UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1891:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

TILL

LAG

ANGÅENDE

STADSPLAN OCH TOMTINDELNING

M. M.

AF KOMITERADE

AF GIF VE T DEN 24 AUGUSTI 1885.

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN
1885.

■

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 9 maj 1884 anhållit,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rätts -

förhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd
af fastställandet af planer för eller vid utförande af beslut om
reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, köping eller
annan ort, för hvars bebyggande stadganden lika med de förstad
gällande anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas,
har Eders Kongl. Maj:t den 3 derpå följande oktober behagat
uppdraga åt en komité, till hvars ledamöter undertecknade
blifvit i nåder förordnade, att utarbeta de förfil ttningsförslag,
hvilka kunna föranledas af Riksdagens omförmälda underdåniga
framställning.

Komitén sammanträdde första gången i Stockholm den 17
november 1884. Efter att hafva enats om vissa allmänna grunder
för den ifrågavarande lagstiftningen, anhöll komitén, innan
den åtskildes, uti skrifvelse till Herr Statsrådet och Chefen för
Justitie-departementet af den 15 december samma år att, enär
vid den granskning, som sedermera borde företagas af dessa
grunders tillämplighet i de skiftande fall, hvilka vid stadsplaners
genomförande kunde förekomma, komitén behöfde tillgodogöra
sig erfarenheten hos en eller flere personer, hvilka å skilda orter
omedelbart handlagt frågor om reglering af gator, allmänna platser
och tomter, tillstånd måtte beviljas komitén att, för den tid
sådant kunde finnas nödigt, till sig inkalla högst tre personer,
hvilka kunde i berörda afseende tillhandagå komitén med upplysningar.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall härtill blifvit komitén
genom skrifvelse den 19 december 1884 meddeladt samt på
komiténs begäran genom Justitie-departementet infordrats uppgifter
angående de'', i rikets städer och andra dermed jemförliga
orter gällande bestämmelser i fråga om anläggning och underhåll
af gator och allmänna platser, hafva på kallelse af komitén,
som den 15 januari innevarande år ånyo sammanträdde i hufvudstaclen,
hos densamma, då så ansetts erforderligt, instält sig dels
förste landtmätaren i Christianstads län J. A. Bergstedt och dels
stadsingeniören i Stockholm H. Tgberg.

Under tiden från och med den 8 mars till samma månads
slut utarbetade undertecknade Sjöcrona, Berglöf och Rubenson
ett på komiténs beslut grundadt utkast till lagbestämmelser i
ämnet, öfver hvilket utkast städernas representanter i Riksdagen
vid sammanträde den 16 sistlidne maj samt byggnadsnämnderna

i riket och åtskillige enskilde personer lemnats tillfälle att
■sig yttra.

Genom nådigt bref den 19 maj 1885 har Eders Kong!. Maj:t
jemväl till komitén öfverlemnat en hos Eders Kong! Maj:t
af styrelsen för Stockholms fastighetsegareförening, enligt uppdrag
af föreningen, gjord underdånig framställning om utsträckt
tillämpning af nådiga förordningen den 14 april 1866 angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof till sådana
fall, der byggnad i stad utan svek eller vållande af egaren till
större eller mindre del insköte på angränsande tomt, samt anbefalt
komitén att deröfver afgifva utlåtande och utarbeta det
förslag till lagbestämmelser i ämnet, som kunde anses af behofvet
påkalladt.

Under sistlidne juli och augusti månader har komitén ånyo
hållit sammanträde, i Helsingborg, hvarvid äfven förste landtmätaren
Bergstedt på kallelse deltagit i behandlingen af sistnämnda
frågor.

Då komitén nu, med öfverlemnande af protokoll vid omförmälda.
sammanträde den 16 sistlidne Maj jemte inkomna skriftliga
yttranden, går att fullgöra nämnda uppdrag, har komitén
ansett sig böra förutskicka en framställning af hufvuddragen i
vissa främmande länders lagstiftningar, hvilka ansetts kunna tjena
till ledning för omdömet vid ordnande af ifrågavarande angelägenhet.

För Norge finnas i afseende å städernas reglerande föreskrifter
meddelade uti lagen angående byggnadsväsende! i riket
af den 6 september 1845 och tilläggslagen af den 26 maj 1877
äfvensom lagen af den 19 maj 1860 angående ytterligare bestämmelser
i afseende å byggnadsväsende!.

Förstnämnda lag gäller för samtliga köpstäder och lastageplatser,
för hvilka icke särskilda byggnadslagar finnas utfärdade,
och kan af Konungen förklaras gällande äfven för sådana förstäder,
som äro belägna på landets grund, och andra ställen med
större sammanträngd befolkning. Men för de tre största städerna
i riket finnas särskilda byggnadslagar utfärdade, nemligen för
Bergen af den 12 augusti 1848, den 28 september 1857 och den
5 maj 1875, för Throndhjem af den 12 juni 1869 och för Christiania
af den 5 juni 1875.

De hufvudsakligaste bestämmelser, som i förstnämnda allmänna
lagar meddelas, äro följande:

Norge.

Sedan vederbörande myndighet inom kommunen bestämt det
område, inom hvilket lagen kommer att gälla, samt huru gator
och allmänna platser inom detta område böra vid framtida bebyggande
regleras, skall deröfver uppgöras förslag och plan, som
underställas Konungens fastställelse; och är denna regleringsplan,
sedan den blifvit faststäld, bindande för hvarje tomtegare, äfven
om en i planen ingående gata eller allmän plats ännu icke
blifvit till allmänt begagnande utlagd, så att den, som bygger
mot sådan gata eller plats, är underkastad samma bestämmelser
som vore gällande, om gatan eller platsen redan hade blifvit utlagd.
Kär anläggning af nya eller utvidgning af redan befintliga gator
och allmänna platser af kommunalmyndigheten beslutas,1 är hvarje
tomtegare skyldig att lemna derför erforderlig mark emot ersättning
af kommunen. Men då tomt bebygges mot den nya gatan
eller platsen, skall tomtegaren ersätta staden viss del af hvad
densamma förut betalt, nemligen så att hvarje tomtegare svarar
för de kostnader, som erfordrats för anskaffandet af mark till
halfva gatan eller den allmänna platsen utanför hans tomt.
Likaså är ock tomtegare, då gatans utläggning blir en följd deraf
att han vill bebygga sin tomt, skyldig att utan ersättning afstå
halfva gatumarken intill en bredd af tio alnar. Vid reglering
af en afbränd plats äro vederbörande tomtegare dessutom skyldige
att afstå den mark, som fordras för tomternas reglering
sinsemellan, hvarvid de kunna kännas skyldige att i ersättning
för tomten taga lika god och lämplig tomt i samma qvarter eller
vid angränsande sida af närmast belägna qvarter. Blifver vid
sådan reglering en tomt otjenlig till bebyggande eller afskuren
från gata eller allmän plats, så att den icke längre har byggnadstomt
mot denna, kan egaren fordra, att kommunen skall inlösa
tomten efter uppskattning eller anvisa honom annan tomt
så belägen, som nyss är nämndt. I hvarje fall, då tomtegare
har rätt till ersättning för afstående af mark till anläggning af
ny gata eller allmän plats eller för utvidgning af äldre sådan,
skall vid uppskattningen tagas hänsyn till den nytta han kan
hafva af anläggningen eller utvidgningen, så att ersättningen
kan helt och hållet bortfalla, om denna nytta visas uppväga
värdet af hvad som afståtts.

Uti de för ofvan nämnda tre städer gällande särskilda byggnadslagar
återfinnas nu omförmälda stadganden till i hufvudsakliga
delar samma innehåll ehuru mera utförliga. Bland nya

bestämmelser i dessa lagar må anföras: att vissa större förändringar
äro förbjudna å byggnader, liggande å mark, som skall utläggas
till gata eller plats; att dylika tillernade byggnadsföretag
kunna gifva anledning till expropriation eller skyldighet att mot
ersättning indraga byggnaden i den nya gatulinien; att bredden
å den remsa, som tomtegare skall utan ersättning lemna, eller
för hvars förvärfvande han skall gifva kommunen ersättning, är
intill 25 procent större än enligt den allmänna författningen; att
vid expropriation af byggnader det bestämda ersättningsbeloppet
skall ökas med hyrorna för ett år; samt att tomtegaren äfven är
skyldig att mot ersättning afstå sådan efter regleringens genomförande
öfverblifven, till bebyggande otjenlig mark, som ofvan
omtalats vid redogörelsen för den allmänna byggnadslagen.

Den danska lagstiftningen i ämnet skiljer emellan enskilda
och offentliga gator och vägar samt lägger i kommunalstyrelsens
händer bestämmanderätten, huruvida en enskild gata eller väg
skall mottagas såsom offentlig, d. v. s. huruvida den, allt efter
som det är en lands- eller »biväg» i stad utom Köpenhamn eller
å landet, skall enligt lagen af den 21 juni 18G7 framdeles underhållas
af länskommunen (Amtraadskreds) eller af den mindre
kommunen. Enskildes skyldighet att afstå mark till gator och
vägar har vid sådant förhållande inskränkts till dem, som äro
af offentlig natur. Enligt lagen af den 20 Augusti 1853 angående
skyldighet att afstå mark till offentliga bivägar, hvilket uttryck
äfven innefattar gata, skall, när vederbörande kommunalstyrelse
beslutat anläggning af en ny eller vidgning af eller ändring
i rigtningen å en befintlig sådan väg, egaren vara skyldig
afstå den derför nödiga mark mot ersättning, som i brist af åsämjande
bestämmes efter expropriationsförfarande. Dessutom föreskrifver
byggnadslagen för städerna, att, sedan kommunalstyrelsen
i en stad beslutat utvidga en gata, hvar och en, som vid gatan
uppför en ny byggnad, vare sig å förut obebyggd mark eller i
stället för en nedrifven eller nedbrunnen byggnad, eller som eger
obebyggd mark vid gatan, skall vara skyldig afstå så mycket af
marken som behöfves till gatans utvidgande, emot en ur stadskassan
utgående ersättning, bestämd af gode män. Vill han afstå
hela tomten, är staden skyldig att lösa denna efter uppskattning.
Kommunalstyrelsen kan ock fordra att för ändamålet få expropriera
byggnad å sådan tomt, dock att vederbörande ega hän -

Danmark.

skjuta frågan om nödvändigheten af en dylik expropriation till
Justitieministerns afgörande.

Vidkommande de enskilda gatorna och vägarae hafva äfven
i afseende å dem vissa skyldigheter blifvit jordegarne ålagda,
särskildt genom lagen af den 14 april 1865.

För hufvudstaden gäller angående ifrågavarande förhållanden
dels lagen om gator, vägar och vattenledningar i Köpenhamn
den 14 december 1857 och dels stadens byggnadslag af den 21
november 1871, hvilka båda författningar stiftats af regeringen
och riksdagen. De vigtigaste hit hörande föreskrifter äro:

Kommunalstyrelsen kan för offentlig förklara hvarje enskild
gata eller väg, som förut varit i bruk för flere särskilda, i olika
egares händer varande fastigheter. I sammanhang med denna
förklaring bestämmes, huru gatan skall ordnas med hänsyn till
aflopp m. m. samt huruvida och i hvilken mån egarne till vidliggande
tomter skola bekosta första ordnandet på det bestämda
sättet. Sedan gatan blifvit sålunda ordnad, är kommunen skyldig
att underhålla, renhålla och belysa densamma. Kär eu förut af
kommunen öfvertagen, men ännu alldeles icke eller blott till en
del stensatt gata skall fullständigt beläggas, eger kommunalstyrelsen
bestämma, att intill hälften af kostnaderna skall godtgöras
af tomtegarne med angifven fördelning dem emellan. Kyss
omförmälda föreskrifter skola ock tillämpas på enskilda gator och
vägar, som före utfärdandet af 1857 års lag gjorts till offentliga,
samt på sådana, som kommunalstyrelsen beslutar anlägga öfver
enskildes tomter. De enskilda gator och vägar, som kommunen
icke vill öfvertaga, skola af egarne hållas i farbart skick och
förses med försvarligt aflopp enligt magistratens föreskrifter. Vid
bestämmande i expropriationsväg af ersättning för marken och
byggnader, när enskild gata göres till offentlig eller ny offentlig
gata eller allmän plats dragés öfver enskildes egor, lägges det
afträddas gångbara pris till grund, men derifrån afdrages tillökningen
i värde å den öfverblifna tomten, så att ersättningen
helt och hållet bortfaller, när denna tillökning öfverstiger det
gångbara priset. Vid expropriation af mark för vidgning af bestående
gator skall afseende fästas dels å den större byggnadsfrihet,
som vinnes, dels derå, om den qvarblifna tomten fortfarande
kan begagnas för samma ändamål som förut, dels derå
om tomtlinien intill gatan ej minskas. Blir den återstående delen
så liten eller får den sådant läge, att den icke kan lämpligen

(hensigtsmsessigen) bibehållas såsom sjelfständig egendom, kan
egaren fordra, att hela fastigheten skall lösas efter dess värde.

Nya gator, äfven de af enskilde anlagda, skola hafva viss
bredd, och för deras anläggning fordras förklaring af magistraten,
att gatan passar in i det allmänna systemet. Vidare hafva kommunens
myndigheter rätt att efter vissa regler gifva föreskrifter
om nya byggnaders läge vid enskilda gator, sådana byggnaders
höjd m. m. Förbjudes byggnaders uppförande eller medgifves
det endast med sådana inskränkningar, som icke äro vanliga,
har tomtegare rätt att fordra expropriation. För rätt att uppföra
nybyggnader å tomt, som icke ligger vid offentlig eller af magistraten
godkänd enskild gata eller väg, fordras utläggande enligt
föreskrift af utfartsväg till sådan trafikled.

Att Finlands lagstiftning i ämnet företer åtskilliga likheter
med vår egen, är lätt förklarligt. I detta land hafva likasom
hos oss vid sidan af expropriationsförordningens civillagsbestämmelser
utfärdats i administrativ väg särskilda föreskrifter om
städernas reglerande. Dessa föreskrifter, som återfinnas i kejserliga
förordningen den 18 mars 1856, likna i det afseende våra,
att städerna skola hafva på förhand uppgjorda regleringsplaner.
Expropriationsförordningen åter af den 12 december 1864 är i
så måtto strängare mot kommunerna än vår motsvarande författning,
som der uttryckligen uppställes den allmänna regeln, att
något afdrag från lösen ej får ega rum derför, att det företag,
för hvars skull mark skall afstås, medför nytta för afträdaren
sjelf. De på andra ställen i förordningen begagnade ordalag om
hvad som skall afstås synas emellertid icke utesluta möjligheten
af den tolkning, att vederbörande myndighet kan tillerkänna den
exproprierande rätt att förvärfva en hel egendom, äfven om den
ej till fullo behöfves för företaget. Skulle denna tolkning vara
tillåten, ligger häri i många fall ett godt medel för kommunerna
att undgå öfverdrifna kostnader vid stadsplaners genomförande.
Vidare ligger ett skydd för det allmänna i de vid bestämmelsen,
att ersättningen skall sättas efter gångbart pris å orten, fogade
tillägg, att vid ersättningens fastställande afseende skall fästas å
yrkande om godtgörelse efter annan beräkningsgrund än den såsom
regel faststälda. I alla händelser är emellertid af de i
denna redogörelse omförmälda länder Finland det enda utom
Sverige, som icke i sin lagstiftning fäst något afseende å de särskilda
förhållanden, hvilka vid expropriation för gaturegleringar

Finland.

Preussen:

rättvisligen fordra undantag från de allmänna expropriationsreglerna.

Regleringsväsendet är för Preussen ordnadt genom en af
regeringen med representationens samtycke den 2 juli 1875 utfärdad
lag om anläggning och ändring af gator och platser i
städer och köpingar (ländliche Ortschaften). Denna lag innehåller
i de delar, som äro af vigt för föreliggande frågas bedömande,
hufvudsakligen följande.

Regleringsplaner kunna uppgöras för särskilda gator eller
gatudelar eller ock för större områden. Så snart de blifvit på
föreskrifvet sätt faststälda och kungjorda, är det oberoende af
besvär öfver dem förbjudet för egare af vidliggande tomter att
företaga någon ny-, om- eller utbyggnad utanför den bestämda
byggnadslinien, och samtidigt inträder kommunens rätt att expropriera
marken för gatan eller platsen. Närmare föreskrifter för
hvarje särskild ort kunna utfärdas af kommunens styrelse, dock
skall beslutet underställas kommunalstyrelsen för kretsen, hvars
beslut åter kan öfverklagas hos provinsens kommunalmyndighet
och i vissa fall hos administrativ myndighet. I sådan lokalförordning
må stadgas, att vid gator och gatudelar, som ännu icke
blifvit ordnade för bebyggande och för den allmänna rörelsen,
bostadshus icke må uppföras med utgång till gatan. Denna på
lokalförordnings föreskrift grundade inskränkning i byggnadsfriheten
berättigar i allmänhet alldeles icke och den genom lagens
förenämnda stadgande uppkomna inskränkning endast då
till ersättning, om det är kommunen, som begär, att den mark,
som afses till gata eller plats, skall afstås för att begagnas för
allmänna rörelsen, eller om de byggnader, som skjuta öfver den
nya gatu- eller byggnadslinien, borttagas intill denna senare
linie, eller slutligen om en ny gata går öfver en obebyggd, men
till bebyggande tjenlig tomt, som vid tiden för planens fastställande
var belägen vid en ordnad och för allmänna rörelsen
öppnad gata, och denna tomt bebygges vid den nya gatan. I alla
dessa tre fall skall ersättning lemnas för afträdande af eganderätten
till den mark, som tages i anspråk för gatan eller platsen,
och i det andra fallet i ordningen, när mark derutöfver behöfves
på den grund, att gatu- och byggnadslinierna icke sammanfalla,
jemväl efter vanliga expropriationsregler för denna
ytterligare minskning af den bebyggda tomten. Om egaren det
begär, skall, när expropriation eger rum, hela tomten lösas, så

vida det efter regleringen återstående stycket icke kan enligt
gällande byggnadsordning sjelfständigt bebyggas.

Genom lokalförordning, utfärdad i ofvan angifna ordning,
kan det föreskrifvas, att den, som anlägger en ny eller förlänger
en gammal gata, skall så, som samma förordning eger närmare
bestämma, sjelf gå i författning om eller bekosta icke allenast
gatans utläggning (Freilegung) ocb dess första anordnande
(Einrichtung) samt förseende med inrättningar för vattenafledning
och för belysning på ett mot beliofvet svarande sätt, utan äfven
underhållet för en tid af högst fem år. På samma sätt kan
föreskrifvas, att, så snart tomtegarne bebygga sina tomter vid en
dittills obebyggd gata eller gatudel, de skola fullgöra, hvar och
en i förhållande till längden af hans tomtlinie, samma skyldighet
för gatans halfva bredd, dock icke för större bredd än 13
meter, ändock att gatan är öfver 26 meter bred.

Byggnadslagen för staden Hamburg och dess förstäder af
den 23 juni 1882 innehåller uti särskilda kapitel stadganden
om dels reglering af gator m. m. och dels anläggning af
nya gator.

I förstnämnda afseende föreskrifves, att, när genom en gatas
reglering angränsande tomter minskas i värde, egarne till sådana
tomter skola af staten hållas skadeslösa derför, samt att, om för
genomförandet af regleringen byggnader å de angränsande tomterna
måste till någon del ändras, inskränkas eller borttagas,
egarne skola vara skyldige utföra dessa arbeten, dock att de
äfven härför hållas skadeslösa, derest icke samtidigt nybyggnad
eller ombyggnad af de ifrågavarande delarna af huset skolat ega
rum. Bestämmes för redan befintlig gata en ny gatulinie, så må
ifrån beslutets kungörande någon nybyggnad icke företagas å de
delar af angränsande tomter, hvilka falla inom den nya gatumarken
och vid kungörandet äro obebyggda. Likaledes må någon
påbyggnad icke utföras å dessa tomtdelar och, om nedrifning
eller förstöring af derå befintlig byggnad förekommer, skall vid
deraf föranledd om- eller nybyggnad den nya gatulinien iakttagas.
Staten eger rätt att när som helst fordra afståendet af de
tomtdelar, som skola utläggas till gata, och likaså kan den enskilde
tomtegaren när som helst fordra sådana delars öfvertagande
af staten, om tomtdelarne i fråga’ äro obebyggda, men om
de äro bebyggda endast i de fall, att nybyggnad eller ombyggnad
eller en af påbyggnad föranledd fa§adförändring eger rum.

Hamburg.

För den förlust, som kan drabba den enskilde tomtegaren
genom skyldigheten att afträda mark eller förbudet att påbygga
sitt hus, skall staten gifva ersättning, som på föreskrifvet sätt
bestämmes och hvarvid skall tagas i betraktande, huruvida afdrag
bör göras i ersättningsbeloppet för tomtens genom gaturegleringen
möjligen ökade värde. På grund häraf kan ersättningen
helt och hållet bortfalla, om tillökningen i tomtvärdet
öfverstiger ersättningsbeloppet, men något utbetalande från tomtegarens
sida af det belopp, hvartill värdetillökningen kan uppskattas,
får dock aldrig ifrågasättas. Vid gatas vidgning å ena
sidan skola egarne till tomterna å motsatta sidan, hvar i förhållande
till längden å hans tomtlinie, ersätta en tredjedel af värdet
å den mark, som användes till vidgningen, dock att berörda
.ersättning i intet fall må öfverstiga värdet af en qvadratmeter
för hvarje meter af tomtens längd mot gatan och att skyldigheten
att bidraga till gatuutvidgningen bortfaller, om gatan redan
förut hade en bredd af 17 meter eller derutöfver.

Beträffande anläggning af nya gator är stadgadt, att egare
af tomt vid sådan gata är skyldig att, när han vill begagna sig
af den nya tomtlinien vid gatan (Frontrecht), ersätta staten kostnaderna
för såväl markens förvärfvande som skadeersättningar
och gatans ordnande m. m. Den tomtegare sålunda åliggande
ersättning utgår i förhållande till längden af hans tomtlinie
mot gatan och för halfva gatans bredd, men beräknas för gata
af större bredd än 17 meter endast efter hvad anläggningen af
en gata af nämnda bredd skulle hafva kostat.

Hvad om gatuanläggningar är föreskrifvet gäller äfven i
fråga om förlängning af äldre gator, och jemväl för aftoppsledningars
och gångbanors anläggning skola egare af vidliggande
tomter bidraga efter derför i lagen stadgade grunder.

Vilja enskilde anlägga nya gator, fordras dertill statens tillstånd,
och bör sådant, då fråga är om gata inom ett ännu obebygdt
område, endast undantagsvis kunna meddelas, och blott i
det fall att gatan icke lägger hinder i vägen för ett lämpligt bebyggande
i trakten och markens egare förklarar sig villig afträda
de områden, som erfordras för anläggandet af sidogator
och allmänna platser vid den nya gatan. Dessutom skall denna
senare hafva lämplig rigtning och profil samt vid ändpunkterna
stå i förbindelse med redan befintliga gator. När invid en dylik
gata blifvit uppförda byggnader utefter halfva längden af samt -

liga tomter, som kunna bebyggas vid gatan, eger den enskilde
rätt att fordra gatans öfvertagande af staten, om derjemte gatan
vid sina slutpunkter bragts i förbindelse med andra gator.

Anläggning af nya gator äfvensom utsträckning ock utvidgning
af äldre sådana betraktas enligt den allmänna franska expropriationslagen
den 3 maj 1841 såsom allmänna arbeten; men
endast sådan fastighet, som ligger mellan gränslinierna för den
nya gatan eller gatudelen kan på grund af denna lag blifva föremål
för expropriation. De byggnader, af hvilka någon del måste
för allmänt behof förvärfvas, skola dock i sin helhet inlösas, om
egaren så fordrar; och detsamma gäller jemväl beträffande jordområdet,
om detta till följd af delningen blifver inskränkt till
en fjerdedel af den ursprungliga arealen och egaren icke innehar
något dertill omedelbart angränsande område samt hans egovidd
efter delningen understiger tio ar.

Hvad staden Paris beträffar har likväl genom en förordning
af den 26 mars 1852 härutinnan vidtagits den väsentliga ändring,
att expropriation af fastigheter må ske äfven å ömse sidor om
gränslinierna för den nya gatan. Denna förordning stadgar nemligen,
att, i hvarje fall då expropriation förekommer för utvidgning,
rätning eller anläggning af gator i Paris, stadsstyrelsen
må låta deruti ingå hela fastigheterna, som af regleringen beröras,
derest styrelsen finner, att de efter styckningen öfverblifna
delarne icke innehafva den storlek eller den form, att de kunna
på ett med allmänna helsovården öfverensstämmande sätt bebyggas.
Detta gäller äfven, då fastigheternas förvärfvande anses nödvändigt
för igenläggandet af gamla gator, som utdömas såsom
obehöfliga. De utom de nya gatulinierna belägna områden, som
sålunda exproprierats men icke kunna lämpligen bebyggas, skola
förenas med angränsande fastigheter, vare sig genom godvillig
öfverenskommelse eller genom expropriation af dessa senare i
enlighet med hvad derom stadgas uti lagen af den 16 september
1807 om aftappning af träsk m. m. och en förordning af den 14
juni 1876. Härförutom ålägger 1852 års förordning hvar och
en, som vill uppföra eu nybyggnad vid eu tillämnad gata, att
först begära utstakning och planering af gatan framför tomten
samt att rätta byggnadsföretaget derefter. Hvad uti denna förordning
är stadgadt för Paris kan, på derom framstäld begäran,
göras gällande för andra städer i Frankrike genom särskilda förordningar,
som för hvarje fall utfärdas i derför föreskrifven ordning.

Frankrike.

Genom stadgande^ som allt ifrån början på 1700-talet tid
efter annan utfärdats för Paris, har det blifvit enskilde tomtegare
förbjudet att utan myndigheternas medgifvande anlägga
gator å sina tomter, äfven då dessa gator icke sättas i förbindelse
med det allmänna gatunätet. Deremot kan sådant tillåtas
af Seineprefekten. För tillåtelsen uppställas vanligen följande
vilkor. Gatan skall hafva parallela sidor och en uppgifven bredd,
som lämpas efter rörelsens behof på stället. Marken skall upplåtas
utan ersättning och gatan på uppgifvet sätt under myndigheternas
inseende beläggas å kör- och gångbanor samt aflopp för
vattnet derifrån beredas. Slutligen skall den, som vill utlägga
sådan gata, bekosta lysinrättningarne derå.

Om det arbete, för hvars skull expropriation eger rum, medför
en omedelbar och särskild värdetillökning för den fastighet,
som återstår efter expropriationen, skall, jemlikt 1841 års lag,
denna tillökning tagas i betraktande vid bestämmandet af ersättningens
belopp.

Utom nu nämnda stadganden förekomma hit hörande föreskrifter
äfven uti lagen af den 16 september 1807. Denna meddelar
nemligen bestämmelser angående deltagande i kostnaderna
för anläggning af nya gator och allmänna platser och innehåller
i sådant afseende hufvudsakligen följande:

När genom utförandet af en dylik, af vederbörande administrativa
myndighet godkänd reglering enskildes fastigheter stiga
märkligt i värde, kan det i föreskrifven ordning åläggas egarne
att derför gifva ersättning intill hälften af den uppskattade värdetillökningen.
Skall mark för dessa eller andra i lagen omförmälda
företag exproprieras, bestämmes lösen efter markens värde
innan företaget utföres, och utan någon förhöjning deruti. Rifver
en tomtegare frivilligt ett hus, som skall indragas på grund af
faststäld gatureglering, eller måste han i följd af husets ålder
vidtaga en sådan rifning, har han icke rätt till ersättning för
annat än marken, som tages i anspråk för regleringen. Derest
i följd af faststäld gatureglering en tomt skall utflyttas till ny
gatulinie, skall egaren vara förpligtad att betala den mark, som
derigenom tillägges tomten. Vid bestämmande af priset å den
mark, som sålunda skall förenas med den enskildes tomt, skall
hänsyn tagas till det tillagda styckets större eller mindre bredd,
den förra tomtens aflägsnande från gata med mera, som kan

verka till ökning eller minskning i den ursprungliga tomtens
värde. Vill i sist angifna fall egaren icke förvärfva det mellanliggande
stycket, är kommunen berättigad att lösa hans tomt
till det värde, den hade före regleringens utförande. Skall en
tomtegare både erhålla lösen för afträdd mark och betala ersättning
för ökadt värde å behållen mark, må qvittning ega rum,
så att blott öfverskottet uppbäres eller betalas af tomtegaren.

De i franska lagstiftningen gällande regler för expropriation Schweitz,
till utförande af gator och öppna platser hafva i sina hufvuddrag italien, Öster.
upptagits i Schweitz och Italien samt till vissa delar i åtskilliga
tyska länder och i den österrikiska monarkien. För Ofen-Pest
gäller en särskild, år 1868 utfärdad lag, som upptagit den franska
grundsatsen om rätt att expropriera större områden.

Förenämnda franska lag af den 16 september 1807 bestämdes Belgien.
att gälla äfven för det då till Holland hörande Belgien, men
den i elfte artikeln af 1831 års konstitution för detta land förekommande
bestämmelsen, att icke någon kan beröfvas sin eganderätt
annat än för allmännyttiga ändamål i de fall och på det sätt,
lag stadgar, samt mot full, på förhand utgifven ersättning (moyennant
une juste et préalable indemnitet har ansetts innefatta upphäfvande
af de i 1807 års lag gifna stadgandena, att, om tomtegare
låter nedrifva hus, som skjuter ut på ny gata, han icke
har rätt till ersättning för mera än marken, samt att han skall
vidkännas minskning i ersättningsbeloppet på grund af den nytta,
han har af företaget. Man har dock icke kunnat nöja sig med
det anförda grundlagsstadgandet och de qvarstående delarna af
1807 års lag eller med de allmänna expropriationsförfattningarnas
tillämpning på gaturegleringsärenden. Till dessa qvarstående
delar hör emellertid bestämmelsen om på förhand uppgjorda
regleringsplaner. I enlighet härmed hafva genom en Kongl. förordning
af den 29 februari 1836 och en lag af den 1 februari
1844 de byggande fått sig ålagdt att i städer och å vissa andra
platser med tät befolkning ställa sig de i föreskrifven ordning
uppgjorda och fäststälda regler!ngsplanerna till efterrättelse och
att icke utan vederbörligt tillstånd uppföra eller ombygga hus,
som stå i vägen för planernas utförande, eller å sådana hus vidtaga
andra ändringar än dem, som äro att hänföra till underhållsåtgärder.
Vid tillärnad byggnad af nu angifna slag skall anmälan
ske hos kommunens styrelse för att få byggnadslinien bestämd.
Resolution derå skall gifvas inom tre månader, och om

dervid något behöfver tagas i anspråk för regleringen, är kommunen
skyldig att, derest godvillig öfverenskommelse dessförinnan
ej träffats, inom en månad från resolutionen anhängiggöra
expropriationstalan. Försummar kommunen något af hvad sålunda
är föreskrifvet, inträder frihet för tomtegaren att bygga.
Enligt 1844 års nyss åberopade lag kunna tomtegare äfven, dock
endast med kommunalstyrelsens begifvande och i enlighet med
dess föreskrifter, öfver sina tomter utlägga gator, för hvilka,
oaktadt eganderätten till dem icke öfvergår till kommunen, de
allmänna reglerna för gator gälla. Öppnas sådan gata utan tillstånd,
kan kommunalstyrelsen förordna om dess stängande.

Genom en lag af den 1 juli 1858 blefvo i afseende å expropriationer
för genomförande af gaturegleringar på en större
yta stadgade nya, från Frankrike hemtade grundsatser, afvikande
från de vid expropriationer i allmänhet gällande; och dessa grundsatser
utvecklades ytterligare i lagen af den 15 november 1867.
De vigtigaste derigenom stadgade bestämmelser vid nyss nämnda
slag af gatuexpropriationer (expropriations par zones) äro följande.
Uppstår fråga om att i stad eller en å landsbygden belägen,
tätt befolkad ort, för hvilken regleringsförfattningarne gälla,
utföra ett större företag (un ensemble de travaux) för att göra
hela eller en del af ett gammalt qvarter sundare eller i andra
hänseenden bättre (assainir ou améliorer), eller att anlägga ett
nytt qvarter, kan regeringen på kommunalstyrelsens begäran gifva
rätt till expropriation för ändamålet. Sedan detta tillstånd lemnats,
uppgöres på föreskrifvet sätt en allmän plan öfver företaget,
hvilken plan skall upptaga bland annat de jordstycken,
som skola i sammanhang med företaget bebyggas i de nya gatulinierna
eller afyttras. Skulle efter gatu- och byggnadsföretagets
utförande jordstycken öfverblifva, som icke egna sig till bebyggande
med sunda boningshus, skola de i planen upptagas bland
det som skall exproprieras; egaren dock förbehållet att behålla
dem. Företrädesrätt till företagets utförande tillkommer vid anmälan
inom viss kort tid tomtegaren, om han rår om all derför
behöflig mark, samt, om tomtegarne äro flere, dem alla samfäldt,
dock endast under förutsättning'' att de åtaga sig utförandet enligt
den af regeringen faststälda planen och inom utsatt tid samt
visa sig hafva tillräckliga tillgångar derför. Samma företrädesrätt
kan under enahanda vilkor tillerkännas de tomtegare, som
ega öfver hälften af den mark, som skall exproprieras. De, som

gjort ansökan om företagets utförande, skola, om det sålunda får
•öfvertagas af tomtegarne, af desse erhålla ersättning till det belopp,
konungen bestämmer. Har företaget till följd, att eu gata
skall helt och hållet eller delvis igenläggas, hafva egarne af
tomterna derinvid rätt att med sina tomter komma ut till den
nya gatan. Begagna de sig icke af denna rätt, kan beslut erhållas
å deras tomters exproprierande. Den betalning, tomtegarne
skola erlägga för den mark, som för nyss nämnda ändamål
skall läggas till deras tomter, bestämmes af gode män, under
det att de öfriga ersättningsbeloppen likasom vid expropriationer
i allmänhet fastställas af domstolen. I sammanhang med expropriationstillståndets
lemnande föreskrifver konungen vilkoren för
försäljningen af det, som icke tages i anspråk för den allmänna
gatan.

Storbritanniens och Irlands lagstiftning i detta ämne är på storbritannien.
grund af de der rådande egendomliga förhållanden med skiftande
bestämmelser i detta likasom andra hänseenden för kommuner af
olika slag samt särskilda regler för olika arter af gator och vägar
så svår att öfverskåda, att någon närmare redogörelse derför
med anspråk på allmängiltighet icke kan här lemnas. Flere med
parlamentets samtycke utgifna lagar, bland andra de båda hufvudlagarna:
byggnadsstadgan den 21 juni 1847 (The Towns Improvements
Clauses Act) och helsovårdsstadgan den 11 Augusti
187o (The Public Health Act) hafva dock i förening med den
allmänna expropriationslagen den 8 maj 1845 (The Lands Clauses
Consolidation Act) faststält vissa regler, hvilka gälla för de flesta
orter. Bland dessa regler må anföras, att det tillhör de enskilde
att lägga nya gator öfver sina obebyggda marker; att föreskrifter
finnas om den minsta bredd, sådan gata skall hafva; att det står
den kommunala myndigheten fritt att bestämma vilkoren för
dylik gatas förklarande för offentlig (higrvay repairable by the
inhabitants åt large); att bland dessa vilkor brukar ingå, att
gatan skall vara fullt ordnad, stensatt och försedd med afloppsledningar
och lysinrättningar; att egarne kunna tillhållas att
underhålla och belysa gator, som icke förklarats för offentliga;
att vederbörande kommunalmyndighet kan erhålla rätt att expropriera
fastigheter med byggnader för öppnande af nya samt
förlängning eller vidgning af gamla gator, deri inbegripet äfven
hvad som tarfvas för bildande af tomter vid de nya gatulinierna;
att, när framsidan af ett hus rifvits, myndigheternas bestäm -

Historik.

melse om deri linie, i hvilken huset får åter uppbyggas, skall
inhemtas och deras föreskrifter om indragning eller utflyttning
följas med rätt till ersättning för skada i följd af flyttningen;
att regleringsplaner för nya gator kunna af kommunens myndigheter
uppgöras att tjena till efterrättelse vid byggande och för
dem, som vilja utlägga gatorna; att alla kommunens kostnader
för gaturegleringar likasom för underhåll af offentliga gator med
afloppsledningar uttaxeras å dem, som ega eller under vissa förhållanden
hyra fastigheter eller del af fastigheter, dock i allmänhet
icke å dem alla, utan, då endast vissa egendomar anses
deraf hafva gagn, blott å dem, som höra till det för tillfället,
efter angifna grund bestämda distriktet; samt att större genombrytningar
af bebyggda delar i större städer ske efter regler, som
för hvarje särskild! fall göras till föremål för ett parlamentsbeslut.

För att kunna med säkerhet bedöma, hvilka lagbestämmelser
borde i ämnet föreslås, har komitén företagit en undersökning
om de bestämmelser, som i äldre tider lemnats angående de
svenska städernas bebyggande, samt hvad tid efter annan stadgats
för ordnande af de genom bebyggandet uppkomna rättsförhållanden.
Denna undersökning har gifvit följande vid handen.

De första städer synas hafva uppstått på de ställen, dit folket
oftare och i större mängd plägade samlas till religiösa förrättningar
och för firande af offerhögtider. Härigenom blefvo sådana
ställen tillika marknadsplatser, hvarest sedermera handlande och
handtverkare bosatte sig, och sålunda alstrades det förhållande,
som Olaus Petri uti sin krönika beskrifver eller att »hvar landsände
häfver haft sin besynnerliga marknadsplats, hvilken de
kallade- köping; der hafva bönderna kommit tillhopa och bytt
deras varor, som här inrikes folio och gjordes» o. s. v. Att
egentliga köpstäder äfven uppstått å ställen, hvarest naturförhållandena
gynnade varors tillförsel från andra länder och deras
omsättning i det inre af landet, är uppenbart. Ur denna
början hafva städerna sedermera småningom utvecklats, till dess
under 1100-talet deras sjelfständighet såsom egna och från landet
skilda samfund börjat göra sig gällande.

Hurusom de rättsliga förhållandena mellan den handlande

och industriidkande befolkning, som först började bebygga våra
äldsta städer, eller de olika stadssedvänjorna ordnades genom
Bjärköarätten och senare genom Magnus Erikssons Stadslag, är
allmänt bekant. Dessa lagars bestämmelser om gatornas beskaffenhet
inskränka sig hufvudsakligen till föreskriften, att alla
de allmänna gatorna skulle vara åtta alnar breda. Man torde
dock vara berättigad till det antagandet, att de grundsatser om
byarnas bebyggande, som genomgå våra landskapslagar, ansetts
gällande äfven för städerna, enär dessa hunnit en jemförelsevis
ganska hög grad af utveckling, innan de fingo särskilda lagar,
fristående från de för landsbygden gällande. Det lider derför
knappast något tvifvel, att vid byggandet inom städerna den
ordning skulle följas, som i landskapslagarna finnes lagstadgad
för byarna, nämligen att hvarje tomt skulle ligga vid gata,
och äfven om denna grundsats icke blifvit i stadslagen eller
i någon allmän lag eller författning särskildt . för städerna
stadgad, oaktadt den för byarna öfvergått från landskaps- till
landslagarne och derifrån till 1734 års lag, får man deraf icke
sluta, att ju ej samma grundsats skulle iakttagas i städerna. Det
sätt, hvarpå städerna under den historiska tiden uppkommit eller
utvidgats, har gjort stadgandet umbärligt i lagen. Sedan mark
till en stads anläggning eller utvidgning donerats, har nemligen
den ena byggnadstomten efter den andra upplåtits till stadens borgare
med byggnadsskyldighet. Det ligger i sakens natur och visas
för öfrigt af beskaffenheten hos ännu bestående eller under den
historiska tiden försvunna äldre delar af gamla städer, att de utdelade
tomterna hade utgång till gata eller gränd, och äfven om
de mindre tvärgatorna eller gränderna understundom gingo i
bugter eller slingringar och knappast numera skulle kunna göra
anspråk på annan benämning än gångstigar, samt utan tvifvel
ofta de gifna bestämmelserna icke blefvo åtlydda, så att t. ex. i
byggnadsordningarna för Göteborg af åren 1869 och 1874 samt för
Malmö af år 1862 föreskrifter måst gifvas för att skaffa äldre tomter
tillträde till gata, upphäfver detta icke regeln, att hvarje stad hade
sitt gatusystem, så att ingen tomt lagligen var utestängd från fri
förbindelse med hufvudgatorna. Denna regel ligger till grund för
den i kap. 4 § 2 af jordabalken i 1734 års lag intagna bestämmelsen,
att vid försäljning af jord, hus och tomt i stad skall i
fastebrefvet uppgifvas, mellan hvilka gator och gränder gården är
belägen, hvilken bestämmelse med något ändrade ordalag öfvergått

i 1875 års lagfartslag. Att bebyggandet i äldre tider icke varit
alldeles regellöst inhemtas t. ex. af riksrådets vid beslutet om
Lödöses flyttning till Säfveåns utlopp år 1473 lemnade uppdrag åt
sex rådsherrar att utstaka tomter i den nya staden samt af ett den
25 juni 1458 utfärdadt kongl. donationsbref på ett stenhus vid
Kåkbrinken i Stockholm, der det heter: »Item unne Wij fore skrefne

wåre Borgmästare, Rådmän och menigheten i Stockholm,
att the måge byggia Huus, Bodar och annan åwerkan, hwar the
kunne thet widerkomma, utan förfång, Stadenom till nytto och
ränto, Thoch swo åt engie Byggning skall bär efter byggias nästan
til mot Gråbrödrakloster längre ut än Tornet och Stadzens mura
räcker och tilsäger». Samma förbud förnyades i kongl. stadgan
den 7 maj 1557 med äfventyr af böter och rifningsskyldighet,
hvarförutom kongl. brefvet den 28 juni 1576 anbefaller bortrifning
af olagliga byggningar å samma ställe samt å Södermalm.
I detta sammanhang kan ock omtalas konung Johans stadgar för
Stockholm den 10 mars 1570. Denna författning, hvilken omförmäler
oordningar, som borde afhjelpas äfven i andra städer än
Stockholm, påbjuder i 9:de punkten, att ingen skall fördrista sig
att intaga eller uppbygga någon tomt i Stockholms stad eller förstäderna
utan deras samtycke, som dertill hafva målseganderätt;
att några förståndige män skulle tillskickas att afmäta de tomter,
å hvilka någon ville bygga på någondera malmen; samt att ingen
skulle vid 40 markers bot fördrista sig att taga sig sjelf någon
tomt att bygga utan deras samtycke, som blifvit tillskickade att
afmäta tomterna.

Så långt tillbaka som för mer än 300 år sedan finnas
spår af partiela gaturegleringar, som regeringsmakten beslutat,
och ju längre fram i tiden man kommer, desto oftare förekomma
beslut om dylika regleringar och hela stadsplaner. Så föreskrifves
i ett af Johan III den 12 maj 1576 till Herr Christer Gabrielsson
utfärdadt bref om Calmar befästning följande: »Men then vandring
eller gatha, som wij hafwe befälet att göre emellen förb:ne
Stadhz Mur och Stadzens hwss, Ther medh wele wij, att thet
andeligen schall fulfölies, så att rundt kringh om Stadenn, emellenn
samme muhr och Hwsen bliffver Een wandringh til thet ringeste
24 alner breedh Och the gamble och onyttige trähwss som ther
stå i wägenn, måge föres och setties uth på Mallmarne». I kongl.
brefvet den 5 januari 1586 angående den då nya staden Hernösand
anbefaller samme konung de blifvande borgmästare och

råd att allvarligen fordra och drifva, att staden med det första
blefve sfi. nybyggd, som köpstad bör vara, både med torg, breda
gator och gränder.

Gustaf II Adolf visade, såsom bekant är, mycket intresse
för städernas förkofran. Också företer hans regeringstid många
påbud om städers anläggande och reglerande. Så försökte ban,
efter det en stor eldsvåda öfvergått Calmar, att få staden reglerad.
Derom säges i kong! brefvet till ståthållaren på slottet den 11
augusti 1613, att konungen gerna såge, att staden blefve uppbyggd
igen med det första, dervid ban icke ville hafva gator och tomter
på sådana maner, som de varit tillförene, utan mera på det sätt,
som var brukligt i alla väl funderade städer i Tyskland. Planen
strandade emellertid. Vid Göteborgs anläggning tillgick, efter hvad
kong! memorialet den 16 juli 1619 gifver vid banden, så, att
platsen afstacks efter en afritning, som en uppgifven ingeniör
låtit göra, och som, efter det den presenterats Kong! Maj:t,
nedskickades till orten, samt att, sedan staden med alla tomtställen
blifvit afmätt efter ritningen, hvar borgare fick sin vissa
tomt sig tilldelad. På samma sätt förfors vid anläggande af de
flere nya städer i Norrland, som grundlädes under samme konungs
regering, hvarom närmare kan inbemtas af konungens fullmagt
den 7 september 1620 för Olaus Burseus att afsticka städerna uti
Norlanden.

Äfven under drottning Christinas tid egnades en stor omsorg
åt denna förvaltningsgren. En bland de märkligare åtgärderna
i detta hänseende var Calmar stads flyttning till Qvarnholmen.
Frågan derom väcktes 1636 och förberedande åtgärder vidtogos
för denna med befästningsplaner sammanhängande flyttnings
genomförande. Borgerskapet tillsades på grund af kong! brefvet
den 13 februari 1647 att flytta sina hus och byggnader från den
gamla staden till Qvarnholmen efter den dessein och afstick, som
upprättats. Oaktadt en större brand på hösten 1647 öfvergick den
gamla staden, uppehölls flyttningens verkställighet en följd af år,
men sattes dock slutligen i verket 1654 och de närmast följande
åren. Vidare undergick Upsala en reglering åren 1634—1644.
Öfver Norrköping hade enligt kongl. resolutionen den 23 februari
1641 Kongl. Maj:t låtit göra en »affrijtning och planta, hvareffter
H. K. M. will att både husen på nya staden med sine
gatur, torg och broer sköte bygde och rättade blifva, såsom ock
hvad nu eller i framtijden uthi gambla staden kan förfalla, må

icke utlii förne irregularitet uthan effter fattade afritning opbyggias
ock renoveras». Denna ritning faststäldes och befallning
gafs om stadens afstickande efter densamma. Som bekant, vidtogos
för hufvudstadens utvidgning och reglering genomgripande
åtgärder under drottning Christinas regering. Regleringen omfattade
yttre delar af staden inom broarna samt den norra malmen.
I sammanhang med denna senare genomgripande reglering stod
upplåtande åt staden af den stadsdel, som sedan kallades Ladugårdslandet,
på det att byggnadstomter måtte der säljas eller upplåtas,
hvilket naturligtvis förutsatte en förut uppgjord plan. Rör
samma ändamål donerades Kungsholmen till staden.

Att man vid denna tid ansåg nya städer böra anläggas efter
en på förhand antagen plan, framgår af åttonde punkten i Kongl.
Maj:ts krögare- och gästgifvareordning den 1 oktober 1649, hvilken
punkt likasom ock nionde punkten i enahanda slags författning
den 29 augusti 1664 innefattar uppdrag åt dem, som skulle hafva
inseende öfver alla »Tafwerner» att »dijudicera och skatta, om en
Krogh eller Tafverne kan göra tillfyllest, eller, om ther görs flere
behoff på itt ställe, och hvad ort thertil kan vara beqvämast, tå
the och sköte ther hän hafva sitt allseende, om ther, anten straxt
eller medh tijden, kan läggias en Stadh eller Fläck, och then
medh visse Privilegier omfattas, tijt man åthminstone kan införa
och plantera låta Hofslagare, "Vagnmakare, Sadelmakare, Snokare,
Dragare, Hökrare, Bakare, Bryggiare och sådane Handtverkare
flere, som til the resandes forthjelpande kunne nödige
befinnas». Vidare heter det: »Fördenskuld skal och straxt platzen
medh Gator, Torg, Lastadier och andre nödige lägligheter affstickas,
så åt alt, som ther byggies, må efter en viss ordning och dessein
skee och förrättas, och jv hvar gata åthminstone giöras tiugu
alnar bredh, sampt alle the ställen, som vidd. vattnet Uggla, vara
til samme bredd obygde och ledige».

Jämväl under de närmast följande regenterna lemnades föreskrifter
om så väl gamla som nya städers reglerande. Så stadgades
i de privilegier, som den 14 mars 1663 gåfvos Landskrona,
att stadens bebyggande och gator skulle ske efter ett visst reglement
och ordning, som Kongl. Maj:t ville låta utstaka. I kongl. brefvet
den 27 oktober 1670, hvarigenom till Stockholms stad donerades
mark för Norrmalms utvidgning, föreskrefs ock, att alla tomterna
skulle efter dessein staden till nytta utdelas och bebyggas. Öfver
Nyköping upprättades år 1674 en grundritning och karta, hvilken

jemte tomteboken ännu i 1866 års byggnadsordning anfördes såsom
grund för tomtindelning. I de privilegier, som den 10 augusti
1680 gåfvos åt det nyanlagda Carlskrona, stadgades jemväl, att
alla tomter och hus skulle utdelas och bebyggas efter den deröfver
fattade dessein och afritning. Då Göteborg, enligt hvad
kongl. konfirmationen på stadens privilegier den 24 maj 1116
femte punkten gifver vid handen, fick sig doneradt gamla varfvet
till stadens utvidgning, bestämdes ock, att magistraten skulle utdela
egorna till tomter åt dem, som der nedsatte sig och ville
taga burskap, med visst uppgifvet mått å hvar tomt »uti Fa^en».
Att uppmärksamheten jemväl under nu i fråga varande tidrymd
varit allvarligen fästad särskildt på förbättring af hufvudstadens
gatusystem, kan slutas dels af kongl. brefvet till öfverståtliållaren
om stadens dessein den 4 februari 1663, hvarest förmäles, att frågan
om en ny och viss dessein öfver stadens storlek och bebyggande
varit mycket omtalad, hvarför en dylik dessein borde ju förr desto
hellre författas och ställas i verket och för sådant ändamål insändas
till Kongl. Maj:t, dels äfven af den i femte punkten af
kongl. förordningen om Stockholms stads styrelse den 12 december
1672 förekommande bestämmelse, att embetsborgmästaren
skulle hafva inspektion bland annat öfver stadens »reglerande,
prydnad och reenhållande», samt att den ene rådmannen »skal
om Stadzens Byggningzwäsende samt thes regulerande, prydnad
och renhållande beställa».

Ingen af stadslagens fåtaliga och kortfattade bestämmelser om
byggandet i städerna och deras gator återfinnes i 1734 års lag, som
härom icke innehåller annat än en i 29 kapitlet byggningabalken intagen,
så lydande §: »Huru hus i staden byggas och uppehållas skola,
så ock hvad eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör,
derom är särskildt stadgadt. Konungens Befallningshafvande
med Borgmästare och Kåd ega derå vård hafva». Till ledning
för bedömande, huru detta skall förstås, må ur lagkommissionens
förslag till lagen anföras följande hit hörande anteckning: »Yid
§ 1 upplästes herr Abrahamsons påminnelse, af följande innehåll:
huru byggas skall i städerne, lemnas till en särskild stadga; men
som byggningabalken ej mindre finnes i stadslagen än i landslagen,
synes den ock här kunna införas, särdeles det som till alla
städer kan lämpas; men lagkommissionens ledamöter förestälde
deremot, att en olika beskaffenhet är med byggning^ i städerna
och med dem på landet, emedan byggningarna i städerna ofta

måste ändras för stadens regularitet skull och dessutom är detta
ett oeconomicum.

Riksens ständer funno bäst vara, att sådant lemnades till en
särskild stadga».

Den sålunda vid utgifvande af 1734 års lag förutsatta gemensamma
byggnadsstadga för städerna lät emellertid vänta på sig i
140 år. Följden häraf har blifvit, att särskilda bestämmelser i
ämnet gifvits för hvarje stad, hvilka bestämmelser efter hand
sammanfattats i städernas byggnadsordningar, dervid hufvudstadensförfattningar
i ämnet i flere fall icke varit utan inflytande, så.
att understundom i landsortsstädernas byggnadsordningar större
eller mindre delar af då gällande byggnadsordning för Stockholm
antingen, såsom i Göteborgs byggnadsordning af år 1803, uttryckt*
eller helt enkelt åberopats såsom tillämpliga. Bristen på eu
allmän stadga för städernas bebyggande och reglerande har naturligtvis
medfört den påföljd, att frågan om förbättrad reglering för
städerna fått enligt regeln hvila, till dess att öfvergångna eldsvådor
nödvändiggjort nya planer. Denna olägenhet gaf, sedan
brand öfvergått Alingsås, anledning till kongl. brefvet till samtlig©
landshöfdingar den 25 april 1750, i hvilket bref påbjöds,
att samtliga städerna i riket skulle till Kongl. Maj:t inkomma
med noga och tillförlitliga kartor och planer så öfver
sjelfva deras belägenhet som grunderna, gator och indelningen af
desamma, på det att det kongliga byggnadsembetet sedan skulle
ega tillfälle att öfverlemna förslag till »något beqvämligare, säkrare
och regulierare byggnadssätt än härtill blifvit iakttaget, så länge
hvar och en egt tillfälle att efter eget behag bygga utan afseende
på samfundets bästa och landets prydnad». Att emellertid icke
någon allmän fastställelse af stadsplanen blifvit följden af detta
påbud kan man sluta sig till bland annat deraf, att dylika planer
blifvit under den återstående delen af 1700-talet och under derpå
följande århundradet uppgjorde och faststälda efter större eldsolyckor,
såsom år 1754 för Hedemora, 1793 för Hudiksvall, 1800
för Enköping, 1803 för en del af Göteborg, 1806 för Uddevalla
o. s. v. Detta framgår äfven af en byggnadsordning, som Kongl.
Haj:t den 2 oktober 1807 faststälde för Upsala, och i hvars § 1
1750 års bref åberopas vid det der intagna påbud, att landshöfdingen
skulle föranstalta, att en dessein till stadens ordentliga
indelning och framtida bebyggande blefve utarbetad och understäld
Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse.

Redan innan 1734 års lag utkom, hade Stockholms stad den
6 juli 1725 fått sin första byggnadsordning, om man nemligen icke
till dylika författningar räknar de tid efter annan under flere
århundraden utfärdade kungliga påbud om stenhusbyggnaders
uppförande i staden med mera dylikt. Det främsta stadgandet i
1725 års byggnadsordning innehåller, att vid all nybyggnads anläggande
regulariteten bör framför all ting noga iakttagas, så väl
i afseende å tomterna som särdeles gatornas och grändernas jemna
linier och bredd flitigt omvårdas, och i en följande § gifves tillika
den särskilda föreskrift, att derest strömmar löpa genom staden,
en bred gata bör på båda sidor lemnas. Dessa grundsatser utvecklades
vidare i den förnyade byggnadsordningen af den 12 juli
1736, som i spetsen stadgar, att alla nya qvarter, som dädanefter
skulle till byggnad intagas, borde blifva oförändrade vid den
figur och form »som funnes på Generale Planen», samt att, när
nya qvarter anlades vid stränder, borde efter generalplanen mellan
q varter et och vattnet lemnas ett efter ortens belägenhet tillräckligt
utrymme till en lastageplats eller åtminstone en gata af 24
alnars bredd lemnas obyggd och ledig. Tillika föreskrefs, att
krokar och bugter på tomterna vid gatorna skulle vid tillfälle
rättas efter »den nya generalkartan», dervid byggningskollegium
»förnämbligast anser Stadsens regularité». Nästa byggnadsordning,
som utgafs den 22 mars 1763 innehåller de bestämmelser, att, när
nytt qvarter dädanefter skulle intagas till byggnad, ritning eller
dessein deröfver borde insändas till Kongl. Maj:ts gillande och
qvarteret sedermera blifva oförändradt samt att på samma sätt
skulle förhållas med nytt qvarter vid strand. I afseende å anordningarna
derstädes samt gaturätningar förnyas de i 1736 års
byggnadsordning upptagna regler. De efterföljande byggnadsordningarna
af den 5 november 1842 och den 12 maj 1870 äro i nu
angifna hänseenden i hufvudsak öfverensstämmande med den afår
1763, dock med ökning i den senare af strandgatas bredd till 60 fot.

Äfven i andra städers äldre byggnadsordningar återfinnas bestämmelser,
som mer eller mindre närma sig de nu omtalade för
hufvudstaden. Åtskilliga sådana byggnadsordningar, hvilka utfärdades
under det sist förflutna och början af detta århundrade,
föreskrefvo planers uppgörande och fastställande, innan nya qvarter
finge anläggas och bebyggas; understundom, såsom i Strömstads
byggnadsordning af den 18 augusti 1807, gifves äfven den bestämmelsen,
att lastningsplatser skulle lemnas vid strand. Nyköpings

byggnadsordning af samma dag hänvisar för bebyggandet till en
dessein af 1674, Linköpings af den 16 april 1818 till en år 1700
af Carl XII för staden faststäld plankarta o. s. v.

Från och med år 1736 förekommo i hufvudstadens byggnadsordningar
föreskrifter om minsta bredden å nya eller förlängda
gator, dervid fordringarna under tidernas lopp något ökades.
Jemväl många af de öfriga städernas byggnadsordningar innehöllo
dylika föreskrifter.

För ett särskild! slag af reglering gifvas stadganden redan i
1725 års byggnadsordning, den nemligen, som går ut på att bilda
vändplatser i den trångt bebyggda delen af Stockholms stad inom
broarna och efter hand förlänga dessa eller af tre jemnlöpande
gränder borttaga den mellanliggande och sammanföra de å ömse
sidor liggande till gator af lämplig bredd. Påbud om dessa
särskilda slag af regleringar återfinnas i de senare byggnadsordningarne
till och med den af år 1870. Spår af liknande bestämmelser
förekomma ock i en eller annan af öfriga städers byggnadsordningar.

De fall, för hvilka byggnadsordningarna i allmänhet föreskrefvo
uppgörande af planer till och genomförande af regleringar i större
eller mindre utsträckning, voro de tidt och ofta återkommande
eldsolyckorna. Stockholms byggnadsordning af år 1725 gjorde dermed
början och stadgandena härom utvecklades allt mer och mer
såväl för hufvudstaden som för öfriga städer, till dess att i en
allmän författning, kongl. cirkuläret den 1 oktober 1828, föreskrefs,
att efter timade större eldsvådor i städerna ny tomtreglering
för den af brända traktens återuppbyggande alltid borde verkställas
och plankarta deröfver upprättas, hvarvid skulle iakttagas, att
gatorna erhölle minst tjugo alnars bredd och att byggnadstomterna
icke utsattes i för små delar. Plankartan skulle insändas till
Kongl. Maj:t.s granskning och fastställelse, innan några byggnader
finge uppföras. Hurusom det allmänna påbudet om stadsplaners
uppgörande i 1874 års byggnadsstadga för rikets städer trädt i
stället för föreskriften i nyss omförmälda kongl. cirkulär är allmänt
bekant.

Den i 1828 års cirkulär berörda frågan om beredande af
lämpliga byggnadstomter och sammanförande till dylika af otjenliga
eller otillräckliga tomter har i ännu högre grad än åstadkommande
af gator, till bredd och beskaffenhet lämpade efter
växlande tiders fordringar, varit föremål för regeringarnas upp -

märksamhet, ock. detaljerade föreskrifter härom förekomma allmänt
i städernas byggnadsordningar.

Yid en undersökning om, hvilka medel under tidernas lopp
anlitats för att genomföra de anbefalda gatu- och tomtregleringarna,
skall man finna, att sådana icke saknats, och, äfven om
de någon gång blifvit såsom olagliga af högre myndigheter utdömda
och icke alltid, oaktadt ifriga påminnelser från konungarne,
förde till det åsyftade målet, fans isynnerhet under äldre
tider icke någon brist på lagliga utvägar att göra påbuden gällande;
och der dylika medel tröto, drog man ofta icke i betänkande
att stifta lagar för tillfället.

Det är redan omtaladt, att förutsättningen och vilkoret för
tomters upplåtande till städernas borgare var, att de skulle bebygga
hvad sålunda blef till dem upplåtet. Underläts denna skyldighet,
frångick dem tomten utan ersättning eller mot erhållande af
större eller mindre del af dess värde, hvilket gälde icke allenast
de ofria eller städerna fortfarande tillhöriga tomterna utan äfven
de fria. Författningarna och påbuden om cjdestomternas behandling
hafva gamla anor och de sträcka sig ända in till våra
dagar. I jemnbredd med dem går under äldre tider åläggande
för tomtegarne att bygga stenhus vid enahanda äfventyr. Då
den osäkra ställning, i hvilken egarne till stadstomter sålunda
stått, måste hafva varit af stor betydelse för möjligheten att genomföra
den högsta administrativa myndighetens ofta storslagna
planer för städernas bebyggande, torde en kortfattad redogörelse
för en del af omförmälda författningar och påbud här vara på
sin plats.

I Gustaf Wasas öppna bref för Jönköpings stad på deras
privilegier och handel år 1524 ålades borgmästare och råd i staden
att, der några ödestomter funnes, tillhörande kyrkor, kloster,
frälsemän eller borgare, bjuda dem att uppbygga dessa tomter och
besätta dem med gode borgare inom viss förelagd tid, och att, om
det icke åtlyddes, sälja tomterna efter »gode mendz metningh» åt
några, som ville uppbygga och besitta dem och hålla pengarna
rätte egarne till hända. I samme konungs förut omtalade, den 7
maj 1557 utfärdade stadga, hurusom räntan till Stockholms stads
byggnings inkomst skulle blifva förbättrad, föreskrifves i 12:te
punkten, att alla farliga trähus i staden skulle efter de 48:s
af menigheten »ransakning och sägen afrifvas» och bortföras med
det första. Med tillämpningen synes hafva gått långsamt, enär

28''

påbudet om trälius utbytande mot stenhus förnyades åren 1570,
1573 och 1581 samt i 41:sta punkten af konung Johans stadgar
för Stockholm den 19 oktober 1587, denna gång med det tillägg,
att borttagandet skulle ske inom tre år, och det äfventyr, att trähuset
skulle förverkas, nedbrytas och från egaren borttagas. Ett
annat försök att vinna förbättradt byggnadssätt gjordes i de den
5 februari 1573 till Stockholms borgare stälda punkter och artiklar,
der utöfver trähusens utbytande mot stenhus inom näst
följande påsk uppstäldes såsom mål, att de många förfallna stenhusen
måtte der i staden renoveras, sammaledes alla ödestomter
uppbyggas. Då emellertid konungen förnummit, att en del borgare
slagit under sig flere hus, än de kunde vid magt hålla, och
lät dem förfalla i stället för att upplåta dem till köp åt någon
inländsk eller utländsk man, som hade lust eller vilja att bygga,
föreskrefs, att de, som hade flere hus, än de och deras barn
kunde »besittie och förbygga», skulle, såsom tre år förut påbjudits
i första punkten af stadgarna för Stockholm den 10 mars 1570,
sälja och upplåta dem åt andre, som hade råd att bygga. Äfventyr
för underlåtenhet var, att de förfallna husen och ödestomterna
skulle vara förbrutna under kronan. I ett kongl. bref af
den 16 november 1577 göres enahanda anmärkning mot förfallna
hus, som prester och bönder köpt och icke velat förhyra till
borgare, hvarför det ålades dem, om de icke ville »besittie» husen,
att sälja dem till borgare för så många penningar, de kunde
blifva skattade och göra skäl för. Underläte de både att bygga,
sjelfv.e besitta och sälja före nästa påsk, skulle husen vara förverkade
under kronan. I kongl. brefvet den 8 juni 1630 anmärkes,
att en del af dem, som hade de »förnämbste och lägeligaste
platzer» i Stockholm, särdeles östan till, der staden borde
vara »zirligast» och bäst byggd både till nytta och prydnad, hade
korsverkeshus och bodar, somliga »snöpelige» och små stenhus
och en del »alldeles ledige och öde». Då konungen ville, att
dessa platser skulle bebyggas staden till ära och nytta, förklarades,
att, så framt de icke ville »förbygga» dem till en viss
förelagd dag, borgmästare och råd skulle låta »ovälde män» värdera
åbyggnaderna och tomterna, »om de sjelf ägande äre», och
sedan låta dem, som ville bygga, gifva egarne så många penningar,
de blefve värderade för, men hörde tomterna staden till,
»då må dem gifvas lediga stadzens platzer och tompter igen,

om de till äre». Att dylika påbud under drottning Christinas
tid användes för att i hufvudstaden befordra beslutade regleringar
framgår af senatens protokoll den 31 december 1634, enligt
hvilket det resolverades, att de, som hade tomter ifrån herr
Svante Banérs hus till Malmtorget och sedan från stallet till
Malmtorget, skulle på bägge sidor om gatan bygga stenhus eller
upplåta dem androm, som det göra ville, samt af borgmästares och
råds publikation den 12 november 1635, hvari omförmäles drottningens
befallning, att de öde och afbrända tomterna skulle med
det första upptagas och »efter den dessein forbyggias uthi murfasta
Huus», som konung Gustaf Adolf hade staden gifvit och
befalt. Derför uppmanades de, som hade eller förmenade sig
hafva några ödes, instängda eller obyggda tomter såsom ock förfallna
byggningar i staden och på malmarna, att inom uppgifven
dag 1636 anmäla sig samt med nöjaktiga dokumenter och skäl
bevisa sin »egendom och possess» samt låta förnimma hvad de
med dessa deras tomter »sinnade äre», om de ville sjelfve bygga
dem efter desseinen eller upplåta dem åt annan för skälig betalning;
den det försummade hade ingen »efftertalan» till tomten
utan denna skulle vara förfallen, att säljas staden till bästa åt
den, som betalar och »desseinen snarest effterfölljer åt byggia».
Med utförandet af det stränga påbudet gick efter vanligheten
långsamt, hvarför Kongl. Maj:t den 20 mars 1638 uppmanade
magistraten att ställa det i exekution »så i staden som på malmarne
effter den affrijtning och desseign, som högstb. H. M. K.
derpå häfver gjöra låtit och af Oss öfversedd och god befunnen
är», och då Kongl. Maj:t förnummit att någre egare af små tomter
och platser voro så »wrångwise och eensinte», att de hvarken
ville bygga eller sälja till annan mot skälig betalning utan stegrade
dem obilligt, skulle magistraten utan »passion, weldh och
respekt» förelägga dag till bebyggande eller försäljning åt annan
»effter Målsmannaordom för en billig penning». Om tomtegaren
gjorde motstånd, skulle magistraten förfara efter 19:de punkten i
1636 års privilegier, d. v. s. att tredjedelen af tomten skulle
vara förfallen under staden. Ny påminnelse härom utfärdades
af magistraten den 17 juli 1640, dock att äfventyret icke skulle
inträda förr, än tomten varit obyggd i tre år. Ytterligare inskärptes
påbudet genom kongl. brefven den 28 april 1649 och
den 12 oktober 1652.

Det var emellertid icke blott i hufvudstaden, som dylika

föreskrifter om ödestomters bebyggande med dervid fastade äfventyr
för underlåtenhet utfärdades. De förekomma i många andra
städer. Ett om ödestomter i Upsala, som innehades af ridderskapet
och adeln, den 28 februari 1643 utfärdadt kongl. bref,
som stadgar äfventyr af hela tomtens tillfallande till staden för
att upplåtas åt den af borgerskapet, som hade vilja och förmögenhet
att bygga, bör af den anledning särskild! omtalas, att deraf
framgår, att en bland anledningarna till de stränga påbuden om
dylika tomters bebyggande är att söka i den tomtegare åliggande
skyldighet att vidmagthålla och »förfärdiga» vidliggande
gata, hvilket åliggandes eftersättande naturligtvis vållade stor
olägenhet.

Då de tid efter annan för hvarje stad särskildt gifna påbuden
om ödestomternas bebyggande icke hade åsyftad verkan,
utfärdades för hela riket plakatet den 12 november 1650 om
ödestomters byggande i städerna. Deri bjödos och befaldes alle
egare af sådana tomter att straxt och utan någon vidare förhalan
eller dröjsmål »låta behörigen them med wånachtige och andre
nödige hws» efter hvars och ens råd och lägenhet bebygga »effter
den dessein, som allaredo gjord är eller blifwer». Om någon
hvarken ville eller kunde så »komma tillväga», skulle han inom
tre år från författningens utfärdande sälja till annan med vilja
och förmögenhet att bygga. De tomter och platser, som efter
de tre årens förlopp funnos obebyggda och ödeliggande, skulle
vara förverkade och förfallna till staden och finge disponeras så,
som borgmästare och råd bäst syntes och kunde lända staden
till fromma.

Bestämmelserna om ödestomterna upptogos i städernas
byggnadsordningar. Med hänvisning till de tid efter annan utfärdade
kongl. förordningarna, omtalas i hufvudstadens byggnadsordning
af år 1725 magistratens åliggande att genast indraga
alla till staden redan förfallna ödes- och oinstängda tomter samt
sälja dem till sådane, som vilja bygga tjenliga »vån- och andre
rum» och straxt tillbörligen instänga tomterna. Egarne till »slätt
bebygde Tomter» åter skulle få sig förelagdt att förklara sig inom
ett hälft år, huruvida de kunde behörigen bebygga dem. Mägtade
de det ej, skulle de sälja till annan. Oinstängda och öde fria
tomter skulle indragas till staden och genast säljas till den, som
ville bebygga dem. En tredjedel af köpeskillingen ingick till
staden och återstoden tillföll egaren. Ville denne betala staden

en tredjedel af tomtens värde efter mätismannaordom och genast
börja bygga, fick ban behålla tomten. Tore åter några fria
tomter »instängde eller slätt bebygde», skulle magistraten förelägga
egarne att tillbörligen bygga inom ett år. Försummades det, behandlades
tomterna såsom ödestomter. Hithörande föreskrifter
i 1736 och 1763 års byggnadsordningar äro något mildrade. I
1843 och 1870 årens byggnadsordningar åter förekomma inga bestämmelser
i detta ämne, säkerligen på den grund, att ödestomter
dä ej längre funnos i Stockholm. I öfriga städers byggnadsordningar
förekomma deremot nära intill tiden för utfärdandet af
byggnadsstadgan för rikets städer ganska allmänt påbud om
bebyggandet inom vissa år icke allenast af sådana obebyggda
tomter, som derefter skulle upplåtas till enskilde, utan äfven af
sådana ödestomter, som dessförinnan voro i enskild ego. Det
vanliga äfventyret är tomternas upplåtande till annan, som ville
bygga. Upplåtandet skulle ske antingen under hand eller efter
försäljning å offentlig auktion. Enligt flere af dessa byggnadsordningar
skulle egaren endast få behålla en del af köpeskillingen
och återstoden, vanligen en tredjedel, skulle tillfalla staden.
För den, som med tillämpning af dylika stadganden förvärfvade
en tomt, gälde ofta ett ännu strängare äfventyr för underlåten
byggnadsskyldighet. Bestämmelser af nu angifna slag förekomma
utom i byggnadsordningarne för åtskilliga mindre städer, såsom
Strömstad, Linköping och Hernösand, jemväl i enahanda slags
författningar för Örebro af år 1857 och för Göteborg af åren
1803, 1830 och 1869 samt, beträffande tomter vid vissa gator, till
och med i stadens nu gällande byggnadsordning.

Då, efter hvad förestående redogörelse gifver vid handen,
innehafvare af stadsfastigheter ofta varit för fortvaron af sin
eganderätt beroende af myndigheternas omdöme, huru de fullgjort
den byggnadsskyldighet, som varit den uttryckliga eller tysta
förutsättningen för denna deras rätt, ligger det i sakens natur,
att förbud mot byggande under längre eller kortare tid och skyldighet
att taga annan mark i utbyte mot egen skulle utgöra verksamma
medel för genomförande af större regleringar. Utan dylika
förbud i förening med skyldighet för tomtegarne att bygga på
annan anvisad plats hade det icke varit tänkbart att ens försöka
genomföra så genomgripande ändringar som städers flyttning
från en plats till annan. Dylika flyttningar hafva dock
två och ett hälft århundrade och längre tillbaka i tiden påbjudits

och äfven delvis genomförts. Mot slutet af 1400-talet påbjöds Östhammars
flyttning till Öregrund. Den genomfördes blott delvis, men
de borgare, som höllo sig qvar i staden, flyttade dock 2,000 fot
längre ut till hafs. Några årtionden förut hade beslut af riksrådet
fattats om Lödöses flyttning till Säfveåns utlopp, och det
Lödöse, som i följd deraf anlades på det anvisade stället, flyttades
sedan af Gustaf II Adolf till Göteborg vid dess anläggning.
Äfven Jönköpings flyttning påbjöds af samme konung den
15 augusti 1613 och bland medel till påbudets genomförande
finner man löftet, att Ekesjö framdeles skulle läggas till Jönköping.
Då emellertid borgerskapet gjorde motstånd och fortfor
att bygga i den gamla staden, väcktes konungens missnöje och
utfärdades ett strängt förbud häremot samt föreskrefs, att allt,
som byggdes, skulle ske på den nya platsen. Hurusom Calmar
flyttades till Qvarnholmen är redan omtaladt. De hufvudsakliga
anledningarna dertill, att denna flyttning drog längre ut än
som var ernadt, så att mot de upprepade förbuden och oaktadt
anslag af accismedlen beviljades åt de brandskadade till byggnadshjelp
å de nya platserna, en betydlig byggnadsverksamhet uppkom
i den afbrända staden, är att söka i regeringens långsamhet med
att låta bereda de nya byggnadsplatserna och dess enständiga
fordran, att den nya staden skulle byggas af sten. Under försöken
att efter en några år förut timad brand genomföra en genomgripande
reglering i Calmar utfärdades den 11 maj 1615 ett
kongl. bref, hvaraf framgår att, sedan Kongl. Maj:t låtit göra
en viss förteckning, huru det skulle byggas, tomtegarne erhöllo
»vederlag och lägenhet», såsom hvar hade mist, men att några
icke velat låta nöja sig dermed utan »stiga till theras gamhla
Platzer och stellen igen utöfver och emot den förteckning»,
konungen låtit göra. På grund häraf förklarades, att, om de icke
inom ett år derefter antingen sjelfve mottoge de dem tilldelade
tomterna och der uppförde sådana hus, som kunde vara staden till
nytta, eller ock sålde dem till andra, som ville och kunde så
bygga, konungen skulle låta tilldela andra dessa tomter, hvarefter
de tredskande icke skulle mera hafva magt att fordra något
vederlag. Huruledes Konung Gustaf II Adolf icke drog i betänkande
att för genomförande af den år 1630 anbefalda regleringen
af en del af Stockholm inom broarna, tvinga tomtegare,
som icke stälde sig hans byggnadspåbud till efterrättelse, att låta
utlösa sig, samt drottning Christina några år senare förnyade

dessa föreskrifter, är redan omtaladt i ett annat sammanhang.
Från en senare tid kan för Stockholm anföras Kong! Maj:ts
svar å då varnande öfverståthållarens insinuerade påminnelser
den 4 juli 1686, i hvars 7:de punkt säges att, såsom Kongl.
Maj:t förnummit, att en sådan dessein varit i lians faders tid
projekterad och af Kongl. Maj:t sjelf konfirmerad, att en gata
skulle gå från slottet ända öfver Norrmalm midt emot tre Kronor,
och en stor del hus på den trakten, der denna gata skulle framgå,
voro afbrända, Kongl. Maj:t gillade öfverståthållarens gjorda förordning,
att der gatan vore på de afbrända platserna utstakad,
intet mera byggdes i vägen, utan att de, som derigenom komme
att mista sina tomter, skulle förvisas till andra obyggda platser.
Beslutet angående omförmälda gatas anläggande måste emellertid
sedermera återtagas. 1 1798 års byggnadsordning för Hedemora förekomma
byggnadsförbud och utflyttningsskyldighet såsom medel att
genomföra en efter öfvergången brand genom öfverenskommelse tillkommen
regleringsplan. I en författning så nära intill vår tid som
1807 års byggnadsordning för Strömstad stadgas, att då vid anläggning
af nytt qvarter hagar, kåltäppor eller dylikt möta, der gata eller
gränd var nödig, egaren skulle upplåta hvad till rättelsen tarfvades,
mot vederlag af stadens jord på annat tjenligt ställe till så stor
rymd, som mot det bortmistade och dess värde i afseende å odlingskostnaden
svarade. Ville egaren hellre afstå sådan intaga
helt och hållet, skulle han njuta vederlag för allt på förenämnde
sätt, och staden tillfälle då rätten att genom offentlig auktion
försälja hvad till tomter deraf kunde inrättas. Skyldighet att för
nya gator afstå del af tomt mot vederlag af stadens jord stadgas
ock i Linköpings byggnadsordning af år 1818. Kongsbackas af
Kongl. Maj:t år 1846 faststälda byggnadsordning innehåller förbud
mot större reparation af hus, som skjuta ut på gator, hvilka ingå
i regleringsplanen, samt om den återstående tomten blifver otillräcklig
för bebyggande, skyldighet för egaren att bygga på annan
tjenlig plats. Förbud mot nybyggnad och reparation, som försvårar
stadsplanens genomförande, är åter i Strengnäs byggnadsordning
af år 1872 gjordt beroende deraf, att stadens invånare
inom två månader efter tillsägelse begagna sin expropriationsrätt.

Om än sålunda bördan af regleringarne ofta föll på dem,
hvilkas tomter deraf berördes, saknas från äldre tider icke fall,
då det allmänna trädt emellan för ändamålets främjande. Full

ersättning af allmänna medel omtalas redan i ett kongl. bref
af den 26 oktober 1571 rörande en partiel reglering i Stockholm.
Det är sannolikt, att denna och andra nedan omförmälda bestämmelser
af enahanda slag afse de fall, då tomtegaren satt i sin
goda rätt, såsom den der fullt ut

Den ersättning, som sålunda måste i vissa fall af allmänna
medel utgifvas till enskilde tomtegare, har icke uteslutande lemnats
af städerna. Kongl. Maj:ts generale resolutioner, hvarefter
Kongl. Maj:t i nåder vill, att liqvidationer hädanefter skola inrättas,
den 2(J december 1680 innehöll i 28:de punkten den bestämmelse,
att de fordringar, som förorsakades af tomters mistande
förmedelst gatornas regularitet och ännu funnos obetalta, måste
utaf Kronan bekostas efter mätismannaordom, så vida de voro
»generale riifningar och justeringar med gaturne, men particuliera
riifningar i en eller annan grend i staden ankomma på stadzens
medel». Intet annat i författningen än möjligen de i slutet
begagnade ordalagen antyder, att den gifna bestämmelsen skulle
vara inskränkt till hufvudstaden. Men härmed må förhålla sig
huru som helst, är det mer än sannolikt, att statens understöd
till städernas reglerande liksom till deras anläggning under 17:de
och 18:de århundradena nästan uteslutande varit endast medelbart
och utgått såsom donationer af jord, viss tids frihet från tull
med mera sådant. Kågra fall af det förra slaget skola här anföras.

Af kongl. brefvet till öfverståthållaren den 28 februari 1639
inhemtas, att vid försöken att genomföra den beslutade genomgripande
regleringen i staden och på malmarna staden icke mägtade
att betala och tillfredsställa alla dem, som skulle rifva sina
hus och gårdar, med mindre kronan ville räcka staden handen.
Af denna anledning donerades eu del af då varande Ladugårdsgärdet,
sedermera kallad Ladugårdslandet, på det att de, som ville
bygga der, måtte lösa platserna af staden för ett billigt värde
och staden derigenom sättas i stånd att betala de hus och gårdar,
som skulle för omförmälda reglering nedrifvas. För genomförande
af en anbefald reglering å Kiddarholmen åtog sig Kongl.
Haj:t enligt kongl. brefvet den 4 april 1655 att förnöja en tomtegare,
hvars hus måste för ändamålet rifvas. Detta tillgick emellertid
så, efter hvad kongl. brefvet den 6 juli 1666 visar, att, enär
rifningen »kommit Stadhen till prydnadh och en bättre regularitet»,
frågan om betalningen remitterades till borgmästare och råd med
befallning att med vissa tolagsmedel betala hvad husegaren borde

åtnjuta enligt Kammarkollegiets liqvidation och att förskjuta hvad
af tolagsmedeln icke funnes att tillgå. För en annan reglering,
anläggande af Mynttorget och öppnande af Myntgatan, anvisades
genom kongl. brefvet den 19 augusti 1669 staden den utvägen
att genom frivilligt aftal förvärfva de i vägen liggande egendomarna
och sedan sälja det öfverblifna att bebyggas efter en
tjenlig dessein. Längre fram i tiden, då en icke obetydlig del
af Södermalm afbrann och trakten skulle regleras enligt kongl.
brefvet den 1 augusti 1759, hänvisades magistraten till frivilliga
överenskommelser med tomtegarne, och förbudet att bygga i strid
mot planen gafs under det uttryckliga förbehåll, att det genast
skulle börjas med regleringen af alltsammans, så snart planen
blifvit öfversedd och gillad.

I brist på en allmän författning i ämnet intogos i de under
förra och början af detta århundrade utfärdade byggnadsordningar
ganska allmänt föreskrifter om egendoms afstående tvångsvis för
gaturegleringars genomförande, dervid löseskillingens belopp skulle
bestämmas efter mätismannaordom; och äfven sedan kongl. förordningen
den 20 november 1845 om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof skaffat för hela riket ett rättsmedel åt
kommunerna att mot egarens bestridande förvärfva mark för
nya gator och gatudelar, återfinnas i de derefter till en början
af Kongl. Maj:t och sedermera af Konungens befallningshafvande
stadfästade byggnadsordningarna ofta enahanda slags förfarande
påbjudet vid sidan af den allmänna författningens, så att rnätismän
skulle träda i expropriationsnämndens ställe och reglerna
för värdesättningen blifva andra än de i expropriationsförfattningen
bestämda.

I Stockholms byggnadsordningar af åren 1736 och 1763 finnes
i ett enda fall, nemligen det förut omtalade, då vändplatser skulle
bildas eller af trånga gränder den mellersta skulle bortagas och
de å ömse sidor liggande derefter regleras, skyldighet stadgad
för grannarne att med hänsyn till det ökade ljus och annan förmon,
som genom en sådan åtgärd bereddes dem, bidraga till
stadens kostnad för husens bortskaffande. Efter den äldre författningen
skulle de i förra fallet dertill bidraga »något proportionaliter».
I den yngre åter, som gälde det senare fallet, skulle
de vara skyldige att »i proportion af hvarderas förut ägande samt
af Tomten och platsen dem tillfallande alnetal» bidraga till den
ersättning, som de ledig blifvande tomternas egare borde njuta
för samma tomter och platser efter mätismannaordom. I kongl.

brefvet den 1 augusti 1759 uppmanades ock öfverståtbållaren
att söka förmå grannarne att bidraga till deras förnöjande, Indika
skulle erhålla betalning för tomtdelar, som togos i anspråk för
den då ifråga kommande större regleringen å Södermalm. Från
senaste tiden torde i detta sammanhang förtjena att antecknas,
att Örebro byggnadsordning af år 1866 tillförbinder staden att
bekosta gator i de nya qvarteren endast då antingen den förut
bebyggda delen af staden qvarter efter qvarter utvidgas genom
nybyggnader, eller tomtegare utan ersättning till staden afträder
nödig jord för ny gatas anläggning i oafbrutet sammanhang med
redan anlagd gata.

Med reglering af äldre stadsdelar går, såsom redan blifvit
antydt, af naturliga skäl en reglering af der varande tomter i
jembredd, hvarför en del af förut omtalade bestämmelser i det
förra afseendet jemväl gäller tomtregleringar. Så afsåg kongl.
brefvet den 11 maj 1615 om Calmars återuppbyggande genomförande
af en ny tomtreglering. I kongl. brefvet den 28 april
1649 om sättet för genomförande af de gaturegleringar i Stockholm,
som beslutats af Gustaf II Adolf och Christina, föreskrifves
ock uttryckligen, att, der några tomter antingen östan eller
vestan till voro så små, att de icke kunde bebyggas till stadens
prydnad och egarnes nytta, tomterna skulle med öfverståthållarens
samt borgmästares och råds godtfinnande läggas och försäljas
till den plats eller tomt, som större och dernäst hos var,
dubbelt mot den taxa och värdering, som gälde under Gustaf
Adolfs tid. Om någon af egensinnighet icke ville sälja utan
gick till hofrätten, skulle målet ej der upptagas. Då städerna
sedermera fingo särskilda byggnadsordningar, intogos i flera af dem
detaljerade bestämmelser om små och olämpligt belägna tomters
sammanläggande med vidliggande tomter. JSTaborättslösen vid försäljning
utgjorde ett af de uppgifna medlen för förbättring i tomtregleringen.
Lösen efter mätismannaordom är ett annat medel, som
städernas byggnadsordningar anvisa, ännu oftare för beredande af
ändamålsenliga tomter än för gaturegleringars genomförande. Många
exempel på dylika stadganden skulle kunna anföras från detta
århundrades byggnadsordningar. Anda så sent som till år 1870
funnos sådana föreskrifter upptagna i hufvudstadens byggnadsordning.
Oaktadt dylika bestämmelser återfinnas temligen allmänt intill
sista tiden i nämnda slag af författningar och man någon gång
derstädes påträffar äfven den rättsgrundsatsen, att expropriation för
det enskilda behofvet af förbättrad tomtindelning skall följa samma

regler som jords förvärfvande för allmänt behof, råder dock i byggnadsordningarna
en viss osäkerhet om det lagliga i sådana föreskrifter,
enär rättsmedlets användning understundom göres beroende
på den utlöste tomtegarens samtycke och lagstiftaren jemväl någon
gång sjelf erkänner sin oförmåga att vinna det åsyftade målet.
Så är t. ex. förhållandet med Göteborgs byggnadsordning af år
1803, der det säges, att, då mellan större voro inblandade så smala
tomter, att ingen försvarlig byggnad kunde der uppföras och de större
hade en viss uppgifven minimibredd mot gatan samt ingen hvälfd
källare hindrade, egarne af de större tomterna visserligen icke blefvo
ålagde att mot skälig betalning afstå mark till den smala tomtens
tillökning, dock ville, tillägger författningen, »Kongl. Maj:t af landsfaderlig
omvårdnad om stadens invånares verkliga förmon med
nådigt välbehag anse», om tomtegarne sjelfve öfverenskomme
om en sådan jemkning och försäljning eller egaren af den smala
tomten sålde denna till egaren af den större, när denna ej öfverstege
ett visst uppgifvet mått mot gatan.

Linköpings byggnadsordning af år 1818 påminner uti i fråga
varande hänseende om Göteborgs, i det att der stadgas, att tomt,
som befans sned och förorsakade vanprydnad, borde, när den ånyo
bebyggdes, rätas, samt, i fall någon del deraf tillhörde annan granne,
vederlag efter mätismannaordom derför gifvas, »så vida grannen kan
genom tjenliga föreställningar förmås att dertill gifva sitt frivilliga
samtycke». Äfven andra städers byggnadsordningar angifva,
såsom redan blifvit sagdt, att dessa deras bestämmelsers
kraft ytterst beror af vederbörande jordegares samtycke. Detta
har dock icke hindrat, att de sjelfva och byggnadsordningar för
andra städer innehålla detaljerade föreskrifter om jords tagande
i byte, förbud att företaga nybyggnad eller större reparation å
tomtdel, som skall sammanläggas med annan o. s. v.

I sammanhang härmed torde slutligen böra erinras derom,
att under detta århundrade vid större eldsolyckor i städerna dels
anslag, dels lån af statsmedel brukat beviljas för att underlätta
tomtreglerings genomförande å de afbrända delarna.

Den gemensamma lagstiftning för husbyggnad i städerna, som
utgjorde en förutsättning derför, att 29:de kapitlet byggningabalken
i 1734 års lag inskränktes till allenast en allmän hänvisning, kom,

såsom redan förut är omtaladt, icke på länge till stånd. Häraf blef en
följd, att de särskilda lokalmyndigheternas föreskrifter i ämnet blefvo
vidt skilda från hvarandra, så att icke några ledande grundsatser
genomgingo denna lagstiftning, hvarförutom lokalförordningarna
mången gång öfverskredo de gränser, som voro den allmänna
civillagstiftningen förbehållna. Dessa omständigheter gjorde, att
omsider en byggnadsstadga för rikets städer den 8 maj 1874 utfärdades,
hvilken byggnadsstadga innefattade de allmänna grundsatser,
som skulle tjena till ledning för hvarje stads särskilda
byggnadsordning. I denna byggnadsstadga, som i tillämpliga delar
gäller äfven för köpingar och på särskild framställning kan göras
gällande för andra platser med större sammanträngd befolkning,
föreskrifves bland annat skyldighet att uppgöra stadsplan samt
lemnas detaljerade föreskrifter angående stadsplanernas beskaffenhet.
Den eftersträfvade enheten i byggnadsordningarnas allmänna
bestämmelser uppnåddes på sådant sätt.

Städerna och med dem jemförliga orter blefvo ock snart allmänt
försedda med genomgripande stadsplaner. Men allt eftersom
dessa planer skulle bringas till verkställighet, började svårigheter
vid utförandet visa sig, ytterst beroende derpå, att byggnadsstadgan,
såsom en på administrativ väg utfärdad författning, icke
kunde i kollisionsfall göras gällande mot den bestående civillagstiftningen,
särskild! expropriationsförordningen.

Nu angifna förhållande gaf anledning dertill, att en ledamot
af andra kammaren vid 1884 års riksdag väckte motion derom,
att riksdagen skulle anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i antydd rigtning för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstode
mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande
af planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator,
torg eller allmänna platser i stad eller köping eller å annan ort,
för hvars bebyggande enahanda regler som för först nämnda slag
af orter ansåges böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

I förenämnda motion utvecklas närmare de svårigheter, som
vid bemödandena att genomföra de enligt byggnadsstadgans föreskrifter
uppgjorda stadsplaner möta till följd af gällande expropriationsförfattnings
beskaffenhet, samt antydes, på hvilken väg motionären
finner svårigheterna kunna undanrödjas. Efter en redogörelse
för främmande länders lagbestämmelser i ämnet yttras i
motionen i omförmälda hänseenden följande:

»Visserligen föreskrifver den af Kongl. Maj:t utfärdade byggnadsstadgan
för rikets städer, att för hvarje stad skall finnas plan
för stadens ordnande ock bebyggande, samt att stad ej må byggas
i strid mot gällande plan, men huru litet den senare bestämmelsen
vid uppkommande kollision med egare till mark, som
beröres af planen, i sjelfva verket har att betyda, framgår bäst
af det vilkor, som Kongl. Maj:t sett sig nödsakad att fästa vid
fastställande af hvar enda stadsplan i riket, det vilkor nemligen,
att planen skall tjena till efterrättelse vid verkställighet, i den
mån sådant utan förnärmande af någons lagliga rätt kan ega rum.
Detta förbehåll syftar tydligen på gällande expropriationsförordning,
och om denna vore skrifven med hänsyn till tillvaron af
.stadsplaner och skyldigheten för kommunerna att dem genomföra,
eller åtminstone vore så affattad, att den kunde utan allt för
stora svårigheter och orättvisor tillämpas på de tvister af hvarjehanda
slag, som vid ett dylikt genomförande måste uppstå mellan
kommunen och den enskilde, kunde en vilkorlig fastställelse icke
medföra särdeles stora faror. Nu åter är förhållandet ett helt
annat, hvilket icke är särdeles vanskligt att visa.»

»Så, för att till en början hålla oss till en af de formella
bestämmelserna, uppstå svårigheter vid tolkningen af förordningens
§ 2. Meningarna hafva inom domstolarna varit delade
derom, huruvida fastställelsen å en stadsplan tillika innebär rätt
för kommunen att expropriera för dess utförande behöflig mark,
eller särskildt kungligt beslut behöfves för denna rätts utöfvande,
och äfven de i administrativ väg, för särskilda fall gifna beslut
äro affattade i sådana ordalag, att man icke deraf kan få klart,
huru regeringsmagten uppfattar denna fråga. Att tiden, då
frågan om expropriationen skall anses vara väckt, icke är utan
betydelse, framgår af bestämmelsen i § 15, att jordegaren icke
har rätt till ersättning för hvad han derefter nedlägger å jorden
i uppenbar afsigt att vinna högre ersättning.»

»Vidare är expropriationsförordningens § 1 så snäft affattad,
att, om den, såsom ju enligt vanliga tolkningsregler bör ega rum
med en undantagslag, skall förstås strängt efter sin ordalydelse,
kommunerna skola i ganska många fall, äfven om de vilja, icke
hafva laglig rätt att genom expropriation förvärfva den mark,
som behöfves för vissa delar af en stadsplan. Om, hvilket ofta
inträffar, en gata eller gatudel skall enligt stadsplanen igenläggas,
kan detta ej ske, utan att antingen kommunen kommer i besitt -

ning af de tomter, som efter igenläggningen icke få tillträde till
gata, eller ock dessas egare förvärfva den mark, som behöfver
sammanläggas med dessa för att bilda nya, invid gata belägna
tomter. Nu är enligt nyss åberopade § 1, hvilken medgifver
expropriation af jord, som skall »begagnas till» torg eller gata i
stad, tomtegare endast skyldig att »afstå hvad för ändamålet
fordras». För hvar och en som känner, huru försigtiga våra domstolar
äro vid tolkningen af en förordning, som lika med denna
tvingar en egare att afstå sin egendom, är det uppenbart, att
kommunerna i de flesta fall skola stå magtlösa, när de under nu
angifna förhållanden önska genomföra en gatureglering. Detsamma
äfventyras i det med det förra jemförliga fall, att en befintlig
gatulinie skall utflyttas. Egaren till innanför liggande
tomt kan ej tvingas att förvärfva den mark, som skiljer hans
tomt från den nya gatan, äfven om denna mark erbjudes honom
utan ersättning, och kommunen har icke någon rätt att för regleringens
genomförande på ett sådant ställe tvångsvis förvärfva
sagda tomt. I dessa två icke sällan förekommande fall saknar
kommunen således det nödiga biståndet i lagstiftningen för att
fullgöra de skyldigheter i afseende å stadsplaner, byggnadsstadgan
dekreterat. Att främmande länders lagar i detta hänseende bättre
sett det allmännas intresse till godo, är ofvan visadt; och äfven
hos oss har man en gång varit betänkt på att införa ett stadgande,
som i någon män kunnat förebygga förvecklingar af nu angifna
slag, när Lagberedningen i sitt år 1847 afgifna förslag till jordabalk
i trettonde kapitlet intog den bestämmelsen, att vid expropriation
jemgod jord skulle få lemnas till vederlag för den
jord, som skulle begagnas till allmänt behof; men denna bestämmelse
intogs icke i 1854 års ändringar i då gällande eller i 1866
års expropriationsförordning, oaktadt grundsatsen länge varit tillämpad
i skiftesstadgan vid egobyte för räta råskilnaders åstadkommande.
Det ligger för öppen dag, att ett sådant stadgande
i synnerhet vid allmän reglering efter eldsvåda skulle vara af
yttersta vigt.»

»Det skulle kunna tyckas, som om expropriationsförordningens
§ 14 är äfven i gaturegleringsfrågor fullt tillfredsställande, då
det der stadgas, att, om blott en del af en tomt behöfves och det
återstående stycket blir för egaren onyttigt eller synnerligt men
i nyttjanderätten uppkommer, hela tomten skall lösas, der egaren
det äskar. Denna egarens optionsrätt kan dock lätt missbrukas

till skada för uppnående af det mål, som afses med reglermgsplanen,
enär eu lagligen obebyggbar mark, som verkar störande
på utseendet af en gata, lätt kan i mindre nogräknad egares band
användas för att tilltvinga honom en oskälig betalning af kommunen
eller egaren af bakför liggande tomt. som efter planen
borde förlängas till gatan. Äfven i detta fall hafva utlandets
lagstiftare förstått att se det allmänna bästa till godo utan att
uppoffra den enskildes rätt.»

»Expropriationsförordningens oförmåga att i nu angifna fall
hjelpa kommunerna att genomföra de af dem uppgjorda och af
regeringsmagten faststälda regleringsplanerna är emellertid icke
den enda, icke ens den vigtigaste anledningen till att för ordnande
af de rättsförhållanden, hvilka uppkomma genom dessa
planer, införa andra regler än de, som i allmänhet äro gällande
vid expropriationer för allmänt nyttiga ändamål. En maning
dertill af det allvarligaste slag ligger i omöjligheten för kommunerna
att vid utläggande enligt stadsplanerna af nya eller utdragna
gator genom förut obebyggd mark i längden reda sig i
expropriationsmål med tillämpning af den i förordningens § 13
innehållna regel, att jorden, som för ändamålet behöfves, d. v. s.
den mark, som åtgår till gatorna, hvarken mer eller mindre, skall
betalas i penningar, efter hvad jord af lika beskaffenhet och godhet
i orten högst gäller. Om detta är rigtigt, och det tillika kan
visas, att hvarken rättvisa eller billighet fordrar, att denna grundsats
skall i dylika mål tillämpas, kan icke längre något tvifvel
finnas derom, att lagstiftaren bör ingripa.»

»Då egaren af en större, till trädgård, planteringsland, upplagsplats
eller dylikt förut använd tomt finner på grund af byggnadsverksamhetens
benägenhet att draga sig till den trakt, der
tomten är belägen, tiden vara inne att bebygga densamma för egen
räkning eller upplåta större eller mindre del åt andra till bekyggande,
måste hans första åtgärd vara att på lämpligt sätt indela
tomten för detta ändamål, d. v. s. draga gator genom densamma.
Utan en sådan åtgärd kan det åsyftade målet icke vinnas.
Hvarje sjelfständig tomt måste hafva egen utgång till gata. Detta
utgör ett oeftergifligt lagligt vilkor för styckningen; och oberoende
häraf är det alldeles ogörligt att derförutan ändamålsenligt i
större utsträckning bebygga tomten med vanliga boningshus.
Den mark, som således af den oskiftade tomten behöfver afsättas
för gator, går dock till sitt värde icke förlorad för tomtegaren,

enär de återstående, för bebyggande afsedda tomtdelarna efter ett
sådant afsättande och gatornas ordnande uppgå till ett sammanlagdt
värde, som aldrig understiger, men i de ojemförligt flesta
fall öfverstiger, mången gång högst betydligt, egendomens värde
före styckningen, något som är lätt begripligt, om man besinnar,
att det är längden af gränsen mot gata, som är eu af de mest
bestämmande faktorerna för tomters värde. Yid afyttrande af de
särskilda tomterna tager egaren derför i det här förutsatta fallet,
att han verkställer styckningen och behåller eganderätten till
gatorna utan att behöfva följa en på förhand uppgjord stadsplan,
betalning omedelbart endast för tomten och icke för den utanför
liggande gatan, men i detta tomtpris ingår det värde, gatumarken
hade före styckningen, enär det blifvit dit öfverflyttadt derför,
att gatan behäftats med den servitut, att hon icke får bebyggas,
utan måste hållas öppen för tillträde till vidliggande tomter.
Det nu sagda gäller naturligtvis lika väl, vare sig hela den stora
obebyggda arealen utgör en enda egendom, eller den är förut
delad i flere fastigheter, hvilka på jemförelsevis korta sträckor
gränsa till gata men genom en efter aftal mellan egarne verkstäld
reglering ordnas till vanliga byggnadstomter. I senare
fallet är det således tomtegarnes gemensamma angelägenhet likasom
deras gemensamma fördel att afsätta mark för sammanhängande
gator öfver alla tomterna, alldeles så, som vid laga skifte
mark till nödiga vägar skall tagas af oskifto. De på senare tider
tillkomna städer, som icke haft någon donationsjord att för ändamålet
tillgå, samt köpingar och andra tätt befolkade platser å
landsbygden skulle ock säkerligen aldrig kunnat bebyggas, om
icke jordens egare utan ersättning utlagt de gator, som fordrats
för tillträde till de nybildade tomterna.»

»I de länder, hvilkas lagar icke påbjudit på förhand uppgjorda
regleringsplaner, framträder gatornas egenskap af att i
främsta rummet vara tillkomna för tomternas ändamålsenliga
styckande och bebyggande klart och tydligt; och i dessa länder
har man, efter hvad vi förut inhemtat, icke dragit i betänkande
att göra gators anskaffande, ja till och med deras anordnande
och beläggande, på några ställen jemväl anskaffande af inrättningar
för deras belysande, till en tomtegarnes uteslutande angelägenhet.
Ja man har icke ens tvekat att strängt vidhålla denna
grundsats, oaktadt tomtegarnes rätt till gators anläggande öfver
tomterna blifvit betydligt inskränkt med hänsyn till det allmännas

kraf, att de särskilda egarnes åtgärder må rätta sig efter ett
ändamålsenligt gatusystem. I dessa länder har man ock följdugtigt
lagt i kommunernas hand att afgöra, huruvida och på hvilka
vilkor de ville mottaga de af tomtegarne anlagda gatorna eller
föredraga att låta dem stanna i de enskildes ego.»

»Gators nu angifna. egenskap att ursprungligen i främsta
rummet vara tillkomna för att sätta den enskilde tomtegaren i
tillfälle att af sin tomt draga all den nytta, som följer med det
tätare bebyggandet i trakten, kan naturligtvis icke borttagas,
äfven om det för den ytlige betraktaren bortskymmes deraf, att
lagliga föreskrifter om sättet för gatornas framdragande blifvit
meddelade för att hafva det största möjliga gagn af samma gator,
såsom de der tillika förmedla den allmänna rörelsen. Det är
först när detta allmänna intresse kommer i kollision med tomtegarens,
så att denne på grund af den faststälda regleringen
nödgas dela sin tomt på ett mindre fördelaktigt sätt. än han
eljest kunnat, eller han hindras från att på ett lagligt eller ändamålsenligt
sätt bebygga tomten eller genom kommunens beslut
nödgas att låta en reglering öfver tomten verkställas förr, än han
sjelf önskar bebygga denna, det är endast i dessa och dermed
jemförliga fall, som en på förhand uppgjord stadsplan eller en
utförd gatureglering kan utgöra giltig anledning att pålägga kommunen
skyldighet att i de båda förra fallen, så snart tomtegaren
det begär, efter fulla värdet lösa mark för genomförande af planen
invid hans egendom och, då kommunen sjelf begär expropriation,
i förskott betala gatumarkens fulla värde. De här angifna synpunkter
hafva ock, såsom förut visats, med en sällspord enstämmighet
gjort sig gällande i främmande länders lagar, äfven om
detaljerna i stadgandena vexlat.»

»Hvad nu är yttradt om kommunens förhållande till tomtegare
vid utläggning af nya gator öfver obebyggd mark är i en
del fall och inom vissa gränser tillämpligt i fråga om vidgning af
befintliga och öppnande af nya gator i bebyggda trakter, så att
tomtegarens ersättning för den mark, som behöfves för dylika
gator, bör minskas i den mån, han pröfvas hafva gagn af företaget,
hvaremot rätt till lösen efter fulla värdet bör honom tillerkännas,
när gatornas framdragande och den inskränkning i nyttjanderätten,
som följer med planens fastställande, omöjliggör tomtens
bebyggande på ett ändamålsenligt eller lagligt sätt. Full ersätt -

ning bör åter lemnas för byggnader, hvilkas borttagande för regleringens
utförande påfordras af kommunen.»

Motionären upptager derefter till granskning de invändningar,
som skulle kunna på grund af en gängse uppfattning af eganderättens
begrepp göras mot de af honom sålunda förfäktade åsigter
och fortsätter deruppå sin bevisning sålunda:

»Grundfelet i det betraktelsesätt, som gjort, att de vanliga
reglerna för ersättning vid expropriation ansetts böra under alla
omständigheter tillämpas på marks förvärfvande för gatureglering-ar,
ligger deri, att man betraktat kommunen dervid stå till
tomtegaren i samma ställning som staten till den enskilde vid
expropriation för en jernväg eller annat dylikt allmänt företag.
Kommunen och tomtegaren äro i många fall och vid nya gators
utläggning af obebyggd mark nästan alltid samverkande för ett
ändamål, som är till bådas gemensamma gagn, och det är ur
denna synpunkt, som rättsförhållandet dem emellan bör ordnas.
Det är förunderligt, att man icke, i stället för att hemta analogien
från de allmänna expropriationsreglerna, hos oss liksom i
Frankrike och andra länder, som tagit Frankrike till mönster,
vändt sig med sina tankar till en lagstiftningsgrundsats, som i
vårt land har 60 års anor och blifvit tillämpad i lagen om dikning
och annan afledning af vatten den 20 juni 1879, då der
stadgas, att hvar jordegare, som för sin jord tillskyndas nytta af
företaget, skall i förhållande till denna nytta deltaga deri, så
vida han icke afsäger sig en sådan delaktighet, samt att, om han
begagnar sig af sin rätt till afsägelse, han deremot är skyldig
att låta af sin genom företaget förbättrade jord utbrytas och de
kvarstående deltagarne tillskiftas lika stor del, som enligt den
verkstälda uppskattningen jordförbättringens belopp utgör af jordens
hela värde i dess skick efter företagets fullbordan. Skyldigheten
att afstå mark utan ersättning på grund af den förbättring,
den efter afståendet qvarvarande marken vunnit, är således
hos oss redan erkänd och har utan gensägelse blifvit tillämpad
för främjande af företag, som visserligen för det allmänna äro af
stor betydelse, men i främsta rummet komma enskilde jordegare
till godo. Med tillvaron af en sådan grundsats i lagstiftningen
låter det tydligen icke förena sig, att den tillökning i värde, som
obestridligen i allmänhet för de tomter, öfver hvilka en gatureglering
sträcker sig, uppkommer genom dennas utförande, alldeles
icke får komma i betraktande, då mark skall för ändamålet

förvärfvas för allmän räkning. Den gemensamhet i intresse
mellan jordegarne, som i förening med det allmännyttiga i företaget
utgjort en giltig anledning att vid vattenalledningar frångå
de vanliga uppskattningsreglerna vid expropriationer, förefinnes
äfven här mellan jordegarne. Den enda skilnad, som ur dessa
synpunkter eger rum mellan de båda slagen af företag, är den,
att det allmänna, representerad! af kommunerna, fått sig ålagdt
att utföra företaget; men denna skilnad kan tydligen icke innebära
någon giltig anledning att från dem, som hafva nyttan deraf,
öfverflytta skyldigheten att gälda kostnaderna på den, som bereder
dem denna nytta. Det kan med skäl ifrågasättas, huruvida
ej kommunernas bidrag borde inskränkas till att underhålla de
nya gatorna. Att derutöfver ålägga dem att icke allenast, såsom
i många städer hos oss sker på grund af tolkning af de dunkla
likställighetsbesluten, fullständigt ordna gatorna, utan äfven betala
gatumarken, kan icke vara rättvist. Genom tillämpning af den
belgiska lagens grundsats, att tomtegarne sjelfve i vissa fall ega
taga verkställigheten om hand, träder analogien med vattenafledningsföretag
och rättvisan af att i båda fallen stadgas samma
regler fram. i full klarhet.»

»En annan invändning, som brukar framställas mot den här
förfäktade åsigten, är den, att den vinst, tomtegaren kan draga
af regleringen, ofta är stäld på framtiden och för öfrigt oviss,
under det att egendomsafträdandet medför en säker minskning i
hans egendom. Denna invändning är nog i vissa fall vigtig och
bör för dessa gifva anledning till bestämmelser, som skydda den
enskildes rätt, men den har långt ifrån den praktiska betydelse,
man velat tillmäta densamma, enär den afser ytterst sällsynta
undantagsfall. Invändningen har nämligen sin utgångspunkt i
den origtiga iöreställningen, att det i allmänhet är kommunen,
som önskar mot tomtegarnes vilja , utföra nya gator. Det är dock
med undantag för de fall, då kommunen på en trakt eger mark
af större utsträckning, mycket sällan kommunen finner det allmännas
väl fordra, att en ny gata bör öppnas eller en gammal
vidgas förr än tomterna derinvid bebyggas. Degeln är den, att
tomtegarne. fordra regleringen, derför att de vilja uppföra eller
redan uppfört hus vid gatan; och för dessa fall har tydligen denna
invändning icke någon betydelse. Huru åter rättvisligen bör förfaras,
då det är kommunen, som mot tomtegarnes vilja önskar
genomföra en reglering, är redan med hänvisning till främmande

lagars föredöme visadt. Deri lika enkla som naturliga utvägen
är, att marken löses efter sitt då varande värde, och. att kommunen
får sitt utlägg tillbaka, när tomtegaren vill för sina ändamål
begagna gatan. Det ligger nämligen för öppen dag, att när
man, såsom i sist angifna fall, icke rättvisligen kan eller, som
den svenske lagstiftaren hittills gjort, icke vill betrakta kommunen
och tomtegaren såsom deltagare i ett gemensamt företag,
utan såsom de der hafva från hvarandra skilda intressen, och på
denna grund låter kommunen fullt ut betala den mark, som behöfves
för en gatureglering, kommunen å sin sida icke, om full
rättvisa skall skipas, kan vara skyldig att låta tomtegare utan
mot särskild ersättning hafva det särskilda gagn af gatan, hvartill
möjlighet blifvit beredd genom dess framdragande. Eller med
andra ord, ett dylikt system medför följdrigtigt den bestämmelse,
att kommunen skall hafva ersättning från tomtegaren, derför att
denne får rätt att bygga i gatulinien och hafva utgång till gatan.
Det bemyndigande, kommunen fått att mot full ersättning förvärfva
mark för att tillgodose den allmänna rörelsens kraf, kan
icke medföra större förbindelse än att använda marken för detta
ändamål.»

»Vidare möter det inkast, att det vore obilligt att låta den
tomtegare, hvars mark delvis tages i anspråk för en gata, lemna
hvad dertill åtgår utan ersättning eller mot en lösen, som beräknats
med hänsyn till den nytta, han har af regleringen, under
det att samma förmån utan något vederlag tillfaller egaren till
marken å motsatta sidan af gatan, när icke något af denna mark
behöfver utläggas till gatan. Detta inkast kunde vara giltigt,
om man, såsom Rikets Ständer vid 1862—1863 årens riksdag
beslöto och en motionär vid 1882 års riksdag föreslog, inskränker
sig till att till den allmänna expropriationsförordningen göra ett
tillägg af innehåll, att, då jord eller lägenhet skall afträdas och
för återstoden synnerlig vinst uppkommer i följd af den afsedda
anläggningen, sådant skall tagas i beräkning vid ersättningens
bestämmande. Om åter, enligt hvad här nedan jemväl af andra
skäl föreslås, en särskild förordning utfärdas för att i allmänhet
ordna rättsförhållandena mellan kommunerna och de enskilde
tomtegarne vid gaturegleringar, blir denna obillighet afhjelpt.»

»Det är emellertid icke allenast nu gällande bestämmelse om
det värde, hvartill expropriationsnämnderna skola sätta den för
gaturegleringarna lösta marken, som försvårar och hotar att i

längden omöjliggöra dessa regleringar. Eu annan, än vigtigare
orsak till detta beklagansvärda förhållande ligger, efter hvad
redan hlifvit i förbigående antydt, i byggnadsstadgans oförmåga
att trygga genomförande af de stadsplaner, kommunerna nödgats
enligt densamma uppgöra. Denna stadga, som utfärdats på grund
Eif Ivonungens ekonomiska lagstiftningsrätt, är för kommunerna i
alla punkter bindande, och de enskilde tomtegarne kunna med
denna stadga och expropriationsförordning i hand intill det yttersta
utkräfva sina rättigheter af kommunerna, men dessa å sin sida
hafva i följd af dels bristen på tillräckliga civillagsbestämmelser,
en brist som ock framhölls i 1859 års omförmälda utlåtande, dels
de befintligas obillighet icke någon utväg att under alla omständigheter
tvinga tomtegarne att följa stadsplanerna, med mindre
kommunerna antingen äfventyra så stora pekuniära uppoffringar,
att det icke kan blifva fråga om att underkasta sig dem, eller
ock måste drifva tomthandel i stor skala.»

»Det är redan omtaladt, att Kongl. Maj:t icke kunnat fastställa
stadsplanerna annat än under förbehåll, att enskild mans
rätt icke får förnärmas vid utförandet. Hvad detta i sjelfva
verket vill säga, torde efter den föregående utvecklingen ligga
för öppen dag. Tomtegaren är visserligen skyldig att, när han
Vill bygga, ställa sig planen till efterrättelse, men endast under
det förbehåll, att hans rätt icke förnärmas, det vill säga, han är
ej skyldig att bygga i den faststälda gatulinien, med mindre
kommunen är villig icke allenast att lösa hvad af tomten tages
i anspråk för regleringen utan äfven att öppna och ordna gatan
framför hans tomt. Genom att uppgöra och till vederbörande
myndighet för fastställelses erhållande inlemna ritning till en
byggnad å den del af tomten, som upptages för regleringen, kan
han således tvinga sig till att få gatumarken löst af kommunen,
och detta alldeles oberoende deraf, att han icke har den ringaste
olägenhet af tomtens bebyggande i enlighet med planen. Vill
kommunen icke underkasta sig detta tvång*, finnes ingen annan
ut\ äg att undvika detsamma än att medgifva bebyggandet i strid
med planen. Tomtegarens rättighet stannar emellertid enligt den
praxis, som utbildat sig, icke härvid. Stadsplanens tillvaro anses
nemligen, oaktadt tomtegaren, såsom nyss blifvit visadt, icke är
ovilkorligen skyldig att följa densamma, berättiga honom att
stycka sin tomt efter denna plan. Tänker man sig nu eu tomt
styckad så, att några af de nybildade tomterna icke hafva utgång;

O Ö

till annan än i planen upptagen, men ej i verkligheten befintlig
gata, inser man lätt, huru litet kommunens rätt att vägra markens
inlösande, när en egare vill bygga i strid mot planen, i
många fall är värd. Om, för att taga ett exempel, som lätt kan
förekomma, två skilda stycken af en och samma enligt stadsplanen
tillärnade gata bebyggas på grund af kommunens vägran att lösa
dem, och om vidare den deremellan i samma nya qvarter liggande
sträckan af den tillärnade gatan tillhör en eller flera tomter,
som efter styckning, verkstad enligt angifven grund, icke vidare
hafva utgång till annan än samma tillärnade gata, så äro dessa
tomters egare, som icke sett sig bättre före, utan af myndighetens
åtgärd att gilla styckningen dragit den slutsats, att de fått sig
tillförsäkrade alla med en sjelfständig tomt förenade rättigheter,
oförmodadt genom kommunens vägran att utföra planen på omförmälda
ställen alldeles utestängde från verklig gata. Sådana
förvecklingar äro en gifven följd af en lagstiftning, som lägger
alla rättigheter på ett och alla skyldigheter på ett annat håll.»

Den senare delen af motionen egnas åt en redogörelse för
några kommuners bemödanden att hjelpa sig fram med de bestående
föreskrifterna om stadsplanernas genomförande, och yttras
derom följande:

»För att söka bereda sig utsigt att under icke allt för ogynsamma
förhållanden sätta regleringsplanen i verket har en eller
annan stad sökt och erhållit Kongl. Maj:ts fastställelse å vissa,
af billighet påkallade förbehåll vid planens utförande. Det ligger
dock i sakens natur, att dylika förbehåll ytterst måste byggas på
det allmänna förbehållet om skyldigheten att icke träda tomtegarens
på expropriationsförordningen grundade rätt för nära, hvadan
alla stadsplaner i riket sväfva i luften. Ett synnerligen ampelt
erkännande af detta förhållande finnes i Kongl. Maj:ts skrifvelse
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län den 25
juni 1880 angående stadsfullmägtiges i Vexiö gjorda ansökning
om vissa bestämmelsers medgifvande vid tillämpningen af faststälda
regleringsplanen för nämnda stad. På samma gång Kongl.
Maj:t af slo g den gjorda ansökan, som haft till mål att förekomma
nödvändigheten att genast på en gång genomföra den faststälda
regleringsplanen, hvarigenom staden skulle komma att vidkännas
så betydliga utgifter, att de endast med största svårighet kunde
bäras, yttras, att Kongl. Maj:t »velat, i likhet med hvad för åtskilliga
andra städer egt rum i sammanhang med stadsplaners

fastställande, i nåder förklara Vexiö stad berättigad att, i den
ordning gällande författning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof stadgar, till sig lösa den enskilda personer,
menighet eller inrättningar tillhöriga mark, som till utläggande
af gator, torg och allmänna platser enligt faststälda regleringsplanen
erfordras; dock att egare till mark, som enligt planen är
till gata, torg eller allmän plats afsedd, icke på grund deraf må
förhindras att densamma bebygga eller annorledes lagligen använda
under annat vilkor, än att, med begagnande af den staden
i berörda hänseende tillerkända rättighet, sådan mark då af staden
i behörig ordning inlöses.»

»Denna resolution, som icke saknar motstycke i hvad som
föreskrifvits för andra städer, lemnar intet öfrigt i tydlighet att
önska. Staden mägtar ej genomföra regleringen med nu varande
stadganden. Derför ålägges staden att, om den vill genomföra
densamma, lösa all behöflig mark, efter hvad sådan i orten högst
gäller. Gör staden det ej i hvart enda fall, då sådant fordras af
tomtegarne, äro desse alldeles obundne af den faststälda planen
och få genom markens fördyrande genom ytterligare byggnader
göra det än svårare för staden att utföra planen. Men huru går
det då med den ur allmänna helsovårdens och andra allmänna
intressens synpunkt vigtiga stadsplanen? Om svaret behöfver
man icke vara tveksam.»

»Stälda i valet mellan att på vigtiga punkter öfvergifva stadsplanen
och att efter hand till fulla värdet lösa den mark, som
för dess utförande tarfvas, är det naturligt, att de flesta kommuner
skola i det längsta söka att välja det senare alternativet. Men
om de taga denna utväg, visar erfarenheten, antagligen icke
ensamt i hufvudstaden, att blotta tillvaron af stadsplanen, hvars
genomförande det åligger kommunen ensam att bekosta, i ett
enda slag högst betydligt höjer tomtvärdet i de trakter, dit bebyggandet
visat någon benägenhet att draga sig. Det är således
ej nog med att kommunen, om den följer lagstiftarens anvisning
att gå tvångsvis till väga, får betala marken med det naturliga
värde, den utan en sådan stadsplan skulle hafva, utan kommunen
nödgas dertill betala en premie, som lagstiftaren genom mindre
väl betänkta bestämmelser beredt jordegaren; och ju längre kommunen
dröjer att i en sådan trakt förskaffa sig den nödiga marken,
ju mera trakten blir bebyggd, desto högre stiger denna premie.
Det är sannerligen icke något lätt val, å ena sidan, att genast

förvärfva all gatumark, som behöfves på större områden, och. derför
utgifva betydliga belopp utan utsigt att af de erforderliga jordstyckena
erhålla någon afsevärd afkastning, men med risk att
icke kunna på lång tid använda dem för det afsedda ändamålet
och till och med att på grund af expropriationsförordningens §
29 nödgas underkasta sig återlösen af marken mot en ersättning,
som understiger dess då varande värde, och å andra sidan att
efter hand förvärfva marken till det högre pris, bebyggandet medfört.
Det kan under sådana förhållanden icke förundra någon,
att tomter i de antydda trakterna blifvit föremål för stark spekulation.
Mot en sådan spekulation i och för sig är icke något
att erinra, så länge den hålles inom måttliga gränser, ty det kan
icke vara för det allmänna annat än till gagn, att dylika tomter
flyttas öfver till dem, som äro benägne att se behofvet af nya
bostäder till godo. Men lefver denna spekulation till större eller
mindre del på beräkningen att kunna inhösta de vinster, som
icke hafva något annat ursprung än en obetänksam lagstiftning,
de vinster nämligen som för tomtegarne uppkomma genom tvånget
för kommunen att till uppdrifna pris från dem lösa den mark,
som behöfves för åtgärder, hvilka öka värdet å de återstående
tomterna; då antager saken ett betänkligt utseende, då inträder
den oafvisliga skyldigheten för lagstiftaren att bota det onda han
vållat.»

»Funnes inga andra utvägar för kommunerna att utföra stadsplanerna
än de, som byggnadsstadgan och expropriationsförordningen
anvisa, skulle säkerligen endast eu ringa del af dessa
planer kunna komma till verkställighet. Så är dock lyckligtvis
icke förhållandet. Likasom de äldre städerna till en väsentlig
del hafva sin donationsjord att tacka för sitt ändamålsenliga
första bebyggande, enär denna jord utan tvifvel ingått i de äldsta
gatorna, lemna de ofria eller med dem jemförliga tomter, som
ännu finnas i dessa städers ego, ett synnerligen stort bistånd vid
stadsplanernas förverkligande. Sedan de, efter hvad -1859 års
förenämnda komité upplyst, i städernas byggnadsordningar i strid
mot allmän lag ofta förekommande bestämmelser om vilkoren för
marks upplåtande till gaturegleringar blifvit upphäfda, och den
utväg, som säkerligen fordomdags användts att genom magtspråk
i administrativ väg åstadkomma sådana regleringars utförande,
icke längre kan komma i fråga att anlitas, finnes på de ställen,
der de svenska kommunerna icke hafva det vigtiga hjelpmedlet

af ofria eller dermed jemförliga tomter att tillgå för att genomföra
en på förhand faststäld stadsplan, knappast något annat
möjligt sätt derför än det, som hufvudstadens kommun drifvits
till att begagna sig af för att värna om sin stadsplan: inköpande
i stor skala af tomter, på det att kommunen måtte genom att
uppbära en del af den vinst, lagstiftningen tillskyndat tomtegarne
vid gators framdragande, blifva i stånd att med icke allt för
öfverdrifna kostnader utföra planen i sin helhet. Den fleråriga
erfarenhet, som derunder vunnits, bekräftar på ett slående sätt
det orättvisa i vår gällande lagstiftning i ämnet; ty oaktadt denna
kommun på flere ställen icke hunnit verkställa sina. köp, förr än
tomtprisen i följd af stadsplanen stigit icke obetydligt, och en
och annan gång till och med måst först köpa ur andra och tredje
handen, hafva dock de af dessa affärer, som äro helt och hållet
eller till största delen afvecklade, slagit så ut, att staden utan
kostnad erhållit de genom förut obebyggda tomter dragna gatorna
och försäkrat sig om deras beläggande med den bästa materiel.
Men ett sådant tillvägagående kan icke användas öfver allt i en
stad; och hvad som är möjligt och försvarbart för hufvudstaden
och en eller annan af rikets öfriga stora städer, som har att med
säkerhet påräkna en jemn utveckling, kan icke sättas i fråga förandra
städer eller orter, der stadsplaner skola finnas; och för
öfrigt kan det icke vara rigtigt att göra lagstiftningen sådan, att
kommunerna nödgas inlåta sig på vidlyftiga affärsföretag, hvilka
enligt regeln borde vara för dem främmande.»

Sammanfattningen i slutet af motionen lyder så:

»Den här lemnade utredningen torde få anses innefatta tillräckliga
bevis derför, att det är hög tid att gripa saken an. En
ytterligare anledning dertill kan hemtas af Kongl. Maj:ts den 13
november 1882 till samtlige befallningshafvande utfärdade cirkulär
angående tillämpning af byggnadsstadgan och brandstadgan för
rikets städer i hamnar med flere platser, enär, att döma af detta
cirkulär, byggnadsstadgan sannolikt kommer att, såsom det i
dess § 50 heter, i tillämpliga delar gälla för betydligt flere ställen
med sammanträngd befolkning å landsbygden, än nu är förhållandet.
Eör närvarande är denna stadga i tillämpliga delar,
hvari torde få anses inbegripen skyldigheten att uppgöra stadsplaner,
gällande dels på grund af stadgans egen föreskrift för
landets 21 köpingar, Arvika, Bergqvara, Båstad, Eslöf, Eigeholm,
Gamleby, Kristianopel, Ljungby, Lysekil, Malmköping, Mönsterås,

Mörbylånga, Nybro, Pataliolm, Påskallayik, Ronneby, Seffle,
Tranås, Yaldemarsvik, Yernamo och Örnsköldsvik, dels på grund
af Kongl. Maj:ts särskilda förordnanden för 6 andra orter, nemligen
Glnesta, Gfådeåstaden, Hallsberg, Katrineholm, Nässjö och
Sundbyberg. Kongl. Maj:t har emellertid funnit det allmännas
kraf icke vara härmed tillfredsstäldt, utan ansett så väl byggnadssätt
brandstadgan för rikets städer böra vinna tillämpning på
flere platser å landsbygden med sammanträngd befolkning, särskildt
de större jernvägsstationerna, hvadan Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
uppmärksamhet i omförmälda cirkulär fästes å
önskvärdheten deraf, att åtgärder skyndsamt vidtoges i sådant
syfte. Den uppmaning om nödiga upplysningars lemnande, som
stäldes till dessa myndigheter, är så affattad, att man utan fara
för misstag kan antaga, att Kongl. Maj:t tänkt sig det framdeles
böra höra till undantagen, att en ort med större sammanträngd
befolkning icke lydde under dessa stadgar. För skyndsamhet. i
ärendets behandling, hvad särskildt beträffar byggnadsstadgan,
anföres i det Kongl. cirkuläret det märkliga skälet, att »ett, dröjsmål
med dess tillämpning kan för ett samhälle, som befinner sig
i en något lifligare utveckling, medföra betydligt förökade kostnader
för vederbörande». För så vidt man är berättigad antåga,
att i dessa ord innebäres en försäkran åt vederbörande landskommuner,
att ändamålsenliga gaturegleringar kunna å i fråga
varande platser genomföras för billigare pris än nu, då större
frihet i dessa stycken råder, lärer det, efter hvad här ofvan torde
vara ådagalagdt, ej vara möjligt att infria detta löfte, med mindre
genomgripande ändringar införas i den civillagstiftning, på hvilken
gaturegleringsplaners genomförande ytterst beror; ty utan sådana
ändringar komma dessa kommuner genom skyldigheten att uppgöra
stadsplaner i vida sämre ställning än för närvarande, då de
nu hafva i sin hand att genom att erbjuda jordegarne för dem
lämpligt belägna gator förskaffa sig den dertill nödiga mark utan
någon uppoffring. Men å andra sidan kan det icke bestridas, att
ett ändamålsenligt bebyggande enligt förut uppgjorda planer är
för de uppväxande samhällena af stor vigt. Derför är det ur
allmän synpunkt ytterst angeläget, att den tilltänkta åtgärden
med byggnadsstadgans tillämpning i större skala å landsbygden
sättes i förbindelse med ett beslut af den lagstiftande makten
att vid expropriationer för gator och platser å tätt befolkade orter
införa nya bestämmelser, genom hvilka våra föråldrade och obilliga

grundsatser utbytas mot andra, som hvila på rättvisa och billighet,
sådana dessa allmänt uppfattas i de europeiska lagstiftningarna.»

»Förestående utveckling gifver vid handen, att vid expropriationer
för gator och allmänna platser helt andra regler böra
rätteligen gälla än de, som böra komma i fråga vid expropriationer,
som icke omedelbart röra den, från hvilken marken skall
förvärfvas, hvarför ock ämnet blifvit, med ett enda undantag,
föremål för särskild lagstiftning i alla ofvan uppgifna länder,
äfven Belgien, der man till en början trodde sig icke böra afvika
från de allmänna expropriationsgrundsatserna. Då dertill kommer,
att hos oss icke för närvarande någon anledning finnes att göra
ändring i reglerna för det vanliga slaget af expropriationer, är
gifvet, att det här åsyftade ändamålet bäst tillgodoses genom
särskilda bestämmelser för detta särskilda slag, alldeles så som
förut egt rum för vattenafledningsföretag. Att dessa bestämmelser
måste vara af civillags natur, är af det föregående klart.»

»Ofverskådas nu de anmärkningar, som förut i detalj framstälts
mot nu gällande expropriationsförordning, tillämpad på
jords förvärfvande för gaturegleringar; är det icke vanskligt att i
allmänna drag angifva lämpliga hufvudbestämmelser i den tänkta
nya civillagen. Der bör nämligen stadgas skyldighet å ena sidan
för tomtegare att icke bygga i strid mot stadsplan eller annat i
vederbörlig ordning fattadt beslut om gators eller allmänna platsers
utläggande och å den andra för kommunen, dels att, när en
tomt är så beskaffad, att den helt och hållet tages i anspråk för
regleringen, eller att hvad derefter återstår icke lämpligen kan
bebyggas, lösa tomten vid anfordran efter dess fulla värde med
rätt att förvärfva jemväl hvad deraf efter regleringen återstår till
bebyggande, dels ock att, allt efter som byggnader uppföras i utvidgade
gators eller platsers nya linier eller bebyggandet efter
angifna grunder försiggår å nya gator eller platser, förvärfva
gatumarken och använda den för sitt ändamål. Vidare bör den,
mellan hvars tomt och en ny gatulinie regleringen bildat ett
jordstycke, som icke får eller lämpligen kan sjelfständigt bebyggas,
hafva rätt att mot att utgifva fulla värdet enligt expropriationsnämnds
bedömande af kommunen lösa sig till detta jordstycke.
Vill han ej begagna sin rätt, bör kommunen å sin sida
kunna göra anspråk på att efter samma grund lösa hela den enskilda
tomten. Samma rätt bör tillerkännas kommunen i afseende
å en tomt, som i andra än nyss angifna fall blir genom regie -

rmgen afstängd från alla gator. För det ökade värde, vidliggande
tomter erhålla genom nya gator och platser eller äldres
vidgning, hör tomtegaren lemna ersättning, som begränsas med
hänsyn bland annat till bestämmelserna om minsta tillåtna gatubredd.
Denna ersättning skulle utgå, ehvad något af tomten
tages i anspråk för regleringen eller icke, och afrälcnas i förra
fallet från värdet af den afträdda marken, så att ersättning för
den del af denna senare, som ligger närmast tomten intill ett
visst afstånd derifrån, kan helt och hållet bortfalla, om tomtens
tillökade värde pröfvas uppgå till eller öfverstiga den afträdda
delens värde. Ytterligare bör efter expropriationsnämndens bedömande
tomtegaren vara skyldig att för hvad honom frångår
taga hela eller en del af den honom tillkommande ersättning i
annan mark. Vill kommunen öppna en ny gata, innan bebyggandet
af vidliggande tomter börjats, bör lösen bestämmas efter
markens och derå befintliga byggnaders fulla värde, och omförmälda
ersättning af tomtegarne utgifvas, i den mån de vilja för
sina tomter göra sig gatan till godo.»

I det utlåtande (n:r 55), i hvithet lagutskottet behandlade
och i hufvudsak förordade motionen, yttrar utskottet för egen del
bland annat följande:

»Frågan om nya lagbud för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppkomma vid genomförande af gaturegleringar i tätt befolkade
orter, torde förtjena Riksdagens synnerliga uppmärksamhet.
Enligt gällande förordning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof kan och får vid bestämmande af ersättningens
belopp afseende icke under några omständigheter fästas
å den vinst, som genom det företag, för hvars skull expropriation
medgifvits, för egaren till den afstådda jorden uppkommer med
afseende å den jord, han får i behåll. Att sålunda undantag
från nämnda grundsats icke kan ega rum är, enligt hvad man
redan länge funnit, mindre tillfredsställande. Rikets år 1863 församlade
Ständer beslöto formligen den ändring i då gällande expropriationslag,
att, om endast en del af jord eller lägenhet skulle
afträdas och för återstoden uppkomme synnerlig vinst i följd af
den afsedda anläggningen, sådant borde vid ersättningens bestämmande
tagas i beräkning. Till grund för detta beslut låg hänsyn
bland annat till expropriation för gator, torg och allmänna platser.
Kämnda ändring vann dock icke Kongl. Maj:ts bifall. Ett
inom Första Kammaren vid 1882 års riksdag i samma syfte väckt

förslag hade icke heller någon framgång, enär Lag-Utskottets deröfver
afgifna afstyrkande utlåtande Ko 54 blef af Riksdagens
häda Kamrar bifallet. Af hvad som yttrades mot antagande af
omförmälda nya grundsats framgår emellertid, att egentliga orsaken
dertill, att den icke lyckades vinna insteg i den svenska
lagstiftningen angående expropriation, vore att söka deri, att det
område, inom hvilket den borde gälla, icke fans vederbörligen
hegränsadt. En sådan begränsning är nu af motionären föreslagen,
hvadan omförmälda hinder mot sagda grundsats’ antagande
i vår rätt kan anses vara undanröjdt, om nemligen gränsen
är vorden eller varder dragen å rätta stället.»

»De i motionen närmare angifna svårigheter för kommunerna
att genomföra stadsplanerna härröra hufvudsakligen deraf, att
kommunernas åliggande att ställa sig sådana planer till efterrättelse
är uteslutande grundadt å föreskrifter, dem Konungen
meddelat i kraft af den honom tillkommande rätt att ensam lagstifta
i mål, som röra rikets allmänna hushållning. Medan i
andra länder icke allenast de för städer och andra tätt befolkade
orter gällande gemensamma bestämmelser rörande bebyggandet,
utan äfven de särskilda orternas byggnadsordningar tillkommit
i samma ordning, som för stiftande af allmän lag är bestämdt,
har i vårt land till och med sjelfva byggnadsstadgan för rikets
städer af den 8 Maj 1874 med deri innehållna föreskrifter om
stadsplaner af Konungen utfärdats på den administrativa lagstiftningens
väg och kan således utan Riksdagens medverkan af
Konungen ensam ändras eller upphäfvas. Rubbning i detta förhållande
bör desto mindre sättas i fråga, som det står i full
öfverensstämmelse med hvad i andra grenar af den ekonomiska
lagstiftningen är stadgadt; men å andra sidan är det nödvändigt
att tillse, att efterlefnaden af de stadganden, som på den ekonomiska
lagstiftningens väg utfärdas, icke stöter på oöfvervinneliga
svårigheter till följd deraf, att de i tillämpningen komma i
strid med civilrättsliga bestämmelser. Att en sådan stridighet i
betänklig grad förefinnes mellan byggnadsstadgans förbud mot
att vid byggande afvika från stadsplanen och bestämmelser i
expropriationsförfattningen, är i motionen ådagalagdt. Om egare
till tomt, hvaraf en del är bestämd att utläggas till gata, begär
att få bebygga denna del, måste kommunen, derest den vill hålla
stadsplanen vid makt, expropriera samma del, äfven om egaren
skulle kunna utan olägenhet och skada för sig uppföra den till -

ämnade byggnaden å annat ställe af tomten i full öfverensstämmelse
med stadsplanen. Då förbudet att bygga i strid med sådan
plan icke bar civillags natur, är tomtegare icke ovilkorligen
skyldig att följa planen. Kommunen å sin sida kan ej heller
tillförbindas att på tomtegares begäran lösa en till gatumark afsedd
tomtdel. Följden af de med hvarandra jemnlöpande lagstiftningarne
är således den, att den af Konungen ensam utfärdade
författningen, byggnadsstadgan, i alla kollisionsfall blir utan
kraft. Detta missförhållande kan icke undanrödjas på annat sätt,
än att det lagstadgande, som innehåller förbud mot att bygga i
strid med stadsplan, erhåller civillags natur och att jemväl i sådan
lag bestämmes, om och när kommun är skyldig att förvärfva
gatumark, invid hvilken byggnad i enlighet med stadsplanen
uppförts. Endast på denna väg kan nödig säkerhet vinnas derför,
att det med stadgandet om stadsplaner afsedda ändamål,
sunda och rymliga gator, verkligen uppnås.»

»Ett civilrättsligt stadgande af nyss angifna innehåll har
sin lämpliga plats icke i den allmänna expropriationsförordningen
utan i en särskild författning. Men äfven andra skäl tala för
att i en sådan författning samla alla de civilrättsliga bestämmelser,
som angå gaturegleringar. Sådant ifrågasattes redan af
den komité, hvilken den 31 December 1859 afgaf underdånigt
betänkande angående städernas byggnads-, brand- och hamnordningar.
Nämnda komité yttrade i förevarande afseende följande:»

»’I flere Byggnads-Ordningar meddelas föreskrifter, att egare
eller innehafvare af tomter skola under vissa förhållanden vara
skyldige att afstå desamma antingen till andra personer eller
till staden, stundom till och med utan lösen. Sådan skyldighet
har blifvit stadgad hufvudsakligast för de fall, då hus afbrunnit
eller för bofällighet måste rifvas och hela tomten eller
någon del deraf erfordras för gatas utvidgande eller rätande, eller
för att räta förut sneda eller krokiga tomtlinier, eller för att bereda
nödigt utrymme åt bredvid liggande trånga gårdar; då, efter
det en hel trakt blifvit af vådeld förhärjad och derefter undergått
ny reglering, tomter eller delar deraf ansetts böra utläggas
till gator eller andra allmänna platser eller tomterna eljest undergå
förändring; samt då obebyggd tomt icke inom viss utsatt
tid bebygges. — — — — — — — — — — — —

Emellertid höra, enligt komiténs omdöme, de bestämmelser, som,

i afseende å ifrågavarande ämnen, kunna anses böra meddelas
eller bibehållas, åtminstone såvidt de angå fria tomter, till civillag
och böra följaktligen hvarken i byggnadsordningarne finna
plats eller tillvägabringas på det sätt, som för ekonomisk lagstiftning
är stadgadt. — — — —- — — — — — —

Ehuru uti Kongl. Förordningarne den 20 November 1845 och
den 27 November 1854 redan finnas allmänna stadganden, hvilka
afse äfven stadstomters afstående för allmänt behof, hafva likväl,
efter utfärdandet af dessa förordningar, bestämmelser rörande nyss
omförmälda ämne blifvit införda uti åtskilliga nya ByggnadsOrdningar,
hvilket visar, att hvad berörde förordningar innehålla
icke ansetts tillfyllest eller på de fall, som Byggnads-Ordninarne
afse, fullt tillämpligt. De omständigheter, hvarutinnan stadgandena
i Byggnads-Ordningarne, rörande ifrågavarande ämne,
hufvudsakligast skilja sig från expropriations-lagen, äro, att i
Byggnads-Ordningarne blifvit, på sätt ofvan förmäles, bestämdt i
hvilka fall tomt skall afstås, så att icke Kongl. Mäj:ts nådiga
pröfning vid hvarje särskildt tillfälle erfordras, samt att, då lösen
skall gifvas för tomt med hvad derå finnes, denna lösen blifvit
bestämd att utgå till fulla värdet, oftast utan, men stundom med
förhöjning, som i ytterst få fall blifvit utsatt så hög som expropriationslagen
innehåller. De grundsatser, hvilka sålunda blifvit
i Byggnads-Ordningarne följda, synas för lagstiftningen i de ämnen,
hvarom här är fråga, ega företräde framför dem, som uti
nu gällande allmänna expropriationslagen äro uttalade, och komitén
har derföre velat undvika att, i afseende å tomts afstående
för ifrågavarande behof, föreslå hänvisande till expropriationslagen,
utan anser att nya bestämmelser, stödda på förstnämnda
grundsatser, böra såsom tillägg till omförmälda lag utfärdas.’»

»De vid gaturegleringars genomförande uppkommande rättsförhållanden
mellan kommun och jordegare äro enligt Utskottets
åsigt till sin natur väsentligen olika dem, som uppstå vid expropriationer
i allmänhet. Nya gators anläggande öfver stora obebyggda
tomter är, såsom motionären närmare utvecklat, minst
lika nödvändigt för ett ändamålsenligt användande af tomterna
som för rörelsens behof; och den omständighet, att gatorna skola
läggas efter en på förhand uppgjord plan kan icke betaga dem
egenskapen att vara utfartsvägar för vidliggande tomter och bilda
byggnadslinier för dessa. Denna deras egenskap och den deraf

beroende förhöjning i byggnadstomternas värde, som uppstår i
följd af gatornas utläggning och anordning, utgöra enligt Utskottets
mening giltiga anledningar för lagstiftaren att i detta
likasom i det analoga fallet vid vattenafledningsföretag medgifva
undantag från den för expropriation af endast en del af fastighet
gällande allmänna grundsats, att den vinst, som för den återstående
fastighetsdelen genom företaget uppstår, icke får komma
i betraktande vid ersättningens bestämmande. Det är dock klart,
att en gräns måste sättas för tomtegares skyldighet att å honom
tillkommande ersättning vidkännas afdrag för vinsten, likasom
att äfven vid gaturegleringar fall kunna förekomma, då afdrag
icke bör ega rum. A andra sidan måste den godtgörelse för beredda
förmåner, hvilken utgör skäl för afdrag, följdrigtigt medföra
det stadgande, att sådan godtgörelse bör direkt lemnas af
egare till en vid ny gata belägen tomt, som alldeles icke tages i
anspråk för gata. Tiden för utgifvande af ifrågavarande godtgörelse
under ena eller andra formen måste naturligtvis vara beroende
af tiden, när tomtegare kommer i åtnjutande af omförmälda
förmåner. Om beskaffenheten af de närmare bestämmelser,
som i nu angifna hänseenden må vara erforderliga, kan emellertid
Utskottet icke bilda sig någon mening förr än den utredning
skett, som måste föregå lagförslagets uppgörande.»

»I motionen finnas närmare angifna några fall, för hvilka nu
gällande expropriationsförordning icke innehåller de bestämmelser,
som äro nödiga för att bereda kommunerna utväg att genomföra
alla delar af stadsplanen. För dessa fall torde i den ifrågasatta
nya lagen jemväl böra meddelas föreskrifter. Huru vida
åter de sätt för frågornas lösning, som motionären i allmänna
drag angifvit, äro de rätta eller icke, derom anser sig Utskottet
i sakens närvarande skick icke kunna eller böra ingå i bedömande;
Utskottet vill endast göra den erinran, att, om, hvad ju
möjligen kan vara ändamålsenligt, kommunerna anses böra utrustas
med rättighet att vid expropriation för gaturegleringar i
vissa fall lemna vederbörande egare jord i vederlag, dylik rättighets
utöfning bör, på det den enskilde tomtegarens rätt må vara
skyddad, göras beroende deraf, att vederlagsjord kan anvisas inom
det område, som af gaturegleringen beröres.»

I enlighet med lagutskottets förslag och på de af utskottet
andragna skäl anhöll riksdagen, på sätt ofvan är omförmäldt, uti
underdånig skrifvelse af den 9 maj 1884 (n:r 42), det Eders

Kong! Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande
af planer för eller vid utförande af beslut om reglering af
gator, torg eller allmänna platser i stad eller i köping eller å
annan ort, för hvars bebyggande stadganden, lika med de för
stad gällande, ansåges böra på grund af befolkningens täthet
tillämpas.

Enligt gällande byggnadsstadga skall stadsplan omfatta såväl
byggnadsqvarter som gator, torg och andra allmänna platser. År
plan för större eller mindre del af stad grundad på en viss tomtindelning,
som dermed står i omedelbart samband, skall den
tomtindelning, som sålunda uppgöres i sammanhang med stadsplanen,
jemte denna underställas Kongl. Maj:ts pröfning. I alla
andra fall skola frågor om qvarters indelande till tomter samt
om jemkningar i gällande tomtindelning behandlas i den ordning,
som är för dem särskildt föreskrifven. Byggnadsstadgan
gör således bestämd skilnad emellan stadsplan och tomtindelning.
Och då Riksdagen uti den skrifvelse, som gifvit anledningtill
det komitén lemnade nådiga uppdrag, endast gjort framställning
om lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande
af planer för eller vid utförande af beslut om reglering af
gator, torg eller allmänna platser, skulle måhända komitén kunna
anses icke hafva egt befogenhet sysselsätta sig med de rättsförhållanden,
som uppstå i följd af tomtindelningar. Vid närmare
eftersinnande inses dock lätt, att de rättsförhållanden, hvilka
uppkomma genom stadsplans fastställande och genomförande,
icke gerna kunna fullständigt ordnas, utan att på samma gång
meddelas bestämmelser rörande byggnadsqvarterens indelning för
ändamålsenligt bebyggande samt deraf beroende rättigheter och
skyldigheter. Den mark, som erfordras för gatas utläggande
eller vidgning, måste nemligen i allmänhet afsöndras eller upplåtas
från egoområde, som redan varit eller genom stadsplan
blifvit afsedt att såsom tomt bebyggas, hvaraf åter uppenbarligen
kan blifva en följd, att flere eller färre af de jordlotter, som efter
gatumarkens afskiljande återstå inom ett nybildadt eller till gränserna
förändradt byggnadsqvarter, blifva till storlek eller läge af

Motiv.

beskaffenhet att icke vidare kunna ändamålsenligt bebyggas..
Sådana genom stadsplan framkallade missförhållanden måste afhjelpas
genom qvarterens indelning i lämpliga byggnadstomter,
men det ligger i sakens natur, hvad ock erfarenheten ådagalagt,
att tomtindelningarna kunna blifva utan all betydelse och verkan,,
så länge i fråga om deras genomförande saknas bestämmelser af
civillags natur, samt att således sådana bestämmelser äro erforderliga,
derest icke det ändamålsenliga bebyggande, som åsyftas
med stadsplan, skall i väsentlig mån förfelas.

Komitén har på grund häraf ansett sig pligtig afgifva förslag
till lagbestämmelser i fråga om ordnande af rättsförhållanden,
som uppkomma icke blott i följd af stadsplan utan äfven genom
tomtindelning. I öfverensstämmelse härmed har komitén föreslagit,
att nu ifrågavarande författning skulle benämnas: Lag
angående stadsplan och tomtindelning.

Det har härvid varit önskvärdt att kunna använda en gemensam
benämning å plan för ordnande och bebyggande af stad och
å sådan regleringsplan för köping eller annan ort, hvarest stadganden
lika med de för stad meddelade skola tillämpas. Och
komitén har desto hellre ansett sig kunna åt ordet »stadsplan»
gifva en så vidsträckt bemärkelse, som regleringsplanerna för köpingar
och öfrige ifrågavarande orter just afse att göra dem i
afseende ä bebyggandet likstälde eller likartade méd stad.

De fem första §§ af förevarande lagförslag handla om

Stadsplans fastställelse samt verkan deraf.

§ 1. Hvad angår stadsplans fastställelse, finnes visserligen uti

§ 10 af gällande byggnadsstadga för rikets städer redan föreskrifvet,
att beslut om antagande af stadsplan skall underställas
Konungens pröfning, derest fråga ej är endast om jemkning af
ringa betydenhet i byggnadsqvarters gränser eller dylikt, i hvilket
fall beslutet, derest detsamma af Konungens befallningshafvande
godkännes, må utan underställning hos Konungen gå
i verkställighet, men, ehuru komitén icke ansett någon väsentlig
förändring af denna föreskrift böra ifrågakomma, har
komitén likväl funnit nödigt att uti lagens § 1 införa särskild
bestämmelse i ämnet. Enligt hvad Eders Kongl. Maj:t vanligen
hittills i sammanhang med godkännande af beslut om stadsplans
antagande förordnat, bör nemligen fastställelse af stadsplan medföra
den påföljd, att vederbörande egare utan pröfning i hvarje
särskildt fall äro skyldige afstå den mark eller byggnad, som

läges i anspråk för planens genomförande. Då således vigtiga,
eganderätten berörande rättigheter och skyldigheter härflyta af
stadfästelse å beslut om stadsplans antagande eller ändrig, torde
det vara uppenbart, att genom civillag bör bestämmas, huru sådan
stadfästelse skall meddelas. Härvid lärer icke kunna ifrågasättas
annat, än att i enlighet med den uti gällande författning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof tillämpade
grundsats högsta regeringsmagten bör pröfva stadsplan i alla
de fall, då afsevärda intressen beröras genom densammas fastställelse
och genomförande. År fråga åter endast om jemkning af
mindre vigt, synes underordnad myndighets stadfästelse af beslutet
vara tillräcklig för att förläna detsamma bindande kraft,
äfven om verkställigheten medför, att någon mindre del af egendom
måste afstås. Skulle hvarje gång sådant ifrågakommer,
stadsplanen i denna del underställas Konungens pröfning, komme
utan tvifvel derigenom att förorsakas icke ringa besvär för regeringen
samt obehöflig tidsutdrägt, och komitén har så mycket
mindre hyst betänklighet att tillerkänna underordnad myndighet
den ifrågastälda befogenheten, som det ju måste stå vederbö,
rande öppet att genom besvär fullfölja talan emot myndighetens
beslut och dessutom, enligt hvad ofvan visats, byggnadsordnin.
garna sedan lång tid tillbaka innehållit bestämmelser, enligt
hvilka egare af fastighet varit skyldig under stadgade vilkor afstå
större eller mindre del af sin egendom för åstadkommande af
nödig reglering inom planlagdt område.

På grund häraf och med begagnande af en sådan ordställning,
■att benämningen »stadsplans» ofvan angifna vidsträckta bemärkelse
deraf framgår, har komitén uti § 1 infört följande bestämmelser:
att beslut om antagande af plan för ordnande och bebyggande
af stad, köping eller annan ort, hvarest stadganden lika med de
för stad meddelade skola tillämpas, så ock om ändring i sådan
stadsplan skall underställas Konungens pröfning och fastställelse;
att, om fråga är endast om jemkning i stadsplan genom mindre
,ändring af byggnadsqvarters gränser eller annan reglering af
ringa: betydenhet, beslutet må blifva gällande, derest det af
Konungens befallningshafvande fastställes; samt att mark eller
byggnad, som tages i anspråk för planens genomförande, skall af
egaren afstås i den ordning, som förevarande lag stadgar.

Uti det sistnämnda stadgandet är skyldigheten att afstå
egendom eller del deraf icke, såsom uti författningen angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, inskränkt att
ega rum allenast för enskild man, menighet eller inrättning.
Vinner detta stadgande kraft af lag, skulle således fastställelse
af stadsplan kunna äfven för kronan medföra skyldighet att mot
lösen och uti visst angifvet fall utan ersättning afstå egendom,
som tages i anspråk för planens genomförande. Bestämmelse om
en sådan skyldighet torde dock icke sakna berättigande, ty kronan
måste åtminstone i de flesta fall lika med öfrige egare af
fastighet inom planlagdt område hafva fördel af detsammas
ändamålsenliga ordnande och bebyggande. Dessutom har föreskrift
i nämnda hänseende visat sig vara af behofvet påkallad. Enligt
hvad komitén inhemtat, har nemligen sökt stadfästelse å beslut om
stadsplans antagande flere gånger måst vägras eller kunnat endast
delvis beviljas, af orsak att planens genomförande skulle tagit i
anspråk någon, oftast helt obetydlig del af kronan tillhörigt område,
och att regeringen i följd deraf ansett sig icke kunna i
strid mot stadgandet i § 77 Regeringsformen meddela beslut, på
grund hvaraf sådan mark skulle i den ordning, som om jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof föreskrifves, varda
kronan afhänd. De svårigheter, som i dylika fall uppkomma,
skulle helt och hållet undvikas, om genom civillag vore bestämdt,
att faststäld stadsplan finge genomföras äfven å sådana ställen,
der kronans mark deraf berördes. Komitén har desto hellre
ansett sig kunna föreslå en bestämmelse i sådant syfte, som den
Konungen derigenom anförtrodda pröfningsrätt helt visst icke
skulle komma att missbrukas utan endast användas i sådana fall,
då kronan hade uppenbar fördel eller åtminstone alldeles ingen
skada af stadsplanens genomförande å dess område. Dessutom har
en sådan pröfningsrätt blifvit i andra likartade fall Konungen
anförtrodd. Sålunda har Riksdagen sedan mera än tio år tillbaka
årligen medgifvit, att för alla under det nästföljande året
förekommande nya jern vägsanläggningar finge beviljas rätt att
inlösa och i visst fall äfven kostnadsfritt erhålla kronan tillhörig
för jernvägsanläggningen erforderlig mark. Likaledes ankommer,
såsom bekant är, ensamt på Konungens pröfning, huruvida vissa
kronans fastigheter, hvilkas afkastning understiger ett bestämdt
belopp, skola för kronans räkning försäljas. .Enligt lagen om
dikning och annan vattenafledning kan kronan blifva skyldig att
af vattendränkt område afstå viss del, emot det att återstoden
blifver genom torrläggning förbättrad, såvida icke Konungen för -

ordnar, att kronan skall för den fastighet, hvartill det vattendränkta
området hör, deltaga i de med vattenafledningen förenade
kostnader.

I sammanhang med stadgandet om skyldighet att afstå
mark, som tages i anspråk för stadsplans genomförande, har
komitén uti denna § infört bestämmelse, att samhället skall
vara pligtigt derför gifva lösen, der ej annorlunda i den föreslagna
lagen stadgas, samt att, derest del af egoområde skall afstås
och för egaren uppkommer men vid nyttjande af det återstående
området, han af samhället bör njuta ersättning för sådant
intrång.

Då komitén här och annorstädes i lagförslaget infört ordet
»samhälle» har komitén dermed åsyftat att använda en benämning,
som eger tillämplighet så väl å stad som å köping eller
annan ort, hvarest stadganden lika med de för stad meddelade
skola lända till efterrättelse. I öfrigt torde till förklaring af
sistomförmälda bestämmelse endast höra erinras, att, om del af
egoområde skall afstås, vid nyttjande af återstående området men
kan i flera fall för egaren uppkomma, äfven om detta område
vore så stort, att byggnad skulle kunna med iakttagande af gällande
föreskrifter derå uppföras. Exempelvis må nämnas det
fall, att byggnaden omöjligen kan göras så beqväm och ändamålsenlig,
som kunnat ske, om egoområdet förblifvit oförändradt,
eller att i följd af hufvudbyggnads förläggande invid nya
gränslinien byggnad inne å gården måste borttagas eller förändras.

I det föregående är redan omförmäldt, att brist på öfverensstämmelse
för närvarande i betänklig grad förefinnes mellan byggnadsstadgans
förbud att bygga i strid mot stadsplan och gällande
författning angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof,
i det att, då nämnda förbud icke har civillags natur, tomtegare
icke är ovilkorligen skyldig att följa planen, likasom samhället å
sin sida ej heller kan tillförbindas att på tomtegarens begäran lösa
en till gatumark afsedcl tomtdel. Det missförhållande, som härigenom
uppkommer, kan, enligt hvad lagutskottet ock yttrat uti
sitt förutnämnda betänkande, icke undanrödjas på annat sätt, än
att det lagstadgande, som innehåller förbud att bygga i strid
mot stadsplanen, erhåller civillags natur. Af sådan anledning
har komitén, som genom öfriga föreslagna lagbestämmelser sökt
på ett billigt sätt ordna de af ett sådant förbud härflytande rätts -

förhållanden, ansett sig böra i § 2 införa det stadgande, att, sedan
stadsplan blifvit faststäld, det icke är tillåtet att verkställa nybyggnad
eller till nybyggnad bänförlig ändring af befintligt hus
å mark, som skall ingå i gata eller å del af egoområde, som
efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas icke utgör
ändamålsenlig byggnadstomt. Härvid anhåller komitén först få
fästa uppmärksamhet derå, att hvad i denna och följande §§ sägs
om gata skall enligt § 17 gälla äfven om torg och annan allmän
plats, hvadan således det nu ifrågavarande förbudet afser all mark,
som omedelbart tages i anspråk för planens genomförande, samt
derjemte sådant egoområde, som efter afskiljande af mark till
gata eller allmän plats icke kan och ej heller får bebyggas.

Då förbudet måst omfatta icke blott nybyggnad utan äfven
till nybyggnad hänförlig ändring af befintligt hus, kunde måhända
anses önskvärdt, att i lagen meddelades bestämda föreskrifter
till rättesnöre vid afgörande af frågor, huruvida ändring
vore att anse som nybyggnad eller icke. Komitén har dock trott
sig böra afstå från försöket att uppställa sådana föreskrifter. Det
säger sig nemligen sjelft, att byggnadssättet och derpå inverkande
omständigheter måste inom rikets särskilda städer, köpingar och
andra dermed jemförliga orter förete högst väsentliga skiljaktigheter.
Att vid sådant förhållande uppställa regler, som ega tilllämplighet
å alla orter, torde icke ligga inom möjlighetens område.
Enda utvägen skulle derför vara att gifva flere olika bestämmelser,
hvilka kunde vinna tillämpning, allt efter som förhållandena
vexlade. Men så beskaffade föreskrifter finnas redan
i administrativ väg meddelade eller böra åtminstone finnas, ty
enligt § 42 af gällande byggnadsstadga skola i byggnadsordningarna
införas bestämmelser om hvilka reparationer eller ändringar
af hus äro hänförliga till nybyggnader. De sålunda i byggnadsordningarna
meddelade bestämmelser måste, såsom icke stående
i strid mot något stadgande i civillag, redan nu ega full
giltighet och tillämplighet; de måste äfven hvar för sig antagas
vara lämpade efter förhållandena inom den ort, för hvilken de
gälla. Komitén har derför ansett enklast och i allo lämpligast
att i lagen endast hänvisa till dessa bestämmelser; och har komitén
således uti sista punkten af förevarande § intagit ett stadgande
af denna lydelse: hvilka ändringar af befintligt hus böra
till nybyggnad hänföras, derom galle hvad för hvarje samhälle
särskildt är eller varder föreskrifvet.

Då behof visar sig eller eljest önskan uppstår att utsträcka § .3.
bebyggandet till område, som ej innefattas i redan gällande stadsplan,
bör enligt byggnadsstadgan plan för detta område skyndsamt
uppgöras, på det icke hinder genom byggnader må läggas
för en sådan plans genomförande. Men samhällena hafva i allmänhet
icke stannat härvid utan ansett nödigt på en gång. upprätta
så omfattande stadsplaner, att årtionden torde förflyta, innan
hvarje plan hinner till alla delar genomföras. I de flesta fall
har detta varit särdeles välbetänkt, ty de rättsförhållanden, som
uppkomma i följd af stadsplans fastställelse och genomförande,
kunna uppenbarligen lättare ordnas, om marken ännu är alldeles
obebyggd, än sedan byggnadsverksamheten börjat sträcka sig till det
område som är i fråga. Af stadsplans fastställelse följer emellertid
icke, att den mark, som erfordras till gator och allmänna platser, ovilkorligen
måste af samhället förvärfvas och för ändamålet användas,
förr än i följd af eu mera utsträckt byggnadsverksamhet desamma
blifva för samfärdseln oumbärliga. Men samhället, som
är skyldigt i första hand tillse, att planen hålles vid magt, måste
på grund af det i § 2 meddelade förbud hindra, att nybyggnad
eller till nybyggnad hänförlig ändring af befintligt hus verkställes
å mark, som skall ingå i gata eller allmän plats, eller å del af
egoområde, som efter afskiljande af hvad till gata eller allmän
plats skall utläggas icke för sig utgör ändamålsenlig byggnadstomt.
Så länge likväl egaren kan och vill begagna sådan mark
för samma ändamål, som före stadsplanens fastställande, eller i
öfrigt utan att uppföra byggnad tillgodogör sig marken på sätt,
som icke står i strid mot stadsplanen, så länge är hans rätt uppenbarligen
icke berörd af fastställelsen; men när han finner med
sin fördel förenligt att bebygga marken och samhället för stadsplanens
skull hindrar honom att komma i åtnjutande af denna
fördel, då måste inträda för samhället skyldigheten att hålla egaren
skadeslös och för den sist nämnde den deremot svarande rättigheten
att emot ersättning afstå från den eganderätt, som han
icke längre får oinskränkt i laga ordning utöfva. Har således
tillåtelse att bygga vägrats af den anledning, att egoområde i sin
helhet skall ingå i gata eller allmän plats, är enligt § 3 samhället
pligtigt att lösa sådan egendom.

Om åter endast en del af egoområde omedelbart tages i anspråk
för stadsplanens genomförande, men återstoden icke kan
bebyggas, blifver egaren äfven i detta fall urståndsatt att, på sätt

han finner för sig fördelaktigast, använda sin fastighet, så vida.
icke lagen gifver honom medel i hand att utan svårighet med
det återstående området sammanlägga mark och derigenom bilda
eu ändamålsenlig byggnadstomt. Ett sådant medel är i förevarande
lag beredt genom bestämmelser om rätt för delegare i byggnadsqvarter
att i vissa fall söka och erhålla qvarterets indelning
i tomter samt för delegare i tomt att under vissa vilkor och förutsättningar
få lösa eller tillbyta sig öfrige delegares lotter. Till
dessa bestämmelser, hvilka återfinnas i §§ 18, 20 och 21, torde
komitén få återkomma vid behandlingen af dessa §§. Här har
komitén endast velat fästa uppmärksamhet derpå, att, om egare
af sådant område, som är för litet att ändamålsenligt bebyggas,
verkligen vill och kan bygga, så måste det för honom vara eu
uppenbar fördel att få genom byte eller lösen förvärfva den mark,,
som erfordras för att tillsammans med hans område bilda lämplig
byggnadstomt. Kan han komma i åtnjutande af denna förmån,
bör han således icke vara berättigad fordra områdets inlösande.
I motsatt fall är han ur stånd satt att begagna sitt
återstående område till bebyggande, och samhället bör derför hålla
honom skadeslös. Sista punkten uti förevarande § 3 innehåller
i följd häraf den bestämmelse, att, om byggnadslof vägrats, enär
så stor del af egoområde skall ingå i gata, att återstoden icke
utgör ändamålsenlig byggnadstomt, samhället skall vara skyldigt
lösa området, derest egaren icke kan, efter tomtindelning, på sätt
i lagen sägs, genom irtbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde.

Den sålunda genom § 3 samhället ålagda lösningsskyldighet
skulle emellertid kunna blifva för samhället ganska betungande.
Erfarenheten har gifvit vid handen, att enskilde jordegare icke
sällan låtit upprätta ritningar och anmält sig vilja bebygga mark,
som enligt stadsplan är afsedd till gata eller allmän plats eller
icke kan ensam för sig lämpligen bebyggas, endast för att framkalla
vägran af byggnadslof och derigenom tilltvinga sig markens
inlösande; och exempel på dylika försök torde äfven framdeles,
icke komma att saknas, sedan skyldigheten att lösa blifvit uttryckligen
föreskrifven. Samhället skulle på sådant sätt kunna
komma att inlösa ganska betydande områden, långt innan stadsplanens
genomförande derstädes vore af behof påkallad och innan
ännu någon verklig byggnadsverksamhet der inträdt. Bästa medlet
att förekomma detta missförhållande vore att tillerkänna sam -

hållet rättighet att i sådana fall afstå från planens vidmagthållande
och således medgifva det ifrågasatta byggnadsföretaget. Eu
sådan rättighet borde utan fara kunna samhället tillstädjas, enär
enligt den angifna förutsättningen byggnadsföretaget, såsom icke
allvarligt menadt, ju icke heller skulle komma till stånd och
■ medgifvandet dertill således i sjelfva verket endast skulle medföra
den påföljd, att samhället befriades från en utgift, hvaraf
detsamma för tillfället icke kunde draga motsvarande fördel, utan
att ändå någon enskild förnärmades i sin rätt. Men fall torde
äfven inträffa, då det för samhället blifver icke blott fördelaktigt
utan oundgängligen nödigt att kunna medgifva ett verkligen
åsyftadt byggnadsföretag i strid mot stadsplan hellre än att underkasta
sig den lösningsskyldighet, som vägran af byggnadslof skulle
medföra. Om, exempelvis, gata skall enligt stadsplan framdragas
genom en fabriks eller annan större anläggnings område, men
egaren efter planens fastställande ser sig nödsakad att verkställa
byggnadsföretag, hvarför den blifvande gatumarken tages i anspråk,
så skulle samhället kunna genom att på grund af § 2
vägra tillstånd till ett sådant byggnadsföretag blifva pligtigt inlösa
hela fabriken eller anläggningen, ehuru stadsplanens genomförande
på detta ställe icke förr än i en aflägsen framtid ifrågakornme.
Den utgift, som härigenom förorsakades samhället, skulle
uppenbarligen i flere om icke de flesta fall komma att med ränta
på ränta uppgå till vida högre belopp, än som samhället finge
utgifva, derest det ifrågasatta byggnadsföretaget tillätes med deraf
följande förpligtelse för samhället att i en framtid inlösa
äfven byggnaden. För att undvika äfventyr af nu antydda slag
kunde visserligen anlitas den utväg att upprätta stadsplan för
endast mindre områden och i män som sådant af byggnadsverksamheten
nödvändiggjordes, men derigenom skulle i väsentlig
mån motverkas det ändamål, som med föreskrifterna om stadsplans
antagande åsyftas. Nämnda utväg har derför icke kunnat
förordas, och komitén har ej heller funnit sig kunna föreslå
något annat medel än det ofvan angifna, att samhället berättigas
under vissa förutsättningar delvis afstå från stadsplanens vidmagthältande.
Att emellertid härutinnan bevilja samhället ensamt
pröfningsrätten torde icke gerna kunna ifrågasättas. Fn
sådan rätt skulle med lätthet kunna missbrukas derhän, att samhället
genom särskilda beslut tid efter annan alldeles upphäfde
den stadsplan, som på dess begäran blifvit af Konungen stad -

fästad. Fall kunna dessutom inträffa, då anstånd med stadsplans
genomförande på ett ställe eller inom visst egoområde, ehuru för
samhället önskvärdt, likväl icke bör medgifvas, derför att ett
byggnadsföretag i strid mot planen skulle kunna medföra olägenhet
och förlust för andre tomtegare, hvilka, under antagande att
stadsplanen komme att vidmagthållas, byggt i enlighet dermed.
Desses rätt bör dock vara fullt betryggad, om sådana frågor pröfvas
af den myndighet, som faststält stadsplanen.

På grund häraf har uti förevarande § införts den bestämmelse:
att) om byggnadsföretag anmäles, som icke kan verkställas
annorlunda -än i strid mot stadsplan, och, derest tillåtelse att
bygga vägrades, samhällets deraf beroende lösningsskyldighet
skulle föranleda betungande utgift å tid, då planens genomförande
på i fråga komna ställe ännu icke anses vara af behofvet påkalladt,
byggnadsföretaget må tillåtas, så vida anstånd med planens
genomförande medgifves i den ordning, som är föreskrifven
för stadsplans antagande och fastställelse. Då komitén härvid
ansett oegentligt, att anstånd med stadsplans genomförande i
någon del skulle få begäras, innan sådant visat sig vara af behof
påkalladt, har frågan om anståndets beviljande gjorts beroende
deraf att byggnadsföretag anmäles, som icke kan verkställas
annorlunda än i strid mot stadsplanen. Skulle emellertid vid
pröfningen af en sådan anmälan samhället finna, att det med
anståndet åsyftade mål icke kan vinnas, med mindre planens genomförande
får hvila äfven i afseende å andra egoområden än det,
som af det ifrågasatta byggnadsföretaget omedelbart beröres, så
synes af det föreslagna stadgandets lydelse intet hinder möta för
samhället att på en gång begära och erhålla anstånd i mera vidsträckt
omfattning. Samhället skulle dessutom icke löpa någon
fara, om det vore nödsakadt att söka anstånd med planens genomförande
för hvarje särskild! byggnadsföretag, ty det kan med
visshet förutsättas, att Konungen icke skall vägra sådant anstånd,
då verkliga skäl dertill förefinnas och enskild rätt ej derigenom
förnärmas.

I sammanhang med ofvan omförmälda stadgande har komitén
uti denna § infört följande bestämmelse: samhället må ock kunna
medgifva byggnads uppförande i strid mot stadsplan, derest sökanden
förbinder sig att så snart planen skall genomföras eller
inom viss tid, högst tio år, borttaga byggnaden på egen bekostnad;
dock fordras för beslutets giltighet, att detsamma af Konun -

gens befallningshafvande godkännes, äfvensom att förbindelsen
intages i rättens inteckningsprotokoll. Någon förklaring öfver
denna bestämmelse och skälen derför torde icke vara erforderlig.

Det är allmänt kändt, att icke blott urgamla delar af äldre § 5.

städer utan äfven många andra platser, der under senare tider
en större sammanträngd befolkning bosatt sig, blifvit bebyggda,
utan att någon plan varit upprättad, och att i följd häraf gatorna
eller kommunikationslederna äro smala och krokiga samt tomterna
ofta alltför små, trånga, oregelbundna och någon gång
till och med i saknad af lagbestämd utfartsväg. Att under sådana
förhållanden åstadkomma en stadsplan, som uppfyller byggnadsstadgans
fordran att på samma gång motsvara rörelsens behof af utrymme
och beqvämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk
luft, önskligheten af största möjliga trygghet mot mera utbredda
eldsolyckor samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omvexling
och prydlighet, låter sig merendels icke göra utan att
antaga ett gatusystem, som helt och hållet afviker från det befintliga.
En fullständig och ändamålsenlig'' reglering för så beskaffad!
område måste derför beröra alla eller åtminstone de allra
flesta derinom belägna fastigheter, och då befintliga gator måste
igenläggas samt nya upptagas, torde i många fall svårighet möta
att verkställa regleringen endast efter hand, i den mån nybyggnader
komma i fråga. Stadsplanens genomförande på sådant sätt
skulle dessutom hafva till följd, att alla de af regleringen härflytande
rättsförhållanden mellan samhället och de enskilde måste
särskildt för hvarje fastighet ordnas och utredas; men det är lätt
att inse, att detta kan vara förenad! med nästan oöfvervinneliga
svårigheter, och att i hvarje fall samhället icke gerna kan med
någon grad af noggranhet på förhand beräkna de kostnader, som
äro förenade med ett så beskaffadt genomförande af stadsplanen.

Till båtnad icke minst för de enskilde tomtegarne skulle nu antydda
svårigheter kunna undanrödjas och regleringens genomförande
befrämjas, om samhället berättigades på en gång förvärfva
alla inom område af ifrågavarande beskaffenhet belägna
fastigheter för att kunna oberoende af alla rättstvister utlägga
de i planen upptagna gator och allmänna platser samt derefter
till enskilde för bebyggande upplåta de derinvid belägna nybildade
tomterna.

En samhället sålunda tillerkänd vidsträcktare expropriationsrätt
kan icke anses träda den enskilda eganderätten för nära.

Fastigheternas egare skulle ju erhålla full lösen. Deras tomter
komme att i de flesta fall blifva genom regleringen så afskurne
och förminskade, att de icke vidare kunde ändamålsenligt bebyggas,
hvadan samhället i allt fall borde vara både berättigadt
och pligtigt att desamma inlösa; och om pröfningen, huruvida
en sådan vidsträcktare expropriationsrätt må ega rum eller icke,
lägges i Konungens hand, böra de enskilde icke löpa fara, att
densamma får i oträngdt mål begagnas. Den kan dessutom icke
annat än i undantagsfall komma till användning, ty samhället
lärer icke på sådant sätt genomföra stadsplan under annan förutsättning,
än att en särdeles liflig byggnadsverksamhet kan påräknas,
så att samhället genom afyttrande af de nyutlagda tomterna
må kunna i någon mån göra sig betaldt för de af fastigheternas
inlösande föranledda kostnader.

Med anledning af hvad nu blifvit anfördt, har komitén uti
§ 5 föreslagit den föreskrift, att, om Konungen, efter derom af
samhälle gjord framställning, finner, att stadsplan för ordnande
af trångt eller eljest på olämpligt sätt bebygdt område icke kan
genomföras, med mindre samhället förvärfvar alla de fastigheter,
som beröras af stadsplanen, egare skall vara pligtig att mot lösen
afstå sin fastighet i den ordning, som i förevarande lag sägs.

Sedan komitén sålunda sökt gifva föreskrifter i fråga om stadsplans
fastställelse och verkan deraf, har komitén uti §§ 6 till och
med 17 behandlat de rättsförhållanden, som uppstå genom frågor
Om genomförande af stadsplan.

§ G. För sådant ändamål erfordras i första rummet, att mark, hvil ken

enligt planen är afsedd till gata eller allmän plats och lämpligen
kan betecknas med den gemensamma benämningen »gatumark»,
afskiljes från den öfriga till bebyggande afsedda marken,
så att gatumarkens berörda egenskap blifver känd samt gator
och allmänna platser, efter det de upplåtits till begagnande, icke
må kunna vidare dragas från sitt ändamål. Så snart nemligen
genom stadsplans fastställande blifvit i laga ordning bestämdt,
att viss mark skall förr eller senare utläggas till gata eller allmän
plats, får denna mark icke vidare bebyggas. Egarens rätt
att, på sätt honom bäst synes, tillgodogöra sig sådan mark blifver
således i viss mån inskränkt och han bör icke vidare kunna afyttra
densamma utan att åtminstone den nye egaren har eller
sjelf kan förvärfva full kännedom om den inskränkning i eganderättens
utöfning, han är skyldig underkasta sig. Det torde der -

för åligga lagstiftaren att, såvidt på honom ankommer, medverka
dertill, att kännedom om berörda förhållande kan af en
hvar utan svårighet inhemtas. För sådant ändamål erfordras
i första rummet, att marken vederbörligen uppmätes, så att
något tvifvel om densammas läge icke må förefinnas; och har
komitén ansett, att åt denna åtgärd lämpligen kan gifvas benämningen
»afstyckning», ett uttryck som redan inom språket
vunnit burskap. Derjemte torde afstyckningen böra på lämpligt
sätt publiceras genom anteckning i den kolumn af fastighetsboken,
som är afsedd för upplysning om fastighets storlek och
natur.

Härigenom hör visserligen vinnas säkerhet för, att gatumarken,
sedan den en gång blifvit till gata eller allmän plats
upplåten, icke vidare kan komma att bebyggas eller annorledes
användas i strid mot det med densamma afsedda ändamål, men
om så är förhållandet, synes ock vara lämpligt, att eganderätten
till gatumarken, vare sig lösen derför utgifvits eller icke, öfvergår
från den enskilde till samhället. Att så hör ske öfverensstämmer
med hittills gällande föreställningssätt, och komitén
har desto hellre ansett sig höra utgå från en sådan förutsättning,
som det icke i något hänseende kan vara af vigt för den enskilde
att, sedan från hans tomt mark blifvit afsöndrad och utlagd
till gata eller allmän plats, bibehållas vid eganderätt till
■denna mark. Komitén har derför såsom allmän regel i första
punkten af § 6 uttalat, att mark, som enligt stadsplan ingår i
gata, skall såsom gatumark afstyckas och öfverlåtas till samhället.

Angående tidpunkten, då öfverlåtelsen skall ske, förekomma
i lagförslaget åtskilliga bestämmelser. Samhället bör dock uppenbarligen
icke i något fall förvärfva eganderätten till gatumarken
senare, än då gatan eller den allmänna platsen skall tagas i anspråk
för det dermed afsedda ändamål. Derför stadgas vidare i
nämnda §, att sådan afstyckning skall, förr än gata upplåtes till
allmänt begagnande, verkställas samt anmälas hos vederbörlig
domstol för anteckning i fastighetsboken.

Slutligen innehåller samma § följande bestämmelse: sökes,
förr än gata upplåtes, tomtindelning eller rätt att bygga, skall
den gatumark, som eges af sökanden och är belägen intill den
för tomtindelningen eller bebyggandet afsedda mark, afstyckas
■och anmälan derom ske, så som ofvan sägs.

Till förklaring af detta stadgande torde endast behöfva erinras,
att tomtindelning eller utstakande af byggnadsplats inom
planlagdt område icke gerna kan verkställas, utan att byggnadsqvarterets
eller tomtens gränser bestämmas och utvisas, och att
detta åter i sig innebär afstyckning af den mark som från egoområdet
skall till gata eller allmän plats upplåtas.

Genom gatumarkens afstyckning blifver densamma likväl
endast till läget bestämd samt afskild från de till bebyggande
afsedda egoområden. Derefter uppstår frågan om markens fullständiga
ordnande för sitt ändamål, så att gata eller allmän plats
må kunna användas samt äfven i verkligheten blifva använd
icke blott såsom utfartsväg för dervid belägna tomter utan äfven
såsom medel för den allmänna samfärdseln. Det gäller med
andra ord att bestämma, när och under hvilka vilkor gatumark
skall upplåtas till allmänt begagnande samt derigenom
göras till sådan gata eller torgplats, som omförmäles exempelvis
uti 11 kap. 15 § och 19 kap. 15 § Strafflagen samt 2, 3, 4, lo,
14, 15 och 16 §§ af Ordningsstadgan för rikets städer. Allmänna
bestämmelser i detta ämne hafva hittills icke varit meddelade.
De föreskrifter härom, som nu gälla för särskilda samhällen, återfinnas
i byggnadsordningarna eller andra på administrativ väg
tillkomna beslut. Men när enskilde genom civillag tillförbindas
att bygga i enlighet med stadsplan, kan lagstiftaren icke gerna
underlåta att i sammanhang dermed meddela bestämmelser i berörda
fråga. Den enskilde, som bygger invid en i stadsplan
upptagen gata, måste nemligen, åtminstone i de flesta fall, ordna
sin byggnad med den förutsättning, att gatan skall begagnas såsom
utfartsväg för densamma. Det kan under sådant förhållande
icke vara för honom likgiltigt, om gatan upplåtes till allmänt
begagnande genast efter det byggnaden blifvit uppförd eller han
får vänta derpå under flere år utan att ens kunna närmelsevis
beräkna tidpunkten, då sådant skall ske. Han bör tvärt om, då
utförandet ankommer på annan än honom sjelf, vara berättigad
under vissa vilkor fordra, att gata framför hans tomt anordnas och
upplåtes, och lagen kan för allmän ordnings och säkerhets skull
icke tillåta, att planlagda områden fullständigt bebyggas, utan att
den der bosatta befolkning kommer i åtnjutande af ändamålsenliga
utfartsvägar. Men å andra sidan kan samhället, om detsamma
har sig ålagdt att bestrida kostnaden för gatas anordnande,
underhåll och belysning m. m., icke billigtvis förpligtas att utan

alla vilkor och förbehåll upplåta gata framför hvarje tomt, som
bebygges. Orimligheten af ett sådant anspråk inses lätt, om
man besinnar, att gata eller gatudel icke kan upplåtas till allmänt
begagnande, med mindre densamma står i förbindelse med
eller utgör fortsättning af förut befintlig allmän väg eller gata.
Skyldigheten att framför en från stads bebyggda delar aflägse belägen
tomt ordna och upplåta gata skulle således i många fall
icke kunna fullgöras, utan att gata blefve anlagd från tomten
ända fram till förut befintlig'' gata, hvilket kunde blifva i
hög grad betungande, utan att från det allmännas synpunkt vara
i någon mån af behofvet påkalladt.

Af hvad nu i korthet blifvit anfördt torde framgå, att det
antydda rättsförhållandet bör genom civillag ordnas, och komitén
har, hvad först angår ny gatas upplåtande, sökt afväga rättigheter
och skyldigheter emot hvarandra genom införande i § 7 af
följande bestämmelser: Om inom planlagdt område tomt efter

tomt bebygges i oafbruten följd, räknadt från befintlig gata, skall
för hvarje tomt, när densamma blifvit bebyggd, vidliggande hälft
af gatan upplåtas till allmänt begagnande, dock att, om gatan är
mer än aderton meter bred, föreskriften gäller endast för en
bredd af nio meter. Har bebyggandet, räknadt från befintlig
gata, skett annorledes än tomt efter tomt, skall, när minst halfva
antalet tomter efter någondera sidan inom ett qvarter blifvit bebyggda,
vidliggande hälft af gatan till angifven bredd upplåtas
till allmänt begagnande, derest gatumarken hålles samhället tillhanda,
så som i § 8 sägs.

Det torde icke vara behöfligt att vidare utveckla skälen för
den här följda grundsats, att ny gatas upplåtande skall vara beroende
deraf, att byggnadsverksamheten fortskrider i viss ordning.
Och om emot de föreslagna bestämmelserna skulle anmärkas, att
de icke tillgodose dem, som vilja bebygga tomter belägna aflägse
från befintliga gator, samt att sådant bebyggande i följd häraf
försvåras, så torde en dylik anmärkning tala till fördel för det
afgifna förslaget. Ty det är utan tvifvel ett önskningsmål, att
städer och andra med dem jemförliga platser bebyggas i viss
ordning, så att säga, inifrån och utåt.

För att icke göra den här ifrågavarande skyldigheten mera
betungande, än som är oundgängligen nödigt, har komitén föreslagit,
att tomts bebyggande skulle betinga endast halfva gatans

upplåtande framför densamma, samt att, då gatan har större bredd,
än som enligt gällande bestämmelser kan anses vara den normala
eller aderton meter, föreskriften gäller endast för en bredd af
nio meter. De nu föreslagna bestämmelserna skulle således icke
ega tillämplighet å de delar af bredare gator eller esplanader,
som ligga i midten på nio meters afstånd från tomtgränserna å
ömse sidor.

Beträffande derefter det förhållande, att befintlig gata skall
invid tomt vidgas med ny gatumark, så torde det vara uppenbart,
att denna mark bör, till allmänt begagnande upplåtas, när
tomten blifvit bebyggd åt gatan; och härom finnes jemväl föreskrift
införd uti förevarande §.

Hvad åter angår allmänna platser och sådan gatumark, hvarå,
enligt hvad ofvan blifvit anfördt, de förut föreslagna bestämmelserna
icke ega tillämplighet, så synes frågan om deras upplåtande
till allmänt begagnande icke kunna i sådan mån beröra
enskildes rätt, att särskilda föreskrifter derom behöfva i lagen
meddelas; och då det dessutom skulle vara förenadt med hardt
nära oöfvervinneliga svårigheter att gifva lämpliga allmängiltiga
bestämmelser i detta ämne, har komitén ansett, att beslutanderätten
i fråga härom kunde hädanefter som hittills utan inskränkning
öfverlåtas åt samhället, helst enhvar ju har sig öppet lemnadt
att genom besvär söka rättelse i samhälles beslut, derest
samhället derigenom öfverskrider sin befogenhet eller kränker
enskild rätt. Fjerde punkten af 7 § innehåller derför det stadgande,
att i andra än de förut sagda fallen vare samhälle berättigadt
bestämma tiden, då gata skall till allmänt begagnande
upplåtas.

Då, såsom ofvan blifvit antydt, såväl allmän som enskild rätt
kan vara beroende deraf, att gata eller allmän plats upplåtes till
allmänt begagnande, hafva föreskrifterna beträffande tiden, då
sådant skall ske, bort meddelas oberoende af frågan, huruvida
skyldigheten att för dess ändamål anordna och underhålla gatumark
åligger den ene eller den andre. Denna vigtiga fråga kan dock
icke i lagen förbigås, och för att vinna en säker grund för densammas
behandling, hafva, såsom redan förut omtalats, på komiténs
begäran, uppgifter infordrats derom, huru det för närvarande
i de särskilda städerna och andra orter, för hvilka stadsplaner
äro eller böra vara faststälda, förhåller sig med skyldigheten att
anlägga och underhålla gator. Från 2 städer, Linköping och

Skenninge, hafva icke några upplysningar lenmats. De uppgifter,
som inkommit från 2 andra städer och 11 mindre orter, lemna ej
tillräcklig ledning för att kunna bedöma förhållandet i förevarande
hänseende. Yid en öfversigt af hvad i ämnet kunnat inhemtas
i afseende å öfriga, till antalet vida öfvervägande städer,
köpingar och andra orter, för hvilkas bebyggande stadganden
lika med de för stad meddelade skola tillämpas, visar det sig
vara en nästan undantagslös regel, att samhället har skyldighet
anlägga och underhålla torg och andra allmänna platser till så
stor del, som icke är att räkna till gator utanför vidliggande
tomter, men att dessa samhällen i afseende å samma skyldighet
vid gator och med dem jemförliga delar af torg och allmänna
platser kunna delas i följande hufvudgrupper:

I en sådan grupp, till hvilken höra 27 städer, deribland
Stockholm, Jönköping, Lund, Helsingborg och Gefle, samt 6 köpingar,
åligger det samhället att från början anlägga gatan, medan
underhållet, deri inräknade omläggningar, å några orter bekostas
af samhället, å andra af tomtegarne. På några ställen är anläggningsskyldigheten
grundad på häfd, på andra är den tillkommen
genom beslut om likställighet i utskylder och prestationer
mellan samhällets invånare. Yissa samhällen hafva vid likställighetens
införande åtagit sig skyldigheten utan ersättning.
Inom andra åter hafva tomtegarne fått lösa sig från gatuläggningsbesväret
mot en årlig afgift, som är bestämd antingen i förhållande
till egendomens värde och utgår på somliga ställen ständigt, på andra
för begränsad tid eller ock efter den uppskattade kostnaden för
besvärets utgörande. För de flesta orter framgår icke af öfverenskommelsen,
huruvida befrielsen gäller blott då befintliga gator
eller skall omfatta jemväl de gator, som dädanefter tillkomma
enligt stadsplanen. Undantagsvis är det uttryckligen sagdt, att
kommunen åtagit sig anlägga och underhålla äfven sådana
nya gator utan särskild ersättning eller, såsom i Sköfde, Lund
och andra städer, hvilka tagit dessa till föredöme, mot en ersättning,
som motsvarar kommunens ökade kostnader.

Dernäst följer en hufvudgrupp, innefattande 11 städer, i
hvilka kommunen mot eller utan lösen öfvertagit skyldigheten
att underhålla gatorna, utan att man af ordalagen i besluten kan
afgöra, huruvida dermed följer åtagande jemväl att bekosta första
anläggningen. Bland dessa städer märkas Upsala, Norrköping
och Göteborg, i hvilken sistnämnda stad dock, i afseende å

Masthugget, finnes ett förbehåll derom, att tomtegare icke skulle
vara fria från sitt förra åliggande att anlägga gator.

Den tredje hufvudgruppen utgöres af de 17 städer, deribland
Örebro och Landskrona, och 2 köpingar, hvarest anläggningsskyldigheten
är delad mellan samhället och tomtegaren. Delningen
är gjord efter olika grunder. På några ställen skall samhället
planera gatan, men antingen alldeles icke eller endast till
en del bekosta första stensättningen, på andra är samhället skyldigt
anlägga endast en del gator. I Örebro med flere städer är samhällets
förevarande åliggande i afseende å nya gator bundet dervid,
att bebyggandet fortgår i viss ordning från bebyggda stadsdelar
och befintliga gator. I en stad, Eskilstuna, är samhället uttryckligen
fritaget från att anlägga nya gator enligt stadsplanen. Äfven
inom denna hufvudgrupp hvilar underhållsskyldigheten i några
orter på samhället, i andra på tomtegarne.

I nästa grupp, innefattande något öfver 21 städer, deribland
Kalmar och Malmö, samt 8 köpingar, stationssamhällen eller
dermed jemförliga orter, hvilar skyldigheten att anlägga gator
fortfarande å tomtegare, dock att omfattningen af detta åliggande
icke är densamma å alla orter. Äfven underhållet ligger inom
några af dessa orter å tomtegarne, inom andra är det öfvertaget
af samhället.

Återstå 12 städer, samtlige föga folkrika, och 1 köping.
Tomtegare skola inom dessa underhålla gatorna. Huru förhållandet
derstädes är med skyldigheten att anlägga gatorna, framgår
icke af de meddelade uppgifterna.

Denna redogörelse ådagalägger, att inom de särskilda samhällena
väsentligen olika bestämmelser äro gällande såväl i fråga
om gatas anläggning som beträffande underhållsskyldigheten, samt
att fullständiga öfverenskommelser om likställighet i detta afseende
emellan kommunernas samtlige medlemmar ännu icke kunnat
inom de flesta samhällen tillvägabringas. Vid sådant förhållande
torde det icke vara möjligt att nu genom civillag ordna
detta rättsförhållande lika för alla samhällen. Allmängiltiga
bestämmelser i detta ämne skulle dessutom icke kunna meddelas,
utan att i sammanhang dermed noggrant bestämdes, hvad med
gatas anläggning och underhåll bör förstås, så att skyldigheten i
det ena eller andra hänseendet blefve bestämdt begränsad och
tvister angående sättet för densammas fullgörande kunde undvikas.
Men det är uppenbart, att anspråken i afseende å en

gatas anläggning och underhåll måste vara väsentligen olika
inom olika samhällen och att de lokala förhållandena med nödvändighet
betinga skiljaktigheter uti de föreskrifter, som böra i
nämnda hänseenden vinna tillämpning. Under det man exempelvis
på ett ställe kan nöja sig med ganska starka lutningar å
en gata, måste man på ett annat verkställa dyrbara sprängningsarbeten,
för att gata skall motsvara den allmänna rörelsens
behof af beqvämlighet, och sådana olikheter kunna förekomma
och förefinnas ofta till och med inom samma stad.

Komitén har på grund häraf ansett sig böra afstå från all
tanke på att föreslå allmänna bestämmelser uti omförmälda ämnen,
hvadan komitén uti sista punkten af § 7 infört det stadgande,
att angående sättet för ordnande och anläggning af gata
äfvensom skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas anläggning
och underhåll galle hvad för hvarje samhälle är eller varder
särskildt stadgadt.

Under § 6 är redan omförmäldt, hurusom komitén ansett § 8.
sig böra utgå från den åsigt, att samhället bör vara egare till all
gatumark. Härigenom vinnes säkerhet för att gatumarken icke
kan dragas från sitt ändamål, och af denna anledning är eganderättens
öfverlåtande till samhället af vigt icke allenast för detsamma,
utan äfven för de enskilde tomtegarne, hvilka anordnat
sina byggnader under förutsättning'', att de i stadsplanen upptagna
gator och allmänna platser allt jemt skola hållas tillgängliga
för den allmänna rörelsen och såsom utfartsvägar. Men i öfrigt
kan det, såsom förut blifvit anmärkt, vara alldeles likgiltigt, om
samhället eller de enskilde anses vara egare af gatumarken, enär
ingendera får tillgodogöra sig denna mark annorledes än för det
afsedda gemensamma ändamålet. Visserligen skulle säkerhet för
gatumarkens ständiga användande såsom sådan kunna vinnas,
äfven om eganderätten till densamma ansåges tillhöra tomtegarne,
men markens egenskap att vara afsatt för gemensamt behof framträder
bäst derigenom, att densamma anses vara samhällets tillhörighet.
Detta öfverensstämmer ock med den uppfattning, som
hittills allmänt gjort sig gällande. Men om samhället bör anses
såsom egare af den för gemensamt behof afsätta gatumarken,
följer likväl icke deraf med nödvändighet, att samhället måste
ensamt bära tungan af gatumarkens förvärfvande och tillhandahållande
för sitt ändamål. Erfarenheten har tvärtom gifvit vid
handen, att enskilde jordegare mången gång villigt underkastat

sig att afstå mark till nya gator för vinnande af förmånen att
få den återstående jorden behörigen indelad till byggnadsqvarter
och tomter.

Sådan frivillig öfverenskommelse kan dock icke alltid tillvägabringas,
och den enskilde, som är angelägen att få stadsplan
inom sitt område faststäld och genomförd, äfventyrar måhända
någon gång att vid öfverenskommelsens afsilande få för ändamålets
vinnande underkasta sig större uppoffring, än billigheten
kräfver. Behofvet att i detta hänseende genom lagbestämmelser
ordna rättsförhållandet emellan samhället och de enskilde har
derför länge gjort sig känbart och är nu särskild! genom Riksdagens
förutnämnda skrifvelse erkändt.

Komitén har med största sorgfällighet öfvervägt denna fråga
och dervid enhälligt omfattat den i norska lagstiftningen antagna
grundsats, att den, som invid en i stadsplan upptagen ny gata
eger tomt tillräcklig för bebyggande och vill för sådant ändamål
använda denna sin tomt, skall vara skyldig tillhandahålla mark
för den såsom utfartsväg utmed tomten erforderliga gatan, men
att deremot samhället bör sjelf vidkännas kostnaden för anskaffande
af den mark, som tages i anspråk för gatan utöfver det
till utfartsväg erforderliga område, så att, om gata har större
bredd än den normala, tomtegarne å ömse sidor få tillhandahålla
endast så mycket mark, som skulle åtgå för gatans utläggande
till nämnda bredd, men samhället ansvarar för den öfriga marken.

Med tillämpning af denna grundsats har komitén, som i §
1 föreskrifvit, att samhälle skall lösa den för stadsplans genomförande
erforderliga mark, der ej annorlunda i lagen stadgas, uti
§ 8 infört följande bestämmelser: Vill någon bebygga tomt åt
gata, som ännu icke upplåtits till allmänt begagnande, vare han
skyldig att utan ersättning å samhället öfverlåta eganderätten
till mark för halfva gatan utmed tomten, dock ej till större bredd
än nio meter. För egare af tomt i hörnet af två nya gator omfattar
denna skyldighet jemväl den del af vidliggande .gatukors,
som inneslutes af angifna gatumarkens utdragna gränslinier. Sålunda
öfverlåten gatumark ege samhället ej rätt tillträda, förr än
gatan skall utläggas.

Det återstår nu att undersöka, huruvida nämnde grundsats
rätteligen härleder sig från sakförhållandets natur och om de i
enlighet dermed affattade bestämmelserna kunna anses vara med
billighet öfverensstämmande.

Med undantag för de få fall, då genom kungligt påbud äldre
städer af särskild anledning blifvit flyttade till nya för dem utstakade
platser, torde städer ock med dem jemförliga orter aldrig
hafva uppkommit och ej heller någonsin kunna uppkomma på
annat sätt, än att bebyggandet så småningom fortgår och derunder
den å stället bosatta befolkningen slutligen växer till sådan
betydenhet, att densamma får bilda ett samhälle för sig. Vid
platsens första bebyggande finnes således icke något färdigbildadt
samhälle och plan för bebyggandet kan ej gerna vara på förhand
uppgjord i annat fall, än då en enskild egare af jord, der
bosättning är att förvänta, låter upprätta sådan plan för att sedan
kunna afyttra byggnadstomter, dervid första åtgärden måste vara
att genom området draga lämpliga gator. I sådant fall bestämmes
uppenbarligen priset för byggnadstomterna så, att de, som
inköpa desamma, få betala äfven värdet af den till gator afsätta
mark, enär gatorna utgöra ett nödvändigt vilkor för möjligheten
att bilda byggnadsqvarter och tomter, och det är således i sjelfva
verket tomtegarne, som tillhandahålla den för deras gemensamma
behof erforderliga gatumarken. Då åter ingen plan blifvit upprättad,
innan bebyggandet börjar, måste de byggande sjelfve ordna
sin byggnadsverksamhet så, att nödigt utrymme förefinnes för
samfärdsel dem emellan. Detta är ett för dem alla gemensamt
intresse, som väl någon gång kan blifva i större eller mindre
grad förbisedt, men som dock förr eller senare måste göra sig
gällande med sådan styrka, att det omöjligt kan skjutas undan
utan måste genom gemensamma ansträngningar och uppoffringar
tillgodoses. I begge dessa fall finnes, såsom förut är antydt,
icke något samhälle, som träder emellan och ordnar denna angelägenhet
för de enskilde, och det kan således icke ens blifva tal
om den allmänna rörelsens kraf samt deraf beroende skyldighet
för samhälle att tillhandahålla gator, hvilka i följd deraf ej
heller göras bredare än för samfärdseln inom området oundgängligen
fordras.

Om således under de första skedena af eu stads eller dermed
jemförlig orts uppkomst de byggande äro nödsakade att hvar för
sig. eller gemensamt sörja för anordnande af behöfliga gator, så
lärer den omständigheten, att den å en sådan plats bosatta befolkning
omsider hunnit blifva ett samhälle för sig, icke gerna
kunna medföra, att detta samhälle derefter skall i afseende å det
fortsatta bebyggandet ikläda sig skyldigheter, som förut ålegat de

enskilde. Sakförhållandet blifver ju icke genom samhällets bildande
i någon mån förändradt, och ingen anledning finnes, att
de, som förut byggt samt sjelfve skaffat sig gator, skola med dem,
som derefter vilja bygga, deltaga i kostnaden för anskaffande af
de för deras byggnader erforderliga utfartsvägar. Icke heller
undergår sakförhållandet någon väsentlig förändring derigenom,
att det ansetts nödigt ålägga samhället skyldigheten att upprätta
förslag till stadsplan samt efter dess fastställande vaka öfver
planens vidmagthällande. Föreskrifterna härom äro uppenbarligen
meddelade, på det gator och allmänna platser må till fördel
för de enskilde tomtegarne lika väl som för det allmänna
blifva utlagde på det ändamålsenligaste sätt, som de lokala förhållandena
kunna medgifva, och den omständigheten, att gatorna
skola läggas efter en på förhand uppgjord plan, kan, såsom lagutskottet
yttrat, icke betaga dem egenskapen att vara utfartsvägar
för vidliggande tomter och bilda byggnadslinier för dessa.
Om än samhället således vid behandling af frågor om stadsplan
måste söka att tillgodose den allmänna rörelsens kraf, så bör
dock noga beaktas, att samhället i främsta rummet är att härvid
anses såsom målsman för tomtegarne, hvilka icke kunna tilllåtas
att hvar för sig besluta, huru byggnadsverksamheten inom
deras område bör ordnas. Samhällets i sådana frågor fattade
beslut, hvaremot tomtegarne kunna framställa anmärkningar efter
befogenhet, skall ju dessutom underställas pröfning af myndighet,
och härigenom torde, såvidt möjligt, vara sörjdt för, att tomtegarnes
rätt varder tillgodosedd. Samhällets beslutanderätt kan
derför, rigtigt uppfattad, alldeles icke anses innebära förpligtelse
för samhället att tillhandahålla all jord, som erfordras för genomförande
af den för dess och tomtegarnes gemensamma bästa antagna
stadsplanen, och dermed äfven befrielse för tomtegarne
från den i sakförhållandets natur grundade skyldigheten att, om
de vilja bygga, sjelfve skaffa sig nödig utfartsväg.

Någon obillighet kan ej heller gerna blifva en följd af denna
skyldighet, enär densamma utkräfves endast i det fall, att tomtegaren
bebygger sin tomt åt den blifvande gatan, det vill säga
på sådant sätt, att gatan förr eller senare måste begagnas såsom
utfartsväg för tomten. Stadsplanens fastställande utgör nemligen
i och för sig icke något hinder för tomtegaren att fortfarande
begagna sin af planen berörda mark så, som honom bäst synes,

•endast lian icke bebygger densamma; och då ingen kan tvinga
honom att bygga, beror det således uteslutande af honom sjelf
att afgöra, huruvida det för honom medför större fördel, om han
fortfarande begagnar marken obebyggd, än om han bebygger densamma
med fullgörande af skyldigheten att tillhandahålla gallmark.
Den mark, som i följd af gatas framdragande bildar byggnadstomt
och erhåller ny byggnadslinie derinvid, vinner emellertid
derigenom en förhöjning i värde, som fullt motsvarar och
oftast vida öfverstiger värdet af den mark, hvilken skall för tomten
upplåtas till gatan. I ett fall, hvartill komitén återkommer
vid behandlingen af § 14, kan dock nämnda värdetillökning tänkas
icke motsvara gatumarkens värde, och med afseende å det
säregna förhållandet dervid har komitén i sistnämnda § föreslagit
en bestämmelse, hvarigenom möjlig obillighet skulle förekommas.
Men i öfrigt har komitén icke kunnat finna något
skäl, hvarför samhället skulle, så att säga, gifva den byggande
ett premium genom att betala eller kostnadsfritt tillhandahålla
den utfartsväg, som utgör ett oeftergifligt vilkor för möjligheten
att bygga.

Då eganderätten till gatumarken bör öfvergå till samhället,
så snart den förutsättning inträffar, hvaraf öfverlåtandet betingas,
men gatan icke alltid kommer att samtidigt dermed anläggas,
fordrar billigheten, att tomtegaren må, om han så önskar, nyttja
marken, intill dess han kan komma i åtnjutande af förmånen att
få gatan för sitt ändamål ordnad, och det är af sådan anledning
komitén infört bestämmelsen, att samhället ej eger rätt tillträda
den öfverlåtna gatumarken, förr än gatan skall utläggas.

Det torde ofta inträffa, att enligt plan för ny stadsdel gata skall
framdragas i samma sträckning som en redan befintlig väg, hvilken
såsom afsatt för allmänt behof icke kan anses såsom enskild
tillhörighet för egaren till vidliggande tomter. I sådan händelse
torde den befintliga vägen genom planens fastställande iklädas
egenskapen af gatumark, och vägens tillvaro kan göra, att för
gatans utläggande erfordras mindre mark, än som i motsatt fall
skulle tagits i anspråk. För att nu skilja rättvist emellan egarne
af vidliggande tomter, har komitén uti förevarande § infört den
bestämmelse, att, om farväg ingår i område, som skall till gata
upplåtas, egare af tomt å hvardera sidan skall vara skyldig att,
på sätt ofvan sägs, öfverlåta hälften af det för gatan i öfrigt
behöfliga området, dock ej till större bredd än nio meter.

Komitén har vidare i samma § föreskrifvit, att gatumarken
skall, då den afträdes, lemnas fri från byggnader. Befogenheten
och lämpligheten af denna bestämmelse torde vara obestridlig..
Någon afsevärd olägenhet synes icke kunna derigenom tomtegaren
förorsakas. Han är icke skyldig öfverlåta mark under annat vilkor,
än att tomten blifvit bebyggd åt gatan, och tomten lärer åtminstone
i de flesta fall icke kunna på sådant sätt bebyggas, så länge
gatumarken derutanför är upptagen af byggnader. Dessa måste
således bortskaffas oberoende deraf, att gatumarken skall kostnadsfritt
öfverlåtas, och tomtegaren lärer icke inlåta sig på byggnadsföretaget,
så länge gatumarkens frigörande från byggnader medför
större kostnad för honom, än som kan blifva godtgjord genom
vinsten af tomtens bebyggande. Det har inom komitén varit,
ifrågasatt, att i sammanhang med förevarande bestämmelse jemväl
skulle stadgas skyldighet för tomtegaren att lemna den omförmälda
gatumarken så planerad, som i vederbörlig ordning
kunde vara föreskrifvet, och komitén hade, i afsigt att vinna,
ledning för sitt omdöme rörande denna grannlaga fråga, intagit
bestämmelse härom uti det förslag, hvaröfver, enligt hvad förut
blifvit omförmäldt, vederbörandes yttranden inhemtats. Många
röster hafva visserligen härvid afgifvits till förmån för nämnda
bestämmelses bibehållande i lagen, men å andra sidan har det
ifrågasatta stadgandet uti flere yttranden mött kraftigt motstånd
hufvudsakligen af det skäl, att planeringsskyldighetens fullgörande
skulle komma att trycka de särskilde tomtegarne särdeles
ojemnt och i många fall blifva för dem allt för betungande.
Nedan i följd häraf kan tvekan uppstå om det ifrågasatta stadgandets
lämplighet; och komitén har dessutom efter granskning
af ofvan omförmälda uppgifter rörande gatuanläggningsbesväret
funnit sig icke kunna föreslå en allmängiltig föreskrift om skyldighet
för tomtegare att vederbörligen planera den gatumark,
som han skall utan ersättning öfverlåta, enär en sådan bestämmelse
skulle komma att inom alla de samhällen, der fullständig
likställighet blifvit införd, stå i strid mot den dervid träffade
öfverenskommelsen, att all kostnad för gatuanläggning skall gäldas
af samhället.

Den skyldighet, som genom förevarande § ålagts tomtegare
att under viss förutsättning öfverlåta eganderätten till gatumark
å samhället, kan emellertid endast i det fall, att tomtegaren förfogar
öfver all den ifrågavarande gatumarken framför tomten, af

honom omedelbart fullgöras. Är marken åter till större eller
mindre del i annans hand, skulle tomtegaren vara nödsakad att
först sjelf förvärfva den erforderliga marken, innan han kunde
öfverlåta densamma å samhället. Men ett sådant sätt att gå till
väga komme säkerligen att i många fall blifva med svårigheter
förenadt och skulle dessutom icke kunna vinna ovilkorlig tillämpning,
med mindre tomtegaren för sådant fall tillerkändes expropriationsrätt.
Det har derför ansetts lämpligast och mest följdrigtigt,
att tomtegaren under angifna förutsättningen får fullgöra
omförmälda skyldighet medelst utgifvande af ersättning till samhället,
som, derest det ej sjelft är egare till den ifrågavarande
marken, utan svårighet kan förvärfva densamma genom begagnande
af den samhället enligt § 1 tillerkända lösningsrätt. I
följd häraf har uti förevarande § 8 införts det stadgande, att, om
gatumarken, som bör kostnadsfritt öfverlåtas, redan tillhör samhället
eller den skall lösas, tomtegaren är pligtig gifva ersättning
derför efter värdering.

Då den ifrågavarande skyldigheten, vare sig den fullgöres på
det ena eller andra sättet, är beroende deraf, att någon vill bebygga
tomt åt gata, måste deraf följa, att tillstånd till byggnadsföretag,
hvarom nu är sagdt, icke må meddelas, med mindre sökanden
fullgör samma skyldighet eller derför ställer godkänd
säkerhet. Föreskrift härom har ock blifvit uti förevarande § införd.
Härvid har icke ansetts nödigt meddela särskild bestämmelse
angående sättet för säkerhetens pröfning, enär det synes
kunna utan fara öfverlåtas åt samhället att afgöra, huruvida denna
pröfning skall verkställas af byggnadsnämnd, drätselkammare
eller annan myndighet.

Då den tomtegare, hvilken, förr än den ifrågasatta lagen
träder i kraft, möjligen bebyggt sin tomt åt en i stadsplan upptagen
men ännu ej utlagd gata, icke hör vara befriad från ofta
nämnda skyldighet, har komité!! slutligen i samma § föreslagit,
att i sådant fall tomtegaren skall, innan gatans upplåtande må
fordras, vara skyldig fullgöra hvad ofvan föreskrifves angående
gatumarks öfverlåtande eller utgifvande af ersättning.

Har åter gata, förr än lagen träder i kraft, blifvit till allmänt
begagnande upplåten och således den, hvilken bebyggt sin
tomt åt samma gata, redan kommit i åtnjutande af den med
gatans upplåtande förenade förmån, utan att han för ändamålet
tillhandahållit gatumark, så synes omförmälda skyldighet icke

vidare kunna af honom utkräfvas, äfven om sådant kunde anses
''vara med billighet öfverensstämmande.

§ 9. Den rättighet, som genom § 8 tillerkänts samhället, att er hålla

viss gatumark utan ersättning, samt tomtegarens deremot
svarande skyldighet skulle lätteligen kunna göras alldeles betydelselös,
om det vore tillåtet lemna sådan mark besvärad med
inteckning. Komitén har derför måst uti § 9 införa föreskrift,
att, då gatumark skall utan ersättning öfverlåtas till samhället,
tomtegaren är skyldig lemna marken fri från inteckning eller
ock ställa godkänd säkerhet för att marken varder senast sex
månader efter afträdandet frigjord från inteckning.

Härvid har komitén icke kunnat förbise, att, om den afsöndrade
gatumarken är intecknad för sig eller gemensamt med den
återstående tomten, samt inteckningens innehafvare icke är skyldig
emottaga liqvid och ej heller vill medgifva inteckningens
dödande, såvidt den rörer gatumarken, tomtegaren måste se sig
urståndsatt att fullgöra den föreskrifna skyldigheten, derest icke
lagstiftaren lemnar honom något medel i hand. I sådant afseende
skulle, åtminstone då gatumarken och tomten äro gemensamt
intecknade, enklaste utvägen vara, att gatumarken förklarades
vara i och med dess öfverlåtande å samhället frigjord från
inteckningen; och en sådan utväg synes icke utan skäl kunna
ifrågasättas, enär tomten genom bebyggandet måste stiga mångdubbelt
i värde samt pantsäkerheten således icke kan sägas vara
förminskad derigenom, att bebyggandet medför inteckningens
dödande, såvidt den vidlåder gatumarken. En föreskrift i antydda
syftet skulle dock säkerligen icke öfverensstämma med den allmänt
rådande uppfattningen om ett ingånget aftals helgd, och
då dessutom den ifrågasatta utvägen uppenbarligen icke skulle
kunna utan rättskränkning anlitas i det fall, att gatumarken vore
ensam för sig intecknad, har komitén icke vågat föreslå att på
detta sätt lösa den föreliggande frågan. Komitén har icke heller
ansett sig kunna uteslutande förorda ett förfaringssätt, som skulle
öfverensstämma med det genom §§ 24, 25 och 26 af gällande
förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
föreskrifna. Det undantagsförhållande, som uti förevarande
hänseende medgifvits genom berörda lagrum, synes nemligen icke
böra utsträckas till andra fall, än då frågan omöjligen kan genom
enskild uppgörelse lösas.

Lämpligaste utvägen har derför synts vara, att, derest gatumarken
är besvärad med inteckning för fordran och öfverenskommelse
ej kan träffas om markens frigörande derifrån, egaren
må vara berättigad uppsäga hela skulden till inbetalning efter
sex månader, ändock att densamma eljest icke skulle förfalla till
betalning å sådan tid; samt att innehafvare af annan inteckning
skall vara skyldig taga ersättning efter värdering. Bestämmelser
härom finnas införde i § 9.

I det oftast förekommande fall, att den afsöndrade gatumarken
är intecknad för fordran gemensamt med den återstående
tomten, torde öfverenskommelse om markens frigörande kunna
utan svårighet träffas, enär inteckningshafvaren med afseende å
förhöjningen af fastighetens värde genom bebyggandet bör finnas
villig medgifva inteckningens dödande, så vidt den vidlåder gatumarken.
Men om i följd af det äfventyr, som ett sådant medgifvande
jemlikt §§ 35 och 37 af Kong!, förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom kan medföra, eller
af annan anledning inteckningshafvaren icke vill träffa öfverenskommelse,
återstår intet annat medel än att berättiga tomtegaren
inbetala skulden. Härvid kunde visserligen ifrågasättas,
att å den gemensamma skulden borde inbetalas allenast så mycket,
som belöpte å gatumarken, men komitén har ansett följ drigtigast
att, om inteckningshafvaren skall vara pligtig låta sin
pantsäkerhet undergå förändring, han ock må vara berättigad få
hela sin fordran gulden, om han så önskar. Af sådan anledning
har uppsägningsrätten fått omfatta skulden i sin helhet, men
deremot icke gälla i afseende å större eller mindre del deraf.
Komitén har emellertid, enligt hvad ofvan blifvit antydt, utgått
från den förutsättning, att uppsägningsrätten i allmänhet icke
skall blifva begagnad, enär i de flesta fall öfverenskommelse
torde träffas.

Emot de sålunda föreslagna bestämmelserna har blifvit anmärkt,
dels att derigenom skulle förorsakas allt för stora svårigheter
för tomtegaren, hvilken blefve nödsakad anskaffa penningar
för infriande af hela den intecknade skulden, just då han behöfde
sina medel för tomtens bebyggande, dels ock att, om
nämnda bestämmelser blefve lag, »ouppsägbara» lån till men för
fastighetskrediten icke vidare kunde erhållas mot inteckning i
fast egendom, som berördes af en ännu icke genomförd stadsplan.
Beträffande den första anmärkningen tillåter komitén sig erinra,

att obebyggda fastigheter inom planlagdt område i allmänhet icke
lära i afsevärd mån vara med inteckningar besvärade, samt att,
sedan tomtegare i det förutsatta fallet börjat bebygga sin tomt,
han säkerligen kan utan svårighet emot inteckning i tomten erhålla
lån till belopp, som fordras för gäldande af den förut i
tomten gemensamt med den derifrån afsöndrade gatumarken intecknade
fordran. Hvad åter angår den andra anmärkningen,
behöfver komitén endast fästa uppmärksamhet derå, att då fastighet
löses i enlighet med gällande författning om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, deri intecknade fordringar
skola, ehvad de anses ouppsägbara eller icke, med löseskillingen
gäldas, så långt den räcker, samt inteckningarna derefter dödas.
I öfrigt torde fastighetskrediten icke gerna lida afbräck genom
ett stadgande, enligt hvilket inteckningssäkerhet icke får rubbas
eller förändras, med mindre fordringen i sin helhet gäldas.

§ 10. Stadsplan kan uppenbarligen i de flesta fall icke upprättas

så, att gränserna för de områden, som skola enligt § 8 såsom
gatumark utan ersättning öfverlåtas, sammanfalla med gränserna
för de särskilda egoområdena. Således måste ofta inträffa, att
från ett egoområde skall afsöndras gatumark icke blott för den
återstående tomtens andel i gatan, utan derutöfver för del, som
egaren af motliggande tomt bör vid bebyggandet tillhandahålla
eller som, i händelse gatan är mera än 18 meter bred, bör af
samhället inlösas. I begge fallen kan egaren icke i allmänhet
vara belåten med att, sedan han för sin tomt afträdt gatumark,
utanför densamma fortfarande behålla annan gatumark, som han
icke får bebygga och ej heller vidare kan ändamålsenligt begagna.
Komitén har derför uti § 10 föreslagit att, om tomtegare, som
enligt § 8 bör lemna gatumark utan ersättning, skall afstå annan
dermed sammanhängande gatumark, samhället är skyldigt inlösa
denna mark med derå befintliga byggnader vid den tid, då den
öfriga gatumarken afträdes.

§ 11. Om samhälle af någon anledning finner sig föranlåtet att

anordna och till allmänt begagnande upplåta gata, innan sådant
påkallats af bebyggande, på sätt i § 7 är föreskrifvet, måste samhället,
med begagnande af den detsamma i § 1 tillerkända rätt
inlösa all den erforderliga gatumarken, som icke till äfventyrs
eges af samhället. Men häraf bör icke följa, att egarne af tomter
invid den nya gatan skola befrias från att, enligt den i § 8
uttalade grundsats, medverka till gatans åstadkommande. Den

af samhället erlagda lösen för gatuinark, hvilken enligt nämnda
grundsats hör af tomtegare tillhandahållas, är derför endast att
betrakta såsom ett förskott, hvilket bör till samhället återbäras,
så snart tomtegare tillgodogör sig förmånen att begagna gatan.
A.f sådan anledning är uti § 11 föreskrifvet, att, om gata upplåtits
till allmänt begagnande, innan något af de två i § 7 först
omförmälda fall inträdt, och sedermera tomtegare, som icke, på
sätt i § 8 är stadgadt, lemna! gatumark, vill bebygga sin tomt
eller använda gatan såsom utfartsväg från tomten, han skall,
innan sådant må tillåtas, vara pligtig att gifva ersättning för den
gatumark, som i de fall, om hvilka sistnämnda § förmäler, skolat
utan godtgörelse lemnas.

Angående sättet för bestämmande af denna ersättnings belopp
meddelas föreskrifter i § 31.

Den grundsats, som gjort sig gällande i fråga om tillhandahållande
af mark för ny gata, kan följdrigtigt icke ega full tillämplighet,
då redan befintlig gata skall enligt stadsplan vidgas.
Tomtegarne vid sådan gata äro redan lagligen i åtnjutande af
förmånen att kunna begagna densamma såsom utfartsväg, och
om de sjelfve icke påyrka gatans vidgning, synes den omständigheten,
att utfartsvägen göres rymligare, icke ensam för sig betinga
skyldighet för dem att tillhandahålla gatumark. Yäl vinnes i
allmänhet genom vidgningen mera ljus, friskare luft och större
beqvämlighet för rörelsen, men dessa och dylika förmåner, som
komma tomtegarne till godo, kunna icke på förhand så noggrant
till sitt värde uppskattas, att derpå kan grundas lagbestämmelse
om särskilda, förmånerna motsvarande skyldigheter. Regeln måste
derför blifva, att samhället skall inlösa den mark, som erfordras
för befintlig gatas vidgning. Men om ökningen af gatans bredd
medför rätt att vid gatan uppföra högre byggnad, än förut varit
enligt gällande bestämmelser tillåtet, så inträder derigenom för
tomtegarne å ömse sidor en obestridlig och till sitt värde bestämbar
fördel, som är omedelbart beroende deraf, att ny gatumark
tillkommer. Det kan då icke vara rättvist, att samhället ensamt
skall vidkännas kostnaden för anskaffande af den till vidgningen
erforderliga mark, och tomtegarne deremot komma i åtnjutande
af berörda förmån utan att på något sätt derför gifva ersättning.
Men det låter sig icke göra att för alla de skiftande fall, som
kunna förekomma, på förhand noggrant bestämma, i hvad mån
tomtegare skall godtgöra åtnjutandet af nämnda förmån. Sådant

§ lä.

måste bero af uppskattning i hvarje särskildt fall, och lagen torde
icke kunna gå längre än att bestämma det maximum, hvaröfver
tomtegarens bidrag icke får uppgå. I öfverensstämmelse härmed
har § 12 erhållit följande lydelse: Samhällets skyldighet att lösa
den mark, hvarmed gata bör enligt stadsplan vidgas, inträder då
gatudelen skall upplåtas till allmänt begagnande. Medför vidgningen
rätt att vid gatan uppföra högre byggnad, än förut varit
tillåtet, vare den, som eger tomt å någondera sidan om gatan,
skyldig att, då han vill begagna sig af denna rätt, ersätta samhället
högst en fjerdedel af värdet å den mark, som fordras för
gatans vidgning intill aderton meter framför hans tomt. Kan
ersättning, som samhället, enligt hvad nu är sagdt, eger uppbära,
icke gå i qvittning mot lösen för den utlagda marken, må rättighet
till den högre byggnadens uppförande ej meddelas, innan
godkänd säkerhet blifvit stäld derför, att ersättningen varder till
samhället utgifven.

§ 13. Vid behandling af de rättsförhållanden, som uppkomma i

följd af stadsplan, måste man, såsom förut flere gånger blifvit
antydt, utgå från den förutsättning, att stadsplanen tillkommit
minst lika mycket till förmån för egaren af den jord, hvilken
af planen beröres, som för tillgodoseende af det allmännas intresse,
samt att således samhället och tomtegaren böra för gemensamt
bästa samverka vid planens genomförande. Hvad angår
gatumarkens anskaffande och upplåtande för sitt ändamål, har
komitén genom ofvan omförmälda lagbestämmelser sökt att, såvidt
möjligt, ordna en så beskaffad, på rättvisa och billighet
grundad samverkan. Men stadsplan är icke genomförd allenast
dermed, att gator och allmänna platser blifvit anordnade. Dertill
hörer äfven, att byggnadsqvarteren blifva färdigbildade, så
att de genom stadsplanen bestämda byggnadslinierna kunna följas.
Om derför enligt stadsplan förutvarande gatumark skall läggas
till tomt, så bör, för att planen skall anses genomförd, denna
gatumark ikläda sig egenskapen af tomtmark samt således förvar
fras af tomtens egare. Att samhället förpligtades utan ersättning
till tomtegaren öfverlåta den ifrågavarande marken, skulle
uppenbarligen icke vara med billighet öfverensstämmande i de
fall, då tomten genom markens tilläggande vunne en afsevärd
ökning i värde och ändamålsenlighet. Tomtegaren åter kan icke
gerna tillförbindas att köpa marken, så länge han icke önskar
och ej heller behöfver förvärfva densamma. Men ett annat för -

hållande inträder, då han vill bebygga tomten. Tillstånd dertill
kan enligt gällande bestämmelser icke beviljas, så vida icke bebyggandet
ordnas med hänsyn till den bestämda nya byggnadslinien,
och i de flesta fall torde byggnaden icke ens kunna uppföras,
utan att den tillagda marken derför tages i anspråk. Vid
sådant förhållande kan det icke vara obilligt, att markens förvärfvande
göres till vilkor för tillståndet att bygga, och tomtegaren
kan ju icke sägas genom ett sådant vilkor vara utsatt
för obehörigt tvång, då det ankommer på honom sjelf att bedöma
och afgöra, huruvida han bör bygga eller icke. Med anledning
häraf bar komitén uti § 13 föreslagit det stadgande, att, om för
stadsplans genomförande gatumark skall läggas till tomt, egaren
deraf är skyldig att lösa marken senast då tomten bebvgges.

Men som fall kunna inträffa, då den tillagda marken är så belägen
eller till omfånget så obetydlig, att tomtegaren genom densammas
förvärfvande icke vinner någon afsevärd förmån, bar
komitén tillagt den bestämmelsen, att, om tomtegaren pröfvas
icke hafva vid tomtens bebyggande någon fördel af den mark,
han erhåller, och icke något af markens värde kan qvittas mot
tomtegaren möjligen tillkommande ersättning eller värde af mark,
som skall gå i utbyte, samhället icke är berättigadt till godtgörelse.

Om vid stadsplans genomförande blott en del af ett ego- § 14.
område tages i anspråk för gata eller allmän plats, kan ofta inträffa
antingen, att det återstående området icke vidare utgör
ändamålsenlig byggnadstomt och således blifver för egaren onyttigt
i så måtto, att det icke kan för sig begagnas till det dermed enligt
stadsplanen afsedda ändamål, eller ock att egaren väl kan
bebygga sistnämnda område, men likväl lider men vid nyttjandet
deraf. För sistnämnda fall är redan uti § 1 föreskrifvet, att
egaren skall af samhället njuta ersättning'' för det honom förorsakade
intrång, och komitén bar icke ansett vidsträcktare skyldighet
kunna i detta hänseende samhället åläggas. Att, i öfverensstämmelse
med föreskriften uti § 14 af Kongl. förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof, pålägga samhället förpligtelse att i sådant fall
lösa hela egendomen, skulle nemligen vara stridande mot den
förut omförmälda förutsättningen, att samhället och tomtegaren
böra samverka för planens genomförande.

Hvad åter angår det förstnämnda fallet, eller att det återstående
området icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt, så är

uti § 3 föreskrifvet, att, om af sådan anledning byggnadslof
vägrats, samhället är pligtigt lösa detta område, derest egaren
icke kan genom utbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde.
Af samma skäl, som anförts till stöd för denna bestämmelse, och
under enahanda vilkor bör samhälle vara pligtigt att, då del af
egoområde på grund af samhällets beslut utlägges till gata eller
allmän plats och egaren derigenom rubbas i sin besittning, lösa
det återstående området, som icke kan af honom bebyggas. Men
det är icke nog att genom föreskrift om en sådan skyldighet
tillgodose den enskildes rätt, man måste äfven sörja för, att
icke uti det förutsatta fallet samhällets och det allmännas intresse
må kunna af den enskilde förnärmas. Det ändamål, som
med stadsplanen åsyftas, skulle nemligen i väsentlig mån motverkas,
om egare af ett så beskaffadt område icke kunde under
något förhållande tvingas afstå derifrån. Han skulle i sådan
händelse vara berättigad behålla tomtdelen, äfven om den i samhällets
hand kunde utan svårighet sammanläggas med annan
mark till en fullständig byggnadstomt, och det är gifvet, att en
sådan rättighet ofta skulle begagnas såsom medel att söka för
tomtdelen erhålla oskäligt hög betalning. Nu antydda oegentlighet
kan förekommas derigenom, att samhället tillerkännes
rättighet att, om det anser sådant med sin fördel förenligt, lösa
det ifrågavarande området. Någon orättvisa kan icke gerna härigenom
tillskyndas egaren. Då han icke får bebygga området
och möjligheten att på annat sätt använda detsamma derjemte
måste vara i väsentlig mån inskränkt, kan det icke vara annat
än med hans fördel förenligt att mot full lösen, afhända sig en
sådan egendom. På grund häraf har första punkten af § 14 erhållit
följande lydelse: Beslutar samhälle att utlägga eller vidga

gata och fordras dertill sådan del af egendom, att återstoden
icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt, vare samhället, derest
egaren icke kan förvärfva nödigt tomtområde genom utbyte eller
lösen enligt denna lag, skyldigt, så ock berättigadt, om det anses
nödigt, lösa den återstående delen af egendomen.

Skyldighet för samhälle att lösa egendom bör enligt komiténs
åsigt äfven uti ett annat fall användas såsom medel att förekomma
obillighet. Det kan inträffa och har, enligt hvad komitén
inhemtat, icke så sällan förekommit, att till följd af lokala
förhållanden gator skola enligt stadsplan framdragas å ömse sidor
om ett område, hvilket är så smalt, att detsamma icke lämpligen

kan indelas i sjelfständiga tomter åt begge gatorna. Enligt § 23
af gällande byggnadsstadga, sådant detta lagrum lyder genom
Kong! kungörelsen den 18 april 1884, skall i ny stad eller
stadsdel af byggnadstomt, derest den ej helt och hållet upptages
af en enda byggnad, till gårdsplan användas minst ett hundra
åttio qvadratmeter samt hufvuddelen af detta gårdsrum hafva
en bredd af minst tolf meter, dock kan i byggnadsordning medgifvas
att, om tomter bebyggas med gemensam gård eller så, att
gårdsrummen endast skiljas genom stängsel, hvardera tomtens
gårdsrum, derest gårdarna med sina hufvuddelar ligga intill
hvarandra på en sträcka af minst nio meter, må så väl i förhållande
till den bebyggda ytan som i öfrigt vara mindre än
ofvan är sagdt. Det får likväl icke understiga ett hundratrettiofem
qvadratmeter och hufvuddelen deraf får icke hafva mindre
bredd än nio meter. Då nu en hufvudbyggnad åt gata icke
gerna kan hafva mindre bredd än tolf meter och gårdsrummets
hufvuddel under intet vilkor får hafva mindre bredd än nio
meter, måste således djupleken å en tomt, som skall kunna
ändamålsenligt bebyggas, uppgå till minst tjuguen meter, hvaraf
åter följer, att ett emellan två gator beläget område icke kan
lämpligen indelas i tomter åt begge gatorna, derest detsammas
bredd understiger fyratiotvå meter. År bredden mindre, måste
de tomter, hvari området indelas, sträcka sig från den ena gatan
till den andra, och sådan tomt kan icke ändamålsenligt bebyggas
med boningshus åt båda gatorna. Dessa gators utläggande
kan visserligen vara till stor fördel för tomten samt höja densammas
värde, men fall torde dock kunna inträffa, då skyldigheten
att i enlighet med § 8 tillhandahålla mark för begge gatorna
blefve för tomtegaren allt för betungande, helst han icke
alltid kan sägas hafva oundgängligt behof att begagna båda gatorna
såsom utfartsvägar. Komitén har derför ansett, att tomtegaren
under sådant förhållande icke borde vara skyldig tillhandahålla
mera mark, än som motsvarar en tredjedel af tomtens
ytinnehåll. Men på det tomtegaren icke må komma i åtnjutande
af denna förmån i de fall, då han har uppenbar vinst af att bebygga
tomten med skyldighet att utan inskränkning tillhandahålla
gatumark i enlighet med § 8, har komitén funnit nödigt
tillerkänna samhället rätt att lösa hela tomten, derest samhället
skulle anse inskränkningen i nämnda skyldighet för något särskildt
fall icke vara med billighet öfverensstämmande.

I enlighet härmed har komitén uti förevarande § 14 infört
följande bestämmelse: Har tomt, belägen mellan två gator,

mindre inedelhredd än fyratiotvå meter och skulle den mark,
som till dessa gators utläggande framför tomten hör enligt § 8
öfverlåtas, uppgå till mera än en tredjedel af tomtens ytinnehåll,
skall samhället, om det ej åtnöjes att utan ersättning erhålla
endast en tredjedel, inlösa hela tomten.

§ 15. Enligt 7 kap. af Kongl. stadgan om skiftesverket den 9

november 1866 skall egoutbyte under vissa förutsättningar verkställas
och kan i andra fall ega rum. Den härigenom uttalade
grundsats att för åstadkommande af lämplig skiftesläggning mark
må gå i utbyte mot jemngod mark, om det å ena sidan yrkas
och andra sidan ej genom flyttning af läget lider märkligt men,
synes ega full tillämplighet vid ordnande af de rättsförhållanden,
som uppkomma genom stadsplan och tomtindelning. I många
fall åsyftas med stadsplan och tomtindelning alldeles samma mål
som med laga skifte, och de i ena såväl som andra fallet framkallade
rättsförhållanden hafva under alla omständigheter nära
frändskap med hvarandra. Det ligger jemväl i öppen dag, att,
om exempelvis i följd af gatas rötning gatumark skall förenas
med en tomt och mark tillhörande samma tomt skall läggas till
gatan, samhället och tomtegaren ömsesidigt måste hafva fördel
af, att den ena marken går i utbyte mot den andra.. Likaså kan
ofta inträffa, att samhälle eger obebyggd mark emellan den genom
stadsplan faststälda nya och förutvarande tomtlinie, samt
att samhälle kan i stället för denna mark, som bör af tomtegaren
förvärfvas, med fördel emottaga annat honom tillhörigt område,
som skall utläggas till gata eller allmän plats. I dessa
och dylika fall skulle stadsplans genomförande väsentligen underlättas,
om icke blott samhället utan äfven den enskilde vore
skyldig underkasta sig egoutbyte. Det ligger dock i sådant bytes
natur, att detsamma icke bör ega rum, med mindre åtminstone
den mark, som den enskilde genom bytet erhåller, kan sammanläggas
med annan honom tillhörig mark, och komitén har till
och med ansett att, med hänsyn till de förhållanden, som härvid
kunna förekomma, den enskilde i allmänhet icke bör förpligtas
taga i utbyte annan mark än som kan sammanläggas med mark,
som efter afskiljandet för honom återstår af förutvarande egoområde.
Vid verkställande af sådant byte, som blifvit af komitén
ifrågasatt, bör emellertid särskildt uppmärksammas, att i afseende

å byggnadstomt jordens beskaffenhet val kan vara af stor vigt,
men att största betydelsen dock måste tillerkännas läget, hvaraf
byggnaders förläggande i lämpligt väderstreck, utsigt och mera
dylikt är beroende. Byte bör derför icke få ega rum under annat
vilkor, än att egaren genom flyttning af läget ej lider märkligt
men.

Af skäl, som nu i korthet blifvit anförda, har komitén uti
§ 15 infört följande föreskrift: Vill samhälle, då mark skall in lösas,

i stället för penningar lemna egaren i utbyte lika god obebyggd
mark med sådant läge, att den kan sammanläggas med
mark, som återstår af hans egoområde, må sådant utbyte ske,
om egaren genom flyttning af läget ej lider märkligt men.

I sammanhang härmed har meddelats den bestämmelse, att
utbyte skall anmälas hos vederbörlig domstol för att antecknas
i fastighetsboken, hvilken bestämmelse icke behöfver närmare
förklaras.

Uti äldre stadsdelar äfvensom å andra orter med samman- « ±q
trängd befolkning, hvilka blifvit bebyggde, utan att plan varit på
förhand upprättad, finnas tomter och qvarter ofta vara allt för
små och så beskaffade i öfrigt, att en lämplig reglering icke kan
åstadkommas, .med mindre gata igenlägges eller med andra ord
den deri ingående gatumarken lägges till ett genom stadsplanen
nybildadt byggnadsqvarter. Detta är, enligt hvad komitén vid
granskning af stadsplaner inhemtat, ett ofta anlitadt medel att
söka åstadkomma en förbättrad reglering; och sedan stadfästelse
meddelats å beslut härom, är samhället icke allenast berättigadt
utan äfven i vissa fall skyldigt att låta stadsplanen i denna
del bringas till verkställighet. Om härvid gatan skulle helt och
hållet stängas, så att en derintill belägen gammal tomt blefve
i saknad af utfartsväg, kan egaren icke vara belåten med att
behålla denna tomt, och sådant bör i allt fall, såsom stridande
mot allmän ordning, icke tillåtas. Derför är uti § 16 infördt det
stadgande, att tomt, som blifver i saknad af utfartsväg i följd
deraf, att gata enligt stadsplan igenlägges, skall af samhället
lösas, innan planen i denna del genomföres.

Samma § innehåller vidare den föreskrift, att, om för egare
till fastighet orsakas annan skada, derigenom att gata igenlägges,
samhället derför skall gifva ersättning.

Enligt hvad redan är omförmäldt innehåller § 17 den be- § 17

stämmelse, att hvad förut i lagen är sagdt om gata gäller äfven
om torg och annan allmän plats.

Nästföljande §§ från och med 18 till och med 21 handla om

Tomtindelning och dess genomförande.

§ 18. Rörande behofvet af civillag i detta ämne har komitén redan

i det föregående yttrat sig, och komitén anhåller nu endast få
erinra, att §§ IT till och med 21 af gällande byggnadsstadga
väl i afseende å byggnadsqvarters indelning i tomter innehålla
sådana föreskrifter, som kunna i administrativ väg meddelas,
men att derigenom icke lösas de rättsfrågor, som stå i samband
med tomtindelning och uppkomma vid dess genomförande.

Enligt § 17 mom. 2 af byggnadsstadgan kunna väl stadsfullmägtige
eller allmän rådstuga, derest stadsplan måste i
någon del grundas på viss tomtindelning, uppgöra sådan tomtindelning;
men denna bestämmelse syftar endast på sällsynta
undantagsfall, i hvilka det ansetts nödigt, att den genom samhällets
beslutanderätt antagna tomtindelningen underställes Konungens
pröfning jemte stadsplanen, och såvidt komitén inhemtat,
har ännu icke inträffat, att Konungen meddelat särskild
stadfästelse å tomtindelningar, ehuru förslag dertill någon gång
varit utmärkta å de stadsplaner, som förekommit till pröfning.
Samhället saknar ock anledning att framtvinga tomtindelning,
då samhället icke är berättigadt påbjuda tomternas bebyggande.
Frågor, huruvida tomtindelning skall ega rum eller icke, beröra
derför i allmänhet endast dem, som äro egare till eller delegare
uti byggnadsqvarteren, och om ett byggnadsqvarter tillhör
endast en egare, bör det ankomma på honom sjelf att påkalla
handläggning af frågan om markens indelning i lämpliga byggnadstomter,
hvadan någon lagbestämmelse derom icke är erforderlig.
Annat är förhållandet, då flere äro delegare i samma byggnadsqvarter.
Ingen af dem kan bygga, förrän byggnadstomt blifvit
för honom utstakad, och då qvarters indelning i byggnadstomter
bör, så vidt möjligt, ske i ett sammanhang för hela qvarteret,
låter det sig ej heller i vanliga fall göra att endast för en
delegare utstaka tomt, äfven om hans andel i qvarteret skulle
vara tillräckligt stor för sådant ändamål. Yäl bör det ligga i
alla delegarnes intresse att genom lämplig indelning göra marken
användbar för bebyggande, men fall kunna dock inträffa, då af
någon anledning en eller flere bland dem motsätta sig sådan åt -

gärd. De öfrige skulle då uppehållas i sin rätt och qvarterets
bebyggande förhindras, derest icke något medel funnes att tillintetgöra
verkan af motståndet. Bästa utvägen dertill torde vara
att, i öfverensstämmelse med hvad som är föreskrifvet beträffande
laga skifte, tillerkänna delegare i byggnadsqvarter vitsord till
tomtindelnings erhållande. Det säger sig dock sjelft, att, likasom
enskiftesdelning eller laga skifte icke må genom nytt skifte
rubbas, utan så är, att alla, hvilkas rätt är af frågan beroende,
derom åsämjas, likaså bör vitsord till tomtindelnings erhållande
i allmänhet icke få begagnas utom i det fall, då marken icke
förut undergått sådan indelning. Komitén har på grund häraf
uti första punkten af § 18 såsom regel uppstad, att egare af
mark, som är belägen uti ett genom stadsplans fastställande bildad!
qvarter och icke redan utgör tomt, skall vara berättigad
söka och erhålla qvarterets indelning i tomter.

Nämnda § innehåller vidare den bestämmelse, att enahanda
rätt i fråga om ändrad tomtindelning tillkommer tomtegare inom
qvarter, som helt och hållet eller till större delen afbrunnit,
derest den förutvarande tomtindelningen icke öfverensstämmer
med gällande föreskrifter.

Skälen till denna bestämmelse inses lätt. I äldre stadsdelar
och andra orter, som blifvit bebyggda, utan att plan varit upprättad,
äro, såsom förut blifvit anmärkt, tomterna ofta alltför små
och oregelbundna för att kunna ändamålsenligt bebyggas. Någon
planmessig tomtindelning har å sådana ställen vanligen icke egt
rum och, om så skett, har indelningen icke blifvit verkstäld enligt
de grunder, som numera böra enligt byggnadsstadgans föreskrifter
tillämpas. Inom qvarter med så beskaffade tomter borde
derför enligt den uppstälda regeln vitsord alltid få af delegare
begagnas, derest icke den omständigheten, att qvarteret vore bebygdt,
utgjorde hinder derför. Men när på en gång byggnaderna
blifvit helt och hållet eller till större delen förstörda, har detta
hinder bortfallit, och det bör då ligga i samtlige delegarnes eget
välförstådda intresse att få marken ändamålsenligt indelad.

Äfven till ett annat fall bör rättigheten att begagna vitsord
utsträckas. Då mark afsöndrats från tomt till gata eller allmän
plats och återstående delen derigenom blifvit oanvändbar för bebyggande,
måste en sådan tomtdel allt jemt förblifva obebyggd,
derest densamma icke kan med annan mark lämpligen sammanläggas.
Såväl för samhället som för egaren är det dock af vigt,

att det angifna missförhållandet må kunna rättas, och enda medlet
dertill är, såsom redan blifvit antydt, att antingen egaren
förvärf? ar erforderlig fyllnadsmark från tomt bredvid eller ock
den ifrågavarande tomtdelen förvärfvas af angränsande tomts
egare. Men första vilkoret, för att underhandling härom kan
ega rum, är att genom ny tomtindelning bestämmes, huru förhållandet
hör ordnas. En sådan åtgärd medför i och för sig icke
någon ytterligare ovilkorlig förpligtelse för den ene eller andre
och kan således utan fara för rättskränkning förordas. Med anledning
häraf har komitén slutligen uti § 18 infört ett stadgande
af denna lydelse: Varder tomt, i följd deraf att en del utlägges
till gata eller allmän plats, så minskad, att återstoden icke är
användbar för bebyggande, må ny indelning ske af denna och
dertill omedelbart gränsande tomter, när någon egare det begär.
£ io. Då byggnadsstadgan innehåller föreskrifter, huru frågor om

qvarters indelande i tomter samt om jemkningar i gällande tomtindelning
skola handläggas, och komitén icke funnit anledning
föreslå ändring i dessa föreskrifter eller i sättet föi deras tilivägabringande,
har komitén ansett sig endast böra uti § 19 införa
den erinran, att huru qvarter indelas i tomter, deiom är
särskildt stadgadt. Nämnda stadgas bestämmelser om hvad i afseende
å tomtindelningars verkställande är att iakttaga synas
jemväl vara i allo lämpliga, men komitén har ansett ett tillägg
vara erforderligt. Det ligger nemligen i sakens natur, att hvarje
tomt måste hafva åtminstone eu gränslinie mot gata, och att så
bör vara förhållandet framgår jemväl dels af det i 9 § af Kong!
förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast
egendom meddelade stadgande, att den, som söker lagfart å gård
eller tomt i stad, skall vara pligtig visa, bland annat, vid hvilka
gator tomten är belägen, samt att hvad sålunda är föieskufvet
om stad skall gälla äfven om köping och annan dermed jemförlig
ort, hvarest tomtindelning såsom i stad finnes, dels ock af bestämmelsen
i § 18 mom. 2 af byggnadsstadgan, att tomts gränser
skola, så mycket ske kan, göras raka och läggas i räta vinklar
emot såväl andra tomtlinier som gatulinien. Men som någon
uttrycklig föreskrift i detta ämne icke finnes meddelad och åt en
sådan föreskrift bör gifvas civillags kraft, har uti förevarande §
19 införts, att vid tomtindelning skall iakttagas, att hvarje tomt
får gränslinie mot gata, som är i stadsplan upptagen. Härigenom
är sörj dt för, att hvarje tomt kan erhålla den för densamma

nödiga utfartsväg. Om denna utfartsväg är otillgänglig i följd
deraf, att gatan ännu icke blifvit utlagd, bör i allmänhet icke
någon olägenhet kunna deraf uppkomma, så länge tomten är obebyggd.
Men när tomten bebygges och således bosättning derå
kan ega rum, måste för möjligheten af allmän ordnings upprätthållande
samt eldsolyckors dämpande och mera dylikt verklig
utfartsväg finnas, och om den tillämnade gatan icke kan dertill
begagnas, bör derför bristen på annat sätt afhjelpas. I det nu
förutsatta fallet, att tomt bebygges, innan gata invid densamma
blifvit utlagd, bör för sundhetens skull äfven tillses, att vatten
kan från tomten afledas; men som samhället icke billigtvis kan
tillförbindas att genomföra den enligt byggnadsstadgans föreskrift
antagna sammanhängande planen för vattnets afledande annorledes,
än i mån som gatorna upplåtas till allmänt begagnande,
måste berörda anspråk genom särskilda anordningar tillgodoses.

Den föreskrift, som i anledning häraf ansetts erforderlig, har
i följd af dess sammanhang med stadgandet, att tomt skall hafva
gränslinie mot gata, som är i stadsplan upptagen, införts uti förevarande
§ 19 och är af följande lydelse: För tillstånd att bebygga
tomt, som endast begränsas af ännu icke utlagd gata, fordras,
att egaren förvärfvat rätt till utfartsväg från tomten, intill
dess sådan gata utlägges, samt att nödig åtgärd vidtagits för
vattens afledande från tomten på ett för helsovården betryggande
sätt.

Det har varit ifrågasatt, att i sammanhang härmed skulle
meddelas förbud mot tomtindelning, med mindre dervid iakttoges,
att, der icke någon tillgränsande gata vore utlagd, ändå för
hvarje tomt funnes rätt till utfartsväg derifrån, intilldess gata
blefve utlagd. Men komitén har funnit de olägenheter, som
kunna förorsakas af ett sådant förbud, vara af större betydenhet
än den fara, som möjligheten af en tomtindelning utan iakttagande
af nämnda vilkor kan innebära. Denna fara skulle hufvudsakligen
bestå deri, att efter tomtindelningen skulle kunna
afyttras tomter, hvilka såsom varande i saknad af brukbar utfartsväg
icke finge bebyggas. Men, om än sådant onekligen kan
vara att befara, torde det dock vara köparens ensak att sjelf se
sig för. Förbudet skulle deremot leda dertill, att, om en egare
af ett större byggnadsqvarter, ville för att kunna afyttra eller för
egen räkning bebygga en enda tomt erhålla qvarterets indelning,
han blefve nödsakad vidtaga särskilda anordningar eller träffa

aftal om utfartsvägar från hvarje af de tomter, hvari qvarteret
skulle indelas, ehuru måhända hehofvet af utfartsvägars begagnande
icke komme att uppstå, förr än gata redan hlifvit utlagd
och de särskilda utfartsvägarna således vore öfverflödiga.

§ 20. Hvad i § 18 föreslagits angående rätt att under vissa förut sättningar

söka och erhålla tomtindelning skulle icke leda till
det dermed åsyftade målet, åstadkommande af tomter, hvilka
icke endast funnes å karta utmärkte utan äfven i verkligheten
vore af beskaffenhet att kunna lämpligen bebyggas, derest utväg
saknades att i de fall, då flere äro egare af särskilda delar uti
en på sådant sätt bildad tomt, sammanföra dessa delar i en hand.
Då komitén således ansett sig höra föreslå ett medel härtill, har
komitén desto hellre trott sig kunna utgå från den grundsats,
att eu af delegarne hör under vissa förutsättningar vara berättigad
förvärfva de andres delar, som rigtigheten af denna grundsats
redan länge varit åtminstone i viss mån erkänd genom de
i 7 kap. Jordabalken af 1734 års lag och Kongl. förordningen
den 31 december 1857 meddelade stadganden angående lösningsrätt
för viderboende och nabo äfvensom för den, hvilken seger
ett trångt hus eller tomt».

På grund häraf hafva uti § 20 införts följande bestämmelser:
Äro flere egare af särskilda delar uti tomt, som skall bildas enligt
hvad i § 18 sägs, vare den, hvars tomtdel är bebyggd, berättigad
förvärfva de delar, som äro obebyggda. Begagnar han
sig icke af denna Tätt, eller äro samtlige tomtdelarne obebyggde,
tillkommer samma rätt den, som vill bebygga sin tomtdel. Anmäla
sig flere till åtnjutande af denna rätt, ege den företräde,
som har större del i tomten. Äro tomtdelarne lika stora, hafve
den företrädesrätt, som först ingifvit ansökning om byggnadstillstånd.

I afseende härå tillåter sig komitén först anmärka, att komitén
icke ansett nödigt införa särskild föreskrift för det visserligen
tänkbara men sannolikt aldrig förekommande fall, att två
delegare, hvilkas lotter äro alldeles lika stora, samtidigt anmäla
sig till erhållande af byggnadstillstånd, helst det säger sig sjelft,
att i sådant fall företrädesrätten måste bestämmas genom lottning.

Att i öfrigt företrädesrätten gjorts beroende deraf, att delegare
börjat använda eller vill använda tomten för det dermed
afsedda ändamål, likasom att denna rättighet blifvit inskränkt

till förvärfvandet af endast sådana delar, som äro obebyggda,
torde icke tarfva någon närmare förklaring.

För att ytterligare främja särskilda tomtdelars sammanförande
i en band, och då egare af mindre för dem alldeles oanvändbara
lotter skulle blifva lidande genom tomtindelningen,
derest de icke finge mot vederlag afstå sådana lotter, har kornitén
vidare uti samma § infört den bestämmelse, att del i tomt,
hvarom nu är sagdt, icke må bebyggas, med mindre egaren antingen
förvärfvat öfriga delar i tomten eller visar, att deras egare
medgifvit anstånd med förvärfvandet. Härför har komitén funnit
stöd i den omständighet att, enligt hvad komitén inhemtat, byggnadsnämnderna
ganska allmänt iakttaga att icke meddela tillstånd
till byggnadsföretag, förr än sökanden visar sig vara egare
af hela tomten.

Då komitén i denna såväl som i flere föregående §§ begagnat
uttrycket »bebygga tomt» samt vigtiga rättigheter och skyldigheter
gjorts beroende af bebyggandet, har komitén visserligen
icke förbisett önskvärdheten deraf, att lagen kunde innehålla
bestämda föreskrifter om hvad som fordrades, för att tomt skulle
anses vara bebyggd. Men komitén har ansett sig böra alldeles
afstå från ett försök i sådan rigtning, öfvertygad att lagskiparen
skall med ledning af lagens föreskrifter i öfrigt och andra gällande
bestämmelser utan svårighet kunna afgöra, huruvida med
hänsyn till byggnads beskaffenhet och läge tomt bör i hvarje
föreliggande rättsfall anses vara eller genom tillämnadt byggnadsföretag
blifva bebyggd eller icke.

Uti § 21 har komitén behandlat frågan, på hvad sätt det i
§ 20 omförmälda förvärfvande af tomtdelar skall ega rum, och
har komitén i afseende härå föreslagit följande: Kan den, som
för det i § 20 angifna ändamål vill förvärfva annans tomtdel,
lemna lika god obebyggd mark med sådant läge, som i § 15 omförmäles,
må utbyte ske på sätt och under vilkor, som för motsvarande
fall i sistnämnda § föreskrifves. Mark, som icke kan
på detta sätt ersättas med mark, skall lösas med penningar.

Till stöd -för dessa bestämmelser torde, komitén endast behöfva
åberopa hvad i afseende å § 15 blifvit anfördt.

Uti nästföljande §§ från och med 22 till och med 37,

Om stadsplanenämnä,

har komitén afgifvit förslag till de bestämmelser, som ansetts

$ 81.

100

§ 22.

erforderliga i afseende å rättegången och hvad dermed sammanhänger.

Enligt gällande förordning om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof har den i samma förordning omförmälda nämnd
endast att bestämma storleken af den ersättning, som skall tillkomma
egaren eller annan, så väl i de fall, då jord skall afstås,
som äfven i de, då fråga är endast om upplåtande under nyttjanderätt.
Huruvida egendom skall lösas eller endast upplåtas, tillkommer
ej nämnden att afgöra, enär sådant redan på förhand är
af Kongl. Maj:t bestämdt vid meddelandet af tillstånd till expropriation.
Lika litet tillhör det nämnden att vid olika meningar,
huruvida mer än hvad för företaget oundgängligen behöfves
skall lösas, skilja parterna emellan, utan beror sådant enligt förordningen
på domstols pröfning. Frågan, huruvida ersättning
skall utgå eller icke, kan följaktligen endast på det sätt blifva
föremål för nämndens beslut, att nämnden kan vid pröfning af
ersättningsanspråk af annan än jordens egare komma till det
slut, att dylik ersättning icke skall utgå. Vid stadsplaners och
tomtindelningars genomförande åter måste förfarandet i förevarande
hänseende enligt sakens natur blifva väsentligen olika.
Redan den omständighet, att stadsplanens eller tomtindelningens
fastställande omedelbart medför rätt att under vissa i lagen gjorda
förutsättningar tvångsvis förvärfva den för genomförandet behöfliga
mark, omöjliggör all tanke på att öfverlemna åt den administrativa
myndighet, som gifvit fastställelse^ att bestämma,
huru lagen skall i de särskilda fallen tillämpas. Att åter hänvisa
parterna att på förhand, innan nämndens verksamhet får börja,
genom stämning till domstol få alla de stridiga punkter afgjorda,
hvilka icke röra storleken af ersättningsbelopp, kan, oafsedt den
stora tidsutdrägt, som deraf skulle vållas, ej vara tillrådligt i
betraktande deraf, att frågan om beloppet i de flesta fall står i
det närmaste sammanhang med öfriga möjligen omtvistade punkter,
så att den svårligen kan från dem skiljas, och att tvisterna
af senare slaget för öfrigt, i den mån deras afgörande är förenadt
med några svårigheter, ofta beröra ämnen, vid hvilkas bedömande
utredning af opartiske sakkunnige män icke kan undvaras.
Komitén syftar härmed på frågorna, dels huruvida för
egare uppstår men vid nyttjande af det återstående området
(§ 1), en fråga, som redan nu bedömes af expropriationsnämnden,
dels huruvida egare kan efter tomtindelning genom utbyte eller

101

lösen för värfva nödigt tomtområde i stället för det, som frångår
honom (§ 3), dels om något af de fall inträffat, för hvilka i § 8
och § 11 föreskrifves, att samhället eger rätt att få gatumark
utan ersättning, dels om tiden är inne, då samhälle skall på
grund af § 10 eller § 12 lösa der omförmäld mark, dels huruvida
byggnadsföretag är af beskaffenhet, att ersättning till samhället
för någon del af kostnaderna för mark till gatas vidgning
kan enligt § 12 ifrågakomma, dels huruvida tomtegare på grund
af § 13 bör lösa gatumark, som skall enligt stadsplanen läggas
till hans egoområde, dels huruvida i de fall, som förutsättas i
§ 14, hela egendomen skall lösas, dels huruvida.jemlikt § 15
utbyte i stället för lösen skall ega rum, dels huruvida gata må
anses vara igenlagd och samhället af sådan anledning bör lösa
hel tomt eller gifva ersättning för skada (§ 16), dels slutligen
hvem företrädesrätt till tomtdels förvärfvande tillkommer enligt
§ 20, och när i dylika fall utbyte eller lösen skall ega rum (§
21). Det finnes under sådana omständigheter knappast någon
annan antaglig utväg än att låta dessa frågor i första handen
afgöras af en nämnd med rätt för parterna att mot dess beslut
föra talan hos domstol, eller med andra ord att till mönster
för förfarandet taga bestämmelserna om handläggning af skiftesmål
samt frågor om dikning och annan afledning af vatten, med
hvilka ärenden, isynnerhet de förstnämnda, stadsplane- och tomtindelningsmål
hafva en nära frändskap. Häraf har blifvit en
följd, att komitén nödgats öfvergifva den i lagutskottets utlåtande
likasom i motionen uttalade tanke, att i afseende å förfarandet
borde allenast hänvisas till förordningen om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof.

Redan vidsträcktheten af det uppdrag, som sålunda enligt
komiténs mening måste gifvas åt den nämnd, som här är i fråga,
har varit en tillräcklig anledning att föreslå nämndens sammansättning
sådan, att, på samma gång hufvudgrunderna för den allmänna
expropriationsnämndens bildande bibehölles, utsigt bereddes
till kontinuitet i likartade ärendens behandling å samma ort.
Af denna orsak och med hänsyn jemväl till omförmälda likhet
i målens inre art har komitén trott, att i spetsen för nämnden
borde sättas en af Konungens befallningshafvande för längre tid
utsedd förrättningsman, motsvarande skifteslandtmätaren och förrättningsmannen
vid mål om dikning och vattenafledning. Vid
bestämmande af de distrikt, som skulle anvisas åt hvarje sådan

102

förrättningsman, komme naturligtvis afseende att fästas å antalet
af de mål, som kunde beräknas för hvarje ort med faststäld
stadsplan. Hvad åter beträffar sättet att utse ledamöterne i
nämnden, hvilken ansetts lämpligen kunna kallas stadsplanenämnd,
skulle visserligen den allmänna expropriationsförordningen
tagas till mönster derutinnan, att underrätten i orten och parterne
komme att samverka, men under en af sträfvandet efter
likartade beslut i jemförliga fall påkallad annan form än enligt
sagda förordning. Detta vigtiga mål skulle nemligen med bibehållande
af den allmänna domstolens och parternas berättigade
inflytande kunna vinnas derigenom, att domstolen för en tid af
tre år utsåge ett antal personer, af komitén föreslaget till 20,
bland hvilka parterna egde utesluta så många, att de återstående
bildade fulltalig nämnd. Någon föreskrift har icke ansetts
böra lemnas derom, att desse personer skola vara bosatta inom
samhället eller dess närmaste granskap, då i allt fall domstolen
icke lär underlåta att vid valet fästa behörig uppmärksamhet
derå, På det att rätten till uteslutning icke må förringas, är en
bestämmelse föreslagen angående fyllande af ledighet, som under
de tre åren kan uppstå genom afgång af någon bland de 20.
En annan synnerligen afsevärd fördel blefve ock en följd af ett
dylikt tillvägagående för val af nämndens ledamöter, den nemligen,
att icke någon af desse ledamöter, såsom, efter hvad erfatenheten
visat, lätt kan inträffa, då de delvis utses omedelbart
af parterna, kunde anse sig skyldig att företrädesvis föra någondera
partens talan.

Antalet ledamöter i nämnden anser komitén böra bestämmas
till 4, hvarigenom 5 personer komme att deltaga i besluten. För
att emellertid säkerhet må finnas, att detta antal alltid är att
tillgå, böra 4 personer utses att vid förfall för någon vald ledamot
inträda i hans ställe. Till undvikande af onödig omgång
och besvär för parterne, skulle ledamöterne och de, som kunde
komma att göra tjenst i deras ställe, utses vid samma tillfälle.
Att enahanda grunder böra följas i båda fallen ligger för öppen
dag. Den dubbla uteslutningen kan försiggå antingen så, att
först 16 uteslutas för att bestämma de fyra, hvilka skola blifva
ledamöter, och sedan bland desse 16 uteslutning sker af 12, eller
ock så, att först, 12 uteslutas och sedan bland de då qvarstående
8 personerna ny uteslutning sker af de 4, hvilka skola inträda i
nämnden vid förfall för någon af de 4 qvarstående, som på sådant

103

sätt blifvit till ledamöter utsedde. De regler, komitén tänkt sig
i afseende å delning mellan parterna af rättigheten att utesluta
-och ordningen vid uteslutningen samt förfaringssättet, då lika
röstetal visar sig, torde icke tarfva någon särskild förklaring.

Med en så utsträckt uteslutning som den af komitén föreslagna
har det icke ansetts nödigt att derjemte gifva parterne
rätt att jäfva ledamöter i nämnden. Finnes jäf, har part alltid
tillfälle att skydda sin rätt i detta hänseende vid uteslutningen,
och om han har det förtroende till en person, att han vill låta
denne, oaktadt jäfvig, deltaga i ärendets afgörande, bör det icke
honom förmenas.

Koniiténs på ofvan angifna grunder byggda förslag till
§ 22 innehåller, att fråga om rättighet eller skyldighet att för
stadsplans eller tomtindelnings genomförande lösa egendom
eller låta sådan gå i utbyte samt om dervid förekommande
uppskattning af egendoms värde och bestämmande, huruvida
ersättning enligt §§ 1, 8, 9, 11, 12 och 16 bör utgå och till
hvilket belopp, behandlas af en stadsplanenämnd, bestående af
en förrättningsman, som tillika är ordförande, samt fyra ledamöter;
att förrättningsmannen tillsättes af Konungens befallningshafvande
för högst tre år i sänder; att underrätt i orten utser
för tre år tjugo personer att på kallelse i nämnden tjenstgöra;
att, om någon af desse afgår under den för honom bestämda tjenstgöringstid,
annan utses i hans ställe för den återstående tiden;
att parterna i hvarje fråga ega att bland de af underrätten utsedde
utesluta så många, att fyra återstå såsom ledamöter i
nämnden och fyra att inträda vid förfall för någon af ledamöterne;
att ordningen parterna emellan vid uteslutningen bestämmes
i brist af åsämjande genom lottning; att rättigheten att utesluta
delas lika mellan parter, som äro mot hvarandra; att, om
flere äro gemensamt parter och de icke kunna sämjas om, hvilka
böra uteslutas, och rättigheten att utesluta icke heller kan delas
dem emellan, uteslutningen skall afgöras genom omröstning efter
hufvudtalet; samt att, om dervid lika många röster falla på
två eller flere, utgången afgöres genom lottning,

Den i § 23 meddelade föreskriften, att annan ej må undandraga
sig förtroendet att vara förrättningsman eller ledamot i
nämnden än den, som har laga förfall, bor längre bort än fyra
mil från det ställe, der förrättningen skall ega rum, är öfver 60
år gammal eller under de tre sist förflutna åren innehaft sådant

§ 33.

104

uppdrag, är affattad i nära öfverensstämmelse med det, som i
detta hänseende är stadgadt angående kommunala uppdrag i allmänhet,
jemfördt med motsvarande bestämmelse för ledamöterne
i den särskilda nämnden enligt förordningen om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof.

§ 24, I första stycket af § 24 har intagits ett stadgande af inne håll,

att ansökning om inkallande af stadsplanenämnd ingifves
till underrätten, att sökanden dervid skall uppgifva förrättningens
beskaffenhet och omfattning samt namn och vistelseort å dem,
hvilkas rätt deraf beröres, och jemväl förete bevis derom, huruvida
den egendom, förrättningen afser, är med inteckning besvärad;
samt att, då fråga är om lösnings- eller bytesrätt, ansökningen
skall i lagfartsprotokollet antecknas. Sist nämnda stadgande
har tillkommit för att förebygga, att, sedan der omförmäld
fråga väckts, egendomen må kunna lagfaras för annans än sökandens
räkning eller besväras med ny inteckning. Detta mål
kan dock ej vinnas, med mindre § 14 af förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom och § 13 af förordningen angående
inteckning i sådan egendom ändras, enär de med sin nuvarande
ordalydelse icke gälla annan talan om lösningsrätt till
fastighet, än sådan, som blifvit instämd, således ej den här i
fråga varande, hvilken är väckt genom ansökan om stadsplanenämndens
inkallande. Komitén har derför uppgjort två särskilda
förordningsförslag. Enligt det ena skulle åt lagfartsförordningens
§ 14 gifvas denna lydelse: Sökes lagfart å egendom samma dag
sådan anteckning sker, som i 13 § af denna förordning eller 24 §
af lagen om stadsplan och tomtindelning sägs, eller efteråt, vare
ansökningen hvilande till dess det visas, att den sak, hvarom
anteckning skett, blifvit slutligen afgjord. Ändringsförslaget till
§ 13 af inteckningsförordningen åter har detta innehåll: Är, då
inteckning sökes, talan instämd om klander å egarens fång eller
om återgång deraf eller om lösningsrätt till egendomen, eller är
vid samma tid ansökning om lösnings- eller bytesrätt gjord i
enlighet med 24 § af lagen om stadsplan och tomtindelning, vare
ansökningen om inteckning hvilande i afbidan på sakens utgång.
Fullföljes ej denna ansökning inom den i 10 § stadgade tid, efter
det saken blifvit slutligt afgjord, vare samma ansökning förfallen.

Den önskvärda skyndsamheten vid ärendenas behandling
skulle inom de samhällen, som lyda under landsrätt, icke kunna
vinnas, derest den för stadsplanenämndens bildande föreskrifna

105

uteslutning beliöfde försiggå inför underrätten i orten. På grund
häraf och då, såsom förut blifvit angifvet, stadsplane- och tomtindelningsmål
ansetts kunna lämpligen handläggas på ett liknande
sätt som ärenden angående dikning och vattenaftappning,
har komitén åt senare stycket af § 24 gifvit det innehåll, att, då
ansökning inkommit, rättens ordförande skall sammankalla parterne
att verkställa uteslutningen; att, om dervid uteblifven parts
rättighet att utesluta icke delas med annan, genom lottning skall
bestämmas, hvilka personer skola å hans sida uteslutas; att om
åter tillstädeskomna parter dela uteslutningsrätten med uteblifven
part, de skola ega utöfva jemväl hans rätt; att på enahanda
sätt skall förhållas, der part ej kan utöfva sin rätt att utesluta
på den grund, att flere tvista om bättre rätt till fastighet; samt
att, sedan nämnden blifvit sålunda satt, rättens ordförande skall
öfverlemna handlingarna och protokollet till förrättningsmannen.

Med endast de afvikelser från motsvarande föreskrifter i § § 25.

31 af lagen om dikning och annan afledning af vatten, som nödvändiggöras
af ärendenas i vissa delar olika beskaffenhet och af
lokala skiljaktigheter, har komitén föreslagit följande regler för
nämndens första sammankallande: Förrättningsmannen bestämme
efter samråd med sökanden tid och ställe för förrättningen och
läte kungörelse derom intagas i allmänna tidningarna så ock i
tidning inom orten tre gånger, första gången minst fjorton dagar
före förrättningen. De, hvilka ega i saken del, skola ock, der
de äro kände och inom riket boende, om förrättningen underrättas
genom särskilda kallelsebref, hvilka förrättningsmannen
skall till dem med posten afsända så tidigt, att kallelserna må
kunna komma dem till hända senast fjorton dagar före förrättningen.
Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller
allmän anstalts rätt, anmäle han det inom samma tid hos Konungens
befallningshafvande. Ledamöterne i nämnden skola genom
kallelsebref på enahanda sätt underrättas om sammanträdet.

Det kan visserligen hända, att inom ett eller annat af ifrågavarande
samhällen någon tidning icke utgifves. För sådana fall
föreställer komitén sig det vara uppenbart, att stadgandet om
intagande i ortens tidning bör så förstås, att det afser tidning
inom det närmaste samhälle, der sådan utgifves.

Att på förhand bestämma någon viss ordning, i hvilken vid § 26.
förfall för ledamot i nämnden de skola inträda, som blifvit dertill
utsedde, har icke funnits vara lämpligt, enär frihet för för -

106

rättningsmarmén att, såsom för motsvarande fall finnes stadgadt
i lagen angående dikning m. m., inkalla hvilken af dem, han
ville, skulle medföra de fördelar, att onödigt uppehåll undvekes
och möjlighet bereddes att, om uteblifven ledamot egde särskilda,
för den föreliggande frågans bedömande vigtiga insigter, i hans
ställe erhålla den, som hade samma slags kunskap och erfarenhet.
Komitén har derför i § 26 intagit den föreskrift, att, om
kallad ledamot hindras af laga förfall att sitta i nämnden, han
skall gifva det till känna för förrättningsmannen, hvilken då eger
i hans ställe inkalla någon af dem, som blifvit för sådant ändamål
utsedde.

§ 27. Med hänvisning till motsvarande stadgande i § 32 af dik ningslagen

kan komitén inskränka sig till att endast omtala de
vidare föreslagna stadgandena, att, om förrättningsman eller ledamot
uteblifver utan laga förfall och förrättningen förty måste
uppskjutas, den uteblifne skall ersätta all skada, som deraf uppstår,
och förrättningsman derjemte ansvara såsom för tjenstefel;
samt att parts uteblifvande icke må hindra förrättningens fortgång.

5 28. Äfven i afseende å jäf mot förrättningsman har komitén trott

förevarande förslag böra nära följa nyss nämnda lag, hvadan i §
28 upptagits de bestämmelser, att mot förrättningsman galle de
jäf, som äro eller varda stadgade för domare; att, då sådant jäf
vid förrättningen anmäles, nämnden eger deröfver besluta; samt
att, om jäfvet finnes lagligen grundadt, det åligger förrättningsmannen
anmäla det hos Konungens befallningshafvande, som
förordnar annan förrättningsman.

§ 29. Kär nämnden sammanträdt, skall förrättningsmannen före draga

de till saken hörande handlingar. Den första fråga, som
dervid förekommer, då egendom skall afträdas, är tiden, då sådant
skall ske. Det vanligaste fallet torde vara, att parterna
derom sämjas, hvarför komitén i främsta rummet hänvisat till sådan
öfverenskommelse. För de fall åter, att de icke kunna derom
enas eller någon af dem är från förrättningen borta, kan med
följdrigtig tillämpning af det valda förfaringssättet, tiden icke
bestämmas annorlunda än genom nämnden. Någon betänklighet
att lägga afgörandet hos nämnden torde icke kunna möta, om,
efter hvad komitén föreslagit, nämnden bindes vid den bestämmelse,
att afträdandet ej skall ega rum förr än den fardag, som
infaller näst efter fyra månader, en tid, som valts på grund
deraf, att inom ifrågavarande samhällen så lång uppsägningstid

107

för uthyrda lägenheter som fyra månader är ganska vanlig. Vidare
är i § 29 intagen en föreskrift derom, att parterne ega att
inför nämnden till sakens utredning muntligen eller skriftligen
anföra hvad de akta nödigt.

Till närmare utveckling af förfarandet inför nämnden äro i
§ 30 de regler gifna, att förrättningen skall utan uppskof fortsättas
och afslutas; att, om part begär uppskof för att framte bevis
och nämnden anser sådant böra medgifvas eller nytt sammanträde
finnes af nöden för sakegares inkallande eller af annan
laga orsak, underrättelse om tiden derför skall meddelas, innan
sammanträdet afslutas; samt att dervid icke särskild kallelse fordras
å annan än sakegare, som ej blifvit vederbörligen kallad,
eller ny sakegare, der sådan bör inkallas.

Då jord eller lägenhet skall afstås för allmänt behof, är regeln
enligt nu varande lagstiftningen, att uppskattningen skall
ske efter hvad jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet
i orten högst gäller. Nödvändigheten att affatta regeln så, att
den blefve tillämplig på de flere olikartade fall, som afsetts, har
gjort, att den hållits i mycket allmänna ordalag. I förevarande
lag åter, som endast gäller genomförande af stadsplaner och
tomtregleringar, är det möjligt att något närmare angifva de
grunder, efter hvilka uppskattningen skall verkställas. Då i en
stad eller annan ort, för hvilken stadsplan är faststäld, marken
inom det planlagda området kan vexla högst betydligt i värde
allt efter trakten, i hvilken den ligger, längden af områdets gränser
mot gata eller allmän plats, gatans eller platsens beskaffenhet,
det väderstreck, i hvilket byggnadslinierna ligga, områdets
storlek m. m. dylikt, är det uppenbart, att sådant rätteligen skall
vid uppskattningen tagas i betraktande, hvarför regeln bör innehålla
en anvisning härom. Till ledning för omdömet, huru alla
dylika särskilda omständigheter vid tiden för uppskattningen inverkat
på jordvärdet i den trakt, som är i fråga, tjena de köp
af likartad mark, som kunna hafva inom den närmaste tiden
förut egt rum, hvadan detta gångbara pris, om det kan genom
dylika köp utrönas, bör vara för stadsplanenämnden bestämmande.
Med en sådan hänvisning till det gångbara priset för likartad
jord kan man undvika att begagna det, efter hvad erfarenheten
visat, till missförstånd ledande uttrycket hvad jorden »högst gäller»,
ett uttryck, som tvifvelsutan icke från början skolat innebära
annat än hvad med gångbart pris allmänneligen menas.

§ 30.

§ 31.

108

Komitén liar på nu angifna grunder i sitt förslag upptagit
det stadgande, att lösen skall, så vidt ske kan, bestämmas efter
gångbart pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och
beskaffenhet.

I sammanhang härmed anser komitén sig böra fästa uppmärksamheten
derå, att i förevarande lag saknas en bestämmelse,
motsvarande den i § 13 af den allmänna expropriationsförordningen
förekommande, att den skada skall till högsta skäliga belopp
särskild! uppskattas, som annan än egaren genom jordens eller
lägenhetens afstående lider med afseende å tiden för afträdande!.
En dylik allmän bestämmelse har nemligen komitén icke funnit
vara af omständigheterna påkallad i en lag, som afser tvunget
afstående af jord endast för stadsplaners och tomtindelningars
genomförande. De innehafvare af nyttjanderätt, hvilka fått denna
sin rättighet intecknad, äro lika väl som andre inteckningshafvare
skyddade genom hit hörande föreskrifter i §§ 9 och 38—40.
Sådan nyttjanderätt deremot, som icke är intecknad, torde ej
kunna mot ny egare af fastigheten åberopas med mera framgång,
då denne genom lösen, än då han genom köp åtkommit egendomen.
Egare åter af annan fastighet än den, som skall till någon
del lösas, lärer endast i det fall, som blifvit förutsatt i § 16, vid
gatas igenläggning kunna blifva lidande. Att åter denna ersättning
lika väl som ersättningen för intrång enligt § 1 till egare
af en fastighet, hvilken till en del afstås, skall bestämmas så,
att den till ersättning berättigade hålles fullt skadeslös, har komitén
ansett vara så sjelfklart, att något stadgande härom utöfver
det, som ligger i benämningen ersättning, icke behöft upptagas
i lagen.

Deremot har komitén utan ändring i sak upptagit följande,
nu gällande stadgande i expropriationslagen: Har egaren, efter det
fråga väckts om egendoms afträdande, i uppenbar afsigt att vinna
högre ersättning, derå nedlagt kostnader, må desamma ej tagas
i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Då i de vid §§ 11 och 12 omförmälda fall, att samhället kan
blifva berättigadt att framdeles erhålla ersättning för värde af
gatumark, uppskattningen af denna framtida ersättning lättast
och ändamålsenligast verkställes vid lösens bestämmande, och
denna uppskattning i de allra flesta fall lärer komma att, när
ersättningen skall utgå, lemnas utan gensägelse af den, som skall
utgifva densamma, har komitén funnit sig böra föreslå en bestäm -

109

melse af innehåll, att i dessa fall sagda ersättningsbelopp skall
vid lösens bestämmande särskildt utsättas för att, der denna förutsättning
inträder, tjena till efterrättelse. A andra sidan bör
det vara den, som skall utgifva ersättningen och som i allmänhet
icke haft tillfälle att inverka på sammansättningen af den
nämnd, hvilken bestämt lösen och tillika uppskattat den framtida
ersättningens belopp, obetaget att, om han ej nöjes med det sålunda
bestämda beloppet, på egen bekostnad erhålla ny värdering,
hvarför ett stadgande i sådant syfte införts i slutet af § 31.

Det är antagligt, att i många fall förening parterna emellan § 32.
kan komma till stånd, sedan saken blifvit föremål för nämndens
handläggning. För det fall, att inteckningsbafvare, hvars rätt
är deraf beroende, godkänt föreningen, är naturligtvis intet till hinder
för att låta denna gälla; men då ärendet redan börjat behandlas
af nämnden, bör det ock inför nämnden afslutas. Har
åter inteckningshafvaren bestridt föreningen eller underlåtit att
biträda densamma, måste förrättningen fortgå, ty äfven utan sådant
uttryckligt bestridande måste det antagas, att han icke vill
nöjas, med mindre frågan om ersättningsbeloppet, sedan den en
gång blifvit gjord till föremål för nämndens bedömande, också
afgöres af denna. Någon vidare redogörelse för skälen till hvad
i öfrigt föreslagits i § 32 torde ej vara af nöden. Denna innehåller
följande stadgande: Träffas förening emellan alla, som i
saken ega del, skall handling härom särskildt upprättas och af
dem underskrifvas. Kunna parterna sig icke förena eller har
inteckningshafvare, hvars rätt må vara af föreningen beroende,
icke godkänt ersättningsbeloppet, skall nämnden inom lyckta
dörrar öfverlägga och besluta i saken.

Ur förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof har komitén hemtat det näst följande stadgandet,
att hvad de fleste i nämnden säga, skall gälla för nämndens
beslut.

De allmänna föreskrifterna om nämndens protokoll äro de- § 33.
samma som i § 47 af lagen om dikning och annan afledning af
vatten, eller att det åligger förrättningsmannen att föra protokoll
vid sammanträdena, och att protokollet skall inför nämnden uppläsas
samt förses med förrättningsmannens och ledamöternes underskrift.
Då uppskattning af egendoms värde eller bestämmande
af ersättningsbelopp icke får enligt § 35 öfverklagas, har likasom
i den allmänna expropriationsförordningen en föreskrift lemnats

derom, att i sådana frågor skälen för beslutet eller skiljaktiga
meningar inom nämnden ej må uppgifvas.

§ 34. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i § 49 af dik ningslagen

finnes föreskrifvet föreslås vidare det stadgande, att
nämndens beslut skall uppläsas genast eller å dag, som nämnden
utsätter, och att nämnden tillika skall, då slutligt yttrande i saken
meddelas, tillkännagifva, att förrättningen är afslutad, samt
huru besvär må anföras.

§ 35. I början af § 35 är den redan förut omtalade, från den all männa

expropriationslagen hemtade grundsats uttalad, att hvad
nämnden beslutar i afseende å värde af egendom eller belopp af
ersättning ej må öfverklagas.

I alla andra fall än de nu sagda skulle, såsom ock redan
blifvit vidrördt, den, som är missnöjd med nämndens beslut,
hafva rätt att föra talan hos domstol. Med hänsyn till de under
denna lag hänförliga sakers frändskap med skiftesmål har komitén
föreslagit, att dylik talan fullföljes på sätt och i den ordning,
som stadgas för sist nämnda slag af mål, d. v. s. att besvären
skola, enligt hvad skiftesstadgan föreskrifver, inom 60
dagar från det förrättningen förklarats afslutad ingifvas till ordföranden
i rätten, hvarefter med målet så förfares, som i skiftesstadgan
sägs. Då vid pröfningen hos domstolen godkännande
af den förda talan i vissa fall måste hafva till följd, att
uppskattning, verkstäld af stadsplanenämnden, icke kan få ega
bestånd, men någon tvekan skulle kunna uppstå, när nämndens
beslut i dylika fall, som ju icke få öfverklagas, på sådant sätt
blir ogiltigt, har i slutet af §:en intagits den bestämmelse, att,
om talan varder gillad, tillika bör pröfvas, huruvida verkstäld
uppskattning skall i följd deraf anses förfallen.

I § 123 af skiftesstadgan bestämmes, att skiftesmål rörande
städernas jord invånarne emellan handläggas på sätt derom
hittills är stadgadt eller framdeles kan blifva förordnadt, och
Kongl. brefven den 6 Maj 1830 och den 21 juni 1831 innehålla
derutöfver, att frågor om laga skifte å stadsjord böra, på sätt
hittills är stadgadt, af magistraten i första rummet upptagas och
afgöras samt efter de allmänna grunderna i skiftesstadgan behandlas.
Det lär svårligen kunna bestridas vara en oegentlighet,
att, under det skiftesmålen å landet handläggas af en domstol,
egodelningsrätt, samma mål i städerna skola behandlas af magistraten,
som är en administrativ myndighet. Då skiftesmål i

städerna icke synnerligen ofta förekommit, har denna oegentlighet
icke varit af någon större praktisk betydelse, men om komiténs
förslag godkännes, att stadsplane- och tomtindelningsmål
skola, då klagan föres öfver nämndens beslut, behandlas lika med
skiftesmål, måste det anses angeläget att i omförmälda hänseende
göra stad och land likstälda. Komitén har derför utarbetat
ett förslag till förordning angående ändring af bestämmelserna
om rättegång i skiftesmål i stad af innehåll, att skiftesmål rörande
städernas jord, invånarne emellan, upptagas och afgöras af
rådstufvurätt; att besvär mot rådstufvurätts beslut och utslag
i skiftesmål fullföljas i enahanda ordning som besvär mot egodelningsrätts
beslut och utslag, efter hvad redan nu är genom
Kongl. kungörelsen den 22 december 1882 föreskrifvet; samt
att hvad angående rättegången i skiftesmål å landet är stadgadt,
skall i tillämpliga delar gälla jemväl för ifrågavarande
skiftesmål.

Då kännedom om de beslut, stadsplanenämnden fattat, kan vara
af vigt jemväl för andra än dem, hvilkas rätt deraf omedelbart beröres,
och den myndighet inom samhället, som har närmaste inseende
öfver bebyggandet, är den, hos hvilken nämndens protokoll
med tillhörande handlingar lämpligast kunna hållas tillgängliga
för de personer, som kunna behöfva taga del af dem,
har i § 36 den föreskrift intagits, att dessa protokoll och handlingar
skola lernnas i förvar hos sagda myndighet. Att genom ett
sådant stadgande möjlighet beredes till upplysningars erhållande
om stadsplanenämndens beslut, gör dock icke tillfyllest. För att
kunskap om alla de beslut, som röra en tomt eller annan lägenhet,
må kunna utan omgång vinnas äfven af den, som icke kan
uppgifva, när de särskilda besluten fattades, är det nödigt, att alla
hit hörande upplysningar sammanföras i en på lämpligt sätt ordnad
liggare, hvarför komitén ytterligare föreslagit det stadgande,
att hos förenämnda myndighet skall föras tomtbok, hvari för
hvarje tomt eller lägenhet anteckning göres om alla tomten eller
lägenheten rörande beslut i fråga om stadsplans eller tomtindelnings
genomförande, således icke blott stadsplanenämndens beslut,
utan äfven de myndigheters, som hafva att besluta eller fastställa
stadsplaner eller tomtindelningar med mera dylikt. Tomtboken
komme att i första hand anlitas, och endast om mera fullständiga
uppgifter fordrades, behöfde man uppsöka nämndens protokoll,
hvilka naturligtvis blefve ordnade efter samma grund som boken.

§ 36.

112

Bland anteckningar, livilka kunna under en följd af år blifva
till gagn för mången, torde det vara nog att exempelvis nämna
uppgifter om afstyckningar af gatumark, till samhället öfverlåten
eganderätt till dylik ännu icke till gata utlagd mark, sådan
samhället enligt §§ 11 och 12 tillkommande ersättning eller del af
lösen, som förr än den skall utgå blifvit bestämd i sammanhang
med lösenfrågans afgörande, samt den rätt, tomtegare måst enligt
§ 19 visa till utfartsväg från sin tomt, innan honom tillåtits
att bebygga denna.

§ 37. Att förrättningsmannen och ledamöterne i stadsplanenämnden

böra lika väl som landtmätaren och gode männen vid skiftesförrättningar
samt de enligt lagen om dikning och annan afledning
af vatten förordnade synemän berättigas till ersättning, kan icke
vara tvifvelaktigt. Då emellertid bestämmelserna om ersättningens
belopp icke lämpligen intagas i förevarande lag, har komitén
här inskränkt sig att i detta afseende hänvisa till hvad
derom särskildt stadgas, men tillika i ett uppgjordt förslag till
kungörelse i fråga om arfvode för sådan förrättning, som omförmäles
i lagen angående stadsplan och tomtindelning, intagit hvad
om arfvodesbeloppen borde enligt komiténs åsigt stadgas, eller
att i afseende å ersättning till förrättningsman och ordförande i
stadsplanenämnd skola tillämpas de i fråga om arfvode för landtmäteriförrättningar
gällande bestämmelser, och att ledamöterne i
nämnden skola njuta dagtraktamente och resekostnadsersättning,
i likhet med hvad för gode män vid skiftesförrättningar är eller
varder stadgadt. Om detta förslag godkännes, skulle, så länge
1881 års taxa på arfvode för landtmäteriförrättning fortfar att
gälla, förrättningsmannen njuta arfvode under förrättningen
med 10 kronor om dagen samt för resorna till och från förrättningsstället
ersättning, dels för resekostnad enligt fjerde klassen
i gällande resereglemente dels för kost och tidspillan efter vägens
längd med 12 öre för kilometer vid resa med skjuts och 4 öre
för kilometer vid resa på ångfartyg eller på jernväg. Ledamot
åter skulle likasom god man vid syn för dikning och annan vattenafledning
enligt Kongl. kungörelsen den 10 juni 1881 uppbära
dagtraktamente under förrättningen med 4 kronor 50 öre om dagen
samt för resorna ersättning så väl för resekostnaden enligt
femte klassen i resereglementet som för kost och tidspillan efter
vägens längd med 9 öre för kilometer vid resa med skjuts och
3 öre för kilometer vid resa på ångbåt eller med jernväg.

113

Utom i det under § 31 omförmälda fall, der förrättning skulle
bekostas af sökanden, har komitén funnit sig böra föreslå de bestämmelser,
att all kostnad för förrättningen skall gäldas, då fråga
är om stadsplans genomförande, af samhället samt vid frågor om
tomtindelnings genomförande af tomtegare, efter som de i saken
hafva del; samt att om tomtegare icke kunna enas om fördelningen,
nämnden har att derom besluta.

De återstående §§ från och med 38 till och med 40 innehålla -

Allmänna bestämmelser.

Det i första stycket af § 38 föreslagna stadgandet, att lösen
samt annan ersättning skall utgifvas vid tiden för egendomens
afträdande, om beloppet då är bestämdt, men, om detsamma ej
hunnit bestämmas eller ersättning skall utgå utan att vara föranledd
af marks öfverlåtande, senast tre månader efter det uppskattningen
egt rum, skiljer sig till innehållet från motsvarande
stadgande i § 24 af 1866 års förordning angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof endast deri, att hvad som
enligt samma förordning gäller för det fall, att lösen eller ersättningen
icke blifvit bestämd, gjorts tillämpligt, då ersättningen
icke är föranledd af marks öfverlåtande. Detta tillägg har afseende
på de ersättningar, till hvilka samhället är berättigadt, då
det redan eger eller måste lösa gatumark, som skall kostnadsfritt
öfverlåtas enligt § 8 eller § 11, eller hvilka jemlikt § 9
tillkomma innehafvare af inteckning i sådan mark, eller på
grund af § 12 skola utgå för rättighet att bygga vid vidgad gata,
eller af samhället enligt § 16 utgifvas såsom följd af gatas igenläggning.

Tillsättande af den särskilda nämnd, hvarom 1866 års nyssnämnda
förordning förmäler, är, såsom af förordningens § 1 framgår,
beroende deraf, att öfverenskommelse om ersättningsbelopp
icke kan träffas, och i öfverensstämmelse härmed har i § 24 af
samma förordning rätt tillagts ersättningsgifvaren att efter vederbörlig
nedsättning hos Konungens befallningshafvande erhålla
liqvid mellan ersättningstagaren och egare af inteckning i den
afträdda marken äfven i det fall, att ersättningen blifvit bestämd
genom frivilligt aftal, dervid särskilda bestämmelser gifvits för
att bevara den inteckningshafvares rätt, som förmenar ersättningen
hafva blifvit för lågt beräknad, i det att han kan påkalla upp -

§ 38.

114

skattning genom nämnd. Den rättighet, som sålunda enligt nu
gällande föreskrifter med omförmälda begränsning tillkommer den,
som skall expropriera mark för gatureglering, att genom den offentliga
myndighetens försorg utverka liqvid med inteckningshafvare,
oaktadt nämnd icke hestämt ersättningsbeloppet, har komitén
förestält sig icke höra honom beröfvas, då dess bibehållande kan
vara af vigt i de fall, att inteckningshafvarne uppgå till ett större
antal eller äro bosatte på annan ort än markens egare, eller
fråga är om lösen af en mindre del af en stor, med betydliga
inteckningar behäftad egendom. U nder förutsättning att mteckningshafvares
rätt på ett verksamt sätt skyddas, så att eu öfverenskommelse
om ersättningsbeloppet icke i annat fall gäller mot
honom, då han ej får full betalning, än när han haft tillfälle att
derom taga kännedom och underlåtit att påyrka ersättningens
bestämmande genom stadsplanenämnden, saknas enligt komiténs
åsigt giltiga skäl att, då fråga är om mark, som fordras för gatureglering,
hindra de öfnga, hvilkas rätt det gäller, fiån att förfarande
utan omgången med förfarande inför nämnd bringa ett
expropnationsmål till slut, så att den mark, som för ändamålet
tages i anspråk, kan blifva gravationsfri, utan att uppgörelse på
förhand är träffad med alla inteckningshafvare. Då sådant är
medgifvet i afseende på företag endast på grund af ett Konungens
beslut, att jord skall afstås för ett allmänt behof, lär så
mycket mindre någon berättigad tvekan, att samma förfarande
bör medgifvas, kunna finnas i de fall, då, såsom vid stadsplaner
eger rum, det beslut, som ligger till grund för markens
tvungna afstående, är under sådana omständigheter, att det är
allmänt kunnigt, fattadt a''f kommunens styrelse och sedermera
blifvit af högre myndighet, i de ojemförligt flesta fall Kongl.
Maj:t, faststäldt, och detaljerad kännedom om den mark, som
beröres af stadsplanen, är lätt tillgänglig för en hvar, som kan
antagas hafva något intresse i frågan, enär planen alltid finnes
att tillgå hos den kommunala myndigheten och ofta genom tryck
mångfaldigas.

De skäl, som sålunda varit inom komitén bestämmande för
att icke i omförmälda hänseende göra någon ändring i hvad nu
gäller, äro endast till eu del tillämpliga å lösen af mark för genomförande
af tomtindelning, vid hvilket förhållande, och då det
tvungna afståendet af mark för sist nämnda ändamål icke förut
varit i civillag påbudet, komitén funnit sig icke böra föreslå stad -

115

gandets utsträckning till mark, som tvångsvis förvärfvas för tomtindelnings
genomförande.

Om än sålunda komitén funnit sig böra nära sluta sig till
hvad i 1866 års förordning stadgas om liqvid med inteckningshafvare
inför exekutiv myndighet, har komitén dock icke tvekat
att i ett hänseende föreslå en bestämmelse, som ej återfinnes i
samma förordning. Anledningen dertill har varit den, att komitén
befarar, att ett fall gifves, i hvilket inteckningshafvares
rätt vid sådan liqvid för närvarande kan äfventyras, nemligen
det, då han icke kunnat med kallelse träffas och ersättningen
icke räcker att gälda hans fordran till fullo.

I öfverensstämmelse med sålunda uttalade åsigter har komitén
i senare delen af § 38 föreslagit de bestämmelser, att, om
egendom, som skall afträdas, är intecknad, ersättningsbeloppet
skall inom den för dess utgifvande stadgade tid nedsättas hos
öfverexekutor, som kungör sådant vederbörande ersättningstagare
och inteckningshafvare samt sedermera i laga ordning verkställer
liqvid; samt att, om ersättningsbeloppet dervid finnes vara utan
förrättning af stadsplanenämnd bestämdt genom öfverenskommelse
mellan ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit, och
inteckningshafvare förmenar värdet hafva blifvit för lågt beräknadt,
denne skall vara berättigad att, der ej full liqvid för hans
fordran honom lemnas, äska jordens uppskattning af nämnd; dock
att liqvid på grund af sådan öfverenskommelse ej må ske, der
inteckningshafvare, som icke erhåller full betalning för sin fordran,
ej blifvit kallad eller öfverenskommelse afser marks förvärfvande
för genomförande af tomtindelning.

I § 39 har införts ett från § 25 af förordningen om jords § 39.
eller lägenhets afstående för allmänt behof hemtadt så lydande
stadgande: Tvista egare, inteckningshafvare eller andre om bättre
rätt till hvad såsom lösen eller ersättning är vordet bestämdt
att utgå, må talan derom särskildt i laga ordning utföras. Uppstår
dervid fråga om lyftning, eger rätten derom förordna, efter
ty skäligt pröfvas.

I afseende å ordningen för inlöst egendoms frigörande från § 40.
inteckningar, till hvilkas betalning det hos öfverexekutor nedsatta
ersättningsbeloppet icke förslår, har komitén funnit det
vara ändamålsenligast att hänvisa till inteckningsförordningens
hit hörande föreskrifter, och af sådan anledning föreslagit det
stadgande i § 40, att bestämmelserna om dödande af inteck -

116

ning i fastighet, som blifvit såld efter utmätning, skola gälla för
det fall, att i egendom, som är vorden afträdd, på sätt i förevarande
lag sägs, finnes inteckning af ofvan angifna slag.

Slutligen bör komitén fästa uppmärksamheten derå, att i
förevarande lag icke finnes något motsvarande det i § 29 af förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt bebofs
förekommande stadgande att, der afträdd jord eller lägenhet
icke blifvit använd för uppgifvet ändamål, den förre innehafvaren
eller den, som trädt i hans ställe, är inom viss tid och
under uppgifna vilkor berättigad att återlösa jorden eller lägenheten.
Anledningen till denna afvikelse har varit den, att, då
stadsplan icke får ändras utan Kongl. Maj:ts begifvande, något
fall icke gerna kan inträffa, då en sådan ändring till förfång för
enskild man blifver gällande, sedan mark för dess genomförande
i denna del blifvit tvångsvis förvärfvad, enär, äfven om mot förmodan
ett samhälle skulle besluta sådan ändring under dylika
omständigheter, fastställelse icke lärer meddelas, utan att den
enskildes rätt varder tillgodosedd.

Om detta förslag upphöjes till lag, bör den ändring i Kongl.
förordningen angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 april 1866, som deraf blifver en följd, angifvas i
inledningen till lagen.

I sammanhang med redogörelsen för innehållet i § 24 af
lagen om stadsplan och tomtindelning har komitén angifvit de
skäl, som legat till grund för de utarbetade förslagen till:

Förordning angående ändring i 14 § af förordningen den 16
juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom

och

Förordning angående ändring i 13 § af förordningen den 16
juni 1875 om inteckning i fast egendom.

Vidare har, såsom förut omtalats, komitén utarbetat ett förslag
till:

117

Förordning angående ändring af bestämmelserna om rättegång
i skiftesmål i stad.

I afseende å detta förslag hänvisar komitén till hvad derom
yttrats vid § 35 af omförmälda lag.

Under § 37 af samma lag hafva de behöfliga upplysningarna
lemnats angående grunderna för det der omförmälda förslaget till:

Kungörelse i fråga om arfvode för sådan förrättning, som
omförmäles i lagen angående stadsplan och tomtindelning.

Då komitén nu öfvergår till behandling af det i Eders Kongl.
Maj:ts nådiga bref den 19 maj 1885 omförmälda ämne, vill
komitén till en början erinra, hurusom vid Stockholms fastighetsegareförenings
sammanträde den 10 april 1885 framhållits,
att tomtkartor, som på olika tider uppgjordes, sällan fullkomligt
öfverensstämde utan visade skiljaktigheter af flere fot i tomtens
utsträckning och läge; att orsaken härtill vore att söka dels i
mindre noggrannhet vid uppmätningen, dels i de vid mätningen
nyttjade redskap, dels ock i obestämdheten af de fasta punkter,
hvarifrån mätningen utgått; att dessa olikheter kunde medföra
oberäkneliga följder för fastighetsegare, om han, efter vederbörande
tjenstemans anvisning uppförde byggnad, hvilken vid en
senare tomtmätning befunnes skjuta in på grannens tomt; att
tomtgranne, som vunnit kännedom om sådant intrång, i de flesta
fall fordrade byggnadens nedrifning eller indragning från det inkräktade
området eller ock en ersättning, som icke stode i rimligt
förhållande till områdets storlek; att på sådant sätt oberäknelig
skada och olägenhet kunde tillfogas en tomtegare utan eget
förvållande, ehuru grannen af intrånget icke lede egentligt men;
att flera fall inträffat, då tomtegare med åberopande af sin lagliga
rätt hänsynslöst begagnat sig af grannens iråkade trångmål;
och att exempel icke heller saknades derpå, att mindre nogräknade
sakförare gjort affärer af angifna slag till en industri. Detta allt
vore nu så mycket mera hårdt för fastighetsegaren, som han
blifvit försatt i detta läge icke genom eget förvållande utan endast
i följd deraf, att han varit tvungen att uppföra sin byggnad

118

efter en viss plan, som till område och. läge anvisats och utstakats
af samhällets egne tjensteman. Den byggande tillätes icke att
lita till den sakkännedom och insigt, han möjligen kunde ega, utan
vore hänvisad att endast lyda vederbörandes bud och befallningar.
Härvid kunde visst erinras, att samhället borde vara ansvarigt
för tjenstemännens åtgöranden och i förevarande fall ersätta uppkommande
förluster för den enskilde, men länge torde antagandet
af en sådan grundsats låta vänta på sig, och fråga vore, om
icke en bestämmelse i den rigtningen kunde ega menlig inverkan
på tjenstemännens förrättning. Bästa sättet för afhjelpande
af ifrågavarande olägenheter vore att lemna den fastighetsegare,
som utan svek eller vållande med sina byggnader inkräktat på
grannes område, rätt att i den ordning, som är stadgad angående
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, få lemna
ersättning för det intagna området. Blotta tillvaron af en sådan
lag skulle vara nog för att göra möjlig en uppgörelse under hand
af de ersättningsanspråk, som kunde uppstå i följd af dylikt
intrång.

Komitén kan icke annat än vitsorda den af Stockholms fastighetsegareförening
sålunda lemnade uppgift, att skiljaktigheter
ganska ofta förekomma i de tomtkartor, som upprättats på grund
af mätningar, verkstälda på olika tider och af olika personer.
Men man kan icke vänta sig annat än osäkerhet i gränserna
såväl emellan tomter som mot gator, då man ihågkommer, att de
äldsta stadsplaner sannolikt icke varit af sakkunnige personer
upprättade med bestämda gränser för qvarter och gator, att för
qvarterens indelning i tomter eller för tomternas bebyggande
saknats tydliga bestämmelser i ändamål att bibehålla en tomt
vid dess ursprungliga gränser, samt att de tomtmätningar, som
jemlikt kap. 4 § 2 Jordabalken skolat ske för angifvande af tomtens
bredd och längd i fastebrefvet, icke alltid verkstälts af sakkunnig
person och ofta icke med annat verktyg än ett snöre
eller en famnstake. Tomterna egde vid denna tid ringa värde,
husen voro små och föga kostbara, vid gatornas utseende lades icke
så stor vigt, och med anledning häraf var tomtegaren eller samhället
icke så nogräknad om hvar gränslinien fanns. Men förhållandena
hafva ändrats, och i samma mån som en annan uppfattning
om markens värde gjort sig gällande, i samma män
hafva ock egarnes anspråk på tillgodonjutande af sin rätt blifvit
annorlunda än förut. En hvar gör anspråk på sitt och vill utan

119

öfverseende med bestående missbruk komma i besittning af sin
rättmätiga egendom. Häremot kan intet invändas, men å andra
sidan bar den byggande ansett sig vara i sin goda rätt, och det
torde icke vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att han skall med stora uppoffringar bota för andras förseelser.

Genom senare tiders lagbud har man sökt förekomma nu
anmärkta misstag. Så föreskrifver förordningen angående lagfart
den 16 juni 1875 i § 9, att den, som söker lagfart å tomt i stad
eller annan ort, hvarest tomtindelning finnes, är pligtig att visa
tomtens ytinnehåll och längden af dess särskilda sidor. Byggnadsstadgan
för rikets städer föreskrifver dels i § 20, att öfver
hvarje tomt, som hädanefter på grund af vederbörande myndighets
beslut bildas eller förändras, tomtkarta skall upprättas; börande
kommunerna tillse, att tomtkartor, der sådana icke redan
finnas, blifva så fort omständigheterna medgifva, upprättade äfven
för öfriga tomter i städerna; dels i § 21, att i byggnadsordningarna
föreskrifter böra finnas om kontroll derå, att tomtkarr
torna äro rigtiga samt att byggnadstomterna på marken bibehållas
vid sina lagligen bestämda gränser och sitt rätta ytinnehåll i
öfverensstämmelse med dessa kartor; dels ock i § 40, att byggnadsnämnden
skall med sin uppmärksamhet följa byggnadsarbetena
och dervid tillse, att hvarje byggnad får sitt läge å den
derför bestämda plats. Dessa bestämmelser fullständigas genom
städernas byggnadsordningar, som lemna noggranna föreskrifter
om tomternas ommätning efter vissa år samt om utstakning af
läge för byggnad och vederbörandes kontroll deröfver, att lemnade
föreskrifter följas. Vidare torde tomtmätningarna numera
verkställas af personer, som ega nödig sakkunskap, och medelst
redskap, som genom justering kunna hållas fullt tillfredsställande.
På grund häraf kan man ega anledning antaga, att öfverklagade
skiljaktigheter i mätningar eller utstakningar hädanefter i allmänhet
icke skola ifrågakomma. Då det emellertid är möjligt
att, oaktadt den största noggrannhet, fel kunna insmyga sig till
förfång för fastighetsegaren, samt då från äldre tider flera missförhållanden
härutinnan obestridligen finnas, har komitén ansett
en lagstiftning i ämnet vara af behof; och har komitén derför
uppgjort förslag till

120

Lag om hvad i vissa fall hör iakttagas, då byggnad uppförts
, utöfver tomtgräns.

§ 1. Härvid har komitén ansett, att de föreslagna lagbestämmel serna

böra gälla inom hvarje område, för bvilket stadsplan länder
till efterrättelse, således icke blott inom stad utan äfven inom
köping eller annan ort, för hvilken stadganden lika med de för
stad meddelade skola tillämpas. Deremot har komitén funnit
vidare utsträckning af dessa bestämmelsers tillämplighet icke
kunna ega rum, enär de fall, hvarom nu är fråga, icke gerna
förekomma annorstädes, än der tomtindelning finnes och byggnader
skola uppföras efter föregående uppmätning och utstakning.

Om tomtegare afsigtligt öfverskrider sålunda för hans tomt
utstakad gräns eller han i öfrigt vid utförande af byggnadsföretag
underlåter att ställa sig gifna föreskrifter och gällande bestämmelser
till efterrättelse, så att inkräktning eger rum, kan
han uppenbarligen icke påräkna bistånd af lagen för att kunna
vid det inkräktade området bibehållas. Iakttager han deremot
allt hvad på honom ankommer för att på lagligt sätt uppföra sin
byggnad men i följd af felaktig utstakning, som det icke berott
på honom att rätta, råkar intränga med byggnaden å gata eller
annans tomt, fordrar billigheten, att tomtegaren på något sätt
skyddas från de oberäkneligt stora förluster, som kunna blifva en
följd deraf, att han skulle tvingas afrödja det honom ovetande och
mot hans vilja inkräktade området; och då dessutom tomtegarens
ovilkorliga skyldighet att uppföra sin byggnad i anvisadt läge
synes böra för honom medföra någon motsvarande rättighet, har
komitén trott sig kunna föreslå, att, då inom område, för hvilket
stadsplan blifvit faststäld, byggnad uppföres i läge, som för densamma
i föreskrifven ordning utstakats, och sedermera visar sig,
att byggnaden skjuter in på grannens tomt, egaren, derest byggnadens
nedrifvande eller ändring skulle medföra märklig kostnad
eller olägenhet, icke skall vara skyldig afträda den intagna
marken, förr än byggnaden afbrinner eller nedrifves.

Den intagna marken kan i följd af förhållandets natur icke
vara af någon betydenhet, och afsaknaden deraf kan således icke
för grannen vara synnerligen känbar. För att han likväl må
hållas fullkomligt skadeslös, och då tomtegaren genom inkräktningen
kommer i åtnjutande af vidgning i tomtområdet, har komitén
vidare föreslagit, att grannen skall för det intrång, han lider

121

af byggnaden, njuta ersättning, der han icke hellre vill afstå
tomtdelen emot lösen. Med afseende särskildt å föreskriften i
byggnadsstadgans § 19, att byggnadstomt, som en gång blifvit
till sina gränser bestämd, icke bör, utan att synnerliga skäl dertill
föranleda, klyfvas i smärre delar eller genom marks förläggande
derifrån till annan tomt minskas, har komitén härvid icke
velat föreslå ovilkorlig rätt för byggnadens egare att lösa det
intagna området, hvilket måhända annars kunnat anses såsom
lämpligast. Anser likväl grannen sjelf den intagna marken vara
för honom öfverflödig och så belägen, att den utan skada kan förläggas
från hans tömt, synes dock markens afträdande emot lösen
kunna medgifvas, desto hellre som grannen kan hafva bebyggt
sitt återstående område och det i sådan händelse till och med
kan vara olämpligt att den inkräktade marken återgår.

Denna § innehåller vidare, att, om byggnad, uppförd på sätt
här ofvan omförmälts, inkräktar på gata, byggnaden må emot ersättning
till samhället qvarstå, till dess densamma afbrinner eller
nedrifves. Detta stadgande grundar sig på samma skäl, som
förut anförts; men då stadsplan icke får rubbas genom att lägga
inkräktad gatudel till tomt, har tomtegaren icke kunnat i något
fall medgifvas att få inlösa hvad af gata kan vara intaget.

Till förekommande deraf, att sålunda verkstäld inkräktning
må emot vederbörandes vilja göras för all framtid bestående, har
komitén föreskrifvit, att ändring, som är att hänföra till nybyggnad,
icke må vidtagas å byggnaden, der ej egaren till den intagna
marken det medgifver.

Förut omförmälda i § 1 meddelade bestämmelser syfta endast § 2.
på de fall, som kunna inträffa, efter det denna lag trädt i kraft,
och i afseende å dessa fall har komitén ansett den ifrågasatta
förmånen icke kunna under något vilkor få åtnjutas, derest icke
kan ådagaläggas, att inkräktningen tillkommit i följd af Grötighet
i mätning, som egaren ej kunnat förhindra. Har åter, innan
denna lag trädt i kraft, oftast sedan äldre tider tillbaka en byggnad
blifvit uppförd så, att den sträcker sig utöfver tomtgränsen,
kan det i många fall vara för egaren alldeles omöjligt bevisa,
huru detta förhållande uppkommit, hvaremot omständigheterna
gifva grundad anledning till det antagande, att han, äfven om
inkräktningen en gång tillkommit med afsigt, derom saknar vetskap.
Är egaren således i god tro, vore obilligt undandraga
honom förmånen att få bibehålla byggnaden oförändrad, till dess

122

densamma afbrinner eller nedrifves, enär ju äfven i detta fall
olägenheten för honom af att nödgas ändra byggnaden måste
vida öfverväga det men, som genom intrånget förorsakas. På
grund häraf har komitén funnit bevisningsskyldigheten böra åläggas
den, hvilken fordrar ändring af byggnaden, samt således åt
§ 2 gifvit följande lydelse: Har, förr än denna lag trädt i kraft,
byggnad uppförts inom planlagdt område, så att densamma skjuter
öfver gränsen till grannes tomt eller gatulinien, vare lag som i
§ 1 sägs, der icke visas kan, att inkräktningen tillkommit med
afsigt och att byggnadens egare derom har vetskap.

Uppstår tvist, huruvida de vilkor, som betinga förmånen att
få inlösa eller emot ersättning nyttja inkräktad mark, blifvit uppfyllda
eller icke, är sådan tvist af samma natur, som de frågor,
hvilka enligt Kongl. förordningen om jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof skola af domstol afgöras, innan uppskattning
må ega rum; och då vid sådant förhållande tvisten
uppenbarligen bör pröfvas af vederbörande domstol, har komitén
icke ansett nödigt derom i lagen införa föreskrift. Men om genom
laga kraft egande beslut i sådan rättegång eller genom åsämjande
blifvit afgjordt, att lösen eller ersättning skall utgå, synes beloppet
deraf böra bestämmas genom värdering af nämnd; och
torde en sådan värdering lämpligen kunna verkställas af den i
lagen angående stadsplan och tomtindelning omförmälda stadsplanenämnd,
hvilkens uppgift är att handlägga dylika frågor. I
afseende å värderingsfrågans behandling synas nämnda lags föreskrifter
böra jemväl i öfrig! vinna tillämpning. Uti § 3 har således
blifvit stadgadt, att, om lösen eller ersättning skall enligt
denna lag utgå, beloppet bestämmes, der ej öfverenskommelse
derom träffas, i den ordning, som sägs i lagen angående stadsplan
och tomtindelning.

Till förekommande af möjligt missförstånd har komitén ansett
nödigt uti § 4 införa uttrycklig föreskrift derom, att denna
lag icke gäller om trappa, som skjuter öfver gatulinien.

Ofvan omförmälda sex författningsförslag åtfölja detta betänkande
såsom bilaga, hvarjemte bifogas särskilda yttranden af undertecknade
Bichert, Berglöf och Rubenson.

123

Härmed torde komitén få anses hafva fullgjort de åt komitén
lemnade i början af detta betänkande omförmälda uppdrag. Men
i sammanhang dermed har komitén ansett sig pligtig i underdånighet
fästa uppmärksamhet å följande förhållanden.

Enligt hvad komitén i det föregående omförmält, hafva samhällena
i allmänhet ansett nödigt på en gång upprätta så vidt
omfattande stadsplaner, att årtionden torde förflyta, innan hvarje
plan hinner ens i hufvudsakliga delar genomföras. Detta har,
såsom komitén anmärkt, i de flesta fall varit särdeles välbetänkt.
Men detsamma kan icke obetingadt sägas om sättet, hvarpå dessa
planer blifvit upprättade, och de grundsatser, som dervid tillämpats.
Såvidt komitén vid granskning af åtskilliga stadsplaner kunnat
inhemta, har man i allmänhet utgått från den uppfattning, att
samhällena hafva ovilkorlig beslutanderätt i afseende å tiden
för stadsplans genomförande samt att verkställighet af stadfästade
planer för reglering inom äldre stadsdelar egentligen icke bör
ifrågakomma, med mindre byggnaderna å ett sådant område till
större delen afbrinna. Häraf har ofta blifvit en följd, att plan
upprättats, utan att tillräcklig hänsyn tagits till bestående förhållanden,
och särskildt att regleringsplaner för äldre stadsdelar
måhända gjorts mera genomgripande, än som varit af behofvet
oundgängligen påkalladt. Då härtill kommer, att de anspråk,
som i afseende å tillämpning af byggnadsstadgans föreskrifter
och anvisningar blifvit vid granskning af stadsplanerna framstälde
i afsigt att göra dem så ändamålsenliga som möjligt och
hvilkas uppfyllande samhällena under antydda förutsättningen
ansett sig kunna medgifva, varit om icke öfverdrifna åtminstone
ganska stränga, så hafva stadsplanerna särskildt för vissa mindre
städer blifvit sådana, att deras ovilkorliga genomförande inom
jemförelsevis kort tid otvifvelaktigt skulle i väsentlig mån öfverstiga
samhällenas krafter. Så länge samhällena icke kunnat tvingas
att genomföra sina stadsplaner, har dock faran af det anmärkta
förhållandet icke varit så synnerligen stor, men om genom
civillag blifver bestämdt, att så väl de enskilde som samhällena
skola ställa sig planen till ovilkorlig efterrättelse, framträder
detta förhållande i en annan dager.

Det har naturligtvis icke kunnat ifrågakomma, att komitén
skolat afgifva förslag till ändring uti flere eller färre stadsplaner,
men komitén har ansett sig böra uttala den åsigt, att, om den
föreslagna lagen angående stadsplan och tomtindelning kommer

124

till stånd, det icke bör förmenas samhälle, som det önskar, att
göra sådan ändring eller jemkning i sin stadsplan, som kan
finnas af omständigheterna påkallad.

Då komitén yttrat, att upprättandet af vidt omfattande stadsplaner
varit välbetänkt, har komitén särskildt haft blicken fästad
derå, att dymedelst i väsentlig mån förhindras uppkomsten af
ett planlöst och oregelbundet bebyggande i städernas omedelbara
närhet, ilen detta önskningsmål är dermed långt ifrån uppnådt.
Erfarenheten har gifvit vid handen, att den till städerna hörande
eller der sysselsatta fattigare befolkningen visat stor benägenhet
för bosättning utanför det planlagda området. Komitén har icke
af nöden utveckla skälen, hvarför ett sådant förhållande bör ur
flere synpunkter anses särdeles menligt icke minst för den nämnda
befolkningen, hvilken derigenom går miste om alla de med ett
ändamålsenligt bebyggande förenade förmåner. Men om det anmärkta
missförhållandet ofta eger rum i städernas närhet, så är
detsamma numera icke mindre sällsynt å landsbygden. Öfver
allt, der till följd af jernvägsstations anläggning eller af annan
orsak tillfälle till en mera liflig näringsverksamhet förefinnes,
uppstår så småningom ett mindre samhälle, hvars bostäder uppföras,
utan att någon plan blifvit förut upprättad och utan att
vilkoren för eu sammanträngd befolknings välbefinnande blifva i
afsevärd mån tillgodosedda.

Nu stadgar visserligen § 9 mom. 4 af gällande byggnadsstadga
för rikets städer, att om behof visar sig eller eljest önskan
uppstår att utsträcka bebyggandet till område, som ej innefattas
i gällande stadsplan, för detta område bör skyndsamt uppgöras
plan, på det icke hinder genom byggnader må läggas för en sådan
plans genomförande; och enligt § 50 af samma stadga kan denna
bestämmelse vinna tillämpning icke blott inom köpingar utan
äfven å andra ställen med större sammanträngd befolkning. Men
på denna väg kan det omförmälda missförhållandet icke förekommas.
Behofvet att bebygga något område kan icke gerna
ådagaläggas på annat sätt, än att byggnadsverksamhet der tager
sin början, och när så skett har vanligen redan i någon mån
hinder genom byggnader uppstått för en stadsplans genomförande.
Dessutom kan tillämpning å landsbygden af de för städerna
gällande bestämmelser icke påbjudas, utan att derigenom måste
förorsakas vissa kostnader för den der bosatta, oftast mindre bemedlade
befolkningen, och det låter sig derför icke göra att lämp -

ligt ordna förhållandena å sådana ställen, förr än befolkningen
så tillvuxit, att densamma mägtar bära de dermed förenade utgifter.
Men under tiden fortgår det planlösa och oregelbundna
bebyggandet, hvarpå talrika exempel skulle kunna anföras.

Att genom en allmän byggnadslag öfverallt fullständigt förekomma
ett olämpligt bebyggande torde åtminstone för närvarande
möta hardt nära oöfvervinneliga svårigheter, men komitén har
föreställt sig, att genom lämpliga bestämmelser ganska mycket
skulle kunna vinnas, så att åtminstone jordegare icke må kunna,
såsom någon gång händt, för ett mera sammanträngdt bebyggande
upplåta tomter och jordlägenheter utan att tillförsäkra de byggande
om nödiga utfartsvägar.

Då emellertid frågan härom icke utgjort föremål för eller
står i omedelbart samband med de komitén lemnade uppdrag,
har komitén ansett sig icke böra i annan mån, än som nu skett,
vidröra detta ämne.

Helsingborg den 24 augusti 1885.

	Underdånigst
	C. A. SJÖCRONA.
J. G. KICHERT.	LUDY. BKOOMÉ.
EKANS BERGLÖF.	MORITZ RUBENSON

Aug. Alströmer.

126

Reservation af J. (x. Richert.

Då en lag uppgöres, hvari stadgas, att kommunerna skola
hafva skyldighet att genomföra faststälda stadsplaner och icke,
såsom hittills varit fallet, låta detta blifva beroende på pröfning
i hvarje särskildt fall, synes det blifva nödvändigt, att nu gällande
byggnadsstadga kommer att undergå vissa jemkningar.

Byggnadsstadgans bestämmelser om stadsplaner i §§ 12
och 13 äro af beskaffenhet att väl motsvara hufvudstadens fordringar
på ett prydligt och storartadt bebyggande, men torde
vara föga tillämpliga inom små städer och köpingar, för hvilka
de dock utan inskränkning äro gällande. Då härtill kommer,
att dessa bestämmelser vid byggnadsstadgans tillämpning blifva
än ytterligare skärpta, såsom genom fordringarna, att gamla
och nya stadsdelar skola skiljas genom breda med träd planterade
gator, att de i byggnadsstadgan omtalade »esplanaderna» skola
hafva en bredd af minst 120 fot, att byggnader icke få uppföras
närmare än 80 fot från jern vägs station eller område m. m., torde
det icke förvåna, att städerna visserligen fått faststälda stadsplaner,
men dessa i många fall så storartade, att de icke kunna
genomföras.

Byggnadsstadgans vigtigaste bestämmelse: »Ej må stad byggas
i strid mot gällande plan eller utsträckas till område, för
hvilket faststäld plan ej finnes», har derför blifvit en död bokstaf.

Städernas folkmängd ökas emellertid allt jemt, och arbetare
utgöra häraf den största delen. För att tillfredsställa desses
behof af billiga bostäder, har det blifvit nödvändigt att uppföra
sådana utanför de planlagda områdena, der i stället för byggnadsstadgans
stränga fordringar byggnadsfrihet utan inskränkningvarit
rådande. Byggnadsstadgan har sålunda, så vidt jag förmår
bedöma, i stället för storslagna städer framkallat planlösa byggnadsgrupper,
der arbetarne i saknad af alla samhällsförmåner och
vanliga beqvämligheter, såsom gator och vattenaflopp, lefva i
smuts och osundhet, skilde från mera bemedlade och lyckligt
lottade medmenniskor, och der deras barn under dåliga före -

127

dömen uppväxa till förstärkning af de farliga samhällsklasserna.
Sådana ruckelstäder äro icke enstaka utan tillhöra hvarje stad,
och exempel finnas, der halfva befolkningen bor inom dylika utväxter,
hvarför jag, med kännedom om dessa missförhållanden
på flera håll, har ansett det vara min synnerliga pligt att påpeka
desamma såsom en verklig samhällsvåda.

För att förebygga sådant, tror jag det blir nödvändigt, att i
samband med den nu föreslagna lagen nya bestämmelser stadgas
för städernas anläggning och bebyggande, hvilka böra innehålla
allt hvad som är nödvändigt så väl för menniskornas trefnad och
välbefinnande som för den allmänna säkerheten, men samhällena
i öfrigt må lemnas rätt att så ordna sina anläggningar, att kostnaderna
härför med till buds stående förvärfskällor kunna bäras.
Alla säkerhetsbestämmelser böra deremot till skydd mot okunnighet
och samvetslöst vinstbegär gälla icke allenast inom faststälda
stadsplaner utan för allt sammanträngdt bebyggande, vare
sig inom eller utom städernas gränser.

Om en sådan större bestämmelserätt för samhällena medgifves,
tror jag dock ej man behöfver befara, att icke städerna, der
hufvudvilkoren för deras utvidgning, byggnadslust och kapital,
verkligen finnas, skola utläggas på sådant sätt, att »skönhetssinnets
anspråk på fritt utrymme, omvexling och prydlighet» jemväl
komma att uppfyllas, enär detta är hvarje samhälles i ögonen
fallande fördel. I socialt hänseende är dock detta af föga betydelse,
i jemförelse med att uppkomsten af ruckelstäder förhindras.

Utan tvifvel är det af stort gagn, att stadsplaner omfatta så § 4.
vidsträckt område som möjligt och äfven sådan del, der den till
följd af kostnaderna omöjligen kan på en gång genomföras utan
endast småningom i mån af samhällets tillgångar. Så t. ex. kan
en gatas framdragande hindras af stora fabriker, hvilka icke
kunna eller höra lösas, men som utan alltför stora kostnader och
utan att synnerligen störas i sin verksamhet möjligen kunna
efter öfverenskommelse till annan plats förflyttas. Blir en stadsplan
öfver sådant område utan vilkor faststäld, kan man tänka
sig, att anledning att tvinga till lösen gång efter annan sökes,
och samhället kan svårligen låta sin ekonomiska välfärd blifva

beroende af, huruvida Konungen i hvarje särskildt fall kan pröfva
skäligt att medgifva anstånd med planens genomförande eller
icke. Kan enligt lagen sådant anstånd icke vid planens fastställelse
på en gång medgifvas för visst område eller ens blifva
föremål för Konungens pröfning, är sannolikt, att stadsplaner i
allmänhet icke komma att omfatta sådana förut bebyggda områden,
hvilkas ordnande småningom kan vara af synnerlig vigt,
utan endast erhålla den minsta möjliga utsträckning, och områdena
utanför till stor skada för stadens framtida ändamålsenliga
utvidgning blifva planlöst bebygda.

Jag anser derför af behof, att första punkten i § 4 erhåller
följande lydelse:

Anses stadsplans genomförande i viss utsträckning böra uppskjutas,
eller finnes förbud mot byggnads uppförande i strid mot
densamma orsaka samhället en betungande utgift, kan särskildt
anstånd medgifvas i den ordning, som är föreskrifven för stadsplans
fastställelse.

J. G. läckert.

129

Reservation af Frans Berguf.

I sista stycket af § 38 bär intagits en så lydande bestämmelse:
»Finnes härvid ersättningsbeloppet vara utan förrättning
af stadsplanenämnd bestämdt genom öfverenskommelse emellan
ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit, och förmenar
inteckningshafvare värdet hafva blifvit för lågt beräknadt, vare
denne berättigad att, der ej full liqvid för hans fordran honom
lemnas, äska jordens uppskattning af nämnd. Ej må dock liqvid
på grund af sådan öfverenskommelse ske, der inteckningshafvare,
som icke erhåller full betalning för sin fordran, ej kunnat
kallas eller öfverenskommelse afser marks förvärfvande för
genomförande af tomtindelning».

Då den öfverenskommelse, som sålunda kan träffas emellan
parter, är ett vanligt köpeaftal, för hvars slutuppgörelse några
bestämmelser i denna lag icke erfordras, samt då härtill kommer,
att den i visst fall liknande bestämmelsen i Kong! förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof af den
14 April 1866 visat sig icke vara af behof påkallad, då samma
bestämmelse, såvidt utrönas kunnat, aldrig varit tillämpad, har
jag icke biträdt förslaget i denna del utan velat åt 38 § gifva
denna lydelse:

»Lösen så ock annan ersättning skall utgifvas vid tiden för
egendoms afträdande, om beloppet då är bestämdt, men, om detsamma
ej hunnit bestämmas eller ersättning skall utgå utan att
vara föranledd af marks öfverlåtande, senast tre månader efter
det uppskattningen egt rum.

År egendom, som skall afträdas, intecknad, varde ersättningsbeloppet
inom den för dess utgifvande här ofvan stadgade
tid nedsatt hos öfverexekutor, som kungör sådant vederbörande
ersättningstagare och inteckningshafvare samt sedermera i laga
ordning verkställer liqvid.»

Frans Ferglöf.

§ 38.

130

Reservation af Moritz Rulbenson.

§ 10. I en detaljfråga är jag af olika åsigt med komiténs flertal.

Såsom komitén med skäl framhållit i den del af betänkandet,
som angår § 19, ligger det i sakens natur, att hvarje tomt måste
hafva gränslinie mot gata. Påbud härom förekommo ock i våra
äldsta lagar, och ännu gälla, efter hvad på omförmälda ställe af
betänkandet närmare angifves, bestämmelser, som utgå från den
förutsättning, att alla tomter äro så belägna. Vid genomförande
efter hand af en på förhand till efterrättelse faststäld stadsplan
kan man emellertid icke gerna undgå medgifva tomtindelningar
utefter de i planen upptagna gator, som ännu icke hunnit blifva
verkliga trafikleder, öppnade för den allmänna rörelsen. Under
denna öfvergångstid blir det derför nödvändigt tillstädja egoområden,
som ännu icke uppfylla det för fullt sjelfständiga tomter
oundgängliga vilkor, att stå i en af andra enskilda egor oberoende
förbindelse med det allmänna gatusystemet; men detta medgifvande
bör då ock enligt min åsigt icke sträckas längre, än ändamålet,
dermed, möjligheten att utan alltför stora svårigheter
genomföra stadsplanen, krafvel-, hvadan jag anser det vara lagstiftarens
pligt tillse, att för dessa tomter förbindelse med de
verkliga gatorna blir betryggad under öfvergångstiden. En sådan
trygghet kan vinnas derigenom, att hvarje innehafvare af en
tomt, som icke begränsas af annan gata än en endast i stadsplanen
upptagen, får, på sätt § 55 af inteckningsförordningen bestämmer,
sig tillförsäkrad rättighet att, intill dess den blifvande gatan
invid tomten upplåtes för allmänna rörelsen, begagna någon del
af denna blifvande gata eller af annat till tomten gränsande
enskildt egoområde såsom väg från tomten till en verklig gata.
Så har äfven komitén tänkt sig böra ske under en del af omförmälda
öfvergångstid, eller från det att tomten skall bebyggas.
Under den tid åter, som. kunde komma att förflyta mellan tomtindelningen
och bebyggandet, har deremot ett flertal inom komi -

131

tén funnit sig icke behöfva genom ett dertill egnadt stadgande
i lagen bereda egarne till omförmälda slag af nybildade tomter
säkerhet derför, att tomterna icke under några omständigheter
blefve afskurna från hvarje förbindelse med eu verklig gata. I
denna punkt har jag på följande grunder måst skilja mig från
de öfrige ledamöterne i komitén.

Hvarje afsteg från en såsom ovilkorlig erkänd regel måste
i lagstiftningen vara betänklig, äfven om man icke för ögonblicket
kan föreställa sig några fall, då en kollision skulle blifva
följden af afvikelsen. Redan detta borde vara en tillräcklig anledning
att icke helt och hållet kasta öfver bord den grundregel,
som ostridigt bör vid tomters bildande följas, att de skola
kunna begagnas för sitt ändamål, oberoende af hvad närliggande
marks egare vill göra eller låta. Derför har ock i ett med det
föreliggande jämförligt fall, vid laga skifte, blifvit i § 66 af
skiftesstadgan föreskrifvet, att nödigt utmål bör af oskifto tagas
för allmänna gator och vägar till stad, kyrka och qvarn, grödans
inkörsel, skogsfärder, torfmossar, vattenställen m. m.; och det är
utan tvifvel känslan af riktigheten i en sådan grundsats, som
föranledt komitén att i § 6 af förevarande lag intaga det stadgande,
att, redan då tomtindelning sökes, den gatumark, som är
belägen intill sökandens för tomtindelningen afsedda mark, skall
afstyckas och anteckning derom göras i fastighetsboken. Den
säkerhet, lagstiftaren under alla omständigheter velat bereda
skiftesdelegaren att kunna fritt fara till och från sitt skifte, torde
han ock böra låta sig angeläget vara att tillförsäkra den, som
efter tomtindelning kommer i besittning af en genom indelningen
bildad tomt.

Det är emellertid långt ifrån, att icke fall kunna tänkas, då
till och med betydliga olägenheter skulle kunna uppstå under
tiden mellan nybildandet och bebyggandet af tomt, derest komiténs
förslag i denna del upphöjes till lag. Äfven om komiténs
påstående vore riktigt, att »i allmänhet icke någon olägenhet»
skulle kunna uppkomma af det föreslagna stadgandet, vore detta
icke något giltigt försvar för detsamma, enär det ej kan vara i
sin ordning att förbise de sålunda antydda fallen på grund af
en förmodan om deras fåtalighet. Men icke ens detta påstående
kan jag hålla för godt. Det vill förefalla mig, som om komitén
dervid företrädesvis tänkt på de långsträckta jordegor, som ligga
i åtskilliga städers utkanter och hufvudsakligen användas för

132

frambringande af jordbruksalster. I afseende å dessa jordlotter,
som ofta icke kafva med de i närheten liggande allmänna vägarna
någon sådan sjelfständig förbindelse, som kan få namn af
utfartsväg, må det hafva sin riktighet, att i allmänhet någon
olägenhet icke uppkommer genom deras indelande i tomter utan
beredande af utfartsväg till hvarje tomt; men om man tillämpar
det föreslagna stadgandet på jord, som ligger inuti eller i den
omedelbara närheten af redan bebyggda stadsdelar, blir förhållandet
ett helt annat. Det är kändt, att i snart sagdt hvarje
stads mera bebyggda delar finnas icke få obebyggda tomter, som
uteslutande användas till upplag af kol, bräder eller andra skrymmande
varor. Icke lärer det vara stort mindre angeläget i afseende
å sådana tomter än vid de bebyggda, att möjlighet beredes
till allmän ordnings upprätthållande samt eldsolyckors dämpande.
Men någon säkerhet för dessa ändamåls vinnande kan,
efter hvad komitén sjelf angifvit, icke finnas, med mindre tomten
har utfartsväg.

Mot den inom komitén af mig framhållna fara, som skulle
kunna uppstå derigenom, att efter en indelning, sådan den af
komitén medgifvits, tomter, som icke hade brukbar utfartsväg,
skulle kunna afyttras, har i betänkandet gjorts det inkast, att
det vore köparens ensak att sjelf se sig för. Detta skäl kunde
låta höra sig, om en underlåtenhet i sådant hänseende vore liktydig
med en mindre förlåtlig försummelse. Men så är långt
ifrån förhållandet. Med det, efter hvad förut visats, på goda
skäl grundade allmänna föreställningssättet, att en tomt, hvilken
vederbörande myndighet tillåtit bildas, utgör ett sjelfständigt egoområde,
dit egaren har fritt tillträde, är det helt naturligt, om
köparen, som icke sällan numera tillhör en samhällsklass, inom
hvilken ej någon egentlig lagkunskap kan förutsättas, försummar
göra sig särskildt underrättad derom, huruvida den på stadens
karta utlagda, till gata ämnade och kanske med gatunamn försedda
jordremsa, som begränsar den köpta tomten, lagligen får
begagnas såsom utfartsväg eller icke. Att under nuvarande förhållanden,
då i saknad af bestämda lagbud i ämnet, de i stadsplan
upptagna gator blifvit vid tomtindelningar betraktade såsom
verkliga gator, köpare råkat ut för angifna opåräknade svårigheter,
derpå skulle kunna anföras flere exempel. Det är derför
fara värdt, att lagens affattande sä, som komitén i denna punkt
föreslagit, komme att bereda mången köpare en obehaglig öfver -

133

raskning, då lian finner, att lagstiftaren har en från det allmänna
föreställningssättet skiljaktig uppfattning af hvad med tomt menas,
och att han i följd deraf är i saknad af den naturliga rättigheten
till utfartsväg från sill nyförvärfvade tomt.

Mot det i fråga satta förbudet att bilda tomter, som icke
hade brukbar utfartsväg, intill dess vidliggande nya gator öppnats
för allmänna rörelsen, har komitén hufvudsakligen anfört, att ett
sådant förbud skulle medföra den olägenhet, att, då en egare af
ett större byggnadsqvarter ville för att afyttra eller för egen räkning
bebygga en tomt erhålla qvarterets indelning i tomter, han
nödgades vidtaga särskilda åtgärder eller träffa aftal om utfartsvägar
från hvarje tomt, ehuru måhända behofvet af utfartsvägars
begagnande icke komme att uppstå, förr än gata redan blifvit
utlagd och de särskilda utfartsvägarna således vore öfverflödiga.

Jag vill icke bestrida, att, så länge ett till tomter indeladt
qvarter är i en ende egares hand, det kan vara likgiltigt, huruvida
rätt till utfartsvägar finnes för hvarje tomt; men då det
svårligen låter sig göra, att såsom vilkor för rätt att sälja en nybildad
tomt fordra, att utfartsväg finnes från denna, lärer, om
man vill undvika ofvan angifna olägenheter af komiténs förslag,
icke något annat medel kunna användas än att tillämpa regeln
vid tomtindelningen.

Hvad åter angår de uppgifna olägenheterna i det anförda
fallet, torde de vid närmare betraktande icke visa sig synnerligen
stora. Lagstället bör kunna affattas så, att vederbörande
myndighet är oförhindrad att medgifva tomtindelningen, allenast
qvarterets egare lemnar från sig förbindelser att bereda blifvande
egare af tomterna utfartsvägar på uppgifvet sätt. Med tillhjelp
af den blifvande tomtboken skulle sedan en köpare kunna få
kännedom om hit hörande förbindelse, hvarefter han kunde
skaffa sig nödig inteckningssäkerhet för vägservituten och deruppå
erhålla lagfart å sin tomt. Om ett i enlighet med min
åsigt affattadt förslag blefve lag, skulle säkerligen det vanligaste
tillvägagåendet i det af komitén förutsatta fall blifva, att rätt
till utfartsväg medgafs öfver den afstyckade gatumarken. Härigenom
vunnes ock den vigtiga fördel, att hinder lades i vägen
för det, såsom erfarenheten visar, icke ovanliga förfaringssätt, att
ett dylikt qvarters egare, sedan han efter tomtindelningen sålt
den ena tomten efter den andra utan att tillförsäkra dessas egare
utfartsvägar, undandrager sig att förhjelpa dem dertill, med min -

134

dre de betala hvad han fordrar för att till dem afyttra den i hans
hand qvarhållna afstyckade gatumarken. Sådant skulle lika väl
som hittills kunna, derest komiténs åsigt finge göra sig gällande,
ske ända intill dess, att tomtegaren ville bebygga sin tomt och
lösningstalan på grund häraf kunde väckas mot gatumarkens
egare. Då vidare det i § B stadgade afgiftsfria tillhandahållande
af gatumark utgår från det riktiga antagandet, att det är egaren
till det ostyckade området, som genom gatans upptagande vinner
tillökning i värde å den åter stående byggnadsmarken, och att
det således är han, som bör i främsta rummet trätfas af stadgandet,
är ock klart, att bestämmelsen i § 19, sådan komitén tänkt
sig den, skulle väsentligen motverka syftet med omförmälda stadgande
i § 8.

På grund af det nu anförda, och då i afseende å de tomter,
som under nu varande förhållanden bildats med linier endast
mot icke utlagda gator eller andra tomter, skyldighet att bereda
utfartsväg måste, såsom komitén för alla fall tänkt sig, fästas vid
tillstånds meddelande till tomtens bebyggande, anser jag, att åt
§ 19 bör gifvas följande lydelse:

Huru qvarter skall indelas i tomter, derom är särskild! stadgadt.
Vid tomtindelning skall iakttagas, ej mindre att hvarje tomt
får gränslinie mot gata, som är i stadsplan upptagen, än ock att,
der icke någon tillgränsande gata är utlagd, rätt finnes till utfartsväg
från tomten, intill dess sådan gata utlägges. För tillstånd
att bebygga tomt, som endast begränsas af ännu icke utlagd
gata, fordras, att egaren förvärfvat sådan rätt till utfartsväg,
som nu är sagd, samt att nödig åtgärd vidtagits för vattens afledande
från tomten på ett för helsovården betryggande sätt.

Moritz Eubenson.

FÖRFATTN1NGSFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag angående stadsplan och tomtindelning.

1 Kap.

Om stadsplans fastställelse samt verkan deraf.

1 §•

Beslut om antagande af plan för ordnande oah bebyggande
af stad, köping eller annan ort, hvarest stadganden
lika med de för stad meddelade skola tillämpas,
så ock om ändring i sådan stadsplan skall underställas
Konungens pröfning och fastställelse. År fråga endast
om jemkning i stadsplan genom mindre ändring af byggnadsqvarters
gränser eller annan reglering af ringa betydenhet,
må beslutet dock blifva gällande, derest det af
Konungens Befallningshafvande fastställes. Mark eller
byggnad, som tages i anspråk för planens genomförande,
skall af egaren afstås i den ordning, som här nedan
sägs; och vare samhället pligtigt att derför gifva lösen,
der ej annorlunda i denna lag stadgas. Skall del af
egoområde afstås och uppkommer för egaren men vid
nyttjande af det återstående området, njute han af samhället
ersättning för sådant intrång.

138

2 §•

Sedan stadsplan blifvit faststäld, vare icke tillåtet
att verkställa nybyggnad eller till nybyggnad hänförlig
ändring af befintligt hus å mark, som skall ingå i gata,
eller å del af egoområde, som efter afskiljande af hvad
till gata skall utläggas icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt.

Hvilka ändringar af befintligt hus böra till nybyggnad
hänföras, derom gälle hvad för hvarje samhälle särskild!
är eller varder föreskrifvet.

3 §•

Har tillåtelse att bygga vägrats af den anledning,
att egoområde i sin helhet skall ingå i gata, vare samhället
pligtigt att lösa sådan egendom.

Om byggnadslof vägrats, enär så stor del af ego område
skall ingå i gata, att återstoden icke utgör ändamålsenlig
byggnadstomt, vare lag samma, derest egaren
icke kan, efter tomtindelning på sätt här nedan sägs,
genom utbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde.

4 §•

Anmäles byggnadsföretag, som icke kan verkställas
annorlunda än i strid mot stadsplan, och skulle, derest
tillåtelse att bygga vägrades, samhällets deraf beroende
lösningsskyldighet föranleda betungande utgift å tid, då
planens genomförande på i fråga komna ställe ännu icke
anses vara af behofvet påkalladt, må byggnadsföretaget

139

tillåtas, såvida anstånd med planens genomförande medgifves
i den ordning, som är föreskrifven för stadsplans
antagande och fastställelse.

Samhället må ock kunna medgifva byggnads uppförande
i strid mot stadsplan, derest sökanden förbinder
sig att så snart planen skall genomföras eller inom viss
tid, högst tio år, borttaga byggnaden på egen bekostnad;
dock fordras för beslutets giltighet, att detsamma af
Konungens Befallningshafvande godkännes, äfvensom att
förbindelsen intages i rättens inteckningsprotokoll.

5 §•

Finner Konungen, efter derom af samhälle gjord
framställning, att stadsplan för ordnande af trångt eller
eljest på olämpligt sätt bebygdt område icke kan genomföras,
med mindre samhället förvärfvar alla de fastigheter,
som beröras af stadsplanen, vare egare pligtig att
mot lösen afstå sin fastighet i den ordning, som i denna
lag sägs.

2 Kap.

Om genomförande af stadsplan.

6 §•

Mark, som enligt stadsplan ingår i gata, skall såsom
gatumark afstyckas och öfverlåtas till samhället.
Sådan afstyckning skall, förr än gata upplåtes till allmänt
begagnande, verkställas samt anmälas hos vederbörlig
domstol för anteckning i fastighetsboken.

140

Sökes, förr än gata upplåtes, tomtindelning eller rätt
att bygga, skall den gallmark, som eges af sökanden
ock är belägen intill den för tomtindelningen eller bebyggandet
afsedda mark, afstyckas och anmälan derom
ske, så som ofvan sägs.

7 §•

Om inom planlagdt område tomt efter tomt bebygges
i oafbruten följd, räknadt från befintlig gata, skall
för hvarje tomt, när densamma blifvit bebyggd, vidliggande
hälft af gatan upplåtas till allmänt begagnande,
dock att, om gatan är mer än aderton meter bred, föreskriften
gäller endast för en bredd af nio meter. Har
bebyggandet, räknadt från befintlig gata, skett annorledes
än tomt efter tomt, skall, när minst halfva antalet
tomter efter någondera sidan inom ett qvarter blifvit
bebyggda, vidliggande hälft af gatan till angifven bredd
upplåtas till allmänt begagnande, derest gatumarken hålles
samhället tillhanda, såsom i 8 § sägs.

Skyldigheten att till allmänt begagnande upplåta den
mark, hvarmed befintlig gata skall invid tomt vidgas,
inträder, när tomten blifvit bebyggd åt gatan.

I andra än nu sagda fall vare samhälle berättigadt att
bestämma tiden, då gata skall till allmänt begagnande
upplåtas.

Angående sättet för ordnande och anläggning af
gata äfvensom skyldigheten att ombesörja och bekosta
gatas anläggning och underhåll gälle hvad för hvarje
samhälle är eller varder särskildt stadgadt.

141

8 §.

Vill någon bebygga tomt åt gata, som ännu icke
upplåtits till allmänt begagnande, vare lian skyldig att
utan ersättning å samhället öfverlåta eganderätten till
mark för halfva gatan utmed tomten, dock ej till större
bredd än nio meter. För egare af tomt i hörnet af
två nya gator omfattar denna skyldighet jemväl den del
af vidliggande gatukors, som inneslutes af angifna gatumarkens
utdragna gränslinier. Sålunda öfverlåten gatumark
ege samhället ej rätt tillträda, förr än gatan skall
utläggas.

Ingår farväg i område, som skall till gata upplåtas,
vare egare af tomt å hvardera sidan skyldig att, på sätt
ofvan sägs, öfverlåta hälften af det för gatan i öfrigt
behöfliga området, dock ej till större bredd än nio meter.

Gatumarken skall, då den afträdes, lemnas fri från
byggnader.

Tillhör gatumarken samhället eller skall den lösas,
gifve tomtegaren ersättning derför efter värdering.

Tillstånd till byggnadsföretag, hvarom nu är sagdt,
må icke meddelas, med mindre sökanden fullgör ofvan
omförmälda skyldighet eller derför ställer godkänd
säkerhet.

Har tomtegare, förr än denna lag trädt i kraft, bebyggt
sin tomt åt gata, som skall enligt stadsplan utläggas,
vare han, innan gatans upplåtande må fordras,
skyldig fullgöra hvad här ofvan föreskrifves angående
gatumarks öfverlåtande eller utgifvande af ersättning.

142

9 §•

Då gatumark skall utan ersättning öfverlåtas till
samhället, vare tomtegaren skyldig att lemna marken
fri från inteckning eller ock ställa godkänd säkerhet för
att marken varder senast sex månader efter afträdande!
frigjord från inteckning. År gatumarken besvärad med
inteckning för fordran och kan öfverenskommelse ej
träffas om markens frigörande derifrån, vare egaren berättigad
uppsäga hela skulden till inbetalning efter sex
månader, ändock att densamma eljest icke skulle förfalla
till betalning å sådan tid. Innehafvare af annan
inteckning vare skyldig taga ersättning efter värdering.

10 §.

Skall tomtegare, som enligt 8 § bör lemna gatumark
utan ersättning, afstå annan dermed sammanhängande
gatumark, vare samhället skyldigt inlösa denna mark
med derå befintliga byggnader vid den tid, då den öfriga
gatumarken afträdes.

ii §

Har gata upplåtits till allmänt begagnande, innan
något af de två i 7 § först omförmälda fall inträda och
vill sedermera tomtegare, som icke, på sätt i 8 § är
stadgadt, lemnat gatumark, bebygga sin tomt eller använda
gatan som utfartsväg från tomten, vare han, innan
sådant må tillåtas, pligtig att gifva ersättning för den
gatumark, som i de fall, om hvilka sist nämnda § förmäler,
skolat utan godtgörelse lemnas.

Samhällets skyldighet att lösa den mark, hvarmed
gata bör enligt stadsplan vidgas, inträder då gatudelen
skall upplåtas till allmänt begagnande. Medför vidgningen
rätt att vid gatan uppföra högre byggnad, än förut
varit tillåtet, vare den, som eger tomt å någondera sidan
om gatan, skyldig att, då han vill begagna sig af denna
rätt, ersätta samhället högst en fjerdedel af värdet å
den mark, som fordras för gatans vidgning intill aderton
meter framför hans tomt.

Kan ersättning, som samhället, enligt hvad nu är
sagdt, eger uppbära, icke gå i qvittning mot lösen för
den utlagda marken, må rättighet till den högre byggnadens
uppförande ej meddelas, innan godkänd säkerhet
blifvit stöld derför, att ersättningen varder till samhället
utgifven.

13 §.

Om för stadsplans genomförande gatumark skall
läggas till tomt, vare tomtegaren skyldig att lösa marken
senast då tomten bebygges. Pröfvas tomtegaren
icke hafva vid tomtens bebyggande någon fördel af den
mark, han erhåller, och kan ej något af markens värde
qvittas mot tomtegaren möjligen tillkommande ersättning
eller värde af mark, som skall gå i utbyte, vare samhället
icke berättigadt till godtgörelse.

144

14 §.

Beslutar samhälle att utlägga eller vidga gata och
fordras dertill sådan del af egendom, att återstoden icke
utgör ändamålsenlig byggnadstomt, vare samhället, derest
egaren icke kan förvärfva nödigt tomtområde genom
utbyte eller lösen enligt denna lag, skyldigt, der så
äskas, så ock berättigad^ om det anses nödigt, inlösa
den återstående delen af egendomen.

Har tomt, belägen mellan två gator, mindre medelbredd
än fyratiotvå meter, och skulle den mark, som till
dessa gators utläggande framför tomten bör enligt 8 §
öfverlåtas, uppgå till mera än en tredjedel af tomtens ytinnehåll,
skall samhället, om det ej åtnöjes att utan ersättning
erhålla endast en tredjedel, inlösa hela tomten.

15 §.

Vill samhälle, då mark skall inlösas, i stället för
penningar lemna egaren i utbyte lika god obebyggd
mark med sådant läge, att den kan sammanläggas med
mark, som återstår af hans egoområde, må sådant utbyte
ske, om egaren genom flyttning af läget ej lider märkligt
men.

Utbyte skall anmälas hos vederbörlig domstol för
att antecknas i fastighetsboken.

16 §.

Tomt, som blifver i saknad af utfartsväg i följd
deraf, att gata enligt stadsplan igenlägges, skall af

145

samhället lösas, innan planen i denna del genomföres.
Orsakas på annat sätt, derigenom att gata igenlägges,
skada för egare till fastighet, skall samhället derför
gifva ersättning.

17 §''

Hvad förut i denna lag är sagdt om gata galle äfven
om torg och annan allmän plats.

3 Kap.

Om tomtindelning och dess genomförande.

18 §.

Egare_ af mark, som är belägen uti ett genom stadsplans
fastställande bildad! qvarter och icke redan utgör
tomt, vare berättigad söka och erhålla qvarterets indelning
i tomter.

Enahanda rätt i fråga om ändrad tomtindelning tillkommer
tomtegare inom qvarter, som helt och hållet
eller till större delen af brunnit, derest den förut varande
tomtindelningen icke öfverensstämmer med gällande föreskrifter.

Varder tomt, i följd deraf att en del utlägges till
gata eller allmän plats, så minskad, att återstoden icke
är användbar för bebyggande, må ny indelning ske af
denna och dertill omedelbart gränsande tomter, när
någon egare det begär.

19 §.

Huru qval ter indelas i tomter, derom är särskild!
stadgadt. Vid tomtindelning skall iakttagas, att hvarje

14(3

tomt får gränslinie mot gata, som är i stadsplan upptagen.
För tillstånd att bebygga tomt, som endast begränsas
af ännu icke utlagd gata, fordras, att egaren
förvärfvat rätt till utfartsväg från tomten, intill dess sådan
gata utlägges, samt att nödig åtgärd vidtagits för
vattens afledande från tomten pa ett för belsovarden be
tryggande sätt.

20 §.

Åro flere egare af särskilda delar uti tomt, som skall
bildas enligt hvad i 18 § sägs, vare den, hvars tomtdel
är bebyggd, berättigad förvärfva de delar, som äro obebyggda.
Begagnar han sig icke af denna rätt, eller äro
samtliga tomtdelarna obebyggda, tillkommer samma rätt
den, som vill bebygga sin tomtdel. Anmäla sig flere
till åtnjutande af denna rätt, ege den företräde, som har
större del i tomten. Åro tomtdelarna lika stora, hafva
den företrädesrätt, som först ingifvit ansökning om byggnadstillstånd.

Ej må del i tomt, hvarom nu är sagd!, bebyggas,
med mindre egaren antingen förvärfvat öfriga delar i
tomten eller visar, att deras egare medgifvit anstånd
med förvärfvandet.

21 §.

Kan den, som för det i 20 § angifna ändamål vill
förvärfva annans tomtdel, lemna lika god obebyggd mark
med sådant läge som i 15 § omförmäles, må utbyte ske
på sätt och under vilkor, som för motsvarande fall i

147

sist nämnda § föreskrifves. Mark, som icke kan på
detta sätt ersättas med mark, skall lösas med penningar.

4 Kap.

Om stadsplanenämnd.

22 §.

Fråga om rättighet eller skyldighet att för stadsplans
eller tomtindelnings genomförande lösa egendom
eller låta sådan gå i utbyte så ock om dervid förekommande
uppskattning af egendoms värde samt bestämmande,
huruvida ersättning enligt 1, 8, 9, 11, 12 och 16
§§ bör utgå och till hvilket belopp, behandlas af stadsplanenämnd,
bestående af en förrättningsman, som
tillika är ordförande, samt fyra ledamöter.

Förrättningsmannen tillsättes af Konungens Befallningshafvande
för högst tre år i sänder.

Underrätt i orten utser för en tid af tre år tjugo
personer att på kallelse i nämnden tjenstgöra. Afgår
någon af desse under den för honom bestämda tjenstgöringstid,
utses annan i hans ställe för den återstående
tiden.

Bland de af underrätten utsedde ega parterne i hvarje
fråga att utesluta så många, att fyra återstå såsom ledamöter
i nämnden och fyra att inträda vid förfall för
någon af ledamöterne. Ordningen parterne emellan vid
uteslutandet bestämmes i brist af åsämjande genom lottning.

Rättigheten att utesluta delas lika emellan parter,
som äro mot hvarandra. Aro flere gemensamt parter

148

och kunna de icke sämjas om, Indika böra uteslutas, och
kan icke heller rättigheten att utesluta delas dem emellan,
då skall uteslutningen afgöras genom omröstning efter
hufvudtalet. Falla dervid lika många röster på två eller
flere, afgöres utgången genom lottning.

23 §.

Ej må annan draga sig undan förtroendet att vara
förrättningsman eller ledamot i nämnden än den, som
har laga förfall, bor längre bort än fyra mil från det
ställe, der förrättningen skall ega rum, är öfver 60 år
gammal eller under de tre sist förflutna åren innehaft
sådant uppdrag.

24 §.

Ansökning om sammankallande af stadsplanenämnd
ingifves till underrätten, och skall sökanden dervid uppgifva
förrättningens beskaffenhet och omfattning samt
namn och vistelseort å dem, hvilkas rätt deraf beröres,
och jemväl förete bevis derom, huruvida den egendom,
förrättningen afser, är med inteckning besvärad. År
fråga om lösnings- eller bytesrätt, skall ansökningen
antecknas i lagfartsprotokollet.

Då ansökning inkommit, sammankalle rättens ordförande
parterna att verkställa uteslutningen. Uteblifver
dervid part, skall, der hans rättighet att utesluta icke
delas med annan, genom lottning bestämmas, hvilka personer
skola å hans sida uteslutas, och i motsatt fall den,
som å samma sida kommit till städes, utöfva jemväl hans

149

rättighet. Lag samma vare, der part ej kan utöfva sin
rätt att utesluta på den grund, att flere tvista om bättre
rätt till fastighet.

Sedan nämnden sålunda blifvit satt, öfverlemne rättens
ordförande handlingarna och protokollet till förrättningsmannen.

25 §.

Förrättningsmannen bestämme efter samråd med sökanden
tid och ställe för förrättningen och läte kungörelse
derom intagas i allmänna tidningarna, så ock i
tidning inom orten tre gånger, första gången minst fjorton
dagar före förrättningen. De, hvilka ega i saken
del, skola ock, der de äro kände och inom riket boende,
om förrättningen underrättas genom särskilda kallelsebref,
hvilka förrättningsmannen skall till dem med posten
afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem
till hända senast fjorton dagar före förrättningen. Finner
förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts
rätt, anmäle han det inom samma tid hos Konungens
Befallningshafvande.

Ledamöterne i nämnden skola genom kallelsebref
på enahanda sätt underrättas om sammanträdet.

26 §.

Finnes ledamot, som kallad varder, af laga förfall
hindrad att i nämnden sitta, gifve det förrättningsmannen
till känna; och kalle denne i hans ställe någon af dem,
som blifvit för sådant ändamål utsedde.

150

27 §.

Uteblifver förrättningsman eller ledamot utan förfall
och måste förty förrättningen uppskjutas, ersätte den
uteblifne all skada och olägenhet, som deraf uppstår, och
ansvare förrättningsman derjemte såsom för tjenstefel.

Parts uteblifvande må ej hindra förrättningens fortgång.

28 §.

Emot förrättningsman galle de jäf, som för domare
äro eller varda stadgade.

Anmäles vid förrättningen sådant jäf, ege nämnden
deröfver besluta. Finner nämnden jäfvet lagligen grundad!,
åligge förrättningsmannen att anmäla det hos Konungens
Befallningshafvande, som förordnar annan förrättningsman.

29 §.

När nämnden sammanträdt, föredrage förrättningsmannen
de till saken hörande handlingar. Der egendom
skall afträdas, ega parterna att öfverenskomma om tiden.
Kunna de ej enas eller är någon af dem från förrättningen
borta, bestämme nämnden tiden, dock så att afträdandet
ej kommer att ega rum förr än den fardag,
som infaller näst efter fyra månader.

Inför nämnden eg a parterna att till sakens utredning
muntligen eller skriftligen anföra hvad de akta nödigt.

30 §.

Förrättningen skall utan uppskof fortsättas och afslutas.
Begär part uppskof för att framte bevis och anser

151

nämnden sådant böra medgifvas eller finnes, för inkallande
af sakegare eller af annan laga orsak, nytt sammanträde
af nöden, skall underrättelse om tiden derför
meddelas, innan sammanträdet afslutas; och fordras icke
särskild kallelse å annan än sakegare, som ej blifvit
vederbörligen kallad, eller ny sakegare, der sådan bör
inkallas.

31 §.

Lösen skall, så vidt ske kan, bestämmas efter gångbart
pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och
beskaffenhet.

Har egare, efter det fråga väckts om egendoms afträdande,
i uppenbar afsigt att vinna högre ersättning,
derå nedlagt kostnader, må desamma ej tagas med i beräkning
vid ersättningens bestämmande.

Kan samhälle på grund af 11 och 12 §§ blifva berättigad!
att framdeles erhålla ersättning för värde af
gatumark, skall ersättningsbeloppet vid lösens bestämmande
särskild! utsättas. Nöjes ej den, som sedermera
skall utgifva nu omförmälda ersättning, med sålunda bestämdt
belopp, ege rätt att på egen bekostnad erhålla
ny värdering.

32 §.

Träffas förening emellan alla, som i saken ega del,
skall handling härom särskildt upprättas och af dem
underskrifvas. Kunna parterna sig icke förena eller har
inteckningshafvare, hvars rätt må vara af föreningen be -

152

roende, icke godkänt ersättningsbeloppet, skall nämnden
inom lyckta dörrar öfverlägga och fatta beslut i saken.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle för nämndens
beslut.

33 §.

Förrättningsmannen åligger att föra protokoll vid
nämndens sammanträde. Protokollet skall inför nämnden
uppläsas samt förses med förrättningsmannens och ledamöternes
underskrift.

Da fråga är om uppskattning af egendoms värde
eller bestämmande af ersättningsbelopp, må ej skälen
för beslutet eller skiljaktiga meningar inom nämnden
uppgifvas.

34 §.

Nämndens beslut skall uppläsas genast eller å dag,
som nämnden utsätter, och skall nämnden tillika, då
slutligt yttrande i saken meddelas, tillkännagifva, att
förrättningen är afslutad och huru besvär må anföras.

35 §.

Hvad nämnden beslutar i afseende å värde af egendom
eller belopp af ersättning må icke öfverklagas.

Den, som i annat fall är missnöjd med nämndens
beslut, ege att deremot fullfölja talan på sätt och i den
ordning, som stadgas för skiftesmål. Varder sådan talan
gillad, bör tillika pröfvas, huruvida verkstäld uppskattning
skall i följd deraf anses förfallen.

153

38 §.

Nämndens protokoll jemte andra till saken hörande
handlingar lemnas i förvar hos den myndighet inom
samhället, som har närmaste inseende öfver bebyggandet.

Hos denna myndighet skall föras tomtbok, hvari
för hvarje tomt eller annan lägenhet anteckning göres
om alla tomten eller lägenheten rörande beslut i fråga
om stadsplans eller tomtindelnings genomförande.

37 §.

Förrättningsman och ledamöter njute ersättning enligt
hvad derom särskildt stadgas. All kostnad för förrättningen
skall gäldas, då fråga är om stadsplans genomförande,
af samhället samt vid tomtindelnings genomförande
af tomtegare, efter som de i saken hafva del.
Kunna tomtegare icke enas om fördelningen, har nämnden
att derom besluta.

5 Kap.

Allmänna bestämmelser.

38 §''

Lösen så ock annan ersättning skall utgifvas vid
tiden för egendoms afträdande, om beloppet då är bestämdt,
men, om detsamma ej hunnit bestämmas eller
ersättning skall utgå utan att vara föranledd af marks
öfverlåtande, senast tre månader efter det uppskattningen
egt rum.

Åi egendom, som skall afträdas, intecknad, varde
ersättningsbeloppet inom den för dess utgifvande här

154

ofvan stadgade tid nedsatt lios öfverexekutor, som kungör
sådant vederbörande ersättningstagare och inteckningshafvare
samt sedermera i laga ordning verkställer
liqvid. Finnes härvid ersättningsbeloppet vara utan förrättning
af stadsplanenämnd bestämdt genom öfverenskommelse
emellan ersättningstagande och den, som ersättningen
gifvit, och förmenar inteckningshafvare värdet
hafva blifvit för lågt beräknadt, vare denne berättigad att,
der ej full liqvid för hans fordran honom lemnas, äska
jordens uppskattning af nämnd. Ej må dock liqvid på
grund af sådan öfverenskommelse ske, der inteckningshafvare,
som icke erhåller full betalning för sin fordran,
ej blifvit kallad eller öfverenskommelse afser marks förvärfvande
för genomförande af tomtindelning.

39 §.

Tvista egare, inteckningshafvare eller andre om
bättre rätt till hvad såsom lösen eller ersättning är vordet
bestämdt att utgå, må talan derom särskildt i laga
ordning utföras. Uppstår dervid fråga om lyftning, eger
rätten derom förordna, efter ty skäligt pröfvas.

40 §’

Finnes i egendom, som är vorden afträdd på sätt
i denna lag sägs, inteckning, till hvars betalning det hos
öfverexekutor nedsatta ersättningsbeloppet icke förslår,
galle angående sådan intecknings dödande bestämmelserna
om dödande af inteckning i fastighet, som blifvit
såld efter utmätning.

155

Förslag*

till

Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning

angående ändring i 14 § af förordningen den 16 Juni 1875
om lagfart å fång till fast egendom.

Vi Oscar etc. göre veterligt: det Vi med Riksdagen
funnit godt stadga, att 14 § af förordningen den 16
Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom
skall erhålla följande förändrade lydelse:

14 §.

Sökes lagfart å egendom samma dag sådan anteckning
sker, som i 13 § af denna förordning eller 24 §
af lagen om stadsplan och tomtindelning sägs, eller
efteråt, vare ansökningen hvilande till dess det visas,
att den sak, hvarom anteckning skett, blifvit slutligen
afgjord.

156

Förslag

till

Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning

angående ändring i 13 § af förordningen den 16 Juni 1875
om inteckning i fast egendom.

Yi Oscar etc. göre veterlig!: det Vi med Riksdagen
funnit godt stadga, att 13 § i förordningen den 16
Juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall erhålla
följande förändrade lydelse:

13 §.

År, då inteckning sökes, talan instämd om klander
å egarens fång eller om återgång deraf eller om lösningsrätt
till egendomen, eller är vid samma tid ansökning
om lösnings- eller bytesrätt gjord i enlighet med
24 § af lagen om stadsplan och tomtindelning, vare ansökningen
om inteckning hvilande i afbidan på sakens
utgång. Fullföljes ej denna ansökning inom den i 10 §
stadgade tid, efter det saken blifvit slutligen afgjord,
vare samma ansökning förfallen.

157

Förslag till Kongl.

Maj:ts Nådiga Förordning

angående ändring af bestämmelserna om rättegång i
skiftesmål i stad.

Vi Oscar etc. göre veterligt: att Vi, med ändring
af gällande bestämmelser angående rättegång i skiftesmål
i stad, funnit godt härmed i nåder förordna:

Skiftesmål rörande städernas jord, innevånare emellan,
upptagas och afgöras af Rådstufvu Rätt. Besvär mot
Rådstufvu Rätts beslut och utslag i skiftesmål fullföljas
i enahanda ordning som besvär emot Egodelnings Rätts
beslut och utslag; och skall hvad angående rättegången
i skiftesmål å landet är stadgadt i tillämpliga delar gälla
jemväl för ifrågavarande skiftesmål.

158

Förslag

till

Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse

i fråga om arfvode för sådan förrättning, som omförmäles i
lagen angående stadsplan och tomtindelning.

Vi Oscar etc. göre veterlig!: att Vi, som under
denna dag utfärdat lag angående stadsplan och tomtindelning,
i sammanhang dermed funnit godt i nåder
förordna som följer:

I afseende å ersättning till förrättningsman och ordförande
i stadsplanenämnd skola tillämpas de i fråga om
arfvode för landtmäteriförrättningar gällande bestämmelser.
Ledamöter i nämnden njute dagtraktamente och
resekostnadsersättning i likhet med hvad för gode män
vid skiftesförrättning stadgas.

159

Förslag till Lag

om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad
uppförts utöfver tomtgräns.

i §•

Då inom område, för livilket stadsplan blifvit faststäld,
byggnad uppföres i läge, som för densamma i föreskrifven
ordning utstakats, och sedermera visar sig, att
byggnaden skjuter in på grannes tomt, vare, derest byggnadens
nedrifvande eller ändring skulle medföra märklig
kostnad eller olägenhet för egaren, denne ej skyldig
afträda den intagna marken, förr än byggnaden afbrinner
eller nedrifves. För det intrång, granne lider af byggnaden,
njute han ersättning, der han icke hellre vill afstå
tomtdelen emot lösen.

Inkräktar så uppförd byggnad på gata, må byggnaden
emot ersättning till samhället qvarstå, till dess densamma
afbrinner eller nedrifves.

Ändring, som är att hänföra till nybyggnad, må icke
vidtagas å byggnaden, der ej egaren till den intagna
marken det medgifver.

Har, förr än denna lag trädt i kraft, byggnad uppförts
inom planlagdt område, så att densamma skjuter öfver
gränsen till grannes tomt eller gatulinien, vare lag som
i § 1 sägs, der icke visas kan, att inkräktningen tillkommit
med afsigt och att byggnadens egare derom har
vetskap.

3 §•

Skall lösen eller ersättning enligt denna lag utgå,
bestämmes beloppet, der öfverenskommelse derom ej kan
träffas, i den ordning, som sägs i lagen angående stadsplan
och tomtindelning.

4 §•

Denna lag gäller icke om trappa, som skjuter öfver
gatulinien.