UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1879:2)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

LÖNEREGLERING M. M,

KAMMARKOLLEGIUM,

AFGIFVET DEN 9 JUNI 1875

S NÅDER FÖRORDNADE KOIITERADE.

<Jp—

STOCKHOLM,

ISAAC MAROUS* BOKTRYCKEHl-AKTIEBOLAG.

I ii

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Sedan Eders Kongl. Maj:t under den 19 December 1873 beslutat uppdraga
åt en komité att afgifva utlåtande och förslag rörande reglering af
de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden, med rätt
att dervid jemväl, i den mån komiterade kunde finna det af omständigheterna
påkalladt, göra framställning om förändringar i nuvarande organisation
af förvaltningspersonalen och anordning af dess arbete, samt den 12 Juni

Komiténs

uppdrag.

1874 i nåder förordnat undertecknade till ordförande och ledamöter i denna
komité, så har, till närmare upplysning om ifrågavarande uppdrags grund
och omfattning, komitén vid början af sina gemensamma arbeten inhemtat,
att, enligt det vid Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till nyssnämda
års riksdag angående statsverkets tillstånd och behof fogade protokoll öfver
finansärenden af förstnämde dag, dåvarande Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
anfört, bland animal, följande:

“Den lönereglering för rikets embets- och tjensteman, hvilken vid
1856—1858 års riksdag, “med afseende lika mycket på de särskilda statsfunktionernas
behof af skicklige och samvetsgranne förvaltare som på desses
behof af anständig bergning,“ föreslogs af Kongl. Maj:t och hufvudsakligen
bifölls af Rikets Ständer, har allt sedermera utgjort den väsentliga grunden
för våra civila aflöningsförhållanden, om än någon afvikelse i eu eller annan
enstaka del funnits af den förflutna tidens erfarenhet påkallad. Enligt nämda
reglering är aflöningen för civile tjensteman i allmänhet 1,000 E:dr i första,
omkring 2,000 R:dr i andra och 3,500 R:dr i tredje tjenstegraden, 4,500
eller högst 5,000 R:dr för innehafvare af den embetsmannaställning, som för
de fleste på denna bana utgör ett redligt och dugligt arbetes högsta mål,
samt derutöfver stigande belopp endast för ett ringare antal, såsom 5,500
R:dr för expeditionschef, 8,000 R:dr för justitieråd, 9,000 R:dr för hofrättseller
kollegii-president o. s. v.“

“De sålunda stälda lönebeloppen, som afsågo att bereda sina innehafvare
en efter måttliga lefnadsbehof vid olika åldrar och samhällsställning
lämpad anständig bergning, synas äfven hafva för någon tid uppfyllt denna
bestämmelse, men kunna numera icke anses för sådant syfte tillräckliga,
sedan priset på bostäder, bränsle, arbetsbiträden, åtskilliga delar af beklädnad
samt de ouudgängligaste födoämnen stigit till en höjd, vida utöfver den,
som år 1856 var känd och lades till grund för den då föreslagna regleringen.
Att en dylik stegring inträffat icke blott i Stockholm, hvars prisförhållanden

äro af vigt för det jemförelsevis stora antalet af löntagare, utan äfven i

landsorterna, bestyrkes af inkomna uppgifter från flera länsstyrelser och
torde för öfrigt svårligen kunna bestridas af någon, som, vare sig i egenskap
af säljare eller köpare, af husegare eller hyresgäst, tagit kännedom om hithörande
förhållanden. “

“Med afseende på dessa allmänt kända och allt mera känbara omständigheter
var det, som statsdepartementens chefer på nådig befallning, i

början af sistlidne September månad, anmodade embetsverk och myndigheter
att före utgången af November, en hvar för sina embets- och tjensteman,
inkomma med underdåniga förslag, i den mån de kunde anses af omständigheterna
påkallade, i syftning af lönevilkorens förbättring, vare sig genom
en fast löneförhöjning på ordinarie stat eller genom ett tillfälligt, efter pris -

förhållandena lämpadt lönetillägg; varande dervid fogad en uppmaning till
vederbörande att uppgifva, huruvida någon eller några embets- och tjensteman
innehade flera befattningar, och att utlåta sig, i hvad mån de sålunda
med andra förenade eller ock andra tjenster, med afseende på sin omfattning,
borde anses vara af beskaffenhet, att tjenstgöring äfven på annat håll kunde
utan olägenhet dermed förenas, och i sådant fall, om icke genom flera
tjensters sammanslagning eller på annat sätt arbetet lämpligen kunde så
ordnas, att hvarje tjensteman, under förutsättning att skälig aflöning honom
bereddes, i sin tjenst erhölle motsvarande full sysselsättning och samtidigt
innehafvande af annan aflönad beställning kunde undvikas.“

“De underdåniga utlåtanden och förslag, som i följd af sådana eller
väsentligen dermed öfverensstämmande uppmaningar nyligen inkommit från
förvaltningens särskilda grenar, hafva vid jemförelse inom statsdepartement^!
befunnits icke blott i föreslagna anordningars särskilda delar, utan äfven i
de allmänna grundsatser, som vid deras uppgörande tagits till ledning, innefatta
en mångfald, så stor och vexlande mellan så olika åsigter i fråga om
arbetsfördelning, lönegrader, aflöningens fördelande i lön och tjenstgöringspenningar,
sportelrätt, ålderstillägg i ett eller flera steg in. in., att dessa
ämnens sammanföring till ett öfverskådligt helt och deras bearbetande till
ett förslag, som kunde göras till föremål för Eders Kongl. Maj:ts och derefter
för Riksdagens pröfning, vore omöjligt att verkställa under den korta
tid, som till riksmötets början återstår. För frågans bringande till en lycklig
lösning ser jag mig följaktligen icke i stånd att nu föreslå någon annan än
eu förberedande behandling; och vågar jag hemställa att Eders Maj:t täcktes
åt en komité, hvars ledamöter jag anhåller att snart få föreslå, uppdraga att,
efter tagen kännedom af de inkomna yttrandena, afgifva underdånigt utlåtande
och förslag" etc. Föremålet för komiténs uppdrag var härefter i
Departementschefens hemställan angifvet med samma ord, som ur Eders
Kongl. Maj:ts nådiga beslut finnas här ofvan först återgifna.

I följd af den nådiga föreskrift, som Eders Kongl. Maj:t vid komiténs
tillsättning jemväl meddelat, att de i ämnet inkomna handlingar och utlåtanden
borde från vederbörande statsdepartements expeditioner öfverlemnas
till komitén, har denna fått, med skrivelser under loppet af Juni och Juli
månader 1874, mottaga dylika underdåniga framställningar:

genom Justitiedepartementet från Fångvårdsstyrelsen;

genom Landtförsvars-departementet från Arméförvaltningen och Allmänna
Garnisonssjukhuset;

genom Sjöförsvars-departementet från Förvaltningen af Sjöärendena;

genom Civildepartementet från Kommerskollegium, Chefen för Statistiska
Centralbyrån, Landtmäteristyrelsen, Ofverståthållareembetet i Stockholm
samt Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader;

Inkomna
handlingar.

Begränsning.

Genom Finans-departementet från Kammarkollegium, Statskontoret
Kammarrätten, Generalpoststyrelsen, Telegrafstyrelsen, Generaltullstyrelsen
Öfverintendentsembetet och Skogsstyrelsen;

samt genom Ecklesiastik-departementet från Riksarkivarien, Kong!.
Bibliotekarien, Intendenten för Nationalmuseum och Sundhetskollegium.

Genom sistnämda departement hafva äfven inkommit framställningar
så väl från Direktionen för allmämma institutet för döfstumma och blinda,
hvilken likväl icke gjort någon hemställan rörande föremålen för komiténs
uppdrag, som ock från Kanslersembetet för Universiteten, Direktionen för
gymnastiska centralinstitutet, Vetenskapsakademien, Vitterhets-, Historie- och
Antiqvitetsakademien, Akademien för de fria konsterna samt Musikaliska
akademien. Enär likväl dessa institutioner dels vore läroverk i egentlig
mening och dels, äfven der sådant icke är händelsen, hade till väsentlig
bestämmelse att verka för den vetenskapliga eller konstnärliga odlingen inom
vårt land, men deremot icke syntes genom sin befattning, med vården af de
hjelpmedel, som för det ändamålet blifvit stälda till deras förfogande, vara
att hänföra till förvaltande embetsverk eller myndigheter i den bemärkelse,
som vid utstakandet af komiténs verksamhetsfält varit afsedd, ansåg komitén,
vid tagen kännedom af ifrågavarande framställningars innehåll, dem icke
kunna till behandling inom komitén upptagas utan att medföra en betänklig
rubbning af gränserna för komiténs uppdrag, i följd hvaraf komitén fann
sig böra, med anmälan härom i skrifvelse den 26 September 1874, ofvanberörda
handlingar till departementet återställa.

Uti skrifvelse den 24 December 1874 har vidare Statsrådet och Chefen
för Landtförsvars-departementet af förekommen anledning begärt, att ofvan
omförmälda framställning från direktionen öfver Allmänna Garnisonssjukhuset
måtte återlemna?, hvarefter komitén egde anse densamma icke föranleda
någon dess åtgärd; och blef i följd häraf ifrågavarande framställning
till Landtförsvars-departementet återstäld.

Då de ofri ga framställningar, Indika blifvit till komitén hänskjuta,
till stor del afse löneförhållandena, icke blott för de embetsverk och myndigheter,
som närmast under regeringsmakten öfvervaka och handhafva statsförvaltningen,
utan jemväl för den personal, som spridd i särskilda orter,
utgör organer för utförande af den centrala förvaltningens bestämmelser,
såsom t. ex. fångvårds-, post- och tullstaterna, har Komitén varit uppfordrad
att från början göra sig klart, huruvida dess uppdrag kan anses omfatta
löneregleringen jemväl för den sistnämda, lokala förvaltningspersonalen. Att
sådan icke varit Eders Kong]. Maj:ts afsigt vid det nådiga uppdragets meddelande
synes framgå af det dervid begagnade uttryck “de förvaltande embetsverken
och myndigheterna", hvilket torde vara i det närmaste liktydigt
med det vid andra tillfälle!! använda: “ Rikets styrelse-och förvaltningsverk“;

detta så mycket hellre, som endast i fråga om de centrala myndigheternas
aflöningsförhållanden en sammanställning och jemförelse, sådan det nådiga
uppdraget enligt de derför angifna grunder åsyftat, låter sig med någon
framgång verkställa, då deremot godtgörelsen till förvaltningens organer på
alla de orter, der dylika erfordras, är allt för mycket beroende af lokala
eller inom olika områden skiftande förhållanden för att lämpligen kunna här
bringas till eu gemensam öfversigt. Riktigheten af detta sitt antagande beträffande
de yttre gränserna för sin verksamhet finner komitén till fullo bekräftad
genom Chefens för Finans-departementet anförande till statsrådsprotokollet
den 9 Januari 1874, hvari beträffande sjunde hufvudtiteln yttrats
bland annat, att, då komiténs uppdrag skulle afse reglerande af förhållandena
endast inom “de förvaltande embetsverken och myndigheterna''4, dertill icke
lärer kunna hänföras den i orterna spridda personal, som tillhör post-,
telegraf-, tull- och skogsstaterna. Till följd häraf har komitén ansett sig
böra i det följande inskränka framställningen af de inkomna förslagens
innehåll till hvad som angår de centrala myndigheterna, för hvilkas embetsoch
tjensteman komitén har till uppgift att utarbeta ett efter nuvarande förhållanden
lämpadt förslag till lönereglering. Men då vid en dylik reglering
afseende bör fästas icke blott vid den enskildes rättmätiga anspråk på billig
ersättning för sitt arbete, utan jemväl på dettas ordnande i det allmännas
intresse så, att intet arbete kräfves, som är öfverflödigt, inga tjenstebefattningar
bibehållas, hvilkas uppgift kan, utan äfventyrande af erforderlig
säkerhet, fyllas genom annan, med mindre kostnad förenad anordning, och
då den åsigten synes vara ganska allmän och äfven af representationen blifvit
uttalad, att sjelfva sättet för behandlingen af ärendena inom embetsverken
borde förenklas och befrias från den omgång och vidlyftighet, som man
ansett nu förhindra en önskvärd skyndsamhet, har komitén funnit sig uppfordrad
att, innan den företager frågan om aflöningsstaterna, ingå i en undersökning,
i hvad mån arbetssättet hos de särskilda embetsverken och myndigheterna
kunde lemna stöd för nyss angifna åsigt, samt på grund af härvid
vunna upplysningar begagna det i nådiga brefvet den 12 Juni 1874 komitén
lemnade medgifvande att, i den mån omständigheterna det påkalla, göra
framställning om förändringar i nuvarande organisationen af förvaltningspersonalen
och anordningen af dess arbete. Till komiténs uppdrag hör
deremot tydligen icke en undersökning, huruvida de allmänna förvaltningsformer,
som under loppet af århundraden utvecklat sig inom vårt land, ännu
äro de för våra förhållanden fördelaktigaste eller om de borde ersättas med
nya. Komiténs förslag måste derför i detta hänseende vara begränsade
af den grundsatsen, att de nuvarande centrala embetsverken och myndigheterna
fortfarande bibehållas vid den hufvudsakliga organisation de
nu ega, — en gräns för ifrågasatta reorganisationer, som jemväl blifvit

Historik.

såsom tills vidare lämplig erkänd af Riksdagen i dess skrifvelse den 17
Maj 1871, i hvilken endast framstälts (lön anhållan, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, om icke hos de till statsförvaltningen
hörande embetsverk och myndigheter en förenklad anordning af göromålen
skulle kunna åvägabringas, på samma gång befordrande större skyndsamhet
vid ärendenas behandling och medgifvande nedsättning i kostnaderna
genom indragning af möjligen obehöflig^ tjenster.

Förutskickande dessa anmärkningar i afseende på korniténs uppfattning
af sin uppgift, åligger det komitén till en början att, jemte en återblick på
de omständigheter och särskilda vilkor, under hvilka nuvarande lönebelopp
vid de centrala embetsverken blifvit bestämda, i korthet redogöra för de
åsigter beträffande den nu ifrågasatta regleringen, som af nämda embetsverk
uttalats i deras till komitén öfverlemnade underdåniga framställningar.

När behofvet af eu allmän löneförhöjning åt statens embets- och
tjensteman senast, för omkring tjugu år sedan, gjorde sig gällande och i
följd deraf, efter förberedande undersökningar, Kongl. Maj:ts nådiga framställning
i detta ämne till Rikets Ständer afläts, såsom redan är nämdt och
af det vid propositionen den 30 Oktober 1856 angående statsverkets tillstånd
och behof fogade utdrag af protokollet öfver finansärenden den 11 i
samma månad vidare inhemtas, skedde detta, med den uttryckta afsigten att
dervid taga hänsyn så väl till do särskilda statsfunktionernas behof af cmbetsoch
tjensteman, som till desses behof af anständig bergning. Då emellertid,
enligt hvad nämda protokoll vidare innehåller, vid skärskådande af det sätt,
hvarpå statens organism i det hela och hvarje dess gren småningom och
historiskt utvecklat sig, det icke befanns skäligt att ingå i en vidtutseende
undersökning om lämpligheten af eller sättet för en omgestaltning af statsmekanismen
i dess helhet, följdes vid de förslag, som framlades beträffande
personalen af embets- och tjensteman, hufvudsakligen de särskilda verkens
och kårernas på egen erfarenhet grundade framställningar. I fråga åter om
aflöningarnas lämpliga belopp ansågs, att den lägsta årsinkomst, som under
de dåvarande, i förhållande till don föregående tiden, högt uppdrifna lefnadskostnaderna
kunde bereda den ogifte tjenstemannen, när han vanligen efter
en lång väntan tillträdde en ordinarie tjenst i lägsta lönegraden, en tarflig,
men någorlunda tillräcklig bergning, vore omkring 1,000 R:dr, hvaremot för
andra lönegraden, i hvilken tjenstemannen äfven såsom gift borde ega sin
bergning, upptogs 2,000 — 2,200 R:dr, och för den tredje, med afseende på
familjens ökade behof, 3,000—3,500 R:dr. För fjerde lönegraden, hvilken
under vanliga förhållanden vore att betrakta såsom yttersta målet äfven, fölen
utmärkt duglig tjenstemans’ sträfvanden, uppfördes 4,500—-5,000 R:dr,
samt för den femte, som komme att innefatta rikskollegiernas presidenter,
9,000 R:dr. Mellan dessa lönegrader skulle dock kunna bestämmas andra

löner för vissa sysslor, som icke kunde sägas fullt motsvara de uti de allmänna
löneklasserna inordnade befattningarna.

Såsom ett allmänt stadgande i sammanhang med löneregleringen
ansågs böra fastställas, att tjenst, för hvilken lönen, med derunder beräknade
sportler der sådana egde rum, blefve bestämd till fulla beloppet af hvad,
enligt ofvan sagda grunder, minst borde åtfölja tjenstegraden, icke skulle i
förening med annan så beskaffad tjenst få innehafvas; hvaremot, i händelse
lönen, med afseende å mindre trägna tjenstegöromål, blefve till lägre belopp
bestämd, det borde ankomma på Kongl. Maj:ts förordnande i hvarje särskildt
fall huruvida sådan tjenst finge med annan tjenst förenas, likasom äfven,
efter anmälan af vederbörande embetsverk eller chef, huruvida två tjenster
inom lägsta graden, utan afseende å de dermed förenade lönevilkoren, kunde
få af samma person innehafvas; börande tjensteman, som redan innehade
flera tjenster, tillåtas att dem behålla intill dess befordran i högre tjenstegrad
skedde, så vida tjensterna voro af den beskaffenhet att de, enligt nyssnämda
grunder, äfven framgent kunde förenas, men i annat fall, för åtnjutande
af löneförhöjning, frånträda den ena tjensten.

Rikets Ständer förklarade, i underdånig skrifvelse den 3 Februari
1858, sig finna, att en löneförbättring i allmänhet vore af behofvet högt
påkallad, och att rättvisa, billighet och det allmännas egen fördel fordrade
det staten genom sin mellankomst sökte afhjelpa den förlägenhet, i hvilken
löntagarne råkat genom den inträffade prisstegringen; men då det icke med
visshet kunde antagas, att dåvarande varupris och penningeförhållanden
komme att blifva beståndande, och då en definitiv lönereglering skulle i väsentlig
mån lägga hinder i vägen för möjligen ifrågakommande förändrade
organisationer af åtskilliga embetsverk, beviljade Rikets Ständer den äskade
löneförhöjningen endast för den följande treåriga statsregleringsperioden.

De förhöjda lönebelopp, Kongl. Maj:t föreslagit för de särskilda embetsverken,
biföllos således på detta sätt och utan att någon förändring annat
än undantagsvis deruti vidtogs; hvarjemte och då, enligt Rikets Ständers
åsigt, kanslistbeställningar i allmänhet, såsom hufvudsakligen afsedda
för utskrifning, kollationering och afsändande af expeditioner, borde vid en
blifvande reglering af embetsverken indragas, emot det att till bekostande
af dessa göromål erforderliga medel särskildt anvisades, de för innehafvare
af dylika tjenster beviljade löneförhöjningar för hvarje embetsverk stäldes
till Kongl. Maj:ts disposition till befrämjande af göromålens gång.

I öfverensstämmelse med dessa grundsatser och hvad Kongl. Maj:t i
öfrigt föreslagit antogo Rikets Ständer följande vilkor, att under ifrågavarande
treårsperiod blifva gällande för de civile embets- och tjenstemännen i allmänhet,
hvilka vilkor genom nådiga cirkulärbrefvet den 23 Februari 1858
faststäldes till efterrättelse, nemligen:

Kongl. cirkuläret
den 23
Februari 1858.

1 ro- Ljuspenningar och spannmål sförhöjning under lönerna upphöra
för alla dera, som tillträda löneförbättring, och desse löntagare, så vidt de tillhöra
Rikets Kollegier, skola afstå från sportler af lösen för vei''kens utgående
expeditioner, hvarmed dock diariibevis och afskrifter icke förstås. Dessa
sportler redovisas årligen till kronan och aflemnas till Statskontoret emot
åtnjutande af provision med sex procent å de influtna beloppen.

2:o. Embets- och tjensteman, som kommer i åtnjutande af ifrågavarande
provisoriska lönetillökning, äfvensom innehafvare af ny tjenst, hvarför
lön vid denna riksdag anslås, skall, efter hvad i allmänhet eller för särskilda
fall kan varda af Kongl. Maj:t eller vederbörande embetsverk bestämdt,
vidkännas skäligt afdrag å lönebeloppet, dock icke öfverstigande fjerdedelen,
derest, vid erhållen tjenstledighet, sjukdomsförfall, hvilket räcker öfver två
månader, eller eljest förekommande hinder för tjenstens utöfning, annan
person till tjenstens bestridande behöfver förordnas.

3:o. Den, som tillträder löneförhöjning, är underkastad den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid en blifvande
förändrad organisation af embetsverken eller eljest i allmänhet kan varda
stadgad.

4:o. Ofvanstående vilkor för åtnjutande af beviljade löneförhöjningar
skola upphöra att vara gällande, i fall löneförhöjningen upphör. Äfvenså
kommer, der undantag från dessa vilkor synes böra ega rum, sådant att vid
hvarje fall särskild! utsättas.

5:o. Sådana beställningar, för hvilkas innehafvare äskad löneförhöjning
icke är af Rikets Ständer beviljad på annat sätt, än att en viss summa
blifvit stäld till Kongl. Maj:ts nådiga disposition, såsom förhållandet är med
kanslist- och kopistbefattningarna inom Stats-departementen samt kanslisttjensterna
i de flesta af Rikets Kollegier, skola vid inträffande ledighet tillsättas
endast på förordnande; dock må de anvisade medlen jemväl kunna användas
till lämpliga arvoden inom vederbörande verk, så väl åt nuvarande tjensteinnehafvare,
som åt den eller dem, hvilka förordnas att ledig tjenst tills vidare
bestrida.

6:o. För sådana till indragning afsedda fenster, som icke komma att
i 1858—1860 årens stat upptagas, utgår aflöningen enligt dittills gällande
stat. Vid inträffande ledighet tillsättas dessa tjenster antingen alldeles icke
eller också endast tills vidare.

7:o. Nya tjänster, för hvilka aflöning vid denna riksdag beviljats, må
icke tillsättas annorlunda än genom förordnanden. Aflöningen utgår i mån
af tillgång och sedan samtlige inom verket förut varande löntagare af anslagssumman
för verket åtnjutit sin tillständiga rätt, enligt stadgade grunder.

8:o. Uti alla fullmakter eller förordnanden, som under åren 1858—
1860 utfärdas, bör det förbehåll intagas, att emhetets eller tjenstens innehafvare
är underkastad förbindelsen att icke tillika innehafva eller emottaga
annan allmän tjenst med lön på rikets stat, derest sådant framdeles varder
föreskrifvet.

Rikets Ständers ofvan omförmäkla beslut, att den beviljade löneförhöjningen
endast borde vara provisorisk, föranledde Kongl. Maj:t att i propositionen
om statsverkets tillstånd och behof till de åter år 1859 samlade
Ständerna framhålla hurusom den rådande prisstegringen icke varit en af
dessa hastiga vexlingar i varumarknaden, hvilka, framkallade af en tillfällighet,
upphöra med den, utan måste anses vara en företeelse af mera stadigvarande
beskaffenhet; hvarjemte Kongl. Maj:t fäste Rikets Ständers uppmärksamhet
derå, att förtänksamheten skulle sträckas allt för långt, om man,
för att bevara tillfället till en omreglering, försatte hela statsförvaltningen i
ett tillstånd af osäkerhet för framtiden och en tillvaro, som, så till sägandes,
blott gälde för dagen eller året; samt att, då dylika organisationsfrågors uppkomst
vore obegränsad, en definitiv lönereglering således, med följdriktig
tillämpning af "denna åsigt, aldrig borde ske. På dessa grunder fann sig
Kongl. Maj:t ej böra frånträda förslaget, att löneregleringen måtte blifva definitiv
och icke på annat sätt göras beroende af framtida organisationsförslag,
än genom bibehållande af det vid den provisoriska löneregleringen fastade
vilkor, att den, som inginge på den nya staten, skulle vara förbunden att
underkasta sig den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i
åligganden, som vid en blifvande förändrad organisation af embetsverken
eller eljest i allmänhet kunde varda stadgad.

Också blefvo vid 1859—1860 årens riksdag de höjda lönerna uppförda
på ordinarie stat för Allmänna Garnisonssjukhuset, Statistiska Centralbyrån,
Generallandtmäterikontoret, Kammarkollegium, Statskontoret, Mvntoch
Kontrollverken, Kammarrätten, Öfverintendentsembetet, Riksarkivet, Kongl.
Biblioteket samt Sundhetskollegium, för hvilket sistnämda kollegium dock
staten år 1873 blifvit i viss mån ändrad. För flera af de öfriga embetsverken
hafva aflöningsanslagen sedermera blifvit på ordinarie stat uppförda,
nemligen för Fångvårdsstyrelsen åren 1863 och 1871, för Arméförvaltningen
år 1866, för Skogsstyrelsen 1869. Deremot äro för Förvaltningen af Sjöärendena
och Kommerskollegium endast de äldre lönerna fortfarande upp -

Kongl. cirkuläret
den 9
November
1860.

förda på ordinarie stat, men löneförhöjningarna betraktade såsom provisoriska.
För Post-, Telegraf-, Tull- samt Väg- och Arattenbyggnadsstyrelserna äfvensom
Nationalmuseum gälla stater, som årligen fastställas; varande anslaget
för Väg- och Vattenbyggnader uppfördt på extra ordinarie stat. Jemte det
Rikets åren 1859—1860 församlade Ständer, i afseende å den vid nästföregående
riksdag behandlade frågan om indragning af kanslistbefattningar
i allmänhet anmälde sig hafva funnit nämda fråga böra förfalla, meddelade
Rikets Ständer följande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag vidtagna beslut angående de vilkor och föreskrifter, som skulle gälla
i afseende på åtnjutandet af de förhöjda lönerna på ordinarie stat:

l:o. Ljuspenningar och spanmålsförhöjningar under lönerna utgå icke
till dem, som uppbära löner eller arvoden på gällande stat; och desse löntagare,
så vidt de tillhöra Rikets Kollegier, åtnjuta inga sportler af lösen
för verkens utgående expeditioner, hvarmed dock diariibevis och afskrifter
icke förstås. Sportlerna redovisas årligen till kronan och aflemnas till Statskontoret
emot provision med sex procent utaf de influtna beloppen.

2:o a) Embets- och tjensteman, som uppbär lön eller arvode på gällande
stat, skall, efter hvad i allmänhet eller för särskilda fall kan varda
af Kongl. Maj:t eller vederbörande embetsverk bestämdt, vidkännas skäligt
afdrag å aflöningsbeloppet, dock icke öfverstigande fjerdedelen, derest vid
erhållen tjenstledighet eller eljest förekommande hinder för tjenstens utöfning
annan person till tjenstens bestridande behöfver förordnas.

b) Vid sjukdomsförfall, då tjenstledighet på grund af lagligt läkarebetyg
erhålles, eger afdrag å lönen icke rum under de tvänne första månaderna;
men om dylikt förfall räcker derutöfver, skall å lönen afdrag, ej
öfverstigande en fjerdedel, verkställas; beroende det likväl på Kongl. Maj:t
att, när bevekande omständigheter sig förete, i nåder pröfva och bestämma,
om löneafdraget må utgå med något mindre belopp än en fjerdedel, eller
helt och hållet eftergifvas.

3:o. Två eller flera embeten eller tjenster med lön på Rikets stat
må i allmänhet icke hos samma personer förenas; dock må undantag härifrån
ske inom de tvänne lägsta lönegraderna, så vida Kongl. Maj:t, efter
vederbörandes hörande, dertill lemnar bifall. Huruvida den embets- eller
tjensteman, som redan innehar flera dylika befattningar, må, sedan han kommit
i åtnjutande af förhöjd lön på ordinarie stat, mera än en af dem bibehålla,
ankomme på Kongl. Maj:ts pröfning i ofvan berörda ordning.

4:o. Hvarje embets- och tjensteman är underkastad den vidsträcktare

tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden, som vid en blifvande
förändrad organisation af embetsverken eller eljest i allmänhet kan varda
stadgad.

5:o. Före början af nästa statsregleringsperiod utnämd embets- eller
tjensteman, som, hellre än att underkasta sig ofvanstående vilkor och förbehåll,
vill med den före år 1858 bestämda aflöning åtnöjas, varde dervid
* under då gällande bestämmelser bibehållen, så länge han i samma tjenst

qvarstår, men vare vid befordran eller transport till annan tjenst skyldig
att ställa sig nu stadgade vilkor och föreskrifter till efterrättelse.

6:o. 1 alla fullmakter eller förordnanden, som å embeten eller tjenstår

inom den nva lönestaten utfärdas efter fastställandet af dessa bestämmelser,
intages förbehåll, att embetets eller tjenstens innehafvare är underkastad
tillämpningen af samma bestämmelser.

Med fastställande af ofvan stående vilkor att, i stället för cirkuläret
af den 23 Februari 1858, gälla för de civile embets- och tjensteman, hvilka
från och med år 1861 komme i åtnjutande af löner på ordinarie stat till
högre belopp, än hvartill de på grund af innehafde fullmakter förut varit
berättigade, meddelade Kongl. Maj:t genom nådigt cirkulärbref den 9 November
1860, i öfverensstämmelse med hvad Rikets Ständer jemväl beslutat,
den förklaring, att de uti 1858 års cirkulär stadgade vilkor skulle i tillämpliga
delar fortfarande blifva gällande för de civile embets- och tjensteman,
för hvilka löneförhöjningar under den med år 1861 inträdande statsregleringsperiod
blifvit utöfver den före år 1858 bestämda aflöningen beviljade, utan
att på ordinarie stat uppföras, dock med den förändring, att äfven desse
embets- och tjensteman vid sjukdomsförfall under bevekande omständigheter
komme i åtnjutande af enahanda förmån, som Rikets Ständer i sådant hänseende
medgifvit de på ordinarie stat uppförde embets- och tjenstemännen.

Sådana äro de allmänna vilkor och bestämmelser, under hvilka hittills
å de centrala embetsverkens stater uppförda löner fått åtnjutas. Då
nu förhöjning i lönebeloppen funnits af omständigheterna påkallad, hafva
nästan alla embetsverken, i sammanhang med förslag härom, förordat vissa
nya vilkor, som de embets- och tjensteman borde vara underkastade, hvilka
erhölle löneförbättring.

Tjenstgörings penningar.

Sålunda hafva de flesta embetsverken och myndigheterna föreslagit, att
den högre aflöning, som kunde komma att beviljas, måtte utgå till en del
i form af fast lön och till en del såsom tjenstgöringspenningar, dervid åberopande
den anordning, som i detta hänseende funnits böra tillämpas för
Riksbankens tjensteman. Fångvårdsstyrelsen, Arméförvaltningen, Förvaltningen
af Sjöärendena, Kommerskollegium, Landtmäteristyrelsen, Kammarkollegium
*), Statskontoret, Kammarrätten, Generaltullstyrelsen, Telegrafstyrelsen,
Öfverintendentsembetet och Sundhetskollegium hafva samtliga
hemstält, att af hela löneinkomsten — ålderstillägg inbegripet, der sådant
förekomme — eu fjerdedel måtte betraktas såsom tjenstgöringspenningar
och tre fjerdedelar såsom fast lön. Bland de öfriga myndigheter, som
förordat tjenstgöringspenningar, har Cliefen för Statistiska Centralbyrån
föreslagit sådana till ett bestämdt belopp af 1000 R:dr utöfver nuvarande aflöningen
för en hvar af sekreteraren och de två aktuarierne i byrån; Skogsstyrelsen
likaledes bestämda arvoden af 1000 R:dr för sekreteraren och
kamereraren, 800 för öfverrevisorn, 600 för registratorn och revisorn samt
400 för kanslisten och kammarskrifvaren; och slutligen Riksarkiv ar ten jemväl
bestämda belopp af i allmänhet 500 R:dr utöfver den i stat bestådda lönen.

Generalpoststyrelsen har i fråga om tjenstgöringspenningar endast
yrkat likställighet med Riksbanken; Intendenten vid Nationalmuseum har
icke yttrat sig i ämnet, och Styrelsen för väg- och vattenbyggnader ensam
ansett, att hela aflöningen helst borde utgöras af fast lön.

Mindre öfverensstämmelse råder mellan embetsverken i fråga om de
vilkor, under hvilka tjenstgöringspenningarne må af löntagaren åtnjutas, och
när de böra afstås. Dock synes den åsigten, att löntagare bör uppbära
tjenstgöringspenningar under verklig tjenstgöring, under semester samt vid
sjukdom under högst en månads tid hvarje år, men afstå dem vid hvarje
annan ledighet från tjenstgöring, hafva vunnit ett allmännare godkännande,
enär dessa stadganden i en eller annan form återfinnas i de yttranden, som
afgifvits af Arméförvaltningen, Förvaltningen af Sjöärendena, Kommerskollegium,
Statskontoret, Kammarrätten, Skogsstyrelsen, Riksarkivarien och
Sundetskollegium, ehuru åtskilliga afvikelser och tillägg förekomma i flera
förslag. Dessa afvikelser äro följande: Förvaltningen af Sjöärendena: att
tjenstgöringspenningarne behållas vid tjenstledighet för lifsfarlig sjukdoms botande,
men afstås vid ledighet (utom semester), som räcker öfver 15 dagar;
Kommer skollegium: att vid annan ledighet än semester tillämpas nådiga
cirkulärbrefvet den 9 November 1860; Kammarrätten: att, om sjukdom fort -

*) Eu af Kollega ledamöter har afstyrkt förslaget om aflöningens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar
under förutsättning, att den förra i de högre tjenstegraderna icke i sin helhet komme att
motsvaras af pensionsbeloppet och att detta följaktligen, då vid dess bestämmande tjenstgöringspenningarne
icke finge tagas i beräkning, skulle i visst fall — för innehafvare af lön utan ålderstillägg
— blifva mindre än nu.

far utöfver 12 månader, tjenstgöringspenningarne få uppbäras endast under
första månaden; Skogsstyrelsen: att vid tjenstledighet för sjukdom eller eljest
(utom semester) sannnanlagdt mer än eu månad under ett år, afstås tjenstgöringsarvodet
för den öfverskjutande tiden; Riksarkivarien: att den ifrågavarande
förmånen afstås vid tjenstledighet utöfver en månad för enskilda
angelägenheter; samt Sundhetskollegium (som ej nämner huru förfaras bör
vid sjukdomsförfall): att tjenstgöringspenningarne icke böra afstås vid tjenstledighet
för fullgörande af offentligt uppdrag.

En grupp, bestående af Fångvårds- och Telegrafstyrelserna, har endast
i korthet föreslagit, att i fråga varande löneförmån icke bör tillgodokomma
löntagare vid tjenstledighet.

Enligt Kammarkollegii förslag borde tjenstgöringspenningar afstås vid
sjukdom eller annat förfall.

Landtmäteristyrelsen har uttalat den meningen, att tjenstgöringspenningar
böra kronan besparas i de fall, som sägas i andra punkten af nådiga
cirkuläret den 23 Februari 1858, äfvensom att afdrag bör ega rum, i händelse
löntagaren genom utöfvande af annan befattning hindras att sysselsätta
sig i embetsverket under de vanliga tjenstgöringstimmarne derstädes.

Angående användandet af innehållna tjenstgöringspenningar förekomma
yttranden derom endast af Förvaltningen af Sjöärendena och Landtmäteristyrelsen,
hvilka yrkat, att de skola för statsverket besparas; af Kammarkollegium,
som anser att de böra uppbäras af den, som förordnas att tjensten
bestrida, samt af Itiksarkivarien, som föreslagit, att proportionerlig andel
skall afstås till de öfrige tjenstemännen.

Likasom i fråga om tjenstgöringspenningarne hafva de flesta embets- ÅUenmägg.
verk framstält förslag, att deras embets- och tjensteman må i afseende på
ålderstillägg erhålla samma förmån, som tillerkänts tjenstemännen i Riksbanken.
Såsom särskilda skäl för en dylik successiv löneförbättring för dem,
som blifva en längre tid qvarstående i samma grad, har Förvaltningen af
Sjöärendena anfört, att dessa tjensteman derigenom skulle sättas i stånd att
odeladt egna sig åt sin tjensteutöfning, utan att vid tilltagande ålder och
ökade lefnadskostnader dragas derifrån af tryckande näringsomsorger, och
Generaltullstyrelsen erinrat, att ålderstilläggs antagande såsom löneregulator
tillåter att det primitiva eller normala aflöningsbeloppet kan sättas i någon
män lägre än eljest vederbort.

Med afseende å ofvannämda hänvisning till förhållandet inom Riks -

banken erinras, att, enligt den af 1874 års Riksdags Bankoutskott utfärdade
aflöningsstat, ett ålderstillägg af 500 kronor kan tilläggas en hvar af
bankens tjensteman efter fem års tjenstgöring inom samma grad, samt
ytterligare ett dylikt tillägg efter tio år, om tjenstemannen tillhör andra
eller tredje lönegraderna; dock att sådan uppflyttning till högre lön inom
graden icke må ske med mindre bankofullmäktige pröfva tjenstemannen hafva
genom sin föregående tjenstgöring inom graden och fortfarande duglighet
gjort sig förtjent af en dylik löneförbättring.

Uppflyttning till högre löneklass inom graden genom erhållande af
sådant lönetillägg har af embetsverken i allmänhet ansetts böra ega rum
så väl efter fem som tio års tjenstgöring i samma grad, dervid ålderstillägget
hvarje gång skulle utgå med 500 R:dr. Förslag i detta syfte, med den begränsning,
att tjensteman inom första lönegraden skulle erhålla endast det
första ålderstillägget efter 5 år, men inom andra, tredje eller fjerde ett efter
5 och ytterligare ett efter 10 års tjenstgöring inom sin grad, hafva framstälts
af Arméförvaltningen, Förvaltningen af Sjöärendena, Kommerskollegium,
Statskontoret, Kammarrätten, Generalpoststyrelsen och Sundhetskollegium.
Fångvårdsstyrelsen har äfven slutit sig till detta förslag, dock med den inskränkning,
att intet ålderstillägg borde bestås Styrelsens intendent, läkare
och kammarskrifvare, i hvilket afseende Styrelsen, beträffande intendenten
och kammarskrifvaren såsom skäl anfört, att vid nuvarande intendents afgång
kostnaden för det byggnadsbiträde, som derefter kan finnas behöfligt,
skall blifva föremål för ny pröfning, och att innehafvaren af kammarskrifvarebefattningen
sannolikt icke någon längre tid qvarstår vid densamma.
Kommerskollegium, som föreslagit, att tjensteman hos Kollegium i första
lönegraden endast må antagas på förordnande mot åtnjutande af arvoden,
har i anledning deraf, i afseende å sina tjensteman af nämda grad, anslutit
sig till förestående förslag endast för dem, som redan innehafva fullmakt.
Generalpoststyrelsen, som äfven biträdt nyssnämda förslag, erinrar, att redan
nu enligt normalstat bestås första gradens tjensteman hos Styrelsen ett ålderstillägg
efter 10 år af 200 R:dr, ehuru desse förut hafva dels 1,200 dels
1,600 R:drs lön, och anmäler dessutom, att arvodet för Styrelsens ombudsman,
1,200 R:dr, anses vara tillräckligt utan något ålderstillägg.

Det af Generaltullstyrelsen framstälda förslaget skiljer sig från det ofvan
omförmälda endast deruti, att Styrelsen ansett jemväl första gradens tjensteman
böra komma i åtnjutande af ytterligare ålderstillägg efter 10 års tjenstgöring
inom graden.

Kammarkollegium åter, som ansett Kollega kanslister kunna med sin tjenst
förena annan befattning, hvilket icke borde tillåtas kammarskrifvarne, har
icke föreslagit något ålderstillägg för de förstnämde, men deremot ett af
500 R:dr efter fem år för kammarskrifvarne och alla öfriga embets- och

tjensteman, samt ytterligare ett dylikt efter tio år för tjenstemännen i andra
och tredje lönegraderna.*)

Kong!. Bibliotekarien har föreslagit, att bibliotekets tjensteman må
komma i åtnjutande af ålderstillägg på enahanda sätt, som nu är medgifvet
tjensteman vid skolstaten. I afseende på dessa gäller, enligt Rikets Ständers
skrifvelse den 25 Februari 1858, hufvudsakligen, att ordinarie lärare eger,
efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring, räknadt från
och med början af kalenderåret näst efter det, under hvilket fullmakt erhållits,
uppflyttas från den första till den andra löneklassen, och efter lika
mellantider till hvar och en af de följande, med ett belopp hvarje gång af
500 R:dr; varande löneklasserna bestämda till fem.

I öfrig! inhemtas af handlingarna att, hufvudsakligen med afseende på
vissa för de respektive embetsverken egendomliga förhållanden, följande
förslag i nu förevarande hänseende blifvit framställa:

för Mynt- och kontrollverken, att ett ålderstillägg af 500 R:dr må efter
5 år tilldelas alla der anstäkle tjensteman utom amanuenserne, hvilka antagas
mot arvode för tre år i sänder, samt derjemte åt de tjensteman, som ej
hafva fri bostad i myntverkets hus, 500 R:drs tillägg efter tio års tjenst;

för Telegrafstyrelsen, hvars kammarskrifvare redan nu äro berättigade
till ålderstillägg med 200 R:dr efter 10 och ytterligare 200 R:dr efter 15 års väl
vitsordad tjenstgöring inom graden, att samtlige dess tjensteman må erhålla
förhöjning med 400 R:dr efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring i samma grad
och intendenterne, sekreteraren, kamererare!!, kassören och bokhållaren, forrådsförvaltaren,
förste revisorn, registrator!! och aktuarien, notarien och protokollsföranden
samt statistikern ytterligare 400 R:dr efter 10 år; och tillkännagifver
styrelsen att endast 400 R:dr föreslagits för hvardera förhöjningen af det skäl,
att dels likhet bör ega rum för styrelsens och stationernas personal, och dels
hänsyn måste tagas till verkets förmåga att af egna, påräkneliga inkomster
bestrida den tillökning i utgifterna, som af löneförhöjningen blefve en följd;

för Skogsstyrelsen, att dess sekreterare, kamererare och öfverrevisor
måtte erhålla ett ålderstillägg af 500 R:dr hvardera efter 5 år, registratorn
och revisorn ett dylikt efter samma tid af 400 R:dr och dessutom ett efter
10 år af 400 R:dr samt första gradens tjensteman ett tillägg af 300 R:dr
efter 5 års tjenst; framhållande styrelsen nödvändigheten af att dess tjensteman
i andra lönegraden erhålla två ålderstillägg, på det att skickliga personer
må kunna bibehållas vid dessa befattningar; samt

*) I afgifven reservation har samme kollegiiledamot, som afstyrka tjenstgöringspenningar, jemväl
uttalat sig emot förslaget om ålderstillägg, såsom från statens synpunkt icke nyttiga, emedan de,
vid tilltagande år och försvagade krafter för löntagaren, aldrig komme att motsvaras af ökad
arbetsprodukt.

Vilkor för åtnjutande
af
ålder »tillägg.

för Ofverintendentsembetet, att intendenten och sekreteraren, som borde
tillförbindas att odeladt egna sill tjenst åt verket, skulle erhålla två ålderstillägg
hvardera, å 500 R:dr, efter respektive 5 och 10 års tjenstgöring.

Af öfriga myndigheter har Landtmäteristyrelsen endast uttryckt den
önskan, att dess tjensteman må komma i åtnjutande af ålderstillägg i likhet
med deras vederlikar i andra embetsverk, och Chefen för Statistiska centralbyrån
erinrat, att byråns tjensteman af andra lönegraden enligt 1873 års
Riksdags beslut redan blifvit tillförsäkrade ålderstillägg i tre klasser af 500
R:dr i sänder efter 5, 10 och 15 års tjenstgöring.

Styrelsen för väg- och vattenbyggnader, Riksarkivarien och Intendenten
vid Nationalmuseum hafva. icke framstält några förslag i förevarande hänseende.

Beträffande de vilkor, som borde stadgas för åtnjutande af ålderstillägg,
hafva endast Förvaltningen af Sjöärendena, Kammarrätten och Sundhetskollegium
föreslagit, att sådant icke må utgå till den, som innehar mera än

en tjenst, så länge dylik förening af tjenster fortfar.

Tiden för tm- I afseende å tiden för tillträdandet af ålderstillägg har blifvit hemstäldt,

trädande nf ^ Arméförvaltningen och Fångvårdsstyrelsen, att embets- och tjensteman
må ega rättighet att räkna sig till godo den tid han redan på grund åt
fullmakt eller förordnande med full lön oafbrutet bestridt tjenst i den lönegrad
han innehar vid blifvande löneförhöjnings trädande i kraft, — dels af
Förvaltningen af Sjöärendena, Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen, att
första femårsperioden må beräknas från och med månaden efter deri, under
hvilken embets- och tjenstemannen blifvit till sin befattning inom graden
förordnad eller befordrad, — dels ock af Skogsstyrelsen, att första ålderstillägget
må tillträdas med sjette kalenderåret efter det tjensten erhållits och det andra
med femte kalenderåret efter det, vid hvars ingång första ålderstillägget
tillträd ts.

Pensionering. Med afseende på de föreslagna tjenstgöringspenningarnes och ålders tilläggens

inflytande på rätten till pension å allmänna indragningsstaten
hafva Statskontoret, Kammarrätten och Sundhetskollegium framhållit, att
ålderstillägget till den de], som icke betraktas såsom tjenstgöringspenningar,
bör tillgodoberäknas innehafvaren såsom verklig lön vid bestämmandet af
pensionens belopp, dervid Statskontoret tillika yttrat, att enär fördelningen
i lön och tjenstgöringspenningar skulle för vissa befattningar, under förut -

sättning att de föreslagna lönebeloppen beviljades, medföra, att den egentliga
lönen blefve mindre än nu, ehuru aflöningen i det lida blefve större, och
pensionsbeloppen följaktligen skulle för dessa befattningar förminskas, det
alltså borde stadgas, att i afseende å de löntagare, för Indika nedsättning i
den fasta lönen efter nu gällande pensionsstadganden medför minskad pensionsrätt,
skall till grund för pensionens bestämmande läggas det lönebelopp,
som dem före den nya statens utfärdande tillkommit.

Arméförvaltningen har framstå!! följande förslag: “Enär i allmänhet
tjensteman vid uppnådda 65 lefnadsår icke vidare är i besittning af den
fulla arbetskraft, som staten har rätt att af honom påräkna, och det alltså
för staten måste vara af vigt, att dess tjenare icke, eller åtminstone blott
undantagsvis, komma att efter öfverskridandet af berörda åldersgräns i tjenst
qvarstå, bör pension för dertill berättigade väl enligt hittills gällande grunder
bestämmas efter sammanlagda aflöningen (lön, tjenstgöringspenningar och
ålderstillägg), men med iakttagande, att embets- och tjensteman, som uppnått
65 lefnads- och vid pass 40 tjenstår, men sådant oaktadt ej från embete!
eller tjensten afgår, skall för den tid han ej af embetet eller tjensten
är i utöfning, frånträda ej blott tjenstgöringspenningar utan äfven möjligen
innehafvande ålderstillägg.“

Generaltullstyrelsen har föreslagit, att dess embets- och tjensteman må
i afseende å pension blifva likstälda med sina vederlikar inom andra embetsverk;
varande pensionerna för tullverkets embets- och tjensteman hittills bestämda
till lika belopp med den ordinarie lönen, i följd hvaraf aflöningen
alltid måste i staten fördelas under två benämningar: ordinarie lön och tjenstgöringspenningar.

Hvad Telegrafstyrelsen i frågan anfört har afseende på den särskilda
pensionsinrättning, som numera kommit till stånd lör detta embetsverk och
underlydande stationspersonal.

I den vigtiga frågan, huruvida det fortfarande må Vara embets- och Tjänsters förtjensteman
tillåtet att samtidigt innehafva två eller flera befattningar inom eni"9''
särskilda statens embetsverk, eller ock att jemte sin ordinarie tjenst egna
sig åt bestyr af mer eller mindre enskild beskaffenhet, förekomma yttranden
i följande embetsverks underdåniga framställningar:

Fångvårdsstyrelsen, der kanslister icke vidare skulle finnas, anser att
endast med kammarskrifvarebefattningen annan tjenst må kunna förenas,
utan att vidare yttra sig i frågan.

Arméförvaltningen förmäler att, ehuru enligt den föreslagna regleringen
af dess personal, tjenstebefattningarna derstädes komme att blifva af den
trägna och mödosamma beskaffenhet, att sådan befattning, äfven i lägsta
graden, endast undantagsvis och i högst få fall skulle kunna med tjenst i
annat embetsverk förenas, Förvaltningen likväl i betraktande af den väsentliga
fördel, som med hänseende till praktisk utbildning beredes tjenstemannen,
derest han under yngre år sättes i tillfälle att genom tjenstgöring
inom mera än ett embetsverk förvärfva sig vidsträcktare erfarenhet och vidgade
insigter, ansett något allmänt och ovilkorligt förbud icke böra stadgas
mot förening af lägsta gradens "tjenst bos Arméförvaltningen med sådan
tjenst inom annat embetsverk, hvaremot dylik förening af tjenster tillhörande
högre grader eller af en tjenst i lägsta med en i högre grad synts Förvaltningen,
utöfver hvad nuvarande innehafvare af sådana befattningar kunde få
sig beviljadt, icke böra under något vilkor medgifvas; och föreslår Förvaltningen
i öfverensstämmelse härmed:

att på Arméförvaltningens pröfning och bestämmande i hvarje särskild t
fall må bero, huruvida och huru länge innehafvande eller utöfning af befattning
uti lägsta lönegraden hos Förvaltningen i förening med dylik befattning
inom annat statens eller riksdagens eller Stockholms stads embetsverk
eller myndighet, enskild anstalt eller inrättning må utan menlig inverkan
på göromålens gång eller annan olägenhet kunna beviljas, och att
Förvaltningen dervid jemväl må ega att meddela de särskilda föreskrifter,
som i nyssnämda hänseende kunna anses lämpliga och nödiga;

att med ordinarie tjenst eller ständigt förordnade mot full lön uti
andra eller högre lönegrader hos Förvaltningen icke må förenas ordinarie
befattning eller ständigt förordnande af den i nästföregående punkt omförmälda
art, vare sig i lägre eller högre grad; dock att, beträffande de
tjensteman, som redan innehafva eller utöfva två sådana befattningar och
önska dermed fortfara, Förvaltningen må ega, på sätt i fråga om lägsta
gradens befattningar blifvit föreslaget, i hvarje fall pröfva och besluta, utan
att likväl kunna medgifva rättighet till befattningarnas förening för längre
tid, än intill dess tjenstemannen på det ena eller andra stället vinner ytterligare
befordran;

att tjensteman hos Arméförvaltningen, som, efter särskildt medgifvande,
jemväl annanstädes innehar eller utöfva!’ befattning, väl må för sina åligganden
i statens tjenst tillgodonjuta förhöjd aflöning enligt det ifrågastälda
löneregleringsförslaget; dock endast såvida icke derigenom den sammanlagda
aflöningen för begge befattningarna kommer att, då de båda tillhöra första

eller lägsta lönegraden, med mera än 50 procent och, då den ena af dem
tillhör första men den andra sysslan andra lönegraden, med mera än 33 V3
procent öfverstiga den förhöjda aflöning, till hvilken tjenstemannen allenast
uti den ena, i senare fallet den högsta, befattningen hos staten eljest är berättigad,
hvaremot, då sammanlagda aflöningen för de begge sysslorna öfverstiger
nyssnämda belopp, aflöningen skall dertill nedsättas;

att tjensteman, som förenar två befattningar i andra lönegraden eller
ock befattning i tredje lönegraden med annan syssla af hvilken grad som
helst, icke må såsom statens tjensteman tillgodonjuta förhöjd aflöning; samt

att innehafvandet af arvode eller gratifikation på obestämd tid för
särskihlt uppdrag af mindre omfattning hos embetsverk, myndighet eller inrättning,
när arvodet eller gratifikationen icke öfverstiger 600 kronor om
året samt Förvaltningen pröfva!’ uppdraget ej vara hinderligt för innehafvarens
åligganden hos Förvaltningen, icke må, likasom icke heller innehafvandet
af traktamente eller arvode för tillfälligt uppdrag i statens värf, medföra
inskränkning i tjensteman fulla aflöningsförmåner.

Förvaltningen af Sjöärendena anser det böra gälla såsom regel, att
ingen tjenst inom högre än lägsta lönegraden må med annan befattning
inom statens eller andra allmänna verk förenas, ehuru förhållanden visserligen
skulle kunna gifvas, då det för tjenstgöringen inom ett embetsverk
vore fördelaktigare att medgifva undantag från denna regel, än att genom
dess ovilkorliga tillämpning förlora en skicklig tjensteman, som gjort sig
fullt förtrogen med sina åligganden och icke lätteligen kunde ersättas, i
hvilket fall det borde tillåtas embetsverket att hos Kongl. Maj:t göra framställning
om ett sådant undantag. Beträffande åter tjenstemännen inom lägsta
lönegraden anser Förvaltningen ett förbud emot förening af tjenster hvarken
erforderligt eller önskvärdt, enär de derigenom komme att alltför uteslutande
tillhöra ett enda embetsverk och sålunda beröfvades tillfälle till en mångsidigare
embetsmannabildning.

Kornmerslcollegiurn hemställer, i sammanhang med framstäldt förslag
om indragning af första gradens tjenster hos kollegium, att såsom vilkor för
åtnjutande af löneförbättring måtte stadgas förbud för tjensteman att samtidigt
innehafva aflönad befattning inom annat embetsverk, hvaremot, om
kanslist- och kammarskrifvaretjensterna skulle komma att bibehållas, det icke
lämpligen borde förmenas dessas innehafvare att jemväl innehafva tjenst i
samma grad med lön på stat i annat embetsverk; dock med det vilkor, att
för innehafvare af dubbla tjenster lönen skulle bestämmas till 1,500 kronor
utan rätt till åldersiillägg, men för den, som icke hade annan tjenst, till

2,000 kronor med ålderstillägg. Ofrige tjenstemän, som redan nu innehafva
aflönad befattning inom annat embetsverk, skulle, enligt Kollega förslag,

icke ega att förhöjda löneförmåner tillträda, innan de sådana fenster
frånträdt.

Chefen för Statistiska centralbyrån erinrar, att tjenstemännen derstädes
redan äro uttryckligen förbjudna att innehafva annan offentlig- befattning,
dock att sekreteraren bär i uppdrag att utgifva Sveriges statskalender.

Landtmät er {styr elsen hemställer, att nådig föreskrift måtte meddelas,
att Generaldirektören icke utan Kongl. Maj ris tillstånd och öfrige embetsoch
tjensteman icke utan Styrelsens tillåtelse få utöfva något slags med lön
eller arvode försedd tjenst eller befattning utanför kontorets område; dock
under vilkor, att den lägsta lönen icke sättes lägre än 2,000 kronor, “emedan
anständig bergning icke kan för mindre belopp af någon tjensteman under
närvarande prisförhållanden i hufvudstaden förskaffas.4

Kammarkollegium förordar, i afseende å notarierne, af hvilka några
för närvarande innehafva befattning inom andra verk, äfvensom för öfrige
löntagare i andra lönegraden samt för dem, som tillhöra tredje och fjerde,
det stadgande, att de icke tillika må innehafva tjenst inom annat verk.
Beträffande åter tjenstemännen i lägsta lönegraden, föreslår Kollegium, att
icke heller kammarskrifvarne skulle få med sina tjenstår förena annan beställning,
men att deremot sådant borde, efter pröfning i stadgad ordning,
medgifvas kanslisterne i Kollega kansli och andre kanslisten i advokatfiskalskontoret;
och angifves grunden till detta förslag vara att söka i do
ifrågavarande tjensternas skiljaktiga beskaffenhet, i det att kammarskrifvarne,
för att ega tillgång till jordeböcker och andra för målens utredning nödiga
handlingar, måste hafva sin hufvudsakliga tjenstgöring å embetsrummet, der
ärendenas natur och mångfald fordra deras närvaro hela förmiddagen,
hvaremot kanslisterne till stor del kunna fullgöra sina tjensteåligganden i
hemmet och således hafva tid att egna någon del af förmiddagen åt tjenstgöring
på annat ställe, hvilken utsträcktare verksamhet synts Kollegium
desto mindre böra dem förmenas, som de derigenom blifva i tillfälle att förvärfva
större erfarenhet och insigter, som vid framdeles skeende befordringar
kunde komma Kollegium till nytta. Löneförhöjning enligt ny stat borde
icke få tillgodonjutas af den, som jemte sin tjenst på Kollega stat innehade
befattning utom verket, så länge han vid samma befattning qvarstode.*)

Statskontoret, som uppgifver sig i fråga om det af kontoret föreslagna
antal af den för verket erforderliga personal hafva utgått från den grundsats,

*) Två af Kollegii ledamöter hafva i så måtto varit af skiljaktig mening, att de ansett det jemväl
för kammarskrifvarne böra medgifvas att innehafva annan tjenstebefattning, hufvudsakligen på den
grund att Kollegium lika väl skulle kunna draga n3rtta af den erfarenhet, hvilken kammarskrifvarne
finge genom tjenstgöring inom andra embetsverk inhemta, som af kanslist.ernes tjenstgöring på annat
håll. Denna åsigt har uti ett särskildt anförande till Kollegii protokoll blifvit bemött af verkets
President, som för tjenstgöringen ansett af synnerlig vigt, det kammarskrifvarne blefve förbundne
att uteslutande egna sin verksamhet åt Kollegii tjenst.

att hvarje erabets- och tjensteman bör i sin befattning hafva full sysselsättning
och samtidigt innehafvande af beställning inom annat statens eller
kommunens embetsverk icke tillåtas, hemställer om nådig föreskrift, att
embets- eller tjensteman i Statskontoret icke må ega att jemte sin befattning
derstädes innehafva beställning i annat, vare sig statens eller kommunens
embetsverk, dock med den inskränkning i afseende å Statskontorets nuvarande
personal, att, der någon redan innehar sådan beställning af den ringa
omfattning, att hans tjenstgöring i Statskontoret icke kunde komma att deraf
i^någon män lida, han, efter erhållet särsfdldt nådigt tillstånd, skulle ega att,
så länge han vid nu innehafvande tjenst i Statskontoret qvarstode,” densamma
bibehålla.

Yidkommande särskild! Mynt- och Ironi rollverken hemställer Statskontoret,
att enahanda förbud emot tjenstförening måtte varda meddeladt,
dock att amanuenserne vid kontrollverket, hvilka blott på förordnande, för
3 år i sänder, innehade sina tjenstår, skulle tillåtas att jemväl sköta annan
befattning, så vidt en dylik förening af tjenstår icke blefve för tjenstgöringen
vid kontrollverket hinderlig.

Kammarrätten, som framhåller att lönerna i allmänhet höra bestämmas
så tillräckliga, att de tillfredsställa löntagarnes behof af anständig bergning
på samma gång de bereda dem tillfälle att i största möjliga män odeladt
egna tid ock krafter åt fullgörande af sina tjenstepligter, föreslår, att det ej
må vara någon af Kammarrättens embets- och tjensteman medgifvet att med
sin tjenst derstädes förena annan aflönad tjenstebefattning; dock att undantag
härifrån kunde få ske för tjensteman i första lönegraden, hvilken med nådigt
tillstånd må kunna derjemte innehafva annan dylik befattning med enahanda
lägre aflöning.

Generaltullstyrelsen yttrar i afseende på denna fråga följande:

“Meningarna hafva varit och torde ännu vara delade, om hvilketdera,
antingen uteslutande tjenstgöring inom ett embetsverk eller arbetets delning
på flera, må vara för embetsmannaduglighetens utbildande fördelaktigast och
således för det allmänna mest gagneligt, hvilken fråga otvifvelaktigt intager
främsta rummet, då skilnaden i kostnaderna efter de olika systemen
väl i det hela torde blifva föga betydlig. Till stöd för mångarbetet eller
liera tjensters förening åtminstone inom första tjenstemannagraden har man
hufvudsakligen anfört den mångsidigare erfarenhet och insigt i statsförvaltningens
olika grenar, som derigenom skulle samlas och sedermera i vigtigare
befattningar tillgodogöras; och visserligen innebär denna åsigt rätt mycken
sanning; men da det är väl bekant, att befordran till första tjenstemannagraden
numera högst sällan vinnes tidigare än efter omkring tio års extra
ordinarie tjenstgöring, torde med skål kunna ifrågasättas, om icke denna tid,
som hatt kan användas inom olika embetsverk, skall, om den tillika väl

användes, lemna erforderligt tillfälle till undangörande af de komparativa
förstudier af statsförvaltningens detaljer, hvilka skola grundlägga framtida
embetsmannaduglighet, och tillika bibringa tjenstemannaadepten klar insigt
om den verksamhetsart, för hvilken han har mesta håg och fallenhet; då
vidare ett för allmänna ärendens behandling öppet och vetgirigt sinne
visserligen icke behöfver gå i mistning af önskad kunskap om åsigter och
beslut i andra förvaltningsfrågor än sådana, som falla inom egen handläggning;
då det lika litet inom embetsmannaverksamhetens olika sferer som
inom öfriga föremål för det ménskliga arbetet torde kunna förnekas, att
arbetets ändamålsenliga fördelning och begränsning inom lämpliga omfång
utgöra vilkor för vanliga förmågors uppöfvande till någon mera tillfredsställande
färdighet — de ovanliga bryta alltjemt sin egen väg —; samt då
slutligen erfarenheten nogsamt torde gifva vid handen, hvad ock ligger i
sakens egen natur, icke blott att en på olika håll delad omtanke och verksamhet
sällan kan med lika, än mindre med fullt intresse egnas åt dem alla,
utan ock att afbrottet vid öfvergången från eu sysselsättning till eu annan,
likasom den dagliga förflyttningen emellan olika embetsverk, måste föröda
en tid, som kommer intetdera embetsverket till godo, oberäknadt att sjelfva
rättigheten till ett alibi lätteligen skulle kunna af den mindre flitige tagas
till förevändning för frånvaro från både det ena och det andra verket;
så har Generaltullstyrelsen trott sig af dessa med flera skäl böra omfatta
den mening, som fordrar att tjenstemännen äfven i första lönegraden skola,
der särskilda omständigheter icke påkalla undantag, egna sig uteslutande åt
ett embetsverk, men också beredas sådan aflöning att de deraf hafva sin
bergning.14

De tjenstemän åter, som redan innehafva tjenst i annat statens embetsverk
och vilja fortfarande begagna den dem i detta hänseende medgift^
rätt, böra åtnöjas med de löneförmåner, som nu äro för deras befattningar
anslagna.

Generalpoststyrelsen hemställer, att innehafvare af lägsta tjenstegraden
väl må medgifvas att, i den mån sådant utan olägenhet för posttjenstgöringen
kan ske, med dylik tjenst vid postverket förena befattning inom annat
embetsverk, men att hvarken de bland omförmälda tjenstemän, som innehafva
annan allmän befattning, eller de öfriga postverkets tjensteman, hvilka
på grund af förut erhållen nådig tillåtelse, äro äfven i annat embetsverk
anstälda, må komma i åtnjutande af den utaf Styrelsen föreslagna löneförhöjning.

Telegrafstyrelsen anser lönevilkoren böra sa förbättras, att åtminstone
blott i de lägsta graderna det skulle kunna af Styrelsen medgifvas telegrafverkets
personal att jemväl innehafva någon annan med viss aflöning förenad
allmän befattning utom verket, hvaremot tjenst i högre lönegrad hädan -

efter icke skulle få förenas med annan aflönad befattning, vare sig i statens
eller kommunalt embetsverk. Tjensteman, som redan innehade sådan befattning
utom verket, borde dock få densamma behålla, så länge den ej vore
för hans tjenst i Telegrafverket hinderlig, men icke komma i åtnjutande af
löneförbättring.

öfverintevidentsembetet^ som anser intendentsbefattningen böra sammanslås
med uppdraget att vara arkitekt för kronans hus i hufvudstaden,
hemställer, att med den sålunda utvidgade intendentsbefattningen, äfvensom
med sekreteraretjensten, annan tjenst icke må förenas, hvaremot Embetet,
på grund af de inom detta verk rådande särskilda förhållanden, funnit det
ej böra förmenas dess öfrige tjenstemän att tillika innehafva andra befattningar.

Sundhetskollegium, som uttalar den åsigt, att det bör betraktas såsom
en fördel för utbildandet af skicklige aspiranter till statens tjenster, om unge
män, hvilka deråt egna sig, få tillfälle att taga kännedom om och handlägga
ärenden inom flera än ett område, förordar i öfverensstämmelse härmed
att det må vara tillåtet de hos kollegium anstälde kanslister (andra
tjenstemän af första graden finnas icke) att innehafva dylik befattning i annat
embetsverk och äfven vid sådan tjensteförening komma i åtnjutande väl icke
af ålderstillägg, men af den i öfrigt föreslagna löneförbättring, hvilken deremot
icke borde komma tjenstemän af högre grad till del, derest de önskade
fortfarande innehafva annan tjenst.

Af denna redogörelse för de särskilda embetsverkens yttranden i frågan
om tjensters förening framgår:

att åtta embetsverk (Fångvårdsstyrelsen, Armé förvaltningen, Förvaltningen
af Sjöärendena, Kommerskollegium, Kammarrätten, Generalpoststyrelsen
och Sundhetskollegium äfvensom Statskontoret i hvad angår Mynt- och
kontrollverken) ansett, att endast i lägsta tjenstemannagraden förening af två
tjenster bör tillåtas, hvarvid likväl Förvaltningen af Sjöärendena ansett eu
längre sträckt förening af tjenster, när särskilda omständigheter kunde dertill
föranleda, böra undantagsvis medgifvas;

att tre embetsverk (Statistiska centralbyrån, Statskontoret i afseende
å dess egen personal samt Generaltullstyrelsen) funnit samtidigt innehafvande
af två tjenster icke böra i någon tjenstemannagrad tillåtas;

att ett embetsverk (Kammarkollegium) vill, att inom första lönegraden
väl kanslister, men icke kammarskrifvare, må tillåtas innehafva annan tjenst;

att ett embetsverk (Telegrafstyrelsen) ansett tjensteförening böra medgifvas
i de lägsta graderna;

att ett embetsverk (Öfverintendentsembetet) föreslagit att endast intendenten
och sekreteraren skulle förbjudas innehafva andra tjenster; samt

Vikaries

godtgörelse.

att ett embetsverk (Landtmäteristyrelsen) ansett samtlige e mbets- och
tjenstemännen, till och med verkets chef, kunna undantagsvis, efter särskilt
tillstånd och under vissa vilkor, innehafva andra befattningar.

Genom nådiga cirkulärbrefvet den 23 Januari 1863 är, i afseende på
grunderna för beräknande af arvoden åt såväl ordinarie som extra ordinarie
tjensteman för bestridda tillfälliga förordnanden inom kollegierna och andra
förvaltande embetsverk, stadgadt:

att arvode för vikarie i allmänhet skall utgå med en fjerdedel af lönen
för den bestridda tjensten under tjenstgöringstiden, mot skyldighet för vikarien,
derest han sjelf innehar ordinarie tjenst, att af sin lön afstå en fjerdedel
till den, som hans tjenst förrättat, dock att för vikarie utan ordinarie
lön arvodet icke må understiga ett belopp, motsvarande halfva lönen i lägsta
tjenstegraden; samt

att, när sålunda beräknade arvodesbelopp ej blifva godtgjorda genom
afdrag från den tjenstlediges löneinkomster, underdånig" framställning om
ersättning må hos Kong!. Maj:t göras.

I sammanhang med förslaget om löneförbättring hafva nu några embetsverk
hemstält, att för åtnjutande af densamma bör fastställas ett vilkor,
hvarigenom den enligt ofvan berörda nådiga bref staten åliggande skyldighet
att bidraga till vikaries godtgörelse skulle i större eller mindre mån minskas.
I sådan mening torde få uppfattas Förvaltningens af Sjöärendena förslag,
att hvarje Förvaltningens tjensteman skall vara pligtig att under annans
tjenstledighet förrätta det embete eller den tjenst inom närmast högre grad,
hvartill han af embetsverket förordnas eller hos Kongl. Maj:t föreslås; hvilket
förslag blifvit af Generaltullstyrelsen bestämdare uttryckt sålunda, att
ordinarie tjensteman bör vara skyldig att, vid inträffande förfall eller
semester för tjensteman i högre grad, utan särskild godtgörelse af statsmedel
sköta den högre tjenst, hvartill han anses skicklig och i vederbörlig ordning
förordnas; — hvarigenom statsverket blefve befriadt från annan vikariatsersättning,
än som till e. o. tjensteman måste utgifvas.

I enahanda riktning ga Telegraf- och Generalpoststyrelsernas förslag,
att ordinarie tjensteman skall, der sådant af vederbörande påkallas, vara
skyldig att, utan särskild godtgörelse derför, under högst två månader hvarje
kalenderår förätta tjenst i högre grad (Gen.-postst. »närmast högre grad»).

Kommerskollegium har sig genom Kongl. brefvet den 22 Januari
1864 ålagdt att tillse, huruvida icke godtgörelse för vikariatstjenstgöring må
kunna beredas af ett till arvoden anvisadt belopp af 2,400 Rdr.

Utom de i det föregående omnämda af embetsverken ifrågasätta vilkoren
för åtnjutande af den föreslagna löneförbättringen förekomma äfven
följande:

Förvaltningen af Sjöärendena och KommersJwllegium hafva föreslagit
ett (med 4:dc punkten i Kong], brefvet den 9 November 1860 öfverensstämmande)
stadgande, att embets- och tjensteman, skall vara pligtig underkasta
sig den förändring eller utsträckning af tjensteåligganden inom verket,
hvilken af omständigheterna påkallas.

Statskontoret har ansett böra stadgas, att de löntagare, hvilka vilja
komma i åtnjutande af den genom den nya staten medgifna förhöjning i
atlöniugen, skola vara skyldige underkasta sig den i staten faststälda fördelningen
af densamma i lön och tjenstgöringspenningar.

Ehuru frågan om behofvet af ökade anslag till gratifikationer åt
e. o. tjensteman icke egentligen tillhörde de ämnen, öfver hvilka embetsverken
hade att i de nu ifrågavarande framställningarna yttra sig, har dock
i flera af dem detta behof blifvit framhållet, såsom af Arméförvaltningen,
Kommerskollegium, Statskontoret och Generaltullstyrelsen, hvilka embetsverk
dertill varit föranledda af tillika framlagda förslag till minskning i de
ordinarie tjenstemännens antal. Landtmäteristyrelsen, som icke ansett någon
befattning kunna till indragning föreslås, har dock funnit sig böra fästa
uppmärksamheten dervid, att anslagen till gratifikationer åt e. o. tjensteman
samt till skrifvarebiträde behöfva ökas af samma anledning som de ordinarie
lönerna.

Telegrafstyrelsen har visserligen icke yttrat sig om behöfligheten af
en höjning i gratifikationsanslaget, men hemstält, att erforderliga medel
måtte få utgå från ett till Styrelsens disposition stäldt förslagsanslag; hvarjemte

Öfrig a vilkor
för åtnjutande
af löneförbättring.

/inslag till
gratifikationer.

Sportler.

Styrelsen uttalat såsom sin åsigt, att det vore i mer än ett afseende förmånligt,
att det hittills brukliga sättet att med gratifikationer, som plägat två
gånger om året utdelas, aflöna e. o. tjenstemän blefve utbytt mot en sådan
anordning, att ersättning, till förut bestämdt belopp, utginge endast till
sådana extra biträden, hvilka tillförbundos att å uppgifna tider inom verket
tjenstgöra och af hvilka derför kunde hemtas mera nytta än af en del bland
de personer, som vanligen med gratifikationer aflönas.

Genom den lönereglering, som egde rum å 1858, afskaffades i allmänhet
för tjenstemän inom rikets kollegier den inkomst dem förut tillfallit
genom sportler. Hvad i sådant afseende stadgades beträffande expeditionslösen
finnes här ofvan anfördt ur första punkten af Kongl. cirkulären den
23 Februari 1858 och den 9 November 1860. Endast med afseende å de
särskilda förhållanden, som ega rum i Kammarrätten, stadgades genom
Kongl. brefvet den 5 Mars 1858, dels, beträffande advokatfiskal i detta
embetsverk, att honom, utom ordinarie lön samt andelar i böter och viten,
tillkomme aktoratsarvode, 10 procent af de medel, som genom hans embetsåtgärd
komme att inflyta i kronans eller annan allmän kassa, dels att, utaf
alla icke till böter hänförliga medel, som i följd af anmärkning vid de till
årsrevisionen hörande räkenskaper eller af efteranmärkning vid sådan räkenskap,
som bort vara inom ett år behörigen granskad, komme att inflyta i
kronans eller annan allmän kassa, anmärkningsförfattaren skulle i arvode
åtnjuta 15 procent, hvilket arvodes ändamålsenlighet att egga de granskande
till nit och uppmärksamhet vore af en lång tids erfarenhet ådagalagd; i
sammanhang hvarmed jemväl stadgades:

att, då väckt anmärkningsfråga finnes af beskaffenhet att böra remitteras
antingen till utförande af Advokatfiskalsembetet eller till handläggning
och pröfning i första rummet af vederbörande förvaltningsmyndighet, anmärkningsförfattaren
skall ega att af de i anmärkningen afsedda medel, som
sedermera inflyta, undfå 5 procent; och

att då, i följd af anmärkning, varor eller persedlar blifva till uppdebitering
faststälda, det må ankomma på Kammarrätten att pröfva, huruvida
förlust af samma varor eller persedlar antagligen varit att befara, derest
anmärkning uteblifvit, samt att i enlighet dermed afgöra, antingen frågan
om anmärkningsarvode må förfalla eller det bör anmärkningsförfattaren
tilläggas, i hvilket senare fall Kammarrätten tillika egde, efter förhållandet,

bestämma arvodets belopp från och med 5 till och med 15 procent å varornas
eller persedlarnes värde.

Beträffande åter de embetsverk och myndigheter, som icke äro att
hänföra till Rikets kollegier, och för hvilka alltså de åren 1858 och 1860
meddelade föreskrifterna om indragning till statsverket af inflytande sportler
icke blefvo gällande, hafva särskilda stadganden till ändring af hvad förut
varit tillämpadt, funnits erforderliga endast för Generaltullstyrelsen och
Gener alpoststyrelsen. I det förra embetsverket återstå numera af dylika
extra inkomster endast för advokatfiskalen 12 procent aktoratsprovision af
kronans andel i konfiskations- och bötesmedel samt för tjenstemännen i
styrelsens kammar- och revisionskontor 25 procent anmärkningsprovision af
medel, som tillvinnas kronan genom deras anmärkningsåtgärd, sedan genom
nådiga brefvet den 23 Juli 1869 blifvit bestämdt att, i stället för lösen och
sigillpenningar för utgående expeditioner, dessa skola förses med motsvarande
belopp stämpladt papper. De icke obetydliga sportler, som i Generalpoststyrelsen
förut tillföllo sekreteraren i Styrelsens kansli, ingå numera, enligt
Kongl. brefvet den 22 Februari 1867, till postverket, hvaremot expeditionshafvande
notarien i denna styrelse fortfarande åtnjuter lösen för protokollsutdrag,
hvilken dock lärer uppgå till endast ett obetydligt belopp årligen.

I Generallandtmäterikontor et erhåller expeditionshafvanden den till landtmäterisekreteraren
och öfveringeniörsexpeditionen inflytande lösen enligt
expeditionstaxan, och åtnjuta för öfrigt dels öfveringeniören sportler af
justeringsväsendet enligt stadgan om mått och vigt, dels ingeniörerne och
aktuarien enligt landtmäteritaxan lika andel i inkomsten utaf kartor och
handlingar, som utlemnas från arkivet, dels landtmäterifiskalen, enligt § 48
mom. 1 i Kongl. instruktionen den 6 Augusti 1864, 50 procents andel i
böter och viten, som på hans åtal af landtmäteristyrelsen ådömas.

Lösen enligt expeditionstaxan för kontrakt, protokollsutdrag m. m., i
allmänhet uppgående till ringa belopp, som inflyter vid Fångvårds- och
Skogsstyrelserna, redovisas till Statskontoret på sätt för Rikets kollegier är
föreskrifvet, men tillfalla i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Telegrafstyrelsen
och Öfverintendentsembetet expeditionshafvanden.

I afseende på detta ämne förekomma inga särskilda yttranden uti de
af embetsverken afgifna förslag, som blifvit till komitén öfverlemnade, med
undantag af det som inkommit från Kammarrätten, hvilket embetsverk tillkännagifvit
sig hafva vid förslagets afgifvande utgått från den förutsättning,
att advokatfiskalens rätt till andel uti vites- och ensaksböter samt till erhållande
af 10 procent å medel, som genom hans embetsåtgärd inflyta i
kronans eller annan allmän kassa, äfvensom att inom embetsverket anstälda
revisionspersonalens rätt till 15 procent å medel, som till följd af gjorda
anmärkningar ingå till förenämda kassor, komma att fortfara.

Aflöning 8-belopp.

Innan komitén går att meddela en öfversigt af de lönebelopp, som
embetsverken ansett för sina tjensteman erforderliga, må bär erinras, att
enligt gällande stater lönerna för närvarande äro, utom hvad angår kassörer,
Indika vanligen åtnjuta något högre aflöning än sina vederlikar, bestämda
att för öfrige embets- och tjensteman utgå med följande belopp nemligen
för:

Chefer: 9,000 kronor i Kommerskollegium, Kammarkollegium, Statskontoret,
Kammarrätten, Generalpoststyrelsen och Generaltullstyrelsen (personel!
i sistnämda embetsverk dessutom 2,000 kronor);

6,000 och 6,750 kronor (jemte inqvartering för innehafvaren af
sistnämde lön) i Arméförvaltningen;

6.000 kronor i Landtmäteri-, Väg- och vattenbyggnads-samt Skogsstyrelserna
(utom 1,000 kronor personel i sistnämda verk samt
2,750 kronor personel hyresersättning i Landtmäteristyrelsen);

5.500 kronor i Öfverintendentsembetet;

5.000 kronor i Statistiska Centralbyrån, Riksarkivet och Kong!
Biblioteket;

4.500 kronor (utom bostad) i Mynt- och kontroll verken;

2,800 kronor (utom lön å annan stat) i Förvaltningen af Sjöärendena; 2.

500 kronor (utom lön å annan stat) i Nationalmuseum;

Fjerde tjemtegraden, innefattande ledamöter i kollegier och andra embetsverk:

5.500 kronor i Generalpost- och Tullstyrelserna;

5.000 kronor i Telegrafstyrelsen;

4.500— 5,000 kronor i Fångvårdsstyrelsen, Kommerskollegium,
Kammarkollegium, Statskontoret, Kammarrätten och Sundhetskollegium
;

4.500 kronor i Arméförvaltningen (för en befattning dock endast
4,000), Förvaltningen af Sjöärendena samt Väg- och Vattenbyggnadsstyrelserna; Tredje

tjenstegraden, omfattande sekreterare, advokatfiskaler och i de flesta
fall kamererare samt deras vederlikar:

3,600—4,500 kronor i Generalpoststyrelsen;

3.500— 4,500 kronor i Generaltullstyrelsen;

3.500— 4,200 kronor i Kommerskollegium;

4.000 kronor i Statistiska Centralbyrån och Telegrafstyrelsen;

3.500— 4000 kronor i Skogsstyrelsen;

3.500 kronor i Fångvårdsstyrelsen, Förvaltningen af Sjöärendena,
Kammarkollegium, Statskontoret, Kammarrätten, Riksarkivet, Kongl.
Biblioteket och Sundhetskollegium;

3,000—3,500 kronor i Arméförvaltningen och Landtmäteristyrelsen;

3.000 kronor i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Öfverintendentsembetet; 2,

500 — 3000 kronor (jemte bostad för vissa befattningar) i Myntoch
kontroll verken;

Andra tjenstegraden, omfattande notarier, kammarförvandter, bokhållare, registratorer,
revisorer m. fl., samt varande den högsta, till hvilken
embetsverken i allmänhet sjelfva ega utnämningsrätt:

1,600—3,500 kronor i Generaltullstyrelsen;

2,500—2,800 kronor i Kammarkollegium;

2,400—2,800 kronor i Generalpoststyrelsen;

2.200— 2,600 kronor i Kommerskollegium;

2.500 kronor (med rätt till tre ålderstillägg å 500 kronor) i Statistiska
Centralbyrån;

2.200— 3,000 kronor i Sundhetskollegium;

2.200— 2,500 kronor i Fångvårdsstyrelsen och Statskontoret;

2.000— 2,500 kronor i Kammarrätten;

1.800— 2,500 kronor i Landtmäteristyrelsen;

2.200 kronor i Arméförvaltningen, Förvaltningen af Sjöärendena,
och Skogsstyrelsen;

1.800— 2,200 kronor i Telegrafstyrelsen;

2.000 kronor i Ofverintendentsembetet;

1,800 kronor i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, Riksarkivet och
Kongl. Biblioteket;

Första tjenstegraden, hvartill i allmänhet räknas kanslister, kammarskrifvare
och en del amanuenser:

1.200— 1,600 kronor (med rätt till ålderstillägg af 200 kronor
efter 10 års tjenst) i Generalpoststyrelsen;

1.000 —1,600 kronor i Kammarkollegium (en befattning 2,000
kronor), Statskontoret och Kammarrätten;

1.500 kronor i Kongl. Biblioteket och Nationalmuseum;

1,000 —1,500 kronor i Telegrafstyrelsen;

1.000— 1,300 kronor i Kommerskollegium;

1.200 kronor i Landtmäteristyrelsen;

800 —1,200 kronor i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen;

1,000 kronor (med rätt till ålderstillägg af 600 kronor efter 10
års anställning, deraf minst 5 år såsom ordinarie tjensteman) i Generaltullstyrelsen; 1,

000 kronor i Fångvårdsstyrelsen, Arméförvaltningen, Förvaltningen
af Sjöärendena, Öfverintendentsembetet, Riksarkivet och Sundhetskollegium; 800

kronor i Mynt- och kontrollverken.

Mot de sålunda nu utgående aflöningarnes tillräcklighet med hänsigt
till de prisförhållanden, som numera ega rum, hafva de flesta myndigheter
uttalat sig. Så yttrar sig härom exempelvis Fångvårdstyrelsen: “Om, såsom
antagligt är, de i nu gällande stater upptagna löneförmåner voro någorlunda
afpassade efter de förhållanden, som voro för handen, då dessa löneförmåner
bestämdes, så, enär priserna å nödvändiga lifsförnödenheter sedan
dess i väsentlig mån stigit, lärer häraf ostridigt följa, att löneförmånerna
nu måste vara otillräckliga. De förhållanden, under hvilka de stegrade lefnadskostnaderna
uppstått, äro icke, såsom eljest vanligen varit fallet, en följd
af felslagna skördar eller andra för landet missgynnande omständigheter,
utan stå tvärtom i samband med ett allmänt välstånd. Under det åkerbruket
en följd af år lemnat goda skördar, handel, näringar och industri
blomstrat till en grad, hvartill en förfluten tid svårligen kan uppvisa något
motstycke, och under det nya förvärfskällor och tillfällen till riklig arbetsförtjenst
för alla öfriga samhällsklasser varit att tillgå, har embets- och
tjenstemannen, som sällan är i besittning af enskild förmögenhet, icke allenast
icke kunnat tillgodogöra sig någon del af den allmänna välmågan, utan
har hans ställning, till följd af de stegrade lefnadskostnaderna och de oförändrade,
om ej genom nödtvungen skuldsättning minskade, lönevilkoren, i
betydlig mån försämrats. Utom den billighetsgrund, som härutinnan förefinnes,
till undanrödjande af ifrågavarande missförhållande, synes derjemte
statens egna fördel fordra, att aflöningen till embets- och tjenstemännen icke
bestämmes så låg, att staten, i konkurrens med de högre aflöningar, som i
enskildes tjenst erhållas, och de många förvärfskällor, som eljest erbjuda en
tryggad bergning, må komma att sakna duglige och redbare tjenare — ett
förhållande, hvartill tecken redan nu visat sig i den minskning i antalet
extra ordinarie tjenstemän, som söka inträde på den administrativa tjenstemannabanan.
Utsigten för en sådan tjensteman är också föga lockande.
Efter en lång och kostsam studiekurs och sedermera, efter flera års lönlös
tjenstgöring såsom extra ordinarie, vinner han befordran med en årlig lön
af 1,000 R:dr, samt har, efter genomgående af flere mellanliggande tjenstegrader,
sitt högsta mål i att möjligen och, i lyckligt fall, i en framtid uppnå
en ledamotsplats i ett embetsverk, med årlig lön af högst 5,000 R:dr, en
inkomst, som han antagligen redan vid unga år, utan kostsam akademisk
bildning, kunnat bereda sig, om han ingått i handel eller tagit anställning
vid något industrielt företag. “

Med framhållande af dessa och dylika omständigheter hafva flera af
embetsverken icke blott, såsom ofvan är anmärkt, beträffande löneinkomsternas
fördelning under olika benämningar af lön, tjenstgöringspenningar
och ålderstillägg samt i vissa fall vilkoren för deras åtnjutande, utan äfven
i fråga om sjelfva lönebeloppen förmält sig anse, att för deras tjenstepersonal

borde i aflöningshänseende beredas likställighet med vederlikar i Riksbankens
hufvudkontor. Sålunda hafva ock förslagen till aflöningsstater för Årméförvaltningen,
Förvaltningen af Sjöärendena, Kommerskollegium, Kammarkollegium,
Kammarrätten, Generalpoststyrelsen och Riksarkivet blifvit uppgjorda
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den för nämda kontor gällande
aflöningsstaten, och dervid allenast lönebeloppen för första och andra
lönegraderna i allmänhet föreslagits något högre, än hvad sistnämda aflöningsstat
innehåller. Utom den för en sådan likställighet anförda omständighet
att i fråga varande stat synts någorlunda svara mot senaste prisförhållanden,
i hvilka någon väsentlig nedsättning ej vore att emotse, yttrar
Kommerskollegium, att Riksbankens tjenstemän i de särskilda lönegraderna
numera äro tillförsäkrade vida större förmåner än som i motsvarande eller
jemförliga grader tillkomma statens tjenare, oaktadt hvarken för inträde i
Riksbanken eller ens för befordran till högre sysslor derstädes fordras att
hafva aflagt akademisk examen.

De på sådana grunder föreslagna nya aflöningsbeloppen har komitén
för vinnande af öfverskådlighet låtit sammanföra i följande tabell:

Embetsverkens benämning.

12) (Intendent j
Fångvårdsstyrelsen ] arvode .. 4,500 >
(Läkare ... 600J

12) ^ 2)
Arméförvaltningen (2 Adjut. å 2,500)

12)

. 42 milit. leda- ]

Förvaltningen af möter ä j 80o

Sjöärendena Adjutant 4501

Kommerskollegium 12)........

Statistiska Centralbyrån........

Landtmäteristyrelsen 12) o)

	Föreslagen aflöning	*
i lista graden.	i 2:dra graden.	i 3:dje graden.	i 4:de graden.	för Chefen.
	2)	2)	2)
1,500	3,000	4,000	6,000	Ej förslag.
i)	2)	2)	2)	Ej förslag.
2,000	3,000	4,000	6,000
i)	2)	2)	2)	Mer än
1,500	3,000	4,000	6,000	2,8 00 utom lön på annan stat.
8) 11	2)	2)	2)
2,000	3,000 13) 5)	4,000 13)	6,000	Ej förslag.
	3,500	5,000 Sekreter. 5,100)
b<i o o o o	3,500	Öfvering. 4,500 Fiskal 4,000)		8,100

		Föreslagen aflönin	g	—
Embetsverkens benämning.
	1
i lista graden.	i 2:dra graden.	i 3:dje graden.	i 4:de graden.	för Chefen.
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen . . (tre tekniska biträden tills. 3,750).	1,250	2,100	3,500	5,000	6,500^
Kammarkollegium 12).........	i) Kammarsk. 2,000 Kanslist 1,600	2) 3,000	2) 4,000	1) 6,500	Ej förslag.
Statskontoret 12)............	O 2,000	2) Kegistr. 0. \| Kassör 3,600\ 3,000J	2) Räntm. = 4:e gr.) 4,000)	2) 6,000	Ej förslag.
med		1) Kamerer. 3,200
Mynt- och Kontrollverken 10)12) , . .	(Arvoden) 1,600	2) 3,200	G 4,000	O 6,000	—
[Kammarrätten 12)............	b 1,500	2) 3,000	2) 4,000	2) 6,000	Ej förslag.

Generaltullstyrelsen^).........	2) \| Tullfisk. 2,500 1 2,000 1	2) Registr. 0. 1 Kärn. 3,5001 3,000]	2) Adv.-fisk. 0. ] 1 Kamr. 4,0001 5,000]	2) 6,000	11,000

Generalpoststyrelsen i«) /Ombuds- j \| man 1,2001	G 1,600	2) l:e Revis. 3,200/ 2,800/	. 2) Hufv.-kass. 4,500/ 4,000/	2) 6,000	Ej förslag.
Telegafstyrelsen 12) /Fysikern och Li-[ jmeingen.a 1,200 j	3) 2,000i 1,600/	4) 3,200i 2,800/	4) 4,800	4) 6,000	9,000
Skogsstyrelsen 15)...........	11) 1,600	G iOfverrev. 3,800 J Registr. och 4) (Revisor 2,800	1) Sekret. 5,0001 Kamel-. 4,500]		Mer än 7,000

Öfverintendentsembetet 12)......	Kamerer. 2,000 1,500	3,000	2) Intend. 5,000/ Sekret. 4,000)		7,000

Embetsverkens benämning.		Föreslage	n aflöning
i lista graden.	i 2:dra graden.	i 3:dje graden.	i 4:de graden.	för Chefen.
Riksarkivet16).............	2,500 2,500	3,500 Enahanda be	5,000 opp som för		Ej förslag. Lika med
i'' Kongl. Biblioteket O.........
Nationalmuseum n)..........	vederlikar i dito	andra verk		Exp.-chef. 3,300 8,000
Sundhetskollegium 12).........	i) 1,500	2) 3,000	17) 2) 4,000	2) 6,000

1) Jemte ett åld er still ägg å 500 R:dr för den som ej innebar annan tjenst.

2) Jemte två ålderstillägg, hvardera å 500 R:dr.

3) Jemte ett ålderstillägg å 400 R:dr.

4) Jemte två ålderstillägg å 400 R:dr.

5) Innehafva redan rätt till tre ålderstillägg å 500 R:dr.

6) Ålderstillägg lika med andra tjenstemän.

7) Ålderstillägg lika med elementarläroverken.

8) För den, som innehar annan tjenst med lön 1,500 R:dr utan ålderstillägg.

9) Kassören ytterligare 500 R:dr.

10) Öfverdirektören, Myntmästaren och Kamereraren hafva boställsrum i myntverkets hus och de två sistnämde extra inkomster , af
200 R:dr hvardera.

11) Jemte ett ålderstillägg å 300 R:dr.

12'' J af den föreslagna aflöningen jemte ålderstillägg utgår såsom lön, \ såsom tjenstgöringspenningar.

13) Deraf 1,000 R:dr såsom tjenstgöringspenningar.

14) Framlägger ej något förslag om aflöningens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar.

15) Utaf den föreslagna aflöningen utgöra tjenstgöringspenningar, för Sekreteraren och Kamereraren 1,000 R:dr; Öfverrevisorn 800;
Registratorn och Revisorn 600; Kanslisten och Kammarskrifvaren 400 R:dr.

16) Af de föreslagna aflöningsbeloppen utgöra 500 R:dr tjenstgöringspenningar.

17) För Ombudsmannen ingår häri en boställslägenhet, uppskattad till 500 R:dr.

18) Tjenstgöringspenningar lika med Riksbanken.

Aflöning ar i
Riksbanken.

Genom gällande reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning, likasom
redan genom det den 23 Maj 1873 utfärdade, äro aflöningarna för tjenstepersonalen vid
bankens hufvudkontor bestämda till följande belopp:

Inom fjerde tjenstegraden:	Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Arvoden och miss-räknings-penningar.	Summa.

4 Kommissarier hvardera, vid tillträdet kr.	4,000	1,200	1,000	6,200
samt, efter erhållet ålderstillägg, efter
5 år..................„	4,500	1,500	1,000	7,000
1 Kommissarie, vid tillträdet.......„	4,000	1,200	600	5,800
samt, efter erhållet ålderstillägg, efter
5 år....................	4,500	1,500	600	6,600
Bankosekreteraren, vid tillträdet......	4,000	1,200	_ _	5,200
samt, efter erhållet ålderstillägg, efter
5 är................... Inom tredje tjenstegraden:	4,500	1,500		6,000
Kamererare, ombudsman, vid tillträdet . .	3,000	1,000	600	4,600
samt, efter erhållet ålderstillägg, efter
5 år..................	3,500	1,000	600	5,100
och efter 10 år............. Förste revisor, vid tillträdet.........	4.000 3.000	1,000 1,000	600	5,600 4,000
samt, efter erhållet ålderstillägg, efter
5 är...................	3,500	1,000	___	4,500
och efter 10 år.............	4,000	1,000	—	5,000
Inom andra tjenstegraden:
Bokhållare, revisorer, notarie, vid tillträdet ,	2,000	800	_ _	2,800
samt genom ålderstillägg, efter 5 år „	2,500	800	- -	3,300
och efter 10 är.............„	3,000	800	---	3,800
Kassörer, vid tillträdet...........	2,000	800	1,500	4,300
samt, genom ålderstillägg, efter 5 år ,	2,500	800	1,500	4,800
och efter 10 år............	3,000	800	1,500	5,300
Registrator, vid tillträdet..........	2,000	800	300	3,100
samt, genom ålderstillägg- efter 5 år ,, och efter 10 år...........	2,500 3,000	800 800	300 300	3,600 4,100
Inom första tjenstegraden:
Kontorsskrifvare, kassaskrifvare, kanslister,
vid tillträdet.............„	1,000	600	___	1,600
samt, genom ålderstillägg, efter 5 år „	1,500	600	— —	2,100

Bland de vilkor tjenstemännen vid riksbankens hufvudkontor äro underkastade,
torde, utom hvad ofvan blifvit omförmäldt i fråga om ålderstillägg,
följande böra till sitt hufvudsakliga innehåll här återgifvas.

Tjensteman vid banken får icke emottaga annan tjenstebefattning utom
banken, och den, som till tjensteman förordnas eller utnämnes, är skyldig
att annanstädes innehafvande tjenstebefattning genast frånträda; tjensteman,
som till följd af förut gällande stadganden innehar tjenst utom riksbanken,
må dock densamma bibehålla så länge den icke är för tjenstgöringen i riksbanken
hinderlig, men får icke tillträda ofvan upptagna löneförmåner, innan
han sådan tjenst frånträdt.

Samtlige tjensteman ega så vidt sådant utan hinder för göromålens
jemna och oafbrutna gång kan ske, i den ordning fullmäktiges deputerade
förordna, åtnjuta semester, de i första och andra graderna under en månad,
och de i tredje och fjerde graderna en och en half månad hvarje år.

Arvoden, tjenstgörings- och missräkningspenningar åtfölja utöfvandet
af sjelfva tjenstebefattningen och få alltså icke åtnjutas under tjenstledighet;
dock må Fullmäktige kunna medgifva tjensteman att vid sjukdom under högst
en månad hvarje år uppbära tjenstgöringspenningarne; hindras tjensteman af
sjukdom att sin syssla förrätta, och fordrar göromålens behöriga gång föranstaltande
om vikariat, ega Fullmäktige att om tjenstgöringen förordna och
dervid använda ett arvode af 1,000 kronor, efter år räknadt; vid ledighet
för svag helsas förbättrande, utan egentligt sjukdomsförfall, eller för enskilda
angelägenheter, eller för tjenstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer,
vidkännes den tjenstledige sjelf kostnaden för tjenstens bestridande.

Den tjensteman, konstidkare eller vaktbetjent, som efter ådagalagdt
välförhållande i och utom tjensten sig om afsked anmäler, är, så vida han
fyllt sextio år och tjenat fyratio år, berättigad att, såsom pension för lifstiden,
åtnjuta tre fjerdedeler af innehafvande lön. Före uppnådda sextio
lefnadsår, i förening med fyratio tjensteår, kan afskedssökande endast i
händelse af bevislig oförmögenhet till vidare tjenstgöring pension erhålla.
Pensionsbeloppet bestämmes då efter tjenståren allena, medelst afdrag å tre
fjerdedelars lön af en fyrationdedel för hvarje bristande tjenstår. Öfverstiga
deremot tjenståren fyratio och åldersåren sextio, ökas det ofvan bestämda
pensionsbeloppet med en fyrationdedel för hvarje Öfverskjutande tjenstår,
eller ock med en sextiondedel för hvarje öfverstigande åldersår, derest detta
sistnämda beräkningssätt skulle för afskedssökanden förmånligare utfalla.

Då sådant för göromålens säkra och skyndsamma gång finnes oundgängligen
nödigt, kunna Fullmäktige på pensionsstat förflytta en tjensteman,
som af ohjelpligt sjukdomstillstånd eller afgjord oförmögenhet är förhindrad
att vidare gagna Riksbanken, oaktadt han sig ej om afsked anmält; och
ega Fullmäktige att efter omständigheterna antingen tillägga sådan tjensteman

hela lönen i pension, ehvad de föreskrifna lefnads- och tjenståren äro uppnådda
eller icke, eller ock tillämpa de särskildt stadgade grunderna för
pensions bestämmande.

Stockholms För ytterligare jemförelse meddelas här nedan uppgift å så väl de af ZtTwt.

löningsförmåner, hvilka, i följd af Stockholms stadsfullmäktiges år 1874
fattade beslut, komma att eldigt den af Eders Kongl. Maj:t faststälda staten
utgå till åtskilliga kommunens embets- och tjensteman, som ock de belopp,
hvilka förut varit för dem bestämda:

Enligt förut gällande stat.
Lön.	Arvode.	Summa.
6,000	2,000	8,000	Justitieborgmästare...........
6,000	1,000	7,000	Handelsborgmästare (indragen)
4,500	600	5,100	Rådmän, ordförande å afdelningarna .[
	2,100 1,575	6,600 6,075
4,500	675 300	5,175 4,800 4,500	(Öfrige rådmän.............
3,000	- -	3,000	Magistratsekreteraren, utom sportler, omkring 7,100 kr. *).........
1,800	- -	1,800	Stadsnotarie, utom sportler 2,420 kr. -)
1,800	- --	1,800	Stadsnotarier, förut civilnotarier, utom sportler 3,044 kr.2).........
1,800	- -	1,800	(Stadsnotarier, förut brottm ålsnotarier,
1,500	- -	1,500	/ utom sportler 100 kr.2)......
1,800	- -	1,800	1 Kanslist, utom sportler 2,200 kr. '')
900	- -	900	1 d:o, utom sportler 5,575 kr. ) Stadsaktuarie och registrator, utom sportler 3,000 kr. ).........
3,500	500	4,000
2,000		2,000	Kanslist å aktuariekontoret, förut ak-tuarie ................. Stadsarkivarie..............

Nuvarande aflöning.

Lön.	Tjenst- görings- penningar.	Arvode.	Summa.
6,400	1,600	2,000	10,000
4,800	1,200	800	6,800
4,800	1,200	500	6,500
		2,100	8,100
		1,575	7,575
4,800	1,200	675	6,675
		300	6,300
		—	6,000
3,000		__	3,000
3,500	—	—	3,500
3,500		— —	3,500
3,000		__	3,000
3,000	_ _	- -	3,000
1,500	- -	—	1,500
	•
4,000	1,000	—	5,000
2,000	500		2,500
2,400	600	—	3,000

’) Enligt taxeringslängd år 1865.

2) I medeltal åren 1868 —1872 enligt Beredningsutskottets utlåtande 1873, Bih. N:o 7.

Bland de vilkor, som faststäldes för åtnjutande af ofvannämda aflöningsförmåner,
må nämnas:

a) Embets- och tjensteman, som åtnjuter annan tjenstledighet än den,
som hvarje år under den blidare årstiden är en del af dem medgifven, skall
under tiden till den, som upprätthåller tjensten, afstå så väl de bland hans
löneförmåner ingående tjenstgöringspenningar, som ock det särskilda arvode,
som kan vara med tjensten förenadt; om sportler tillhöra tjensten, ankommer
det på magistraten att bestämma om och i hvilken mån de skola i det förutsatta
fallet afstås.

b) Embets- eller tjensteman, som tillträder lön enligt den definitiva
staten, må icke derefter emottaga annan med aflöning försedd befattning hos
staten eller kommunen, dock må den, som nu innehar sådan befattning, densamma
fortfarande bibehålla, så länge det för hans tjenstgöring hos magistraten
eller rådhusrätten icke är hinderlig^

c) Då embets- eller tjensteman vid magistraten, enligt de angående
pensionering på allmänna indragningsstaten af statens embets- och tjensteman
gällande grunder, varder berättigad att vid afskedstagandet undfå pension,
skall denna bestämmas till samma belopp som den del af aflöningsförmånerna,
hvilken utgår under benämningen lön.

Komitén har nogsamt insett önskvärdheten af att, till ledning för be- frisfor stämmandet

af de särkilda aflöningsbeloppen för statens tjenstebefattningar,
kunna bereda sig och härstädes meddela en i detaljerna fullt noggrann och
i det hela tillräckligt upplysande öfversigt af de oundgängliga lefnadsbehofven
för en tjensteman i allmänhet, vid olika lefnadsåldrar och tjenstegrader samt
under de förhållanden, som med afseende derpå böra anses normala. För
åstadkommande af en dertill ledande utredning hafva emellertid mött betydande
hinder icke blott i svårigheten att med någon grad af tillförlitlighet
och allmängiltighet uppgifva hvad eu ensam person eller ett hushåll
oundgängligen har af nöden i fråga om bostad, beklädnad, födoämnen, bränsle
in. m., utan jemväl deruti, att uppgifter på gällande pris för dithörande förnödenheter
dels allmänneligen icke bekantgöras, såsom för beklädnaden, dels
ock äro allt för osäkra att kunna tagas till grund för annat än approximativa
beräkningar; ty de uppgifter om torgpris, som tid efter annan förekomma
i tidningarna, utan någon officiel garanti och utan system i uppställningen,
äro ofta sins emellan stridande och skulle icke kunna för
komiténs ändamål användas utan en föregående sofring och bearbetning, som
den enda dertill lämpliga institutionen, Statistiska Centralbyrån, enligt derstädes
vunnen upplysning, icke är i tillfälle att ännu på längre tid företaga.

Endast i afseende på några få poster har komitén haft att tillgå på offentliga
räkenskaper grundade prisuppgifter; men dessa, som afse inköp i stora

partier, kunna icke ega fullständig giltighet, då de skola tillämpas på den
enskildes hushållning.

Vid sådant förhållande och enär de upplysningar, som komitén lyckats
erhålla om pris vid olika tider å bostäder, ved och vissa födoämnen, bekräfta
Riksdagens yttrande i underdånig skrifvelse den 17 Maj 1874, att
“efter tiden för senaste allmänna reglering af aflöningen för civile tjensteman
priset på de flesta förnödenheter obestridligen stegrats i högst väsentlig grad,
och att denna stegring måste verka särdeles menligt för alla, som för sin
utkomst äro hänvisade till en viss bestämd inkomst,“ men det visat sig
omöjligt att finna en tillräckligt omfattande och objektiv mätare för denna
prisstegring, har komitén slutligen funnit sig nödsakad att afstå från försöken
i denna riktning; och då komitén låtit sig angeläget vara att för
statens embets- och tjenstemän icke tillstyrka högre aflöningar än hvartill
dessa för deras vederlikar i Riksbanken blifvit, redan innan alla pris nått
den höjd som nu, föreslagna och af Riksdagen bestämda, äro komiterade
desto mera förvissade att hafva härutinnan iakttagit all skälig måtta, som
för befattningar i banken icke, såsom i allmänhet för tjenster i de förvaltande
embetsverken, fordras några med betydlig kostnad förenade akademiska
studier, samt tjenstepersonalen rimligen icke lärer böra aflönas i omvändt
förhållande till kompetensvilkoren och hvarje sysslas uppenbarligen derpå beroende
vigt och betydelse.

Sedan komitén under den första tiden af sin sammanvaro tagit kännedom
om vederbörande embetsverks och myndigheters framställningar, för
hvilkas hufvudsakliga innehåll här ofvan blifvit redogjordt, fick komitén vid
början af Oktober månad 1874 mottaga Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref
af den 25 förutgångne September, innefattande uppdrag att handlägga jemväl
frågorna om lönereglering för tjenstepersonalen i Rikets Hofrätter och Krigshofrätten
samt om upphörandet af de sportler, som Hofrätternes tjenstemän
enligt gällande föreskrifter åtnjuta.

Komitén, hvilken, med afseende på de sålunda erhållna uppdragens
vidd och grannlaga beskaffenhet, insåg omöjligheten att under loppet af år
1874 medhinna hela det föreliggande arbetet eller den del deraf, som omfattade
de förvaltande myndigheterna, trodde sig deremot kunna tidigare
uppfylla någon del af sin bestämmelse, om tid och arbete företrädesvis egnades
åt den andra, i och för sig begränsade afdelningen, nemligen den,

som afsåg Hofrätterna, och afgaf rörande dessa särskild! underdånigt betänkande
och förslag under den 12 December nyssnämda år.

När komitén sedermera återvände till sitt ursprungliga uppdrag “att
afgifva utlåtande och förslag rörande regleringen af de förvaltande embetsverkens
och myndigheternas löneförhållanden, med rätt att dervid jemväl,
i den mån komiterade kunde finna det af omständigheterna påkalladt, göra
framställning om förändringar i nuvarande organisation af förvaltningspersonalen
och anordning af dess arbete11, yppade sig inom komitén tvekan
och olika meningar rörande hufvudföremålet för det värf, hvilket sålunda blifvit
komitén förelagdt, och arbetets deraf beroende uppränning: huruvida nemligen
detta borde företrädesvis åsyfta att, med afseende på stegrade lefnadskostnader,
bereda ett samtidigt och någorlunda snart ordnande, efter gemensamma
grunder, af de centrala förvaltningsverkens aflöningsföihållanden,
hvarvid organisationsfrågor skulle upptagas till behandling endast i den mån
sådant funnes för hufvudändamålet nödigt och icke hinderlig^ eller om för
hvarje verk borde i första rummet tillses, att dithörande göromål på ändamålsenligaste
sätt fördelades och handhades samt embets- och tjenstemännens
antal och inbördes ställning derefter lämpades, i hvilka hänseenden komitén
då måste stadga sin åsigt, innan öfvergången till den egentliga löneregleringen
kunde, för ett verk i sänder, ega rum. Den förra uppfattningen af
komitéarbetets bestämmelse stödde sig på de förhandlingar och framställningar,
som föranledt till komiténs tillsättning och benämning, samt i viss
mån på Chefens för Finansdepartementet anförande den 18 December 1874
till det protokoll öfver finansärenden, hvilket i utdrag åtföljde Eders Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till 1875 års riksdag angående statsverkets tillstånd
och behof; den senare uppfattningen åter grundade sig på den åsigt,
att ett förslag till lönereglering utan föregående noggrann pröfning'' af hvarje
sysslas behöflighet och lämpliga anordning skulle sakna den inre styrka, som
kunde åt förslaget bereda förtroende och framgång.

Med anmälan om detta förhållande och under erinran att, i den omfattning,
som komiténs åligganden enligt denna senare åsigt erhölle, deras
fullgörande måste komma att fördröjas vida längre, än som i alla händelser
torde blifva en följd deraf, att komiterade, såsom tillika dels statens embetsman,
dels fullmäktige i Riksbanken och ledamöter af Riksdagen, kunde åt
komiténs verksamhet egna endast en del af sin tid och uppmärksamhet,
anhöll komitén derför genom sin ordförande i skrifvelse den 1 sistl. Februari
till Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet att, på det att det mål,
till hvilket komiténs sträfvan borde syfta, måtte klart framstå och, så vidt
möjligt vore, uppnås, komitén måtte till efterrättelse vid fortsättningen af
sina göromål, få sig meddeladt, huruvida Eders Kongl. Maj:ts Regering

äskade dessas behandling i den ena eller andra af ofvan antydda riktningar,
samt, i händelse af det senare, vidlyftigare behandlingssättet, hvilka embetsverk
och myndigheter borde dervid framför de öfriga tagas i skärskådande.

Till svar å denna skrifvelse meddelade Departementschefen, på nådigste
befallning, i skrifvelse den 5 i nyssnämde månad, att om än medgifvas måste
att der läge stor vigt uppå, att statens embets- och tjensteman så snart som
möjligt funne tillfredsställelse för sina billiga anspråk på en lön, lämpad
efter så väl det arbete som ock de förstudier och insigter, hvilka af dem
fordras för tjenstens skötande, och om än härvid onekligen missförhållanden,
alstrade dels af penningens fallande värde, dels af göromålens tillväxande
mängd och mångfald, åtminstone för vissa tjenster trädde i dagen, så kunde
och Unge dock å andra sidan ej förbises det allmännas anspråk på ett sådant
ordnande af tjenstemännens arbete, att detsamma, der det under tidernas
lopp förminskats eller, med förenklade former, blifvit eller kunde blifva i
betydlig mån lättadt, också genom förändrade anordningar eller förnyad fördelning
måtte kunna så ställas, att fördelarna häraf för det allmänna vunnes.
Komiténs tillsättande hade derför också varit föranledt af den önskan, att
arbetet och lönen måtte, så vidt möjligt, blifva efter hvarandra afpassade,
och denna omständighet hade äfven blifvit framhållen i det åt komiterade
lemnade uppdrag, om den än deri vore omnämd såsom en komiténs rätt
och gjorts beroende af komiterades eget bedömande af påkallande omständigheter.
Ifrågavarande del af det nådiga uppdraget borde således, såsom
den ej minst vigtiga, icke förbises, och komitén borde fördenskull låta hvarje
förslag till lönereglering för hvarje särskild! verk föregås af en sådan noggrann
pröfning af hvarje sysslas behöflighet och lämpliga anordning, att
komiterades förslag derigenom måtte vinna den inre styrka, som erfordras
för att åt detsamma bereda förtroende och framgång.

Ankommande den omständigheten, att komiterades arbete skulle genom
detta vidlyftigare behandlingssätt af ärendena blifva fördröjdt, meddelade
Departementschefen vidare att frågan härom då ansetts icke påkalla Eders
Kongl. Maj:ts särskilda pröfning, utan lemnats beroende på möjligen skeende
anmälan om behof af förstärkning i komiténs arbetskrafter, derest en sådan
förstärkning skulle finnas vara för särskilda fall af nöden.

Hvad slutligen anginge frågan om de embetsverk och myndigheter,
hvilka framför de öfriga borde tagas i skärskådande, så och enär en reorgasation
af Kommerskollegium nyss varit föremål för en särskild komités arbeten
och nämda verk vid sådant förhållande torde böra undantagas från
dem, hvilkas aflöningsförhållanden och sammansättning det ålåge Löneregleringskomitén
att granska, samt komitén redan börjat att taga under
pröfning förhållandena inom Kammarkollegium, tillkännagaf Departementschefen,
att arbetets gång ansetts lämpligen kunna så ordnas, att, sedan

nämda värf blifvit fullbordad i, ordningen derefter komrne till Statskontoret
och till Kammarrätten; och borde komitén, sedan frågorna om dessa verk
blifvit framlagda för Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, inkomma med
den förnyade underdåniga framställning i berörda hänseende, som omständigheterna
funnes påkalla.

Följande den sålunda utstakade riktningen för komiténs arbeten öfvergår
komitén till de särskilda framställningar, som påkallas i afseende å ifrågavarande
tre embetsverk och får dervid till eu början hemställa om nådigt
bifall till följande allmänna grunder för löneregleringen, under åberopande
hufvudsakligen af de skål, som af komitén blifvit anförda för likartade stadganden
i fråga om Iiofrätterna:

att aflöningarna för Kammarkollegii, Statskontorets och
Kammarrättens embets- och tjensteman samt betjente fördelas
i lön och tjenstgöringspenningar, af hvilka de senare
få uppbäras endast för den tid tjenstens innehafvare förrättat
tjenst inom verket eller åtnjutit semester eller för
verklig sjukdom haft tjenstledighet, i enlighet med hvad
här nedan säges, men skola, för den tid han eljest varit
från tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten
förrättat.

Då några af ifrågavarande tjensteman hittills varit berättigade till viss
tids årlig ledighet och alla derjemte varit tillförsäkrade förmånen att, i
händelse af styrkt sjukdomsförfall, bibehålla löneinkomsterna oafkortade under
två månader hvarje år, men komitén enligt hvad framdeles närmare utvecklas,
icke anser sig kunna tillstyrka beviljandet af årlig semester för
längre tid än som för vissa af Hofrätternas tjensteman föreslagits, finner
komitén skäligt, på sätt jemväl för sistnämde tjensteman blifvit ifrågasatt,
förorda,

att det må medgifvas vederbörande embetsverk att, när
någon af dess embets- eller tjensteman af sjukdomsförfall
hindras från tjenstgöring, låta till vikarien utbetala tjenstgöringspenningar
under högst en månads tid årligen af
de för sådana och andra ändamål till embetsverkets förfogande
stälda medel.

Allmänna
grunder för
löneregleringen.

Om tillfälle till årlig semester, såsom komitén ernar föreslå, beredes
tjenstemännen äfven i de lägre graderna, bör en sådan förmån åtföljas af
skyldigheten att, under semester för tjensteman i högre grad, förrätta dennes
tjenst utan annan ersättning än den, som ligger uti fördelen så väl att sjelf
i tur erhålla ledighet, som ock att genom förordnande på en högre plats få
ådagalägga sin lämplighet för densamma. I de fall åter, då ersättning
för förordnandet utgår, vare sig af innehållna tjenstgöringspenningar eller,
till motsvarande belopp, af statsmedel, bör tjensteman alltid vara pligtig att 4

förrätta den tjenst i högre grad, hvartill han förordnas. Alltså hemställer
komitén,

att tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att,
om han dertill förordnas, bestrida tjenst i högre grad,
utan att derför under semestervikariat åtnjuta ersättning.

Vidare får komitén, i öfverensstämmelse med hvad för rikets Hofrätter
föreslagits, hemställa,

att den, som utan verkligt sjukdomsförfall undfår ledighet
för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, skall under ledigheten afstå sina
tjenstgöringspenningar och derutöfver hvad som kan för
tjenstens förrättande erfordras;

att, för det fall ny lönereglering i öfverensstämmelse
med de af komitén föreslagna grunder genomföres, i sammanhang
dermed måtte bestämmas, att för tjensteman,
som kommit i åtnjutande af de nya löneförmånerna, full
pension, när han varder dertill berättigad, skall utgå
med lönens hela belopp;

att, der förhöjd aflöning efter viss tids fortsatt innehafvande
af samma tjenst anses böra medgifvas, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem års och för ytterligare förhöjning, om sådan
eger rum, efter tio års tjenstgöring, på det sätt likväl,
att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det den stadgade tjenståldern
blifvit uppnådd;

att förhöjningarna ega rum dels på lön och dels på
tjenstgöringspenningar, men icke på begge dessa aflöningsbelopp;
samt

att löneförhöjning efter viss tids tjenstgöring icke må
tillträdas med mindre vederbörande embetsverk eller, för
de med Kong! fullmakt försedde, Eders Kongl. Maj:t
efter anmälan af embetsverket pröfva!’ tjenstemännen vara

genom fortsatt tjenstgöring och derunder ådagalagd fortfarande
duglighet oeh välförhållande förtjent af löneförhöjning.

Enligt Kongl. cirkuläret af den 9 November 1860 är visserligen hvarje
tjensteman “underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som vid en blifvande förändrad organisation af embetsverken
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad. “ Men häraf lärer icke
anses följa att, derest för handläggning af enahanda göromål, som varit ett
äldre embetsverk anförtrodda, ett nytt sådant inrättas, tjenstemännen i det
äldre verket äro förpligtade att emottaga motsvarande befattningar i det nya
cmbetsverket eller att, om en del göromål öfverflyttas från ett embetsverk
till ett annat, de tjensteman, som förut handlagt dem, äro skyldige att dermed
fortfara och jemte göromålen öfvergå till det embetsverk, dit dessa blifvit
förlagda. Härigenom fördyras för statsverket möjligen behöfliga förändringar
inom einbetsverken och deras genomförande försvåras på ett sätt, som icke
påkallas af vederbörande tjenstemäns tillbörliga anspråk, enär dessas tillständiga
rätt och fördel torde vara tillfyllest iakttagen när åt dem bibehålies
den ersättning för deras arbete och den grad i tjensten, som en
gång blifvit dem tillerkända. Komitén har derför ansett sig böra hemställa
att såsom vilkor för åtnjutandet af de nya lönestaterna måtte stadgas,

att tjensteman, som emottager de förhöjda aflöningsförmånerna
skall, derest det embetsverk, i hvilket han är
anstäld, omorganiseras med förändrad benämning och
arbetsordning eller om vissa detsamma tillhörande göromål
öfverflyttas till annat embetsverk, vara pligtig att, med
bibehållande af den tjenstegrad och den aflöning han
innehafver, tjenstgöra i det nya embetsverket eller i det
verk, till hvilket göromålen öfverlemnas.

De särskilda grunder och vilkor, som synts komitén böra iakttagas vid
en ny reglering af aflöningen, finna lämpligen sin plats och motivering der,
hvarest hvarje befattning för sig behandlas; och öfvergår komitén derför nu
till sin framställning rörande

Kammarkollegium.

Uti kollega ofvan åberopade underdåniga skrifvelse, så vidt dess innehåll
icke redan i det föregående blifvit omförmäldt, yttras i afseende å personalens
organisation hufvudsakligen följande:

För bedömande, huruvida genom indragning eller sammanslagning af
tjenstår någon inskränkning i den nuvarande personalen må kunna åstad -

Kammarkollega
hemställan.

kommas, erinras, att, oaktadt genom tid efter annan meddelade föreskrifter
åtskilliga till kollegii behandling förut hörande ärenden dels blifvit till andra
embetsmyndigheter öfverflyttade, dels alldeles upphört, målens antal
likväl icke minskats utan i stället ej obetydligt ökats i det att under de 10
åren 1838—1847 i medeltal årligen inkommit 3,134 mål, men under de
före skrifvelsens aflåtande senast förflutna 10 åren 1863—1872 i medeltal
3,467 mål, deri ej inbegripna ärenden, som stå i sammanhang med nya
jordebokens upprättande. Af sagda antal vore en stor del af beskaffenhet
att böra undergå förberedande behandling i provinskontoren, der icke sällan
vidlyftiga och tidsödande undersökningar i jordeböcker och andra handlingar
måste anställas; och ehuru tjenstemännen derstädes på senare tider tillökats
med en kammarskrifvare i hvarje kontor, hade erfarenheten dock visat, att
personalen icke vore större, än att dess verksamhet till fullo toges i anspråk
för göromålens oafbrutna gång. I allmänhet vore, enligt hvad kollegium
upplyst, förhållandet detsamma i advokatfiskal- och arkivkontoren, hvarför
också ingen af de i dessa kontor eller i provinskontoren anstälde tjensteman
innehade befattning inom annat embetsverk. Hvad särskild t beträffade arkivkontoret,
så hade väl, till följd af minskadt antal dit aflåtna remisser, kammarförvandten
derstädes tidtals kunnat umbäras, då kollegium förflyttat
honom till tjenstgöring å något af provinskontoren, der ökadt arbetsbiträde
varit behöfligt; och som dylikt behof äfven framdeles torde uppstå, synnerligast
om förvaltningen af hospitalens fastigheter skulle, såsom ifrågastäldt
blifvit, till Kammarkollegium öfverflyttas, samt dessutom lätteligen kunde
inträffa, att kammarförvandtens tjenstgöring i arkivet åter påkallades, antingen
i följd af tilltagande göromål eller vid tillfällen, då kamereraren hade
förfall eller mer än vanligt vore sysselsatt att tillhandagå enskilda personer,
Indika ur der förvarade handlingar söka upplysningar, har kollegium ansett
sig icke kunna tillstyrka indragning af denna tjenst.

Notarierne, Indika jemte sekreteraren, som, utom sitt förmanskap för
kansliet, egentligen är såsom notarie att anse, under en lång följd af år
utgjort samma antal som kollegii ledamöter, hafva till tjenståliggande att i
tur föra protokollet och uppsätta utgående expeditioner, — ett åliggande,
hvars ordentliga fullgörande enligt kollegii åsigt kräfver så mycken tid och
arbetskraft, att någon tillökning i deras göromål icke lämpligen kunde ifrågakomma,
ehuru tre af kollegii notarier tillika innehafva tjenster utom verket;
i anledning af hvilket senare förhållande kollegium framhållit vigten deraf
att notarierne beredas sådana lönevilkor, att de icke för sin utkomst behöfva
söka anställning på annat håll, utan uteslutande kunna egna sin verksamhet
åt kollegii tjenst.

Af öfrige i kansliet med derunder lydande registratorskontor anstälde
tjensteman innehar icke någon befattning; inom annat verk. Då kanslisternes

göromål i kansliet hufvudsakligen bestode i renskrifning af kollegii utgående
expeditioner och deras afsändning, men ordinarie tjensteman ansågos
icke höra uteslutande dertill afses, föreslog kollegium uti underdånig skrifvelse
den l Juli 1853 kanslisttjensternas indragning och öfverlemnande åt
sekreteraren och notarierne att med biträde af extra ordinarie tjensteman
sjelfva besörja de med kanslisttjensterna förenade bestyr, emot visst efter
arbetets myckenhet lämpadt arvode; men då det snart visade sig, att vid
inträffande ledighet i kanslistgraden svårighet uppstod att få göromålen med
behörig noggrannhet och skyndsamhet fullgjorda af extra ordinarie tjensteman,
hvilkas antal i betydlig mån minskades, sedan fråga om kanslisttjensternas
indragning väcktes, och då dertill kom, att vid notaries sjukdom
eller annat förfall kollegium skulle råka i förlägenhet för erhållande af skickliga
personer till notarietjensts bestridande, derest icke någon yngre tjenstegrad
vore inom kansliet att tillgå, fann kollegium sig föranlåtet att uti
underdånig skrifvelse den 15 Februari 1856, angående då ifrågakommen
lönereglering för verket, tillstyrka kanslisttjensternas bibehållande; i följd
hvaraf å 1858 års provisionela stat upptogs samma antal kanslister som
förut, eller 6, hvilket antal genom Kongl. brefvet den 23 November 1860
nedsattes till 4 jemte det ett extra anslag af 2,000 R:dr anvisades till
kanslistgöromålens befrämjande inom kansliet. Under den tid, som sedermera
förflutit, förmäler sig kollegium icke hafva funnit anledning att frångå
ofvan omförmälda åsigt om kanslisttjensternas behöflighet, och med tillbörligt
afseende å göromålens jemna och oafbrutna gång anses någon ytterligare
förminskning af deras nuvarande antal icke böra ega runa; hvaremot och
då hinder ej borde möta att så ordna göromålen i registratorskontoret, att
dessa besörjdes ensamt af registratorn med biträde af någon extra ordinarie
tjensteman, mot åtnjutande af särskilt lämpligt arvode, kollegium tillstyrkt,
att den derstädes anstälde kanslist måtte vid tjenstens näst inträffande
ledighet indragas; i sammanhang hvarmed blifvit hemstäldt, att ett årligt
arvode af 1,000 R:dr måtte anvisas åt registratorn till biträde vid registratorsgöromålen.
*)

Efter tagen kännedom om ofvan omförmälda framställning har komitén Kamma
för fullgörande af sitt uppdrag, inom Kammarkollegium förskaffat sig: den /co%“

° ° varande ålig ganden.

*) I en till kollega framställning fogad reservation, har en ledamot förmält sig icke kunna biträda
sistnämda förslag, emedan han ansett olämpligt att på detta sätt göra en tjensteman till entreprenör
för flera tjenster, hvarjemte samme ledamot dels tillstyrkt, att det anslag af två kanslistlöner,
som nu är stäldt till kollegii disposition och hvarmed under en följd af år två kanslisttjenster
af alltid samma personer efter årligen förnyade förordnanden blifv-it bestridda, må, behörigen
förhöjdt, förvandlas till löner för två kanslister, då dessa tjenster i sjelfva verket äro för
kollegium behöfliga; dels ock ansett, att, då antalet mål, som remitteras till arkivkontoret, numera
ej är större än att de böra af kamereraren med biträde af en kammarskrifvare medhinnas, kammarförvandtstjensten
å nämde kontor lämpligen kan efter nuvarande innehafvarens afgång indragas.

närmare upplysning, som icke af kollegii instruktion och andra utfärdade
författningar kunnat vinnas, om mängden och beskaffenheten af de till
kollegii handläggning hörande ärenden äfvensom om sättet för deras behandling,
för att derpå grunda sitt omdöme i hvad mån minskning i åligganden och
förenkling af arbetssättet må kunna åstadkommas samt, under förutsättning,
att de af komitén i dessa hänseenden i det följande framstälda förslag vinna
nådigt bifall, huru stor tjenstemannapersonal må för kollegium vara behöflig.

Enligt Kammarkollegii diarier hafva år 1874 till kollegium inkommit
3,469 ärenden, då deremot för SO år tillbaka, år 1844, inkommo 3,212
ärenden, utvisande detta för förstnämda år en absolut tillökning af 257
ärenden. Målens beskaffenhet framgår af följande fördelning, uppstäld på
enahanda sätt som eu uti 1868 års riksdags särskilda utskotts betänkande
om åtgärders vidtagande till besparing i utgifterna för den civila administrationen
in. m. intagen dylik redogörelse för år 1867, hvilken för jemförelse,
tillika med enahanda redogörelse för 1844, ansetts böra här få plats.

Besvärsmål: rörande tjensteärenden..............

„ boställen och innehafvares rättigheter........

åborätt, arrenderätt, skatteköp in. in., nybyggens anläggande
och frihetsår...............

,, rätt till fiske, bete, skogsafverkning..........

„ skattläggning och dylikt; hemmans natur och skyldigheter:
förmedling m. m................

„ markegångssättning....................

„ byggnadsskyldighet....................

„ indelningsverkets onera..................

kommunikations onera och rättigheter

flottleder...........

skogshushållning, afvittring.........

qvarnar, sågar in. m..............

kommunala beslut, val, utskylder.....

d:o polis-, byggnads-, brandordning ,

d:o byggnader............

d:o tjenstemäns förhållanden . . . .

presträttigheter, lönereglering.........

fattigvård ...................

diverse ......................

1874.

Enligt
1868 års
särskilda
utskotts
utlåtande.

1867.

Summa besvärsmål! 377

99!

307

1844.

104

396

Transport 377 307

396

i '' ''	1844.	1867.	1874.
Transport Kongl. remisser på:	377	307	396
a) besvär .............. b) Konungens Befallningsliafvandes memorial om	162	126	184
presterskapets aflöning.........	21	223	6
c) Konungens Befallningshafvande öfriga memorial .	57	129	106
d) Konsistoriernas memorial..........	16	\ 23	37
e) diverse myndigheter memorial.........	8	48
f) ansökningar om skattefrihet........	1
„ „ skogsafverkning ..........	3		1
„ „ åborätt...............	7	48	1
„ „ skattelösensrätt..........	6
„ „ jordafsöndring till byggnad . . .	12		15
„ af annan beskaffenhet........	42		67
g) i revisionssaker...........	7	6	5
Diverse embetsverks skrifvelser och remisser	59	40	56
„ ansökningar till Kammarkollegium........	28	5	16
Provins- och advokatfiskalskontorens memorial........ Konungens Befallningshafvande, understälda mål, rörande: a) rotering af hemman, skyldigheter af hemman,	315	341	426
åborätt, skattläggning, om lägenheter...... b) diverse ..............	35 8	156{	114 20 \|
c) jordeboksärenden..................	2	19
d) qvarnar, sågar o. d................ Konungens Befallningshafvande, angående: a) af- och tillträdessyner samt ekonomiska besigt-	24	"
ningar.................	181	120	149
b) arrenden..............	131	89	86
c) skatteköp, lösens erläggande eller resterande. . .	250	l 177 f	147
d) ekeskogslösen................. e) afgäld för afsöndrad lägenhet och om skedda	7	12
jordafsöndringar............ f) indragning af hemman till kronan, om disposition, omförande till skatte, uteslutande eller upp-tagande i jordebok af hemman, skatteförsäljning	4	145	274
af fiske, beviljad skatterätt............ g) skattläggning, natur af hemman, hushållning med	12	25	75
kronoegendom ............	43	36	34
h) tjenstledighet, förordnanden och förslag......	128	143	107
Transport]	1,946 \|	2,139 j	2,401 7

	(844.	1867.	1874.
Transport	1,946	2,139	2,401
i) jordeboksärenden...................	4	—	15
k) återfående af handlingar...............	16	—	17
1) kronans deltagande i grufdrift...........	0	—	—
in) förlängd frihetstid för nybyggen..........	28	—	—
n) underhåll af kronans hus och byggnader i lands-orten.........................	68	_	—
o) skattläggning af qvarnar och sågar........	101	—	—
p) diverse (1844: tjenstemäns löner, 5)........	21	16	33
q) skogshushållning...................	16	—	—
Konungens Befallningshafvande med: a) jordeboksförändringsextrakt........... • •	23	11	22
b) handlingar om markegångssättning.........	92	49	49
c) löftesskrifter för arrenden..............	28		22
d) qvittenser, fastebref.................	7		4
e) diverse förteckningar och redogörelser (för skogar, fiygsandsplanteringar m. in.; 1844 mest för in-ventarier) ......................	39	133	101
f) bevis om delgifning af kollegii utslag i roteringsmål	—
g) d:o d:o i andra mål...............	16	• -	12
h) lösen för förordnanden, bötesandelar........	1	—	6
i) årsväxtberättelser 5; enskildes ansökningar 9 . .	14	—	95
Sportelredogörares förteckningar................	96	92
Kongl. bref i diverse mål....................	358	369	388
Ecklesiastikdepartementets meddelanden om af Kongl. Maj:t afgjorda eller faststälda löneregleringar.........	18	190	16
Departementens skrifvelse!'': om tjenstledighet in. m.....	23	) 69 (	47
„ om andra afgjorda mål.....	16	24
„ „ med påminnelser.........	10	—	—
Statskontoret, om landsstatstjenstemäns löneförmåner . . . .	19	—	30
Ansökningar om utbekommande af handlingar........	2	42
Tjensteansökningar inom verket och landsstaten.......	109	118	61
Kollegii ekonomimål, räkningar, anordningar in. m......	127	124	124
	9	4	A
Summa 3,212	\| 3,356	\| 3,469

För ett rätt bedömande af de förhållanden ofvanstående siffror angifva
är nödvändigt att erinra om de förändringar Kammarkollegii instiuktion
af den 16 Februari 1838 i afseende på kollegii embetsverksamhet
undergått under de senast förflutna 30 aren. Bevisa ändringar hafva egt

rum uti:

§ 3 inom. 4 och B, § 5 mom. 40, § 8 mom. 48, så vidt de angå förvaltningen
af kronoskogar och allmänningar samt flygsandsplanteringar,
hvilka frågor enligt Kongl. brefvet den 29 Juni 1866 öfverflyttats
till Skogsstyrelsen och numera hos kollegium förekomma endast i
händelse kollega underdåniga utlåtande äskas;

§ 3 mom. 4, § 4 mom. 2, om handläggning af administrativa frågor angående
nybyggnad och underhåll of kronans slott, hus och byggnader,
samt om inventariers anskaffande och vård, hvilka föreskrifter ändrats
genom Kongl. brefvet den 6 Mars 1849, angående öfverflyttning
till Ofverintendentsembetet af ifrågavarande bestyr;

§ 5 inom. 2, enligt hvilket kollegium egde att bevilja och afsluta skatteköp
och utfärda skattebref å kronojord, fisken, qvarnar och andra lägenheter.
Genom Kongl. kungörelsen der 15 December 1848 har nemligen
stadgats, bland annat, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
resolution skall utgöra den handling, hvarmedelst skatterätten bestyrkes,
och att, sedan Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande förordnat
om lägenhetens omförande från krono till skatte, endast anmälan
derom bör göras hos kollegium för anteckning i jordeboken;

§ 5 mom. 3, hvars stadgande, att kollegium skall afgöra tvister om åbooch
besittningsrätt är förverkad eller eljest bör uppphöra, blifvit upphäfdt
genom Kongl. kungörelsen den 16 November 1860, enligt hvilken
sådana tvister tillhöra domstol, utom i fråga om krononybyggen,
då de skola framgent af förvaltande myndighet upptagas och pröfvas;

§ 5 mom. tf, om uppgörande och pröfning af liqvidationer rörande äldre
hemmansbyten m. m., hvilka mål numera icke förekomma;

§ 5 mom. 7, om handläggning af afvittringsärenden, hvilket stadgande upphäfts
genom föreskriften i Kongl. kungörelsen den 8 Januari 1858,
att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utslag i afvittringsärenden
icke vidare skola Kammarkollegii pröfning underställas;

§ 6 mom. 1 och 5, om skattläggning å tullmjölqvarnar och om utvidgad
sågningsrätt för sågar, hvilka ärendens behandling hos kollegium
upphört på grund af Kongl. kungörelsen den 30 December 1863;

§ tf mom. tf, enligt hvilket kollegium skulle till Eders Kong]. Maj:t afgifva
underdåniga utlåtande i frågor om förlängning af frihetstid för nybyggen
och lägenheter i allmänhet, hvilket åliggande genom Kongl.
brefvet den 20 April 1849 ändrats derhän, att kollegium skall i
dylika mål meddela beslut;

§ tf inom. 7, innehållande föreskrift för kollegium att gemensamt med
Statskontoret och Bergskollegium upprätta taxa å kronans in natura utgående
hammarskatts- samt tionde- och persedeljern, hvilken skyldighet
upphört i följd af Kongl. kungörelserna den 14 December 1860 och

den 9 Juni 1871 angående upphörande af sådan beskattning å jerntill
verkningen;

§ G mom. 0, om afgörande af mål angående levererande och forslande af
kronan förbehållna, indelta eller anslagna räntor, tionde och afradsspanmål,
hvilket stadgande upphört att vara gällande i följd af Kongl.
förordningen den 23 Juli 1869, angående förändring af grundräntor
och kronotionde;

§ 7 mom. 0, om handläggning af fattigvårdsfrågor, hvilka frångått koljé- a

gium enligt Kongl. förordningen om fattigvården i riket den 25
Maj 1847;

§ 8 mom. 7, enligt hvilket till kollegii pröfning höra tvister om sättet för
laxfiskets bedrifvande; varande detta stadgande genom Fiskeristadgan
den 29 Juni 1852 utsträckt till fiske i allmänhet;

§ S mon. I 1, om anläggning af qvarnar och sågar, hvilka mål numera tillhöra
kollegium endast så vidt de angå dylika inrättningar vid kronoegendom; §

8 mom. 12 om handläggning gemensamt med Bergskollegium af tvister
emellan bruksegare och kollevereringsskyldige jordegare om priset på
kol, hvilka mål numera icke lära förekomma sedan Kongl. förordningen
den 22 Febr. 1850 upphäft skyldigheten för hemmansegare i
bergslag att till hyttelaget hembjuda kol, ved m. m., som de efter
fullgörandet af sin byggnads- och värmeskyldighet inom hyttelaget,
vilja annanstädes föryttra eller använda;

§ 8 mom. 14, angående pröfning af frågor om kalkugnars flyttning på
Gotiand, hvilket stadgande förfallit i följd af Kongl. brefvet den 14
Juli 1845;

§ 8 mom. 19, angående handläggning af tvister om utgörande af stadgade
skyldigheter för rofdjurs utödande, hvilken skyldighet frångått kollegium
i följd af Kong!. Jagtstadgan den 21 Oktober 1864;

§ 9 mom. 7, om kollegii åtgärd vid tillsättandet af chef för landtmäteriet,
hvilket stagande upphört genom 1864 års Landtmäteriinstruktion;

§ 9 mom. 4 och 6, i hvad de angå utnämnande af och tjenstledighet för
länsbokhållare äfvensom kortare tjenstledighet för landskamererare,
med hvilka frågor kollegium i följd af 1855 års Landshöfdingeinstruktion
numera icke tager befattning.

Härförutom har enligt Kongl. brefvet den 25 Juni 1868 för kollegium
tillkommit skyldigheten att meddela Statistiska Centralbyrån uppgift om alla
ändringar, som inträffa uti rikets indelning i civilt, ecklesiastikt eller judicielt
hänseende;

hvarjemte må i afseende på kollegii personal erinras, att derstädes
funnos år 1844 anstälda en aktuarie och en kanslist mera än 1874, hvarmot
vid sistnämda tidpunkt i förhållande till den förra tre kammarskrifvare å

provinskontoren tillkommit och eu kammarskrifvare i kammararkivet utbytts
mot en kammarförvandt.

I afseende pa ärendenas fördelning mellan kollegii ledamöter följes för ltotiar.

närvarande den grund, att i allmänhet hvarje ledamot har på sin lott alla
mål som röra angelägenheter inom vissa af rikets län, dock med den jemkning,
att vissa grupper ansetts hellre böra öfverlåtas uteslutande åt en och
samme föredragande än fördelas efter länsindelningen. För närvarande äro
ärendena sålunda fördelade:

1 :sta departementet: mål och ärenden från Malmöhus, Kristianstads, Hallands
och Blekinge län samt skattläggningsärenden och jördeboksförändringsextrakt
för hela riket äfvensom det s. k. jordeboksarbetet;

2:dra departementet: mål och ärenden från Stockholms, Upsala, Södermanlands,
Örebro, Westmanlands och Stora Kopparbergs län samt
derjemte alla frågor om presterskapets, klockares och orgelnisters,
skollärares samt barnmorskors aflönande;

3:dje departementet: mål och ärenden från Jönköpings, Kronobergs och
Kalmar län äfvensom frågor om arrenden, syner och borgensförbindelser.

4:de departementet: mai och ärenden från Östergötlands län samt alla frågor
rörande vägar, broar och färjor, skjutsnings- och gästgifveribesvär
in. m., äfvensom regalierna;

5:te departementet: mal och ärenden från Gefleborgs, Westernorrlands, Jemtlands,
Westerbottens och Norrbottens län;

6:te departementet: mål och ärenden från Göteborgs och Bohus, Elfsborgs,
Skaraborgs, Wermlands och Gotlands län samt frågor, som röra
kollegii ekonomi och e. o. tjenstemäns antagande.

Vid liera tillfällen, da fråga förevarit om förändrad organisation af väg- och
Kammarkollegium, hafva förslag blifvit framstälda om skiljande från detta skJuismåi,
embetsverk af, bland andra, mai som angå skyldigheten att bygga och under- ” m''
hålla vägar, broar och färjor samt rörande gästgifvaregårdar och skjutsskyldighet,
flottleder och fiske. Sålunda framhölls redan af komitén för
styrelseverkens reglering uti dess den 29 Juni 1822 afgifna underdåniga
betänkande, att så väl nyssnämda som flera andra ärenden rörande den
inre ordningen och hushållningen i landet hufvudsakligen berodde på kännedom
åt lokala förhallanden, hvarför de ofta först vid häradsrätterna måste

utredas och undergå pröfning och för sitt afgörande erfordrade sådana upplysningar
och underrättelser om landets tillstånd, som svårligen annorlunda
än genom lokalauktoriteterna säkert kunde erhållas; och ansågo komiterade derför
att tvister i dylika frågor borde, i fall de från Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fullföljdes, direkt underställas Kongl. Maj:ts pröfning. Afskiljande! af
ifrågavarande ärenden från Ivammarkollegii befattning ingick jemväl i det förslag
till kollega ombildning, som framstäldes af 1823 års riksdags särskilda utskott.
Den komité, som den 26 Maj 1859 afgaf sitt betänkande angående förändrad
organisation af Rikets styrelse- och förvaltningsverk, anförde i denna fråga,
att det föreskrifna sättet för behandlingen af ärenden, som höra till inre
ordningen och hushållningen i landet, stundom medför betydliga kostnader
för kommuner och enskilde, för hvilka det jemväl mången gång kan vara
af vigt, att dessa mål skyndsamt afgöras, hvarför nämde komité, under
åberopande i öfrigt af ofvan anförda skäl, hemstälde att besvär öfver länsstyrelsernas
utslag uti, bland andra, mål rörande väghållnings- och skjutsskyldighet,
fiske in. in. måtte få omedelbarligen hos Kongl. Maj:t fullföljas.

Biträdande den sålunda uttalade åsigten om svårigheten i allmänhet
för kollegium att egna ifrågavarande mål en på verklig sakkännedom
grundad ompröfning, finner sig komitén så mycket hellre böra förnya nyssberörda
förslag, som väg- och skjutsmålen, ehuru deras behandling i allmänhet
endast kan afse tillsyn, att stadgade former blifvit iakttagna, betydligt
öka arbetet hos kollegium, flertalet af dessa mål i allt fall fullföljas
hos Eders Kongl. Maj:t., samt det hinder, som förut lärer mött för målens
upptagande direkt i Civildepartementet, numera torde vara i väsentlig mån
undanröjdt genom inrättandet af byråer under departementet; och får komitén
alltså hemställa,

att Kammarkollegii befattning med följande i § 7 mom.
10, 11 och 12 samt § 8 mom. 6, 7 och 13 af kollega
instruktion uppräknade frågor må upphöra, nemligen:

om anläggning, indragning eller förrändring af lands-,
härads- och sockne- eller andra allmänna vägar, såsom
emellan segelleder, båtleder och farleder m. in., af broar
och färjor derå samt sättet och fördelningen till deras
underhållande sommar- och vintertiden, å landet, äfvensom
å städernas egor, då frågan äfven rörer landet;

om gästgifvaregårdars inrättning, indragning eller flyttning;
om rättigheten och skyldigheten att gästgifveri emottaga;
om skyldigheten till utgörande af håll- och reservskjuts,
kungs- och kronoskjuts; samt om regleringen deraf
och af skjutsningsskyldigheten i allmänhet å landet, äfvensom
i städerna, då frågan äfven rörer landet;

om flott- och farleder i sjöar och strömmar, sättet och
vilkoren för deras begagnande, med undantag af ersättningars
bestämmande till vederbörande för deraf liden
skada och förfång, hvilket på domstols pröfning beror;

tvister om strömrensningar och vederbörandes skyldighet
att dertill bidraga;

tvister och beslut rörande sättet för laxfiskets begagnande
i strömmar för ynglets fredande, jemte hvad kollegium
beträffande fisket i öfrigt åligger på grund af Fiskeristadgan
den 29 Juni 1852, samt

frågor om tillstånd till så kallade kyrkostufvors uppförande
och köps afslutande derom i Wester- och Norrbottens
län, med hvad mera till ordningens befrämjande
vid dem är förordnadt och i administrativ väg bör behandlas.

Enligt kollega instruktion § 9 mom. 3, 4, 5, 6 och 7, jemförda med
Landshöfdingeinstruktionen den It) November 1855, § 38 mom. 2 och § 39
mom. 1, samt Kongl. kungörelsen den 22 Mars 1861, åligger det kollegium
att till Eders Kongl. Maj:t jemte utlåtande om sökandenas kompetens och
skicklighet öfverlemna Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förslag till
besättande af häradsskrifvare- samt, gemensamt med Statskontoret, af landskamererare-
och kronofogdetjenster; att utfärda förordnande för expeditionskronofogdar,
der sådane enligt Eders Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, få anställas,
att hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmäla frågor om afsked
från häradsskrifvare-tjenster samt, gemensamt med Statskontoret, från landskamererare-
och kronofogdesysslor; att för häradsskrifvare samt, gemensamt
med Statskontoret, för kronofogdar, på anmälan af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
meddela från en till och med sex månaders tjenstledighet;
att, om någon af desse tjensteman är i behof af längre ledighet, eller Landskamererare
af sådan ledighet för mer än en månad, ansökningen derom hos
Eders Kongl. Maj:t anmäla, gemensamt med Statskontoret om frågan gäller
landskamererare eller kronofogde; samt att, då tjenstledighet af kollegium beviljas
häradsskrifvare eller kronofogde, eller då sådan tjensteman af annan
orsak för längre tid än en månad, men icke längre än sex månader, varder
hindrad att sin tjenst förrätta, eller densamma genom afgång blifver ledig,
annan person till tjenstens bestridande under tiden förordna, hvad kronofogde
angår, gemensamt med Statskontoret. — I öfverensstämmelse med den åsigt
komiterade för uppgörande af förslag till förändrad organisation af Rikets
styrelse- och förvaltningsverk uttalade i sitt betänkande af den 29 Maj 1859,
anser komitén, att den handläggning af frågor om landsstatstjenstemäns tillsättande,
alskedande och permitterande, som, i vissa fall gemensamt med

Tjenstledighet
m. fn. för
landsstatstjensteman.

Förmer för
besvär smalens
behandling.

Statskontoret, sålunda Kammarkollegium åligger, endast medför omgång och
tidsutdrägt utan motsvarande gagn, och att det i allmänhet bör kunna antagas,
att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande säkrast äro i tillfälle att
bedöma skickligheten och lämpligheten hos de personer, som till lediga
landsstatstjenster sig såsom sökande anmäla. Denna åsigt vinner ett väsentligt
stöd deraf att förslag till landssekreterare, hvilken befattning väl måste
anses såsom en bland de vigtigaste af landsstatstjenster na, funnits böra utan
någon mellanhand till Eders Kongl. Maj:t ingifvas, och dessutom någon tidsbesparing
bör vinnas för så väl Kammarkollegium som Statskontoret, om
dessa embetsverk befrias från gemensamma sammanträden för befordringsoch
tjenstledighetsfrågor. Ett steg till Kammarkollegii och Statskontorets
befriande från ifrågavarande ärenden togs väl genom 1855 års landshöfdingeinstruktion,
men pröfningen af frågor om tjenstledighet utöfver en månad
för landskamererare, kronofogdar och häradsskrifvare lades då i stället i
Kongl. Maj:ts hand, hvilken anordning likväl redan år 1861 befanns vara
mindre lämplig, hvad beträffade sådan ledighet för kronofogdar och häradsskrifvare,
hvarför samma former, som före utfärdandet af 1855 års landshöfdingeinstruktion
iakttogos, ånyo blefvo gällande; men då komitén af skäl,
som ofvan anförts, för sin del anser det lämpligare, att Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anförtros de uppdrag, som nu i dessa hänseenden äro
åt kollegierna öfverlemnade, får komitén, under antagande att sist omförinälda
anordning vinner Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall, hemställa,

att Kammarkollegii ofvan uppräknade åligganden i afseende
på landsstatstjenstmäus tillsättande, afskedande och
permitterande må upphöra.

Då bland Rikets egentliga förvaltningsverk Kammarkollegium är det,
som företrädesvis har att handlägga besvärsmål, och dessa således icke blott
vid sitt afgörande, utan äfven under den förberedande behandlingen och vid
omsorgen derom, att kollega beslut måtte komma till parters och öfriga
vederbörandes kännedom, taga i anspråk en icke obetydlig del af embetsverkets
och dess tjenstemäns arbete, hvars lämpliga ordnande ingår bland
föremålen för komiténs uppmärksamhet, har komitén ansett det icke vara
främmande för sitt uppdrag att här ingå i en framställning af formerna för
de till Kammarkollegium inkommande och derstädes afgjorda besvärsmålens
behandling.

Under det att tiden för fullföljande af talan mot underrätts beslut
(Rättegångsbalken, 25 kap. 1 och 5 §§) och jemväl mot Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes beslut i utsökningsmål (Utsökningsbalken, 9 kap. 1 §,
och Kong], Resolutionen den 22 Mars 1770, § 19) löper från den dag,
då domen eller utslaget föll; dock med det väsentliga undantag i sistnämda

hänseende, att besvärstiden för tappande part, som vid utslagets meddelande
ej varit tillstädes, räknas i landsorterne “från den dag, han utslaget hos
Konungens Befallningshafvande anammade41 eller deraf fick en afskrift sig
ifrån vederparten tillstäld, är deremot för mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och embetsverk samt icke till domstol fullföljas, stadgadt
genom Kongl. förordningen den 14 December 1866, att, “ehvar och i hvilken
instans klagan än föres/4 besvären skola, vid talans förlust, inlemnas
inom viss bestämd tid “från delfåendet af det beslut, som öfverklagas.44
Äfven i de mål, som från denna författnings föreskrifter om besvärstidens
längd undantagas, är likväl utgångspunkten för samma tids beräknande likaledes
delgifningsdagen i hvad angår mål, som röra bo vi 11 ni ags- debitering
(Bevillningsstadgan § 77) eller bedömas efter kommunallagarne; men, då
samtliga dessa undantag angå ärenden, hvilka icke tillhöra Kammarkollegii
pröfning, torde de icke heller här påkalla vidare yttrande.

Beträffande sättet att lemna vederbörande del af resolutioner och utslag,
meddelade af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i ekonomi- eller politi -mål, hvilka röra antingen hela menigheter eller så många särskilda personer,
att en bestyrkt afskrift af samma beslut icke kan hvarje person utan större
kostnad och besvär tillställas, är genom Kongl. bref den 5 Januari 1808
och Kammarkollegii derpå grundade cirkulär den 1 Februari samma år förordnadt,
att i sådana fall resolutionen eller utslaget skall genom uppläsande
från vederbörande predikstolar kungöras samt i hufvudskrift eller bestyrkt
afskrift qvarblifva i kyrkan eller under prestens förvar, intilldess den eller
de, till hvilkas underrättelse det blifvit uppläst, om detsamma^ erhållande
sig anmäla; samt att tiden till besvärs anförande öfver gifna resolutioner
eller beslut komme att räknas från deras kungörande genom uppläsning
från predikstolarne; äfvensom Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 3 Februari
1818, i ett särskild! mål, hvari flera socknar fört gemensam talan och det
meddelade utslaget blifvit på särskilda dagar uppläst i kyrkorna, förklarat
besvärstiden icke kunna beräknas för hvarje socken särskilda utan för alla
gemensamt från den dag utslaget kungjordes i den socken, der det sist
upplästes.

Räknad från, men icke med den dag, då ett beslut blifvit på ena eller
andra sättet vederbörligen “delgifvet", är tiden för dess Överklagande i allmänhet
bestämd genom ofvan åberopade förordning den 14 December 1866
till 45:te dagen i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands
län, men 30:de dagen i mål från öfriga orter i riket; dock att
menighet, som klagar, eger tillgodonjuta 15 dagars längre besvärstid. Om
besvärstiden tilländagå!’ på helgdag, må inlemnande! ske näst derpå följande
söcknedag, allt före klockan 14. Men för besvär öfver markegångsdeputeterades
beslut är besvärstiden, genom Kongl. Kungörelserna den 11 Maj 1855,

§ 5, och den 31 Juli 1867, annorlunda bestämd, nemligen till endast 15
dagar, räknade för räntegifvare eller räntetagare från kungörandet i den
socken eller i någon af kyrkorna inom det pastorat, hvarifrån den klaganden
tillkommande eller åliggande räntan utgår, samt för annan klagande från
taxans kungörande i det pastorat, der han är boende; hvarjemte Kammaradvokatfiskalen
eget- att, senast inom femton dagar efter erhållen del af en
markegångstaxa, hos Kammarkollegium anmäla, om har något att emot
taxan påminna.

Beträffande det ställe, der klaganden eget att aflemna sina besvär,
förekommer äfven en skiljaktighet, i det besvären i markegångsmål enligt
nyss anförda författningar (likasom för de till Kammarrätten stälda besvären
i bevillnings- och fattigvårdsmål är stadgadt) ingifvas hos Länsstyrelsen, likväl
med rätt för fromma stiftelser att äfven till Kammarkollegium omedelbart
ingifva besvär i markegångsmål (kollega cirkulär den 8 Mars 1861);
men i öfriga mål skola de inlcmnas hos Kammarkollegium. Att den missnöjde
bör till kollegium ingifva, men icke med posten insända besvären, är
en föreskrift, som, enligt kollega cirkulär den 13 November 1863 till Kongl.
Maj ds samtlige Befallningshafvande, bör i deras besvärshän visningar uttryckligen
upptagas. Särskild! för Gotland gäller, enligt samma cirkulär, rättighet
för der boende klagande att till Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
inlemna sina besvär inom hälften af den föreskrifna besvärstiden.

Äfven i fråga om klagandes skyldighet att vid besvären foga bevis
om tiden, då han erhållit del af det öfverldagade beslutet, äro gällande föreskrifter
sins emellan olika sålunda, att kollega cirkulär den 8 Mars 1861
stadgar bland annat, att bevis om dagen, då markegångstaxa blifvit kungjord,
skall vidfogas deröfver anförda besvär, vid äfventyr, att dessa, om
det försummas, icke varda till pröfning upptagna; en föreskrift, som har
motsvarigheter i Kammarrättens cirkulär den 4 Februari 1831 angående dit
fullföljda mål och i Kongl. cirkuläret den 1 April 1790 rörande besvär,
anförda hos Eders Kongl. Maj:t; men sådan bestämmelse deremot saknas i
Kammarkollegii ofvannämda cirkulär den 13 November 1863, som likväl
åsyftar vinnandet af fullständighet i besvärshänvisningar; och genom nådigt
bref den 31 Maj 1826 i ett särskild! mål har Kongl. Maj:t förklarat, att,
utom i de fall, der genom särskilda föreskrifter annorlunda är uttryckligen
förordnadt, föreskrift för klagande part att vid besvären foga bevis om tiden,
då han erhållit del af det utslag, han vill öfverklaga, icke bör ega rum.

Sedan besvär på sätt nu är anfördt till Kammarkollegium inkommit,
vare sig omedelbart eller genom Länsstyrelses åtgärd, och kollegium samfält
eller genom den ledamot, till hvars föredragning målet hörer, jemlikt
§ 22 i kollegii instruktion, förordnat om besvärens kommunikation med
vederbörande, utfärdas härom “på kollegii befallning, “ med underskrift af

sekreteraren, så kallad kommunikationsresolution, innefattande föreskrift för
Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande i det län, dit målet hörer, om infordrande
af vederbörandes förklaring och dess skyndsamma insändande, jemte
eget utlåtande, till kollegium, alltid med åberopande af kollegii cirkulärbref
den 25 Februari 1803, för hvars bestämmelser i ämnet, till en del hemtade
ur äldre föreskrifter, komitén anser sig böra här redogöra.

lvongl. förordningen den 27 April 1756 om fribref innehöll i § 8,
bland annat, att “alle, som vid något publikt verk någon ansökning göra
eller besvär andraga, skola vara skyldige att, sjelfve eller igenom fullmäktig,
besörja om uttagandet och fortskaffandet deraf, det vare stämningar, promotorialer,
remisser, kommunikationer eller annat dylikt, „ rörande det, som enskilt
sökes hos kronan eller andre och ej med embetcs göromål häfver gemenskap,
och hafve den att skylla sig sjelf, om i annor händelse saken försummas
eller afstadnar;1'' men att fribrefsboken likväl Unge i enskilda mål
nyttjas, utan portos betalande, “då saken angår allmogen eller sådane fattige,
som ifrån chartse-sigillate-penningarnes betalande äro befriade, hvarunder
jemväl kyrkors, hospitalers samt omyndige barns handlingar, enär de med
behörige bevis derom äro försedde, komma att begripas. “ Häraf följde, att
ansökningar och besvärsmål af de sist nämde blefvo af Kammarkollegium
öfversända till Länsstyrelserne för inhemtande af förklaringar och utlåtanden.
Med anledning af anmärkta försummelser vid de kommunikationer,
som enligt berörda författning borde af enskilda ombesörjas, förordnade
lvongl. Maj:t i nådigt bref till Kammarkollegium den 25 Januari 1803,
att den hos kollegium sökande eller besvärande part, som vore skyldig
att sjelf besörja om kommunikationsresolutionens fortskaffande, borde föreläggas
att ansöknings- eller besvärsskrift^!!, med åtecknad kommunikationsresolution,
så tidigt uttaga och Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande,
som besörjer kommunikationen, tillställa, att behörigt bevis derom
från landskansliet eller kontoret blefve af besvärande eller sökande parten
till Kammarkollegium ingifvet för Svea och Göta Riken inom två samt för
Gotland inom tre månader, räknade från kommunikationsresolutionsdagen,
vid den påföljd, att ansöknings- eller besvärsskrift^! i annat fall icke komme
under pröfning, utan målet ansåges förfallet och afskrefves; samt att förklarande
parten borde, vid utsatt lämpligt vite i penningar, åläggas att inom
föreskrifven tjenlig tid från erhållen del af besvärs- eller ansökningshandlingarne,
aflemna sin förklaring och återställa de kommunicerade handlingarna
till Länsstyrelsen, hvilken, om denna tid försuttes, skulle ega att förelägga
förklaranderne annan ytterligare tid att, så vida de åstundade i målet
blifva hörde, sig förklara, samt att, derest sådant allt icke skulle verka åtlydnad,
skyndsamligen efter den sist förelagda tidens förlopp anmäla förhållandet
hos Kammarkollegium och insända bevis öfver de den försumlige

(30

parten gjorda förelägganden; kollegium förbehållet att, efter förnyade handlingars
infordrande från sökanden eller besväranden, förhjelpa honom, på
förevarande skäl, till hans rätt och vid målets afgörande pröfva huruvida
förklarande!) gjort sig skyldig till det förelagda och försutna vitet.

På samma gång Kammarkollegium, under den 25 Februari 1803, utfärdade
allmän kungörelse om hvad Kongl. Maj:t sålunda förordnat till iakttagande
vid ansöknings- och besvärsmål i kollegium, aflat kollegium i samma
ämne sitt ofvan omförmälda cirkulärbref till Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande
med anmodan hufvudsakligen

att i förekommande fall bringa kungörelsens innehåll till verkställighet
och särskildt

att, när sökande eller besvärande parter aflemna sina från kollegium
remitterade eller kommunicerade ansöknings- eller besvärshandlingar, låta om
aflemnande! förse parterne med behöriga bevis, som de sedermera borde i
kollegium ingifva; äfvensom

att, när dylika handlingar sålunda eller ock omedelbart från kollegium
med posten kommit Länsstyrelsen till hända, förelägga vederbörande, hvilka
till namn och karakter eller hemvist böra utmärkas, att vid 5 kronors
(3 R:dr 16 sk. b:ko) vite för hvarje förklarande part afgifva förklaring inom
så lång tid som Länsstyrelsen, med afseende på målets vidlyftighet och de
bevis förklarande!! kunde behöfva att anskaffa, eller på afståndet af hans
boningsort, funne billig och nödvändig, samt genom kronobetjeningen låta
bevisligen tillställa förklarande!! handlingarna med berörda föreläggande derå
tecknadt;

hvarförutan hvarje Länsstyrelse slutligen uppmanades att i Landskansli
och Landskontoret låta öfver ifrågavarande remisser och kommunikationer
hålla särskild lista eller förteckning, upptagande målets innehåll, tiden, då
det inkommit och blifvit till förklaring utstäldt, när till förklarings infordrande
expedition andra gången utfärdas och när handlingarna efter inkommen
förklaring, med eller utan Länsstyrelsens utlåtande, till kollegium insändas,
eller, i brist deraf, när bevisen öfver de den försumlige förklaranden
gjorda förelägganden ingifvas.

Beträffande särskildt mål, som angå deltagande i allmänna vägars och
broars samt andra publika byggnaders underhållande, skjuts, (kronobrefbäring)
eller fjerdingsmansbestyrets utöfning, och i allmänhet alla sådana ärenden,
der fleres rätt är i fråga, har Kammarkollegium, genom cirkulär af den 23
September 1823 och den 20 November 1857, anmodat Eders Kongl. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande, dels att, vid meddelandet af utslag i sådant
mål, alltid förelägga vederbörande kronobetjent eller den vinnande parten,
efter hvarje måls särskilda beskaffenhet, att besörja om utslagets behöriga
delgifvande åt vederbörande samt aflemnande af bevis deröfver till Eders

(il

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, dels att, då besvär öfver sådant utslag''
hos kollegium derefter anföras, vid insändandet af infordrad förklaring och
eget yttrande öfverlemna berörda bevis.

Såsom allmän regel är i sistnämda cirkulär, efter äldre dylika af den
24 April 1809 och den 7 Maj 1813, föreskrifvet, att Länsstyrelse bör dels,
då förklaring öfver besvär innehåller någon sådan invändning, som innefattar
desertionspåstående, deröfver, innan handlingarna till kollegium återsändas,
infordra klagandens yttrande och foga det samma vid öfriga handlingarna,
och dels, när sådana omständigheter å ena eller andra sidan äro andragna,
att de icke annorstädes än i orten kunna utredas, i sitt utlåtande upplysa,
huruvida och i hvad måtto de äro grundade eller icke.

Äfven från nu anförda bestämmelser afviker dock förfarandet i markegångsmål.
I dessa åligger det nemligen, enligt ofvan åberopade Kongl. kungörelserna
den 11 Maj 1855 och den 31 Juli 1867, Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att den första eller, då detta ej möjligen kan'' medhinnas,
senast den andra postdagen efter det besvären till landskontoret inkommit,
insända dem, jemte eget utlåtande, till Kammarkollegium.

När kollegium meddelat utslag, skall, enligt 3 § i Kongl. förordningen
den 10 Jannari 1759 angående fatalier i politi- och ekonomimål, kollegium,
derest kronan är i saken delaktig, sända en afskrift af utslaget till Landshöfdingen,
att tillställas den det angår, hvarom Landshöfdingen bör till kollegium
insända bevis; varande erinran härom meddelad i kollegii cirkulär
den 8 Mars 1814; men i annan händelse skall parten, som vunnit, låta på
lika sätt kommunicera utslaget med vederparten.

Tiden för utslagets Överklagande hos Eders Kongl. Maj:t är numera,
enligt förordningen den 14 December 1866, den samma, som för klagan hos
kollegium öfver Länsstyrelses utslag, alltid räknadt från delfåendet; och kollegium
plägar i sina besvärshänvisning^!’ uttryckligen föreskrifva, att besvären
böra till vederbörande statsdepartements expedition ingifvas, men
icke få med posten insändas, och att vid besvären skall fogas bevis om tiden,
då utslaget blifvit klaganden tillstäldt eller från predikstolen uppläst (sist
mumla föreskrift grundad på Kongl. cirkuläret den 1 April 1790).

Uppenbart är, att de sålunda anbefalda, sins emellan skiljaktiga formerna
föranleda icke ringa omgång och besvär med skriftvexling, handlingars
sändande fram och åter, anskaffning af delgifningsbevis och dessas
granskning o. s. v. En viss uppmärksamhet förtjenar jemväl det från en
snart 120 år gammal fribrefsförordning härflytande, men under helt nya
postförhållanden ännu gällande, olika behandlingssättet- af enskildes besvär in. in.
med hänsyn till parternes yttre samhällsställning. Om det i förra århundradet
lätt nog kunde afgöras hvem som vore att räkna till allmoge, för
hvilken alltså vederbörande embetsverk hade att ombesörja besvärs eller an -

sökningars kommunikation in. m., och hvem som voro att anse såsom ståndsperson,
den der vore skyldig att sjelf eller genom fullmäktig bevaka sin sak,
måste deremot en fullt riktig tillämpning af ifrågavarande stadgande under
nuvarande förhållanden vara stor vansklighet underkastad. 1 samma mån
ståndsskilnaderna äfven framgent utjemnas, blir oegentligheten af ett stadgande
om olikhet i det offentliga behandlingssättet af den ene eller andre
samhällsmedlemmens angelägenheter allt mera i ögonen fallande. Icke heller
synes anledning förefinnas att i fråga om mål, som tillhöra Kammarkollegium,
bibehålla skiljaktigheter, som annanstädes icke ega ruin, för bevakande af fattigas,
kyrkors, hospitalers och omyndiga barns rätt, emot hvad andra sökande
och klagande hafva att i sådant hänseende iakttaga. Komitén tror derför
tiden vara inne att härutinnan åstadkomma likhet i behandlingssätt. Hvad
åter beträffar delgifningsbeviset, på hvilket skall bero huruvida ett beslut bilaga
kraftvunnet eller ej, kan detsamma, såsom erfarenheten tillräckligt ådagalagt,
vara af mycket tvifvelaktigt värde. Dess äkthet kan blifva underkastad
tvist, och exempel saknas icke, att två dylika bevis rörande samma utslag,
men sins emellan stridiga i fråga om delgifningsdagen blifvit företedda.
Dessutom har det visat sig, att tillvägagåendet vid delgifningen icke alltid
varit sådant som skulle erfordrats till grundläggande af fullständig visshet,
om beslutet vunnit laga kraft eller ej. Att härutaf måste alstras att tillstånd
af osäkerhet, som bör undanrödjas, lärer vara otvifvelaktigt. Vida
mera betryggande synes ett stadgande böra blifva, som innehåller, att utslag
eller beslut är laga kraftvunnet sedan en bestämd tid förflutit efter dess
afkunnande eller efter någon annan viss tidpunkt, oberoende af huru vida
målseganden kunnat anträffas eller på annat sätt kommit i kännedom om
beslutet. Vid sådant förhållande måste visserligen målseganden för bevakandet
af sitt intresse underkasta sig besväret att söka underrättelse om när
beslut fallit, då han deremot hittills kunnat afvakta det kronobetjeningen till
honom framfört underrättelsen derom; men den större trygghet i rättsförhållanden,
som bör följa af det antydda systemet, förtjenar utan tvifvel att förvärfvas
för detta pris. Det ökade besväret för parterna skulle likväl i någon
mån kunna minskas genom den anordning, att alla till kollegium stälda
besvär ingifvas till Konungens Befallningshafvande och kollegii utslag likaledes
hos Konungens Befallningshafvande utbekommas, då parterna naturligtvis
befriades från den ofta nog betungande skyldigheten att hafva ombud i
hufvudstaden. Ett vigtigare skäl än parternas fördel talar ock för sistnämda
anordning. Om besvären ingifvas till Konungens Befallningshafvande, kommer
nemligen denna myndighet i tillfälle att i första handen så väl bedöma om
de i rätt tid inkommit och öfriga vilkor för besvärens upptagande till pröfning
äro behörigen iakttagna, som också att i sådant fall genast infordra
erforderliga yttranden och sjelf afgifva utlåtande i saken, så att målet kan i

fullständigt skick till Kammarkollegium insändas, hvarigenom undvikes hela
omgången med kollega kommunikationsresolutioner tillika med de föråldrade
formerna för sådanas utlemnande till personer af olika samhällsklasser.
Sedan hos kollegium utslag fallit, borde äfven detta ofördröjligen tillställas
Konungens Befallningshafvande och derstädes finnas för parten att utbekomma
intilldess fatalietiden för underdåniga besvärs anförande tilländalupit. Har det
icke dessförinnan blifvit löst, bör det genom kronobetjeningen parten tillställas,
emot lösen, der sådan är föreskrifven.

Hvad beträffar den tidpunkt, från hvilken besvärstiden bör räknas, är
denna fråga af jemförelsevis mindre betydelse, så framt blott sistnämda tidrymd
gifves en med afseende å parternas fördel tillräcklig utsträckning. Såsom
erbjudande eu fast grund vill det synas att utslagets datum bäst egnar
sig att utgöra den termin, från hvilken besvärstiden bör räknas; och, om i
sammanhang med föreskrift härom tillika stadgas, dels att beslut innehållande
besvärshänvisning, bör dateras för den dag det underskrifves, i hvilket fall
ett Kammarkollegii utslag bör kunna afsändas till vederbörande Landshöfdingeembete
senast följande dag, dels att besvärstiden skall beräknas till 60
och för vissa afiägsnare provinser till 90 dagar, bör med nuvarande snabba
och säkra kommunikationer icke kunna befaras, att målsegandes fördel blir
förbisedd. Ett undantag från regeln måste dock hädanefter som hittills finnas
i afseende å besvär i markegångsmål, hvilka fordra ett skyndsammare afgörande,
hvarför ock den nu bestämda kortare besvärstiden, räknad från taxans
kungörande, torde böra bibehållas.

i utlåtandet den 12 sistlidne December, angående lönereglering m. in.
vid rikets hofrätter och krigshofrätten, har komitén framhållit de skäl, som
synas tala för en sådan anordning, att inlagor uti alla i hofrätt anliängiggjorda
eller fullföljda ansöknings- och besvärsmål skulle tvefalt ingifvas, i
sammanhang hvarmed, i stället för nu bestämda äfventyr af böter för försummad
t afgifvande af förklaring in. in., städse borde för dylik försummelse
föreläggas det äfventyr att underlåtenhet att afgifva förklaring icke lade hinder
för målets afgörande. Enahanda skäl föranleda komitén att, beträffande besvär,
som hos Kammarkollegium anföras, förorda i fråga varande anordning
med den förändring, soin måste blifva en följd deraf, att besvärhandlingarne
inlemnas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som då eger
ombesörja besvärens kommunikation. Då endast det ena exemplaret af besvärshandlingarna
utlemnas till förklaring, kan dervid föreläggas viss lämplig
tid, tre till sex veckor, efter omständigheterna, för förklarings afgifvande,
vid äfventyr för underlåtenhet, att målet afgöres på för handen varande skäl,
hvilket föreläggande, äfven om de utlemnade handligarna icke återställas,
kan med begagnande af det qvarliggande exemplaret, som genast efter för -

klarings tidens utgång borde med anmälan om förhållandet insändas till kollegium,
derstädes tillämpas.

Slutligen anser komitén att hittills gällande föreskrift, det besvär in. m.
böra ingifvas och icke med posten insändas, numera lämpligen kan till fördel
för de rättsökande upphöra. Skälet till nämda stadgande torde vara att
söka uti det förr måhända ofta förekommande behofvet att känna den verklige
författaren till ingifna besvär, men då detta skäl kan antagas numera
hafva förlorat sin väsentligaste betydelse och en stor lättnad skulle beredas
parter om dem tillstaddes att för ingifvande af besvär och förklaringar begagna
de öfverallt tillgängliga postanstalterna, derest de sjelfve vilja underkasta
sig den möjliga risk, som dermed kan vara förenad, synes förbudet
att med posten insända handlingar i besvärsmål icke vidare böra bibehållas.

Åberopande hvad sålunda blifvit anfördt får Komitén i underdånighet
hemställa:

att rörande besvär i markegång smal föreskrifterna i
Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 och den 31 Juli
1867 skola fortfarande gälla; men beträffande andra mai:

att tiden för anförande af besvär så väl hos Kammarkollegium
som öfver Kammarkollegii beslut hos Eders
Kongl. Maj:t må bestämmas till 90 dagar för mål från
Norrbottens, Yesterbottens och Gotlands län, men för mål
från annan ort till 60 dagar, räknade från, men icke med
den dag det öfverklagade beslutet är gifvet, samt med utsträckning,
om denna tid tilländagå!- på helgdag, till näst
derpå följande söcknedag; börande beslut innehållande
besvärshänvisning dateras den dag det underskrifves;

att i mål, som tdl Kammarkollegium fullföljas, besvären
med tillhörande bevis skola i två exemplar inlemnas eller
med posten insändas till Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande,
som eger tillse, om de inkommit inom den
förelagda besvärstid^! och öfriga vilkor för besvärens
upptagande till pröfning äro behörigen iakttagna;

att, derest besvär inkommit, men något vilkor för talans
fullföljd icke blifvit fullgjordt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall, efter den förelagda besvärstidens
utgång, insända anmälan derom jemte handlingarna till
Kammarkollegium;

att derest åter besvär inkommit under iakttagande af
de gifna föreskrifterna, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall, när besvärstiden gått till ända, låta det
exemplar af besvärshand 1 ingarna, som åtföljes af öfver -

klagade beslutet och dertill möjligen hörande protokoll,
qvarstanna hos Länsstyrelsen, men genom kronobetjeningen
ofördröjligen utlemna det andra exemplaret till klagandens
motpart, der sådan finnes, med föreläggande att deröfver
inom viss bestämd tid af tre till sex veckor från delfåendet
afgifva förklaring eller, om motparten är allmänt
ombud, yttrande, vid äfventyr, att, om det försummas,
målet i sitt för handen varande skick varder till afgörande
företaget;

att, när den sålunda för afgifvandet af förklaring eller
yttrande förelagda tid, beräknad från det vederbörande af
föreläggandet fått del, hvarom bevis skall af kronobetjeningen
till Länsstyrelsen insändas, tilländagå^, Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall till Kammarkollegium
insända förklaringen eller yttrandet, i händelse
sådant inkommit, men i motsatt fall anmälan derom och
i begge händelserna eget utlåtande jemte de hos Länsstyrelsen
under tiden förvarade handlingar i målet;

att, så framt af två eller flere klagande någon uppfylt
vilkoren för talans fullföljd, målet icke må till Kammarkollegium
insändas förr än motparten, på sätt nu är
föreslaget, fått tillgodonjuta tid och tillfälle att utveckla
sin talan; samt

att kollega utslag omedelbart efter underskrifvandet
och senast nästa söckendag derefter afsändes till Eders
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande för att i landskansliet
eller landskontoret hållas vederbörande parter till banda
intill besvärstidens slut, men derefter, om det icke blifvit
uttaget, genom kronobetjeningen tillställas vederbörande,
allt emot lösen, der sådan finnes åtecknad, och hvilken till
kollegium insändes;

och skulle, genom nu föreslagna bestämmelser, ingen
förändring ske uti den genom lvongl. förordningen den
30 November 1855, § 12, stadgade rätt för kronan eller
den, som förer hennes talan, att utan lösen undfå nödiga
expeditioner, Indika i dylika fall böra vederbörande genom
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes försorg ofördröjligen
tillställas.

Vidkommande formerna för ärendenas handläggning inom Kammarkollegium,
hafva komitorade ansett den hittills begagnade protokollsföringen

Protokolls föringen -

0(5

kunna väsentligen förenklas. Vid eller omedelbart efter hvarje föredragning
antecknas nu af vederbörande notarie i eu s. k. expeditionslista de vid föredragningen
fattade besluten på det sätt, att i en särskild kolumn upptages
målets diariinummer, i nästa kolumn uppgift på målets beskaffenhet och de
expeditioner det föranledt. I särskilda kolumner antecknas sedermera för
hvarje mål data, när handlingarna afleinnas till protokollsföranden, när de
uppsatta expeditionerna aflemnas till referenten för justering, justering sdag, när
expeditionerna utlemnas till utskrift, när handlingarna tillställas kontoren samt
expeditionsdag. I eu särskild afdelning af expeditionslistan införas på ungefär
enahanda sätt, men med begagnande af färre anteckningskolumner, alla
kommunikationer och remisser. Förutom denna lista, — hvilken, om i densamma
jemväl upptages referentens namn, när skiljaktiga meningar vid beslutens
fattande yppas samt anteckning om sådana ärenden som icke föranleda
expedition, utgör eu tillräckligt fullständig och upplysande berättelse
om hvad vid kollega sammanträden blifvit uträttad t, jemte eu kontroll öfver
expeditionens gång, — föres ett särskilt protokoll, hvilket i vanlig protokollsform
upptager handlagda ärenden och deruti fattade beslut, skiljaktiga
meningar och beslutade expeditioner, med hänvisning i afseende på de sistnämdas
innehåll till registratur, der så kan ega rum. Vid granskning af
dessa handlingar, utaf Indika protokollet för hvarje år utgör tre temligen
digra band, har det synts komitén, att expeditionslistan, fullständigad på
sätt nyss är antyd t, kunde användas äfven till protokoll, i h vilket med
största möjliga korthet antecknades handlagda ärenden och beslutade expeditioner,
alltid med hänvisning till registratur, så väl i fråga om andra
expeditioner som protokollsutdrag, Indika redan i många fall finnas, skilda
från protokollet, inbundna i registraturbanden. Särskilda meningar och redogörelser
för möjligen förekommande omröstningar borde likaledes biläggas
registratur och icke intagas i protokollet. Om komiténs förslag till ändrade
bestämmelser i afseende på besvärs anförande hos Kammarkollegium vinner
nådigt bifall, följer deraf, att kommunikationsresolutioner icke vidare komma
att af kollegium meddelas; och då det icke synes behöfligt att, såsom nu
sker, remisser till kontoren antecknas med angifvande af målens innehåll,
utan endast att diariinumren utsättas, torde det föreslagna protokollet i sin
helhet icke blifva vidlyftigare än den nuvarande expeditionslistan. Den
ungefärliga uppställningen af ett protokoll, sådant som komitén ansett erforderligt
för Kammarkollegium, framgår af bifogade bilagor Ditt. A och B. —
Komitén får alltså hemställa,

att protokollsföringen i Kammarkollegium må förenklas

i enlighet med ofvan angifna grunder.

I Kammarkollegium liksom i vissa andra embetsverk, der det sedan
längre tillbaka varit ledainöterne medgifvet att under någon tid årligen

Semester.

njuta hvila från tjenstegöromålen, har sådan ledighet, blifvit beredd genom
s. k. ferier, i det Kollegium under sommarmånaderna inskränkt sin verksamhet
så, att endast ett mindre antal ledamöter samtidigt tjenstgjort och
de öfrigas göromål under tiden helt och hållet eller till största delen saknat
handläggning. Det har visserligen varit vanligt, att de tjenstgörande kammarråden
ombesörjt kommunikationer och remisser, då sådant varit erforderligt,
af de tjenstlediges inkomna mål, men dessa mål hafva icke kunnat företagas
till afgörande under referentens ferietid. Följaktligen har under sommarmånaderna
en icke obetydlig balans måst uppstå, som sedermera skolat afarbetas,
hvarjemte detta system medfört den olägenhet, att arbetets gång i
det hela derigenom fördröjts på ett sätt, som åtminstone icke öfverensstämmer
med våra dagars fordringar på skyndsamhet i alla riktningar, och som
stundom, då skyndsamhet verkligen är af nöden, kan hafva ganska betänkliga
följder. Det på senare tider mera allmänt tillämpade systemet att
genom s. k. semester bereda tjenstemännen en väl behöflig hvilotid hvarje
år har deremot synts komitén ega ett afgjord företräde framför det ofvan
nämd». Då nemligen under semester alltid vikarie förordnas att i den lediges
ställe uppehålla embetet eller tjensten komma göromålen inom verket att
gå sin oafbrutna gång, och således icke, såsom nu är fallet, under någon tid
delvis ligga nere, hvarförutan särskilt vinnes den fördel, som icke må underskattas,
att embetsverket blir i tillfälle att vid yngre tjenstemäns förordnande
i högre grad lära känna deras förmåga och användbarhet. Enär de yngre
tjenstemännen hittills antingen icke eller endast mera sällan varit i tillfälle
att försöka sina krafter såsom tillförordnade ledamöter, och vid det förhållande,
att antalet af vikarier i sammanhang med semestersystemets tillämpning
måste blifva icke obetydligt, kan väl i allmänhet ej förväntas lika
stor arbetsprodukt under semestervikariatet som under den i ärendenas behandling
redan fullt hemmastadde ordinarie ledamotens närvaro; men antagligen
kommer detta förhållande att mest framträda i början, och inom kort
torde väl Kollegium bland sina tjensteman finna flere med vana och erfarenhet
nog för att på nöjaktigt sätt förestå ledamotsplatser.

Enligt Kammarkollegii instruktion eger presidenten att utan särskilt
nådigt tillstånd två gånger om året begagna fjorton dagars tjenstledighet,
och genom Kongl. Brefvet den 22 Februari 1850 äro ledamöternas ferier
bestämda till högst två månader årligen. Då äldre tjenstemäns semester,
der sådan hittills blifvit beviljad, vanligen varit bestämd till en tid af en
och en half månad, såsom i Fångvårdsstyrelsen enligt dess instruktion den 16
December 1859, §§ 46 och 47, i Statskontoret enligt Kongl. brefvet den 11
Maj 1860, i Förvaltningen af Sjöärendena enligt dess instruktion den 24
Maj 1872, § 7, samt i Riksbanken enligt reglementet den 20 Maj 1874,
§ 69 mom. 4, och den längre semester af två månader, som i vissa för -

President en.

valtande verk är mcdgifven, motväges af den kortare, en månad, i andra
verk, anser komitén den årliga ledigheten för Kammarkollegii ledamöter
lämpligen kunna inkränkas till nyssnämda medellängd, eu och eu half månad,
hvarjemte och då presidenten antagligen lika väl som ledamöterna är i behof af
årlig ledighet, enahanda förmån synes böra äfven honom tilläggas. Äfven
för sekreteraren, advokatfiskalen och kamereraren torde semestertiden skäligen
böra såsom för ledamöterne beräknas, hvaremot för öfrige tjenstemän en
månads semester årligen synes vara tillräcklig. I enlighet härmed och då
komitén här ofvan hemstält, att vederbörande embetsverk må medgifvas att
när någon dess embete- eller tjensteman af sjukdomsförfall hindras från
tjenstgöring, låta af särskilt anslagna medel till vikarien utbetala tjenstgöringspenningar
under högst en månads tid årligen, samt den, som eljest
för helsans vårdande kan behöfva ledighet utöfver den årligen medgifna
semestern, bör uti eu någorlunda tillräcklig aflöning finna medel att godtgöra
sin vikarie, skulle, om komiténs förslag godkännes, under semester och möjligen
inträffande verklig sjukdom tjenstgöringspenningarne få bibehållas af
ledamot och tjensteman inom den närmast lägre tjenstegraden högst två
och en half samt af öfrige tjenstemän högst två månader årligen, då deremot
nu löneförmånerna få oafkortade bibehållas under ferier och sjukdom
af ledamot fyra och af tjenstemän två månader årligen. Komitén hemställer
alltså,

att semester må, då sådant utan olägenhet kan ske, åtnjutas
af president och ledamot äfvensom af sekreterare,
kamererare och advokatfiskal i Kammarkollegium en och
en half månad samt af öfrige tjenstemän en månad årligen.

Beträffande nu frågan om de särskilda befattningarna i kollegium och
dervid först presidentsembetet, har inom komitén fråga väl blifvit väckt
om utbytande af benämningen ”president” mot ”ordförande” med något
lägre aflöning än som för presidenter bör ifrågakomma; men då flertalet af
komiténs ledamöter anser chefskapet i Kammarkollegium vara af lika vigt
som i rikets hofrätter och öfriga kollegiala embetsverk samt derför böra
aflönas lika med hvad för de förre redan blifvit tillstyrkt och för justitieråd
faststäldt, samt giltig anledning icke heller förekommit till förändring
i en benämning som af ålder varit med embetet förenad, oafsedt det in -

flytande en sådan förändring kunde komma att utöfva på tillämpligheten
af 102 § Regeringsformen, får komitén, under åberopande af de allmänna
grunder här ofvan föreslagits i afseende på löneförmånernas fördelning i lön
och tjenstgöringspennigar samt dermed sammanhängande bestämmelser, hemställa,

att löneförmånerna för presidenten i Kammarkollegium
må bestämmas till 10,000 kronor och i staten uppföras
med 7,600 kronor såsom lön och 2,400 kronor såsom
tjenstgöringspenningar.

De af komitén i det föregående föreslagna inskränkningar i Kammarkollcgii
åligganden måste naturligtvis i sin mån verka till minskning i
Kollega ledamöters arbete, hvilket för närvarande i följd af göromålens så
väl myckenhet som art, kan anses såsom ganska ansträngande. Dock
må anmärkas, att den lättnad, som vinnes genom det ifrågasatta afskiljandet
från Kammarkollegii handläggning af åtskilliga ärenden ingalunda kan
mätas efter dessas antal. Ganska många, såsom frågorna om landsstatstjenstemäns
tjenstledighet in. m., äro af den enkla beskaffenhet, att de, fördelade
på hela året, icke för kollega ledamöter medföra nämnvärdt besvär
i synnerhet som, uti dylika frågor, hvilka handläggas gemensamt med Statskontoret,
referenten är eu af sistnämda embetsverks ledamöter. I afseende
på dessa och dylika ärenden afser komiténs förslag hufvusakligen undvikande
af omgång, på det sakerna må vinna ett snabbare afgörande. En verklig
lättnad skall deremot vinnas, om kollegium befrias från mål rörande väghållning
och skjutsning m. m. Dessa, jemte länsmålen från endast ett af
rikets större län, bilda för närvarande ett särskilt departement i kollegium
och med deras borttagande torde kunna antagas att det kammarråd, som
med dem har befattning, befrias från minst hälften af sina nuvarande åligganden.
Ofriga mål, hvilkas skiljande från kollegium komitén förordat,
såsom rörande flottleder och fiske, tillhöra de s. k. länsmålen och skulle
följaktligen för samtlige ledamöter åstadkomma någon minskning i åligganden,
om än obetydlig för hvar och eu särskilt i ansende till dessa måls jemförelsevis
ringa antal.

Genom den af komitén likaledes föreslagna ändrade anordningen
af kollega embetsmäns årliga ledighet, så att de nuvarande ferierna, då befattningarna
icke skötas genom vikarier, utbytas mot semester, hvarunder så
väl presidents-, som ledamotsembetena uppehållas medelst förordnanden, bör
vidare vinnas den fördel, att, då arbetet heda året om fortgår med oförminskad
personal, en större arbetsprodukt å hvarje ledamotsplats kan förväntas än

Kammarråden.

som hittills varit möjlig. Förutsatt att härförinnan hvarje ledamot begagnat
sig af sin författningsenliga rätt till två månaders årlig ledighet, skulle antalet
arbetsmånader för samtlige de sex ledamöterne uppgått till 60 ; men
om ferierna utbytas mot semester skulle, derest samma antal ledamöter bibehölles,
arbetsmånaderna i det hela uppgå till 72 och alltså fem ledamöter,
hvilkas arbete oafbrutet fortginge, kunna medhinna Kollegii nuvarande göromål.
Denna beräkning hvilar dock på det antagandet, att fullkomligt lika
stor arbetsprodukt skulle erhållas under semestervikariatet som under de
öfrige arbetsmånaderna. Vore ett sådant antagande riktigt, borde komitén
endast på denna grand, äfven om icke minskning i arbetet kunde föreslås,
förorda indragning af ett kammorrådsembete. Men härvid måste tagas i
betraktande, att de mål, som hos Kammarkollegium förekomma, till stor del
och i större förhållande till det hela, än i allmänhet torde vara händelsen i
de förvaltande verken, äro af beskaffenhet att påkalla vidlyftiga och långvariga
undersökningar innan de kunna till slutligt afgörande föredragas,
hvarför det skulle förorsaka icke obetydlig tidsutdrägt och i vissa fall dubbelt
arbete om en tillförordnad ledamot fullständigt Öfvertoge den ordinaries rotel
med alla å densamma befintliga oafgjorda mål. Af detta skäl komma otvifvelaktigt
icke så få vigtigare mål att hvila till dess den ordinarie ledamoten
åter inträder i tjenstgöring. Dessutom lärer det vara alldeles tydligt att,
med det vidt utsträckta behof af tillförordnade ledamöter, som måste följa af
semestersystemets tillämpning, icke alla af desse skola vara i stånd att lika
tillfredsställande sköta ledamotsbefattningar, som man kan vänta af de ordinarie.
Hvad ordinarie innehafvare!! af en rotel har sig genom långvarig
erfarenhet bekant rörande handläggningen af dit hörande mål och äldre beslut
i enahanda ämnen måste till en stor del vara nytt för hans vikarie,
hvars föregående verkningskrets icke sammanfaller med rotel målens omfattning,
och kan icke inhemtas utan att sådant tager i anspråk någon del,
större eller mindre efter omständigheterna, af den begränsande vikariatstiden.
Af dessa omständigheter måste i alla händelser följa att, åtminstone inom
detta embetsverk, icke i det hela lika stor arbetsprodukt är att påräkna
under semestervikariaten, som under den tid de ordinarie ledamöterne tjenstgöra,
och att alltså den ofvan uppstäda beräkningen öfver antalet arbetsmånader,
som genom feriernas utbyte mot semester skulle stå till kollegii
disposition, eger sin betydelse endast så vidt värdet af de arbetsmånader,
som falla inom semestervikariaten, mer eller mindre reduceras. I hvad
mån en sådan reduktion är berättigad blifver alltid svårt att afgöra, men
ett underskattande af vikariatsarbetet innebär långt mindre fåra än om man,
genom att öfverskatta värdet af detta arbete, kommer till en oriktig slutsats
om de krafter, som verkligen stå till kollegii förfogande, och på grund
af en sådan missräkning tilltror kollegium att kunna fullgöra sina åligganden

med en mindre personal än som sedermera visar sig erforderlig. Med fästadt
afseende härå vågar komilén för att kunna fullfölja den ofvan påbörjade
beräkningen, icke sträcka sitt antagande längre, än att arbetsprodukten
af ett semestervikariat för ledamot i Kammarkollegium bör uppskattas till föga
utöfver hälften af hvad som kan väntas af ordinarie ledamots tjenstgöring.
Om vidare antages att ledamöternes antal bestämmes till fem, hvilka hvardera
tjenstgöra IOV2 månader årligen, och alltså deras sammanlagda arbetstid
blir 52 y2 månader, samt härtill läggas 7% månaders semestervikariat,
enligt sitt verkliga värde reducerade till omkring 4, uppkommer en summa
af omkring 56''/2 fullt påräkneliga arbetsmånader. Den sålunda beräknade
arbetstiden utaf fem ledamöter under tillämpning af semestersystemet är
icke mycket mindre än den tid af 60 arbetsmånader, under hvilken, enligt
hvad ofvan är visadt, kollegii ledamöters nuvarande åligganden kunna fullgöras,
och det af komitén föreslagna afskiljandet af vissa mål från kollegii
embetsverksamhet skulle alltså kunna anses betinga en ännu vidsträcktare
minskning än den ofvan antydda i arbetskrafter; men med skäligt afseende
på den tillökning som i kollegii bestyr med förvaltning af statens fastigheter
kan komma att snart inträffa genom öfvertagande af åtskilliga jordegendomar,
nu förvaltade -af hospitalsstyrelsen eller för den indelta arméns räkning,
tilltror komitén sig icke att på sina ofvan framstälda förslag grunda
någon vidare inskränkning i kammarrådens antal, än att detta kan bestämmas
till fem. — I en beräkning, sådan som den ofvan uppstälda, kan icke
presidentens arbetstid upptagas på samma sätt som ledamöternas, emedan
han såsom ordförande på kollegii samtlige divisioner har ett väsentligen
annat åliggande än föredragandena, och hans tid följaktligen måste användas
på annat sätt än de senares.

Derest vid nyss anförda beräkning värdet af semestervikariatet eller de
kollegium frångående målen skulle i någon mån underskattats, blir följden
deraf naturligtvis den, att ledamöterna måhända finge någon lättnad i sitt
nuvarande arbete; och cn sådan påföljd kan komitén så mycket mindre anse
medföra någon olägenhet, som det är utom allt tvifvel, att nämde ledamöter
i allmänhet, enligt hvad redan är anmärkt, hafva eu ansträngande
tjenstgöring, så att det visserligen vore önskligt att någon lindring deruti
kunde beredas. Yäl har det inom komitén blifvit ifrågasatt, huruvida icke
de förändringar, som i det föregående föreslagits, borde antagas verka en
så väsentlig minskning i ledamöternes arbete, att deras antal kunde inskränkas
till fyra; men då indragning af ytterligare ett kammarrådsembete
icke, enligt komiténs tanke skulle kunna ega rum utan att de återstående ledamöterne
blefve betungade med betydligt mera arbete än det, hvaraf de redan nu
firo strängt upptagna, har komitén ansett eu sådan indragning för närvarande vara
outförbar och får, i öfverenstämmelse med hvad nu blifvit anförd t, föreslå,

Ledamöters
aflöning.

att, under förutsättning af nådigt bifall till hvad komitén
föreslagit i afseende å afskiljandet från Kammarkollegii
embetsbefattning af åtskilliga ärenden, äfvensom beträffande
feriers utbytande mot semester, kammarrådens antal må
bestämmas till fem.

Vid bestämmandet af de aflöningsbelopp, som lämpligen böra tillförsäkras
ledamot eller innehafvare af motsvarande embete i de centrala förvaltningsverken,
måste hufvudsakligen enahanda omständigheter tagas i betraktande,
som vid löneregleringen för Rikets hofrätter i fråga om hofrättsråden.
Då nemligen statsorganismen för sin jemna verksamhet fordrar, att
hvarje dess förgrening med lika pligttrohet och tillförlitlighet fullgör sina
särskilda åligganden, måste de olika organen, vare sig för rättskipningen
eller förvaltningen, anses från statens synpunkt lika maktpåliggande, och då
vidare de anspråk på allmän bildning och speciela fackkunskaper, som
ställas på ett kollegiiråd, en departements- eller byråchef, väl kunna jemföras
med dem, som ett hofrättsråd har att uppfylla på sin plats, och för begge
förutsätta akademiska studier jemte en genom längre tids tjenstgöring förvärfvad
erfarenhet, så fordrar billigheten, att jemväl begges aflöningsförmåner
blifva till totalbeloppen enahanda, helst de begge, hvar på sin väg, uppnått
det, under vanliga förhållanden, yttersta målet äfven tör en utmärkt
duglig embetsmans sträfvanden.

Enligt hvad erfarenheten i afseende på den personalbesättning, som
förefans vid innevarande års början, utvisar, bär i medeltal lefnadsåldern
vid utnämning till ledamotsembeten varit för kollegiiråd och deras vederlikar
i förvaltande embetsverk 46 år */3 månad, för hofrättsråd endast 12/3 år
högre, nemligen 47 år 8% månader, men deremot för assessorer i hofrätterna
endast 36 år och ungefär 9 ''/2 månader. Vid sådant förhållande

vore det eu i ögonen fallande oriktighet att lägga de så tidigt tillträdda

assessorssysslornas aflöningsbelopp till grund för bestämmandet af den aflöning,
som ledamoten i ett förvaltningsverk vid sitt embetes emottagande
eger att, vanligen vid mer än nio års högre lefnadsålder tillträda. Fast
hellre måste den fördel, som för honom ligger deruti att i allmänhet erhålla
rådslön inemot två år tidigare än hofrättsrådet, vara, enligt komiterades

åsigt, att betrakta såsom eu visst icke öfverdrifven, utan snarare knapp godt görelse

för den med arbetet i de förvaltande verken förknippade olägenheten
att i medeltal, efter erfarenhetens vitnesbörd, tjena utan lön till 323/4
och derefter med endast lägsta gradens lön ända till nära 40 års ålder.

När komiterade således föreslå rådsaflöningen i förvaltningsverk, likasom
i hofrätt, till 4,600 kronor egentlig lön och 1,800 kr. tjenstgöringspenningar,
tillsammans 6,400 kronor, är det en pligt att söka jemväl i fortsättningen
bereda de hithörande, likstälde embetsmännen, så vidt möjligt är,
enahanda förmåner. Härvid kan den olikheten icke undfalla komiterade,
att hofrättsdivisionernas ordförande, för hvilka komitén föreslagit arvoden å
600 kronor, icke hafva någon motsvarighet i de öfriga embetsverken. Men
de med en sådan ordförandes befattning förenade åligganden, jemväl med
det tillägg, som komitén föreslagit, af skyldighet att till hälften mot annan
ledamot föredraga vädjade saker, uppväges fullt af den oförminskade föredragningsskyldigheten
för andra verks ledamöter, äfven när de, i likhet med de
äldre hofrättsråden nalkas ålderdomen och derigenom känna arbetet tyngre i
förhållande till aftagande arbetskrafter. För att under dessa förhållanden
fylla ofvannämda aflönings belopp till det högsta, som är för hofrättsråd
föreslaget och redan utgår till de bäst aflönade tjenstemännen vid riksbankens
hufvudkontor, nemligen 7,000 kronor, skulle 600 kronor erfordras
och lämpligen kunna utgå såsom tillökning i tjenstgöringspenningarne, med
förbehåll att besparas statsverket vid de tillfällen, då innehafvaren afstår
sina tjenstgöringspenningar och dessas återstående normalbelopp, 1,800 kronor
tillfaller tjenstfö rättande vikarie. Vid fråga om de vilkor, som böra stadgas
för tillträdande af förhöjda tjenstgöringspenningar, förkommer, att, om
denna förmån skulle, i likhet med nu anvisade högre löner för äldre ledamöter
tillfalla ett visst antal inom graden och således blifva beroende på afgång,
samma ojemnhet och oberäknelighet, som nu öfverklagas och synnerligast
äro känbara inom en fåtalig tjenstegrad, skulle i afseende på tillträdet till
den åsyftade fördelen framgent ega rum. Lämpligare synes derför vara, att
den samma, likasom de nu föreslagna ålderstillägg vid åtskilliga löner, utgår
efter viss tjenstålder inom graden, så vida embetsmännen genom derunder
ådagalagd fortfarande duglighet och välförhållande gjort sig förtjent af ifrågavarande
förmån, och torde det erforderliga antalet af tjenstår kunna, likasom
för nyssnämda ålderstillägg och för det, h vil ket tilllkommer riksbankens
tjensteman, bestämmas till fem.

Komitén hemställer således,

att kammarråds löneförmåner må bestämmas till

Lön Tjengöringspenningar.

Kr. 4,600: — 1,800: —

Summa.

6,400: —

hvilket belopp kan genom
ålderstillägg efter
fem år höjas till. ,, 4,600: — 2,400: — 7,000: —

men att, när tjenstgöringspenningarne afstås, det i dem

Sekreteraren.

för äldre ledamot ingående ålderstillägg, 600 kronor, besparas
statsverket.

Sekreteraren i Kammarkollegium är, enligt gällande instruktion, förman
för kansliet och registratorskontoret, skall i sådan egenskap hålla allmän
tillsyn derå, att de kansliet och nämda kontor tillhörande göromål behörigen
fullgöras, samt efter ledamots förordnande påteckna kommunikationsresolutioner;
men derjemte och egentligen är han notarie och deltager såsom
sådan med öfrige notarier i deras göromål, efter lämplig fördelning. Då
alltså nämde sekreterares åligganden hittills föga skilt sig ifrån notariernes
och skulle i väsentlig mån minskas, derest, enligt komiténs här ofvan framstälda
förslag, en mängd frågor om landsstatstjenstemäns tillsättning, afsked
och permitterande komme att frångå kollegium och i följd deraf de flesta
sammanträden med Statskontoret, vid hvilka protokollsföringen och expeditionernas
uppsättning nu åligger nämde sekreterare, upphöra samt bestyret
med besvärsmål kommunikation blefve till länsstyrelserna öfverflyttadt,
har väl inom komitén uppstått fråga, huruvida sekreteraresysslan vore behöflig;
men i ett embetsverk, der arbetet, såsom i Kammarkollegium, är
mellan flere ledamöter, en hvar med sin art af göromål, samt en större personal
för beslutens uppsättning och expedierande sålunda fördeladt, att icke
alla samtidigt och dagligen finnas på stället, är det för det helas sammanhållning
af vigt, att i spetsen för expeditionspersonalen finnes en man med
erfarenhet i alla dithörande arbeten och förhållanden samt med förbindelse
att alla söcknedagar vara tillstädes, vaka öfver kansliarbetets gång, emottaga
de uppdrag, som i afseende derå kunna af ledamöterne meddelas, samla och
tillhandahålla de för kollegiets verksamhet erforderliga upplysningar. Om
än sekreteraren icke karl göra anspråk på att, enligt ett gammalt uttryckssätt,
vara själen (“anima collega") uti ett embetsverk, der hvarje ledamot
har åliggande att föredraga sina mål och i dem föreslå besluten, är hans
verksamhet likväl, der den rätt handhafves, vigtig såsom en förmedlande
länk emellan det beslutande kollegiet och dess spridda organer, en sammanhållningspunkt
för de sistnämda. Komitén, som på grund af dessa åsigter
icke kunnat föreslå sekreteraretjenstens indragning, har deremot funnit nuvarande
anordning i afseende på densammas åligganden påkalla förändring,
på det tjenstens innehafvare måtte ega en sysselsättning, motsvarande tjenstegradens
fordringar.

I sådant afseende har man i andra embetsverk vanligen andra och
större anspråk på en sekreterare, än hittills i Kammarkollegium varit förhållandet.
Det förmanskap för kansliet, som enligt instruktionen skolat sekreteraren
tillkomma, har i Kammarkollegium blifvit af ganska ringa betydelse
i fejd af öfriga stadgande!!, som stält de expedierande tjenste -

männen i omedelbart beroende af de beslutande, hvadan samtlige ledamöter^
i sjelf va verket varit närmaste förmän för kanslipersonalen. Att ordna arbetet
mellan flere underordnade och öfvervaka arbetets jemna utförande bör
icke på detta sätt fullgöras af flere öfverordnade, hvilka hafva att deltaga
i besluten, men icke böra vara nödgade att följa alla detaljerna af expeditionen.
Om något i sistnämda hänseende finnes att anmärka, böra ledamöterne
kunna derom vända sig till en person, den alltid under arbetstiden
på embetsrummet närvarande förmannen för kansliet, hvilken, för att ega
noggrann kännedom om kansliets arbeten, jemväl bär kontrasignera alla
kollegiets utgående expeditioner, i så väl plenimål som andra ärenden, i
följd hvaraf han också blir ansvarig för expeditionernas riktighet och kan
öfvervaka deras ofördröjliga utfärdande. Vidare bär honom såsom hittills
åligga att i mål, som föredragits i plenum eller vid sådana sammanträden
med andra embetsverk, som hållas i kollegium, föra protokollet samt uppsätta
och expediera fattade beslut; men derjemte synes det komitén lämpligt
att, i öfverensstämmelse med hvad inom vissa andra embetsverk äi löihällandet,
åt sekreteraren uppdrages att i plenum föredraga dithörande, i instruktionens
11 § uppräknade ärenden, hvilka icke rätteligen tillhöra någon
viss ledamots rotel, men likväl hittills föredragits af ledamot; dock, beträffande
skyldigheten så väl att föredraga i plenum, som att uppsätta expeditioner
på grund af beslut, fattade i plenum eller i sammanträden med andra
embetsverk, alltid med den inskränkning, som betingas deraf, att något
ärende, i anseende till sin omfattning eller af annan anledning, finnes böra
af ledamot föredagas och denne i sådant fall anser sig jemväl böra med
uppsättningen sjelf taga befattning. Slutligen anses höra till en sekreterares
skyldigheter och bör derför också ingå bland Kammarkollegii sekreterares,
att föra en förteckning eller s. k. matrikel öfver embetsverkets ernbets- och
tjenstemän samt betjente, med antecknande deri af fattade beslut om tjenstledighet
och vikariatsförordnanden, äfvensom att ombesörja upprättandet af
det sammandrag af ledamöternes arbetsredogörelser, som med dessa skall årligen
till Eders Kongl. Maj:t ingå.

Med dessa åligganden bör sekreteraren för kollegium kunna blitva
hvad han är för andra embetsverk: en tjensteman, .som, med fullständig
kännedom om kanslipersonalen och arbetenas fördelning mellan densamma,
lemnar ledamöterne ett tillförlitligt stöd i fråga om fattade besluts behöriga
expedition samt är i tillfälle att meddela erforderliga upplysningar rörande
handläggningen af de mål, som i kollegium förevarit. Att han tillika af
sin tjenst skall erhålla full sysselsättning lärer vara tillräckligt ådagalagdt
af den erfarenhet, som inom andra embetsverk vunnits, der sekreterarens
åligganden varit på liknande sätt ordnade. — Aflöningen för denna befattning,
tillhörande den hittills s. k. tredje tjenstegraden, synes billigtvis böra regleras

Notarierne.

med hänsyn till hvad som för tjänster af samma grad vid den i Stockholm
förlagda Svea Hofrätt blifvit af komitén föreslaget; men då två olika aflömngsbelopp
inom denna grad blifvit för hofrätten ifrågasatta, nemligen för
sekreteraren 3,500 kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar,
samt för advokatfiskal, som skulle komma i åtnjutande af någon sportelinkomst
och hvars befattning dessutom vore mindre ansträngande än sekreteiaiens,
3,000 kronor i lön och 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar
tillika med förhöjning af begge lönerna efter viss tids tjenstgöring, har
komité!!, med hänsyn dertill, att sekreterarebefattningen hos Kammarkollegium
i likhet med nyssnämde advokatfiskalstjenst, icke kan komma att i lika5 hög
grad taga innehafvarens tid och krafter i anspråk som sekreteraretjensten i
Svea hofrätt, ansett aflöningen för Ivammarkollegii sekreterare lämpligen
kunna bestämmas till enahanda belopp, som för bemälde advokatfiskal föreslagits.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får komitén hemställa,

att sekreterarens i Kammarkollegium tjensteåligganden
må ordnas enligt här ofvan framstälda grunder; samt
att hans aflöning må sålunda bestämmas:

Lön.

vid tillträdet......kr. 3,000:

hvilket belopp kan genom
ålderstillägg efter 5 år

höjas till.......... 3,500:

och efter 10 år till . . . „ 4,000:

Notarierne äro för närvarande till antalet fem. Med hänseende till den
förminskning i åligganden för kollegium i allmänhet, som komitén föreslagit
och hvarutaf i viss mån föranledts förslaget om indragning af ett kammarrådsembete,
och då härtill kommer dels att, enligt hvad kollegium upplyst
tre af dess notarier kunnat jemte sin tjenst hos kollegium innehafva! andra
befattningar utom embetsverk dels ock att det förändrade sätt komitén
forordat för protokollsföringen bör i icke oväsentlig mån bidraga till lindrig''
i notariernes arbete, hvilket skulle kunna ytterliga minskas, om de nu nog
vidlyftiga redogörelserna i kollegii utslag för målens innehåll och föregående
behandling inskränktes till det nödvändiga i öfverensstämmelse med hvad
komitén jemväl beträffande hofrätternas domar och utslag ifrågasatt, finner
sig komitén under förutsättning af bifall till så väl dessa förändringar som
till det på annat ställe framstälda förslaget, att flera fenster icke må af
samma person bestridas, ega giltiga skäl tillstyrka, att notariernes antal må
nedsättas till tre.

Tjenstgörings -

Summa.

penningar.

J ,500: — 4,500:

1,500: — 5,000:
1,500:— 5,500:

I fråga om desse tjensteman aflöning har komitén redan uti sitt förslag
rörande aflöningen för notarierne i hofrätterne en grund, som synts
icke böra frånträdas, ehuru det sammanlagda beloppet af statens utgift till
en hofrättsnotarie, hvilken har skyldighet att besörja renskrifning och derför
ansetts böra åtnjuta särskild ersättning, måste blifva något högre än för
en notarie i Kammarkollegium, hvilken icke har sagda åliggande. Om,
såsom lärer blifva erforderligt, ett särskild! anslag ställes till kollega disposition
för bekostande af renskrifning, finnes intet hinder för notarie att, om
hans tjenståligganden det tillåta, sjelf ombesörja erforderlig renskrifning och
derför af nämda anslag njuta ersättning, i hvithet fall inkomsterna af tjensten
för notarie så väl i hofrätten som i Kammarkollegium kunde blifva
ungefär enahanda. Komitén föreslår alltså,

att antalet notarier i Kammarkollegium må bestämmas
till tre; samt

att aflöningen för notarie må fastställas sålunda:

vid tillträdet......kr.

hvithet belopp kan genom
ålderstillägg efter

5 år höjas till.....„

och efter 10 år till . . „

Lön.

1,600:

Tjenstgöring,;. gumma>
penningar.

— 1,200:— 2,800: —

2,100:— 1,200:— 3,300: —
2,600:— 1,200: — 3,800: -

Tjenstemännen af hittills varande lägsta graden i Kammarkollegii
kansli, af hvilka fyra äro uppförda på ordinarie stat och två tjenstgöra efter
förordnande emot åtnjutande af full kanslistlön såsom arvode, hafva, enligt
hvad kollegium upplyst, hufvudsakligen användts till besörjande af renskrifning
och afsändande af expeditioner. Det är utan tvifvel ganska nyttigt
för de yngre tjenstemännen att någon tid fä sysselsätta sig med renskrifning,
likasom det äfven ligger vigt uppå att utgående expeditioner blifva riktigt
försedda med bilagor, der sådana skola medfölja, och afsända till behörig
myndighet, men dessa göromål synas dock komitén egentligen tillhöra den
första tiden af den extra ordinarie tjenstemannens praktiska kurs, vid hvars
genomgående han har tillfälle att visa och utbilda sina anlag för ordentlighet
i handhafvande! af anförtrodda uppdrag och lämplighet för det mera
ansvarsfulla och omfattande arbetet på egen hand såsom ordinarie tjensteman.
Det arbete, hvartill kanslisterne hittills användts i Kammarkollegium, anser
komitén alltså lämpligen böra anförtros åt e. o. tjenstemän under tillsyn af
de ordinarie tjenstemännen och med biträde af renskrifvare, för hvilket ändamål
tillräckliga medel böra ställas till kollegii förfogande att användas i
mån af behof så väl till arvoden åt e. o. tjenstemän som till bekostande af

Kanslisterne.

Megistralorn.

Advokatfiskal^kontor
et.

renskrifning. Då den hufvudsakliga invändning, som häremot kan göras,
torde vara den, att fast anstälde tjensteman i kanslistgraden äro erforderliga
på det embetsverket icke vid tillfälliga förordnanden i högre grad må sakna
tillgång på lämpliga vikarier, tillåter sig komitén att erinra, att, om nyss
anförda åsigter vinna godkännande, deraf följer det befattningarna inom nuvarande
första tjenstegraden i allmänhet indragas, och att ifrågavarande betänklighet,
som skulle hafva sitt fulla berättigande, om en dylik indragning
egde^ rum endast inom ett verk, bör försvinna då åtgärden blir allmän och
alltså utsigten till vinnande af en tidigare fast anställning icke synes mera
lockande inom det ena verket än inom det andra. I enlighet med hvad
sålunda blifvit anfördt hemställer komitén,

att kanslisterne i Kammarkollegii kansli må i mån af
afgång indragas.

I sammanhang med framställningen, att den nu å registratorskontoret
anstälde kanslist må indragas, har kollegium föreslagit, att ett särskilt
arvode af 1,000 R:dr måtte tilläggas registratorn utöfver den ordinarie lön,
som för denne tjensteman afsetts, hvarigenom han skulle komma i tillfälle
att sjelf bekosta det biträde han funne erforderligt. Då Eders Kongl. Maj:t
redan genom nådigt bref den 9 Januari 1874 behagat förordna, att nyssnämde
kanslisttjenst icke må, i händelse af deri inträffande ledighet, med
ordinarie innehafvare återbesättas, och då komitén vidare anser, att det biträde,
som åt registratorn kan erfordras, lämpligast bör bekostas af de för
e. o. tjensteman afsedda arvodesmedel, som ställas till kollegii disposition,
kan komitén inskränka sin hemställan beträffande registratorskontoret dertill,
att registratorn må tilläggas enahanda aflöningsförmåner,
som ofvan blifvit för notarie föreslagna.

Utom de ordinarie löneförmåner advokatfiskalen i Kammarkollegium
enligt stat åtnjuter, äro honom jemväl af ålder tillförsäkrade sportler, hvilka
senast genom Kongl. brefvet den 5 Juli 1808 blifvit bestämda till “12 procent
för de genom hans åtgärd indrifne proprie Balancer och Tertialen af
hvad han till Kronans förmån sjelf anmärker." Den senare bestämmelsen
hai afseende pa danaarf, af hvilka alltså denne advokatfiskal, när han derom
utfört kronans talan, eger att åtnjuta en tredjedel; en andel, som synts
komitén alltför betydlig, i synnerhet i fråga om danaarf af större värde.
Rättare synes, vara, att kammaradvokatfiskalens andel uti alla de medel, som
genom hans embetsåtgärd tillfalla kronan, bestämmes till samma belopp som
sedan år 1858, enligt Kongl. brefvet den 5 Mars samma år, varit för advokatfiskalen
i Kammarrätten i dylika fall bestämdt, eller 10 procent. Då emellertid
ifrågavarande sportler äro af den natur, att de icke kunna ens approxi -

mativt beräknas till något visst årligt belopp, böra de icke verka någon
olikhet i de för advokatfiskal på stat uppförda löneförmånerna i förhållande
till öfrige tjenstemäns af samma grad; och får komitén alltså föreslå,

att, jemte det advokatfiskalens andel i de medel, som
genom hans embetsåtgärd tillflyta kronan, bestämmes till
10 procent, hans ordinarie aflöningsförmåner må i stat
uppföras med enahanda belopp, som för sekreteraren äro
föreslagna.

Till advokatfiskalens biträde finnas nu anstälde en förste och en andre
kanslist, den förre med uppdrag dels att sjelfständigt handlägga vissa till
advokatfiskalskontoret remitterade mål, dels att, i advokatfiskalens frånvaro,
företräda hans plats, den senare med åliggande att föra diarium öfver de
till kontoret ankommande målen och i öfrigt förrätta de göromål som hittills
i allmänhet ansetts åligga en kanslist. Exempelvis år 1874 var de till kontoret
inkomna målens antal 576, dess till kollegium aflåtna memorial 454.
Då, såsom förut blifvit framstäldt, komitén anser, att egentliga kanslistgöromål
icke böra bestridas af fast anstälde tjensteman, och kontorets diarium
icke är af större omfattning, än att det kan föras af den hittills s. k. förste
kanslisten, finner sig komitén böra förorda andre kanslistbefattningens indragning.
För förste kanslisten — som efter detta förslag blir advokatfiskalens
enda biträde och, såsom hittills, hans ställföreträdare i händelse af
behof, sålunda motsvarande den förr på kollegii stat uppförde vice advokatfiskalen
— hafva löneförmånerna utgjort 2,000 kronor, eller mera än för
de öfrige tjenstemännen i första men mindre än för dem i andra tjenstegraden.
Efter andre kanslisttjenstens indragning måste hans göromål i icke
obetydlig mån ökas genom öfvertagandet af diariiföring m. in., utan att å
andra sidan i någon synnerlig mån påverkas af de ändringar komitén funnit
sig böra föreslå i kollegii embetsåligganden. Af dessa skäl och då ifrågavarande
befattning utan tvifvel blir lika trägen och ansvarsfull som notariebefattningen,
har komitén saknat all anledning att i afseende å dessa befattningars
aflöningsförhållanden göra någon åtskilnad. På grund af hvad
sålunda blifvit. anfördt hemställer komitén i underdånighet,

att andre kanslist^ensten å advokatfiskalskontoret må
indragas; och

att för förste kanslisttjenstens innehafvare hvilken synes
lämpligen böra benämnas fiskal, må, med den utsträckning
i åligganden, som följer af andre kanslisttjenstens
indragning, bestämmas enahanda aflöningsförmåner, som
för notarie äro föreslagna.

Tro vinn -kontoren.

Enligt gällande instruktion skola i Kammarkollegium finnas tre s. k.
provinskontor, med åliggande att verkställa utredningar och afgifva yttranden
i remitterade mål. Sådan förberedande undersökning erfordras i allmänhet
icke och remiss eger följaktligen icke rum i frågor, som röra vägunderhåll,
flottning, åborätt, kommunala tvister in. m., men i öfrigt kan till hvarje
kontor remitteras mål af hvilken beskaffenhet som helst, dock med begränsning
för de särskilda kontoren till vissa af rikets län. Sålunda tillhöra för
det närvarande första provinskontorets handläggning alla ärenden, som röra
förhållanden inom Stockholms, Upsala, Södermanlands, Örebro, Vestmanlands
och Kopparbergs län; andra provinskontoret mål ifrån Malmöhus, Kristianstads,
Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs, Jönköpings, Östergötlands, Göteborgs
och Bohus, Yermlands och Gotlands län; tredje provinskontoret mål ifrån
Skaraborgs, Elfsborgs, Gefleborgs, Vesternorrlands, Jemtlands, Yesterbottens
och Norrbottens län. Utom den förberedande handläggningen af remitterade
mål åligger det vidare kontoren att på grund af dem delgifna Kong], bref
verkställa anteckningar i jordeböcker, roteringsverk m. m. till framtida efterrättelse
samt, derest bestämmelser förekomma, som skola iakttagas i räkenskaperna
och roteringsverken, derom lemna Kammarrätten, Arméförvaltningen
och Förvaltningen för Sjöärendena upplysning genom förteckningar, som årligen
afgifvas, äfvensom att granska de årligen fögderivis upprättade jordeboksförändringsextrakten
med tillhörande länssammandrag.

Om en fördelning af ifrågavarande göromål på flera kontor bör ega
rum, är den antagna grunden derför utan tvifvel den lämpligaste. En fördelning
med hänseende till målens olika beskaffenhet och innehåll vore icke
blott svår att åstadkomma utan skulle jemväl med all sannolikhet medföra
den i hög grad skadliga följden, att kontorstjenstemännen genom en alltför
ensidig verksamhet blefve mindre lämpliga för högre platser hos kollegium
än dem som inom kontoren kunna ernås. Men komitén har icke kunnat
förbise, att brister vidlåda äfven den nuvarande organisationen. Derigenom
att provinskontoren sjelfständigt behandla ämnen af alldeles likartad beskaffenhet
och i dem afgifva utlåtanden, kan det inträffa, att olika meningar
rörande enahanda slags ärenden göra sig gällande i de särskilda kontoren
och att kollegium sålunda erhåller alldeles skiljaktiga framställningar der
full öfverensstämmelse borde ega rum. Denna olägenhet lärer visserligen
hittills kunnat i allmänhet undvikas genom föregående gemensamma öfverläggningar
mellan kontorscheferne i vissa förekommande fall, mdn detta sätt
att kringgå svårigheten hvarken är eller kan blifva föreskrifvet såsom en
skyldighet, då ju ej på samma gång kan stadgas hvilka mål skola blifva
föremål för dylik rådföring. Möjligheten af stridiga framställningar i
likartade mål är alltså genom den antydda anordningen minskad, men
icke undanröjd. Vidare har erfarenheten redan ådagalagt att arbetet

å ett kontor'' kan i följd af en eller annan orsak sfi betydligt tilltaga,
att antingen en förstärkning af arbetskrafterna derstädes blir åt behofvet
påkallad, eller ock en del af dit förlagda null niåste derifrån skiljas och
förläggas till ett annat kontor, der arbetet minskats. De olägenheter,
som äro förenade med en sådan förflyttning vare sig af personal eller arbete,
kunna ej förnekas. Om nemligen en tjensteman förflyttas till ett kontor,
der förstärkta arbetskrafter behöfvas, och derigenom det kontor, der lian
förut vant anstäld, beröfvas motsvarande arbetsrätt, ellei om handläggningen
af målen rörande ett län skiljes tran ett kontor, som i följd afgöromålens
växande mängd blifvit urståndsatt att fullgöra sina dittills varande
åligganden, och ett annat kontor derigenom måste betungas med motsvarande
arbete, så lärer knappast den största grannlagenhet vid ett sådant ordnande
kunna förekomma vare sig verkliga misstag i afvägandet af fördelar och
skyldigheter kontoren emellan, eller åtminstone utseendet af misstag häruti.
Med hänsyn till dessa omständigheter är det antagligt, att en dylik öfverflyttning
sättes i verket först när missförhållandena icke längre medgifva
nåo-ot uppskof och när alltså tjenstemännen inom ett kontor redan eu längre
tid vant alltför mycket öfverhopade af arbete, under det tjensten till äfventyrs
lemnat icke ringa tid ledig för deras kamrater i ett annat kontor. Da
dessutom handlingarna inom de särskilda kontoren förvaras efter olika grunder,
i det desamma inom törsta provinskontoret i allmänhet finnas oidnade efter
ärendenas beskaffenhet, men å de öfriga med länsindelningen till grund, förorsakas
häraf, i händelse af eu öfverflyttning till eller ifrån första provinskontoret,
ett högst tidsödande arbete med handlingarnas förändrade ordnande.
Slutligen må det anmärkas, att ärendenas fördelning länsvis mellan kontoren
icke kan anses fullt betryggande mot en mer eller mindre ensidig utbildning
inom en del af de många fack, som tillhöra kammarkollegii förvaltningsområde.
Med de provinsiela skiljaktigheter vårt vidsträckta land har att
uppvisa kan sådant icke förekommas, så länge en del kontorstjenstemän
hufvudsakligen sysselsättes med ärenden rörande de norrländska, en annan
endast med de sydliga provinserna.

Verksammaste medlet till undvikande af de med den nuvarande kontorsindelningen
förenade olägenheter har komitén trott sig finna i de tre kontorens
förening till ett. Då inom detta kontor, — för hvilket komitén
ansett benämningen Provinskontor vara oegentlig och lämpligen böra utbytas
mot “Kameralkontor11, — de inkommande målen skulle, på sätt nu eger rum
inom de särskilda provinskontoren, af kontorschefen fördelas mellan vederbörande
tjensteman och desses arbeten komme att ledas af en och samma
person såsom chef, skulle möjligheten af stridiga utlåtanden i likartade
ärenden undanrödjas, så vidt sådant är förenligt med tjenstemännens skyldighet

Kameralkon
för et.

att på eget ansvar afgifva utlåtanden; då arbetet icke begränsades af ett
visst område, skulle det kunna jemnare fördelas och tjenstemännen användas
der de bäst behöfdes, hvarigenom den arbetskraft, som, med den nuvarande
kontorsindelningen, stundom kan blifva obegagnad, alltid blefve fruktbärande;
och dä alltså tjenstemännen på detta sätt bereddes tillfälle till en mångsidigare
utbildning, skulle den ifrågasatta anordningen lända till fördel för
sa väl embetsverket som dem sjeifve vid behof af deras användning på
ledamotsplatser. Det tidsödande arbete, som nu är lörenadt med öfverflyttningen
af ett läns handlingar frän ett kontor till ett annat, borde vid denna
sammanslagning åt kontoren kunna undvikas, om de handlingar, som hittills
icke förvarats efter länsindelningens grund, förblcfve i orubbad ordning, men
alla sedermera inkommande handlingar fördelades efter länen. Med kännedom
att handlingarna för vissa län intill en viss tidpunkt vore fördelade med afseende
på målens beskaffenhet, torde i sådan händelse icke någon synnerlig
svårighet för kontorstjenstemännen att återfinna äldre handlingar vara att
befara.

Med eu sådan förening af kontoren åsyftar komiten naturligtvis icke,
att allt det arbete, som nu förrättas af de tre kamererarne i provinskontoren,
jemväl skulle förenas och utföras af kontorschefen i kameralkontoret ensam.
Det är för komitén väl bekant, att de nuvarande kamererarnes åligganden
till fullo gifva dem sysselsättning, och den önskvärda föreningen af dessa
tre befattningar till en förordas derför endast under förutsättning, att de
öfrige kontorstjenstemännen komma att öfvertaga eu icke ringa del af de
göromål, som nu tillhöra kamererarne. Kontorschefen eller kamereraren
skulle enligt komiféns mening hålla tillsyn öfver och leda arbetet inom kontoret,
fördela göromålen mellan tjenstemännen samt sjelf afgifva memorial
endast i så många mål han kan medhinna, företrädesvis i sådana vigtigare,
för hvilkas utredning hans större sakkunskap erfordras.

För vidmakthållande af ordning och reda måste fortfarande såsom
hittills a provinskontoren föras åtskilliga böcker. Denna bokföring omfattar
för närvarande: Do) Fn remissbok, upptagande alla till kontoret remitterade
mai, äfvensom dem, Indika utan föregående remiss blifvit afgjorda, men
hvilkas handlingar böra i kontoret förvaras. För hvarje mål antecknas så
väl kontorets som kollega dermed vidtagna åtgärder. Med tillkomna ytterligare
handlingar i ett mål förfares olika på de särskilda kontoren, i det
att de nya handlingarna antingen antecknas under målets förra nummer,
eller ock gifves dem nytt nummer, och de äldre handlingarna öfverföras till
detta. Remissboken motsvarar sålunda hvad man vanligen förstår med diarium.
2:o) En expeditionsbok, i hvilken alla kollega utgående skrivelser,
utslag och bref m. m. rörande de kontoret tilldelade länen införas med eu
kort rubrik och hänvisning till remissboksnumret, om sådant finnes. Till

expeditionsboken likasom till ofvannämda remissbok hör register. 3:o) Memoriallista,
hvari antecknas af kontoret afgifna yttranden öfver remisser,
angifvande tillika hvem som i hvarje mål är memorialförfattare. 4:o) Förteckning
ä mål, i hvillca påminnelsememorial skola afgifvas. 5:o) Skattläggningsannotationsbok,
i hvilken länsvis införas nyskattlagda räntor och
kronotionde eller förändringar i gamla räntor och äldre kronotionde. Härvid
må anmärkas, att under de senast förflutna tre åren det bokförda antalet
mål i remissboken och memorial i memoriallistan i de särskilda kontoren
uppgått till:

			1872.	1873.	1874.
remisser,	l:a	kontoret . . .	865.	733.	769.
	2:a	)) ...	1,114.	1,006.	1,121.
V	3:e	., ...	1,132.	1,149.	1,088.
		dumma	3,111.	2,888.	2,978.
memorial,	l:a	kontoret . . .	398.	310.	277.
	2:a		393.	322.	298.
	3:e	...	838.	674,	544.
		Summa	1,629.	1,306.	1,119.

För närvarande äro, enligt hvad komitén inhemta t, tre kammarskrifvare,
eu på hvarje kontor, nästan uteslutande upptagna med förandet af
förenämda böcker jemte förefallande renskrifning. Af komiténs förslag om
förening af de tre kontoren till ett följer, att endast en person bör sysselsättas
med ifrågavarande registratorsbestyr, hvilken tjensteman komitén anser
lämpligen böra benämnas aktuarie. Det kan visserligen tyckas att, om tre

personer hittills haft nästan full sysselsättning med bokföringen, denna skalle

blifva för vidlyftig att skötas af eu person; men dels har komitén antagit,
att af denne tjensteman, om han försättes i eu lönegrad, motsvarande den
nuvarande andra, bör kunna påräknas mera arbete, än man hittills med fog
kunnat fordra af en svagt aflönad tjensteman i första graden, dels är det

icke nödvändigt att kameralkontorets aktuarie ensam verkställer alla de an teckningar

som det hittills ålegat de bokförande kammarskrifvarne att göra,
dels skulle antalet bokförda mål och dermed bokföringsarbetet kunna minskas
om, såsom redan nu sker för vissa län, samtliga länsstyrelserna endast
qvartalsvis anmälde skedda jordafsöndringar och skatteköp, dels anser
komitén, att någon del af den nuvarande bokföringen kan helt och hållet
undvaras. Af denna beskaffenhet är den ofvan nämda s. k. expeditionsboken.
J)å nemligen i remissboken eller det egentliga diariet redan ej blott
finnas antecknade de kontoren rörande målen och de åtgärder, som deraf
toranlcdts från kontorets sida, utan jemväl nngifvas kollega fattade beslut,

synes det öfverflödigt att, såsom skett, derjemte i en särskild bok under en
annan form inskrifva och registrera samma saker. Komitén anser derför
stadgandet i § 25 mom. 10 af Kammarkollegii instruktion, att i kontoren
skola till innehållet antecknas do kollegii expeditioner, som i kontoren kontrasigneras,
vara uppfyldt genom dessa expeditioners anteckning i diariet,
så ätt förandet af expeditionsbok kan upphöra. Efter en sådan minskning
i bokförings- och registreringsarbetet betviflar icke komitén, att en andra
gradens tjensteman bör kunna medhinna detsamma lika väl som kollegii registrator
kan medhinna diariiföring och registrering af samtliga till kollegium
inkommande mål. Derest man befarar, att kontorets aktuarie skulle allt för
mycket hindras i sina göromål derigenom, att andra tjensteman för sina
undersökningar ofta behöfva rådfråga hans diarium, så lärer denna svårighet
lätt nog kunna afhjelpas genom en åtgärd, som i dylika fall visat sig tillfyllestgörande,
nemligen att diariet föres i mindre häften och registret dertill
i ett särskildt häfte, hvilka först vid årets slut bindas tillsammans.

Om alltså genom denna anordning och derigenom att medel beviljas
till bekostande af den på kontoret förefallande renskrifning, 3 kammarskrifvaretjenster
kunna utbytas mot en aktuarietjenst, återstå för det öfriga
kontorsarbetet af den nuvarande personalen 3 kammarförvandter och (5
kammarskrifvare. Af dessa kunna redan nu kammarförvandterne anses
vara fullt upptagne af sina tjenstebefattning^ hos kollegium. Kammarskrifvarne
åter äro visserligen förbundne att icke tillika innehafva annan
offentlig tjenstebefattning; men med afseende på den jemförelsevis ringa
aflöning, som hittills varit dem bestådd, har icke af dem skäligen kunnat
fordras, att de skulle, utöfver de timmar, då de bort vara på tjensterummet
tillstädes, egna någon större del af sin tid åt kollegii tjenst. Om
komiténs förslag, att de tre nuvarande kontoren förenas till ett under en
kamererare såsom kontorschef, vinner bifall, följer derutaf, bland annat, såsom
ofvan angifvits, att de åligganden, som förut varit fördelade på de tre kamererarne
i provinskontoren, blifva, i den mån de icke kunna af kamererare!!
i kameralkontoret öfvertagas, fördelade på den öfriga kontorspersonalen,
hvilken omständighet, då den minskning komitén i det föregående föreslagit
i kollegium nu åliggande skyldigheter icke kommer att verka någon afsevärd
minskning i kontorsarbetet, måste enligt komiténs åsigt fordra, att jemväl
kammarskrifvarne helt och hållet egna sin tid och sitt arbete åt kollegium,
äfven om de, i öfverensstämmelse med grundsatsen, att ordinarie tjensteman
icke böra sysselsättas med renskrifning, befrias från den skyldighet de enligt
gällande instruktion nu hafva i detta hänseende. Vid sådant förhållande
har det synts komitén af behofvet påkallad t, att ifrågavarande sex kammarskrifvaretjenster
utbytas mot lika många kammarförvandtsljenster.

Den öfvertaliga kontorspersonalen skulle, om alla nuvarande ordinarie
tjenster voro tillsatta vid genomförandet af den föreslagna förändringen,
bestå af två kamererare och två kammarskrifvare. I afseende å de sistnämde
lära icke erfordras andra stadgande!! än dem komitén i det följande
ernår föreslå för innehafvare af indragna tjenster i allmänhet. Beträffande
nämde kamererare synes det komitén, att desse kunna, i stället för ett motsvarande
antal kammarförvandter tjenstgöra i kameralkontoret under de vilkor,
som här nedan omförmälas. I händelse af bifall härtill skulle två kammarförvandtsysslor
icke blifva tillsatta så länge de två öfvertalige kamererarne
voro till tjenstgöring i kontoret anstälde, och fyra kammarskrifvare tills
vidare uppföras såsom öfvertalige tjensteman å kameralkontoret, derest del
ökade antalet kammarförvandter kan bland kammarskrifvarno fyllas, men i
annat fall ett större antal.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer
komitén,

att kammarkollegii tre provinskontor må förenas till ett
kameralkontor;

att såsom förman för detta kontor sättes en kamererare
med åliggande att hålla tillsyn öfver och leda arbetet
inom kontoret, fördela göromålen mellan underlydande
tjensteman samt sjelf afgifva memorial i de mål hans tid
medgifver och företrädesvis de vigtigare;

att den öfriga personalen i kameralkontoret må bestämmas
till tio tjensteman af samma tjenstegrad, af
hvilka nio såsom kammarförvandter, enligt kamererare^
bestämmande, men på eget ansvar, verkställa förekommande
granskningar och utredningar samt deröfver afgifva
memorial, och en af kollegium förordnas att tills
vidare tjenstgöra såsom aktuarie och i sådan egenskap
efter faststäldt formulär föra kontorets diarium med register
samt verkställa erforderliga anteckningar;

att kontorets tjensteman befrias från skyldigheten att
förrätta renskrifningsarbete;

att, i afseende på aflöningsförmånerna, kamereraren må
blifva likstäld med sekreteraren, aktuarie och kammarförvandt
lika med notarie; samt

att de två öfvertalige blifvande kamererarne må å
kameralkontoret anställas med tjenstgöring tills vidare i
stället för ett lika antal kammarförvandter, med skyldighet
att på eget ansvar afgifva memorial och rätt att bibehålla
nuvarande aflöning eller, om de finna sådant för

Arkivkontoret.

sig fördelaktigare, tillträda lediga kammarförvandtsaflöningar,
med beräkning af tjenstetiden från det de blifvit
till kamererare eller kammarförvandter enligt nu gällande
stat befordrade.

I Kammarkollcgii arkivkontor skola enligt gällande instruktion förvaras
och i ordning hållas alla äldre jordeböcker och handlingar, som der
finnas eller dit aflemnas, äfvensom kontorets koncepter till förrättade undersökningar
och afgifna utlåtanden, hvarjemte kontoret åligger att på grund
af kollegii remisser eller enskilda personers begäran verkställa äskade undersökningar
och utdrag af jordeböcker och handlingar, med bifogande af
yttranden i de frågor, der kollegium anbefalt undersökning. De i historiskt
hänseende synnerligen vigtiga handlingar, som finnas i kammararkivet samlade,
hafva föranleda att detta arkiv, i jembredd med det stigande intresset
för historiska forskningar, allt mera anlitats i vetenskapliga ändamål och för
enskild upplysning, hvaremot de officiela och skriftliga förhandlingarna mellan
kollegium och arkivet minskats till den grad, att t. ex. år 1874 arkivkontoret
aflät till kollegium endast två memorial och af de mål, som kollegium
det året afgjorde, blott fyra undergått förberedande behandling i arkivkontoret.
Det har nemligen funnits enklast och för ärendenas behandling
mest ändamålsenligt, att kollegii embets- och tjensteman, vid förefallande
behof af upplysningar från arkivet, sjelfve begifva sig dit och omedelbart
ur dess handlingar, efter anvisning af kontorets tjensteman, hemta nödig
kännedom om äldre kamerala förhållanden. Sålunda har arkivkontoret i
väsentlig mån förlorat sin hufvudsakliga egenskap af ett särskild t för underlättande
af kollegii embetsverksamhet afsedt kontor. Och då det i allmänhet
är fördelaktigt, att offentliga samlingar af likartad beskaffenhet, så
vidt möjligt, förenas till ett helt, bär det synts komitén ändamålsenligt, om
kammararkivet, hvars nuvarande förvaringsrum dessutom till en del äro föga
lämpliga för handlingarnas behöriga vård, blefve öfverflyttadt till och förenadt
med Riksarkivet; detta så mycket hellre som den vanliga tjenstgöringen
inom Kammarkollegium icke är egnad att utbilda de särskilda egenskaper,
som böra finnas hos eu arkivtjensteman, hvarför det skulle kunna möta
svårighet för kollegium att, vid yppad kamererareledighet i arkivkontoret,
inom ämbetsverket finna lämplig person för platsens återbesättande. Någon
nämnvärd svårighet synes icke höra genom en sådan öfverflyttning uppstå
för kollegii tjensteman att göra erforderliga undersökningar, enär redan nu
kammararkivet är beläget utanför kollegii embetslokal och det härförinnan
ofta inträffat, att upplysningar måst inhemtas i Riksarkivet. Om eu sådan
öfverflyttning finnes böra ega rum, vill dock komitén fästa uppmärksamheten
vid, att dessförinnan från kammararkivet böra afskiljas åtskilliga dit

aflemnade nyare handlingar, som egentligen tillhöra dels Kammarrättens, dels
möjligen andra embetsverk^ arkiv och derför icke lämpligen böra öfverlemnas
till Riksarkivet. Hvad beträffar de nu vid arkivkontoret anstälde
tjenstemännen, af hvilka kamereraren är född år 1798 samt kammarförvandten
och kammarskrifvaren år 1816, lära de, om lämpliga befattningar
hos Kammarkollegium eller Riksarkivet icke kunna dem beredas, böra, likasom
de vid samma kontor anstälde två vaktmästare, öfverflyttas på allmänna
indragningsstaten.

Då bland arkivkontorets åligganden förekommit skyldigheten att på
grund af kollega remisser verkställa undersökningar och deröfver afgifva
yttranden, och kollegium icke bör genom öfverflyttning till Riksarkivet af
vården om arkivets handlingar gå miste om den hufvudsakliga fördel, som
af nämda stadgande kunnat vinnas, eller att personer med kännedom om
arkivet och den kamerala lagstiftningen i allmänhet derstädes kunna påräknas
att för kollegium verkställa undersökningar, synes det ändamålsenligt,
att den förstärkning i Riksarkivets personal, som i följd af öfverflyttningen
kan erfordras, väljes med tillbörligt afseende på så väl lämplighet för arkivgöromål
i allmänhet som särskild! insigter i kamerala förhållanden för att
kunna i förekommande fall gå Kammarkollegium till hända. Till vinnande
af detta ändamål skulle, enligt komiténs mening, bidraga, om, vid ledighet
i en sådan befattning, Eders Kongl. Maj:t behagade, ehuru densamma komme
att tillhöra Eders Kongl. Maj:ts kansli, lemna Kammarkollegium tillfälle att
yttra sig om platsens lämpligaste återbesättande. Visserligen skulle någon
skriftlig kommunikation icke ega rum omedelbart mellan Kammarkollegium
och föreståndaren för den ifrågasatta kameralafdelningen af Riksarkivet i
följd af dennes ställning såsom en Riksarkivets tjensteman, men någon synnerlig
fördel torde icke härigenom gå förlorad för kollegium, då det, såsom
redan är antydt, visat sig, att antalet remisser till kammararkivet och utlåtanden
derifrån åtminstone under de senare åren varit högst obetydligt.
Komitén hemställer alltså,

att vården om kammararkivet må öfverflyttas till Riksarkivet
;

att, i sammanhang dermed, de vid kammararkivet nu
anstälde tjensteman och vaktbetjente må, så framt de icke
kunna i kollegium eller Riksarkivet finna lämplig anställning,
på allmänna indragningsstaten öfverflyttas;

att, om, i anledning af kammararkivets förening med
Riksarkivet, någon särskild tjenstebefattning finnes böra
derstädes inrättas, för kompetens till densammas erhållande
må, jemte kännedom om Riksarkivets-, göromål, fordras
insigt i kamerala förhållanden, äfvensom Kammarkollegium

Fullmakt ti

tjenstcgrad.

Vikariatsersättning
y
ren skrifning
m. in.

må tillåtas att, vid ledighet af nämda syssla, yttra sig
om dess lämpligaste återbesättande.

I sitt utlåtande rörande ny lönereglering för rikets Hofrätter bär
komitén bland annat, föreslagit, att fullmakt för vissa hofrätternas tjensteman
icke må utfärdas å viss tjenst utan å tjenstegrad. De skäl, hvarpå komitén
stödde nämda hemställan äro, då numera enahanda kompetensfordringar
gälla för inträde å kansli- och kameralsidorna, för komitén lika giltiga beträffande
de Kammarkollegii tjenstemän, notarier, registrator, aktuarie och
kammarförvandter, som äro att hänföra till den nuvarande andra tjenstegraden,
hvilken, om den föreslagna indragningen af kanslist- och kammarskrifvaretjensterna
vinner bifall, bör benämnas första tjenstegraden, likasom
ock i fråga om innehafvaren af den till samma grad hörande fiskalstjensten,
för så vidt icke hinder för öfrige tjenstemän inom graden att till denna befattning
öfverflyttas förefinnes uti vilkoret, att denne tjensteman bör hafva
aflagt examen till rättegångsverken, och tillstyrker derför komitén,

att nämda tjenster må tillsättas på det sätt, att fullmakt
utfärdas endast å befattning inom första tjenstegraden,
med Kammarkollegium förbehållen rätt att anställa fullmaktsinnehafvaren,
under behörig hänsyn till hans genom
akademisk examen vunna kompetens, till tjenstgöring tills
vidare såsom notarie, registrator, fiskal, aktuarie eller
kammarförvandt; samt

att enahanda rätt må tillkomma kollegium beträffande
dessa befattningars nuvarande innehafvare, i den mån de
öfvergå på den nya aflöningsstaten.

Af de i det föregående framstälda förslagen om medgifvande af årlig
semester åt kollega embets- och tjenstemän, om utbetalande från statsmedel
af tjenstgöriugspenningar åt vikarie under ordinarie tjenstemans sjukdom
samt om ”kanslist- och kammarskrifvaretjensternas indragning följer, att anslag
för bekostande af vikariatsersättningar och renskrifning böra finnas till
kollega disposition anvisade.

Då under semester ersättning utgår endast till den extra ordinarie
tjensteman, som förordnas att bestrida tjenst i första graden och sammanlagda
tiden af samtlig^ embets- och tjenstemäns årliga semester utgör 28 ’/2
månader, skulle ersättningarna för vikariat under samma tid, beräknade efter
ett belopp af 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar för första graden, uppgå
till 2 850 kronor. Ersättning åt vikarier i händelse af sjukdomsförfall under
eu månad för samtlig^, embets- och tjenstemän samt betjente skulle utgöra
för året omkring 3,000 kronor, af hvilken summa i vanliga fall likväl

kommer'' att utgå endast eu mindre del, som, för uppställandet af en beräkning,
synes kunna antagas till högst halfva beloppet, eller 1,500 kronor.
Till vinnande af någon ledning för bedömandet, huru stort anslag kan erfordras
till bekostande af renskrifning inom kollegium, har komitén låtit
verkställa en ungefärlig beräkning öfver myckenheten af det renskrifningsarbete,
som derstädes för närvarande förekommer, och har denna beräkning
lemnat till resultat, att hela den nu förekommande renskrifningen borde
kunna bekostas med omkring 2,800 kronor årligen. Med behörig hänsyn
till den minskning, som i berörda arbete bör blifva en följd af åtskilliga
måls afskiljande från kollega embetsverksamhet, tror sig derför komitén
kunna antaga den för framtiden behöfliga renskrifningen icke erfordra större
anslag än i rundt tal 2,500 kronor. Vidare kommer, i följd af den hittills
varande första tjenstegradens indragning, helt visst extra ordinarie tjcnstemäns
biträde att påkallas, måhända i vidsträcktare mån än hittills varit
förhållandet, dock hufvudsakligast, enär all renskrifning skall särskilt betalas,
för att, under semester och annan ledighet för ordinarie tjensteman,
bestrida förordnanden; men då härigenom en icke oväsentlig förmån beredes
de extra ordinarie tjenstemännen och de under förordnande icke komma i
åtnjutande af s. k. flitpenningar, utöfver vikariatsersättningen, lärer icke så stort
belopp, som hittills varit bestämdt till arvoden åt dem tillika med extra ordinarie
vaktbetjente, eller 5,000 kronor, för ändamålet erfordras. Hvad i detta fall oundgängligen
behöfves kan visserligen icke noggrant beräknas, men då antagligen
utgifterna för vikariat och renskrifning i allmänhet icke komma att uppgå till
ofvan förslagsvis beräknade summor, utan lemna större eller mindre behållning,
som bör kunna disponeras till förmån för extra ordinarie tjenstemän, torde
det till flitpenningar erforderliga belopp kunna nedsättas till omkring två
tredjedelar af hvad nu finnes anvisadt till arvoden. Då emellertid flera
tjänstebefattningar enligt komiténs förslag komma att indragas och de öfvertalige
tjenstemän, som icke kunna erhålla löner efter den nya staten, likväl
böra fortfara med sin tjenstgöring enligt den fördelning kollegium finner
ändamålsenlig, böra följaktligen medel icke användas till flitpenningar och
renskrifningskostnad i annan mån än öfvertalige kanslisters och -kammarskrifvares
antal minskas.

Af nyss antydda skäl, att behållning kan uppstå å medel, som afsetts
för ett af ifrågavarande behof, under det att å andra kan förefinnas
brist, som det vore önskligt att kunna fylla med för handen varande tillgångar
utan att anlita tillfälliga utvägar, har det synts komitén lämpligt,
att anslagen för ofvan angifna behof under gemensam titel uppföras å kollega
stat, och hemställer derför komitén, med stöd af de gjorda beräkningarna,
att ett årligt belopp af 10,000 kronor ställes till kollega
förfogande att användas till vikariatsersättningar, flitpen 12 -

Expeditions lösen.

ningar och renskrifningskostnader, dock under iakttagande,
att detta anslag i hvad det afser flitpenningar och renskrifningsersättning
icke må utgå i annan mån än antalet
öfvertalige kanslister och kammarskrifvare minskas.

En del af renskrifningen inom Kammarkollegii kansli har, enligt hvad
komitén inhemtat, bekostats af allmänna medel. Sedan längre tid tillbaka
hafva nemligen kanslisterne ansetts icke vara skyldige att af utslag utskrifva
mera än två exemplar, men då ofta förekommit, att flera exemplar af samma
utslag måst expedieras, har det ålegat notarierne, så länge de åtnjöto expeditionslösen,
att af denna bekosta ntskrifningen af alla s. k. “öfverexemplar“;
och när sedermera nämda lösen indrogs till kronan, beslöt kollegium den
23 April 1858 att, då statsverket icke kunde ega bättre rätt än som innehafts
af sporteldelegarne, hvilkas rätt på statsverket öfvergått, kostnaderna
för utskrifning af öfverexemplar äfven fortfarande skulle bestridas af den
influtna expeditionslösen. Om nu enligt korniténs förslag särskilda medel
afses för bekostande af all inom kollegium förekommande renskrifning, följer
deraf, att den influtna expeditionslösen bör till statsverket levereras utan
annat afdrag än stadgad ersättning för uppbörd och redovisning. I sammanhang
härmed vill komitén förorda den ändring i nuvarande sättet
för. uppbörd af expeditionslösen, att utslag och andra utgående expeditioner,
som det åligger part att utlösa, må beläggas med stämpladt
papper, hvarigenom expoditionsredogöraren befrias från sitt nuvarande
åliggande att under längre tider af året för statens räkning handhafva
en icke obetydlig kontant kassa. 1 anledning häraf lärer blifva nödvändigt
att uppdrag lemnas åt någon af koliegii tjensteman att handhafva
försäljningen af och beläggningen med stämpladt papper, emot ånjutaride af
hittills stadgad godtgörelse så väl i egenskap af försäljningsman som för
den, enligt redogörelse för utgifna expeditioner, influtna stämpelafgiften, och
i detta hänseende har komitén för sin del väl ansett sagda uppdrag helst
böra öfverlemnas åt någon af de tjensteman, registrator!! eller aktuarie!!,
hvilka det åligger att under den vanliga förrättningstiden städse vara i
kollegium tillstädes, men då afseende kan behöfva fästas å personliga förhållanden,
hvilka icke alltid kunna vara enahanda, torde det böra öfverlemnas
åt kollegium att till uppdragets fullgörande förordna den af dess
tjensteinän, som dertill finnes lämpligast. Komitén hemställer alltså,

att, i sammanhang dermed att anslag beviljas till bestridande
af renskrifningskostnader, sådana utgifter icke
må vidare utgå af expeditionslösen; samt

att utgående expeditioner, som skola enligt expeditionstaxan
lösas, må beläggas med stämpelpapper, till belopp,
motsvarande hvad nu utgår i stämpel, lösen och sigill -

penningar, med rätt för expeditionshafvanden att, af inflytande
stämpelmedel, enligt redogörelse, åtnjuta den honom
hittills tillförsäkrade provision af influten lösen.

Kammarkollegii vaktbetjening utgöres för närvarande af en förste vaktmästare
och fem vaktmästare, utom de två vid arkivkontoret anstälde vaktmästarna,
om Indika förslag här ofvan blifvit framstäldt. Då antalet af betjening
vid ett embetsverk i betydlig män måste blifva beroende af lokalen
samt de flera eller färre kontor, hvarpå verket är fördeladt, synes det komitén
att, efter provinskontorens förening till ett kontor och med hänsyn till de
föreslagna inskränkningarna i antalet af tjensteman, jemväl antalet af de vid
kollegium anstälde fem vaktmästarne kan minskas till fyra.

Bland vaktbetjeningens löneinkomster ingå sigillpenningar till ett, efter
hvad komitén in hem ta t, årligt belopp af något öfver 100 kronor för hvarje.
I årlig lön åtnjuter förste vaktmästaren 650 kronor jemte ] 50 kronor hyresersättning,
tillsammans 800 kronor, och en hvar af vaktmästarne 550 kronor.
I öfverensstämmelse med grundsatsen, att sportler i allmänhet skola till statsverket
indragas, böra sigillpenningarne upphöra att utgöra en vaktbetjeningen
tillfallande löneinkomst och vaktmästarne härför hållas skadeslösa genom
förbättrad aflöning. Beträffande dennas belopp har komitén intet skäl att
frångå hvad som för deras vederlikar vid rikets hofrätter föreslagits, under
iakttagande att, då hofrättsposternas aflöning i Svea hofrätt, i betraktande
af dem tillkommande förmån af kallelsepenningar, föreslagifs till lägre belopp
än för hofrättsposterna i Göta och Skånska hofrätterna, aflöningen för vaktmästarne
i Kammarkollegium, Indika icke hafva att påräkna någon inkomst
genom kallelser, bör bestämmas efter samma grund som för sistnämde hofrättsposter.
Komitén får alltså föreslå,

att vaktbetjeningens antal vid Kammarkollegium må
bestämmas till en förste vaktmästare och fyra vaktmästare; att

aflöningen för vaktbetjeningen må utgå sålunda:

för förste vaktmästaren för vaktmästare vid till-	Lön.	Tjenstgörings- penningar.	Summa.
kr. 800:	— 300: —	1,100: —
trädet......... hvilket belopp kan genom ålderstillägg efter 5 år	* 500:	— 300: —	800: —
höjas till .......	„ 600:	— 300: —	900: —-
samt att vaktbetjeningens	inkomst	af sigillpenningar för-

svinner.

Vitktbetje ningen.

Stat.

Kammarkollegii hela personal utgöres nu af 42 embets- och tjensteman,
inberäknade dels två på förordnande stälda kanslisttjenster, dels kanslisttjensten
å registratorskontoret, om hvilkens indragning redan är i nåder
förordnadt, äfvensom 8 vaktmästare, tillsammans 50 personer. Enligt de af
komitén framstälda förslag skulle antalet minskas med 21, åt hvilka de tva
endast tillförordnade kanslisterne skulle afgå, men 13 tjenstemän och 1 vaktmästare
tills vidare qvarstå såsom öfvertalige, och på indragningsstat eller
till Riksarkivet öfverflyttas de tre tjenstemän och tva vaktmästare, som äro
anstälde vid kammararkivet, i följd af hvars förening med Riksarkivet likväl
förstärkning i det senare embetsverkets personal lärer komma att erfordras.
Genom så betydliga inskränkningar i personalen skulle, derest de
föreslagna ålderstilläggen under särskild titel anvisas, icke blott förhöjning
i slutsumman af kollega stat undvikas utan äfven besparing uppstå, enär,
då nu gällande stat enligt bilagan lutt. C. slutar med

ett belopp af .......................................... kronor 118,000:

den af komitén föreslagna, härhos under Litt. D. bifogade
stat, som upptager endast 29 personer, deraf
24 embets- och tjenstemän samt 5 vaktmästare,
slutar på ......................................... « 111,800:

hvadan den senare understiger den förra med kronor 6,200: —

Den genom ålder i tjensten betingade högre aflöning skulle likväl
göra ett särskildt anslag utöfver ofvan åberopade stat behöflig! Enligt ungefärlig
beräkning, grundad på nuvarande förhållanden, komme för ar 1877
att för detta ändamål erfordras omkring 11,000 kronor, hvilken summa, jemte
de ålderstillägg, som för öfriga under Finansdepartementet hörande verk
blifva erforderliga, borde såsom förslagsanslag under riksstatens sjunde hufvudtitel
uppföras.

Komitén, som, efter emottagandet af ofvan anförda, den 5 Februari
detta år meddelade föreskrift, ämnat i ett sammanhang behandla frågorna
rörande Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium, Statskontor och
Kammarrätt, har genom embetsskrifvelse af den 7 innevarande månad från
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet — med anledning dels deraf,
att två bland undertecknade sökt entledigande från komitéuppdraget, dels
ock af komiténs särskildt gjorda underdåniga framställning, att embeten och
tjenster inom vissa embetsverk måtte tills vidare tillsättas endast på förord -

nande — blifvit anmodad att så snart som möjligt till Eders Kong! Maj:t
inkomma med det af komitén utarbetade förslag till lönereglering för Kammarkollegium.

Då, till följd häraf, detta förslag jemte den inledande allmänna öfversigten
af komiténs uppdrag nu till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas, med
bifogande af de från Kammarkollegium inkomna handlingar i ämnet och
de vid dess behandling hos komitén anförda skiljaktiga meningar, får komitén
tillika i underdånighet anmäla sin afsigt att, när arbetet i hvad det särskildt
rörer icke blott nämda kollegium utan äfven Statskontoret och Kammarrätten
hunne afslutas, beledsaga regleringsförslaget med en för dessa tre embetsverk
gemensam framställning, motsvarande den, hvilken för Hofrätterna
innefattades i komiterades utlåtande af den 12 December nästlidna år, angående
vissa bestämmelser vid nya lönestaters tillämpning, såsom i fråga om
tjensters förening, pensionsålder, skyldighet att afgå med full pension och
sättet för öfvergång till nya staterna.

Komitén framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!
Eders Kongl. M a j : t s

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

H. W. BREDBERG.

O. F. AF SILLEN.
A. AV. DUFWA.

ERIK LJUNGSTEDT.
LISS ÖL. LARSSON.

Anton Granlund.

Stockholm den 9 Juni 1875

• '' i '' i

It , ; i ii- i

■

i ■ ■ >

si ■■

•uA

■

Litt. A.

Protokoll,

hållet i

Kong!. Kammarkolle glunt

den 10 November 1876.

Närvarande: Herr Presidenten etc.........................................................................

Herrar Kammarråden N. N................

och N. N..................................

Diarii

N:o.

1876.

1,816

1876.

2,520

1876.

2,521

1876.

2,522

1876.

Herr Kammarrådet N. N. föredrog:

Kongl. remiss uppå By socknemäns ansökning
om jordafsöndring för skolhusbyggnad
från pastors bostället Torpa, jemte vederbörandes
infordrade yttrande; och beslöts
underdånigt utlåtande enligt registratur^.
Hr Kammarrådet N. N. anförde särskild
mening (se registraturet)............

Advokatfiskalskontorets memorial om tilldelning
af skogsmark åt Bergfors sågverk
i Westerbottens län; och beslöts bref och
resolution på sätt registraturet utvisar.
(Om härvid förefallna omröstningar, se

protokollsutdrag i registraturet) .........

o- s. v.

Konungens Befallningshafvandes i Skaraborgs
län anmälan, att häradsskrifvaren
N. N. den -fa åter inträdt i tjenstgöring;

lades till handlingarna ..................

Remisser till Kameral kontoret...........

Till

Kontoret.

N. N.

N. N.
N. N.

In fiitem

N. N.

Expeditionsdag.

• i-'' •• *

• tU ''.‘-.i

‘

Litt. B.

Protokoll,

hållet i

Kongl. Kammarkollegium

(vid sammanträde in pleno) (vid sammanträde med Kongl. Förvaltningen af Sjöärendena)

den 00 Augusti 18 . .

Närvarande: ............................................................................................................

Diarii

N:o.

2,265

~T8ÖT

2,280
18 . .

2.281_

13 . .

Herr Kammarrådet N. N. föredrog:

Kamereraren N. N:s ansökning att, på grund
af företedt läkarebetyg, undfå en månads
tjenstledighet, räknadt från och med den 00
dennes; Bifölls och förordnades kammarförvandten
N. N. att under tiden bestrida
kamereraretjensten, och e. o. kammarskrifvaren
N. N. N. N:s kammarförvandt tjenst.

Beslutet delgifves registrator!! ......

Registratorns memorial med kollega aflöningslista
för 3:dje qvartalet; Och beslöts

bref till Statskontoret.....................

Registratorns memorial om upphandling af
ljus; Bifölls och skulle målet till registratorn
återställas för behörigt iakttagande
....................................

O. S. V.

Till

Kontoret.

In fidem

N. N.

Expeditionsdag.

xa* «-i

Ho .>1 o i 01S

; fs HLi

i Hi? I m iioii maftiti il «(sin> É

•iiiinJ.CY:-- . ,*» ■; ''iv.-it: i. - <s i.iii’ i;i shffiTfjstill.-:; Mvj

, >. i ;/''!>•*., / »h : <(«>!/

’!> fl ''! : K

'' i- . /I rir>][

■

;fO .. i ,,1v,'' b. \xA&\ »£<?i in

: - . ■ jj

V.-ibfl A. :

i-'' '' • ''• H;bi''

-J -■/ -i . ■'' ''/. HAifitM;;

i* 1 ••*;?

■ sr; ;n;;: !r; ;''■!■< >«: ^noUsiS.irgsir

’ • '' '' . ; i;

rui

■ ■■ -i : , un,.

: ?tiO •

■:■ ■ -.i ii : n

Litt. C.

Transsumt från 1873 års Statsliggare.

Kammarkollegium.

~ .....................“		Penningar.
Styrelsen.
1 President, lön .......................................		9,000	—
8 Kammarråd, löner å 5,000 R:dr ......................		15,000	—
3 Kam marråd, löner å 4,500 K:dr ......................		13,500	—
Kansliet.
1 Sekreterare, lön.......................................		3,500	—
3 Notarier, löner å 2,200 K:dr ...........................	6,600: —
lönetillökning å 600 „ ...........................	1,800: —	8,400	_-
2,800 K:dr
2 Notarier, löner å 2,200 R:dr ...........................	4,400: —
lönetillökning å 300 „ ...........................	600: --	5,000	_
2,500 Rdr
1 Ak tuarie och Registrator ............................		2,500	—
1 Kanslist till biträde vid aktuarie- och registrators-göromälens be-
stridande lön .......................................	1,000: -
arvode	200: -	1,200	—
4 Kanslister, löner å 1,000 R:dr.........................		4,000	—
Till befrämjande af göromålens gång inom kanslistgraden		2,000
AdvoTcatfisIcalshontoret.
1 Advokatfiskal, lön ...................................		3,500	—
1 Kanslist till biträde vid advokatfiskalsgöromålens bestridande,lön ...	2,000
1 Kanslist, lön...........................................		1,000
Första Provinskontoret.
1 Kamererare, lön .....................................		3,500	_
1 Kammarförvandt, lön ..................................		2,200	—
3 Kammarskrifvare, löner å 1,000 Il:dr.................		3,000
Andra Provinskontoret.
1 Kamererare, lön .....................................		3,500
1 Kammarförvandt, lön ..................................		2,200	—
3 Kammarskrifvare, löner å 1,000 R:dr...................		3,000	—
	Transport	88,000	-

100

1 Transport	88,000	—
Tredje Provinskontoret. 1 Kamererare, lön ................................................	3,500
1 Kammarförvandt, lön .........................................	2,200	_
3 Kammarskrifvare, löner ä 1,000 R:dr.............................	3,000	—
Kammar-arJcivkontoret. j 1 Kamererare, lön ................................................ 1 Kammarförvandt, lön .............................................	3,500
2,200	_
1 Kammarskrifvare, lön.............................................	1,000	—
Löneförhöjning åt de tvenne äldre Kammarförvand- terne å 600 R:dr .................................... 1,200: — Löneförhöjning åt de tvenne yngre Kammarförvand- terne å 300 Rdr .................................... 600: —	. 1,800 3,000
Löneförhöjning åt de fem i tjensten äldste ordinarie Kammarskrif-varne i kollegium å 600 R:dr .................................	—
Vaktbetjeningen. 1 Förste Vaktmästare, lön ................................. 600: — hyresersättning 150: —	750
5 Vaktmästare vid kollegium, löner ä 500 R:dr...............	2,500
2 D:o vid arkivkontoret, löner ä 500 Rdr ......	1,000
Sigillpenningar, omkring 120 R:dr, skola fortfarande tillfalla vaktbetjeningen. Till gratifikationer åt extra ordinarie tjenstemän och vaktbetjente......	5,000
Summa enligt riksstaten	117,450	-
Tillkommer. Löneförbättring åt 8 vaktmästare med 125 R:dr till hvardera af de 2:ne arkiv-vaktmästarne och med 50 R:dr till hvardera af de öfriga 6 vaktmästarne .......................................	550
Summa enligt riksstaten \|	118,000	-

101

Litt. D.

Förslag

till

Stat

för Kammarkollegium, att tillämpas från och med år 1877.

	Lön	Tjenstgörings-	Summa
		penningar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1 President..............................	7,600	2,400	10,000	Efter 5 års tjenst-
1 Kammarråd ........................	4,600	1,800	6,400	göring inom graden
4 Dito ........................	18,400	7*200	25*600	✓kunna tjenstgörings-penningarne höjas } med 600 kronor.
t Sekreterare ........................	3,000	1,500	4,500
1 Advokatfiskal........................	3,000	1,500	4,500	Efter 5 års tjenst-
1 Kamererare...........................	3,000	1,500	4,500	göring inom graden kan lönen höjas med
1 Tjensteman inom första				500 kronor och efter
tjenstegraden ..................	1,600	1,200	2,800	10 år med ytterli-gare 500 kronor.
14 Tjensteman inom dito dito Anslag till vikariatsersättnin-	22,400	16,800	39,200

gar, renskrifning samt flitpenningar åt e. o. tjensteman och vaktbe-tjente ..............................			10,000
1 Förste vaktmästare .......... 1 Vaktmästare ........................	800 500	300 300	1,100 800	. Efter 5 års tjenst-göring kan lönen
3 dito ........................	1,500	900	2,400	(höjas med 100 kro-’ nor.
Summa	—	—	111,800

:nA >''

3 B 3 B

.Jfl!»fg jtfojhftHHHttjfl a.;

!''

■ - rsnn5

[p }•:

i h i*

‘Yi-Ypy- - )''£ - • t

. .. '' ä

:V; ''1- i;

T ^ i
•■ ;.■) -

...i ii •:<:

■

........... >j slOP

''■1 V. Y<\lBu >1; £<M.

)

103

Särskilda meningar af:

l:o H. IV. Bredberg:

I Komiténs förslag att nedsätta antalet af Kammarkollegii notarier har
jag efter en viss tvekan deltagit i förhoppning, att, derest det någon gång,
när mål till större antal hopa sig, skulle för desse tjensteman befinnas svårt
eller omöjligt att medhinna hvad dem åligger, nödigt biträde af extra ordinarie
tjensteman under de ordinaries tillsyn skall kunna beredas med anlitande
af det föreslagna anslaget till flitpenningar in. m.

Men, om jag än i berörda hänseende öfver vunnit mina betänkligheter,
har jag deremot icke kunnat det i fråga om arbetets ordnande inom provinskontoren.
Då den utredning i sak, som innefattas i deras yttranden och
är af största vigt för målens behandling inom kollegium, icke kan med
framgång verkställas utan sorgfällig samt derigenom tidsödande forskning af
sakkunnige personel-, och då den nu dermed sysselsatta kontorspersonalen af
tre kamererare, tre kammarförvandter och sex kammarskrifvare, med biträde
jemväl af kammarförvandten på arkivkontoret, tillsammans 13 tjensteman,
bland Indika ingen är tillika anstäld i annat verk, är, efter hvad kollegium
vitsordat, fullt upptagen af sina åligganden, Indika icke ens lära hinna att afslutas
i samma mån som nya mål till kontoren inkomma, synes det antagande
mig alltför vågadt, att samma åligganden skulle kunna behörigen skötas af en
enda kamererare och nio under hans inseende stälde kammarförvandter;
helst jag befarar, att det föreslagna kameralkontorets förman, om han skall
fördela och öfvervaka hela det till kontoret hörande arbete, gå tjenstemännen
tillhanda med erforderliga råd och anvisningar samt dessutom vara för alla
dem, som för andra embetsverk eller för eget behof söka upplysningar, så tillgänglig,
som anspråken på en person i hans ställning otvifvelaktigt förutsätta, svårligen
hinner sjelf utarbeta någon väsentlig del af de vigtigare mål, för Indika
kamererarens skicklighet och erfarenhet böra företrädesvis vara att anlita.
Den stridighet vid behandling af likartade frågor, som komiténs pluralitet befarat
till följd af arbetets delning på skilda kontor, lärer i verkligheten icke
visat sig och bör alltid kunna förekommas, om kontorscheferne fortfarande,
såsom hittills, samråda, när frågor af större omfattning eller principiel vigt
förekomma.

Vid försök att bereda en sådan minskning af kontorspersonalen, som
äfven jag måste finna, i sammanhang med löneförbättringen, önsklig och
eftersträfvans värd, har jag för detta ändamål ej funnit någon lämpligare utväg,
än att nedsätta Provinskontorens antal till två, nemligen ett för rikets
sydligare län och ett för de nordligare, efter den fördelning, som Kammarkollegium,
med kännedom om kontorsarbetenas dryghet för olika orter, synes bäst

104

vara i tillfälle att angifva. Kamererare blefvo då två, Indika lätteligen
kunde vid förefallande behof samråda. Diariiföring och öfriga bestyr, som
komitén ansett lämpligen kunna åläggas en aktuarie i Kameralkontoret, borde
äfven efter min åsigt tillhöra en sådan, gemensam för begge provinskontoren,
om honom bereddes ett arbetsrum med centralt läge. Och för kontorens
öfriga göromål torde erforderlig arbetskraft vara att påräkna hos 8 kammarförvandter,
4 på hvardera kontoret, hvilka, med den af komitén föreslagna
förbättrade aflöning, kunde åt tjensten odeladt egna sin tid och omsorg.

Ehuru jag inser, att inrättandet af två kontor i stället för tre medför
icke obetydliga rubbningar i nuvarande anordningen utan att gifva åt
kontorsarbetet den enhet, som komitens pluralitet asyftat, tror jag för min
del anspråket på eu sådan enhet desto hellre böra vika, som chefskapets
och dit hörande göromåls fördelning mellan åtminstone två personer är efter
min uppfattning ett vilkor för detta arbetes handhafvande pa ett verkligen
gagnande sätt.

°2:o O. F. af Sillen:

En af de allmänna grunder för löneregleringen, som komitén föreslagit,
är den att tjensteman i lägre grad skall vara skyldig förrätta tjenst
i högre medan dennas innehafvare åtnjuter semester, utan annan ersättning
än den, som ligger i fördelen så väl att sjelf i tur erhålla ledighet som ock
att genom förordnande på en högre plats få tillfälle att ådagalägga sin
lämplighet för densamma. Ehuru jag, utan att underskatta värdet af nämnda
fördel, icke kan betrakta densamma såsom en vedergällning för besväret att
under förmäns semester bestrida tjenst i högre grad, utan anser rättigheten
till egen semester vara ensamt betingad af behofvet att efter eu längre tids
ansträngande tjenstgöring njuta någon hvila, har jag likväl icke| funnit
giltig anledning att i det hufvudsakliga frångå den föreslagna grunden, helst
denna öfverensstämmer med komitens uti betänkandet, angående lönereglering
m. m. för Hofrätterne, uttalade mening i samma ämne, men deremot håller
jag före, att i fråga om de embetsververk, för hvilka, såsom nu skett för
Kammarkollegium, rätten till semester föreslås att utsträckas till hela tjenstemannapersonalen,
någon begränsning eller inskränkning af ofvannämnda
tjenstgöringsskyldighet bör äga rum. Det lider nämligen intet tvifvel att,
med redan inträdda och antagligen alltmer fortgående minskning i tillgången
på extra ordinarie tjensteman inom de särskilda verken, stora svårigheter
skola möta för en sådan reglering af semesterförmånen, att alla tjenstemännen
årligen må komma deraf i åtnjutande. Äfvenledes torde det icke
kunna fordras, att vederbörande embetsverks styrelse skall till de lediga
platsernes skötande städse förordna olika personer blott för att komma

105

i tillfälle att pröfva deras lämplighet för platsen, ett förfarande, hvilket
icke väl låter sig förenas med styrelsens pligt att ansvara för ärendenas
jemna och behöriga gång. Antagligt är det derföre, att till de lediga
sysslornes uppehållande företrädesvis blifva förordnade i göromålen redan
pröfvade vikarier, likasom att desse nödsakas under året emottaga förnyade
sådane förordnanden.

Det är med fästadt afseende å nu anförda omständigheter, som jag
anser mig böra förorda det tillägg till ifrågavarande förslag, att om tjensteman,
som erhåller förordnande att under annans semester förestå tjenst i
högre grad, sjelf icke kan under året af sådan förmån komma i åtnjutande,
eller han förpligtas att under samma period emottaga mer än ett dylikt
vikariat, honom må tilldelas ersättning derför med belopp, motsvarande
tjenstgöringspenningarne vid den högre graden, men med förbindelse för
honom att i stället afstå egne tjenstgöringspenningar till den, som hans
tjenst under tiden förrättar; blifvandes, i händelse denna framställning
godkännes, nödigt att med lämpligt belopp öka den till bestridande af vikariatsersättning,
renskrifning m. m. af komitén föreslagna summa.

3:o Erik Ljungstedt:

På de skäl jag i mitt vid komiténs den 12 December 1874 afgifna
underdåniga betänkande och förslag angående lönereglering in. m. vid Rikets
Hofrätter och Krigshofrätten fogade särskilda yttrande anfört, anser jag, i
olikhet med komiténs öfriga medlemmar, att äfven i afseende på Kammarkollegium
en viss allmännare och lika grund bort följas vid fördelandet af
den för en hvar befattning blifvande hela aflöningen uti lön och tjenstgöringspenningar,
så att de, utan hänförande af det s. k. ålderstillägget vare sig
ensamt till lönen eller ensamt till tjenstgöringspenningarna, kommit att, om
icke noggrannt, likväl nära motsvara, lönen och flen dermed lika stora
pensionen, två tredjedelar, och tjenstgöringspenningarna en tredjedel af det
hela, — dock med undantag, af då jemväl åberopad anledning, för aflöningsbeloppet
åt presidenten.

Under hemställan att, lika som i fråga om hofrättsråden, ålderstillägg
må komma, bland andre, eu hvar af ledamöterne i Kammarkollegium till
godo efter fem år och på i öfrigt föreslagna vilkor samt till belopp af 600
kronor, får jag derföre tillika för min del tillstyrka sådan fördelning af det
till hvarje befattning hörande aflöningsbelopp ej mindre sedan än innan
ålderstillägg förvärfvats, som mitt efterstående i tabellform upprättade särskilda
löneförslag utvisar.

Beträffande jemväl sjelfva beloppet för aflöningarna, är jag i ett hänseende
af olika mening med mine medkomiterade. Af dem är ordinarie bild -

106

nen i den enligt komiténs förslag blifvande första tjenstegraden ansedd höra
utgöra 1,600 kronor, tjenstgöringspenningarna 1,200 kronor samt ålderstillägget
500 kronor efter fem och ytterligare 500 kronor efter tio år, så
att hela aflöningen skulle vid tillträdet uppgå till 2,800, efter 5 år till 3,800
och efter tio år till 3,800 kronor, samt beloppet af högsta pension utgöra
2,600 kronor, — allt i enlighet med hvad som uti komitdns ofvanberörda
betänkande och förslag af den 12 December 1874 blifvit, oberäknadt ett för
renskrifningskostnad upptaget ersättningsbelopp af 400 kronor, tillstyrkt för
hofrätternes notarier. —Af hvad jag uti min omförmälda då afgifna reservation
föreslagit angående sättet för fördelningen af bemälde notariers såväl
som af hofrätternes öfrige tjenste- och embetsmäns hela aflöningssumma,
skulle, om alldeles lika högt lönebelopp finge tillgodokomma nu ifrågavarande
tjensteman, följa, att för dem lön och pension, å ena, samt tjenstgöringspenningar,
å andra sidan, komme att utgöra, vid tillträdet, de förra
2,100 kronor och de senare 1,100 kronor, — efter fem år, lön och pension

2,500 och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor — samt efter tio år de förra

2,800 och de senare 1,400 kronor, med iakttagande likväl att det belopp,
hvilket i vissa fall borde vid ledighet afstås såsom tjenstgöringspenningar
skulle oförändradt vara 1,200 kronor. Nu komme visserligen icke den blifvande
första gradens tjensteman i Kammarkollegium att åligga någon utskrift
af derifrån utgående expeditioner, för bekostande af hvilket göromål till den
del det icke må af hofrätternes notarier sjelfve verkställas en derpå beroende
minskning i aflöningen för desse uppstår; men då jag i fråga om sistbemälde
tjensteman antagit, att det vore snarare för en i andligt hänseende mera
fruktbringande användning af deras tid önskligt, än för svårigheten att af
brist på tid medhinna sådan utskrift behöfligt, att särskilt biträde dervid
af dem anlitades, under det att å andra sidan antalet af deras nu omhandlade
vederlikar i Kammarkollegium blifvit af komitén satt så lågt, att
en hvar, oaktadt frånvaron af renskrifningsskyldighet, måste i sina tjenstegöromål
äga full sysselsättning, har jag ansett summan af desse senares löneförmåner
åtminstone icke i större mån böra understiga notariernes i Rikets
hofrätter, än med hälften af den beräknade utskriftskostnaden eller 200
kronor såsom högst motsvarande värdet af den renskrifning desse sistnämde
icke beqvämligen skulle kunna sjelfve hinna verkställa.

Jag föreslår derföre, att aflöningen till registrator, aktuarie, notarier,
fiskal och kammarförvandter i Kammarkollegium må komma att utgöra vid
tillträdet 3,000, — efter fem år 3,500 och efter tio år 4,000 kronor, med
den redan omförmälda fördelning i lön och pension, å ena, samt tjenstgöringspenningar
dels att vid afgång med oafkortad pension frånträdas och
dels att i vissa fall vid ledighet afstås, å andra sidan, som, bland annat,
utvisas af följande ofvan åberopade

107

tabellariskt uppställning:

Löneförmåner enligt komiténs förslag.		Löneförmåner enligt Erik Ljungstedts särskilda mening.
		Tjenstgöringspen- ningar.				Tjenstgöringspen- ningar.
Hela äflö- ningcn.	Lön och pension.	Att vid ledighet af stås till vikarie.	! Att vid ledighet i Kronan besparas. i _ _	Lön tagan d e.	Hela aflö- ningen.	Lön och pension.	Att frånträda^ vid afgång med oaf-kortad pension.	Att i vissa fall afstås vid ledighet.
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.		Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
10,000	7,600	2,400	_	President.....................	10,000	7,600	2,400	2,400
7,000	4,600	1,800	600	Kammarråd med ett ålderstillägg.......	7,000	4,600	2,400	J> 2,200
6,400	4,600	1,800	—	Dito utan dito ....... Sekreterare, Advokatfiskal och Kamererare	6,400	4,300	2,100
5,500	4,000	1,500	—	med två ålderstillägg............	5,500	3,700	1,800	t 1,700
5,000	3,500	1,500	_	Dito med ett dito ............	5,000	3,300	1,700
4,500	3,000	1,500	—	Dito utan dito ............ Registrator, Aktuarie, Notarier, Fiskal och Kammarförvandter med två åldertillägg . . .	4,500	3,000	1,500	1
3,800	2,600	1,200	—	4,000	2,700	1,300	\|
3,300	2,100	1,200	_	Dito med ett dito . . .	3,500	2,300	1,200	1,200
2,800	1,600	1,200	—	Dito utan dito . . .	3,000	2,000	1,000	1
1,100	800	300	—	Förste Vaktmästare...............	1,100	730	370	360
000	600	300	—	Öfrige Vaktmästare med ett ålderstillägg . .	900	600	300	} 280
800	500	300	—	Dito utan dito . .	800	530	270

4:o. A. TF. Dufva och Diss Öl. Larsson:

Från komiténs öfriga ledamöter hafva vi varit åt skiljaktig mening i
följande hufvudsakliga delar af betänkandet rörande Kammarkollegiet, nemligen:

l:o) Presidentsbefattningen. Då enligt komiténs förslag antalet ordinarie
tjensteman inom kollegiet skulle betydligt minskas och vid sådant förhållande
tillsyn öfver göromålens ordentliga gång samt utöfningen af förmanskap
för de öfriga tjenstemännen icke lärer kunna fordra mera tid och
omtanka än att, derest uppdraget lemnas åt den bland ledamöterne, som
dertill är mest lämplig, det kan af denne, jemte hans öfriga göromål fullgöras,
emot derför anvisadt skäligt arvode, anse vi presidentsbefattningen

108

böra indragas och dess nyssnämda göromål öfverlemnas åt den bland ledainöterne,
som dertill är mest skicklig och passande, och hvilken, såsom ordförande
i kollegiet, synes oss böra åtnjuta ett särskildt arvode äf samma
egenskap som tjenstgöringspenningar, dock att det alltid skulle utgå till den
verkligt tjenstgörande.

2:o) Kammarråden. Endast under förutsättning af presidentstjenstens
indragning förorda vi bibehållandet af fem kammarråd, af hvilka en skulle
vara ordförande i kollegiet. I annat fall och, derest president bibehålies, och
således bör kunna påräknas att, såsom tredje man utan föredragningsgöromål,
deltaga i kollegii sammanträden, anse vi fyra kammarråd tillräckliga för
skötandet af dem bland kollegii nuvarande göromål, som enligt komiténs
förslag åt kollegiet bibehållas. I flertalets inom komitén mening att de under
semester tillförordnades arbete skulle bedömas såsom städse underlägset de
ordinarie ledamöternes, kunna vi icke instämma. Yäl hålla vi sannolikt
att första året, under hvilket semestertjenstgöring enligt komiténs förslag
skulle ordnas, möjligen flere vid ledamotstjenstgöring oförsökta kunna behöfva
dertill användas och att för hvarje nykommen någon tids öfning erfordras,
men utom det att hvarje tillförordnad ledamot äfven nu måste någon
gång vara det första gången, bättras förhållandet antagligen redan följande
året och utan förbiseende af sanning och verklighet lärer det ej kunna
påstås, att hvarje ordinarie ledamot intill afskedstagandet fortgår i tilltagande
duglighet eller ens bibehåller den en gång uppnådda oförminskad.

3:o) Sekreteraren. Denne, som enligt kollegiets sedan 1838 gällande
instruktion egentligen är notarie, skulle, om den af komitén föreslagna ordning
för besvärs anförande och delgifvandet af desamma gillas, förlora nästan
allt hvad han hittills haft af sekreteraregöromål. Att bibehålla en särskild
tjensteman för utöfvande af förmanskap för kansliet, synes oss obehöfligt när
kanslitjenstemännen kunna inskränkas till fyra. Hvad åter beträffar flertalets
i komitén antagande att sekreteraren skulle vara behöflig för att “alla
söknedagar vara tillstädes, vaka öfver kansliarbetets gång, emottaga de uppdrag,
som i afseende derå kunna af ledamöterne meddelas, samla och tillhandahålla
de för kollegiets verksamhet erforderliga upplysningar''4, så framgår
tillräckligt af denna flertalets framställning att det icke är sekreteraregöromål,
som göra sekreterare behöflig, och denna åsigt bekräftas än ytterligare
af hvad vidare härom i betänkandet anföres; ‘‘kansliarbetets gång11
bevakas till fullo medelst expeditionslistorne af referenterne; för emottagande
af “uppdrag44 finnes registrator! tillgänglig hela förmiddagen; och samlandet
och tillhandahållandet af de för kollegiets verksamhet erforderliga upplysningar
tillkomma kontorens tjensteman och kan icke af en sekreterare fullgöras.
A7i hålla således före att sekreterarebefattningen är alldelee obehöflig
och att då, enligt komiténs förslag, åtskilliga besvärliga mål skulle

109

kollegiet frånskiljas; den nuvarande protokollsföringen och kommunikationsväsendet
upphöra; samt notarierne, af hvilka nu flere medhinna att sköta
annan tjenst jemte notariegöromålen, komma att, i den mån antalet vid ledighet
minskades, egna sig åt dessa ensamt, tre notarier böra vara tillräcklige
för dem tillkommande göromål vid de, enligt komiténs förslag, åt
kollegiet bibehållna ärender.

4:o) Kammarförvandterne. Sedan diariiförings- och renskrifningsgöromålen
inom kammarkontoret blifvit afskiljda, anse vi nio tjensteman, så aflönade
att de åt tjensten kunde egna all sin arbetstid, böra medhinna den
utredning, som på kontoret skulle bero af en väsentlig del bland kollegiets
ärender, hvarföre vi föreslå, jemte en kamererare, endast 8 kammarförvandter
i kammarkontoret.

5:o) Aflöningsbeloppen. Utan att inlåta oss i någon närmare gransknig
af giltigheten utaf de grunder komiténs flertal anfört för bestämmande
af ledamotsaflöningarne i kollegierne, jemförda med de för hofrättsledamöterne
förut af komitén föreslagna aflöningar, inskränka vi oss här till att — med
förklarande det vi icke anse tjenstemannabanan böra betraktas såsom någon
försörjnings- eller försäkringsanstalt, till beredande vid viss ålder af viss
inkomst, och derföre, samt enär vi anse att det är arbetet, ej åldern, som
skall godtgöras, finna de af flertalet uppgjorda åldersberäkningar af föga
värde, — fästa uppmärksamhet derpå att, enligt flertalets förslag, förvaltningstjenstemännen
skulle komma att i aflönings afseende synnerligen gynnas
i jemförelse med öfverdomarne. För dessa senare har komitén föreslagit aflöningar
från 4,800 kronor till 7,000 kronor, medan, enligt flertalets förslag,
kollegiiråderne skulle erhålla vid tillträdet 6,400 kronor och efter fem år

7,000 kronor. De senare skulle således icke blott genast komma i bättre
ställning än flertalet af öfverdomare, utan till och med aflönas förmånligare
än hofrättsråden, hvilka väl genast skulle erhålla 6,400 kronor men först
då de blefvo ordförande på division, hvilket i allmänhet dröjer vida mer än
fem år från rådsutnämningen, aflönas med 7,000 kronor. Och härvid är
ytterligare att märka, dels att ordförande hofrättsråden fullgöra en del af de
åligganden, som tillhöra presidentsbefattningarne, och i kollegiet skulle, efter
vår mening, tillkomma en af dess fem ledamöter, emot derför särskildt anvisadt
arfvode, dels att, enligt komiténs förslag, ordförande hofrättsråden,
hvilka varit befriade från föredragning, skulle få till åliggande att föredraga
hälften så mycket som öfrige referenter och att således för höjande
af deras aflöning fans det skäl att deras göromål skulle ej oväsentligt ökas.

För vår del föreslå vi att kollegiiiedamöterne måtte, jemte tjenstgöringspenningar
1,800 kronor, erhålla i lön o,600 kronor, hvilket lönebelopp skulle
kunna efter fem års tjenst höjas till 4,100 kronor och efter tio års till
4,600 kronor, så att sammanräknade aflöningsbeloppen blefve 5,400 kronor.

5,900 kronor och 6,400 kronor, hvartill för den af ledamöterne, som förordnades
till ordförande, borde, efter vår mening komma ett arvode af 1,600
kronor.

För advokatfiskal och kamereraren föreslå vi, jemte 1,500 kronor
i tjenstgöringspenningar, lön till belopp af 2,600 kronor, som efter 5 år
kunde höjas till 8,100 kronor och efter tio år till 3,600 kronor, så att sammanräknade
aflöningsbeloppen blefve 4,100 kronor, 4,600 kronor och 5,100
kronor.

Sammanstälda med de af komitén föreslagna löner för första graden
skulle de af oss nyss angifna aflöningsbolopp medföra den fördelen att högsta
lönen i den lägre graden blefve lika med lägsta lönen i närmast högre grad
och att således för den, som hunnit högsta lönen i en lägre tjenstegrad,
allt sträfvande efter befordran för att snart vinna en högre pension blefve
omöjliggjord t.

Åt fiskalen anse vi icke böra medgifvas rätt att efter tjensteålder
kunna erhålla högre lön, utan denna tjensteman böra qvarstå vid 1,600
kronor i lön och 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar, enär eljest advokatfiskalens
ena biträde skulle, ehuru befriadt från renskrifningen, kunna blifva
vida dyrare, än nu båda kanslisterne tillsammans, något hvartill vi icke
kunna finna att göromålen på advokatfiskalskontoret gifver fog, på samma
gång vi anse att, derest hvad vi föreslå skulle göra att fiskalen sökte förflyttning
till annan tjenst i samma grad, det icke vore olämpligt att sålunda
kännedom om advokatfiskalsgöromålen och juridisk bildning bereddes inträde
eller förkofran vare sig bland notarierne eller kammarförvandterne.

1 fråga om vaktbetjeningen kunna vi icke instämma i flertalets inom
komitén mening att, enär kammarkollegiets vaktmästare icke hafva tillfälle
att, såsom Svea hofrätts vaktbetjening, genom kallelser förtjena kallelsepenningar,
böra de hafva högre aflöningar än dessa. Oss vill det synes att,
då kollegiets vaktmästare ej hafva kallelser att verkställa eller några deremot
svarande göromål, de ock äro oförhindrade att använda den tid, som dertill
skulle åtgått, på annat förvärf och icke böra anses berättigade till aflöning
af statsmedel för att, under den tid Svea hofrätts vaktmästare äro sysselsatte
med kallelser, göra ingenting. Yi föreslå derföre och med fästadt afseende
å hvad vi kunnat inhemta om dessa vaktmästares och vaktmästarnes
i hofrätten göromål, förste vaktmästarens lön till 700 kronor och tjenstgöringspenningar
till 300 kronor samt vaktmästarne att, jemte tjenstgöringspenningar
200 kronor, erhålla lön 500 kronor, som efter fem är kunna
höjas till 600 kronor.

6:o) Ersättning för vikariat under sjukdom. Komiténs flertal har
föreslagit att, då under verklig sjukdom det medgifves tjensteman att för
högst en månad hvarje år, ehuru tjenstledig, uppbära sina tjenstgöringspen -

ningar, den tjensteman i lägre grad, som förordnas att tjensten förrätta, skall
erhålla tjenstgöringspenningar i högre grad. Då den för kollegiets samtliga
tjensteman tillstyrkta fördel att under nyss angifna förhållanden kunna en
månad om året bibehållas vid tjenstgöringspenningarne, är, i likhet med
semestern, en dem gemensamt beredd förmån, synes det oss billigt och rätt
att, i det ena fallet, som i det andra, den ordinarie tjensteman, som till
förrättande af tjenst i högre grad förordnas, bibehåller sina egna tjenstgöringspenningar,
så att anslag ifrågakommer endast för den extra ordinarie,
som förrättar lägsta gradens tjenst. Yi erinra härvid jemväl att förhållanderne
i hofrätterne icke gifva något stöd åt flertalets förslag. Ty för hofrätterne
ansåg komitén, med afseende å deras långa ferier, tjenstgöringspenningarne
icke i allmänhet böra vid sjukdom få behållas. Endast för
några få tjenstemän, som icke hade ferier, tillstyrktes semester och möjlighet
att vid sjukdom få en månad behålla tjenstgöringspenningarne, hvarföre ock
för dessa få tjenstemän beräknades anslag, motsvarande den sjukes tjenstgöringspenningar,
att utgå till vikarien. Men detta var tillbörligt, enär de,
hvilka antagligen skulle komma att till vikarier förordnas, icke sjelfve skulle
kunna få njuta förmånen af tjenstgöringspenningarnes bibehållande under
sjukdom, hvilket deremot blefve fallet i kammarkollegiet.

De från komiténs flertal skiljaktiga åsigter, vi här i sina hufvudpunkter
mera antydt, än fullständigare utvecklat, sträcka sig äfven till uppfattningen
af flere förhållanden, som utgjort föremål för komiténs bedömande,
så att, äfven i fall, der vi med flertalet instämma i de tillstyrkta åtgärderna,
vi icke kunnat gilla hvad som för deras motiverande blifvit anfördt. I anseende
till betänkandets påskyndade afgifvande sakna vi nu tillfälle att ingå
i vidare ordande härom, utan inskränka oss till att omnämna förhållandet.