Underdånigt betänkande och förslag (Statens offentliga utredningar 1885:4)

Underdånigt betänkande och förslag

angående

inrättande och underhållande i hufvudstaden

Ett Museum

för

Konstindustri och Slöjd.

afgifvet den 3 December 18 77
af

I Nåder förordnade Komiterade.

STOCKHOLM

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning.................................................................................... 1

I. Historisk öfverblick................................................................ 8

Konstindustriens utveckling under 1500-, 1600- och 1700-talen, sid. 8—19.
Åtgärder till konstindustriens höjande i främmande länder, sid. 19—31.

Be konstindustriela sträfvandenas resultat, sid 31—31.

II. Konstindustriela samlingar, öfver hvilka staten kan

förfoga ........................................................................... 85

Behofvet af ett konstindustrimuseum, sid. 35—37.

Införseln af konstindustrialster, sid 37—39.

Konung Carl XV:s samling............................................. 40

Nationalmusei samling ................................................... 64

Svenska Slöjdföreningens samling .................................... 69

Jemförande öfversigt....................................................- 72

III. Förslag rörande inrättande och underhållande i huf vudstaden

af ett museum för konstindustri och

slöjd................................................................................. 75

Förslag till stadgar ....... 77

Byggnad för ett lconstindustrimuseum................................. 88

Beräknade årliga kostnaden för ett museum för konstindustri

och slöjd............................................................... 92

Bilaga. Åtgärder vidtagna i några af Europas länder
till konstindustriens befrämjande.

Reseberättelse af F. Dardel och G. R. Dahlander.

STORMÄGTIGSTE ALLERNÅDIGSTE KONUNG!

Till Eders Kongl. Maj:t inlemnade Svenska Slöjdföreningen
den 20 Sept. 1875 en underdånig skrifvelse, hvari framstäldes behofvet
af ett statens museum för konstindustri och slöjd med ändamål
att bibringa så väl handtverkare!! och slöjdidkare!! som hela

Svenska Slöjdföreningens

skrifvelse.

den stora allmänheten stilkännedom och sinne för skön form. Föreningen
framhöll föredömet från andra länder, särskildt England
och Österrike, der dylika inrättningar visat sig utöfva en högst
gagnelig inverkan, samt påpekade, hurusom anläggandet af ett
museum, sådant som det åsyftade, vore af om möjligt ännu större
vigt för en mindre och från kulturens medelpunkter så aflägsen
stat som Sverige, för hvars handtverkare det vore vida svårare
än för de större ländernas, »att få tillfälle att se vackra modeller,
att sätta sig in i de historiskt gifna stilarternas för honom
så oumbärliga egendomligheter och att tillegna sig nya idéer».
»Det är sålunda klart», yttrar Föreningen vidare, »att, under det
utländska handtverksalster äfven inom vårt eget land uttränga
våra egna medborgares arbete ur marknaden, dessa aldrig kunna
tänka på att i en tid, hvars blick är så ofrånvändt riktad på
formernas förädlande, uthärda konkurrensen, med mindre deras
sträfvanden underlättas genom samlingar, som sätta dem i stånd
till att sjelfständigt och med lätthet studera de bästa och mönstergillaste
former, sådana endast ett museum under en upplyst och
förnuftig ledning kan tillhandahålla dem. Ej mindre vigtig^ torde
det vara att taga reda på och bevara de värdefulla inhemska
industriela motiv, som tillhöra vårt eget lands folk- och husindustri,
och som kunde blifva en värdefull grundval för utvecklingen
af karakteristiska och egendomligt nationela former i den
högre industrien — den enda väg, på hvilken det vore tänkbart,
att vi kunde bereda äfven en utländsk marknad för vår industri,
särskildt den textila». Efter att vidare hafva omtalat svårigheten,
att icke säga omöjligheten för en enskild förening att för
all framtid upprätthålla en inrättning af den vidtomfattande art,
som den åsyftade, en inrättning, »på hvilken fordringarna ej få
ställas för lågt, emedan allt för stora luckor i de representerade
afdelningarna i hög grad minska värdet af det som finnes», hänvisar
Föreningen till den rikedom på konstindustriela mönster -

arbeten, som staten redan eger i de af konung Carl XV testamenterade
samlingarna, hvilka tillsammans med Föreningens egna
skulle kunna bilda en värdig grundval till ett museum för konstindustri
och slöjd, samt slutar med att i underdånighet föreslå
tillsättandet af en komité för den vigtiga frågans närmare behandling
och utredning.

Svenska Slöjdföreningens skrifvelse remitterades den 22 i
samma månad till Kongl. Kommersekollegium, som genom skrifvelser
af den 25 nästföljande Oktober dels till Öfverståthållareembetet
i Stockholms stad, dels till Magistraterna i Göteborg,
Malmö och Norrköping infordrade yttranden från Fabriks- och
Handtverksföreningarna i dessa städer rörande Svenska Slöjdföreningens
ofvan anförda underdåniga framställning. Sedan
Kommersekollegium med anledning''häraf fått emottaga uttalanden
från Fabriksföreningen och Handtverksföreningen i Stockholm,
från Handtverks- och Industri-föreningen i Göteborg, från Handtverksföreningen
i Malmö, samt från Fabriksföreningen och Handtverksföreningen
i Norrköping, hvilka alla uttrycka sitt gillande
ej mindre af Slöjdföreningens åtgärd än af dess framstälda
underdåniga förslag, afgaf Kommersekollegium den 17
påföljande December underdånigt utlåtande i frågan. Kollegium
förklarar sig häri dela Svenska Slöjdföreningens åsigt
rörande nyttan och behofvet af ett museum för konstindustri och
slöjd med »syftemål att befordra och höja den inhemska handtverks-
och slöjdskickligheten», samt anser, »att ett sådant museum,
derest det upprättas och ordnas efter en på sakkunskap och med
hänsyn till dess hufvudsakliga uppgift grundad plan, och vidare,
såsom äfven Slöjdföreningen uttryckligen förutsatt, under en upplyst
och förnuftig ledning lemnar den inhemske arbetaren tillfälle
att sjelfständigt och med lätthet studera de bästa och mest
mönstergilla former, är förtjent af statens medverkan för sin tillkomst
och understöd». Såväl på grund häraf som med stöd af

Kommer sekollegii

utlåtande.

Komiténs för
den tillfälliga
låneutställningen
skrifvelse.

hvad de nämnda yrke,sföreningarna yttrat, tillstyrker Kommersekollegium,
»att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder förordna en komité
af sakkunniga personer för att fullständigt utreda denna fråga
samt afgifva yttrande och förslag angående de ytterligare åtgärder,
som för det afsedda ändamålet af omständigheterna påkallas».

För att understödja Svenska Slöjdföreningen i dess bemödanden
för den inhemska konstindustriens höjande, för att väcka
och underhålla intresset för denna vigtiga angelägenhet samt
bibringa allmänheten en påtaglig föreställning om nyttan och
beskaffenheten af ett konstindustrielt museum i hufvudstaden,
beslöto i Februari 1876 ett antal industriidkare och konstvänner
att, efter föredömet från flere utländska städer och föreningar,
i Slöjdföreningens museum under då instundande höst anardna
eu s. k. låneutställning af framstående föremål inom vissa af
konstindustriens grenar. Det till allmänheten i detta syfte stälda
uppropet rönte från dess sida ett så välvilligt tillmötesgående,
att utställningskomitén, inseende otillräckligheten af den tilltänkta
lokalen för mängden af anmälda eller väntade föremål,
sökte och erhöll H. M. Konungens tillstånd att för ändamålet
använda eu våning i II. K. H. Arffurstens palats, der utställningen
också den 2 December 1876 kunde öppnas. Den
3 påföljande Januari inlemnade Komitén för denna tillfälliga
utställning till Eders Kongl. Maj:t en underdånig skrifvelse,
hvari framställes behofvet af ett efter eu fullständig måttstock
anlagdt konstindustrimuseum. Efter att hafva omnämnt det omfång
och den nationalekonomiska betydelse, som vår svenska industri
under de senare åren vunnit, och som synes berättiga
till de bästa förhoppningar för framtiden, framhåller komitén,
med särskild hänsyn till svårigheten för vårt lands tillverkningar
att på verldsmarknaden kunna täfla med äldre och rikare
kulturländers produkter, det oafvisliga behofvet af och bristen
på de hjelpmedel för konstfärdighetens utbildande och smakens höjande,

hvilka man i andra länder redan länge vetat att förskaffa sig,
och som der visat sin välgörande inverkan. Jemte och utöfver
den i landets slöjdskolor och andra dermed jemförliga undervisningsanstalter
meddelade utbildning erfordras, »att icke blott
arbetaren, utan framför allt den i sitt yrke redan verksamme
handtverkare!! eller fabrikanten samt den i deras tjenst arbetande
mönsterritaren eller konstnärligt bildade medbjelparen kan sättas
i tillfälle att på ett billigt och lätt tillgängligt sätt inhemta
kännedom om olika tiders och olika länders konstindustri och de
förnämsta af dess alster samt uti dessa ega tillgång till mönstergiltiga
förebilder för sina egna tillverkningar, eller ännu bättre
genom ett flitigt beskådande och studerande af utmärkta dylika
föremål öfva sina krafter till ett fritt användande vid egna skapelser.
Det erfordras jemväl, att de lärare, hvilka hafva det vigtiga
uppdraget att i våra slöjdskolor och företrädesvis uti en
högre konstindustriel skola, i fall eu sådan kommer till stånd,
hos sina lärjungar utbilda konstfärdighet och smak, ega en riklig
tillgång till framstående föremål inom konstindustriens områden
för att genom deras förevisande och förklarande vid undervisningen
kunna bibringa lärjungarne det största möjliga gagn
af den kunskap, de der skola inhemta. Och slutligen, hvad som
ingalunda får förbises, allmänhetens smak och omdöme i hithörande
ämnen, hvilket i sin mån inverkar på industriidkare!!, t. ex.
vid beställningar, behöfver i konstindustriens intresse höjas och
ledas». Medlet till vinnande af dessa mål anser utställningskomitén
ligga uti upprättande af ett konstindustrielt museum,
»innehållande originala arbeten eller goda kopior af mera framstående
alster inom den menskliga konstflitens många och olika
områden, gipsafgjutningar af erkände mästares arbeten, ett rikt
urval af mönsterblad, teckningar och fotografier, samt sist, men
icke minst vigtig^, en rikhaltig boksamling, förutan hvilken äfven
de bästa samlingar endast bibringa en half kunskap». På grund

Komiténs

tillsättande.

häraf anhöll komitén i underdånighet: »att Eders Kong!. Maj:t
täcktes genom sakkunniga personer, eller på annat lämpligt sätt,
låta utarbeta ett fullständigt förslag till anläggande och underhållande
i hufvudstaden af ett konstindustri-museum, samt af
Riksdagen äska de medel, hvilka för ändamålet erfordras».

Med omnämnande af dessa Svenska Slöjdföreningens och
Komiténs för den tillfälliga låneutställningen underdåniga skrifvelse!'',
täcktes Eders Kongl. Maj:t under den 9 sistlidna Mars i
nåder förordna nedsättandet af eu komité för att efter verkstäld
utredning af alla på frågan inverkande förhållanden afgifva betänkande
och förslag rörande inrättande och underhållande i
hufvudstaden af ett museum för konstindustri och slöjd. Den 6
sistlidna April hade Komiterade sitt första förberedande sammanträde,
dervid till sekreterare utsågs förste amanuensen vid
Ration al om sei Konstafdelning, F. D:r G. Upmark, hvarefter vid
en förnyad sammankomst den 7 Maj arbetsordning uppgjordes,
och de egentliga arbetena togo sin början. Dessa fortsattes
till midten af Juni, då tvenne af Komiterade med understöd af
statsmedel anträdde en resa till utlandet för att taga kännedom
om organisationen och förvaltningen af der anlagda konstindustrimuseer,
och åt en tredje äfvensom åt sekreteraren uppdrogs att
under sommaren verkställa åtskilliga nödiga förarbeten. Sedan
från midten af Augusti arbetena åter fortgått och här såsom bilaga
meddelade reseberättelse blifvit afgifven, få Komiterade
härmed för Eders Kongl. Maj:t framlägga underdånigt betänkande
och förslag rörande inrättande och underhållande i hufvudstaden
af ett museum för konstindustri och slöjd.

Efter en kort historisk öfversigt af konstindustriens vexlande
öden i Europas kulturländer under den nyare tiden, samt
af de åtgärder, som sedan midten af detta århundrade blifvit
vidtagna i de flesta europeiska stater för att å ny o höja
den till sin forna ståndpunkt, eu afdelning, till hvilken den

ofvan nämnda reseberättelsen sluter sig som bilaga, ha Komiterade,
jemte anförande af de skäl, som tala föi"oeh nödvändiggöra
upprättandet af ett konstindustrielt museum i hufvudstaden, dels
redogjort för omfanget och beskaffenheten af de samlingar, öfver
hvilka för detta ändamål kan förfogas, dels slutligen framstält
förslag till de åtgärder, som behöfva vidtagas för att ett sådant
museum skall komma till stånd och utöfva en för landet gagnelig
verksamhet; och ha Komiterade i sammanhang härmed
framlagt ett motiveradt förslag till stadgar för ett blifvande
konstindustrimuseum, ett af approximativ kostnadsberäkning åtföljdt
förslag till en för detta museums inrymmande afsedd
bygnad och slutligen en beräkning öfver de kostnader den nya
anstalten framdeles årligen skulle taga i anspråk.

Historisk öfverblick.

Konstindustrien
under 1500-talet.

Renässansens
uppkomst och
karakter.

Konsthandtverket hade vid medeltidens slut nått en hög
grad af fulländning, och de orter, der det i synnerhet och med
största framgång utöfvades, voro de italienska handelsrepublikerna
och små furstendömena, de rika flandriska och brabantska städerna
samt de stora tyska handelsplatserna, företrädesvis i landets
södra och vestra del. Det var gotikens inom och genom
den katolska kyrkan utbildade stiltraditioner, som här väsentligen,
om ock med större eller mindre lokala afvikelse!’ och egendomligheter,
gjorde sig gällande, men om någon kraftigare vexelverkan
mellan de olika konstorterna kan man ej egentligen tala.
Med den nyare tidens inbrott börjar Italien att utöfva ett bestämmande
inflytande på det öfriga Europas odling. Gotiken
efterträddes och undanträngdes af renässansen, denna i Italien
framalstrade kulturriktning, som hvilade på en förnyad bekantskap
med den antika, företrädesvis romerska odlingen, och som
skulle blifva af den mest genomgripande verkan på alla den
menskliga odlingens, men företrädesvis vetenskapens och konstens
områden. På det senare framträdde hon till en början som en
medveten och afsigtlig efterbildning af den klassiskt-romerska
konsten; men i den mån antikens skönhets verld upplät sina skatter,
öppnades ögat äfven för naturens betydelse, och denna, hvil -

ken hittills varit förbisedd och föraktad, kom åter till heders.
Konsten vann genom dessa antik- och naturstudier herravälde öfver
formen och de tekniska hjelpmedlen samt härmed förmåga
att fullt harmoniskt uttrycka sin tids föreställningar och känslor;
och uppburen af väldiga krafter, slog hon ut i en praktfull blomstring.
Konstslöjden följde henne troget i spåren, främjad genom
gynnande yttre omständigheter, en tilltagande allmän välmåga,
en stigande förfining i seder och vanor, ett utbildadt konstsinne
hos mägtige och sakförståndige konstvänner. Man samlade och
aftecknade, studerade och beskref romerska fornlemningar af alla
slag, och genom de nu gjorda samlingarna lades i sjelfva verket
grunden till den i våra dagar så lifligt framträdande böjelsen
att grunda museer. Frukterna af detta flitiga och nitiska arbete
dröjde icke att visa sig. De romerska formerna framträdde först
i arkitekturen, senare inom handtverket, i början troget efterhärmade,
sedermera friare ombildade. Fornromerska kärl och
redskap lemnade mönstren för motsvarande nyare, motiv till
möbler, panelningar o. d. togos från arkitekturen, den gamla romerska
eller den i fornromersk anda nyskapade samtida. Prydnadsmotiven
hemtades dels från de s. k. grotteskerna, i stuck och målning
utförda löfverks- och figurdekorationer i åtskilliga af de
gammalromerska baden eller andra hvälfda rum, s. k. »grotte»,
dels från byggnadskonstens detaljer. Med oförminskad kraft och
uppfinningsförmåga samt den mest öfversvallande fantasirikedom
fortgick denna rörelse under de tre första fjerdedelarna af det
sextonde århundradet, och hvad Italiens konstslöjd under denna
tid åstadkom, särskildt på metallarbetets och möbelsnickeriets,
på keramikens'' och glasindustriens område står i konstnärligt och
stundom äfven i tekniskt afseende på en sådan höjd, att arbeten af
detta ursprung ännu i dag utgöra de offentliga och enskilda samlingarnas
stolthet samt i många fall lemna den moderna konstindustrien
dess tacksammaste och mönstergillaste förebilder. Men

-Renässansens
utbredning.

mot århundradets slut börja tecken till en afmattning att visa
sig. I stället för att sjelf uppfinna, söker konsthandtverkaren nu
sina motiv på den egentliga konstens, särskildt den samtida redan
något öfverlastade arkitekturens område. Den fina konstnärliga
smaken och takten försvinner, och i stället framträder en äflan
efter starka effektmedel. Redan nu börjar detta slösande med
räta eller spiralvridna kolonner och pilastrar, med grupper och
figurer i full rundning (ronde bosse), med brutna gaflar, nischer
och fantastiska infattningar, som utmärker senrenässansen och
når sin höjd under följande period.

Men redan långt före detta hade renässansen blifvit utbredd
till Europas öfriga länder. Tidigt nådde den Spanien, vid denna
tid Europas i flere afseenden tongifvande stat, och utbildades
här, under påverkan af äldre gotiska och moriska stilhågkomster
till en egendomlig dekorationsforin, den s. k. plateresk- eller
guldsmeds-stilen. Den religiösa och politiska ofördragsamheten utöfvade
likväl här snart sitt hämmande och förlamande inflytande
samt afbröt den begynnande blomstringen. Annorlunda gick det
i Frankrike, som redan nu började grundlägga sin framtida öfverlägsenhet
på konstslöjdens område, och der den nya stilriktningen
utvecklade sig på ett kraftfullt sätt, till eu början under inflytande
af de italienske konstnärer och konsthandtverkare, hvilka
inkallades af den praktälskande konung Frans I. Medan den
inhemska, högt uppdrifna byggnadskonsten, af sengotisk karakter,
genom beröringen med den nya stilen snart nog utbildades till
en egen fransk renässanstil. leddes till en början konsthandtverket
så godt som uteslutande af italienske konstnärer och i italiensk
riktning. Emellertid utjemnades så småningom de skiljaktigheter,
som på denna grund kunna märkas mellan de båda olika konstgrenarna,
och vid början af 1570-talet ha de så närmat sig,
att alla förutsättningar äro gifna för den begynnande omkastning,
hvilken vi ofvan påpekat, d. v. s. för senrenässansen, på

hvars utbildning, äfven i Italien, Frankrike ej varit utan inflytande.
Nederländerna följa i afseende på den nya stilens tilllämpning
i det allra närmaste Frankrikes föredöme. I Tyskland
deremot börja renässansens former först mot århundradets midt
att allmännare upptagas och förenas nu med de fäderneärfda
gotiska stiltraditionerna på ett egendomligt fantastiskt sätt.

Mot århundradets slut börjar härjemte, vid sidan af de direkt
italienska inflytelserna, den franska nyss omtalade senrenässansen
att visa sig verksam. För de skandinaviska länderna
torde, på grund af den lifliga förbindelsen med Tyskland, detta
land öfver hufvud hafva varit i konstindustri ela frågor tongifvande,
medan i England den nya riktningen först mot århundradets
slut synes hafva vunnit inträde.

Med alla dessa vexlingar herskade hela 1500-talet ige''s««d“
nom den största liflighet på konstslöjdens, ej mindre än på ,so°-taleu
den stora konstens område. Italien och Nederländerna intaga
som producerande länder första rummet, efter dem komma
Frankrike och Tyskland, företrädesvis landets södra del. Emellertid
börjar redan nu skilnaden mellan konst och konstslöjd,
hvilken under föregående århundraden varit så godt som okänd,
att allt klarare framträda för det allmänna medvetandet; konstverket
aktas för sin egen skull, konstslöjdsföremålet måste derjemte
tjena ett yttre ändamål. Visserligen stå under blomstringstiden
konstnärer och konsthandtverkare i en liflig personlig beröring;
en oupphörlig vexelverkan eger rum dem emellan, och
den ene är ingalunda främmande för den andres arbetssätt; men
det låg dock i sakens natur, att konstnärerna både genom sitt
fåtal, sitt vidsträcktare verksamhetsområde och sin i allmänhet
högre bildning snart nog skulle komma att i den allmänna meningen
intaga främsta rummet. Härtill kom å andra sidan, att
den stigande allmänna välmågan med deraf följande lyx redan
nu började medföra nödvändigheten af en produktion i massa,

Konstindustrien
under 1600-talet.

ett slags fabrikation, och att i följd häraf anspråken på den enskilde
konstslöjdidkaren, hans verksamhet och alster måste sänkas.
Dessa omständigheter inverka i sin mån ofördelaktigt på
handtverkets konstnärliga hållning i dess helhet, enär detta hädanefter
i brist på egen skapande förmåga, tvingas att antingen oupphörligt
upprepa sina gamla mönster eller låna från konsten i egentlig
mening, företrädesvis arkitekturen. Och häraf uppstår å ena
sidan faran för idélöshet, å den andra för stilvidrighet, då en lånad
form ej alltid lämpar sig för ett annat föremåls material
och ändamål, detta nödvändiga vilkor för ett stilfullt arbete.
Detta hindrar emellertid icke, att i de olika länderna, särskildt
i de stora yrkesidkande städerna, äfven under denna sista period
framstå många enskilde konsthandtverkare af första rang, hvilkas
namn historien har bevarat, samt att öfver allt den största lifaktighet
förspörjes. Man gör försök att tillämpa de nya iaktagelserna
på naturkunskapens område — smaken för konstiga automater,
för komplicerade urverk, för »perpetuum mobile» m. in.
var allmänt —, man uppfinner nya arbetssätt, pröfva!'' nya råämnen,
och konstslöjden vinner i yttre utbredning, i allmännare
användning, i ökad afsättning, i herravälde öfver teknik
och material, hvad hon kan hafva förlorat i sjelfständigt konstnärligt
värde.

Under sådana omständigheter börjar 1600-talet, hvars första
årtionden ej utmärkas af några genomgripande förändringar på
konstslöjdens område. Man fortgår i den mot förra århundradets
slut beträdda riktningen, oupphörligt försökande nya förbindelser
och sammanställningar af det redan gifna, utan att inom konstindustrien
alstra något egentligen nytt; den från Frankrike och
Italien utgångna senrenässansen blir härvid bestämmande äfven
för de öfriga länderna. Man går blott ännu längre i sin fordran
på väldiga massor, på rikare detaljer, på kraftigare fördelning,
på pittoreska effekter. Med kraftig hand griper italienaren Gio -

vanni Lorenzo Bernini, (1598—1680) in i dessa massor af godtyckliga
enskildheter och lyckas att skapa ett ordnadt och lagbundet
helt af kraftfull och imponerande verkan, den äldre, ädlare
barockstilen, hos hvilken ännu förnimmes en fläkt af klassisk
värdighet. Men huru stora resultat han än personligen uppnådde,
särskildt på byggnadskonstens och bildhuggeriets område,
är det dock egentligen hans fel och öfverdrifter, som finna efterföljare.
Dessa sluta sig till hans landsman och samtida, den
utan tvifvel i hög grad talangfulle Francesco Borromini (1599—
1667), hvilken kan anses som skaparen af den öfverdrifna barockstilen
med alla dess ytterligheter. Med honom förlorar, som man
sagt, den räta linien sin betydelse inom arkitekturen och den
dermed sammanhängande konstslöjden; genom honom vinna alla
dessa underligheter burskap, som utmärka stilens alster: vidt
framspringande socklar och gesimser, burna af fantastiska mennisko-figurer
eller väldiga konsoler, balustrader, blomstersirade
obelisker, urnor, grinande masker och underliga djurskepnader,
efterbildningar af musslor och fiskar, af nät och djurhudar,
af blomster- och fruktgirlander, af klippblock, droppstensbildningar,
ja till och med af vattenfall. Hans inflytande uppenbarar
sig först i Italien, der den s. k. jesuitstilen nu utbildas i den
kyrkliga arkitekturen och dekorationen, och den utbreder sig
härifrån till andra länder.

Äfven i Frankrike gör sig den ofvan skildrade böjelsen
för kraftigare proportioner, rikare detaljer, väldigare massor
allt mer och mer gällande, men såväl arkitekturen, som konsthandtverket
bibehåller i det hela taget en prägel af ädel
måtta, åtminstone till århundradets midt, på samma gång som
detaljerna erhålla den rikaste utbildning. Härtill bidrager i
väsentlig mån den helgd, hvari man fortfarande håller de gamla
klassiska formerna: man märker vid sidan af barockstilens
besynnerliga enskildheter månget rent klassiskt motiv, framför

Barockstilens
uppkomst i
Italien.

Frankrike.

Nederländerna.

allt behåller grotteskdekorationen sitt anseende. Konsthandtverkets
alster bära vittne om ett lifligt skönhetssinne, på samma gång
de utmärka sig genom öfverskådlighet i anordningen af det hela,
och huru öfversvallande detaljernas rikedom än må vara, blir
dock liniernas spel oftast af en på samma gång ädel och intagande
verkan. Yäl framträder under århundradets senare hälft,
Ludvig XIY:s tid, en benägenhet för prunkande effekt af en ytlig
och ofta ganska ihålig beskaffenhet, fullkomligt i öfverensstämmelse
med den herskande tidsriktningen och den s. k. pseudoklassiska
literaturens anda, men denna benägenhet gör sig företrädesvis
gällande på den yttre och inre arkitekturens samt
de bildande konsternas område. På konstslöjden i inskränktare
mening har den ej någon synnerlig verkan; fastmer tvingas
denna härigenom att lösgöra sig från sitt beroende af arkitekturen
och dels fritt begagna dennas motiv, dels öka dem
med nya. Ja mot århundradets slut utbildar sig inom ornamentiken,
under inflytelsen af framstående konstnärer och konsthandtverkare,
en Bérain, Boulle in- fl., och med användande
af vissa renässans- och barockstilens motiv, bandslingor och
ramstycken, blommor, musslor, masker, attribut m. m., ett
högst prydligt och anslående dekorationssätt af en på samma
gång fin och elegant karakter, hvilket längre fram öfvergår till
rococostilen.

Nederländerna genomlefva under 1600-talet sin egentliga
storhets- och blomstringstid på politikens, konstens och vetenskapens
områden, och äfven konstslöjden bär spår af detta lyckliga
förhållande. Den under förra århundradet beträdda riktningen
fortsättes, men nederländarnes öfver hufvud konservativa
anda, deras medfödda kärlek till naturen och det naturliga bevarar
dem i det hela för de förvillelser, som på andra håll
visa sig och ger de nederländska konstslöjdsalstren från denna
tid karakteren af en kraftfull, gedigen enkelhet, hvilken gör

dem mången gång lämpliga som förebilder för den moderna
konstindustrien. Genom de lifiiga handelsförbindelserna med
det aflägsna Österlandet, med Kina och Japan, börja äfven inflytelser
från detta håll att framträda inom vissa industrigrenar,
särskildt fajanstillverkningen och något senare den textila
industrien.

Englands konstslöjd fortgår i det hela taget i samma riktning,
som under föregående århundrades slut, med ännu qvarlefvande
hågkomster af gotiken. Efter restaurationen (1660) börjar dock
äfven här den franska smakriktningen att blifva förherskande.
I Tyskland af brytas 1500-talets traditioner, som fortlefva ännu
under århundradets första fjerdedel, genom det krig, af hvilket
landet i trettio år förhärjades, och som ombildade ej
blott de rent politiska, utan äfven de industriela förhållandena.
Då landet efter vestfaliska freden å nyo började att
hemta krafter och taga del i det stora europeiska kulturarbetet
korsade italienska, nederländska och franska inflytelser hvarandra,
till dess de senare omsider, här som annorstädes, vunno seger.
De skandinaviska länderna påverkades under århundradets första
tre fjerdedelar hufvudsakligen af Tyskland och Nederländerna,
men närmare 1700-talets slut blef äfven här den franska smakriktningen
den herskande.

Den redan under förra århundradet i allmänna meningen framträdande
skilnaden mellan konstnär och konsthandtverkare blir
under 1600-talet allmänt erkänd, och den senare blir i det hela
blott utförare af den förres mönster och förebilder, hvarvid dock
bör anmärkas, att beröringen mellan de båda klasserna fortfarande
är ganska liflig. Konsthandtverket vidgar å andra sidan ytterligare
sitt herravälde öfver tekniken och materialet. Intet råämne
synes omöjligt att behandla, ingen teknik för svår att utöfva.
Deu stigande välmågan, i synnerhet under århundradets senare
hälft, den ökade lyxen och förfiningen inverkar nu, som vid

England, Tyskland,
Skandinavien.

Konstindustriens
ställning under
1600-talet.

Konstindustrien
under
4 7 OO-talet.

Rococostilens

uppkomst.

början af föregående århundrade i hög grad fördelaktigt på
konstslöjden. I de flesta länder börjar man redan nu få en
aning om industriens stora national-ekonomiska betydelse, och
det är Frankrike, som härvid går i spetsen för de öfriga
folken. Ludvig XIV:s kraftige och insigtsfull minister Colbert
(j 1683) egnade den största uppmärksamhet åt handelns
och industriens förkofran. Gamla näringsgrenar uppmuntrades
och hägnades, nya skapades, och Frankrike lade genom dessa
och liknande åtgärder redan nu systematiskt grunden till den
öfverlägsenhet på konst- och lyxindustriens områden, som det
ända till våra dagar i det hela bibehållit.

Den franska smakriktningen hade vid 1600-talets slut vunnit
insteg i alla det bildade Europas länder, och Frankrike fortfor
ännu en lång tid bortåt att i smakfrågor, vare sig inom literaturen
eller konsten, det allmänna lifvet eller konstslöjden, vara tongifvande.
Med begagnande af de från närmast föregående period ärfda
motiven utbildas inom den sistnämnda, under inflytelsen af talangfulle
mönstertecknare, en ny ornamentstil, den s. k. rococostilen.
Denna, äfven lämpligen kallad Ludvig XY:s stil, karakteriseras
förnämligast genom sitt användande af svängda lister, till
hvilka sluta sig ett slags skålformiga, ofta genombrutna eller refflade
ornament i form af taggiga musslor, läderlappsvingar eller
oliksidiga blad, sina vridna bladformer och den öfver allt genomförda
osymmetriska anordningen, det hela här och der smyckadt
med eu ledigt anbringad blomma eller ranka, eu lekande amorin,
ett sirligt emblem, af eu täck, glad och elegant karakter. Stilen,
såsom det synes sannolikt, ursprungligen utbildad för gips-tekniken,
vann snart insteg äfven på andra områden, såsom på det
pressade eller drifna metallarbetet, på träskulpturen, framför allt
på porslinstillverkningen, och den utbreddes snart till Europas
öfriga länder.

Emellertid hade härmed de af den första renässansen upptagna
motiven utbildats, så långt ske kunnat, i den eu gång angifna
riktningen, och eu omkastning förbereddes. Man började
å nyo rikta sin uppmärksamhet på naturen och det naturenliga,
hvars talan fördes af snillrike både författare och konstnärer, och
för hvars tillgodogörande äfven inom industrien stämmor höjde sig.
Men man var dock för ovan att ge akt på naturen för att rätt
kunna förstå att tillämpa de nya ideerna, och under sådana omständigheter
sökte man och ansåg man sig finna det naturliga och naturenliga
pa ett annat hall, nämligen inom antiken. Hågen för antikstudier
hade visserligen aldrig fullkomligt legat nere, men den vaknade
vid denna tid till nytt lif, främst genom upptäckten (1748)
af de genom vulkaniska utbrott förstörda romerska städerna
Pompeji och Herculanum samt de under gräfningarna derstädes
gjorda fynd, men äfven genom en mängd vetenskapliga detaljarbeten,
som vid denna tid på olika håll framstodo. Dessa studier blefvo
ej utan verkan på konstindustrien, t. ex. i England, der det fina
af Wedgwood, till en del efter ritningar af bildhuggaren Flaxman,
utförda stengodset med sina efterbildningar af antika former och
prydnadsmotiv just är ett af de första uttrycken af denna anda.
Ungefär samtidigt utbredde sig en genomgående smak för kinesisk
formgifning och dekoration, hvilken yttrade sig inom åtskilliga
konstslöjdens grenar (exempelvis de lackerade möblerna), och
fjenade som ett slags förmedlande element mellan den äldre
stilens fantastiska, rörliga former och de nyupptäckta antikernas
raka och stela linier. I Frankrike alstrade likaledes förbindelsen
af antika hufvudformer med de traditionela prydnadsmotiven och
dekorationssättet, på konstslöjdens område den täcka, eleganta
och i vara dagars Frankrike så omtyckta stil, som af fransmännen
kallas Ludvig den X VI:s och hvilken snart utbreddes till andra
europeiska länder, äfven till Sverige. Den blinda och tanklösa efterhärmningen
af de antika formerna tilltog emellertid efter hand,

Den antikiserande
riktningens
uppkomst.

Konstindustriens
sjunkande.

i det hela ofördelaktigt inverkande på konstslöjdens karakter och
alstringskraft, och då med franska revolutionens utbrott de gamla
stil traditionerna alldeles försvunne, och antikhärmningen faun ett
starkt stöd i det allmänna tänkesättet — den nya franska republiken
rörde sig afsigtligt och medvetet i antika former — uppstodo
efter hvarandra direktoriets, konsulatets och kejsardömets
ofruktbara stilarter, med sina stela, raka former, sina påsatta,
magra prydnader, sitt förbiseende af råämnets egenskaper, sin
oförmåga af hvarje kraftig färgverkan.

De stora politiska och sociala hvälfningarna under 1700-talets sista och vårt århundrades första period hade, oberäknadt
stilförändringarna, betydligt inverkat på konstslöjdens allmänna
ställning. Genom omstörtningen af de bestående egendomsförhållandena
och de privilegierade klassernas fall hade den franska
konstindustrien förlorat sina förnämsta kunder, sitt hufvudsakliga
afsättningsområde. Den medelklass, som i stället kom till magten
hade andra vanor, andra behof och fordringar. De ständiga krigen
inverkade härjemte förlamande på den industriela verksamheten.
Den konstnärliga uppfinningsförmågan, för hvilken den öfverdrifna
antikhärmningen dessutom ej varit någon helsosam skola,
kunde här ej längre finna någon tillfredsställande användning,
utan vände sig hellre åt den bildande konsten. Skråtvånget, som
hittills nödtorftigt sammanhållit arbetarne inom samma yrke och
dragit försorg om åtminstone de tekniska traditionernas vidmagthållande,
upphörde efter hand alldeles eller åtminstone minskades.
Härtill kom slutligen det intresse, med hvilket man vände sina
blickar mot maskinarbetet, då visserligen ännu föga utveckladt,
men egnadt att ingifva de bästa förhoppningar, förhoppningar,
som på vissa områden i en ej anad grad besannats, medan
det deremot med afseende på konstens tillämpning inom industrien
ännu lemnar mycket öfrigt att önska. Det är ej underligt,
om, under inflytelsen af alla dessa samverkande omständigheter,

hvilka i större eller mindre grad göra sig gällande öfver hela
Europa, gamla traditioner afbrytas, gamla arbetssätt glömmas.
En förfallets och osäkerhetens tid inträder för konstslöjden,
osäker både med afseende på utföringssätt och formgifning, en
tid, hvarunder man vacklar mellan inflytelser från olika håll,
mellan den gamla rococo-stilen och en modern naturefterhärmning,
stundom med hågkomster från antiken, från gotiken eller från
renässansen. Det var endast på några af de mest framstående
konstorterna, t. ex. i Paris, som arbetsskickligheten höll sig uppe.
Man insåg mer eller mindre klart behofvet af en förändring,
men hade ännu ej funnit medlen för åstadkommande af något
bättre. Det torde öfver hufvud kunna sägas, att hela
denna period förnämligast karakteriseras af en sträfvan att
möjliggöra vetenskapens tillämpning på industrien hufvudsakligen
genom maskinarbetet, och man har blott eu aning om att
äfven konsten kan ha en uppgift att fylla i samma afseende.

Under dessa omständigheter öppnades år 1851 i London
den första verldsutställningen, hvilken särskild! ur konstindustriel
synpunkt kan kallas epokgörande. England fick här tillfälle
att jemföra sin konstindustriela produktion med hvad
man på andra håll, särskild! i Frankrike, kunde åstadkomma,
och jemförelsen utföll ingalunda till den britiska industriens fördel.
England fann, att det på alla områden, der konst och
smak borde utöfva en bestämmande inverkan, var skäligen underlägset,
men det insåg tillika, att kraftiga åtgärder behöfde och
borde vidtagas för att afhjelpa dessa brister.

Den allmänna meningen fann ett uttryck i regeringskommissariernas
s. k. tilläggsrapport angående utställningen, hvari
på ett kraftigt och öfvertygande sätt framhölls nödvändigheten
af en mera omfattande och systematisk, vetenskaplig och konstnärlig
undervisning för de yrkesidkande klasserna. Betänkandet
fann hos regeringen ett villigt öra. Bedan i Februari följande

Verldsutställningen
i London

1851.

England.

South-Kensington
museum i
London.

år (1852) upprättades en särskild regeringsafdelning för tillämpad
konst (Department of practical art), lydande under handelsministeriet,
och samma år öppnades dels ett litet konstindustrielt
museum i Marlborough-house, dels en elementär ritskola
(Elementary scliool of design) i Westminster i London. Genom
ett regeringsbeslut utvidgades redan år 1858 den nämnda afdelningen
till ett departement för vetenskap och konst (Department
of Science and art), hvilket något senare (1856) skildes från
handelsministeriet och förlädes under regeringsafdelningen för undervisningsärenden.
Året derpå öppnades (den 22 Juni 1857),
i en ny lokal i South-Kensington det under tiden betydligt utvidgade
konstindustrimuseet, denna verldsberömda förebild för de
talrika nyskapade konstindustrimuseerna i Europa.

Man utgick vid alla dessa sträfvanden från den utan tvifvel
riktiga grundsatsen, att det vid konstindustriens främjande kommer
an på två saker, den ena, att hos allmänheten väcka skönhetssinnet
och utbilda smaken, den andra att dana duglige konstnärer
och arbetare för industrien, och för vinnande af det uppstälda
målet tänkte man sig tre olika slag af medel, nämligen
1) upprättande af elementära ritskolor, genom hvilka konstens
element kunna göras till eu beståndsdel af den allmänna bildningen;
2) utbildande af duglige lärare och upprättande af konstskolor,
i hvilka dessa finna användning; 8) upprättande af offentliga
museer för industriel konst, i hvilka den stora allmänhetens
skönhetssinne kan utvecklas, och der hvar och eu har tillfälle att
öfva sitt öga och bilda sin smak. Att här skildra det omfattande
och i väsentlig mån på lokal och kommunal medverkan
grundade system, genom hvilket de två första slagen af medel
framkallats och hållas i verksamhet, anse Komiterade ligga utom
området för sin närvarande uppgift. Blott i förbigående må
nämnas, att undervisning i konstens element eller praktiska tilllämpning
enligt Departementets år 1S75 afgifna berättelse, utom

vid den stora centralundervisningsanstalten i London (The national
art tvålning school) i South-Kensington, meddelas vid 2,944 Elementary
dag schools, i det närmaste motsvarande våra folkskolor,
i 776 aftonskolor (Art night classes) samt i 137 konstskolor (Art
schools). Här torde hnfvudsakligen böra tagas i betraktande den
väldiga undervisningsmateriel, hvarigenom man sökt att ge den
konstindustriela bildningen en fullt konkret grundval och karakter:
samlingarna i South-Kensington. Museets kärna utgöres af
eu mindre konstindustriel mönstersamling, till hvilken grunden var
lagd redan år 1846, och som hade till uppgift att upplysa lärjungarne
vid eu några år tidigare upprättad, men temligen lamt arbetande
»Centralskola för mönstertecknare» om »formgifningens, ornamentikens
och färgharmoniens principer». Af de sålunda samlade
föremålen, i förening med de efter 1851 års verldsutställning
inköpta, bildade man, såsom ofvan nämndes, år 1852 ett museum
för ornamental konst, hvilken under de följande åren ansenligt
förökades, dels genom förvärfvande af några större enskilda samlingar,
dels genom inköp vid 1855 års verldsutställning. Museets
ändamål var ursprungligen »att å verkliga föremål, särskilt sådana
som äro afsedda för praktiskt bruk, visa ornamentets användning»
och man uppstälde härvid till en början den grundsatsen,
att endast sådana föremål borde förvärfvas, som ännu
ej vore representerade i hufvudstadens museer, som vore nya
och tilldragande för allmänheten och af direkt nytta för de studerande.
En grundsats, så tänjbar som denna, kunde dock ej
länge vidhållas, och man insåg nödvändigheten af att som ögonmärke
uppställa bildandet af en så vidt möjligt »fullständig och
metodiskt anlagd samling», hvarvid man framför allt »borde ha uppmärksamheten
fästad vid hvad England åstadkommit på den dekorativa
konstens område». Genom gynsamma tillfällen till förvärf
vidgades denna plan ytterligare, utan att dock samlingen i det hela
förlorade karakteren af ett konstindustrielt museum. Med flyttnin -

gon till de nya rymliga lokalerna i South-Kensington inträffade
dock i detta senare afseende eu förändring, i det att med den
ursprungliga samlingen efter hand förenats åtskilliga specialsamlingar,
dels af en rent konstnärlig art, dels af praktiskt-vetenskaplig
karakter.

Det egentliga konstindustriela museet i South-Kensington
omfattar enligt stadgarna »föremål samlade ur synpunkten att
belysa^ den dekorativa konstens historia, teori och praktiska tilllämpning»
och fördelade på följande 18 afdelningar:

1. Skulpterade arbeten i marmor och andra stenarter.

2. Mosaiker i sten eller glas.

3. Sniderier i ben, elfenben, sköldpadd o. d.

4. Träarbeten och möbler.

5. Metallarbeten.

6. Mynt och medaljer.

7. Vapen och rustningar.

8. Guld- och silfverarbeten.

9. Juvelerarearbeten.

10. Emaljer på metall.

11. Keramiska föremål.

12. Glasföremål.

13. Glasmålningar.

14. Läderarbeten.

15. Textila föremål och broderier.

16. Spetsar.

17. Musikinstrument.

18. Målningar i olja, vattenfärg in. in.

I närmaste förbindelse med konstsamlingarna står det utmärkta
biblioteket, det rikaste i sitt slag i Europa, omfattande
dels böcker som belysa konstens historia och praktiska tillämpning,
dels teckningar, gravyrer, fotografier o. s. v. efter konstverk

och konstslöjdsföremål. Ben lifliga förbindelsen med allmänheten
uppehälles ej blott genom de dagliga förevisningarna, utan äfven
genom de s. k. låneutställningarna och de vandrande utställningarne
(circulating exhibitions). Museet utställer nämligen i sammanhang
med sina samlingar enstaka föremål af mera framstående
värde, hvilka af egarne för längre eller kortare tid utlånas,
eller föranstaltar i särskilda lokaler specialutställningar af hela
klasser af i vetenskapligt eller konstnärligt afseende intressanta
föremål. Dessa blifva sedermera, med egarnes tillåtelse, på
fotografisk eller annan väg, t. ex. genom galvanoplastik, gipsafgjritning
o. s. v., afbildade och kunna på detta sätt ingå i det
stora mönsterkapital, som ställes till industriidkarens eller konstnärens
förfogande. Af en lika stor, om ej större betydelse äro
de vandrande utställningarna. Yissa delar af samlingen, nämligen
föremål ej behöfliga för centralmuseets utställning, reproduktioner,
grupper af fotografier, gravyrer, teckningar, oljemålningar
och aqvareller, stå så att säga på resande fot och kunna under
vissa vilkor reqvireras för utställningar i landsorterna. Museet
eger för detta ändamål en rörlig utställningsmateriel af glasskåp,
lådor, ramar o. d., hvilka i särskild! inredda jernvägsvagnar befordras
till ort och ställe. Äfven utställningsmateriel till bevarande
af inom orten upplånade föremål kan från museet erhållas
till låns under utställningstiden.

Kort efter öppnandet af det nya engelska konstindustri- Tyskland.
museet grundades på kontinenten tvenne nya museer, som, om
de ock haft eu öfvervägande kulturhistorisk karakter, likväl
genom sina samlingars art och omfång ej varit utan betydelse
för konstindustrien och framför allt haft förtjensten att hafva
riktat uppmärksamheten åt detta håll. Dessa äro det germaniska
museet i Nurnberg och det bayerska nationalmuseet i Miinchen.
Det förra, stiftadt 1852 af Tysklands furstar och folk,
har till uppgift att i alla riktningar främja kännedomen om

Bayerska National-museet
i
Manchett.

Yerldsutställning
ärna 1885
och 1862.

Österrikiska
museet i Wien.

Tysklands forntid, samt särskildt att samla och bevara minnena
af dess historia, konst eller konstslöjd och literatur. Det senare,
grundadt 1855 af konung Maximilian II, hade ursprungligen
till ändamål att samla och vårda minnen af det Wittelsbachska
furstehuset, men utvidgades snart nog till ett historiskt museum
för konungariket Bayern, likväl med den uttryckliga uppgiften
att äfven verka i praktiskt syfte och liksom South-Kensingtonmuseet
i London lemna den moderna industrien en samling förebilder
från alla kulturperioder. Museet, hvarom den åtföljande
reseberättelsen lemnar närmare underrättelser, eger en utomordentlig
rikedom på konstindustriela alster ända från den gamla
romartiden in till våra dagar. De betydelsefullaste föremålen
blifva genom gipsafgjutning eller på annat sätt mångfaldigade
och kunna sålunda i vida kretsar komma konstslöjden till godo.
Museet lemnar en rik undervisningsmateriel åt stadens betydande
konstindustriskola, hvilken år 1857 grundades af konstslöjdföreningen
i Munchen, år 1868 öfvertogs af staten samt år 1875
utvidgades och erhöll eu ny organisation.

Verldsutställningen i Paris 1855, den andra i ordningen,
sammanföll till tiden med det då pågående orientaliska kriget,
hvilket af naturliga skäl drog uppmärksamheten från de industriel
a frågorna. Först vid den tredje verldsutställningen i London
1862 vaknade dessa åter till lif, och det var denna gång Österrike,
som följde det i England vid första verldsutställningen
gifna föredömet. Professoren vid universitetet i Wien K. v. Eitelberger
erhöll af d. v. ministerpresidenten erkehertig Rainer
i uppdrag att afgifva en berättelse öfver Österrikes konst
och konstindustri, jemförd med andra länders, samt att tillika
inkomma med förslag rörande smakbildningens höjande i Österrike.
Ett memorial kunde redan på hösten samma år (1862),
öfverlemnas till kejsaren, och sedan åtskilliga förberedande undersökningar
blifvit verkstälda, framlades ett formligt förslag till

grundande af ett Österrikiskt museum för konst och industri.
Förslaget gillades oeh den 7 Mars 1863 utfärdades kejserlig befallning
om upprättande af ett sådant museum, för livilket en
provisorisk lokal anvisades i f. d. kejserliga Bollhuset. Den 31
i samma månad utnämndes erkehertig Rainer till det blifvande
museets protektor och samma dag stadfästes de ännu gällande
statuterna. Museet har enligt dessa till uppgift »att befordra
den konstindustriela verksamheten och verka för den allmänna
smakbildningens höjande genom att anskaffa de hjelpmedel, hvilka
konst och vetenskap erbjuda industrien samt möjliggöra deras
användning för det åsyftade ändamålet». Sedan ett tillräckligt
antal föremål blifvit samlade, hufvudsakligen genom lån ur äldre
samlingar, kunde museet redan den 31 Maj 1864 öppnas för allmänheten
i den provisoriska lokalen. Denna visade sig emellertid
snart så otillräcklig, att en nybyggnad måste beslutas, hvartill
grunden lades 1868, och i November 1871 stod den nuvarande
prydliga och ändamålsenliga museibyggnaden färdig. De
här inrymda samlingarna äro indelade i följande 24 klasser:

1. Flätverk.

2. Textil konst och efterbildningar deraf.

3. Lackerade arbeten.

4. Emaljer.

5. Mosaiker.

6. Glasmålning.

7. Målning.

8. Skrift, tryck, grafisk konst.

9. Bokband.

10. Läderarbeten.

11. Glaskärl och andra glasföremål.

12. Keramiska föremål.

13. Arbeten af trä.

14. Arbeten af horn, ben, elfenben, vax o. d.

15. Kärl, husgeråd, smärre skulpturarbeten i. marmor, alabaster
eller andra stenarter.

16. Arbeten i koppar, messing, zink, tenn.

17. Arbeten i jern.

18. Ur och klockor.

19. Arbeten i brons.

20. Guldsmedsarbeten.

21. Juvelerarearbeten.

22. Gravörarbeten.

28. Allmänna ornamentteckningar för utförande i relief.

24. Större skulpturarbeten.

Det bör emellertid anmärkas, att den angifna gruppindelningen,
såsom äfven den bilagda reseberättelsen utvisar, af
hänsyn till utrymmet ej alltid vid samlingarnas ordnande
kunnat följas. Till dessa sluta sig för öfrigt såsom särskilda
underafdelningar en samling gipsafgjutningar, ett rikhaltigt konsthistoriskt
och konstindustrielt bibliotek samt eu synnerligen
dyrbar samling ornamentstick. Museet inrymmer härjemte en
permanent utställning af moderna konstindustrialster, anordnar
låneutställningar och vandrande utställningar samt söker att
genom offentliga föredrag och utgifvandet af talrika literära arbeten,
hvaribland en veckoskrift, sprida kännedomen om och
väcka intresset för konstens tillämpning på industrien. Med
museet äro förenade verkstäder för gipsafgjutning och fotografering,
och i samband med det samma verkar sedan 1868 en högre
konstindustriel läroanstalt, hittills inrymd i museibyggnaden,
men innevarande år förflyttad till en särskild ny byggnad i den
förras omedelbara närhet. Museet och skolan utgöra tillsammans
medelpunkten för det system af konstindustriela fackskolor, som
utbreder sig öfver hela riket, och som från museet förses med
lärare och undervisningsmateriel. För organisationens och undervisningssystemets
detaljer redogöres utförligt i den bifogade

reseberättelsen. Större konstindustrimuseer eller samlingar af
konstindustriel karakter ha härjemte blifvit upprättade i Salzburg
(se reseberättelsen) samt i Prag, Brunn, Lemberg och Budapest.

Den fjerde verldsutställningen i Paris 1867 blef ej heller utan^‘niPar^isfj.
inflytelse på den konstindustriela rörelsen. Ordningen kom denna
gång till Preussen, der en enskild förening sjelfva utställningsåret
väckte tanken på bildandet af ett konstindustrimuseum i Berlin, Berlinh
vilket också följande år tillika med en konstindustriel skola
öppnades i en förhyrd lokal. Samlingarna utgjordes dels af gåfvor
och lån från enskilda personer, dels af åtskilliga å utställningen
i Paris föregående år af staten inköpta föremål, hvilka
tillika med en del ur andra statens samlingar öfverflyttade konstsaker
deponerades i museet. Företaget gick emellertid blott
sakta framåt, till dess dels staten, dels staden Berlin skänkte
det en kraftigare medverkan. För museet bereddes 1878 en
rymligare, ehuru blott provisorisk lokal i eu af den gamla kongl.
porslin,sfabrikens byggnader, och de konstskatter, som efter upplösandet
af den äldre kongl. konstkammaren hitflyttades, göra
dess nuvarande samling till en af de rikaste i verlden. Äfven
med detta museum äro förenade en samling gipsalgjutningar
och ett bibliotek, samt anstalter för gipsgjutning och fotografering.
Moderna konstalster kunna på vissa vilkor utställas,
liksom äfven s. k. vandrande utställningar ingå i museets program.
Fn summa af 2,400,000 mark är anslagen till en ny
byggnad. Rörande såväl museet som den dermed förenade skolan
äfvensom de konstindustriela läroanstalterna och mönstersamlingarna
i Hannover och Hassel hänvisas i öfrigt till den H<Kas°eu’
åtföljande reseberättelsen.

Ett annat museum, hvilket synes komma att blifva af stor Nurnher<>-betydelse, och som jemväl leder sitt ursprung från tiden efter
1867 års verldsutställning, är det bayerska slöjdmuseet i Hornberg.
Fråga om dess upprättande väcktes 1868 och följande år

beslöts vid ett sammanträde af deputerade från nästan alla
Bayerns städer, att planen skulle sättas i verkställighet, dock
först sedan ett grundkapital af 500,000 gulden blifvit anskaffadt.
Härmed dröjde till i Juni 1871, då genom frikostiga
bidrag af enskilda personer, af staden Hornberg, dess slöjdförening
och några andra korporationer samt ett mindre tillskott
från statens sida den bestämda summan var åstadkommen. År
1872 började det nya museet sin verksamhet i Hornberg uti
slöjdföreningens lokal, och två år senare kunde det flytta in i
en egen för ändamålet lämpad äldre byggnad, som dock redan
blifvit otillräcklig, så att statsanslag beviljats till en ny. Samlingarna
äro ordnade i tre hufvudafdelningar: den konstindustriela
mönstersamlingen, samlingen af förebilder, d. v. s. planche!’
och gipser, samt maskinafdelningen. Den första är fördelad i
12 grupper:

1. Textila arbeten.

2. Efterbildningar af textila arbeten.

8. Arbeten i läder, papp och papper.

4. Skrift, tryck, grafisk konst.

5. Dekorativ målning.

6. Smärre arbeten i horn, elfenben, sten, sköldpadd, perlemor
o. d.

7. Arbeten af glas.

8. Keramiska arbeten.

9. Arbeten i sten och efterbildningar häraf.

10. Arbeten i metall.

11. Arbeten i trä.

12. Kostymer och kostymtillbehör.

Jemte samlingarna finnas ett fackbibliotek och en byrå
för meddelande af upplysningar och råd i industriela angelägenheter.
Museet verkar härjemte genom utgifvande af en egen
tidskrift, genom anordnande af föredrag och tillfälliga utställnm -

gar m. m. — I Nurnberg finnes äfven en konstindustriel läroanstalt,
den äldsta i Tyskland, daterande sig på visst sätt från
1600-talet, men ej arbetande i direkt förbindelse med museet.

(Se för öfrigt den bifogade reseberättelsen.)

Till anläggande af ett konstindustrimuseum i Hamburg väck- Hamburntes
de första förslagen äfven efter 1867 års verldsutställning,
men det sedermera utbrytande fransk-tyska kriget hindrade planens
utförande. Först efter utställningen i Wien 1873 bragtes
frågan å nyo å bane af en enskild förening, och med understöd
af staden kunde det nya i förbindelse med en slöjdskola stående
museet öppnas 1874. Det bar innevarande år helt och hållet
öfvertagits af staden och erhållit en ny och ändamålsenlig lokal.

Närmare upplysningar meddelas i den bifogade reseberättelsen.

Från verldsutställningen i Wien 1873 utgick äfven den rö-gZTwtlnis^s
relse, som kallade till lif det lilla konstindustrimuseet i Leipzig. Leip^-Äfven här var det en enskild förening, som först upptog frågan.

Ett program framlades i Februari 1874 och på hösten öppnades
museet i en förhyrd lokal. I samlingen ingår staden Leipzigs
skatt af dyrbarheter, äfvensom det lyckats museet att förvärfva
en synnerligen rik och dyrbar samling äldre ornamentgravyrer. I
förening med museet står jemväl en byrå för rådfrågningar, och
man har med hela museets verksamhet företrädesvis åsyftat att
tillgodose de för staden vigtiga industrigrenarnas, boktryckeriets,
bokbinderiets o. s. v. behof. Museet underhålles genom
bidrag af staten, staden och enskilde. I sammanhang med dess
upprättande har stadens gamla konstakademi öfvergått till en
konstindustriel läroanstalt.

Ett år senare än Leipzig erhöll Sachsens hufvudstad JDres- Dresden,
den sitt konstindustrimuseum. Sommaren 1875 anordnades en
storartad låneutställning, och i sammanhang härmed beslöts upprättandet
af en permanent mönstersamling, hvarjemte en äldre
läroanstalt samtidigt utvidgades till en konstindustriel skola.

öfrig a tyska
städer.

Ryssland.

Italien.

Frankrike.

Samlingarna äro ännu små, men väl valda och väl uppställa,
samt afse till eu början blott fyllandet af de närmaste praktiska
behofven. (Se reseberättelsen.)

Utom i de nämnda tyska och österrikiska städerna finnas
äfven på andra håll konstindustrimuseer eller dermed likartade
samlingar. Så framför allt i Stuttgart, der en s. k. »Centralstelle
fur Gewerbe lind Handel» upprättades redan år 1848, närmast
efter belgiskt mönster, samt år 1850 ett »Wiirttembergisches
Musterlager», men dess samlingar ha dock en öfvervägande allmänt
teknisk karakter och omfatta hufvudsakligen nyare alster.
Äfven i Karlsruhe finnes ett konstindustrimuseum, och både
i Frankfurt am Main och Köln ha förberedande åtgärder i form
af tillfälliga låneutställningar blifvit vidtagna för att äfven å
dessa orter skapa liknande institutioner.

Det är emellertid ej blott i England, Österrike och Tyskland,
som man riktat sin uppmärksamhet på den vigtiga frågan: konstindustriens
och den allmänna smakens förädling. I Ryssland existera
sedan några år tillbaka konstindustriela museer och undervisningsanstalter
både i S. Petersburg och Moskva. Italien, rikt
på konstindustriela skatter af alla slag, i kyrkor, stadshus, offentliga
och enskilda palats, har icke dess mindre funnit sig föranlåtet
att upprätta flere konstindustri-museer, såsom i Turin, i Florens
och i Kom. Det eger härjemte åtskilliga konstindustriela läroanstalter,
såsom i Venedig, i Bologna, i Florens. Till och med
Frankrike, der den konstindustriela verksamheten sedan århundraden
har fastare rötter än i något annat europeiskt land, har,
af fruktan för den på de senare åren uppvuxna konkurrensen,
funnit nödvändigt att följa den år 1851 begynnande rörelsen,
och oaktadt landet eger konstindustriela fackskolor i olika riktningar
samt i sina museer (Louvre-samlingen, Hotel de Cluny,
Conservatoire des arts et des métiers, provinssamlingar m. m.) den
största rikedom på konstslöjdsalster från förgångna århundraden,

har dock regeringen i Mars detta år tillsatt en komité för att
afgifva förslag rörande upprättandet af ett museum för dekorativ
konst. Frågan har hittills väsentligen hållits uppe af en enskild
förening »TAmion centrale», som dels föranstaltat flere tillfälliga
större utställningar, dels lagt grunden till en permanent samling
och ett bibliotek.

Äfven i våra närmaste grannländer har frågan om konst- mark, Finland.
industrimuseer blifvit bragt å bane. Från enskilda personer i
Kristiania utgick i Mars förlidet år en inbjudning till upprättande
af ett konstindustri-museum, hvilket också sedermera, om
ock efter eu anspråkslös måttstock, kommit till stånd, och som
jemte ett bibliotek omfattar en samling för norsk husslöjd, en
allmän konstindustri-historisk samling och en mönstersamling af
företrädesvis moderna alster. I Danmark ha förberedande åtgärder
vidtagits för skapande af ett konstindustri-museum, och äfven
i Finland är man betänkt på upprättande af ett Ateneum, som
bland annat skall inrymma en konstindustriel samling och skola.

Denna sträfvan att genom konstindustrimuseer och under- ^Zr^anlevisningsanstalter
främja konstens tillämpning på industrien och
verka för utbredande af en förädlad smak, hvilken på ett så
kraftigt sätt uppenbarar sig inom hela den europeiska bildningens
område — ja äfven Amerika och Australien ha sin andel
deri — utgör likväl icke, så egendomlig för vår tid den kan
synas, uttrycket af något först nu framträdande behof.* Behofvet
har funnits till äfven under föregående perioder, men då blifvit
tillgodosedt genom andra medel. Äfven då funnos ställen, der
de förnämsta alstren af en närmare eller fjärmare tids konstslöjd
funnos samlade och tillgängliga. Sådana voro t. ex. kyrkorna
med deras skatter af rikt sömmade dukar, fanor och skrudar, af
dyrbara kärl och redskap i ädla metaller, i brons och messing,

Jfr J. Lessing: Das Kunstgewerbe ant der Wiener Weltausstellung 1873, s. 233.

I England.

af träskulptur och glasmålningar, sådana städernas rådhus och
gillestugor eller handtverksskrånas samlingsrum, der dyrbara
bordskärl, karakteristiska möbler och prydnadsföremål ofta i stor
mängd voro att skåda. Men kyrkornas skatter ha nu försvunnit
eller minskats, rådhusen äro blott em betslokaler, gillen och skrän
ha blifvit upplösta. Det är behofvet att ersätta det förlorade,
att å nyo gifva uppfinningsförmågan medel att stärka sig, som
i grunden framkallat hela den nya rörelsen. Att uttala sig beträffande
denna rörelses resultat i allmänt konstnärligt hänseende
eller dess förmåga att framkalla en för vår tid egendomlig
konststil, torde ännu vara för tidigt, då ej stort mer än ett
fjerdedels sekel förgått, sedan det första konstindustrimuseet skapades.
I ekonomiskt afseende kunna deremot bestämda verkningar
för de olika länderna uppvisas. I England, der, såsom ofvan
visades, konstindustriela läroanstalter varit i verksamhet sedan
1852, och der undervisning i de under departementet för vetenskap
och konst stående skolor år 1875 meddelades åt 515,424
personer, medan South-Kensington-museet besöktes af 830,212
och dess bibliotek rådfrågades af 21,922 personer, märktes redan
vid 1862 års verldsutställning en betydlig förändring till det
bättre i den inhemska konstindustriens alster. Vid 1867 års
utställning i Paris utmärkte sig den engelska glasfabrikationen
och keramiska industrien, vissa grenar af metallarbetet samt
tillverkningen af mattor och dukar för sin konstnärliga hållning,
hvarjemte nästan alla industrigrenar i en framstående grad
visade sig ega förtjensten af ett i tekniskt afseende fullgodt
arbete. I Wien 1873 kunde Englands utställning af en fackman*
erhålla det omdömet, att »England, fordom den sista, nu
stält sig bland de främsta staterna på konstindustriens område,
att det i många grenar med framgång uthärdar konkurrensen

* I. Falke i »Das Kunstgewerbe auf der Wiener Weltausstellung».

med Frankrike, och att dess egen smak i sjelfva verket under
de sista tjugo åren blifvit omdanad». Särskildt framhölls äfven
här glas- och fajansindustrien, vissa arter af smiden i medeltidsstil,
fabrikationen af mattor och dukar. Äfven på verldsutställningen
i Filadelfia förlidet år intog England en synnerligen framstående
plats. Samtidigt har utförseln af hithörande alster ökats i betydlig
grad, t. ex. af väfnader, der den mer än fördubblats, af
glas, der den tredubblats.

Äfven af Österrikes sträfvan för konstindustriens höjande
visade sig på verldsutställningen i Paris 1867 de bästa resultat.
Det intog der den utan all jemförelse främsta platsen bland tysktalande
länder. Särskildt utmärkte sig de finare läderarbetena,
den i Österrike, särdeles i Böhmen, högst betydande glasfabrikationen,
bronsarbeten och praktväfnader. Ännu bestämdare framstod
denna öfverlägsenhet på Wiener-utställningen 1878, der man,
vid sidan af åtskilligt gammalt och slentrianmässigt, tydligen
kunde urskilja den nya, till renässansen sig närmast anslutande
riktning, som företrädesvis hyllas af de konstindustriela läroanstalterna,
och hvilken på det fördelaktigaste uppenbarade sig i glasfabrikationens
alster, i silfver-, emalj- och bronsarbeten, i smidjernsornament,
i finare lädervaror och bokbinderier, i möbeltillverkningen
och praktväfnaderna. J. Lessing, direktör vid konstindustrimuseet
i Berlin, yttrar med anledning häraf i sin förut
nämnda skrift »Das Kunstgewerbe auf der Wiener Weltausstellung»:
»Ledde af väl utbildade konstnärliga krafter, ha duglige
fabrikanter under de sista tio åren på ett anmärkningsvärdt sätt
höjt sina tillverkningar i fråga om form och färg såväl som
teknik» och vidare, »det österrikiska museets inflytande är omisskänligt
i afseende på dessa konstformer, hvilka, oberoende af den
franska moderiktningen, sluta sig till de bästa gamla förebilder».
Vid en år 1875 i Wien föranstaltad utställning af arbeten från
samtliga de österrikiska konstindustriela fackskolorna utmärkte

I Österrike.

Tyska riket.

sig de utställa ritningarna och modellerna genom helgjutenhet och
gemensamhet i stiluppfattning, och vid den storartade specialutställning
för tysk konst och konstindustri, som förlidet år var anordnad
i Munchen, den första af detta slag, liäfdade den österrikiska
konstindustrien fortfarande sin öfverlägsenhet. En betecknande
omständighet är det äfven, att s. k. galanterivaror utgöra en af
de förnämsta exportartiklarna från de österrikiska kronländerna.

De för konstindustriens främjande afsedda anstalterna i det
tyska kejsardömet äro i allmänhet af yngre datum; de flesta
räkna blott några få års tillvaro och det är derföre vanskligare
att af deras verksamhet påvisa några bestämda resultat.
På 1867 års verldsutställning framstod den tyska konstindustrien
ingalunda fördelaktigt. Ännu 1873 kunde det på utställningen
i Wien, åtminstone af den flyktige betraktaren, allvarsamt sättas
i fråga, huruvida ej den tyska konstindustrien åter hade lidit
ett nederlag. »Man saknar», säger J. Palke, i sitt ofvan anförda
arbete, »klarhet, bestämd ledning, goda förebilder, som
rena smaken och bilda ögat, man saknar på hela området allvar,
gemensamhet och beslutsamhet i sträfvandena». Dock gjorde
sig redan här på vissa områden, såsom inom möbeltillverkningen,
guld- och silfverarbetet ansatser till något bättre gällande; och i
ännu högre grad var detta fallet vid den omtalade utställningen
i Munchen, der i synnerhet möbeltillverkningen och bostadsdekorationen,
men äfven andra industrigrenar, såsom de finare metallarbetena,
visade sig stå ganska högt, och detta i synnerhet i
rikets sydligare delar, konstslöjdens gamla hemorter, der äfven
de konstindustriela läroanstalterna längst varit verksamma.

II.

Konstindustriela samlingar, öfver hvilka staten

kan förfoga.

Redan uti omfånget och beskaffenheten af denna sträfvan
att främja konstens tillämpning på industrien, hvilken sedan omkring
tjugufem år tillbaka kraftigt framträder i nästan alla
Europas länder, ett föremål för regeringars, kommuners, föreningars
och enskildes omtanke och intresse, ligger en maning att
följa det gifna föredömet. Behofvet häraf har också länge varit konstindustrimOm
vårt land erkändt, och detta erkännande har på flere sätt
funnit sitt uttryck. I Eders Kongl. Maj:ts nådiga stadga af den
31 Dec. 1868 angående vården och förvaltningen af de i Nationalmuseum
förvarade konstsamlingar, finnes bestämdt, att i dessa
skall ingå jemväl en samling konstindustriföremål: keramiska
och toreutiska arbeten, mosaiker, emaljer, lackeringar m. in., men
denna del af museum har dels af brist på nödiga anslag, dels i
följd af otillräckligt utrymme ej kunnat erhålla någon behofvet
motsvarande utveckling. Svenska Slöjdföreningen lade på hösten
1872 grunden till ett konstindustrielt museum, hvars sträfvanden
vid förnyade tillfällen rönt prof på Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens
erkännande, men den verksamhet det är i stånd att utveckla,
är dock af allt för ringa omfång för att kunna anses
tillfyllestgörande. Tanken på upprättandet af ett konstindustrielt

museum torde ej heller hafva varit främmande för konung Carl
XV, då han genom testamente öfverlät sina rika och dyrbara
samlingar af konstslöjdsalster till svenska staten; och det var
säkerligen i afsigt att underlätta upprättandet af en offentlig, ordnad
och systematisk samling, som grefve Axel Bielke till Nationalmuseum
testamenterade det stora antal värdefulla och sällsynta
konstslöjdsföremål, som efter hans detta år timade frånfälle blifvit
statens egendom. Den af ett antal enskilda personer föranstaltade,
af Eders Kongl. Maj:t understödda och med intresse
både från industriidkares, konstvänners och den stora allmänhetens
sida omfattade laneutställningen i H. IC. [ I. Arffurstens
palats, hvilken afslutades innevarande år, hade, såsom ofvan blifvit
antyd t, bland annat till uppgift, att bibringa allmänheten
en påtaglig föreställning angående vigten och betydelsen af ett
museum för konstindustri; och hvad slutligen gagnet och behofvet
af eu konstindustriel skol-Uldning beträffar, har detta blifvit
framstäldt i ett af särskilda komiterade den 11 Nov. 1875 afgift
underdånigt betänkande och förslag angående Slöjdskolan
i Stockholm, der upprättandet af en högre konstindustriel läroanstalt
i förening med nämnda skola föreslås och motiveras.

De närmare skäl, som i öfrigt tala för anläggandet af ett
museum för konstindustri och slöjd, svårigheten för Sverige att
utan de konstnärliga och vetenskapliga hjelpmedel, som ett sådant
erbjuder, kunna uthärda konkurrensen med utlandet, nödvändigheten
för industriidkare, mönstertecknare och arbetare att
ega tillgång till goda förebilder vid utförandet af nya och sjelfständiga
arbeten, behofvet af att förädla allmänhetens smak och
leda dess omdöme i hithörande frågor, omöjligheten slutligen för
en enskild förening att se dessa mångfaldiga och vidtomfattande
behof till godo ha på ett öfvertygande sätt blifvit framstälda i
de ofvan anförda underdåniga skrifvelserna från Svenska Slöjdföreningen
och från Komitén för den tillfälliga låneutställningen i

hufvudstaden, hvarför Ivomiterade anse sig i fråga härom kunna
hänvisa till dessa, för hvilkas hufvudsakliga innehåll blifvit redogjordt
i inledningen till föreliggande betänkande. Här må ytterligare
blott framhållas, hurusom ganska många för vårt land
nödvändiga och naturliga industrigrenar kunna och böra draga
fördel af den hjelp ett väl ordnadt museum kan erbjuda.
Sådana äro t. ex. guld- och silfverarbetet, det finare meta,11-gjuteriet och jernsmidet, vidare stenhuggerierna, porfyr- och marmorverken,
möbelindustrien, tyg- och tapettrycket, de finare väfverierna,
bokbindarens och portfölj makarens yrken, porslins-, fajansocli
glasfabrikationen, samt slutligen den inhemska husslöjden,
för hvilken lofvande förutsättninger på många håll finnas, såsom
i fråga om tillverkningen af möbler, träsniderier, korgarbeten,
vissa väfda, stickade eller knypplade arbeten in. m.

Genom att höja arbetsskickligheten inom dessa områden och
på samma gång det konstnärliga värdet af de tillverkade produkterna,
skulle utan tvifvel en god del af de summor, hvilka
nu utgifvas för i utlandet förfärdigade prydnadsartiklar och lyxvaror,
kunna komma vår inhemska industri till godo. För att
visa, af hvad art dessa äro, samt att de i vårt land ega en ej
obetydlig marknad, ha Komiterade slutligen ansett, det ej vara
utan intresse, att på grund af Kommersekollegii underdåniga berättelse
angående Sveriges utrikes handel och sjöfart år 1875,
meddela några uppgifter rörande värdet af sådana under nämnda
år införda varor, vid hvilkas förfärdigande konstindustrien i mer
eller mindre grad behöfver tagas i anspråk.

Siden- och halfsidenvaror .................................... Kr. 3,144,915: —

Yllevaror:

filtar och mattor............................................ » 986,322: —

Bomullsvaror:

gaz, halflinon, musslin in. m...................... » 720,148: —

damast, dräll, mattväfnad........................... » 66,723: —

Införseln af
konstindustriprodukter.

tryckta eller pressade..................................... Kr.

Linne och hampvaror:

batist, flor, kammarduk .............................. »

mattväfnad ......................-............................... »

drällväfnad ...................................................... »

Yaxade och lackerade väfnader:

mattor............................................................... »

Rullgardiner.............................................................. »

Konstgjorda blommor............................................. »

Broderade arbeten................................................... »

Spetsar m. m.......................................................... »

Snörmakarearbeten................................................... ''»

Div. läderarbeten (ej sko- eller sadelmakare arbeten)

................................................... »

Div. arbeten af ben, horn m. m......................... »

Div. svarfvarearbeten............................................. »

Div. snickare- och stolmakarearbeten............... »

Möbler med stoppning och öfverdrag............... »

Div. slöjdvaror......................................................... »

Papperstapeter och border.................................... »

Portföljer m. m....................................................... »

Album........................................ ))

Div. papparbeten och bokpermar........................ »

Div. korgmakarearbeten ....................................... »

Sten, arbetad...................................................... ))

Marmor, arbetad...................................................... »

Piphufvud.................................................................. »

Gipsarbeten............................................................... »

Krnkmakarearbeten................................................ »

Porslin och fajans................................................... »

Glas:

2,676,345: —

1,097,634: —
30,165: *—
171,867: —

88,795: —
83,723: —
230,294: —
112,996: —
197,923: —
462,545: -

71,789: —
174,069: —
74,430: —
268,067: —
38,866: —
259,540: — .
334,947: —
248,198: —
125,559: —
190,655: —
41,980: —
47,804: —
49,899: —
65,723: —
21,972: —
''18,777: —
317,889: —

ljuskronor, karabinier, speglar

» 496,165: —

Alabaster, arbetad................................................... Kr.

Juveler, infattade .................................................. »

Div. gjutjernsvaror:

eldställ, paraplyställ, basreliefer, ljusstakar
m. m..............................................

Bleckslagarearbeten, lackerade ...........................

Bijouterivaror af annat ämne än guld och

silfver ......................................................

Guldarbeten...............................................................

Silfverarbeten............................................................

Förgylda, försilfrade in. in. arbeten af sammansatta
metaller .......................................

Väggur och studsare i foder af brons, metall,

alabaster, trä in. m............................

Solfjädrar ..................................................................

Etuier, dosor in. in.................................................

Leksaker.....................................................................

10,155:

22,400:

26,762:

139,620:

243,108

155,023

161,708

529,106:

700,361

11,228

123,881

119,314

Summa Kr. 15,159,390

Efter att sålunda hafva redogjort såväl för de hufvudsak -liga åtgärder, hvilka i åtskilliga andra länder blifvit vidtagna
för konstindustriens höjande, som för de skäl, hvilka äfven inom
vårt land kunna tala för ett kraftigt ingripande från statens sida
i denna vigtiga angelägenhet, öfvergå Komiterade till en framställning
af de medel, som för det angifna ändamålets vinnande
redan stå det allmänna till buds. Dessa medel äro i de länder,
för hvilkas förhållanden i berörda hänseende blifvit redogjordt,
tvenne, nämligen konstindustriela skolor och konstindustriela
museer. Såsom medelpunkt för de förra får vårt land, om det
redan nämnda af särskilde komiterade afgifna underdåniga för -

Befintliga medel
till konstindustriens
höjande.

Högre

konstindustriel
läroanstalt,

Tekniska aftonoch
söndagsskolor.

Samlingar.

slag rörande slöjdskolan i Stockholm kommer till utförande, vid
denna skola eu högre konstindustriel undervisningsanstalt, hvilken,
företrädesvis afsedd för personer af något mognare ålder
och med anlag för konstindustriel verksamhet, i regeln torde
erhålla sina lärjungar från de tekniska afton- och söndagsskolorna
i riket, till hvilka Riksdagen redan beviljat nödigt understöd.
Beträffande de samlingar, hvilka erfordras för grundandet af ett
konstindustrielt museum, är vårt land lika lyckligt lottadt som de
flesta andra. Svenska staten eger nämligen till sitt omedelbara förfogande
en betydande rikedom på konstindustriela föremål af just
det slag, som bäst lämpar sig att ingå i ett museum, hvilket
skall hafva till uppgift att åskådliggöra konstens tillämpning på
industrien under olika tider och i olika material. Dessa föremål
skulle, sammanförda på ett ställe, bilda en samling fullt jemförlig
med, ja i många fall öfverträffande hvad de flesta andra
länder haft att från början för ändamålet tillgå. De utgöras
dels af dem, som ingå i den af konung Carl XV till svenska
staten testamenterade samlingen af konstslöjdsalster, dels af sådana,
som f. n. tillhöra National-musei konstafdelning, häri in- •
begripen grefve A. Bielkes testamentariska gåfva, dels af enstaka
andra statens tillhörigheter, som möjligen skulle kunna på längre
eller kortare tid för ett konstindustrielt museum disponeras, dels
slutligen af de samlingar, som Svenska Slöjdföreningen förklarat
sig beredvillig att till ett blifvande statens museum öfverlåta.
För att visa huru betydande dessa samlingar i sjelfva verket
äro, ha Komiterade ansett det vara lämpligt att här meddela en
öfversigt af deras hufvudsakliga innehåll.

Konung Carl XV:s samling.

Grunden härtill lades af konung Carl XV, medan han ännu
var kronprins, genom inköp af eu större, från ''Nurnberg härstam -

mande samling, som under den följande tiden betydligt tillökad,
efter konungens år 1872 timade frånfälle öfverläts till svenska
staten enligt testamente af följande ordalydelse:

»Härmed förklarar Jag Min yttersta vilja vara, att efter
Min död ej mindre den konstsamling af porcellaine, glas, emalj
m. m., som finnes upptagen uti en år 1871 i Wien tryckt katalog,
jemte ett i nummerföljd dermed fortgående handskrifvet bihang,
än ock den Mig tillhöriga samling dels af medeltids och
orientaliska vapen, dels af Nordiska konstnärers taflor skola tillfalla
Svenska Staten mot förbindelse att dessa samlingar, af
hvilka den sistnämnda bör till National-Museum och vapensamlingen
till Lifrustkammaren förflyttas, för all framtid vårda och
underhålla.»--— — — — — — — — — — — — —

Stockholms slott den 3 Februari 1872.

Carl.

Sedan detta testamente blifvit delgifvet intendenten vid
Nationalmuseum, och denne anhållit om föreskrift i fråga om
sättet för samlingarnas mottagande för statens räkning samt
deras förvarande, förordnades genom skrifvelse af den 12 April
1873, att de af konung Carl XV till svenska staten testamenterade
samlingar skulle för statens räkning af nämnde intendent
emottagas, på sätt i testamentet vore föreskrifvet och i
enlighet med deruti åberopade förteckningar eller eljest i befintligt
skick, samt att de konstföremål, hvilka funnes upptagna uti den i
testamentet nämnda katalog med dertill hörande handskrifvet
bihang, d. v. s. den konstindustriela delen af samlingarna, hvilka
komme att ställas under intendentens inseende och vård, hufvudsakligen
tills vidare måtte qvarblifva å sina dåvarande platser,
ehuru smärre eller dyrbarare föremål kunde till Nationalmuseum
omedelbart öfverflyttas, så vidt utrymme der kunde beredas, och

särskild^ arbeten i guld och silfver, intill dess annorlunda kunde
vara föreskrifvet, till förvarande emottagas i Statens Historiska
Museum. Uti en senare skrifvelse af den 23 Maj 1873 underrättades
intendenten, att Riksdagen bifallit Eders Kongl. Maj:ts
framställning om anvisande af ett anslag af 20,000 kronor till
mottagande och kompletterande af de testamenterade samlingarna;
hvarpå, sedan dessas inventering blifvit afslutad samt
de föreslagna kompletteringsinköpen verkstälda, underdånig berättelse
angående emottagandet af samlingarna den 14 Augusti
1873 till Eders Kongl. Maj:t afgafs af t. f. intendenten vid Nationalmuseum.

Den ofvan omtalade katalogen öfver de konstindustriela
samlingarna upprättades sommaren 1870 på konung Carl XV:s
särskilda uppdrag af vice-direktören vid Österrikiska museet
för konst och industri Jacob Falke och är till trycket befordrad
under titel: »Die Kunstsammlungen Seiner Majestät des
Königs KaiTs XV von Schweden und Norwegen zu Stockholm
und Ulriksdal. Wien 1871» samt utgör VIII + 254 sidor stor
oktav. Till de i den samma förtecknade konstsakerna komma
ytterligare de föremål, som af konungen efter 1870 förvärfvades,
och hvilka finnas förtecknade i det i testamentet omtalade
handskrifna bihanget, aftryckt i Nationalmusei intendents
ofvan nämnda underdåniga berättelse, samt slutligen några i
samma berättelse omförmälda ur den aflidne konungens dödsbo
till samlingarnas kompletterande inköpta föremål. Härvid bör
dock bemärkas, att äfven från den ursprungliga samlingen åtskilliga
föremål blifvit afsöndrade och följaktligen saknats vid inventeringen,
men att utredningsmännen i boet tillåtit att ett i värde
motsvarande antal andra föremål finge till ersättning i samlingen
upptagas. Enligt J. Falkes katalog upptager denna 2,200 nummer,
utom senare tillkomna föremål, en summa som dock ej
exakt uttrycker det verkliga antalet, enär mångenstädes, så -

som både i fråga om fajans, porslin och möbler hela serier af
sammanhörande föremål, såsom serviser eller möbler blifvit upptagna
under ett nummer. För samlingarnas nuvarande tillgångar
med gjorda tillägg och förändringar redovisas utförligt uti
den nedan införda öfversigtstabellen. För att ge ett begrepp
om dessas konstnärliga värde och betydelse för konstindustrien
meddelas här en öfversigt af innehållet i de olika afdelningarna,
uppstäld i enlighet med gruppindelningen i Falkes omnämnda
katalog, och såsom allmänt resultat häraf framgår, att 1600-talets konstslöjd, företrädesvis den tyska och holländska, är rikt
representerad; att äfven på föremål från 1700-talet tillgången
är riklig, men deremot mindre från föregående eller efterföljande
perioder.

I. Stengods och fajans (ogenomskinliga lerarbeten).

1. Stengods från nedre Rhentrakten.

Denna tillverkning, som af ålder bedrifvits i en del orter
utefter nedre Rhen, från det nuvarande Nassau och fram till
Nederländerna, nådde sin högsta blomstring under senare hälften
af 1500-talet och början af följande århundrade, samt har här och
der fortsatts till våra dagar. Hithörande föremål, hvilka såsom
prydnadskärl fordom till en del ersatte porslinet och dessutom voro
ytterst vanliga som dryckeskärl, äro till färgen hvita, ljusgrå,
gråblå eller bruna, de vanligaste prydnadsfärgerna äro blått eller
brunviolett. Som dekoration användes för öfrigt dels i den råa
massan graverade, dels med stämpel i relief påtryckta ornament,
rosetter, löfverk, figurframställningar efter samtida målare, vapensköldar,
tänkespråk m. m. Samlingen eger 79 prof på dessa
arbeten, de flesta dryckeskannor af olika form, storlek och dekorationssätt.
Särskild! förtjena att framhållas de dyrbara hvita

krusen från staden Siegburg från sista delen af 1500-talet, med
rik reliefornering af vapen och figurer, några s. k. »Sorgenkruge»,
ljusgrå, med svarta, hvita och gula emaljprydnader, samt dryckeskannor
med de andlige och verldslige kurfurstarnes vapen
eller med genrescener efter samtida konstnärers arheten.

2. Stengods från Kreussen och andra tyska fabriker.

Under denna grupp äro sammanförda åtskilliga fabrikat af
temligen olika beskaffenhet och ursprung. Främst märkas de
från Kreussen nära Baireuth i Oberfranken härstammande dryckeskannorna
och kärlen från 1600-talet, af en i allmänhet föga
prydlig form och en mörk svartbrun massa, men prydda med
relieforneringar, vanligen emalj er ade i de lifligaste färger och framställande
dels Kristus och de tolf apostlarne, s. k. »Apostelkruge»,
dels personifikationer af de sju planeterna, dels bröstbilder, dels
slutligen jagtstycken efter samtida konstnärers teckningar. Närmast
dem komma fabrikaten från Regensburg af en liknande
mörk massa, medan deremot några dryckeskannor från andra
sydtyska fabriker, t. ex. Nwrnberg, mera påminna om de nederrhenska
tillverkningarna. Till denna afdelning hänföras slutligen
äfven några nyare arbeten af fint svart stengods, efterbildningar
af den i förra århundradet mycket omtyckta engelska »basaltware».
Afdelningen räknar 59 nummer.

3. Italiensk maj olika.

Den italienska majolika-fabrikationen, så kallad efter ön
Majorca (: Majolica), öfver hvilken konsten från morerna i Spanien
antages hafva fortplantat sig till Italien, når sin blomstringstid
under andra fjerdedelen af det ''sextonde århundradet,

hvarefter den så småningom förlorar i konstnärligt och tekniskt
afseende. Den italienska majolikan får sitt hufvudsakliga
värde genom dekorationen, hvilken utgöres dels af grotteskornament,
dels af figurframställningar med mytologiskt eller
genreartadt innehåll efter samtida framstående målares arbeten,
i få, men starka och glänsande färger: gult, blått eller grönt
mot hvit botten, de äldre och bättre fabrikaten med metallglans.
Hufvudorterna för tillverkningen äro åtskilliga städer
och orter i mellersta Italien, ehuru den samma åtminstone senare
bedrefs äfven i andra delar af landet. Representerade i
samlingen äro Urbinofabrikaten efter 1540 med dekoration dels
af mytologiska och historiska scener: Venus och Vulkanus, Icari
fall, Alexander och Diogenes m. m., dels af genrestycken: musicerande
och lustvandrande personer, dels af grotteskornament och
heraldiska emblem. Arbeten finnas äfven från Pesaro, från Neapel,
från Nord-Italien och från maj olikans senaste period. Det
största antalet föremål utgöres af tallrikar, dock finnas äfven
några andra pjeser, såsom en synnerligen dyrbar s. k. pilgrimsflaska,
kannor, apotekskärl in. m. Nummer antalet är 45.

4. Holländsk fajans.

Den holländska fajanstillverkningen omtalas redan på 1500-talet, men sin egentliga betydelse når den dock först under det
följande århundradets midt och senare del, sedan holländarne
börjat träda i liflig handelsförbindelse med det aflägsna österlandet,
med Kina och Japan. Den äldre holländska fajansen utgör
nämligen ett försök att, innan ännu porslinsleran var känd i
Europa, i ett annat och gröfre material efterbilda det dyrköpta
och eftersökta porslinet österifrån, hvars inflytande röjer sig i de
holländska fabrikatens både form och dekorationssätt. Hufvudorten
för denna tillverkning, som snart nådde ett betydande om -

fång, var Delft, der en tid ej mindre ån 48 fabriker voro i verksamhet,
men verkstäder och ugnar funnos äfven i andra städer, såsom
Harlem, Utrecht, Amsterdam. De bättre holländska fajanserna
utmärka sig genom det lätta och tina godset, den vackra glasyren
och den ledigt och fritt hållna dekorationen, oftast i blått mot
hvitt, framställande dels löfverk, ornament och figurer efter kinesiska
och japanska mönster, dels bibliska eller genre- och landskapsscener
m. m. af inhemsk uppfinning. Rikast representerade äro
i samlingen tillverkningarna från 1700-talets början, dernäst
från 1600-talets slut. Här finnas bords- och dryckeskärl, såsom
fat, skålar och tallrikar, kannor och muggar af olika dekoration,
prydnadsföremål såsom väggtaflor med bibliska scener, landskap,
sjöstycken eller porträtt, vidare blomställ, vaser och statyetter
samt slutligen ej mindre än fyra kakelugnar. Nummerantalet
utgör 65.

5. Tyska fajanser och diverse.

De första spåren till en tysk fajanstillverkning, hvars historia
i (ifrigt är mycket dunkel, finner man i Niirnberg, der medlemmar
af familjen Hirschvogel tidigt utmärkte sig såsom skicklige
fajansemaljörer. Konung Carl XV:s samling eger ett prof
på dessa nu mycket sällsynta och eftersökta fabrikat, en stor
dryckeskanna med reliefframställningar efter gravyrer af den
berömde Aldegrever (f 1558), utförda i gult, grönt, blått och
brunt. Niirnberg var äfven en af hufvudorterna för den berömda
fabrikationen af kakel med relieffigurer, glaserade i olika
färger, hvaraf samlingen eger ett par, ehuru obetydliga prof.
Något senare finner man i Tyskland grofva efterbildniugar af den
italienska majolikan. Tvenne fat från 1600-talets början representera
dessa tillverkningar. Mot århundradets slut synas holländska
inflytelser ha gjort sig gällande. Från tiden omkring år 1700

förskrifva sig en hel mängd kannor och dryckeskärl från sydtyska
fabriker, det förut omtalade Kreussen vid Bayreuth, Rumberg
in. fl., hvilka till dekorationssättet mycket påminna om de
holländska fajanserna, ehuru med i allmänhet blekare färger och
en mera blåaktig glasyr. Till förevarande afdelning äro äfven
hänförda några tidiga engelska fajanser efter holländska och kinesiska
mönster. Vidare märkas här ett fat af den gamla Rhodos-fajansen,
samt några små kannor af s. k. terra sigillata. Afdelningen
räknar 59 nummer.

6. Svensk fajans.

Uppkomsten af en lreramisk fabrikation i Sverige står i sammanhang
med de rörelser till industriens och näringarnas främjande,
som utmärka den första delen af frihetstiden. Den äldsta
af de svenska fabrikerna, Rörstrand, leder sitt ursprung från 1726,
då ett bolag bildades för att tillverka »porcellaine efter det delftiska,
» d. v. s. fajans. Privilegier erhöll bolaget först 1729, och
sedermera år efter år betydliga statsunderstöd i eu eller annan
form, men fabrikationen gick lamt, till dess ett nytt bolag bildades
år 1753, efter hvilken tid fabriken varit i oafbruten verksamhet.
Vid Rörstrand tillverkades under denna tid och inemot 1780-talet
fajans i egentlig mening, till en början i enklare former efter
holländska samt undantagsvis franska mönster, vanligen dekorerade
i blått eller blått och hvitt mot en blåaktig glasyr; senare,
efter år 1760, blifva modellerna mera omvexlande, reliefprydnader
användas ofta och med smak, mönstren tagas från samtida
franska fajanser, Strassburg och Marseille, och eu mångfärgad
dekoration kom i bruk, vanligen föreställande blommor, blad,
frukter, insekter o. d. Den framgång Rörstrands tillverkning
hade under denna senare period, föranledde år 1758 upprättandet
af en ny fabrik vid det närbelägna Marieberg, hvilken var i verk -

samhet åren 1760-82, då den öfvergick i samma egares hand
som Rörstrand. Äfven vid Marieberg tillverkades hufvudsakligen
fajans och i det hela efter samma franska mönster som vid Rörstrand,
med liknande relief-ornering och mångfärgad dekoration,
ehuru äfven sachsiska förebilder hafva varit använda. Men härjemte
fabricerades äfven äkta porslin af olika slag och efter franska
mönster, ehuru ej i någon större myckenhet. Efter år 1782
aflöses så väl den gamla fajansen som det äkta porslinet af det
s. k. flintporslinet eller den fina fajansen, en från England införd
uppfinning, och de gamla mönstren försvinna. — Den svenska
afdelningen af konung Carl XV:s samling är jemförelsevis svagt
representerad. Af de äldsta Rörstrandstillverkningarna efter holländskt-kinesiska
mönster finnas blott ett par prof, likaså af de
i färger dekorerade, hvaribland en prydlig soppskål. Det senare
flintporslinet efter engelskt mönster och med dekoration i antik
stil representeras af koppar i höggul färg med svarta ornament.
Rikare är tillgången på Mariebergsfajanser: här finnas prof på både
olika slag af föremål och dekorering. Främst märkes en bordservis
af 43 pjeser, soppterrin, fat, tallrikar in. in. efter gamla Strassburgmönster,
presenterbrickor, fruktskålar, vaser, blomkrukor in. m.
slutligen äro under denna afdelning upptagna, ehuru strängt taget
ej hithörande, åtskilliga porslinsföremål af de gamla Mariebergstillverkningarna:
kaffekoppar, krämkoppar, ett rikt utfördt skriftyg
och eu tedosa, den senare märklig såsom ett af de få daterade
svenska porslinsföremål från äldre tid, som äro bekanta:
den bär årtalet 1781. Afdelningen räknar 104 nummer.

7. Kinesiska ogenomskinliga lerarbeten.

Under denna afdelning äro sammanförda en del keramiska
alster, Indika till sin beskaffenhet dels närma sig det europeiska
stengodset, dels porslinet, blott skilda derifrån genom det tjockare
mörka godset och den egendomliga glasyren. Till det förra
slaget hör det s. k. bucaro-godset, hvarmed förstås ett fabrikat af
en mer eller mindre rödbrun massa, vanligen utan glasyr, men
stundom prydd med emalj er ade ornament och figurer i lifiiga färger.
Samlingen eger åtskilliga prof på föremål af denna art, tekannor,
dryckesbägare, koppar, de senare invändigt glaserade,
några med inskrifter. Till det senare slaget hänföres af Falke
det s. k. craquelée-porslinet, * af en gråbrun färg, hvars hufvudsakliga
dekoration utgöres af med konst i glasyren åstadkomna
sprickor, hvilka äro tätt fördelade öfver hela föremålets yta och
ge denna utseendet af ett slags mosaik. Samlingen förvarar ej
mindre än 19 praktfulla och dyrbara prof på dessa egendomliga
tillverkningar, af hvilka flere i förra århundradet erhållit en i
och för sig ganska konstrik montering i förgyld brons, af franskt
ursprung. Både större och mindre vaser, flaskor och skålar finnas.
Till denna klass äro äfven hänförda tvenne ovanliga vaser
med tjockt glasyröfverdrag, den ena mörkröd, den andra rödoch
blåstrimmig. Här kunna slutligen nämnas några gamla och
dyrbara skålar af tjockt, ogenomskinligt gods med öfverdrag af
grågrön emalj (s. k. celadonfärg), hvari äro intryckta löfverk
och andra ornament. Afdelningen räknar 35 nummer.

* Såsom sjelfva namnet gifver vid handen, hade dessa föremål rätteligen bort
hänföras till nästföljande afdelning.

II. Porslin.

1. 2. Kinesiskt och japanskt porslin.

Tillverkningen af porslin går i Kina upp till en epok långt
före vår tidräknings början. Möjligt är, att detta kinesiska porslin
varit kändt redan af de klassiska folken, och säkra antydningar
gifva vid handen, att enstaka föremål, åtminstone under
medeltidens senare del, ingått i de kungliga och furstliga hofvens
skattkamrar. Först på 1500-talet, efter upptäckten af sjövägen
till Indien, börjar det dock mera regelbundet införas till
Europa af portugisiske sjöfarande; sedan deras handelsvälde blifva
tillintetgjordt af holländarne, är det genom de senare, som införseln
till Europa förmedlas; det kinesiska porslinet blir nu allmännare
bekant samt inverkar ganska mycket på de europeiska
fajanstillverkningarnas form och färg. Bruket af kinesiskt och
japanskt porslin, hos oss vanligen kalladt ostindiskt, är i tilltagande
under större delen af 1700-talet, då särskildt till vårt land
hela skeppslaster årligen infördes med det ostindiska kompaniets
fartyg. Sedermera har dock importen till Europa nästan upphört,
i samma mån som den europeiska tillverkningen vunnit i omfång
och konstnärligt värde.

Kinas och Japans äldre tillverkningar af detta slag ega i hög
grad de för det äkta porslinet karakteristiska egenskaperna, genomskinlighet
och hårdhet. Deras dekoration, som ej sällan på ett mönstergillt
sätt löst den svåra uppgiften att utan enformighet fylla
eu viss gifven yta, hemtar sina motiv från de mest olika områden.
Jemte figurmålningar med ämnen ur de båda folkens mytologi, historia
och dagliga lif, förekomma landskap, blommor och frukter,
djur och foglar samt vissa slag af ornament, allt i en egendomlig

uppfattning, utan perspektiv eller symmetrisk anordning, fritt
dekorativt återgifvet i klara harmoniska färger, mot en med dem
i tonen öfverensstämmande bakgrund. Såväl det kinesiska som
det japanska porslinet, mellan hvilka en bestämd åtskilnad är
svår att uppställa, ehuru det japanska i många afseenden är öfverlägsen
plägar efter den förherskande dekorationsfärgen indelas
i vissa grupper eller familjer: den blå, den rosafärgade, den
gröna, den med chrysanthemum och pioner dekorerade o. s, v.,
alla, med undantag af den sällsyntare gröna, ganska rikt representerade.
I synnerhet är detta fallet med den blå gruppen, inom
hvilken märkas pjeser ända från 1400-talet samt flere stora och
praktfulla vaser. Härjemte eger samlingen åtskilliga prof på
mindre vanliga tillverkningar; så utom de redan nämnda craquelerade
eller celadonfärgade föremålen, ej mindre än 8 stora
dyrbara svartlackerade vaser med perlemorinläggning, ljusgröna
vaser med knottrig yta och reliefprydnader, koppar af s. k. äggskalsporslin
o. s. v.; slutligen en del i Kina på svensk beställning
och efter svenska mönster utförda pjeser, t.ex. bålar med
afbildningar af gamla svenska bankosedlar, föremål ur den gamla
Gripsholmsservisen m. m. De båda afdelningarna räkna tillsammans
447 nummer.

3. Meissen-porslin.

Sachsen var det första land i Europa, der äkta porslin af
samma slag som det kinesiska tillverkades, och äran af uppfinningen
tillhör kemikern eller rättare alkemisten Johan Fredrik
Böttger, som genom en tillfällighet lyckades att få reda på ett
lager af den lera, kaolin, som utgör det äkta porslinets hufvudbeståndsdel.
Detta skedde år 1709, men redan förut hade det
lyckats honom att framställa ett egendomligt rödbrunt fabrikat,
nära liknande det kinesiska stengodset och vanligen kalladt rödt

porslin eller Böttgers försöksporslin. Af dessa intressanta tillverkningar
eger samlingen både dekorerade och odekorerade prof;
likaså af det äldsta egentliga porslinet. När tillverkningen snart
härefter började att i Meissen bedrifvas fabriksmessigt, ehuru
uppfinningen så länge som möjligt hemlighölls, sökte man efterbilda
den kinesiska dekorationen. Senare utbyttes denna mot
eller omvexlade med ornament i tidens stil, afbildningar af blommor,
foglar, insekter o. d. eller kopior efter kände franske och
nederländske målares taflor. Utom prydnads- och bordskärl, tillverkades
der i stor myckenhet statyetter och grupper, eller ljusstakar,
kronor, spegelramar o. d. med den vackraste relief-ornering.
Samlingen förvarar prof på alla dessa olika dekorationssätt,
många af utmärkt beskaffenhet. Dock förskrifva sig äfven
flere föremål från en senare period. Föremålens antal utgör 162.

4. Öfriga tyska, engelska, ryska, holländska och danska porsliner.

Huru stora försigtighetsmått man än sökte vidtaga för att
bevara hemligheten af den för kurfurstlig räkning bedrifna porslinstillverkningen
i Meissen, spred sig dock genom opålitlige arbetare
kännedomen härom snart till andra håll, och det blef under
1700-talet ett allmänt bruk, att för nästan hvarje hof anlägga
en privilegierad porslinsfabrik. Sålunda uppstodo efter hand
fabrikerna i Wien (1720), i Ansbach i Franken, i Höchst vid Mainz,
i Berlin (1743), i Fiirstenberg i Braunschweig, i Fulda i Hessen,
vid Nymphenburg nära Munchen, vid Ludvigsbnrg i Wurttemberg,
i Gotlia, Niederwiller o. s. v., samtliga omedelbart eller medelbart
utgångna från den sachsiska fabriken. Konung Carl XV:s
samling eger prof på arbeten från alla dessa orter, bland hvilka
Berlin och Fiirstenberg, Nymphenburg och Ludvigsburg äro rikast
representerade, både med serviser och de under 1700-talet så omtyckta
statyetterna och grupperna. — Samtidigt spred sig små -

ten för porlinstillverkning äfven till andra länder. Så till England,
der efter hand nppstodo fabriker i Ghelsea (omkring 1730)
i Derby (1750), i Wyreester, i Burslem, ryktbart genom de efter
uppfinnaren Josiah Wedgwood (f. 1730) uppkallade fabrikaten,
i Nantgarw, af hvilkas tillverkningar samlingen eger åtskilliga
prof; särskildt må framhållas de dyrbara Wedgwood-fabrikaten i
ljusblå s. k. jasperware med hvita reliefer. — Från fabriken i
Petersburg, grundlagd på 1740-talet, härstamma flere praktfulla
föremål, tillverkade under kejsarinnan Catharina flis regeringstid.
Slutligen eger samlingen åtskilliga alster af de holländska porslinsfabrikerna
i Amsterdam och Haag, grundade på 1770-talet,
samt af den kungliga fabriken i Köpenhamn, anlagd ungefär vid
samma tid. Antalet föremål inom hela denna afdelning uppgår
till 190.

5. Sévres och andra franska porsliner.

I Frankrike hade man redan mot 1600-talets slut lyckats
tillverka ett slags porslin af på kemisk väg sammansatta ämnen,
det s. k. »porcellaine tendre», uti hvilket likväl intet af de
för det äkta porslinet karakteristiska grundämnena, kaolin eller
fältspat, ingick. En fabrik för tillverkning häraf upprättades i
S:t Cloud, och efterföljdes af flere andra, såsom i Chantilly, af
hvars tillverkningar prof finnas, i Mennecy-Villeroy, som lemnade
mönstren för en del af det gamla Mariebergsporslinet, samt slutligen
i Vincennes, hvilken omsider öfverflyttades till Sévres, sedan
den 1753 gjorts till kunglig fabrik. Här tillverkades nu det berömda
och redan på den tiden högst dyrbara Sevresporslinet, utmärkt
både genom den på kemisk väg sammansatta, omsorgsfullt
beredda massan, den präktiga glasyren, den vackra modelleringen,
den konstnärliga målningen och förgyllningen. Sedan emellertid
äfven i Frankrike kaolinlager blifvit upptäckta, började man ef -

ter år 1768 att tillverka jemväl naturligt äkta porslin af samma
slag som det kinesiska och sachsiska, en fabrikation, som fortgick
vid sidan af den äldre till början af innevarande århundrade, hvarefter
den länge varit den enda, som bedrifvits. Samlingen eger
prof såväl på de gamla Vincennes-tillverkningarna, som på de äldre
och yngre Sévres-fabrikaten ända fram till våra dagar. Särskild!
torde böra nämnas en stor och högst dyrbar bål, inuti helt
förgyld, utanpå prydd med figurer i kinesisk stil, samt ett par
koppar med rika förgyllningar och infattade perlor m. m. Antalet
föremål utgör 41.

6. Porslin från okända fabriker.

Under denna afdelning äro sammanförda 38 nummer, till
större delen statyetter och grupper, de flesta utförda i s. k. biscuit
eller oglaserad porslinsmassa och sannolikt till en del af
franskt ursprung.

III. Arbeten i glas.

Hithörande föremål äro delade i fem grupper: venetianska,
tyska och böhmiska glas, speglar och glasmålningar. Den venetianska
glastillverkningen går tillbaka långt in i medeltiden, men
det är först i och med renässansen, som den antager sin egendomliga
och utmärkande karakter; förfallets tid inträder under
början af 1700-talet, sedan de böhmiska glasen på verldsmarknaden
börjat undantränga Yenedigs produkter. De gamla venetianska
glasen utmärka sig genom sin ovanliga finhet och lätthet,
sina omvexlande och eleganta former, sin rika och egendomliga
dekoration, öfver hufvud genom den höga grad af konstfärdighet,
med hvilken man förstått att behandla den ännu ej stelnade
glasmassan; sådana dekorationssätt som slipning och gravyr

förekomma deremot sällan och hufvudsakligen under en senare
tid. Samlingen eger ej få af dessa dyrbara alster: filigranglas,
med genom massan löpande regelbundna nät eller spiraler af
fina hvita trådar, isglas med eu skroflig, isliknande yta, smärta
pokaler med bandlika prydnader, krusade m la pincette», fantastiska
dryckeskärl i form af vapen, djur o. d., slutligen åtskilliga
ljuskronor och ljusarmar. Denna grupp räknar 53 nummer.

Äfven den tyska glasfabrikationen är af hög ålder, men bibehåller
vida längre än den venetianska sin medeltidskarakter.
Egendomligt är öfver hufvud det mer eller mindre grönaktiga
godset; som prydnader användes dels relief-ornering i form af
knappar, bucklor, ränder, löfverk o. d., dels och oftast målning
i emalj färger. Formerna äro föga omvexlande; blomstringstiden
infaller under senare hälften af 1500-talet och under 1600-talet. Samlingen förvarar många af de gamla cylindriska välkommorna,
prydda med den tyska riksörnen och de olika riksständernas
vapensköldar i emalj f ärger eller med enskilda familjvapen
o. d., de äldsta från 1500-talets senare del, några från
1600-talet daterade, vidare s. k, passglas, bägare och tumlare,
hvaribland af den berömde J. Schabers (f 1670) tillverkningar
med målningar i svart; ett glas är till och med signeradt. Afdelningen
omfattar 55 nummer.

Under den tredje af delningen, böhmiska glas, äro upptagna ej
blott sådana, som kunna antagas vara förfärdigade i Böhmen, utan
äfven sådana, som äro utförda efter de böhmiska glasens mönster.
Häribland befinna sig sålunda arbeten af både nederländskt och
svenskt ursprung. I Böhmen uppblomstrade glasindustrien först
på 1600-talet, men har med framgång fortsatts intill våra dagar.
Det karakteristiska för de böhmiska glasen är det tunga, men
genomskinliga godset samt dekoreringen medelst gravyr, slipning
eller etsning. Formerna, mindre eleganta och omvexlande än de
venetianska, öfverträffa i båda dessa afseende!! de tyska. I denna

afdelning märkes en mängd pokaler, remmare, vinglas o. d. med
svenska vapensköldar, kungliga namnchiffer eller inskrifter, med
tyska, engelska och holländska vapen, samt efter många olika
modeller. Bland de 127 numren finnas äfven flere större och
mindre ljuskronor.

Den fjerde afdelningen, speglar, räknar 26 nummer, arbeten
af venetianskt, tyskt, bölimiskt och nederländskt ursprung, från
17:de och 18:de århundradet, med praktfulla ramar dels af glas,
dels af trä med rika sniderier eller metallbeslag.

Den femte afdelningen, innehållande målningar på glas, lemnar
prof såväl på det äldre medeltida förfaringssättet, då hvarje
färg fordrade sin särskilda glasbit, och figurerna sålunda bildade
ett slags mosaik, sammanhållen genom blyinfattningar, som på
det yngre, då man lärt sig att med full säkerhet på en och samma
glasskifva anbringa olika färger. Både det nederländska och tyska,
härunder inbegripet det schweitziska, glasmåleriet är representeradt.
De äldsta arbetena förskrifva sig från 1300-talet; från
1400-talet förekomma ganska många behandlingar af religiösa
ämnen; men talrikast äro de sydtyska och schweitziska arbetena
från en något senare tid, återgifvande både bibliska och verldsliga
ämnen, men framför allt vapensköldar med ornament, löfverk,
inskrifter o. d. Afdelningen räknar 60 nummer, men då de flesta
af dessa omfatta ett flertal, hufvudsakligen ur dekorativ synpunkt
sammanförda smärre målningar, så uppgår hela antalet till något
öfver 250.

IT. Emaljer.

Af emalj arbetets båda hufvudgrupper, guldsmedsemaljen och
målaremaljen, den inkrusterade eller målade, representeras den
förra genom några få prof på s. k. gropemalj (émail champlevé)
på koppar, nämligen ett par små kolonner från ett relikskrin, en

tafla med den heliga familjens flykt till Egypten samt ett par
plattor med bilder af apostlarne Petrus och Paulus, samtliga troligen
från 1100-talet och förfärdigade i nedre Rhentrakten, möjligen
Köln. Rikare är deremot tillgången på arheten inom den
andra gruppen, de målade emaljerna. I Europa har denna konstart
företrädesvis blomstrat i Frankrike, der staden Limoges redan
under medeltiden var känd för sina emaljarbeten. Samlingen eger
åtskilliga af dessa tillverkningar, utförda under 16:de och 17:de
århundradet af flere, till en del namngifne konstnärer, såsom
Pierre Reymond, Jean Limousin in. fl. Af öfriga europeiska arbeten
märkas vidare en skål från 1500-talet, venetianskt arbete,
åtskilliga yngre franska arbeten i en senare tids stil samt några
tyska. Bland de temligen talrika liknande arbetena af kinesiskt
och japanskt ursprung intages främsta rummet af ett bord och
en tvättservis med blommor och foglar i brokiga färger mot hvit
botten. Afdelningen räknar 72 föremål.

T. Arbeten i guld och silfver.

Inom denna afdelning är 1600-talets konsthandtverk rikast
representeradt; närmast komma arbetena från följande århundrade
, men äfven af 1500-talets sällsyntare alster förvarar samlingen
några prof. Häribland märkas i främsta rummet en kalk
af förgyldt silfver med niellerade plattor på foten, norditalienskt
arbete, samt en dryckeskanna af delvis förgyldt silfver, hvilken
tillhört hertig Johan af Östergötland och antagligen är af svenskt
ursprung. Från samma tid och antagligen äfven från vårt land
torde likaledes förskrifva sig en dubbelbägare i form af eu qvinnofigur,
som i sina uppräckta händer håller ett på en axel roterande
dryckeskärl. De svenska verkstädernas alster från de två
följande århundradena äro ganska talrika: kannor, pokaler, bägare,
bland de sistnämnda en med en afbildning af slaget vid

Lund, andra med prydnader af infattade mynt eller medaljer,
vidare tvenne gamla skråpokaler, ljusstakar i olika stilarter, talrika
prof på de i Sverige omtyckta filigransarbetena, slutligen
åtskilliga allmogesmycken af svenskt eller norskt ursprung. Ännn
rikare äro de sydtyska konst-orterna Niirnberg och Augsburg
m. fl. företrädda: kannor i drifvet och ciseleradt arbete, pokaler,
hvaribland en s. k. ananaspokal, egentligen framställande en afbildning
af piniekotten, Augsburgs stadsvapen, bägare af olika
former, presenterbrickor in. in. finnas bland hithörande föremål,
bland hvilka äfven märkas ett par arbeten i bergkristall,
tvenne s. k. nautiluspokaler med kalk af snäckor, samt ett par
prof på användandet af s. k. kall emalj. Uppmärksamhet förtjena
äfven ett par statyetter af Gustaf IT Adolf, den ena till
häst och afsedd att användas som bordsprydnad eller dryckeskärl.
För öfrigt finnas några genuesiska filigransarbeten samt ett mindre
antal föremål af nederländsk, fransk, ungersk eller rysk tillverkning.
Samlingen räknar för närvarande 166 nummer.

VI. Ur.

Ur såsom prydnader i rum kommo först under 1500-talet, sedan
spiralfjädern blifvit uppfunnen, i allmännare bruk, och nästan
samtidigt uppfunnos äfven fickuren. Från 1500-talet förskrifva
sig ock de äldsta uren i samlingen, tyska arbeten, af hvilka ett
bär årtalet 1587. De fristående uren erhöllo dels formen af små
tornlika byggnader med pilasterställningar, kolonner, spiror och
andra arkitektoniska prydnader, dels af runda eller fyrkantiga
askar med horisontal visarskifva, och äro vanligen utförda i förgyld
metall. Det är uren af den senare, i synnerhet under 1600-talet mycket vanliga formen, som hos oss kallas polska ur, ehuru
de äfven tillverkades i Sverige. Samlingen eger ett exemplar,
som är förfärdigadt i Wilna 1633. Senare, och efter det pen -

olein blifvit uppfunnen, egnar man större omsorg åt urfodren, som
nu utföras i de mest omvexlande material. Ett i samlingen befintligt
pendelur har foder af elfenben med liknande konsol, och
är prjdt med allegoriska figurer och ornament samt bär Ludvig
XIY:s namnchiffer och årtalet 1660. För öfrigt märkas arbeten
jemväl från holländska, svenska och engelska verkstäder. Det
äldsta fickuret, ett s. k. nurnberger-ägg, aflångt, med boett af bergkristall,
härrör från 1600-talets början. Härjemte finnas ur med
boetter af brons, silfver, sköldpadd eller emalj. Afdelningen
räknar 31 nummer.

VII. Arbeten i jern, koppar, brons, messing och tenn.

Afdelningen omfattar en mängd föremål af olika material,
bestämmelse och tillverkningssätt. Såsom arbeten af mera sjelfständigt
konstnärlig art må anföras några reliefer i jern, koppar
och messing, drifna, pressade eller gjutna. Den äldsta, från
1500-talet, framställer drottning Elisabeth af England, en annan,
af svenskt ursprung, Carl XI i slaget vid Lund. Af arbeten i
drifven koppar eller messing: fat, skålar och kannor med bibliska,
allegoriska eller ornamentala framställningar, af tyskt eller svenskt
ursprung, från 17:de och 18:de århundradena, finnes ett ej obetydligt
antal. Bland gjutna arbeten märkas en mängd ljuskronor
och stakar af messing, de äldsta från 1500-talet och i allmänhet
äfven dessa af tyskt ursprung, äfvensom en liten gryta
af brons med prydliga ornament och plattysk inskrift, signerad
Hans Haberkamp 1539. Afdelningens värderikaste del torde dock
vara den betydliga samlingen af till större delen konstarbetade
tennföremål af tyskt eller svenskt ursprung, i allmänhet härrörande
från 1600-talet, sällsynt och dyrbar, enär tennkärl i en
något senare tid mest värderades för sitt material och derför

ofta nedsmältes. Här linnes ett stort antal tallrikar med fina reliefprydnader
och figurer: Kristus och apostlame, Gustaf II Adolf
och hans härförare, genreframställningar in. m., vidare dryckeskannor,
pokaler och bägare, af Indika många tillhört svenska
handtverksskrån, ljusstakar och kronor, träkärl med inläggningar
eller beslag af tenn, och bland allt detta åtskilliga föremål ur
de gamla kungliga serviserna på Gripsholms, Strömsholms och
Svartsjö slott. Katalogen upptager lod nummer, samlingen utgör
genom senare kompletteringsinköp 180, hvaribland 98 föremål
af tenn.

Till. Arbeten i trä.

Hufvudmassan af föremål inom denna afdelning, den i materielt
afseende dyrbaraste och, näst den keramiska, den talrikaste
inom hela samlingen, utgöres af möbler. Rikast representeradt
bland förflutna konstperioder är äfven här 1600-talet med omkring
hälften af samtliga föremål, närmast kommer 1700-talet med
omkring en tredjedel, medan den återstående sjettedelen omfattar
föremål från andra tider. Med afseende på tillverkningsorterna är
det Tyskland, särskild! konstslöjdens urgamla stamhåll det nuvarande
Bayern, som intager det främsta rummet; närmast komma
Holland och de nordiska länderna, fåtaligast äro alstren af Italiens
konst. Den tyska senrenässansen eller barockstilen är det
sålunda, som ger samlingen dess hufvudkarakter.

Främsta rummet bland föremål från äldre tid och öfver
hufvud i hela samlingen intaga två stora och högst dyrbara kabinettskåp
af ebenholtz med konstnärligt komponerade och utförda
reliefframställningar af mytologiskt, allegoriskt och bibliskt
innehåll, det äldre från 1500-talets förra* hälft, det andra från

* Enligt Falkes katalog utfördt af Bagcio Bandinelli, Michelangelos medtäflare och
samtida.

dess senare, men båda af italiensk härkomst. Af tyska föremål
från samma tid må framhållas fyra s. k. svängstolar, en den tiden
ny uppfinning, hvaraf tvenne med gotiska dekorationsmotiv,
samt ett rikt skulpteradt skåp med karyatider, fruktfestoner och
löfverk. Den italienska konstslöjden från följande århundrade
företrädes likaledes af ett dyrbart kabinettskåp, prydt med florentinsk
pietradura-mosaik, äfvensom af några få andra föremål.
Från detta tidehvarf härstammar äfven flertalet af de arbeten,
som utgått från nederländska verkstäder, nästan samtliga prydda
med »marqueterie», d. v. s. inlagda figurer af olika träslag.
Jemte åtskilliga större och mindre skåp, bord och ett större antal
stolar, märkas här fyra dörrar från det gamla herresätet Tidö,
prydda med inlagda figurer och ornament samt med Axel Oxenstjernas
och hans gemåls vapen och initialer. De nordiska arbetena
från denna tid utgöras af skåp, kistor och sängar med sniderier
af bibliskt innehåll eller ornamental karakter, några med
inskrifter. Tyskland är dock, såsom ofvan nämndes, ojemförligt rikast
representeradt. Bland de många föremålen af tyskt ursprung:
skåp af allehanda art, större och smärre, skrin, kistor, bord, sängar
och stolar finnas prof på de mest olika arbetssätt och material,
ek, valnöt, ebenholtz med sniderier eller med inläggningar
i olika träslag, i elfenben, i sköldpadd, i tenn, silfver och marmor.
Lika rik är vexlingen i form, i profileringar och i ornering
med figurframställningar af i allmänhet bibliskt eller mytologiskt
allegoriskt innehåll, fantastiska sagoskepnader, efterbildningar af
löfverk, blommor, frukter o. d., eller med de för den tyska barockstilen
egendomliga band- och listverks-prydnaderna. Särskildt
må framhållas en fullständig väggpanel till ett helt rum, härstammande
från slottet Schleissheim i Bayern, med kolonnindelning,
löfverk och vapensköldar, allt skuret i ek, en säng med
den nurnbergska familjen Imhofs vapen, enligt uppgift nyttjad
af konung Gustaf II Adolf under hans vistelse i Niirnberg, flere

andra föremål: skåp, stolar och bord, med gamla niirnbergska slägters
vapensköldar, en möbel bestående af soffa, två länstolar och
tolf andra stolar med Sachsens och Polens förenade vapen, snidade
stolar och länstolar af omvexlande former och med beklädnad
af gyllenläder,gammalt siden eller sammet. Af 1700-talets arbeten
förskrifva sig de flesta från århundradets första del och
från Tyskland, der de franska rococoformerna först något senare
vunno insteg på möbelindustriens område. Till egendomliga alster
från denna tid böra möbler med bronsbeslag och svängda
profiler, hvaraf samlingen eger några prof; spår af en nyare
tids inflytelser märkas för öfrigt här och der i figurdekoration
och ornament. Antalet föremål utgör 500.

Bland öfriga träarbeten hvilka bilda en från möblerna skild
grupp, märkes främst en del dryckeskärl, till större delen af nordiskt
ursprung, s. k. bollar af rödmåladt trä med påskrifna tänkespråk,
konstsvarfvade pokaler, kannor och bägare, de flesta af
masurbjörk, med den för norden egendomliga prydnaden af hvita
benknappar, häribland tvenne s. k. dryckeskapell, det ena med 9,
det andra med 11 små skålar eller »bolkar». Återstoden af föremålen
inom denna underafdelning utgöres af arbeten af mera
sjelfständigt konstnärlig betydelse, byster, statyetter och reliefer,
eller taflor i trämosaik, till större delen af tyskt, men äfven
af flandriskt, italienskt och franskt ursprung, dels med bibliska,
dels med historiska framställningar, särskildt bilder af Gustaf
II Adolf. Till denna afdelning hänföras slutligen några nordiska
runstafvar samt åtskilliga prof på användandet af halmmosaik.
Föremålens antal utgör här 74.

IX. Arbeten i ben, elfenben, sköldpadd och kokosnöt.

De yigtigaste föremålen inom denna afdelning utgöras af elfenbenssniderierna,
hvilken konstart å nyo uppblomstrade under 1600-talet, efter att hafva varit mycket använd under medeltiden, i synnerhet
den äldre. Hufvudorter för den nyare elfenbensindustrien
voro i synnerhet de sydtyska städerna, och det är från dem, som de
i samlingen befintliga föremålen förskrifva sig. Här märkas tvenne
små skåp eller skrin samt några dryckeskannor och bägare från
17:de och 18:de århundradena, rundtomkring omgifna af höga reliefer
med bibliska och mytologiska stycken, jagter och ryttarestrider,
vidare några reliefer och statyetter, bland de senare tvenne
i den under 1700-talets början omtyckta sammansättningen af
ben och trä. Bland föremålen i annat material är det egentligen
de väl utförda sniderierna i kokosnöt från 1600-talet, som förtjena
att framhållas. Afdelningen räknar 29 nummer.

X. Arbeten i bernsten och sten.

Bernsten, som af ålder haft en vidsträckt användning i
smycken af allehanda art, började under senare hälften af 1600-talet i Tyskland bearbetas äfven till större föremål. Samlingen
eger 14 nummer i detta bräckliga material, hvaribland ett litet
altare på ett postament med trappsteg, inuti hvilket ses en framställning
af nattvarden i fritt skulpterade elfenbensfigurer, vidare
en liten öppen kolonnbyggnad med elfenbensfigurer och reliefer,
ett skrin, en dryckeskanna, ett schackspel in. in. Bland arbeten
i sten märkas tvenne små relieftaflor med lekande barn och ge -

nier, enligt uppgift arbeten af den nurnbergske konstnären Adam
Krafft (f 1507). Afdelningen omfattar 31 nummer.

XI. Textila arbeten.

Till denna afdelning kunna hänföras beklädnaderna å flertalet
af de äldre sittmöblerna, hvilka erbjuda många vackra och
egendomliga mönster i siden, sammet och brokad. De arbeten,
som äro upptagna ensamt under förevarande grupp äro deremot
mycket få, ehuru af eu framstående beskaffenhet: en bordduk
af rödt sammet, rikt stickad i guld, silfver och silke med arabesker,
nereider och tritoner, italienskt arbete från början af 1500-talet; ett sängtak och sängomhänge af hvitt siden med broderier
i silke och guld, kantadt med spanska guldspetsar, antagligen
äfven detta ett italienskt arbete, ehuru från 1600-talets början;
vidare ett par täcken af broderadt siden och silfverbrokad samt
slutligen ett par svenska arbeten från förra århundradet, nämligen
ett skärmbroderi med svenska vapnet och en gobelinstafla
af den sedermera som målare bekante Per Hilleström.

Nationaimusei samling.

I Nationaimusei Konstafdelnings samlingar ingå, såsom ofvan
blifvit antydt, jemväl åtskilliga konstindustrialster, hvilka
dock hittills varit ganska få till antalet och hufvudsakligen utgjorts
af eu serie till en del synnerligen dyrbara Tteramisha föremål.
Bland dessa bör i främsta rummet nämnas eu stor vas af spansktmoriskt
ursprung, antagligen från 1300-talet, ett sällsynt och dyrbart,
äfven af utlandets forskare på detta område uppmärksammadt
arbete. * Af ett högt både konstnärligt och materielt värde

Jfr. A. Darcel: Recueil des faiences italiennes etc.. Paris.

är vidare samlingen af italiensk majolika, till någon del från
denna fabrikations blomstringstid, 101 olika föremål, bland
hvilka i synnerhet må framhållas tvenne låga runda vaser på
tre fotter, ett par äggformiga vaser, tvenne pilgrimsflaskor, ett
saltkar, ett stort ovalt fat m. m., alla med de ypperligaste målningar,
och kända äfven de i utlandet. * Närmast majolikan
kommer den efter denna bildade Neversfajansen, här representerad
genom fyra större praktpjeser med mytologisk figurdekoration.
National-museum eger för öfrigt några spanska majolikafat
och vaser samt en samling svensk fajans af Rörstrands och Mariebergs
gamla tillverkningar, hvaribland särskildt må framhållas
en tallrik från den förra fabriken med årtalet 1737, det äldsta
hittills kända daterade föremål af verkligen svensk tillverkning
utfördt af Håkan Ångman. Af porsliner märkas några få tyska
(Furstenberg) och dyrbara engelska, prof på de olika Mariebergstillverkningarna
samt några föremål af kinesiskt-japanskt ursprung,
hvaribland ett par dyrbara celadonfärgade bålar af hög ålder.

Men en högst betydande tillökning har denna del af statens a\%vteft7mente.''
samlingar erhållit genom den storartade gåfva, som Nationalmuseum
innevarande år efter grefve Axel Bielkes den 17 sistlidna
Januari timade frånfälle fått emottaga enligt testamente
af följande lydelse:

»Till svenska staten för att med National-musei samlingar förenas,
skänker jag alla härunder närmare specifierade konstsamlingar,
nemligen:

l:o. Gravyrsamlingen — — — — •— — — — — —

2:o. Den keramiska samlingen (omkring 2000 N:r) innefattande
a) Porsliner: Kinesiska, japanska, ostindiska och europei -

*Jfr. det nyss nämnda arbetet, der flere af hithörande föremål finnas afbildade.

ska; de senare hufvudsakligen bestående af Sachsiska, Franska,
Wiener m. fl. fabrikat; vidare af

b) Fajanser, deribland Holländska, Franska, och en särskild
samling Svenska af Rörstrands och Mariebergs gamla tillverkningar.

c) En samling af s. k. »Gres de Flandre» eller Rhenska
lerkäril, jemte Hörn berger kakelugnskakel och holländska väggkakel
af fajans.

3:o. Af mina vapensamlingar skänker jag — — — — —

Ro. Allt hvad jag eger af gamla glas och pokaler, så här
i staden som vid Thureholm, med undantag af här nedan nämnde

5:o. Vidare gifver jag till svenska staten och Nat.Museum
alla de antiqviteter och konstsaker, som innefattas under den
tyska benämningen »Klein-kunste», och hvaribland må nämnas:
ett schackspel med figurer, skulpterade och lackerade, ett utmärkt
arbete från medlet af 1500-talet; ett annat senare schackspel
med figurer af elfenben, båda med tillhörande lådor; tvenne
tockadill- eller brädspel, det ena af ebenholtz med inläggningar
af graverad perlemor och messing, ifrån slutet af 1500-talet;
det andra med inläggningar af graveradt elfenben; ett tredje
större sådant af valnötsträd med rutor af ebenholtz och elfenben
samt prydliga messingsbeslag; till de båda först och sist nämnda
spelen finnes fullständigt antal brickor och tärningar; en pokal
af kristall med infattning af förgyldt silfver, ett okänd! vapen
i locket, ett Augsburger-arbete ifrån början af 1500-talet; några
äldre silfverpjeser, såsom kaffekanna, thekanna m, m.; några
prydligt arbetade fickur och snusdosor; en fyrkantig, låg bordstudsare
af brons med medaljonger af silfver; en dylik högre
sådan med spiror och knappar ofvantill; en fullständig Chinesisk
kostym af sidentyg med strumpor af guldbrokad, jemte ett fyr -

kantigt Chin. skrin af träd, inlagdt med jade, färgadt elfenben
och metall i relief; äfvensom alla arbeten i Chinesisk emalj på
koppar; vidare i elfenben, tenn, träd, vieux laque med flere
onämnda arbeten.»

Stockholm den håle Februari 1876.

A. Bielke.

Samlingens betydligaste del utgöres af den keramiska afdel- Beskrifning.
ningen, hvilken är mer än dubbelt så stor som motsvarande del
af konung Carl XV:s samling och på det utmärktaste sätt fullständigar
denna. Bland de i stengods utförda föremålen märkas
äfven här en mängd prof på tillverkningar från nedre Bhentrakten
och från Franken, hvaribland med konung Carl IX:s och
hans gemåls vapen, samt vidare af kinesiskt bucaro-gods och
slutligen af spanskt eller moriskt ursprung. Inom fajansafdelningen
finnas åtskilliga prof på den gamla tyska kakeltillverkningen
med relieffigurer, en stor samling holländska fabrikat från
Belft eller andra städer, rik på vexlande former och dekorationssätt,
samt omfattande många dyrbara och sällsynta föremål*,
vidare ett stort antal pjeser från äldre franska fabriker, företrädesvis
Nevers och Rouen, hvilka alls icke äro representerade i konung
Carl XY:s samling, slutligen den rika och högst betydande
samlingen af äldre svenska fajanser från Börstrand och Mariéberg,
en ibland de största och fullständigaste, som finnas. Bland porslinerna
utgöres största antalet af orientaliska tillverkningar, en utomordentligt
rik och dyrbar samling, hvartill man i vårt land svårligen
hädanefter skulle kunna åstadkomma något liknande. Alla i
öfversigten af konung Carl XV:s samling omtalade grupper, äfven

* Jfr. Henry Havard: La faience de Delft (Gazette des Beaux-Arts 1877, s. 250) der
grefve Axel Bielkes samling af holländska fajanser nämnes bland de märkligare enskilda
i Europa.

den sällsynta gröna, äro bär rikt och väl representerade, hvarjemte
finnas åtskilliga enstaka praktföremål af egendomlig form
och dekoration eller afvikande tillverkningssätt. En särskild
underafdelning bildas af de efter svenska mönster och på svensk
beställning utförda föremålen, bland hvilka en stor mängd äro
prydda med svenska vapensköldar eller namnchiffer. Inom porslinsafdelningen
äro för öfrigt en mängd europeiska fabriker från
föregående århundrade representerade, hvaribland åtskilliga af
hvilka inga eller få exemplar förekomma i konung Carl XV:s
samling. Hela den keramiska afdelningen räknar tillsamman
i rundt tal vid pass 2,300 nummer.

Glasafdelning en, ehuru ej jemförlig med den föregående, innehåller
många vackra och värderika föremål. Jemte ett par venetianska
arbeten märkes här ett stort antal tyska och böhmiska
eller dermed likartade, bland hvilka i synnerhet de tyska äro af
stort intresse; bland de andra torde särskildt kunna nämnas en
hel uppsättning vinglas med egenhändiga inskrifter och ornamentgraveringar
af skalden Olof von Dalin. Emalj samlingen innehåller
hufvudsakligen föremål af orientaliskt ursprung, men äfven
ett par franska arbeten från föregående århundrade. Bland arbetena
i ädla metaller märkas, jemte den i testamentet nämnda
pokalen af bergkristall, en sockerdosa af silfver, prydd med de
finaste figurgraveringar, sannolikt ett holländskt arbete från 1600-talet, ett par i silfver monterade kannor af kokosnöt med fina
sniderier, signerade och daterade, slutligen en silfverbägare från
1600-talet med svenska vapensköldar samt några svenska arbeten
från 1700-talet. Af uren äro de två största beskrifna i
testamentet, men härjemte finnas några dyrbara och intressanta
fickur. Bland föremål af oädla metaller, märkas jemte arbeten
i jern och messing ett par vackra föremål i drifven koppar,
nämligen eu vattenhållare med bäcken, samt tallrikar och fat i
tenn med fina och omvexlande reliefprydnader. Beträffande ofri -

riga märkligare föremål torde kunna hänvisas till det meddelade
testamentet; här må blott nämnas, att af den ena omgången
schack])]eser, hvilka framställa turkar och kristne, några förete
porträttlikhet med namnkunniga personer från 1500-talet. I samlingen
ingå slutligen ett par tärningsbägare af elfenben med
sniderier samt en mängd kinesiska figurer i s. k. späcksten.

Svenska Slöjdföreningens samling.

Grunden till Svenska Slöjdföreningens Museum lades på hö- Mmrdf’dfun''
sten 1872 dels genom inköp, dels genom gåfvor af åtskilliga föremål,
och samlingen har sedermera småningom tillvuxit, så att
den för närvarande inberäknadt gipsafgjutningar omfattar vid pass
2000 nummer jemte ett litet bibliotek och en samling handteckningar,
gravyrer, litografier och fotografier efter konstindustriela
alster. Ehuru ej innehållande några egentliga dyrbarheter, eger
dock museet en mängd föremål, som på ett gagneligt sätt kunna
anses fylla åtskilliga brister i de ofvan beskrifna samlingarna. Inom BesSamungLf4
afdelningen stengods och fajans märkas sålunda några prof på
Ithentraktens tillverkningar, på holländsk och svensk fajans, samt
på det finare engelska stengodset, åtskilliga nyare ryska tillverkningar
efter gamla mönster: bords- och dryckeskärl samt kakel,
vidare ungerska fajanser samt en ganska vacker samling turkiskt
lergods, till en del med inlagda metallornament. Bland porslinet
utgöres största delen af efterbildningar af kinesiska eller
andra orientaliska mönster från Fischers fabrik i Herendt i Ungern;
härjemte finnas några vackra Wedgwood-fabrikat, en dyrbar
Sévres-kopp med fat o. s. v. Glasafdelning en eger, jemte

några vackra äldre pokaler och bägare efter böhmiskt mönster,
en ganska talrik samling moderna österrikiska prydnadsvaser
och dryckeskärl, till en del efter gamla tyska mönster, åtskilliga

prof på nyare ryska tillverkningar samt några vackra arbeten,
opalglas in. m., från Salviatis nuvarande glasfabrik å Murano nära
Venedig. Emalj samlingen utgöres till större delen af moderna ryska
arbeten. Bland föremål i guld och silfver eller efterbildningar
deraf märkas en del allmogesmycken af svenskt eller norskt
ursprung, några smärre lyxföremål från förra århundradet, samt
galvanoplastiska af bildningar af det vid Hildesheim år 1866
gjorda fyndet af praktfulla romerska dryckes- och bordskärl från
första århundradet af vår tideräkning; likaså eger museet en
samling på galvanoplastik väg utförda moderna danska arbeten.
I afdelningen för träarbeten finnas dels några möbler af äldre
och nyare ursprung, hvaribland en stol af ek, ett medeltidsarbete
från Gotland, dels en större samling moderna småarbeten, afsedda
att användas som förebilder för hemslöjden. Till afdelningen
träföremål sluter sig närmast en del lackerade eller snidade arbeten
af orientaliskt ursprung, en gåfva till museet af H. M. Konungen.
Bland arbeten i ben, elfenben, sten m. m. märkas några
smärre föremål af svensk porfyr samt en ganska stor och vacker
samling slipade prof på brokiga italienska marmorarter. En vigtig
del af museets samlingar utgöra slutligen de talrika textila
föremålen, bland Indika finnes ett stort antal skånska eller andra
allmogeväfnader från äldre och nyare tid efter olika arbetssätt
och i de mest omvexlande mönster, vidare broderier af olika
ursprung och teknik samt slutligen en ganska betydande samling
virkade och knypplade arbeten i stilfulla mönster, till större delen
skånska allmogearbeten, men äfven af annan tillverkning.
Läderarbetet representeras genom ett fåtal äldre, prydliga bokband.
Slutligen märkes den till omkring 750 nummer uppgående
samlingen af gipsa!gjutning ar, framställande, i ett urval af föremål
från gipsgjutningsanstalterna vid museerna i Louvre, Berlin,
Wien och Miinchen, en öfversigt af ornamentikens utvecklingshistoria,
samt i facsimilerade exemplar derjemte en serie efter -

bildningar af karakteristiska finare metallarbeten samt elfenbensoch
trä-sniderier från konstslöjdens blomstringstider.

I sammanhang med Slöjdföreningens museum böra äfven
nämnas åtskilliga i det samma för närvarande deponerade dyr-1
bara föremål, hvilka af ett antal enskilda personer hösten 1876
inköptes å en konstauktion i hufvudstaden för att öfverlemnas
till ett blifvande statens konstindustrimuseum,; när ett sådant en
gång komme till stånd. Dessa föremål utgöras af en stor och
dyrbar emaljmålning af J. G. Henriksen, svensk bofemaljör på
1700-talet, en dopskål af silfver, prydd med graverade bibliska
framställningar och bibelspråk, en reliefplatta i drifvet och ciseleradt
silfver med en figurkomposition, båda dessa svenska arbeten
från 1600-talet, det senare signeradt och dateradt P. Öhr
1678, en kanna af snidadt elfenben, fattad i förgyldt silfver, inköpt
för eu summa af 3,600 kronor, samt en elfenbensstatyett,

Minerva, båda från 1600-talet. Senare har till samma afdelning
blifvit af enskild person skänkt ett exemplar af de sällsynta,
ofvan omtalade Siegburg-krusen.

För att lemna en öfversigt af de här beskrifna samlingarnas
tillgångar i olika riktningar, meddelas slutligen en tabella- TahMaljlöfver''
riskt ordnad uppgift å innehållet i de särskilda grupperna, uppstäld
i öfverenstämmelse med den af J. Falke i katalogen öfver
konung Carl XV:s samling följda indelningen, ehuru med de
förändringar och tillägg, som kunnat blifva en följd af de två
andra samlingarnas beskaffenhet. I redogörelsen för konung Carl
XV:s samling är verkliga antalet föremål uppgifvet, ej katalogens
nummertal, då enligt detta senare på flere ställen hela grupper
af likartade saker äro upptagna under en siffra. I den andra
kolumnen redogöres såväl för Nationalmusei äldre samling af
231 nummer keramiska föremål, som för den nyligen af grefve
Bielke testamenterade samlingen.

Öfversigt af konung Carl XV:s, Nationalmusei och Svenska
Slöjdföreningens samlingar.

Stengods och fajans.	C. XV.	N.M.	Slöjd!	Summa
1.	Stengods från nedre Rhen...	79	51	5	135
2.	Stengods från andra fabri-
	ker.............................	59	61	29		149
3.	Morisk och spansk fajans...	—	23	—		23
4.	Italiensk fajans (majolika)...	45	106	6		157
5.	Fransk fajans ......................	—	66	6		72
6.	Holländsk fajans ..................	65	220	13	298
7.	Tysk, engelsk, nngersk, rysk
	fajans ..............................	59	no	74	243
8.	Svensk fajans ........................	102	321	6	429
9.	Opaka kinesiska lerarbeten...	35	28	1		64
Porslin.
1.	2. Kinesiskt och japanskt...	447 1000 *	7	1454*
3.	Meissen..............................	162		2
4.	Öfriga tyska, engelska in. fl.
5.	fabriker.............................. Sevres och andra franska fa-	190 •	500 *	75	1011*
	briker .................................	41		2
6.	Okända ..................................	38		1
Glas.
1.	Venetianska ..........................	51	t
2. 3.	Tyska.................................... Böhmiska svenska och nio-	55	128	135		496
	derna ryska .....................	127

* Approximativ summa, då inventeringen af denna afdelning ännu ej är till
fullo afslutad.

		C. XV.	N. M.	Slöjdf.	Summa
	4. Speglar ....................................	26		2	28
	5. Glasmålningar........................	259	2	—	261
IV.	Emaljer ..........................................	72	37	30	139
V.	Arbeten i guld och silfver samt
	efterbildningar deraf...............	166	42	123	331
VI.	Ur......................................................	31	6	1	38
VII.	Arbeten i jern, koppar, brons,
	messing, tenn ...........................	180	47	108	335
VIII.	Arbeten i trä, (möbler m. m.)...	574	23	250*	847*
IX.	Arbeten i ben, elfenben o. d....	29	2	80**	in
X.	Arbeten i bernsten, sten o. d....	31	45	25***101
XI.	Textila arbeten..............................	6	1	300 f	307 f
XII.	Lackerade arbeten........................	—	6	15	21
XIII.	Läderarbeten .................................	—	—	12	12
XIV.	Gipsafgjutningar ...........................	—	10	760	770

Summa 2929 2835 2068. 7832

Såsom af ofvanstående redogörelse synes, uppgå de konstföremål,
öfver hvilka staten för ett blifvande konstindustrimuseum
kan omedelbart förfoga, till det betydliga antalet af
7832. Deras materiela värde torde efter en ungefärlig, ingalunda
hög beräkning kunna uppskattas till omkring en million
kronor, hvarvid dock är att bemärka, att värdet af liknande föremål
oupphörligt är i stigande, dels i följd af de många med hvarandra
konkurrerande museerna, dels i följd af det alltmera sig
utbredande samlareintresset. För iemförelses skull må slutli- Jemförelse med

° utlandet.

* Approximativ samma, hvari ingår en större samling moderna småarbeten.

** Större delen moderna småarbeten.

*** Under ett nummer är här upptagen en större samling prof på italienska
marmorarter.

f Approximativ summa.

gen några upplysningar meddelas rörande ett par andra museers
konstskatter. Samlingarna i South-Kensington i London räknade
fjorton år efter museets stiftande och åtta år efter dess förflyttande
till sin nuvarande lokal ett antal af 7,209 föremål, bokförda
till ett värde af i rund summa 62,000 pund. Den rikaste af
dess afdelningar, den lteramiska, omfattade samtidigt 2,319 nummer,
(de svenska samlingarna omkr. 4,000), möbelafdelningen
blott 230. Vid tyska slöjdmuseet i Berlin uppgick föremålens
antal vid 1874 års slut till 11,670 till ett bokfördt värde af
372,000 thaler. De förenade svenska samlingarna torde inom
vissa afdelningar ej vara dessa allt för underlägsna, och de uthärda
otvifvelaktigt jemförelsen med öfriga konstindustrimuseers,
det berömda österrikiska ej ens undantaget. De luckor, som för
närvarande i dem förefinnas, torde framdeles kunna fyllas dels
genom depositioner af andra i statens ego befintliga föremål, dels
genom inköp af noggranna efterbtidningar.

III.

Förslag rörande inrättande och underhållande i
hufvudstaden af ett museum för konstindustri

och slöjd.

Svenska staten eger, som Komiterade tiar hafva sökt visa,
ett af hufvudvilkoren för en fruktbärande konstindustriel undervisning,
nämligen högst betydande samlingar af i ett eller annat
afseende mönstergilla konstföremål från olika länder och tidehvarf.
Men att åtminstone större delen af dessa samlingar under nuvarande
omständigheter i blott eu ringa mån komma den inhemska
odlingen och särskildt vår konstindustri till godo, att de
tills vidare utgöra ett i det stora hela dödt kapital, torde knappast
kunna bestridas. Af konung Carl XV:s samlingar förvaras
större delen på Ulriksdals slott, der de mer eller mindre fullständigt
upptaga hela hufvudvåningen eu trappa upp, en del af
bottenvåningen i högra flygeln och trenne rum i den venstra.
Anordningssättet är, hvad angår möbler, speglar, ljuskronor, glasmålningar,
keramiska alster och gröfre metallarbeten, väsentligen
det samma som under konungens lifstid, d. v. s. föremålen ingå
i rummens möblering och dekoration. Samlingen hålles visserligen
dagligen mot en ringa afgift tillgänglig för besökande, men
afståndet från hufvudstaden och framför allt de besvärliga kommunikationerna
under större delen af året, höst, vinter och vår,

De nuvarande
lokalernas
otillräcklighet.

lägga väsentliga hinder i vägen för flitigare besök och nästan
omöjliggöra för konstindustriidkaren, tecknaren eller arbetaren
hvarje noggrannare och utförligare studium af de här befintliga
föremålen. Härtill kommer, att slottet ej af staten disponeras,
samt att föremålen, i följd af att de ifrågavarande lokalerna ej
kunna eldas, äro utsatta för alla temperaturvexlingars skadliga
inflytelser. De återstående delarna af samlingen äro förvarade
i Stockholm, nämligen guld- och silfverarbeten i Statens Historiska
Museum, emaljer, ur, elfenbenssniderier, bernsten- och andra
smärre föremål i Nationalmusei Konstafdelning. I denna senare
inrymmas jemväl de konstindustrialster, som af ålder tillhört statens
konstsamlingar, och här har man slutligen sökt uppställa
ett urval af föremål ur grefve Bielkes nyligen förvärfvade samlingar.
Det har blifvit nödvändigt att på ett föga prydligt sätt
inkräkta på det för den snabbt tillväxande gravyr- och handteckningssamlingen
samt för skulpturafdelningen afsedda utrymme,
utan att likväl plats ännu kunnat beredas åt ens hälften af
de ifrågavarande konstslöjdsföremålen. Slöjdföreningens Museum
slutligen, i en förhyrd lokal, som består af en enda, visserligen
ganska stor sal med tillhörande galerier, lemnar för närvarande
ett nödtorftigt utrymme åt föreningens samlingar, men är ej
egnadt att kunna mottaga någon större tillväxt. Då de befintliga
konstindustriela samlingarna sålunda äro splittrade på
fyra olika håll, och derjemte äro, hvad åtminstone större delen
beträffar, på ett mycket ofullständigt sätt tillgängliga, så torde
lätteligen inses omöjligheten af att bibehålla det nuvarande tillståndet,
så vida allmänheten och konstindustrien af samlingarna
skall draga det gagn, hvilket de otvifvelaktigt af sina stiftare
eller gifvare varit afsedda att utöfva. Och ur denna sistnämnda
synpunkt framgår äfven, enligt Komiterades åsigt, olämpligheten
af att med Nationalmusei Konstafdelning förena de ifrågavarande
samlingarna, äfven om, hvad som nu ej är fallet, ett nöd -

torftigt utrymme der skulle för en kortare tid kunna beredas.
Den egentliga konstafdelningen, som, enligt hvad intendentens årsberättelser
utvisa, sedan 1866 är stadd i en stark och efter våra
förhållanden ovanligt snabb tillväxt, skulle utan tvifvel genom upptagande
af ett så olikartadt element hämmas i sin framtida utveckling,
och önskliga utvidgningar omöjliggöras; konstindustriafdelningen
å sin sida skulle genom en sådan förening, mot hvilken för öfrigt
andra länders erfarenhet talar, beröfvas sin sjelfständiga karakter,
och möjligheten till en lefvande vexelverkan med det praktiska
och industriela lifvet afskäras.

Under sådana omständigheter ha Komiterade stadgat sin
öfvertygelse, att den enda åtgärd, genom hvilken ett verkligt och
varaktigt gagn skall kunna vinnas, är upprättandet af ett sjelfständigt
museum för konstindustri och slöjd i en egen och tillräckligt rymlig
lokal, med egen förvaltning och egna tillgångar. För att angifva
arten och beskaffenheten af ett sådant museum, af dess verksamhet
och förvaltning, få Komiterade här nedan meddela ett förslag
till stadgar för ett konstindustrimuseum jemte beräkning af
de för dettas upprättande och årliga underhåll nödiga kostnader.

Behofvet af ett
nytt museum.

Förslag till stadgar för ett museum för konstindustri och slöjd.

Musei ändamål.

§ 1. Museum för konstindustri och slöjd har till uppgift
att, hufvudsakligen genom anskaffande och utställande af mönstergilla
konstindustrialster af alla slag, främja den svenska konstindustriens
och slöjdens utveckling samt bidraga till en förädlad
smaks utbredande i fråga om konstens tillämpning inom hithörande
områden.

Samlingarnas bildande och omfattning.

§ 2. Musei samlingar utgöras:

a) af konung Carl XV:s till svenska staten testamenterade
samling af konstindustrialster;

b) af föremål, som af Kongl. Maj:t, efter förslag af musei
styrelse, pröfvas lämpliga att från andra statens samlingar till
museum för en viss tid eller för alltid öfverflyttas;

c) af föremål, som af kommuner, enskilda föreningar eller
personer till museum såsom gåfva, lån eller deposition öfverlemnas,
och af musei styrelse emottagas;

d) af föremål, som för musei räkning inköpas, förfärdigas,
eller genom byte förvärfvas;

§ 3. Musei samlingar omfatta följande afdelningar:

a) alster från alla konstindustriens områden, så vidt de i ett
eller annat afseende, och särdeles beträffande sitt konstnärliga
värde, kunna, förnämligast som ledning för fabriksarbetet, handtverket
eller husslöjden, bidraga till förverkligandet af musei
syfte;

b) gipsafgjutningar och andra efterbildningar af mönstergilla
konstindustriela föremål;

c) böcker, gravyrer, fotografier, teckningar m. m. af vigt för
konstindustrien.

§ 4. Moderna konstindustriela alster, som erbjudas till utställning
under någon tid och af styrelsen för sådant ändamål
antagas, böra i en särskild lokal i museum förevisas. Härvid
böra företrädesvis svenska arbeten emottagas, men äfven utländska
må kunna utställas, när sådant af styrelsen pröfvas
lämpligt. Utställare erlägge icke någon afgift för begagnande
af musei lokal; men det åligge honom att bekosta de utstälda
föremålens transport till och från museum.

Samlingarnas användande.

§ 5. Musei samlingar böra vara för allmänheten tillgängliga
utan afgift under sex dagar i veckan å timmar, som af styrelsen
bestämmas.

§ 6. De utstälda föremålen böra tillhandahållas för studium
och afbildning, så långt detta med deras säkerhet är förenligt.
Föremål må likväl icke afbildas, när utställaren sådant
förbjuder.

§ 7. Så vidt möjligt böra de utstälda föremålen förses
med tydlig uppgift öfver ändamål, material, konststil, in. m.

§ 8. I museum böra antingen genom dess tjensteman eller
andra personer, med hvilka styrelsen härom kan träffa aftal,
föredrag hållas, tjenliga att närmare belysa de i museum utstälda
föremålens konstnärliga och tekniska betydelse eller andra till
konstindustrien hörande ämnen.

§ 9. I den mån tillgångarna medgifva, bör från museum
och helst genom dess tjensteman en konstindustriel tidskrift
utgifvas.

§ 10. I museum anordnas, när så lämpligt kan ske, tillfälliga
utställningar inom olika grenar af konstindustrien.

§ 11. Till konstindustriutställningar, som å andra orter
inom landet föranstaltas, vare sig genom museum eller af lokala
myndigheter och föreningar, må ur musei samlingar de föremål
utlånas, hvilka styrelsen dertill pröfvar lämpliga.

§ 12. Vid museum böra lokaler inredas, der genom gipsafgjutning,
galvanoplastik eller fotografi sådana i det samma utstälda
föremål kunna mångfaldigas, hvilkas konstindustriela betydelse
dertill ger anledning. Sålunda åstadkomna afbildningar
böra hållas industriidkare och tekniska skolor till hända för möjligast
billiga pris.

§ 13. Böcker, planchverk och fotografier kunna på kortare
tid och mot nöjaktig säkerhet utlånas. Konstindustriela föremål
må endast i särskilda fall och efter styrelsens medgifvande som
lån utlemnas. Utlånade föremål skola vid anfordran återställas.

Tjensteman.

§ 14. Den närmaste vården af museum tillhör en af Kongl.
Maj:t på förordnande tillsatt intendent. Honom tillkommer förnämligast a)

att vara föredragande i styrelsen;

b) att, i öfverensstämmelse med dessa stadgar och styrelsens
närmare föreskrifter, ordna och leda musei verksamhet samt till
styrelsen framställa de förslag, som för den skull påkallas;

c) att antaga och afskeda nödig betjening;

d) att tillse, att underlydande tjensteman och betjening fullgöra
sina skyldigheter samt att god ordning vid museum vidmagthålles; e)

att hafva tillsyn öfver musei såväl fasta som lösa egendom;

t) att föra och afsluta musei räkenskaper samt enligt gällande
utgiftsstat och styrelsens särskilda anordningar verkställa
nödiga utbetalningar;

g) att inkomma med de utlåtanden rörande musei verksamhet,
som af styrelsen infordras.

§ 15. Till biträde åt intendenten vid ordnandet och vården
af musei samlingar förordnas af styrelsen efter förslag af intendenten
en förste och en andre amanuens, hvaraf den förre vid förfall
för intendenten inträder i dennes tjenstgöring. En af amanuenserna
tjenstgör tillika i egenskap af bibliotekarie vid museum.

§ 16. Extra ordinarie amanuenser antagas af styrelsen efter
intendentens förslag, i den mån behof vet kräfver, och tillgångarna
medgifva.

§ 17. Intendenten och amanuenserna höra jemväl tillhandagå
industriidkare med råd och upplysningar i afseende å tillämpandet
för industriens behof af de i museum utstälda föremålen.

§ 18. Efter den fördelning, hvilken styrelsen bestämmer,
ega musei tjensteman rättighet till sex veckors årlig tjenstledighet.

§ 19. Genom af styrelsen utfärdade instruktioner bestämmas
närmare intendentens och amanuensernas åligganden.

Styrelse och förvaltning.

§ 20. Ledningen af musei angelägenheter uppdrages åt eu
af Kongl. Maj:t utsedd styrelse, bestående af en ordförande,
intendenten för museum och tre andra ledamöter, jemte två
suppleanter.

Styrelsens hufvudsakligaste åligganden äro:

a) att hafva högsta uppsigten öfver museum och kontrollen
öfver stadgarnas noggranna efterlefnad;

b) att, när intendentsbefattningen är ledig, hos Kongl. Maj:t
framställa underdånigt förslag till den sammas besättande;

c) att på sätt §§ 15 och 16 föreskrifva, antaga samt afskeda
såväl ordinarie som extra ordinarie amanuenser;

d) att i enlighet med § 18 bevilja tjenstledighet, hvilken,
när så pröfvas skäligt, må kunna utsträckas till tre månader,
samt att förordna om tjenstens bestridande under tiden; börande
styrelsen, när längre tjenstledighet för intendenten ifrågakommer,
derom hos Kongl. Maj:t göra underdånig anmälan;

e) att meddela närmare bestämmelser rörande samlingarnas
ordnande och förevisande, special- och lokalutställningar samt utfärda
de i § 19 omförmälda instruktioner;

f) att besluta öfver inköp eller lån af föremål, till samlingarnas
förökande, äfvensom i fråga om byte af afbildningar i

gips, fotografi eller dylikt; egande styrelsen likväl, att af den
för året till inköp anslagna summa ställa ett visst belopp till
intendentens omedelbara förfogande att för ändamålet användas;

g) att årligen, före Mars månads utgång, till Civildepartementet
eller annan af Kongl. Maj:t bestämd myndighet insända
berättelse om musei verksamhet och tillstånd under näst förflutna
år;

h) att om händer hafva och förvalta musei statsanslag och
öfriga penningemedel;

i) att årligen, inom den derför bestämda tid, till Kammarrätten
för behörig granskning insända musei räkenskaper
för näst föregående år;

k) att med uppmärksamhet följa konstindustriens framsteg
och hos Kongl. Maj:t göra de underdåniga framställningar, som
kunna vara behöfliga för vinnande af musei ändamål samt i allmänhet
för främjande af svensk konstindustri och slöjd.

§ 21. Styrelsen sammanträder på kallelse af ordföranden,
så ofta ärendena dertill föranleda, och böra vid dess sammankomster,
för att besluten skola vara gällande, minst tre ledamöter,
ordföranden inberäknad, vara tillstädes.

Är ordföranden frånvarande, väljer styrelsen inom sig ordförande
för tillfället.

Besluten bestämmas af de flesta rösterna; vid lika antal
röster för olika meningar, galle den mening, som ordföranden
biträder.

§ 22. Styrelsen utser inom sig en kassadirektör, som emottager
musei penningemedel och till intendenten verkställer utbetalningar
i öfver en stämmelse med gällande utgiftsstat och särskilda
anordningar.

§ 23. Att föra protokollet vid styrelsens sammanträden
utses af styrelsen eu sekreterare, helst någon af musei tjensteman.
För renskrifning må särskildt biträde begagnas.

§ 24. Den åt museum upplåtna fasta egendom skall det
tillhöra Öfverintendents-embetet, att, i likhet med andra kronans,
under dess uppsigt stälda egendomar behörigen underhålla. Styrelsen
eger dock, i den mån tillgångarna medgifva, låta vidtaga
de smärre förändringar i inredningen, som för musei behof kunna
finnas nödiga.

Beträffande det här sålunda framlagda förslaget till stadgar,
torde som förklaring och motivering följande böra anföras.

Hvad musei allmänna ändamål vidkommer, synes detta med
tillräcklig tydlighet framgå af såväl de redogörelser för utländska
förhållanden som för vår egen industris kraf, hvilka i det föregående
blifvit framlagda. I första paragrafen ha Komiterade ansett
sig dock böra antyda de två hufvudvägar, på hvilka detta
mål uppnås, nämligen industriidkarnes och deras medhjelpares utbildning
i riktningen af en förädlad produktion å ena sidan och å
den andra höjandet af den stora allmänhetens smak och omdöme
i hithörande frågor, samt vidare det hufvudsakliga medel, som
ett museum härvid måste använda, nämligen anskaffande och
utställande af mönstergilla föremål inom alla konstindustriens
områden. Härvid är dock att märka, att dessa samlingars konstnärliga
och vetenskapliga bearbetning äfven är ett nödvändigt
vilkor för att museet skall kunna uppfylla sin bestämmelse.

I det föregående ha de konstindustriela samlingar blifvit beskrifna,
öfver hvilka staten eger att förfoga. Bland dessa ha
Komiterade ansett konung Carl XV:s samling i främsta rummet
kunna påräknas, då den dels är den största, dels blifvit till staten
öfverlåten utan alla andra vilkor än att för framtiden vårdas
och underhållas, och då den slutligen blott tills vidare är stäld
under Nationalmusei intendents uppsigt och vård. De föremål,
som ur andra statens samlingar skulle kunna till ett blifvande

Motivering.

Musei ändamål.

Musei bildande.

konstindustrimuseum öfverlåtas, äro hufvudsakligen de, som för
närvarande ingå i Nationalmusei Konstafdelning, häri inbegripen
grefve A. Bielkes nyligen testamenterade gåfva, och torde uti
det ofvan anförda testamentets ordalydelse intet hinder möta
för ett sådant öfverflyttande, hvilket ur alla synpunkter måste
anses önskligt och naturligt. Men Komiterade ha äfven ansett,
att åtskilliga andra statens tillhörigheter skulle kunna, i likhet
med hvad som skett i Berlin och Wien, till ett konstindustrimuseum
på längre eller kortare tid och för att fullständiga
dess samlingar öfverflyttas; och ha härmed afsetts dels sådana
föremål ur Statens Historiska Museum, ur Kong! Lifrustkammaren
och Klädkammaren, hvilka äro utan egentlig historisk
betydelse och utan skada för dessa samlingars fullständighet
kunna undvaras, dels föremål, t. ex. äldre möbler, gobeliner,
gyllenläderstapeter o. d. ur Kongl. Husgerådskammaren, hvilka
ej vidare ifrågakomma att användas, dels slutligen sådana Slöjdskolan
i Stockholm tillhöriga gipsafgjutningar och planschverk,
hvilka ej vid den derstädes lemnade undervisning behöfvas. Det
torde vidare få antagas, att åtskilliga kommuner ej kunde vara
obenägna att till museum skänka eller under vissa vilkor der deponera
äldre konstslöjdsalster, af hvilka de äro i besittning. Detta
har i utlandet skett flerestädes, och äfven hos oss förekomma i
Statens Historiska Museum åtskilliga på båda dessa sätt ditkomna
föremål. Svenska Slöjdföreningen har i sin ofvannämnda skrifvelse
af den 20 September 1875 förklarat sig villig att låta sina samlingar
ingå i ett statens konstindustrimuseum, och redan nu äro
i dess vård af enskilda personer anförtrodda åtskilliga dyrbarare
konstindustrialster (jfr. sid 71), hvilka äro afsedda som gåfva till
ett blifvande statsmuseum. Med kännedom för öfrigt om den
frikostighet, hvarå våra offentliga samlingar från enskilda personers
sida oaflåtligt rönt de kraftigaste prof, och då nästan alla
de konstindustriela skatter, som staten eger, blifvit som gåfva

till den samma öfverlemnade, torde det få antagas som högst sannolikt,
att samlingarna fortfarande komma att på detta sätt förökas,
och genom upprättandet af ett museum många dyrbarheter
räddas, som eljest skulle förskingras för att slutligen hamna i utländska
samlingar.. Den tillväxt, som museum på detta sätt skulle
kunna erhålla, är emellertid af en tillfällig art; för de egentliga
samlingarnas och bibliotekets systematiska ökande med nyare föremål
och deras komplettering blifva årliga inköp nödvändiga. I
detta afseende kunna äfven de reproduktioner, som inom musei
verkstäder åstadkommas på fotografisk, galvanoplastisk eller annan
väg blifva af betydelse, på samma gång de jemte utkommande
literära alster kunna användas som bytesmedel med främmande
museer eller enskilda samlingar.

Musei omfattning framgår till större delen af den lem- Mumn.°™fa“-nade redogörelsen för de redan befintliga samlingarnas innehåll,
hvaraf det visat sig, att vissa grupper, t. ex. af keramiska föremål,
glas, messing, tenn, möbler äro förträffligt eller tillfredställande
representerade, medan andra, t. ex. mosaiker, lackerade
och läder-arbeten, äldre textila föremål m. m. förete stora luckor.
De blifvande inköpen måste dels gå ut på att fylla dessa,
dels på att anskaffa mönstergilla alster af den moderna konstslöjden.
Yäl bör härvid i främsta rummet fästas afseende på föremålens
praktiska betydelse, men det torde dock böra lemnas
musei styrelse obetaget, att när lämpligt tillfälle yppar sig, söka
förvärfva äfven sådana industrialster, som utan att direkt uppfylla
detta vilkor, kunna tjena att belysa ett arbetssätts eller en stilarts
historia. Till samlingen af originalföremål bör sluta sig en
samling gipsafgjutningar, hufvudsakligen Renande att belysa arkitektur-
och möbel-ornamentikens historia, samt galvanoplastiska
efterbildningar af guldsmeds- och andra finare metallarbeten från
sådana perioder eller af sådana typer, som ej i samlingen äro
förut representerade. Ett nödvändigt bihang till denna är vidare

Bibliotek.

Utställning af
moderna alster

Samlingarnas
användande.
Musei verksamhet.

Tidskrift.

ett bibliotek, omfattande arbeten rörande konsten och dess tillämpning
på slöjden under olika kulturperioder, inom olika länder
och industrigrenar, samt en systematiskt ordnad samling mönsterblad,
i hvilken den besökande lätt kan finna de motiv, som
för utförande af ett visst gifvet arbete kunna vara önskliga. För
att underhålla ett lifligare samband mellan museum och den arbetande
industrien torde slutligen, i likhet med hvad som vid
andra museer är brukligt, tillfälle böra beredas enskilda personer
och företrädesvis industriidkare att för kortare tid i en särskild
lokal inom museum utställa moderna tillverkningar, när
dessa genom formens och utförandets godhet visa sig vara af
framstående art.

Rörande samlingarnas användande torde föga behöfva sägas
utöfver det i förslaget till stadgar redan anförda. Dock ha Komiterade,
i olikhet med hvad som vid en del liknande museer i
utlandet är brukligt, trott det vara lämpligast, att tillträdet till
samlingarna å de bestämda förevisningstiderna vore afgiftsfritt,
enär det är önskligt, att museum så flitigt som möjligt besökes,
och att det äfven för den mindre bemedlade är så ofta som
möjligt tillgängligt. Den obetydliga inkomst, hvarom museum
härigenom kunde gå miste, bör mer än väl uppvägas af ett
ökadt antal besök; och genom att dessa jemnare fördelas på
alla förevisningsdagarna, skola de hinder för studier och de svårigheter
i afseende å bevakning undvikas, hvilka t. ex. i Nationalmuseum
stundom förekomma å de s. k. fridagarna, då antalet
af besökande är i medeltal 20 gånger så stort som på betalningsdagarna.
Den från museum utgifna tidskriftens uppgift skulle
vara att i vidare kretsar sprida och underhålla intresset för de
konstindustriela frågorna genom att lemna redogörelse såväl för
musei samlingars innehåll, deras tillväxt och betydelse som för
märkligare företeelser inom konstslöjdens och dess historias områden.
Ur samma synpunkt ha Komiterade ansett lämpligt att

i förslaget till stadgar intaga en antydan om nödvändigheten af vJ~u^''gar.
att tid efter annan i museum anordna utställningar inom vissa
särskilda grenar af konstindustrien eller närstående områden, t.
ex. af keramiska produkter, glas, smycken, spetsar och andra
textila föremål, af mönsterblad från någon viss konstperiod, af husslöjdsalster
o. s. v., och till utställningar af konstindustriel art,
hvilka i landsorten kunna anordnas, t. ex. af föreningar och tekniska
skolor, vid allmänna landtbruksmöten och liknande tillfällen,
bör museum af samma anledning efter förmåga medverka.

I fråga om musei tjensteman, styrelse och förvaltning torde ej riiToThfarvluheller
några utförligare förklaringar vara behöfliga. De förres antal
är det samma som vid de närmast jemförliga institutionerna
Nationalmusei Ivonstafdelning och Statens Historiska Museum;
tjenstemännens åligganden och ställning är o i det hela de samma.

Dock har med afseende å konstindustrimusei egenskap att vara
en i direkt beröring med det industriela lifvet stående institution
det synts Komiterade, att i stadgarna särskildt borde framhållas
tjenstemännens skyldighet att med råd och upplysningar tillhandagå
industriidkare i fråga om tillämpandet för industriens behof
af de i museum utstälda mönstren. Förvaltningens ledning
genom eu af flere personer sammansatt oaflönad styrelse står i
öfverensstämmelse med den i fråga om Hallon almusei Konstafdelning,
Tekniska Högskolan, Slöjdskolan m. fl. undervisningsanstalter
följda grundsats, hvilken äfven vid åtskilliga utländska museer
blifvit tillämpad. Särskildt ha Komiterade ansett ömkligt, att
styrelsen egde rätt att förlänga den i vanliga fall tjenstemännen
medgifna ledighet af sex veckor till tre månader, för att härigenom
åtminstone i någon mån kunna underlätta jemförande studier
i utlandet, så nödvändiga vid vården af ett museum, utgifvande!
af literära arbeten, ordnandet af utställningar i landsorten
o. d. Likaledes torde det böra medgifvas styrelsen, att till
intendentens omedelbara förfogande ställa ett visst belopp af årets

inköpsanslag, enär det ofta kan inträffa, att hembjudna, för en
konstindustriel samling önskliga föremål äro af ett obetydligare
materielt värde, eller att särskilda omständigheter fordra, det
ett köp hastigt afgöres.

Hvad öfriga punkter i förslaget till stadgar beträffar, ha
Koinitcrade ansett dem ej behöfva någon särskild förklaring eller
motivering, då de i det stora hela öfverensstämma med hvad
som vid liknande statsinstitutioner är vanligt och stadgadt.

Byggnad för ett konstindustrimuseum.

Fordringar å en
museibyggnad.

Ifrågasatta
befintliga byggnader.

I fråga om byggnad för ett konstindustrimuseum torde på
grund af det redan sagda följande fordringar böra uppställas:
Den bör ega tillräckliga golf- och väggytor för ett fullt ändamålsenligt
uppställande af de samlingar, som der skola inrymmas;
och då bland dessa möbelafdelningen är af ovanlig rikedom och
framstående beskaffenhet, är det i högsta grad önskligt, att åtminstone
några rum kunna anordnas dekorativt i olika tidehvarfs
stil, t. ex. såsom sängkammare, matsal, hvardagsrum o. s. v.
Lokalen bör derjemte ega tillräckligt utrymme för de närmaste
årtiondenas tillväxt, och åtminstone en sal för utställning af
moderna konstslöjdsalster. Biblioteket, samlingen af mönsterblad
och samlingen af gipsafgjutningar fordra särskilda lokaler, och
i dessa bör jemväl utrymme med tillräckligt antal arbetsplatser
beredas för biblioteksbesökande och tecknare. Museum bör
vidare ega åtminstone en sal för föreläsningar, en fotografisk
atelier samt lokaler för gipsgjritning och galvanoplastik, slutligen
nödiga arbetsrum för styrelse och tjensteman, lokaler för
smärre restaurationsarbeten och uppackning, samt boningsrum
för portvakt och gårdsdräng.

Komiterade ha vidare tagit i öfvervägande, huruvida en lokal,
uppfyllande de angifna fordringarna, skulle kunna för sam -

lingal na beredas i någon staten tillhörig äldre byggnad, eller om
en nybyggnad vore erforderlig. De befintliga byggnader, som
skulle kunna ifrågasättas äro, enligt Komiterades åsigt endast
1) de af Geologiska undersökningen och Landtbruksakademien begagnade
lokaler i samma hus som Slöjdskolan, samt 2) Akademiens för
de fria konsterna egendom vid Rödbodtorget.

Undei förutsättning, att dessa lokaler och byggnader skulle
kunna för ett konstindustrimuseum disponeras, låter sig mot
båda i första hand anmärkas, att de ursprungligen äro afsedda
för helt andra ändamål och i öfverensstämmelse dermed inredda.
De kräfva således en mer eller mindre genomgripande ombyggnad,
utan att ändock kunna antagas blifva fullt lämpliga för sin
nya uppgift; erfarenheter både från London, Wien, Berlin och
Nurnberg, tala, enligt hvad i det föregående blifvit antydt, mot
ett sådant förfaringssätt, och det torde derjemte hafva visat sig,
att kostnaderna för dylika ändringar stiga till ganska höga belopp.
Sammanläggas dessa med kostnaden för anskaffande af
n3ra lokaler åt någon af de ofvannämnda institutionerna, uppstå!
en summa, som utan tvifvel betydligt kommer att öfverstiga
den, som erfordras för en ny och verkligen ändamålsenlig
byggnad. Hvad särskildt de i samma byggnad som slöjdskolan
befintliga lokalerna beträffar, så erbjuda dessa ej tillräckligt utrymme
för en ändamålsenlig uppställning af de konstindustrialster,
öfvei hvilka staten för närvarande kan förfoga, än mindre
för de i sammanhang med museum stående inrättningarna
eller för samlingarnas tillväxt, hvartill kommer, att de största
i jordvåningen belägna salarna äro mörka och erbjuda en ringa
väggyta, olägenheter af en högst betänklig art för ett konstindustrimuseum.
Akademiens för de fria konsterna egendom lider
till en stor del af samma olägenheter: låga, trånga och mörka ha
dess salar visat sig synnerligen olämpliga som utställningslokaler;
härjemte befinna sig byggnaderna i ett ganska förfallet och brist -

Behofvet af en
nybyggnad.

fälligt skick, och det torde slutligen vara temligen ovisst, huruvida
de vilkor, hvarunder de af staten disponeras och till den
samma blifvit donerade, medgifva deras användande för ett sådant
ändamål som ett konstindustrimuseum.

Under sådana omständigheter, och då hvarje provisorisk åtgärd
endast skulle tjena att till en obestämd framtid undanskjuta
en tidsenlig och verklig lösning af frågan om upprättandet af ett
museum för konstindustri och slöjd, en angelägenhet, som under nu
rådande förhållanden kan anses för en af vår industris lifsfrågor,
ha Komiterade ansett, att en nybyggnad är af behofvet i högsta
grad påkallad; och ha i fråga om plats för en sådan, Komiterade
efter pröfning af flere alternativ kommit till den öfvertygelsen,
att tomten vid södra ändan af Hötorget är den ur alla
synpunkter ändamålsenligaste. Den tillhör, liksom hela det bakom
liggande qvarteret, staten och medgifver härigenom möjligheten
af en musei successiva utvidgning, om sådant framdeles skulle befinnas
nödvändigt. De på den för museum afsedda delen uppförda
byggnaderna, hvilka för närvarande begagnas som reserv-vagnshus
för hofstallet, äro af föga värde och skulle lätteligen på annat håll
kunna ersättas, synnerligen som de äldre konstarbetade vagnarna
med fördel kunna inrymmas uti ett blifvande museum. Äfven
den framför tomten liggande platsen, den södra delen af Hötorget,
tillhör staten, ehuru af Eders Kongl. Maj:t, på begäran af allmogen
i Stockholms och Upsala län, för torghandel upplåten åt
Stockholms stad; och det torde med skäl kunna antagas, att
kommunen, i fråga om en jemväl för den samma så betydelsefull
angelägenhet, skall befinnas villig att, om så behöfves, för en blifvande
museibyggnad afstå några fot af torget utanför den nuvarande
tomtlinien. Tomten erbjuder vidare en förträfflig byggnadsgrund,
den har ett centralt läge, ej synnerligen aflägset från
andra tekniska och vetenskapliga undervisningsanstalter, och, hvad
som enligt Komiterades åsigt är af stor vigt, den är belägen i

det omedelbara grannskapet af Slöjdskolan, hvilken inom kort,
såsom Komiterade våga antaga, torde komma att inrymma statens
högre konstindustriela läroanstalt.

Då en nybyggnad vid Hötorget sålunda är det förslag, hvilket nybyggnad.
Komiterade ansett sig, efter pröfning af alla på frågan inverkande
omständigheter, böra på det kraftigaste tillstyrka, har
undertecknad Jacobsson verkstält de för eu sådan nybyggnad
nödvändiga förberedande undersökningar och beräkningar, hvarvid
till grund för beräkningen af utrymme tagits de i det föregående
framstälda fordringarna, äfvensom plats beräknats för de
hofstallet tillhörande vagnar från 1600- och 1700-talet, hvilka
numera ej begagnas; och få Komiterade härmed öfverlemna för
ändamålet uppgjorda ritningar jemte approximatvt kostnadsförslag,
slutande å en summa af 881,000 kronor.

Härtill komma ytterligare kostnaderna för föremålens flyttning
till den nya byggnaden, för deras ändamålsenliga ordnande
och utställning inom den samma, för anskaffande af nödigt innanrede
och möblering i biblioteket och mönsterbladsamlingen med
dertill hörande läse- och arbetsrum samt öfriga lokaler. Ehuru
Komiterade ej anse sig kunna med full tillförlitlighet beräkna
storleken af det härför erforderliga belopp, så torde dock, synnerligen
som någon utställningsmateriel redan finnes att tillgå,
en summa af 85,000 kronor vara för ändamålet tillräcklig.

Beräknade årliga kostnader för ett museum för konstindustri

och slöjd.

Det återstår slutligen att beräkna de kostnader, hvilka framdeles
blifva nödvändiga för byggnadens och samlingarnas underhall
och vard samt i öfrigt för musei verksamhet. De härvid
erforderliga utgifter kunna fördelas i fyra hufvudgrupper: nämligen
löner, samt kostnader för byggnadens underhåll, för samlingarna,
och för öfriga i samband med museum stående ändamål.
Om tjenstemännens antal har förut i sammanhang med förslaget
till stadgar blifvit taladt; vid beräkningen af deras löneförmåner
ha Komiterade i det hela följt samma grunder, som gjort sig
gällande vid regleringen af andra i flere afseende likartade institutioners
stater, nämligen Kongl. Biblioteket och Riksarkivet
samt Statens Historiska Museum; Nationalmusei stat är nämligen
af allt för provisorisk art för att kunna tjena till ledning.
Komiterade lia jemväl ansett sig böra följa den vid senare löneregleringar
i allmänhet tillämpade grundsatsen om löneförmånernas
fördelning i fast lön och tjenstgöringspenningar samt, beträffande
de två yngre tjenstemännen, om ålderstillägg. I likhet
med hvad som vid de nämnda institutionerna är stadgadt, ha
Komiterade äfven ansett ett särskildt mindre anslag böra uppföras
till arvoden åt vetenskapligt, tekniskt eller konstnärligt
bildade extra biträden, då det nämligen är af stor vigt, att
yngre personer efter hand få sätta sig in i de vid museum
föiefallande göromål och kunna finna med sin ekonomiska fördel
ej allt for oförenligt att egna sig åt teoretiska studier af

de konstindustriela frågorna. Under titeln expeditionskostnader
är ett mindre belopp uppsatt för att utgå som ersättning åt
sekreterare eller skrifbiträde. För den ständiga tillsynen af
museibyggnaden samt för åtskilliga förefallande gröfre göromåls
utförande äro en portvakt och en gårdsdräng behöflige, af
hvilka den förstnämnde äfven torde kunna bestrida en del af
katalog- och fotografi-försäljningen. Den magtpåliggande och
ytterst nödvändiga bevakningen under förevisningstiderna, för
hvilken åtminstone två personer i hvarje våning äro erforderlig©,
ha Iiomiterade tänkt sig uppdragen åt dels ordinarie, dels
extra bevakningsbiträden, af hvilka de förre skulle ega en efter
deras tjenstgöring afpassad fast årlig lön, de senare betalas efter
dag och timme. Eu af de ordinarie skulle lemna nödig handräckning
i biblioteket och mönsterbladsamlingen. — Genom att tillgodogöra
de ändamålsenligaste anordningar i afseende på värmeledning,
och då gasbelysning endast torde förekomma vid föreläsningar
samt undantagsvis i arbetsrummen eller biblioteket, bör
det i förslaget till utgiftsstat för dessa båda ändamål upptagna
beloppet, 3,000 kronor, vara tillräckligt. Den närmast följande
utgiftsposten, 1,500 kronor, är afsedd för golfvens, museilokalernas
och fönstrens omsorgsfulla underhåll och rengöring, och
torde för jemförelses skull härvid böra nämnas, att det motsvarande
anslaget vid Nationalmuseum utgör 2,700 kronor. —
Det för samlingarnas vård och underhåll föreslagna beloppet
skulle dels användas för smärre rengörings- och restaurationsarbeten
inom samlingarna, t. ex. af metallföremål, möbler och väfnader,
hvilka fordra en ständig tillsyn och putsning, dels till
bestridande af kostnaderna för smärre förändringar och tillökningar
i utställningsmaterielen, dels för omflyttningar och liknande
arbeten inom museilokalerna. För samlingarnas ökande,
i enlighet med de i motiveringen af förslaget till stadgar anförda
grunder, har ett belopp af 5,000 kronor synts Komiterade

vara tillräckligt, enär den befintliga samlingen kan anses vara i
vissa afseenden temligen fullständig, och åtminstone till en början
hufvudsakligen inköp af nyare föremål och af reproduktioner torde
förekomma. Deremot ha Komiterade ansett sig böra för biblioteket
föreslå den jemförelsevis höga summan af 2,000 kronor.
Dels utgör nämligen biblioteket och den deri ingående samlingen
af mönsterblad en synnerligen vigtig del af museet, Renande att
fullständiga samlingarna och i många fall ersätta bristen på originalföremål,
hvarför det samma vid hvarje mera noggrant studium
måste rådfrågas, dels äro de arbeten, som ingå i ett konstindustrielt
bibliotek, i allmänhet planschverk och i följd deraf dyrbara
samt för den enskilde svåra att anskaffa, och dels råder inom den
konstindustriela literaturen för närvarande en synnerligen liflig
verksamhet, hvilken museum i sin mån måste med uppmärksamhet
följa. Slutligen ha Komiterade föreslagit uppförandet af tvenne
smärre belopp som understöd för musei literära eller reproducerande
verksamhet, detta dock under förutsättning, att såväl de
på literära arbeten som på reproduktioner nedlagda kostnader
skola till hufvudsaklig del genom försäljningar betäckas.

Den årliga utgiftsstaten skulle enligt denna beräkning erhålla
följande utseende:

Löner:

En intendent............................................. Kr. 6,000: —

hvaraf i fast lön 4,000, i tjenstgöringspenningar
2,000.

En förste amanuens................................. » 3,000: —

hvaraf i fast lön 2,000, i tjenstgöringspennin
gar 1,000.

En andre amanuens................................. » 2,500: —

hvaraf i fast lön 1,500, i tjenst-_

Transport Kr. 11,500: —

Transport Kr. 11,500: —
göringspenningar 1,000; för båda
amanuenserna bör lönen efter fem
års förlopp kunna höjas med 500
kronor, efter tio år med ytterligare
500 kronor.

Vetenskapligt bildade extra biträden...	»	2,000	—
Expeditionskostnader ..............................	»	500	—
En portvakt (jemte fri bostad)............	»	600	—
En gårdsdräng (jemte fri bostad) ......	))	600	—
Bevakning under förevisningstiderna...		3,000	— 18,200: —
Byggnaden:
Uppvärmning och belysning..................	Kr.	3,000: —
Underhåll af golf, fönster o. d.............		1,500	— 4,500: —
s Samlingarna:
Underhåll och vård .................................	Kr.	2,000	—
Samlingarnas ökande ..............................		5,000	—
Boksamling ................................................	»	2,000	— 9,000: —
Öfriga utgifter:
Tidskrift, föreläsningar o. d...................	Kr.	1,500: —
Gipsgjutningsanstalt, galvanoplastisk
och fotografisk atelier.....................		1,000: — 2,500: —

Summa Kr. 34,200: —

Till ledning vid bedömandet af ofvanstående utgiftstats storlek,
meddelas här en jemförande öfversigt af motsvarande utgiftsstater
vid några främmande museer under de sista åren.
De ha sålunda uppgått

vid Österrikiska museet i Wien till omkring 145,000 kronor.

» Slöjdmuseet i Berlin » » 111,000 »

vid Slöjdmuseet i Hamburg till omkring 36,000 kronor.
» » i Dresden » 70,000 »

» » i Nurnberg » 100,000 »

Hvarjemte slutligen torde böra erinras, att det anslag af
4,000 kronor, som under de sista åren utgått till Svenska Slöjdföreningen
såsom hyres- och inköpsbidrag för dess museum, efter
upprättandet af ett museum för konstindustri och slöjd, blir
obehöfiigt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få Komiterade i
underdånighet föreslå,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t af Riksdagen
äska:

dels till uppförande och inredning af en
byggnad vid Hötorgets södra ända, afsedd att
inrymma ett museum för konstindustri och slöjd

ett belopp af.............................................................. Kr. 381,000: —

att utgå med 140,000 kronor under hvartdera
af åren 1879 och 1880 samt återstoden under
år 1881;

dels till anskaffande af utställningsmateriel
jemte biblioteks- och verkstadsinredning, möblering,
flyttning m. m. ett belopp af ..................... » 35,000: —

att utgå under året 1881; samt

dels slutligen till bestridande af kostnaderna
för ofvan upptagna löner och andra utgifter för

musei verksamhet ett årligt anslag af
att utgå från och med år 1881.

Er. 34,200: —

Med underdånig vördnad, trohet och nit framhärda
Eders Kong!. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåter

G. af UGGLAS.

F. BAKDEL. C. TH. SVANBERG. I. WALLBERG.

G. H. STRÅLE. G. R. DAHL ÅNGER, E. JACOBSSON.

Stockholm den 3 December 1877.

G. Upmark.

BILAGA.

Åtgärder vidtagna i några af Europas länder för
konstindustriens befrämjande.

Reseberättelse, enligt komiterades särskilda uppdrag afgifven af
F. DARDEL och G. R. DAHLANBER.

Sedan ett par årtionden tillbaka ha i flere af Europas länder kraftiga
åtgärder blifvit vidtagna i ändamål att åt industriens alster gifva en konstnärlig
prägel. Man Iran räkna ursprunget till denna sträfvan från den första
verldsutställningen i London. Vid denna internationela täflan visade det
sig nämligen, att Frankrike stod ojemförligt öfver nästan alla andra länder
i fråga om de industrigrenar, der en utbildad smak och färdighet i teckning
hos industriidkarne tagas i anspråk. England stod lagt i detta hänseende,
huru hög ståndpunkt dess teknik ock i andra riktningar hunnit. Regeringen
och parlamentet i England insågo hvilken fara ett sådant förhållande medförde
för landets industri, och de bemödade sig att genom förbättringar
i undervisningen och genom anskaffandet af goda förebilder utbilda smaken
hos såväl industriens idkare som allmänheten, för att sålunda frambringa en
konstindustri af verkligt konstnärligt värde. För den skull upprättades i London
vid South Kensington ett museum för ornamental konst, och i samband dermed
ett mönsterläroverk för de sköna konsternas tillämpning pa industrien, hvaijemte
upprättandet af ritskolor i landsorten pa allt sätt gynnades och underlättades.
De anstalter, som på detta sätt grundlädes, sattes under en särskild
styrelses öfveruppsigt. Betydande summor anslogos för ändamålet.
Det dröjde icke länge innan dessa åtgärder buro de önskade frukterna, som
rikligen ersatte den möda och de kostnader dera blifvit nedlagda. Englands
konstindustri har, såsom de senare verldsutställningarna otvifvelaktigt adagalagt,
gjort högst betydande framsteg, hvilka ådragit sig uppmärksamhet i
andra länder och der framkallat sträfvanden i samma riktning, för att kunna
uthärda en täflan, som eljest skulle verka ruinerande för den svagare industrien.
I sjelfva verket har genom Englands och nagra andra länders ansträngningar
för konstindustriens utveckling förhållandet blifvit sadant, att

Allmänna anmärkningar.

Konstindustrien
i England.

Konstindustrien
i Frankrike.

Konstindustrien
i Österrike.

antingen måste öfriga länder följa exemplet och genom alla till buds stående
medel söka att förädla smaken och utbilda den tekniska färdigheten hos idkarne
af de konstindustriela yrkena, eller ock döma dessa till en säker undergång.
Det är förnämligast detta, som föranledt den lifliga rörelse, hvilken nu i
flere länder är rådande, för att genom anläggning af museer och läroanstalter
höja konstindustriens ställning. Äfven till Frankrike — hvilket land
genom sin sedan lång tid tillbaka vunna öfverlägsenhet i detta hänseende,
kunde anses sxyddadt från täflan — har denna rörelse sträckt sig, och man
har allt mer och mer kommit att inse nödvändigheten af allvarliga bemödanden
för att bibehålla den uppnådda ställningen. Ännu kraftigare har
detta behof visat sig i länder, hvilkas industri arbetar under mindre gynsamma
förhallanden, och de i dessa länder vunna resultaten ådagalägga, huru
man genom ganska enkla medel och med jemförelsevis ringa uppoffring kan
framkalla och utveckla en konstindustri, af lika stor betydelse i nationalekonomiskt
hänseende, sorti för den högre kulturen.

Det sätt, som man i England användt för i fråga varande ändamåls
vinnande, är visserligen af ganska stort intresse och utan tvifvel vittnande
om stor organisatorisk förmåga, men det tager sa stora medel i anspråk och
de förhållanden, hvarunder det i England uppstått och utvecklats, äro så
väsentligt olika med dem i vårt land, att det är obehöfligt, att här närmare
än hvad redan skett redogöra derför.

För Sverige passande mönster äro deremot i detta fall att söka i några
andra länder, för hvilkas åtgärder till konstindustriens befrämjande nu skall
redogöras.

Österrike.

Bland de stater, som efter Englands exempel sökt framkalla en kraftig
utveckling af konstindustrien, bör i främsta • rummet Österrike anföras, enär
man här genom en följd af synnerligt väl beräknade och med stor ihärdighet
och skicklighet fullföljda åtgärder frambragt resultat af verkligen
genomgripande betydelse för landets industriela ställning, så att denna från
en i konstnärligt hänseende låg ståndpunkt inom några år höjdes i den grad,
att den väckt det öfriga Europas uppmärksamhet och aktning. Det var
verldsutställningen i London år 1862, som gaf impulsen till rörelsen i Öster -

rike. Detta lands utställning gaf nämligen ur ren konstnärlig synpunkt en
ingalunda tillfredsställande bild af den österrikiska industrien, och detta föranledde
regeringen och för saken nitälskande personer att söka förädla smaken
icke blott hos industriidkarne utan hos den stora allmänheten. Redan
år 1863 gaf kejsaren sitt bifall till grundandet af ett konstindustrielt museum Grundandet af
i Wien, »Oesterreichisches Museum för Kunst und Industrie», hvilket till en
början förnämligast innehöll till låns lemnade föremål ur statens och kejsarens
samlingar, såsom hofbiblioteket, galleriet vid Belvedere, förrådet af
tapeter och möbler ur de kejserliga slotten, antikkabinettet, Ambrasersamlingen,
skattkammaren och arsenalen. Derjemte uppmanades staden Wien,
adeln och allmänheten att ur dem tillhöriga samlingar till museum såsom
lån för någon tid öfverlemna dertill passande konstverk. En komité af sakkunnige
män erhöll uppdrag att utarbeta stadgar för den nya anstalten.

Erkehertig Rainer utnämndes till protektor, professoren Eitelberger v. Edelberg
till direktör samt den bekante konstkännaren Jacob Falke till förste
custos och direktörens suppleant. Det är desse män, som i första rummet
äran tillkommer, att det Österrikiska museet verkat i så hög grad gagnande
icke blott för landets, utan äfven för hela Europas industri. Vid deras sida
verkade ett curatorium, sammansatt af framstående män, hvilka i en eller
annan riktning kunde främja anstaltens framgång och tidsenliga utveckling.

År 1864 öppnades i eu provisorisk lokal anstalten med eu konstindustriel
utställning, förnämligast bestående af lånade föremål. Men genom inköp och
gåfvor utvidgades snart musei egna samlingar, så att behofvet af en ny, för
ändamålet särskild afpassad byggnad blef allt känbarare. Anslag för eu sådan
beviljades äfven, och år 1871 kunde museum inflyttas i den nya lokalen.

Den synnerligen vackra och ändamålsenliga byggnad, i hvilken det Byggnader,.
Österrikiska museet inrymmes, är utförd efter arkitekten Ferstels plan.

Kostnaden för den samma jemte inredning uppgår till 700,000 gulden (omkring
1,200,000 kronor). Den inre arkitektoniska anordningen i byggnaden
är sa väl afpassad, att man lyckats undvika den stela enformighet, som
stundom vidlåder dylika museer, och som gör ett oangenämt intryck. Genast
vid inträdet fägnas ögat af eu praktfull, från taket belyst vestibul, omgifven
af arkader i två våningar och deröfver en våning svicklar, som böja sig
mot glastaket. Denna vestibul är prydd med en rik samling statyer, dels
af marmor, dels afgjutningar i gips af antikens yppersta skulpturverk.

Man har från första början genom denna anordning velat gifva åt museum
en konstnärlig prägel ''och antyda den högre synpunkt, hvarur man vill inverka
på industrien. Från vestibulen, som upptager byggnadens midtparti,

Samlingarna.

Biblioteket.

ingår den besökande i musei samlingar, Indika upptagas å hvardera sidan i
flere stora salar, olika hvarandra till utstyrsel och dekoration, men hvilka för
öfrig t äro temligen enkla, så att de ej vända uppmärksamheten från de i
salarna utstälda föremålen.

Efter uppställningen kan man indela dessa i tio grupper:

l:o. Textila föremål och möbler, äfvensom korgmakeriarbeten, nålarbeten,
pappers- och läder-tapeter samt ornamentalt träsnideri.

2:o. Guldsmedsarbeten, hvartill räknas, utom föremål af ädla metaller
och bijouterier, äfven arbeten af andra metaller med guld- och silfverbeläggning
och emaljerade arbeten.

3:o. Keramiska föremål.

4:o. Glas, nämligen glaskärl och andra föremål af glas, glasmålningar,
äfvensom porslinsmålningar.

5:o. Oädla metaller: föremål af brons, jern, koppar, bly, zink, tenn
o. s. v. äfvensom ringklockor och ur.

6:o. Väggdekorationer, såsom väggmålningar och målade tapeter, skrift,
tryck- och bokbinderi-arbeten m. m., såsom miniatyrer, böcker, handskrifter,
bokpermar, lackerade och läder-arbeten, föremal af sten, elfenben, horn och
vax samt mosaikarbeten.

7:o. Stora plastiska föremål af marmor, gips, brons m. m.

8:o. Gipsafgjutningar af ornament och af smärre plastiska föremal.

9:o. Graverade arbeten, såsom mynt, sigill, skurna stenar samt aftryck
efter sådana.

10:o. Ornamentsritningar och andra grafiska föremål.

En vexlande utställning i en af salarna framlägger de väsentligaste
beståndsdelarna af denna senare samling och åskådliggör tillika den historiska
utvecklingen af konstindustriens förnämsta grenar.

Till denna samling höra äfven fotografierna och ritningarna till konstindustriela
föremål af alla slag, hvilka antingen tillhöra museet eller vai it
der en gång utstälda.

I förening med detta museum och inrymdt i samma byggnad star äfven
ett rikhaltigt konstindustrielt bibliotek, omfattande böcker och planscher
öfver såväl konstens estetik, filosofi och historia som öfver arkitekturen och
snart sagdt alla tekniska yrken, inom hvilka de sköna konsterna ega någon
tillämpning. Detta bibliotek räknar redan omkring 11,000 band.

En särskild afdelning utaf museum bildar den s. k. sphragistiska samlingen,
hvilken ursprungligen bildad af en enskild person, sedermera blifvit
af museum inköpt. Denna samling, som lärer vara den fullständigaste

i sitt slag, omfattar originala sigillstampar, originala vaxsigill, gipsafgjutningar
och modeller till sådana. Den samma erbjuder ett rikligt material icke blott
för konstindustrien, utan äfven för den historiska forskningen.

För öfrigt har visserligen det Österrikiska museet icke i sin ego en så
stor mängd af gamla dyrbara originalalster från föregående konstperioder,
som förhållandet är med South Kensington museum i London, Gewerbemuseum
i Berlin eller Nationalmuseum i Miinchen. De af konung Carl XV
till svenska staten testamenterade samlingar af detta slag äro till och med
i det hela taget rikare än det Österrikiska museets. Gamla föremål af utmärkt
konstvärde äro nämligen i Wien som annorstädes numera ganska
sällsynta i handeln och betalas mycket högt, enär de många olika konstindustriela
museer, som'' de senaste åren uppstått, täfla med hvarandra
att draga till sig dylika föremål, hvadan museum i Wien icke kunnat
sätta sig i besittning af ett synnerligen stort antal sådana. Men denna
brist har i viss mån motvägts genom det förut antydda medgifvandet af
kejsaren, att såväl hans enskilda som statens samlingar egde att till det
Österrikiska museet såsom lån på kortare eller längre tid öfverlemna sådana
konstverk och böcker, som kunde tjena till konstindustriens befrämjande.
Denna förordning medförde önskade följder, och den tillämpas fortfarande.
När i museum fattas mönstergilla prof från äldre konstindustriela perioder,
t. ex. för att åstadkomma en utställning af förebilder inom glas- eller möbelfabrikationerna,
eller för att i enskilda fall få passande motiv till förädling
af vissa slags konstindustriela alster, som inom landet tillverkas, lånas från
andra samlingar föremål, som dertill äro lämpliga. Af dessa tagas kopior,
afgjutningar eller teckningar, som förblifva vid museum, under det att originalen
efter någon tid återlemnas. Äfven de offentliga biblioteken användas
på samma sätt: böcker lånas, hvarur illustrationer och ornament
kopieras, eller af hvilkas permar aftryck tagas. Flere af landets enskilde
samlare af konstskatter hafva i museum deponerat dyrbara konstalster, såsom
statyer, gobelinstapeter, arbeten af guld, silfver och elfenben, emaljer m. in.,
hvilka ofta under åratal få förblifva derstädes. På detta sätt har det blifvit
möjligt att åstadkomma special-utställningar, t. ex. af Murano-glas- ,
arbeten, af väfnader, af gammalt Wiener-porslin, af äldre mästares handteckningar,
af de grafiska reproducerande konsternas alster o. s. v., hvilka utställningar
under någon tid fortfarit.

För att kunna afbilda de till låns erhållna föremålen äro med museum förenade
ett gipsgjuteri samt en galvanoplastik och eu fotografisk atelier. De
båda förstnämnda äro inrymda i de till byggnaden hörande källarelägenheter.

Grunder för
samlingarnas
förökande.

Utställning af
nya konstindustriela
alster.

I fråga om inköp af konstindustrialster kar man uppstält såsom hufvudregel,
att föremålet bör vara användbart på ett eller annat sätt såsom förebild
för vår tids industri, så att det vare sig till form, material eller dekoration
erbjuder egenskaper, lämpliga att studera. Är föremålet fullt lämpligt
för det afsedda syftet, tvekar man icke att betala det högt. Men om det
till köp erbjudna föremålet icke är af verkligt gagn för någon af landets
industrigrenar, inköpes det på inga vilkor, äfven om dess historiska värde
är betydligt, Den historiska betydelsen underordnas här alltid den praktiska,
hvilket ingalunda är förhållandet med alla konstindustriela museer.
Vid allmänna ver ^utställningar inköpas prof å andra länders mest utmärkta
konstindustriela produkter. Isynnerhet har man förskaffat sig en utmärkt
samling af orientens rikt dekorerade alster i keramik, inlagda metallarbeten
och väfnader. Man spårar också ett starkt orientaliskt inflytande på den
österrikiska konstindustrien, särdeles inom dennas textila grenar, der den
orientaliska ornamenteringen och färgprakten göra sig märkbart gällande.

Inom bronsindustrien, hvars fabrikat utgöra en af Wiens förnämsta
exportartiklar, men som hittills hufvudsakligen frambringat förgylda mindre
föremål, söker det Österrikiska museet att genom lämpliga förebilder såväl
höja smaken som ock att införa föremål mera passande för praktiskt användande,
såsom kandelabrar, ljuskronor m. in. i olika bronslegeringar. Man hoppas
kunna i en ej aflägsen framtid täfla med Paris, som hittills ensamt försett
Europa med konstnärligt utförda bronsartiklar.

En vigtig afdelning af det Österrikiska museet utgör den i en af
musei salar anordnade utställningen af nya konstindustriela alster af såväl inhemskt
som utländskt ursprung. Endast sådana föremål, som äro af mönstergill
beskaffenhet mottagas härvid. Det anses äfven af fabrikanterna som
en heder att få sina industrialster antagna till utställning vid det Österrikiska
museet. Flere af de utstälda industrialstren försäljas pa stället. Hvarje
år anordnas vid jultiden under några veckor en större utställning af konstindustriela
föremål, tillverkade inom Österrike. Öfre arkadgaleriet jemte
två närgränsande salar anordnas då till en storartad bazar, flitigt besökt af
alla samhällsklasser. Äfven vid denna utställning mottagas endast föremal,
som vid pröfning befunnits vara af verkligt konstnärligt värde.

Samlingarna äro öppna tre af veckodagarna klockan 9—4 utan afgift,
om Söndagen 9—1 också utan afgift, samt två dagar från 9—4 mot en
inträdesafgift af 30 kreutzer (omkring 50 öre). Konstnärer och handtverkare,
som arbeta i samlingarna, kunna emellertid erhålla fritt tlltråde äfven
de två sistnämnda dagarna. En dag, nämligen Måndagen, är museum stängdt

för allmänheten. Denna dag användes för de större omflyttnings- och rengöringsarbeten,
som vid en anstalt af detta slag tid efter annan maste
vidtagas.

Någon fullständig katalog öfver de utstälda föremålen finnes icke, men
deremot äro dessa i allmänhet försedda med uppgift öfver nummer, namn,
ämne och arbetssätt, ursprung och egare. Derjemte utgifvas, så ofta det
erfordras, till vägledning för den museum besökande allmänheten, smärre
handböcker, innehållande en redogörelse för de artiklar i museum, som äro
af det största allmänna intresse.

Men det är icke endast genom förevisande i samlingssalarna af forna
tiders och den nyare tidens industrialster af konstnärligt värde och genom
biblioteket, som det Österrikiska museet utöfvar sin verksamhet. För att
bereda en riktig uppfattning af anstaltens sträfvanden och för att sprida i
vidsträcktare kretsar kännedom af och intresse för den reformatoriska rörelsen
inom smakens område, har man anordnat serier af föredrag i musei lokal.
Redan år 1864 började direktören för det Österrikiska museet en följd af
nio föredrag öfver dettas mest framstående konstverk, hvarefter hans närmaste
man höll fyra föredrag öfver ornamentikens teori och historia samt
en annan vetenskapsman elfva föredrag öfver optik och färglära. Sedermera
ha årligen under vintern ett eller två föredrag i veckan hållits inom museum,
afhandlande antingen dettas omedelbara verkningskrets, dels frågor rörande
smak och stil eller historiskt kritiska upplysningar öfver enskilda perioder
eller riktningar inom konsten och industrien, och dels beträffande framstående
konstverk, eller öfver tekniken och materialierna o. s. v. Exempelvis
må anföras några ämnen, afhandlade vid dessa föredrag: »den moderna smakens
utveckling», »om perspektiv», »om pappers- och tapet-fabrikationen»,
»om träet såsom material inom de konstindustriela yrkena», »om galvanoplastik
och fotografi», »om Hildesheimer-silfverfyndet», »om bostadens prydnad
och utstyrsel», »om Albrecht Durer», »om industrien i Böhmerwald»,
»om den tyska konstreformen i det 16:de århundradet», »om Benvenuto
Cellini och renässansens guldsmedskonst», »om qvinnans deltagande i fabriksarbetet»,
»om kopparstickets historia» o. s. v. Dessa föredrag, som hållits
dels af musei personal, dels af andra personer, ha i allmänhet varit talrikt
besökta. Eu rymlig, för föreläsningarna särskildt afsedd sal är ock inom
museum inredd, men på så sätt att den tillika kan begagnas för andra ändamål,
t. ex. tillfälliga utställningar.

I samma riktning som genom föredragen verkar anstalten genom de
literära och artistiska publikationer, som derifrån utgå. Dessa äro mycket

Föredrag.

Publikationer.

Filial utställningar.

talrika och af stor betydelse. Först och främst bör bland dem nämnas en
tidskrift »Mittheilungen des Oesterreichischen Museums», som utgifves med
ett häfte i månaden, och hvilken är egnad åt alla konstindustriens område
berörande frågor, sålunda redogörelse för de i museum utstälda föremål, om *
nya inköp, föreläsningar o. s. v., om beslägtade sträfvanden på andra ställen,
om ritskolor och fackskolor, om forskningar och uppfinningar rörande konsttekniken
m. m. dylikt. Bidragen lemnas nästan uteslutande af den vid museum
anstälda personalen. Bland andra från anstalten utgifna arbeten må
anföras: »Konturerna af antika lerkärl», »Ornamenten till antika lerkärl»,
»Hans Sibmachers stick- och spetsmönsterbok», »Ottavio Stradas utkast till
praktkärl i silfver och guld», »Ornament från den italienska renässansens
blomstringstid», »Inlagda marmorornament från den italienska renässansen»,
»Studier öfver kinesisk emalj» o. s. v.

Utom de af museum omedelbart utgifna och de verk, hvilkas utgifvande
möjliggjorts genom understöd derifrån, ha flere af dess tjensteman
utgifvit vigtiga arbeten rörande de sköna konsterna och dessas tillämpning.
Äfven på detta sätt har museum verkat gagnande för konstindustrien.

Redan genom sina publikationer sträcker det Österrikiska museet sina
verkningar långt utom hufvudstadens gränser, men ännu mera omedelbart
söker det att utöfva sitt inflytande på konstindustrien inom alla delar
af den stora monarkiens vidsträckta områden genom att föranstalta filialutställningar
i olika städer med betydande industriel verksamhet. Icke lång
tid efter de museum blifvit öppnadt, anordnades en sådan utställning i Leitmeritz,
hvarvid museum ditsände keramiska alster, väfnader, stickerier, galvanoplastik
efterbildningar af metallkärl samt dessutom gipsafgjutningar
och fotografier, hvarjemte flere industriidkare föranledts att ditsända prof på
sina fabrikat; dessutom hade från omgifvande trakt dertill lämpliga konstskatter
blifvit utstälda. Denna utställning, hvilken fortfor omkring eu
månad, lyckades synnerligen väl och äfven i ekonomiskt hänseende var resultatet
så gynsamt, att af öfverskottet stadens realskola kunde förses med
lämplig materiel för undervisningen i frihandsteckning.

Härigenom föranleddes man till att föranstalta likartade utställningar
i andra städer, såsom Brunn, Graz, Linz, Eeichenberg, Prag, Pilsen, Innsbruck,
Znairn, Klagenfurt, Olmiitz. Vanligen hafva filialutställningar företagits
samtidigt med landtbruksutställningar eller vid andra tillfällen, då
större folkmassor samlats. Kostnaden för föremålens inpackning har bestridts
af museum, men transport och öfriga kostnader af de lokala myndigheterna.
Genom dessa med hänsyn till de lokala industrigrenarnas behof anordnade

utställningar har icke Mott dessas behof af ledning och af lämpliga förebilder
i konstnärligt hänseende blifvit tillgodosedt, utan äfven ritundervisningen
vid realläroverken och de tekniska skolorna blifvit befrämjad. Stundom
ha med filialutställningarna förenats serier af konstindustriela föredrag.

Såsom ofvan blifvit anfördt, finnas vid det Österrikiska museet sär- verkstäder för

gipsgj ättling

skilda verkstäder för åstadkommande af gipsafgjutningar, fotografier och m. m.
galvanoplastiska efterbildningar. Dessa försäljas sedermera för tillverkningspriset.
Genom understöd af regeringen, af handelskamrarna, af slöjdföreningarna
o. a. ha sålunda real-, slöjd- och fack-skolorna inom den Österrikiska
monarkien blifvit försedda med afgjutningar efter de bästa ornamentala och
plastiska förebilder, af pelarordningarna, af arkitektoniska detaljer o. s. v.,
en åtgärd, som i hög grad medverkar för utbredandet af en förädlad smak.

Redan hafva omkring 600 olika gipsafgjutningar blifvit tagna, dels af hela
figurer, hufvud och andra kroppsdelar efter antiken, dels af anatomiska detaljer,
dels af trä- och stenreliefer, bokpermar, kärl, vapen och delar af rustningar,
pelarordningarna, tektoniska detaljer och ornament från alla konstperioder.
Fotografier, äfven till antalet flere hundrade, återgifva dels teckningar
af de gamla mästarne, dels miniatyrer, bokband, arbeten i ädla metaller,
brons och jern, glas- och lerkärl, skulpturer o. s. v. De galvanoplastiska
efter bildningarna äro icke inskränkta till kärl och andra föremål, utan
de tagas stundom efter arbeten af läder m. m. dylikt.

Beträffande vården af samlingarna, tillhör den en direktör, som har till Förvaltning
sitt biträde fyra custoder. Den förste af dessa är direktörens suppleant och
föreståndare för afdelningen för den moderna industrien, en annan förestår
biblioteket och kopparstickssamlingen, en tredje är sekreterare och byråföreståndare.
Dessutom äro flere biträden till dessa tjensteman anstälda.
Direktörens lön uppgör till 4,000 gulden, förutom fri bostad; custodernas
lägsta lön uppgår till 2,000 gulden, men hvilket belopp ökas med 500 gulden
efter fem års tjenstgöring. Dessutom hafva tjenstemännen särskilda
arvoden för de af dem hållna föredrag och för sin skriftställareverksamhet.

Hvad åter angår den högre ledningen af det Österrikiska museets angelägenheter,
tillhör den jemte direktören, ett curatorium och en protector.

Denne utnämnes af kejsaren och har till uppgift att befordra musei framgång
och utveckling i alla riktningar; han utnämner ledamöterna i curatorium
och förer ordet vid deras sammanträden, hvarjemte han förmedlar
beröringen mellan regeringen och museum. Curatoriet åter, i hvilket direktören
och förste custos ega rösträtt, är hufvudsakligen rådgifvande, men med

Utgiftsstat.

Konstindustriskolan
i Wien.

rätt att framställa förslag och att afgöra vissa frågor rörande utställningen
af industri alster och öfver inköp för samlingarna.

Genom denna organisation blir faktiskt direktören den ende magtegande
inom anstalten, och med den stora förmåga och de förtjenster om det
Österrikiska museets grundande och utveckling, som den nuvarande direktören
eger, torde detta kunna förklaras. Enligt gällande stadgar tillkommer
honom att vaka och besluta öfver utställningen och samlingarna äfvensom
öfver katalogernas affattning, att föra korrespondensen, att i allmänhet afgöra
om inköp för samlingarna samt öfver innehållet af tidskrifter och de
konstnärliga publikationerna; att månadtligen afgifva redogörelse till curatoriet
och årligen till regeringen öfver anstaltens verksamhet; slutligen har
han den högsta ledningen af de med museum förenade verkstäder och bestämmer
hvilka föremål, som der skola efterbildas.

Hela den årliga utgiftsstaten för Österrikiska museet uppgår för närvarande
till 80,594 gulden, af hvilka 6,000 äro afsedda för bibliotekets
ökande.

Men huru stort gagn det Österrikiska museet än utöfvat genom sina
utställningar, sina föreläsningar och publikationer, torde det likväl hafva
haft sin största betydelse genom den förträffliga konstindustriela undervisning,
som i samband dermed meddelats i den högre konstindustriela läroanstalten
och i fackskolorna. Den förstnämnda »Die Kunstgewerbeschule des
k. k. Oesterreichischen Museums» inrättades år 1868, sedan Handels- och
Industrikammaren derom gjort ansökan, och direktionen för museum afgifvit
sitt utlåtande. Några utdrag ur detta torde tydligast angifva det syfte
denna skola eger och den ställning hon intagit till moderanstalten. »Museum
är afsedt att framkalla insigt om konstindustriens väsende; det skall utbreda
den riktiga smaken och lemna skolor och fabriker mönster att efterbilda.
Men dels räcker musei verksamhet, oaktadt filialutställningarna i olika
delar af riket, icke nog långt och icke samtidigt öfverallt, dels ligger det
icke i dess magt att bilda handen och öfva uppfinningsförmågan. Och dock
kommer det väsentligt derpå an, att hvad i museum och med dess hjelp
läres, i den inhemska konstslöjden kommer till sjelfständigt och verkligen nytt
användande. Museum skall aldrig fullständigt åstadkomma den afsedda verkan,
om vid dess sida icke står en skola, som omedelbart företräder handtverkets
konstnärliga riktning och sålunda lägger grunden, på det att det

sköna och konstnärliga i de förelagda mönstren genom konsthandtverkaren må
öfvergå i kött och blod.» — »En högre konstindustriskola bör vara en anstalt,
som har att bilda icke arbetarne, utan konstnärerna och lärarne. Yid
henne skola bildas konstnärer i ordets sanna bemärkelse, sådana konstnärer
nämligen, hvilka kunna motsvara alla fordringar, till och med de högsta,
så att man icke längre nödgas taga sin tillflykt till ofullständigt eller i
utlandet bildade tecknare. Hon skall utbilda för fabrikerna tecknare och
modellörer, hvilka nästan helt och hållet fattas i landet, konstnärer, som
med uppfinningsrikt hufvud förena skönhetssinne och fullkomligt öfvad hand,
och sålunda i våra fabriker åstadkomma en konstnärlig lyftning; hon skall
göra guldsmeden, möbelsnickaren, porslinsmålaren och i allmänhet konsthandtverkaren
till mästare, icke i ordets industriela, utan i dess konstnärliga
betydelse.» — »Skall den konstindustriela läroanstalten verkligen motsvara
det syfte, för hvilket den är bestämd, måste de tre förnämsta konsterna,
målarekonsten, plastiken och arkitekturen, på det sorgfälligaste sätt der vårdas,
ty konstindustrien är ju icke annat än dessa tre konster tillhopa, använda
vid det dagliga lifvets behof.» — I enlighet med denna uppgift består
läroverket af fyra fackskolor, för byggnadskonst, för bildhuggeri, för djur-, blomster-
och ornaments-målning samt för figurteckning och målning med afseende
å konstindustrien, hvartill kommer en förberedande afdelning. Den sistnämnda
har till ändamål att åt elever, som icke ega tillräckliga förkunskaper i teckning,
meddela undervisning i detta ämne före inträdet i fackskolan. Fackskolan
för byggnadskonst meddelar undervisning i läran om de arkitektoniska
stilarterna, och de arkitektoniska formerna i allmänhet, men förnämligast
med hänsyn till deras användande för de konstnärliga byggnadsyrkena, såsom
byggnadssnickeriet, möbeltillverkningen, fabrikationen af kakelugnar och
kaminer, öfverhufvud taget i fråga om deras användande vid bostadens och kyrkans
inredning. Fackskolan för bildhuggeri åter lemnar undervisning i modellering
såväl af figurer som af ornament, och med hänsyn till deras användande
inom olika grenar af tekniken, såsom guldsmedskonsten, stenhuggeriet, träsnideriet,
stuccaturarbetet, tillverkningen af kärl af metall, lera och glas
o. s. v. Fackskolan för teckning och målning har slutligen till uppgift att
meddela undervisning i väggdekoration, teckning eller målning på glas och
porslin, för emalj och mosaik; hon omfattar äfven det vidsträckta området
af väfnaders ornamentering o. s. v. De ämnen, som ingå i läroplanen, äro
derför förnämligast:

1. Arkitektur och arkitektonisk ritning.

2. Teckning efter modell.

Läroämnen.

Inträde sfor dringar.

3. Teckning efter antiken.

4. Målning efter figurer.

5. Teckning och målning af ytornament jemte målning af blommor.

6. Modellers förfärdigande.

7. Modellering.

8. Träsnideri.

9. Öfning i komposition och modellering af konstindustriela föremål.

Men utom i dessa hufvudämnen ingå i undervisningsplanen åtskilliga

biämnen, såsom projektions-, perspektiv- och skugglära, anatomi, läran om
konststilarna, konsthistoria, konstindustriens historia eller enskilda delar af
denna i förening med nationalekonomi, färglära och färgkemi, läran om de
i yrkena använda materialierna och deras tekniska bearbetning. Dock föredrages
i allmänhet ett biämne icke årligen, utan hvart annat eller hvart
tredje år.

För inträde i den förberedande afdelningen fordras: 14 års ålder, intyg
öfver slutade studier i ett lägre gymnasium, ett realgymnasium eller eu lägre
realskola, eller i annat fall ådagalagd färdighet och framstående anlag för
teckning. Inträdet i någondera af fackskolorna förutsätter antingen att hafva
genomgått den förberedande afdelningen eller att på annat sätt hafva inhemtat
den färdighet i teckning och de kunskaper för öfrigt, som fackskolans undervisning
tager i anspråk. Såsom regel bör den i fackskolan inkommande lärjungen
hafva fyllt 16 år.

Utom de ordinarie lärjungarne, hvilka begagna undervisningen i samtliga
till deras fack hörande läroämnen, finnas »hospitanter», hvilka endast
begagna undervisningen i vissa läroämnen. Såsom hospitanter inträda vanligen
ritare, modellörer, verkmästare i fabriker m. fl., som redan ingått i
det praktiska lifvet och icke kunna egna hela sin tid åt skolan.

Man finner häraf, att lärjungarne antingen inkomma efter att hafva erhållit
eu mer eller mindre omfattande allmän bildning, men utan någon praktisk
erfarenhet, eller också, att de öfvergå från verkstaden till skolan, i hvilket
fall deras förkunskaper vanligen äro ganska obetydliga. Det anses dock, att
i det hela taget det är fördelaktigare om lärjungen, före inträdet i skolan,
inlärt det praktiska af ett tekniskt yrke.

Såsom man lätt kan förmoda, uppstår vid en skola sådan som denna eu
stor svårighet derigenom att lärjungarne, hvilka i allmänhet tillhöra de mindre
bemedlade klasserna, sakna medel att uppehålla sig i Wien och egna sin
tid åt läroanstalten. Med anledning häraf bildade sig ett sällskap för befrämjande
af »konstindustriskolan», med syfte att understödja talangfulle

lärjungar vid skolan genom meddelande af stipendier, reseunderstöd ock uppdrag,
och detta utan hänsyn till hvilken nationalitet och religion lärjungen
tillhör. Detta sällskap, för hvilket kejsaren och flere medlemmar af den
kejserliga familjen stälde sig i spetsen, har samlat betydande medel och utdelar
ett stort antal stipendier, hvarjemte det låtit skolans lärjungar utföra
flere uppdrag. Dessutom ha dels af andra korporationer, dels af enskilda
personer många stipendier för samma ändamål blifvit upprättade, så att numera
läroanstalten i detta fall kan anses vara ganska väl utrustad.

Antalet elever, manliga och qvinliga, uppgår för närvarande till omkring
220, af hvilka 70 egna sig åt lärarekallet.

Årligen anordnas en utställning af elevarbeten.

Undervisningen meddelas af en professor för hvardera äf fackskolorna Lärare.
och af två professorer vid den förberedande afdelningen samt dessutom af
flere docenter i särskilda läroämnen. En af professorerna tjenstgör tillika
såsom skolans direktör.

Läroanstalten öfvervakas af en särskild styrelse, bestående af direktören styrelser.
för konstindustrimuseet, af tre curatoriets ledamöter, utsedde af protectorn,
och en ledamot af handels- och industrikammaren i Wien, vald af denna
korporation.

Utgiftsstaten belöper sig för innevarande år till 26,742 floriner. utgifunat

Hittills har konstindustriskolan varit inrymd i musei byggnad, men i
anseende till såväl lärjungeantalets hastiga tillväxt, som utvidgningen af
musei samlingar, har en ny lokal för skolan blifvit behöflig. En ganska nv byggnad för
rymlig byggnad är äfven för ändamålet uppförd bredvid konstindustrimuseet
samt medelst en passage förenad dermed; läroanstalten skall redan innevarande
höst ditflyttas.

Den högre konstindustriela skolan i Wien har utan tvifvel i det hela
taget utöfvat en för den Österrikiska industrien synnerligen gagnande verksamhet.
Till en början möttes såväl hon som sjelfva museet af misstro
från flere af de store industriidkarne, men nu mera synes dess framgång
och anseende betryggade. Mellan industrien och skolan eger en liflig
förbindelse rum. Lärarne kunna knappast mottaga alla beställningar, som
ingå på utkast till arbeten i glas, lera, metall, trä, till mönster för väfnader,
till dekorationer o. s. v.

De utgående lärjungarne erhålla i allmänhet utan svårighet anställning
uti industriens tjenst, och lärarne få tillse, att lärjungarne icke allt för tidigt
öfvergå från skolan till det praktiska lifvet.

Och det är icke endast genom det omedelbara inflytandet på industri 15 -

idkarne, som det Österrikiska museet har verkat. Tvärtom har man vid
dettas anordning och verksamhet ständigt haft för ögonen, att bildandet af
allmänhetens smak är en uppgift, som äfven tillkommer anstalten, och att
det här är lika mycket fråga om afnämare som om tillverkare. Man har
försökt och lyckats att göra museum populärt i detta ords bästa betydelse,
att göra det till en mötesplats, en ständig källa till nöje och bildning för
alla samhällsklasser. Det verkligen betydande inflytande, som detta museum
under det fåtal år det varit i fullständig verksamhet, redan hunnit utöfva
såväl på Österrikes industri som på dess befolknings konstsinne och bildning,
finner häraf sin förklaring.

För att befrämja den konstindustriela verksamheten samt husslöjden i
de Österrikiska provinserna har man dels lemnat understöd och förbättrat
Fackskolor i pro- redan varande fackskolor och dels upprättat nya sådana, der de ansågos vara
tmsema. ^ behofvet påkallade. Den Österrikiska regeringen har fullständigt uppfattat
den stora såväl nationalekonomiska som sociala betydelsen af sådana för
den stora massan af de industriele arbetarne afsedda läroanstalter och de
lokala myndigheterna ha gått regeringens sträfvanden till mötes. I följd
deraf har det lyckats att under de senaste åren framkalla ett antal konstindustriela
fackskolor, hvilka väsentligt medverkat till det mål, som det
Österrikiska museet för sig utstakat. Dessa läroanstalter stå äfven i en
nära beröring med såväl museum som med dettas högre konstindustriela
skola. Från museum sändas lämpliga modeller och öfrig undervisningsmateriel
till fackskolorna; dessa hemta oftast sina lärare från den högre
konstindustriela läroanstalten, och de sända ofta till utställning i museum
sina mest framstående arbeten.

I allmänhet verka de nu ifrågavarande skolorna för utbildning af arbetare
inom enskilda fack. De äro derför också företrädesvis anlagda i trakter,
der någon gren af industrien, vare sig såsom fabrikshandtering eller husslöjd,
hunnit någon vidsträcktare utbredning. Icke sällan har förhållandet varit
sådant, att en fabriksmässigt idkad industrigren i tekniskt hänseende varit
förträfflig, men deremot underhaltig från konstnärlig synpunkt betraktad.
I så fall har man grundat en fackskola just med hänsyn till denna industrigrens
förkofran. Så t. ex. fackskolan i Feldkirch, som är upprättad för det på
väfverier och spinnerier rika Vorarlberg, samt porslinsmålningsskolan i Carlsbad,
som äfven är belägen vid centrum af flere industriela anstalter. Vid

andra tillfällen har husslöjd bedrifvits sedan lång tid tillbaka i en ort eller
trakt, men denna slöjd har sjunkit ned under trycket af ogynsamma omständigheter.
Problemet har då varit att genom fackskolan höja den samma
i konstnärligt och tekniskt hänseende, så att den erhållit en tidsenlig utveckling.
Sålunda har i det icke långt från Friedland belägna Sleindorf, der ett
stort antal familjer sysselsatt sig med svarfning såsom husslöjd, upprättats
en fackritnings- och modelleringsskola i förening med en läroverkstad föi
träsvar flinig; i Hallein och Gröden, der träsnideriet idkats såsom husslöjd,
ha fackskolor för dennas lyftning blifvit anlagda; i några orter i Bökmen,
der glasindustrien bedrifves både såsom fabriksindustri och husslöjd, har man
genom fackskolor, särskild! afpassade för denna industrigren, lyckats att
gifva åt den samma en ny lyftning. I några fall har man genom fackskolor
sökt framkalla en för orten ny konstindustrigren, när förekomsten derstädes
af särskilda lämpliga materialier dertill gaf anledning. Sålunda gaf i Tetsclien
och Teplitz tillvaron af siderolit, i Znaim af krukmakarelera, i Hallstadt
af brokig marmor samt i Laas af förträfflig hvit marmor anledning
till fackskolors upprättande derstädes, pa det att befolkningen skulle lära
rätt känna värdet af dessa materialier och deras rätta bearbetning. Men
äfven i trakter, der icke naturen sjelf lemnat anvisning på vissa industrigrenar
såsom de mest passande, har man i flere fall sökt genom fackskolor,
afsedda för undervisning i träskärning, spetsknyppling in. m. öppna nya förvärfskällor
för den fattiga befolkningen, i synnerhet för qvinnorna.

Den högre ledningen af de konstindustriela fackskolorna tillhör handelsministeriet,
som i alla vigtigare frågor först inhemtar utlåtande af de tekniska
eller artistiska uppsigtsråden i Wien, allt efter som frågan är af teknisk
eller konstnärlig natur. Den närmare ledningen åter tillhör särskilda lokalstyrelser.
Skolornas föreståndare tillsättas af nämnda ministerium. Vanligen
underhåller staten icke ensamt en fackskola, utan kommunen eller enskilda
föreningar och personer bidraga dertill. Så t. ex. har fackskolan för glasindustri
i Steinschönau ett årligt statsbidrag af 600 gulden samt dessutom
600 gulden af landstinget, 300 gulden af det förut omnämnda sällskapet för
befrämjande af konstindustriskolor, hvarjemte kommunen anskaffar lokaler.
Hela den summa, som från statens sida årligen utgar för upprättande, underhåll
och utvidgning af fackskolor, är för närvarande 49,2o0 gulden.

Bland de Österrikiska konstindustriela fackskolorna förtjenar den högre
konstsömnadsskolan i Wien att särskildt omnämnas, emedan hon med fram -

Konst sömnadsskolan
i Wien.

Museum i
burg.

gång verkar för införande af en renare smak och förbättrad teknik i det
qvinliga handarbetet och derigenom i vida kretsar bidrager till konstindustriens
främjande, och detta så mycket mera som flere af de utgångna
eleverna såsom lärarinnor verka vid andra skolor. -Denna skola öppnades år
1874 och erhöll till uppgift att utbilda konstöfvade sömmerskor och att för
den skull lemna undervisning i alla grenar af sömnadskonsten, att eftersträfva
upplifvandet af äldre och införandet af utländska sömnadsmetoder,
och att genom utförandet af stilfulla mönstergilla arbeten samt genom konstens
tillämpning vid sömnaden bidraga till utbildandet af en renare smak.
Undervisningen meddelas i en två- till tre-årig kurs 36 timmar i veckan och
omfattar följande läroämnen: sömnad, frihandsteckning, öfverförande af mönsterteckningar
på tyget, mönsterteckning, förande af arbetsbok, föredrag
öfver sömnadens användande på konstindustriela föremål, konsthistoriska föredrag
samt kostymkännedom. — Två lärarinnor samt två lärare verka vid
läroanstalten. Eu af lärarinnorna är tillika dess föreståndarinna. — För
inträde erfordras fyllda 14 år, intyg öfver med framgång genomgången folkskola
och öfver någon färdighet i sömnad samt derjemte färdighet i teckning.

Skolan är grundad genom handelsministeriet och står närmast under en
särskild styrelse.

Innan vi sluta denna redogörelse för i Österrike vidtagna åtgärder till
konstindustriens främjande, torde uppmärksamheten böra fästas vid ett i
sate- staden Salzburg anlagdt museum »Carolino Augusteum», hvilket innehåller,
jemte åtskilligt annat, mycket rika och synnerligen väl ordnade konstindustriela
samlingar. Dessa inrymmas uti tio rum, hvartdera representerande en
viss konstperiod och dessutom afsedt till ett särskildt bruk, enligt tidens sed.
Man inträder t. ex. uti ett borgerligt kök från 1600-talet, som tillika är
matsal och sällskapsrum. I ena hörnet finnes eu stor spis, i dess grannskap
spinnrock, strykjern, våffel- och smörpressar in. m. Midt på golfvet
står ett dukadt bord med borduppsats af trä, lerbägare och krukor, deromkring
stolar. Kring väggarna skåp med tallrikar och annat husgeråd. Ett
annat rum gifver den besökande bilden af festsalen i ett rikt hus från 1600-talet. Dörrarna äro af marketeriarbete, väggarna boiserade, kakelugnen ett
mästerstycke af Hirschvogel, bordet är prydt med eu broderad duk, hvarpå
stå dyrbara bägare, kring väggarna hänga porträtt eller stå skulpterade
skåp. Ett tredje rum visar en lärds studerkammare från 1500-talet. På

skrifbordet ses dyrbart inbundna böcker samt pergamentsbref med stora
vaxsigill-aftryck. Fönstret är prydt med dyrbara glasmålningar, väggarna
med gyllenläderstapeter. Skulpterade skåp och stolar, taflor i bronseller
elfenbensrelief och andra konstarbeten fullända rummets utstyrsel och
gifva denna dess rätta karakter. Ett fjerde rum åter är inredt såsom ett
götiskt bönkapell från A. Durers tid med kyrkliga redskap och ceremonitillbehör,
reliqvarier, monstranser o. s. v. Vidare finnes ett jagtrum med dertill
hörande vapentroféer, dryckesbägare, klädedrägter m. m. Slutligen en sängkammare
med inredning från 1600-talet, förmak från olika konstperioder o. s. v.
. En af staten underhållen teknisk skola, i hvilken äfven en konstindustriel
undervisning af icke ringa omfattning och värde meddelas, är helt
nära belägen intill detta museum och gifver dettas konstnärliga skatter eu
ännu högre betydelse för industrien.

Museet i Salzburg har här blifvit omnämndt, enär man vid det samma
fullständigare än vid något annat museum lyckats att i ett sammanhang
återgifva äldre konstindustriela perioders alster. Det här använda sättet för
samlingarnas ordnande erbjuder så stora fördelar både genom det intresse,
hvilket ett museum derigenom erhåller för allmänheten, som ock genom den
lättnad det bereder för konstindustriela studier, att det manar till efterföljd
vid de museer, der lokalernas och samlingarnas beskaffenhet medgifva sådant.
I Österrikiska museet i Wien ämnar man ock, när samlingarna vunnit
erforderlig utsträckning, antaga det samma. Början kommer redan snart att
ske genom ordnandet af ett orientaliskt rum, hvartill detta museum eger
fullständiga materialier.

Preussen.

I detta land gifves det visserligen ännu icke ett så fullständigt genomfördt
system för konstindustriens uppmuntran som förhållandet är i Österrike,
men det erbjuder flere lärorika exempel på särskilda anstalter, verkande
i samma syfte. Bland dem måste i första rummet anföras »Deutsches Gewerbe-Museum
zu Berlin», hvilket innehåller en bland de rikaste konstindustriela
samlingar, som finnas.

Detta museum grundlädes för omkring ett årtionde sedan. Vid den
senaste verldsutställningen i Paris lät nämligen den preussiska regeringen

Grundandet af
tyska slöjdmuseum
i Berlin.

Samlingarna.

inköpa ett stort antal konstindustriela föremål, Indika jemte andra sådana,
öfverlåtna från statens samlingar, utgjorde eu grundstomme, som snart utvidgades
genom skänker och lån från medlemmar af den kungliga familjen,
föreningar och enskilda personer. Emellertid skulle den nya anstalten icke
blifva eu statsinstitution, utan den skulle underhållas af en enskild förening,
som för den skull bildades. Eu styrelse af femton personer utsågs af denna
förening att öfvervaka musei angelägenheter. Likväl skulle, i följd af det
ringa intresse såväl industriidkarne som allmänheten visade den nya anstalten,
föga blifvit uträttadt, om icke staten fortfarande lemnat sitt understöd, och
det är förnämligast härigenom, som detta museum vunnit sin storartade utveckling,
ehuru visserligen staden Berlin äfven lemnat ett betydande bidrag
till anstaltens upprätthållande genom att anvisa 100,000 Thaler, att under
loppet af tio år utgå till museum. Till en början inrymdes samlingarna
och den i samband med museum upprättade konstindustriela läroanstalten i
en hyrd lokal, men år 1873 upplätos af staten den kungliga porslinsfabrikens
gamla byggnader, hvilka visserligen äro för ändamålet såväl genom
läge som beskaffenhet föga lämpliga och föga värdiga att inrymma de många
utmärkta konstverk, som detta museum innehåller. Utan tvifvel är denna
omständighet en af dem, som mest förhindrat anstalten att verka så kraftigt,
som man på grund af samlingarnas rikhaltighet skulle haft anledning
förmoda. Emellertid kan man snart vänta, att de af lokalerna härrörande
bristerna blifva afhjelpta, emedan staten anslagit en summa af icke mindre
än 2,400,000 mark (omkring 2,100,000 kronor) för uppförande af en ny
byggnad.

Vid ordnandet af detta museum har man hufvudsakligen utgått från
den historiska synpunkten, och man synes hafva underordnat det tekniska
intresset för det vetenskapliga, hvartill visserligen samlingarnas konsthistoriska
värde och beskaffenhet äfven gifvit anledning.

Hvilken rikedom på föremål i samlingarna förefinnes, kan man sluta

deraf, att vid början af år 1875 funnos af

textila föremål,............ 2,036 stycken

föremål af läder, halm, papper samt lackerade arbeten,______ 823 »

keramiska föremål, ................................................. 6,004 »

föremål af guld och silfver,............. 299 »

d:o af andra metaller, .......................................... 1,634 »

möbler, ............................................................. 63 »

andra föremål af trä, elfenben, sten samt mosaik, __.......... 603 »

diverse ........................... 204 »

Sedan nämnda tid har likväl en betydande utvidgning af samlingarna egt
rum, synnerligen derigenom att de konstindustriela föremål, som innehöllos
i kongl. konstkammaren i Berlin, till museum öfverflyttades. På detta sätt
bär en rik skatt af träsniderier, glas, majolika, emaljer, smiden o. s. v.
kommit till museum, hvilket dermed blifvit eu af de förnämsta anstalter i
sitt slag.

Bland de museum tillhörande konstindustriela alstren torde särskilt
böra nämnas: mönstersamlingen af moderna glas och mosaiker från Salviati
i Venedig, prof å indiska och egyptiska konstväfnader, sömnadsarbeten, mattor
o. s. v., orientaliska lackerade arbeten, jernarbeten från Zuloaga, ryska
guldsmedsarbeten, emaljerade glas från Brocard, persiska fajanser, en nära
nog fullständig samling af den tyska keramikens alster, böhmiska glas, tyska
silfversmedsarbeten, äldre japanesiska sidentyger, persiska sömnadsarbeten,
mattor, metallkärl och golfstenar, ryska möbler, smidjernsgaller, galvanoplastiska
arbeten o. s. v. Äfven må nämnas en mängd alster af husslöjd
från Turkiet, de sydslaviska länderna, Ungern, Italien, Portugal m. m.

De olika samlingarna äro uppstälda uti långa salar, hvilka medelst sju
fot höga skärmar äro indelade i ett antal större eller mindre rum, de flesta
dock omkring 15 fot i fyrkant, så att en bred gång lemnas fri längs ena
väggen. Då omständigheterna det medgifva, har man för att göra sig till
godo utrymmet nära fönstren anbragt invid fönsteröppningarna rörliga ramar,
som under glas innehålla mindre föremål. Från fönsterpelarna utgå dessutom
skåp, omslutna af glasväggar på alla fyra sidorna. Formen hos dessa skåp
är olika allt efter de föremål der inneslutas. Hyllorna uppbäras af smala
jernstänger. Utvändigt äro skåpen målade i mörkbrunt, invändigt åter olika
efter innehållet, vanligen mörkrödt, men äfven i ljusare ton. I de rum, der
de keramiska föremålen förvaras, har man uppstält större vaser, fat m. m.
fritt på etagerer af halfrund form, stödda mot väggen och beklädda med
rödbrunt ylletyg. Prof å mosaik-emalj er ade golf äro infattade i träramar.
I den textila afdelningen, som innehåller ett stort antal mönster, äro större
stycken upphängda på en rörlig horisontal stång, likasom en rullgardin, så
att blott en del af tyget synes; mindre stycken äro fästade på pappskifvor
och förvaras i lådor. Det dyrbaraste förvaras under glas.

Ett särskilt från den öfriga samlingen afskildt rum är bestämdt för
utställningen af nya, särdeles lyckade konstindustrialster. En för ändamålet
utsedd komité granskar de inlemnade föremålen och afgör, huruvida de få
utställas eller icke. Vanligen medgifves 8 veckors utställningstid. Alla kostnader
för transporten till och från museum får utställaren vidkännas, och

Utställning af
nya konstindustricla
alster

Bibliotek.

Filial utställningar.

på honom falla äfven de kostnader, som möjligen uppstå för den speciela
utställningen.

Äfven detta museum innehåller en gipssamling. I den samma finnas af^gjutningar
af konstindustriela föremål samt af dekorativa och skulpturarbeten.
Museum eger ett gipsgjuteri för att kunna till andra museer och
till skolor lemna önskade gipsafgjutningar. Efterbildningarna af de konstindustriela
föremålen — förnämligast husgeråd och kärl — tillhöra merendels
medeltidens perioder af den romaniska och den götiska tiden, under det att
de ornamentala arbetena förnämligast ligga inom antikens och den italienska
renässansens områden.

Musei samlingar äro utan afgift tillgängliga för allmänheten från klockan
10—3 alla dagar utom måndagen.

En särskild, ganska vigtig afdelning utaf Berlin-museet är det i samband
dermed stående konstindustriela biblioteket, hvilket innehåller omkring
2,000 band, böcker och planschverk, hvartill komma många tusen fotografier,
förläggsplanscher vid undervisning i ritning och modellering, väggtaflor samt
originalafbildningar af konstindustriela föremål. Dessa dels fotograferade,
dels tecknade originalafbildningar äro af ganska stort intresse. De äro dels
skänkta till museet, dels tagna efter föremål, som der varit utstälda, och
dels genom musei föranstaltande tagna efter värderika äldre konstalster, som
icke kunna flyttas till museet. Ritningarna och fotografierna äro uppklistrade
på papp och ordnade så, att hvarje gren af konstindustrien bildar
en särskild samling för sig, antingen i bokformiga trälådor eller i portföljer,
hvilket sistnämnda sätt visat sig såväl ändamålsenligare som mindre kostsamt.
Mellan det egentliga biblioteket och närmaste arbetsrum är i dörröppningen
anbragt en rörlig disk af samma bredd som dörren. Af de båda
arbetsrummen är det ena inredt till läsrum och det andra för afteckning af
planscher. Båda dessa rum äro åtskilda genom en vägg med glasrutor, så
att bibliotekarien kan från sitt skrifbord öfvervaka hela lokalen.

Från detta museum, likaväl som från det Österrikiska, har man tid efter
annan föranstaltat om utställningar af konstindustriela föremål äfven i andra
städer än hufvudstaden. Sådana »Wander-Ausstellungen» ha egt rum i Magdeburg,
Hannover, Görlitz, Hanau, Hassel o. s. v. Begäran derom måste
utgå från någon lokalkomité, som öfvertager ansvaret för ersättning af kostnaden
vid föremålens transport, den öfvervakande museitjenstemannens resekostnad
och underhåll samt dessutom ansvaret för möjligen inträffande skada.
En sådan utställning varar vanligen tre till fyra veckor under sommaren.
Den omfattar såväl föremål, ofta dupletter, ur musei samlingar, äfvenså

biblioteksverk, fotografier och smärre gipsafgjutningar; större gipser sändas
endast undantagsvis. Derjemte utvidgas dessa utställningar genom lån af
alster utaf den lokala konstindustrien, äfvensom med arbeten från de tekniska
ritskolorna samt med derför passande lärlingsarbeten. Elev- och lärlingsarbeten
uppmuntras med premier.

Förvaltningen af museum är uppdragen åt en styrelse, bestående af 19 Fiinaltninimedlemmai.
Af dessa väljas 8 af den förut omnämnda föreningen, som
bidragit till musei grundande, 3 af staden Berlin och 8 af regeringen. Styrelsen,
som bland sina medlemmar sjelf utser en ordförande, öfvervakar och
leder anstalten, utnämner och afskedar tjenstemännen samt meddelar föreskrifter
öfver skötseln af musei angelägenheter.

Tjenstemännen vid museum utgöras af en förste direktör, en direktör
för samlingarnas vårdande, en bibliotekarie, en byråföreståndare och en inspektor,
en bokhållare, en sekreterare, en restaurator och en kontrollör.

Enligt den senast afgifna kassaberättelsen, för år 1875, hade musei
årliga inkomster uppgått till 125,517 mark, hvaraf från staten utgått 84,000,
från staden 15,088, från föreningen 7,002 mark o. s. v. De årliga utgif- miftutai.
terna hade deremot utgjort 124,041 mark, hvaraf 15.961 till samlingarnas
förökande, 48,749 som förvaltningskostnad, 2,820 för biblioteket o. s. v. I
dessa inkomster och utgifter äro emellertid äfven de inberäknade, som tillhöra
den i samband med museum stående läroanstalten.

Den konstindustriela skolan i Berlin utgör eu särskild afdelning af det Konstindustrityska
slöjdmuseet, och man fäster med allt skäl stor vigt vid den samma. Si°‘an ''
Huru behöfliga kraftiga åtgärders vidtagande voro för att genom konstindustriel
undervisning gifva en bättre riktning åt den nordtyska industrien,
ha verldsutställningarna visat, och att man äfven i Tyskland insett
bi is terna, framgar bland annat deraf, att i en af styrelsens för museum årsberättelser
anföres: »den till större delen otillräckliga beskaffenheten af undervisningen
vid folk-, slöjd- och realskolorna, den nästan fullständiga bristen
pa hvarje tillfälle för handtverkare och slöjdidkare att vidare utbilda sig i
teckning och modellering, den omisskänliga andel, som denna brist på framstående
sätt haft i fördröjandet af vår konstindustris framåtskridande i jemförelse
med andra nationers allt detta gjorde till en tvingande nödvändighet och
till styrelsens vigtigaste uppgift att skyndsamt och energiskt skapa en anstalt,
hvilken, ledd af dugliga krafter och utrustad med goda läromedel,

erbjöd den unge handtverkare]! och slöjdidkaren billigt och i afseende å tid
och ruin beqvämt tillfälle att lära sig ritning och modellering».

Den nya läroanstalten började redan år 1868 sin verksamhet med fyra
söndags-, fyra afton- och två dagkurser. Småningom har hon utvidgats, så
att hon erhållit en icke obetydlig omfattning och numera med fog kan räknas
bland de högre konstindustriskolorna. Hon utgöres af två afdelningar:
förberedningsskolan och kompositionsskolan, hvartill kommer en ritklass
för lärare. Den förstnämnda har enligt stadgarna till uppgift att i ritning
och modellering utbilda ungdom, som vill egna sig åt ett konsthandtverk,
och att göra dem bekanta med elementen af konstens formspråk,
för att derigenom sätta dem i stånd till att konstnärligt drifva sitt yrke ellei
att förbereda dem till inträde i kompositionsskolan.

I den förberedande afdelningen meddelas undervisningen om aftnarna
och söndagarna. Kompositionsldassen utgör den i vanlig mening högre konstindustriela
läroanstalten och är endast bestämd för sadana lärjungar, som
vilja, med användande af sina fulla arbetskraft och tid, utbilda sig till sjelfständigt
skapande konstnärer inom sitt fack, d. v. s. till mönstertecknare,
modellörer etc. för verkstäder och fabriker. Denna afdelning har sin arbetstid
om dagen kl. 9—4. I båda afdelningarna erhålla lärjungar af båda könen
samtidigt undervisning från början af Oktober till slutet af Juni.

Förberedningsskolan innehåller följande tretton klasser:

1. Elementar ornamentritning.

2. Ornamentritning och formlära.

3. Linearritning och projektionslära.

4. Arkitektonisk ritning.

5. Ornamentritning efter gipser.

6. Figurritning efter gipser.

7. Figurritning för studium efter antiken och efter lefvande modell.

8. Djurritning och målning.

9. Anatomi.

10. Blomsterritning och målning.

11. Modellering af ornament.

12. Modellering af figurer.

13. Konststilarnas historia och läran om konststilarna.

Af dessa 13 klasser lemna 1 och 2 den behöfliga grundläggningen till
alla de följande. De lärjungar, för hvilkas yrken arkitekturen är af öfvervägande
betydelse, genomgå klasserna 3 och 4; de åter, hvilkas yrken stå i
närmare sammanhang med målarkonsten, klasserna 5, 6, 7, 8, 9 och 10,

klasserna 11 och 12 äro deremot ämnade för lärjungar, i hvilkas yrken
modellering är af öfvervägande betydelse; klassen 13 slutligen är afsedd för
alla de mest framskridne lärjungarne i förberedningsskolans högre klasser.

Genomgåendet af den förberedande skolan tager vanligen tre till fyra
år i anspråk.

Kompositionsskolan sysselsätter till en början sina lärjungar med efterbildningar
af konstindustriela föremål, sedermera med gifna skizzers öfverförande
i arbetsritningar och slutligen med den sjelfständiga kompositionen
samt, der sådant är möjligt, utförandet af egna kompositioner. Denna skola
innehåller fyra klasser, ordnade efter deras samband med arkitekturen, målarkonsten
eller plastiken, nämligen:

1. För komposition af möbler, kärl och andra husgeråd samt byggnadsornament.

2. För komposition af ornamentsmålning vid användandet på dekoration
af byggnader, vissa husgeråd och textila alster.

3. För komposition till figurdekoration, behandlande teckningar och
målningar af figurer vid deras användande i de dekorativa konsterna.

4. Modellerklassen, i hvilken läres den plastiska kompositionen för bildhuggeriet
i sten och trä, för stuccatur och formning i keramiska fabriker,
för metallarbeten och ciselering, hvarvid undervisningen omfattar direkta
studier efter naturen samt sjelfständiga kompositioner.

Årligen anordnas en utställning jemte prisbelöning af elevarbeten.

Lärarnes antal är i den lägre afdelningen 14 och i den högre 4.

Antalet lärjungar under sista qvartalet år 1874 utgjorde 542, hvaraf
83 qvinliga. De erlägga en temligen ringa skolafgift. Ett antal stipendier,
uppgående ända till 800 mark stycket, är af staten beviljadt för understöd
af handtverkare för deras studier vid skolan.

Denna läroanstalt lyder under slöjdmusei styrelse. Den närmare ledningen
är öfverlemnad åt en af lärarne.

Utgifterna för läroanstalten utgjorde under år 1874 30,670 mark, hvaraf
9,319 mark betäcktes genom lärjungarnes afgifter.

Det är icke endast i Berlin, utan äfven i en och annan af den preussiska
monarkiens större städer, såsom Hannover och Hassel, der slöjdmuseer och
läroanstalter för konstindustriens befrämjande uppstått. Någon synnerlig
betydenhet ha visserligen icke några af dessa anstalter uppnått. Dock för -

Lär ar t.

Lärjungar.

Utgiftsstat.

Mönstersamling
i Hannover.

Konstindustriskolan

i Hannover.

Museum för
konst och slöjd
i Hamburg.

Slöjdskolan i
Hamburg.

tjenar den af Slöjdföreningen i Hannover grundade permanenta utställningen
samt mönstersamlingen att anföras. Den är visserligen allmänt teknisk,
sålunda äfven innehållande maskiner, verktyg, materialier, serier af fabrikat
i olika stadier af tillverkningsprocessen, men den är likväl företrädesvis af
konstindustriel natur. Numera är den samma inrymd uti en särskild, ganska
ändamålsenlig byggnad, i hvars första våning bland annat maskinutställning
och i andra våningen den konstindustriela utställningen innehålles. I samma
byggnads tredje våning är en konstindustriel skola, i hvilken under sex
månader af året, nämligen vintermånaderna, undervisning meddelas sex aftnar
i veckan. Denna undervisning omfattar ornament- och figur-teckning, föredrag
öfver ornamentik och öfver figurteckning jemte dermed förenade öfningar,
kostymteckning, teckning efter lefvande modell samt modellering. 8
lärare meddela denna undervisning. Antalet lärjungar uppgick under vintern
1876 till 215, manliga och qvinliga. Enär skolan öppnades först i
November 1875, kan man ännu icke göra anspråk på några betydande resultat
af dess verksamhet, och detta så mycket mindre, som undervisningen
endast meddelas om aftnarna.

Slöjdföreningens årliga inkomster, hvilka till större delen tagas i anspråk
för utställningen och den konstindustriela skolan, utgöra omkring 44,000
mark. Föreningen, som dessutom genom sin tidskrift, sin skola för eldare
vid ångpannor o. m. d., utöfva!- en gagnande verksamhet, åtnjuter af staten
ett årligt anslag af 30,000 mark.

Af större betydelse i konstindustrielt hänseende än de tekniska museer
och skolor, som finnas i preussiska provinsstäder, är det i Hamburg nyligen
bildade »Museum fur Konst lind Gewerbe», samt den i samma byggnad som
detta inrymda stora slöjdskolan. Detta museum grundlädes år 1874 af slöjdföreningen
i Hamburg, men det öfvertogs år 1877 af staden, som för det
samma gifver ett årligt anslag af 40,000 mark, hvaraf 15,000 mark användas
för inköp till samlingarnas förökande. Dessa samlingar, som nästan helt
och hållet ligga inom konstindustriens område, äro, till följd af de rika
skänker museum fatt emottaga, af icke ringa värde och omfattning, och det
synes af den aktningsvärda ställning, detta museum på kort tid hunnit intaga,
som om det skulle blifva fullt värdigt den rika handelsstad det tillhör.

Slöjdskolan i Hamburg (Die allgemeine Gewerbeschule und die Schule
för Bauliandwerker zu Hamburg) är visserligen icke någon speciel konstindustriel
läi oanstalt, utan en allmänt teknisk arbetareskola med en särskild

afdelning för byggnadsfacket, men den konstindustriela undervisningen drifves
bär på ett sådant sätt och har uppnått en sådan ståndpunkt, att skolan
väl förtjenar att räknas bland de läroanstalter, som gagna industrien genom
att hos dennas idkare framkalla en renare smak och förmåga af de sköna
konsternas tillämpning vid de tekniska yrkena. Man finner bland de 26
läroämnena äfven fackritning för byggnadshandtverkare, möbelsnickare, målare,
bildhuggare, biografer m. fl., teckning efter växter och djur, ornamentteckning
och komposition, konstindustriel form- och färglära, dekorativ målning,
modellering efter teckningar och egna kompositioner. Och i dessa
läroämnen drifves undervisningen ganska vidsträckt och med ständig hänsyn
till teknikens behof. Undervisningen i komposition spelar härvid en ingalunda
oväsentlig rol. Flere af de utaf lärjungarne komponerade arbetena
utföras i verkligheten efter de gjorda utkasten. Undervisningen meddelas
hufvudsakligen om aftnarna och om söndagarna, men en ritsal är öppen hela
dagen, der de lärjungar, som dertill ega tillfälle, sysselsätta sig med teckning,
särdeles fackritning.

Skolan, som endast är afsedd för manliga lärjungar, hade under vintern
1876—1877 icke mindre än 1,812 lärjungar, af hvilka ett stort antal egnade
sig åt de konstindustriela yrkena.

Utgifterna uppgingo under år 1875 till 70,218 mark, men de äro stadda
i en temligen hastig tillväxt. Staden Hamburgs anslag utgjorde nämnda år
48,268 mark.

I sammanhang med hvad nu blifvit anfördt om den konstindustriela
undervisningen vid slöjdskolan i Hamburg, må nämnas, att i den af föreningen
för befrämjande af qvinlig förvärfsverksamhet grundade slöjdskolan i
samma stad meddelas äfven undervisning i åtskilliga till konstindustrien
hörande läroämnen, såsom mönsterteckning, teckning efter lefvande blommor,
litografering samt porslinsmålning. Denna undervisning begagnades år 1875
af 202 qvinliga elever.

S a c h s e n.

Äfven i konungariket Sachsen har man vidtagit i förhållande till landets
storlek ganska omfattande åtgärder för konstindustriens befrämjande.
Helt nyligen har man i Dresden upprättat ett konstindustrielt museum och
i samband dermed en högre konstindustriel läroanstalt, hvilken kan betraktas

Konstindustrimuseum,
i Dresden.

Samlingarna.

Konstindustriskolan
i Dresden.

såsom eu utvidgad fortsättning af den konstindustriskola »Königl. Scliuler tlf
Modelliren, Ornamenten- und Muster-zeielmen» som i nämnda stad förut var
till finnandes. Den rymliga ock för ändamålet ganska lämpliga byggnad, som
förut varit begagnad af polytekniska skolan i Dresden, har blifvit inredd för
museum och den konstindustriela läroanstalten samt för byggnadsyrkesskolan.
Denna byggnad är belägen vid ett af stadens mest besökta torg och i centrum
för bandtverksverksamheten; den är till sin fasad enkel, men monumental.
Museum upptager större delen af andra våningen; bibliotek, lärosalar
och direktionsrum äro belägna eu och två trappor upp. Lokalerna äro ganska
ljusa; undre våningen belyses medelst breda, parvis sammanhängande fönster
och ritsalarna, som hafva sin plats i byggnadens midtelparti, genom fönster,
grupperade tre och tre tillsammans. Museisalarna indelas i kabinett medelst
fasta skärmar, utgående från inre långväggen, med en höjd af omkring s/4 af
salarnas höjd, och hvilka sträcka sig till omkring 2/s af salarnas bredd. De
sålunda bildade kabinetten hafva olika längd, allt efter beskaffenheten af de
föremål de innehålla. Nära fönstren äro smärre föremål utstälda i passande
montrer. Vid ingången passerar den besökande Denne, hvardera af ett par
fönster upplysta kabinett, hvilka äro möblerade med föremål från femtonoch
sextonhundratalen: skåp, bord, stolar, speglar, keramiska föremål och
glasvaror tillhörande samma epok, gifvande en ganska trogen framställning af
dess konstindustriela ståndpunkt. Moderna föremål, imiterade efter nämnda
epok, hafva äfven här sin plats, men deras ursprung är å dem angifvet.

Samlingarna i Dresden-museet äro i allmänhet mera framstående genom
det sorgfälliga urval, med hvilket de äro gjorda, än genom sin omfattning och
sitt penningvärde. Anslaget till inköp af föremål användes till stor del för
gipsafgjutningar, galvanoplastiska eller fotografiska arbeten o. a. jemförelsevis
föga kostsamma mönster inom de olika konstindustrigrenar i landet, som
man anser företrädesvis hafva behof af förbättring i konstnärligt hänseende,
t. ex. guldsmeds- och låssmedsyrkena, träsnideriet, de textila industrigrenarna.
Sådana mindre samlingar uppställas hvar för sig i ett kabinett. Föremålen
äro dels anbragta i skåp, dels infattade i på väggen upphängda ramar.

I midten af ett kabinett står ett bord, och derpå finnas böcker och planschverk
angående de industrigrenar eller den konstperiod, som de i kabinettet
utstälda föremålen tillhöra.

Den konstindustriela skolan står här i ett närmare samband med museum
än hvad förhållandet är vid någon af de öfriga anstalterna af detta slag.
Enligt stadgarna är hennes uppgift att för alla grenar af industrien meddela
den erforderliga konstnärliga utbildningen, i synnerhet åt mönsterteck -

nare, modellörer m. m., äfvensom att bilda lärare i konstindusteiela läroämnen,
lärare i ritning vid folkskolor, realskolor o. s. v. Pa grund deraf
utgöres skolan af tre afdelningar: en förberedande skola, en högre afdelning,
indelad i tre fackskolor, samt en afdelning för ritlärare. Den förberedande
skolans kurs är i allmänhet ettårig, den högre afdelningens kurs minst treårig,
1 ärareafdelningens kurs tvåårig. De tre fackskolorna, hvilka tillsammans
utgöra den egentligen konstindustriela läroanstalten, är o:

A. fackskolan för teckning och komposition af föremål, bestämda för
byggnaders, särdeles vissa inre delars utsmyckande;

B. fackskolan för modellering af konstindustriela föremål af alla slag;

G. fackskolan för mönsterteckning och målning, i hvilken förnämligast

utbildas mönstertecknare för väfnadsindustrien, för sömnad och spetsarbeten,
äfvensom dekorationsmålare samt tecknare och målare för glas, porslin,
mosaik o. s. v,

Läroämnena äro:

i den förberedande afdelningen, frihandsteckning, linearritning, projektionslära; i

fackskolan A, arkitektonisk ritning samt komposition af konstindustriela
föremål;

i fackskolan B, modellering efter plastiska förebilder, efter egna utkast
och efter naturen;

i fackskolan G, teckning och målning efter plastiska förebilder, ornament
och naturen samt komposition af ornament och af mönster.

Derjemte är för lärjungarne tillfälle beredt att begagna undervisning i
matematik, perspektivlära, anatomi, färglära, tyska språket och literaturhistorien,
konstindustriens historia samt mytologi.

Undervisningen fortgår från och med Oktober till och med Augusti
månad. Af lärjungarne fordras vid inträdet minst 15 års ålder, ett allmänt
kuiiskapsmått, åtminstone motsvarande folkskolans, men med större färdighet
i teckning, samt om möjligt ett års praktisk sysselsättning i ett tekniskt
yrke. I allmänhet är undervisningen obligatorisk, men äfven här mottagas
»hospitanter», som blott begagna en del af undervisningen, tillhörande
deras fack.

Ett bibliotek, ehuru ännu af blott ringa betydenhet, står i förening
med anstalten.

Tjenstemännen vid museum äro: en direktör, eu custos samt en assistent;
vid skolan undervisa utom direktören 8 lärare.

Utgiftsstaten vid museum uppgår för innevarande år till 78,000 mark

och vid skolan till 94,000 mark. Direktören, som står i spetsen för häda
anstalterna, har vid museum 1,500 och vid skolan 5,400 mark i lön; custos
åtnjuter 4,200 mark, assistenten 2,100 mark; lärarnes sammanlagda löner
belöpa sig till 38,975 mark. Dör biblioteket utgör årliga anslaget 8,000
mark, för gipssamlingen 11,200 mark.

Förvaltningen af museum och skolan är nästan helt och hållet lagd i
händerna på direktören under inrikesministeriets uppsigt.

Under den korta tid, som det konstindustriela museet och dess läroanstalt
i Dresden varit i verksamhet, har det redan hunnit att vinna förtroende
bland de industriidkande klasserna. Ofta ingå beställningar på ritningai
till industriela föremål, och åt de skickligaste lärjungarne anförtros att
efter motiv, hemtade ur samlingarna, utarbeta kompositioner till sådana
föremål, hvilka sedermera utföras i verkligheten under ledning af direktören.

Äfven i Leipzig har nyligen ett konstindustrielt museum blifvit bildadt,
ehuru det visserligen ännu är af mindre betydenhet.

Bayern.

Bayern tillhör de länder, som gjort de största ansträngningar för att
höja sin konstindustri. Det egendomliga förhållandet har här inträffat, att
tva fullkomligt af hvarandra oberoende centra för dessa sträfvanden uppstått,
nämligen i hufvudstaden Miinehen och i den betydande industriidkande staden
Nurnberg.

Bayerska
Nationalmuseum
i Miinehen.

Hvad först beträffar Miinchens ställning i detta hänseende, så eger denna
stad sedan flere år tillbaka såväl ett på konstindustriela skatter utomordentligt
likt museum, som ock en ganska betydande konstindustriel skola. Men
detta museum, »Bayerisches National-Museum», som grundades år 1855, är
snarare ett kultur- och konsthistoriskt mnseum, än en för industriens befrämjande
afpassad anstalt, ehuru man visserligen under de senaste åren
vidtagit åtgärder för att göra de samlade rikedomarne fruktbärande för de

tekniska yrkena. Härigenom har åter en skärande motsats uppstått mellan
saväl byggnadens inre dekoration och de deruti utstälda samlingarna, som
ock mellan dessa inbördes. Väggarna äro prydda med freskomålningar, föreställande
de mest minnesvärda händelser ur landets historia. På detta sätt

inskränkes det väggutrymme, som vore behöflig! för uppställningen af samlingarna,
och uppmärksamheten dragés från dessa. Väfnader och draperier
hänga på uppstående träställningar, altarskåp och stora möbler sta midt på
golfvet; man har nödgats till de olämpligaste anordningar, för att lemna de
målade väggarna synbara.

Emellertid äro så väl de textila som de keramiska samlingarna af stort
intresse, de senare dock mest hvad beträffar det mellersta Europas produkter.
Arras’ haute lisse och gobelinstapeter samt persiska mattor från femtonoch
sexton-hundratalen finnas i mängd, äfvensom otaliga prof på sidenväfnader,
broderier och spetsar ända från tolfhundratalet till närvarande tid.
Den rikaste af delningen i museet torde dock utgöras af dess medel tidssamlingar,
hvilka upptaga tio salar, eller ungefär hälften af bottenvåningen.
Här finnas götiska fönster, afgjutningar efter grafvardar, statyer m. m. från
Niirnberg, Regensburg, Mainz o. a. ställen, konstverk utförda i elfenben och
metall, altaren, glasmålningar, tak- och väggbeklädnader, dörrar, skåp, stolar
m. m., rikt ornerade.

Bland de i öfre våningarna utstälda samlingarna ma nämnas: vapensamlingen
med flere dyrbara rustningar och vapen, samlingarna af drägter,
af musikaliska instrument från 1450 till 1800, af smidesarbeten från 1400
till 1800 samt framför allt de i nitton salar uti andra våningen uppstälda
konstverken från renässansen och den nyare tiden, ända till den napoleonska
perioden. Rikt smyckade plafonder, skåp, bord samt dyrbara arbeten i ädla
metaller och stenar, i elfenben, perlemor, koraller in. in., vidare gobeliner,
reliefer i sten, brons, trä o. s. v.

1 bottenvåningen gifvas utom rummen innehållande de förut omnämnda
götiska samlingarna, några rum med samlingar af mindre intresse för flertalet
af den besökande allmänheten, men af icke ringa vigt för industriidkare!!;
det finnes nämligen här ett stort antal träsniderier, afgjutningar i gips och
stearinmassa, galvanoplastiska efter bildningar, fotografier efter konstindustriela
föremål samt biblioteket. Särdeles förtjena!'' samlingen af gipsafgjutningar
att anföras såsom i sitt slag framstående. Ett gipsgjuteri finnes i museum,
hvarifrån utmärkta arbeten till lindrigt pris tillhandahallas allmänheten.
Främmande museer begagna sig också häraf för att föröka sina samlingar
med afgjutningar efter de härför användbara bland de vackraste föremålen
i museum.

Alla samlingarna ordnas kronologiskt, och här likasom vid Berlinermuseum
har den konsthistoriska synpunkten synnerligen varit bestämmande
vid valet af föremål och vid samlingarnas uppställning. Man gör emellertid

Samlingar*

numera — och i synnerhet efter konstindustriutställningen i Milnchen år
1876 — mycket för att göra samlingarna af verklig nytta för industrien.
Dock utlånas icke några föremål ut musei lokaler.

Någon vexlande utställning af den moderna industriens alster är icke
vid detta museum anordnad; en sådan är föranstaltad af konstslöjdföreningen
i Munchen. Den af detta sällskap upprättade permanenta utställningen
Kumtgewerbe- »Die Kunstgewerbehalle» har för ändamål att dels förevisa och dels försälja
'' alster af den tyska konstindustrien. Alla Tysklands konstindustriidkare kunna
hit sända sina arbeten, ehuru föreningens medlemmar ega företräde i händelse
af bristande utrymme. En särskild komité pröfvar, om föremålen äro
lämpliga att emottagas eller icke. Någon afgift erlägges icke för utställningen.
Föreningens lokal är belägen nära Nationalmuseum. Utom genom sin
utställning verkar denna förening gagnande genom utgifvande af en tidskrift,
genom föreläsningar o. s. v.

Konstindustri- Redan år 1857 grundlädes af nyssnämnda förening en konstindustriskola,
öken. som år 1868 öfvertogs af staten. År 1875 reorganiserades den samma och
erhöll en ändamålsenlig lokal, i det hon inrymdes i den förra glasmålningsanstaltens
vidsträckta byggnad. En konstskola för flickor, som år 1872
öfvertagits af staten, införlifvades dermed såsom en särskild afdelning, men
med inskränkning af undervisningen till uteslutande konstindustriel.

Läroämnena äro:

för manliga elever:

Ornament- och figurteckning, arkitektonisk ritning, teckning af konstindustriela
föremål, dekorationsmålning, blomstermålning, ornaments- och
figurmodellering, praktisk modelleringskurs (utförande af ornament och figurer
för byggnader etc.), träskärning, arbete i metall (ciselering, drifning och
emaljering), xylografi samt dessutom konsthistoria jemte läran om konststilarna
och perspektiv- jemte skugg-läran;

för qvinliga elever:

Ornament- och figurteckning, geometrisk ritning, teckning af konstindustriela
föremål, målning, litografi, xylografi. samt dessutom konsthistoria
jemte läran om konststilarna samt perspektiv- jemte skugg-lära.

Undervisningen meddelas af 15 lärare, dels professorer, dels hjelplärare;
en af professorerna är den tekniska skolans direktör. Antalet elever är omkring
230, af hvilka likväl flere äro »hospitanter». Äfven här bildas en liten
konstindustriel samling, dock uteslutande för undervisningens behof. Något
samband med Nationalmuseum finnes icke.

Skolan står i nära beröring med industrien. Ofta emottagas beställningar
å mönster till väfnader, tapeter o. s. v., hvilka af lärjungarne mot
betalning utföras.

Det tekniska museet (Bayerisches Gewerbemuseum) i Niirnberg bar uppkommit
genom enskilda personers nitälskan för industriens framsteg. Genom
sammanskott erhölls en betydande grundfond, hvilken förökades af staden
Niirnberg genom en gåfva af 150,000 gulden, så att år 1871 ett kapital af
icke mindre än 514,600 gulden var att tillgå för upprättande af ett museum.
Detta började sin verksamhet år 1872 och inrymdes till en början i slöjdföreningens
lokal, men inflyttade år 1874 i en egen, ganska vidsträckt byggnad,
som likväl redan blifvit för trång för ändamålet. Man är också redan
betänkt på att uppföra en ny storartad byggnad, och staten har för den
skull anslagit en million gulden, hvilken summa likväl anses otillräcklig.

Enligt de gällande stadgarna för museum i Niirnberg är dess ändamål
att befrämja industriens framsteg i afseende å formens skönhet och tekniska
fulländning, särdeles beträffande framställningen af landets industriel alster.
För att uppnå detta syfte begagnar museum följande medel:

1. Permanenta samlingar för de konstindustriela yrkena, innehållande
såväl utförda föremål och afbildningar af dem, som ock råämnen, hel- och
half-fabrikat, verktyg, modeller, smärre maskiner m. m.

2. En permanent utställning af nya industrialster af ofvaunämnda slag
och de förnämsta i Bayern utförda dylika arbeten.

3. Tid efter annan anordnade utställningar af industrialster, som genom
lån kunna bekommas från enskilda personer, korporationer och museer, samt
af nya och förträffliga alster från enskilde slöjdidkare och af arbeten af alla
slag från Bayerns tekniska skolor.

4. »Vandrande utställningar» i olika städer i Bayern.

5. Ett tekniskt fackbibliotek med läsrum.

6. En ritsal för kopiering och för uppgörande af ritningar under sakkunnig
ledning.

7. Befrämjande af undervisningen i de tekniska läroanstalterna genom
öfverlemnande af modeller och ritningar, meddelande af premier till utmärkte
lärare eller elever, grundande af stipendier och föranstaltande af täflingsutställningar
af de i de olika läroanstalterna förfärdigade modellerings- och
teckningsarbeten, äfvensom af de använda läromedlen.

8. Grundande af tekniska fackskolor för enskilda industrigrenar.

Bayerska slöjdmuseum
i Nurnberg.

Ändamål.

Samlingar.

9. Grundande af fackkurser med verkstäder för enskilda grenar af
konstslöjden.

10. Anordnande åt föredrag såväl vid museum som annorstädes i Bayern
öfver ämnen, som stå i samband med rnusei syfte.

11. En byrå, stående i förening med sakkunnige agenter i olika länder
och industriel platser, för att kunna så vidt möjligt är meddela industrioch
slöjdidkare önskade alfärs- eller tekniska underrättelser, och derjemte
grundandet af försöksstationer för kemisk-tekniska och mekaniska försök.

12. Utgifvandet af en som organ för museum tjenande tidskrift.

Det är gifvet, att ett så omfattande program icke på en gång kan
genomföras, men i alla fall har detta museum under den korta tid det varit
i verksamhet hunnit uppnå eu aktningsbjudande ståndpunkt. Samlingen omfattar
i tio salar tolf grupper, hvilka innehålla ett stort antal mycket värdefulla
arbeten från äldre och nyare tid, lämpliga att tjena till mönster i konstnärligt
eller tekniskt hänseende. Den första gruppen omfattar textila arbeten,
hvartill här räknas flätade, stickade, väfda och sydda föremål af olika
slag samt spetsar m. m. Här finnes en under glas anbragt samling äldre
väfnader, af intresse i afseende å mönster, färg eller utförande, samt orientaliska
mattor. De andra och tredje grupperna innehålla efterhärmningar
af textila arbeten, äfvensom af läderarbeten, papp- och pappersarbeten. Hit
höra målade, pressade och tryckta pappersarbeten, färgad! papper, tapeter
och möbelöfverdrag af läder, bokpermar, kartonerade arbeten in. nr. Den
fjerde gruppen innehåller föremål hörande till skrift, tryck och grafisk konst
samt den femte dekorativa målningar. Här finnas bland annat skrifprof
med initialer och arabesker, miniatyrmålningar, lackerade och enraljerade
föremål från Persien, Kina och Japan, träsnitt, raderingar, litografier, fotografier,
porslinsmålningar o. s. v. Bland de enraljerade föremålen ma nämnas
eu samling gamla kinesiska vaser, som tillhörde det byte, hvilket marskalken
Palikao medförde från Kina. Den sjette gruppen omfattar smärre
arbeten af horn, sköldpadd, elfenben o. s. v. och den sjunde glasarbeten.
Här finnes ett skåp med venetianska glas från femtonde till sjuttonde århundradet
äfvensom moderna efterbildningar deraf samt ett skap med äldre
tyska, böhmiska, nederländska och franska glas, till större delen malade,
slipade eller färgade och tillhörande tiden från slutet af det femtonde till
det adertonde århundradet; vidare blasta eller gjutna glasskifvor, hvilkas
framställningssätt är åskådliggjort, stora glasvalsar samt ramaterialier och
olika verktyg för glasarbetens framställning m. in. Till den åttonde gruppen
höra de keramiska föremålen och till den nionde arbeten af sten och efter -

bildningar deraf. Den keramiska samlingen vid detta museum är visserligen
icke synnerligen stor, men den är väl vald ock innehaller till eu del ganska
värderika alster från olika länders och tiders teknik; nästan alla de mer
betydande fabrikerna äro här representerade genom alster från deras bästa
perioder. Här finnas äfven prof å råmaterialier, redskap och verktyg för
de keramiska industrigrenarna.

Den tionde gruppen innefattar alla metallarbeten. Här finnas äldre
smidjernsarbeten, nyare arbeten af brons och zink, tenn och messing; vidare
lås från det femtonde till det adertonde århundradet, rikt ornerade äldre
ur och dosor, dyrbara äldre prydnader. En mängd arbeten af stor formfulländning
och förträffligt utförande förekomma i denna grupp. Tillika
visas här råmaterialier och verktyg samt prof å olika sätt för metallens
bearbetning.

Den elfte gruppen innehåller träarbeten af olika slag, deribland dyrbara
möbler, träsniderier, lådor, ramar m. m. från femtonde till det nittonde århundradet.
Häribland finnas stora skåp med förträffligt träarbete och rika
metallbeslag, vidare ett synnerligen väl utfördt elfenbensskåp med steninläggning
från Augsburg, en sachsisk spegelram af synnerlig skönhet, italienska
träsniderier m. m.

Slutligen omfattar den tolfte gruppen klädedrägter och föremål, som
hafva afseende å olika folkslags seder och bruk.

En med glas öfvertäckt gård användes för utställning af maskiner samt
större arbeten i sten, lera, cement m. in.

I en särskild stor sal är anordnad den permanenta utställningen af nya
konstindustrialster. Denna utställning är ett slags bazar, der bland mycket
förträffligt äfven mycket medelmåttigt förekommer. Den är emellertid af
ganska stort intresse för allmänheten och är talrikt besökt samt bidrager
mycket att göra anstalten populär.

I en annan sal finnes en ganska betydande samling af förebilder för
konstindustrien. Planscherna äro uppklistrade pa tjock papp och ordnade
i grupper efter det slags föremål, som framställas. En grupp af sadana planscher
innehålles i en papplåda, försedd med tydlig uppgift öfver innehållet.
Lådorna förvaras i låga skåp, stående fritt i rummet, så att i ett skåp 30
lådor innehållas. De stå på bottnar, hvilka löpa på rullar, hvarigenom en
lådas uttagning och inläggning kan ske mycket hastigt. Den besökande eger
att sjelf framtaga de planscher, hvaraf han har behof, men de inläggas åter
.af betjeningen. Skåpens öfre del är pulpetformig och derpå läggas under
glas de nyaste planscherna eller ock omvexlande delar af samlingen. Salens

Permanent ut''
ställning.

Utställning af
förebilder för
konstindustrien,

Tidskrifter.

Förvaltning.

väggar äro beklädda med gipsafgjutningar af ornament från de olika stilperioderna,
sa att man pa detta sätt erhåller en öfversigtlig framställning
af ornamentets historia. I granskapet af denna sal är ett rum med ritbord,
för att begagnas vid afteckning af förebilderna. Äfven biblioteket är beläget
nära derintill, för att kunna beqvämare göra bruk af sådana böcker,
som sta i samband med afbildningarna. Dessutom finnes ett särskildt läsrum.

Från det Bayerska museet utgifvas två tidskrifter »Kunst und Gewerbe»
samt »Mittheilungen des Bayer. Gewerbe-museums», hvarjemte föredrag der
hallas. Under det senast förflutna året höllos vid museum 20 föredrag
rörande frågor, stående i samband med anstaltens verksamhet. Äfven i
andra af Bayerns städer än Niirnberg hafva sådana föredrag genom musei
försorg blifvit hallna. I allmänhet hafva föredragen varit talrikt besökta.

Till museum höra ett gipsgjuteri samt eu galvanoplastisk anstalt, och
derifrån lemnas efterbildningar af de i museum utstälda föremålen antingen
genom försäljning eller genom utbyte mot andra till museer, skolor och
enskilda personer. Flere mycket vackra arbeten äro i dessa verkstäder förfärdigade.
Vidare finnes här ett kemiskt laboratorium för tekniska undersökningar
samt snickare- och bokbindareverkstäder för anstaltens eget behof.

Det Bayerska museet är utan afgift öppet fyra dagar i veckan samt
tva dagar mot afgift. Lördagen är det icke för allmänheten tillgängligt.

Filialutställningar äro redan bildade i Augsburg och Kaiserslautern,
hvarjemte tillfälliga utställningar i flere olika städer i Bayern blifvit anordnade.

Ledningen och förvaltningen af det Bayerska museum tillhör dels ett
utskott af 40 personer, valda vid generalförsamling af de personer, som lemnat
bidrag till grundfonden, dels ett förvaltningsråd af 9 personer, utsedt
åt utskottet, och dels anstaltens direktör jemte den honom underordnade
byran. Utskottet besluter bland annat i fråga om byggnaders förvärfvande,
försäljning och uppförande, om anställning och entledigande af tjensteman
med lön af 3,000 gulden och deröfver samt om tillfälliga utgifter, öfverstigande
10,000 gulden. Utskottet sammanträder åtminstone en gång årligen.
Förvaltningsrådet, som sammanträder åtminstone en gång i månaden,
och i hvilket direktören är ledamot och föredragande, har att pröfva de af
denne framstälda förslag, att förbereda utgiftsstatens upprättande, att fatta
beslut öfver försäljningar och inköp, gällande summor mellan 3,000 och
10,000 gulden, att anställa och afskeda vissa af tjenstemännen och afl till
regeringen afgifva årliga berättelser öfver musei verksamhet.

Hvad slutligen beträffar direktören, tillkommer honom att vaka och

"besluta öfver samlingarnas och utställningarnas anordning samt att för öfrigt
leda musei verksamhet, att besluta öfver inköp och öfriga tillfälliga utgifter,
understigande 3,000 gulden, samt öfver de lägst aflönade tjenstemännens anställning.
Det åligger honom att vid sina åtgöranden rådgöra med underlydande
tjensteman.

Utgiftsstaten för detta museum uppgick för år 1876 till 111,186 mark;
statens årliga bidrag utgjorde 50,000 mark.

Det nu beskrifna slöjdmuseet i Niirnberg intager utan tvifvel ett af
de främsta rummen bland de tekniska museerna i alla länder, och detta icke
genom samlingarnas dyrbarhet, utan genom ett i det hela taget lyckligt
urval vid deras anskaffande och ännu mera genom det särdeles ändamålsenliga
sätt, på hvilket de göras fruktbärande för industrien. Under den
korta tid det varit i verksamhet har det redan hunnit att göra märkbart
gagn, ehuru visserligen enligt sakens natur ett konstindustrielt museum tager
i anspråk temligen lång tid för att fullkomligt göra sitt inflytande gällande
bland såväl industriidkarne som den stora allmänheten. Af synnerlig stor
nytta har samlingen af förebilder visat sig vara, och den härför använda
materielen och anordningen för öfrigt har tagits till mönster vid andra
museer. Ritsalen begagnas icke blott till kopiering af de utstälda föremålen,
utan äfven för att med ledning af dessa utföra utkast och fullständiga arbetsordningar.
Det lifliga intresse, hvarmed anstalten omfattas såväl af kommunen
som af hela landet, och hvilket fortfarande yttrar sig genom rika
skänker till den samma, ger anledning vänta, att den kommer att uppnå en
ännu större betydelse, än den redan förvärfva^

Den högre konstindustriskolan (Königl. Kunstgewerbeschule) i Niirnberg
står icke i något omedelbart samband med det bayerska museet i samma
stad. Enligt stadgarna aligger det henne att i alla fack eftersträfva konstens
utbildning ända till högsta fulländning och tillika dess användande på
de tekniska yrkena, äfvensom dessas förädling. Fördenskull meddelas undervisning
i frihandsteckning, målning, skulptur, arkitektur, förfärdigande af
arbetsritningar för konstindustrien, förfärdigande af fullständiga konstnärliga
och konstindustriela föremal, samt dessutom i perspektiv- och skugglära, anatomi
och konsthistoria. Vid läroanstalten finnas fotografisk atelier, gipsgjuteri
och modellsnickareverkstad äfvensom metallgjuteri jemte verkstäder
för ciselering och gravering.

Denna skola har varit af ganska stor betydelse för konstindustrien, men
den synes ej numera åtnjuta samma anseende som fordom.

Utgifts stat.

Konstindustriskolan
i Niirnberg.