UNDERDÅNIGA YTTRANDEN (Statens offentliga utredningar 1883:3)

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

I ANLEDNING AF

SKIT T E R E G L E R1NGSK0MITÉNS

DEN 13 SEPTEMBER 18 82 APGIENA

UTLÅTANDE OCH EÖRSLAO

ANGÅENDE

SKATTEFÖRHÄLLANBEIÅ i sikel

■r<2-cN -

STOCKHOLM,

ISA A C MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.
1882.

Innehållsförteckning,

Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m..................................... A 5.

,, rustnings- ochroterings-besvären .................. A 9.

Arfs- och stämpelskatt....................................................... A 18. "

Tobaksbeskattning ............................................................ A 37.

Utländske handlandes bevillning ............................................. A 45.

Personliga skatter:

utlåtande af ölverståthållareembetet.................................... B 160 C 3 C 26.

„ Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län B 3 C 27.

77 77

7) 77

77 77

77 • 77

„ Upsala ,, B 4 C 28.
„ Södermanlands

län B 5 C 28.
„ Östergötlands

län B 6 C 29.
„ Jönköpings „ B 7 C 30.

„ Kronobergs „ B 11 C 35.

„ Kalmar „ B 12 C 36.

„ Gotlands „ B 13 C 37.

„ Blekinge „ B 16 C 38.

„ Christianstads

län B 17 C 38.
„ Malmöhus „ B 19 C 40.

„ Hallands „ B 20 G 41.

„ Göteborgs och

Bohus län B 21 C 42.

„ Elfsborgs „ B 26 C 42.

„ Skaraborgs „ B 32 C 45.

„ Vermlands „ B 36 C 46.

,, Örebro B 37 C 46.

„ Westmanlands

län B 40 C 47.
„ Kopparbergs

län B 41 C 48.
„ Gefleborgs ,, B 45 C 49.
„ Yesternorrlands

län B 47 C 51.

Sid.

utlåtande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län	B	49	C	52.
	»	„ Vesterbottens „	B	52	C	53.
» V	»	,, Norrbottens ,,	B	53 C	54.
utlåtande af domkapitlet	i Upsala .........					.. C	4.
>> >> ”	„ Linköping ......					.. C	6.
)) ?> ’>	„ Skara ............					.. C	7.
)) >> >>	„ Strengnäs ......					. C	10.
JJ V 77	„ Vestevås .........					.. C	14.
H 77 77	„ Vexiö ............					.. C	15.
•t 77 >>	„ Göteborg .........					.. C	16.
» 77 >>	„ Lund ............					.. C	17.
tf 77 77	„ Kalmar .........					.. C	18.
77 77 77	„ Karlstad .........					.. C	20.
)> 77 77	,, Hernösand ......					.. C	22.
H J>	,, Visby ............					.. C	23.
„ „ Stockholms	stads consistorium					. C	25.
Kommunala beskattningen	å landet och landstingsskatt:
utlåtande åt Kongl Maj:ts befallningshafvande	i Stockholms län .				.. B	55.
• 77 77	77	Upsala ,, ..				, B	50.
n )>	77	„ Södermanlands
		län ..				. B	01.
t) >>	77	„ Östergötlands,, .				.. B	0.
>> »	77	„ Jönköpings „ .				.. B	63.
77 v	77	„ Kronobergs „ .				.. B	71.
))	77	,, Kalmar ,, .				.. B	73.
	77	,, Gotlands „ ..				.. B	77.
>> >>	„	„ Blekinge „ .				.. B	86.
»> »	77	„ Christianstads
		län .				.. B	92.
77 )>	77	,, Malmöhus ,, .				.. B	94.
» >>	77	„ Hallands „ .				. B	96.
77 77	77	„ Göteborgs och
		Bohus län				.. B	97.
f) >>	77	„ Elfsborgs ,, .				.. B	26.
77 ”	77	„ Skaraborgs „ .				.. B	106.
t) n	77	„ Vermlands ,,				.. B	109.
»> »	y>	„ Örebro „ .				.. B	110.

utlåtande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Yestmanlands	län —	..... B	126.
	„ .. Kopparbergs	?t • • • •	..... B	128.
>• >>	„ „ Gefleborgs	}i *• • •	..... B	134.
	„ „ Vesternorrlands	n ....	.... B	137.
	„ „ Jemtlands	)> • • • •	.... B	139.
?> >>	„ „ Yesterbottens	,, ....	. .. B	142.
„ »	„ ., Norrbottens	n ■ • ■ •	.... B	143.
Kommunala byggnadsskyldigheten ......................................		.... B	145.
Kyrkotionde ..			.... C	57.
Kyrkornas vin-	och byggnadssäd:
utlåtande af kammarkollegium och statskontoret .................		... c	60.
	domkapitlet i Upsala .................................		... c	62.
v )>	,, „ Linköping ..............................		.... C	64.
O 7)	,, „ Skara ...............................		.... c	65.
>? ))	„ „ Strengnäs .............................		.... c	66.
J)	„ „ Vesterås.................................		.... c	67.
» )>	„ „ Wexiö ................................		.... c	69.
	n „ ...................................		.... c	70.
	„ n Göteborg ...............................		... 0	70.
>7	„ „ Kalmar ..................................		. .. 0	71.
O >7	„ „ Karlstad.................................		.... c	73.
„ „	„ „ Hernösand ...............................		... c	75.
>5 77	» „ Wisby ..................................		.... c	76.

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

INKOMNA TILL

KONGL. FINANSDEPAIITEMENTET.

JCongl. JWaj:ts och rikets kammarkollegium

angående vissa delar af den för grundskatternas afskrifning
uppgjorda plan samt i fråga om hofveriskyldigheten.

Till Konungen.

Genom bilagda nådiga remiss den 22 sistlidne september bar
Eders Kongl. Maj:t behagat anbefalla kammarkollegium att inkomma
med underdånigt utlåtande i anledning af skatteregleringskomiténs
i afgifvet underdånigt betänkande väckta förslag,

dels beträffande de i sammanhang med förslaget till grundskatternas
afskrifning gjorda hemställandena, rörande:

l:o) undantag från afskrifning af hospitalens med ingången af
år 1877 till statsverket indragna frälseräntor och andra afgälder af
fast egendom;

2:o) afskrifning af den arbets- eller hofveriskyldighet till kronoegendomar,
som ännu ålåge en del hemman och lägenheter i Skåne;

3:o) indragning till statsverket af de till båtsmansrustningen i
Blekinge och Södra Möre anordnade tillskotts- och tillgiftsräntorna;

4:o) uteslutande ur jordeböcker och räkenskaper af andra för
rustning eller rotering anordnade räntor och den för samma ändamål
anordnade kronotionden;
dels ock i fråga om

5:o) hofveriskyldigheten i allmänhet i Skåne.

A 6 Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m.

Till fullgörande häraf får kollegium, som i öfrigt icke haft något
att erinra, i underdånighet anföra följande:

A.) Beträffande de från hospitalen indragna frälser autor na och
andra afgälder af fast egendom.

Komitén har föreslagit, att från den stadgade afskrifningen
skulle undantagas hospitalens med ingången af år 1877 till statsverket
indragna frälseräntor och andra afgälder af fast egendom;
varande såsom skäl för undantaget anfördt, att dessa räntor och afgälder,
som jemlikt kongl. brefvet den 12 maj 1876 med ingången af
år 1877 indragits till statsverket, dels utginge af hemman och lägenheter,
hvilka i de flesta fall i äldre tider antingen anvisats af Sveriges
konungar eller skänkts af enskilde, och som innehades i allmänhet
under full frälsefrihet oberoende af deras natur enligt jordeboken,.
och dels af egendom, som på grund af kongl. förordningen den 19
december 1728, angående skatteköp, blifvit såld till skatte på auktion,
dervid undantagits räntor samt ersättning för äckor och dagsverken
äfvensom för skyldigheten att till hospitalen leverera ved och
torf, hvilka alla räntor och afgälder ej antecknats i kronans jordeböcker
och uppenbarligen egde egenskapen af frälseräntor af frälseskattenatur,
och som nu utgjordes såsom före indragningen dels i
penningar, dels ock, så vidt de bestode af persedlar eller ersättning
för naturaprestationer, efter medelmarkegångspris, årlig markegång
eller efter öfverenskommet pris.

Härvid får kollegium underdånigst erinra, att, om än kunde
sägas att ifrågavarande räntor och afgälder tillkommit på lika sätt.
som frälseskatteräntor och såsom sådana äfven utgöras, kollegium
dock anser en väsentlig skilnad förefinnas mellan dessa båda slags
räntor derutinnan, att frälseskatteräntorna äro i enskild mans hand,
hvarföre de från föreskrifterna i kongl. kungörelsen den 11 maj 1855
och kongl. förordningen den 23 juli 1869 om räntors omsättning och
förenkling blifvit undantagne, men f. d. hospitalsräntorna deremot
äro till statsverket indragna, hvadan och då det genom kongl. brefvet
den 11 maj och koliegii kungörelse den 1 juni 1855, i fråga om

Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m. A 7

framdeles skeende skattläggningar, samt högstberörda kongl. förordning
den 23 juli 1869 blifvit i nåder medgifvet, att vid skattläggning
räntan finge förvandlas till ny ränta efter enahanda beräkningsgrund,
som för de äldre räntornas förvandling blifvit faststäld, och sedermera
omsättas i penningar efter beräkning af medelvärdet mellan
1834—1853 årens medelpris samt 1862 års medelmarkegångspris och
med detta värde framgent utgöras, enahanda medgifvande ej skäligen
bör förvägras i afseende på de från hospitalen indragna räntorna
och afgälderna i de fall, då de icke allaredan utgå i kontanta penningar.
Genom denna åtgärd skulle de ock komma i samma ställning
som räntorna å vanliga skatteköpta kronohemman; och om afskrifning
af dessa senare utan hinder af köpeaftalet medgifves, synes
det med samma fog kunna ifrågasättas att äfven hospitalens f. d.
räntor och afgälder blifva afskrifna.

B.) Rörande de till båtsmansrustningen i Södra Möre anordnade
tillgiftsräntorna.

I betänkandet är vordet föreslaget, att dessa räntor skulle vid
tiden för afskrifningens början till statsverket indragas mot ersättning
till vederbörande rusthållare, så att ersättning för desamma
skulle årligen tillkomma hvarje rusthåll med det belopp, som augments-
eller tillgifts-räntegifvaren för året näst före afskrifningens
början varit skyldig att till rusthållaren utbetala.

Såsom skäl till denna indragning anföres, att tillgiftsräntorna
vore jemförliga med de numera till statsverket indragna augmentsräntorna
vid det berustade kavalleriet och infanteriet, men härvid
förekommer dock, såsom komitén jemväl meddelat, att genom kong!,
brefven den 3 oktober 1809, den 13 december 1825 och den 20 december
1836 blifvit stadgadt, att de hemman, från hvilka tillgiftspenningar
utginge, egde antingen deltaga i rustningen efter räntans
dalertal, jemfördt med dalertalet af öfriga till samma rusthåll anvisade
rustnings- och tillgiftsräntor, eller ock, der sådant i anseende
till hemmanens aflägsenhet från sjelfva stammen eller emedan de
vore indelade på flere rusthåll ej kunde ske, utgöra tillgiftsräntan

A 8 Afskrifningsplan: grundskatterna, m. m.

genom erläggande af dess efter enahanda grund uträknade andel i
det värde, hvartill den årliga kostnaden för en båtsman genom utsedde
ombud för tillgiftstagare och tillgiftsgifvare hvarje gång för
5 års tid borde bestämmas, och att dessa föreskrifter föranledt,
att tillgiftsräntorna icke kunnat, i likhet med hvad som enligt kongl.
förordningen den 23 juli 1869 skett med augmentsräntorna, till statsverket
indragas. Till följd af denna valfrihet att antingen effektivt
deltaga i rustningen eller i stället utbetala de derföre belöpande sålunda
bestämda afgifterna äro tillgiftsräntegifvarne ingalunda i samma
ställning som de, hvilka till berustadt kavalleri och infanteri betalat
augmentsräntor, utan tvärtom sjelfva rusthållare, hvarföre hinder
fortfarande möter för dessa räntors indragning till statsverket; och
tillåter sig kollegium vid sådant förhållande i underdånighet erinra,
att denna punkt litt. e af komiterades förslag helt och hållet bör
förfalla.

Stockholm den 9 november 1882.

Underdånigst:

HANS FORSSELL.

FR. BERGSTRÖM. FR. M. SIVARD. TH. S. LUNDBERG.

J. K. M. MARTIN. J. LÖFDAHL. STEN FORSBERG.

Föredragande.

Edv. Åbergh.

Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegium,
kongl. arméförvaltningen och kongl.
marinförvaltningen

angående en del af den för rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning uppgjorda plan.

Till Konungen.

Som Eders Kongl. Maj:t, efter det skatteregeleringskomitén den
13 nästlidne september afgifvit utlåtande och förslag angående
skatteförkållandena i riket, genom nådig remiss den 22 i samma
månad anbefalt kammarkollegium, arméförvaltningen och marinförvaltningen
att före den 22 dennes afgifva gemensamt underdånigt
utlåtande öfver komiténs i dess betänkande, beträffande afskrifning
af rustnings- och roteringsbesvären, å pag. 243 och 244 i punkten b.
framstälda förslag angående de värden, som å prestationerna för
hvarje rusthåll eller rote borde bestämmas, för att, med vissa undantag,
vid liqviderna emellan statsverket, å ena sidan, och rust- eller
rotehållare, å den andra, lända till efterrättelse under afskrifningstiden;
få kollegierna i underdånighet anföra:

På samma sätt som i det af arméförvaltningen, förvaltningen
af sjöärenden, kammarkollegium och statskontoret den 22 februari

A 10 Afskri fningsplan: rustnings- och roteringsbesvären.

1875 afgifna underdåniga utlåtande i anledning af kammarrådet
Andersons betänkande den 15 september 1874, angående sättet och
vilkoren för grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning, någon granskning af de uträkningar, som för erhållande
af de i sistnämnda betänkande föreslagna medelvärden å rust- och
rotehållarnes prestationer blifvit gjorda, icke kunde åstadkommas,,
så har äfven denna gång den korta tid, inom hvilken den nådiga
remissen bort besvaras, för kollegierna utgjort hinder för åstadkommande,
i den mån sådant eljest kunde ske, af en genomgående granskning
af de vidlyftiga beräkningar och uppgifter, hvarpå komitén till
större eller mindre del grundat sitt här ifrågavarande förslag. En
dylik granskning torde dessutom i förevarande fall anses så mycket
mindre magtpåliggande, som komitén i flera enskilda fall ansett sig
böra göra mera eller mindre betydande afvikelser från de regler,
som i allmänhet för dess förslag varit gällande, — afvikelser, hvilka
åter i sin mån ådagalägga svårigheten att på ett fullt tillfredsställande
sätt och utan allt för stora och för afskrifningen hinderliga
omgångar bestämma värdena på rust- och rotehållarnes prestationer..
Ehuru det icke synes oantagligt, att skiljaktigheterna i dessa värden
inom olika delar af landet ställa sig i verkligheten ännu mindre än
komiténs förslag angifver, enär prestationerna för de serskilda vapenslagen
äro hufvudsakligen enahanda, så är det likväl utan tvifvel
lämpligt, att sådana skiljaktigheter, der de förekomma, varda iakttagna,
så vidt ske kan utan olägenhet vid afskrifningens genomförande;
och kollegierna hafva fördenskull ej något att erinra emot komiténs
förslag, i hvad det afser värdenas bestämmande, regements-, kår- och,
vid båtsmanshåll, kompanivis till lika belopp för hvarje rusthåll
eller rote.

Hvad soldathållet angår, grunda sig de af komitén föreslagna
värden i allmänhet på de i ofvanberörda betänkande af år 1874
(tab. 19—22) beräknade kostnader för effektivt rusthåll eller rote och
medeltalet af vakansafgifterna enligt de från och med år 1870
upprättade kontrakt. Dessa värden ställa sig för kavalleriet och det

Afskrifningsplan rustnings- och roteringsbesvären. A 11

berustade infanteriet i de flesta fall lägre än de i 1874 års betänkande
föreslagna medelvärden å rustnings- och roteringsbesvären för
de serskilda vapenslagen. Komitén har emellertid med några få
undantag vidhållit den regel, att icke föreslå värden, understigande
nämnda medeltal af vakansafgifterna, hvaraf synes framgå, att komitén
ansett dessa på kontrakt grundade vakansafgifter, då såsom i
förevarande fall medeltalet deraf för ett tiotal af år tages till måttstock,
ega i främsta rummet sin betydelse såsom angifvande det
minimum, hvarunder värdena å rustnings- och roteringsprestationerna
icke borde bestämmas; och den omständigheten, att vakansafgifterna
vid olika regementen och kårer utgå med olika belopp, synes af
skäl, som i 1874 års betänkande (pag. 78) framhållas, ej kunna
anses innebära, att rustnings- eller roteringskostnaderna vexla i
samma förhållande. När härjemte tages i betraktande, dels att i
fråga varande värden å rustnings- och roteringsbesvären äro afsedda
att gälla under hela afskrifningstiden, dels penningevärdets
fortgående minskning, hvilken, beträffande rotefrihetsafgifterna vid
soldathållet samt vakanta rusthåll eller rotar vid båtsmanshållet,
märkbart framträder, om medeltalen af markegångsprisen för åren
1864 — 1873 (1874års betänkande) samt för åren 1869 —1878 jemföras
sinsemellan och med enahanda medeltal för åren 1879 —1881, så synes
väl, som om anledning ej saknades att i flera fall höja de utaf
komitén föreslagna värden, företrädesvis der dessa understiga medelvärdena
i 1874 års betänkande eller de medelvärden, som finnas,
pag. 241, i komiténs betänkande upptagna; men med afseende å
ofvan antydda svårighet att för en framställning i dylikt syfte erhålla
fullt tillförlitliga grunder, hafva kollegierna ansett sig böra i
underdånighet hemställa om allenast följande ändringar i komiténs
förslag.

Sålunda då giltiga skäl ej torde förefinnas att bestämma olika
värden å rustningsbesvären vid Skånska husar- och dragonregementena,
som äro förlagda i samma ort och vid hvilka rustningsskyldigheten
måste antagas i verkligheten vara enahanda, så synes det

A 12 Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären.

jemförelsevis låga värdet å rustningsprestationerna vid det senare
regementet lämpligen kunna höjas till 350 kronor för hvarje rusthåll.

För Smålands grenadierbataljon har komitén, som i detta fall
ansett sig icke böra taga hänsyn till vakansafgifterna såsom varande
allt för låga, bibehållit det af serskilda utskottet vid 1878 års riksdag
föreslagna värde, 290 kronor; men äfven detta förslag af utskottet
grundar sig på det i 1874 års betänkande (tab. 20) beräknade
medeltal, hvaruti vakanta nummer ingå; fördenskull, då det i
samma betänkande beräknade medeltalet för ensamt effektiva rusthållsnummer
utgör 302 kronor 87 öre, synes denna summa, jemnad
till 300 kronor, böra med större skäl än det af komitén nu föreslagna
belopp bestämmas såsom värde å rustningskostnaden vid
bataljonen.

Oaktadt det låga medeltalet af de på kontrakt grundade vakansafgifterna
vid Norrbottens fåltjägareMr, uppgår likväl högsta vakansafgiften
till 160 kronor; och det ständigt stigande markegångspriset
på vakansafgifteu för hel soldatrote, bvilket pris utgör i medeltal
75 kronor 3 öre för åren 1864 — 1873, 91 kronor 70 öre för åren
1869— 1878 och 118 kronor 35 öre för åren 1879 — 1881 samt uppgår
för sistlidet år ända till 135 kronor 71 öre, synes, äfven om hänsyn
ej tages dertill att, såsom komitén (pag. 241) yttrat, de i markegångstaxorna
för såväl soldat- som båtsmanshållet upptagna vakansafgifterna
skulle i allmänhet vara för låga, antyda, att roteringsbesväret
inom Norrbottens län icke är serdeles billigt; hvarför kollegierna
för sin del anse, att värdet å roteringsbesväret vid Norrbottens
fältjägarekår icke bör sättas lägre än till 130 kronor, bvilket
belopp komitén föreslagit för Södermanlands regemente, Jemtlands
fältjägarekår samt norra och södra Skånska infanteriregementena.

Och slutligen, då genom en sådan förändring af värdet å roteringsbesväret
vid Norrbottens fältjägarekår det af komitén anförda
skäl för nedsättande till 140 kronor af värdet å prestationerna vid
Vesterbottens fältjägarekår bortfaller, torde detta senare värde böra
höjas till 150 kronor.

Afskrifningsplan: rustnings- och roteringshesvären. A 13

Vidkommande derefter värdena för rustning och rotering vid
båtsmanshåll har komitén, enär några genom kontrakt bestämda
vakansafgifter här ej funnes, med vissa förändringar antagit de af
serskilda utskottet vid 1878 års riksdag afgifna förslag och sålunda
tillstyrkt, att värdena måtte bestämmas, för hvarje rusthåll eller rote
med full roteringsskyldighet, till 120 eller 130 kronor vid hela
båtsmanshållet å landet.

Från denna regel har dock komitén föreslagit ett undantag,
nämligen för Södra Möre tre kompanier, vid hvilka rustningskostnaden
värderats till endast 100 kronor. Genom kongl. brefven den 13
december 1825 och den 20 december 1836 är föreskrifvet, att behörigen
valde och befullmägtigade ombud af rusthållare och augmentseller
tillgiftsgifvare skulle hvart femte år sammanträda under öfvervaro
af landshöfdingen eller dess ombud, för att uträkna och bestämma
hvad en hel båtsman för året verkligen kostar, och att de augmentsliemman,
hvilka ej kunna effektivt i rustniugen deltaga, sedermera
iinge, efter detta bestämmande, erlägga tillgiften i förhållande till
hvars och ens dalertal, utan afseende å persedelräntan. Då den på
sådant sätt bestämda rustningskostnaden, enligt hvad kollegierna haft
tillfälle att inhemta, för åren 1877—1881 utgjort 90 kronor, synes
som om ingenting borde vara att erinra emot det af komitén föreslagna
värde å rustningsbesväret vid berörda tre båtsmanskompanier;
men, sedan enligt kongl. brefvet den 10 maj 1872 halfva antalet
rusthåll inom hvarje socken erhållit tillåtelse att tills vidare för en
tid af tio år i sender vara vakanta, emot skyldighet att utgöra den
vakansafgift som i nyssnämda ordning blifvit bestämd, torde vederbörandes
intresse af att beräkna rustningskostnaden lågt kunna understundom
vara allt för mycket öfvervägande, för att det sålunda bestämda
priset skulle kunna anses såsom en fullt tillförlitlig mätare
på den verkliga rustningskostnaden; och då för öfrigt inga sådana omständigheter
synas vara för handen, som göra det antagligt, att
rustningsskyldighetens fullgörande i Södra Möre är i afsevärd mån
billigare än i Blekinge eller lindrigare än vid Tjusts och Smålands båts -

A 14 Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären.

manskompanier, samt komiténs förslag i förevarande fall stödjer sig på
den i 1874 års betänkande (tab. -23) gjorda beräkning å rustningskostnaderna,
i hvilken vakanta rusthåll ingå, under det att medelkostnaden
för effektivt rusthållsnummer enligt samma betänkande
beräknas vid tredje kompaniet till 119 kronor 78 öre och vid alla tre
kompanierna gemensamt till 103 kronor 10 öre, så anse kollegierna
för sin del, att det af komitén föreslagna värde å rustningsprestationerna
vid Södra Möre båtsmanskompanier bör höjas till 110
kronor för hvarje rusthåll; hemställande kollegierna i underdånighet,
med afseende å hvad komitén, pag. 241, yttrat, huruvida icke värdet
å roteringsskyldigheten vid städernas båtsmanshåll jemväl må bestämmas
till 110 kronor för hvarje båtsman.

I öfrigt hafva kollegierna ej funnit anledning att tillstyrka någon
ändring uti de af komitén för båtsmanshållet föreslagna värden.

Den nådiga remissresolutionen återställes; hvarjemte bifogas
protokollsutdrag, innefattande från kollegiernas beslut afvikande mening.
Stockholm den 10 november 1882.

Underdånigst:

HANS FORSSELL. R. von FEILITZEN. ALFRED SJÖBERG.

O. STACKELBERG. FR. BERGSTRÖM. C. FORSMAN.

A. K. GASSLANDER. FR. M. SIVARD. A. E. MALMGREN.

Föredragande. „

Edv. Äbergh.

Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären A 15

Protokoll, hullet vid sammanträde emellan kongl. kammar -Jcollegium, Jcongl. arméförvaltningen och kongl.
marinförvaltningen i Stockholm den 10 november
1882.

Närvarande:

Herr presidenten och kommendören Forssell.

Herr kontreamiralen och kommendören von Feilitzen.

Herr generalkrigskommissarien och riddaren Sjöberg.

Herr kommendören, m. m. friherre Stackelberg.

Herr kammarrådet och riddaren Bergström.

Herr krigsrådet och riddaren Forsman.

Herr öfverkommissarien och riddaren Gasslander.

Herr kammarrådet och riddaren Sivard.

Herr krigsrådet och riddaren Malmgren.

S. H. Herr kammarrådet Sivard föredrog handlingarna till
Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne september uppå skattelegleringskomiténs
underdåniga förslag, i hvad detsamma afsåge de
värden å rustnings- och roteringsbesvären, som för afskrifning af
dessa besvär borde bestämmas; och beslöts underdånigt utlåtande
till Konungen af det innehåll, registraturet utvisar.

Irån beslutet var herr öfverkommissarien Gasslander skiljaktig
och yttrade:

“Komiterade yttra i sin motivering för ifrågavarande förslag
å sidan 241, att de i markegångstaxorna för såväl soldat- som båtsmanshållet
på landsbygden upptagna vakansafgifter i allmänhet äro för

A 16 Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsb esvären.
låga. "Vid den jemförelse, som jag varit i tillfälle anställa, emellan
markegångstaxorna för år 1881 och de af komiterade föreslagna
värden å prestationerna vid båtsmanskållet visar sig, att sistnämnda
värden äro lägre än vakansafgifterna efter markegångstaxorna i flera
landskap, der båtsmanshållet är förlagdt. För båtsmansbållet i öfrige
landskap äro de föreslagna värdena högre än vakansafgifterna. Olikheten
emellan markegången i det ena och andra länet beror väl merendels
på olika uppskattning, men en af anledningarne härtill lärer
dock vara att, såsom markegångstaxorna utvisa, prestationerna icke
äro desamma inom alla län enligt gällande hufvudkontrakt och öfriga
föreskrifter. Enahanda ojemnheter framgå jemväl af komiterades
förslag. Sålunda är roteringen i Blekinge af dem uppskattad till 130
kronor, eller till 10 kronor mera än rustningen derstädes, under det
markegångstaxorna visa ett motsatt förhållande, eller att prestationerna
vid indelningen hafva högre värden än vid roteringen.

Med rätta meningen i åberopade kontrakt och föreskrifter torde
närmast öfverensstämma, att vederbörande rust- och rotehållare icke
förbindas att betala högre ersättning för dem åliggande prestationer,
när deras utgörande icke fordras, än som svarar mot prestationernas
värden enligt ortens markegång.

Sådan förbindelse kan dock i enstaka fall uppkomma genom
tillämpning af de föreslagna värdena.

Vakansafgiften för en rote i Södra Möre härad af Kalmar län
utgör enligt 1881 års markegångstaxa 110 kronor 6 öre, men värdet
af rotens prestationer är föreslaget till 130 kronor. Om roten blifver
ledig första afskrifningsåret och markegången icke undergår förändring,
skulle rotehållaren enligt komiterades förslag vara förbunden
att betala för hvart och ett af 2:dra, 3:dje, 4:de och 5:te afskrifningsåret
några kronor utöfver vakansafgiften. Och kunna flere exempel
å enahanda utgifter anföras beträffande både effektiva och vakanta
nummer, beträffande de senare dock endast under förutsättning att
vakansen skulle komma att från kronans sida uppsägas. Den påvisade
ojemnheten betingar emellertid efter min uppfattning ingen

Afskrifningsplan: rustnings- och roteringsbesvären. A IT

rubbning i de föreslagna värdena, utan att allenast vid fastställelse!!
af desamma göres det undantag, att ingen rust- eller rotehållare må
blifva förbunden att för honom åliggande prestationer betala högre
åi lig afgift, än som svarar mot prestationernas värden enligt markegången
i orten.

Denna från kollegiernas underdåniga utlåtande skiljaktiga mening
har jag, ehuru den gäller jemförelsevis ringa belopp, likväl ansett
mig böra i underdånighet framställa, för den händelse Eders Kongl.
Maj:t skulle behaga derå fästa nådigt afseende.11 Som ofvan.

In fidem:

Edv. Äberg.

A 2

A 18

statskontoret samt jCongl. JVtaj:ts
och rikets kammarrätt

i anledning af komiténs förslag om skatt på arf, m. m.,
äfvensom om stämpelskatt.

Till Konungen.

Genom nådig remiss har Eders Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret
och kammarrätten att i underdånighet afgifva gemensamt
utlåtande i anledning af skatteregleringskomiténs i underdånigt betänkande
af den 13 nästlidne september väckta förslag, dels om
skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva, dels ock angående
stämpelskatt; och få kollegierna till åtlydnad häraf i underdånighet
anföra följande:

Uti det underdåniga betänkandet har komitén förmält, att, så
väl för betäckande af de betydliga kostnader, hvilka, enligt meddelade
uppgifter från landt- och sjöförsvarskomitéerna, dessa komitéer
ansett behöfliga under de närmast följande femton åren för det förbättrade
försvaret, som ock till följd af ifrågasatta förändringar i
skattesystemet, komitén, som måst vara betänkt på flera utvägar att
fylla behofven, i den mån dessa gjorde sig gällande, ansett sig, för
så vidt tillgångar skulle beredas genom inflytande skatter, böra

Arfs- och stämpelskatt. A 19

föreslå, bland annat, en betydlig utveckling af förenämnda 2:ne
skatteformer.

Vid granskning af detta utaf komitén afgifna förslag hafva
kollegierna utgått från det antagande, att detsamma icke skulle
ifrågakomma till genomförande i annat fall, än då sådant funnes
erforderligt till följd af de utaf komitén omförmälda förändrade
förhållanden med statsverkets utgifter och inkomster.

Vidkommande först skatten på arf, testamente, fideikommiss
och gåfva, så yttrar komitén härom, att bland de särskilda skatteformer,
som utgjort föremål för komiténs öfverläggningar, knappast
någon förekommit, om hvars lämplighet meningarna varit så odelade,
som om arfsskatten; att denna skatt, i andra länder vanlig, icke
vore ny hos oss, ehuru för närvarande föga utvecklad; att staten,
på hvars lagstiftning den bestämda arfsordningen grundade sig och
under hvars skydd den aflidnes qvarlåtenskap öfverginge till de
efterlefvande, med rätta egde uppbära en afgift af denna qvarlåtenskap;
att arfsskatten i flera afseenden väl motsvarade de fordringar
man borde ställa på en direkt skatt; samt att det syntes vara obestridligt,
att arfsskatten, ändamålsenligt ordnad, i regeln skulle bäras
jemförelsevis lätt.

I dessa hänseenden utgå för närvarande 2:ne särskilda afgifter,
nämligen dels den genom nådiga kungörelsen angående stämpelpappersafgiften
den 22 oktober 1880 påbjudna stämpel för bouppteckningar,
dels också den i bevillningsförordningens §§ 18 och 19
stadgade bevillning för gåfva, testamente, fideikommiss och arf.

För ordnande af en arfsskatt har komitén, som i afseende å
de olika sätt, hvarpå densamma skulle kunna beräknas och uttagas,
af anförda skäl (pag. 257) valt den utväg, att skatten skulle utkräfvas
af det samfälda arflället under form af stämpel å bouppteckning,
nu föreslagit (pag. 258), att bouppteckning, när den för inregistrering
hos domstol företeddes, skulle förses med stämpel, vexlande
emellan | procent och 6 procent, efter vissa olika kategorier (punkterna
a) b) c) och d), beroende af den större eller mindre behåll -

A 20

Arfs- ocli stämpelskatt,
ningen i boet, arfvingarnes närmare eller fjermare skyldskap med
den aflidne eller om känd arfvinge ej funnes.

De sålunda föreslagna skattesatserna synas visserligen, vid jemförelse
med de i nu gällande bestämmelser stadgade afgifter, i vissa
fall väl höga; men

då den lindring i stämpeln å bouppteckningar i mindre dödsbon
iakttagits, att från all stämpel skulle befrias bouppteckningar, som
efter afdrag af giftorätten utvisade behållning under 1,000 kronor, och
då de högre skattesatserna, hvilka äro låga i förhållande till
hvad utlandets skattelagar i detta hänseende stadga, först vidtaga
vid en relativt betydlig behållning i boet,

hafva kollegierna icke ansett sig härvid kunna göra någon hufvudsaklig
erinran.

I afseende å nyssberörda behållning, då afgift skall utgå efter
den högre beräkningen, eller från och med 10,000 kronor, om boet
tillfaller arfvinge i rätt upp- och nedstigande led eller syskon eller
syskons afkomlingar, torde dock kunna ifrågasättas, om icke detta
belopp, då den aflidne ej efterlemnat bröstarfvingar och skatten
således utgår enligt punkterna b) eller c), skulle kunna bestämmas
till likhet med det i punkt d) föreslagna, eller 5,000 kronor.

I finansielt hänseende blefve emellertid en sådan ändring ej af
någon synnerlig betydelse. Efter det af komitén följda beräkningssätt
skulle nämligen tillökning i afgift derigenom åstadkommas till

belopp enligt punkten b) af ......................................... 6,674: ,

och enligt d:o c) „ ......................................... 33,309: ,

eller tillsammans 39,983: —.
Till följd deraf att skatten skulle utgå genom stämpelbeläggning
af bouppteckning efter behållningen i boet, har komitén antagit, att
skattenormen måste fastställas efter närmaste arftagarens skyldskap.
Derifrån gör komitén sedermera ett undantag, då komitén föreslår:
“äro fader eller moder samarfva med syskon beskattas halfva behållningen
enligt b) och halfva enligt c).“

Härvid få kollegierna erinra, att då (se pag. 260), genom den

A 21

Arfs- och stämpelskatt.

föreslagna stämpelskatten å bouppteckningen, testamenterad eller
fideikommitterad egendom äfven skulle vara beskattad, i följd hvaraf
särskilda bestämmelser rörande dylik egendoms beskattning ansåges
ej vara erforderliga, hade likväl, synes det kollegierna, i afseende
å testamenterad egendoms beskattning, sådan särskild föreskrift bort
lemnas, enär denna skatt icke kan få bero af de jemte testamentarien
till lott i dödsboet berättigade personers närmare eller fjermare
frändskap med den aflidne. I afseende härå och då vid boupptecknings
upprättande beloppet af testamenterad egendom väl i allmänhet
är kändt, torde böra stadgas, att skatt å testamenterad egendom
skall erläggas enligt punkt d), dock med afdrag för den del, hvartill
testamentarie kan vara berättigad, såsom hans lagliga arfslott, och
hvarå skatten skall utgå efter hvad derom finnes stadgadt.

Vidare har komitén (pag. 259) föreslagit, att vid utbetalning
af testamente eller afträdande af fideikommiss skulle innehållas eller
uttagas godtgörelse med ränta för den del af bouppteckningsstämpeln,
som å testarn entaries eller fideikommissaries andel belöpte i förhållande
till boets behållning.

Då den testamenterade egendomen qvarblifver i dödsboet till
dess boutredning egt rum, kan det, enligt kollegiernas tanka, icke
vara med billighet förenligt, att, på sätt komitén hemstält, ränta å
derför belöpande stämpel skall af testamentarien erläggas; och äfven
om testator skulle, såsom det någon gång skett, föreskrifva, att
ränta skall från hans dödsdag eller annan tidpunkt före utbetalningsdagen
beräknas å testamenteradt belopp, lärer en sådan af testator
medgifven förmån icke böra föranleda till ränteberäkning å stämpelskatten.

Beträffande åter skattens erläggande af fideikommitterad egendom,
så och då denna mera sällan förekommande skatt kan uppgå
till ganska höga belopp, samt dödsboet ej öfver denna egendom
kan fritt förfoga, framträder här tydligen obilligheten af skattens
utkräfvande vid företeende af bouppteckningen, hvadan anstånd med
derför belöpande arfsskatt torde böra medgifvas, intilldess fideikom -

A 22 Arfs- och stämpelskatt.

misset tillträdts af den nya innehafvaren, på sätt enligt nu gällande
bestämmelser eger rum; och i detta fall synes ej ens borgen vara
behöflig, utan endast den blifvande fideikommissariens förbindelse
att, inom viss tid efter tillträdet af egendomen, skatten erlägga, då
ju egendomen bör kunna anses utgöra säkerhet för skattebeloppet.
Frågan, huruvida kontrollen härå bör på hittills öfligt sätt fortfara
eller annorlunda anordnas, lärer ej behöfva här beröras.

Vid komiténs (pag. 259) förslag om stämpelbeläggning af gåfvobref
hafva kollegierna icke funnit något att erinra.

Mot den af komitén (pag. 261) uttalade åsigt, att nu gällande
befrielse från bevillning för testamente till fromma stiftelser ej borde
vidare medgifvas, hafva kollegierna, med afseende å den svårighet
vid skattens kontrollerande, som af dylik befrielse blefve en följd,
ansett sig icke böra göra någon erinran.

Hvad sedermera angår stämpelskatten, så har komitén, — under
anförande, att denna skatt, som i Sverige hittills blifvit använd i
ringa utsträckning, vunnit en vidsträckt användning i flertalet europeiska
länder, och att sådant förklarades derigenom, att stämpelskatten
vore ett synnerligen beqvämt och, der skatten genom någon
tids bestånd ingått i vanorna, för de skattskyldiga föga besvärande
medel att för staten uppbringa betydande inkomstbelopp; att, då,
såsom kändt vore, det i allmänhet mötte icke ringa svårighet för
beskattningsmakten att tillbörligen träffa det särskildt i vår tid
alltmer betydande rörliga kapitalet, den utväg vidtagits att med afgifter
belägga vissa yttringar af den allmänna rörelsen, som företrädesvis
kunde anses utgöra medel för kapitalets bildande och
förökande, eller med andra ord egentliga affärer; samt att enligt
vår nu gällande stämpellagstiftning vore för vissa affärshandlingar,
såsom skuldebref, räkningar, kontrakt, bestämdt, att desamma endast
belädes med stämpel i händelse af uppvisande för domare eller
executor, hvilken bestämmelse tydligen måste medföra en betydande
minskning i statens inkomster af stämpeln för nämnda handlingar; —

A 23

Arfs- och stämpelskatt.

i 10 särskilda punkter framstält förslag till de ändringar i
gällande stämpelpappersförordning, hvilka komitén funnit önskvärda.

Yi de af komitén i lista punkten, angående anmälan eller
ansökning om rätt till idkande af näring, i 2:dra punkten om rättegångsfullmagter,
i 5:te punkten om mutsedlar och hviloståndsresolutioner,
i 7:de punkten om aktier och lottbref, och i 9:de punkten
om nederlagsbevis föreslagna stämpelsätser å nämnda slags handlingar
hafva kollegierna ej funnit något att erinra.

Uti 8:dje punkten har komitén hemstält om beläggning å
lagfartsbevis med stämpel, motsvarande 15 öre för hvarje fulla 100
kronor af den lagfarna egendomens värde.

Härvid torde först böra anmärkas, att komitén, jemte köpe- eller
bytesbref å fast egendom, här bort äfven upptaga gåfvobref å dylik
egendom. Vidare och då, enligt kongl. kungörelsen den 15 oktober
1875, för lagfartsbevis i stad utgår lösen med ett belopp, svarande
mot den i nådiga förordningen den 30 november 1855 föreskrifna
lösen för fastebref, under det att någon motsvarande afgift ej vid
lagfart på landet erlägges, få kollegierna, för beredande af likställighet
i detta fall, föreslå, att den af komitén ifrågastälda afgift
måtte för egendom, som lyder under landsrätt, utgå med 35 öre för
hvarje fulla 100 kronor af värdet, då det ej öfverstiger 10,000 kronor,
men sedermera beräknas efter 15 öre.

4:de punkten, handlar om stämpel å nyttjanderättsaftal angående
fast egendom.

De af komitén föreslagna stämpelsatser synas måttliga; och få
kollegierna endast i afseende å det afgäldshelopp, som skulle vara
från stämpel fritt, eller belopp ej uppgående till 500 kronor, framhålla,
att, såsom en reservant i komitén jemväl erinrat, de bostäder,
som inom hufvudstaden kunna erhållas för en hyra af 500 kronor
icke äro af beskaffenhet, att någon särskild beskattning å aftal derom
bör läggas; hvadan kollegierna anse, att förenämda afgäldsminimum
bör för hufvudstaden höjas åtminstone till 800 kronor.

A 24

Arfs- och stämpelskatt.

Uti 4:de punkten förekomma jemväl några otydligheter i redaktionen,
hvilka här i förbigående omförmälas:

i 4:de mom. torde orden »förlängd på viss tid», vid jemförelse
med senaste perioden i lista mom., böra utbytas mot »förlängd på
bestämd eller obestämd tid»;

i 6:te mom. lärer efter orden, »eller uthyr egendomen», få inflyta,
»eller någon del deraf»; samt

i 7:de mom. borde, till följd af stadgandet i 2:dra mom.,
jemväl ingå föreskrift, att, då viss afgift en gång för alla erlägges,
äfven sådan afgäld, om den icke uppgår till 500 kronor för år, är
från stämpel fri.

Den i 6:te punkten föreslagna stämpel vid skriftlig öfverlåtelse
af lös egendom, m. m., anser sig kollegierna deremot icke kunna förorda.
Lika med en reservant inom komitén finna kollegierna det af
komitén anförda motiv för dylik öfverlåtelses stämpelbeläggning icke
vara giltigt. Äfven torde någon egentlig kontroll å denna skatts
utgående icke kunna erhållas, och är till följd deraf att befara, det
ett allmännare begagnande af stämpel å dylika handlingar icke kommer
att ega rum.

I afseende å stämpelbeläggning af skuldebref, obligationer och
vexlar har komitén i 8:de punkten yttrat, att särskildt i fråga
om dessa slag af värdepapper torde den varsamhet, som i allmänhet
kräfdes vid införande af nya skatteformer, böra iakttagas, samt fördenskull
dels sjelfva skattesatserna sättas lågt, dels ock skattefria
minima och lindringar för smärre belopp stadgas; hvarjemte komitén,
på anförda skäl, ansett, att åtskilliga affärspapper, såsom postremissvexlar,
invisningar å upp- och afskrifningsräkning samt å kreditivräkning,
äfvensom svenska statens och främmande staters skuldförbindelser
borde vara från stämpel fritagna.

Ehuru denna skatt otvifvelaktigt kommer att förorsaka åtskilliga
svårigheter i den allmänna rörelsen samt någon fullt verksam kontroll
öfver skattens utgående knappt lärer kunna åstadkommas, finna
kollegierna likväl, med afseende derå att, oaktadt de föreslagna nya

Arfs- och stämpelskatt. A 25

stämpelbeloppen äro låga och således icke kunna verka tryckande å
affärsrörelsen, skatten å skuldförskrifningar af alla slag, enligt komitens
beräkning, skulle uppgå till det betydliga beloppet af 250,000
kronoi, sig böra tillstyrka, att komiténs förslag äfven i denna del
må antagas.

Den i 10:de punkten föreslagna stämpel å qvittenser torde deremot
icke böra bifallas, då denna skatteform utan tvifvel skulle
störande inverka på den allmänna rörelsen samt, såsom alldeles
okontrolleiad, icke kan väntas komma att lemna synnerlig inkomst.

Sedermera har komitén, beträffande öfriga här icke vidrörda
punkter af nu gällande stämpelpappersförordning, förklarat sig biträda
de åsigter, som uttalats i det inom finansdepartementets afdelning
al Eders Kongl. Maj:ts kansli utarbetade förslag, af den 30 augusti
1881, till kungörelse angående stämpelafgiften; och få kollegierna
i denna del åberopa sitt den 8:de derpåföljde december afgifna yttrande
öfver samma förslag, hvarvid kollegierna dock torde böra tilllägga,
att komitén, som i 8:de punkten om skuldebref, m. m.,
intagit det i nyss omförmälda förslag förekommande stadgande om
stampelbeläggning af skuldebref, när det för inteckning eller betalning
företes, äfvensom ett dylikt för godkänd eller protesterad vexel,
utan att omförmäla den i samma förslag intagna föreskrift om befrielse
från stämpel vid fordrans anmälan i konkurs eller då inteckning
sökes i jernväg, dermed utan tvifvel icke afsett, att stämpelbeläggning
i dessa fall skulle ifrågakomma.

Slutligen har, med afseende derå, att komiténs förslag väsentligen
afsåge handlingar, som aldrig behöfde för offentlig myndighet
uppvisas, komitén (pag. 282 och 283) föreslagit åtskilliga straffbestämmelser
för uraktlåten stämpelbeläggning, m. m., hvilka bestämmelser,
enligt kollegiernas åsigt, äro af behof påkallade; lärande
dock, i händelse kollegiernas förslag om stämpelfrihet för qvittenser
skulle vinna afseende, stadgandet om dessa handlingar böra ur 4:de
mom. utgå.

A 26

Arfs- och stämpelskatt.

Utdrag af det vid ärendets föredragning förda protokoll, utvisande
de i frågan yttrade särskilda meningar, bifogas härhos i underdånighet.
Stockholm den 4 november 1882.

Underdånigst:

O. F. AF SILLÉN. C. O. V. BUREN.
AUG. HÄGGBLADH. AXEL LILJENSTOLPE. M. NORDLINDH.

Föredragande.

ERNST J. BIÖRK.

1. S.

C. Kritberg.

Arfs- och stämpelskatt.

A 27

Utdrag af protokollet, hållet i Tcongl. statskontoret vid
sammanträde med kongl. kammarrätten den
4 november 1882.

Närvarande:

Herrar presidenterne, m. m., O. F. af Sillen.

och C. O. V. Buren.

Herr statskommissarien, m. m., A. Häggbladh.

Herr kammarrättsrådet, m. m., A. C:son Liljenstolpe.

Herr statskommissarien, m. m., M. Nordlindh.
samt Herr kammarrättsrådet, m. m., E. J. Biörk.

S. D. Herr statskommissarien Häggbladh föredrog Kongl. Maj:ts
nådiga remiss till kongl. statskontoret och kongl. kammarrätten
gemensamt å skatteregleringskomiténs förslag dels om skatt på arf,
testamente, fideikommiss och gåfva, dels ock angående stämpelskatt;
och beslöts underdånigt utlåtande enligt registraturet.

Under öfverläggningen till beslut yttrades följande från kollegiernas
utlåtande i vissa delar skiljaktiga meningar, nämligen:

af referenten, herr statskommissarien Häggbladh, med hvilken
herr presidenten af Sillén instämde:

“I olikhet med kollegierna kan jag ej lemna utan anmärkning
den af komitén (pag. 261) uttalade åsigt, att nu gällande befrielse
från bevillning för testamente till fromma stiftelser ej borde vidare
medgifvas.

Uti bevillningsförordningens § 18, punkten 4, lit. d stadgas,
att från bevillningsafgift för gåfva och testamente äro befriade kyrka,

A 28

Arfs- och stämpelskatt.

akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola eller annat allmänt
undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- ock fattigvårdsinrättning
jemte annan from stiftelse, och enär det icke kan
vara lämpligt, att staten genom utkräfvande af afgifter skall minska
de till dylika ändamål gjorda donationer, anser jag för min del, att
denna sålunda medgifna afgiftsfrihet äfven må tillämpas å den föreslagna
nya arfsskatten.“

Af herr statskommissarien Nordlindh, med hvilken herr kammarrättsrådet
JBiörlc instämde:

“I fråga om arfsskattens beräknande å testamenterad egendom
har jag ej kunnat dela kollegiernas åsigt. Uppenbart är att från
rättvisans synpunkt det ej kan försvaras, att beräkningsgrunden, efter
hvilken arfsskatt skall af sådan egendom utgå, göres beroende
af den helt och hållet tillfälliga omständigheten, huruvida de jemte
testamentarie till lott i dödsboet berättigade stått till den aflidne i
närmare eller fjermare skyldskap, och denna oegentlighet är ej heller
af komiterade förbisedd; men då kontrollen å denna uppbörd,
hvilken, såsom hvilande hos domstolen, der bouppteckning för inregistrering
företes, är fullt tillförlitlig, skulle, i händelse kollegiernas
ändringsförslag i fråga om arfsskattens beräkning å testamenterad
egendom vunne tillämpning, i högst betydlig mån försvåras och nödvändiggöra
en noggran granskning af alla vid upptecknandet af
ett dödsbo företedda eller sedermera åberopade testamentariska förordnanden,
har jag ej kunnat, annat än äfven i detta fall godkänna
komiterades förslag. “

samt af herr kammarrättsrådet Liljenstolpe, med hvilken herr
presidenten JBurén instämde:

A. angående förslaget om skatt på arf, testamente,
fideikommiss och gåfva.

“Ehuru komitén i motiveringen (pag. 255) yttrar bland annat:
“Ju aflägsnare slägtskapen är, ju mer oväntadt således arfvet, desto

A 29

Arfs- och stämpelskatt,
större afgift bör ur denna synpunkt kunna åläggas"; äfvensom: “Till
en väl ordnad arfsskatt bör fördenskull, att dess procentsatser äro
billigt bestämda i förhållande till de olika graderna af skyldskap11;
— har komitén likväl efter närmaste arftagarens skyldskap med
den aflidne faststält skattenormen för de fjermare slägtingar eller
oskylda, hvilka jemte de närskylda erhålla någon del af qvarlåtenskapen;
samt således gjort beräkningsgrunden, efter hvilken arfsskatt
af testamenterad egendom skall utgå, beroende af den helt och hållet
tillfälliga omständigheten, huruvida de jemte testamentarie till
lott i boet berättigade stått till den aflidne i närmare eller fjermare
skyldskap; — och har komitén såsom skäl för denna oegentlighet
endast anfört (pag. 257) “uppbördssättets lätthet11.

Då detta skäl efter mitt förmenande icke kan vara tillräckligt
för ett dylikt afsteg från en följdriktig tillämpning af ofvanomförmälda
utaf komitén uppstälda och, så vidt jag kan finna, fullt riktiga
reglor, samt ett sådant förfarande medför dels en icke jemnlik
beskattning, dels en antagligen ej så obetydlig minskning i inkomst
för statsverket, anser, i betraktande häraf och enär kontrollen i detta
hänseende utan synnerlig svårighet bör kunna af domaren vid bouppteckningens
inlemnande till rätten utöfvas, jag för min del arfsskatt
för testamenterad egendom böra erläggas af dödsboets samfälda
tillgångar om testamentstagaren är oskyld enligt punkten d) i
förslaget, men eljest efter den beräkning, som betingas af detskyldskapsförhållande,
hvaruti testamentstagaren stått till den aflidne.

Härjemte synes mig rörande arfsskatt af testamenterad egendom
föreskrift jemväl böra meddelas derom, att, för den händelse
testamentet varder af en eller annan orsak upphäfdt, delegarne i
dödsboet berättigas att kostnadsfritt återbekomma hvad de vid bouppteckningens
ingifvande till rätten med afseende å testamentet må
hafva i stämpelafgift för mycket betalt.

Beträffande stämpelafgift för fideikomitterad egendom instämmer
jag uti hvad kollegierna derom anfört, dock att enligt min me -

A 30

Arfs- och stämpelskatt.

ning uttrycklig föreskrift derom, att fideikommissegendom utgör säkerhet
för den derå belöpande arfsskatten, bör meddelas.

I motiveringen (pag. 257) förekommer vidare följande yttrande:

“Ett annat inkast, som kan göras mot arfsskattens läggande
på den i bouppteckningen angifna behållningen, hemtas från de allt
för låga värden, som i bouppteckning kunna upptagas, och hvilka
skulle kunna otillbörligen sänka arfsskatten; men vid närmare granskning
torde det finnas, att denna anmärkning ej förtjenar synnerligt
afseende. Den värdefullaste egendomen i ett bo är efter regeln
fastigheter och fordringar. — Fastighet får efter gällande stämpelpappersförordning
ej upptagas lägre än till taxeringsvärdet och fordringar
lära svårligen i en bouppteckning kunna upptagas till mindre
än deras verkliga belopp. — Egentliga lösören lära väl i en del
orter vid bouppteckning värderas mycket lågt, men vanligtvis utgöra
dessa en jemförelsevis ringa del af boet, hvadan värderingen
af dem ej utöfvar synnerlig inverkan på arfsskattens belopp. — Har
man anledning antaga, att värderingen vid bouppteckningar ej sker
med tillbörlig omsorg, torde en föreskrift om skyldighet för värderingsmännen
att å bouppteckningsinstrumentet underteckna en försäkran,
att värderingen blifvit samvetsgrant verkstäld, vara en tillräcklig
erinran om den enligt 9 kapitlet 1 § ärfdabalken dem åliggande
pligt att värderingen efter bästa förstånd verkställa."

De åsigter, hvilka komitén i detta yttrande uttalat, kan jag icke
dela. — Vill man påbjuda en arfsskatt med så betydliga skattesatser,
som åtminstone i vissa fall nu blifvit föreslagna, så synes mig
vara af synnerlig vigt att tillika så anordnas, att i möjligaste mån
verksam kontroll kommer att ega rum deröfver, att bouppteckningsvärdena
upptagas till behöriga belopp. Utom fastigheter och vanliga
fordringar förekomma nu mera bland den värdefullare egendomen
i förmögnare dödsbon aktier och obligationer ofta till betydliga
värden. Ej sällan torde till och med tillgångarne nära nog uteslutande
bestå af dylika värdehandlingar, om hvilkas verkliga värde
åsigterna kunna vara särdeles vexlande, och hvilka i följd häraf, om

A 31

Arfs- och stämpelskatt.

erforderlig kontroll saknas, utan tvifvel mången gång blifva i bouppteckningen
utförda med oskäligt låga belopp, helst de höga skattesattserna
otvifvelaktigt komma att betydligt öka den redan nu, som
komitén sjelf synes erkänna, befintliga benägenheten att genom låga
värdens åsättande söka nedbringa boets i bouppteckningen upptagna
behållning och dymedelst minska stämpelafgiften. Då en sådan nu
måhända vanligen förekommande nedsättning af bouppteckningsvärdena
åtminstone å vissa slag af egendom i allmänhet torde uppgå
till 25 å 33 procent eller derutöfver af egendomens verkliga värde,
synes mig uppenbart, att en dylik värdering kommer att betydligt
inverka på arfsskattens belopp. — Äfven om de oansvarige bouppteckningsmännen
förse bouppteckningen med den af komitén föreslagna
anteckning, lärer derigenom endast i ringa mån det dermed
afsedda syftemålet komma att uppnås, enär numera i allmänhet delegarne
i dödsbo ega att efter godtycke välja värderingsmän och vid
sådant förhållande föga trygghet torde förefinnas derför, att dessa
skola ega de insigter och de egenskaper i öfrigt som erfordras, på
det statsverkets af värderingen beroende rätt må varda behörigen
tillgodosedd.

I fråga om fastighetsbouppteckningsvärde finnes visserligen bestämmelse
meddelad derom, att detta ej får sättas lägre än taxeringsvärdet;
men jag betvifiar, att vederbörande domhafvande anse
sig tillkomma att ens i detta hänseende utöfva kontroll, helst genom
Kongl. Maj:ts dom i särskildt mål den 5 augusti 1813 blifvit förklaradt,
att domare, när tvist derom icke uppstått emellan arfvingar
och slerbhusdelegare, icke eger ingå i pröfning eller förändring
af de värden, som uti behörigen upprättade bouppteckningar blifvit
utsatte.

Med afseende å hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, anser jag
för min del det vara af synnerlig vigt att, derest en lag om arfsskatt
i den utsträckning som nu blifvit föreslagen kommer att antagas,
derjemte meddelas uttrycklig föreskrift om åliggande för domare att
tillse, dels att värde å i bouppteckning upptagen fastighet ickeblif -

A 32

Arfs- och stämpelskatt.

vit utfördt till lägre belopp än fastighetens senast faststälda taxeringsvärde,
dels ock att för öfrig i bouppteckning upptagen egendom
skäliga värden blifvit utförda; börande i följd af denna min åsigt,
jemväl enligt min uppfattning, nu gällande föreskrifter om rätt för
delegare i dödsbo att till rätten aflemna bouppteckning förseglad
upphäfvas.

För beredande af tillfälle för vederbörande domhafvande att
kunna utöfva nu antydda kontroll, lära afskrifter af den afbdnes
testamentsförordnanden äfvensom behörigt bevis om senast faststälda
taxeringsvärde å dödsbos fastighet böra jemte bouppteckningen till
rätten aflemnas.

Enär en aflidens föräldrar och syskon eller deras afkomlingar
i vissa fall kunna vara samarfva, förefaller mig såsom om stämpelafgift
för egendom, hvilken tillfaller syskon eller syskons afkomlingar,
borde lämpligen utgå med enahanda belopp, hvarmed sådan afgift
skall utgöras för egendom, som tillfallit den allidnes efterlemnade
fäder eller moder, i hvilket fall den föreslagna bestämmelsen derom,
att, i händelse fader eller moder äro samarfva med syskon till den
aflidne, halfva behållningen skall beskattas enligt b) och halfva enligt
c), naturligtvis bör utgå. Såsom ersättning för den härigenom
uppkommande minskning i beräknad inkomst för statsverket kunde
möjligen stämpelsatsen under punkten c) för egendom, som tillfaller
den aflidnes förfäder i andra eller fjermare led, kunna höjas till 4
i stället för föreslagna 3 kronor för hvarje 100 kronor utöfver ett
visst minimum af behållning i boet.

Jag instämmer uti kollegiernas förslag rörande nedsättande af
den minimiberäkning, efter hvilken den högre stämpelafgiften enligt
punkterna b) och c) bör utgå, till 5,000 i stället för 10,000 kronor.

Då någon verksam kontroll icke lärer kunna utöfvas i afseende
å den föreslagna stämpelafgiften å gåfvobref rörande lösegendom,
måste jag för min del afstyrka antagandet af komiténs förslag i
denna del.

A 33

Arfs- och stämpelskatt.

I öfrigt anser jag mig icke böra framställa någon erinran emot
komiténs förslag om skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva.®

B. Angående förslaget om stämpelskatt.

“Till en början tillåter jag mig i fråga om detta förslag erinra,
att, så vidt jag kan finna, denna skatt ingalunda, såsom komitén
synes afsett, kommer att uteslutande träffa kapitalet, utan att skatten
fastmer uti många om icke de flesta fall kommer att utgöras af
den, som beböfver låna penningar, arrendera jord, utfärda vexlar
o. s. v., det vill säga af den, hvilken i allmänhet icke eger kapital.

Uti motiveringen (pag. 266) yttrar komitén, bland annat, dels att
“enligt gällande stämpellagstiftning hos oss är för vissa handlingar,
såsom skuldebref, räkningar, kontrakt, m. fl., bestämdt att de samma
med stämpel beläggas endast i det fall, att de för domare eller
exekutor uppvisas1*, dels ock att “komitén icke kunnat finna något
giltigt skäl för en sådan restriktion i Sverige vara för handen mera
än i främmande länder, hvilkas lagstiftning i allmänhet ej gjorde
stämpelns erläggande beroende af något för skattens natur så föga
väsentligt, som det offentliga uppvisandet för inteckning eller betalning.
"

Anledningen till berörda restriktion förefinnes tydligen uti den
säkra kontroll, som derigenom vinnes i afseende å skattens verkliga
utgörande, och, om än villigt må medgifvas, att det offentliga uppvisandet
för inteckning eller betalning af den handling, som skall
med stämpel beläggas, är för skattens natur föga väsentligt, så lärer
väl svårligen kunna bestridas, att derest icke, i sammanhang med
utfärdandet af påbud om en skatts utgörande, jemväl meddelas föreskrift
om kontroll deröfver, att skatten verkligen kommer att utgå,
skattepåbudet blifver af ringa värde. Sanningen häraf har komitén
äfven erkänt, då komiténs förslag innehåller flera stadganden om
böter i allmänhet till, med afseende å stämpelsatserna, ej obetydliga

A 3

A 34 Arfs- och stämpelskatt,

belopp för den, som uraktlåter att efterkomma e föreslagna bestämmelserna
angående handlingars stämpelbeläggn'' g.

Denna kontroll kommer likväl tvifvelsutan i en mängd fall icke
att uppfylla det dermed åsyftade ändamål, och synes äfven i öfrigt
vara allt annat än lämplig.

Såsom skäl för denna min uppfattning tillåter jag mig, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad komitéledamoten Carl Ifvarsson
uti sin reservation, så vidt jag kan finna, med fullt fog andragit,
framhålla bland annat:

att beträffande en betydande del af de handlingar, hvilka enligt
komiténs förslag skola med stämpel förses, men hvilka i regeln
ej skola hos myndighet eller tjensteman företes, vederbörande åklagare
ytterst sällan och endast undantagsvis kan blifva i tillfälle att
i laga ordning beifra en underlåten eller felaktig stämpelbeläggning;

att, enär anskaffandet af stämplar vid många tillfällen synnerligast
å landet skulle medföra kostnader, tidspillan och andra olägenheter,
såsom då, i följd af handel, boutredning eller andra affärer,
för dessa affärers uppgörande och afslutande skuldsedlar eller andra
handlingar, som borde med stämpel beläggas, måste utfärdas, men
erforderliga stämplar icke vore tillgängliga, vederbörande säkerligen
i en mängd fall skulle, hellre än att underkasta sig berörda olägenheter
för stämplarnes anskaffande, underlåta stämpelbeläggningen,
helst faran för åtal för dylik underlåtenhet vore ytterst ringa;

att jemte den förlust, som för statsverket härigenom uppkomme,
likgiltighet och missaktning för lagens vanmäktiga bud äfven häraf
blefve en följd;

att utan tvifvel en betydlig, för att icke säga den betydligaste
delen af allmänheten — äfven med tillgång till stämpelskattelagen
och dess temligen invecklade bestämmelser, hvilken lag dock mången
gång, då den borde tillämpas, ej torde vara för vederbörande tillgänglig,
-— svårligen lärer kunna bedöma, huruvida en handling är
af beskaffenhet att böra med stämpel förses, än mindre beräkna det
rätta stämpelbeloppet;

A 35

Arfs- och stämpelskatt.

att i följd häraf äfven deD, som beflitar sig om ett noggrant
iakttagande af lagens föreskrifter, lätteligen kan komma att göra sig
skyldig till underlåtenhet i afseende å stämpelbeläggningen;

att vid sådant förhållande tillämpandet af de föreslagna bötesbestämmelserna
i många fall skulle blifva högeligen obilligt eller till
och med orimligt;

att i allmänhet det synes vara af stor vigt att statsmakten
sorgfälligt undviker utfärdande af en lag, hvars tillämpning icke kan
med noggranhet kontrolleras och öfvervakas; samt

att jag icke känner något i allmänhet tillförlitligare sätt för
kontroll öfver föreskrifven stämpelbeläggning af skriftlig handling än
den, som af myndighet eller tjensteman vanligen utan nämnvärd
svårighet kan utöfvas, då handlingen hos myndigheten eller tjenstemannen
företes.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, anser jag för min
del, att stämpelbeskattning endast bör ifrågakomma, dels då skriftlig
handling företes hos myndighet eller tjensteman, hvilken i sådant
fall bör åläggas ansvarsskyldighet derför, att handlingen är eller
varder på den skattskyldiges bekostnad med stämpel enligt gällande
föreskrifter försedd, dels då fullt verksam kontroll i afseende å
stämpelbeläggning i öfrigt kan åstadkommas, hvilket synes vara förhållandet
i afseende å aktie eller lottbref samt obligationer, utfärdade
af bolag, hvilkas bolagsordning blifvit af Kongl. Maj:t stadfästad.

I öfverensstämmelse med denna min åsigt och på de skäl, hvilka
af kollegierna i öfrigt i vissa fall blifvit anförda, instämmer jag
hufvudsakligen i hvad kollegierna yttrat rörande 2:a, 3:dje, 5:te, 6:e,
7:de, 9:de och 10:de punkterna.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna i l:a punkten angående
stämpel å anmälan om rätt till idkande af näring, så anser jag
dessa bestämmelser så till vida böra inskränkas, att åtminstone den
svenske medborgaren, hvilken under närmast föregångne år icke erlagt
inkomst eller fastighetsbevillning eller eljest visar sig vara

A 36 Arfs- och stämpelskatt,

mindre bemedlad, uttryckligen befrias från utgörande af denna
stämpelafgift.

Bestämmelserna i 4:de punkten om stämpel å nyttjanderättsaftal
angående fast egendom och i 8:de punkten om stämpel å
skuldebref, obligationer och vexlar kan jag af förut anförda skäl
förorda endast så vidt dessa bestämmelser afse handlingar, hvilka
företes hos myndighet eller tjensteman eller utgöras af obligationer,
utfärdade af bolag, hvars bolagsordning blifvit af Kongl. Maj:t faststäld.

Af min förut uttalade åsigt att, utom i afseende å förenämnda
aktie- eller lottbref samt obligationer, vederbörande myndighet eller
tjensteman, hos hvilken handling, som skall stämpelbeläggas, företes,
bör åläggas ansvarsskyldighet derför, att handlingen är eller varder
på den skattskyldiges bekostnad med behörig stämpel försedd, följer,
att jag anser de föreslagna bestämmelserna rörande ansvar för skattskyldig,
som uraktlåter att iakttaga stämpelskattelagens föreskrifter,
böra från lagförslaget utgå, utom i hvad berörda bestämmelser röra
bolag, hvilkas bolagsordningar äro af Kongl. Maj:t faststälda, för de
aktie- eller lottbref samt obligationer, hvilka af dessa bolag kunna
utfärdas.

Slutligen och i fråga om de uti förslaget icke vidrörda punkterna
af nu gällande stämpelpappersförordning, rörande hvilka komitén
förklarat sig biträda de åsigter, som uttalas i det inom finansdepartementet
utarbetade förslag af den 30 augusti 1881 till kungörelse
angående stämpelafgiften, får jag lika med kollegierna hänföra
mig till det af kollegierna angående sistberörda förslag den 8
december nämnda år afgifna utlåtande.®

Som ofvan.

Efter befallning:

C. K Cervin.

A 37

Kongl.

kollegium

Maj:ts och rikets kommerseoch
kongl. generaltullstyrelsen

angående komiténs förslag om tobaksbeskattning.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne september bar Eders Kongl.
Maj:t anbefalt dess och rikets kommerskollegium samt generaltullstyrelsen
att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i anledning
af skatteregleringskomiténs i bilagdt betänkande väckta förslag angående
tobaksbeskattning.

Till åtlydnad häraf få embetsverken, med återställande af remisskandlingen,
underdånigst anföra följande:

Med komiterade dela embetsverken den åsigten, att tobaken utgör
ett särdeles lämpligt beskattningsföremål, äfvensom att det allmänna
jemväl hos oss kan och till och med bör deraf hemta större
inkomst än för närvarande, om och när behofvet sådant kräfver.
En sådan åsigt är ingalunda ny för vår lagstiftning, då tullafgiften
å tobaksblad och stjelk under senast förflutna 20 år tid efter annan
blifvit förhöjd och nu utgår med nära dubbelt belopp emot hvad
förut var stadgadt.

A 38

Tobaks be skattning.

Embetsverken instämma jemväl med komiterade deri, att de
tvenne former för tobaksbeskattning, som blifvit i åtskilliga främmande
länder införda, nemligen monopol och fabriksskatt, icke böra
hos oss ifrågasättas.

Huruvida åter den tredje beskattningsformen, förhöjd tullafgift,
nu må vinna ytterligare tillämpning, lärer, såsom redan är antydt,
helt och hållet böra bero af för handen varande statsbehof och utvägarne
att dem fylla; ty huru lämpliga beskattningsföremål än må
förefinnas eller kunna utfinnas, måste dock alltid vara lämpligast,
att skatt aldrig utöfver behofvet upptages och icke heller utan synnerligen
giltiga skäl uttages under en form i stället för en annan
häfdvunnen. Då nu för statsbehofvens fyllande hos oss redan utgå
indirekta och konsumtionsskatter till jemförelsevis mycket högt belopp,
och dessa skatter, ehvad de träffa mer eller mindre umbärliga
behof, dock i det hela höja folkets lefnadskostnader samt dymedelst
jemväl fördyra landets produktionsvilkor, synes häri ligga stark
maning att med försigtighet fortgå på den indirekta beskattningens
väg.

Emellertid och under förutsättning att ett oafvisligt behof att
afvinna tobaksförbrukningen förhöjd beskattning vore för handen,
få embetsverken i underdånighet anmäla, att då, på sätt generaltullstyrelsen
i härhos i afskrift bifogadt, till komiterade sistlidet år
afgifvet yttrande närmare utvecklat, hänsyn tages till de tullsatser,
som gälla i grannländerna, och till faran för smuggling från dem,
embetsverken icke hafva något att erinra emot komiterades förslag,
att nu gällande tullsats för oarbetad tobak, blad och stjelk, höjes
med 25 öre, eller till 1 krona 25 öre per kilogram. Icke heller
hysa embetsverken betänklighet emot att, vid denna förhöjning af
råtobakstullen, afgiften för rubriken “alla andra slag“ af arbetad
tobak (än cigarrer och cigaretter) höjes med 30 öre, eller till 1
krona 50 öre per kilogram. Nämnda tullsatser skulle derigenom
icke i annat hänseende skilja sig från de i Norge nu gällande, än
att artikeln “karotter1*, som här i riket inbegripes under “andra

Tobaksbeskattning.

A 39

slag“ och, enligt nyss berörda förslag, skulle komma att åsättas
en tullafgift af 1 krona 50 öre, deremot i Norge är belagd med
särskild tullafgift af 1 krona 25 öre.

"Vidkommande åter komiterades förslag att höja tullen å cigarrer
och cigaretter från nu gällande 3 kronor till 3 kronor 50 öre
per kilogram, så kunna embetsverken icke deri instämma, enär en
sådan tullförhöjning, efter hvad hittills vunnen erfarenhet gifver vid
handen, ingalunda skulle uppfylla det dermed afsedda ändamål att
bereda statsverket en motsvarande ökad inkomst, utan endast, eller
åtminstone hufvudsakligen, blott innebära ett obehöfligt ökande af
det skydd, den inhemska cigarrtillverkningen nu åtnjuter. Tillgängliga
statistiska uppgifter ådagalägga nämligen, att sedan tullsatsen
å cigarrer år 1866 nedsattes från 1 krona 80 öre till 1 krona 30
öre per skålpund och dervid bibehållits, oaktadt sedermera tid efter
annan vidtagen förhöjning af införselstullen å råtobak, den för cigarrer
influtna tullinkomst icke allenast ganska snart ersatte den af
tullnedsättningen första åren uppkomna ringa förlusten utan ock
derefter mera än fördubblats.

Det förtjenar äfven att uppmärksammas, att, oaktadt tullsatsen
å råtobak i Norge utgör 1 krona 25 öre, man der för cigarrer och
cigaretter icke stadgat högre tull än 2 kronor 50 öre per kilogram,
eller 50 öre mindre än den hos oss nu gällande cigarrtullen. Embetsverken
hemställa derföre, att, äfven med nu ifrågasatta tullafgiften
å tobaksblad och stjelk af 1 krona 25 öre per kilogram, hos
oss gällande tullsats å cigarrer och cigaretter, 3 kronor per kilogram,
måtte bibehållas oförändrad.

Slutligen hafva komiterade på anförda skäl funnit sig icke böra
framställa något förslag om accis å den inhemska tobaksodlingen.

Om likväl, såsom komiterade antagit och embetsverken jemväl
biträdt, tobaken utgör ett särdeles lämpligt beskattningsföremål, så
beror detta helt och hållet af varans beskaffenhet såsom ren öfverflödsvara
— ett Djutnings- men icke födoämne — och gäller fullkomligt
lika den inhemska som den i annat land producerade to -

A 40

T obak sbeskattning.

baken. Endast synnerligen talande skäl böra följaktligen kunna
föranleda skattefrihet för den förra, då den senare underkastas dryg
beskattning. Men de skäl, komiterade i sådant hänseende anfört,
synas embetsverken ingalunda ega en sådan giltighet. Att den inhemska
tobaksproduktionen, enligt derom af komiterade lemnade
uppgifter, är ganska betydlig — såsom motsvarande mera är 25
procent af hela införseln — och derjemte vid ökad tullafgift ytterligare
stiger, detta påkallar otvifvelaktigt synnerlig uppmärksamhet
vid beskattningsfrågans bedömande. Vore tobaksodlingen en kring
hela landet spridd näring, fördelad på ett mycket stort antal kikare,
kunde svårigheten att utöfva nödiga beskattningskontroller och
ringheten af den afgift, som hos en hvar odlare borde uppbäras, i
förening dermed att skattefriheten någorlunda jemnt fördelades på
rikets jordbrukare, möjligen anses innebära skäl för bibehållande af
denna skattefrihet. Men nu är, enligt komiterades meddelande, tobaksodlingen
af naturliga skäl bunden vid vissa, för denna odling
gynsamma lokala förhållanden, som i vårt land och med vårt klimat
blott undantagsvis stå till buds; och dessa omständigheter synas
således icke blott möjliggöra utan, såväl ur statskassans synpunkt
som ur synpunkten af rättvisa beskattningsgrunder, påkalla
införande af accis å den inhemska tobaksodlingen, äfven om denna,
emot hvad embetsverken tro sig ega anledning antaga, mera än hvitbetsodlingen
såsom binäring utöfvas.

Underdånigst:

J. SJÖBERG.

C. ER. W/ERN.
S. CEDERSCHIÖLD.

Generaltullstyrelsen:

NILS LAGERHEIM.

Föredragande.

A. G:SON BENNICH.
HUGO MARTIN.

1. s.

Anvid Faxe.

Stockholm den 16 november 1882.

Tobaksbeskattning.

A 41

Till den af Kongl. Maj:t förordnade sTcatteregleringskomitén.

Till svar å komiténs skrifvelse den 27 nästlidna april med begäran
om upplysning angående hvilken tullförhöjning å tobak, som
med afseende å tullförhållandena i våra grannländer kunde anses
vara lämplig såsom maximum, samt huruvida en ännu högre inkomst
än som, med hänsyn till faran för smuggling, enbart genom tullförhöjning
vore möjlig, skulle kunna vinnas genom ett kombineradt
system af tull och fabrikatskatt, får generaltullstyrelsen till en början
äran erinra derom, att, sedan de före år 1858 med skiljaktiga
tullsatser belagda råtobaksslagen blad och stjelk sistnämnda år sammanförts
under en tullsats, 22 öre skålpundet, så har denna tullsats
småningom blifvit förhöjd: år 1861 till 25 öre; 1867 till 26 öre; 1871
till 29 öre och 1879 till 42 öre, allt per skålpund, samt slutligen
med innevarande års ingång utjemnats till 1 krona per kilogram.

Den sålunda tid efter annan vidtagna förhöjningen i tullafgiften
å råtobak, i sammanhang hvarmed tullafgifterna å fabrikaten dock
hufvudsakligen lemnats oförändrade och till och med för den betydande
artikeln cigarrer redan år 1866 icke obetydligt nedsattes, kan
icke anses kafva föranledt någon allmännare eller ur statskassans
synpunkt afsevärd smuggling af tobak; men tullsatsernas inverkan
i detta hänseende röjes emellertid i viss mån af de olika slag tobak,
som under sista decenniet 1871—1880 blifvit konfiskerade och
dömde förbrutne; tobaksblad, för hvilka tullafgiften blifvit höjd,
förekomma i större myckenhet i konfiskationsjournalerna, under det
cigarrerna, å hvilka tullafgiften blifvit nedsatt, nästan försvinna ur
dessa journaler.

Öfver beloppet af olika slag och på skiljda orter konfiskerad
och förbruten dömd tobak under nyssnämnda decennium bifogas

A 42

Tobaksb e ska 11 ning.

sammandrag ur konfiskationsjournalerna, af hvilka framgår så väl
obetydligheten af dessa qvantiteter, i förhållande till den årliga förtullningen,
som ock att den i beslag tagna råtobaken nästan uteslutande
smugglats från Finland, der lägre tullsatser å denna vara
än hos oss äro gällande.

Härvid må dock erinras, att smugglingen otvifvelaktigt omfattat
mångfaldiga gånger beloppet af de i beslag tagna varorna, helst
denna smuggling hufvudsakligen bedrifves å den långa land- och
fjellgränsen mot Norge samt å landgränsen mot Finland, bägge af
kända naturliga orsaker omöjliga att utan öfverdrifvet höga kostnader
med noggranhet bevaka. — Men äfven med detta antagande
är styrelsen förvissad, att statskassans förlust genom den olofiiga
tobaksinförseln under senare tider alls icke varit af någon afsevärd
betydelse, jemförd med den stora inkomst, som tullbeskattningen
å tobak inbringat.

Detta, hvad smugglingen öfver norska gränsen angår, jemförelsevis
gynsamma resultat är onekligen i icke ringa mån beroende af
nu gällande mellanrikslags bestämmelser, hvilka medgifva restitution
af erlagd råtobakstull vid utförsel af tobaksfabrikater från det ena
till det andra af de förenade rikena, äfvensom af anordningen af
flera förtullningsplatser vid riksgränsen, hvarigenom långa omvägar
och dermed förknippade kostnader för förtullningens verkställande
blifvit trafiken besparade. Sålunda visar sig att förtullningen af
spunnen tobak eller negerhead, hvilken artikel hufvudsakligen införes
från Norge, nära sexdubblats sedan den nu gällande mellanrikslagen
trädde i kraft. Men den hufvudsakligaste och mest verksamma
orsak till ett bättre förhållande är utom allt tvifvel att söka deri,
att tobakstullen hos oss icke varit högre än i Norge.

De finska tullsatserna å tobaksblad 46,4 öre och å tobaksstjelk
25,4 öre per kilo äro redan hos oss så betydligt öfverskridna genom
vår nu gällande tullafgift, 1 krona, att lockelsen till smuggling öfver
den långa landgränsen tvifvelsutan skulle i betydande grad göra sig
gällande, derest gränsbefolkningens fåtalighet och de långa afstån -

A 43

Tobak sbeskattning.

den till folkrikare orter icke, i förening med tullpersonalens vaksamhet,
motverkade större omfattning af en dylik rörelse.

Öfriga grannländernas, Danmarks och Tysklands råtobakstullar,
det förras 28,9 och det senares 76,5 öre per kilo, understiga jemväl
Danmarks, i högst betydlig mån vår motsvarande, tullafgift; men, som
införsel från dessa länder endast kan ega rum sjöledes och denna
samfärdsel, sedan tullförhållandena i sundet blifvit på ett betryggande
sätt underkastade ömsesidig kontroll, nu mera icke skäligen bör gifva
anledning till befarande af svårare missbruk, äfven om en större
skilnad emellan de respektive staternas tulltaxor komme till stånd,
vill det synas kongl. generaltullstyrelsen antagligt, att vid bestämmande
af den hos oss, med afseende å tullförhällandena i våra grannländer,
tillrådliga högsta tullsats å tobak hänsyn förnämligast bör
egnas åt den norska tullafgiftens belopp. Att hos oss öfverskrida
detta belopp, för närvarande 1 krona 25 öre per kilo, anser styrelsen,
äfven om alla andra synpunkter än den att bereda statsverket en
väsentligt förhöjd inkomst lemnas å sido, i högsta grad betänkligt.

I afseende å den senare i komiténs skrifvelse uppkastade frågan,
huruvida eu än mera förhöjd inkomst skulle kunna vinnas genom en
kombinerad tull- och fabrikatskatt å tobak, befinner sig styrelsen i
förlägenhet att uttala någon bestämd mening, då styrelsen saknar
all antydan om det sätt, hvarpå komitén tänkt sig att en sådan
kombination skulle anordnas. — Men ehvad den ifrågasatta fabrikatskatten
skulle uttagas af den, som tillverkar, eller af köpmannen,
som till allmänheten försäljer tobaksfabrikaten, komme dock alltid
fabrikaten att belastas med en motsvarande förhöjning i varans försäljningspris,
i hvilken prisförhöjning smugglaren af den utländska
varan antagligen skulle finna en ytterligare premie utöfver den undansnillade
tullafgiften; och i hvad fall som helst torde fabrikatskattens
uttagande icke kunna tillvägabringas utan mycket ingripande
fiskaliska kontroller, med hvilka svenska folkets vanor och föreställningssätt
icke utan yttersta nödfall lära förlika sig. Då emellertid,

A 44

To b ak sb e skattning.

såsom redan är närnndt, styrelsen helt och hållet saknar kännedom
om beskaffenheten af de förslag, komitén må vara sinnad att i före
varande hänseende framställa, inskränker sig styrelsen till dessa allmänna
uttalanden i ämnet.

Stockholm den 3 juni 1881.

A. G:SON BENNICH.

A. F. Östman.

A 45

JCongl. JVIaj:ts och rikets kommersekollegium -

angående komiténs förslag i fråga om bevillning af utländske
eller andre här i riket icke mantalsskrifne handlande ochhandelsexpediter.

Till Konungen.

Genom nådig remiss har Eders Kongl. Maj:t befalt sitt och
rikets kommersekollegium att afgifva underdånigt utlåtande öfver
skatteregleringskomiténs i betänkande den 13 september innevarande
år väckta förslag i fråga om bevillning af utländske eller andre bär
i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter, hvilket
förslag förekommer å sid. 819—322 i omförmälda, af trycket utgifna
betänkande angående skatteförbållandena i riket.

Efter att hafva dels inledt sin framställning i ämnet med en
kortfattad öfversigt af de i nu ifrågavarande hänseende gifna stadganden
i bevillningsförordningarne från 1810 till och med 1861,
dels antydt, hurusom genom det af en utaf 1878 års Riksdag afiåten
skrifvelse föranledda utfärdandet af nådiga förordningen den 20 juni
1879 angående ändringar i förordningen den 18 juni 1864 om utvidgad
näringsfrihet syntes vara nöjaktigt sörjdt derför, att den i
slutet af § 16 i nu gällande bevillningsförordning tillagda föreskrift
om skyldighet för utländing, som reser omkring i landet och bjuder

A 46 Utländske handlandes bevillning.

ut eller försäljer medförda eller eljest i riket befintliga varor, att
erlägga bevillning i enlighet med de i art. II bestämda grunder,
verkligen varder tillämpad, — i afseende hvarå, och till fullständigande
i öfrigt af komiténs förberörda uppgifter, kollegium tillåter sig åberopa
sitt den 31 december 1878 afgifna underdåniga utlåtande öfver
Eisksdagens af komitén antydda skrifvelse den 15 maj 1878, uti
hvilket utlåtande kollegium framstälde förslag till vissa ändringar
ej mindre i 1864 års nyss nämnda förordning än äfven i då gällande
bevillningsstadga, hvilket sist nämnda förslag i allt hufvudsakligt
godkändes vid 1880 års riksdag, — dels ock meddelat uppgift å de
belopp, ifrågavarande bevillning utgjort under hvart och ett af åren
1876—1880, yttrar komitén, att antalet af utländske och andre här
i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter, som i
landet kringrest, icke kunnat utrönas, likasom ej heller huru långtid,
en hvar sådan sig här uppehållit, men att det syntes antagligt,
att det stora flertalet erlagt bevillning för en tid af endast tre
månader, samt att. för bedömande af omfattningen af de utaf ifrågavarande
personer drifna affärer, likasom i hvad mån de gjort affärer
med andre än köpmän, officiella uppgifter visserligen saknades, men att
det torde vara säkert, att ifrågavarande form för affärers inledande och
afslutande under senare tider vunnit betydande utveckling och numera
ofta antoge proportioner, som ej stode i något, rimligt förhållande till
de i bevillningsförordningens § 16 bestämda skattesatserna, hvarför
komitén ej heller dragit i betänkande att föreslå, det, med bibehållande
i öfrigt af nu gällande bestämmelser för utländske eller andre
här i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter, nu
stadgade bevillningsbelopp må höjas till 200 kronor för första månaden
och 80 kronor för hvarje följande månad af dylik persons vistelse
inom riket.

Vid afgifvande af underdånigt utlåtande i detta ärende torde
kollegium icke böra lemna oanmärkt, att i 15:de artikeln af 1865
års handelstraktat emellan Sverige och Norge, å en sidan, och Frankrike,
å den andra, bestämdes bland annat, att så länge den svenska

A 47

Utländske handlandes bevillning.

lagstiftningen pålade utländske reseagenter en särskild bevillningsafgift,
skulle en afgift till lika belopp kunna i Frankrike affordras
svenske reseagenter, utan att likväl franska regeringen sedermera
fann godt att på grund af traktatens innehåll i berörda del ålägga
svenske handelsresande i Frankrike någon dylik afgift. Sista momentet
i art. 17 af den emellan de förenade rikena och Frankrike den 80
december nästlidna år afslutade handelstraktat innehåller, att franske
handelsresande icke skola inom de förenade rikena vara underkastade
högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som erlägges
af inhemska (eller “infödde“, så som det i franska texten af traktaten
förekommande ordet “nationaux“ finnes återgifvet i den uti
författningssamlingen intagna svenska text af sagda traktat) handelsresande
af samma kategori, äfvensom att en afgift till lika belopp
med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge drabbar
franske handelsresande, kan i Frankrike påläggas svenske eller norske
handelsresande; och enär genom en vid sistnämnda traktat fogad
särskild deklaration Eders Kongl. Maj:t förbundit sig att för Riksdagen
innevarande år framlägga förslag, i syfte att bestämma den
särskilda yrkesafgiften för såväl utländske som infödde, inom riket
icke mantalsskrifne handelsresande till halfva beloppet af den afgift,
som är dem i Sverige ålagd, aflät Eders Kongl. Maj:t den 9 sistförflutne
februari till Riksdagen proposition derom, att den i § 16 af
gällande bevillningsstadga föreskrifna bevillning af utländske eller
andre här i riket icke mantalsskrifne handlande och handelsexpediter
måtte, med bibehållande i öfrigt af de för samma bevillning meddelade
bestämmelser, nedsättas från 100 kronor till 50 kronor för
de första tre månaderna och från 40 kronor till 20 kronor för
hvarje följande månad. Då emellertid ett fullständigt förslag till
ny bevillningsstadga äfvensom andra framställningar, syftande till
en genomgripande reform i vårt skatteväsende, inom kort torde
blifva föremål för Riksdagens pröfning, ansåg Riksdagen det mindre
lämpligt att besluta någon förändring i reglerna för den bevillningsskyldighet,
hvarom vore fråga, eller eljest vidtaga några delvisa för -

A 48 Utländske handlandes bevillning.

ändringar i gällande bevillningsstadga, såvida de ej skulle påkallas
af särdeles tvingande skäl; i följd hvaraf Riksdagen beslöt, att hvad
för närvarande vore stadgadt angående beloppet af bevillningen för
utländske eller andre här i riket icke mantalsskrifne handlande och
handelsexpediter skulle oförändradt bibehållas. Till följd af Riksdagens
nyss berörda beslut har, enligt hvad kändt är, franska regeringen
numera, med stöd af åberopade moment af § 17 i sist nämnda
traktat, funnit sig föranlåten att för svenske handelsresande, som
vistas i Frankrike, bestämma en särskild afgift, motsvarande den,
som i Sverige fortfarande affordras franske handelsresande; och vid
sådant förhållande lärer det icke kunna betviflas, att, derest ifrågavarande
afgift förhöjes i Sverige, en motsvarande förhöjning af afgiften
kommer att åläggas svenske handelsresande i Frankrike.

Nu får visserligen icke förbises, att genom bifall till komiténs
förslag äfven andre utländske handelsresande skulle komma att vidkännas
den i fråga satta förhöjningen, men å andra sidan lärer
icke heller kunna förnekas, att ett beslut om en sådan förhöjning
icke skulle väl öfverensstämma med de åsigter, som legat till grund
för och gjort sig gällande vid afslutandet och godkännandet af de
nyligen ingångna handels- och sjöfartstraktaterna emellan de förenade
rikena och Frankrike. Huruvida hvad komitén till stöd för sitt
förslag anfört, eller att det torde vara säkert, att den ifrågavarande
formen för affärers inledande och afslutande under senare tider
vunnit betydande utveckling och numera ofta antoge proportioner,
som ej stode i något rimligt förhållande till de i sådant afseende
stadgäde skattesatserna, kan anses ega grund eller icke, är kollegium
icke i tillfälle att bedöma; men, vid jemförelse af, å ena sidan,
de för främmande handelsresande nu bestämda bevillningsafgifter,
som från och med år 1862 till enahanda belopp utgått, eller 100
kronor för de tre första månaderna och 40 kronor för hvarje månad
derefter, en sådan handlande vistas i riket, och, å andra sidan, de
af komitén föreslagna, som skulle uppgå till 360 kronor för de tre
första månaderna och 80 kronor för hvarje följande månad af en sådan

Utländske handlandes bevillning. A 49

persons vistelse inom riket, samt således för år räknadt utgöra,
enligt nu stadgade beräkningsgrund, 460 kronor och, enligt den
af komitén föreslagna, 1,080 kronor, denna sistnämnda summa
motsvarande den bevillning, som för ett till 108,000 kronor uppgående
behållet belopp af årlig inkomst af kapital eller arbete
skall, jemlikt § 6 i gällande bevillningsstadga, till staten erläggas,
vill det synas att den af komitén föreslagna förhöjningen af nu i
fråga varande afgift icke står i skäligt förhållande till den affärsverksamhet,
som af omförmälde personer i allmänhet bedrifves. Dessutom
bör icke lemnas ur sigte, att, i samma mån meranämnda afgift
förhöjes eller bestämmes allt för hög, i samma mån skola ock försöken
att under en eller annan form kringgå gällande stadganden i
ämnet tilltaga, hvilket låter sig göras så mycket lättare, som kontrollen
öfver denna skatts erläggande icke är eller med nu rådande
åsigter om olämpligheten af alla, den personliga samfärdseln störande
eller inskränkande föreskrifter kan vara fullt verksam eller till ändamålet
ledande.

På nu anförda skäl anser kollegium den af komitén förordade
förhöjningen af mera nämnda bevillningsafgift icke böra ega rum;
men, under förutsättning att en förändring i berörda hänseende skall
vidtagas, föreställer sig kollegium, att en sådan, både med hänsyn
till kontrollens underlättande och i betraktande af att de affärsföretag,
hvarom här är fråga, väl i allmänhet icke kräfva någon
längre tid för desammas utförande, lämpligen skulle kunna gå i den
riktningen, att afgiften, bestämd till exempelvis dubbla beloppet af
hvad den nu utgör för de tre första månaderna, en främmande
handelsresande vistas här i riket, erlades af honom i ett för allt,
men hvarje gång en sådan resande till riket ankommer.

Remisshandlingen får kollegium härhos återställa.

Underdånigst:

C. FR. WiERN.

J. SJÖBERG.

1. s.

Arwiä Faxe.

Stockholm den 17 november 1882.

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

INKOMNA TILL

KONGL. CIVILDEPARTEMENTET.

Kong! Maj:ts samtlige Befallningshafvande
i länen

angående komiténs förslag om tillägg till Kongl. förordningarna den 21 Mars
1862 om landsting samt kommunalstyrelse på landet och i stad, äfvensom
om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande
af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof.

l;o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 sistlidne September har Eders Kong],
Maj:t behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
utlåtande öfver särskilda, komiterades förslag om tillägg till nådiga
förordningarna angående landsting samt angående kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom om upphäfvande af vissa
resolutioner i fråga om upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof. Åberopande det utlåtande, Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande samtidigt härmed afgifver beträffande
komiterades förslag angående den kommunala beskattningen,
anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig böra tillstyrka
bifall till nu ifrågavarande förslag, dock med hemställan, huruvida
icke en mindre, personel afgift till folkskolan bör bibehållas, på sätt
Grefve G. Sparres reservation (pag. 160 och 161) innehåller; och torde

Personliga skatter.

B 4

i fråga om personel afgift böra bemärkas, dels att sådan afgifts upphörande
kommer fastigheterna till godo, för så vidt egaren eller
innehafvaren hittills betalt afgiften för sina arbetare, dels ock att
förslag om påförande af bevillning på kroppsarbetarne med mera
fog kan väckas och vinna afseende, om de befrias från all personlig
utskyld.

Stockholm å Landskansliet den 16 November 1882.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Sten Drakenberg.

2:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Upsaia län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 sistlidne September har blifvit
Länsstyrelsen anbefaldt att till Kongl. Civildepartementet afgifva
underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i dess
betänkande väckta förslag å sidorna 60 och 66 om tillägg till nådiga
förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom å sidan 67 om upphäfvande
af resolution angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof; och får Länsstyrelsen i underdånighet förklara,
att Länsstyrelsen mot dessa förslag icke har något att erinra.

Landskansliet i Upsaia den 6 November 1882.

Underdånigst

Å. HAMILTON.

P. It. Löfquist.

Porsonliga skatter.

B 5

3:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 22 sistlidne September, hvarigenom
infordrats Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga
utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i dess afgifna
betänkande väckta förslag: å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga
förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande
af vissa resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst anföra, att, som de personliga skatter,
hvilka enligt nu fällande författningar upptagas såsom bidrag till
betäckande af kostnaderna för folkskoleundervisningen samt sjukoch
fattigvården, hafva till syftemål att gagna företrädesvis den obemedlade
befolkningen, samt nyssnämnda skatter, derest de i afseende
å beloppet icke utsträckas öfver sitt nuvarande maximum
af tillsammans en krona 50 öre för man och hälften för qvinna, icke
kunna anses i minsta mån betungande för arbetaren eller inverkande
på hans lefnadsomständigheter, men den personliga beskattningsformen
i öfrigt för kommunala behof icke torde böra förekomma.,
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som således anser ofvan
omförmälda personliga skatters bibehållande vara med billighet och
rättvisa förenligt, finner sig i underdånighet böra tillstyrka de af
komiterade ifrågasatta tillägg till åberopade nådiga förordningar
endast försåvidt derunder icke inbegripas personliga afgifter för
ofvanuppgifna tre ändamål; hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställer, att de i hithörande del af betänkandet

Personliga skatter.

B 6

omförmälda resolutioner rörande personliga eller matlagsafgifter
måtte upphäfvas.

Nyköping i Landskansliet den 21 November 1882.

TJnderdånigst

G. LAGERBJELKE.

Gustaf Nordeman.

4:o. Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län,

Till Konungen.

Till fullgörande af nådig föreskrift i skrifvelsen den 22 sistlidne
September får Landshöfdingeembetet härmed afgifva infordradt
utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs i afgifvet betänkande framstälda
förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet,
dels ock angående landstingsskatt, äfvensom angående de af samma
komité väckta förslag om dels tillägg till nådiga förordningen af
den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse å landet
och i stad, dels ock om upphäfvande af vissa resolutioner angående
upptagande af personliga eller matlagsafgifter; och får Landshöfdingeembetet,
som till alla delar instämmer i åsigten om borttagandet,
så långt möjligt är, af alla rent personliga skattetitlar och afgifter,
underdånigst tillstyrka nådigt bifall till hvad komitén i berörda afseenden
föreslagit.

Linköpings Slott i Landskansliet den 21 November 1882.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Adolf Wallenberg.

N. 11. Joachimsson.

Personliga skatter.

B 7

5:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Medelst nådig remiss af den 22 nästlidne September har Eders
Kongl. Maj:t behagat anbefalla Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
■afgifva underdånigt utlåtande angående de af skatteregleringskomitén
väckta förslag

att vid § 47 i Kongl. förordningen den 21 Mars 1862 om
landsting måtte fogas ett tillägg af följande innehåll: »Utom den i
särskild författning stadgade sjukvårdsafgift må landsting ej besluta
någon personlig skatt»;

att vid § 60 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på
landet och vid § 58 i Kong!, förordningen om kommunalstyrelse i
stad måtte göras tillägg, afseende uttryckligt förbud mot bestämmande
af personliga och matlagsafgifter; samt

att i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda
likställighetsresolutioner för rikets städer de bestämmelser
måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof.

Hvad sålunda först angår det föreslagna tillägget till § 47 i
förordningen om landsting, så.vill det synas, att ett sådant tillägg
ingalunda är behöfligt. Visserligen har komitén åberopat, hurusom
det visat sig af de till komitén inkomna uppgifter, att år 1878 två
landsting fattat beslut om en personlig landstingsskatt utöfver den
lagliga sjukvårdsafgiften; men om än erfarenheten gifvit vid handen,
att inom ett och annat landsting den i § 47 förekommande
bestämmelsen att landstinget må, med afseende å ett ifrågastäldt
företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxeringen
af de medel, som för dess utförande erfordras, tolkats på sådant sätt,
att rättighet till påläggande af personliga bidrag äfven skulle till -

Personliga skatter.

B 8

komma landstinget, äro dock så beskaffade beslut icke så talrika,
att, för beredande af nödig rättelse, lagstiftningens mellankomst må
vara af behofvet påkallad. De beslut af sådan beskaffenhet, hvilka.
förekommit under den tid af tjugo år landstingsinstitutionen varit
i verksamhet, kunna fast hellre anses såsom enstaka undantag och
hafva, der de genom besvär dragits under Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning, blifvit undanröjda. Då nu landstingsbesluten, för att
vinna bindande kraft, skola af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
pröfvas och godkännas, torde, med kännedom af Eders Kongl. Maj:ts
i så beskaffade frågor meddelade beslut, det vara att emotse, att
beslut om personliga bidrags uttaxerande i andra än särskildt medgifna
fall icke vidare skola inom landstingen förekomma eller vinna
godkännande; och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställer alltså,,
att komiténs ifrågavarande förslag icke måtte till någon vidare åtgärd
föranleda.

Beträffande derefter förslaget att till Kongl. förordningarna om
kommunalstyrelse på landet och i stad skulle fogas tillägg, afseende
uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter,
så framgår visserligen af hvad komitén till stöd för berörda,
förslag anfört, att i ganska många fall, så väl inom städerna som
å landet, man genom påläggande af för sådana fall i lag icke medgifna
personliga afgifter sökt bereda tillgångar för bestridande af
utgifter, hvilka, med afseende å deras natur och beskaffenhet, rätteligen
skolat af kommunens medlemmar gäldas efter den för kommunala
utskylders utgörande i allmänhet bestämda grund; men
oaktadt de flerfaldigt exempel, som af komitén framlagts på användning
af personliga afgifter, utan att en sådan användning egt
stöd af gällande föreskrifter, vågar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
Hysa den mening, att det hvarken vore lämpligt eller för vinnande
af rättelse härutinnan behöfligt att till omförmälda båda förordningar
göra tillägg på sätt komitén föreslagit. Ett så ovilkorligt förbud
mot uttaxerande af personliga afgifter, som komitén föreslagit, lärer
väl i allt fall icke kunna komma i fråga att meddelas, innan förut
blifvit afgjordt, att de lagbestämda personliga afgifterna till folkskola

Personliga skatter.

B 9

och fattigvård skola borttagas, något som komitén visserligen föreslagit,
men kvilket förslag Riksdagen, att döma af de åsigter, som
inom densamma hittills gjort sig gällande, näppeligen torde finnas
benägen att godkänna, och som Kongi. Maj:ts Befallningshafvande,
hvad angår den till underdånigt yttrande remitterade frågan om
fattig vårdsafgiftens indragning, för sin del ansett sig icke kunna
tillstyrka. Att personliga afgifter i många fall blifvit sedan längre
tid tillbaka inom kommunerna, både i städerna och på landet, uttaxerade
är ostridigt, och vederbörande hafva, vid fattande af besluten
härom, utan tvifvel förestält sig, att de dertill egde rättighet.

Uti Kongi. förordningen den 29 Augusti 1843 om sockenstämmor
i riket stadgades nemligen i § 10, att alla afgifter, hvarom
sockenstämma egde besluta, skulle utgå efter den bestämda grunden
för rösträtt i sockenstämma, så vida icke särskildt derom funnes
stadgadt eller särskild öfverenskommelse derom blefve träffad, och
enligt Folkskolestadgan af år 1842 skulle kostnaden för folkskolors
anskaffande utgöras af alla inom hvarje skoldistrikt boende efter de
grunder, som inom orten följas i fråga om kyrkobyggnad, d,er ej
annorlunda öfverenskommes. Enär sålunda före de år 1862 utfärdade
kommunalförfattningarna menigheterna i flera fall egt att träffa
öfverenskommelser angående sättet för utgörande af bidrag till förekommande
utgifter och behof, samt i fråga om flera sådana, såsom
t. ex. anskaffande af bostad åt läkare eller barnmorska, bidrag till
sockenbibliotek, folkhögskola, insättningar i lifränteanstalter för fattiga
barn, m. m., några särskilda föreskrifter icke finnas meddelade,
hvadan dessa utgifter betraktats såsom »nya utskylder», å hvilka
stadgandet i § 61 uti förordningen om kommunalstyrelse på landet
ansetts vara tillämpligt, är det lätteligen förklarligt, att de personliga
afgifterna, äfven efter kommunalförfattningarnes utfärdande, funnit
en vidsträcktare användning, än som vid hos Eders Kongi. Maj:t
skedd pröfning af i besvärsväg understälda beslut ansetts vara med
en riktig tillämpning af de genom berörda författningar meddelade
föreskrifter förenligt och lagligt.

För att emellertid vinna rättelse uti det anmärkta förhållandet

B 10

Personliga skatter.

torde vara tillfyllestgörande, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
samtliga länen undfå nådig befallning att genom utfärdade kungörelser
fästa vederbörande menigheters uppmärksamhet derpå, att,
vid bestämmande af bidrag för bestridande af utgifter, som afse
kommunens gemensamma gagn eller för särskilda dess behof erfordras,
personella afgifter icke må till uttaxering beslutas i andra
fall, än der sådana afgifter finnas genom särskild författning medgifna.
Det synes nemligen med fullt skäl kunna antagas, att de af
komitén åberopade beslut på »olaglig debitering» af personliga utskylder
härröra af bristande insigt derom, att besluten varit stridande
mot gällande föreskrifter, såsom de rätteligen skolat tolkas
och tillämpas, samt att, sedan allmänna uppmärksamheten inom
kommunerna blifvit fästad å det lagstridiga uti påläggandet af personliga
afgifter i andra än särskildt medgifna fall, vid bestämmandet
af bidrag till förekommande gemensamma utgifter en riktigare uppfattning
om den kommunen tillkommande beskattningsrätt och sättet
för dess utöfvande skall göra sig gällande, och att, derest inom
någon kommun en obehörig uttaxering af personela afgifter skulle
varda beslutad, det från dem, hvilkas rätt derigenom förnärmas,
icke skall komma att saknas yrkande om rättelse härutinnan.

Vidkommande slutligen komiténs förslag att i de på grund af
Kongl. cirkulärbrefvet den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner
de bestämmelser måtte upphäfvas, som angå upptagande
af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof, så får Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet upplysa, att i de överenskommelser
angående likställighet i kommunala rättigheter och skyldigheter,
som emellan vederbörande i städerna Jönköping, Eksjö
och Grenna blifvit, till följd af ofvanberörda nådiga cirkulärbref
träffade och af Kongl. Maj:t år 1864 faststälda, nemligen genom
Kongl. Brefvet den 23 September för Jönköping, den 25 November
för Eksjö och den 19 Augusti för Grenna, icke ingår någon bestämmelse,
som afser upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof, hvadan den af komitén i omförmälda hänseende
gjorda framställning icke kan åsyfta »likställighetsresolutioner»

Personliga skatter.

B 11

för städerna inom Jönköpings län; och anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vid detta förhållande sig sakna skäl att närmare yttra
sig om förevarande framställning.

Jönköping i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

A. H. Bagge.

6:o. Kong!. Majits Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne September har Eders
Maj:ts Befallningshafvande sig älagdt att afgifva underdånigt utlåtande
öfver Skatteregleringskomiténs i bifogadt tryckt betänkande väckta
förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna den
21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet och i
stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa resolutioner angående
upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommunala
behof.

Till underdånig åtlydnad häraf får Eders Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst tillstyrka nådigt bifall till det föreslagna tilllägget
till § 47 i nådiga förordningen om landsting, enär slikt förtydligande;
af samma förordnings rätta förstånd visat sig vara af
förekomna omständigheter påkalladt; äfvensom Eders Maj:ts Befallningshafvande,
med afseende å mindre bemedlade samhällsmedlemmars
behof af någon lindring i deras personliga afgifter för kommunala
behof, finner sig icke böra i underdånighet framställa annan
erinran mot Skatteregleringskomiténs öfriga ofvanberörda förslag, än

B 12

Personliga skatter.

i afseende å upphäfvande af lands- och stadskommunernas nuvarande
rättighet att bestämma viss personlig afgift till kommunernas
fattigvård, hvilken rättighets bibehållande Eders Maj:ts Befallningshafvande
i särskildt underdånigt utlåtande i detta ämne af anförda
skäl ansett sig böra till bibehållande i underdånighet förorda.

Wexiö å Landskansliet den 18 November 1882.

Underdånigst

G. AVENNERBERG.

C. A. Holmberg.

7:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Kalmar län,

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning
i remiss den 22 sistlidne September får Länsstyrelsen afgifva
underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslag angående
tillägg till nådiga förordningarna om landsting samt om kommunalstyrelse
å landet och i stad den 21 Mars 1862 m. m.

Om det af komiterade anförda förhållandet att personliga avgifter
inom flera landstings områden och kommuner utdebiterats i
större utsträckning, än författningarna medgifva, anses icke kunna
rättas utan lagstiftningsåtgärd, synes det Länsstyrelsen, —- hvilken
enligt den nådiga remissens lydelse det icke tillkommer att yttra
sig öfver komiténs förslag angående upphörande af vissa och bibehållande
af andra nu utgående personliga utskylder, — såsom om
en i berörda hänseende erforderlig befunnen erinran lämpligare
skulle meddelas genom en enda allmän författning, än medelst särskilda
tillägg till ofvannämnda förordningar.

Personliga skatter.

B 13

Beträffande frågan om upphäfvande af de i likställighetsresolutioner
för vissa af rikets städer faststälda personliga eller matlagsafgifter,
saknar Länsstyrelsen i komiténs betänkande sådan utredning
af frågan, att Länsstyrelsen, som icke har till sitt förfogande
utväg att verkställa dylik utredning, tilltror sig kunna härutinnan
uttala något bestämdt omdöme, utan hemställer i underdånighet,
att samma fråga hellre må beträffande hvarje stad för sig få bero
på särskild pröfning, när fråga der kan varda väckt om förändring
i nämnda hänseende, än att utan närmare undersökning af de i
olika städer förekommande olika förhållanden lagstiftaren må löpa
fara att medelst ett förhastadt penndrag generalisera ett stadgande,
som, om det än principielt har skäl för sig och i vissa fall må befinnas
lämpligt, likväl i andra torde vid tillämpningen komma att
visa sig ingripa mindre välbetänkt.

Kalmar i Landskansliet den 6 November 1882.

Underdånigst

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

8:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Gotlands län,

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne
September, hvarigenom Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
blifvit anbefald att före den 22 i denna månad afgifva underdånigt
utlåtande angående Skatteregleringskomiténs förslag om tillägg till
nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 angående landsting samt

B 14

Personliga skatter.

angående kommunalstyrelse å landet och i stad, äfvensom om upphäfvande
af vissa resolutioner angående upptagande af personliga
eller matlagsafgifter för kommunala behof, får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande härmed det anbefalda utlåtandet underdånigst
afgifva.

Hvad först beträffar föreslagna förändringen af mom. 1 i Kongl.
kungörelsen den 26 Augusti 1873 och tillägget till § 47 i Kongl.
förordningen om landsting den 21 Mars 1862, så finner Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig böra komiténs förslag härutinnan
till nådigt bifall förorda.

Vidkommande dernäst förslaget till förändringar i bestämmelserna
angående personliga skatter till de mindre kommunerna, så
föranleder en rätt tolkning af nu gällande kommunallagar till den
oförtydbara åsigten, att personliga pålagor icke må beslutas utom i
de fall, der tydlig lag dertill gifver tillstånd och då endast till högst
det belopp, som i lagen blifvit begränsadt. Har nu ändock händt,
att vissa kommuner fattat beslut, som varit stridande mot dessa
lagens föreskrifter, så kunna sådana beslut endast genom klagan
till deras verkningar undanrödjas. Anföras ej besvär emot dessa
beslut, skola de alltså vid debiteringen tillämpas. Om nu, såsom
komitén föreslagit, uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga
och matlagsafgifter inflyter i kommunallagarna, hindrar detta
ändock icke kommunerna att med samma verkan som hittills, i strid
mot förbudet, besluta nya sådana olagliga utgifter, om icke en kraftigare
påföljd för sådana inom kommunerna icke ovanliga maktmissbruk
stadgas, såsom t. ex. att en sådan olaga afgift icke må blifva
föremål för utmätning.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser alltså berörda
föreslagna tillägg till kommunalförfattningarna icke vara af synnerligt
gagn; men för den händelse det skulle nådigst pröfvas, att mera
verkande förbud i omförmälda riktning skulle vara erforderligt eller
nyttigt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke emot ett
sådant meddelande att erinra.

I fråga om föreslagna borttagandet af alla de personliga afgif -

Personliga skatter.

B 15

terna inom den mindre kommunen, anser sig Eders Kong!. Maj:ts
Befallningshafvande i alla delar böra instämma uti den särskilda
mening, som af komitéledamöterne Grefve Sparre och Herr Fosser
derom blifvit uttalad, och att förty en personlig skatt inom kommunen
för dess behof hör bibehållas till det af dessa ledamöter begränsade
belopp. Eör denna åsigt åberopas icke allenast de skal, desse
ledamöter anfört, utan äfven det förhållande, att mången arbetare
och yrkesidkare, som icke är qvalificerad att skatta efter fyrk, ändock
befinner sig i en ställning, fullt jemförlig med de mindre efter
fyrk beskattade jordegarne; och anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
företrädesvis böra förorda, att den personliga afgiften
till folkskolans behof matte bibehållas, enär flertalet inom
kommunen af dessa skolor hafva direkt gagn.

Emot förslaget om stadgandet angående kostnadens för vinören
uttagande efter allmänna skattegrunder har Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
icke något att erinra.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emot förslaget
i 7:de punkten sid. 67 ej annat att anmärka, än att, derest
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes ofvan uttalade åsigt om
bibehållande af en personlig afgift inom kommunen skulle godkännas,
cirkuläret af den 10 Juli 1863 endast måtte upphäfvas i do
delar, hvilka angå sådana personliga eller matlagsafgifter för kommunala
behof, som icke bibehållas.

Visby Landskansli den 20 November 1882.

Underdånigst

BUD. HORN.

Johan Hambrceus.

Johan Gardell.

B 16

Personliga skatter.

9:o Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län,

Underdånigt -utlåtande.

Såsom infordradt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs
i afgifvet betänkande väckta förslag om tillägg till nådiga förordningen
den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom om upphäfvandet af vissa resolutioner
angående upptagandet af personliga eller matlagsafgifter för kommunala
behof, får Eders Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet
anföra följande.

På de af komitén anförda skäl får Eders Maj:ts Befallningshafvande
med komitén hemställa, att mom. 1 i nådiga kungörelsen
angående kurhusafgiftons upphörande och införande af en allmän
sjukvårdsafgift den 26 Augusti 1873 må erhålla den af komitén
föreslagna lydelse;

att till 47 § i Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars
1862 må fogas det af komitén föreslagna tillägg;

att till § 60 i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 och till § 58 i Kongl. förordningen
angående kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862 må göras
tillägg, afseende uttryckligt förbud mot bestämmandet af personliga
och matlagsafgifter; samt

att i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda
likställighetsresolutioner för flertalet af rikets städer de bestämmelser
måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga
eller matlagsafgifter för kommunala behof.

Carlskrona å Landskansliet den 12 Oktober 1882.

H. WACHTMEISTER.

Carl Christopherson.

Personliga skatter.

B 17

I0;o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Christianstads län,

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom
vederbörande departement den 22 sistlidne September meddelad
föreskrift, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva
underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i
dess betänkande väckta förslag dels å pag. 60 och 66 om tillägg
till nådiga förordningarna om landsting samt kommunalstyrelse å
landet och i stad beträffande personliga afgifter och dels å pag. 67
•om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande af personlig
eller matlagsafgift för kommunala behof.

Komitén har uttalat den åsigt att en lindrig personlig skatt till
staten låter försvara sig af det skydd, staten lemnar en hvar i hans
personliga verksamhet, och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
•delar denna åsigt.

Likaledes liar komitén ansett billigt bibehållande af personlig
skatt för upprätthållande af allmänna sjukvården, hvars tillgodoseende
ansetts ligga alla samhällsklasser, ej minst de mindre bemedlade,
lika om hjertat, och äfven härutinnan instämmer Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande med komitén.

Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke dela
komiténs åsigt i afseende på fullständigt afskaffande af all personlig
afgift till kommunen. Lika väl som en personlig skatt till staten
kan försvaras af det skydd, staten, på sätt ofvan är anfördt, lemnar
en hvar, och lika väl som en personlig afgift till upprätthållande af
allmänna sjukvården är med billighet öfverensstämmande, lika väl
■synes en personlig afgift till kommunen hafva skäl för sig. Individen-har
också af kommunen ett slags skydd och han njuter der för•delar,
som berättiga till något om än ringa bidrag. Komitén har

B 18

Personliga skatter.

såsom skäl för sitt förslag om afskaffande af personlig kommunalskatt,
bland annat, framhållit erfarenheten att kommunerna öfverskridit
sin befogenhet genom olaglig debitering af personela afgifter,
men detta skäl synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke vara hållbart, enär en begången olaglighet i regeln icke torde
böra föranleda till upphäfvande af det lagstadgande, emot hvilket.
brutits. Om det nu, hvad komitén jemväl framhållit, än icke kan
förnekas, att, i fråga om den personliga fattigvårdsafgiften, en sådan
afgifts uttagande af mindre bemedlade med fixt belopp, lika med
det af de mera bemedlade utgående, icke har billighet för sig, så.
torde deremot en personlig afgift i och för folkskoleväsendet kunna,
försvaras lika väl som den personliga afgift, hvilken antagits böra
utgå i och för allmänna sjukvården.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som i öfrigt icke häremot
komiténs förslag i nu i fråga varande delar att erinra, får derföre
underdånigst hemställa om den modifikation i samma förslag,
att 58 § i stadgan om folkundervisningen i riket må erhålla sådan
lydelse, att det må vara kommun öppet att besluta om årligt bidrag
af högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna, som inom kommunen
är mantalsskrifven och fyllt 18 år.

Christianstads Landskansli den 11 November 1882.

Underdånigst

TROLLE WACHTMEISTER.

W. Ehrenborg.

Personliga skatter.

B 19

li:o. Kong!, Maj:is Befallningshafvande i Malmöhus län,

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kong!. Maj:ts nådiga befallning
i resolution den 22 sistlidne September, bar Eders Kongl.
Maj :ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande angående
Skatteregleringskomiténs förslag dels att till § 47 i Kongl. förordningen
om landsting den 21 Mars 1862 må fogas ett tillägg af
innehåll att: »utom den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift
må landsting ej besluta personlig skatt»; dels att till § 60 i
Kongl. förordningen angående kommun al styrelse på landet den 21
Mars 1862 och § 58 i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse
i stad af samma dag göras tillägg, afseende uttryckligt förbud
mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter; dels ock att
i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner
för flertalet af rikets städer de bestämmelser
måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof; och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dervid i underdånighet förklara, att den för sin del
ej har något emot ofvanberörda förslag att erinra.

Malmö Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Folke Hain.

B 20

Personliga skatter.

l2:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 22 sistlidne
September, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i fråga
om Skatteregleringskomiténs förslag dels om tillägg till Eders Kongl.
Maj:ts nådiga förordningar den 21 Mars 1862 om landsting samt
kommunalstyrelse å landet och i stad, dels ock om upphäfvande af
vissa likställighetsresolutioner angående upptagande af personliga
och matlagsafgifter för kommunala behof, härigenom underdånigst
afgifva utlåtande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser för sin del särdeles
lämpligt, att genom en mindre personlig skatt hvarje medlem
af samhället sättes i tillfälle att bidraga till kostnaden för fyllande
af dess behof och derigenom manas till lifligare deltagande i samhällets
angelägenheter; men då Skatteregleringskomitén i sådant afseende
föreslagit bibehållande af såväl mantalspenningarne som den
personliga sjukvårdsafgiften, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
intet att erinra mot borttagande af alla öfriga personliga
utskylder; i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
under förutsättning af den ifrågastälda skatteregleringens genomförande,
underdånigst tillstyrker nådigt bifall till de föreslagna
ändringarna af ofvanberörda nådiga förordningar och resolutioner.

Halmstads slott den 28 Oktober 1882.

Underdånigst

E. W. LE1JONANCKEE,

H. G. Nycander.

Personliga skatter.

B 21

l3:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län.

Till Konungen.

Öfver Skatteregleringskomiténs i öfverlemnadt betänkande väckta
underdåniga förslag å pag. 60 obh 66 om tillägg till nådiga förordningarna
den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa
resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, på
grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 22
sistlidne September, härmed afgifva underdånigt utlåtande, livilket
dock måste lemna mycket öfrigt att önska till följd af den knappa
tid, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dertill kunnat använda.

Hvad då först beträffar komiténs underdåniga förslag å pag.
60 af betänkandet angående tillägg till nådiga förordningen den
21 Mars 1862 om landsting af det innehåll att landstinget utom
den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift ej skulle ega besluta
någon personlig skatt, så finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej något att deremot erinra.

Annorlunda är förhållandet med de öfriga af komiténs nu
ifrågavarande förslag.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande delar väl i hufvudsak
komiterades åsigt om olämpligheten och obilligheten af de personliga
skatterna, hvilka obestridligen drabba den fattige hårdare än den
rike; men om man, i likhet med komiterade, anser sig icke kunna
förorda, att samtliga nu utgående skatter af sådan art böra afskaffas,
utan bibehåller dem för staten såsom mantalspenningar och för
landstinget såsom sjukvårdsafgift, synes det Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som om den mindre kommunen icke heller

B 22

Personliga skatter.

borde helt och hållet beröfvas de bidrag till sina utgifters bestridande,
som han haft och har i de personliga afgifterna. Långt ifrån att
finna komiterades skäl för upphäfvande af alla personela kommunalutskylder
tillräckligt bindande, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fastmer, att många skäl tala för att, likasåväl som medlemmarne
af den mindre kommunen skola erlägga personliga afgifter
till landstingsområdet och staten såsom en påminnelse om
det skydd och de förmåner, de af dem åtnjuta, de också böra utgöra
en måttlig afgift till den kommun, med hvilken de lefva i närmaste
och daglig beröring, och af hvilken de i vissa fall äro berättigade
att erhålla både sjukvård och fattigvård. Inom kommunen skulle,
på sätt en af komiténs ledamöter, Grefve Sparre, uti afgifven reservation
jemväl framhållit, ett borttagande af alla personliga skatter
komma att medföra ej ringa inverkan på skatteförhållandena i sin
helhet, och skulle detta ännu mera blifva händelsen, derest existensminimum
höjdes utöfver det nu derför bestämda beloppet. Enhvar,
hvars inkomster ej uppgå till existens-minimum, blifver nemligen,
såvida han ej eger fastighet af minst 100 kronors värde, skattefri,
om ej personlig skatt utgår, och ju större existens-minimum medgifves,
desto flera af kommunens medlemmar varda skattefria, och
desto färre komma således att bidraga till de kommunala behofvens
fyllande. Inom vissa kommuner förekomma dessutom egendomliga
förhållanden, som skulle göra följderna af alla personliga kommunalskatters
borttagande ännu mera känbara. Vidkommande särskild!
Göteborgs och Bohus län är detta i mer eller mindre mån fallet
med de flesta skärgårdskommuner och derjemte med några andra
kommuner, som hafva talrik arbetarebefolkning. Af 1881 års taxeringslängder
öfver bevillning för inkomst af kapital och arbete har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inhemtat, att uti Grundsunds
kapellförsamling å Orust endast 9 personer upptagits till bevillning
för inkomst af 500 kronor och derutöfver, under det 128 personer
beskattats för mindre inkomst än 500 kronor, deraf 125 personer
för inkomst af endast 400 kronor. Derjemte hafva dock 14 rederier
uppförts till bevillning för inkomst af 200 kronor och 1 rederi för

Personliga skatter.

B 23

en inkomst af 100 kronor. Under nu angifna förhållanden skulle i
denna kommun, derest personlig skatt ej finge utgå, och existensminimum,
såsom komitén föreslagit, höjdes till 500 kronor, endast
9 personer, förutom några rederier af mindre betydelse och fastigheter,
som uteslutande bestå af byggnader, afsedda för fiskarebefolkningen,
komma att få vidkännas kostnaderna för kommunens
behof. I Gullholmens och Kärringöns kapellförsamlingar skulle förhållandet
icke blifva mycket bättre. I den förra församlingen voro
år 1881 till bevillning uppförde 103 personer för inkomst, understigande
500 kronor, 20 personer för inkomst af nämnda belopp
uller derutöfver samt 10 rederier för inkomst, vexlande emellan
100 kronor och 300 kronor. I den senare församlingen åter utgjorde
talen respektive 85, 19, 22, 100 och 500. Fastigheterna i
båda kommunerna bestå af byggnader och tomter, hvilka med få
undantag äro små och af ringa värde. Bland landskommunerna åter
torde Fässbergs socken kunna tjena som exempel på nämnda egendomligheter.
I denna kommun, med en befolkning af 6,155 personer,
beskattades nämnda år 143 personer för inkomst af mindre belopp
än 500 kronor, 222 personer för 500 kronors inkomst eller
högre belopp samt 5 bolag för inkomst, vexlande emellan 2,000 och
30,000 kronor. En mängd fastigheter af betydligt värde voro dock
derjemte uppförde till bevillning. Säkerligen äro, med få undantag,
de personer, hvilkas inkomst uppgår till 400 kronor, ej oförmögne
att erlägga en måttlig personel afgift till kommunen jemte de båda
personliga skatterna, som, enligt komiténs förslag, böra utgå till
stat och landsting, och de personer, som hafva ännu mindre inkomst,
torde väl icke heller de i allmänhet vara ur stånd att lemna ett
litet bidrag till kommunens utgifter. Att någon ovilja icke råder
emot de personela kommunalskatterna, torde man kunna sluta till
deraf, att, så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har sig
bekant, klagomål icke försports öfver dylika afgifter, fastän de i
många fall blifvit påförda med större belopp än lag medgifver och
till och med understundom saknat all laglig grund. Snarare är
detta förhållandet med sjukvårdsafgiften till landstinget, äfven då,

B 24

Personliga skatter.

som i detta län är förhållandet, vissa kategorier åtnjuta fri sjukvård''
under bestämdt antal dagar. Det kan väl dessutom vara fara värdi
att, derest alla personela kommunalskatter borttoges, och existensminimum
samtidigt dermed höjdes till 500 kronor eller derutöfver,
de personer, hvilkas inkomst nu anses uppgå till 400 kronor eller
högre belopp, intill den summa, hvilken såsom existens-minimum
blefve bestämd, af taxeringskomitéerna skulle uppskattas till medgifna
lägsta beskattningsbara inkomst, på det fyrktal måtte kunna
dem åsättas, och de således komma att deltaga i kommunens allmänna
utgifter; och man behöfver derför icke tro, att taxeringskomitéerna
skulle genom ett dylikt tillvägagående hafva gjort sigskyldige
till uppenbar orätt eller mannamån, ty bevillningsförordningens
regler för inkomstens uppskattning, tillämpade med stränghet,
skulle nog kunna rättfärdiga förfarandet. Blefve åter detta
följden af de personliga kommunalskatternas borttagande, då voreej
mycket dermed vunnet.

Enligt Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvandes förmenande
bör alltså vid sidan af mantalspenningen och sjukvårdsafgiften utgå
en personlig skatt till kommunen, men, likasom ett maximum
blifvit bestämdt, utöfver hvilket landstinget icke eger gå vid bestämmandet
af sjukvårdsafgiftens belopp, bör också ett maximum
fastställas för den personela kommunalskatten; och torde i sådant,
afseende för densamma böra gälla enahanda bestämmelse som för
sjukvårdsafgiften eller att han ej får öfverstiga 50 öre för man och
25 öre för qvinna.

Tidkommande åter de ändamål, för hvilka kommunen skulleega
upptaga en dylik afgift, så synes den böra utgå endast för
fattigvård och skolväsende, och torde rättighet böra tillerkännas
kommunen att antingen fördela afgiften emellan dessa båda ändamål
på sätt kommunen finner för godt, eller ock att blott för endera
ändamålet använda hela afgiften, dock med vfilkor att beloppet
deraf aldrig får öfverstiga det maximum, som för skatten
blifvit bestämdt.

Af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu under -

Personliga skatter.

B 25

dånigst anfört följer, att Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande
icke kan tillstyrka nådigt bifall till ett så allmänt förbud mot upptagande
af personela kommunalafgifter som komitén föreslagit såsom
tillägg till § 60 i nådiga förordningen den 21 Mars 1862 angående
kommunalstyrelse på landet och § 58 i nådiga förordningen
af samma dag om kommunalstyrelse i stad; utan synes Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förbudet böra inskränkas till de
fall, då särskild författning icke tillstädjer upptagande af personlig
skatt för visst ändamål.

Komiténs å pag. 67 i betänkandet väckta förslag derom, att i
de på grund af nådiga cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner
för flertalet af rikets städer de bestämmelser
måtte upphäfva^, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke heller biträda i vidare mån, än som låter sig förena
med hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här förut anfört,
och detta endast för så vidt en ändring uti dessa likställighetsresolutioner,
hvilka ju äro af Kongl. Maj:t faststälda beslut af vederbörande
stadsrepresentation, kan åvägabringas oberoende af de
stadskommuner, för hvilka de gälla.

Göteborg å Landskontoret den 21 November 1882.

Underdånigst

ALB. EHRENSYÄBD.

V. Billmanson.

B 26

Personliga skatter.

14:o. Kong!. Majiis Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss
den 22 sistlidne September i anledning af Skatteregleringskomiténs
förslag angående dels den kommunala beskattningen å landet ocli
landstingsskatten, dels tillägg till Kongl. förordningarna den 21
Mars 1862 om landsting och kommunalstyrelse på landet samt dels
upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande af personliga
eller matlagsafgifter för kommunens behof, får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande afgifva infordradt underdånigt utlåtande.

Af de öfverlemnade handlingarna, hvilka, oafsedt tabellerna,
till den största dolen utgöras af ledamöternas särskilda meningar,
kan icke utan svårighet utletas hvad som må anses som pluralitetens.
Denna har egentligen enats om afskaffande af vissa skatter
eller afgifter. I fråga om hvad som skulle sättas i stället är oenigheten
så väsentlig, att det kunde vara att befara, det förslaget, om
det upphöjdes till lag, skulle, efter det erfarenhet derom vunnits,
hafva lika kort bestånd, som det i kommunallagarnc af 1862 intagna
stadgande om fyrktalssättningen, hvilket maste förändras redan
den 15 September 1863.

Kommunalutskylderna hafva under den jemförelsevis korta tid,
som förflutit från lagarnes trädande i kraft, tillväxt i en oroande
grad. De uppgå flerestädes redan till 6, 8 å 10 procent af den beräknade
beskattningsbara inkomsten, men i vissa kommuner vida
högre och komma sannolikt att ökas i samma proportion som hittills.
Betänkligt vill det under sådana förhållanden synas att, på
samma gång man till dessa utskvlder öfverflyttar åtskilliga utgiftstitlar
eller onera, såsom prestgårds- och tingshusbyggnad, äfvensom
vid kyrkobyggnad dagsverkena, hvilka efter nu gällande lag ut -

Porsonliga skatter.

B 27

göras efter matlag, tillika dels borttaga de personliga afgifterna till
folkskolan och fattigvården, genom hvilken sistnämnda åtgärd ensam
kommnnalutskylderna för de återstående skattskyldige skulle
ökas enligt de beräkningar, som uppgjorts för åtskilliga kommuner
inom länet, med 12 å 13 procent af nuvarande beloppet, dels öka
antalet af de till kommunen skattefrie genom höjande af minimum
för beskattningsbar inkomst från 400 till 500 kronor. Detta vore
att öka kommunens utgifter på samma gång som de skattskyldiges
antal minskades till föga fromma för de återstående skattdragande.
Ännu vida betänkligare blefve förhållandet, enär den nya lagen
måste genast tillämpas och således eg a tillbakaverkande kraft, om
de utgifter, hvartill kommuner beslutat sig under förutsättning af
personela bidrag, under det andra härröra ifrån tiden före kommunallagarnes
antagande, nu på en gång skulle utgå efter allmän
fyrk. De i mån af kommunalutskyldernas tillväxt år för år tilltagande
och med synnerlig bitterhet framstälda klagomålen hos
pröfningskomitén ådagalägga riktigheten af den längesedan och allestädes
af erfarenheten konstaterade sats, att samhällets, det störres
som det mindres, inkomster icke kunna grundas endast och allenast
på direkt beskattning efter taxering, enär en fullt rättvis sådan
omöjligen kan åstadkommas och orättvisan vid tillväxande beskattning
blir mera kännbar.

En till beloppet bestämd skatt väcker hos de skattskyldige icke
den harm, som den, hvars belopp bestämmes af personer, hvilkas
goda vilja eller förmåga man icke är benägen att erkänna, och till
höjande af hvilken beskattning minsta skymt eller förmodan om
förkofran uppskattas stundom till öfverdrift. Yår egen historia lemnar
i detta afseende vittnesbörd. Under det adertonde århundradet
klagades af »allmogen» ständigt öfver »taxationerne», och Gustaf III
köpte bifallet till Förenings- och Säkerhetsakten med sin försäkran
den 4 April 1789 att »de å hemmanen en gång gjorda skattläggningsoch
tiondeersättningar» (den tidens hufvudsakligaste beskattningsgrund),
»skulle i everldeliga tider ega bestånd och aldrig någon
ändring deri tillåtas». En hvar, med någon erfarenhet af taxerings -

B 23

Personliga skatter.

och pröfningskomitéernas uppskattning såväl af fastighetsvärden,
som isynnerhet af inkomst, måste också erkänna olämpligheten deraf,
då fråga blifver om större skattebelopp, hvaremot man, så länge
frågan angick erläggande af en procent af inkomsten eller 3 öre för
100 kronor af värdet, låtit dervid bero.

Aldraminst lämpar sig detta beskattningssätt för det mindre
samhället, kommunen, der en hvar känner, att hvad han betalar
minskar andras utgifter, hvilkct kan framkalla misstanke om bristande
oväld hos taxeringsmännen. Man hade vid kommunallagarnes tillkomst
icke någon erfarenhet härom och förutsåg icke, att, »utöfver
hvad kommunen samfäldt tillhörde, äfvensom medel, hvilka staten
kunde hafva åt kommunen beviljat» (§ 5 kommunalförordningen) —
och hvartill torde kunna hänföras halfva personliga skyddsafgiften —
skulle erfordras så betydliga belopp, som sedermera visat sig nödvändiga.
Då nu en mängd kommuner, tilläfventyrs just med afseende
härpå och med förment stöd af 60 och 61 §§ kommunalstämmoförordningen,
som medgifva bestämmande af andra grunder
för utskyldernas fördelning än de i allmänhet stadgade, beslutat utgifter
att i öfverensstämmelse härmed utgå, skulle ett upphäfvande
på en gång af sådana beslut medföra betänkliga följder.

Komiténs förslag, vittnande om ett förbiseende eller underskattande
af berörda förhållanden, just i fråga om den redan nu
ojemförligt betydligaste utskyld, som derigenom ytterligare skulle
höjas, komme, om det blefve lag, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt, att bryta stafven öfver systemet, eller ock,
då utskylderna blefve allt för stora, att framkalla tanken på progressiv
beskattning.

Men dessförinnan skulle systemet åstadkomma ett missnöje med
hemlandsförhållanden, som lagstiftaren måste söka undvika. Detta
missnöje röjer sig redan tydligt nog i den betydliga emigrationen,
hvari deltager en stor mängd mindre jordegare och dessas barn —
mindre deremot arbetarne, särdeles i städerna, emedan dessa berga
sig väl, ehuru deras inkomster icke med säkerhet kunna beräknas
öfverstiga 400 kronor. I den mån kommunalutskylderna ökas och

Porsonliga skatter.

B 29

i all synnerhet, om de personela utgifterna borttagas, växa också
de vid taxerings- och pröfningskomitéerna alltmera framträdande
bemödandena att komma under strecket genom föregifvet öfverlåtande
af tillgångar till barn eller döljande på annat sätt af dessa tillgångar.

Man må icke eller föreställa sig, att de till kommunen skattskvldige
hufvudsakligen äro bemedlade, för hvilka en tillökning af
några kronor i kommunalskatt föga betyder. De utgöras till största
delen af helt små jordegare, innehafvare af två å tre tunnland odlad
jord och några tunnland äng, hvarpå de föda en ko, handtverkare
eller fabriksarbetare med stor familj och en inkomst — inberäknad
fri bostad — af 500 kronor, svaga enkor med många barn och för
sitt underhåll hänvisade till en pension eller undantag till nämnda
belopp, skollärare med små inkomster, med flera, för hvilka en kommunalutskyld,
der den uppgår till 6 å 7 procent af deras beskattningsbara
inkomst, är utan all jemförelse mera betungande än en
personlig afgift af 50 öre för en frisk arbetare, helst dessa afgifter
ofta frivilligt erläggas af deras husbönder eller arbetsgifvare.

Öfrige arbetare åter hafva den utväg, för hvilken de ej blygas,
att genom uppvisande för exekutor af ett bo, som ej värderas till
75 kronor, undgå afgifter. Erfarenheten har ådagalagt, att, i den
mån man mera allmänt kommer under fund med denna, i den nya
utsökningslagen först stadgade förmån, man alltmera begagnar sig
deraf, helst vid de tillfällen, då ett något större belopp utkräfves.
Deremot erlägges villigt folkskoleafgiften, 50 öre, såsom en obetydlighet.
Inom åtskilliga kommuner af detta län, för hvilka beräkningar
gjorts, hafva på denna grund omkring en femtedel af de
personela afgifterna till kommunen afskrifvits; och Eders Kongl.
Majtts Befallningshafvande är fullt öfvertygad, att för de återstående
erläggandet af denna afgift icke medför någon olägenhet, hvaremot
de år från år växande kommunalutskylderna för mången kännas
ganska tunga.

Dessutom torde det böra medgifvas, att ingen kan anses när -

B 30

Personliga skatter.

mare eller mera pligtig att bidraga till folkskolan än den, hvars
barn begagna densamma.

Beträffande derefter de särskilda titlarne för kommunalutskylderna,
så och då komitén — efter att hafva beslutat sig för det,
enligt'' Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, vanskliga
försöket att ibland dessa skattetitlar upptaga inkomst af jordbruksfastighet
— genast vid tillämpningen röjt sin tvekan om lämpligheten
deraf genom att göra undantag derifrån vid de hufvudsakliga,
eller kommunalutskylderna, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vid denna punkt i detta afseende intet att erinra.

I fråga om grunden för kommunalutskyldernas utgörande i
öfrigt, hvarom mycken oenighet inom komitén synes hafva rådt, så
torde hemmansegarne blifva föga tacksamma för det de — mot utsigten
att få tingshusbyggnaden, som ytterst sällan, sannolikt icke
en gång på århundradet, förekommer, och prestgårdsbyggnaden, som
också endast periodiskt återkommer, från ett hemmanen åliggande
onus öfverflyttadt på kommunalutskylderna, i hvilkas utgörande de
i allt fall taga största delen — enligt förslaget skulle deltaga i dessa,
som årligen förekomma, med 16 2/3 procent tillökning i förhållande
till annan fastighet och frälseränta, men ända till 37 l/2 procent i
förhållande till beskattningsbar inkomst. Derjemte skulle vid kyrkors
byggnad och underhåll kommunalutskylderna genom öfverförande
dit af dagsverken ökas med omkring en tredjedel af den dertill
erforderliga kostnad; ty äfven vid öfverlåtande på entreprenad af
sådana arbeten utgöras dagsverken in natura. Dessa företag äro
ock så kostbara och för kommunerna betungande, att det ingalunda
är olämpligt, att alla innevånarne dertill bidraga. Härigenom torde
för de till erläggande af grundskatterna förbundne jordegarne blifva
uppenbart, att förmånen för dem af den förespeglade afskrifningen
af dessa skatter, hvilkas belopp man åtminstone på förhand känner,
blifver ringa i jemförelse med obehaget att träffas af en år från år
stigande och af andras taxering beroende skatt, för att icke tala
om de jordegare, som icke hafva grundskatter å sin jord.

Hvad sedermera landstingsskatten angår, sä, enär komitén icke

Personliga skatter.

B 31

iakttagit samma försigtighet vid tillämpningen på denna skatt af det
vanskliga försöket att beskatta jordbruksfastighet, som i afseende på
kommunalutskylder, nödgas Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande
till detta försök återkomma.

Yäl hafva alla auktoriteter i nationalekonomien, allt ifrån grundläggaren
af denna vetenskap intill de i senaste dagar samtidigt
med komiténs arbete framträdande författare, framhållit svårigheten
att beräkna inkomst af jordbruk, bland andra, af de skäl att, i fråga
om större possessioner, behaget att lefva på landet — att vara jordegare
— och det säkra placerandet af kapitalet motväger den lägre
inkomsten, hvarmed man dervid måste åtnöjas, och, i fråga om den
mindre jordegaren, att denne oftast af binäringar eller biförtjenster
har sin utkomst, samt slutligen i vår tid att Norra Amerikas uppträdande
med massor af jordbruksprodukter på verldsmarknaden
tidtals omöjliggör alla beräkningar.

Dessa med flera skäl, af hvilka åtskilliga i reservationerna anföras,
hafva allt hittills förmått lagstiftaren att afstå från beskattning
af jordbrukets inkomst, men att deremot beskatta sjelfva fastigheten
till dess fulla värde utan afräkning för vidlådande skuld, ehuru
genom statistiska beräkningar är styrkt, att jordegare för ''/3 och i
vissa orter för hälften af fastighetsvärdet häfta i skuld endast till
Hypoteksföreningarna. Komitön, som funnit utväg för öfvervinnande
af dessa betänkligheter, utan att förändra fastighetsbevillningen, har
dess värre icke angifvit denna utväg. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
har icke lyckats finna den och befarar derjemte, att
försöket skall bidraga till att ytterligare minska förtroendet till
taxeringsförrättningarna, i hvilka förrättningar samvetsgranna, fridsamma
och rättänkande personer, till följd af dels insigt om omöjligheten
att rätt lösa uppgiften, dels fruktan för missnöje och obehag,
redan nu undandraga sig att deltaga, på samma gång försöket nödvändiggör
taxeringskomitéernas konstituerande till jury, emedan
den utväg, som står industriidkaren eller kapitalisten öppen, att hos
den högre instansen vederlägga en af ortmyndigheten uttalad opinion
om en öfverdrifven inkomst genom företeende af sina räkenskaps -

B 82

Personliga skatter.

böcker, icke finnes för den större delen af jordbrukarne, som ej föra
böcker, åtminstone icke i den form, att de i detta afseende något
bevisa.

Slutligen anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig
böra tillägga, att, om komitén trott sig kunna våga försökets tilllämpning
på landstingsskatten af det skäl, att donna för närvarande
är i några län ingen och i andra mindre betydlig, det icke må förbises,
att jemväl densamma är i tillväxt och utan tvifvel kommer
att ökas genom bidragen till skjutsentreprenader och till den af
vägkomiterade föreslagna vägkassan med flera afgifter, som man
afser att hänföra härtill.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser således förslaget
icke så förtroendeväckande, att det med någon sannolikhet kan antagas,
det Riksdagen skulle enas om att, med upphäfvande af ett
bepröfvadt och kändt skattesystem, underkasta sig vådorna eller
ovissheten af det föreslagna nya, i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anser sig icke kunna komiténs förslag understödja.

Yenersborg i Landskansliet den 20 November 1882.

Underdånigst

E. SPARRE.

Ludv. Almqvist.

i5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Underdånigt Memorial.

I nådig remissresolution den 22 nästlidne September anbefald
att afgifva underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs
i dess betänkande väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till

Personliga skatter.

B 33

nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse
a landet ock i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande
af de i likställiglietsresolutioner på grund af nådiga cirkulärbrefvet
den 10 Juli 1863 för åtskilliga af rikets städer intagna bestämmelser
angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof, far Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
nu underdånigst anföra följande.

Hvad först beträffar det af komitén ifrågastälda tillägg till 47
■§ 1 förordningen om landsting, innefattande uttryckligt förbud emot
påbjudande af annan personlig skatt, än den i särskild författning
■stadgade sjukvårdsafgift, saknar Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
desto hellre anledning att deremot göra någon invändning,
som landstings befogenhet att besluta om personliga skattebidrag,
■enligt gällande lag, torde få anses vara till nämnda utskyld begränsad.

Vidkommande derefter det enahanda förbud, komitén ansett böra
inflyta i nådiga förordningarna om kommunalstyrelse å land och i
■stad, äfvensom i förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd,
så har komitén grundat sin underdåniga framställning i berörda
hänseenden på det, enligt dess mening, ostridiga förhållandet,
att de personliga skatterna skulle utgöra en qvarlefva från tider
-af lägre kultur och ej vara under vårt lands närvarande civilisatoriska
utveckling berättigade. På samma gång har dock komitén i
sin motivering inrymt det medgifvandet, att detta åskådningssätt i
vårt land, hvarest de personliga skatterna skulle vara i vidsträckt
mått använda, torde, såsom orden lyda, »tåla någon modifikation))
samt under inflytelsen af detta antagande föreslagit bibehållande af
mantalspenningar ne, såsom en påminnelse för den mindre bemedlade
samhällsmedlemmen om de fördelar, en tryggad statsform skänker,
samt af den personliga sjukvårdsafgift, hvarom landstingen besluta,
för upprätthållandet af en ändamålsenlig sjukvård i orterna, såsom
afseende ett ändamål, hvilket »måste ligga alla samhällsmedlemmar,
ej minst de mindre bemedlade, lika om lijertat»; hvaremot öfriga
personliga afgifter och bland dem äfven de, som den mindre kom B

B 34

Personliga skatter.

munen nu eger upptaga för folkskoleundervisningens befrämjande och
fattigvårdens behof, af komitén ansetts böra upphöra, hvad de sistnämnda
angår af orsak, bland annat, att en hvar dem förutan har
lätt att känna sig såsom medlem af sin kommun. De nu i riket,
lofliga personliga utskylderna utgöras af mantalspenningar, 40 öre
för man och 20 öre för qvinna, som uppnått 18 års ålder, personlig
skyddsafgift, 40 öre för man och 20 öre för qvinna, som enligt gällande
författningar skall utgöra mantalspenningar, personlig sjukvårdsafgift,
i landsorten högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna,,
personlig fattigvårdsafgift. likaledes högst 50 öre för man och 25 öre
för qvinna samt personlig folkskoleafgift högst 50 öre. Af dessa
ingå de två förstnämnda till statsverket, de öfriga användas till kommunala
behof. Det högsta utskyldsbelopp, som i form af personligt
bidrag i landsorten kan någon affordras, uppgår således till högst
2 kronor 30 öre för man och 1 krona 40 öre för qvinna. Med förebråelse
för öfverdrift lärer man väl nu svårligen kunna bemöta de
personer, hvilka djerfvas hysa den meningen, att en sådan irtgift.
äfven för den, hvars inkomst ej öfverstiger det s. k. existens-minimum,
är en billig pålaga i utbyte mot den säkerhet till person, det.
skydd emot rättskränkningar, det förädlande inflytandet af en väl
afvägd folkundervisning samt den ömmande vård och omsorg i lidandets
och den kroppsliga vedermödans ögonblick, som en i alla sina
förgreningar ändamålsenligt inrättad stats- och samfundsordning
skänker äfven den ringaste af sina medlemmar. Lika litet lärer
man kunna klandra dem, hvilka, i anslutning till flydda tiders lagstiftare,
föreställa sig, att hvarje herradöme, som åt den sedliga
sjelfkänslan inrymmer en berättigad plats, icke bör förmena någon
att efter råd och lägenhet frambära sin skårf till utgifterna för det
allmänna bästa, sålunda på samma gång besparande den arbetsföro
medborgaren förödmjukelsen att känna sig sjelf öfverflödig och förflyttad
till nådehjonens klass. Sällan om ens någonsin har väl
också en skattskyldig hörts klaga öfver det tryckande i en utlaga,
som finner sin begränsning i ofvannämnda måttliga penningebelopp.
Detta oaktadt har, med hänsyn till förhållandena och den menings -

Personliga skatter.

B 35

riktning, som i afseende å denna skatteform numera synes vilja
göra sig gällande, dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ansett sig böra ifrågasätta bibehållandet i de mindre kommunernas
budget af endast en utaf de nuvarande personliga skattetitlarne,
nemligen afgiften till folkskolan, sådan den i Kongl. kungörelsen
den 30 November 1876 blifvit. bestämd. Skulle denna mening lyckas
tillvinna sig vederbörandes uppmärksamhet, komme af de personliga
skatterna att qvarstå en till staten, en till länskommunen
och en till sockenområdet, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad
en reservant inom komit.én föreslagit. På denna utskyld inpassar
ock till alla delar det skäl, komiterade anfört för den personliga
sjukvårdsafgiftens bibehållande, och i utveckling af hvad komitén i
sitt betänkande sid. 65 yttrat torde man kunna med all utsigt till
framgång förfäkta den åsigten, att en god och omfattande folkupplysning
är minst sagdt lika eftersträfvansvärd och fördelaktig
för dem, som allmänneligen begagna sig af de anstalter, der sådan
upplysning meddelas, som för de mera välmående samhällsklasserna
och de intressen, de hafva att bevaka.

Af hvad här ofvan är vordet anfördt följer, att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke har något att anmärka emot det af
komitén föreslagna tillägg till 60 § i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 och 58 § i Kongl. förordningen
om kommunal styrelse i stad, hvaremot beträffande tillägget
till 35 § i Kongl. förordningen om kyrkostämma, kyrkoråd och
skolråd, allt samma år och dag, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst hemställer, att detsamma måtte komma att
inskränkas till förbud för kyrkostämma att besluta om uttaxering
af matlagsafgifter och hvarje annan personlig afgift än den i särskild
författning stadgade personliga folkskoleafgiftcn (Kongl. kungörelsen
den 30 November 1876).

Sist och i fråga om komiténs förslag att uti de på grund af
Kongl. cirkuläret den 10 Juni 1863 faststälda likställighetsresolutioner
för flertalet af rikets städer de bestämmelser måtte upphäfvas,
som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommu -

B 36

Personliga skatter.

nala behof, torde vid det förhållande att dylika bestämmelser ej
förekomma i de nådiga resolutioner, som i nämnda afseende blifvit
för städerna i länet meddelade, något Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
vidare yttrande angående denna del af komitébetänkandet
icke, hvad detta län vidkommer, vara af omständigheterna
påkalladt.

Marieholm i Landskansliet den 21 Oktober 1882.

C. A. SJÖCKONA.

A. M. Bolinder.

l6:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Genem nådig remiss af den 22 sistlidne September har Konungens
Befallningshafvande fått sig anbefaldt att före den 22 innevarande
månad afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregieringskomiténs
förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna
den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa
resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof; och får Konungens Befallningshafvande, till
underdånig åtlydnad häraf, i underdånighet anföra:

Ifrågavarande förslag, hvilka afse att med undantag för sjukvårdsafgiften
upphäfva rättigheten att för kommunala behof upptaga
personela afgifter, finner Konungens Befallningshafvande allt skäl
att tillstyrka. I likhet med hvad Herr A. Hedin i sin reservation
anfört, synes det Konungens Befallningshafvande vara rätt svårt att

Personliga skatter.

B 37

för personela kommun alutskyldér andraga någon rättsgrund, och då,
enligt hvad erfarenheten nogsamt visat, en stor del af de personela
afgifter, som till uppbörd upptagas, sedermera måste för bristande
tillgång afkortas, så att det belopp, som vanligen ingår, ofta nog
inskränker sig till en obetydlighet i förhållande till kommunens
hela uppbördssumma och indrifvandet af de å denna skattetitel alltid
förekommande stora rester ofta förorsakar större kostnader och
besvär, än som kunna godtgöras med de medel, som inflyta, ville
Konungens Befallningshafvande i underdånighet hemställa, att äfven
den personliga sjukvårdsafgiften borttoges.

I afseende å förslaget å pag. 67 har Konungens Befallningshafvande
ingenting att erinra.

Carlstad i Landskansliet den 8 November 1882.

Underdånigst

H. GYLLENRAM.

C. II. Varenius.

i7:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län,

Till Konungen.

Jemlikt nådig befallning i remiss den 22 sistlidne September
åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt
utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs i öfverlemnadt
betänkande Afdelning III väckta förslag dels å sidorna 60 och 66
om tillägg till nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting
samt kommunalstyrelse å landet och i stad och dels å sidan 67
om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande af personliga
eller matlagsafgifter för kommunala behof; och får till un -

B 38

Personliga skatter.

derdånig åtlydnad af denna befallning Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed anföra följande:

Komiténs första förslag går derpå ut, att till § 47 i Kongl. förordningen
om landsting den 21 Mars 1862 må fogas ett tillägg, så
lydande:

»Utom den i särskild författning stadgade sjukvårdsafgift må
landsting ej besluta någon personlig skatt.»

1 afseende å omförmälda förslag tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Eders Kongl. Maj:ts minne återkalla, hurusom
Eders Kongl. Maj:t redan den 5 Januari 1872 genom beslut i särskildt
mål förklarat, att den landsting enligt 47 § i åberopade förordning
tillkommande frihet att, med undantag af de fall, der afgifter
eller arbetsbidrag för ifrågakommande företag eller åtgärder böra
enligt lag från hemman och fastigheter utgå eller andra grunder för
kostnadernas uttaxerande äro faststälda, i öfrigt med afseende på
ett ifrågastäldt företags beskaffenhet särskildt bestämma grunden
för uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras, icke
finge utsträckas derhän, att landsting skulle ega att till grund för
uttaxering af förekommande utgifter lägga, icke hvarje skattskyldigs
förmåga att landstingsskatt utgöra, sådan denna förmåga, vare sig
genom uppskattning för allmän bevillning enligt andra artikeln bevillningsstadgan
eller efter annan grund, funnes behörigen bestämd,
utan den af skatteförmågan oberoende omständighet, att skattskyldig
person, man eller qvinna, vore mantals- och skattskrifven samt
erlade bevillning eller s. k. personlig skyddsafgift enligt första artikeln
bevillningsstadgan, hvilken senare beskattningsgrund icke
utan stöd af uttryckligt lagstadgande, såsom i fråga om kurhusafgift,
finge tillämpas. Enahanda förklarande har Eders Kongl. Maj:t
i annat mål meddelat den 20 Februari 1880.

Då nu komiténs ifrågavarande förslag står i full öfverensstämmelse
med rätta förståndet af hvad nådiga förordningen om landsting
stadgar i fråga om länsrepresentationens beskattningsrätt och
med den tolkning, Eders Kongl. Maj:t vid särskilda tillfällen i berörda
del gifvit åt samma förordning, samt behofvet af ett sådant

Personliga skatter.

B 39

uttryckligt förbud mot nämnda beskattningsrätts obehöriga utsträckning,
som komitén föreslagit, synes vara till fullo ådagalagdt derigenom
att landsting upprepade gånger utan stöd af särskild lag besluta
upptagande af personliga afgifter, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i underdånighet förorda det af komitén föreslagna
tillägg till § 47 i nådiga förordningen om landsting.

På likartade skäl anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
jemväl böra tillstyrka nådigt bifall till komitens hemställan,
att till § 60 i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse på
landet den 21 Mars 1862 och till § 58 i Kongl. förordningen angående
kommunalstyrelse i stad af samma dag må göras tillägg,
innefattande uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga och
matlagsafgifter.

Hvad slutligen angår komiténs förslag att i de på grund af nådiga
cirkuläret den 10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner
för flertalet af rikets städer de bestämmelser må upphäfvas, som
angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommunala
behof, så finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skäl att
till bifall förorda jemväl detta förslag; dock att sådant bifall icke
må föranleda den följd, att personliga tjenstbarheter eller sådana
personliga afgifter, hvilka påbjudas och utgöras såsom vederlag för
Befrielse från tjenstbarheter af nämnda slag, äfvenledes varda afskaffade.

I § 57 mom. 3 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse i
stad den 21 Mars 1862 stadgas nemligen, att personliga tjenstbarheter,
hvilka inom stad utgjorts efter förut antagna grunder, må
fortfarande, till dess annorlunda varder förordnadt, efter samma grunder
utgöras. En sådan tjenstbarhet, hvilken icke synes kunna efterskänkas,
är den skyldighet, som i stad, hvarest icke, såsom till
exempel i hufvudstaden, särskild brandkorps finnes inrättad, åligger
åtminstone hvarje vuxen mansperson att vid uppkommande vådeld
deltaga i släcknings- och räddningsarbetet. Der nu en sådan stad
har så stor folkmängd, att, såsom till exempel i Örebro, icke alla
dertill eljest lämpliga personer kunna eller böra indelas till tjenst -

B 40

Personliga skatter.

göring vid brandväsendet, synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
billigt, att de, som njuta befrielse från sådan tjenstgöring,,
derför gifva vederlag i penningar. Sålunda innehåller § 27 i den
för staden Örebro gällande brandordning en så lydande bestämmelse
:

»Mansperson mellan 18 och 55 år, som till kronan betalar skatt,
af minst tio kronor och som af en eller annan orsak ej blifvit till
tjenstgöring i brandkorpsen inkallad, erlägger till brandkassan en årlig
afgift sålunda, att den, som erlägger skatt af tio till tjugo kronor*
betalar en krona i afgift; den, som erlägger skatt af tjugo till tretiokronor,
betalar två kronor i afgift, och så vidare, med ökning af en
krona i afgift till och med tio kronor, som är högsta årliga afgift,
till brandkassan.»

Besvär, som åtskilliga personer i Örebro anfört deröfver, att på
grund af åberopade bestämmelse afgifter till stadens brandkassa,
blifvit. dem påförda, hafva fullföljts hos Eders Ivongl. Maj:t, men
blifvit af Eders Kongl. Maj:t genom beslut den 12 Juni 1880 ogillade.

Örebro slott i Landskansliet den 31 Oktober 1882.

TJnderdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

_ Aug. Helting.

i8:o. Kongi. Majits Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kong!. Maj:ts nådiga remiss den 22
sistlidne September i fråga om utlåtande angående Skattereglerings -

Personliga skatter.

B 41

komiténs i bilagdt betänkande väckta förslag å pag. 60 och 66 om
tillägg till nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting
samt kommunalstyrelse å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om
upphäfvande af visssa resolutioner angående upptagande af personliga
eller matlagsafgifter för kommunala behof, får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, som anser borttagande af personliga
skatter samt af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof
i den utsträckning, Skatteregleringskomitén föreslagit, vara välgrundadt,
i underdånighet förklara, det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke har något emot nådigt bifall till hvad komitén i det
underdåniga betänkandet uti ofvanberörda hänseenden hemstält att
i underdånighet erinra.

Vesterås slott i Landskansliet och Landskontoret den 20 November
1882.

Underdånigst

REINHOLD CHARPENTIER,

L. W. Ahlm. C. E. Stålhös.

19:o. Kongi. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Till följd af befallning i nådig remiss den 22 sistlidne September
fär Länsstyrelsen härvid afgifva underdånigt utlåtande angående
Skatteregleringskomiténs i remissen bilagdt betänkande
väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna
den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet
och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa resolu -

B 42

Personliga skatter.

tioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter för
kommunala behof.

Lika med Skatteregleringskomitén finner Länsstyrelsen nödvändigt
både att inskränka antalet af för närvarande lagligen utgående
personela afgifter, äfvensom att meddela uttryckligt förbud emot
upptagande af dylika afgifter i andra fall, än der sådant uttryckligen
blifvit medgifvet; men Länsstyrelsen anser, delvis på de af reservanten
Grefve Sparre anförda skäl, en personlig afgift till den mindre
kommunen böra utgå, en afgift, för hvars bibehållande i Länsstyrelsens
tanke fullt lika giltiga skäl kunna anföras, som för mantalspenningarno
och sjukvårdsafgiften. Då nemligen komitén för
att motivera borttagandet af den personliga fattigvårdsafgiften anmärker,
att »en sådan afgifts uttagande af den mindre bemedlade
med fixt belopp, lika med det af de mera bemedlade utgående,
innefattar en verklig obillighet», så kan Länsstyrelsen icke medgifva
riktigheten af detta resonement i och för sig eller under annan
förutsättning än att den personliga afgiften vore tillräcklig att ensamt
betäcka kommunernas samtliga utgifter för fattigvården, i hvilket fall
naturligtvis upptagandet af en sådan afgift skulle innefatta en stor
obillighet. Men då, såsom kändt är, fattigvårdstungan allmänneligen
kräfver vida större uppoffringar än den personliga fattigvårdsafgiften,
uppoffringar, hvilka kommunens mera bemedlade medlemmar
uteslutande få vidkännas i form af beskattning efter 2:a artikeln
eller fyrktal, så synes en personlig afgift till fattigvården väl kunna
försvaras, alltid naturligtvis under förutsättning att denna afgift
sättes till så lågt belopp, att densamma i förening med öfriga personela
afgifter icke blifver allt för betungande för de obemedlade
klasserna. På enahanda sätt förhåller det sig med mantalspenningarne
och sjukvårdsafgiften, hvilkas bibehållande komitén förordat.
Om nemligen statens och landstingets alla utgifter kunde betäckas,
statens uteslutande genom mantalspenningarne och landstingets uteslutande
genom sjukvårdsafgifter, så skulle naturligtvis upptagandet
af dessa afgifter innebära en lika stor orimlighet, som utkräfvandet
af den personliga afgiften till fattigvården i det fall, att annan be -

Personliga skatter.

B 43

skattning för bestridandet af fattigvårdsutgifterna icke erfordrades.
Öfver hufvud synes för de personliga afgifterna samma rättsgrund
kunna uppställas, som för alla öfriga skatteformer. Det gäller sålunda
i främsta rummet att undersöka, huruvida skatten är nödvändig.
Är denna fråga oomtvistelig, så återstår vidare att tillse,
dels att skatten bestämmes till ett lämpligt och de skattdragandes
krafter icke öfverstigande belopp och dels att skattens upptagande
icke heller af andra anledningar väcker ovilja. Ur denna sistnämnda
ingalunda ovigtiga synpunkt anser Länsstyrelsen en personlig skatt
till den mindre kommunen ega företräde till och med framför både
mantalspenningarne och sjukvårdsafgiften, och detta just derför att,
såsom komitén riktigt, ehuru i motsatt syfte, anmärker, »hvarje
medlem af kommunen dagligen och stundligen känner sig vara i
åtnjutande af de mångfaldiga förmåner, som ur ett dylikt föreningsband
för honom härflyta». Denna omständighet förklarar, hvarför
skattskyldigheten till kommunen måste förefalla mest naturlig och
följaktligen äfven minst motbjudande för de skattdragande. Länsstyrelsen
är också för sin del öfvertygad derom, att, om kommunerna
icke berättigas att upptaga en mindre, personlig skattj hvarigenom
måste inträffa, att, såsom Grefve Sparre påpekat, inom flera
kommuner många personer skulle blifva helt och hållet skattefria,
missnöjet häröfver inom kort skulle blifva så stort, att man snart
nog skulle se sig nödsakad att återinföra den personliga beskattningen.

Af hvad Länsstyrelsen sålunda anfört följer, att Länsstyrelsen
väl anser, att en personlig skatt till kommunen bör utgå, men att
härvid tillka bör tillses, att sammanlagda beloppet af samtliga personel
skatter icke blifver för högt i förhållande till de mindre
bemedlade samhällsklassernas skatteförmåga. Sådant kan förekommas
antingen genom borttagande eller genom nedsättande af de
öfriga personela skatter, hvilkas bibehållande komitén förordat,
nemligen mantalspenningarne och sjukvårdsafgiften. Hvad nu först
angår mantalspenningarne och det ofta förut hörda samt jemväl af
komitén framhållna skälet för denna skatts bibehållande, eller ange -

B 44

Personliga skatter.

lägenheten att genom mantalspenningarne påminna de skattskyldiga
om de förmåner, som staten bereder en hvar af dess medlemmar,
så fäster väl Länsstyrelsen för sin del icke synnerlig vigt vid detta
skäl, enär hvarje något tänkande medborgare nog, skatten förutan,
inser och värderar de fördelar, som sambandet med staten skänker;
hvadan och då det bidrag till statsbehofvens fyllande, som upphemtas
genom mantalspenningarne, är af jemförelsevis underordnad betydelse,
Länsstyrelsen icke heller ur dessa synpunkter hyser någon
betänklighet emot mantalspenningarnes afskaffande, helst härigenom
jemväl kunde åstadkommas någon lindring i uppbördsförvaltningens
besvär med denna skatts indrifning och redovisning; men Länsstyrelsen
befarar, att, om mantalspenningarne borttagas, mycken
osäkerhet och godtycklighet skulle komma att göra sig gällande
vid utdebiteringen af de båda andra personliga afgifterna, eller sjukvårdsafgiften
och den personela afgiften till kommunen, en olägenhet,
som deremot med mantalspenningarnes bibehållande icke kan
uppstå, då, såsom kändt är, endast de, hvilka erlägga mantalspenningar,
drabbas af öfriga personliga afgifter. Hvad åter beträffar
sjukvårdsafgiften, så skulle Länsstyrelsen icke tveka, att, i likhet
med reservanten Hedin, förorda nämnda afgifts borttagande, derest
icke Länsstyrelsen befarade, att, med hänsyn till det betydande tillskott
denna afgift lemnar till sjukvårdens behöriga uppehållande,
afgiftens borttagande skulle, såsom också i komiténs betänkande
antyddes, kunna medföra den påföljd att, till undvikande af en hög
landstingsskatt, antingen legosängsafgifterna komrne att oskäligen
stegras, hvarigenom ändamålet med sjukvårdsanstalterna skulle i
väsentlig mån förfelas, eller ock ekonomien vid sjukvårdsinrättningarna
komme att ordnas efter ett förknappningssystem, hvarigenom
sjukvården skulle blifva lidande. Af nu anförda skäl torde både
mantalspenningarne och sjukvårdsafgiften väl böra bibehållas, men
deremot till beloppet afpassas så, att dessa afgifter och den af
Länsstyrelsen förordade personela afgiften till kommunen sammanlagda
icke öfverstiga det beskattningsbelopp, som, enligt komiténs

Personliga skatter.

B 45

förslag, skulle komma att utgå i form af mantalspenningar och sjukvård
safgift.

Skulle den åsigt, Länsstyrelsen sålunda uttalat, vinna godkännande,
blifver häraf naturligtvis en följd, att de af komitén å pag.
66 i betänkandet föreslagna ändringar i kommunallagarne måste
modifieras i sådant syfte, att upptagandet af den personliga afgiften
till kommunen blifver uttryckligen medgifvet.

Falun i Landskansliet den 20 November 1882.

Underdånigst

CURRY TREFFENBERG.

Edvard Bolin.

20:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig befallning af den 22 sistlidne September åligger
det Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
i betänkande den 13 nyssnämnda månad väckta
förslag dels å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarna
den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet
och i stad, afseende förbud mot bestämmande, hvad förstnämnda
förordning beträffar, af annan personlig skatt, än stadgad sjukvårdsafgift,
och i fråga om de öfriga båda förordningarna, af någon som
helst personlig afgift, dels ock å pag. 67 om upphäfvande af vissa
resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof.

Till åtlydnad häraf får Landshöfdiugeembetet underdånigst
anföra:

B 46

Personliga skatter.

att, om än erfarenheten må hafva ådagalagt, att skiljaktig uppfattning
hos landstingen i fråga om rättigheten till bestämmandet
af personlig afgift gör ett förtydligande af stadgandena i detta afseende
i nådiga förordningen om landsting önskvärdt, den omständigheten
att åtskilliga kommunalstyrelser företagit sig att utan lagligt
berättigande bestämma så beskaffad afgift dock icke synes
kräfva annat stadgande, än de uttryckliga och oförtydbara bestämmelser,
som redan innefattas i §§ 58 och 60 af nådiga förordningen
om kommunalstyrolse på landet och i §§ 57 och 58 i nådiga förordningen
om kommunalstyrelse i stad;

att, ifall ändock, beträffande sistnämnda båda förordningar, ett
positivt stadgande i den riktning komitén föreslagit skulle anses
erforderligt, detsamma lärer böra för fullständighets skull upptaga
förbud mot användandet af hvarje annat än i lag eller författning
medgifvet beskattningssätt, enär det eljest kan befaras, att af det
ifrågasatta tillägget kunde hemtas anledning till det antagande, att
författningarna icke hölle lika strängt på behörigt användande af
öfriga tillgängliga beskattningssätt;

att syftemålet med komiténs ofvanberörda förslag likväl synes
uppnås, derest komiténs under punkten 4 å pag. 404 i betänkandet
gjorda hemställan, beträffande angifna §§ i nådiga förordningen
om kommunalstyrelse på landet, röner bifall och tilläfventyrs kunde
föranleda till likartad åtgärd vidkommande öfriga tvenne ifrågavarande
författningar;

samt, beträffande den föreslagna ändringen i faststälda likställighetsresolutioner
för städerna att, ifall öfriga personliga skatter
till kommunala ändamål komma att försvinna, jemväl uti ifrågavarande
resolutioner tilläfventyrs stadgad dylik afgift följdriktigt torde
böra upphäfvas.

Grefle slott å Landskansliet den 20 November 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Underdånigst

C. W. Lundberg. C. Ad. Fagerlund.

Personliga skatter.

B 47

2l:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, anbefald att afgifva
underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs i dess betänkande
n:r 3 väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga
förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt kommnnalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af
vissa resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof, har ansett sig böra härutinnan erinra
följande:

Det af komitén föreslagna tillägg till landstingsförordningen innefattar,
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande,
en bestämd ändring i samma förordning. Då deri nemligen stadgas,
att med vissa undantag landstinget må, med afseende på ett
ifrågastäldt företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för
uttaxering af de medel, som för dess utförande erfordras, samt att
blott i de fall, då icke några sådana eller andra särskildt faststälda
bestämmelser finnas meddelade, do afgifter, som af landstinget blifvit
till uttaxering beslutade, böra utgå i förhållande till den allmänna
bevillningen enligt art. II bevillningsstadgan, måste detta
anses innebära en rättighet för landstinget att påbjuda äfven personliga
afgifter för bestridande af förekommande utgifter af ett eller
annat slag;_ och de af komitén utpekade landstingen hafva följaktligen
varit af författningen oförhindrade att, utöfver sjukvårdsafgiften,
besluta en personlig landstingsskatt.

Huruvida nu denna rättighet bör afskaffas, synes icke vara så
sjelfklart, som komitén antagit. Enligt § 2 i sistnämnda förordning
tillkommer det landsting att besluta om för länet gemensamma angelägenheter,
hvilka afse den allmänna hushållningen, jordbrukets och

B 48

Personliga skatter.

andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, helsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet,
med mera dylikt; och med hänsyn till de många och olikartade
ärenden, som sålunda falla inom området för landstingens verksamhet,
torde det måhända vara vanskligt att inskränka deras ofvanberörda
rätt att, med afseende å ett ifrågastäldt företags beskaffenhet,
särskildt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för
dess utförande erfordras; men då, å andra sidan, fara möjligen kan
vara för handen, att landstingen, till förfång för de deri orepresenterade,
icke skola med tillräcklig varsamhet begagna denna rättighet,
vill Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke uttryckligen
afstyrka den ifrågasatta förändringen, hvilken, om don genomföres,
lämpligast torde i förordningen böra få sitt uttryck sålunda, att till
2:dra punkten i 47 § tillägges: »dock att, utöfver den i särskild författning
stadgade sjukvårdsafgift, ingen personlig skatt må af landstinget
beslutas.»

Deremot kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke biträda
komiténs åsigt, att de särskilda lands- och stadskommunerna
böra fråntagas rättigheten att till fyllande af sina behof för fattigvårdens
eller folkskolans räkning påföra personlig afgift. Genom ett
bifall härtill skulle den lösa befolkningen, som i en del kommuner
af detta län utgör flertalet, blifva alldeles skattefri till den kommun,
af hvilken den, för att begagna komiténs egna ord, dagligen och
stundligen beredas mångfaldiga förmåner, samt kommunen undanryckas
ett flerestädes icke ovigtigt bidrag till bestridande af sina
mest maktpåliggande utgifter; och den omständigheten, att det nu
faststälda maximum blifvit af vissa kommuner öfverskridet, torde så
mycket mindre vara något skäl för ifrågavarande afgifters fullständiga
afskaffande, som ju ingen garanti finnes derför, att äfven den
nya lagen kan blifva öfverträdd.

Enligt nuvarande stadganden kan årligen utdebiteras för fattigvårdens
bestridande högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna
samt för skolväsendet högst 50 öre af hvarje skattskyldig person.
Om dessa afgifter sammansloges till en enda personlig afgift, att för

Personliga skatter.

B 49

fattigvårdens och folkskolans gemensamma behof enligt den fördelning
till hvardera, som kommunen ville fastställa, utgå med högst
50 öre af man och 25 öre af qvinna, skulle kommunens rätt blifva
tillbörligen tillgodosedd på samma gång en betydlig förminskning
■af de nu utgående personliga skatterna skulle komma att till arbetarnes
fördel ega rum. — En sådan förändring i komiténs förslag
får följaktligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet
tillstyrka.

Hvad slutligen beträffar de på grund af Kongl. cirkuläret den
10 Juli 1863 faststälda likställighetsresolutioner för vissa städer, torde
bestämmelserna i dem hafva tillkommit på grund af överenskommelser
eller föreningar emellan hvardera stadens borgerskap och
stadskommunens öfriga medlemmar. Yid sådant förhållande lärer
Eders Kongl. Maj:t icke vilja till pröfning företaga den af komitén
väckta fråga om rubbning i dessa bestämmelser innan de kommuner,
frågan angår, haft tillfälle att derom yttra sig; och först efter
■sålunda eller eljest vunnen utredning om de förutsättningar, under
hvilka öfverenskommelserna eller föreningarna blifvit träffade, torde
frågan böra för hvarje stad särskildt hufvudsakligen skärskådas och
pröfvas.

Hernösand i Landskontoret den 15 November 1882.

Underdånigst

G. RYDING.

O. H. Wibom.

22:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt remiss från Eders Kongl. Maj:ts Civildepartement den
22 sistlidne September har Eders Kongl. Maj:t anbefalt Dess

B 4

B 50

Personliga skatter.

Befallningshafvande i Jemtlands län att afgifva underdånigt utlåtande
öfver Skatteregleringskomiténs underdåniga förslag i fråga dels.
om tillägg till nådiga förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting''
samt kommunalstyrelse på landet och i stad, afseende uttryckligt,
förbud mot bestämmande af nya personliga eller matlagsafgifter,
hvad angår landstingsförordningen med undantag af sjukvårdsafgiften,
dels ock om upphäfvande af vissa resolutioner angående upptagande
af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof; och
får Landshöfdingeembetet sådant utlåtande härmed i underdånighet
afgifva.

Om än Landshöfdingeembetet icke kan obetingadt instämma
uti komiténs förkastelsedom öfver de personliga skatterna, åtminstone
intill dess en fullt rättvis och billig förmögenhetsbeskattning
kommer till stånd, anser dock Landshöfdingeembetet, lika med kornitén,
nya personliga skatter vare sig till stat eller kommun icke numera
lämpligen böra ifrågakomma; och Landshöfdingeembetet har
följaktligen intet att erinra mot hvad komitén i detta hänseende
föreslagit. Härvid torde dock böra iakttagas, att tilläggen gifvas.
sådan form, att de grunder ej rubbas, efter hvilka kommuner redan
iklädt sig för längre eller obestämd tid utgående frivilliga bidragsåsom
för jernvägsbyggnader, anskaffande och underhåll af bostäder
åt provincialläkare m. m. dylikt, helst kommunernas åtaganden härutinnan
måste antagas hafva tillkommit under vilkor af de grunder
för deltagandet, kommunerna funnit vara efter bidragens beskaffenhet
billiga och rättvisa.

Tidkommande härefter de särskilda resolutioner, hvilka uti
remissen afses, eller de på grund af nådiga cirkuläret den 10 Juli
1863 tillkomna s. k. likställighetsresolutioner för flertalet af rikets
städer, i afseende hvarå komitén hemstält, att deruti förekommande
bestämmelser, som angå upptagande af personliga eller matlagsafgifter,
måtte upphäfvas, får Landshöfdingeembetet till en
början upplysa, att för länets enda stad, Östersund, full likställighet,
i enlighet med det nådiga cirkuläret är beslutad och af Eders KongL
Maj:t genom resolution den 11 December samma år faststäld.

Personliga skatter.

B 51

Berörda cirkulär afsåg dock blott åstadkommande af skattelikställighet
mellan särskilda samhällsklasser inom städerna och antydde
ej ens någon förändring i öfrigt uti bestående debiteringsgrunder
för städernas kommunala behof, hvadan här i Östersund,
likasom antagligen i de flesta andra städer, likställighetens införande
icke ansetts utesluta rättigheten att fortfarande anlita förut bestämda
personliga eller efter matlag utgående skattebidrag. Komiténs förslag
om upphörande af alla sådana bidrag lärer således ej kunna
åvägabringas genom någon »ändring» uti berörda resolutioner, utan
kräfva en ny lag härom, i sammanhang hvarmed äfven borde upphäfvas
stadgandet uti sista mom. af 57 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad rörande »personliga tjenstbarheter».

Hvad åter angår sjelfva frågan om lämpligheten och billigheten
af att för städerna helt och hållet upphäfva den personliga skattegrunden,
— afgifter efter matlag torde inom städerna endast undantagsvis
förekomma, -— så synes denna fråga svårligen kunna lika
bedömas för alla städer. Dessas ekonomi torde af ålder vara bygd
på så skiljaktiga grunder, att en rubbning deraf uti nu antydda
riktning, ehuru för en del städer af föga betydenhet, åter för andra
kunde verka högst störande.

Landshöfdingeembetet vågar alltså i stället föreslå, att, om Eders
Kongl. Maj:t finner de nu bestående personliga skattebidragen för
städerna böra afskaffas, sådant må, i likhet med hvad som egde rum
vid likställighetens genomförande, blifva beroende på särskild pröfning
för hvarje stad, efter densammas hörande, och förslag i afseende
å den skattereglering, som i stället må kunna af omständigheterna
betingas.

Östersund i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Carl II. Ekberg. P. G. Rissler.

B 52

Personliga skatter.

23:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Vesterbottens län,

Till Konungen.

Sedan Skatteregleringskomitén föreslagit, dels att till § 47 i
Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862 må fogas ett
tillägg af innehåll att: »utom den i särskild författning stadgade
sjukvårdsafgift må landsting ej besluta någon personlig skatt»;

dels att till § 60 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 och till § 58 i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse i stad af samma dag må göras tillägg, afseende
uttryckligt förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter;
och

dels att i de på grund af Kongl. cirkuläret den 10 Juli 1863
faststälda likstäUighetsresolutioner för flertalet af rikets städer de
bestämmelser måtte upphäfvas, som angå upptagande af personliga
eller matlagsafgifter för kommunala behof; så bar Eders Kongl.
Maj:t i nådig remiss den 22 sistlidne September anbefalt Länsstyrelsen
att häröfver afgifva underdånigt utlåtande.

Med anledning häraf får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förklara, att komiterades ifrågavarande förslag synas vara väl motiverade
; hvarföre nådigt bifall till desamma i underdånighet tillstyrkes.

Landskansliet i Umeå den 10 November 1882.

Underdånigst

AXEL YÄSTFELT.

C. J. Cygna/us.

Personliga skatter.

B 53

24:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Norrbottens län,

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne
September får Länsstyrelsen i djupaste underdånighet afgifva
utlåtande i anledning af de i Skatteregleringskomiténs underdåniga
betänkande väckta förslag å sid. 60 och 66 om tillägg till nådiga
förordningarna den 21 Mars 1862 om landsting samt om kommunalstyrelse
å landet och i stad, äfvensom å sid. 67 om upphäfvande af
vissa resolutioner angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter
för kommunala behof.

I allmänna författningar af det slag, hvartill ofvannämnda trenne
nådiga förordningar höra, synas föreskrifter icke erforderliga i fråga
om andra skatter än de tillåtna, men dessa bestämmelser böra affattas
i så tydliga ordalag, att de ej skäligen kunna lemna rum för
missförstånd. Stadgande angående förbud mot en eller flera af de
icke uttryckligen tillåtna beskattningsmetoderna torde vara öfverflödigt
och olämpligt.

Hvad nådiga förordningen om kommunalstyrelse i stad beträffar,
innehåller 58 § så otvetydiga föreskrifter, att Landshöfdingeembetet
för sin del anser, att godtyckligt införande af personliga eller matlagsskatter
i stad ej gerna kan förorsakas af missuppfattning.

"Vidkommande deremot 47 § i nådiga förordningen om landsting
och 60 § i nådiga förordningen om kommunalstyrelse å landet,
skulle en sådan missuppfattning kunna finna sin förklaring på förra
stället genom stadgandet: »I öfrigt må landstinget» etc., och på
senare stället genom orden: »eller der för deltagande i sådan utskyld
andra grunder bestämmas». Landshöfdingeembetet antager,
att en omredigering af sistnämnda tvenne paragrafer i dessa delar
vore tillfyllestgörande.

B 54

Personliga skatter.

Mot föreslagna upphäfvandet af de för vissa städer faststälda
likställighetsresolutionerna, så vidt de angå personliga eller matlagsafgifter,
har Landshöfdingeembetet intet att erinra, enär dels större
enkelhet och likformighet i beskattningen derigenom kunde vinnas,
dels beskattningen efter matlag mycket ofta sker godtyckligt i följd
af rådande osäkerhet i afseende å det omfång och den betydelse,
som rätteligen bör tilläggas ordet matlag.

Landskansliet i Luleå den 14 November 1882.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt. Oskär Rutbåck.

Kongl, Maj:ts samtlige Befallningsliafyande
i länen,

angående komiténs förslag dels rörande den kommunala beskattningen å
landet, dels rörande landstingsskatt.

i:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.
Maj:t behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
underdåniga utlåtande öfver särskilde komiterades förslag dels angående
den kommunala beskattningen dels ock angående landstingsskatt.

Att, om en förändrad lag angående den kommunala beskattningen
skall utfärdas, densamma måste blifva gemensam för hela
riket, lärer icke kunna med fog bestridas; men mycket antagligt
är, att denna lags tillämpning kommer att medföra mer eller
mindre obilliga följder i en kommun, då den jemföres med en annan
Kommun.

De genom 1862 och 1863 årens författningar införda beskattningsgrunder
undergingo en icke oväsentlig förändring, då genom
Kongl. kungörelsen den 30 November 1876 utgifterna för folkskola,
med undantag af vissa bidrag, öfverflyttades till de allmänna kommunalutskylderna;
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befarar,
att genom fortsatt obetingad tillämpning af samma grundsats

B 56 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

kommer — jemte det att, såsom afsedt är, det ypperliga frälset får
en ökad tunga på samma gång skattej orden befrias från grundskatter
och får åtskilliga andra onera till viss del öfverflyttade på andra skatteföremål
— en högst betydlig omkastning af skattebördor att inträffa..

Allmänt medgifves väl, att bestämmandet af förhållandet emellan
fyrk för jordbruksfastighet, annan fastighet samt inkomst af kapital
och arbete måste ske med största varsamhet. Antagas måste dock
att, hvilka förändrade bestämmelser man må meddela, inom särskilda,
kommuner skola uppstå helt olika följder, beroende icke allenast
derpå, om större uppoffringar egt rum för t. ex. jernvägsanläggning,.
skolhus o. s. v., utan äfven på förhållandet emellan de olika slagen
af fyrk, i hvilket senare hänseende må exempelvis framhållas, att:
för år 1881 utgjorde taxeringsvärdet för jordbruksfastighet:

uti Bränkyrka kommun .......................................... 2,351,800 kronor

» Sorunda » .......................................... 2,323,000 b

» Skå b ........................................ 470,000 b

samt taxeringsvärdet för annan fastighet:

uti Bränkyrka kommun ......................................... 2,290,900 kronor

» Sorunda » ......................................... 195,000 »

» Skå » .......................................... 19,800 b

hvaremot bevillningen för inkomst af kapital och arbete beräknades,

uti Bränkyrka kommun till ...................................... 837,134 kronor

» Sorunda b » ....................................... 50,449 b

b Skå b b ....................................... 3,900 b

I sammanhang härmed tillåter sig Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande
uttala den åsigt, att kommunens uppoffring för jernvägsanläggning
borde hufvudsakligen drabba jordbruksfastigheterna
och annan fastighet, således äfven med sistnämnda fastighet förenad
industrirörelse, hvilka skatteföremål hafva den ojemförligt största,
fördelen af förbättrad kommunikation.

Yid öfvervägande af de skäl och motskäl, som blifvit anförda,
för de skiljaktiga förslag, komiterades pluralitet och reservanter
framstält, skulle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande helst vilja
tillstyrka, att den kommunala beskattningen lemnades i vidare mån,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 57

än här nedan antydes, oförändrad intilldess de ifrågasatta förändringarna
beträffande grundskatterna och beskattningen till staten blifvit
faststälda och åtminstone någon tid tillämpade.

Då emellertid förslag föreligger, att bevillning för jordbruksfastighet
skall ställas lika med bevillning för annan fastighet samt för
inkomst af kapital och arbete, torde, för den händelse att bifall till
nämnda förslag anses kunna lemnas endast under förutsättning af
förändring i de kommunala beskattningsgrunderna, det åligga Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att i ärendets närvarande skick
vidare utlåta sig angående samma grunder.

Fördelarna deraf att alla skattskyldiga så för fastighet som för
inkomst af kapital och arbete blefve tillförbundna att deltaga i byggnad
af prestgård, tingshus och häradshäkte äro i flera hänseenden
obestridliga; men då, såsom ofvan är omnämndt, det ypperliga frälset
i allt fall genom skattereformen erhåller ökad börda och då en
mer än billigt ökad tunga kan komma att genom samma reform
mångenstädes drabba inkomst af kapital och arbete, vågar Eders
Kong]. Majrts Befallningshafvande för närvarande icke tillstyrka någon
förändring uti gällande stadganden uti förevarande hänseende.

Deremot synas de skäl, som blifvit anförda för en förändrad lagstifning
angående kyrkobyggnad m. m., vara så giltiga, att Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande hemställer om bifall till förslaget i denna del.

Beträffande grunden för de från kommunen utgående gemensamma
utskylder åberopar Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande
de skäl, som K. Fosser med flera (pag. 58—59) anfört till stöd för
förslaget, att för hvarje 100 kronors taxeringsvärde af fast egendom
och för hvarje 6 kronors beskattningsbar inkomst åsättes en fyrk,
men med afseende å hvad här ofvan blifvit antydt tillåter sig dock
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställa om den ändring
i samma förslag, att för hvarje 150 kronors taxeringsvärde af fast
egendom och för hvarje 10 kronors beskattningsbar inkomst åsättes
en fyrk; och torde i den händelse att, emot hvad Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande antager, erfarenheten skulle komma att
visa, att en sådan fastighetsfyrk i förhållande till inkomstfyrken

B 58 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

mera allmänt medförde en allt för hög tunga, nedsättning i grunden,
fastigheterna till lättnad, med större sannolikhet kunna tillvägabringas,
än om, under motsatt förhållande, fråga blefve att bereda
inkomstfyrken någon lättnad.

Angående egares och brukares af fast egendom beskattning för
inkomst af jordbruksrörelse hänförer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sig till sitt underdåniga utlåtande den 27 sistlidne Januari.
Skall åter bevillning för denna inkomst åsättas, synes fyrktal böra
jemväl påföras.

I öfrigt lära. på sätt komiterade föreslagit, vissa undantag från
beskattning böra medgifvas.

Slutligen torde uppmärksamheten böra fästas dels på de särskilda
beskattningsgrunder, som äro faststälda uti 22 § af Kongl.
stadgan angående skjutsväsendet den 31 Maj 1878, dels ock på det
förslag angående förändrade grunder för väghållningsbesvärets utgörande,
som är under pröfning.

Enligt 47 § i nu gällande förordning om landsting utgår landstingsskatt
i förhållande till det från länet till statsverket utgående
bevillningsbelopp jemlikt 2 art. bevillningsstadgan; och beräknas
detta belopp efter den vid taxeringsförrättningarna under året påförda
bevillning. Efter komiterades förslag åter skulle landstingsskatt
utdebiteras efter de i senast faststälda mantals- och taxeringslängder
upptagna värden å fastighet och belopp af beskattningsbar
inkomst, men mantalslängderna fastställas icke särskildt, och, derest
vid landstingets sammanträde taxeringsvärden och beskattningsbelopp
ännu icke blifvit af Pröfningskomitén faststälda för löpande
året, skulle efter förslagets ordalydelse det föregående arets beskattningsgrunder
komma att tillämpas. Ett sådant förhållande torde
hvarken vara afsedt eller lämpligt; och synes förty en förändrad
redaktion af förslaget vara erforderlig.

Stockholm i Landskontoret den 16 November 1882.

Underdånigst

W. STRÅLE.

I. Törnebladh.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 59

2:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län,

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne September har blifvit
Länsstyrelsen anbefaldt att till Kongl. Civildepartementet afgifva
underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslag dels
angående den kommunala beskattningen å landet, dels ock angående
landstingsskatt.

Komiténs förslag angående den kommunala beskattningen innefattas
i fem särskilda moment, af livilka momentet 2, som afser
grunden för fyrktalssättningen, lärer vara hufvudpunkten. Momenten
1, 3 och 5 torde få anses stödja sig på moment 2 såsom förutsättning,
så att, derest moment 2 icke skulle antagas, momenten 1,
3 och 5 i och med detsamma torde i sitt föreliggande skick hafva
förfallit.

Hvad således först moment 2 beträffar, anser Länsstyrelsen i
underdånighet de anmärkningar, som af reservanterne i komitén
herrar H. L. Kydin och A. Hedin framstälts mot hvad komitén i
detta moment föreslagit, vara så val grundade, att Länsstyrelsen,
med åberopande allenast af desse komitéledamöters reservationer,
får i underdånighet förklara sig icke kunna tillstyrka komiténs i
merberörda moment 2 innefattade förslag, hvarvid dock beträffande
den i förslaget innefattade bestämmelse att till beräkningsgrund för
fyrktalssättningen skulle tjena taxeringsvärdena å fastighet och beloppen
af beskattningsbar inkomst, hvilken beräkningsgrund lärer
kunna väl förenas med annan fyrktalssättning än den komitén föreslagit,
Länsstyrelsen torde böra i underdånighet tillägga, att Länsstyrelsen
mot sagda bestämmelse i och för sig icke har något att
anmärka.

B 60 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Då, på sätt ofvan yttrats, momenten 1, 3 och 5 förutsätta antagande
af moment 2 och då det genom den nådiga remissen
Länsstyrelsen tilldelade uppdrag icke torde höra anses sträcka sig
derhän, att Länsstyrelsen skulle under något förhållande hafva att
ens antydningsvis framställa något motförslag i ämnet, förmodar i
underdånighet Länsstyrelsen något vidare yttrande om nu omförmälda
delar af komiténs förslag icke vara erforderligt.

Hvad åter beträffar moment 4 i komiténs förslag anser i underdånighet
Länsstyrelsen det deri åsyftade förtydligande af §§ 60
och 61 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 Mars 1862 vara ändamålsenligt och väl behöfligt.

Komiténs förslag angående landstingsskatt innebär, dels att utdebiteringen
deraf skulle grundas på taxeringsvärden å fastighet
och belopp af beskattningsbar inkomst, dels och att utdebiteringen
skulle så verkställas, att landstingsskatten komme att af de olika
beskattningsföromålen utgå i samma förhållande som bevillningen
till staten enligt komiténs derom uppgjorda förslag. Mot hvad
komitén i först berörda afseende angående landstingsskatten föreslagit
har Länsstyrelsen icke något att erinra, och får beträffande
återstående del af förslaget Länsstyrelsen, som nu icke har att yttra
sig öfver komiténs förslag angående bevillningen till staten, allenast
i underdånighet förklara, att Länsstyrelsen icke finner skäl att ifrågasätta,
det landstingsskatten skulle af de olika beskattningsföromålen
utgå i annat förhållande än bevillningen till staten.

Landskansliet i Upsala. den 6 November 1882.

Underdånigst

A. HAM1LTON.

P. II. Löfquist.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 61

3:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

På grund af nådig remiss den 22 sistlidne September får Eders
Kongl.* Maj:ts Befallningshafvande härmed i underdånighet afgifva
yttrande öfver Skatteregleringskomiténs i dervid fogadt betänkande
framstälda förslag angående dels den kommunala beskattningen på
landet, dels ock landstingsskatt.

Yidkommande dervid den förstnämndabeskattningen, håller Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande före, att den omreglering af skattskyldigheten
till staten, hvilket utgjort det hufvudsakliga föremålet
för nämnda komités arbete och ledt till förslag om grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbördans afskrifning, icke står med den
kommunala beskattningen i sådant samband, som påkallar behof af
rubbning i den uti kommunalförfattningarna stadgade grund för de
kommunala besvärens fördelning, i vidsträcktare mån än som erfordras
för tillgodoseende af det berättigade anspråket att åstadkomma
likställighet i detta hänseende mellan jordbruks- och annan
fastighet. De flesta och största kommunalutskylderna utgå oftast
för ändamål, hvaraf fastighetsinnehafvare hafva vida större gagn och
intresse än andra skattskyldiga. Och då den tillärnade skatteregleringen
icke kan komma att verka någon ändring i detta förhållande,
torde, äfven om fastighetsbevillningen i följd af grundskattsafskrifningen
höjes från tre öre till fem öre för ett hundra kronors taxeringsvärde
och under förutsättning att de byggnadsbesvär, hvilka
nu ensamt hvila å jorden, blifva för alla skattskyldiga gemensamma,
det ej heller strida mot billighet och rättvisa, att den i nuvarande
lagstiftning faststälda norm för jordbruksfastigheternas deltagande i

B 62 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

kommunalskatterna i förhållande till bevillningen bibehålies oförändrad,
helst den ringa ökning i kommunalbeskattningen för fastighet,
som såmedelst uppstår, i allt fall icke kommer att stå i något
jemförligt förhållande till värdet af de förmåner, som grundskattsafskrifningen
bereder jordegaren. Med denna uppfattning och då
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat gjort sig förvissad,
huruledes de beräkningar, som uppgjorts och åberopats till
stöd för komiténs från omförmälda grundsats afvikande förslag till
ändring i § 58 i nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 Mars 1862 skulle i verkligheten under olika förhållanden
utfalla, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig ej
kunna förorda sagda förslag, hvarigenom uppstälts tre olika grunder
för skatts utgörande af olika beskattningsföremål; och tillåter
sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dessutom mot detsamma
anmärka, att det saknar den enkelhet och reda, som är nödvändig
för en allestädes riktig tillämpning af så beskaffade stadganden
som dem, hvarom här är fråga, samt utan hållbart skäl utesluter
från beskattning för kommunala behof den inkomst, hvilken enligt
förslaget till bevillningsstadga skall påläggas jordbruksrörelsen.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansluter sig deremot till
den af herr professorn m. m. H. L. Rydin i hans utförliga reservation
uttryckta åsigt, att jordbruksfastighet bör fortfarande ingå i kommunalskatt
med dubbelt så högt fyrktal i förhållande till dess bevillning
som inkomst af kapital och arbete, samt att denna grundsats
i sin tillämpning äfven utsträckes till annan fastighet.

Hvad derefter angår landstingsskatten, så, ehuruväl, enligt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening, skäl icke saknas derför,
att densamma bör utgöras, icke, såsom nu, i förhållande till bevillningen
efter art. II, utan i öfverensstämmelse med grunden för
kommunalutskylders utgörande, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
likväl, då förslag derom icke blifvit väckt, sig icke
hafva något att anmärka mot den af komitén föreslagna ändringen
af § 47 uti nådiga förordningen om landsting den 21 Mars 1862,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 63

att landstingsskatt skall påföras fastighet efter dess taxeringsvärde
och icke efter åsatt bevillning.

Nyköping i Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

G. LAGEKBJELKE.

Gustaf Nordeman.

4:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

(Se ofvan sid. 6.)

5:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Jönköpings län.

''A ill Konungen.

Medelst nådig remiss har Eders Kongl. Haj:t behagat infordra
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga utlåtande öfver de
af Skatteregleringskomitén framstälda förslag dels angående den
kommunala beskattningen å landet, dels ock angående landstingsskatt;
och får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till fullgörande af
denna nådiga föreskrift i underdånighet anföra följande:

Hvad först angår de af komitén framstälda förslag till förändrad
reglering af de kommunala beskattningsförhållandena å landet, i
hvad desamma afse ej mindre byggande och underhåll af kyrka,

B 64 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

prestgård och tingshus, jemte häradsfängelse, än äfven de kommunala
behofven i allmänhet, så har komitén af det densamma lemnade
uppdrag visserligen egt giltig anledning att under öfvervägande
taga frågan om den kommunala beskattningen, hvarunder,
om man så vill, torde kunna hänföras byggnad och underhåll af
omförmälda allmänna hus, samt att dervid föreslå sådana förändringar,
som kunde finnas vara af behofvet påkallade i ändamål att
åstadkomma en rättvis fördelning af skattebördorna i berörda hänseenden;
men af hvad komitén anfört till stöd för sina härutinnan
framstälda förslag har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funnit
sig öfvertyg ad om rättvisan och billigheten af desamma. De betydande
meningsskiljaktigheter, som i afseende å den kommunala beskattningen
på landet inom komitén framträdt, lemna ock talande
bevis för svårigheten att, synnerligast då frågan tages i en så stor
omfattning, som i komiténs förslag skett, åt densamma gifva en lösning,
som må vara egnad att mera allmänt tillfredsställa de olika
anspråken och intressena.

Före utfärdandet af Kongl. förordningen den 29 Augusti 1843
om sockenstämmor i riket var, i fråga om landsbygden, rättigheten
att deltaga i sockenstämma uteslutande fästad vid fastigheterna,
delaktigheten beräknad efter fastigheternas storlek, och bidragen till
de kommunala behofven utgingo vanligen efter enahanda grund.
Uti Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 12 Juni 1841
angående ändringar af författningarna om sockenstämma och om bildande
af kommunalstyrelser åberopades, hurusom från deltagande
i de kommunala angelägenheterna vore uteslutna flerfaldiga medlemmar,
hvilka, till följd af sin ställning i samhället, borde vara
dertill berättigade, samt att, ehuru föreskrifter blifvit gifna om ett
vidsträcktare deltagande i kostnaden för de kommunala behofven,
det likväl icke blifvit stadgadt, efter hvad grund ett sådant deltagande
skulle beräknas, men att ett stadgande härom voro af så
mycket mera vigt, som detta utgjorde en grundbestämmelse för
sammansättningen af sockenstämman. Härvid borde dock, yttrade.
Rikets Ständer, icke förbises att, sådana de kommunala angelägen -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 65

heterna dittills visat sig, de måste anses hufvudsaMigast och allmännast,
särdeles på landet, vara förenade med innehafvande af
fastighet. För dem, som derförutan vistades inom ett samhälle,
vore verkan af de anstalter, som vidtogos, beroende af vistelsens
mer eller mindre långvarighet och derigenom i många fall snart
■öfvergående. Dessa anstalter kunde således för dem icke vara af
samma vigt, som för fastighetsinnehafvarne, hvilka dervid måste
taga i betraktande ett för framtiden varaktigt bestående förhållande,
hvarföre fastigheterna borde fortfarande utgöra den hufvudsakliga
grunden för delaktighet i de kommunala angelägenheterna. Af Rikets
Ständers skrifvelse den 26 Oktober 1860, med anledning af de
utaf Kongl. Maj:t till Riksdagens pröfning öfverlemnade förslagen
till förordningar angående kommunalstyrelser, inhemtas äfven, hurusom
Rikets Ständer fasthöllo vid den förut uttalade åsigten i afseende
på bidragsskyldigheten och det förhållande, som i detta hänseende
borde förefinnas emellan innehafvande af den i mantal satta
jorden samt kommunens öfriga medlemmar, eller så att, i fråga om
de kommunala bidragen, hemmansegaren borde för samma bevillning
hafva dubbelt så stora kommunalutskylder som löntagaren och
rörelseidkaren; och sedan en snar erfarenhet gifvit vid handen, att
de i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet af den
21 Mars 1862 stadgade taxeringsgrunder för de kommunala bidragens
utgörande ledde till icke obetydliga missförhållanden, hvarigenom
löntagare och rörelseidkare oskäligen betungades, lyssnade
äfven Rikets Ständer med villighet till de framstälda motionerna om
rättelse härutinnan. Under förklarande att, då egaren af den fasta
jorden måste anses ega mera intresse för kommunens framtid än
egare af annan fastighet, löntagare eller rörelseidkare, den förre
äfven borde i förhållande till de senare vidkännas en större andel
i kommunalskatterna, äfvensom ega högre rösträtt vid kommunalfrågornas
behandling, och att, enligt Rikets Ständers förmenande,
förhållandet af fem till tio skulle närmast motsvara hvad billighet
■och rättvisa i detta fall kräfde, hemstälde Rikets Ständer hos Kongl.
Maj:t om en sådan förändring uti ofvanberörda förordning, attjord B

B 66 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

bruksfastighet, utan afseende å mantalssättning, komme att påföras
en fyrk för fem öre bevillning och derunder, samt annan fastighet,,
frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål en fyrk för tio ör&
bevillning och derunder o. s. v. Denna förändring blef ock af Kongl.
Maj:t godkänd och den i enlighet dermed genom Kongl. kungörelsen
den 15 September 1863 faststälda beräkningsgrund för deltagandet
i bidragen till de kommunala behofvens fyllande har allt:
sedermera varit gällande och tjenat till efterrättelse.

Rättmätigheten deraf att den fasta egendomen bör till viss&
slags kommunala utgifter bidraga i högre grad, än andra beskattningsföremål,
har äfven af komitén blifvit erkänd; men det sätt,
hvarpå komitén sökt reglera den kommunala beskattningen på landet,
synes allt för mycket afvika från de grunder, med tillämpninghvaraf
densamma hittills varit ordnad.

Med åberopande deraf att alla icke personliga afgifter för fattigvård
och folkundervisning, äfvensom bidragen till de för dessa
ändamål erforderliga byggnader, utgöras efter den allmänna grunden
för kommunalutskylder, samt att detta förhållande uti viss mån
jemväl eger rum i afseende å bidragen till kyrkobyggnad, har komitén,
som ansett de personliga afgifterna till fattigvård och folkskola
böra, såsom icke vidare tidsenliga, upphöra, likasom ock dagsverksskyldigheten
efter matlag vid kyrkobyggnad, funnit sig böra
föreslå, att nu gällande stadganden i fråga om skyldigheten att
bygga och underhålla kyrka med hvad dertill hörer, deltaga i prestgårdsbyggnad
samt att bygga och underhålla tingshus, jemte häradsfängelse,
måtte förändras derhän, att deltagande i denna byggnadsskyldighet
måtte åläggas jemväl innehafvare af derifrån hittills befriade
fastigheter, äfvensom dem, livilka erlägga bevillning för inkomst
af kapital och arbete. Visserligen måste erkännas giltigheten
af de skäl, som upprepade gånger inom Riksdagen framhållits
till stöd för yrkanden om en förändring i nu gällande stadganden
angående ifrågavarande byggnadsskyldigheter, så att icke blott
den egentlige jordbrukaren, utan äfven den öfriga befolkningen af
tjenstemän, fabrikanter, handlande och handtverkare, med flere, hvilka,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 67

lika med jordbrukaren, hafva nytta af de till gudstjenstens förrättande
och rättskipningens handhafvande uppförda byggnader, skulle
komma att i utgifterna för desamma deltaga; men icke mindre giltighet
lärer böra tillerkännas den mening, att ett deltagande uti
denna byggnadsskyldighet skall bestämmas efter annan grund, än
den, som finnes stadgad för deltagande i de allmänna kommunalutskylderna.
Att den år 1876 beslutade reglering, enligt hvilken
bidrag till byggande af skolhus numera skola sammanskjutas efter
de grunder, som i allmänhet gälla för kommunalutskylders utgörande,
lättare kunde genomföras, torde kunna förklaras deraf att,
utom det att skolhus icke tillhört de i byggningabalken omförmälda
allmänna hus, genom stadgande af fyrktalet såsom grund för
bidragen både till skolhusen och till skollärarn es aflöning någon
förändring till afsevärd förmån eller skada för någon särskild klass
af de skattdragande medlemmarne inom kommunen icke förorsakades.
- Skattebidragen för folkskolelärarnes aflöning utgjordes nemligen
före förändringen efter den åsätta bevillningen, eller lika för
alla beskattningsföremål, hvaremot jordbruksfastigheten för detta
ändamål nu erlägger dubbelt mot tillförene, under det att, å andra
sidan, de bidrag, som för dylik fastighet skola utgöras för byggande
och underhåll af skolhus, minskats derigenom att jemväl andra beskattningsföremål
deltaga i utgörandet af dessa bidrag.

Emot upphörandet af dagsverksskyldigheten efter matlag vid
kyrkobyggnad, hvilken dagsverksskyldighet, der den numera utkräfves,
till följd af matlagens stora olikhet drabbar ojemnt och för
de mindre bland dessa måste kännas tyngre än med billighet och
rättvisa är förenligt, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
något att erinra; men de af komitén föreslagna beräkningsgrunder
för fyrktalssättningen anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig
icke kunna biträda. Lika med flere reservanter inom komitén anser
nemligen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande berörda förslag vara
alltför kompliceradt samt sakna den enkelhet och lätthet vid tillämpningen,
som äro nödvändiga egenskaper hos stadganden, hvilka
årligen skola inom kommunerna å landsbygden bringas i använd -

B 68 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

ning, och på de af Professoren Rydin uti den af honom vid komiténs
betänkande fogade reservation anförda grunder anser Kongl.
May.ts Befallningshafvande komiténs ifrågavarande förslag, äfven med
afseende på den otillfredsställande fördelning af skattebördorna, som
antagandet af detsamma skulle komma att medföra, icke innebära
en nöjaktig lösning af den kommunala skattefrågan.

Den grundsats, enligt hvilken jordbruksfastighet bör vidkännas
dubbelt så hög kommunalskatt, som andra beskattningsföremål, synes
fortfarande böra fasthållas äfven efter grundskatternas samt rustnings-
och roteringsbesvärens afskrifning, helst den ringa tillökning
i bevillning, som, för den händelse en sådan afskrifning varder beslutad,
skulle komma att drabba jordbruksfastigheterna, icke skäligen
kan anses motsvara de derigenom vunna betydande fördelar.
Ett stöd för denna mening hemtar Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
särskildt deraf, att Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den
28 Oktober 1860, med öfverlemnande af ny Bevillningsstadga, ingalunda
angifver hvarken grundskatter eller rustnings- och roteringsbesvären,
eller öfriga på jorden hvilande allmänna onera af skjuts,
väghållning och inqvartering m. m. såsom grund derför att årliga
afkomsten af jordbruksfastighet icke upptagits till högre belopp än
tre procent af det uppskattade värdet, men deremot årliga afkomsten
af annan fastighet antagits till fem procent af uppskattningsvärdet.
Skälet för denna skillnad i inkomstberäkningen angifves
nemligen hafva varit att bereda afdrag för de kostnader, som med
jordbruksnäringens bedrifvande äro förenade, eller för det deri nedlagda
förlagskapital, äfvensom hänsyn till den omständighet, att
dylik egendom i allmänhet förvärfvas mindre i beräkning att å köpeskillingen
erhålla en hög ränta, än för att af en redan förvärfvad
förmögenhet med trygghet kunna påräkna en stadigvarande, om än
måttligare inkomst. Härvid har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke förbisett, att enligt komiténs förslag till Bevillningsstadga,
jemte det att bevillningen för jordbruksfastigheterna skulle utgå
efter samma måttstock, som hittills varit tillämpad för all annan
fastighet, jordbruksidkaren skulle komma att i samma mån som

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 69

öfriga yrkesidkare beskattas för sin genom yrkets utöfning förvärfvade
behållna inkomst, eller för det belopp, hvarmed egendomens
afkastning möjligen öfverskjuter hvad som redan genom fastighetsbevillning
blifvit beskattadt. Men äfven om Bevillningsstadgan
skulle komma att förändras derhän, att jordbruksidkaren finge vidkännas
en slik inkomstbevillning, så är detta förhållande utan betydelse
för frågan om den kommunala beskattningen, enär, jemlikt
komiténs förslag, den inkomst och förmån af jordbruksfastighet,
som egaren genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar, skulle
vid fyrktalssättningen helt och hållet undantagas.

Hvad derefter vidkommer komiténs förslag att, med ändring af
den hittills gällande lagbestämda normen för landstingsskattens utgörande,
i stället såsom grund derför måtte stadgas, att lika belopp
af ifrågavarande utskylder må åsättas hvarje ett hundra kronor af
taxeringsvärde å fastighet och hvarje fem kronor af beskattningsbar
inkomst, har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, för att kunna bedöma
verkan af en sådan bestämmelse, anstalt följande beräkning:
Enligt generalsammandraget öfver 1870 års bevillning utgjorde

summan af alla fastighetsvärdena nämnda år......... kr. 2,165,956,376

samt totalbeloppet af den antagna beskattningsbara
inkomsten....................................................... » 126,515,644

och enligt generalsammandraget öfver 1881
års bevillning utgjorde summan af fastigheternas

uppskattade värden ............................................ » 3,062,528,037

samt totalbeloppet af den antagna beskattningsbara
inkomsten......................................................... » 240,075,517

Med tillämpning af den utaf komitén föreslagna bestämmelse
samt beräkning af ett öre i landstingsskatt för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet och likaledes ett öre å hvarje fem kronor
af den beskattningsbara inkomsten uppkommer följande förhållande:

1870

landstingsskatt af inkomsten .
d:o af fastigheterna

kr. 253,031
» 216,595

B 70 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

1881

landstingsskatt af inkomsten ....................................... kr. 480,151

d:o af fastigheterna ....................................... » 306,252

utvisande sålunda denna beräkning, att inkomstbidragen, bvilka
år 1870 öfverstego fastighetsbidragen med endast 36,435 kronor, år
1881 öfverstego fastighetsbidragen med icke mindre än 173,898
kronor.

Enligt generalsammandraget öfver 1870 års bevillning utgjorde
summan af den för nämnda år faststälda fastighets bevillning

.................................................................... kr. 749,326

och summan af de för samma år faststälda in komstbevillnings-afgifter

.................................. » 1,265,156

Enligt generalsammandraget öfver 1881 års bevillning
utgjorde summan af den för nämnda år faststälda
fastighetsbevillning........................................... » 1,103,778

och summan af de för samma år faststälda in komstbevillnings-afgifter.

............................................... » 2,400,755

Uträknas nu landstingsskatten efter den i gällande författning

stadgade grund, med antagande af tio öre å hvarje bevillningskrona,
uppkommer följande förhållande:

1870

landstingsskatt af inkomstbevillningen ........................... kr. 126,515

d:o af fastighetsbevillningen ........................ » 74,932

1881

landstingsskatt af inkomstbevillningen ........................ kr. 240,075

d:o af fastighetsbevillningen ........................ » 110,377

Häraf framgår, att, genom antagande af den utaf komitén föreslagna
beräkningsgrund, den beskattningsbara inkomsten skulle
komma att i väsentligen högre mån bidraga till landstingsskatten
än fastigheterna; och då summan af den beskattningsbara inkomsten,
enligt erfarenhetens vittnesbörd, växer i mycket större pro -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 71

portion än summan af fastigheternas uppskattningsvärden — den förra
■summan ökades nemligen under åren 1870—1881 från 126,515,644
kronor till 240,075,517 kronor eller med omkring 90 procent, under
.det att summan af fastigheternas uppskattningsvärden, oaktadt den
■år 1879 skedda betydliga förhöjningen med icke mindre än i jemnt
tal 352,000,000, ökades med endast vid pass 42 procent eller från
■2,165,956,376 kronor till 3,062,528,037 kronor — skulle förhållandet
dem emellan blifva allt mera till nackdel för de skattskyldige, hvilka
komme att på grund af uppskattad inkomst deltaga i utgörändet af
■landstingsskatt.

Redan nu äro de bidrag till ifrågavarande skatt, hvilka erläggas
af dem, som betala inkomstbevillning, väsentligen högre än bidragen
från fastighetshevillningen, på sätt ofvanstående beräkning
utvisar; men genom antagande af den beräkningsgrund för debiteringen,
som af komitén hlifvit föreslagen, skulle missförhållandet blifva
•ännu större, och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sig, på
.grund af hvad sålunda anförts, icke kunna biträda det af komitén
i fråga om landstingsskatten framställa förslag.

Jönköping i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

C. EKSTRÖM.

A. IL Bagge.

«6:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län,

Till Konungen.

1 följd af Eders Maj:ts nådiga befallning i remiss af den 22
■sistlidne September får Eders Maj:ts Befallningshafvande härmed

B 72

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs i bifogadt
betänkande framstälda förslag dels angående den kommunala,
beskattningen a landet dels ock angående landstingsskatt; dervid
Eders Maj:ts Befallningshafvande har att förutsätta föreslagen afskrifning
af grundskatter och indelningsverk, sedan anordningar för
åstadkommande af ett fullt betryggande försvar blifvit faststälda,,
äfvensom sådan bevillningsförordning, som af Skatteregleringskomitén
blifvit föreslagen; och

dä genom berörda afskrifningar innehafvarne af jordbruksfastighet
skulle å öfrige samhällsmedlemmars bekostnad tillskyndas särdeles
afsevärd vinst;

då innehafvarne af jordbruksfastighet skulle, vid tillämpning af
den föreslagna bevillningsförordningen, än mera än hittills kunna
genomdrifva sådan fastighets asättande af lägre taxeringsvärde, än
rätteligen vederborde;

dä, enligt komiténs förslag, inkomst af jordbruksrörelse, ehuru
bevillning derför erlades till staten, ej borde särskildt åsättas fyrktal;-då ostridigt torde vara, att den, som disponerar ett kapital af
t. ex. 8,000 kronor och nedlägger detsamma i en jordbruksfastighet,,
har bättre tillfälle att försörja sig och de sina samt, under i öfrigt;
lika förhållanden, äfven större skatteförmåga, än den, som, förfogande
öfver samma kapital, nedlägger detsamma i annan fastighet,,
som gifver i behållen hyresafkomst 400 kronor, äfvensom don, hvilken
af kapital eller arbete tillgodonjuter en inkomst af 400 kronor;,
och då fastighet, såsom egande mera tryggadt bestånd samt till
sin afkomst icke underkastad så många vanskligheter som de mera
rörliga beskattningsföremålen, kapital och arbete, torde böra draga
jemförelsevis större andel i skatt;

finner Eders Maj:ts Befallningshafvande den af komitén föreslagna
allmänna fördelningsgrunden i afseende å den kommunala
beskattningen å landet, att en fyrk skulle motsvara 125 kronor af
jordbruksfastighets taxeringsvärde, 150 kronor af annan fastighets
taxeringsvärde samt 10 kronors inkomst af kapital och arbete, icke
innebära full billighet och rättvisa, utan böra i så måtto jemkas,.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 73

att i berörda fördelningsförslag 100 kronor af en jordbruksfastighet
anses motsvaras af en fyrk, äfvensom att alla uttaxeringar för sådana
allmänna byggnader å landet, som omförmälas i 1, 2 och 4
§§ af 26 kapitlet byggningabalken, skola drabba endast fyrkar för
fastighet, hvartill dock frälseränta, såsom mera jemförlig med ouppsägbart
kapital än fastighet, icke torde böra räknas.

Beträffande föreslagen grund för fördelning af landstingsskatt
synas förberörda skäl, äfvensom den särdeles beaktansvärda omständigheten,
att de flesta landstings medlemmar till större delen och
inom Kronobergs län nästan uteslutande äro innehafvare af jordbruksfastighet
samt att den landstingsskatt, som af dem beslutas,
egentligen afser gagn för innehafvare af jordbruksfastighet och deras
underhafvande, skäligen föranleda dertill, att grunden för landstingsskatts
fördelning bör vara enahanda, som för kommunalbeskattning
blifver stadgad.

Yexiö i Landskansliet den 18 November 1882.

Underdånigst

G. WENNERBERG.

C. A. Holmberg.

7:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Kalmar län,

Till Konungen.

Genom nådig befallning i remiss den 22 sistlidne September
har Eders Kongl. Maj:t infordrat Länsstyrelsens underdåniga utlåtande
öfver Skatteregleringskomiténs i afgifvet betänkande framstälda
förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet, dels
ock angående landstingsskatt. Till åtlydnad häraf får Länstyrelsen
nu i underdånighet yttra sig i ämnet.

B 74 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Till en början kan Länsstyrelsen, beträffande frågorna om förändrade
grunder för utgörande af de besvär, hvilka afse byggnad
af kyrka med livad dertill hörer, af prestgård samt af tingshus och
bäradsfängelse, icke undertrycka den åsigten, att, då don utredning,
som komitén sökt härutinnan åstadkomma, synes, så vidt handlingarna
utvisa, beröra förhållandena allenast sådana de visat sig under
ett enda år, 1878, men för tillförlitligt bedömande huru nu gällande
stadganden verka i fråga om dylika i allmänhet endast periodiskt,
med längre tiders mellanskof, till utgörande förekommande
besvär, undersökning, omfattande en rymligare tid, bort vara af
nöden, samma utredning icke kan tillerkännas den grundlighet och
omfattning, som erfordras för pröfning, i hvilken mån och på b vilket
sätt förändring i hittills bestämda grunder för utgörande af dessa
besvär verkligen må vara af behof och billighet påkallad. Då härtill
kommer, att frågan om kyrkobyggnadsbesväret blifvit helt nyligen
ordnad genom nådiga förordningen den 4 November 1876, utan
att, Länsstyrelsen veterligt, klagan försports öfver de derigenom för
samma byggnadsskyldighets fullgörande faststälda förändrade grunder,
hvilka för öfrigt synas böra underkastas någon tids ytterligare
pröfning i erfarenhetens belysning, innan man företager sig att ånyo
förändra dem; — att den jemkning i prestgårdsbyggnadsbesväret,
som må befinnas behöflig, desto hellre torde kunna i och för sig
utan sammanblandning med andra ämnen finna sin lösning, som
frågan om byggnad af de ecklesiastika boställena redan länge varit
bearbetad och för närvarande torde bero på Eders Kongl. Maj:ts
åtgärd; samt att, enär Länsstyrelsen, — som för sin del anser
öfverflyttning af åliggandet att bygga tingshus och häradsfängelse
från häradet till staten icke böra möta annat hinder än den dermed
antagligen förbundna faran af byggnadskostnadens fördyrande, hvaremot
dock nödiga korrektiv torde kunna beredas, — förmenar det
slutliga afgörandet af denna fråga, hvarom hittills meningarna inom
riksdagen varit mycket delade, utan våda kunna anstå, till dess att
densamma kan tagas under ompröfning i sammanhang med spörsmålet
om häradsrätternas organisation vid den pågående bearbet -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 75

ningen och slutliga ordnandet af domstolsväsendet och rättegångssättet,
finner Länsstyrelsen sig sakna anledning att tillstyrka
godkännande af komiténs nu framstälda förslag till grunder för
ifrågavarande besvärs framtida utgörande.

Yidkommande den egentliga kommunala beskattningen å landet
har Länsstyrelsen väl icke något att erinra mot komiténs förslag
att fyrktalssättningen beräknas icke efter bevillningen, utan efter
taxeringsvärdet å fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst.
Men att den af komitén föreslagna proportionen mellan de nämnda
skatteobjektens betalningsskyldighet är den riktiga, kan Länsstyrelsen
deremot icke inse. Det synes nemligen Länsstyrelsen vara
uppenbart, att innehafvarne af fastigheterna eller med andra ord
af det under tidernas lopp i fastigheterna nedlagda s. k. fasta eller
orörliga kapitalet äro, till följd af det senares införlifvande med
kommunens område samt deraf följande oafvisliga behof af de kommunala
inrättningarna, i vida högre mån beroende och intresserade
af kommunens funktioner, än de personer, hvilka icke äro med
kommunen förenade genom det starka band, som fastighetskapitalet
alstrar, utan allenast af annan mer eller mindre tillfällig anledning
bo inom kommunens gränser, vare sig att deras subsistens grundar
sig å afkastning af rörligt kapital eller å deras arbete. Deruti lärer
väl den väsentligaste, om också icke den enda, orsaken förefinnas
dertill, att städse den fasta egendomen, åtminstone jordbruksfastigheten,
hittills ansetts böra draga en vida drygare del af den kommunala
skattebördan än de öfriga skatteobjekten. Yid sådant förhållande
och då lång erfarenhet visat, —- hvad äfven ligger i sakens
natur —, att den fasta egendomen genom deri successivt nedlagdt
kapital vinner i produktionskraft och till följd häraf stiger i värde,
under det att det rörliga kapitalets relativa betydenhet städse förminskas
till följd af penningevärdets fortgående fall, och den penningeinkomst,
hvarmed arbetet lönas, af samma anledning tenderar
att förlora i förmåga att betrygga existensvilkoren, synes det i och
för sig icke lätt att förklara, hvarföre anspråk nu framträda på
minskning i den andel af kommunalskatt, som åligger jordbruks -

B 76 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

fastigheten. Något för en sådan förändring talande skäl torde åtminstone
icke vara af komitén anfördt. Ännu oförklarligare förefaller
det, att sådana anspråk förspörjas på samma gång som det
ifrågasattes ej mindre att genom afskrifning af grundskatterna bereda
den nu lefvande generationen af jordegare en betydande fördel och
statsverket en förlust, som, om den än i någon män kunde kompenseras
genom höjd bevillning å jordbruksegendom, likväl i väsentlig
mån skulle ersättas statsverket medelst stegrad beskattning å
andra medborgare, än äfven att, för utsigten att kunna bilda en för
fosterlandets sjelfständighet mera betryggande härordning än den
nuvarande, från jorden aflyfta rustnings- och roteringsbesväret utan
särskild godtgörelse från jordegarne, under det att desse dock icke
komme att draga större andel af den nya organisationens börda än
samhällets öfriga medlemmar. I betraktande häraf och enär, såsom
äfven inom komitén erinrats, komiténs förslag till fyrktalssättning,
utom det att detsamma är beroende af den utgång förslaget angående
den allmänna bevillningen kan erhålla, är mera inveckladt, än
som med möjligheten af dess behöriga tillämpning å landsbygden
synes vara förenligt, kan Länsstyrelsen icke heller förorda nådigt
afseende å omförmälda förslag till förändring af nådiga förordningen
om kommunalstyrelse å landet.

För att åstadkomma en efter de förändrade omständigheter, som
skulle inträda med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning, mera rättvis och billig fördelning af kommunalskatten,
anser Länsstyrelsen, som, med hänseende till den betydliga,
alltjemt fortgående utveckling industrien ernått och det stora
inflytande densamma i följd häraf utöfvar å alla de kommunala förhållandena,
förmenar fast egendom, hvarmed jordbruk icke är förenadt,
böra i samma proportion som jordbruksfastighet deltaga i de
kommunala utskylderna, det kunna såsom lämplig norm för kommunalskattens
fördelning, åtminstone tills vidare, bestämmas, att, på
sätt äfven medlemmar af komitén hemstält, all fastighet skall till
de kommunala utgifterna bidraga i dubbelt mått mot inkomst af
kapital och arbete; dervid Länsstyrelsen dock underdånigst erinrar

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 77

om den åsigt, Länsstyrelsen tillförene uttalat angående billigheten
deraf, att inkomst af arbete icke beskattas lika tungt som inkomst
af kapital.

Slutligen, i fråga om landstingsskatten, hvilken till sin natur
är alldeles likartad med den öfriga kommunalskatten, anser Länsstyrelsen
den förra i och med inträdet af det ifrågasatta nya beskattningssystemet
böra fastställas att utgå efter alldeles enahanda grunder,
som blifva gällande för utgörandet af den senare.

Kalmar i Landskansliet den 6 November 1882.

TJnderdånigst

G. J. EDBLSTAM.

C. A. Palme.

8:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22
sistlidne September, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fått sig förelagdt att före den 22 i denna månad inkomna
med underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs förslag
dels angående den kommunala beskattningen å landet dels ock
angående landstingsskatt, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
nu berörda nådiga föreläggande fullgöra.

Ända till år 1842, då vår i viss mån ännu gällande folkskolestadga
utkom, hafva de kommunala utskylderna, med undantag af
vissa personliga afgifter och matlags-prestationer, uteslutande utgått
af den i mantal satta jorden. I afseende å de direkta skatterna till
staten och andra allmänna onera har förhållandet från äldsta tider
i allmänhet varit enahanda. Under senare tider synes dock lag -

B 78 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

stiftningen hafva gått ut på att lindra pålagorna för jorden och att
lägga dem äfven på andra beskattningsföremål. Att sådant i viss
mån bort ske kan icke bestridas, enär så småningom allt mer och
mer kapitalbildningen i synnerlig grad stegrats och de af denna
kapitalbildning beroende öfriga näringarna till en förut ej anad utsträckning
uppblomstrat. Rättvisan fordrade alltså, att kapitalet och
dessa öfriga näringar jemväl i sin mån borde bidraga till såväl
statens som kommunens utgifter, helst dessa utgifter, i den mån
landets välstånd genom samtliga näringarnas uppblomstring tilltog,
i samma mån stigit. De bidrag, som de olika näringarna och kapitalet
böra lemna till dessa utgifters bestridande, torde dock böra
lämpas efter den nytta, som hvardera näringen tillskyndas af de
behof, för hvilkas fyllande bidragen skola utgå, i förhållande till
hvarje närings omfång och beskaffenhet att lemna inkomst åt dess
idkare. Granskas nu närmare de olika behof, som genom beskattningen
skola fyllas, så visar det sig deraf, att ett stort antal af
dessa uteslutande äro till jordbrukets gagn och att denna näring af
de öfriga hafva minst lika och oftast öfvervägande gagn mot andra
beskattningsföremål. Häraf torde ock. böra följa, att jordbruksnäringen
i vida högre mån än öfriga näringsgrenarne bör taga andel uti landets
beskattning. Att uppgöra en fullständigt exakt proportion emellan
de olika beskattningsföremålens deltagande i de olika skattebördorna
eller i skattebördorna i sin helhet är omöjligt; men den åsigten
torde dock af en opartisk granskare anses vara den rätta, att jordbruksnäringen
proportionsvis bör draga, om icke en flerdubbel, så
åtminstone en dubbel börda mot inkomst af kapital och arbete.

På proportionen af den kommunala beskattningen de olika beskattningsföremålen
emellan torde i viss mån inverka den reglering,,
som nu föreslagits angående skattebördorna till staten, enär, om en
allmän reglering af skattebördorna till kommunen nu skall göras
och om en del af skattebördorna till staten skulle, hvad som ock
i viss mån föreslagits, kastas på kommunen såsom en kommunal
börda, sådant beslut i väsentlig mån kan och bör inverka på den
skatteproportion, som skall inom kommunerna drabba de olika be -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 79

skattningsföremåletf. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner
derföre för sin del, att fråga om omreglering af den kommunala
beskattningen bör anstå intill dess den ifrågasatta omregleringen
af skatter till staten och andra allmänna onera försiggått.

Skulle emellertid denna åsigt icke nådigst godkännas och skulle
Eders Kongl. Maj:t alltså finna lämpliga tidpunkten redan nu vara
inne att lagstifta om den kommunala beskattningen i de delar,
hvarom fråga är, så torde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
tillåtas i underdånighet derom erinra följande:

rörande de mindre kommunernas beskattning på landet.

På sätt ofvan är vordet anmärkt har, sedan 1842 års folkskolestadga
utkom, jordbruket i månget hänseende vunnit lindring,
från pålagor och besvär i det att ej mindre, jemte det kronobrefbäringen
såsom onus för jordbruket alldeles upphört, statsverket
öfvertagit kostnaden till någon del för skjutsningsbesväret, än äfven
på kommunalbösbattningen i allmänhet och sålunda på samtliga beskattningsföremål
blifvit lagda dels viss andel i kostnaden för skjutsbesvärets
uppehållande, dels vissa utgifter för kronofjerdingsmannabestyret,
dels de hufvudsakliga utgifterna för kommunernas fattigvård,
dels ock de väsentligaste kostnaderna för folkskolorna. Dessutom
har den i mantal satta jorden vunnit någon lindring i utgifterna för
kyrkobyggnad med hvad dertill hörer derigenom, att dessa utgifter
numera jemväl skola drabba all fast egendom. Genom gällande
kommunalförfattningar af år 1862 hafva derjemte alla kommunala
utgifter, som förut legat hufvudsakligen å jorden, blifvit bestämda
böra utgå i viss proportion efter andra artikelns bevillning. Bedan
dessa bestämmelser hafva haft till följd, att, på samma gång en
väsentlig lindring redan medgifvits åt den i mantal satta jorden,
öfriga beskattningsföremål och bland dessa synnerligast inkomst af
kapital och arbete fått vidkännas stora skatteutgifter för förhållanden,
hvartill de förut ej skattat. Såsom ett exempel härpå torde kunna
anföras, att sedan, enligt tillgängliga handlingar, inom en kommun
uti länet fattats beslut om uppförande af en byggnad för folkskolan,
för hvilken byggnad ett uppgjordt kostnadsförslag upptagit utgifterna

B 80 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

till 8,637 kronor 75 öre, hade detta skolhus blifvit färdigbygdt utan
att församlingen, som består af 15 7/s hela mantal, till denna byggnads
uppförande upptagit något lån att på längre tid återbetalas.
Enligt 1881 års taxeringslängder för sagda socken hade jordbruksfastighet
blifvit åsatt bevillning efter andra artikeln till sammanlagdt
belopp af 135 kronor 71 öre och inkomst erhållit sådan bevillning
med 122 kronor 41 öre, af hvilken senare en person debiterats
med 22 kronor 41 öre, en annan med 80 kronor och vissa andra
personer med tillsammans 20 kronor. Eör annan fastighet eller för
inkomst af rörelse var ingen det året inom socknen taxerad. Följaktligen
skulle enligt gällande kommunallag jordbruksfastigheten
för 135 kronor 71 öre i bevillning påföras 2,715 fyrk och inkomst
för 122 kronor 41 öre 1,225 fyrk samt hela socknen alltså tillsammans
3,940 fyrk. Resultatet häraf blifver, att fastigheterna efter
denna beräkning skulle till folkskolebyggnaden såsom kommunalskatt
bidraga med 5,947 kronor 8 öre och inkomst öied 2,690 kronor
67 öre. För inkomst skulle den till 22 kronor 41 öre i bevillning
uppskattade personen till byggnaden bidraga med 495 kronor
2 öre, den till 80 kronors bevillning med 1,757 kronor 15 öre och
de öfriga till 20 kronors bevillning taxerade personerna med tillhopa
438 kronor 50 öre. Dessa för inkomst beskattade personer
hafva alltså genom 1876 års lagförändring ensamt i fråga om pålagor
till folkskolan skolat drabbas af en öfver höfvan dryg utgift,
som före 1877 icke för dem skulle hafva ifrågakommit. Detta för
•ofvan anförda kommun angifna fall är icke enstaka, utan förekomma
sådana tidt och ständigt och hafva äfven utgjort föremål vid denna
länsstyrelse för klagomål. Det kan visserligen invändas, att församlingen,
då stora utgifter på en gång skolat förekomma, hade sig
sjelf att skylla, då den icke beslutat upptagande af ett amorteringslån
att på längre tid återgäldas; men om församlingens fastighetsegare
bestå af personer med mindre egendomar och dessa vilja på
en gång gälda kostnaden för byggnadens uppförande samt förmå,
såsom här är fallet, öfverrösta öfriga församlingsmedlemmarna, måste

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 81

dessa senare underkasta sig pluralitetens beslut. Ingen myndighet
ian sådant beslut ändra, om laga former iakttagits.

Skulle emellertid nu, på sätt föreslaget blifvit, dels kostnaden
för vägunderhållet, kyrkobyggnad med hvad dertill hörer, prestgårdsbyggnad
samt tingshus och häradsfängelsebyggnad äfven läggas på
alla beskattningsföremål, dels de flesta personela afgifterna och matlagsprestationer
försvinna och motsvarande belopp jemväl öfverföras
på samtliga beskattningsföremålen, dels rustnings- och roteringsbördan,
som jemväl förut endast hvilat på jorden, till hufvudsaklig
del äfven blifva en allmän kommunal börda, dels ock slutligen genom
.grundskatternas afskrifning ytterligare nya pålagor komma att drabba
alla beskattningsföremål, torde det vara uppenbart, att den i mantal
natta jorden komme att göra en altför oskäligt stor vinst på öfriga
heskattningsföremålens bekostnad; och måhända skulle, om de olika
iomitéernas samtliga förslag komme att vinna godkännande, andra
näringar än jordbruksnäringen, hvilka andra näringar i sin mån äro
för staten lika mycket oumbärliga som jordbruket, blifva i en allt
för hög grad hämmade i sin fortgång och utveckling, allt genom de
nya skattebördor, som på dem vilja öfverflyttas.

Om det emellertid ändock skulle pröfvas skäligt, att alla beskattningsföremål
skola taga del i alla kommunala skattebördor, så torde
dock mera hänsyn, än som skett genom de olika komitéernas förslag,
tagas till det större gagn, som jordbruket och dernäst måhända
annan fastighet hafva att påräkna af de skattetitlar, för hvilka dessa
skattebördor utgöra föremål. Det torde nemligen icke kunna jäfvas,
att fattigvårdstungan å landet i de allra flesta fall härleder sig deraf,
att personer,, hvilka tillhört arbetsklassen och blifvit utslitna eller
stödfallna under arbete i jordbrukets tjenst, af sådan anledning
kommit fattigvården till last; att folkskolorna på landet äfven anlitas
proportionsvis vida mera af jordbruksklassens och dess arbetares
barn, än af andra yrkesidkare och kapitalisterna; att jordbruket
samt grufvor och fabriker af de allmänna farvägarne och andra
kommunikationsanstalter, hvartill pålagor erfordras, hafva större gagn
än andra yrkesidkare och den, som skatta för kapitalet; att skjuts B

B 82 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

tungan, sådan den nyligen blifvit reglerad, numera icke är något
nämnvärdt onus för jordbrukaren, utan tvärtom på de flesta ställen,
lemnar honom förtjenst; och att inånga andra föremål, för hvilka
skatter inom kommunen erfordras, äro till öfvervägande del för
jordbruket och dess binäringar gagneliga.

Öfverväger man noggrant alla dessa förhållanden och sammanföras
samt jemföras dessa med hvarandra, och uppdelar man dem i
afseende å det gagn, som derigenom tillföres ena eller andra slaget:
af beskattningsföremål, så måste det nogsamt finnas, att jorden har
flerdubbel nytta af de allra flesta föremål, hvartill kommunala pålagor
erfordras. Efter denna nytta bör väl också vidden af de
olika beskattningsföremålens deltagande i sagda pålagor mätas?
Att ställa »annan fastighet» dervid lika högt med jordbruksfastighet
torde dock icke vara skäligt, helst »annan fastighet» på landet mer andels
består af byggnader, som äro uppförda för och förenade med.
bedrifvande af näring, hvarför särskild beskattning skall utgöras.

Det är svårt att, om under nuvarande förhållanden alla kommunernas
pålagor på en gång skola regleras och då för de flesta,
fall en gemensam grund för dem skall uppletas, träffa någorlunda
den rätta. Genom det slut, hvartill komiterade dervid kommit, harv
enligt Eders lvongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, det rätta och
billiga på långt när icke träffats. Deras beräkningar rörande utfallandet
af skatterna inom en normalkommun visar endast förhållandet
såsom det efter nu gällande beskattningslagar skulle utfalla
jemfördt med förhållandet enligt den af komiterade rörande kommunalbeskattningen
föreslagna grund; men det är icke dessa förhållanden,
som skola med hvarandra jemföras, om man skall komma,
till ett rättvist slut i denna högst vigtiga beskattningsfråga, utan
det är, hvad komiterade hittills icke utredt, proportionen mellan det.
ena och det andra beskattningsföremålets mer eller mindre öfvervägande
gagn af ena eller andra kommunalbehofvet, för hvilka utskyld
erna skola utgå.

Såsom följd af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ofvan emot komiterades förslag rörande den kommunala beskatt -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 83

ningen på landet erinrat, och då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
alltså icke för sin del anser sig kunna till bifall förorda
omförmälda förslag, vågar Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande,
under förutsättning att redan nu, och förinnan de på dagordningen
stående skattefrågorna blifvit lösta och förinnan deras inverkan på
landets beskattning i allmänhet kan bedömas, frågan om kommunalbeskattningen
skall i sin helhet regleras, underdånigst hemställa,
att jordbruksfastighet må påföras en fyrk för uppskattadt värde till
belopp, ej öfverstigande åtminstone 100 kronor, två fyrkar för belopp
utöfver 100 kronor till och med 200 kronor o. s. v. samt att öfriga
beskattningsföremål, på sätt komiterade föreslagit, påföras annan
fastighet och frälseränta en fyrk för uppskattadt värde till belopp,
ej öfverstigande 150 kronor o. s. v. och beskattningsbar inkomst
en fyrk för belopp, ej öfverstigande 10 kronor o. s. v., allt med de
undantag, hvarom förslaget i punkten B) mom. a) omförmäler.

Beträffande deremot det från fyrktalssättning föreslagna undantaget
i mom. b) rörande inkomst af jordbruks rörelse,så finner Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komiterade ingalunda hafva gifvit
något giltigt skäl dertill, att sådan inkomst bör från kommunal
beskattning befrias. Etgör detta beskattningsföremål en särskild
inkomst utöfver den skatt, som sjelfva jordbruksfastigheten för sig
bör bära, så synes ock rättvist, att denna inkomst bör lika med
annan inkomst uti beskattningen deltaga. Komiterades skäl för
sitt förslag härutinnan —• nemligen att det vore »enklare och naturligare»
att beräkna det för jordbruksfastigheten uppkommande fyrktal
omedelbart på sj elfva fastigheten i sammanhang med dess fastighetsfyrk,
och att, om sådan inkomst beskattades, »en sådan bestämmelse
i och för sig vore egnad att väcka ett ganska stort missnöje»
— synas icke vara synnerligen afsevärda; ty, i det fall att inkomst
af jordbruk skulle komma att i kommunalbeskattning deltaga, blefve
beräkningen, enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt,
både enkel och naturlig, och hvad »missnöjet» öfver sådan beskattning
beträffar, så varder, om komiterades förslag i sin helhet af
riksdag godkännes, missnöjet säkerligen vida högljuddare från mot -

B 84 ''Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

sidan och måhända ock mera berättigadt. Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande hemställer alltså, att omförmälda moment b)
måtte utgå.

Emot punkten C) har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ingen anmärkning att göra.

Hvad beträffar öfriga förslaget framställes endast don anmärkning,
att, om Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes nyss ofvan
gjorda framställning om jordbruksinkomsts deltagande i beskattningen
godkännes, formulären för längder m. m. i enlighet dermed
måtte bestämmas.

Rörande landstingsskatten.

Hvad denna beskattning vidkommer, så anser Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, att sådan kommunalbeskattning som
landstingsskatt bör göras likstäld med all annan kommunalbeskattning.
Mgot giltigt skäl till en motsatt åsigt finnes icke, om beskattningsgrunden
skall bestämmas efter det gagn, som de olika
beskattningsföremålen hafva af de kommunala behof, till hvilkas
fyllande skatten skall utgå. Yid granskning af den årligen utkommande
»tidskriften för Sveriges landsting och större kommuner»
visar sig nemligen, att de väsentligaste anslagen lemnats till sjukvården
i allmänhet, till veterinärers aflönande, till vägarbeten såväl
jernvägar som allmänna farvägar och de senares underhåll inom
vissa orter, till skjutsningens upprätthållande, till hästpremiering,
landtbruksskolor och folkhögskolor, till folkskolorna och andra undervisningsanstalter,
till länsagronoms och dikningsförmäns aflönande,
till bymejeris inrättande, till vattendrags upprensande, till hydrografiska
och geologiska undersökningar, till skogsvård och skogsskolor,
till skottpenningar för rofdjurs och skadedjurs dödande, till
slöjdundervisningens befrämjande, till fiskerinäringens förkofran
samt till fornminnesföreningar, skarpskytteföreningar och befrämjande
af lifränte- och kapitalförsäkringsanstalter äfvensom gröfre brotts
upptäckande. Detta visar nogsamt, att väsentlig, om icke väsentligaste
delen af dessa anslag kommit jordbruksnäringen till godo

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 85

sålunda, att en del af anslagen uteslutande gjorts till befordrande
af denna näring och de öfriga anslagen varit nyttiga minst lika
mycket för jordbruksnäringen som för andra näringar och kapitalisten,
hvilken senare i allmänhet deraf haft minsta gagn.

Af sådan anledning och då dertill kommer, att, för den händelse
komiterades förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
och af inkomst vinner godkännande, bestämmelsen uti 22 §
af nya skjutsstadgan skulle upphöra- att gälla derutinnan, att jordbruksfastighet
skall, såsom nu är förhållandet, till skjutsentreprenaderna
bidraga med dubbelt emot andra beskattningsföremål, såsom
följd hvaraf och då alla beskattningsföremål skulle komma att
lika uti denna beskattning deltaga, jordbruksfastighet på ny lagförändring
i berörda riktning skulle göra en väsentlig vinst, finner
sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande af rättvisa och billighet
manad underdånigst hemställa, att grunden för landstingsskattens
utgörande måtte blifva densamma, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
föreslagit såsom grund för kommunala beskattningens
uttaxerande inom de mindre kommunerna.

Då nu skall regleras angående landstings- och socknekommuners
beskattning och jemväl lem nas vissa bestämmelser om en annan
kommunal beskattning, nemligen om skyldigheten att hålla
tingshus och häradsfängelse, hvarför debitering skall ske inom härad
eller tingslag, så, ehuru komiterade uraktlåtit derom göra förslag,
tillåter sig dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erinra,
att i afseende å såväl sättet att uttaxera och uppbära sistnämnda
utskyld, som äfven grunden och sättet för besluts fattande,
debitering och uppbörd rörande vissa andra kommunala afgifter,
hvilka skola utgå af härad eller visst länsdistrikt, såsom för bostad
och aflöning åt visse distriktsläkare m. m., finnas inga lagbestämmelser
gifna, hvadan följden i praxis varit, att slika afgifter ån utdebiterats
och uttagits i sammanhang med kronoutskylderna, såsom

B 86 Kommunal beskattning å landet.'' Landstingsskatt.

förhållandet inom de flesta län varit med afgifterna för underhåll af
tingshus och häradsfängelse äfvensom öfriga för häradet gemensamma
utgifter, och ån hafva myndigheterna, derest beslut derom
icke fattats af skattskyldiga, meddelat stadgande om sättet och grunden
för debitering och upphörd, dervid vanligen kommunalförvaltningen
fått förständigande att afgifterna inom kommunen uppbära
och för vederbörande redovisa.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställer derföre underdånigst,
att bestämmelser i omförmälda hänseenden måtte genom
lag varda gifna.

Landskansliet i Wisby den 20 November 1882.

Underdånigst

HUD. HORN.

Johan Hambrceus. Johan Gardell.

9:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län,

Underdånigt utlåtande.

Såsom infordradt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs uti
afgifvet betänkande framstälda förslag angående dels den kommunala
beskattningen å landet och dels landstingsskatt, får Eders
Maj:ts Befallningshafvande, efter tagen kännedom om de olika förslagen
äfvensom om innehållet af de reservationer, som rörande förslagen
blifvit afgifna, i underdånighet anföra följande.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 87

Beträffande först

A) Den kommunala beskattningen. å landet, så torde det tillåtas
Eders Maj:ts Befallningshafvande att behandla förslagen i den ordning,
desamma förebomma uti komiténs betänkande.

Eders Maj:ts Befallningshafvande öfvergår alltså till förslaget
förande

l:o) Kyrkobyggnad med, livad dertill hörer. Enligt 26 kapitlet
1 § Byggningabalk®^ sådant detta lagrum lyder genom Kong],
förordningen den 4 November 1876, åligger det egare eller innehafvare
af fast egendom att efter samma grund, som är bestämd
för kommunala utsbylder, utgöra byggnadsvirke, körslor och annan
kostnad till ifrågavarande byggnad, hvaremot erforderliga dagsverken
utgå efter matlag. Jemlikt Skatteregleringskomiténs förslag
skulle kostnaderna utgå efter samma grund, som komitén för utgörande
af kommunalutskylder i allmänhet föreslagit.

Då emellertid detta byggnadsbesvär allt hittills i väsentligaste
grad hvilat på jorden, synes det vara obilligt, att vid detsammas
öfverflyttande jemväl på andra beskattningsföremål enahanda grund
följes för detsammas framtida utgörande, som för utgifterna i allmänhet
till kommunen. Det obilliga i ett sådant ordnande framgår
ännu bjertare vid besinnandet af det förhållande, att, på det andra,
jorden ensam vidlådande skatter, nemligen grundskatterna samt
rustnings- och roteringsbesväret, må kunna afskrifvas, och på det
ntt tidsenligt försvar må kunna ordnas, ersättningen för den minskade
inkomst till och ökade utgift för staten, som sålunda föranledes,
är vorden föreslagen att fördelas jemväl på andra beskattningsföremål
än jordbruksfastighet. Om derföre under sådana förhållanden,
om hvilka det dock icke nu tillkommer Eders Maj:ts Befallningshafvande
att yttra sig, aflyftningen af nu ifrågakomma, af statsmakterna
så nyligen ordnade besvär och detsammas fördelande jemväl
på andra skatteföremål skall genomföras, måste densamma verkställas
på ett för inkomstbeskattningen icke allt för betungande
sätt. Det är visserligen framhållet, att denna byggnadsskyldighet
så sällan ifrågakommer och att kostnaden för densamma vanligen

B 88 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

utgår under loppet af många år. Sådant hindrar dock icke, att
byggnadsskyldigheten, när den inträder, ändock kan kännas tryckande
för dem, som under hela eller större delen af ljfvet utaf
kostnaden för densamma besväras, och i all synnerhet måste förhållandet
blifva sådant beträffande dem, som för inkomstbeskattning*
varit fria från, men nu måste taga del i denna byggnadskostnad.
Eders Maj:ts Befallningshafvande kan derföre ej finna annat än att,
en rättvis fördelning af detta besvär endast åstadkommes derigenom,,
att vid detsammas utgörande fastighet i förhållande till taxeringsvärdet
deri deltager dubbelt emot den beskattningsbara inkomsten.

Visserligen har emot en sådan anordning, som den nu föreslagna,
blifvit anmärkt, att derigenom skulle föranledas två särskilda
debiteringsgrunder och att sådant, efter hvad erfarenheten
visat, skulle leda till svårigheter och en oriktig tillämpning. Det
må nu så vara. Gent emot det förhållandet åter, att nu ifrågasatta
skatteordnande skulle orättvist drabba ett särskildt skattefö remål,,
torde dessa betänkligheter icke böra tillmätas något afgörande inflytande
vid bedömandet af den verkan, förslaget anses medföra.

Emot komiténs förslag, att den i lag stadgade dagsverksskyldigheten
efter matlag bör försvinna, har Eders Maj:ts Befallningshafvande
ej något att erinra.

I ordning härefter förekommer frågan

2:o) Om prestgårds byggnad. Eu gällande lag i Byggningabalken,
26 kap. 2 §, stadgar härom, att prestgård skola alla bygga efter
gårdantalet, eller, hvilket är detsamma, efter hemmantalet. Jemväl
beträffande detta besvär har Skatteregleringskomitén föreslagit,,
att detsamma skulle utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder
äro föreslagna.

Som detta besvär i regel hvilar på jorden, kan Eders Maj:ts
Befallningshafvande, då detsammas öfverflyttande jemväl på andra,
beskattningsföremål nu ifrågasättes, icke af förut, beträffande kyrkobyggnad,
angifna skäl biträda komiténs förevarande förslag.

Dessutom förefaller det Eders Maj:ts Befallningshafvande, som
med aflyftningen af detta besvär, för utgörandet hvaraf så många

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 89

friheter och undantag kunna åberopas och hvilka skulle komma att
qvarstå, gerna kunde anstå så länge tills, efter fullständig utredning
och deraf föranledda, erforderliga öfverenskommelser och regleringar,
en lagstiftning i ämnet kunde komma till stånd, som vore
tillämplig för prestgårds byggnad inom riket i sin helhet. Den
börda, som detta besvär tillskyndar jorden, lärer icke vara af den
beskaffenhet, att den fordrar en så hastig utjemning att icke med
detta besvärs ordnande lugnt må kunna anstå, tills annan, bättre
afpassad tidpunkt inträder.

Skulle denna framställning om uppskof icke lyckas att tillvinna,
sig afseende, får Eders Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet
hemställa, att, i fråga om utgörandet af detta besvär, fastighet i
förhållande till inkomst må deltaga på enahanda sätt, som beträffande
kyrkobyggnad här ofvan blifvit hemstäldt.

Hvad vidare angår

3:o) Skyldigheten att hygga tingshus och härads fängelse, hvarom
26 kap. 4 § Byggningabalk^ stadgar, att densamma skall hvart
härad, till byggnad och underhåll, utgöra efter gårda- eller mantalet,
så har Skatteregleringskomitén, i fråga om detta besvär, afgifvit
enahanda förslag för detsammas öfverflyttande på och framtida
utgörande af jemväl andra beskattningsföremål, som blifvit återgifvet
beträffande kyrk- och prestgårdsbyggnad.

Då staten numera i det närmaste direkt aflönar domaren å
landet, synes följdriktigheten jemväl bjuda, att staten öfvertager den
nu ifrågakomna byggnads- och underhållsskyldigheten, så att densamma,
frän att vara ett i viss mån kommunalt åliggande, må i
stället, såsom tillbörligt är, blifva en statens egen angelägenhet.

Om, såsom torde vara att förmoda, frågan härom icke för närvarande
tillvinner sig afseende, hemställer Eder Maj:ts Befallningshafvande,
att, af ofvan anförda skäl, grunden för framtida utgörandet
af detta besvär blifver enahanda, som beträffande öfriga förut
omförmälda byggnadsbesvär är vordet hemstäldt.

Då Eders Maj:ts Befallningshafvande nu öfvergår till Skatteregleringskomiténs
förslag i hvad det särskildt rörer:

B 90 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

4:o) De vanligen utgående leommunalutskylderna, så instämmer
Eders Maj:ts Befallningshafvande uti komiténs förslag att taxeringsvärdena
å fast egendom samt å antagen beskattningsbar inkomst,
livilka ligga till grund för bevillningen till staten, äfven läggas till
grund för kommunalbeskattningen. Lika med komitén anser Eders
Maj:ts Befallningshafvande, att jordbruksfastighet i och för sig samt
annan fastighet böra till fyllandet af kommunernas behof lika bidraga
och gillar likaledes komiterades på af dem anförda skäl grundade
åsigt att sär skil dt fyrktal ej må åsättas inkomst af jordbruksfastighet.

Enligt Eders Maj:ts Befallningshafvandes åsigt hafva komiterade
deremot saknat tillräckliga skäl att till jordbruksfastighetens
fördel frångå det förhållande i fyrktalssättning, som, enligt nu gällande
författningar, eger rum mellan denna och den beskattningsbara
inkomsten. De skäl, som i afseende på de olika slagen af
kommunal byggnadsskyldighet blifvit anförda, för att visa obilligheten
deraf, att den beskattningsbara inkomsten dermed för mycket
betungas, kunna, om än i mindre mån, äfven tillämpas på de flesta
andra kommunala utgifter och besvär, om man tager hänsyn dertill,
att jordbruksfastigheten är med ett, för all framtid gällande intresse
fästadt vid kommunen, hvilket deremot icke kan sägas om
inkomsten. I detta afseende torde kunna såsom exempel anföras
skolhusbyggnader, inköp och ordnande af fattiggårdar m. m., ja, till
och med i afseende på den vanliga fattigvården, som i allmänhet
föranleder de drygaste af de kommunala utgifterna, kan med skäl
sägas, att jordbruket har en större moralisk skyldighet att bära dess
tunga, då det ej kan nekas, att. åtminstone i flertalet af landskommunerna,
den betydligaste delen af understödstagare utgöres af personer,
som användt sin arbetsföra ålder uti jordbrukets tjenst, ett
förhållande, som bland annat framgår af den erfarenheten, att uti
kommuner, der egarne af större jordegendomar egna omtanke åt
och göra uppoffringar för sina arbetares bergning på ålderdomen,
fattigvårdstungan för kommun vanligen är högst obetydlig.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 91

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Eders Maj:ts Befallningshafvande,
med gillande för öfrigt af komiterades förslag, uttala
den åsigt, att vid fyrktalets åsättning enahanda förhållande
emellan jordbruksfastighet och beskattningsbar inkomst, som nu eger
rum, må bibehållas, så att den förra i förhållande till taxeringsvärdet
med dubbelt belopp emot den senare må deltaga i de kommunala
utskylderna. Detta anser Eders Maj:ts Befallningshafvande
vara så mycket rättvisare, som en förändring i detta förhållande till
jordbruksfastighetens fördel vore obillig äfven ur den synpunkten,
att dessa genom grundskatternas afskrifning komma att i afseende
på skatterna till staten erhålla en bättre ställning än förut.

Hvad slutligen vidkommer Skatteregleringskomiténs förslag

B) angående landstingsskatt,

så har komitén framhållit, att detsamma blifvit genomfördt med
hänsyn till enahanda likställighet mellan jordbruksfastighet, annan
fastighet och inkomst, som komitén föreslagit beträffande bevillningen
till staten. Då det icke tillkommer Eders Maj:ts Befallningshafvande
att i förevarande angelägenhet göra förslaget till bevillningsförordning
till föremål för skärskådande, torde vid sådant förhållande
komiténs förslag angående landstingsskatt ej kunna föranleda
till annat yttrande än att, derest sådana anmärkningar emot
förslaget till bevillningsförordning blifvit framstälda eller kunna
förekomma, som föranleda till ändring uti grunden för bevillningens
utgörande, sådant i sin ordning måtte verka till ett behörigt iakttagande
i fråga om bestämmandet af grunden för utgörandet af
landstingsskatt.

Carlskrona å Landskansliet den 12 Oktober 1882.

H. WACHTME1STEE.

Carl Christopherson.

B 92 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

iO:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Christianstads län.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom
vederbörande Departement den 22 sistlidne September meddelad
föreskrift, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva
underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslagdels
angående kommunala beskattningen å landet och dels angående
landstingsskatt.

På grund af hvad komitén anfört i fråga om den kommunala
beskattningen å landet har den hemstält, att 1, 2 och 4 §§ i 26
kapitlet Byggningabalkou måtte på det sätt ändras, att bestämmelser
i dem införas derom, att kostnaderna för deri omförmälda byggnader
skola utgå efter samma grund, som komitén för utgörande af kommunalutskylder
föreslagit.

Ku gällande stadganden angående grunderna för deltagande i
kostnaderna för i fråga varande byggnader tarfva ovedersägligen förändring,
synnerligast med hänseende dertill att de svårligen kunna
korrekt tillämpas, men antagandet att berörda kostnader böra utgå
efter allmänt fvrktal torde rättvisligen få bero på hurudan beräkningsgrunden
för fyrktalssättningen kommer att blifva.

Det förslag, komitén i sistnämnda hänseende afgifvit, synes Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke fullt tillfredsställande. Obestridligen
hafva kostnaderna för kommun åliggande byggnadsskyldighet
hittills till största delen drabbat fastigheterna, och billigheten
deraf framträder vid beaktande att de genom byggnad tillvägabragta
fördelar allt framgent för längre tid komma samma fastigheter och i
följd deraf deras egare tillgodo, mot det de, livilka till kostnaderna
bidraga efter uppskattad inkomst, af fördelarne icke komma i åtnjutande
för längre tid än de i kommunen blifva qvarboende jemte

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 93

det de äro. utsatta för olägenheten att, sedan de väl inom en kommun
utgjort bidrag till byggnadskostnad, de, efter afflyttningen till annan
kommun, der kunna drabbas af likartad utskyld. Komitén har antydt
att, då inom en kommun byggnadsföretag förekommer, som
medföra mera känbara utgifter för kommunens medlemmar, man
numera söker fördela uttaxeringen på en längre tidrymd genom upptagande
af lån, som efter hand åter betalas och hvarigenom anmärkta
olika verkningar af en eller annan af angifna beskattningsgrunder
skulle till stor del upphäfvas; men då denna utväg att söka
utjemna förhållandena icke med säkerhet är att påräkna, då den icke
kan lagbestämmas, torde den ej heller böra tagas i betraktande vid
uppgörande af lagförslag. Det må således med skäl kunna anses
stå fast, att fastigheterna i kommun äfven framdeles komma att få
vidkännas högre kommunal beskattning i och för byggnadskostnader
än uppskattade inkomster, och denna åsigt genomgår också i viss
mån komiténs förslag, men då komitén derjemte velat bringa kommunal-beskattningen
derhän, att den dels icke blifver beroende af
bevillningen till staten och dels får enkla grunder för fyrktalssättningen,
hvilket Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser eftersträfvansvärdt,
finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med
fästadt afseende jemväl å den ekonomiska vinst, som genom föreslagna
afskrifningen af grundskatterna kan beredas fastigheterna,
skäligt, att grunden för fyrktalssättningen må blifva sådan, att en
fyrk åsättes för hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde
och en fyrk åsättes för hvarje 10 kronor uppskattad inkomst, deri
dock icke inberäknad någon uppskattning. å inkomst af fastighet.
Genom antagande af den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sålunda såsom rimlig ansedda grund för fyrktalssättningen, hvilken
är vida enklare än komiténs förslag, som upptager tre olika grunder,
skulle för fastigheterna i kommun komma att utöfvas större rösträtt
vid afgörandet af kommunens angelägenheter, och då dessa otvifvelaktigt
måsto ligga fastighetsegarne mera än andra medlemmar af
kommunen om hjertat, må också den större rösträtten anses befogad.

Hvad nu vidare förslaget om landstingsskatten beträffar, anser

B 94 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, lika med komiterade, lämpligt,
att denna beskattning, likasom den rent kommunala beskattningen,
så till vida lösgöres från bevillningen, att den bygges omedelbart
på uppskattningsvärdet af fastighet och beloppet af beskattningsbar
inkomst, och som förslaget om landstingsskatts utdebitering efter
det förhållande emellan de särskilda beskattningsföremålen att lika
belopp skulle utgöras för ett hundra kronor af taxeringsvärde å
fastighet, som för fem kronor af beskattningsbar inkomst, vid tillämpning
i någon, om än ringa mån ställer sig till förmån för sistnämnda
beskattningsföremål mot nu gällande beskattningsgrund,
anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke ega skäl att
emot berörda förslag något erinra.

Christianstads Lanskansli den 11 November 1882.

Underdånigst

TROLLE WACHTMEISTER.

W. Ehrenborg.

ii:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Uti nådig resolution af den 22 sistlidne September har Eders
Kongl. Maj:t anbefalt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs uti afgifvet
betänkande framstälda förslag angående dels den kommunala
beskattningen å landet dels och landstingsskatt.

Beträffande den kommunala beskattningen å landet hemställer
komitén, bland annat, om förändringar i § 58 af Kongl. förordningen

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 95

om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, afseende förändrad
beräkningsgrund för fyrktalssättningen och uppgift å byggnader
m. m., som må från fyrktalssättningen undantagas, samt att 59 och
64 §§ af samma förordning jemte formulären till fyrktalslängd, debiterings-
och uppbördslängd samt debetsedel måtte undergå de
ändringar, hvartill komiténs nyssnämnda förslag föranleda; hvarförutom
komitén föreslår, att 60 och 61 §§ af samma förordning måtte
på det sätt ändras, att af dem må fullt tydligt framgå, att kommunerna
icke i andra än genom lag eller allmän författning bestämda
fall ega rätt att afvika från den allmänna grund, som för kommunalutskylders
utgörande är bestämd.

Eders Kongl. Måj:ts Befallningshafvande, som anser dessa förslag
samt komiténs hemställan om ändringar i 47 och 48 §§ af
Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862 angående grunden
för landstingsskattens utgörande utgöra egentliga föremålet för
det infordrade utlåtandet, får i sådant afseende i underdånighet
erinra, hvad som äfven blifvit i afgifna reservationer anmärkt, att
förslaget om de olika grunderna för kommunalskattens på landet utgörande
af olika beskattningsföremål synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vara ganska inveckladt och svårtillämpligt samt
icke öfverensstämmande med förslaget rörande landstingsskatten,
emot hvilket Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ej har något
att påminna.

Malmö Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Folke Hain.

B 96 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

l2:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Hallands län,

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 22 sistlidne
September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i fråga
om Skatteregleringskomitöns förslag dels angående den kommunala
beskattningen å landet dels ock angående landstingsskatt härigenom
afgifva underdånigt utlåtande.

Under förutsättning af den ifrågastälda skatteregleringens genomförande
i sin helhet på den af komitén föreslagna grund, om
hvilkens lämplighet Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
har att nu yttra sig, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst, beträffande sättet för tillämpning af samma grund på
Ken kommunala beskattningen å landet, instämma uti komitéledamoten,
Herr professorn och riddaren H. L. Bydins reservation derutinnan
och, beträffande landstingsskatten, uttala den åsigt, att
■denna synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande rättast böra
utgå efter samma grunder som öfriga kommunala utskylder.

Halmstads slott den 28 Oktober 1882.

Underdånigst

E. W. LEJONANCKER.

H. G. Nycander.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 97

13:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss
•den 22 sistlidne September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver det af SkatteiTegleringskomitén
utarbetade underdåniga betänkande med förslag
angående dels den kommunala beskattningen å landet och dels
landstingsskatt.

Då Skatteregleringskomitén redan vid afgifvandet af sitt underdåniga
förslag till förordning om bevillning af fast egendom samt
af inkomst den 17 Augusti sistlidna år funnit sig föranlåten att
uttala den mening, att det samband, som förefinnes emellan den
kommunala beskattningen och den till staten utgående bevillning
icke i det stora hela torde kunna rubbas, kunde man förutse, att
komitén skulle bygga sitt förslag angående ordnandet af den kommunala
beskattningen å landet i väsentlig grad just på detta samband.
Utgående från den förutsättning att grundskatter samt rustnings-
och roteringsbesvär varda afskrifna och att i sammanhang
dermed komiténs först nämnda förslag blifver såsom gällande lag
antaget, så att bevillning för inkomst utgår med en procent af inkomstbeloppet
och jordbruksfastighet kommer att draga enahanda
bevillning som annan fastighet ell|r för hvarje fullt hundratal kronor
af fastighetens taxeringsvärde fem öro, motsvarande en procent af
den antagna normala inkomsten, hafva komiterade föreslagit: att
bidragen till de allmänna kommunala behofven skola, såsom nu,
utgå efter fyrktal, hvilket dock icke göres beroende af den bevillning,
.som för de olika beskattningsföremålen utgår, och icke heller på;föres
dessa föremål i det förhållande, som nu dem emellan i sådant

B 7

B 98 Kommunal beskattning a landet. Landstingsskatt.

afseende eger ruin, utan sålunda, att en fyrk asättes för hvarje tio
kronors beskattningsbar inkomst och för hvarje etthundrafemtio
kronors taxeringsvärde af annan fastighet samt för hvarje etthundratjugofem
kronors taxeringsvärde af jordbruksfastighet; att från fyrktalssättningen
undantagas åtskilliga uppräknade fastigheter, för hvilka
bevillning ej utgöres, samt inkomst af jordbruksrörelse, derför bevillning,
enligt komiténs förenämnda underdåniga förslag, skall utgå.
i den mån denna inkomst öfverstiger fem procent af fastighetens
taxeringsvärde, hvilken dol af inkomsten anses genom den fastigheten
påförda bevillning vara beskattad; samt att kostnaderna för
byggande af kyrka med hvad dertill hörer, prestgård samt tingshus
och häradshäkte jemväl skola fördelas efter samma grund som den
för utgörande af kommunalutskylder sålunda föreslagna.

Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig till en början
att, med vidhållande af sin i underdånigt utlåtande den 31 sistlidne
Januari öfver Skatteregleringskomiténs förslag till förordning om
bevillning af fastighet samt af inkomst uttalade mening angående
lämpligheten och önskvärdheten af fullkomligt oberoende emellan
kommunalbeskattning och bevillning, rikta den anmärkning emot
nu förevarande förslag, att derigenom i verkligheten ingalunda
tagits något steg fram emot nämnda önskningsmål; ty ej kan väl
den föreslagna förändringen i det samband, som nu eger rum emellan
dessa båda arter af beskattning, såsom sådant anses. Om också,
bevillningsafgiften, efter komiténs förslag, kan bestämmas fritt och
utan inverkan på den kommunala beskattningen, så är det ju dock
samma uppskattning af fastighets taxeringsvärde och beskattningsbar
inkomst, som ligger till grund både för bevillning och kommunalutskylder.
Ku rådande oreda och invecklade förhållanden i beskattningsfrågor
och deraf orsakade felaktigheter i beskattningen
samt tvister för dessa felaktigheters afhjelpande och besvär dels.
för enskilda parter och vederbörande myndigheter i och för dessa
tvisters anhängiggörande, utförande och afdömande samt återbärande
af oriktigt guldna, utskylder och dels för enskilde personer
och uppbördsman med indrifning och betalning af sådana afgifter i

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 99

de fall, då de ej bort påföras, tomma derföre icke heller genom antagandet
af komiténs förslag att varda undanröjda, utan skola fortfarande
qvarstå såsom följder af meranämnda samband. Att komiterade
uttryckligen erkänt riktigheten af den åsigt, Eders Ivongl.
Maj:ts Befallningshafvande i nu berörda hänseende vidhåller, men
likväl förklarat, att de efter noggrant öfvervägande funnit sig icke
kunna ernå det mål, som, enligt denna åsigt, bör såsom eftersträfvansvärdt
anses, i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet å fast
egendom samt antagen beskattningsbar inkomst, hvilka ligga till
grund för bevillningen, äfven läggas till grund för kommunalbeskattningen,
vill synas Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande
anmärkningsvärd!. Ehuruväl komiterade ej lomnat någon upplysning
om de skäl, som hindrat dem att taga det önskvärda steget
fullt ut, för sa vidt de kunna anses i någon mån hafva närmat sig
målet, torde det nemligen ej vara för djerft att antaga, att dessa
skäl ej äro af någon större betydelse.

Vid den granskning af komiténs underdåniga förslag, som den
knapt tillmätta tiden i öfrigt tillåtit, tror sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande hafva funnit skäl betvifla, att den deri uppstälda
normen för fyrktals åsättande, enligt hvilken jordbruksfastighets
andel i kommunalutskylderna förhåller sig till annan fastighets
andel deri som sex till fem och till inkomstens bidrag som åtta till
fem samt annan fastighets andel till inkomstens som fyra till tre,
är ett sant uttryck för den rättvisa, billighet och enkelhet, som
komiterade anse sig derigenom hafva uppnått. Om för inkomst af
jordbruksrörelse bevillning skall utgå, torde sådan inkomst ej heller
böra fritagas från delaktighet i den kommunala beskattningen. De
för dylik befrielse af komitén anförda skälen synas åtminstone icke
kunna göra anspråk på stor giltighet. Blir åter nämnda inkomst
satt i fyrktal, följer deraf att jordbruksfastighet och annan fastighet
böra i lika grad bära kommunalutskylder. Vidkommande derefter
förhållandet emellan fastighet och inkomst, så oph derest, på sätt
komitén föreslagit, samma grunder, som gälla för uttaxering af
kommunalutskylder, äfven skola tillämpas i afseende å byggande

B 100 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

af kyrka med hvad dertill hörer, prestgård samt tingshus och häradshäkte,
torde de grunder för kommunalutskylders utgörande, som
tvenne ledamöter i komitén, H. L. Rydin och A. Hedin, uti afgifna
reservationer förordat, eller att fastighet bör bära kommunalutskylder
å dubbelt förhållande emot inkomst, långt mera än komiténs
beskattningsnorm vara förtjenta af nådigt afseende; och får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till stöd för denna sin åsigt underdånigst
hänvisa till de skäl, bemälde ledamöter åberopat.

T lika litet som en annan af komiténs ledamöter N. Fosser,
med hvilken ledamöterne F. F. Carlson, G. H. Stråle och G. Sparre
förenat sig, kan emellertid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finna, att någon våda skulle uppstått derigenom att komitén nu
icke föreslagit några förändringar i grunderna för deltagande uti
förenämnda tre slag af byggnader. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vågar till och med påstå, att ett förslag i berörda ämne
vid närvarande tidpunkt kan komma att medföra en våda, ty säkert
är, att derigenom lösningen af den vigtiga frågan om ordnandet af
rikets försvarsväsende, med hvilken fråga redan förut tillräckligt
många andra frågor sammankopplats, skall varda än ytterligare
försvårad. Lämpligast och bäst vore det derföre, enligt Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, om för närvarande endast
toges under ompröfning förändrade grunder för de allmänna kommunalutskyldernas
fördelning; och torde de grunder förbemälde
N. Fosser i sådant afseende föreslagit, eller att för hvarje etthundra
kronors taxeringsvärde af fast egendom och för hvarje sex kronors
beskattningsbar inkomst åsättes en fyrk, vara värda allt beaktande.
Genom tillämpning deraf skulle den proportion, efter hvilken inkomst
af kapital och arbete med jordbruksfastighet för närvarande
deltager i nämnda utskylder, eller så som fem förhåller sig till sex,
förblifva orubbad och endast den olikhet inträda i bestående förhållanden,
som påkallas af förändringen i bevillningen, eller att annan
fastighet blefve likstäld med jordbruksfastighet, ej såsom nu med
inkomst.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har i sitt här ofvan

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 101

berörda underdåniga utlåtande af den 31 sistlidne Januari dels sökt
visa, att komitén i fråga om inkomstbevillningen icke tagit hänsyn
till betydelsen af de olika källor, hvarifrån inkomster kunna flyta,
och dels framhållit det billiga och rättvisa i en begränsad progression
för beskattningen af den högre inkomsten.

Med anledning häraf finner sig Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande
böra fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet
derå, att, då efter komitén s nu förevarande förslag fyrktal skall påföras
efter taxeringsvärdet för fastighet samt efter beloppet af beskattningsbar
inkomst, och ej såsom nu efter bevillningens storlek,
af dess tillämpning blir en följd att, derest afseende fästes vid de
olika inkomstkällorna och progressiv beskattning införes beträffande
bevillningen för inkomst, dessa förhållanden icke komma att utöfva
någon inverkan på kommunalbeskattningen. Samma skäl, som tala
för en progression och för ett aktgifvande på inkomstkällornas olika
beskaffenhet i ena fallet, gälla dock äfven för det andra; och torde
derföre, såvida det progressiva systemet vinner tillämpning i afseende
å bevillning för högre inkomst, konseqvensen fordra att jemväl i
fråga om kommunalbeskattningen samma system i viss mån varder
användt, likasom ock att, derest någon betydelse tillmätes inkomstkällornas
olikhet vid uppställandet af regler för bevillningens utgörande,
kommunalbeskattningen, så vidt den angår inkomst, bör
modifieras derefter.

Med fästadt afseende derå, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i samma underdåniga utlåtande jemväl tillåtit sig förorda
att, i motsats till hvad komitén föreslagit, bevillning ej måtte påföras
inkomst af jordbruksrörelse, utan att i stället för jordbruksfastighet
måtte utgå sex öre för hvarje etthundra kronors taxeringsvärde
såsom fastighetsbevillning och ej fem öre, såsom komitén ansett
lämpligt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett
sig äfven böra taga i betraktande, hvad inverkan ett dylikt ordnande
af jordbruksfastighets beskattningen bör hafva på kommunalbeskattningen,
dervid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock funnit,
att deraf icke påkallas någon förändring i de grunder, som, efter

B 102 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

hvad här ofvan blifvit anfördt, synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
böra tillämpas för kommunalutskylders utgörande, vare sig
meranämnda byggnadsbesvär efter samma grunder skola fördelas
eller ej.

Då de fastigheter, som, enligt komiténs förslag, böra från fyrktalssättningen
undantagas, skulle komma att draga kommunalutskylder,
derest med tillämpning af komiténs förslag i öfrigt detta icke
skedde, så och emedan de under alla förhållanden synas böra lika
litet belastas med sådana utskylder som med bevillning, har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke något att erinra emot det
föreslagna undantagsstadgandet.

Yinner den af komitén föreslagna förändringen i grunderna för
den kommunala fyrktalssättningen nådigt afseende, torde jemväl i
nåder böra bifallas komiténs förslag om ändringar dels i 59 och 64
§§ af nådiga förordningen den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse
på landet jemte formulären till fyrktalslängd, debiterings- och uppbördslängd
samt debetsedel och dels i de vid komiténs förslag till
bevillningsförordning fogade formulär N:ris 1, 2 och 3.

Som slutligen, efter hvad erfarenheten gifvit vid handen, kommunalstämma
tillämpat §§ 60 och 61 af nyss nämnda nådiga förordning
så, att hon för visst fall, utan att dertill hafva stöd af uttryckligt
medgifvande i lag eller allmän författning, bestämt annan
uttaxeringsgrund än den allmänna, för utgörande af kommunalutskylder
bestämda., men ett sådant förfarande, på sätt komitén framhållit,
väl måste anses vara oförenligt med en riktig tolkning af
innehållet i nämnda §§, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
böra instämma äfven i komiténs hemställan om sådan
ändring af samma §§, att af dem må fullt tydligt framgå, att kommunerna
icke i andra än genom lag eller allmän författning bestämda
fall ega rätt att afvika från den allmänna grund, som för
kommunalutskylders utgörande finnes stadgad.

Yidkommande derefter landstingsskatten torde Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande först underdånigst få redogöra för den

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 103

ställning, detta läns landsting intagit till frågan om fördelningen af
denna skatt.

Sedan Kongl. Maj:t infordrat 1863 års landstings underdåniga
yttrande öfver uppkommen fråga, huruvida icke den förändring i
.grunderna för kommunalutskylders utgörande, som åstadkoms genom
nådiga kungörelsen den 15 September sagda år, påkallade en i hufTudsakligen
enahanda riktning gående förändring i bestämmelserna
om de afgifter, som af landsting beslutades, och i sammanhang dermed
till landstinget i nåder öfverlemnat att afgöra, om ej af nämnda
förändring i kommunalbeskattningen betingades särskildt beslut i
afseende på de afgifter, som för sagda år af landstinget skulle uttaxeras,
enär de skäl, som legat till grund för samma förändring, i
viss mån kunde ega tillämpning äfven i fråga om dessa afgifter,
för hvilkas uttaxering en framdeles möjligen blifvande förändring i
grunderna för landstingsskattens utgörande icke kunde blifva gällande,
så beslutade nämnda landsting, dels att landstinget för framtiden
ville antaga den förändrade grunden för kommunalutskylders
fördelning såsom grund för uttaxering af de allmänna afgifter, som
af landstinget bestämdes, och dels att enahanda grund skulle gälla
jemväl för de afgifter, som för året kunde komma att uttaxeras.
Yid 1864 års landsting förekom frågan åter på grund af Kongl.
Maj:ts förnyade nådiga framställning i ämnet, och beslutade landstinget
då att vidblifva sitt näst föregående år fattade beslut och
att den förändrade grunden för kommunalutskyldernas utgående således
skulle tillämpas äfven för de afgifter, som år 1864 af landstinget
bestämdes. Efter denna tid har Kongl. Maj:t ej påkallat någon
landstingets åtgärd i saken, men de afgifter, som beslutats af alla
•de följande årens landsting, hafva debiterats efter den af landstinget
år 1863 för framtiden antagna grunden.

Enligt den norm, detta läns landsting sålunda bestämt för landstingsskattens
fördelning, förhåller sig jordbruksfastighets andel deri
till annan fastighets andel, likasom ock till inkomstens andel, som
sex till fem, och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan för
sin del ej finna annat, än att denna proportion under nuvarande

B 104 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

förhållanden är både billig och rättvis. Kommer jordbruksfastighet
att i afseende å bevillningen blifva likstäld med annan fastighet,,
och varder i sammanhang dermed en förändring genomförd i grunderna
för kommunalutskylders utgörande, så att jordbruksfastighet:
och annan fastighet jemväl i fråga om dessa utskylder varda likstälda,
kan emellertid nämnda proportion emellan de båda slagen af
fastigheter i afseende å landstingsskatten icke vidare anses vara dem
rätta, utan torde i sådant fall jordbruksfastighet och annan fastighet,
böra lika mycket bidraga till fyllandet af de allmänna behof, hvilka,
landstinget har att tillgodose. Beträffande åter förhållandet i detta,
fall emellan fastighetens och inkomstens andelar uti landstingsskatten,
synas, för åstadkommandet af en rättvis fördelning, äfven derför
böra gälla samma bestämmelser, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
tillåtit sig i enahanda hänseende förorda för kommunalbeskattningen,
under förutsättning att byggnadsbesvären ej
skola utgå efter den för kommunalutskylders utgörande bestämda,
grund.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan alltså icke heller
biträda det förslag, komitén framstält angående grunden för utgörande
af landstingsskatten. Genom tillämpning af denna grund
skulle fastigheten ovilkorligen komma att oskäligt gynnas på inkomstens
bekostnad, då det snarare kunde ifrågasättas, huruvida icke
en sträng rättvisa skulle kräfva, att fastighetens andel i landstingsskatten
i förhållande till inkomstens bidrag borde blifva ännu något
större, än Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, efter hvad nyss
blifvit yttradt, anser lämpligt.

De grunder för landstingsskattens utgörande, som Eders KongL
Maj:ts Befallningshafvande sålunda tillåtit sig förorda, torde böra.
gälla äfven för den händelse att, i motsats till hvad komitén föreslagit,
inkomst af jordbruksrörelse från bevillning fritages och bevillning
i stället påföres jordbruksfastighet med sex öre för hvarje
etthundra kronors taxeringsvärde.

Jemväl i fråga om landstingsskatten, för så vidt den utgår för
den högre inkomsten, synes dock Eders Kongl. Maj:ts Befallnings -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 105

hafvande en progression önsklig, likasom ock äfven på detta område
hänsyn bör tagas till beskaffenheten af de olika inkomstkällorna.

Emot komiténs förslag om den förändring i formelt afseende i
grunden för landstingsskattens fördelning, att den bör utgå ej efter
bevillningen utan efter vissa belopp af fastighets taxeringsvärde
och af beskattningsbar inkomst, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej skäl till anmärkning, likasom ej heller emot komiténs
förslag om den ändring i redaktionen af § 48 uti landstingsförordningen,
som måste blifva en följd af detta förslags antagande;
tillåtande sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock äfven
i fråga om landstingsskatten, likasom här ofvan vidkommande kommunalbeskattningen,
underdånigst erinra derom, att en tillämpning
af det progressiva systemet och ett beaktande af de olika inkomstkällornas
beskaffenhet beträffande bevillningen för inkomst icke
komma att sträcka sina verkningar till landstingsskatten, derest komiténs
nämnda förslag om förändring i den formela grunden för
skattens beräkning varder antaget, utan att i detta fall särskilda bestämmelser
böra inflyta i landstingsförordningen angående användandet
af samma grunder för landstingsskattens utgörande, såvida
de anses böra tillämpas jemväl derå.

Göteborg å Landskontoret den 21 November 1882.

Underdånigst

ALB. EHRENSVÄRD.

V. Billmanson.

B 106 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

l4:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

(Se ofvan sid. 26.)

!5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Underdånigt Memorial.

Fullgörande Eders Kong]. Maj:ts nådiga föreskrift i remissresolution
den 22 nästlidne September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
i dess betänkande framstälda förslag dels angående
den kommunala beskattningen å landet dels ock angående
landstingsskatt.

Efter en i korthet utförd historisk öfverblick af förstnämnda
beskattningsförhållanden i rikets landsbygd samt förutskickad motivering,
hafva komitérade i fråga om denna afdelning af sitt uppdrag
hufvudsakligen föreslagit, att kostnaderna för kyrko-, prestgårds-,
tingshus- och häradsfängelsebyggnader skola utgå efter samma grund,
som för utgörande af kommunalutskylder i allmänhet bestämmes,
samt att till beräkningsgrund för fyrktalssättningen skall komma att
tjena de i senast faststälda mantals- och taxeringslängder upptagna
värden å fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst, sålunda att:

a) för jordbruksfastighet påföres en fyrk för uppskattadt värde
till belopp ej öfverstigande 125 kronor, 2 fyrkar för belopp derutöfver
till och med 250 kronor o. s. v.,

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 107

b) för annan fastighet och frälseränta påföres en fyrk för uppskattadt
värde ej öfverstigande 150 kronor, 2 fyrkar för belopp utöfver
150 kronor till och med 300 kronor o. s. v. samt

c) för beskattningsbar inkomst påföres en fyrk för belopp ej
öfverstigande 10 kronor, motsvarande efter 5 procent ett kapitalvärde
af 200 kronor, 2 fyrkar för belopp utöfver 10 till och med 20
kronor o. s. v., med bibehållande i öfrigt af gällande förordning om
kommunalstyrelse å landet oförändrad, i den mån förändringar icke
erfordras till följd af berörda förslag och komiténs föreställning om
behofvet att i lagen införa bestämdt förbud emot afvikelse från den
allmänna grunden för kommun alu tskyld ers utgörande i andra fall,
än de genom lag eller allmän författning bestämda; hvarjemte komitén
uppräknat de platser, lägenheter och anstalter, hvilka enligt dess
uppfattning borde från fyrktalssättning undantagas.

Ehuruväl i fråga om kyrkobyggnad det skulle kunna ifrågasättas,
huruvida den lagstiftning, som fått sitt uttryck i Kongl. förordningen
den 4 November 1876 och om hvilken man väl icke, i likhet med
komitén, med full rätt torde kunna påstå, att den på ett otillfredsställande
sätt ordnar måttet af de skattskyldiges deltagande i skattebördan,
redan nu, innan verkningarne af densamma hunnit blifva
fullt skönjbara, lämpligen bör ånyo förändras; och om också, hvad
angår prestgårdsbyggnad, mången icke utan fog skulle kunna påstå,
att egarne af jordbruksfastighet borde såsom en tillräcklig lindring
i denna börda erkänna en lagförändring, hvarigenom densamma fördelades
jemväl på egare af annan fastighet efter fyrktal, helst den
ofta tillförene och af komitén nu likaledes uttalade åsigten »att till
vissa afgifter den fasta egendomen bör i högre grad än andra beskattningsföremål
bidraga» derigenom skulle erhålla en fullkomligt
följdriktig tillämpning; så har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
med afseende å den förbättring i utskyldsprocent för andra
kommunens skattskyldige, som komitén i sitt förslag till fyrktalssättning
förordat och genom särskilda uträkningar åskådliggjort, utvisande,
i siffror uttryckt, ett förhållande af 8 till 5 i stället för
nuvarande 6 till 5, dock icke tvekat att biträda komiténs hemställan

B 108 Kommunal beskattning a landet. Landstingsskatt.

om nämnda byggnadsskyldigheters utgörande af samtlige kommunens
skattskyldige innevånare i mån af åsatt fyrktal.

En från komiténs mening afvikande åsigt hyser Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande deremot beträffande frågan om förändrad
grund för utdebitering af kostnaden för tingshusbyggnad och uppförandet
och vidmakthållandet af häradsfängelse. Denna med rättsskipningen
i landet nära sammanhängande utgiftsfråga dristar Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställa sig vara en statens angelägenhet,
hvilken lämpligast torde böra i samband med rättegångsväsendets
förestående omdaning och ordnande behandlas och afgöras.
Intill dess detta kan medhinnas, lärer, om nämnda förutsättning
erkännes vara riktig, den tanken ej kunna anses oberättigad,
att det urgamla sättet för utgörandet af denna i öfrigt icke särdeles
betungande byggnadsskyldighet bör lemnas oberördt af lagstiftningsförsök,
som sakna utsigt till varaktighet. Ett annat skäl, hvarför
denna byggnadsskyldighet ej bör med den kommunala beskattningen
sammanblandas, kan sökas deruti, att tingshus och häradsfängelsebyggnad
ske häradsvis, att häradet ej utgör någon kommunal
enhet, och att i gällande lag föreskrift saknas angående sättet för
kommunernas deltagande i öfverläggning och beslut om nämnda
byggnaders uppförande. Skola kommunerna vidkännas utgifter för
dylikt ändamål, böra de väl ock tillerkännas rätt att derom yttra
sig i lagbestämd ordning och utöfva det inflytande på besluten, som
af deras betalningsskyldighet måste härledas.

I öfrigt och med undantag af den meningsskiljaktighet, som här
ofvan blifvit yttrad, finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som erkänner det välberäknade i komiténs förslag att till grund för
fyrktalssättningen lägga taxeringsvärdet i stället för bevillningsafgifterna,
för sin del anledning saknas till erinran emot bifall till
samma förslag rörande den kommunala beskattningen i inskränkt
mening, sådant det i betänkandet förekommer.

Emot förslaget till ändring af 47 och 48 §§ i gällande förord -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 109

ning om landsting har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för
sin del icke något att påminna.

Marieholm i Landskansliet den 21 Oktober 1882.

C. A. SJÖCRONA.

A. M. JBolinder.

i6:o. Kongl, Majits Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne September har Konungens
Befallningshafvande fått sig anbefaldt att före den 22 innevarande
månad afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
förslag dels angående den kommunala beskattningen å
landet dels ock angående landstingsskatt; och får Konungens Befallningshafvande,
till underdånig åtlydnad häraf, i underdånighet
anföra:

Beträffande härvid först den kommunala beskattningen å landet
har Konungens Befallningshafvande efter den granskning, som Konungens
Befallningshafvande lemnats tillfälle att egna ej mindre
komiténs betänkande och förslag i denna del än äfven deremot förekommande
reservationer, tillvunnit sig den uppfattning, att den
åsigt, som Herr Professoren H. L. Rydin i den af honom afgifna
reservation på ett efter Konungens Befallningshafvandes mening
synnerligen förtjenstfull! sätt framstält, borde i lagstiftningen göra
sig gällande.

Yare sig nu att den föreslagna förändringen i den kommunala
beskattningen vore afsedd att införas endast i sammanhang med den
jemväl föreslagna regleringen af skatter till staten eller utan afse -

B 110 Kommunal beskattning I landet. Landstingsskatt.

ende derå, synes det Konungens Befallningshafvande att, då jordbruksfastigheterna
i senare fallet skulle erhålla den lindring i den
kommunala skattebördan, att kostnaden för sådana allmänna byggnader,
som för närvarande hvilar endast på nämnda fastigheter,
skulle delas äfven af andra fastigheter samt inkomsten för kapital
och arbete, samt i förra fallet jordbruksfastigheter derjemte skulle
åtnjuta förmånen af befrielse från grundskatten, rättvisa och billighet
fordrade att, på sätt Professor Rydin hemstält, nu gällande grundsats
att jordbruksfastighet ingår i kommunalskatt med dubbelt så
högt fyrktal i förhållande till dess bevillning, som inkomst, bibehålies,
och att denna grundsats utsträckes äfven till annan fastighet
synes ock hafva goda skäl för sig.

Hvad sedermera angår komiterades förslag i fråga om landstingsskatt,
så synes den förändring, som förslaget i det hänseendet
åsyftar, vara af så oväsentlig beskaffenhet, att någon anmärkning
deremot icke bör göras, under den antagliga förutsättningen att förslaget
icke afser någon ändring i 47 § 1 momentet.

Carlstad i Landskansliet den 8 November 1882.

TJnderdånigst

H. GYLLENRAM.

C. E. Varenius.

17:0. Kong!. Majits Befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss
den 22 sistlidne September får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
i öfverlemnadt betänkande framstälda förslag dels angående

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 111

den kommunala beskattningen å landet dels ock angående landstingsskatt.

Om det i allmänhet höfves lagstiftaren att, när förändring i
bestående lagar ifrågasättes, iakttaga den största varsamhet, så att
det bepröfvade gamla icke utan moget och allsidigt öfvervägande
af alla på den uppkomna frågans lösning inverkande förhållanden
öfvergifves för det oförsökta nya, så måste hvad nu är sagdt i synnerlig
mån ega giltighet, när fråga uppstår att ändra gällande lagar
och grunder för beskattningen. En skatt, hvilken sedan långa tider
tillbaka utgått, har, äfven om den från början icke varit fullt rättvis,
dock under tidernas lopp blifvit så att säga utjemnad, hvadan
den icke kännes så tryckande som en ny pålagd skatt. Detta förhållande
har ock blifvit uppfattadt af folkmedvetandet, som vetat
att åt sin uppfattning gifva ett träffande uttryck i ordspråket:
gammal skatt, god skatt. Att den varsamhet, hvilken, enligt Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, är af så synnerlig vigt
vid stiftande af nya eller ändring af gamla beskattningslagar, icke
alltid blifvit i vårt land af lagstiftaren iakttagen, bevisas till öfverflöd,
bland annat, deraf, att genom § 58 i Kongl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, enligt denna paragrafs
ursprungliga lydelse, blefvo lör kommunalutskylders utgörande
stadgade nya grunder af sådan beskaffenhet, att de icke oftare än
en gång vunne tillämpning förr, än en ändring af desamma fanns
af behofvet högeligen påkallad. Yerkningarna af dessa grunder voro
nemligen sådana, att i många kommuner kyrkoherden ensam fick
vidkännas hälften, ja till och med mera än hälften af fattigvårdstungan.
En högljudd klagan öfver dessa verkningar, hvilka icke
blifvit af lagstiftaren beräknade eller förutsedda, förspordes öfver
hela landet och föranledde rikets år 1863 församlade ständer att i
underdånig skrifvelse den 9 September samma år göra framställning
om väsentliga förändringar i nyss åberopade paragraf. Kikets ständer
hade nemligen, med afseende derå, att egare af jord måste ega
mera intresse för kommunens framtid, än egare af annan fastighet,
löntagare eller rörelseidkare, funnit de förra böra i förhållande till

B 112 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

de senare vidkännas en större andel i kommunalskatterna äfvensom
åtnjuta högre rösträtt vid kommunalfrågors behandling. Till
rikets ständers anhållan, att ifrågavarande 58 § måtte erhålla sådan
ordalydelse, som rikets ständer i omförmälda skrifvelse föreslagit,
fann Kongl. Maj:t, med iakttagande allenast af några smärre, på
hufvudfrågan icke inverkande förändringar, godt lemna bifall och lät
till följd deraf, under den 15 September 1863 utfärda nådig kungörelse
angående förändrad lydelse af vissa §§ i Kongl. förordningen
den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. De i åberopade
kungörelse stadgade grunder för utgörande af kommunalutskylder
inom landskommunerna äro ännu gällande, och det är i
dem, som ändring nu af komitén föreslagits.

Till följd dels af den i gällande bevillningsstadga till grund för
bestämmelsen om den bevillning, som bör för jordbruksfastighet utgöras,
gjorda tysta förutsättning, att under nuvarande förhållanden,
så länge grundräntorna och indelningsverket ega bestånd, dylik fastighet
icke bereder sin egare högre inkomst än som motsvarar ett
penningebelopp, beräknadt till tre procent af fastighetens taxeringsvärde,
hvaremot annan fastighet, likasom kapital och dermed jemförlig
arbetskraft, antagas inbringa en inkomst motsvarande fem procent
af det värde, hvartill fastighet af sistberörda slag för bevillning
uppskattas, och af det belopp, hvartill befintligt kapital eller dermed
jemförlig arbetskraft beräknas uppgå, och dels af den dubbla s. k.
pondus, en fyrk, påförd jordbruksfastighet, enligt den genom Kongl.
kungörelsen den 15 September 1863 förändrade lydelse af 58 § i
nådiga förordningen om kommunalstyrelse å landet, förklarats ega i
förhållande till en fyrk, påförd annan fastighet, frälseränta och hvarje
annat beskattningsföremål, förhåller sig, såsom bekant är, den andel
af allmänna kommunalutskylder, hvilken drabbar jordbruksfastighet,
till den andel deraf, som drabbar andra beskattningsföremål,
likasom 6 till 5, ett förhållande, som, enligt Eders Kongl. Maj:t Befallningshafvandes
förmenande, ingalunda kan anses ofördelaktigt
och ogynsamt för jordbruksfastigheten, utan snarare tvärtom.

Då nu ifrågasatta ändring af omförmälda gällande grunder för

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 113

utgörande af kommunalutskylder å landet, hade, enligt Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, en sådan ändring lämpligast kunnat
och bort beredas genom att upplösa det samband, som för närvarande
förefinnes mellan bevillningen och den kommunala beskattningen,
till föga fromma för den senare, och att bygga hela den kommunala
beskattningen, således jemväl den i städerna, på sjelfständig grund.
Dervid skulle god ledning kunnat hemtas från flera främmande länders
lagstiftning angående grunderna för ifrågavarande beskattning. Komitén
har emellertid icke tagit något steg, som i verkligheten går i
sådan riktning. I den underdåniga skrifvelse af den 17 Augusti
1881, med hvilken komitén till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade sitt
uppgjorda förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, yttrar nemligen komitén sig hafva vid utarbetande
af samma förslag måst antaga, att det samband, som nu
förefinnes mellan bevillningen och den kommunala beskattningen,
icke lärer kunna undvikas, men att ändrade bestämmelser i bevillningsförordningen
påkallade, särskildt i fråga om beredande af jemlikhet
vid fyrktalssättningen, vissa ändringar i kommunallagarne,
till hvilka ändringar komitén framdeles finge framlägga förslag; och
i det underdåniga utlåtande och förslag, som hvad angår den kommunala
beskattningen nu utgör föremål för granskning, har komitén,
fastän den fortfarande erkänner det önskvärda i att göra kommunalbeskattningen
oberoende af den allmänna bevillningen, dock
förklarat, att komitén efter noggrant öfvervägande funnit sig icke
kunna ernå detta mål i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet å
fast egendom samt antagen beskattningsbar inkomst, hvilka ligga
till grund för bevillningen till staten, äfven läggas till grund för
kommunalbeskattningen. Denna föreslagna åtgärd utgör dock icke,
såsom nyss här ofvan antydts, något verkligt steg i den såsom
■önskvärd erkända riktningen, och komitén har sjelf medgifvit, att
derigenom sambandet mellan bevillningen och kommunalbeskattningen
icke blifvit fullständigt upphäfdt.

När således förslag till den kommunala beskattningens ordnande
på sjelfständiga, af bevillningen oberoende grunder, så önsk B

B 114 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

v är cl t ett sådant förslag enligt Eders Kongl. Maj:ts Befalluingshafvandes
åsigt än varit, icke föreligger, utan endast komiténs i sjelfva
verket på bevillningsstadgan bygda förslag, öfvergår Eders Kongl..
Maj:ts Befallningshafvande nu till granskning af detta.

Till grund för förslaget ligger förutsättningen, att grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär, hvilka hittills hållit jordbruksnäringen
i en undantagsställning, varda afskrifna; att, när sådant,
skett, jordbruksfastighet kommer att bereda sin egare lika stor inkomst,
som annan till lika stort värde, som jordbruksfastigheten,
taxerad fastighet och lika stort kapitalbelopp bereda sina egare;
samt att derför jordbruksfastighet bör draga enahanda bevillning
som annan fastighet eller fem öre för hvarje fullt hundratal kronor
af fastighetens uppskattade värde, hvilken bevillning motsvarar en
procent af den antagna normala inkomsten. Hvilande på nämnda,
förutsättning går förslaget ut derpå, att jordbruksfastighets andel i
bidragen till de allmänna kommunala behofven skall förhålla sig
till annan fastighets andel deri som 6 till 5 och till öfriga beskattningsföremåls
andel som 8 till 5, samt annan fastighets andel till
öfriga beskattningsföremåls som 4 till 3: att från fyrktalssättningen
bör undantagas, utom åtskilliga uppräknade byggnader, för
hvilka bevillning icke skall utgöras, jemväl den inkomst och förmån
af jordbruksfastighet, som, utöfver den antagna normala inkomsten,,
hvilken beskattas genom fastighetsbevillningen, egaren genom bedrifvande
af jordbruksrörelse förvärfvar och hvarom handlas i § T
lit. c af komiténs underdåniga förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst; och att alla de beskattningsföremål
af hvad slag som helst, hvilka deltaga i utgörande af
de allmänna kommunala utskylderna, jemväl skola efter samma
grunder och i ofvanuppgifna proportioner deltaga i byggande af
kyrka med hvad dertill hörer, af prestgård samt af tingshus och
häradshäkte.

Det bör villigt erkännas, att komitén synes hafva vid utarbetande
af omförmälda förslag varit lifvad af uppriktig önskan att
•efter bästa förmåga åstadkomma icke en formel, utan verklig lik -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 115

ställighet emellan de olika b eska ttnin gsföremålen hvad angår deltagandet
i de kommunala skattebördorna, likasom att åtskilliga
bland de af komitén i motiven till förslaget uttalade åsigter äro
fullt riktiga. Sålunda yttrar komitén bland annat, att den fasta
egendomen bör i högre grad än andra beskattningsföremål bidraga
till vissa slag af kommunala utskylder och afgifter samt att innehafvare
af fastighet såsom ständige ledamöter i kommunen hafva af
dess bestånd och utveckling ett större intresse än de, som njuta inkomst
af kapital eller arbete, hvilket förhållande bör för de förre
medföra högre utgifter till kommunala byggnader, än för de senare.
Deremot anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komitén
vid tillämpningen af berörda åsigter icke hafva träffat det rätta, då
komitén förklarat å ena sidan utan inskränkning, att de medel, som
fordras för bestridande af kommunens löpande utgifter, på giltiga
skäl böra i lika grad drabba alla beskattningsföremål, och å andra
sidan, hvad angår den kommunala byggnadsskyldigheten, att fastighet
syntes böra deri efter förhållande till taxeringsvärdet deltaga
endast dubbelt mot den beskattningsbara inkomsten, kapitaliserad
efter fem för hundrade. Till följd af önskan att undvika uppställandet
af två särskilda beräkningsgrunder, nemligen ett för deltagande
i den kommunala byggnadsskyldigheten och en annan för uttaxering
af öfriga kommunala utskylder, har komitén kombinerat en
gemensam grund för utgörande af alla kommunala utskylder och
besvär, enligt hvilken grund fyrktal skall i de här ofvan angifna
proportioner åsättas de särskilda slagen af beskattningsföremål med
undantag för inkomst af jordbruksrörelse, men derefter alla kommunala
utskylder, vare sig att de afse byggnader eller löpande utgifter,
utgå med lika fördelning å hvarje slag af fyrk.

Komitén har enligt ett tillvägagående, hvarför redogörelse i
motiven lemnas, konstruerat en s. k. normal kommun samt uträknat
och uppgifvit å ena sidan de uppskattade penningevärden å
jordbruksfastighet, å annan fastighet och å inkomst, hvilka en sådan
kommun komme att förete, och å andra sidan de belopp, hvartill
de efter allmän fyrk uttaxerade kommunalutskylder, kyrkobygg -

B 116 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

nåd m. m., tingshusbyggnad m. m. samt prestgårdsbyggnad, hvarje
för sig, skulle uppgå. För att utröna, huru tillämpningen af den
utaf komitén föreslagna taxeringsgrund skulle i verkligheten slå sig
ut i förhållande till den enligt gällande lagstiftning i ämnet tillämpade
taxeringsgrund, har komitén vidare, med ledning af förhållandena
i några verkliga kommuner af en karakter, hvilken komitén
ur en eller annan synpunkt ansett vara typisk, verkstält särskilda
uträkningar. Härvid är dock att märka, att komitén, hvad angår
dels de uppskattade penningevärdena å de särskilda beskattningsföremålen
och dels beloppet af de efter nu gällande fyrktalssättning
utgående utskylder, opererat med tal, som uti ifrågavarande kommuner
under ett gifvet år i verkligheten företett sig, men deremot
hvad angår de kostnadsbelopp, hvartill skyldigheten att bygga kyrka
m. m., tingshus m. m. och prestgård må uppskattas och uppgå, begagnat
sig icke af belopp, som i verkligheten förekommit, utan af
de vid konstruktionen af normalkommunen funna tal, utgörande för
kyrkobyggnad m. m. 278 kronor 95 öre, för tingshusbyggnad m. m.
58 kronor 5 öre och för prestgårdsbyggnad 154 kronor 74 öre, allt
för år räknadt. "Värdet af sådana profräkningar, vid hvilka förekomma
å ena sidan verkliga, å andra sidan fritt konstruerade tal,
synes Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande vara ringa, om ens
något. Upplysande och ledande för ett omdöme i frågan skulle varit
uträkningar, hvarvid användts endast verkliga tal inom sådana
kommuner, hvarest byggnadsskyldighet af ifrågavarande slag faktiskt
fullgjorts. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förmenar, att,
om sådana profräkningar i så vidsträckt mån, som det komitén till
buds stående rika material medgifvit, blifvit företagna, de skulle
bekräfta Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes farhåga att, vid
tillämpning af komiténs föreslagna uttaxeringsgrund, inkomst af kapital
och arbete varda lika oskäligt betungade, som fallet blef vid
tillämpningen af den grund för uttaxering af kommunalutskylder,
som ursprungligen var stadgad genom § 58 af nådiga förordningen
angående kommunalstyrelse på landet. En ökad tunga har ju redan
drabbat nämnda beskattningsföremål till följd af nådiga kungö -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 117

relsen den 30 November 1876, hvarigenom, med ändring af den i
Kongl. stadgan angående folkundervisningen i riket den 18 Juni
1842 lagda grund för deltagande i skyldigheten att bygga folkskolehus,
nämnda skyldighet förklarades skola för framtiden utgöras efter
samma grunder, som gälla för uttaxering af kommunalutskvlder.
Enligt hvad en ledamot i riksdagen vid ett tillfälle sökt visa och
sedermera inom pressen förfäktades, lära verkningarna af omförmälda
kungörelse blifvit sådana, att t. ex. kyrkoherden inom en
socken i Dalarne fått vidkännas nära hälften af kostnaderna för en
ny skolhusbyggnad.

Tvifvelsmål kunna hysas och göras gällande om lämpligheten
af komiténs förslag, att bevillning jemväl bör utgöras för särskildt
uppskattad inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som egaren
genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar. Men kommer sådan
bevillning att utgå, lära giltiga skäl icke kunna anföras, hvarför
nämnda inkomst mera än sådan, som egare af jordbruksfastighet
genom försäljning af skog, utarrendering eller på annat sätt förvärfvar,
skall vid fyrktalssättningen lemnas obeaktad och således
derifrån undantagas. De skäl, komitén i sådan syftning andragit,
synas åtminstone Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande icke
kunna göra anspråk på giltighet.

Med längtan, ja med otålighet, emotser fosterlandsvännen en
god lösning af den vigtiga frågan om ett tillfredsställande ordnande
af rikets försvarsväsende. Genom Riksdagens skrifvelse den 24 Maj
1873, den s. k. kompromissen, hafva tillräckligt många och stora
frågor blifvit förknippade och sammankopplade med den förra. På
sätt en ledamot af komitén, professorn m. m. H. L. Rydin, uti afgifven
särskild mening (se afdelningen IT afSkatteregleringskomiténs
betänkande sidorna 136 och 137), enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes omdöme, nöjaktigt ådagalagt, kunna de skäl,
Rikets Ständer i förr åberopade skrifvelse den 9 September 1863
p. 122 anfört för sin uttalade åsigt, att löntagare och rörelseidkare
borde i utgörande af kommunalutskylder deltaga endast till hälften
mot egare af hemman och jordbruksfastigheter, icke anses förlora

B 118 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

sin giltighet derigenom, att bevillningen för jordbruksfastighet varder
höjd till lika belopp med bevillning för annan fastighet; hvadan
icke heller någon ändring i uttaxeringsgrunden för utgörande
af kommunalutskylder borde deraf blifva en ovilkorlig följd. Men
med afseende å den behandling, samtliga berörda frågor sedermera
rönt förnämligast vid 1878 års Riksdag i särskilda utskottets utlåtande
n:o 2, och med afseende å den inre ''politikens utvecklingsgång
i det hela lärer det väl numera icke kunna undvikas, att
jemväl frågan om ändring uti nämnda afseende af gällande lagstiftning
angående kommunalstyrelse, åtminstone den på landet, tages
under allvarligt öfvervägande. Komitén har dock nu genom sitt
ifrågavarande förslag till de redan på dagordningen uppstälda frågor,
af hvilkas samtidiga lösning den om försvarsväsendets ordnande
gjorts beroende, ytterligare fogat tre nya, nemligen om grunden
för deltagande i kyrkobyggnad m. m., i tingshusbyggnad m. in.
och i prestgårdsbyggnad. Det ligger ju i öppen dag, att lösningen
af försvarsfrågan, som af många med allt skäl betraktas som fäderneslandets
lifsfråga, skall varda derigenom ytterligare försvårad.
Ett sådant betraktelsesätt tyckes vara det, som föranledt en annan
ledamot i komitén, godsegaren N. Fosser, med hvilken förre statsrådet
F. F. Carlson och bruksegaren G. H. Stråle instämt, att i afgifven
reservation påyrka undanskjutande tills vidare af förslagen
om ändring i nu gällande grunder för utgörande af skyldigheten
att bygga kyrka m. m., tingshus m. m. samt prestgård, samt åtnöja
sig med att endast föreslå förändrad grund för uttaxering af
de nu efter allmän fyrk utgående kommunalutskylder. Den af Fosser
uppstälda formel, att »för hvarje ett hundra kronors taxeringsvärde
af fast egendom och för hvarje sex kronors beskattningsbar inkomst
åsättes en fyrk», innebär, att den andel af kommunalutskylderna,
som bör drabba fastighet, skall förhålla sig till den andel,
som bör falla å inkomsten, som 6 till 5. Enligt detta förslag skulle
således, äfven sedan bevillningen för jordbruksfastigheten blifvit
höjd från tre till fem öre för hvarje fullt hundratal kronor af dess
uppskattade värde, den proportion, efter hvilken inkomst af kapital

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 119

■och arbete med jordbruksfastighet deltager i utgörande af kornmunalutskylder,
blifva orubbad. Den enda förändring i nu bestående
förhållanden, samma förslag innebär, består deri, att annan fastighet
än jordbruksfastighet framdeles skall anses lika skattskyldig,
icke, som hittills, med inkomst af kapital och arbete, utan mod jordbruksfastighet.
Det aktgifvande på bestående förhållanden och den
billighet mot inkomsten af kapital och arbete, som utmärker ifrågavarande
åsigt, förtjenar allt erkännande i motsats till den, som
.gjorde sig gällande i särskilda utskottets vid 1878 års Riksdag afgifna
utlåtande n:o 2 och gick derpå ut, att efter ofvanomförmälda
förhöjning af bevillningen för jordbruksfastighet fullkomlig likställighet
emellan alla beskattningsföremål borde vid fyrktalssättningen
■ega rum. Det obilliga i en sådan uttaxeringsgrund, hvilken inom
komitén funnit tre försvarare, är med styrka ådagalagd af professoren
Rydin i hans ofvanåberopade reservation. Genom tillämpning
•af en sådan uttaxeringsgrund skulle i sjelfva verket af de kommunalutskylder,
hvilka enligt gällande lagstiftning falla på jordbruksfastighet,
icke mindre äu 16 % procent lyftas från denna till stor
tunga för inkomst af kapital och arbete.

Den väg, komitén för att komma till sitt resultat gått, är för
<en hvar, som icke är väl hemmastadd i och bekant med hithörande
förhållande, svår, om icke omöjlig att följa. Systemet af komiténs
beräkningar är så kompliceradt, att svenskt lagstiftningsarbete hittills
näppeligen torde hafva företett något dermed jemförligt, ja så
konstrikt eller, om man så vill, så konstigt, att man eger skäl betvifla,
att det sanna och rätta, som vanligen utmärker sig för sin
enkelhet, kan på sådant sätt utfinnas. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
befarar, att antagande af komiténs förslag skulle vara
detsamma som att taga ett steg ut i det ovissa, det okända, ja i
mörkret.

Af hvad nu blifvit anfördt följer, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke kan förorda bifall till ifrågavarande förslag,
utan nödgas afstyrka detsamma.

Om det anses lämpligt stadga, att för deltagande i skyldigheten

B 120 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

att uppföra ofvannämnda tre slag af byggnader skola gälla samma
grunder, som varda antagna för kommunalutskylders utgörande, kan
Eders Ivongl. Mnj:ts Befallningshafvande icke annat än såsom lämpliga
och billiga grunder i sistberörda afseende förorda, dem, hvilka.
två ledamöter i komitén, nemligen ledamoten af riksdagens andra
kammare S. A. Hedin (se sidan 76 i IV afdelningen af komitén»
betänkande) och professoren Bydin (se sidan 138) hvar för sig föreslagit,
eller att all fastighet bör bära kommunalutskylder i dubbelt;
förhållande mot inkomst; åberopande Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande
till stöd för denna sin åsigt de af bemälde tvenne reservanter
anförda skäl.

Om, såsom komitén och jemväl reservanterne föreslagit, icke bevillningen
omedelbart, utan taxeringsvärdet å fast egendom och antagen
beskattningsbar inkomst skola läggas till grund för den kommunala
fyrktalssättningen, blir deraf en följd, att från densamma
böra uttryckligen undantagas de af komitén uppräknade fastigheter,,
hvilka, enär, enligt gällande bevillningsstadga, bevillning icke dem
påföres, för närvarande äro befriade från allt deltagande i de kommunala
utskylderna och jemväl för framtiden böra åtnjuta sådan
befrielse, hvadan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, under
ofvan gjorda förutsättning, tillstyrker bifall till hvad komitén å sidan
404 under mom. B lit. a hemstält.

I händelse af nådigt bifall till komiténs förslag i fråga om ändrade
beräkningsgrunder för fyrktalssättningen torde ock böra bifallas,
hvad komitén hemstält å sidorna 104 och 105 dels under mom. 3 om
ändringar i 59 och 64 §§ af nådiga förordningen om kommunalstyrelse
på landet jemte formulären till fvrktalslängd, debiteringsoch
uppbördslängd samt debetsedel och dels under mom. 5 om erforderlig
förändring i de vid komiténs förslag till ny bevillningsförordning
fogade formulär n:ris 1, 2 och 3.

Utan att yttra sig öfver komiténs under mom. c gjorda framställning
om upphäfvande af de för vissa delar af Kopparbergs län
gällande undantagsstadganden i fråga om grunderna för uttaxering
af de kommunala utskylderna, öfvergår Eders Kongl. Maj:ts Befall -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 121

ningshafvande härefter till komiténs å sidan 404 under inom. 4:o
gjorda förslag, att 60 och 61 §§ af nyss åberopade nådiga förordning
må på det sätt ändras, att af dem må fullt tydligt framgå, att kommunerna
på landet icke i andra än genom lag eller allmän författning
bestämda fall ega rätt att afvika från den allmänna grund,
som för kommunalutskvlders utgörande är bestämd.

Om lagstiftaren haft för afsigt att lemna kommunalstämma sådan
frihet, att hon, oaktadt en allmän grund för uttaxering af kommunalutskylder
blifvit i förordningen om kommunalstyrelse på landet
faststäld, likväl skulle ega att, utan stöd af uttryckligt medgifvande
dertill i lag eller allmän författning, i enstaka fall afvika från den
jagstadgade uttaxeringsgrunden och i stället för den bestämma en
annan, så hade han säkerligen låtit sig angeläget vara att med tydliga
och oförtydbara ord medgifva en dylik frihet. Ett bestämdt
uttalande i sådan syftning förefinnes icke å något ställe i nyss åberopade
förordning. Enligt allmänt giltiga lagtolkningsregler måste
det således antagas, att kommunalstämma icke eger omförmälda frihet.
Denna åsigt vinner ytterligare bekräftelse vid granskning af
de underdåniga betänkanden och förslag till särskilda förordningar
om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad, om
kyrkostämma samt kyrko- och skolråd samt om landsting, som den
31 Oktober 1859 afgåfvos af den dertill i nåder förordnade komité.
Hvad denna komité i motiven för förslaget till förordning om kommunalstyrelse
på landet sid. XXVI och XXYII yttrat gifver nogsamt
vid handen, att tillstädjande åt landskommunerna af den frihet,
hvarom nu är fråga, icke förekommit i komiténs tankegång. Icke
ens åt landstinget hade denna komité tilltänkt dylik frihet, såsom
kan inhemtas af hvad komitén sid. LIX yttrat om rättighet för landstinget
att inom länet upptaga erforderliga skattebidrag och om den
bestämmande grunden för dessa bidrags uttaxering, utan har den i
§ 47 af nådiga förordningen om landsting förekommande bestämmelse,
att, med deri stadgade undantag, landsting i öfrigt må, med
afseende på ett ifrågastäldt företags beskaffenhet, särskildt bestämma
grunden för uttaxering af do medel, som för dess utförande erfor -

B 122 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

dras, tillkommit vid förordningens utfärdande utan komiténs initiativ
och förslag.

Hvad sålunda blifvit anfördt tillsammans med de af Skatteregleringskomitén
å sidan 401 af dess betänkande andragna skäl torde
till fullo bekräfta riktigheten af den tolkning, komitén gifvit åt 60
och 61 §§ af nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Då nu, enligt hvad erfarenheten visat, rätta förståndet af de i
åberopade §§ innehållna lagbestämmelser mött svårigheter till följd
af de ordalag, hvari samma bestämmelser gifvits, får Eders Kong!.
Maj:ts Befallningshafvande biträda komiténs hemställan om förtydligande
af dessa §§ i öfverensstämmelse med komiténs lagtolkning.

Vidkommande slutligen landstingsskatten tillåter sig Eders
Kougl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet erinra, hurusom
vid föredragning inför Kongl. Maj:t af Rikets Ständers förr omförmälda
skrifvelse den 9 September 1863 och utfärdande till följd
deraf utaf Ivongl. kungörelsen den 15 samma månad och år angående
förändring i grunderna för uttaxering af kommun al utskylder
fråga uppstod dels huruvida icke förändringen i grunden för kommunalutskyldernas
utgörande jemväl påkallade en i hufvudsakligen
■enahanda riktning gående förändring i bestämmelserna om de afgifter,
som af landstinget beslutas, så att dessa i allmänhet komme
att för jordbruksfastighet, ehvad den vore i mantal satt eller ej,
utgå med dubbelt belopp emot för annan fastighet, frälseränta och
hvarje annat beskattningsföremål, och dels om icke, oberoende häraf,
sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej utgjordes, i allt
fall borde erlägga afgifter till det belopp, som, derest bevillning för
densamma enligt artikeln II bevillningsstadgan utgå skulle, på grund
af taxeringsvärdet mot sådan bevillning svarade. Till följd deråt
utfärdade, på Kongl. Maj:ts nådiga befallning, då varande statsrådet
och chefen för Civildepartementet den 15 September 1863 till Kongl.
Maj:ts samtlige Befallningshafvande cirkulär af innehåll dels att landstingens
underdåniga yttranden öfver den sålunda uppkomna fråga
borde infordras och till Civildepartementet insändas och dels att, då
emellertid en framdeles möjligen blifvande förändring i nyssberörda ''

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 128

hänseende icke kunde komma att tillämpas å de afgifter, som vid
1863 års landsting beslötes, men de skäl, som hos Rikets Ständer
gjort sig gällande vid frågan om grunden för kommunalutskyldernas
utgörande, kunde i viss mån tala för deras tillämpning äfven i detta
fall, och landstinget enligt 1 mom. af 47 § i förordningen om landsting
egde att med afseende på ifrågakomna företags beskaffenhet
särskildt bestämma grunden för uttaxering af de medel, som för utförandet
kunde erfordras, så borde åt landstingens afgörande hänskjutas,
huruvida af då förändrade förhållanden måtte betingas särskildt
beslut i afseende på de afgifter, hvilka för året 1863 skulle
uttaxeras, i hvilket hänseende Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alltså
hade att, hvar till landstinget inom sitt län, göra framställning.

Enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill med
säkerhet erinra sig, föranledde dylik framställning Göteborgs och
Bohus läns landsting att fatta beslut i öfverensstämmelse med hvad
som ifrågasattes i nyss åberopade cirkulär, och landstingsskatten
inom nämnda län har sedermera allt jemt uttaxerats efter enahanda
grunder. Möjligen handlade ett och annat läns landsting på samma
sätt, men de flesta landstingen, deribland det i Örebro län, funno
icke skäl att uttala sig för utsträckning jemväl till landstingsskatt
af de uttaxeringsgrunder, som blifvit lagstadgade i fråga om kommunalutskylderna,
och beslöto till följd deraf, att tillämpning af
samma grunder vid uttaxering af den landstingsskatt, som för år
1863 kunde komma att beviljas, icke borde ifrågakomma. I saknad
af tillgång till riksdagshandlingarna för påföljande 1865 och 1866
års riksmöte kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke nu
afgöra, huruvida Kongl. Maj:t till Rikets då församlade Ständer
gjorde nådig proposition i den syftning, hvari Kongl. Maj:t uttalat
sig i ofta omförmälda cirkulär: men afläts sådan proposition, har
den icke blifvit af Riksdagen gillad, ty visst är, att de i § 47 af
nådiga förordningen om landsting stadgade grunder för landstingsskattens
utgörande förblifvit och ännu äro oförändrade, sådana som
de i nämnda förordning meddelades.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som alltid hyst och

B 124 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

fortfarande hyser den åsigt, som jemväl regeringen år 1863 i åberopade
cirkulär den 15 September samma år uttalade, att grunderna
för uttaxering af kommunalutskylder bort blifva gällande äfven för
fördelningen af landstingsskatten, kan derför, i motsats mot hvad
Skatteregleringskomitén å sidan 406 af betänkandets afdelning III
förklarat, icke anse, att en verklig, d. v. s. efter skatteförmågan och
fördelarno af de ändamål, hvilka genom landstingsskatt främjas,
lämpad, utan endast en formel likställighet mellan de särskilda beska
ttningsförem ål en är genom bestämmelserna i landstingsförordningens
47 § åstadkommen, derest bevillningen för jordbruksfastighet
varder höjd från tre till fem öre för hvarje fullt hundratal kronor
af dess uppskattade värde och redaktionen af åberopade 47 §
lemnades oförändrad. Visserligen skulle derigenom nämnda slag af
fastighet komma att i större proportion än för närvarande är fallet
deltaga i utgörande af landstingsskatten. Enahanda förhållande blir
jemväl en följd af komiténs förslag att icke, såsom för närvarande,
bevillningskrona, utan vissa belopp af taxeringsvärde å fastighet och
af beskattningsbar inkomst skola läggas till grund för utdebitering
af landstingsskatten. I och för sig sjelft innebär detta förslag icke
i formelt hänseende någon olämplighet och står i öfverensstämmelse
med hvad komitén i fråga om grunden för kommun alutskyldernas
utgörande hemstält, men den materiela verkan deraf blir, såsom
nyss antydts, icke, enligt Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt, fullt tillfredsställande. Om således, i öfverensstämmelse med
komiténs förslag, landstingsskattens fördelning för framtiden skall
grundas icke omedelbart på bevillningen, utan på taxeringsvärde af
fastighet och belopp af beskattningsbar inkomst, anser Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande en annan formel än den af komitén föreslagna
böra uppställas, nemligen en formel af den verkan, att fastighetsandel
i landstingsskatten kommer att förhålla sig till beskattningsbar
inkomsts andel deri åtminstone som 6 till 5 i enlighet med
hvad reservanten Eosser hemstält i fråga om grunden för deltagande
i kommunalutskylder.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 125

Derest den formela grunden för uttaxering af landstingsskatt
ordnas så, som komitén föreslagit, blir, på sätt komitén erinrat, en
ändring af bestämmelserna i landstingsförordningens 48 § jemväl
erforderlig.

Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående skjutsväsendet den 31
Maj 1878 förmår i § 22 mom. 2, att de skjutsentreprenadbidrag,
som böra inom län eller landstingsområde erläggas, skola utgöras
medelst en särskild afgift, hvilken skall utgå i förhållande till den
allmänna bevillning enligt andra artikeln bevillningsstadgan för fast
egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af en hvar
skattskyldig till statsverket erlägges; dock att, så länge bevillningen
för jordbruksfastighet utgår med lägre procent än bevillningen för
annan fastighet, omförmälda afgift skall utgöras med dubbelt större
belopp för bevillning af jordbruksfastighet än för bevillning af annan
fastighet, frälseränta och hvarje annat beskattningsföremål; samt i
§ 23 mom. 1 att, sedan utrönt blifvit, med hvilka belopp län eller
landstingsområde bör i entreprenad bidragens gäldande deltaga, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande har att, med tillämpning af ofvan stadgade
debiteringsgrund, låta verkställa uträkning af det öretal, som
för länet eller landstingsområdet belöper på hvarje bevillningskrona
enligt andra artikeln bevillningsstadgan.

Då den omständighet att komitén i sin framställning med
tystnad förbigått omförmälda stadganden icke får antagas hafva härrört
af förbiseende af det sammanhang, som enligt Eders KoDgl.
Maj:ts Befallningshafvandes förmenande eger ruin emellan samma
stadganden och de i § 47 af landstingsförordningen bestämda grunder
för uttaxering af landstingsskatt, utan af den af komitén hysta,
om än icke uttalade åsigt, att de af komitén föreslagna ändringar i
sistberörda grunder icke behöfva föra med sig redaktionsförändringar
i skjutsstadgans ofvananförda bestämmelser, men Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande uti ifrågavarande afseende hyser en motsatt
åsigt, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, utan att framställa
något eget förslag till erforderliga redaktionsförändringar i åbe -

B 126 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

ropade stadga, dock ansett sig böra å anförda förhållande fästa Eders
Kong], Maj:ts nådiga uppmärksamhet.

Örebro slott i Landskansliet den 31 Oktober 1882.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

Aug. Helling.

18:o. Kong!. Majits Befallningshafvande i Vestmanlands län,

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig befallning genom Kong! Finansdepartementet
den 22 sistlidne September får Eders Kongl. Haj:ts Befallningshafvande,
efter tagen kännedom af Skatteregleringskomiténs uti
dess den 13 i samma månad till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnade
underdåniga betänkande framstälda förslag, pag. 370—407, dels angående
don kommunala beskattningen å landet dels angående landstingsskatt,
afgifva följande underdåniga utlåtande:

l:o) angående den kommunala beskattningen å landet: Om, på
sätt komitén annorstädes i sitt betänkande och på der utvecklade
skäl föreslagit, samtliga för kommunala ändamål utgående personliga
afgifter, med undantag af den personliga sjukvårdsafgiften samt af
hvad som genom bestående prestlöneregleringar äfvensom beträffande
kyrkobetjeningens aflöning i detta hänseende är stadgadt, komme
att upphöra, faller det sig helt naturligt, att alla öfriga kommunala

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 127

behof, för hvilka nu personliga afgifter ega rum, skola fyllas med
medel utdebiterade efter allmän fyrk.

Enahanda förhållande lärer ock finnas lämpligt med de afgifter,
som grundats på matlag.

Och då med stora skäl komitén uttalat sig emot två beräkningsgrunder
för de kommunala utskylderna, enligt hvilka dels mera.
vidtomfattande sådana skulle medföra högre utgift för fastighet.än
för inkomst, och dels de för kommunens löpande utgifter erforderliga
medel skulle i lika grad drabba alla beskattningsföreinål, samt
i stället förordat, att alla kommunala utskylder, vare sig afsedda för
byggnader eller för löpande utgifter, måtte utgå med lika fördelning
å allt slags fyrk, hvarvid fyrktalet å fastighet i förhållande till det
å inkomst sättes efter en sådan beräkningsgrund, att fastigheten
kommer att draga den högre andel af de kommunala bördorna öfver
hufvud, som betingas af den nu varande fyrktalssättningen och nuvarande
skyldigheter i fråga om vissa kommunala byggnader, finner
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande en sådan förenkling af fyrktalssättnings-
och debiteringsmetoderna i högsta måtto önskvärd vid
uppgörande af förslag till ordnande af det kommunala beskattningsoch
rösträttsväsendet; men dervid torde, enligt Eders,Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes uppfattning, böra läggas mera vigt, än komitén
dervid fästat, på det större intresse innehafvare af fastighet, såsom
ständiga ledamöter i kommunen och representanter af det konstanta
deri, hafva af dess bestånd och utveckling, framför icke-fastighetsinnehafvare,
såsom mer eller mindre tillfälliga ledamöter i kommunen,
och anser derför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med
afseende derpå rättvisare mot dessa senare, om grunden för fyrktalssättningen
å landet blefve

1 fyrk för hvarje 125 kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet;''
1 » » » 150 >'' » » å annan fastighet;

1 » » » 20 >'' å beskattningsbar inkomst; men i öf rigt

har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funnit anledning
till någon väsentlig anmärkning mot komiténs förslag angående
den kommunala beskattningen å landet.

B 128 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

2:o) angående landstingsskatt synes det af komitén framstälda
förslag hafva goda skäl för sig.

Yesterås slott i Landskansliet och Landskontoret den 20 November
1882.

Underdånigst

REINHOLD CHARPENTIER.

L. W. Ahlm. C. E. Stålhös.

l9:o. Kongl, Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

I nådig remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.
Maj: t anbefalt Länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande öfver
Skatteregleringskomiténs i remissen bilagdt betänkande framstälda
förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet dels
ock angående landstingsskatt; och får Länsstyrelsen i sådant afseende
underdånigst anföra följande:

Hvad de personela afgifterna till kommunen angår, har Länsstyrelsen
i tvenne andra äfvenledes denna dag afgifna utlåtanden
öfver Skatteregleringskomiténs förslag angående borttagande af de
personela afgifterna till fattigvården och folkskolan samt af öfriga
personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof uttalat sina
åsigter, hvadan det torde tillåtas Länsstyrelsen att här inskränka
sitt utlåtande till öfriga delar af komitérades förslag till ordnande af
den kommunala beskattningen samt landstingsskatten.

Med den sålunda angifna begränsningen af komitérades förslag,
såvidt det afser ordnandet af den kommunala beskattningen, inne -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 129

fattar samma förslag hufvudsakligen följande nya grunder för samma,
beskattning, nemligen:

l:o) dels att kostnaderna för kyrkobyggnad, prestgårdsbyggnad,
tingshusbyggnad och häradsfängelse skola utgå efter samma grunder,
som för utgörande af kommunalutskylder äro föreslagna;

2:o) dels att den till grund för kommunalutskyldernas utgörande
liggande fyrktalssättningen skall verkställas efter trenne olika beräkningssätt,
så att för jordbruksfastighet skall påföras en fyrk för
hvarje påbörjadt 125-tal af taxeringsvärdet, för annan fastighet en
fyrk för hvarje påbörjadt 150-tal af taxeringsvärdet och för beskattningsbar
inkomst en fyrk för hvarje påbörjadt 10-tal af inkomstbeåoppet;
och

3: o) dels att, förutom åtskilliga i förslaget uppräknade byggnader,
tomter och allmänna platser m. m., jemväl inkomst af jordbruksrörelse
skall från fyrktalssättningen undantagas; hvarjemte,
hvad särskildt detta län angår, komitén föreslagit, att de för vissa
■delar af länet gällande undantagsstadganden skola upphäfvas.

Af det underdåniga betänkande, som Länsstyrelsen den 8 Mars
innevarande år afgifvit öfver Skatteregleringskomiténs förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
behagade Eders Kongl. Maj:t finna, att Länsstyrelsen redan genom
samma underdåniga utlåtande i hufvudsak besvarat den nu föreliggande
nådiga remissen. Uti berörda utlåtande framhöll nemligen
Länsstyrelsen ej mindre den bjudande nödvändigheten att vid en
revision af nu gällande bevillningsförordning söka afhjelpa dess
många allmänt öfverklagade brister beträffande dels grunderna för
inkomstbevillningens utgörande och för beräkning af den beskattbara
inkomsten, dels beskaffenheten af sjelfva uppskattningen och
de upplysningar, som till vägledning dervid erhållas, och dels beska
ttningsmyndighetern as sammansättning och verksamhet, än äfven
angelägenheten att upplösa sambandet emellan bevillningen och den
kommunala beskattningen. Beträffande bevillningsstadgan har emellertid,
efter hvad kändt är, komitén inskränkt sitt åtgörande hufvudsakligen
till att endast föreslå jordbruksfastighetens likställighet

B 9

B 130 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

med annan fastighet samt jordbruksnäringens beskattning, och, hvad
den föreslagna nya kommun albeskattningen angår, bar komitén i
det väsentliga, eller i frågan om sjelfva hufvudgrunden för beskattningens
utgörande, fortfarande upprätthållit förbindelsen emellan
bevillningen och den kommunala beskattningen — enär ju bestämmelsen
derom att taxeringsvärdet å fast egendom samt antagen beskattningsbar
inkomst, hvilka ligga till grund för bevillningen till
staten, äfven skall läggas till grund för kommunalbeskattningen,,
kommer att medföra alldeles samma verkan, som den nu gällande
bestämmelsen, enligt hvilken kommunalbeskattningen är
omedelbarligen beroende af bevillningen. Komitén anser en fördel
genom den föreslagna nya bestämmelsen vara vunnen, derigenom
att Riksdagen hädanefter kan i fråga om bevillningen fatta beslut,
utan att dervid i hvarje fall behöfva befara någon rubbning i kommunalbeskattningen,
likasom icke Riksdagen redan nu och, såsom vid
flera föregående tillfällen skett, genom tilläggsbevillningarne skulle
kunna besluta öfver bevillningen, utan att sådant behöfver medföra
någon rubbning i den kommunala beskattningen.

Då sålunda den kommunala beskattningen, enligt komiténs förslag,
fortfarande skulle blifva beroende af bevillningen, men de af
komitén föreslagna grunder för bevillningen i Länsstyrelsens tanke
äro otillfredsställande, och då Länsstyrelsen, i likhet med reservanten
Hedin, betraktar »en omarbetning af bevillningsstadgan på väsentligen
nya grunder såsom den oundgängliga utgångspunkten för en
rättvis och lyckobringande skattereform», lärer Eders Kongl. Maj:t
såsom följd häraf finna, att Länsstyrelsen icke kan för sin del godkänna
komiténs förslag till ordnande af den kommunala beskattningen.

Efter dessa allmänna omdömen öfver komiténs förslag torde
det tillåtas Länsstyrelsen att öfvergå till en kort granskning af ofvan
angifna hufvudpunkter i samma förslag.

Hvad sålunda till en början angår komiténs förslag om utgörandet
af kostnaderna för kyrkobyggnad, prestgårdsbyggnad och
tingshusbyggnad jemte häradsfängelse, så och om äfven medgifvasmå,
att de bland kommunens innevånare, som icke ega fastighet,.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 131

men erlägga skatt för inkomst af kapital och arbete, icke böra vara
från ifrågavarande onera helt och hållet befriade, synes likväl å andra
sidan all billighet ligga uti det ofta frambålna yrkandet att den fasta
egendomen, hvilken inom kommunen representerar den varaktiga
förmögenheten, bör till ofvannämnda byggnader bidraga i vida högre
proportion än den inkomst, som ofta endast tillfälligtvis eller för
jemförelsevis kort tid inom kommunen erhålles. Komitén har i
Länsstyrelsens tanke icke fästat tillbörligt afseende på denna omständighet.
I öfrigt anser Länsstyrelsen, i likhet med reservanterne
Fosser, Carlsson och Stråle och på af dem anförda skäl, att »om
komitén ej föreslagit någon åtgärd i afseende på de nu nämnda besvären,
så hade deraf säkerligen ingen våda uppstått».

Vidkommande derefter det föreslagna beräkningssättet för fyrktalssättningen,
sa och utom det att detsamma, hvad ock flere reservanter
erinrat, saknar den enkelhet och lätthet vid tillämpningen,
som'' äro nödvändiga för ett stadgande, som årligen i alla kommuner
på landsbyggden skall tillämpas, lider förslaget i denna del jemväl
af det väsentliga felet att derigenom i allt för hög grad rubbas
den nuvarande proportionen emellan skattebördorna å jordbruksfastighet
och öfriga beskattningsföremål, hvartill kommer dels, att den
tillökning i kommunalskatt, som jordbruksfastighet enligt förslaget
får vidkännas, lika litet står i skäligt förhållande till den förhöjda
bevillning, som efter grundskatternas afskrifning kommer att påföras
jordbruksfastigheterna, som till den vinst, hvilken genom afskrifningen
jordbruket beredes, och dels att den inom komitén godkända
åsigten att jordbruksfastighet och annan fastighet böra lika bidraga
till fyllande af kommunens behof icke genom förslaget vinner tillämpning.
Till närmare åskådliggörande af nu anmärkta missförhållanden
tillåter sig Länsstyrelsen att här anföra och åberopa hvad
i detta ämne kronofogden i Kopparbergs län i infordradt utlåtande
yttrat. »Genom en enkel uträkning», yttrar nemligen bemälde kronofogde,
»öfver det fyrktal, som inom den s. k. normalkommunen
skall påföras de olika skatteföremalen efter nu varande förhållanden,
efter komiténs förslag och efter beräkning af jordbruksfastighets -

B 132 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

bevil!ningens förhöjning till 5 öre per 100 kronor, med en fyrk för
hvarje 5-tal af bevillningens öresbelopp, torde ofvan anmärkta missförhållanden
tydligast skönjas. Då nemligen efter nu gällande stadganden
ett jordbruksfastighetsvärde af 788,831 kronor drager ett
fyrktal af 4,733, skulle efter bevillningens förhöjning från 3 till 5
öre samma taxeringsvärde efter enahanda beräkningsgrund komma
att draga ett fyrktal af 7,888, men efter komiténs förslag endast
6,311. Dör annan fastighet med taxeringsvärde af 75,465 kronor
blifva, dessa fyrktal respektive 377 efter nuvarande förhållanden,
755 under förutsättning af likställighet emellan jordbruks- och annan
fastighet, men efter komiténs förslag endast 503. För inkomst af
30,186 kronor blir fyrktalet i alla tre fallen lika eller 3,019. Genom
en annan beräkning framträder missförhållandet ännu skarpare. Enligt
resultaten af komiténs utredning angående den kommunala beskattningen
(pag. 342) utgår nu för hvarje 1,000 kronor taxeringsvärde
å jordbruksfastighet något mera än fyra gånger så mycket
i kommunalskatt som å 1,000 kronor kapitalvärde af beskattningsbar
inkomst, och blir förhållandet mellan jordbruksfastighetsbeskattningen
och inkomstbeskattningen sålunda ungefärligen 4:1, men efter komiténs
förslag att 1,000 kronors taxeringsvärde å jordbruksfastighet
skall påföras 8 fyrkar och 1,000 kronors kapitalvärde af beskattningsbar
inkomst, hvilket efter 5 proc. motsvarar 50 kronors inkomst,
5 fyrkar, blir förhållandet, som S : 5, eller som är detsamma som
4 : 2l/2, det vill med andra ord säga att, då jordbruksfastigheterna nu
bidraga till kommunalskatterna med något mera än 4 gånger så
mycket som inkomsten af kapital och arbete, skulle dessa fastigheter
efter komiténs förslag komma att drabbas af ifrågavarande
skatter med endast l,e gånger mera än inkomsten af kapital och
arbete». »En så stor rubbning», tillägger kronofogden, »af nu bestående
förhållanden till jordbruksfastigheternas förmån torde icke
med den lindring, jordbruket genom afskrifningen får njuta, kunna
anses hvarken rättvis eller billig», och i detta omdöme instämmer
äfven för sin del Länsstyrelsen.

I fråga vidare om inkomst af jordbruksrörelse, för hvilken enligt

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 133

komiténs förslag någon fyrktalssättning icke borde ifrågakomma, så
och för den händelse att, på sätt komitén föreslagit, bevillning till
staten kommer att utgöras för dylik inkomst, lärer följdriktigheten
fordra, att densamma ingår jemväl i fyrktalssättningen, om också
icke särskildt utmärkt, utan endast inbegripen i beskattningen å
jordbruksfastigheterna, så att dessa komma att beskattas så mycket
högre i förhållande till öfriga beskattningsföremål, som motsvarade
inkomsten af jordbruksrörelse, helst i annat fall alla öfriga näringar
med samma skäl som jordbruket kunde göra anspråk på att befrias
från fyrktal.

Hvad ändtligen angår frågan om upphäfvandet af de för vissa
delar af detta län gällande undantagsstadganden i afseende på den
kommunala beskattningen, så och ehuru storskiftet ännu icke blifvit
afslutadt inom Elfdals och Sårna socknar, likväl och som från
och med innevarande år den anordning blifvit genomförd i öfriga
till länet hörande socknar, hvarest bevillningen förut påförts rotevis,
att taxeringsvärde blifvit åsatt hvarje särskild brukningsdel,
samt enahanda taxeringssätt bör kunna tillämpas äfven inom Sårna
och Elfdals socknar, om också brukningsdelarna inom dessa socknar
tillsvidare icke kunna med visst skattetal utmärkas, torde hinder
icke möta för fyrktalssättningssystemets tillämpning öfver allt inom
länet, hvadan de ifrågavarande undantagsstadgandena utan olägenhet
synas kunna upphäfvas.

I öfrigt får Länsstyrelsen, som, beträffande den kommunala beskattningen,
i allo biträder de åsigter, som utaf professoren Bydin blifvit
uttalade i hans reservation pag. 135 och följande, äfvenledes
instämma uti det yrkande, hvarmed bemälde professor afslutar sin
reservation i denna del, eller att »till dess en väl behöflig revision
af kommunallagarne genomförts nu gällande grundsats att jordbruksfastighet
ingår i kommunalskatt med dubbelt så högt fyrktal
i förhållande till dess bevillning, som inkomst, måtte bibehållas och
att denna grundsats i sin tillämpning äfven utsträckes till annan
fastighet.»

Beträffande slutligen komiténs förslag om ändring af 7 § i lands -

B 184 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

tingsförordningen, har Länsstyrelsen endast den anmärkning att
göra, att önskvärdt hade varit, om komitén i motiveringen uttryckligen
tillkännagifvit, huruvida det ingått i komiténs afsigt att genom
den ifrågavarande förändringen af ofvannämnda § i landstingsförordningen
föreslå upphörandet af den landstinget för närvarande i
samma § tillerkända befogenhet att fatta beslut om särskilda och
för beskattningsföremålen olika grunder för landstingsskattens utgörande.
Under förutsättning att någonting sådant icke ingått i
komiténs afsigt, har Länsstyrelsen visserligen icke någonting att
erinra emot den föreslagna förändringen, då verkan af hvad koniitén
föreslagit kommer att blifva alldeles densamma, som af stadgandet
i 2:a momentet af §, sådant detsamma för närvarande lyder.

Falun i Landskansli den 20 November 1882.

Underdånigst

CURRY TREEFENBERG.

Edvard Bolin.

20:o. Kong!, Majits Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Öfver det af utsedde komiterade afgifna förslag angående dels
den kommunala beskattningen å landet dels ock angående landstingsskatt
får Landsköfdingeembetet, jemlikt derom den 22 sistlidne
September erhållen föreskrift, såsom underdånigt utlåtande anföra:

Komitén har i sitt under den 17 Augusti 1881 afgifna förslag
till ny bevillningsförordning, i hvad angår »bevillning af fast egendom
och af inkomst», utgått från den förutsättningen att grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesväret, hvilka »hittills ur skatte -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 135

synpunkt hållit jordbruksfastigheten i en undantagsställning», varda
ufskrifna; hvarjemte komitén i motiveringen till nämnda förslag uttalat
önskvärdheten af att det samband, som nu förefunnes emellan
bevillningen och den kommunala beskattningen, kunde upplösas, så
att dessa båda skattearter blefve oberoende af hvarandra, men att
komitén, efter noggrant öfvervägande, funnit, att detta samband »i
det stora hela icke kunde rubbas».

Uti sitt nu afgifna förslag i fråga om den kommunala beskattningen
har komitén jemväl utgått från samma förutsättning samt,
för vinnande af det eftersträfvansvärda målet att, för såvidt möjligt
vore, ställa den kommunala beskattningen på en mera sjelfständig
.grund än hittills, föreslagit, att icke bevillningskronan, utan taxeringsvärdet
å fast egendom och beskattningsbar inkomst skola läggas
till grund för den kommunala beskattningen och på denna grund
hemstält, att:

l:o) för jordbruksfastighet påföres en fyrk för uppskattadt värde,
ej öfverstigande 125 kronor o. s. v.;

2: o) för annan fastighet och frälseränta påföres en fyrk för uppskattadt
värde till belopp, ej öfverstigande 150 kronor o. S. v.; samt

3:o) för beskattningsbar inkomst påföres en fyrk för belopp, ej
•öfverstigande 10 kronor o. s. v.; äfvensom att alla de beskattningsföremål,
hvilka deltaga i utgörande af de allmänna kommunala utskylderna,
äfven skola efter samma grunder deltaga i byggande af
kyrka, af prestgård samt af tingshus och häradshäkte; hvarjemte komitén
hemstält, att upptagande af personlig afgift för fattigvård och
folkskola skulle varda förbjuden. Dock har komitén, som fortfarande
vidhåller sin uti ofvanberörda förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom och af inkomst uttalade åsigt om bevillning
för inkomst af jordbruksrörelse, på uppgifna skäl, ansett att
■sådan inkomst icke bör åsättas fyrktal.

Då den af komitén uttalade åsigten, att den fasta egendomen,
hvars innehafvare, såsom ständige ledamöter i kommunen, måste
anses hafva större intresse af dess bestånd än de, som åtnjuta in -

B 136 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

komst af kapital eller arbete, följaktligen ock bör i högre grad ärt
andra beskattningsföremål beskattas, torde få anses fullt riktig;

då det af komitén framstälda förslag, om ej till den utsträckning,
Landshöfdingeembetet anser önskvärd, dock går i en sådan,
riktning; samt

då komitén, enligt Landshöfdingeembetets åsigt, vid utarbetandet
af förslaget, synes hafva sökt åstadkomma likställighet emellan
de olika beskattningsföremålen, så finner sig Landshöfdingeembetet,
utan att ingå i bedömande af dels huruvida det eftersträfvansvärda
målet att ställa den kommunala beskattningen på en mera
sjelfständig grund kunnat vinnas på ett mera tillfredsställande sätt
än det af komitén nu föreslagna, och dels huruvida de skäl, som
blifvit anförda derför att uppskattad inkomst af jordbruksrörelse, om:
bevillning af sådan rörelse kommer att utgå, skall vid fyrktalssättningen
undantagas, må anses giltiga, sakna fog för anmärkningar
mot de framstälda förslagen rörande vare sig den kommunala eller
landstingsbeskattningen; dock och enär anledning saknats till borttagande
af en för alla medborgare gemensam personlig skatt till
staten, förmenar Landshöfdingeembetet ännu mindre skäl vara för
handen att betaga kommunerna rättighet till upptagande af personlig
skatt inom stadgad begränsning och detta så mycket hellre, som
icke, Landshöfdingeembetet veterligt, något missnöje eller klagan
i detta afseende från de skattdragandes sida försports.

Gefle slott i Landskontoret den 20 November 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Underdånigst

C. W. Lundberg. C. Ad. Fagerlund.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 187

2l:o. Kongl. Majits Befallningshafvande i Vesternorrlands

län.

Till Konungen.

Öfver Skatteregleringskomiténs i dess afgifna betänkande framstälda
förslag dels angående den kommunala beskattningen å landet,,
dels ock angående landstingsskatt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
enligt nådig befallning, att afgifva underdånigt utlåtande.

I nuvarande lagstiftning gäller den bestämmelse, att jordbruksfastighet
skall ingå i kommunalskatt med dubbelt så högt fyrktal i
förhållande till dess bevillning, som inkomst; och för sin del finner
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande någon förändring i denna
bestämmelse icke vara af omständigheterna påkallad.

Yisserligen föreligger till pröfning ett förslag om dels en förhöjning
i bevillningen på jordbruksfastighet, uppgående till 2 öre
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet, och dels införande
af bevillning på den behållna inkomsten af dylik fastighet; men då
dessa förökade afgifter, sannolikt tillförande statsverket mindre än
en half million kronor i årlig inkomst, skulle utgöra enda vederlaget
för grundskatterna, hvilka äro beräknade att i penningar och
naturaprestation er tillföra statsverket omkring tio millioner kronor
årligen, samt härtill ytterligare kommer, att, enligt komiténs förslag^
samtidigt skulle upphäfvas de bestämmelser, enligt hvilka fastighet
för närvarande ensam fullgör vissa kommunala besvär, synes den
enklaste billighet tala derför, att, i fråga om afgifterna till kommunen,
den hittills följda grundsats beträffande förhållandet emellan
jordbruksfastighet och inkomst icke upphäfves; -— hvaremot nämnda
grundsats torde rättvisligen böra tillämpas äfven på »annan fastighet»,
hvilken derigenom att någon särskild inkomstbevillning icke

B 1S8 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

skulle densamma påföras, i allt fall blefve i ringare mån än jordbruksfastighet
beskattad; biträdande Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
under nämnda förutsättningar om ett anständigt
vederlag, desto hellre komiténs förslag om de s. k. ovissa besvärens
öfverflyttande på kommunalbeskattningen i dess helhet, som derigenom
fastighetsbeskattningens storlek och följaktligen äfven en
fastighets verkliga värde skulle blifva lättare att beräkna.

Skulle likväl den åsigt göra sig gällande, att fördelarne för jordbruksfastigheten
härigenom icke blefve tillräckligt stora, vågar Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande framför det af komitén väckta
förslag biträda den inom komitén framstälda mening, att i fyrksättningen
skulle ingå all fastighet efter 1 per mille af taxeringsvärdet
samt inkomst efter 1 procent af dess belopp, genom hvilken bestämmelse
vunnes en, med afseende å de auktoriteter, som i första
hand handlägga dylika ärenden, särdeles önskvärd lättnad i debiteringen.

Skulle äfven mot detta förslag möjligen invändas, att ej helle
derigenom jordbruksfastigheten blefve tillräckligt tillgodosedd, får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet erinra, att
den sannolika tillökning i kommunalskatt, som, enligt det senare
förslaget, skulle drabba jordbruksfastigheten öfver hela riket, uppgår,
enligt inom komitén verkstäld uträkning, till icke fullt 400,000
kronor, hvilken tillökning uppenbarligen är af ringa betydenhet i
jemförelse med ekonomiska värdet af den vinst, som blott genom
grundskatternas afskrifning skulle komma samma fastighet till godo.

Berörda två af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet
förordade alternativa förslag skilja sig från hvarandra deri,
att i det senare förslaget inkomsten af jordbruksrörelse blifvit från
delaktighet i den kommunala beskattningen fritagen. För en dylik
befrielse torde likväl något giltigt skäl icke kunna anföras, och hvilken
annan rörelsegren som helst kan, såsom jemväl blifvit inom
komitén anmärkt, med lika god rätt göra anspråk derpå.

Emot komiténs förslag i fråga om landstingsskatten har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, under förutsättning att bevill -

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 139

ning på den behållna inkomsten från jordbruksfastighet bestämmes
«n gång för alla till en procent af fastighetens taxeringsvärde, icke
något att erinra.

Hernösand i Landskontoret den 15 November 1882.

Underdånigst

G. RYDING.

O. H. Vibom.

22:o. Kong!. Majits Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning får Landshöfdingeembetet i Jemtlands
län härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
underdåniga förslag dels angående den kommunala beskattningen
å landet dels ock angående landstingsskatt.

Det skattesystem, komitén uppställt så för staten som kommunen,
är i första rummet grundadt på jordens befriande från de särskilda
åligganden, den samma af ålder tillhört. Skälen för och emot
en sådan befrielse äro så väl i komiténs betänkande med åtföljande
reservationer, som äfven tillförene, då denna fråga vid Riksdagen
varit å bane, så fullständigt utvecklade, att föga dertill kan läggas;
•och Landshöfdingeembetet inskränker sig alltså till det uttalande,
att, om äfven de politiska skälen till en eftergift i förevarande hänseende
till jordegarnes fördel må vara öfvervägande, noga bör tillses,
att den förmenta orättvisa eller obillighet man trott sig böra
afhjelpa icke i förhöjd mån kommer att drabba andra beskattningsföremål.

B 140 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

Hvad nu särskildt angår den jorden af ålder åliggande kommunala
byggnadsskyldigheten, har väl komitén icke kunnat lemna åsido,
att de utgifter, hvilka af byggnadsskyldigheten föranledas, medföra
varaktigare fördel för fastighetsegarne än för andra medlemmar af
kommunen; men har komitén i allt fall ansett byggnadsskyldigheten
böra öfvergå till allmänt kommunalåliggande mot det att jordegarne
vidkändes en något förhöjd andel i kommunens alla utgifter. Om
nu ock komitén skulle hafva lyckats beräkna denna förhöjning så,
att, för en längre tid räknadt, rättvisans och billighetens kraf i berörda
hänseende uppfyldes, torde dock ej böra förbises, att, under
det fastigheterna måste anses hafva vunnit och bibehålla ett ökadt
värde t. ex. genom fullgjord ny kyrkobyggnad, de näringsidkare
eller löntagare, hvilka fått vidkännas en kanske ganska dryg del
af byggnadskostnaden, men som af en eller annan anledning snart
derefter upphöra att tillhöra kommunen, icke få åtnjuta någon fördel
af det föreslagna utjemningssystemet, utan, om de flyttat till
en annan kommun, möjligen äfven der få vidkännas höga byggnadskostnader.
Mot komiténs anmärkning att dylika kostnader vanligen
genom upptagande af amorteringslån fördelas på flera år kan erinras,
att af en eller annan anledning hinder kan möta mot erhållande
af sådant lån, äfvensom att fall lätt kunna tänkas, då det är
fastighetsegarnes men ej öfriga skattskyldiges fördel att byggnadskostnaderna
ej fördelas på längre tid.

"Vidare har komitén, efter att hafva föreslagit bevillning till
staten jemväl för inkomst af jordbruksrörelse och beräknat denna
bevillning att ej varda obetydlig, deremot ansett denna inkomst
böra befrias från kommunal beskattning på det skäl, att samtliga
eller åtminstone största delen af jordbruksfastigheterna inom ett
ingalunda obetydligt antal kommuner äro så små, att någon beskattningsbar
inkomst af jordbruksrörelse ej kunde af dem påräknas,
hvilket förhållande, i förening med beskattning af jordbruksinkomsten,
enligt hvad komitén sökt visa, skulle för de större jordbruksfastigheterna
och öfriga beskattningsföremål medföra ökad andel i de
kommunala afgifterna.

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 141

Landshöfdingeembetet, som ej kan dela denna komiténs uppfattning,
anser det deremot vara med full rättvisa öfverensstämmande,
att all inkomst, för hvilken skatt till staten erlägges, äfven
vidkännes skatt till kommunen.

Slutresultatet af komiténs förslag har blifvit sådant, att med
jordens befrielse från densamma hitintils åliggande byggnadsskyldighet
och jordbrukarens från kommunalskatt för inkomst af jordbruksrörelsen,
egare af jordbruksfastighet till uppskattadt värde af t. ex.
12,500 kronor och af annan fastighet eller frälseränta till värde af
15,000 kronor skulle till kommunens behof skatta lika med den,
som af arbete eller lön åtnjuter en årlig inkomst af 1,000 kronor.

Att den sistnämnde skulle härtill ega. lika förmåga och billigtvis
lika skyldighet med den förstnämnde vågar Landshöfdingeembetet
bestrida; och fästes vidare uppmärksamheten derå, att väl
hädanefter såsom hitintils taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter i
allmänhet torde komma att understiga de verkliga värdena, hvaremot
någon verksam kontroll svårligen lärer stå att finna, anser
Landshöfdingeembetet komiténs förslag icke vara öfverensstämmande
med rättvisans och billighetens kraf; hvadan detsamma af Landshöfdingeembetet
i underdånighet afstyrkes.

Mot komiténs förslag i afseende å landstingsskatt har Landshöfdingeembetet
intet att erinra.

Östersund å Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:
Carl H. Ekberg. P. G. liissler.

B 142 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

23:o. Kong!, Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Öfver Skatteregleringskomiténs förslag dels angående den kommunala
beskattningen å landet och dels angående landstingsskatt
får jag, till åtlydnad af nådig befallning, afgifva underdånigt utlåtande.

Beträffande kommunala beskattninge7i å landet.

Ehuru vid jemförelse af kommunalskatten, sådan den från några
kommuner här i länet utgått för sistlidet år och sådan den skulle
hafva ställt sig enligt de grunder för dess utgörande, som komitén
föreslagit, det visserligen framgått, att jordbruksfastigheten enligt
förslaget skulle hafva fått vidkännas en lindrigare beskattning än
hvad enligt nu gällande bestämmelser eger rum, i följd hvaraf förslaget
vid en sådan jemförelse synes lända till förmån för jordbruksfastigheten;
likväl och då uti dessa kommuner under år 1881 endast
af jordbruksfastighet utgående afgifter varit större än hvad under
normala förhållanden kan anses blifva fallet, samt, såsom komitén
jemväl an ty dt, under en längre tid då några sådana byggnader,
som nu åligga endast jordbruksfastighet, icke förekomma, i medeltal
ett jemnare förhållande emellan kommunalutgifterna för jordbruksfastighet
och annan fastighet samt för inkomst skall komma att ega
rum, tvekar jag ej att i underdånighet instämma uti komiténs förslag
till beräkningsgrund för fyrktalssättningen.

Deremot kan jag inglunda biträda komiténs förslag derutinnan,
att inkomst af jordbruksrörelse skulle undantagas från fyrktalssättning.
Jag anser tvärtom, att den, som innehar en jordbruksfastighet
så beskaffad, att den kan lemna dess egare taxeringsbar inkomst
af jordbruksrörelse, har långt större förmåga att för en sådan inkomst
erlägga kommunalutskylder än den eger, som har en lika stor

Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt. B 148

beskattningsbar inkomst af annan rörelse, näring, yrke eller tjenst,
vare sig allmän eller enskild; och

Beträffande landstingsskatten

anser jag mig ej i underdånighet hafva någon erinran att göra vid
komiténs förslag.

Landskontoret i Umeå den 13 November 1882.

Underdånigst

AXEL WÅSTFELT.

B. Ljungberg.

24:o. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22
sistlidne September har Landshöfdingeembetet att i djupaste underdånighet
afgifva utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs förslag angående
den kommunala beskattningen å landet och landstingsskatt.

För länsstyrelsen har det ej låtit sig göra att under eu jemförelsevis
kort tidrymd tillräckligt sätta sig in uti detta ärendes
detaljfrågor, beträffande hvilka flera ej obetydliga sifferberäkningar
skulle erfordras.

Enligt Landshöfdingeembetets åsigt hafva några synnerligen
enkla och pålitliga beräkningsgrunder för fyrktalssättning och utdebitering
af kommunalutskylder icke vunnits genom komiténs projekt,
hvartill kommer, att den af komitén från början såsom ett
medel eller vilkor för alla kommunala bördors lika fördelning å allt

B 144 Kommunal beskattning å landet. Landstingsskatt.

slags fyrk framhållna omständigheten, att fastighet bör draga den
högre andel af bördorna, hvilken betingas af nuvarande fyrktalssättning
och af fastigheternas nuvarande särskilda skyldigheter i
fråga om vissa byggnader, vid tillämpningen lemnats väl mycket
ur sigte. Betänkandet och reservationer visa, att de af komitén
uppstälda proportionstalen 125, 150 och 10 icke äro mest tilltalande
.af de sifferkombinationer, som med afseende å nyssnämnda fördelning
och vilkor kunna ega rum. Detta förhållande antyder, att utgångspunkten
för komiténs beräkningar är sväfvande.

Jordbruksrörelses uteslutande från fyrktalssättning synes komitén
icke hafva på ett tillfredsställande sätt motiverat, helst skälet grundas
på ett undantagsförhållande, nemligen långt drifven jordstyckning.

Hvad landstingsskatten angår, torde giltig orsak för komitén
icke förefunnits till att föreslå dess utgörande efter andra grunder,
än den kommunala beskattningen i öfrigt.

Länsstyrelsen vågar derjemte i hufvudsakliga delar åberopa hvad
professor H. L. Rydin uti sin reservation i ärendet anfört.

Landskansliet i Luleå den 16 November 1882.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt.

Oskar Rutbåck.

Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium,

-angående komiténs förslag i afseende å den kommunala byggnadsskyldigheten.

Till Konungen.

I sammanhang med frågan om den kommunala beskattningen
ä landet har den af Eders Kongl. Maj:t tillförordnade Skatteregleringskomitén
väckt förslag om förändrade stadganden angående utgörande
af den kommunala byggnadsskyldigheten derstädes, öfver hvilket
förslag, som dock endast afser byggande af kyrka mod hvad dertill
hörer, prestgård, tingshus jemte häradsfängelse samt fattighus och
skolhus, Eders Ivongl. Maj:t medelst bilagda nådiga remiss den 22
■sistlidne September anbefalt Kammarkollegium att till Civildepartementet
före den 22 innevarande månad afgifva underdånigt utlåtande.

Af gällande stadganden angående ofvannämnda byggnadsskyldigheter
inhemtas, att kostnaden för kyrkobyggnad enligt 26 kapitlet

1 § Byggningabalken, sådan denna paragraf lyder i Kongl. förordningen
den 4 November 1876, skall af egare eller innehafvare af
fast egendom utgöras efter samma grund, som är för kommunalutskylder
bestämd, och dagsverken efter matlag; att kostnaderna för
byggande af prestgård samt tingshus jemte fängelse deremot, enligt

2 och 4 §§ i nämnda lagrum, utgå efter mantalet; att befrielse från
deltagande häri, grundad på lag och privilegier samt särskilda Kongl.
beslut, åtnjutes af en del jordegendom; samt att kostnaderna för
fattighus och skolhus, enligt Kongl. förordningen angående fattig B

B 146 Kommunal byggnadsskyldighet.

vården den 9 Juni 1871 och Kongl. stadgan angående folkundervisningen
den 20 Januari 1882, sammanskjutas efter de grunder,,,
som gälla för kommunalutskylders utgörande.

Enär mantalet emellertid icke vidare vore en tillförlitlig gradmätare
på olika fastigheters skatteförmåga, hvilket ock föranledt.
dess afskaffande såsom grundval för utgörande af kyrkobyggnadsskyldigheten,
har komitén först förklarat sig anse det vara af bjudande
skäl påkalladt att ersätta mantalet med en annan och rättvisare
norm för utgörande jemväl af de med byggande af prestgård
och tingshus förenade besvär; hvarjemte komitén, enär dagsverksskyldigheten
vid kyrkobyggnad vore hänförlig till de för kommunala
ändamål utgående personliga afgifter, om hvilkas upphörande med
vissa undantag komitén hemstält, samt dessutom drabbade de densamma
underkastade utan hänsyn till skatteförmågan, ansett denna,
dagsverksskyldighet böra upphäfvas, desto hellre som den omständigheten
att kyrkobyggnad numera vanligen upplätes på entreprenad
försvårade om ej omöjliggjorde särskiljandet, huru stor del af kostnaden
som bordo utgöras å ena sidan af fastighet och å den andraaf
matlag.

Komitén, som härefter öfvergått till frågan om och i hvad månde
särskilda beskattningsföremålen borde uti ifrågavarande byggnadsskyldigheter
deltaga, har i sådant liänsende ansett billigt, att
jemväl i de byggnadsskyldigheter, som hittills utgjorts endast af
jordbruksfastighet samt hvad prestgårdsbyggnad beträffar jemväl af
bruk och qvarnar, deltagande ålägges äfven innehafvare af hittills,
befriad fastighet, äfvensom, om ock i ringare grad, dem, hvillm ickeega
fastighet, men erlägga skatt för inkomst af kapital och arbete,
helst som påtagligt vore, att värdet af annan fastighet och beloppet
af inkomst år efter år ökades i långt högre grad, än värdet af
jordbruksfastighet. Kyrkobyggnadsskyldigheten, i fråga om hvilken
nämnda grundsats redan blifvit i icke ringa grad erkänd, vore föröfrigt
den drygaste af dessa skyldigheter, så att den ökning i utskylder,
som genom en rättvisare fördelning jemväl af de öfriga,
grundad på taxeringsvärdet å fastighet samt beloppet af beskatt -

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 147

ningsbar inkomst, komme att drabba de hittills fritagne beskattningsföremålen,
icke blefve af särdeles stor betydenhet. En sådan
ökning har komitén, hvad annan fastighet beträffar, funnit fullt befogad
och, hvad angår inkomst af kapital och arbete, trott sig kunna
på annat sätt motverka en för denna ofördelaktig rubbning i skattebördans
relativa tyngd; hvarjemte i sammanhang härmed den mening
hos komitén gjort sig gällande, att deltagande uti ifrågavarande
bördor borde utsträckas till all jordbruksfastighet af hvad slag som
helst.

Om således skyldigheten att deltaga i sistberörda tre byggnadsbesvär
borde utsträckas till all fastighet, samt äfven inkomst, om
ock i mindre grad, dervid bidraga, så måste samma grundsats gälla
beträffande den byggnadsskyldighet, hvilken, såsom fallet är med
fattighus och skolhus, nu utgöres efter den för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet stadgade grund. Härigenom erhölles en gemensam
grund för deltagande i all kommunal byggnadsskyldighet, hvilken
grund, med afseende å det större intresse innehafvare af fastighet
såsom ständiga ledamöter i kommunen hafva af dess bestånd
och utveckling, borde medföra högre utgift för fastighet än för inkomst,
under det att i afseende åter å de medel, som fordras för
kommunens löpande utgifter, giltiga skäl torde finnas för den åsigt,
att de böra i lika grad drabba alla beskattningsföremål.

Då det gällde att under en gemensam beskattningsnorm sammanfatta
de för kommunala byggnader erforderliga utskylder, hvilka
förut antingen utgjorts ensamt af fastighet eller ock fördelats mellan
fastighet och inkomst efter hvarderas inbördes betydenhet, voro det
visserligen icke lätt att uppställa det riktiga förhållandet mellan de
olika beskattningsföremålen. Det hade emellertid vid anstälda beräkningar
visat sig, att, derest fastighet i förhållande till taxeringsvärdet
komme att deri deltaga dubbelt emot den beskattningsbara
inkomsten, kapitaliserad efter fem för hundrade, någon synnerligen
stor förändring i hvarderas utskylder för ifrågavarande ändamål,
sådana de utgå efter nu gällande stadganden, icke skulle uppkomma,
om ock inkomsten derigenom erhölle något större skyldigheter än

B 148

Kommunal byggnadsskyldighet.

för närvarande. Men om ock nu antydda sätt att lösa frågan om
fördelningen af den kommunala byggnadsskyldigheten måste medgifvas
vara enkelt och lättfattligt, borde dock icke förgätas, att för
de kommunala utskylderna i allmänhet derigenom skulle uppkomma
två beräkningsgrunder, som vexelvis koinme till användande, den
ena med skyldighet för fastighet att för hvarje fyrk betala dubbelt
mot hvad som skulle åligga inkomstfyrk, och den andra med lika
skyldighet för dessa båda beskattningsföremål; och komitén, som
hade anledning att antaga, att detta utan tvifvel konnno att på många
ställen medföra svårigheter och föranleda en oriktig tillämpning af
gifna stadganden, har derföre ansett största möjliga förenkling af
fyrktalssättnings- och debiteringsmetoderna böra uppställas såsom
ett vigtigt önskningsmål, till hvilket ej ringa hänsyn borde tagas
vid uppgörande af förslag till ordnande af det kommunala beskattningsväsendet.
Detta mål kunde ernås derigenom, att alla kommunala
utskylder, vare sig de äro afsedda för byggnader eller
löpande utgifter, utginge med lika fördelning å allt slags fyrk, hvarvid
fyrktalet å fastighet i förhållande till det å inkomst sattes efter
en sådan beräkningsgrund, att fastigheten komme att draga den
högre andel af de kommunala bördorna öfver hufvud, som betingades
af den nuvarande fyrktalssättningen och nuvarande skyldigheter i
fråga om vissa kommunala byggnader.

På grund af dess obestridliga enkelhet och lätthet vid användningen
har sistnämnda grund för do kommunala utskyldernas fördelning
samt för rösträtt i kommunala angelägenheter synts komitén
ega ett afgjordt företräde. Tillämpningen deraf komme väl att i
vissa afseenden medföra något olika verkan emot hvad som med
tillämpning af vare sig nu gällande stadganden eller den första af
de ifrågasatta fördelningsgrunderna blefve förhållandet, i det nemligen,
då större byggnadsskyldighet än den normala på en gång
inom någon kommun förekomme, en lättnad inträffade för fastigheten,
motsvarad af stegrad börda för inkomsten, hvaremot, då ringa
eller ingen byggnadsskyldighet inträffade, eu stegrad börda uppstode
för fastigheten, motsvarad af lättnad för inkomsten, allt i jern -

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 149

förelse med nuvarande förhållande; men härvid vore dock att märka,
att dessa förhållanden, inträffande å olika tider, sinsemellan utjemnade
hvarandra, så att öfverhufvud fördelningen i längden blefve
rättvis; hvartill komme, att, då inom en kommun byggnadsföretag
förekomme, som medförde mera kännbara utgifter, man numera
sökte fördela uttaxeringen på en längre tidrymd genom upptagande
af lån, som efter hand återbetaltes, hvarigenom ofvan anmärkta
olika verkningar af den ena eller den andra beskattningsgrunden
till ganska stor del upphäfdes.

Med erinran att till grund för fyrktalssättningen för närvarande
tjenar den bevillning enligt andra artikeln i bevillningsstadgan, som
de skattskyldige erlägga till staten, samt med förmälan att komitén,
som erkände det önskvärda i att göra kommunalbeskattningen oberoende
af den allmänna, bevillningen, funnit sig icke kunna ernå
detta mål i vidsträcktare grad, än att taxeringsvärdet å fast egendom
samt antagen beskattningsbar inkomst, hvilka ligga till grund
för bevillningen till staten, äfven läggas till grund för kommunalbeskattningen,
har komitén, som uti sitt nästlidna, år afgifna förslag
till bevillningsförordning jemväl upptagit bevillning för inkomst
af jordbruksrörelse, derefter företagit till utredning, huruvida sådan
inkomst borde särskildt åsättas fyrktal. Enär emellertid samtliga
eller åtminstone största delen af jordbruksfastigheterna inom ett
ingalunda obetydligt antal kommuner i följd af en långt drifven
jordstyckning äro så små, att någon beskattningsbar inkomst af jordbruksrörelse
icke kunde af dem påräknas, har komitén på grund
häraf och i följd af andra uppgifna omständigheter funnit sig böra
föreslå, att den inkomst och förmån af jordbruksfastighet, som egaren
genom bedrifvande af jordbruksrörelse förvärfvar, helt och hållet
undantages vid fyrktalssättningen, dock att sådant undantag icke
bör medgifvas i fråga om den inkomst, som uppkommer genom
arrende, öfverstigande fem procent af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,
eller som vinnes genom försäljning af skog.

Komitén, som förut yttrat sig om förhållandet mellan fastighet
å ena sidan och inkomst å den andra, har vidare, beträffande för -

B 150 Kommunal byggnadsskyldighet.

hållandet mellan de olika slagen af fastighet, jordbruksfastighet å
den ena och annan fastighet å den andra sidan, förklarat sig anse
dessa böra lika bidraga till fyllande af kommunens behof; men enär,
derest komiténs åsigt att den inkomst af jordbruksrörelse, som erhölles
utöfver den genom fastighetsbevillningen beskattade, ej borde
särskildt eller synligen läggas till grund för kommunalbeskattning
vunne tillämpning, detta medförde, att en dylik likställighet i verkligheten
ej skulle vinnas, om jordbruksfastighet och annan fastighet,
för hvilken senare en sådan inkomst toges i beräkning, sattes efter
taxeringsvärdet till lika antal fyrkar, har komitén i följd häraf och
för åstadkommande af en verklig likhet dem emellan ansett fyrktalssättningen
å dessa två slag af fastigheter böra ske, ej lika på
hvarderas taxeringsvärde, utan enligt lämplig proportion, hvilken på
grund af hvad sålunda framhållits och i öfverensstämmelse med nuvarande
förhållanden syntes böra vara 6: 5; och då den ökade skyldighet
att deltaga i kommunala bördor, som härigenom komme att
drabba annan fastighet, medförde en motsvarande lindring för öfriga
beskattningsföremål, hvilken med afseende å den anpart, som nu
ålåge inkomsten, syntes böra åtminstone till största delen komma
den sistnämnda till godo, helst derigenom skilnaden vid de kommunala
bördornas utgörande mellan annan fastighet och inkomst, om
denna senare kapitaliserades efter fem procent, icke blefve större
än förhållandet mellan 4 och 3, har komitén, om för inkomsten bibehölles
enahanda fyrkt.al som nu åsättes densamma, nemligen en
fyrk för bevillning af 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 10 kronor
beskattningsbar .inkomst, ansett för annan fastighet höra åsättas
en fyrk för 150 kronors taxeringsvärde och för jordbruksfastighet,
derunder äfven inbegripes jordbruksrörelse, en fyrk för 125 kronors
taxeringsvärde.

För att söka utreda den verkan, som den föreslagna fyrktalssättningen
skulle medföra och i hvad mån rubbning i nu bestående
förhållanden derigenom skulle ega rum, har komitén derefter .framlagt
åtskilliga beräkningar, hvilka verkstälts med hänsyn dels till
de hittills efter allmän fyrk utgående bördorna, dels ock till bygg -

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 151

madsskyldigheten för kyrka, prestgård och tingshus, äfvensom fästat
uppmärksamheten derpå, att den angifna metoden för fyrktalssättmingen
måste vid jemförelse med nuvarande stadganden derom an-ses
synnerligen enkel, enär man hittills dels mast uträkna fyrktalet
-efter bevillningen och dels haft att i fråga om nyssnämnda tre byggnadsskyldigheter
tillämpa ofta ganska invecklade lagstadganden, hvaremot
enligt komiténs förslag endast kräfdes en enkel division med
talen 125, 150 och 10, af hvilka intetdera kunde anses såsom en
svårliandterlig divisor: och i fråga om tillämpningen af den nya fyrktalssättningen
har komitén förklarat sig anse en fyrk böra påföras
de olika beskattningsföremålen för hvarje påbörjadt belopp af de för
hvartdera bestämda såsom svarande mot en fyrk.

I enlighet med hvad sålunda anförts har komitén slutligen liem-stält: att

1, 2 och 4 §§ i 26 kapitlet Byggningabalken måtte på det
sätt ändras, att bestämmelser i dem införas derom, att kostnaderna
för deri omförmälda byggnader skola utgå efter samma grund, som
komitén här nedan föreslår för utgörande af kommunalutskylder; och

att 58 § af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på lan,
det den 21 Mars 1862 måtte undergå sådan förändring, att till beräkningsgrund
för fyrktalssättningen komma att tjena de i senast
faststälda mantals- och taxeringslängd upptagna värden å fastighet
-och belopp af beskattningsbar inkomst, sålunda att

a) för jordbruksfastighet påföres en fyrk för uppskattadt värde
till belopp, ej öfverstigande 125 kronor; två fyrkar för belopp utöfver
125 till och med 250 kronor; tre fyrkar för belopp utöfver
250 till och med 375 kronor o. s. v.,

b) för annan fastighet och frälseränta påföres en fyrk för upp«kattadt
värde till belopp, ej öfverstigande 150 kronor; två fyrkar
för belopp utöfver 150 till och med 300 kronor; tre fyrkar för belopp
utöfver 300 till och med 450 kronor o. s. v. samt

c) för beskattningsbar inkomst påföres en fyrk för belopp, ej
öfverstigande 10 kronor; två fyrkar för belopp utöfver 10 till och

B 152 Kommunal byggnadsskyldighet.

med 20 kronor; tre fyrkar för belopp utöfver 20 till och med 30
kronor o. s. v.;

hvarjemte komitén ansett böra från fyrktalssättning undantagas,
dels enahanda byggnader, tomter, mark och allmänna platser, som
enligt 2 § i 1880 års bevillningsstadga äro från bevillning fritagna,.
dels ock inkomst af jordbruksrörelse.

Till fullgörande af högstberörda nådiga föreskrift får KammarKollegium,
som granskat ifrågavarande förslag med all den sorgfällighet,
som den knappa tiden och handläggning samtidigt af andra
angelägna ärenden medgifvit, underdånigst anföra.

Enligt Kongl. förordningen den 4 November 1876 åligger det
innehafvare af annan fastighet att med egare af jordbruksfastighet:
deltaga i byggande och uppehållande af kyrka med hvad dertill hörer.
Enahanda skäl, som grundlagt detta stadgande, anser Kollegium jemväl
ega tillämplighet i fråga om skyldighet att anskaffa och underhålla
prestgård och tingshus; och då mantalet, hvarefter hemmansegarno
hittills deltagit i de två sistnämnda besvären, upphört att
utgöra fördelningsgrund i afseende på kyrkobyggnad, anser Kollegium
gällande bestämmelser om fastighets deltagande efter fyrktal
så väl i kyrkobyggnad samt byggande af fattighus och skolhus som
uti allmänna kommunalutskylder jemväl böra till dem utsträckas.

Af kyrka och tingshus draga alla fördel; och det lärer väl tillkomma
hvarje församlingsmedlem att efter förmåga deltaga i sin
kyrkoherdes aflöning, hvartill hör dennes förseende med boställe..
Att åtskilliga medlemmar af en kommun vid sådant förhållande äro
fritagna från allt deltagande efter förmögenhet uti fullgörande af
samtliga dessa för en kommun vigtiga skyldigheter, med undantag
för dagsverken vid kyrkobyggnad, synes icke vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande.

Lika med komitén anser Kollegium således alla beskattningsiöremal
böra deltaga i fullgörande af ifrågavarande byggnadsskyl -

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 153

digheter. Beträffande åter den proportion dem emellan, enligt hvilken
ett sådant deltagande bör ega rum, är detta ej lätt att rätt bestämma,
och meningarna derom inom komitén hafva ock varit
mycket skiljaktiga. Tid kyrkobyggnad är förhållandet i detta hänseende
mellan jordbruksfastighet och annan fastighet för närvarande
som 6 till 5; och härvid anser Kollegium på de af komitén anförda
skäl böra förblifva så väl vid denna som all öfrig byggnadsskyldighet.
Vidkommande deremot förhållandet mellan jordegarne, hvilka
äro att anse för kommunens stadigvarande medlemmar, och näringsidkare,
tjensteman, handtverkare med flere, eller i allmänhet de, som
skatta för inkomst af kapital eller arbete, hvilka af mera tillfälliga
orsaker tillhöra en kommun, anser Kollegium de förre i väsentligare
mån, än komitén föreslagit, böra ansvara för uppfyllande af
kommunens skyldighet i berörda hänseende. Alla ifrågavarande
byggnadsskyldigheter höra nemligen till de kommunala besvär, som
på en gång för en längre tid fullgöras; och då de nämnda, mindre
stadigvarande medlemmarne af kommunen icke såsom jordegarne
kunna påräkna något varaktigare gagn af sina uppoffringar i sådant
hänseende samt dessutom fa vidkännas en ny tunga, som mångenstädes
kan blifva rätt betydlig, anser Kollegium jordbruksfastighet
böra deltaga i dessa utskylder i dubbelt förhållande mot inkomst af
kapital och arbete.

I enlighet härmed och om för inkomsten bibehålies en fyrk för
10 kronors beskattningsbar inkomst enligt komiténs förslag, får Kollegium
föreslå den ändring deri, att för jordbruksfastighet åsättes en
fyrk för 100 kronor taxeringsvärde och för annan fastighet en fyrk
för 120 kronor taxeringsvärde.

Komiténs hemställan, att den nu vid kyrkobyggnad utgående
dagsverksskyldigheten efter matlag måtte upphäfvas, kan Kollegium
icke heller biträda. Från allt deltagande i kyrkobyggnad skulle
härigenom befrias sådana församlingsmedlemmar, hvilkas inkomst af
kapital eller arbete icke uppginge till beskattningsbart belopp. Men
då en församlings alla medlemmar äro i lika åtnjutande af den förman,
som kyrkans begagnande erbjuder, bör det väl åligga hvar

B 154

Kommunal byggnadsskyldighet.

och en af dem att efter förmåga bidraga till fullgörande af denna
för en kommun vigtiga skyldighet; och detta åliggande har den
obemedlade utan tvifvel lättare att uppfylla med eget arbete, än om
han nödgades att i penningar utbetala den på honom belöpande anpart
af kostnaden derför. Genom bibehållande af dagsverksskyldigheten,
för hvars fullgörande någon billigare grund än matlaget icke
synes vara att tillgå, komme densamma visserligen att drabba jemväl
de församlingsmedlemmar, hvilka påföras bidrag i penningar,
men äfven kostnaden för kyrkobyggnaden med all sannolikhet att i
icke ringa mån nedsättas och penningebidragen i följd deraf minskas.

På grund af dessa förhållanden och då den af komitén befarade
svårigheten, att vid arbetets upplåtande på entreprenad kunna
särskilja, huru stor del af kostnaden som bör utgöras af matlag,
icke torde böra tillmätas något afseende, enär matlagen, derest dagsverken
ej påkallas in natura, icke lära lagligen kunna påföras motsvarande
penningebidrag, anser Kollegium, att dagsverken vid kyrkobyggnad
böra fortfarande bibehållas och efter matlag utgöras.

Äfven med de modifikationer i komiténs förslag, hvarom Kollegium
gjort framställning, kan visserligen befaras, att utgifterna för
de medlemmar af en kommun, hvilka icke ega fastighet, kunna
blifva ganska betungande, synnerligast då den drygaste af ifrågavarande
byggnadsskyldigheter, eller kyrkobyggnad, förestår; men
härvid torde ej böra förbises, att behofvet af en kyrkas om- eller
nybyggnad eller större reparation derå lärer göra sig gällande åtskilliga
år innan verkställighet deraf ifrågakommer; att sammanskott
för sådant ändamål, hvartill redan i Kongl. brefven den 22 Mars
1759 och den 28 Augusti 1764 utgått uppmaning och måhända
borde förnyas, derunder ofta torde komma till stånd; samt att medel
för ett sådant arbetes utförande numera vanligen anskaffas genom
lån, stälda på afbetalning under en längre tid, genom hvilket
allt kostnaden icke på en gång af do betalningsskyldige uttages,
utan kommer att fördelas på en längre tidrymd med ett belopp för
hvarje år, som i följd deraf torde kunna antagas icke blifva allt för

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 155

betungande; hvarjemte ej heller torde böra lemnas oanmärkt, att
bördan för de icke-fastighetsegare, som under en längre tid tillhöra
en sådan kommun, utjemnas genom deras deltagande i de allmänna
kommunalutskylderna efter en lindrigare grad än förut.

Kollegium, som förutsätter att grunderna för uppskattning af
fast egendoms värde och af inkomst varda så afvägda och tillämpade,
att det ena beskattningsföremålet icke gynnas på det andras
bekostnad, anser sig alltså kunna tillstyrka komiténs ifrågavarande
förslag med de förändringar i afseende på fyrktalssättningen och
dagsverksskyldigheten vid kyrkobyggnad, Kollegium förordat; likasom
Kollegium icke har något att erinra vid komiténs hemställan,
att de för vissa delar af Stora Kopparbergs län gällande undantagsstadganden
i afseende på fyrktalssättningen måtte upphäfvas. Men
i afseende på komiténs förslag för så vidt det afser upphäfvande af
den frihet från deltagande uti ifrågavarande bördor, som är grundad
på privilegier, har Kollegium trott sig böra fästa uppmärksamheten
på innehållet af 114 § i regeringsformen.

Uti 26 kapitlet 5 § Byggningabalken stadgas, att, der tiondebod
nödig är, bygge den alle de i soknen eller staden, som kronotionde
utgöra; och 6 § innehåller ansvar för underlåtenhet att sådant
fullgöra. Enär komitén icke yttrat sig angående denna byggnadsskyldighet,
har Kollegium slutligen ansett sig böra derom meddela,
att ändamålet med nämnda byggnad, jemväl kallad kyrkoherberge,
var att Kronans andel af tionden skulle, efter afräkning
och proftröskning, derstädes förvaras till dess den för stadgade ändamål
derifrån utfördes; att redan uti Kongl. resolutionen på allmogens
besvär den 28 Juni 1731 medgifvits att, der tiondesättning
skett, finge kronotionden föras direkte till vederbörlig ort utan inslag
i kyrkoherberget; att enligt Kongl. förordningen den 23 Juli
1869 kronotiondespanmålen blifvit omsatt i penningar och skall vid
skeende skattläggningar deri omsättas; samt att tiondebod i följd
häraf ingenstädes numera är af behofvet påkallad.

B 156

Kommunal byggnadsskyldighet.

Protokollsutdrag, innefattande från Kollegii beslut afvikande meningar,
bifogas härjemte.

Stockholm den 7 November 1882.

Underdånigst

HANS FORSSELL.

Fk. Bergström. Fr. M. Sivard. Th. S. Lundberg.

Föredragande.

I. K. M. Martin. I. Löfdahl. Sten Forsberg.

Edv. Abergli.

Utdrag af Kongl. Maf.ts och Rikets Kammarkollegii
protokoll, hållet i Stockholm den 7
November 1882.

Närvarande:

Herr presidenten och kommendören Forssell,

Herrar kammarråden och riddarne Bergström och Sivard,

Herr kammarrådet Lundberg,

Herr t. f. kammarrådet Martin,

Adjungerande ledamöterne, arkivarien Löfdahl och notarien
Forsberg.

S. I). Herr kammarrådet Lundberg föredrog handlingarna till
Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne September uppå Skatteregleringskomiténs
underdåniga förslag, i hvad detsamma afsåge den
kommunala byggnadsskyldigheten å landet; och beslöts underdånigt
utlåtande till Kongl. Maj:t af det innehåll registraturet utvisar.

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 157

.Följande från Kongl. kollegii beslut skiljaktiga meningar yttrades,
nemligen af:

Adjungerande ledamoten, notarien Forsberg:

»En förändring i nu gällande bestämmelser rörande fördelningen
af kostnaderna för uppförande och underhåll af allmänna byggnader
på landet, i syfte att jemväl innehafvare af annan än med
jordbruk förenad fastighet äfvensom personer, hvilka, utan att innehafva
fastighet på landet, derstädes erlade skatt för inkomst af kapital
och arbete, komme att, i vidsträcktare mån än hittills, uti
samtliga berörda kostnader deltaga, kunde visserligen under nuvarande
förhållanden vara af billighetsskäl påkallad så vidt derigenom
en lättnad kunde jordbruksfastigheterna beredas; men då redan genom
antagande af det nu samtidigt framlagda förslaget rörande afskrifning
af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesväret
en högst väsentlig lindring i skattebördor kommer jordbruksfastigheterna
till del, anser jag för min del den ytterligare lindring, som
genom ett vidsträckare öfverflyttande på ofvannämnda särskilda beskattningsföremål
af deltagande i den kommunala byggnadsskyldigheten
skulle för jordbruksfastigheterna uppkomma, vara för dem
mindre behöflig; hvarföre jag finner mig sakna giltigt skäl att för
närvarande förorda komiténs nu föreliggande förslag rörande den
kommunala beskattningen»;

Herr kammarrådet Sivard:

»1 likhet med Kongi. Kollegium anser jag en annan fördelning,
än nu gällande föreskrifter innehålla, af den kommunala byggnadsskyldigheten
böra ega rum i syfte att andra medlemmar än fastighetsegare
må komma att deri deltaga efter grunder, som äro billiga
och rättvisa; men då komiténs förevarande förslag ytterst stödjer
sig på bevillningsförordningen, finner jag mig för närvarande
förhindrad att tillstyrka någon ändring af de i 26 kapitlet 1, 2 och
4 §§ Byggningabalken gifna bestämmelser, innan pågående omarbetning
af samma förordning hunnit genomföras, så att deraf kan
hemtas ledning för bedömande, på hvad sätt fördelningen af ifrågavarande
onus lämpligast må för framtiden anordnas».

B 158

Kommunal byggnadsskyldighet.

Herr presidenten Forssell:

»Komiterade hafva föreslagit att, med ändring af hvad i Byggningabalken
26 kapitlet 1, 2 och 4 §§ stadgas om Byggande af
kyrka, prestgård och tingshus, kostnaderna för sådan byggnad skola
utgå efter samma grunder, som gälla för kommunalutskylder, i afseende
å hvilka komiterade framstält ett särskildt förslag, afseende
att fyrktalssättningen i kommunerna hädanefter må bestämmas efter
de i vederbörande bevillningstaxeringslängd upptagna värden å fastigheter
och belopp af beskattningsbar inkomst.

Jag bestrider alldeles icke, att den nuvarande fördelningen af
i fråga varande allmänna besvär gifver anledning till berättigade
anmärkningar och klagomål och att en förändring derutinnan må
anses önskvärd, men det synes mig påtagligt, att, då en dylik förändring
skall vidtagas, bör så vidt möjligt all ovisshet vara undanröjd
i fråga om den nya grund, hvarefter besväret framgent skall
utgöras. Just i nuvarande tidpunkt råder dock en fullständig
ovisshet om den grund, som genom bevillningsförordningen framgent
skall komma att läggas för kommunalbeskattningen. Den närmare
granskning, som under senast förflutna fem år kommit nu
gällande bevillningsförordning till del, och den erfarenhet, som under
samma tid vunnits om tillförlitligheten af de i enlighet med
dess bestämmelser verkstälda uppskattningar af inkomst och egendomsvärde,
hafva spridt en misstro mot denna grundval för allmänna
bördors fördelning, hvilken längesedan . föranledt Kongl.
Maj:t att låta underkasta denna bevillningsförordning en mångsidig
och omsorgsfull revision. Denna revision gäller icke blott sådana
frågor, som den om rätta förhållandet mellan fastighets och olika
inkomstarters bevillning till staten, utan äfven sjelfva systemet för
den taxering, hvarå kommunal fyrktalssättning fortfarande skulle
grundas, och härutinnan, äfvensom i fråga om den beskattningsbara
inkomstens belopp, hafva redan de mest skiljaktiga meningar blifvit
framstälda, hvilkas pröfning af vederbörande myndigheter, af Kongl.
Maj:t och af Riksdagen ännu återstår. Vid pröfning af frågan,
huruvida nu gällande grunder för byggnadsskyldigheternas utgö -

Kommunal byggnadsskyldighet.

B 159

rande böra emot de af komiterade föreslagna utbytas, lär det vid
sådant förhållande icke vara tillbörligt att taga hänsyn till den
grundval för kommunal fyrktalssättning, som är lagd uti nu gällande
bevillningsförordning. Det nya förslag till bevillningsförordning
åter, som samma komiterade äfven framlagt, lär så mycket mindre
kunna tagas till måttstock vid bedömandet af nu föreliggande
fråga, som granskning af i fråga varande förslag, hvari Kammarkollegium
ej deltager, just för närvarande pågår.

Då jag sålunda saknar tillräcklig ledning för mitt omdöme om
den nya grund, hvarefter de i fråga varande allmänna besvär framgent
skulle komma att med tillämpning af komiterades förslag utgöras,
anser jag mig icke kunna tillstyrka den ändring af Byggningabalken
26 kapitlet 1, 2 och 4 §§, som komiterade föreslagit».

Som ofvan.

In fklem
Kdv. Abergh.

E 160

«•

Öfverståthållareembetet,

angående komiténs förslag om tillägg till Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 Maj 1862.

Till Konungen.

I anledning • af nådig remiss den 22 sistlidne September med
befallning till Öfverståthållareembetet att till Kongl. Civildepartementet
afgifva underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs
å sidan 66 i dess betänkande väckta förslag att nådiga förordningen
den 23 Maj 1862 angående kommunalstyrelse i Stockholm
måtte erhålla ett tillägg, afseende förbud mot bestämmande af personliga
och matlagsafgifter, har Öfverståthållareembetet, enär denna
fråga kan anses beröra Stockholms kommuns ekonomiska intresse,
inhemtat stadsfullmäktiges yttrande.

Med öfverlemnande af detta yttrande, som jemväl innehåller
uttalande i andra delar, hvarom Öfverståthållareembetet afgifver särskilda
underdåniga utlåtanden, får Öfverståthållareembetet för egen
del anföra, att då, enligt hvad komitén upplyst, missbruk inom åtskilliga
kommuner egt rum i afseende å påläggande af personela skatter
samt, med undantag af sjukvårds- och fattigvårdsafgifter, hvarom
här icke är fråga, dylika skatter till den borgerliga kommunen, åt -

Personliga skatter.

B 161

minstone på senare tider, icke utgått i hufvudstaden och ej heller
äro ifrågasatta att framdeles derstädes utgå, Öfverståthållareembetet
icke har något att erinra mot utfärdande af en bestämmelse i berörda
syfte.

Stockholm i Öfverståthållareembetets kansli den 30 November 1882.

Underdånigst
GUST. ap UGGLAS.

Semmy Rubenson.

Till Öfverståthållareembetet,

I tre särskilda skrifvelser af den 28 sistlidne September hafveri
I infordrat Stockholms stadsfullmäktiges yttrande öfver Skatteregleringskomiténs
förslag om dels den ändring i gällande författning
angående allmän sjukvårdsafgift, att denna afgift skulle för Stockholm
likasom för riket i öfrigt bestämmas till högst 50 öre för man
och 25 öre för qvinna, dels borttagande af den i Kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871 stadgade personliga
fattigvårdsafgift, dels införande i Kongl. förordningen angående kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 Maj 1862 af ett förbud mot personliga
skatters påläggande.

I anledning häraf få stadsfullmäktige, med upplysning att sjukvårdsafgiften
år 1881, då denna afgift utgått med 1 krona för man
och 50 öre för qvinna, influtit med 51,459 kronor 30 öre och den
personliga fattigvårdsafgiften med 25,739 kronor 80 öre, och att
följaktligen den af förslagens genomförande följande minskning i

B 11

B 162

Personliga skatter.

stadens inkomster kan beräknas komma att uppgå till något öfver
50,000 kronor, förklara sig icke hafva något att erinra mot omförmälda
förslag.

Stockholm den 29 November 1882.

På stadsfullmäktiges vägnar:

ATP. LINDHÅGEN.

A. G. Lindholm. Joseph Rubenson. Cael E. Ekgeen.

Moritz Rubenson.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1882.

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

INKOMNA TILL

KONG!.. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET.

Personliga skatter.

G 3

•t

Ofverståthållareembetet

angående komiténs förslag om ändring i gällande författning
rörande allmän sjukvårdsafgift.

Till Konungen.

I anledning- af nådig remiss den 22 sistlidne September med befallning
till öfverståthållareembetet att till kongl. ecklesiastikdepartementet
afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs
å sida 60 i dess betänkande väckta förslag, att den allmänna personliga
sjukvårdsafgiften måtte i Stockholm utgå med lika belopp som
inom öfriga delar af landet, har öfverståthållareembetet, enär denna
fråga kan anses beröra Stockholms kommuns ekonomiska intresse,
inhemtat stadsfullmäktiges yttrande.

Med öfverlemnande af detta yttrande,*) som jemväl innehåller uttalande
i andra delar, hvarom öfverståthållareembetet afgifver särskilda
underdåniga utlåtanden, får öfverståthållareembetet för egen
del anföra, att då något giltigt skäl för en högre personlig sjukvårdsafgift
i Stockholm än inom landet i öfrigt icke, såvidt öfverståthållareembetet
inser, förefinnes, samt den föreslagna nedsättningen ej kan
anses för kommunen medföra någon känbar förlust i ekonomiskt afseende,
öfverståthållareembetet icke har något att erinra mot den
ifrågastälda förändringen.

Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 30 November 1882.

Underdånigst

GUST. ap UGGLAS.

_ Semmy Rubenson.

'') Se sid. B. 161.

Domkapitlen

angående komiténs förslag dels om tillägg uti Kongl. Förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd ock skolråd den 21
Mars 1862. dels om ändring i Kongl. Stadgan angående folkundervisningen
i riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande
stadganden rörande vinören.

Domkapitlet i Upsala.

Till Konungen.

På nådigste befallning hafva Domkapitlen fått sig ålagdt att före
den 22 innevarande November afgifva underdåniga utlåtanden angående
Skatteregleringskomiténs väckta förslag dels om tillägg till nådiga
förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen
i riket den 20 Januari 1882, dels och om ändring i gällande
stadganden angående vinören, allt med anledning af komiténs förslag
derom

att, med undantag endast för den personliga sjukvårdsafgiften
samt bestämmelserna om presterskapets och kyrkobetje -

Personliga skatter.

C 5

ningens aflöning, all utdebitering af personliga utskylder för
kommunala ändamål må varda uttryckligen förbjuden.

Härvid får domkapitlet i Upsala i underdånighet anföra följande.

Då den af komitén uttalade grundsats, att alla personliga skatter,
ehuru de, såsom tillhörande staternas barndom, kunna under ett
samhällsskick, då den personliga kraften gäller allt samt ingen eller
ringa olikhet inträdt i de enskildes ekonomiska lefnadsvilkor, anses
naturliga och således både lämpliga och ur rättvisans synpunkt försvarliga,
blifva allt mindre användbara och befogade i den mån samhällets
inkomstkällor allt mer flerfaldigt utvecklas, likväl ännu i våra
dagar synts komitén tåla någon modifikation i tillämpningen, särskildt
ur den synpunkten att dessa skatter, måttligt anlitade, kunna erfordras
dels såsom en erinran om individens pligter emot samhället, behöflig
för en mängd personer, som derförutan icke skulle hafva någon
känsla af sina förbindelser till staten och kommunen, dels till befrämjande
af skattebördornas möjligast jemna och rättvisa fördelning,
så har komitén föreslagit bibehållandet af en personlig skatt till staten,
nämligen mantalspenningarna och likaså en till kommunen, nämligen
den personliga sjukvårdsafgiften inom landstingsområde. Deremot
borde enligt komiténs åsigt alla öfriga personliga skatter afskaffas
med undantag af dem, som utgå till presterskapets och kyrkobetjeningens
aflöning.

« Domkapitlet, som ingalunda kan obetingadt biträda komiténs åsigt
om de personliga skatternas allmänna olämplighet eller orättvisa,
nämligen för så vidt som de skattdragande kunna sägas stå i ett
personligt förhållande till skatternas ändamål, anser på den grund, i
motsats till komitén, de personliga afgifterna böra bibehållas företrädesvis
inom kommunen eller det mindre sarafundsområdet, inom hvilket
berörda personliga förhållanden naturligast och följaktligen starkast
göra sig gällande. Och till de ändamål, hvarför personliga afgifter
på grund af sådana naturliga förhållanden synas lämpligast
böra bibehållas, må väl i främsta rummet räknas den allmänna gudstjenstens
och barnaundervisningens upprätthållande. Häri måste alla

Personliga skatter.

C 6

kommunens medlemmar känna sig nära intresserade. Domkapitlet
anser således ingen giltig anledning vara för handen till ändring i nu
gällande stadganden om den personliga utdebiteringen af vinören för
gudstjenstens ändamål och af personliga bidrag till folkskoleväsendet.
Deremot kan Domkapitlet icke annat än instämma i komiténs mening,
att utdebitering af andra personliga afgifter än de i lag uttryckligen
medgifna bör upphöra, och att följaktligen förbud deremot bör i 35
§ af gällande kongl. förordning angående kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd intagas.

Upsala den 8 November 1882.

Underdånigst:

A. N. SUNDBERG.

C. A. CORNELIUS.

Martin Johansson. K. II. Gez. von Schéele.

E. R. Henschen.

Domkapitlet i Linköping.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

I nådig remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt Domkapitlet att afgifva underdånigt utlåtande öfver
af skattereglerings-komitén väckta förslag dels om tillägg till nådiga
förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen
i riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande stadganden
angående vinören.

Och får domkapitlet till åtlydnad häraf underdånigst tillkännagifva,
att domkapitlet för sin del ingenting har att erinra vid berörda
förslag, dock med underdånig hemställan, hvad det sistnämnda angår,

Personliga skatter. C 7

att Eders Kougl. Maj:t täcktes tillse, att den deruti omförraälda nya
skatten icke måtte drabba främmande trosbekännare.

Linköpings domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

E. G. BRING.

I. H. W. Steinnordh.

L. Er. Isander. N. Östling.

Herman Petri.

Domkapitlet i Skara.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts Nådiga befallning
i remiss af den 22 September 1882 får consistorium afgifva utlåtande
angående i skatteregleringskomiténs betänkande väckta förslag
dels om tillägg till nådiga förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, dels om ändring i
kongl. stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari
1882, dels ock om ändring i gällande stadganden angående vinören.

Komiténs hufvudskål att föreslå afskaffande af alla personela
skattebidrag till kommunen — församlingen deri inbegripen — och
deremot lemna statens inkomst af mantalspenningarne orubbad, är
att den anser en lindrig personlig skatt till staten skälig ur den synpunkten,
att de fördelar en tryggad samhällsställning bereder »icke för
hvar och en äro så påtagliga, att icke en påminnelse derom i skatteform
kan vara erforderlig och särskildt en personlig skatt dertill lämplig,
då de flesta medborgares gagn af staten just utgöres af skydd
för deras personliga verksamhet», då deremot i fråga om afgift till
de mindre kommunerna (sockenkommuner eller församlingar) en hvar,

C 8 Personliga skatter.

sådana afgifter förutan, »har lätt att känna sig såsom medlem af en
kommun».

Consistorium kan icke för sin del fatta det bindande i detta
resonnement. Bidrager verkligen skyldigheten att afgifva skatt till det
här omrörda ändamålet, nemligen att man känner sig såsom medlem af
det samhälle man tillhör, så måste denna skyldighet anses lika väsendtlig
i fråga om det mindre samhället, församling, skoldistrikt, som i
fråga om det större. En person kan lika väl, oaktadt de förmåner
han åtnjuter, förbise sin egenskap såsom medlem af sistnämda samhällen,
som af staten. I det mindre samhället likaväl som i det
större vore det fördenskull lämpligt, att han derom påmindes, genom
att han åtminstone i någon mån finge bidraga till samhällets ändamål
och dertill förpligtades.

Då det således för komiterade synes lämpligt att bibehålla mantalspenningarne
såsom ett medel att erinra en hvar om det skydd,
för hvilket han har att tacka staten, så borde ej förbises, att bland
personliga kommunalafgifter finnes en, folkskoleafgiften, som genom
sjelfva sitt namn erinrar om en förmån, som åt hvar och en blifvit
åt församlingen beredd. Då dess begränsade belopp icke heller medgifver
något betungande missbruk, så finner consistorium den af komiterade
angifna synpunkt mera tala för än mot dess bibehållande.
Att det ligger i de mera välmående samhällsmedlemmarnes intresse,
»att folkupplysningen varder så god och omfattande som möjligt»,
förklarar komitén äfven vara tydligt. Men icke mindre tydligt är det
tör de fleste, som hafva folkskolan att tacka för hela sin intellektuela
underbyggnad, att de sjelfva af denna skola hemtat betydligt
gagn. Och de, som förstå detta, kunna icke finnas obenägna, att,
när de kommit till den kraftfullare åldern, genom en föga känbar personlig
tolkskoleafgift återgälda församlingen dess omkostnader för sin
undervisning i barndomen. Den genom kongl. förordningen den 20 Januari
1882 stadgade personela folkskoleafgiften, högst 50 öre årligen,
bör för en ensam arbetsför person icke kännas tryckande.

Komiterade anse, att denna afgift icke bör drabba »mindre be -

Personliga skatter.

C 9

medlade föräldrar, på h vilka den obligatoriska folkundervisningen ställer
nog stora och med uppoffring förenade kraf». Detta har dock icke
hindrat koiniterade att föreslå en afgift af högst 50 öre årligen för
hvarje tara, som begagnar någon af distriktets skolor. Lätt inses
dock, att denna afgift drabbar obemedlade föräldrar hårdare, ju flere
barn de hafva i skolan, således just på den tid, då den obligatoriska
undervisningen ställer på dem de största, med mesta uppoffring förenade
kraf, hvika de då hafva svårast att uppfylla. In praxi hafva
derför alla afgifter för barnen till skolan blifvit flerstädes afskaffade
såsom både förhatliga och svåra att utkräfva. Och skulle lagstiftningen
gå många icke blott obemedlade föräldrars, utan äfven skolråds
och kommunaltjenstemäns önskningar till mötes, om dessa afgifter
blefve i lag förbudna.

Hvad deremot de personela folkskoleafgifterna angår, så torde
dessa kunna räknas bland de minst öfverklagade personalutskylder.
Åtminstone uppbäras de, enligt debetsedeln, utan svårighet och utan
knot. Nu mera synes den insigten vara temligen allmän, att en god
och omfattande folkundervisning gagnar både och i första rummet dem,
som den erhålla, och tillika hela samhället och alla dess medlemmar.
Dertill kommer, att arbetare i andras tjenst samt andras underhafvande
genom afskaffande af ifrågavarande personalutskyld endast skulle
få en skenbar lindring. I sjelfva verket skulle denna lindring tillfalla
husbonden, som, vid arbetsaftals träffande, kunde beräkna den
sig till godo genom minskning af den aftalade lönen för arbetet.

Åf dessa skäl anser consistorium, att med bibehållande af den
personela folkskoleafgiften men afskaffande af all afgift för bara, som
begagna folkskolan, § 58 af kongl. stadgan om folkundervisningen i
riket af den 20 Januari 1882 må erhålla följande lydelse:

För att bereda tillgång till kostnaderna för folkskoleväsendet,
bör, der ej andra medel finnas, ett årligt bidrag af
minst sex öre och högst femtio öre utgöras af hvarje mantalsskrifven
person i skoldistriktet, och vare det åt skoldistriktet
öfverlemnadt att närmare bestämma nämda bidrag.

C 10

Personliga skatter.

Om detta icke uppgår-------------

— — kommunalutskylders utgörande.

Med undantag af hvad här ofvan stadgadt är, må bidrag
till kommuns eller skoldistrikts behof icke i något fall igenom
personlig skatt uttagas.

Härmed anser sig consistorium också hafva i underdånighet afgifvit
utlåtande angående afskaffande af vinören, hvilka, efter hvad komiterade
föreslagit, äfvensom enligt consistorii mening icke vidare höra
såsom personlig skatt uttaxeras.

Skara domkapitel den 1 November 1882.

Med etc.

A. F. BECKMAN.

A. F. SONDÉN. J. COLLÉN. N. SALANDER.

C. Landtmanson. F. Ödberg. John Stenqvist.

Sven Dahlgren.

Gabr. Söderlind.

Domkapitlet i Strengnäs.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 nästlidne September har Eders Kong!.
Maj:t anbefalt domkapitlet att afgifva yttrande i anledning af vissa
utaf skatteregleringskomitén i dess betänkande af den 13:e i samma
månad gjorda förslag och hemställanden, nemligen:

dels att i nådiga förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 må göras tillägg, afseende uttryckligt
förbud mot bestämmande af personliga och matlagsafgifter;

Personliga skatter.

C 11

dels att inga personliga afgifter må kunna åläggas till bestridande
af utgifterna för skolväsendet med undantag af en afgift af högst 50
öre årligen för hvarje barn, som begagnar folkskolan, från hvilken
afgift likväl alla de skulle vara befriade, hvilka åtnjuta understöd af
fattigvården eller hvilkas föräldrar för medellöshet erhålla afkortning
på de årliga kronoutskylderna; samt

dels att de stadganden angående vinören i kongl. resolutionen på
presterskapets besvär den 27 Augusti 1668 och dithörande författningar
samt kongl. brefvet den 11 Januari 1804, hvilka kunna anses
medgifva rätt att upptaga personlig skatt, må ändras derhän, att
erforderliga medel för det ändamål, vinören afse, skola uttagas efter
de grunder, som för kommunalntskyider i allmänhet äro stadgade.

Beträffande komiténs förslag i fråga om de personliga skatter,
som hädanefter skulle upphöra eller bibehållas, hafva komiterade till
stöd för detsamma anfört bland annat:

att då personliga skatter måste tyngst drabba samhällets mera
obemedlade medlemmar, sådana skatter icke i vidsträcktare omfång
böra användas;

att ehuru det användande af den personliga skatteformen, som
hos oss eger rum, påkallar genomgripande förändringar, dessa ändock
icke böra innefatta ett fullständigt upphäfvande af alla dylika skatter,
helst de teoretiska skäl, som med mycken styrka kunna mot de personliga
skatterna anföras, i ett eller annat praktiskt hänseende torde
tåla någon modifikation;

att, vidkommande den skattdragandes ställning till det större
samhället, åtminstone en, men en lindrig, personlig skatt till staten låter
försvara sig ur den synpunkten, att de fördelar, en af staten tryggad
samhällsordning bereder, ej äro för en hvar så påtagliga, att
icke en påminnelse derom i skatteform kan vara erforderlig; samt
att, då det nutida samhällets invecklade förhållanden med en
viss nödvändighet kräfva en förr okänd mångfald af skatteformer såsom
vilkor för ernåendet af det stora syftemålet, skattebördornas
möjligaste rättvisa och jemna fördelning, tillräckliga skäl synas före -

ö 12 Personliga skatter.

finnas att i skattesystemet bibehålla äfven den speciela skatteformen
af rent personliga afgifter.

Stödjande sig på dessa motiv, har komitén kommit till det resultat,
att först och främst en personlig skatt till staten fortfarande
bör utgå, samt att i sådant afseende företrädesvis mantalspenningarne
böra bibehållas och erläggas med ett stadgadt belopp (40 öre för man
och 20 öre för qvinna) och enligt de för närvarande gällande grunder;
vidare att för den allmänna sjukvården, hvars tillgodoseende måste
ligga alla samhällsmedlemmar, ej minst de mindre bemedlade, lika
om bjertat, men hvars behöriga upprätthållande måhända skulle försvåras
eller påkalla en betänklig höjning i legosängsatgifterna, om det
bidrag, som lemnas genom den nu utgående personliga sjukvårdsafgiften
blefve vederbörande myndigheter fråntaget, det icke vore med
någon verklig olägenhet förenadt eller i någon mån obilligt att bibehålla
den personliga skatt, som för närvarande af dem fastställes att
utgå för ifrågavarande ändamål; men att deremot alla de personliga
skatter, som nu utgå under namn af personlig skyddsafgift eller afgift
till fattigvården och skolväsendet, borde upphöra, endast med
undantag af den till ett belopp af högst 50 öre uppgående afgift för
hvarje skolbarn, hvilken församlingarna äfven hädanefter skulle hafva
rätt att såsom förut årligen upptaga.

Domkapitlet instämmer till fullo i de motiv, som komitén anfört,
men kan dock icke finna annat, än att de skäl, som föranledt komitén
att föreslå bibehållandet af mantalspenningarne och särskildt sjukvårdsafgiften,
lika mycket tala för bibehållandet af en personlig afgift
till fattigvården och skolväsendet; ty äfven om dessa skatteföremål
kan med allt fog sägas, att de måste ligga alla och ej minst de
mindre bemedlade om hjertat, att d.e äro af den beskaffenhet, att
hvar och en statsmedlen) bör känna sig pligtig att för dem göra någon
uppoffring, samt att denna pligt icke torde vara så klar för alla,
att ej en påminnelse derom i skatteform kan vara erforderlig. Domkapitlet
kan icke dela komiténs åsigt derutinnan, att endast mantalspenningarne
skulle vara en afgift till staten och de öfriga deremot

Personliga skatter. C 13

afgifter till kommunen. Samtliga de ändamål, som ifrågavarande afgifter
afse, äro enligt domkapitlets mening af allmän natur, och att
man gjort dem till kommunala angelägenheter synes uteslutande bero
på praktiska, ehuru visserligen icke derför mindre giltiga grunder.
Men de äro utan tvifvel allesamman väsentliga för hvarje civiliserad
stat såsom sådan, och från denna synpunkt torde intet skäl finnas
att göra någon skilnad dem emellan.

A andra sidan är det dock en alldeles obestridlig grundsats, att
de personliga skatterna ej böra blifva för någon skattdragande alltför
betungande. Det ligger derför i sakens natur, att de måste bestämmas
till låga belopp, och att dessutom för de samhällsmedlemmar,
som befinna sig i särdeles knappa omständigheter, undantag bör
göras — något som också skett i nu gällande nådiga förordning den
24 April 1863, hvilken från mantalspenningarnes erläggande fritager,
utom andra, icke blott dem, som åtnjuta fattigunderstöd, utan äfven
dem, som enligt kommunalstyrelsens intyg böra för fattigdom eller
sjuklighet befrias. Att hvarje fullt arbetsför samhällsmedlem bidrager
till hvart och ett af ifrågavarande ändamål med en afgift, motsvarande
lägsta medelvärdet af ett hälft dagsverke eller 40 öre för
man och 20 öre för qvinna, lärer hvarken kunna anses betungande
eller i minsta mån obilligt, framför allt då man tager i betraktande,
dels att redan år 1823 de personliga skatterna (nemligen mantalspenniugarne,
den personliga skyddsafgiften och kurhusafgiften) uppgingo
till sammanlagdt ännu högre belopp, dels att penningevärdet
sedan dess betydligt sjunkit, hvaremot arbetets värde i samma förhållande
stigit, samt slutligen att efter nämda tidpunkt så väl fattigvården
som skolväsendet erhållit en betydelse och medfört och fortfarande
medföra kostnader, hvarom man då icke ens kunde göra sig
någon föreställning.

Hvad särskildt angår komiténs förslag angående vinörena, så finner
domkapitlet ingen betänklighet vid att tillstyrka nådigt bifall till
det samma, då de belopp, hvarom här är fråga, äro jemförelsevis
obetydliga, och det för öfrigt äfven från andra synpunkter kan synas

C 14 Personliga skatter.

mindre lämpligt, att särskild uttaxering för ifrågavarande ändamål
eger rum.

Strengnäs domkapitel den 15 November 1882.

TJnderdånigst

TH. STRÖMBERG.

C. F. Lindman.

H. Aminson. A. L. Nordwall. Gust. Klingberg.
Karl Henning.

L. H. Lahng.

Domkapitlet i Vesterås.

Stormägtigsté, Allernådigste Konung!

Genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne September
anbefaldt afgifva underdånigt utlåtande angående de i skatteregleringskomiténs
betänkande den 13 September 1882 å pagina 66''
väckta förslag dels om tillägg till nådiga förordningen om kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd den 21 Mars 1862, dels om ändring;
i stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari 1882,
dels ock om ändring i gällande stadganden angående vinören, får
domkapitlet härigenom, för sin del, i underdånighet tillstyrka de af
skatteregleringskomitén väckta förslagen i nämda hänseende.

Vesterås domkapitel den 4 October 1882.

Med etc.

C. O. BJÖRLING.

H. Björnström. J. S. Löfberg.

D. A. Sundén. Th. Billbergh.

J. Janson.

Personliga skatter.

C 15

Domkapitlet i Yexiö.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Skatteregleringskomitén har uti sitt underdåniga betänkande rörande
skattetörhållandena i riket och i sammanhang med deri väckta
förslag derom att, med undantag endast för den personliga sjukvårdsafgiften
samt bestämmelserna om presterskapets och kyrkobetjeningens
aflöning, all utdebitering af personliga utskylder för kommunala ändamål
måtte varda uttryckligen förbjuden, tillika och i öfverensstämmelse
härmed hemstält dels om nödigt tillägg till § 35 i kongl. förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
Mars 1862, dels ock om erforderlig ändring ej mindre af §58 i nådiga
stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari 1882, än
äfven i gällande stadganden angående vinören. Och får domkapitlet, i
nåder anbefaldt att i dessa trenne frågor afgifva utlåtande, underdånigst
meddela, att domkapitlet funnit sig böra komiténs hemställan
i berörda hänseenden till nådigt bifall förorda.

, Vexiö domkapitel den 18 October 1882.

Med etc.

JOH. ANDERSSON.

Gustaf Wetter.

S. E. Melander. Gustaf Haglund.

J. A. Ahlander.

Gust. Sundberg.

0 16

Personliga skatter.

Domkapitlet i Göteborg.

Till Konungen.

I nådig remiss af den 22 sistlidne September har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt domkapitlet att till kongl. ecclesiastikdepartementet
före den 22 dennes afgifva underdånigt utlåtande angående den af
skatteregleringskomitén, i dess till Eders Kongl. Maj:t den 13 i samma
månad afgifna underdåniga »utlåtande och förslag angående skatteförhållandena
i riket», å pag. 66 gjorda underdåniga hemställan dels
om tillägg till nådiga förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående
folkundervisningen i riket den 20 Januari 1882, dels ock om
ändring i gällande stadganden angående vinören; och får till underdånig
åtlydnad häraf domkapitlet, som tagit i öfvervägande hvad af
skatteregleringskomitén blifvit i ofvan omförmälda afseenden anfördt,
nu härigenom afgifva följande underdåniga utlåtande.

Då domkapitlet å ena sidan måste anse det lika billigt, att en
lindrig personlig afgift utgår till kommunen såsom bidrag till bestridande
af dess utgifter, som att, enligt komiterades förslag, sådan afgift
erlägges till landsting och stat, och å den andra måste anmärka,
att det ofta är vida svårare för mindre bemedlade löntagare och små
fastighetsegare att utgöra skatt än för dem, som från inkomstbevillning
äro fria, får domkapitlet för sin del, såvida ändring i nuvarande
beskattningsförhållanden skall göras med afseende på den af komiterade
föreslagna ändring i kyrkostämmoförordningen och stadgan angående
folkundervisningen i riket, underdånigst föreslå, i enlighet med
grefve Sparres i ärendet afgifna »reservation» (IV pag. 161), att, i
stället för de personliga fattigvårds- och folkskoleafgifterna, en personlig
afgift må utgå till kommunen med högst 50 öre per man och
25 öre per qvinna.

Personliga skatter.

C 17

Hvad slutligen angår den af komitén föreslagna ändring i gällande
stadganden angående vinörena, finner domkapitlet skäl att i
■underdånighet instämma i hvad komiterade härutinnan föreslagit.
Göteborgs domkapitel den 15 November 1882.

Underdånigst:

Anton Rosell.
E. S. Fageebeeg.
A. O. Hettrlin,

Fe. Th. Blomsteand.
C. J. SlTNDSTBÖM.

H. Aug. Lindhult.

Domkapitlet i Lund.

Till Konungen.

Då det, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss i ämnet den
22 sistl. September, åligger domkapitlet att afgifva underdånigt utlåtande
angående skatteregleringskomiténs i dess betänkande å pag. 66
väckta förslag dels om tillägg till nådiga förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, dels om ändring
i stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari
1882, dels ock om ändring i gällande stadganden angående vinören,
så får domkapitlet underdånigst anföra, att domkapitlet icke har något
att erinra emot ifrågavarande förslag.

Lunds domkapitel den 25 Oktober 1882.

Underdånigst:

WILH. ELENSBURG.

C. Olbebs.
Clas Wabholm.

C. W. Skabstedt.
Gottfeid Billing.

Carl Westdahl.

C 2

C 18

Personliga skatter.

Domkapitlet i Kalmar.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Domkapitlet i Kalmar får härmed afgifva underdånigt utlåtande
angående skatteregleringskomiténs förslag dels om tillägg till nådiga
förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen
i riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande
stadganden angående vinören.

Domkapitlet utbeder sig att få yttra sig först om de personliga
afgifterna till skolväsendet och om vinören, och derefter om det föreslagna
tillägget till den nådiga förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862,

Komitén föreslår, att personlig afgift må erläggas till staten och
länet för dessas behof, men att sådan afgifts utgörande till kyrkoförsamlingen
må förbjudas. Det skäl till sådant förbud, som komitén
anför, är att 65 landsförsamlingar och 8 städer öfverskridit sin
befogenhet i detta hänseende. Men då komitén jemväl uppgifver,
att två landsting likaledes felat härutinnan, sa torde det vara svårt
att inse, hvarför af detta skäl en sak, som medgifves landstinget,
skall förbjudas kyrkoförsamlingen. Ser man åter på de grunder, dem
komitén anför som skäl för personliga afgifter till staten och länet,
så torde de i ännu högre grad gälla i afseende på kyrkoförsamlingen.
Ar det derjemte så, att der »enhvar har lätt att känna sig såsom
medlem; att han dagligen och stundligen finner sig i åtnjutande af

C 19

Personliga skatter.

de mångfaldiga förmåner, som ur ett dylikt föreningsband för honom
härflyta», så synes obestridligen följa häraf, både att enhvar bör göra
eu ringa uppoffring såsom gengäld för dessa »mångfaldiga förmåner»
och att enhvar kan göra detta under villigt erkännande af billigheten
och rättvisan af en sådan uppoffring.

Beträffande afgifter till skolväsendet vågar domkapitlet hemställa,
om det icke kan anses både lämpligt och billigt, att de samhällsklasser,
som för sina barn åtnjuta alldeles fri undervisning i församlingens
folkskola, såsom bidrag till det numera ganska dyra skolväsendets
underhäll, erlägga den nu stadgade afgiften af högst 50 öre för
person. Komitén föreslår, att en afgift af högst 50 öre årligen
skulle fa uppbäras för hvarje barn, som begagnar undervisningen i
folkskolan. Härvid får domkapitlet erinra om den erfarenhet, som
torde vara allmän åtminstone i städerna, att denna skolafgift, der
den uppburits, menligt inverkat på de mindre bemedlade barnens
skolgång, samt att sjelfva uppbörden varit förenad med svårighet och
obehag. Den personliga afgiften torde derföre hafva afgjordt företräde
framför en skolafgift.

Beträffande vinören, hvilka, såvidt domkapitlet har sig bekant,
temmeligen allmänt lära utgå som bidrag dels till kyrkokassan dels
till en särskild vinkassa; så äro de, näst vin- och byggnadssäden, på
de flesta ställen kyrkornas enda ordentliga årliga inkomst. Ingen afgift
torde så villigt utgöras som denna, så att den kan sägas af det
stora flertalet uppfattas såsom ett uttryck af tillhörigheten till församlingen.
Det torde vara svårt att utfinna något skäl, hvarför det
skulle förbjudas församlingen att af samhällsklasser, som måhända
under hela lifstiden eljest icke gifva något bidrag till kyrkan, uttaga
denna ringa afgift.

I öfverensstämmelse med ofvan anförda får domkapitlet i underdånighet
afstyrka skatteregleringskomiténs förslag dels om ändring af
§ 58 i stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari
1882, dels om ändring i gällande stadganden angående vinören. Såsom
följd häraf far domkapitlet ändtligen ock afstyrka bifall till

C 20

Personliga skatter.

samma komités förslag om tillägg till § 35 i kongl. förordningen angående
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.
Kalmar domkapitel den 4 Oktober 1882.

Med etc.

P. SJÖBRING.

R. Warholm. A. Wiemer. M. Rosberg.

L. N. Hallmer. F. J. Bashrendtz. H. Andersson.

J. A. Johansson.

Domkapitlet i Karlstad.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Med anledning af embetsnote från Herr Statsrådet och Chefen
för kongl. finans-departementet har domkapitlet skolat afgifva underdånigt
utlåtande öfver skatteregleringskomiténs förslag till ändring i
nådiga förordningen angående fattigvården och nådiga stadgan angående
folkundervisningen m. m. i syfte att de personela afgifterna inom
kommunerna må upphöra.

Domkapitlet har härvid icke kunnat förbise den folkvänliga afsigten
med detta förslag, att nämligen frikalla vissa samhällsklassei
från alla afgifter till kommunen, enär de, som icke erlägga bevillning,
skulle i sådant fall blifva fullkomligt skattefria. Då sådan åtgäid
kunde vara berättigad, om de personela afgifterna vore särdeles betungande,
måste den deremot befinnas obefogad, när afgifterna icke
utgöra större belopp än högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna
till fattigvården, med eftergift för den, som befinner sig i särdeles
knappa omständigheter, och minst 6, högst 50 öre af hvarje skattskyldig
person till folkskoleväsendet,

Jemför man dessa afgifter med de dryga utgifter, som för fattigvård
och folkskola inom kommunerna utgå, så måste de betraktas
såsom obetydliga och kunna omöjligen anses orättvisa. Den kropps -

Personliga skatter.

C 21

arbetande klassen är den, som befolkar fattigvården, och dess barn
begagna hnfvudsakligen folkskolan. Att denna klass jemväl i sin mån
bidrager till upprätthållande af två så vigtiga institutioner måste inom
ett ordnadt samhälle befinnas nödigt och lämpligt. Bidraget till fattigvården,
om ock ringa, är en erinran till hvar och en under den
goda dagen, att samhället låter sig vårda om nöden, och afgiften till
folkskolan gifver påminnelse om samhällets uppoffringar för det
uppväxande slägtet. Att frikalla den kroppsarbetande klassen från
sådana afgifter kan ur ekonomisk synpunkt icke kallas barmhertighet,
men är från moralisk sida ett misskännande af dess beredvillighet
till uppoffringar för allmänt väl. Då domkapitlet icke anser sig ega
rätt hysa så ringa tankar om denna klass, och då i afseende på
öfriga samhällsmedlemmar, som jemte kommunal-afgifter på grund af
bevillning jemväl erlägga personela afgifter, frågan om befrielse derifrån
är af ringa vigt, hvaremot budgeten skulle för dem blifva betydligt
tyngre, om alla personela afgifter inom kommunen komme att
upphöra, kan domkapitlet icke underdånigst tillstyrka komiténs förslag
i dessa delar.

Hvad åter beträffar komiténs förslag, att så kallade vinören må
upphöra, och medel för detta ändamål uttagas efter samma grunder,
som för kommunalutskylder är o stadgade, finner domkapitlet saken
vara af så ringa vigt, att domkapitlet icke vill något deremot erinra.

Angående slutligen komiténs förslag, att sådana bestämmelser,
som angå upptagande af personliga eller matlags-afgifter för kommunala
behof i städerna, må upphäfvas, synes domkapitlet en rubbning
i detta hänseende icke vara af behofvet påkallad, enär domkapitlet
icke har sig bekant, att missbruk i fråga härom förekommit.

Karlstads domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

C. H. RUNDGREN.

J. Wallinder. Gullbr. Elowson.

T. Såve. Rudolf Röding.

Ludv. Ekström.

C 22

Personliga skatter.

Domkapitlet i Hernösand.

Till Konungen.

, Eders Kongl. Maj:t har täckts infordra consistorii underdåniga
utlåtande angående skatteregleringskomiténs i dess underdåniga betänkande
(pag. 66) väckta förslag dels om tillägg till nådiga förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen i
riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande stadganden
angående vinören; och anser sig consistorium kunna understödja
hvad komitén härutinnan föreslagit, utom hvad angår förslaget om
upphäfvande af föreskriften i folkskolestadgans 58 §, att hvarje skattskyldig
person inom skoldistriktet skall till skolväsendet årligen bidraga
med en afgift af minst 6 öre och högst 50 öre, hvilken föreskrift
consistorium anser fortfarande böra i nämnda stadga bibehållas.

Undertecknad biskop får i underdånighet åberopa sin i hosföljande
protokollsutdrag intagna, från pluraliteteus åsigt afvikande
mening.

Hernösands domkapitel den 1 November 1882.

Underdånigst:

L. LANDGREN.
W. M. Carlgren.

C. J. Blomberg.
R. M. Matthiesen.

C. J. ÖSTLING.
Herman Wåhlander.

Utdrag af Hernösands consistorii protokoll
den 1 November 1882.

§ 3.

S. D. Genom Statsrådet och Chefen för finans-departementet
hade infordrats consistorii underdåniga utlåtande angående skatteregle -

Personliga skatter.

C 23

ringskomiténs i dess underdåniga betänkande (pag. 66) väckta förslag
dels om tillägg till nådiga förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862, dels om ändring i
stadgan angående folkundervisningen i riket den 20 Januari 1882,
dels ock om ändring i gällande stadganden angående vinören; och
beslöt consistorium att tillstyrka komiténs förslag, utom hvad angår
förslaget om upphäfvande af föreskriften i skolstadgans § 58 att hvarje
skattskyldig person inom skoldistriktet skall till skolväsendet årligen
bidraga med en afgift af minst 6 öre och högst 50 öre, hvilket consistorium
icke kunde biträda.

Herr biskopen ansåg, att komitén bort föreslå ändring i meranämnda
§ i folkskolestadgan i hvad den afser skyldighet för hvarje
barn, som bevistar skolan, att betala en årlig afgift af högst 50 öre;
men då detta hans yrkande icke vann öfrige ledamöters bifall, uttalade
han sin reservation. Ut supra

in fidem.

R. M. Matthiesen.

Domkapitlet i Visby.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga vilja går domkapitlet att afgifva
underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i bilagdt
betänkande å pag. 66 väckta förslag dels om tillägg till nådiga
förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862, dels om ändring i stadgan angående folkundervisningen
i riket den 20 Januari 1882, dels ock om ändring i gällande stadganden
angående vinören.

De ämnen, öfver hvilka underdånigt utlåtande infordrats ifrån

C 24

Personliga skatter.

domkapitlet, utgöra en del af de personliga skatter som kunna påläggas
af landsting eller af kommunalmyndigheter eller kyrkostämma.
Denna del utgöres af sjukvårdsafgift, folkskoleafgift och vinören.

Hvad dervid först angår sjukvårdsafgiften, finner sig domkapitlet
på de af komitén anförda skäl böra tillstyrka nådigt bifall till dess
förslag (underdånigt utlåtande sid. 59) att denna personliga skatt må
bibehållas.

Men då af komitén anföres »att denna skatt utgår för ett ändamål,
hvars tillgodoseende måste ligga alla samhällsmedlemmar, ej
minst de mindre bemedlade, lika om hjertat», synes detta skäl vara
icke mindre bindande i afseende på de genom § 58 i gällande stadga
angående folkundervisningen i riket föreskrifna bidrag och afgifter.
Barnens och ungdomens andeliga — ordet i vidsträcktaste mening taget,.
— vård och uppfostran torde nemligen böra ligga alla samhällsmedlemmar
utan undantag lika varmt om hjertat som den materiella vården
om de sjuka, och som folkskolestadgans nämnda paragraf äfven värnar
om fattigas och medellösas behof af frihet ifrån eller lindring i
afgifter för detta ändamål, tillstyrkes underdånigst att den måtte bibehållas,
och denna personliga afgift fortfarande utgå.

Hvad slutligen vidkommer vinören, torde det tillåtas domkapitlet
att här åberopa det underdåniga utlåtande angående vin- och byggningssäd,
som af kongl. kammarkollegium infordrats och dit afgifvits.

Visby den 8 November 1882.

Underdånigst

L. A. ANJOU.

O. W. Lemke. C. J. Beegman. J. A. Fagekholm.

N. F. Ofverberg.

Personliga skatter.

C 25

Stockholms stads consistorium

angående komiténs förslag om tillägg till Kongl. förordningen
angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 November 1863 samt till Kongl. stadgan om folkundervisningen
i Stockholms stad den 27 September 1861.

Till Konungen.

Sedan Stockholms stads consistorium erhållit nådig befallning att
afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i dess
betänkande väckta förslag å pag. 66 och 67 om tillägg till nådiga
förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 November 1863 samt likaledes å pag. 67 om tilllägg
till nådiga stadgan angående folkundervisningen i Stockholms
stad den 27 September 1861, får consistorium i underdånighet yttra,
att consistorium vid ifrågavarande förslag icke har något att erinra.

Stockholm den 14 November 1882.

XJnderdånigst:

Erith. Grafström. E. Bergman.

Axel Landqvist. E. M. Schultzberg.

A. Sjöding. A. W. Staaff.

A. H. Hallin.

C 26

Personliga skatter.

• 9

OfverståtMllareembetet

och

K. Maj:ts Befallningshafvande i länen

angående komiténs förslag om ändring i Kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871.

Öfverståthållareembetet.

Till Konungen.

I anledning af nådig remiss den 22 sistlidne september med befallning
till öfverståthållareembetet att till kongl. ecklesiastikdepartementet
afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs
å sida 66 i dess betänkande väckta förslag om afskaffande af
den personliga fattigvårdsafgiften, har öfverståthållareembetet, enär
denna fråga kan anses beröra Stockholms kommuns ekonomiska intresse,
inhemtat stadsfullmäktiges yttrande.

Med öfverlemnande af detta yttrande,*) som jemväl innehåller uttalande
i andra delar, hvarom öfverståthållareembetet afgifver särskilda
underdåniga utlåtanden, får öfverståthållareembetet för egen
del anföra, att då den inkomst, fattigvårdsafgiften bereder staden, icke
är så betydande, att dess borttagande kan anses för kommunen medföra
någon känbar förlust i ekonomiskt afseende, öfverståthållareem -

*) Se sid. B 161.

Personliga skatter.

C 27

betet icke vill motsätta sig den föreslagna förändringen, för den händelse
dess genomförande skulle anses vara för landet i allmänhet
gagneligt.

Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 30 November 1882.

Underdånigst

GUST. af UGGLAS.

Semmy Rubenson.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i
Stockholms län.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl. Maj:t
behagat infordra Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes utlåtande
öfver särskilda komiterades förslag om ändring i nådiga förordningen
den 9 Juni 1871 om fattigvården; och får, under åberopande af de
skäl komiterade anfört, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förorda
bifall till samma förslag.

Stockholm å landskansliet den 16 November 1882.

Underdånigst

W. STRÅLE.

Sten Drakenberg.

C 28

Personliga skatter.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i
Upsala län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 sistlidne Septemberghar blifvit länsstyrelsen
anbefaldt, att till kongl. ecklesiastikdepartementet afgifva
underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i dess betänkande
å sid. 66 väckta förslag om ändring i nådiga förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871; och får i underdånighet länsstyrelsen
förklara, att länsstyrelsen mot samma förslag icke har något
att erinra.

Landskansliet i Upsala den 6 November 1882.

Underdånigst

A. HAMILTON.

P. H. Löfqvist.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Södermanlands län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig remiss den 22 sistlidne September får
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva underdånigt utlå -

C 29

Personliga skatter.

tande angående skatteregleringskomiténs i dess afgifna betänkande å pag.
66 väckta förslag om ändring i nådiga förordningen angående fattigvården
den 9 Juni 1871, och dervid, enär ifrågavarande skatt, derest den
icke utsträckes utöfver sitt nuvarande maximum, icke kan anses i
minsta mån för arbetaren betungande eller inverkande på hans lefnadsomständigheter,
men rättvisa och billighet synas fordra, att jemväl
arbetaren bör lemna något bidrag för det skydd och understöd, som
han, i händelse af nöd, af kommunen åtnjuter, i underdånighet afstyrka
den af skatteregleringskomitén föreslagna ändringen.

Nyköping i landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

G. LAGERBJELKE.

Gustaf Nordeman.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i
Östergötlands län.

Till Konungen.

Till fullgörande af nådig befallning i skrifvelsen den 22 sistlidne
September får landshöfdingeembetet härmed afgifva infordradt underdånigt
utlåtande öfver det af skatteregleringskomitén väckta förslag
till ändring i nådiga förordningen angående fattigvården den 9 Juni
1871 och härvid, då samma förslag blott är en följd af komiténs af
landshöfdingeembetet i utlåtande till civildepartementet i underdånighet
tillstyrkta förslag om upphäfvande af föreskrifterna angående

C 30

Personliga skatter.

upptagande af personliga eller matlagsafgifter för kommunala behof,
underdånigst tillstyrka hvad komitén i sådant afseende föreslagit.
Linköpings slott i landskansliet den 21 November 1882.
Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Adolf Wallenberg. N. H. Joachimsson.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i
Jönköpings län.

Till Konungen.

Medelst nådig remiss af den 22 sistlidne September har Eders
Kongl. Maj:t behagat anbefalla Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs väckta
förslag om den ändring i Kong], förordningen den 9 Juni 1871, angående
fattigvården, att den i § 33 stadgade personliga afgift af högst femtio
öre för man och tjugofem öre för qvinna, som inom fattigvårdssamhälle
är mantalsskrifven och fyllt aderton år, icke vidare skulle få
uppbäras; och får Kongl. Maj:ts befallningshafvande till fullgörande
af berörde befallning i underdånighet anföra följande:

Den personliga fattigvårdsafgiften blef visserligen, såsom komitén
anmärkt, lagstadgad först genom Kongl. stadgan för fattigvården i
Stockholm den 1 April 1843, deruti förordnades att de allmänna fattigförsörjningsafgifter,
hvilka af stadens invånare erläggas, skulle utgå
dels med en viss mindre afgift af hvarje mantalsskrifven person, som
fyllt aderton år, dels med vissa skillingar å riksdalern af de skattskyldiges
bevillning till staten, enligt andra artikeln bevillningsförordningen;
men otvifvelaktigt är, att personliga afgifter till fattigvården

-Personliga skatter. C 31

i orterne långt derförinnan varit i användning med tillämpning af
kongl. kungörelsen den 14 Februari 1811, angående den allmänna
skyldigheten att bidraga till de fattiges vård och försörjande. Den
innehåller nämligen, att sedan Rikets Ständer i skrifvelse den 24 November
1809 gjort underdånig framställning om nedsättande af en
komité för utarbetande af förslag till en fattigvård, allmän för riket
och lämpad efter särskilda orters enskilda beskaffenhet och behof,
samt Kongl. Maj:t genom nådig proposition vid riksdagen i Örebro
år 1810 inhemtat Rikets Ständers underdåniga utlåtande, huruvida icke
skyldigheten att försörja de fattige, vare sig äldre eller barn, kunde
anses åligga hvar och en, som icke sjelf vore i behof af andras hjelp,
samt huruvida icke i följd häraf de beslut, som af städer och församlingar
på landet genom pluralitet vidtogos om afgifter till de fattiges
försörjande, kunde anses, sedan desamma blifvit af Kongl. Maj:t
gillade och pröfvade, förbindande för dem, hvilka varit vid beslutet
frånvarande eller till beslutet nekat, så gåfvo Rikets Ständer uti skrifvelse
den 17 oktober nämnda år härå det svar, att de af Kongl.
Maj:t sålunda framstälda grunder till de fattiges försörjande och sättet
att bestämma de dertill erforderliga afgifter vore enlige så väl
med ännu gällande allmänna författningar i ämnet, som med samhällsordningens
ostridiga fordringar, samt att Rikets Ständer så mycket
heldre gillat och antagit dessa grunder, som, då de inom hvarje stad
eller församling på landet i följd deraf vidtagna beslut om afgifter
till de fattiges underhåll komme att af Kongl. Maj:t pröfvas och
fastställas, all farhåga för dessa afgifters ojemna och egenmäktiga
fördelning syntes försvinna, hvaremellertid de vid sockenstämmor redan
förut ingångna frivilliga öfverenskommelser om fattigförsörjningen
kunde tjena till efterrättelse. Hvad sålunda af Kongl. Maj:t och Rikets
Ständer föreslagits, gillats och antagits fann Kongl. Maj:t för
godt att genom ofvan nämnda kungörelse bekantgöra, för att tjena
till grund och rättesnöre vid de särskilda frågor, som i städer och
församlingar på landet kunde uppkomma om de fattiges försörjande,
intilldess den af Rikets Ständer äskade allmänna författning i ämnet

C 32

Personliga skatter.

kunde blifva stadgad; hvarjemte Kongl. Maj:t uppmanade till öfverenskommelsers
ingående, der dessa ännu saknades. Härmed var grundsatsen
angående skyldigheten för alla att deltaga i vården och understöd
för de fattige erkänd, och det var med åberopande af denna
grundsats, som Kongl. Maj:t uti sin ofvanberörda till riksdagen i Örebro
aflåtna proposition tillika hemstälde, huruvida icke alla sjömän,
hvilka vid Göteborgs sjömanshus inmönstrades, borde åläggas att betala
vissa afgifter till de vid nämnde stad belägne Amiralitets-,
Warfs- och Orgryte församlingars fattigvårdsinrättning, som i brist af
tillräckligt understöd hotades med obestånd, hvilken hemställan af
Rikets Ständer besvarades dermed, att de medgåfvo att vissa personliga
afgifter skulle tills vidare erläggas af allt sjöfolk, som förhyrdes,
ej allenast i Göteborg, utan ock i rikets öfriga städer, derifrån sjöfart
idkades och hvarest fattigvårdsanstalter redan funnes eller då de
framdeles kunde varda inrättade; och var i afseende å dessa förstår
1864, på kommersekollegii derom gjorda hemställan, upphäfda fattigvårdsafgifter
personlighetsprincipen så fullständigt genomförd, att till
och med »kockar, kocksmater och gossar, samt andra, hvilka jemte
kost om bord njöte någon aflöning», hade att erlägga fyra skillingar
om året i fattigvårdsafgift. Personliga afgifter till fattigvården funnos
sålunda för särskilda personer till beloppen faststälda redan före utfärdandet
af kongl. förordningen den 1 April 1843 angående fattigvården
i Stockholms stad och kongl. förordningen den 25 Maj 1847
angående fattigvården i riket. Genom denna senare författning blef,
i öfverensstämmelse med Rikets Ständers uti underdånig skrifvelse den
12 juni 1841 öfverlemnade förslag till stadga om fattigvården i riket,
bestämdt att, der tillgångarne icke vore för behofvet tillräckliga, en
personlig afgift af högst åtta skillingar för mans- och fyra skillingar
för qvinsperson, som vore inantalsskrifven och fyllt aderton år, skulle
få upptagas, dock att eftergift häraf kunde medgifvas för den, som
befunne sig i särdeles knappa omständigheter; men i § 24 blef tillika
förklaradt, att berörde föreskrift icke skulle gälla för Stockholms
stad, hvarest, äfven vid den genom kongl. kungörelsen den 2 oktober

Personliga skatter. C 33

1857 stadgade förhöjning i den personliga fattigvårdsafgiften till högst
femtio öre för mans- och tjugofem öre för qvinsperson, förhållandet
i detta hänseende förblef oförändradt, så att, i enlighet med föreskriften
i § 19 af 1843 års fattigvårdsstadga, det personliga bidraget till
fattigvården i hufvudstaden icke annorledes var till beloppet bestämdt,
än att det skulle erläggas med en viss mindre afgift. Denna mindre
afgift blef af Kongl. Maj:t vid stadgans utfärdande anbefald, oaktadt
någon personlig afgift icke tagits i beräkning i det förslag till »ordning
för Stockholms stads fattigvård», som under den 5 juni 1839
till Kongl. Maj:t afgafs utaf de år 1838 för behandling af frågan om
fattigvården derstädes i nåder förordnade, komiterade. Tvärtom hade
komiterade i sitt betänkande uttryckligen förklarat, att det, i fråga
om utfinnande af medel till fyllande af de nödiga behofven, visserligen
■syntes vara den enklaste utvägen, att, likasom för kolerautgifternas
godtgörande egde rum, påföra hufvudstadens skattskyldige invånare
■en ytterligare omedelbar utskyld, att utgöras till någon del såsom
kapitationsafgift; men att komiterade, enär stadens fastighetsegare
och öfriga skattdragande invånare vore med fattighusafgifter samt
allmänna fattigförsörjnings- och sjukvårdsafgifter, förutom flere andra
kommunalumgälder, redan nog betungade, ansåge en ytterligare direkt
beskattning för nämnda ändamål således icke böra, utan i särdeles
nödfall, komma i fråga.

A id de särskilda tillfällen, då sedermera inom riksdagen förslag
om ändringar i fattigvårdslagstiftningen blifvit väckte och funnits böra
föranleda till underdåniga framställningar i ämnet, hafva dessa förslag
icke någon gåDg afsett upphäfvande af den personela fättigvårdsafgiften.
Fast mera hafva förslagen gått i motsatt riktning, eller att
denna afgift borde till beloppet förhöjas. Uti sin till Kongl. Maj:t
under den 9 juni 1857 aflåtna underdåniga skrifvelse, angående ändring
i § 10 af kongl. förordningen den 15 juli 1853, säga sig Rikets
Ständer hafva fästat uppmärksamhet derå, att i mom. 1 af nämnda
§ funnes föreskrifvet, att der omnämnda afgift ej finge öfverstiga åtta
skillingar för mans- och fyra skillingar för qvinsperson, men att, då

C 3

C 34

Personliga skatter.

de folkklasser, hvilka i synnerhet ligga fattigvården till last, bordeskäligen
bidraga till dennas upprätthållande, samt genom afgiftens
förhöjande ända till dubbla beloppet den mindre bemedlade icke kunde
med afseende å förändrade pris- och värdeförhållanden anses mera
betungad än förut, Rikets Ständer funne sig böra anhålla om afgiftensförhöjning,
hvilken ock sedermera blef genom kongl. kungörelsen den
2 oktober 1857 faststäld och fortfarande, enligt kongl. förordningen
den 9 juni 1871, är bibehållen. Vid behandlingen år 1869 af de
flera då inom Riksdagen väckta motioner om ändringar i fattigvårdslagstiftningen
höjdes icke heller någon röst emot den personela afgiftens
bibehållande; men ett i det af Andra Kammarens tillfälliga utskott
n:o 2 afgifna utlåtande i ämnet utan meningsskiljaktighet framstäldt
förslag, att berörde afgift, hvilken synts utskottet med fog
kunna höjas till en krona för man och femtio öre för qvinna, måtte
kunna, efter kommunalstämmans bepröfvande, bestämmas till nämnda
belopp, blef likväl icke af Kammaren antaget, utan enades Riksdagens
begge Kamrar derom, att de i då gällande förordning befintliga stadganden
rörande fattigvårdsbidragen borde bibehållas, hvilket ock blef
förhållandet, då nu gällande hela riket omfattande förordning utfärdades.

Emot skatteregleringskomiténs uttalade mening i fråga om den
personliga fattigvårdsafgiftens obillighet står sålunda den af svenska
folkets representanter vid flera tillfällen uttalade mening, att skyldigheten
att bidraga till de fattiges försörjning måste anses åligga en
hvar, som icke sjelf är i behof af andras hjelp, samt att eftergift
från denna personliga förpligtelse må beviljas endast den, som befinner
sig i särdeles knappa omständigheter; och då folkets vanor och
föreställningssätt med fullt skäl lära böra tagas i betraktande äfven
vid lagstiftandet på detta område, samt bemödandet att kasta snart
sagdt alla bidrag till kommunala behof på dem, som utgöra bevillning
efter andra artikeln bevillningsförordningen, på samma gång antalet
af dem, hvilka äro fritagne från utgörandet af sådan bevillning,
ifrågasättes att förökas, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning innebär en vida större obillighet, än den af komitén an -

Personliga skatter.

C 35

märkta, finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande af dessa skäl sig
förhindrad att nnderstödja komiténs förslag om den personliga fattigvårdsafgiftens
borttagande.

Jönköping i Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst:

C. EKSTRÖM.

A. B. Bagge.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Kronobergs län.

Till Konungen.

I följd af Eders Maj:ts nådiga befallning i remiss af den 22
sistlidne september får Eders Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva
underdånigt utlåtande öfver skatteregleringskomiténs i bifogadt
betänkande väckta förslag om ändring i 33 § af nådiga förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871.

Att enhvar, som icke sjelf är i behof af andras hjelp, har skyldighet
att bidraga till de fattigas försörjande, är en af gammalt erkänd
grundsats; och Eders Maj:ts befallningshafvande har icke ens
förr än genom skatteregleringskomiténs ifrågavarande betänkande hört
något yrkande framställas om borttagande af den personliga afgift
till fattigvården, som i nu gällande fattigvårdsförordning är stadgad.
Visserligen hafva åtskilliga kommuner öfverskridit sin befogenhet att
för fattigvården såväl som för hvarjehanda andra kommunala ändamål
uttaga personliga afgifter; och att förekomma sådant obehörigt
tillvägagående å kommunens sida, äfvensom att i någon skälig mon
inskränka de personliga afgifterna, är visserligen välbetänkt; men att

C 36

Personliga skatter.

härutinnan gå så långt, att äfven den personliga fattigvårdsafgiften
skulle afskaffas, anser Eders Maj:ts befallningshafvande icke tillrådligt
eller af det allmänna rättsmedvetandet fordradt; och Eders Maj:ts
befallningshafvande finner sig derför böra underdånigst afstyrka detta
förslag.

Yexiö i Landskanslist den 18 November 1882.

Underdånigst:

G. WENNERBERG.

C. A. Holmberg.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i
Kalmar län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss
den 22 sistlidne September får länsstyrelsen såsom underdånigt utlåtande
öfver skatteregleringskomiténs förslag till ändring af § 33 i
nådiga förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871 anföra
att, då den personliga fattigvårdsafgiften tvifvelsutan är den minst
lämpliga af de nu stadgade kommunala afgifterna, länsstyrelsen, hvars
åsigt öfverensstämmer med komiténs deruti, att de personliga utskylderna
så väl till staten som till kommunen böra begränsas till skäligt
belopp, icke har något att erinra mot komiténs förslag i fråga om
upphörande af ofvannämnda afgift, hvilken för öfrigt afser bidrag till
en kommunal institution, hvars anlitande icke, såsom förhållandet är
med folkskolan, är för kommunens invånare obligatoriskt.

Kalmar i Landskansliet den 6 November 1882.

Underdånigst

G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme.

Personliga skatter.

C 37

Kong*!. Maj:ts Befallningshafvande i

Gotlands län.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22 sistlidne
September, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anbefalts
att afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs
förslag om ändring uti kongl. förordningen angående fattigvården,
den 9 Juni 1871, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som den 20 i denna månad till Eders Kongl. Maj:ts civildepartement
insändt yttrande i fråga om närande komités förslag, afseende ändringar
uti grunderna för kommunal-beskattningen, och deruti uttalat
sin åsigt särskildt om personliga utskylder till kommun, anföra, att
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra instämma uti
den särskilda mening, som af komitéledamöterne grefve Sparre och
Fosser uttalats, nemligen att en personlig skatt inom kommunen för
dess behof bör bibehållas till det af desse ledamöter begränsade belopp.
För denna åsigt åberopas icke allenast de skäl, desse ledamöter
anfört, utan äfven det förhållande, att mången arbetare och
yrkesidkare, som icke är qvalificerad att skatta efter fyrk, likväl befinner
sig i en ställning, fullt jemförlig med de mindre, efter fyrk beskattade,
jordegarne; och anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
företrädesvis böra förorda, att den personliga afgiften för
folkskolans behof måtte bibehållas, enär flertalet inom kommunerna
af dessa skolor hafva direkt gagn.

Visby Landskansli den 29 November 1882.

Underdånigst

RUD. HORN.

Johan Hambrceus.

■i

C 38

Personliga skatter.

Kong*!. Maj:ts Befallningshafvande i

Blekinge län.

Underdånigt utlåtande.

Såsom infordradt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i
afgifvet betänkande väckta förslag om ändring i nådiga förordningen
angående fattigvården, den 9 juni 1871, får Eders Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet anföra, att Eders Maj:ts befallningshafvande
icke har något att erinra derom, att § 33 i berörda nådiga
förordning erhåller den af komitén föreslagna, förändrade lydelsen
Carlskrona å Laudskansliet den 12 Oktober 1882.

H. WACHTMEISTER.

Carl Christopherson.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Kristianstads län.

Till Konungen.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom vederbörande
departement den 22 sistlidne September meddelad föreskrift,
får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva under -

Personliga skatter.

G 39

■dånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i dess betänkande
•å pag. 66 väckta förslag om ändring i nådiga förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871.

Förslaget afser att från 33 § i åberopade nådiga förordning borttaga
stadgandet att, om afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården
afsedda fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, kollekter,
frivilliga gåfvor och andra sådana inkomster icke äro tillräckliga
för fattigvårdens bestridande, kommunen må utdebitera en årlig
afgift af högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna, som inom fattigvårdssamhället
är mantalsskrifven och fyllt 18 år.

Uti särskildt denna dag till Eders Kongl. Maj:ts civildepartement
afgifvet underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs förslag
om tillägg till nådiga förordningarne om landsting, samt kommunalstyrelse
å landet och i stad beträffande personliga afgifter i
allmänhet, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande delat komiténs
åsigt i afseende på personlig skatt dels till staten och dels till allmänna
sjukvården, men beträffande förslaget om afskaffande af all
personlig afgift till kommunen, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
varit af annan mening och tillstyrkt bibehållande af en så^
dan afgift, nemligen den till folkskoleväsendet af högst 50 öre för
man och 25 öre för qvinna, som inom kommunen är mantalsskrifven
och fyllt 18 år, och, under förutsättning af godkännande deraf, anser
sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke hafva att erinra mot
förslaget om borttagande från 33 § af nådiga förordningen om fattigvården
af stadgandet om personel afgift till fattigvården.

Kristianstads Landskansli den 11 November 1882.

Underdånigst

TROLLE-WACIITMEISTER.

W. Ehrenborg.

C 40

Personliga skatter.

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i

Malmöhus län.

Till Konungen!

Uti nådig resolution den 22 sistlidne September har Eders Kongl,
Maj:t anbefalt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva
underdånigt utlåtande angående Skatteregleringskomiténs förslag, att
§ 33 i Kongl. Förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871
må erhålla följande förändrade lydelse:

»Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården afsedda
fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, kollekter, frivilliga gåfvor
och andra sådana inkomster icke äro tillräckliga för fattigvårdens
bestridande, skall hvad derutöfver fordras fyllas genom tillskott efter
de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro
stadgade».

Då den föreslagna förändringen, som afser upphäfvande af personliga
afgifter, är i full öfverensstämmelse med föreslagna ändringar
och tillägg till kommunalförfattningarna i enahanda syfte, får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i likhet med sitt underdåniga yttrande
öfver sistberörda förslag, i underdånighet förklara att emot
ifrågavarande förslag icke något är ifrån Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
sida att erinra,

Malmö Landskansli den 21 November 1882.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Folke Hain.

Personliga skatter.

C 41

Kongl Maj:ts Befallningshafvande i
Hallands län.

Till Konungen!

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution den 22 sistlidne
September, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i fråga
om skatteregleringskomiténs förslag om ändring i Eders Kongl. Maj:ts
nådiga förordning angående fattigvården den 9 Juni 1871, afseende
den personliga fattigvårdsafgiftens borttagande, härigenom underdånigst
afgifva utlåtande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser för sin del särdeles
lämpligt, att genom en mindre personlig skatt hvarje medlem af
samhället sättes i tillfälle att bidraga till kostnaden för fyllande af
dess behof och derigenom manas till Jifligare deltagande i samhällets
angelägenheter; men då skatteregleringskomitén i sådant afseende
föreslagit bibehållande af såväl mantalspenningarne som den personliga
sjukvårdsafgiften, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
intet att erinra mot borttagande af alla öfriga personliga utskylder;
i följd hvaraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, under förutsättning
af den ifrågaställa skatteregleringens genomförande, underdånigst
tillstyrker nådigt bifall till den föreslagna ändrade lydelsen
af § 33 i ofvanberörda nådiga förordning om fattigvården.

Halmstads slott den 28 Oktober 1882.

Underdånigst

F. W. LEIJONANCKER.

II. G. Nycander.

C 42

Personliga skatter.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen!

På grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den
22 sistlidne September åligger det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att afgifva underdånigt utlåtande öfver skatteregleringskomiténs
i öfverlemnadt betänkande å pag. 66 väckta, underdåniga
förslag om ändring i nådiga förordningen angående fattigvården den
9 Juni 1871; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant
afseende underdånigst åberopa, hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört uti ett annat denna dag afgifvet underdånigt utlåtande
öfver nämnda komités i vissa andra afseenden framstälda förslag, af
hvilket utlåtande utdrag underdånigst bifogas i hit hörande delar.*)
Göteborg, å Landskontoret, den 21 November 1882.

Underdånigst

ALB. EHKENSVÅRD.

V. Billmanson.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Elfsborgs län.

Till Konungen!

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss
den 22 sistlidne September angående skatteregleringskomiténs förslag beträffande
ändring i nådiga förordningen om fattigvården den 9 Juni 1871,
får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva underdånigt
yttrande.

*) Se sid. B. 21—24.

Personliga skatter.

C 43

Då förslaget beträffande fattigvården icke afser annan förändring
än upphäfvande af den i 33 § i Kongl. förordningen den 9 Juni 1871
till fattigvårdens bestridande bestämda personliga afgift af »högst 50
öre för man och 25 öre för qvinna, som inom fattigvårdssamhället
mantalsskrifven är och fyllt 18 år, dock att eftergift må beviljas den,
som befinnes i särdeles knappa omständigheter», så tillåter sig Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet åberopa, hvad i
dess, denne dag afgifna, utlåtande angående förslaget till ändringar i
den kommunala beskattningen å landet blifvit yttradt angående den
personliga folkskoieafgiften, som med den ifrågavarande är fullt jemförlig.

Kommunalutskylderna och, ibland dem, fattigvårdstungan äro,
särdeles inom vissa kommuner, redan så tryckande, att man icke utan
yttersta varsamhet kan förhöja dem, och en sådan förhöjning flerestädes
af 12 å 13 procent skulle blifva följden af denna samt folkskoleafgiftens
borttagande.

Allt ifrån den tid, då obligatorisk fattigvård finnes i vårt land,
synes det hafva ålegat en hvar, som icke sjelf var i behof af andras
hjelp, att i någon mån dertill bidraga.

Det kan icke eller bestridas, att ingen kan anses närmare eller
mera pligtig att under sina friska dagar bidraga till fattigvården, än
den, som vid sjukdoms- eller olycksfall, eller på ålderdomen, i saknad
af andra tillgångar, faller fattigvården till last. I allmänhet ådagalägges
också af obemedlade mycken omsorg om att blifva behörigen
mantalsskrifne och de synas således icke hysa någon motvilja mot
denna afgift. <

Med erfarenhet om den hårdhet emot de hjelpbehöfvande från
fattigvårdsstyrelsernas sida, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ganska ofta af embetspligt måste bekämpa, utan att likväl
alltid kunna komma den verkligt behöfvande till hjelp, befarar Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att denna hårdhet skulle väsendtligen
ökas genom förbittringen öfver, att den allt hittills utgående
personella afgiften af dem, som kunna erlägga densamma, borttoges;

0 44

Personliga skatter.

helst 2 § af fattigvårdsförordningen medgifver fattigvårdssamhälle att
för beviljande af fattigvård i andra fall än de få, för hvilka enligt 1
§ sådan vård skall lemnas, bestämma grunderna; och det vore mer
än sannolikt, att, om den hittills varande rättigheten att upptaga
personlig afgift, betoges samhället, dessa grunder icke komme att bestämmas
ur menniskokärlekens synpunkt, hvarförutan lagen om fattigvården
svårligen gör tillfyllest. Den ringa afgiften kan icke eller
under nuvarande förhållanden anses tryckande, och, der den så verkar,
blifver den i allmänhet afkortad i följd af bristande tillgång.
Deremot äro, på sätt Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande i ofvan
berörda utlåtande tillåtit sig finna, kommunalutskylderna för ganska
många af de dertill förbundna ganska tunga. Detta är i synnerhet
fallet med åtskilliga i städernas grannskap belägna eller stundom
genom tillfällig stoppning i rörelsen och deraf föranledd arbetslöshet
tryckta kommuner; och om man också icke anser lagstiftaren hafva
gått nog långt i att, på sätt som skett genom Kongl. kungörelsen den
14 Februari 1811 och Kongl. brefvet till Kongl. kammarkollegium den
30 December 1830, »lemna församlingen obetaget att . sig emellan»
»samråda och besluta, hvad torpare och mindre bemedlade sockenboer»
»borde, efter råd och lägenhet, till de fattiges vård och underhåll»
»bidraga», hvilken gamla sedvänja synes hafva å vissa orter bibehållits
äfven efter införande af senare tiders fattigvårdsförordningar, så
synes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande den rätt, som i nu
gällande lag medgifvits fattigvårdssamhället, att upptaga en afgift af
högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna ingalunda öfverdrifven.
Någon frihet torde dock med afseende på särskilda förhållanden böra
medgifvas kommunalstyrelsen.

Wenersborg, i Landskansliet, den 20 November 1882.

Underdånigst

E. SPARRE.

Ludv. Almqvist.

Personliga skatter.

C 45

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i

Skaraborgs län.

Underdånigt memorial.

Åberopande sitt denna dag på grund af nådig föreskrift afgifna
och till Eders Kongl. Maj:ts civildepartement öfverlemnade utlåtande i
anledning af skatteregleringskomiténs förslag om tillägg till gällande
förordningar angående landsting samt kommunalstyrelse i stad och å
landet m. m. får, till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga
befallning i remissresolution den 22 nästlidne september, att jemväl
afgifva utlåtande angående samma komités i dess betänkande
pag. 66 likaledes framstälda förslag om ändring i nådiga förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmed i sistnämnda hänseende sig yttra; och dervid,
undvikande att upprepa de tankar och åsigter, som angående de i
gällande författningar stadgade personliga skatteafgifterna i förstnämnda
utlåtande blifvit uttalade, hvarigenom en onödig vidlyftighet
skulle föranledas, endast underdånigt tillkännagifva, att emot nådigt
bifall till komiterades berörda ändringsförslag å Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes sida anledning till anmärkning icke förekommer.

Marieholm, i Landskansliet, den 21 oktober 1882.

C. A. SJÖCRONA.

Axel Bolinder.

C 46

Personliga skatter.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i

Wermlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss af den 22 sistlidne september har Konungens
befallningshafvande fått sig anbefaldt att före den 22 innevarande
månad afgifva underdånigt utlåtande öfver skatteregleringskomiténs å
pag. 66 af betänkandet afgifna förslag om sådan ändring i nådiga
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att den rätt,
fattigvårdssamhälle nu eger att för fattigvårdens behof upptaga personela
afgifter, skulle upphöra; och får Konungens befallningshafvande,
till underdånig åtlydnad häraf, i underdånighet anmäla, det Konungens
befallningshafvande icke har något att emot detta förslag erinra.

Carlstad i Landskansliet den 8 November 1882.

Underdånigst:

H. GYLLENRAM.

C. E. Varenius.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Örehro län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning
i remiss den 22 sistlidne september får Eders Kongl. Maj:ts be -

Personliga skatter.

C 47

fallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver det af
skatteregleringskomitén i dess betänkande III afdelningen pag. 66
väckta förslag om sådan ändring af 33 § i kongl. förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, att deri för fattigvårdens bestridande
stadgade årliga afgift af högst femtio öre för man och
tjugofem öre för qvinna, som är mantalsskrifven inom fattigvårdssamhället
och fyllt aderton år, skall upphöra att vidare utgå.

På de skäl, komitén anfört för inskränkning och minskning af de
för närvarande till stats- och kommunala ändamål utgående personliga
skatter och afgifter, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet tillstyrka bifall till hvad komitén uti ifrågavarande
afseende föreslagit.

Örebro Slott i Landskansliet den 31 Oktober 1882.

Underdånigst:

AXEL BERGSTRÖM.

Aug. ffelling.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Westmanlands län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 22
sistlidne september i fråga om utlåtande angående skatteregleringskomiténs
i bilagdt betänkande å pag. 66 väckta förslag om ändring
i nådiga förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, får
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som anser borttagande af
personliga utskylder för kommunala behof i den utsträckning, skatteregleringskomitén
föreslagit, vara välgrundadt, i underdånighet förklara,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke har något

C 48 Personliga skatter.

emot nådigt bifall till det väckta förslaget om ändring i nyssnämnda
nådiga förordning att i underdånighet erinra.

Westerås slott i landskansliet och landskontoret d. 20 Nov. 1882.

Underdånigst:

REINHOLD CHARPENTIER.

L. W. Ahlm. C. E. Stålhös.

Kongl Maj:ts Befallningshafvande i
Kopparbergs län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts befallning i nådig remiss den 22
sistlidne September får länsstyrelsen härmed afgifva underdånigt utlåtande
angående skatteregleringskomiténs i den nådiga remissen bilagdt betänkande
å pag. 66 väckta förslag om ändring i nådiga förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871; och får länsstyrelsen i sådant afseende
underdånigst anföra, att länstyrelsen väl för sin del biträder skatteregleringskomiténs
åsigt, att den till fattigvården särskildt för närvarande
inom kommunerna utgående personela afgift bör försvinna, men att,
uppå skäl, som länstyrelsen andragit uti ett annat denna dag afgifvet
underdånigt utlåtande öfver skatteregleringskomiténs i samma betänkande
väckta förslag å pag. 60 och 66 om tillägg till nådiga förordningarne
den 21 Mars 1862 om landsting samt kommunalstyrelse å landet
och i stad äfvensom å pag. 67 om upphäfvande af vissa resolutioner
angående upptagande af personliga eller matlagsafgifter för
kommunala behof, länsstyrelsen, i likhet med reservanten grefve Sparre,

Personliga skatter.

C 49

anser att till bestridande af gemensamma kommunala utgifter en
personlig afgift bör till kommunen utgå, vid hvilket förhållande och
på det icke hinder måtte möta att, der så erfordras, använda den
genom nyssnämnda personliga afgift kommunen tillfallande inkomst
jemväl till bestridande af utgifter för fattigvården, den af komitén
föreslagna redaktion af 33 § i fattigvårdsförordningen torde böra ändras
sålunda, att ordet »sådana», hvarmed väl måtte förstås »för fattigvården
afsedda» inkomster, måtte utgå, så att paragrafen erhåller
följande lydelse: »Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården
afsedda fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, kollekter,
frivilliga gåfvor och andra inkomster icke äro tillräckliga för
fattigvårdens bestridande, skall hvad derutöfver erfordras fyllas genom
tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet äro stadgade».

Falun i Landskanslist den 20 November 1882,

Underdånigst

CURRY TREFFENBERG.

Edvard Bolin.

Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i
Gefleborgs län.

Till Konungen.

Jemlikt nådig föreskrift den 22 sistlidne September åligger det
länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs
å pag. 66 i betänkande af den 13 nyssnämnde månad väckta
förslag om ändring i nådiga förordningen angående fattigvården, den
B Juni 1871, afseende borttagande af rättigheten för fattigvårdssam C

C 50 Personliga skatter.

hälle att såsom bidrag till bestridandet af kostnaderna för fattigvården
upptaga personlig afgift.

Emot detta af omtanke för de minst bemedlade samhällsklasserna
framstälda förslag torde väl föga varit att erinra, ifall komité»
funnit giltigt skäl till dessa samhällsklassers befriande jemväl från andra
utskylder. Men då anledning synes hafva saknats till borttagande
ej mindre af en för alla medborgare gemensam personlig skatt till
staten, oaktadt i dennas utgifter äfven den mindre bemedlade drager
sin andel förmedelst de indirekta skatterna, än ock af en på landstingets
bestämmande beroende personel afgift till den allmänna sjukvården,
förmenar landshöfdingeembetet ännu mindre skäl vara för
handen att betaga kommunerna rättighet till upptagandet af personlig
skatt inom stadgad begränsning och detta så mycket hellre, sont
icke, landshöfdingeembetet veterligen, något missnöje eller klagan i
detta afseende från de skattdragandes sida försports samt den nu i
fråga varande skatten med afseende på sitt ändamål faller synnerligen
nära ofvan antydda personela utskyld, hvilken det medgifvitslandstingen
att tillita.

Skulle emellertid komiténs ifrågavarande förslag vinna godkännande,
torde, utöfver den af komitén ifrågasatta förändringen af § 33
i ofvanberörda nådiga förordning, måhända erfordras någon bestämmelse
i syfte att förekomma oegentlighet eller olägenhet till följd af
det förändrade stadgandet inom fattigvårdssamhälle, hvarest på grund
af § 8 i samma förordning vid beslut angående samhällets fördelning
i rotar särskild hänsyn tilläfventyrs tagits till beräknad inkomst af
personel afgift, och hvilket beslut eljest kan vara för samhället fortfarande
under några år bindande.

Gefle slott å Landskansliet den 20 November 1882.

På landshöfdingeembetets vägnar:

Underdånigst

C. W. Ltjndbekg.

C. Ad. Fagerltjnd.

Personliga skatter.

C 51

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i

Westernorrlands län.

Till Konungen.

Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande, anbefald att afgifva
underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i dess betänkande
n:r 3 å pag. 66 väckta förslag om ändring i nådiga förordningen
angående fattigvården, den 9 Juni 18T1, får i sådant afseende
åberopa sitt förut denna dag afgifna underdåniga yttrande angående
det å samma pag. väckta förslag om tillägg i nådiga förordningarne
den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse å landet och i stad, i hvilket
yttrande Eders Kongl. Majits befallningshafvande, på anförda skäl,
förordat, att de särskilda lands- och stadskommunerna skulle äga
rättighet att för fattigvårdens och folkskolans gemensamma behof enligt
den fördelning till hvardera, som kommuneu ville fastställa, upptaga
en personlig afgift till belopp af högst 50 öre af man och 25 öre
af qvinna; och om denna åsigt af Eders Kongl. Maj:t gillas, kunde
den af komitén föreslagna lydelse af § 33 i förstnämnda förordning bibehållas,
blott deri efter orden »inflytande bötesmedel» inflikades orden
»personliga fattigvårdsafgifter».

Hernösand i landskontoret den 15 November 1882.

Underdånigst

G. RYDING.

O. H. Vibom. ''

C 62

Personliga skatter.

Kong! Maj:ts Befallningshafvande i

Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning får landshöfdingeembetet i Jemtlands
län härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver skatteregleringskomiténs
underdåniga förslag till ändring uti nådiga förordningen om fattigvården
i riket den 9 juni 1871, hvilket förslag afser borttagande
af den uti 33 § bestämda personliga afgift för fattigvårdens behof af
högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna.

Efter det komitén till en början tillkännagifvit sig, på teoretiska
grundel'', anse personliga skatter vare sig till stat eller kommun vara
föråldrade och icke öfverensstämma med vilkoren för ett bildadt och
väl ordnadt samhälle samt följaktligen böra afskaffas, har dock komitén
ansett de personliga mantalspenningarne till staten samt sjukvårdsafgiften
för landstingsområden och städer, som ej i landsting
deltaga, böra qvarstå, under uttalande rörande den senare skatten
att densammas bibehållande, enligt komiténs åsigt, ej vore med någon
verklig olägenhet förenad eller i någon mån obillig.

Detta och öfriga af komitén anförda skäl för omförmälda undantag
från den uppställda allmänna regeln synas landshöfdingeembetet
i minst lika om ej i högre mån gälla för den till kommunen
utgående fattigvårdsafgiften, trots hvad komitén särskildt mot denna
skatt anmärkt.

Vidare har komitén anmärkt och ogillat den tendeps, som visat
sig inom kommunerna att för deras allmänna behof anlita äfven i lag

Personliga skatter.

C 53

ej medgifna personliga afgifter; och landshöfdingeembetet vill visserligen
icke heller försvara detta förfaringssätt, men tror dock att detsamma
icke, åtminstone i allmänhet, haft sin grund uti något de förmögnares
och maktegandes begär att sig till fördel missbruka sin öfvervigt,
utan fast hellre får tillskrifvas en allmän uppfattning af behofvet
att derigenom i någon mån utjemna de obilligheter, inkomstoch
förmögenhetsskatten, sådan den hitintill gestaltat sig, funnits
medföra.

Huruvida det nu skall lyckas att på de grunder, komitén uppställt,
eller som blifva antagna, införa ett bevillningssystem, hvilket
icke blott teoretiskt utan i verkligheten låter rättvisa och billighet få
sin fulla rätt, må utgången visa. Sker så, kan tiden vara inne att
borttaga så väl den ena som den andra af de nu bestående häfdvunna
personliga skatterna. Erfarenheten i berörda hänseende torde
dock först böra afbidas.

På dessa skäl anser landshöfdingeembetet den ifrågavarande fattigvårdsafgiften
ej för närvarande böra upphöra.

Östersund å Landskansliet den 10 November 1882.

Underdånigst:

På landshöfdingeembetets vägnar:

Carl H. Ekberg. P. G. Rissler.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Westerbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 sistlidne september anbefalld att afgifva
underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs väckta

C 54

Personliga skatter.

förslag om ändring i kongl. förordningen angående fattigvården den 9
juni 1871, får Eder Kongl. Maj:ts befallningshafvande denna föreskrift
i underdånighet fullgöra.

Komitén har föreslagit, att § 33 af högstberörda förordning skall
erhålla följande förändrade lydelse:

»Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för fattigvården afsedda
fastigheter och kapital, inflytande bötesmedel, kollekter, frivilliga
gåfvor och andra sådana inkomster icke äro tillräckliga för fattigvårdens
bestridande, skall hvad derutöfver erfordras fyllas genom
tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders utgörande i
allmänhet äro stadgade.»

Då ifrågavarande ändring i fattigvårdsförordningen icke saknar
skäl för sig, får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst
och på de motiver, som komiterade anfört, tillstyrka nådigt bifall till
deras förslag i berörda hänseende.

Landskansliet i Umeå den 10 November 1882.

Underdånigst:

AXEL WÅSTFELT.

_ C. J. Cygnceus.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Norrbottens Län.

. Till Konungen.

Länsstyrelsen har att i djupaste underdånighet afgifva det genom
nådig remiss den 22 sistlidne september infordrade utlåtande angående
skatteregleringskomiténs underdåniga förslag till förändrad lydelse
af 33 § i nådiga förordningen rörande fattigvården den 9

juni 1871.

Personliga skatter.

C 55

Det af komiténs majoritet först anförda skäl mot bibehållandet
af personliga skatter är, att dessa skatter tyngst drabba samhällets
mera obemedlade medlemmar.

Visserligen kan riktigheten häraf ej bestridas, men detsamma
torde gälla om alla slags skatter, helst de personliga skatter, som
för det närvarande på grund af allmänt gällande författningar skola
utgöras, hvarken äro många eller hvar för sig fixerade till annat än
moderata belopp.

Vidare anmärker komitén, att personliga skatten är den enklaste,
•och, så att säga, råaste af alla skatteformer.

Den förra af dessa egenskaper synes länsstyrelsen ingalunda förkastlig.
Omdömet, att personliga skatten är den råaste, får väl anses
helt och hållet subjektivt. I andra, med Sverige i afseende å
kultur likställiga stater finnas skatteformer, som förefalla mången
minst lika råa.

Den omständigheten, att användandet af personlig skatt blifvit
utomlands allt mer inskränkt, bör ej hindra, att ifrågavarande skatt
i dess numera äfven inom Sverige minskade omfång fortfarande här
utgår, om den icke ur annan synpunkt befinnes olämplig.

Enär komitén, hvilken icke egentligen framstält något ytterligare
motiv för personliga skatternas afskaffande, tillika yttrar, att de teoretiska
skäl, som kunna mot denna beskattning anföras, tåla någon
modifikation i ett eller annat praktiskt hänseende, får man väl ock
antaga, att komitén tillägger sina skäl ett hufvudsakligen endast teoretiskt
värde.

Hvarför personliga skatter skulle vara mindre berättigade eller
lämpliga inom kommunen än inom staten, är svårt att inse, då dessa
skatter, enligt hvad komitén ock framhåller, äro, ehvad de utgå till
stat eller kommun, af enahanda natur.

I praktiskt afseende anser länsstyrelsen personlig skatt hafva
företräde derutinnan, att mindre osäkerhet och godtycke råder vid
påföringen, samt att de samhällsmedlemmar, för hvilka den efter
komiténs uppfattning skulle medföra största olägenheterna, eller de

C 56 Personliga skatter.

mera obemedlade, äro mindre missbelåtna med dylika, än med andra
skatter.

Enligt landshöfdingeembetets åsigt är det tvifvelaktigt, att den
föreslagna förändringen skulle åstadkomma förbättring af den till fat- ''
tigvården hörande kommunala beskattningen.

Landskansliet i Luleå den 14 November 1882.

Underdånigst:

Landshöfdingeembetet:

P. Zetterstedt.

Oskär Rutbåck.

Kyrkotionde.

C 57

Kong! Maj:ts och Rikets Kammarkollegium
samt Kongl.

Statskontoret

angående komiténs förslag beträffande kyrkotionden i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län.

Till Konungen!

Beträffande den inom de forna danska provinserna, Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län förekommande kyrkotionden, eller den
alltifrån tiondens första tillkomst kyrkorna derstädes anslagna och
jemväl efter reformationens införande i Danmark åt dem bibehållna
tredjedel af nämnda utskyld, har skatteregleringskomitén, jemte förmälan,
bland annat, att en del af berörde tionde numera antingen
inginge direkt till statsverket, såsom förhållandet vore med den s. k.
bibeltryckstunna^ eller användes till ändamål, för hvilka i öfriga
delar af riket staten droge försorg, hvartill vore att hänföra de anslag
af kyrkotionden, hvilka utginge till biskopen och universitetet i
Lund, till prostetunnor, till Lunds domkyrka m. m., med afseende å
berörda förhållande och då enligt komiténs åsigt de delar af kyrkotionden
uti ofvanomförmälda provinser, som anvisats till prostetunnor
samt till undervisningsanstalter, med undantag af folkskolor, och till
hospital, vore jemförliga med de anslag af kronotionden, som i Sveriges

C 58

Kyrkotionde.

gamla landskap utgått till samma ändamål, i underdånighet föreslagit,
att, der sådant ännu icke skett, den till andra än församlingarnas
egna ändamål anordnade kyrkofonden inom ifrågavarande provinser
skulle indragas till kronan emot ersättning och omsättas i penningar
enligt den för kronotiondens omsättning stadgade grand samt afskrifvas
på sätt om grundskatter i allmänhet blefve stadgadt.

Häröfver har Eders Kongl. Maj:t genom bilagda nådiga remiss
den 22 nästlidna September anbefallt kammarkollegium och statskontoret
att före den 22 innevarande månad afgifva gemensamt underdånigt
utlåtande; till fullgörande hvaraf kollegierna få i underdånighet
anföra:

På sätt redan här ofvan blifvit nämndt och af den utaf komitén
lemnade redogörelse rörande förhållandet med fonden jemväl framgår,
har kyrkofonden i de forna danska provinserna städse varit en kyrkorna
derstädes tillkommande afgift af den tiondeskyldiga jorden. Då
nu hvarken vid reformationens införande i Danmark eller vid provinsernas
införlifvande med Sverige någon förändring i kyrkornas rättigheter
härutinnan varit afsedd eller blifvit vidtagen; då statsverket
således icke kan anses ega samma dispositionsrätt öfver kyrkofonden
som öfver den sedan långliga tider tillbaka till kronan indragna kronotionden,
och då vidare den omständigheten, att tid efter annan utaf
kyrkornas öfverskottsmedel anslag med församlingarnas begifvande
lemnats äfven till andra än församlingarnas egna ändamål, väl icke
kan i och för sig innebära, att kyrkorna för all framtid afstått från
sin rätt att sjelfva få disponera öfver sådana medel, derest desamma
icke vidare skulle befinnas vara erforderliga för de ändamål, hvarför
de en gång anvisats, har det synts kollegierna betänkligt att, innan
församlingarna lemnats tillfälle att i frågan sig yttra, tillstyrka bifall
till en åtgärd, hvarigenom kyrkornas rätt i omförmälda hänseende
skulle för all framtid afskäras; och då härtill kommer, att genom
bifall till komiténs nu föreliggande förslag i denna fråga endast en
jemförelsevis mindre del af samtliga kyrkotionden uti berörda provinser
komme att afskrifvas, men deremot den större delen att fortfa -

C 59

Kyrkotionde.

rande på öfligt sätt utgöras, hvarigenom ett af de hufvudsakligaste
ändamålen med hela afskrifningen, eller likformighet i beskattningen,
skulle i väsendtlig mån förfelas, anse kollegierna sig böra i underdånighet
hemställa, huruvida Eders Kongl. Maj:t må finna skatteregleringskomiténs
ifrågavarande förslag omedelbart och för det närvarande
föranleda till någon Eders Kongl. Maj:ts nådiga framställning
till Riksdagen.

För den händelse åter att Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder
finna skäl att redan nu till Riksdagen göra framställning i det af
skatteregleringskomitén föreslagna syfte, hafva kollegierna, i anledning
af ofvanberörde nådiga remiss, endast att i underdånighet erinra att,
jemlikt Kongl. Maj:ts nådiga bref till statskontoret den 20 Mars 1858,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
den för kyrkotionden i Blekinge och Bohus län på grund af
äldre författningar stadgade lösen blifvit mot behörig ersättning till
vederbörande indelningshafvare till statsverket indragen samt upptages
och redovisas bland kronans behållna inkomst, hvadan således endast
i afseende å kyrkotionden från Skåne och Halland omsättning i penningar
för förslagets genomförande erfordras.

Stockholm den 14 November 1882.

Underdånigst

O. F. AF SILLEN.
Aug. Håggbladh.
J. Löfdahl.

HANS FORSSELL.
L. W. Riben.
Sten Forsberg.

Föredragande.

Hugo Boström.

C 60

Kyrkornas vin- och byggnadssätt

Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium
samt Kongl. Statskontoret

äfvensom Domkapitlen

angående kyrkornas vin- och byggnadssäd.

Till Konungen!

Genom nådig remiss hafva kammarkollegium och statskontoret
fått sig anbefaldt att, efter domkapitlens hörande, afgifva gemensamt
underdånigt utlåtande angående skatteregleringskomiténs i den 13 sistlidne
September afgifvet underdånigt betänkande väckta förslag, att,
om kronotionden blefve afskrifven, statsverket från och med afskrifningstidens
början skulle befrias från skyldigheten att årligen utbetala
ersättning för den andel af kronotionden, som under namn af vinoch
byggnadssäd förut utgått till kyrkorna, samt dessa hållas skadeslösa
på det sätt, att församlingarne tillförbundes att hvar till sih
kyrka årligen betala nämnda ersättning.

I anledning häraf och sedan domkapitlen med infordrade underdåniga
utlåtanden i ämnet hit inkommit, få kollegierna, med öfverlemnande
af dessa handlingar, underdånigst anföra följande.

Enligt hvad komitén äfven omförmält, erlades vin- och byggnadssäden
af vederbörande tiondeskyldige inom socknen till kyrkan

Kyrkornas vin- ock byggnadssäd. C 61

intilldess genom Kongl. förordningen den 23 Juli 1869, angående förändring
af grundräntor och kronotionde, föreskrefs, att jemväl denna
del af tionden skulle med ingången af år 1871 indragas till statsverket
emot årlig ersättning till kyrkorna efter medelmarkegångspris
samt stadgad forsellönsersättning. Den vin- och byggnadssäd, för
hvilken ersättning sålunda af statsverket årligen utgifves, uppgår, enligt
räkenskaperna, för hela riket, undantagandes Lunds och Visby
stift, der sådan ersättning ej ifrågakommer, till 48,057 kubikfot 2
kannor spanmål, hvarförutan ersättning utgår för tillhopa 287 kubikfot
7 kannor oindelt spanmål, som, jemiikt Kongl. brefven den 21
Mars och den 1 Oktober 1851, den 16 November 1854, den 20 Mars
1858, den 29 December 1860, den 11 December 1863, den 29 Juni
1866 samt den 25 Maj 1869, blifvit på riksstaten uppförda såsom
vin och byggnadssäd till åtskilliga församlingar. Hos statskontoret
förvarade liggare utvisa, att vin- och byggnadssäden blifvit kyrkorna
tilldelad med olika belopp, så att den i allmänhet utgår med lägst
1 tunna eller 6,3 kubikfot och högst 15 tunnor eller 94,s kubikfot.
I provinsen Dalarne vexla anslagen till kyrkornas vin- och byggnadssäd
emellan 4 tunnor eller 25,2 kubikfot och 431j2 tunnor eller 274
kubikfot och inom provinsen Jemtland uppgå enahanda anslag till
lägst en tunna eller 6,3 kubikfot och högst 25 tunnor eller 157,.5 kubikfot.

Kyrkornas inkomst af vin- och byggnadssäd, stadfäst genom presterskapets
privilegier den 16 Oktober 1723, är i allmänhet kyrkornas
enda bestämda årsinkomst och grunden för kyrkokassorna; Och
då, på sätt domkapitlet i Kalmar stift jemväl erinrat, det för kyrkorna
måste anses vida fördelaktigare att i enahanda ordning som
hittills utfå denna inkomst, än att för densamma vara beroende af
församlingens beslut, samt några på rättvisa eller billighet grundade
skäl för statsverkets befrielse från skyldigheten att utgifva ifrågavarande
ersättning, enligt kollegiernas åsigt, icke förefinnas, helst den
tillökning i kommunala utskylder, som häraf blefve en följd, otvifvelaktigt
skulle för många församlingar kännas i ej ringa grad tryckande,

C 62

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

få kollegierna, i likhet med flertalet af domkapitlen, i underdånighet
afstyrka nådigt bifall till komiténs ifrågavarande förslag.

För den händelse emellertid att detta förslag finnes vara af beskaffenhet
att böra vinna nådigt godkännande, få kollegierna i underdånighet
erinra, att, då, enligt hvad ofvan förmälts, kyrkornas rätt till
vin- och byggnadssäd är i presterskapets privilegier bekräftad, ifrågavarande
ärende, såsom varande af privilegiinatur, jemlikt 114 § i regeringsformen,
bör till handläggning af allmänt kyrkomöte öfverlemnas.

Stockholm den 14 November 1882.

Underdånigst

O. F. AP SILLEN. HANS FORSSELL.

Aug. Håggbladh. Fk. M. Sivabd. Th. S. Ltjndbebg.

L. W. Riben.

föredragande.

Hugo Boström.

Domkapitlet i Upsala.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom skrifvelse under den 26 sistlidne September har Eders
Kong]. Maj:ts och Rikets kammarkollegium, i anledning af remiss på
nådigste befallning, från domkapitlen infordrat underdåniga utlåtanden
öfver det i skatteregleringskomiténs betänkande å pag. 197 väckta
förslag i fråga om kyrkornas vin- och byggnadssäd.

Kyrkornas vin- och byggnadssätt.

C 63

Med anledning häraf får domkapitlet i Upsala för sin del i underdånighet
anföra, att då hvarken den relativa obetydligheten af
den andel, som vid den forna kyrkotiondens indragning till kronan
under Gustaf I:s regering blef kyrkorna bibehållen under namn af vinoch
byggnadssäd, ej heller den omständigheten att staten så nyligen
som år 1869, i och med stadgandet att jemväl denna del af tionden
skulle med ingången af år 1871 indragas till statsverket, åtagit sig den
sedermera utgående årliga ersättningen derför till kyrkorna, lärer kunna
skäligen åberopas såsom någon rättsgrund för upphörandet af den sålunda
åtagna och stadgade ersättningen; och då komiténs åsigt, att
någon i sakens natur grundad anledning ej skulle förefinnas, hvarför
staten skulle fortfarande vidkännas utgift härför, icke heller torde
kunna obetingadt delas, anser domkapitlet sig icke kunna biträda
komiténs hemställan, att statsverket från och med afskrifningstidens
början skulle befrias från sin skyldighet härutinnan och kyrkorna
hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarna tillförbundes att
hvar till sin kyrka årligen betala ifrågavarande ersättning; hvaremot
domkapitlet, som anser sig böra härvid bevaka kyrkornas rätt att
oförryckt bibehålla eu inkomst, som flerestädes utgör deras enda bestämda
och ständiga årsinkomst, finner sig böra för sin del i underdånighet
hemställa, att, äfven om afskrifning af tionden kommer till
stånd, statsverket må fortfarande ega skyldighet att årligen utbetala
nu stadgad ersättning för den andel af kronotionden, som under namn
af vin- och byggnadssäd förut utgått till kyrkorna.

Från denna domkapitlets mening afviker undertecknad, von Schéele,
så till vida, att jag, ifall afskrifning af tionden, såsom komitén
föreslagit, kommer'' till stånd och i sammanhang dermed statsverkets
befrielse från ifrågavarande ersättningsskyldighet skulle komma
att inträda, vill hafva i underdånighet uttalat den åsigten,
att nuvarande ersättning med lösen efter medelmarkegångspris samt
stadgad forsellönsersättning såsom minimum bör årligen af kommunernas
jordbruksfastigheter till kyrkorna utgöras, enär ingen billig
grund synes förefinnas, hvarför denna tunga skulle öfverflyttas

C 64: Kyrkornas vin- och byggnadssätt

från den nu tiondeskyldiga jorden på församlingarnas medlemmar i

allmänhet.

Upsala domkapitel den 11 Oktober 1882.

Domkapitlet framhärdar etc.

A. N. SUNDBERG.

0. A. Token. C. A. Cornelius.

Martin Johansson. K. H. Gez. von Schéele.

E. R. Henschen.

Domkapitlet i Linköping.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

I nådig remiss den 22 sistlidne September har Eders Kongl.
Maj:t anbefalt domkapitlet att afgifva underdånigt utlåtande öfver det
af skatteregleringskomitén väckta förslag i fråga om kyrkornas vinoch
byggnadssäd.

Och får domkapitlet till åtlydnad häraf underdånigst tillkännagifva,
att domkapitlet, enär kyrkornas rätt till vin- och byggnadssäd är urgammal
samt den omständigheten, att den nu för samma säd utgående
ersättningen först nyligen tillkommit, är af helt och hållet formel
natur, anser sig böra i underdånighet afstyrka nådigt bifall till skatteregleringskomiténs
omförmälda förslag.

Linköpings domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

E. G. BRING.

L. E. Rusén. L. Fr. Isander. N. Östling.

Herman Petri.

Kyrkornas vin- ock byggnadssätt

C 65

Domkapitlet i Skara.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

På anmodan af Eders Kongl. Maj:ts och Rikets kammarkollegium
får konsistorium afgifva underdånigt utlåtande öfver det i skatteregleringskomiténs
betänkande väckta förslag i fråga om kyrkornas
vin- och byggnadssäd.

De skäl, på hvilka komiterade grunda sitt förslag att till staten
utan ersättning indraga de kyrkorna under benämningen vin- och
byggnadssäd nu tillfallande inkomster, uthärda enligt konsistorii förmenande
icke närmare pröfning. Det första: att denna kronotionde
så nyligen som 1871 mot kontant ersättning till kyrkorna indrogs
till staten, bevisar tvärtom orättvisan af den föreslagna åtgärden att
beröfva församlingarne och kyrkorna dessa medel utan all ersättning.

Komiterades andra skäl, hämtadt af vin- och byggnadssädens
obetydliga belopp, talar äfven mot den föreslagna indragningen, då
det måste anses staten föga värdigt att för en obetydlighet vidtaga
en åtgärd, hvars obillighet, då fråga är om betydligare belopp, faller
så bjert i ögonen, att komiterade icke funnit sig kunna förorda denna
utväg att befria staten från hittills stadgade utgifter.

Vidare anföres, att redan första årets eftergift å kronotionden
skulle inom de allraflesta församlingar åtminstone komma att motsvara
värdet af vin- och byggnadssäden. Detta skäl skulle vara talande,
om de, som genom eftergiften å kronotionden skulle erhålla
lindring i sina utgifter, vore samma skattdragande, hvilkas utgifter
ökas genom förlusten af vin- och byggnadssäden. Men detta är blott
till en del händelsen. Äfven på skattskyldig jord lärer fördelen af
den föreslagna eftergiften falla ganska ojämnt. Och de, som till stat

C 5

C 66

Kyrkornas vin- och by ggnadssäd.

och kommun skatta för kapital och arbete, få af denna skattelindring
ingen del. Då deras onera till kyrka och kommun så nyligen som
genom Kongl. förordningen den 4 November och Kongl. kungörelsen
den 30 November 1876 blifvit betydligt ökade, synes icke heller rättvisligen
kunna begäras, att de skola genom ökade försainlingsafgifter
bidraga att bereda staten en vinning på församlingarnes och kyrkornas
bekostnad.

Skara domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

A. F. BECKMAN.

A. F. SONDÉN. J. COLLÉN. N. SALANDER.

C. Landtmanson. F. Ödberg. John Stenqvist.

Sven Dahlgren.

Gabr. Söderlind.

Domkapitlet i Strengnäs.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom skrifvelse den 26 nästlidne September har Eders Kongl.
Maj:ts och Rikets kammarkollegium anmodat domkapitlet att inom
den 20 innevarande månad afgifva och till Kongl. kollegium inkomma
med underdånigt utlåtande öfver det i skatteregleringskomiténs betänkande
väckta förslag i fråga om kyrkornas vin- och byggnadssäd;
och får domkapitlet till åtlydnad af denna föreskrift i underdånighet
anföra följande.

Komiténs förslag stöder sig på den förutsättningen, att »kronotionden
varder afskrifven», samt att i sådant fall det icke vore billigt,
att staten fortfarande skall utgifva ersättning för den jemlikt

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

G 67

nådiga förordningen den 23 Juli 1869 till statsverket indragna vinoch
byggnadssäden, som sjelf utgör en del af den under Gustaf Ls
regering till kronan indragna kyrkotionden; och hemställer komitén
på grund häraf, att statsverket från och med afskrifningstidens början
befrias från skyldigheten att utbetala nämnda ersättning till kyrkorna,
samt dessa hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarna
tillförbindas att betala densamma hvar till sin kyrka.

Domkapitlet skulle hafva ansett i hög grad önskligt, att tiden
medgifvit att i ämnet höra vederbörande församlingar; men då sådant
nu icke låter sig göra, och då kyrkornas rätt till berörda vin- och
byggnadssäd är en ostridig verklighet, hvaremot skatteregleringskomiténs
förutsättning ännu blott tillhör möjlighetens område, och för öfrigt
lämpligheten af en sådan åtgärd icke synes vara satt utom allt
tvifvel, anser sig domkapitlet icke kunna tillstyrka nådigt bifall till
komiténs ifrågavarande förslag.

Strengnäs domkapitel den 16 Oktober 1882.

Med etc.

TH. STRÖMBERG.

C. F. Lindman. H. Aminson. A. L. Noedtvall.

Gust. Klingbekg. Kabl Henning.

L. Tf. Lahng.

Domkapitlet i Vesterås.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Domkapitlet får härmed i underdånighet afgifva infordradt utlåtande
öfver det i skatteregleringskomiténs betänkande väckta förslag
i fråga om kyrkornas vin- och byggnadssäd.

C 68

Kyrkornas vin- och byggnadssätt.

Af det utgifna betänkandet framgår tydligt, livilka stora svårigheter
komitén haft att öfvervinna, då densamma, med undvikande
af någon mera väsendtlig förhöjning af bevillningen för jordegendom,
måste ovilkorligen utfinna medel till ersättning åt statsverket för den
mycket betydliga minskning i säkra inkomster, som detsamma skulle
komma att lida genom den på förhand för alldeles afgjord antagna
afskrifningen af samtliga grundskatter; och ur dessa svårigheter
tror sig domkapitlet lätt kunna förklara, att äfven den jemförelsevis
ringa tillgång, som kunde beredas genom att indraga vinoch
byggnadssäden, blifvit tagen med i beräkning. Denna nu ifrågasatta
indragning är visserligen icke af någon stor betydenhet, helst
det ingått i förslaget att ersättning till kyrkorna skulle, likväl med
bidrag från församlingarnas alla skattskyldiga medlemmar, tillsvidare
lemnas, hvarför domkapitlet måhända ej heller skulle haft något att
invända mot den ifrågasatta åtgärden, så framt den varit påkallad
af ett verkligt och oundgängligt behof, hvilket dock, för såvidt domkapitlet
förmår bedöma, alldeles icke är förhållandet. Domkapitlet
vågar nämligen anse, att den af många så ifrigt påyrkade afskrifningen
af räntor och kronotionde är hvarken behöflig eller på något
sätt berättigad samt att densamma, om den blefve genomförd, skulle
komma att medföra skada och financiel osäkerhet för staten äfvensom
mycken orättvisa och obillighet mot de samhällsmedlemmar, som
ej vore jordegare; och, då domkapitlet hyser denna åsigt i afseende
på hela förslagets ändamål, måste det äfven i underdånighet afstyrka
hvad i samma förslag förekommer angående vin- och byggnadssäden.

Vesterås domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

C. O. BJORLING.

H. Björnström.

D. A. Sundén.

J. S. Löfberg.
Carl Schmidt.

Karl Arrhenius.

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

C 69

Domkapitlet i Wexiö.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Skatteregleringskomitén har uti sitt underdåniga betänkande rörande
skatteförhållandena i riket och i sammanhang med deri väckta
förslag i fråga om kronotiondens afskrifning tillika hemstält,

»att statsverket från och med afskrifningstidens början befrias
från skyldigheten att årligen utbetala ersättning för den andel af
kronotionden, som under namn af vin- och byggnadssäd förut utgått
till kyrkorna, samt dessa hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarna
tillförbindas att hvar till sin kyrka årligen betala nämnda
ersättning»; och får domkapitlet, som det åligger att öfver denna
hemställan afgifva yttrande, underdånigst meddela, "att domkapitlet
lika med komitén och på af henne anförda grunder funnit den gjorda
framställningen vara af rättvisa och billighet påkallad, hvadan ock i
det fall att beslut fattas om kronotiondens afskrifning domkapitlet
anser sig böra komiténs ifrågavarande hemställan i underdånighet
biträda.

Wexiö domkapitel den 18 Oktober 1882.

Gustaf Wettek.
Gustaf Haglund.

Med etc.

JOH. ANDERSSON.
S. E. Melander.
J. A. Ahlander.

(rust. Sundberg.

C 70

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

Domkapitlet i Lund.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Då det, jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss i ämnet den
22 sistl. september åligger domkapitlet att afgifva underdånigt utlåtande
öfver det i skatteregleringskomiténs betänkande väckta förslag
i fråga om kyrkornas vin- och byggnadssäd, så får domkapitlet till
följd häraf underdånigst anföra, att, då någon vin- och byggnadssäd
eller ersättning derför icke utgår till kyrkorna i Lunds stift, domkapitlet
saknar anledning att i underdånighet afgifva ytterligare utlåtande
i detta ämne.

Lunds domkapitel den 11 Oktober 1882.

C. Olbers.
Glas Warholm.

Med etc.

WILH. FLENSBURG.

C. W. SltARSTEDT.
Gottfrid Billing.

Carl Westdahl.

Domkapitlet i Göteborg.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Enligt skrifvelse från Eders Kongl. Maj:ts och Rikets kammarkollegium
af den 26 nästlidne september har domkapitlet att afgifva
underdånigt utlåtande öfver det i skatteregleringskomiténs betänkande

C 71

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

väckta förslag i fråga om kyrkornas vin- och byggnadssäd; och får
domkapitlet såsom sitt underdåniga utlåtande härigenom förklara, att
domkapitlet, under förutsättning af grundskatternas blifvande afskrifning,
för sin del icke har något att erinra mot komitens förslag, att
statsverket från och med afskrifningstidens början befrias från skyldigheten
att årligen utbetala ersättning för den andel af kronotionde!!,
som under namn af vin- och byggnadssäd förut utgått till kyrkorna,
samt dessa hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarna tillförbindas
att hvar till sin kyrka ärligen betala nämnda ersättning.

Göteborgs domkapitel den 11 Oktober 1882. •

Med etc.

GUST. DAN. BJÖRCK.

Anton Rosell. C. Adam.

E. S. Fagerberg. A. O. Heurlin.

C. J. Sundström. S. L. Sjöblom.

H. Aug. Lindhult.

Domkapitlet i Kalmar.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Domkapitlet i Kalmar får härmed afgifva underdånigt utlåtande
öfver det i skatteregleringskomiténs betänkande väckta förslag i fråga
om kyrkornas vin- och byggnadssäd.

Skatteregleringskomitén föreslår, att statsverket från och med
afskrifningstidens början befrias från skyldigheten att årligen utbetala
ersättning för den andel af kronotionden, som under namn af vinoch
byggnadssäd förut utgått till kyrkorna, samt dessa hållas skades -

C 72

Kyrkornas vin- och byggnadsstil.

lösa på det sätt, att församlingarne tillförbindas att hvar till sin
kyrka årligen betala nämda ersättning.

Enligt komiténs historiska redogörelse utgöres vin- och byggnadssäden
af den mindre del af kyrkornas tionde, som de hafva i behåll
från tiden före reformationen. Äfven denna deras egendom har
år 1871 blifvit indragen till statsverket mot årlig ersättning till kyrkorna.
Det är denna ersättning, som komitén föreslår att kyrkorna
skola mista, och som skäl härför anföres endast, att det icke synes
vara billigt, att staten fortfarande skall utgifva en så nyligen tillkommen
ersättning. Härvid får domkapitlet i underdånighet anföra,
att ersättningen för vin- och byggnadssäden i allmänhet är den enda
fasta inkomst, som kyrkorna i riket hafva; en inkomst, som på de
allra flesta ställen torde utgöra grundplåten till kyrkokassan. Något
grundadt skäl, hvarför staten skulle nu, utan något dess kända behof,
helt enkelt beröfva kyrkorna denna inkomst, som icke ansågs
böra fråntagas dem ens år 1527, har sig domkapitlet icke bekant.
Väl gifver komitén anvisning på församlingarne, att kyrkorna hos
dem skulle hafva att utfå ersättning för hvad staten fråntager dem;
men härvid vågar domkapitlet i underdånighet erinra, att församlingarne
redan i allmänhet draga hela tungan af det lokala kyrkoväsende^
och att det icke kan vara skäl att ytterligare öka denna tunga,
utan att något kyrkligt ändamål dermed vinnes, hvarjemte det för
kyrkorna måste anses vida fördelaktigare att såsom hittills utfå antingen
vin- och byggnadssäd eller ersättning för densamma, än att
för denna inkomst bero af församlingens beslut. Mycket välbetänkt
synes det vara, att kyrkorna i fråga om allt det till gudstjensten erforderliga
äro oberoende af kyrkostämman, der beslutet mången gång
kan ligga i ett kyrkofiendtligt eller dissentierande fåtals händer. Med
fog torde jemväl kunna ifrågasättas, om det är billigt att öfverflytta
denna utgift från den tiondegifvande jordegaren till samtlige skattdragande
inom socknen, der mångenstädes utgifterna till allt för stor
del drabba en eller ett par löntagare. När staten, enligt komiténs
egen uppgift, indragit kyrkornas tionde under erkännande af sin skyl -

Kyrkornas vin- och byggnadssäd. C 73

dighet att nödtorfteligen försörja kyrkor, skolor o. s. v., så synes det
domkapitlet särdeles lämpligt att just detta understöd fortfarande
utgår af statsverket, enär det sträcker sig till samtliga kyrkorna i
riket och likväl icke kan anses vara betungande för statsverket.

Som följd af ofvan anförda vågar domkapitlet i underdånighet
afstyrka skatteregleringskomiténs i fråga varande förslag.

Kalmar, Domkapitlet den 4 Oktober 1882.

Med etc.

P. SJÖBRING.

R. Wakholm. A. Wiemeb. M. Rosberg.

L. N. Halljier. F. J. ILehrendtz. H. Andersson.

J. A. Johansson.

Domkapiltet i Karlstad.

Stormäktigste, Allernåcligste Konung!

Med anledning af embetsnote från herr statsrådet och chefen för
Kongl. finansdepartementet har domkapitlet skolat afgifva underdånigt
utlåtande öfver skatteregleringskomiténs förslag, att, i fråga om kyrkornas
vin- och byggnadssäd, statsverket från och med afskrifningstidens
början befrias från skyldigheten att årligen utbetala ersättning för
den andel af kronotionden, som under namn af vin- och byggnadssäd
förut utgått till kyrkorna, samt dessa hållas skadeslösa på det sätt,
att församlingarna tillförbindas att hvar till sin kyrka årligen betala
nämnda ersättning.

C 74

Kyrkornas vin- och byggnadssätt

Äfven under förutsättning att den öfriga kronotionden varder afskrifven,
anser domkapitlet skäl icke förefinnas att vidtaga sådan
åtgärd jemväl i fråga om vin- och byggnadssäden, då den förra är
en statsinkomst, men den senare en tillgång, som är kommunerna
reserverad. Vid den starka och inom många kommuner i betänklig
grad tryckande tillväxten af kommunalskatten måste hvarje rubbning
i de fördelar, kommunerna ega, väcka betänkligheter. För de hemman,
hvilka utgöra denna del af kronotionden, är genom nådiga förordningen
den 23 Juli 1869 sådan lindring beredd, att den för dem
icke kan vara af någon betydelse, särdeles då hemmanen blifvit inköpta
af sina nuvarande egare under beräkning af skattskyldighet i
vin- och byggnadssäd. För öfriga medlemmar af kommunen måste
det åter kännas orättvist att finna hemmanens utskylder på sig öfverflyttade.

Det af komitén anförda skäl att det icke synes vara billigt, att
staten fortfarande skall utgifva en så nyligen tillkommen ersättning,
hvilar på förbiseendet deraf att, om ock ersättningen nyligen tillkommit,
likväl sjelfva tionden utgått allt ifrån Gustaf den I:s tid; och
då samma komité icke kan finna någon i sakens natur grundad anledning,
hvarför staten skulle vidkännas utgift särskildt för detta
kommunala behof, synes komitén förgäta att staten till sig indragit
denna tionde med åtagande af ersättning till kommunen, och torde
uti sådant åtagande finnas tillräckligt grundad anledning att fortfarande
vidkännas utgiften. Hvad slutligen vidkommer komiténs
antagande, att svårigheter icke kunna beredas någon församling genom
indragning af i fråga varande ersättning, torde jemväl samma antagande
kunna göras i fråga om dess fortvaro, och den tröstegrund,
som ligger i komiténs beräkning att utan tvifvel redan första afskrifningsåret
eftergiften af kronotionden kommer att motsvara värdet af
vin- och byggnadssäden, kan visserligen ega sin giltighet för hemmansegarne,
men icke för öfrige skattskyldige.

Af dessa skäl finner domkapitlet sig böra underdånigst afstyrka
den föreslagna afskrifningen af vin- och byggnadssäden.

C 75

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

Undertecknad Eiowson får underdånigst anmäla, att han hyser
en härifrån afvikande mening.

Karlstads Domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med etc.

C. H. RUNDGREN.

J. Wallinder. Gullbr. Elowson.

T. Såve. Rudolf Röding.

Ludv. Ekström.

Domkapitlet i Hernösand.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom kongl. kammarkollegium har konsistorium fått sig förelagdt
att afgifva underdånigt utlåtande öfver det i skatteregleringskomiténs
betänkande väckta förslag i fråga om kyrkornas vin- och byggnadssäd
; och har konsistorium för sin del ingenting att erinra dervid att,
för den händelse kronotionden varder afskrifven, statsverket befrias
från skyldigheten att betala ersättning för den andel af kronotionden,
som under namn af vin- och byggnadssäd förut utgått till kyrkorna,
och att församlingarne i stället förbindas betala kyrkorna sådan ersättning.

Hernösands Domkapitel den 18 Oktober 1882.

Med ctc.

L. LANDGREN.

C. J. ÖSTLING. J. WlDÉN. W. M. CaRLGREN.

Herman Wåhlander. C. J. Blomberg.

R. M. Matthiesen.

C 76

Kyrkornas vin- och byggnadssäd.

Domkapitlet i Wisby.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Med anledning af Kongl. kammarkollegii anmodan att afgifva och
till Kongl. kollegium inkomma med underdånigt utlåtande öfver det i
skatteregleringskomiténs betänkande väckta förslag i fråga om kyrkornas
vin- och byggnadssäd, får domkapitlet underdånigst anföra:
att såsom af komitén är anmärkt, tionden i Wisby stift varit ursprungligen
delad emellan kyrkan och presterskapet, att således ingen
särskild vin- och byggnadssäd till kyrkorna varit anslagen, utan af
allmogen utgjorts, att då till presterskapet den 11 Augusti 1695 öfverlåtits
att »nu som af långliga tider behålla hela kyrkotionden» med
förbehåll att i fall allmogen ej förmådde förse kyrkorna med vin- och
byggnadssäd, skulle presterne vara skyldige att fylla denna brist, och
att vid den lönereglering, som senast åren 1871—1875 i nåder fastställts
för stiftets presterskap, hvarvid en del af tionden indrogs,
detta förbehåll icke vidrördes.

Då inom de öfriga f. d. danska landskapen särskilda förhållanden
ega rum i afseende på kyrkotionden, så lärer frågan endast gälla det
s. k. gamla Sverige, hvarest vid indragning till kronan af kyrkotionden
såsom alltifrån år 1525 uttryckligen undantagits vinsäd, och
när under senare nödtider äfven vin- och byggningssäd måst uppbäras
för statens behof, har återbetalning utlofvats. Det synes som hade
staten genom denna upprepade tillförsäkran om oåtkomlighet af denna
kyrkornas inkomst velat gifva en försäkran om sin fortfarande vård
om svenska folkets religion och gudstjenst, hvarföre detta skydd äfven
gifves i presterskapets privilegier åt kyrkornas vin- och byggnadssäd.
Och oaktadt att denna andel af kyrkotionden endast tillfaller en del
af fäderneslandets kyrkor, att denna dels invånare äro förpligtade

C 77

Kyrkornas vin- och byggnadssätt

att af egna medel tillskjuta hvad som kan brista i vin- och byggnadssädens
tillräcklighet för det afsedda behofvet, då enligt komiterades
uppgift, hela den nu mera i penningar utgående ersättningen endast
utgör omkring 119,875 kronor, finner domkapitlet sig icke kunna instämma
i komiténs förslag att statsverket från och med af skrifning stidens
början befrias ifrån skyldigheten att årligen utbetala ersättning
för den andel af kronotionde!!, som under namn af vin- och byggnadssäd
förut utgått till kyrkorna, samt dessa hållas skadeslösa på
det sätt, att församlingarne tillförbindas att hvar till sin kyrka årligen
betala nämnda ersättning, utan då det likväl icke kan undgå domkapitlets
uppmärksamhet att derigenom en alldeles ny beskattning
lägges på de församlingar, hvilkas kyrkor hittills fått uppbära lösen
för vin- och byggningssäd, vill domkapitlet underdånigst tillstyrka,
såsom med rättvisa vara öfverensstämmande, att denna lösen må
fortfarande till dessa kyrkor, såsom för närvarande är fallet, från
statsverket utgå.

Wisby den 18 Oktober 1882.

Med etc.	L. A. ANJOU.
0. W. Lemke.	C. J. Bekgman.	J. A. Fagekholm. N. F. Öfverberg.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1882.