UNDERDÅNIGA YTTRANDEN (Statens offentliga utredningar 1883:2)

UNDERDÅNIGA YTTRANDEN

I ANLEDNING''AF

It It

SJÖFÖRSVARSKOMITENS

DEN 10 AUG. 1882 AFGIFNA

BETÄNKANDE OCH FÖBSLAG

ANGÅENDE

SJÖFÖRSVARETS ORDNANDE.

STOCKHOLM,
Tryckt hos k. l. beckman,
1882.

Kong! marinförvaltningen.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts befallning i nådig remiss den
25 sistlidne Augusti, meddelad i anledning af en till Eders Kongl.
Maj:t den 10 i samma månad aflåten, från trycket utgifven skrift, innefattande
underdånigt betänkande och förslag, angående sjöförsvarets
ordnande, af komiterade, som den 19 Augusti 1880 erhållit nådigt förordnande
att utarbeta fullständigt förslag i detta hänseende, får marinförvaltningen,
som öfver komiterades förslag hört militär- och varfscheferne
å flottans stationer, underdånigst, med öfverlemnande af deras
skriftliga yttranden i ärendet, för egen del såsom infordradt utlåtande
öfver förslaget anföra följande.

Å sidan 33 i den tryckta skriften redogöra komiterade för vissa
stridsfartyg, som flottan för närvarande eger. Derutöfver är under
anskaffning erforderlig materiel till 20 privata ångslupar så att de
kunna användas för förande af stångminor. Af äldre, skärgårdsartilleriet
senast tillhöriga träfartyg finnas i behåll tre mörsarefartyg
och tillsammans 52 roddkanon-slupar och jollar. Med undantag af
mörsarefartygen äro alla de öfriga utrangerade som rörlig krigsmateriel.
Dock har Eders Kongl. Maj:t i nådigt bref den 26 Juli 1871 föreskrifvit,
att de skola fortfarande bibehållas så länge de förblifva i godt
stånd för att vid behof användas och dervid bogseras af ångfartyg.
Denna materiel synes, ehuru obetydlig den än är, icke böra lemnas ur

rakning, då tillfälle till dess användande i brist på bättre stridsfartyg
otvifvelaktigt lärer kunna under krig komma att uppstå. I sammanhang
härmed torde böra erinras, att flottan icke erhållit någon anvisning
å extra stat för byggande af krigsfartyg under tiden från och
med år 1879 till och med innevarande år.

I fråga om materielen innehåller komiterades förslag till grunder
för Sveriges sjöförsvar ingen närmare bestämmelse, utöfver hvad för
närvarande gäller, än att, så vidt af § 1 i förslaget kan inhemtas,
andra fartyg än pansarbåtar och minbåtar icke skulle få räknas till
flottans stridsfartyg. Häremot förekommer, att komiterade icke ifrågasatt
och att det icke heller lärer finnas lämpligt, att andre flottan för
närvarande tillhörige stridsfartyg utrangeras i denna egenskap, innan
de för ålder och bristfälligheter anses icke längre böra bibehållas.

Af motiven för komiterades förslag i denna del framgår, att komiterade
ansett »fartygens cert och antal vara beroende af på förhand
icke bestämbara förhållanden». Emot denna uppfattning torde marinförvaltningen
få åberopa den utredning i dessa hänseenden, som förekommer
i komiterades betänkande sidd. 38—42. Häraf behagade Eders
Kongl. Maj:t inhemta, att den sjökrigsmateriel, som landet för närvarande
på goda grunder kan antagas i fredstid oundgängligen behöfva
för att sjöförsvaret skall motsvara sitt ändamål, hvilket närmast torde
gälla att i förening med armén ingifva trygghet för fredens bibehållande,
bör i styrka motsvara en flotta af 14 större och 94 mindre
strids- och öfningsfartyg af vissa närmare angifna certer jemte erforderliga
fartyg för transport och andra särskilda ändamål, och ått kostnaden
för denna materiel, om anskaffningen fördelas på en tidrymd af
30 år, icke öfverstiger landets förmåga af uppoffringar för försvarsverket.

De senaste årens erfarenhet synes ådagalägga, att flottan icke kan
påräkna erforderliga anslag för sjökrigsmaterielens förkofran innan
frågan om dess ungefärliga styrka i fredstid bringas till afgörande.
Komiterades utredning torde i detta hänseende vara fullt tillfredsställande,
så vidt derigenom angifves fartygens antal efter deras fördelning
i större och mindre; och lärer vidare bestämmelse angående
de olika fartygens cert icke lämpligen böra fastställas än att alla de
större fartygen skola vara försedda med pansar och deplacementet å
dessa fartyg vara emellan 2,500 och 3,000 ton, hvilket är ungefärligen
lika med deplacementet å den större fartygscert, komiterade förordat.

För närvarande är flottan, såsom komiterade anföra, fördelad å
två stationer, en i Karlskrona och en i Stockholm. Men derjemte eger
flottan en tredje förläggningsplats, nemligen det så kallade nya varfvet
i Göteborg. Sistnämnda plats är, enligt nådigt bref den 14 December
1869 tillsvidare upplåten till fångvårdsstyrelsen, mot vilkor, bland
andra, att efter ett års uppsägning återställa platsen. Det i § 1 af
åberopade förslaget införda stadgande om flottans fördelning å förstnämnde
två stationer lärer icke, så vidt af komiterades betänkande kan
inhemtas, afse att göra ändring i berörda nådiga bref. Vidare yttrande
öfver förslaget i denna del torde alltså icke erfordras, än att vid den
genom samma nådiga bref skedda upplåtelse från flottan.till fångvårdsstyrelsen
af nya varfvet vid Göteborg synes tills vidare böra
få bero.

Enligt den fördelning af försvarsverket, som för närvarande gäller,
kommer på flottan, utöfver sjökrigsmateriel i vanlig bemärkelse, all för
sjöfästningarne vid Karlskrona och det fasta minförsvaret erforderlig
materiel jemte minmaterielens handhafvande. Garnisonstjenstgöringen
å sjöfästningarne bestrides för tillfället ensamt från flottan, men är
enligt nådiga generalordres den 26 Juni 1877 afsedd att fördelas både
under fred och krigstid emellan armén och flottan. Underhållet af
fästningsbyggnaderna tillhör arméns fortifikationsafdelning, genom hvilken
alla fortifikatoriska anläggningar i land för det fasta minförsvaret
jemväl torde komma att utföras. Marinförvaltningen finner, under åberopande
häraf, ej skäl förorda den utsträckning af flottans befattning
med det fasta minförsvaret och sjöfästningarne vid Karlskrona, som
§ 2 i .komiterades förslag synes afse.

5 § af de föreslagna grunderna för sjöförsvaret utvisar en tillökning
af officersantalet vid flottans stam af tillsammans 25 officerare,
nemligen 2 kommendörkaptener, en af första och en af andra klass,
13 kaptener, 7 löjtnanter och 3 underlöjtnanter. Enligt gjord beräkning,
grundad på komiterades förslag till stat för flottans'' officerskår,

bilagan 12 a, uppgår årliga anslagsbehofvet. för don föreslagna officerstillökningen
till 72,821 kronor 35 öre. Såsom vilkor för denna tillökning
hafva komiterade i sammanhang med de å sidd. 78—79 härför
anförda motiv föreslagit, att permanenta reservstaten skall upphöra i
mån af inträffad afgång bland de på denna stat uppförda officerare.
Permanenta reservstaten, hvars upprättande anbefalldes genom nådigt
bref den 2 September 1873, består för närvarande af 19 officerare,
nemligen 1 konteramiral, 5 kommendörer, 8 kommendörkaptener af
första klass och 5 kaptener. Till desse officerares aflöning äro, likmätigt
1873 års riksdags beslut angående regleringen af utgifterna under
femte hufvudtiteln, från ordinarie anslaget till aflöning åt flottans kårer
och stater anvisade 91,090 kronor. Härutöfver återstå, i öfverensstämmelse
med nyssnämnda beslut, att ytterligare för permanenta reservstaten
disponera 22,910 kronor i mån af uppkomna ledigheter å
flottans nya reserv- och indragningsstater. I gällande stadganden
göres ingen skilnad emellan officerare vid flottans stam och permanenta
reservstaten i afseende å deras aflöning och tjenstgöringsskyldighet;
dock hafva de senare, så vidt marinförvaltningen inhemtat, hitintills
icke varit kommenderade ombord å flottans fartyg.

Redan de af Eders Kongl. Maj:t gillade förslag till löne- och
pensionsreglering för flottans officerskår, hvilka framlades för 1876 års
riksdag men i vissa delar icke vunno riksdagens bifall, voro uppgjorda
under beräkning att permanenta reservstaten skulle upphöra och tillgången
för densamma anvisas för officerskårens tillökning. I Eders
Kongl. Maj:ts nådiga proposition N:r 1 till 1878 års riksdag framlades
ock förslag i detta syfte; hvarefter Eders Kongl. Maj:t, sedan riksdagens
båda kamrar härutinnan stannat i olika beslut, i nådig proposition
N:r 1 till 1879 års riksdag föreslog att en del af ifrågavarande
tillgång skulle få användas till aflöning åt nya officersbeställningar vid
flottans stam. Men icke heller sistnämnda förslag blef af riksdagen
bifallet. Med ledning af komiterades motivering för deras förslag i
dessa delar lärer få anses obestridligt, att officersantalet vid flottan,
med inberäkning af den föreslagna tillökningen jemte qvarstående officerare
å permanenta reservstaten, nya reservstaten och indragningsstaten
icke motsvarar behofvet vid inträffande mobilisering. Genom
den föreslagna tillökningen af officersantalet vid stammen skulle, såsom
komiterade i sin motivering framhålla, antalet flaggmän och regementsofficerare
komma att ställa sig lägre i förhållande till hela officersantalet
vid stammen, än för närvarande eger rum. Med förbigående
af denna synpunkt, hvilken berör militärpersonalens tjenstbarhet, har

marinförvaltningen för sin del icke något att erinra mot förslaget i
denna del. Hvad deremot angår indragningen af permanenta reservstaten,
synes förslaget härom icke böra vinna bifall med mindre, än
ått hela tillgången för denna stat, utgörande, såsom af förestående
redogörelse framgår, tillsammans 114,000 kronor, får öfverflyttas till
staten för flottans officerskår, att användas, efter Eders Kongl. Maj:ts
närmare förordnande, till aflöning för nya officersbeställningar i mån
af uppkomna ledigheter å permanenta reservstaten, nya reservstaten
och indragningsstaten.

Å sidan 81 i komitérades betänkande redogöres för underofficersantalet
vid flottans stam. Härvid får marinförvaltningen tillägga att,
enligt gällande dagaflönings- och arfvodesstat för flottans varf, derstädes
för närvarande finnas 25 befattningar, till hvilka underofficerare
kunna förordnas. I afseende härå innehåller flottans reglemente, första
delen, § 35, att underofficer vid flottans underofficerskår, som förordnas
till någon af nämnda befattningar, skall uppbära hela sin aflöning
å varfvets stat men qvarstå i underofficerskåren såsom lönlös med bibehållen
tur-, befordrings- och pensionsrätt. I 17 af ifrågavarande befattningar
finnas, enligt hvad marinförvaltningen under hand inhemtat,
för tillfället anställde 4 flaggunderofficerare och 13 underofficerare af
andra graden. Denna tillgång på underofficerare, utöfver underofficerskårens
stat, hvilken tillgång kan ökas till lika antal med nämnda befattningar
eller 25 underofficerare, synes icke böra lemnas ur räkning,
helst kåren lärer, såsom komiterade anföra, icke obetydligt understiga
det verkliga behofvet vid en inträffande mobilisering af flottan.

Mot den i 6 § af de föreslagna grunderna gjorda sammanslagning
till en underofficerskår af flottans nuvarande underofficerskår samt
maskinist- och handtverksstater, inberäknadt tre maskinistunderofficerare,
som jemlikt nådiga brefvet den 24 oktober 1879 åtnjuta aflöning
af de till minväsendet anslagna medel, har marinförvaltningen för sin

del icke något att erinra, såvida Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder
gilla de af komiterade för dessa åtgärder å sid. 80 och 81 anförda
skäl; dock erfordras i följd af denna förändring att stadgandet i flottans
reglemente, tredje delen, § 525, jemkas så, att enahanda undantag,
som deri göres för underofficerare vid maskinist- och handtverksstaterna
i afseende å underofficerares befälsrätt, får tillämpning å de vid
den nya underofficerskåren anstälda maskinister och qvartersmän.

I 7 § af förslaget upptages sjömanskåren till en styrka af 2,500
man, utgörande 1,675 man utöfver flottans nuvarande matros-, eldareoch
handtverkskompanier, som bestå af 825 man, inberäknadt 5 man,
hvilka likmätigt nådiga brefvet den 24 Oktober 1879 åtnjuta aflöning
af de till minväsendet anslagna medel. Detta förslag är enligt komiterades
anförande å sidan 82 byggdt på den förutsättning, att båtsmänsinstitutionen
skall försvinna. Komiterade hafva såsom bil. b. tab.
5. utvisar beräknat båtsmansstyrkan år 1880 till 4,678 man, efter afdrag
af de intill nämnda tid beviljade tioårsvakanser. Vid efterfrågan i vederbörande
chefsexpedition har uppgifvits, att båtsmansstyrkan numera,
efter afdrag af tioåriga och andra beviljade vakanser, utgör 4,631 man.
Om härtill räknas matros-, eldare- och handtverkskompanierna, visar
sig, att flottans sjömanskår för närvarande uppgå till 5,456 man eller
till ett antal af 2,956 man mera, än komiterades förslag upptager.
Medeltalet af den tjenstgörande styrkan torde dock icke under vanliga
förhållanden med sjömanskårens nuvarande sammansättning vara högre,
än komiterade i sitt förslag till stat för sjömanskåren, bil. a n:r 14
beräknat, eller 2,250 man. Årliga kostnaden för dagaflöning till 1,675
man, enligt komiterades förslag till stat, uppgår till 182,018 kronor 57
öre, oberäknad! föreslagna förhöjningen under sjötjenstgöring. Dagaflöningen
till båtsmännen för militärtjenstgöring såväl i land som ombord
erfordrar vida ringare utgift. I marinförvaltningen har icke medhunnits
att upprätta fullständig beräkning öfver skilnaden i detta hänseende.
Efter ett ungefärligt öfverslag torde det kunna antagas, att
komiterades förslag i denna del föranleder en ökning af aflöningskostnaden
för manskapet med minst 150,000 kronor.

Till detta belopp............................................................................. 150,000: —

komma för följande nya behof beräknade utgifter nemligen:

för fast lön till 1,675 man ................................................. 245 220-

för årlig lega till 556 man ......................................................... 27 800- —

och för aflöning med mera till 1,500 värnepligtige........... lölVsö- _

sammanräkningen visar att komiterades förslag i denna
del skulle för femte hufvudtiteln medföra en ökad

kostnad af .................................................................................. 574,805: —

o Häremot förutsätter förslaget minskning af kostnaden för sjömanskarens
beklädnad jemte eftergift af vederbörande rust- och rotehållares
prestationer.

i ^ j11 ^?rra e^er m^ns^ningen i beklädnadskostnaden är uteslutande
beroende deraf, att komiterade föreslagit att beklädnadspenningarne i
olikhet med gällande stadgande, skola indragas under permission till
sjötjenst. Om denna förändring anses icke böra bifallas medför komiterades
orgamsationsförslag, jemväl hvad angår beklädnaden, ökadt anslagsbehof.

fla. a n:r 25 upptagas prestationerna vid båtsmanshållet till

620,895 kronor med mberäkning af 101,900 kronor, hvilket sistnämnda
belopp är under femte hufvudtiteln anvisadt för båtsmansindelningen.
1 afseende härå innehåller komiterades betänkande att de uppskattat
värdet af rustnings- och roteringsbesväret vid båtsmanshållet i penningar
i öfverensstämmelse med de uppgifter, hvilka för ändamålet blifvit
åt skattereglermgskomitén meddelade. Sistnämnde komités tabellverk
som omfattar både effektiva och vakanta nummer, upptager värdet af
nämnda besvär vid båtsmanshållet å landet till 718,633 kronor 42 öre
efter afdrag af statsunderstöd. Emellertid är behållna inkomsten af
de rusthåll i Blekinge och Södra Möre härad, som åtnjuta vakansfrihet
för tio år, redan likmätigt särskilda riksdagsbeslut 1872, 1876 och följande
år anvisad för vissa ändamål under femte hufvudtiteln, nemligen
75,000 kronor för aflöning till flottans kårer och stater och återstoden
för genomförande af senaste löneregleringen eller, då medlen för detta
ändamål icke erfordras, till förökande antingen af flottans matroskår
eller varfvens arbetsstyrka på sätt af Eders Kongl. Maj:t kunde vara
bestämdt. Denna inkomst utgjorde år 1881 107,861 kronor 17 öre.
vrån öfriga vakanta rusthåll eller rotar har femte hufvudtiteln ingen
anvisning Rust- och rotehållarnes förbindelse att förse båtsmännen
med. beklädnad har i öfverensstämmelse med gällande författningar
bfifvit, utom hvad angår de så kallade småpersedlarne, för ett och annat
nummer, öfverflyttade till femte hufvudtiteln medelst särskilda kontrakt
emellan kronan och rust- och rotehållarne. För ändamålet är ock
anslag uppfördt å femte lmfvudtitelns stat. Vid beräkning af värdet

å de prestationer från rust- och. rotehållarne, som komma femte hufvudtiteln
till godo, lära alltså deras utgifter för båtsmansbeklädnaden böra
uteslutas likasom vakansafgifterna för lediga rusthåll ocs rotar. Efter 1881
års markegångstaxor, hvilka för flere landskap, der båtsmanshållet är förlagdt,
upptaga högre värden å rustnings- och roteringsbesväret, än som
ligga till grund för skattekomiténs tabellverk, har sammanlagda beloppet
af nämnda värde för 4,631 effektiva nummer, efter afdrag af beklädnadskostnaden,
härstädes blifvit beräknadt till 545,393 kronor 56 öre, dervid
rustningsbesväret i Södra Möre härad, för hvilket värde i markegångstaxan
icke är utsatt, blifvit uppskattadt till lika värde, som roteringsbesväret
derstädes är åsatt. Till detta belopp, inberäknadt ofvanberörda anvisning
till båtsmansindelningen 101,900 kronor, torde de prestationer
för rustningen och roteringen kunna uppskattas, hvilka genom den föreslagna
organisationen skulle komma att från femte hufvudtiteln eftergifvas.
Om denna uppskattning och ännu mera om skattekomiténs
tabellverk i hvad det omfattar effektiva rusthåll och i otar, lägges till
»•rund för jemförelse emellan båtsmansinstitutionens kostnad och utgifterna
för den föreslagna organisationen i hvad de föranledas^ af
nämnda institutions försvinnande, befinnas de senare öfverstiga båtsmansinstitutionens
kostnad.

Emot båtsmännens tjenstbarhet hafva komiterade, så vidt af deras
betänkande kan inhemtas, icke haft något att anföra, Väl innehåller
samma betänkande å sidan 85, att båtsmannen antages på lifstid och
å sidan 88, att komiterades förslag förhindrar, att någon qvarliålles i
tjenst längre tid än han för densamma är lämplig. 1 detta afseende
torde böra erinras, att vederbörande militärchef eger afskeda en hvar
af manskapet, som i följd af sjukdom befinnes oduglig till vidare tjenst
och att förordnad generalmönsterherre derutöfver tillkommer att afskeda
en hvar af manskapet, som i följd af ålderdom eller annan orsak
anses olämplig till vidare tjenst.

Af bil. a. n:o 11 inhemtas, att för flottans mobilisering efter komiterades
beräkning erfordras, utöfver den föreslagna stamtruppen, 1,615
man. I hvarje hänseende lärer det vara för sjöförsvaret gagneligare
att till dessa platsers fyllande använda båtsmän framför värnepligtige,
hvilka icke blifvit öfvade längre tid än 90 dagar.

Under åberopande af förestående yttrande öfver komiterades förslag
till bestämmelse om sjöman skårens styrka finner marinförvaltningen
samma förslag icke tillrådligt.

För den händelse, att Eders Kong!. Maj:t skulle fästa nådigt afseende
å marinförvaltningens yttrande i denna de!, är marinförvaltningen

likväl icke i tillfälle att nu framlägga till nådig pröfning andra grunder
för upprätthållande af erforderlig bemanning vid flottan; dock torde
marinförvaltningen, med vägledning af Eders Kongl. Maj:ts till 1872
års riksdag gjorda och af riksdagen bifallna framställning angående
vissa vilkor för beviljande af vakanser inom båtsmanshållet i Blekinge
län och Södra Möre härad af Kalmar län, få i underdånighet tillägga,
att intet hinder emot indelningsverkets upphäfvande synes behöfva
uppstå från sjöförsvarets sida, derest nuvarande anslag å femte hufvudtitelns
stat ökas, dels för tillgodoseende af de ändamål, till hvilka
ofvannämnda vakansafgifter 107,861 kronor 17 öre äro anvisade, efter
beloppets utjemnande i hela hundratal med 107,900 kronor, och dels
för upprätthållande af flottans bemanning utöfver dess nuvarande matros-,
eldare- och handtverkskompanier, med lika belopp, som värdet å rustnings-
och roteringsbesvären, såvidt de komma flottan tillgodo, enligt
ofvanstående utredning, 545,393 kronor 56 öre, eller i hela hundratal
545,400 kronor, att i mån af inträffad afgång bland båtsmännen, disponeras
på sätt af Eders Kongl. Maj:t kan varda närmare bestämdt; och
lärer hufvudtitelns anslag till båtsmansindelningen härigenom kunna i
öfverensstämmelse med planen för indelningsverkets afskrifning ur
riksstaten uteslutas.

Ofvanåberopade 7 § af komiterades förslag innebär för öfrigt
minskad utsigt till uppflyttning från lägre till högre sjömansklass och
till befordran såsom underofficer för dem, som fullgöra de för sådan
uppflyttning och befordran stadgade vilkor. Men från denna synpunkt,
som berör militärpersonalens tjenstbarhet, lärer det icke tillhöra marinförvaltningen
att afgifva vidare yttrande, än att vid öfvergången från
nu gällande till de af komiterade föreslagna vilkor för manskapets
uppflyttning från lägre till högre sjömansklass torde böra göras förbehåll
om tillämpning af de förra vilkoren å dem, som nu tillhöra
matros-, eldare- och handtverkskompanierna.

Vid 8 § af förslaget och komiterades motivering å sidan 93 lärer
böra erinras, att å mariningeniörsstaten är utöfver de tjenstemän för

hvilka komiterade redogöra, anstäld en extra ingeniör, hvars aflöning
bestrides från de till minväsendet, anvisade medel likmätigt Eders Kongl.
Maj:ts nådiga bref den 24 Oktober 1879. Förenämnda ingeniörsbeställning,
som fortfarande är behöflig för underhåll, tillverkning och
handhafvande af flottans minmateriel, lärer lika litet böra lemnas ur
räkning, som de underofficerare och det manskap, som för samma
ändamål äro å extra stat uppförda och komiterade ansett icke kunna
undvaras.

För tillökning af flottans reservbefäl och underbefäl hafva komiterade
i §§ 16 och 17, jemförda med § 36, föreslagit, att sjökaptener
samt styrmän och maskinister från handelsflottan skola under vissa
vilkor anställas såsom underlöjtnanter och underofficerare i flottans
reserv.

Anslagsbehofvet för denna tillökning af reserven upptages i komiterades
förslag till stat för värnepligtige bil. a n:o 16 till 26,858 kronor,
deraf 22,858 kronor skulle anvisas för aflöning m. m. till 30 reservunderofficersaspiranter
och till 20 reservofficersaspiranter samt 4,000
kronor för premier till utexaminerade reservstatsunderofficerare och
officerare.

De föreslagna vilkoren för att komma i åtnjutande af aflöning
m. m. såsom reservunderofficers- eller officersaspirant innehålla icke
någon förbindelse för aspiranten att efter fullgjorda prof emottaga
anställning i reserven. Icke heller lemnar komiterades betänkande
någon närmare ledning för framläggande af förslag till erforderlig
bestämmelse i detta hänseende. I saknad af dylik bestämmelse torde
det motsedda gagnet af aspiranternes aflöning m. m. icke uppväga
kostnaden härför; och får marinförvaltningen alltså underdånigst afstyrka
nådigt bifall till förslaget i denna del.

Marinförvaltningen finner icke skäl förorda nådigt bifall till den
ändring af marinförvaltningens sammansättning, som förslagets 22 §
innehåller. Eders Kongl. Maj:t har genom nådigt bref den 8 December

1881 anbefallt marinförvaltningen att till Eders Kong!. Magt inkomma
med underdånigt förslag, till förändrad lydelse af marinförvaltningens
instruktion i vissa delar. Under åberopande häraf torde marinförvaltningen
underdånigst få tillägga, att marinförvaltningen skall i sammanhang
med fullgörande af nyssnämnda nådiga befallning afgifva vidare
underdånigt yttrande i anledning af komiterades förslag i denna del;
hemställande marinförvaltningen underdånigst, att Eders Kong!. Magt
täcktes i nåder låta härvid bero, helst denna fråga icke synes inverka
på pröfningen af komiterades öfriga förslag.

Förslaget i §§ 24, 25, 26 och 27 innehåller, att styrelsen och
förvaltningen vid hvardera af flottans stationer skulle utöfvas af stationsbefälhafvaren,
hvilken tillika vore varfschef, att till stationsbefälhafvarens
närmaste man för tekniska ärenden skulle tillsättas en varfsdirektör,
hvilken tillika vore chef för varfvets ingeniörsdepartement och att båda
sekreterarebeställningarne vid hvardera stationen skulle sammanslås till
en sekreteraretjenst hos stationsbefälhafvaren. Öfver den föreslagna
förändringen i hvad den afser befälet öfver militärpersonalen, lärer
marinförvaltningen icke böra afgifva något yttrande. Emot styrelsen
och förvaltningen, såsom den för öfrig! är vid hvardera stationen
ordnad, genom eu befälhafvare för de militära ärendena och en för
varfvet, hafva komiterade icke framstält annan väsendtlig anmärkning,
än att denna delning understundom tilläfventyrs skulle medföra obehöflig
till tidsutdrägt och omgång ledande skriftvexling. Rättelse härutinnan,
i den mån anmärkningen må vara befogad, synes kunna genom reglementariska
föreskrifter åstadkommas. Ansvaret för varfvets drift och
vård torde förutsätta att innehafvaren af chefskapet för varfvet icke
hindras genom andre honom tillhörande embetsgöromål att personligen
utöfva den tillsyn öfver. varfvet, som må erfordras. Denna förutsättning
låter icke förena sig med komiterades förslag, att stationsbefälhafvaren
vid hvardera stationen tillika skulle vara varfschef. Ensamt
af detta skäl finner marinförvaltningen den föreslagna förändringen icke
vara tillrådlig. Härtill kommer, att framstående egenskaper för utöfvande
af högre militärbefäl icke betinga erforderliga egenskaper för
varfschefsbelattningen eller tvertom och att det följaktligen synes befordra
ett godt val vid befattningarnes tillsättning att de fortfarande
få förblifva åtskilda.

Under förutsättning af nådigt bifall till marinförvaltningens yttrande
i denna fråga lärer komiterades öfriga derutinnan framställda
förslag få anses förfallna.

I § 27 af komiterades förslag sammanföras hvardera varfvets
artilleri- och ekipagedepartement under en chef. Härvid torde icke
böra förbises att cheferne för stationernas artilleridepartement i första
hand hafva att följa artillerivetenskapens utveckling. På det de må kunna
fullgöra hvad tjenstem i detta afseende af dem fordrar, synes det vara
i hög grad angeläget att de odeladt må kunna egna sin tid åt göromålen
vid artilleridepartementet. Och finner marinförvaltningen af
denna anledning ej skäl förorda nyssnämnda förslag.

Vid innehållet af förslagets 28 och 29 §§ torde böra erinras:
att amiralitctskrigsmanskassan lyder under sjöförsvarsdepartementet; att

månads- och daglönare finnas anställda utom vid de af komiterade
uppgifna inrättningar, äfven vid hvardera stationens beklädnadsverkstad
samt vid kronans vattenledningsverk i Karlskrona;

att å flottans pensionsstat kunna finnas ingeniörer, läkare, lärare,
civile tjensteman och månadslönare, hvilka äro skyldiga att inträda i
tjenst vid krigstillfällen och större rustningar;

och att vid sistnämnda tillfällen antagligen uppstår behof af styrelse
för nya varfvet i Göteborg äfvensom af bemanning för flere fartyg,
än förslaget upptager, helst tillgång å fartyg, som i brist på
bättre materiel kunna användas för försvaret, torde vara att påräkna
inom handelsflottan.

Mot komiterades yttrande i motiven å sidan 137 att senast genomförda
löneförbättring icke skulle innebära mera än half rättvisa, torde
få erinras, att ingen blifvit emot egen vilja Överflyttad från äldre till
nu gällande stat. För öfrigt förekommer beträffande aflöningsvilkoren
utöfver komiterades redogörelse härför, att fast lön till manskapet vid

matros-, eldare- och handtverkskompanierna i vissa fall innehålles vid
tjenstledighet, men eljest utgår så väl till manskapet som till officerare
och underofficerare från och med månaden näst efter den i hvilken
utnämning, befordran, antagning eller uppflyttning egt rum, att officerare,
underofficerare och manskap i särskilda befattningar erhålla arvoden
utöfver fast lön och dagaflöning, att underofficerare i några befattningar
erhålla arvoden men icke dagaflöning, och att sistnämnda
aflöningsförmån till manskapet innehålles för en hvar, som erhållit
tjenstledighet för längre tid än 2 dagar.

Rätta meningen af bestämmelsen i förslagets 37 §, att, såsom orden
lyda, fasta lönen skulle utgå från och med den dag lön tillträdts,
synes icke vara tydlig och klar. De ändringar i vilkoren för åtnjutande
af fast lön och dagaflöning, som åberopade § innehåller, kunna
icke genomföras utan ökadt anslagsbehof eller nedsättning i anvisningarne
för andra ändamål. Till följd häraf och då dessa ändringar icke
påkallas af nödvändighet att bereda personalen bättre vilkor för dess
utkomst, än som för närvarande bestås, föranlåtes marinförvaltningen
att i underdånighet afstyrka komiterades förslag i denna del.

I afseende å förslagets 36 § i hvad det innehåller nedsättning i
sjömanskårens aflöningsklasser och ändring i vilkoren för uppflyttning
från lägre till högre aflöningsklass, torde marinförvaltningen, till undvikande
af vidlyftighet, allenast få hänvisa till den utredning af detta
ämne, som finnes upptagen i Eders Kongl. Maj:ts så nyligen, som den
8 sistlidne September, utfärdade nådiga bref, angående ändrad lydelse
af reglementet för flottan, första delen, § 39 mom. 2; med det tillägg
att om förslaget härutinnan vinner nådigt bifall, dervid synes böra
göras förbehåll om tillämpning af reglementets nuvarande stadganden
å dem som redan tillhöra matros-, eldare- och handtverkskompanierna.

Såvida Eders Kongl. Maj:t skulle täckas i nåder gilla marinförvaltningens
underdåniga yttrande öfver komiterades ändringsförslag,
hvad angår vilkoren för åtnjutande af dagaflöning, lärer all fråga om
bifall till komiterades i motiven å sidan 129 framställda förslag om

upphörande af vissa inqvarteringsbidrag, som staten för närvarande
består, få anses förfalla. Under annan förutsättning lärer böra erinras,
att sistnämnda förmån, som utgår allenast till den, som är kommenderad,
icke i något hänseende uppväges genom de föreslagna förändrade
aflöningsvilkoren, hvilka gälla den, som icke är kommenderad
och att således i sammanhang med föreslagna ändringen torde böra
göras förbehåll om rätt för de kaptener och subalternofficerare, som
nu tillhöra flottan att fortfarande under lika vilkor, som för närvarande
komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån.

Hvad manskapets inqvartering beträffar föreslå komiterade i § 44
att manskapet i brist af qvarter in natura skulle åtnjuta ersättning i
penningar. Nu gällande från ålder bibehållna stadgande^ att en hvaraf
sjömanskåren erhåller inqvarteringsbidrag under tjenstgöring å station,
då han icke är inkasernerad, synes vara att föredraga, jemväl
oberoende af den utaf komiterade anförda förutsättning, att kasernutrymme
funnes att tillgå för hela den tjenstgörande styrkan.

I afseende å komiterades å sidan 130 lemnade uppgift på behofvet
af ny kasernbyggnad i Karlskrona erinras i underdånighet, att
armén eger den till garnisonskommenderingen derstädes upplåtna, af
marinregementet förut begagnade kasern, hvilken komiterade synes
hafva antagit vara tillgänglig för flottan.

Enligt flottans reglemente beräknas beklädnadspenningar för hvarje
nummer vid matros-, eldare- och handtverkskompanierna samt skeppsgossekåren
för hvarje kalendermånad under hvilken aflöning för numret
utgår. Den ändring härutinnan som göres i förslaget § 45 innebär
hufvudsakligen, att manskap, som njuter tjenstledighet för sjötjenst,
skulle derunder gå i mistning af ifrågavarande förmån. Med afseende
derpå, att nämnda förmån sedan ålder varit medgifven under tjenstledighet
för sjötjenst, får marinförvaltningen underdånigst afstyrka nådigt
bifall till komiterades framställning i denna del.

För den händelse, att Eders Rongl. Maj:t skulle i nåder gilla komiterades
förslag om anställande af värnepligtigt reservbefäl får marinförvaltningen
erinra mot förslagets 45 §, så vidt deri tillägges nämnda
befäl rätt till beklädnad eller beklädnadsersättning under tjenstgöring,
att dylik förmån utöfver aflöningen icke utgår till officer vid flottans
stam och att beväringsskyldige sjökaptener, som under krigstid kunna,
blifva använda såsom befäl i flottan, enligt 1860 års beväringslag, i
detta afseende äro tillerkände tre månaders lön i ekiperingspenningar
till anskaffande af uniformspersedlar m. m.

Komiterade anföra i motiven å sidan 132 att de icke funnit anledning
att tillstyrka nedsättning i de förmåner, hvilka under sjökommendering
nu äro medgifna och att förslagets 46 § skulle vara affattad
i enlighet med gällande bestämmelser i detta hänseende. Dagaflöningen
till matros-, eldare- och handtverkskompanierna utgår under sjökommendering
i de fall, der förhöjning icke är medgifven, till underofficerskorporal
och korporal om de tillhöra eldareafdelningen med 80
öre, men eljest med 50 öre, till andra klassens sjöman med 40 öre
och till tredje klassens sjöman med 20 öre, eller med lika belopp som
dagaflöningen i land enligt aflöningsstatens särskilda löneklasser. Med
anledning häraf torde vidare underdånigt yttrande öfver .den i nyssnämnda
§ föreslagna bestämmelsen om dagaflöningens förhöjning med
50 procent under sjökommendering, beträffande manskapet, icke erfordras,
än att vid gällande stadgande i denna del torde få bero.

Vid förslagets 47 § erinras underdånigst, att officer eller officers
vederlike, som blifvit i kronans tjenst skadad, är genom gällande stadganden
berättigad till fria medikamenter under sjukdom, som uppkommit
genom sådan skada; och torde härvid böra få förblifva.

Såsom marinförvaltningen liärofvan anfört är kostnaden för den
vid flottan värnepligtiga styrkans öfning i fredstid, enligt bil. a N:o 16
beräknad till 174,643 kronor, hvartill komma utgifterna för de värnepligtiges
uppfordran till tjenstgöring. Vid komiterades yttrande å
sidan 105 om otillräckligheten af den föreslagna vapenöfningstiden
för de flottan tillhörige värnepligtige torde ingenting vara att erinra.
Utan att underskatta de militära färdigheter för tjenstgöringen vid
flottan, som under nämnda tid kunna bibringas, torde förmånen häraf
icke få anses motsvara den beräknade kostnaden. På denna grund
och under åberopande af ofvanstående yttrande öfver komiterades förslag
till sjömanskårens ombildning, hemställer marinförvaltningen underdånigst,
huruvida icke Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder finna skäligt
att låta förblifva vid de vilkor som för närvarande gälla för befrielse
från tjenstgöring vid flottan i fredstid för de till flottan inskrifne
värnepligtige.

Om denna underdåniga hemställan anses icke böra vinna nådigt
afseende, torde marinförvaltningen underdånigst få tillägga, att vid
jemförelse emellan nådiga kungörelsen den 13 November 1860 angående
allmänna beväringen §§ 2 och 7 och förordningen angående sättet
och ordningen för sjöfolks på- och afmönstring samt utfärdandet
af sjömansrulla den 4 Juni 1868 § 1 och reglementet för sjömanshusen
i riket den 4 Mars 1870 kap. 4, inskrifning å sjömanshus icke
i allmänhet lärer utgöra vilkor för utöfvande af sjömansyrket vid inrikes
sjöfart; och att det alltså torde få anses behöfligt att åberopade
författningarne af åren 1868 och 1870 ändras i sådan riktning att på
de värnepligtiga sjömännen icke må bero att undandraga sig inskrifning
å sjömanshus och derigenom jemväl tjenstgöringsskyldigheten
vid flottan.

Beträffande öfriga delar af de föreslagna grunderna synas desamma
dels beröra militärtjensten, deröfver Eders Kongl. Maj:t i nåder icke
lärer förvänta, att marinförvaltningen skall afgifva underdånigt utlåtande
och dels hufvudsakligen öfverensstämma med gällande föreskrifter;
hvadan vidare underdånigt yttrande deröfver icke torde erfordras.

I afseende å komiterades i bil. a N:o 25 framlagda beräkning af
nuvarande kostnaden för sjöförsvaret med undantag af utgifterna å
extra ordinarie stat för nybyggnad jemte andra dylika behof erinras i
underdånighet

att undervisningsanstalterna för handelssjöfarten och nautisk meteorologiska
byrån icke lära, såsom i åberopade bilagan egt rum, böra
hänföras till sjöförsvaret;

att värdet af vederbörande rust- och rotehållares prestationer för
båtsmanshållet, som i åberopade bilagan upptagits till 620,895 kronor,
icke synes af skäl som marinförvaltningen redan anfört, böra, så vidt
dessa prestationer utgöras till flottan, sättas högre, än prestationernas
belopp enligt markegången för år 1881 eller till 545,393 kronor 56
öre; och

att den i bilagan upptagna kostnad för personalen, för rese- och
traktamentspenningar samt för skrifmaterialier, expenser, ved, ljus
m. m. rätteligen torde böra ökas.

l:o) med föreskrifne årliga vakansafgifter för vissa rusthåll i Blekinge
län och Södra Möre härad af Kalmar län, hvilka afgifter äro,
såsom ofvan förmäles, anvisade, bland annat, för aflöning till sjömanskåren
och för genomförande af senaste löneregleringen, uppgående

denna tillgång enligt räkenskapen för år 1881 till

2:o) med den del af extra ordinarie anslaget till
minväsendet, som årligen, likmätigt Eders Kongl.
Maj:ts nådiga bref den 24 Oktober 1879 utgår för aflöning
till en extra ingeniör, tre maskinistunderofficerare
och fem första klassens sjömän, alla utöfver stat,
varande denna utgift i räkenskapen för år 1881 afförd
med ....................................................................................

och 3:o) med de ersättningar af statsverket som
utgå utöfver förslagsanslagen, utgörande enligt nyssnämnda
års räkenskap för naturaunderhåll 90,915: 61

för rese- och traktamentspenningar............ 17,046: 29

och för skrifmaterialier och expenser, ved

m. m...................................................................... 33,513: 45

tillsammans

Om från den af komiterade beräknade kostnaden
för sjöförsvarets uppgående till...........................................

kr. 107,861: 17.

6,486: 30.

141,475: 35
255,822: 82

4,743,586: —

Transport kr. 4,743,586: —

afräknas anvisningarne till undervisningsanstalter
för sjöfart och. till nautisk meteorologiska
byrån............................................... 116,650: —

och skilnaden emellan de af komiterade
och marinförvaltningen antagna värden å
rust- och rotehållarnes prestationer jemte
riksstatens anslag till båtsmansindelningen
eller ........................................................................ 75,501: 44

men till återstoden..................................................................

lägges ofvannämnda ..............................................................

visar sammanräkningen att ifrågavarande kostnad,
efter iakttagande af de utaf komiterade gjorda undantag,
stiger till ..........................................................................

Komiterades förslag till stat för ordinarie anslag under femte
hufvudtitejn bil. a N:o 24 slutar med ett belopp af 5,000,000 kronor,
deraf 116,650 kronor afses till undervisningsanstalter för sjöfart och
till nautisk meteorologiska byrån och 4,883,350 kronor för sjöförsvaret.
Och framgår af komiterades yttrande å sidan 133, att komiterade ansett
den uppgjorda förslagsstaten för sjöförsvaret öfverskjuta nuvarande
kostnaden för sjöförsvaret, efter iakttagande af ofvannämnda undantag,
med 256,414 kronor.

Af ofvanstående utredning behagade Eders Kongl. Maj:t i nåder
inhemta, att förslagsstaten icke lärer kunna antagas öfverskjuta nuvarande
kostnaden för sjöförsvaret uti ifrågavarande hänseende med större
belopp än skillnaden emellan 4,883,350 kronor och 4,807,257 kronor
38 öre, hvilken skillnad »utgör 76,092 kronor 62 öre.

)> 192,151: 44

» 4,551,434: 56
» 255,822: 82

» 4,807,257: 38.

För personalen eger sjöförsvaret för närvarande att påräkna, bland
andra belopp, för hvilka nu icke torde behöfva redogöras, följande

tillgångar, nemligen:

Ordinarie anslag å femte hufvudtitelns stat........ kr. 1,967,934: —

Af ordinarie anslagen till flottans nybyggnad och

underhåll................................................................................. » 78,800: —

till sjökrigs- och skeppsgosseskolorna ................... » 2,400: —

och till sjömätningar och sjökartekontorets verksamhet.
......................................................................... » 4,255: —

90,915: 61

50,000: —

6,486: 30

107,861: 17
545,393: 56
2,854,045: 64.
tillgångar för bestridande af

Ersättning af statsverket utöfver förslagsanslaget till

naturaunderhåll ..................................................................... kr.

Extra ordinarie anslag för genomförande af senaste

•löneregleringen ................................................................. »

Af extra ordinarie anslaget till minväsendet för minpersonalens
aflöning ......................................................... »

Vakansafgifter för vissa rusthåll i Blekinge och Kalmar
län ................................................................................. »

Rust- och rotehållares prestationer vid båtsmanshållet

tillsammans

Härtill kunna ytterligare räknas de
viss andel i personalens aflöning under sjökommendering äfvensom för
ved, lyse och renhållning i kasernerna, hvilka tillgångar för närvarande
äro anvisade å reservationsanslaget till flottans öfningar och å förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., men komiterade
uppfört under anslagen för personalen.

Förslagsstaten slutar för personalen med ett anslagsbelopp af
2,857,533 kronor 57 öre; och yttra komiterade å sidan 133 att detta
belopp öfverskjuter personalens nuvarande kostnad med 218,704 kronor
57 öre.

Af ofvanstående utredning behagade Eders Kongl. Maj:t i nåder
finna att förslagsstaten i denna del deremot understiger sjöförsvarets
nuvarande tillgångar för personalen.

Vidkommande komiterades förslags stater för underofficers- och
sjömanskårerna, bil. a N:ris 13 och 14, såvidt derigenom beredes tillgång
för upförande å stat af 3 maskinistunderofficerare och 5 första
klassens sjömän, hvilkas aflöning, såsom ofvan förmäles, bestrides genom
de till minväsendet å extra stat anvisade medel, äfvensom för
aflöning till två flaggunderofficerare af de tekniska afdelningarne i
stället för 2 underofficerare af de andra afdelningarne, torde marinförvaltningen
underdånigst få erinra, att frågan om den personal, som
erfordras för mindetaljen, icke torde blifva fullständigt löst genom
komiterades förslag i denna del, i hvilket afseende marinförvaltningen,
för undvikande af vidlyftighet, underdånigst hänvisar till den utredning
i förevarande ämne som förekommer i bil. N:o 4 vid Eders Kongl.
Maj:ts nådiga proposition N:o 1 till 1879 års riksdag sid. 28—31.

I samma nådiga proposition föreslog Eders Kongl. Maj:t att nio
deri nämnda militära befattningar skulle få i gällande stat för inqvarteringsbidrag
uppföras; men denna framställning vann icke riksdagens
bifall. Uti komiterades förslagsstat för inqvarteringsbidrag äro några
af ifrågavarande befattningar uppförda. Härvid har marinförvaltningen
ingenting att erinra, derest Eders Kongl. Maj:t finner lämpligt göra
förnyad nådig framställning till riksdagen om ändring i inqvarteringsstaten.
Och får marinförvaltningen härvid tillägga, att den ifrågasatta
ändringen icke föranleder ökadt anslagsbehof.

Enligt förslagsstaten för femte hufvudtiteln skulle tillgångarne å
nuvarande anslaget för flottans kårer och stater till dagaflöning, till
beklädnadspenningar åt underofficerare och till inqvarteringsbidrag åt
officerare och underofficerare komma att från nämnda anslag utbrytas
samt öfverföras till ett reservationsanslag för dagaflöning till flottans
militärpersonal och läkarestat, ett förslagsanslag för beklädnad åt underofficerare
och ett anslag för bidrag till officerares och underofficerares
inqvartering. Häremot erinras i underdånighet, att Eders Kongl.
Maj:ts dispositionsrätt öfver besparingarne å ifrågavarande tillgångar,
hvad angår dagaflöningen och beldädnadspenningarne, skulle genom
den föreslagna förändringen komma att minskas; och att öfver utgifterna
för inqvarteringsbidrag till officerare och underofficerare årligen
till Eders Kongl. Maj:t afgifves särskild redogörelse, hvarigenom
komiterades skäl för förändringen i denna del förfaller.

Emot förslagsstaten, i hvad derigenom de å nuvarande anslagen
till flottans nybyggnad och underhåll, till flottans öfningar, till sjökrigsoch
skeppsgosseskolorna samt till sjömätningar och sjökartekontorets
verksamhet anvisade tillgångar för dagaflöning till vissa officerare och
underofficerare, öfverföras till ofvannämnda nya reservationsanslag för
dagaflöning till flottans militärpersonal och läkarestat, är i lika måtto,
som ofvan förmäles, att erinra, att Eders Kongl. Maj:ts dispositionsrätt
öfver besparingarne å samma tillgångar skulle genom den ifrågasatta
öfverföringen komma att minskas.

Nuvarande anslaget till flottans materiel torde hädanefter såsom
hitintills egt rum, böra användas till flottans nybyggnad i den mån
tillgång å anslaget för detta ändamål förefinnes utöfver erforderliga
medel för flottans underhåll; och som anslagets öfverskrift: »flottans
nybyggnad och underhåll» sålunda står i full öfverensstämmelse med
anslagets ändamål, torde den i förslagsstaten upptagna förändrade öfverskrift:
»flottans underhåll» icke böra komma till användning.

I sammanhang härmed får marinförvaltningen, med åberopande af
hvad marinförvaltningen här ofvan anfört, i fråga om flottans styrka
i fredstid samt den utredning angående behofvet af ordinarie anslagför
flottans vidmakthållande genom nybyggnad af krigsfartyg, som
marinförvaltningen framlagt i en den 30 september 1880 aflåten underdånig
skrifvelse underdånigst hemställa, huruvida icke Eders Kongl.
Maj:t skulle finna skäligt hos riksdagen äska tillökning i ordinarie anslaget
till flottans materiel med 1,000,000 kronor eller från 1,078,800
kronor till 2,078,800 kronor att användas till flottans nybyggnad och
underhåll enligt gällande bestämmelser, och med iakttagande, att flottan,
i mån af tillgängliga medel och efter de närmare föreskrifter
Eders Kong!. Maj:t i nåder meddelar, kommer att erhålla en styrka i
fredstid af 14 större och 94 mindre strids- och öfningsfartyg samt
erforderligt antal fartyg för transport och andra ändamål, af hvilka
fartyg alla- de större stridsfartygen böra vara försedda med pansar
och deplacementet å dessa fartyg vara emellan 2,500 och 3,000 ton.
För undvikande af vidlyftighet genom upprepande af hvad nämnda
skrifvelse innehåller bifogas härhos underdånigst ett bestyrkt transsumt
af densamma.

I afseende å den i förslagsstaten vidtagna fördelning af förslagsanslaget
till skrifmaterialier, ved m. in. i ett förslagsanslag under
denna benämning och två särskilda reservationsanslag till inqvartering
åt sjömans- och skeppsgossekårerna torde böra uppmärksammas, att
såsom komitébetänkandet å sid. 144 innehåller kostnaden för inqvarteringsbidrag
till dem af flottans sjömanskår, som icke äro inkasernerade,
bestrides från ordinarie anslaget till flottans nybyggnad och
underhåll, enligt gällande stat för anslagets fördelning, hvilken stat i
denna del sedan ålder förblifvit oförändrad.

Anslagen till sjukvård och till durchmarschkostnader äro i förslagsstaten
uppförda till lika belopp, som i gällande stat. Med anledning
häraf får marinförvaltningen fästa Eders Kongl. _ Maj:ts nådiga
uppmärksamhet deruppå, att nämnda anslag nödvändigtvis behöfva
ökas, derest komiterades förslag om värnepligtiges tjenstgöring vid
flottan i fredstid skulle komma att genomföras, det senare anslaget
dock endast under öfvergången från den nuvarande till den föreslagna
organisationen.

För anslaget till diverse behof upptager förslagsstaten några hundra
kronor lägre belopp, än gällande stat. Hela tillgängen å detta
anslag är för dess ändamål väl behöflig. Med afseende härå lärer
den föreslagna nedsättningen icke vara tillrådlig, helst hinder icke
möter, att för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, det enda skäl som
komiterade för sin åtgärd anfört, nedsätta något af de i förslagsstaten
uppförda förslagsanslag.

Från förslagsanslaget till sjömans- och skeppsgossekårernas beklädnad
hafva komiterade i förslagsstaten uteslutit ordet »högst» äfvensom
förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved in. m. deri
upptages till förhöjdt belopp. Vid dessa ändringar, hvarom förslag
förut varit framställda, har marinförvaltningen icke något att erinra,
derest Eders Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att härom göra förnyad
nådig framställning hos riksdagen.

Vidkommande det i förslagsstaten uppförda anslag_ till flottans öfningar
och öfrige här ofvan icke särskildt nämnda till lika belopp,
som i gällande stat upptagna anslag lärer vidare underdånigt yttrande
af marinförvaltningen icke erfordras.

I förslagsstaten upptages femte hufvudtitelns behof af extra ordinarie
anslag till 2,000,000 kronor j deraf enligt komiterades yttrande a

sidan 139, 1,900,000 kronor skulle komma att afses till krigsfartygs
byggande och 100,000 kronor för andra ändamål. Meningen med förslaget
i denna del torde icke vara att för närvarande skall bestämmas
huru stor tillgång å extra stat som flottan årligen eger att påräkna.
Med anledning häraf får marinförvaltningen rörande denna del af komiterades
förslag hänvisa till sin underdåniga skrifvelse den 29 sistlidne
September angående anslagsbehofven för år! 1884, med tillägg
att det deruti uppgifna behofvet af extra ordinarie anslag för fartygsmateriel
minskas med 1,000,000 kronor, derest ofvannämnda förslag om
beviljande af motsvarande förhöjning i ordinarie anslaget till flottans
nybyggnad och underhåll skulle vinna nådigt bifall.

Slutligen får marinförvaltningen, för den händelse att komiterades
förslag skulle vinna nådigt bifall, underdånigst tillägga, att marinförvaltningen
icke funnit något att påminna mot de af komiterade å sid.
139—144 framlagda öfvergångsförslag utöfver de yttranden i denna
del, som här ofvan äro meddelade i anledning af komiterades förslag
till förändrade vilkor för manskapets uppflyttning från lägre till högre
sjömans- och aflöningsklass, om upphörande af vissa inqvarteringsbidrag
och om beräkning af durchmarschkostnaden.

Stockholm den 19 Oktober 1882.

Underdånigst

R. VON FEILITZEN.

A. K. Gasslander, A. Facks.

Föredragande.

J. A. Nelander.

Transsumt af marinfförvaltning ens underdåniga skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 30 September 1880, med förslag öfver behofvet
af extra anslag m. m. för flottan under år 1882.

Flottans materiel.

Flottans nybyggnad och underhäll, reservationsanslag.

För åren 1852 till och med 1871 funnos å riksstaten uppförda
särskilda ordinarie anslag dels till flottans nybyggnad och dels till
flottans underhåll. Det förra anslaget uppgick under hela denna tid
för år räknadt till 162,000 kronor. Årliga anslaget till flottans underhåll
utgjorde för samma tid 592,888 kronor 30 öre i penningar jemte
värdet af 19,177,2 kubikfot spanmål. I riksstaten för år 1872 sammanfördes
dessa båda anslag under ett gemensamt anslag till flottans
nybyggnad och underhåll sålunda att till båda ändamålen beviljades
sammanlagdt 783,227 kronor 32 öre, motsvarande lika stort anslag som
förut, efter afdrag för ett mindre belopp i följd deraf att flottans underhåll
samtidigt befriades från vissa detsamma derförinnan påförda
utgifter. Särskild! med hänsyn till underhållet af ökadt antal ångpannor
och maskiner samt för förbättring af handtverks- och maskiniststaternas
aflöning har anslaget sedermera tid efter annan blifvit förhöjdt
till 1,078,800 kronor. Dock har under tiden till anslaget öfverflyttats
vissa utgifter, som förut bestridts af andra tillgångar, hvaremot
anslaget å andra sidan befriats från utgifter, som varit derå anvisade,
men numera från andra anslag godtgöras.

För flottans nybyggnad hafva följande belopp från ifrågavarande
anslag blifvit afsätta, nemligen:

af anslaget för år 1872 ........... kr. 162,000: —

» » » » 1873 ............ » 162,000: —•

» » » » 1874 ............ » 148,400: —

» » » » 1876 ............ » 30,036: 53

» » » » 1877 ............ » 53,334: 04

hvaremot återstoden af anslaget under nyssnämnda år och hela anslaget
för åren 1875, 1878 och 1879 behof! anlitas till flottans underhåll.

Vid fördelningen af ifrågavarande anslag för innevarande år har
likaledes ingenting kunnat afsättas till flottans nybyggnad, utan är hela
anslaget anvisadt till underhållet, nemligen: 500,325 kronor 50 öre till
underhåll af fartyg och båtar, 191,200 kronor till underhåll af hus och
byggnader, 232,718 kronor 50 öre till vissa aflöningar, 111,020 kronor
66 öre till åtskilliga behof och 43,535 kronor 34 öre till betäckande
af föregående års brist för flottans underhåll.

I fråga om ökadt behof af ordinarie anslag till sådana utgifter,
som afse flottans underhåll, framgår af varfschefernes beräkningar att
för detta ändamål erfordras vid Karlskrona station 760,000 kronor och
vid Stockholms station, efter afdrag af vissa utaf varfschefen upptagna
utgifter, som böra godtgöras af andra tillgångar, 338,183 kronor 94
öre eller för båda stationerna sammanlagdt 1,098,138 kronor 94 öre.
Efter dessa beräkningar uppgå nämnda utgifter sålunda till 19,338
kronor 94 öre mera än hela anslaget. Denna i förhållande till anslagets
storlek jemförelsevis obetydliga brist torde dock icke i och för
sig böra anses föranleda behof af ökadt anslag, då bristen möjligen
utjemnas genom uppkomna besparingar. Deremot framstår behofvet
af förhöjning i anslaget, på grund deraf att detsamma icke lemnar något
öfverskott, som kan afses till ersättande af sådana fartyg, som för
deras ålder behöfva utrangeras. Den del af anslaget, som ursprungligen
varit afsedt till flottans nybyggnad eller 162,000 kronor har väl
icke någon tid fyllt detta behof och frånvaron af ständig tillgång för
samma ändamål innebär följaktligen icke någon synnerlig rubbning i
äldre förhållanden, enligt hvilka extra ordinarie anslag till fartygsbyggnad
tid efter annan äskats och blifvit beviljade. Sålunda hafva till
detta ändamål anvisats

för år 1872 ................. 660,000 kr.

»	til ))	1873 ........	........ ........ 700,000	D
»	»	1874 .........	........ 700,000	))
»	»	1875 .........	.....1,000,000	))
	»	1876 ........	........ 1,700,000	))
))	»	1877 .........	........ 1,700,000	))
och »		1878 .........	........ 1,000,000	»

eller tillsammans för dessa sju år 7,460,000 kr., utgörande i medeltal
för hvart år 1,065,714 kr.; hvaremot för år 1879 likasom för
innevarande och nästpåföljande år inga medel blifvit för ändamålet på

extra stat anslagna. Ovissheten i denna tillgång måste emellertid föranleda
dertill, att befintlig materiel bibehålies så länge som möjligt för
att tidtals minska behofvet af dylika anslag. Då nu underhållskostnaden,
efter år räknadt, växer med materielens ålder, torde härigenom
kunna förklaras en af anledningarna dertill, att hela nybyggnads- och
underhållsanslaget numera måste afses för sistnämnda ändamål ensamt.
Genom ett ständigt årligt anslag som lemnar full tillgång för anskaffning
af ny materiel inom viss med hänsyn till de olika fartygens varaktighet
bestämd tidrymd, vinnes otvifvelaktigt den fördel, att materielen
oafbrutet kan hållas i ett mera tidsenligt och för försvaret kraftigt
skick, än med gammal materiel låter sig göra. En dylik förändring
torde icke heller förorsaka större uppoffring för statsverket, än
då all nybyggnaden hufvudsakligen göres beroende af tillfälliga anslag.

Såsom grund för beräkning af årliga nybyggnadskostnaden för
den flytande materielen med dess artilleri och öfriga inventarier, får
marinförvaltningen underdånigst åberopa bilagda inom dess ingeniörafdelning
upprättade tabell. De olika fartygens nybyggnadskostnad,
tiden för deras varaktighet samt fartygens värde efter denna tids förlopp
äro i tabellen angifna med hänsyn till den nuvarande materielen,
och har varaktighetstiden blifvit utsträckt så långt, som för materielens
bibehållande i ett fullt användbart skick må anses ändamålsenligt.

Enligt tabellen skulle årliga kostnaden för flottans nybyggnad
uppgå till 1,099,535 kronor. Men då någon nedsättning i underhållskostnaden
emellertid kan emotses genom ständig tillgång för erforderlig
nybyggnad, torde behofvet af sådan tillgång, utöfver befintligt anslag,
kunna beräknas till 1,000,000 kronor, nära motsvarande, enligt
ofvanstående redogörelse, årliga medeltalet 1,065,714 kronor af beviljade
extra ordinarie anslag till fartygs nybyggnad åren 1872—1878.
Om denna tillökning beviljas å ordinarie stat torde flottans vidmakthållande
inom den begränsning, som bestämmes i den nuvarande materielens
kostnad, kunna i väsendtlig mån främjas; men härmed vill
marinförvaltningen ingalunda förespegla, att flottan kan undvara nya
anslag i den mån kraftigare eller talrikare fartygsmateriel för försvaret
bör anskaffas.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt torde det kunna anses
ådagalagdt att riksstatens ordinarie anslag för flottans materiel är
otillräckligt för den nuvarande fartygsmaterielens underhåll och nybyggnad
jemte öfriga utgifter, för bvilka nämnda anslag måste anlitas
och att anvisning å ordinarie stat till bristens afhjelpande genom samma

anslags förhöjning med 1,000,000 kronor gagnar flottan mera, än ovissa
extra ordinarie anslag till motsvarande belopp; och som den utredning
angående sjöförsvarets ordnande efter nya eller förändrade grunder,
som för närvarande är åt särskilde komiterade, enligt Eders Kongl.
Maj:ts nådiga förordnande öfverlemnad, icke lärer afse nedsättning
eller minskning i den styrka, sjöförsvaret för närvarande eger, får
marinförvaltningen alltså underdånigst föreslå, att Eders Kongl. Maj:t
måtte i nåder hos riksdagen äska tillökning i det ordinarie anslaget
för flottans materiel med 1,000,000 kronor eller från 1,078,800 kronor
till 2,078,800 kronor.

Rätt transumeradt, betygar

Ex officio:
Edv. Ploman.

Registrator.

Militärchefen vid flottans station i Karlskrona.

Till Kongl. Marinförvaltningen.

Genom skrifvelse den 26 sistlidne Augusti däfven I infordrat mitt
utlåtande öfver ett af särskilda komiterade upprättadt underdånigt förslag
angående sjöförsvarets ordnande, hvilket utlåtande borde till Eder
inkomma senast den 14 uti innevarande månad.

Med anledning häraf har jag tagit del af förslagets innehåll; men
då frågan om sjöförsvarets ordnande är af ganska genomgripande och
vidtomfattande beskaffenhet och hvad som i frågan förekommit, enligt
komiténs betänkande, delvis måste öfvervägas i sammanhang med förslaget
om landtförsvarets ordnande, har jag under den korta tid, som
stått mig till buds för granskning af det föreliggande förslaget, icke
kunnat medhinna att deröfver afgifva ett fullt genomfördt yttrande,
hvadan jag nödgas inskränka mig till utlåtande öfver de delar af förslaget
Indika beröra förhållanden, som närmast falla inom området för
min embetsverksamhet, och får jag i detta hänseende anföra följande,
dervid iakttagande den ordning de olika stadgandena emellan, som iakttagits
uti komiténs »förslag till grunder för ordnandet af Sveriges sjöförsvar».

Uti 1 § säges, att flottan är fördelad å två stationer en i Karlskrona,
en i Stockholm och af hvad komitén uti inledningen till sitt
betänkande anfört å sid. 45 framgår, att den förra stationen skulle
vara den större och utgöra, såsom hittills, en slags hufvudstation. Eör

min del skulle jag vilja gå ännu längre i det sistnämnda hänseendet
och låta Karlskrona station blifva den enda och Stockholms allenast
en depöt, försedd med den materiel, som med hänsyn till skärgårdens
beskaffenhet kunde anses för försvaret behöflig och en mindre reparationsverkstad
för underhållandet af denna materiel. Den i Stockholm
förlagda personal, som icke behöfdes för handhafvande! af depötens
materiel, kunde öfverflyttas till Karlskrona station och befälhafvare!!
vid sistnämnda station förordnas till chef för den militära personalen
samt inspektör för öfningar och undervisningsanstalter. Härigenom
vunnes otvifvelaktigt både mera enhet i organisationen och besparing
i förvaltnings- och administrationskostnaderna.

Den fartygsmateriel, komitén förordat, finner jag särdeles lämplig
med afseende på den roll, som kan komma att tilldelas sjöförsvaret
vid ett försvarskrig och efter min tanke torde den äfven vara någorlunda
väl afpassad efter det sannolika behofvet.

Enligt 23 § skulle föredraganden för militärärenden i marinförvaltningen
vara inspektör för stationsskolorna samt skeppsgosseskolan
och inspektionen af flottans fartyg och öfningar samt sjökrigsskolan
förrättas af den, Kongl. Maj:t dertill förordnade. Den sålunda föreslagna
anordningen anser jag synnerligen olämplig, under förutsättning
att annan person än bemälde föredragande förordnas att inspektera
fartygen och öfningarna. Då nemligen öfningarna ombord egentligen
grunda sig på och äro en tillämpning af hvad som både teoretiskt
och praktiskt inhemtats uti stationernas undervisningsanstalter och
vid sjökrigsskolan och, enär sålunda undervisningsanstalterna i land
måste verka i nära samband med öfningarna ombord, synes det mig
uppenbart att en och samma person bör vara inspektör såväl vid skolorna
i land som för öfningarna ombord och riktigheten af denna åsigt
torde till fullo styrkas af de senare årens erfarenhet. Jag håller således
före att, om med inspektionen skall vinnas hvad dermed åsyftas,
förevarande stadgande bör ändras derhän, att till inspektör för skolorna
i land och öfningarna ombord bör af Kong], Maj:t förordnas en officer
af flaggmans grad.

Beträffande befälet vid stationen föreslås i 25 § att detsamma
skall utöfvas af en stationsbefälhafvare, som tillika är varfsehef och
vid Karlskrona'' station öfverkommendant. Att stationsbefälhafvaren i
Karlskrona är öfverkommendant derstädes och att denna stations sjöbefästningar
lyda under honom torde vara i sin ordning. Deremot
synes mig förenandet af varfsehefsbefattningen med stationsbefälhafvareembetet
vara allt annat än välbetänkt, äfven om, såsom i en följande

paragraf föreslås, en varfsdirektör för de tekniska ärendena lemnades
stationsbefälhafvaren såsom biträde. Frågan härom är icke ny. Redan
de af Kongl. Maj:t den 30 Oktober 1866 tillsatte komiterade för afgifvande
af förslag angående förändrad organisation af sjöförsvarets ekonomiska
förvaltning m. m. upptogo uti deras den 15 Juni 1868 afgifna
betänkande ett förslag i samma syfte, hvilket förslag dock icke vann
Kongl. Maj:ts bifall. På hufvudsakligen samma skäl, som uti ett den
4 Mars 1869 af dåvarande stationsbefälhafvaren i Karlskrona öfver
komiterades betänkande afgifvet underdånigt yttrande finnas anförda
mot berörda förslag och h vilka skäl synas mig fortfarande i det väsendtligaste
ega full giltighet, kan jag icke annat än på det bestämdaste
afstyrka de ifrågavarande båda chefsskapens förenande hos en person.
Enär till och med under vanliga och fredliga förhållanden varfschefens
åligganden äro af det omfång och den beskaffenhet, att en person är
fullt upptagen med desammas skötande och deraf föranledda omsorger,
anser jag det vara alldeles otvifvelaktigt, att stationsbefälhafvaren icke
skall kunna, utan olägenhet för tjensten, betungas med detta chefsskap;
och under krigstid, då varfvets verksamhet måste tänkas uppdrifven
vida utöfver hvad som under andra förhållanden eger rum och
då stationsbefälhafvaren måste ordna och öfvervaka försvarsanstalterna
på stationerna och, vid Karlskrona station, jemväl sjöbefästningarna
vore det, enligt min åsigt, i hög grad betänkligt, om stationsbefälhafvaren
skulle behöfva jemte sina egentliga åligganden såsom högste
befälhafvare på platsen äfven egna varfvet den speciela tillsyn i detalj,
som måste fordras af en varfschef. Fördenskull synes mig stationsbefälhafvarens
befattning med varfvet böra inskränkas till hvad som
före militärchefsbefattningarnas införande vid stationerna var bestämdt
och till varfschef sättas en af Kongl. Maj:t förordnad regementsofficer
af högre grad.

Komiténs förslag i 27 § 1 mom. att varfvet skall omedelbart lyda
under stationsbefälhafvaren och uti samma §:s 2 mom. att stationsbefälhafvarens
närmaste man för tekniska ärenden skall vara en varfsdirektör
kan jag, i enlighet med hvad jag här ofvan yttrat, icke biträda.
Till varfschefens handläggning komma alltid att höra åtskilliga
militära och disciplinära mål och under nämnde chefs befäl kommer alltid
att ställas en ganska stor militärpersonal, hvarföre jag anser nödvändigt
att varfvet står under omedelbart befäl af en militärperson.

Ej heller anser jag sekreterarebeställningarna hos militärchef och
varfschef kunna sammanslås till en sekreterarebefattning hos stationsbefähalfvaren,
såsom komitén föreslagit uti 27 § 3 mom. Äfven om,

såsom komiten tänkt sig, en under stationsbefälhafvaren närmast lydande
varfsdirektör skulle blifva den egentligen verkställande myndigheten
på varfvet, komme tvifvelsutan så många expeditionsgöromål på hans
lott, att eu sekreterare vore väl behöflig för desammas skötande; och
då jag icke anser en militär varfschef kunna undvaras följer häraf
äfven att jag så mycket mindre anser med tjenstens fördel förenligt
att sekreterarebefattningen hos varfschefen indrages. Vidkommande
det civila biträde, som bör i stationsbefälhafvarens expedition anställas
och hvilket enligt komiténs förslag skulle bestå af en sekreterare och
en kanslist, torde få erinras att, enär på den tid öfverbefälet vid Carlskrona
station utöfvades af befälhafvande amiral eller stationsbefälhafvare
för berörda ändamål erfordrades en sekreterare, en registrator och en
kanslist, och de civila göromål, som skulle komma att den blifvande
stationsbefälhafvaren åläggas, ingalunda lära i antal eller betydenhet
understiga göromålen under nyssnämnda tid, skäl synes mig saknas
att i. denna personal göra inskränkning, under annan förutsättning än
att till bestridande af kanslistgöromålen finge användas extra ordinarie
tjenstemän eller ifrågakommande renskrifnings- och dylika arbeten bekostas
af expensmedlen, i hvilket fall kanslisttj ensten borde indragas,
men deremot . en registrator anställas, hvilken i aflöningshänseende
skulle göras likstäld med regementsskrifvare, revisorer och bokhållare
och närmast vara att påräkna för att vid förfall för sekreteraren öfvertaga
dennes åligganden.

Hvad komitén föreslagit i 27 § 4 mom. eller varfsdepartementens
inskränkning till tre departement genom artilleri- och ekipage-departementens
sammanslagning kan jag icke biträda. De med chefsskapet
för artilleridepartementet förenade åligganden att närmast ansvara för
artilleri- och ammunitionsmaterielens hållande i tjenstbar^ skick, att
inhemta kännedom om utlandets uppfinningar och förbättringar inom
detta område, att öfvervaka försöksskjutningar m. m. synas mig vara
af den särskilda och vigtiga beskaffenhet för försvaret att för detta
chefsskaps behöriga skötande kräfves en person, som deråt kan uteslutande
egna sina krafter, och hvad chefen för ekipagedepartementen
beträffar äro hans åligganden och hans verksamhetsområde, såsom de
angifvas i reglementet för flottan 2:dra delen, så vidsträckta att äfven
sistnämnda departement behöfver en särskild chef.

I sammanhang härmed kan jag icke underlåta att påpeka, hurusom
det synes mig lämpligast och riktigast att chefsbefattningarna vid
artilleri-, ekipage- och mindepartementen anförtros åt regementsofficerare,
såsom med ekipagedepartementet alltid och med de öfriga de -

partementen ända tills de senare åren varit förhållandet; och af hvad
jag förut yttrat följer att jag anser chefen för ingeniördepartementet
icke böra vara varfsdirektör.

Vid komiténs förslag i 29 § angående personalens fördelning har
jag. icke att anmärka annat än hvad som måste blifva en följd af mina
här ofvan uttalade åsigter angående befälet vid stationen och förvaltningen
derstädes och hvilket icke torde behöfva här upprepas.

Vid komiténs förslag uti 32 § 1 mom. angående sjömanskårens
rekrytering torde få erinras att, då komitén föreställt sig, att denna
kår årligen skulle kunna rekryteras till minst två tredjedelar af det
behöfliga antalet med dertill sig anmälande värnpligtige, denna kontingent
synes mig något för högt beräknad. Då sjömannens yrke är
af den natur, att han i regeln vistas utom landet, och då de förmåner,
som komitén föreslagit för sjömanskåren, ingalunda kunna anses motsvara
inkomsterna under handelssjöfart, synes det mig föga sannolikt
att ett tillräckligt antal af de vid flottan värnpligtige skall kunna påräknas
att inträda vid stammen för att der under två års tjenstgöring
mot en ringare inkomst underkasta sig de stränga disciplinära förhållandena
under anställningen vid stationen och ombord i örlogsfartyg;
åtminstone berättigar mig min kännedom om kofferdisjömannens lynne
och hans åsigter i berörda hänseende till detta antagande.

Uti 32 § 4 mom. lemnas osagdt, huru med legan för värnpligtig
skall förfaras, om denne efter kapitulationstidens slut ur tjensten afgår
utan vitsord derom att han under tjenstetiden förhållit sig väl.

I fråga om sjömanskårens aflöning har komitén uti 39 § 1 mom.
föreslagit, att densamma skulle utgå efter innehafvande sjömansklass
med visst belopp i månadslön och visst belopp i dagaflöning och dessa
belopp hafva derjemte satts lägre än hvad nu gällande aflöningsstat
upptager. Hvad den förstnämnda förändringen vidkommer, anser jag
visserligen, lika med komitén, att densamma bör leda till mera reda i
aflöningsförhållandena; men i vidsträcktare mån kan jag icke biträda
den af komitén uttalade åsigt. Tvertom anser jag den gällande aflöningsstaten
eg a ett afgjordt företräde just derutinnan att den upptager
så många löneklasser. Det torde nemligen ligga i öppen dag, att för
den, som i unga år inträder vid kåren, och då kan åtnöja sig med en
ringare inkomst än den som längre tid tjenat der det måste i regeln
vara af mera fördel att efter kortare mellantider komma upp i högre
löneklass intill dess den högsta är uppnådd, än att endast efter längre
tjenstetid blifva uppflyttad inom ett ringare antal löneklasser. På grund
deraf kan, efter min tanke, den åsyftade förenklingen i aflöningsför -

hållandena icke anses uppväga olägenheten för manskapet. Beträffande
de föreslagna aflöningsbeloppen förekommer, att desamma, med undantag
för underofficerskorporaler, äro vida lägre, än hvad som uti nu
gällande aflöningsstat upptages. Annat skäl för detta förslag än att
vidtaga »någon jemkning utaf aflöningsbeloppen» är väl icke af komitén
åberopadt, så vidt icke hvad komitén anfört å sid. 91 uti betänkandet
angående kostnaden för stammen skulle få sålunda betraktas. Men om
jemkning skall ske, bör densamma dels vara behöflig och dels grundas
på rättvisa och billighet, hvilket icke kan sägas vara förhållandet, då
en ingalunda för högt tilltagen aflöning ytterligare nedsättes i flera
fall till belopp, som vida understiga lefnadskostnaderna för de individer,
hvilkas aflöningsförmåner äro i fråga. Det är en känd sak att lefnadskostnaden
i vårt land på de senare åren icke minskats och någon
minskning deraf lärer väl icke heller vara att emotse. Bägges härtill,
att den hittills bestådda aflöningen för sjömanskåren är ungefärligen
så afpassad efter manskapets lefnadskostnad, att något öfverskott
på aflöningen icke uppstår, torde det få anses uppenbart att, om nedsättning
utaf aflöningen åvägabringas, manskapet ställes i den belägenhet
att det icke längre kan förskaffa sig sin utkomst i flottans tjenst. På
grund häraf och då det måste vara af stor vigt, med afseende å stammens
tjenstbarhet, att sjömanskåren förses med tillräcklig aflöning, kan
jag icke annat än på det kraftigaste, för min del, afstyrka komiténs
förslag uti 39 § .1 mom., med uttalande tillika af den mening, att den
ökade kostnaden för stammens tillräckliga aflönande synes mig uppvägas
af de fördelar, som tillskyndas sjöförsvaret genom möjligheten
att hålla stammen fulltalig och stridsduglig.

I fråga om inqvarteringen till officerare har komitén uti 44 §
hänvisat till upprättadt förslag till stat för de militära befattningar,
som skulle vara dermed förenade; hvarförutom komitén å sid. 129 i
betänkandet uttalat såsom sin åsigt att den af 1877 års riksdag för
sådana till stationerna kommenderade kaptener och subalternofficerare,
hvilka icke innehade ständig befattning i land, medgifna rätt att derunder
uppbära inqvarteringsbidrag med för hvardera stationen lika belopp
borde upphöra; och har komitén såsom grund härför åberopat
att komitén genom förslaget om full dagaflöning för en hvar, som
vistades på sin station, sökt bereda dessa officerare ersättning för inqvarteringen.
Då det hittills, sedan den nya aflöningsstaten för Kongl.
flottans officerskår faststäldes, allenast i sällsynta undantagsfall inträffat
att kaptener och subalternofficerare med undantag af dem, som varit
båtsmanskompanichefer eller tjeustgjort i öfverstyrelsen, icke varit till

tjenstgöring vid någon af stationerna inkallade och. sålunda berättigade
till det tillfälliga inqvarteringsbidraget, lärer indragningen deraf för
dessa officerare föranleda en nedsättning uti aflöningsförmåner, hvartill,
då det af komitén åberopade motivet härför icke torde kunna tillerkännas
giltighet, all anledning synes mig saknas.

Slutligen får jag, med anledning af komiténs anförande å sid. 90
i betänkandet, beträffande organisationen af sjömanskåren, dervid komitén
ansett eldare- och handtverkskompanierna böra upphöra såsom särskilda
kompanier, vördsamt tillkännagifva att jag finner en sådan förändring
olämplig. Utom det att förenämnda kompaniers manskap måste från
ungdomen utbildas för sina särskilda yrken efter helt andra grunder
än det öfriga manskapet vid sjömanskåren och kompetensvilkoren för
uppflyttning till högre sjömansklass inom berörda kompanier äro ganska
olika de fordringar, hvilka måste uppfyllas för sådan uppflyttning inom
de öfriga yrkesafdelningarna, har erfarenheten under tiden sedan dessa
kompaniers uppsättning tydligen visat att det varit af fördel för tjensten
att dessa kompanier skiljts från de öfriga, och de af komitén anförda
skälen för den tilltänkta förändringen synas mig icke vara tillräckligt
talande för att man skulle, på grund af desamma, förkasta en organisation,
om hvars företräde man vunnit erfarenhet.

Carlskrona militärchefens kansli den 9 Oktober 1882.

OTTO LAGERBERG.

C. E. Petersson.

Varfschefen vid flottans station i Karlskrona.

Vördsamt utlåtande.

Sedan Kongl. Maj:t medelst nådig remiss den 25 sistlidne Augusti
anbefalt Kongl. marinförvaltningen att efter militär- och varfschefernes
hörande inkomma, så fort ske kunde och senast den 1 instundande
November, med utlåtande öfver ett af särskilde komiterade upprättadt,
i aftryck den nådiga remissen bilagdt underdånigt förslag, angående
sjöförsvarets ordnande, så har Kongl. marinförvaltningen påföljande
dag anmodat mig att så fort ske kunde och senast den 14 dennes till
nämnde embetsverk inkomma med utlåtande öfver saftma förslag.

Denna föreskrift går jag att så fullständigt, som den knappa tiden
vid sidan af andra embetsgöromål det medgifvit, härmed fullgöra.

Vid uppgörandet af det föreliggande förslaget har komitén icke
varit bunden af några förbehåll eller särskilda föreskrifter. Komitén
har haft i uppdrag att utarbeta ett fullständigt förslag till sjöförsvarets
ordnande. Men såsom det i fråga om hvarje arbete, åt hvilket, i likhet
med det föreliggande, kan gifvas en, snart sagdt, obegränsad omfattning,
är nödigt att, innan arbetet börjas, utstaka vissa gränser, hvarinom
det borde hållas, så har ock komitén funnit sig angeläget att

Ingress.

för det uppdrag, som blifvit honom anförtrodt, först af allt förskaffa
sig en fast utgångspunkt. En sådan har han trott sig funnit anvisad
sa. 4. i det anförande, som h. exc. statsministern afgifvit till det vid komiténs
tillsättande inför H. Maj:t konungen i statsrådet förda protokoll,
dervid h. exc. förklarat sig anse, att den utgång, som Kongl. Maj:t
till 1880 års riksdag afgifna förslag till värnpligtslag erhållit, ej mindre
än de vid behandlingen af särskilda förslag till härordningar vid förutgångne
riksdagar förda öfver läggningar och fattade beslut, torde gifva
stöd åt den uppfattning, att indelningsverket icke vidare kan bibehållas
så vida landets försvar skulle ordnas med tillämpning af en utsträckt
allmän värnpligt, hvarjemte h. exc. bland annat yttrat följande:

»Då emellertid vid ordnandet af rikets försvarskrafter klokheten
bjuder att draga all möjlig fördel af vårt geografiska läge, och följaktligen,
vid bedömande af hvad som erfordras för ett effektivt, landets
frihet och sjelfständighet betryggande försvar, icke bör förbises det
stöd, som kan vinnas i ett efter våra förhållanden lämpadt kustförsvar,
vågar jag i underdånighet hemställa, det Eders Maj:t täcktes besluta,
att samtidigt med förslag till landtförsvarets ordnande skall utarbetas
förslag till den sjökrigsmateriel och den bemanning, som vid vårt kustförsvar
erfordras.

Vid bedömande af den utsträckning, som åt landets försvar i dess
helhet skall ifrågaställas, bör tagas i öfvervägande så väl i militäriskt
och tekniskt hänseende lämpliga anordningar, som äfven landets förmåga
att utreda dermed förenade kostnader, samt folkets vanor och föreställningssätt.
Enligt mitt förmenande böra således anspråken på försvarets
organisation i fredstid ställas i jembredd med, men icke högre
än folkets förmåga att bära dermed förenade uppoffringar».

Komitén, som med detta anförande såsom rättesnöre alltså gått
till sitt arbete, uppdrager en kortfattad historik, åskådliggörande den
Sidd. 5—32. olika vigt och betydelse, som sedan äldre tider under olika politiska
förhållanden fästats vid sjövapnet, jemte en förtjenstfull utredning af
hvilken plats inom vårt försvarsverk flottan under nuvarande förhållanden
bör intaga, yttrar sig om i hvad mån nationens offervillighet bort
sid. 32. tagas i anspråk för sjöförsvarets behof, redogör för den sjökrigsmaSidd.
33—34. teriel med hvad dertill hörer, som skulle motsvara de angifna fordringarne,
uttalar sig angående materielens förläggning, sjöbefästninsidd.
44—46. garnes vid Karlskrona och det fasta minförsvarets ställning inom adSida.
46,47. ministrationen och öfvergå!'' derefter till den återstående delen af sin,
förelagda uppgift eller frågan om den för sjövapnet erforderliga bemanning
jemte annan dertill hörande personal. Öfver dessa ämnen

torde det tillhöra mig att uttala ett omdöme såvidt dertill gifves anledning.
Men då komitén vid behandlingen af sist berörda fråga snart
hade funnit hurusom densamma, genom hvad som derunder innefattades
rörande personalens rekrytering, fördelning, användning m. m., skulle
till någon del ingripa i nu bestående administrativa förhållanden inom
flottan och fördenskull funnit sig föranlåten att härutinnan föreslå åtskilliga
förändringar, bär detta föranledt komitén att uti ett särskildt
förslag, benämndt: »Grunder för ordnandet af Sveriges sjöförsvar» till
ett helt sammanfatta sina asigter i förevarande ämne. Då nu detta
förslag är af den omfattning att detsamma torde gifva anledning att
beröra äfven de förut behandlade ämnena i den mån de utgöra föremål
för särskilda förslag, samt de erinringar, som framställas vid betraktandet
af dessa »Grunder», sålunda äfven borde innebära hvad som
vore att erinra vid komiténs förslag i förberörda afseenden, så har jag
trött mig bäst uppfylla afsigten med det mig affordrade utlåtandet, då
jag, med förbigående af de i betänkandet tidigare motiverade meningarne,
för att å skilda ställen i erforderliga delar dertill återkomma,
genast öfvergår till den del af komitébetänkandet, som behandlar merberörda
grunder, dervid jag till undvikande af större vidlyftighet torde
böra uppehålla mig endast vid de paragrafer eller delar af sådana,
Indika jag ansett föranleda till någon erinring.

§ 1 innehåller en bestämmelse så lydande:

_ »flottan, afsedd till våra kusters värn, är fördelad å två stationer,
en i Karlskrona, en i Stockholm, och räknar följande slags stridsfartyg,
nemligen:

»sjögående pansarbåtar samt

minbåtar.

Härtill komma för öfning, transport och andra särskilda ändamål
erforderliga fartyg».

Ehuru komitén uttryckligt förklarar, att det förslag, hvarutaf paragrafen
är en del, skulle utgöra en sammanfattning af komiténs åsigter,
beträffande personalens och förvaltningens organisation och icke något
förslag angående sjökrigsmaterielen med hvad dertill hörer, för hvilket
komitén i det föregående gjort redo, så har komitén likväl här intagit
eu bestämmelse, hvarmed vid det anmärkta förhållandet afsigten icke
är rätt tydlig, helst komitén, efter att hafva förordat vissa typer och
förklarat frågan om det för kustförsvaret behöfliga antalet fartyg af
den förnämligare typen vara lätt nog besvarad, i motiveringen till samma
paragraf uttalat att »hvarken certer eller antal, såsom beroende af på
förhand icke bestämbara förhållanden» vore »närmare angifna» i den -

Sid. 47, 48.

Deri flytande
materielen.

Sid. 48.

Sid. 75.

Certkom. bil.
VIII.

Sid. 29.

Sid. 36.

samma. Skulle afsigten med bestämmelsen vara den att gifva ett uttryck
åt komiténs åsigt om hvilka fartygscerter, som för flottan under den
närmaste tiden borde byggas? Om så är, vore visserligen intet att deremot
erinra, ty tvifvelsmål böra lika litet finnas derom att den sjökrigsmateriel,
Sverige i närvarande stund bäst beliöfver, är sjögående pansrade
fartyg, som om att den hufvudtyp, hvilken härför af den så kallade
certkomitén, med hvilken sjöförsvarskomitén instämt, föreslagits, är
af beskaffenhet att böra vinna godkännande. Men detta kan näppeligen
vara afsigten. Ej heller kan meningen vara att uttrycka hvilken materiel,
som bör räknas till stridsfartyg om 20 å 30 år. År 1860 motstod
pansar af 114 å 120 ram. tjocklek då tidens kraftigaste skeppskanon,
68 ingen, som vägde 4,825 kg. År 1882 finnes det kanoner, vägande
endast 4,064 kg., som genomskjuta 180 mm. pansar 2,000 meter från
mynningen, andra kanoner, som genomskjuta 850 mm. pansar och fartyg,
som beklädas md 700 mm. jernpansar på 500 mm. träbackning. Inför
sådana siffror, angifvande endast några momenter i de 22 senaste årens
framsteg i fråga om artilleri och pansar, borde det vara otänkbart att
någon försökte sig på att bestämma hvad som efter 20 å 30 år bör
vara vår stridsmateriel; och behöfves någon ytterligare bekräftelse
härpå, så har komitén lemnat en sådan i sin redogörelse öfver huru
en komité, hvilken äfvenledes hade att yttra sig om rikets sjöförsvar
i hela dess omfång, innan den afslutat sitt arbete, stannade i tvekan
huruvida dess förslag beträffande den lämpligaste sjökrigsmaterielen
längre vore tidsenligt. Afsigten kan då icke vara någon annan, ehuru
sådant motsäges af hvad komitén yttrar på sidan 33, än den att dermed
gifva ett uttryck åt uppfattningen att opansrade kanonbåtar och
korvetter äro olämpliga såsom stridsfartyg, och emot en sådan mening
anser jag mig böra inlägga en gensaga. Komitén torde, såsom nyss
nämnts, lika litet som någon annan kunna förutsäga hvad som, när
våra större kanonbåtar utrangerats, hvilket enligt komiténs beräkning
skulle börja först om 20 år, bör betraktas såsom stridsfartyg, och till
dess har enligt mbl åsigt opansrade kanonbåtar och korvetter fullt lika
stor rätt att få räknas till stridsfartyg som någonsin opansrade minbåtar.
Och hvarför skulle icke för öfrigt den opansrade kanonbåten
och korvetten, om den senare bygges efter hvarje tids anspråk, få
räknas till stridsfartyg, då man dit räknar den opansrade minbåten?
Komitén yttrar sjelf »ehuru vetenskapen ännu ej sagt sitt sista ord om
den utveckling och den betydelse minväsendet kan komma att erhålla,
lärer åtminstone för det närvarande den anmärkningen icke vara oberättigad,
att det endast är såsom ett hjelpmedel till sjövapnet i sin

helhet som minan med fördel kan användas. Kanonen träffar sitt mål
på längre afstånd och med större säkerhet. Minan är svårrigtad och
måste föras nära sitt mål för att kunna anfalla. Dertill kommer att,
så snart fienden lyckats att landstiga, är sjöminans verksamhet slut,
hvaremot skeppskanonen ännu kan sprida förstörelse och förvirring i
hans led». »Kanonbåtarne af Blendas art», säger komitén vidare, »göra sia. 36.
visserligen tillräcklig fart och hafva kraftigt artilleri». Om den opansrade
kanonbåten gör tillräcklig fart, om hans kanon träffar sitt mål på
längre afstånd och med större säkerhet än minbåtens mina och ännu
kan sprida förstörelse och förvirring i fiendens led sedan sjöminans
verksamhet är slut, hvarföre, må man väl fråga, må icke denna opansrade
båt räknas till stridsfartyg lika väl som den opansrade minbåten?

Jo, säger komitén, »antalet fartygscerter bör nedbringas till det sid. 39.
minsta möjliga».

Antalet fartygscerter bör icke vara flere än nödigt, det medgifves,
men det är icke detsamma som »det minsta möjliga» och en sådan utrotningsdom
borde väl i alla fall icke tillämpas på hvad man har, som
finnes dugligt, som man afser att inemot 30 år behålla, som har sitt
bestämda ändamål, som man icke vet när det kan ersättas med annat
och som hvarje annan nation använder såsom stridsfartyg. Icke satte
någon i fråga så länge vi hade rodd-kanonjollar och kanonslupar att
desse skulle uteslutas bland stridsfartygen endast för att kunna nedbringa
antalet fartygscerter till det minsta möjliga. Så länge de motsvarade
sitt ändamål och man icke hade ång-kanonbåtar, pansrade eller
opansrade, att ersätta dem med, var det icke någon som försökte nedsätta
förtroendet till dem genom att påyrka det de skulle utstrykas
bland vår stridsmateriel. Och hvilken utaf komiténs stridsfartyg, de
sjögående pansarbåtarne eller minbåtarne, skulle fylla det ändamål, kanonbåtarne
nu uppfylla, nemligen kraftigt artilleri, framfördt på en
snabbgående, grundgående, lättmanövrerlig, sjöduglig, jemförelsevis prisbillig
lavett? Naturligtvis pansarbåten. Om komiténs åsigt finge göra
sig gällande skulle således svenska flottan icke ega eu enda skeppskanon,
som kunde framföras på grundare vatten än 17 fot eller i en
skeppskropp, som kostade mindre än 2Vt millioner kronor. Kan Sverige
för värnande af sina kuster undvara kanoner, som kunna framföras
på grundare vatten än 17 fot eller, om så är förhållandet, kunna
vi hoppas få så många 2*/4 millioners fartyg att vi på detta sätt erhålla
ett tillräckligt talrikt artilleri? Jag vågar betvifla detta och derföre
anser jag ock kanonbåtar af Blendas cert med tillämpning af senare
vidtagna förbättringar vara en fartygscert, som efter våra för 6 -

hållanden väl fyller sin plats som stridsfartyg. Men säger komitén
Sid. 36. äfven: »deras underlägsenhet mot en pansarskyddad fiende lärer vara
uppenbar äfven om de uppträda flera mot en». Ja, om pansaret skyddar
mot de projektiler kanonbåtarne utslunga. Men om så inte är
fallet? Tab. IX till så kallade certkomiténs betänkande, jemförd med
bil. Vill sammastädes, visar att samtliga våra opansrade kanonbåtars
svåra kanoner på ett afstånd af 2,000 meter (6,736 fot) under en anslagsvinkel
mot normalen af ända till 20° genomskjuta pansaret, der
detta är tjockast, på icke mindre än 48 af de 58 pansrade fartyg, som
i bil. A. n:o 4 till sjöförsvarskomiténs betänkande finnas uppgillra egas
af våra närmaste grannar. Återstår, fördelade på 3 af dessa grannar,
10 fartyg, hvilkas pansar våra kanonbåtar icke genomskjuta. Och hvarför
skall man för öfrigt förutsätta »en pansarskyddad fiende»? Jag
föreställer mig att det i främsta rummet, om en landstigning försöktes
å våra kuster, vore fiendens icke pansarskyddade fartyg, de, som förde
landstigningstrupper, hvilka borde utgöra föremål för vårt anfall. SåSid.
33. dana fartyg förekomma enligt komiténs beräkning om vi hotas af någon
af våra närmaste stormagtsgrannar med eu härsmagt af 36,000
man, fördelaktigast för fienden i förhållandet 7 å 8 opansrade till 1
Bil. a n:o 5, pansrad, hvilket gent emot våra kanonbåtar ändock, såsom nyss visats,
sid. 21. icpe detsamma som att vara pansar skyddad. Underligt skulle vara
om icke under sådana förhållanden »flere» kanonbåtar med ett sammanlagdt
anskaffningsvärde, icke öfverstigande kostnaden för det ena
eller andra pansarfartyget skulle sprida lika mycken »förstörelse och
förvirring» i fiendens led som pansarfartyget.

Komitén utesluter, såsom nämnts, jemväl våra öfningskorvetter från
stridsfartygens antal, ehuru sådana fortfarande föreslås att byggas.
Något skäl anföres icke, men de förordas »af korvetten Sagas cert»
sid. 42. och häruti kan ligga skäl nog för att dessa fartyg uteslutits. Ett fartyg,
hvilket såsom Saga kostar 1,200,000 kronor, gör IOV2 knops fart
och för ett svagt artilleri, kan i krig göra föga nytta såsom stridsfartyg.
Men hvarföre skulle de byggas af Sagas cert? Ingen annan
nation finnes mig veterligen, som anser sig rik nog att anskaffa fartyg
för personalens öfning så beskaffade att de icke blifva af nytta äfven
vid kriget. Se på vår närmaste granne, Danmark; han behöfver ock
öfva sin personal, men han bygger fartyg, som göra 13 knop och hafva
talrikt och kraftigt artilleri. Man har under senare åren bygt och
bygger fortfarande i England korvetter af den så kallade C-klassen,
hvarom en österrikisk författare af ett arbete om sjömagternas sjökrigsmateriel
yttrar:

»Es karm keinem Zweifel unterliegen, dass die englische Marine
mit diesel! Korvetten ausgezeiclmete Krenzer gewonnen hat». Fartygen
äro af stål och af i det närmaste lika dimensioner med den föreslagna
så kallade pansarbåten A. Stäfvar och aktersta stycket af kölen äro
af metall. Ett ståldäck, 38 mm. tjockt, ligger öfver maskin, ångpannor
och ammunitionsdurkar, nära 3 fot under vattnet. Fartyget är indeladt
i 6 vattentäta afdelningar och klädt med trä under vattnet för
att kunna koppras. Bestyckningen utgöres af 2 st. 17,8 cm. och 12 st.

16 cm. kanoner, hvarjemte fartyget kan utskjuta Whiteheads minor
under vattnet. Farten är 13 knop. Kostnaden enligt certkomiténs uppgift
1,520,000 kronor för skrof och maskiner. Kan det finnas någon
egenskap hos detta fartyg, som skulle göra det mindre tjenligt till
öfningsfartyg än korvetten Saga? Jag kan icke föreställa mig det.

Det kostar vid pass 25 proc. mera, det är sant, men det är ett fartyg,
som med heder kan visa vår flagga i främmande farvatten och som
vid krigstillfälle kan göra god nytta.

Att i en bestämmelse om hvilka fartyg, som böra räknas till Sveriges
stridsmateriel, utesluta våra opansrade kanonbåtar och våra öfningskorvetter
under det att såsom sådan uppräkna minbåtar är, enligt
mitt förmenande, att söka förringa förtroendet till hvad man har och
som är nästan det enda man har, till följd hvaraf jag anser att eu sådan
bestämmelse, som den föreliggande, om den kan finnas erforderlig,
jemväl bör såsom stridsfartyg erkänna opansrade kanonbåtar och korvetter;
hvarjemte jag anser mig böra uttrycka den mening att byggnad
af öfningsfartyg efter korvetten Sagas förebild skulle innebära en i
ögonen för mycket fallande misshushållning med de medel, som kunna
erhållas till fartygsbyggnad.

Komitén föreslår i § 2 att »till flottan höra det fasta minförsvaret § 2.
äfvensom sjöfästningarna vid Karlskrona», »hvilka under krigstid erhålla Sjfärla™
sin infanteribesättning från hären».

Inom Sverige finnas för närvarande tre befästade orter, nemligen
vid Karlsborg, vid Vaxholm=Oscar Fredriksborg och vid Karlskrona.
Karlsborg är en förrådsfästning, fästena vid Vaxholm=Oscar Fredriksborg
äro afsedda att spärra inloppet till Stockholm, och de vid Karlskrona
dels för att spärra inloppen, dels till skydd mot landssidan.

Förr åds fästningen, spärrfästena vid inloppet till Stockolm samt landbefästningen
vid Karlskrona lyda så till underhåll som utredning och
bemanning under landtförsvarsdepartementet, men spärrfästena vid
Karlskrona lyda till underhåll och delvis bemanning under nämnde
departement, men till utredning och öfrig bemanning under sjöför- sw. 46.

svarsdepartementet. Komitén har, ehuru, som det vill synas, icke utan
tvekan, ansett detta förhållande böra fortfara »enär)) sjöfästningarne
vid Karlskrona »sedan gammalt ansetts tillhöra flottan samt det å
desamma befintliga logementsutrymme lärer behöfva tagas i anspråk
för en del af det sjöbeväringsmanskap, som kommer att till undergående
af vapenöfningar vara å stationen inkalladt». Häremot torde dock
kunna invändas att häfd väl icke bör få utgöra ett giltigt skäl — då
det är fråga om en fullständig reorganisation af hela vårt försvarsväsende
— emot att föreslå förändringar, dbr så erfordras, till åstadkommande
af enhet och fasthet. Att dessa fördelar icke kunna ernås
med mindre samtliga sjöfästena förläggas under samma myndighet
borde vara sjelfklart. Likaledes vill det synas — då gamla fartyg,
hvarå flottans för fartygens bemannande erforderlige värnpligtige kunna
inlogeras, väl icke komma att saknas — som logementsutrymmet å
fästningarne icke borde tagas i anspråk af andra värnpligtige än de
som i krig skulle tillhöra dem, hvarföre icke heller detta skäl borde
utgöra en giltig orsak, hvarföre icke fästningsväsendet i denna del
skulle erhålla en ändamålsenligare organisation. Men detta är icke den
enda brist, som jag anser vidlåda komiténs förslag i denna paragraf.
Skall flottan hafva befattning med några sjöbefästningar, så borde det
väl vara angeläget att erforderlig bemanning vore utbildad med särskild
hänsyn till de uppgifter, som tillhöra sjöfästningsbesättningar.
Komitén föreslår icke, såsom förhållandet lärer vara vid armén, särskild
trupp för detta ändamål, ja! icke ens särskilda, dertill afsedda
kompanier vid sjömanskåren. Häraf vill det synas som komiténs afsigt
vore att den trupp, som vid krigstillfälle skulle bemanna sjöbefästningarna,
skall gifvas samma dyrbara för honom delvis öfverflödigt
mångsidiga utbildning som den, hvilken flottans till bemanning af den
flytande materielen afsedda stampersonal erfordrar. En sådan afsigt
finnes uttalad i § 29 III. Detta kan icke vara välbetänkt. Och är
komiténs mening den, att andra än för sjöbefästningarne afsedda värnpligtige
skulle derstädes inlogeras och öfvas, så komme det egendomliga
förhållande att inträffa, att, under det den stamtrupp, som vid krigstillfällen
skulle bemanna fästningarne, erhölle sin utbildning ombord å
flottans fartyg, öfvades en del af de värnpligtige, som vid krigstillfällen
skulle tjenstgöra å fartygen, å fästningarne.

Komitén säger sig hafva »förutsatt» att Karlskrona sjöfästningar
erhålla sin »infanteritrupp» från hären. Härvid torde det höra anmärkas,
att i den enligt faststälda besättningslistor för sjöfästningarne vid
Karlskrona af armén utgående andelen, 1,410, — befäl, underbefäl och

manskap — lärer ingå icke blott infanteri utan äfven och hufvudsakligast
artilleri och jemväl fortifikationstrupper, hvarföre, och då komitén
icke beräknat flottans andel större än för närvarande är bestämdt,
en brist i bemanningen å sjöfästningarne kommer att uppstå
af omkring 31 officerare, 90 underofficerare och 968 man artilleri samt
3 officerare, 4 underofficerare och 60 man fortifikationstrupper, så vida
icke, på sätt komitén förutsatt beträffande infanteritrupp, jemväl dessa
erhållas från hären.

Slutligen torde vid denna paragraf jemväl böra erinras att, då komitén
bland våra stridsfartyg utesluter all sådan materiel, som våra
monitorer och nuvarande pansarbåtar, hvilkas artilleri, såsom komitén
uttrycker sig, »skulle snarare kunna betraktas såsom hufvudsakligen ett
bihang till det fasta försvar i land, som vid inloppen till Stockholm
och Karlskrona finnes anordnad!», men detta försvar lärer få anses
vara af allt annat öfverordnad vigt, derest icke en fiende genom öfverrumpling
skall kunna bemäktiga sig dessa .vigtiga platser, komitén
bort såsom ersättning för ofvannämnde materiel bland sina beräkningar
intaga kostnaden för de försvarsverk i land och tillhörande bemanning,
som bör komma i densammas ställe. Den såkallade certkomitén
yttrar i detta afseende: »Komitén föreställer sig nemligen, beträffande
positionsförsvaret, att den roll, som man dervid velat lemna
åt ett flytande artilleri af så dyrbar beskaffenhet, som pansrade och
med ångkraft försedda fartyg i alla händelser måste blifva, och hvilka
under sjelfva positionsstriden endast i ringa mån kunna draga nytta
af sin rörelseförmåga, uti många fall skulle med fördel kunna öfvertagas
af för ändamålet, antingen för beständigt eller för tillfället,
uppförda och bestyckade batterier på land». Att hafva dessa inlopp
stängda för en fiendtlig flotta lärer, såsom nyss nämnts, vara vårt försvars
första uppgift. Att icke de för ändamålet redan uppförda permanenta
befästningarne äro tillfyllest, visar komitén sjelf, då han bibehåller
minlinierna vid Siarö och Grinda, hvilka måste af artilleri försvaras.
Men för dettas uppställning och betjenande fordras antingen
permanenta verk eller flytande lavetter så prisbilliga som möjligt äfvensom
bemanning, men intetdera finnes upptaget i komiténs förslag.

Enligt hvad af särskilda specialtabeller (Bil. A. n:r 9—11) framginge,
har komitén i fråga om flottans fartyg icke ansett beräkningen
af storleken af den till dessa erforderliga personal böra grunda sig
ensamt på de typer, komitén till framtida anskaffning föreslagit, enär
tidpunkten för en så fullständig förändring af vår sjökrigsmateriel att
densamma uteslutande utgjordes af sådana, i alla händelser synts allt -

så. 36.

Sid. 14,

§ 6.

Officer skår en.
Sid. 77,

för aflägsen samt försigtigteten bjöde att förutsätta möjligheten af en
långt förr inträffande mobilisering. Komitén har i stället trott sig
kunna taga till utgångspunkt för beräknande af personalbebofvet maBii.
a. N:o 7. terielens tillstånd år 1889 enligt det af komitén uppgjorda byggnadsprogrammet.
På denna grund har komitén beräknat officersbehofvet
för den flytande materielen till 163 officerare, derutaf 104 skulle tillhöra
stammen och 59 tagas ur reserven, till följd hvaraf komitén, med beräkning
att 24 poster i land skulle kunna fyllas med »reservstabsofficerare»
föreslagit, att officersantalet å aktiv stat skulle ökas med 25
eller till 165, under det att den permanenta reservstaten skulle upphöra.
Detta officersantal på aktiv stat är, såsom nedan skall visas,
alldeles otillräckligt, om flottan skall kunna uppfylla de fordringar, som
sid. 42. komitén för densamma uppstält, ty för detta ändamål erfordras helt
säkert en sjökrigsmateriel med icke svagare befälskadrar än de, som
af komitén föreslagits till den materiel, som enligt byggnadsprogrammet
skulle finnas om 30 år.

Med begagnande af de besättningslistor, som af komitén uppgjorts,
skulle såsom Bil. 1 utvisar den materiel, som enligt komiténs program
borde finnas år 1898 fordra 124 officerare å aktiv stat och den, som
skulle finnas år 1913 fordra 175 officerare å aktiv stat, eller i förra
fallet 20 och i det senare 71 flere än som för ändamålet beräknats
ändock att icke en enda beräknats såsom sjuk eller på annat sätt på grund
afl laga förfall hindrad att göra tjenst eller i reserv. Redan -således
om 15 år skulle officerskåren vara alldeles otillräcklig. Enligt min öfvertygelse
bör man, då man organiserar, i främsta rummet tillse, att
man har en fullt tillräcklig personal för den materiel, som anses oundgänglig,
personalen behöfver år att. utbildas, materielen kan fås i den
mån den behöfves. Om derföre komitén, som anser flottans stridsfartyg
böra bestå af endast pansarbåtar och minbåtar, såsom framhålles
å sidorna 39 och 40, funnit frågan om det för kustförsvaret behöfliga
antalet pansrade fartyg vara lätt nog besvarad, -— svaret såväl härpå
som hvilka fartyg äro erforderliga för att kunna motsvara flottans
uppgift skulle ligga i komiténs byggnadsprogram — så har komitén
uppenbarligen föreslagit den aktiva staten alldeles för liten.

Det af komitén föreslagna officersantalet å aktiv stat utgör dessutom
snarare en minskning än en ökning i det antal officerare, som
eldigt fortfarande gällande bestämmelser får finnas. Ivongl. flottans
stat räknar visserligen endast 140, men derjemte är till aflönande af
officerare af kaptens och högre grader å den permanenta reservstaten
anslagna 114,000 kronor, hvarmed, derest de förres antal kommer att

stå i ett något fördelaktigare förhållande till de senares än som var
fallet med ingången af innevarande år, då de utgjorde 20, flera än 25
officerare kunna aflönas.

Lika otillräckligt i förhållande till den föreslagna materielen som
officersantalet är, lika ofördelaktiga blifva ock befordringarne inom
kåren, om det af komitén föreslagna förhållandet emellan flaggmän
och regementsofficerare å ena sidan samt kaptener och subalterner å
den andra skulle komma att godkännas. »Sträng sparsamhet» må vara sm. 79.
nödvändig, men tillämpa den med skyldig hänsyn till vapnets effektivitet.
Icke borde man väl öfverskrida sparsamhetens gräns, om man för
officerskåren bibehölle hvad som för närvarande är anslaget till flottans
särskilda officerskårer, och gör man det, så finnes det medel nog
till att med bibehållande af det nuvarande förhållandet emellan antalet
högre och lägre officerare öka officersantalet på aktiv stat till ett antal,
som står i någorlunda förhållande till behofvet. Dessutom kan å
den föreslagna staten en utgift inbesparas, hvilken, enligt hvad som
vid § 37 skall visas, icke billigtvis bör utgå, och som är tillräcklig för
att kunna fylla icke så få officersplatser. Man må uppmärksamma, att
det icke längre är hvar och en gifvet att med oafkortade löneförmåner
qvarstanna i tjenst så länge han sjelf åstundar. Ett större antal
kaptener och äfven kommendörkaptener kommer genom rubbning af
förhallandena emellan antalen i de olika graderna att nödgas afgå tidigare
och med betydligt lägre inkomster än om de gamla förhållandena
bibehöllos oförändrade eller åtminstone icke ändrades i den riktning,
komitén föreslår, och denna afgång kommer att ännu kännbarare
inverka, om, såsom komitén äfven föreslår, den, som icke har något
att göra i tjensten, skulle vara förhindrad att utan förlust af löneförmåner,
han nu har, använda sin tid på annat ställe än stationsorten.

I betraktande af hvad sålunda anförts och med hänsyn jemväl
dertill att med den permanenta reservstatens upphörande befordringar
till regementsofficer måste komma betydligt senare än nu, torde den
aktiva officerskåren icke allenast böra ökas betydligt mera än komitén
föreslagit utan äfven kunna förvänta att förhållandet emellan antalet
flaggmän och regementsofficerare å ena sidan samt kaptener och subalterner
å den andra icke göres sämre än hvad det nu är.

Före flottans delning år 1866 hade icke allenast hvardera statik- § 6.
nen sin underofficerspersonal, utan denna var derjemte fördelad i tre Underofficersstater;
hvardera stationens stater med egen tur och befordringsrätt. kären"

Vid sammanslagningen år 1873 återvände man icke till det gamla förhållandet
utan stadgade att underofficerarne skulle bilda en kår, hvar -

K. Br. d. Va
1873.

Se Sv. Ffa.
n:o 63: 1873.

Regi. III § 4
5, 6, 625.
Sid. 80.

§ 2 Er. 1.

inom befordran skulle ske, oberoende såväl af den station, å hvilken
de tjenstgjorde, som af den stat, å hvilken de voro indelade; och
stadgades i sammanhang dermed att med bibehållande af dittills
varande tre underofficersstater en fjerde skulle bildas under benämning
ekonomistaten. Maskinisterne tillhörde fortfarande varfven, och
några handtverkare, särskildt afsedde för den maktpåliggande uppbördstimmermannabefattningen
ombord å fartygen, funnos ej. År 1875
upprättades för att fylla detta behof en särskild handtverks-underofficersstat,
hvilken tillika med maskinistunderofficerarne stäldes under
samma chef som de öfrige underofficerarne; dock båda såsom
civila stater, skilda från den öfriga underofficerskåren. Nu har komitén
jemte en antydan om återgång till något liknande de förra
staterna och med tillägg af en ny sådan, minkonstaplar, föreslagit
att maskinist- och handtverksunderofficerarne skulle utgöra särskilda
afdelningar af underofficerskåren och blifva militära i likhet med
kåren förut tillhöriga underofficerare. Mot de förra anordningarne,
hvarigenom den nuvarande underofficerskåren skulle fördelas å 5 afdelningar
och tillökas med maskinist- och handtverksunderofficerarne,
uppförda jemväl å hvar sin afdelning — hvarje afdelning med sin särskilda
tur- och befordringsrätt i stället för gemensam tur och befordringsrätt
för hela kåren såsom för närvarande — synes väl icke något
skäligt hinder, om det än icke kan inses, hvarföre icke mindetaljen
fortfarande må kunna tillhöra styrmansafdelningen; men att maskinistoch
handtverksunderofficerarne skulle blifva militära, deremot framställer
sig den anmärkningen, att de i sådant fall jemväl skulle blifva be,
hörige att ombord taga militärbefäl, hvilket vore stridande mot gällande
föreskrifter och skulle sakna sitt motstycke i hvarje annan marin.
En del af de skäl, som komitén såsom stöd härför anfört, synes
dessutom sakna all giltighet. Komitén anför nemligen såsom sådana
dels »att den ena som den andra af dem, hvilka det åligger att handhafva
och föra det gemensamma vapnet mot fienden, borde anses såsom
krigsman» dels ock »att, såsom under nuvarande förhållanden är
fallet, en sådan underofficer i tjenstgöring vid stationen icke är förman
för det manskap, med hvilket han i och för sin tjenst står i
stundlig och omedelbar beröring». Härvid tyckes komitén hafva förbisett
att gällande krigslagar stadga dels i § 2 »Till krigsmän hänföres
a) officerare och underofficerare vid krigsmakten», sålunda äfven
maskinist- och handtverksunderofficerare, dels ock i § 2 Disciplinstadgan
att »Hvar, som inom krigsmagten enligt tjenstgöringsreglemente eller
till följd af särskildt förordnande innehar ständig eller tillfällig befäls -

rätt öfver annan, än dennes förman)), hvaraf lärer följa att förmanskapet
icke beror på huruvida personen är militär eller civil utan derpå att
han tillhör krigsmagten och eger befälsrätt, hvilket hittills veterligen
icke dragits i tvifvelsmål hvad maskinist- och handtverksunderofficerare
beträffar, det senare, så vidt det angår personer, som tjenstgöra direkt
under dem, vare sig ombord eller vid stationen.

Bil. I utvisar att, om komiténs förslag skulle oförändradt godkännas,
brist på underofficerare å aktiv stat ''skulle finnas till ett antal
af 41 år 1898 och 104 år 1913. Komitén säger väl att, då det sammanlagda
underofficersantalet upptagits till 237, detta antal skulle utgöra
sammanlagda numerären af den å nuvarande underofficerskåren, maskinist-
och handtverksstaterna. Men komitén har då utelemnat de nämnde
kår tillhörande underofficerarne på varfsstat, som enligt gällande stat
utgör 23. Då dessa underofficerare fortfarande äro behöflige och icke
föreslagits att med annan personal ersättas, då aflöningen till dem utgår
af de medel, som anvisas åt varfvet, då, enligt hvad komitén sjelf
erkänner, det uppförda antalet 237 icke obetydligt understiger det
verkliga behofvet vid en inträffande mobilisering af flottan, oafsedt den
brist, som ofvan omförmälts, samt då, om underofficerarne å varfsstat
utelemnas, befordringen till underofficerare skulle ytterligare försämras
än som blefve eu följd af sjömanskårens tredubbling, så vill det synas,
som tillräckligt skäl funnes att öka det af komitén föreslagna antalet
237 underofficerare med det antal, som nu finnes och fortfarande lärer
blifva behöfligt för varfvens behof eller till 260.

Vid sjömanskåren, sådan den föreslagits för att kunna fylla den
lucka, som komme att uppstå med båtsmansinstitutionens försvinnande,
har jag funnit mig böra uppehålla mig i fråga om sättet för stammens
rekrytering, uppflyttning en i tjensteklasser samt fördelningen i sjömanskompanier.

Att man med den uppgift, som komitén haft sig förelagd, sökt
»så vidt möjligt närma sig en värnpligtsorganisation samt främja ett
naturligt samband med handelsflottan)), är förtjent af allt erkännande.
Men att, hvad flottan angår, bygga på en värnpligtsorganisation, der
öfningstiden inalles är föreslagen till högst 90 dagar, fruktar jag kan
ske endast på bekostnad af byggnadens bestånd. Det måste blifva en
vid skilnad emellan det manskap, som flottan sjelf uppfostrar från 14
å 16 års ålder och de, som kanske först vid 21 års ålder, och då icke
måhända af någon fallenhet för yrket, samt för en tid af 2 år, antages
till rekryt. Sambandet med handelsflottan åter föreställer jag mig

Regi. III,
§ 525.

Sid. 81.

§ 7.

SjömansJcåren.

Sid. 87.

bättre främjas derigenom att flottan utbildar befäl och förhandsmän åt
henne, än tvärtom.

sia. 7G. »Största delen af ett krigsfartygs besättning i våra dagar ''måste’

utgöras af sjökrigsmän, som erhållit särskild yrkesutbildning och förvärfvat
färdighet i vapen»; »flottans stam, som ensamt kan skänka vapnet
fullt utbildade sjökrigsmän, får icke vara mindre än att krigets kraf
på tillräckligt förhand smanskap till materielens behöriga skötande blir
tillfredsställande fyldt»; stammen finge »icke hastigare omsättas än att
tillräcklig fasthet och en utbildning, som möjliggör behörigt urval vid
uppflyttning till förhandsmannens led, kunde ernås och vidmagthållas».
Dessa af komitén så sant och rigtigt uttryckta fordringar på flottans
stammanskap tror komitén skulle komma att uppfyllas af ynglingar,
sid. 88. som måhända först vid 19 å 21 års ålder börjat sin bana på sjöii, som

antoges på 2 år med rätt att med viss begränsning gång efter annan

rekapitulera på lika lång tid och som erhölle en. aflöning af 133 kronor
om året utan synnerlig utsigt att vinna .befordran till underofficer.
Hvad slags folk, som på detta sätt blifver att vinna, kan icke vara
svårt förutsäga; det blir en del lös ungdom utan vidare fallenhet för
yrket, som låter inskrifva sig å sjömanshusen för att på detta sätt vid
flottan vinna sitt bröd. De, som verkligen hafva håg för yrket, lockas
icke af de utsigter, flottan erbjuder, helst om de under beväringsöfningarne
vore bland dem, som blefvo inqvarterade å sjöfästningarne; de
längta att få dessa öfningar undangjorda för att å den stora verldssia.
87. marknaden skaffa sig en rikligare utkomst. Jag betviflar icke att

»endast på detta sätt en fullt homogen och beräknelig (till antalet)

stam stode att vinna», men jag betviflar att han blifver af beskaffenhet
att kunna danas till »fullt utbildade sjökrigsmän». Vi veta hvad vi
hafva, men, lindrigast sagdt, vi veta icke hvad vi få. Om icke af annat
skäl, så borde klokheten och försigtigheten bjuda att icke här såsom
i första punkten har i fråga om sjökrigsmaterielen skett, förringa föftroendet
till hvad vi ega, innan vi erhållit ens en skymt af säkerhet
för att vi kunna få hvad som är bättre. Af dessa skäl anser jag att
rekrytering ur de värnpligtiges led bör ske endast i den mån skeppsgossekåren,
fyld till sin nuvarande nummerstyrka enligt stat eller 400,
icke förmår fylla uppkomna vakanser, en grundsats så mycket vigtigare,
som enligt min tanke eu för flottan duglig reserv, såsom jag längre
ned skall söka visa, måste erhållas från den personal, flottan sjelf uppfostrat.

Af hvad komitén yttrar, beträffande stammens styrka lika väl som
af innehållet i föreliggande paragraf, jemförd med § 39, framgår tyd -

ligen att all uppflyttning i tjensteklass skulle vara beroende af huruvida
ledighet finnes i motsvarande Zöneklass. Detta förslag måste enligt min
åsigt ovilkorligen förkastas såsom stridande icke blott emot flottans
eget intresse utan ock emot de enskildes. Flottan kan omöjligen hafva
någon olägenhet af att i stället för 700 det funnes till exempel 900
l:a klassens sjömän eller att i stället för 700 det funnes 1,000 2:dra sid. 90.

klassens sjömän. Tvärtom. Då, såsom komitén visat, det beräknats
endast 1,700 man förhandsmän, deraf icke en enda vore upptagen i
reserv eller såsom frånvarande för att möta ett krigsbehof af 1,927,
så borde det vara af den yttersta vigt att antalet icke allenast motsvarade
utan öfverstege denna siffra. För individen sjelf, äfven om det
får antagas att alla möjliga examina fingo tagas medan han ännu stode
i 3:e eller 2:a sjömansklassen, borde det vara af fördel att utan afseende
å huru snart lönen komme, blifva uppflyttad till den tjensteklass,
hvartill han genom sin flit och uppmärksamhet uppfylt kompetensvilkoren,
ty det är klart, att vill han lemna flottan för att ingå i handelsflottan,
så erhåller han fördelaktigare vilkor, om han kan visa sig
vara l:a klassens sjöman än om han, fastän kompetensvilkoren äro
uppfylda, ännu står qvar såsom 3:e klassens sjöman.

Hvad slutligen kompaniindelningen angår, är det icke lätt att inse,
att någon fördel skulle kunna vinnas med att sammanföra manskap af
skilda yrken såsom maskinpersonal, artillerister, handtverkare, minörer,
ja, enligt komiténs mening, jemväl fästningsartillerister inom. samma sid. es.
kompani. Det borde snarare vara en fördel att, likasom komitén beträffande
underofficerskåren föreslagit eu återgång till den fördelning
å ett slags stater, allt efter deras olika befattningar, som tidigare förefuunits,
manskapet vid sjömanskåren fördelades på kompanier efter
enahanda grunder. Fn blick i kompanirullan visade då genast huru
många af den yrkesgrenen, som funnos vid stationen, och alla kommenderingar
inom samma yrkesgren berodde af en kompanichef i stället
för att enligt komiténs förslag samtliga kompanirullorna måste genomsökas
för att få kändt huru många af en viss yrkesgren, som funnos
vid stationen. 6 eldare kanske komme att kommenderas af 6 kompanichefer.
Då härtill kommer att det väl icke borde kunna på allvar
ifrågasättas, att samma folk, som utbildats till .sjökrigsmai], skulle användas
till fä .s in ing sm an s k a p, utan den härtill erforderliga styrka bör
utgöra, om icke en särskild trupp, så åtminstone särskilda kompanier
af sjömanskåren, så torde äfven i öfrigt nu befintliga yrkeskompaniindelning
böra bibehållas och möjligen vidare utvecklas.

§ 14- Jag har vid behandlingen af § 7 anfört, att jag, om indelnings 8

%ären.Se verke* kommer att upphöra, ansåge skeppsgossekåren böra utgöra den
främsta rekryteringskällan för sjömanskåren, hvarjemte jag derstädes
äfven antydt, att jag anser först nämnde kårs nummerstyrka icke böra
vara mindre än hvad staten för närvarande upptager. Deremot tror
jag det skulle vara en fördel i flera hänseenden för vapnet att rekryteringen,
som nu verkställes endast i Karlskrona och Stockholm, skedde
på långt flere orter inom landet.

Reserven. Vid uppgörande af ett fullständigt förslag till sjöförsvarets ord §§

is, ic, i/. nanc)e5 dervid särskild hänsyn borde tagas till folkets förmåga att bära
dermed förenade uppoffringar, är det väl icke någon fråga, som jemte
den om anskaffning af erforderlig materiel, är mera maktpåliggande än
den om huru, med indelningsverkets upphörande, en icke blott tillräcklig
utan äfven duglig reserv må kunna erhållas. Åtskilligt har i
detta hänseende under senare åren blifvit förberedt och det har derföre
tillkommit komitén att bedöma, i hvad mån dessa förberedande åtgärder
vore ledande till målet samt i hvad mån ytterligare mått och steg
borde vidtagas för att få en sådan reserv till stånd. Frågans betydelse
kan ses derutaf att redan om 7 år, derest komiténs förslag komme att
följas, det skulle, utan att någon ersättning för sjuke eller eljest frånvarande
blifvit beräknad, fordras 105 reservofficerare och 41 reservBii.
a. n:o ix. underofficerare för att flottan skulle kunna bemannas. Komitén har
icke föreslagit någon ändring i hvad som redan är stadgadt, men väl
det tillägg, att, då man hittills icke medgifvit inträde i reserven åt
Sv. Ffs.n:o 36. annan än den, som i flottans tjenst erhållit sin utbildning, så skulle
den nu öppnas äfven för värnpligtig, som vid underbefälsskola aflagt
godkänd styrmans- eller maskinist- eller sjökaptens- och ångfartygsbefälhafvareexamen
och nöjaktigt genomgått derför stadgad praktisk
militärkurs, hvilken med inberäkning af den teoretiska examen skulle
räcka ett år för den, som ville blifva underofficer, och ytterligare ett
år för den, som ville blifva officer. Det torde icke utan skäl kunna
frågas, om den, som icke haft annan beröring med flottan än högst 90
dagars beväringsexercis samt en militärkurs på ett år, hvarunder jemväl
en teoretisk examen skulle afläggas, kan anses i militäriskt hänseende
kompetent att såsom underofficer och efter ytterligare ett år såsom
officer handhafva nutidens sjökrigsmateriel. Jag fruktar att detta vore
ett experiment, som skulle komma förtroendet till hela reservinstitutionen
att svigta. Men komiténs förslag i denna del synes dessutom
vara bygdt på en icke vidare fast grund. »Bland de värnpligtige, såväl
sm. io3. de, som till stammen rekryterats, som de, hvilka till de sedvanliga

1879.
Sid. 68.

värnpligtsöfningarne inkallats», skulle »efter slutet af den tjenstgöring,
hvartill »värnpligtige» sålunda genom frivilligt ingånget kontrakt eller
på grund af lag förpligtigats» årligen erhållas 20 sjökaptenselever och
30 styrmanselever, som skulle »finna det med sin fördel förenligt att,
i sammanhang med genomgåendet af en praktisk militärkurs, vid flottans
underbefälsskola i stället för vid navigationsskola inhemta den undervisning
han för sin vidare framkomst inom handelsflottan behöfver».

Men vänder man sig till det sammandrag, komitén meddelat, angående
värnpligtigt sjöfolk, inskrifne å sjömanshus före eller vid 21 års ålder Bil- Ä n:0 1
år 1881, det vill säga det sjöfolk, som enligt värnpligtslagen skulle
utgöra flottans värnpligtige samma år, så finner man att deribland finnas
högst 4 sjökaptenselever och högst 23 styrmanselever från hela riket.
Eftersinnar man vidare att efter 20 år, hvarunder årligen 30 styrmanselever
och 20 sjökaptenselever skulle utbildats till reservunderofficerare
och reservofficerare, antalet sådana, om hvarken afgång till följd af
bortgång ur tiden eller öfvergång från reservunderofficerare till reservofficerare
tages i betraktande, skulle utgöra respektive 600 och 400,
och jemför detta antal med hela antalet sjökaptener och styrmän, som
enligt samma sammandrag skulle finnas inom den nuvarande värnpligtsåldern
eller under 36 år samt tillika lägger märke till att antalet
å sjömanshus inskrifne sjökaptener och styrmän, som äro 35 år gamla,
utgjort 1881 de förre 6 och de senare 8, så lärer man vara berättigad
att draga den slutsatsen att antalet reservofficerare och reservunderofficerare,
som enligt komiténs beräkning skulle komma att finnas,
är större än hela antalet å sjömanshus inskrifne sjökaptener och styrmän
i åldern emellan 20 och 40 år, intill hvilken senare ålder de skulle Sld- 69-i reserven qvarstå. Jag tror derföre att den af komitén föreslagna
reservinstitutionen skall visa sig qvalitativt i militäriskt hänseende otjenlig
och qvantitativt långt större än hvad som kan erhållas. Upprepande
hvad jag här ofvan yttrat vid § 7 tror jag derföre att det bör fasthållas
vid den grundsatsen, att det är flottan, som bör uppfostra befäl åt
handelsflottan och icke tvärtom, och att det således bör läggas vinning
om att de, som från ungdomen tillhört flottan, utbildas till sjökaptener
och styrmän, men att dessa bibehållas i reserven ända till 55 års ålder
och då tillerkännas en lämplig pension samt förpligtas att undergå
vissa repetitionsöfningar. Endast på detta sätt kan enligt mitt förmenande
en fullt brukbar och tillräcklig reserv erhållas. Det bör besinnas,
att antalet befordringar från den föreslagna sjömanskåren på 2,500
nummer till underofficerare på stat icke blifver större än hvad den nu
är från en kår, som är endast en tredjedel så talrik, och att man der -

före är skyldig tillse att annan utkomst bjudes dem vid sjömanskåren,
som visa sig duglige, men icke kunna komma fram i brist på plats,
än att i bästa fall gå-såsom underofficerskorpora.ler tills tjenstbarheten
aftager.

Men jag tror dessutom icke att det är nog med att bilda en reserv
af officerare och underofficerare. Den torde böra utsträckas äfven till
under officer skorp or aler och l:a klassens sjömän. Vid behandlingen af
den 7:e § har antydts huru otillräcklig stammen enligt komiténs förslag
vore redan år 1889, beträffande förhandsmän, och Bil. 1 utvisar att
bristen år 1898 skulle utgöra 32 underofficerskorporaler och 133 l:a
klassens sjömän samt år 1913 122 underofficerskorporaler och 329 l:a
klassens sjömän.

Enligt § 37 i förslaget till lag om allmänna värnpligten skulle
visserligen värnpligtig, som vunnit anställning i flottans stam eller
reserv, efter erhållet afsked så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår
i beväringen (d. v. s. till fylda 32 år) tillhöra det första uppbådet.
Denna föreskrift komme naturligtvis att vid krigsutbrott tillföra flottan
f. d. underofficerskorporaler och l:a klassens sjömän samt äfven f. d.
officerare och underofficerare. Men 32 år är icke eu ålder då personer,
hvilka erhållit sin uppfostran vid flottan, kunna anses oanvändbara i
sina förra befattningar i synnerhet om tillfälle erbjödes dem att periodvis
genomgå repetitionsöfningar. Men de skulle efter värnpligtslagen från
nämnda ålder tillhöra landsstormen. Borde icke dessa då hellre vinnas
för reserven? Alla lämpliga officerare, underofficerare, underofficerskorporaler
och l:a klassens sjömän, hvilka inom värnpligtsåldern erhålla
afsked från innehafvande tjenst vid kongl. flottan, borde genast
vid afskedet anställas vid reserven i den grad, hvartill de fullgjort
stadgade kompetensvilkor, och med skyldighet att periodvis undergå
repetitionsöfningar samt att vid krig eller större rustningar, då så påfordras,
intill någon viss ålder inställa sig till tjenstgöring. En så beskaffad
reserv skulle med vida större heder fylla en plats vid sidan af
stammen. Så vidsträckta skyldigheter komme dock väl icke mången att
underkasta sig med mindre lian derföre erhölle någon slags godtgörelse,
i hvilket afseende, förutom förmåner i likhet med sina i tjenst varande
vederlikar vid inställelse till tjenstgöring, en lämplig pension vid 55
års ålder, äfven för underofficerskorporaler och l:a klassens sjömän,
synes vara den för individen ändamålsenligaste och för statsverket
minst betungande. Det belopp af 26,858 kronor årligen, som komitén
beräknat för åstadkommande af reservofficerare och reservunderofficerare,
hvilka, enligt ofvan antydts, näppeligen komme att motsvara ändamålet,

skulle sannolikt vara tillräckligt under den tid, komiténs förslag omfattar,
till bekostande af så väl repetitionsöfningar som pensioner.

Vid förslaget i denna del framställer sig den frågan, huruvida —
då komitén föreslagit att, med undantag af infanteribesättning, öfrig
bemanning till sjöbefästningarne vid Karlskrona skulle tagas från flottan
— det icke bort bland värnpligtige vid flottan upptagas kustbefolkningen
från något område närmast samma befästningar för att ingå i
deras bemanning. Enligt komiténs förslag öfver hela den för flottan,
jemte dennas andel i sjöfästningarnes besättningar, erforderliga personal,
skulle väl för dessa sist nämnda icke erfordras flera än 84 värnpligtige,
men såsom ofvan anmärkts (§ 2) torde — derest komiténs
förutsättning i fråga om den kontingent, som skulle lemnas af hären,
är rigtig — en brist komma att finnas i krigsbesättningarne å sjöfästningarne
af öfver 1,100 man officerare, underofficerare och manskap;
och, skall denna brist fyllas af flottan, lärer ingen annan utväg finnas,
äfven om ett särskildt fästningsartilleri uppsattes, än att fylla större
delen af ofvan nämnde 1,100 man från de värnpligtiges led. Skall så
ske, så borde det väl -icke ens kunna på allvar i fråga sättas, att desse
skulle tagas af det sjöfolk, som finnes inskrifvet å sjömanshusen. Det
skulle vara ett brott mot den af komitén uttalade, enligt min åsigt, så
vidt den afser flottans flytande materiel, rigtiga grundsats »att icke
andra värnpligtige böra i flottan inskrifvas än sådana, hvilkas lefnadsyrke
göra dem för tjenstgöringen vid detta vapen fullt lämpliga» med
den begränsning »att i flottan inskrifvas endast sådana värnpligtige
sjömän, hvilka så uteslutande gjort sjöfart till sitt yrke, att de äro å
sjömanshus inskrifna». Och är detta återigen rigtigt, så lärer värnpligtige
till fästningstjensten böra uttagas bland kustbefolkningen å de
orter, som ligga närmast de sjöbefästningar, som de skola bemanna.

Komitén har i § 20 under förutsättning, att chefens för flottans
militärpersonal embete skulle komma att upphöra, föreslagit en bestämmelse
så lydande: »Chefen för sjöförsvarsdepartementet är flottans
chef». För att kunna bedöma huruvida en sådan ställning kan vara
förenlig med chefens för sjöförsvarsdepartementet rådgifvarekall och
för vapnet icke blott oskadlig utan nyttig, torde i främsta rummet
böra undersökas hvaruti det ifrågavarande chefsskapet skulle bestå. I
detta hänseende upplyser betänkandet att »chefen för sjöförsvarsdepartementet
blefve den, som antoge, befordrade och afskedade underofficerare»;
att »komitén funnit sig böra föreslå, att flottans militära öfverstyrelse
måtte utöfvas på sätt före år 1875, eller före inrättandet af
chefens för flottans militärpersonal embete, egt rum»; samt att »vidare

§ 19.

Värnplirjtiye.
§ 2 sid. 4G.

Bil. A. n:o 11.

Sid. 100.

_ § 20.
Sjöförsvarsdepartementet.

Sid. 125.

Sid. 117.

Sid. 48.

utförande i detalj» af de bestämmelser, grunderna innehålla, »ansetts
tillhöra sådana föreskrifter af reglementarisk natur, hvilka icke torde
hafva sin plats bland stadganden, som endast afsett att framställa de
väsendtligaste hufvuddragen af den föreslagna organisationen». Vidare
lemnas några upplysningar om vissa, personalchefsembetet nu tillhösur
118. rande åligganden, som skulle till andra myndigheter öfverflyttas, såsom
inspektion af skolor och öfningar. Men annan ledning erhålles icke.
Skall härutaf nu hemtas den uppfattningen att med chefens för sjöförsvarsdepartementet
chefsskap för flottan menas — förutom åliggandet
beträffande underofficerskåren — hvad som tillhörde honom enligt
Kongl. brefvet den 1 April 1845, deruti det stadgades »att chefsbefattningen
vid flottan i hvad reglementet för styrelsen och ekonomien vid
stationerna den 28 September 1838 derom stadgar tillkommer chefen
för sjöförsvarsdepartementet i denna hans egenskap och såsom tillika
föredragande i kommandoärenden för flottan», eller skall deraf kunna
slutas att de vidare bestämmelserna utöfver den, angående underofficerskåren,
vore af reglementarisk natur, och derföre af komitén
förbigåtts. År det förra afsigten, så vore förslaget åtminstone oskadligt,
ty hvad 1836 års reglemente stadgade om chefsbefattningen vid
flottan var, såsom af bil. 2 kan inhemtas, med undantag af skyldigheter
att utfärda placeringsrulla och semesterfördelning för officerare,
att bortgifva expectantlöner samt att medelst konstitutorial antaga förhyrde
officerare, ingenting annat än att vissa förslag, rapporter och
ansökningar skulle till chefen för flottan insändas, ärenden, som till
sin natur numera tillhöra kommandoexpeditionen, dit de också redan
den 19 Maj 1840 anbefaldes skola ingå; och skulle något vidare behöfvas
till ådagaläggande att den chefsbefattning vid flottan, som enligt
Kongl. brefvet den 1 April 1845 tillhörde chefen för sjöförsvarsdepartementet,
»i denna hans egenskap och såsom tillika föredragande
för kommandoärenden för flottan» endast var nominel, så torde endast
behöfva påpekas, att, ehuru de! embete (Sveriges Storamirals), hvarmed
förut chefsskapet för flottan var förenadt, upplöstes den 19 Maj
1840, det dröjde till den 1 April 1845 eller nära 5 år, innan hvad
som i 1836 års reglemente derom förekom förklarades tillhöra chefen
för sjöförsvarsdepartementet. Men afsåge komiténs förslag i detta afseende
sålunda endast namnet och derföre vore oskadlig!, så kunde
det å andra sidan frågas, hvarföre icke föreskriften i 1 § 1 delen af
nu gällande reglemente för flottan eller att »Närmast Konungen är
chefen för sjöförsvarsdepartementet befälhafvare för flottan» kunde leda
likaväl till målet som den nu föreslagna att vara »chef för flottan»,

helst den nu gällande föreskriften gör chefen för sjöförsvarsdepaidementet
med hänsyn till flottans personal likstäld med chefen för landtförsvarsdepartementet
gent emot arméns. Att detta oaktadt förslaget framstälts
tyckes häntyda på, antingen att komitén icke sökt utreda, hvad det
var som före 1875 tillkom chefen för sjöförsvarsdepartementet såsom chef
för flottan, eller ock att komitén tänkt sig några nya åligganden skulle
vara dermed förenade, hvilka borde bestämmas genom reglementariska
stadganden; i detta fall hade man behöft veta, huruvida befattningen skulle
tillhöra honom i hans egenskap af departementschef, d. v. s. att chefsskapet
för flottan skulle utöfvas af den, som utöfvade chefsskapet öfver
departementet eller om det skulle tillhöra den person, konungen utsett till
chef för nämnde departement, hvilken således skulle utöfva detsamma,
ehvad han förestode departementet eller icke. Jag måste dock förutsätta
det förra vara komiténs mening, enär i det senare fallet befattningen
såsom chef för flottan väl icke kunde betraktas annorledes
än såsom ett »annat embete», hvilket enligt § 34 Regeringsformen
ledamot af statsrådet icke må tillika utöfva, hvarförutom i sådant fall
förslaget bort innehålla hvem som, i händelse af förfall för depaftementschefen,
skulle förrätta tjensten. Då således afsigten lärer få
anses vara att chefen för sjöförsvarsdepartementet »i denna hans egenskap»
skulle vara flottans chef; och ehuru det vore någonting nytt,
att en ledamot af Konungens statsråd skulle hafva att vända sig till
flottans reglemente för att erhålla kännedom om sina skyldigheter »i
denna hans egenskap», måste jag tillsvidare antaga detta senare vara
komiténs mening. Det återstår då att med ledning af den för chefen
för flottans militärpersonal gällande nådiga instruktion sluta sig till
hvilka af hans åligganden som skulle tillhöra chefen för sjöförsvarsdepartementet,
och hvilka, som skulle öfverflyttas på andra myndig- Sid_ 120
heter såsom marinförvaltningen och stationsbefälhafvareembetena, hvilka
tillsammans med sjöförsvarsdepartementet komitén ansett »utan svårighet
kunna upptaga dem alla». Enligt nämnde instruktion åligger det
chefen för flottans militärpersonal, förutom hans befattning med båtsmanshållet,
hvilken skulle upphöra, hufvudsakligen:

Ro) att i hvad på honom ankommer ansvara Kongl. Maj:t för
vidmagthållande af tjenstbarhet och disciplin inom underlydande personal
(§ 3);

2:o) att vid befordran till och med kommendörkaptens grad till
Kongl. Maj:t afgifva förslag å den eller de, som till befordran böra
ifrågakomma, samt att till Kong]. Maj:t göra framställning, hvad löjt 8 -

nanter och underlöjtnanter angår, om för särskilt fall undantag från
den i allmänhet stadgade befordran i tur borde ega rum (§ 4);

3:o) att antaga och befordra underofficerare (§ 4);

4:o) att hos Kongl. Maj:t föreslå de regementsofficerare, hvilka
böra ifrågakomma att bekläda lediga tjenstebefattningar i land äfvensom
chefer och sekonder å l:a och 2:a klassens fartyg (§ 4);

5:o) att sjelf kommendera officerare och underofficerare till öfriga
befattningar äfvensom till öfrig sjötjenstgöring (§ 4);

6:o) att hos Kongl. Maj:t föreslå officerares placering äfvensom
ändring i underofficerarnes och sjömanskompaniernas fördelning å stationerna,
då sådan ändring kan erfordras (§ 5);

7:o) att bestämma om underofficerares placering samt huru många
ynglingar vid hvardera stationen, som skola antagas till skeppsgossar
(§5);

8:o) att öfvervaka undervisningens och öfningarnes bedrifvande;

9:o) att till Kongl. Maj:t ingifva förslag till program för de årliga
öfningarne till sjös (§ 6);

10:o) att inspektera undervisningsverk och från öfningar till sjös
återkomna fartyg (§ 7);

ll:o) att gifva vederbörande i erforderliga afseenden del af Kongl.
Maj:ts nådiga bud och befallningar (§ 9);

12:o) att afgifva åtskilliga förslag och rapporter (§ 11);

13:o) att förrätta årsmönstringar (§ 12);

14:o) att bevilja tjenstledighet i vissa fall (§ 15);

15:o) att uppgöra semesterfördelning samt besluta i fråga om semesters
medgifvande (§ 16);

16:o) att med afseende å afskeds beviljande, utstrykning och afföring
ur rullorna in. m. ställa sig gällande lagar och författningar till
efterrättelse (§ 17); samt

17:o) att’ hvarje år afgifva underdånig berättelse öfver underlydande
personals tjenstbarhet samt föreslå de åtgärder, liggande utom hans
befogenhet, han anser erforderliga för afhjelpande af brister i undervisningens
och öfningarnes bedrifvande (§ 21).

De i punkterna 3 och 16 omförmälda åligganden, de senare så
vidt de angå underofficerare, skulle enligt komiténs förslag tillhöra
chefen för sjöförsvarsdepartementet, i hans egenskap af departementschef
eller icke är ej upplyst, och de i punkterna 8 och 10 förekommande
skulle enligt samma förslag (§ 23) tillhöra dels föredraganden
för militärärenden i marinförvaltningen, dels »den Kongl. Maj:t dertill
förordnar», hvilka myndigheter antagligen hvar för sig jemväl skulle

komma att afgifva den i punkten 12 förekommande rapport, angående
undervisning och öfning; de i punkterna 4 och 5 förekommande förslag,
så vidt landttjenst.göringen angår, kunde visserligen öfverflyttas
till stationsbefälhafvarne för att direkt till Kongl. Maj:t ingå, likasom
det i § 6 omförmälda till officerares placering samt fördelningen af
underofficerare stationerna emellan; jemväl kunde äfven semesterfördelning
(punkt. 15) uppgöras i sjöförsvarsdepartementet och vederbörande
stationsbefälhafvare äfven besluta i fråga om semesters medgifvande;
men de öfrige åliggandena, hvilka de flesta förutsätta båda
stationernas personal såsom ett homogent helt, hvem skulle öfvertaga
dessa eller huru skulle de kunna fördelas på flera skilda händer? Om
man t. ex. håller sig till de vigtigaste bland dem, eller det omedelbara
ansvaret inför Kongl. Maj:t för vidmakthållandet af personalens
tjenstbarhet och disciplin, hvarmed sammanhänger öfvervakandet det
„en hvar med allvar och nit fullgör sina skyldigheter äfvensom hvad
som derifrån borde vara oskiljaktigt, såsom att föreslå chefer och sekonder
samt kommendera officerare och underofficerare till sjötjenst,
att bestämma i hvad mån den ena eller andra stationens gemenskap
bör blifva delaktig af de gemensamma öfningarne in. in. Hvilken utaf
de tre myndigheterna skulle detta tillhöra? Kan chefen för sjöförsvarsdepartementet
tillförbindas detta ansvar? Nej! Såväl konstitutionella
som praktiska hinder uppställa sig häremot. Konstitutionella, ty grundlagen,
som bestämmer statsdepartementschefernes skyldigheter »i denna
egenskap», antyder icke något sådant åliggande. Grundlagen lemnar
dessutom icke statsråd rätt att af egen makt gifva andra befallningar
än föreskrifter och erinringar om verkställighet af Konungens beslut, § 38 b. f.
hvarmed väl icke kunde vara nog då en mängd detalj bestämmelser,
angående öfningar m. m. icke lämpligen borde kunna dragas inför
Konungen. Och om äfven icke grundlagen lade hinder i vägen, huru
skulle det blifva i praktiskt hänseende? Huru skulle detta åliggande
komma att utöfvas? Under de 42 år, som förflutit sedan departementalstyrelsens
införande, har chefsskapet öfver sjöförsvarsdepartementet
nära halfva tiden innehafts af personer, som icke tillhörde flottan och
derföre saknade den kännedom om personer och institutioner, som
borde vara nödvändiga för åliggandets utöfvande, en kännedom, som
han i följd af sitt embetes beskaffenhet icke heller vore i tillfälle att
förvärfva. Hvem skulle utöfva dessa'' åligganden, när departementet,
såsom vanligen inträffar en eller flera månader hvarje år, förestodes
af annat statsråd? Af någon, som vore i ännu större saknad af denna
kännedom? Följden af att lägga detta ansvar på departementschefen

blefve under dessa förhållanden möjligen den, att chefen för kommandoexpeditionen
blefve den bestämmande, hvithet, om görligt, vore
föga lyckligt, men sannolikast vore, att stationsmyndigheterna lemnades
att dermed syssla bäst de ville, något, som enligt'' hvad nedan skall
visas, icke vore fördelaktigt för så vida man dermed afser homogen
duglighet hos båda stationernas personal och ett det hela genomgående
system.

Då sålunda chefen för sjöförsvarsdepartementet hvarken »i denna
sin egenskap» eller personligen lärer kunna öfvertaga denna del af
personalchefens åligganden, torde det böra tillses huruvida densamma
kan öfverflyttas till någon af de andra af komitén antydda arftagarne
efter personalchefsembetet, ty eljest borde väl detta böra bibehållas.

Att icke marinförvaltningen skulle kunna vara Kongl. Maj:t ansvarig
för personalens tjenstbarhet och disciplin, torde ligga i åliggandets
inre beskaffenhet, då detta är praktiskt militäriskt och embetsverkets
natur är teknisk ekonomisk, hvartill dessutom kommer att enligt
komiténs förslag alla ärenden derstädes skulle kollegialt behandlas,
hvilket svårligen läte sig göra med sådana rent militäriska angelägenheter.
Men af verkets chef eller någon af dess ledamöter? Ja af den
förre, visserligen! Ett sådant förslag väcktes af den komité, som näst
före den, hvars arbete nu föreligger, behandlade frågan om embetsverkets
organisation, men det afstyrktes af förvaltningen af sjöärendena
och vann icke Kongl. Maj:ts godkännande. Detta är knappast
icke heller komiténs mening. Återstår sålunda stationsbefälhafvarne,
hvilka äfven innan personalchefsembetets inrättande utöfvade detta
ansvar, hvar för sin del af personalen. Men förhållandena voro då
väsentligen olika. Flottan bestod intill den tiden af så att säga två
skilda vapen, det ena för strid på öppna sjön, det andra för strid i
våra skärgårdar, förlagda hufvudsakligen å hvar sin station, med hvardera
till största delen egen personal, egen materiel, egna öfningar och
såsom en följd häraf - egna reglementen. Under sådana förhållanden
både kunde och borde ansvaret för personalens tjenstbarhet tillhöra
stationsbefälhafvarne, ty det var de, som voro chefer för hvar sin del
af flottan, om än denna befattning nominelt innehades af chefen för
sjöförsvarsdepartementet vid det hela. Då var en verklig gemensam
chef fullkomligt obehöflig. Men sedan numera dessa vapen blifvit ett,
fördeladt på två stationer, personalen vid den ena stationen för vinnande
af sin utbildning ofta måste kommenderas å fartyg, som tillhöra
den andra samt båda stationernas personal måste bibringas en
fullständigt likformig utbildning, kan icke ansvaret för denna personals

tjenst*!laglighet vara fördeladt på flera händer, det är icke görligt med
mindre den likformighet i tjensten, som åstadkommits, skulle förloras,
och stationsintresset, som tack vare personalchefsinstitutionen är fullkomligt
utdödt, skulle ånyo som ett ogräs uppspira och förqväfva det
nit och den gemensamhetsanda, som nu råda. Så som det är med
ansvaret för personalens tjenstbarhet med derifrån såsom mig synes
oskiljaktiga rätten till initiativ uti allt hvad till undervisning och öfning
hörer samt att i allmänhet bestämma i hvad mån, hvardera stationens
personal deraf bör blifva delaktig, så är det ock med största
delen af de öfriga åliggandena, som tillhöra chefen för flottans militärpersonal.
De kunna icke, oafsedt andra omständigheter, öfverflyttas
till vare sig chefen för sjöförsvarsdepartementet, marinförvaltningen
eller stationsbefälhafvarne eller utan skada för det hela skiljas. Jag
anser derföre att något verkligt chefsskap för flottans hela militärpersonal
icke kan af chefen för sjöförsvarsdepartementet utöfvas samt
att för denna personal fortfarande måste finnas en chef, som icke står
att finna i någon af komitén föreslagen myndighet.

Men ämnet är af den vigt, att anledning torde vara att äfven till
granskning upptaga de skäl, komitén anfört för sitt förslag. Komitén
yttrar då främst: »Beträffande den ekonomiska öfverstyrelsen, har
någon gång anmärkts, att hvarje mellanhand mellan den högsta beslutande
myndigheten och de verkställande organen vore hindeidig och
skadlig, och denna anmärkning, ehuru af erfarenheten vederlagd i hvad
angår det embetsverk, som har att handlägga de ekonomiskt tekniska
frågorna, torde dock beträffande personalchefsembetet icke sakna giltighet».
År det bättre att de verkställande organen gå hvar sin väg
och att ärenden, som böra höra tillsammans, flyttas från en mellanhand
till flera sådana? Detta är hvad komitén föreslår, då han vill
borttaga den mellanhand, som i militäriskt hänseende sammanhåller
och öfvervakar det hela, och fördela hennes åligganden på andra.
Komitén yttrar vidare: »Detta slags embete må vara lämpligt och möjligen
äfven nödvändigt i ett land med en flotta och dertill hörande
personal, sådan som en af stormagternas, men knappast för en flotta
så liten som Sveriges. Det förefaller, som om i vårt land en dylik
institutions tillvaro skulle innefatta ett slöseri med kraft, sä vida de
åligganden, som denna institution tillhöra, annorledes kunna lämpligen
skötas». Jag svarar: Detta slags embete, må vara öfverflödigt i ett
land med en flotta och dertill hörande personal sådan, som en af stormagternas,
emedan derstädes traditioner och jemn aktiv tjenst fostra
system och enhet, som göra annan sammanhållning öfverflödig, men

Sid. 11!).

knappast för en flotta så liten som Sveriges, ty vi hafva för litet aktiv
tjenst för att skapa några traditioner, hvilka derföre måste ersättas
med en vilja, som leder det hela och utan hvars tillvaro vi skulle snart
slösa bort, hvad vi af system i öfningar och undervisning lyckats
vinna.

sida. 119,120. Slutligen säger komitén: »Det vill dock synas komitén, som om

icke genom sagda förändring» (sammanslagningen år 1873) »några så
helt nya och för denna del af sjövapnets administration obekanta förhållanden
inträdt, att de kunnat nödga till upprättandet af en ny institution.
Äfven före vapnets delning på två kårer lärer väl flottans militärpersonal
hafva varit afsedd för ett gemensamt ändamål och haft
en gemensam chef, chefen för sjöförsvarsdepartementet, hvilken säkerligen
fortfarande kunnat utöfva detta chefsskap på det sätt och i den
omfattning förut egt rum. Sammanslagningen af Kongl. flottan och
skärgårdsartilleriet, som i och för sig blott var en återgång till det
förutvarande, synes icke heller hafva kräft någon särskild åtgärd i
detta fall, blott man fortfarande låtit stationsbefälhafvarne behålla sin
forna myndighet öfver den till stationen förlagda personal». Ja!
Flottans militärpersonal var äfven före vapnets delning på två kårer
afsedd för ett gemensamt ändamål: fäderneslandets försvar; och han
hade nominelt en gemensam chef, chefen för sjöförsvarsdepartementet,
men han var delad på två stationer under två chefer, som voro Kong].
Maj:t ansvarige hvar för sin del, med olika materiel att föra emot
fienden. Delarne öfvades aldrig tillsammans och utgjorde i praktiskt
hänseende hvar sitt vapen; men med sammanslagningen blef flottan
ett vapen, fördeladt på två stationer. Chefen för sjöförsvarsdepartementet
kunde icke öfvertaga en befattning, som han hvarken praktiskt
eller kostitutionelt kunde utöfva; men som stationsintresset snart
skulle uppväckt nya söndringar inom detta ena vapen, derest icke militärpersonalen
bibringats en fullkomligt likartad öfning och undervisning,
så var en gemensam, med vapnet fullkomligt hemmastadd chef
nödvändig. Sannolikt var detta den hufvudsakligaste anledningen, som
bestämde Kongl. Maj:t »till upprättandet af en ny institution», en institution,
som — om äfven i formel! hänseende något har varit att
deremot anmärka — med hänsyn till hvad den uträttat har gjort hvad
som af honom förväntats. Han har nemligen krossat stationsintresset
och ordnat undervisning ocli öfning på ett sätt så att den, som derom
vill gifva ett opartiskt omdöme, skall nödgas erkänna att aldrig har
flottans personal med hänsyn till tjenstbarhet och nit stått högre än
i närvarande stund.

Vill man, utan att ånyo söndra vapnet inom sig sjelf eller skada
dess homogenitet, borttaga personalchefsinstitutionen för att minska
de fristående institutionernas antal, så är enligt min åsigt detta visserligen
görligt, men icke genom att fördela dermed förenade åligganden
på skilda händer utan genom deras öfverflyttande till endera stationen.
Vore ej flottan fördelad på flere stationer, utan vore hon koncentrerad
på ett ställe, detta må vara beläget hvar som helst inom Sveriges
gränser, skulle det väl icke falla någon in i närvarande tid med våra
små förhållanden att yrka på någon vare sig militärisk eller tekniskekonomisk
öfverstyrelse, ty deras vigtigaste ändamål torde väl vara att
sammanhålla — att tillse det vapnet likformigt utvecklas å de skilda
stationerna. — Funnes det endast den ena stationen och all såväl personal
som materiel sålunda tillhörde denna station, så vore befälhafvaren
derstädes flottans sjelfskrifne chef, och han, biträdd i det tekniska
af varfschefen, som vid sidan af sig hade erforderliga fackinsigter,
och i det ekonomiska af särskild civil embetsman, utgjorde äfven den
tekniskt-ekonomiska öfverstyrelsen, hvarifrån ärenden, som Kongl. Maj:t
förbehållit sig att afgöra, ingingo raka vägen till vederbörande departement.
För detta ändamål skulle således icke blott chefens för flottans
militärpersonal embete utan ock marinförvaltningen vara öfverflödiga,
men derjemte skulle den ena stationen göras till depot under den andra.
För ärendenas beredning till föredragning inför Kongl. Maj:t skulle i
sådant fall, i öfverensstämmelse med hvad 1866 års komité föreslog,
och inom Kongl. ecklesiastikdepartementet finnes, inrättas särskilda
byråar, hvilkas antal jag antager blefve tre, en för ärenden, angående
fartygsbyggnaden med hvad dermed eger sammanhang, en för ärenden,
angående bestyckning, minor m. m. samt en för ärenden, angående
handelsmarinen, såsom lots- och fyrärenden, navigationsskolorna och
sjömanshusen, hvilka sist nämnda båda slag af ärenden skulle ingå
direkt till departementet från navigationsskole- och sjömanshusdirektionerna,
räkenskaperna till statskontoret. Inför befälhafvaren på hufvudstationen
som, ehuru aflägsnad från regeringens säte, med hänsyn till
hvad som finnes och hvad som kan åstadkommas vid de nuvarande
stationerna icke lämpligen kunde blifva Stockholms, blefvo cheferne
för de båda afdelningarne, hvaruti etabjissementen sönderfalla —
militärdepöten och varfvet — hvar för sig ansvarig. Stockholms varf
blefve ett rustningsvarf och en anläggning för tillverkning af minmateriel.
Större reparationer å fartyg verkstäldes i Karlskrona, mindre
vid de enskilda varfven i Stockholm. Ett visst antal sjömanskompanier
med erforderligt befäl och underbefäl förlädes för viss tid i sender till

§ 22.

Marinförvalt ningen.

Sid. 45 i 1861
års bet.

Sid 39.
1866 års bet.
Sid. 40.

Sid. 41.

sistnämnde station. Erforderliga medel reqvirerades direkte från statskontoret.
Räkenskapen inginge raka vägen till Kong!, kammarrätten.
Gransknings- och kontrolleringsskyldigheten, som nu åligger marinförvaltningen,
utöfvades aldrig förr än stationerna med år 1872 upphörde
att föra egna hufvudböcker, utan att någon olägenhet deraf förspordes,
hvadan icke skada borde kunna uppstå deraf att denna mellanrevision
och kontroll upphörde. Denna organisation skulle medföra
flera fördelar såsom att erhålla en bättre trupp, att all söndring emellan
stationerna, sedan organisationen en gång blifvit genomförd, vore omöjlig,
att nya rop på reorganisation icke blefvo hörda, ty allt vore så
enkelt och så naturligt som möjligt, att icke blott civilpersonalen i
marinförvaltningen utan äfven en del af den vid Stockholms station
kunde indragas, samt att slutligen anslagen till materielen blefvo tillräckligare.
En olägenhet hade organisationen, nämligen chefsembetets
aflägsenhet från hufvudstaden, men i det ångans och elektricitetens
tidehvarf, hvaruti vi lefva, torde detta mindre betyda.

Enligt den för Kongl. förvaltningen af sjöärendena den 18 Januari
1841 utfärdade instruktion var detta embetsverk ett rikskollegium, der
alla ärenden, af hvad beskaffenhet som helst, således kollegialt behandlades
och afgjordes. Sedan dess hafva flera komitéer yttrat sig
om detta embetsverk, men ingen, utom den, hvars arbete här föreligger,
har velat bibehålla verket så organiseradt.

1861 års komité ville inskränka förvaltningens åligganden derhän,
att embetsverket blefve hufvudsakligen en granskande och kontrollerande
myndighet, hvaremot de verkställighetsåtgärder, som detsamma
tillhörde, så vida de hade afseende på verksamheten vid flottahs stationer,
äfvensom skyldigheten att afgifva yttranden i rent tekniska frågor
skulle till stationerna öfverflyttas;

1866 ars komité, som särskild! hade sig anbefaldt att yttra sig om
den ekonomiska öfverstyrelsens organisation, föreslog att förvaltningen
af sjöärendena skulle upphöra och de ärenden, i hvilka någon sjelfständig
afgöranderätt varit samma embetsverk tilldelad, öfverlemnas
till stationsbefälhafvarne samt endast i några få fall förbehållas Kongl.
Maj:t. I stället skulle inom sjöförsvarsdepartementet inrättas tre byråer,
en militärbyrå, en ingeniörbyrå samt en ekonomisk och räkenskapsbyrå,
hvilka inom sig egde den hos förvaltningen af sjöärendena befintliga
sakkännedom och kunde, i likhet med hvad genom förvaltningen
egde rum, sammanhålla den inom de olika afdelningarne utaf
vapnet sig utvecklande verksamhet, utan att dock, trädande gällande

Sid. 40.

grundlag för nära, i densamma på annat sätt ingripa än genom att
lemna upplysningar för ärendenas föredragning inför Kongl. Maj:t.

1874 års komité ansåg att flottans ekonomiska öfverstyrelse borde
utgöras af dels ett sjelfständigt kollegialt embetsverk, dels ock af fem
byråer med hvardera- sin chef, nemligen en militärbyrå, en ingeniörbyrå,
en civilbyrå, en artilleribyrå och en minbyrå. Byråcheferne skulle
dels afgifva upplysningar och yttranden, då sådana af Kongl. Maj:t
eller chefen för sjöförsvarsdepartementet från dem omedelbart infordrades,
dels inför förvaltningen af sjöärendena föredraga de förslag
och afgifva de yttranden, hvar för sin detalj, deröfver förvaltningen
komme att höras in pleno. Huru öfriga ärenden skulle handläggas
omförmäles ej.

1876 års komité ville i fråga om formen betrakta öfverstyrelsen
såsom ett helt med en chef, hvilken sålunda komme att utöfva chefs -

skapet inom styrelsens begge hufvudafdelningar, både den militära och
den ekonomiska. Öfverstyrelsen för flottan skulle bestå af en stabsexpedition
och marinförvaltningen, hvilken senare skulle vara fördelad
uti eu militär afdelning, en ingeniörsafdelning och en intendentsafdelning
med ett gemensamt kansli samt en i allmänhet ensamt beslutande
chef, hvilken derjemte, biträdd af sin stab, i allt som rörde militärpersonalen,
under chefen för sjöförsvarsdepartementet, personligen utöfvade
öfverstyrelsen i militäriskt hänseende.

Såsom man härutaf finner, så har det uttalats lika många meningar,
angående den ekonomiska öfverstyrelsens lämpligaste organisation som
det suttit komitéer att behandla denna fråga, och dock äro härmed
icke alla de former angifna, man under denna tid velat ikläda densamma,
ty intet af komitébetänkandena har A^arit fritt från reservationer,
som dels slutit sig till den gamla organisationen, dels föreslagit andra.
Hvarjemte, som komitén upplyser, jemväl andra former för embetsverket
varit på annan väg framstälda. I ett hafva dock de flesta instämt
att, hvad tekniska frågor angår, de borde afgöras under personligt
ansvar, således icke kollegialt, samt att betänksamheten hos detta
slags styrelse vanligen röjer sig starkare än högen för nya förbättringar,
hvarföre initiativ, som är så nödvändigt i fråga om en sjökrigsmateriels
vidmagthållande, oftast saknades. Skarpast och bestämdast
framträder denna mening i en reservation, som afgafs mot förvaltningens
af sjöärendena utlåtande öfver 1866 års betänkande, och hvari
reservanten, verkets dåvarande chef, yttrar: »Hvad nu angår förvaltningen
af sjöärendena, hvars väsendtligaste uppgift skall vara, att uti

1874 års
bet. sid. 11

187G års
bet. sid. 74

18G6 års
kom.-bet.
sid. IG6.

tidsenligt, skick» vidmakthålla och förkofra »sjökrigsmaterielen, så kan
detta embetsverk genom sina kollegiala prerogativer intaga en så fristående
ställning, att det inom departementet blir likasom en liten stat
i staten, i stället för att det borde vara departementschefens högra
hand. 1 egenskap af kollegium, och genom den kollegiala oansvarigheten
till person, skulle detta embetsverk opåtaldt kunna vara, ej blott
passivt, utan ock ett hinder för departementschefens vigtigaste arbeten.
Under de icke länge sedan förflutna år, då vi, för att följa utvecklingen
i andra länder, nödgades öfvergå från den gamla träfartygsmaterielen
till pansarsystemet och arbeten af högsta vigt voro för handen, var
man i tillfälle att iakttaga den kollegiala administrationsförmågan. Förvaltningen
af sjöärendena egde då i sina ledamöler män, hvar för sig
utmärkta för framstående duglighet och mångsidig yrkeskunskap. Det
oaktadt utgick från denna centrala myndighet, hvars väsendtligaste
uppgift dock är, såsom förut blifvit nämndt, att vidmakthålla och förkofra
sjökrigsmaterielen’, icke något initiativ för lösningen af dagens
förutnämnda vigtiga fråga. Anskaffandet af tornfartyg, förslagen till
erhållande af pansarklädde kanonbåtar, träfartygens förändring till mera
lämpliga exercisfartyg, reglementariska föreskrifter m.''m., utgingo uteslutande
från departementschefen. Denne senare erfor snarare hinder,
genom den tidspillan, som vållades af de utlåtanden öfver förslagen,
lian måste afvakta från detta embetsverk, hvilket, om ej starkt i motstånd,
dock var svagt i handling. Derjemte var räkenshapsföringen så
otillfredsställande, att departementschefen sväfvade i ovisshet om departementets
verkliga tillgångar. Och allt detta, som sagdt är, med utmärkta
förmågor på hvarje stol vid det kollegiala rådsbordet.»

»En sådan motsägelse emellan embetsverkets och individernas förmåga
kan, så vidt jag förstår, endast på så sätt förklaras, att när eu
fråga kollektivt och medelst kompromiss måste beslutas, blir frukten
vanligen ett aggregat, som ingen rigtigt godkänner och som blir utan
resultat; hvartill kommer att det kollektiva ansvaret icke är en tillräcklig
tyngd för att, såsom sig bör, hålla urverket i gång. Med andra
ord: embetsverket var, och är ännu, ett rikskollegium, utan någon beslutande
eller personligt ansvarig chef, och fullt berättigadt att, med
förbiseende af den riktning departementschefen vill gå, efter eget godtfinnande
förblifva stillastående eller motigt».

Det är till denna form, som erhållit sådant vitsord af embetsverkets
dåvarande egen chef, sjöförsvarskomitén nu vill återföra marinförvaltningen.
1 1877 års instruktion har en medelväg blifvit följd,
hvarigenom militäriskt-tekniska frågor afgöras under personligt ansvar

af den sakkunnige person, som enligt instruktion är Kongl Maj:t ansvarig
att marinförvaltningens åligganden i de afseenden, hvarmed
hans afdelning har befattning, varder uppfylda, efter rådplägning, der
ärendets beskaffenhet berörde annan afdelnings behörighet eller eljest,
med chefen för sådan afdelning eller sakkunnig person. Jag kan icke
tänka mig att en tillbakagång härifrån kan vara rigtig eller nyttig.
Kollegial behandling af dylika frågor skulle snart åter väcka på tal
bristen på initiativ och personligt ansvar i marinförvaltningens åtgöranden,
hvarför någon ändring i 1877 års instruktion för marinförvaltningen
i detta hänseende icke kan vara någon förbättring utan tvärtom.

Komiténs förslag att inom marinförvaltningen hafva en särskild
föredragande för artilleriärenden och saknaden af någon antydan om
att komitén haft under ompröfning frågan om en för armén och flottan
gemensam teknisk artilleriinstitution, synes gifva vid handen, att komitén
tänkt sig, att det egendomliga förhållande skall fortfara att, ehuru
armén och flottan båda hafva kanoner af samma kalibrar, hvardera
skall konstruera sina kanoner och projektiler, hafva sina särskilda krutslag
samt göra sina särskilda prof- och inskjutningar. Om något kan
benämnas »slöseri» och detta ej blott med »kraft» utan äfven med penningar,
så borde det vara detta. Rikare nationers armé- och marinstyrelser
verka i detta hänseende gemensamt. Det finnes gemensamhet
i hithörande frågor emellan det svenska landtartilleriet och det
norska samt mellan detta senare och norska marinen, men den svenska
marinen står ensam. Man skulle kunna önskat, att den komitén, som
haft sig anförtrodt uppgörandet af fullständigt förslag till det svenska
sjöförsvarets ordnande, påaktat detta förhållande.

Genom det af komitén föreslagna sätt för inspektionsväsendets
ordnande skulle enligt min åsigt, utom det oändamålsenliga deruti, att
någon annan än den, som är Kongl. Maj:t ansvarig för personalens
tjenstbarhet och undervisningens samt öfningarnes tidsenliga ordnande,
har inspektionsåliggandet, tvänne oegentligheter komma att uppstå,
hvilka hvar för sig torde göra inspektionen mindre effektiv, och hvaraf
den ena derjemte skulle ofördelaktigt inverka på kontinuiteten i undervisningen.
Föredraganden för militärärenden i marinförvaltningen —
eu kommendör och kanske en af de yngre — skulle inspektera och —
jag antager — till Kongl. Maj:t afgifva rapport om huru hans öfverordnade,
stationsbefälhafvarne, en flaggman i Karlskrona och kanske
en äldre kommendör i Stockholm, fullgjort, hvad som väl efter den
stationsorganisation, komitén antyder, borde vara ett af stationsbefälhafvarens
främsta åligganden, vården om och ansvaret för sina under -

Inspektionen
af skolor och
öfning ar.

§ 34.

Sid. 120.

§§ 24-27.
Stationerna.

lydandes undervisning och öfning. En sådan anordning skulle man
velat föreställa sig vara i rak strid mot vanlig militär uppfattning,
och följden blefve naturligtvis den, att hvardera stationsbefälhafvaren
läte chefen för skolorna dermed styra och ställa såsom honom bäst
syntes. Den andra o egentligheten komme att bestå deruti att, då inspektion
af stationsskolorna, det är exercisskolan, underbefälsskolan,
minskolan och skjutskolan, tillhörde föredraganden för militärärenden
i marinförvaltningen, skulle inspektion af öfningarne till sjös, af hvilka
vissa endast är en fortsättning af exercisskolorna och de öfriga en
tillämpning af hvad som i stationsskolorna lärts, tillkomma »den Kongl.
Maj:t dertill förordnar» och hvilken, ehuru han icke finnes omförmäld
i § 29, som bestämmer personalens fördelning, likväl torde få antagas
böra blifva en officer af Kongl. flottan och af kommendörsgrad, om
än med afseende å antalet kommendörer och deras användning endast
tre vore att för ändamålet tillgå. Men så mycket ymnigare kunde,
då inspektören skulle tillsättas »för en viss kortare tid åt gången, nya
åsigter få tillfälle att göra sig gällande», åsigter, hvilka helt visst
komme att bryta i sönder den kontinuitet, som väl borde vara eftersträfvansvärd,
om resultatet skall blifva annat än yttre sken. Hvarför
icke åtminstone samme person skulle få hafva om händer all inspektion,
skolorna så väl som fartygen, är lika svårt att inse som hvad det
kan finnas för gemenskap emellan föredragandeskapet i den tekniskaekonomiska
öfverstyrelsen och inspektion af de militära skolorna. Om
en inspektion skall medföra den fulla nytta man deraf har rätt att
förvänta, måste den som förrättar densamma hafva både magt och
kraft att på stället ingripa i och rätta möjliga brister eller försummelser.
Detta kan förväntas hos en flaggman, som inför Kongl. Maj:t
fortfarande bär ansvaret för personalens tidsenliga utbildning, men
hvarken hos en militärledamot i den ekonomiska öfverstyrelsen, som
måste antagas vara utsedd med hänsyn till helt andra fordringar, eller
hos en »för en viss kortare tid åt gången», »dertill förordnad» af lägre
grad än den, som har inseendet öfver skolorna.

Skall chefsskapet öfver flottans militärpersonal icke längre hvila i
en hand, utan dermed förenade åligganden fördelas på flere händer, så
bör derutaf en gifven följd blifva, att stationsbefälhafvareembetena
åter upprättas, ty annan myndighet lärer i sådant fall icke lämpligen
kunna inför Kongl. Maj:t ansvara för att, i hvad på honom ankommer,
underlydande hållas i tjenstbarhet och disciplin. Skall åter stationsbefälhafvareembetena
återupplifvas, så böra icke varfschefsembetena
bibehållas, ty de skulle vara underordnade stationsbefälhafvarne och

sålunda två mellaninstanser uppstå emellan Kongl. Maj:t och den som
vore närmast ansvarig för varfvet, hvilket vore en orimlighet, på samma
gång det enligt min uppfattning är af synnerlig vigt att den, som har
sig anförtrodt ett varf, också skall för varfsdriften och ekonomien derstädes
vara Kongl. Maj:t personligen ansvarig. Huruvida åter det kan
låta sig göra att på en persons hand sammanföra hvad som på denna
station tillkommer öfverkommendant, militärchef och varfschef, det är
en fråga, som kan leda till olika svar, allt efter som hon betraktas
subjektift eller objektift. Ty att personer kunna finnas, som icke tveka
att åtaga sig ansvaret för allt detta är lika sannolikt som att den, hvilken
under någon tid beklädt varfschefsembetet i Karlskrona, i betraktande
af detsamma tillhörande göromål, om han är samvetsgrann, måste
afstyrka en förening af dessa tre embeten, såsom öfverskridande en
persons krafter. År 1881 utgjorde antalet till varfschefen inkomne
ärenden 4,044 och antalet skrifvelser derifrån enligt registratur 1,212.
Jag antager antalet mål hos militärchefen icke är synnerligen mycket
lägre, och då det är uppenbart, att det är en mängd ärenden, som de,
Indika sköta sin tjenst, måste sjelf handlägga, så förefaller det omöjligt
för en person, biträdd såsom förslaget innehåller af endast en
sekreterare, och denne, vid denna station, af en kanslist, att pligttroget
och samvetsgrant kunna sköta alla tre dessa embeten. Samma förslag
väcktes af den år 1866 förordnade komité för utarbetande af förslag
till förändrad organisation af sjöförsvarets ekonomiska förvaltning,
men afstyrktes af en ledamot, numera chefen i marinförvaltningen, af
stationsbefälhafvaren i Karlskrona, som ansåg en varfschef derstädes
vid krigstillfällen eller större rustningar» alldeles oundgängligen behöflig»,
samt af förvaltningen af sjöärendena. Förslaget vann icke heller
Kongl. Maj:ts bifall.

Vänder man sig nu, för att stadga sitt omdöme i frågan, först till
komiténs bevisföring, så vill den synas temligen svag, till och med
— då man jemför tankegången deri med den, som framkallat föregående
förslag — motsägande. Vid fråga om de åligganden, som tillhöra
den myndighet, hos hvilken ansvaret för hela personalens tjenstbarhet
i militäriskt hänseende för närvarande hvilar, då heter det, att
de »kunna väl skötas, fördelade på olika händer i stället för på en».
Här åter, der det är fråga om å ena sidan personalens utbildning och
underhåll och å den andra materielens vidmagthållande, säges det:
»Inför komiténs uppfattning framstår derföre stationen såsom en administrativ-enhet,
hvilken enhet betingas af det gemensamma ändamål,
flottans tjenstbarhet, för hvilket de å stationen befintliga anstalter dels

1866 års
kom.-bet.
sid. 24.

D:o sid. 81.
D:o sid. 115.

Sid. 120.

Sid. 121.

för personalens utbildning och underhåll, dels för materielens under■håll
och vård hafva att verka. Men denna enhet måste finna sitt uttryck
i en för berörda anstalter gemensam vilja, som ingriper i ärendenas
handläggning och hvars ledning bringar till öfverensstämmelse
med hvarandra de härvid erforderliga åtgärder och beslut.» — Den
vilja, hvars ledning bringar till öfverensstämmelse med hvarandra de
åtgärder och beslut, som erfordras för att den personal, som skall föra
vapnet till framgång och seger, skall kunna blifva vuxen sitt kall, den
kan fördelas på olika händer, men den, som skall leda i två så skilda
saker, som å ena sidan personalens utbildning vid stationen och å den
andra att bygga och underhålla fartyg, den skall vara en. Saken är
den, att de, som i likhet med komitén vilja hafva stationernas olika
anstalter förenade i en hand, se till dessa stationer .såsom ändamål, då
deremot de, som lika med mig betrakta stationerna endast såsom medel
för att kunna å ena sidan utbilda en tjenstduglig personal och å
den andra att hålla materielen i krigsdugligt skick — om det militära
öfverbefälet öfver stationen såsom en strategisk punkt är här icke
fråga — tro att anstalterna bäst uppfylla sin bestämmelse om de lyda
under hvar sin chef, som är personligen ansvarig så väl inför Kongl.
Magt som inför de myndigheter, hvilka hafva att öfvervaka, den ena
allt det militära, den andra det tekniskt-ekonomiska. Att det finnas
beröringspunkter vid stationerna emellan dessa båda grenar af vapnet
bestrides lika litet som att det måste finnas skriftvexling mellan cheferne
för desamma, men hvarken det ena eller andra, åtminstone vid
denna station, är af någon sådan betydelse, att det kan på minsta sätt
tynga i vågskålen och det kan knappast vara förmätet påstå att, skulle
den af komitén föreslagna organisation komma till stånd, den så kallade
varfsdirektören kommer att underhålla en skriftvexling med stationsbefälhafvaren
flerfaldigt vidlyftigare än den, som förekommer emellan
militärchef och varfschef.

Vänder man sig åter till erfarenheten och begär dess vittnesbörd,
så tviflar jag att någon med oförvilladt omdöme skall kunna neka att
båda linierna, den militära och varfslinien, under de 8 år, den nuvarande
organisationen bestått, vunnit en utveckling, som tidigare icke
funnits. Och hvilken är anledningen härtill? Jo den, att vederbörande
chefer varit personligen ansvarige och att de icke haft mera att öfvervaka
än hvad en person i allmänhet kan följa.

Men det är icke endast på nu anförda skäl, jag måste afstyrka
den föreslagna stationsorganisationen. Chefen för ingeniörsdepartementet,
såsom varfsdirektör, blir de facto varfschef; han måste för

detta ändamål hafva sitt kansli, och göromålen der komma att draga
honom från hans egentliga, vid denna station synnerligen magtpåliggande
värf. Chefsskapet för ingeniörsdepartementet, bland departementscheferne
och deras underlydande otvifvelaktigt den ansvarsfullaste
och mest tidsfordrande befattningen på varfvet, beliöfver sin man, och
detta chefsskap komme genom förslagets antagande att försummas.

De andra departementscheferne, med afseende å sina befattningar chefens
för ingeniörsdepartementet jemlikar, kunna väl icke till honom
ställas i subordinationsförhållande. Den föreslagna varfsdirektörsbefattningen
blefve derföre ett frö till schismer. — Ekipagemästaretjensten,
en rent praktisk befattning, som vid denna station tager sin man i
anspråk från bittida på morgonen så länge dagen räcker, skulle indragas
och hans åligganden öfvefflyttas på tygmästaren, hvilkens tjenst
är af vetenskaplig-teknisk natur, och som dessutom, om han fortfarande
skall hafva uppsigten öfver sjöfästningarnes artillerimateriel, sedan
denne numera börjar blifva fulltalig, ofta måste besöka dessa. Det går
icke. Och hvad slutligen den besparing angår, som skulle uppstå till
följd af ena sekreterarebefattningens indragning, torde denna blifva
illusorisk. Först och främst lärer icke någon af de nuvarande sekreterarne
kunna mot sin vilja förpligtas öfvertaga jemväl den andres
åligganden. Det blir således — då det väl icke bör komma i fråga
att sätta båda på indragningsstat och antaga en ny — tillsvidare en
sekreterare för hvardera linien. — Vidare är det knappast tänkbart att
deras göromål skulle kunna i framtiden skötas af en sekreterare och
en kanslist; hvartill kommer att varfsdirektören näppeligen torde kunna
undvara civilt skrifbiträde vid sin skriftvexling med stationsbefälhafvaren.

Till sist bör jag framhålla hurusom, derest komiténs förslag, beträffande
varfsorganisationen vid denna station, vore iitförbart, här
måste under en lång följd af år hafva varit, för att begagna komiténs
ord »ett slöseri med kraft» om, såsom komitén föreslår, hvarenda regementsofficer,
som linnes å varfvet — i allmänhet 3 å 4 — skulle utan
olägenhet kunna sopas bort och hela officersantalet, som enligt nu gällande
stat utgör 12 vid härvarande varf, skulle kunna minskas till 7,
utan att varfsverksamheten derigenom skulle komma att lida. gid. ss.

I § 28 säges: »Till sjöförsvarsdepartementet höra ock följande § 28.
verk och inrättningar, nemligen: »Lotsstyrelsen», »Sjökarteverket» samt verk och
»Navigationsskolorna». Amiralitetskrigsmanskassan och sjömanshusen mruld7r9ar
omförmälas icke såsom lydande under detta departement. Den förra
lär väl få anses såsom eu från sjöförsvaret oskiljaktig del och torde departementeL

Kongl. Maj:ts
proposition
N:o 31 år
1875 sidd. 16,
17.

§ 31.

Underofficers kåren.

derföre med fullt lika skäl böra upptagas såsom sjöförsvarsdepartementet
tillhörande som någon af de uppräknade. Hvad åter de senare
angår, tillhör enligt Kongl. stadgan den 16 Maj 1840 allmänna tillsynen
öfver dem sjöförsvarsdepartementet, men som de stå under
kommerskollegium, hvilket lyder under Kongl. civildepartementet, lärer
dithörande ärenden handläggas af sist nämnde departement. Om emellertid
största delen af allt å sjömanshusen inskrifvet folk skall under
vissa förhållanden hafva en nära gemenskap med flottan, vill det synas,
som borde allmänna tillsynen öfver dessa, lika väl som öfver navigationsskolorna,
till sjöförsvarsdepartementet öfverflyttas. I anförandet till
protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen den 2
Mars 1875, bilagdt Kongl. Maj:ts Prop. n:r 31 till samma års riksdag,
yttrade dåvarande chefen för Kongl. civildepartementet bland annat:
»Om flottans styrelse redan under nu gällande lagstiftning har behof
af en närmare förbindelse med sjömanshusen, torde detta behof låta i
ännu större mån känna sig, derest, med försvarets grundande på utsträckt
allmän värnpligt, den hufvudsakliga källan för erhållande af
bemanning åt flottan blefve just den tillgång på sjöfolk, sjömanshusens
rullor utvisa. Äfven för den händelse, att man skulle vilja åstadkomma
en väl behöflig krigsreserv af befäl, underbefäl och manskap för flottan,
oberoende af försvarsväsendets ordnande i öfrigt, hänvisas man oaflåtligen
till sjömanshusens rullor», och vidare: »Af hvad jag sålunda
anfört torde framgå, att, så vida man vill åstadkomma eu verklig kontroll
öfver den del af Sveriges sjöfartsidkande befolkning, som enligt
gällande lag är skyldig att vid krigstillfällen tjenstgöra å flottan — —
_ — både önskligt och nödigt är, att sjömanshusen sättas i ett mera
omedelbart och underordnadt förhållande till flottans styrelse, än för
närvarande eger rum.» — Han ansåg det derföre borde tagas i öfvervägande,
huruvida icke vid dåvarande förhållanden de åligganden med
afseende å sjömanshusen, som för närvarande tillhörde kommerskollegium,
lämpligen kunde och borde öfverflyttas å förvaltningen af sjöärendena.
Frågan föll för det dåvarande, men torde böra åter upptagas
om ett sådant närmare samband emellan flottan och de å sjömanshusen
inskrifne skulle komma till stånd, som det komiterade
föreslagit.

Jag har redan vid behandlingen af § 20 fästat uppmärksamheten
på att chefen för sjöförsvarsdepartementet af såväl praktiska som konstitutionella
skäl icke torde kunna utöfva något chefsskap för flottan.
— Han skulle enligt § 31 utnämna eller såsom det i motiverna heter,
han »blefve den, som antoge, befordrade och afskedade underofficerare».

7?,

Detta innebär väl onekligen utöfning af ett chefsskap. — Lämpligare
synes då under den föreslagna organisationen vara, att, alldenstund
Kongl. Maj:t skulle bestämma underofficerspersonalens fördelning emel- sid. 64.
lan stationerna, hvardera stationsbefälhafvaren finge fylla de luckor,
som uppstodo bland den underofficerspersonal, som lydde under honom,
äfvensom meddela afsked. Så lärer tillgått från tiden för sammanslagningen
af de båda underofficerskårerna 1873 till dess personalchefsembetet
inrättades. Härigenom förlorades visserligen den vexelverkan,
som uppstår derigenom, att personalen vid den ena stationen understundom
rekryterats från den andra; men denna olägenhet vore mindre
än att få en underofficerskår, till och inom hvilken uppflyttning skulle
ske utan att i regeln den, som gjorde uppflyttningen, kände de personer,
som voro i fråga att uppflyttas, hvarigenom stationsintresset komme
att spela en vigtig roll.

Vid § 14 har jag anfört de skäl, hvarföre jag anser skeppgosse- § 32.
kåren böra förblifva den förnämsta rekryteringskällan för den fasta sjömatuMrens

• nr* no • i i . .n , . rekrytering.

sjömanskåren, och torde derföre här ta inskränka mig till att hänvisa
till hvad jag der yttrat.

Äfven i fråga om utbildningen, af underbefäl och reservunderbefäl § se.
torde jag få åberopa hvad jag ofvan yttrat i samma ämne och hvilket Re0i
återfinnes vid § 15. underbefälets

Hvar och en, som förskaffat sig en sjelfständig uppfattning om uthl™™nsbeskaffenheten
af den aktiva officerskårens nuvarande aflöningsförmåner Aflöning.
genom att jemföra dem med aflöningsförmånerna sådana de voro före
den senaste löneregleringen vid flottan och för sådant ändamål gjort
sig underrättad så väl om de särskilda löneförmånernas belopp, enligt
den gamla och den nya staten, som om de vilkor, hvarunder de utgingo,
han vet, att den fasta lönen enligt den nya staten, som åtnjutes
under alla förhållanden, antingen löntagaren gör tjenst eller icke, motsvarades
af lönen och %-delar af dyrtidstillägget enligt 1876 års stat;
att den halfva dagaflöningen eller det så kallade beredskapstillägget
enligt nya staten, hvilket utgår såsom ett tillägg till hvar och en, som
utan att hafva någon befattning är till tjenstgöring redo, motsvarades
af tjenstgöringspenningarne och V4-del af dyrtidstillägget enligt 1876
års stat; samt att fyllnad en i hel dagaflöning enligt nya staten, hvilken
utgår såsom ett ytterligare tillägg till den, som är i verklig tjenst,
motsvarades af arvodena enligt 1876 års stat. Att boställena eller ersättning
derför i penningar enligt nya staten, som utgår till innehafvare
af vissa befattningar, motsvarades af förmånen af boställe, som sia. 127.

tillkom ett mindre antal förut, lärer icke behöfva sägas. När då komitén
yttrar: »Uppenbart torde vara, att den löneförbättring, som sålunda
kom till stånd» (år 1877) »och som endast hvad den halfva dagaflöningen
beträffar var af beskaffenhet att gälla officerskåren i sin helhet,
emellertid i sjelfva verket icke innebar mer än half rättvisa. Principielt
taget lärer ingen hafva något att invända deremot, att lönerna
vid hären och flottan blefvo lika, men det var principens tillämpning,
Sid. 128. som för flottan fortfarande blef ogynsam» samt vidare: »Komitén kan
emellertid icke betrakta berörda angelägenhet såsom blott en fråga om
lika aflöning för officerare af flottan och hären. Det är lika mycket
en fråga om likställighet mellan officerare af samma vapen, och om
undanrödjande af den oegentligheten, att för tjenstemän inom samma
löneklass af samma kår, aflöningsförmånerna kunna efter godtfinnande
tillmätas den ene med ringare mått än den andre, utan att den förre
mindre lifligt än den senare önskar att egna sig åt sin tjenst. Vid
härens garnisonsregementen intjena alla den i stat bestämda dagaflöningen
med undantag för semester och längre tids tjenstledighet, enär
alla äro i ständig tjenst. Billigheten torde då fordra, att vid flottan
äfven alla de, som äro på sin garpisonsort, stationen, tillstädes, erhålla
'' full dagaflöning, så mycket hellre som vid härens garnisonsregementen
hvarje officer åtnjuter inqvarteringsersättning, under det att vid flottan
inqvartering in natura eller inqvarteringsbidrag medföljer endast vissa
sia. i2s. tjenstebefattningar» och för den skull — »för att håfva ett missförhållande,
hvilket synes komitén icke utan skäl vara öfverklagadt» — föreslås
»att hel dagaflöning må icke allenast medfölja hvarje uppdrag i
tjensten utan äfven medgifvas hvar och en, som, genom att vistas å
den station, der han är placerad, ställer sig redo till tjenstgöring», så
visar komitén dermed klarligen, att komitén icke gjort den ofvan antydda
jemförelsen. Hade en sådan gjorts, skulle nämligen komitén
kommit till klar insigt derom, att hvad komitén gifver epitet: »half
rättvisa», »missförhållande» och »oegentlighet» är, såsom af bilagan 3
kan inhemtas, ingenting annat än hvad som af ålder, utan att det veterligen,
principielt åtminstone, öfverklagats, tillmätts i vida ymnigare
mått än efter den nu gällande löneregleringen. Kan det benämnas »half
rättvisa», att den, som icke har någon tjenstgöring, uppbär så mycket
mindre aflöning än den, som har verklig tjenst, som den del af dagaflöningen,
hvilken svarar mot det gamla arvodet, så skulle naturligtvis
efter komiténs åsigt den som före den sista löneregleringen utan att
hafva någon särskild tjenstgöring uppehöll sig å sin station, för att vara
i åtnjutande af full rättvisa, bort fä uppbära arvode. Men icke nog här -

med. Det ytterligare tillägg till aflöningen, som enligt den nya staten
tillkommer hvar och en, som gör verklig tjenst i land, nemligen fyllnaden
i hel dagaflöning, är ett belopp, som är lika för alla inom samma
tjenstegrad, under det att det motsvarande tillägget enligt äldre stater,
arvodena, såsom af sistnämnda bilaga synes, vexlade så, att inom samma
tjenstegrad den ene kunde hafva ända till 5 gånger högre arvode än
den andre, oaktadt den förres tjenstebefattning icke kunde anses mera
ansvarsfull än den senares, på samma gång det understundom gafs åt
samma tjensteman icke blott ett utan två, tre, ja kanske flere af de
110 arvoden, som staten upptog. Icke hjelpte det då att någon, lifligt
önskande att egna sig åt sin tjenst, stälde sig redo till tjenstgöring.
Nej, fans det icke någon tjenstgöring, fick han stå utan något arvode
alldeles såsom den, för hvilken icke nu tjenstgöring finnes, får åtnöja
sig med sitt beredskapstillägg. Derföre — är det något af de båda
aflöningssätten — det gamla medelst arvoden eller det nya medelst en
bestämd dagaflöning till den, som har verklig tjenst — på hvilket
skulle kunna tillämpas de af komitén begagnade epitet, eller komiténs
sats, att aflöningsförmånerna kunde »efter godtfinnande tillmätas den
ene med ringare mått än den andre utan att den förre mindre. lifligt
än den senare önskade att egna sig åt sin tjenst», så vore det visserligefi
det gamla.

Men har komitén, såsom i det föregående visats, kunnat yttra sig
om den nu gällande löneregleringen, på sätt som skett, endast till
följd deraf att komitén icke företagit den jemförelse inom flottans egna
förhållanden, som innan dess borde hafva varit nödig, så vill det synas
som om den i samma ändamål gjorda jemförelse!! mellan flottans och
härens garnisonsregementen, innebure en bevisning endast i det fall
att det må medgifvas att göra jemförelser emellan faktorer som sins
emellan äro incommensurabla. Komitén betraktar stationerna såsom
flottans garnisonsorter, hvarest löntagaren, antingen han derstädes hade
någon tjenst att fullgöra eller icke, ansåges vara i ständig tjenst, såsom
fallet är vid garnisonsregementena. Låt officerare, underofficerare
och manskap tjenstgöra hvar och en å det fartyg, hvarmed han skulle
gå emot fienden, och jemförelsen är rigtig. Men detta är icke föreslaget
och vore dessutom till ingen nytta, om icke fartygen jemväl
finge gå till sjös. Såsom förhållandet nu är, torde, om en jemförelse
skall göras mellan officerares tjenstgöringsförhållanden vid hären och
flottan, endast de, som tjenstgöra på sina respektive fartyg, kunna
förliknas vid garnisonsregementenas officerare, under det att de, hvilka
hafva tjenstgöring vid stationerna, borde vara att förlikna dels vid

officerare af armén, som äro kommenderade till underbefäls-, rekrytm.
fl. skolor, dels vid sådana, som hafva särskilda beställningar vid
eget regemente eller eljest, hvaremot de öfrige borde jemföras med
sådana officerare af nuvarande indelta armén, som få vistas hvar de
vilja inom regementets stånd eller med sådana officerare i det nya
härordningsförslaget, som för tillfället icke tjenstgjorde vid någon trupp.
Göres jemförelsen på detta sätt, tror jag icke man skulle kunna tala
sid. is?, om att, fastän principielt taget ingen lärer hafva något att invända
deremot, lönerna vid hären och flottan blefvo lika, »det var principens
tillämpning, som för flottan fortfarande blef ogynsam.»

Den princip, som komitén vill tillämpa, att »hvar och en, som genom
att vistas å den station, der han är placerad, ställer sig redo till
tjenstgöring)), skulle erhålla lika aflöning med den, som verkligen tjenstgjorde,
är derföre en princip, som hvarken någonsin har varit erkänd
vid flottan, ej heller kan motiveras genom någon jemförelse med hären.
Och skulle den godkännas, komme den icke blott att medföra en kostnad,
uppgående för'' officers- och underofficerskårerna, ordnade efter
komiténs förslag, till omkring 47,000 kronor, hvarmed bättre nytta
för vapnet skulle åstadkommas, om de användes till flera officersplatser,
hvarvid förhållandet emellan antalet högre och lägre officerare
rättades, men, hvad som värre är, den skulle genom att gifva lika aflöning
åt den, som utan att hafva tjenstgöring uppehölle sig vid sin
station, som åt den inom samma löneklass, hvilken hade den ansvarsfullaste
post, instifta en premiering å sysslolöshet. För närvarande
kan den, som icke är inkallad i tjenstgöring, med bibehållande af det
så kallade beredskapstillägget hafva sitt hemvist hvar han vill inom
riket till vinnande af sysselsättning och äfven ekonomiska fördelar.
Skulle komiténs förslag godkännas, skulle han för att icke blott få behålla
detta tillägg, den halfva dagaflöningen, utan äfven för att få
fyllnaden i hel, tvingas att uppehålla sig vid stationen, der han, åtminstone
hvad Karlskrona beträffar, har svårt att finna vare sig sysselsättning
eller ekonomiska .fördelar, utan endast, såsom en framstående
riksdagstalare en gång uttryckte sig, då han beskref denna del af officerstjenstgöringen:
»att två gånger i veckan efterhöra om det var några
order — och det var inga order». I stället för att de sedan långt
tillbaka befintliga arvodena, likasom nu fyllnaden i dagaflöningen, äro
egnade att framkalla nit och intresse, skulle den nya principen säkerligen
alstra liknöjdhet, ty, vore man lika väl betald antingen man
gjorde tjenst eller ej, är det otvifvelaktigt mången, som komme att
föredraga det senare.

Hvad som blifvit yttradt om ful] dagaflöning för olficerarne, som
icke göra tjenst, gäller ock om underofficerare. Men som desse senare
för närvarande icke äro berättigade till kalf dagaflöning, torde sådan
böra dem tilläggas. Skulle en underofficer, som icke har någon tjenstgöring
och således helt och hållet förfogar öfver sin tid i ett nu erhålla
en tillökning af 33 procent af alla sina aflöningsförmåner, såsom
komitén föreslår, eller till lika belopp med sina gradkamrater, som äro
skyldiga att vara vid sin tjenst 10 timmar hvarje dag hela året om,
fruktar jag detta — och det med skäl — kunde kallas obilligt samt
att detta blefve eu anledning för de senare, likasom för varfvets verkmästare,
hvilka med dem äro ungefärligen lika aflönade, att påyrka
förhöjning, som, så vidt jag kan finna, i sådant fall icke kunde annat
än tillstyrkas.

Det torde dessutom böra påpekas, att det af komitén föreslagna
aflöningssätt med full dagaflöning äfven till den, som icke har någon
särskild tjenstgöring sig anvisad, skulle, så vidt jag förstår, vid tilllämpningen
möta svårigheter. Officerare, som blifvit till den permanenta
reservstaten öfverflyttade, äro visserligen icke tillförsäkrade annat
än att så länge de å staten qvarstå varda bibehållne vid de af dem vid
öfverflyttningen innehafda löneförmåner oafkortade, och härmed må nu
vara, om de sjelfve anmält sin önskan att blifva till staten öfverflyttade.
Men, om så icke skett, utan någ’on blifvit mot sin vilja dit
öfverflyttad och han vistas å den station, der han är placerad och »lifligt
önskar att egna sig åt sin tjenst», kan denne då förvägras full
dagaflöning under det hans gradkamrater vid den aktiva kåren, som
äro i samma ställning, åtnjuta den? Motsatsen kunde näppeligen kallas
rättvisa. Jag kan dock icke finna, att komitén tänkt sig honom likberättigad
med sina likar, från hvilka han mot sin vilja blifvit skild.

Men har komitén sålunda, såsom mig synes, utan behof och utan
att derigenom stärka vapnet, snarare motsatsen, föreslagit, en icke obetydlig
förhöjning för de officerare och underofficerare, hvilka utan att
hafva någon verklig tjenstgöring, uppehålla sig vid vederbörlig station,
så har komitén å andra sidan föreslagit en försämring i sjömanskårens
aflöning, uppgående till nära en femtedel eller omkring 19 procent af
den aflöning, som nu utgår till denna kår. Aflöningen enligt den af
komitén föreslagna staten för 825 man, som utgör matros- samt eldareoch
handtverkskompaniernas nuvarande nummerstyrka enligt stat, fördelade
i löneklasser efter samma förhållande de särskilda löneklasserna
emellan, hvari hela den af komitén föreslagna styrkan, 2,500 man, är
indelad, skulle uppgå till endast 220,392 kronor 15 öre under det de

§ 39.

Sjömanslcärens

aflöning.

för nuvarande matros- samt eldare- och handtverkskompanierna aflöningen
enligt stat uppgår till 271,959 kronor 50 öre, således för 825
man en försämring af 51,567 kronor 35 öre och för hela den nya kåren
en försämring af 156,264 kronor 69 öre. Hade denna nedsättning
i aflöning föreslagits i den lägsta löneklassen, så hade deremot måhända
varit mindre att säga, men den har föreslagits i den löneklass,
som är afsedd för l:a klassens sjömän, korporaler, eller det manskap,
som icke allenast är det, hvarpå stridsbarheten hos och disciplinen
inom ett fartyg måhända i främsta rummet beror, utan äfven är hunnet
till den ålder, då en hvar med full rätt borde få kunna göra anspråk
på att skaffa sig ett eget hem. Den andra löneklassen, till hvilken
hittills icke någon fått uppflyttas, som icke vore l:a klassens sjömän,
och hvari aflöningen utgör, månadslön 20 kronor och dagaflöning 50
öre, eller 422 kronor 50 öre per år, skulle bortfalla och l:a klassens
sjöman efter den föreslagna nya staten erhålla den aflöning, som nu
är bestämd för 3:e löneklassen eller månadslön 15 kronor och daglön
40 öre, eller 326 kronor per år, således en försämring af nära 25
procent. Vidare skulle i stället för 16 rum i högsta löneklassen för
segelsömmare, vapensmeder, timmermän och smeder uti en kår på 825
man komma att finnas endast 10 rum uti eu kår på 2,500 man. Huru
skall man få dugliga l:a klassens sjömän och handtverkare om det så
illa sörjes för deras utkomst? En fartygsbesättning, hvarinom l:a klassens
sjömän och handtverkare icke hafva högre lefnadsålder än 28 år,
saknar erforderlig fasthet och allvar. Komitén har föreslagit att den,
som antagits ur de värnpligtiges led och uppnått 28 lefnadsår, utan
Sid. 88. att vara kompetent för uppflyttning till l:a klassens sjöman, icke må
rekapitulera, men, har han fullgjort kompetensvilkoren, skulle han väl
följaktligen få stanna qvar, tills han sjelf begär afsked eller vid generalmönstring
blir afskedad. Den, som uppflyttats från skeppsgossekåren,
får enligt komiténs förslag på egen begäran afsked vid denna
ålder. Kan man nu tänka sig att någon l:a klassens sjöman, som
duger någonting till,''som får en aflöning af 326 kronor om året, som
enligt hvad i § 44 föreslås skall vara inqvarterad i kasern, så vidt utrymme
finnes, och som icke genom lag eller kontrakt är skyldig tjena
längre, skall stanna qvar i tjenst en enda dag, om icke utsigt möjligen
för honom finnes, att inom kort få underofficerskorporals aflöning?
Det är knappast troligt; hvarutaf följden ovilkorligen måste blifva den,
att icke några andra dugliga l:a klassens sjömän komma att finnas än
ungt folk af 24—27 års ålder, hvilka icke på egen begäran kunna få
afsked. Jag har ansett mig böra framhålla detta, om än, till följd af

Kongl. Maj:ts beslut så nyligen som den 8 sistlidne September, att
hvarje l:a klassens sjöman må uppflyttas till den uteslutande för underofficerskorporaler
hittills afsedda l:a löneklassen, anledning torde vara
att komiténs förslag i denna del icke kan utan betydliga ändringar
vinna godkännande.

Komitén har förutsatt att manskapet utan undantag skulle vara in- § u.
qvarteradt i kasern så vida icke utrymme saknades. Om man fäster invotering.
någon vigt vid att få behålla l:a klassens sjömän och underofficerskorporaler
qvar i tjenst, vill det synas som om något mera mot detta
mål stridigt förslag knappast skulle kunna framställas. Att de unga
hållas under ständig tillsyn kan vara nyttigt både för tjensten och in-,
dividerna, men att tvinga någon, som redan tillbragt 8 ända till 14 år
i kasern, att, kommen till mogen ålder, fortfarande så länge han icke
vore underofficer vara inkasernerad skulle förstöra denna kår, på hvars
tjenstbarhet hela vapnet beror. Låt underofficerskorporalerne och l:a
klassens sjömän erhålla inqvarteringsersättning i stället för inqvartering
in natura och ökadt kasernutrymme komme att erfordras för endast
några hundra man i stället för 1,100, som är det antal, för hvilket
komitén uppgifver att kasernutrymme borde genom nybyggnad anskaffas.

Beträffande denna §, torde jag få hänvisa till hvad som här nedan § 53.
yttras vid § 37 i förslaget till lag om allmänna värnpligten. Vt{emtgöring

I det föregående är framhållet, huruledes en särskild trupp är er- Anslagen.''
forderlig för sjöfästningarne, om någon eller några af dem skall af
flottan bemannas; att officerskåren är för liten ej mindre för att den
af komitén föreslagna fartygsmateriel må kunna bemannas än ock för
att flottan må kunna uppfylla de fordringar komitén ansett kunna och
böra ställas på henne; hurusom den för sjömanskåren föreslagna lönestat
bör förbättras om kåren fortfarande skall kunna lika tillfredsställande
som hittills uppfylla de fordringar, som på densamma måste
ställas; men att den för officers- och underofficerskårerna, derest de
skola, hvad antalet platser angår, blifva, hvad komitén föreslagit, beräknade
aflöning utan skada hvarken för vapnet eller individerna kan
något nedsättas. Att uppgifva någon ungefärlig siffra, hvarmed anslaget
till flottans personal för dessa ändamål borde ökas, anser jag mig
icke mägtig, enär jag saknar sådana uppgifter, som erfordras för att
kunna beräkna den första posten eller kostnaden för en fästniugstrupp
äfvensom dess sammansättning. Hvad åter de öfriga posterna beträffar,
torde ökning och minskning kunna beräknas ungefär sålunda:

Officerskårens ökning med ytterligare minst 35 officerare 93,686: 82

tillökning i sjömanskårens aflöning .......................................... 156,264: 69

Summa 249,951: 51,

hvilken kunde minskas med omkring....................................... 46,951: 51

eller den halfva dagaflöningen för de officerare och underofficerare,
som icke voro i tjenstgöring, samt således

tillökningen belöpa sig till ............................................. kr. 203,000: —

Anslaget till flottans nybyggnad och underhåll har föreslagits att
nedsättas med 78,800 kronor af den anledning, att, enär all dagaflöning
till personalen skulle från ett gemensamt aflöningsanslag utbetalas,

'' dylika utgifter icke vidare komme att af förstberörda anslag bestridas.
Så länge båtsmanshållet finnes qvar, anser jag under den af komitén
gjorda förutsättning samt derest icke underofficerare å varfsstat skulle
längre finnas, den föreslagna nedsättningen vara möjlig. Men när båtsmanshållet
försvinner, så kan en del af derifrån utgjordt arbete a varfvet
icke ersättas med arbete af sjömanskåren, hvadan ett icke obetydligt
antal daglönare utöfver det nuvarande måste antagas. Äfven borde
det vara klart, hvad underhållskostnaden för fartyg beträffar, att denna
måste växa i mån som materielen ökas. Underhållskostnaden för fartyg
anses i allmänhet böra beräknas till It å 3 procent af anskaffningsvärdet,
beroende af olika byggnadssätt och storlek. Under de 30. år,
komiténs förslag afser af hvilka för de 15 förslags stater redan blifvit
uppgjorda och för de återstående normalstaten (Bil. A. n:o 24) borde
tillämpas, skulle 60,000,000 kronor användas till nybyggnad. Efter den
lägsta underhållsprocenten skulle således vid denna tid underhållet
endast af fartyg gå till 900,000 kronor. Hvarmed skulle då allt annat
underhållas? Men vid den tiden torde komiténs stater för länge sedan
hafva undergått betydande förändringar, hvadan jag anser det vara
•gagnlöst att bär ingå i bedömande af de olika anslagens tillräcklighet
annat än för den allra närmaste tiden.

För öfrigt torde jag vidkommande anslagen böra åberopa hvad jag
ofvan yttrat angående sjömanskårens inqvartering (§ 44) eller att, om
underofficerskorporaler och l:a klassens sjömän, som icke för särskilda
militära ändamål böra vara förlagda i kasern, lemnas frihet att bo i
qvarter inom stationen, den för kasernbyggnader beräknade summan
torde kunna nedsättas åtminstone hvad denna station angår, alltid under
förutsättning, att f. d. marinkasern blifver för flottans behof tillgänglig.
Deremot lärer det få anses vara ett ovilkorligt behof, derest undervisningen
skall kunna så utvidgas, som redan är föreskrifvet och förslaget
afser, att skolbyggnaden härstädes tillbygges samt att tomten vid ka -

gemen i öfrigt ordnas enligt den i sådant hänseende nådigst gillade
plan. Härtill äro icke några medel beräknade, likasom icke heller till
några andra behöfliga byggnadsföretag under en följd af 30 år, såsom
till konservationsdockor för den föreslagna dyrbara materielen m. m.

Beträffande öfvergångsförslaget, har jag icke funnit vidare att öf™j9*ng>-erinra än att, då komitén — under åberopande att försigtigheten bjöde orsageL
förutsätta möjligheten af en långt tidigare mobilisering än vid den
tidpunkt, då flottan egde hela don af komitén föreslagna nya sjökrigsmaterielen
eller år 1913 — till utgångspunkt för beräkning af personalbehofvet
begagnat den materiel, som skulle finnas år 1889 och denna
materiel skulle erfordra en tillgång af 165 officerare å. aktiv stat eller
hela det antal, hvaraf komitén ansett officerskåren böra bestå, komitén
detta oaktadt föreslagit tillökningen på sådant sätt, att nämnde år skulle
ännu fattas 12 officerare och hela tillökningen blifva gjord först år
1895. Detta förhållande vill synas så mycket märkligare, som hela B1>- b- tab. 2.
tillökningen skulle betinga endast 72,821 kronor 35 öre, under det att
till och med år 1889 komitén beräknat en besparing genom afgång å
reserv- och indragningsstaterna af inalles 83,747 kronor 75 öre. Bil. b. tab. 2.

Enligt § 14 i Värnpligtslagen är hvarje, till inskrifningsförrättning Vämpiigtsinkallad
värnpligtig skyldig att personligen inställa sig. Från sådan
inställelse är värnpligtig, inskrifven å sjömanshus, frikallad, men ingen
annan. Uppskof med tjenstgöring till det år, hvarunder han fyller 22 år,
kan under fredstid jemlikt § 17 medgifvas värnpligtig, som idkar studier.
Kadett vid sjökrigsskolan skall enligt § 25 inskrifvas till tjenstgöring
i flottan. Enligt § 37 anses väl den, som vunnit anställning
vid flottans stam eller reserv så länge anställningen varar, dermed fullgöra
sin värnpligt, men då sjökadett icke är anstäld vid flottans stam
utan endast skulle räknas till Kongl. flottan, så vill häraf synas, som
om sjökadett icke blott skulle vara skyldig personligen inställa sig vid § 4 sld- 49-inskrifningsförrättning utan ock, om han fortfarande tillhör sjökadettkåren
det år, då han fyller 22 år, vara skyldig inställa sig till tjenstgöring
för att undergå stadgad öfning. § 53 i grunderna torde icke,
alldenstund afsigten icke synes vara att dessa grunder skulle erhålla,
natur af »lag», befria från sådan öfning. Då allt tvifvel, beträffande
sjökadetterne, i detta hänseende torde böra undanrödjas, har jag ansett
mig böra härpå fästa uppmärksamheten. Förhållandet torde lämpligen
kunna rättas genom ett stadgande derom, att alla, som tillhöra sjökadettkåren
eller skeppsgossekåren, anses anställa vid Kongl. flottan.

Åberopande hvad som yttrats vid § 19 i grunderna, torde det böra § 25.
ifråga sättas, huruvida icke, derest någon eller några af sjöbefästnin 11 -

Sid. 107.

Redaktion.

garne skola bemannas af flottan, utöfver livad § 25 bestämmer, det
antal af kustbefolkningen från sådan sjöbefästning närmast liggande
ort, som Kongl. Maj:t bestämmer, borde i flottan inskrifvas.

En öfningstid af högst 90 dagar för att kunna användas såsom
sjökrigsman är så i ögonen fallande för kort att denna inställelse till
öfning icke torde få synnerligen mycken annan nytta med sig än att
den värnpligtige kan hinna erhålla någon liten föreställning om tj ensten
vid flottan samt att den komme att utgöra ett ypperligt tillfälle för
vederbörande befäl att söka erhålla de lämpligaste rekryterna till sjömanskåren.
Men att sätta i fråga sådan utsträckning af denna tid,, att
någon skicklighet i vapnets bruk derunder kunde inhemta^, lärer, tjenatill
intet. För att i högsta möjliga grad vinna hvad som kan vinnas,
torde emellertid de värnpligtige, som vore afsedda till bemanning å
flottans fartyg, böra inqvarteras å sådana, för att blifva något invanda
vid ordning och disciplin ombord, icke i kasern eller å sjöbefästningarne,
såsom komitén antydt. För närvarande torde finnas tillräckligt
antal äldre fartyg, som kunna göras lämpliga för detta ändamål, och
äfven framdeles borde väl sådana icke komma att saknas. Komitén
har visserligen beräknat antalet af yngste årsklassens värnpligtige, in
skrifne å sjömanshusen, till 1,500, men, då ingen kontroll lärer finnas
att icke ett mycket stort antal af de å sjömanshus för närvarande inskrifne
låtit inskrifva sig endast i ändamål att vinna befrielse från
beväringsexercis samt dessutom långt flere än komitén beräknat torde
komma att få afdragas såsom frånvarande och omöjliga att hemta, föreställer
jag mig, att det verkligen närvarande antalet blifver närmare
1,000 än 1,500, i hvilket fall ingen svårighet att finna lämpliga fartygför
logering borde uppstå.

Med afseende å redaktionen torde uppmärksamheten böra fästas
på följande

i »Grunderna»

att, ehuru de nuvarande benämningarne »Kongl. flottan» och »Kongl.
flottans reserv» användas i eu del bilagor och den förra i sjelfva grunderna,
all bestämmelse saknas om hvad med dessa benämningar bör
förstås (§ 3);

att i § 12 begagnas benämningen »bataljonsläkare» men i § 29
»förste bataljonsläkare»;

i Värnpligtslagen

att i § 11 mom. 2 ordet »regementsområde» förekommer, under
det att på öfriga ställen ordet »inskrifningsområde» användes;

att i § 18 ordet »utsedde» i meningen »Eu af de sålunda utsedde
ledamöterne — — —» torde böra utbytas mot ordet »valde», enär det
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordnade juridiskt bildade ledamoten
torde vara utsedd lika väl som de af landstinget valde, Indika
senare ensamt den anförda meningen synes afse;

att i § 27 värnpligtig vid rytteriet, artilleriet, ingeniörtrupperna
och flottan är skyldig tjenstgöra under fredstid högst 90 dagar under
första året, men värnpligtig vid fotfolket och trängen 70 dagar under
det första och 20 dagar under det derpå följande året, utan sådan inskränkning.

Sammanfattande de erinringar, jag sålunda funnit mig befogad att
göra, beträffande komiténs föreliggande förslag, anser jag detsamma
vara otillfredsställande i följande afseenden, nemligen:

att — med hänsyn till den sjökrigsmateriel, vi för närvarande ega,
och omöjligheten att med någon grad af visshet förutsäga hvad som
efter ett eller par tiotal af år är en för våra förhållanden tjenlig fartygsmateriel
•— till stridsfartyg icke skulle räknas opansrade kanonbåtar
och korvetter lika väl som opansrade minbåtar (§ 1);

att de öfningsfartyg, som hos oss må komma att byggas, skulle
vara efter korvetten Sagas förebild (§ 1);

_ att det lemnar organisation af sjöfästningsväsendet i samma brist
på inre sammanhang som för närvarande (§ 2);

att det icke upptager särskild trupp till bemanning å de sjöfästen,
som skulle tillhöra flottan (§2);

att — derest komiténs • förutsättning, angående den andel, som
från hären skulle lemnas till nyss nämnde bemanning, är rigtig — en
brist komme att förefinnas i krigsbesättningen å Karlskrona sjöbefästningar
af omkring 34 officerare, 94 underofficerare och 1,028 man (§ 2);

''att förslaget icke tager hänsyn till fast försvar för de yttre minlinierna
i Stockholms skärgård såsom ersättning för den flytande materiel,
som för detta ändamål för närvarande finnes (§ 1);

att antalet officerare, tillhörande flottans stam, är för litet för fyllandet
af den uppgift, som enligt komiténs mening skulle tillkomma
sjöförsvaret (§ 5);

Sammanfattning.

att det föreslagna förhållandet emellan flaggman och regementsofficerare
vid stammen å den ena sidan och de öfriga officerarne å den
andra är en betydlig försämring af det närvarande, hvilket komme att
menligt inverka på officerskåren (§ 5);

att maskinist- och handtverksunderofficerarne skulle inflyttas i den
nuvarande underofficerskåren såsom militära afdelningar af densamma
(§ 6);

att — ehuru det fasta underofficersantalet föreslagits att förblifva
oförändradt och mindre än hvad behofvet enligt komiténs förslag är —
hela antalet underofficere å varfsstat utelemnats (§ 6);

att sjömanskåren skulle i främsta rummet rekryteras ur de värnpligtiges
led (§ 7);

att uppflyttningar till högre i/ercsteklass inom sjömanskåren skulle
göras beroende af ledighet inom motsvarande Zcmeklass (§ 7);

att indelningen af kompanier skulle blifva oberoende af de yrkesafdelningar,
hvari sjömanskåren är fördelad (§ 7);

att skeppsgossekårens nummerstyrka skulle blifva beroende af huru
högt rekryteringen bland de värnpligtige kan uppdrifvas (§ 14);

att anställning såsom officer eller underofficer i Kongl. flottans
reserv skulle kunna vinnas efter att — förutom högst 90 dagars beväringsexercis
— hafva genomgått en militärkurs, hvilken med inberäkning
af en teoretisk examen skulle räcka endast ett år för den,
som sökte blifva .underofficer, och ytterligare endast ett år för den,
som sökte blifva officer (§§ 15, 16 och 17);

att förslaget icke upptager någon reserv af underofficerskorporaler
och l:a klassens sjömän (§ 15);

att, ehuru sjöbefästningarne vid Karlskrona skulle af flottan bemannas,
till bemanning af dessa icke föreslagits andra värnpligtige än
sådana som äro å sjömanshus inskrifne (§ 19);

att personalchefsembetet skulle upphöra och dithörande åligganden,
hvilka tjenstens fördel fordrar att de äro förenade i en hand, fördelas
på flere sins emellan skilda händer (§ 20);

att chefen för sjöförsvarsdepartementet skulle vara chef för flottan;
ett chefsskap, hvilket, derest det skulle innebära annat än namnet, vore
i så väl konstitutionelt som praktiskt hänseende oförenligt med hans
kall såsom konungens rådgifvare samt dessutom i flera hänseenden
olämpligt (§ 20);

att för den tekniska och ekonomiska öfverstyrelsen föreslagits en
organisation, hvarunder initiativ och personligt ansvar enligt hvad eu
mångårig erfarenhet visat komme att saknas (§ 22);

att förslaget icke innefattar någon lösning af frågan om åstadkommande
af en för armén och flottan gemensam institution för handläggning
af artilleriärenden (§ 22);

att inspektion öfver skolor och öfningar skulle skiljas sinsemellan
och från den eller dem, som bure ansvaret för personalens tjenstbarhet,
samt öfverlemnas åt personer, hvilka voro underordnade dem, som öfver
skolorna och öfningarne hade inseendet, åtminstone vid Karlskrona
station (§ 23);

att för stationerna föreslagits en organisation, som otvifvelaktigt,
särskildt hvad varfsdetaljen vid Karlskrona station angår, komme att
lemna mycket öfrigt att önska (§§ 24—27);

att icke allmänna tillsynen öfver sjömanshusen i riket föreslagits
böra tillhöra sjöförsvarsdepartementet (§ 28);

att de officerare och underofficerare, för hvilka tjenstgöring under
tiden mellan öfningarne till sjös saknas, skulle vara skyldige att vistas
å de respektive stationerna, hvarigenom, då en sådan vistelse skulle
utgöra vilkor för åtnjutande af vissa förmåner, förslaget komme att
införa premiering å sysslolöshet (§ 37);

att förslaget genom försämring med icke mindre än omkring 19 procent
af den aflöning, som nu utgår till matros- samt eldare- och handtverkskompanierna,
och särskildt af aflöningen för l:a klassens sjömän,
komme att med tillhjelp af det föreslagna hufvudsakliga rekryteringssättet
och tvungna inkaserneringen, ur den reorganiserade sjömanskåren
bannlysa de egenskaper, som hittills utmärkt denna kår: duglighet,
pligttrohet och stadga (§§ 39 och 44), samt

att, enligt den lydelse § 53 har i förslaget, värnpligtig sjökadett
icke skulle få fullgöra denna sin pligt vid skolan under den tid, han
tillhör densamma (§ 53).

Slutligen har jag ansett mig icke böra undertrycka den mening,
att ett förslag till grunder för ordnandet af Sveriges sjöförsvar bör
hafva formen utaf lag. Det borde vara båda statsmagterna lika angeläget
att en fråga af den omätliga vigt för en nations och en stats
sjelfständiga tillvaro, som landets försvar, icke skulle lemnas såsom en

lekboll för att af tillfälliga vindkast kunna föras än hit än dit. Detta kan
förekommas endast derigenom att försvarsorganisationen till sina grunddrag
fastställes genom lag, som förblifver gällande med alla sina följder
af anslag och dylikt antingen viss, i lagen bestämd tid eller ock
tills dess bägge statsmakterna öfverenskomma, att ändring deri sker. Komitén
har visat, hvilken betydelsefull roll sjöförsvaret har att fylla vid
vårt fäderneslands försvar, men för att kunna fullgöra denna roll erfordras
en öfvad och tillräcklig bemanning, i hvars händer blifver lemnad
en ändamålsenlig materiel. Den ena betingar den andra. Men
hvilken trygghet erbjuder det föreliggande [förslaget i dess nuvarande
form för att den nödvändig ansedda materielen någonsin kommer att
finnas, eller att den för dess skötande föreslagna personalen, oaktadt
den är en försämring så i antal som beskaffenhet mot den nuvarande,
om han vore tillräcklig, kommer att bibehållas ens vid den styrka och
den tjenstduglighet, som förslagets godkännande och fortfarande bestånd
skulle medföra. Jo, anslagen till personalens aflöning och öfning skulle
uppföras å ordinarie stat och sådana anslag hafva hittills i allmänhet
fått vara i helgd. Låt så vara! Men anslaget till materielen förutom
hvilken personalen ingenting kan uträtta på vapnets område? Finnes
det ens sken af sannolikhet för att anslag härtill med föreslaget belopp
kommer att två år i rad utgå? Tyvärr icke! Ehuru det af komitén
ifrågasatta årliga anslaget till sjöförsvaret det ordinarie och det
extra tillsammanlagda, icke är större än att, om värdet af båtsmanshållet
inberäknas, det, vid ett par tillfällen öfverträffats, låter tvänne
reservanter emot komiténs betänkande framskymta, att nybyggnadsanslaget
vore för stort, men att de icke dervid velat uppehålla sig
»då komiténs förslag i detta hänseende icke kan hafva vidare praktisk
verkan, än att hvarje riksdag för sig, såsom hittills, kommer att pröfva
så väl behofvet af krigsfartygs byggnad som ock hvad staten för detta ändamål
kan hafva råd att uppoffra». Materielen erhålles icke, personalen
finnes då för talrik för den materiel som åstadkommits, den skall derföre
minskas och som en följd deraf, öfver öfningsanslaget. Skall försvaret
erhålla erforderlig fasthet och styrka, vill det derföre synas
som om något skall med ett förslag af detta slag vinnas, det måste
på sätt ofvan antydts erhålla form af lag.

I betraktande af hvad jag sålunda vid förslagets granskning funnit
mig böra framhålla, får jag såsom slutligt utlåtande vördsamt anföra
följande:

Komitén har haft sig anförtrodt att utarbeta ett fullständigt förslag
till sjöförsvarets ordnande. Detta förslag borde omfatta förslag
till den sjökrigsmateriel och den bemanning, som vid vårt kustförsvar erfordrades,
men anspråken på försvarets organisation i fredstid finge
icke ställas högre än svenska folkets förmåga att bära dermed förenade
uppoffringar.

Komitén har uppgjort ett förslag till grunder för ordnandet af
Sveriges sjöförsvar, som förutsätter en årlig budget för detta ändamål
af 7 millioner kronor, något mera de närmare åren; och borde derutaf
2 millioner kronor afses till ny sjökrigsmateriel att.uppföras å extra
stat, de öfriga å ordinarie stat. Efter att hafva utredt sjöförsvarets
vigt och betydelse vid vårt lands försvar och den plats, det dervid
borde intaga, visar komitén uti en förslagsvis uppgjord nybyggnadstablå
den tillökning och förnyelse af vår sjökrigsmateriel, som komitén
ansett böra ega rum, och hvartill det föreslagna anslaget vore behöflig!.
Denna tablå borde sålunda få anses innehålla det förslag till
sjökrigsmateriel, som komitén bort uppgöra, som komitén ansåge erforderlig,
för att sjöförsvaret skulle kunna intaga den utvisade platsen,
och som derföre borde utgöra den grund, hvarpå förslagets öfriga
delar vore byggda. Men sjelfva förslaget — »Grunder för ordnandet
af Sveriges sjöförsvar» — som dessutom icke synes vara afsedt att
erhålla form af lag, upptager icke något visst antal fartyg, hvarken
af ett slag eller af ett annat, utan skulle det blifva beroende af i hvad
mån riksdag efter riksdag dertill anvisade medel. Hvad åter bemanningen
angår, så är denna icke heller grundad på den sjökrigsmateriel,
som enligt nybyggnadstablån med det föreslagna nybyggnadsanslaget
skulle komma att anskaffas, dertill är hon alldeles otillräcklig, utan
hon är grundad på den materiel, som skulle finnas, då endast ett fåtal
kraftigare fartyg hade hunnit åstadkommas. Förslaget lemnar sålunda
sjöförsvaret äfven till sina grunddrag i lika saknad af fasthet som någonsin
hittills.

Af denna anledning och då förslaget i öfrigt, såsom ofvan blifvit
visadt, på samma sätt, långt ifrån att åt vapnet skänka stadga och
styrka, tvärtom endast skulle leda det till inre slitningar och personalen,
särskild! hvad de fasta officers- och sjöm an skårerna angår, till
försämrad ställning och mindre duglighet samtidigt med att det bygger
den vigtiga reserven på allt för löslig grund, kan jag icke tillstyrka

Slutligt utlåtande.

att förslaget vinner vidare afseende än som bör blifva en följd, derest
indelningsverket kommer att upphöra och en ny värnpligtslag antages,
samt i hvad det rörer anslagen till flottans öfningar och till ny sjökrigsmateriel,
men att derjemte underofficerare i likhet med officerare
tilläggas så kalladt beredskapstillägg i sin aflöning.

Karlskrona varfschefens kansli den 10 Oktober 1882.

F. W. von OTTER.

Emil Rääf.

Bil. 1.

T a b e 11, utvisande det antal officerare, underofficerare, underofficerskorporaler
och l:a klassens sjömän af flottans stam, som med ledning
af den såsom förutsättning för personalbehofvet för flottans fartyg
uppgjorda bemanningstabell (Bil. A n:r 9) erfordras till den materiel,
flottan enligt komiténs byggnadsprogram (Bil. A n:r 7) skulle
ega hvardera året 1898 och 1913, äfvensom den brist, som vid samma
tidpunkter skulle finnas inom dessa tjenstegrader, om komiténs förslag
skulle följas:

Fartygscert.	För ett fartyg af motstående cert erfordras enligt komiténs beman-ningstabell. (Bil. A n:r 9).	Nedan nämnde år skulle enligt komiténs bygg- nadsprogram (bil. A n:r 7) finnas.	År 1898 skulle alltså erfordras.	År 1913 skulle alltså erfordras.
Officerare.	Under- officerare.	Und.-officers- korporaler.	l:a klassens sjömän.	år 1898	år 1913	Officerare.	Under- officerare.	Underofficers- korporaler.	l:a klassens sjömän.	Officerare.	Under- officerare.	Underofficers- korporaler.	l:a klassens sjömän.
Pansarbåtar (A-oerten)........	5	7	10	29	7	14	35	49	70	203	70	98	140	406
		se anm. 1)	.
Mindre pansarbåtar (D-cert.)	1	2	4	5	—	10	—	—	—	—	10	20	40	50
D:o d:o (Gerdas cert)	1	2	4	5	8	—	8	16	32	40	—	—	—	—
Kanonbåtar (Blendas cert)...	2	5	3	11	9	—	18	45	27	99	—	—	—	—
		(se anm. 1	.
Korvetter (Sagas ^;ert)........	4	6	13	33	4	4	16	24	52	132	16	24	52	132
Minfartyg (Rån)................	3	5	7	13	1	—	3	5	7	13	—	—	—	'' —
Minbåtar (l:a klass).....—	1	2	1	3	20	50	20	40	20	60	50	100	50	150
D:o (2:a klass)...........	Vs	—	1	Vs	14	30	5	—	14	5	10	—	30	10
								se anm. 2).		rse anm. 2	.
Depot-fartyg....................	4	2	8	21	2	2	8	4	16	42	8	4	16	42
					Summa	113	183	238	594	164	246	328	790
								(se anm. 2).		(so anm. 2)	.
Härtill komma staber .......							11	i	2	6	11	i	2	6
			Summa summarum	124	184	240	600	175	247	330	796
Den för flottans fartyg erforderliga personalen af	samma gra-
der bär komitén beräknat till (se Bil. A n:r	7)...		104	143	208	467	104	143	208	467
				Brist	alltså	20	41	32	133	71	104	122	329

Anm. 1. Enär komiténs förslag öfver personalbehofvet till den flytande materielen (Bil. A n:r 9) icke
upptager pansarbåtar af den föreslagna nya certen D eller korvettor af Sagas cert, men besättningsstyrkan å
den förra af certkomitén angifves till 45 man eller lika med den å nuvarande pansarbåtar af Gerdas cert och
besättningsstyrkan å den senare antagits komma att blifva ungefär lika med don, som sjöförsvarskomitén angifvit
för korvetton Balder, så har i denna tabell personalbehofvet för pansarbåtar af D-certen upptagits lika
med hvad sistnämnda komité angifvit för pansarbåtar af Gerdas cert och för korvetter af Sagas cert lika mod
det, samma komité angifvit för korvetter af Balders cert.

Anm. 2. Personalbehofvet lika med hvad komitén angifvit i Bil. A n:r 9.

Bil. 3.

Utdrag nr Reglementet för Styrelsen och Ekonomien vid Stationerna
af Kongl. Maj:ts Flotta den 28 September 1836 af hvad detsamma
innehåller beträffande »Chefen för Flottan».

§ I -

l:o. Öfverstyrelsen vid Kongl. Maj:ts Flotta utöfvas i militäriskt
hänseende af Sveriges Storamiral, i egenskap af Flottans Chef.

§ 2.

l:o. Befälhafvande Amiralen och Stationsbefälhafvarne blifva i
militäriskt afseende Kongl. Maj:t och Chefen för Flottan — — — —
— — ansvarige för sina stationer.

§ 7.

I afseende på båtsman shållet, som står under Stationsbefälhafvarens
inseende, åligger honom. — — — — — — —- — — —--

8:o. Att till Chefen för Flottan, efter hvarje afmönstring, ingifva
berättelse, huru manskapets hållning, disciplin och beklädnad varit.

§ 13.

l:o. Till Chefen för Flottan —• — — — insänder Stationsbefälhafvaren
qvartaliter, inom åttonde dagen efter tredje månadens utgång,
förslag med passage-rapport öfver Flottans samtliga korpser, stater
och manskap, hvarförutan på mellantiderna inträffande dödsfall bland

officerarne och derå af öfriga korpser, som innehafva Konungens fullmakt,
till Fottans chef inrapporteras. Om sjukrapport stadgas i 184 §
2:a mom.

3:o. När krigsfartyg afgå eller ankomma, om främmande krigsfartyg
i hamnen anlända eller vid • inloppet äro synlige, eller något
annat af betydenhet inträffar, rapporterar Stations-Befälhafvaren derom
ofördröjligen till Chefen för Flottan.

4:o. Hos Chefen för Flottan föreslår Stations-Befälhafvaren: a)
Chefer och närmaste män å större bevarade fartyg samt Bataljonschefer
vid Skärgårdsflottan, b) Styrmans-chef och Informations-officerare,
c) Chefer för Matros-, Kanonier- och Skeppsgossekompanierne,
till hvilka Chefsskap helst tagas officerare af Kaptensgraden, d) Varfsdepartementschefer
på sätt 50 § föreskrifver, e) Chefer för Båtsmanskompananierne,
hvartill företrädesvis väljas officerare af PremierLöjtnants
grad.

§ 14-

2:o. Stations-Befälhafvarne skola hos Flottans Chef begära det
antal officerare, som vid stationerne till tjenstgöring erfordras: Placeringsrulla
erhålles årligen från Flottans Chef.

§ 27.

4:o. — — — — Expectant-löner bortgifvas af Chefen för Flot tan,

men öfrige löner af Kongl. Maj:t på Chefens förslag.

§ 29.

2:o. Semesterfördelning erhålles af Flottans Chef.

§ 43.

3:o. Förhyrda officerare njuta de graden åtföljande rättigheter
och förmåner från konstitutorialets datum. Antagningen sker af Chefen
för Flottan, och ingen, som icke under krig sig synnerligen utmärkt

samt undergått vederbörlig officersexamen, må till nådig konfirmation
anmälas.

§ 50.

3:o. Vid inträffande Departementschefs ledighet har Varfschefen
att till tjenstens återbesättande föreslå eu skicklig och förtjent officer
hos Stations-Befälhafvaren, som förslaget, jemte eget yttrande, till
Chefen för Flottan insänder.

§ 90.

5:o. — — — — Till kompletterande af anciennetetsrullan in lemna

samtlige officerarne hvarje tredje år fullständiga tjensteförteckningar
in duplo, hvaraf ena exemplaret från Stations-Befälhafvaren insändes
till Flottans Chef.

§ 184.

2:o. Från Sjukhus-Chefen insändes, inom den 5 i hvarje månad, rapport
om förhållandet med de sjuke under förra månaden, hvilken rapport
från Stations-Befälhafvaren till Chefen för Flottan öfversändes.

§ 259.

4:o. Berättelse om de i denna § nämnde mönstringar insändes
till Flottans Chef.

§ 271.

l:o. Officerare kunna af Stations-Befälhafvaren inrikes permitteras
på en månad: ansökan om längre eller utrikes permission insänder han
med yttrande till Chefen för Flottan, att Kongl. Maj:t genom vederbörande
föredragas.

§ 276.

l:o. Officerares och civila Embetsmäns underdåniga afskedsansökningar
inlemnas till Stations-Befälhafvaren, som dem, med underdånigt
utlåtande beledsagade, insänder, de förres till Chefen för Flottan och
de senares till Förvaltningen af Sjö-Ärendena.

3:o. Läkares ansökningar om afsked insändas för innehafvare af
Kongl. fullmakt till Chefen för Flottan.

4:o. Begär Prest eller Skollärare afsked från innehafvande beställning,
insändes ansökan derom till Chefen för Flottan, när den
sökande har Konungens nådiga fullmakt.

Bil. 3.

Tabell, som utvisar de aflöningsförmåner med undantag af boställe
och sjöaflöning, hvilka åtnjötos af flottans officerare å aktiv stat
enligt 1876 års stater samt motsvarande aflöningsförmåner enligt 1877
års ännu gällande stat, nemligen:

i kol. I hvad som åtnjötes under alla förhållanden antingen löntagaren gjorde tjenst eller
• •. ) 1876 års stat: lön och 3/4 af dyrtidstillägget,

icKe i lg77 # „ fast lön>

i kol. II livad som åtnjötes af löntagaren utan att han hade någon särskild tjenstgöring sig uppdra{
1876 års stat: tjenstgöringspengar * och 1/é af dyrtidstillägget utöfver hvad kol. I utvisar,
° ( 1877 » » half dagaflöning eller s. k. heredskapstillägg » » » » »

i kol. III hvad som åtnjötes af löntagare, som hade särskild tjenstgöring i land sig uppdra(
1876 års stat: arvode utöfver hvad kol. II utvisar,

° I 1877 » » fyllnad i hel dagaflöning.

		Kol. I. •	Kol. II.	Kol. III.
		1876.	1877.	1876.	1877.	1876.**	1877.
Flaggman.............................	( 1876 ......1 1877	5,062 Va	8,000	6,750	9,095	9,250	10,190
Kommendör............................	< 1876 ......J 1877	4,500	6,000	6,000	6,912 72	7,200	7,825
Kommendörkapten l:a klass......	( 1876 ......( 1877	3,450	4,000	4,600	4,730	5,450	5,460
Kommendörkapten 2:a klass......	( 1876 ..... i 1877	3,450	3,500	4,600	4,230	5,450	4,960
Kapten l:a klass.....................	( 1876 ......1 1877	2,298 3A	2,800	3,065	3,347 72	3,457	3,895
Kapten 2:a klass.....................	\ 1876 ......1 1877	1,972 V2	1,800	2,630	2,347 72	3,022	2,895
Löjtnant.........................■.......	( 1876 ......i 1877	1,110	1,200	1,480	1,565	1,879	1,930
Underlöjtnant l:a klass............	t 1876 ■■■ ■ \| 1877	787 72	600	1,050	965	1,050	1,330
Underlöjtnant 2:a klass............	( 1876 ......1 1877	581 7r	600	775	965	775	1,330

* Koraitén yttrar om löneregleringen sådan den föreslogs år 1876 (sid. 127: »Men härtill kom, att villkoren
för åtnjutande af den dagaflöning, som trädt i tjenstgöring spenning ar nes ställe, bestämdes så, att denna
aflöning förlorades i flera af de fall, då tjenstgöringspenningarno dittills utgått». Huru ytterligt vilseledande,
för att icke begagna strängare ord, detta yttrande är inses lätt, då icke blott de då föreslagna nya lönerna i
5 löneklasser utaf 9 voro högre än lön och tjenstgöringspenningar enligt den gamla staten tillsammans, utan
ock deraf att dagaflöningen tillkom jemväl reservstaternas officerare, som hade sin lön och sina tjenstgöringspenningar
orubbade. Häraf är klart, att dagaflöningen från böljan var ämnad''att ersätta endast arvodena, icke
att ersätta några tjenstgöringspenningar, ty de ingingo i de föreslagna fasta lönerna, men att, då dessa nedsattes,
den halfva dagaflöningen, som tillkom 1877, afsåg att ersätta tjenstgöringspenningarne, under det att
den andra hälften ersatte arvoden allt på sätt tabellen utvisar.

** I 1876 års stat voro uppförda:

3 arvoden å 1,800 å 3,200 kr. med i medeltal 2,500 kr., som vanligen tillkommo flaggmän,

4	» å 1,200	„	» 1,200 »	B ))	))	kommendörer,
18	» å 400 a 2,000 »	»	» 850 »	») »	„	kommendörkaptener,
54	» å 300 ä 1,000 »	))	» 392 »	)) »	))	kaptener,
31	» å 150ä 800 »	»	» 399 »	» ))	»	löjtnanter.

Summa 110 arvoden.

Militärchefen vid flottans station i Stockholm.

Till Kongl. Marinförvaltningen.

Genom Eder skrifvelse den 26 sistlidne Augusti anmodad att inkomma
med utlåtande öfver det underdåniga förslag angående sjöförsvarets
ordnande, som blifvit af den derför i nåder förordnade komité
afgifvet, går jag nu att detta åliggande fullgöra.

Att i denna för fosterlandet så ytterst vigtiga fråga kunna afgifva
yttrande i frågans hela vidd och i dess alla detaljer, skulle kräfva
långt mera tid samt tillgång till flera källor och större arbetskrafter,
än hvaröfver militärchefen har att förfoga. Och sådant torde dessutom,
med hänsyn till den i Kongl. Maj:ts Nådiga remiss Eder gifna
befallning, icke vara åsyftadt; Och anser jag mig derföre höra begränsa
mitt yttrande hufvudsakligen till hvad som rörer stationen.

Komiterades förslag är uppgjordt under förutsättning af indelningsverkets
upphäfvande samt anskaffande på annat sätt af erforderlig
stamtrupp för flottan.

Ehuruväl de till grund för en sådan förutsättning af komiterade
anförda skäl måste anses hafva varit för dem bindande vid utförandet
af deras uppdrag, anser jag likvisst det vara en pligt, att uttala min
åsigt att, hvad sjöförsvaret beträffar, indelningsverkets upphäfvande
eller, med andra ord, båtsmanshållet-s försvinnande, skulle blifva menligt.

Det gagn och den nytta sjövapnet har af båtsmanshållet, såväl i

fråga om bemanningen af flottans fartyg som i afseende å tjenstgöringen
och arbetena å stationerna, skall svårligen kunna ernås genom
den af komiterade föreslagna stamtrupp. Denna komme icke ens
att lemna full tillgång till bemanningen å flottans fartyg, utan skulle
denna till nära hälften af manskapsstyrkan komma att utgöras af värnpligtige,
hvaraf hela behofvet af 3:dje klassens sjömän ombord skulle
fyllas. Den utbildning, som numera så väl i rekrytskolan som derefter
bibringas båtsmän, som tillhöra sjömansklasserna, är af den omfattning,
att de snart sagdt samt- och synnerligen kunna anses lämplige
att danas till förhandsmän. Den utbildning, som kan komma de
värnpligtige till del under hela den tid de skulle vara förbundne att
tjenstgöra i fredstid, eller blott fjerdedelen af den tid båtsmännens
rekrytkurs omfattar, måste naturligtvis blifva otillräcklig i jemförelse
med den, som gifves båtsmän af sjömansklass. Och för den nytta,
stationerna hafva af båtsmanskompaniernas varfsklass, saknas allt vederlag
i förslaget till den nya organisationen.

I afseende å tjenstgöringen vid stationerna har jag tillförene yttrat
mina åsigter såväl om angelägenheten deraf, att å stationerna finnes
en befälhafvare för det hela, som äfven rörande obehöfligheten vid
denna station af varfschefsbefattningen.

Dessa mina åsigter hafva icke af de senare årens erfarenhet rubbats,
utan anser jag chefsskapet öfver varfvet vid denna station jemväl
kunna utöfvas af stationsbefälhafvaren, med förbehåll likvisst att, i
afseende å anskaffning af för varfvets arbeten erforderlig materiel,
större både myndighet och ansvarighet än nu tillkomme departementscheferne,
en hvar för sitt departement, hvilka chefer ju synas kunna
lika väl vara ansvarige för materialiernas som för arbetets godhet och
ändamålsenlighet.

I förslaget att den närmaste tillsynen öfver varfvets drift och
vård skulle utöfvas af chefen för ingeniörsdepartementet i egenskep
af varfsdirektör kan jag icke instämma ej mindre derföre, att jag anser
ett sådant chefsskap inom varfvet vid denna station med afseende
å de arbeten, som torde ifrågakomma att här utföras, icke vara behöfligt
än äfven derföre, att det icke synes mig vara fullt lämpligt, att
cheferne för artilleri- och ekipage- samt mindepartementen, hvilka
chefer komma att bestå af äldre erfarne officerare, skulle sortera under
en civil tjensteman, hvilken möjligen kunde vara yngre både till
lefnads- och itjensteåren och hos hvilken ej kan förutsättas den erfarenhet
hvarken i afseende å de till dessa departement hörande arbeten
eller vården af dit hörande materiel som hos de ifrågavarande

äldre officerarne. Skulle emellertid särskild varfsdirektör anses behöflig
för Karlskrona station samt, för vinnande af likformighet vid begge
stationerna, äfven böra finnas vid denna station, anser jag sådant chefsskap
under enahanda ställning till stationsbefälhafvaren som varfschefens
enligt 1837 års reglemente böra innehafvas af en officer af högre
grad. Genom en sådan anordning återkommer man väl egentligen till
den förra varfschefsbefattningen, men jag anser sådant vara att föredraga
framför den af komiterade föreslagna åtgärden.

I fråga om inspektionen af flottans undervisningsverk och personalens
praktiska öfningar anser jag det första af de tvenne i komiterades
betänkande omnämnda förslag, eller att denna inspektionsskyldighet
i sin helhet skulle öfvertagas af dertill på viss tid af Kongl.
Maj:t förordnad person, ega företräde framför det andra, eller att densamma
skulle så delas, att inspektionen af stationsskolorna samt skeppsgosseskolan
skulle åtfölja befattningen som föredragande för militärärenden
i marinförvaltningen, men deremot särskild inspektör för fartygen,
öfningarne samt sjökrigsskolan af Kongl. Maj:t förordnas.

Det målsmanskap för undervisningsverken, som ansetts tillkomma
nyssnämnde föredragande, torde väl kunna komma stationsskolorna och
skeppsgosseskolan, eller undervisningsverken för underbefäl och manskap,
lika väl tillgodo, utan att denne föredragande är inspektör öfver
desamma, som det ansetts kunna Allgod okomma undervisningsverket
för officerare, eller sjökrigsskolan, utan att föredraganden hade inspektionen
deröfver. Då undervisningen och öfningarne ombord egentligen
böra betraktas såsom fortsättning af undervisningen och öfningarna
i skolorna, bör, enligt min åsigt, äfven för öfverensstämmelsens
och kontinuitetens skull, inspektionen öfver undervisningsverken samt
de praktiska öfningarne utöfvas af samme dertill på viss tid af Kongl.
Maj:t förordnade person.

För stationsbefälhafvarnes expeditioner upptager förslaget civile
tjenstemän: i Karlskrona en sekreterare och en kanslist, men i Stockholm
endast en sekreterare; och angifves anledningen till förslaget om
en kanslist i Karlskrona vara det stora antal mål, som, enligt komitén
meddelad uppgift, vid de särskilda chefskanslierna (militärchefsoch
varfschefs-) i Karlskrona blifvit handlagda. Det stora antalet mål
vid Karlskrona ''station torde egentligen hafva sin grund deri, att i
chefskanslierna derstädes alla handlingar, som inkomma eller företes,
om de än allenast utgöras- af en reqvisition, en räkning eller dylikt,
lära i diarierna införas under hvar sitt nummer eller § och betraktas
såsom mål, hvilket deremot icke varit brukligt vid härvarande station,

der dylika handlingar endast försetts med påskrift om dagen då de
företetts samt om den åtgärd, hvartill de föranledde samt omedelbart
derpå öfverlemnats till det kontor eller den tjensteman, som hade att
utföra det beslut, som innefattades i den på handlingen gjorda påskriften.

Skulle en dylik diarieföring, som i Karlskrona, gjorts eller rättare
sagdt kunnat göras här, skulle skilnaden i antalet mål icke'' varit
så synnerligen stor, som den ansetts vara emellan Karlskrona och
Stockholms stationer. Visst är emellertid, att redan nu göromålen i
militärchefens kansli härstädes äro af den mängd och den omfattning,
att de omöjligen kunna alla medhinnas af allenast en tjensteman, sekreteraren,
utan något biträde; och anställning af en kanslist jemväl
vid stationsbefälhafvarens kansli i Stockholm är derföre ett oeftergijligt
behof.

En stor del af de mål, som förekomma vid stationernas kanslier,
äro gemensamma eller lika för bägge stationerna, och en betydlig del
af de ökade göromål, som haft sin grund i en större personal vid
Karlskrona station, hafva egentligen fallit på vissa tjenstemän i räkenskapskontoret.
Genom indelningsverkets eller båtsmanshållets upphörande
skulle skilnaden i kansligöromålens mängd vid begge stationerna
än mera utjemnas. Anställning af den ifrågavarande tjenstemannen
i stationsbefälhafvarnes kanslier är dessutom nödvändig äfven
af det skäl, att, i händelse af sjukdom eller annat förfall för sekreteraren,
någon med lcansligöromålen förtrogen person alltid må vid stationen
finnas att tillgå; en förtrogenhet, som visserligen mycket väl
kan förefinnas, men ingalunda får såsom regel förutsättas hos räkenskapskontorets
personal.

Huruvida vid denna station skulle kunna likasom vid Karlskrona i
och för ifrågavarande kanslistbefattning ifrån räkenskapskontoret öfverflyttas
en kammarskrifvare, är jag väl ej i tillfälle att nu kunna med
visshet bedöma; men anser dock sådant icke vara sannolikt. En på
sammanlagda antalet af hela personalen vid hvardera statiorten grundad
jemförelse emellan civilpersonalens storlek här och i Karlskrona
skulle redan nu ingalunda utfalla, och komme efter tillämpning af den
nya organisationen ännu mindre att göra det, till fördel för Karlskrona
station, der civilpersonalen är större i förhållande till det hela,
än vid härvarande station.

Då komiterade i afseende å läkarestaten, vid omnämnande af de
två i Stockholm anstälda bataljonsläkarne, tillägger, »af hvilka en skall
vara bosatt å Skeppsholmen» bör dervid erinras, att Kongl. Maj:t i

Nådiga Brefvet den 12 Juli 1878, rörande fördelning af bostadslägenheterna
vid stationen, förklarat sig icke ingå i pröfning af frågan,
huruvida en läkare bör vara å Skeppsholmen boende eller icke. Och
har under den tid, som förflutit, icke inträffat något af beskaffenhet
att förorsaka annan förändring i min vid särskilda föregående tillfällen
yttrade åsigt om obehöfligheten af att någon af stationens läkare är
å Skeppsholmen boende, än att denna åsigt af de rådande förhållandena
fast heldre mer och mer befästats; hvarföre ock jag anser det
åt läkaren anvisade boställe kunna för annat, för stationen mera behöfligt
ändamål disponeras.

I komiterades förslag om inqvarteringsbidragets upphörande för
alla andra än de, som äro innehafvare af vissa, i ett af komiterade i
sådant afseende upprättadt förslag till stat upptagna befattningar, kan
jag icke instämma. Skälet till ifrågavarande förslag, eller det af komiterade
tillika gjorda förslag, att hel dagaflöning måtte icke allenast
medfölja hvarje uppdrag i tjensten, utan äfven medgifvas hvar och en,
som genom att vistas å den station, der han är placerad, ställer sig
redo till tjenstgöring, synes mig icke vara hållbart, då i betraktande
tages, att, såsom komiterade jemväl anföra, den efter 1876 års lönereglering
beviljade halfva dagaflöning åt officerare, hvilka icke, såsom
varande i tjenst inkallade, uppbure full sådan aflöning, i sjelfva verket
icke innebar mer än half rättvisa.

Jag kan nämligen icke inse någon billighet uti, att en person,
som varit i åtnjutande af en förmån, som ansetts böra honom med
rätta tillkomma, skall beröfvas denna rättighet derföre, att en annan
person, hvilken förut i något visst afseende endast fått åtnjuta half
rättvisa, i detta hänseende beredes full rättvisa.

Då komiterade, i fråga om sjöaflöning, yttra att, såsom bekant,
förmånerna under sjökommendering för det närvarande utgöres af sjöafföning,
»hvilken utgår med ett belopp, motsvarande dagaflöningen,
förhöjd med 50 procent», bör dervid bemärkas, att sådant icke är förhållandet
i alla afseenden, hvad gemenskapen beträffar.

Slutligen anser jag mig böra fästa uppmärksamhet derå, att tillämpning
af komiterades förslag skulle medföra behofvet af ett icke
så obetydligt ökadt kasernutrymme vid härvarande station eller, i enlighet
med hvad komiterade beräknat, för ungefärligen 300 man utöfver
hvad nu finnes å stationen.

Stockholm den 12 Oktober 1882.

JAC. LAGERCRANTZ.

C. A. Sundin.

Varfschefen vid flottans station i Stockholm.

Till Kongl. Marinförvaltningen.

Genom skrifvelse af den 26 nästlidne Augusti har Kongl. Förvaltningen,
med öfverlemnande af ett utaf särskilde komiterade upprättadt
underdånigt förslag angående sjöförsvarets ordnande, anbefalt varfschefen
att så fort ske kunde, och senast den 14 nästinstundande Oktober
med utlåtande öfver samma förslag inkomma. Då emellertid ett
yttrande öfver det vidlyftiga förslaget i sin helhet väl icke torde af
varfschefen fordras, och ett sådant yttrande dessutom under den vid
denna tid på året betydliga tillströmningen af löpande ärenden näppeligen
kunde åstadkommas på den korta tid, som återstår till dess jag
enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut kommer att frånträda utöfningen af
varfschefsembetet, har jag, utan att ingå på förslaget i öfrigt, ansett
mig böra inskränka mitt yttrande till de delar deraf, som i mer eller
mindre mån beröra varfvet och dess förhållanden; och får jag i sådant
hänseende härmed vördsamt anföra följande:

Under rubriken Flottans styrelse och förvaltning hafva komiterade
i afseende å militära befattningar vid stationerna föreslagit, att nuvarande
militär- och varfschefsembeten skola utöfvas af en stationsbefälhafvare,
som tillika är varfschef, hvaremot vid stationen skall
finnas en särskild kommendant. Någon minskning af personalen skulle
således icke derigenom uppkomma, men den blifvande stationsbefälhafvaren
deremot betungas med en mängd göromål, som väl möjligen

101

kunde medhinnas i fredstid, men Indika i händelse af krig otvifvelaktigt
skulle gifva honom mera att sköta, än som kunde medhinnas,
särdeles vid Karlskrona station, der stationsbefälhafvaren skulle komma
att i sin person förena icke mindre än tre befattningar, eller mera
än som synes möjligt för en person att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra.

Med hänsyn särskildt till varfvet och dess behof, synes mig den
nuvarande organisationen riktigast, hvilken tillåter både militär- och
varfschef att odeladt egna sin tid, den förre åt de militära och den
senare åt de ekonomiska detaljerna och varfvens behof. Fördelarne
häraf synas mig framgå af den utveckling varfven under nuvarande
förhållanden vunnit, så att de båda befinnas i tidsenligt skick, hvaremot
ett tillbakagående efter all sannolikhet skulle blifva följden af
militär- och varfschefsembetenas förening hos en stationsbefälhafvare,
som skulle nödgas fördela sin tid och sina krafter på flera sinsemellan
helt olikartade uppgifter. Härvid kan visserligen anmärkas, _ att en betydlig
del af den nuvarande varfschefens göromål skulle enligt komiterades
förslag öfverflyttas på varfsdirektören; men då chefen för ingeniördepartementet
redan nu har att i väsentlig mån ombesörja de
tekniska detaljerna, utan att varfschefen derigenom saknar full sysselsättning,
så torde det enligt mitt förmenande blifva svårt att finna
personer, som ega förmåga att på ett tillfredsställande sätt bestrida
både den militära delen af tjensten och de mångahanda ekonomiska
bestyr, som åligga varfschefen med anskaffning, utrustningar och underhåll
af fartyg m. in. för >varfvets behof, jemte en del tekniska detaljer,
hvilka ej kunna af marindirektören ensam afgöras.

Komiterades förslag i afseende å varfsdepartementen, att under en
chef sammanföra nuvarande artilleri- och ekipagedepartement, förefaller
mig icke mindre problematiskt. Samma arrangement har förut
varit vid härvarande station vidtaget och befunnits ändamålsenligt på
en tid, då materielen bestod af de gamla roddsluparne, hvaremot cheferne
för ekipage- och artilleridepartementen, genom införande af nuvarande
och blifvande fartygscerter samt med hänsyn till artilleriets
hastiga utveckling, småningom erhållit vidt skilda befattningar med
högst olikartade göromål, hvilka svårligen torde kunna förenas hos en
person. Då dessutom komiterade, i stället för den ene af de nuvarande
departementscheferne, föreslå att två officerare skola anställas å
varfsdepartementen, synas de föreslagna förändringarne i stationernas
nuvarande organisation leda till ett resultat, som icke skulle medföra
någon besparing för statsverket, utan tvärtom förorsaka ökade utgifter

102

utan dermed åsyftadt gagn. Vidkommande de tvenne officerare, som
skulle anställas å departementen, torde böra anmärkas, att hittills stundom
tvenne officerare visserligen varit kommenderade å varfvet, men
att ändamålet med dessa kommenderingar icke ansetts vara varfvets
nytta eller behof, utan tvärtom att de yngre officerarne derigenom
skulle komma i tillfälle att inhemta praktisk kännedom om de olika till
sjömansyrket hörande göromål, som förekomma å varfvet.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anser jag riktigast
att de nuvarande ekipage- och tygmästarebefattningarne bibehållas,
samt att i mån af tillgång yngre officerare fortfarande kommenderas
till tjenstgöring på varfvet, så väl för dess behof som ock förnämligast
för deras egen nytta och utveckling.

I afseende å komiterades förslag att sammanslå de nuvarande sekreterarebeställningarne
hos militär- och varfschef till en sekreteraretjenst
hos den blifvande stationsbefälhafvaren, tillåter jag mig erinra,
huruledes det visat sig att redan under nuvarande förhållanden militärchefens
sekreterare icke medhunnit att sköta honom åliggande göromål
utan ett permanent civilt biträde samt att varfschefens sekreterare
ofta, särdeles vid tider för af- och pårustning, auktioner och upphandlingar
m. in., har så träget arbete, att det blott med svårighet och
stundom endast med anlitande af tillfälligt biträde kunnat medhinnas;
på grund hvaraf jag anser svårt om ej omöjligt att förena de båda
befattningarne i den form och med den personal, komiterade föreslagit.

Då komiterade, i afseende å de för den nya organisationen erforderliga
anslag, framhålla att en besparing af 78,800 kronor blifvit
gjord å anslaget till flottans materiel, tillåter jag mig anmärka, att
detta belopp hufvudsakligen utgör dagaflöning och handtverksöre, och
i allmänhet utgått till sjömanskåren. I fall nu komiterades förslag i
denna del blefve antaget, skulle således följden blifva att varfven derigenom
skulle mista en betydlig inkomst, enär ingen ersättning derför
blifvit dem å annat håll tilldelad och följaktligen förlora väl behöfliga
arbetskrafter, för hvilkas anskaffande kostnaden komme att drabba
andra titlar, som derigenom blefve för sina ändamål otillräckliga, då
arbetare numera ej kunna erhållas för mindre dagspenning än två kronor.
Redan nu har det, sedan antalet varfsbåtsmän mer och mer minskats,
stundom visat sig svårt att erhålla tillräckliga arbetskrafter för
varfven, hvadan det med visshet kan förutses, att varfven, sedan båtsmanshållet
upphört, icke skulle i längden kunna skötas med extra arbetare
utan betydligt förökade medel.

103

Slutligen anser jag komiterades förslag, i afseende å upphäfvande
af till tjenstgöring på varfven kommenderade yngre officerares rätt att
uppbära inqvarteringsbidrag, obilligt, enär den af komiterade föreslagna
ersättning, som skulle beredas hvarje på sin station vistande officer
genom erhållande af full dagaflöning, ingalunda kan anses uppväga den
förlust,, som skulle drabba dem genom mistningen af det hittills uppburna
inqvarteringsbidraget, så mycket mindre som, under de närmast
förflutna åren, större delen af Kongl. flottans officerare åtnjutit full
dagaflöning, äfvensom i betraktande deraf att enligt komiterades förslag
dessa kommenderingar kunna räcka åratal, hvarigenom den föreslagna
förändringen skulle medföra en direkt förlust.

Stockholm af Kongl. Flottans Varfschefs kansli den 26 September
1882.

G. H. KREUGER.

Herm. Wijnbladh.

Chefen för flottans militärpersonal.

Till Kongl. Maj:t.

Flottans personal.

Sjömanslcåren.

Tjenstetiden.

Anbefald att inkomma med underdånigt utlåtande öfver »underdånigt
betänkande och förslag angående sjöförsvarets ordnande», afgifvet
af den härför i nåder förordnade komité år 1882, i hvad detsamma
angår såväl organisationen af flottans öfverstyrelse, som ock
de ärenden, hvilka för närvarande tillhöra chefens för flottans militärpersonal
embetsförvaltning, får jag i underdånighet anföra:

Komitén uppställer, sidan 82, ibland andra fordringar på beskaffenheten
af denna del af stammen:

»att han måste vara tillräckligt manstark att kunna lemna erforderligt
antal förhandsmän inom alla de grader af sjömilitärisk utveckling,
som af de särskilda sjömansklasserna betecknas; och slutligen
finge han icke hastigare omsättas än att tillräcklig fasthet och en utbildning,
som möjliggör behörigt urval vid uppflyttning till förhandsmännens
led, kunde ernås och vidmakthållas».

Tjenstetiden i stammen har komitén, sidan 88, föreslagit för dem,
som rekryteras bland värnepligtige, till en kapitulationstid af 2 år,
under hvilken tid utbildning till 2:dra klassens sjöman ansetts i allmänhet
böra medhinnas, hvarjemte medgifves rätt till rekapitulation
gång efter annan för lika lång tid, med viss begränsning i ålder med
afseende å kompetensvilkor för uppflyttning till 2:dra och lista sjömansklasserna.

Så som komitén antager utbildning till 2:dra klassens sjöman i
allmänhet böra medhinnas till tjenstetidens slut, måste den egentliga

105

tjenstbarheten, styrkan af förhandsmän, i väsendtligaste mån vara beroende
på rekapitulation af tjenstetiden. Det förefaller derföre som
bär föreslagna tjenstetid för värnepligtige, som ingått i stammen, ej
skulle kunna lemna fullt säkra garantier för att på stammen stälda
fordringar dermed alltid skulle ernås, önskvärd! hade derföre varit
om tjenstetiden blifvit satt till 3 i stället för 2 år. Härigenom hade
man försäkrat sig om att åtminstone under 1 år af deras tjenstetid
kunna tillgodogöra sig den vunna högre tjenstbarheten.

Beträffande stammens kostnad, sidan 91, anser komitén det vara Kostnad
möjligt att endast fast stam blir dyrare än stam och reservstam, men
trott att ändamålet för erhållande af fullt god och tillförlitlig, tillräcklig
och tillgänglig stam vore nog vigtigt för att låta betänkligheterna i
sådant hänseende vika. Komitén föreställer sig att en icke ringa besparing
i stammens underhållskostnad bör kunna erhållas dels genom
tillfälliga vakanser dels ock genom att på allt sätt gynna permittering
för tjenstgöring vid handelsflottan, hvarigenom jemväl ett fastare band
mellan örlogs- och handelsmarinen skulle sammanknytas. Huruvida den
härigenom påräknade inkomsten kan komma att uppgå till den höga
summa, som komitén beräknat, är ju svårt att säga; dock förefaller
det som om en på så sätt beräknad inkomst icke skulle väl stå tillsammans
med på stammens beskaffenhet ofvan angifna fordringar. För
att möjliggöra erhållandet af det stora antal verkliga förhandsmän,

1,700 underofficerskorporaler, lista och 2:dra klassens sjömän, som
komitén föreslagit borde finnas, måste manskapets utbildning kunna
fortgå utan afbrott. Det borde således dels af detta skäl dels till
följd af åldersbestämmelserna med afseende å kompetens för uppflyttning
till 2:dra och lista sjömansklasserna i regeln icke komma i fråga
att permittera andra än sådana, som vunnit utbildning för uppflyttning
till underofficerskorporaler, och deras antal lärer väl icke snart blifva
så stort, att någon väsendtlig del af dem kan undvaras för öfningarnes
och tjenstens tillbörliga skötande.

Med afseende å chefens för flottans militärpersonal embete före- öfverstyrelsen.
slår komitén, att flottans militära öfverstj^relse måtte utöfvas på sätt
före år 1875 eller inrättandet af- chefens för flottans militärpersonal
embete egt rum. Som skäl derför anföres, sidan 119: »att hvarje mellanhand
mellan den högsta beslutande myndigheten och de verkställande
organen vore hinderlig och skadlig, och denna anmärkning, ehuru
af erfarenheten vederlagd i hvad angår det embetsverk, som har att
handlägga de ekonomiskt tekniska frågorna, torde dock beträffande personalchef
sembetet icke sakna giltighet;'')'') dels att »en dylik institutions till 14 -

106

varo skulle innefatta ett slöseri med kraft, så vida de åligganden, som
denna institution tillhöra, annorledes kunna lämpligen skötas. Och.
detta lärer enligt komiténs förmenande vara fallet. Att, då de särskilda
chefskap för militärpersonalen vid flottan, som af cheferna för
dessa kårer utöfvats, upphört och hela bcmälde personal derefter vore
afsedd för ett gemensamt ändamål», vill det synas komitén som om
icke genom denna förändring några så nya förhållanden för denna del
af sjövapnets administration inträdt, att de kunnat föranleda till upprättandet
af eu ny institution. Och att sammanföringen af Kongl.
flottan och skärgårdsartilleriet, »som i och för sig blott var en återgång
till det förut varande, icke heller hafva kräft någon särskild åtgärd
i detta fall, blott man fortfarande låtit stationsbefälhafvarne behålla
sin fordna myndighet öfver den till stationen förlagda personal»,
samt att »äfven före vapnets delning på två kårer, lärer väl flottans
militärpersonal hafva varit afsedd för ett gemensamt ändamål och haft
en gemensam chef, chefen för sjöförsvarsdepartementet», äfvensom att
»de åligganden, som tillhöra chefen för flottans militärpersonal, hafva
till största delen förut skötts, och lära äfven hädanefter kunna väl
skötas, fördelade på olika händer i stället för på en. Sjöförsvarsdepartementet,
marinförvaltningen och stationsbefälhafvareembetena torde
utan svårighet kunna upptaga dem alla».

Alldenstund de motiver, komitéen angifver för detta sitt förslag,
äro af den beskaffenhet att vara mera vilseledande än upplysande för
att om ifrågavarande embete kunna bilda sig ett opartiskt omdöme,
får jag i underdånighet anföra:

Hvad komitén här yttrat om den militära öfverstyrelsen vid flottan,
skulle väl med lika mycket skäl kunna sägas om den militära öfverstyrelsen
inom armén, nämligen att generalbefälhafvarne, generalfälttygmästaren
och fortifikationsgeneralen etc. skulle vara hinderliga och
skadliga mellanhänder mellan den högsta myndigheten och de verkställande
organen. Detta har dock icke inom denna militära öfverstyrelse
förnummits. Att en underordnad militärisk myndighet skulle
kunna vara skadlig vid tj enstens utöfvande för en högre myndighet,
under hvars omedelbara befäl han står, är ett begrepp om disciplin,
som är svårt att rätt fatta.

I ekonomiska frågor skulle ju det kunna tänkas, att departementschefen
kunde få sina planer korsade genom marinförvaltningen såsom
utöfvande i ekonomiskt hänseende öfverstyrelsen vid flottan. Om komitén
dragit sig till minnes hvad reglementet för flottan, delen 1, § 2
innehåller: »att öfverstyrelsen vid flottan utöfvas i militäriskt hänseende

107

under chefen för sjöförsvarsdepartementet, i allt som rörer militärpersonalen,
af chefen för flottans militärpersonal. I ekonomiskt hänseende ntöfvas
öfverstyrelsen af förvaltningen af sjöärendena» (marinförvaltningen),
äfvensom gjort sig reda för såväl den ganska begränsade befälsrätt,
som innehafves af chefens för flottans militärpersonal embete, som
den ståndpunkt på hvilken tjenstbarheten inom flottans militärpersonal
för närvarande befinner sig, hvilken åtminstone i någon mån må kunna
tillskrifvas detta embete, såsom varande på hvad detsamma vidkommer
derför ansvarigt, jemförd med den som nämnda personal innehade vid
den tidpunkt- som komitén, beträffande den militära öfverstyrelsen, föreslår
en återgång till, så borde detta embete kunnat hoppats på ett
mildare bedömande än det, som af komitén nu blifvit afgifvet.

I stället för att chefens för flottans militärpersonal embete skulle
vara hinderligt och skadligt för departementschefen, borde det vara
särdeles tillfredsställande för nämnde chef att ha en myndighet under
sig med skyldighet att följa den militära tjensten i dess detaljer och
som, hvad på denna myndighet vidkommer, är ansvarig för personalens
tjenstbarhet. Jag måste derföre, på grund af hvad jag haft nåden
anföra, anse denna på en supposition grundade anmärkning mot chefens
för flottans militärpersonal embete såsom helt obefogad.

Före inrättandet af här ifrågavarande institution utöfvades denna
del af sjövapnets administration dels af chefen för sjöförsvarsdepartementet,
dels af stationsbefälhafvarne, som utöfvade chefskapet hvar
och en å sin station öfver dem underlydande militärpersonal, Kongl.
flottan och skärgårdsartilleriet, likväl med den inskränkning att de,
med afseende å sjötjenst, endast egde rätt att kommendera subalternofficerare
och detta uteslutande på de fartyg som tillhörde stationen.
Efter sammanslagningen af dessa kårer tillkom den 13 December 1873
en inspektör för flottans öfningar och undervisningsanstalter, som erhöll
till sitt biträde 1 stabschef och 1 adjutant. Då vid sammanslagningen
af Kongl. flottan och skärgårdsartilleriet till en gemensam kår,
det helt och hållet nya förhållande inträffade att, ifrån det att de båda
kårerna, som ditintills hade rffbildats och öfvats, visserligen för ett
gemensamt mål, men med olika fordringar å tjenstbarhet, tillföljd af
deras skilda verkningsfält, öppna sjön och skärgården, så måste nu
en fullständig likhet ställas på den gemensamma kåren, såväl med afseende
å utbildning som tjenstgöring i allmänhet, ett förhållande som
tillförene ej existerat och således icke vore, hvad komitén funnit lämpligt
benämna det, en återgång till det förut varande. Till följd häraf
måste personalen utbildas och öfvas än på den ena än på den andra

108

stationens fartyg för att så jemnt och rättvist som möjligt kunna fördela
sjötjenstgöringen, på hvilken personalens tjensteduglighet väsendt1
igast är beroende.

Stationsbefälhafvarne blefvo då i detta afseende icke i tillfälle att
utöfva samma myndighet öfver dem underlydande personal som förut,
då kårerna voro skiljda åt. Det erfordrades derföre en centralisering
af nämnda åligganden, förenad med en viss garanti att kontinuitet dervid
kunde påräknas, utan att vara berörd af de förändringar inom
flottans högsta styrelse, som möjligen kunde komma att inträffa.

För utförandet af dessa åligganden inrättades, jemlikt Kongl. brefvet
af den 11 December 1874, chefens för flottans militärpersonal
embete, bestående af 1 chef, chef för flottans militärpersonal,

biträdd af

1 stabschef och

2 adjutanter,

hvarvid förutnämnda inspektörsbefattning upplöstes.

Detta embete, såväl med afseende å dervid tjenstgörande personal,
som med hänsyn till tjensteåligganden, blef egentligen ingenting annat
än en utvidgning af förutnämnda inspektörs befattning, i det att chefens
för flottans militärpersonal embete öfvertog jemte inspektörens
åligganden det chefskap öfver militärpersonalen, som stationsbefälhafvarne
före sammanföringen af kårerna utöfvat öfver dem underlydande
militärpersonal.

Enligt Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för flottans militäriska och
tekniska byråar af den 19 November 1875, anbefaldes chefen för flottans
militärpersonal att jemväl vara chef för militärbyrån, uti hvilken nämnde
chefs stab skulle tjenstgöra. Vid denna byrås upplösning öfverflyttades
till detta embete:

militärundervisningen vid stationerna;

militärstatistiken vid flottan;

utarbetande af militärreglementen;

utarbetande af försvarsplaner för rikets kuster, äfvensom

granskning af de å flottans fartyg förda loggböcker.

Alldenstund alla de åligganden, som nu tillhöra detta embete att
utöfva, så nära sammanhänga me;d hvarandra, borde det vara alldeles
gifvet,, att desamma till tjenstens fromma bättre borde kunna skötas
på en hand, än om de voro fördelade på flera händer.

I betraktande dels häraf, dels ock af de omfattande uppdrag, som
det tillkommer detta embete att fullgöra, borde denna institutions tillvaro
ej heller kunna innefatta ett slöseri med kraft.

109

Eu återgång till det sätt, hvarpå såväl den militära öfverstyrelsens
som stationsbefälhafvarnes myndighet öfver dem underlydande personal
utöfvades före detta embetes inrättande, synes mig icke kunna vara
förenligt med tjenstens bästa; lika litet som jag kan anse det vara ett
bättre användande af kraft att fördela de ärenden, som nu tillhöra
detta embete, på alla de olika händer, som af komitén blifvit antydda.

§ 23.

»Föredraganden för militärärenden i marinförvaltningen är inspektör
för stationsskolorna samt skeppsgosseskolan i Karlskrona.

Inspektionen af flottans fartyg och öfningar samt sjökrigsskolan
förrättas af den, Kongl. Maj:t. dertill förordnar.»

Denna af komitén föreslagna fördelning af inspektionsåliggandena
kan jag ej dela, alldenstund med ett sådant särskiljande af dessa så
vigtiga åligganden skulle följa, att två olika personer komme att inspektera
samma skola, då så väl minskolan som exercisskolorna under
en del af sommaren jemväl fortgå ombord, och skolöfningarne i land
och ombord så nära sammanhänga med hvarandra, att de senare i vissa
fall måste komplettera de förra. Att under sådana förhållanden den
sönderdelning af inspektionsåliggandena, som här blifvit ifrågasatt, icke
kan verka till det nära samband, som bör förefinnas emellan undervisningen
i land och öfningarne ombord, för att dessa så magtpåliggande
delar af tjensten skola bäst befordras, som om inspektionsåliggandena
handhades af en och samma person, synes mig vara obestridligt.

Beträffande föredragandens för militärärendena i marinförvaltningen
inspektionsåligganden, torde det i disciplinärt afseende ej vara fullt
lämpligt, att förenämnde person, en kommendör, skulle komma att öfvervaka
öfverordnads åtgöranden i tjensten, hvilket skulle blifva förhållandet,
då antagligen stationernas skolor jemte skeppsgosseskolan
tillförene som hittills komma att stå under respektive stationsbefälhafvares
inseende och stationsbefälhafvarebefattningen i Karlskrona
skulle komma att innehafvas af en flaggman.

Af dessa skäl anser jag att vapnets fördel bäst befordras om inspektionen
af flottans fartyg, öfningar och undervisningsverk uppdrages
åt en och samma person, äfvensom att han, vid de ärendens behandling
i marinförvaltningen, som beröra öfning och undervisning, bör
ega säte och stämma derstädes, såsom varande den person, som bäst
borde känna tjenstens kraf i detta hänseende.

Inspektionen af
skolor och
öfningar.

§ 29-

Personalens

fördelning.

Kommando expedition.

Marinförvalt ningen.

Flottans

fartyg.

Enligt den af komitén antydda fördelning af tjensteåligganden,
som nu tillhöra chefens för flottans militärpersonal embete, att öfverflyttas
på denna expedition, som den ansvarsfulla tjenst i öfrigt det
tillkommer denna expedition att utöfva, synes det hafva varit mera
öfverensstämmande med dessa tjensteåliggandens beskaffenhet om såsom
chef för expeditionen föreslagits en kommendör i stället för -en
kommendörkapten.

För den händelse den af mig angående inspektörsbefattningarna
uttalade åsigt, att de böra utöfvas af en och samma person, äfvensom
den af komitén uttryckta mening, att det icke gerna skulle låta sig
förena med föredragandens för militärärendena öfriga tjenstepligter
att jemväl inspektera fartyg, öfningar m. m., skulle vinna nådigt afseende,
skulle inspektörsåliggandet helt och hållet komma att utgå från
nämnda föredragandes tjensteuppdrag. I sådant fall torde, liksom för
öfriga föredragande, såsom föredragande i militärärenden jemväl kunna
upptagas en kommendörkapten i stället för en kommendör, så mycket
hellre som alla ärenden skola behandlas kollegialt.

Tabellen, utvisande hela den för flottan, jemte dennas andel i sjöfästningarnas
besättningar, erforderliga personal, bil. A, n:r 11, upptager
regementsofficerare af Kongl. flottan

Flaggman.

Kommen- Kommendördör
er. kaptener.

Flottans fartyg................................ — 3 13

Fasta minförsvaret ........................ — — 2

Öfverstyrelsen och stationerna... 2 3 5

Sjöfästningarna .............................. — -— 2.

Summa 2 6 22.

Vid denna tabells jemförelse med tabellen, utvisande personalbehofvet
för den flytande materielen samt för det fasta minförsvaret,
bil. A, n:r 9, måste slutas, att, som stabens sammansättning icke synes
vara uppgjord enligt för densamma nu gällande bestämmelser, i staben
upptagna kommendörer måste ingå derstädes, den ena såsom högste
befälhafvare och de öfriga såsom eskaderchefer.

Under antagande att nyssnämnde tabell är uppgjord med afseende
å krigsbehofvet, förefaller det som om de båda flaggmännen endast
tillkommit för landtjenstgöring, den ena för att vara chef i marinförvaltningen
och den andra stationsbefälhafvare i Karlskrona. Då

komitén, som det vill synas, ansett ofvannämnda befattningar så magtpåliggande,
att de besatts med officerare af flaggmans grad, lärer väl
ändock uppdraget att som högste befälhafvare föra materielen mot fienden
vara ännu vigtigare och bordt anförtros åt en flaggman i stället
för en kommendör; så mycket hellre som den i meranämnda tabell
upptagna flytande materiel uppgår till 70 fartyg och båtar, och då härtill
komma fasta minförsvaret och sjöfästningarne vid Karlskrona, uppgår
hela den personal, som skulle komma att stå under högsta befalhafvaren,
till omkring 3,500 man, hvaraf 2 kommendörer, 17 kommendörkaptener
och 178 kaptener och subalternofficerare.

• Det vill derföre synas, som såväl tjenstens som kårens bästa bättre
blifvit tillgodosedd, om i det nu föreslagna officers antalet, § 5, upptagits
3 flaggmän och 5 kommendörer i stället för 2 flaggmän och 6
kommendörer, såsom mera öfverensstämmande med krigsbehofvet för
besättande af de högre befälsplatserna.

Komitén föreslår i § 2: »Till flottan höra det fasta minförsvaret sja/ästninäfvensom
sjöfästningarne vid Karlskrona (Kungsholmen, Vestra Häst- 9arne''
holmen, Kurrholmen och God Natt), hvilka under krigstid erhålla sin
infanteribesättning från hären».

Den af komitén här uttalade åsigt kan jag icke dela utan anser
det skulle vara en väsendtlig fördel både för flottan och armén, om
hela fästningsbestyret tillhörde det sednare vapnet, så mycket hellre
som sjöfästningarne vid Vaxholm och Oscar Fredriksborg helt och
hållet stå under landtförsvarets administration; och hvilket äfvenledes
lärer blifva fallet med befästningarne vid Hvita Krog, äfvensom med
dem som komma att uppföras på Karlskrona omgifvande öar. Komitén
har visserligen yttrat sig i förenämnda syfte, men dock ansett, att sjöfästningarne
vid Karlskrona böra som hittills tillhöra flottan.

Hade komitén kunnat föreslå för fästnings- och garnisonstjenstens
bestridande i Karlskrona en särskild afdelning af stammen, skulle jag
icke haft något att erinra mot komiténs förslag, men då detta svårligen
kunnat låta sig göra med den af komitén föreslagna organisation
af personalen, synes mig att ett sådant förhållande som, för den
händelse komiténs förslag vinner nådig stadfästelse, då skulle komma
att uppstå, nämligen att flottan med sina knappa penningetillgångar
derigenom skulle blifva tvungen att bekosta sjööfning på en så stor
del af dess stam, officerare 10, underofficerare 10 och manskap 386,
omkring * af hela manskapsstammen, bil. A, n:o 11, afsedd att användas
till fästningstjenst, hade bort på det kraftigaste talat för en motsatt
åsigt till den af komitén uttalade, sidan 46.

112

Inqvartering.

§ 44.

»Inqvartering utgår, hvad beträffar officerare och underofficerare,
antingen in natura eller med bidrag i penningar till dem, hvilka.innehafva
i bifogade stat (bil. A, n:o 17) upptagna militära befattningar».

Med afseende härå anför komitén, sid. 129: »1877 års riksdag
medgaf, i afsigt att bereda någon förbättring i officerskårens aflöning,
att sådana till stationerna kommenderade kaptener och subalternofficerare,
hvilka icke voro innehafvare af ständig befattning i land, skulle
ega rätt att uppbära inqvarteringsbidrag, hvilket utgått till belopp af
300 kronor vid Karlskrona station samt 400 kronor vid Stockholms
station, efter år räknadt. Af denna aflöningsförmån kunde emellertid
icke alla blifva delaktiga; och då komitén, genom förslaget om full
dagaflöning för en hvar, som vistas på sin station, sökt att bereda en
ersättning, som skulle komma alla lika till godo, har komitén jemväl
ansett sig böra föreslå, att förberörda tillfälliga inqvarteringsbidrag
måtte upphöra och att endast med de i öfverstyrelsen eller vid stationerna
förekommande befattningar, hvilka äro afsedda att under längre
tid innehafvas af samma person och alltså icke föranleda till blott tillfällig
kommendering, rätt till inqvartering in natura eller bidrag dertill
i penningar skulle likasom hittills vara förenad».

Komitén har här i motsats mot ofvannämnda riksdagsbeslut genom
borttagande af det tillfälliga inqvarteringsbidraget i stället åstadkommit
en väsendtlig nedsättning uti de flesta kapteners och subalternofficerares
löneförmåner, alldenstund, äfven med den tillökning i dessa
grader, som komitén föreslagit, de allra flesta af dem sannolikt komma
att vara i tjenstgöring och således i alla fall skulle komma i åtnjutande
af full dagaflöning.

De skäl, komitén anför, sidan 127, för förslaget om full dagaflöning,
synas mig ega sin fulla giltighet utan att som vederlag derför
det tillfälliga inqvarteringsbidraget behöft borttagas.

Ibland de skäl, komitén åberopar för utgåendet af den fulla dagaflöningen,
är äfven det att, förutom den i stat bestämda dagaflöning,
som vid härens garnisonsregementen intjenas af alla, åtnjuter hvarje
officer jemväl inqvarteringsersättning, under det att vid flottan inqvartering
in natura eller inqvarteringsbidrag medföljer endast vissa tjenstebefattningar.

Då således häraf framgår, att härens garnisonsregementen, äfven
med afseende å åtnjutande af inqvarteringsbidrag, äro vida bättre lot -

113

tade än flottan, synes det varit billigt att komitén jämväl i detta hänseende
sökt minska nuvarande missförhållande i stället för, som nu
skett, genom den föreslagna minskningen af nu utgående inqvarteringsbidrag
ännu mera öka omnämnda missförhållande.

Uti nådiga brefvet af den 10 Juni 1881 har Eders Maj:t, som ansett
det billigt att för framtiden den förändring i då gällande stat vidtog.
es
militärdepöterna för genomgående af der inrättade undervisningskurser
eller & varfven i ändamål att vinna utbildning i varfstjenstgöringen,
i likhet med öfriga tjenstgörande, hittills å stat upptagna officerare,
blifva berättigade till åtnjutande af inqvarteringsbidrag, funnit godt i
nåder anbefalla uppgörande af förslag till aflönings- och arvodesstat för
flottans militärdepöter och varf i nämnda syfte, iakttagande att deruti
upptaga det antal officerare, som för nämnda tjenstgöring kunna beräknas
ifrågakomma.

På den grund att inqvarteringsbidraget vid flottan, såsom utgående
endast till vissa tjenstebefattningar, väl egentligen måste betraktas såsom
ersättning för innehafvande af mera maktpåliggande befattning
eller trägnare tjenstgöring, jemte de skäl jag ofvan haft nåden anföra,
anser jag, att det tillfälliga inqvarteringsbidraget fortfarande bör utgå
enligt enahanda bestämmelser, som för detsamma nu äro gällande, med
det tillägg, att officerare tillfälligt tjenstgörande i öfverstyrelsen till
det antal, som i stat kan komma att upptagas, jemväl måtte komma i
åtnjutande af nämnda inqvarteringsbidrag.

§ 46.

»Under sjökommendering förhöjes den i §§ ■ 38, 39 och 40 be- sjöajiöning.
stämda dagaflöning med 50 procent för personalen vid de militära kårerna
samt läkarestaten.»

Komitén anför med afseende härå, sidan 131: »Såsom bekant utgöres
förmånerna under sjökommendering för det närvarande af sjöaflöning,
hvilken utgår med ett belopp motsvarande dagaflöningen, förhöjd
med 50 procent, samt för officerare med vederlikar och kadetter
af dietpenningar och för underofficerare äfvensom manskapet af skeppsportion,
hvartill komma dels för manskapet i vissa fall uppmuntringspenningar,
dels under längre sjötåg ytterligare förhöjning i sjöaflöningen».

»Så har komitén icke funnit anledning att tillstyrka nedsättning i
de förmåner, hvilka under sjökommendering nu äro medgifna. För 15 -

114

denskull äro de allmänna stadganden angående sjöaflöning ro. m. dylikt,
Indika i § 46 finnas intagna, affattade i enlighet med härför nu
gällande bestämmelser.»

Hvad komitén här anför angående sj öaflöningen, att den för det
närvarande skulle utgå med ett belopp motsvarande dagaflöningen förhöjd
med 50 procent, måste grunda sig på ett misstag.

Då såväl komiténs motiver som slutpåstående för här citerade §:s
lydelse grunda sig på det antagande, att sj öaflöningen för det närvarande
utgår med ett belopp motsvarande dagaflöningen förhöjd med
50 procent; och då komitén tillföljd deraf inskränkt sig till att endast
icke tillstyrka nedsättning i de förmåner, hvilka under sjökommendering
nu äro medgifna och således ej heller vidrört den förhöjning i dagaflöning
för manskapet under sjökommendering, som genom den föreslagna
§ skulle tillkomma, får jag på de skäl, komitén anfört mot minskning
i de nu under sjökommendering bestådda förmåner, på det varmaste
framhålla önskvärdheten af att § 46 måtte få bibehålla sin af
komitén föreslagna lydelse.

Enligt bil. A, n:o 22, upptagande uträkning af den kostnad 50
procents förhöjning i dagaflöning under sjötåg medför, befinnes minskolan
icke vara intagen i deruti gjorda beräkning, hvarigenom denna
tabells slutsumma, kronor 58,615.50, skulle komma att ökas med kronor
9,108.

Stockholm den 28 Oktober 1882.

Underdånigst
P. VIRGIN.

Chef för flottans militärpersonal.

Rob. v. Hedenberg.

öfverkommendanten i Karlskrona.

Till Kongl. Maj:t.

Genom nådig remiss af den 24 sistlidne Augusti anbefald att till
Kongl. Maj:t så fort ske kan och senast den 1 nästkommande November
inkomma med underdånigt utlåtande öfver bestämmelserna i §§ 24—
27 uti det af särskilda komiterade uppgjorda förslag till grunder för
ordnande af Sveriges sjöförsvar, äfvensom öfver hvad uti nämnde förslag
i öfrigt angår öfverkommendantens i Carlskrona embetsförvaltning,
får jag till åtlydnad häraf i underdånighet anföra följande:

Likasom i allmänhet vid försök till reformer inom de olika grenarne
af statsförvaltning den gamla satsen, att förändringar icke alltid
äro förbättringar, vunnit bekräftelse, synes ock detta i hög grad vara
händelsen med de reorganisationsförslag, hvilka under senaste tvenne
decennier vidtagits med afseende på detta lands sjöförsvarsväsende.
Derom vittna tillräckligt de talrika ändringar, som vid tillämpningen
af de nya reglementariska föreskrifterna befunnits och befinnas nödvändiga
och hvilka oftast återföra ärendenas gång i samma spår utur
hvilka de blifvit ryckta. Så har, på sätt komiterade i det underdåniga
betänkandet framhållit, förhållandet varit med försöken att omordna
flottans ekonomiska öfverstyrelse och så torde ock snart blifva
nödvändigt med afseende på stationernas styrelse. Men i detta förhållande
synes mig icke ligga något så oförklarligt.

All fredsorganisation måste ju i främsta rummet afse att så inrätta
ärendenas behandling att, då kriget utbryter, denna med största

116

skyndsamhet, kraft och säkerhet må kunna eg a rum. I detta afseende
hade de män, hvilka efter krigenas slut i början af detta århundrade
föreslogo och faststälde de grunder, hvarefter svenska sjövapnet borde
styras, en erfarenhet, som nutidens organisatörer sakna och af detta
skäl blef ock det år 1836 i nåder faststälda »Reglemente för Styrelsen
och Ekonomien vid stationerna af Kongl. Maj:ts flotta», hvithet kan
anses såsom en sammanfattning af den under krigsåren vunna erfarenheten,
det till sina hufvudgrunder bästa af alla dem, som under senare
tider varit gällande. Visserligen är det sannt att sjövapnets utveckling
under dessa senare årtionden nödvändiggjort många förändringar och
tillägg i styrelse-reglementet, men den i berörda reglemente faststälda
grund för magtfördelningen emellan öfverstyrelsen och stationernas
styrelse skall säkerligen befinnas den enda, som med fördel kan följas
då flottans krafter en gång behöfva till sin största förmåga utvecklas.
Väl vore derföre ock om under fredens dagar personalen vunne sådan
vana vid och tillit till reglementets tillämpning, att tidspillan, tvekan
och osäkerhet icke blifva rådande vid krigets utbrott.

Efter att sålunda hafva i underdånighet uttalat dessa allmänna
åsigter, går jag att öfver de i nådiga remissen omnämnda paragrafer
i underdånighet anföra:

hvad först angår § 24:

då, enligt hvad komiterades underdåniga förslag, i hvilket jag i
underdånighet instämmer, chefen för Sjöförsvarsdepartementet skall vara
flottans chef — samt följaktligen den nuvarande befattningen af chef
för flottans militärpersonal kommer att upphöra — blifver en följd
häraf att stationsbefälhafvareembetena komma att åter upptagas och
att innehafvarne af dessa embeten blifva i militäriskt hänseende Eders
Kongl. Maj:t och chefen för Sjöförsvarsdepartementet samt i ekonomiskt
hänseende, Eders Kongl. Maj:t och marin förvaltningen ansvarige
hvardera för de dem anförtrodde stationer. Emot den föreslagna § 24
har jag alltså icke något att anföra.

Hvad deremot angår § 25 får jag i underdånighet åberopa ett af
mig i egenskap af stationsbefälhafvare härstädes under den 4 Mars
1869 till Eders Kongl. Maj it afgifvet underdånigt yttrande (hvaraf
extrakt härmed i underdånighet bifogas) rörande af särskilda komiterade
afgifvet underdånigt förslag till sammanslående af stations- och varfschefsembetena
härstädes. Om ock i åtskilliga hänseenden den sedan
detta underdåniga utlåtandes afgifvande förflutna tiden, medfört upphörande
af tjenstebestyr, som då ålågo stationsbefälhafvaren härstädes,
så kan å andra sidan icke heller förnekas att nya sådana för honom

117

tillkommit, hvilka, enligt mitt förmenande, i betydenhet fullt uppväga
de åligganden, som från stationsbefälhafvaren frånskiljts, hvadan de
af mig i nyssberörde underdåniga utlåtande anförda skäl emot den
ifrågavarande åtgärden, synas mig äfven nu vara talande. På grund
häraf får jag i underdånighet afstyrka att stationsbefälhafvaren i Carlskrona
tillika blifver varfschef; hvaremot jag i underdånighet instämmer
i förslaget att stationsbefälhafvaren i Carlskrona tillika är öfverkommendant
derstädes.

Emot § 26, som föreslår, att vid hvardera stationen skall finnas
en kommendant, har jag intet att erinra.

Såsom §n följd af hvad jag här ofvan i underdånighet anfört, kan
jag icke instämma med komitén i dess förslag om sekreterarpbefattningarnes
hos militär- och varfschefen sammanslående, utan förordar
jag i underdånighet, att såväl stationsbefälhafvare som varfschef härstädes
få hvar sin sekreterare.

Emot den i 4:de momentet af § 27 föreslagna sammanföring af
artilleri- och ekipage-departementena å varfvet under en chef, torde
någon större olägenhet väl icke egentligen förefinnas, ehuru jag icke
kan finna att någon nämnvärd fördel derigenom vinnes.

Då jag i underdånighet tillstyrkt att varfschefsbefattningen härstädes
fortfarande bibehålies, följer deraf att jag icke kan biträda förslaget
att chefen för ingeniördepartementet tillika är varfsdirektör.

Till de i 5:te momentet af § 27 förekommande förslager har jag
blott att i underdånighet tillägga, att underofficerarne, fördelade på de
särskilda departementen, ställas under departementschefernes närmaste
befäl.

Beträffande slutligen de delar af komiterades underdåniga förslag,
hvilka beröra öfverkommendantens i Carlskrona embetsförvaltning, får
jag, instämmande i hvad komitén yttrar angående sjöbefästningarnes
vid Carlskrona fortfarande lydande under flottan, i underdånighet åberopa
de skäl härför, hvilka i ett af öfverkommendanten i Carlskrona
den 17 Januari 1880 afgifvet underdånigt utlåtande i detta ämne finnas
anförda.

Carlskrona. Ofverkommendantsexpeditionen den 12 September 1882.

Underdånigst

C. A. SUNDIN.

M. Hallström.

118

Extrakt af »Underdånigste utlåtande» gifvet i Carlskrona. Stationsbefälhafvarens
kansli den 4 Mars 1869.

I afseende på den förelagda tredje frågan:

»Hvilka inskränkningar må i följd häraf kunna uti stationernas förvaltnings-,
arbets- och bevakningspersonal eg a rum; och bör arbetspersonalen
till större eller mindre del vara ständig, samt huru stor
dess styrka vid hvardera stationen?» hafva komiterade, hvad först
rörer förvaltningspersonalen, »antagit att, till vinnande af ordning och
redighet, oundgängligt fordras, att befälet vid stationen och vdrfvet föres
af samma person, samt att således varfschefsbefattningen indrages, hvithet
. komiterade förmoda kunna ske utan att stationsbefälhafvaren blifver
öfverhopad med göromål, om dels från hans befattning skiljes en del
ekonomiska bestyr, hvilka enligt sin natur böra handläggas af de civila
embetsmännen dels några af de varfschefen nu åliggande bestyr
åläggas departementscheferne».

Reservanterne hafva deremot yttrat, att, »hvad varfschefsembetet
särskildt beträffar, de anse detsamma icke allenast öfverflödigt utan äfven
skadligt. Öfverflödigt blifver det dels i följd af varfsarbetenas inskränkning,
dels ock sedan i nåder förordnats, att mariningeniördepartementschefen,
som har de flesta arbetena, i allt tekniskt omedelbart lyder
under öfverdirektören och för honom ansvarar, dels ock'' derföre, att
en systematisk förenkling i förvaltnings- och redogörelsesättet fordrar
borttagande af alla mellanlänkar, som kunna undvaras. Skadligt blifver
bibehållandet af varfschefsembetet, om det, såsom hittills varit fallet,
tillätes innehafvaren af detta embete, att direkte brefvexla med öfverstyrelsen,
» . . .

»att genom varfschefsembetets indragning stationsbefälhafvarens
göromål ökas i högst ringa mån, enär flera af de honom nu åliggande
bestyr kunna utan skada öfverflyttas å dels departementscheferne dels
öfverintendenten; att stationsbefälhafvarens kanslipersonal icke heller
behöfver förökas i och för denna tillökning i göromålen, enär, enligt
den underrättelse komiterade sig förskaffat, de från varfschefen i Carlskrona
till förvaltningen afgångna bref under de tre sista åren i medeltal
endast utgjort 90 st. om året, af hvilka de flesta komma att försvinna,
om ett förenkladt anskaffningssätt för materielen antages.»

Särskildt hafva reservanterne anmärkt, att, i följd af varfschefsembetets
upphörande, en icke obetydlig besparing åstadkommes genom

119

indragning af arvodena för varfschefen och hans adjutant samt lönerna
för sekreteraren, kanslisten och vaktmästaren.

Emot det af sex komiterade sålunda motiverade förslag att indraga
varfschefsbefattningen vid flottans station härstädes har eu ledamot
i komitén anfört eu motiverad reservation.

Då fråga är om en reform af så genomgripande natur, som den
att indraga varfschefsplatsen å Sveriges flottas numera enda etablissement,
synes det mig som man dervid icke endast bör taga i betraktande
den qvantitativa beskaffenheten af de göromål, livilka med denna
tjenst lör ögonblicket äro förenade, samt den större eller mindre
penningebesparing, hvilken genom en indragning kan vinnas, utan att,
och i främsta rummet, bör undersökas, dels huruvida varfschefsbefattningen
är obehöflig under de förhållanden, då varfvets verksamhet på
allvar tages i anspråk i och för dess hufvudändamål, flottans rustning
och underhåll till landets försvar emot en anfallande fiende, dels ock
om sjelfva chefsbefattningen till sin natur är af den beskaffenhet, att
den lämpligen bör och kan förenas med stationsbefälhafvareembetet.
Båda dessa sidor af frågan synas, åtminstone såvidt de af komiterade
anförde inöfver gifva vid handen, icke inom komitén hafva vunnit det
afseende, de enligt min tanke förtjena, hvadan jag ock i underdånighet
torde få något utförligare belysa desamma. De under senare tiotal
af år inträffade krig hafva så plötsligen utbrutit, att åtminstone de
mindre nationerna ofta icke hunnit att före krigens utbrott bereda sig
på sjelfförsvar; att så hädanefter måste blifva händelsen i ännu större
mån än tillförene är antagligt och de under djupaste fredslugn i vidsträckt
skala fortgående beredelser till kriget inom snart sagdt alla
Europas nationer bära för detta antagande ett, som mig synes, oemotsägligt
skäl. I afseende på sjöförsvaret utgör emellertid Sverige i detta
hänseende ett undantag. Stora reduktioner såväl i hvad rörer personalens
talrikhet som materielens beskaffenhet och mängd hafva måst
vidtagas och de gamla samlade förråden sammansmälta dagligen allt
mer och mer. Med ett ord, det har ansetts nödvändigt att, om jag
så får i underdånighet uttrycka mig, sätta Sveriges sjöförsvar på fredsfot.
Men derest i öfrigt flottan anses i och för landets försvar i dess
helhet eg a den betydelse, att en sådan skall finnas, synes mig också
i underdånighet den oundvikliga följden häraf blifva, att verksamheten
i och för flottans uppbringande på krigsfot vid inträffande politiska
förvecklingar af den art, att Sverige deraf beröres, måste i högst
väsentlig mån ökas, samt att en vidt omfattande omtanke och erfarenhet
blifva oundgängligen erforderliga hos den person, som vid ett dy -

120

likt tillfälle måste utöfva tillsyn öfver och bära ansvaret för arbetena
å varfvet. För utvecklandet af en dylik hastigt påkommande verksamhet,
erfordras ock enligt min underdåniga tanke att då redan ega en
fullständig kännedom om arbetsmetoder och personalens förmåga att
verkställa de förekommande arbetena.

. Vid ett dylikt tillfälle måste dock jemväl uppstå en så betydligt
ökad verksamhet för stationsbefälhafvaren i och för hans egentliga
åligganden såsom befälhafvare för personalen samt i och för ordnandet
af Carlskrona försvarsanstalter, att enligt min tanke det blefve
alldeles omöjligt för honom att åt varfvets speciela tillsyn egna någon
tid. Förutsättandet att en person skulle kunna och hinna samtidigt
fullgöra så olikartade åligganden, synes mig innebära en öfverdrifven
tillit till hans förmåga, och skulle det otvifvelaktigt, om sådant honom
anbefaldes, leda till men icke allenast för honom sjelf utan ock för
Eders Kongl. Maj:t och fäderneslandet, enär derigenom en ansvarighet
komme att honom åläggas öfver hans krafter, nemligen att på en gång
öfvervaka och tillse alla de detaljer, hvaruppå anbéfalda förrättningars
utförande i sin helhet beror.

Fn varfschef i Carlskrona är derföre, enligt min underdåniga tanke,
vid krigstillfällen eller större rustningar alldeles oundgängligen behöflig;
och att då dertill utse eu af departementscheferne möter den olägenhet,
att till dennes efterträdare en vid departementschefsbefattningen
ovan person måste utses, ehuru likväl äfven departementscheferne
måste för att kunna väl fylla sina platser vid ett dylikt tillfälle ega
vana och erfarenhet.

Men äfven under vanliga förhållanden, då någon så beskaffad ökad
verksamhet icke råder på varfvet, synes mig dock behofvet oundgängligen
fordra, att den person, på hvilken ansvaret lägges för varfsarbetenas
behöriga drift och materielens vård samt hushållning med effekter
jemte bevakning och tillsyn till förekommande af försnillningar och
tillgrepp, dagligen och stundligen är satt i tillfälle att sjelf förvissa
sig om efterlefnaden af de order och föreskrifter, han till dessa ändamåls
vinnande utfärdar. Skall en stationsbefälhafvare förrätta de åligganden,
vare sig komiterade eller de trenne reservanterne föreslagit,
och derjemte hädanefter såsom tillförene tillika alla de öfriga tjenstebestyr,
honom åligga, kan en sådan tillsyn å varfvet af honom omöjligen
utöfvas, och han blir då blott till namnet varfschef utan att i
sjelfva verket kunna bära ansvaret för hvad derstädes uträttas eller
uraktlåtes.

121

Såsom bevis för detta mitt påstående torde det i nåder tillåtas
mig att härnedan i underdånighet uppräkna några af de särskildta åligganden,
hvilka dels enligt komiterades förslag skulle tillkomma stationsbefälhafvaren
dels ock dessutom på grund af andra redan gällande
nådiga författningar och reglementen honom åligga.

Enligt § 1 af komiterades reglementsförslag. skall han i disciplinärt
hänseende ansvara för stationen. Enligt § 2 af samma förslag
tillhör det honom att befrämja flottans ändamålsenliga utveckling, bibehålla
personalen i öfning och skicklighet för tjensten, vaka öfver stationens
säkerhet, samt, såvidt på honom ankommer, städse hafva flottan
med dess tillbehör i tjenstbart skick, allt med användande af de genaste
och minst kostsamma medel; han skall i tid uppgifva hvad för dessa
ändamål, med iakttagande af möjligaste sparsamhet, må erfordras, äfvensom
i första hand ansvara för hushållningen med samt redovisningen
af de till hans disposition stälda medel och effekter.

Enligt första delen af denna 2 § åligger det således stationsbefälhafvaren,
såvida han skall kunna .befrämja svenska flottans ändamålsenliga
utveckling och bibehålla personalen i öfning och skicklighet för
tjensten, dels att oaflåtligen med sin uppmärksamhet följa utvecklingen
af andra länders sjökrigsväsende, för att i dessa afseenden hos Eders
Kongl. Maj:t göra de framställningar, hvartill särskildta förhållanden
kunna gifva anledning, dels att vid alla tillfällen, då inspektioner vare
sig af de från sjöexpeditioner hemkommande fartygens besättningar
eller i exercisskolan eller vid andra å stationen förefallande öfningar
eger rum, sjelf förvissa sig om underlydandes tjenstbarhetsgrad.

_'' Enligt senare delen af nyssnämnde § måste han i och för hushållningen
med samt redovisningen af ce till hans disposition stälda medel
och effekter, med kännedom om alla behof vid stationen, följa med
största uppmärksamhet de redogörande tjenstemännens verksamhet.

Men utom dessa redan vidsträckta och i och för sig särdeles maktpåliggande
föremål för en stationsbefälhafvares verksamhet under en
tid, då de mest genomgripande förändringar snart sagdt dagligen inträffa
inom sjöväsendet, åligger det dessutom stationsbefälhafvaren i Carlskrona,
att i egenskap af chef för flottans militärdistrikt och öfverkommendant
vara fullkomligt förtrogen med de planer och anordningar i
afseende å etablissementets och stadens försvar, som af Eders Kongl.
Maj:t kunna uppgöras och vidtagas, samt att, i egenskap af ordförande
i amiralitets-, barnhus- och folkskoledirektionen, i amiralitetskrigsmanskassans,
i stationens underofficers- och skeppsgosseskolas styrelser,

122

med uppmärksamhet följa alla dessa inrättningars verksamhet och i
direktionernas sammanträden närvara.

Enligt den från och med innevarande år tillämpade nya strafflag
och disciplinstadga för krigsmagten har jemväl stationsbefälhafvarens
åligganden blifvit ökade derigenom att en del af de vid stationens
krigsrätt ådömda straff af honom skola förvandlas i annan straffart;
och skulle nu dessutom ytterligare bestraffningsrätten öfver varfspersonalen
jemväl åläggas stationsbefälhafvaren, komme en väsendlig del
af hans tid att upptagas endast af dessa nya åligganden.

Eu ytterligare stationsbefälhafvaren åliggande skyldighet, hvilken
i icke ringa grad upptager hans tid, är den att i egenskap af öfverkommendant
i Carlskrona och chef vid flottan emottaga uppvaktningar
och besök af ej allenast alla till sjöförsvaret hörande officerare och
andra underlydande utan ock af hvarje till staden ankommande annan
officer eller embetsman.

Den af komiterade uttryckta förmodan att indragning af varfschefsembetet
kan ske utan att stationsbefälhafvaren blifver öfverhopad af
göromål, synes mig, på grund af hvad ofvan är anfördt, stödja sig på
en felaktig uppfattning af stationsbefälhafvarens göromål i och för de
skyldigheters verkliga uppfyllande, hvilka komiterade föreslagit böra
för honom qvarstå; och obestridligen skulle, i händelse komiterades
förslag så i ena som andra hänseendet i afseende på stationsbefälhafvare-
och varfschefsplatsernas sammanförande vinner nådigt afseende,
i stället för att, såsom komiterade antagit, ordning och redighet vunnes,
motsatsen inträffa, ty stationsbefälhafvaren komme i detta fall''att blifva
så väl detta som varfschef blott till namnet och icke i verkligheten,
då den tid och förmåga, som skulle fordras för att vederbörligen uppfylla
de med båda befattningarne förenade skyldigheter och åligganden,
icke kunna stå en person till buds.

De tre reservanterne hafva såsom motiv för varfschefsembetets
sammanslående med stationsbefälhafvareembetet anfört, att »den senares
göromål genom det förras indragning skulle ökas i högst ringa mån,
enär flera af de honom nu åliggande bestyr kunna utan skada öfverflyttas
å dels departementscheferna dels öfverintendenten.» Men hvilka
af stationsbefälhafvarens hufvudsakliga bestyr hafva de i sitt förslag
till reglemente från honom öfverflyttat? Jo skyldigheten att tillse, det
inga inbetalningar eller utbetalningar ur kassan ske utan hans skriftliga
ordres.

Emellertid hafva samma reservanter föreskrifvit i § 2 momentet
4, att stationsbefälhafvaren skall i första hand ansvara för hushållnin -

123

gen med och redovisningen af de till hans disposition stälda medel och
effekter. Huru skall ett sådant ansvar rimligen kunna påläggas stationsbefälhafvaren,
då han sålunda ej ens behöfver eller får veta hvilka
medel af kassören emottagas eller utbetalas?

Vidare hafva reservanterne föreslagit, att stationsbefälhafvaren
skulle befrias från skyldigheten att underteckna beviljade reqvisitioner
ur de under hans disposition stående förråder.

Men hvad tid upptaga väl dessa namnteckningar i jemförelse med
hans öfriga bestyr? I åtskilliga fall hafva deremot hans skyldigheter i
egenskap af stationsbefälhafvare i vida betydligare mån blifvit föreslagne
att ökas, till exempel: genom pröfningen af alla i och för stationens
behof vid skeende upphandlingsauktioner afgifne anbud, ett
ganska betydligt arbete, som nu åligger förvaltningen af sjöärendena;
genom en oftare inventering af kassan; genom att ovilkorligen alltid
sjelf inspektera från sjöexpedition hemkommande fartyg samt genom
att tillse, att häktade personer icke sakna biträde till uppsättande af
besvär och böneskrifter m. m. m. m.

Ibland de af de trenne reservanterne ytterligare anförde motiver
för varfschefsembetets indragning torde äfven följande strof erfordra
en närmare granskning:» Stationsbefälhafvarens kanslipersonal behöfver
icke heller i och för denna tillökning i göromålen förökas, enär, enligt
den underrättelse, komiterade förskaffat sig, de från varfschefen i Carlskrona
till förvaltningen afgångna bref under de tre sista åren i medeltal
endast utgjort omkring 90 stycken om året, af hvilka de flesta
komma att försvinna, om ett förenkladt anskaffningssätt för materielen
antages.»

Den med saken mindre förtrogne kan häraf lätteligen draga den
slutsats, att den enda tillökning i stationsbefälhafvarens kanslis göromål,
som genom indragningen af varfschefsembetet komme att uppstå,
blefve expedierandet af de utaf dessa 90 skrivelser till förvaltningen,
hvilka skulle komma att återstå, sedan nya reglementet blifvit gällande.

Huru fullkomligt vilseledande en sådan uppgift kan vara, inses
deremot lätt af hvar och en, som har kännedom om de många andra
skrivelser och framställningar i tjensteärenden, hvilka från öfverstyrelsen,
departementschefer, fartygschefer, leverantörer och underlydande
i allmänhet såväl nu inkomma till och besvaras af varfschefen, som ock
framdeles alltid måste komma att qvarstå, hvem än erhölle chefskapet
å varfvet. Ty icke lära väl alla dessa myndigheter och individer kunna
muntligen framföra allt, hvad under tj en stens gång dem åligger att

124

meddela varfschefen i afseende på sig yppande behof af effekter och
materialier och dagsverken, anstånd med leveranser m. in., helst frå*
gorna oftast röra penningeutgifter, och således alltid i och för verifikationers
erhållande måste skriftligen besvaras. Enligt den uppgift jag
från sekreteraren i varfschefsexpeditionen infordrat och härhos i underdånighet
bifogar, har antalet af de i varfschefens kansli handlagda mål
under de sist förflutna fem åren utgjort i medeltal årligen:

Inkomna bref och memorial...................................................... 1,311 stycken.

D:o besigtningsan^ökningar............................................. 483 »

Afgångne skrivelser ................................................................ 369 »

D:o leveranskontrakter .............. 60 »

2,223 stycken,

hvartill komma resolutioner å reqvisitioner och kom pletteringsdokument

(icke intagne i diarium) minst 1,500 »

Summa expeditioner 3,723 stycken.

Om ifrån denna summa derföre dragés antalet af de skrivelser
till förvaltningen, hvilka reservanterne antagit till större delen komma
att försvinna eller 90, återstår dock ett antal af 3.633 expeditioner.

Åsyftar deremot den nyss anförda strofen endast att motivera, det
någon tillökning af stationsbefälhafvarens kanslipersonal icke blir behöflig,
om varfschefsbefattningen förenas med stationsbefälhafvareembetet,
så synes mig deraf tydligen framstå, att denna personal för närvarande
är för stor, om den ej behöfver ökas, då denna betydliga tillökning
i skrifveri pålägges densamma och att således en reduktion af
denna personal skulle vara möjlig, derest stationsbefälhafvare- och
varfschefsembetena icke förenas.

Slutligen hafva reservanterne särskildt anmärkt, att i följd af varfschefsembetets
upphörande, en icke obetydlig besparing åstadkommes
genom indragning af arvodena för varfschefen och hans adjutant samt
lönerna för sekreteraren, kanslisten och vaktmästaren vid varfschefens
kansli.

Denna besparing kan lika väl till stor del ega rum, äfven om
varfschefsembetet bibehålies, då, i följd af de något minskade skrifgöromålen
hos denne, sekreteraren utan tvifvel kan indragas och, enligt
hvad ofvan är anfördt, kanslisten hos stationsbefälhafvaren väl kan
öfverflyttas till varfschefen att honom biträda, emot det att en renskrifvare
för stationsbefälhafvarens civilexpedition bestås.

125

Adjutantsarvodet behöfver fortfarande i alla händelser utgå, enär
en adjutant icke kan ens nu vid vissa tillfällen hinna att förrätta göromålen
i stationsbefälhafvarens militärexpedition, der en extra adjutant
redan sedan flere år tillbaka varit anstäld, dock utan arvode.

Den besparing, som skulle uppstå genom varfschefsembetets indragning,
blefve i sjelfva verket alltså endast den af varfschefens arvode,
arvodet till en renskrifvare och vaktmästarens lön.

Då jag nu i underdånighet yttrat mig med afseende på det qvantum
af göromål, som skulle komma att åligga stationsbefälhafvaren, i
fall med hans embete förenades chefskapet vid varfvet, torde jag i afseende
på de tvenne olika stationsbefälhafvare- och varfschefsbefattningarnes
natur i underdånighet få anföra, att jag till alla delar instämmer
i hvad en reservant i komitén, öfversten i skärgårdsartilleriet
m. m. von Feilitzen i sin afgifna reservation i detta afseende yttrat,
med tillägg blott, att den invändning emot bibehållandet af varfschefsembetet,
som i berörda reservation förmenas kunna göras, nemligen
att »äfven en tekniskt bildad varfschef icke kan påräknas ega fullständig
insigt i alla de tekniska grenar, som vid varfvet förekomma», icke
allenast kan med samma skäl göras emot hvarje chef inom hela flottan,
från och med chefen för Sjöförsvarsdepartementet och de föreslagna
byråcheferne till och med varfsdepartementscheferne, utan ock med
ännu mera skäl'' göras emot det föreslagna sammanslåendet af stationsbefälhafvare-
och varfschefsbefattningarne, enär dervid af innehafvaren
naturligtvis måste fordras insigter i såväl tekniskt hänseende, hvad
varfvet angår, som i militäriskt och administrativt hänseende, hvad stationsbefälhafvareembetet
rörer.

Om slutligen, enligt hvad de trenne reservanterne anfört, olägenheter
vid stationen uppstå derigenom, att varfschefen eger rättighet
att direkte brefvexla- med förvaltningen, synes mig afhjelpandet af
dessa olägenheter vara särdeles enkelt, genom att i reglementet ålägga
honom att icke vidare förbigå stationsbefälhafvaren vid någon skrifvelses
expedierande till den blifvande öfverstyrelsen.

På grund af hvad jag sålunda anfört kan jag icke annat än på
det bestämdaste i underdånighet afstyrka, det Eders Kongl. Maj:t måtte
fästa nådigt afseende vid det af komiterade uppgjorda förslag rörande
varfschefsembetets indragning vid denna station, då, enligt hvad ofvan
är i underdånighet ådagalagdt, en dylik åtgärd icke allenast blefve för
flottan högst skadlig, utan ock komme att för innehafvaren af stationsbefälhafvareembetet
medföra en sådan tillökning i tjenstepligter och

126

ansvar, att han dem icke vederbörligen kan fullgöra.

Carlskrona.	Stationsbefälhafvarens kansli den 4 Mars 1869.
	C. A. SUNDIN.

G. Trägårdh.

Rätt utdraget betygas;

Carlskrona. Öfverkommendantsexpeditionen den 12 September 1882.

M. Hallström.

Adjutant.

Kom merskollegium.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Genom nådig remiss den 24 sistlidne Augusti har Eders Kongl.
Maj:t anbefallt sitt och rikets kommerskollegium att, så fort ske kunde
och senast den 1 nästinstundande November, inkomma med underdånigt
utlåtande öfver de i ett af särskilde komiterade uppgjordt förslag
till lag om allmänna värnpligten intagna bestämmelser rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige; och sedan kollegium till följd deraf
anmodat samtliga sjömanshusdirektioner i riket att före den 1 innevarande
månad till kollegium inkomma med sina yttranden i ämnet,
får kollegium, med öfverlemnande härhos af de inom den sålunda förelagda
tiden och sedermera intill denna dag från direktionerna för 34
af de i riket varande 43 sjömanshus inkomna yttranden, berörda nådiga
befallning härmed i underdånighet fullgöra.

Då ifrågavarande lagförslag i hvad detsamma utgör föremål för
kollegii utlåtande är bygdt på den grund, att alla å sjömanshus inskrifne
värnpligtige skola fullgöra sin beväringsskyldighet i flottan och
att dennas stam skall i väsentlig mån bland desse beväringsskyldige
rekryteras, innebär detta ett ordnande af rikets sjöförsvar, hvilket,
derest den nuvarande båtsmansinstitutionen, om hvars lämplighet det
ej tillhör kollegium att uttala något omdöme, finnes böra upphöra, synes
vara egnadt att lemna en för nämnda försvar betryggande utväg. Den
sjövana och tukt, som ifrågavarande värnpligtige i allmänhet redan

128

genom tjenstgöring i handelsflottan förvärfvat, bör nemligen göra dem
företrädesvis skicklige att på den korta tid, som af ekonomiska och
andra skäl måste för ändamålet anslås, vinna den för sjökrigsmanskap
nödiga utbildningen. Mot omförmälda grund för, sjöförsvarets ordnande
hafva de sjömanshusdirektioner, som yttrat sig i frågan, icke heller
haft något att erinra; direktionerna för sjömanshusen i Vestervik, Landskrona,
Sölvesborg, Malmö och Christianstad hafva likväl befarat, att
det af komiterade från sjömanshusen påräknade antal af manskap för
flottans bemanning icke kunde till följd af sjöfolkets tjenstgöring å utländska
fartyg till fullo erhållas.

Hvad i öfrigt emot merberörda grunders tillämpning uti det framstälda
lagförslaget hufvudsakligen anmärkts af de sjömanshusdirektioner,
hvilka icke, såsom direktionerna för sjömanshusen i Kalmar, Norrköping,
Halmstad, Linköping, Nyköping, Umeå, Haparanda, Falkenberg, Strömstad,
Kongelf, Gefle och Sundsvall obetingadt biträdt samma förslag,
skall kollegium angifva i sammanhang med den granskning af förslagets
till kollegii utlåtande remitterade särskilda bestämmelser, hvilken
kollegium nu går att verkställa.

§ 12 handlar om rullföringen öfver de värnpligtige, i hvilket afseende
uti mom. 1 stadgas, att vederbörande mantalsskrifningsförrättare
skall uppsätta fullständiga listor till grund för den stamrulla, som skall
föras öfver samma värnpligtige inom hvarje kompaniområde, och att
dessa listor, sedan de blifvit granskade och bestyrkta af vederbörande
pastorsembeten, skola af mäntalsskrifvaren insändas, behörigen transporterade
och summerade, till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
och i mom. 2 föreskrifves, att direktionerna öfver sjömanshusen skola
hvarje år insända uppgift å de i sjömanshusens register inskrifna värnpligtige
likaledes till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, af hvilken
dessa listor och uppgifter ofördröjligen öfversändas till vederbörande
regementschefsembete. Af motiverna (sid. 162) vill det synas,
som om komiterades mening varit, att de af mantalsskrifningsförrättaren
uppgjorda listorna skulle innefatta endast värnpligtige vid hären,
hvaremot de vid sjömanshusen inskrifne borde af direktionerna för
dessa redovisas. Af lagförslagets lydelse framgår dock icke, att mantal
s skrifnings förr ättar eu s åtgöranden skola vara inskränkta till de värnpligtige
i hären. Detta torde också vara mindre lämpligt, dels emedan
mantalsskrifningsförrättaren icke nödvändigt känner, hvilka äro vid sjömanshus
inskrifne, och dels emedan, under antagande att han skulle
lita på förklaranden, som af enskilde gjordes i inlemnade uppgifter till
mantalsskrifningen, lätteligen kunde inträffa, att åtskillige mindre sam -

129

vetsgranna personer genom oriktiga uppgifter komme att undgå beväringsskyldighetens
fullgörande. Det lärer derföre vara af nödvändighet
påkalladt, att alla inom ett mantalsdistrikt bosatta värnpligtige,
ehvad do skola tillhöra hären eller flottan, å mantalsskrifningsförrättarens
berörda listor varda upptagna. Att sedermera bland desse värnpligtige
utgallra dem, som skola såsom å sjömanshus inskrifne tjenstgöra
i flottan, blir emellertid förenadt med icke ringa svårighet. Komiterade
synas hafva tänkt sig, att de af sjömanshusen enligt mom. 2
lemnade uppgifterna skulle vara för ändamålet tillräckliga, så att vederbörande
regementschefsembete kunde på grund af dem upprätta fullständig
rulla öfver de till sjövapnet hörande värnpligtige inom inskrifningsområdet.
Men då mantalsskrifningsdistrikt och sjömanshusdistrikt
icke alltid eller ens i regeln sammanfalla; då sjömän, bosatta inom ett
mantalsskrifningsdistrikt, kunna vara inskrifne vid ett inom ett helt
annat beläget sjömanshus och skola jemlikt § 13 mom. 2 redovisas
inom det inskrifningsområde, der sjömanshuset är beläget, och då ett
sjömanshusdistrikt kan innefatta områden, som tillhöra ej blott olika
län utan äfven skilda regementsområden, invecklas saken uti hög grad,
så att de upplysningar och det bistånd, som regementschefsembetena
enligt mom. 4 af ifrågavarande § hafva rätt att för de värnpligtiges
redovisande och inskrifning fordra af sjömanshusdirektionerna, säkerligen
komma att påkallas uti en särdeles vidsträckt omfattning, utan
att ändock torde med visshet kunna påräknas en fullständig utredning
i alla förekommande fall.

Direktionerna för sjömanshusen i Oscarshamn, Visby, Stockholm
och Göteborg hafva också fäst uppmärksamhet på de betydligt ökade
göromål och kostnader, som skulle förorsakas sjömanshusen i och för
redovisandet enligt förslaget af der inskrifna värnpligtige, i hvilket afseende
de tre sistnämnda direktionerna jemväl framställt anspråk på
något anslag af allmänna medel, och direktionen för sjömanshuset i
Carlskrona har bland svårigheterna att ordentligt redovisa sjöfolket
anmärkt, att, medan en sjöman, hvilken ej under tre på hvarandra följande
år gjort tjenst å fartyg, blifvit jemlikt § 16 i sjömanshusreglementet
ur registret vid ett sjömanshus afförd, det kunde inträffa, att
han, såsom derstädes ännu inskrifven, blifvit vid ett annat sjömanshus
på- eller afmönstrad, hvarom anmälan först ett följande år inkommer,
och att han således bort å förteckningen öfver de å sjömanshuset inskrifna
värnpligtige fortfarande upptagas. En annan icke mindre svårighet
ligger enligt kollegii förmenande deruti att, medan regementschefsembetena
vid upprättandet af de fullständiga rullorna öfver in 17 -

130

skrifningsområdets värnpligtige hafva, för undvikande af misstag, nödigt
att känna de å sjömanshus inskrifne värnpligtiges kyrko- och mantalsskrifningsort,
sjömanshusdirektionerna blott kunna uppgifva den kyrkoskrifningsort
de tillhörde vid tiden för deras inskrifning å sjömanshusen,
enär någon anmälan icke dit ingår om deras sedermera möjligen
verkstälda flyttning till annan kyrkoförsamling, och, hvad angår mantalsskrifningsorten,
der denna är skild från kyrkoskrifningsorten, på
sätt till följd af föreskriften i § 3 mom. 3 af nådiga förordningen angående
mantals- och skattskrifningarnes förrättande den 20 Juli 1861
derom att fartygsbefälhafvare och besättning, som icke i egenskap af
fastighetsegare eller af särskild anledning tillhöra annat distrikt, skola
mantalsskrifvas å den ort, dit fartyget hörer, synes kunna ega rum,
direktionerna för sjömanshusen icke på grund af derstädes förda register
äro i tillfälle att lemna någon upplysning alls i saken. För att emellertid
kunna redovisa det värnpligtiga sjöfolket så tillförlitligt, som
under ofvan angifna förhållanden är möjligt, böra, enligt kollegii åsigt,
sjömanshusdirektionerna berättigas att, liksom mantalsskrifningsförrättarne,
före insändandet af sina uppgifter till Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande brefvexla, der de finna sådant nödigt, med vederbörande
pastorsembeten och af dem erhålla nödigt biträde.

I § 14, andra punkten, jemförd med § 19 mom. e, säges, att å
sjömanshus inskrifven värnpligtig, som icke inställer sig vid inskrifningsförrättning,
hvarom här är fråga, skall erhålla sin inskrifningsbok
af vederbörande sjömanshusdirektion, till hvilken boken af inskrifningsnämnden
öfversändes. Vid detta stadgande har anmärkts dels af direktionen
för sjömanshuset i Vadstena, att det borde uttryckligen bestämmas,
huruvida den värnpligtige är skyldig att sjelf eller genom annan
å sjömanshuset afhemta sin inskrifningsbok, eller om direktionen skall
densamma till vederbörande öfversända, dels af direktionen för sjömanshuset
i Carlskrona, att derest det senare tillvägagåendet vore afsedt,
detta innebure i många fall en omöjlighet för direktionen, som
icke egde någon kännedom om sjömans kyrkoskrifningsort för det fall
att sjömannen efter inskrifningen å sjömanshuset flyttat till annan församling.
Äfven sjömanshusdirektionen i Söderhamn har fäst uppmärksamheten
å svårigheten för direktionen att tillställa vederbörande inskrifningsboken,
utan att dock angifvits hvari berörda svårighet skulle
bestå.

Af motiveringen å sidan 162 af betänkandet vill det synas, som
skulle komiterade hafva åsyftat, att inskrifningsboken borde af sjömanshusdirektionen
till vederbörande öfversändas. Men då en sådan åtgärd,

181

om den ock genom den brefvexling med pastorsembetena, hvarom ofvan
nämnts, i många fall blefve för direktionen möjlig att verkställa, synes
kollegium vara af behofvet mindre påkallad och förenad med mycket
besvär, hemställer kollegium underdånigst, huruvida ej endera af de
bestämmelser, som Carlskrona sjömanshusdirektion tillika föreslagit,
må vara för ändamålet lika tillfyllestgörande, nemligen antingen att
inskrifningsboken skall hållas af sjömanshusdirektion vederbörande tillhanda,
hvilken mening tydligt synes kunna uttryckas i lagförslaget
genom ändring endast af deri förekommande orden »af vederbörande
sjömanshusdirektion» till: hos vederbörande sjömanshusdirektion, eller att
å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som icke är vid inskrifningsförrättningen
närvarande, erhåller sin inskrifningsbok, när han först inställer
sig till beväringstjenstens fullgörande.

Hvilka de »vederbörande tjensteman» äro, som enligt sista punkten
uti ifrågavarande § 14 skola införskaffa de värnpligtiges prestbetyg, har
icke närmare beskrifvits; men för den händelse, att desse, hvad de å
sjömanshus inskrifne värnpligtige beträffar, skulle vara sjömanshusens
tjensteman, synes den rättighet, hvarom kollegium bär förut yttrat sig,
för sjömanshusdirektionerna att brefvexla med och erhålla upplysningar
från vederbörande pastorsembeten blifva så mycket mera nödvändig.

I § 17, mom. b medgifves ett års uppskof med vapenöfning under
fredstid åt sådan vid sjömanshus inskrifven värnpligtig, som enligt intyg
från sjömanshusdirektionen är förhyrd för längre resa å handelsfartyg
och till följd deraf icke utan väsentlig olägenhet kan, så länge
resan fortvarar, inställa sig. Vid detta stadgande har anmärkts af
direktionen för Carlskrona sjömanshus, att det vore hårdt att icke
under fredstid antaga värnpligtig sjömans bortovaro på utrikes resa
såsom laga förfall för inställelse till tjenstgöring för längre tid än under
-första året, och af Hudiksvalls sjömanshusdirektion, att i lagförslaget
saknas föreskrift om huruvida en dylik sjöman, hvilken tillföljd
af längre sjöresa ej kan inställas till tjenstgöring, skall från sådan befrias,
eller om uppskofvet må för honom förlängas. Men kollegium
finner, i betraktande af hvad komiterade å sidorna 164 och 165 anfört
rörande detta ämne, de gjorda anmärkningarne icke skäligen böra förtjena
afseende.

Deremot biträder kollegium den af Carlskrona sjömanshusdirektion
gjorda anmärkning, att den tid af fjorton dagar, hvilken i § 20 stadgas
för anförande af besvär öfver inskrifningsnämndens beslut, är alltför
kort, så att en värnpligtig, som vore stadd på utrikes sjöresa, blefve
i många fall rättslös emot sagda beslut.

132

Emot stadgandet i §27 att värnpligtig vid flottan skall vara skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid högst 90 dagar
under första året hafva yttrat sig direktionerna för sjömanshusen i
Norrköping, Carlshamn, Luleå, Vesterås, Lidköping, Christianstad, Piteå
och Visby, hvilka alla ansett utbildningstiden höra bestämmas till högst
60 dagar, dels emedan här afsedda värnpligtige redan förut voro öfvade
och fortfarande öfvades i sjömansyrket, dels emedan genom den föreslagna
längre tjenstgöringen värnpligtig ginge miste om en betydlig
och ofta för familjs underhåll erforderlig inkomst samt beröfvade handelsflottan
nödig bemanning, dels ock på den grund att värnpligtstjensten
i flottan vore mera betungande än i hären, enär den värnpligtige
i den senare kunde efter slutad öfning genast återgå till sitt yrke,
men sjömannen efter samma tid, då seglationen redan närmade sig till
slutet, mera sällan kunde erhålla anställning.

Flere andra sjömanshusdirektioner hafva äfven uttalat farhåga att
värnpligtens fullgörande skulle förorsaka brist på erforderligt och dugligt
manskap för handelsflottan; hvaremot direktionen för sjömanshuset
i Hudiksvall ansett uttrycket »högst 90 dagar» för öfningstidens längd
böra uti ifrågavarande § utbytas mot minst 90 dagar, eller ock att öfningstiden
borde till detta tal definitivt bestämmas.

För egen del får kollegium i underdånighet anföra, att, ehuru ömkligt
vore att handelsflottans intressen måtte städse i oförminskad grad
kunna tillgodoses utan äfventyr för rikets försvar, och att sålunda i
och för detta icke det sjöfolk, som är för handelsflottans bemanning
afsedt, behöfde under så lång tid som nittio dagar vid sin kraftigaste
ålder dragas bort från sina fredliga sysselsättningar, kollegium likväl,
vid det förhållande att sakkunnige förklarat, att nyssnämnda öfningstid
vore snarare för kort för bibringandet åt de flottan tillkommande värnpligtige
af det mått utaf''militära färdigheter, som för tjenstgöringen
vid detta specialvapen erfordras, anser sig icke böra i underdånighet
tillstyrka annan ändring i komiterades förslag uti ifrågavarande hänseende,
än att, såsom direktionen för sjömanshuset i Hudiksvall jemväl
anmärkt, öfningstiden i fråga bestämmes till jemnt 90 dagar.

Vid §§ 28 och 29 har nyssnämnda sjömanshusdirektion anmärkt,
dels att, då en till beväringen hörande person, som tjenstgör i flottan
å främmande haf och under tiden ingår i beväringens andra uppbåd,
såsom dertill hörande icke må utan riksdagens medgifvande användas
utom de förenade rikenas gränser, en sådan person kunde yrka, att
han blefve återförd inom rikets gränser, tilldess riksdagen annat medgåfve,
och dels att intet är sagdt om sättet, huru en värnpligtig, som

133

är stadd på längre utrikes sjöresa, skall till tjenstgöring inkallas. Kollegium
har ansett sig böra fästa uppmärksamheten å dessa anmärkningar,
hvilka likväl synas kollegium icke vara af någon synnerlig betydenhet.

Vid bestämmelsen i § 33, mom. 3 att värnpligtig vid flottan, som
är inskrifven å sjömanshus och tillhör första uppbådet, skall, då han
flyttar från ett sjömanshus till annat, derom göra anmälan hos kompanibefälet
vid så väl det ena som det andra af de kompaniområden, inom
hvilka dessa sjömanshus äro belägna, har sjömanshusdirektionen i
Oscarshamn anmärkt, att sådan anmälan borde göras äfven hos sjömanshuset.
Men då i § 14 af gällande reglemente för sjömanshusen i
riket redan är stadgadt, att sjöman, som vill flytta från ett till annat
sjömanshus, skall före inskrifningen vid det senare styrka, att hans
afflyttning från det förra blifvit derstädes anmäld, synes kollegium
nyssberörda anmärkning i sitt syfte sakna befogenhet och icke böra
föranleda någon ändring af komiterades förslag.

I §45 stadgas påföljd för hvarje värnpligtig, som förfallolöst uteblifver
från den i § 13 omförmälda inskrifningsförrättning. Enär emellertid
värnpligtige, som äro inskrifne å sjömanshus, enligt § 14 frikalläts
från inställelse vid sagda förrättning, lära ansvarsbestämmelserna i
fråga icke böra gälla desse värnpligtige, hvadan en omredigering i sådant
syfte af ifrågavarande § synes vara erforderlig.

Stadgandet i §47 inom■ 2 derom att under krigstid tjenstskyldigheten
för vid sjömanshus inskrifven värnpligtig, som är på utrikes sjöresa
stadd, skall inträda, så snart han anländer till svensk hamn eller
sammanträffar med svenskt örlogsfartyg, har direktionen för sjömanshuset
i Carlshamn ansett böra så ändras, att sagda tjenstskyldighet
endast i förra fallet må göras gällande. Det synes äfven kollegium
vara betänkligt, om nämnda stadgande så tillämpades att ett örlogsfartyg,
som å öppna hafvet träffade ett handelsfartyg, till hufvudsaklig
del bemannadt med å sjömanshus inskrifne värnpligtige, kunde beröfva
fartyget denna besättning och sålunda göra det redlöst för fortsättandet
af resan. Men då man måste förutsätta, att befälhafvaren å svenskt
örlogsfartyg i ett fall som detta vidtager alla åtgärder, som må vara
påkallade till förekommande af skada å svensk egendom, anser kollegium
vid berörda stadgande utan större olägenhet kunna bero, hvarvid
dock uttrycket »sammanträffar med svenskt örlogsfartyg)) lämpligen
torde ändras till: dessförinnan af svenskt örlogsfartyg anträffas.

Emot öfriga i komiterades lagförslag intagna, till området för

134

kollegii utlåtande hörande bestämmelser har kollegium intet att i underdånighet
erinra.

Kollegium anser sig likväl böra fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
å den omständigheten att, derest merberörda förslag, med
eller utan de ändringar och jemkningar, som ofvan antydts, skall blifva
upphöjdt till lag, nödigt är att i sammanhang dermed, för att det påräknade
antalet sjömän för flottans bemanning må med någon visshet
kunna erhållas, åtgärd vidtages, som förhindrar, att de värnpligtige vid
tiden för deras inställelse till inskrifning vid flottan varda påmönstrade
å handelsfartyg, kanske för längre resor till utrikes ort. I detta hänseende
synes det kollegium lämpligast vara, att åt första punkten i §
3 af nådiga förordningen angående sättet och ordningen för sjöfolks
på- och afmönstring m. m, den 4 Juni 1868 gifves följande förändrade
tydelse:

Vid besättnings påmönstrande inom riket skall tillses att — —
— — — — samt att, om han vid Vår flotta är anstäld, eller tillhör
sjöbeväringen och denna är genom allmän kungörelse eller annorlunda
kallad till öfning eller krigstjenst, har sitt befäls skriftligen meddelade
betyg om tillåtelse att å handelsfartyg tjenstgöra.

Hvad slutligen beträffar vissa här ofvan nämnda sjömanshusdirektioners
begäran om ersättning åt deras sjömanshus för det ökade besvär
och de särskilda kostnader, som skulle dem enligt ifrågavarande
lagförslag tillskyndas, torde Eders Kongl. Maj:t behaga taga i nådigt
öfvervägande, huruvida ej en sådan ersättning billigtvis må böra tillkomma
ej blott de sjömanshus, hvilkas direktioner derå framställt anspråk,
på sätt förut är sagdt, utan äfven alla öfriga, som skulle få
sig enahanda skyldigheter ålagda. Hå sjömanshusen i sjelfva verket
äro enskilda inrättningar, kvilka, ehuru deras biträde temligen mycket
anlitas för den officiella statistiken och jemväl andra allmänna ändamål,
icke hittills åtnjutit något direkt anslag af allmänna medel, och
på den redovisning af de värnpligtige, hvilken skulle genom ifrågavarande
lag dem ytterligare åläggas, väsentligen beror, om lagen i sin
tillämpning må leda till påräknade resultat, torde det jemväl ur synpunkten
af det allmännas intresse vara lämpligt att statsanslag beviljas
åt sjömanshusen, enär på dem såmedelst kunna ställas mera berättigade
anspråk på uppgifternas tillförlitlighet.

I afseende å beloppet af berörda anslag har direktionen för Göteborgs
sjömanshus för dess del begärt 300 kronor årligen, hvadan, om
de öfriga sjömanshusen, hvart och ett efter antalet af der inskrifne
sjömän, jemfördt med det i Göteborg inskrifna antalet, eller efter ena -

135

hända grunder, som jemlikt nådigt bref den 28 Juli 1824 skola följas
vid fördelningen af de sjömanshusen i riket tillfallande kollektmedel,
och hvilka grunder synas kollegium jemväl härvid böra tillämpas, erhölle
del af det ifrågasatta anslaget, dettas hela belopp efter förhållandena
under år 1880 skulle, enligt en i kollega kammarkontor uppgjord,
härhos fogad kalkyl, uppgå till endast 1,659 kronor 2 öre. Då emellertid
Göteborgs sjömanshusdirektion vid angifvandet af det äskade ersättningsbeloppet
synes hafva haft för ögonen blott aflöningen åt det
särskilda biträde, som erfordrades för verkställande af utdrag ur sjömanshusets
inskrifningsregister, utan beräknande af någon godtgörelse
för det myckna besvär, som dessutom, enligt hvad kollegium i fråga
om § 12 här ofvan sökt visa, obestridligen komme att tillskyndas sjömanshusen,
och då detta besvär naturligen måste ökas i den mån antalet
af det vid sjömanshus inskrifna sjöfolket ökas, synes berörda anslagssumma
vara alltför lågt beräknad, och hemställer kollegium underdånigst,
att Eders Kongl. Maj:t må i nåder föreslå riksdagen att för
ändamålet ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af högst 10,000 kronor.

Remissakten återställes härjemte i underdånighet, och kollegium
framhärdar med djupaste vördnad,

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

J. U. Grönlund.

C. ER. AV/ERN.

Stockholm den 14 Oktober 1882:

L. S.

Arvid Faxe.

136

Kalkyl utvisande den summa som skulle med användande af den för
1880 års kollektmedel begagnade beräkningsgrund, anslås till stapelstäderna
tillsammans, äfvensom det approximativa belopp, som
skulle tillfalla hvarje stad, efter antagande att staden Göteborg
skulle erhålla 300 kronor.

Calmar skulle	erhålla....................	................ 84:	41.
Carlshamn	»	)) ...................	................ 32:	54.
Carlskrona	»	» ...................	................ 12:	05.
Carlstad	»	» ...................	................ 24:	76.
Christian stad		» ....................	................ 6:	03.
Cimbrishamn	»	» ...................	............... 29:	08.
Gefle	»	» ....................	................• 71:	20.
Göteborg	»	» ....................	............... 300:	—
Halmstad	»	» ....................	................ 21:	85.
Haparanda	»	» ....................	............... —	98.
Helsingborg	)>	» ....................	................ 93:	23.
Hernösand	»	» ....................	................ 67:	26.
Hudiksvall	»	)) ...................	................ 10:	63.
Jönköping	»	» ....................	................ 1:	39.
Kongelf	»	» ....................	................ 1:	69.
Landskrona	)>	B ....................	................. 30:	01.
Lidköping		)> ....................	................. 1:	48.
Linköping	»	» ...................	................ —	33.
Luleå		)) ....................	................. 1:	97.
Malmö	»	)) ....................	................. 73:	89.
Marstrand	»	)) ....................	................. 14:	13.
Norrköping	»	» ....................	................. 16:	16.
Nyköping	)>	)) ...................	................. 2:	30.
Oskarshamn	))	» ....................	................. 64:	96.
Piteå	))	)) ....................	................. 11:	77.
Stockholm	))	» ...................	............... 290:	37.
Strömstad	))	» ....................	................. Öl:	38.
Sundsvall	»	)) ..................	................. 54:	77.
Söderhamn	))	)) ....................	................. 8:	43.
Söderköping	»	)} ...................	................. 8:	28.
Sölvesborg	))	)) ...................	................. 12:	77.
Trelleborg	»	)) ...................	................. 11:	45.

Uddevalla skulle erhålla.................................... 151: oi.

Umeå D » 19: 77.

Vadstena » » — 55.

Varberg » » 5: 86.

Vestervik » » 22: 24.

Vesterås d » — 87.

Visby )) » 24: 32.

Ystad » » 22 : 85.

Summa kronor 1,659: 02.

138

Sjömanshusdirektioner i riket.

Till Kongl. Maj-.ts och rikets kommerskollegium!

Med anledning af Kongl. kommerskollegii skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti med deruti inneslutne komiterades uppgjorda förslag till
lag om allmänna värnpligten samt med deruti för sjöförsvarets ordnande
intagne bestämmelser rörande vid sjömanshus inskrifne värnpligtige,
så kar sjömanshusdirektionen i hufvudsak funnit lämpligast
såsom uti komiterades förslag framstäldt blifvit, och har tillfölje derå
i berörde ämne ej vidare att anföra.

Calmar sjömanshus kontor den 15 September 1882.

På direktionens vägnar:

P. E. KREUGER.

Carl Hasselqvist. P. A. Nelsson.

G. E. Chytrceus.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Med anledning af infordradt utlåtande öfver det af komiterade för
sjöförsvarets ordnande afgifna förslag till lag om vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige, får sjömanshusdirektionen, som granskat berörda
lagförslag, ödmjukligen tillkännagifva: att direktionen emot de bestäm -

139

melser hvilka i sammanhang dermed blifvit föreslagne böra af sjömanshusen
i riket fullgöras, icke bär något att erinra, hvaremot direktionen
anser sig, i sjöfartens intresse, böra framställa önskvärdheten af öfningstidens
inskränkande till under den i förslaget upptagna, kortast möjliga
tid, enär värnpligtig genom denna tjenstgöring intill slutet af
Augusti månad, icke allenast går miste om en, i förhållande till aflöningen
å coopvardiefartyg, ganska betydlig och i många fall för familjs
underhåll erforderlig inkomst, .utan ock en måhända betänklig brist
derigenom komme att om vårtiden uppstå vid handelsflottans bemanning;
hvarjemte stadgandet i 47 § mom. 2, beträffande värnpligtigs tjenstskyldighet
under krigstid, vid sammanträffande med svenskt örlogsfartyg,
synes böra förtydligas derhän att denna tjenstskyldighet endast
må uti ifrågavarande fall inom hamnområde kunna tillämpas.

Carlshamns sjömanshus kontor den 25 September 1882.

Sjömanshusdirektionen:
S. A. PLANIUS.

S. O. Söderlund. Aug. Burman. J. Aug. Nordström.

Fr. Aug. Harms.

Till Kongl. May.ts och rikets kommerskollegium!

I anledning af Kongl. kollegii hit aflåtna skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti, med åtföljande ett exemplar af särskilda komiterades
uppgjorda förslag till lag om allmänna värnpligten och infordrade yttrandet
öfver i samma förslag intagna bestämmelser, rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige, får sjömanshusdirektionen nu äran
anföra:

Emot hvad komiterade i afseende å vid sjömanshusen inskrifne
värnpligtiges användande för Kongl. flottans bemanning i allmänhet föreslagit
och den deri förekommande fördelningen af de värnpligtige

140

mellan flottans stationer, har, vid den granskning sjömanshusdirektionen
kunnat egna åt frågan, ingen anledning till anmärkning förefunnits och
instämmer direktionen gerna i komiterades uttalade mening om att
något gagn äfven för handelsflottan bör kunna härflyta af det samband
som uppstår mellan örlogsflottan och handelsflottan, derest komiterades
förslag till stam och reserv för Kongl. flottan varder upphöjdt
till lag.

Men i afseende på några detaljbestämmelser rörande allmänna värnpligten,
finner direktionen sig böra göra följande erinringar:

Då det icke sällan händer att vid sjömanshus behörigen inskrifven
sjöman, i följd af att han under tre på hvarandra följande år, vid
samma sjömanshus alldeles icke afhöres, och för den skull i enlighet
med reglementets föreskrift blifver från sjömanshusets inskrifningsregister
afförd, men icke desto mindre inträffar, att sålunda affärd sjöman
åtskilliga år derefter anmäles från annat sjömanshus, såsom der
under löpande året på- eller afmönstrad; så följer häraf att mycken
svårighet möter för fullständig redovisning af det vid sjömanshusen
inskrifna manskapet, äfven derför, att anmälanden från sjömanshusen
om på- och afmönstrade sjömän, tillhörande annat sjömanshus, till dessa
insändas först efter det års slut hvarunder på- eller afmönstringen
egt rum.

Af samma anledning och då sjömanshuset icke får någon kännedom
om när inskrifven sjöman flyttar till annan församling än den
han vid inskrifningen tillhörde, följer också omöjligheten för direktionen,
att såsom af motiveringen i komitébetänkandet (sid. 162) synes
vara meningen, »tillställa» värnpligtig sjöman den inskrifningsbok som
han enligt § 14 mom. 2 skall erhålla, så framt ej dermed förstås att
inskrifningsboken skall honom tillhandahållas när han anmäler sig till
densammas utfående; men i så fall torde sådan afsigt böra bestämdare
uttryckas om icke hellre stadgas, att med inskrifningsboks aflemnande
till sådan värnpligtig må anstå till dess han inställer sig till tjenstgöring
för vapenöfning.

Fullt erkännande betydelsen af komiterades uttalande i motiven
(sid. 164—165) om möjliga missbruk från värnpligtig sjömans sida
att genom fortsatta utrikes resor kunna undandraga sig vapenöfningens
fullgörande, kan direktionen dock ej underlåta fästa uppmärksamheten
på det hårda stadgande som pålägges sjömannen i lagförslaget, genom
att icke medgifva hans vistande på utrikes sjöresa såsom laga förfall
för uteblifvande från tjenstgöring, jemväl under fredstid, alldenstund
det icke må förbises att sjömannen i allmänhet icke eger andra medel

141

för sitt uppehälle än dem han kan förtjena genom att antaga hyra och
att han derför, serdeles om han varit overksam några vintermånader,
med begärlighet vid sjöfartens första återöppnande söker finna någon
.anställning, utan att han kan beräkna att åter vara hemma vid den
tid då årets vapenöfningar för de värnpligtige skola begynna, lika
som det ganska ofta kan inträffa att den som antagit hyra året förut,
i tanke att hemkomma till vapenöfningstiden, af omständigheter, alldeles
oberoende af honom sjelf, kan hindras derifrån och detta likaväl
vid 22 som vid 21 års ålder.

Skulle under sådana förhållanden den uteblifne sjömannen vid
senare hemkomst se sig hotad med ansvar efter krigslag, så är det
att befara att en ytterligare frestelse derigenom blifvit lagd till de
många som finnas förut för svenskt sjöfolk att en längre tid och kanske
för alltid stanna utomlands.

I lagförslagets 20 § stadgas, att besvär öfver inskrifningsnämndens
beslut skola inom fjorton dagar efter beslutets meddelande skriftligen
ingifvas till Kongl. Majrts Befallningshafvande i länet der förrättningen
egt rum; men för inskrifven sjöman, som kan vara föremål för sådant
beslut under det han vistas på sjöresa kanske i annan verldsdel, gifves
intet undantag, hvilket förhållande, om det blefve lag, skulle göra sådan
värnpligtig rättslös gent emot nämndens beslut, under det att
öfrige värnpligtige kunna få sin klagan mot nämndens beslut pröfvad
af inskrifningsrevisionen; hvarför någon rättelse härutinnan synes vara
nödvändig.

Carlskrona den 28 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:

GUSTAF PETERSON.

Claes Aug. Wallbeck.

Ombudsman.

142

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Direktionen för sjömanshuset i Christianstad har jemte skrifvelse
af den 29 sistlidne Augusti emottaga ett exemplar af sjöförsvarskomiténs
förslag till lag om allmänna värnpligten med anmodan att
inkomma med yttrande i afseende på de i nämnde förslag intagna bestämmelser,
rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige.

Förbigående allt hvaröfver direktionen ej har att yttra sig, vill
direktionen genast komma till den punkt i förslaget, som har afseende
derpå, att värnpligtige för öfning till sjökrigstjenst, till väsendtligaste
delen, böra tagas bland den del af landets befolkning, som så uteslutande
gjort sjöfart till sitt yrke att de äro vid rikets sjömanshus inskrifne
och kan direktionen ej utan i allo dela denna åsigt. Att af
dessa emellertid en högst betydlig del alltid äro att anse såsom frånvarande
på resor å aflägsna och främmande haf, har komiterade visserligen
beaktat och för sådana gjort ett afdrag af 50 procent, men är
direktionen af den öfvertygelse, att denna visserligen höga siffra äfven
för det närvarande är att anse såsom för låg och kommer att bli det
ännu mera om komiterades förslag skulle bli lag, ty säkerligen kommer
i så fall många värnpligtige för undgående af en betungande
vapenöfning att ännu mera än hitintill, söka anställning å sådana fartyg
som göra årslånga resor emellan utländska hamnar, äfvensom å främmande
nationers fartyg. Att en värnpligttjenst vid flottan kommer att
bli mera betungande än en sådan i armén, är temligen tydligt för hvar
och en med någon kännedom om sjöfartsförhållandena — den värnpligtige
till lands eller i armén kan intill öfningstidens början fortsätta
och vid dess slut lättare återgå till sitt yrke än sjömannen. — Redan
tidigt på våren, stundom redan i Februari-—Mars, börjar tillrustningarne
för årets sjöfart och sannolikt blir den värnpligtige sjömannen genom
lagstadganden förhindrad att å fartyg inmönstra förr än han fullgjort
den honom åliggande värnpligten eller genomgått föreslagna 90 dagars
öfning i sjökrigstjenst räknad t från den 20 Maj.

Efter den tiden, eller hän emot sommarens slut, blir det endast
tillfälligt och undantagsvis som han under den återstående seglationstiden
kan'' få anställning och bereda sig någon förtjenst i sitt yrke.
Det är derför på grund af denna beaktansvärda omständighet som
direktionen förenar sig i de reservationer som åtfölja komiterades

143

förslag och hvari framhålles önskvärdheten att öfningstiden, för att
blifva så litet betungande som möjligt, inskränkes till 60 dagar under
första året.

Christianstad den 29 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:

CARL HENRICSON.

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Sjömanshuset, som jemte Kongl. kommerskollegii skrifvelse den
29 sistlidne Augusti jemväl emottagit ett exemplar af underdånigt betänkande
och förslag angående'' sjöförsvarets ordnande af den härför
förordnade komité, får för dess del instämma uti hvad förslaget upptager
rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, då förslaget till
lag om allmänna värnpligten i öfrigt antages.

Falkenberg den 27 September 1882.

För direktionen för sjömanshuset:

AND. G. HELLMAN.

J. A. Hedén.

Till Kongl. Ma]ds och rikets kommerskollegium!

Med anledning af Kongl. kollega skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti, deruti sjömanshusdirektionens yttrande blifvit infordradt öfver
det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag om allmänna

144

värnpligten, får direktionen härmed vördsamt meddela att densamma,
för sin del, icke har något att vid samma förslag erinra.

Gefle den 30 September 1882.

På sjömanshusdirektionens vägnar:

P. J. ELÉGERSTRAND. A. BRODIN.

J. V. Löfvander.

Till Kongl. May.ts och rikets kommerskollegium!

Direktionen får, efter anmodan i skrifvelse af den 29 sistlidne
Augusti, öfver »de i det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till
lag om allmänna värnpligten intagne bestämmelser, rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtig^), afgifva följande, yttrande:

att antalet af vid sjömanshuset inskrifvet sjöfolk visserligen på
senare tiden årligen ökat sig, men att detta oaktadt, dels i anseende
till, att antalet fartyg, som här påmönstra besättningar, jemväl stigit,
och dels i följd deraf att ej så få sjömän årligen emigrera eller på
längre eller kortare tid taga skeppstjenst å utrikes ort, tillgången på
sjömän ej kan sägas mer än nätt och jemt motsvara behofvet;

att med afseende härå, i händelse första årsklassen af värnpligtige,
som sistlidet år utgjorde 315, skall fortfarande komma att stå i samma
förhållande till hela antalet vid sjömanshuset inskrifne sjömän, som
nu, det ej är osannolikt, att svårighet kan uppstå för handelsfartyg,
som här påmönstra under de månader, då de värnpligtige äro inkallade
till öfning, att äfven mot förhöjda hyror, få sitt behof af manskap

fyldt; _ ■

att, då hela antalet af värnpligtige efter öfningstidens slut kommer
att på en gång här söka sig anställning å fartyg, , och detta väl inträffar
under den tid på året, då denna hamn är minst besökt af . sådana,
det kan blifva så svårt för dem att här erhålla sådan anställning,
att en del möjligen tvingas söka tjenst i utlandet och sedermera komma
att qvarstanna derstädes;

145

att största antalet påmönstringar härstädes för såväl segel- som
ångfartyg ske under föråret, och att om de värnpligtige, som sedermera
under året skola öfvas, då måste afhålla sig från att- taga hyra
för så lång tid, att de kunna hindras fullgöra sin skyldighet att inställa
sig till öfningen, en del af dem kan på så sätt nödgas gå sysslolös
en eller annan månad före öfningstidens början och derunder sakna
förtjenst;

att sådan uppgift, som omförmäles i förslagets 12 § 2 mom.,
omöjligen kan å sjömanshuset hinna upprättas och insändas till Konungens
befallningshafvande, innan tiden för de talrikast förekommande
påmönstringarne tilländagått, d. v. s. förrän i slutet af Juni månad,
enär inskrifningsregistret, ur hvilket uppgiften måste utdragas, alltjemt
bör vara tillgängligt för anteckningar deri i anledning af inskrifningar
och påmönstringar; men om med uppgiftens författande ej skulle kunna
anstå så långt på året, finnes ej annan utväg att få den tidigare upprättad,
än att vidtala någon af tjenstemännen på kontoret att mot
särskild godtgörelse dermed taga befattning å sådan tid af dygnet,
då inskrifningsregistret ej begagnas vid mönstringsexpeditionen; samt
att, såvida nyssnämnda uppgift skall omfatta alla tjugo åldersklasserna,
direktionen anser att beloppet af nämnda godtgörelse skäligen ej kan
blifva lägre än 300 kronor årligen, till hvilket ändamål sjömanshuset
dock saknar användbara medel.

Göteborg den 2 Oktober 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:

CARL O. KJELLBERG.

Carl F. Jacobsson.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

På den af Kongl. kommerskollegium till sjömanshusdirektionen
den 29 förliden månad afgifna remiss, beträffande utlåtande om ett af

146

särskilda komiterade utarbetadt förslag till lagbestämmelser för vid
sjömanshusen i riket inskrifne värnpligtige, meddelas:

Att detta sjömanshus direktion icke kunnat bilda sig några andra
bestämmelser för ifrågavarande lag, än dem förutnämnde komiterades
förslag innehålla.

Halmstads sjömanshus den 19 September 1882.

På direktionens vägnar:

CARL O. SCHÉLE. MAURITZ WETTERLUND.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Uti skrifvelse af den 29 sistlidne Augusti affordrad yttrande öfver
de i det af särskilda komiterade uppgjorda förslag till lag om allmänna
värnpligten intagna bestämmelser rörande vid sjömanshusen inskrifna
värnpligtige, får direktionen vördsammast utlåta att den för sin del ej
har något att i omförmälda hänseenden erinra.

Haparanda den 22 September 1882.

På sjömanshusdirektionens vägnar:
ALB. KROOK.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

I anledning af Kongl. kommerskollegii skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti får direktionen rörande samma skrifvelse bilagda förslag till
lag om allmänna värnpligten såsom infordradt yttrande meddela, att

147

det under flere år varit brist på sjöfolk, hvarigenom svårighet uppstått
för vederbörande fartygsbefälhafvare att förse sina fartyg med fulltaliga
besättningar, samt att, med antagande af samma förslag såsom
allmän lag, denna brist skall blifva mera märkbar, helst en del sjöfolk
under åren för värnpligten antagligen företaga resor med andra nationers
fartyg på aflägsnare farvatten.

Helsingborg den 29 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:
J. C. HULTHBN.

Ombudsman.

Till Kongl. Ma] ds och rikets kommerskollegium!

Då direktionen endast bär att afgifva yttrande om förslaget till
lag .om allmänna värnpligten rörande vid sjömanshus inskrifne värnpligtige,
får direktionen inskränka sig till att uttala följande åsigter:

4 § mom. 1 senare punkten säger, att »i krigstid dock endast
behofvet bestämmer tjenstetidens längd för det uppkallade manskapet»,
och 28 § 3 mom. innehåller att »utan riksdagens medgifvande må beväringens
andra uppbåd icke användas utom de förenade rikenas gränser».
Detta synes innebära, å ena sidan att beväringsmanskap är
skyldigt tjenstgöra under krigstid så länge behofvet påkallar, men å
andra sidan att, då åldern förutsätter inträde i andra uppbådet, beväringsmanskap
som befinner sig i tjenstgöring möjligen på aflägsnare
farvatten och derunder ingå i andra uppbådet, skulle kunna ifrågasätta
sin skyldighet att der tjenstgöra samt yrka att bli återförd inom de
förenade rikenas gränser till dess riksdagen annat medgåfve, hvilket
skulle kunna medföra stora olägenheter för operationerna. Och hvar
äro de förenade rikenas gränser på hafvet?

§17 medgifver under litt. b uppskof med tjenstgöring till det år,
hvarunder han fyller 22 år, för å sjömanshus inskrifven värnpligtig,
som etc.---; men om resan fortvara!- längre, så att han icke vid

148

berörda ålder kan inställas till tjenstgöring, saknas föreskrift huruvida
uppskofvet får förlängas eller en sådan värnpligtig från tjenstgöring
befrias.

§ 21 bestämmer värnpligtigs utbildningstid vid flottan till högst
90 dagar under det första året. Härigenom skulle denna tid kunna
tänkas blifva, nedsatt huru lågt som helst; och det synes derföre som
borde tiden i stället bestämmas antingen till minst 90 dagar, eller åtminstone
definitivt till detta antal dagar.

§ 2^ bestämmer sättet .för inkallelse till tjenstgöring; men huru
skall å sjömanshus inskrifven värnpligtig, som befinner sig på längre
sjöresa, till tjenstgöring inkallas?

Hudiksvall den 27 September 1882.

För Hudiksvalls sjömanshus:

P. HÅDELL.

G. SVEDBERG.

N. P. Andersson.

Ombudsman.

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Sjömanshuset i Jönköping, som genom Kong]. Maj:ts och rikets
kommerskollegii af den 29 sistlidne Augusti utfärdade skrifvelse
ålagts, att öfver de i det af särskilde komiterade uppgjorda förslag
till lag om allmänna värnpligten intagna bestämmelser rörande vid
sjömanshusen inskrifne värnpligtige meddela yttrande i omförmälda
hänseende., får härmed meddela: att ehuru sjömanshusets i Jönköping

direktion i de flesta fall icke kan dela de åsigter komitén uttalat är
den för närvarande . icke i tillfälle att i detalj yttra sig derom, dock
vill direktionen åtminstone i en punkt uttrycka sin meningsskiljaktighet
mot komiterades betänkande.

Det i § 27 föreslagna stadgande angående öfningstiden för beväringen,
hvarigenom en värnpligtig, ehvad han är vid sjömanshus in -

149

skrifven eller icke, skall för sin utbildning vara skyldig att tjenstgöra
90 dagar, ingriper mer än något i den enskildas sjelf bestämmelserätt
och. ekonomi, på ett sätt, som är af särdeles betydelse, synnerligast
för den, som med svett och möda lefver af det lilla kapital, som ett,
t. ex. af fader och två å tre söner anförtrodt litet segelfartyg inbringar
dem. Den lilla skeppar familj ens existens är rätt ofta beroende af
faderns och sonens gemensamma arbete, och ofta äro de ock så, för
att kunna ernå förtroendet att få föra fartyg, oåtskiljaktiga, hvadan
många familjer, som nära sig på inrikes sjöfart, skulle genom att sonen
eller sönerne, som egentligen äro familjens stöd, blefve till 90 dagars
vapentjenst kallade, komma i rätt bekymmersamma omständigheter, för
att icke tala om den förlust som landets ekonomiska utveckling genom
antagandet af komiténs förslag skulle komma att lida.

Folkets allmänna mening är också helt annorlunda och man borde
väl i en sådan fråga som denna fästa något afseende dervid, hvilket
man otvifvelaktigt också nödgas göra, ty emigrationen, som är liktydigt
med utsinandet af landets arbetskrafter, skall säkerligen komma
att tilltaga i allt större dimensioner.

Ehuru mycket kunde vara att tillägga har direktionen för sjömanshuset
i Jönköping blott velat yrka, det fredsöfningarna, med hvad som
beträffar sjöbeväringen, måtte nedsättas från de af komiterade föreslagna
90 dagar till högst 30 dagar med tillåtelse för sjöbeväring att
äfven ifrån den vapenöfningen, ehvad sjömannen är för längre eller
kortare resa förhyrd, vara tills vidare befriad, så framt han, genom af
vederbörligt sjömanshus utfärdadt intyg, kan styrka att han icke utan
väsendtlig olägenhet kan, sa länge resan fortvarar, till vapenöfning
inställa sig.

Jönköpings sjömanshus den 17 Oktober 1882.

DIREKTIONEN.

150

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Direktionen för härvarande sjömanshus får härmed afgifva det
yttrande öfver det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag
om allmänna värnpligtens utgörande af vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige
att den biträder detsamma.

Kongelfs sjömanshus den 30 September 1882.

På sjömanshusdirektionens vägnar:
FR. ADB. RYDING.

G. Lorentzon.

Till Kongl. May.ts och rikets kommerskollegium, Stockholm.

Med anledning af Kongl. kommerskollegii skrifvelse af den 29
sistlidne Augusti med infordradt utlåtande angående det af komiterade
uPPgjorda förslaget till lag om allmänna värnpligten intagna bestämmelser
rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, får direktionen
härmed äran meddela, att alldenstund vid flera tillfällen dels till följd
af emigration, dels ock emedan sjöfolk ofta under en följd af år segla
på utländska farvatten, det inträffat, att här liggande handelsfartyg ej
kunnat erhålla fullständiga besättningar, utan nödgats från Köpenhamn
taga folk, hvaribland äfven förekommit utländingar, så att enligt direktionens
åsigt det för flottans behof påräknade antalet af manskap ej
kommer att kunna från sjömanshuset erhållas.

Landskrona sjömanshuskontor den 25 September 1882.

På sjömanshusdirektionens vägnar:

P. LARSSON.

Otto M. Scheik

151

Utdrag af protokollet, hållet inför sjömanshusdirektionen i Lidköping

den 25 September 1882.

§ 1.

Ordföranden föredrog Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegii
skrifvelse af den 29 förliden Augusti, deri sjömanshusdirektionen anmodats
att afgifva yttrande öfver komiterades i förslag till lag om
allmänna värnpligten intagne bestämmelser rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige, sedan berörde underdåniga betänkande cirkulerat
inom direktionen; och vill direktionen såsom sitt yttrande i frågan
biträda den mening, komitéledamöterne Ola Bosson Olsson från Maglehult
och Ola Månsson från Jemshög samt A. P. Danielsson från Dystad
uttalat i sina reservationer, men finna det underdåniga betänkandet och
förslaget i öfrigt godt.

Som ofvan.

In fidem:

P. W. OHLSSON.

Sjömanshusets ombudsman.

Till Kongl. kommerskollegium!

I anledning af Kongl. kommerskollegii skrifvelse den 29 Augusti
detta år med anmodan till direktionen att inkomma med yttrande beträffande
de bestämmelser rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtig0)
som blifvit intagne uti af särskilde komiterade uppgjorda förslag
till lag om allmänna värnpligten, anser sig direktionen härmed endast
böra andraga:

att de i förbemälde hänseende uti förslaget upptagne bestämmelser
icke äro af beskaffenhet att derigenom några hinder eller svårigheter
höra för sjömanshusen uppstå; äfvensom, med kännedom om huru den
allmänna beväringspligten under närvarande förhållanden ofta kringgås,

152

att nödvändigheten bjuder, det inskrifningskontrollen skarpes, på
det att hvarje sjöman i värnpligtig ålder ej måtte kunna undgå att infinna
sig till behörig vapenöfning.

Linköping af sjömanshusdirektionen den 18 September 1882.

JON ASKLUND. F. W. ÖSTERBERG.

C. S. Holmin.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Tillföljd af skrifvelsen den 29 sistlidne Augusti, åtföljd af ett exemplar
utaf särskilde komiterades uppgjorda förslag till lag om allmänna
värnpligten och intagna bestämmelser rörande vid sjömanshusen inskrift!
e värnpligtige, får direktionen för sjömanshuset i Luleå äran afgifva
det yttrande, hvilket blifvit infordradt, samt har i sådant afseende
att anföra följande: >

Direktionen uppfattar för sin del meningen icke vara annan än
att utkomma med utlåtande om allmänna värnpligten blott i afseende
å sjöförsvaret; och i detta hänseende anser direktionen förslaget olämpligt
att läggas till grund för lag, gällande för hela riket och befolkningen
i dettas olika delar, oberoende af natur och andra förhållanden,
som i de olika orterna påräkna och sannolikt erfordra olika lagbestämmelser
såvidt dessa, som afsigten väl är, skola kunna efterlefvas, utan
att en medborgare eller flere genom lagbudet betungas af större ok
än hvad den öfriga befolkningen i värnpligtsväg får vidkännas.

Bestämmelserna i 39 § äro, enligt direktionens åsigt, icke på långt
när väl tillämpliga för det aflägsna Norrbottens i värnpligten ingående
manskap. Bland annat, och hvilket måhända bort såsom särdeles vigtigt
anses, förekommer ej någon bestämmelse i lagförslaget huruledes
eller på hvad sätt de värnpligtige skola kunna från sina aflägsna byggder
infinna sig å angifna lägerstället samtidigt med sydligare boende
värnpligtig, utan att under färden till mötesplatsen .ådraga sig sjukdomar
genom köld och andra menliga klimatiska förhållanden, som vid

153

tiden för uppbrottet från hemmet i de nordliga aflägsna byggderna
vanligen ega rum, blifva eu följd om nordligare och sydligare Norrlands
värnpligtige skola kunna samtidigt sammanträffa å öfningsställena.

I öfrigt anser direktionen flere af de utaf komiterade gjorda förslagen
icke för Norrbotten och måhända ej heller för en stor del af
det öfriga Norrland aldeles lämpliga att blifva till lag antagna, hvaribland
angifvas de föreslagna bestämmelserna i § 53 om värnpligtigs
skyldighet att för sin utbildning tjenstgöra den långa tidrymden af
nittio dagar. Ett sådant lagstadgande, om det komme till stånd, skulle
utan allt tvifvel utgöra ett mycket verkande skäl för emigreringen till
andra verldsdel. Direktionen tror derför att den föreslagna långa öfningstiden
i fredstid, vare sig till lands eller sjös, menligt inverkar på
utsigten att kunna inom landet behålla dess uppblomstrande och kraftigare
befolkning. Genom den långa öfningstiden anses att handelsflottan
lider genom fråntagande af friskt och kraftfullt manskap och
hvad beträffar såväl sjöförsvaret som landtförsvaret torde det nog böra
anses att såväl sjömännen som landtpersonalen efter föreslagna tjensteperiodens
tilländagång icke på något sätt äro tillförsäkrade stadig utkomst
i det borgerliga lifvet, men väl att en sådan uti många fall blifva
för dem omöjliggjord.

Luleå den 25 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:

J. A. LAND QVIST. G. L. W ALLMARK.

Ombudsman.

Till Kongl. Maj ds och rikets kommer skollegium!

Till följd af Kongl. kommerskollegii skrifvelse af den 29 Augusti
i år, får direktionen för Malmö sjömanshus härigenom yttra sig, rörande
värnpligtige inskrifne vid härvarande sjömanshus.

154

Då en stor del af värnpligtige, som inskrifvas på härvarande sjömanshus,
äro kyrkskrifne och hafva sin hemvist å andra orter inom
riket, och dessutom flytta till ställen de icke tillhörde vid inskrifningstiden,
så uppstår den olägenheten, att icke veta hvarest de kunna anträffas.
Dessutom idka en mycket stor del af inskrifne sjömän sjöfart
med utländska fartyg, och låter då sällan höra af sig förrän de, utslitna
och krymplingar, återvända till hemorten för att yrka om understöd,
o. s. v.

Malmö sjömanshus den 27 September 1882.

På direktionens vägnar:

A. WERNGREN.

Otto Westerdahl.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Direktionen för sjömanshuset i Norrköping, som i skrifvelse af
den 29 nästlidne Augusti anmodats att till Kongl. kollegium inkomma
med yttrande i anledning af de i det af särskilda komiterade uppgjorda
förslag till lag om allmänna värnpligten intagne bestämmelser rörande
vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, får i sådant afseende tillkännagifva,
att direktionen anser de af komiterade föreslagna bestämmelserna
ändamålsenliga och behöfliga, isynnerhet som direktionen har sig
bekant, att det understundom inträffar, att värnpligtige låta inskrifva
sig vid sjömanshus och tjenstgöra till sjös någon kortare tid, endast
för att vinna befrielse från sin värnpligt; samt att direktionen för sin
del icke har något att anmärka eller tillägga beträffande innehållet af
berörde bestämmelser.

Norrköpings sjömanshus den 16 September 1882.

På direktionens vägnar:
C. J. WAWRINSKIJ.

B. C. Mobeck.

155

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Sedan Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium, i skrifvelse den
29 nästlidne Augusti, jemte öfverlemnande af ett exemplar af det utaf
särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag om allmänna värnpligten,
anmodat direktionen för sjömanshuset härstädes, att till kollegium inkomma
med yttrande, angående i bemälda komiterades betänkande intagna
bestämmelser, rörande vid sjömanshusen inskrifna värnpligtige,
får direktionen vördsamt sådant yttrande härmed afgifva.

Utaf de ifrågavarande förslag till lag om allmänna värnpligten
intagna bestämmelser, beträffande sjömanshusen i riket tillämnade åligganden
och administrativa åtgärder, vågar direktionen för sin del endast
med afseende på tiden, då värnpligtig skulle blifva skyldig att, enligt
§ 5 inställa sig till inskrifning i flottan, påpeka det förhållandet, att,
ehuru enligt § 12 mom. 4, direktionerna för sjömanshusen skulle förpligtigas,
att i allt hvad på dem ankomme tillhandagå vederbörande
befäl med de upplysningar och det bistånd, som af dem kunde i och
för de värnpligtiges redovisande och inskrifning äskas, det dock ingenstädes
i lagförslaget finnes bestämdt föreskrifvet, att sjömanshusen
i allmänhet skulle tillse det värnpligtige vid tiden för deras inställelse
till inskrifning icke påmönstrades å fartyg. Det skulle nemligen hos
en sjömanshusdirektion mången gång kunna uppstå tvekan huru förfaras
'' bör i de fall, då värnpligtige antingen vid tiden närmast före
eller närmast efter deras inskrifning i hären eller flottan möjligen
komme att, endast för undgående af tjenstskyldigheten i beväringen,
taga hyra å fartyg och af sjömanshusen fordrade författningsenlig påmönstring.
Således, ehuru direktionen icke anser sig hafva att uttala
någon mening om värnpligtiges större och mindre skyldigheter beträffande
värnpligtens fullgörande, vågar hon dock önska den föreslagna
lagens förtydligande, angående hvad sjömanshusen hafva att iakttaga
uti ofvan antydda hänseende.

Hvad i öfrigt vidkommer bestämmelserna uti komiterades förslag
till lag om allmänna värnpligten, har direktionen för sin del icke funnit
sig ega någon anledning att i desamma tillstyrka kommerskollegium att
i underdånighet föreslå någon förändring eller något tillägg.

Nyköping den 18 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:

CARL G. HELLSTRÖM.

Carl A. Petersson,

156

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

I skrifvelse af den 29 sistlidne Augusti har sjömanshusdirektionen
i Oskarshamn blifvit anmodad att inkomma med yttrande öfver det af
komitén för sjöförsvarets ordnande afgifna betänkande, och får nu sjömanshusdirektionen,
efter tagen kännedom om de, i nämnda betänkande,
sjömanshuset rörande bestämmelser, afgifva vördsamt yttrande:

Hvad först vidkommer de i § 12 mom. 2 och 4 omförmälda åligganden,
så torde desamma utan annan svårighet, än ett för sjömanshusen
ökadt arbete och möjligen ökade kostnader kunna fullgöras.
Detsamma gäller om hvad som i § 14 och senare säges om tillställande
af inskrifningsbok till sådan värnpligtig, som är å sjömanshuset
inskrifven. Deremot torde mot sjelfva inskrifningsbokens användande
för sjöfolk anmärkning kunna framställas, för såvidt meningen är, att
den värnpligtige endast med detta intyg skulle kunna visa sig hafva
fullgjort sin beväringsskyldighet. Direktionen föreställer sig nemligen,
att lämpligare kontroll skulle vinnas genom lämplig anmälan till det
sjömanshus den värnpligtige tillhör, då ju på resor en dylik bok lätteligen
kan både förkomma och missbrukas.

Likaledes föreställer direktionen sig att, den enligt § 33 å sjömanshus
inskrifne värnpligtige tillkommande skyldighet att göra anmälan
om flyttning eller annan bortovaro borde ske såväl hos kompanibefälet
som å vederbörande sjömanshus.

Slutligen anser sjömanshusdirektionen sig böra förklara, att redan
länge en betänklig brist på dugligt manskap yppat sig inom handelsflottan,
och att helt säkert genom det nya lagförslagets antagande
denna brist skulle göra sig ytterligare kännbar, äfven tillfölje af den
omständighet, att många, som nu taga tjenst vid handelsflottan, icke
skulle välja sjömansyrket om tjenstgöring vid örlogsflottan äfven under
fredstid blefve obligatorisk.

Oskarshamns sjömanshus den 29 September 1882.

A. Lundgren.

CARL MAURIN.

A. M. Solberg.
Seth Wickberg.

157

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Till åtlydnad af Kongl. kollegii skrifvelse af den 29 Augusti, får
sjömanshusdirektionen härmed afgifva infordradt utlåtande öfver komiterades
förslag rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, och
får direktionen såsom sin åsigt yttra, det sagde förslag i det skick det
nu befinnes upprättadt, ej bör gillas då tiden för värnpligtiges årliga
tjenstgöringstid är för lång beräknad och den under denna tid föreslagna
dagaflöningen för otillräcklig.

Piteå den 25 September 1882.

, På sjömanshusdirektionens vägnar:
J. A. ÖQUIST.

A. M. Dynesius.

Till Kongl. May.ts och rikets kommerskollegium!

Uti skrifvelse den 29 sistlidne Augusti har Kongl. kollegium, med
öfverlemnande af det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till
lag om allmänna värnpligten, infordrat Stockholms sjömanshus direktions
yttrande öfver de i detta förslag intagna bestämmelser rörande
vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige.

Direktionen, som tagit del af detta förslag, har efter genomläsande
deraf särskildt fäst sig vid innehållet i 2 mom. af § 12, hvaruti den
bestämmelsen finnes intagen, att direktionerne öfver sjömanshusen
skulle, på sätt och inom tid som Kongl. Maj:t komme att bestämma,
hvarje år insända uppgift å de i sjömanshusens register inskrifne värnpligtige.
Då nu sättet för denna redovisning icke är i förslaget närmare
bestämdt och direktionen således icke kan på förhand beräkna, i
hvad mån de vid sjömanshuset anstälde tjenstemän komme att tagas
i anspråk för detta arbete, har direktionen, som, å ena sidan, måste

158

tillse att dessa tje-nstemäns tid icke undandrages från det arbete, som
i främsta rummet måste tillgodoses och, å andra sidan, nödgas taga i
betraktande att sjömanshusets tillgångar, hvilka äro afsedda att lindra
nöden för orkeslösa sjömän, deras enkor och minderåriga barn, icke
medgifva att för annat ändamål användas, funnit sig uppmanad förbehålla
sig rätt att, för den händelse mera arbetskrafter för detta arbetes
utförande skulle erfordras än dem hvaröfver sjömanshuset förfogar, af
statsmedel utfå ersättning för att kunna sättas i tillfälle att vederbörligen
fullgöra hvad i komiterades nyssnämnde förslag finnes antydt,

Stockholm den 27 September 1882.

NINIAN PATON.

Jacob Settervall.

C. A. Sundström.

C. J. Loven.

L. P. Åberg.
Emil Boman.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Anbefald i skrifvelsen den 29 sistlidne Augusti att till Kongl. kollegium
inkomma med yttrande öfver de i det af särskilda komiterade
uppgjorda förslag till lag om allmänna värnpligten intagna bestämmelser
rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, får sjömanshusdirektionen
ödmjukligen anmäla, att den får samma förslag till alla
delar tillstyrka.

Strömstad den 25 September 1882.

För sjömanshusdirektionen:

E. BERGSTRÖM. L. O- ÅSBERG.

• o

J. M. Ählund.

159

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Uti skrifvelse den 29 nästlidne Augusti har Kongl. kollegium anmodat
direktionen att inkomma med yttrande i anledning af de bestämmelser,
rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, hvilka
upptagas i det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag om
allmänna värnpligten; och får direktionen, efter tagen kännedom af
det skrifvelsen åtföljande underdåniga betänkande och förslag, »angående
sjöförsvarets ordnande», i hvad samma angår ofvan antydda bestämmelser,
härmed vördsammast tillkännagifva, att direktionen derunder
icke funnit innehållet föranleda till någon särskild framställning
från dess sida.

Sundsvall den 2 Oktober 1882.

På sjömanshusdirektionens vägnar:

AUG. SUNDBERG. L. M. ALTIN.

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Då direktionens för härvarande sjömanshus yttrande infordrats
öfver de i det af särskilde komiterade uppgjorda- förslag till lag om
allmänna värnpligten intagna bestämmelser rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige, får direktionen efter tagen del af förslaget härmed
förklara sig emot berörda bestämmelse icke hafva annat att erinra,
än att svårigheter kunna komma att möta för fullgörande af det
i förslagets 14 § intagna åliggande för sjömanshusdirektionerna att
tillställa de vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige de s. k. inskrifningsböckerna.

Söderhamn den 9 Oktober 1882.

På sjömanshusdirektionens vägnar:

JOHN GUST. BROLIN.

J. C. Vanselow.

t. f. Ombudsman.

160

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Till åtlydnad af Kong], kollegii anmodan uti skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti till sjömanshusdirektionen, att afgifva yttrande öfver komiterades
förslag till lag för Kongl. flottan tillkommande värnpligtige,
får direktionen för sin del instämma i detta förslag i hvad det afser
att endast beväringspligtige sjömän, som äro å sjömanshus inskrifne
och dem som förut kunna anses tillhöra sjövapnet samt öfrige yrkesmän,
de der kunna vara för flottan behöflige, böra inskrifvas till tjenst
vid Kongl. flottan, samt att, på de af komitén anförde skäl, vapenöfningarne,
ehuru för de värnpligtige fördelaktigare om vintern, anställas
under sommarmånaderna; men att, då desse å sjömanshus inskrifne
värnpligtige förut måste anses öfvade och fortfarande blifva öfvade i
sjömansyrket, öfningarne torde böra inskränkas till 60 dagar och fullgöras
under första värnpligtsåret.

Söderköpings sjömanshus den 15 September 1882.

På direktionens vägnar:
LUDVIG JOHANSSON.

F. Lundstedt.

Ombudsman.

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium i Stockholm!

I anledning af kollegii cirkulärskrifvelse med bilagda herrar kommiterades
förslag till värnpligtslag för rikets sjöförsvar, hvaröfver kollegium
infordrar härvarande sjömanshusdirektions yttrande, så får direktionen,
efter att ha tagit del af förslagets innehåll, i underdånigt
svar tillkännagifva att den för sin del icke har något att deremot erinra,
utan tillåter sig blott fästa kollegii uppmärksamhet på att här uti
distriktet större delen af det i rullorna uppförda sjöfolket plägar taga

161

sjötjenst på utrikes orter, hvarigenom vid uppbåd till krigstjenst flertalet
af det här inskrift^ manskapet tvifvelsutan vore borta från fäderneslandet.

Sölvesborg den 26 September 1882.

På, sjömanshusdirektionens vägnar:

O. HOLM.

S. Nilsson.

Till Kongl. May.ts och rikets kommerskollegium!

Till följd af höglofliga Kongl. kommerskollegii skrifvelse af den
29 sistlidne Augusti, hvarigenom sjömanshusdirektionen blifvit anmodad
att inkomma med yttrande öfver de i det af särskilda komiterade uppgjorda
förslag till lag om allmänna värnpligten intagna bestämmelser
rörande vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, har sjömanshusdirektionen
äran afgifva det yttrande, att direktionen för sin del ej har något
att anmärka emot berörda förslag.

Umeå den 26 September 1882.

WILHELM GLAS. C. O. SCHARIN. A. GRAHN.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Med anledning af Kongl. kommerskollegii i skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti meddelade föreskrift, får direktionen vördsamt afgifva
infordradt yttrande öfver de i det af särkilde komiterade uppgjorda
förslag till lag om allmänna värnpligten intagna bestämmelser, rörande
vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige.

162

Vid granskning af förutnämnda bestämmelser, bar direktionen funnit
desamma icke föranleda till någon annan anmärkning, än den, att
§ 14 mom. 2, enligt direktionens förmenande, borde i så måtto förtydligas,
att deraf framginge, huruvida vid sjömanshus inskrifven värnpligtig
är skyldig att sjelf eller genom annan å sjömanshuset afhemta
sin inskrifningsbok, eller det åligger sistnämnde myndighet att berörde
bok till den värnpligtige öfversända, i hvilket senare fall ett sådant
åliggande jemväl torde böra åtföljas af i lag bestämd rättighet för sjömanshusen
till ersättning för de kostnader, hvilka häraf blifva en följd,
enär direktionen har föreställt sig, att-, särskildt vid de större sjömanshusen,
dessa årligen återkommande utgifter i motsatt fall kunde springa
upp till alltför betydande belopp, för att rimligtvis böra af sjömanshusens
egna medel bestridas.

Vadstena sjömanshus den 22 September 1882.

På direktionens vägnar:

A. G. LINDBERG.

Axel Ripa.

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

På grund af Kongl. kommerskollegii skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti med anmodan till direktionen att inkomma med yttrande öfver
de i det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag om allmänna
värnpligten intagna bestämmelser rörande vid sjömanshusen inskrifne
värnpligtige, får direktionen ödmjukast anföra följande:

Vid beräkningen af antalet värnpligtige på de olika uppbåden,
anse komiterade sig, i händelse af mobilisering, böra afräkna 50 procent
såsom frånvarande; vidare hålla komiterade före, att af första
årets värnpligtige 1,500 man kunna vara att påräkna för tjenstgöring.

Hvad beträffar den första af dessa siffror, tror sig direktionen ej
böra ingå i pröfning af dess hållbarhet; hvad deremot den senare an -

163

går, tycker direktionen sig finna henne vara väl högt beräknad, då
man tager i betraktande, att första årets värnpligtige vid sjömanshusen
år 1881 utgjorde endast 1,851 man, och värnpligtige, enligt komiterades
förslag inkallas till öfning den 20 Maj, en tid då handelsfartygen allmänt
hafva börjat årets fraktfart.

Slutligen anser sig direktionen, i strid med komiterades åsigt, böra
framhålla den, med fästadt afseende vid handelsflottans intressen, mindre
lämpliga årstid komiterade föreslagit för värnpligtens fullgörande.

Varbergs sjömanshus den 28 September 1882.

På direktionens vägnar:

CARL ROMMEL.

Knut Strömberg.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium!

Genom Kongl. kommerskollegii skrifvelse af den 29 sistlidne Augusti
har sjömanshusdirektionen blifvit anmodad att inkomma med yttrande
öfver de i det af särskilde komiterade uppgjorda förslag till lag
om allmänna värnpligten intagna bestämmelser rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige; och har direktionen för sådant ändamål med
■ nämnde Kongl. kollegii skrifvelse jemväl fått sig tillsändt ett exemplar
af bemälda komiterades betänkande.

Direktionen som uti nämnde komitébetänkande, bil. A n:o 1, återfinner
sin under den 16 Februari 1881 afgifna förteckning öfver vid
sjömanshuset då inskrifne beväringsskyldige, anser sig dock böra uttala
den öfvertygelsen, att af ett sålunda efter sjömanshusets register
uppgifvet antal, vid skeende beväringsmönstring är att antaga, det
endast ett ringa antal är att beräkna komma tillstädes, enär enligt
sjömansyrkets egenskap det betydligare större flertalet kommer att vara
ute på sjöresor. Till stöd för eu sådan förmodan må nämnas, att
under sistlidne år af hela antalet inskrifne beväringsskyldige, af alla
åldersklasserna tillsammans, knappast en femtedel under hela året inför
sjömanshuset förekommit, till hvilken omständighet i så väsendtlig mån
äfven bidrager att en stor del af omförmälda sjöfolk måste söka sin

164

utkomst i tjenst med andra nationers fartyg, enär den på senare år.
minskade skeppsrederirörelsen härstädes och stadens minskade sjöfartsbedrifvande,
i hvad beträffar segelsjöfart beräknad på fraktfart främmande
länder emellan, icke lemnar fullt tillfälle såsom förr till anställning
för stadens och ortens sjömän. Vid sådant förhållande har också
blifvit temmeligen allmänt, att, förutom dem som segla från andra
orter i Sverige, en ej obetydlig del sjömän i brist på förmånligare anställning’
hemma afresa direkt till utlandet, såsom till England, Hamburg
och Köpenhamn för att söka anställning; andra åter, som i utlandet
blifva frivilligt afmönstrade efter uttjend tvåårig tjenstetid, stanna
qvar i utlandet och taga hyra med främmande nationers fartyg, vid
hvilka förhållanden följden också har blifvit att ett ej obetydligt antal
af de i sjömanshusets register befintliga äro sådana, hvilkas vistande
inom senaste 3 å 4 år, och för somliga än längre tid, icke kan vara
sjömanshuset bekant, och hvilka, såsom varande inom beväringsåldern,
kan anses tillhöra dem som utgöra dugligaste delen sjöfolk.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt anser sig direktionen
hafva goda skäl för den förmodan, att vid skeende beväringsmönstringar
å de respektive mönstringsorterna inom sjömanshusdistriktet, svårligen
det påräknade minimiantalet värnpligtige sjömän skall finnas att
tillgå, hvilket förhållande måhända än mera skall komma att visa sig
med en skärpt värnpligt.

Vestervik den 27 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:
J. ANDERZON, Senior.

Ordförande.

N. D. Jern.

165

Till Kongl. kommerskollegium.

Till åtlydnad af Kongl. kommerskollegii skrifvelse den 29 sistlidne
Augusti tiar direktionen skolat härmed afgifva vördsamt yttrande
öfver i ett af särskilde komiterade afgifvet underdånigt förslag till lag
om allmänna värnpligten intagna bestämmelser, rörande vid sjömanshusen
inskrifne värnpligtige.

I en af reservationerna antydes att sakkunnige af komiterade hade
under öfverläggningarna yttrat att en öfningstid af 90 dagar icke var
tillräcklig för utbildande af värnpligtige till krigsduglige sjömän. Denna
herrar sakkunniges åsigt gillar direktionen fullkomligt om det är fråga
om sådana värnpligtige, som dels äro nybörjare, dels sådana, som knappt
börjat egentligt sjömansyrke, d. v. s. sådana vid sjömanshus inskrifne
personer, som varit anstälde å fartyg och båtar, hvilka endast trafikerat
floder, kanaler och mindre insjöar. Men hvad deremot beträffar
sådana vid sjömanshus inskrifne ynglingar, som redan år och dag, ja
somliga 5 å 6 år, varit anstälde å fartyg, som trafikerat större farvatten,
så kan direktionen icke undertrycka den åsigt, att dessa värnpligtige
ej borde hafva sig ålagd så lång öfningstid som andra, utan
böra de, i likhet med hvad fallet är med nuvarande approberade skarpskyttar,
åtnjuta en viss bestämd tids förkortning af öfningstiden.

Sådana ynglingar hafva nemligen lärt sig

den icke ovigtiga sjömansterminologien;

att i disciplinärt hänseende ögonblickligt lyda;

att fritt och obehindradt röra sig på däck,

samt vant sig vid att i sanitärt hänseende motstå hafvets inverkan,
m. m.

Mot herrar komiterades förslag i öfrigt har direktionen ingenting
att erinra.

Vesterås sjömanshus den 26 September 1882.

JULIUS BROBERG.

Ordförande.

F. O. Flodin.

Jemte bifogande af särskildt yttrande:

A. Gust. Lidbeck.

Joll. Hilding.

166

Särskildt yttrande af A. G. Lidbeck, såsom ledamot i Vesterås
sjömanshusdirektion, hvilket skall åtfölja det af direktionen afgifna utlåtandet.

Till Kongl. kommerskollegium.

Undertecknad, som i öfrigt, förenar sig i hvad Vesterås sjömanshus
direktion yttrat beträffande det föreliggande underdåniga betänkandet
och förslaget till sjöförsvarets ordnande, vill dessutom särskildt
såsom sin mening tillägga följande: 0

Komitébetänkandet utgår, med afseende på det offer som kräfves
af den enskilde, från den synpunkten, att fosterlandskärleken ensamt
motiverar värnpligten. Hvarje enskild man, som hunnit värnpligtsåldern,
skulle således vara skyldig icke blott att deltaga i landets försvar
och genom beredelse söka vinna nödig skicklighet härför, utan
äfven att för ändamålet underkasta sig en personlig kostnad, som jemförelsevis
må anses rätt betydlig, enär den föreslagna aflöningen under
öfningstiden utom kost och beklädnad endast skulle belöpa sig till 20
öre per dag för hvarje värnpligtig.

Genom fasthållande af denna synpunkt för bärandet af förs var stungan
synes mig förslaget på ett betänkligt sätt förblanda social och
ekonomisk offerskyldighet. Dessa båda arter af offerskyldighet hafva
fordom sammanfallit, det medgifves, i det att på det hela och till följd
af äldre tiders samhällsförhållanden den socialt och ekonomiskt ansvarige
samhällsmedlemmen jemväl varit den som ensam eller åtminstone
öfvervägande haft i samma afseende rättigheter. Men numera äro förhållandena
ändrade; båda dessa arter af rättigheter och förmåner inom
samhället äro utsträckta till helt nya lager af samhällsmedlemmar,
utan att skyldigheten att direkt deltaga i samhällets försvar kan utsträckas
till andra lager än förut.

Den procent af landets befolkning, som enligt förslaget blir underkastad
värnpligt, är alldeles densamma som exempelvis under landtvärnets
eller senare under beväringsinrättningens dagar varit och ännu
är skyldig att göra krigstjenst, medan å andra sidan den procent af
befolkningen, som nu inträdt i de för tillvaron och till personliga utvecklingen
vigtigaste samhällförmånernas åtnjutande på ett oerhördt
sätt vuxit till.

Då emellertid ingen annan eller högre befolkningsprocent än förr
kan enligt sakens natur träffas af den direkta försvarsskyldigheten, är

167

det alldeles tydligt, att synpunkten vid påläggandet af denna skyldighet
måste för rättvisans skull och för underlättande af sjelfva försvarstungans
bärande på så sätt förändras, att dess öfverensstämmelse med
de ändrade samhällsförhållandena varder sannare och riktigare. Denna
tanke kan såsom grundsats äfven utsägas så, att hvarje man är från
och med 21 års ålder pligtig att för fäderneslandets försvar offra lif
och blod samt i vederbörlig tid inställa sig för beredelse och förvärfvande
af nödig skicklighet till sådant försvar, men ingen är i annan
proportion än andra likberättigade samhällsmedlemmar skyldig att underkasta
sig ekonomisk utgift eller uppoffring för samma ändamål.

Försvarsskyldigheten ur social synpunkt sedd är en tunga, som
endast träffar landets unga män, helt enkelt derför att inga andra
samhällsmedlemmar kunna till försvaret användas. Den ur ekonomisk
synpunkt sedda offerskyldigheten deremot, eller erläggandet af sjelfva
kostnaden, är en börda, som icke utan orättvisa och förbiseende af det
nutida samhällets gestaltning kan påläggas somliga i högre grad än
andra. Den måste af alla borgerligt berättigade i likhet med kostnaden
för alla andra statsändamål bäras efter den fördelning ensamt,
som den ekonomiska förmågan bestämmer. Men den enkla följden af
denna grundsats är, att hvarje värnpligtig skall uppbära en så vidt
sig göra låter skälig aflöning under den tid han deltar aktivt i vare
sig landets försvar eller förberedelser dertill. Att för öfrigt denna
grundsats om den ekonomiska offerskyldighetens särskiljande från den
rent sociala, redan är erkänd, synes'' deraf, att, så snart fråga blir om
deltagande en längre tid i försvarsöfningarne, såsom för befäl och
underbefäl samt indelt och värfvadt manskap, komiterades förslag frångår
all betraktelse af försvaret såsom pligt och deri blott ser ett yrke,
som skall likt hvarje annat arbete njuta sin billiga men fulla ersättning.

A andra sidan skulle tydligtvis komiterades förslag, om ej steget
till de båda synpunkternas tidsenliga särskiljande vore mer eller mindre
medvetet och till hälften deri uttaget, icke haft något som helst skäl
att icke ålägga de värnpligtige att under tjenstgöringen äfven hålla
sig med kost och utrustning. Ty det förhållandet, att så hittills brukats,
hade icke varit något skäl att frångå konseqvensen i den uppfattning
af den vigtiga värnpligtgrundsatsen, hvarifrån komiterades
förslag utgår.

Eu grundsats alltså, som vid försök till utsträckning visar sig sålunda
ohållbar och otillämplig, har redan derigenom ådagalagt, att rätta
möjligheten för dess bibehållande ligger i en noggran och väl öfvervägd
begränsning af det område, der han skall tillämpas, och det

168

måste till och med falla i ögonen, att han genom en sådan begränsning
skall mer och mer vinna i styrka och erkännande. Ty varder
det såsom lag faststäldt, att värnpligt består i skyldigheten att under
åtnjutande af beklädnad, kost och skälig aflöning deltaga i landets försvar
och förberedelsen dertill, så skall icke allenast den invändningen
vara häfd, att försvarsbördan komme att träffa somliga med orättvis
tyngd, utan äfven den temligen allmänt rådande farhågan för öfningstidens
stora utsträckning förlora det väsendtligaste af sin hinderlighet
för hela försvarsfrågans lösning. Erfarenheten torde nemligen så småningom
hafva lärt litet hvar inse, att om de många förslagen angående
den allmänna värnpligtens utsträckning betraktats af den stora allmänheten
med vida mera betänksamhet än hänförelse, så må icke hufvudorsaken
härtill sökas vare sig i förslappad fosterlandskärlek hos det
lefvande slägtet eller vacklande feghet gent emot hennes allvarsamma
kraf, då det gäller försvar af hem och härd, utan allenast i den berättigade
ovilja mot den ekonomiska uppoffring, som hvarje förslag i
likhet med det nu föreliggande velat ålägga de värnpligtige framför
andra samhällsmedlemmar. Denna ovilja åter har sin förklaringsgrund
i de ökade kraf som sträfvandet för tillvarons uppehållande och det
personliga lifvets utveckling numera ställer och med oböjligt allvar
kommer att ställa på hvar och en, samt är derför berättigad och riktig,
och skall aldrig af någon lag låta sig undertrycka. Man är helt
enkelt mera rädd om sin tid nu än förr och har hvarken håg eller råd
att göra något utan motsvarande ersättning, men det gifves lyckligtvis
intet bevis för, att känslan af förpligtelse, riktigt fattad och på rätt
område tillämpad, någonstädes bland vårt lands befolkning är svagare
nu än fordom.

Som emellertid undertecknad mycket väl inser, att med bästa vilja
i verlden alltid någon ekonomisk uppoffring måste åläggas de i försvarsöfningarne
deltagande värnpligtige, enär det torde blifva lika svårt
att fullt ersätta alla, som att för hvar och en särskildt beräkna värdet
af den tidsuppoffring som af honom kräfves, och hvilken beräkningskulle
i verkligheten komma att visa rätt olika resultat för olika samhällsklasser
bland de värnpligtige, torde det tills vidare ej gifvas annan
praktisk lösning på denna vigtiga fråga än den, att ersättningsberäkningen
utgår från tidsvärdet för dem, hvilka komma att utgöra de
värnpligtiges flertal, nemligen den kroppsarbetande och jordbrukande
klassens söner. Förslagsvis torde normen för aflöningen, enligt undertecknads
tro, kunna sättas till 1 krona per öfningsdag för hvarje

169

och möjlighet till modificering i exempelvis en lägre och en högre
klass af lön ändock gifvas.

På grund af dessa skäl får undertecknad såsom sin enskilda åsigt
framhålla, att föreliggande försvarsförslag, såsom hvilande på en föråldrad
och ej med nutidens samhällsförhållanden öfverensstämmande
uppfattning af den art af uppoffring, värnpligt för den värnpligtige
innebär, endast efter den här berörda hufvudpunktens omarbetning i
antydd riktning, kan blifva antagligt.

Vesterås den 29 September 1882.

A. GUST. LIDBECK.

Till Kongl. kommerskollegium.

Till vördsamt åtlydande af Kongl. kollegii skrifvelse af den 29
Augusti detta år får sjömanshusdirektionen afgifva följande utlåtande.

Sjömanshusdirektionen, som anser sig icke ega tillräcklig sakkännedom
för att kunna fullständigt bedöma komiterades, till Kongl. Maj:t
ingifna underdåniga förslag till lag för sjöförsvaret, får dock såsom
sin mening uttala den åsigten att direktionen anser den föreslagna öfningstiden
af 90 dagar böra inskränkas; enär eljest handelsflottan skulle
komma att derpå lida allt för mycket.

I sammanhang härmed och med hänsyn till den icke obetydliga
tillökning i göromålen, som härigenom för sjömanshusombudsmannen
uppstå, föreslår direktionen åt honom lämplig ersättning.

Visby sjömanshus den 28 September 1882.

På direktionens vägnar:

CARL L. EKMAN.

Georg Thomson.

170

Till Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium!

Med anledning af skrifvelsen den 29 sistlidne Augusti, hvari direktionen
anmodas att afgifva yttrande öfver komiterades förslag till allmän
värnpligt för så vidt detsamma innefattar bestämmelse rörande
vid sjömanshusen inskrifne värnpligtige, får direktionen under förklaring
att den saknar nödig sakkunskap för ett rätt bedömande af verkningarne
utaf den föreslagna lagens genomförande, vördsamt inskränka
sitt yttrande dertill att direktionen anser att den ifrågasatta
värnpligten kommer att blifva särdeles betungande för de vid handelsflottan
anstälde sjömän, äfven som att det antagligen kommer att blifva
förenadt med betydliga svårigheter att få dessa sjömän befordrade till
de föreskrifna långvariga öfningarne, hvilka äfven komma att förorsaka
rederierna såväl kostnader som svårigheter att vid förefallande behof
anskaffa nödigt och dugligt sjöfolk.

Ystads sjömanshus aen 27 September 1882.

Å sjömanshusdirektionens vägnar:

L. D. KEMNER.