UNDERDÅNIGA YTTRANDEN (Statens offentliga utredningar 1904:1)

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

I FRÅGA OM FÖRSLAG TILL

ÄNDRING I GÄLLANDE STADGANDEN

ANGÅENDE

TILLHANDAHÅLLANDE AF TIDNINGAR
GENOM POSTVERKETS FÖRSORG.

STOCKHOLM

K. I,. BECKMANS BOKTRYCKERI

1003.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

1. Styrelsen för Svenska Tidningsutgifvareföreningen ........ }

2. Publicistklubben. ............................................ jg

3. Göteborgs och Västra Sveriges Pressförening................................. 21.

4. Södra Sveriges Pressförening............................................ 28

B. Mellersta Sveriges Pressförening............ 32

6. Styrelsen för Aktiebolaget Svenska Telegrambyrån....................... 33.

1. Styrelsen för Svenska Tidningsuigifvareföreningen.

(Dat. den 29 maj 1902.)

TILL KONUNGEN.

Enligt Eders Kung!. Maj:ts beslut af den 7 sistlidna februari
bär Svenska Tidningsutgifvareföreningen blifvit satt i tillfälle att
inkomma med underdånigt yttrande i anledning af det utlåtande,
som kommitterade för utarbetande af förslag till ändring i gäl 1 -

lande stadganden angående tillhandahållande af tidningar genom
'' postverkets försorg den 4 mars 1901 afgifvit, äfvensom K. Generalpoststyrelsens
däröfver afgifna underdåniga utlåtande af den
23 november 1901.

Då Svenska Tidningsutgifvareföreningen nu begagnar sig af
det sålunda erbjudna tillfället, anhåller föreningen att i underdånighet
få framställa följande anmärkningar mot kommitterades
förslag till kungörelse med däri af Generalpoststyrelsen ifrågasatta
ändringar.

1) Med afseende å § 3 inom. 1

(angående tryckalster, som ej böra få införas i tidningsregistret).

Kommitterade hafva i detta mom. föreslagit åtskilliga stadganden
i fråga om hvad som ej bör få införas i tidningsregistret.

Under punkterna l:o), 2:o) och 3:o) hafva kommitterade ifrågasatt
väsentliga inskränkningar i syfte att utesluta åtskilliga publikationer
från hittills åtnjuten förmån att vinna postbefordran
såsom tidningar.

Tidningsutgifvareföreningen håller före, att det nuvarande
stadgandet, hvilket varit gällande allt sedan 1883, borde — förutsatt
att det rätt tillämpas — kunna anses fullt tillräckligt. Under
alla omständigheter hafva kommitterade, enligt föreningens
åsikt, gått längre med afseende på inskränkningar än som må.
anses behöfligt eller lämpligt ur det allmännas synpunkt.

Hvad först angår det under l:o) upptagna förbudet mot
»tryckalster, om hvilket på grund af innehållets beskaffenhet
eller eljest måste antagas, att det skall omfatta endast ett begränsadt
antal nummer eller häften och efter utgifvande däraf
upphöra att vidare utkomma», befarar föreningen, att ett dylikt
stadgande skulle kunna få tillämpning äfven på publikationer,
som i allo hafva karaktären af tidning, men som utgifvas för em
viss begränsad tid, såsom t. ex. fallet varit med »Nordens Exposition
stidning» (som utkom i 127 nummer under utställningen

i Stockholm sommaren 1897) och »Ariel, Pressveckans tidning»
(som utkom i 12 nummer med anledning af Pressens vecka sommaren
1901). Något skäl att icke bevilja dylika tidningar samma
förmån som andra i fråga om postbefordran torde ej gärna kunna
förebringas. Föreningen anser alltså, att punkten l:o) bör utgå
eller åtminstone omredigeras.

Beträffande sedan de i punkten 2:o) föreslagna bestämmelserna
komme desammas antagande i oförändradt skick att hafva
till följd, att åtskilliga tidskrifter, som under åratal utgifvits i
vårt land och som under skydd af hittills gällande stadganden
utvecklats och vunnit stor spridning bland allmänheten, plötsligt
skulle se sig nödsakade att antingen gifva åt sitt innehåll
annan uppställning o. s. v. eller ock upphöra att vidare utkomma
såsom tidskrifter. Förslagets genomförande skulle ej blott innebära
en orättvisa mot de ifrågavarande tidskrifterna utan tilllika
vara menligt för den stora allmänheten, enär åtkomsten af
nyttig och omväxlande läsning i skilda ämnen blefve försvårad.
Härtill kommer, att de föreslagna inskränkningarna strida mot
den praxis, som på detta område i åtskilliga andra land vunnit
häfd.

Föreningen ansluter sig alltså beträffande punkten 2:o) till
det medlingsförslag, som blifvit framställdt i herr E. Hammarlunds
reservation och anser på de i nämnda reservation anförda
skäl, att sagda punkt bör erhålla eu lydelse af i hufvudsak
samma innehåll som den nu gällande. Om punkten bo) bortfaller,
torde emellertid i punkten 2:o) äfven böra omnämnas
tryckalster, som består af ett arbete, hvadan förbudet borde omfatta:
tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller till väsentligaste
delen består af ett eller några få i särskilda häften fördelade
arbeten.

Under punkten 4:o) hafva konnnitterade föreslagit, att i tidningsregistret
ej skulle få införas: »tidning, hvars benämning
antingen äi alldeles lika med titeln å tidning, som redan är för
annans räkning införd eller behörigen anmäld till införande i

tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer sådan likhet,
att tidningarna lätt kunna förväxlas».

Om lämpligheten af att införa eu dylik bestämmelse i en postförfattning
hyser Tidningsutgifvareföreningen stor tvekan. Det
vill synas föreningen, som om denna viktiga angelägenhet borde
lösas genom ändringar i Tryckfrihetsförordningen eller på annat
sätt, t. ex. genom en särskild lag angående rätt till tidnings titel.

Under alla omständigheter torde afgörandet af en så viktig
fråga som den om tidningsutgifvares rätt att få sin tidning befordrad
genom postverket icke böra läggas uteslutande hos Generalpoststyrelsen.

2) Med afseende å § 8

(angående post af giftens storlek).

Enligt kommitterades förslag skulle tidningarna drabbas af
väsentligt förhöjda postafgiftér. Den af kommitterade ifrågasatta
förhöjningen motsvarar icke mindre än 70 procent. Generalpoststyrelsen
har emellertid i sitt utlåtande förklarat nämnda
ökning icke tillräcklig utan hemställt om sådana ändringar i
kommitterades förslag, att förhöjningen i de nuvarande afgifterna
för tidningarnas postbefordran komme att uppgå ända till
130 procent, d. v. s. att de nu utgående postafgifterna skulle i
det stora hela komma att betydligt mer än fördubblas. För enstaka
tidningar blefve postafgiften t. o. m. tre ä fyra gånger
större än hvad för närvarande är fallet.

Det må icke förtänkas Tidningsutgifvareföreningen, att den
ställer sig afvisande gent emot så betydande förhöjningar.

Af hvad kommitterade andragit torde framgå, att någon förhöjning
i tidningarnas postbefordringsafgifter bör äga rum, på
samma gång mera rättvisa grunder varda fastställda i fråga om
afgifternas storlek de olika tidningarna sins emellan. Men att
därvidlag gå t. o. m. längre än hvad kommitterade föreslagit
synes föreningen under inga förhållanden böra ifrågakomma.

Mot den af Generalpoststyrelsen ifrågasatta höjningen med

50 procent viti de af kommitterade föreslagna befordringsafgifterna
anhåller föreningen att i korthet få andraga följande:

1. Med den stora kulturella uppgift tidningspressen har
måste det ligga i statsmakternas intresse, att tidningarna — den
allmänna odlingens och upplysningens befrämjare - erhålla eu
lätt och billig spridning till olika delar af landet. Postafgiften
för tidningar bör därför ställas proportionsvis lägre än för andra
postförsändelser och ej sättas högre än som är nödigt för att
postverkets utgifter må täckas af dess inkomster. Att tidningspressen
härvidlag kommer i eu mera gynnsam ställning, är så
mycket mera rättvist, som öfriga grenar af poströrelsen till stor
del främjas och utvecklas just i mån af tidningspressens utveckling.

2. Denna tidningarnas stora betydelse för den allmänna
odlingen har gjort, att man i andra land i allmänhet fastställt
tidningarnas postafgifter till så låga belopp som möjligt och sålunda
på detta område ej uttagit de verkliga kostnaderna.

I Tyskland beräknades år 1897 postverkets inkomst pr postabonneradt
nummerexemplar uppgå till 0,43 öre. I den till tyska
riksdagen 1899 aflåtna regeringspropositionen föreslogos sådana
ändringar med afseende på tidningarnas postafgifter, att medelinkomsten
pr nummerexemplar skulle hafva uppgått till 0,6 2
öre, men genom de af riksdagen vidtagna förändringarna i det
framlagda förslaget minskades den beräknade inkomsten af reformen,
så att denna antogs komma att t. o. m. något understiga
inkomsten af de förut gällande, procentvis utgående postbefordringsafgifterna.
Medelafgiften pr nummerexemplar uppgår
alltså enligt nu gällande bestämmelser i Tyskland icke ens
till det belopp, hvartill den beräknades enligt förutvarande stadgande^
eller 0,4 3 öre.

Men i Sverige skulle nämnda medelafgift pr nummerexemplar,
som för 1898 beräknades till 0,3 7 öre, enligt kommitterades förslag
uppgå till 0,6 3 öre och enligt Generalpoststyrelsens till
0,8 5 öre.

Härvid invändes, att i Tyskland tillkommer särskild hembäringsafgift.
Det är emellertid att märka, att i nämnda land
sker liembäring såväl i stad som på landet, under det hos oss
flertalet tidningar icke hembäras, utan få abonnenterna själfva
hämta sina tidningsexemplar å vederbörande postanstalt.

Den afgift, som af kommitterade blifvit föreslagen för tidningarnas
postbefordran i Sverige, är alltså, i stort sedt, högre
än den, som i Tyskland numera är fastställd, hvadan en sådan
förhöjning, som af Generalpoststyrelsen blifvit ifrågasatt, icke
kan anses vara förenad med billighet.

Om kommitterades förslag blefve antaget, skulle visserligen
enligt kommitterades beräkningar postverket göra en icke oväsentlig
förlust på tidningsrörelsen. Men de utgiftsberäkningar, som
ligga till grund för förslaget, synas Tidningsutgifvareföreningen
vara i vissa fall alldeles för högt tilltagna, något som äfven hvad
angår eu och annan post kommitterade själfva påpekat.

Äfven i andra land gör emellertid postverket förlust på tidningsrörelsen.
I Amerika beräknades denna förlust år 1898
uppgå till icke mindre än 20 millioner dollars.

3. Om de af Generalpoststyrelsen föreslagna mycket höga
afgifterna skulle varda fastställda, komme allmänheten att i hög
grad häraf betungas. Med den nuvarande konkurrensen på tidningsområdet
hafva nämligen tidningarna till det allra yttersta
nedpressat sina prenumerationspris. Gifvet är alltså, att om
afgifterna för tidningarnas postbefordran komma att höjas, tidningsutgifvarne
se sig nödsakade att af den tidningsläsande allmänheten
uttaga en motsvarande höjning. Om denna höjning
varder så stor, som Generalpoststyrelsen ifrågasatt, blir det alltså
för allmänheten väsentligt dyrare att hålla tidningar än hittills.

Äfven ur synpunkten af den stora tidningsläsande allmänhetens
intressen finner sig alltså Tidningsutgifvareföreningen
böra motsätta sig Generalpoststyrelsens förslag.

4. En annan följd af postbefordringsafgiftens fastställande
till så högt belopp som det Generalpoststyrelsen föreslagit

blefve otvifvelaktigt den, att tidningar med större upplagor sökte
att på platser, där de hafva ett stort prenumerantantal, ordna
•distributionen utan anlitande af postverket som mellanhand.
En del af de påräknade inkomsterna — och naturligtvis den
del, för hvilken postverkets utgifter äro de mest minimala —
skulle därmed gå förlorad för postverket.

5. Slutligen må framhållas, att intet behof föreligger från
postverkets sida att uttaga så höga afgifter som de af Generalpoststyrelsen
ifrågasatta. Postverket lämnar nämligen årligen
•ett afsevärdt öfverskott. År 1888 var detta öfverskott endast
•36,000 kronor men steg år 1891 till öfver 321,000, år 1894 till
■öfver 653,000, år 1896 till öfver 1,018,000 och år 1897 till öfver
1,236,000 kronor. År 1900 var öfverskottet 665,000 kronor förutom
425,000 kronor till nya posthusbyggnader, och för år 1901
utgjorde öfverskottet 636,384 kronor förutom 410,000 kronor,
som utgick till posthusbyggnader, alltså sammanlagdt eu million
kronor. Pör innevarande år beräknas i den af riksdagen godkända
staten öfverskottet till 380,000 kronor förutom 729,500
kronor till posthusbyggnader och för nästa år till 330,000 kronor
förutom 215,000 kronor till posthusbyggnader.

Att under sådana förhållanden öka postverkets inkomster
med ytterligare 552,000 kronor i enlighet med General poststyrelsens
förslag, därför finnes intet fog. Ty postverket är till för
■att tjäna allmänheten, ej för att skaffa staten ökade inkomster.

En så väsentlig förhöjning som den af Generalpoststyrelsen
ifrågasatta är enligt hvad framgår af det föregående icke betingad
af något behof för att postverkets rörelse skall gå ihop
utan blir en ny skatt, lagd på den stora tidningsläsande allmänheten,
och då tidningarna numera trängt in i snart sagdt hvarje
hem, blir den ökade postafgiften i verkligheten en ny skatt på
hela svenska folket.

Kommitterades förslag — som skulle hafva till följd att
postverket finge en ökad inkomst af omkring 300,000 kronor —
blir, redan det, mycket betungande för tidningarna och allmän -

heten, hvadan föreningen dristar i underdånighet hemställa, om
icke åtminstone den af kommitterade föreslagna procentafgiften
(»två procent af den utgifvaren tillkommande prenumerationsafgift,
dock ej under_5 öre») kunde bortfalla. Denna procentafgift
å tidningarnas prenumerationspris är i princip oriktig och
har äfven alldeles strukits i Tyskland.

Enligt kommitterades beräkningar skulle procentafgiften
gifva en inkomst af 59,319 kr. 03 öre. Efter densammas borttagande
skulle — med bibehållande af kommitterades öfriga afgifter
— postverkets inkomster för tidningsrörelsen ökas från
425,957 kr. 94 öre till 658,185 kr. 56 öre eller med 232,227 kr.
62 öre. Ökningen i procent skulle blifva 54, och inkomsten pr
nummerexemplar skulle stiga från 0,3 7 till 0,5 7 — alltså äfven i
detta fall betydligt högre än i Tyskland.

Kommitterades förslag angående en förskrifningsafgift af 10
öre för hvarje abonnement, en nummerafgift af 12 öre för hvarje
nummer i veckan samt en viktafgift af 6 öre för hvarje kilogram
finner sig Tidningsutgifvareföreningen böra lämna utan anmärkning,
särskildt med hänsyn därtill att genom antagandet af ett
dylikt förslag mera rättvisa grunder varda fastslagna än de nuvarande
samt därjämte garanti vinnes för att postverkets inkomster
på tidningsrörelsen skola stiga i mån af själfva rörelsens,
tillväxt.

3) Med afseende å § 9 mom. 2

(iangående högsta vikten för postabonnerad tidning).

Föreningen anser, att om eu maximivikt skall fastställas för
tidning, som befordras efter abonnement genom postverkets förmedling,
denna bör sättas icke till 150 gram såsom kommitterade
föreslagit utan i stället till 175 gram.

Till de skäl, som i herr E. Hammarlunds reservation blifvit
anförda för en dylik mening, kan läggas, att numera dagliga tidningar
stundom utgifva söndagsnummer, som väga ända till
170 gram.

4) Med afseende å § 11 inom. 1

(angående af giften för s. k. utgifvarekorstånd).

I likhet med hvad som blifvit uttaladt i herrar Winroths
och Hammarlunds reservationer äfvensom i Generalpoststyrelsens
utlåtande anser Tidningsutgifvareföreningen, att afgiften för det
nya slag af korsbandsförsändelser, som af kommitterade blifvit
ifrågasatt och som benämnes utgifvarekorsband, icke bör bestämmas
till olika belopp allt efter som sålunda försända tidningar
utkomma liera eller färre gånger i veckan. Ett likformigt
porto för dylika korsband torde vara det enda riktiga, och
bör afgiften sättas till högst 12 öre (helst 10 öre) för hvarje vikt
af ett kilogram.

5) Med afseende å § 11 inom. 4

{angående vanliga tidningskorsband).

Kommitterade hafva i sitt förslag bibehållit hittills gällande
bestämmelser angående vanliga tidningskorsband. Befordringsafgiften
för enstaka korsbandsförsändelser, innehållande tidningar,
äfvensom dylika försändelser, inlämnade af annan än vederbörande
utgifvare eller å postanstalt utanför den ort, där tidningen
utgifves, skulle alltså som hittills utgöra 1 öre för hvar
vikt af 50 gram, dock minst 4 öre (2 öre vid lokalbefordran).

Generalpoststyrelsen föreslår emellertid, att detta nedsatta
trycksaksporto för tidningar, livilket varit gällande allt sedan
1877, måtte helt och hållet borttagas och att sålunda — frånsedt
de nya utgifvarekorsbanden — afgiften för korsband, som
utgöres af inländska tidningar, hädanefter skulle blifva densamma
som för vanliga trycksakskorsband, d. v. s. 4 öre för
hvar vikt af 50 gram.

Ifall detta General poststyrelsens förslag blefve godkändt,
skulle för alla returförsändningar af tidningar betalas samma
höga porto som för böcker, alltså fyra gånger det nuvarande
vanliga tidningskorsbandsportot. Allmänheten, som alltmera börjat
i ganska stor utsträckning betjäna sig af korsband vid för -

sändning af tidningar till släktingar och bekanta, skulle likaledes
få vid dylika tillfällen erlägga en väsentligt högre afgift än hittills.

Af våra vanliga 5-örestidningar kunna för närvarande 4 ex.,
vägande sammanlagdt 250 gram, försändas såsom korsband mot
en afgift af 5 öre, men ifall Generalpoststyrelsens förslag blefve
antaget, skulle portokostnaden uppgå till icke mindre än 25 öre
eller mera än det pris, tidningarna betinga i allmänna handeln
och ungefär dubbelt så mycket som hvad tidningarna sjkifva erhålla
af återförsäljare. I Danmark utgör portoafgiften för ett
motsvarande tidningskorband endast 4 öre, i Belgien 7,2 öre och
i Tyskland 8,9 öre.

Så länge vi hafva ett så högt bokporto som fallet är i vårt
land, synes det Tidningsutgifvareföreningen orimligt att sätta i
fråga, att befordringsafgiften för tidningskorsband skall i allmänhet
vara densamma som för böcker under korsband.

Generalpoststyrelsen menar, att mycket afsevärda svårigheter
skola efter tidningsregistrets införande möta mot bibehållande
af tidningskorsbanden. Men dessa svårigheter torde på ett mycket
enkelt sätt kunna undanrödjas. Enligt § 5 i förslaget till
Kungl. kungörelsen skall Generalpoststyrelsen framgent som hittills
årligen utfärda en tidningstaxa. Genom ett tillägg till § 11
mom. 4 kunde uttryckligen angifvas, att nämnda moment har i
hvad angår tidning, som under korsband inlämnas på annan ort
än där tidningen utgifves, tillämpning endast i det fall, att tidningen
— hvilket ju är det vanliga — finnes införd i årets tidningstaxa.
Därmed skulle för öfrigt endast fastslås hvad som
hittills varit öflig praxis på detta område.

Ur såväl allmänhetens som tidningarnas synpunkt finner
alltså Tidningsutgifvareföreningen sig böra afstyrka Generalpoststyrelsens
förslag beträffande borttagande af nuvarande vanliga
tidningskorsband. Någon rubbning i gällande bestämmelser härom
bör icke vidtagas — åtminstone icke utan i samband med en väsentlig
nedsättning i det mycket höga bokportot, hvilket hos oss
är betydligt högre än i åtskilliga andra land.

Med ett litet förtydligande tillägg torde sålunda kommittera
des förslag i § 11 mom. 4 böra godkännas.

6) Med afseende å § 13

(iangående tidningars afl ämnande till posten å extra tid).

Kommitterade hafva föreslagit åtskilliga lättnader i livad angår
tidningars afrinnande till posten å extra tid. Generalpoststyrelsen
åter anser, att i hufvudsak samma bestämmelser som
de hittills gällande böra härvidlag fastställas.

I betraktande däraf, att de nuvarande postafgifterna för
abonnerade tidningar skulle enligt kommitterades förslag ökas
med icke mindre än 70 procent, hoppas Tidningsutgifvareföreningen,
att de af kommitterade föreslagna lättnaderna må varda
genomförda.

Det synes Tidningsutgifvareföreningen allt för oegentligt, att
framgent som hittills morgontidningar i liufvudstaden icke skulle
utan mot erläggande af en extra afgift kunna få inlämnas å tidningsexpeditionen
vid Stockholms postkontor tidigare än kl. 10
f. m., under det viktiga postförande bantåg afgå från Stockholm
redan kl. omkring 7,3 0 f. in. På sätt kommitterade framhållit,
torde det få anses ligga i allmänhetens intresse lika väl som i
tidningsutgifvarnes, att tidningarnas försändande med först afgående
postlägenhet icke varder genom särskilda afgifter försvåradt.
Morgontidningarna äro i regeln färdiga senast kl. 6 f. m.
Om för dem extra afgift ej erlägges, på sätt Generalpoststyrelsen
ifrågasatt, skulle de enligt nuvarande ordning icke kunna
få inlämnas på tidningsexpeditionen förrän kl. 10 f. m., och
posten vore då ej skyldig aflämna dem till postförande bantåg
före kl. 12 på dagen, alltså sex timmar efter det tidningarna varit
färdiga. Allmänheten skulle sålunda få sina nyheter betydligt
senare än som är nödigt. Detta sätt att betjäna allmänheten
öfverensstämmer föga med det som på andra områden inom
postverket gör sig gällande. Ett bref, som lägges i eu breflåda
strax före kl. 5,3 0 f. in., kan redan kl. 7,4 5 f. m. blifva afsändt
med bantåg, men en tidning, som är färdigtryckt kl. 5,3 0 f. m.,
skulle icke kunna utan mot erläggande af en rätt ansenlig extra
afgift blifva afskild förrän efter kl. 12 på dagen.

Då enligt Tidningsutgifvareföreningens mening kommitterades
förslag i nu förevarande hänseende synes vara väl afvägdt och
genom detsamma hänsyn tages till både allmänhetens, tidningarnas
och postverkets intressen, tillåter sig föreningen hemställa
om bifall till kommitterades men afslag å Generalpoststyrelsens
förslag i hvad angår de i § 13 föreslagna tider på
dygnet, då utgifvare skulle hafva rätt att utan afgift aflämna sin
tidning till posten.

Men Tidningsutgifvareföreningen vågar därjämte hemställa
om sådant tillägg till ifrågavarande paragraf, att dels tidningsutgifvare
tillförsäkras ovillkorlig rätt att direkt till postkupé själf
kunna få expediera sin tidning, dels i dylikt fall särskild afgift,
ej bör ifrågakomma, äfven om aflämnandet sker under tiden kl.
10 e. in.—7 f. m. Tidningsutgifvaren drabbas nämligen i detta
fall af väsentliga kostnader, och postverket besparas en hel del
arbete, hvadan det synes rättvist, att tidningsutgifvaren ej tillika
ålägges eu särskild afgift till postverket.

Öfriga paragrafer i kommitterades förslag till kungörelse
föranleda ej till något särskildt yttrande från Tidningsutgifvareföreningens
sida.

Svenska Tidningsutgifvareföreningen, som vid allmänt sammanträde
denna dag beslutat afgifva förestående yttrande, anhåller
i underdånighet, att Eders Kungl. Maj.t täcktes vid utarbetandet
af nya föreskrifter angående villkoren för postbefordran
af tidningar och andra periodiska skrifter taga hänsyn till
de här ofvan af föreningen uttalade önskningsmålen.

Underdånigst

Styrelsen för Svenska Tidningsutgifvareföreningen.

HELMER KEY.

G. F. Hedvall. Richard Gustafsson. Axel Lidman.

G. Torelius. Johan Wirén.

Victor Wennerholm.

Stockholm den 29 maj 1902.

2. Publicistklubben.

(Dat. den 29 maj 1903.)

TILL KONUNGEN.

Sedan cliefen för Kung! Civildepartementet i skrifvelse af
den 7 februari 1902 på nådigste befallning meddelat Publicistklubben,
att Kung!. Maj:t funnit godt förordna, att åt klubben

skulle lämnas tillfälle att — sedan klubben å sin sida beredt
de inom densamma bildade särskilda pressföreningar tillfälle att
till klubben yttra sig i fråga om det af kommitterade för utarbetande
af förslag till ändring i gällande stadgande!! angående
tillhandahållande af tidningar genom postverkets försorg den 4
mars 1901 afgifna underdåniga utlåtande — så fort ske kunde
inkomma med det underdåniga yttrande i ämnet, hvartill klubben
kunde finna anledning, och sedan chefen för Kungl. Civildepartementet
anhållit om meddelande, huruvida och i så fall när dylikt
yttrande kunde från klubben förväntas, får Publicistklubben,
ehuru yttranden ännu ej inkommit från samtliga pressföreningar,
härmed afgifva sitt yttrande i ämnet.

Publicistklubben vill härvid främst betona den stora betydelse,
tidningspressen äger såsom vår tids mest verksamma
kommunikationsmedel i den andliga och materiella odlingens
tjänst, hvarigenom frågan om villkoren för tidningars befordran
genom postverket blir för staten mindre en finansiell än en
kulturell fråga. Det kunskapsmaterial, som genom tidningarna
sprides till befolkningens alla lager, den belysning, de ur olika
synpunkter gifva åt händelser och företeelser i samtidens lif,
och det allmänintresse, de väcka och vidmakthålla, äga såväl för
den enskildes sträfvan som för samhällets utveckling en betydelse,
som väl knappast kan mätas. Tidningspressen har blifvit
en af de mest oumbärliga faktorerna i ett fritt och framåtskridande
folks lif, och det måste därför betecknas såsom ett oemotsägligt
samhällsintresse att främja i stället för att motverka
bruket af tidningar. Detta har ock sedan lång tid varit erkändt
i vårt land. Redan vid ståndsriksdagarna 1810 och 1815 förekommo
sålunda från ständerna framställningar, hvilka gingo ut
på, att tidningar, som kunde anses bidraga till den »allmänna
upplysningens befordran», äfvensom sprida upplysning i såväl
»ekonomiska som vetenskapliga ämnen», måtte få portofritt försändas
med allmänna posten.

Den oerhörda utveckling, hvaraf den svenska tidningspressen
sedan denna tid visat sig mäktig, är i och för sig ett fullt tillräckligt
vittnesbörd om den viktiga uppgift i samhällslifvet, som

den har att fylla; i allt högre grad, och i allt vidare kretsar
har tidningspressen blifvit förmedlaren af den allmänna upplysningen.
Af detta faktiska förhållande framgår också, att ett
obilligt fördyrande af tidningarnas postbefordringsafgifter med
däraf oundgängligen framkallade förhöjningar i det pris, för
hvilket tidningarna komma att hållas allmänheten till banda,
helt enkelt skulle komma att verka som ett den allmänna upplysningens
beskattande.

Häraf torde följa, att inom poströrelsen tidningsbefordringen
intar en plats alldeles för sig. Det är sålunda uppenbart, att
det allmännas intresse med hänsyn till tidningsportot är af helt
annan natur än exempelvis i fråga om brefportot. Genom låga
afgifter för tidningars postbefordran deltager staten i och underlättar
det direkta folkupplysningsarbete, som pressen utför, och
har uti pressens omfattande betydelse för den andliga och ekonomiska
samfärdseln den kraftigaste uppfordran att så göra.
Denna synpunkt kan tydligen ej i tillnärmelsevis samma grad
göras gällande med afseende på brefportot. Vid jämförelsen
mellan båda dessa piortosatser måste för öfrigt hänsyn tagas
därtill, att en eventuell nedsättning af brefportot endast för ett
jämförelsevis litet antal större korrespondenter, såsom banker
och affärsfirmor, kunde bli till nämnvärd ekonomisk fördel,
under det att fördyrandet af tidningsportot skulle urskiljningslöst
drabba den stora allmänheten och i främsta rummet just massan
af de mindre bemedlade.

Men äfven om man ville bortse från dessa för frågans bedömande
enligt klubbens mening väsentliga omständigheter och
betrakta henne uteslutande ur synpunkten af finansiella fördelar
eller olägenheter för postverket, måste det framstå såsom en
riktig angelägenhet att bereda tidningarna eu i möjligaste mån
lätt och billig spridning till olika delar af landet. Det bör nämligen
ej förbises, att tidningarna indirekt tillföra öfriga grenar
af poströrelsen betydande intäkter. Såsom kunskapsförmedlare
på de mest skilda områden och genom nyhetsmaterialet i sina
text- och annonsafdelningar framkalla tidningarna enligt den
dagliga erfarenhetens vittnesbörd en ofantligt vidsträckt korre -

spondens, som tilltager i omfång ocli därigenom tillför postverket
ökade ekonomiska fördelar i samma mån, som deras spridning
underlättas och tilltager. Det vore jämförelsevis lätt att
påvisa, att snart sagdt ingen gren af poströrelsen finnes, till
hvars utveckling tidningspressen ej på detta eller annat sätt
bidragit.

På grund af hvad nu anförts anser Publicistklubben, att
det ligger i statens eget välförstådda intresse att hålla afgifterna
för tidningarnas postbefordran så låga som möjligt. Den uppoffring,
staten därigenom -måhända kan få vidkännas, är mera
skenbar än verklig; men äfven om så icke vore, skulle den icke
blott påkallas utan äfven rikligen ersättas genom på denna väg
uppnådt befrämjande af vidtutgrenade allmännyttiga syften. Yid
sådant förhållande finner sig klubben föranlåten att inlägga en
bestämd gensaga mot hvarje tanke på så betydande förhöjningar
i postafgifterna, som af Kungl. Generalpoststyrelsen föreslagits,
och hyser äfven tvekan, om de af kommitterade föreslagna höjningarna
verkligen kunna vara ur det allmännas synpunkt gagneliga.
A postverkets sida föreligger icke något behof af ökade
inkomster, då ju dess rörelse årligen lämnar stora öfverskott;
och då detta verks egentligaste uppgift, såsom i 1891 års riksdagsskrivelse
anföres, »icke är att inbringa staten inkomster,
utan att på bästa sätt betjäna allmänheten», synes ingen anledning
förefinnas att nu beskatta denna genom väsentligt förhöjda
afgifter af ifrågavarande slag.

Om klubben sålunda finner det ur alla synpunkter vara mest
önskvärdt, att afgifterna för tidningarnas postbefordran fortfarande
utgå med totalbelopp, som i förhållande till antalet befordrade
tidningsexemplar i möjligaste mån motsvara de nuvarande, vill
klubben däremot, i anslutning såväl till sitt eget, nedan berörda
tidigare uttalande, som ock till hvad kommitterade i denna del
anfört, framhålla beliofvet däraf, att dessa afgifter uttagas efter
andra grunder än de nuvarande. Ur postverkets synpunkt är
det uppenbarligen en berättigad fordran, att afgifterna för de
olika tidningarna fastställas i förhållande till det arbete, expeditionen
af hvarje tidning förorsakar, samt genom sin anordning

lämna säkerhet för, att postverkets inkomst af tidningsrörelsen
stiger i jämn proportion till själfva rörelsens tillväxt. Att så
icke nu är förhållandet, utan att postverkets inkomst på tidningsrörelsen
relativt minskas, ju mera antalet befordrade nummerexemplar
stiger, framgår med fullkomlig tydlighet af det vid
bevillningsutskottets betänkande n:r 32 vid innevarande års riksdag
bifogade diagram n:r 1.

Då detta förhållande föranledes däraf, att med nu gällande
beräkningsgrunder befordringsafgifterna för de s. k. billiglietstidningarna
med deras stora upplagor ej kunna anses motsvara
de kostnader och det besvär, som expeditionen af dessa tidningar
vållar postverket, måste det erkännas vara en af sakförhållandena
motiverad fordran, att befordringsafgifterna i stället
böra utgå efter andra grunder, exempelvis tidningarnas nummerantal
samt — i den utsträckning sådant kan ske utan menlig
inverkan på tidningarnas kvalitet — deras vikt.

Då staten själf genom nuvarande grunder för afgifternas utgående
i väsentlig män bidragit till billiglietspressens uppkomst,
ligger emellertid äfven däri utan tvifvel för staten en uppfordran
att icke höja postbefordringsafgifterna öfver hufvud därhän, att
vare sig denna eller någon annan art af pressverksamhet onödigt
försvåras.

Publicistklubben anser, såsom ofvan sagts, att det i främsta
rummet är de procentuella afgifterna, som förorsaka nu antydda
missförhållanden, och klubben vill för sin del, i likhet med tidningsutgifvareföreningen
betona önskvärdheten af, att dessa utgifter
fullständigt afskaffa^, detta så mycket mera, som klubben
uti deras tendens att främja en onaturlig sänkning af prenumerationsprisen
ser en af de för pressen ofördelaktiga omständigheter,
som medverka till att göra annonsinkomsterna till tidningarnes
bärande ekonomiska grund.

Postbefordringsafgifterna böra enligt klubbens redan i dess
framställning till kommitterade år 1899 gjorda uttalande fastställas
efter här nedan angifna beräkningsgrunder, Indika i sak
sammanfalla med hvad kommitterade föreslagit, med undantag
däraf, att klubben afstyrker den procentuella afgiftens bibe 2 -

hållande i någon form. Afgifterna skulle sålunda utgå i följande
kategorier:

a) viss, för alla tidningar, lika grundafgift vid prenumerationens
verkställande, oafsedt för huru lång tid den sker;

b) likformig afgift för hvarje i veckan utkommande nummer;

c) viktafgift per kilogram.

Da Publicistklubben på grund af hvad ofvan anförts håller
före, att statens och allmänhetens intresse bäst tjänas genom
så låga utgifter för tidningarnas postbefordran som möjligt, och
att en öfvergång till de nya af klubben ofvan förordade beräkT
ningsgrunderna, tillämpade medels rättvist afvägda portosatser,
kan lämna skälig ersättning för postverkets kostnader och besvär,
samtidigt som säkerhet vinnes för, att verkets eventuella
förlust på tidningsrörelsen ej kunde stegras genom dennas egen
utveckling, saknar klubben anledning att ingå på en detaljerad
granskning af frågan om själfva afgifternas belopp och inskränker
sig i detta afseende till att framhålla önskvärdheten däraf,
att beloppen, så vidt möjligt är, ej komma att väsentligen öfverstiga
de nuvarande afgifterna, beräknade i medeltal per nummerexemplar.

I sitt utlåtande hafva kommitterade föreslagit upprättandet
af ett tidningsregister, angifvande livilka tryckalster postverket
har att befordra såsom tidningar.

Publicistklubben, som delar den uppfattningen, att hithörande
bestämmelser, hvilkas tillämpning hittills varit beroende
af en mer eller mindre godtycklig praxis, då och då reglerad af
ett kungligt bref, böra fastställas i eu af konung och riksdag
gemensamt stiftad lag, har icke någon principiell invändning att
göra mot upprättandet af ett tidningsregister men anser sig äga
anledning till några anmärkningar mot det sätt, hvarpå kommitterade
föreslagit denna tankes förverkligande.

Enligt den formulering punkt 1 under 3 paragrafens första
moment erhållit, skulle tillfällighetstidningar, exempelvis pressalster,
utgifna vid utställningar, kunna uteslutas från postbefordran,
ehuru deras karaktär af tidning är obestridlig. Denna
punkt torde därför böra omredigeras.

Likaledes torde en ändring vara erforderlig uti punkt 2 i
samma moment rörande vissa tidskrifters postbefordran, och
tillåter sig Publicistklubben i detta fall hänvisa till herr E.
Hammarlunds i ämnet afgifna till kommitterades utlåtande fogade
reservation.

Enligt punkt 4 af samma moment skulle på Generalpoststyrelsens
afgörande bero, hvem de postala förmånerna för tidning
med viss titel rätteligen tillkomma. Då ett sådant afgöi*ande
i verkligheten skulle till det närmaste sammanfalla med bestämmandet
angående rätt till tidnings titel men denna rätt ovedersägligen
kan bli föremål för anspråk, som böra af domstol och
ej af administrativ myndighet pröfvas, får klubben som sin bestämda
uppfattning uttala, att nämnda punkt helt och hållet
bör ur den blifvande författningen utgå. Det af klubben nogsamt
insedda behofvet af klara och noggranna stadganden om
rätt till tidnings titel torde böra tillgodoses genom särskild lag.

Korande den föreslagna maximivikten för tidning, som befordras
genom postabonnemang, anser Publicistklubben, att denna
i enlighet med hvad herr E. Hammarlund i särskild reservation
föreslagit, bör sättas till 175 gram.

De föreslagna s. k. utgifvarekorsbanden anser Publicistklubben
kunna blifva till gagn; dock bör det för dem afsedda
portot vara likformigt och helst ej sättas högre än 10 öre per
kilogram.

Mot Kungl. Generalpoststyrelsens förslag att borttaga den
nuvarande särskilda tidningskorsbandsafgiften tillåter sig Publicistklubben
att inlägga en bestämd gensaga, enär enligt klubbens
förmenande stora olägenheter skulle åsamkas såväl allmänheten
som pressen genom en sådan åtgärd.

Slutligen får Publicistklubben i likhet med Tidningsutgifvar
ef öreningen uttala sig för, att den tid, då tidning får utan
särskild afgift aflämnas till postbefordran, må utsträckas till att
gälla från och med kl. 7 f. m. till kl. 10 e. m., samt att tidningsutgifvare
må erhålla ovillkorlig rätt att direkt till postkupé
själf utan särskild afgift expediera sin tidning, såsom å vissa
håll redan nu sker. Ett dylikt tillmötesgående från postverkets

sida torde närmast få betraktas såsom vederlag för de ej ringa
kostnader, tidningsutgifvare åtager sig genom att själf inslå och
expediera afsevärda delar af sin tidnings postupplaga till de
olika postanstalterna.

Härmed bifogas de till klubben inkomna yttrandena från
"Vestra, Södra och Mellersta Sveriges Pressföreningar.

Stockholm den 29 maj 1903.

Underdånigst

Publicistklubben.

HELGE ÅKEKHIELM.

Erik B. Binman.

3. Göteborgs och Västra Sveriges
Pressförening.

(Dat. den 4 mars 1903.)

Till PublicistJclubben,

Stocfcholni.

I skrifvelse af den 9 April 1902 har Publicistklubben af
Göteborgs och Västra Sveriges Prässförening infordrat utlåtande
med anledning af den s. k. tidningspostbefordringskomiténs förslag
till förändrade grunder för beräkningen af afgiften för tillhandahållande
af tidningar genom postverkets försorg äfvensom
K. Generalpoststyrelsens däröfver lämnade utlåtande. Prässföreningen
har med anledning däraf beslutit afgifva följande yttrande:

Postbefordringskomiténs förslag utgår i fråga om befordringsafgiftens
beräkning från K. Generalpoststyrelsens uppgift att
med nuvarande bestämmelser beträffande beräkningen af de
afgifter, som för tidningars postbefordran böra utgå, postverkets
omkostnader i alltför hög grad öfverskrida dess utgifter
å detta konto. Denna uppgift grundar sig emellertid, såsom
en hvar lätt kan öfvertyga sig om och för öfrigt professor
David Davidson i Upsala i Ekonomisk Tidskrift sistlidet år till
fylles ådagalagt, icke på tillfredsställande beräkningar. Äfven
om emellertid åt dessa beräkningar skulle tillerkännas vitsord,
kvarstår dock som ovedersägligt, att postverket på sin rörelse i
dess helhet skördar afsevärd vinst — sistlidet år 814,300 kr. —
och då det icke torde kunna ifrågasättas, att det regal, postverket
innehar, skulle afse att bereda statsverket inkomster, utan
i främsta rummet tillkommit för att på billigaste och bekvämaste

villkor tillgodose allmänhetens behof af postntväxling, torde en
höjning af tidningspostbefordringsafgifterna icke skäligen böra
ifrågasättas, med mindre en sänkning af andra porton samtidigt
kunde äga rum. Då emellertid förslag till en dylik sänkning
icke bragts å bane, synes redan af denna grund det föreliggande
förslaget böra afstyrkas, i den mån det går ut på att
höja postverkets totalinkomst af dess befattning med tidningars
tillhandahållande åt allmänheten.

Det vore ju dessutom eu underlig inkonsekvens af svenska
staten att samtidigt som den anslår — och med rätta — hundra
tusentals kronor till upplysnings spridande genom populära föreläsningar,
skulle den fördyra och beskatta allmänhetens åtgång
till den kulturspridare, som prässen dock obestridligen är.

Äfven om Prässföreningen sålunda bestämdt måste afstyrka
det föreliggande förslaget, i den mån det går ut på att fördyra
postbefordringsafgifterna, anser den sig icke böra underlåta att
jämväl ingå på en pröfning af de nya principiella, grunder för
beräkningen af dessa afgifter, som af komitén ifrågasatts.

Komitén föreslår, att »postafgiften» skall utgå dels med eu
»förskrifningsafgift», dels med en »befordringsafgift».

Enligt förslaget skulle den förra utgöras af 2 procent af
prenumerationsafgiften jämte 10 öre för hvarje abonnement. Då
förskrifningsafgiften afser att ersätta postverket för dess efterskrifning
och bokföring af verkställdt abonnement, synes densamma
emellertid rimligen, oafsedt prenumerationsafgift, böra
utgå med fixt belopp i alla förekommande fall, helst postverket
på sådant sätt befrias från det ökade besvär, som skulle förorsakas
af eu procentuträkning å »den utgifvaren tillkommande
prenumerationsafgiften» och alltså växlande för hvarje tidning
och hvarje abonnementstid. En fix »förskrifningsafgift» torde
med så mycket mera skäl kunna ifrågasättas, som växlingarna
i densamma, om den beräknades i enlighet med komiténs förslag,
i alla händelser icke annat än i rena undantagsfall komma
att röra sig inom större latitud än 15—30 öre.

Hvad åter »befordringsafgiften» vidkommer, har komitén
velat fullständigt afskaffa liänsynet till prenumerationsafgiften

livilket som bekant för närvarande i väsentlig män därför är
bestämmande. I stället vill dén grunda dess beräkning dels på
en tidningsårgångs sammanlagda vikt, dels på antalet nummer
i veckan.

Åt den förra af dessa principer anser Prässföreningen sig
icke kunna skänka sitt gillande. Den skulle nämligen direkt
motverka en utgifvares sträfvan att gifva sin tidning ett så stort
format och i motsvarighet härtill ett så rikhaltigt innehåll som
möjligt. Prässföreningen kan ej heller finna, att skillnaden i
vikt, olika tidningar emellan, för postverkets besvär med desamma
är af den betydelse, att vikten förtjänar tagas i särskilt
betraktande vid afgiftens bestämmande. Särskilda kostnader
skulle dessutom säkerligen i sådant fall uppstå för postverket;
kanske kunde det t. o. in. blifva af nöden, att inom Generalpoststyrelsen
eu särskild byrå upprättades för handläggning af
hithörande ärenden, helst en mera ingående pröfning af det
föreliggande förslagets detaljbestämmelser i denna del lär gifva
vid handen, att många tvistiga frågor torde komma att framställa
sig vid deras tillämpning i praxis.

Däremot skänker Prässföreningen sitt fulla gillande åt tanken
att på ett eller annat sätt göra postbefordringsafgiften beroende
af antalet under veckan eller året utgifna nummer. Principiellt
skulle den t. o. m. vara benägen antaga, att detta antal
företrädesvis borde läggas till grund för beräkningen af meranämnda
afgift. Under föreliggande förhållanden anser sig emellertid
Prässföreningen endast böra ifrågasätta, att antalet utgifna
nummer lägges till grund för en minimibefordringsafgift.

Prässföreningen håller nämligen före — såsom Göteborgs
journalistklubb på sin tid uttalade — att den väsentligaste bristen
i nu gällande stadganden om tidningspostbefordringsafgiften ligger
däri, att desamma, såsom uteslutande grundade på prenumerationspriset,
allt för mycket premiera de s. k. billighetstidningarna.
Denna olägenhet skulle emellertid utan svårighet
kunna afhjälpas, därigenom att eu viss minimibefordringsafgift
stadgades. Om dennas storlek saknar Prässföreningen i sakens
nuvarande läge anledning uttala sig.

På grund af det sålunda anförda vill Prässföreningen alltså,
med afstyrkande af det af komitén framlagda förslaget, som sin
åsikt uttala, att postafgiften för periodisk skrift, som varder genom
postverkets förmedling efterskrifven, må utgöras af dels
bokför ing saf gift och dels befordringsafgift; att bokföringsafgift
må utgå med 15 öre för hvarje abonnement utan hänsyn till
den tid, för hvilken abonnement tages; att befordringsafgift må
beräknas efter hittills gällande regler med stadgande af en minimiafgift;
samt att denna minimiafgift bör sättas så lågt, att
den för allmänheten icke väsentligt fördyrar tillfredsställandet
af dess behof af periodiska prässalster.

Då Prässföreningen intager denna ståndpunkt till komiténs
förslag, faller det af sig själft, att den ännu bestämdare måste
afstyrka K. Generalpoststyrelsens ändringsförslag.

Beträffande komiténs utlåtande i öfrigt har Prässföreningen
särskildt fäst sig vid förslaget att göra periodisk skrifts rätt till
postbefordran beroende på dess införande i ett särskildt under
K. Generalpoststyrelsens kontroll stående »tidningsregister».
Skillnaden mellan att periodisk skrift förbjudes eller vägras
postbehandling är i många fall mycket obetydlig. Öfverlämnandet
åt K. Generalpoststyrelsen att efter i förhållande till sakens
vikt ganska obestämdt affattade bestämmelser afgöra öfver, huruvida
i Tryckfrihetsförordningens mening »periodisk skrift» äfven
må såsom periodisk skrift postbefordras synes därför icke blott
juridiskt oformligt utan äfven konstitutionellt otillrådligt. Bestämmanderätten
öfver det, som i ett eller annat afseende nära
berör de konstitutionella rättigheterna, bör nämligen icke under
några förhållanden öfverlämnas åt enbart administrativ myndighets
pröfning. Redan af detta principiella skäl nödgas Prässföreningen
afstyrka komiténs förslag i denna del.

Detta afstyrkande blir så mycket bestämdare i betraktande
af de syftemål komitén haft med sitt förslag. Komitén har nämligen
tydligen därmed afsett dels att hindra obehörigt begagnande
af tidningstitel, som är lika med eller förvillande lik redan befintlig
sådan, dels att från periodiska skrifters billiga befordringsafgifter
undantaga »tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller

i väsentlig mån består af större arbeten, eller af särskilda sådana,
afsedda att fortsättas från det ena numret eller häftet till
det andra», äfvensom »tryckalster, hvars innehåll uteslutande eller
hufvudsakligen utgöres af en eller flere enskilda firmors eller
personers kataloger eller priskuranter».

Det första af dessa syftemål innebär tydligen att på administrativ
väg ordna ett rent civilrättsligt förhållande, som i
samma mån insikten om den litterära eganderättens principer
tränga igenom torde blifva föremål för lagstiftning efter Begeringsformens
§ 87 mom. 1, en lagstiftning, som i nu föreslagen
form icke torde böra föregripas.

Berättigandet af det andra af dessa syftemål åter kan med
skäl ifrågasättas. Spridandet af sådana arbeten som t. ex. de af
komitén anförda »Landtbrukets bok» och »Predikningar på
kyrkoårets sön- och helgdagar» eller »Ljus» och »Svensk sång»
torde tjäna den stora allmänhetens upplysnings- eller uppbyggelseintresse
i sådan grad, att postverket icke därför bör
lägga mera hinder än för spridandet af de mindre uppsatser
innehållande prässalster i upplysnings- eller uppbyggelsesyfte,
mot hvilkas befordran som periodiska skrifter komitén icke haft
något att invända. Ej heller har man någon trygghet för, att
icke denna föreslagna inskränkning i postbefordringsrätten skulle
kunna komma att drabba äfven sådana genuina folkupplysningsskrifter
som t. ex. »Yerdandis» och »Heimdalls» folkskrifter,
något, som obestridligen komme att stå i fullkomlig motstrid
mot svenska statens ekonomiska uppoffringar i öfrigt i samma
syfte. Prässföreningen anser därför, att så länge utredning icke
lämnats, att postbefordran af periodiska skrifter af detta slag
vållat postverket afsevärda olägenheter eller utgifter, de nuvarande
stadgandena i detta afseende böra bibehållas, helst allmänheten
ej mindre än bokhandeln i många glest befolkade
delar af A7årt land torde kunna draga afsevärd nytta af dessa
vid distribution af tryckalster.

Hvad slutligen angår priskuranter och kataloger m. m., åt
hvilka för närvarande postbefordran kan vinnas på samma billiga
villkor som för periodiska skrifter i allmänhet, så torde det

ligga hvarken i näringarnas eller allmänhetens intresse, att i
detta afseende någon förändring företages, äfven om prässen
såsom sådan icke kan hafva något däremot att erinra, då denna
billiga distribution säkerligen i någon mån inkräktar på tidningarnas
annonsafdelning. • Emellertid kan åt en »katalog» eller
»priskurant» utan svårighet genom upptagandet af mer eller
mindre själfständig text af annan art i alla händelser gifvas en
yttre karaktär af vanlig tidning, hvilken det för K. Generalpoststyrelsen
torde blifva svårt att bestrida. Det föreslagna
stadgandet torde därför i praxis icke blifva lätt att genomföra.
Dessutom lifligt öfvertygad om det förkastliga i att lägga onödiga
hinder i vägen för det inhemska merkantila upplysningsväsendet,
tror sig Prässföreningen våga uttala den öfvertygelsen,
att äfven detta förslag till inskränkning i postbefordringsratten
icke förtjänar afseende.

På grund af hvad sålunda anförts och då, under åberopande
af komitéledamotens hr E. Y. Montans reservation, förslagets §
3 mom. 1 synes vara mindre lyckligt affattadt och i öfrigt sakna
praktisk betydelse, får Prässföreningen alltså afstyrka komiténs
förslag i § 2 och § 3.

Af förslagets öfriga bestämmelser bär Prässföreningen fäst
sig vid följande:

Vid § 9 mom. 2 har Prässföreningen velat anmärka, att den
där föreslagna maximivikten för periodisk skrift, som genom
postverket må befordras, skulle lägga hinder i vägen för exempelvis
dubbelhäften af »Nordisk tidskrift» och åtskilliga vetenskapliga
tidskrifter. Då dylika hinder icke äro önskliga och
från postverkets sida icke ådagalagts, att nu gällande bestämmelser
i detta hänseende vållat olägenheter, anser sig Prässföreningen,
som redan förut uttalat sig mot viktsystemets tilllämpning
vid tidningspostbefordran, böra afstyrka förslaget jämväl
i denna del.

Vid § 11 mom. 4, som Generalpoststyrelsen föreslagit böra
utgå, har Prässföreningen funnit sig böra uttala, att detsamma
i allmänhetens intresse bör bibehållas.

Yid § 12 mom. 3 punkt 2 anser sig Prässföreningen böra
gifva uttryck åt den uppfattning, att stadgandet skulle medföra
eu orättvisa mot landsortens mindre tidningar, livilka därigenom
skulle bindras att till sina läsare distribuera t. ex. julnummer,
kvilka samtidigt tryckas för flere tidningar.

I sammanhang med den föreliggande frågan anser sig Prässföreningen
dessutom böra påpeka, att den nuvarande s. k. öfverflyttningsafgiften
för tidningar från en postanstalt till en annan
är allt för flög. Ifrågavarande afgift synes icke rättvisligen
kunna sättas till högre belopp än den ifrågasatta bokföringsafgiften.
Möjligheten af missbruk torde utan svårighet kunna
förebyggas därigenom, att öfverflyttning till utgifningsorten icke
medgåfves i fråga om tidning, som utkommer mer än en gång
i veckan.

Prässföreningen anhåller slutligen att Publicistklubben behagade
låta detta yttrande komma till vederbörandes kännedom.

Göteborg den 4 Mars 1903.

Å Göteborgs och Yästra Sveriges vägnar
G. BELLANDER.

Ordf.

Adolf Platin.

Sekr.

4. Södra Sveriges Pressförening.

Till Publicistklubbens Styrelse,

Stoclcholm.

Med anledning af Eder den 5 sistl. mars dagtecknade skrifvelse,
i hvilken I anhållen, att Södra Sveriges Pressförening
måtte afgifva yttrande öfver det af Kommitterade för utarbetande
af förslag till ändring i gällande stadganden om tidningarnas
postbefordran aflämnade utlåtande, äfvensom Kungl. Generalpoststyrelsens
däröfver framställda yttrande, får Södra Sveriges
Pressförening, sedan den å möte i Malmö den 23 mars behandlat
ärendet, afgifva följande yttrande:

Hvad först beträffar kommitterades förslag till k. kungörelse
angående villkoren för postbefordran af tidningar och andra
periodiska skrifter, har föreningen i afseende å §§ 1, 2, 3 mom.
1, punkt 1—3 samt mom. 2, §§ 4, 5, 6, 8, 9 mom. 1, § 10, mom.
1 och 2, § 11, mom. 2—5, § 12, mom. 1—4, §§ 13 och 14 intet
att anmärka. I fråga om öfriga paragrafer tillåter sig föreningen
anföra följande:

§ 3, inom. 4.

I det föreliggande momentet föreslår kommittén, att »tidning,
hvars benämning antingen är alldeles lika med titeln å tidning,

som redan är för annans räkning införd eller behörigen anmäld
till införande i tidningsregistret, eller ock med dylik titel företer
sådan likhet, att tidningarna lätt kunna förväxlas» ej må i tidningsregistret
införas.

Föreningen har icke kunnat annat än erkänna gagnet af det
skydd gentemot illojal konkurrens som det ifrågavarande momentet
afser att bereda men kan icke förty underlåta att framhålla,
att en sådan makt lian under vissa förhållanden möjligen
innebära en fara för administrativt godtycke, hvarför föreningen,
som under nuvarande förhållanden ej ''sill afstyrka den ifrågasatta
bestämmelsen, uttalar den förhoppningen, att det afsedda
skyddet måtte snarast möjligt vinnas genom ändring af nu gällande
lag.

I denna paragraf föreslås:

»Prenumerationsafgifter för tidningsexemplar, som förskrifvits
genom postverkets förmedling, varda af postverket redovisade
till vederbörande utgifvare, sedan minst ett nummer af de sålunda
förskrifna exemplaren blifvit i behörig ordning aflämnadt
till postbefordran; dock att vid redovisning af prenumerationsmedel
för tidning, hvilken, sedan den börjat utgifvas, ännu ej
har regelbundet utkommit under ett helt kalenderår och ett
därpå följande kalenderkvartal, må, såvida utgifvaren ej ställer
säkerhet, som varder af generalpoststyrelsen godkänd, innehållas
hvad af erlagda prenumerationsafgifter anses motsvara återstående
nummer af de genom postverket förskrifna exemplar af
tidningen».

Föreningen anser i afseende härå, att den föreslagna restriktiva
bestämmelsen visserligen kan vara af afsevärdt gagn gentemot
ovederhäftiga tidningsutgifvare, men att å andra sidan eu
tidningsutgifvare därigenom kan beröfvas den rättighet, som
Tryckfrihetsförordningen medgifver att utan i förväg lagda hinder
utgifva skrifter; hvadan föreningen för sin del vill bestämdt afstyrka
ifrågavarande §.

§ 9, inom. 2.

Föreningen instämmer beträffande detta moment med hr
Hammarlunds reservation, åsyftande att minimivikten bestämmes
till 175 gram.

§ 10, inom. 3.

I afseende å detta moment får föreningen, som visserligen
ej anser sig behöfva påpeka den risk k. postverket genom ifråga^
varande bestämmelses tillämpning löper, dock anmärka, att k.
postverket enligt bestämmelsen, sådan den i detta moment formulerats,
ikläder sig ansvarighet äfven för postprenumerationsmedel,
hvaraf postverket ej ägt innehålla någon som helst andel.

§11, mom. 1.

På de af kommittéledamoten postdirektör Winroth och k.
generalpoststyrelsen anförda grunder vill föreningen för sin del
förorda ett likformigt porto af 12 öre pr kg. för utgifvarekorsband
oberoende af det antal nummer pr vecka, hvarmed tidningarna
utgå.

§ 12, mom. 5.

I afseende å ifrågavarande moment anser föreningen, att
postafgiften å tidningarna åtföljande annonscirkulär bör väsentligen
höjas på grund af det stora besvär de förorsaka såväl
postverket som tidningarna.

Sedan föreningen sålunda i ofvananförda punkter uttalat
sin särskilda mening, anser den sig böra beträffande kommitté-:

utlåtandets kärna, nämligen postbefordringsafgiftema, anföra, att
ehuru föreningen anser kommitténs förslag medföra en högst
väsentlig höjning af tidningsaffärernas utgifter för postbefordringen,
finner den kommitténs förslag ej böra afstyrkas, hvaremot,
beträffande k. generalpoststyrelsens förslag att med 50 %
höja de af kommittén föreslagna afgifterna, föreningen med bestämdhet
vill inlägga sin gensaga, enär en dylik förhöjning under
nuvarande förhållanden skulle medföra en högst väsentlig rubbning
af de förutsättningar, under hvilka den svenska pressen
hittills utvecklat sig.

För Södra Sveriges Pressförening,

BENGT HÄGGE.

Gustaf Gullberg.

Nils Malmberg.

Gustaf Asbrink.

Nils 0. Hörle.

5. Utdrag af protokoll, fördt
vid Mellersta Sveriges Pressförenings
vintermöte i Örebro den 15 Mars 1903.

§2.

Att leda mötets förhandlingar utsågs redaktör Karl Malmrot.

§ io.

Frågan om ändring i gällande stadganden angående tillhandahållande
af tidningar genom postverkets försorg, till föreningen
remitterad från Publicistklubben, behandlades härefter.

Sedan herr ordföranden redogjort dels för kungliga kommiténs
utlåtande, dels ock för K. Generalpoststyrelsens utlåtande,
uppstod i fråga om postafgiften, § 8 i förslaget till kunglig
kungörelse i ämnet, en liflig diskussion, som utmynnade i enhälligt
beslut om instämmande i kommitterades förslag med uttalande
af det hoppet, att Generalpoststyrelsens förslag till högre
postafgift ej måtte vinna riksdagens bifall.

Beträffande hvad som skulle få införas i tidningsregistret
ville föreningen i hvad det gäller § 3 mom. 1, 2 och 3 af kommiterades
förslag instämma i den af herr E. Hammarlund afgifna
reservationen.

Likaså beslöt föreningen att med afseende på högsta vikten
för postabonnerad tidning, § fl mom. 2 af samma förslag, instämma
i den af herr Hammarlund afgifna reservationen.

Angående afgiften för s. k. utgifvarekorsband uttalade sig
föreningen för likformigt porto af 12 öre för 1,000 gram.

KARL MALMROT.

Axel V. Dahlgren.

6. Styrelser! för Aktiebolaget
Svenska Telegrambyrån.

(Dat. den 26 juni 1003.)

TILL KONUNGEN.

Då Eders K. Maj:t täckts gifva Aktiebolaget Svenska Telegrambyrån
tillfälle att afgifva underdånigt yttrande öfver det
utlåtande, som kommitterade för utarbetande af förslag till än 3 -

dring i gällande stadganden angående tillhandahållande af tidningar
genom postverkets försorg afgifvit den 4 Mars 1901, äfvensom
öfver 1\ Generalpoststyrelsens därom afgifna underdåniga
utlåtande af den 23 November 1901, anhåller bolagets styrelse
att i anledning häraf få andraga följande.

Styrelsen anser det icke tillkomma sig att ur synpunkten
af tidningarnas ekonomi inga i en mera detaljeiad glanskning
af dessa utlåtanden och alla i dem framstälda förslag, om än
styrelsen af den verksamhet, som utöfvas genom Svenska Telegrambyråns
Distributionsafdelning äger en ganska rik erfarenhet
af de stora kostnader, som redan nu äro förbundna med förmedlingen
af tidningar till allmänheten och af den linga behållning
som därefter tillfaller tidningsaffärerna. Styrelsen vill emellertid
här inskränka sig till att yttra sig angående själfva hufvudfrågan.
Först och främst må framhållas att den ifrågasatta afgiftshöjningen
om någon sådan nu skall anses böra äga rum, hvaremot
enligt styrelsens mening starka skäl kunna anföras, icke bör
göras så stor, att den storartade utveckling som tidningspressen
i vårt land på senare tider vunnit, därigenom helt tvärt afbrytes,
och tidningarnas prisbillighet, som i väsentlig mån främjats
genom billig postbefordran, försvåras eller omöjliggöres, hvarigenom
icke blott eu del tidningars tillvaro skulle äfventyras
utan äfven allmänhetens intressen komma att lida. Styrelsen
får därför på det bestämdaste afstyrka såväl de af K. Generalpoststyrelsen
som äfven de af kommitterade föreslagna höjningarna
i postafgifterna, såsom allt för betungande och enligt
styrelsens mening ledande till här ofvan antydda rubbningar
och olägenheter.

Några önskemål, som framkommit i sammanhang med den
ifrågasatta höjningen af postbefordringsafgiften och af livilka
åtminstone eu del torde kunna genomföras äfven utan eu sådan
höjning, anser sig styrelsen här böra vidröra.

Hvad då först angår kommitterades förslag om tidningsutgifvarekorsband,
så är det obestridligt, att detsamma skulle både för
tidningarna och för posten kunna medföra afsevärda fördelar,
men uppenbart är ock att, om det verkligen skall få större an -

vändning, det borde förenas med tillåtelse till postprenumeration
äfven å tidningar Indika på sådant sätt försändas.

Såsom önskemål beträffande sättet för postprenumeration
får styrelsen framhålla, att sådan kunde få ske å tidnings utgifningsort
för andra poststationer. Därigenom skulle mycket arbete,
tid och kostnad besparas både postverket och tidningarna
och sändandet af stora penningebelopp fram och tillbaka undvikas.

K. Generalpoststyrelsens förslag om borttagande af nuvarande
tidningskorsband anser sig styrelsen böra bestämdt afstyrka.

På det kraftigaste får styrelsen däremot tillstyrka kommitterades
förslag om rätt för tidningarna att utan särskild afgift
aflämnas å postanstalt till befordran med postlägenhet, som afgår
söknedagar mellan kl. 7 f. m. och 10 e. m. Den extra afgift,
som nu afkräfves morgontidningarne för deras sändande med de
postförande morgontågen, synes väl så mycket hellre böra bortfalla,
ifall någon höjning af postafgifterna komme att vidtagas
för tidningarna.

Styrelsen tillåter sig slutligen framhålla önskvärdheten af
att dels tidningsutgifvare tillförsäkras rätt att direkt till alla
postförande tåg expediera sin tidning utan särskild afgift, dels
att jämväl postabonnerade tidningar, efter därom i hvarje fall
gjord anhållan, må på emottagarens risk få uttagas direkt ur
postkupé.

Stockholm den 26 Juni 1903.

Underdånigst

Aktiebolaget Svenska Telegrambyrån
dess styrelse
J. A. BJÖRKLUND.

Harald Sohlman. F. Zethrccus.

F. G. T. Eklund.