UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1876:4)

UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

ANGÅENDE

LÖNEREGLERING M. M.

FÖR

STATSKONTORET,

AFGTPYET DEN 11 NOVEMBER 1875

i \ AI) II R 10IMMMI VA I) il k O.HI TE R AIIE.

STOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLA0.
1875.

Lij/Mi!! ''IM* i

; ,i i .1

j v i 5 ] j* ! ;

Stormäktigste, Aliernådigste Konung!

Sedan den för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering
af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden i Nåder
tillsatta Komité, som, enligt den utstakade planen för dess arbeten, skolat
i ett sammanhang behandla frågorna angående Kammarkollegium, Statskontoret
och Kammarrätten men genom embetsskrifvelse från Statsrådet
och Chefen för Finansdepartementet af den 7 nästlidne Juni blifvit, af anledning

Statskontorets

embetsverk samhet.

att tvänne af Komiténs medlemmar till Eders liongl. Maj:t ingått med
underdåniga ansökningar om entledigande från det erhållna uppdraget uppfordrad
att, så snart som möjligt vore, till Eders Kong]. Maj:t aflemna det
då utarbetade förslaget till lönereglering för Kammarkollegium, under den
9 i samma månad till Eders Kongl. Maj:t afgifvit underdånigt betänkande
och förslag till sådan reglering för detta embetsverk, har Komitén besdiende
efter den af Eders Kongl. Maj:t sedermera den 11 i nyssnämda
manad beslutade partiella förändring i Komiténs sammansättning af undertecknade
ordförande och ledamöter, öfvergått till behandlingen af frågan om
Statskontorets reglering, och får nu, efter arbetets afslutande i denna del
afgifva underdånigt betänkande och förslag till lönereglering m. m. för sistbemälda
embetsverk.

Enligt den för Statskontoret gällande

nådiga

instruktion af den 16

Maj 1856, har detta embetsverk hufvudsakligen till åliggande att uti allt
som eger gemenskap med de statsverkets så väl ordinarie som extra ordinarie
inkomster och utgiftsanslag, hvilka äro stälda till Eders Kongl. Maj-ts

nådiga disposition, vaka deröfver att Eders Kongl. Majits och Kronans rätt
städse iakttages och gifna föreskrifter om uppbörd, leverering och redovisning
noggrant följas, äfvensom att förvalta och disponera statsinkomsterna och
dermed bestrida statsutgifterna efter faststälda stater, allmänna författningar
eller särskilda nådiga föreskrifter; och, såsom uti Statskontorets den 15

November 1873 afgifna underdåniga förslag till nya aflöningsstater fördetta
embetsverk samt för Mynt- och kontrollverken anföres, är Statskontorets bestämmelse
att utgöra eu statskassa för lida riket, hvarifrån andra specialförvaltningar
undfå sina anslag och hvarest, till större delen, dels omedelbart
hos verket dels medelbart genom landtränterien, utgifter i detalj

anordnas. J

För ett fullständigt uppnående af detta mål har emellertid, såsom

Statskontoiet vidare anför, ett väsentligt hinder mött genom den å Hora
verk spridda penningeförvaltningen, ett förhållande, som dock under senare
åren till en del undergått förändring genom åtskilliga åtgärder, vidtagna i
syftemål att hos Statskontoret centralisera denna förvaltning. Så har bestyret
med vissa under andra verk och myndigheter stående kassor och fonder nu
mera af Statskontoret öfvertagits, såsom, från och med år 1868, förvaltningen
af den förra Konvojkommissariatet tillhörande handels- och sjöfartsfonden
jemlikt nådiga brefvet den 31 December 1867, och, från och med år 1873’
följande under Arméförvaltningens vård förut stälda kassor och fonder’
nemligen trosspassevolansfonden, förenade mötespassevolansfonden, Norrbottens
hästjägaresqvadronsfond, volontärvakansmedelsfonden, militiebostälIskassan en
per mille fonden, allmänna beväringsfonden, beväringsmanskapets invalidoch
pensionsfond och Palmqvistska fonden för Stockholms befästande, enligt

nådiga brefvet den 8 November 1872, samt, från och med år 1874, de öfriga
likaledes under Arméförvaltningens vård dittills stående fonderna, eller Vadstena
krigsmanshuskassa och invalid!) usfonden, jemlikt nådiga brefvet den 10 Oktober
1873; hvarförutan, äfven från och med år 1874, befattningen med vissa till
Riksgäldskontorets handläggning hörande ärenden enligt 1873 års Riksdags,
af Eders Kong]. Maj:t den 6 Juni samma år godkända beslut, blilvit Överflyttad
till Statskontoret, som derigenom öfvertagit den s. k. extra statsregeringen
i sin helhet och sålunda ensamt fått bestyret med den med Riksgäldskoutoret
förut delade hufvudförvaltningen af rikets inkomster och utgifter.

I sammanhang härmed bör komitén jemväl omförmäla öfriga under
senare tider inträffade mera väsentliga förändringar i Statskontorets embetsverksamhet,
hvarigenom flera af de i instruktionen för verket förekommande
bestämmelser blifvit upphäfda.

Dessa ändringar gälla följande mom. i instruktionens 3 § nemligen:

l:a inom., så vidt det rörer afgifvande till Eders lvongl. Maj:t af
sammandrag utaf de från länen till Statskontoret förut årligen ingående
summariska räkningarne, hvilket åliggande upphört, enligt Kongl. brefvet den
12 September 1869;

2:a och 6:e moln. i afseende dels på öfverinseendet å kronomagasinen
samt vågstaterne i Falun och Avesta äfvensom arméns och flottans samt
öfriga staters och kårers under fredstid, jemte fästningsfångars, förseende
med spanmål och bröd, dels å upprättandet och utfärdandet årligen af taxa
på lösningspriset för in natura ingående hammarskatts- samt tionde- och
persedeljern, hvilka åligganden upphört, det förra på grund af Kongl.
brefven den 14 Juni 1871, angående indragning af kronans magasins- och
bagerirörelse i landsorten, den 28 December 1872, rörande öfverflyttning
till Arméförvaltningen af Statskontorets bestyr med kronans spanmåls- och
brödbakningsrörelse för Stockholms garnison, samt den 11 Februari 1859
och den 10 Januari 1873, angående indragning af kronokopparvågen i Falun
och kronoinspektorstjenten i Avesta, — och det senare åliggandet till följd
af besluten vid 1859 —1860 och 1871 årens Riksdagar och enligt Kongl.
kungörelserna den 14 December 1860 och den 9 Juni 1871 om hammarskattens
och tackjernstiondens upphörande;

5:e mom. i den de], som angår upprättandet årligen af Statsverkets allmänna
utgiftsstat, hvilken skyldighet upphört på grund af Kongl. brefvet
den 20 December 1867;

8:e mom. beträffande uppgörandet af hufvudböcker öfver undsättningsfonden
och skogsplanteringskassan, hvilket icke vidare eger rum i följd af föreskrifterna
i Kongl. brefven den 12 September 1868 och den 10 December 1869;

ll:e mom. rörande afgifvandet årligen till Kongl. Maj:t af sammandrag
utaf de från länen inkommande årsväxtberättelserna, hvilket åliggande
uppkört, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 5 Juni 1874, samt
slutligen

13:e inom., så vidt detta moment angår afgifvande till Eders Kongl.
Maj:t af underdånigt yttrande i frågor om tjenstledighet för landträntmästare
och kronofogdar, i hvilket afseende det, enligt Kongl. kungörelsen den 22
Mars 1861, nu mera ankommer på Statskontoret att uppå Eders Kongl.
Majrts vederbörande Befallningshafvandes anmälan, ensamt, hvad angår landträntmästare,
och gemensamt med Kammarkollegium, beträffande kronofogdar,
bevilja tjenstledighet under en tid af högst 6 månader och förordna annan
person till tjenstens bestridande under tiden, äfvensom, när sådan tjenst
blifver ledig, förordna vikarie till densammas uppehållande under vakansen.

Efter förestående redogörelse har komitén trött sig böra, i likhet med hvad i
betänkandet angående Kammarkollegii reglering egde rum, lemna en i möjligaste
korthet affattad jemförelse af antalet inkomna ärenden å vissa olika tider,
med upplysning tillika om tjenstemannapersonalens storlek vid samma tidpunkter.
Uti nyssnämda betänkande upptager jemförelsen förhållandet med
ärendenas mängd dels år 1874, dels 30 år förut, eller år 1844, med den
fördelning af ärendena i grupper efter deras art, som begagnats uti 1868
års särskilda utskotts betänkande om förenkling af styrelseverken. Här
torde åter jemförelsen, i anseende till beskaffenheten af ärendena, såsom i
allmänhet rörande samma ämne, statens intägter och utgifter, samt de under
senare åren inträffade väsentliga förändringarna i Statskontorets embetsverksamhet,
kunna inskränkas till angifvande af några slutsummor, och har
komitén härvid såsom lämpliga tidpunkter antagit nyssnämda båda år, 1844
och 1874, samt det midt emellan dessa årtal liggande året 1859, och jemväl,
såsom i väsentlig mån inverkande på slutsiffrorna, lemnat behörigt
afseende dels åt den omständigheten att, i motsats till hvad numera är fallet,
Statskontorets diarier förr under nya nummer upptogo från landsorten återkomna
qvitterade anordningar, tillhörande redan afgjorda och i ledamöternas
departementslistor affärda anordningsmål, dels åt det förhållande, att under
förenämda mellanperioder vissa åligganden upphört, som omfattade en jemförelsevis
stor numerär i diarierna, såsom i första rummet bestyret med
förvaltningen och redovisningen af anslagen under riksstatens 4:de hufvudtitel,
hvilket, jemlikt Kongl. brefvet den 6 November 1849, med 1850 års
början öfverflyttades till dåvarande Krigskollegium, samt vidare befattningen
med magasinsärendena och de från länen inkommande årsväxtberättelserna.

År 1844 uppgick antalet af diariiförda allmänna ärenden

till........ 4,508

Kongl. bref........................... 480

Kongl. remisser......................... 161 5;149.

Transport 5,149.

När härifrån afräknas

återkomna under ny nummer antecknade qvitterade anordningar 151

ärenden tillhörande 4:de hufvudtitelns förvaltning.......621

magasinsärenden.................... 806

och länens årsväxtberättelser............ 72 1,650

kommer återstoden,........................ 3,499,

att, med någon ytterligare ej nämnvärd minskning i följd af öfriga här ofvan
omförmälda förändringar i instruktionen, utgöra antalet af ärenden, som
kunna anses fortfarande tillhöra Statskontorets handläggning.

Ehuru förvaltningen af 4:de hufvudtitelns anslag derefter med år
1850 öfvertogs af Krigskollegium, visade sig dock snart en betydlig tillökning
i de qvarvarande ärendenas antal, en naturlig följd af den riksdag
efter riksdag växande statsregleringen, så att år 1859 antalet diariiförda

ärenden utgjorde:

allmänna ärenden............. 5,410

Kongl. bref.......................... 559

Kongl. remisser.................. 150 6,119.

Då härifrån dragas

återkomna qvitterade anordningar................410

magasinsärenden.........................618

och länens årsväxtberättelser............. 72 1,100

återstå.............................. 5,019.

År 1874, med hvilket år bestyret med Arméförvaltningens kassor och
fonder i sin helhet öfvertogs af Statskontoret och eu del Riksgäldskontorets
göromål dit öfverflyttades, uppgick antalet af

allmänna ärenden till . ....................5,023

Kongl. bref . .......................... 742

Kongl. remisser........................ 144 5,909.

I sammanhang härmed må dock anmärkas, att af de s. k. allmänna
ärendena en icke ringa numerär, uppgående år 1874 till 1,053, utgöres af
ränteriredogörelser, reqvisitioner å stämpelpapper och kortkonvolut, redogörelse
för bevillning af testamenten och gåfvor m. m., hvilka handlingar icke intagas
i ledamöternas departementslistor och i allmänhet endast fordra handläggning
af vederbörande kontor, men understundom äfven blifva, efter kontorens
framställningar, föremål för behandling af verkets styrelse.

Beträffande derefter antalet af Statskontorets tjenstemannapersonal
under de ofvan angifria åren, får komitén meddela, att utom chef och leda -

Statskontorets
framställning.

möter, hvilkas antal, utom vid fall af tillfällig adjunktion, förblifvit oforändradt,
personalen uppgick

år 1844 till ....................................... 43 ?

„ 1859 „ ....................................... 37 ^ och

» 1874 „ ..................................... 31;

och härrör denna minskning i personalen hufvudsakligen af den under samma
tid skedda indragningen af två kontor, nemligen allmänna magasins- och
chartse-sigillatee-kontoren.

De bland här ofvan omförmälda ändringar i Statskontorets åligganden,
som bestodo i öfvertagandet af Arméförvaltningens fonder och en del Riksgäldskontorets
göromål, voro dels redan i verket satta, dels nära förestående,
då förstnämda embetsverk den 15 November 1873 afgaf sin, till komitén
remitterade underdåniga skrifvelse om ny lönereglering in. m. för sine embetsoch
tjenstemän; och skrifvelsen innehöll följaktligen förslag icke blott till
erforderlig löneförbättring för desse utan ock till en efter de nya förhållandena
nödig ansedd, i viss mån förändrad anordning af arbete och tjenstepersonal
inom särskilda kontorsafdelningar. För de framställningar sagde
skrifvelse innehöll i fråga om aflöningen, dennas fördelning i lön och tjenstgöringspenningar,
ålderstillägg, pensionering, tjensters förening och anslag
till gratifikationer har blifvit redogjordt i komiténs förut afgifna betänkande
af den 9 sistlidne Juni, och för skrifvelsens innehåll i öfrigt går komitén
nu att närmare redogöra.

Efter erinran om Statskontorets hufvudsakliga uppgift att, såsom förut
blifvit nåmdt, utgöra eu statskassa för hela riket, har embetsverket, för bedömande
åt fragan om dess under sådant förhållande lämpligaste sammansättning
och formen för dess verksamhet, skärskådat ej mindre de olika
åsigter, som vid särskilda tillfällen, i synnerhet under behandlingen vid 1868
års riksdag af en då väckt motion angående åtgärders vidtagande till besparing
i utgifterna för den civila administrationen, blifvit yttrade i fråga om
upphörande af de centrala förvaltningsverken och om dithörande ärendens
ingående omedelbart till Statsdepartementen, uti hvilka byråar eller underafdelningar
för ärendenas beredande till föredragning skulle inrättas, än
äfven frågan huruvida de hos Statskontoret förekommande ärenden fortfarande
° borde kollegialt behandlas, eller om deras afgörande kunde öfverlemnas
åt en chef med allena beslutande rätt.

Beträffande förstnämda fråga har Statskontoret uttalat den mening, att
införandet af s. k. byråstyrelse inom vår administration icke kunde ega rum
utan väsentliga förändringar i nu gällande regeringsform, som principielt
fordrade såsom organer för förvaltningen fristående, med statsdepartementen
icke omedelbart sammanbundna centrala myndigheter, med åliggande att af -

gifva nödiga upplysningar för beredande af de ärenden, som af departementschefen
skola hos Konungen föredragas, äfvensom att det samband, som jemväl
under sådana förhållanden borde ega rum mellan departementen och underlydande
förvaltningsverk, redan förefunnes i den myndighet, som departementscheferne
hade att öfvervaka och leda den speciela förvaltningen och
hvilken innefattades dels i Regeringsformens bestämmelse, att alla föreskrifter
och erinringar om verkställighet af utfärdade beslut må af departementschefen
omedelbart kunna till vederbörande expedieras, dels i den genom
nådiga cirkuläret den 18 Maj 1849 departementscheferne tillerkända rätt att
bevista sessionerna hos de förvaltningsverk, som äro under hvarderas departement
lydande, samt dervid ej mindre deltaga i öfverläggningarna än ock af
dessa embetsverk och deras tjensteman äska och erhålla de upplysningar,
som i ett eller annat afseende kunna i dem tillhörande tjensteärenden erfordras;
och hade på grund häraf Statskontoret ansett detta verk under nuvarande
förhållanden böra såsom ett fristående embetsverk bibehållas.

Yidkommande frågan, huruvida den kollegiala formen för ärendenas
behandling inom Statskontoret borde fortfara, har embetsverket yttrat, att,
ehuru det vore ostridigt att af nämda ärenden en del innefattade enkla verkställighetsåtgärder,
det likväl, utom ärenden af mera allmän omfattning,
såsom organisations- och befordrings- m. fl. frågor, förekomme ett icke ringa
antal ärenden, hvilka, såsom beroende på en stundom icke lätt funnen tillämpning
af gällande författningar, borde tillhöra fleres samrådiga behandling;
med afseende hvarå och i betraktande hufvudsakligen af den så väl för
statens som för enskild mans rätt nödiga säkerheten i behandlingen af
ärenden, som röra allmänna medels förvaltning och anordnande, den kollegiala
styrelseformen, enligt Statskontorets tanke, borde i detta verk bibehållas, om
än med några modifikationer, hvilka lämpligen kunde blifva föremål för
öfvervägande vid uppgörande af förslag till ny instruktion för verket;
tilläggande Statskontoret, att i ett så beskaffadt embetsverk som detta, hvarest
styrelsen hvarje dag sammanträdde, ärendenas behandling ingalunda uppehölls
deraf, att tre personer, eller det antal, den kollegiala formen fordrade, i öfverläggningarna
och besluten deltogo.

I fråga om verkets inre organisation har Statskontoret vidare, utgående
från den jemväl af Riksdagen i skrifvelse den 15 Maj 1868 uttalade åsigten,
att förvaltningen af rikets drätsel lämpligen borde bestå af två hufvudafdelningar,
omfattande den ena statens fastighetsvärd och skatteväsen samt
den andra statens kassa- och fondväsen, förmält sig anse denna senare gren
af förvaltningen, — motsvarande det nuvarande Statskontoret, sedan detsamma
öfvertagit Arméförvaltningens kassor och fonder samt från Riksgäldskontoret
dels den förut dit ingående allmänna uppbörd, dels åtskilliga anslag

tillhörande extra statsregleringen, — numera kunna definitivt ordnas och
jemväl framstält sådant förslag dertill, som Statskontoret ansett vara för
ändamålet lämpligt. Enligt detta förslag erfordrades i det hela, utom dittills
varande personal, ytterligare en kamererare och en bokhållare, hvilka, jemte
kammarförvandten i kammarkontoret och två kammarskrifvare, den ene från
kammarkontoret, den andra från räntekammaren, skulle bilda ett särskildt
fond- och revisionskontor, med skyldighet att handlägga, förutom de bemälde
kammarförvandt förut tillhörande göromål, ärenden rörande allmänna
bevillningen, kortstämplingen och lån till vattenaftappningar och odlingsföretag,
äfvensom alla frågor, som anginge de särskilda fonderna och kassorna;
hvarjemte i stället för ombudsmanstjensten, som varit tillsatt endast på förordnande,
en advokatfiskalstjenst borde inrättas med fast lön till lika belopp
med tjenstemännens af tredje tjenstegraden.

Regleringsförslaget innefattade i öfrigt hufvudsakligen följande:

I afseende å verkets styrelse, bestående, utom presidenten, af tre ledamöter,
förefanns i Statskontorets tanke icke full anledning att föreslå någon
tillökning i detta antal, under förutsättning likväl att, derest det ökade arbetet
vid något tillfälle skulle fordra personalens förstärkning med en adjungerad
ledamot, ersättning kunde denne af tillgängliga medel beredas.

I sammanhang med ombudsmansbefattningens förändring till en advokatfiskalstjenst
föreslogs, att denna skulle i staten skiljas från kansliet och
uppföras under en särskild afdelning, advokatfiskalskontoret, hvarjemte af
kansliets öfriga personal, utgörande en sekreterare, en-registrator och aktuarie
samt fyra kanslister, de tre kanslister, hvilka äro pligtige att jemte vanliga
kanslistgöromål besörja protokollsföring, skulle uppflyttas i högre tjenstegrad
såsom notarier, med åliggande att icke allenast, hvar i sin tur, föra protokoll
och ansvara för kansliexpeditionen, utan ock vid behof biträda sekreteraren
med skrifvelsers uppsättande, men den fjerde, hvilken i sin egenskap af
biträde åt registratorn och aktuarien bestrider det hufvudsakligaste af aktuariegöromålen,
bibehållas, och de egentliga kanslistbestyren, såsom expeditioners
utskrifning, kollationering och afsändning, under den expeditionshafvande
notariens tillsyn besörjas af e. o. tjensteman eller särskildt anstälde
skrifvarebiträden.

Såsom ofvan är nämdt, föreslogs, att en kammarförvandt och en kammarskrifvare
skulle till det nya fondkontoret öfverflyttas från kammarkontoret.
Af den öfriga personalen i detta kontor, utgörande en kamererare, en memorialbokhållare,
som tillika är kontrollant på räntekammaren, en kassör
för stämpelpappersuppbörden och fem kammarskrifvare, ansågs en kammarskrifvareplats
utan olägenhet kunna indragas, hvarförutan stämpelpapperskassören,
hvars göromål äro af annan art än kammarkontorets, lämpligen
herde i staten uppföras under en särskild afdelning, stämpelpapperskontoret.

I afseende på kassakontorets eller räntekammarens i stat bestämda
personal, två räntmästare, en bokhållare och en kammarskrifvare, ansågs
någon annan ändring ej böra ega rum, än att en derstädes på grund af
nådiga brefvet den 28 Februari 1873 ytterligare anstäld kammarskrifvare,
med aflöning från en dylik plats i riksbokslutskontoret öfverflyttades till det
nya fondkontoret.

I riksbokslutskontoret har personalen enligt stat utgjorts af en kamererare,
en kammarförvandt och fem kammarskrifvare, men i följd af särskild!
medgifvande genom nådigt bref den 2 Februari 1872 är en af kammarskrifvarne
förordnad att der tills vidare bestrida bokhållaretjenst, emot åtnjutande
såsom arvode af den på Statskontorets stat qvarstående lönen vid magasinsbokhållaretjensten
samt frånträdande under tiden af sin kammarskrifvarelön,
hvilken såsom nyss nämdes, varit disponerad för tillfälligt biträde i räntekammaren.
Då göromålen i kontoret icke året om lemnade hela personalen
full sysselsättning utan under någon tid efter hvarje bokslut blott till en
del toge dess arbetskrafter i anspråk, borde två kammarskrifvaretjenster utöfver
den, som vore afsedd att till fondkontoret öfverflyttas, kunna indragas,
och kontorets personal alltså inskränkas till en kamererare, en kammarförvandt,
en bokhållare och två kammarskrifvare, emot det att i stället extra
biträden efter behof finge anställas med rätt till ersättning af det anslag,
som för dylikt ändamål kunde blifva anvisadt.

Frågan om tillökning af personalen i följd af Statskontorets öfvertagande
af vissa ärenden, som förut tillhört Arméförvaltningen och Riksgäldskontoret,
blef den 5 December 1873 föremål för nådig pröfning, dervid
Eders Kongl. Majrt, utan att fatta något definitivt beslut om vare sig inrättande
af ett särskilt fond- och revisionskontor eller om ombudsmansbetattningens
utbytande mot en advokatfiskalstjenst, behagade tillåta, att ombesörjandet
af de göromål, som afsetts för det nya kontoret och för advokatfiskal,
finge provisoriskt anordnas på sätt Statskontoret föreslagit, i följd
hvaraf Statskontoret erhöll bemyndigande att tills vidare förordna lämpliga
personer till bestridande af en kamererare- och en bokhållarebefattning, som
ansetts böra vid det nya kontoret inrättas, äfvensom af advokatfiskalstjensten;
och har Riksdagen enligt underdånig skrifvelse den 18 Maj 1874 beviljat
erforderligt anslag till provisoriskt förstärkande af Statskontorets arbetskrafter
i öfverensstämmelse med ofvan berörda förslag, hvilket äfven från
och med samma års början vunnit tillämpning.

Landsstatstjenster.

Utbetalning af
löner och
arvoden.

Den Statskontorets framställning, för hvilken komitén nu redogjort,
grundade sig, såsom redan nämdt är, på en sådan i vissa delar förändrad
anordning af arbetskrafter, som under nu bestående förhållanden ansågs vara
erforderlig; och då hufvudsakliga ändamålet med sagda framställning var att
framlägga förslag till en efter de förändrade prisförhållandena lämpad lönereglering,
kunde densamma endast i andra rummet afse organisationsfrågor,
och dervid föreslagna ändringar byggdes i alla händelser på antagandet, att de
allmänna formerna för Statskontorets embetsverksamhet komme att förblifva
oförändrade. Komitén åter, som ansett några af dessa former kunna och
böra vinna en väsentlig förenkling, äfvensom åtskilliga af verkets nuvarande
åligganden lämpligen böra detsamma frånskiljas samt funnit beskaffenheten
af sitt erhållna uppdrag icke innefatta hinder för komitén att taga dessa på
lösningen af dess uppgift väsentligt inverkande förhållanden i öfvervägande,
har under sådana omständigheter kommit till ett resultat i afseende å ifrågavarande
reglering, som i flera hufvudsakliga delar är afvikande från Statskontorets
förslag.

Till en början lärer böra tillses, huruvida några af Statskontorets
åligganden må till fördel för organisationen i allmänhet och särskildt till förenkling
af Statskontorets embetsbefattning kunna derifrån skiljas; och får
komitén i sådant afseende först i öfverensstämmelse med hvad uti betänkandet
den 9 sistlidne Juni, angående lönereglering m. m. för Kammarkollegium,
blifvit föreslaget rörande befrielse för nämda kollegium från handläggning
af frågor om vissa landsstatstjenstemäns tillsättande, permitterande
och afskedande, på der anförda grunder tillstyrka,

att Statskontorets åligganden att till Eders Kongl. Maj:t,
jemte utlåtande om sökandenas kompetens och större eller
mindre skicklighet, öfverlemna Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förslag till landträntmästare samt, gemensamt
med Kammarkollegium, sådana förslag till landskamererare
och kronofogdar äfvensom att i enahanda ordning
till Eders Kongl. Maj:t afgifva utlåtande angående afsked
eller längre tids tjenstledighet för desse tjensteman, må
upphöra.

En icke oväsentlig andel af de utbetalningar, som ega rum från Statskontoret,
utgöres af embets- och tjenstemäns löner och arvoden, hvilka qvartalsvis
utbetalas. Handläggningen af dessa ärenden försiggår för närvarande
vanligen på följande sätt. Sedan specifik aflöningsuträkning blifvit inom
vederbörande embetsverk upprättad för hela dess ordinarie tjenstemannapersonal,
öfverlemnas uträkning, jemte reqvisition å lönebeloppen, vid ingången
af tredje månaden i qvartalet till Statskontoret. Innan Statskontoret
kan bevilja utanordning måste aflöningsuträkningen underkastas granskning,

hvilken stundom, då innehåilningar på löner blifvit anbefalda eller vikarier
skola godtgöras för förordnanden, kan vara temligen besvärlig och, då en
mängd dylika reqvisitioner samtidigt inkomma, förorsaka längre dröjsmål med
aflöningens utbetalande än som i löntagarnes intresse är önskligt. Sedan de
för ett embetsverk afsedda medlen blifvit utanordnade i en summa samt en
qvittenslista, till innehållet lika med den inkomna aflöningsuträkningen,
blifvit i Statskontoret upprättad, utfärdas å hela beloppet en assignation,
hvilken jemte qvittenslistan i räntekammaren tillhandahålles antingen embetsverkets
befullmäktigade ombud eller, på räntmästarnes ansvar, någon af
verkets tjensteman, vanligen registrator^ hvilken derefter mot qvitto å aflöningslistan
till vederbörande tjensteman utbetalar deras löneandelar och
slutligen, när alla belopp blifvit uttagna, till räntekammaren återställer
qvittenslistan- Den nyssnämda pröfningen hos Statskontoret af de inkomna
reqvisitionshandlingarna föranleder, såsom redan är nämdt, icke ringa både
besvär och tidsutdrägt; och derest Eders Kongl. Maj:t skulle, i enlighet med
derom väckt fråga, finna skäl anbefalla utbetalning af lönerna månads- i
stället för qvartalsvis, på sätt hos åtskilliga verk, som sjelfva disponera
sina anslag, redan eger rum, men formerna i öfrigt bibehållas oförändrade,
komme naturligtvis granskningsbesväret och anteckningarna i böckerna rörande
utbetalda löner att betydligt ökas. En förenkling af förenämda ordning
för aflöningarnas utbetalning är utan tvifvel i hög grad önskvärd, och Statskontoret
har redan framhållit behofvet deraf i sitt den 31 December 1869
till Kongl. Maj:t afgifva underdåniga betänkande angående statens kassaoch
fondförvaltning, hvaruti bland annat anföres, att, sedan de uti äldre
författningar under benämning af vakans- och förslagsliggetids- samt begrafningshjelps-
eller nådårsbesparingar föreskrift^ löneinnehållningar upphört,
den Statskontoret åliggande granskning af verkens aflöningsreqvisitioner icke
vidare vore af nöden, och att det syntes lämpligen böra öfverlemnas åt verken
sjelfva att, efter erhållande från Statskontoret af nödiga medel, besörja utbetalningen
af den aflöning, som deras egne embets- och tjensteman samt
betjente efter stat tillkomme, emot behörig redovisning. Komitén, som anser
en sådan förändring, som den nu anförda, böra lända till icke ringa lättnad
för Statskontoret likasom ock till fördel för löntagarne, hvilka derigenom
kunde i vissa fall utbekomma sina löner tidigare än för närvarande kan ega
rum, finner sig derför böra förorda en föreskrift i den syftningen, att Statskontoret
må, utan föregående reqvisition, den forsta dagen i tredje månaden
af hvarje qvartal tillhandahålla embetsverken eller deras befullmäktigade
ombud en fjerdedel af det för hvarje embetsverk i stat bestämda årsanslag
till dess ordinarie embets- och tjensteman samt betjente, hvilka lönemedel i
allmänhet lära komma att för sitt ändamål till fullo åtgå. Beträffande åter
de till vikariatsersättningar, flitpenningar m. m. afsedda anslagen, torde af

dem under vissa tider af året komma att erfordras större belopp än under
andra, hvarjemte de med större sannolikhet än de egentliga aflöningsanslagen
kunna antagas lemna besparingar, hvarför de förstnämda anslagen synas
böra tillhandahållas vederbörande verk i den mån de blifva behöfliga och
följaktligen efter reqvisition. Det skulle kunna anmärkas, att på detta sätt
kassörer komme att erfordras i hvarje embetsverk; men redan nu är vanligen
registratorn i ett verk uppbördsman för de expensmedel, som för verket
bestås, likasom han också vanligen haft förtroendet att på embetsverkets
vägnar uttaga och fördela löneqvartalen; oeh det antagandet ligger derför
nära till hands, att åt honom kan på verkets ansvar anförtros uppbörden af
aflöningsmedlen, i synnerhet som han för denna uppbörd kan sägas hafva
lika många kontrollanter som det i verket finnes löntagare, och någon
kontant kassa af sådana medel, åtminstone till större belopp, icke synnerligen
länge förblir under hans vård, emedan utbetalandet af uppbördsbeloppet i
allmänhet torde komma att ega rum omedelbart efter dess emottagande.
Då emellertid enligt detta förslag vederbörande embetsverk skulle öfvertaga
den redovisningsskyldighet för sina aflöningsmedel, som hittills ålegat Statskontoret,
bör det stå verket fritt så väl att bland sina tjenstemän till uppbördsman
utse den, som dertill finnes bäst passande, oberoende af hans tjenstebefattning
i öfrigt, som ock att bestämma de kontroller öfver uppbördens
handhafvande, som kunna finnas ändamålsenliga. En gifven följd af detta
förslags genomförande skulle naturligtvis blifva, att Statskontoret befriades
från sin nuvarande skyldighet att vaka öfver verkställighet af innehållningar
å löner i följd af beviljad införsel m. m., utom hvad dess egne tjenstemän
beträffar, och att frågor af dylik beskaffenhet komme att handläggas af de
embetsverk vederbörande tjenstemän tillhöra, på sätt redan nu eger rum i
de verk, som hafva sin egen medelsförvaltning, såsom Arméförvaltningen,
förvaltningen af sjöärendena m. fl.

Beträffande redovisningen för ifrågavarande medel synes det komitén
tillräckligt, att redogörelse för hvarje år omedelbart till Kammarrätten ingifves;
att sådana besparingar, som icke vidare kunna komma i fråga att
användas för sitt ursprungliga ändamål, genast till statsverket återlevereras
och i årsredogörelsen verificeras med Statskontorets qvitto; samt att möjligen
uppkommande behållningar å de till renskrifning, arvoden åt e. o. biträden
m. m. anvisade medel före December månads utgång till Statskontoret återlevereras.

För att så fullständigt som möjligt vinna den förenkling i Statskontorets
åligganden, som med nu framstälda förslag åsyftas, har det synts
komitén ändamålsenligt, att jemväl aflöningarna för samtlige ledamöterne af
Statsrådet och Högsta domstolen i närmaste öfverensstämmelse dermed be -

handlas och alltså utanordnas i sammanhang med aflöningarna för Statsdepartementens
kansliexpeditioner.

Komitén hemställer alltså,

att Statskontorets åligganden i afseende å utbetalning
till embets- och tjenstemän af löner och arvoden må sålunda
bestämmas, att Statskontoret skall vid början af
tredje månaden af hvarje qvartal eller, om löneliqviderna
skola blifva månadtliga, vid början af hvarje månad, till
hvarje embetsverk och myndighet, som hittills genom
Statskontoret qvartalsvis uppburit aflöning, utan föregående
reqvisition utanordna i förra fallet en fjerdedel och i
det senare en tolftedel af det för verket enligt stat bestämda
årliga aflöningsanslag, och att aflöningarna för de
ledamöter af Statsrådet, som äro Departementschefer, utanordnas
i sammanhang med aflöningarna för vederbörande
Statsdepartement, för Statsråden utan departement
i sammanhang med aflöningarna för Civildepartementet
och för ledamöterne af Högsta domstolen i sammanhang
med aflöningarna för Justitierevisionen;

att de till vikariatsersättningar, flitpenningar m. m. anvisade
medel må af Statskontoret tillhandahållas uppå
reqvisition i mån af behof; samt

att vederbörande embetsverk och myndigheter öfvertaga
redovisningsskyldigheten för de till dem utanordnade
medel och deröfver till Kammarrätten årligen ingifna redogörelser,
under iakttagande i öfrigt, att uppstående lönebesparingar
genast, men behållningar å medel, som äro
afsedda till vikariatsersättningar flitpenningar, m. m., före
December månads utgång till Statskontoret återlevereras,
äfvensom att fullmakter och förordnanden i stadgad ordning
äro försedda med stämpelpapper innan lönemedlen
utbetalas.

Bland de medelsanordningar, som hos Statskontoret årligen förekomma, Anordningar å
äro jemväl åtskilliga å ersättning till landtränterien för derifrån utbetaldta er,a^ms
förskott af anslagen till rese- och traktamentspenningar, till aflöningar och förskott.
pensioner, till ^flyttningshjelp efter skiften samt till skiften och afvittringar.

Förskotten å anslagen till rese- och traktamentsersättning grunda sig
dels på två särskilda nådiga kungörelser af den 30 December 1863, den
ena angående nämdemäns rätt till ersättning för extra förrättningar samt
om godtgörelse till fjerdingsmän för vissa uppdrag, och den andra rörandetil

kostnadsersättning till militäre, civile och ecklesiastike tjensteman för en
del resor inom tjenstgöringsdistrikten, dels på nådiga kungörelsen den 17 Maj
1867 angående de särskilda ersättningar, som tillkomma fjerdingsmän,
hvilka beordras till tjenstgöring utom sina distrikt vid beväringsmönstringar,
marknader och dylikt. Ersättningar af denna beskaffenhet skola från landtränterien
förskottsvis utbetalas emot godtgörelse, som hos vederbörande embetsverk
bör vid medlet af Januari och Juli månader hvarje år reqvireras,
hvarefter och sedan verifikationshandlingarna i embetsverket undergått revision,
hvilken allenast skall innefatta kontroll derå, att de uti reqvisitionsförslaget
uppförda belopp blifvit behörigen verificerade och slutsummanl riktigt
upptagen, den belöpande ersättningen utanordnas. — Hvad angår
förskotten å anslagna aflönings- och pensionsmedel, så hafva dessa skett på
grund af Statskontorets hvarje gång derom meddelade föreskrift i de fall
då dylika utgifter under årets lopp blifvit anvisade och följaktligen icke
kunnat vid länsstatens upprättande derå uppföras. — I afseende å anslaget
till utflyttningshjelp efter skiften gäller, enligt nådiga kungörelsen den 27
September 1861, det stadgande, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen, uppå inkomna ansökningar om utflyttningsunderstöd, skola, enligt
faststälda grunder, bestämma understödets belopp, detsamma anordna och
mot behörigt qvitto såsom förskott af statsmedlen från landtränteriet låta
utbetala, samt derefter inom den 15 Januari hvarje år till Statskontoret insända
reqvisitionsförslag å ersättning till landtränteriet för derifrån under
föregående året förskjutna utflyttningsunderstödsmedel. — Kostnaderna
för skiften och afvittringar i de Norrländska länen och i Kopparbergs län
skola, enligt äldre föreskrifter, förskjutas från ränterien mot ersättning af Statskontoret,
hvarest Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, jemlikt Kongl.
brefvet den 8 Juni 1850, eg a att endast till siffran uppgifva de belopp, för
hvilka godtgörelse reqvireras.

Då fråga förut varit väckt om den ändring i afseende på utbetalningar
från nu omförmälda anslag, att medlen skulle få af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länsräkenskaperna definitivt afföras och reqvisition å
ersättning således icke ifrågakomma, anser sig komitén böra redogöra för
hvad i detta hänseende förekommit.

Riksdagens år 1870 församlade revisorer fästade uppmärksamheten
å vigten'' deraf att räkenskaperna komme att utvisa det verkliga
förhållandet och att dessa icke upptoge bland tillgångarna medel, som redan
blifvit utbetalda, fastän icke formelt afförda, och erinrade vidare beträffande
förskotten till rese- och traktamentspenningar, bland annat, att utbetalning
förskottsvis af detta slags ersättningar syntes så mycket mindre lämplig,
som redan genom Kongl. kungörelsen den 13 April 1842 och Kongl brefvet
den 20 November 1843 Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande blifvit

bemyndigade att till afförande och redovisning i ntgiftsräkningarna definitivt
anordna ersättning för rese- och traktamentskostnader uti civila ärenden i
allmänhet. Uti sitt i anledning häraf afgifna utlåtande den 14 December
1870 yttrade Statskontoret, bland annat, att det för vinnande af enhet i
behandlingen af frågor rörande rese- och traktamentsersättning, som efter
gällande författningar och af bestämdt anslag utgår, vore ensidigt, att
medgifvandet i de åberopade författningarne af 1842 och 1843 bleive utsträckt
till de fall, som afses i Kongl. kungörelserna den 30 December
1863 och den 17 Maj 1867, och attnågon förlust för staten genom denna obetydliga
minskning uti kontrollen å förevarande utgifters behörighet icke vore
att befara, enär de afgifna kostnadsräkningarne i allt fall komme att, vid
revisionen af länens räkenskaper, i Kammarrätten granskas.

Då nämde revisorer jemväl, i afseende på de å åtskilliga andra anslag
förekommande förskott, för hvilka ersättning under året icke reqvirerats,
anfört, att, emedan dessa förskottsutbetalningar i allmänhet grundat sig på
vederbörande embetsverks skrifvelser till länsstyrelserna med anmodan att
låta från ränterien förskottsvis utbetala beloppen och med reqvisition å ersättning
derför sedermera till embetsverket inkomma, denna med omgångar
och ökadt arbete förenade form för utbetalningarna lämpligen skulle, åtminstone
i de flesta fall, kunna utan olägenhet förändras till en utbetalningsorder
som i afskrift borde, såsom tillägg till länsstaten, bland verifikationerna
landsboksräkenskapen biläggas; så anmärkte Statskontoret vidare
i sitt förenämda utlåtande, att med dessa slags utbetalningar hufvudsakligen
torde af revisorerne hafva afsetts sådana löne- och pensionsbelopp, som,
efter det staterna för länen blifvit vid årets början utfärdade, varda under
årets lopp anvisade att utgå till löne- eller pensionstagare i landsorten; och
ehuru med begagnande af nuvarande form för ifrågavarande utbetalningar
något hinder ej mötte för förskottens ersättande inom årets slut, derest anmälan
hos Statskontoret gjordes genast efter December månads ingång, hade
Statskontoret likväl intet att erinra emot antagande af den föreslagna ordningen,
blott att dervid iakttoges, att utbetalningsordern jemväl komme att
upptaga de vilkor eller förbehåll, som vid medlens utbetalning kunde vara
fästade.

Uti samma underdåniga utlåtande yttrade sig Statskontoret jemväl beträffande
de båda öfriga slagen af ersättning för förskottsvis bestridda utgifter,
eller förskotten till utflyttningshjelp efter skiften samt till skiften och
afvittringar, och anförde dervid beträffande förstnämda slags förskott, att,
då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes reqvisitionsförslag endast behöfde
vara åtföljdt af qvitterade anordningar, granskningen af samma
förslag blott omfattade kontroll derå, att de uppförda beloppen vore veri 3 -

Besvärsmål.

ficerade och slutsumman riktigt upptagen; hvarför Statskontoret ansåg någon
olägenhet icke kunna uppkomma deraf, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
erhölle bemyndigande att dessa slags utgifter formelt anordna. —
I fråga om anslaget till skiften och afvittringar erinrade Statskontoret, att,
så länge medel, som för ifrågavarande ändamål disponeras, vore till en betydlig
del anvisade till utgående från Riksgäldskontoret, nu begagnade förfaringssätt
icke saknade giltig grund, men ansåg att, då dessa medel numera0
funnes i sin helhet uppförda å riksstaten, Eders Kongl Maj:ts befallningshafvande
kunde bemyndigas att, utan anmälan hos Statskontoret,
till redovisning i ränteriräkenskapen anordna hvad som, enligt de af Eders
Kongl. Maj:t för dessa utgifter årligen faststälda stater, erfordrades.

Då en del af de genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förskjutna
beloppen icke hos Statskontoret anmälas till ersättande förr än året
efter det utbetalningen egt rum, men komitén anser det önskligt, att alla
utgifter, som under ett år förekommit, jemväl upptagas i samma års räkenskaper,
finner sig komitén för detta ändamåls ernående böra förorda det omförmälda
förslaget, att Eders Kongl. Majrts befallningshafvande bemyndigas
formelt anordna sådana utgifter, som hittills skolat hos Statskontoret till ersättande
anmälas. Genom en sådan förändring skulle jemväl för Statskontoret
vinnas någon minskning uti skriftvexling och bestyr med anordningars
utfärdande, ehuru sagde fördel här måste betraktas såsom mera
underordnad, enär ersättningsreqvisitionernas antal är jemförelsevis ringa
och exempelvis år 1874 uppgick till 75 a resekostnadsersättning, 59 å
aflönings- och pensionsmedel, 20 å utflyttningsunderstöd samt 3 å kostnader
för skiften och afvittringar, eller tillhopa 157.

I följd af hvad ofvan anförts tillstyrker komitén,

att sådana utgifter, för hvilka Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, såsom ofvan är nämdt, hittills skolat
hos Statskontoret begära ersättning, må af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande formelt anordnas.

Genom Kongl. kungörelsen den 13 April 1842 är i fråga om reseoch
traktamentspenningars anordnande åt extra domare, publike aktörer och
landtmätare, i de fall der allmänna författningar ligga till grund och ersättningen
utgår af dertill bestämdt statsanslag, bland annat förordnadt, att
den, som med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd i dessa frågor
ej åtnöjes, eger att deröfver hos Statskontoret anföra besvär inom en
månad efter erhållen del af beslutet; och detta stadgande gäller, jemlikt
Kongl. brefvet den 20 November 1843, äfven i frågor om rese- och traktamentspenningar
i civila ärenden i allmänhet. Då Eders Kongl. Maj:t behagade
föreslå 1874 års Riksdag antagandet af en författning angående för -

ändrade bestämmelser i afseende å behandlingen och fullföljden af vissa mål,
innehöll denna framställning jemväl förslag till ändring af nyssberörda
stadgande, på sätt framgår af författningens 3 §, som var af följande
lydelse:

„Framställes hos något af Yåre och Rikets kollegier eller annan förvaltningsmyndighet
anspråk på aktoratsarvode eller anmärkningsprocent af
allmänna medel eller rese- och traktamentsersättning, men anspråket eller
någon del deraf finnes icke vara af den ostridiga beskaffenhet att kunna
omedelbart bifallas, skall, derest den sökande inom 60 dagar efter derom erhållen
underrättelse sådant yrkar, anspråket i hvad det ej blifvit godkändt,
till Yår och Rikets Kammarrätts afgörande öfverlemnas; och böra för sådant
ändamål handlingarna dit insändas. „

Yäl är komitén af den mening, att Statskontoret bör i allmänhet befrias
från dit nu ingående besvärsmål, men hyser likväl flera betänkligheter
mot införandet af ett så beskaffadt sätt, som det nyss omförmälda, för fullföljande
af mål rörande vissa fordringsanspråk på kronan. I sjelfva verket
skulle derigenom till ett af statens embetsverks pröfning och afgörande
hänskjutas frågor, som redan blifvit pröfvade och afgjorda inom andra, med
detsamma likstälda verk, hvilka måste förutsättas i afseende å ärendets bedömande
besitta lika omfattande insigter och lika grundlig kännedom om
gällande författningar, som i detta hänseende kan af Kammarrätten fordras
och hvilka, för att kunna afgöra hvad af det väckta fordringsanspråket
må såsom ostridigt anses nödvändigt måste taga frågan i dess helhet under
pröfning. Äfven om den vanliga formen för anförande af besvär — hvilka
naturligtvis endast kunna upptagas af en öfverordnad myndighet — i en
dylik författning undvikes, skulle likväl derigenom endast bildas en ny
instans utom de förut varande, hvilket i och för sig måste leda till fördröjande
af ärendenas afgörande, Då dessutom den föreslagna formen för
deras fullföljd till äfventyrs komme att menligt inverka på noggrannheten af
den vederbörande förvaltningsverk åliggande pröfning af dessa frågor, kunde
följden deraf lätt blifva, att Kammarrätten öfverhopades med detta slags
underställningsmål. På grund af dessa omständigheter anser komitén för
sin del mindre lämpligt att mål, som hos Statskontoret förevarit, skola för
ytterligare pröfning öfverlemnas till Kammarrätten, utan torde besvär i sådana,
såsom hittills, böra hos Eders Kongl. Maj:t anföras. Yidkoinmande besvär
öfver Eders Kongl. Maj:ts befall ni ngshafvandes beslut angående reseoch
traktamentsersättning, så har komitén i det föregående framstält förslag,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må, såsom i vissa fall redan
sker, formelt anordna alla sådana utgifter, utan att desamma sedermera hos
Statskontoret till ersättande anmäla, och i händelse af bifall härtill skulle
komitén anse sig deruti ega ökad anledning till omfattande af den åsigten,

att Statskontoret bör befrias från befattning'' med besvär i dessa mål och
att äfven sådana besvär böra hos Eders Kongl. Maj:t få omedelbart anföras,
— en mening, för hvilken Komitén i allt fall tror sig kunna såsom
fullgiltiga skäl åberopa, att Statskontoret såsom ett penningförvaltande verk,
icke i allmänhet bör befatta sig med handläggning af besvärsmål, äfvensom
att, om dylika mål skulle, antingen såsom hittills hos Statskontoret fullföljas
eller ock hos Kammarrätten anhängiggöras, derigenom bibehölles tre instanser
för fordringsanspråk, som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande väckas, under
det att för enahanda anspråk, anmälda hos Statskontoret, endast funnes två
instanser, — en olikhet, för hvilken enligt Komiténs mening god grund icke
förefinnes.

En och annan gång inträffar ock att vederbörande ej åtnöjes med
Eders Kongl. Majrts befallningshafvandes på de från Statskontoret erhållna
årliga länsstaterna grundade åtgärder i frågor om afiöningsförmåner, ersättning
för indragen tionde, forsellönsersättning, begrafningshjelp m. m., hvarvid
den missnöjde af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hänvisas att,
inom den för ty fäll i allmänhet föreskrifna tid, sin talan hos Statskontoret
fullfölja. I likhet med besvären i nyssberörda rese- och traktamentsersättningsfrågor
angå nu i fråga varande besvär enskildes fordringsanspråk
mot statsverket, och synes det derför Komitén som klagan öfver Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes härutinnan gifna beslut lämpligen bör
fullföljas i samma ordning, som i afseende å de förra frågorna här ofvan
förordats.

Bland besvärsmål, som i öfrigt hos Statskontoret förekomma, grunda
sig några på Kongl. kungörelsen den 27 September 1861, angående understöd
af allmänna medel till utflyttningar i följd af laga skiften samt inom
Kopparbergs län verkstälda storskiftesförrättningar, hvilken kungörelse i 6
§ innefattar det stadgande, att den som är missnöjd med Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut i afseende å bestämmande eller utbetalning
af utflyttningsunderstöd af allmänna medel må, inom 30 dagar efter
erhållen bevislig del af beslutet, deröfver hos Statskontoret anföra besvär.
Då enligt samma nådiga kungörelse Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bör till Statskontoret insända reqvisition å ersättning för utbetalde
understödsmedel till utflyttning, kan i denna omständighet finnas ett skäl
derför, att äfven besvär rörande dylikt understöd skola hos Statskontoret
anhängiggöras; men detta skäl försvinner, om Eders Kongl. Maj:t finner
godt bifalla Komiténs ofvan gjorda framställning om bemyndigande för Eders
Kong]. Maj:ts befallningshafvande att låta definitivt anordna och i räkenskapen
afföra ifrågavarande understödsmedel. Då vidare besvär i dessa
ärenden enligt den åberopade författningen icke gälla enskildes rättigheter
emot det allmänna, utan afse åtnjutandet af ett såsom gåfva från statens

sida betraktad t understöd, synes det Ivomitén lämpligast, att dessa, för öfrigt
till antalet högst ringa besvärsmål, utan den mellaninstans, som nu utgöres
af Statskontoret, hos Eders Kongl. Maj:t omedelbart fullföljas.

Om Statskontoret befrias från handläggningen af de besvärsmål, för
hvilka ofvan blifvit redogjordt, skulle till detta embetsverk komma att i besvärs
väg fullföljas endast sådana sällan förekommande frågor, som röra rätta
formen för räkenskaper och redogörelser, och mål af denna beskaffenhet lära
svårligen kunna skiljas från Statskontorets embetsverksamhet. Emellertid
skulle genom bifall till Komiténs framställning visserligen antalet af de mål,
som komme att Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas, i någon mån
ökas, men komitén hyser den öfvertygelsen, att häruti icke bör finnas något
egentligt hinder för sakens genomförande, enär tillökningen i och för
sig skulle blifva högst obetydlig och fördelad på de särskilda Statsdepartementen
knappast märkbar. Under de senast förflutna tre åren hafva nemligen
hos Statskontoret blifvit anhängiggjorda följande antal besvärsmål:

1872. 1873. 1874.

om rese- och traktamentspenningar .................................	11 —	7	— 9
,, indragna räntor, forsellönsersättning, mistade bötes-
andelar, begrafningshjelp m. fl. ersättningsanspråk	18 —	13	— 4
„ utflyttningsunderstöd......................................................	— —	1	— 3
,, aflemnande af taxeringslängder och räkenskaps-
handlingar........................................................................	1 —	o O	— —
tillsammans	30 -	24	— 16.
Då under samma år hos Eders Kongl. Maj:t full-följdes besvär öfver Statskontorets beslut till följande antal:
om rese- och traktamentspenningar.................................	2 —	7	— 2
„ indragna räntor m. m.................................................	1 —	4	9 —• &
„ utflyttningsunderstöd......................................................	1 —	-—	— —
„ taxeringslängder ............................................................	1 —	1	— —
tillsammans	5 —	12	- 4,

skulle i medeltal beräknadt, endast omkring 16 mål om året utgöra det antal,
hvarmed de Eders Kongl. Maj:ts pröfning understälda målen genom förändringen
till äfventyrs komme att ökas.

I afseende å så väl de besvärsmål, hvilka fortfarande borde af Statskontoret
handläggas, som ock dem, hvilka komma att hos Eders Kongl. Maj:t
anföras öfver Statskontorets eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut,
finner sig komitén böra, i tillämpliga delar, tillstyrka enahanda ordning,
som, beträffande besvärs anförande hos Kammarkollegium eller hos Eders
Kongl. Maj:t öfver Kammarkollegii beslut, blifvit af komitén föreslagna; och

tilläter sig komité], för undvikande af onödig vidlyftighet, här blott hänvisa
till hvad derom förekommer i dess underdåniga betänkande angående
bemälda Kollega reglering, sid. 56 — 65.

Med åberopande af hvad nu blifvit anfördt får Komitén i underdånighet
hemställa,

att sådana utaf Eders Kongl. Maj:ts befallniugshafvandes
beslut föranledda besvär, hvilka hittills skolat hos Statskontoret
anföras, må omedelbart hos Eders Kongl. Maj:t
fullföljas, med undantag af dem, som röra räkenskapers
och redogörelsers form, hvilka fortfarande böra af Statskontoret
upptagas; samt

att, beträffande ordningen för besvärs anförande så väl
hos Statskontoret, som öfver Statskontorets eller Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut hos Eders Kongl. Maj:t,
enahanda föreskrifter, som Komitén föreslagit i fråga om
besvärs anförande hos Kammarkollegium eller öfver dess
utslag, må i tillämpliga delar blifva gällande.

Testaments- Efter öfverflyttningen från Riksgäldskontoret till Statskontoret utaf

bemtiningen. npppör(jen af och tillsynen öfver bevillningen af testamenten, gåfvor,^ fideikommiss
m. m., åligger det sistnämda embetsverk att, beträffande sådan i
landsorten fallande bevillning, granska de från hofrätterna och Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande inkommande uppgifter och redogörelser samt öfvervaka,
att bevillning varder behörigen erlagd eller borgen derför aflemnad
och bibehållen vid gällande kraft. Den tillsyn, som i detta hänseende kan
af Statskontoret utöfvas, måste enligt sakens natur endast blifva summarisk,
enär det speciela öfvervakandet tillhör ortmyndigheterna och redogörelsernas
närmare granskning eger rum i Kammarrätten. Komitén anser alltså Statskontorets
befattning med dessa ärenden icke behöflig och derför böra upphöra.
Hvad deremot beträffar testamentsbevillning, som skall erläggas i
Stockholm och således inbetalas till Statskontoret, lärer detta embetsverk
böra behålla bestyret dermed samt låta granska inkommande betalningsförbindelser
med tillhörande borgensskrift^ för dylik bevillning och vaka öfver
densammas erläggande. Komitén hemställer alltså,

att, med upphörande af Statskontorets granskningsskyldighet
i afseende å bevillning af testamente, gåfva,
fideikommiss m. m. för landsorten, vederbörande Hofrätters
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppgifter
och redogörelser rörande sådan bevillning må omedelbart
till Kammarrätten ingå.

Mynt- och Det öfverinseende öfver Mynt- och Kontrollverken, hvilket, enligt 3

kontrollverken, g 2 mouli Statskontorets instruktion tillkommer detta embetsverk, består,

enligt Kongl. brefvet den 10 Augusti 1838, uti följande åligganden, nemligen:
att vid ledighet af myntmästare-, kamererare-, myntproberare- och kontrollör
stjensterna afgifva underdånigt förslag till tjensternas återbesättande; att
bestämma den taxa, hvarefter hopsmältningen af guld eller silfver vid myntverket
skall betalas; att genom en dess ledamot underskrifva och påteckna
de assignationer och myntattester, som, i enlighet med föreskrifterna i §§
31 och 33 af reglementet för Myntverket af den 30 April 1836 omförmälas;
att emottaga och under tre år förvara det konvolut med tillhörande
vägnings- och proberingsprotokoll, hvaruti, efter verkstälda proberingar,
profpenningarne för hvarje särskild myntpost skola inläggas; att förordna
om profpenningarnes nedsmältning, när deras halt befunnits öfver- eller understiga
det faststälda remedium; att fastställa tariff å den lösen, hvaremot
medaljer och jettoner må af myntmästaren utlemnas; att, när öfverdirektören
på kortare tid är förhindrad att sin embetsbefattning vid kontrollkontoret
utöfva och kontrollören derunder, enligt reglementet, i hans embete inträder,
utse annan person att kontrollörstjensten förrätta; att förordna om nya
motprofs verkställande när inlemnare af gods, som blifvit kontrollstämpladt,
äskar godsets ytterligare undersökande; att vaka deröfver dels att alla till
Mynt- och kontrollverken inflytande medel, äfvensom det tillverkade myntet,
uti riksbanken insättas och i föreskrifven ordning derifrån utassigneras,
dels att mynträkenskaperna likasom redogörelsen för kontrollverkets expensmedel
så tidigt påföljande året till Statskontoret insändas, att de inom Mars
månads slut kunna till Kammarrätten öfverlemnas; att hvarje halfår inom
den 15 Januari och 15 Juli låta genom Statskontorets ombudsman inventera
myntverkets behållningar af guld, silfver, koppar och bankosedlar, samt att
emottaga och till Kong!. Maj:t insända den underdåniga berättelse, som öfverdirektören
för hvarje halfår är skyldig afgifva om de vid Mynt- och kontrollverken
förrättade arbeten och om verkens ställning i alla delar.

Såsom ledamot i Statskontoret föredrager öfverdirektören och deltager
i besluten om der förekommande ärenden, rörande Mynt- och kontrollverken,
men deremot eger han, oberoende af Statskontoret, ensam besluta uti allt,
som rörer Mynt- och kontrollverkens drift och underhåll samt hushållningen
och ordningen dervid äfvensom dispositionen af de till verken anslagna
medel.

Då de ämnen, uti hvilka öfverdirektören sålunda eger ensamt besluta,
vore af vida större vigt än de enkla ärenden, uti hvilkas behandling Statskontoret
skall med honom deltaga, ansåg den komité, som den 29 Maj 1859
afgaf betänkande angående förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk,
att äfven dessa senare ärenden kunde få på honom ensam ankomma
och Statskontorets öfverinseende i följd deraf upphöra, med iakttagande blott,
att den föreskrifna inventeringen af Statskontorets ombudsman komme att

Statskontorets
organisation.

fortfara. — Uti sitt i anledning häraf afgifna underdåniga utlåtande den 29
Oktober 1859 framstälde Statskontoret väl åtskilliga från nyssnämde komités
skiljaktiga förslag i afseende å ordnandet af Mynt- och kontrollverkens åligganden,
men ansåg dock, att dessa verk icke borde stå under Statskontorets
inseende.

Delande den sålunda uttalade meningen, att de Mynt- och kontrollverken
rörande ärenden, hvilkas afgörande skola af Statskontoret behandlas,
icke äro af den vigt, att de kräfva samrådig handläggning med detta embetsverk,
tillåter sig komitén att till stöd för denna åsigt meddela följande
sammanfattning af de ärenden, som under år 1874 funnos upptagna i öf -

verdirektörens föredragningslista i Statskontoret:

Kongl. bref, rörande medaljer............................................................................. 42.

Kongl. remiss, om invexling af danskt skiljemynt........................................ 1.

Öfriga ärenden, angående medaljer''................................................................... 19.

„ influtna kontrollstämpelmedel och redogörelser

derför....................................................................... 36.

„ räkningar med riksbanken för myntning.......... 5.

„ myntverkets räkenskaper........................... 3.

„ ny taxa för prägling af medaljer........................ 1.

„ stockprof................................................................... 1.

tillsammans 108.

Ett sådant sammanhang eget ej heller, enligt komiténs mening, rum
mellan Statskontorets embetsverksamhet och de ärenden, som hos Mynt- och
kontrollverken förekomma, att derutaf kan hemtas någon giltig grund för
dessa myndigheters nuvarande ställning till hvarandra, och får Komitén, som
ämnar särskildt yttra sig om Mynt- och kontrollverkens organisation m. m.,
här inskränka sitt förslag dertill,

att Statskontorets öfverinseende öfver mynt- och kontrollverken
må upphöra.

Då Komitén nu öfvergår till granskning af de former, under Indika
Statskontorets embetsverksamhet utöfvas, framställer sig främst till besvarande
den frågan, huruvida det kollegiala behandlingssättet fortfarande kan anses
ändamålsenligt beträffande de ärenden, som tillhöra detta embetsverks förvaltning.
Denna fråga har tillförene vid mera än ett tillfälle blifvit framstäld
och då vanligen jakande besvarats. När ämnet senast gjordes till fö -

remål för utredning, uti Statskontorets underdåniga framställning den 15
November 1873, uttalade embetsverket, såsom ofvan blifvit omförmäldt, den
mening, att den kollegiala styrelseformen borde bibehållas, men antydde i
sammanhang härmed, att i fråga varande form skulle kunna för detta verk i
vissa hänseenden modifieras. — Äfven komitén af år 1859 yttrade i sitt
betänkande om förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk
den åsigt, att de Statskontoret tillhörande ärenden borde kollegialt behandlas.
Den erinrade, att Statskontoret ”icke utgör någon för viss förvaltningsgren
inrättad styrelse, utan omfattar förvaltningen af statskassan för
hela riket, derifrån andra specialförvaltningar undfå sina anslag, och hvarest,
till största delen, dels omedelbart hos verket, dels medelbarligen genom landtränterierna,
äfven utbetalningar i detalj anordnas”, och ville häruti se en
grund, hvarför detta embetsverk, som, ehuru lydande under chefen för Finansdepartementet,
dock stode i beröring med alla statsdepartementen och
derför icke kunde uteslutande ställas i samband med något visst af dem,
fortfarande borde bibehålla sin kollegiala styrelseform. För detta omdöme
förmälde sig nämda komité hafva hemtat ytterligare styrka af ett anförande
till statsrådsprotokollet den 19 Oktober 1850 af dåvarande Chefen för Finansdepartementet,
dervid denne, beträffande ett förslag till ny aflöningsstat
för Statskontoret, bland annat yttrat, att det på hvarje olika förvaltnings
beskaffenhet måste bero, huruvida vederbörande embetsverk borde vara kollegialt
organiserade eller ega chefer med allena beslutande rätt; att det väl
läge i sakens natur, att den kollegiala behandlingen i allmänhet måste medföra
större uppehåll, än vid ärendenas afgörande af en embetsman, som ensam
har beslutande rätt; att likväl de anmärkta olägenheterna till ganska
betydlig del berodde af det arbetssätt, som utbildat sig samt af den omständighet,
att kollegierna förut icke med regeringen egt annat samband än genom
skriftvexling; att, genom Kongl. Maj:ts år 1849 meddelade nådiga förordnande
om Departementschefernes rätt att öfvervara underordnade embefsverks
sessioner, de olägenheter, som kollegialförvaltningen genom långsamhet
medfört, kunde till hufvudsakligaste delen undanrödjas, så att det blefve
möjligt att, jemte beredande af betydlig lättnad vid ärendenas behandling,
vinna den enhet och drift uti statsförvaltningens gång, som med Departementschefsbefattningarnes
införande åsyftats, men tillika bibehålla den nytta
och säkerhet, som kollegierna medförde, derigenom att detalj- och verkställighetsåtgärderna
besörjdes af tjensteman, som sjelfständigt och under lagligansvarighet
fullgjorde dessa åligganden, och hos hvilka det kunde förväntas
en genom längre erfarenhet vid dylik handläggning förvärfvad noggrann
kännedom om hvad dervid bör iakttagas; — med tillämpning af hvilka åsigter
Departementschefen ansett den Statskontoret åliggande förvaltningen, un -

der inseende af Chefen för Finansdepartementet, fortfarande böra kollegialiter
behandlas.

Utan att frånkänna dessa skäl deras vigt, kan Komitén likväl icke
anse dem vara bindande om förändringen, såsom Komitén tänkt sig, inskränkes
till borttagandet allenast för alla löpande ärenden af de tyngre
kollegiala formerna utan rubbning af verkets sjelfständiga ställning i öfrig!.
För möjligheten af en förändring i sistnämda syftning finner Komitén, hvad
särskilt Statskontoret beträffar, ett vigtigt stöd uti den omständigheten, att
detta verks åligganden redan förut under en lång tidsföljd kunnat fullgöras,
utan att den kollegiala formen ansetts behöflig för betryggande af ärendenas
omsorgsfulla pröfning. Sedan embetsverket blifvit skild t från Kammarkollegium,
erhöll det nemligen en organisation, som i väsentlig del öfverensstämmer
med formen för de nyare styrelser, hvilka eljest först en senare
tid funnit för vissa af våra förvaltningsgrenar ändamålsenliga. Det heter
sålunda i 2 § af Statskontorets instruktion den 26 Juni 1720: ''”Hvad sielfve
Directionen angår, så hörer den til Presidenten att biuda och befalla uti
hvad som til Kongl. Maij:ts och Riksens tienst kan lända; och där något
skulle förelöpa, som kunde sträfva emot inrättade stater, dispositioner och
förordningar; så åligger StatzCommissarierne att dervid med beskiedelighet
påminna, hvad de finna skjäl åt andraga samt låta det tydeligen till Protocolls
föra; Men skulle Presidenten ändå något befalla och expediera låta
emot slijka påminnelser, så kommer fuller ansvaret för den saken uppå Presidenten
allena, dock böra StatzCommissarierne straxt Kongl. Maij:t och
Riksens Råd i underdånighet det vid handen gifva”; o. s. v. Statskontoret
har sålunda från början haft en ensamt beslutande chef med rådgifvande
men icke röstegande ledamöter. Denna form förblef länge orubbad, åtminstone
på papperet, hvaremot den kollegiala formen för detta embetsverk, så
vidt som den är grundad på gifven allmän bestämmelse, är jemförelsevis ny.
I anledning af förekomna olika meningar i en befordringsfråga fann sig
nemligen Statskontoret den 27 Juli 1847 böra hos Kongl. Maj:t anhålla om
förklaring af nämde § i instruktionen, dervid verkets pluralitet framhöll, att
instruktionen, såsom tillkommen under en tid, då Statskontoret endast var
kronans kassaverk, med åliggande att efter staterna disponera medlen, icke
längre vore tidsenlig, enär de ärenden, som sedermera från andra verk, der de
behandlats kollegialt, öfverflyttats till Statskontoret, såsom chartee-sigillatse-ärendena,
magasinsärendena samt myntärendena, äfven måste i Statskontoret kollegialt
handläggas. Till svar å denna framställning förklarades uti nådigt bref
den 22 December 1848, ”att, då Statskontoret utgör ett af rikets kollegier, de
på Statskontorets afgörande ankommande ärenden böra, likasom uti öfriga kollegier,
af Presidenten och ledamöterne eller, i den förres frånvaro, af de

sednare samfält pröfvas, hvarvid, om skiljaktiga meningar yppas, den blifver
gällande, hvaruti pluraliteten, efter vanliga grunder beräknad, instämt’’.

Yid betraktande åt dessa omständigheter kommer man otvunget till
den föreställning, att, om Statskontorets åligganden befinnas vara af ungefär
samma beskaffenhet nu som vid den tidpunkt da 1720 ars instruktion utfärdades,
den beslutande rätt, som sagde instruktion tilläde presidenten, bör
till honom återlemnas. Magasinsärenden förekomma bär numera icke; inseendet
öfver Mynt- och kontrollverken bör enligt komiténs mening skiljas
från Statskontoret och, hvad angår stämpelpappersärenden, som i första hand
skötas af en kassör med sin kontrollant, kunna de ej anses vara af den
invecklade art, att fleres samrådiga behandling af dem erfordras. Beträffande
öfriga hos Statskontoret förekommande mål, bestå de nu likasom förr till
största delen i reqvisitioner å medel på grund af allmänna eller Statskontoret
för särskilda fall meddelade föreskrifter och kräfva alltså ofta endast vanlig
kontroll af revisionen, ordentlig bokföring och snabb expedition. Den fondförvaltning,
som under de senaste åren ökat Statskontorets göromål, är till
beskaffenheten hufvudsakligen enahanda med den förvaltning af åtskilliga
smärre fonder, som sedan längre tid tillbaka tillhört Statskontoret. Yid
handläggningen af besvärsmål, der enskild persons rätt är i fråga, erbjuder
utan tvifvel kollegialformen ökad säkerhet för deras fullständiga pröfning;
men om komiténs i det föregående framstälda förslag om befrielse för Statskontoret
från att upptaga åtskilliga nu dit ingående besvärsmål, vinner nådigt
bifall, kunde visserligen bibehållandet af nuvarande organisationen endast
med hänsyn till de få, som komme att återstå, desto mindre försvaras,
som dessa vore af sådan administrativ natur, att icke någon enskilds
rätt berördes. I öfrigt kunna väl åtskilliga andra ärenden förekomma af
beskaffenhet att en mer omfattande pröfning bör föregå deras afgörande;
men dessa utgöra ett jemförelsevis ringa antal och, äfven om den kollegiala
formen i allmänhet upphör, möter intet hinder att för nyssnämda måls handläggning
gifva särskilda föreskrifter till bevarande af all nödig säkerhet vid
deras afgörande, hvithet ändamål lämpligast torde vinnas genom dylika ärendens
pröfning kollegialt i Statskontorets plenum. När härtill kommer, att
hvarje verkets ledamot för närvarande måste uppoffra en icke ringa del af
sin tid genom att närvara vid de andra ledamöternes föredragning och dervid
deltaga i besluten, skulle otvifvelaktigt en väsentlig besparing af tid och
arbetskrafter vinnas, om verkets chef egde ensam beslutande rätt och af ledamöterne
således endast den för tillfället föredragande deltoge i handläggningen
af de till hans rotel hörande målen, men de öfriga under tiden kunde ostördt
egna sig åt göromålen inom området af sina egna rotlar.

Då alltså Statskontorets åligganden numera äro af väsentligen enahanda
beskaffenhet som vid den tid verkets chef hade sig tillerkänd rätt

PUniärenden.

att, ensam besluta; då Statskontoret nu skulle befrias från större delen af
derstädes hittills behandlade besvärsmål; då vissa vigtigare mål skulle kunna
handläggas i plenum och då slutligen genom eu enklare form för öfverläggningar
och besluts fattande en väsendtlig tidsbesparing kan beredas, finner
sig komitén böra tillstyrka,

att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas
behandling i Statskontoret må upphöra och beslutande
rätten öfverlemnas åt verkets chef''; dock med rätt och
skyldighet för föredragande ledamoten att, der han är
från beslutet skiljaktig, sin särskilda mening till protokollet
afgifva;

men att nämda förvaltningsform bibehålies för sådana
ärenden, hvilka vanligen såsom plenimål anses.

I fråga om de ärenden, hvilka böra till handläggning och afgörande
i plenum öfverlemnas, föreställer sig Komitén, att till sådana må, i likhet
med hvad för vissa andra embetsverk finnes stadgadt, räknas:

frågor om embetsverkets organisation;
underdåniga förslag och betänkande!! angående nya
författningars utfärdande eller redan befintligas förklarande
ändrande eller upphäfvande;

sådana allmänna föreskrifters meddelande, som af verket
bero att utfärda för verkställigheten af gällande författningar
eller fullgörandet af Eders Kong!. Maj:ts i sådant
ändamål gifva nådiga befallningar;

befordringsfrågor, undantagandes sådan, som rörer återbesättande
af ledig ledamotsplats;

frågor om e. o. tjenstemäns och vaktbetjentes antagande,
om afsked, om tjenstebetyg, om tjenstemäns och betjeutes
fel eller försummelse i tjensten samt om tjenstledighet
och förordnanden;

afgifvandet af verkets berättelser till Riksdagar och
Statsrevisioner, äfvensom af ledamöternes årliga arbetsredogörelser; ärenden

rörande räkenskapers och redogörelsers form;
samt sådana förvaltningsfrågor, som icke bestå i rena
verkställighetsåtgärder;

bestämmande af arvoden åt amanuenser och extra biträden
och frågor angående verkets ekonomi;

samt dessutom sådana ärenden, som chefen i särskilda
fall kan finna lämpligt att göra till föremål för pleni behandling; -

men att deremot åt verkets chef bör öfverlemnas att
ensam besluta i frågor om arbetsordningen och att, när
ledamotsplats blifver ledig, om dess återbesättande hos
Eders Kong!. Maj:t göra underdånig anmälan, dock, i begge
fallen, efter samråd med verkets ledamöter.

Enligt nu gällande instruktion tillhör det statskommissarierne att, jemlikt
den fördelning presidenten, efter deras hörande, bestämmer, hafva inspektion
öfver de Statskontoret tillhörande afdelningar eller kontor, samt att
noggrant och skyndsamt handlägga, de till hvars och ens föredragning hörande
mål och ärenden. Arbetsordningen för verket föreskrifver derjemte,
att, sedan ledamot ifrån registrator!! emottag^ handlingarna, lian skall bereda
ärendena till afgörande och anmäla dem, så vidt ske kan, å sin följande
ordinarie föredragningsdag eller tidigare, om deras beskaffenhet sådant
fordrar, men om ärendena erfordra granskning eller utredning genom ett
kontor eller någon särskild tjensteman, skall remiss ega rum. Om det hufvudsakliga
innehållet af fattadt beslut gör ledamoten anteckning å akten eller
ock fogas beslutet, särskild! affattadt, vid denna. 1 sin föredragningslista antecknar
ledamoten data så väl då remiss egt rum som då beslut fattats. I
afseende å fördelningen af ärendena m. in. mellan Statskommissarierne gäller
för närvarande följande:

Ett departement omfattar mål och ärenden rörande 2:a, 4:e, 5:e och
8:e hufvudtitlarne, med till dessa hufvudtitlar hörande delar af 9:de hufvudtiteln,
restantierna samt inspektionen öfver kansliet, advokatfiskal skontoret
och vaktbetjeningen;

Ett departement omfattar mål och ärenden rörande lista, o:dje och 7:de
hufvudtitlarne med till dessa hörande delar af 9:de hufvudtiteln, räntekammaren
och landtränterien, särskilda fonderna, uppbörds- och redogörelseverket
samt inspektion öfver riksbokslutskontoret;

Ett departement omfattar mål och ärenden rörande fide hufvudtiteln
jemte dithörande delar af den 9:de, äfvensom inspektionen öfver kammarkontoret.

Af Ivomiténs förslag om upphörandet i allmänhet af ärendenas kollegiala
behandling inom Statskontoret följer, att ledamot icke, utom för pleniärenden
kommer att upptagas af föredragningen i vidsträcktare mån än
som erfordras för anmälandet af de till hans egen rotel hörande målen. Då
detta åliggande i och för sig icke kan anses synnerligen betungande och
tidsödande för en person, som på förhand tagit kännedom om de mål han
skall föredraga och dervid varit i tillfälle att bilda sig eu åsigt om den åtgärd
ärendet från Statskontorets sida erfordrar, och en sådan kännedom
naturligtvis redan är förvärfvad af den som sjelf verkstält eller haft

Rotlar.

Byråar.

tillsyn å den förberedande handläggningen af målen, eller kontorsförmannen,
så måste antagas att denne, i stället för att, såsom nu sker, skriftligen affatta
sin mening och öfverlemna densamma, jemte handlingarna, till föredragning
af vederbörande ledamot, är beredd att omedelbart lemna den beslutande
chefen alla erforderliga upplysningar och råd. Yid sådant förhållande
har komitén ansett ändamålsenligt vara, att de nuvarande statskommissarieembetena
och kamereraretjenstema förenas till byråchefsembeten, hvilkas
innehafvare, jemte det de fullgöra det hufvudsakliga af kontorsförmännens
åligganden, tillika öfvertaga föredragningen af de å hvars och ens afdelning
fallande målen. I stället för den nuvarande fördelningen af ärendena mellan
föredragandena efter hufvudtitlar i riksstaten, skulle målen alltså fördelas
efter sin beskaffenhet och hufvudsakligen samma grunder, som redan tilllämpats
i afseende å Statskontorets nuvarande särskilda underafdelningar;
men då dessa nu utgöras af kansliet, advokatfiskalskontoret, kammarkontoret,
fond- och revisionskontoret, räntekammaren samt riksbokslutskontoret,
har komitén ansett dem kunna med den fördelning af göromålen, som i det
följande närmare angifves, utbytas mot tre byråar, nemligen: en inkomstoch
utgiftsbyrå, en fond- och stämpelbyrå samt en riksbokslutsbyrå, jemte
det att ett för hela verket gemensamt kansli bibehålies.

Det har härvid icke undgått Komiténs uppmärksamhet, att då kontorsförmännen
nu äro ”ansvarige för alla till hvarderas afdelning hörande
göromål” och sålunda exempelvis kamereraren i kammarkontoret skall ansvara
för derstädes upprättade uträkningar och liqvider, specialgranskningen
af åtskilliga inkomna reqvisitioner m. m., ett sådant ansvar icke med fog
kan fordras af en person, som, jemte förmanskapet för sitt kontor, tillika
är föredragande. Åtminstone skulle för chefen å inkomst- och utgiftsbyrån,
dit kammarkontorets nuvarande göromål skulle höra, tiden icke medgifva
att han annat än undantagsvis underkastade de underlydande tjenstemännens
arbete den noggranna granskning, som instruktionen nu fordrar af kamereraren.
Men likasom i följd häraf kontorsförmannen i de flesta fall måste
inskränka sig till eu summarisk kontroll öfver det arbete de underlydande
tjenstemännen utfört, bör på en hvar af desse med allt fog ställas det anspråk,
att deras tjenståligganden varda med den omsorg och noggrannhet
af dem fullgjorda, att till deras åtgärder må kunna hysas full tillit, och
hvaraf åter bör följa, att ensamt de sjelfva skola vara för sina tillgöranden
ansvarige. Om ett förslag i denna syftning vinner godkännande, är det att
antaga, det tillökningen i arbete för byråchefen å inkomst- och utgiftsbyrån
i förhållande till de åligganden, som nu tillhöra kamereraren å kammarkontoret,
motsvaras af den förhöjda aflöning, som bör byråchef tillkomma, hvarförutan
arbetet bör för honom underlättas, då utaf bättre än nu aflönade
tjenstemän man kan påräkna ett verksamt biträde, samt för öfrigt en eller

annan förenkling i formerna för hans arbete torde kunna åstadkommas.
Hvad beträffar cbeferne å de begge öfriga byråarne, skulle deras föredragningsskyldighet
i jemförelse med den nyssnämdes icke synnerligen inkräkta
på deras tid, hvaraf måste följa att de så mycket mera finge egna sig åt
och sjelfve deltaga i det egentliga kontorsarbetet.

I enlighet med hvad sålunda blifvit anfördt hemställes i underdånighet,
att Statskontoret må fördelas i tre byråar under hvar
sin byråchef, nemligen en inkomst- och utgiftsbyrå, en
fond- och stämpelbyrå samt en riksbokslutsbyrå, jemte ett
för hela verket gemensamt kansli;

att vederbörande byråchef må inför presidenten föredraga
de till hans område hörande ärenden; samt

att hvarje Statskontorets tjensteman skall ega odelad
ansvarighet för de åtgärder han å tjenstens vägnar vidtager.

I sammanhang med den kollegiala formens inskränkande till handläggningen
af blott sådana mål, som skola i plenum föredragas, torde böra förordnas
huruledes vid inträffande förfall för presidenten eller byråchef deras
platser genast skola fyllas, så att ärendenas behandling icke må lida något
afbrott; och synes Komitén i detta hänseende lämpligast,

att den i graden äldste af ledamöterne förklaras städse
vara skyldig att, vid inträffadt förhinder för presidenten,
förestå hans embete, så vida hindret icke varar öfver 14
dagar, men, om det är af beskaffenhet att räcka längre
tid, intill dess uppå genast skeende underdånig anmälan
Eders Kongl. Maj:t å embetet meddelar nådigt förordnande;
samt

att för byråchef, som af en eller annan anledning från
egen befattnings utöfvande är hindrad, Statskontoret eger
förordna vikarie under högst en och en half månad, med
skyldighet, om dylikt vikariat blir för längre tid behöflig!,
att frågan derom till Eders Kongl. Maj:ts afgörande anmäla.

Den väsentligaste delen af Statskontorets embetsåligganden angifves
genom instruktionens föreskrifter, att detta verk skall ''''emottaga alla statsverket
tillflytande medel” samt ”förvalta och disponera statsverkets inkomster
och dermed bestrida statsutgifterna”. Ehuru emottagningen och utbetalningen
af statsmedlen sålunda åligger Statskontoret, förvarar dock icke verket sjelf!
sina kontanta tillgångar, hvilka i regeln skola vara deponerade i Riksbanken;
men då uppbördsmedlen från landsorten icke direkt dit insändas, utan
skola af länsstyrelserna inlevereras till räntekammaren, för att genom dess

Sättet för inoch
utbetalningar.

försorg insättas i banken, och räntekammaren jemväl åligger att ombesörja
öfversändandet af de kontanta medel, som erfordras för kassaförstärkningar i
ränterien m. m., så kan för närvarande icke undvikas, att betydliga penninbelopp
passera genom Statskontorets tjenstemäns händer, och ändamålet med
föreskriften om den kontanta kassans förvarande i Riksbanken har således
icke kunnat fullständigt vinnas. Detta undantagsförhållande torde emellertid
böra upphöra och Riksbanken bemyndigas att emottaga alla inflytande
kontanta medel äfvensom verkställa alla af Statskontoret anordnade utbetalningar.

Räntekammarens åligganden i afseende å intägten finnas omförmälda
i instruktionens 16 § mom. 1, deri stadgas, att räntekammaren har “att
emottaga och qvittera alla dit ingående allmänna medel samt låta insätta
dem å vederbörliga räkningar i rikets ständers bank (riksbanken) derest sådant
icke redan skett, så att endast qvitto å ingifvet, med behörig bankoattest
öfver levereringen åtföljdt reversal erfordras.“ De i banken insatta
beloppen antecknas på grund af bankoattest och reversal i räntekammaren
så väl i den s. k. “inkomsträkningen med Riksbanken''4, hvilken räkning
upptager reversalets datum och nummer, insättarens namn och det insatta
beloppet, som ock i “räntekammarens räkning med banken", med alldeles
enahanda uppgifter, och slutligen af memorialbokhållaren i inkomst-memorialboken,
deröfver bevis tecknas å det ena exemplaret af reversalet, hvarefter
qvitto genom räntekammarens försorg expedieras.

Såsom ofvan är anmärkt, anse Komiterade någon försändning eller inleverering
af penningar direkt till Statskontoret icke vidare böra ega rum,
utan alla inbetalningar verkställas i Riksbanken. Remiss från landsorten
kunde i sådan händelse ega rum antingen med kontanta penningar eller
genom postremissvexel, stöld att inlösas af Riksbanken eller enskild bankinrättning
i hufvudstaden; och torde någon svårighet icke möta för begagnande
äfven i detta fall af den nu tillåtna fastän sällan använda utvägen
att verkställa inbetalningarna medelst utlottade statsobligationer eller förfallna,
till statens obligationer hörande räntekuponger. Beträffande tillvägagåendet
vid inbetalningars verkställande från landsorten genom Riksbanken,
bär det synts komitén kunna lämpligast ordnas på det sätt, att med försändelsen
till banken följer ett missiv eller reversal, som utvisar att insättningen
sker för Statskontorets räkning, och att ett annat reversal, såsom
underrättelse om den skedda levereringen, insändes till Statskontoret, hvilket
åter lätt vinner visshet om försändelsens riktiga framkomst till banken genom
att hvarje dag låta derifrån afhemta bankoattesterna för de under samma
eller föregående dag influtna medlen, hvarefter erforderliga anteckningar
kunna göras och qvittenser till vederbörande expedieras.

Vid handläggandet af inkomna reqvisitioner å penningar iakttagas för
närvarande följande former. Sedan reqvisitionshandlingen antecknats i diariet
och vederbörande ledamots lista samt undergått behörig granskning, anmäles
den i styrelsen och beslut fattas om utbetalningen. Efter anteckning i protokollet
lemnas målet derefter till kontoret, hvarest anordning och, om medlen
skola afsändas, jemväl skrifvelse till vederbörande myndighet uppsättes af eu
kammarskrifvare, som tillika antecknar anordningens belopp i den efter titlar
förda s. k. qvartalskoneept- eller kammarskrifvareboken. Deri utskrida anordningen
aflemnas derefter till kamereraren, som granskar och kontrasignerar
densamma. Vidare infördes den af memorialbokhållaren i den likaledes
efter titlar förda memorialboken, derom anteckning göres å anordningen,
hvarefter den tillställes sekreteraren för kontrasignation jemväl af honom
samt underskrift af Statskontorets president och ledamöter; och återgår anordningen
derpå till kontoret för att tillhandahållas vederbörande, om den är
stäld till disposition af embetsverk eller myndighet i hufvudstaden, men öfverlemnas
till räntekammaren, om den afser medel, som skola till landsorten
försändas eller är utfärdad för enskild person i Stockholm. Då nu
Statskontoret i regeln icke sjelft håller kontant kassa till inlösen af utfärdade
anordningar, lemnas till vederbörande emot qvitto å anordningen, på
grund af 16 § 2 mom. af verkets instruktion, i stället för penningar en till
innehafvare!! stäld invisning eller s. k. assignation å Statskontorets i Riksbanken
innestående behållning, hvilken assignation, uppsatt och kontrasignerad
af bokhållaren i räntekammaren, är underskrifven af en statskommissarie
och en räntmästare. I räntekammaren antecknas assignationen under
sitt nummer till datum, belopp samt person eller myndighet, för hvilken den
är afsedd, dels i den s. k. journalen öfver utfärdade assignation^’, dels ock
i räntekammarens räkning med Riksbanken, hvarjemte beloppet på grund af
anordningen genom bokhållaren krediteras i konceptet till räntekammarens
hufvudbok, hvilket koncept åter kollationeras med kammarkontorets memorialbok.

För att tillmötesgå enskildes önskningar om direkt liqvid hade det
dock vid tillämpningen af bestämmelserna om utbetalningars verkställande
medelst assignationer redan för längre tid tillbaka blifvit vanligt att, då
fråga icke var om något betydligare belopp, anordningen genom räntekammaren
inlöstes med kontanta penningar, så framt tillgång förefanns i influtna,
för insättning i banken bestämda medel, hvarefter assignationen af
räntekammaren begagnades för insättning å dess bankoräkning af uppbördsbeloppet;
och denna afvikelse från instruktionens föreskrift vann slutligen
officiel! godkännande genom nådiga brefvet den 28 December 1872, som
tillåtit räntekammaren att, under de kontroller Statskontoret kunde anse

nödigt stadga, af statsmedel innehafva ett förskott af högst 5,000 kronor
att till inlösen af Statskontorets anordningar å mindre summor användas. I
följd af detta medgifvande erhålla enskilda personer numera i allmänhet
kontant liqvid i räntekammaren emot qvitto å anordningen, och räntekammaren
använder assignationen å beloppet för att från Riksbanken fylla sin
kontanta kassa.

Ehuru komitén icke kan förbise den fördel, som för enskilda personer,
hvilka hafva att hos Statskontoret fordra mindre belopp, blifvit beredd genom
möjligheten att omedelbart hos räntekammaren bekomma kontant liqvid i
stället för en anvisning på Statskontorets å annat ställe befintliga kassa, har
komitén likväl icke funnit skäl tillstyrka vidblifvandet af ett sådant undantag
som det i fråga varande från instruktionens ursprungliga bestämmelse om betalningars
verkställande medelbart genom Riksbanken, hufvudsakligen af det
skäl, att bibehållandet af kontant kassa, äfven af högst begränsadt omfång,
nödvändigt medför bibehållandet af en kassaafdelning inom Statskontoret och
i sammanhang dermed stående uppbördsbestyr och kontroller, samt undanrödjandet
af dessa olägenheter synts komitén vida mer betydande än det
ringa ökade besväret för en del af dem, hvilka skola uppbära penningarne,
desto hellre som det länge varit ett önskningsmål, i afseende på ordnandet
af penningväsendet, att äfven enskilde skulle, i stället för att hålla kontant
kassa, verkställa sina utbetalningar medelst anvisning å bankräkning, och
detta i många afseenden eftersträfvansvärda mål torde kunna ej oväsentligt
befordras derest staten föreginge med exempel. Vid afvägandet af enskildes
beqvämlighet mot det allmännas fördel och trygghet bör den förra gifva
vika för de senare. Yäl hade det varit önskligt, att man kunnat bespara
allmänheten det ökade besväret att besöka två skilda ställen för att få kontant
liqvid, och detta ändamål skulle enligt komiténs åsigt kunna vinnas om
de utfärdade anvisningarna finge af Statskontoret omedelbart öfverlemnas till
Riksbanken, så att den, som till Statskontoret inlemnat en reqvisition, eller
der hade att lyfta pension eller dylikt, kunde för att erhålla betalning få
vända sig direkt till banken. I sådan händelse måste likväl anvisningarna
ställas på viss person, men då dessa understundom i större antal på en
gång lemnades till Riksbanken, komme omgången med framsökandet derstädes
af hvarje anvisning samt med styrkandet af uttagarens behörighet, då
denne icke vore personligen känd af vederbörande banktjenstemän, i de
flesta fall att fullt motsvara den tidsutdrägt och det besvär inställelsen i
Statskontoret för att afhemta anvisningen kan medföra; och har komitén vid
sådant förhållande ansett icke lämpligt att här framställa något förslag i
denna syftning.

Uti de ofvan omnämda allmänna formerna för behandlingen af utbe O -

talningsfrågor kunna i öfrigt enligt komiténs åsigt vissa icke oväsentliga
förenklingar ega rum, utan att statens säkerhet derigenom i någon mån
äfventyras. En sådan förenkling vore utbytet af de nuvarande anordningarna
mot qvittenslistor, som, på grund af anvisningarna, skulle af kassören å
tryckta blanketter upprättas efter hand som fordringsegarne sig anmälde. För
sådant ändamål skulle anvisningen, hädanefter såsom för närvarande utfärdad
för innehafvaren, likväl innehålla uppgift ej mindre å personen, till hvilken
den skulle utlemnas, än äfven det anslag, hvarå utgiften komme att afföras,
hvilket senare, derest hvarje anslag i riksstaten blefve försedt med nummer
i fortlöpande följd inom hvarje hufvudtitel, jemte littera, der flera anslag
förekomme för samma eller likartad! ändamål, lämpligen kunde ske genom
att endast införa anslagets så beskaffade beteckning. Qvittenslistan, som
lämpligen kunde upprättas i öfverensstämmelse med bilagda formulär, Litt. A.,
skulle för hvarje dag afslutas och såsom verifikation biläggas den kassaräkning,
hvartill den hörde. Beslutet om utgiften, hvilket nu innefattas i
anordningen, skulle upptagas i de utgiftsräkningar, som i det följande föreslås.

Inom komitén har fråga förevarit, huruvida icke de nuvarande assignationerna
till innehafvaren borde utbytas mot sådana, stälda till viss man
utan order, och såsom skäl derför har anförts, dels att assignation!’ af senare
slaget icke så lätt kunde missbrukas som de, hvilka vore utfärdade till innehafvaren,
och dels att i sådan händelse särskild kontroll icke erfordrades å
den tjensteman i Statskontoret, hvilken ålåge att tillhandahålla vederbörande
desamma. Men då en sådan kontroll vore lätt verkstad och föga tillfälle
till det befarade missbruket komme att förefinnas under den korta tid, som
nämde tjensteman innehade hvarje anvisning, hafva komiterade funnit omförmälda
anmärkning icke kunna tillerkännas synnerlig vigt. Begagnandet
af anvisningar, utfärdade för innehafvaren, medförde deremot flera väsentliga
fördelar, såsom att fordringsegaren ej behöfde styrka sin indentitet vid beloppets
lyftande i Riksbanken, hvarigenom bereddes på samma gång lättnad
för allmänheten och trygghet för vederbörande banktjensteman; att den
olägenhet, som föranleddes deraf, att fordringsegaren icke kunde ^genast i
Statskontoret få fordringen kontant godtgjord, nästan upphörde, då han ej
behöfde personligen besöka banken för medlens lyftande och anvisningen i
det närmaste komme att medföra samma fördel som kontant liqvid, i det
innehafvaren torde få den inlöst i hvilken annan bankinrättning som helst,
äfvensom begagna den i enskild liqvid.

Öfver anvisningarna, hvilka den tjensteman, som finge sig uppdraget
att utlemna dem, kunde, om så funnes nödigt, vid emottagande! qvittera i
en derför afsedd bok, skulle räkningar föras, för att tjena till ledning vid
den inventering, som hvarje dag borde verkställas.

Beträffande utbetalning af större anslagsbelopp till allmänt verk i hufvudstaden,
hvilket har räkning i Riksbanken, torde sådan lämpligast ske
medelst beloppets öfverförande från Statskontorets till verkets dervarande
räkning, hvilket borde å anvisningen uppgifvas.

För afsändning af medel till landsorten genom Riksbanken anser
komitén det enklaste förfaringssättet vara, att de utfärdade anvisningarna,
som böra innehålla begäran om medlens afsändning till vederbörande, emot
qvitto i en qvittensbok öfverlemnas till Riksbanken, som derefter drager
försorg om öfversändandet på sätt lämpligast finnes, vare sig genom postremissvexel
eller kontant. Samtidigt skulle vederbörande af Statskontoret
dels underrättas att medlen komme att genom Riksbanken öfversändas, och
dels erinras att, sedan medlen emottagits, derom meddela Statskontoret
underrättelse. När svar med sådant erkännande ingått, skulle detsamma
biläggas kassaräkningen såsom verifikation. Om i särskilda fall, såsom för
närvarande stundom inträffar, vissa slag af mynt skulle åstundas, lärer intet
hinder förefinnas att sedel- eller myntförteckning åtföljer anvisningen till
Riksbanken och att afsändningen i enlighet dermed besörjes. Det kan i
sammanhang härmed förtjena anmärkas, att penningförsändelserna till landsorten
i allmänhet icke uppgå till något större antal, och att äfven detta
skulle något minskas, om, i stället för att, såsom nu stundom händer, smärre
belopp uppå reqvisition öfversändas till länen, Statskontoret anmodade Eders
Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande att af om händer hafvande
medel verkställa utbetalningen, hvarefter penningförsändelser hufvudsakligen
skulle ifrågakomma för ränterikassornas förstärkande.

Då för likartade ändamål och från samma anslagstitel flera belopp till
särskilda personer samtidigt skola utbetalas, t. ex. pensioner, arvoden för
särskilda uppdrag o. s. v., utfärdas för närvarande vanligen blott en anordning
å det sammanlagda beloppet och de särskilda summorna utbetalas till
vederbörande emot qvitto å en bifogad qvittenslista. Enär det svårligen låter
sig göra att genom Riksbanken verkställa utbetalningar enligt dylika qvittenslistor,
så mycket mindre som det ofta kunde inträffa, att icke alla på en lista
upptagna personer samma dag eller till och med inom en längre tidrymd
lyftade sina belopp, hvarigenom oreda lätt kunde förorsakas, så bör, enligt
komiténs förslag, hvarje utbetalningsorder eller anvisning afse endast en utbetalningspost.
För att få upplyst huruvida, såsom möjligen kunde befaras,
antalet anvisningar skulle härigenom komma att i någon betydligare mån
öfverstiga det för ändamålet nu erforderliga antalet expeditioner, har komitén
låtit verkställa undersökning rörande Statskontorets år 1874 utfärdade anordningar,
hvaraf framgått att dessa utgjorde följande antal:

å löner och arvoden, anordnade

qvartalsvis ...........................

„ pensioner och gratifikationer ...
„ tillfälliga arvoden åt flera personer
....................................

„ aflöningar och arvoden, till
myndigheters disposition ...
öfriga anordningar .....................

398 st. innefattande 2,999 särskilda poster,

363 „	77	1,927	77	)7
129 „	77	469	77	77
207 „	77	1,000 *)	77	77
1,605 „	77	1,605	77	77

Summa 2,702 anordningar med 8,000 poster.

Då för hvarje anordning jemväl utfärdats en assignation, utgör i sjelfva
verket antalet utfärdade anordningshandlingar omkring 5,400.

Genom det af komitén i det föregående framstälda förslaget till ordnande
af utbetalningen af embets- och tjenstemännens löner i hufvudstaden
skulle antalet anvisningar för detta ändamål icke blifva större än nuvarande
antalet anordningar, så framt icke lönerna komme att månadsvis utbetalas,
då antalet sådana anvisningar skulle ökas till närmare 1,200. Ofvan upptagna
medel till “aflöningar och arvoden, till myndigheters disposition“ lära komma
att hädanefter såsom hittills i mån af behof reqvireras, och antalet anvisningar
alltså icke öfverstiga nuvarande antalet anordningar. Deremot torde
antalet anvisningar beträffande öfriga, ofvan uppräknade slag af utbetalningar,
komma att motsvara antalet för dem utförda särskilda utgiftsposter. Under
antagande att de af komitén föreslagna förenklingar vinna bifall, torde alltså
antalet anvisningar, som årligen skulle från Statskontoret utfärdas, kunna
uppskattas till omkring 4,500 å 5,000 stycken, och någon tillökning i antalet
expeditioner således icke genom det af komitén framstälda förslag föranledas.
Tvärtom synes derigenom kunna vinnas både tidsbesparing och
minskad omgång vid expeditionernas utfärdande. Statskontorets anordningar
äro nemligen försedda med sex namnunderskrifter och assignationerna
med tre, i följd hvaraf för dessa handlingar erfordras 24,000 å 25,000
namnteckningar om året, hvaremot, då å de föreslagna anvisningarna ej
torde erfordras flera än två namnunderskrifter och en annotation å hvarje,
namnteckningarne å sådana handlingar skulle komma att för året uppgå till
högst 15,000. Genom antagandet af en sådan ordning för utbetalningarna
komme derjemte att undvikas de nuvarande stundom vidlyftiga anteckningarna
å anordningarna om ändamålen med desamma och grunderna för
utgiftsbesluten, derom anteckningar skulle göras i annotationsböckerna öfver
utgifterna. Formen för de anvisningar komitén anser vara för Statskontorets
behof ändamålsenliga framgår af bilagan Litt. B.

!) Approximativ siffra. Flertalet af dessa anordningar voro afsedda till arvoden, vikariatsersättningar o. d,

Enligt 16 § 3 mom. af Statskontorets instruktion åligger det räntekammaren
att, då Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande i länen till utbyte
eller vexling insända medel, besörja om sådan vexling och beloppets återsändande
med posten i bankosedlar eller silfvermynt. I öfverensstämmelse
med de i det föregående framstälda förslagen om kontanta in- och utbetalningars
verkställande uteslutande genom Riksbanken, anser Komitén jemväl
dylik vexling böra besörjas omedelbart genom nämde bank, utan Statskontorets
åtgörande, derför svårigheter från bankens sida icke lära möta.

Sammanfattande de åsigter komitén i ofvan berörda hänseenden uttalat,
får komitén alltså föreslå,

att, hvad hufvudstaden beträffar, inbetalning till Statskontoret
skall hädanefter såsom hittills verkställas medelst
attest, utvisande, att beloppet blifvit för Statskontorets
räkning i Riksbanken insatt;

att inbetalning från landsorten till Statskontoret bör
ega rum på det sätt, att beloppet jemte ett missiv eller
reversal insändes till Riksbanken och ett annat reversal
till Statskontoret; skolande sistnämda embetsverk dagligen
låta genom behörigt ombud från Riksbanken afhemta
bankoattesterna å de sålunda under samma eller föregående
dag influtna beloppen;

att utbetalning från Statskontoret sker medelst anvisning
på Riksbanken, hvilken anvisning, utfärdad för
innehafvare^ men försedd med anteckning om den myndighet
eller person, för hvilken den är afsedd, samt om
det anslag, hvarå utgiften bör i Statskontoret afföras,
skall, derest beloppet bör i hufvudstaden utbetalas, utlomnas
till vederbörande fordringsägare emot qvitto å en
lista, så uppstäld, att densamma kan användas såsom
verifikation till Statskontorets kassaräkning, men om penningarne
skola till landsorten afsändas, öfverlemnas till
Riksbanken för afsändningens besörjande; börande i sistnämda
fäll skrifvelse derom från Statskontoret till vederbörande
aflåtas med anmodan att, efter medlens emottagande,
derom meddela Statskontoret underrättelse;

att anordningar å landtränterikassorna icke vidare må
från Statskontoret utfärdas; samt

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må förständigas
att, vid behof för landtränteri af vexling
eller utbyte af mynt, derom vända sig direkt till Riksbanken.

De under Statskontorets förvaltning och vård stälda fonderna och Fond/örvaukassorna
utgöra, förutom handels- och sjöfartsfonden, hvilken icke inbegripes
under den allmännna fondförvaltningen, numera ett antal af 20, nemligen:
militieboställskassan, förenade mötespassevolansfonden, trosspassevolansfonden,
Norrbottens hästjägaresqvadronsfond, volontärvakansmedelsfonden, en permille
fonden, allmänna beväringsfonden, Palmqvistska fonden till Stockholms befästande,
Nord ilska testamentsfonden, Almare stäkes bros arrendemedelsfond,
Längmanska donationsfonden, fonden för Carl XII:s monument, presterskapets
löneregleringsfond, Ramsele pastorsboställes skogsförsäljningsmedelsfond,
Elfdals pastorats regleringsfond, Filénska testamentsfonden, bibelkommissionens
fond, Yadstena krigmanshuskassa, invalidhusfonden samt
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond. Dessa fonders sammanlagda
behållning utgjorde vid 1874 års slut 9,628,531 kronor 27 öre, deraf ett
belopp af 9,374,491 kronor 14 öre var placeradt på följande sätt: inköpta
obligationer, bokförda efter inköpspriset till 5,430,572 kronor 26 öre, 66
särskilda lån på viss uppsägningstid emot inteckning i fast egendom till
belopp af 2,248,042 kronor 53 öre, lån emot inteckning med årlig afbetalning
63,950 kronor, amorteringslån till bolag eller kommuner 929,826
kronor 35 öre, samt'' lån emot hypotek af obligationer och på kort uppsägningstid
m. m. 702,100 kronor.

Ungefär tredjedelen af fondernas sammanlagda tillgångar äro sålunda
utlånade mot inteckning samt till bolag och kommuner mot årlig afbetalning.

Besväret med ofvan angifna amorteringslån är i allmänhet icke synnerligen
stort; men deremot föranleda understundom inteckningslånen i följd af sin
beskaffenhet flera förvaltningsbestyr, likasom de ock hos förvaltningspersonalen
förutsätta mångsidigare insigter, än som äro af nöden, derest den under senare
tider i hög grad utvecklade obligationsrörelsen anlitades för placering af
fondernas disponibla tillgångar. De tryckta konjunkturerna under senare
åren af den tid Arméförvaltningen ännu hade vissa fonders förvaltning åt
sig uppdragen ledde också dertill, att åtskilliga fasta egendomar, i Indika
fordringar funnos intecknade, måste för fondernas räkning inköpas, och det
var endast genom de hastigt förbättrade ekonomiska förhållandena inom
landet som fondförvaltningen undgick att betungas med eu vidsträckt fastighetsförvaltning.
Statskontoret har emellertid användt fondernas växande tillgångar
hufvudsakligen till inköp af räntebärande obligationer. Den sålunda
beträdda vägen är utan tvifvel den rätta. Tillgångarnes nedläggande i inteckningar
härrör antagligen från en tid, då inteckning var den bästa
säkerhet, som kunde erhållas vid utlåning af kapital; och då, enligt hvad
komitén inhemtat, något hinder icke möter uti de testamenten, som grundlagt
vissa fonder, att göra dessas tillgångar räntebärande på sätt lämpligast
synes, anser komitén, att lån emot inteckning hädanefter i allmänhet icke

böra beviljas, utan jemte det att nu befintliga inteckningslån, i den mån
sådant utan olägenhet eller skada kan ske, indrifvas, fondernas behållningar
i stället böra göras fruktbärande genom inköp af säkra, räntebärande obligationer.
En af fonderna, den Längmanska, räknar bland sina tillgångar
jemväl några aktier i eu fabriksegendom, å hvilka erhålles betydligt större
utdelning än den ränta, som kan betingas å det belopp, hvartill aktierna
äro bokförda; men då dessa antagligen kunna med fördel för fonden afyttras,
bör - sådant för vinnande af enkelhet i förvaltningen, så mycket hellre ega
ruin, som det synes mindre lämpligt att allmänna medel äro placerade uti
aktier i industriela företag.

Hvar och en af nu i fråga varande fonder förvaltas skild från de
öfriga, så att utlåningar och inbetalningar ske för hvarje fond särskild^
äfvensom hvarje fond har sina värdehandlingar och kontanta tillgångar och
följaktligen en i alla detaljer skild bokföring. I detta hänseende anser
Komitén en högst väsentlig förenkling kunna åstadkommas, om samtliga
fondernas tillgångar förenas till eu kassa, hvilken förvaltas gemensamt för
alla och hvars tillgångar bokföras i eu gemensam liggare, med särskilda
konti för de olika slagen af värdepapper, i sammanhang hvarmed inflytande
räntor, utlottade obligationer in. m. böra uppföras i en gemensam räkning,
hvars behållning vid hvarje års slut fördelas på de särskilda fonderna i
förhållande till deras under årets lopp vexlande andel i det gemensamma
kapitalet. Utom den högst väsentliga fördelen af en sålunda förenklad bokföring
skulle den gemensamma förvaltningen af fonderna medföra eu annan
fördel, om ock af underordnad betydelse, nemligen att en vida mindre kontant
kassa behöfde vara inneliggande än som nu är händelsen, då sådan för
hvarje fond måste hållas i beredskap att möta förefallande utgifter samt,
vid det förhållande att inköp af obligationer hittills skett för hvar och en
fond särskildt, en mindre, kontant behållning ofta legat ofruktbar, emedan
den icke kunnat sammanslås med dylika behållningar å andra fonder till
inköp af räntebärande papper.

Oaktadt kontanta kassor sålunda’ hållits för hvarje fond särskildt,
har likväl ''stundom inträffat, att för en fonds räkning förekommit större utgifter,
än som kunnat bestridas med fondens kontanta tillgång, vid
hvilka tillfällen utgifterna måst förskottsvis bestridas utaf behållningar hos
andra fonder. Derest, efter sammanslåendet af samtliga fondernas tillgångar
en så betydlig utgift vid något tillfälle förekomme, att den icke kunde bestridas
med den gemensamma kassabehållningen, synes den utväg lämpligen
kunna anlitas att, för undvikande af försäljning af värdepapper, utgiften
förskottsvis bestriddes af Statskontorets allmänna tillgångar emot ersättning
i den mån inflytande rånte- och andra medel dertill lemnade tillgång.

Vid genomförandet af den föreslagna föreningen af de särskilda fondernas
tillgångar måste för hvarje fond bestämmas den andel hvarmed densamma
ingår som medintressent i den gemensamma kassan. En sådan noggrann
uppskattning af hvarje fonds egendom betingas deraf, att de för närvande
bokförda värdena, som, hvad obligationerna beträffar, utvisa inköpspriset,
icke uttrycka det värde dessa papper ega i fondmarknaden och följaktligen
icke gifva tillförlitlig upplysning om de verkliga tillgångarne. Ehuru de
obligationer, i hvilka fonderna redan till större delen äro placerade, vanligen
icke äro underkastade märkliga fluktuationer, är det likväl möjligt, att om
framdeles en fond komme att från de öfriga skiljas, obligationernas värde
i marknaden då kunde vara så förändradt, att en förlust tillskyndades antingen
den utbrutna fonden eller de qvarvarande, om den förra erhölle kontanta
medel motsvarande sitt bokförda värde. Häraf följer att jemväl efter
fondernas förening ny uppskattning tid efter annan, när så lämpligt synes,
bör ega rum af värdet å deras gemensamma tillgångar, och hvarje fond
vid sådant tillfälle tillgodoföras den vinst eller påföras den förlust, som
belöper på dess, i förhållande till det hela, bokförda behållning.

Komitén föreslår alltså,

att, i den mån sådant utan olägenhet eller skada kan
ske, de fordringar, hvilka de under Statskontorets förvaltning
och vård stälda fonder och kassor för närvarande
ega mot säkerhet i inteckningar med viss uppsägningstid,
må indrifvas samt de Längmanska fonden tillhörande
aktier försäljas, äfvensom att fondernas och kassornas
tillgångar göras fruktbärande hufvudsakligen genom inköp
af räntebärande obligationer;

att samtliga ofvan nämda fonders tillgångar förenas till
en kassa med gemensam förvaltning och bokföring i
enlighet med de grunder, som ofvan blifvit angifna;

att, innan den gemensamma förvaltningen af fonderna träder
i verket, hvarje fonds tillgångar skola uppskattas
till sitt verkligt, värde och detta bokföras i stället för
det nuvarande; börande uppskattningen ske efter sådana
grunder, att fonden tillgodoföres det belopp, som, i händelse
realisering af tillgångarne då egt rum, skolat honom
tillfalla; samt

att ny uppskattning af fondernas tillgångar sedermera
skall ega rum så ofta Statskontoret finner dessa genom
värdepapperens stigande eller fallande hafva så förändrats,
att räkenskapen icke längre utvisar fondernas verkliga
ställning.

Diar lifäring.

Enligt nu gällande föreskrifter göras första anteckningarna om inkommande
handlingar antingen af sekreteraren uti ettdera af de två utaf honom
förda diarierna öfver Kongl. bref och Kongl. remisser, eller ock, beträffande
andra ärenden, af registratorn uti Statskontorets allmänna diarium. Sedan
sådan anteckning skett skola uti statskommissariernes och öfverdirektörens
för mynt- och kontrollverken särskilda listor ånyo inskrifvas så väl Kongl.
bref och remisser som allmänna mål, allt efter som de tillhöra den enes
eller andres föredragning, med undantag likväl af ränteriredogörelser och
rapporter, reqvisitioner å stämpelpapper och kortkonvolut, stämpelpappersförslag
m. m., hvilka antecknas endast i det allmänna diariet. I dessa s. k. departementslistor
antecknar vederbörande föredragande beslutade remisser och andra förberedande
åtgärder, äfvensom datum då målet blifvit slutligen afgjordt, men registratorn
antecknar datum, då remiss besvarats m. in. De egentliga diarierna
upplysa deremot intet om Statskontorets åtgärder och beslut. — I öfrigt iakttages
den i komiténs tanke riktiga ordning, att ett ärende, som en gång intagits
i diariet, bibehåller ditt nummer oförändradt, äfven om nya handlingar tillkomma,
såsom infordrade upplysningar, qvittenser in. m.

I Statskontoret föras sålunda tre särskilda diarier med hvar sin
nummerföljd, och dessutom departementslistorna, af hvilka en hvar omfattar,
likaledes med särskild nummerföljd, tre afdelningar, en för Kong], bref, en
för Kongl. remisser och en för allmänna mål.

Den på detta sätt mellan flere delade diariiföringen har synts Komitén
lämpligen böra, såsom hörande till registratorns tjenstebefattning, åt honom ensam
upppdragas, hvarigenom han lättare än som nu kan blifva förhållandet
sättes i tillfälle att följa ärendenas gång och att genast lemna de upplysningar,
som sa väl verkets personal som allmänheten af honom kan begära.
I enlighet härmed anser komitén att särskilda diarier för Kongl. bref och
remisser icke vidare böra föras, utan dessa mål i likhet med andra af
registratorn antecknas i det allmänna diariet. Tillökningen i antalet ärenden,
som af registratorn antecknas, skulle, att döma efter nuvarande förhållanden,
härigenom uppgå till 700—900 årligen.

För vinnande af nyss antydda mål, att all diariiföring verkställes af
en person, bär jemväl den förändring vidtagas, att registratorn kommer att
göra alla sådana erforderliga anteckningar, som nu verkställas i departementslistorna
af vederbörande föredragande. Registratorns åliggande komme
utan tvifvel att icke obetydligt ökas så väl härigenom, som genom skyldigheten
att bokföra de mai, hvilka hittills blifvit af sekreteraren antecknade; men
å andra sidan ma icke förbises vigten deraf så väl att registratorn erhåller
tillräckligt fullständig kännedom om hvarje måls handläggning för att utan

tidsutdrägt kunna lemna derom äskade uppgifter, som äfven att sekreteraren
får ostörd af diariiföring egna sig åt sina egentliga åligganden, hvarförutan
registratorns tjenst kan i någon mån lindras dels genom anställande af
nödigt biträde, dels genom förenklingar i det nuvarande sättet för diariiföringen.

I sistnämda hänseende bör anmärkas att, då icke de nuvarande
diarierna utan departementslistorna innehålla upplysningar om Statskontorets
åtgärder, egentligen de senare äro af någon betydelse och skulle vara. fullt
tillräckliga såsom tillsammans utgörande Statskontorets diarium, så vida icke
vissa här ofvan angifna handlingar derifrån uteslötos. Enligt komiténs
mening bör derför registratorn befrias från det tidsödande åliggandet att
på två ställen anteckna målen, hvaremot dessa böra, allt efter som de tillhöra
den ena eller andra byrån, införas i den ena eller andra delen af
diariet, med särskild nummerföljd för hvarje del. Då föredragandena enligt
komiténs förslag tillika skola vara byråchefer, kommer den del af diariet,
som omfattar de till en byråchefs föredragning hörande målen, att jemväl
utgöra ett diarium för byrån och följaktligen de särskilda diarier, som nu
funnits behöfliga i verkets särskilda kontor, blifva öfverflödiga.

Bland de ärenden, som för närvarande intagas i det allmänna diariet
ingår, såsom redan är nämdt, en del icke i departementslistorna, och af
dessa ärenden förekomma åtskilliga — omkring 700—800 årligen — som
antecknas under särskilda nummer, men, då de utgöra vissa bestämda grupper
och alltid skola från länsstyrelserna inkomma på bestämda tider eller
åtminstone hvarje år, lämpligen skulle kunna med gemensam rubrik för
hvarje särskild grupp antecknas under endast några få nummer. Sådana
ärenden äro landskontorens och ränteriens redogörelser och rapporter, besparingsförteckningar,
stämpelpappersförslag, sammandrag öfver allmänna bevillningen,
protokoll rörande kronouppbörden och markegångstaxor. I afseende
på hvar och en af dessa grupper vore tillfyllest att, när ett ärende,
tillhörande en af dem första gången på året inkomme, detsamma antecknades
under behörigt nummer, men tillräkligt utrymme lemnades, så att sedermera
inkommande likartade handlingar kunde på samma ställe antecknas i största
korthet, i vissa fall med begagnande af tabellarisk uppställning och endast
med angifvande af ankomstdatum. Härigenom minskades således diariets
numerär med 700—800 och diariiregistret med lika många anteckningar,
på samma gång den fördelen vunnes, att man med ett ögonkast kunde förvissa
sig om hvilka af i fråga varande handlingar som inkommit och hvilka
ännu saknades.

Protokollsför
ing.

Komitén hemställer alltså,

att Statskontorets registrator må i diariet anteckna alla
till verket inkommande ärenden äfvensom de rörande
hvarje ärende vidtagna förberedande åtgärder och dagen
då de blifvit afgjorda;

att diariet må föras i tre delar, en för hvardera af
verkets byråar men med särskild nummerföljd för hvarje
del; samt

att ärenden, som tillhöra vissa gifna grupper och som
skola på bestämda tider inkomma, såsom ränteriredogörelser
och rapporter m. fl., må med största möjliga korthet
under gemensamt nummer för hvarje särskildt slag
af sådana ärenden antecknas.

I likhet med de fleste öfriga förvaltande verk låter Statskontoret föra
protokoll öfver de ärenden, som vid hvarje föredragning förekomma, hvilket
i korthet redogör för målens innehåll och för besluten, samt, hvad särskildt
beträffar beslutade utbetalningar från räntekammaren, endast hänvisar till en
bilagd förteckning öfver desamma. — Inom ett verk med så beskaffade göromål,
som hos Statskontoret förekomma, är naturligtvis ett protokoll, som
fullständigt redogör för de föredragna ärendena och de fattade besluten, icke
erforderligt vid andra tillfällen än då särskildt förefallande omständigheter
till äfventyra kunna kräfva en sådan fullständighet; utan synes denna handling,
som innefattar det officiela vittnesbördet om styrelsens åtgöranden, vara
för sitt ändamål tillfyllestgörande, om den, i likhet'' med hvad komitén förut
i afseende å protokollsföringen i Kammarkollegium föreslagit, upptager i
största möjliga korthet målens rubriker och de beslutade åtgärderna, dock
alltid med hänvisning till registraturet, när besluten påkalla utfärdande af
en expedition, vare sig skrifvelse eller protokollsutdrag och med biläggande
vid registraturet, men icke intagandet i protokollet, af möjligen uppkomna
skiljaktiga meningar vid beslutens fattande.

Medgifvas må, att det protokoll, som nu hos Statskontoret föres, temligen
nära öfverensstämmer med denna form och derifrån egentligen ej i annat
afseende afviker, än att förekommande skiljaktiga meningar äfven deri
upptagas, i stället för att biläggas registraturet. Likaså innehåller icke detta
protokoll, såsom komitén för Kammarkollegii protokollsföring vidare föreslagit,
uti särskilda kolumner de erforderliga anteckningarna om expeditonens
gång, hviska anteckningar i Statskontoret uti en annan lista förekomma.
Det kan ickejheller förnekas, att en synnerligt enkel form redan tillämpas
i afseende å besluten om utbetalningarna från räntekammaren; och i anseende
till beskaffenheten af Statskontorets ärenden i allmänhet är jemväl an -

tågligt, att äfven i andra delar enklare former, än dem komitén för Kammarkollegium
föreslagit, kunna åvägabringas. — Komitén inskränker derför
sin framställning i nu i fråga varande hänseende dertill,

att Statskontorets protokoll må i allmänhet föras enligt
de grunder komitén i afseende å protokoll för Kammarkollegium
föreslagit, men med iakttagande af de ytterligare
förenklingar, som med hänseende till ärendenas
beskaffenhet kunna tillvägabringas.

Enligt 16 § 2 mom. i Statskontorets instruktion skola räntekammarens
assignationer på Riksbanken underskrifvas af en statskommissarie och
en räntmästare samt kontrasigneras af bokhållaren i räntekammaren; och enligt
9 § skola öfriga utgående expeditioner underskrifvas af dem, som öfvervarit
och deltagit i beslutet, samt kontrasigneras af sekreteraren och en kamererare.
Då nu enligt § 7 minst presidenten och två ledamöter eller, i
presidentens frånvaro, tre ledamöter skola deltaga i Statskontorets beslut,
måste alla utgående skrifvelse!’ vara försedda med minst fem namn-underskrifter.
Om komiténs förslag i afseende å upphörandet i allmänhet af ärendenas
kollegiala behandling i Statskontoret vinner bifall, bör deraf följa, att
endast presidenten och vederbörande byråchef underteckna de utgående expeditionerna
i alla frågor, der den förre eger ensam att besluta, och förses
med kontrasignation, om expeditionerna tillhöra kanslisidan, af sekreteraren,
men, i annat fall, af vederbörande byråtjensteman, hvaremot expeditioner i
mål, som handlagts i Statskontorets plenum, böra underskrifvas af alla, som
i beslutet deltagit, samt kontrasigneras af sekreteraren. De anvisningar,
hvilka enligt komiténs förslag skulle begagnas i stället för de nuvarande assignationerna,
och hvilka skulle uppsättas å vederbörande byrå, synas lämpligen
böra underskrifvas af byråchefen samt, sedan desamma blifvit i utgiftsboken
annoterade och med bevis derom försedda, af presidenten. — Komitén
hemställer alltså,

att skrifvelse, som expedieras på grund af Statskontorets
i plenum fattade beslut, skall underskrifvas af dem,
som i beslutet deltagit, samt kontrasigneras af sekreteraren
;

att öfriga utgående skrivelser undertecknas af presidenten
och vederbörande föredragande samt kontrasigneras,
om de skola expedieras genom kansliet, af sekreteraren,
men i annat fall af vederbörande byråtjensteman;
äfvensom

Expeditionernas
underskrifvande.
*

Allmänna
grunder för
löneregleringen.

att Statskontorets anvisningar på Riksbanken underskrifvas
af vederbörande byråchef samt, sedan desamma
blifvit i utgiftsboken annoterade och med bevis derom
försedda, af presidenten.

Under förutsättning, det frågorna om Kammarkollegii, Statskontorets
och Kammarrättens reglering komme att af komitén i ett sammanhang behandlas,
förordade komitén i inledningen till sitt förslag till lönereglering
för Kammarkollegium, hvilket förslag, af anledning som i början af detta
betänkande redan angifvits, särskildt afgafs den 9 sistlidne Juni, vissa allmänna
grunder för löneregleringen för nyssnämda tre embetsverk; och torde,
då nu dylikt regleringsförslag jemväl rörande Statskontoret särskildt afgifves,
vara lämpligt att här i afseende å sistnämda verk ånyo framställa omförmäkla
allmänna grunder, hvilka af komitén i dess förändrade sammansättning
ansetts icke böra göras till föremål för förnyad pröfning, nemligen:

att aflöningarna för Statskontorets embets- och tjenstemän
samt betjente fördelas i lön och tjenstgöringspenningar,
af hvilka de senare få uppbäras endast för den tid
tjenstens innehafvare förrättat tjenst inom verket eller
åtnjutit semester eller för verklig sjukdom haft tjenstledighet,
i enlighet med hvad här nedan säges, men skola,
för den tid han eljest varit från tjenstgöring befriad, utgå
till den, som tjensten förrättat;

att det må medgifvas Statskontoret att, när någon af
dess embets- eller tjensteman af sjukdomsförfall hindras
från tjenstgöring, låta till vikarien utbetala tjenstgöringspenningar
under högst en månads tid årligen af de för
sådana och andra ändamål till embets verkets förfogande
stälda medel;

att tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att,
om han dertill förordnas, bestrida tjenst i högre grad,
utan att derför under semestervikariat åtnjuta ersättning;

att den, som utan verkligt sjukdomsförfall undfår ledighet
för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter

eller särskilda uppdrag, skall under ledigheten afstå sina
tjenstgöringspenningar och derutöfver hvad som kan för
tjenstens förrättande erfordras;

att, för det fall ny lönereglering i öfverensstämmelse
med de af komitén föreslagna grunder genomföres, i sammanhang
dermed måtte bestämmas, att för tjensteman,
som kommit i åtnjutande af de nya löneförmånerna, full
pension, när han varder dertill berättigad, skall utgå med
lönens hela belopp;

att, der förhöjd aflöning efter viss tids fortsatt innehafvande
af samma tjenst anses böra medgifvas, tidpunkten
för första förhöjningen bestämmes att inträda efter
fem års och för ytterligare förhöjning, om sådan eger
rum, efter tio års tjenstgöring, på det sätt likväl, att den
högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af
kalenderåret näst efter det den stadgade tjenståldern blifva
uppnådd;

att förhöjningarna ega rum dels på lön dels på tjenstgöringspenningar,
men icke på beggedera för samma
person;

att löneförhöjning efter viss tids tjenstgöring icke må
tillträdas med mindre Statskontoret eller, för de med
Kongl. fullmakt försedde, Eders Kongl. Maj:t efter anmälan
af embetsverket pröfvar tjenstemannen vara genom
fortsatt tjenstgöring och derunder ådagalagd fortfarande
duglighet och välförhållande förtjent af löneförhöjning;
samt

att tjensteman i Statskontoret, som emottager de förhöjda
aflöningsförmånerna, skall, derest detta embetsverk
omorganiseras med förändrad benämning och arbetsordning
eller om vissa detsamma tillhörande göromål öfverflyttas
till annat embetsverk, vara pligtig att, med bibehållande
af den tjenstegrad och den aflöning, han innehafver,
tjenstgöra i det nya embetsverket eller i det verk,
till hvilket göromålen öfverlemnas.

I öfverensstämmelse med hvad komitén särskildt föreslagit i afseende
å viss tids årlig ledighet för Kammarkollegii embets- och tjenstemän, finner
sig komitén jemväl böra förorda i afseende å Statskontorets,

att semester må, då sådant utan olägenhet kan ske,
åtnjutas af president, ledamot och verkets sekreterare

Semester.

Tjänsters förening.

en och en half månad samt af öfrige tjensteman en månad
årligen.

Vidare och ehuru komitén, såsom i slutet al dess betänkande angående
löneregleringen för Kammarkollegium angifves, haft för afsigt att, när
dess arbete i hvad det rörde jemväl Statskontoret och Kammarrätten hunne
afslutas, beledsaga regleringsförslaget med en för dessa tre embetsverk gemensam
framställning, motsvarande den, hvilken för Hofrätterna innefattades
i komiterades utlåtande den 12 December 1874, angående vissa bestämmelser
vid nya lönestaters tillämpning, såsom i fråga om tjensters förening,
pensionsålder, skyldighet att afgå med full pension och sättet för öfvergång
till nya staterna, har dock komitén i anledning af Eders Kongl. Maj:ts genom
skrifvelse från Statsrådet och chefen för Finansdepartementet den 22
nästlidne Oktober komitén meddelade beslut, att, sedan Statskontorets samt
de derunder lydande Mynt- och kontrollverkens stater blifvit af komitén behandlade,
komitén skulle derefter, utan hinder af det den 5 Februari innevarande
år gifna nådiga förklarandet i afseende å ordningen för komiténs
arbeten, öfvergå till regleringen af Förvaltningens af Sjöärendena stat, och
då härigenom ofvannämda framställning skulle komma att ytterligare fördröjas,
funnit sig böra redan nu, så vidt frågan rörer Kammarkollegium och
Statskontoret, härutinnan afgifva förslag och får i sådant afseende under åberopande
dervid af de skäl, som för liknande föreskrifter beträffande Hofrätterna
blifvit af komitén i det underdåniga betänkandet angående dessa verk
angifna, tillstyrka följande bestämmelser nemligen:

att i sammanhang med ny lönereglering må stadgas,
att ledamot i Kammarkollegium eller Statskontoret icke
får jemte den nya aflöningen innehafva och tjensteman
derstädes icke emottaga annan tjenstebefattning utom embetsverket; att

den, som till tjenst i Kammarkollegium eller Statskontoret
utnämnes, skall vara skyldig att annanstädes innehafd
tjenstebefattning genast frånträda;

att tjensteman som redan innehar tjenst utom Kammarkollegium
eller Statskontoret, dock må densamma bibehålla,
så. länge den icke är för tjenstgöringen i verket
hinderlig;

att embets- eller tjensteman i Kammarkollegium eller
Statskontoret må, då han uppnått 65 lefnads- och minst
35 tjenstår, vara berättigad till oafkortad pension å allmänna
indragningsstaten;

att i öfverensstämmelse med de grunder och på de
skäl, som innefattas i ofvan oberopade underdåniga be -

tänkande angående löneregleringen för Hofrätterna —
embets- eller tjensteman i Kammarkollegium eller Statskontoret,
hvilken efter uppnådda femtiofem lefnads- och
tretio tjenstår afgår med pension från civilstatens pensionsinrättning,
må tillförsäkras ett årligt understöd af
statsmedel, ej öfverstigande det i bifogade tabell Litt. E
upptagna procenttal af den statspension, hvartill han vid
uppnådd full pensionsålder skulle vara berättigad, dock
så lämpadt, att nämda understöd och den pension, som
den afskedstagande från civilstatens pensionsinrättning
kommer att uppbära, icke tillsammans utgöra större del
af full statspension för afskedstagande

vid	fylda	55	lefnadsår	än	75	procent,
77	77	56	7?	>7	77,5	77
77	77	57	77	77	80	77
75	77	58	77	7?	82,5	77
77	77	59	77	77	85	77
77	77	60	77	77	87,5	77
7?	7?	61	77	7?	90	77
77	77	62	77	77	92,5	7?
	77	63	77	77	95	„ och
77	77	64	77	77	97,5	77 7

dervid dock bör iakttagas, att, om tjenståren understiga
det antal, som tabellen utvisar, statsunderstödet utgår med
högst det belopp, som svarar emot antalet af sammanlagda
lefnads- och tjenståren, samt att, om tjenståren öfverskjuta
det i tabellen utförda'' antal, de dock icke berättiga
till högre statsunderstöd, än som svarar mot lefnadsåren;
äfvensom

att embets- eller tjensteman i Kammarkollegium eller sti/idigkn au
Statskontoret, hvilken kommer i åtnjutande af förbättrade ''
löneförmåner, skall, då lian uppnått 6 5 lefnads-och minst
35 tjensteår, vara pligtig att med oafkortad pension å
allmänna indragningsstaten från tjensten afgå; Eders Kongl.

Maj:t eller vederbörande embetsverk, der det tillkommer
detta att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med
detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt

gagna det allmänna och han finnes villig att i densamma
qvarstå.

Kansliet.
Advokatfiskal
un.

Öfvergående till frågan om de särskilda tjenstebefattningarna inom
Statskontoret och dermed förenade åligganden får komitén, som redan i det
föregående framstält förslag, att verkets styrelse må bestå af en president och
tre byråchefer såsom ledamöter, beträffande först det blifvande, för hela
verket gemensamma Kansliet, hvilket bör motsvara nuvarande kansliet och
advokatfiskalskontoret, underdånigst anföra följande.

Det af advokatfiskalen (före år 1874 ombudsmannen) förda diarium
för de två senaste åren utvisar, att till denne tjenstemans åtgärd derunder
blifvit från Statskontoret öfverlemnade följande mål:

	år 1873.	år 1874.
angående uppbördsmäns löftesskrifter....................................	15	94
berättelser angående kronouppbörd; restantieredogörelser... säkerhets- och inventeringshandlingar; delgifningsbevis; om	48	50
lagsökning, bevakning i konkurs m. m......................... angående inteckningar, låneansökningar m. fl. ärenden	7	6
rörande fonderna......................................................	16	4
„ testamentsbevillning ................................................ „ statsbidrag för utdikningar, vattenaftappningar	—	85
in. in.........................................................................	—	9
„ diverse........................................................................ hvarjemte i samma diarium finnas antecknade följande af advokatfiskalen afgifna memorial:	3	4
angående inventering .............................................................. „ restantieredogörelser; felande redogörelsehand-	13	16
lingar ....................................................................... „ försäljning af egendom; inteckningar; utmät-	8	2
n ingår........................................................................	6	1
„ utlottning af obligationer.......................................	2	—
„ diverse........................................................................	5	2
Summa	123	273

Under innevarande år synes antalet till advokatfiskal remitterade
ärenden komma att blifva icke obetydligt större än föregående år, hufvudsakligen
beroende dels på ökadt antal mål rörande inteckningar, hypoteksförnyelser
m. fl. ärenden i anledning af fondernas lånerörelse (under innevarande
års första hälft 51); dels på tillökning af uppbördsmäns löftesskrifter.

De göromål, som i afseende å ofvan berörda ärenden åligga advokatfiskalen,
äro utan tvifvel, med tillämpning af instruktionen och nu gällande,
delvis provisoriska arbetsordning, så vidlyftiga och tidsödande att en tjensteman
deraf må hafva full sysselsättning, men förhållandet kan och bör blifva
annorlunda, om dels vissa ärenden, som tillhört Statskontorets embetsverksamhet
och handlagts af advokatfiskalen, frånginge Statskontoret, dels åtskilliga
af advokatfiskalens nuvarande göromål uppdroges åt andra tjenstemän
inom verket, till hvilkas befattningar de kunna anses lämpligare höra än
till det juridiska ombudets, dels ock sådana förändringar vidtoges, att vissa
till hans embetsåtgärd nu hörande mål blefve till antalet väsentligen minskade.

Hvad först beträffar de ärenden, hvilka enligt komiténs förslag böra
frångå Statskontoret, är det endast upphörandet af detta embetsverks befattning
med redogörelsehandlingar angående testamentsbevillning i landsorten
äfvensom af inseendet öfver Mynt- och kontrollverken, som komme att i någon
mån minska advokatfiskalens göromål, derigenom att han befriades från
granskning af redogörelserna för nämda testamentsbevillning samt från an~
notationer öfver de assignationer och attester, som i öfverensstämmelse med
föreskrifterna i reglementet för Myntverket, böra honom i sådant hänseende
delgifvas. Af större betydelse är den till befrielse för advokatfiskalen från
åtskilliga andra honom nu åliggande göromål ledande ändring, komitén anser
sig härutöfver böra tillstyrka. Då nemligen fond- och revisionskontoret eller,
enligt komiténs förslag, fond- och stämpelbyrån skall vaka öfver att kapital-
och ränteinbetalningar å lån behörigen fullgöras samt iakttaga när utlottning
af fonderna tillhörande obligationer eger rum och för fullgörande
häraf måste föra förteckningar öfver låntagare, säkerhetshandlingar och obligationer,
kan det för denna byrå, som enligt komiténs mening jemväl bör
förvara alla värde- och säkerhetshandlingar, icke anses vara främmande att
tillse, det afgifna förbindelser för lån så väl från fonderna som från beviljade
medel till understöd för vattenaftappnings- och odlingsföretag m. m. bibehållas
vid gällande kraft och att kronans säkerhet icke förminskas, hvarför
ock komitén för sin del anser advokatfiskalens åligganden i detta hänseende
tillika med hans skyldighet att fästa vederbörandes uppmärksamhet
å skedda utlottningar af obligationer böra upphöra. I öfverenstämmelse härmed
bör advokatfiskalen jemväl befrias från skyldigheten att öfvervaka sta -

Sekreterare
och ombudsman.

tens säkerhet i fråga om sfcäld borgen af kronans uppbördsman och för
stämpelpappersredogörare äfvensom för den testamentsbevillniug, som skall
i hufvudstaden erläggas. Mvokatfiskalens verksamhet komme således att
inskränkas till de juridiska verkställighetsåtgärder, hvarom han i hvarje särskild!
fall erhölle uppdrag, samt till granskning af inkommande låne-, borgensoch
andra säkerhetshandlingar, då sådana till honom remitterades, äfvensom
till afgifvande af eljest infordrade utlåtanden; dock torde honom jemväl böra
åligga att deltaga i förvarandet af säkerhetshandlingarna genom att innehafva
en af nycklarne till förvaringsrummet för desamma, hvarförutan för
honom skulle qvarstå skyldigheten att verkställa inventeringar, med undantag
af sådana, som dagligen böra ega rum hos kassören.

Utan tvifvel skulle advokatfisk alens hufvudsakligaste åligganden, efter
vidtagandet af de ofvan föreslagna ändringarne i hans tjenstebefattning,
komma att utgöras af de bestyr, som sammanhänga med fondförvaltningens
utlåningsrörelse, så länge inteckningslån till betydligare antal förekomma.
Om komiténs i det föregående framstälda förslag om indragning af dessa
lån och medlens placering i räntebärande obligationer bifalles, kommer, enligt
komiténs tanke, derigenom ytterligare en så väsentlig minskning att ega
rum i advokatfiskal^ göromål, att dennes befattning såsom särskild tjenst
icke längre bör bibehållas utan lämpligen må förenas med någon annan befattning
inom Statskontoret. I det afseendet synes ändamålsenligast vara,
att sekreteraren erhåller uppdrag att tillika vara embetsverkets juridiska ombud,
likväl under förutsättning, att dennes åligganden, hvilka för närvarande
fullt sysselsätta sin innehafvare, i någon mån lindras och att han derjemte
kan hafva att påräkna ett efter göromålens mängd ahönadt extra biträde.
Till sekreteraregöromålen hörer nu anteckning i diarium och register af alla
till Statskontoret ankommande Kongl. bref och remisser; men detta arbete
har komitén ansett böra till verkets registrator öfverfiyttas, hvarigenom för
sekreteraren vinnes någon tid utöfver den de egentliga sekreteraregöromålen
kräfva. Om i öfrig!, med bibehållande af den fördelning af uppsättningsskyldigheten,
som hittills egt rum, i så måtto att skrifvelse!1 rörande utbetalningar,
stämpelpapper och anmärkningar vid landtränteriens redogörelsehandlingar
å vederbörande byrå uppsättas, jemväl varder iakttaget ej mindre
att vederbörande föredragande må uppsätta sådana expeditioner, hvarmed
han i anseende till ärendets vigt eller af annan anledning bör sjelf taga befattning,
än äfven att tryckta blanketter användas för alla sådana skrivelser,
som kunna på detta sätt expedieras, samt åtskilliga mindre vigtiga, men
icke desto mindre med tidspillan förenade göromål öfverlåtas åt den e. o.
tjensteman, som till sekreterarens biträde antagen, betviflar icke komitén, att
sekreterare- och ombudsmansbefattningarna kunna förenas till en.

Komitén hemställer i öfverensstämmelse med hvad nu blifvit yttradt:

att Statskontorets advokatfiskal eller ombudsman befrias
från honom nu åliggande skyldighet att tillse, det
afgifna förbindelser bibehållas vid gällande kraft och att
kronans säkerhet icke förminskas, samt att denna skyldighet
och dermed följ aktiga åliggande att hålla förteckningar
öfver uppbörds- och löftesmän öfverflyttas tilffondoch
stämpelbyrån; hvaremot ombudsmannen fortfarande
bör vara skyldig dels att, etter erhållet uppdrag, granska
inkomna låne- och säkerhetshandlingar, afgifva utlåtanden
samt utföra kronans talan och vidtaga erforderliga bevakningsåtgärder,
dels ock att verkställa inventeringar, besigtiga
stämpelpapper och skrifmaterialier äfvensom afgifva
årlig arbetsredogörelse; samt

att nuvarande sekreterare- och advokatfiskalsbefattningarna
förenas och i staten uppföras såsom en sekreterareoch
ombudsmanstjenst; dock under förutsättning, att innehafvaren
af denna befattning befrias från den sekreteraren
nu åliggande diariiföring och till sitt biträde må
ega påräkna en af Statskontoret dertill för viss eller obestämd
tid antagen amanuens med lämpligt arvode; att
vederbörande föredragande uppsätter sådana expeditioner,
hvarmed han i anseende till ärendets vigt eller af annan
anledning bör sjelf taga befattning; äfvensom att för utgående
expeditioner användas tryckta blanketter i alla de
fall sådant kan ega rum. I

I afseende å registrator!! har komitén redan förut, i sammanhang med
andra ifrågasatta ändringar, hemstält, att denne tjensteman må, utom sina
nuvarande åligganden, öfvertaga diariiföring och registrering af Kongl. bref
och remisser äfvensom göra anteckning i diarium om vidtagna förberedande
åtgärder och'' fattade beslut i alla ärenden, som hos Statskontoret förekomma.
— Såsom registrator^ biträde vid bestridandet åt de med hans befattning
förenade aktuariebestyr är en af Statskontorets kanslister sysselsatt. Då
komitén vidblifver den antagna grundsatsen, att hittills varande lägsta gradens
tjenster böra indragas, der de icke finnas vara af beskaffenhet att kunna
utbytas mot tjenster i nuvarande andra tjenstegraden. eller, enligt komiténs
förslag, den första, samt i fråga varande tjenstebiträde, som torde fortfarande
vara beliöfiigt, icke lärer kunna tilldelas så hög aflöning, som komitén ansett
böra tillkomma de lägst aflönade ordinarie tjenstemännen, måste i stället
erforderligt belopp bland de till arvoden åt e. o. tjensteman afscdda medel

RegUtratorn.

Notarien.

Kanslisterne.

Inkomst- och
utgiftsb grän.

Byråchefm.

beräknas till aflöning åt en amanuens åt registrator!! för aktuariegöromålens
bestridande. — De tre öfrige hos Statskontoret anstälde kanslisterne äro, enligt
instruktionen pligtige att, jemte förrättande af vanliga renskrifnings-, kollationerings-
och expeditionsgöromål, i tur sinsemellan föra Statskontorets
protokoll, samt derjemte biträda med uppsättning af bref och expeditioner.
Då renskrifnings- och expeditionsgöromålen, på sätt jemväl för Kammarkollegium
föreslagits, borde förrättats af e. o. tjensteman och särskilt
antagne renskrifvare, då vidare sekreteraren med biträde af sin amanuens
torde kunna medhinna nämda uppsättningsbestyr, samt då protokollsföringen,
enligt komiténs mening, kan blifva jemförelsevis enkel, har komitén trott sig
kunna antaga att för sistnämda ändamål icke erfordras mera än en tjensteman
af den lönegrad, som hittills benämts den andra. — I enlighet med
hvad sålunda blifvit anfördt föreslår komitén,

att registrator!! och aktuarien må till biträde vid aktuariegöromålens
bestridande ega påräkna en af Statskontoret
dertill för viss eller obestämd tid antagen amanuens; att

för bestridande af protokollsföringen hos Statskontoret
anställes en notarie; samt

att nuvarande kanslisttjenster indragas.

Inkomst- och utgiftsbyråns åligganden böra, enligt komiténs mening,
blifva af hufvudsakligen enahanda slag, som de, hvilka nu tillhöra Statskontorets
kammarkontor och räntekammare, med de ändringar och förenklingar,
som blifva en följd af ett förändradt sätt för utbetalningars verkställande
in. m. samt med iakttagande, att handläggningen af stämpelpappersärenden
kominer att tillhöra fond- och stämpelbyrån och att åtskilliga
göromål, som för närvarande utföras af kammarförvandten å fondkontoret,
öfverflyttas till inkomst- och utgiftsbyrån. Chefen för denna byrå bör, jemte
skyldigheten att föredraga de till byrån hörande ärenden, utöfva den allmänna
tillsynen öfver göromålens handläggning, med ansvarighet för, att
en hvar af byråns tjensteman fullgör sina åligganden i enlighet med den
arbetsfördelning, som för dem varder faststäld. På bestämda tider bör han
föreslå utbetalningar af sådana anslag samt affönings- och pensionsmedel,
hvilka skola af Statskontoret utan föregående reqvisition vederbörande tillhandahållas,
upprätta de förslag och meddela de uppgifter, hvilkas afgifvande
nu åligger kamereraren; och synes det derjemte böra tillkomma byråchefen
dels att draga försorg om anskaffandet af erforderliga anvisningsblanketter
och desamma förvara, dels med biträde af den amanuens, som kan vara å
byrån anstäld, utskrifva do anvisningar som tillhöra byrån, äfvensom del -

taga i den inventering, hvilken dagligen bör ega ruin af anvisningar, som
till kassören utlemnats.

Förutom kamereraren äro för närvarande å kammarkontoret anstälde
en memorialbokhållare och fem kammarskrifvare. Till memorialbokhållarens
åligganden hörer, bland annat, att föra räkningar öfver handels- och sjöfartsfonden
samt stämpelpappersförrådet äfvensom upprätta förslag öfver behållningen
i detsamma till ledning för kammarförvandten såsom stämpelpapperskassörens
kontrollant. Dessa göromål torde, enligt den åt komitén antagna
grunden för ärendenas fördelning inom Statskontoret, böra öfverlemnas till
fond- och stämpelbyrån. Vidare har nämde tjensteman att årligen upprätta
förteckningar ej mindre å sådana medel, som till verk och myndigheter m. fl.
emot redovisningsskyldighet inför Kammarrätten blifvit anordnade, än äfven
öfver de förskott, som af Statskontoret anordnats men vid årets slut balanseras
såsom oredovisade. Då dessa förteckningar fortfarande blefve behöfiiga,
men kunna upprättas endast på grund af verkets räkenskap öfver utgifterna,
komme deras upprättade att tillhöra inkomst- och utgiftsbyrån. Memorialbokhållarens
vigtigaste åliggande är dock att, på grund af honom delgifna
bankoattester och anordningar, till kontroll å räntekammaren anteckna alla
Statskontorets inkomster och utgifter, de förra i inkomstmemorialboken, de
senare i de efter de särskilda liufvudtitlarne upplagda utgiftsmemorialböckerna.
Ett liknande åliggande, hvad utgifterna beträffar, hafva jemväl kaminarskrifvarne,
en hvar för den eller de hufvudtitlar, som blifvit honom tilldelade.
Enligt arbetsordningen skola nemligen dessa tjensteman öfver de dagligen
förefallande anordningarna föra anteckningsböcker eller journaler, uppstälda
efter riksstatens anslagstitlar och upptagande, å ena sidan, anslagen såsom
tillgång och, å den andra, de på denna tillgång af Statskontoret anordnade
utgifter; skolande derjemte i dessa böcker å behöriga ställen antecknas
ej mindre de Kongl. bref, embetsverks m. flis skrivelser samt utslag angående
rätt till införsel i lön eller pension, som i sådant afseende varda
kammarkontoret meddelade, än äfven beloppet af det stämpelpapper, hvarmed
fullmakter, konstitutorial, resolutioner m. in. äro belagde när på grund af
sådan handling lön eller pension första gången anordnas. Dessa anteckningsböcker
kollationeras månadtligen med memorialböckerna och afslutas efter
årets utgång.

Alla af Statskontoret beslutade utgifter antecknas sålunda uti de
s. k. kammarskrifvareböckerna, uti utgiftsmemorialböckerna samt å räntekammaren,
hvaremot influtna medel antecknas endast å räntekammaren och
i inkomstmemorialboken. Då det för utöfvande af behöflig kontroll icke
lärer vara nödvändigt att utgifterna bokföras på flera ställen än inkomsterna,
anser komitén utgiftsmemorialböckerna kunna undvaras och att alltså, förutom
den här nedan omförmälda kassaräkuingen, å inkomst- och utgiftsbyrån

Nuvarande
memorialbokhållaren

och kammarskrifvare.

Ränte kammaren,

Kassör.

skall föras dels en inkomsträkning, dels en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de nuvarande kammarskrifvareböckerna inrättad, på titlar uppstå]dutgiftsräkning,
hvarjemte särskilda afräkningsböcker för hufvudtitlarnes besparingar och
reservationsanslagen torde blifva behöfliga. Då för granskning i Kammarrätten
för närvarande dit ingår endast „ räntekammarens hufvudbok „ med tillhörande
qvitterade anordningar, är granskningen hvad utgifterna beträffar
inskränkt till en tillsyn öfver kassautbetalningens formela riktighet och omfattar
således icke pröfningen af anordniogsbeslutens öfverensstämmelse med
gällande författningar, en pröfning, som för öfrigt icke låter sig fullständigt
verkställa, så länge räkningar in. fh utgiftsverifikationer, såsom nu sker,
qvarstanna i Statskontoret. Om denna oegentlighet skall komma att upphöra,
bör en afskrift eller ett utdrag af utgiftsräkningen till Kammarrätten
aflemnas tillika med de inkomna reqvisitionshandlingarna in. fl. verifikationer,
hvilka senare, för ledning vid granskningen, böra vara i utgiftsräkningen
antecknade i en särskild verifikationskolumn. — Skulle åter svårigheter möta
för Statskontoret att undvara dessa verifikationer under den tid granskningen
försiggår torde vederbörande revisor kunna anvisas att i Statskontorets embetslokal
förrätta revisionen i denna del.

Innan fond- och revisionskontoret inrättades tillhörde den derstädes nu
befintliga kammarförvandtstjensten kammarkontoret. De med nämda tjenst
förenade göromål bestå hufvudsakligen uti att, med biträde af en kammarskrifvare,
summariskt granska de till Statskontoret månadtligen ingående
räkningarna och inventarierna öfver landtränteriuppbörden, granska ej mindre
inkommande reqvisitioner å ersättningar för en del i länen förskottsvis bestridda
utgifter än äfven till Statskontoret ingifna reqvisitioner å resekostnadsoch
traktamentsersättning, anmärkningsprocent och aktoratsarvoden m. m.,
på bestämda tider upprätta för bevillningstaxeringarne erforderliga förteckningar
å de personer, som hos Statskontoret uppbära löner, pensioner eller
understöd, samt utöfva kontroll å stämpelpapperskassören. De med sistnämda
skyldighet förenade göromålen skulle fortfarande komma att tillhöra fond- och
stämpelbyrån, men kammarförvandtens skyldigheter i öfrigt äro — med undantag
af granskningen af ersättningsreqvisitioner, som enligt komiténs förslag blefve
obehöflig — af den art, att de böra tillhöra inkomst- och utgiftsbyrån.
Att, såsom nu sker, skilja i fråga varande revisionsbestyr från bokföringen af
utgifterna och öfverlemna det förra åt eu särskild tjensteman synes komitén
mindre lämpligt; ty då bokföringen fortfarande måste fördelas mellan flere
personer efter de särskilda hufviidtitlarne, blefve utan tvifvel desse tjensteman
bäst i tillfälle att, eu hvar för de honom tillhörande anslag, på eget ansvar
verkställa i fråga varande granskningsarbete.

Räntekammaren, bestående af två Kongl. räntmästare, en bokhållare
och eu kammarskrifvare, har redan med sina nuvarande göromål ansetts
kunna till personalen inskränkas. Om komiténs förslag i afseende å ord -

nandet af in- och utbetalningarna vinner bifall, torde desse fyra tjensteman
kunna ersättas med cn enda å inkomst- och utgiftsbyran anstäld tjensteman,
hvilken, då det skulle tillkomma honom att hålla räkning öfver Statskontorets
i Riksbanken innestående kontanta kassa samt verkställa alla utbetalningar,
lämpligen torde böra benämnas kassör. En sådan förändring betingas dels
deraf att, med upphörandet af kontant kassa, den kontroll inom räntekammaren,
som föranledt anställandet af två räntmästare, blefve obehöflig, dels
ock deraf att kassörsgöromålen enligt komiténs förslag blefve i högst väsentlig
mån förenklade.

Dessa komrne nemligen hufvudsakligen att bestå uti emottagande och
utlemnande af anvisningar på Riksbanken samt förande af banko- eller kassaräkningar
jemte särskilda räkningar öfver einottagna anvisningar, dessa
senare räkningar till ledning vid den inventering, som dagligen, efter det
utbetalningen för dagen upphört, bör hos kassören verkställas. Kassaräkningen
öfver inkomster och utgifter anser komitén böra så föras, att den
hvarje dag visar behållningen i Riksbanken, för hvilket ändamål a ena
sidan antecknas, jemte Statskontorets fordran hos Riksbanken från föregående
dag, under dagen einottagna bankoattester, och å den andra dels summan
af de anvisningar, som finnas upptagna å dagens qvitteuslista jemte beloppen
å de anvisningar, som i och för remisser till landsorten blifvit till Riksbanken
öfveriemnade, och dels Statskontorets fordran i Riksbanken vid dagens
slut. — Uppställningen af i fråga varande räkningar med tillhörande qvittenslista,
sådana komitén för sin del tänkt sig desamma, utvisas närmare af bilagorna
Litt. A, C och D.

De sålunda ordnade kassörsgöromålen komme påtagligen icke att taga
kassörens hela tid i anspråk utan lemnade honom tillfälle till jemväl annan
sysselsättning; och anser komitén i följd deraf till denne tjensteman lämpligen
kunna öfverflyttas den kammarförvandten för närvarande tillkommande
skyldigheten att årligen upprätta ofvan omförmälda, jemförelsevis vidlyftiga
förteckningar å personer, som i Statskontorets kassa uppbära löner, pensioner
eller understöd.

För bedömandet af huru stor personal i öfrig! kan blifva behöflig å
inkomst- och utgiftsbyran, har komitén sökt verkställa en beräkning öfver
myckenheten af det arbete, som af närnde personal skulle fordras. Den
föreslagna utgiftsräkningen skulle visserligen motsvara de böcker, som för
närvarande föras af fem kammarskrifvare, men en väsentlig minskning af det
arbete, som nu fordras af desse tjensteman, skulle vinnas dels genom det
föreslagna förändrade sättet för löners utbetalande till embetsverk och myndigheter
i hufvustaden, dels ock genom upphörandet a^f alla anordningarna
äfvensom af ersättningsreqvisitionerna från ränterien. A andra sidan skulle

inkomma det väsentligaste af kammarförvandtens å fond- och revisionskontor
göromål, hvarjemte af memorialbokhållarens åligganden skulle
qvarstå förandet af inkomstbok och upprättandet af vissa förteckningar.
Tillika bör vid jemförelsen mellan det nuvarande kammarkontoret och
den föreslagna inkomst- och utgiftsbyrån icke förbises den väsentliga

omständigheten, att tjenstemännen i byrån skulle på eget ansvar handlägga
dem tillhörande ärenden, och att alltså vida större anspråk komme
att ställas på dem än på kontorets nuvarande tjensteman. Då med all
visshet kan förutses, att förandet af inkomsträkningen icke kommer att tillräckligt
sysselsätta en person, bör den tjensteman som erhåller nämda

uppdrag, tillika kunna medhinna icke blott granskningen af inkomna ränterirapporter
och den skriftvexling, som i anledning deraf erfordras, utan äfven
bokföringen och revisionen beträffande några af de hufvudtitlar, som från
Statskontorets sida kräfva jemförelsevis färre åtgärder. För de större hufvudtitlarne
tillika med extra statsregleringen och utgifter utom stat tilltror sig
komitén icke kunna beräkna ett mindre antal än tre fast anstälde tjensteman.
På grund häraf förordar komitén, att på inkomst- och utgiftsbyrån
må anställas fyra bokhållare, som tillika äro revisorer, men vill dervid

tillika uttrycka den mening, att då nämda antal är det minsta, med hvilket

byråns göromål under vanliga förhållanden kunna skötas och det möjligen
kan uppstå svårigheter för att med en så fåtalig personal alltid kunna med
erforderlig skyndsamhet utföra desamma, medel böra anvisas till aflöning åt
en å byrån anstäld amanuens, hvilkens biträde särskildt för byråchefen ofta
torde blifva behöfligt.

Komitén framställer alltså följande förslag:

att den ständiga personalen å inkomst- och utgiftsbyrån,
förutom byråchefen, bestämmes till en kassör samt fyra
revisorer och bokhållare, hvarjemte medel böra anvisas
till aflönande af en amanuens;

att chefen å denna byrå bör, jemte skyldigheten att
föredraga de till byrån hörande ärenden, åligga den allmänna
tillsynen öfver göromålens handläggning med ansvarighet
för, att en hvar af byråns tjensteman fullgör
sina åligganden i enlighet med den arbetsfördelning, som
för dem varder faststäld; — på bestämda tider föreslå
utbetalning af löne- och pensionsmedel samt öfriga anslag,
som skola utan förutgången reqvisition hållas vederbörande
till hända; — upprätta de förslag och uppgifter,
hvilkas afgifvande hittills ålegat kamereraren å kammarkontoret;
— draga försorg om anskaffning af erforderliga
anvisningsblanketter och dem förvara samt ansvara för

utskrifningen af anvisningar; — äfvensom dagligen tillika
med chefen å fond- och stämpelbyrån verkställa inventering
af de under kassörens vård befintliga anvisningar;

att kassören skall emottaga och till vederbörande utlemna
Statskontorets anvisningar; — föra kassaräkning
med dertill hörande qvittenslista jemte särskild räkning
äfven emottaga anvisningar; — samt årligen upprätta
förteckningar å personer, som i Statskontorets kassa uppbära
löner, pensioner eller understöd; samt

att revisorerne och bokhållarne skola, efter den fördelning,
som varder upprättad, föra de inkomst- och utgiftsräkningar,
som tillhöra byrån; — verkställa erforderlig
granskning af inkommande reqvisitionshandlingar och ränterirapporter;
— upprätta årliga förskottsförteckningar; —
uppsätta skrivelser om beviljade utbetalningar eller vid
landtränteriens redogörelsehandlingar gjorda anmärkningar
samt afgifva infordrade utlåtanden och uträkningar.

Det nuvarande fond- och revisionskontorets åligganden i afseende å
fondernas förvaltning äro hufvudsakligen följande: att till Statskontoret i tid
anmäla, när kapital- och ränteinbetalningar å fondernas utlånta medel icke
å bestämda tider blifvit verkstälda och att i afseende å sådana fonderna tillhöriga
obligationer, som äro stälda på utlottning, iakttaga när de varda utlottade,
för hvilket ändamål särskild förteckning i nummerföljd föres öfver
dessa obligationer; att vid hvarje hälft års utgång upprätta och till räntekammaren
aflemna förteckning å rånte- och kapitalbetalningar; att föra förteckning
öfver fondernas säkerhetshandlingar; att föra en liqvidbok, i hvilken
för hvarje fond särskildt låntagare å ena sidan debiteras för erhållet
lån, upplupen ränta m. m. och å andra sidan krediteras för gjorda inbetalningar;
att föra anteckningsböcker öfver alla inbetalningar till och utgifter
från fonderna; att förberedande handlägga reqvisitioner samt uppsätta anordningar
å medel; att vid inventering af fondernas säkerhetshandlingar uppgöra
dervid erforderliga inventeringsinstrument, samt att upprätta den årsredogörelse
för fonderna, hvilken skall ingå till Kammarrätten för att granskas.
Med tillämpning af de ofvan framstälda förslagen dels om gemensam
förvaltning af alla fondernas tillgångar, dels om förenklade former för inoch
utbetalningar i allmänhet, skulle vissa förändringar komma att ega rum
så väl i afseende å bokföringen af lånen och fondernas tillhörigheter som
ock beträffande inbetalningar till och utgifter från fonderna; hvaremot i öfrig!
här uppräknade åligganden borde oförändrade qvarstå för fond- och
stämpelbyrån.

Fond- och
stämpelbyrån.

Vidare har det tillhört fond- och revisionskontoret att handlägga frågor
om beviljade lån till vattenaftappnings- och odlingsföretag samt om anslag
till bro- och hamnbyggnader äfvensom till anläggning af nya och förbättrande
af mindre goda vägar, i hvithet afseende å kontoret blifvit förda
dels en s. k. annotations- eller kammarskrifvarebok, i öfverensstämmelse med
de å kammarkontoret förda, dels ock en liqvidbok öfver vattenaftappningslånen;
och synes befattningen med dessa ärenden likaledes böra åligga fondoch
stämpelbyrån, med iakttagande att bokföringen lämpas efter de afkomitén
föreslagna allmänna grunderna för in- och utbetalningar.

T följd af den grundsats, som af komitén blifvit uttalad beträffande
ombudsmannens tjenstebefattning, nemligen att dennes verksamhet skulle inskränkas
till de juridiska gransknings- och verkställighetsåtgärder, som erfordrades
i anledning af honom i hvarje särskildt fall meddeladt uppdrag,
komme till fond- och stämpelbyrån att öfverflyttas skyldigheten att i fråga
om så väl fondförvaltningen som nyss omförmälda odlingslån öfvervaka det
afgifna förbindelser bibehållas vid gällande kraft; att tillhandahålla låntagare
formulär till förbindelser, meddela dem erforderliga upplysningar samt, i händelse
afbetalningar eller ränteliqvider försummas, erinra vederbörande att desamma
verkställa. Jemväl i fråga om förbindelser med tillhörande borgensskrifter
för erläggande af bevillning för testamente, gåfva och fideikommiss
i Stockholm, likasom beträffande stöld säkerhet af stämpelpappersförsäljningsmän
i hufvudstaden samt af kronans uppbördsman i allmänhet, bör fördelningen
af de på Statskontoret ankommande åtgärderna ega rum efter enahanda
grund, och alltså fond- och stämpelbyrån öfvervaka, att behörig förbindelse
och borgen aflemuas och att kronans säkerhet icke förminskas.

Genom den benämning komitén föreslagit för nu i fråga varande byrå
är äfven den mening uttalad, att stämpelpappersärendena böra densamma
tillhöra. På samma gång stämpelpapperskassören öfverflyttades till fond- och
stämpelbyrån, borde äfven åt denna byrå uppdragas de stämpelförvaltningen
rörande göromål, som hittills tillhört dels kammarförvandten dels memorialbokhållaren,
dock med den ändring i afseende å ömsesidiga skyldigheter att,
då hittills kammarförvandten i egenskap af kontrollant å stämpelpapperskassören
egt att omhänderhafva ett mindre penningbelopp till bestridande
af åtskilliga omkostnader för frakt m. m., hvilka af honom liqviderats på
grund af räkningar, som blifvit attesterade af stämpelpapperskassören, det
synes lämpligare, att den senare, som redan genom sin befattning är uppbördsman
och i anledning deraf måste ställa säkerhet, anförtros uppbörden
af erforderliga förskott för sagda ändamål.

I sammanhang med räntekammarens indragning bör slutligen till fondoch
stämpelbyrån öfverflyttas räntekammarens hittills varande skyldighet att
förvara alla originaldokument, skuldförbindelser, löftesskrifter, obligationer

eller andra säkerhetshandlingar och effekter, som Statskontoret i berörda afseende
låter till byrån öfverlemna; och anser komitén i fråga varande handlingar
böra förvaras under gemensam ansvarighet af byråchefen, en å byrån
anstäld tjensteman samt sekreteraren och ombudsmannen, Indika derför böra
innehafva hvar sin nyckel till de tre olika lås, under Indika handlingarna
böra förvaras.

Hittills har fond- och revisionskontoret, utom hvad ofvan blifvit omförmäldt,
ålegat att granska de från länen ingående redogörelserna öfver
den allmänna bevillningen samt att deröfver upprätta sammandrag. Då emellertid
detta arbete icke eger någon gemenskap med de öfriga göromål komitén
ansett böra tillhöra fond- och stämpelbyrån men deremot eger ett närmare
sammanhang med Riksbokslutsbyråns uppdrag, synes berörda åliggande
böra åt sistnämda byrå öfverlemnas.

Den för närvarande å fond- och revisionskontoret anstälda personal
utgöres af en kamererare, en kammarförvandt, en bokhållare och två kammarskrifvare.
Den förstnämdes göromål skulle, enligt hvad förut föreslagits,
uppdragas åt en byråchef, hvilken derjemte borde öfvertaga dels skyldigheten
att föredraga byrån rörande ärenden, dels en väsentlig del af advokathskaiens
åligganden, hvarjemte det synes ändamålsenligt, att denne embetsman
får sig uppdraget att föra förteckningar öfver fondernas säkerhetshandlingar
och andra till byrån öfverlemnade värdepapper och depositioner,
hvilka förteckningar hittills skolat föras af bokhållaren.

Hvad det i öfrigt å byrån förekommande arbetet beträffar, så och då
kammarförvandtens väsentligaste åligganden skulle öfverflyttas till inkomstoch
utgiftsbyrån; då bokföringen hvad fonderna angår blefve, om dessa
komme att förvaltas enligt de af komitén angifna grunder, betydligt förenklad;
då särskild diariiföring icke skulle å byrån förekomma och då renskrifning
icke vidare besörjdes af ordinarie tjensteman, tror sig komitén kunna
antaga att, förutom stämpelpapperskassören, som har sina särskildt begränsade
göromål, allenast ännu en ordinarie tjensteman skulle blifva der behöflig,
under förutsättning likväl, att erforderliga medel anvisades till godtgörelse
åt en å byrån anstäld amanuens.

Komitén hemställer alltså,

att den ständiga personalen å fond- och stämpelbyrån,
förutom byråchefen, bestämmes till en revisor och bokhållare
samt en stämpelpapperskassör, hvarjemte medel
böra anvisas till aflönande af en amanuens derstädes;

att chefen å denna byrå bör, jemte skyldigheten att
föredraga de till byrån hörande ärenden, åligga tillsyn
öfver och ansvarighet för göromålens handläggning enligt
den för tjenstemännen faststälda fördelning; — föra för -

teckningar öfver fondernas säkerhetshandlingar och andra
till byrån aflemnade värdehandlingar och depositioner,
öfver aflemnade förbindelser för odlingslån, öfver uppbördsmäns
och stämpelpappersförsäljningsmäns löftesskrifter,
samt öfver förbindelser med tillhörande borgensskrifter
för erläggande af bevillning för testamenten, gåfvor
och fideikommiss; — tillse att sådan bevillning varder erlagd
eller borgen derför stäld; — öfvervaka att afgifna
förbindelser bibehållas vid gällande kraft och att kronans
säkerhet icke förminskas samt att kapital- och ränteinbetalningar
i behörig tid verkställas; — iakttaga när utlottning
af fonderna tillhöriga obligationer eger rum; —
i behörig tid göra anmälan om placering af inflytande
räntemedel och andra intägter; —• draga försorg om anskaffning
af erforderliga anvisningsblanketter och dem förvara
samt ansvara för utskrifningen af anvisningar; — dagligen
tillika med chefen å inkomst- och utgiftsbyrån
verkställa inventering af de under kassörens vård befintliga
anvisningarna; — samt innehafva en af de nycklar,
under hvilka säkerhets- och värdehandlingarna m. m.
förvaras;

att revisorn och bokhållaren skall föra och upprätta
erforderliga räkenskaper för fonderna, liqvidbok öfver
odlingslånen, räkning öfver stämpelpappersförrådet
samt årlig generalräkning öfver stämpelpapperskassörens
och försäljningsmännens i hufvudstaden redogörelser, äfvensom
lista öfver anmälanden om stämpling af vexelblanketter;—vid
de å byrån förekommande inventeringar
upprätta inventeringsinstrument; — uppgöra uträkningar för
odlingslåns återbetalning; — utöfva kontroll öfver stämpel
pappersuppbör den ; — granska makuleradt stämpelpapper,
som till utbyte eller afskrifning inlemnas af stämpelpappersredogörare
i hufvudstaden; — afgifva infordrade utlåtanden
och uträkningar;—samt innehafva en af de nycklar,
under hvilka befintliga säkerhets- och värdehandlingar
m. m. förvaras; samt

att stämpelpapperskassören, med bibehållande i öfrigt
af sina nuvarande åligganden, må ega att omhänderhafva
och disponera de medel, som anvisas till bestridande af
smärre utgifter för stämpelpappersförrådet.

I riksbokslutskontoret äro, utom kamererare^ för närvarande anstälde en
kammarförvandt, en bokhållare och lyra kammarskrifvare. Då komitén föreslår,
att kamereraren å detta kontor skall utbytas mot en byråchef, med skyldighet
att föredraga riksbokslutet rörande mål äfvensom att fullgöra alla de vigtiga
göromål, som nu tillhöra kamereraren, har komitén icke förbisett, att
dessa senare arbeten komma att hufvudsakligen sysselsätta denne byråchef,
och att föredragningsskyldigheten, åtminstone tills vidare, mindre skall taga
hans tid i anspråk, än hvad förhållandet måste blifva med de två öfrige
byråcheferne; men antalet af mål, som skola föredragas, är icke alltid det
förnämsta kännetecknet på behofvet och vigten af en ledamotsplats. Den
»olika beskaffenheten af de ärenden, som förekomma å Statskontorets tre byråar,
och de olika specialkunskaper, som erfordras för behandlingen af dessa
ärenden, betinga nemligen, såsom komitén vid behandlingen af frågan om
verkets organisation antydt, följdriktigt behofvet af eu särskild föredragande
för hvardera byrån, ehuru byråcheferne komme att i olika mån deraf sysselsättas.
Under det de löpande ärendenas mängd måste för chefen å inkomstoch
utgiftsbyrån hafva till följd, att denne under en stor del af hvaije förmiddag
blir upptagen af föredragningen och mindre får sysselsätta sig med
de egentliga byråarbetena, tillåter deremot ett jemförelsevis färre, men ändock
ganska betydligt, antal föredragningsärenden chefen å fond- och stämpelbyrån
att mera egna sig åt de ansvarsfulla göromål honom såsom byråchef
i öfrigt åligga, och för chefen å riksbokslutsbyrån blir slutligen föredragningsskyldigheten,
om man endast betraktar dess omfattning, eu bisak i förhållande
till byråarbetet, men likväl ett åliggande, hvars uppfyllande krafvel*
en så fullständig kännedom i fråga om de ärenden, som å byrån förekomma,
att detsamma svårligen kan förutsättas i lika tillfredsställande mått hos någon
annan än den, som under en längre tid handlagt byråns arbeten. Dessutom
tillåter sig komitén fästa uppmärksamheten derå, att, i händelse det i flera
hänseenden förändrade redogörelsesätt, hvilket i fråga om länsräkenskaperna
nyligen blifvit af Landstatskomitén i underdånighet föreslaget, kommer att
tillämpas, föredragningsskyldigheten för chefen å riksbokslutskontoret utan
tvifvel kommer att i väsentlig mån ökas, så att vissa af de arbeten, hvilka
under nuvarande förhållanden kunna af honom fullgöras, i sådant fall måste
af hans biträden utföras.

Hvad beträffar den nu å riksbokslutskontoret i öfrigt anstälda personal,
har kammarförvandten eller den vanligen s. k. statsbokhållaren sitt särskild!
begränsade område uti skyldigheten att upprätta och komplettera den s. k.
statsliggaren, innehållande specifika stater för alla utgiftsanslag, efter deras
ordning i riksstaten, att upprätta särskilda stater för de utgifter, som länsstyrelserna
ega från ränterien bestrida, äfvensom att afgifva yttranden och
utredningar rörande stater och utgiftsanslag.

Rihsb ok sluts -byrån.

Fullmakt d
tjenstegrad.

För det egentliga bokslutsarbetet äro, utom kamereraren, en bokhållare
och fyra kammarskrifvare för närvarande att påräkna. Det arbete, som af
desse fordras, är likväl af den beskaffenhet att, under det vissa tider af året
icke blott desse tjensteman äro fullt sysselsatte, utan jemväl extra biträden
måste anlitas, lemna deremot under andra tider göromålen med bokslutet
icke full sysselsättning åt mera än en del af personalen. Komitén har derför
trott, att den för sagda arbete afsedda, ordinarie personalen bör, under nu
bestående förhållanden, inskränkas till två bokhållare, eller det antal, som
kan anses ständigt behöhigt, och att under de månader af året, då förstärkta
arbetskrafter erfordras, sådana böra beredas genom anställande af e. o.
tjenstemän med arvoden i förhållande till det mer eller mindre trägna arbete,*
som af dem fordras, alltid likväl under förutsättning att, derest byrån, genom
ändrade bestämmelser i afseende å länsräkenskapernas afgifvande, skulle få
sig ålagda andra eller vidlyftigare göromål än hittills, den ordinarie personalen
i sammanhang dermed måste förökas. Tillika må här erinras, att
komitén vid behandlingen af frågan om fond- och stämpelbyrån föreslagit,
det granskningen af inkommande redogörelser öfver allmänna bevillningen
samt upprättandet af sammandrag af desamma må öfverflyttas till riksbokslutsbyrån.

Komitén hemställer alltså,

att chefen å riksbokslutsbyrån skall, jemte skyldigheten
att föredraga byrån rörande ärenden, öfvertaga alla de
åligganden, som nu tillhöra kamereraren å riksbokslutskontoret,
äfvensom ärenden rörande allmänna bevillningen
;

att den ordinarie personalen å riksbokslutsbyrån i öfrigt
bestämmes till tre bokhållare; samt

att medel afses till aflönande af tillräckligt antal amanuenser
och extra biträden under de tider, då förstärkta
arbetskrafter å byrån erfordras.

Under åberopande af de skäl komitén i sina förut afgifna utlåtanden
anfört i fråga om utfärdande af fullmakt för vissa af Hofrätternas och Kammarkollegii
tjenstemän å tjenstegrad och icke å viss tjenst, får komitén, beträffande
de tjenstemän inom Statskontoret, hvilka äro att hänföra till den
blifvande första tjenstegraden, nemligen notarie, registrator, revisorer och
bokhållare, bokhållare, kassör samt stämpelpapperskassör, tillstyrka,

att nämda tjenster må tillsättas på det sätt, att fullmakt
utfärdas endast å befattning inom första tjenstegraden,

med Statskontoret förbehållen rätt att anställa fullmaktsinnehafvaren
till tjenstgöring tills vidare antingen såsom
notarie, registrator, revisor och bokhållare, bokhållare,
kassör eller stämpelpapperskassör; samt

att enahanda rätt må tillkomma Statskontoret beträffande
dem af dess nuvarande tjenstemän utaf motsvarande
grad i den mån de öfvergå på den nya aflöningsstaten.

Den högst betydliga inskränkningen i antalet af Statskontorets tjensteman
napersonal, som följer af komiténs förslag, kan icke, såsom på flera
stallen redan blifvit erinradt, ega rum, utan att medel anvisas till bekostande
af arvoden åt amanuenser och andra e. o. tjenstemän, utan hvilkas biträde
de ordinarie tjenstemännen icke skulle medhinna en mängd, visserligen i
allmänhet enkla men likväl ofta tidsödande göromål, dem komitén ansett
kunna bestridas på ett för statsverket mindre kostsamt sätt, än genom anställande
af tjenstemän med fast aflöning. Sålunda kan ombudsmansbefattningen
eller den i dess ställe provisoriskt inrättade advokatfiskalstjensten indragas
endast under förutsättning att åt sekreteraren bestås ett biträde, som
aflönas med ett arvode, afpassadt efter de sannolikt icke få göromål, som
måste honom tilldelas i fall sekreterare- och ombudsmansbeställningarna,
såsom komitén föreslagit, blifva förenade. För registratorn är äfven för
framtiden en ständig amanuens oundgängligen behöflig för bestridandet af
aktuariegöromålen, likasom han ock torde blifva i behof af något biträde
till lättnad uti det efter komiténs förslag mera än hittills trägna arbetet
med diariiföring och registrering. Det inskränkta antalet tjenstemän å
inkomst- och utgiftsbyrån samt å fond- och stämpelbyrån gör det utan
tvifvel nödvändigt att genom högre arvoden söka vid dessa byråar fästa
yngre tjenstemän, hvilkas biträde komme att erfordras året om, och hvad
beträffar riksbokslutsbyrån, är personalen derstädes föreslagen under förutsättning
att extra biträden skola utföra en icke ringa del af der förekommande
arbeten. Till godtgörelse åt dessa amanuenser, hvilka Statskontoret
bör ega antaga för år eller annan bestämd tid eller för något visst arbete,
torde icke, så vidt något verksamt biträde af dem skall kunna förväntas,
böra beräknas lägre arvoden än dem komitén förslagsvis afsett för amanuenser
vid Hofrätterna, nemligen 1,200 å 800 kronor om året för hvardera,
eller, emedan arvodena skulle blifva lika många af det ena och andra utaf dessa
belopp, i medeltal 1,000 kronor. Då, såsom nyss blifvit anfördt, för sekreteraren,
för registratorn, för inkomst- och utgiftsbyrån samt för fond- och
stämpelbyrån erfordras särskilda amanuenser och å riksbokslutsbyrån torde

Amanuenser,
vikariat, renskrif
ning m. m .

höra anställas minst två sådana biträden, skulle behöfvas sex amanuensarvoden
och följaktligen ett anslag af omkring 6,000 kronor.

Under semester kommer ersättning för vikariat att utgå endast till
den e. o. tjensteman, som förordnas att bestrida tjenst i lägsta tjenstegraden,
enär ordinarie tjensteman bör vara skyldig att under semestervikariat utan
särskild godtgörelse bestrida den tjenst, hvartill han förordnas, och da sammanlagda
tiden af samtlige embets- och tjenstemäns årliga semester utgör
19 y2 månader, komma ersättningarna åt vikarier för samma tid, beräknade
eftersett belopp af 1,200 kronor i tjenstgöringspenningar för första tjenstegraden,
att uppgå till 1,950 kronor. Under sjukdomsförfall, då hvarje embetsoch
tjensteman samt vaktbetjent bör under en månad årligen få åtnjuta sina
tjenstgöringspenningar oafkortade och vikarien godtgöras med ett mot tjenstgöringspenningarne
svarande belopp, skulle vikariatsersättningen för aret utgöra
2,175 kronor, af hvilken summa dock i vanliga fall endast ett mindre
belopp torde komma att utgå, som här förslagsvis beräknas till hälften eller
omkring 1,050 kronor j hvadan alltså för vikariatsersättningar ma kunna antagas
årligen erfordras omkring 3,000 kronor.

För utskrifning af statsverkets specialutgiftsstater och länsstaterna,
hvilka upprättas hvart tredje år och under mellantiden hållas fullständiga
genom supplement, måste redan nu, enligt hvad komiten inhemtat, renskrifningsbiträde
anlitas för en kostnad i ärligt medeltal af omkring i 00 kronor,
högre under de år staterna upprättas och lägre under de mellanliggande
åren. Vidare komma medel att erfordras till renskrifning å kansliet och
byråarne i sammanhang med tillämpningen af grundsatsen att ordinarie
tjenstemän icke skola användas till renskrifningsarbete; och tror sig komiten
kunna beräkna hela den årliga kostnaden för renskrifning hos Statskontoret
till omkring 1,500 kronor.

För öfrigt torde, utom aflöning åt de mera fast anstälde amanuenserne,
hvilkas biträde alltid måste vara att påräkna för fullgörande af en del af
det arbete, som hittills blifvit af ordinarie tjenstemän utfördt, medel böra finnas
till godtgörelse åt andra e. o. tjenstemän, hvilka mera tillfälligt tagas i anspråk,
äfvensom åt e. o. vaktbetjente. För detta ändamål har hittills utgått ett belopp
af 4,000 kronor. Ehuru icke med någon grad af visshet kan beräknas, huru
stort belopp, som för framtiden blir erforderligt för detta ändamål, är det
dock antagligt att icke en så hög summa som den nyssnämda behöfver
derför upptagas, i synnerhet som de e. o. tjenstemännen efter den nya regleringen
oftare, än nu är fallet, kunna påräkna förordnanden under vikariat,
för hvilka s. k. flitpenningar, utöfver vikariatsersättningen, icke komme att
utgå, samt, derest utgifterna till ammanuensarvoden, för vikariat och renskrifning
icke stiga till ofvan beräknade belopp, uppkommande besparingar
böra kunna användas till flitpenningar, i följd hvaraf komitén anser, vid be -

räkningens fullföljande, behofvet af sistnämda slags medel kunna antagas
utgöra 1,500 kronor.

Vidhållande i öfrig! den åsigt, som af komitén förut i liknande fall
uttalats, att anslagen för ofvan angifna behof böra under gemensam titel
uppföras i embetsverkets stat, hemställer komitén, med stöd af de gjorda
beräkningarna,

att ett årligt anslag af 12,000 kronor ställes till Statskontorets
förfogande att användas till arvoden åt amanuenser,
vikariatsersättningar, renskrifningskostnader samt flitpenningar
åt e. o. tjensteman och betjente.

Den hos Statskontoret för närvarande anstälda vaktmästarepersonalen
utgöres af en förste vaktmästare och åtta vaktmästare. Enär två af desse
senare hufvudsakligen varit sysselsatta för räntekammarens räkning och sagda
afdelning af Statskontoret enligt komiténs förslag kommer att försvinna,
följer deraf att jemväl två vaktmästaretjenster kunna indragas, hvaremot öfriga
föreslagna ändringar i Statskontorets organisation icke lära minska behofvet
af vaktbetjenmg. — I likhet med förhållandet inom de flesta öfriga förvaltande
verk ingå bland vaktbetjeningens inkomster af tjensten jemväl sigillpenningar,
ehuru till ganska ringa belopp; och böra dessa, i öfverensstämmelse
med den af komitén omfattade meningen om sportiers indragande till statsverket,
jemväl för Statskontorets vaktbetjente upphöra. — Komitén får alltså
föreslå,

att vaktbetjeningens antal vid Statskontoret bestämmes
till eu förste vaktmästare och sex vaktmästare; samt
att vaktbetjeningens inkomst af sigillpenningar försvinner.

Statskontorets nuvarande personal utgöres af 35 embets- och tjensteman
samt 9 vaktmästare, tillsammans 44 personer. Med den organisation
af verket och den anordning af göromålen inom detsamma, som komitén
i det föregående föreslagit, skulle personalen minskas med 20, nemligen
18 tjensteman och 2 vaktmästare, sa att det återstående antalet komme
att utgöra 17 embets- och tjensteman samt 7 vaktmästare.

Hvad beträffar aflöningen för denna personal, har komitén, da likhet
i detta hänseende bör ega rum mellan de inom olika verk anstälde embetsed!
tjensteman samt betjente, som innehafva med hvarandra jemförlig^ be -

Vaktbetjeni
ris/en.

Stat.

fattningar, funnit sig böra för Statskontorets personal föreslå enahanda
aflöningsbelopp, som för Kammarkollegii blifvit ifrågasatta, likväl med den
jemkning, att stämpelpapperskassören ansetts böra beredas någon särskild
förmån utöfver hvad som för öfrige tjensteman af törsta tjenstegraden skulle
bestås. Innehafvaren af denna befattning åtnjuter redan nu i lön enligt
ordinarie stat 3,000 kronor, således icke obetydligt mera än hvad för
tjensteman inom hittills varande andra graden varit anvisadt, och beskaffenheten
af hans tjenst gör det äfven billigt, att en dylik olikhet kommer
att fortfara. Då det emellertid synes ändamålsenligt, att lönen och
följaktligen äfven pensionen likasom också tjenstgöringspenningarne bestämmas
till enahanda belopp för alla tjenstemännen inom samma grad, har komitén
ansett den för i fråga varande tjenst erforderliga förbättring i vilkor böra
ega rum i form af missräkningspenningar, hvilka skulle tillfalla den, som
tjensten förrättade. I öfverensstämmelse härmed hemställer komitén,

att aflöningen för Statskontorets embets- och tjenstemän
samt betjente må bestämmas till enahanda belopp, som
för motsvarande befattningar hos Kammarkollegium blifvit
föreslagna, dock att för stämpelpapperskassören må i staten
uppföras ett särskild t arvode af 500 kronor årligen under
namn af missräkningspenningar, att åtnjutas af deri, som
tjensten förrättar.

Då enligt den för Statskontoret nu gällande stat finnes, på sätt bilagan
Litt. F närmare utvisar, anslaget ett belopp, inberäknadt beviljade

dyrtidstillägg, af..................................................................... Kronor 117,300: —

men den af komitén föreslagna, härhos under Litt. tf,

bifogade stat slutar på ......................................................... _85,700: —

understiger sistnärnda stat alltså den förra med............ Kronor 31,600: —

Det för aflöning åt embetsverket erforderliga beloppet kommer likväl
att något öfverstiga förut angifna summa i följd af den genom ålder i tjensten
betingade högre aflöning, hvilken skulle kunna tillgodokomma vissa bland
personalen, som erhölle aflöning enligt ny stat med bibehållande åt motsvarande
grad och derför egde tillgodoräkna sig den tid, som förflutit från
deras tillträdande af tjenst inom graden; men beloppet af denna aflöningsförhöjning
kan för närvarande icke beräknas. De medel, som för ålderstillägg
erfordras, torde, jemte de ålderstillägg, som för öfriga under Finansdepartementet
hörande verk blifva erforderliga, böra såsom förslagsanslag
under riksstatens sjunde hufvudtitel uppföras.

Den fullständiga ombildning af Statskontoret komitén af anförda skäl
funnit sig böra föreslå och hvarigenom en, såsom det visat sig, högst betydlig
inskränkning af så väl arbetskrafter som utgifter till aflöning kunnat
vinnas, skulle likväl icke kunna sättas i verket förr än efter en längre
tid, om dess genomförande gjordes beroende af afgången bland de embets- och
tjenstemän, som enligt den nya organisationen blifva öfvertalige. Om komiténs
nu framstälda förslag vinner nådigt bifall, torde det alltså blifva nödigt att
söka undanrödja hindren för dess genomförande genom anvisande af erforderliga
medel för öfverflyttning till allmänna indragningsstaten åt vissa tjensteman,
hvilkas befattningar enligt den nya organisationen blefve obehöflig^. Då
emellertid flera befattningar hos Statskontoret för närvarande äro tillsatta
endast medelst förordnanden, tror sig komitén kunna antaga, att den utgift
en dylik öfverflyttning skulle förorsaka statsverket komme att motsvaras af
deri besparing, som i förhållande till nuvarande kostnader för Statskontoret
skulle genom den nya aflöningsstaten åstadkommas; men då härmed sammanhängande
omständigheter torde böra blifva föremål för en särskild undersökning,
som ligger utanför det åt komitén lemnade uppdrag, har komitén
härigenom endast velat å ämnet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet.

Då det skulle kunna inträffa, att så väl i Kammarkollegium som i
Statskontoret vissa tjenstemän funne sig förhindrade att ingå på den nya
staten af det skäl att, med tillämpning af de föreslagna grunderna för aflöningens
fördelning i lön och tjenstgöringspenuingar, den blifvande pensionen
kunde komma att uppgå till lägre belopp än dem genom nu gällande stadgande!!
är tillförsäkrad t, ehuru aflöningen i det hela blefve större, finner sig komitén,
för underlättande af öfvergången till den nya staten, böra, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med syftningen af Statskontorets uti betänkandet den 15
November 1873 i detta hänseende framstälda förslag, förorda,

att de Kammarkollegii eller Statskontorets tjenstemän,
som erhålla aflöning enligt ny stat, må, derest och så
länge de sådant önska, bibehållas vid den pensionsrätt
de nu innehafva.

Genom nådig remiss den 25 sistlidne Oktober har komitén erhållit del af
Statskontorets den 12 Juli innevarande år aflåtna underdåniga skrifvelse med
förslag till reglemente för de under embetsverkets förvaltning stälda fonder och
kassor, jemte åtskilliga till samma förslag hörande handlingar, i ändamål

Öfvergången
till den nya
staten.

att af komitén tagas i öfvervägande vid uppgörandet af förslag till stat för
Statskontoret; och får komitén, med återställande af de remitterade handlingarna,
underdånigast anmäla, att komitén anser sagda reglemente, om detsamma
vinner nådigt godkännande, icke lägga hinder i vägen för fondförvaltningens
ordnande enligt de grunder komitén i det föregående förordat.

Statskontorets till komitén öfverlemnade underdåniga skrifvelse den 15
November 1873 med förslag till nya aflöningsstater för detta embetsverk
samt Mynt- och, kontrollverken varder jemväl, sedan komitén låtit af densamma,
i hvad den rörer sistnämda verk, taga ett transsumt för att vara
att tillgå vid handläggandet af frågan om lönereglering för samma verk,
härhos i underdånighet återlemnadt.

Komitén framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

ERIK LJUNGSTEDT.
O. R. HAMMAR.

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar,

0. F. af SILLEN.

C. GERLE.

LISS ÖL. LARSSON.

Anton Granlund.

Stockholm den 1 ! November 1875.

Lätt. A.

Qvittenslista för flen 2 Januari 1876.

Anvisningens	\| Hufvudtitelj och anslag i	Anvisningen utstäld till	Anvis- ningens belopp.		Qvittens af
			enligt
datum.		N:o.	riksstat.		Kronor, j	Ö.
1875, Dec.	31	4,860	vin.	42	N. N...................	1,000	—	N.	N.
	11	4,865	i VI.	35	N. N...................	90	—	N.	N.
1876, Jan.	2	4	VI.	36	N. N...................	160	—	N.	N.
11 11	11	2	k	18	N. N...................	180	—	N.	N.
11 11	”	5	ii.	16	N. N...................	75	—	N.	N.
11 11	••	1	Vill.	32	i N. N.................	60	—	N.	N.

Summaj 1,565|—j

Anvisningar år 1877.

Ser. A. N:o I.

2|, för N. N.......

TJndert.

N. N.

TJtgiftsböken sid. 25.

102

Ser. A. N:o 2.

z!i för Sundhetskollegium 100,000

TJndert.

N. N.

TJtgiftsböken sid. 76.

Ser. A. N:o 3.

för länsstyrelsen i N. \ 60,000i

TJndert.

N. N.

TJtgiftsböken sid. 201. \

Ser. A. N:o 4.

i V''

för

TJndert.

TJtgiftsböken sid.

Tramp.

Jjitt. B.

Konsol. Statskontorets anvisning a Riksbanken.

Ser. A.

N:o 1.

102,50 kr.

Sveriges Riksbank behagade för Statskontorets räkning till sedelhafvarev
■utbetala

Ett hundra två kronor 50 öre.

Stockholm den 2 Januari 1877.

K N.

VII. 15 a för N. N.
Annot. N. N.

A7. N.

Kongl. Statskontorets anvisning å Riksbanken.

Ser. A. N:o 2. 100,000 kr.

Sve mges Riksbank behagade för Statskontorets räkning till sedelhafvaren
utbetala

Ett liundra tusen kronor.

Stockholm den 2 Januari 1877.

N. N.

Vill. 22. Att öfnerföras till Sundhetskollegii räkning i Riksbanken. N. N.

Annot. N. IST.

Kong!. Statskontorets anvisning å Itikshanken.

Ser. A.

N:o 3.

60,000 kr.

Sveriges Riksbank behagade för Statskontorets räkning till sede/hafvaren
utbetala

Sextio tusen ^kronor.

Stockholm den 2 Januari 1877.

N. N.

Kassaförstårkning till länsstyrelsen i N.

N. N.

Annot. N. X.

liongl. Statskontorets anvisning å Itikshanken.

Ser. A. N:o V. " kr.

Sveriges Riksbank behagade för Statskontorets räkning- till sedelhafvaren

utbetala

Stockholm den

Annot.

Litf. C

7:;

Kassaräkning för är 1876. (Genom Riksbanken.)

1 Q v itten sets \| ^	Banko- attestent.			Utbetal- nings- dagen.	1	Kronor.
I Datum.	N:o. \|	N:o.	Kronor.	O.		,
Jan/	2	— 1 Fordran lios Riks-banken fl- 75.		2,000,000		•Tan.	2	Utlemnade anvisningar, enligt
”		1 ; n. n...................	10 6 0 ~nr t f>	50	—			bilagda qvittenslista ...............	1,565	-
		2 ^ N. N..................	1	100				Fordran i Riksbanken..........	1.099,435	—
		3 N. N...................	5	400
v	”	4 N. N..................	4	800	—
!		■5 i N. N...................	2	150	—
		Summa	—	2.001. OOOj—			Summa )2,001,000\| -

Lätt. D.

Emottagna anvisningar.

Utlenmade anvisningar.

Anvisningens	Hufvudtitel och anslag	Anvisningen utstäld till
Datum.	N;o.	enligt $j[\ riksstat.	Kronor.	ö.			Kronor.	Ö.
Jan.	2			Balans fr. d. 31/121875:			Jan.	2	Enligt qvittenslistan för dagen	1,565	—
				N:is 4,860 & 4,865, till-sammans ...............	1,090	—	11	11	Balans till den 3/j: N:o 3 ......	280	—
11	11	1	Vill. 32	N. N...................	60	—
11	”	2	VI. 18	N. N...................	180						i
11	i?	3	VIII. 15 c.	N. N...................	280	—
11	11	4	VI. 36	N. N...................	160	—
1 11	„	5	II. 16	N. N...................	75	—	!			\|
				Summa	1,845	—			Summa	1,845
j 11	O ’>			Balans fr. d. 2/l: N:o 3 0. s. v.	O ce

✓

T a, >3 e 1 1

åberopad i komiténs förslag- angående
pensioneringen.

Litt. E.

	V i d		i erhålles af hell pension.
1 lefnadsår	tjenstår	eller samman-lagda lefnads-och tjenstår
55	30	85	0,3 6
56	30 \|	ce er.	0,3 9
	1	ce ^3	0,3 9
57	31	OO 00	0,43
58	31j	89	0,4 7
	1	90	0,47
59	32	91	0,5 2 1
(30	32 {	92	0,5 7
	1	93	0,5 7
61	33	94	0,6 3
62	33 !	95	0, 7 1 :
1	1	96	i 0,7 1
63	34	97	0,7 9
64	34	98	0,8»
1	35	99	0,8 9

Litt. F.

Lönebelopp för
Statskontoret,

enligt gällande stat och Riksdagens skrifvelse den 18 Maj 1874,

för år 1875.

	Löner och	Dyrtids-	\|
	arvoden.	tillägg.	Summa, i
	Kronor.	Kronor.	i Kronor.
1 President ............................................................	9,000	1,000	10,000
1 Statskommissarie ..........................................	5,000	1,000	6.000
I dito ..................... ...........	5,000	1.000	6,000
1 dito .......................................	4,500	900	5.400
1 Sekreterare .................................... ...........	3,500	700	4,200
1 Registrator och aktuarie .......................................	2,500	500	3,000
1 Kanslist hös aktuarien ..........................................	1,000	200	1,200
1 dito .................................	1,400	280	1,680
2 dito ...........................	2,800	560	3,360
1 Advokatfiskal ......................................................	3,500	700	4,200
1 Kong]. Räntmästare ..........................................	5,000	1,000	6,000
1 dito ..............................................	5,000	1,000	6,000
1 Kamererare ......................	3,500	700	4,200
; 2 dito ...............................	7.000	1.400	8,400
1 Kammarförvandt .................................................	2,200	440	2,640
1 ’ dito ...................................................	2,200	440	2,640
1 Bokhållare ....................................................	2,200	440	2,640
3 dito ..........................	0,600	1,320	7.920
i 1 Kassör ..................................................................	3,000	600	3,600
.) 1 Kammarskrifvare .........................	1,600	320	1.920
I 5 dito ................................................	8,000	1.600	9,600
1 dito ..............................................	1.000	200	1,200
•> dito ..................................................	5,000	1,000	6,000
1. Förste Vaktmästare .............................................	700	_	700
1 Vaktmästare ...............................................	60(1		600
: 7 dito .....................	4,200	—	4,200
Till gratifikationer och arvoden åt extra biträden...	4,000	—	4.000
Summa	100.000! 17,300	117,300

Litt. G.

Förslag till

Stat

för Statskontoret, att tillämpas från och med år 1877.

		Tjenst-	Missräk-
	Lön.	göringa-	nings-	Summa.
	pennin-
		gar.	gar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
1 President.......................	7,600	2,400		10,000
1 Byråchef ..............................	4,600	1,800	—	6,400	Efter 5 års tjenstgöring in-lom graden kunna tjenstgö-
2 Byråchefer ...........................	9,200	3,600	—	12,800	/ ringspenningarne höjas med 600 kronor.
1 Sekreterare och ombudsman 1 Tjensteman af första tjenste-	3,000	1,500	''	4,500 3,300	Efter 5 års tjenstgöring
graden (Stämpelpapperskassör)	1,600	1,200	500	inom graden kan lönen rhöjas med 500 kronor och
1 D:o	1,600	1,200	—	2,800	efter 10 års med ytterligare
10 Tjensteman af första tjenste-					500 kronor.
graden .................................	16,000	12,000	—	28,000
Anslag till amanuenser, vikariat,
renskrifning samt fiitpen-
ningar .................................	—	—	—	12,000
1 Förste vaktmästare...............	800	300	—	1,100
1 Vaktmästare........................... 5 D:o ...........................	500	300	—	800	j Efter 5 års tjenstgöring Ikan lönen höjas med 100 J kronor.
2,500	1,500	—	4,000
Summa	1 -	—	-	85,700

Särskilda meningar af:

l:o. O. F. af Silleri:

Det af komitén afgifna förslag till lönereglering in. in. för Statskontoret
innefattar flere väsentliga förändringar i verkets nuvarande organisation
och afviker i många fall från det förslag i nämnda afseende, som, efter
nådig befallning, den 15 November 1873 af Statskontoret till Kongl. Maj:t afgafs.
I det hänseendet har dock komitén anmärkt, att det Statskontoret meddelade
uppdrag var inskränkt till frågan om ny lönereglering för verket jemte indragning
af tjenster derstädes i så måtto, att hvarje tjensteman, emot åtnjutande
af förbättrad aflöning, finge af sin befattning full sysselsättning, men
att deremot det komitén gifna uppdrag var mera vidsträckt och lemnade
komitén fritt att jemväl taga grunderne för verkets organisation i öfvervägande.

Denna komiténs tolkning af det senare uppdraget har jag icke, åtminstone
i den utsträckning, densamma i tillämpningen erhållit, kunnat dela,
helst den, såsom mig synes, står i strid med den åsigt härutinnan, som af
den ursprungliga komitén, i hvilken jag såsom ledamot deltog, uttalades i
dess underdåniga betänkande angående lönereglering in. m. för Kammarkollegium,
sidorna 7 och 8. Min skiljaktiga uppfattning deraf afser hufvudsakligen
komiténs förslag, att Statskontorets kollegiala förvaltningsform, med
undantag dock för en del ärenden, skulle upphöra. Då emellertid komiténs flertal
funnit sig befogadt att taga denna fråga i öfvervägande, har äfven jag
varit skyldig att deruti yttra min tanka och får härvid gifva tillkänna, att,
ehuru Statskontoret omfattar förvaltningen af statskassan för hela riket, hvilket
förhållande af 1859 års komité anfördes såsom ett hufvudskäl för kollegialformens
bibehållande, samt detta embetsverk fortfarande måste betraktas
såsom eu öfverstyrelse i frågor rörande uppbörds- och redogörelseverket,
jag likväl anser dessa omständigheter icke nödvändiggöra ärendenas kollegiala
behandling, utan föreställer jag mig, lika med komitén, att detta behandlingssätt,
åtminstone för de löpande ärendena, utan olägenhet kan upphöra.
Denna fråga synes mig dock vara af den vigt, att den förtjena!'' eu
mer omfattande utredning, än den komiténs förslag innehåller.

Den vid flere särskilta tillfällen åberopade och äfven af Statskontoret
vid afgifvande af dess ofvanomförmälta underdåniga förslag anförda allmänna
grundsats, att pröfningsåtgärder borde underkastas fleres samfälda behandling
men verkställighetsåtgärder åter öfverlemnas åt en enda ansvarig
chef, uttalades redan af det vid 1823 års Riksdag för reglering af Rikets
styrelseverk tillsatta särskilta Utskott, hvilket, beträffande frågan om Statskontorets
förvaltningsform, yttrade den mening, att detta embetsverks åliggande
innefattade hufvudsakligen verkställighetsåtgärder och derföre borde,

såsom ock genom då gällande instruktion för verket af den 26 Juni 1720
var föreskrifvet, öfverlemnas åt en ensamt beslutande chef, men att deremot
s. k. pleniärenden borde kollegialt behandlas.

Skilnaden mellan pröfnings- och verkställighetsåtgärder är dock i många
fall svår att bestämma, och något uttalande i det hänseendet från Riksdagens
sida har, mig veterligen, icke förekommit vid annat tillfälle än vid
1862—1863 års Riksdag, då Rikets Ständer, vid behandling af frågan om
dåvarande Krigskollegii ombildning till en Arméförvaltning yttrade, att grundsatsen,
det verkställighetsåtgärder borde öfverlemnas åt eu person under egen
ansvarighet utgjorde endast en underordnad del af en än allmännare grundsats,
som afsåge att skilja mellan styrelse och förvaltning och att ovilkorligen
lemna den förra åt ett flertal samt att i afseende på den sednare anordna
den myndighet, åt hvilken bestyret dermed uppdroges, antingen med
ett flertal lika berättigade ledamöter eller med en ensamt beslutande chef,
allt eftersom förvaltningen hufvudsakligen berodde af tillämpningen antingen
af allmänna författningar eller mera uteslutande af särskilt gifna föreskrifter
samt att det endast vore, för sistnämnda fall, som ofvanberörde grundsats
syntes ega full tillämpning.

Om dessa Riksdagens åsigter tillämpades vid bestämmandet af Statskontorets
förvaltningsform, skulle alla enkla verkställighetsåtgärder, som grunda
sig på särskilt gifna föreskrifter, såsom regeringens eller domaremaktens
beslut, reglementen, taxor eller andra bestämda föreskrifter, komma att öfverlemnas
åt en ensamt beslutande chef, och alla ärenden, som fordrade tillämpning
af allmänna författningar, afgöras på fördelningar med beslutfört antal
af tre personer.

Då det emedlertid är svårt, om ens möjligt, att i enlighet härmed
uppdraga en bestämd gränsskilnad mellan sådana ärenden, som böra af embetschefen
allena afgöras, och dem, som skulle kollegialt behandlas, helst
äfven de enkla verkställighetsåtgärderne understundom kunna blifva beroende
af eu olika uppfattning af föreskrifternes innehåll och mening, då det ej
kan bestridas, att någon tidsutdrägt, om än icke så afsevärd, som man i allmänhet
föreställer sig, måste uppstå, om äfven enklare ärenden skulle underkastas
samrådig behandling, samt då det med de många kontroller, som
förefinnas, icke bör befaras hvarken maktmissbruk eller minskning af Statens
eller enskildes rätt och säkerhet, om beslutande myndigheten i dylika ärenden
lägges i en persons hand, helst besluten böra föregås, der sådant erfordras,
af vederbörande kontorstjenstemans utredning och i alla händelser af
yttrande utaf den föredragande ledamoten, som, när beslutet derifrån afviker,
äger till protokollet afgifva sin särskilda mening, tvekar jag icke biträda
komiténs förslag, att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas
behandling i Statskontoret må upphöra och denna förvaltningsform endast

bibehållas för sådana ärendens handläggning, hvilka äro såsom plenimål att
anses.

Deremot kan jag icke instämma i komiténs förslag till ärendenas fördelning
mellan de föredragande ledamöterne. Jag erkänner fördelen deraf,
att i allmänhet ledamots- och kontorschefsbefattningarne uti en hand förenas,
hvarigenom ärendena utan tvifvel vinna en enklare och skyndsammare behandling,
men anser denna fördel kunna ernås genom en annan, i min tanka
lämpligare anordning, än den komiténs förslag innefattar. Detta sednare
förslag afser inrättandet af tre byråar för olika grupper af ärenden, nämliligen
en inkomst- och utgiftsbyrå, en fond- och stämpelbyrå och en bokslutsbyrå,
hvardera med sin chef, den föredragande ledamoten. Genom en sådan
anordning komme, i min tanka, ärendena att i hög grad ojemt mellan ledamöterne
fördelas. Sålunda skulle chefen för fond- och stämpelbyrån erhålla
väl ringa sysselsättning, i synnerhet om fondförvaltningen komme att
förenklas på det sätt, komitén föreslagit. Ännu färre blefve de ärenden,
hvilka chefen för bokslutsbyrån finge att föredraga, men dennes tid komme
dock att fullt upptagas af de egentliga bokslutsgöromålen. Deremot skulle
chefen för inkomst- och utgiftsbyrån på sin lott erhålla eu större andel af
ärendena, än som rimligtvis kan en person påläggas. Det synes mig dessutom
vara nödvändigt, att kamereraretjensten i riksbokslutskontoret bibehålies
och att dess innehafvare får odeladt ägna sin tid åt det vigtiga och ansvarsfulla
arbetet med sjelfva bokslutet, utan att derifrån dragas genom skyldigheten
ej mindre att, utom egen föredragning, deltaga i pleniärendenas behandling
än äfven att med sin uppmärksamhet följa Statskontorets öfriga
ärenden, en fordran, som fortfarande bör ställas på en hvar af ledamöterne
äfven efter den föreslagna förändringens genomförande, helst, enligt komiténs
förslag, det under vissa förhållanden skulle åligga ledamoten att inträda
i utöfning af presidentsembetet.

Efter min föreställning skulle det af komitén med ofvannämnda anordning
åsyftade ändamål vinnas på ett vida lämpligare sätt genom bibehållandet
af den nuvarande arbetsfördelningen mellan ledamöterne, enligt
hvilken en hvar af dem handlägger ärenden, hänförliga till vissa riksstatens
hufvudtitlar.

På detta sätt kunna göromålen mellan ledamöterne rättvist fördelas
och, om vid kommande statsregleriugar förändringar inträffa, ledande till
någon väsentlig tillökning eller minskning af de med de särskilda hufvudtitlarne
följande ärenden, är det lätt att, efter omständigheterne, åvägabringa
en jemkning i arbetsfördelningen. Denna lägger icke heller hinder i vägen
för indragning af de begge kamereraretjensterne i kammar- samt fond- och
revisionskontoren, der nu de aldra flesta ärendena undergå den förberedande
handläggningen; och om dessa begge kontor sammanslås och der anställes

erforderligt antal bokhållare med en arbetsfördelning, afpassad efter ledamöternes,
vinnes genom en sådan anordning samma mål, som med den föreslagna
byråindelningen afsetts.

Vidare har jag icke i alla delar kunnat biträda komiténs förslag i
fråga om sättet för Statskontorets liqvider. Hvad inbetalningarne till Statskontoret
af verk och myndigheter eller personer i hufvudstaden angår, är
någon förändring i nu gällande bestämmelser icke ifrågasatt; och emot en
sådan afvikelse från den nuvarande ordningen för inbetalningar från landsorten,
som komitén föreslagit, nämligen att medlen skulle insändas direkte
till Riksbanken, i stället att, såsom nu sker, levereras till Räntekammaren
för att genom dess försorg i banken insättas, kan jag så mycket mindre
hafva något att erinra, som jag finner en sådan förändring fullt ändamålsenlig.
Deremot kan jag icke instämma i förslaget, att Riksbanken skulle
bemyndigas verkställa alla af Statskontoret beslutade utbetalningar. Detta
förslag, hvilket, såsom uttryckligen angifves, är grundadt på den omständigheten,
att en kontant kassa, äfven af högst begränsadt omfång, nödvändigt
medför bibehållandet af en kassaafdelning inom Statskontoret och i sammanhang
dermed stående uppbördsbestyr och kontroller, afser, att utbetalningar
från Statskontoret skulle ske medelst anvisning på Riksbanken,
hvilken anvisning, utfärdad för innehafvaren samt försedd med anteckning
om den myndighet eller person, för hvilken den vore afsedd, samt om det
anslag, hvarå vederbörande hade att afföra utgiften, skulle, derest beloppet
borde i hufvudstaden utbetalas, utlemnas till vederbörande fordringsägare,
emot qvitto å en lista, så uppställd, att densamma kunde användas såsom
verifikation till Statskontorets kassaräkning, men, om penningarne borde till
landsorten afsändas, öfverlemnas till Riksbanken för afsändningens besörjande.
Häraf synes, att anvisningen väl skulle blifva af enahanda slag, som
den assignation, hvilken för närvarande användes, men till innehållet derifrån
i så måtto afvika, att den, till ledning för kassören vid utgiftens afförande
i kassaräkningen, tillika komme att innefatta ungefär samma uppgifter,
som inrymmas i nu begagnade utgiftsordres eller anordningar. Genom
ett sådant utbyte af assignationen och anordningen emot en anvisning af
det nya slaget skulle i sjelfva verket icke vinnas någon annan förenkling,
än att denna anvisning icke komme att angifva de Kongl. Bref eller författningar,
hvarpå utbetalningen sig grundade, äfvensom att antalet namnunderskrifter
minskades, ty den åtgärd, hvilken komitén, såsom en ytterligare förenkling
föreslagit, nämligen att anslaget skulle i anvisningen på angifvet sätt
med nummer och littera efter riksstaten betecknas, bör i min tanka icke
vidtagas, enär den lätt skulle leda till förvillelse i annotationerne samt dessutom
den beteckning i riksstaten af nummer och littera för anslagen, hvilken
borde föregå, otvifvelaktigt ofta komme, genom anvisandet af nya eller upp -

hörandet af redan beviljade anslag, att undergå förändring. I alla händelser
blifver det nödvändigt, att kassören vid anvisningens emottagande tillika
erhåller, för anteckning i kassaräkningen, en officiel uppgift om fordringsägarens
namn och anslagets titel, vare sig att uppgiften lemnas i en handling,
motsvarande den nuvarande anordningen, eller får en annan, tilläfventyrs
enklare form. Men, äfven om komiténs förslag i nämnda hänseende
ansåges vara af beskaffenhet att kunna antagas, bör dock efter min tanka
förslaget icke godkännas i de delar, som afse, att hvarje utbetalningsorder
eller anvisning skulle omfatta blott en utbetalningspost i stället att, såsom
nu sker, när för likartade ändamål och från samma anslagstitel flere belopp
till särskilta personer samtidigt skola utbetalas, t. ex. pensioner, arfvoden
för komitéuppdrag o. s. v., vanligen blott en anordning med tillhörande assignation
å den sammanräknade summan utfärdas och de särskilda beloppen
utbetalas till vederbörande emot qvitto å en anordningen bifogad qvittenslista,
samt att äfven de personer, hvilka hade att hos Statskontoret fordra
mindre belopp, skulle, i stället för att der omedelbart bekomma kontant liqvid,
åtnöja sig med en anvisning för att sedermera dermed vända sig åt annat
håll för penningarnes lyftning. I det förra afseendet har komitén lemnat
en uppgift å antalet af de under år 1874 utfärdade anordningar å Räntekammaren
och dertill hörande assignationer samt antagit, att, efter införande
af de förenklingar, komitén föreslagit, antalet anvisningar icke skulle komma
att öfverstiga sammanräknade antalet af nu utgående anordningar och
assignationer, men ehuru jag föreställer mig, att ett motsatt förhållande komrae
att inträffa, anser jag mig dock kunna förbigå denna omständighet, såsom
varande af jemförelsevis mindre vigt. Deremot kan jag icke underlåta
att fästa synnerlig uppmärksamhet å den af komitén jemväl erkända olägenhet,
som skulle uppstå, om alla de enskilda personer, hvilka hos Statskontoret
hade att fordra mindre belopp, skulle blifva nödsakade att besöka två
särskilda ställen, innan de finge sina fordringar med kontanta medel liqviderade.
Erfarenheten har nogsamt visat den stora fördel, som i detta hänseende
blifvit allmänheten beredd genom den Räntekammaren år 1872 gifna
tillåtelse att af statsmedlen innehafva ett förskott att till inlösen af Statskontorets
anordningar å smärre belopp användas. Härigenom har för fordringsägaren
i de fleste fall blifvit möjligt att nära nog samtidigt med hans
anmälan om beloppets utbekommande få lyfta penningarne, och det må väl
antagas, att ett allmänt och utan tvifvel berättigad! missnöje skulle uppstå,
i fall fordringsägaren, i stället för kontant, finge blott en anvisning, hvilken,
om den först sent pa middagen erhölles, ofta ej kunde samma dag utan
först den följande i Riksbanken eller andra bankinrättningar till inlösen företes,
och det är uppenbart, att en sådan omgång skulle blifva synnerligen
obeqväm ej mindre för mängden åldrige pensionärer och andra personer,

som njuta understöd af extra utgiftsmedlen, än äfven för de många personer
från landsorten, som, uppehållande sig i hufvudstaden på grund af särskilda
uppdrag i egenskap af komitéledamöter, examenscensorer o. s. v., först efter
arbetenas afslutande kunna anmäla sina fordringsanspråk men önska att, till
undvikande af den med ett dröjsmål förknippade kostnad, genast till hemorten
återvända.

Det är i betraktande af dessa förhållanden som jag anser en kassaafdelning
inom Statskontoret fortfarande böra finnas. Deremot föreställer jag
mig, att antalet af den nuvarande personalen kan väsentligen inskränkas. Jag
antager härvid, att levereringar från landsorten till Statskontoret komme att
verkställas icke, såsom nu sker, till Räntekammaren utan direkte till Riksbanken,
i den ordning komitén föreslagit; att utbetalningar från Statskontoret
till allmänna verk och myndigheter i hufvudstaden samt äfven till enskilde
personer derstädes, när jemförelsevis större utgifter ifrågakomma, äga
rum medelst Statskontorets å Riksbanken utfärdade, å innehafvaren ställda
anvisningar; att deremot utbetalningar till enskilda personer å smärre summor
verkställas genom Statskontorets utgiftsordres till Räntekammaren och
bestridas af dennas handkassa, hvilken från dess nuvarande belopp 5,000 kr.
lämpligen torde böra höjas till 10,000 kronor; att denna kassa, efter behof,
fylles genom nya anvisningar af Statskontoret å Riksbanken, ställda att betalas
till Räntekammaren; att lika beskaffade anvisningar äfven utfärdas å
å större summor, när dessa, såsom vid pensions- och andra liqvider, skola i
mindre poster från Räntekammaren utgifvas; att åter utbetalningar till myndigheter
och personer i landsorten icke, på sätt nu i vissa fall sker, verkställas
genom penningeremisser utan alltid medelst en utgiftsordre, ställd å
vederbörande Landtränteri, endast undantagandes de tillfällen, då för Landtränterierne
uppstår behof af kassaförstärkning eller af vexling eller utbyte
af mynt, samt att i dessa händelser penningeförsändningarne, såsom komitén
föreslagit, ombesörjas genom Riksbanken. Med en sådan anordning af Statskontorets
penningeliqvider anser jag Räntekammarens ordinarie tjenstemannapersonal
kunna inskränkas till en kassör eller räntmästare, med i allmänhet
samma skyldigheter och under enahanda kontroller, som i afseende å
den af komitén till anställning å inkomst- och utgiftsbyrån afsedde kassör
äro föreslagne, dock med den skilnad, som betingas deraf, att, enligt mitt
förslag, räntmästaren skulle innehafva kontant kassa för en del utgifters
bestridande. Ett amanuensbiträde åt räntmästaren blifver emellertid af nöden,
och torde medel till dess aflönande afses vid bestämmandet af anslaget
till vikariatsersättningar in. m.

Hvad särskilt angår komiténs förslag, att anordningar å Landtränterikassorna
icke vidare skulle utfärdas, hvilket komitén ansett böra

undvikas, med förklarande, att den skrifvelse, som i hvarje fall måste från
Statskontoret expedieras, i stället kunde innehålla uppdrag åt länsstyrelsen att
låta verkställa den ifrågavarande utbetalningen, finner jag deremot det vara
med den ställning, Statskassan innehar till dess filialafdelningar i landsorten,
eller landtränterierne, bättre öfverensstämmande, att, såsom jag här ofvan antagit,
det nuvarande anordningssättet bibehålies, hvaremot de skrivelser
eller missiv, som nu bruka åtfölja anordningarne, i de fleste fall kunna upphöra
och blott behöfva expedieras vid de tillfällen, då det blifver nödigt att lemna
särskilta föreskrifter eller andra meddelanden, hvilka icke lämpligen böra i
anordningen inrymmas. Det förra förfaringssättet komme i de talrika fall,
då medel skola till domkapitlen, uppå deras reqvisitioner, utbetalas, att erfordra
skrifvelse!'' både till dessa myndigheter och vederbörande länsstyrelser.

Beträffande diariiföringen i Statskontoret, har komitén föreslagit, att
till verket ankommande Kongl. bref och Kongl. remisser icke skulle, såsom
nu är fallet, antecknas i särskilda listor, som af sekreteraren föras, utan intagas i
det diarium öfver s. k. allmänna mål, som det tillhör registratorn att föra, äfvensom
att i detta diarium anteckningar måtte göras för hvarje ärende om dermed vidtagne
åtgärder tillika med beslutens data. Väl kunde härvid anmärkas, att uti
betänkandet angående Kammarkollegii reglering något ändringsförslag i detta
hänseende icke framställdes, ehuru diariiföringen derstädes verkställes på
enahanda sätt, som i Statskontoret följes, blott med den skilnad, att listorna
öfver Kongl. bref och Kongl. remisser i Kammarkollegium föras af samme
person, som håller det allmänna diarium, äfvensom att den nu föreslagna
fullständigare formen för diariiföringen, med afseende å dermed åsyftade
ändamål att från diariet omedelbart kunna erhålla nödiga upplysningar om
ett ärendes ställning'', obestridligen är mer behöflig! i Kammarkollegium,
hvarest diariet och ledamöternas derpartementslistor, från hvilka sednare sagde
upplysningar kunna hemtas, ofta befinnas i särskilda lokaler, än i Statskontoret,
der de alltid äro i samma rum att tillgå. Men dessa omständigheter kunna
naturligtvis icke utgöra hinder för den nuvarande komitén att för diariiföringen
i Statskontoret föreslå den form, som komitén anser lämpligast;
och då det utan tvifvel är i principen riktigt, att alla till verket inkommande
ärenden, och således äfven Kongl. bref och Kong], remisser, diariiföras af
en och samme tjensteman samt det jemväl måste anses såsom en fördel, om
än mindre vigtig, att kunna i en lista, i stället för tvänne, hemta erforderliga
upplysningar om de i förekommande ärenden vidtagne åtgärder, har
jag saknat skäl att härutinnan skilja mig från den mening, komitén omfattat,
ehuru jag inser de svårigheter, som för tillämpningen i den sednare
delen måste i Statskontoret mer än i de flesta andra verk möta, i anseende
till ärendenas beskaffenhet och angelägeheten i de fleste fall af snabb expedition.
Men om förslaget bifalles blifver det i min tanka nödvändigt, att

flen af sina nuvarande göromål redan strängt anlitade registrator^ utom
det amanuensbiträde, som komitén afsett för akluariebestyren, erhåller äfven
ett sådant tjenstebiträde vid handläggningen af registratorsgöromålen och
att följaktligen vid bestämmandet af anslaget till vikariatsersättningar m. in.
iakttages behofvet af ett särskild! arfvode för nyssnämnda ändamål.

Emot komiténs förslag rörande formen för protokollet kan jag så
mycket mindre hafva något att erinra, som jag deltagit i det enahanda
förslag, hvilket i komiténs betänkande angående Kammarkollegii reglering
framlades och icke i annan mån afviker från den i Statskontoret nu begagnade
protokollsform, än att vissa sjelfva expeditionen af ärendena rörande
uppgifter, hvilka för närvarande på annat ställe antecknas, skulle i protokollet
intagas. Men i fråga om antalet af protokollsförande har jag varit
af annan mening, än komitén, som ansett antalet kunna inskränkas till en
person. Uti förutnämnda af Statskontoret afgifna förslag till lönereglering för
verket hemställdes, att af der anställde fyra kanslister tre, hvilka redan
hade till åliggande, bland annat, att föra protokoll, skulle uppflyttas i notariegraden
med skyldighet att icke allenast, hvar i sin tur, bestrida protokollsföringen
och ansvara för kansliexpeditionen utan ock vid behof biträda
sekreteraren med skrifvelsers uppsättande. Då jag delar den af komitén nytt
rade åsigt, att i allmänhet kanslister på stat icke böra anställas, men på
samma gång anser det vara af vigt, att ansvaret för de från kansliet utgående
expeditioners kollationering, afsändande in. m. pålägges ordinarie
och icke extra ordinarie tjensteman, samt än mindre, om de sednare skulle
komma att saknas, legda renskrifvare, kan jag icke annat än förorda den
plan för notarietjenstgöringen, som Statskontoret föreslagit, dock så att antalet
notarier inskränkes till två att turvis den ena veckan föra protokollet
samt den andra ansvara för kansliexpeditionen och biträda sekreteraren med
uppsättning af skrifvelser m. m.

I afseende å den på Statskontorets stat uppförda men i följd af ökade
göromål till eu advokatfiskalstjenst provisoriskt förändrade ombudsmansbefattning,
har komitén föreslagit, att af de med denna befattning förenade åligganden
en de), såsom granskning af inkommande låne- och säkerhetshandlingar,
afgifvande! af utlåtanden i juridiska frågor, utförandet af kronans
talan i förekommande fall, vidtagandet af erforderlige bevakningsåtgärder,
verkställandet af inventeringar m. m., öfverlemnades till verkets sekreterare,
som i den nya staten skulle benämnas sekreterare och ombudsman, samt
att de återstående göromålen, bestående hufvudsakligen i tillsynen deröfver,
att afgifna förbindelser för lån så väl från fonderne som till understöd för
vattenaftappnings- och odlingsföretag bibehållas vid gällande kraft och kronans
säkerhet icke förminskas samt i öfvervakandet af statens säkerhet i fråga
om stäld borgen af kronans uppbördsman och för stämpelpappersredogörare

äfvensom för den bevillning af testamente, gåfva och fideikommiss, som i
hufvudstaden skall erläggas, öfverflyttades till den föreslagna fond- och stämpelbyrån,
att emellan chefen och bokhållaren derstädes fördelas. Af alla dessa
åligganden, hvilka, enligt komiténs erkännande, för närvarande fullt upptaga
en tjenstemans tid, kräfva ovedersägligen de fleste speciella juridiska
insigter, hvilka icke alltid kunna vara att påräkna hvarken hos verkets
sekreterare eller hos bemälte byråchef och bokhållare, och att låta innehafvaren
af sekreteraretjensten, en af de trägnaste inom verket äfven efter
den lindring i göromålen, som uppkomme genom hans befrielse från diariiföring,
öfvertaga ofvannämnde honom tillämnade juridiska åligganden skulle
utan tvifvel hafva till följd, att antingen dessa åligganden eller sekreteraregöromålen,
eller och bäggedera, blefve på ett mindre tillfredsställande sätt
fullgjorde och att tjenstemannen, hvilken i och för de egentliga sekreterarebestyren
måste ständigt vara till hands, ofta komme att på platsen saknas,
måhända när han der bäst behöfdes. För min del anser jag det vara af
högsta vigt, att en särskild tjensteman fortfarande finnes anställd med hufvudsakligen
enahanda åligganden, som tillhöra den nuvarande tillförordnade
advokatfiskalen. Om emellertid, i enlighet med komiténs mening, den honom
nu tillförande granskningsskyldighet i afseende å bevillningen i landsorten
af testamente, gåfva och fideikommiss skulle upphöra och hans bestyr
med de från fonderne beviljade inteckningslån komme genom
antagande af den föreslagna reformen af fondförvaltningen att efter hand
försvinna samt han för öfrigt befriades från det i sammanhang med fondernas
öfverflyttning från Arméförvaltningen till Statskontoret honom lemnade tillfälliga
uppdrag att iakttaga inträffande utlottningar af fondernes obligationer,
Unge visserligen denne tjensteman någon minskning i sina åligganden, men
denna blefve i min tanka icke större, än att de öfriga göromålen, hvartill
äfven må räknas det här ofvan ej angifna åliggandet att, i och för den
Statskontoret tillhörande löpande kontroll öfver kronouppbörden, granska de
från länen årligen inkommande restantieberättelserne jemte förhållandet med
redogörarnes balanser, komme, om göromålen med nödig omsorg och vaksamhet
skötas, att i det närmaste upptaga en persons tid. Jag finner mig
dock, med förenad t afseende å nyssnämnda lindring i göromålen och önskvärdheten
att, der sådant till äfventyrs .låter sig verkställas, söka bereda
någon minskning i statens utgifter, böra hemställa, att, med upphörande af
den provisoriskt tillsatta advokatfiskal^ ensten, den redan å verkets ordinarie
stat uppförda ombudsmansbefattning bibehålies, med rätt för innehafvare!!
till enahanda aflöningsförmåner, som efter de afkomitén antagne lönegrunder
borde tilldelas tjenstemännen i nuvarande andra, eller den tillämnade första
lönegraden. Blifvandes, efter mitt förslag, det af komité]! afsédda arfvode
för en amanuens till biträde åt sekreteraren obehöflig^

I fråga oih den för Statskontoret i öfrigt erforderliga personal, kan
jag efter det föregående yttra mig mera kort, helst min mening härutinnan
icke egentligen afviker från komiténs i annan måtto, än som följer
deraf, att jag icke kunnat gilla den af komitén föreslagna byråindelningen.

Hvad först angår antalet föredragande ledamöter, hvilket efter komiténs
förslag skulle, likasom nu, utgöra tre, dock med upphörande på samma
gång af kamereraretjensterne i verket, likaledes tre till antalet, anser jag
att, äfven om kamererarebeställningen i riksbokslutskontoret, i enlighet med min
ofvan derom uttalade mening, bibehålies, det nuvarande antalet ledamöter
icke tål någon inskränkning, ty den tidsbesparing, som en ledamot vunne
genom befrielsen från deltagande i andra medledamöterne tillhörande ärenden,
än plenimålen, komme i min tanka att fullt motsvaras af den tillökning i
arbete, ledamoten finge vidkännas derigenom att han, efter indragning af
kamererarebefattningarne i kammar- och fondkontoren, måste mer omedelbart,
än nu erfordras, taga befattning med ärendenas utredning, hvartill
kommer, att, efter den nya anordningen, ledamoten blefve nödsakad att,
utan det biträde han i det hänseendet för närvarande har att påräkna af verkets
registrator, ensam föra nödiga anteckningar rörande de hans departement
tillhörande ärenden.

Efter den af mig förut förordade anordning af kontorsafdelningarne,
borde kammar- samt fond- och revisionskontoren förenas till ett kontor.
Personalen i detta kontor, hvilket lämpligen kunde benämnas Ivammarkontoret,
skulle bestå ensamt af revisorer och bokhållare med i allmänhet
enahanda skyldigheter, som, enligt komiténs plan, afsetts för samme tjenstemän
å fond- och stämpel- samt inkomst- och utgiftsbyråarne. Antalet af
desse har komitén antagit böra bestämmas till fem, hvaraf en för den förra
och fyra för den sednare byrån. Af de sistnämnde skulle hufvudsakligen tre
föra utgiftsböckerne, och, ehuru detta antal synes mig icke blifva fullt tillräckligt,
har jag likväl icke trott mig böra föreslå anställandet af ännu
en ordinarie tjensteman för detta ändamål, men anser, att, utöfver de två
amanuensarfvoden, som komitén för nämnda byråar afsett, ett ytterligare
sadant arfvode i stället blifver behöfdigt. Den å nuvarande Kammarkontorets
stat uppförde kassör för stämpelpappersuppbörden synes mig böra, i öfverensstämmelse
med hvad Statskontoret i sitt oftanämnda underdåniga utlåtande
ock förslagit, skiljas från kammarkontoret och flyttas till en särskild
kontorsafdelning med benämning kontoret för stämpelväsendet.

I afseende å det föreslagna antalet af bokhållare inom bokslutsafdeln
i ngen har jag icke haft något att erinra.

Beträffande åter vaktbetjeningens antal, anser jag, att, om Räntekammaren
med den af mig föreslagne begränsning af personal och göromål
komme att qvarstå, det blifver nödigt, att af de begge vaktmästare, hvilka
hittills afsetts för Räntekammaren men af komitén antagits kunna indragas,
åtminstone den ene bibehålies.

Då de af komitén föreslagna lönegrunder äro desamma, som blifvit framställde
i betänkandet angående Kammarkollegii reglering, har jag, som biträdt
denna framställning, i nämnda hänseende endast att göra ett tillägg i
fråga om aflöningen för den räntmästare, som, enligt mitt förslag, borde bibehållas.
Efter nu gällande stat njuter denne tjensteman, i följd af sin
egenskap af uppbördsman, större lön än öfrige tjensteman i samma tjenstegrad,
och denna lön torde äfven hädanefter böra ställas högre, än hans vederlikars,
om än icke, i enlighet med nuvarande förhållandet, till fullt enahanda
belopp, som för verkets ledamöter kan varda bestämdt. Jag föreställer
mig, att denne tjenstemans aflöning lämpligen bör fastställas till lön

4.000 kr. och tjenstgöringspenningar 1,500 kr. eller tillsammans 5,500 kr.
som kan höjas efter fem års tjenstgöring i samma egenskap till 6,000 och
efter 10 års till 6,500 kronor.

Det anslag, som, enligt komiténs mening, behöfves för amanuenser,
vikariat, renskrifning samt flitpenningar, utgör 12,000 kronor. Då, i följd af
de framställningar, jag här ofvan gjort, ytterligare skulle erfordras för 2
amanuenser 2,000 kr. och för vikariat omkring 600 kr., eller tillhopa 2,600
kr. samt det af komitén till flitpenningar afsedda belopp, 1,500 kr., väl tål
att i någon mån förhöjas, bör, i min tanka, ifrågavarande anslag ökas till

15.000 kr.

Rörande göromålens fördelning mellan dels de föreslagna byråarne och
dels de hvarje byrå tillhörande embets- och tjensteman, innehåller komitébetänkandet
en mängd detaljbestämmelser, men då en stor del af dessa utan
tvifvel tillkommit mer i ändamål att förklara den nya organisationsplanen
och söka visa utförbarheten deraf, än med något anspråk, att de i allo skulle
komma att antagas, samt det torde tillhöra embetsverket att, sedan organisationen
till sina grunder blifvit fastställd, i förslag till ny instruktion för
verket och i en blifvande arbetsordning framställa de speciella föreskrifter i
afseende å arbetenas anordnande, som må anses erforderliga, har jag trott
mig kunna lemna å sido de erinringar, som åtskillige af de föreslagne bestämmelserne
i min tanka påkalla; likasom jag ansett mig kunna här förbigå de
förändringar i flere af dessa bestämmelser, bland annat i fråga om kontrollen
å Räntekammaren och Stämpelkassören, som, i händelse departements-indelningen
antages och Räntekammaren bibehålies, häraf blifva en naturlig
följd.

Slutligen får jag i öfverensstämmelse med hvad jag uti mina reservationer
till komiténs underdåniga betänkanden angående Hofrätternes och
Kammarkollegii reglering anfört och på deruti andragne skäl, dels hemställa,
att det af komitén, med en viss begränsning för nuvarande tjenstemän, föreslagna
förbud för tjenstemän i allmänhet att förena flere tjenster icke må komma
att gälla tjenstemännen i den nya första lönegraden i vidsträcktare mån,
än att desse icke tillåtas att utom Statskontoret innehafva tjenstebefattning å
rikets eller kommunens stat eller i någotdera af Riksdagens bägge verk, men
deremot medgifvas att tillika sköta annan ringare befattning efter Statskontorets
bepröfvande och så länge denna befattning befinnes icke vara hinderlig för
statstjenstens behöriga utöfning, dels att, om tjensteman, som erhåller förordnande
att under annans semester förestå- tjenst i högre grad, sjelf icke kan under
året af sådan förmån komma i åtnjutande, eller han förpligtas att under
samma period emottaga mer än ett dylikt vikariat, honom må tilldelas ersättning
derför med belopp, motsvarande tjenstgöringspenningarne vid den
högre graden men med förbindelse för honom att i stället afstå egne tjenstgöringspenningar
till den, som hans tjenst under tiden förrättar.

En på mina förslag grundad lönestat för Statskontoret följer här nedan,
upptagande det för verket erforderliga anslag till 102,300 kronor, som
väl icke obetydligt öfverskjuter det af komitén föreslagna belopp men åter
vida understiger summan af de anslag, som för verket nu utgå.

Förslag till

för Statskontoret.

	Lön	Tjenstegö-	Missräk-	Summa
		ringspen-	ningspen-
	Kronor.	ningar. Kronor.	ningar. Kronor.	Kronor.
President............................... 1 Statskommissarie (Depar-	7,600	2,400	—	10,000	Efter 5 års tjenst-
tementschef) .......................	4,600	1,800	—	6,400	, göring inom gra-nden kunna tjenst-
2 dito .....................	9,200	3,600	—	12,800	[ göringspennin-''garne höjas med
Kansliet.					600 kronor.
Sekreterare ...........................	3,000	1,500	—	4,500
1 Notarie ..............................	1,600	1,200	—	2,800
1 dito....................................	1,600	1,200	—	2,800
Registrator..............................	1,600	1,200	—	2,800
Ombudsman ...........................	1,600	1,200	—	2,800
Kammarbord or et.
1 Revisor och Bokhållare...	1,600	1,200	—	2,800	Efter 5 års tjenst-
4 dito.................................	6,400	4,800	—	11,200	göring inom gra-
		den kan lönen
Räntekammaren.					höjas med 500 kronor och efter 10 års med yt-
Räntmästare...........................	4,000	1,500	—	5,500
Riksbokslutskontoret.			terligare 500 kronor.
Kamererare ...........................	3,000	1,500	—	4,500
1 Bokhållare ........................	1,600	1,200	—	2,800
2 dito ........................	3,200	2,400	—	5,600
Kontoret för stämpelväsendet.
Kassör ....................................	1,600	1,200	500	3,300
Anslag till amanuenser, vika-
riat, renskrifning samt flit-penningar..............................	—	—	—	15,000
Förste vaktmästare...............	800	300	_	1,100	Efter fem års tjenstgöring inom
1 Vaktmästare ..................... G dito .....................	500 3,000	300 1,800	=	800 4,800	''j graden kan lönen > höjas med 100 kronor.
Summa	---1---1---1102,300

9 G

2:o. Erik Ljungstedt.

Åberopande hvad af mig blifvit anfördt uti mina vid komitéens den
12 December 1874 och den 9 Juni 1875 afgifna underdåniga betänkande!!
och förslag angående lönereglering in. in. dels för Hofrätterne i riket och dels
för Kammarkollegium fogade särskildta yttranden, har jag, i olikhet med
komitéens öfrige medlemmar, ansett att äfven i afseende på Statskontoret en
viss allmännare och lika grund bort följas vid fördelandet af den för en
hvar befattning blifvande hela aflöningen uti lön och tjenstgöringspenningar,
så att, utan hänförande af det s. k. ålderstillägget vare sig ensamt till den
förra eller ensamt till de senare, sjelfva lönen och den dermed lika stora
pensionen kommit att noggrannt eller åtminstone nära motsvara två tredjedelar
och tjenstgöringspenningarna eu tredjedel af det hela, — dock med
undantag, af uppgifven anledning, för ahöningsbcloppet åt presidenten.

Likaledes vidblifver jag min enligt sistberörda betänkande skiljaktiga
mening i fråga om aflöningen för tjensteman i liigsta graden, så att den vid
första tillträdet af sådan tjenst komme att utgöra 3,000 kronor i stället för
det till endast 2,800 kronor af komitéen föreslagna belopp.

Jag får derföre, under hemställan att ålderstillägg må, på sätt som
af mig blifvit föreslaget för kammarråd, komma en hvar af de blifvande
byråcheferne i Statskontoret till godo efter fem år och på i öfrigt uppgifna
vilkor samt till belopp af 000 kronor, härigenom för min del tillstyrka:

a) sådan fördelning af det till hvarje befattning hörande aflöningsbelopp
ej mindre sedan än innan ålderstillägg förvärfvats, som mitt efterstående
i tabellform upprättade särskilda löneförslag utvisar, samt

b) att aflöningen för tjenstemännen af första tjenstegraden må komma
att utgöra vid tillträdet 3,000, — efter fem år 3,500 och efter tio år 4,000
kronor med nyss omförmälda fördelning i lön och pension, å ena, samt
tjenstegöringspenningar dels att vid afgång med oafkortad pension frånträdas
och dels att i vissa fall vid ledighet afstås, å andra sidan, såsom likaledes,
bland annat, utvisas af denna

tabellariska uppställning:

Löneförmåner enligt Komitéens förslag.		Löneförmåner enligt Erik Ljungstedts särskilda mening.
		Tjenstgörings- penningar			1	Tjenstgörings- penningar
Hela aflö-ningen.	Lön och pension.	att vid ledighet afstås till vikarie. i	att vid ledighet kronan besparas.	Löntagande.	Hela aflö-ningen.	Lön och pension.	att frånträdas vid afgång med oaf-kortad pension.	att i vissa fall af-stås vid ledighet.
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.		Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
10,000	7,600	2,400	—	President .................................	10,000	7,600	2,400	2,400
7,000	4,600	1,800	600	Byråchef med ett ålderstillägg.	7,000	4,600	2,400	j 2,200;
6,400	4,600	1,800	—	Dito utan dito......... Sekreterare och ombudsman med	6,400	4,300	2,100
5,500	4,000	1,500	—	två ålderstillägg ..................	5,500 5,000	3,700	1,800	1
5,000	3,500	1,500	—	Dito med ett dito...............	3,300	1,700	j 1,700
4,500	3,000	1,500	—	Dito utan dito ............... Tjensteman af första tjenstegra-	4,500	3,000	1,500
3,800	2,600	1,200	—■	den*) med två ålderstillägg.	4,000	2,700	1,300	)
3,300	2,100	1,200	—	Dito med ett dito...............	3,500	2,300	1,200	j 1,200
2,800	1,600	1,200	—	Dito utan dito...............	3,000	2,000	1,000
1,100	800	300	■-	Förste vaktmästare .................. Ofrige vaktmästare med ett ål-	1,100	730	370	360
900	600	300	—	ålderstillägg.........................	900	600	300	\| 280j
800	500	300	—	Dito utan dito.....................	800	530	270

*) Bland dessa skulle stämpelpapperskassören få utöfver aflöningen, åtnjuta 500 kronor i missräkningspenningar.

3:o. Liss Öl. Larsson-.

Uti följande delar af betänkandet angående Statskontoret har jag med
komiténs flertal varit af olika mening:

Ivomitén har föreslagit inrättande af trenne byråar med särskild! chef Byramdeimn■
för hvarje. För min del anser jag att tvenne byråar med hvardera sin chef
äro tillräckliga. Nödvändigheten af en särskild byrå för förvaltningen af de
under Statskontorets vård stälda fonder kan jag icke medgifva, äfven om
man, på sätt komitén föreslagit, till en sådan byrå hänför stämpelpapperskassören.
Utom denne sednare, hvars göromål äro temligen sjelfständiga,

och icke ega något sammanhang med fondförvaltningen, skulle personalen å
denna byrå bestå af en tjensteman utom chefen. Det kan således icke vara
personalens myckenhet som påkallar ett chefskap, det måste vara arbetets
beskaffenhet; men granskar man de åligganden, som enligt komiténs förslagskola
tillhöra chefen, så finner man, enligt mitt förmenande, ganska lätt att
de flesta af dessa åligganden föga lämpa sig för ett chefskap, lika litet som
arbetets beskaffenhet påkallar ett sådant. För ifrågavarande arbeten fordras
hufvudsakligen endast ordning, noggranhet och påpasslighet — egenskaper,
som helt visst äro tillfinnandes äfven hos de tjensteman, som icke innehafva
byråchefs titel och lön.

Enligt min tanke kan den föreslagna chefsplatsen utbytas mot en bokhållare,
och det arbete, som enligt komiténs förslag skulle tillhöra ifrågavarande
byrå kunna sammanslås med riksbokslutsbyrån under en chef.

På denna byrå, som då kunde benämnas Fond- och Bokslutsbyrån,
skulle utom chefen och stämpelpapperskassören anställas fem bokhållare —
visserligen en mer än å inkomst- och utgiftsbyrån, men då den föredragningsskyldighet,
som kommer att åligga chefen för fond- och bokslutsbyrån
ändock torde blifva betydligt mindre än chefens å inkomst- och utgiftsbyrån,
så bör denne fullt medhinna utöfvandet af chefskapet och ändå derjemte
kunna egna en icke oväsentlig del af sin tid åt de mera vigtiga byrågöromålen.

Utom den besparing — visserligen icke stor, men icke heller att förakta
— som v.innes derigenom att en byråchefsbefattning utbytes mot en
bokhållaretjenst, vinnes genom de två byråarnes sammanslagning en annan
fördel, mera afsevärd. Det kan nämligen icke annat än vara förenadt med
mycken svårighet, att sedan man fördelat göromålen på flere byråar, bestämma
huru många tjensteman, med jemn och full sysselsättning hela året om,
som ä hvardera äro behöfliga — eu svårighet så mycket större, som icke
alla arbeten låter fördela sig, utan krafvel mera arbetskrafter vissa tider åt
året, och dessutom göromålen å den ena byrån kan åt en eller annan orsak
tilltaga, under det att desamma minskas å den andra. Att sammanslagningen
af de två ifrågavarande byråarne till en i icke ringa grad skulle
minska dessa svårigheter, synes mig påtagligt. Häremot kan visserligen invändas
att då första gradens tjensteman endast erhålla fullmakt på tjenst i
graden, så kunna dessa förflyttas från den ena byrån till den andra, hvarigenom
de påpekade svårigheterna öfvervinnas; men antagligt är att, sedan
berörde tjensteman blifvit placerade till tjenstgöring å en byrå, näppeligen
någon förflyttning kommer att ega rum, förr än missförhållanderna blifvit
allt för påtagliga, och då tjenstemännen å en byrå varit allt för mycket
öfverhopade af arbeten, under det deras vederlikar å andra byrån till äfventyra
haft föga ansträngande göromål.

Med komiténs flertal har jag varit ense om det belopp, som bör ställas
till verkets förfogande för att användas till ersättning'' åt extra biträden;
men deremot har jag icke kunnat finna det ändamålsenligt att, på sått komitén
föreslagit, gifva dessa extra biträden benämningen ”amanuenser”, och
särskildt uttala sig om huru många sådana erfordras för de särskilda byråarna
och kansliet. För bestämmandet åt det belopp, som kunde anses, erforderligt
för aflönande af extra biträden, var naturligtvis nödigt beräkna
huru mycket sådant biträde erfordras; men sedan man funnit ett sådant belopp,
borde icke komitén, enligt min tanke föreslå hvar och huru dessa medel
böra utgå, utan lemna medlen till embetsverket, för att af detsamma
fritt disponeras efter sig företeende behof. Hvad benämningen amanuenser
beträffar, så skulle jag icke deremot haft något att invända, om åt detta
namn icke kunde gifvas någon annan betydelse än extra biträden; men efter
flertalets mening, vill det synas, som om desse amanuenser skulle blifva eu
sorts ordinarie tjensteman i verket, ehuru icke upptagna på dess stat; en
sådan mening har jag trott mig finna uttalad i betänkandet, der det i fråga
om riksbokslutsbyrån bland annat heter, ”till aflönande af tillräckligt antal amanuenser
och extra biträden”, häraf vill det nemligen synas, som om med
amunuenser menades något annat än extra biträden. Visserligen förekommer
det på ett annat ställe i betänkandet, att Statskontoret skulle ega att
antaga amanuenser för år eller annan bestämd tid eller för visst arbete, och
af hvithet uttalande synes framgå att jemväl amanuenserne äro endast extra
biträden, ty någon skilnad emellan ett extra biträde och en amanuens, antagen
för viss bestämd tid eller för visst arbete, kan jag icke finna; men
då, genom de förut åberopade uttryck i betänkandet, missförstånd kan ega
rum, har jag ansett lämpligast att, i stället för de i betänkandet ofta förekommande
uttrycken anslag eller aflöning till amanuenser, komitén bordt begagna
orden anslag till ersättning för extra biträden.

I fråga om tjensters förening, åberopar jag, hvad jag derom yttrat
i min reservation, vidfogad komiténs betänkande angående Iiofrätterna, och
föreslår således följande bestämmelse: Ledamot i Statskontoret må icke innehafva
befattning utom Statskontoret, vare sig i statens eller komunens
tjenst, eller i bolag och inrättning med af Kongl. Maj:t eller vederbörande
embetsmyndighet faststäldt reglemente, der uppdraget är förenadt med lön
eller årligt arvode.

Angående ersättning för vikariat under sjukdom, åberopar jag, hvad
derom finnes uttalad t i den reservation, som jag jemte Häradshöfding Dufwa
afgifvit emot betänkandet rörande Kammarkollegium.

Under hänvisande till de skäl, som finnas anförda i nyssberörde reservation,
angående lönebeloppen föreslår jag, att Ledamot i Statskontoret

Amanuenser
och extra biträden.

Tjensters förening.

Vi karta t syrsättning
under
sjukdom.

Lönebeloppen.

100

måtte, jemte tjenstgöringspenningar 1,800 kronor, erhålla i lön 3,600 kr., hvilket
lönebelopp efter fem års tjenst kan höjas till 4,100 kronor, och efter
tio års till 4,600 kr.; hvarigenom sammanräknade aflöningsbeloppen blefve
5,400 kronor, 5,900 kronor och 6,400 kronor, och att:

Sekreterarens lön, utom 1,500 kronor i tjenstgöringspenningar, bestämmes
till 2,600 kronor, som efter fem års tjenst kan höjas till 3,100
kronor och efter tio års till 3,600 kronor, så att sammanlagda aflöningsbeloppet
blefve 4,100 kronor, 4,600 kronor och 5,100 kronor; samt att:

Förste vaktmästarens lön bestämmes till 700 kronor jemte 300 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, och Yaktmästares lön till 500 kronor, som
efter fem år kan höjas till 600 kronor, hvarförutom tjenstgöringspenningar
erhållas till belopp af 200 kronor.