christiansand och Hull, — den 13 Juni 1845 om triangelmätningar i Norska Finmarken och
Svenska Lappland, — den 2 Maj 1862 om flyttning af föreningspunkten för Svenska och Norska telegraflinien,

— den 10 Augusti och 4 September 1866 om gemensamma föranstaltningar i anledning af den allmänna utställningen
i Paris, — den 27 Januari 1860 om gemensamma bidrag till det allmänna hospitalet i Melbourne
och den 20 Juli 1861 om bidrag till sjömanshuset i Hongkong.

**) Exempel: Kongl. Resolutionerna den 4 Mars 1817, 26 April 1836 och 30 Oktober 1850 om räkenskaps-uppgörelser
emellan begge rikenas postväsen, — den 6 Augusti 1841 om ersättning af Konvojkassan till Norska
Statsverket för utgifter i anledning af ett Norskt krigsskepps utrustning till beskyddande af begge rikenas
sjöfart, — den 16 Maj 1856 om fördelning af utgifterna för gemensamt deltagande i Industri-utställningen i
Paris 1855, — samt den 13 April 1860 och 20 December 1862 om fördelning af utgifterna för Kongl. personers
begrafning.

Hvad här ofvan blifvit yttradt angående gemensamma eller inbördes angelägenheters
behandling i sammansatt Statsråd, gäller dock, såsom redan förut är nämndt, endast de fall
då Konungen i samma mål på en gång meddelat beslut för begge rikena. När deremot fråga
varit att Konungen skulle utöfva regering smidighet allenast för det ena af dem, synes den
allmännast antagna, om ock ej alldeles undantagsfria, praxis hafva varit att beslutet, äfven
om det angått något gemensamt eller inbördes ärende, blifvit fattadt i vederbörande rikes
enskilda Statsråd. Så blef t. ex. i särskilt Svenskt Statsråd den 2 Juni 1832, under
förbehåll af reciprocitet från Norsk sida, föreskrifvet att passagen öfver Idefjorden skulle
med hänsyn till Svenska och Norska produkter betraktas såsom landväga transport, hvarefter
frågan om liknande bestämmelsers meddelande äfven för Norge behandlades i detta
rikes enskilda Statsråd den 10 September 1837 och 13 September 1841; och sedan lag i
ämnet der blifvit sanktionerad den 8 September 1842, företogs ärendet ånyo i Svenskt
Statsråd den 25 Februari 1843, då bestämmelsens trädande i kraft för Sverige beslöts. På
enahanda sätt gick man tillväga i ett annat ärende angående förbud emot bränvins införande
från Norge till Svenska Lappmarken. Frågan derom bragtes å bane medelst en underdånig
framställning från Svenska Missions-Sällskapet; och, i Norskt Statsråd den 11 April 1842,
befallte Konungen den Norska Regeringen att afgifva betänkande i ämnet. Sedan detta inkommit,
blef detsamma enligt resolution den 9 Maj samma år öfverlemnadt till vederbörande
Svenskt regerings-departement, hvars Chef dock, utan att, såvidt det synes, hafva påkallat
ärendets behandling i sammansatt Statsråd, återställde handlingarna till Norska Statsministern;
och på dennes föredragning i Norskt Statsråd den 14 Juli 1842 beslöts nådig proposition
i saken till Storthinget.

Sedan år 1857 i Norge förslag blifvit väckt att lägga produktionsafgift på malt och
för sådant ändamål erfordrades upphäfvande af de bestämmelser i lagen af den 4 Augusti
1827, enligt hvilka malt och öl kunde från Sverige införas landvägen utan tull och sjöledes
emot hälften af den för dessa varor i allmänhet påbjudna införseltull, lät Konungen, uppå
framställning af Norska Statsrådet och utan att det Svenska blef hördt, till Storthinget aflåta
proposition till lag derom, hvilken dock ej skulle ega tillämpning förr än Konungen bestämde.
Och först efter det denna proposition blifvit af Storthinget antagen, blef ärendet
den 15 December 1857 anmäldt i sammansatt Statsråd, der på en gäng bestämmelser för
Sveriges del gåfvos och beslut fattades om den Norska lagens trädande i kraft.

Särskildt torde böra anmärkas att såväl afgörandet huruvida en af Riksdag eller
Storthing beslutad lag borde erhålla Konungens sanktion, som sjelfva lagens utfärdande, nästan
alltid skett i vederbörande rikes enskilda Statsråd. De för Norge utgifna mellanrikslagarne
af den 25 Oktober 1815 blefvo till och med efter Konungens bemyndigande sanktionerade
af den Norska Regeringen, och såväl den Norska lagen af den 4 Augusti 1827 om
handeln och sjöfarten emellan de förenade rikena, som de senare lagar, genom hvilka ändringar
i eller tillägg till dennes bestämmelser skett, hafva väl af Konungen sjelf, men i
uteslutande Norskt Statsråd, erhållit sanktion, och ett sådant förfaringssätt har iakttagits
vid sanktion ej blott af ömsesidiga lagar rörande enskilta angelägenheter, utan i allmänhet
äfven af lagar, rörande rent unionella angelägenheter, ty ehuru visserligen sjelfva Riksakten

sanktionerades medelst ett och samma beslut för begge rikena och således i sammansatt
Statsråd, hafva dock de beslut om förändringar i densamma, som sedermera af nationalrepresentationerna
åren 1841 och 1845 fattats, i den mån sanktion derå erfordrats, erhållit sådan
i vederbörande rikes särskilta Statsråd. Så var äfven förhållandet med den under den 10
Januari 1863 sanktionerade förändring i § 41 af Norska Grundlagen angående närmaste v
Thronföljarens rätt att i vissa fall öfvertaga regeringen, hvilken bestämmelses gällande verkan
gjordes beroende deraf att motsvarande stadgande för Sverige komme till stånd.

Vidare synes det äfven hafva varit antaget att i händelse Konungen ensidigt för ett
af rikena velat förändra någon föreskrift, angående deras inbördes angelägenheter, som af
Honom förut varit medelst en för dem gemensam författning gifven, beslutet derom borde i
vederbörande rikes enskilta Statsråd fattas. Denna formfråga bragtes på tal i sammansatt
Statsråd den 11 April 1838. Derförinnan hade nemligen genom Resolutioner af den 17
Juli 1821, den 14 Januari 1822 och den 16 September 1825 varit påbjudet att såväl
Svenska som Norska handelsfartyg på vissa aflägsnare farvatten skulle, för att erhålla bistånd
af de förenade rikenas krigsfartyg eller konsuler, föra unionsflaggan. Ar 1837 framställdes
emellertid af Norska Regeringen förslag om upphäfvande af förbudet för Norska
handelsfartyg att på nämnde farvatten begagna den Norska handelsflaggan. Frågan härom
anmäldes väl i Svenskt-Norskt Statsråd, men de Svenske rådgifvarne fästade då Konungens
uppmärksamhet derpå att ärendet syntes uteslutande angå Norge, och hemställde derföre om
detsamma lämpligen egnade sig för behandling i sammansatt Statsråd. Sedan Konungen i
anledning häraf erinrat att förut nämnde 1821 och 1822 års resolutioner blifvit gifna i
sammansatt Statsråd och uppmanat de närvarande rådgifvarne att yttra sig huruvida Han
vid sådant förhållände konstitutionsenligt kunde i enskilt Norskt Statsråd afgöra frågan
om desammas förändring, förklarade de Svenske rådgifvarne sig ej anse hinder deremot möta,
enär omförmälte resolutioner i allt fall skulle, såvidt Sverige angick, komma att fortfarande
förblifva gällande, samt den från Norsk sida ifrågasatta förändring af desamma icke hade
något direkt inflytande på Sveriges skeppsfart; och sedan detta förklarande blifvit biträdt
jemväl af den Norska Statsråds-afdelningens medlemmar, behagade Konungen förordna, att
saken, såsom endast angående Norge, skulle till afgörande i det Norska Statsrådet företagas.

I enlighet med denna uppfattning om det sammansatta Statsrådets kompetens blef också i
enskilt Svenskt, ej i sammansatt, Statsråd den 30 September 1851 beslut fattadt derom,
att för raffineradt socker, som infördes från Norge till Sverige, skulle erläggas en särskild
afgift utöfver den införseltull, som för denna vara skulle enligt mellanriksförordningen den
24 Maj 1825 utgå.

Att emellertid äfven i sammansatt Statsråd stundom behandlats ärenden, i hvilka
Konungen ej utöfvat regeringsmyndighet för begge rikena, utan meddelat beslut ensamt för
Sverige eller ensamt för Norge, har redan blifvit antydt. Under den första tiden af föreningen
synes man nemligen hafva så uppfattat de i 5 § af Riksakten begagnade ordalagen:
”ämnen, som angå begge rikena” att derunder äfven inbegrepos ärenden, i hvilka Konungen
väl blott hade att utöfva regeringsmyndighet för det ena riket, men hvilka ändock väsentligen
berörde det andras intressen. Statsrådet har likväl då vid några tillfällen blifvit sam -

mansatt efter en grund, olika med den här ofvan förut omnämnde, nemligen så att det,
oberoende af stället, der Konungen uppehållit sig, utgjorts af det rikes Statsråd, för hvilket
beslut skolat fattas, jemte tre medlemmar från det andra. Så t. ex. blef genom nådigt
beslut den 12 Februari 1824 dåvarande Kronprinsen Oscar förordnad till vice Konung i
Norge, uti ett Statsråd, hållet i Stockholm och bestående af den dervarande Norska Statsråds-afdelningen
samt tre Svenska medlemmar. Statsrådet benämnes i protokollet ”Norskt”,
och om de Svenska rådgifvarne säges uttryckligen att de blifvit tillkallade i enlighet med
5 § Riksakten. På enahanda sätt och likaledes under åberopande af nämnde § var det
Statsråd sammansatt, som den 13 Januari 1821 hölls angående den så kallade Bodö-saken,
i hvilken den Stor-Britanniska Regeringen, med anledning af oförrätter, som dess undersåtare
förmenades hafva lidit i Norge, fordrade skadeersättning af detta rikes statskassa under
hotelse om åtgärders vidtagande emot de förenade rikena. Statsrådet utgjordes nemligen
då, i anseende till den Norska Statsministerns sjukdomsförfall, af Norska Statsråds-afdelningens
öfrige två medlemmar samt Utrikes Ministern och två andra Svenska Statsrådsledamöter.
Samma sak behandlades senare den 7 Mars 1821 i ett Statsråd, sammansatt,
under Norska Statsministerns sjukdomsförfall, af två Norska Statsråds-afdelningens ledamöter
samt, från Svensk sida, af Utrikes Ministern och Hofkansleren. Likaledes gifves
exempel derpå att inbördes angelägenheter, i hvilka beslut endast för Sveriges del erfordrats,
blifvit behandlade i sammansatt Statsråd. I sådant hänseende kunna anföras Kongl.
Resolutionen den 19 Juni 1816, enligt hvilken vederbörande Svensk myndighet ålades till
Norska skeppsredare återbära en del af de för Svenska sjöpass erlagde afgifter, när dessa
pass ej begagnades, samt Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1852, hvarigenom, under förbehåll af
fortfarande reciprocitet, förordnades att i Norge naturaliserade fartyg skulle utan afseende
å tiden, då naturalisationen egt rum, i Sverige åtnjuta helfrihet i skepps- och tullumgälder,
dock, hvad dessa senare beträffar, med vissa undantag.

Den här ofvan angifna grund för det sammansatta Statsrådets organisation, enligt
hvilken detsamma skulle bestå af Statsrådet i det rike, för hvilket beslut fattades, förstärkt
med tre rådgifvare från det andra, har naturligtvis i nyssnämnde begge ärenden, hvilka
afgjordes under Konungens uppehåll i Sverige, ej kunnat medföra någon förändring i
Statsrådets sammansättning; och i de fall då angelägenheter, som omedelbart endast angått
Norge, varit af sammansatt Statsråd i Sverige handlagda, har nämnde grund för Statsrådets
organisation ej heller alltid blifvit i praxis följd. Ty åtminstone en gång har, under
Konungens uppehåll i Sverige, ett ärende, deri Konungen hade att utöfva regeringsmyndighet
endast för Norge och som ej heller angick detta rikes förhållande till fremmande
makt, blifvit föredraget i Svenskt Statsråd, förstärkt med den Norska Statsråds-afdelningen.
Sedan nemligen Exkonungen Gustaf IV Adolf gjort ansökning om medborgarerätt i Norge,
blef denna ansökning, som af den Norska Ståthållaren var öfversänd till Konungen, af
Honom, medelst Resolution den 17 Mars 1821, fattad i Svenskt-Norskt Statsråd, tillställd
Storthinget. På enahanda sätt hafva någon gång diplomatiska ärenden blifvit behandlade,
ehuru beslut i dem endast var att fatta beträffande Norge, såsom t. ex. frågan om
bestämmande af detta rikes andel i den förra Dansk-Norska monarkiens statsskuld, hvilken

fråga en gång, den 1 Maj 1817, förevar i Svenskt-Norskt Statsråd, som hölls i Stockholm,
samt den ofvan omförmälda Bodö-saken, hvilken tvänne gånger likaledes i dylikt Statsråd
förehades. Begge dessa frågor voro dock under ett visst stadium af deras utveckling af
stor betydelse för de förenade rikenas förhållande till fremmande makter.

Grunden till den vacklande praxis, som sålunda försports i fråga om Statsrådets
sammansättning i de fall, då ärenden, som omedelbart angått endast det ena af rikena,
blifvit i sammansatt Statsråd handlagda, torde böra sökas i den redan antydda omständighet
att sådana fall högst sällan förekommit. Ty till och med då Konungen låtit
utländska angelägenheter, hvilka omedelbart angått endast det ena riket, i dess Statsråd
företagas, hafva desamma vanligen blifvit der afgjorda utan att några rådgifvare från det
andra riket varit tillkallade, hvilket, så vidt Komitén kunnat inhemta, alltid varit fallet
med dylika Sverige enskildt angående ärenden, äfvensom i de flesta fall med de särskilt
Norska*).

*) Till närmare upplysning om förfaringssättet torde följande böra anmärkas: Efter framställning från den Norska
Regeringen liar, i uteslutande Norskt Statsråd, Konungen stundom angående diplomatiska angelägenheter, som
omedelbart allenast angått Norge, fattat sådant beslut att ärendet icke vidare behöft för Honom anmälas. Så
har, sedan en postkonvention med Liibeck den 16 Maj 1848 blifvit afslutad af en fullmäktig, som i Norskt
Statsråd var försedd med oinskränkt fullmakt, Konungen i Norskt Statsråd, hållet den 19 Juni samma
år, som det vill synas utan att hafva hört Utrikes Ministern, bifallit de öfverenskomna åtgärderna. På
samma sätt hafva stundom jemväl behandlats mål, der fråga varit att meddela formlig ratifikation på överenskommelser,
afslutade med fremmande makter allenast för Norge. Så innehåller en den 26 Juni 1820 i
Norskt Statsråd meddelad resolution efter sin ordalydelse en formlig ratifikation af den under den 1 Juni 1820
afslutade postkonvention emellan Norge och Danmark, ehuru sjelfva ratifikationsdokumentet denna gång ej, såvidt
Komitén har sig bekant, blifvit utfärdadt i det Norska Statsrådet. Sådant har emellertid inträffat vid ett
senare tillfälle. Då nemligen Konungen den 14 November 1822 i Norskt Statsråd, hållet i Christiania, ratificerade
konventionen '' af den 8 i samma månad om betalningen af Norges andel i den förra Dansk-Norska
monarkiens statsgäld, befallde Han, att den Norska Statsministern, i anseende dertill att Utrikes Ministern ej
var tillstädes och att ratifikationerna skulle utvexlas inom kort tid, äfvensom att ärendet uteslutande rörde
Norges financiella angelägenheter, skulle kontrasignera ratifikationsakten, hvilken derpå straxt af Konungen
försågs med underskrift. När Konungen i Norskt Statsråd beslutat, att en öfverenskommelse med fremmande
makt, som omedelbart allenast anginge Norge, skulle ratificeras, har det dock oftare varit antingen tyst
förutsatt eller uttryckligen antydt, att ratifikationen skulle utfärdas genom Utrikes Ministern. Detta synes
hafva varit fallet med den speciella uppgörelseakten med Danmark angående Norges andel af nyssnämnde gäld,
hvilken uppgörelseakt af Konungen godkändes i Norskt Statsråd den 2 Maj 1820. Konventionen af den 13
September 1851 emellan Norge och Danmark om utlemnande af Norska arkivsaker öfverlemnades af Norska
Regeringen med hemställan om ratifikation, hvarpå Konungen i Norskt Statsråd den 30 i samma månad biföll
berörde hemställan och befallde att såväl densamma som den meddelade resolution skulle delgifvas Utrikes
Ministern. En likartad resolution gafs den 10 December 1851 i afseende å postkonventionen emellan Norge
och Danmark af den 19 November samma år. Denna konvention godkändes i särskilt Norskt, icke i sammansatt
Statsråd, oaktadt man förut i en liknande fråga gått tillväga på annat sätt. Sedan en postkonvention
emellan Norge och Danmark blifvit afslutad den 8 Oktober 1846 och Norska Regeringen hemställt om ratifikation
å denna konvention, beslöt Konungen i Norskt Statsråd den 13 November 1846, att ärendet skulle
öfverlemnas till Utrikes Ministern. Detsamma företogs ock redan samma dag i sammansatt Svenskt och Norskt
Statsråd, i hvilket de Norska ledamöterna hemställde om ratifikation å konventionen och de Svenska förklarade
att de icke hade något att deremot erinra, då konventionen efter deras åsigt icke kunde hafva något menligt
inflytande på Svenska förhållanden, hvarpå Konungen befallde att Hans ratifikation skulle genom Utrikes
Ministerns försorg expedieras för att på vederbörligt sätt utvexlas. Deklarationen af den 7 Mars 1823 om
ömsesidigt utlemnande af förbrytare i Norge och Danmark är på Norges vägnar afslutad af Utrikes Ministern
i öfverensstämmelse med det för Konungen den 8 December 1821 föredragna betänkande från Norska Regeringen
af den 16 November samma år, men lärer icke sedermera blifvit formligen ratificerad, hvaremot Konungen
inskränkte sig till att i Norskt Statsråd den 26 Mars 1823 förordna om deklarationens delgifvande åt
Norska Regeringen för den vidare åtgärd, som vore nödig.

Under föreningens första tid lät Konungen vid särskilda tillfällen till det Norska
Statsrådet, när diplomatiska ärenden, som omedelbart endast angingo Norge, der förekommo,
tillkalla den Svenska Utrikes Ministern för att afgifva berättelse om underhandlingarnas
gång*). Detta förfaringssätt synes emellertid snart hafva blifvit frånträdt.
Ofta har dock inträffat att Konungen, efter framställning från Norska Regeringen och i
uteslutande Norskt Statsråd, beslutat att genom Utrikes Ministern befalla de förenade
rikenas sändebud att göra reklamationer hos fremmande makter eller vidtaga andra mått
och steg för att iakttaga Norges eller Norska undersaters intressen. Kongl. resolutioner
angående erkännande af fremmande makters konsuler synes äfven alltid hafva blifvit
afgifna i särskilt Statsråd för det rike, der konsulen varit anställd.''

Då, såsom ofvan är nämndt, inre angelägenheter, ehuru deri beslut allenast för det ena
riket erfordrats, likväl understundom blifvit handlagda i sammansatt Statsråd, bestående
af detta rikes särskilda Statsråd, förstärkt med tre medlemmar från det andra, synes detta
förfaringssätt närmast haft sin grund i Riksaktens 5 § sista stycket. Det der begagnade
uttrycket: ”Då inför Konungen i det Norska Statsrådet, enär och livar det år samladt,
ämnen förehafvas, som angå begge rikena, skola tre ledamöter af det Svenska Statsrådet
der äfven hafva säte och stämma”, har förmodligen ansetts innefatta en antydan, att den
der omförmälta art af sammansatt Statsråd skulle kunna hållas på olika ställen och således
icke blott i Norge, utan äfven i Sverige. Men, då ett Konungens beslut, som angår begge
rikena, innefattar utöfning af så väl Svensk som Norsk regeringsmyndighet, kan detsamma
icke i Sverige, emot § 8 i Regeringsformen, meddelas annorledes än i närvaro af minst
fyra Svenska rådgifvare, och i Norge icke, emot § 27 dess Grundlag, utan att minst hälften
af detta rikes rådgifvare äro tillstädes. Och följaktligen kan, under Konungens uppehåll
i Sverige, icke konstitutionsenligt hållas sammansatt Norskt-Svenskt Statsråd och under
hans uppehåll i Norge icke Svenskt-Norskt Statsråd, med mindre det medgifves att uttrycket
”som angå begge rikena” anses omfatta äfven sadana mal, hvari beslut allenast
skall gifvas för det ena riket, men som dock medelbart angå äfven det andra. Medgifves
åter detta, synes deraf följa att Konungen, när Han under sitt uppehåll i Sverige får ett
sådant Norskt ärende till behandling, kan till sitt Norska Statsråd tillkalla tre Svenska
rådgifvare. En sådan tolkning af Riksakten, hvilken måste antagas hafva legat till grund
för anteckningarne i protokollen vid förenämnde sammansatta Statsråd den 13 Januari
1821 och den 12 Februari 1824 angående Bodö-saken och Kronprinsen Oscars förordnande
till vice Konung, har emellertid icke på sednare tiden varit i praxis vidhållen.

Deremot sökte man år 1840 från Norsk sida att åt .> § i Riksakten gifva en annan
uttydning. Den förut omnämnde Resolutionen den 30 Januari 1839 om nedsättande af
en gemensam komité för att afgifva betänkande öfver de af Storthinget i adressen den 27
Januari 1837 omförmälta unionella förhållanden m. m. var af Konungen beslutad, efter
förslag från det Norska Statsrådet och i ett sammansatt Statsråd, som hölls i Norge och

*) Sådant skedde i Norska Statsrådet den 19 Augusti och 2 September 1819, då frågan om uppgörelse med Danmark
om statsgälden förevar, — i Statsråden den 16 och 19 Juni 1821 om Bodö-saken och i det Norska
Statsrådet den 27 Maj 1826, i hvilket gränsetraktaten med Kyssland af i samma månad ratificerades.

således bestod af samtlige Norska samt tre Svenska Statsråds-ledamöter. Dä fråga senare
väcktes att utvidga komiténs uppdrag till en allmän revision af hela Riksakten, uttalade
den Norska Statsråds-afdelningen, under ett i Stockholm den 6 Juni 1840 hållet
Norskt Statsråd, den åsigt att ifrågavarande ärende, äfven under Konungens uppehåll i
Sverige, borde behandlas i sammansatt Statsråd af samma art som det, i hvilket komiténs
nedsättande hade blifvit beslutadt, och således i det Norska Statsrådet, förstärkt med tre
Svenska rådgifvare. Denna åsigt biträddes af den Norska Regeringen, som i ett den 27
Augusti samma år afgifvet utlåtande yttrade, att meningen med Riksaktens 5 § måste vara
den, att det sammansatta Statsrådets organisation skulle vara beroende af den omständighet,
från hvilketdera riket ärendet först blifvit bragt å bane, så att hvarje ärende, som
först från Norsk sida och följaktligen i Norskt Statsråd förelädes Konungen till afgörande,
borde fortfarande behandlas och slutligen afgöras i sådant Statsråd med tillkallande af tre
Svenska rådgifvare, om saken angick begge rikena. Under ärendets förehafvande i
Svenskt-Norskt Statsråd den 4 Januari 1842 förklarade emellertid Svenska Statsrådets
ledamöter sig icke kunna instämma i den från Norsk sida sålunda gjorda uttydning af 5
§ i Riksakten. Denna §, yttrade de, gjorde icke någon skilnad om initiativet till en fråga
toges från Norsk eller Svensk sida, men utmärkte tydligen att Statsrådets sammansättning,
när ämnen der förehafvas, som angå begge rikena, beror af Konungens vistande i det ena
eller andra af dem. Senare momentet ansågo de nemligen endast afse det fall, då Konungen
uppehöll sig i Norge eller å det ställe, hvarest hela Norska Statsrådet var sarnladt; hvaremot åter
af den Norska Statsråds-afdelningen erinrades att såväl Norska Grundlagen som Riksakten på
flera ställen under uttrycket ”Norska Statsrådet” eller ”Statsrådet” inbegrepe icke allenast hela
Norska Statsrådet, utan också hvarje af dess afdelningar, nemligen den Norska Statsråds-afdelningen
i Stockholm och den Norska Regeringen i Christiania. I sin den 4 Januari 1842 afgifna
nådiga resolution förklarade Konungen, att en tydligare uppställning af de i 5 § Riksakten förekommande
stadganden vore behöflig, hvarföre begge rikenas Statsråd anbefalltes att afgifva
utlåtande derom; mep att lian, intill dess frågan derom blifvit af Honom och begge rikenas
nationalrepresentationer afgjord, ville i afseende på sammansättningen af Svenskt-Norskt
Statsråd följa de bruk och former, som i Sverige blifvit iakttagna alltsedan år 1814. Hvad
angick frågan om utvidgning af Unionskomiténs uppdrag, förordnade Konungen att densamma
skulle föredragas och handläggas i Svenskt-Norskt Statsråd i Stockholm, sammansatt
på dittills vanligt sätt.

Genom denna resolution gafs allenast en bestämmelse om det sammansatta Statsrådets
organisation, — och meningen har antagligen varit att sådant Statsråd, när det hölls
i Sverige, alltid skulle bestå af det Svenska Statsrådet samt den Norska Statsråds-afdelningen,
som uppehöll sig hos Konungen. Att sammansättningen förut ansetts till en del beroende
af den omständighet, huruvida Konungen skulle utöfva regeringsmyndiglieten i begge rikena
eller blött i ett af dem, synes härvid icke hafva tagits i betraktande. Följden blef, att
resolutionen med afseende å omfånget af det sammansatta Statsrådets verkningskrets erhöll
en betydelse, som man näppeligen tänkt sig. Norska Grundlagens § 15 föreskrifver nemligen
i 2:dra punkten, att Norska angelägenheter skola under Konungens uppehåll i Sverige

afgöras i närvaro allenast af den förut i paragrafen omtalade Statsråds-afdelning; och efter
Norrmännens uppfattning har således den i 38 § nämnde Grundlag samt första punkten i
Riksaktens 5 § förekommande bestämmelse att den Norska Statsministern och de två
Norska Statsråd, som åtfölja Konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i Svenska
Statsrådet, när ämnen der föreliafvas, som angå begge rikena, endast afseende på sådana
ärenden, hvilka direkt och omedelbart angå Sverige, och följaktligen, enär Konungen vid
besluts meddelande i dem utöfvar regeringsmyndighet för detta rike, måste, äfven om
nämnde bestämmelse ej funnits till, hafva blifvit i Svenskt Statsråd behandlade. Från
Norsk sida ansåg man således Konungen icke vara berättigad att behandla Norska angelägenheter
i Svenskt-Norskt Statsråd, med mindre Han samtidigt öch i samma mål
meddelade beslut jemväl för Sveriges del. Då nu Konungen måste antagas hafva genom
1842 års omförmälde resolution förklarat sig icke vilja, under det Han uppehöll sig i
Sverige, behandla ärenden, som omedelbart allenast anginge Norge, men medelbart tillika
Sverige, i Norskt-Svenskt Statsråd, blef deraf en följd att dylika ärenden ansågos icke
kunna blifva föremål för behandling i någon art af sammansatt Statsråd. I konseqvens
härmed kunde det ej från Norsk sida fordras och blef ej heller yrkadt, att Konungen, när
Han i Svenskt Statsråd företog mål, som omedelbart allenast anginge Sverige, men medelbart
tillika Norge, skulle tillkalla Norska rådgifvare. Efter Norsk uppfattning framgick
alltså det resultat, att allenast mål, hvari fråga var att Konungen samtidigt skulle fatta
beslut för begge rikena, kunde behandlas i sammansatt Statsråd. Denna uppfattning har
emellertid, såsom af Svenska Justi ti e-Statsministerns anförande till det sammansatta
Statsrådets protokoll den 9 April 1861 och den Norska Regeringens betänkande den 14
December samma år inhemtas, föranledt meningsskiljaktighet emellan begge rikenas Statsråd.
Justitie-Statsministern yttrar härom, att man från Svensk sida velat till det sammansatta
Statsrådet hänföra äfven hvad som omedelbart angår det ena riket och blott
medelbart det andra, men framför allt ansett, att alla sådana frågor, hvilka, derest Sverige
och Norge icke varit förenade under en Konung, skolat utgöra föremål för diplomatiska
underhandlingar och traktater emellan rikena, nu i stället borde afgöras af Konungen i
sammansatt Statsråd, men att man deremot, å Norska sidan, velat från nämnde Statsråds
öfverläggningar undandraga flera sådana ärenden, som likväl • ovilkorligen måste blifva
föremål för begge Statsrådens handläggning, enär den Norska åsigten, enligt Justitie-Statsministerns
uppfattning, ginge derpå ut att inga andra ärenden tillhörde sammansatt Statsråd,
än sådana, i hvilka beslut kan utfärdas i en för begge rikena gemensam expedition.
I sitt omförmälta den 14 December 1861 afgifna betänkande var den Norska Regeringen
så litet böjd att godkänna den Svenska Justitie-Statsministerns uppfattning af 5 § i
Riksakten, att den fastheldre framställde en sådan uttydning af denna §, att densammas
tillämpning åtminstone i vissa afseenden skulle komma att blifva ännu mera inskränkt än
efter den förut följda praxis. Regeringen uttalade nemligen den åsigt att enligt nyssnämnda
stadgande endast de ärenden borde anses utgöra föremål för behandling och afgörande i
sammansatt Statsråd, som antingen direkt berörde det genom Riksakten bestämda konstitutionella
gemensamhetsförhållandet rikena emellan, eller i hvilka rikena på grund af

Unionshomis Bet.

detta förhållande framstodo såsom en enhet, så att gemensamhet erfordrades i afseende å
såväl sjelfva beslutets fattande, som dess utfärdande och verkställighet i hvartdera riket.
För den händelse i det ena riket någon fråga bragtes å bane, hvilken för uppnående af
det dermed åsyftade ändamål erfordrade en å ömse sidor frivillig, på kortare eller längre
varaktighet beräknad öfverenskommelse med det andra riket, skulle, enligt Regeringens
förmenande, det lämpligaste sättet vara, att de embetsmyndigheter, som frågan närmast
anginge, och särskildt vederbörande Regerings-departement i det ena riket vände sig till
motsvarande auktoriteter i det andra, och att desse närmare afhandlade om saken antingen
omedelbart med hvarandra inbördes eller, der personliga. öfverläggningar behöfdes, som
icke på detta sätt lämpligen kunde försiggå, genom dertill från ömse sidor utsedde komiterade,
hvarefter det resultat, derom man på sådant sätt blefve ense, skulle, så vidt det
fordrade Konungens afgörande, vare sig såsom slutlig stadfästelse eller genom framställande
af nådig Proposition till vederbörande nationalrepresentation, i beggedera fallen föredragas
inför Hans Maj:t i hvartdera rikets särskilta Statsråd.

I sammansatt Statsråd den 18 Februari 1862 bemötte den Svenska Justitie-Statsministern
den Norska Regeringens sålunda gjorda uttydning af 5 § i Riksakten och framhöll
den stora afvikelse från dittills följd praxis, nämnde uttydning, om den godkändes,
skulle komma att medföra, hvarefter enligt Justitie-Statsministerns i sammanhang dermed
gjorda hemställan, hvilken af såväl de öfrige Svenska rådgifvarne som den af Norska
Statsråds-afdelningen biträddes, Hans Maj:t Konungen behagade nådigst förklara, det Han,
intill dess en revision af Riksakten skett, vore sinnad att låta sig i sammansatt S''tatsi''åd
föredragas de ärenden, som vore af sådan beskaffenhet, som dittills vanligen ansetts påkalla
dylik gemensam behandling, om än undantag derifrån någon gång egt rum.

Efter att sålunda hafva framställt de fall, i hvilka sammansatt Statsråd hittills
blifvit hållet, öfvergår Komitén till en utveckling af förslagets stadganden om dylikt
Statsråds organisation och verkningskrets.

§ 14.

I likhet med Norska Regeringens förslag den 27 Februari 1847, § 20, har Komitén
föreslagit, att det sammansatta Statsrådet skall bestå af ett lika antal medlemmar från
begge rikena, — minst tre från hvartdera.

En sådan sammansättning anser Komitén böra, med ett enda undantag, hvarom vid
§ 21 här nedan vidare skall förmälas, iakttagas i alla fall, då sammansatt Statsråd hålles,
vare sig att saken i samma mån angår begge rikena eller omedelbart blott det ena och
endast medelbart det andra.

En icke obetydlig förändring i det sammansatta Statsrådets nu varande organisation
är sålunda ifrågasatt. Konungen skulle nemligen, enligt Komiténs förslag, icke
vidare hafva tillfälle att, såsom hittills, personligen höra samtliga rådgifvare från det rike,
hvarest Han uppehåller sig, utan blott ett antal, motsvarande det, som är tillstädes från det
andra riket. Från de öfriga skulle Han endast erhålla skriftligt betänkande. Denna förändring
är hufvudsakligen af betydelse för Sverige, hvarest Konungen i allmänhet uppehåller sig.

Vid ett flyktigt betraktande kan det väl synas stötande att sålunda inskränka rättigheten
för Konungen att tillkalla alla sina konstitutionella rådgifvare, de der uppehålla sig i
Hans närhet, Men vid närmare öfvervägande torde dock denna betänklighet förfalla. Att det
sammansatta Statsrådet nu består af samtliga rådgifvare från det ena riket och ett mindre
antal från det andra, har ej någon inre grund, utan är föranledt endast af den tillfälliga omständighet
att Konungen icke kan hafva alla sina konstitutionella rådgifvare från begge rikena
församlade hos Sig. Tänkte man sig Konungens residens så beläget, att begge rikenas Statsråd
kunde uppehålla sig derstädes, så skulle man — frånsedt enstaka fall af framstående vigt (se
förslagets § 21) — knappast vilja sammansätta det gemensamma Statsrådet af samtliga tjugu
rådgifvarne från begge rikena, utan antagligen organisera det såsom ett utskott, bestående af
ett mindre, men lika antal från hvartdera. Och den omständighet att största delen af det
Norska Statsrådet måste uppehålla sig i Norge synes ej utgöra tillräckligt motiv till frångående
af en sådan naturlig grund för det gemensamma Statsrådets sammansättning, helst sådant
skulle innefatta en afvikelse från grundsatsen om rikenas likställighet äfven i formelt hänseende.

Statsrådet, sammansatt på nu antydda sätt, bildar derjemte ett fullständigt motstycke
till den Interimsregering, som är föreslagen i § 48. Och kan åt en Interimsregering, bestående
af tre ledamöter från hvartdera riket, öfverlåtas att, efter inhemtande allenast af skriftliga
betänkanden från Statsrådets öfriga medlemmar, icke (blott öfverlägga, utan jemväl besluta
i alla regeringsärenden, så måste man så mycket mer finna sig betryggad genom ett af tre
ledamöter från hvartdera riket bestående Statsråd, hvars kall är inskränkt till den jemförelsevis
mindre vigtiga funktionen att i vissa ärenden gifva Konungen råd.

Slutligen måste man noga ihågkomma att det sätt, hvarpå det sammansatta Statsrådet
organiseras, ej kan undgå att ega inflytande på omfånget af dess verkningskrets. De fall
hafva alltid varit och komma förmodligen jemväl framdeles att blifva sällsynta, då sammansatt
Statsråd hålles i Norge. En föreskrift, enligt hvilken ärenden, som omedelbart angå
endast det ena riket, men medelbart jemväl det andra, kunde behandlas i sammansatt Statsråd,
bestående af ett färre antal ledamöter från det rike, saken omedelbart anginge, än
från det, hvarest Konungen uppehälle sig, skulle således nästan uteslutande komma att
tillämpas på Norska ärenden och kunde derföre svårligen blifva godkänd i Norge. Särskildt
skulle detta rike, om det ginge in på ett föreningsvilkor, i följd hvaraf överenskommelser
med fremmande makter, som allena anginge dess särskilta förhållanden till dessa, i allmänhet
afslötos i ett Statsråd, bestående af tio Svenska och tre Norska ledamöter, näppeligen undgå
att få utseende af ett lydrike. Att man genom bibehållande af det sammansatta Statsrådets
nu varande organisation framkallade betänkligheter emot utvidgande af dess kompetens till
alla de fall, i hvilka gemensam öfverläggning eller gemensamt afgörande ansåges ändamålsenlig,
har redan blifvit antydt af Sveriges Justitie-Statsminister i hans anförande den 9
April 1861, — och det är den af Hans Excellens vid detta tillfälle gjorda antydan, som
Komitén följt, när den föreslagit detta Statsråds sammansättning.af ett lika antal medlemmar
från hvartdera riket.

Komitén har emellertid icke ansett sig böra föreslå något maximum för antalet af
det sammansatta Statsrådets ledamöter. Kommunikationerna mellan rikenas hufvudstäder

äro redan så lättade, att en resa från det ena riket till det andra kan utan svårighet företagas.
Och så vidt hvartdera rikets särskilta grundlag medgifver Konungen att för en
kortare tid kalla flera än tre af dess Statsrådsledamöter till det andra riket, bör det icke
vara honom betaget att gifva dem samt ett motsvarande antal rådgifvare i det senare
riket säte i det sammansatta Statsrådet. Sveriges Regeringsform stadgar i § 43, att då
Konungen reser till Norge, Han skall förordna en regering för Sverige, bestående af tre
ledamöter utaf Statsrådet samt en ordförande, som Han antingen bland Prinsar af sitt hus
eller ibland Statsrådets ledamöter särskildt nämner. Något hinder synes således icke möta
för Konungen, att, när Han för godt finner, ålägga de öfriga sex eller sju Svenska Statsrådsmedlemmarne
att, åtfölja Honom till Norge. I Norges Grundlag § 27 föreskrifves, att alla
Statsråd, när de icke hafva förfall, skola vara tillstädes i Statsrådet, och att beslut derstädes
ej må fattas, så vida icke mer än halfva antalet ledamöter är tillstädes. Denna bestämmelse
har icke ansetts utgöra hinder för Konungen att gifva Statsråden tjenstledighet eller ålägga
dem inspektionsresor eller andra värf, hvilka på kortare tid aflägsna dem från Regeringens
residens, så vida blott mer än hälften af dennas ledamöter der qvarstannar. Antages förenämnde
§ i Komiténs förslag, skulle alltså Konungen, så länge det Norska Statsrådet består
af samma antal ledamöter som nu, ega makt att kalla ända till tre medlemmar af Norska
Regeringen till Sverige och låta dem, tillika med den Norska Statsråds-afdelningen, som
städse uppehåller sig derstädes, taga del i det sammansatta Statsrådet, — en rättighet,
hvilken dock sannolikt icke blefve begagnad utom i de fall att utomordentligt vigtiga • eller
svårlösta frågor förekomme.

Benämningen »sammansatt Statsråd» i dess här afsedda betydelse eger icke legalt
ursprung. Den betecknar ej heller saken tillräckligt; ty den antyder icke på något sätt att
det dermed utmärkta Statsrådet bildar Konungens råd i unionella och andra mellanriksärenden.
Att kalla Statsrådet »gemensamt» (fadles) synes äfven mindre lämpligt. Utom
det att benämningen icke komme att blifva lika på de begge språken, synes den närmast
antyda en helstatsförfattning, hvari det gemensamma Statsrådet bildade en enhet under
kontroll af en gemensam representation. Deremot har Komitén ansett benämningen »unionelt
Statsråd» vara den mest egentliga.

§ 15.

1 Mom. De i egentlig mening gemensamma angelägenheter, öfver hvilka icke någotdera
riket har rätt att ensidigt råda, måste i följd af sakens natur föredragas och afgöras
i det unionella Statsrådet.

Detta gäller, efter Komiténs åsigt, utan afseende derå, om Konungen för tillfället
skall fatta beslut för begge rikena eller blott för det ena af dem, samt likaledes oberoende
deraf, om hans resolution går ut på att meddela ett stadgande, som han af egen myndighet
kan påbjuda, eller att framställa förslag till nationalrepresentationerna, eller ock att afgöra
fråga om sanktion å något af Riksdag eller Storthing fattadt beslut.

Af de i detta moment uppställda kategorier torde hvarken den första: om »ändring
i eller tillägg till denna föreningsakt», eller den tredje: om »sådan gemensam lagstiftning, som
i öfverensstämmelse med §§ 29 och 35 kan ega rum», erfordra särskild förklaring.

Uttrycket »andra angelägenheter, som enligt samma akt äro för begge rikena gemensamma»,
bestämmes genom förslagets särskilta stadganden. Till sådana ärenden höra: frågor
om erhållande af nationalrepresentationernas samtycke för Konungen att blifva Regent i
fremmande stat (§ 7); om anordnande af den i § 9 omförmälda gemensamma regering; om
utfärdande af de i § 35 nämnda föreskrifter, hvilka kunna af Konungen tills vidare meddelas;
om fördelning af de utgifter, hvarom första punkten af § 37 handlar; om bestämmelsers
meddelande rörande de förenade rikenas unionsvapen och örlogsfiagg (§ 70), samt de beslut,
som af Konungen i Statsråd fattas angående medlemmar af Konungahuset, rörande rikenas
styrelse vid förfall för Konungen eller under thronledighet, eller i anledning af val till Konung,
Thronföljare, Regent eller Regentskap.

Deremot faller det af sig sjelft att i de fall, då föreningsakten, såsom t. ex. i § 34,
innehåller föreskrifter angående institutioner, hvilka fortfarande komma att förblifva särskilta
för hvartdera riket, frågor om tillämpning eller verkställighet af dessa föreskrifter icke äro
att hänföra under det ofvan citerade uttrycket och således icke komma att utgöra föremål
för behandling i det unionella Statsrådet, med mindre sådant blifver en följd af någon annan
bestämmelse i förslaget.

Föreningsakten är emellertid icke den enda mellan de förenade rikena afslutade
öfverenskommelse, hvilken ej ensidigt kan upphäfvas eller förändras. Af sadana överenskommelser
finnes det åtminstone en, nemligen traktaten af den yS Oktober 17ol angående
rikenas inbördes gränser och vissa i sammanhang dermed stående förhållanden. De derigenom
bestämda rättigheter och förpligtelser äro af kontraktsmessig natur och kunna följaktligen
icke förändras utan samtycke, afgifvet på begge rikenas vägnar af den eller de dertill kompetenta
statsmakter. Hvarje sådan fråga måste derför behandlas i unionelt Statsråd.

1 många fall kunna räkenskapsuppgörelser emellan rikena blifva erforderliga, såsom i
följd af gemensamma företag, t. ex. krigsoperationer eller militäröfningar, eller genom utbyte
af ömsesidiga tjenster, hvarpå i synnerhet rikenas post- och telegrafinrättningar hafva att
erbjuda ständiga exempel. Erfordras Konungens beslut angående någon sådan räkenskapsuppgörelse
af hvad beskaffenhet den i öfrigt ma vara, synes också detta beslut böra meddelas
i unionelt Statsråd, till förebyggande deraf, att Konungen först i det ena rikets Statsråd må
bifalla framställning om penningekraf emot det andra riket, och derefter i dettas Statsråd
förklara samma kraf ogiltigt eller ock redan pröfvadt. Det faller af sig sjelft att härigenom
icke tillerkänts Konungen, som efter förevarande förslags 8 § är förpligtad att styra rikena i
öfverensstämmelse icke blott med föreningsakten, utan jemväl med rikenas särskilta grundlagar,
någon rätt att fatta beslut, som komma i strid med nationalrepresentationernas rätt att
bestämma öfver stats-tillgångarna.

2 Mom. I motsats mot föregående moment upptager detta de ärenden, öfver hvilka
hvartdera riket väl kan ensidigt råda, men som likväl ordnas i ett sammanhang eller gemensamt
för begge rikena.

Sådant har icke särdeles ofta egt rum. Hvarken hos regeringarna eller hos nationalrepresentationerna
har det nemligen visat sig någon synnerlig benägenhet att meddela gemensamma
bestämmelser i rikenas enskilta ärenden eller att göra lagar och administrativa föreskrifter i

det ena riket beroende af hvad som gäller i det andra, icke en gång att införa gemensamhet
i tillfälliga företag. Det är otvifvelaktigt också med föreningens nu varande natur öfverensstämmande,
att en sådan gemensamhet icke bör sökas för dess egen skull, utan allenast i
den mån som derigenom något kan vinnas för det särskilta ändamål, hvarom är fråga, och
Komitén har vid affattandet af förevarande moment jemväl sökt utmärka detta.

Men å andra sidan äro åtskilliga af de angelägenheter, öfver hvilka hvartdera riket
har rätt att sjelf rada, af den beskaffenhet att de icke kunna på ett tillfredsställande sätt
ordnas utan att sadant sker för begge rikena i förening, och det blifver dervid af vigt att
tillse, det formerna för sakens behandling garantera ett lätt och ändamålsenligt afgörande.

Med hänsyn härtill har Komiten föreslagit att, då någon rikenas inbördes angelägenhet,
som icke faller under mom. 1, skall ordnas genom en för dem begge gemensamt gällande
föreskrift eller genom ömsesidiga föreskrifter, hvilkas förbindande kraft i det ena riket betingas
deraf, att motsvarande bestämmelser gälla i det andra, eller fråga är att utföra något gemensamt
företag, som ligger utom föreningsaktens föreskrifter, skall målet föredragas och afgöras
i unionelt Statsråd, vare sig fråga är att Konungen sjelf skall utfärda eller hos någon af
nationalrepresentationerna föreslå föreskrift i ämnet. Härvid afses endast föreskrifter, som icke
träda i verksamhet i det ena riket, utan under förutsättning att det lyckas åvägabringa lika
lydande eller motsvarande bestämmelser i det andra. Den i förevarande moment uppställda
allmänna regel omfattar således icke de fäll, att fråga är om meddelande af föreskrifter, som
väl äro öfverensstämmande till innehållet, men dock skola gifvas särskildt för hvartdera riket,
oberoende af föreskrifterna i det andra. För att momentet skall vinna tillämpning på åvägabringandet
af andra än tillfälliga föreskrifter, måste nemligen afsigten vara antingen att utfärda
en föreskrift, den der sjelf angifver sig såsom gällande i begge rikena, eller att meddela ömsesidiga
föreskrifter, hvilkas förbindande kraft i det ena riket betingas deraf att motsvarande
bestämmelser gälla i det andra. I dessa fall kan ett slutligt ordnande af saken, vare sig att
Konungen fattar beslut för begge rikena samtidigt eller för hvart och ett af dem vid särskilta tidpunkter,
icke åstadkommas utan förhandlingar emellan myndigheter i begge rikena, och det är
då af vigt att behandlingssättet blifver för ändamålets vinnande så verksamt som möjligt.

Muntlig öfverläggning är i många fall obestridligen det bästa sättet att undanrödja
missförstånd och utjemna meningsskiljaktigheter, som stå i vägen för åstadkommande af föreskrifter,
hvarvid hänsyn måste tagas till begge rikenas institutioner och intressen. Sådant
erkändes också af Norska Regeringen i dess betänkande den 14 December 1861, men
den ville, såsom redan är nämndt, tillstädja muntlig öfverläggning allenast under de första
stadierna af ett ärendes beredning, och det emellan personer, som dertill särskildt befullmäktigats,
men icke emellan begge rikenas Statsråd under senare beredningen och sjelfva afgörandet.
Detta synes emellertid vara en inkonseqvens. Ty medgifves det att muntliga förhandlingar
emellan begge rikenas auktoriteter äro lämpliga, så måste detta förnämligast gälla i afseende
å beredningens vigtigaste ståndpunkt, således när begge rikenas konstitutionel ansvariga rådgifvare
skola upplysa Konungen om skälen för och emot framställda alternativer samt bistå
Honom vid att undersöka, huruvida ej utom dessa kan finnas ett annat, som förenar alla
intressen. Följden af ett förbud för Konungen att bringa dylika saker till unionelt Statsråd

skulle, derest under de föregående skriftliga förhandlingarna icke uppnåtts full öfverensstämmelse
mellan begge rikenas rådgifvare, lätt kunna blifva, att man ginge miste om en tillfredsställande
lösning af frågan, den der eljest skulle kunnat erhållas.

Men vid sidan af de fall, då, enligt hvad nu sagdt är, Konungen har att utfärda eller
föreslå föreskrifter, har man ansett säkrast att uttryckligen omförmäla jemväl det, att begge
rikena i förening skola utföra något företag, som ligger utanför den genom föreningsakten
bestämda gemensamhet. Komitén har nemligen befarat att tvekan skulle kunna uppstå, huruvida
Konungens beslut om åvägabringandet af ett sådant företag skulle enligt Norskt språkbruk
anses innefattadt under uttrycket »gemensam föreskrift» (förskrift).

Samma regel, som föreslagits med hänsyn till åstadkommande af gemensamma eller
ömsesidiga föreskrifter, bör, så vidt konseqvensen fordrar, likaledes gälla om deras upphäfvande.
Skall beslut i sådan syftning fattas för begge rikena, eller är fråga att derom framställa Kongl.
Proposition för nationalrepresentationerna, måste följaktligen beslutet fattas i unionelt Statsråd.
Uppstår fråga att Konungen allenast för det ena rikets nationalrepresentation skall framställa
förslag till lag, hvarigenom en gemensam eller ömsesidig föreskrift angående något ärende,
hvaröfver hvartdera riket har rätt att ensamt råda, åter skall upphäfvas, måste det, enligt
Komiténs åsigt, tillses, om upphäfvandet skall inträda först vid den tidpunkt, då motsvarande
bestämmelse blifver kraftlös i det andra riket, eller om upphäfvandet skall ega rum utan
något sådant vilkor. I förstnämnde fall måste saken behandlas och afgöras i unionelt Statsråd,
ty upphäfvandet är då en gemensam anordning. I det senare fallet deremot får saken en
annan karakter, enär Konungen då har att göra bruk af den frihet, som för hvartdera riket
är dess statsmakter förbehållen att ensidigt upphäfva der vidtagna anordningar, och han
handlar i sådant fall, icke såsom begge rikenas, utan blott som det enas Konung, hvarföre
hans beslut jemväl ansetts böra fattas i detta rikes särskilta Statsråd. Komitén har dock trott
att äfven i dessa fall beslutet bör föregås af en öfverläggning i det unionella Statsrådet.
Beslutet kan på intet sätt sägas vara likgiltigt för det andra riket; ty när en ömsesidig lag
upphäfves i det ena riket, måste den motsvarande jemväl förfalla i det andra. Ett ensidigt
upphäfvande af en gemensam föreskrift kan derjemte ofta medföra rubbning i förhållanden inom
broderlandet, en sida af saken, som här aldrig bör släppas ur sigte. Att det ena riket vid
ordnandet af angelägenheter, öfver hvilka det har full rådighet, tager så mycken hänsyn till
det andras intressen, som med dess egna är förenlig, synes vara af vigt, icke blott för befrämjandet
af godt förstånd rikena emellan, utan jemväl derföre att hvartdera riket sjelft är i
längden bäst betjent deraf. Redan af sådan grund synes derföre frågan huruvida en gemensam
eller ömsesidig föreskrift må ensidigt upphäfvas eller icke, eller om ej en tredje, begge rikena
tillfredsställande lösning möjligen kan utfinnas, böra göras till föremål för en preliminär öfverläggning
i unionelt Statsråd. Dertill kommer att ett sådant upphäfvande nästan alltid kan
ske på flera, t. ex. med afseende å omfattning eller tid, olika sätt. En gemensam öfverläggning
torde då vara den lämpligaste utvägen att utröna hvilketdera af dessa må finnas minst
stötande. Otvifvelaktigt är alltså att den uppställda regeln medför sina fördelar. Några
öfvervägande betänkligheter deremot synas ej heller kunna möta. När det'' bestämmes att
Konungen icke i unionelt Statsråd må afgöra, utan der endast öfverlägga huruvida en gemen -

sam eller ömsesidig föreskrift angående de i förevarande moment omförmälda angelägenheter
skall för det ena riket upphäfvas, så har man derigenom på ett tillräckligt betecknande sätt
skiljt emellan gemensamma angelägenheter och de särskilta ärenden, som äro ordnade medelst
gemensamma eller ömsesidiga föreskrifter, och någon sammanblandning af dessa begrepp synes
då ej möjlig. Hvad det ena riket genom att ingå på en sådan preliminär öfverläggning medgifver
det andra, är icke att det senares rådgifvare ega utöfva något omedelbart inflytande
på Konungens definitiva beslut; ty mot sjelfva beslutet blifva de ej i tillfälle att protestera.
För dem öppnas endast en möjlighet att framkomma med upplysningar eller förslag, som kunna
gifva saken ett nytt och bättre skick.

Det faller af sig sjelft, att hvad här är föreslaget om utfärdande och upphäfvande af
gemensamma eller ömsesidiga föreskrifter jemväl är tillämpligt på hvarje tillägg till dylika, så
snart detta innefattar en ny gemensam eller ömsesidig föreskrift, likasom på hvarje förändring,
den der griper rubbande in i bestående stadganden af ifrågavarande art. En såsom gemensam
eller ömsesidig föreskrift utfärdad lag eller resolution kan emellertid jemväl i enskilta delar
emottaga förändringar och tillägg, hvilka ej rubba lagen eller resolutionen i dess helhet, t. ex.
om man från Norsk sida ville tillåta förpassning af Svenska varor till flera än de i lagen af
den 4 Augusti 1827, § 11, nämnde städer i Norge. Huruvida förändringen eller tillägget är
af det ena eller andra slaget kan dock i vissa fall blifva föremål för tvifvel; och för att förebygga,
det tvist uppstår derom, sedan en dylik anordning redan är träffad, har man ansett
riktigast att hvarje fråga om förändring i eller tillägg till ifrågavarande föreskrifter behandlas
på samma sätt som om fråga vore angående deras upphäfvande.

Hittills har Komitén endast om förmält de fall, att Konungen sjelf fattar eller för nationalrepresentationerna
föreslår beslut om utfärdande eller upphäfvande af, förändring i eller tillägg
till sådan föreskrift, som i förevarande moment afses. Men äfven då fråga förekommer om
sanktion å en af någondera nationalrepresentationen beslutad lag i sådan syftning, synes ärendet
böra blifva föremål för öfverläggning i det unionella Statsrådet. Behofvet af en sådan gemensam
öfverläggning visar sig i synnerhet uppenbart i de icke otänkbara fall, att begge rikenas
nationalrepresentationer ungefär samtidigt hufvudsakligen bifallit en Kong). Proposition med
förslag till mellanrikslag, men med förändringar, som gå i olika riktningar. Då nemligen i
detta fall sanktionerande af begge besluten skulle medföra att intetdera komrne att träda i
kraft, måste Konungen således välja dem emellan och sanktionera det, som Han företrädesvis
godkänner eller hoppas kunna få antaget af den nationalrepresentation, hvars beslut han förkastar,
och för detta hans val synes en öfverläggning emellan begge rikenas rådgifvare lemna
honom den bästa och säkraste vägledning.

Men äfven om med det af någondera representationen beslutade lagförslag åsyftas att
för det ena riket ovilkorligen och oberoende af det beslut, som för det andra må fattas, upphäfva
en gemensam eller ömsesidig föreskrift, har Komitén ansett sanktionsfrågan före dess
afgörande böra blifva föremål för öfverläggning i det unionella Statsrådet. När tvänne riken,
som stå i en oupplöslig politisk förbindelse, hafva om en angelägenhet, som ligger utom
området af nämnde förbindelse, träffat en återkallelig öfverenskommelse, är det knappast mer
än hvad billighet och grannlagenhet kräfver, att det icke för någotdera riket fattas definitivt

beslut om öfverenskommelsens upphäfvande, innan de, som hafva att bevaka det andra rikets
intresse, haft tillfälle att göra de föreställningar, som de finna vara af nöden. Från Norges
sida synes så mycket mindre betänklighet häremot kunna möta soin Norska Storthinget, efter
Grundlagens § 79, har i sin makt att åvägabringa en sådan lag till och med utan Konungens
sanktion.

Vid ifrågavarande regel häftar visserligen en praktisk olägenhet, härrörande deraf att
Norska Grundlagen, § 80, icke gifver Konungen längre rådrum för meddelande af sanktion å
Storthingets beslut, än till dess thinget upplöses. När således en lag af ifrågavarande beskaffenhet
beslutas långt fram i en Storthingssession, är hvarje ytterligare formalitet, som fördröjer
sanktionsfrågans afgörande, en ny svårighet att öfvervinna. Dessa svårigheter må dock icke
tilläggas alltför stor betydelse. Det lärer nemligen kunna antagas, att Storthinget, om det vet
att ifrågavarande ärenden skola behandlas i unionelt Statsråd, ej underlåter att företaga dem
i tillräcklig tid, hvarjemte bör erinras, att om Konungen vistas i Sverige, der det förhållande
af unionelt Statsråd nödiga antal Statsrådsledamöter alltid kan beräknas vara tillstädes, kan
Konungens beslut, efter den utveckling kommunikationsmedlen redan vunnit och måste förutsättas
ytterligare vinna, i allmänhet erhållas inom utgången af ganska få dagar. Och vistas
Konungen åter i Norge, måste afgörandet ännu hastigare kunna ske, då det endast erfordras
att tre Svenska Statsråd äro eller komma tillstädes för deltagande i det unionella Statsrådet.

Då Komitén således, ansett sig böra föreslå att frågor om Sanktion af lagar utaf nu
ifrågavarande beskaffenhet skola göras till föremål för öfverläggning i unionelt Statsråd, har
den dock antagit att denna öfverläggning, äfven om beslut för begge rikena föreligga till
sanktion, blott bör vara preliminär, hvaremot sjelfva afgörandet af sanktionsfrågan ansetts
alltid böra ega rum i vederbörande rikes särskilta Statsråd, vare sig att nationalrepresentationens
beslut föranledts af Kongl. Proposition eller af förslag inom representationen. De
föreskrifter, Sveriges Regeringsform uppställer i afseende å behöfligbeten af sanktion och förutsättningarna
för dess meddelande, äro temligen afvikande från dem, som Norges Grundlag
innehåller. Utom det att Konungen, enligt nämnde Regeringsform, § 87, eger att sanktionera
lagförslag, de der ej äro af grundlags natur, samt utfärda kungörelse derom ända intill nästföljande
riksdags öppnande, följer af samma §, efter allmänt antagen tolkning, att Riksdagens
beslut, hvarigenom en Kongl. Proposition blifvit oförändrad antagen, -icke, för att blifva lag,
erfordrar någon sanktion, under det att^Konungen efter Norska Grundlagens §§ 76—78 jemväl
i sådant fall kan vägra sin sanktion. A andra sidan åter kunna Norska Storthingets beslut,
jemväl om de icke öfverensstämma med Konungens Propositioner eller de fattats i följd af
enskild motionärs förslag, blifva lag utan sanktion, nemligen under de i § 79 uppställda vilkor.
Dessa inbördes olikheter emellan begge rikenas grundlagar synas så stora att sanktionen, när
det gäller beslut i ämnen, hvari hvartdera riket har full rådighet, bör behandlas såsom en
hvartdera riket enskildt rörande statsakt. Särskildt skulle det komma i uppenbar strid med
sakens natur, om Svenska rådgifvare skulle deltaga i öfvervägandet af den fråga, huruvida i
ett förekommande fall vilkoren derför att ett Storthingsbeslut må blifva lag utan Konungens
sanktion förefinnas eller icke.

Unionshomis Bet.

3 Mom. Sedan i föregående två momenter bestämts i hvilka fall Konungen skall
fatta sina beslut i unionelt Statsråd, stadgas här, huruledes dylika beslut skola utfärdas. Så
vidt beslutet går ut på att framställa förslag eller göra något meddelande till rikenas nationalrepresentationer
eller någon af dem, har det hittills vanligen iakttagits att utfärdandet skett i
vederbörande rikes särskilta Statsråd, och detta förfaringssätt har i förslaget bibehållits.

Den i andra punkten meddelade föreskrift kan nästan sägas falla af sig sjelf, men man
har dock ansett riktigast att uttryckligen uttala densamma.

§ 16.

Äfven i vissa andra fall, än de här ofvan under § 15 inom. 1 och 2 omförmälda, har
Komitén trott Konungen böra medgifvas att, der han så lämpligt finner, göra mål, hvari
beslut skall fattas blott för det ena riket, till föremål för förberedande öfverläggning i det
unionella Statsrådet. Lämpligheten häraf är påfallande, när i det ena riket tvekan uppstår
om rätta tillämpningen af gemensamma eller ömsesidiga föreskrifter, som bvartdera rikei förbehållit
sig rätt till att ensidigt upphäfva, t. ex. mellanrikslagarna af den 24 Maj 1825 och den
4 Augusti 1827. Derest sådana föreskrifter icke tillämpas på samma sätt i begge rikena, får
man i verkligheten, om än icke på papperet, inbördes olika reglor om samma förhållanden,
hvilket åter står i strid med den tanke, som legat till grund för de ömsesidiga anordningarna,
och möjligen jemväl kunde gifva anledning till tvist huruvida desamma fortfarande må anses
gällande. Behofvet af den bestämmelse, Komitén i förevarande § föreslagit, framstår emellertid
klarast, när i det ena riket fråga uppstår hvilka rättigheter derstädes tillkomma det andra
riket eller dess medborgare i följd af gemensamma föreskrifter, som äro att hänföra under §
15 mom. 1, eller för öfrigt om dessas tillämpning i förekommande fall, t. ex. derest i Norge
fråga väcktes om utfärdande af instruktion för Amtmännen i de norra amten med hänsyn till
förhållandet med de öfver gränsen vandrande Lappar, eller derest någon Svensk Lapp hos
Norska Regeringen klagade öfver inskränkning i åtnjutandet af de rättigheter, som tillkomma
honom enligt traktaten af den T\ Oktober 1751. Det enda sättet att tillförsäkra dylika
ärenden, när de i sig sjelfva verkligen äro tvifvelaktiga, belysning från alla sidor och att
utjemna uppkomna meningsskiljaktigheter, synes då vara att medgifva Konungen rätt att
bringa dem under öfverläggning i det unionella Statsrådet. Denna rätt kan emellertid icke
inskränkas till endast nyss angifna slag af ärenden. Den kan i många andra fall vara likaså
nyttig eller nödvändig. Så t. ex. kan en undersåte i det ena riket klaga hos Regeringen i
det andra öfver en af detta rikes myndigheter honom tillfogad förnärmelse, som väl icke strider
emot någon emellan rikena bestående öfverenskommelse, men dock emot den allmänna folkrättens
grundsatser. Så vida det i en sådan sak, den der emellan tvänne under särskilta
suveräner stående riken måhända kunde betraktas såsom berättigad krigsorsak eller i allt fall
föranleda repressalier, skulle inträffa, att Konungen, utan att officielt höra sina rådgifvare från
det rike, hvartill klaganden hörde, vägrade honom upprättelse, skulle sådant onekligen väcka
anstöt, med mindre klagomålet vore uppenbarligen obefogadt. Genom föreningen hafva rikena
i förhållandet till hvarandra uppgifvit den rätt, bvartdera eljest skulle haft att göra sina
rättigheter gällande på annat sätt än genom vänskapliga föreställningar. Det är endast genom

sådana, som det ena. riket kan beskydda sina intressen i förhållande till det andra. Men till
framförande af dylika föreställningar sakna rikena sig emellan de i staters internationella
förhandlingar vanliga organer, sändebud och konsuler. Hvarje förhandling af dylik beskaffenhet
måste försiggå inför den gemensamma Konungen, soin på en gång är hvartdera rikets hufvud
och representant. Skall han i egenskap af allenast det ena rikets stats-chef fatta ett beslut,
på hvars innehåll det beror, huruvida någon anordning skall ske jemväl för det andra riket,
så kan det icke fordras att han dervid skall afkläda sig sin egenskap af det senares representant
och underlåta att taga sådan hänsyn till dess intressen, som af omständigheterna kan
.vara fullt berättigad. Det skulle vara en orimlighet att Konungen, när Han hade att afgöra
ett Svenskt regeringsärende och förutsåg att deraf kunde följa reklamationer i Norskt Statsråd
eller att derstädes kunde blifva fråga om annan åtgärd, icke destomindre skulle afgöra saken
för Sveriges del, utau att i anledning deraf hafva hört sina Norska rådgifvare. Konungen
skulle i sådant fall blifva utsatt för äfventyret att såsom monark i det ena riket nödgas ogilla
och motarbeta hvad han i det andra hade gillat och påbjudit, — ett förhållande, hvarpå man
åren 1851 och 1852 verkligen hade exempel, nemligen i den bekanta frågan om tull å socker,
som från ena riket infördes till det andra. Men skall Konungen i samma sak höra rådgifvare
från begge rikena, lärer det väl böra ske på det sätt, som gör öfverläggningen lättast, snabbast
och mest betryggande, således i det unionella Statsrådet.

Lämpligheten af att göra mål, hvarom i förevarande § handlas, till föremål för öfverläggning
i det unionella Statsrådet, synes dock böra bero på bedömande af förhållandena i
hvart särskilt fall, hvarföre ett sådant behandlingssätt icke torde böra föreskrifvas såsom ovilkorligt.
Det synes vara tillräckligt att Konungen erhåller frihet att välja denna utväg, när
Han finner densamma lämplig.

Ett enda undantag från en sådan frihet har dock ansetts nödigt, nemligen för frågor
om ändring i eller tillägg till rikenas särskilta grundlagar. Det för hvarje sjelfständigt folk
ömtåliga i dessa frågor lärer tillräckligt motivera ett sådant undantag.

§ 17.

Första punkten innehåller hufvudsakligen samma regel som andra punkten af § 5 i nu
gällande Riksakt, dock med den utsträckning att betänkande skall inhemtas jemväl från de
Svenska rådgifvarne, som icke deltaga i det unionella Statsrådet. (Jfr förra Unionskomiténs
förslag § 31 och Norska Regeringens förslag § 21).

De rådgifvare, som skola vara tillstädes i det unionella Statsrådet, synas dock ej böra
deltaga i omförmälda betänkanden, enär de eljest lätteligen skulle känna sig bundna af de
deri uttalade åsigter. Denna grundsats låter'' sig dock icke fullständigt genomföras, utan måste
undantag ske t. ex. för det fall att någon af de rådgifvare, som åligger att taga säte i det
unionella Statsrådet, får förfall, efter det de öfriga redan afgifvit sitt betänkande.

Föreskriften att inhemta betänkanden från de Statsrådsmedlemmar, som icke skola
vara tillstädes i det unionella Statsrådet, har ansetts böra inskränkas till de mål, som derstädes
skola afgöras. Deraf följer att Konungen angående mål, som väl göras till föremål för förberedande
gemensam öfverläggning, men dock afgöras i vederbörande rikes särskilta Statsråd, icke

kan inhemta betänkande från de rådgifvare i det andra riket, som icke kallas att deltaga i
det unionella Rådet.

§ 18.

Den här uppställda regel öfverensstämmer, hvad de oftast förekommande fallen angår,
med den praxis, som hittills blifvit följd.

Då i andra punkten blifvit föreslaget, att mål, hvari under då förhanden varande
omständigheter beslut skall fattas allenast för det ena riket, skall föredragas af Statsrådsmedlem
från detta rike och i öfverensstämmelse med der gällande föreskrifter, har Komitén
dervid afsett icke blott ärenden, som afgöras i det unionella Statsrådet, utan jemväl frågor,
som derstädes blott äro föremål för öfverläggning.

§ 19

synes icke erfordra särskild motivering.

IV. Om rikenas förhållande till fremmande makter.

§ 20.

Föreskriften i första punkten är hemtad från nu gällande Riksakt § 4 första stycket,
dock med tillägg om Konungens rätt att utnämna och erkänna konsuler. Den andra punkten,
som innehåller en allmän föreskrift om Konungens rätt att råda öfver ärenden, som angå
förhållandet till fremmande makt, är hemtad ifrån 11 § Svenska Regeringsformen, dock med
den modifikation, som blifver en följd af de i öfrigt i denna afdelning föreslagna bestämmelser.

§ 21.

Denna § svarar i det väsentliga emot andra stycket i Riksaktens 4 §, med det tillägg
rörande fredsslut, som från 13 § i Svenska Regeringsformen blifvit upptaget i § 41 af förra
Unionskomiténs och § 30 i Norska Regeringens förslag, hvilkas motiver Komitén i fråga härom
tillåter sig att åberopa.

Särskildt må erinras att Komitén trott föreskriften derom att Konungen skall inhemta
fullständiga berättelser angående rikenas tillstånd böra inskränkas till de fall då ”tiden det
tillåter.” En sådan inskränkning föreslogs redan af förra Unionskomitén i afseende å fredsslut,
men synes vara lika nödvändig när fråga är att begynna krig. Erfarenheten har nemligen
visat att val emellan krig eller offensiv allians med en krigförande makt stundom förelägges
mindre stater med så kort rådrum att dem ej lemnas tid att iakttaga så vidlyftiga
former, som Riksaktens 4 § nu fordrar.

Med afseende å dessa ärendens synnerliga vigt har man ansett att Konungen, der
Han, efter att hafva hört det unionella Statsrådet, vidhåller sin afsigt, bör till ett utomordentligt
Statsråd sammankalla så många rådgifvare från begge rikena, som äro eller efter
omständigheterna kunna komma tillstädes.

§ 22.

Hvarken Sveriges eller Norges Grundlag eller nu gällande Riksakt föreskrifver att
Konungen i andra fall än de i föregående § omnämnda skall höra någotdera rikets eller
begges allmänna Statsråd i ärenden, som omedelbart angå förhållandet till fremmande makter.
Hvad Sverige angår, står det, enligt 11 § Regeringsformen, Konungen fritt att afgöra
sådana angelägenheter i så kalladt ministerielt Statsråd efter Utrikes Ministerns föredragning
och i närvaro allenast af en annan tillkallad medlem af Statsrådet. Den-Norska Grundlagen
undantager i § 28 diplomatiska ärenden ifrån dem, hvilka böra i Statsråd föredragas, men
innehåller i öfrigt ingen särskild föreskrift om sättet för dylika ärendens behandling. Med
anledning häraf har Konungen åt Sveriges Utrikes Minister uppdragit handhafvandet ej allenast
af gemensamma utan äfven af Norge särskildt angående utrikes angelägenheter, hvarjemte, genom
Kongl. Resolutionen den 13 April 1835, blifvit förordnadt, att vid föredragning så väl
af diplomatiska ärenden, som särskildt angå Norge, som af diplomatiska eller s. k. ministeriella
mål, hvilka på något sätt kunna hafva inflytande på eller stå i förbindelse med Sveriges
eller Norges gemensamma eller särskilda förhållande till fremmande makter eller kunna
föranleda beslut i sådant hänseende, skall den Norske Statsministern eller vid förfall för
honom annan medlem af Norska Statsrådet vara tillstädes.

Att ett sådant sätt för de diplomatiska ärendenas behandling ej ens för Sverige och
ännu mindre för Norge i konstitutionelt afseende medför tillräcklig trygghet, synes uppenbart
och har äfven i verkligheten blifvit erkändt. På sätt härofvan redan blifvit visadt, har
nemligen den praxis i stor utsträckning gjort sig gällande, att ärenden, som angått förhållandet
till fremmande makter blifvit företagna än i Statsråd, bestående af samtliga hos Konungen
tillstädesvarande Svenska och Norska rådgifvare, än i vanligt sammansatt och än i
vederbörande rikes särskilta Statsråd.

I öfverensstämmelse med denna praxis, hvilken af sakens egen natur utbildat sig, har
Komitén föreslagit att innan de vigtigaste diplomatiska ärenden till slutligt afgörande företagas,
Konungens samtliga konstitutionella rådgifvare bör lemnas tillfälle att deri yttra sig,
hvilket, med anledning af hvad här ofvan vid § 2 blifvit anfördt, Komitén trott lämpligast
böra ske derigenom att nämnde ärenden göras till föremål för behandling i det unionella
Statsrådet.

De ärenden, Komitén af denna anledning föreslagit att böra afgöras i det unionella
Statsrådet, äro nämnda i denna § mom. 1. De äro följande:

a) Frågor om vidtagande af någon åtgärd emot fremmande makt af sådan beskaffenhet,
att den med skäl bör befaras skola leda till håg. För tillämpning i detta fall af
den antydda grundsatsen torde något försvar knappt erfordras, då med undantag af verkligt
angrepp å fremmande makter och ett fredsslut ingen åtgärd torde i högre grad påkalla ett
omsorgsfullt öfvervägande eller ega större inflytande på begge rikenas vigtigaste intressen.
Att ärenden af ifrågavarande beskaffenhet bringas in under det unionella Statsrådets verksamhetsområde,
synes äfven desto mera nödvändigt, som derunder inbegripas, efter såväl
ordalagen som meningen, ej blott sådana angelägenheter, hvilka det tillhör Utrikes Ministern
att förbereda och ombesörja, utan äfven åtgärder, hvilka, i händelse förevarande stadgande

icke upptoges i Föreningsakten, kunde uppå föredragning af någon annan Departementschef
inom hvilketdera riket som helst komma att i dettas särskilta Statsråd beslutas, ja till och
med sådane, hvilka, derest de ej befarades skola leda till krig, kunde i militär kommandoväg
vidtagas. Skulle emellertid någon gång en åtgärd, som i verkligheten ledt till krig,
hafva blifvit utom det unionella Statsrådet beslutad, föranleder dock sådant, enligt den föreslagna
redaktionen, icke till ansvar för de Konungens rådgifvare, hvilka tillstyrkt beslutet,
med mindre faran för krig låg så nära att den för hvar och en försigtig statsman bort vara
uppenbar.

b) Frågor om att ställa rikenas krigsmakt eller någon del deraf på krigsfot. Härmed
afses naturligtvis icke utrustningar till blott militära öfningar, utan endast sådana, som
utgöra förberedelser till ett nära förestående krig, — och till försvar för stadgandet torde
endast behöfva erinras att just genom dylika rustningar krigets utbrott lätt kan framkallas.

c) Frågor om att lyfta någon del af de i § 38 omförmälda krig skr editiv. Att det
unionella Statsrådet måste höras när fråga är om lyftning af den del af ett krigskreditiv,
som endast får anvämjas då betydliga rustningar till afvärjande af fiendtligt angrepp erfordras,
följer af den här nyss förut anförda regeln; och Komitén antager att beslut om lyftning
af det i § 38 först nämnda kreditivet, hvilket kan användas till blotta förberedande
rustningar, likaledes bör fattas i det unionella Statsrådet; ty när ett sådant beslut skall för
det ena riket meddelas, synes det böra blifva föremål för samfäldt öfvervägande, om ej motsvarande
föranstaltningar äfven för det andra riket äro af nöden.

d) Af slutande eller upphäfvande af förbund, traktat, konvention eller annat dylikt

aftal med fremmande makt. Att utsträcka regeln till hvarje fall då Konungen blifver ense
med en fremmande makt om något positivt resultat i en fråga, som utgjort föremål för förhandlingar,
t. ex. att gemensamt göra framställningar i anledning af politiska förvecklingar, som
emellan andra stater uppstått, har Komitén trott kunna leda alltför långt, och derföre sökt åt
stadgandet gifva den lydelse att detsamma endast må innefatta sådana tillfällen, då Konungen
på rikenas vägnar med fremmande makt inlåter sig i ett kontraktsmessigt förhållande,
hvaraf folkrättsligt bindande förpligtelser och rättigheter begrundas. I dessa tillfällen synes
deremot regeln böra få sin tillämpning oberoende af den benämning, som åt det ifrågasatta
internationella kontraktet må gifvas. Vid stadgandets affattning har emellertid Komitén, då
den vid sidan af de mest vanliga benämningarna ”förbund, traktater och konventioner”, velat
begagna ett uttryck, som omfattade hela klassen af dylika internationella kontrakter, varit
nödsakad att på de begge särskilda språken använda olika ord ”aftal” och ”Overeenskomster”.

Det Svenska uttrycket: ”aftal” betecknar nemligen mera än ordet ”öfverenskommelse” hvad

man i privaträtten kallar kontrakt, hvaremot, hvad de Norska orden ”Aftale” och ”Overeenskomst”
angår, förhållandet är omvändt.

Med uttrycket ”vill Konungen afsluta eller upphäfva förbund, traktat o. s. v. skall
målets afgörande ske i det unionella Statsrådet” har Komitén velat utmärka att det vid åvägabringande
af ett folkrättsligt aftal icke är nog att beslutet om aftalets ratifikation, i fall sådan

erfordras, fattas i det unionella Statsrådet, utan att äfven det eller de beslut, hvarigenom sa ken

i sjelfva verket afgöres, och således de, hvarigenom vederbörande underhandlare erhåller

bemyndigande att godkänna aftalet i dess helhet, böra meddelas under ifrågavarande, i konstitutionelt
hänseende, mest betryggande kontroll.

Då emellertid, i fråga om samtlige ofvanuppräknade i 1 mom, omförmälde ärenden,
nämnde moment endast föreskrifver att målens afgörande skall i det unionella Statsrådet ske,
lärer af detta stadgande, jemfördt med innehållet af 3 mom. i förevarande §, klart framgå,
att med de undantag, hvartill detta senare moment föranleder, Konungen ej är pligtig att höra
det unionella Statsrådet angående sådana blott förberedande beslut, som Han kan finna nödigt
att meddela, och att således, med nyssnämnda undantag, dylika beslut kunna, när fråga är
om rent inre civila eller militära föranstaltningar, efter omständigheterna, fattas än i vederbörande
rikes särskilta Statsråd, än i den för kommandomål stadgade ordning, samt, hvad angår
förhandlingar med fremmande makter, eller inhemtande af upplysningar om dessas afsigter eller
åtgärder, meddelas i öfverensstämmelse med föreskriften i § 24. — Det unionella Statsrådets
hörande vid hvarje särskildt stadium af en förhandling, särdeles om den är af politisk natur,
skulle nemligen med afseende å den skyndsamhet och tystlåtenhet, som dervid ofta måste iakttagas,
stundom finnas olämplig, mahända till och med overkställbar. Den synes ej heller nödvändig,
ty när saken till slut skall i det unionella Statsrådet handläggas, lärer deraf blifva en
följd, att Utrikes Ministern och de öfriga medlemmar af det s. k. ministeriella Statsrådet,
hvilka enligt § 25 alltid skola höras öfver hvarje vigtigare sak, måste redan påförhand taga hänsyn
till de åsigter, som äro herrskande inom begge rikenas Statsråd, för att icke i det afgörande
ögonblicket sakna understöd af sina kolleger. Och der sakens beskaffenhet ej krafvelskyndsamhet
eller sträng hemlighet i behandlingen, torde Konungen i allmänhet, med begagnande
af den i § 25 anvisade utväg, föredraga att så tidigt som möjligt göra den till föremål
för öfverläggning i det unionella Statsrådet.

Mom. 2. De regeringsärenden, hvaromförevarande afdelning af förslaget handlar, betecknas
med uttrycket "mål, som angå rikenas förhållande till fremmande makter.” Under detta uttryck
är dock ej en fråga att hänföra, endast derföre att den i nånot afseende varit föremål för diplomatiska
förhandlingar. Någon gång har det nemligen inträffat att en fremmande''Regering hos
Konungen gjort vänskapliga framställningar angående en eller annan af rikenas inre angelägenheter,
såsom t. ex., för någon tid sedan, om önskligheten deraf att i deras strafflagstiftning
slaf handel måste betraktas lika med sjöröfveri. Genom en dylik framställning förlorar icke ärendet
sin karakter af en ren inre angelägenhet och måste följaktligen äfven behandlas i hvartdera
rikets särskilta Statsråd, såvida icke fråga uppstår om densammas ordnande på det i § 15
mom. 2 afsedda sätt. För att ett mål skall kunna sägas angå förhållandet till fremmande
makt, måste i detsamma vara fråga antingen om krig och fred eller om rättigheter och förpligtelser
emot en annan stat. Ej ens lagar, i hvilka en viss stats undersåtare frivilligt tillerkännas
bestämda rättigheter, hvilka genom ny lag ensidigt kunna dem åter fråntagas, falla
således under ifrågavarande begrepp. I hvad mån en från en fremmande makt gjord framställning
till de förenade rikena ma betraktas blott såsom en uttryckt önskan eller såsom en
fordran, kan visserligen stundom vara tvifvelsamt, men måste i hvarje särskilt fäll afgöras af
Konungen, hvilken säkerligen ej utan nödvändighet lärer vilja tillägga framställningen den betydelse,
som sist blifvit antydd.

Men äfven om det uppfattas i öfverensstämmelse med den mening, som nu blifvit
utvecklad, måste dock uttrycket: ”mål, som angå förhållandet till freinmande makt” komma
att innefatta sådana ärenden, hvilka, jemte nämnde förhållande, tillika omedelbart angå någon
del af de förenade rikenas inre styrelse. Af sådan blandad natur äro t. ex. de konventioner,
som afslutas angående sjöfart, handel, post- och telegrafväsen, eller om förbrytares utleverering
och öfrige angelägenheter, som höra under annat än Utrikes-departementet. De föreskrifter, som
i dessa konventioner meddelas om Svenska eller Norska tull- och skeppsutngälder, om porto för
bref och telegrammer, som befordras af rikenas postväsen och telegrafer, om freinmande undersåtares
rätt att idka näring eller åtnjuta beskydd till person och egendom i de förenade rikena, o. s. v.,
måste väl onekligen anses röra dessas inre styrelse, men, såsom utgörande delar af en internationell
afhandling, antaga dock, å andra, sidan, bestämmelserna jemväl egenskapen af förpligtelser emot
den freinmande makten. Af dylik blandad natur äro likaledes de mål, deri fråga väl ej är
att stifta några nya, men dock att upprätthålla eller uppfylla äldre rättigheter eller förpligtelser
af sådant slag, som nyss äro nämnda, såsom t. ex. när en freinmande makt yrkar att en
Svensk eller Norsk embetsman skall ställas under åtal för oförrätter emot den utländska statens
undersåtare eller att erhålla ersättning för fartyg, som blifvit öfverseglade af något Svenskt
eller Norskt örlogsskepp, äfvensom då de förenade rikenas Konung fordrar att någon af Hans
undersåter, som rymt till fremmande land, måtte utlevereras, för att dragas till ansvar för
förbrytelser, begångna i hans hemort, eller, å någon offentlig stiftelses vägnar, reklamerar
penningar, som stå under en fremmande Regerings förvaltning. ,

Dylika mål, hvilka således på en gårig tillhöra dels den inre administrationen och dels
diplomatien, hafva hittills enligt vanlig praxis i begge rikena blifvit af Konungen afgjorda i
allmänt Statsråd, tv till och med i Sverige, hvars Regeringsforms § Il betecknar de ministeriella
eller diplomatiska ärendena med samma uttryck, som i Komitens förslag blifvit användt, har
man i allmänhet antagit, att sådana beslut, som t. ex. utbetalning af ersättningsbelopp till fremmande
makt eller förbrytares utlevererande, bort fattas i allmänt och ej i ministerielt Statsråd.
Detta förfaringssätt bär Komitén genom det i mom. 2 af förevarande § föreslagna stadgande
velat bibehålla, ehuru, på grund af ärendets diplomatiska patur, det unionella Statsrådet
blifvit, i öfverensstämmelse med den vid § 2 uttalade grundsats, satt i stället för det särskilta
Statsrådet. Ärendets behandling i nu antydda ordning blifver dock endast då naturlig,
när dess inre sida icke kan skiljas från den diplomatiska, och det sammanhang, hvari dessa
begge sidor af saken måste stå till hvarandra, har man sökt beteckna med uttrycket: ”att
Konungen, angående förhållandet till fremmande makt, skall fatta ett beslut, som tillika blifver
bestämmande för afgörandet af någon sådan inre angelägenhet, som i allmänhet bör behandlas
i Statsråd”. Det föreslagna stadgandet afser således endast de fall då Konungen, genom det
beslut han fattar angående förhållandet till den fremmande makten, antingen tillika afgör det
i sammanhang dermed förekommande inre ärendet eller åtminstone binder sig sa, att Han
senare måste afgöra detsamma på ett, om ej i alla enskildheter, dock i hufvudsaken bestämdt
sätt. De närmare föreskrifter, som kunna blifva nödiga för verkställigheten af det i det unionella
Statsrådet fattade beslutet, komma således, jemlikt § 15 mom. 3 andra punkten, att meddelas
i vederbörande rikes särskilta Statsråd. Om således från en fremmande makt framställes an -

språk pa ersättning för en förnärmelse, som den förmenar sig hafva lidit och för hvilken den
anser det ena af de förenade rikena ansvarigt, skall, om anspråket medgifves, beslutet derom
fattas i det unionella Statsrådet, hvaremot fragorna huru beloppet skall anskaffas eller huruvida
godtgörelse skall utkräfvas hos de embetsman, som må hafva gjort sig skyldiga till
förnärmelsen, kommer att afgöras i rikets särskilta Statsråd.

Skyldigheten att företaga ett ärende af ifrågavarande art uti det unionella Statsrådet
är vidare enligt förslaget inskränkt till de fall, att det beslut, Konungen fattar, kunde, derest
ärendet blifvit endast såsom inre angelägenhet behandladt, hafva blifvit meddeladt i Statsråd.
Enligt stadgandet i förevarande moment äro således från behandling i det unionella
Statsrådet undantagna sådana ärenden, hvilka Konungen, under nyssnämnda förutsättning^
kunnat afgöra i den för kommandomål föreskrifna ordning, t. ex. om fråga är att förbjuda
en krigförande makts kapare tillträde till rikenas befästade hamnar; äfvensom likaledes det
fall att ett ersättningsbelopp, som Konungen befaller skola utbetalas, finnes kunna erhållas
från de till diplomatiska angelägenheter beviljade medel (se § 24 mom. 1). Vill Konungen
åtminstone för tillfället afslå ett från fremmande makt framstäldt anspråk, behöfver ej heller
detta afslag, på grund af stadgande i förevarande moment, afgifvas i det unionella Statsrådet,
ty derigenom kan Han ej anses hafva fattat något för Honom sjelf bindande beslut angående
den inre sidan af frågan. Att målet dock i detta liksom i det förut nämnda undantagsfallet
kan af annan grund, nemligen om beslutet bör befaras skola leda till krig, blifva föremål
för afgörande i det unionella Statsrådet, följer af 1 mom. i denna §.

Mom. 3. Första momentet i förevarande § är, såsom redan blifvit antydt, så affattadt, att
Konungen, på grund af detsamma, icke i der nämnda mål är förbunden att höra det unionella Statsrådet
vid meddelande af andra beslut än dem, hvarigenom målen blifva afgjorda. I fråga
om internationella afhandlingar, hvilka icke äro af politisk natur, d. v. s. sådana som angå
handel, sjöfart, postväsen eller annan inre angelägenhet, har Konungen emellertid, enligt
hittills följd praxis, vanligen hört det unionella Statsrådet äfven om de förberedande beslut,
Han i anledning af underhandlingarna funnit nödigt meddela. Så har äfven varit fallet i
fråga om förberedelsen af de i mom. 2 nämnda ärenden. Denna praxis har Komitén genom
bestämmelsen i mom. 3 velat stadfästa, och anser den sig ej hafva aflägsnat sig derifrån
genom det tillagda förbehållet om rättighet för Konungen att, när Han finner omständigheterna
det påkalla, fatta de förberedande besluten i den ordning § 24 bestämmer eller i s. k.
ministerielt Statsråd. Afhandlingar, hvilka ej till sitt innehåll äro af politisk natur, kunna
nemligen i enskilta, om ock sällsynta fall komma att utöfva ett stort inflytande på de kontrollerande
makternas politiska ställning, i hvilket afseende t. ex. torde erinras de traktater,
genom hvilka åtskilliga fastlandets stater i början af detta århundrade slutade sig till det
s. k. kontinental-systemet. I dylika fall torde det vara mindre rådligt att binda Konungen
till att inhemta det unionella Statsrådets betänkande på hvarje stadium af förhandlingarna
och derjemte kan ett förberedande beslut angående rent ekonomiska traktater någon gång
vara af beskaffenhet att det bör hållas så hemligt som möjligt.

Mom. 4. Vissa ärenden finnas dessutom, hvilka väl ega sådant sammanhang med de diplomatiska
angelägenheterna, att desammas beredning och föredragning tillkommer Utrikes Ministern,

Uniomkom:s Bjet. b

men som likväl icke kunna sägas omedelbart angå förhållandet till framilande makter.
Af dessa slags ärenden har Komitén äfven ansett följande böra i det unionella Statsrådet
afgöras, nemligen:

a) frågor om tillsättning och af skedande af de Utrikes Ministern underordnade embete-
eller tjensteman i Utrikes-departementet Stadgandet har sin naturliga grund deri att
dessa få embetsförrättningar sig anförtrodda, som äfven angå Norge, och att till befattningarna
kunna utses likaväl Norske som Svenske män;

b) ordnandet af konsulatväsendet och användande af de dertill anvisade medel, samt
tillsättning och af skedande af konsuler, såvida icke med deras befattning är förenad diplomatisk
tjenst. Konsulatväsendet har hittills, ehuru Riksakten derom ej innehåller något uttryckligt
stadgande, alltid ansetts såsom eu gemensam angelägenhet. Komitén vill väl ej
förneka att detta någon gång kan hafva medfört olägenheter. De begge rikenas handelsförbindelser
med särskilda orter äro nemligen så olikartade att det väl stundom inträffat att
en nyss tillsatt konsul, tillhörande den ena nationen, icke varit tillräckligt förtrogen med den
andras intressen. Men dessa olägenheter böra dock i allmänhet kunna förebyggas, om nödig
försigtighet vid konsulatplatsernas besättande iakttages, och äro i allt fall ej af beskaffenhet
att Komitén funnit anledning föreslå den nuvarande gemensamhetens upphörande. Komitén
anser nemligen för de förenade rikena i allmänhet vara af vigt att de i förhållande till
fremmande makter, såvidt möjligt är, uppträda såsom en enhet. Bevis att sådant medför
jemväl ekonomiska fördelar saknas icke. De länder, som haft olika reglor för direkt och
indirekt skeppsfart, hafva, så vidt kändt är, alltid medgifvit att transport af varor, tillverkade
i det ena af de förenade rikena, Ange, äfven då transporten skedde i skepp, tillhörande
det andra, betraktas såsom direkt fart. Särskildt tillät Stor-Britannien, så länge det var
fremmande fartyg förbjudet att ditföra andra än sitt eget lands produkter, införsel derstädes
af Svenska produkter i Norska fartyg och omvändt, hvilket i hög grad bidrog till Norska
skeppsfartens och Svenska trävaruexportens tillväxt, men sannolikt icke skulle hafva blifvit
tillåtet, om rikena hvart för sig haft eget konsulatväsen och sålunda inför utlandet betecknat
sina kommersiella intressen såsom åtskiljda. Gemensamheten medför dessutom en icke ringa
besparing i utgifter. Denna omständighet förtjenade måhända mindre att tagas i betraktande
så länge konsulerna hufvudsakligen aflönades medelst afgifter, som erlades af de till konsulsdistriktet
ankommande fartyg, och man i allmänhet åtnöjde sig med konsuler, för hvilka
inkomsten af embetet var en bisak. Men ju mera man öfvergår till systemet att befria
skeppsfarten från dylika umgälder och följaktligen blifver nödsakad att bevilja konsulerna
fasta löner, desto större blifver vinsten af gemensamma konsulater, i synnerhet om man
samtidigt söker att till dessa embeten befordra personer, hvilka skola hufvudsakligen egna
sig åt sina embetsförrättningar.

Både den förra Unionskomitén (se §§ 43 b, 44, 47, 88—94 i dess förslag) och den
Norska Regeringen i dess betänkande den 27 Februari 1847 (se §§ 32 b, 33, 72—75) ville
också bibehålla gemensamhet i konsula väsendet, den senare dock under förbehåll att det ej
skulle vara någotdera. riket betaget, att i särskilta fall hafva egna konsuler, om så funnes
lämpligt. Detta förbehåll grundade sig, enligt motiverna, på det antagande att för det ena

riket kunde vara af vigt att hafva en handelsagent på ett ställe, del- det andra alldeles icke
behöfde någon sådan. Efter den förändring sjöfartslagstiftningen sedan år 1847 undergått i de
flesta civiliserade länder och den utveckling de förenade rikenas handelsflottor numera erhållit,
är det emellertid mindre antagligt att sådana fall hädanefter komma att inträffa. Ty begge
rikenas fartyg hafva redan och söka ålit mer sin sysselsättning i en fraktfart, som sträcker
sig öfver hela jordklotet. Några enstaka ställen gifvas väl, hvilka, till följd af deras belägenhet,
besökas mycket ofta af det ena landets, men sällan eller nästan aldrig af det andras
fartyg, såsom t. ex. Arehangel och öfriga hamnar vid Hvita Hafvet. Konsulaterna på dessa
och dylika ställen hafva emellertid utan svårighet blifvit ordnade på ett sätt, som motsvarat
det i saken omedelbart intresserade rikets anspråk; och om ett motsatt förhållande någon gång
skulle inträffa, är det alltid vederbörande rikes nationalrepresentation obetaget att vid sina
anslag fästa sådana vilkor, hvaraf bristens afhjelpande måste blifva en följd.

c) erkännande af fremmande makters konsuler, samt återkallande af sådant erkännande.
Att fremmande konsulers erkännande bör höra till det unionella Statsrådet framstår
klarast i det fall, då det är en nybildad stat, af hvilken konsuln blifvit anställd och konsulns
erkännande således äfven innefattar ett erkännande af den nya maktens folkrättsliga tillvaro.
Konungens beslut kan i sådant fall stundom vara af stor politisk betydelse och synes derföre
alltid böra vara gemensamt för begge rikena. Detsamma gäller till en viss grad äfven i fråga
om beslut, hvarigenom Konungen fråntager en fremmande konsul hans exeqvatur;

d) frågor om åtal mot de i § 67 mom. 2 nämnda embets- och tjensteman.

§§ 23-29.

För att behandlingen af de diplomatiska angelägenheterna skulle kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt ordnas, erfordras, enligt Komiténs åsigt, att dessa ärendens föredragning
och verkställandet af de beslut, Konungen i dem fattar, kunde uppdragas åt en Utrikes Minister,
som icke stode i embetsförhållande till endast ett af rikena, utan vore gemensam för
dem begge, och således blott på grund af gemensamma föranstaltningar kunde tillsättas, kontrolleras
samt underkastas åtal och dom.

En naturlig följd häraf blefve också att embetet skulle kunna iunehafvas likaväl af
Norsk som af Svensk man.

Den förra Unionskomitén sökte att närma sig detta mål, i det den föreslog att Utrikes
Ministern, hvilken den synes hafva tänkt sig såsom en för begge rikena gemensam minister
och icke såsom medlem af någotderas särskilta Statsråd, borde utnämnas och afskedas i sammansatt
Statsråd (§ 43 b och § 46) och att han skulle edeligen förpligta sig att med lika
trohet och nit iakttaga hvartdera rikets bästa (§ 44). Blef han ställd under åtal, skulle en
jury, bestående af sex medlemmar från hvartdera riket, afgöra om den anklagade var skyldig
eller icke och i förstnämnde fall borde derefter tre ledamöter af Högsta Domstolen i det rike,
till hvilket han hörde, ådöma honom straff enligt detta rikes lag (§ 99). Komiténs pluralitet
föreslog derjemte att embetet skulle kunna beklädas med såväl Norske som Svenske män
(§ 43 a). Den åsyftade gemensamheten i de diplomatiska ärendenas behandling blef dock
icke fullständigt genomförd. En afvikelse derifrån innebar redan föreskriften, att vid de diplo -

matiska ärendenas föredragning skulle, om Utrikes Ministern var Svensk, eu Norsk Statsrådsmedlem,
och om Ministern var Norsk, en medlem af Svenska Statsrådet vara tillstädes. Ett
väsentligare afsteg från grundsatsen var att åklagarerätten skulle utöfvas särskildt för hvartdera
riket. Enligt Komiténs förslag (§ 98) skulle nemligen en hvar af de myndigheter, åt hvilka
rikenas särskilda grundlagar uppdraga den konstitutionella åklagarerätten, ega att ställa Utrikes
Ministern under åtal inför ofvannämnde jury. Ännu mycket längre i inskränkning af
gemensamhetsprincipen gick den Norska Regeringen. Under det den i öfrigt hufvudsakligen
slöt sig till Unionskomiténs förslag, antog den nemligen (§ 77) att Utrikes Ministern endast
kunde inför Riksrätten i det rike, hvars undersåte han var, dragas till ansvar efter detta rikes
lag samt på grund af sådant åtal, som i dess grundlag bestämdes; och enligt Regeringens
förslag skulle följaktligen Utrikes Ministern blifvit en samma rikes embetsman och icke en
gemensam minister.

Det sätt för frågans lösning, som af den förra Unionskoniitén föreslogs, synes behäftadt
med ögonskenliga brister. Redan den omständigheten, att två särskilda myndigheter, den ena
Svensk och den andra Norsk, erhöllo konkurrerande rätt att ställa samma man under tilltal
för samma förbrytelse, kunde leda till vådliga följder, i det vid utöfningen af denna rätt
begge myndigheterna lätt kunde komma att utgå från alldeles motsatta synpunkter och således
framkalla tvistigheter emellan rikena, i stället för att utjemna sådana. Att hänskjuta afgörandet
af frågan om skuld eller oskuld vid politiska öfverträdelser eller felsteg till en fåtalig
jury, synes ej heller hafva varit någon lycklig tanke, och ännu mera otillfredsställande visar
sig denna, då juryn ej komme att afdöma saken i dess helhet, utan öfverträdelsens lagliga
påföljd skulle bestämmas genom en dom, gifven af domstolsledamöter från det land, till hvilket
den tilltalade hörde. Ty härigenom återgaf man åt den af nationaliteten beroende uppfattning,
hvars inflytande man just genom juryns antagande velat undvika, ett, om än ej alldeles obegränsadt,
spelrum. Dessa brister voro dock ej de mest framstående. En kontroll, som saknar
andra medel till sitt förfogande än en riksrätts dom, kan icke blifva synnerligt verksam. Sitt
vigtigaste inflytande på styrelsen utöfvar nemligen folkrepresentationen på andra mera ändamålsenliga
och lättare tillämpliga sätt, och i synnerhet genom dess skattebevillningsrätt.
Så länge det icke finnes någon för begge rikena gemensam representation, som eger icke
allenast att ställa Utrikes Ministern under åtal, utan äfven att med alla konstitutionella
medel kontrollera ledningen af de diplomatiska angelägenheterna samt att bevilja de för
denna gren af styrelsen erforderliga utgifter, måste det derföre också blifva omöjligt att göra
Utrikes Ministern till en för begge rikena gemensam embetsman; men, såsom förut blifvit
anfördt, har från Norges sida införande af ett unionsparlament ansetts nu icke kunna
medgifvas.

Komitén har vid sådant förhållande icke funnit någon annan praktiskt verkställbar
utväg än att låta saken förblifva vid det nu bestående, så att Konungen, såsom hittills,
skulle ega att låta såväl de gemensamma som hvartdera rikets särskilda diplomatiska angelägenheter
ombesörjas af Sveriges ”Utrikes Minister”, en benämning, som, om ock ej fullt
egentlig, dock i en lagtext, der den oftare förekommer, lättare låter sig begagna än den
längre titeln ”Statsministern för utrikes ärendena”. Då Utrikes Ministern skulle fortfarande

komma att förblifva eu uteslutande Svensk embetsman och medlem af det Svenska Statsrådet,
har också härmed ansetts oförenligt att låta hans utnämnande försiggå i det unionella
Statsrådet. En bestämmelse, enligt hvilken Konungen lemnades frihet att till Utrikes Minister
nämna likasåväl en Norsk som en Svensk man, skulle ej heller låta sig förena dermed
att Utrikes Ministern är medlem af det Svenska, men icke af det Norska Statsrådet, och
Komiten har destomindre trott sig ega anledning att föreslå en sådan bestämmelse, som
derigenom i sjelfva verket Norge icke komme att erhålla någon större garanti för iakttagande
af dess intressen.

Då emellertid förslaget i denna del kan anses innefatta en afvikelse från likställighetsprincipen,
har det inom Komiten varit ifragasatt om ej i Föreningsakten uttryckligen
borde nämnas att den der antagna ordning af de diplomatiska angelägenheterna endast skulle
iakttagas intill dess rikena, på det i förslagets 71 § föreskrifna sätt, kommit öfverens om
en gemensam folkrepresentation, som erhöll myndighet att kontrollera styrelsen af nämnde
angelägenheter. Ett förbehåll härom har dock funnits öfverflödigt. Inom Komiten har det
nemligen icke af någon ansetts vara föremål för tvifvel, att ju, i händelse ett unionsparlament
komme till stånd, Utrikesministeriet måste blifva en gemensam institution och Utrikesminister-embetet
kunna innehafvas likaväl af Norrmän som af Svenskar. Och dessutom har
det ansetts mindre lämpligt att i sjelfva lagen antyda att densamma endast komme att gälla
till dess den utbyttes emot en annan, byggd på helt olika grundsatser.

I saknad af ett unionsparlament måste de lagliga garantierna derför att äfven Norges
intressen iakttagas vid ledningen af de diplomatiska angelägenheterna sökas dels i den för
begge rikena lika betryggande föreskriften i § 22 att de vigtigaste diplomatiska ärenden
skola handläggas i det unionella Statsrådet, och dels i den bestämmelse, som i § 24 är
föreslagen, att den Norska Statsministern skall vara tillstädes och meddela Konungen sina
råd äfven när Han utom det unionella Statsrådet fattar beslut i diplomatiska ärenden, —
en föreskrift, som erhåller vida större konstitutionel betydelse än Resolutionen den 13 April
1835, enär Norska Storthinget, enligt § 68, erhåller samma rätt som den Svenska Riksdagen
att fordra del af de vid sådana tillfällen förda protokoll.

Komiten tror sig härvid böra erinra att dess förslag ej går ut på att ställa den
Norska Statsministern i samma förhållande till de diplomatiska ärendena som Utrikes Ministern,
så att dennes embete blefve fördeladt emellan två innehafvare, en Svensk och en
Norsk, något som ej skulle kunna undgå att menligt inverka på ledningen af dessa angelägenheter.
Den Norska Statsministern får enligt förslaget ingen andel i styrelsen af Utrikesdepartementet
och kan icke sätta sig i förbindelse hvarken med de förenade rikenas sändebud
hos fremmande makter eller med dessas hos Unionskonungen eller Hans Utrikesministerium ackrediterade
agenter. Alla meddelanden från eller till dem måste således äfven framdeles gå
igenom Utrikes Ministern, och den Norska Statsministern blifver blott konsultativ medlem af
det ministeriella Statsrådet. Men då han i denna egenskap alltid är i tillfälle att fästa
Konungens uppmärksamhet på hvad som i Norges intresse bör göras eller underlåtas, och
Storthinget eger att utöfva kontroll deröfver att han härutinnan uppfyller sin pligt, antager
Komiten att Norge, genom en sådan sakens ordning, skall komma att vinna ej obetydligt i

konstitutionella garantier; och att så sker, tror Komitén ligga i unionens välförstådda intresse.
Ty ju fullständigare föreningsakten erkänner Norges billiga anspråk att blifva hördt i fråga
om beslut, angående de förenade rikenas förhållande till fremmande makter, desto starkare
måste också dess förpligtelse blifva att deltaga i beslutens genomförande och upprätthållande.

Efter att sålunda hafva redogjort för hufvudgrunderna uti ifrågavarande §§, torde
Komitéu, hvad de särskilda stadgandena angår, endast behöfva erinra följande:

Såsom hufvudregel för föredragningen af mål, som angå förhållandet till fremmande
makter, föreslås att denna skall tillkomma Utrikes Ministern.

Denna regel är, om målet behandlas enligt § 24, undantagsfri. År deremot målet af
beskaffenhet att böra behandlas i det unionella Statsrådet och således under iakttagande
af strängare former, har Komitén trott ett olika förfarande böra iakttagas efter som målet
i det väsentliga angår begge rikena eller blott det ena af dem, i hvilket sistnämnda fall
föredragningen ansetts böra förbehållas den, hvilken den skulle hafva tillkommit, derest
ärendet företagits i vederbörande rikes särskilda Statsråd. Till mål, som i det väsentliga
angå begge rikena, och hvilka således alltid skola föredragas af Utrikes Ministern, har
Komitén äfven räknat dem, som väl omedelbart angå det ena riket, men likväl antingen i
sig sjelfva äro af politisk natur eller, fastän de närmast angå handel, sjöfart, postväsen
eller dylika angelägenheter, dock till sina följder kunna få inflytande på begge rikenas politiska
ställning.

När det för angelägenheter af sistnämnda slag eller sådana, som höra till annat än
Utrikes Ministerns departement, finnes fördelaktigt att underhandlingar med någon fremmande
regering öppnas, måste det följaktligen stå vederbörande Departementschef fritt att, utan
att förut hafva vändt sig till Utrikes Ministern, men i den ordning, som är föreskrifven i
det rike, hvartill han hörer, — således i Sverige i dess Statsråd och i Norge i den Norska
Regeringen, — derom göra framställning hos Konungen, liksom omvändt Utrikes Ministern
å sida sin må hafva lika oinskränkt rätt att framkomma med andragande derom till Konungen,
när han till befästande af det goda förhållandet till en fremmande makt eller af annan orsak
anser lämpligt att någon sådan angelägenhet ordnas på diplomatisk väg. Har någon af
dessa Statsrådsmedlemmar bragt en sådan fråga å bane, bör emellertid den andra, i hvad
på hans embete ankommer, deltaga i målets beredning till föredragning i det unionella
Statsrådet, så att Konungen icke der meddelar sitt beslut innan både fack-ministern och
Utrikes Ministern hafva uttalat sig, den förre om hvad som bör sökas uppnådt och den
senare om det sätt, på hvilket sådant bäst kan ske.

Såsom chef för Utrikes-departementet måste Utrikes''Ministern ega den rätt, som i
allmänhet tillkommer Departementschef, att gifva sina underordnade instruktioner och att
alltså meddela de förenade rikenas sändebud förhållningsordres angående de diplomatiska
förhandlingarna med de makter, hos hvilka de äro anställda. Han måste likaledes på förfrågningar
af fremmande makters härvarande sändebud kunna officielt uttala sina åsigter i
förekommande ämnen. I begge fallen yttrar han sig emellertid blott i eget namn och förbinder
hvarken de förenade rikena eller Konungen, hvilken, om han ogillar Utrikes Ministerns
uttalade åsigter, kan frångå dessa. Konungen allena måste det vara förbehållet att latta

bindande beslut i diplomatiska angelägenheter; och för att Utrikes Ministern skall kunna
yttra sig i Konungens namn, måste beslutet vara fattadt under stadgade konstitutionella
former.

När Konungen begagnar sig af den rätt, Honom enligt § 24 tillkommer, att fatta
beslut i sådana angelägenheter utom det unionella Statsrådet, bör, enligt förslaget, icke
allenast, såsom ofvan är anmärkt, den Norska Statsministern, utan också en särskildt tillkallad
medlem af det Svenska Statsrådet vara tillstädes.

Detta senare, livilket öfverensstämmer med Svenskt grundlagsstadgande, äldre än
föreningen med Norge, medförer för Sverige en konstitutionel garanti, hvilken icke utan nödtvång
bör uppoffras, så mycket mindre som det kan sägas vara till fördel för begge rikena
att en Svensk Statsrådsmedlem vid sidan af Utrikes Ministern ständigt deltager i öfverläggningen
om vigtigare diplomatiska angelägenheter och sålunda förvärfvar nödig insigt för att,
vid Utrikes Ministerns förfall, kunna förvalta hans embete.

Bland frågor, som kunna behandlas på här omförmäld a sätt, hafva särskildt angifvits
utnämnande, förflyttning eller entledigande af sändebud eller andra embets- och tjensteman
vid beskickningarna, samt användande af de till diplomatiska angelägenheter beviljade medel.
Vid afgörande af dylika frågor erfordras en så förtrolig bekantskap med diplomatiska förhållanden
och personer, att den icke kan förutsättas hos andra än dem, som oafbrutet följt
de utrikes ärendenas gång, hvarföre man ej ansett sig böra föreslå att nyssnämnda saker
skulle behandlas i unionelt Statsråd, så mycket mindre som i allt fall det unionella Statsrådets
medlemmar näppeligen skulle motsätta sig det beslut, som förordades af Utrikes
Ministern, den Norska Statsministern och den medlem af det Svenska Statsrådet, som till
det ministeriella Rådet vanligen tillkallades.

Medlen till bestridande af utgifterna för de diplomatiska angelägenheterna hafva hittills
åvägabragts på det sätt, att Konungen för hvardera nationalrepresentationen tillkännagifvit
huru stort belopp till det angifna ändamålet i det hela erfordrades samt föreslagit
att hvartdera riket dertill skulle bevilja bidrag i förhållande till sin folkmängd, hvilken fördelningsgrund
också af nationalrepresentationerna faktiskt antagits för bevillningens bestämmande.

På samma sätt har man gått till väga i afseende å beredande af medel till konsulatväsendet,
dock så att konsulerna i mer eller mindre väsentlig mån blifvit aflönade medelst
algiftei af de fartyg, som besökt deras konsulatdistrikter, äfvensom att, i öfverensstämmelse
med hvad som föreslogs af den kommission, hvilken nedsattes genom Kongl. Resolutionen
den 30 November 1855, man vid bestämmande af hvartdera rikets direkta bidrag till konsulatväsendet
tagit hänsyn icke blott till rikenas folkmängd, utan jemväl till drägtigheten af
deras handelsflottor samt storleken af deras varuomsättning med utlandet.

Af det belopp, som från begge rikena beviljas till utgifterna för de diplomatiska
angelägenheterna, utgå lönerna till embets- och tjenstemännen i Utrikes-departementet.
Dessa löner bestämmas emellertid genom beslut, som fattas af den Svenska Riksdagen allena;
och föi öfiigt beviljar hvartdera riket sitt bidrag till förenämnda utgifter med en rund
summa, hvars närmare användande öfverlåtes till Konungens bestämmande. Detta gäller

jemväl, utan undantag, i fråga om utgifterna till konsulatväsendet. Räkenskaperna för begge
dessa slag af utgifter revideras af Kammar-Rätten i Sverige och öfversändas för granskning
till vederbörande Norska Regeringsdepartementer.

Detta sätt att gå till väga är visserligen långt ifrån att erbjuda fullständig trygghet
med hänsyn till ett sparsamt och ändamålsenligt användande af dessa medel. Men uppnåendet
af en sådan trygghet vore förbunden med stora svårigheter, när unionsparlament
icke finnes; och då den ordning, som nu i praxis iakttages, hittills icke gifvit anledning till
tvister rikena emellan angående bidragens storlek, har Komiten trott sig böra gifva ofvanberörde
fördelningsgrund stöd af lag, hvilket afsetts med bestämmelsen i första mom. af 29 §.
Att denna bestämmelse icke medför någon inskränkning i den hvartdera rikets nationalrepresentation
tillkommande rätt att nedsätta dess bidrag, så vidt den finner vissa utgiftsposter
mindre nödiga eller till beloppet öfverdrifna, har ansetts böra uttryckligen stadgas,
enär det missförstånd eljest skulle kunna uppstå, att den ena nationalrepresentationen vore
förpligtad att bevilja ett belopp, motsvarande hvad den andra redan tidigare åtagit sig.
Väl kan invändas att med detta förbehåll stadgandet icke blifver af någon synnerlig praktisk
betydelse. Men derigenom förebyggas dock tvister om sjelfva fördelningsgrunden, hvilken
aldrig blifvit af Sveriges Riksdag uttryckligen erkänd; och frågan synes svårligen kunna förbigås,
då Föreningsakten förklaras innehålla alla bestämmelser angående de förenade rikenas
unionella förhållande, så att inga andra unionella förpligtelse!- skulle gifvas än de deri
omnämnda.

Vidare skulle, enligt 29 §, Konungen och begge nationalrepresentationerna medgifvas
att, när de så finna för godt, meddela gemensamma, för begge rikenas statsmakter bindande
lagar, genom hvilka fastställes, huru stort ärligt belopp hvartdera riket aligger utbetala till
bestridande af nu ifrågavarande utgifter, d. v. s. att genom en normalbudget bestämma
minimum af hvartdera rikets bidrag. Genom sadana lagar bör det vidare kunna stadgas på
hvad sätt redovisning för utgifterna skall ske. Man kan nemligen knappast helt och hållet
förbise möjligheten af tvister nationalrepresentationerna emellan om särskilda utgiftsposters
nödvändighet eller om befogenheten af vissa utgifters bestridande af de för ofvannäinnda
ändamål beviljade medel, eller om resultaterna af den uppställda fördelningsgrunden, särskildt
med hänsyn till bestämmande af varuomsättningens storlek. I alla dylika fall är det af
vigt att hafva så lätta former som möjligt för åvägabringande af en öfverenskommelse, som
definitivt ordnar förhållandet. Utan ett stadgande, sådant som det föreslagna, skulle det
emellertid åtminstone vara tvifvelaktigt, huruvida någon bindande öfverenskommelse i detta
ämne kunde afslutas emellan rikena på annat sätt än genom tillägg till sjelfva föreningsakten
och sålunda under formen af ett grundlagsstadgande.

V. Om Försvarsväsendet.

Att krig och fred skola vara gemensamma för begge rikena, är en af föreningens
hufvudgrunder; och det bär heller aldrig blifvit ifragasatt, det ju icke hvartdera liket vore
pligtigt att i förhållande till sina hjelpkällor bidraga till det gemensamma försvaret.

Nu gällande Riksakt uppställer emellertid icke några grunder, i enlighet hvarmed
berörde förpligtelse bör uppfyllas. Detta har redan tillförene, upprepade gånger och från
begge rikenas sida, varit framhållet såsom en brist i de unionella bestämmelserna.

Den förra Unionskomitén hade derföre i de anmärkningar, med hvilka den motiverade
§§ 74—87 i sitt förslag, utvecklat nödvändigheten af föreskrifter om storleken af den krigsmakt,
hvärtdera riket skulle vara pligtigt hålla i så stridsfärdigt skick, att den närsomhelst
kunde användas emot fienden, och härtill hänförde sig hufvudsakligen Norska Regeringen i
sitt betänkande af den 27 Februari 1847. Efter den påminnelse att sörja för rikenas försvar,
som 1855 och 1856 års händelser gåfvo, behagade Kongl. Maj:t i Resolution den 2 Augusti
1856 tillkännagifva, att det var hans afsigt att, med Sveriges Rikes Ständers och Norska
Storthingets fosterländska medverkan, tillvägabringa en lag, hvarigenom bestämdes och för
framtiden stadgades, i billigt förhållande till deras folkmängd, de förenade rikenas bidrag till
upprätthållande af gemensam sjelfständighet och ära. Denna för den Skandinaviska halföns
framtid så vigtiga handling förklarades uppstå ur föreningens grundtanke att de inom sig
sjelfständiga, af samma Konung styrda förenade rikena, vid alla förhållanden med fremmande
stater, som angingo krig eller fred, utgjorde blott en enda oåtskiljeligt förenad makt; och
den ifrågaställda lagen skulle i väsentlig mån betrygga brödrafolkens sjelfbestånd genom ett
samfäldt ordnande af deras stridskrafter samt gifva en ny helgd åt den lyckliga förening,
som nära ett hälft århundrade gjort tvänne ädla nationers sällhet och styrka, och skänka
dem nya anspråk på deras bundsförvandters aktning och förtroende.

Konungen förordnade derpå, genom Resolution den 8 September 1856, nedsättande af
en Kommission för att utarbeta förslag till en för de förenade rikena gemensam lag angående
hvartderas bidrag till det samfällda försvaret till lands och vatten, i hvilken lag bestämmelser
skulle innehållas icke allenast om:

a) Sveriges och Norges bidrag till bildande af unionsförsvaret, såväl af landtmakt som
sjömakt och deras reserver i krigstid,

men tillika om:

b) minimum af så väl arméens som marinens vapenöfningar,

c) förrådernas förseende med vapen, beklädnad och öfriga förnödenheter i fält,

d) kreditivers anvisning till begagnande vid utomordentliga tillfällen, och

e) grunder för fördelningen af krigsomkostnader begge rikena emellan.

Kommissionen, som bestod af Hans Kongl. Höghet då varande Kronprinsen, såsom ordförande,
samt sex Svenska och sex Norska män, afgaf betänkande den 24 December 1856 och
förklarade deri, att Kommissionen enhälligt erkänt angelägenheten deraf, att en plan för de
förenade rikenas försvarsväsende blefve upprättad i öfverensstämmelse med gällande statsförhållanden
samt att denna plan, utgående ifrån och stödjande sig på enahanda princip, alltigenom
grundades på den lagbestämda likheten staterna emellan. Derest i någotdera riket
den föreställning vunne insteg, att detta rike jemförelsevis bidroge mera till det gemensamma
försvarsväsendet än det andra, ansågs obelåtenhet och missnöje deraf otvifvelaktigt skola
framkallas, enär en så kostsam anstalt som försvarsverket måste, i följd af sin natur, kännas
tryckande för statens finanser samt försvaga förmågan att befordra åtskilliga andra inrätt Unionskom:s

Bet. 7

ningar och företag, hvilka kunde finnas mera vinstgifvande och mera bidragande till landets
välstånd samt dess innevånares intellektuella och materiella framsteg. Det vore derföre af
högsta vigt, så framt intresset för rikenas förening skulle spridas och djupt intränga i folkens
öfvertygelse såsom det nödvändiga vilkoret för deras förkofran samt politiska lycka och
oberoende, att det blefve klart för en hvar, att de betydliga utgifter, som försvarsverket
kräfde, tyngde lika inom begge rikena och derjemte voro beräknade med plan och omtanke
till framkallande af en så stor unionel försvarskraft, som vore oundgängligen nödig för att,
med hopp om framgång, kunna motstå ett fiendtligt anfall, alltid lika vådligt för begge
rikenas sjelfständighet. Att aflägsna hvarje anledning, hvarigenom en annan föreställning
kunde uppstå, till utsående af misstroendets frö bland brödrafolken, vore i synnerhet af vigt
under sådana allvarliga förhållanden, som under de förflutna åren utvecklat sig. Kommissionen
ansåg dock ej nödvändigt för rikena att uppställa större personella försvarskrafter än dittills
varit påräknade. Syftemålet förklarades hufvudsakligen vara att tillvägabringa en plan,
hvilken ställde hvartdera af de förenade rikena på lika fot till undanrödjande af hvarje
föreställning att det ena riket åtnjöte någon fördel på det andras bekostnad eller gjorde
uppoffringar för gemensamma angelägenheter, utan att det andra riket i lika förhållande deruti
deltoge, och hvilken tillika angåfve det mål, hvartill borde sträfvas, och den utveckling, man
genom användningssättet af anslagen till försvarsverket i begge rikena borde söka uppnå,
hvarvid såsom en särdeles väsentlig omständighet borde hafvas till ögonmärke, att de stridskrafter,
som af de förenade rikena uppställdes för det gemensamma försvaret, kunde hastigt
och med lätthet blifva tillgängliga och användbara på hvilken som helst hotad punkt.
Krigsmaktens förmåga att uppfylla sitt ändamål berodde nemligen icke blott på dess storlek,
men äfven ganska ofta och i vida högre grad på den skyndsamhet och säkerhet, hvarmed
den kunde användas, hvarföre ock en mindre styrka i väl utrustadt, öfvadt och disponibelt
stånd vore att föredraga framför en större, men mindre utbildad, i synnerhet om den sistnämndas
begagnande i rättan tid på hotad ort icke stode till en vaksam och kraftfull
styrelses fullständiga förfogande.

Kommissionen föreslog derpå enhälligt såsom en allmän grund, att de förenade rikenas
bidrag till det gemensamma försvarsväsendet borde bestämmas till en viss procent af folkmängden.
Väl erkändes, att folkmängden omedelbart blott syntes lämpa sig till måttstock
för antalet af det manskap, hvart rike skulle uppställa, under det att utgifterna för krigsmaktens
underhåll och bildning samt utrustning och förseende med materiel egentligen borde
tillvägabringas i förhållande till hvartdera rikets pekuniära hjelpkällor, men för dessa åter
kunde i allmänhet icke utfinnas annan pålitlig måttstock än folkmängden.

Dernäst utlät sig Kommissionen om storleken af förenämnde procent, — som den
ville bestämma med en siffra för både landt- och sjökrigsmakten och föreslog till procent
af folkmängden, — om kontingenternas fördelning emellan landt- och sjömakten och om
förhållandet emellan de olika vapnen i begge rikenas landt-arméer, om minimum af dessas
årliga vapenöfningar och om grunderna för krigsmaktens utrustning med nödigt materiel.
Vidare föreslogs att i Norge skulle ställas tvänne kreditiver till Konungens disposition, till
användning för oförutsedda händelser, efter samma grunder, som voro gällande i Sverige,

hvarjemte yttrande afgafs i fråga om fördelning å rikena af de genom krig förorsakade
utgifter.

Emellertid ansåg Kommissionen de föreslagna grunderna för kontingenternas fördelning
emellan landt- och sjömakt och förhållandet emellan de olika vapenslagen i landtarméen,
äfvensom för vapenöfningarna och materielens anskaffande, vara af den art, att de icke
lämpligen kunde göras bindande för en längre tidsföljd, så väl i anseende till krigskonstens
fortgående utveckling och de förbättringar, hvilka af nya »uppfinningar kunde föranledas, som
ock med hänseende till de modifikationer, hvilka kunde blifva nödvändiga i följd af möjliga
förändringar i då gällande författningar och särskilta förhållanden inom begge rikena. Bestämmelserna
om den procent af befolkningen, hvartdera riket skulle ställa till krigstjenst, om
fördelningen af krigsutgifterna och om beviljande af krigskreditiver i Norge egnade sig väl
till upptagande i en lag, men de ansågos lättare skola vinna insteg och blifva antagna, om
och när de endast stadfästade bestående förhållanden, hvaraf erfarenheten och en mognare
granskning bragt nationerna att erkänna nyttan och gagneligheten, utan vilseledning af någon
ogrundad fruktan för åtagandet af pligter och förbindelser, hvilkas omfång och möjliga förvecklingar
man icke fått tillräcklig tid att öfverskåda och göra sig hemmastadd uti; och
Kommissionen hyste fördenskull den föreställningen, att Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt
låta utarbetandet i lagform af bestämmelser rörande det gemensamma försvarsväsendet blifva
hvilande, intilldess ändamålsenligheten af de föreslagna grunderna hunnit vinna ett sådant
erkännande, som förut vore antydt.

Denna åsigt biträddes af Norska Regeringen, och i öfverensstämmelse dermed samt
med hvad Cheferna för de begge Svenska Militär-departementerna vid ärendets föredragning
i sammansatt Statsråd tillstyrkte, behagade Konungen den 22 Juni 1857 hufvudsakligen
bifalla de af Kommissionen uppställda grunder att tjena vederbörande till ledning vid de
förslag, som derefter komme att afgifvas. Med Kommissionens förslag till utgångspunkt,
hafva derefter Norges statsmakter genom lagarna af den 6 Mars 1863 § 6 och den 12 Maj
1866 § 2 förökat Norska linie-arméen till 18,000 man gemenskap och genom sistnämnde lags
§§ 71 och 72 bestämt öfningarna för infanteriet till ett minimum, som till och med är något
större än det af Kommissionen föreslagna.

I hufvudsaken delande de åsigter, som af förenämnde Kommission sålunda blifvit
uttalade, anser äfven nu förevarande Komité grundsatsen om hvartdera rikets pligt att bidraga
till det gemensamma försvaret böra uttryckligen uttalas i Föreningsakten, och att
bidragets storlek, såvidt ske kan, må rättas efter folkmängden. Hvad angår landtarméens
numeriska styrka möter häremot ingen svårighet, och Komitén diar derföre i § 34 föreslagit
att de förenade rikena skola, hvar för sig, i fredstid underhålla en efter nämnde grund
lämpad krigshär, så organiserad, öfvad och utrustad att den, så snart krig utbryter, kan
rycka i fält, samt försedd med erforderliga förråd och tillräckligt ersättningsmanskap. Komitén
tror emellertid att man nu kan och bör gå ett steg längre. I sjelfva föreningsakten, hvilken,
enligt Komitens åsigt, bör i begge rikena komma att erhålla grundlags kraft, torde väl den
procent af folkmängden, hvartdera rikets krigshär bör utgöra, svårligen kunna till siffran
bestämmas, ty denna, såsom väsentligen beroende af flera ofta vexlande omständigheter,

synes ej böra gifvas den orubblighet, som ett grundlagsbud förutsätter; men deremot anser
Komitén något hinder ej möta att bestämmelser härom meddelas i en lag, hvilken, sedan
den af Konungen och begge nationalrepresentationerna blifvit antagen, väl, lika med föreningsakten,
blefve för begge rikena förbindande, men dock framdeles kunde af Konungen och
representationerna förändras utan iakttagande af de tyngre former, som för grundlagsförändringar
äro föreskrifna. Då en sådan lag skulle komma att blifva en unionel öfverenskommelse
och i sak, om också icke i form, utgöra ett tillägg till föreningsakten, vore det önskligt
att den, om möjligt, måtte samtidigt dermed utfärdas. Komitén, af hvars fjorton medlemmar
endast två äro militärer, har emellertid icke ansett sig kunna inlåta sig på affattandet
af något sådant lagförslag, utan inskränker sig till att tillstyrka att ett dylikt blifver
utarbetadt och förelagdt rikenas nationalrepresentationer så tidigt att dessa komma i tillfälle
att kunna antaga detsamma samtidigt med förslaget till ny föreningsakt. Inom Komitén har
dervid uttalats den åsigt att då ett närmare bestämmande af de förenade rikenas inbördes
pligt att till det gemensamma försvaret bidraga utgjorde det föremål, som i främsta rummet
påkallade en revision af föreningsfördraget, antagandet af det förslag till lag i detta ämne,
som Kongl. Maj:t kunde komma att framställa, borde göras till vilkor för sanktion å sjelfva
föreningsakten; men Komiténs flesta ledamöter hafva endast ansett sig böra frågan härom
till Kongl. Maj:ts Eget nådiga bepröfvande öfverlemna.

Rikenas ömsesidiga pligt att bidraga till det gemensamma försvaret kan dock ej inskränkas
endast till att uppställa en krigshär af föreskrifven storlek. De måste också underkasta
sig alla de ansträngningar i öfrigt, som för ändamålets vinnande kan blifva nödigt
och hvartill de äro i stånd. Detta har Komitén velat antyda genom föreskriften i § 34,
hvarigenom rikena åläggas att i händelse af krig gifva hären den ytterligare tillökning, som
rikenas tillgångar medgifva och upprätthållandet af deras sjelfständighet fordrar.

Det har väl ej undgått Komiténs uppmärksamhet att en föreskrift angående den procent
af folkmängden, hvartdera rikets krigshär skall utgöra, ej i och för sig innefattar all
den unionella garanti, som kunde önskas för ett ändamålsenligt ordnande af rikenas landtförsvar.
Dertill skulle nemligen äfven erfordras, att gemensamma bestämmelser angående
härens organisation, utrustning och öfning blefvo meddelade. Komitén anser dock, i likhet
med 1856 års Kommission, oöfvervinnerliga svårigheter häremot möta. Ser man bort från
historiskt gifna förutsättningar, måste det erkännas att rikenas försvar skulle bäst betryggas
om samma reglor inom dem begge gällde för deras arméers organisation, utrustning och öfning,
så att dessa, i händelse af krig, kunde uppträda såsom en enhet och verka med all
enhetens kraft. Sättet för krigshärens bildande är emellertid nu inom de särskilda rikena
väsentligen olika. I Sverige består nemligen den egentliga linie-arméen dels af värfvade och
dels af indelta trupper. Manskapet vid begge dessa slags trupper är frivilligt, och den indelta
soldaten qvarblifver i tjensten så länge han är tjenstbar. Den Svenska beväringen,
som bestar af utskrifvet manskap, pligtigt att tjena i fem år, utgör på en gång arméens krigsförstärkning
och ersättningsmanskap. I Norge deremot bildas nästan hela linie-arméen genom
tvungen utskrifning, och tjenstetiden, som i linien och dess krigsförstärkning tillsammans
uppgår till sju år, är således mycket kortare än den Svenska indelta arméens, men icke

obetydligt längre än den Svenska beväringens. Såvidt Komitén har kunnat uppfatta den
allmänna meningen, torde det åtminstone vara tvifvel underkastadt om de Svenska statsmakterna
under den närmaste framtiden skulle vilja afskaffa det nuvarande indelningsverket,
och å andra sidan gifves ej heller någon anledning att antaga, det ett förslag om införande
af en dylik institution skulle inom Norge vinna godkännande. En gemensam lag angående härens
organisation skulle följaktligen ej kunna meddelas, utan att densamma komme att med
tystnad förbigå sjelfva hufvudsaken eller ock derom innehålla olika bestämmelser för hvardera
riket, och vid sådant förhållande lärer ock lagens utfärdande finnas vara en mindre
praktisk åtgärd, likasom det med skäl torde böra betvifias om de bestämmelser, den kunde
komma att innehålla, skulle medföra någon verkligen ökad garanti mot någotdera rikets försummelse
att upprätthålla sitt försvarsväsen. När i Föreningsakten och den dertill hörande
tilläggslag rikena förpligtas att hvar för sig uppställa en krigshär af en viss styrka, torde
man också destoheldre kunna förlita sig derpå att de hvar för sig skola söka att hålla denna
här i så godt stånd förhållandena medgifva, som de i annät fall utsätta sig för vådan att
den af landets egna söner bestående hären vid ett utbrytande krig går sin undergång till
mötes på samma gång rikets ära och sjelfständighet derigenom kan tillskyndas en skada,
som sedan ej står att upprätta.

Med den i § 34 omförmälda krigshär afses endast landtarméen. Hvad deremot sjöförsvaret
angår, så, enär detta hemtar sin hufvudsakliga styrka mera från materielens och
särdeles krigsfartygens beskaffenhet än från det dervid tjenstgörande manskapets antal, skulle
en föreskrift, hvarigenom detta antal bestämdes till en viss procent af hvartdera rikets folkmängd,
komma att sakna all verklig betydelse. Att åter fastställa sjökrigsmaktens styrka
efter fartygens antal, ångkraft eller beväpning lärer ej heller under närvarande omständigheter
låta sig göra, då fordringarne på materielens beskaffenhet, till följd af nya uppfinningar,
tidt och ofta undergå förändringar. Men då emellertid en större fasthet i dessa förhållanden
tilläfventyrs framdeles kan inträda, har Komitén trott tillfälle böra i Föreningsakten lemnas
att äfven i fråga om hvartdera rikets deltagande i sjöförsvaret bringa en gemensam lag
till stånd.

Efter förutskickande af dessa allmänna anmärkningar öfvergår Komitén till en redogörelse
för de särskilda §§ i denna afdelning.

§ 30.

Första punkten i denna § återgifver den i Sveriges Regeringsform § 14, Norges Grundlag
§ 25 och Riksaktens § 4 uttalade grundsats att Konungen har högsta befälet öfver krigsmakten,
med det förklarande tillägg att Han i denna sin egenskap är berättigad att sammandraga
och emot rikenas fiender använda hela den på hvarje tid i begge rikena befintliga
styrka. Likasom sjelfva denna rättighet måste också gränserna för densamma i Föreningsakten
utstakas. De bestämmelser, som i afseende härå ansetts behöfliga, igenfinnas i efterföljande
§§ af förslaget, och i slutet af förevarande § har Komitén velat uttryckligen antyda
att andra inskränkningar i eller vilkor för Konungens rätt, att emot fienden använda krigsmakten,
ej må af någotdera riket ensidigt uppställas, och att de i sådan syftning nu gällande

stadganden, i den mån de ej genom den föreslagna Föreningsakten blifvit återupplifvade,
således komme att till all verkan förfalla.

§ 31.

Enligt §'' 25 i Norges Grundlag får den Norska krigsmakten ej öfverlåtas i utländsk
tjenst; och då det ej för någotdera riket kan vara likgiltigt om genom användande af det
andras krigsmakt till ändamål, fremmande för föreningen, dess försvarskraft minskas, har ett
med nämnde stadgande öfverensstämmande förbud blifvit, såsom gällande för begge rikena,
här intaget. Att nämnde förbud likväl ej må anses innefatta hinder att med landt- eller
sjöstyrka bistå allierad makt emot gemensam fiende, äfven om dervid någon del af de förenade
rikenas trupper komme att ställas under fremmande öfverkommando, torde falla af sig
sjelft, men har likväl, till undvikande af missförstånd, ansetts böra tydligen utmärkas.

En oinskränkt rätt för Konungamaktens utöfvare att i det ena eller andra af rikena
indraga fremmande krigsfolk skulle möjligen kunna medföra våda för deras frihet och sjelfständighet,
och det vilkorliga förbud deremot, som i § 25 af Norges Grundlag förekommer,
har derföre ansetts böra ega lika tillämpning för begge rikena. Det har således blifvit öfverflyttadt
till förevarande § med den förändring, att truppernas indragning må ega rum i hvarje
fall, då hjelp erfordras, och ej blott då sådan till följd af fiendtligt anfall påkallas.

§ 32.

Inom begge rikena finnas trupper, hvilka endast äro afsedda för vissa orters försvar,
såsom Gotlands Nationalbeväring och de frivillige Skarpskyttecorpserne i Sverige, samt
borgarebeväpningen och landtstormen i Norge. Att så beskaffade trupper ej må, åtminstone
utan eget medgifvande, användas utom de dem anvisade orter, ligger i sakens natur.
I fråga om den egentliga arméen är i Sverige Konungens dispositionsrätt öfver densamma
obegränsad, under det deremot i afseende derå inom Norge åtskilliga ej oväsentliga inskränkningar
äro gällande. I ofvan .åberopade 25 § af Norges Grundlag stadgas nemligen: att i
fredstid inga Svenska trupper må vara stationerade i Norge och inga Norska i Sverige, dock
att Konungen må i sistnämnda rike hafva ett Norskt garde af frivillige. För en tid af
högst sex veckor årligen är det väl Konungen medgifvet att sammankalla trupper från begge
rikena till vapenöfningar inom det enas område, men ej får i något fall under fredstid större
styrka än högst 3,000 man, af alla vapen tillsammans, från det ena riket indragas i det andra,
och slutligen är det .Konungen ovilkorligen förbjudet att till anfallskrig använda Norges
trupper eller roddflotta utan Storthingets samtycke, och att någonsin utanför Norges gränser
använda landtvärnet och öfrige trupper, som ej kunna räknas till linietrupper. Enär,''på
sätt förut är antydt, gränsen för Konungens dispositionsrätt öfver krigsmakten inom hvartdera
riket bör genom föreningsfördraget fastställas, och de i Norge nu gällande inskränkningar
i denna rätt således, i den mån de, äfven efter antagandet af en ny föreningsakt, skola
ega bestånd, måste i denna inrymmas, har Komitén ansett sig böra tillse om och i hvad
mån sådant utan olägenhet kan ske.

Hvad dervid först angår frågan huruvida under fredstid det ena rikets krigsmakt må
kunna förläggas eller indragas i det andra riket, synes denna i allmänhet, och så länge ej
någon krigsfara hotar, vara från unionell synpunkt af mindre vigt. Komitén har således
hvarken ansett sig böra föreslå någon förändring i de bestämmelser härom, hvilka, på sätt
ofvan förmäles, nu förefinnas i Norges Grundlag § 25, med hvilken 4 § Riksakten i denna del
instämmer, eller funnit anledning att genom desammas upptagande i Föreningsakten åt dem
gifva unionell sanktion, utan trott ändamålsenligast att låta på hvartdera riket ankomma att
i nämnda hänseende bibehålla eller antaga de föreskrifter, som det för sig må finna lämpliga.
Förhållanden kunna dock inträffa, då det, utan att fredstillståndet ännu kan anses vara
uppenbarligen brutet, likväl finnes för rikena nödigt att ställa deras arméer på krigsfot till
försvar emot ett befaradt angrepp; och då, i sådant fall, den gemensamma försvarskraften
skulle i betänklig grad förlamas, om de särskilda rikenas trupper måste ovilkorligen hållas
hvar inom sitt rikes gränser, har för detta fall ett undantag från rikenas sjelfbestämningsrätt
ansetts behöfligt, på sätt 1 mom. i § 32 utvisar.

Beträffande förbudet emot det Norska landtvärnets användande utanför Norges gränser,
yttrade den förra Unionskoinitén, att denna inskränkning i Konungens dispositionsrätt
öfver krigsmakten gjorde det nästan omöjligt för Norge att i vissa fall kunna med tillbörlig
kraft bidraga till begge rikenas försvar, då detta förnämligast fördes utom Norges gränser,
och stadgandet, såsom i hög grad förlamande för den gemensamma försvarskraften, ansågs
derföre stå i strid mot föreningens hufvudändamål: att genom förenade krafter vinna ett
starkt värn för begge rikenas frihet, sjelfständighet och ära. Om detta grundlagsstadgande
förblefve oförändradt, antog Komitén det kunna inträffa, att i en strid, då begge rikenas
högsta väl stode på spel och allt berodde derpå att man utanför Norges gränser med så
stor stridskraft som möjligt kunde möta en framträngande fiende, Norges talrika och kraftfulla
landtvärn, om än hvarje man brunne af begär att deltaga i kampen och derigenom bidraga
till de förenade rikenas och följaktligen äfven fäderneslandets väl och ära, likväl måste
stå fastmanadt inom riksgränsens trollkrets och overksamt åskåda huru de Svenska bröderna
ensamme stridde för begge rikenas gemensamma väl, utan att ens hela Norska folkets sammanstämmande
vilja egde makt att, förr än det måhända vore för sent, bryta den trollring
grundlagen uppdragit. Den inbördes likställighetsgrundsatsen ansåg Komitén äfven kränkas
genom ifrågavarande stadgandes oförändrade bibehållande, då någon dermed jemförlig inskränkning
i den väpnade styrkans användande ej funnes i Sverige. Komitén antog derföre
enstämmigt att nämnde inskränkning äfven för Norge borde mildras och föreslog i sådant
syfte att landtvärnet i krigstid skulle kunna obehindradt användas inom begge de förenade
rikenas gränser, dock under vilkor att Storthinget dertill lemnade samtycke. Detta förbehåll, som
ansågs nödvändigt om man från Norges sida skulle kunna förvänta ett medgifvande af denna
utvidgning af föreningsvilkoren, innefattade, enligt Komiténs förmenande, tillräcklig trygghet
emot ett otillbörligt användande af landtvärnet och kunde ej heller anses motverka ändamålet,
enär antagas borde att Storthinget alltid vore samladt, då kriget antagit den karakter,
att fråga uppstod om landtvärnets användande utom Norges gränser, samt Storthingets samtycke
ej kunde förmodas uteblifva, då någotdera rikets försvar och säkerhet sådant kräfde.

Den Norska Regeringen instämde i de grunder, som föranledt Komitén att föreslå
upphäfvande af förbudet mot landtvärnets användande utom Norges gränser, men ansåg dessa
grunder nästan med nödvändighet föra ett steg längre än Komitén gått, eller till upphäfvande
af hvarje inskränkning i afseende å rummet. Regeringen faun nemligen icke full öfverensstämmelse
ega rum emellan det förtroende, som vid det föreslagna upphäfvandet visats
nationalrepresentationen, och den misstillit, som låg till grund för inskränkningen i representationens
pröfningsrätt. Enligt Regeringens uppfattning lät det sig icke förnekas att de
förenade rikenas öde kunde blifva beroende deraf om dem tillätes att med hela sin gemensamma
stridskraft operera utanför rikenas gränser, och det kunde då icke försvaras, om Norge
frånsade sig tillfälle att fatta beslut om allt hvad som för ett sådant fall kunde finnas erforderligt.
En sådan utvidgning af det föreslagna stadgandet ansågs dessutom destomindre betänklig
som det i allt fall stode i Storthingets makt att vid förekommande händelser så
inskränka och begränsa tillåtelsen om landtvärnets användande som af omständigheterna påkallades.
Och föreslog till följd häraf Regeringen ett stadgande af innehåll, att i afseende å
trupper eller manskap, hvilka, enligt gällande bestämmelser, väl kunde användas öfverallt
inom ett af rikena men ej utanför dess gränser, denna inskränkning skulle i krigstid upphöra,
så framt rikets nationalrepresentation dertill gåfve sitt samtycke.

Lika med den förra Unionskomitén och den Norska Regeringen anser väl äfven Komitén
omförmälta inskränkning i Konungens dispositionsrätt öfver en del af den Norska
krigsmakten, under närvarande förhållanden, mindre väl öfverensstämma med sjelfva grundtanken
för föreningen, och den ömsesidiga förbindelse rikena hvar emot annan sig ildädt att
i farans stund med gemensamma krafter upprätthålla begges frihet och oberoende. För den
händelse emellertid att de af Komitén i §§ 34 och 35 föreslagna föreskrifter, för hvilkas innehåll
här ofvan är redogjordt, blifva godkända, synes dock frågan antaga en annan karakter.
Så snart nemligen hvartdera riket, i öfverensstämmelse med dessa föreskrifter, ställt en tillräckligt
öfvad och utrustad krigsmakt af den styrka, som i lag bestämmes, till Konungens
fria disposition, så att den kan emot rikenas fiender användas hvar helst behofvet kräfver,
samt derjemte vidtagit sådana anordningar att denna styrka under krig kan gifvas den ytterligare
tillökning, rikenas tillgångar medgifva och upprätthållandet af deras sjelfständighet
fordrar, måste det också anses hafva uppfyllt sina unionelia förpligtelse!'' uti ifrågavarande
hänseende och ega frihet att i öfrigt ordna sitt lokalförsvar på sätt det sjelf må finna lämpligt.
Under förutsättning att Norges till det gemensamma försvaret disponibla liniearmé
motsvarar den å detta rike belöpande krigskontingenten, kan följaktligen ifrån Sveriges sida
något anspråk ej väckas att det nuvarande landtvärnet tillika må bibehållas och än mindre
att dess tjänstgöringsskyldighet utsträckes. Skulle deremot för fullgörande af Norges förpligtelse
att uppställa den krigskontingent, som kan komma att bestämmas, blifva nödigt
att landtvärnet dervid jemväl tages i beräkning, torde ej ens för dess användande kunna
fästas det vilkor af Storthingets samtycke, som af förra Unionskomitén eller Norska Regeringen
föreslagits.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, har Komitén väl ansett sig böra, å
ena sidan, gifva åt andra momentet uti ifrågavarande § den omfattning att enligt detsamma så -

dana trupper, hvilkas tjenstgöring, såsom det Norska landtvärnets, är inskränkt inom någotdera
rikets gränser, ej må utom desamma kommenderas, men deremot, å andra sidan, i 35 §
uttryckligen utmärkt att sådana trupper ej få med bibehållande af denna inskränkning inberäknas
i den krigshär, hvars styrka enligt nyssnämnde lagrum bör i gemensam lag bestämmas.

För öfrigt bör det icke lenmas oanmärkt att det Norska landtvärnet för närvarande
intager en helt annan ställning såsom del af rikets krigsmakt än på den tid, då den förra
Unionskomitén utarbetade sitt förslag till ny föreningsakt, enär manskapet då uteslutande bestod
af fem årsklasser fullt öfvade soldater, utgångna nr linien efter fem års tjenstgöring
derstädes. För landtvärnet voro derjemte anordnade vapenöfningar under fred, hvarjemte
detsamma var uniformeradt och beväpnadt.

I följd af nu gällande värnepligtslag deremot hafva två årsklasser af det manskap,
hvaraf landtvärnet förut bestod, nemligen den 6:te och 7:de, öfvergått till linietrupperna.
Den tjenstbar^ste delen af det förra landtvärnet är alltså på detta sätt ställdt till Konungens
fria disposition. För närvarande består det af de öfriga tre årsklasserna, nemligen den
8:de, 9:de och 10:de, samt af liniereservens tre motsvarande årsklasser, hvilka senare vid
deras öfvergång till landtvärnet icke i allmänhet kunna förutsättas hafva erhållit militärisk
öfning under de närmast föregående fem eller sex åren.

Landtvärnet, det der icke är försedt med det för en mobil krigsstyrka nödiga befäl
och ej heller nu som tillförene är uniformeradt, är derjemte under vanliga förhållanden fritt
från tjenstgöring under fred, med mindre Storthinget beviljar dertill nödiga medel, hvilket
hittills icke varit fallet. Det består också uteslutande af manskap vid den ålder, då tvungen
värnepligt i organiserade corpser ej inom Sverige eger rum.

Deremot anser Komitén Norska grundlagens förbud för Konungen att utan Storthingets
samtycke använda Norges linietrupper och roddflotta till anfallskrig böra upphöra.
Detta förbud är nemligen affattadt i ordalag, som gifva rum för den uttydning att de Norska
trupperna skulle kunna vägra att åtlyda en utan Storthingets samtycke gifven befallning,
som ansågs gå ut på deras användande till ett anfallskrig, en vägran, hvilken väl ej under
något förhållande må stå soldaten öppen. Frågan om ett krig bör betraktas såsom ett anfallseller
försvarskrig är allt för svår att bestämma för att afgörandet deraf må kunna öfverlåtas
till andra än statsmakterna sjelfva, Krig börjas nu mera vanligen ej med formliga krigsförklaringar
och den, som gifver första slaget, är ej alltid att anse såsom den öfverfallande.
En fiendes afsigt att angripa kan ofta vara uppenbar utan att något skott ännu blifvit lossadt
och mot en krigsfara, som hotar, är ett i tid gjordt anfall stundom den enda lämpliga
försvarsåtgärden, under det måhända utsigten till försvar skulle förminskas eller omöjliggöras,
om fienden finge ostörd samla sina krafter och till krigets början sjelf välja den för honom
tjenligaste tidpunkten. Enligt hvad erfarenheten dessutom visat, kan en mindre stat, under
ett krig emellan större makter, mången gång blifva nödsakad att lemna den ena eller andra
af de stridförande ett aktivt biträde och sålunda mot sin vilja blifva indragen i kriget.
Huruvida den Norska grundlagen haft andra fall i sigte, än då Konungen har fritt val emellan
att börja krig eller förblifva i fred, kan väl vara föremål för tvifvel, men i allt fall är

Unionskom:s Bet.

det maktpåliggande att Han, när sådant val ej står Honom öppet, utan Han måste sluta sig
till någondera af två krigförande makter, må enligt grundlagen ega rätt att antaga den allians,
som erbjuder den största säkerheten, och att använda alla rikenas stridskrafter på det sätt,
som finnes ändamålsenligast. Ehuru, om denna åsigt godkännes, en ändring således komrne
att ske i Norges grundlag, är dock Komitén förvissad att några öfvervägande betänkligheter
deremot lika litet ifrån Norges som Sveriges sida skola möta, helst det med stadgandet
afsedda syftemål, att för en eröfringslysten Konung, om en sådan framdeles komrne att bestiga
rikenas throner, försvåra utvägen att på onödiga anfallskrig förspilla rikenas för eget
skydd väl behöfliga krafter, i allt fall ej behöfver uppoffras. Så länge nemligen på nationalrepresentationerna
ensamt ankommer att bevilja de medel, som för krigs utförande alltid
måste vara oundgängligen nödiga, ligger häruti en tillräcklig säkerhet att Konungen ej skall
inlåta sig i andra sådana, än för hvilka Han vet sig kunna påräkna ett villigt understöd af
begge folken.

I sammanhang härmed anser sig Komitén böra fästa uppmärksamheten derå, att stadgandet
i § 38 angående krigskreditiver blifvit så affattadt att Svenska Riksdagens pligt att
anvisa medel, hvilka kunna af Konungen användas äfven till anfallskrig, skulle komma att
upphöra.

De i 3 och. 4 mom. af 32 § föreslagna stadganden äro hemtade från Norges grundlag.
En mindre väsentlig modifikation i det senare af dem har dock ansetts önsklig. För denna
torde, lika litet som för stadganderna i öfrigt, några skäl behöfva anföras.

§ 33.

Enligt begge rikenas grundlagar eger Konungen såsom högsta befälhafvare öfver krigsmakten
att utom Statsrådet afgöra vissa militära angelägenheter, hvilka enligt rikenas konstitutionella
språkbruk kallas ”kommandomål” eller ”militära kommandosaker.” Angående sådana
angelägenheter kan det visa sig ändamålsenligt eller nödvändigt att meddela en för be^ge rikena
gemensam föreskrift. Detta kan blifva fallet icke blott i krigstid, när rikenas stridskrafter
skola operera gemensamt,^ utan jemväl under fred, t. ex. i fråga om exercisreglementen eller
om bestämmelser i afseende å arten och beskaffenheten af vapen och annan materiel. Ty liksom
dylika reglementen, så vidt möjligt är, böra vara desamma på det att begge rikenas
trupper med större lätthet och säkerhet måtte kunna samverka, så bör ock deras materiel, så
vidt forhalkndena. i öfrigt tillåta det, vara i görligaste mån likartad, på det att de under gemensam
tjenstgöring måtte i nödfall dermed kunna bistå hvarandra. På grund häraf synes
det lämpligt, såsom redan i § 15 är antydt, att i Föreningsak ten uppställa bestämmelser om
de former, under hvilka sådana gemensamma föreskrifter skola meddelas. Angående Sveriges
sarskilta kommandosaker stadgar Svenska Regeringsformens § 15, att de skola afgöras°af
Konungen i närvaro af den bland Krigs-departementens chefer, till hvars departement ärendet
horer. Norges grundlag deremot innehåller icke någon positiv föreskrift om kommandosakers
behandling, hvaraf följer att Konungen derom kan träffa den anordning, Han finner tjenligast.
Hittills har under Konungens vistande i Sverige sålunda dermed förhållits, att den i Norge
commandoforende” för arméen — hvilken på senare tid som oftast tillika varit chef för Armé -

departementet — lika väl som den i Norge ”commandoforende” för flottan, angående de
på dem ankommande kommandosaker, som skolat föredragas för Konungen, afgifvit skriftliga
framställningar, hvilka blifvit förelagda Konungen genom de Norska officerare, som
för sådant ändamål blifvit beordrade till referenter hos Honom och genom hvilka Konungens
beslut jemväl meddelats vederbörande ”commando”. Det är således icke dessa officerare,
utan endast förenämnde ”commandofarende”, som kunna sägas hafva haft föredragningen
och alltså äro Konungens rådgifvare. Komitén anser det i allmänhet tillfyllestgörande,
att de gemensamma kommandomålen afgöras med iakttagande af de former, som i
hvartdera riket för tillfället gälla i afseende å behandlingen af dess särskilda kommandosaker.
År frågan af större vigt, synas dock rådgifvarne från begge rikena böra vara
samtidigt tillstädes vid meddelandet af Konungens beslut. En sådan bestämmelse skulle
för Norges del endast blifva betänklig i händelse den kunde förutsättas leda dertill att
”commandot” för detta rikes armé och flotta blefve stadigt förlagdt till Sverige, hvarigenom de
”commandoforende”, bland annat, äfventyrade att förlora nödig insigt i Norska förhållanden.
Men härför lärer man knappast behöfva hysa någon fruktan, enär det antagligen alltid
blefve sällsynt att i fredstid meddelades gemensamma föreskrifter af någon synnerlig vigt.
År fråga om krigsrustningar eller krigsföretag, synes det ändamålsenligt att vederbörande
militära departements-chefer inom hvartdera riket komma tillstädes, äfven om de icke hafva
att föredraga ärendet.

Att fullständigt uppgifva hvilka ärenden, som rätteligen äro att till kommandomål
hänföra, låter sig svårligen göra utan ett alltför vidlyftigt uppräknande, ty begreppet har
inom begge rikena hufvudsakligen blifvit genom praxis bestämdt. Ett försök att närmare
definiera detsamma synes äfven destoheldre öfverflödigt, som, så vidt Komitén kunnat inhemta,
uppfattningen deraf är inom begge rikena väsentligen lika; och skulle någon gång
enahanda beslut erfordras i ett ärende, som i det ena riket betraktades såsom kommandomål,
men i det andra utgjorde föremål för behandling i Statsråd, faller det af sig sjelft,
att målet ej kan afgöras i den ordning, som här för gemensamma kommandomål blifvit
föreslagen, utan att beslutet i sådant fall måste meddelas antingen särskildt för hvartdera
riket eller i det unionella Statsrådet, i öfverensstämmelse med § 15 mom. 2.

I förevarande § har Komitén jemväl ansett sig böra upptaga den i Sveriges Regeringsform
§ 15 förekommande bestämmelse om hållande af krigsråd, så att denna föreskrift
blifver gällande för begge rikena.

§§ 34 och 35.

Angående innehållet af dessa stadganden torde här hufvudsakligen endast behöfva
åberopas hvad ofvan vid rubriken till denna afdelning i förslaget samt vid 32 § blifvit
anfördt. Den förbindelse rikena, enligt nu ifrågavarande §§, inbördes åligger, utgör väl
ett af de - vigtigaste vilkoren för föreningen, men då någon gemensam representation ej
finnes, måste förbindelsens uppfyllande öfverlåtas åt hvartdera rikets egen omsorg, utan
att derför någon annan garanti kan lemnas än den, det ömsesidiga förtroendet och begges
gemensamma intresse erbjuda; och till förebyggande af en häremot stridande uppfattning,

har i sista stycket af 34 § uttryckligen blifvit nationalrepresentationen inom hvartdera
riket förbehållet att bevilja de medel, som för den bestämda krigshärens underhåll, öfning
och utrustning anses nödiga.

Gemensam tjenstgöring af de särskilda rikenas krigshärar torde sannolikt framkalla
behof af gemensamma föreskrifter i de ämnen, hvarom 3 mom. af § 35 handlar, och om
sättet för sådana föreskrifters åvägabringande har derföre ett stadgande ansetts erforderligt.
Så länge gemensam lag i dessa ämnen ej kommit till stånd, måste naturligtvis för krigsmakten
inom hvartdera riket dettas lag tillämpas, men för den händelse denna ej skulle
innehålla tillfyllestgörande bestämmelser, har Komitén trott enda utvägen, till undvikande
af förvecklingar, vara att låta Konungen meddela de fyllnadsstadganden, som någon gång
kunna under krig finnas oundgängliga.

§ 36.

För det fall att i anledning af krig eller krigsfara någon del af krigsmakten behöfver
utrustas, uttalas här att rustningen bör inom hvartdera riket ske i förhållande till
dess folkmängd. Såsom allmän regel synes denna grundsats vara i sig sjelf så klar att
något försvar derför ej lärer behöfvas. Dess tillämpning kan dock ej under alla omständigheter
göras ovilkorlig. Hufvudsaken är nemligen att så fort ske kan de åtgärder vidtagas,
hvarigenom rikenas politiska och militära ställning på det mest verksamma sätt
betryggas, och för detta ändamål måste, under trängande omständigheter, det ena rikets
anspråk att ej betungas af en större börda än det andra för tillfället lemnas å sido.

Det ligger för öfrigt i sakens natur att med stadgandet i denna § ej åsyftas någon
inskränkning i vederbörande nationalrepresentationers rätt, att pröfva de ifrågasatta rustningarnas
nödvändighet, när anslag dertill af Konungen äskas.

§ 37.

I fråga om fördelningen rikena emellan af sådana utgifter, som af krig förorsakas,
hafva under föregående förhandlingar olika meningar blifvit yttrade.

Den förra Unionskomitén föreslog (§§ 80—82) att sådana utgifter i allmänhet skulle
anses gemensamma och fördelas emellan rikena i förhållande till deras folkmängd. Häri
ansåg sig den Norska Regeringen, i dess betänkande den 27 Februari 1847, icke kunna
instämma, utan föreslog (§§ 64 och 65) att hvartdera riket skulle sjelft vidkännas alla
utgifter i anledning af krig eller krigsrustningar, med undantag af sådana, hvilka, på grund
af traktater, borde till fremmande makter utgöras. Emellan dessa båda åsigter gick ofvannämnde
år 1856 nedsatta Kommission en medelväg. Den antog nemligen väl att hvartdera
riket borde särskildt bära tungan af de utgifter, som erfordrades för arméens och flottans
utrustning på krigsfot, äfvensom för nödig komplettering och ersättning af förluster under
krig af så väl personal som materiel, men ansåg deremot att såväl de löpande utgifterna
för opererande truppers underhåll, som de extraordinarie omkostnader, hvilka af krigsoperationerna
föranleddes, t. ex. i följd af belägringar m. m., borde af rikena gemensamt
bestridas och efter folkmängden dem emellan fördelas.

Nu förevarande Komité anser sig icke behöfva ingå i någon utförligare pröfning af
denna fråga, hvars konseqvenser svårligen torde på förhand kunna i hela deras vidd öfverskådas.
Enligt det nu emellan rikena bestämda rättsförhållande lärer det ej vara tvifvel
underkastadt att, savida annan öfverenskommelse emellan rikenas statsmakter ej för något
visst fall träffas, hvartdera riket hvar för sig måste vidkännas alla utgifter för utrustning
och underhåll af den vapenmakt det vid ett utbrytande krig ställer i fält, och i allmänhet
äfven de öfriga utgifter och förluster, som af krig förorsakas; och Komitén har lika litet
som den Norska Regeringen funnit giltig anledning att frångå denna grundsats. Att deraf
någon gång, när begge rikenas trupper operera gemensamt, möjligen kunna föranledas
olägenheter vill Komitén ej förneka. Men de ofvannämnde från den nu gällande regeln
afvikande förslagen synas vara förenade med betänkligheter af ännu större praktisk betydelse.

Komitén delar således hufvudsakligen den Norska Regeringens åsigt. Krigsomkostnader
och dylika utgifter, som på grund af traktater skola utgöras till någon fremmande
makt, kunna väl ej åläggas nagotdera riket utan dess nationalrepresentations samtycke.
En regel för dessa omkostnaders fördelning är dock ej derföre obehöflig; och har Komitén
härvid ansett folkmängden i allmänhet innefatta den lämpligaste fördelningsgrunden. Denna
regel synes dock ej tillämplig i afseende å alla de utgifter, som kunna inbegripas under
de af Norska Regeringen i § 64 begagnade ordalag, såsom t. ex. å sådana, hvilka särskildt
drabba det ena riket för att återbekomma af fienden uppbringade fartyg eller såsom ersättning
för fiendtliga fartyg, som af detsamma blifvit tagna och försålda; och Komitén
ansei ej heller radligt att göra regeln sa ovilkorlig att icke Konungen i förening med
begge nationalrepresentationerna skulle ega att i förekommande fall besluta en afvikelse
derifrån. Genom att förbehålla dem en sådan rättighet öppnas äfven en utväg för dem
att, om vid utbrytande krig så finnes ändamålsenligt, öfverenskomma att, såsom 1856 års
försvarskommission föreslog, gemensamt bestrida de löpande krigsutgifterna.

§ 38.

Rättigheten att bevilja de för krigsmaktens utrustning nödiga medel har i 34 §
blifvit hvartdera rikets nationalrepresentation förbehållen. Oförutsedda krigsfaror kunna
dock uppstå under tiden emellan representationernas möten och de i sådant fall erforderliga
försvarsåtgärder kunna ej utan våda uppskjutas. I öfverensstämmelse med hvad såväl
förra Unionskomitén som 1856 års försvarskommission antogo, anser derföre också nuvarande
Komité vara af vigt att Konungen ej må sakna medel att, så snart behofvet kräfver,
kunna vidtaga sådana rustningar. 1 sådant syfte innehåller äfven 63 § i Svenska Regeringsformen
att tvänue särskilda summor skola af Riksdagen anvisas: den ena att vara
tillgänglig, då Konungen till rikets försvar eller andra högst vigtiga och angelägna ändamål
finner den vara oundgängligen nödig; och den andra att, vid infallande krig, af
Konungen lyftas. Att Konungen alltid må kunna i tid sätta rikena i försvarstillstånd
emot utifrån hotande faror är för begge rikena lika angeläget, och att härför hålla honom
tillräckliga medel tillhanda, utgör således ock en deras ömsesidiga förbindelse, hvilken

föreningsfördraget bör bestämma. På grund häraf har Komitén föreslagit, att nationalrepresentationen
i hvartdera riket skall vara pligtig att anvisa två lämpliga summor såsom krigskreditiv
för oförutsedda fall. Såsom vilkor för användandet af det ena af dessa har det
ansetts böra stadgas, att betydliga rustningar till afvärjande af fiendtligt angrepp äro af nöden,
äfvensom att begge rikenas nationalrepresentationer blifvit sammankallade. Härigenom måste
tillräcklig garanti anses vara vunnen emot detta kreditivs användande utan tvingande nödvändighet.
Komitén har emellertid trott, att Konungen, när omständigheter äro förhanden,
som väl gifva anledning att befara krig, men dock ännu ej tagit karakter af en så oundviklig
och öfverhängande fara, att nationalrepresentationerna måste sammankallas, icke bör lemnas
i saknad af medel till förberedande rustningar. Sattes Konungen ur stånd härtill, skulle
han nemligen, hvarje gång de politiska förhållandena gjorde det nödigt att vidtaga militära
säkerhetsmått, till hvilka penningar ej voro beviljade, blifva nödgad att sammankalla nationalrepresentationerna,
hvilket åter torde finnas olämpligt redan i följd af det uppseende, ett
sådant sammankallande måste väcka. Vid affattandet af förevarande § har Komitén väl
utgått från den förutsättning, att nationalrepresentationerna vanligen skulle komma att anvisa
ett vida mindre belopp till det senare ändamålet än till det förra, men har ej ansett sig
böra uppställa något bestämdt och orubbligt förhållande emellan de två kreditiven. Medan
nemligen det belopp, „som erfordras för att sätta rikena i försvarsskick mot ett öfverhängande
angrepp alltid måste blifva temligen betydligt, kan den summa, som i hvartdera riket är af
nöden till blott förberedande rustningar, under olika förhållanden blifva mycket olika, enär
densammas storlek närmast måste bero på i hvad mån vederbörande rikes nationalrepresentation
genom den allmänna bevillningen satt Konungen i stånd att tillgodose krigsmaktens behof.

Begge kreditiven åsyfta dock endast att betrygga rikenas försvar. Att anvisa medel,
som af Konungen skulle kunna användas till krig i annat ändamål, dertill böra nationalrepresentationerna
ej vara förpligtade; och Komitén har derföre föreslagit att i §:n intaga ett
uttryckligt förklarande derom, att det i hvartdera riket skall vara beroende af dess nationalrepresentations
beslut, i hvad mån medel till krigsrustningar må beviljas under andra vilkor
än de i §:n nämnda. Af detta senare stadgande, om det godkännes, skulle således följa, att
Svenska Riksdagen ej, utöfver de i föreningsakten bestämda krigskreditiv, blefve pligtig att
särskildt, på grund af 63 § Regeringsformen, för krigsrustningar eller krigsutgifter ställa
några ytterligare medel till Konungens disposition; hvaremot naturligtvis stadgandet i nämnda
§ om anvisande af medel för andra vigtiga och angelägna ändamål, såsom rörande ett ämne,
hvilket ej med föreningsakten har gemenskap, komme att, oberoende af denna, fortfarande
förblifva gällande, så länge ej ändring deri från Sveriges sida finnes behöflig.

YI. Om liken as styrelse, då Konungen har förfall, samt

under tronledighet.

§ 39

är till innehållet motsvarande § 39 i Svenska Regeringsformen, hvars stadgande uti
ifrågavarande hänseende, enligt hvad § 41 i Norska Grundlagen utvisar, jemväl är med

Norges konstitutionella rätt öfverensstämmande. Att stadgandet faller inom föreningsfördragets
område, lärer ej vara tvifvel underkastadt.

Hvad här föreskrifves för det fall, då Konungen företager utrikes resa, eger naturligtvis
ej tillämpning då Han gar i fält utom rikenas gränser. Någon uttrycklig antydan
härom har dock ansetts lika litet i en ny föreningsakt, som i nu gällande författningar vara
behöflig, helst §§ 9 och 18 i förslaget otvetydigt utmärka att Konungen, under det Han är
i fält, fortfarande bibehåller högsta ledningen af rikenas angelägenheter, ehuru tillfälle är
Honom lemnadt att, i den mån Han så finner skäligt, till en särskild af Honom förordnad
Regering delegera någon del af Regeringsmyndigheten.

§§ 40-42.

Gemensam Konungamakt utgör föreningens grundvilkor. I Unionskonungens hand
sammanhålles det yttre föreningsbandet rikena emellan, och, såvida detta ej skall lossna
eller brista, erfordras derföre oeftergifligen ej blott att rikena alltid hafva samma Konung,
utan också att, om Konungen är förhindrad att personligen utöfva riksstyrelsen, denna i
allt fall må vara för rikena gemensam. Föreskrifter om ordnandet af styrelsen i nyss antydda
fall intaga således ett framstående rum i föreningsfördraget. Enligt nu gällande
Riksakt § 7, Svenska Regeringsformen §§ 39, 40 och 42, Norska Grundlagen §§ 40 och 41,
samt grundlagsbestämmelsen den 10 Januari 1863, skall, i händelse Konungen i anseende
till utrikes resa eller sjukdom ej kan sjelf förestå Regeringen, densamma öfvertagas af den
till thronföljden närmast berättigade Prins, om han uppnått 18 års ålder. Men om sådan
Prins ej finnes, eller ej uppnått nyssnämnde ålder eller eljest är hindrad att riksstyrelsen
emottaga, så ock då thronerna är o lediga, tillkommer det ett af tio ledamöter från hvardera
riket sammansatt Statsråd att under namn af Sveriges och Norges Interimsregering
förestå rikenas styrelse. Denna Interimsregering, i hvilken främste ledamöten ifrån hvartdera
riket vexelvis förer ordet, synes emellertid sakna flera af de egenskaper, som den i begge
rikenas statsförfattning antagna koustitutionelt-monarkiska principen hos Statschefen förutsätter.
Ibland de många ledamöter, hvaraf regeringen består, kan lätt meningsskiljaktighet
i vigtiga frågor yppas, och då, vid lika röster, afgörandet tillkommer den för tillfället tjenstgörande
ordföranden, kan ej hos Regeringen påräknas den enhet och det sammanhang i
beslut eller den kraft i handling, som för rikenas inre förkofran är oundgängligen nödig och
hvarförutan deras trygghet emot yttre vådor, särdeles under tider af oro, kan i hög grad
äfventyras. Regeringens medlemmar, hos livilka såväl den Konungen tillkommande beslutanderätt,
som Statsrådets rådgifvande kall sammanfalla, äro val för sina beslut ansvariga, men
denna ansvarighet eger för de särskilda ledamöterna endast rum inför det rike, till hvilket
de höra. Och då inga garantier gifvas deremot att i angelägenheter, som måhända uteslutande
augå ett af rikena, beslutet bestämmes af det andra rikets medlemmar, saknas följaktligen
för dylika fall den ansvarighet, som utgör ett af den konstitutionella styrelseformens
väsentligaste kännetecken. Vid alla de tillfällen, då revision af Riksakten blifvit ifrågasatt,
har också Interimsregeringens sammansättning framhållits såsom ett ibland de föremål,
hvarom förändrade bestämmelser företrädesvis vore af behofvet påkallade. De i afseende

derå anmärkta olägenheter torde emellertid svårligen kunna fullständigt undanrödjas, enär,
till följd af likställighetsgrundsatsen, regeringsmedlemmarne, äfven om deras antal förminskas,
dock alltid måste blifva lika många från hvartdera riket, och det ena af dessa ej kan framför
det andra tillerkännas befogenhet att tillsätta ordförande i Regeringen. Komitén har derföre
trott sig böra i främsta rummet tillse, om ej de tillfällen, då, enligt nu gällande bestämmelser,
Interim sregeringen skall träda i verksamhet, må kunna i någon mån inskränkas.
Den förra Unionskomitén föreslog i sådant afseende att styrelsen, när den ej kunde föras af
Konungen, skulle öfvertagas af den till thronföljden närmast berättigade Prins, som fyllt 18
år. Ej blott, såsom nu, Thronföljaren, utan äfven, om denne var omyndig eller eljest hindrad
att emottaga regeringen, hvar och en annan Prins af det Kongl. Huset, som uppnått myndig
ålder, skulle således, i sin ordning, vara sjelfskrifven att, vid förfall för Konungen, utöfva
riksstyrelsen, och så länge någon myndig Prins funnes, skulle följaktligen icke någon af flere
personer sammansatt Interimsregering hafva blifvit behöflig. I nådiga Propositioner till
begge rikenas nationalrepresentationer framställde också Kongl. Maj:t år 1854 ett förslag
till förändrade bestämmelser angående riksstyrelsens förande i nu ifrågavarande fall. Detta
förslag, hvilket i viss mån var bygdt på de af förra Unionskomitén antagna grunder, innehöll
dock den väsentliga modifikation deri, att Konungen, när förfall för Honom inträffade och
Thronföljaren ej kunde öfvertaga regeringen, skulle ega att till Regent förordna någon annan till
thronföljden berättigad Prins, som uppnått 18 års ålder. Endast i den händelse sådant
förordnande icke blifvit meddeladt eller den förordnade hade förfall, skulle, såsom Unionskomitén
föreslagit, styrelsen tillträdas af den till thronföljden närmast berättigade, som fyllt
18 år, och, om han var derifrån hindrad, af den efter honom närmast berättigade, och så
vidare efter arfföljden; och skulle den, som sålunda tillträdt regeringen, åter afträda den,
så snart den kunde öfvertagas af någon närmare berättigad.

Detta Konungens förslag vann emellertid ej nationalrepresentationernas godkännande.
Emot detsamma anfördes, ibland annat, dels att å ena sidan rättigheten för Konungen att,
utan hänsigt till den ordning, i hvilken Prinsarne af Konungahuset voro till thronföljden
berättigade, förordna en af dem till Regent, syntes innefatta en afvikelse från den vigtigaste
grundsatsen i Successions-ordningen, dels åter, å andra sidan, att de föreslagna stadganderna,
i hvilka nämnde författnings idé var iakttagen för bestämmande af Prinsars företräde sins
emellan till riksstyrelsens öfvertagande, kunde leda till upphäfvande af erforderlig stadga i
regeringsmakten. I den mån hinder af bristande myndighetsålder eller annat förhållande
upphörde, skulle nemligen den ena Regenten efter den andra komma att frånträda riksstyrelsen,
och sådana täta ombyten af regent kunde ej förutsättas utan betänklig omvexling i
de grundsatser, som ledde styrelsen.

Hvad sålunda blifvit erinradt angående olägenheterna af ofta förekommande regentombyten
och den rubbning i regerings-systemet, som deraf vore att befara, har för Komitén
utgjort grundade skäl att ej oförändradt återupptaga omförmälda förslag. Komiténs betänkligheter
i nyssnämnda hänseende gälla dock endast den del af samma förslag, hvari det
med den förra Unionskomiténs öfverensstämmer. Det föreslagna stadgandet om rättighet
för Konungen att, oberoende af de Kongl. Prinsarnes arfsordning, till Regent förordna den,

som dertill funnes mest tjenlig, synes deremot anvisa en lämplig utgångspunkt för frågans
lösning. Att Konungen i sådant fall skulle med sitt val falla på någon, hvilken i afseende
å regeringsärendenas vårdande hyste mot Hans egna väsentligen stridande åsigter, torde
nemligen i allmänhet ej kunna förutsättas; och då det erhållna förordnandet ej komme att
upphöra förr än Könungen eller Thronföljaren blefve i tillfälle att öfvertaga styrelsen, torde
ingen synnerlig omvexling i regeringsgrundsatserna vara af förslaget i denna del att befara,
Den afvikelse från Successions-ordningen, förslaget ansetts innebära, synes ej heller vara af
någon särdeles vigt. Thronföljarens sjelfskrifvenhet att i främsta rummet tillträda regeringen
komme alltid att bibehållas oförkränkt, och från den öfrige Prinsar eventuelt tillerkände
suecessionsrätt torde ej, så länge vilkoret för denna rätts åtnjutande icke inträdt, kunna
härledas grundadt anspråk för den ena af dem att framför de andra i rikenas styrelse deltaga.
En likartad valfrihet med den nu ifrågasätta är också redan i Svenska grundlagen medgifven
Konungen för de fall, hvarom 43 § i Regeringsformen handlar.

Valet af en Riksföreståndare, som måhända för längre tid skulle komma att med
Konungslig makt styra de förenade folken, synes emellertid för dessa vara af den stora
betydelse att dem ej bör betagas rättighet att genom sina representationer deri taga del.
Men om det således, på sätt Komitén antagit, åt Konungen och representationerna gemensamt
öfverlåtes att, i de fall, hvarom nu är fråga, förordna om rikenas styrelse, synas de i
sin valfrihet ej ens böra vara inskränkte inom de arfsberättigade Prinsarnes krets, utan
fastheldre hafva fullkomligt fria händer att i hvarje särskildt fall taga om styrelsen den
författning, som under dåvarande förhållanden kan finnas mest ändamålsenlig. I de fall, då
någon arfsberättigad Prins ej finnes, kunna nemligen förhållanden inträffa, på grund af livilka
Konungen och nationalrepresentationerna sammanstämmande anse rikenas bästa fordra att
regeringen, under Konungens frånvaro, ej öfverlåtes åt en kollektiv styrelse och af sådan
orsak vilja anförtro densamma vare sig åt någon enskild Svensk eller Norsk man med högt
medborgerligt anseende eller tilläfventyrs åt någon ättling af Konungastammen, hvilken, ehuru
såsom kognat utesluten från rätt till thronföljden, ändå finnes vara med starka band fästad
såväl vid Konungaättens som de förenade rikenas intressen. Någon giltig anledning att
förbjuda sådant synes ej förefinnas, och ännu mindre torde Konungen och representationerna
böra betagas tillfälle att, när de derom äro ense, i stället för den lagbestämde Interimsregeringen,
insätta ett regentskap, bestående af ett färre antal ledamöter. I de händelser att
Konungen är omyndig eller längre tid än ett år varit hindrad att om regeringsärendena taga
vård, ega redan nu nationalrepresentationerna att om riksstyrelsen så förordna, som dem tjenligast
synes, utan att de dervid äro af några inskränkande föreskrifter bundne; och någon
betänklighet att åt Konungen och representationerna gemensamt uppdraga en makt, som nu,
i vissa fall, dessa senare ensamme tillkommer, lärer ej vara att emotse.

Sedan i § 40 upptagits den nu gällande grundsatsen om Thronföljarens sjelfskrifvenhet
att, vid förfall för Konungen, tillträda regeringen, har Komitén för det fall att någon till
thronföljden berättigad Prins icke finnes eller den närmast berättigade är förhindrad att
emottaga styrelsen, väl i § 41 såsom regel föreslagit att regeringsmyndigheten öfvergå]'' till
Unionshoims Bet. ^

en Interimsregering, men tillika i § 42 på de skäl, som här ofvan blifvit utvecklade, lemnat
Konungen öppet att med begge nationalrepresentationernas samtycke åt en regent eller ett
regentskap uppdraga att i Interimsregeringens ställe styrelsen utöfva. Ett sådant uppdrag
skulle, enligt hvad Komitén föreställt sig, kunna efter omständigheterna, af Konungen lemnas
antingen på en gång för alla de fall, då under Hans regeringstid eller någon del deraf, hinder
för Konungen uppstår att sjelf om regeringsärendena taga vård, eller ock särskildt för något
visst sådant fall. Ehuru ett förordnande i det syfte, som här afses, i allmänhet ansetts ej
kunna sträcka sig utöfver Konungens egen regeringstid, har dock Komitén trott hinder ej
böra möta för en Konung att med representationernas bifall förordna om riksstyrelsen under
Hans efterträdares minderårighet. Efter hvad erfarenheten visat kan nemligen en Konungs
frånfälle under det efterträdaren ännu är omyndig lätt framkalla inre förvecklingar och yttre
vådor. Till följd häraf synes det ock vara af synnerlig vigt att i detta fall den styrelse,
hvilken regeringsmyndigheten under tiden tillkommer, ej må sakna tillbörlig stadga och kraft,
samt att, såvidt ske kan, tvister och meningsstrider om Konungamaktens utöfning på förhand
förebyggas.

Det af Komitén af sådan anledning i sista stycket af 42 § intagna stadgande innefattar
väl en afvikelse från 93 § i Svenska Regeringsformen. För det fall att Konungen
dör, då Thronföljaren är omyndig, innehåller nemligen nyssnämnde lagrum den ovilkorliga föreskrift
att Riksdagen skall sammankallas för att ”utan afseende på något den aflidne
Konungens testamente angående riksstyrelsen” för den omyndige Konungen förordna förmyndare,
hvilka skola, intill dess Han uppnår myndig ålder, i Hans namn utöfva regeringen. Då
emellertid ej heller enligt Komiténs förslag förmyndarestyrelsens ordnande komme att blifva
beroende af något den aflidne Konungens testamente eller annan af Honom ensidigt meddelad
bestämmelse, utan af Konungens och representationernas sammanstämmande beslut, synes den
antydda afvikelsen ej vara af den betydelse att på grund deraf någon betänklighet mot förslagets
antagande torde kunna uppstå.

För giltigheten af ett sådant förordnande, som i § 42 afses, är det erforderligt, att
Konungen och representationerna äro ense ej blott derom, att styrelsen skall anförtros åt en
Regent eller regentskap, utan äfven, i förra fallet, om Regentens person, och i det senare
om de ledamöter, hvaraf regentskapet skall bestå. Saknas öfverensstämmelse härom, kan
således ej undvikas att, enligt § 41, den der förutsatta Interimsregering måste träda i
verksamhet.

I händelse Konungen till följd af utrikes resa eller sjukdomsförfall längre tid än tolf
månader varit hindrad att förestå regeringen, skola, jemlikt 91 och 92 §§ i Svenska Regeringsformen,
jemförda med § 41 i Norska Grundlagen, nationalrepresentationerna sammankallas
för att om rikenas styrelse förordna. Detta stadgande afsåg, enligt Regeringsformens ursprungliga
innehåll, endast det fall då regeringen fördes af Statsrådet, men är numera äfven
gällande då, i öfverensstämmelse med de år 1863 antagna grundlagsförändringar, styrelsen
innehafves af Thronföljaren. Det synes dock för detta senare fall mindre lämpligt. Sedan
nemligen såsom grundsats blifvit antaget att den, som står thronerna närmast, och således
vid Konungens död är berättigad att öfvertaga den Konungsliga makten, jemväl bör vara

sjelfskrifven att, vid förfall för Konungen, tillträda styrelsen, torde den omständighet att förfallet
någon längre tid fortfar, ej kunna anses innefatta giltig anledning att skilja Thronföljaren
från den makt, i hvars fulla utöfning han i allt fall, vid Konungens död, vore berättigad att
åter inträda. Det ändamål, som med stadgandet i 42 § om styrelsens uppdragande i der
förutsatta fall åt en Regent eller ett regentskap åsyftas, nemligen att åt Konungamaktens
tillfälliga utöfvare bereda önskvärd styrka, skulle äfven i väsentlig mån förfelas, om det af
nationalrepresentationerna gifna samtycket till Regentens eller regentskapets förordnande efter
någon tid kunde återkallas, och mer eller mindre ofta förekommande ombyten af regentpersonalen
således voro att befara. Komitén har derföre ansett föreskriften om nationalrepresentationernas
sammankallande för att, då Konungens förfall under ett år fortfarit, om styrelsen
förordna, böra inskränkas till den händelse då denna under tiden af Interimsregeringen öfvertagits.
I detta fall åter synes det vara af yttersta vigt att representationerna sättas i tillfälle
att pröfva huruvida under då förhanden varande omständigheter Interimsregeringen må utan
våda kunna bibehållas eller om tilläfventyrs en starkare styrelse är behöflig. För den händelse
representationerna då besluta att en Regent eller ett regentskap skall utses, har Komitén, af
skäl, som vid nästa afdelning af förslaget komma att närmare utvecklas, ansett sjelfva valet
af Regenten eller regentskapets medlemmar ej böra omedelbart af representationerna förrättas,
utan öfverlåtas åt en af dem utsedd gemensam nämnd.

§ 43.

På sätt redan förut är antydt, måste väl det uppdrag en Konung lemnat åt en viss
Regent eller ett visst regentskap att, vid förfall för Honom, föra regeringen, anses upphöra vid
Konungens frånfälle. I händelse emellertid Konungamaktens utöfning då ej genast kan öfvertagas
af efterträdaren eller någon på förhand utsedd förmyndarestyrelse, har Komitén likväl,
med afseende å de olägenheter, som täta regentombyten kunna medföra, trott att regeringen
under den korta tiden intill dess representationerna hinna derom förordna, hellre må förblifva
hos den förut bestående styrelsen än öfverlemnas åt Interimsregeringen.

§ 44.

I fråga om tiden och sättet för nationalrepresentationernas inkallande i de fall, som
här afses, innehålla begge rikenas grundlagar väsentligen skiljaktiga föreskrifter. (Se §§ 51,
91, 92 och 93 Svenska Regeringsformen samt 39, 41, 46 och 69 §§ Norges Grundlag.)

Då emellertid angelägenheten synes bjuda att begge representationerne i nämnda fall
äro på en gång samlade, har Komitén trott dessa olika föreskrifter böra bringas till närmare
öfverensstämmelse. Vid valet af de föreslagna tidsbestämmelserna har Komitén sökt förekomma
å ena sidan att den af representationerna, som tilläfventyrs redan kunde vara samlad da
kallelse till den andra skulle utgå, måtte, längre än behofvet oundgängligen kräfver, behöfva
afvakta dennas inställelse, samt å den andra, att urtima möte ma blifva nödigt, då tiden för
representationernas ordinarie sammanträde inom kort inträffar. Det ligger dock i sakens natur
att, om förslaget angående årliga Storthing i Norge antages, stadganderna uti ifrågavarande
afseende kunna i betydlig mån förenklas.

Hvad sista stycket innehåller är hufvudsakligen öfverensstämmande med § 95 i den
Svenska Regeringsformen och § 46 i Norges Grundlag, ehuru tiden för representationernas
sammanträde blifvit lämpad efter föreskrifterna i första stycket.

§ 45.

Då det tillkommer nationalrepresentationerna att om riksstyrelsen förordna, kan tilläfventyrs
meningsskiljaktighet härom dem emellan yppas. Om i sådant fall, emot förmodan,
meningarue icke kunna sammanjemkas, utan representationerne, hvar för sig, stanna i olika
beslut, gifves det knappast någon ändamålsenlig utväg att skilja dem emellan; och föreskrifter
angående riksstyrelsens organisation i sådant fall kunna följaktligen ej undvaras.

Huru den nu gällande Riksakten tänkt sig denna fråga löst, är ej fullt klart. 1 dess
7 § förekommer väl ett stadgande, som vid första påseende synes angifva en bestämd regel
uti ifrågavarande afseende. Da det nemligen der heter, att Interimsregeringen skall förestå
riksstyrelsen, intill dess begge rikenas representanter äro församlade och hafva förordnat om
regeringen under Konungens minderårighet, ligger det antagande nära, att Interimsregeringen
skall föra styrelsen till dess representationerna blifvit ense i hvarje omständighet rörande
Förmyndareregeringens organisation. Af 8 § i Riksakten visar det sig emellertid, att så icke
är meningen, åtminstone i den händelse att representationerna väl äro ense om antalet af
Förmyndareregeringens medlemmar, men valt olika personer. Nytt val emellan dessa skall
nemligen då anställas af den i 3 § omförmälda gemensamma Komité. Och då JO § beträffande
sättet för bestämmelsers meddelande angående omyndig Konungs uppfostran hänvisar till föreskriften
i 8 §, synes åter deraf den slutsats kunna dragas, att nyssnämnde Komité, i alla de
fall, dä representationerne fatta olika beslut i någon fråga, som angår Förmyndarestyrelsen,
skall genom votering afgöra, hvilketdera beslutet bör blifva gällande.

Komiten har emellertid icke ansett sig kunna tillstyrka någondera af dessa begge nu
antydda utvägar. Emot den sist nämnde förekommer den betänklighet, att den gemensamma
Komiten får saken till afgörande först sedan meningsskiljaktigheten hos de begge representationerna
framträdt så bestämdt, att den sannolikt äfven komme att göra sig gällande inom
sjelfva Komitén; och att låta Interimsregeringen qvarblifva vid styrelsen till dess representationerna
blifvit till alla delar ense om sättet för densammas utöfvande, torde ej heller vara
ändamålsenligt. Interimsregeringen, hvilken alltid måste finnas till hands för att kunna öfvertaga
styrelsen sa snart Konungen får förfall eller afliden, då Thronföljaren är omyndig, har af sådan
orsak ansetts böra bildas af medlemmar från rikenas Statsråd. Då den, såsom tillkommen
utan representationernas medverkan, möjligen kan vara i saknad af den ena nationens eller
måhända begges förtroende, synes regeringsmakten ej heller, utan representationernas medgifvande,
böra under någon längre tid åt den anförtros.

Pa sätt redan förut är anmärkt skall, enligt Komiténs förslag, sjelfva valet af en
Regent eller af medlemmarne i ett regentskap ej förrättas omedelbart af representationerna,
utan af en särskild gemensam nämnd. I fråga om de personer, åt hvilka regeringen skall
uppdragas, kunna följaktligen några olika åsigter ej blifva af representationerna uttalade. Den
ofvan antydda meningsskiljaktigheten dem emellan måste således afse frågan om den förut

bestående styrelsens bibehållande, eller ock, för den händelse representationerne sammanstämmande
besluta dess upphörande, huruvida en Regent eller ett regentskap skall utväljas och, i
sistnämnde fall, om antalet af regentskapets medlemmar. Att under sådana förhållanden
ovilkorligen påbjuda val af en Regent torde svårligen låta sig göra, helst detta möjligen kunde
vara stridande emot begge representationernas uttalade önskan. Och om den ena af dem förklarat
sig för utkorande af en Regent, under det den andra uttalat en bestämdt motsatt åsigt,
skulle sannolikt ej heller ett sådant val, med de reglor derför Koinitén i nästa afdelning af
förslaget antagit, kunna bringas till stånd. Äfven om detta kunde ske, skulle deraf nationalkänslan
i det rike, mot hvars önskan valet skedde, lätt kunna känna sig sårad, oeh Regenten
skulle då, långt ifrån att kunna påräkna begge rikenas odelade förtroende, tvärtom redan vid
sitt första uppträdande inom det ena af dem finna emot sig en stark opinion, som ej kunde
undgå att förlama hans verksamhet och på föreningens bestånd och utveckling utöfva ett
menligt inflytande.

Någon annan utväg att ordna styrelsen i nu ifrågavarande fall synes följaktligen ej
finnas än att öfverlåta densamma åt ett regentskap, bestående af flere ledamöter, hvilka för
tillfället väljas. Grundsatsen om begge rikenas jemlikhet fordrar härvid att ett lika antal från
dem hvartdera i regentskapet ingår. Utan en ständig ordförande, åt hvilken, i fall af lika
röster, den afgörande stämman kunde öfverlåtas, skulle emellertid regentskapet blifva en allt
för svag institution för att rikenas styrelse under måhända en lång följd af år kunde med
trygghet åt den anförtros, och Komitén har derföre ansett nödvändigheten bjuda att en ordförande
för regentskapet äfven varder utsedd. Dertill torde förmodligen helst en furstlig person
komma att väljas, ehuru någon inskränkning i valfriheten ej synes böra föreskrifvas. Komitén
har väl ej förbisett att, om den nationalrepresentationerna emellan yppade meningsskiljaktighet
komme att äfven inom valnämnden göra sig gällande, så att ledamöterne från hvartdera riket
ställde sig i skiljda leder, valets utgång måste blifva beroende af slumpen. Sådant synes dock
vid ett val till ordförande i en af flera personer bestående regering vara af jemförelsevis vida
mindre betydelse än då en enda och allenastyrande Regent skall väljas, och i allt fall torde
olägenheterna deraf böra föredragas framför de ännu större, som voro att befara, om, just
under en tid af stridiga opinioner inom brödrafolken, deras styrelse komme att sakna nödig
enhet och kraft.

§ 46.

Att Regent och regentskap skola styra i Konungens namn och med samma makt och
enahanda förpligtelser som Konung, är en naturlig följd af det med nämnde institutioner
afsedda ändamål. Regenten och regentskapet skola således lika med Konungen hafva vid sin
sida ett ansvarigt Statsråd för hvartdera riket och derjemte ett unionelt för gemensamma
angelägenheter; och all den makt, som i afseende å riksstyrelsen i föreningsakten eller rikenas
särskilda grundlagar är Konungen medgifven, tillkommer äfven Regenten och regentskapet,
likasom de för Konungen stadgade inskränkningar deri äro för dem gällande.

Att Regenten och medlemmarne af regentskap ej under den tid, de innehafva denna
befattning, tillika må utöfva något annat embete inom någotdera riket, torde ligga i sakens natur.

Den inskränkning i Regents och regentskaps myndighet, som k denna § förekommer,
gäller visserligen hufvudsakligen Sverige och är hemtad från 39 § Regeringsformen; men då
föreningsakten, hvilken är afsedd att ega giltighet framför rikenas grundlagar, innehåller bestämmelser
om Regents och regentskaps makt i allmänhet, har också det ifrågavarande undantaget,
såvida det ej skulle anses upphäfdt, måst i föreningsakten upptagas. Tillägget derom
att inskränkningen, hvad Thronföljaren angår, skulle upphöra när Konungens förfall räckt
längre tid än ett år, har funnits nödigt, sedan den i Regeringsformen intagna föreskrift om
nationalrepresentationens rätt att efter denna tid om styrelsen förordna blifvit ur föreningsakten
utesluten. Komitén har nemligen antagit att efter förloppet af denna tid Thronföljaren bör
inträda i lika fullständig utöfning af Konungamakten, som tillkommer den styrelse, hvilken af
representationerna väljes.

Enligt 39 § i Regeringsformen skola alla lediga förtroendesysslor endast tills vidare
förvaltas af dem, som Regent dertill förordnar. Detta stadgande har dock destomindre ansetts
nödigt här upptaga, som, enligt 35 § i Regeringsformen, Konungen i allt fall eger rätt att
sådana sysslors innehafvare entlediga, när Han så pröfvar skäligt.

§ 47.

Då Konungen och nationalrepresentationerne enligt § 42 anordna regentskap, eller
representationerne, enligt § 41 eller 43, uppdraga styrelsen åt ett sådant, synes val dem ej
böra betagas att i sammanhang dermed meddela, regentskapet instruktioner angående vilkoren
för dess behörighet att fatta beslut, afgöranderätten vid fall af lika röster, sättet för regentskapets
kompletterande, om någon ledamot afgår, m. in. Men, för den händelse sådant någon
gång icke skulle ske och sarskiklt för det fall, då till följd af § 45 regentskap måste träda i
verksamhet, hafva föreskrifter i dessa ämnen ansetts ej böra i föreningsakten saknas. För de
i sådant hänseende här föreslagna stadganden torde emellertid någon särskild motivering ej
vara erforderlig.

§§ 48-55.

Dessa §§ hafva till ändamål att reglera den Interimsregerings sammansättning och verksamhet,
som, enligt hvad ofvan blifvit nämndt, i vissa fall, då styrelsen ej kan föras af
Konungen och ej heller på förhand blifvit annorledes ordnad, måste tillfälligtvis öfvertaga densamma.
Vid affattandet af de härom erforderliga bestämmelser har Komitén, såvidt ske kunnat,
sökt undanrödja eller åtminstone förmildra de olägenheter, som i afseende å den nuvarande
Interimsregeringens organisation här ofvan vid §§ 40—42 redan blifvit antydda. I främsta
rummet har det dervid ansetts nödigt att förminska det stora antal ledamöter, hvaraf denna
Regering nu utgöres. I den af Kongl. Maj:t år 1854 till nationalrepresentationerna framställda
ofvan oinförtnälda Proposition föreslogs antalet af Interimsregeringens medlemmar till fyra från
hvartdera riket. Mot förslaget i denna del förspordes väl inom representationerna icke någon
anmärkning, men Komitén har dock trott sig utan våda kunna taga ännu ett steg längre och
antagit tre ledamöter från hvartdera riket kunna vara för ändamålet tillfyllestgörande. Ibland
dessa ledamöter synes Utrikes Ministern och Norges Statsminister desto hellre böra vara sjelf -

skrifne att ingå, som Regeringen måhända eljest kunde komma att sakna den fullständiga
kännedom om de utrikes angelägenheternas föregående behandling, som för Regeringen måste
vara oundgängligen nödvändig, men endast hos Konungens nämnda rådgifvare kan med säkerhet
förutsättas. Då Konungen är sinnad att företaga utrikes resa eller till följd af inträffad sjukdom
ser sig nödsakad att öfverlemna styrelsen till Interimsregeringen, har Komitén trott
ändamålsenligast att Regeringens öfriga medlemmar af Honom bland Hans rådgifvare utses.
I händelse förfall för Konungen någon gång skulle uppstå utan att Han i detta afseende meddelat
något förordnande, äfvensom när Interimsregeringens verksamhet till följd af Konungens
död påkallas, hafva de ej sjelfskrifne ledamöterne ansetts lämpligen böra af de respektive
Statsråden sjelfva utväljas.

För att i möjligaste måtto kunna bereda enhet och konseqvens i Regeringens beslut
och söka förekomma att tilläfventyrs befintlig meningsskiljaktighet hos dess särskilda ledamöter
må å regeringsärendena utöfva omvexlande inflytande, har Komitén vidare trott åt Konungen
kunna uppdragas att, då Interimsregeringen af Honom utnämnes, tillika för densamma förordna
en ordförande. På det Han emellertid dervid ej måtte sättas i nödvändighet att åt det ena
riket inrymma större inflytande på regeringsärendena än åt det andra, har valet blifvit inskränkt
till Prinsar af det för begge rikena gemensamma Konungahuset. De betänkligheter,
som här ofvan blifvit framställda emot det ifrågasatta förslaget om Konungens rätt att, utan
nationalrepresentationernas samtycke, utnämna Riksföreståndare, synas ej ega tillämplighet vid
valet af ordförande i Interimsregeringen, der ansvariga ledamöter jemväl deltaga i besluten.
Konungens befogenhet att till ordförande i regering utnämna en Prins af sitt Hus är dessutom
redan för Sveriges del erkänd i 43 § i Regeringsformen, och något hinder att utsträcka denna
rätt äfven till den för begge rikena gemensamma Interimsregeringen torde då ej heller
kunna möta.

För det fall att ordförande ej blifvit af Konungen förordnad, har Komitén (se § 53)
trott Interimsregeringens ledamöter böra lemnas tillfälle att inom sig utse en ständig ordförande.
På det likväl detta val ej må öfverlåtas åt slumpens afgörande, har för valets
giltighet stadgats en majoritet af mer än hälften af regeringens samtlige ledamöter. Kan
denna majoritet ej erhållas, måste väl ordet, såsom hittills, vexelvis föras af en ledamot från
hvartdera riket; men genom de i § 54 föreslagna bestämmelser, enligt hvilka afgörande
rösten gjorts beroende af målens olika beskaffenhet, har Komitén dock sökt undanrödja de
mest framstående olägenheterna af ordförandeskapets omvexling. Sådana olägenheter skulle
i synnerhet kunna framträda i mål rörande rikenas förhållande till fremmande makter, enär
intet vore vådligare än om Interimsregeringen oupphörligt förändrade de beslut, den i sådana
ärenden fattat, eller dess politik emot fremmande makter vexlade vecka för vecka. I statslifvet
ovanligt vore ock att organisera en regering så, att det afgörande inflytandet på dess
beslut regelbundet vexlade med få dagars mellanrum; och fruktan att denna egendomlighet i
afseende å rikenas nu varande Interimsregering kunde leda till ostadighet i åsigter och
svaghet i handling kan icke annat än växa, när den för tillfället existerande Interimsregeringen
visar sig så inom sig splittrad att den icke ens kan välja sig fast ordförande. Det
skulle i sådant fall icke vara någon viss person, på hvilken det moraliska ansvaret för

rikenas öde närmast komme att hvila, och derest de under sådana omständigheter hlefvo
utsatta för yttre förvecklingar eller för någon allvarsam fara, skulle Interimsregeringen svårligen
kunna förvärfva sig nödigt förtroende hos de begge folken och ännu mindre hos fremrnande
makter. För att bereda en Interimsregering, som ej har nog enighet för att välja
en fast ordförande, önskvärd hållning inför utlandet, har Komitén således måst föreslå att
Utrikes Ministern, i händelse af lika röster vid behandlingen af diplomatiska ärender, erhåller
den afgörande rösten.

Till följd af den föreslagna minskningen af Regeringsmedlemmarnes antal har det
vidare blifvit möjligt att af de återstående Statsrådsledamöterne för hvartdera riket bilda
ett vid sidan af Regeringen stående råd med skyldighet att under konstitutionel ansvarighet
yttra sig i alla riket angående frågor, som hos Regeringen förekomma och ej äro af beskaffenhet
att de, om styrelsen förts af Konungen, kunnat af Honom utom Statsrådet afgöras.
Då Interimsregeringen sjelf utgöres af ansvarige ledamöter från begge rikena, har deremot
något särskilt unionelt Statsråd för gemensamma angelägenheter icke funnits behöfligt, men
de särskilta rikenas Statsråd likväl antagits böra i dessa ärenden afgifva skriftliga betänkanden
på enahanda sätt som i fråga om mål, som afgöras i unionelt Statsråd, blifvit i §
17 föreslaget. Detta sätt att afgifva sitt yttrande har äfven i de hos Interimsregeringen
förekommande mål, som angå endast det ena riket, ansetts böra af detta rikes särskilta
Statsråd iakttagas. Att ålägga Statsrådsmedlemmar personlig inställelse hos Regeringen
för att muntligen afgifva sina råd har nemligen ansetts lätt kunna framkalla förvecklingar,
utan att någon öfvervägande fördel deraf vore att förvänta. I följd häraf har man ock
måst öfverlåta målens föredragning till Interimsregeringens egna ledamöter. Med föredragningen
af kommandomål, de der ofta kräfva en skyndsam behandling, synes det dock
böra förhållas efter hvad derom i allmänhet är stadgadt, hvilket åter innebär att den föredragande
kan eller, så vidt sådant är föreskrifvet när Konungen förer regeringen, skall vara
tillstädes under öfverläggningen och afgörandet, naturligtvis utan att deltaga i det sistnämnda.

De skäl, som föranledt Komitén att befria ledamöterna i det unionella Statsrådet att
deltaga i vederbörande särskilta Statsråds utlåtanden i de mål, som af det unionella Rådet
skola behandlas (se vid § 17), synas äfven rättfärdiga stadgandet i § 52, att Interimsregeringens
ledamöter ej må deltaga i de utlåtanden, som af Statsråden skola afgifvas.

Enär de hos Interimsregeringen förekommande ärenden i allmänhet böra i vederbörande
rikes Statsråd undergå en förberedande granskning, i hvilken chefen för det Departement,
till hvilket ärendet hörer, ej bör underlåta att taga del, har det (§ 52) funnits nödigt
föreskrifva att ledamöterna i Interimsregeringen, ehuru bibehållande sin egenskap af Statsrådsmedlemmar,
likväl frånträda de befattningar, de såsom Departements-chefer må innehafva.
Undantag härifrån har dock skett för Utrikes Ministern, helst vissa af de till hans Departement
hörande ärenden kunna af Regeringen afgöras utan inhemtande af Statsrådets yttrande.

Enligt Norges Grundlag § 13 har Konungen under sin frånvaro i Sverige att uppdraga
rikets inre styrelse i de fall, Han föreskrifter, till Norska Regeringen. Likaledes skall
Han, enligt Sveriges Regeringsform § 43, i vissa fall, hvaribland det att Han reser till
Norge, förordna en regering för de Sverige rörande mål, Han föreskrifter. Dessa grund -

lagsbud fortfara efter rikenas nu varande konstitutionella rätt att vara gällande också för
det fall att Interimsregeringen öfvertager styrelsen. Häri synes någon ändring ej böra göras
genom en ny Föreningsakt, och då omförmälda föreskrifter icke äro af unionel natur, lärer
det fortfarande böra vara vederbörande rikes statsmakter obetaget att dem upphäfva eller
ändra, blott det förbehålles Konungen eller Interimsregeringen, så vida den förer styrelsen,
att bestämma hvilka ärenden den särskilta regeringen skall afgöra, och dessa ej, heller komma
att omfatta sådana mål, som falla under § 15 mom. 1 och 2. Hvarken i det ena eller
andra riket tillåtes det Konungen, när Han uppehåller sig i dess hufvudstad eller i närheten
deraf, att öfverlåta afgörandet af dess inre angelägenheter åt Statsrådet. Föres styrelsen af
Interimsregeringen, skulle det dock vara utan gagn, om den skulle vara nödgad att afgöra
samtliga det rikes inre angelägenheter, i hvilket den har sitt säte, utan afseende derå om
ärendet saknade allt intresse för det andra riket eller för öfrigt vore af ringa vigt. En
sådan anordning skulle endast leda till onödigt besvär för det andra rikets ledamöter i
Interimsregeringen, och man har derföre ansett att denna bör medgifvas att, i den utsträckning
den sjelf bestämmer, uppdraga dylika måls afgörande till vederbörande rikes särskilta
Statsråd. Då en sådan bestämmelse kommer att gälla endast för det fall att Interimsregering,
men icke Konungen sjelf, förer styrelsen, synes den ock böra intagas i Föreningsakten.

Att Interimsregeringens ledamöter från det rike, i hvilket den uppehåller sig, skola hafva
säte i dess Statsråd, när detta beslutar angående sådana inre angelägenheter, livilkas afgörande
på grund af nyssberörde bestämmelse må vara den uppdraget, följer af § 52. Då denna §
föreskrifver att Interimsregeringens ledamöter deltaga i de förrättningar, som åligga Statsrådet
i det rike, hvartill de höra, hafva de ock att afgifva röster vid sådana val till nya
ledamöter af Interimsregeringen, som omförmälas i sista punkten af § 48, men naturligtvis
icke deltaga i de förrättningar, som blott åligga någon del af Statsrådet i egenskap af sådan
särskilt regering, som nämnes i näst den sista punkten af § 49.

I öfrigt torde för de i nu ifrågavarande §§ föreslagna stadganden någon särskild
motivering ej vara behöflig.

YII. Om val af Konung, Thronföljare, Regent eller Regentskap.

Det här antagna system afviker i väsentliga delar från nu gällande reglor för val af
Konung eller Thronföljare, hvilka reglor, de der återfinnas i 3 och 11 §§ Riksakten, (jemförda
med Svenska Riksdags-ordningen § 66 samt Norges Grundlag § 7), hufvudsakligen voro
bibehållna i så väl förra Unionskomiténs förslag som Norska Regeringens förslag af den 27
Februari 1847. En framställning af de hufvudgrunder, hvarpå nu förevarande förslag i denna
del hvilar, må således här finna plats, innan Komitén öfvergår till de erinringar, hvilka af
förslagets detaljer kunna påkallas.

Enligt Riksakten skall val till Konung eller Thronföljare förrättas af begge rikenas
nationalrepresentationer och, först i den händelse att deras val falla på olika personer,
uppdragas åt en af ledamöter från begge rikena bestående Komité, som dock endast har att

Unionsleomis Bet. ^

rösta emellan de utaf nationalrepresentationerna föreslagna; hvaremot, enligt förevarande
förslag, valet redan i första hand skulle uppdragas åt en för rikena gemensam Komité eller,
såsom ulan ansett egentligare att kalla den, Nämnd, utan att Nämndens valrätt vore på
förhand inskränkt till vissa personer. Ur theoretisk synpunkt må. väl vara riktigast, att en
nationalrepresentation sjelf behåller makten att välja Konung, hvilket äfven kan medföra den
fördel, att den nya Konungens ställning redan från början blifver fastare, än om han mottager
kronan ur en jemförelsevis fåtalig valkomités händer. Men utom det att härvid kan
erinras, att, om den valde haft en medtäflare, som fått stå tillbaka endast i följd af en
obetydlig majoritet, sjelfva valsättet ingenting mindre än stärkt den nyvaldes ställning, så
tillkomma jemväl nya faktorer, då fråga är att bestämma ordningen för val af Konung
öfver två förenade riken, af hvilka intetdera har rätt att påtruga det andra regent och af
hvilka förty ej heller någotdera må faktiskt beröfvas inflytande på valets utgång. Icke
ringa vådor för föreningens trygghet och utveckling kunde uppstå, derest den nyvalde hade
emot sig i det ena riket en genom dess representation uttalad kompakt opinion; ty då
Konungen just är repx-esentanten för föreningsbandet rikena emellan eller'', såsom förut är
sagdt, håller detta band i sin hand, ligger den största vigt derpå, att lämpligheten af hans
val icke redan är jäfvad af folkviljan i någotdera riket.

Till sådana vådor föranleder dock lätt det nu föreskrifna valsättet, hvars yttersta
utväg derjemte är den förseglade sedeln. Den af Kiksakten bestämda valkomité har nemligen
karakteren af skiljedomare emellan begge rikenas nationalrepresentationer, hvilka inför
densamma framställa sig såsom tvistande parter, utan att valkomitén eger att uppträda förmedlande
dem emellan genom att framställa en tredje kandidat, om hvilken meningarne å
ömse sidor måhända kunnat förena sig. Och då det är så mycket antagligare att hvartdera
rikets komiterade skola fasthålla vid den af deras nationalrepresentation föreslagna kandidat
som dessa komiterade utgått just ur samma nationalrepresentationers majoriteter, skulle sannolikt
i de flesta fall, då en dylik Komité nödgades sammanträda, dess utslag komma att
bero på den förseglade sedeln, hvarigenom den tappande partens nationalkänsla ej torde undgå
att såras. Yäl kan invändas, att då i följd af rikenas särskilta statsförfattningar och de
olika prerogativer, dessa tillerkänna konungamakten, valet af Konung är vida vigtigare för
det ena riket än för det andra, detta senare i allmänhet skulle kunna antagas vara villigt
att derutinnan foga sig efter det förras önskan. Men detta kunde endast gälla för nationalrepresentationen
sjelf, i händelse den vid valtillfället redan erfarit broderrikets val, — icke
för denna representations deputerade i Nämnden, de der måhända skulle anse för en nationalsak
att söka genomdrifva valet af den kandidat, som deras komitenter uppställt; och i allt
fall skulle de deputerades röster icke kunna tillintetgöra de moraliska verkningarne af deras
nationalrepresentations tidigare beslut.

Således och ehuru villigt erkännande företrädet af val utaf nationalrepresentationerna
sjelfva, derest dessa blifva eniga, anser dock Komitén olägenheterna af ett motsatt fall vara
tillräckligt talande, för att omedelbart öfverlåta valet åt en särskild Nämnd. Dervid kunde
visserligen ifrågasättas, huruvida ej, för att åt Nämndens beslut gifva stämpeln af ett omedelbarare
uttryck af sjelfva folkens önskningar, Nämndens medlemmar borde utses -—icke af

nationalrepresentationerna — utan af dem, som valt dessas ledamöter. Alltför stora praktiska
svårigheter synas dock uppresa sig emot ett sådant förfogande, hvilket i allt fall icke
alltid gjorde nationalrepresentationernas medverkan öfverflödig, enär tvekan icke torde uppstå
derom att det i vissa fall måste uppdragas åt dem att bedöma, huruvida konunga- eller
thronföljareval vid en gifven tidpunkt må ega rum eller ej. I stället har Komitén, då den
följaktligen bibehållit Riksaktens grundsats om valnämndens utväljande af nationalrepresentationerna,
ansett att till Föreningsakten bör öfverflyttas det nu i rikenas särskilta grundlagar
förekommande stadgande att nationalrepresentationerna skola utse Nämndens ledamöter
inom sig, så att det ej vidare skulle ankomma på någotdera riket allena, att för sin del
härom annorlunda besluta.

Samma skäl, som ofvan blifvit anförda för valets uppdragande omedelbart åt en
Nämnd, hafva synts Komitén med samma styrka tala emot bibehållande af rättigheten att
inom de särskilta nationalrepresentationerna framställa förslag å thronkandidat. Dylika förslag
skulle kunna framställas i sådan mängd eller omfattas af så många representanter att
hela åtgärden finge karakteren af ett profval, hvarigenom en kompakt opinion inom representationen
kunde vara uttalad, och man hade då råkat ut för just samma olägenheter, som
man genom grundsatsen om Nämndens omedelbara valrätt velat undvika. Emot en förändring
i denna del synes ock betänklighet så mycket mindre kunna möta, som med afseende
å den föreslagna ordningen för omröstningarna inom Nämnden det synes oantagligt att ju
icke den, som hade någon utsigt att blifva vald, jemväl skulle blifva inom Nämnden föreslagen.
Men icke heller åt konungamaktens utöfvare har Komitén ansett det böra medgifvas
att framställa dylika förslag hos nationalrepresentationerna. Ty finge ett sådant förslag
derstädes diskuteras, vore man åter utsatt för alla olägenheterna af nationalrepresentationernas
omedelbara valrätt: finge det åter icke diskuteras, tjenade åtgärden ej till annat än
att möjligen uppreta sinnesstämningen hos en med förslaget missnöjd, men emot detsamma
vanmäktig representantförsamling. Komitén har derföre jemväl antagit Nämnden såsom rätta
stället för väckande af det förslag, konungamaktens utöfvare kan finna sig befogad att
framställa.

En annan af de hufvudgrunder, i afseende hvarå Komitén funnit sig föranlåten afvika
från hvad i förevarande ämne nu är stadgadt, är frågan om sättet att vinna ett slutligt
resultat i händelse vid omröstningarna inom Nämnden meningarne finnas vara så delade,
att absolut majoritet icke vinnes för någon viss kandidat. Såsom ofvan är antydt, hänvisar
gällande Riksakt till den förseglade sedeln. Insatsen synes dock här vara alltför hög för
att tillstädja ett dylikt lotterispel, hvarigenom, i händelse meningarne, alltefter nationaliteterna,
ordnat sig i två lika talrika leder, det ena riket i sjelfva verket icke haft det ringaste
inflytande på valets utgång. Och då, jemväl ur berörde skäl, det icke lärer kunna medgifvas,
att en blott relativ majoritet fäller utslag eller att afgörande röst tillerkännes ordföranden,
så återstår ej annat än att låta Nämndens förhandlingar inom en viss af lagen
bestämd tidrymd fortgå för att genom förnyade omröstningar söka ernå ett resultat på grunden
af absolut majoritet, ej allenast af de i omröstningen deltagande, utan af hela antalet ledamöter
i Nämnden, men att, om sådant resultat likväl ej inom den bestämda tiden skulle

kunna vinnas, låta saken återgå i nationalrepresentationernas händer, — dock icke i afsigt
att ens i detta fall låta nationalrepresentationerna sjelfva förrätta valet, utan blott för att
sätta dem i tillfälle att vid en lämpligare tidpunkt besluta om nytt vals anställande af en
nyvald Nämnd. Om, såsom Komitén tror, detta sätt för utkorande af Konung är det, som
mest öfverensstämmer med hvartdera rikets värdighet och sjelfständighet, så lära inför ett
så bjudande skäl alla betänkligheter emot det föreslagna valsättet böra vika. Men Komitén
anser sig dock böra fästa uppmärksamheten derå, att eventualiteterna af sådana val, vid
hvilka ett uppskof företrädesvis är af synnerlig våda, nemligen då under yppad thronledighet
ett nytt konungahus skall utköras, blifvit i väsentlig mån förminskade genom tillåtelsen för
en regerande Konung att, när thronledighet är att befara, låta redan i sin lifstid utvälja en
efterträdare. I allt fall synes faran af ett uppskof, der sådan förefinnes, just innefatta en
mäktig driffjeder för valmännen att söka vinna enighet vid valet och för sådant ändamål
eftergifva eller sammanjemka förutfattade åsigter, hvilket deremot svårligen lärer kunna påräknas
så länge utgången, såsom nu, är beroende af ett lotterispel, dervid en hvar har utsigt
att få sin mening gällande.

Sannt är emellertid att, genom antagande af Komiténs system, en möjlighet är att
icke något resultat vinnes, hvaremot ett sådant alltid måste ernås med det valsystem, som
är anbefaldt i Riksakten. Men derutaf följer icke att det senare är att föredraga; ty det
resultat, som framgår ur Riksaktens bestämmelse, synes kunna blifva vådligare eller sämre
än intet, — och hvarföre skulle man då ej äfven här välja det bättre, om detta också blott
är ett negativt? — För öfrigt lärer det för den tänkande granskaren knappt behöfva erinras,
att lagstiftaren här måste stanna inför en af dessa ytterligheter, angående hvilka ett fördrag
emellan sjelfständiga och af hvarandra oberoende stater icke kan innehålla någon bestämmelse,
emedan hvarje sådan skulle träda endera statens sjelfständighet för nära och i allt
fall blifva endast en död bokstaf.

Hvad här ofvan blifvit yttradt i afseende å val af Konung eller Thronföljare, gäller
i allt och med ännu starkare skäl, då fråga är om val af en tillfällig Regent. Ty då å ena
sidan en sådan Regents ställning i och för sig måste förblifva mindre fast än Konungens,
men å andra sidan, såsom vid § 66 skall visas, ett af vilkoren för att det med en sådan
institution åsyftade mål icke skall förfelas är att Regenten, lika med Konungen, förklaras
ansvarsfri för sina regeringshandlingar, är det i hög grad nödigt dels att icke heller han har
emot sig en inom ettdera rikets nationalrepresentation redan uttalad opinion, dels ock att
jemväl han blifvit utsedd af en absolut majoritet inom Nämnden och således icke kan hafva
slumpen, under formen af förseglad sedel, att tacka för sitt val, utan att dertill inom Nämnden
måste hafva bidragit ledamöter från begge rikena. Derföre har Komitén föreslagit, att val
af Regent skall försiggå på enahanda sätt som konunga- och thronföljareval. Annat synes
deremot förhållandet vara med utseende af ledamöter i regentskap. Dels skola nemligen,
enligt § 45, hälften af det antal ledamöter, hvaraf, utom ordföranden, regentskapet skall
bestå, väljas från hvartdera riket, så att här mindre än vid konunga- eller regentval bör
kunna blifva fråga om sårad nationalkänsla, — dels äro ej heller, med undantag för Prins,
i händelse han är ordförande i regentskap, hvarken ordföranden eller ledamöterne i en sådan

styrelse frikallade från konstitutionelt ansvar för sina regeringshandlingar, utan skyldige att
derför svara i det rike, hvartill de höra. Och då det ligger i sakens natur att, om än
konungaval kan uppskjutas, rikena ej under tiden kunna vara i saknad af en gemensam styrelse,
samt, på sätt vid föregående afdelning i förslaget är visadt, regentskap i sådant fall
anbefaller sig såsom nödigt eller högligen önskvärdt i stället för den än svagare institutionen
af en Interimsregering, men ett regentskap möjligen icke skulle kunna åvägabringas, derest
vid val af ledamöter deri absolut majoritet inom Nämnden erfordrades, har Komitén ansett
en blott relativ majoritet i detta fall vara tillfyllestgörande och i öfrigt angående sådant val
föreslagit de närmare föreskrifter, § 64 utvisar.

Efter att sålunda hafva redogjort för hufvudgrunderna af förslaget i denna del, lära
vid de deraf beroende detaljbestämmelser, — i afseende å hvilka Komitén för öfrigt bibehållit
så mycket af Riksaktens föreskrifter, som med det förändrade valsystemet låtit sig förena eller
eljest icke ansetts olämpligt, — endast följande erinringar vara nödiga, nemligen vid:

§ 56.

I denna § omförmälas de fall, då konunga- eller thronföljareval må ega rum. Det synes
ligga i sakens natur att under Konungs lifstid thronföljareval icke må anställas utan efter
initiativ af Konungen. Denna grundsats, ehuru icke klart uttryckt hvarken i Riksakten eller
i Sveriges grundlagar, angifves deremot af Norska Grundlagens § 7 och framgår jemväl af ordställningen
i Komiténs förslag.

Att för öfrigt i de i början af denna § omnämnda fall nationalrepresentationerna icke
ega undandraga sig att föranstalta om thronföljareval, blifver uppenbart vid jemförelse med
2:dra punkten i § 57. Deremot är för den händelse, som omförmäles i 56 §:ns andra stycke,
eller att Konungen föreslår thronföljareval, ändock att arfsberättigad Prins finnes eller Drottning
eller enka efter sådan Prins befinner sig i välsignadt tillstånd, pröfningsrätt i afseende å
lämpligheten af vals anställande förbehållen nationalrepresentationerna. Motivet till detta ytterligare,
af Riksakten icke medgifna tillfälle att kunna välja Thronföljare under Konungs lifstid,
har ansetts böra i sjelfva lagtexten tydligen angifvas, hvilket skett genom orden ”till förebyggande
af thronledighet,” — ett motiv, som destoheldre torde finnas giltigt som, enligt Komiténs
ofvan utvecklade valsystem, thronerna eljest vid Konungaättens utslocknande skulle kunna
komma att stå lediga längre tid än med nu gällande Riksakts bestämmelser kan inträffa. Då
det emellertid icke varit möjligt att i lagtexten närmare uppgifva eller ens antyda de fall, då,
fastän arfsberättigad Prins finnes, fara af thronledighet vid Konungens död likväl synes hota,
har beslutet om vals anställande i dessa fall ansetts böra, till förekommande af möjliga missbruk,
bero af Konungen och begge nationalrepresentationerna gemensamt.

Enligt Riksaktens 3 § skola, då thronföljareval bör anställas, Riksdag i Sverige och
Storthing i Norge till samma dag ”utlysas.” Då emellertid nationalrepresentationerna äro politiska
korporationer och måste anses uttrycka hvartdera rikets politiska opinion, samt deras
ledamöter numera i begge rikena väljas för viss tid, synes något utlysande hvarken vara nödigt
eller lämpligt, derest nationalrepresentationerna äro samlade, då frågan om valet väckes.
Deraf de förändrade stadganden härutinnan, som förslaget innehåller.

§ 57.

Antalet ledamöter i valnämnden föreslås här till 80 från hvartdera riket. Högre siffra
har, med afseende å antalet representanter i Norges Storthing, icke kunnat bestämmas, helst
Komitén jemväl funnit nödigt föreslå utseende af suppleanter i Nämnden. Men en lägre siffra
har ej heller, i anseende till den utomordentliga vigten af de åt Nämnden uppdragna val och
för att göra desamma till ett säkrare uttryck af de begge rikenas eller deras nationalrepresentationers
önskningar, bort ifrågakomma, så mycket mindre som, i följd af stadgandena i § 42,
det är att hoppas att ifrågavarande Nämnd högst sällan skall behöfva samlas och kostnaderna
för Nämndens sammanträden således icke blifva för rikena i någon nämnvärd mån betungande.

Att hvad i början af §:n nämnes om ”val af Konung, Thronföljare, Regent eller medlemmar
af regentskap,” icke är tillämpligt å Regent eller regentskap, som i de fall, hvarom i §
42 förmäles, af Konungen och representationerna förordnas, och der något val således ej kommer
i fråga, framgår af stadgandena i sistberörda §.

§ 58.

Grunden till stadgandet att icke någon af hufvudstäderna må utses till samlingsort för
Nämnden, torde inses vara omsorgen att förebygga de försök till obehöriga inverkningar på
valet, hvartill rikare tillfällen gifvas i en hufvudstad än annorstädes.

§ 59.

Enligt Riksakten skall ordförandeskapet vid valförrättningen bestämmas genom lottning
emellan de begge ordföranderna för de särskilta rikenas deputerade. Detta förfaringssätt, hvilket
beröfvar Nämnden, såsom en enhet, möjligheten af inflytande på bestämmande af frågans
utgång, har af sådan orsak synts Komitén mindre lämpligt, hvarföre ock Komitén genom stadgandena
i förevarande §, de der anvisa lottning blott såsom en nödfallsutväg, lemnat Nämnden
tillfälle att genom gemensam omröstning välja sin ordförande. Att detta val skall, såsom förslaget
innehåller, ledas af den äldste utaf de ordförande, de särskilta rikenas deputerade enligt
§ 57 utsett, må medgifvas vara ett mindre vanligt förfogande, men som dock, med afseende
å det snart öfvergående i detta ordförandeskap, synts vara att föredraga framför ett stadgande,
enligt hvilket Nämnden skulle börja sina vigtiga förrättningar med en lottkastning.

Då Nämnden kan komma att vara samlad i flera veckor, synes det väl kunna ifrågasättas,
huruvida ej tvänne ordförande, en från hvartdera riket, borde utses och ordförandeskapet dem
emellan vexla för hvarje vecka. Derigenom skulle dock bemödande kunna framkallas att få frågor,
hvari ordföranden har afgörande röst, uppskjutna från den ena veckan till den andra; och Komitén
har derföre ansett lämpligast att endast en ordförande för hela tiden väljes.

I sista stycket af denna § tillägges Konungen eller Konungamaktens utöfvare rätt, men
icke pligt att hos Nämnden framställa förslag å hvilken eller hvilka, som böra väljas. Att icke
göra sådant till en pligt för Konungamaktens utöfvare, lärer finnas så mycket mer nödigt som
han sjelf kan vara kandidat till valet; och jemväl hvad Konungen beträffar, kunna många fall
tänkas, då han af bjudande grannlagenhetsskäl finner sig manad att ställa sig utom meningsbrytningarne
bland Nämndens medlemmar.

§ 60.

Erfarenheten från tider af stegrade parti-lidelser torde ådagalägga det för ledamöternas
fria sjelfstämningsrätt betryggande i det här föreslagna stadgande, det röstsedlarne skola vara
inlagda i omslag af lika storlek och utseende etc.

Att låta uppropet vid omröstningarna ske efter alfabetisk ordning, har synts mindre
stötande än att, i enlighet med Riksakten, rangera ledamöterna i två linier efter de olika nationaliteterna.

§ 61.

Vid den här föreslagna ordning för förrättande af konunga- eller thronföljareval har
man i väsentlig mån hemtat ledning af hvad Sveriges Riksdags-ordning § 68 innehåller angående
val af Justitie-ombudsman.

Den först omförmälda omröstningen lärer inses egentligen vara endast ett förslag å
kandidater, men som dock tager kraften af ett lagligt val, så vida derigenom en så kompakt
opinion gifvit sig tillkänna, att 81 röster eller flera fallit på samma person. Komitén har
ansett det icke böra medgifvas att på annat sätt än genom aflemnande af voteringssedel
framställa förslag å den, som önskas vald. Detta har skett för att förekomma den måhända
lidelseväckande diskussion, som kunde framkallas och väl ej kunde hindras, derest dylikt förslag
finge väckas på samma sätt som en vanlig motion i en representantförsamling.

Enligt §:ns tredje stycke skall, derest den första omröstningen och den deraf beroende
serien af särskilta voteringar blifvit utan resultat, företagas ny omröstning, vid hvilken
en hvar väljande jemväl har full frihet att rösta på den person han helst vill, äfven om
denne ej^förut varit föreslagen. D. v. s. man börjar om ånyo, såsom om denna omröstning
vore den första. Det inses lätt, att sedan särskilta kandidater blifvit framställda utan att
någon lyckats tillvinna sig erforderligt antal röster, meningarne kunna förena sig om en ny
kandidat, som förut icke varit nämnd. Möjligheten af nya kandidaters framställande ända
till valförrättningens slut har följaktligen ej bort afskäras.

Under valförrättningen kunna emellertid vissa frågor uppstå, hvilka påkalla Nämndens
afgörande, såsom t. ex. om tid för Nämndens sammanträden, suppleanters inkallande,
o. s. v. Att för dessa frågor den angående sjelfva valet antagna omröstningsform ej är
tillämplig, synes uppenbart, och särskilda föreskrifter om sättet för dessa frågors afgörande
hafva derföre funnits nödiga. Komitén har dervid trott det vara tillfyllestgörande att låta
utgången bestämmas af de flesta rösterna och, om dessa äro lika, af den röst, som ordföranden
afgifvit. Då dessa frågor stundom kunna vara af beskaffenhet att vid dem, likasom
vid sjelfva valet, sluten omröstning är att föredraga framför en öppen, har Komitén derjemte
trott voteringen alltid böra ske med slutna sedlar, så snart det af ett större antal af
Nämndens ledamöter äskas. För att ordförandens röst alltid vid paria vota må kunna blifva
afgörande, är det ett oeftergiflig! vilkor att omröstningen hvarje gång omfattar endast två
alternativa förslag; och voteringspropositionerna måste derföre, på sätt 60 § Riksdags-ordningen
vid omröstningar å Riksdagen förutsätter, hvarje gång uppställas så att de kunna
med ja eller nej besvaras.

§ 62.

Längsta tiden för Nämndens sammanvaro föreslås här till 30 dagar. Att någon viss,
ej för snäft begränsad tid för tankeutbyte emellan Nämndens medlemmar måste gifvas,
följer af sjelfva det system, Komitén föreslagit. Tidsmåttet måste dock, såsom ofta är''fallet,
blifva mer eller mindre godtyckligt. Måhända skall man anse den föreslagna tiden vara
för lång och lemha för stort fält för intrigens spel. Härtill kunde genmälas, att intrigen icke
omöjliggöres genom en trängre tidsbestämmelse och att dess styrka ökas, då den kan verka
med öfverraskningens kraft, hvilket åter lättare kan ske, derest en korporation endast har
valet emellan att hastigt fatta beslut eller att förlora all makt. Men jemväl, utan att förutsätta
någon bestämd meningssplittring inom Nämnden, kunna många fall tänkas, då det är
önskligt för Nämnden att någon tid uppskjuta valet. Så kan den hafva sammanträdt vid
en tidpunkt, då upplösningen väntas af någon större fråga, hvars utgång bör tillerkännas
inflytande på valet, eller kan man anse önskligt att göra sig underrättad om ifrågasatt kandidats
benägenhet att mottaga uppdraget, o. s. v. För dessa och dylika fall synes en något
rymlig tidsbestämmelse ock vara önsklig, ehuruväl å andra sidan en gräns för Nämndens
förhandlingar bort af lagen bestämmas.

I afseende å senare stycket af denna § torde endast behöfva erinras, att då man å
ena sidan, för att låta tiden göra sin förmedlande kraft gällande, ansett försök att åvägabringa
konungaval icke, sedan ett första blifvit utan resultat, böra ovilkorligen förnyas förr
än inom tre år, då nya val till nationalrepresentanter försiggått i begge rikena, man å andra
sidan, såsom ett korrektiv emot möjligt begär af konungamaktens utöfvare att låta en lämplig
tidigare tidpunkt för valets föranstaltande gå obegagnad förbi, medgifvit nationalrepresentationerna
att, när de derom blifva ense, sjelfva förordna om nytt val.

I sammanhang med anmärkningarna vid förevarande § anser sig Komitén böra fästa
uppmärksamheten derå, att Komitén, för den händelse att, oaktadt thronledighet är för handen,
Nämnden likväl icke kunnat förena sig om Konung, ansett öfvervägande betänkligheter
tala emot utväljande af regentskap för att föra riksstyrelsen under thronledigheten. Medlemmarne
af ett sådant, för obestämd tid utsedt regentskap skulle nemligen i maktens innehafvande
kunna finna en lockelse att söka motarbeta vinnande af resultat vid ett nytt konungaval.
Den inom Nämnden yppade meningssplittring skulle sannolikt jemväl framträda vid valet
af ordförande i regentskap, och den vid ett sådant val segrande meningsfraktionen skulle
mahända, så vidt på den ankom, just i följd af denna sin seger söka att jemväl vid blifvande
konungaval fasthålla vid sin en gång framställda thronkandidat och sålunda försvåra
de splittrade meningarnas sammanjemkning i den vigtigaste frågan af alla.

§ 63.

Den i punkten 2 af denna § meddelade föreskrift är endast en tillämpning af hvad
i andra stycket af § 45 redan blifvit stadgadt.

§ 64.

Då de ledamöter i regentskap, som väljas från det ena riket, komma att deltaga
i styrelsen jemväl af det andra, har man ansett detta senare rike icke böra utestängas

från möjligheten att utöfva inflytande på valet och således öfverlåtit valet till Nämnden i
dess helhet.

Af skäl, som här ofvan redan blifvit utvecklade, har utgången vid ifrågavarande val
ansetts kunna bestämmas genom endast relativ majoritet. I händelse af lika röster har man
trott det mera ändamålsenligt att tillerkänna ordföranden den afgörande rösten än att göra
utgången beroende af lottning; men till följd häraf har Komitén ansett hvartdera rikets värdighet
fordra att vid valet af de ledamöter i regentskapet, som skola utses särskildt för det
ena riket, ordet föres af ordföranden för detta rikes deputerade. Ehuru vid val af beskaffenhet
som förevarande sådan meningssplittring ibland de väljande endast undantagsvis torde kunna
förutsättas att vid omröstningen flera än två personer erhålla de flesta och lika många röster,
har dock Komitén trott fullständigheten fordra, att reglor uppställas för vinnande af ett resultat
äfven i sådana undantagsfall; och synes dervid lämpligaste utvägen vara att anställa särskild
omröstning först emellan två af dem, som erhållit de flesta rösterna, och, sedan genom
denna omröstning en af dem blifvit utesluten, emellan den andra och en af de efterföljande o. s. v.
till dess endast två återstå, emellan hvilka på enahanda sätt företrädet genom- den slutliga
voteringen bestämmes; hvarjemte äfven vid dessa omval ordföranden ansetts i fall af lika röster
böra hafva den afgörande stämman.

§ 65.

Stadgandena i denna § visa Komiténs bemödande att icke låta någon annan på officiella
handlingar grundad underrättelse om valförrättningen än endast en uppgift om dess slutliga
resultat komma till allmänhetens kännedom; och en tillräcklig kontroll å denna uppgifts riktighet
anser Komitén ligga i stadgandet om protokollets underskrifvande af minst 81 medlemmar
af Nämnden eller så många som fordras för att bilda absolut majoritet. De ofvan antydda
olägenheterna af möjlig meningsskiljaktighet emellan de begge nationalrepresentationerna,
i händelse valet skulle uppdragas åt dem, gäller i icke oväsentlig mån jemväl i afseende å
möjlig meningssplittring inom Nämnden, i händelse sådan blir bekant. Den nyvaldes ställning
måste nemligen i betydlig mån försvagas, derest det blir ådagalagdt. att den majoritet, som
utsett honom, varit knapp och att en stor minoritet uttalat sig för en annan kandidat; hvarjemte,
i händelse hela gången af förhandlingarna vore återgifven i protokollet och allmänheten
således skulle kunna deröfver sätta sig till doms, något formfel skulle kunna ifrågasättas och
den allmänna meningen i någotdera riket förty vara böjd att jäfva valets laglighet. Till hvilka
brytningar och olägenheter sådant skulle kunna leda, lärer icke behöfva vidlyftigt utvecklas.
Yäl är det sannt, att om man till och med toge sin tillflykt till den förhatliga föreskriften om
tysthetseds afläggande af Nämndens samtliga ledamöter och suppleanter, det likväl vore en illusion
att tro sig kunna förhindra allt utspridande af hvad som förekommit inom en så talrik
valkorporation, hos hvars samtliga medlemmar, äfven om god vilja icke antages fela, likväl ej
kan förutsättas en alltid vaksam försigtighet i tal, och att det förty, då en sådan ed icke föreskrifves,
så mycket heldre kan antagas att rykten, mer eller mindre sanna, om Nämndens
förhandlingar icke skola uteblifva. Men skilnaden är dock väsentlig, om sådant kan tillbaka Unionskom:s

Bet, 11

visas såsom ett obestyrkt sqvaller eller om riktigheten deraf kan ådagaläggas genom handlingar,
åt hvilka vitsord obestridligen måste tillerkännas.

Emellertid och ehuru Komitén icke ansett sig böra föreskrifva mer detaljerade protokollers
eller andra anteckningars förande, kunna dock, då det är Nämnden obetaget att derom
förordna, dylika anteckningar efter Nämndens beslut hafva blifvit hållna, i hvilket fall de ock
måste hafva antagit en officiel karakter. Komitén, som i slutet af denna § föreskrifvit att
nämnde protokoll eller anteckningar skola förseglas, har likväl ansett historieforskningen hafva
ett grundadt anspråk derpå att dessa handlingar kunna i en framtid blifva tillgängliga, hvarföre
Komitén föreslagit att de skulle få öppnas efter 50 år, — en tidpunkt, hvarefter, enligt
Svenska Tryckfrihets-förordningen, vissa ej förut för allmänheten tillgängliga handlingar kunna
utbekommas; — dock att protokollernas eller anteckningarnas öppnande jemväl tidigare kan
ske, derest Konungen och nationalrepresentationerna dertill lemna samtycke.

VIII. Allmänna bestämmelser.

Under denna rubrik hafva blifvit sammanförda särskilda stadganden, som, fastän till sin
natur af unionel betydelse, likväl icke äro hänförliga till någon viss af de föregående afdelningarna,
utan fastheldre beröra alla eller flera deri afhandlade ämnen eller framgå såsom konseqvenser
ur desamma. Så afhandlas i

§ 66

frågan om ansvarighet för utöfvande af konstitutionella funktioner, de der genom Föreningsakten
äro uppdragna åt andra personer än Konungen.

Främst uttalas här den grundsats, att Regent icke kan ställas under åtal för sina regeringshandlingar,
ej heller Prins i hans egenskap af ordförande i regering eller regentskap.
Föreskriften är hufvudsakligen hemtad från första stycket i § 77 af Norska Regeringens förslag
den 27 Februari 1847. Då den konstitutionella monarkens styrka vid regeringens handhafvande
i väsentlig mån beror derpå, att han icke kan dragas inför rätta för sina handlingar,
och regeringsmaktens koncentrerande i en hand, vid tillfälle af förfall för Konungen eller
under thronledighet, just är grundadt på behofvet af större styrka hos regeringsmaktens utöfvare,
vore det, enligt Komiténs åsigt, en betänklig inkonseqvens att icke, lika väl som för
Konungen, jemväl för den tillfällige Regenten medgifva ansvarsfrihet för hans regeringshandlingar.
Om den genom en sådan frihet åsyftade större spänstighet emot trycket af yttre inflytelser
och de politiska vindkastena för dagen redan är önskvärd i afseende å en regering,
som skall styra blott ett enda land, så ökas behofvet af oberoende och handlingskraft, då fråga
är om regeringen öfver två förenade riken med hvar sin statsförfattning, hvar sin nationalrepresentation,
hvar sin Riksrätt. Åfventyret att för en regeringshandling kunna ställas till
rätta af två särskilta nationalrepresentationer, der, fastän intressena böra vara gemensamma,
synpunkterna likväl kunna vara olika, skulle, enligt Komiténs åsigt, väsentligen förlama Regentens
verksamhet och kunna gifva anledning till ett vacklande och en osäkerhet, som man
genom institutionen af en Regent just velat förekomma.

Vanskligheten af två särskilda myndigheter med rättighet att sätta samma person under
åtal för en och samma regeringshandling kan jemväl åberopas såsom motiv för stadgandet
om ansvarsfrihet för Prins i hans egenskap af ordförande i regering eller regentskap. Ty då
en Prins ej kan anses tillhöra det ena riket mera än det andra, borde, om åtal emot honom
kunde tillstädjas, det vara hvartdera riket förbehållet att derom besluta, och det skulle således
kunna inträffa att han inom det ena riket blefve tilltalad och dömd för en handling, som måhända
inom det andra framkallat en allmän belåtenhet. Detta skäl eger sin fulla giltighet i
fråga ej blott om de thronberättigade Prinsarne, utan äfven om sådana andra ättlingar af
Konungastammen, hvilka, såsom Komitén här ofvan förutsatt, möjligen någon gång skulle kunna
blifva utsedda till ordförande i regentskap, och stadgandet har derföre gjorts så omfattande,
att äfven dessa må kunna derunder inbegripas. Hvad de arfsberättigade Prinsarne angår, synes
dessutom den konstitutionella grundsatsen om upprätthållande af Konungahusets helgd och
värdighet, framför allt i afseende å dess medlemmars befattning med allmänna angelägenheter,
fordra att icke den, som en gång kan komma att styra såsom Konung, förut må hafva varit
under tilltal för felaktighet vid Konungamaktens utöfning.

I §:ns senare punkt stadgas, att andra ledamöter i sådana regeringar, medlemmar af
det unionella Statsrådet, rådgifvare vid diplomatiska ärendens behandling och i gemensamma
kommandomål, äfvensom medlemmar af den Nämnd, som har att välja Konung, Thronföljare,
Regent eller Regentskap, äro ansvarige, men endast i det rike, hvartill de höra, och enligt der
gällande lag. Denna senare restriktion lärer finnas vara betingad af saknaden utaf en, unionsregeringen
kontrollerande, för begge länderna gemensam myndighet. På hvartdera riket beror
således att genom särskild lagstiftning bestämma, huru kontrollen öfver dessa embetsmän skall
utöfvas, för hvilka myndigheter de skola tilltalas, och hvad ansvarighetslagen för dem i öfrigt
skall innehålla. Finnas ej speciella föreskrifter i dessa ämnen, blifver deraf en följd att de faktiskt
icke blifva underkastade koustitutionelt ansvar, utan endast kunna straffas efter de för
embetsmän eller syssloman i allmänhet gifna bestämmelser, i den mån dessa finnas tillämpliga.

§ 67.

Då chefen för Utrikes-departementet fortfarande skulle förblifva en uteslutande Svensk
embetsman, synas de vid samma Departement anställda, honom omedelbart underordnade embetsoch
tjensteman, hvilkas vanliga tjenstgöringsort derjemte är i Sverige, böra, likasom Utrikes
Ministern sjelf, i och för deras embete lyda under Svensk Rätt. Tvifvelaktigare skulle man
kunna anse frågan om bestämmande af stället för åtal för embetsförbrytelser emot sändebud
hos fremmande makter samt öfriga vid beskickningarna anställda ernbets- och tjenstemän.
Enklaste sättet att lösa denna fråga synes väl vara, att låta den tilltalades nationalitet bestämma
i hvilketdera riket åtal finge väckas. Häremot möter likväl den betänklighet att
embetsförbrytelsen kan hafva omedelbart blifvit riktad just emot det rike, hvartill den felande
icke hörer, eller emot någon dess medborgare, — och i sådant fall skulle, då den felande varit
begge de förenade rikenas embetsman, det icke öfverensstämma med det genom förbrytelsen
omedelbart förmärmade rikets värdighet att ej förbrytelsen kunde derstädes blifva beifrad. På
sådan grund och då, med afseende- å den diplomatiska einbetsmannens verksamhet, det ofta

endast är stats-chefen, som är i tillfälle att bedöma, huruvida ett embetsfel, värdt att beifras,
och af beskaffenhet att utan olägenhet kunna göras till föremål för undersökning vid domstol,
verkligen blifvit begånget och, i sådant fall, huruvida det ena riket mer än det andra kan
anses genom brottet förnärmadt, har Komitén ansett sig böra föreslå att ifrågavarande embetsförbrytelse
endast må åtalas efter Konungens befallning och i det af rikena, Han bestämmer.
Ett i viss mån annat förhållande synes ega rum i afseende å embetsfel af Konsuler. Dessa
tjenstemäns verksamhet ligger i allmänhet mera öppen; någon våda att, utan Konungens tillstånd,
göra deras embetsåtgärder till föremål för domstols undersökning lärer ej vara att antaga,
likasom svårigheterna att bedöma huruvida en förbrytelse af konsular-tjensteman innefattar
förnärmelse särskildt emot det ena riket eller dess undersåter, icke äro desamma som i
afseende å embetsförbrytelse af en diplomatisk tjensteman. Enligt Konsulsstadgan den 20
April 1858 §§ 24 och 26 skall Kommers-Kollegium eller Norska Regeringens Departement för det
Inre, om det finner att konsul i tjensten ådagalagt vårdslöshet eller begått annat embetsfel,
anmäla sådant hos Kongl. Maj:t, som bestämmer, huruvida någon åtgärd bör i anledning deraf
vidtagas, äfvensom en hvar, som finner sig ega skäl till missnöje med konsuls tjensteutöfning,
må anmäla klagan hos Kommers-Kollegium, om saken rörer Sveuska ärenden, och hos Norska
Regeringens Departement för det Inre, då fråga är om Norska angelägenheter; och kan Kollegium
eller Departementet antingen anmäla saken hos Konungen eller hänvisa densamma till
laga domstol, hvilken i Sverige är Svea Hofrätt och i Norge Christiania stads allmänna Underrätt.
Emellertid kan en konsuls embetsfel lika väl vara begånget emot begge rikena gemensamt
som emot någotdera särskildt, — och då det dessutom kan inträffa att konsul icke stått
i särskildt undersåtligt förhållande till något visst af de förenade rikena, har Komitén, i afseende
å åtal emot dessa tjensteman, funnit lämpligt föreslå det stadgande, som sista punkten
af förevarande § innehåller.

§ 68.

De i 1 och 2 mom. af denna § förekommande stadganden äro hufvudsakligen hemtade
från Svenska Regeringsformen § 105 och Riksdags-ordningen § 38 mom. 2 samt från Norges
Grundlag § 75 mom. f och g. Endast följande erinringar torde härvid vara af nöden:

Vid ordet ”protokoll” äro i hvartdera momentet tillagda orden ”med tillhörande handlingar.
” Det ligger i sakens natur, —• helst några bestämda reglor angående hvad i ifrågavarande
protokoller bör af handlingarnas innehåll upptagas, lika litet i förslaget som i hvartdera
rikets grundlag kunnat införas, — att granskning af protokollerna stundom icke kan ske

utan tillgång jemväl till handlingarna. Komitén har dock ansett detta böra uttryckligen stad gas,

likväl med det inskränkande tillägg i 2 inom., att utlemnande af handlingar i diplomatiska
ärenden och gemensamma kommandomål kan nekas, när dessa handlingar af vigtiga orsaker
anses böra hållas hemliga, — en inskränkning, som sjelf angifver sitt motiv. Att i fråga om
meddelande af protokoll i kommandomål, som enskildt angå det ena riket, samma reglor böra
gälla när målen blifvit afgjorda af Interimsregering, som då Konungen sjelf i dem beslutat,

torde falla af sig sjelf, men har dock, till undvikande af missförstånd, ansetts böra särskildt

antydas.

Slutorden i 1 mom. innebära, att det ena rikets nationalrepresentation ej är berättigad
att fordra del af protokoll eller handlingar i mål, som, föredragna i Interimsregeringen,
likväl särskildt angå det andra riket och ej äro att hänföra till ärenden, hvilka, derest
styrelsen förts af Konungen, ovilkorligen skolat i det unionella Statsrådet behandlas. Att
det ena rikets nationalrepresentation icke bör hafva något i lag grundadt anspråk att
granska en regeringshandling, som angår det andra riket allena, lärer icke behöfva närmare
utvecklas.

Hvad 4 mom. af förevarande § beträffar, så är första punkten deraf öfverensstämmande
med Svenska Tryckfrihets-förordningen; och då de här afsedda protokoll och
handlingar röra begge rikena, lärer stadgandet befinnas vara af unionell beskaffenhet och
således böra i föreningsakten upptagas, hvaremot från Norsk sida så mycket mindre torde
vara att erinra som icke heller i Norge de myndigheter, som hafva regerings- eller kommando-protokoller
under sin vård, kunna meddela dem åt andra, utan med uttryckligt
eller tyst medgifvande af Konungen. Men i sammanhang med berörde stadgande har man
ansett Konungen böra medgifvas att vid meddelande af de i 2 mom. omförmälda protokoll
och handlingar till vederbörande granskande myndigheter fästa det förbehåll att protokollernas
och handlingarnas, innehåll ej må till andras kunskap komma, utan så vidt
sådant finnas nödigt för utöfvande af den konstitutionella kontrollen. Sättet för denna
är, efter rikenas nu gällande grundlagar, olika för hvartdera af dem, och då föreningsakten
icke bör inskränka rikenas rätt att stadga nya former för kontrollen, har Komitén
vid affattandet af förevarande moment lämpat uttrycken derefter.

§ 69.

De här föreslagna stadganden äro hufvudsakligen hemtade från förra Unionskomiténs
förslag § 125, jemförd med Norska Regeringens förslag § 89.

Delande de åsigter, som af nämnde komité blifvit i detta ämne uttalade, har man
dock funnit några modifikationer i dess förslag nödiga. Så har, i fråga om den här afhandlade
rätt att ega och besitta fastighet, — hvilket stadgande endast är af betydelse i
afseende å fast egendom i Sverige, hvarest, genom Kongl. Kungörelsen den 3 Oktober
1829, det är utländsk man förbudet att utan Konungens tillstånd förvärfva och besitta
sådan egendom, — denna rätt blifvit inskränkt till det andra rikets ”infödda eller naturaliserade
medborgare” och således icke förklarats gällande för en hvar undersåte derstädes.
I Norge förvärfvar nemligen en hvar utländning, som har stadigt uppehåll derstädes, jemväl
borgarerätt i riket, — och tillräcklig grund synes saknas för att utsträcka medgifvandet
jemväl till sådana Norska borgare.

Vidare har i förevarande förslag vid rättigheten att idka näringar fästats vilkoret
att vara i riket bosatt. Utan ett sådant vilkor skulle nemligen stadgandet i en framtid
kunna leda till konseqvenser, hvilkas praktiska betydelse nu icke kan förutses, och det
skulle kunna inträffa att det ena rikets undersåte, som i det andra idkade en näring,
komme i bättre ställning än det senare rikets egna undersåter, enär han möjligen kunde
undgå förpligtelse!-, som af näringen härrörde eller eljest ålåge landets innevånare.

Slutligen liar Komitén ansett sig kunna utesluta stadgandet om rättighet för det
ena rikets undersåtare att inom det andra, lika med dettas, njuta beskydd till person och
egendom. Detta stadgande, hvarigenom i sjelfva verket brödrafolken ej kommo att tillförsäkra
hvarandra någon annan förmån än den en hvar utländning i alla civiliserade länder
åtnjuter, synes nemligen för detta ändamål obehöfligt och dess upptagande i föreningsakten
skulle måhända gifva anledning till en vidsträcktare tillämpning än sannolikt åsyftadt
varit, i det t. ex. det ena riket skulle kunna anses oberättigadt att till det andra återsända
bettlare, som i det sistnämnda hafva sin rätta försörjningsort, o. s. v.

§ ^0.

Då de förenade rikena redan hafva ett unionsvapen och en örloggsflagg, som af
Konungen blifvit bestämda, men, enligt Komiténs åsigt, Konungen icke bör betagas att,
der han så skäligt finner, desamma förändra, har här endast blifvit föreslaget, att dervid
skulle iakttagas, det rikenas jemlikhet äfven framdeles blefve betecknad.

§ 71.

Såsom redan är antydt, har man i förslaget velat upptaga en bestämmelse, som
klart och otvetydigt afgör, hvilka stadganden äro af unionel natur, så att de icke af
någotdera riket kunna ensidigt upphäfvas eller förändras. Derföre har i förevarande §
meddelats det förklarande, att den föreslagna föreningsakten innehåller alla bestämmelser
angående de förenade rikenas unionella förhållanden, hvaraf följer att alla i något af rikena
gällande grundlagsbud eller lagbestämmelser, med undantag allenast af Föreningsakten samt de
genom densamma sanktionerade §§ 1 och 3 i Successions-ordningen och de gemensamma
lagar, hvilka i öfverensstämmelse med föreskrifterna i nämnde akt blifvit för begge rikena
antagna, kunna af vederbörande rikes statsmakter förändras, utan att samtycke från det
andras sida erfordras.

Vidare innehåller denna § närmare föreskrifter om föreningsaktens giltighet för
hvartdera riket. Då tvänne sjelfständiga stater, under former, som de sjelfva erkänna för
sig förbindande, med hvarandra ingått ett fördrag, måste allt hvad deras särskilta lagstiftningar,
äfven om de äro af grundlags natur, innehålla i strid med förslagets bestämmelser,
vika för dessa, och det synes derföre klart, att föreningsakten emellan Sverige och Norge
måste gälla framför hvartdera rikets grundlag. En uttrycklig föreskrift härom har Komitén
ansett böra i föreningsakten uttalas. Men af denna utaf Komitén sålunda antagna grundsats
och då föreningsakten berörer begge rikenas statsförfattning, följer ock att nämnde
akt bör i begge rikena hafva kraft och giltighet såsom grundlag, hvarom uttryckligt stadgande
nu saknas i Sverige, men, hvad Norge angår, finnes upptaget i § 12 af nu gällande
Riksakt.

Då föreningsakten sålunda skulle komma att gälla såsom grundlag i begge rikena,
följer deraf, dels att i de fall, då ed aflägges till någotdera rikets grundlagar eller konstitution,
föreningsakten bör anses derunder inbegripen, — hvilket dock ansetts böra uttryckligen för -

klaras, — dels ock att förändringar i eller tillägg till nämnde akt endast kunna ske i den
ordning, som för grundlagsförändringar i hvartdera riket bestämmas. Derföre har, jemte en
hänvisning i detta fall till de särskilta rikenas grundlagar, här endast intagits hvad som dessutom
kan ur unionel synpunkt vara af vigt att tillägga. Sådant är stadgandet om ”Konungens
och begge nationalrepresentationernas sammanstämmande beslut,” — ett stadgande, som jemväl
innebär att Konungen icke i någotdera riket kan, genom förändring i dess grundlag, beröfvas
absolut veto i detta slags grundlagsfrågor. Sådant är jemväl stadgandet att Konungens sanktion
å ändringar i eller tillägg till föreningsakten kan meddelas inom 60 dagar efter det den af
nationalrepresentationerna, som senast handlagt ärendet, åtskiljts. Då de begge nationalrepresentationerna
kunna sammanträda och åtskiljas å olika tider, har Komitén nemligen ansett
nödigt att föreslå denna afvikelse från den i begge ländernas grundlagar —■ 81 § Svenska
Regeringsformen och 80 § Norges Grundlov — förekommande föreskrift om sanktions meddelande
innan nationalrepresentationerna åtskiljas. För öfrigt har ordställningen blifvit så vald,
att den icke rubbar den i Sveriges, ehuru icke i Norges, statsförfattning antagna grundsats
att Konungens sanktion icke erfordras eller kan nekas å ett af Honom framstäldt, af nationalrepresentationerna
sedermera antaget lagförslag.

Slutligen tillåter sig Komitén den erinran, att fastän, såsom ofvan är nämndt, Riksakten
för närvarande icke i Sverige har egenskap af grundlag, någon tvekan icke bör uppstå
derom att Komiténs förslag till föreningsakt bör äfven i nämnde rike antagas i den ordning,
som för grundlags stiftande är stadgad, enär förslaget angifver sig sjelft såsom ämnadt att
jemväl derstädes blifva grundlag.

Warberg den 29 Augusti 1867.

Underdånigst

G, A, Sparre,

N. Vogt,

G. Lagerbjelke, Gillis Bildt,

W, E. Svedelius, A. W,

Karl Joh. Berg

Eric Ersson,

O, G, Ueland

E, Saxlund, H. Th. Meinich,
T, H. Aschehoug, Ch. Platou,

C. G. Strandberg.

FÖRSLAG

till Föreningsakt emellan Sverige och Norge,

utarbetadt af clen Komité, Kongl. Maj:t den 6 Februari 1865 i nåder förordnat.

I. Om Föreningen.

§ i.

Konungarikena Sverige och Norge, af hvilka hvartdera förblifver ett fritt, odelbart och
sjelfständigt rike, skola vara oupplösligen förenade under en Konung med inbördes jemlikhet
och sidoordnad ställning, på sätt denna föreningsakt närmare bestämmer.

§ 2.

Krig och fred äro städse för rikena gemensamma. Genom anfall eller förolämpning
emot det ena förnärmas äfven det andra. Vid förhandling med fremmande makt, äfven om
föremålet angår endast det ena af rikena, uppträder Konungen alltid i egenskap af begges
gemensamma Regent.

II. Om Konungen, Konungahuset och Thronföljden.

§ 3.

Konungens person och majestät skall hållas i helgd. Han må hvarken lastas eller åtalas.

§ 4.

Konungen skall alltid bekänna sig till den rena Evangeliskt-Lutherska läran, sådan som
den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen antagen och förklarad är. I denna lära
skola också alla till de förenade rikenas throner arfsberättigade Prinsar uppfödas.

Unionskom:s Bet.

§ 5.

Konungen är myndig vid fyllda aderton år. Lag samma vare för närmaste Thronföljaren,
så ock för hvarje annan till thronerna arfsberättigad Prins, som till Regent eller till
ordförande i Regentskap eller Regering förordnad eller vald varder. Den eller de, som föra
regeringen under det Konungen är omyndig, skola också utöfva förmynderskapet för Honom,
samt förordna och draga försorg om Hans uppfostran.

Såväl omyndig Konung som omyndige thronberättigade Prinsar skola uppfostras inom
de förenade rikena och undervisas i begge rikenas språk.

§ 6.

Konungen har fortfarande sitt residens i Sveriges hufvudstad, men skall någon tid
hvarje år uppehålla sig i Norge, om ej vigtiga hinder möta.

Utan samtycke af de förenade rikenas nationalrepresentationer må Konungen icke
blifva Regent i fremmande stat.

§ 8.

Konungen allena eger att besluta i alla till konungamakten hörande regeringsärenden,
på sätt denna föreningsakt och rikenas särskilda grundlagar föreskrifva. Ansvarigheten åligger
Hans rådgifvare, som af Honom utnämnas.

§ 9.

Hvad i § 8 är stadgadt må ej i något af rikena utgöra hinder derför att i öfverensstämmelse
med dess grundlag särskild Regering anordnas för sådana inre angelägenheter, som
af Konungen bestämmas och ej äro att hänföra till dem, hvarom i § 15 mom. 1 eller 2 förmäles.

Går Konungen i fält, kan Han med begge nationalrepresentationernas samtycke förordna
en gemensam Regering för sådana angelägenheter, som genom instruktion närmare
bestämmas.

§ 10.

Konungamakten är ärftlig. Arfsföljden är rätt nedstigande, lineal och agnatisk, sådan
som den finnes bestämd i den af Sveriges rikes Ständer beslutade och af Konungen antagna
Successions-ordningen af den 26 September 1810 §§ 1 och 3. Rätt till thronföljdeu tillkommer
endast den, som är född i lagligt, med vigsel fullkomnadt, äktenskap. Ibland de arfsberättigade
räknas äfven den ofödde, som genast intager sitt tillbörliga rum i arfsföljden, så snart
han efter fadrens död födes till verlden.

§ Il När

en till de förenade rikenas throner arfsberättigad Prins blifvit född, skall hans
födelsetid och namn gifvas först inträffande Riksdag i Sverige och Storthing i Norge tillkänna-,
samt i deras protokoll antecknas.

§ 12.

1. Prins af det Kongl. Huset må ej utan samtycke af Konungen och de förenade
rikenas nationalrepresentationer blifva Regent i fremmande stat. Sker det ändock, skola Han
och alla Hans efterkommande, födde och ofödde, vara från rätt till thronföljden uteslutne.

2. Prins, som

a) icke bekänner sig till den rena Evangeliskt-Lutherska läran, sådan som den i
den oförändrade Augsburgiska bekännelsen antagen och förklarad är, eller
någonsin från denna till annan lära öfvergått; eller

b) utan Konungens tillåtelse går i fremmande makts tjenst, eller deri förblifver
ehuru Konungen honom återkallat; eller

c) gifter sig utan Konungens tillåtelse; eller

d) äktar enskild mans dotter eller någon, till hvilken han befinner sig i sådant
skyldskaps- eller svågerlags-förhållande, att äktenskap dem emellan i något
af de förenade rikena ovilkorligen förbjudet är;

skall hafva förverkat rätt till thronföljden såväl för sig, som för dem af sina barn, hvilka
födas efter det han sjelf nämnde rätt förlorade, samt för deras efterkommande.

3. När någon af de i denna § omnämnda händelser kommit till Konungens kännedom,
göre Han derom anmälan hos först inträffande Riksdag i Sverige och Storthing i Norge.
Underlåtes detta i något af de i mom. 2 under litt. b) och c) nämnde fall, vare rätten till
thronerna icke förverkad.

§ 13.

Hvarken Prinsar eller Prinsessor af det Kongl. Huset må, utan Konungens samtycke,
resa eller uppehålla sig utom de förenade rikena. Sker det ändock, kan Konungen indraga
det underhåll, som i något af rikena eller i begge må vara dem beviljadt. Lag samma vare
om Prinsessa gifter sig utan Konungens samtycke eller med Svensk eller Norsk man utom
det Kongl. Huset.

III. Om det Unioiiella Statsrådet.

§ 14.

Rikenas unionella Statsråd skall vara sammansatt af ett lika antal medlemmar från
Sveriges och Norges Statsråd, minst tre från hvartdera.

§ 15.

1. I det unionella Statsrådet afgör Konungen alla ärenden, i hvilka fråga är:

om ändring i eller tillägg till denna föreningsakt;

om andra angelägenheter, som enligt samma akt äro för begge rikena gemensamma;

om sådan gemensam lagstiftning, som i öfverensstämmelse med §§ 29 och 35 kan
ega rum;

om ändring i de mellan rikena i anledning af deras inbördes gränseförhållande före
föreningen afslutade överenskommelser; eller

om räkenskapsuppgörelse mellan rikena, såvidt Konungens beslut derom erfordras.

I hvilka fall mål, som angå förhållandet till fremmande makt eller krigsrustningar,
skola utgöra föremål för behandling i det unionella Statsrådet, stadgas i §§ 21 och 22.

2. När det anses nödigt eller nyttigt för rikena, att något företag, som ligger utom
föreningsaktens bestämmelser, af dem gemensamt utföres eller att någon af deras öfriga inbördes
angelägenheter ordnas genom en för dem begge gällande gemensam föreskrift eller
genom ömsesidiga föreskrifter, hvilkas förbindande kraft i det ena riket betingas deraf, att
motsvarande bestämmelser gälla i det andra, skall, — vare sig att Konungen sjelf kan
utfärda de i sådant hänseende nödiga stadganden, eller Han vill framställa förslag derom
hos någon af nationalrepresentationerna eller hos dem begge, — målet likaledes i det unionella
Statsrådet afgöras. Lag samma vare om upphäfvande af, ändring i eller tillägg till
sådana stadganden, som nu sagde äro, så vida ej afsigten är att allenast för det ena riket
fatta något beslut, som kan och skall träda i verket, oberoende af de bestämmelser, som för
det andra riket äro eller må varda meddelade. I sistnämnda fall, äfvensom alltid då något
af Riksdag eller Storthing fattadt beslut till lag af sådan beskaffenhet, som i detta mom.
afses, förekommer till sanktion, skall målet, efter föregången öfverläggning inför Konungen i
det unionella Statsrådet, af Honom i vederbörande rikes Statsråd afgöras.

3. De förslag eller meddelanden till rikenas nationalrepresentationer eller en af dem, ^

hvilka föranledas af något i det unionella Statsrådet fattadt beslut, skola alltid i vederbörande

rikes Statsråd utfärdas.

Då i sammanhang med något ärende, som i det unionella Statsrådet afgöres, tillika
erfordras bestämmelse i fråga, som blott angår det ena af rikena, meddelas sådan bestämmelse
i detta rikes Statsråd.

Om behandlingen af gemensamma kommandomål stadgas i § 33,

§ 16.

När i det ena rikets Statsråd förekommer något mål, som väl ej är att hänföra under
§ 15, men hvari dock fråga är om rättigheter, som i följd af gemensamma eller ömsesidiga föreskrifter
tillkomma det andra riket eller dess medborgare, eller om tillämpning å vissa fall af
sådana föreskrifter eller om besluts meddelande, som kan gifva Konungen anledning att vidtaga
någon åtgärd äfven för det andra riket, kan, om Konungen så lämpligt finner, målet, före dess
afgörande i vederbörande rikes Statsråd, föredragas i det unionella Statsrådet till förberedande
öfverläggning. Detta stadgande må dock ej i något fall ega tillämpning å mål, som angå ändring
i eller tillägg till rikenas särskilda grundlagar.

§ 17.

I alla mål, som afgöras i det unionella Statsrådet, skola skriftliga betänkanden inhemtas
från hvartdera rikets Statsråd, så framt målet ej fordrar så hastigt afgörande att sådant
betänkande ej kan afbidas, hvilket då, jemte orsaken dertill, bör i protokollet anmärkas. De

rådgifvare, som skola vara tillstädes i det unionella Statsrådet, deltaga ej i dessa betänkanden;
dock må den omständighet att en Statsrådsledamot på sådant sätt yttrat sig, ej utgöra
hinder för att han sedermera kallas att taga säte i det unionella Statsrådet, då målet der
förekommer.

§ 18.

I det unionella Statsrådet föredragas i allmänhet ärendena i öfverensstämmelse med
föreskrifterna om föredragning i det rikes Statsråd, der Konungen sig uppehåller, i Sverige af
en Svensk och i Norge af en Norsk Statsrådsledamot, men, när Konungen är i fält utom rikenas
gränser, af den Statsrådsledamot, som af Honom dertill förordnas. När till behandling i
det unionella Statsrådet förekommer något mål, hvari under då förhanden varande omständigheter
beslut skall fattas allenast för det ena riket, sker föredragningen af Statsrådsledamot
från detta rike och i öfverensstämmelse med der gällande föreskrifter.

Om föredragning af mål, som angå förhållandet till fremmande makt, stadgas i § 23.

§ 19-

Öfver alla mål, som i det unionella Statsrådet handläggas, föres protokoll både på
Svenska och Norska språken. I afseende å protokollens och utgående expeditioners underskrift
samt kontrasignationen af de sistnämnda förhålles, hvad hvartdera riket angår, enligt de för
detsamma gällande föreskrifter.

IV. Om rikenas förhållande till fremmande makter.

§ 20.

Konungen eger att begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva förbund, traktater
och andra överenskommelser med fremmande makter, affärda och emottaga Sändebud, samt
utnämna och erkänna Konsuler.

Dessa och öfriga angelägenheter, som angå förhållandet till fremmande makter, låter
Konungen bereda och handhafva på sätt Honom lämpligast synes, men med iakttagande af
hvad här nedan närmare stadgas.

§ 21.

Vill Konungen begynna krig eller sluta fred, skall Han i det unionella Statsrådet framställa
de skäl och omständigheter, som i anledning häraf böra tagas under öfvervägande, och
deröfver från hvartdera rikets hela Statsråd inhemta betänkanden samt, så vidt tiden det tillåter,
fullständiga berättelser om rikenas tillstånd i afseende på finanser, försvarsanstalter, med
mera. Konungen sammankallar derefter af sina rådgifvare från begge rikena så många, som
äro eller efter omständigheterna kunna komma tillstädes, till ett utomordentligt Statsråd, i
hvilket ofvannämnda betänkanden och de afgifna berättelserna skola för Honom föredragas.
Hvarje närvarande Statsrådsledamot skall då till protokollet yttra sitt af- eller tillstyrkande,
hvarefter Konungen eger att fatta och utföra det beslut, Han finner för rikena gagneligast.

§ 22.

1. Anser Konungen nödigt att emot fremmande makt vidtaga någon åtgärd af sådan
beskaffenhet att den med skäl bör befaras skola leda till krig, eller att ställa rikenas krigsmakt
eller någon del deraf på krigsfot, eller att lyfta någon del af de i § 38 omnämnda krigskreditiv,
eller vill lian afsluta eller upphäfva förbund, traktat, konvention eller annat dylikt
aftal med fremmande makt, skall, om än frågan omedelbart angår allenast det ena af rikena,
målets afgörande ske i det unionella Statsrådet.

2. Lag samma vare, der eljest fråga är att Konungen angående förhållandet till fremmande
makt skall meddela beslut, hvilket tillika blifver bestämmande för afgörandet af någon
sådan inre angelägenhet, som i allmänhet bör behandlas i Statsråd.

3. Förberedande beslut i de i mom. 2 omförmälda mål, så ock angående sådana aftal
med fremmande makt, som ej äro af politisk natur, skola likaledes meddelas i det unionella
Statsrådet, der ej Konungen finner omständigheterna påkalla att frågan behandlas i den ordning,
§ 24 anvisar.

4. I det unionella Statsrådet föredragas och afgöras äfven frågor:

om tillsättning och afskedande af de Utrikes Ministern underordnade embets- eller tjensteman
i Utrikes-departementet;

om ordnande af konsulatväsendet och användande af de dertill beviljade medel;

om tillsättning och afskedande af Konsuler, såvida icke med deras befattning är förenad
diplomatisk tjenst, i hvilket fäll ärendet behandlas på sätt här nedan i § 24 sägs;

om erkännande af fremmande makters Konsuler eller om återkallande af sådant erkännande;
— samt

om åtal mot de i § 67 mom. 2 nämnda embets- och tjenstemän i de fall då Konungens
beslut derom erfordras.

§ 23.

I det unionella Statsrådet skola mål, som angå förhållandet till fremmande makt, föredragas
af Utrikes Ministern. Rörer frågan omedelbart allenast det ena af rikena, och är den
ej af politisk natur eller eljest af beskaffenhet att beslutet kan få inflytande på de förenade
rikenas politiska ställning, förhålles dock med föredragningen så som om målet skolat behandlas
i vederbörande rikes särskilta Statsråd; huruvida i sådant fäll betänkande från det andra
rikets Statsråd skall inhemtas, vare, utan hinder af föreskriften i § 17, beroende af hvad
Konungen derom förordnar.

Da ett mal, som angår förhållandet till fremmande makt, tillika rörer sådan angelägenhet,
som det i allmänhet tillhörer annan Statsrådsmedlem än Utrikes Ministern att föredraga,
aligger det en hvar af dem att, i den mån målet hans embete vidkommer, detsamma
till föredragning bereda.

§ 24.

1. I andra än de i §§ 21 och 22 nämnda fall skall Konungens beslut, när målet angår
förhållandet till fremmande makt, meddelas efter föredragning af Utrikes Ministern samt

i närvaro jemväl af en annan tillkallad ledamot af Svenska Statsrådet och den Norska Statsministern.
Lag samma vare om mål, som angå utnämnande, förflyttning eller entledigande af
Sändebud samt andra embets- och tjensteman vid beskickningarna, eller användande af de till
diplomatiska angelägenheter beviljade medel.

2. De närvarande Statsrådsledamöterna skola till protokoll, som af dem underskrifves,
anföra sina råd. Den särskildt tillkallade ledamoten af Svenska Statsrådet och den Norska
Statsministern bör lemnas tillfälle att taga kännedom om alla handlingar, som höra till de mål,
vid hvilkas afgörande de skola vara tillstädes, samt om allt hvad som angår expedition af de
fattade besluten.

3. Ar Norska Statsministern i något af de fall, hvarom denna § handlar, förhindrad
att vara tillstädes, tillkallas i hans ställe en annan medlem af det Norska Statsrådet.

4. För medel, som användas till hemliga ändamål, göres räkenskap för Konungen allena.
1 protokollet antecknas blott utgiftens belopp.

§ 25.

Finner Konungen lämpligt att låta något af de i § 24 omförmälda mål i det unionella
Statsrådet föredragas, vare det Honom obetaget. Huruvida i sådant fall betänkanden från
rikenas särskilta Statsråd skola inhemtas, beror på Konungen.

§ 26.

Alla meddelanden till fremmande makt eller till rikenas Sändebud i utlandet skola,
utan afseende å ärendets beskaffenhet, ske genom Utrikes Ministern.

§ 27.

Sveriges Utrikes Minister fortfar, såsom hittills, att vara chef för Utrikes-departementet
samt att iakttaga och bevaka begge de förenade rikenas utrikes angelägenheter. Yid förfall
för honom öfvertages embetet af den ledamot af Svenska Statsrådet, som Konungen dertill
förordnar.

§ 28.

Sändebud, öfrige embets- och tjenstemän vid beskickningarna, samt Konsuler, skola
alltid vara gemensamma för begge rikena. Till nämnde befattningar, likasom till embeten och
tjenster i Utrikes-departementet, kunna såväl Svenska som Norska män och till konsulsbeställningar
äfven fremmande utnämnas. Samtlige omförmälde embets- och tjenstemän kunna af
Konungen utan ransakning och dom entledigas, när Han pröfvar rikenas tjenst det fordra.

§ 29.

1. Hvartdera rikets bidrag till utgifterna för de diplomatiska angelägenheterna lämpas
efter förhållandet emellan rikenas folkmängd; hvaremot bidraget till konsulatväsendet bestämmes
med hänsyn ej allenast till folkmängden, utan äfven till handelsflottans drägtighet inom
hvartdera riket samt storleken af dettas varuomsättning med utlandet, och så att afseende

tillika fästes å hvad hvartdera rikets fartyg erlägga i konsulatafgifter. Härigenom är icke någon
inskränkning gjord i den hvartdera rikets nationalrepresentation tillkommande rätt att
pröfva utgifternas nödvändighet.

2. Der så nödigt finnes, kan genom gemensamma lagar bestämmas, huru stort årligt
belopp hvartdera riket är pligtigt att utbetala till bestridande af de i mom. 1 omförmälda utgifter,
äfvensom huru redovisning derför bör ske.

3. Till sådana gemensamma lagar erfordras bifall af Konungen och begge nationalrepresentationerna
i öfverensstämmelse med hvad hvartdera rikets grundlag om allmän lags stiftande
föreskrifver. De förblifva i kraft intill dess de på samma sätt ändras eller upphäfvas.

V. Om försvarsväsendet.

§ 30.

Konungen har högsta befälet öfver krigsmakten till lands och sjös i hvartdera af de
förenade rikena. Han är berättigad att sammandraga och att mot rikenas fiender använda
hela den på hvarje tid i begge rikena befintliga styrka, utan andra inskränkningar och vilkor
än denna föreningsakt innehåller.

§ 31.

Hvarken det ena eller det andra rikets krigsmakt eller någon del deraf må öfverlatas
i fremmande makts tjenst; dock är härigenom icke förbjudet att med landt- eller sjöstyrka bistå
allierad makt mot gemensam fiende, äfven om nödigt blefve att sätta någon del af de förenade
rikenas trupper under fremmande öfverkommando.

Intet utländskt krigsfolk, med undantag af hjelptrupper mot fremmande makt, må i
någotdera riket indragas utan dess nationalrepresentations samtycke.

§ 32.

1. I hvad mån det ena rikets krigsfolk kan under fredstid indragas i det andra, beror
på de bestämmelser vederbörande rikes grundlag derom må innehålla. Finner Konungen,
på grund af trängande fara för angrepp af fremmande makt, nödigt att ställa rikenas krigsmakt,
eller någon del deraf, på krigsfot, skall det dock vara Honom obetaget att förlägga
densamma å den eller de orter inom hvilketdera riket som helst, Han för försvaret anser
ändamålsenligast.

2. Vid utöfvandet af den Konungen tillkommande befälsrätt öfver krigsmakten iakttagas
de föreskrifter, enligt hvilka tjenstepligten för vissa trupper må vara inskränkt till
deras hemorter eller annat bestämdt område.

3. Hvartdera rikets flotta skall hafva sina varf och i fredstid sina stationer eller
hamnar inom riket.

4. Det ena rikets krigsfartyg må ej utom vid öfvergående nödfall besättas med det
andras sjöfolk, med mindre detta låter frivilligt förhyra sig.

§ 33.

Finner Konungen nödigt att meddela en för rikena gemensam föreskrift angående
någon angelägenhet, som i begge såsom kommandomål är att anse, skall Han, på det i hvartdera
riket stadgade sätt, inhemta deras mening, som, enligt de der gällande bestämmelser,
hafva att ärendet föredraga samt, i vigtigare fall, fatta sitt beslut i deras samtidiga närvaro.

År fråga om krigsrustningar eller krigsföretag, böra cheferna för vederbörande militära
Regerings-departement inom begge rikena, äfven om de ej hafva att föredraga målet, vid dess
afgörande vara tillstädes, så vida det utan olägenhet ske kan.

Finner någon af rådgifvarne Konungens förehafvande till sin beskaffenhet eller sina
följder vådligt, bör han tillstyrka Konungen att, innan det verkställes, till ett krigsråd deröfver
kalla tvänne eller flere högre militäre embetsmän, helst lika många från hvartdera riket;
Konungen dock obetaget att fatta sitt beslut utan att sådant krigsråd hålles eller att-, om
det sammankallas, å dess yttrade tankar göra det afseende, Honom godt synes.

Öfver gemensamma kommandomål, äfvensom öfver förhandlingar i ofvanuämnde krigsråd,
föres protokoll, som undertecknas af de tillstädesvarande.

§ 34.

De förenade rikena åligger att, hvar för sig, icke allenast under fredstid städse underhålla
en efter folkmängden lämpad krigshär, så organiserad, öfvad och utrustad att den, så
snart krig utbryter, kan rycka i fält, samt försedd med erforderliga förråd och tillräckligt
ersättningsmanskap, utan äfven att i händelse af krig gifva åt denna krigshär den ytterligare
tillökning, rikenas tillgångar medgifva och upprätthållandet af deras sjelfständighet fordrar.

Hvartdera rikets nationalrepresentation tillkommer att bevilja de medel, den för krigshärens
underhåll, öfning och utrustning anser nödiga.

§ 35.

1. I gemensam lag stadgas huru stor andel af folkmängden hvartdera rikets krigshär
minst utgöra bör. I denna andel inräknas ej sådana trupper, som i § 32 mom. 2 omförmälas.

2. Angående styrkan af den sjökrigsmakt hvartdera riket skall underhålla, kan ock
gemensam lag gifvas.

3. Likaledes kunna i gemensam lag föreskrifter gifvas om åtal af förbrytelser, begångna
under gemensam militär-tjenstgöring, om rättegång och domstol i sådana fall samt
om delning af krigsbyte. Så vida det ej skett, må, under krig, de bestämmelser om de i
detta mom. nämnda ämnen, som pröfvas oundgängligen nödvändiga, af Konungen tillsvidare
meddelas.

4. I afseende å antagandet af de i denna § omförmälda gemensamma lagar och deras
förbindande kraft, gälle hvad i § 29 mom. 3 är stadgadt.

§ 36.

När det i anledning af krig eller krigsfara nödigt blifver att någon del af krigsmakten
utrustas, bör, i den mån det med tillbörligt afseende å förhanden varande omständigheter
lämpligen ske kan, hvartdera riket efter sin folkmängd i rustningen deltaga.

Unionskomts Bet.

§ 37.

Godtgörelse för krigskostnader och dylika af krig föranledda utgifter, som på grund
af ingångna traktater skola till fremmande makt utgöras och icke innefatta ersättning för
fördelar, som kommit det ena af de förenade rikena särskildt till godo, fördelas dem begge
emellan i förhållande till deras folkmängd. För öfrigt vidkännes hvartdera riket ensamt de
utgifter och den förlust, som detsamma genom krig eller krigsrustningar tillskyndas.

Utan hinder af hvad i denna § stadgas, eger Konungen i förening med begge rikenas
nationalrepresentationer att i förekommande fall annorledes förordna.

§ 38.

I hvartdera riket är nationalrepresentationen pligtig, att anvisa två lämpliga summor
såsom krigskreditiv för oförutsedda fall. Af dessa kreditiv kan Konungen, när krig är att
befara, lyfta och till förberedande rustningar använda det ena. Af det andra må icke något
lyftas med mindre betydliga rustningar till afvärjande af fiendtligt angrepp äro af nöden, samt
begge rikenas nationalrepresentationer blifvit sammankallade.

I hvad mån medel till krigsrustningar må under andra vilkor anvisas, skall i hvartdera
riket vara beroende af dess nationalrepresentations beslut.

VI. Om rikenas styrelse då Konungen har förfall, samt

under tronledighet.

§ 39.

Vill Konungen begifva sig på resa utom de förenade rikena, bör Han meddela det
unionella Statsrådet denna sin föresats och inhemta dess tankar deröfver. Företager Konungen
derefter sådan resa, må Han icke befatta sig med rikenas styrelse eller utöfva den
Konungsliga makten, så länge Han utom rikena sig befinner.

§ 40.

Reser Konungen utrikes, såsom i föregående § är sagdt, eller varder Han så sjuk,
att Han icke regeringsärendena vårdar, tillkommer det den till thronföljden närmast berättigade
Prins, om han uppnått aderton års ålder, att, under Konungens frånvaro eller sjukdomsförfall,
föra riksstyrelsen såsom Regent,

§ 41.

När, i de fall, hvarom föregående § handlar, någon till thronföljden berättigad Prins
ej finnes, eller den dertill närmast berättigade ej uppnått aderton års ålder, eller ock af sjukdom
eller af frånvaro från rikena är hindrad att deras styrelse förestå, öfvertages densamma
af den Interimsregering, hvarom här nedan i § 48 stadgas. Her Konungen eller Thronföljaren
ej inom ett år derefter styrelsen tillträder, hafva nationalrepresentationerna att förordna
om den skall fortfarande föras af Interimsregeringen eller om Regent eller Regentskap skall väljas.

§ 42.

Med begge nationalrepresentationernas samtycke kan i de fall, som i föregående §
afses, Konungen för sin regeringstid eller någon del deraf förordna Regent eller Regentskap
att föra riksstyrelsen.

På enahanda sätt kan under Konungens lifstid, för den händelse att vid Hans död
Thronföljaren skulle vara omyndig, Regent eller Regentskap förordnas att styrelsen under
tiden förestå.

§ 43.

Om vid Konungens död antingen

a) ingen till rikenas throner arfsberättigad Prins finnes och annan Thronföljare ej heller
blifvit utkorad; eller

b) Thronföljaren är omyndig, och om riksstyrelsen under hans omyndighet ej blifvit förordnadt,
på sätt i § 42 är sagdt; eller ock

c) enka efter Konungen eller efter någon Prins af det Kongl. Huset befinner sig i välsignadt
tillstånd och hennes lifsfrukt, om den blefve af mankön, vore närmast berättigad
till rikenas throner;

öfvertager Interimsregeringen rikenas styrelse, der denna ej redan föres af Regent eller Regentskap,
som, i sådant fall, tills vidare fortfar att densamma förestå. Nationalrepresentationerne
hafva derefter att, när thronerna äro lediga, föranstalta om konungaval, och i de
under litt. b) och c) omförmälda händelser besluta om den bestående styrelsen skall tills
vidare bibehållas eller om Regent eller Regentskap skall väljas.

§ 44.

Så snart någon af de händelser inträffar, då det tillkommer nationalrepresentationerna
att föranstalta om konungaval eller att eljest enligt § 41 eller § 43 om styrelsen förordna,
skola dessa, genom kungörelse, som senast å tredje söndagen derefter skall i begge hufvudstädernas
kyrkor uppläsas, hvar för sig inkallas till någon dag emellan den trettionde och
den nittionde från kungörelsens uppläsning. Der någondera nationalrepresentationen vid utgången
af den för kungörelsens uppläsning sålunda föreskrifna tid redan är samlad eller, till
följd af gällande bestämmelser, skall inom nittio dagar derefter sammankomma, behöfver
kallelse till denna ej utfärdas.

Skulle, emot förmodan, i fall, hvarom nu är fråga, den eller de, som föra regeringen,
försumma att i föreskrifven tid, inom någotdera riket, sammankalla nationalrepresentationen,
åligger det ovilkorligen den eller de embetsmyndigheter, som rikets grundlag bestämmer, att
derom skyndsammast gå i författning. Nationalrepresentationen sammanträder i detta fall
å fyratiofemte dagen efter det ofvannämnde kungörelse senast bort hafva varit i hufvudstadens
kyrkor uppläst.

§ 45.

Då nationalrepresentationerna, enligt § 41 eller § 43, hafva att om riksstyrelsen förordna,
och de dervid väl blifva ense om utväljande af Regentskap, men ej om antalet leda -

100

möter deri, eller de i öfrigt stanna i beslut, som ej öfverensstämma, skall ett Regentskap,
bestående af en ordförande och fyra ledamöter, två från hvartdera riket, utväljas i den ordning
här nedan stadgas.

Lag samma vare om begge nationalrepresentationerna besluta att uppdraga styrelsen
åt en Regent, men vid regentvalet icke någon erhåller det antal röster, som i § 63 föreskrifves.

§ 46.

Regent och Regentskap styre i Konungens namn, med samma makt och enahanda förpligtelse!''
som Konung; dock må hvarken Thronföljaren, då han enligt § 40 förer regeringen,
eller Regent eller Regentskap, som enligt § 42 förordnats att förestå riksstyrelsen under
Konungens sjukdom eller uppehåll i utlandet, utdela riddareordnar eller utöfva den i Sverige
Konungen tillkommande rättighet att adelig, friherrlig eller greflig värdighet förläna. Hvad
Thronföljaren angår, upphör denna inskränkning när Konungens förfall fortfarit längre tid
än ett år.

§ 47.

Regentskap väljer inom sig vice ordförande. Ej må beslut fattas med mindre tre
medlemmar och af dessa minst en från hvartdera riket äro tillstädes. I händelse af skiljaktiga
meningar fattas beslutet efter de flestas röster. Aro rösterna lika delade, gäller den
mening, som biträdes af ordföranden eller, vid håns frånvaro, af vice ordföranden.

Aflider någon medlem af Regentskapet eller frånträder han sin befattning, skola, om
det är ordföranden, nationalrepresentationerna, i den ordning § 44 stadgar, sammankallas
för att om nytt val föranstalta. Ar det någon annan medlem, har nationalrepresentationen
i det rike, hvartill han hörer, att välja en annan i hans ställe. Intilldess det skett,
så ock i fall sådan medlem af längre tids förfall hindras att i Regentskapets förhandlingar
deltaga, skall den ledamot af rikets Statsråd, som af Regentskapet tillkallas, i detta inträda.

Utan hinder af hvad denna § innehåller, kunna derifrån afvikande bestämmelser meddelas
antingen af Konungen och nationalrepresentationerna, när de, med stöd af § 42 anordna
Regentskap, eller ock af nationalrepresentationerna, när dessa, enligt § 41 eller § 43, uppdraga
styrelsen åt ett sådant.

§ 48.

Den Interimsregering, som i §§ 41 och 43 omnämnes, skall bestå af Utrikes Ministern,
Norska Statsministern,'' samt två andra medlemmar af hvartdera rikets Statsråd, hvilka,
när något af de i § 40 omförmälda fall inträffar, utnämnas af Konungen, men, om det ej
skett eller Interimsregering af annan orsak påkallas, utväljas af Statsrådet. När Konungen
utnämner Interimsregering, kan Han tillika till ordförande i densamma förordna en till thronerna
arfsberättigad Prins, som fyllt aderton år.

Yid förfall för Utrikes Ministern skall den ledamot af Sveriges Statsråd, som Interimsregeringen
förordnar att hans embete förestå, jemväl hafva säte i Interimsregeringen.
Varder någon af dennas öfriga ledamöter af längre tids förfall hindrad att i förhandlingarna
deltaga; väljer Statsrådet i det rike, till hvilket han hörer, annan af sina medlemmar att
under tiden i regeringen ingå.

101

§ 49.

Interinisregeringen skall hafva sitt säte i Sveriges hufvudstad, om icke sådana hinder
möta, som göra det omöjligt eller olämpligt.

Den förer styrelsen i Konungens namn och med Konungslig makt och myndighet, dock
alltid med den i § 46 nämnda inskränkning. De föreskrifter hvartdera rikets grundlag och
denna Föreningsakt innehålla angående förordnande af särskild regering för det rike, i hvilket
Konungen icke uppehåller sig, gälla likaledes när styrelsen föres af Interimsregeringen.
Denna kan äfven i den utsträckning, den sjelf bestämmer, till Statsrådet i det rike, der den
har sitt säte, uppdraga afgörandet af sådana detta rike angående inre angelägenheter, som
icke äro att hänföra till dem, hvarom i § 15 mom. 1 och 2 förmäles.

§ 50.

När hos Interimsregeringen förekomma mål, i hvilka Konungen, då Han förer styrelsen,
har att fatta sitt beslut i det unionella Statsrådet, iakttages hvad i §§ 17, 21 och 23
om inhemtande af betänkanden är stadgadt. I andra mål, med undantag af dem, hvilka
kunna af Konungen utom Statsråd afgöras, skall skriftligt betänkande inhemtas från Statsrådet
i det rike, målet angår, så framt det icke fordrar så hastigt afgörande att sådant betänkande
ej kan afbidas, hvilket då, jemte orsaken dertill, bör i protokollet anmärkas.

Med målens föregående beredning och granskning förhålles i öfrigt enligt de i vederbörande
rike gällande föreskrifter.

§ 51.

Föredragningen af de hos Interimsregeringen förekommande mål fördela dennas ledamöter
sig emellan såsom de lämpligt finna, Interimsregeringen öfverlägger och beslutar utan
att öfrige ledamöter af Statsrådet äro tillstädes.

I fråga om Utrikes Ministerns pligt att föredraga ärenden, som angå förhållandet till
fremmande makt, gälla föreskrifterna i §§ 23 och 24. Med föredragning och afgörande ''af
kommandomål förhålles efter ty derom i allmänhet är stadgadt.

§ 52.

Med undantag af Utrikes Ministern skall hvar ledamot af Interimsregeringen, som må
vara chef för något Regerings-departement, under tiden frånträda denna sin befattning. Samtlige
ledamöter deltaga dock fortfarande i de förrättningar, som åligga Statsrådet i det rike,
hvartill de höra; dock ej i afgifvandet af de i § 50 omförmälda betänkanden.

§ 53.

Der ej Konungen, med stöd af § 48, förordnat någon Prins till ordförande i Interimsregeringen,
eller sådan ordförande är förhindrad att tillstädesvara, föres ordet vexelvis af
den främste ledamoten från hvartdera riket. Ombyte sker hvarje vecka, och afgöres genom
lottning hvilken af dem första gången skall föra ordet. Interimsregeringens ledamöter kunna
dock, för att undgå sådant ombyte, inom sig välja ständig ordförande. Ingen anses lagligen
vald, så framt icke mer än hälften af samtliga ledamöterna gifvit honom sina röster.

102

§ 54.

Interimsregeringen kan ej fatta giltigt beslut, der ej minst två ledamöter från hvardera
riket äro tillstädes.

I händelse af skiljaktiga meningar, fattas beslutet efter de flestas röster.

Aro rösterna lika delade, galle alltid den mening, som biträdes af ordföranden, då
denne är förordnad af Konungen. Ar ordföranden af Interimsregeringen vald, tillkomme äfven
honom den afgörande rösten, utom när i angelägenhet, som ej angår förhållandet till
fremmande makt, fattas beslut allenast för det rike, till hvilket han ej hörer. I sådana mål
bestämmer främste ledamoten från det rike utslaget. Ar ordföranden hvarken af Konungen
förordnad eller af Interimsregeringen vald, har Utrikes Ministern eller den hans embete förestår
den afgörande rösten i alla mål, som angå förhållandet till fremmande makt. I andra
ärenden deremot skall, när beslut fattas allenast för det ena riket, dettas främste medlem,
men eljest den, som för tillfället förer ordet, bestämma utslaget.

§ 55.

I Interimsregeringen föres protokoll öfver gemensamma ärenden på begge rikenas,
men, om målet angår blott det ena riket, endast på dettas språk. Protokoll och utgående
expeditioner underskrifvas af samtliga tillstädesvarande ledamöter.

VII. Om val af Konung, Thronföljare, Regent eller Regentskap.

§ 56.

Vill Konungen, när någon till thronerna arfsberättigad Prins icke finnes och hvarken
Drottning eller enka efter sådan Prins befinner sig i välsignadt tillstånd, föranstalta om
thronföljareval, eller skall konungaval, efter ty i § 43 är sagdt, företagas; varde det samtidigt
tillkännagifvet begge rikenas nationalrepresentationer, i sistnämnda fall inom trettionde
dagen efter Konungens död, men, om Riksdag eller Storthing först efter nyssnämnda dag
öppnas, inom sjunde dagen efter det den senast församlade nationalrepresentationen sammanträdt.

I andra än ofvannämnda fall må thronföljareval ej ske med mindre nationalrepresentationerne,
uppå Konungens förslag, finna det till förebyggande af thronledighet vara
nödvändigt.

Då nationalrepresentationerne, utan att konunga- eller thronföljareval är i fråga, enligt
§ 41 eller § 43, hafva att om regeringen förordna, skall konungamaktens utöfvare, så snart
ske kan, derom hos dem göra anmälan. Representationerna taga derefter, hvar för sig,
saken under behandling och meddela konungamaktens utöfvare de beslut, hvari de stanna.
Utfalla dessa så, att regent- eller regentskaps-val deraf föranledes, har konungamaktens utöfvare
att gifva sådant begge nationalrepresentationerna på samma dag tillkänna, med uppmaning
att om valet föranstalta.

103

§ 57.

Val af Konung, Throuföljare, Regent eller medlemmar af Regentskap förrättas af en
för begge rikena gemensam Nämnd, bestående af åttatio ledamöter från hvartdera. Senast å
sjunde dagen efter det nationalrepresentationerne emottagit det i föregående § omnämnda
tillkännagifvande väljer hvar och en af dessa inom sig det föreskrifna antalet ledamöter jemte
tjugu suppleanter. Gemensam fullmakt utfärdas för alla från hvartdera riket utsedda.
Fullmakten förblifver gällande till dess valet blifvit fullbordadt eller Nämnden enligt § 62
åtskiljes. Hvartdera rikets ledamöter välja inom sig ordförande och vice ordförande.

Suppleanterna inträda i den ordning, fullmakten utvisar.

§ 58.

Nämnden skall samlas i Karlstad, så vida vigtiga hinder ej möta, i hvilket fall
Konungen eller konungamaktens utöfvare utser annan lämplig samlingsort inom rikena, dock
ingen af hufvudstäderna.

Konungen eller konungamaktens utöfvare bestämmer dagen, då Nämnden skall sammanträda,
senast till den tjuguförsta dagen efter utgången af den för Nämndens utväljande
i föregående § stadgade tid.

Af suppleanterna skola minst tio från hvartdera riket till samlingsstället medfölja.

§ 59.

Nämnden sammanträder klockan tolf middagstiden å utsatt dag och ställe, hvarefter
fullmakterna uppläsas och val till gemensam ordförande företages. Detta val, som ledes af
den äldste utaf de i § 57 nämnde ordförande, gäller för hela den tid Nämnden är samlad.
Den som erhållit de flesta rösterna är lagligen vald. Hafva två eller flera fått lika många
röster, utan att större antal tillfallit någon annan, företages omval emellan dem. Blifver
valet ej heller dervid afgjordt, skola de, som vid omvalet erhållit de flesta rösterna, om
ordförandeskapet draga lott.

Derefter utsätter Nämnden den dag, å hvilken Konung, Thronföljare, Regent eller
medlemmar af Regentskap skola utväljas. Konungen eller konungamaktens utöfvare kan hos
Nämnden framställa förslag å hvilken som bör väljas. Nämndens förhandlingar må dock ej
i afvaktan på sådant förslag uppskjutas.

§ 60.

Alla val, som företagas af Nämnden, ske med röstsedlar, som, för att gälla, skola
vara fria från all tvetydighet, enkla, utan underskrift samt inlagda i omslag af lika storlek
och utseende, hvilka på förhand af ordföranden stämplas, men i öfrigt ej må vara med något
märke försedda. De väljande afgifva sina röster efter upprop i alfabetisk ordning.

§ 61.

Yid val af Konung eller Thronföljare är första omröstningen fri, så att en hvar väljande
kan rösta på den lian helst vill hafva utkorad. På annat sätt må ingen ledamot af
Nämnden någon föreslå.

104

Ingen anses utkorad till Konung eller Tronföljare, med mindre lian erhållit åttatioen
röster eller flera. Har vid första omröstningen ingen uppnått detta antal, anställes särskild
votering först om den, som fått de flesta rösterna, skall antagas eller icke, och derefter, så
framt han ej erhåller det föreskrifna antalet, på enahanda sätt om den, som vid första omröstningen
stod honom närmast i röster, och så vidare till dess någon uppnår minst åttatioen
röster. Hafva två eller flere vid första omröstningen fått lika många röster, afgöres genom
lottning i hvilken ordning om dem sedermera röstas skall.

Kan valet ej heller på detta sätt bringas till slut, företages ny omröstning, vid hvilken
en hvar väljande, liksom vid den första, har full frihet att rösta på den person han helst
vill, äfven om denne ej förut varit föreslagen. Uppnår ej heller någon af dem, som härvid
erhålla röster, det föreskrifna antalet, anställas särskilda voteringar om den ene efter den
andre såsom ofvan är sagdt; och skall valförrättningen med de mellanrum i tid, som Nämnden
bestämmer, enligt nu stadgade grunder framgent fortsättas till dess någon blifvit lagligen vald.

Utom sjelfva valet afgöras alla frågor, som under valförrättningen uppstå, efter de
flesta rösterna, äfven om dessa äro färre än åttatioen. Åro rösterna lika delade, bestämmer
ordförandens röst utslaget. Så framt minst fyratioen af Nämndens ledamöter det äska,
skall omröstningen äfven i dessa frågor ske medelst slutna sedlar, såsom i § 60 om val är
stadgadt. Ordföranden afgifver då två röstsedlar, af hvilka den ena förseglas och aflägges
för att, i fall af lika röster, bestämma utgången.

§ 62.

Skulle, emot förmodan, inträffa att Nämnden icke inom utgången af trettionde dagen
efter dess första sammanträde, i föreskrifven ordning, Konung eller Thronföljare valt, skall
Nämnden sluta sina förhandlingar och åtskiljas.

I fall, som nu sagdt är, skall det, om Nämnden varit samlad för att välja Konung,
åligga konungamaktens utöfvare att, i den ordning § 56 föreskrifver, om sådant val ånyo
foga anstalt så snart utsigt till lyckligare utgång visar sig och senast inom tre år; nationalrepresentationerna
alltid förbehållet att, när de derom blifva ense, sjelfva om nytt val förordna,

§ 63.

Val af Regent försiggår på enahanda sätt som val af Konung eller Thronföljare. Har
Nämnden varit samlad i trettio dagar, utan att någon erhållit det föreskrifna antalet af
minst åttatioen röster, företager, såsom i § 45 sagdt är, Nämnden val af Regentskap.

§ 64.

Dä val af Regentskap anställes, väljer Nämnden först ordförande i Regentskapet;
derefter vexelvis en ledamot från hvartdera riket, intilldess det bestämda antalet blifvit fyldt.
För hvilketdera riket ledamot först skall utväljas, afgöres genom lottning. Vid valförrättningen
iakttagas i öfrigt de föreskrifter, som angående konunga- och thronföljareval stadgade
äro; dock att den, som erhåller de flesta rösterna, äfven om de äro färre än åttatioen,

105

anses lagligen vald. Hafva två undfått de flesta och lika många röster, anställes omval
dem emellan. Ordföranden afgifve då två röstsedlar, af hvilka den ena förseglas och aflägges
för att bestämma utgången, i fall begge ånyo få lika många röster. Hafva vid första omröstningen
flera än två erhållit de flesta och lika många röster, företages i den ordning, som
genom lottning afgöres, omval enligt nyss angifna grunder emellan två af dem och derefter
emellan den af dessa, som dervid erhåller högsta röstetalet, och en af de öfriga, och så
vidare intilldess alla hafva varit under sådant omval, och anses den lagligen vald, som vid
sista voteringen erhåller de flesta rösterna.

Yid val af de regentskapsmedlemmar, som utses särskildt för hvartdera riket, föres
ordet af den, som, enligt § 57, är ordförande för Nämndens ledamöter från det rike, för
livilket det skall väljas.

§ 65.

Alla Nämndens förhandlingar försiggå inom lyckta dörrar.

Innan Nämnden åtskiljes skall på hvartdera rikets språk uppsättas protokoll. J detta
införes hvilken som blifvit vald, och, om val ej kommit till stånd, tillkännagifvande derom,
i begge fallen utan närmare upplysning, huru omröstningarne utfallit. Protokollen underskrifvas
af närvarande medlemmar af Nämnden, minst åttatioen, och öfversändas utan uppehåll det
Svenska till Sveriges Riksdag och det Norska till Norges Storthing, hvilka derefter underrätta
Konungen eller, konungamaktens utöfvare om valförrättningens utgång.

De protokoll eller anteckningar, hvilka i öfrigt må hafva blifvit under förrättningen
förda, skola efter dess slut förseglas och må ej förr än efter femtio års förlopp öppnas,
med mindre Konungen och begge nationalrepresentationerna dertill lemna samtycke.

VIII. Allmänna bestämmelser.

§ 66.

Regent kan icke ställas under åtal för sina regeringshandlingar, ej heller Prins i hans
egenskap af ordförande i Regering eller Regentskap. Andra ledamöter i sådana Regeringar,
medlemmar i det unionella Statsrådet, rådgifvare vid diplomatiska ärendens behandling och
i gemensamma kommandomål, äfvensom medlemmar af den Nämnd, som har att välja Konung,
Thronföljare, Regent eller Regentskap, äro ansvarige, men endast i det rike, hvartill de höra,
och enligt der gällande lag.

§ 67.

1. Embets- och tjensteman i Utrikes Departementet lyda såsom sådana under
Svensk rätt.

2. Sändebud hos framilande makter, samt öfrige vid beskickningarna anställde embetsoch
tjensteman, kunna för embetsförbrytelser endast tilltalas efter Konungens befallning och
1 det af rikena, Han bestämmer. Konsuler tilltalas för embetsförbrytelser i det af rikena,
Konungen förordnar, så vida icke förbrytelsen innefattar förnärmelse särskildt emot det ena
riket eller dess undersåtare, i hvilket fall den skyldige ställes till ansvar inom detta rike.

Unionslcom:8 Bet. 14

106

§ 68.

1. Med de inskränkningar, som blifva en följd af hvad här nedan i mom. 2 och
3 stadgas, är hvartdera rikets nationalrepresentation berättigad, att i den ordning rikets
särskilda grundlag bestämmer, i original eller bestyrkt afskrift, erhålla del af protokoll
med tillhörande handlingar i alla mål, som varit behandlade i det unionella Statsrådet,
samt i mål, som varit föredragna i Interimsregeringen och antingen särskildt angå detta
rike eller äro att hänföra till de i § 15 mom. 1 och 2 nämnda.

2. De i mål, som angå förhållandet till fremmande makt, och i gemensamma kommandomål
förda protokoll med tillhörande handlingar kunna fordras meddelade, men
allenast i hvad de angå allmänt kända och af vederbörande granskande myndighet särskildt
uppgifna händelser. Utlemnande af handlingarna kan äfven i dessa fall nekas, när de af
vigtiga orsaker anses böra hållas hemliga.

Förbund, traktater, konventioner och andra dylika aftal med fremmande makter
skola alltid, när så äskas, framläggas för en hvar af rikenas nationalrepresentationer.
Härifrån undantagas hemliga artiklar, som dock ej må strida mot de offentliga.

3. I fråga om meddelande af protokoll och handlingar i kommandomål, som angå
allenast det ena riket, gäller hvad derom i detta rikes grundlag må finnas föreskrifvet.

4. Utan samtycke af Konungen eller den, Han dertill bemyndigat, må protokoll
eller handling, hvarom i denna § mom. 1 och 2 förmäles, ej före femtio år efter protokollets
eller handlingens datum andra än förenämnde myndigheter delgifvas. Vid meddelandet till
dessa myndigheter af de i mom. 2 omförmälda protokoll och handlingar kan Konungen
fästa det förbehåll att desammas innehåll ej må till andras kunskap komma, utan så vidt
det finnes nödigt i följd deraf att åtal anställes eller annan grundlagsenlig åtgärd vidtages
mot någon Konungens rådgifvare.

§ 69.

Infödda eller naturaliserade medborgare i det ena riket hafva inom det andra, lika
med dess infödda medborgare, rätt att ega och besitta fastighet samt, när de i riket hafva
bosatt sig, att der idka alla lofliga näringar.

§ 70.

Skulle de förenade rikenas örlogsflagg eller unionsvapen komma att af Konungen
förändras, skall dervid iakttagas att rikenas jemlikhet äfven framdeles betecknas.

§ 71.

Denna Föreningsakt, som innehåller alla bestämmelser angående de förenade rikenas
unionella förhållande, skall i begge rikena hafva kraft och giltighet såsom grundlag och
gälla framför deras särskilda grundlagar. Vid de tillfällen, då ed aflägges till någotdera
rikets grundlagar eller konstitution, anses föreningsakten derunder inbegripen.

107

Ändringar i eller tillägg till Föreningsakten kunna endast ske genom Konungens
samt begge rikenas nationalrepresentationers sammanstämmande beslut och för öfrigt i den
ordning, som för grundlagsförändringar i hvartdera riket bestämmes; dock att Konungens
sanktion af förändringar i eller tillägg till denna akt kan meddelas inom sextio dagar
efter det den af nationalrepresentationerna, som senast handlagt ärendet, åtskiljts.

Warberg den 29 Augusti 1867.

Underdånigst

G, A. Sparre,

G. Lagerbjelke. Gillis

W, E. Svedelius, A, W,
E, Saxlund. H. Th.
T, H, Aschehoug. Ch,

N, Vogt.

Bildt.	Kar! Joh. Berg.
Björck.	Eric Ersson.
Meinich.	N. C. Irgens.
Platou.	0. G. Ueland.

C. G. Strandberg.

År 1865 den 29 April sammanträdde i
Stockholm den af Kongl. Maj:t i sammansatt
Svenskt och Norskt Statsråd den 6 derförutgångne
Februari beslutade Komité för en revision
af föreningsfördraget emellan Sverige
och Norge; och voro härvid tillstädes samtlige
de af Kongl. Maj:t i hvartdera Rikets
Statsråd förordnade komiterade, nemligen:

å Svensk sida:

såsom Ordförande: En af Rikets Herrar, f. d. Justitie-Statsministern, Riksmarskalken, Presidenten
i Kongl. Maj:ts och Rikets Svea Hofrätt, Riddaren och Kommendören
af Kongl. Maj:ts Orden, Ordens Kansler, Storkors af Kongl. Norska
S:t Olafs-orden, m. m., Herr Grefve Gustaf Adolf Sparre, — samt

Ledamöter: Ofverståthållaren i Stockholm, Generalmajoren, Kommendören af Kongl. Svärdsorden
och Storkors af Kongl. Norska S:t Olafs-orden m. m., Herr Friherre
Didrik Gillis Bildt;

Justitierådet, Kommendören af Kongl. Nordstjerne- och Vasa-orden, Herr Karl
Johan Berg;

Landshöfdingen i Södermanlands län, Kommendören med Stora Korset af Kongl.
Nordstjerne-orden, Herr Grefve Gustaf Lagerhjelke;

Professoren vid Kongl. Universitetet i Upsala, En af de Aderton i Svenska Akademien,
Riddaren af Kongl. Nordstjerne- och Kongl. Norska S:t Olafs-orden,
Filosofie Doktorn Herr Wilhelm Erik Svedelius;

Rådmannen i Göteborg, Fullmäktigen i Rikets Ständers Bank, Riddaren af Kongl.
Nordstjerne-orden, Herr Albert Wilhelm Björck, — och

Hemmansegaren, f. d. Riksdagsfullmäktigen Erik Ersson från Gefleborgs län; — samt

110

å Norsk sida:

såsom Ordförande: Storthings-presidenten, Sognepresten, Storkors af Kongl. Norska S:t
Olafs-orden, Kommendören med Stora Korset af Kongl. Nordstjerneorden,
Herr Georg Prahl Harbitz, — samt

Ledamöter: Lagthings-presidenten, Stifts-amtmannen, Riddaren af Kongl. Norska S:t Olafsorden
och Kommendören af Kongl. Nordstjerne-orden, Herr Nils Yogt;

Höiesterets-assessorn, Riddaren af Kongl. Norska S:t Olafs-orden och Kommendören
af Kongl. Nordstjerne-orden, Herr Even Saxlund;

Generalmajoren, Riddaren af Kongl. Norska S:t Olafs-orden, Kommendören af
Kongl. Svärdsorden, Herr Nils Christian Irgens;

Professoren i Lagkunskap Herr Thorkil Halvorsen Aschehoug;

Sorenskriveren, Riddaren af Kongl. Norska S:t Olafs-orden Herr Fredrik Christian
Stoud Platou, — och

Storthingsmannen, Gårdbrukaren Herr Ole Gabrielsen Ueland.

§ I Sedan

Hans Excellens Herr Grefve Sparre, för egen del och å öfrige Svenske komiterades
vägnar, helsat Komiténs Herrar Norske Ledamöter välkomna, föreslog Hans Excellens,
—i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift, att den Svenske och den Norske Ordföranden
hvar sin vecka skulle föra ordet i Komitén, — det lottning nu måtte anställas angående
ordförandeskapet för första veckan. ,

Herr Presidenten Harbitz uttalade sin och öfrige Norske Komiterades tacksägelse för
Hans Excellens’ välkomsthelsning, men hemställde, — under erinran, det lottning icke blifvit
af Kongl. Maj:t föreskrifven och att likställigheten emellan de begge rikenas representanter
inom Komitén blifvit genom Hans Excellens’ omförmälde förslag fullt bevarad, — det Hans
Excellens behagade först öfvertaga ordförandeskapet, så mycket heldre som sammanträdet
egde rum i Sveriges hufvudstad.

I anledning af denna, jemväl å öfrige Herrar Norske Ledamöters vägnar gjorda,
framställning, skulle Hans Excellens Herr Grefve Sparre föra ordet under första veckan;
och komme ombyte af ordförande derefter att ega rum hvarje Lördags morgon.

§ 2.

Härefter upplästes Kong]. Maj:ts dels från Svenskt och dels från Norskt Statsråd
utgångna nådiga skrivelser angående Komiténs bildande; och tillkännagafs derjemte, att, i
enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift, det hvartdera rikets Komiterade egde utse
nödigt kanslibiträde, Komiténs Herrar Svenske Ledamöter behagat till Sekreterare utse Revisions-sekreteraren
Carl Gustaf Strandberg, och Herrar Norske Komiterade till enahanda
befattning antagit Fullmäktigen vid Kongl. Norska Statsråds-afdelningens i Stockholm kansli,
Kammarherren Hans Schlytter.

111

§ 3.

Med afseende derå, att de beslut, som under Komiténs blifvande öfverläggningar
kunde komma att fattas, måste till en början blifva endast provisoriska, beslöt Komitén att
något protokoll öfver Komiténs förhandlingar icke tills vidare skulle föras.

Komiténs Herrar Ledamöter åtskiljdes härefter för att nästa Måndag, den 1 Maj,
åter sammanträda.

Ar och dag som ofvan.

In fidem

C. G. Strandberg.

Justeradt

0. A. Sparre.

Harbitz.

112

Protokoll vid sammanträde af den för
revision af föreningsfördraget emellan Sverige
och Norge nedsatta Komité; hållet i Stockholm
den 29 Juni 1865.

Närvarande:

Ordföranden under denna vecka, Hans Excellens, f. d. Justitie-Statsministern, Riksmarskalken
m. m. Herr Grefve Sparre;

Öfverståthållaren m. m. Herr Friherre Bildt;

Justitierådet m. in. Herr Berg;

Landshöfdingen m. m. Herr Grefve Lagerbjelke;

Professoren m. m. Herr Svedelius;

Rådmannen m. m. Herr Björck;

Stifts-amtmannen m. m. Herr Vogt;

Höiesterets-assessoren m. m. Herr Saxlund;

Generalmajoren m. in. Herr Irgens; och

Professoren m. m. Herr Aschehoug.

S. D. Sedan Komitén sammanträdt i slutet af sistlidne April månad, har densamma
hvarje vecka regelmessigt hållit tre sammankomster och på senare tid stundom flera. Komitén
har diskuterat väsentligen på grundvalen af den förra Unionskomiténs förslag. Förhandlingarne
hafva varit förberedande. Detta gäller icke blott så till vida att man ej för
närvarande fästat sig vid form och redaktion eller bemödat sig att bringa harmoni i särskilta
delar, utan ock så till vida att man antagit att det utkast, som vid detta möte skulle
kunna tillvägabringas, närmast måste blifva ett material för omsorgsfullare granskning af
hvar ledamot särskildt till nästa möte. Detta har bland annat blifvit en följd deraf, att
den för mötet förutsatta tid väsentligen beräknats för utvexling af meningar.

För att det, som preliminariter blifvit antaget eller antecknadt, måtte bringas i sammanhang
och ordning, beslutades nedsättande af en mindre komité, bestående af Herrar Justitierådet
Berg, Rådman Björck, Stiftsamtman Vogt och Professor Aschehoug, hvilka anmodades
att utarbeta ett utkast till närmare behandling. När denna komité blefve färdig
med sitt arbete, skulle ett exemplar deraf tillställas en hvar af Komiténs medlemmar.

113

Det skulle här antecknas att Herr Presidenten Harbitz sedan Pingst för det mesta
varit af sjukdom hindrad från att deltaga i Komiténs sammankomster. Herrar Sorenskriveren
Platou, Gårdbrukaren Ueland och Hemmansegaren Erik Ersson hafva för några dagar
sedan måst begifva sig till sina hem.

Det öfverläts åt Herrar Ordförande att efter öfverenskommelse bestämma Komiténs
nästa möte, när lämplig tid dertill vore.

Komiténs Herrar Ledamöter åtskiljdes härefter.

År och dag som ofvan.	In fidem
	C. G. Strandberg.
Justeradt d. 29 Juni 1865.
G. A. Sparre. Gillis Bildt.	Karl Joll. Berg. G. Lagerbjelke.
W. E. Svedelius. A. W. Björck.	N. Yogt. E. Saxlund.
Irgens.	T. H. Aschehoug.

År 1866 den 9 Oktober sammanträdde
å nyo i Stockholm den af Kongl. Maj:t genom
beslut den 6 Februari 1865 nedsatta
/ Komité för en revision af föreningsfördraget

emellan Sverige och Norge.

Närvarande voro:

å Norsk sida:

Stifts-amtmannen Vogt, såsom ordförande;

Höiesterets-assessoren Saxlund;

Amtmannen Meinich;

Generalmajoren Irgens;

Professoren Aschehoug;

Sorenskriver Platou och

Gårdbrukaren Ueland;

UnionsJcom:s Bet.

114

ä Svensk sida:

Hans Excellens Herr Riksmarskalken m. m. Grefve Sparre, såsom ordförande;
Ofverståt hållaren m. m. Friherre Bildt;

Justitierådet Berg;

Professoren Doctor Svedelius;

Rådmannen Björck och
Hemmansegaren Er. Ersson.

Hans Excellens Herr Grefve Sparre önskade de Norske Ledamöterna välkomna, —
anmälde att Grefve Lagerbjelke var af sjukdom hindrad att i dag infinna sig i Komitén
samt hänskjöt, i enlighet med den nådiga föreskriften att den Svenske och den Norske Ordföranden
skulle hvar sin vecka föra ordet i Komitén och då Hans Excellens hade varit ordförande
under sista veckan af Komiténs förra sammanvaro, till Stifts-amtmannen Yogt att
fungera såsom ordförande i dag och framgent under denna vecka.

Stifts-amtmannen Yogt tackade för Hans Excellens’ välkomsthelsning och skulle
efterkomma uppmaningen att fungera såsom ordförande. Stifts-amtmannen företedde en
skrifvelse från Kongl. Norska Justitie-departementet, enligt hvilken, genom Kongl. Resolution
den 30 sistlidne Augusti, Sognepresten Harbitz blifvit entledigad och Amtmannen i
söndre Bergenhuus amt Hans Thomas Meinich blifvit. utnämnd till ledamot af Komitén.

Komitén öfverenskom härefter, att de beslut, som den under sina förestående öfverläggningar
kunde fatta, för det första skulle betraktas som preliminära, samt att på grund
deraf protokoll icke skulle föras öfver Komiténs förhandlingar, hvaremot det uppdrogs åt
Sekreterarne, hvilka voro desamma som under Komiténs förra sammanvaro, att deröfver
föra memorialer.

Komitén började derpå sina förhandlingar.

Ar och dag som ofvan.

In fidem

C. G. Strandberg.

Justeradt den 12 November 1866.

Vogt.

G. A. Sparre.

115

Protokoll vid sammanträde af den för
revision af föreningsfördraget emellan Sverige
och Norge nedsatta Komité; hållet i Stockholm
den 13 December 1866.

Närvarande:

Ordföranden under denna vecka, Hans Excellens m. m. Herr Grefve Sparre;

Herr Landshöfdingen m. m. Grefve Lagerbjelke;

» Ofverståthållaren Friherre Bildt;

» Justitierådet Berg;

» Professoren Svedelius;

» Rådmannen Björck;

» Hemmansegaren Erik Ersson;

» Stifts-amtman Yogt;

» Höiesterets-assessor Saxlund;

» Amtman Meinich;

» Generalmajor Irgens;

» Professor Aschehoug;

» Sorenskriver Platou;

» Gaardbruger Ueland.

Sedan, på sätt i protokollet för den 29 Juni 1865 förtnäles, Komitén, vid afslutande
af sitt första möte, nedsatt en mindre komité för att bringa i sammanhang och ordning
hvad då blifvit preliminariter antaget eller antecknadt, och denna komité, bestående af
Herrar Berg och Björck samt Vogt och Aschehoug, derefter utarbetat tre särskilta utkast
till ny föreningsakt, hvilka utkast, i hvad angår plan och ämnenas begränsning, väsentligen
sammanföllo, men i detaljer innehöllo några skiljaktigheter, de der hufvudsakligen voro
grundade i olika uppfattning af hvad som närmast öfverensstämde med Komiténs mening,
så hade dessa utkast blifvit tryckta till begagnande uteslutande af Komiténs ledamöter.
Komitén, som, på sätt protokollet för den 9 sistlidne Oktober utvisar, samma dag härstädes
ånyo sammanträdt och sedermera haft sammankomster tre gånger i veckan, har
dervid såsom grundval och utgångspunkt för förhandlingarna tagit omförmälda utkast, hvilka

116

tvänne gånger blifvit af Komitén genomgångna, hvarvid utkasten blifvit dels förändrade i sak,
dels ock väsentligen omredigerade; och har, på grund af de sålunda hållna förhandlingar, ett
nytt förslag till föreningsakt blifvit upprättadt.

Då detta förslag nu blifvit preliminariter till slut genomgånget, upptogs af Komiténs
Svenska Ledamöter en redan förut under förhandlingarna vidrörd fråga, nemligen den, huruvida
ej, för att gifva föreningen emellan de begge rikena större styrka och vinna en gemensam
kontroll på unionsregeringen, ett unionsparlament borde af Komitén föreslås, i hvilket
afseende de Svenska Ledamöterna yrkade, att, vid sidan af det nu upprättade förslaget,
måtte utarbetas ett alternativt förslag, bygdt på grunden af ett unionsparlament, hvars
sammansättning och verksamhet förty borde upptagas till diskussion under blifvande förhandlingar
i Komitén.

Komiténs Norska Ledamöter genmälde härå, att de efter deras Commissorium icke
egde att deltaga i någon förhandling om detta ämne och att de derföre icke kunde ingå i
närmare undersökning om nyttan af ett unionsparlament och de skäl, som kunde tala för
eller emot lämpligheten att för närvarande föreslå en dylik institution.

Vid sådant förhållande ansågo jemväl Komiténs Svenska Ledamöter denna fråga
hafva inom Komitén förfallit, — förbehållande sig dock bemälde Ledamöter att i sitt blifvande
betänkande härom göra underdånig anmälan.

Beträffande det nu upprättade förslaget, så skulle detsamma till tryck befordras för
att begagnas uteslutande af Komiténs Ledamöter, som förbehöllo sig att vid ett kommande
möte, så vidt det funnes ändamålsenligt, göra förslaget fullständigare eller vidtaga förändringar
i redaktion och detaljer, dock utan att rubba det nu upprättade förslaget i hvad
anginge dess hufvudprinciper, nemligen:

likställighet emellan begge rikena;

begge ländernas gemensamhet i fråga om krig och fred samt i förhållande till
fremmande makter;

bestämmelser om konungamaktens tillfälliga utöfning, af Regent, Regentskap eller
Interimsregering;

unionelt Statsråd, bestående af lika antal medlemmar från hvartdera riket, för
afgörande af gemensamma ärenden samt af frågor, som för att sättas i verket
fordra motsvarande föreskrifter i båda rikena, m. fl., äfvensom för förberedande
öfverläggningar i öfriga frågor af vigt för båda rikena;

utrikes angelägenheters skötande med bibehållande af status quo med afseende
på de ledamöter, som i ministerielt Statsråd deltaga, samt med iakttagande
att de vigtigaste diplomatiska saker behandlas i unionelt Statsråd;

Konungens befäl öfver rikenas krigsmakt och rätt att använda den utan andra
inskränkningar än föreningsakten stadgar;

allmänna grunder för det gemensamma försvarets ordnande samt förbindelse för
begge nationalrepresentationerna att ordna förhållandena i afseende å krigsmakten
genom särskild lag;

117

föreskrifter om sättet för val af Konung, Tronföljare, Regent eller Regentskap;
vissa allmänna föreskrifter.

För utarbetande af förslag till motiver, med uppdrag att jemväl föreslå de förändringar
i nu upprättade författningsutkast, som, med iakttagande af hvad ofvan i protokollet
är anmärkt, ansågos ändamålsenliga, beslöt Komitén nedsätta ett särskilt utskott, bestående
af: från Svensk sida, Justitierådet Berg, med biträde af Komiténs Svenske Sekreterare,
Revisions-sekreteraren Strandberg, samt från Norsk sida, Professor Aschehoug, hvilken,
der han så nödigt funne, jemväl egde påkalla samarbete af Sorenskriver Platou; och skulle
detta utskott, på tid, som af utskottet sjelft bestämdes, ega sammanträda i Stockholm eller
Christiama, derest utskottet, för fullgörande af sitt uppdrag, ansåge personligt sammanträde
mellan dess Ledamöter erforderligt.

På Herrar Ordförande skulle bero att, efter öfverenskommelse sig emellan, bestämma
Komiténs nästa möte.

Slutligen beslöt Komitén att, såsom tillförene blifvit öfverenskommet, Komiténs förhandlingar,
såsom berörande internationella förhållanden, icke tills vidare skulle yppas; och
skulle de hos Komitén å begge rikenas språk hållna protokoller emot hvarandra utvexlas,
så att de Norska protokollerna skulle tagas i förvar å Svensk sida och de Svenska å Norsk.

Ar och dag som ofvan.

In fidem

C. G. Strandberg.

Justeradt den 15 December 1866.

CL A. Sparre.

Vogt.

118

Protokoll, hållet vid den för revision af
föreningsfördraget emellan Sverige och Norge
nedsatta Komités sammanträde i Warberg den
19 Juli 1867.

Närvarande:

Ordföranden vid detta sammanträde, Stifts-amtman Yogt;

Höiesterets-assessor Saxlund;

Amtman Meinich;

Generalmajor Irgens;

Professor Aschehoug;

Sorenskriver Platou;

Gaardbruger Ueland;

Hans Excellens m. in. Herr Grefve Sparre;

Landshöfdingen m. m. Herr Grefve Lagerbjelke;

Justitierådet Berg;

Professor Svedelius;

Rådman Björck och

Hemmansegaren Erik Ersson.

Sedan det under Korniténs senaste sammanvaro utarbetade förslag till ny föreningsakt
blifvit tryckt till uteslutande begagnande af Korniténs ledamöter och bland dem utdeladt,
samt det vid sammanträdet den 13 December sistlidne år nedsatta utskott, bestående af Justitierådet
Berg, med biträde af R.evisions-sekreteraren Strandberg, samt Professor Aschehoug
och Sorenskriver Platou, hvilket under någon tid varit samladt i Christiania, utarbetat och
låtit trycka, likaledes till uteslutande begagnande af Korniténs ledamöter, förslag till motiver
samt till en del redaktionsförändringar, hvilket förslag jemväl utdelats bland Korniténs ledamöter,
så hade Korniténs Herrar Ordförande, i enlighet med hvad vid sammanträdet den 13
December 1866 beslutats, öfverenskommit att Komitén skulle samlas i Warberg; och sammanträdde,
i följd häraf, Komitén härstädes första gången i dag.

Ofverståtliållaren m. m. Friherre Biidt anmäldes vara förhindrad att komma tillstädes
i Komitén förr än i Augusti månad.

Komitén öfverenskom att samlas i morgon och derefter hvarje Måndag, Tisdag, Thorsdag
och Fredag.

In fidem

Justeradt.

C. G. Strandberg.

G. A. Sparre.

Yogt.

119

Protokoll, hållet vid den för revision af
föreningsfördraget emellan Sverige och Norge
nedsatta Komités sammanträde i Warberg den
29 Augusti 1867.

Närvarande:

Ordföranden under denna vecka, Stifts-amtman Vogt;

Höiesterets-assessor Saxlund;

Amtman Meinich;

Generalmajor Irgens;

Professor Aschehoug;

Sorenskriver Platou;

Gaardbruger Ueland;

Hans Excellens in. m. Grefve Sparre;

Landshöfdingen m. m. Grefve Lagerbjelke;

Ofverståthållaren m. in. Friherre Bildt;

Justitierådet Berg;

Professor Svedelius;

Rådman Björck och

Hemmansägaren Erik Ersson.

Sedan Komitén, på sätt protokollet den 19 sistlidne Juli utvisar, hade sammanträdt i
Warberg för att söka afsluta sitt arbete, har Komitén under den derefter förflutna tid genomgått
det i December månad förlidet år upprättade förslag och de dertill utarbetade motiver.
Under förhandlingarna härom har förslaget till en del blifvit gjordt något fullständigare, äfvensom
förändradt i redaktion och detaljer. Resultatet af förhandlingarna är, att betänkande
angående revision af föreningsakten samt förslag till föreningsakt, affattade på begge rikenas
språk, nu blifvit färdiga.

Friherre Bildt tillkännagaf, att då han af annat uppdrag varit förhindrad att förr äu
vid slutet af Komiténs senaste förhandlingar infinna sig här i Warberg, han ock beklagligen
ej kunnat åt detaljbestämmelserna i förslaget egna den omsorgsfulla granskning, som deras
vigt påkallade. De betänkligheter, som Friherren hyste mot det upprättade förslaget i hvad
det rörde ordnandet af de förenade rikenas förhållande till fremmande makter, ville Herr
Friherren ej heller derföre framlägga som en särskilt, förslaget bifogad, reservation, ehuru han
ansåg dem vara af den vigt att han ej heller kunde obetingadt antaga Komiténs förslag.
Yäl var Herr Friherren med Komiténs öfriga ledamöter derom ense,1 att förslaget skulle
utarbetas på den i protokollet af den 13 December 1866 angifna hufvudgrund eller ”utrikes

120

angelägenheternas skötande med bibehållande af status quo med afseende på de ledamöter,
som i ministerielt Statsråd deltaga samt med iakttagande att de vigtigaste diplomatiska saker
behandlas i unionelt Statsråd”, ehuru Friherren dervid ej förbisåg det vanskliga uti att från
det ministeriella till det unionella Statsrådet förflytta de vigtigaste ärenden, så länge man i
saknad af ett unionsparlament ej egde en gemensam kontrollerande myndighet; men att i
saknad af ett dylikt parlament stadga såsom regel att till unionelt Statsråd öfverflyttas alla
de diplomatiska frågor, som omförmälas i 22 § af förslaget och hvilka således skulle påkalla
pröfning af två skiljda nationalrepresentationer, ansåg Friherren betänkligt, icke ur ensidig
Svensk synpunkt, utan just med afseende å unionens högre intressen, enär derigenom, om en
förevarande fråga betraktades, såsom lätteligen kan ske, från olika synpunkter inom de särskilda
representationerna, äfven lätteligen skulle kunna uppkomma schismer rikena emellan
just i de mål, som förslaget hufvudsakligen ordnat såsom gemensamma för de förenade rikena.
Betänkligt var ock, enligt Friherrens omdöme, det vidtomfattande och mindre bestämda i åtskilliga
af förslagets stadganden såsom t. ex. i afseende å ”förberedande beslut” i vissa mål,
hvarom förmäles i 22 § 3 mom., — omständigheter, som jemväl kunde gifva anledning till
beklagliga meningsbrytningar rikena emellan. — Slutligen ville Herr Friherren hafva till
protokollet anmäldt, att han fortfarande är af den åsigt, att den af Komitén i motiverna omförmälda
särskilda lag angående storleken af hvartdera rikets krigskontingent vore en så
väsentlig beståndsdel af föreningsfördraget att förslagets godkännande borde ovilkorligen göras
beroende deraf att en sådan lag samtidigt blefve antagen.

Betänkandet och förslaget blefvo härefter undertecknade och skulle af Ordföranderna
öfversändas till de respektive Regeringarna.

Komiténs förhandlingar voro härmed slutade.

In tid em

C. G. Strandberg.

Justeradt den 29 Augusti 1867.

G. A. Sparre. Cl. Lagerbjelke. Gillis Bildt. Karl Joll. Berg.
W. E. Svedelius. A. W. Björck. Eric Ersson. Yogt.

E. Saxlund. H. Th. Meinicli. N. C. Irgens. T. H. Asclielioug.
Ch. Platou. 0. G. Ueland.