UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN (Statens offentliga utredningar 1906:6)

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

I ANLEDNING AF

DEN S. K NORRLANDSKOMMITTÉNS

DEN 27 OKTOBER 1904 AFGIFNA BETÄNKANDE

STOCKHOLM 1905

ISAAC MARCUS BOK TR YC KETil AK TIEB O L A G

I. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Stockholms län..... f

Skogsbeskattningen..............

Flottningsstadgan................'' <3

II. Kungl. Majds befallningshafvande i TJppsala lön...... 3

Skogsbeskattningen..............

Flottningsstadgan.................

III. Kungl. Majds befallningshafvande i Södermanlands lön ... 4

Skogsbeskattningen...............

Flottningsstadgan................. ’’

IT—Y. Kungl. Majds befallningshafvande i Östergötlands län .... 5

Skogsbeskattningen......

Flottningsstadgan g

TI—VII. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Jönköpings län .... 8

Skogsbeskattningen ............

Flottningsstadgan.................12

VIII—IX. Kungl. Majds befallningshafvande i Kronobergs län .... 14

Skogsbeskattningen.........

Flottningsstadgan................’ jg

X. Kungl. Majds befallningshafvande i Kalmar län

Skogsbeskattningen..........

Flottningsstadgan...........

XI. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Gottlands län

Skogsbeskattningen..........

Flottningsstadgan...........

XII. Kungl. Majds befallningshafvande i Blekinge län......20

Skogsbeskattningen.............

Flottningsstadgan .................21

XIII—XIV. Kungl. Majds befallningshafvande i Kristianstads län . . 23

Skogsbeskattningen . ..............

Flottningsstadgan................. 25

Sid.

XV. Kungl. Majds befallningshafvande i Malmöhus län.....26

Skogsbeskattningen................ »

Flottningsstadgan.................. 27

XVI. Kungl. Maj.ds befallningshafvande i Hallands län......28

Skogsbeskattningen................ »i

Flottningsstadgan.................32

XVII—XVIII. Kungl. Maj.ds befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län 34

Skogsbeskattningen................ „

Flottningsstadgan .................35

XIX. Kungl. Maj ds befallningshafvande i Älfsborgs län......37

Skogsbeskattningen................ »

Flottningsstadgan................. »

XX—XXI. Kungl. Majds befallningshafvande i Skaraborgs län .... 38

Skogsbeskattningen................ »

Flottningsstadgan .................39

XXII. Kungl. Majds befallningshafvande i Värmlands län ..... 40

Skogsbeskattningen . »

Flottningsstadgan.................. 41

XXIII. Kungl. Majds befallningshafvande i Örebro län.......44

Skogsbeskattningen . »

Flottningsstadgan.................. 45

XXIV—XXV. Kungl, Majds befallningshafvande i Västmanlands län . 49

Skogsbeskattningen......... v

Flottningsstadgan.................51

XXVI. Kungl. Majds befallningshafvande i Kopparbergs län .... 52

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet ...... „

Arrendelag . 55

Jordafsöndring.................. »

Förekommande af vanhäfd....... 56

Beredande af odlingslägenheter............ „

Odlingslägenheter å kronomark............57

Väghållningsbesväret........ »

Skogsbeskattningen................58

Flottningsstadgan................. „

Skriftesväsendet.................60

Skogsallmänningar m. ................62

Anslag och lån för dikning och nyodling......... ,,

Undervisning.................. »

Vissa önskemål .................63

XXVII. Kungl, Majds befallningshafvande i Gäfleborgs lätt-......64

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet ...... „

Ägostyckning..................69

Arrendelag................... »

• J ordafsöndring.......... 79

Förekommande af vanhäfd............’

Skogsbeskattningen........... 71

Flottningsstadgan..............

Skiftesväsendet................ 74

XXVIII. Kungl. Majds befallningshafvande i Västernorrlands län . . 75

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet......77

Ägostyckning.............. ’ 79

Arrendelag.............

Jordafsöndring............... g9

Förekommande af vanhäfd.........

Beredande af odlingslägenheter........... 81

Odlingslägenheter å kronomark..........''

Väghållningsbesväret........... ’ gg

Skogsbeskattningen...............’ g4

Flottningsstadgan..............’ gg

Skiftesväsendet.................gg

Skogsallmänningar m. m........

Anslag och lån för dikning och nyodling.......

Undervisning..................g’9

Vissa önskemål.....

..........

XXIX. Kungl. Majds befallningshafvande i Jämtlands län .... 92

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet......96

Agostyckning....................

Jordafsöndring...................

Arrendelag..............

Förekommande af vanhäfd............’ 99

Beredande af odlingslägenheter...........100

Odlingslägenheter å kronomark.........

Väghållningsbesväret ................

Skogsbeskattningen................101

Flottningsstadgan............

Öfriga framställningar...............105

XXX. Kungl. Majds befallningshafvande i Västerbottens län . . . 107

Förbud för bolag m. fl. att förvärfva fastighet......

Agostyckning..................109

Arrendelag...........

Förekommande af vanhäfd..........

Beredande af odlingslägenheter..........

Odlingslägenheter å kronomark...........112

Väghållningsbesväret...............Hg

Skogsbeskattningen. . . . . _j ........114

Flottningsstadgan............... . 115

Skiftesväsendet......

Skogsallmänningar in. in.......

Anslag och lån för dikning och nyodling .

Undervisning........

Vissa önskemål........ . .

Sid.

115

117

XXXI. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län . . .

Förhud för bolag in. fl. att förvärfva fastighet.....

Ägostyckning.................

Arrendelag. .................

Förekommande af vanhäfd............

Beredande af odlingslägenheter...........

Odlingslägenheter å kronomark..........

Väghållningsbesväret..............

Skogsbeskattningen...............

Flottningsstadgan ...............

Skiftesväsendet................

Skogsallmänningar in. m.............

Anslag och lån för dikning och nyodling.......

Undervisning.................

Vissa önskemål................

119

120
121
122
123

124

125

126

127

128

XXXII. Kammarkollegium..........

Ägostyckning...........

Jordafsöndring..........

Väghållningsbesväret........

Utdrag af kammarkollegii protokoll . . .

XXXIII. Landtmåteristyrelsen.........

Ägostyckning...........

Jordafsöndring..........

Beredande af odlingslägenheter.....

Skiftesväsendet...... . . . .

Skogsallmänningar m. m.......

Utdrag af landtmäteristyrelsens protokoll .

XXXIV. Landtbruksstyrelsen.........

Förekommande af vanhäfd......

Undervisning...........

Arrendelag. . ..........

XXXV. Kammarkollegium och Domänstyrelsen . .

Odlingslägenheter å kronomark . . . .

Skogsbeskattningen.........

Flottningsstadgan.........

Skogsallmänningar m. m.......

XXXVI—XXXVU. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .

Väghållningsbesväret........

Flottningsstadgan.........

130

144

153

156

161

164

167

186

195

199

205

207

208

210

220

233

237

240

244

VII

XXXVIIL Kammarrätten..................25q’

Skogsbeskattningen................

Utdrag af kammarrättens protokoll..........254

XXXIX. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Landtbruksstyrelsen. . 256

Anslag och lån för dikning och nyodling........,

XXXX. Statskontoret...................267

Anslag och lån för dikning och nyodling........

XXXXI. Domänstyrelsen..................272

Skogsbeskattningen................

Flottningsstadgan................ 274.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

I nådig remiss af den 21 december 1904 har Eders Kungl. Maj:t
anbefallt länsstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af
norrlandskommitténs dels framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen
dels förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar
af flottningsstadgan den 30 december 1880.

Hvad angår skogsbeskattningen, finner länsstyrelsen i likhet med
kommittén önskvärdt, att nuvarande bestämmelser härom kompletteras,
så att en mera effektiv beskattning af afkomsten från skog må
vinnas. Inom Stockholms län är emellertid denna fråga icke af sådan
betydelse, att anledning föreligger att, såsom kommittén föreslagit,
ordna densamma annat än i sammanhang med den förestående omorganisationen
af beskattningsvärdet i dess helhet.

Beträffande de af kommittén angifna speciella regler, som vid
frågans lösande borde följas, vill länsstyrelsen angående den ifrågasatta
uppdelningen af jordbruksfastighets taxeringsvärde å in- och afrösningsjord
framhålla, att eu sådan fördelning väl vore nödig endast i de fall,
där af kastningen från afrösningsj orden genom skogsfång eller dylikt
ägde en i förhållande till utbytet af inrösningsjorden afsevärd betydelse,
lör andra fastigheter än de af dylik natur synes nämligen eu sådan
fördelning skäligen ändamålslös; i hvarje fall skulle vinsten af densamma
icke på långt när motsvara den ökade tungan i taxeringsarbetet.
&

I öfrigt vill länsstyrelsen allenast i fråga om de i framställningen
förekommande uttalanden om vikten af skogsbeskattningens ordnande
jämväi i den riktning, att en större del af skatt för inkomst af skog
påföres i afverkningsorten, än hittills skett, erinra att det, åtminstone
i de fall, där rörelse omfattar skogsprodukter, afverkade på olika orter
eller annorstädes än å afverkningsorten förädlade, icke lärer vara möjligt
att angifva den vinstandel, som Karl anses falla å de olika beskattnings 1 -

Skogs beskattningen.

Flottnings stadgan.

orterna. Någon annan beskattningsform än en efter de afverkade
dimensionerna bestämd afgift för träd synes därföre svårligen kunna
tillämpas för skogsrörelses taxering i afverkningsorten.

Beträffande de föreslagna ändringarna i flottningsstadgan får länsstyrelsen,
som vid det förbållande, att flottning icke bedrifves inom
länet, saknar tillräcklig erfarenhet på detta område för att kunna ingå
på någon saklig pröfning af frågan, i underdånighet anmäla, att länsstyrelsen
icke finner anledning att göra någon erinran mot kommitténs
ifrågavarande förslag.

Stockholm å landskontoret den 29 augusti 1905.

Underdånigst:

Landshöfdingämbetet:

C. A. Wahlgren.

Daniel Ekelund.

II.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af den i nådig remiss den 21 december 1904 meddelade
befallning får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande härmed
afgifva underdånigt utlåtande öfver af kommittén för utredande af
frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», under 10) i dess
betänkande gjord framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen
samt under 11) i samma betänkande fram lagd t förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30
december 1880.

Hvad då först angår det af kommittén i anslutning till 1890 års
skattekommitté afgifna förslag till förändrade föreskrifter beträffande
beskattning af inkomst af skog, hvilket afser att å dylik inkomstbeskattning
tillämpa de grunder, som vid inkomsttaxering i allmänhet för
närvarande äro gällande, har befallningshafvanden funnit det vara ur
principiell synpunkt rättvisare än nu gällande bestämmelser i ämnet;
och då de invändningar, som kunna däremot anföras, icke böra få tillmätas
afgörande betydelse med hänsyn till de obestridliga fördelar,
som däraf kunna förväntas, får befallningshafvanden i underdånighet
tillstyrka, att denna framställning måtte vinna nådigt afseende.

Beträffande därefter förslaget till kungörelse angående ändring i
vissa delar af flottningsstadgan, får befallningshafvanden, som vid förslagets
granskning ej funnit anledning till anmärkning, i underdånighet
förorda detsammas antagande såsom lag.

Uppsala slott i landskansliet och landskontoret den 27 september 1905.

Underdånigst

BRÅKENHIELM.

Skogs beskattningen.

Flottning,sstaclgan.

Joll. Malmberg.

Knut Hamilton.

Skogs beskattningen.

Flottnings stadgan.

in.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t i nåder tillsatta kommittén för
utredande af frågan, »huruledes den sjalfägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas»,
den 27 oktober 1904 afgifvit underdånigt betänkande, samt Eders
Kungl. Maj:t den 21 december samma år infordrat Eders Kungl. Maj ds
befallningshafvandes underdåniga utlåtande öfver nämnda betänkande,
i hvad detsamma innefattade dels framställning angående nya grunder
för skögsbeskattningen och dels förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880, får landshöfdingeämbetet
härmed i detta ärende underdånigst anföra följande:

Beträffande förslaget om nya grunder för skögsbeskattningen förefaller
det landshöfdingeämbetet, som skulle kommittén väl motiverat
behofvet af ändrad lagstiftning i detta afseende; och som det framlagda
förslaget synes ägnadt att i väsentlig grad af hjälpa de framhållna
olägenheterna, har landshöfdingeämbetet för sin del intet att mot förslaget
i denna del erinra, äfven om landshöfdingeämbetet icke kan
undgå att finna, det förslagets tillämpning helt visst kommer att ställa
stora anspråk på vederbörande taxeringsmyndigheter.

Hvad därefter angår förslaget till ändringar i flottningsstadgan
har landshöfdingeämbetet, som inom Södermanlands län endast i ringa
grad haft anledning att tillämpa flottningsförfattningarna, funnit de
föreslagna ändringarna behöfliga och lämpliga.

Nyköping i landskansliet och landskontoret den 18 augusti 1905.

Underdånigst:

Landhöfdingämbetet:

Wilhelm Fcihlcrantz.

Edward Ahlner.

IV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande ä Östergötlands län.

Till Konungen.

Uti nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anmodats att afgifva underdånigt utlåtande öfver
den framställning rörande förändrade grunder för skogsbeskattningen.
som gjorts af kommittén för utredande af frågan, »huruledes den själfägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i
nämnda landsdelar befrämjas»; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till åtlydnad häraf i underdånighet anföra följande.

De nu gällande bestämmelserna rörande beskattning af skogsafkastning
hafva redan länge visat sig vara af mycket bristfällig natur,
i följd hvaraf förslag hafva upprepade gånger bragts å bane till undanrödjande
af bristfälligheterna i grunderna för taxeringen, men hittills
icke ledt till något resultat.

Det nu föreliggande förslaget hänför sig till det, som år 1891
framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén, och ehuru åtskilliga
erinringar framställts mot detta förslag, finner Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, förvissad om att de med detsamma förenade svårigheterna
skola visa sig vara i praktiken icke på något sätt oöfvervinnerliga,
ifrågavarande förslag äga obestridliga företräden framför nu gällande
bestämmelser.

På grund häraf får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
i yttranden den 28 maj och den 31 december 1894 uttalat sig för
frågans lösning i enahanda riktning, härmed i underdånighet tillstyrka,
att det af 1890 års kommitté framlagda förslaget måtte i hufvudsak
läggas till grund för nya bestämmelser rörande skogsbeskattningen.

Linköpings slott i landskontoret den 31 augusti 1905.

Underdånigst:

L. DOUGLAS.

Skogs beskattningen.

Johan Lindby.

Flottning sstadgan.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kungl.
Maj:t infordrat Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes underdåniga
utlåtande öfver kommitténs för utredande af frågan, »huruledes den
själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i
nämnda landsdelar befrämjas», förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880; och får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i anledning häraf i underdånighet
anföra följande:

Genom nämnda stadga har en laglig form gifvits åt den praxis,
som utvecklat sig vid tillämpningen af de knapphändiga bestämmelserna
i nådiga brefvet den 11 april 1811, och det är ju naturligt, att
under den långa tid, som förflutit, sedan stadgan den 1 maj 1881 trädde
i kraft, erfarenheten gifvit vid handen behofvet af ytterligare föreskrifter
till reglering af de vidt skilda intressen, som af flottningen
beröras; men, då flottningen redan är reglerad i så godt som alla de
större vattendragen i vårt land samt således endast smärre vattendrag
och bivattendrag till de större sakna allmänna flottleder, torde de nu
föreslagna ändringarne numera icke äga någon egentligen större praktisk
betydelse, om de än till större delen få anses lämpliga och undanrödja
en del ofullständigheter i stadgan.

Emellertid synes den i ^ 1 gifna bestämmelsen därom, att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande .»ofördröjligen» skall förordna om syn
å vattendrag, sedan skriftlig ansökan inkommit, något kategorisk. I
sådana län som Östergötland, där dylika frågor sällan förekomma, kan
rådrum vara behöfligt, så att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
må komma i tillfälle att förvissa sig om, att fullt lämpliga personer
förordnas såväl till förrättningsmän som särskildt till gode män, på
hvilkas redbarhet och sakkännedom synnerligen stor vikt ligger. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser därför lämpligt, att ordet »ofördröjligen»
utbytes mot något annat uttryck såsom till exempel »så
skyndsamt som möjligt» eller »så snart ske kan».

Jämväl hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tvekan om
behöfligheten att förordna sådant ombud, som omförmäles uti § 2 mom. 2
af stadgan för bevakande af jordbrukets intresse samt för att tillse,
att onödiga kostnader i öfrigt icke uppstå för flottledens anläggning.

Vederbörande jordägare torde numera, varnade af föregående
tiders erfarenhet, icke underlåta att vid flottningssynerna själfva bevaka
sina intressen, särskildt om dessa äro af större betydelse; och för öfrigt
bör man äga rätt att vänta, att såväl förrättningsmannen som godemännen
besitta det omdöme och de egenskaper i öfrigt, att de veta
förebygga de i berörda moment ifrågasatta oegentligheterna.

Af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande härofvan yttrat,
torde framgå, att ej heller någon ändring af § 4 mom. 4 bör ifrågakomma.

Mot de ifrågasatta ändringarna i öfrigt har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke någon anmärkning att framställa.

Linköpings slott i landskansliet den 17 augusti 1905.

Underdånigst:

På landshöfdingämbetets vägnar:

C. O. de Frese.

Johan Lindby.

YI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Skogs- Genom nådig remiss den 21 sistlidne december anmodad att af beskattningcn.

gifva underdånigt utlåtande öfver det af kommittén för utredande af
frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», afgifna betänkande,
i hvad detsamma rör den under 10) innefattade framställning angående
nya grunder för skogsbeskattningen, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet anföra följande:

De i hög grad tryckande skattebördorna samt det betydliga väghållningsbesväret
i Norrland och Dalarne, särskild! i de egentliga
skogssocknarne, torde till ej ringa del bero dels på den omständigheten,
att den därstädes befintliga skogen icke tillräckligt beskattas,
i synnerhet i fall afverkningsrätten till densamma är såld, dels ock
därpå, att den vid skogsafverkning uppkommande vinsten på grund
af nu gällande bestämmelser beskattas i förädlingsorten.

Äfven inom Jönköpings län innehåller ett stort antal socknar
hufvudsakligen skogbärande mark, hvarför äfven här i någon mån
framträda förhållanden, likartade med de i Norrland och Dalarne, men
synas de dock icke här påkalla så genomgående förändringar uti skogslagstiftningen
som de, hvilka kommittén föreslagit.

Vid fastställande af fastighets taxeringsvärde bör ju enligt gällande
bevillningsstadga hänsyn tagas till växande skog, och inkomst af skogen
skulle sålunda komma kommunerna i skatteafseende till godo, men här
inom länet möter vid tillämpningen af detta stadgande i viss mån
samma svårighet som i Norrland och Dalarne, i följd hvaraf beskattningsmyndigheterna
ofta äro mindre benägna att till deras fulla värde
upptaxera skogsegendomar och, hvad beträffar den afverkade skogen,
föres en stor mängd dylik skog från länets skogssocknar till större
industricentra för att förädlas eller till kuststäder såsom Halmstad,

Malmö, Oskarshamn in. fl. platser för att utskeppas, därvid afverkningsorten
icke erhåller någon andel af utskylderna för den af skogsrörelsen
erhållna vinsten, i annat fall än att virket därstädes undergått någon
form af förädling, åtminstone skrädning.

Emellertid torde här i underdånighet böra påpekas, att man vid
en jämförelse af de kommunala skattebördorna i skogssocknar och i
hufvudsakligen jordbruksidkande kommuner jämväl måste taga hänsyn
till den omständigheten, att skogsegendomar i motsats till andra jordbruksfastigheter,
såsom förut nämnts, ofta äro taxerade långt under
sitt fulla värde, samt att man icke däraf, att de kommunala utgifterna
per fyrk i många fall äro högre i skogssocknar än i andra kommuner,
obetingadt kan draga den slutsatsen, att kommunalutskylderna i förhållande
till egendomarnes verkliga värden äro högre i skogssocknarne.

Om man sålunda med skäl kan påstå, att den höga debiteringen
per fyrk af kommunalutskylder i skogssocknar delvis beror på fastigheternas
jämförelsevis låga taxeringsvärden, är det emellertid gifvet,
att dessa kommuner gå förlustiga om betydliga, dem med rätta tillkommande
skattebidrag till följd däraf, att den vid afverkning uppkommande
vinsten beskattas i förädlingsorten, äfvensom att detta missförhållande
med snaraste och utan afvaktan på andra sväfvande skattefrågors
lösning bör afhjälpas.

Hvad först beträffar kommitténs förslag, att vid taxering af jordbruksfastighet,
särskilda värden skola sättas å inrösnings- och afrösningsjord,
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att tillämpningen
af ett dylikt stadgande inom Jönköpings län skulle medföra icke så
ringa svårighet. Beträffande hemmanen här inom länet råder nämligen
i allmänhet det förhållandet, att dessas olika ägoslag äro spridda om
hvarandra, och det torde mera sällan vara fallet, att ett hemmans
inrösningsjord ligger i ett sammanhang för sig och afrösningsjorden i
ett sammanhängande område för sig. Tillämpningen af den föreslagna
bestämmelsen skulle sålunda, hvad beträffar Jönköpings län och antagligen
äfven en stor del af riket i öfrigt, utom möjligen i det egentliga
Norrland, förorsaka taxeringsmyndigheterna svårighet och tidsutdräkt
samt hos nämnda myndigheter förutsätta en mera ingående kännedom
om hemmanens ägor och beskaffenhet, än man rimligtvis kan begära.

Hvad härefter angår kommitténs förslag, att vid uppskattning af
staten tillhörigt skogsområde den växande skogens hela värde skulle
inbegripas, men att eljest vid bestämmande af fast egendoms taxeringsvärde
hänsyn tages till växande skog allenast i den mån, densamma

användes till husbehof, så måste Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande
ställa sig tveksam, huruvida ett dylikt stadgande vore fullt lämpligt
och rättvist. Det kan nämligen mot förslaget i denna del med skäl
erinras, att en sådan bestämmelse komme att allt för mycket gynna
den jord- och skogsägande landtbefolkningen på andra samhällsmedlemmars
och det allmännas bekostnad. Skogen är ju ett kapital, som,
bevaradt och vårdadt, förräntar sig och för livilket skatt bör erläggas
lika väl som för annat kapital. Farhågan att upptaxering af växande
skog skulle medföra allt för stor skogsafverkning, hvilken farhåga
utgör motivet för den föreslagna bestämmelsen rörande taxeringen af
fastigheter, kan ju icke förbises, men synes dock Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke utgöra tillräckligt skäl för denna undantagslagstiftning
till förmån för ägare af skogbärande mark, ty dels torde
öfverdrifven skogsafverkning bero icke så mycket på beskattningen
som fastmera på vinningslystnaden och trävaruindustriens alltmera
växande behof af skogsprodukter och dels torde skogen med en rationell
skötsel genom gallring och blädning, utan att raseras, i de flesta
fall lämna någon årlig afkastning. Det viktigaste skälet för det föreslagna
stadgandet torde emellertid vara olämpligheten att i de fall, då
afverkningsrätten till skogen är såld eller upplåten, belasta hemmanets
ägare med utskylder för skogen, men denna svårighet torde kunna
lösas på det sätt, att den upplåtna skogen taxeras såsom »annan»
fastighet, och att innehafvaren af afverkningsrätten påföres bevillning
för densamma.

Då enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande
nu gällande föreskrifter om fastighetstaxeringen kunna bibehållas med
den ändringen likvisst, att bevillningen för växande skog i hvarje fall
påföres ägaren af skogen eller innehafvaren af afverkningsrätten till
densamma, följer däraf, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke heller anser sig kunna tillstyrka de förändrade bestämmelser
rörande skogsbeskattningen, som kommittén i 3—6 punkterna af ifrågavarande
framställning föreslagit.

Beträffande inkomsttaxering af skogsrörelse är emellertid uppenbart,
att inkomst genom afkastning af skog bör beskattas till fulla
beloppet, såvida icke inkomsten kan anses vara tillräckligt beskattad
genom fastighetsbevillning, hvaraf följer, dels att själfva afverkningen
af skogsprodukter från egna skogar icke skulle beläggas med inkomstbevillning,
dels ock att vid beräkning af vinst för förädling af virke
från egna med äganderätt innehafda hemman eller från upplåtet skogsområde
trädens värde å rot borde afdragas.

Mot det föreliggande förslaget, att de af enskilda personer eller
bolag ägda eller disponerade skogar hufvudsakligen skulle beskattas
genom inkomstbevillning, torde ock kunna göras den anmärkningen,
att bidrag från skogsegendomarne till de kommunala utgifterna komme
att inflyta mycket ojämnt och helt och hållet bero på, huruvida afverkningar
företagas eller ej, under det att för den kommunala beskattningen
det är af största vikt, att inkomsterna blifva tämligen
lika år för år.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande öfvergår slutligen till
sista punkten i det föreliggande förslaget, nämligen den af kommittén
förordade principen, att taxering af inkomst af skogsrörelse skall ske
i den ort, där skogen är belägen.

På grund af nu gällande stadganden och praxis i taxeringsärenden
beskattas skogsrörelse endast undantagsvis i den ort, där skogen afverkats,
hvarigenom skogskommunerna beröfvas mycket ansenliga skattebidrag,
hvilka rättvisligen tillkomma dem. Bestämmelser, afsedda att
mera än hittills tillföra afverkningsorten bidrag till de kommunala
utgifterna, äro sålunda synnerligen önskvärda och af behofvet påkallade;
och håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före, att inkomst
af skogsbruk bör i förevarande afseende fördelas mellan afverkningsorten
och förädlingsorten uti en viss proportion, beroende på graden
af virkets förädling, hvarigenom högst väsentlig förbättring i många
skogssocknars kommunala ekonomi helt säkert skulle inträda.

På grund af hvad sålunda anförts anser sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande icke kunna i underdånighet tillstyrka någon annan
ändring i gällande stadganden rörande skogsbeskattningen, än att dels
innehafvare af afverkningsrätten till upplåtet skogsområde påföres bevillning
såsom för »annan» fastighet för områdets skog, dels och att
uttrycklig bestämmelse meddelas därom, att inkomst af trävarurörelse
till viss del beskattas i afverkningsorten.

Jönköping i landskontoret den 30 augusti 1905.

Underdånigst:
IIJ. PALMSTIERNA.

Carl Wickbom.

VII.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Flottning sstadgan.

Jämlikt nådig remissresolution den 21 december 1904 får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande härmed afgifva underdånigt yttrande
öfver den s. k. norrlandskommitténs förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880.

Beträffande § 1 synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att sökande, innan förordnande om syn meddelas, bör ställa säkerhet,
som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkännes, för synekostnaden,
hvilken i allmänhet uppgår till ett rätt ansenligt belopp.
Ställes ej dylik säkerhet, händer nämligen lätt, att svårighet sedermera
uppstår för synekostnadens utfående, eller åtminstone att syneförrättaren
får vänta en längre tid på godtgörelse för synen. Särskildt blir detta
fallet, om sökanden genom egendomsafträde eller eljest upphör att vara
intressent i företaget och ej verkställer sådan nedsättning af andel i
kostnaden för flottledens inrättande, som omförmäles i förslagets 5 §,
samt företaget därför ej kommer till utförande. Visserligen stadgas i
4 § 4 mom., att synekostnad skall af sökanden förskjutas, därest sådant
äskas, men förrättningsmannen torde ofta draga sig för en dylik begäran,
då han af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnats
att verkställa förrättningen och han i allmänhet ej har kännedom om
sökandens vederhäftighet och intresse för företaget, förr än han påbörjat
förrättningen. Att då inställa fortgången af synen, om ej förrättningskostnaden
genast erlägges, medför äfven olägenhet. Sedan synen afslutats,
måste förrättningsmannen enligt 4 § 3 mom. alltid inom viss tid utarbeta
utlåtande, protokoll och ritningar, ty eljest gör han sig skyldig till
tjänstefel. Han kan därföre ej någon längre tid uppskjuta sistnämnda
arbete, i afvaktan på att kostnaden därför blir erlagd i förskott, om
han efter synen fordrat detta.

Behofvet af det af kommittén föreslagna tillägget till mom. 2 af
liottningsstadgans 8 § har äfven framträdt inom detta län, och Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande har därför allt skäl att tillstyrka
detsamma.

I 5, 10 och 22 §§ har föreslagits, att Eders Knngl. Maj:ts befallningshafvande
skall i där omnämnda fall låta kungörelser intagas i tidningarna
och länskungörelserna. Tvekan kan uppstå, huruvida dessa kungörelser
skola i sista hand betalas af staten eller af sökanden, därest uttryckligt
stadgande därom ej meddelas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställer därföre, att bestämmelse i detta hänseende måtte utfärdas.

I öfrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något
att i underdånighet erinra mot det uppgjorda förslaget.

Jönköping i landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

HJ. PALMSTIERNA.

J. TV. Spens.

Skogs beskattningen.

vin.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kungl. Maj:ts nådiga befallning i remiss
på den så kallade norrlandskommitténs underdåniga betänkande, hvad
angår däruti innefattad framställning angående reformering af skogsbeskattningen,
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende
afgifva följande underdåniga utlåtande.

Lika med kommittén är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
af den åsikten, att vederbörande skogskommuner i följd af gällande
skattebestämmelser och utbildad praxis vid dessa bestämmelsers tillämpning
i verkligheten icke komma i åtnjutande af det kommunala skattebidrag
från skogarne, som borde åtfölja desammas afverkning. Det
är äfvenledes uppenbart, att för de trakter af vårt land, där skogen
utgör fastigheternas förnämsta värde och inkomstkälla, och där kommunerna
äro hänvisade att från fastigheterna täcka sina största skattebehof,
frågan om ett riktigt ordnande af skogsbeskattningen måste
vara af synnerlig vikt och betydelse. Huruvida likväl den ifrågaställda
skattereformen kan vara lämpad att utan samtidig ändring af därmed
närstående bestämmelser i beskattningslagarne, särskild! dem hvilka
angå beskattning af fast egendoms afkastning öfver hufvud, nu för riket
i dess helhet införas, är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
i tillfälle att af den uti betänkandet lämnade utredning tillförlitligen
bedöma, om ock å andra sidan däraf vill framgå, att för de norrländska
länen särskildt gällande förhållanden göra en ändring i förslagets
syfte ju förr dess hellre synnerligen önskvärd.

Då emellertid en allmän omgestaltning af det nuvarande beskattningssystemet
torde vara snart förestående, lärer den väckta frågan
äfven för nämnda landsdelars vidkommande fördelaktigast lösas såsom
ett led i det nya systemet.

^ld angifna förhållanden anser sig Eders Kung! Maj:ts befallning-saflande
sakna tillräckligt gdtiga skäl att vare sig såsom undantagslagstiftning
för Norrland eller såsom afseende hela riket till den underdåniga
ansökningen tillstyrka nådigt bifall.

Växjö i landskontoret den 26 augusti 1905.

Underdånigst:

Ch. E. von OELREICH.

Ernst AM.

Flottning 8-stadgan.

IX.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Med föranledande af nådig befallning i remiss af den 21 december
sistlidet år får länsstyrelsen härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver
det af så kallade norrlandskommittén under 11) afgifna förslag till
kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30
december 1880.

Ehuru några missförhållanden af den omfattning och beskaffenhet,
som af kommitterade antydas, icke gjort sig här i länet gällande vid
flottningsförfattningarnes tillämpning, finner sig länsstyrelsen i allt fall
böra tillstyrka de af kommitterade ifrågasatta ändringar i flottningsstadgan,
helst dessa ändringsförslag synas väl ägnade att främja, det
såväl allmän som enskild rätt under proceduren vid flottleds inrättande
behörigen tillvaratagas.

Yäxjö i landskansliet den 27 april 1905.

Underdånigst:

På Landshöfdinge-Ämbetets vägnar:

Frithiof Ohlsson.

Ernst Agnér.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december nästlidet år bär Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande fått sig anbefalldt att afgifva underdånigt
utlåtande öfver den så kallade norrlandskommitténs förslag dels
angående nya grunder för skogsbeskattningen och dels till kungörelse
angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december
1880; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till åtlydnad
häraf i underdånighet anföra följande.

Hvad först vidkommer förslaget om nya grunder för skogsbeskatt -ningen får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst framhålla,
att erfarenheten jämväl i detta län gifvit vid handen, att det
nuvarande sättet för beskattning af skogsafkastning icke är tillfredsställande.
Det har nämligen visat sig möta stora praktiska svårigheter
att bestämma taxeringsvärdet å en fastighet med rika skogstillgångar
fullt rättvist i förhållande till värdet å andra jordbruksfastigheter, i
följd hvaraf å skogsegendomar i allmänhet blifvit satt betydligt lägre
taxeringsvärde än med fullt beaktande af deras skogstillgångar bort
bestämmas.

Förändring af lagstiftningen härutinnan finner Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande således af behofvet påkallad, och därest det icke
skulle anses lämpligt att på en gång öfvergå till beskattning af afl inkomst
af fast egendom genom inkomstbevillning, får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande för sin del förorda kommitterades förslag,
som synes erbjuda en god lösning af frågan.

Emot kommitténs förslag till kungörelse angående ändring i vissa
delar af gällande flottningsstadga har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke något att erinra.

Kalmar i landskontoret den 30 augusti 1905.

Underdånigst.

Å Landshöfdingämbetets vägnar:

Axel Bökelund. J. E. Lagström.

Skogsbo
sltattniB gen.

Flottnings stadgan.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december sistlidna år anbefalld att
afgifva underdånigt utlåtande öfver framställningar och förslag, hvilka
af kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas, underdånigst afgifvits beträffande dels nya grunder för
skogsbeskattningen, dels ändring i vissa delar af flottningsstadgan den
30 december 1880, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
anföra följande:

kattnmgen. spai] Yp[ taxering af jordbruksegendom värdet föreslås och bestämmas
med ledning af, bland annat, tillhörande skogsmark, hvarvid särskilt
föreskrifvits, att behörigt afseende bör fästas vid skogens beskaffenhet.
Vid bestämmande af fastighetsvärdet bör sålunda tagas i betraktande
icke blott skogens areal utan äfven dess beskaffenhet. Hvarje närmare
bestämmelse om sättet för skogens uppskattning saknas likväl. Man
kan ej gärna för denna lägga till grund skogens afkastning, ty i sådant
fall skulle skogen och därmed äfven fastigheten blifva högre beskattad,
därest större afverkning därå företages, än om afverkning sker i mindre
skala, och sådant vore uppenbart orimligt. Lika litet kan skogen uppskattas
till det kapitalvärde, som densamma skulle betinga, därest den
blefve i sin helhet a.fverkad.

Ett förtydligande huru härmed bör förfaras synes blifva än mera
nödvändigt, därest kommitténs förslag, att vid taxering särskilda värden
böra sättas å inrösningsjorden och afrösningsjorden, skulle vinna bifall.
Ett sådant särskiljande af taxeringsvärdena skulle emellertid vara förenadt
med så stort besvär och vara så tidsödande, att taxeringsförrättningarna
ej skulle hinna att i rätt tid afslutas, och kan därför Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del icke förorda förslaget

Enligt § 1 af gällande instruktion för taxeringsmvndigheterna

härom, åtminstone hvad angår detta län, med dess många små jordbruksfastigheter,
hvilkas söndei’delande i än mindre brukningsdelar
alltjämt pågår.

Däremot har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något
att erinra mot bifall till kommitténs öfriga förslag beträffande skogsbeskattningen.

Enär här i länet icke finnas några vattendrag, som äro tjänliga
för begagnande till timmerflottning, och någon dylik flottning därför
aldrig här förekommer, har Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
icke något att anföra beträffande de föreslagna ändringarna i flottningsstadgan.

Visby å landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

AUGUST WALL.

Oscar Mehn. K. R Lundblad.

Flottnings stadgan.

Skogs beskattningen.

xn.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Såsom infordradt underdånigt utlåtande öfver vissa delar af det
betänkande, som afgifvits af kommittén för utredande af frågan, >. huruledes
den sjaftågande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling
i nämnda landsdelar befrämjas», får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anföra följande:

10:e. Nya yr under för shogsbeshattningen.

Ehuru antagande af kommitténs förslag, att afkastning af skogskulle
i regel beskattas genom inkomstbevillning, torde komma att i
åtskilliga hänseenden medföra olägenheter och svårigheter, anser Eders
Kungl. Maj :ts befallningshafvande likväl, vid öfvervägande af de skäl,
som tala för och emot förslaget, detsamma vara att föredraga framför
nu gällande stadgande!!.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan emellertid ej biträda
kommitténs förslag hvad angår bestämmelsen, att vid taxering af jordbruksfastighet
särskilda värden skulle åsättas inrösnings- och afrösningsjorden.

Enligt § 1 af instruktionen för taxeringsmyndigheterna skall i

värdet af jordbruksegendom ingå jämväl därtill hörande särskilda förmåner
såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats och fiske, hvilka dock
uppenbarligen måste uppskattas efter andra grunder än den egendomen
tillhörande åker, äng, samt skogs- och betesmark, hvadan vida större
anledning förefinnes att, om sådant eljest anses lämpligt, särskilda
taxeringsvärden åsättas sådana förmåner. För taxeringsmånnen blef\e
det emellertid i hvarje fall regel att vid taxering åt olika delar af en
jordbruksfastighet fortfarande nödgas anlita olika beräkningsgrunder.

Därest, såsom kommittén föreslagit, vid bestämmande af fast
egendoms taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till af kastningen af växande

skog allenast i den man, densamma erfordras till husbehof, synes den
enda giltiga grunden till föreskrift om inrösnings- och afrösning^]ordens
särskiljande, att vid fastighetstaxeringen skogstillgången hittills lämnats
obeaktad, komma att undanröjas. En sådan föreskrift skulle ej heller
vara ägnad att åstadkomma en noggrannare fastighetstaxering eller
lämna någon grund för bedömande af ståndskogens kostnad och värde.

För taxeringsmännen skulle det blifva eu vansklig och mödosam
uppgift att bestämma särskilda värden å inrösnings- och afrösningsjorden.
De kunna visserligen äga kännedom om ungefärliga värdet af
eu jordbruksegendom i dess helhet, men fördelningen af detta värde
torde i de bestå fall blifva alldeles godtycklig. Köpeafhandlingar, åtminstone
i södra och mellersta delarne af riket, pläga ej innehålla
särskilda köpeskillingar för inrösnings- och afrösningsjord en, och äfven
om så skulle vara fallet hvad angår de skogbärande trakterna i Noitla-nd,
finge taxeringsmännen därom ej någon kännedom, enär domarne
ej, enligt § 14 i bevillningsförordningen, hafva skyldighet att i sina
uppgifter till taxeringen verkställa anteckningar om tilläfventyrs bestämda
köpebelopp för skilda delar af försålda fastigheter.

00 § skiftesstadgan innehåller visserligen bestämmelser om hvad
med inrösnings- och afrösningsjord skall förstås, men taxeringsmännen
hafva ej tillgäng till några skifteshandlingar och för öfrigt undergå
egendomarna under tidernas lopp genom odling eller eljest sådana förändringar,
att äfven skifteshandlingarna äro mindre tillförlitliga vid
bestämmande af gränserna mellan inrösnings- och afrösningsjorden; och
på hvad sätt skulle taxeringsmännen bereda sig kännedom härom, då
i många fall ej ens ägaren själf torde kunna lämna erforderliga upplysningar
om arealen af inrösnings- och afrösningsj orden samt deras
särskilda värden?

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får sålunda afstyrka förslaget,
att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden åsättas
inrösnings- och afrösningsjorden.

1 öfrigt har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej något att
erinra mot hvad kommittén i denna punkt föreslagit.

ll:e. I ''lottn ingsförfattn ingå ro a.

Inom detta län förekommer, enligt hvad Eders Kungl. Maj:ts Fiottningsbefallningshafvande
inhämtat, flottning af virke allenast i Listerby å stadgan.
genom Listersjöarne till Johannishus såg, i Ronneby ä från Hjorthålan
till Värperyds trämassefabrik samt i det vattendrag, som bildas af sjön
Raslången m. fl. sjöar, Alltidshultsån och sjön Halen. Flottningen i

dessa vattendrag bedrifves ej i någon större omfattning, ocli framställning
om deras upplåtande till allmän flottled har ej heller visat sig
erforderlig. Beträffande den förstnämnda flottleden har innehafva,ren
åt Johannis hus'' fideikommiss genom särskilda kontrakt med vederbörande
jordägare förvärfvat sig rätt till för flottningen behöflig uppdämning.
För flottningen från Hjorthålan till Värperyd äro ej andra villkor
gällande än att den. som verkställer flottningen, ersätter strandägare
för den skada, som kan uppkomma å växande gröda, med belopp,
hvarom öfverenskommelse för hvar särskild gång träffas. För flottningen
från sjön Baslången m. fl. sjöar äro ej några särskilda villkor
eller överenskommelser gällande.

Då de af kommittén föreslagna ändringar i flottningsstadgan synas
vara väl grundade, får Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande emellertid
tillstyrka förslaget i denna del.

Karlskrona å landskontoret den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

A. WACHTMEIStER.

Albert Lilja.

XIII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 liar det blifvit Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förelagdt att afgifva underdånigt utlåtande
öfver norrlandskommitténs betänkande och förslag den 27
oktober 1904, i hvad samma betänkande och förslag uti 10:de punkten
afser framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen, och
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därvid underdånigst andraga:

De af kommitterade föreslagna grunder för skogsbeskattningen
hafva förut varit framställda af de särskilda kommittéer, som åren
1891 och 1894 afgifvit förslag till ändrade grunder för, bland annat,
skogsbeskattningen, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har
-senast den 21 september 1894 afgifvit underdånigt utlåtande i frågan,
•därvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funnit sig icke kunna
tillstyrka förslaget.

De skäl emot ändring i grunderna för skogsbeskattningen, som
•då anförts, torde enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening
ännu vara gällande, och hvad kommittén till stöd för förslaget nu
hufvudsakligen anfört, att nämligen utdebiteringen af kommunalutskylder
i norrländska länen är högre för fyrk än i riket i öfrig!,
torde möjligen kunna bero därpå, att jordbruksfastigheterna i norrländska
länen icke äro med inberäknande af skogstillgången uppskattade
till sitt verkliga värde, ett förhållande, hvarom dock Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke kan uttala någon mening. Om vid
bestämmande af fast egendoms taxeringsvärde hänsyn skulle tagas till
afkastningen af växande skog endast i den mån, densamma användes
till husbehof, skulle för den kommunala beskattningen undandragas
den säkra årliga tillgång, som härflyter häraf, att i taxeringsvärdet inbegripes
äfven värdet af skog utöfver husbehof. Väl skulle vid de tillfällen,
skogsafverkning företages och inkomsten däraf särskild! påföres
bevillning, för kommunalbeskattnyagen yppas en tillfällig tillgång, som

Skogs beskattningen.

efter slutad utverkning konnne att upphöra; och då sålunda enligt
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes mening af förslagets genomförande
skulle uppkomma eu icke eftersträfvansvärd ovisshet om beloppet
af de skattebidrag, som kunna vara att tillgå för de kommunala
behofven, finner Eders Kungl. Majds befallningshafvande den föreslagna
ändringen af grunderna för skogsbeskattningen icke vara för kommunerna
förmånlig, så länge nuvarande samband mellan bevillning och
kommunalutskylder äger bestånd.

Kristianstads landskontor den 21 augusti 1905.

Underdånigst

Landshöfdingämbetet.

TV. Andersson.

Emil Vilner.

XIV.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december
1904 anbefallt Eders Kungl. • Maj:ts befallningshafvande att afgifva
underdånigt utlåtande öfver, jämte annat, ett uti den så kallade Norrlandskommitténs
underdåniga betänkande afgifvet förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december
1880, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i sådant hänseende,
med tillkännagifvande, att icke något vattendrag här i länet blifvit
upplåtet till allmän flottled, underdånigst anföra, att Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke har något att erinra mot berörda
förslag.

Kristianstads landskansli den 12 oktober 1905.

Underdånigst.
Landshöfdingämbetet:

TU. Andersson.

W. Ehreriborg.

Flottnings stadgan.

Skogsbo
sk attnin g <

XV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Till K onungen.

Genom nådig remiss den 21 december sistlidet år har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande anbefallts att afgifva underdånigt
utlåtande öfver kommitterades »för utredande af frågan, huruledes den
sjbifogande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i
nämnda landsdelar befrämjas» betänkande, såvidt det innefattar dels
framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen och dels
förslag angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30
december 1880; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dessa
ämnen i underdånighet anföra följande.

Framställningen angående nya grunder för skogsbeskattningen
innefattar förslag, i syfte att afkastning af skog icke skall, såsom nu,
beskattas uteslutande genom fastighetstaxering utan blifva föremål för
inkomstbevinning, i den mån skogen användes annorledes än till husbehof.
De förhållanden inom norrländska länen, som påkallat kommitterades
berörda framställning, äga icke motsvarighet här i länet.
Emellertid är det utan tvifvel sant, att det ställer sig svårt, för att
icke säga omöjligt, att genom fastighetstaxeringen rätt beskatta afkastningen
af skog, men denna svårighet lärer förefinnas jämväl i fråga
om annan afkomst af jordbruksfastighet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillåter sig i sådant afseende exempelvis erinra, hurusom
högt uppdrifven trädgårdsodling å jord kan lämna en betydande afkomst,
som med nu gällande bestämmelser icke kan för beskattning
åtkomma^. I sådana fall lärer nämligen taxeringsvärdet å jorden icke
rimligen kunna uppdrifvas i förhållande till deu inkomst, som en driftig
och affärsskicklig trädgårdsodlare under gynnsamma konjunkturer kan
taga ur jorden. Det samma gäller om flere slags binäringar till jordbruket,
hvilka för närvarande beskattas uteslutande genom fastighetstaxeringen.
En reglering af fastighetsbeskattningen i dess helhet synes
alltså vara af beliofvet påkallad, och Eders Kungl. Maj:ts befallnings -

hafvande anser sig under sådana förhållanden icke kunna i underdånighet
tillstyrka eu partiell ändring, som endast med svårighet låter
sig förenas med nu gällande principer i fråga om beskattning af fast
egendom. För öfrigt har förslag i den riktning, kommitterade åsyftat,
redan under år 1891 förelegat i utarbetadt skick till Eders Kling!.
jVIaj:ts nådiga pröfning, utan att Eders Kungl. Maj:t funnit förslaget
böra föranleda vidare åtgärd.

Beträffande förslaget angående ändringar i flottningsstadgan, så
saknar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på grund af detta läns
naturbeskaffenhet, all erfarenhet angående denna stadgas verkningar
och är således ej i tillfälle att afgifva något på erfarenheten grnndadt
uttalande angående behöfhgheten af ändringar i densamma eller om
lämpligheten af dem, som föreslagits. Men såvidt det varit möjligt
att utan ledning af de rön, som tillämpning af en lag lämnar, yttra
sig i ämnet, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej funnit anledning
att mot de föreslagna ändringarne göra någon underdånig
erinran.

Malmö i landskansliet och landskontoret den 25 augusti 1905.

Underdånigst.

G. TORNERHJELM.

Flottnings stadgan.

Fritz TIallberg.

G. V. Eiserman.

Skogs be

skattning en.

XVI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig befallning uti remissresolutionen den 21 december
nästlidet år bar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva
underdånigt utlåtande öfver det underdåniga betänkande, som kommittén
för utredande af frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas
, eller den s. k. norrlandskommittén afgifvit angående särskild!
nya grunder för skogsbeskattningen och förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar af fiottningsstadgan den 30 december 1880; och
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till åtlydnad däraf härvid
i dessa ämnen i underdånighet anföra följande.

Kommitterade hafva med de af dem föreslagna åtgärderna, hvad
skogsbeskattningen angår, velat uppnå vissa lättnader i skattetungan
för den jordbrukande befolkningen i skogskommuner; och hafva de
tänkt sig vinna detta syfte hufvudsakligen på två vägar, nämligen dels
genom ändring i sättet för skogens uppskattning, dels genom ändrade
bestämmelser om orten för beskattning af skogens afkastning.

1 förra afseendet hafva framhållits tvenne principer, som torde
vid tillämpningen, såsom nedan skall visas, medföra ganska betänkliga
följder. Den ena principen är, att skogen uppskattas olika, om den
linnes i statens eller i enskilds ägo, och den andra, att inkomst genom
afkastning af skog, som är i enskilds ägo, förutom sådan afkastning,
som är att hänföra till husbehofvet, beskattas genom inkomstbevillning.

Beträffande först det förhållande, att blott staten tillhörigt skogsområde
bör uppskattas med hänsyn till den växande skogens hela
värde, men ej den enskildes, bryter sådant den i gällande bevillningsförordning
fastslagna grundsatsen, att »fast egendom skall uppskattas
till sitt verkliga värde .

En följd af denna rubbning skulle blifva, att en fastighets taxeringsvärde
icke koimne att motsvara det värde, som fastigheten betingade
vid en försäljning, då gifvetvis en säljare eller en köpare bedömer fastighetens
värde i möjligaste mån efter verkliga förhållanden och således
tager hänsyn till värdet af växande skog äfven i fråga om afsalu. För
taxeringsmyndigheterna blefve då än svårare än hvad nu är fallet att
träffa riktiga taxeringsvärden å fast egendom. Vidare koimne gifvetvis
ett taxeringsvärde, som kanske väsentligen understege köpeskillingen,
att menligt inverka på jordägarens kreditförhållanden och därigenom
mången gång vålla svårigheter för denne att rätt sköta sin jord. Detta
åter skulle måhända framkalla ett behof att afvinna skogen vid visst
tillfälle största möjliga afkastning och förty föranleda till skogens
sköfling, något som gifvetvis bör undvikas.

Den andra principen, eller att beskatta viss afkastning af skogen
genom inkomstbevillning, torde räkna sin tillkomst från en önskan att.
då skogen vid en afverkning lämnar en bestämd inkomst, denna varder
fullt beskattad. Berörda önskemål, om än berättigad!, torde dock icke
böra vinnas på det af kommitterade föreslagna sättet.

Vill man företaga en noggrann undersökning rörande skogsuppskattningen,
skall man finna att, när verkliga värdet vare sig vid försäljning
eller vid beskattning efter nu gällande bevillningsstadga bestämmes,
detta erhålles, hvad den växande skogen beträffar, icke med hänsyn
till den vinst, skogen skulle lämna, om afverkning af densamma företoges
just då försäljningen eller uppskattningen sker, utan efter en
beräkning i allmänhet af hvad skogen utan att sköflas bör kunna lämna
till såväl husbehofvet som äfven i viss mån afsalu ■ eller med hänsyn till
en ordnad skogshushållning. Detta förklarar också det förhållande, som
vid skogsförsäljningar för afverkning i regel kan iakttagas, eller att
försäljningspriset vida öfverstiger det värde, man vid beskattning satt
å den sålda växande skogen på det område, därifrån försäljningen skett.

Här finnes alltså ett öfverskott af afkastning, som förut icke
träffats af någon som helst beskattning.

Detta öfverskott af afkastning — som uppkommer vid skogens
afverkning helt eller delvis, och som taxeringsmyndigheterna utan svårighet
torde kunna utröna vid jämförelse mellan värdet af den afverkade
skogen å rot vid afverkningstiden å ena sidan samt det å skogen
satta taxeringsvärdet efter frånräkning af själfva jordvärdet och värdet
å den möjligen kvarstående skogen enligt de vanliga grunderna för
beskattning å andra sidan — lämpar sig enligt Eders Kung]. Maj:ts
befallningshafvandes åsikt mycket väl för beskattning genom inkomst -

bevillning såsom varande en inkomst, som man kan säga afvinnes
skogen vid ett visst tillfälle, och hvars storlek beror på då gällande
konjunkturer.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser således, att ändring
i nu gällande grunder för sättet af beskattning utaf fast egendom icke
bör — utom möjligen i sammanhang med fullständig omarbetning af
bevillningsförordningen — vidtagas i vidsträcktare mån, än att förutberörda
öfverskott må blifva föremål för beskattning genom inkomstbevillning,
som då bör erläggas af den eller dem, som erhålla öfverskottet
ifråga, samt att såsom en följd däraf i 2 § af instruktionen
för taxeringsmyndigheterna må intagas såsom skäl för ändring uti
fastighetstaxeringen under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna
fastighetstaxeringar äfven det fallet, att växande skog afverlcats,
för såvidt taxeringsmyndigheterna med hänsyn till förutvarande taxeringsvärde
anse minskning böra äga rum, därvid emellertid denna minskning
icke får öfverstiga det värde, som den afverkade skogen enligt
de vanliga grunderna för beskattning haft före afverkningen.

För belysande af förestående må anföras ett exempel: en skogsareal
är åsatt ett taxeringsvärde af 10,000 kronor; en afverkning till
vissa dimensioner sker, därvid det afverkade befinnes hafva ett värde
af 6,000 kronor. Fråndrages nu från värdet 10,000 kronor dels jordvärdet
5,000 kronor och dels värdet å kvarvarande skog, allt beräknadt
enligt de vanliga grunderna för beskattning, 3,000 kronor eller således
tillhopa 8,000 kronor, sä erhålles den afverkade skogens förut beskattade
värde eller 2.000 kronor; öfverskottet, som bör bevillningstaxeras,
utgör alltså 4,000 kronor och det värde, hvarmed fastigheten må minskas.
2,000 kronor.

Ofvan angifna inkomstbeskattning bör gifvetvis äga rum i den
kommun, där skogen är belägen.

Härmed är Eders Kungl. Majrts befallningshafvande inne på behandlingen
af den andra utaf kommittén föreslagna utvägen eller att genom
ändrade bestämmelser om orten för beskattning af skogens afkastning
söka vinna lättnad för befolkningen i skogskommuner beträffande dess
kommunala skatter, Indika skatters storlek skulle minskas, om till kommunen
lades ytterligare skatteföremål.

Detta spörsmål är delvis redan besvaradt genom förslaget, att
öfverskottet af inkomst vid skogsafverkning bör beskattas i den ort.
där skogen är belägen.

Emellertid kan ifrågasättas, om ej äfven en del af den vinst, som
uppkommer vid skogsprodukters förädling, bör äfven i det fall. att för -

ädlingsrörelsen ej drifves i den ort, där skogsafverkningen ägt rum,
beskattas i nämnda ort, i motsats till hvad för närvarande i detta hänseende
plägar ske eller att hela förädlingsvinsten upptages till beskattning
inom den kommun, där förädlingsrörelsen drifves, med undantag
i vissa fall allenast för en mindre del, som då beskattas å ort, hvarifrån
rörelsen ledes och hvarest till affären hörande räkenskaper föras
eller styrelsen, om rörelsen innehafves af bolag, har sitt sate.

Det är uppenbart, att förädlingsvinsten är något helt annat än
förut omförmälda öfverskott af afkastning vid skogsafverkning och
således ej beröres af beskattningen af detta öfverskott, hvilken beskattning
endast träffar skogsvärdet å rot vid den tidpunkt, då skogen tillgod
ogöres.

Frågan om förädlingsvinst rättvisligen må beskattas till någon
del inom afverkningsort, då denna icke sammanfaller med orten, där
förädlingsrörelsen bedrifves, beror således uppå, huruvida uti samma
vinst ingår något moment — utöfver det redan beskattade värdet af
skogen å rot — som kan blifva föremål för beskattning. Man kan i
detta fall ställa sig tveksam, men förmenar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att det i förädlingsrörelsen ingående arbete, som försiggår
vid skogens afverkning (timmerdrifning eller dylikt) och dess forslande
från afverkningsstället till flottled eller annat ställe för vidare
tillgodogörande, är eu så viktig och betydelsefull gren af själfva förädlingsrörelsen,
att den bör betinga rätt för afverkningsorten att få
del i beskattningen af förädlingsvinsten. Äger till exempel i en kommun
rum afverkning, därmed tusentals arbetare sysselsättas en längre
tid, torde billighet och rättvisa kräfva, att en sådan kommun, hvars
invånare mången gång af de vid afverkningen sysselsatta arbetarne
måste utstå ej obetydligt obehag, för att ej säga kostnad, såsom för
polisbevakning in. in., får del i beskattningen utaf inkomsten från skogsprodukternas
tillgodogörande i deras helhet.

Huru stor del af denna beskattning, som bör uppföras i afverkningsorten,
torde kunna bestämmas med ledning af de öfver förädlingsrörelsen
förda räkenskaper och sättas i förhållande till öfrigt arbete,
som nedlägges å produkten, innan vinsten erhålles.

Noggranna föreskrifter i detta hänseende torde dock böra införas
i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, på det att olika förfaringssätt
vid beskattningen inom de olika kommunerna må undvikas, hvarjämte
i bevillningsstadgan äfven torde böra meddelas särskilda föreskrifter
för den, som drifver förädlingsrörelse af ifrågavarande beskaf -

Flottning sxtadgan.

fenliet, att till taxeringsmyndigheterna lämna sådana uppgifter, att
beskattning i ofvan antydda riktning må kunna ske.

Hvad härefter vidkommer det af kommitterade afgifna förslag till
kungörelse angående ändring i vissa delar åt flottningsstadgan den 30
december 1880, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke någon
annan erinran att emot samma förslag framställa, än att stadgandet i
2^2 inom. därom, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall
förordna lämplig person att till skyddande af den jordägande ortsbefolkningens
intressen öfvervaka, dels att flottleden så inrättas, att
jordbruket däraf icke lider oskäligt intrång, dels ock att enligt 9 §
utgående ersättning icke sättes till oskäligt belopp eller annan obehörig
kostnad för anläggningen uppstår, icke synes Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande af behofvet vara påkalladt.

I motiveringen framhålla kommitterade, att det sålunda ifrågasätta
stadgandet innehåller en viktig nyhet och eu af det föreliggande
förslagets liufvudpunkter, samt redogöra närmare för hvilken uppgift
det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ombud skulle
hafva att fullgöra, I denna redogörelse betonas, bland annat, att ombudet
icke Unge betraktas såsom något allmänt ombud i egentligmening
och ännu mindre såsom ombud för enskilda personer, utan att
ombudet närmast vore att betrakta såsom ett officiellt rättegångsbiträde,
som vid alla de tillfällen, då sättet för flottledens anläggning behandlades,
kunde fästa såväl parternas som syneförrättarnes och Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes uppmärksamhet på hvad som kunde vara
att iakttaga till skyddande af den jordbrukande ortsbefolkningens intressen.

Då det emellertid icke lärer kunna förnekas, att jordbrukarne
sjelf va äro med förhållandena på orten bäst förtrogna och ingalunda
sakna förmåga att personligen eller genom lagligen befullmäktigade
ombud bevaka sina egna och sin orts intressen, synes en sådan nyhet
som att en myndighet, opåkallad, skulle förordna ombud eller rättegångsbiträde
för att bevaka en ortsbefolknings intressen icke böra upphöjas
till lag.

Frågorna vid ett vattendrags upplåtande till allmän flottled skulle,
genom ett dylikt stadgandes tillämpning, utan tvifvel komma att ån
ytterligare invecklas, helst i det fall — hvithet mycket väl kan tänkas
förekomma — att det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade
ombudet under förhandlingarne förfäktade en mening och jordägarne
själfva eller deras i behörig ordning valda ombud förfäktade
en motsatt mening.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, att andra momentet i § 2 af kommitterades
förslag måtte utgå och tredje momentet af samma paragraf
erhålla den förändrade lydelse, som i följd af andra momentets uteslutande
påkallas.

Halmstads slott i landskansliet och landskontoret den 21 augusti

1905.

Underdånigst:

A. ASKER.

Carl Hafström.

H. M. Spens.

Skogs beskattningen.

XVII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig föreskrift i remiss den 21 december 1904 åligger
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt
utlåtande öfver en af »kommittén för utredande af frågan, huruledes
den sjåtagande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och
Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling
i nämnda landsdelar befrämjas», gjord framställning angående nya
grunder för skogsbeskattningen; och får i anledning häraf Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande underdånigst anföra, att inom detta lån frågor
om skogsbeskattning endast undantagsvis förekomma samt att, ehuru
några sådana olägenheter, som de kommittén afser att genom sm
framställning undanröja, icke för detta läns vidkommande torde kunna
påvisas, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock icke finner något
att erinra mot, att skogsbeskattningsfrågan löses i den af kommittén
angifna riktning.

Göteborg i landskontoret den 31 juli 1905.

Underdånigst

GUST. LAGERBRING.

Otto Graffman.

XVIII.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

På grund af nådig befallning i remiss den 21 sistlidne december
åligger det länsstyrelsen, som, jämlikt nådig föreskrift i samma remiss,
uti underdånigt utlåtande den 31 nästlidne juli yttrat sig öfver den
så kallade norrlandskommitténs i afgifvet betänkande under 10)
gjorda framställning angående nya grunder för skogsbeskattningen, att
afgifva underdånigt utlåtande äfven i anledning af det i nämnda betänkande
under 11) innefattade förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880; och får
fördenskull landshöfdingeämbetet i sådant afseende i underdånighet
anföra,

att landshöfdingeämbetet, som, då flottning i endast ringa omfattning
förekommer i detta län, icke är i tillfälle att med någon
större grad af insikt och erfarenhet bedöma det föreliggande förslagets
innebörd, vid den granskning af förslaget, som likväl företagits, funnit
anledning att erinra, dels huruvida icke, därest det föreslagna tillägget till
5 § i flottningsstadgan om skyldighet försökande af vattendrags upplåtande
till allmän flottled att ställa viss säkerhet för anläggningens fullbordan
komme till stånd, tidpunkten för säkerhetens ställande skäligen skulle
kunna framflyttas, till dess beslutet om flottledens reglering blifvit
meddeladt och vunnit laga kraft, och huruvida icke kronan såsom
sådan sökande må kunna befrias från berörda skyldighet, och dels att
ett tillägg synes erforderligt till den föreslagna ändringen af 8 § 2
mom. i det hänseende, att, enär det ju skulle kunna inträffa att, då
vattendrag, som är under anläggning till allmän flottled, upplåtes till
interimsflottning, större eller mindre del af de nya byggnader, som för
flottleden skola inrättas, är färdig och flottningen således äfven af
dessa byggnader drager nytta, den tillfälliga afgälden för interimsflottningen
synes böra bestämmas icke blott med hänsyn till de byggnader.
som enligt 9 § skola inlösas åt flottleden, utan äfven med af -

Flottnings stadgan.

seende på den nytta, fiottningen tillskyndas genom de redan utfärda
nya arbetena, hvilka, likasåväl som de gamla, blifva utsätta för nötning
och åverkan af flottgodset.

Göteborg i landskansli den 26 augusti 1905.

II. N. Lundin.

Underdånigst

Landshöfdingämbetet

Ernst Thor in.

XIX.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Älfsborgs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss den 21 december 1904 bär landshöfdingämbetet
att afgifva underdånigt utlåtande öfver den s. k. norrlandskommitténs
förslag dels angående nya grunder för skogsbeskattningen
samt dels om ändring i vissa delar af flottningsstadgan.

I förstnämnda hänseende har kommittén upptagit det af 1890 b fkog?''
års skattekommitté härutinnan gjorda förslaget, hvaröfver länsstyrelsen ^

redan den 8 september 1891 afgifvit utlåtande. Afkastning af skog
anser landshöfdingämbetet emellertid höra genom inkomstbevillning
beskattas endast i det fall, att sådant visar sig af praktiska skäl synnerligen
nödigt. I dylik händelse synes det ifrågavarande förslaget vara att
föredraga framför de flerahanda andra förslag, som i sådant syfte blifvit
på senare tider väckta. Landshöfdingämbetet befarar dock, att förslaget,
därest det antages, kommer att i tillämpningen medföra stora
svårigheter och förvecklingar.

Mot de föreslagna förändringarne i flottningsstadgan, hvilka FioUnmgaföreträdesvis
torde vara behöfliga för de norrländska, mera storslagna stad«anförhållandena,
har landshöfdingämbetet icke att framställa någon
erinran.

Vänersborg i landskansli den 27 oktober 1905.

Underdånigst

På landshöfdingämbetets vägnar.

Mats Zachrison.

O. Wibom.

Skogs beskattningen.

xx.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Enligt remissresolution den 21 december sistlidet år åligger det
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län att afgifva
underdånigt utlåtande öfver de af den så kallade norrlandskommittén
uti betänkande den 27 oktober 1904 föreslagna »nya grunder för
skogsbeskattning».

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu fullgör denna
nådiga befallning, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst
erinra, att omförmälda nya grunder öfverensstämma med det
förslag, som särskilde kommitterade uti betänkande den 1 maj 1891
afgifvit. Öfver detta förslag afgaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den 11 påföljande juli underdånigt utlåtande, hvaruti Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förmälde sig instämma uti hvad
kommitterades flertal yttrat och föreslagit beträffande beskattning af
inkomst från afkastning af skog, med erinran allenast, att hvad som
anförts (sid. 43 i ? nämnda! betänkande) rörande statens skogar syntes
äga tillämplighet jämväl i fråga om menigheter tillhöriga allmänningsskogar.
Den tryckta samlingen af alla utlåtandena öfver kommitténs
betänkande gifver vid handen, att elfva andra länsstyrelser i hufvudsak
delat den åsikt, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillåtit
sig uttala; och som de af öfriga länsstyrelser och Eders Kungl. Maj:ts
och rikets kammarrätt framställda betänkligheter och invändningar
icke rubbat denna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt, anser
sig Eders Kungl.1 Maj:ts befallningshafvande böra fortfarande i underdånighet
förorda, att ifrågavarande af norrlandskommittén föreslagna
nya grunder för skogsbeskattning må i hufvudsak tjäna till ledning
vid affattande af förändrade bestämmelser i detta ämne.

Mariestad i landskontoret den 10 juni 1905.

Underdånigst
C. A. SJÖCRONA.

C. A. Tengbom.

XXI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län har
enligt remissresolution den 21 december 1904 undfått nådig befallning
att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af den så kallade norrlandskommittén
afgifna förslag »angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan
den 30 december 1880».

Efter granskning af detta författningsförslag får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande nu fullgöra berörda nådiga befallning samt
därvid underdånigst tillkännagifva, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke funnit något väsentligt att erinra mot samma förslag.

Mariestad i landska-nsliet den 10 juni 1905.

Underdånigst
C. A. SJÖCKONA.

Ludv. Almqvist.

Flottnings stadgan.

Skogsbi1
skattning en.

XXII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den ''21 december nästlidet år har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län anbefallts afgifva
underdånigt utlåtande öfver den s. k. norrlandskommitténs framställda
förslag angående nya grunder för skogsbeskattningen äfvensom förslagtill
kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den
30 december 1880; och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
sådant afseende underdånigst anföra följande.

För afhjälpande af de missförhållanden i fråga om skogsbeskattningen,
som enligt kommitterades mening gjorde sig gällande, särskilt
inom Norrland och Dalarne, hafva kommitterade uttalat sin anslutningtill
det förslag, som år 1891 framlagts af den år 1890 tillsatta skattekommittén,
hvars utlåtande rörande skogsbeskattningen blifvit i nu
föreliggande ämne återupptaget. Uti sitt öfver 1891 års kommittéförslag
den 30 september samma år afgifna utlåtande anförde emellertid
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att dessa förslag skulle i väsentliga
delar blifva ytterst svåra om icke ogörliga att tillämpa, därvid,
bland annat, framhållits de svårigheter, som mången gång skulle uppstå
såväl vid frågan om inrösnings- och afrösningsjordens taxerande särskildt
för sig som vid bedömandet af huru stor del af befintlig skog, som
kunde anses utgöra hvarje hemmans eller brukningsdels husbehof af
skog. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde därför, att
skog, hvaröfver jordägaren hade fri dispositionsrätt, borde i sin helhet
ingå i fastighetens taxeringsvärde och åsättas fastighetsbevillning, hvaremot
all skogsrörelse å annans mark i enlighet med den praxis, som
i allmänhet gjorde sig gällande, borde beskattas genom inkomstbevillning.
I afseende å taxeringsorten uttalades tillika, att icke allenast
inkomsten genom försäljning af skog eller genom virkesfångst från eget
område lämpligen borde beskattas å ort, där skogen vore belägen, i
enlighet med kommitténs förslag, utan äfven att den inkomst, som

härledde sig såväl från försäljning af å annans mark afverkad skog som
från virkesfångst för egen förädlingsrörelse medelst afverkning å annans
därtill upplåtna mark, borde beskattas ä afverkningsorten. Den orättvisa,
som i följd af hittills gällande stadgande i fråga om beskattningsorten
drabbat kommunerna, synnerligen inom de norrländska länen, och hvarigenom
kommunerna gått miste om betydande inkomster för sina kommunala
behof, vore därför alltför uppenbar för att icke påkalla eu
ändring i lagstiftningen.

Hvad sålunda tillförene anförts finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sig allt fortfarande böra vidhålla samt i nu föreliggande
ärende åberopa, men anser sig därvid dock böra tillägga, att förhållandena
inom Värmlands län icke, efter hittills vunnen erfarenhet, varit sådana,
att kommunernas intressen kunde sägas i någon anmärkningsvärd grad
lilifvit förbisedda. Vare sig i fråga om inkomstens fördelning mellan
afverkningsorten och den plats, där skogsprodukterna vidare förädlats,
eller i fråga om det sätt, hvarpå skogsegendomar taxerats, har inom
detta län anledning till anmärkningar förekommit, och särskildt beträffande
fastighetstaxeringen anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sig böra framhålla, att vid sist hållna omtaxering af fast
egendom skogsfastigheter inom detta län taxerats synnerligen högt, då
såsom grund för taxeringsvärdets bestämmande i allmänhet lagts skogens
försäljningsvärde efter befintliga virkesmassan.

Hvad därefter angår kommitténs förslag till ändring i vissa delar
af flottningsstadgan den 30 december 1880, synas flertalet af härutinnan
framlagda bestämmelser välbetänkta och nyttiga. Hit böra, enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, hänföras de bestämmelser,
som föreslagits i syfte att förekomma ett obehörigt fördröjande af flottleds
färdigställande, liksom särskildt de föreslagna bestämmelserna för
beredande af ökad kontroll öfver flottningsförenings verksamhet och
större tillgodoseende af de flottande mindre virkesägarnes intressen.
Jämväl de ifrågasatta tilläggen till 8 § i flottningsstadgan finner Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ändamålsenliga; och anser sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillika böra förorda förslaget om vissa
meddelandens intagande i ortstidning och utsättande af bötespåföljd för
flottning utan tillstånd i flottled, som ännu icke upplåtits till allmänt
begagnande. Nedsättningen af den ränta, som må flottledsanordnare
tillerkännas å anläggningskapital, synes jämväl befogad.

Däremot finner sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
obetingadt kunna biträda kommitténs uttalanden angående behofvet af
sadant allmänt ombud, hvarom förmäles i 2 § 2 inom. flottningsstadgan

Flottnings stadgan.

enligt kommitténs förslag. Erfarenheten inom detta län tiar nämligen
gifvit vid lianden, att i allmänhet — åtminstone under senare år —
den jordägande befolkningen väl vetat att vid flottleds inrättande bevaka
sina intressen, i följd hvaraf härstädes icke kan sägas hafva gjort
sig gällande något behof af det ifrågasatta allmänna ombudet, hvars
ställning för öfrigt säkerligen skulle blifva ganska sväfvande.

Än mera tveksam ställer sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
till kommitténs förslag, att sökande af rätt att anordna allmän
flottled i vattendrag skulle inom i förslaget närmare angifven tid
göra nedsättning af bio af den beräknade kostnaden för flottledens iordningsställande,
äfvensom om det nedsatta beloppets förverkande, därest
företaget icke inom vederbörlig tid bragtes till fullbordan. Genom
föreskrifter härom skulle nämligen, enligt Eders Kungl. Maj:ts befall -ningshafvandes förmenande, mången sökande afskräckas från det ändock
i mångt och mycket vanskliga, alltid besvärliga företaget att igångsätta
en allmän flottled, under det att icke allt för stränga bestämmelser
synas böra uppställas, då det gäller främja ett så allmänt intresse, som
åstadkommandet af en allmän flottled väl alltid får anses vara. I händelse
af förslagets antagande lär emellertid äfven böra inrymmas ett
stadgande därom, att, därest kronan, såsom någon gång varit fallet,
skulle uppträda såsom sökande, skyldighet att ställa borgen icke föreligger.

Äfven mot kommitténs förslag i fråga om sättet för bestämmande
af värdet å undervattensprängning och annat dylikt arbete, som före
vattendrags inrättande till allmän flottled befinnes vara i vattendraget
verkställdt och kan tjäna till nytta för flottleden, hyser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vissa betänkligheter, då det rätt ofta torde
möta svårigheter att med behörigen verificerade räkenskaper visa sådant
arbetes värde och det vid uppskattningen häraf mindre bör vara fråga
om kostnaden för arbetet vid dess utförande än det verkliga värdet
vid den tidpunkt, då flottleden kommer till stånd.

Då kommittén för sitt arbete haft att följa ett bestämdt ledmotiv,
lärer det vara naturligt, att kommittén vid afgifvande af sitt förslag i
främsta rummet beaktat hvad som synts främja det speciella syfte, för
hvilket kommittén blifvit tillsatt. Härifrån torde ock det föreliggande
förslaget böra ses. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning
vore det emellertid önskligt, att flottningsstadgan med ledning
af de erfarenheter, som vunnits under stadgans snart 25-åriga tillämpning,
underkasta dos en mera omfattande revision. Sålunda hafva exempelvis
i ett flertal hänseenden inträdt förändrade förhållanden efter stadgans
tillkomst, hvaribland må framhållas, att den gröfre, mera fullmogna

skogen i regel blifvit afverkad ocli flottgodset i vattendragen till väsentligare
delar numera utgöres af mindre stycken, såsom props, pappersved,
kolved och dylikt. Dessa virkesslag torde i hufvudsak erbjuda samma
grad af svårighet vid flottning, och fördelningen af flottningskostnaden
mellan dem skall sålunda, åtminstone enligt flottningsstadgans ordalydelse,
ske på motsvarande sätt. Härigenom fördyras och försvåras
emellertid framkomsten i allmän flottled af mindre värdefullt virke. Eu
ändring härutinnan synes vara af verkligt behof påkallad.

Karlstad i landskontoret den 19 augusti 1905.

Underdånigst

Landshöfdinge-Ämbetet,

Ture Broström. Georg Samuelson.

Skogs beskattningen.

XXIII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december
1904 anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva
underdånigt utlåtande öfver dels de uti det af »kommittén för utredande
af frågan, huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och
jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», afgifna underdåniga
betänkande under 10) innefattade framställningar, angående nya
grunder för skogsbeskattningen, dels ock det i samma betänkande
under 11) innefattade förslag till kungörelse angående ändring i vissa
delar af flottningsstadgan den 30 december 1880, så får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i sådant hänseende i underdånighet anföra
följande.

Hvad först angår kommitténs förslag rörande nya grunder för
skogsbeskattningen, så öfverensstämmer detta i hufvudsak med det
förslag, som framlades i det af särskilda kommitterade den 1 maj 1891
afgifna betänkande med förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning.
Detta förslag blef skarpt kritiseradt af flertalet utaf Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfvensom af Eders Kungl. Maj:ts och
rikets kammarrätt samt föranledde ej till något resultat.

Yäl är det sant, att oegentlighet^" kunna förefinnas i fråga om
skogsbeskattning och att det kunde vara önskligt att skogens värde
och den inkomst, som af skogen erhålles, i högre grad beskattades än
hvad som nu är fallet, liksom ock att vederbörande kommuner, inom
hvilka skogsafverkning bedrifves, blefve bättre tillgodosedda i fråga
om beskattningen af skogen, men det framställda förslaget innebär,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, ej någon
lycklig lösning af denna fråga.

I detta afseende får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i

underdånighet åberopa sitt den 12 september 1891 öfver sistnämnda
kommittés betänkande afgifna yttrande.

Eders^ Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför i underdånighet
afstyrka nådigt bifall till hvad nu föreslagits i fråga om nya grunder
för skogsbeskattning. 3 ö

Beträffande härefter förslaget till ändringar i flottningsstadgan
framhåller kommittén att orsaken till förslaget är den, att klagomål
mlupit därom, att sågverksbolagen skulle i åtskilliga hänseende^ begagnat
sig af det stora inflytande, de äga öfver flottningsväsendet. för
att obehörigen gynna sig själfva på de skogsägande böndernas bekostnad.

Inom detta län hafva dylika klagomål ej försports, och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande saknar hvarje anledning att antaga
det flottningsstadgan blifvit inom länet så använd och tillämpad, som
af kommittén i betänkandet omförmäles. Då det emellertid låter tänka
S1g,. de nuvarande stadgandena kunna missbrukas, så torde eu
revision af flottningsstadgan höra vidtagas.

Edeis Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill därför genomgå förslaget
paragraf efter paragraf.

I 1 § har kommittén inflikat ordet »ofördröjligen». Ehuru det
torde vara obehöflig! att genom insättandet af ett sådant ord söka
påskynda Eders Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvandes åtgärder
samt tillägget, således är onödigt, vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
dock ej motsätta sig att i paragrafen intages en sådan bestämmelse,
som visar, att synen skall hållas så fort som möjligt.
n.. fördröjligen» är emellertid ett olämpligt valdt ord, ty därmed måste
förstås att synen skall genast hållas, oafsedt om årstiden och andra
örh altan den lägga absolut hinder i vägen därför. Bestämmelsen kommer
för öfrig! äfven i strid mot 3 § i stadgan, som föreskrifver, att synen
skall verkställas å tjänlig årstid.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill därför i underdånighet
hemställa, att det måtte i denna paragraf stadgas, att Eders Kungl
Maj:ts befallningshafvande skall tillse, att synen hålles »så fort ske kan
och lämplig årstid är för handen».

" § ^ inom. innehaller, pa sätt kommittén säger, en viktig nyhet
nämligen den, att en särskild person skall förordnas att vid fråga om
flottleds inrättande bevaka den jordägande ortsbefolkningens intresse,
oc kommittén förklarar denna nyhet vara en af förslagets kufvudpunkter.
I)et må ju vara, att en dylik person, som kommittén föresiar,
kali, om han är tillräckligt kvalificerad, understundom göra nytta
men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställer sig dock mycket

Flottnings stadgan.

tveksam, huruvida det är lämpligt att en dylik person ovillkorligen
förordnas. Han skall ju, såsom kommittén säger, vara ett officiellt
rättegångsombud, som får laglig rätt och skyldighet att föra talan för
i flottningsföretaget intresserade jordbrukande personer. Desse blifva
således lagligen påtvingade ett ombud, som de ej påkallat och kanske
ej ens vilja hafva, och detta ombud får dessutom laglig rätt att framställa
yrkanden med mera, som de, såsom hans principaler, kanske ej
alls vilja hafva framställda. Detta är en nyhet på det processuella
området och eu nyhet af den beskaffenhet, att dess värde kan dragas
i tvifvelsmål.

Ehuru Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande är öfvertygad om,
att de af Eders Kungi. Maj ds befallningshafvande utsedde synemännen
skola lämna fullkomlig trygghet för att alla frågor blifva vid synen
fullt opartiskt utredda, samt på grund af vunnen erfarenhet håller före,
att den jordägande ortsbefolkningen i de flesta fall numera mycket
väl förstår att själf taga vara på sina intressen, vill Eders Kungl.
Maj ds befallningshafvande dock ej fullkomligt afstyrka nådigt bifall
till att ett dylikt ombud förordnas, utan vill Eders Kungl. Maj ds
befallningshafvande föreslå den ändringen att, då den jordägande, i
flottningsföretag intresserade befolkningen därom gör framställning,
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande får rätt förordna en dylik
person att föra den talan, som af kommittén föreslagits.

I 3 § föreslås, att synen skall vara verkställd inom ett år, efter
det förordnandet meddelats. Då ett förordnande i regel lämnas omedelbart
efter ansökningen och ansökningen kan inkomma på en sådan tid
af året, att synen, som bör verkställas å tjänlig årstid, ej kan med
den föreslagna tidsbegränsningen medhinnas under sådan årstid, får
Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande hemställa, att bestämmelsen
ifråga ändras så, att Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande må äga
att bestämma tiden för syneförrättningens afsilande, dock att synen
alltid skall vara verkställd senast inom utgången af det kalenderår,
som följer på det, hvarunder förordnandet lämnats.

I öfrigt har Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ej något att
erinra mot hvad kommittén i denna paragraf föreslagit.

Emot ändringsförslagen i § 4 vill Eders Kungl. Majds befallningshafvande
endast erinra, att det torde kunna med skäl ifrågasättas,
huruvida, därest, på sätt kommittén föreslagit, ombud enligt 2 § 2
mom. ovillkorligen skall förordnas, sökanden i första hand och därefter
flottleden skall vidkännas kostnaden för ombudet. Ej heller torde
skäligen kunna stadgas, att jordägarne skola bekosta ett ej af dem

påkallan ombud vid förrättningen. Blir däremot, på sätt Eders Kung!
Maj ds befallningshafvande hemställt, ombud förordnadt endast efter
framställning af jordägarne, kali det med fog sägas, att jordägarne,
hvars intresse ombudet skall bevaka, böra vidkännas kostnaden för
ombudet, men, då ett sådant ombud får anses hafva därjämte fått ett
officiellt uppdrag att i statens intresse skydda den jordägande befolkningen
mot de stora bolagen, synes det vara riktigast att ersättning
åt honom ut gånge af statsmedel.

Visserligen lär det föreskrifna tillägget i 5 § försvåra inrättande
af flottled, men de af kommittén anförda skäl för detsamma äro sådana,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra förorda
bifall till förslaget.

Då tillstånd lämnas till interimsflottning, har Eders Kungl. Maj.ds
befallningshafvande i detta län alltid fastställt afgifter för flottningen.
Eders Kungl. Majds befallningshafvande har därför ej något att erinra
mot, att uttrycklig föreskrift härom intages i 8 §.

Eders Kungl. Majds befallningshafvande har ej heller något att
erinra mot, att i 9 § räntan bestämmes till högst sex procent.''

Beträffande det i 10 § föreslagna tillägget, att beslutad ändring
i reglemente ej blir gällande utan Eders Kungl. Maj ds befallningshafvandes
fastställelse, så torde det ej vara något att erinra mot att
denna föreskrift flyttas från 14 paragrafen till denna paragraf.

IJäremot synas bindande skäl ej vara anförda för den mening,
att ett flottningsreglemente mer än andra af Eders Kungl. Majds
befallningshafvande fastställda reglementen för ekonomisk verksamhet
ovillkorligen kräfver att hvart femte år undergå en förnyad profning
Däremot synes det lämpligt, att Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
må kunna, därest reglementet visar sig ej tillräckligt tillgodose allas
intressen, på framställning af person, hvars intresse af flottningen
beröres, och efter vederbörandes hörande underkasta reglementet förnyad
pröfning.

Emot förslaget att utbyta ordet strandägare mot ordet jordägare
har Eders Kungl. Majds befallningshafvande ej något att erinra. Likaledes
har Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ej något att erinra
mot det föreslagna tillägget i 13 paragrafen.

Beträffande de nya bestämmelserna i 14 § så torde mot dessa ej
vara något väsentligt att erinra liksom ej heller mot den i 21 § föreslagna
straffpåföljden.

De i 22 § föreslagna tilläggen kunna vid första påseende synas
hårda och obilliga. Dock torde de ej afskräcka någon, därest ett

större och allmännare flottningsbeliof förefinnes. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande anser sig därför kunna i underdånighet förorda
bifall till berörda bestämmelser.

Ifall Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag om borttagande
af bestämmelser om ovillkorlig revision hvart femte år af
flottningsreglemente godkännes, bortfaller naturligtvis sista momentet
i de föreslagna öfvergångsstadgandena.

Örebro slott i landskansli den 29 augusti 1905.

Underdånigst
TH. NORDSTRÖM.

G. Bergström.

XXIV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län.

Till Konungen.

Sedan genom nådig remiss Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anbefallts afgifva underdånigt utlåtande öfver det i den s. k. norrlandskommitténs
underdåniga betänkande af den 27 oktober 1904 under
10:de punkten framställda förslag angående nya grunder för skogsbeskattningen,
får Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande till åtlydnad
häraf i underdånighet anföra följande.

I motiven till nu förevarande och det enahanda förslag i samma
ämne, som af särskilda kommitterade för afgifvande af förslag till
vissa ändringar i gällande bevillningsförordning den 1 maj 1891 afgifvits,
och hvartill det här framlagda förslaget i hufvudsak ansluter sig*
framhålles såsom stöd för en förändring af nu gällande föreskriften°i
fråga om beskattning af jordbruksfastighet, bland annat, hurusom dessa
bestämmelser vid tillämpningen visat sig otillfredsställande, i det att
å sådan fastighet förefintlig skogstillgång icke erhållit vederbörligt
inflytande vid åsättande af fastighetens taxeringsvärde, vare sig i följd
af svårighet för taxeringsmyndigheterna att rätt bedöma skogens värde
eller af hänsyii till obilligheten häraf att i de fall, där afverkningsrätten
till skogen varit upplåten åt annan person, belasta fastighetens
ägare jämväl med den bevillning, som kunde anses motsvara denna
del af fastigheten. Med allt erkännande af de svårigheter, som mota
för en rätt tillämpning af bevillningsförordningens föreskrifter rörande
skogsegendomars beskattning, synes det dock vara tvifvelaktigt, huruvida
den här förordade formen för jordbruksfastighets taxering kan
anses innebära större betingelser för att göra denna beskattning mera
effektiv. Om redan nu erfarenheten visar, huru vanskligt det är att
finna någorlunda tillförlitliga grunder för beräknande af den beskattningsbara
vinst, en trävarurörelse i större skala lämnar, därest, såsom
val ofta är fallet, företedda räkenskaper icke kunna anses innefatta
tillräcklig eller nöjaktig utredning därom, så torde taxeringsmyndigheternas
arbete i detta afseende blifva än besvärligare och till resultatet
ovissare, för den händelse, såsom förslaget innebär, inkomstbeskattningen
skulle utsträckas att gälla all skogsafkastning utöfver husbehofvet; och

Skogs beskattningen.

hvad beträffar skogsförsäljning i mindre omfattning torde det ej, äfven
med största uppmärksamhet kunna undvikas, att denna i många fall
icke blir af taxeringsmyndigheterna känd och därigenom undandrages
beskattning. Då taxeringen af skogsegendom komme att blifva beroende
af skogens tillgodogörande, skulle härigenom vidare lätteligen
inträffa, att af två hvarandra närbelägna och i öfrigt likartade egendomar
den ena, där skogsafverkning mera regelbundet bedrefves, komme
att underkastas inkomstbeskattning, under det för den andra, dalskogen
år ifrån år besparades, sådan beskattning måhända för lång tid
icke skulle komma att utgöras, hvilket förhållande skulle föranleda eu
oberäknelig ojämnhet i fastighetstaxeringen å landet. Med den i kommitterades
förslag förordade anordningen, att eu fastighets skogsafkastning
skulle till taxering upptagas i den ort, där skogen vore
belägen, skulle ock säkerligen följa afsevärda praktiska svårigheter för
taxeringsmyndigheterna, enär dessa i alla de fall, då en sågverksägare
för egen förädlingsrörelse å egna skogar bedrefve utverkning, skulle
nödgas för erhållande af en norm för taxeringen i de särskilda afverkningsorterna
uppdela kostnaderna för rörelsens olika grenar, utdrifning,
flottning, sågning in. in., hvilket utan tvifvel ock skulle föranleda
mycket olika beräkningsgrunder och hafva till följd en mängd tvister
rörande taxeringens fördelning mellan de kommuner, som däraf berördes.

Enligt Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning torde
därför något företräde icke kunna tillmätas det af kommitterade föi -ordade sättet för skogsbeskattning framför de hufvudgrunder för denna
beskattning, som innefattas i bevillningsförordningen.

De af kommitterade och jämväl tillförene ofta framhållna önskemålen
af dels större effektivitet i fråga om taxering af jordbruksfastighet
och dels tillförsäkrande åt kommunerna af större skattebidrag,,
än hittills, från därinom belägna skogsegendomar synas också, äfven
med bibehållande af dessa hufvudgrunder, kunna i väsentlig man tillgodoses,
om, såsom i ofvannämnda 1891 års kommittébetänkande af
kommitterades ordförande föreslagits, i bevillningsförordningen infördes
stadgande, att vid fastighetstaxering inrösnings- och afrösnmgsjorden
skall hvar för sig beskattas, och därjämte gåfves bestämmelser i syfte
af fastighetsbevillningens fördelning mellan fastighetens ägare och innehafvaren
af afverkningsrätt till därå befintlig skog.

Västerås slott i landskontoret den 14 juni 1905.

Underdånigst:

CLAES WERSÄLL.

Olof Åkerren.

XXV.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län.

Till Konungen.

Efter läsning af särskilda kommitterades afgifna förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30
december 1880, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, till följd
af nådig remiss den 21 december 1904, såsom anbefalldt utlåtande i
underdånighet anmäla, att ändringsförslaget enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes uppfattning synes vara ägnadt att främja minoritetens
i en flottningsförening rätt, att bereda större inflytande åt jordoch
strandägare samt ändtligen att bringa flottningsrörelsen under
offentlig kontroll; hvadan och då någon anmärkning icke mot förslaget
förekommit. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrker dess
godkännande.

Västerås slott i landskansliet den 20 juni 1905.

Underdånigst
Landshöfdingämbetet:

Tf er man Uddén.

Olof Akerrén.

Flottnings stadgan.

XXVI.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december
1904 anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt
utlåtande beträffande de i den s. k. norrlandskommitténs betänkande
innefattade förslag och framställningar, med undantag af de
under 2) och 3) upptagna förslag dels till lag, innefattande vissa bestämmelser
om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands.
Västerbottens och Norrbottens län, dels ock till lag angående
inskränkning i vissa fall af rätten att verkställa ägostyckning, får
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande härmed i underdånighet anföra
följande beträffande de särskilda förslagen:

Föfiud för I. Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

inlag m. fl. för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom.

Sedan den af Eders Kungl. Maj:t tillsatta kommitté för afgifvande
af förslag till åtgärder, hvarigenom den jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas, i
underdånig skrifvelse den 28 november 1901 hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t måtte för 1902 års riksdag framlägga ett af kommittén uppgjordt
förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom, samt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande genom nådig remiss den 23 nästpåföljde
december fått sig anbefalldt att däröfver afgifva underdånigt utlåtande,
afgaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 18 januari 1902 sådant
utlåtande. I detta anförde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
bland annat, följande'':

»I den motivering, som kommittén åberopar såsom stöd för sitt
förevarande lagförslag, har kommittén anfört, att för kommittén oafvisligen
framställt sig, att on af de hufvudsakligaste förutsättningarna
för att kunna öka och stärka den jordbrukande befolkningen inom

Norrland och Dalarne vore, att bolagens förvärf af hemman icke fortginge
på sätt och i den omfattning, som hitintills ägt rum.»

»Den statistik, kommittén åberopar, föranleder Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att instämma i denna kommitténs uppfattning. Till
frågans ytterligare utredning har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
införskaffat uppgifter angående taxeringsvärdet för åren 189G—1901 såväl
ä sågverksaktiebolagens jordbruksfastigheter som ock å all jordbruksfastighet
inom de delar af länet, som skulle af lagen beröras. Af dessa
uppgifter framgår hufvudsakligen, att, under det taxeringsvärdet å samtliga
jordbruksfastigheter ökats från 51,322,700 kronor år 1896 till
67,552,600 kronor år 1901 eller med 31,6 1 procent, taxeringsvärdet å
sågverksaktiebolagens jordbruksfastigheter under samma tid ökats från
9,382,160 kronor till 16,733,200 kronor eller med icke mindre än 78,:; 5
procent. Den ökning i taxeringsvärdet å bolagens jordbruksfastigheter,
som sålunda ägt rum, torde väl i någon mån bero, förutom på eu
allmän höjning af fastighetsvärdet, jämväl på den omständigheten, att
bolagens från hemman afsöndrade skogsfastigheter numera påföras
särskildt taxeringsvärde. Men oafsedt dessa förhållanden torde af utredningen
kunna med säkerhet dragas den slutsats, att bolagens fastiglietsförvärf
under nämnda år i betydlig grad ökats, och att bolag för närvarande
tillhandlat sig hemman inom provinsen i den omfattning, att
det själfägande bondeståndet, som måste betraktas såsom statens styrka
och den lugna utvecklingens värn, blifvit så trängdt åt sidan, att det
måste vara i statens sanna intresse, att allt göres för att hindra ett
vidare fortgående på en väg, som kan leda till verklig nationell våda.»

»Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning ligger
jämväl i sakens egen natur, att bolag eller förening för ekonomisk verksamhet,
som drifver sågverksrörelse, hvilken ju är den art af associationer,
som här väsentligen afses, måste rikta sin uppmärksamhet hufvudsakligen
på skogen med åsidosättande af det egentliga hemmansbruket,
som sålunda till följd af förhållandenas egen makt icke kan påräkna
det intresse, som detsamma ur statsekonomislc synpunkt förtjänar. I
det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i anslutning till sina nu
angifna uppfattningar med bestämdhet uttalar sig för, att en inskränkning
göres i bolagens rätt till liemmansförvärf, vill Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande tillika ''förklara, att den till fullo inser den stora
betydelsen, industrien äger för Dalarne med dess oerhörda skogstillgångar
samt vikten af den arbetsförtjänst, som genom skogens tillgodogörande
tillföres en befolkning, som i allmänhet för sin ekonomiska existens
är hänvisad att vid sidan af jordbruket anlita andra förvarfskällor.»

»Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande är följaktligen af den
åsikt, att man i fråga om bolags eller förenings rätt att förvärfva
fastighet å landet i här ifrågavarande delar af Dalarne icke bör och
icke får gå längre, än som för afvärjande af den jordbruket hotande
sociala och ekonomiska fara är nödvändigt samt med industriens bestånd
och utveckling förenligt.»

»Ett sådant sakens läge anser Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande
vara möjligt att uppnå genom en lagstiftning, som går ut på
att förbjuda bolag eller förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva
till hemman hörande inägojord samt så stor del af den till
hemman hörande skogsmark, som erfordras icke blott för hemmanets
husbehof utan jämväl såsom ekonomiskt stöd för att hemmanet lämpligen
må kunna såsom jordbruksfastighet fortbestå. Däremot skulle
bolag eller sådan förening äfvensom annan vederbörande vara tillåtet
att förvärfva återstående del af den till hemmanet hörande skogsmark.»

Det lagförslag till förvärfsförbud, som af kommittén nu afgifvits,
grundar sig fullständigt på de principer, som af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i dess angifna utlåtande af den 18 januari 11)02
uttalats. Mot detta kommitténs förslag har emellertid med styrka
anmärkts, att ett kringgående af lagen med lätthet möjliggjordes därigenom,
att bolagen och föreningarna såsom sina ställföreträdare använde
enskilda personer såsom fastighetsinköpare i bolagens eller föreningarnes
ställe. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill icke
förneka, att detta är en svaghet i förslaget, men tror dock icke, att
denna anmärkning är af afgörande betydelse, tv inköp af fastighet i
annans namn är en affär af den riskabla karaktär, att bolagen och
föreningarna icke i någon betydande omfattning torde kunna våga sig
in på denna väg.

Eu annan anmärkning, som mot förslaget framkommit, är den,
att genom förslagets upphöjande till lag, kränkning af principen om
likhet inför lagen skulle äga rum. Då emellertid aktiebolags- och
föreningsformen innebär ett privilegieradt sätt för ekonomisk verksamliet,
och lagen omfattar alla sådana associationsformer, som här kunna
ifrågakomma, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej tillmäta
denna anmärkning afgörande betydelse. Emellertid vill Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ingalunda förneka, att den föreslagna lagen,
om den vinner tillämpning, skall väcka motvilja icke blott inom bolagskretsar
utan jämväl bland enskilde jordägare, som komma att gå miste
om möjligheten af försäljning af sina hemman till bolagen, som i vanliga
fall torde vara de mest köpstarka. Frågan måste enligt Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening emellertid ses ur en högre
synpunkt. Genom den utredning, som af kommittén åvägabragts och
hvad för Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfrigt är kändt,
måste, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt, ett fortgående
på den inslagna vägen af hemmanens hopande i skogsbolagens
hand med nödvändighet leda till hemmansägareklassens undergång i
betydande delar af vårt land. Då detta för vår svenska kultur, enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, innebär ur såväl politisk,
som social och ekonomisk synpunkt en skada af oöfverskådlig
räckvidd, och något annat medel att förhindra en utveckling i denna
riktning än det af kommittén förslagna icke kunnat påvisas, anser sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, trots de betänkligheter, som
förslaget framkallat, böra tillstyrka detsamma.

II. Förslag till lag innefattande särskilda bestämmelser om arrende Arrendelag.
af viss jord på landet inom Norrland och Dalarna.

Genom förslaget till lag angående förvärfsförbud har kommittén
sökt bibehålla svenska folkets kärna, det urgamla bondeståndet, såsom
ett fritt själfständigt folkelement. Genom arrendelagen söker kommittén
höja arrendatorernas af bolagshemman ställning och däraf bilda ett
folkelement, som kan blifva ett godt material i samhällsbygget. Gifvetvis
kan en arrendatorsklass, huru lämpligt afvägda dess rättigheter
och skyldigheter i förhållande till jordägaren än äro, aldrig ersätta,
hvad staten äger i ett själfständigt, jordägande bondestånd, men mycket
kan genom lämplig lagstiftning förbättras, och i förevarande fall gäller
det på många håll inom det område, som i lagen åsyftas, att höja ett
arrendatorsproletariat till verkliga brukare af Sveriges jord i dräglig
ekonomisk ställning. Det gäller att söka bereda det svenska jordbruket
äfven i arrendatorshand utvecklingsmöjligheter och därmed tillföra detsamma
krafter, som vid ett motsatt förhållande skulle vända sig åt
annat håll.

Kommittén förordar antagandet af en arrendelag för Norrland
och Dalarne »i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det angifna författningsförslaget,
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får för
sin del tillstyrka, hvad kommittén sålunda föreslår.

in. i 1''örslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.

Detta lagförslag, som synes väsentligen framkalladt af Eders Kungl. jonUfsönMaj:ts
befallningshafvandes underdåniga skrifvelse den 27 juni 1901, drinrJtillåter
sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på de af kommittén
anförda grunder i underdånighet tillstyrka.

Förekommande
af vanhäfd.

Beredande af
odling slag enheter.

IV. Förslag till Jag innefattande bestämmelser till förekommande af
ra nitafd å vissa jordbruk i Norrland och Dalar ne.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har i det föregående redan
framhållit, att det ligger i skogsbolagens affärsförhållandens egen natur,
att dessa bolag måste gifva skogsbruket och hvad därmed sammanhänger
försteget och följaktligen sätta jordbruket i andra rummet.
Denna från bolagens synpunkt naturliga klassificering har, såsom kommittén
påvisar, på många håll föranledt — och Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande tillåter sig vitsorda, att exempel därå kunna äfven
från detta län anföras — att jordbruket så vanvårdats, att dess afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyrats, samt att för jordbruket
nödiga byggnader bortförts eller fått förfalla. Då statens sanna intresse
fordrar, att en under sekler odlad jord icke faller i lägervall, måste
staten äfven äga rätt och plikt att vidtaga åtgärder för att detta
intresse tillgodoses. Genom de i föreliggande lagförslag angifna bestämmelser
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att bot skulle
rådas för dessa missförhållanden; och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillåter sig följaktligen hemställa, att lagförslaget måtte upphöjas
till lag.

Y. Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde
jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter.

Genom bestämmelserna i detta lagförslag, om de med kraft och
erforderligt ekonomiskt stöd genomfördes, skulle, enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes mening, frågan om nyodling i Norrland och
Dalarne från den teoretiska spekulationens område, föras in på de
praktiska möjligheternas. Enligt förslaget skulle inom hvarje län genom
central- och lokalmyndigheter odlingslägenheter beredas hugade odlare,
om det ej kunde ske på öfverenskommelsens väg, genom användande
af expropriationsförfarande. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vill gärna erkänna att emot användande af denna sistnämnda utväg i
föreliggande fall kunna, enligt hittills gängse juridiska uppfattningssätt.
göras allvarliga erinringar; men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vill dock påpeka, huruledes landets uppodling och beredande
af existensmöjligheter åt dess söner i stort sedt äfven är ett allmänt
intresse. Med detta uppfattningssätt vill det synas Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, som om man skulle kunna låta betänkligheterna
i föreliggande fråga falla och betrakta expropriationsförfarandet såsom
ett nödvändigt medel för att lämna staten och det allmänna tillfälle
att fullgöra en offentlig plikt. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vill följaktligen icke afstyrka förslagets upphöjande till lag.

Beträffande förslagets detaljer tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande beträffande 4 § uttala tvekan, huru skogsanslaget
för jordbrukslägenhet i Dalarne skall beräknas. Den i paragrafen angifna
lagen, innefattande särskilda bestämmelser om ägostyckning inom
Gäfleborgs, Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, kan naturligen ej afse Dalarne, såvida icke paragrafen får så tydas,
att skogsanslaget får bestämmas inom de i lagen angifna maximi- och
minimigränser. Ett förtydligande härutinnan torde emellertid vara af
behofvet påkalladt.

Om syftet med denna lag skall uppnås, fordras emellertid, enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes bestämda mening, att en odlingsfond
af betydande storlek ställes till jordbrukskommissionernas förfogande;
att deras administrationskostnader af statsmedel bekostas;
samt att icke genom ett öfverdrifvet ansvar för kommissionernas ledamöter
eller genom tyngande villkor och bestämmelser i öfrig! deras
handlingskraft förlamas.

VI. Upplåtelse af odling slag enheter å kronomark. odimgsUjen Genom

de bestämmelser, som kommittén i detta syfte föreslår, hctcrJla lfon"''
torde frågan vara inledd på en väg, som synes kunna föra till goda
resultat. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tilläter sig följaktligen
tillstyrka bifall till förslagen.

Med hänsyn därtill att i mom. 5:o af de ifrågasatta bestämmelserna,
oaktadt bestämmelserna ju äfven afse Dalarne, såsom grund för
skogstillägget åberopas en författning, som icke omfattar denna provins,
tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i enlighet med hvad
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i annat sammanhang i detta
utlåtande förut föreslagit, hemställa, att ett förtydligande härutinnan
måtte äga rum.

VII. Lättnader i afseende å väghållnings besvär et. rägimUnint,

I detta afseende hemställer kommittén: besväret.

l:o) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan äfven
underhållas af statsverket;

2:o) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd längd
sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån än
nu är fallet byggas af staten samt i de fall, att de utförts på statsverkets
bekostnad, i mån af behof äfven underhållas af detsamma;

3:o) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras
det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade,
jämväl två tredjedelar af det Överskjutande kostnadsbeloppet må kunna
af statsmedel anvisas;

Skogsbeskatt nmgen.

Flottning sstadgan.

4:o) att till väghållni n gsdis trikt, som äro synnerligen hardt betungade
i följd af vägames stora längd och gles befolkning eller på
grund af stor •genomfartstrafik till andra orter, särskilt statsunderstöd
måtte efter pröfning för hvarje fall kunna beviljas; samt

5:o) att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar påföras
eu vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet.

Mot hvad kommittén under 1:o), 2:o) och 4:o) föreslår har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att erinra.

Jämväl kommitténs förslag under 3:o) synes Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande vara grundadt på billighet och rättvisa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillåter sig dock påpeka,
att de fall, där sådan ökning af statsbidraget, som i momentet ifråga,-sättes, kan ifrågakomma, böra föregås af en noggrann och allsidig
pröfning af förhållandena.

Med hänsyn till den i väglagen numera genomförda förändring,
enligt hvilken staten och menighet tillhöriga allmänningsskogar påföras
vägfyrk, torde hvad kommittén i 5:o) föreslagit icke till någon Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Vill. Nya grunder för skog sbeskattning en.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser, att hvad kommittén
i detta sammanhang föreslår är förtjänt af allvarligt beaktande; men
förmenar, att genomförande af de i fastighetsbeskattningarna djupt
ingripande grundsatser beträffande skogsbeskattningar, som kommittén
uttalat, och hvilka synas Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande grundade
på rättvisa och billighet, böra ske i sammanhang med en allmän
revision af landets skatteförfattningar och sålunda icke behandlas i och
för sig. Det vill synas Eders Kungl. Majds befallningshafvande, som
om uppskofvet med denna frågas lösning icke skulle behöfva blifva så
stort, att däri läge någon egentlig fara.

IX. Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af flottning sstadgan
den 30 december 1880.

§ 1.

Häri föreslås ett tillägg, enligt hvilket Eders Kungl. Majds befallningshafvande
skulle ofördröjligen låta syn å vattendraget hållas.
Redan nu har, så vidt Eders Kungl. Majds befallningshafvande känner,
inom detta län så alltid skett, hvadan Eders Kungl. Majds befallningshafvande
anser tillägget öfverflödigt, men vill icke motsätta sig detsamma.

Enligt denna § mom. 2 skulle Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande
förordna lämplig person att till skyddande af den jordägande
ortsbefolkningens intressen öfvervalca, dels att flottleden så inrättades,
att jordbruket däraf icke lede oskäligt intrång, dels ock att enligt 9 §
utgående ersättning icke sattes till oskäligt belopp, eller annan obehörig
kostnad för anläggningen uppstode. Om en sådan bestämmelse
vid hottningsstadgans tillkomst förefunnits, skulle den utan allt tvifvel
varit af synnerligen välgörande verkan. Sedan emellertid de stora
flottlederna inom detta län ordnats, har den otvifvelaktigt redan af
denna anledning mindre betydelse. Härtill kommer, att ortsbefolkningen
numera synes ganska skickad, åtminstone inom Dalarne, att i
detta hänseende själfva tillvarataga sina fördelar. Vidare kommer
genom andra föreslagna förändringar i flottningsstadgan Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att få ett betydligt ökadt inflytande beträffande
flottningsförhållandenas ordnande. Af allt detta vill synas,
som om något trängande behof icke skulle, såvidt detta län angår,
påkalla införande af denna bestämmelse, hvilken Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande dock icke vill direkt afstyrka.

§ 3.

I denna § föreslås ett tillägg, afseende att synen skall förrättas
senast inom ett år, efter det förordnandet meddelats synemannen, och
senare tillägges, att, om synen ej hållits inom föreskrifven tid, Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande må, med återkallande af det för förrättningsmannen
utfärdade förordnande, utse annan förrättningsman.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som icke vill motsätta
sig förslagets upphöjande till lag, måste dock i detta sammanhang
betona, att förhållandena kunna gestalta sig så, att tillgången på
skickliga, praktiskt erfarne och om förhållandena inom orten fullt
underkunniga synemän kan blifva så ringa, att, för ernående af de
bästa krafterna för dessa, understundom ganska invecklade frågors
lämpligaste lösning, tiden af ett år måste i sakens eget intresse betydligt
öfverskridas.

§ 5-

I denna § föreslås ett tillägg, afseende att sökanden skall såsom
säkerhet för anläggningens fullbordande ofördröjligen och vid äfventyr
att ansökningen eljest anses hafva förfallit, senast inom en månad efter

Skiftes väsendet.

anmaning lios Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande nedsätta eller
dit ingifva bevis, att han i taka händer nedsatt ett belopp, motsvarande
en tiondel af hela den af synemännen uppskattade kostnad
för vattendrags inrättande till allmän flottled.

Något som helst behof för denna bestämmelses införande har
inom detta län icke försports. Sedan numera alla de stora flottlederna
redan reglerats, ligger jämväl i sakens egen natur, att den betydelse,
som bestämmelsen under andra förhållanden skulle ägt, betydligt reducerats.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är jämväl något tveksam,
om icke bestämmelsen kan verka rent skadligt för det fall, att
mindre jordägare förena sig för att med eget arbete och materiell
själfva utföra en mindre flottledsbyggnad. Åtminstone synes Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande försiktigheten bjuda, att jämväl medgifves
att ställa borgen för företagets fullbordande.

§ 14.

I denna § föreslås, bland annat, att enligt flottningsförenings
reglemente ingen röstande må utöfva rösträtt för mera än en tiondel
af de vid sammanträdet närvarandes röster. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ställer sig ytterst tveksam till denna bestämmelses
inverkan på redan befintliga flottningsföreningars ställning till administration
och ekonomi. Den kan medföra sådan omkastning i maktlägena,
att verkliga praktiska svårigheter uppstå. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som anser att beträffande framdeles tillkommande
reglementen den föreslagna bestämmelsen om röstmaximum skall gälla,
hemställer, att tillika måtte stadgas, att beträffande redan befintliga
reglementen vid nu gällande omröstningsbestämmelser må förblifva.

§ 22.

Beträffande denna § synes bestämmelse saknas för det fall, att
flere behörigen anmäla sig för ombesörjande af flottledens iståndsättande.

Angående öfriga i detta förslag angifna bestämmelser har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke haft något att erinra; dock
tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
tillägga, att hvad kommittén beträffande interimsflottning föreslagit i
allt väsentligt inom detta län redan nu iakttages, då beslut i sådant
ärende meddelas.

X. Förslag i fråga om skiftesväsendet.

Därvid hemställer kommittén, l:o) att vid laga skiften inom Norrland
och Dalarne tillfälle måtte beredas bönder, som hafva del i skiftes -

laget, att i angelägna fall erhålla låneunderstöd för bestridande af
deras skifteskostnader.

Genom den i Dalarne existerande oerhörda jordsplittringen har
möjligheten för beredande af jordens sammandragande till större enheter
blifvit ett af hufvudönskemålen för dem, som med framtidsförhoppningar
betrakta Dalarnes jordbruksintressen.

Denna fråga är i själfva verket så omfattande, att den fordrar
särskilda åtgärder för sin fullständiga utredning. Kommittén ifrågasätter
här låneunderstöd för bestridande af skifteskostnader i vissa fall.

Detta är emellertid enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning, hvad Dalarne angår, ingalunda nog. Det kanske allra
viktigaste för denna provins är att bereda lämpliga skifteslag. De vid
storskiftet bestämda skifteslagen äro alldeles för stora och oformliga,
för att man omedelbart på dem skulle kunna tillämpa ett laga skiftesförfarande.
Först sedan en ny lämplig skifteslagsindelning blifvit genomförd,
kan det enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening
på allvar blifva tal om att genomföra laga skiften.

Denna skifteslagsindelning bör enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
bestämda åsikt bekostas af staten.

Som kändt är, har genom bestämmelser i kungl. kungörelsen
den 18 februari 1859 skiftesvitsordet för Dalarne blifvit inskränkt.
I den mån skifteslagsindelningen genomförts, torde denna inskränkning
böra, om ej eftergifvas, så dock lindras.

Slutligen maste för laga skiftens genomförande inom provinsen,
staten, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, förskottera
kostnaderna med undantag för dagsverken, hvarefter dessa
kostnader skulle till staten af jordägarne återbetalas under en tidrymd
af t. ex. tio år med en tiondel om året från den dag, laga skiftet
blifvit fastställdt.

Vidare anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att statsbidraget
för utflyttningar bestämmes till hälften af den för hvarje gård
bestämda utflyttningskostnaden, åtminstone intill 1,000 kronor.

Dessa af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i korthet angifna
önskemål ställa naturligtvis stora kraf på statens mellankomst,
men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser oundgängligt, att
eu sådan hjälp från statens sida gifves, om man öfver hufvud taget
någonsin skall kunna nå målet.

Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande tillåter sig med hänsyn
till frågans för denna provins oerhörda betydelse hemställa, huruvida
icke detta ärende, som af kommittén endast blifvit mindre ingående

Skogsallmänning
ar m. in.

Anslag och
lån för dikning
och nyodling.

Undervisning.

berördt, men fordrar en allsidig utredning och belysning, kunde öfverlämnas
till en ny kommitté eller tillkallade sakkunniga för att föras
vidare framåt.

Mot hvad kommittén under 2:o) och 3:o) anför beträffande landtmäteritaxans
arfvodestariffer samt förhindrande af oformliga skiften
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att erinra.

XI. Skogs allmänning ar och skog smedelsfonder.

Kommittén har härutinnan hemställt:

l:o) att en lagstiftning i sådan riktning åstadkommes, att därigenom
befrämjas utsikterna att till förmån för kommuner och andra
samfälligheter på ett bestående sätt bildas gemensamhetsskogar och
skogsmedelsfonder; och

2:o) att, sedan eu sådan lagstiftning kommit till stånd, måtte
tagas i öfvervägande, i Indika fall och under livilka villkor låneunderstöd
af allmänna medel kunde beredas för bildande af gemensamhetsskogar
genom inköp af därtill lämpad mark.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande instämmer i hvad kommittén
sålunda föreslagit.

XII. Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling.

I sådant hänseende hemställer kommittén, bland annat, som icke
rörer detta län, att för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland
och Dalarne inrättas en ny odlings fond, från hvilken fond i mån af tillgång
lån tilldelas landsting eller hushållningssällskap, som förklarat
sig villigt att utlämna låneunderstöd till mindre jordbrukare för uppodling
af till åker lämplig mark, samt att fonden bildas och användes
enligt vissa angifna hufvudgrunder.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som anser förslaget vara
beaktansvärdt, hemställer dock, huruvida icke lån från fonden lämpligast
borde lämnas till de föreslagna jordbrukskommissionerna. Skall
något afsevärdt med åtgärden vinnas, torde dock maximibeloppet, 500
kronor, böra väsentligen höjas och icke för många hämmande band i
öfrigt läggas på lånerörelsen.

XIII. Under ris)/ ing i jordbruk genom kringresande konsulenter.

En af de största häfstängerna för jordbrukets utveckling och
förkofran är ökad kunskap hos jordbrukaren. Sin stora betydelse i
sådant hänseende hafva naturligtvis lantbruksskolor, landtmannaskolor
och andra dylika bildningsanstalter, men för undervisningen bland
landtbrukarnes breda lager måste de ambulatoriska landtbrukskurserna
anses vara af den största vikt. Inom Dalarne hafva genom frikostiga
bidrag från hushållningssällskapet dessa kurser under senare år tagit

en utveckling och tillvunnit sig ett intresse, som man knappt vågat
hoppas. Tiden för kurserna har varit två å tre veckor, och lärjungeantalet
i de olika socknarna har alltid varit stort och ibland uppgått
till hundratal. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har jämväl
hos Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning om åstadkommande
af lämpliga läroböcker, och frågan härom synes jämväl vara
på god väg att ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser
följaktligen förslaget om inrättande af jordbrukskonsulenter vara i högsta
grad välbetänkt såsom en fortsättning på den undervisningsväg, på
hvilken man i detta län med framgång slagit in. För att emellertid
hafva fullständiga garantier att erhålla fullt praktiskt anlagda, för
förhållandena i orten fullt lämpliga personer synes frågan om deras
tillsättande böra helt läggas i förvaltningsutskottens händer.

XIY. Vissa särskilda önskemål.

1 kommitténs utlåtande om förbättrade kommunikationer, fraktlindringar
och kooperationer tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i allt väsentligt instämma.

Bland öfriga förslag, som i de vid kommittébetänkandet fogade
reservationer framställts, är det ett, åt hvilket Eders Kungl. Maj ds
befallningshafvande anser sig böra gifva sitt understöd, nämligen förslaget
om en effektiv begränsning af bolagens kommunala rösträtt på
landet. Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande anser sig icke i detta
sammanhang böra därutinnan framställa ett bestämdt förslag, utan inskränker
sig att påpeka, att om åt den kommunala själfstyrelsen skall
gifvas det verklighetsinnehåll, som begreppet innebär, en sådan begränsning
är af förhållandena påkallad.

Slutligen tillåter sig Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande såsom
sin totaluppfattning om kommittébetänkandet framhålla, att, enligt
Eders Kungl. Majds befallnings!)afvandes åsikt, sällan förslag framkommit,
hvilka, omsatta i effektiva lagar, genomförda med praktisk
syn på tingen, mera synas ägnade att väcka lifgifvande och föryngrande
på de landområden, som af förslagen närmast beröras, än ett flertal
af de framställningar, som kommittébetänkandet omfattar.

Falun i landskansliet och landskontoret den 31 augusti 1905.

Underdånigst:

F. HOLMQUIST.

Kristian Wik. G. Lyckholm.

Vissa

Önskemål.

Förbud för
bolag m. fl.
att förvärfva
fastighet.

XXVII.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län.

Till Konungen.

Uti skrifvelse den 1 juni 1901 hemställde Riksdagen, bland annat,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftningseller
andra särskilda åtgärder den själfägande, jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
förhållandena kunde anses föranleda. Sedan i anledning häraf Eders
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta
en kommitté med uppdrag att verkställa utredning uti förevarande
hänseenden och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve anledning,
till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdånigt förslag, samt, efter
det denna kommitté den 27 oktober 1904 afgifvit underdånigt betänkande
i ämnet, har genom nådig remissresolution den 21 december 1904
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län fått sig anbefallt
att afgifva underdånigt utlåtande dels före den 15 januari 1905
öfver kommitténs förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af
rätten att verkställa ägostyckning, dels ock före den 1 nästkommande
september angående kommitténs förslag och framställningar i öfrigt.
Och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som förut, på sätt
föreskrifvet blifvit, afgifvit särskildt underdånigt utlåtande öfver kommitténs
förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten att
verkställa ägostyckning, till fullgörande af den nådiga befallningen, i
underdånighet härmed framställa de anmärkningar, hvartill en granskning
af kommitténs förslag i öfrigt gifvit anledning.

Vid bedömande af den viktiga fråga, som blifvit kommittén förelagd,
måste man, enligt Eders Kungl. Maj:ts belallningshafvandes uppfattning,
framför allt icke lämna ur sikte, att Norrlands framtid väsentligen
är beroende af dess skogars bestånd. Ett skoglöst Norrland vore
utan tvifvel dömdt till undergång. Kommittén har visserligen, vid

behandlingen af frågan, huruvida bolagen fortfarande böra äga oinskränkt
rätt att i Norrland och Dalarne förvärfva fast egendom, gifvit ett
synnerligt skarpt erkännande åt denna uppfattning, då kommittén
sökt häfda, att lifskraftiga jordbruk i dessa landsändar för närvarande
i allmänhet icke kunna bestå utan väsentligt stöd af skog ej blott till
husbehof utan ock till afsalu. Men hvarken i fråga om de härpå
grundade förslagens konsekvenser eller i öfrigt synes kommittén ansett
Irågan om skogarnas bevarande äga någon djupare betydelse för det
aibete, kommittén haft att utföra. Ett för kommitténs uppfattning i
denna punkt synnerligt belysande uttalande förekommer å sid. 54 i
betänkandet. ^ Efter att hafva redogjort för, hurusom bonden, enligt
kommitténs åsikt, är i behof af såväl husbehofsskog, skogsbete och
odlingsmark som skog till afsalu, säger nämligen kommittén: »För närvarande
kan jordbrukaren i Norrland icke existera på ett för honom
tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster. Detta är emellertid
icke något för jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det ligger stor
makt uppå, att söka bringa det därhän, att hvarje jordbrukare blir
ist and satt att i största möjliga mån lefva af hvad hans jordbruk afkastar.
bkall detta kunna ske, fordras emellertid en öfvergångstid med hårdt
arbete, som icke förrän efter eu följd af år kan bära frukt. Och det
är af vikt, att allmogen under dessa svåra år icke beröfvas det stöd den
ager i befintligheten af egna skogar.» Af detta uttalande framgår,
hvad för ofngt af såväl kommitténs förslag som flere andra dess uttalanden
bestyrkes, att kommittén, i trots af att dess utredning oförtydbart
ådagalagt, att jordbrukaren i Norrland i allmänhet icke kan
existera utan afsevärda biinkomster, likväl anser lagstiftningen böra
söka tillskapa ett bondestånd, som vill och kan lefva hufvudsaklmen
på den egna torfvans afkastning. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning är emellertid detta så uppenbart en utopi att
det vore djupt att beklaga, om lagstiftaren skulle anse denna våg föra
till den så kallade Norrlandsfrågans lyckliga lösning. Möjligen skulle
man härvid kunna invända, att, om man ock anser kommittén i sin
uppskattning af jordbrukets framtida betydelse för Norrland hafva
skjutit öfver målet, lagstiftaren likväl i kommitténs förslag har en
utväg att åt jordbruket bevara det stöd af skog, som ansetts nödvändigt.
Men något förslag till stödskogens bevarande har icke framställts af
kommittén, som, såsom af dess ofvan återgifna uttalande framgår,
betraktar skogen hufvudsakligen såsom ett tillfälligt, i framtiden obehofligt
stod for jordbruket och för öfrigt inskränker sig till att uttala
den förmodan, att, om nu gällande skogslagstiftning, såsom kommitterade

själfve synas anse, skulle visa sig alltför svag för att förekomma skogarnas
vanvårdande, »statsmakterna ej skola vara obenägna» att skärpa
densamma — ett uttalande, som ytterligare bestyrker, att kommitténs
flertal ej ägnat denna viktiga fråga all den uppmärksamhet, som densamma
utan tvifvel förtjänar. För Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande
synes det nämligen till eu början uppenbart, att förbud för
bolagen att förvärfva jord — och som förvärfsförbud skulle utan tvifvel
äfven det af kommitténs flertal framställda förslaget i allmänhet verka

_komme att utöfva en synnerligt vådlig inverkan på skogshandteringen

i Norrland, i det att därigenom skulle direkt framkallas en hänsynslös
exploatering af böndernas skogar. Man må nämligen tvista om anledningarna
till att bönderna i så stor omfattning afyttrat sina hemman
till bolagen — och anledningarna hafva i själfva verket nog vaiit fleie

_ man skall dock ej kunna bestrida, att en mycket verksam orsak

utgjorts af svårigheten att under nutidens konjunkturer med framgång
idka jordbruk inom vidsträckta delar af Norrland, ett förhållande, som
bestyrkes jämväl af den utaf kommittén anmärkta omständigheten, att
det i främsta rummet är de i jordbrukshänseende svaga hemmanen,
som öfvergått i bolagens händer. Förbjuder man nu bonden att afyttra
jord just &till de spekulanter, som för densamma kunnat bjuda afsevärda.
pris, skall han, där han är i ekonomiskt afseende svagt situerad
utan tvifvel nödgas söka hjälp i skogen genom att antingen själf till det
yttersta afverka den eller försälja den på rot till någon skogshandlande.
Att verksamt förekomma detta förmår ej nu gällande skogslagstiftning.
Den måste på grund af sakens natur i flertalet fall inskränka sig till
att söka framtvinga skogskultur, sedan utverkning redan skett, eller
med andra ord sedan jordbruket redan förlorat det stöd, detsamma bör
äga i skogen. Och härvid är jämväl att märka, att kostnaderna härför
oftast komma att i sista hand. drabba jordägaren, och detta i eu
omfattning, som för en mindre jordägare kan blifva afsevärd nog.
Kommittén affärdar visserligen denna betänklighet därmed, att kommittén
förklarar, att genom de nyligen införda skogsvårdsafgifterna är
»redan nu» en »utväg funnen att verksamt stödja och främja den
enskilda skogsvården och i synnerhet de mindre skogsägarnes». Men
kommittén förbiser här alldeles, så väl att då skogen blifvit kalhuggen,
jordbruket för mansåldrar är beröfvadt det stöd, som kommittén ansett
alldeles oundgängligt just under den närmaste framtiden, som ock att
skogsvårdsafgifterna, hur rikligt de än må inflyta, dock ej lära förslå
till annat än till framkallande af skogskulturer å de vidsträckta marker,
som blifvit vanvårdade före år 1905, och å hvilka hvarken afverkare

eller jordägare stå i något ansvar för återväxten. Att använda dessa
afgiftei i främsta rummet till att kostnadsfritt återställa skogsväxten
åt de jordägare, som vid utverkning öfverträdt gällande lag, lär väl i
alla händelser näppeligen vara lämpligt. Länsstyrelsen har i sina underdåniga
femårsberättelser upprepade gånger med bekymmer framhållit
den öfverafverlcning, för hvilken skogarna inom Cfäfleborgs län varit
utsatta. Enligt hvad skogsvårdsstyrelsens undersökningar gifva vid
handen, synas föihallandena i detta hänseende vara till och med ännu
betänkligare, än hvad länsstyrelsen haft anledning antaga. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande kan därför icke tillstyrka en lagstiftning,
som, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande, ytterligare
skulle bidraga till våra skogars sköfling.

Härmed har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande emellertid
ingalunda velat bestrida, att icke bolagens fortsatta jordförvärf förtjäna
uppmärksamhet och påkalla verksamma åtgärder från lagstiftarnes sida.
Tvärtom anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande detta vara en
fråga af synnerlig vikt, och kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i afseende1 härå i åtskilliga punkter ansluta sig till kommitténs motivering.
-Några afgörande principiella invändningar synas ej heller
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunna anföras vare sig mot en
inskränkning i bolagens rätt att förvärfva och besitta jord eller mot
en sådan lagstiftning, som den af kommittén föreslagna s. k. expropriationslagen,
hvarigenom enskilde jordbrukare skulle erhålla rätt att i
visst fall från bolagen återvinna odlingslägenhet. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes betänkligheter mot kommitténs lösning af frågan
hafva, såsom redan framhållits, i främsta rummet sitt ursprung i öfvertygelsen
om den menliga inverkan, som den af kommittén föreslagna
lagstiftningen skulle utöfva på Norrlands modernäring, skogshandteringen.
Men därjämte anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att kommittén
fäst allt för liten vikt vid de erinringar, som från industriens
synpunkt kunna framställas mot kommitténs förslag, och som fått
uttryck i den af herrar Claéson, Kempe och Lindman vid kommitténs
betänkande fogade reservationen. Icke minst för jordbrukets skull är
det i öfrigt af vikt, att Norrlands industriella utveckling ej hämmas,
ty endast genom industrien kan den norrländska jordbrukaren vinna
sådana afsättningsmöjligheter, att hans näring lönar sig. Slutligen vill
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande mot kommitténs förslag jämväl
anmärka, att det, åtminstone i hvad det berör Gäfleborgs län, måste
anses fotadt på allt för godtyckligt valda grunder. Kommittén säger
sig nämligen anse lagstiftningen icke böra tillämpas annat än på vissa,

uppräknade socknar inom länet. Indika enligt kommitténs åsikt, »förete
den typiska norrländska karaktären». Någon förklaring af hvad kommittén
härmed åsyftar lämnas emellertid icke; och då man närmare
undersöker förhållandet, finner man, att kommittén i valet af socknar
låtit sig bestämmas hufvudsakligen af skogsanslagens storlek, lxvilket
dock svårligen i detta hänseende kan vara afgörande. Eders Ivungi.
Maj:ts befallningshafvande kan för öfrigt icke instämma i kommitténs
åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens jordförvärf
skulle behöfva motarbetas. Att detta kunde ske, vore, såsom
den af kommittén framlagda utredningen nogsamt ådagalägger, för
visso önskvärdt äfven inom andra delar af länet.

Med hänsyn till frågans vikt anser sig emellertid Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke kunna inskränka sig endast till uttalande
af sitt omdöme om kommitténs förslag, utan anser Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande sig pliktig att jämväl angifva, huru frågan enligt
befallningshafvandens åsikt möjligen skulle kunna lösas. Att Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock därvid icke kan framlägga något
fullständigt förslag utan måste inskränka sig till att angifva den riktning,
i hvilken befallningshafvanden anser lösningen böra sökas, torde
ej påkalla någon särskild motivering. I motsats till hvad kommittén
sökt häfda, vågar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till en början
hålla före, att ett sammanförande af de norrländska skogarna i större
skogskomplexer är ett synnerligen viktigt önskemål, som ingalunda bör
af lagstiftaren motarbetas. Bäst vore därvid visserligen, om dessa
komplexer ägdes af staten, eller blefve allmänningsskogar under offentlig
förvaltning. Men äfven i bolagens händer erbjuda dylika komplexer
väsentligen ökad trygghet för skogens bestånd, och detta icke minst
därigenom, att lagstiftaren på ett helt annat sätt, än när det gäller
en enskild jordägare med jämförelsevis liten skogstillgång, bör kunna
tvinga bolagen att drifva endast fullt rationellt och uthålligt skogsbruk.
Frågan är nu emellertid, om ett sådant fortsatt bildande af
större skogskomplexer inom Norrland måste anses stridande mot det
mål, kommittén sökt främja, eller jordbrukets förkofran och den själfägande
jordbrukarklassehs bevarande. Kommittén har besvarat denna
fråga jakande, i det kommittén kommit till det resultat, att för närvarande
själfständiga och lifskraftiga jordbruk i Norrland i allmänhet
ej skulle kunna bestå utan afsaluskog till betydande utsträckning. Den
utredning, på hvilken kommittén stöder detta påstående, synes emellertid
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara så knapphändig och
svag, att denna fråga, som i själfva verket utgör grundvalen för

kommitténs hela förslag rörande bolagens jordförvärv borde, innan frågan
företages till slutligt afgörande, göras till föremål för förnyad grundlig
utredning. Skulle därvid visa sig, hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
åtminstone i fråga om detta län vågar hålla före vara händelsen,
att förefintligheten af skog till afsalu å ett hemman ingalunda
kan anses såsom något oundgängligt eller betryggande villkor, för att
sjelfständigt jordbruk å detta hemman skall med fördel kunna drifvas,
vill det förefalla Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande, som om
frågan, till fromma för såväl jordbruket som skogshandteringen och
den däraf beroende industrien, skulle kunna lösas genom ett åläggande
för bolagen att vid kommande jordköp åter afyttra hvad för deras
rörelses bedrifvande ej erfordras, hvarvid naturligtvis i hvarje fall skulle
på lämpligt sätt kontrolleras, att det, som afyttras, jämväl blefve tjänligt
för jordbrukets behof såväl i fråga om ägornas vidd och läge som
i afseende å nödig husbehofsskog och behöflig odlingsmark. Till en
sådan lagstiftning, som i öfrigt, jämfördt med kommitténs förslag,
erbjöde den fördelen, att den ej kunde kringgås, skulle en expropriationslag
i den af kommittén angifna riktningen kunna vora ett lämpligt
komplement.

I likhet med kommittén anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att förändringar i nu gällande ägostyckningslag äro nödvändiga,
särskild! i syfte att de fastigheter, som af bolagen afyttras, må
blifva för jordbruk lämpade; och kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
härutinnan i hufvudsak ansluta sig till kommitténs motivering.
Dock synes reservanten herr Lindmans förslag, i hvad det afviker från
kommitténs, vara att föredraga såsom mer ändamålsenligt. Att den
för det norrländska jordbruket så viktiga husbehofsskogen bör effektivt
skyddas, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allt fall
uppenbart.

Att åstadkomma en för norrländska förhållanden lämpad, arrendelag
är utan tvifvel en synnerligen viktig angelägenhet, åt hvilken
kommittén också ägnat uppmärksamhet. Kommittén intager emellertid
i denna punkt en rätt egendomlig ståndpunkt, i det att kommittén,
samtidigt med att kommittén önskat i möjligaste mån stärka arrendatorernas
ställning, ansett arrendelagen böra så formuleras, att bolagen
därigenom blefve villiga att, hellre än att utarrendera jorden, afhända
sig densamma genom ägostyckning. För Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
åtminstone står det emellertid alldeles klart, att en
arrendelag, vid hvars uppgörande man utgår från sådana principer, icke
kan blifva för sitt verkliga ändamål lämplig, utan anser Eders Kungl.

Ägostyckning.

Arrendelag.

Jordlif
söndring.

Förekommande
af
vanhäfd.

Maj:ts befallningshafvande, att man tvärtom vid uppgörande af en dylik
lag bör noga tillse, att man ej låter intresset för arrendatorerna drifva
sig så långt, att man gör det motbjudande för bolagen att utarrendera
jorden. I detta hänseende synas reservanterna herrar Claeson, Kempe
och Lindman hafva funnit en lyckligare lösning än kommitténs flertal;
och instämmer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämväl i hvad
desse reservanter anfört i fråga om den ifrågasatta lagstiftningens omfattning.

För att göra de föreslagna ägostycknings- och arrendelagarna
effektiva liar kommittén ifrågasatt jämväl vissa ändringar i gällande
bestämmelser rörande jordafsöndring, gående bland annat därpå ut att,
med bibehållande af stadgandet om rätt till afsöndring för alltid från
hemman, som får klyfvas, af till och med en femtedel af dess ägovidd
i en eller flere delar, inom Gäfleborgs med flere län icke finge afsöndras
mer än en femtedel af hemmanets hela åkerareal eller af dess sammanlagda
ägovidd i tomt, åker och äng. En reservant, herr Lindman, åter
har I påyrkat, att sistberörda inskränkning måtte formuleras så, att, i
hvad sålunda enligt den allmänna regeln får afsöndras, i nämnda län
ej må ingå inägojord till den omfattning, att hemmanets jordbruk
därigenom märkeligen försvagas. Vare sig man väljer det ena eller
det andra af dessa förslag, torde visserligen ett rätt betydligt ökadt
arbete åläggas länsstyrelsen i Gäfleborgs län, som numera har att årligen
granska mer än femhundra jordafsöndringar. Då emellertid kommitténs
förslag, såsom kommitterade själfva synas medgifva, ofta skulle påkalla
synnerligen vidlyftiga undersökningar och beräkningar, hvilka i öfrigt
ingalunda alltid skulle leda till önska dt resultat, anser sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande böra förorda herr Lindmans förslag, hvilket
utan tvifvel bör vara för ändamålet tillräckligt och, med de upplysningar,
som stå till buds äfven genom kronobetjäningen i orterna, bör utan
större svårighet kunna tillämpas.

fö Såsom af kommitténs underdåniga betänkande sid. 194 framgår,
hafva kommitterade befarat, att, om de föreslagna särskilda bestämmelserna
om ägostyckning och jordarrende i Norrland och Dalarne skulle
blifva gällande lag, åtskilliga af trävaruindustriens idkare konnne att
helt och hållet nedlägga jordbruket åtminstone på de svagare af sina
hemman, för att därigenom undvika ägostyckningens aller utarrenderingens
olägenheter. Till förekommande häraf har kommittén föreslagit
en lag innehållande förbud mot uppenbar vanvård af dylikt jordbruk,
hvarvid dock olika meningar inom kommittén yppats dels i fråga
om lagens omfattning dels ock i fråga om sättet för dess öfvervakande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som visserligen icke tillmäter
detta lagförslag någon synnerlig praktisk betydelse, men dock ej vill
bestrida, att en lagstiftning i den angifna riktningen kan vara erforderlig
såsom ett komplement till de ifrågasatta lagarna rörande ägostyckning
och arrende, anser för sin del ej något behof förefinnas för att gifva
vanhäfdelagen större utsträckning, än kommitténs flertal föreslagit, men
vill ifråga om sättet för dess öfvervakande instämma i hvad reservanten
herr Kronlund härom anfört.

Kommittén har framlagt förslag till nya grunder för skogsbeskattningen,
i hufvudsak öfverensstämmande med det förslag, som år 1891
framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén. I det utlåtande, som
länsstyrelsen den 21 oktober 1891 till Kungl. kammarrätten afgaf öfver
sistnämnda kommittéförslag, afstyrkte länsstyrelsen, under åberopande
af hvad en reservant inom kommittén, framlidne landshöfding G. Ryding
anfört, förslaget såsom mötande allt för stora svårigheter vid tillämpningen;
och ansluter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fortfarande
till samma åsikt. I öfrigt synes det Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande kunna ifrågasättas, huruvida denna fråga lämpligen
kan lösas annat än i samband med eu mera genomgripande allmän
reform af vårt beskattningsväsende.

Med afseende å kommitténs förslag till ändring i vissa delar af
flottningsstadgan den 30 december 1880 får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet anföra följande. Det torde vara
ganska ovisst, huruvida något verkligt gagn kan vinnas genom det
föreslagna tillägget i § 2 mom. 2, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skall förordna lämplig person att i vissa angifna hänseenden iakttaga
den jordbrukande befolkningens intressen. Att finna en för detta uppdrag
fullt lämplig person blefve icke alltid så lätt, och kan det befaras,
att ofta ombudet antingen åtoge sig uppdraget såsom en ren formalitet
eller ock onödigt väckte en mängd tvistefrågor, hvarigenom ett skadligt
fördröjande af flottledens inrättande komme att äga rum. Vid handläggning
af flottningsmål inom Gäfleborgs län har det för öfrigt mången
gång visat sig, att den i saken intresserade jordbruksidkande befolkningen
mycket väl förstått att själf bevaka sin verkliga eller förmenta
rätt. För en fullständig och riktig utredning och behandling af sådana
mål är det emellertid framför allt annat af synnerlig vikt, att den
förrättningsman, som håller syn och afgifver utlåtande i målet, är icke
allenast i sitt fack skicklig och erfaren utan äfven fullt opartisk, så
att parterna kunna till honom hysa förtroende. Om detta är fallet,
och tillika vid synen biträda i flottning förfarne och om ortens för -

Skog sbeskattningen.

Flottnings stadgan.

hållanden kunnige godemän, lär den föreslagna kontrollen genom särskild!
förordnadt ombud ingalunda vara behöflig. För vinnande af nyssnämnda
ändamål skulle dock en ändring i annat hänseende i flottningsstadgan
vara lämplig och nyttig. Enligt nu gällande stadgande äger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande till förrättande af föreskrifven syn
förordna officer vid väg- och vattenbyggnadskåren eller annan i vattenbyggnad
kunnig och i sådant uppdrag lämplig man. Härvid torde
vanligen tillgå så, att sökanden, efter att hafva vidtalat någon i orten
boende kompetent person, hos länsstyrelsen föreslår denne till förrättningsman,
och att länsstyrelsen, då giltig anledning till förkastande
af förslaget icke synes vara för handen, meddelar det begärda förordnandet.
Att en sålunda förordnad förrättningsman med hänsyn därjämte
till de särskilda förmåner, han kan antagas tillgodonjuta från
flottledsbyggarnes sida, med eller utan skäl misstänkes vilja särskild!
gynna flottningsintresset, och i följd däraf mindre än tillbörligt beakta
öfriga af flottningen berörda intressen kan helt naturligt lätt blifva
förhållandet. Alla anledningar till en dylik misstro böra dock, så vidt
möjligt är, undanrödjas; och hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
huruvida icke för sådant ändamål, och då härtill kommer,
att för ifrågavarande uppdrag lämpliga personer inom de särskilda
länen äro ganska få, så att det ofta kan för länsstyrelserna möta svårighet
att utse förrättningsman, föreskrifterna i flottningsstadgan ifråga
om förordnande af syneförrättare i flottningsärenden kunde ändras på
det sätt, att det i hvarje fall öfverlämnades åt Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att på anmälan af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
utfärda dylikt förordnande, såsom det numera äfven förfares med afseende
å förordnanden till anställande af vägundersökningar. — Enligt
föreslagna tillägget till § 8 mom. 2 skulle vid beviljande af tillstånd
till s. k. interimsflottning, då dylikt tillstånd gifves åt flere än en flottande,
hvad i flottningsstadgan är föreskrifvet om flottningsförening
och flottningsreglemente lända till efterrättelse. Uti de dylika ärenden,
som handlagts hos länsstyrelsen i Gäfieborgs län, har tillståndet, som
alltid afsett endast den förestående flottningen under samma år, vanligen
lämnats åt en virkesägare, någon gång åt två eller tre; och är
det uti dessa ärenden ofta nödvändigt, att frågan utan längre dröjsmål
afgöres, såvida icke ändamålet med tillståndet skall alldeles förfelas.
Med hänsyn härtill kan uti ofvan uppgifna fall en så vidlyftig omgång,
hvartill bildandet af flottningsförening och fastställandet af flottningsreglemente
skulle föranleda, och som för öfrigt ej är af tvingande skäl
påkallad, icke tillstyrkas. — Föreslagna stadgandet i § 10, att, oberoende
af flottningsförenings beslut, dess reglemente skall hvart femte år undergå

förnyad pröfning, och att länsstyrelsen har att för sådant ändamål
utsätta dag för ärendets behandling, synes innebära, att det skall åligga
länsstyrelsen att hvart femte är företaga förnyad pröfning af reglementet
lör hvarje inom länet befintlig flottningsförening, äfven om sådan pröfning
icke af någon vederbörande påyrkas. Då i vissa län finnas en
mängd flottningsföreningar, hvilkas reglementen blifvit för olika tider
fastställda, skulle skyldigheten att iakttaga nu ifrågasatta föreskrifter
blifva ganska betungande och i icke ringa män påöka den mångskiftande
kontrollerande verksamhet, som redan nu enligt lag och författningar
åligger länsstyrelserna. Att tillräckliga skäl härtill föreligga, torde
dock kunna betvifla. Visserligen vore det icke onyttigt, utan tvärtom
ganska gagnande, att den föreslagna förnyade granskningen af flottledsreglementena
ägde rum för åstadkommande af jämkningar och rättelser
däri efter ändrade förhållanden, men det synes vara bättre att för
vinnande af detta ändamål i flottningsstadgan blefve intagen en bestämmelse,
att reglementena icke finge fastställas för längre tid än fem
år hvarje gång, och att det därför skulle åligga vederbörande fiottningsförening
att i god tid före utgången af hvarje femårsperiod utverka
ny pröfning och fastställelse af reglementet; och kunde jämväl ett
härefter lämpadt öfvergångsstadgande beträffande äldre reglementen i
flottningsstadgan inrymmas. — Uti § 10 skulle vidare enligt förslaget ske
den ändring, att den enligt paragrafens nuvarande lydelse strandägare
tillkommande rätten till fri flottning af liusbehofsvirke blefve i stället
tillerkänd jordägare. Att nu omförmälda rätt utöfvas af strandägare,
som vanligen äger del i vattendraget, där flottleden inrättas, är ju med
billighet öfverensstämmande; men däremot lärer det icke med fog
kunna påstås, att dylik rätt bör tillkomma hvarje jordägare, vare sig
hans mark gränsar intill vattendraget eller är belägen på kortare eller
längre afstånd därifrån. — Hvad § 22 enligt föreslagna nya lydelsen innehåller
därom, att, sedan sökanden af uppgifven anledning förverkat sin
rätt till flottledens anläggande, länsstyrelsen skall vidtaga åtgärder i
ändamål, att flottleden må genom annans föranstaltande komma till
stånd, kan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej tillstyrka. År flottleden
af verkligt behof påkallad, lärer nog annan intresserad icke
underlåta att fullfölja saken, i livilket fall denne då rätteligen äfven
bör åt sig utverka ny koncession till anläggningen. Att, såsom tillika
föreslagits, flottleden skall aflysas, därest frågan icke på föreskrifvet
sätt fullföljes, torde väl få anses såsom en onödig och ingalunda af
omständigheterna påkallad åtgärd, då ju flottleden i detta fall icke
blifvit för allmän flottning öppnad, och hela frågan därom för öfrigt
har förfallit.

Skiftes väsendet.

Hvad slutligen kommitténs hemställan i fråga om skiftesväsendet
beträffar, har denna hemställan ej gifvit Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anledning till annan erinran, än att, såsom reservanterna
herrar Claéson, Kempe och Lindman yrkat, ifråga om rätten till erhållande
af låneunderstöd för bestridande af skifteskostnader, orden »bönder,
som hafva del i skifteslaget» böra utbytas mot »delägare i skifteslaget».
Att från denna rätt utesluta alla andra jordägare än bönder, skulle
väl alltid innebära en orättvisa; och för öfrigt är begreppet bonde
numera så obestämdt, att det nog i de särskilda fallen blefve ganska svart
att afgöra, huruvida lånesökanden vore eller skulle anses vara bonde.

Härmed har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i korthet
angifvit de viktigaste anmärkningar, hvartill granskningen af kommitténs
vidlyftiga betänkande och förslag gifvit anledning. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande anser sig emellertid jämväl böra framhålla,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med förordande af de
modifikationer i kommitténs förslag, som här ofvan angifvits, ingalunda
velat säga, att därmed förslagen enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning skulle innebära en i allo lycklig lösning af den
s. k. norrlandsfrågan. Ämnet är utan tvifvel synnerligen svårt, men
det har därjämte uppenbarligen af kommittén behandlats under synnerligen
ogynnsamma förhållanden, i det att nödig samverkan mellan kommitténs
medlemmar icke kunnat åstadkommas, hvadan ock, i trots af
de i många hänseenden upplysande utredningar och de goda uppslag,
som lämnats så väl i kommitténs som i åtskilliga reservanters framställningar,
förslagen blifvit mer eller mindre ensidiga i den ena eller
andra riktningen, hvilket ej kan afhjälpas endast genom att i en punkt
adoptera kommitténs och i en annan någon reservants yrkande. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning kan den föreliggande
frågan ej heller på ett tillfredsställande sätt lösas, sa länge man å ena
sidan ej vill medgifva, att någon som helst inskränkning i bolagens
jordförvärf i Norrland är af behofvet påkallad, och a den andra påyrkar
en sådan inskränkning alldeles utan afseende å dess inverkan på
skogshandteringens och industriens fortsatta utveckling.

Gäfle slott å landskansli den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

HUGO E. G. HAMILTON.

C. M. Ström. Oscar Lehman.

XXVIH.

Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län.

Till Konungen.

Medelst nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kung!
Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län fått sig i nåder anbefalldt
att afgifva underdånigt utlåtande öfver de förslag och framställningar,
som jämte underdånigt betänkande blifvit den 27 oktober 1904
framlagda af den af Eders Kung! Maj:t genom nådigt bref den 7 juni
1901 i nåder utsedda kommitté med uppdrag att i enlighet med riksdagens
hemställan utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra
särskilda åtgärder den själfägande, jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Iialarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas;

och får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, jämlikt föreskrift
den 12 nästlidne januari afgifvit särskildt underdånigt utlåtande
öfver förenämnda kommittés förslag och framställningar under mom. 3),
innefattande förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten
att verkställa ägostyckning, härmed i underdånighet afgifva utlåtande
öfver kommitténs betänkande och förslag i öfriga delar.

Ifrågavarande kommittéarbete har föranledts af farhågan att genom
det sätt, hvarpå den i enskild ägo varande jorden inom de norrländska
länen för närvarande tillgodogjordes, den själfägande jordbrukande befolkningens
ställning i nämnda län försvagades samt jordbruket hämmades
i dess utveckling. Med stöd af den utredning, som kommittén
till ledning för sitt arbete verkställt, har kommittén funnit, att väsentliga
hinder och olägenheter i ofvan angifna hänseenden verkligen äro för
handen och kräfva åtgärder till åstadkommande af ett bättre tillstånd;
och anser kommittén, att hvad i dessa hänseenden anmärkts hufvudsakligen
härrör däraf, att jorden i så väsentlig grad kommit i trävarubolagens
ägo, samt att det kan förväntas att, därest icke hinder uppställas
däremot, den norrländska jorden allt fortfarande kommer att
öfvergå från den jordbrukande befolkningen till trävaruindustrien och

de norrländska trävarubolagen. Att döma af de framställningar och. förslag,
som kommittén nu framlagt såsom resultat af sitt arbete, har kommittén
vändt sig företrädesvis emot nämnda bolag för att genom ifrågasatta
restriktiva lagstiftningsåtgärder förebygga ifrågavarande olägenheter
och underlätta jordbrukets utveckling. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vill lika med kommittén vitsorda, att trävaruindustrien
under dess utveckling förskaffat sig eu viss förhärskande ställning framför
jordbruket, och finner därföre äfven nödigt, att åtgärder vidtagas
i det syfte, som kommittén haft sig förelagdt, men anser dock, att åtgärder
må vidtagas i angifven riktning allenast i den mån, sådant kan
ske utan att uppenbarligen förnärma trävaruindustrien och omöjliggöra
dess utveckling. En af de väsentligaste orsakerna till den ställning,
hvari jordbruket och trävaruindustrien i Yästernorrlands län kommit
till hvarandra, torde vara att söka redan i det sätt, hvarpå afvittringen
i dessa trakter ägde rum, hvarvid ofantliga skogsvidder utöfver husbehofvet
tilldelades den från kronan afvittrade jorden, hvartill kommer
den riktning, i hvilken nybyggesväsendet efter hand utvecklade sig.
Det öfverflöd i skogsmark, som på grund af afvittringen kom i enskild
ägo, har gifvetvis varit för trävaruindustrien lockande, och följden af
de senare årtiondenas utveckling har blifvit, att eu mycket betydande
del af den norrländska skogbärande jorden öfvergått i trävaruindustriens
ägo, och att härvid i många fall den för jordbruket upparbetade jorden
kommit att medfölja. Att detta i socialt hänseende icke är tillfredsställande
kan icke förnekas, men man må å andra sidan icke förbise
det stora inflytande, som trävaruindustrien utöfvat på Norrlands utveckling
i alla riktningar. Hvilket betydande rum trävaruindustrien
intager bland rikets näringar framgår däraf, att exporten af trävaror,
Indika till sin väsentliga del skeppas från de norrländska hamnarne,
öfverstiger fyrtio procent af Sveriges hela export. Oafsedt den norrländska
malmindustrien, har Norrland helt säkert tiävaruindustrien att
tacka för den storartade utveckling, hvari Norrland befunnit sig under
de senare årtiondena, hvarigenom befolkningen vida hastigare än i andra
delar af riket ökats, välmågan stigit, samt kommunikationsväsendet,
såväl hvad järnvägar som andra allmänna vägar vidkommer, i oerhörd
grad utvecklat sig; och det torde få anses säkert att, om icke trävaruindustrien
funnits inom de norrländska bygderna, Norrland icke för
närvarande hunnit till den grad af utveckling, som det nu intager,
men knappast troligt är, att jordbruket i Norrland, om trävaruindustrien
icke samtidigt funnits därstädes, befunnit sig i eu gynnsammare utveckling,
än för närvarande är händelsen. Med den utveckling Norrland sålunda

vunnit får man därföre icke vänta, att »tiden numera kan vridas i led
igen», och att genom lagstiftningsåtgärder tvinga den norrländska kulturen
in i dess gamla banor låter sig icke göra, men väl må man tillse,
att de olika grenarna af den norrländska kulturen må hvar och eu
tilldelas hvad densamma med rätta tillkommer utan de öfrigas hämmande
eller förnärmande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande går nu att afgifva underdånigt
utlåtande öfver hvart och ett af de förslag, som kommittén
framlagt, i den ordning samma förslag finnas i det underdåniga kommittébetänkandet
framställda:

1) Förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom.

I underdånig skrifvelse den 28 november 1901 hemställde kommittén,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes till 1902 års riksdag framlägga
af kommittén afgifvet förslag till dylik lag, som här ofvan angifves,
hvilken lag dock var afsedd att gälla allenast interimistiskt, i afbidan
å kommitténs slutliga betänkande, intill den 1 september 1905. Öfver
detta förslag anbefalldes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands
län att afgifva underdånigt utlåtande, och tillät Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande sig att därvid anföra, bland annat, att det
ifrågasätta förbudet visserligen vore riktadt emot bolag och föreningar
för ekonomisk verksamhet till inskränkande af deras rätt att förvärfva
fast egendom, men att förbudet till sin innebörd äfven vore riktadt
emot och i själfva verket träffade ägare af sådan jord, hvarom fråga
vore, i form af förbud att afyttra jord till dem, hvilka vore att anse
såsom de förmånligaste köparne; att det vid sådant förhållande kunde
ifrågasättas, hvilkendera kontrahenten, upplåtaren eller köparen, förbudet
komme att träffa hårdast, men att skäl icke saknades för det
antagandet, att förbudet skulle blifva kännbarare för jordägaren; samt
att förslaget, därest det antoges, skulle komma att våldsamt ingripa i
den fria äganderätten och för öfrigt lämna rum för lagens kringgående
jämte det att det därmed afsedda syftemålet icke skulle viunas i den
omfattning, som kommittén tänkt sig; och hemställde på grund häraf
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att detta kommitténs förslag
måtte lämnas utan afseende.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda anfört tilllåter
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig åberopa jämväl beträffande
det nu föreliggande förslaget. Eders Kungl. Maj :ts befallningshafvande
kan icke finna annat än att äfven detta förslag, ehuru modifieradt
vid jämförelse med det förut af kommittén framlagda, är af

Förbud för
bolag m. fl.
att förvärfva
fastighet.

hufvudsakligen samma innebörd som detta. Det innefattar i sig en
rättsprincip, som är för svenska lagstiftningen främmande, och skall
genom sin tillämplighet inom allenast en viss del af riket och på allenast
en viss klass af näringsidkare säkerligen icke anses öfverensstämma
med principen af likhet inför lagen. Genom försäljningsförbudet kommer
allmogens jord att falla i värde. Förslaget lämnar Öppet rum för kringgående
af de föreslagna lagbestämmelserna, då det icke är förvägradt
enskilde trävaruintressenter att köpa jord af sådant slag, som förbudet
afser.

Om förslaget icke desto mindre vinner afseende, tillåter Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig framhålla följande.

" Enligt § 6 i förslaget skall bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet äga rätt att utan särskildt tillstånd å exekutiv auktion inropa
fastighet, där sådant erfordras för skyddande af någon bolagets
eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund
af inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, men skall
sålunda inropad fastighet åter afyttras inom två år efter det auktionen
vunnit laga kraft vid äfventyr att, om denna tid försittes, fastigheten
varder genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg försåld å auktion,
hvarvid i tillämpliga delar skall gälla till efterrättelse hvad om försäljning
af utmätt fast egendom finnes stadgadt; och må vid sådan
ny auktion bolaget eller föreningen icke åter inropa fastigheten.

Mot dessa föreslagna lagbestämmelser torde böra erinras, att den
tid af två år, inom hvilken bolag eller förening vore pliktig att hafva
ånyo afyttrat en till skyddande af dess rätt inropad fastighet, är alltför
godtycklig och i öfrigt alltför kort, för att icke bolaget eller föreningen
i många fall skall blifva nödsakad att till underpris och följaktligen
med förlust afyttra densamma. Föreskriften i denna punkt
måste anses innebära ett inkräktande på bolagets eller föreningens
äganderätt till fastigheten och synes alltså icke böra godkännas. Vidare
skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattning med försäljning
af sådant slag, som härofvan ifrågasättes, blifva af högst egendomlig
art och medföra en fiskalsverksamhet, som knappast vore möjlig att
behörigen fullgöra. Och om Kungl. Maj:ts befallningshafvande äfven
skulle "vara i tillfälle att öfvervaka den föreslagna lagbestämmelsens
iakttagande med afseende å sådana fastigheter, hvilka blifvit genom
auktion å landskansliet genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omedelbara
åtgärd afyttrade till bolag eller förening, så återstår dock det
vida öfvervägande antalet exekutiva auktioner, hvilka förrättats af
vederbörande kronofogdar i egenskap af underexekutorer. Om dessa

auktioner och. däraf föranledda förnyade försäljningar saknar lagen uttrycklig
föreskrift, då den icke innehåller någon bestämmelse om, huru
dessa auktioner skulle komma till Kung!. Maj:ts befallningskafvandes
kännedom.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra hemställa,
att § 6 i förslaget icke måtte varda antagen. ''

2) Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyck- Ägostyckning,
ning inom Gäfteborgs, Vösternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.

Af såväl kommitténs utredning, som ock den erfarenhet, som hittills
vunnits under nu gällande ägostyckningslags tillämpning inom
länet, torde få anses framgå, att nämnda lag med dess nuvarande bestämmelser
medfört vissa olägenheter till skada för jordbruket, och det
synes därföre vara skäl att vidtaga de ändringar i nämnda lag, som
af den vunna erfarenheten föranledas.

Vid granskning emellertid af kommitténs föreliggande förslag och
vid jämförelse mellan detta och de förslag, som innefattas i reservanternas
yttranden, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande det af
reservanten Arvid Lindman framlagda förslaget äga sådana företräden,
att detsamma bör förordas.

4) Förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om arrende Ärrendeiag.
af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne.

Sedan föreliggande förslag af kommittén framlades den 27 oktober
1904, har lagberedningen den 4 februari 1905 framlagt förslag till lag
om nyttjanderätt till fast egendom och i dess 2 kap. förslag till lag om
arrende. Detta lagberedningens lagförslag har alltså icke varit tillgängligt
för kommittén vid tiden för dess betänkandes afgifvande, ett
förhållande, som kommittén jämväl åberopar och vitsordar, då kommittén,
med erinran att dess förslag hänför sig till den nu gällande
rätten såsom underbyggnad, uttalar den förhoppningen, att, därest
de nya bestämmelser om lega af jord å landet, som lagberedningen
kan komma att föreslå, varda gällande lag, dessa i de delar, de reglera
områden inom arrendelagstiftningen, som icke beröras af kommitténs
förslag till speciallag, skola befinnas lika användbara såsom en sådan
underbyggnad, och att sålunda kommitténs förslag, om det antages,
icke skall behöfva undergå alltför väsentliga förändringar därför, att
den allmänna, nu gällande arrenderätten ersättes af en ny lagstiftning.

Då emellertid lagberedningens förslag afser en fullständigt ny
lagstiftning om arrendeaftalet, men kommittén icke varit i tillfälle att
lägga detta till grund för sitt nu föreliggande specialförslag, får Eders

Jordafsöndring.

Förekommande
af vanhäfd.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som, för den händelse det skulle
anses erforderligt att med afseende å sådant arrendeaftal som kommittén
med sitt förslag afser, stadga särskilda speciella bestämmelser
vid sidan af dem, som för riket i öfrigt kunna varda till efterrättelse
gällande, anser nödigt, att båda förslagen byggas å samma rättsgrundsatser,
för sin del tillstyrka, att kommitténs förslag i dess nuvarande
skick icke varder antaget, utan att detsamma må därförinnan granskas
och omarbetas till öfverensstämmelse med hufvudgrunderna i lagberedningens
förslag. Om likväl det skulle anses, att särskilda speciella
bestämmelser för arrendeaftal i Norrland böra fastställas oberoende af
och före utfärdandet af bestämmelser för sådana aftal inom landets
öfriga delar, vill Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande framhålla, att
reservanterna Claésons, Kempes och Lindmans förslag till arrendelag
äger obetingadt företräde framför kommitténs förslag, hvars affattning
kan leda till lagens kringgående och saknar den klarhet i bestämmelserna,
som en lag bör hafva.

5) Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordaf söndring den 27 juni 1896.

Då kommitténs nu föreliggande förslag, i hvad det afser förändrad
lydelse af § 20 i ofvan åberopade lag, synes väl snäft, men däremot
reservanten Arvid Lindmans ändringsförslag i denna punkt torde innefatta
en för lagtillämpningen mera ändamålsenlig bestämmelse, utan
att kommitténs syftemål med den föreslagna lagändringen därigenom
äfventyras, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrka kommitténs
förslag med den ordalydelse af § 20, som innefattas i bemälde
Lindmans reservation.

6) Förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande af
vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalar ne.

Föreliggande lagförslag innefattar en lagstiftning, som hittills
varit för vårt land främmande, och dess lämplighet kan högeligen
ifrågasättas, icke minst af det skäl, att förslaget är riktadt allenast
mot ett visst slag af jordägare och afsedt att tillämpas allenast inom
eu viss del af riket. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är af
sådan anledning tveksam, huruvida ett lagförslag af den innebörd som
det föreliggande må tillstyrkas, men om Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
finner sig icke böra afstyrka lagstiftningsåtgärder i sådant
syfte, som kommittén ifrågasatt, kan Eders Kungl. Majds befallningshafvande
likväl icke biträda förslaget, sådant kommittén affattat
detsamma, utan får Eders Kungl. Majds befallningshafvande tillstyrka
att, därest lagstiftning i den riktning kommittén ifrågasatt, anses vara

af nöden, eu blifvande lag i ämnet må vinna godkännande allenast i
den modifierade form, som i hufvudsak öfverensstämmer med den af
kommittéledamöterna H. Claéson, F. Kempe och Arvid Lindman afgifna
reservation.

. 7) Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde Beredande af

jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odling slög enheter. odUngsUgen Detta

förslag afser åtgärder för att åt allmogen »återvinna» *å
trävaruindustriens skogar befintliga odlingslägenheter, och är såsom
häraf synes riktadt emot de norrländska skogsbolagen.

Hvad kommittén till stöd för detta sitt förslag anfört finner Eders
Kungl. Maj.ts befallningshafvande icke kunna öfvertyga om vare sig
behöfligheten eller ändamålsenligheten af den lagstiftning, förslaget
innebär. Behofvet af odlingsmarker inom de norrländska länen gör
icke eu sådan lagstiftning, som här är ifrågasatt, erforderlig, och hela
den procedur, som förslaget upptager, är af så konstlad natur, att den
icke bör förordas, och särskildt torde böra framhållas, att det föreslagna
expropriationsförfarandet skulle tagas i anspråk för tillgodoseende af
ett intresse, fullkomligt olikt de ändamål, för hvilka expropriationsrätten
enligt nu gällande lag får användas.

Att, såsom kommitterade yttra, låta frågan om en expropriationsrätt,
som skulle beröfva vissa jordägare till förmån för enskilda det
skydd för äganderätten, som eu hvar hittills ägt, icke vara en juridisk
principfråga, utan en politisk och praktisk lämpliglietsfråga, är en
uppfattning, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kan dela.

På dessa och i öfrigt af reservanterna anförda skäl finner Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig icke kunna tillstyrka, att detta
förslag vinner afseende.

8) Upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark. OdimgsUgen 1

ör beredande af odlingslägenheter har kommittén under ofvan- hcter å kronostående
rubrik dels föreslagit, att dylika lägenheter måtte under vissa
angifna villkor upplåtas från kronans under Kungl. domänstyrelsens
\ård och förvaltning stående kronoparker, och dels ifrågasatt, huruvida
icke äfven å den kronan tillhöriga, ännu oafvittrade marken odlingslägenheter
för nybyggens bildande skulle kunna beredas; och har
kommittén, beträffande upplåtelser från kronopark, hemställt, att Kungl.
domänstyrelsen måtte berättigas att, där hinder från skogsvårdens
synpunkt ej möter, å kronoparkerna i de sex norra länen till enskilda
personer, som därom göra framställning samt äga god frejd och gjort
sig kända för arbetsamhet och hederlig vandel, upplåta de till odling
och bebyggande tjänliga lägenheter, som där kunna vara att tillgå i

Väghållnings besväret.

närheten af odlad bygd eller kommunikationsled, hvarförutom kommittén
jämväl föreslagit de villkor, som borde bestämmas att gälla vid
dylika upplåtelser.

Då hvad kommittén i denna punkt anfört och hemställt synes
väl värdt att af statsmakterna uppmärksammas, får Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande för sin del på det lifligaste förorda bifall till kommitténs
förslag härutinnan.

Hvad åter angår förslaget om odlingslägenheters upplåtande å
kronans ännu oafvittrade mark, hvilken, enligt hvad kommittén upplyser,
numera förekommer endast ofvanför den s. k. odlingsgränsen, har
kommittén i denna punkt icke framlagt något bestämdt förslag, utan
inskränkt sig till det uttalandet, att det syntes böra tagas i öfvervägande,
om man icke borde äfven i vissa fall ofvanför nämnda odlingsgräns
tillåta och befrämja odlingslägenheters upptagande.

Ehuru det knappast är att förvänta, åtminstone inom de närmaste
årtiondena, att någon kolonisation ofvanom nämnda gräns skall
ifrågakomma, så länge riklig tillgång på odlingslägenheter ännu finnes
inom det nedre landet, i närmare grannskap af kommunikationslederna
och de förut befolkade bygderna, får Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
likväl, då det å andra sidan icke är otroligt, att bergsbruket
i dessa trakter kan framtvinga behofvet af lämpliga lägenheter
för nybygge och uppodling, för sin del biträda hvad kommittén jämväl
i denna punkt hemställt.

9) Lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

Då kommittén framhållit, att väghållningsbesväret i de norrländska
länen, framförallt i de nordligaste vägdistrikten, är för den jordbrukande
befolkningen i dessa trakter synnerligen tryckande, är detta ett sakförhållande,
som måste vitsordas. Den lättnad i väghållningsbesväret,
som förväntades skola uppstå i följd af den med nya väglagen inträdda
förändringen i sättet för vägbesvärets utgörande på landet, har visat
sig endast i de vägdistrikt, där industrien är förhärskande, hvaremot,
i den mån vägdistrikten äro belägna i skogsbygderna, längre ifrån
kusttrakterna, vägbesväret ingalunda vunnit någon lättnad, utan tvärt
om blifvit än mera tryckande. Härtill har bidragit, förutom den genom
nya väglagen tillkomna betydliga administrationskostnaden, anläggningskostnaden
för en mängd nytillkomna allmänna vägar, som ofta framtvingats
emot eu del väghållningsskyldiges lifliga protester, och hvilken
kostnad, trots statsbidraget, medfört utdebitering under längre eller
kortare tid af en ofta nog synnerligen hög vägskatt. Det lider intet
tvifvel, att den jordbrukande befolkningen i dessa trakter är i stort

behof af någon lättnad i vägtungan. Enligt den utredning i denna
punkt, som föreligger i kommitténs betänkande, förväntades af kommittén
vissa lättnader i vägbesväret skola blifva en följd af den revision
af väglagen, som vid tiden för afgifvandet af kommitténs betänkande
var under behandling; och då, såsom bekant är, innevarande års riksdag,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, fattat beslut
om väsentliga ändringar i väglagen och lättnader i vägbesväret, hvarom
Kungl. Maj:ts beslut i promulgationsväg snart torde vara att förvänta,
skall denna lagändring otvifvelaktigt i sin män verka till lättnad
i väghållningsbesväret. där detta trycker hårdast.

Hvad nu angår kommitténs förslag i ämnet har kommittén hemställt
:

l:o) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan äfven
underhållas af statsverket;

Dessa kommitténs förslag vill Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
på det lifligaste förorda, såsom varande af ofantlig betydelse
icke allenast för kommunikationsväsendets befordran inom de norrländska
skogsbygderna, utan äfven för hela den norrländska kulturens
utveckling öfverhufvud.

Vidare har kommittén hemställt,

4: o) att till väghållningsdistrikt, som äro synnerligen hårdt betungade
i följd af vägarnes stora längd och gles befolkning eller på
grund af stor genomfartstrafik till andra orter, särskild! statsunderstöd
måtte efter pröfning för hvarje fall hunna beviljas.

Då dessa kommitténs förslag otvifvelaktigt i många fall äro högeligen
af behofvet påkallade och helt säkert skola, därest de varda bifallna,
verksamt bidraga till lindrande af vägtungan, där denna trycker hårdast,
får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för sin del förorda bifall
till samma förslag.

Slutligen har kommittén föreslagit,

5:o) den ändring i 59 § väglagen, att staten eller menighet till -

Sko g sb esk ältning
en.

höriga allmänningsskogar måtte påföras en vägfyrk för hvarje två
hundra kronor af taxeringsvärdet.

Uti den proposition om vissa ändringar i väglagen, som af Eders
Kungl. Maj:t afläts till innevarande års riksdag, föreslog Eders Kungl.
Maj:t den ändring af ofvan åberopade lagrum, att staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar skulle påföras en vägfyrk för hvarje
tvåhundra kronor af taxeringsvärdet i stället för, såsom för närvarande
är stadgadt, en vägfyrk för hvarje fyrahundra kronor af taxeringsvärdet,
men stannade riksdagen för sin del vid den bestämmelse, att
dessa skogar skulle draga eu vägfyrk för hvarje etthundrafemtio kronor
af nämnda värde.

Under förutsättning att denna af riksdagen för dess del antagna
bestämmelse vinner Eders Kungl. Maj:ts fastställelse, torde kommitténs
förslag i denna punkt icke böra till någon vidare åtgärd föranleda,

10) Nya grunder för skog sbeskattningen.

Under denna rubrik uttalar kommittén till en början såsom ett
antagande, att skattetrycket i vissa trakter torde utgöra en bidragande
orsak till hemmanens öfvergång från de i skatteafseende mindre bärkraftiga,
och är detta antagande förvisso ovedersägligt, hvadan åtgärder
för skattebördornas lättande äro af den största vikt just för den fråga,
hvars utredning kommittén haft till sin uppgift.

Härefter framhåller kommittén med fullt fog de andra skattebördor,
utom väghållningsbesväret, särskildt i hvad de afse af landsting
och kommuner debiterade utskylder, Indika i alltjämt stegrad
grad trycka den jordbrukande befolkningen i de norrländska länen,
synnerligast inom skogskommunerna. Dessa förhållanden hafva ovedersägligen
eu väsentlig grundorsak i det nu rådande kommunala beskattningssystemet
i dess beroende ställning till den allmänna bevillningstaxeringen.
Kommittén har då velat särskildt i den nu gällande skogsbeskattningen
finna en högst väsentlig anledning till de ogynnsamma
skatteförhållandena i de egentliga skogssocknarna, och har fördenskull
uttalat sig för ett förändradt beskattningssystem ifråga om skogsbeskattningen
samt hemställt, att denna beskattningsfråga måtte, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som i berörda hänseende
framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén, lösas på
det sätt:

att vid taxering af jordbruksfastighet särskilda värden sättas å
inrösnings- och afrösningsjorden;

att vid uppskattning af staten tillhörigt skogsområde växande
skogens hela värde inbegripes, men att eljest vid bestämmande af fast

egendoms taxeringsvärde hänsyn tages till afkastningen af växande
skog, allenast i den mån densamma användes till husbehof;

att i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas genom
inkomstbevillning;

att fördenskull den nu i § 2 af bevillningsförordningen stadgade
skyldighet för innehafvaren att erlägga fastighetsbevillning för »skogsområde,
som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk
eller kanalbolag» må upphöra;

att inkomstbevillning bör för behållna inkomsten utgöras, -såväl
när försäljning af skog eller skogseffekter drifves såsom handelsrörelse,
som äfven när dylik försäljning äger rum från område, för hvilket deri,
som verkställer försäljningen, är pliktig utgöra fastighetsbevillning;

att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevillning bör
erläggas för virkesfångst utöfver husbehofvet å område, för hvilket
den, som verkställer virkesfångsten, är pliktig utgöra fastighetsbevillning,
eller å skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag; samt

att vid taxering af inkomst genom försäljning af skog eller skogseffekter
eller genom virkesfångst från eget område, taxeringen skall
ske i den ort, där skogen är belägen.

Ur det utlåtande, som af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Yästernorrlands län den 19 september 1891 i underdånighet afgafs
öfver ofvannämnda kommittés betänkande, tillåter Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande sig i detta sammanhang åberopa följande utdrag:

»Emot —- — och emot det förslag till ändringar i bevillnings förordningen,

som kommitterade afgifvit, anser sig länsstyrelsen böra
eiinra, att för en samvetsgrann och jämn beskattning af afkastning
af skog genom inkomstbevillning för beskattningsmyndigheterna erfordras
kännedom om de försäljningar och afverkningar, som ägt rum,
om det pris, som vid försäljning betingats, samt om det pris, hvartill
den salda eller afverkade skogen står för ägaren. Några dylika uppgifter
äga icke beskattningsmyndigheterna, och skulle sålunda beskattningen
komma att vara beroende på den tillfälliga omständigheten,
att någon af beskattningsnämndens ledamöter ägde någon kännedom
därom, oftast grundad på hörsagor. Det torde ligga i öppen dag, att
flertalet skogsaffärer vid sådant förhållande komme att undgå beskattning
samt att det skulle vara en ren tillfällighet, att beskattningsnämnden
till någorlunda riktigt belopp angåfve vinsten, hvars belopp
säljaren eller afverkaren själf ofta nog torde hafva svårt att bestämma.

Flottning sstadgan.

J)å dessutom vinsten ofta nog icke torde uppgå till beskattningsbart
belopp, följer däraf, att inkomst genom afkastning af skog, äfven om
för densamma erlägges inkomstbevillning, i många fall blir obeskattad.»

»Vidare torde det blifva en lika mödosam som vansklig uppgift
att ej blott bestämma hvad som skall anses utgöra hvarje egendoms
husbehof, utan äfven beräkna, huru stor del af befintlig skog därtill
bör anslås. En särskild uppskattning af inrösnings- och eu särskild
af afrösningsjorden torde dessutom vara förenad med större svårigheter,
än kommitterade tänkt sig, och nära nog komma att förvandla beskattningsnämndernas
arbeten till landtmäterisammanträden. Ingen föreskrift
finnes om hvilken skall tillhandahålla skifteshandlingarne och
vidkännas därmed förenade kostnader, och om än sådana handlingar
finnas tillgängliga, torde ofta icke kunna med säkerhet afgöras, huru
mycket af den i dem upptagna afrösningsj orden vid det ifrågavarande
tillfället blifvit uppodlad, utlagd till tomter eller dylikt. Skifteshandlingarne
skulle, såsom för gamla, i vissa fall rent af kunna befinnas
oanvändbara för det afsedda ändamålet, då all grund för verkställande
af en, efter hvad rubrikerna angifva, riktig upptaxering af de olika
jordslagen saknades. För öfrigt torde man i regel icke heller kunna
förvänta den sakkännedom hos beskattningsnämndens ledamöter, att
de ur skifteshandlingarne kunna hämta dylika uppgifter.»

»Då nu härtill kommer, att mot föregående förslag angående beskattning
af inkomst genom utverkning af skog medelst inkomstbevillning,
vid deras pröfning af vederbörande myndigheter, anförts jämväl
andra tungt vägande skäl, hvilka, då de i betänkandet finnas angifne.
det ej torde vara af nöden att här upprepa; finner länsstyrelsen sig
icke kunna förorda bifall till det af kommitterade nu afgifna förslag
till ändringar i gällande bevillningsförordning.»

Ehuru 1890 års skattekommittés, af norrlandskommittén accepterade
förslag synes innefatta flera beaktanvärda synpunkter med afseende
å en förbättrad skogsbeskattning, finner Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande sig likväl, på de i dess här ofvan åberopade utlåtande
anförda skäl och då tillämpningen af kommitténs beskattningsprinciper
icke för närvarande synas kunna praktiskt genomföras, icke
kunna, förrän sådana åtgärder vidtagits, som möjliggöra förslagets
tillämpning, tillstyrka detsamma.

11) Flottning sförfattning ärna.

Kommittén har vidare funnit anledning erinra om vissa oegentligheter,
som till men för den jordägande befolkningen förekommit

vid tillämpning af gällande flottningsförfattningar. De olägenheter,
som af kommittén i detta afseende särskildt framhållas, hafva äfven
inom detta län förekommit och kräfva alltså rättelse medelst erforderliga
ändringar i och tillägg till nämnda författningar. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i detta län har emellertid redan sökt för sin del i
två hänseenden råda bot för af kommittén anmärkta oegentligheter.
Så har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, under de senare åren,
då rätt till interimsflottning beviljats, i allmänhet stadgat såsom villkor,
att det skall åligga flottningssökanden att till blifvande flottningsförening
i vederbörlig ordning redovisa de flottningsafgifter, som enligt
den vid regleringen uppgjorda amorteringsplanen belöpa på det under
tiden för interimsflottningen framflottade virket. Vidare har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande till förhindrande af att den, som
anlagt flottleden, genom att uppbära amorteringsafgifter äfven efter
det slutlig amortering skett, må draga oskälig vinst af företaget, bland
öfriga villkor vid tillstånds meddelande till vattendrags reglering till
flottled, ålagt oktrojinnehafvaren vid högt vite att före viss dag hvarje
år till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med utdrag
af flottningsföreningens räkenskaper för näst föregående räkenskapsår,
angifvande såväl beloppet af influtna amorteringsafgifter, som ock den
såsom ogulden ännu kvarstående amorteringssumman.

Hvad härefter angår de af kommittén föreslagna tillägg och ändringar
i gällande flottningsstadga tiar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
emot desamma funnit anledning till följande erinringar.

Kommittén har i åtskilliga fall för underlåtenhet att ställa sig
viss, angifven föreskrift till efterrättelse stadgat det äfventyr, att af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddeladt förordnande eller lämnadt
tillstånd skall anses vara förfallet, såsom den föreslagna lydelsen af
§§ 3 och 22 angifver. Dessa bestämmelser kunna förordas allenast
under förutsättning, att det icke skall åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
proprio motu, att vaka öfver, huruvida förhållandena böra
föranleda därtill, att det stadgade äfventyret skall gå i verkställighet.
Ett sådant öfvervakande, utan afseende därå huruvida anmälan göres
om underlåtenhet eller icke, blifver uppenbarligen, icke möjligt för
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att iakttaga. Likaledes torde böra
erinras dels emot den föreslagna ordalydelsen af § 14, att däri saknas
bestämmelser, på hvilkens framställning den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
valde revisorn må utses, och dels emot § 10 att enligt
dess ordalydelse synes framgå, att meningen vore, att Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skulle, utan någon framställning därom från veder -

Skiftesväsen det.

Skogsallmänning
av m. m.

Anslag och lån
till dikning och
nyodling.

hörande intressenter, vaka öfver, då den tid vore inne, då hvarje för
flottled inom länet fastställdt reglemente borde undergå förnyad pröfning.
Det torde vara nödigt att i § 10 intaga stadgande därom att, förutom
andra bestämmelser, flottningsreglementet bör innehålla nödiga
föreskrifter jämväl i sistnämnda tvenne hänseenden.

I öfrigt får Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande lämna kommitténs
förslag till ändring af vissa delar i gällande flottningsstadga
utan anmärkning.

12) Förslag ifråga om skiftesväsendet.

Under denna rubrik har kommittén föreslagit:

l:o) att vid laga skiften inom Norrland och Dalarne tillfälle måtte
beredas bönder, som hafva del i skifteslaget, att i angelägna fall erhålla
låneunderstöd för bestridande af deras skifteskostnader;

2:o) att undersökning måtte ske, huruvida landtmäteritaxans
arfvodestariffer kunna, hvad särskildt angår afrösningsjorden, anses taga
tillbörlig hänsyn till de särskilda förhållanden, som föreligga i de nordligare
delarne af landet;

3ro) att landtmäteristaten genom cirkulär erinras om angelägenheten
att vid skiftesförrättningars verkställande söka undvika utläggande
af oformliga skiften.

Mot hvad kommittén sålunda föreslagit och hemställt har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att erinra.

13) Skogsallmänning ar och skog smedelsfonder.

Kommittén har föreslagit:

l:o) att en lagstiftning må åstadkommas, hvarigenom befrämjas
utsikterna att till förmån för kommunen och andra samfälligheter
på ett bestående sätt bilda gemensamhetsskogar och skogsmedelsfonder;
samt

2:o) att, sedan en sådan lagstiftning kommit till stånd, måtte
tagas i öfvervägande, i hvilka fall och under Indika villkor låneunderstöd
af allmänna medel må kunna beredas för bildande af gemensamhetsskogar
genom inköp af därtill lämpad mark.

På de af kommittén anförda skäl får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förorda bifall till hvad kommittén härutinnan föreslagit.

14) Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling.

Kommittén har föreslagit att, utom redan varande frostminsknings fonden

och odling slånefonden, måtte inrättas dels en särskild dikningsfond
för Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län för
befrämjande af myrdikningar och vattentappningar, vare sig ändamålet
med vattenafledningen är uppodling af till åker eller äng lämplig jord

eller minskning af frostländigket för närliggande bygd; ur hvilken
fond anslag borde lämnas jordbrukare utan återbetalningsskyldighet
och på i öfrigt af kommittén föreslagna villkor, och dels en nyodlingsfond
för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland och Dalarne,
från hvilken fond i mån af tillgång lån finge tilldelas landsting eller hushållningssällskap,
som förklarat sig villigt att utlämna låneunderstöd
till mindre jordbrukare för uppodling af till åker lämplig mark.

I)å dessa af kommittén föreslagna nya fonder till jordbrukets
nytta och förkofran uppenbarligen skulle blifva det norrländska jordbruket
till stort gagn, får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förorda bifall jämväl till hvad kommittén härutinnan föreslagit, med
anmälan därjämte, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
funnit anledning till erinran emot de villkor, kommittén föreslagit för
fondernas användande.

15) Undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter.

Sedan kommittén erinrat om de olika former, under hvilka offentligen
anordnad jordbruksundervisning för närvarande förekommer, har
kommittén, med erinran att på grund af Norrlands stora utsträckning
och glest befolkade bygder man icke har att påräkna någon särdeles
stor anslutning till de fasta bildningsanstalterna, dem allmogen måste
ofta på långt afstånd uppsöka, samt att, om något afsevärdare resultat
skall ernås, undervisningen åtminstone till eu början, måste så att säga
uppsöka den mindre jordbrukaren i hans hem och tillika gifvas så
praktiskt och konkret som möjligt, såsom lämplig utväg i denna riktning
föreslagit tillsättande af kringresande jordbrukare eller jordbrukskonsulenter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som delar denna kommitténs
uppfattning, biträder jämväl kommitténs förslag ifråga om
dylika konsulenters anställande till erforderligt antal; hvar emellertid
och då dessas aflöning är afsedd att bestridas delvis äfven af landsting
och hushållningssällskap, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser
sig icke kunna i detta sammanhang närmare yttra sig om kommitténs
förslag ifråga om dessa konsulenters antal för hvarje län eller deras
aflöningsförmåner, allt beroende af den särskilda utredning, som för de
särskilda orterna måste föregå ett bestämdt förslag i ämnet.

Slutligen har kommittén under rubriken:

16) Vissa särskilda önskemål

framhållit några ytterligare synpunkter, som borde tagas i betraktande
för att än vidare tillgodose det norrländska jordbrukets framtida utveckling
och förkofran.

Undervisning.

Vissa önskemål.

Kommittén liar därvid till en början erinrat om betydelsen af
den ifrågasatta s. k. inlandsbanan; och anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äfven för sin del, att denna bana skall blifva en kraftig
häfstång för de ännu ouppodlade norrländska bygdernas utveckling i
alla afseenden, hvarom i detta sammanhang hvarje vidare yttrande från
Eders Kung], Maj:ts befallningshafvandes sida må anses öfverflödigt,
då på statsmakternas föranstaltande undersökning redan är under utförande
för denna banas åvägabringande.

Vidare har kommittén framhållit vikten af att den norrländske
jordbrukaren kommer i åtnjutande af fraktlindring på statsbanorna för
konstgjorda gödselämnen och kraftfodermedel samt åkerbruksredskap.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vill för sin del vitsorda, att en
allmän klagan från de norrländske jordbrukarnes sida förspörjes ifråga
om nu gällande fraktsatser och att behof af en lindring däri föreligger,
hvadan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra
lifligt förorda en sådan fraktlindring, särskildt med hänsyn till de högst
afsevärda utstånden och den dryga forslingskostnaden, som i detta län
förekomma.

Då kommittén slutligen uttalat sin anslutning till den kooperativa
idéns genomförande i möjligaste omfattning, såsom särdeles lämpad att
stödja landtbrukarne i deras gemensamma intressen, får Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande gifva tillkänna, att knappast i något annat
län sammanslutningen i landtmannaföreningar ägt rum i sådan omfattning,
som inom Västernorrlands län, därvid dessa, genom den lifliga
anslutningen till desamma, kraftigt bidragit till höjande af jordbruksintresset.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har härmed afslutat sitt
utlåtande öfver det af den s. k. norrlandskommittén afgifna betänkande.
Önskligt hade varit, om Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägt
tillfälle att mera i detalj än som skett utlåta sig i de viktiga spörsmål,
som varit kommittén förelagda, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mångfaldiga öfriga ämbetsgöromål hafva icke lämnat
nödigt rådrum härtill. Om det ock må sägas, att kommittén i sitt
bedömande af de förhållanden, som ingå i den betydelsefulla frågan,
icke helt och hållet stöder sig på fullkomligt objektiva grunder, har
likväl kommittén genom sitt arbete åstadkommit en synnerligen värdefull
utredning angående den materiella ståndpunkt, som Norrland för

närvarande intager; ocli det är att hoppas, hvad Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande för sin del lifligt önskar, att detta kommittéförslag,
när det föreligger i den form, som i hvarje särskildt fall befinnes lämpligast,
skall kraftigt bidraga till det norrländska jordbrukets främjande.

Härnösand i landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

G. RUDEBECK.

O. Hammar.

XXIX.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:ts befallningsliafvande genom remiss den
21 december 1904 å det underdåniga betänkande, som afgifvits af
kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas, undfått nådig befallning att afgifva underdånigt utlåtande
öfver kommitténs förslag och framställningar, har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, enligt tillika meddelad särskild nådig föreskrift,
den 12 sistlidne januari afgifvit underdånigt utlåtande öfver kommitténs
förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten
att verkställa ägostyckning.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu går att yttra sig
öfver kommitténs förslag i öfriga delar, må till en början en blick
kastas på den allmänna utredning, som föregår kommitténs förslag.
Af denna framgår, att redan år 1900 sågverksbolag, andra sågverksägare
och bruksägare ägde 34,3 procent af all under enskild äganderätt
varande jord i Norrland och Dalarne och särskildt i Jämtlands
län 42,0 procent. Sedan nämnda tid hafva bolagsbesittningarne ytterligare
ökats sannolikt i samma eller måhända starkare progression än
under åren 1885—1900, och det torde ej vara någon öfverdrift, om
man antager dem i närvarande stund i Jämtlands län uppgå till omkring
50 procent af all enskilde tillhörig jord.

Hvad kommittén anfört om anledningarne till bondehemmanens
öfvergång i trävarurörelsens besittning och de missförhållanden, som
däraf uppstått och måste uppstå, öfverensstämmer med Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafVandes erfarenhet på detta område och torde icke
kunna jäfvas af någon, som är i tillfälle att på nära håll iakttaga
förhållandena och vid deras bedömande ej vilseledas af ingrodda föreställningar
eller särskilda intressen.

Den utveckling, de nordliga delarne af vårt land genomgått under
de sista femtio åren, liar med nödvändighet ledt till företeelser, för
hvilkas samhällsvådlighet man mer och mer börjar få blicken öppnad.
Den störa penningtillgång, skogarnes upplåtelse först till utverkning
och sedermera till försäljning lämnade den jordbrukande befolkningen,
och den stora inkomst, arbetet i skogarne skenbart gaf i jämförelse
med jordbruksarbetet, framkallade hvad kommittén benämner en falsk
lefnadsstandard bland landtbefolkningen och åstadkom ringaktning för
och leda vid det mindre gifvande jordbruket. Fädernas förmåga att
göra sig till godo de näringskällor, jordens brukande öppnar, glömmes
sålunda af många för den mindre omtanke kräfvande uppgiften att
lefva för dagen på aflöningarne i skogsarbetets och industriens tjänst.
Landtbefolkningen drager i allt tätare skaror till städerna och industriorterna,
och modernäringen, som skall rekrytera de nya arbetarskaror,
industrien behöfver, tynar af brist på intresse och arbetskrafter.

De åtgärder, som vidtagas för jordbrukets befrämjande -—- anslag
till utdikningar och odling, till premiering af jordbruk, hästar och
boskap, undervisning m. in. — bidraga väl i någon män att motverka
bolagsförvärfvens hämmande inflytande på jordbrukets utveckling, men
äro dock otillräckliga. Man måste upprycka roten till det onda: den
jordbrukande befolkningens kringskärande genom jordens öfvergång ur
dess besittning till kapitalstarka bolags, hvarur den, så vidt man nu
kan döma, icke skall, om ej kraftigt verkande åtgärder vidtagas, inom
en öfverskådlig framtid kunna återvinnas till dem, som vilja och kunna
själfva bruka den.

Reservanter inom kommittén hafva velat göra gällande, att värdet
af industriens i Norrland och Dalarne produktion är mer än dubbelt
så stort som jordbrukets och boskapsskötselns sammanlagda produktionsvärden;
att åkerarealen, skörden och kreatursantalet i Norrland och
Dalarne i allmänhet ökats från och med åren 1871—1875 till och med
åren 1896—1900; att detta äfven varit fallet i de socknar i Kopparbergs
och Gäfleborgs län, som till större del ägas af bolag; att folkmängden
i Norrland och Dalarne under samma tid ökats med 42,8
procent; att de själfägande jordbrukarnes numerär från år 1885 till
och med år 1900 ökats från 83,262 till 99,003: och att den tillväxt
i nämnda hänseenden, som sålunda ägt rum, skulle vara att tillskrifva
just industrien.

Härvid bör ej lämnas oanmärkt, att hufvuddelen af produktionsvärdet
af sågverks-, trä- och pappersmasse- samt träkolsindustrien,
hvilket i medeltal åren 1896—1900 uppgifves till 121,101,457 kronor,

utgöres af råvarans värde, som naturligtvis tillkommer industrien, vare
sig råvaran hämtas från bolags- eller från bondeskogar; att inom största
delen af Norrland, särskildt i Yästernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län knappt förekommer någon bergshandtering, liksom »öfrig
fabriksindustri» endast i ringa mån utöfvas i dessa län; att inberäkningen
af sistnämnda industriers produktionsvärden — i medeltal för
1896—1900 för bergshandteringen 34,528,400 kronor och för öfrig fabriksindustri
32,111,443 kronor — i den summa, som enligt reservanternas
mening skall visa industriens dubbla öfvervikt i produktionsvärde jämfördt
med jordbrukets och boskapsskötselns, sålunda blir i hög grad
vilseledande i fråga om de nämnda tre länen; att den tillökning i själfägande
jordbrukares numerär, som trots bolagens storartade förvärf af
jordbruksfastigheter kan påvisas, säkerligen till största delen om ej
helt och hållet utgöres af ägare till så små fastigheter, att de ej däraf
kunna hämta fullständig bärgning; samt att tillökningen i åkerareal,
skörd och folkmängd otvifvelaktigt har sin väsentliga orsak i de moderna
kommunikationer, som från 1870-talet till närvarande tid kommit
Norrland och Dalarne till godo genom järnvägars anläggning.

En granskning af de utaf reservanterna åberopade tabeller beträffande
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utvisar ock, att
en starkare ökning af åkerarealen inträffar just vid tiderna för järnvägsanläggningarna.

Att trävarurörelsen i de orter, där sågverken äro belägna, det
vill säga hufvudsakligen vid hafskusten, skapat afsättning för jordbruksprodukter
och sålunda bidragit till jordbrukets förkofran där, är naturligt,
men inom den störa hufvudmassan af Norrlands inre, hvarifrån trävarurörelsen
till största delen hämtar sitt råmaterial, saknar denna rörelse
all betydelse såsom häfstång för jordbrukets befrämjande. Det bör
nämligen ej gärna kunna förutsättas, att de arbetarskaror, som tid
efter annan — ibland med ända till tio års mellanrum — uppträda i
skogssocknarne för att afverka skog, och hvilka hufvudsakligen lefva
på amerikanskt fläsk och kolonialvaror, skulle genom sin konsumtion
nämnvärdt befrämja jordbrukets utveckling i dessa orter.

Som en brist i reservanternas bevisföring rörande trävarurörelsen
såsom jordbrukets befrämjare måste beklagas, att reservanterna icke
meddelat någon utredning om jordbrukets framsteg i de talrika »bolagssocknarne»
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, såsom de
gjort i fråga om Kopparbergs, Gaffel)orgs och Västernorrlands.

Kommittén har insett, att en gräns måste sättas för jordens öfvergång
ur den jordbrukande befolkningens hand, och dess första förslag

har följdriktigt blifvit förbud för bolag eller föreningar för ekonomisk
verksamhet att förvärfva fast egendom.

Men kommittén har samtidigt föreslagit inskränkningar i förbudet
af beskaffenhet att i hög grad försvaga detsammas verkan. Om det
nämligen, såsom kommittén föreslagit, tillätes bolag och föreningar att
fortfarande förvärfva all den afrösningsjord, som ej enligt förslaget bör
betraktas såsom stödskog eller odlingsområde, kommer den jordbrukande
befolkningens ställning att allt mer försvagas genom försäljning till
trävarubolagen af all den del af dess jord, som enligt lag kan förvärfvas
af dem. Detta följer redan däraf, att bolagen, hvilkas hushållning är
inrättad med hänsyn till, att de skola kunna äga bestånd och lämna
sina delägare inkomst för all framtid, kunna köpa jord, hvarå skogen
först efter kanske flere decennier kan beräknas lämna afkastning, medan
den enskilde i regel måste se till, att han kan påräkna inkomst redan
under en nära framtid. Bolagen äro på grund häraf i stånd att för
till skogsbörd duglig mark betala en köpeskilling öfverstigande markens
värde vid köpets afslutande. Häri ligger ock orsaken till det för jordbruket
synnerligen menliga förhållande, att jord i Norrland i allmänhet
står i högre pris, än densamma efter sin afkastningsförmåga borde
betinga.

Kommitténs förslag om skyldighet för bolag och föreningar att
vid äfventyr af expropriation upplåta odlingsmark med, i vissa fall,
stödskog skall icke blifva till någon nytta eller föranleda till inlösning
från bolagens egendomar af odlingsmark i nämnvärdt omfång, så länge
eu större del af den jordbrukande befolkningen fortfarande är utsatt
för frestelsen att genom afhändande af delar af sina hemman till de
högre pris, spekulationen kan bjuda, skaffa sig penningar utan möda,
och hågen för jordbruk och nyodling skall ej tillväxa, med mindre i
första rummet den i jordbrukarnes ägo ännu kvarvarande marken kommer
att bibehållas till jordbrukets stöd och tillväxt.

Reservanter i kommittén hafva ansett, att den för vårt lands
ekonomiska bestånd så oumbärliga trävarurörelsen för sin framgång
ovillkorligen behöfver förvärfva ytterligare skogsmark, och kommittén
synes hafva funnit sig öfvertygad af de skäl, som anförts till stöd för
denna åsikt, hvilkens riktighet dock måste betviflas med hänsyn till
de oerhörda vidder, öfverstigande sammanlagda arealen af de sju sydligaste
länen i vårt land, trävarurörelsen i Norrland och Dalarne redan
är i besittning af till sitt uteslutande förfogande, och till den omständighet,
att den skogstillgång, som ännu finnes i jordbrukarnes ägo,

Förbud för
bolag m. fl.
att förvärfva
fastighet.

också kommer trävarurörelsen till godo, i den mån den ej måste vika
för värdefullare kultur.

På grund häraf och då det för samhället måste vara af större
intresse, att jorden såvidt möjligt stannar i deras ägo, som bruka den
och där äga sina hem, än att trävaruexporten alltjämt ökas, finner
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som i sitt underdåniga utlåtande
den 10 januari 1902 öfver kommitténs då framställda förslag
om förbud för vissa år mot bolags och föreningars för ekonomisk verksamhet
fastighetsförvärf ej tilltrodde sig att tillstyrka bifall till berörda
förslag, den utredning, som nu föreligger, och den utvecklingsriktning,
de sociala och ekonomiska förhållandena i Norrland allt fortfarande
följa, ovillkorligen böra föranleda till fullständigt förbud för bolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet att i de delar af Norrland och
Kopparbergs län, som afses i kommitténs förslag till lag i ämnet, utan
Konungens samtycke förvärfva fastighet i andra än de i lagförslagets
2, 5, 6 och 7 §§ omförmälda fall.

Förutom den fördel, som af ett sådant förbud kan vara att förvänta
med afseende å jordbrukets utveckling, skall förbudet äfven
medföra den påföljd, att sågverksindustrien nödgas att, i motsats till
hvad hittills i allmänhet varit fallet, ägna sina skogar sådan vård, att
de lämna den högsta möjliga afkastning, en sak, som för det nationella
välståndet är af stor betydelse och i ej ringa mån torde komma
att uppväga den stängda möjligheten för denna industri att utsträcka
sina förvärf öfver nya marker.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har härmed kommit till de
särskilda förslag till lagar och föreskrifter, som kommittén framställt.

Af det redan sagda framgår, att enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
mening § 3 i förslaget till lag angående förbud i vissa
fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast
egendom bör uteslutas och häraf påkallad ändring vidtagas i §§ 1 och
4 samt i §§:s numrering.

Skulle emellertid en blifvande lag komma att inrymma äfven
§ 3, synes ur definitionen i §:ns sista stycke på begreppet odlingsområde
böra uteslutas ordet »läge». Ett eljest lämpligt odlingsområdes läge,
som i dag kan anses otjänligt, kan nämligen inom kort i följd af nya
kommunikationers öppnande, odlingens framskridande i trakten eller
andra omständigheter blifva förträffligt. Till odlingsområde böra alltså
hänföras alla odlingslägenheter, som i anseende till omfattning och
jordens beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk
eller lämpligen kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

I § 4 torde böra föreskrifvas, att klagan öfver Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes beslut, hvarigenom förvärf af fastighet förklaras
kunna äga rum, må föras äfven af de i förslaget till lag, innefattande
vissa bestämmelser till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne, omförmälda jordbrukskommissioner, och att dessa
för ty böra delgifvas Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut.

Mot ifrågavarande lagförslag har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ej vidare att erinra.

Äfven om, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande sålunda
föreslagit, den nu i jordbrukets besittning kvarvarande del af jorden
i Norrland och Dalarne reserveras för jordbrukets behof och omgärdas
med skydd mot öfvergång i trävarurörelsens besittning, erfordras dock
ännu andra åtgärder för att åt detsamma trygga eu naturlig utveckling,
och åt dem, som idka jordbruk på af industrien förvärfvad mark,
bereda en i möjligaste mån betryggad ställning. Detta är ändamålet
med de af kommittén vidare fastställda förslag.

Först i raden af dessa kommer förslaget till lag, innefattande vissa Ä-gosty aning,
bestämmelser om äg o styckning i de norrländska länen, hvars föreskrifter
hufvudsakligen afse att tillförsäkra jordbruket förmånerna af husbehofs-skog
— så oumbärlig i Norrland med dess hårda klimat—, af odlingsmark
för framtida utvidgning och af mulbete. Skulle, på sätt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt, den i jordbrukets besittning
nu kvarvarande marken fortfarande bli förvarad åt detsamma, torde
livad husbehofsskogen beträffar, någon jämkning kunna medgifvas i de
af kommittén uti lagförslagets § 3 föreslagna arealer, helst därigenom
utsikterna till uppkomsten af nya själfständiga jordbruk i någon mån
ökas, då priset för sådana påtagligen minskas, ju mindre del af den i
pris ständigt stigande skogsmarken behöfver därtill förvärfvas. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansluter sig därför i denna del till
reservanten Lindmans förslag, hvithet jämväl i öfriga delar synes böra
gifvas företräde framför kommitténs förslag. Det synes nämligen
lämpligt, att vid ägostyckning hänsyn må kunna tagas till viss inägojords
behöflighet för industriell anläggning. Med hänsyn till den allmänna
erfarenheten, att vid köp af fastigheter med skog köparens
första åtgärd ofta är att försälja eller själf afverka den växande skogen
för att få medel till afbetalning å köpeskillingen och således mister den
förmån, som med afsättningen af liusbehofsskog afses, är också denna
reservants förslag om förbud mot utverkning för annat än husbehof å
skogsmarken till genom ägostyckning afskildt jordbrukshemman synnerligen
förtjänt af beaktande. Äfven i fråga om betesrätten och dess

Jordlif
söndring.

Arrendelag.

inskränkning med afseende å mark, som är föremål för skogsodling,
samt om förbud mot utbrytning vid laga skifte af rätt till mulbete,
uppkommen vid ägostyckning, anser Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande
Lindmans mening böra följas.

Slutligen torde kommitténs förslag om rätt för Eders Kungl. Maj ds
befallningshafvande att förordna lämplig person att i afseende å ägostyckningsförrättning
bevaka talan till betryggande af lagens, rätta
tillämpning saklöst kunna uteslutas. Da dylikt förordnande ej föreskrifves
för alla ägostyckningsförrättningar, hvilket för statsverket
skulle medföra allt för stora kostnader, skulle ett förordnande för
enstaka fall te sig som en yttring af misstro mot landtmätarens förmåga
eller vilja att rätt tillämpa lagen och sålunda få. en förkastlig
prägel, som torde föranleda till, att bestämmelsen aldrig komme att
tillämpas. Den kontroll å förrättningens lagenliga verkställighet, som
ligger i dess pröfning för fastställelse, torde få anses nöjaktig.

°° Eders Kungl. Maj ds Befallningshafvande får alltså i underdånighet
förorda reservanten Lindmans förslag till lag i förevarande hänseende

i alla delar. '' . .

Samma reservants förslag till lag angående ändring i 20 och 2,2^f
af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning och j or dafsöndring den 21 juni
1896 synes ock äga företräde framför kommitténs förslag.

Nödvändigheten af särskilda bestämmelser om arrende af jordbruk,
som äges af trävarurörelsen, har al kommittén ådagalagts och är till
och med erkänd af samtliga dess ledamöter. Kommitténs förslag i
detta hänseende är onekligen mycket fördelaktigt för arrendatorerna,
och anledning kan nog vara att befara, att i följd häraf bolagen skola
föredraga att låta sköta sina hemman genom personer, hvilka under
en eller annan form anställas såsom tjänare, och sålunda söka bibehålla
den frihet i handhafvandet af jordbrukshemmanen och den makt öfver
deras arbetare, som de nu äga. Under nuvarande förhållanden sta
brukarne i otaliga fall i det fullständigaste beroende af bolagen, och
bolag finnes, hvilka hafva för sed att aldrig upprätta kontrakt om
arrende, utan antaga arrendatorerna endast på behaglig tid, och utan
att dessa få någon som helst skriftlig försäkran om deras rättighetei.
Däremot lämnas dem stundom en uppsats på deras skyldigheter, bland
hvilka åtminstone ett bolag med stora besittningar inom länet upptagit,
att arrendatorerna skola vara skyldiga att uti allt lyda bolagets
tjänstemäns befallningar. Till hvilka för samhällsordningen betänkliga
följder denna arrendatorernas ställning kan leda, visade sig förlidet år,
då sistnämnda bolag i trots af i laga ordning meddeladt förbud företog

sig att afverka en skog, hvartill bolaget endast gemensamt med andra
ägde afverkningsrätt, och dref sina arrendatorer att mot deras invändningar
fortsätta afverkningen, äfven sedan genom polismyndigheten
åtgärder vidtagits för dennas förhindrande.

Onskligt vore, att genom lag kunde stadgas, att alla trävarurörelsen
tillhöriga hemman, som ej vore upplåtna till boställen åt deras
tjänare, skulle utarrenderas. Men då ett sådant stadgande svårligen
skulle kunna upprätthållas gent emot en tredskande jordägare, synes
vara bättre, att arrendelagens bestämmelser i möjligaste mån lämpades
äfven efter jordägarnes berättigade kraf på frihet att förfoga öfver sin
ägendom och rätt att ej mot sin vilja ådragas kostnader, hvilkas belopp
de ej på förhand kunna beräkna.

Med afseende härå synes lämpligt, att minsta arrendetiden, på
sätt reservanterna Claéson, Kempe och Lindman föreslagit, sättes till
femton år, att rätt till ersättning för nyodling ej må tillkomma arrendator,
därest ej i arrendekontraktet sådan honom tillförsäkrats, och
att kostnad för afträdessyn, då arrendator^ i annat fall än vid försumlighet
af jordägaren i hans byggnadsskyldighet, uppsagt arrendet
före arrendetidens slut, skall gäldas till hälften af arrendatorn.

Lika med nämnda reservanter anser Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
jämväl, att i fråga om jäf mot synemän böra i tillämpliga
delar gälla hvad om skiljemän är stadgadt, och att bestämmelse
enligt deras förslag bör gifvas om meddelanden om val af synemän.

1 öfriga delar förordar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kommitténs förslag. Särskild! synas oeftergifliga stadgandena i 4 och
14 §§ om att, där de arrendatorn enligt lag åliggande utskylder och
besvär ökas därigenom, att den arrenderade fastighetens taxeringsvärde
under arrendetiden höjes, jordägaren gent emot arrendatorn skall vara
ansvarig för den sålunda uppkomna höjningen, och att vid syn jordägaren
och arrendatorn skola utse hvar sina synemän. Med hänsyn
till de låga taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter i skogsbygden åtminstone
i detta län kunde eljest en höjning i taxeringsvärdet bli
ruinerande för arrendatorn och ett medgifvande att, på sätt reservanterna
föreslagit, parterna må förena sig om valet af synemän, skulle
på grund af arrendatorernas alltid svaga ställning gent emot fastighetsägaren-bolaget,
lätt kunna gifva anledning till, att jordägaren utöfvade
^ obehörigt tryck på arrendatorn vid synemännens utseende.

Kommitterades förslag till lag, innefattande bestämmelser till förekommande
af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarue, anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på grund af föreliggande erfarenhet
om den vanhäfd, som ofta vidlåder hemman, tillhöriga trävara -

Förekommande
af vanhäfd.

100

Beredande
af odlingsl
äg enheter.

Odlingslägenheter
å kronomark.

Väghållning s^
besväret.

bolag och i synnerhet enskilde trävaruaffärsmän, vara af behofvet påkallad,
och dess bestämmelser synas väl afpassade för deras syftemål.
En följd af denna lag kan måhända i särskilda fall också blifva, att
dylika hemmansägare gärna skulle till jordbrukare försälja jordbruksdelar.
Det af reservanter inom kommittén framställda förslag, att lagen skulle
gälla alla jordbruk inom ifrågavarande område, förtjänar ej afseende.
När enskilde jordbrukares fastigheter råka i sådan vanhäfd, som här
är i fråga, är ägaren vanligen ur stånd att återställa fastigheten i behörigt
skick, och påföljderna för underlåtenhet att ställa sig meddelade
föreskrifter i berörda hänseende till efterrättelse skulle blott påskynda
ägarens och hans familjs fullständiga ruin. Ett korrektiv mot en fortgående
vanhäfd å enskildes jordbruksfastigheter ligger ock i de oftare
förekommande ombytena af ägare till sådana fastigheter, då de nya
ägarne naturligtvis låta sig angeläget vara att efter förmåga sätta
fastigheten i godt skick.

Reservanternas förslag att uppsikten öfver, att egendom ej vanvårdas,
skulle åligga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, skulle i
hög grad inskränka lagens effektivitet, då nämnda ämbetsmyndigliet
och dess underlydande i alltför hög grad äro belastade med åligganden
af de mest skiftande slag för att kunna ägna det ifrågavarande tillräckliga
omsorger.

Beträffande förslaget till lag angående vissa åtgärder för beredande åt
enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odling slag enheter.
synes billigheten fordra, att, därest jordägare genom vidtagna åtgärder —
t. ex. utdikning af sjö eller myr — åstadkommit odlingslägenhet å mark.
som därförutan ej varit tjänlig till odling, han icke skall vara skyldig
att afstå sådan mark.

Eu bestämmelse härom torde lämpligen kunna intagas i 3 §.
Rätt till återlösning af exproprierad jord, som ej inom viss tid blifvit
använd till odlingsändamål, torde ock böra i enlighet med 29 § i
Kungl. förordningen den 14 april 1866 uttryckligen tillerkännas ägaren
till det hemman, hvarifrån jorden exproprierats.

Mot kommitténs förslag i fråga om upplåtelse af odling slög enheter
å kronomark har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej annat att
erinra, än att föreskriften om skyldighet för lägenhetsinnehafvare att
aflytta, om han underlåter ställa sig till efterrättelse »gifna föreskrifter»,
torde höra förtydligas till förekommande af godtyckligt förfarande mot ^
lägenhetsinnehafvaren.

Bland de af kommittén föreslagna lättnader i vägtungan hafva redan
de uti punkterna 4 och 5 omförmälda, nämligen möjlighet till beviljande

101

af särskilda understöd åt synnerligen hårdt betungade väghållningsdistrikt
samt större vägskatt från staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar
medgifvits genom lagen den 20 juni 1905 om ändring
i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, hvarjämte
statsbidraget till vägunderhållet höjts, vägskatt ålagts inkomst, som
förut varit fri från utgörande af sådan, samt vägfyrktalet för annan
fastighet än jordbruksfastighet fördubblats och för staten tillhöriga skogar
höjts till en vägfyrk för hvarje 150 kronor af taxeringsvärdet mot en
för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet enligt förut gällande föreskrifter.

Förslagen att militärvägar, mellanriksvägar och vägar öfver öde
fjäll och skogar, af Indika sistnämnda slag flera finnas i detta län,
skulle kunna underhållas på statsverkets bekostnad, skulle uppenbarligen
för vederbörande vägdistrikt medföra betydande lättnader, i den
män de komme till tillämpning.

Förhöjning af statsbidrag till vägbyggnader, hvilkas utförande
kräft större kostnader än de beräknade, vore ock i hög grad önsklig
i sådana fall, där andra omständigheter än fel och försummelser vid
arbetets utförande förorsakat kostnadsförslagets öfverskridande.

Ändrade grander för skogsbeskattningen i den riktning, kommittén
nu föreslagit, hafva länge utgjort ett önskningsmål i Norrland och
måste anses nära nog som ett lifsvillkor för de under kommunala skattebördor
dignande skogssocknarna.

Förslaget till ändringar i flottning sstadgan får Eders Kungi. Maj:ts
befallningshafvande i underdånighet förorda, dock med följande ändringar
och tillägg:

Enligt § 4 af gällande flottningsstadga åligger det synemännen
att utreda bland annat, »huruvida, där betydligare fiske i vattendraget
finnes, må vara för fiskets bevarande behöfligt och lämpligt, att fiskodlingsanstalt
bekostas af de flottande». Denna bestämmelse har i
praktiken ytterst sällan ledt till någon åtgärd till fiskets förmån. Den
synes i allmänhet hafva fattats icke så, att en rik tillgång på fisk
i vattendraget borde kunna föranleda till den antydda åtgärden för
fiskets bevarande, utan så, att föreskriften afsåge allenast det förhållande,
att i vattendraget funnes platser, där fiske idkades i större omfattning
med eller utan tillhjälp af fasta fiskebyggnader, och då af fiskeägare
lämnade uppgifter om förekomsten af betydligare fiske vanligen bestridts
af de flottande och ej kunnat styrkas med ovederläggliga bevis, har
följden i allmänhet blifvit den, att ingen åtgärd för fiskets bevarande
blifvit föreskrifven.

Ovedersägligt är emellertid, att fisket, som fordom varit rikt
gifvande åtminstone i detta län, aftagit på ett betänkligt sätt under

Skogsbeskatt ningen.

Flottningsstaclgan
.

102

de sista tre eller fyra tiotalen af år, och att trävaruflottningen är eu
af de förnämsta orsakerna till detta förhållande, måste anses fullkomligt
visst, ehuru det lifligt bestrides af trävarurörelsens män. Fiskens
lekplatser förstöras genom vattendragens upprensning för flottningen och
genom sjö- och älfbottnarnes belamring med virkesaffall, den utlagda
rommen fördärfvas eller b ortföres af det framflytande virket, fiskens
upp- och nedgång förhindras genom de talrika för flottningens behof
uppförda dammarne, och slutligen torde fisken genom flottningsarbetet
ofta skrämmas bort från sina uppehållsplatser, för att nu ej tala om
det olofliga fiske, som säkerligen utöfvas af flottningsmanskapets skaror.
Flottningen förorsakar således genom sin fördärfliga verkan på fisket
en stor och som det synes tilltagande förlust för ortsbefolkningen.
Men det är gifvetvis omöjligt att i hvarje fall påvisa, att minskning
i fisket äger rum, eller huru stor förlusten är för hvarje fiskeägare,
eller att just den eller den flottningsanstalten förorsakar förlusten. Det
kan naturligtvis ej heller visas, hvilken förlust fiskevattensägarne i
kommande tider lida därigenom, att deras näringskälla, fisket, försämrats
eller alldeles utsinat. Det. är också klart, att äfven andra och kanske
verksammare åtgärder till fiskets bevarande kunna vidtagas än fiskeodlingsanstalters
inrättande, men härom lämnar flott ningsstadgan ingen
antydan, och synemännen äro naturligen ej heller så förfarna i fiskefrågor,
att de kunna lämna föreskrifter i afseende härå.

Vid detta förhållande och då flottningen sålunda måste anses
utöfva en fördärflig inverkan på fiskerinäringen i dess helhet, utan att
det kan visas, i hvilken grad densamma skadar just ett visst fiskvatten,
håller Eders Kung], Maj:ts befallningshafvande före, att föreskrift borde
lämnas, dels att vid syneförrättning för vattendrags beredande till
flottled alltid bör förordnas fiskeritjänsteman att på den sökandes bekostnad
närvara för att yttra sig om de åtgärder, som böra vidtagas
till förekommande af olägenheter för fisket af själfva ftottledsanordningarne,
och dels att på hvarje stycke flottgods, som nedlägges i
allmän flottled, bör läggas en afgift till en under hushållningssällskapets
förvaltning stående fond för fiskerinäringens understödjande och upphjälpande
i länet.

Denna afgift, som torde kunna sättas till ett hälft eller möjligen
ett helt öre för hvarje stycke flottgods eller vid kubikflottning för
hvarje kubikmeter flottvirke, borde erläggas blott, då virket första
gången kommer in i allmän flottled och således ej då virke öfverflyttas
från en flottled till annan, och skulle af flottningsföreningen inlevereras
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande för att öfverlämnas till
vederbörande hushållningssällskap.

103

Skulle bestämmelse!'' i enlighet härmed komma att inflyta i flott -ningsstadgan, bör föreskriften om skyldighet för de flottande att bekosta
fiskodlingsanstalt i stället utgå ur stadgan.

Uti 9 § flottningsstadgan är i fråga om rätt till ersättning för
nödig och nyttig kostnad, som nedlagts å flottleden, innan flottningen
däri blifvit ordnad efter flottningsstadgan, stadgadt, att, om ersättningstagande
finnes redan förut på grund af honom beviljad oktroj å flottningen
eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift hafva af dem, som
begagnat flottleden, uppburit afgift eller bidrag till kostnadernas betäckande,
skall ersättningen jämkas så, att ersättningstaganden ej beredes
oskälig vinst på de flottandes bekostnad.

I de flesta af Jämtlands läns otaliga vattendrag, som därtill
kunnat beredas, har flottning idkats, alltsedan skogarne i deras närhetbörjade
afverkas. A id de stora afverkningsrätts-kontraktens upprättande
förbehöllo sig oftast köparne rätt att för flottning använda alla till
vederbörande byar och hemman hörande stränder och vattendrag och
att till flottledsbyggnader från den upplåtna skogen hämta virke äfven
af smärre dimensioner än de eljest i kontrakten aftalade, hvilken rätt
förvarades genom inteckning. Afverkningsrättsinnehafvarne inrättade
därefter flottlederna och ombesörjde flottningen af sitt eget och äfven
andras virke, i senare fallet mot den godtgörelse, de själfva bestämde.
På grund af detta sitt faktiska monopol på den enda transportled,
hvarigenom virket kunde utföras från skogarna intill dessa flottleder,
hade de i väsentlig mån i sin hand makten att bestämma priset på
andra tillhöriga skogar, för hvilka ej annan flottled fanns, ett förhållande,
som de stora bolagen i rikt mått förstått att begagna till
sin fördel. Först mot slutet af tiden för afverkningsrätten, om ej
denna kunnat ytterligare förlängas, eller all skogsmark förvärfvats, vidtagas
så anstalter för allmän flottleds inrättande. Flottledsanläggarne
fordra då helt naturligt ersättning för alla i vattendraget nedlagda
byggnads- och rensningskostnader, hvilken lagenligt måste tillerkännas
dem, ehuru de oftast af flottleden skördat en vinst, mångdubbelt öfverstigande
de nedlagda kostnaderna, och på flottgodset måste för en
lång tid framåt läggas stora afgifter till amortering af flottledsanordningarna.

Många fall hafva ock förekommit, där på ansökning Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande efter verkställd syn och vederbörandes hörande
förordnat om allmän flottleds inrättande, hvarefter föreskrifna byggnader
verkställts, men sökanden sedan underlåtit att begära afsyning och
flottledens upplåtande till allmänt begagnande. Han fortfar emellertid

104

att bedrifva flottning i vattendraget och för andras virke upptaga de
af Ad ers Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämda afgifter, ehuru i
själfva verket hans rätt att inrätta flottleden förfallit, hlär slutligen någon
strandägare lägger hinder i vägen för flottningen eller annan anledning
för flottledsbyggnadernas ägare yppas att vidtaga åtgärder för allmän
flottleds inrättande, så finna strandägare till sin förvåning, att vattendraget
ej var allmän flottled och att byggnaderna därå ej tillhöra flottleden
utan den, som kanske för många år sedan anordnat dem, och
hvilken, oaktadt han uppburit dryga utgifter för flottadt virke, nu likväl
fordrar ersättning för byggnadernas fulla värde.

Vanligt är ock, att den, som erhållit tillstånd till inrättande af
allmän flottled, under byggnadstiden passar på att framflotta sitt eget
virke, utan att därför erlägga någon afgift, eller flottar äfven andras
virke mot afgift, som han dock ej redovisar till flottleden, och om
fråga blir om sådan redovisning, åberopar han, att det ej varit på
grund af oktroj eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift»,
han uppburit afgifterna, och att han således ej varit skyldig redovisa.
Praxis har ock hittills varit, att sådan invändning godkänts.

För att nu förekomma dylika missförhållanden, hvilka åtminstone
i Jämtlands län äro mycket vanliga, borde 9 § 2 mom. i flottningsstadgan
ändras så, att i hvarje fall, där ersättningstagande funnes hafva
uppburit afgift eller bidrag till kostnadernas betäckande, ersättningen
skall jämkas så, att ersättningstaganden ej beredes oskälig vinst på
de flottandes bekostnad, det vill säga orden »på grund af honom beviljad
oktroj eller annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift»
böra utgå ur momentet.

Kommitténs förslag i 10 §, att alla flottningsreglementen skola
hvart femte år undergå förnyad pröfning och för sådant ändamål sammanträden
af Eders Kungl. Maj:ts befallninghafvande hållas med dem,
hvilkas rätt kan vara af frågan beroende, synes blifva föga effektivt, men
skulle förorsaka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, där
ett större antal allmänna flottleder finnas, ett oerhördt arbete. I stället
för denna anordning borde föreskrifvas, att den af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, enligt kommitténs förslag i 14 §, förordnade revisor
skulle granska flottningsreglementet och hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
göra anmälan om behöfliga ändringar, och att endast i
anledning af sådan anmälan eller af framställning af någon, hvilkens
rätt kan vara af frågan beroende, sammanträde bör hållas för reglementets
pröfning.

lor»

Där allmän flottled löper genom två eller flere län, böra räkenskaperna
för hela flottleden ingifvas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i hvarje län och för hvarje län förordnas en revisor, hvarom
uttryckligt stadgande bör införas i § 14 af flottningsstadgan.

Kommitténs öfriga framställningar angående skiftesväsendet, skogsallmäningar
och skogsmedelsfonder, anslag och låneunderstöd för dikning
och nyodling, undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter,
förbättrade kommunikationer, fraktlindringar på järnvägarne
för vissa jordbruksförnödenheter samt befrämjande af den kooperativa
rörelsen — skulle samtliga, om de genomfördes, bidraga till jordbrukets
befrämjande och äro alltså förtjänta af de lagstiftande myndigheternas
omsorgsfulla beaktande.

I fråga särskildt om myrafdikningar har af statens landtbruksingenjör
i länet framhållits behofvet af systematisk och ordnad utdikning
af myrar, mossar och kärrtrakter och af att staten, i synnerhet
vid större utdikningföretag, lämnade ej allenast bidrag utan återbetalningsskyldighet
intill halfva kostnaden för företaget utan äfven lån till
jordägarne för gäldande af den på dem belöpande del af kostnaderna
på samma villkor, som gälla för bidrag från odlingslånefonden; och
anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hög grad önskvärdt.
att anordningar i denna riktning kunde komma till stånd.

Beträffande den ifrågaställda så kallade inlandsbanan, för hvilkens
åstadkommande förberedande undersökningar nu äro i gång, har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande förut i särskilda underdåniga skrivelser
tillåtit sig fästa uppmärksamheten på den omätliga betydelsen för Norrland
af en sådan kommunikationsled.

1 sin allmänna utredning har kommittén behandlat jämväl frågan
om bolagsväldets inflytande ej allenast på det kommunala lifvet utan
äfven i politiskt hänseende, så till vida nämligen som bolagens fastighetsförvärf
tillförsäkrar dem ett alltmera vidgadt inflytande på landstingsmannavalen
och därigenom på Riksdagens Första Kammares sammansättning.
Ehuru kommittén framhållit olägenheterna af bolagens
makt i kommunalstämmorna och äfven funnit situationen snart kunna
blifva betänklig, om utvecklingen ostörd får fortgå i samma riktning
som hittills, synes kommittén likväl hafva ansett den rätta tidpunkten
för en lagstiftning mot detta missförhållande icke vara inne, då bolagen
ännu icke hafva majoritet i ett så synnerligt stort antal socknar.

Om det än är riktigt, att bolagen ej i så synnerligt många
socknar äga rösträtt för mer än hälften af kommunens sammanlagda
fyrktal, så äro de dock i stånd att i alla socknar, där de äga fast

Öfriga framställningar.

106

egendom af någon betydenhet, diktera koimnunalstämmobesluten. På
grund af de stora afstånden emellan byarne i de vidsträckta skogssocknarne
blifva kommunalstämmorna nämligen endast fåtaligt besökta,
och äfven vid viktiga frågor kan vanligen blott ett ringa antal af kommunens
medlemmar personligen komma tillstädes.

I det kommunala lika väl som i det politiska lifvet är det af
vikt, att de verkliga samhällsmedlemmarne, de, hvilkas intressen äro
nära förbundna med samhällets, utöfva det afgörande inflytandet. Men
det är klart, att bolagen, som endast för ett speciellt ändamål förvärfvat
sina fastigheter, och således ej gärna kunna dela andra kommunala
intressen än de, som sammanfalla- med deras speciella syftemål,
icke kunna betraktas såsom verkliga medlemmar af kommunen. Enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening är det därför högst
angeläget, att bolagens inflytande på de kommunala frågorna inskränkes
åtminstone så långt, att det ej blir större än andra samhällsmedlemmars.
1 detta afseende synes lämpligast, att den kommunala rösträtten begränsas
så. att ingen medlem af kommunen må utöfva rösträtt för
större antal fyrkar, än som motsvarar en tiondedel af sammanlagda
antalet vid kommunalstämma representerade fyrkar.

Östersund, i landskansliet den 28 augusti 1905.

Underdånigst:

K. U. SPARRE.

L. Th. Jacobson.

107

XXX.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 bär Eders Kungl.
Maj:t behagat infordra Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Västerbottens
län underdåniga utlåtande angående vissa här nedan omförmälda,
af den s. k. norrlandskommittén väckta förslag och gjorda framställningar,
hvilka alla afse lösning af frågan, huruledes den själfägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne må kunna
vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar
befrämjas.

Med anledning häraf får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet anföra följande.

Den grundliga utredning, kommittén lämnat frågan i dess helhet,
lärer få anses till fullo ådagalägga, att statens ingripande genom snabba
och kraftiga åtgärder i ofvan angifna syftemål erfordras, enär trävaruindustriens
fastighetsförvärf och de förvärfvade fastigheternas skötsel,
såsom den i regel af trävaruintressenter bedrifvits, innebära ett försvagande
af det själfägande bondeståndet och dess intresse för jordbruket
samt ett underskattande af jordbrukets betydelse för utvecklingen i
Norrland.

Också ställer kommittén främst af sina förslag en så kraftig åtgärd
som den, att genom lag förbjuda i vissa fall bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom på landet inom
vissa delar af Kopparbergs- och Gäfleborgs län samt inom de öfriga
norrländska länen.

Det med denna lag åsyftade mål skulle uppenbarligen kunnat
med mera visshet ernås, om förbudet utsträckts till att omfatta icke
blott bolag och angifna föreningar, utan äfven enskilda iclkare af trävarurörelse.
Ty fara föreligger onekligen, att lagen med den föreslagna
inskränkningen kommer att på åtskilliga sätt ganska lätt kringgås,
exempelvis på det sätt, att fastigheterna hädanefter köpas i bolags -

Förbud för
bolag m. fl.
att förvärfva
fastighet.

ios

clelägarnes namn i stället för i bolagets och sedermera arrenderas af
bolaget. De norrländska trävarubolagens ofta förekommande egenskap
af familjeegendom kommer ock att underlätta och gifva nödig trygghet
åt ett sådant förfarande. En annan omständighet, som talar emot
inskränkningen, är ock den, att enskilda skogsspekulanter, hvilkas
verksamhet genom trävarubolagens håg för fastighetsköp hållits nere,
komma att, sedan förvärfsförbud utfärdats för bolagen, tilltaga i antal
och öka sina förvärf af skogshemman, Indika därigenom utsättas för
vida större vanvård och hastigare sköfling, än den, som nu mera kan
läggas trävarubolagen till last.

Till den ovisshet om hvad som med lagen verkligen vinnes kommer
det missnöje, som lagen vid tillämpningen väcker hos själfägande jordbrukare,
när desse af en eller annan anledning finna sig böra sälja
ägande hemman eller hemmansdelar. Visserligen är det sant hvad
kommittén säger, att ett stort antal f. d. bönder i Norrland nu gå
ångerköpta, därför att de sålt sina hemman, men denna ånger torde
dock hufvudsakligen gälla sådana fall, där skogens värde, sedan försäljningen
skedde, kommit att af åtskilliga anledningar stiga vida
högre, än säljaren — och tilläfventyrs äfven köparen — vid försäljningen
kunnat ana.. I stället för det missnöje, som sådana försäljningar,
Indika sedermera visat sig hafva varit ofördelaktiga, framkallat hos
säljaren, kan man befara, att det nya lagförslaget kommer att väcka
ett annat missnöje, nämligen det, som grundas därpå, att den själfägande
jordbrukaren till följd af förvärfsförbudet för bolagen icke kan
erhålla den högre köpeskilling, som ett trävarubolag tilläfventyrs icke
ogärna uppger sig skola hafva varit villigt erlägga, därest försäljning
till bolaget kunnat få ske. I detta missnöje komma ock understundom
jordbrukarens fordringsägare att instämma. Att bolagen äro obenägna
för detta lagförslags antagande, faller helt naturligt, hvadan, därest
förslaget upphöjes till lag, redan nu kan förutses, att från flera håll
och ur olika synpunkter anlopp komma att göras för att få lagen
upphäfd.

Men äfven om på grund af de beaktansvärda skäl, som anförts
emot lagens utsträckning på nyss berördt sätt, förbudet icke kan
komma att omfatta andra, än bolag och föreningar för ekonomisk
verksamhet, hvarigenom lagens verkan blir något oviss, och äfven om
det skulle visa sig, att lagförbudet icke kan under någon längre följd
af år upprätthållas, synes det dock vara af synnerlig vikt, att åtminstone
intill dess verklig erfarenhet vunnits, huru de öfriga af kommittén
föreslagna åtgärderna komma att verka och i hvad mån de leda till

109

de med dem åsyftade mål. försöka städja trävaruintressenternas egendomsförvärf
i Norrland; och föranledes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
däraf att i underdånighet tillstyrka antagande af kommitténs
förslag till lag angående »förbud i vissa fall för bolag och förening
för ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom».

Angående behofvet af eu lag enligt kommitténs lagförslag till
vissa bestämmelser om ägostyckning i de norrländska länen synes, med
den erfarenhet, som redan vunnits om ägostyckningslagens tillämpning
af trävaruintressenter, någon tvekan icke kunna förefinnas, och emot
lagförslagets bestämmelser finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke något annat vara att erinra, än att bestämmelser torde
erfordras, som hindra ägaren af ägostyckningen att till afverkning
upplåta eller själf till afsalu afverka den enligt 3 § afsätta husbeholsskogen
till den mängd, att den för ägostyckningens rätta bruk erforderliga
skogstillgången äfventyra^, enär utan en sådan inskränkning
föreskriften om afsättning af husbehofsskog i syfte att därmed bereda
en såsom stadigvarande behöflig ansedd hjälp sannolikt blefve gagnlös.

Kommitténs förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser
om arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne tillstyrkes,
hvarvid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande dock anser sig böra
påpeka, att i förslagets 2 § å sjunde raden efter ordet »rättigheter»
något ord, såsom »hvilka» eller dylikt, synes vara uteglömdt; att på
de af reservanten C. Lindhagen anförda skäl den af honom sid. 416
gjorda formuleringen af 7 § synes vara att förorda framför den af
kommitténs flertal föreslagna för att tillförsäkra arrendatorn den fiskerättighet,
hvaraf han är i behof, och godtgörelse för flottningsskada,
samt att, då det icke kan vara lämpligt, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föranledes att meddela tillstånd till undantag från arrendelagen,
utan att sådant tillstånd sedermera får någon som helst betydelse,
21 § synes böra ändras till den lydelse, som å sid. 523 af åtskillige
reservanter föreslagits.

Emot förslaget till ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896 har Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande intet att anmärka.

Kommitténs förslag dels till lag innefattande bestämmelser till
förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne,
dels ock till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde
jordbrukare därstädes af lämpliga odlingslägenlieter anhåller Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande få behandla i ett sammanhang, dels
emedan för båda dessa lagars tillämpning skulle nyinrättas en jord -

Ägostyckning.

Arrendelag.

Jord afsöndring.

Förekommande
af
vanhäfd.
Beredande af
odling slägenheter.

brukskommission för hvarje län och en jordbrukskommitté inom hvarje
särskild kommun, dels ock enär det synes kunna ifrågasättas, om icke
den sistnämnde af dessa båda lagar borde ändras till att åtminstone i
vissa fall komplettera den förre.

Hvad då först angår de nya myndigheter, som skulle föranleda
eller åtminstone medverka till att dessa lagar finge praktisk användning,
synes, enligt lagförslaget mot vanhäfd, de oaflönade jordbrukskommittéerna
i sin verksamhet vara inskränkta till att hos kommissionen
gorå anmälan, som kommissionen kan finna innefatta skälig
anledning till det antagande, att någon viss, bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet tillhörig inägojord vanhäfdas så, att dess afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyra^. Då emellertid hvilken enskild
person som helst synes vara lika berättigad till sådan anmälan hos
kommissionen, samt kommitté icke mer än enskild synes komma att
stå i något ansvar för riktigheten af den gjorda anmälan, torde det
kunna ifrågasättas, huruvida behof verkligen förefinnes att för frågan
om vanhäfd tillsätta eller betjäna sig af några kommunvis tillsatta
jordbrukskommittéer. Ser man vidare efter, hvad dessa kommittéer
skulle enligt lagförslaget om förvärf åt enskilde af odlingslägenheter
hafva att bestyra, så finner man, att kommittén skulle för kommissionen
anmäla, om inom kommunen yppade sig efterfrågan på odlingslägenheter,
och därvid tillika angifva de odlingslägenheter, hvilka ansåges
lämpliga att för ändamålet tagas i anspråk. Men jämväl i dessa frågor
synes lika rätt till initiativ tillkomma hvilken enskild person som helst.
Vidare skulle kommitté, sedan kommissionen sökt, men icke lyckats,
genom underhandlingar med vederbörande jordägare åvägabringa frivilligt
aftal om afstående af lämplig odlingsmark, och kommissionen
beslutat sig för att väcka fråga om odlingslägenhets afstående emot
ägarens medgifvande, yttra sig i ärendet, innan kommissionen öfverlämnar
detsamma till Konungens afgörande. Kunde man antaga, att
personer med de kvalifikationer och den öfverblick af förhållandena,
som inom vidsträckta norrlandskommuner skulle erfordras hos jordbrukskommitténs
ledamöter för att, utöfver hvad lagen föreskrifver,
vara kommissionen och saken till nytta, i verkligheten lätt skola stå
att finna inom hvarje kommun, borde man för att underlätta kommissionens
mödosamma och grannlaga arbete gärna se sådana kommittéer
komma till stånd. Men måste man befara, att ringa utsikt förefinnes
inom flertalet kommuner att till kommittéledamöter förvärfva lämpliga
personer, som hafva tid att under samarbete ägna saken sitt intresse,
synes det vara att föredraga att söka ordna hvad som verkligen behöfves

111

på enklare sätt, utan tillhjälp af sådana kommittéer. Det kan i det
afseendet ifrågasättas, huruvida icke anmälningarna från de olika kommunerna
till jordbrukskomissionen kunde få så väl i fråga om jordens
vanhäfd som angående efterfrågan och tillgång å odlingslägenheter åtminstone
tills vidare bero på enskilde personer och redan befintliga
institutioner, till dess
sig någon uppfattning, huru bevakningen af dessa intressen inom kommunerna
borde vara organiserad. Skall kommissionen kunna rätt motsvara
det lämnade förtroendet, måste den eller någon af dess ledamöter
i alla händelser antagligen allt som oftast genom besök i orterna fullständiga
den uppfattning, som af inkomna handlingar erhålles, och det
torde vid sådana besök blifva jämförelsevis lätt att komma i förbindelse
med någon pålitlig person på platsen, å hvilkens oväld och omdöme
kommissionen anser sig kunna för upplysningars inhämtande lita. På
grund häraf hemställer Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de
i de båda lagförslagen afsedda jordbrukskommittéerna tills vidare icke
må komma till stånd.

Beträffande jordbrukskommissionerna anser Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande det för utsikten till ett rätt val af personer och rätt
handhafvande af dem tillhörande ärenden vara nödigt, att de redan
från början tilldelas fullt tillräckliga penninganslag för hållande af
lokal och biträden samt rättegångsombud, äfvensom för bestridande af
synekostnader, rättegångskostnader, inköp af fastigheter, förvaltning af
dessa fastigheter, till dess de blifva försålda, samt betäckande af resekostnader
in. in., samt att de vid fullgörande af sitt uppdrag äro tillförsäkrade
att icke själfva behöfva vidkännas några kostnader eller stå
någon penningrisk för vidtagna åtgärder.

Angående de båda lagförslagens innehåll i öfrigt har det synts
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra ifrågasättas;

huruvida icke den utredning, som af kommittén förebragts beträffande
skötseln af jordbruket å bolagshemman i allmänhet, snarare bör,
såsom reservanten C. Lindhagen hemställt, föranleda åtgärder till förekommande
af vanhäfd, när sådan vanvård föreligger, att jordbruket
och de för detsamma nödiga byggnader kommit i »sämre tillstånd än
det, hvari de uti bondehand varande jordbrukslägenheterna i allmänhet
befinna sig», än när, såsom kommittén tänkt sig, »jordbrukets afkastningsförmåga
uppenbarligen äfventyras»;

huruvida, såsom kommittén anger i specialmotiven till 5 § i lagen
mot vanhäfd, förre ägaren bör anses ansvarig för uppfyllandet af ett
föreläggande, sedan egendomen ombytt ägare;

112

Odling slag enheter
å
kronomark.

huruvida icke i 4 § af lagen om åtgärder för beredande åt enskilde
jordbrukare af lämpliga odlingslägenheter bör till odlingsmarken
upptagas icke allenast »för liusbeliofvet afsedt skogsområde», utan äfven
erforderlig rätt till bete, samt

huruvida icke rätten till att medelst expropriation emot jordägarens
bestridande afhända honom mark och tilldela densamma åt enskild
jordbrukare för odling borde begränsas till att omfatta allenast
sådana fall, då inägojord befunnits så vanvårdad, att jordägaren, enligt
nyssberörda lag mot vanhäfd, blifvit förelagd vidtagande af åtgärder
för vanhäfdens afhjälpande.

Med eu sådan begränsning af rätten till expropriation, hvarvid
densamma dock jämväl borde innefatta till inägornas rätta brukande
erforderlig liusbehofsskog och betesmark, blefve jordbrukskommissionen
visserligen hänvisad till att i alla öfriga fall söka i godo träffa aftal
med jordägaren om afstående af lämplig odlingsmark för att upptagas
till nya jordbrukslägenheter, eller förbättra äldre redan befintliga, men
då åtskilligt bör kunna på det sättet vinnas, och då dessutom i Norrland
ännu för en lång tid framåt en afsevärd tillgång till odlingslägenheter
å kronomark torde kunna till billigare kostnad beredas, synes
den åtgärden, att genom expropriation tvinga andre jordägare — låt
vara att desse egentligen äro trävaruintressenter — att afstå mark för
uppodling, vara väl våldsam, isynnerhet som all säkerhet saknas, att
den exproprierade marken sedermera blir af ny enskild ägare tillfredsställande
uppodlad, så att en ny, själfständig jordbrukslägenhet verkligen
kommer till stånd. Däremot skulle expropriationsrättens användande
mot en jordägare, som så vanvårdat sin inägojord, att vederbörande
myndighet måst förelägga honom vissa åtgärder för vanhäfdens
afhjälpande, kunna vara mera tilltalande och mera af beskaffenhet att
påskynda bristernas afhjälpande, än den onekligen något långsamma
procedur, som föreslås i lagen mot vanhäfd, nämligen olika föreskrifter
om åtgärder, omväxlande med bötesstraff.

Kommitténs hemställan om upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparker
anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande böra på det
lifiigaste tillstyrka. Önskan om sådana lägenheters upplåtande är inom
detta län mycket liflig, och till de många, som begära nya sådana
upplåtelser, komma de många, som redan på vinst och förlust slagit
sig ned utan medgifvande, och för hvilka man måste hoppas, att staten
snart bereder någon laga form åt deras innehaf i stället för den nu
rådande, dem i hög grad oroande ovissheten. Kommittén föreslår bland
de villkor, som skulle gälla, att lägenheterna skola vara tjänliga till

113

odling och bebyggande, men förutsätter tillika, att de skola vara att
tillgå i närheten af odlad bygd eller kommunikationsled. Denna sista
förutsättning synes böra uteslutas för att icke onödigtvis begränsa tillgången,
ty sådana kunna förhållandena vara och äro ostridigt ofta i
detta vidsträckta län, att enskilda personer befinnas hågade att slå sig
ned på till odling tjänliga lägenheter, äfven om dessa enligt vanliga
begrepp ligga ganska aflägse från odlad bygd eller vanlig kommunikationsled.
Vidare, och då i förslaget till arrendelag förutsättes behof
för arrendator! till bete ej blott för å lägenheten vinterfödda kreatur,
utan äfven för får, synes följdriktigheten betinga att äfven med upplåtelser
å kronopark bör följa betesrätt i motsvarande omfång.

I fragan åter om upplåtelser på oafvittrad mark ofvan odlingsgränsen
må här erinras, att visserligen åtskilliga inom detta län där
befintliga nybyggen bära vittnesbörd om, att ofvan odlingsgränsen områden
finnas, som icke böra från jordbrukssynpunkt kasseras, men i
afvaktan på lösning af frågan hvad som bör göras för tillgodoseende
af lapparnes behof, i hvilket afseende, bland annat, ifrågasatts inlösen
genom statens försorg med afsevärda belopp af åtskilliga ofvan odlingsgränsen
redan befintliga nybyggen eller till nybyggen hörande slåtterlägenheter,
synes det icke vara rådligt att för närvarande vid försök
till den s. k. norrlandsfrågans lösning räkna med de möjligheter, som
må förefinnas att ofvanför den nu varande odlingsgränsen ordna nya
odlingslägenheter.

Genom antagande af kommitténs förslag angående lättnader i afseende
a väghållningsbesväret och i fråga om nya grunder för skogsbeskattningen,
skulle befolkningen inom länet blifva beträffande vägbördan
mera likställd med befolkningen å sydligare orter samt kommunerna
i de fattiga skogssocknarne få af skogsdriftens beskattning
en välbehöflig hjälp till bestridande af kommunens utgifter.

Vid anläggning af s. k. militärvägar måste helt naturligt tagas
mera hänsyn till de militära beliofven, än till de lokala, i fråga om
vägens sträckning. Äfven om det sedermera kan sägas, att eu sådan
väg, när den väl blifvit anlagd, användes af befolkningen och således
är för befolkningen till nytta, torde dock häraf icke följa, att icke befolkningen
kunnat draga mera nytta af vägen, om den fått en annan,
uteslutande efter lokala behof afpassad riktning. Underhållet af militärvägen
blir i sådant fall för ortbefolkningen drygare i förhållande till
den nytta, vägen bereder dem, än hvad förhållandet är med de i väglagen
afsedda allmänna vägar. Det kan under sådan omständighet
icke anses obilligt, att skillnad i underhållsskyldighet göres mellan

Väghållning sbesvärct.

114

Skogs beskattningen.

militärvägar och allmänna vägar till lättnad för ortbefolkningen på
det sätt, att staten öfvertager underhållet af militärvägar. Billigheten
af denna lindring för den norrländska ortbefolkningen framträder så
mycket mera, när man betänker, hvilket drygt onus vägtungan ändock
skulle fortfara att utgöra i anseende till vägarnes längd och af varutransporterna
samt andra omständigheter förorsakade dyra underhåll.
Hvilken tyngd vägskatten utgör särskildt inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, därom lämna de af kommittén sid. 243 och 244
angifna siffror tydliga bevis.

Dessa bevis synas tala för, att all den lättnad, som billigtvis kan
begäras i fråga om vägtungan, må komma den norrländska befolkningen
till godo, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig
för den skull böra i underdånighet tillstyrka, hvad kommittén därutinnan
hemställt.

Önskemålet, att mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd
längd sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån,
än nu är fallet, byggas af staten och af staten underhållas, grundas
inom detta län dels därpå, att befolkningen inom nordvästra delarne
af de vidsträckta, glest befolkade socknar, som gränsa mot Norge, ännu
och för eu oviss framtid äro alldeles utan landsvägsförbindelser med
de nedre socknarne samt för den skull hittills af omständigheterna hänvisade,
att allenast vintertid, då frusna sjöar och snöbetäckt slätmark
möjliggöra framkomsten med dragare, skaffa sig sina lifsförnödenheter,
i den mån dessa måste köpas, från närmaste håll, nämligen Norge, dels
ock däraf att, enligt hvad erfarenheten visat, underhållet af sådana
vägar blir allt för betungande för att kunna af befolkningen bekostas.

Såsom stöd för kommitténs hemställan om särskildt statsunderstöd
för synnerligen hårdt betungade väghållningsdistrikt vill Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskildt åberopa den omständigheten,
att inom länet mycket ofta förekomma förslag till nya vägar, hvilkas
allmänt erkända behof är uppenbart, men hvilka i allt fall icke kunna
komma till utförande inom beräknelig tid, allenast af den anledning,
att väghållningsdistriktets ekonomiska förmåga för en lång tid framåt
tagits i anspråk af redan beslutade nya väganläggningar och det dryga
underhållet, hvadan de höga utgifterna, som för vägar förekomma,
icke äro tillfälliga eller grundade på ödslande med nya vägar, utan
räcka allenast till det allra nödvändigaste och komma att med sina
höga belopp länge fortfara, därest icke staten träder hjälpande emellan.

Då såsom ofvan antydts genom skogsbeskattningsfrågans lösning
på af kommittén föreslaget sätt särskildt de fattiga skogssocknarna

115

skulle komma att beredas tillfälle att till mötande af de alltjämt växande
utgifterna för olika ändamål erhålla icke obetydliga inkomster, som
tillföljd af gällande beskattningsbestämmelser hittills kommit andra, i
regel mer bärkraftiga kommuner till godo, anser Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande de af kommittén föreslagna nya grunderna för skogsbeskattningen
synnerligen beaktansvärda och förtjänta att tillstyrkas.

I fråga om kommitténs förslag till kungörelse angående ändring
i vissa delar af fiottningsstadgan den BO december 1880 anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att de bristfälligheter, som, enligt
hvad erfarenheten gifvit vid handen, vidlåda nämnda stadga i de afseende^
kommittén angifvit, blifvit på ett för det allmänna och den
jordägande befolkningen lyckligt sätt undanröjda, särskildt med hänsyn
till förslagets bestämmelser rörande ombud med uppdrag att öfvervaka,
att fiottleder så inrättas, att jordbruket icke däraf lider oskäligt intrång,
samt att utgående ersättningar icke sättas till oskäligt höga belopp eller
annan obehörig kostnad för anläggningen uppstår; om s. k. interimsfiottning;
om den sökandes skyldighet att inom viss bestämd tid vidtaga
åtgärder för flottledens iordningsställande; om äfventyr för underlåtenhet
att fullgöra föreskrifna arbeten, äfvensom angående skyldighet för de
myndigheter, som hafva att handlägga frågor af hithörande beskaffenhet,
att icke genom obehörigt dröjsmål i proceduren främja en hos sökanden
möjligen befintlig önskan att fördröja flottledens färdigställande; i följd
hvaraf, och då genom detta förslags antagande liottningsstadgans föreskrifter
därjämte synas hafva vunnit erforderlig fullständighet och
klarhet, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillstyrker förslagets
godkännande.

Emot kommitténs förslag i fråga om skiftesväsendet samt om skogsallmänningar
och skogsmedelsfonder har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
intet att erinra.

Genom ekonomiskt understöd åt kommuner för inköp af skog till
bildande af allmänningar kunde man hoppas, att redan här och hvar
inom Norrland uppkomna förslag till sådant förvärf lättare skulle kunna
förverkligas.

Till kommitténs förslag angående anslag och låneunderstöd för
dikning och nyodling får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande på
det bil igaste förorda bifall, enär sådan hjälp är synnerligt ägnad att
kraftigt bidraga till höjande af intresset för det norrländska jordbruket.
Särskildt skulle möjligheten att erhålla lån ur den ifrågasatta
nyodlingsfonden vara af stort värde för de enskilde smärre jordbrukarne,
som därigenom skulle blifva mindre beroende af den synnerligt tids -

Fiottnings stadgan.

Skiftes väsendet.

Skogsallinänningar
in. m.

Anslag och
lån till dikning
och nyodling.

116

ödande och ofta ovissa skörden å aflägsna utängar samt bättre än för
närvarande komma i tillfälle att ägna hemägor och härinvid belägna
odlingsbara marker det intensivare arbete, som för jordbrukets höjande
vore af behofvet påkalladt.

Såsom det nu på många trakter åtminstone inom detta län tillgår,
tages en högst betydlig tid i anspråk för skördandet af aflägsna utängsslåtter
och för liemforsling vintertiden därifrån af det till beskaffenheten
föga värderika fodret. Inom fjällsocknarne, där utängarna äro än mera
aflägset belägna, skulle odlingslån, nedlagda å liemägorna, med öfvergifvande
af utängsslåttern, innebära ett uppsving af ofantlig betydelse
för nybyggare, och en af de väsentligaste tvistepunkterna mellan bofaste
och nomader skulle kunna undanrödjas genom att nybyggare öfvergåfve
utängarne, sä att dessa kunde utan stridigheter afstås till renbetesmarker.
Det kunde måhända vid en sådan successiv öfvergång
från arbete å utängsslåtter till arbete vid hemjorden medgifva nybyggare
minskning i återbetalningsskyldighet å erhållet odlingslån, i
den mån uppodlingen af hemägor fortskrede och afkastningen af utängar
frånträddes, hvilket vore en säkerligen mindre dyrbar åtgärd för att
till nomadbefolkningen återvinna erforderliga renbetesmarker, än den
eljest ifrågasatta att med statsmedel till nomadbefolkningens fromma
inlösa vidsträckta nybyggesmarker.

Då nybyggare skulle beredas erforderliga odlingslån, kunde dock
till säkerhet för lån icke erhållas fastighetsinteckning, hvadan nödigt
vore att på annat sätt, som kunde anses tillräckligt betryggande, ordna
dylika lån.

Till möjligheten af att, såsom ofvan ifrågaställts, någon del af
lämnadt lån under vissa omständigheter kunde efterskänkas mot frånträdande
af rätt till mark i fjällbygden, kommer ock, synes det, den
omständigheten, att förlust å lån uppenbarligen understundom måste
uppstå, därest icke utlämningen af odlingslån skall begränsas till sådana
mera sällsynta fall, där ingen som helst risk kan anses föreligga eller
under lånetiden uppkomma. Skall emellertid, såsom förslaget afser,
hushållningssällskap eller landsting vara låneförmedlare och stå hela
risken, borde möjlighet för dessa institutioner att genom räntevinst
eller på annat sätt bilda någon tillräcklig riskfond beräknas, enär det
i motsatt fall måste befaras, att vid pröfning af låneansökningar mera
afseende kommer att fästas vid risken, än vid den nytta beviljande af
lånet skulle bereda. Likaså synes åtskilligt tala för att något särskild!
anslag lämnas vederbörande institution för att betäcka de kostnader,
som spridandet af kännedomen om fondens tillvaro, ändamål och an -

117

vändning i glesa och vidsträckta bygder förorsakar, enär, enligt livad
erfarenheten vid »egnahemslånen» redan visat, spridandet af tryckta
skrifter om saken och utseende af ombud i bygderna icke räcka till
för att göra allmogen förtrogen med frågan.

I likhet med kommittén anser Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande,
att den norrländska allmogens behof af ökade kunskaper i
jordbruk och boskapsskötsel får anses vara af erfarenheten vitsordad,
och att allt, som kan bidraga till utbredande af större insikter och
litligare intresse i dessa hänseenden, är i hög grad ägnadt att stödja
jordbruket och den jordbrukande befolkningen. Yäl har mycket redan
åtgjorts för att bereda allmogen ökad undervisning i landthushållning
och dithörande ämnen, men Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande
delar dock kommitténs uppfattning därutinnan, att i de norrländska
länen med deras stora utsträckning och öfriga där rådande förhållanden
endast en mindre del af allmogen kan begagna sig af de tillfällen, som
hittills erbjudas att förvärfva ökad jordbruksutbildning. Hvad som i det
afseendet kan göras och gjorts af landsting och hushållningssällskap,
med eller utan biträde af enskilde, är och blir för ringa i förhållande
till verkliga behofvet.

De af kommittén föreslagna jordbrukskonsulenter, hvaraf detta
län skulle tilldelas sex, komme att fylla ett länge kändt behof och
skulle uppenbarligen genom det afsedda praktiska undervisningssättet
bereda uppsving åt jordbruket samt lyckas bortarbeta många fördomar
mot förändringar i jordbrukets skötsel. Enligt hvad erfarenheten här
i länet visat, bör en sådan konsulents verksamhetsområde icke vara
stort, i det att han för framgång i sitt arbete bör hafva tillfälle att
vistas en längre tid i hvarje by, då jordbruksarbetet där pågår, och
beredas tid att periodvis förnya besöken i samma by. Det för länet
föreslagna antal konsulenter tål för den skull ingen minskning, ty redan
från början kommer att för dem finnas full sysselsättning och mycket
att genomföra.

Slutligen har kommittén uttalat vissa särskilda önskemål angående
norrländska förhållanden, till hvilka önskemål, såsom ägnade att
befrämja den jordbrukande befolkningens bästa, Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande kan uttala sin anslutning.

Särskilt tillåter sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhålla
vikten af förbättrade kommunikationer i Horrland, där fortfarande
vidsträckta områden antingen helt och hållet eller också delvis sakna
kommunikationer.

Under visning.

Vissa Önskemål.

118

I den reservation, som afgifvits af herr C. Lindhagen, förekomma,
utöfver hvad kommitténs yttrande innefattar, några förslag, som synas
Eders Kungl. Maj:t.s befallningshafvande särskildt beaktansvärda, nämligen
förslagen om inskränkning i bolagens kommunala rösträtt och om
rättshjälp åt landtbefolkningen. Vidkommande det förra af dessa båda
förslag, torde det vara uppenbart, att det stora inflytande, som trävarubolagen
kunna utöfva på de kommunala ärendenas afgörande, icke i
regeln länder jordbruket och den sj aftagande befolkningen till fördel,
i det att de intressen, som representeras af trävarubolag och af bönder,
ofta äro hvarandra motsatta, under det att däremot lättare vunnen
öfverensstämmelse mellan de särskilda bolagen inbördes i kommunala
angelägenheter ofta leder därhän, att afgörandet uteslutande ligger
i händerna på bolagen. Vetskapen om den makt, som bolagen och
deras underlydande sålunda kunna utöfva, måste naturligtvis ofta verka
tryckande på befolkningen och hinderlig för höjande af det kommunala
intresset.

Hvad slutligen angår det senare af de nyssnämnda båda förslagen
eller beredande af rättshjälp åt landtbefolkningen, anser Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande det vara synnerligen viktigt, att något i det
afseendet göres för befolkningen. Utom de erfarenhetsrön, som kommittén
sid. 69 i saken anfört, kan det för framtiden befaras, att utan sådan
rättshjälp många af de nu föreslagna lagbestämmelserna, därest de varda
till lag upphöjda, länge komma att förblifva död bokstaf utan egentlig
praktisk betydelse.

Umeå, i Landskansliet, den 31 augusti 1905.

Underdånigst:
H. BJÖRKLUND.

John Falk.

119

XXXI.

Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kungl.
Maj:t anbefallt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva utlåtande
öfver de förslag och framställningar, som gjorts af kommittén
för utredande af frågan, huru den själfägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och
stärkas samt jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas.

De af kommittén afgifna förslagen och framställningarne, som
afse att lösa den kommittén förelagda svåra och grannlaga uppgiften,
synas kunna i hufvudsak hänföras till tre olika grupper af åtgärder,
dels de, som genom förbud för bolag och förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fastigheter å landet samt medelst ändringar i ägostyckningsförfarandet
och lagen om jordafsöndring afse att förhindra,
att det i förutnämnda landsdelar befintliga jordbruket förlorar stödet
af därtill hörande skogsmarks afkastning, utan hvilket möjligheten för
den själfägande jordbrukande befolkningen att kunna bibehållas i hög
grad äfventyras, dels de, som genom kontrollerande i vissa fall af
jordbrukets skötande och genom beredande af trygghet i vissa fall åt
brukarna af annans jord afse att nu befintliga jordbruk skola vidmakthållas,
och dels slutligen de, som genom lättnader i jordbrukets bördor,
förhindrande af missbruk vid flottning, rättvisare fördelning af beskattningsbara
inkomster, låneunderstöd, meddelande af undervisning m. m.
afse att främja jordbrukets utveckling i olika riktningar.

De åtgärder, som af kommittén föreslagits, hörande till de två
senare grupperna, hafva vunnit understöd från samtliga kommittémedlemmar,
ehuru beträffande några åtgärder olika meningar gjort sig
gällande angående desammas omfattning.

Beträffande förslagen, som kunna hänföras till första gruppen,
råder däremot en stor och betydelsefull meningsskiljaktighet.

120

Förbud för
bolag m. fl.
att förvärfva
fastighet.

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande har förut uti underdånigt
utlåtande den 14 februari 1902 angående ifrågasatt förbud tills vidare
intill bestämd dag för bolag och förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom å landet inom Norrland och Dalarne uttalat
sig angående vikten och betydelsen af att särskildt i Norrbottens skogsland
jordbruket äger stöd af skogsmarkens afkastning, hvarjämte Eders
Kung!. Maj:ts befallningshafvande framhållit, dels hurusom den själfägande
bondeklassen bör söka bibehållas och stärkas, då en arrendatorklass
för närvarande icke finnes, dels ock särskildt från allmän social synpunkt,
huru synnerligen viktigt det är, att befolkningen inom Norrbotten själf
äger och besitter den mark, som är tjänlig till odling.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inser därför i likhet med
kommittén I intill 1 o de sociala faror, som måhända uppstått och komma
att uppstå, därigenom att den själfägande klassen af jordbrukare genom
bolagens fastighetsförvärf minskats och minskas, så att denna klass kan i
vissa delar af Norrland och Dalarne anses vara i fara att alldeles upphöra.

Dessa faror, som genom kommitténs belysande och ingående statistik,
numera blifvit utredda och bestyrkta, torde också gifva ett berättigadt
stöd, för att staten genom sin lagstiftande makt söker att
reglera förhållandena samt äfven gör inskränkningar uti den allmänna
grundsatsen, att hvem som helst får förvärfva fastigheter.

De stora vidder af skogsmark, som sågverksbolagen redan äga och
hvilka fortfarande komma att stå till sågverksindustriens förfogande,
synas vara tillräckliga för att sågverksindustrien i sin helhet skall äga
det stöd och den styrka, som ligger däruti, att den besitter egna skogar,
uti hvilka under ogynnsamma tider behöfligt timmer för sågverkets
drifvande i minskad skala kan tagas. De minskade tillfällena till anläggning
af nya sågverk torde icke kunna anses vara skadliga för sågverksindustrien
i sin helhet, då utvecklingens gång synes häntyda på, att
de mindre sågverken nedläggas och tillverkningen sammanföres till
större anläggningar vid redan befintliga sågverk.

Genom att sågverksbolagen förhindras från att köpa fastighet å
landet torde dock helt säkert, såsom också framhållits, värdet å hemman
i skogslandet komma att minskas samt svårigheter uppstå för att hastigt
realisera nämnda hemman. Denna värdenedsättning drabbar i viss mån
den nuvarande generationen hårdast, men torde denna omständighet
icke kunna anses utgöra ett tillräckligt hinder för en lagändring i
föreslaget syfte, i synnerhet som statsmakterna synas hafva för afsikt
att genom åtskilliga åtgärder söka bereda lättnader och lämna understöd
åt jordbruket i nämnda trakter.

121

Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande anser sig därför icke
kunna afstyrka bifall till den föreslagna lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärfva
fast egendom.

1 likhet med en reservant synes det Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande,
som om undantag för lagens tillämpning skulle medgifvas
för egnahemsföreningar och aktiebolag, som hafva sina bolagsordningar
eller stadgar upprättade, på sätt Kungl. Magt föreskrifver för egnahemslåns
beviljande.

Då emot den föreslagna lagen gjorts den anmärkning, att densamma
skulle ställa svåra hinder i vägen för tillkomsten af industriella
anläggningar särskild! i kustlandet, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som om ordet tomt i § 2 skulle böra utbytas mot
tomt för byggnad eller industriell anläggning.

Den föreslagna bestämmelsen i § 6, att, om icke å exekutiv auktion
inropad fastighet afyttrats inom viss tid, genom Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes försorg fastigheten skulle försäljas å exekutiv auktion,
torde böra ändras därhän, att bolag eller ekonomisk förening bör
vara skyldig att i stället för företeende af bevis om afyttrande! af fastigheten
inom viss tid, exempelvis tre år efter auktionen, hos Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande styrka, att annan person inköpt fastigheten
och därå sökt lagfart, enär annars icke trygghet vinnes, att det afsedda
ändamålet uppnås. Genom företeende af ett köpebref torde ej säkerhet
finnas, att ifrågavarande köpeaftal fullföljes.

Beträffande kommitténs förslag till lag, innefattande vissa bestäm- Ägostydminn.
meker om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, och lag angående ändring i 20 och
22 §§ af lagen om hemmansklyfning och jordafsöndring den 27 juni
1896 delar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande de mot nu gällande
lagstiftning anförda betänkligheter och erinringar. Särskildt skulle det
varit lyckligt och gagnande, om vissa bestämmelser i den af kommittén
föreslagna riktningen funnits vid de tillfällen af kemmansförsäljningar
till sågverksbolagen, då inägojorden bibehållits af förre ägaren. Enär
nu en stor del af den jordbrukande befolkningens hemman öfvergått
* till sågverksbolag, torde de nya föreslagna bestämmelserna verka i hög
grad hämmande för uppnående af det af alla önskade målet, att inägojorden
och odlingsmarken åter måtte förvärfvas af själfägande jordbrukare.
Orsaken häri ligger icke minst däri, att den skogsareal, som
skulle medfölja inägoj orden, i hög grad fördyrar det hemman, som skulle
förvärfvas. Köpeskillingen för den till husbehof afsedda skogsmarken

122

Arrendelag.

torde icke lämna nöjaktig afkastning vid de tillfällen, då bränsle och
gärdselvirke m. in. från annat håll billigt erhålles.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser ock, att det icke
skulle innebära farliga vådor, om en del af husbehofsvirket skulle
kunna erhållas såsom servitut från skogsegendomen, hvarigenom inägolotten
skulle kunna förvärfvas billigare.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig böra i hufvudsak
gilla de erinringar, som herr statsrådet A. Lindman anfört emot
kommittéförslagen och tillstyrker bifall till samma förslag, dock med
rätt att husbehofsvirket äfven må tilldelas inägolotten i form af
servitut.

Hvad angår förslaget till lag, innefattande särskilda bestämmelser
om arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne, har
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke något att erinra mot det
framställda förslaget i hufvudsak. De flesta brukarna af sågverksbolagens
hemman hafva ej skriftlig upplåtelse för besittning under
någon längre tid.

Ehuru ej sågverksbolagen pläga afskeda de åbor, som någorlunda
sköta sig, samt åboarna innehafva hemmanen på mycket lindriga villkor,
åstadkommer osäkerheten i besittningsrätten en stor liknöjdhet hos
åboarna att vidmakthålla och förbättra hemmanen. Det är att förvänta,
att de tryggade besittningsförhållandena, som genom lagförslaget
beredas åboarna såsom arrendator!’, skall gifva dem håg och lust att
främja jordbruket å hemmanen samt därigenom sin egen utkomst.

I § 6 synes böra medgifvas rätt för skogsägaren att från bete
undantaga mark, där särskilda åtgärder i skogsvårdens intresse af
honom vidtagas och vidmakthållas.

Då i allmänhet tillfällena till nyodling torde vara rikliga, synes
arrendator, som ej erhållit jordägarens tillstånd till nyodling, icke böra
erhålla rätt till ersättning för densammas kostnader, om icke de föreslagna
intygsgifvarne kunna intyga, att det till odling afsedda området
lämpar sig därtill väl.

Enär icke tillräckliga skäl anförts för uteslutande i § 14 af en
del jäf, som finnas stadgade i lagen om skiljemän, hemställes, att de i
denna lag upptagna jäf äfven införas i nämnda §.

Hinder synes icke förefinnas för att parterna må förena sig om
gemensamma synemän, hvarför stadgande härom bör införas.

På de af häradshöfding H. Claéson m. fl. anförda skäl synas de
af dem föreslagna ändringarna i §§ 16, 17 och 21 vara att föredraga
framför kommitténs förslag.

123

Ehuru arrendelagen skulle få inskränktare verkningskrets än lagar
i allmänhet, torde dock ej tillräckliga skäl anförts, för att lagstiftaren
skulle bryta mot den betydelsefulla grundsatsen, att lagarna icke böra
gifva-s retroaktiv verkan.

Beträffande förslaget till lag, innefattande bestämmelser till förekommande
af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna, synas
grundade skäl vara anförda till stöd för en dylik lag, som äfven skulle
äga sitt berättigande beträffande enskildes hemman.

Särskildt beträffande hemman, som uppkommit af nybyggen, torde
det vara en skyldighet för staten att efterse, att den odling, som staten
velat framkalla och som en gång verkställts, icke får förfalla, därest
icke det blir utredt, att den tilltänkta odlingen icke kan bedrifvas.

Då alla hemman här i Norrbotten torde vid afvittringen erhållit
skogsanslag, synes det icke kunna anses obilligt, att staten i odlingens
intresse tillser, att hemmanen ej vanvårdas.

På grund af det anförda anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
att skäl finnas för att den föreslagna lagen kan utsträckas
till alla hemman i Norrbotten.

Hvad angår den vanhäfd, som skulle föreligga för att lagen skulle
äga tillämplighet, synes det, som om, i det fall att lagens verkningskrets
inskränktes till bolagshemman, vanhäfdsbegreppet uttryckes tydligare
och klarare, om man väljer de uttryck, som användts af borgmästare
C. Lindhagen i dennes reservation, än de af kommittén föreslagna.

Det af några reservanter föreslagna sättet, att Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande skulle öfvervaka, att icke vanhäfd förekommer, anser
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara outförbar på grund af
de många andra göromål, som lagts å nämnda myndighet.

Kommitténs förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilde jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter
innebär, såvidt det afser expropriation, onekligen ett stort
ingrepp i den enskilda äganderätten, men äger sitt berättigande i statens
rätt att tillse, att möjlighet beredes för dess invånare att inom eget
land erhålla verksamhet.

Med skäl kan anmärkas, att staten själf i främsta rummet borde
vara villig att till dem, som önska erhålla jord till uppodling, lämna
dylik mark.

Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför, att
nämnda lagförslag äfven borde omarbetas så, att det äfven skulle omfatta
staten tillhörig mark, enär likasåväl som å sågverksbolagens mark

Förekommande
af
vanhäfd.

Beredande af
odlingsläg
enheter.

124

0 äling slag enheter
å kronomark.

Väghållning sbe
sv är et.

många odlingslägenheter finnas, likaså äro dylika lägenheter i stor
mängd till finnandes å statens kronoparker.

Det skogsintresse eller skogs vårdsintresse, som finnes såväl hos
sågverksbolagen och dess tjänstemän, som hos dem, hvilka hafva uppsikten
och vården om statens skogar, utgör och kommer helt visst att
utgöra det svåraste hindret för upplåtande på frivillig väg eller utan
ingripande från annat håll af de odlingslägenheter, som nu finnas inom
sågverksbolagens och kronoparkernas skogsmark.

Den af kommittén föreslagna jordbrukskommission synes därför
hafva en stor och betydelsefull uppgift att fylla äfven beträffande upplåtelse
af odlingslägenheterna å kronoparkerna.

Emot förslagets detaljer har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke annat att anmärka, än hvad som påpekats af sekreteraren
J. Berlin i hans reservation, eller att tillräckliga skäl icke finnas
anförda, hvarför bolagen skulle i vissa fall betagas rätt till kostnadsersättning
vid expropriation.

Med afseende å kommitténs hemställan om upplåtande af odlingslägenheter
å kronomark får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
underdånighet åberopa hvad som förut anförts angående omfattningen
af jordbrukskommissionens verksamhet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser också på de af
riksdagsmannen J. Bromée i hans reservation anförda grunder, att
uppodlare bör sättas i tillfälle att med äganderätt bekomma odlingslägenheter.

Däremot håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande före, att
uppodlaren icke behöfver tilldelas skogsmark, utan allenast rättighet
till husbehofsvirke samt mulbete.

Då med upplåtelsen icke afsetts, att upplåtaren skulle erhålla
annat än husbehofsvirke, samt lian måste anses hafva full trygghet för
att erhålla nämnda förmån, finnes icke skäl, hvarför staten skall frånhända
sig dispositionsrätten öfver någon del af kronoparken.

Angående kommitténs hemställan i fråga om lättnader i afseende
å väghållningsbesväret är Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i tillfälle
att vitsorda den tunga, som hvilar på de väghållningsskyldige i
Norrbottens län i förhållande till väghållningsskyldige inom rikets
sydligare delar. Den ständigt fortgående utvecklingen kräfver med
nödvändighet nya vägar och vägar af afsevärd längd, på det att icke
utvecklingen skall alldeles hämmas och stora byar nedtryckas af möjligheten
att finna afsättning sommartiden för sina produkter. Många
vägar hafva af hänsyn till försvarsändamål bestämts skola byggas

125

bredare och dyrbarare, än samfärdseln här uppe kräfver, hvilket naturligen
vållat högre utgifter. Planer hafva ock framlagts att på grund
af militära skäl ombygga och förbättra eu del nu befintliga vägar,
hvarför måste i öfvervägande tagas, att icke de väghållningsskyldige
betungas med kostnader, som icke kunna anses lagligen åligga dem.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför på det litligaste
tillstyrka bifall till att den af kommittén behjärtade tungan i afseende
å väghållningsbesväret för de väghållningsskyldige i Norrland lättas i
de af kommittén föreslagna riktningarna.

Såsom komittén anmärkt, plägar den tyngsta kommunalbeskattningen
finnas i de af Norrlands socknar, som icke äro belägna invid
kusten, dit den större sågverksindustrien hufvudsakligen förflyttat sig.

Ehuru från dessa inuti landet belägna socknar kommer mycket
af det timmer, som användes vid sågverken, erhålla nämnda socknar
på grund af nu gällande beskattningslagar icke någon del af den vinst,
som uppstår genom förädlingsindustrien vid sågverken, ehuru samma
socknar delvis få vidkännas den fattigvårdstunga, som städse blir en
följd af de vid industriella anläggningar anställda arbetarne.

Vid föregående tillfällen, då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
haft att afgifva utlåtanden angående väckta förslag om rätt för kommuner
att beskatta den inkomst, som uppstår å trävarurörelsen, har
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande framhållit det rättvisa uti, att
andra beskattningsregler än de nuvarande tillämpas.

I enlighet med kommitténs förslag får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet hemställa, att skogsbeskattningsfrågan
måtte så snart som möjligt, oberoende af andra förslag om ändrad
beskattning, lösas i den af kommittén föreslagna riktningen.

Ehuru de af kommittén framställda missbruken på grund af otydliga
bestämmelser i nu gällande flottningsstadga icke torde förekommit
i Norrbottens län i den stora och mångfaldiga utsträckning, som af
kommittén påpekats, torde allenast möjligheten af dylika missbruks
förekomst kräfva, att de söka förhindras. De föreslagna ändringarna
och tilläggen till flottningsstadgan synas också hafva affattats så, att de
öfverklagade missbruken komma att undanrödjas. De nya föreskrifterna
synas icke heller lägga några afsevärda hinder i vägen, för att de gamla
flottlederna skola förbättras och nya dylika, där behof förefinnes, anläggas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyser dock tvekan, huruvida
kunnigt och skickligt ombud för skyddande af den jordägande
ortsbefolkningens intressen kan erhållas för den ersättning, som kommittén
tänkt sig skola utgå till denne.

Skogsbeskatt ningen.

Flottnings stadgan.

126

Skiftes väsendet.

Skogsallmänning
cir m. in.

På grund af det anförda får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
därför tillstyrka, att kommitténs förslag till kungörelse angående
ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30 december 1880 måtte
af Eders Kungl. Maj:t godkännas och gillas.

Likasom bolagens förvärf af gamla bondehemman utgör ett stort
hinder för utvecklingen af en själfägande jordbrukarklass i Norrland
och Dalarna, likaså hafva de stora kostnaderna för laga skifte och
andra skiftesförrättningar i hög grad, åtminstone i Norrbotten, åstadkommit,
dels att hemmansägarne nödgats sälja sina hemman till bolagen,
dels ock att icke hemmanen med de stora ägovidderna delats i flera
besuttna hemman. I allmänhet torde de flesta hemman i Norrbotten,
med undantag måhända för de smärre hemmansdelarne i kustsocknarne,
kunna med stor fördel klyfvas så, att två, tre till fyra hemmansägare
efter verkställd odling skulle kunna anses besuttna å de skillda delarna,
men de stora kostnaderna för en hemmansklyfning hindra delningen.
Hemmanet plägar därför behållas ostyckadt och erhålla de af barnen,
som ej bekommit hemmansdelen, och livilka ej lämna hemorten, rätt
till uppförande af byggnader å hemmanet. Då ej äganderätt till marken
medföljer upplåtelsen, blifva de, som bort blifva själfägande jordbrukare,
allenast s. k. inhysingar, hvilka på mer eller mindre obestämd tid innehafva
mark för sin stuga och den lilla jordbit, som de anse sig böra
uppodla i stugans närhet.

Allmänt, icke minst i Norrbottens gränstrakter vid Torneå älf,
anföres såsom orsak till den stora emigrationen, att hemmansägarne
icke kunna på grund af de dryga kostnaderna för hemmanens klyfning
under äganderätt upplåta mark till dem, som genom idkande af jordbruk
vilja kvarblifva i hemtrakten.

Under åberopande af hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånig framställning den 28 december 1903 anfört angående
statsunderstöd till laga skiften inom Juckasjärvi och Enontekis socknar
samt med gillande af kommitténs skäl får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet hemställa om nådigt bifall till kommitténs
förslag i fråga om skiftesväsendet.

Till bestående och framtida gagn hnnas inom Norrbottens läns
alla lappmarkssocknar och inom Paj ala och Tärendö socknar skogsallmänningar,
hvilkas nytta icke kan nog högt skattas. Ehuru det
varit i högsta grad önskligt, att dylika allmänningar i sammanhang
med afvittringen kunnat bildas inom de andra socknarna, och att dylika
fortfarande skulle kunna komma till stånd, håller Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande före, att de socknar, som nu sakna dessa allmän -

127

ningar, till följd af stor skuldsättning och högre kommunalutskylder
icke mäkta inköpa dylika allmänningar. Det torde ock få anses otänkbart,
ätt samtliga hemmansägare inom en socken skulle kunna förmås
att af ägande skiftad skogsmark afstå den skogsmark, genom hvilken
allmänning skulle kunna bildas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande drager därför i tvifvelsmål,
att en lagstiftning i den af kommittén föreslagna riktning skulle
kunna, åtminstone i Norrbottens län, bidraga till allmänningarnes eller
gemensamhetsskogens uppkomst.

Anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling har jämväl
af kommittén föreslagits för vidmakthållande och stärkande af den
själfägande jordbrukande befolkningens ställning. Helt visst skulle bifall
till kommitténs framställningar i denna punkt säkert och kraftigt leda
till det mål, som åsyftats med kommitténs verksamhet. Det synnerligen
gynnsamma och lysande resultat, som uppnåtts genom de redan lämnade
anslagen ur frostminskningsfonden, innebära den säkraste och tryggaste
garantien för att anslag från den af kommittén föreslagna dikningsfonden
skulle i högsta grad främja jordbrukets utveckling i Norrland.

Då vid smärre företag, som erhållit anslag ur frostminskningsfonden,
det visat sig, att undersöknings- och förrättningskostnaden uppgått
till eu afsevärd del af det erhållna anslaget, skulle den af kommittén
föreslagna bestämmelsen, att samma kostnader finge inräknas i
vattenafledningskostnaden, i hög grad främja torrläggning af frostförande
marker af mindre omfång.

Ständigt återkommande förfrågningar göras af länets mindre jordbrukare,
huruvida icke lån kunna erhållas för uppodling af goda
odlingslägenheter, hvilka uppodlingar icke kunna utföras af de mindre
jordbrukarne på grund af deras behof att bereda sig arbetsförtjänster
för det dagliga lifvets nödtorft. De utgifter, som uppgörande af arbetsplaner
för låns erhållande ur odlingsfonden medföra, vålla, att nämnda
jordbrukare icke kunna hänvisas till nämnda fond. I allmänhet torde
för utförande af ifrågavarande nyodlingar icke kräfvas upprättande af
fullständig arbetsplan med ritningar, hvarför enklare former för erhållande
af nyodlingslån böra stadgas.

Det af kommittén föreslagna sättet, att landsting eller hushållningssällskap
skulle förmedla lånerörelsen i dylika fall, synes vara synnerligen
lämpligt och medgifver en större frihet vid dessa låns utlämnande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför på det lifligaste
tillstyrka, att Eders Kungl. Maj:t täcktes anskaffa såväl en diknings -

Anslag och
lån till dikning
och nyodling.

128

fond för Norrland som en nyodlingsfond för Norrland och Dalarne, från
hvilka, lån utlämnas på sätt och villkor, som af kommittén föreslagits.

Undervisning. De få år, under hvilka de vid kemiskt-växtbiologiska anstalten i

Luleå anställda assistenterna verkat såsom jordbrukskonsulenter, hafva
dock till fullo ådagalagt, att knappast verksammare sätt för främjande
af jordbruket i Norrbotten finnes än genom kringresande undervisare
i jordbruk. Öfverallt å landsbygden hafva dessa jordbrukskonsulenter
emottagits med liflig tacksamhet och största förtroende samt åstadkommit
ett kraftigt intresse för förbättringar å jordbrukets alla områden.
Det har befunnits, att de tre nu anställda icke på långt när
kunna medhinna att lämna den hjälp och undervisning, som af dem
begäres.

På grund af den inom Norrbotten vunna erfarenheten får Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande underdånigst hemställa, att Eders
Ivungl. Maj:t måtte så snart som möjligt bereda anslag till löner åt
jordbrukskonsulenter i Norrland och Dalarne.
önskemål Kommittén har lifligt och kraftigt framhållit betydelsen af de

om ernå. g^_ora verkningar, som den s. k. inlandsbanan skulle åstadkomma till
jordbrakets fromma i Norrland. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
får med erfarenhet, vunnen från andra järnvägsanläggningar, vitsorda
det gagn, som inlandsbanan skulle medföra.

Det är att hoppas, att beräkningarna för nämnda järnvägsanläggning
skola visa sig så gynnsamma, att beslut kan fattas om banans
byggande inom den allra närmaste framtiden.

Kommittén har slutligen erinrat om betydelsen af, att den jordbrukande
befolkningen i Norrland erhåller fraktlindring å statsbanorna
för konstgjorda gödningsämnen och kraftfodermedel samt åkerbruksredskap.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande är i tillfälle att
vitsorda behofvet af dylik fraktlindring, hvilken tillstyrkts vid flera
tillfällen.

Om fraktlindringen skulle, såsom af kommittén föreslagits, allenast
tillkomma de varor, som rekvirerades af landtmannaföreningarne eller
därmed jämställda konsumtionsföreningar, torde trygghet vinnas, att
fraktlindringen direkt och uteslutande komme jordbrukarne tillgodo,
hvarjämte skulle vinnas, att anslutningen till landtmannaföreningarne
blefve större, så att dessa kraftigare och bättre skulle kunna verka
för jordbrukets höjande i olika afseenden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande får därför hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes, på sätt kommittén föreslagit, medgifva

129

afsevärda fraktlindringar å statsbanorna för landtmannaföreningar å förutnämnda
varor.

Skulle samtliga de af kommittén framställda förslagen kunna
vinna Eders Kungl. Maj:ts bifall samt äskade medel kunna beredas, är
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fullt förvissad om, att den
sj aftagande jordbrukande befolkningens ställning kommer att i Norrbottens
län vidmakthållas och kraftigt stärkas.

Luleå i landskansliet i september 1905.

Underdånigst:

KARL J. BERGSTRÖM.

Georg Helig ren.

130

XXXII.

Kammarkollegium.

Till Konungen.

Med anledning af Riksdagens i skrifvelse den 1 juni 1901 framställda
anhållan, bland annat, om utredning, huruledes genom lagstiftningseller
andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och
jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, samt om framläggande,
så snart ske kunde, för Riksdagen af de förslag, hvartill förhållandena
ansåges föranleda, uppdrog Eders Kungl. Maj:t enligt nådigt
beslut den 7 i samma månad åt eu kommitté att verkställa utredning
och afgifva förslag i förevarande hänseenden.

Sedan denna kommitté, som under åren 1901 och 1902 afgifvit
en del särskilda framställningar, till Eders Kungl. Maj:t med underdånig
skrifvelse den 27 oktober 1904 öfverlämnat slutligt betänkande, innefattande
åtskilliga lagförslag och framställningar, har Eders Kungl.
Maj:t genom nådig remiss den 21 därpå följde december anbefallt
kammarkollegium att före den 1 september 1905 afgifva underdånigt
utlåtande öfver kommitténs nedannämnda förslag och framställning,
nämligen: det under 2) upptagna förslag till lag, innefattande vissa
bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län; det under 5) upptagna förslag
till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896; samt den under
9) upptagna framställningen angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

Återställande remissen, får kollegium till åtlydnad af den däri
meddelade befallningen i underdånighet anföra följande.

I en historisk öfversikt framhåller kommittén till en början, hurusom
under 1840- och 1850-talen nya utsikter på världsmarknaden öppnades
för den svenska trävaruindustrien. Då affärsmännen började komma

131

till insikt om, att de norrländska skogarne kunde med vinst tillgodogöras,
uppstod en liflig efterfrågan på timmerskog, hvilken efterfrågan
i förening med andra orsaker ledde därhän, att bolag och enskilda
personer i syfte att idka trävarurörelse förvärfvade först långvariga
afverkningsrättigheter till bondehemmanens skogsmark och sedermera,
i den mån man vunnit öfvertygelse om trävarurörelsens störa utsikter
för en längre framtid, själfva hemmanen. Därigenom förorsakades, att
ett stort antal bondehemman undan för undan uppgick i de störa
skogsdomänerna, och dröjde det ej länge efter trävaruindustriens hastiga
uppsving, förrän bekymmer för framtiden visade sig. Redan under 1860-talet framträdde dessa, till en början hufvudsakligen såsom en fruktan
för öfverdrifven skogsafverkning. Men man var, såsom åtskilliga officiella
uttalanden visade, ej heller blind för det ofördelaktiga inflytande,
trävarurörelsen mera direkt utöfvade på jordbruket och den jordbrukande
allmogen. Den första åtgärd, som företogs för att i någon mån afvärja
den förutsedda faran, var att inskränka dispositionsrätten öfver skogen
på de ställen, där hemmanens rättigheter i afseende å skogsmarken
ännu icke definitivt ordnats genom afvittringen. I de trakter af Norrbottens
och Västerbottens län, som icke höra till lappmarkerna, sökte
man tillgodose det allmänna och äfven från jordbrukssynpunkt viktiga
intresset af skogens bevarande genom författningar, afseende att förekomma
öfverdrifven afverkning af ungskog. Det skydd för skogen, som
genom utsyningstvång och dimensionslagar sålunda åvägabragtes, hade
väl otvifvelaktigt i rent skogsvårdsafseende verkat välgörande, men
däremot icke i nämnvärd mån förmått bibehålla skogsanslagen i den
enskilde jordbrukarens hand. Genom inskränkandet af tiden för skogsafverkningskontrakts
giltighet — i hvilket afseende uti lagen af den
25 april 1889 stadgades, att aftal, som afsåge allenast eller hufvudsakligen
upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes än till
husbehof, ej skulle gälla öfver tjugu år — ville man förhindra, att jordbrukaren
skulle för en alltför lång framtid beröfva sitt hemman det
stöd, det kunde äga uti tillgången till saluskog, men denna begränsning
i aftalstiden visade sig endast ägnad att kraftigt befordra den hos trävaruindustriens
idkare allt mera framträdande lusten att utbyta det
gamla systemet med förvärfvande af afverkningsrättigheter mot det på
framtiden mera byggande sammanköpandet med full äganderätt af större
skogspossessioner. Från denna tid framträdde för dem, som hyste farhågor
för Norrlands framtid, sågverksindustriens förvärf af jorden med
äganderätt som den betänkligaste företeelsen.

Härefter meddelar kommittén en allmän utredning af de förhållanden,
som pläga sammanfattas under benämningen »norrlandsfrågan»,
och redogör därvid först för den af kommittén använda undersökningsmetod.

Den föreliggande frågan bestode, enligt kommitténs åsikt, egentligen
af två särskilda spörsmål af väsentligen olika karaktär. Det ena
af dessa spörsmål vore, huruvida det från allmänna synpunkter vore
nyttigare, om norra Sveriges jord vore uppdelad i ett större antal bondgårdar,
eller om densamma sammanfördes till ett fåtal stora bolagsbesittningar.
Den andra frågan åter afsåge, om och i hvad mån jorden
i Norrland och Dalarne borde göras till föremål för jordbruk eller skogsskötsel.
Under det att den förra frågan vore en fråga om jordens
fördelning, vore den senare en fråga om jordens kultur. Dessa båda
frågor måste noggrant isärhållas, ty genom deras sammanblandande
kunde undersökningen icke blifva annat än grumlig och ofruktsam.
Emellertid vore det uppenbart, att norrlandsfrågan, sådan den historiskt
förelåge, företrädesvis borde betraktas och behandlas såsom en jordförd
elningsfråga. Hade nämligen den nordsvenska jorden fortfarande
varit uppdelad i smärre bondgårdar, skulle frågan säkerligen icke blifvit
brännande, äfven om på dessa gårdar jordbruket i någon mån fått stå
tillbaka för skogsskötsel!!. Å andra sidan skulle man säkerligen icke
finna allt väl beställd!, om jordbruket sköttes fhönstergillt, men jorden
vore sammanhopad i stora bolagspossessioner. Gången af frågans utredande
borde därför blifva den, att man undersökte följderna af det
ena eller andra sättet för jordens fördelning i syfte att vinna en föreställning
om hvilketdera kunde från det allmännas sida anses nyttigast
och mest eftersträfvansvärdt. Ämnet borde därvid betraktas dels från
ekonomisk synpunkt, dels från social och politisk. Från den förra af
dessa synpunkter gällde det att undersöka, om å ena sidan jordbruksjorden
och å andra sidan skogsmarken producerade mest i bolagshand
eller i bondehand. Ville man åter betrakta frågans sociala eller politiska
innebörd, måste man se till, hvilka följder i det ena eller andra af
dessa hänseenden inträdde, då jorden öfverginge från den jordbrukande
allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.

Innan den utredning, för hvilken hufvudsynpunkterna sålunda
blifvit angifna, företages, anställer kommittén såsom inledning därtill
en undersökning dels i fråga om de förhållanden, under hvilka jordbruket
öfverhufvud arbetar i norra Sverige, dels ock beträffande sättet,
hvarpå jorden därstädes är fördelad mellan verkliga jordbrukare och
idkare af trävarurörelse. Af denna undersökning framgår, att största

133

delen af norra Sveriges jordbrukande befolkning för närvarande icke
kan reda sig utan afsevärda biinkomster af skogsförsäljning, skogsarbete
eller annat. Undersökningen gifver äfven vid handen, att trävaruindustriens
jordinnehaf år 1900 i areal uppgick till minst 5,394,837
hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden.
Af denna areal hade något mer än en tredjedel förvärfvats under femtonårsperioden
1885—1900. Under de senaste fem åren af nämnda tid
hade lika mycken jord öfvergått till trävaruindustrien, som under de
tio närmast föregående, det vill säga hastigheten af bolagens jordförvärf
hade fördubblats. Då emellertid bolagens fastighetsköp, enligt hvad
kommittén hade sig bekant, äfven under senare åren fortgått med stor
liflighet, måste trävaruindustriens fastighetsförvärf i närvarande ögonblick
anses afsevärdt större, än livad nyss uppgifvits. Härtill komme,
att de siffror, som utmärkte omfattningen af den jord, bolagen och
skogsspekulanterna med äganderätt förvärfvat, icke fullt belyste vidden
af de områden, trävaruindustrien behärskade. Hänsyn måste äfven tagas
till de skogsparker, som åt trävaruindustrien upplåtits med afverkningsrätt.
En af kommittén uppgjord tabell, som grundats på uppgifter från
sågverksbolagen och de enskilda idkarne af trävarurörelse, upptager
afverkningsrättigheter hänförande sig till en areal af 1,129,368 hektar.
Kommittén upplyser emellertid, att denna tabell är långt ifrån fullständig,
enär åtskilliga af de största sågverksbolagen vägrat att lämna
uppgifter i förevarande afseende. Den angifna totalsumman borde
därlör högst betydligt ökas för att något så när motsvara verkliga
förhållandet.

Då kommittén enligt sin plan nu öfvergår till ett skärskådande
af förevarande ämne från ekonomisk synpunkt, finner kommittén, att
den mesta jord, som öfverginge från bonde- till bolagsbesittning, underkastades
skötsel af arrendator. Följderna däraf med afseende på produktionen
vore lätta att förutse, helst arrendatorn antingen genom kontrakt
eller af omständigheternas makt tvingades att i alltför hög grad ägna
sig åt så kalladt bolagsarbete. Fn arrendator blefve sällan välbärgad,
snarare undan för undan allt fattigare. Han försummade allt mer och
mer jordbruket och kvarsutte i arrendet endast för att hafva husrum
och vedbrand åt familjen samt sommarbete för hästarne. I öfrigt försörjde
han sig med körslor och dagsverken. Man torde sålunda kunna
såga, att det knappast vore något tvifvel om, att den norrländska jordbruksjorden
producerade afsevärdt mindre, när den befunne sig i en
bolagsarrendators hand, än när den sköttes af en själfägande bonde.
Kommittén tvekade icke att såsom resultatet af sina undersökningar

134

uttala, att jordbruket i så afsevärd mån försämrats å ett stort antal
af bolag förvärfvade bondehemman, särskildt i öfre Norrland, att minskningen
i jordbrukets afkastning måste betraktas såsom en betydande
nationalförlust. Dock kräfde rättvisan det erkännande, att bolag, som
ådagalagt intresse för jordbruket å sina utarrenderade hemman, icke
helt och hållet saknades, samt att den största vanskötsel ofta förekomme
å hemman, som ägdes af enskilda skogsspekulanter. Såsom en motsättning
mot jordbruket å bolagens arrendehemman, visade sig det jordbruk,
som bedrefs af bolagen själfva eller deras tjänstemän, minst jämngodt
med och i många fall betydligt öfverlägset böndernas. Men det läge i
sakens natur, att detta mönstergilla jordbruk bedrefves inom områden,
som måste anses försvinnande i jämförelse med de stora vidder odlad
jord, som genom bolagens förvärf folie i vanskötsel, där icke jordbruket,
särskildt sedan jorden öfvergått till enskilda skogsspekulanter, helt och
hållet nedlades och åkrarne, såsom ibland till och med hände, direkt
besåddes med skogsfrö.

Vid en jämförelse mellan böndernas och sågverksbolagens skogsskötsel
sammanfattar kommittén resultatet af sin undersökning i den
satsen, att, äfven om skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvades
af bönderna, och den, hvilken bolagen läte komma sina skogar till del,
icke vore synnerligen stor, de större, solida bolagen dock vore i besittning
af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder för
skogsvården än bönderna, men att, utan visshet om huruvida bolagen
begagnade sig af dessa utvägar att höja ett uthålligt skogsbruks afkastning,
eller om de, såsom ej sällan inträffat, af någon anledning
föredroge att realisera sitt skogskapital framför att af skogarne draga
allenast den afkomst, som vore förenad med ett uthålligt skogsbruk,
man, vid det förhållande att skogarnes produktivitet i det senare fallet
för lång tid framåt nedsattes, icke kunde med visshet påstå, att det
ekonomiska utbyte, som erhölles af en skog, blefve större, om skogen
ägdes af bolag, än om den vore i eu bondes besittning.

I sammanhang härmed söker kommittén utreda frågan, huruvida
icke jordbruket för att kunna utveckla sin största produktionskraft behöfver
stöd af skog, och om ej, för den händelse stödskogen beröfvas
jordbruket, dettas afkastning minskas jämförelsevis mera, än skogens
afkastning skulle höjas därigenom, att skogen öfverginge i den skickligaste
skogshushållarens besittning. Kommittén finner därvid knappast
kunna på allvar bestridas, att i regel ett jordbruk uti norra Sverige
näppeligen är tänkbart utan i förening med åtminstone husbehofsskog.
Men därutöfver erfordras, såsom kommittén uppvisar, åtminstone på

135

jordbrukets nuvarande ståndpunkt, skogsmark till ganska afsevärd omfattning
i ändamål att tillgodose behofvet af mulbete och de i allmänhet
otillräckliga inägornas utvidgande genom nyodling för att åt kommande
generationer tillhandahålla besuttna jordbruk, hvarförutom — sär skil dt
i det inre landet eller den så kallade skogsbygden, där jordkulturen är
yngre och mindre försigkommen samt skörden ej sällan utfaller ogynnsamt
eller alldeles slår fel — jordbrukaren har behof af saluskog,
genom hvars tillgodogörande han kan förskaffa sig de penningar, som
erfordras till skatter och utlagor samt inköp af eu del förnödenheter.
Med afseende å hvad som kunde invändas därom, att stödet af skogen
blefve i hög grad reduceradt under en kommande generation för hvar
och eu, som icke direkt ärfde jorden utan måste betala för att förvärfva
den, fäster kommittén uppmärksamheten på, att lösen vid arfskiften
eller priset vid hemmansköp bönder emellan i allmänhet väsentligt
understiger hemmansvärdet, sedt ur synpunkten af en skogsaffär.
Äfven om undantagsvis så ej vore fallet, utan enligt ortens pris något
så när fulla värdet betalades, både dock bonden inom skogsbygderna
vida lättare att reda sig, om han köpte hemman med saluskog än utan
sådan. Ty utom det att skogsfastighet mer än annan fastighet efterhand
torde stiga i värde, hvarigenom hemmanets saluvärde för framtiden
hölles uppe, hade egen skog för bonden en alldeles särskild betydelse.
Under den långa tid af året, då det egentliga jordbruksarbetet
i Norrland icke påginge, kunde bonden med god valuta å skogen nedlägga
arbete i form af rensningar och gallringar, och äfven vid alla
de sysslor, som för ett ändamålsenligt tillvaratagande af den årliga
skogsafkastningen kräfdes — såsom afverkning, trädens aptering, virkets
framkörning till flottled eller afsättningsort — hade han tillfälle att
tillgodogöra sig den arbets- och dragkraft, hvaröfver han förfogade,
men som för jordbruket ej toges fullt i anspråk. Från allmän synpunkt
vore fördenskull nyttigast, att skogen bibehölles i bondeståndets
ägo i den omfattning, som för nu angifna ändamål kräfdes. Men om
ock för nävarande jordbrukaren i Norrland icke kunde existera på ett
för honom tillfredsställande sätt utan afsevärda biinkomster, vore detta
likväl icke något för jordbrukets produktion nyttigt sakläge. Det läge
stor makt uppå att söka bringa det därhän, att hvarje jordbrukare
blefve iståndsatt att i största möjliga mån lefva af hvad hans jordbruk
afkastade. Skulle detta kunna ske, fordrades emellertid en öfvergångstid
med liårdt arbete, som icke förrän efter eu följd af år kunde bära
frukt. Det vore af största betydelse, att allmogen under dessa svåra
år icke beröfvades det stöd, egna skogar kunde bereda.

136

Långt viktigare än den ekonomiska sidan af föreliggande fråga
vore, enligt kommitténs mening, den sociala. Såsom den betänkligaste
följden i sistnämnda hänseende af bolagens fastighetsförvärf framstode
bondeståndets fortgående försvinnande. Att detta stånd vore ett befolkningselement
af den allra största betydelse, hade sedan äldsta tider
varit erkändt och af historien ofta fått en för de särskilda folken ödesdiger
bekräftelse. Många vore ock de lagstiftningsåtgärder, som ända
in i senaste tidehvarf vidtagits för att bevara bondeståndet, där dess
tillvaro varit hotad.

Beträffande antalet själfägande inom Norrland och Dalarne, som
hittills af sågverksrörelsen undanträngts från sina jordbesittningar, anser
kommittén, att åtminstone 12.000 bönder genom sågverksrörelsen upphört
att vara själfägande. Vid bedömandet af det förfång för den
jordbrukande befolkningen och hela landet, som därigenom uppkommit,
hade man äfven att taga i betraktande den förökning i brukningsdelar
med själfständiga ägare, som, i händelse fastigheterna ej öfvergått till
bolagen, skulle genom hemmansklyfningar och andra utflyttningar med
tiden alltmer ägt rum. På dessa fastigheter komme i stället att icke
blott uppstå ett osjanständigt arrendatorsstånd utan äfven brukningsdelarnes
antal minskas genom den sammanslagning af dylika, som bolagen
af olika anledningar ofta företoge. Trots den stora minskningen i de
själfägandes jordinnehaf syntes deras eget antal hafva under senaste åren
växt eller åtminstone bibehållits vid sin numerär. Då detta förhållande
hufvudsakligen vore att tillskrifva bfukningsdelarnes ökning på de
hemman, som ännu funnes kvar i den jorbrukande befolkningens
besittning, framstode de skadliga följderna af bolagens fastighetsförvärf
i ännu klarare belysning.

Till dessa betraktelser ansluter sig i betänkandet eu skildring af
de forna böndernas öde, utvisande att af dessa ofta bildas missnöjda
eller mindre värdefulla sociala element.

Vidare anmärkes, bland annat, att bolagen, hvilka på många
platser vore villiga att åt enskilda jordbrukare öfverlåta den redan
upptagna inägojorden, dock högst ogärna eller icke alls ville tillika
lämna den husbehofsskog, det bete och den odlingsmark, som erfordrades,
för att lägenheten skulle erhålla för jordbruket nödiga förutsättningar.
På många ställen ådagalade bolagen till och med eu viss ifver
att i marknaden utsläppa dylika, nästan på förhand till undergång
dömda jordbrukslägenheter. Gällde det att upplåta odlingslägenheter
eller tomtplatser, vore bolagen i regel därtill så ovilliga, att det på de
flesta håll betraktades såsom hart när omöjligt för en enskild att af

137

bolag förvärfva dylik mark, äfven om den bjudna köpeskillingen mångdubbelt
öfverstege markens värde. Bolagens jord måste därför under
nuvarande förhållanden till största delen anses vara ett för den ökade
folkmängden afstängdt område. Men det vore icke nog därmed. Äfven
den folkstock, hvilken såsom arrendator^’ å bolagens hemman nu hämtade
åtminstone delvis sitt uppehälle af jordbruk, torde småningom
förminskas, emedan det ofta förekomme, att flera bolagshemman sammansloges
till en brukningsdel. Därigenom sluppe nämligen bolagen att
hålla byggnader på mer än en af de sammanlagda gärdarne och gjorde
sålunda en afsevärd virkesbesparing. I samma mån bolagens fastighetsförvärf
ökades och bolagen alltmer arronderade sig i byarne, vore det
att vänta, att allt flera sammanslagningar skulle äga rum, helst inägorna
på ett norrländskt hemman i regel vore så små, att eu förstärkning
af de särskilda brukningsdelarne genom sammanslagning kunde, från
de tillämnade arrendatorernas synpunkt, i vissa fall vara önsklig.

Jämväl bolagsväldets inflytande på det kommunala lifvet, politiken
och rättsväsendet påpekas, hvaruppå kommittén gör det uttalande, att
den tror sig hafva uppvisat, såväl att bolagens fortgående fastighets för värf
öfverhufvud måste anses vara i hög grad betänkligt, som ock i Indika särskilda
afseenden detsamma kunde väntas verka skadligt.

Efter en detaljerad undersökning rörande orsakerna till böndernas
fastighetsförsäljningar afslutar kommittén nu omhandlade afdelning af
betänkandet —- som innefattar den allmänna utredningen — på följande
sätt:

»Till hvad kommittén i det föregående anfört till den föreliggande
frågans allmänna utredande har kommittén nu endast att foga några
slutord. Kommittén finner det nämligen angeläget att framhålla, att
om än den verkställda undersökningen gifvit vid handen, att trävaruindustriens
stora jordförvärf innebära en allvarlig samhällelig olägenhet,
denna slutsats icke i ringaste mån innebär ett underkännande af den
stora nytta, denna industri såsom industri betraktad medför för landet.
Kommittén håller emellertid före, att det gagn sågverksindustrien
otvifvelaktigt gör, detta gagn förmår den åstadkomma lika väl, utan
att lägga under sig den för bondebefolkningens existens och utveckling
behöfliga jorden och förorsaka den svårbotliga skada för samhället, som
däraf härflyter.

Håller sig trävaruindustrien inom sina rätta gränser, inskränker
den sig till förädling af skogarnes produkter och de förädlade slcogalsternas
afsättning på världsmarknaden, då kan den icke vara annat
än af den största nytta äfven för den jordbrukande befolkningen, som

138

därförutan svårligen skulle kunna med tillräcklig fördel vända sina
skogars afkastning i penningar, och som genom industrisamhällenas
tillkomst beredes gynnsammare afsättningsvillkor äfven för jordbrukets
produkter.

Kommittén anser sig knappast behöfva framhålla, att man genom
de förslag, kommittén nu går att framlägga, enligt kommitténs öfvertygelse
ej på något sätt kommer trävaruindustrien till lits i dess liufvudsakliga
och. nyttiga verksamhet. Att undvika detta är så mycket angelägnare,
som man eljest säkerligen indirekt komme att skada just
de intressen, man satt såsom sin uppgift att söka skydda.»

Mot den af kommittén verkställda utredning och mot det resultat,
hvartill kommittén på grund af samma utredning kommit, rikta tre
ledamöter af kommittén i ett gemensamt yttrande åtskilliga anmärkningar
(band 1 sid. 455—497). *

Så erinras, bland annat, att kommittén i de afseenden, hvari den
verkligen förebringat utredning, icke stödt sig på ett material, som
kunde anses äga erforderlig objektivitet och tillförlitlighet. Kommittén
hade nämligen för frågans lösning icke företrädesvis begagnat statistiska
källor, utan litat sig till en mängd svar, som på frågor af den
mest skilda art afgifvits af kyrkoherdarne eller deras ställföreträdare
samt några inom hvarje socken af hushållningssällskapens förvaltningsutskott
utsedda personer, med få undantag Aralda bland allmogeklassen.
De tre kommittéledamöterna hålla före, att en allsidigare och grundligare
utredning varit af nöden. Man hade bort taga i betraktande
Norrlands och Dalarnes naturliga tillgångar, dessa tillgångars relativa
värden och förhållande till hvarandra och till den jordbrukande befolkningen
samt deras utvecklingsmöjligheter. Med stöd däraf hade
sedermera kunnat utrönas, huruvida icke jordbruksnäringen i Norrland
och Dalarne kunde utvecklas utan förfång för dessa landsdelars
öfriga hufvudnäringar, eller om icke fasthellre just genom utvecklingen
af dessa sistnämnda såväl jordbrukets utveckling skulle befrämjas,
som ock den jordbrukande befolkningens intressen bäst tillgodoses.

Af undersökningar, grundade på den officiella statistiken, framginge
sålunda, på sätt dessa reservanter vidare omförmäla, att jordbruket
i Norrland och Dalarne under perioden 1871—1900 gått väsentligt
framåt i trots af de mindre goda naturliga förutsättningar, under

* Vid hänvisningar i det följande till viss sida afses alltid band 1 af kommitténs
betänkande, hvilket utgifvits i sex särskilda band.

139

Indika detsamma arbetat. Visserligen vore denna utveckling ej i alla
afseenden jämförlig med utvecklingen af jordbruket i det öfriga riket,
men i andra afseenden vore den åter större. Det syntes otänkbart,
att jordbruksutvecklingen hämmats af den i omförmälda landsdelar
hastigt framåtskridande industrien. Tvärtom torde industrien i hög
grad bidragit till jordbrukets utveckling genom de möjligheter till afsättning
på nära håll af dess alster, som den bered t nämnda näring.
Allteftersom industrien utvecklades och de möjligheter, som i industriellt
afseende förefunnes inom Norrland och Dalarne, blefve tillgodogjorda,
skulle ock jordbruket i samma män förifras, ty industriens arbetare
behöfde föda. Utvecklingen borde likväl icke påskyndas genom onaturliga
åtgärder; den Unge komma i mån af behof, ej därigenom att jordbruk
framkallades på trakter, där ännu ingå. afsättningsmöjligheter
eller ens kommunikationer förefunnes. Norrlands och Dalarnes skogar
afkastade årligen 16,293,000 kubikmeter, däraf trävaruindustrien för
sin export använde 4,918,000. Förädlingen af exportvirket lämnade
befolkningen rika tillfällen till förtjänst, hvarjemte skogsprodukterna
mera än någon annan exportartikel tillförde riket utlandets kapital.
Gjorda beräkningar framvisade ett stort produktionsvärde för åtskilliga
industrier inom Norrland och Dalarne. Industrierna hade emellertid
betydelse icke blott i nationalekonomiskt hänseende utan äfven för befolkningen,
vare sig man afsåge arbetarbefolkningen eller allmogen. Denna
senare beredde sig nämligen stora inkomster genom virke sförsäljningar till
sågverks- och bruksägare, genom körslor af timmer och kol samt genom afsättning
af jordbruksalster till industriernas arbetare. Att dessa förtjänster
vore allmogens hufvudsakliga inkomstkälla kunde ingen bestrida, och i
själfva verket torde man ej gå sanningen för nära, om man påstode, att hela
Norrlands befolkning i större eller mindre grad vore beroende af dessa
industriers väl eller ve. Af gammalt både man varit van att betrakta
jordbruket såsom modernäringen. Industriens framträdande hade emellertid
omskapat förhållandena, och på goda grunder torde industrien
numera i många länder böra kallas modernäringen; så äfven i Norrland
och Dalarne, där naturen redan genom jordmån och klimat anvisat
jordbruket en mindre framskjuten plats, under det att de bästa
förutsättningar funnes för en mäktig industri. Vid en jämförelse mellan
å ena sidan jordbrukets produktionsvärde och å andra sidan industriernas
visade den officiella statistiken, att i medeltal åren 1896—1900 produktionsvärdet
af industrien i Norrland och Dalarne var dubbelt så stort
som jordbrukets och boskapsskötselns sammanlagda produktionsvärden.
Man hade befarat, att jordbrukets utveckling skulle hämmas af in -

140

dustriens öfvermakt, samt att eu tillbakagång i de själfägande jordbrukarnes
numerär skulle orsakas genom industriernas jordförvärv
Dessa farhågor finna reservanterna dock icke bekräftade af statistiken,
hvilken snarare gåfve vid handen, att det funnes af bolag i hufvudsak
ägda trakter, där jordbruket, ehuru till största delen utarrenderadt,
skötts bättre än det, som ägdes af allmogen, äfvensom att numerären
af själfägande alltjämt vore i stigande.

Reservanterna förklara sig emellertid icke vilja på något vis förbise
jordbrukets värde och nytta. Tvärtom vore jordbruket en alldeles
nödvändig faktor för Norrlands och Dalarnes ekonomiska bestånd och
utveckling; och skulle industrien utan jordbruket ej kunna existera
därstädes, än mindre utvecklas. Det följde af sig själft, att det allra
mesta af den odlade jorden borde ägas af jordbruksbefolkningen, ej af
industriens män. Då industrien hade fördel af jordbruket, likasom
detta senare af industrien, funnes ej minsta tvifvel om, att den naturliga
utvecklingen skulle göra sig gällande, om det än toge någon tid,
innan så blefve förhållandet öfvarallt i Norrland och Dalarne.

Till sist framhålla reservanterna, att den slutsats, hvartill kommittén
i sin allmänna utredning kommit, visade, att denna utredning
ej varit tillräckligt omfattande. Utredningen hade ock i följd af den
undersökningsmetod, kommittén funnit skäl att tillämpa, blifvit i flera
afseenden vilseledande. Endast därigenom kunde förklaras, att kommittén,
ehuru den insåge, att industriens tillbakagång i Norrland och
Dalarne skulle komma att skada de intressen, kommittén fått till uppgift
att söka skydda, ändock framlade förslag, som vore till så stort
förfång för denna industri.

En motkritik af den utaf de tre reservanterna rekommenderade
— och af dem äfven i vissa afseenden tillämpade — undersökningsmetod
är redan på förhand gifven i kommittépluralitetens yttrande.
Genom en användning af åsyftade metod skulle, förmenar pluraliteten,
någon riktig belysning af frågan icke erhållas (sid. 11). Ty äfven om
det kunde bevisas, att t. ex. nettoafkastningen af skogsskötseln vore
större än nettoafkastningen af jordbruket, vunne man därigenom ingen
utgångspunkt för bestämmandet af hvilken ställning man borde intaga
gentemot frågan om bolagens fastighetsförvärf. Yare sig jorden befunne
sig i bonde- eller bolagshand, bidroge den nämligen till den
sammanlagda produktionen af såväl jordbruksalster som virke, och
man komme frågan icke närmare inpå lifvet, förrän man undersökte,
i hvilken ägares hand produktionen blefve störst, men då vore man

141

också inne på den af kommittén angifna metoden. Af samma anledning
vore det utan allt värde att söka uppskatta beloppet af t. ex.
den arbetsförtjänst som bereddes allmogen å bolagens skogar, och anse
denna såsom ett bevis för nyttan af att bolagen ägde skogsmarken
iy denna arbetsförtjänst vore icke en följd af att bolagen ägde marken
utan däraf, att skogseffekter hade marknad, och arbetsförtjänsten skulle
blifva i hufvudsak densamma, om all skogsmark vore i böndernas ägo
blott skogarne afverkades. - ’

Äfven en enskild kommittéledamot har, i ett särskildt yttrande
granskat de principer för utredningen af föreliggande fråga, hvilka de
tre reservanterna velat uppställa (sid. 383—388). Ingen hade påstått
utlåter sig denne kommittéledamot — att jordbruket i Norrland
och Dalarne på något obehörigt sätt inkräktat på industriens område.
De missförhållanden på hvilka uppmärksamheten blifvit riktad, hade
uppkommit uteslutande genom industriens jordförvärv det vore då tydligt,
att undersökningen hufvudsakligen måste rikta sig mot dessa företeelser.
Att häremot framföra talet om industriens stora nytta och
söka närmare utlägga denna blefve då endast ett sätt att leda bort
uppmärksamheten från det, hvarmed man skulle sysselsätta sig. Ingen
hade nämligen bestridt industriens nytta eller tänkt hindra den i dess
nyttiga verksamhet. Ett missbruk af statistik och bortledande af uppmärksamheten
från det föreliggande ämnet vore försöken att underskatta
jordbrukets ekonomiska betydelse genom att framhålla produktionsvärdena
inom trävaruindustrien och särskildt värdet af exporten af
trävaror såsom ensamt industriens skapelse, alldeles som om äfven de
naturens krafter, hvilka gjorde, att det växte skog på kronoparkerna
och a enskildas skogsmarker, vore en fabrikation af industrien. Eu
annan missledande framställning bestode i försöken att framvisa, hurusom
större delen af befolkningen i Norrland lefde på industrien, för
hvilket ändamål allt arbete i skogarne med utverkning och dylikt utan
o g hänfördes till industriarbete. Eu tredje missvisande bevisföring''
vore att söka ådagalägga, hurusom jordbrukets afkastning och möjlio-en
äfven den jordbrukande befolkningens antal under senare tider ökats
uti Norr]and och Dalarne i sin helhet. Ett dylikt förhållande, för
vilket man, i den mån det ägde rum, hade de kvarvarande bondehemmanen
att tacka, kunde icke rättfärdiga, att på hemman, som
komme i bolagens ägo, vanligen ingen ökning utan tvärtom minskning
ägde rum, och i hvarje fall framstegen blefve mindre och långsammare
än om fastigheterna fortfarande ägts af bönder. Hvar och en borde
förstå, att försågning eller annan förädling af skogsprodukter både

142

kunde ock måste verkställas utan en sådan utveckling af förhållandena,
som nu försigginge. Utan att öfverdrifva jordbrukets framtidsmöjligheter
i Norrland och Dalarne, finge väl — för den händelse människor
fortfarande skulle bo därstädes — jordbruket anses vara den af
alla näringar, som företrädesvis vore af natur att kunna äga bestånd
och varaktighet.

* * ,

Synnerligen vansklig är den uppgift, som blifvit kommittén förelagd
genom det meddelade uppdraget att föreslå åtgärder till vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne samt till jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar.
Mer än vanligt osäker är nämligen den mark, lagstiftaren beträder,
då han har att söka rätt uppfatta och på ett ändamålsenligt
sätt reglera sådana företeelser inom samhället, som, om de och till det
yttre bära en hufvudsakligen ekonomisk prägel, likväl gripa djupt in
i det sociala lifvet, hotande att — såsom det kan synas — förrycka
detsamma. Sällan, om ens någonsin, torde väl ett intresse vara så
fristående, att icke en åtgärd, som riktar sig däremot, samtidigt kan
leda till minskning af ett eller flera andra intressen, som man just
velat taga i sitt hägn. Fara är således alltid för handen, att en lagstiftning,
hvilken i den allmänna välfärdens namn söker hämma en
osund ekonomisk och social utveckling, varder till förfång för den del
af befolkningen, hvars stödjande och upphjälpande dock varit lagstiftningens
hufvudsyfte.

På sätt i det föregående blifvit nämndt, betonas äfven denna tara
af de tre kommittéledamöter, som afgifvit ett gemensamt särskildt
yttrande, och synes dessa kommittéledamöters uppfattning af själfva
hufvudfrågan vara den, att för närvarande allt är i det stora hela väl
beställdt, eller åtminstone att »den naturliga utvecklingen skall göra
sig gällande, om det än tager någon tid, innan så blir förhållandet
öfver allt i Norrland och Dalarne». Stödet för denna uppfattning har
af samma ledamöter hämtats förnämligast från den officiella statistiken,
hvars siffror förmenats innehålla upplysning om lyckliga förhållanden
för befolkning och näringar i omförmälda landsdelar.

Dessa siffror ingifva emellertid icke kollegium samma tilltro. Man
kan helt visst med afseende å en mångfald förhållanden tillgodogöra
sig de statistiska talen såsom ett ganska värdefullt upplysningsmaterial.
Ingen lärer dock finnas benägen att godkänna statistiken såsom ofel -

143

bar kunskapskälla ens i de fall, där den kan med fördel åberopas, än
mindre att taga den för vittnesgill i mera säregna mål, hvilkas innebörd
svårligen kan rätt angifva^ endast med siffror. Hvilken betydelse
för ett folks framtid, för dess ekonomiska och sociala utveckling en
sådan företeelse innebär, som låter flera tusental af större ocli mindre
jordbruksfastigheter gå ur händerna på en befolkning, hvilken hitintills
i växande antal från dessa fastigheter hämtat sin bärgning, och lägger
fastigheterna tillika med deras forna ägare under en för jordbruksnäringen
så godt som främmande industris välde — därom torde de
statistiska tabellerna ej kunna lämna tillfredsställande upplysning. I
själfva verket synes icke heller någon omfattande statistik vara af nöden
för att bedöma verkningarna af en dylik företeelse, och om blott förloppet
blifvit vederbörligen konstateradt, torde tillräcklig anledning
till ingripande från lagstiftarens sida föreligga, i ändamål att stäfja
den vidare utvecklingen i samma riktning och, där så befinnes möjligt,
af hjälpa skadorna af hvad som passerat.

Kollegium kan icke finna annat, än att kommittén med sin utredning
införskaffat ett rikt och värdefullt material till belysning af
den sä kallade norrlandsfrågan. Af denna utredning framgår, att de
såväl inom som utom riksdagen vid upprepade tillfällen uttalade farhågorna
för den jordägande befolkningens framtid i våra nordliga skogsbygder
varit långt ifrån ogrundade.

Det har uppvisats, att sågverksindustriens fastighetsförvärf inom
Norrland och Dalarne tagit en sådan omfattning, att de själfägande
jordbrukarne, såsom klass betraktade, sjunkit högst betydligt hvad ekonomisk
bärkraft och socialt inflytande beträffar, äfvensom att å störa
vidder af de förra hemmansägarnes gårdar jordbruket i hög grad försummats,
där det ej blifvit helt och hållet nedlagdt.

Uppenbarligen föreligga härutinnan synnerligen betänkliga missförhållanden.
För kollegium synes det då vara af vikt, att kraftiga
åtgärder snarligen vidtagas till afhjälpande af samma missförhållanden,
skulle ock botemedlen tillfoga dem, hvilka man vill bringa hjälpen,
något öfvergående lidande.

Af kommittén har, såsom förut blifvit meddeladt, gifvits anvisning
på åtskilliga utvägar, afseende att leda till det åsyftade målet:
upprätthållandet af en själfständig jordbrukande befolkning i de norra
delarne af landet samt jordbrukets utveckling därstädes. De af kommittén
i sådant hänseende framställda förslag kunna — med anslutning
till den af en kommittéledamot (sid. 389—391) verkställda systemati -

144

Ägostyckning.

sering — hänföras till två grupper, omfattande, den ena gruppen,
förslag till ingripande i jordbesittningsförhållandena samt, den andra
gruppen, förslag till åtgärder mot sågverksbolagens maktinflytande
äfvensom till ekonomiskt understöd och upplysning.

Enligt denna indelning skulle de till kammarkollegium för afgifvande
af utlåtande remitterade förslag tillhöra: de två förslag, som
åsyfta ändring i bestämmelserna om ägostyckning och jordafsöndring,
den förra gruppen samt framställningen om lättnader i väghållningsbesväret
den senare gruppen.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom
Gä,feborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Uti den allmänna motiveringen till detta lagförslag erinrar kommittén,
huruledes man någon tid trodde, att den jordbruksjord, som
under trävaruhandteringens utveckling kommit att frångå allmogen,
skulle kunna till densamma återbördas genom ägostyckningsinstitutet,
hvilket infördes genom lagen angående hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896. Detta institut möjliggjorde nämligen,
att på ett bekvämt sätt kunde från skogshemmanen afskiljas
jordbruksj orden, hvilken förmenades för trävaruindustrien vara snarare
en börda än en nyttig besittning. Erfarenheten hade emellertid visat,
att på detta sätt nog en del jord återgått till bondeståndet, men också
att däraf skett föga gagn på grund af det från jordbrukets synpunkt
mindre tillfredsställande sätt, hvarpå ägostyckningarna ägt rum. För
den jordbrukande befolkningens framtid vore det tydligen en angelägenhet
af största vikt, att de särskilda besittningarna och brukningsdelarne
vore så sammansatta, att ett framgångsrikt jordbruk därå verkligen
kunde drifvas, samt att sålunda hvarje brukare hade tillgång till
alla de slag och den myckenhet af ägor, hvilka erfordrades för en ordnad
landthushållning.

En omfattande ägostyckning efter dylika grundsatser vore, enligt
kommitténs mening, näppeligen att förvänta. Visserligen syntes trävarubolagen
på många platser vara villiga att genom ägostyckning afhända
sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande
inägojorden, men däremot framträdde hos dem en afgjord och lätt förklarlig
obenägenhet mot att låta ens för husbehofvet erforderlig skogsmark
medfölja. Verkställda undersökningar visade ock, att vid ägo -

145

styckningar i norra Sverige ett mycket stort antal hemmanslotter icke
på långt när erhållit det utrymme i skogsmark, som erfordrades för
ett nödtorftigt husbehof.

Af den erfarenhet, man sålunda vunnit beträffande ägostyckningens
följder för norra Sverige, finner kommittén med tydlighet
framgå den riktning, i hvilken gällande stadgande!! behöfde omarbetas.
När ägostyckningen skedde under sådana förhållanden, att det gällde
att skilja mellan ett hemmans hufvudsakliga skogsmark, å ena sidan,
och dess för jordbruk afsedda del, å den andra, måste man tillse, att
själfva den egentliga jordbruk^orden icke splittrades på ett menligt
sätt, därigenom att från densammma undantoges vissa för jordbruket
nödiga eller nyttiga inägor. Men vidare fordrades, att jordbruksj orden
tilldelades jämväl erforderlig husbehofsskog samt betes- och odlingsmark,
utan hvilka tillhörigheter ett jordbruk i Norrland knappast kunde
tänkas bestå, ännu mindre gå framåt. Likasom hemmansklyfningsinstitutet
af hänsyn till jordbruket ännu icke släppt af fordringen, att de
särskilda hemmansdelarne skulle bestå af olika ägoslag, så borde för
Norrland samma fordran såtillvida fasthållas äfven vid ägostyckning,
att man väl tilläte, att hemmanets icke direkt beliöfliga skogsmark
afstyekades för sig, men däremot tillsåge, att hemmanets inägor icke
utsläpptes i rörelsen utan att vara försedda med ett komplement af
de öfriga slag af ägor, som för jordbruket vore så godt som oundgängligen
nödvändiga. Man måste således till de inskränkningar, som
1896 års lag i allmänt intresse uti 7—18 §§ uppställde gent emot den
absoluta ägostyckningsfriheten, foga åtskilliga nya. Därigenom förändrades
emellertid icke ägostyckningens nuvarande karaktär.

* *

Några uttalanden, som föregingo ägostyckningsinstitutets införande
i vår rätt, gifva vid handen, att man å vissa håll icke alldeles
saknade blick för faran af en nästan obegränsad frihet vid jordens delning.
utan redan då insåg nödvändigheten af att åt berörda institut,
hvad dess tillämpning inom Norrland vidkomme, gåfves i hufvudsak
den af kommittén nu förordade anordning.

Då ifrågavarande form för jorddelning föreslogs af den så kallade
jordbrukslägenhetskommittén i ett den 5 mars 1892 afgifvet betänkande,
framhöll nämligen omförmälda kommitté, att ägostyckningen skulle
erhålla en särskild betydelse för de norrländska skogsbygderna genom
det tillfälle, sou! densamma erbjöde, att kunna dela skatten å ett hem 19 -

146

man mellan den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde.
å ena sidan, och den hufvudsakliga skogsmarken, å den andra;
därigenom skulle hemmansägaren efter skogens försäljning kunna kvarsitta
med äganderätt å gården, medan lian däremot nu alltför ofta förvandlades
till arrendator eller torpare under skogsägaren, och den
själfägande jordbrukande befolkningen i många skogssocknar sålunda
allt mer och mer förminskades. Med orden »ett mindre skogsområde
torde nämnda kommitté velat gifva uttryck åt sin uppfattning om
behofvet af tillgång å husbehofsskog för ett sjanständigt jordbruk i de
norra provinserna. Kommittén fullföljde likväl icke denna tankegång
genom att föreslå särskilda bestämmelser ifråga om ägostyckning inom
Norrland. Icke heller har. så vidt kollegium kunnat utröna, under
samma ärendes vidare behandling någon af de myndigheter, hvilkas
yttranden infordrades, framställt ett sådant yrkande.

Men före utfärdandet af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 gjordes icke desto mindre från
olika håll betydelsefulla uttalanden i frågan. Särskild! framhöllo några
länsstyrelser sina betänkligheter med afseende å jordbrukslägenhetskommitténs
nyssnämnda förslag, när de afgåfvo underdåniga utlåtanden
öfver, bland annat, Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 angående
bolags förvärf af jordbruksfastighet i vissa delar af landet. Sålunda
anmärkte Eders Kung! Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län
i sitt den 7 oktober 1895 dagtecknade utlåtande såsom en olägenhet
hos det föreslagna jorddelningsförfarandet, att genom afstyckning af
den hufvudsakligaste skogsegendomen jordbrukaren, särskildt den i
lappmarken, förlorade ett väsentligt stöd för jordbrukets utveckling,
hvarför skogsegendomens afsöndring från hemmanen i öfrigt borde
genom lagstiftning underlättas endast under förutsättning, att bestämmelserna
för en dylik afsöndring blefve sådana, att trygghet förefunnes
att till stamhemmanet lades så mycket skog, att lmsbehofvet blefve
till fullo tillgodosedt, samt att vid ägostyckningen odlingsbar mark
till största möjliga utsträckning bibehölles vid hemmanet för jordbrukets
ytterligare utveckling. I utlåtande den 24 december 189;>
påvisade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län behofvet
af eu lagstiftning, genom hvilken kunde åvägabringas en sådan
särskiljning mellan jordbruksnäringen och skogsskötsel^ som bevarade
åt den förra den odlade och odlingsbara marken samt det. utrymme
i öfrigt, som den för sin trefnad och utveckling behöfde, men som
lämnade skogsrörelsen full rätt till de delar af skogsmarken, hvilka
icke för berörda ändamål behöfde undantagas. Gränsen för skogs -

147

rörelsens ägovälde blefve en skiljelinje, utöfver hvilken odlingen icke
komme att gå, huru gynnsamma förutsättningar för dess framgång än
kunde inom skogsområdena förefinnas. Huruvida något kunde göras
i lagstiftningsväg för att motverka denna olägenhet, vore vanskligt
att säga. Att binda själfva köpeaftalet, hvarigenom skogsrörelsen förvärfvade
och åt sig åtskilde skogsmarken, vid några särskilda villkor
och inskränkningar, i den syftning att förvärfvet finge omfatta allenast
sådan del af skogsmarken, som enligt utredning och undersökningkunde,
utan hinder för stamhemmanets bestånd och odlingens framtida
utveckling, till skogsrörelsen afstås, torde icke vara lätt. Att — med
själfva köpeaftalet lämnadt fritt — söka träffa sådana bestämmelser,
i följd af hvilka ägare till skogsmark, som användes för trävarurörelsen,
men inom hvilken obegagnade odlingslägenheter förefunnes, skulle blifva
pliktig att under vissa förutsättningar afstå sådana lägenheter med
lämpligt utrymme därutöfver, för att upplåtas åt hugade odlare eller
eljest för jordbrukets behof, skulle ock möta störa svårigheter af både
legislativ och praktisk art.

Helt visst har det varit till stor skada för jordbruksnäringen i
de norra delarna af landet, att icke vid tillkomsten af 1896 års lag
sådana garantier i lagen uppställdes, att de af förevarande kommitté
påpekade missförhållanden kunnat undvikas. Då så icke skedde, lära
åtgärder nu böra vidtagas till förebyggande af att det onda griper
vidare omkring sig, och synes det kollegium, som om eu reformering
af gällande lagstiftning angående ägostyckning i hufvudsakligen det
syfte, kommittén angifvit, vore ett steg i rätta riktningen.

Två ledamöter af kommittén hafva förklarat sig icke kunna biträda
nu ifrågavarande förslag och i ett särskildt yttrande utvecklat
grunderna härför (sid. 538—557). Kollegium vill ingalunda frånkänna
de anmärkningar, som af dessa kommittéledamöter framställts mot den
al kommittémajoriteten föreslagna undantagslagstiftning, all betydelse.
Men då, enligt kollegii mening, olägenheterna af nu rådande förhållanden
äro alltför stora, för att icke försök till införande af en mera
tillfredsställande ordning bör göras, och då reservanternas viktigare
anmärkningar, såsom de af majoriteten förutsågos, blifvit af denna
själ!’ (sid. 122) — så vidt kollegium kunnat finna på ett lyckligt sätt
belysta och tillbakavisade, tvekar kollegium icke att understödja
omhandlade förslag i anseende till dess hufvudsyfte.

Mot förslagets detaljer har kollegium — som i allmänhet icke
aktat nödigt framställa anmärkningar af uteslutande redaktionell beskaffenhet
— trott sig böra göra följande erinringar.

148

1 §•

Vid formuleringen af det bär uppstå da förbud mot att vid ägostyckning
lägga hemmanets inägojord till olika lotter på sådant sätt,
att hemmanets jordbruk därigenom lider väsentlig skada, liar ordet
hemman uppenbarligen användts i två olika bemärkelser, nämligen
dels såsom angifvande det ostyckade hemmanet i uttrycket »hemmanets
inägojord» och dels såsom liktydigt med hemmanslott i uttrycket »hemmanets
jordbruk». Då det måste anses mindre lämpligt, att åt ett
ord sålunda gifves olika betydelse, särskildt uti en och samma paragraf,
! föreslår kollegium, att uttrycket »hemmanets jordbruk» utbytes
mot exempelvis uttrycket jordbruket å hemmanslott, som erhåller inägojord».

3 §.

Med anslutning till hvad en ledamot af kommittén (sid. 567)
erinrat i afseende å kommitténs sätt att bestämma arealen och beskaffenheten
af den skogsmark, som skall afsättas till en hemmanslott,
hvilken erhåller inägojord. hemställer kollegium, att första stycket af
förevarande paragraf må ändras till hufvudsaklig öfverensstämmelse
med samma styckes lydelse i ett af omförmälde kommittéledamot framlagdt
förslag till redaktion af här omhandlade lag.

Paragrafens andra stycke innehåller det stadgande, att. om virkesförrådet
å afsatt skogsområde är så anlitadt, att ur skogen ej genast
kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande hvad den skogsareal,
som bort minst tilldelas såsom husbehofsskog, beräknas kunna under
uthålligt bruk afkasta, hemmanslotten skall tilläggas rättighet att under
erforderlig tid fylla bristen efter utsyning å hemmanets öfriga skog,
i den mån densamma, med iakttagande af hvad förut i paragrafen
stadgats, därtill lämnar tillgång.

I strid mot syftet med detta stadgande skulle åt detsamma kunna
gifvas den tolkning, att, om brist å växande skog på ett till husbehof
afsatt område uppstår, sedan ägostyckningen blifvit verkställd, jämväl
i detta fall bristen skulle fyllas genom bildande af ett skogsfångstservitut
å det odelade hemmanets öfriga skog. Till förebyggande af
en sådan tolkning torde början af detta stycke böra omredigeras ungefär
på följande sätt: »Är, då ägostyckning verkställes, virkesförrådet

å mark, som skall afsättas till husbehofsskog, så anlitadt, att ej genast
kan årligen o. s. v.»

Omfattningen af den servitutsrätt, som i visst fall bör tillkomma
afstyckad inägolott, synes ej heller genom de i nyssnämnda stycke

149

använda ordalag vara tillräckligt tydligt angifven. Tv om vid ägostyckningsförrättningen
— enligt föreskriften i paragrafen — upplåtes
»rättighet att under erforderlig tid fylla bristen» å skogsalster från
annan hemmanslott, skall, då fråga uppstår om bestämmande af den
kvantitet skogsalster, som må för ändamålet uttagas, det helt säkert
visa sig, att skogsmarkens ägare har en annan uppfattning än servitutshafvaren
af hvad som motsvarar det rätta måttet till bristens fyllande.
1 motiven till paragrafen betonas också, att servitutsrättens omfattning
naturligen måste vid själfva ägostyckningen bestämmas, så att
full visshet råder angående såväl huru många år densamma skall
räcka som det belopp af olika slags skogsalster, inägolotten årligen
äger utbekomma. Enligt kollegii mening är det af vikt, att paragrafen
i denna del omarbetas till närmare öfverensstämmelse med motiveringen.

4 k

Såsom naturligt är och kommittén i motiven jämväl framhåller,
kunna lägenheter för odling helt och hållet saknas å vissa hemman.
Åt förevarande paragraf synes därför böra gifvas den villkorliga affattning,
att, om å hemman finnes för odling tjänlig mark, skall vid
ägostyckning hemmanslott, som erhåller inägojord, tilläggas så mycket
af odlingsmarken, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.

Huru odlingsmark skall fördelas mellan två eller flera från samma
hemman utstyckade lotter, hvilka alla erhålla inägojord, därom namnes
intet i själfva lagtexten, men väl i motiven till paragrafen. Det synes''
dock icke vara alldeles öfverflödigt, att denna fråga erhåller sin lösning
genom en föreskrift uti själfva lagen i enlighet med den i motiven
gifna anvisning, att odlingslägenheterna böra fördelas mellan jordbrukslotterna
i väsentligen samma proportion som inägorna, för den händelse
icke afvikelse från denna regel betingas däraf, att odlingsmarkens läge
gör det lämpligast, att densamma förlägges till någon viss lott.

5 §•

Vid denna paragraf har en kommittéledamot anfört (sid. 568), att
då det vore af yttersta vikt, att den, som verkligen ville göra något
för att kultivera sin skogsmark, icke hindrades därutinnan, och då
han i vissa fall kunde på grund af lagen angående vård af enskildas
skogar få sig ålagdt att verkställa skogsodling, det syntes nödigt, att
i förevarande lag inrycktes ett stadgande, som berättigade honom att
genom hägnad skydda skogsodling för bete.

150

Kollegium, som delar denna uppfattning, tillstyrker, att till förenämnda
paragraf fogas ett tillägg af ungefär samma lydelse som andra
stycket i 5 § af åsyfta de kommittéledamots förslag till lag om ägostyckning
i de norrländska länen.

6 §.

Till skydd för skogsfångst- och mulbetesrätt, som vid ägostyckning
förbehållits en hemmanslott, innehåller förevarande paragraf vissa bestämmelser.

Hvad särskild! betesservitutet beträffar, förklaras i andra stycket
af paragrafen, att aftal, hvarigenom fastställd rätt till bete upphäfves,
ej må med laga verkan ingås, förrän minst femtio år förflutit, efter
det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit olika ägare.
Ännu större svårigheter möta innehafvaren af den servitutsförpliktade
fastigheten, om han vill ensidigt påfordra betesservitutets undanröjande.
Yäl är det enligt sista stycket af paragrafen medgifvet ägare af liemmanslott.
hvarå annan hemmanslott förbehållits betesrätt, att efter förloppet
af nämnda tidsperiod påyrka betesrättens aflösning, men sådan
aflösning må dock ej beviljas, där ej den skada, som genom betet
åstadkommes, pröfvas väsentligen öfverstiga betets nytta för den därtill
berättigade hemmanslotten; och skall aflösningen ske i penningar med
tjugu gånger det belopp, hvartill betesrättens årliga värde vid tiden
för aflösningen kan skäligen uppskattas.

Mot dessa stadganden vänder sig en kommittéledamot i ett särskild!
yttrande (sid. 568), däri framhålles, att, om något skulle verka hindrande
för upplåtande till sjaftågande jordbrukare af sådan jord, som
nu befunne sig i trävarubolagens händer, sä vore det de af kommittén
föreslagna bestämmelser om betesrätten och dess aflösning. Redan
skyldigheten att afhända sig en viss areal mark, såsom i 3 § föreslagits,
verkade i denna riktning, men ännu mera motbjudande måste
det blifva för en skogsägare, som något tänkte på framtiden och den
skogsvård, han kunde vilja ägna sin mark, att nödgas å densamma
tåla intrång af betande kreatur, utan att veta, om han någonsin kunde
blifva därifrån befriad, eller, ifall betets aflösning medgåfves, därför
betala ett belopp, hvars storlek han nti ej kunde på något sätt bedöma.
Het sannolikaste torde blifva, att han under sådana förhållanden icke
försålde någon mark, eller att han, om detta dock skedde, för betesrätten
fordrade ett pris, som ställde honom säker att kunna därför
en gång i framtiden återlösa densamma. Köparen af det ägostyekade
området kunde därigenom tvingas att betala ett alltför högt pris för

151

en förmån, som i många fall måste anses, minst sagdt, af tvifvelaktigt
värde. Inom vissa trakter af Gäfleborgs län såge man, att allmogen
mer och mer upphörde att sända sina kreatur till fähodvallarne, och
då det gällde att drifva upp Norrlands jordbruk och taga största
afkastning däraf, kunde en sådan företeelse icke vara annat än glädjande.
Det torde få antagas, att denna vana skulle alltmer utbreda
sig i Norrland, helst om utvecklingen i berörda riktning på något
sätt främjades. Aftal om betesrättens upphörande efter femtio år
borde därför kunna när som helst ingås.

En annan ledamot af kommittén har uttalat den åsikt (sid. 341),
att ägaren till mark, hvarå betesrätt funnes medgifven ägostyckadt
område, borde, så snart betesrätten icke funnes vara för detta område
oumbärlig, få påyrka dess aflägsnande, och att således icke en tid af
minst femtio år borde vara fastslagen. Förhållandena inom olika delar
af det vidsträckta område, hvarå lagen skulle verka, vore nämligen
så olika och utvecklingen därstädes så olikartad, att anmärkta tidsbestämmelse
kunde inom vissa delar af Norrland inverka i högsta grad
menligt på skogens rationella vård och skötsel, hvarförutom en högre
j ordbrukskultur oaflåtligt sträfvade att ersätta betet på utmarkerna
med betet å den mera centralt belägna inägojorden.

Om det ock synes kollegium vara af största vikt att — sådana
förhållandena för närvarande gestalta sig — en jordbruksfastighet inom
de norrländska länen får sig tillförsäkrad under en viss längre tid
orubblig rätt till bete, torde det dock, i betraktande af den snabbhet,
hvarmed i våra dagar utvecklingen på alla områden försiggår, icke
vara lämpligt att alltför mycket försvåra upphäfvandet i framtiden af
en rättighet — betesservitutet —-, hvilken för den förpliktade merendels
är till större eller mindre olägenhet. Kollegium tillstyrker
därför, att sista stycket af paragrafen — där frågan om betesrättens
aflösning på yrkande af den servitutsförpliktade behandlas — må utgå.

Däremot torde rätten till fritt aftal angående upphörande af
omförmälda servitut böra bestämmas på sätt kommittén föreslagit i
paragrafens andra stycke.

7 §•

Ordet »lämpligen» torde — i enlighet med den af två reservanter
i ett gemensamt yttrande uttalade mening (sid. 559) — böra inskjutas
mellan orden »såvidt» och »ske».

8 §•

Kung!. Maj:ts befallningshafvande bemyndigas i denna paragraf
förordna lämplig person att i afseende å ägostyckningsförrättningen

152

bevaka talan till betryggande af lagens rätta tillämpning. Enligt
motiven till detta stadgande skulle dylikt ombuds befogenhet inskränka
sig till att vid förrättningen och, i den mån förordnandet därtill gåfve
rättighet, hos ägodelningsrätten eller högre instans yrka, att den
ifrågasatta ägostyckningen, såsom icke öfverensstämmande med lagens
af allmänt intresse uppställda grundsatser, ej måtte få äga rum.

Då emellertid, på sätt en ledamot af kommittén (sid. 331) påpekat
— därutinnan understödd af en annan ledamot (sid. 569) —.
ifrågavarande paragraf innehåller bestämmelse, att vid ägostyckning
landtmätaren alltid skall biträdas af gode män, och i afseende å pröfning
af ägostyckningsförrättning enligt den föreslagna lagen gäller
hvad i 19 £ af lagen om hemmansklyfning in. m. den 27 juni 1896
finnes stadgadt, samt i följd häraf ägostyckning jämväl enligt den
föreslagna lagen skall vara underkastad pröfning af ägodelningsrättens
ordförande eller ägodelningsrätten, torde full trygghet vara uppnådd
samt paragrafens andra stycke, som innefattar nu omhandlade stadgande,
böra utgå.

9 §•

Ägostyckning skulle, enligt förslaget, i vissa uti förenämnda
paragraf uppräknade fall — nämligen då dylik förrättning påkallas
för bildande af egnahemssamhällen, för industriell anläggning eller för
annat dylikt ändamål — kunna med Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
tillstånd åvägabringas »i annan ordning än denna lag föreskrifver».

Till förebyggande af den missuppfattning, att Kungl. Maj:ts
befallningshafvande jämväl skulle äga föreskrifva ett sätt för styckningens
verkställande, som icke öfverensstämde med den ordning,
hvilken regleras af föreskrifterna i 1896 års lag, torde måhända i
paragrafen böra göras en hänvisning till nämnda lag, därest icke
stadgandet i efterföljande 10 §, att i de hänseenden, hvarom i den
föreslagna lagen ej meddelas särskilda föreskrifter, 1896 års lag skall
äga tillämpning, anses göra en dylik hänvisning öfverflödig.

Med afseende å undantaget från förslagets bestämmelser, då fråga
är om bildande af egnahemssamhällen, tillåter sig kollegium erinra
därom, att jämlikt mom. 1 i nådiga kungörelsen den 17 juni 1904
såsom eget hem anses icke blott lägenhet, där bostaden är det väsentliga
(bostadslägenhet), utan äfven lägenhet, afsedd för idkande af jordbruk
(jordbrukslägenhet). Tvärtemot förslagets syfte skulle alltså,
under förklädnaden af egna hem, kunna tillskapas jordbrukslägenheter,
saknande erforderlig skogs-, odlings- eller betesmark. Lika med kom -

153

mittén antager dock kollegium, att det i hvarje särskildt fall icke
torde för Kungl. Maj:ts befallningshafvande möta någon svårighet att
afgöra, om den afsedda fria ägostyckningen verkligen begäres för ett
företag, som åsyftar bildandet af ett egnahemssamhälle, eller om meningen
endast är att söka kringgå lagens besvärande bestämmelser, i hvilket
senare fall ansökningen naturligtvis bör afslås.

Åt en i förslaget inrymd öfver gångsbestämmelse har gifvits följande
innehåll: »dock skola ägostyckningsförrättningar, med afseende på

hvilka förordnanden för landtmätare redan utfärdats, i enlighet med
hitintills gällande lag fullföljas».

Beträffande till en början formuleringen af detta stadgande synes
kunna framhållas olämpligheten af att meddela en ovillkorlig föreskrift
om ägostyckningsärendets fullföljd, då ju vederbörande är oförhindrad
att när som helst vidtaga åtgärd till förrättningens inställande. Snarare
lärer öfvergångsbestämmelsen böra affattas i negativ form med angifvande
af det eller de fall, då lagen ej skall tillämpas.

Men vidare är förslaget i denna del, enligt kollegii åsikt, icke
uttömmande. Principiellt riktigast torde nämligen vara, att undantag
från lagens tillämpning göres till förmån för ägostyckning, som blifvit
sökt före lagens ikraftträdande, äfvensom för sådan afhandling om
ägostyckning, som upprättats, innan lagen träder i kraft. För den
händelse emellertid kommitténs under 3) upptagna förslag till lag
angående inskränkning i vissa fall af rätten att Arerkställa ägostyckning
leder till lagstiftning i ämnet, lärer redaktionen af angifna öfvergångsbestämmelse
böra jämkas efter de förhållanden, som föreligga vid här
omhandlade lags utfärdande.

Förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 7896.

I afseende å förut behandlade förslag till lag om ägostyckning
i de norrländska länen yttrar kommittén (sid. 122), att om det än
genom denna lag omöjliggjordes för ägaren till ett skogshemman att
genom ägostyckning afskilja hemmanets för honom besvärliga inägor
utan någon skogstilldelning, det dock stode honom öppet att på jordafsöndringsväg
utföra samma operation. Detta vore dock så tillvida
förenadt med större svårighet, som afsöndring icke såsom ägostyckning
kunde ske annorledes än i sammanhang med försäljning. Ägaren
måste därför uppleta en spekulant på inägorna, innan dessa kunde

Jordaf
söndring.

154

afsöndras. Emellertid borde naturligen icke i något fall eu dylik
afsöndring tillåtas.

Till förekommande häraf och i syfte att göra de af kommittén
föreslagna särskilda bestämmelser om ägostyckning samt om arrende
af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne effektiva har kommittén
ansett nödvändigt, att gällande bestämmelser om jorda]''söndring
i någon mån ändrades.

Sålunda hemställer kommittén i här ofvan antecknade lagförslag,
bland annat, att till 1 mom. af 20 § i 1896 års ofvannämnda lag skall
fogas ett tillägg, af innehåll, att inom Kopparbergs, Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län i hvad som
får afsöndras ej må ingå mera än eu femtedel af hemmanets hela
åkerareal eller af dess sammanlagda ägovidd i tomt, åker och äng.

Ur motiven torde böra återgifvas hvad kommittén anför till
utredning af hvad som skall förstås med hemmanets »hela åkerareal»
eller med dess »sammanlagda ägovidd i tomt, åker och äng».

Åkerarealen o. s. v. vore, säger kommittén, icke. såsom hemmanets
totalareal, en gång för alla gifven utan växlade, allteftersom odlingen
gånge framåt eller tillbaka. Om man t. ex. skulle pröfva lagligheten
af en afsöndring och därvid funne, att för någon tid sedan en föregående
afsöndring ägt rum, samt att därefter åkerarealen till vuxit på
såväl stamhemmanet som den förut afsöndrade lägenheten, kunde man
känna sig något tveksam, om med hemmanets hela åkerareal skulle
menas den nuvarande åkern på stamhemmanet och den nuvarande
åkern på den förut afsöndrade lägenheten tillsammantagna, eller åkerarealen
på hemmanet, innan den första afsöndringen ägt rum, eller
slutligen den nuvarande åkern på hemmanet hoplagd med den åker,
som fanns på den förut afsöndrade lägenheten vid tiden för afsöndrandet.
Ett skärskådande af den tankegång, som läge till grund
för ifrågavarande paragrafs stadganden öfverhufvud, ledde emellertid
tydligen till det resultat, att endast det sistnämnda betraktelsesättet
kunde vara det riktiga. Den nya åkerareal, som tillkommit på den
förut afsöndrade lägenheten, borde naturligen icke alls inverka på
förevarande fråga, där det gällde att utröna endast, huru mycket det
ursprungliga hemmanet försvagats. Å andra sidan vore det klart,
att om stamhemmanet upparbetades och erhölle mera åker, äfven en
femtedel af denna förbättring borde kunna få afsöndras. De beräkningar,
som sålunda blefve nödvändiga, kunde synas något invecklade,
men komme i praktiken säkerligen att i de flesta fall kunna utan
afsevärd svårighet verkställas. I särskilt tvistiga fall kunde Kungl.

155

Maj:ts befallningshafvande alltid begagna sig af den dispensrätt. som
enligt 22 § tillkomme denna myndighet, för att afklippa uppkomna
betänkligheter.

Utom det att tillämpningen af omförmälda särskilda stadgande
angående jordafsöndring inom Dalarne och de norrländska länen helt
säkert mången gång skulle, såsom kommittén själf framhåller, föranleda
invecklade beräkningar, kan det, enligt kollegii mening, jämväl befaras,
att, om stadgandet bibehölles oförändradt, tolkningen af detsamma
skulle blifva mindre enhetlig, af skäl som nyss här ofvan antydts.
För den händelse därför tillståndet till afsöndring af tomt, åker och
äng skall göras beroende däraf, att den afsöndrade lägenhetens areal
ej öfverskrider en viss del af stamhemmanets hela areal af dylik mark,
lärer det vara nödvändigt, att i lagen gifves så tydlig anvisning
angående sättet för bestämmandet af sistberörda areal, att icke någon
tvekan därom kan uppstå.

Emellertid synes det kollegium, som om förbehållet borde på
annat sätt affattas.

Den lokala — d. v. s. vissa delar af vårt land afseende —
inskränkningen i rätten att afsöndra jord från ett hemman påkallas
af samma anledning som den lokala inskränkningen i rätten att
stycka samma hemman.

Såsom skäl för ägostyckningsfrihetens begränsning har kommittén,
bland annat, hänvisat på det fördärfliga i att inägoj orden splittrades
på ett för jordbruket alltför menligt sätt, hvarför åtgärd borde vidtagas
i syfte, att vid ägostyckningar hemmanens jordbrukskärna i hvarje
särskildt fall blefve åtminstone i hufvudsak oförkränkt sammanhållen
(sid. 127 ). T enlighet härmed har kommittén i 1 § af förslaget till lag,
innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs m. fl.
län, uttalat förbud mot att vid ägostyckning inägojorden lades till olika
lotter på sådant sätt, att jordbruket därigenom lede väsentlig skada.

Då det nu gäller förhindra, att genom en annan form för jorddelning
— afsöndring — skada tillfogas jordbruket'', synes vid lagstiftningen
rörande dessa närsläktade ämnen — ägostyckning och jordafsöndring
— samma terminologi böra användas, i den mån förhållandena
sådant medgifva.

Med anslutning till ordalagen i nyss omförmälda paragraf uti
ägostyckningsförslaget skulle då tilläggsbestämmelsen till nu ifråga -

156

Väghållningsbe
sv är et.

varande 20 §, hvilken liar afseende å jordafsönäring, måhända kunna
formuleras på följande sätt: dock vare inom Kopparbergs, Gäfleborgs,
Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län afsöndring
ej tillåten, om antagas kan, att hemmanets jordbruk därigenom
lider väsentlig skada.

Enär för bedömande af sistberörda fråga upplysningar kunna
erfordras utöfver dem, som innehållas i de af sökanden ingifna handlingar
i afsöndringsärendet, bör jämlikt nådiga cirkuläret den 27 juni
1896 Kungl. Maj:ts befallningshafvande å ämbetets vägnar från annan
myndighet infordra den vidare utredning, denna myndighet är i tillfälle
att meddela.

1 öfrigt har kollegium ej något att erinra mot föreliggande
förslag.

Framställning angående vissa lättnader i afseende å väghållningsbesväret.

Kommittén meddelar, att såsom en af de orsaker, hvilka bidraga
till jordbrukets och den jordbrukande befolkningens tryckta ställning
i våra nordligaste landsdelar, från ett stort antal håll uppgifvits, att
väghållningsbesväret därstädes skulle vara mer än skäligt tyngande.
Af verkställda undersökningar, som kommittén med anledning häraf
företagit, finner kommittén med tydlighet framgå, att vägbördan i
norra Sverige drabbade befolkningen ojämförligt mycket hårdare än
i de södra delarne af riket, hvarför det icke kunde synas annat än
rättvist, att man, såvidt möjligt, sökte finna utvägar för att inom den
förra delen af landet något underlätta denna hårda tunga. I sådant
afseende hemställer kommittén med hänsyn till förhållandena särskildt
i de norra delarne af riket:

l:o) att s. k. militärvägar måtte icke blott byggas utan äfven
underhållas af statsverket;

2:o) att s. k. mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd längd
sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån, än
nu är fallet, byggas af staten samt i de fall, att de utförts på statsverkets
bekostnad, i mån af behof äfven underhållas af detsamma;

3:o) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras
det tillägg, att, då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade,

157

jämväl två tredjedelar af det öfverskjutande kostnadsbeloppet må kunna
af statsmedel anvisas;

4:o) att till väghållningsdistrikt. som äro synnerligen hårdt betungade
i följd af vägarnes stora längd och gles befolkning eller på
grund af stor genomfartstrafik till andra orter, särskildt statsunderstöd
måtte efter pröfning för hvarje fall kunna beviljas; samt

5:o) att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar måtte
påföras en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet.

Beträffande kommitténs i punkt 1 här ofvan gjorda hemställan
finner kollegium densamma befogad allenast under den förutsättning,
att eu s. k. militärväg har betydelse blott för fosterlandets försvar.
Är nämligen detta förhållandet, lärer väl annat icke kunna ifrågasättas,
än att vägen skall helt och hållet byggas och underhållas på
statens bekostnad. Ytterst sällan torde dock en väg med någon större
utsträckning — huru starkt försvarsintresset vid vägens anläggande
än framträder — »kunna hänföras under denna klass af vägar med
högre allmännyttighet». Det vanliga är väl att, om än vägen har sin
största betydelse ur militärisk synpunkt, den likväl medför gagn äfven
för de orter, vägen genomgår och förbinder. I sådan händelse synes
ock anspråk på ortsbefolkningens deltagande i vägens byggande och
underhåll kunna med allt skäl framställas.

Ett allmänt uttalande af det innehåll, att s. k. militärvägar skulle
icke blott byggas utan äfven underhållas af statsverket, kan kollegium
därför icke biträda. Hädanefter såsom hittills lärer uti hvarje särskildt
fall böra pröfvas, i hvilken mån det kan vara skäligt ålägga enskilda
bidragsskydighet beträffande väganläggningar, som påfordras hufvudsakligen
ur försvarssynpunkt.

Liknande speciell pröfning måste naturligtvis föregå anläggningen
jämväl af de i punkt 2 omförmälda s. k. mellanriksvägar äfvensom
fjäll- och skogsvägar.

Kollegium är icke i tillfälle att bedöma, om vid sådana väganläggningar
af de i punkterna 1 och 2 nämnda slag, som hitintills
förekommit, ortsbefolkningens bidrag påfordrats i större mått, än skäligt
kunnat anses. Det lärer emellertid icke kunna bestridas, att, såvida
en väg är af särskild vikt för det allmänna, staten har skyldighet att
på ett kraftigare sätt än eljest främja dess anläggning och äfven

158

sörja för underhållet. Helt visst öfverensstämmer detta också med
statens egen fördel, emedan vägen måhända endast under denna förutsättning
kan komma till stånd utan alltför stort dröjsmål. En rask
utveckling af rikets kommunikationsväsen torde nämligen utgöra ett af
de verksammaste medlen att befordra hela landets framåtskridande.

Den af kommittén i punkt 3 påyrkade ändring i ett bland villkoren
för erhållande af understöd från de af Riksdagen anvisade anslag
till väganläggningar — det villkor nämligen, att statsbidraget icke
må utgå med högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen
beräknade kostnad — motiverar kommittén med påvisande af det sakförhållandet,
att den verkliga anläggningskostnaden ofta vida öfverstiga
den beräknade, och att de väghållningsskyldiga sålunda faktiskt
kommit att få vidkännas betydligt mera än en tredjedel af kostnaden
för nya vägars anläggning. Då afsikten tydligen varit, att staten
skulle med två tredjedelar af kostnaden bidraga till nya vägars anläggande,
samt bestämmelsen, att statsbidraget skulle uppskattas efter
den i arbetsplanen beräknade kostnad, väl endast tillkommit i syfte
att underlätta kontrollen och motverka slöseri vid utförandet, syntes
det icke kunna anses annat än lämpligt och konsekvent att, om
verkliga kostnaden öfverstege den beräknade, låta staten bidraga med
två tredjedelar af öfverskottet, allenast man kunde på annat sätt sörja
för, att ingen vid arbetets utförande uppkommen onödig eller oskälig
kostnad därvid toges med i beräkningen.

Ehuru kollegium ingalunda vill underkänna giltigheten af de
skäl, hvarpå kommittén sålunda stödt sitt nyssberörda yrkande, kan
kollegium likväl icke uttala sig till förmån för detsamma. För kollegium
är det nämligen uppenbart, att, därest statens bidrag till vägföretagen
skola utgå med en bestämd del af deras verkliga kostnad, staten måste
för ifrågavarande ändamål göra afsevärdt större uppoffringar än hitintills,
utan att likväl därigenom skulle framkallas en större produkt af
ett nödigt och nyttigt arbete. Icke ens om staten öfvertoge ledningen
och kontrollen af vägbyggnadsföretagen, skulle dessa ökade kostnader
uteblifva, då ju ett dylikt ingripande från statens sida helt naturligt
förde med sig ej oväsentliga utgifter. För öfrigt vill det synas, som
om kommittén icke trodde på möjligheten att anordna en verksam
kontroll: i allt fall har den icke afgifvit något förslag i ämnet.

När kommittén i punkt 4 framhåller behofvet af särskildt statsunderstöd
till de af vägtungan mest besvärade orter, kan kollegium

159

desto hellre tillstyrka bifall till kommitténs härutinnan gjorda hemställan,
som kollegium i sitt den 27 december 1902, med anledning
af Riksdagens skrifvelse den 12 maj 1900. afgifna underdåniga utlåtande
i fråga om revision af lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 förklarat sig biträda riksdagens i
samma skrifvelse uttalade mening om lämpligheten af ett särskildt
statsunderstöd till väghållningen inom de distrikt, där väghållningsbördan
är mest tryckande.

Äfven Eders Kungl. Maj:t har gillat det inom Riksdagen väckta
förslaget om extra statsunderstöd till dylika väghållningsdistrikt och
i en till innevarande års Riksdag aflåten nådig proposition, n:o 21,
med förslag till lag om ändring i vissa delar af nyss omförmälda lag
gjort framställning om följande tillägg till 60 § af samma lag: Där utöfver

må * väghållningsdistrikt, som äro med väghållning synnerligt
betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts pröfning af staten erhålla särskildt
understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål må vara
anslagna, därtill lämna tillgång.»

I sitt nyssnämnda underdåniga utlåtande den 27 december 1902
har kollegium jämväl yttrat sig i frågan om utsträckning af deltagandet i
väghållningsskyldigheten för staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
hvilken fråga kommittén i punkt 5 framlägger till pröfning.

Sedan nämligen kollegium i berörda utlåtande tillkännagifvit sin
anslutning till ett under förarbetena till väglagens stiftande framställdt
förslag, att annan fastighet skulle till väghållet bidraga till hälften
mot jordbruksfastighet — i stället för, såsom nu, till endast fjärdedelen
— och sålunda få sig påförd en vägfyrk för hvarje 200 kronor
— i stället för en dylik fyrk för hvarje 400 kronor — af taxeringsvärdet,
anförde kollegium vidare, att det syntes kunna ifrågasättas,
huruvida ej i fall af dylik ökning följdriktigheten bjöde, att densamma
drabbade äfven staten och menigheter tillhöriga allmänningsskogar,
Indika nu vore i förevarande hänseende likställda med annan fastighet
och jämväl uti de förslag, som föregått lagens stiftande, ansetts böra
följa samma villkor som dylik fastighet. Det ville ock synas, som om
i sådant fall en verksam lindring i väghållningsbesväret skulle komma
att beredas flera distrikt i de norra orterna, där väghållningsbördan
vore mera tryckande. Hvad kronoparkerna beträffade, skulle därigenom
äfven bringas bättre öfverensstämmelse i förhållandet mellan å ena
sidan de dylika parker, hvilka vore bildade af hemman och nu finge
deltaga i väghållningen såsom jordbruksfastigheter, och å andra sidan

160

öfriga kronoparker, livilka nu. droge fyra gånger lindrigare vägbörda,
oaktadt deras behof af landsvägskommunikationer kunde vara lika
stort som de förras.

Denna mening vidhåller kollegium fortfarande. Den har äfven
godkänts af Eders Kungl. Maj:t, då uti omförmälda nådiga proposition
föreslagits den ändring i väglagens 59 § mom. b), att staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar, frälseränta samt annan fastighet
skulle påföras en vägfyrk för hvarje 200 — stället för 400 — kronor
af taxeringsvärdet.

Eders Kungl. Maj:t har tillika i samma proposition föreslagit
upphäfvande af de bestämmelser i väglagen, som från deltagande i
väghållningsskyldigheten frikalla inkomst af kanal, järnväg och annan
farväg äfvensom inkomst af skeppsrederi och sjöfart samt inkomst
genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med allmän eller
enskild tjänstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,
gratifikation, lifränta och undantagsförmån, i följd hvaraf ur 6 §
mom. d) af det framlagda lagförslaget uteslutits punkterna l:o), 2:o)
och 3:o). Kommittén har i sitt betänkande (sid. 254) förklarat sig
icke våga uttala någon bestämd mening i afseende å dessa, jämte
andra, ifrågasatta nya bestämmelsers lämplighet, men dock velat erinra
därom, att genom ett antagande af dessa förslag, såvida de befunnes
välgrundade, naturligen åtskillig lättnad skulle beredas äfven de norrländska
jordbrukarne i deras väghållningsbesvär.

Protokollsutdrag, innefattande under ärendets föredragning uttalade
särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 14 april 1905.

Underdånigst
GUSTAF MUNTHE.

KARL RADIX. EDA. ÅBERGH. A. BJÖRKMAN.

föredragande.

VILHELM DYBERG. AXEL KÖRNER. A. BÄCKSTRÖM.

Gustaf Nyborg.

161

Utdrag af Kungl. Maj.is och Rikets Kammarkollegii protokoll,
hållet i Stockholm den 14 april 1905.

Närvarande i plenum:

Herr presidenten m. m. Munthe,

Herr kammarrådet m. m. Rydin,

Herr kammarrådet m. in. Åbergh,

Herr kammarrådet m. m. Björkman,

Herr kammarrådet m. in. Dyberg;

Adjungerade ledamöterna:

Notarien, vice häradshöfdingen Körner,

Notarien Bäckström.

S. D. Herr kammarrådet Rydin föredrog Kungl. Maj:ts den 21
december 1904 aflåtna nådiga remiss å följande förslag och framställning,
innefattade uti ett af särskilda kommitterade för utredande af
frågan, »huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning
i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas», den 27 oktober
samma- år afgifvet underdånigt betänkande, nämligen: det under 2)
upptagna förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning
inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län; det under 5) upptagna förslag till lag angående ändring
i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning ocli
jordafsöndring den 27 juni 1896; samt den under 9) upptagna framställning
angående vissa lättnader i afseende å vägkållningsbesväret.

Kungl. kollegium beslöt underdånigt utlåtande till Kungl. Maj:t
af innehåll, registraturet närmare utvisar.

162

Följande särskilda meningar uttalades.

Herrar kammarråden Björkman och Dyberg förenade sig med
vice häradshöfdingen Körner uti följande af den sistnämnde afgifna
yttrande:

»I likhet med hvad en af kommitténs ledamöter (sid. 405) uttalat
rörande det område, inom livilket den föreslagna lagen angående ägostyckning
skulle äga tillämpning, anser äfven jag, att då med hänsyn
till förhållandena å bolagshemman Kopparbergs län i allmänhet torde
vara likställdt med de fem norrländska länen, samt kommittén dessutom
ansett, att de af densamma utarbetade förslag till lagar angående
arrende, vanhäfd och expropriation borde gälla äfven för Kopparbergs
län, följdriktigheten torde fordra, att tillämplighetsområdet för förstberörda
lag utsträckes jämväl till sistnämnda län.

Om än icke i allmänhet jorden därstädes undergått sådant skifte,
att ägostyckning lagligen där får äga rum, lärer väl denna omständighet
ej böra föranleda därtill, att de delar af länet, som undergått
skifte, betagas det gagn, den föreslagna lagen om ägostyckning kan
komma att medföra.

I fråga om det i 6 § sagda lag omhandlade betesservitut bär
kollegium, med anslutning i viss mån till hvad i särskildt yttrande
därom anförts af en kommittéledamot, tillika framhållit, att det icke
torde vara lämpligt att allt för mycket försvåra upphörandet af berörda
• servitut, livilket för den förpliktade merendels vore till större
eller mindre olägenhet. Har man denna uppfattning, hvilken jag för
ruin del vill biträda, synes det mig emellertid, som om man bort
komma till en helt annan slutsats än den, hvari kollegii uttalande i
denna del utmynnat. Då nämligen, enligt kommitténs af kollegium
därutinnan biträdda förslag, aftal, hvarigenom fastställd rätt till bete
upphäfves, icke skulle få med laga verkan ingås förr än minst 50 år
förflutit, efter det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit
olika ägare, lärer man väl icke kunna förvänta, att i hvarje fall, då
den berättigade hemmanslotten ej vidare har något egentligt behof af
betesrätten, men ett upphörande af berörda servitut är för den förpliktade
af stort intresse, frågan om upphäfvande af detsamma skall
kunna ordnas allenast genom det fria aftalet. För att komma ur
denna svårighet lärer man ej kunna undgå att, i likhet med kommittén,
genom uttryckliga bestämmelser fastslå, under hvilka villkor ägaren ^
till den förpliktade hemmanslotten är berättigad att påfordra upphörandet
af förevarande servitut.»

Vice häradshöfdingen Körner yttrade särskildt:

163

»Uti punkt 3:o af sin framställning angående vissa lättnader i
afseende å väghållningsbesväret har kommittén föreslagit, att i villkoren
för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras det tillägg, att,
då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade, jämväl två
tredjedelar af det Överskjutande kostnadsbeloppet må kunna af statsmedel
anvisas. Ehuru kollegium icke underkänt giltigheten af de skäl.
på hvilka kommittén stödt nyssberörda förslag, har kollegium hufvudsakligen
med hänsyn dels till de ökade utgifter, som staten för ifrågavarande
ändamål skulle komma att få vidkännas, dels ock till svårigheten
att anordna en tillfredsställande kontroll å den verkliga kostnad
hvartill ett vägbyggnadsarbete uppgått, ansett sig icke kunna biträda
samma förslag.

Det synes mig som om det första af de anförda skälen skulle
förlora sin giltighet, då man besinnar, att med den af kommittén åberopade
nådiga kungörelsen den 29 mars 1899 just åsyftats, att staten
skulle med två tredjedelar bidraga till kostnaden för nya vägföretag.
Hvad den antydda svårigheten i afseende å kontrollen vidkommer, förbiser
jag visserligen icke, att i många fall det kan blifva vanskligt att
säkert afgöra, huruvida ett visst arbete blifvit å ett vägföretag utfördt
och betingat det pris, som i kostnadsräkning upptagits. Emellertid
torde det icke för staten saknas möjlighet att utan vidtagande af
några vidlyftiga och dyrbara anordningar genom de organ, som redan
sta staten till buds, utöfva en ingående granskning af dylika kostnadsräkningar,
innan statsbidraget blefve slutligen utbetaladt. I)å fråga arom
gäldande af statsbidrag till kostnaden för nya vägdelningar, verkställes
granskning af de därvid företedda räkningar såväl hos’vederbörande
länsstyrelse som hos landtmäteristyrelsen. I öfverensstämmelse
därmed skulle möjligen i afseende å statsbidrag till vägföretag kunna
föreskrifvas, att innan viss del af statsbidraget finge slutligen0 utbetalas,
räkningarna å kostnaden för det utförda arbetet skulle granskas
af därtill lämplig tjänsteman hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hvilken därvid naturligtvis skulle äga att i de fall, då någon post
kunde anses oskäligt hög, däremot göra anmärkning. Vidare kunde
stadgas, att vederbörande arbetsdirektion skulle äga skyldighet att på
heder och samvete vitsorda räkningarnas riktighet. Mot det anordningsbeslut,
som blefve i ärendet meddeladt af vederbörande länsstyrelse
borde talan få fullföljas hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sedermera
hos Eders Kungl. Maj:t.»

Som ofvan.

In fidem
Gustaf Nyborg.

XXXIII.

Landtmäteristyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december 1904 bär Eders Kungl.
Maj:t anbefallt landtmäteristyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande
öfver i den så kallade norrlandskommitténs betänkande under 3) innefattade
förslag till lag angående inskränkning i vissa fall af rätten
att verkställa ägostyckning, under 2) upptagna förslag till lag, innefattande
vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, under 5) upptagna
förslag till lag angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896, under 7)
upptagna förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt
enskilde jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenlieter,
under 12) upptagna förslag i fråga om skiftesväsendet samt
under 13) gjorda framställning angående skogsallmänningar och skogsmedelsfonder.

Sedan landtmäteristyrelsen öfver det under 3) upptagna lagförslag
den 13 januari 1905 afgifvit underdånigt utlåtande, får landtmäteristyrelsen,
till åtlydnad af Eders Kungl. Maj:ts befallning, rörande öfriga
till styrelsen remitterade delar af kommitténs betänkande i underdånighet
anföra följande.

I sin allmänna utredning söker kommittén klargöra innebörden
af den omfattande ekonomiska och sociala fråga, hvars utredning den
fått sig förelagd, och kommer därvid till den uppfattning (band I sidan
10), »att norrlandsfrågan, sådan den historiskt föreligger, företrädesvis
bör betraktas och behandlas såsom en jorddelningsfråga».

Kommittén har vidare lämnat redogörelse för dels jordbrukets
beskaffenhet och allmänna ståndpunkt i Norrland och Dalarne dels
omfattningen af trävaruindustriens jordförvärf, hvarefter kommittén
verkställt undersökning af den föreliggande frågan efter den metod,
att densamma betraktats från såväl ekonomisk som socialpolitisk syn -

punkt. Kommittén liar sålunda dels undersökt, huruvida å ena sidan
jordbruks]orden och å andra sidan skogsmarken producerar mest i
bolagshand eller i bondehand, och dels sökt utreda Indika följder i det
ena eller andra af dessa hänseenden inträda, då jorden öfvergår från
den jordbrukande allmogens till de skogsbruksidkande bolagens besittning.

Genom undersökningen, hvilken kommittén stödt icke på officiell
statistik utan pa en mängd från olika personer inom kommunerna inkomna
svar på af kommittén efter vissa formulär framställda frågor,
har kommittén ansett följande förhållanden vara ådagalagda, nämligen:

att den norrländska jordbruksjorden producerar afsevärdt mindre,
när den befinner sig i en bolagsarrendators hand, än när den skötes
af en själfägande bonde, under det att motsatsen i viss mån gäller om
det jordbruk, som bedrifves af bolagen själfva eller deras tjänstemän;

att äfven om skillnaden mellan den skogsvård, som utöfvas af
bönderna, och den, hvilken bolagen låta komma sina skogar till del,
icke är synnerligen stor, de större, solida bolagen dock äro i besittning
af utvägar att kunna utföra mera omfattande åtgärder för skogsvården
än bönderna, ehuru dock för närvarande ej kan med visshet
påstås, att det ekonomiska utbyte, som erhålles af en skog, blir större,
om skogen äges af bolag än om den är i en bondes besittning;

att jordbruk i norra Sverige näppeligen är tänkbart utan att det
är förenadt med åtminstone husbehofsskog till sådan omfattning, att
jordbruket kan förses åtminstone med skogsförnödenheter till husbehof
samt nödigt bete och odlingslägenheter;

att det från allmän synpunkt vore riktigast, om skogen bibehölles
i bondeståndets ägo ej allenast till nyssnämnda omfattning för husbehof
utan äfven därutöfver till afsalu för att tjäna till stöd för iordbruket; att

bolagens förvärf har till följd bondeståndets fortgående försvinnande
och bolagens alltmera öfverhandtagande inflytande; samt

att sålunda trävaruindustriens fortgående fastighetsförvärf måste
anses vara i hög grad skadligt för våra nordliga landsändar, åtminstone
så långt desamma beröfva bondeståndet den jord, detta för sitt bestånd
och sin utveckling oundgängligen behöfver.

Såsom botemedel mot de olägenheter, kommittén framhållit, har
kommittén framställt åtskilliga lagförslag, bland hvilka förslagen om
förvärfsförbud och om inskränkningar i 1896 års lag om ägostyckning
och jordafsöndring torde få anses vara de viktigaste, såsom mera direkt
berörande den stora allmänheten. Med det förra af dessa förslag har

166

kommittén hufvudsakligen afsett att förbjuda trävaruindustriens idkare
att förvärfva den jord, som för närvarande är i bondebesittning och
som anses böra där kvarstanna såsom nödvändigt stöd för jordbruket,
medan kommittén med sitt förslag om ägostyckning och jordafsöndring
velat tillse, »huruledes den jordbruksjord, som under trävaruhandteringens
utveckling kommit att frångå nämnda folkklass, skall kunna
till densamma återbörda* .

Tre af kommitténs ledamöter äro i afseende på hufvudgrunderna
för ämnets behandling af annan mening än kommitténs flertal och
hafva i särskildt yttrande (sid. 455—535) verkställt utredning, grundande
sig väsentligen på officiell statistik, hvarigenom de i de viktigaste
frågorna ansett sig hafva utrönt:

att såväl de naturliga som de genom utvecklingen framkallade
förutsättningarna för jordbruket äro bättre inom Norrlands och Dalarnes
jordbruksregion än inom dessa landsdelars skogsregion;

att alltså jordbruket bör uppmuntras och den odlingsbara jorden
tagas i anspråk i första rummet inom jordbruksregionen, medan åter
inom skogsregionen jordbruk bör frammanas endast i den mån, förbättrade
samfärdsmedel och afsättningsmöjligheter tillåta det;

att då Norrlands och Dalarnes jord till allra största delen lämpar
sig endast för skogsbruk, det för dessa landsdelars framtida trygghet
är nödvändigt, att en intensiv skogsvård införes;

att den af industrien skapade folkökningen är grundvalen för
j ordbrukets förkofran;

att den naturliga gången är eu samtidig utveckling af jordbruk
och industri, ity att den ena icke kan undvara den andra; samt

att äfven jordbruket följaktligen måste taga skada af lagar, hvilka
äro till förfång för industrien.

Tvenne af reservanterna hafva därför ej allenast fullständigt motsatt
sig kommitténs förslag till lagar om ägostyckning och jordafsöndring
utan tillika föreslagit, att rätten att verkställa ägostyckning skall
utsträckas till sådana hemman, som icke utbrutits ur samfällighet
genom fastställdt laga skifte.

Vid granskning af den af kommittén föreslagna undantagslagstiftning
har landtmäteristyrelsen funnit densamma åtminstone beträffande
grunderna för jordfördelningen i afseende på frihet gå i motsatt riktning
mot den, i hvilken hithörande lagstiftning i riket hittills gått, i
det att kommitténs förslag synes dels fordra besuttenhet för hvarje
vid ägostyckning uppkommen ägolott dels tillskapa nya svårupplösliga

167

servitut och dels förbjuda afsöndring af mer än viss del ej allenast
af hemmans hela ägo vidd utan äfven af vissa af dess olika ägoslag.

Reservanternas anmärkningar mot kommitténs förslag i jorddelningsfrågorna
synas landtmäteristyrelsen ingalunda oväsentliga och håller
styrelsen före, att det varit önskvärdt att vid utredningen af förevarande,
för den ekonomiska utvecklingen i vårt land så viktiga frågor
mera sakkunskap i de till landtmäteri- och skiftesväsendet hörande
ämnen stätt kommittén till buds, än hvad fallet synes hafva varit.

Efter dessa allmänna erinringar går styrelsen att yttra sig om
de särskilda lagförslagen.

Förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom
Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Att en friare jorddelningsform än laga skifte och hemmansklyf- Afstyckning.
ning under senare årtionden blifvit ett behof i vårt land, synes framgå
såväl af den jämförelsevis korta tid, på hvilken 1896 års lag om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring tillkom, som ock
af den stora användning, samma lag sedermera funnit.

I allmänhet torde verkningarna af denna lag få anses hafva varit
nyttiga, och något annat skadligt inflytande torde näppeligen denna
lag hafva haft, än att trävarubolag i Norrland låtit verkställa ägostyckningar,
vid livilka i vissa fall bildats jordbrukslotter utan nämnvärd
skogsmark, Indika till följd däraf sannolikt endast med svårighet
kunna i framtiden äga bestånd såsom själfständiga jordbruk. I sådant
afseende torde 1896 års lag hafva varit till ej oväsentlig skada för
jordbruksnäringen i norra Sverige.

Det torde därför få anses önskvärdt, att ägostyckningslagen ändras
så, att nämnda olägenhet så vidt möjligt förebygges utan att lagens
öfvervägande goda verkningar hämmas.

Genom kommitténs förslag till ägostyckningslag synas emellertid
dessa önskemål endast delvis kunna vinnas.

Sålunda innebär visserligen kommitténs förslag den fördel, att vid
ägostyckningar å sågverksbolags hemman dessas jordbrukskärna i hvarje
särskild! fall blifver åtminstone i hufvudsak sammanhållen och försedd
med skogsmark, tillräcklig till såväl husbehof som afsalu, men å andra
sidan kan mot förslaget enligt styrelsens åsikt göras åtskilliga befogade
anmärkningar. I sådant afseende tillåter sig styrelsen framhålla följande.

168

Lagens liufvudsakliga mål eller bildandet af besnttna jordbruk
torde ej kunna anses vara tillräckligt för den ekonomiska utvecklingen
i Norrland, i det att såväl industrien, utan hvilken jordbruk på många
orter i Norrland ej kan med framgång drifvas, som ock behofvet af
egna hem på landet för andra samhällsklasser än den jordbrukande
kräfva möjlighet att förvärfva lämplig jord på landet. Att vid lagstiftning
angående delning af jord i riket tillgodose endast jordbruket,
synes hvarken rättvist eller klokt.

Heinmanslotter, försedda med eu så afsevärd skogstilldelning,
som kommitténs flertal synes afse, komma att betinga ett allt för högt
pris för att kunna af fattiga mindre jordbrukare inköpas, såvidt ej
statsanslag i någon form kunde erhållas till större delen af köpeskillingens
belopp, hvilket dock åtminstone för närvarande ej torde kunna
ifrågasättas.

Trävarubolagen, från hvilka man genom lagförslaget afsett att
återvinna besuttna hemmansdelar, komma uppenbarligen icke att i
nämnvärd omfattning låta verkställa ägostyckningar, vid hvilka fordras
utläggande af ägolotter, som skola vara utrustade ej allenast med
skogsområden, som i storlek ej stå mycket efter vanliga hemman i
orten, utan äfven i vissa fall med svårupplösliga servitutsrättigheter
af mulbete och skogsfång inom bolagens lotter.

Ägostyckningar, som möjligen kunde komma till utförande enligt
kommitténs förslag, skulle tarfva vidlyftiga undersökningar, förhandlingar
och måhända rättegångar för bestämmande af skogsanslagets
storlek för hvarje lott samt, vid behof af servitut för husbehofsskog,
omfattande beräkningar ur forstlig synpunkt, så att kostnaderna för
dylika förrättningar sannolikt ofta komma att ställa sig lika höga och
äfven högre än för hemmansklyfningar.

Då trävarubolagen redan låtit utföra ägostyckningar å ett stort
antal af sina hemman, och bolagen efter tillkomsten af lagen den 16
juni 1905 rörande inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning torde
komma att flitigt begagna sig af gällande afsöndringslag för att blifva
befriade från inägor, som de anse med sin fördel oförenligt att äga
och bruka, lärer det få anses tvifvelaktigt, huruvida vid tidpunkten
för den föreslagna ägostyclcningslagens trädande i kraft afsevärdt antal
ostyckade bolagshemman finnas kvar, hvilka kunna blifva föremål för
lagens verkningar.

Af lagförslagets tvenne viktigaste stadganden, nämligen angående
beloppet af skogsanslag till inägorna och bestämmande i vissa fall af
servitut för mulbete och husbehofsskog, gifver det förra genom sin

ilig

obestämdhet och oklarhet rum för så vidt skilda tolkningar, att det
måste anses praktiskt oanvändbart, under det att det senare torde få
anses tämligen öfverflödigt, då ägolotterna, med det rikliga skogsanslag
kommittén föreslagit, endast i högst få fall komme att sakna bete
och nödig husbehofsskog.

Om alltså med afseende å nu antydda förhållanden landtmäteristyrelsen
icke kan anse kommitténs förslag innefatta en tillfredsställande
och lycklig lösning af frågan om en förbättrad ägostyckningslag, vill
styrelsen ingalunda underkänna betydelsen af det behjärtansvärda mål,
kommittén haft till hufvudsakligt ögonmärke, men landtmäteristyrelsen
anser detta mål kunna i hufvudsak nås utan det tillbakasättande af
egnahemsrörelsens och industriens kraf, som blefve en följd af kommittéförslagets
upphöjande till lag.

Vid granskning af de särskilda stadgandena i förslaget har landtmäteristyrelsen
funnit anledning till följande erinringar:

1 §•

Redan uti ingressen till kommitténs förslag angifves, att detsamma
afser hemman, därå linnés »inägogjord»; och i 1 § förklaras,
att med »inägogjord» förstås tomt, åker och äng, dock att till äng
ej skall räknas slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller
beskaffenhet är af mindre värde.

Begreppet »inägojord» enligt kommitténs förslag sammanfaller
sålunda icke med det uti skiftesförfattningarna förekommande ordet
inrösningsjord, hvaruti inbegripes tomt, åker, äng och odlingsmark.
Orsaken hvarför kommittén aktat nödigt införa en ny terminologi
framgår ej vare sig af lagförslaget eller motiven därtill samt är därför
synnerligen svår att utgrunda.

Beträffande ängsmark heter det i kommitténs specialmotiv till 1
(sid. 128): »Till inägojord räknas enligt förslaget tomt, åker och äng.
Med afseende på ängen är dock det undantag föreskrifvet, att till äng
ej skall räknas slåttermyr eller kärräng, som i afseende till läge eller
beskaffenhet är af mindre värde. Detta undantag har föranledts af
den allmänt gängse åsikten, att den norrländska jordbrukaren, följande
ett från det primitiva jordbrukets tider härstammande förfaringssätt,

170

ofta nedlägger mycket arbete på att tillgodogöra sig foderafkästningen
på myrtrakter, livilka äro så aflägset belägna eller så litet gifvande,
att det skördade fodrets värde icke närmelsevis motsvarar skörd ekostnaden.
Dylika myrar äro tydligen för jordbruket af minst sagdt tvifvelaktigt
värde och böra, änskönt de af befolkningen allmänt benämnas
ängar, i ägostyckningsafseende lämnas fullständigt utom räkningen. »

Landtmäteristyrelsen anser sig härvid böra erinra, att i Norrland
finnes äfven andra ängar än slåttermyrar och kärrängar, och det ofta
med större areal än dessa, livilka i anseende till läge och beskaffenhet
äro till och med af mindre värde än sämre slåttermyrar och kärrängar.
Så finnas bland annat vid älfvarna i Norrland mångenstädes ängar af
afsevärd areal, som förr måhända varit godartade hårdvallsängar, men
som under tidernas lopp genom vattenflöden, flottningar och dylikt
blifvit så förändrade, att de åtminstone i sitt nu befintliga skick kunna
anses nästan värdelösa. Styrelsen anser därför, att det föreslagna undantaget
bör gälla ej allenast slåttermyrar och kärrängar utan äng i allmänhet,
som till läge och beskaffenhet är af mindre värde.

Då allmogens höga värdesättning af aflägsen myrslåtter med förbättrade
kommunikationer och därmed följande modernare jordbruksförfarande
måste anses vara i aftagande och landtmätarne lika litet
vid ägostyckningar som vid skiftesförrättningar numera låta sämre
ängslägenheter verka hindrande för en redig skiftesläggning, synes
införandet af nya bestämmelser för dylika ängars skull tämligen
öfverflödigt.

Vidkommande odlingsmarken yttrar kommittén i specialmotiven
till 4 § bland annat följande (sid. 131): »Då lägenheter för odling
naturligen kunna helt och hållet saknas och, där de finnas, ofta förekomma
vidt spridda öfver skogsmarken, är det tydligt, att man icke
genom några arealbestämmelser, liknande dem, som föreslagits ifråga
om skogsmarken, kan stadga, hvad i detta afseende bör tilldelas den
eller de lotter, som erhållit hemmanets inägor. Odlingslägenheternas
fördelning vid ägostyckning måste blifva beroende på de i hvarje särskild!
fall föreliggande förhållandena. Man torde icke kunna komma
längre än till det föreslagna stadgandet, att till hemmanslott, som erhåller
inägojord, skall läggas den för odling tjänliga mark, som lämpligen
kan med hemmanslotten förenas.»

Det är att märka att, om ordet inägojord utbytes mot inrösningsjord,
så kommer stadgandet i 1 § att verka än kraftigare i det syfte,
kommittén hufvudsakligen afsett.

171

Ett hemman kan nämligen vid förut verkställdt laga skifte hafva
bekommit hela eller väsentlig del af sitt belopp al inrösningsjord i
jord, hvilken blifvit såsom odlingsmark vid laga skiftet upptagen och
är belägen på olika ställen bland hemmanets skogsmark. Enligt kommitténs
förslag skulle sådan odlingsmark, huru lämplig den än vore
till odling, ej höra till inägojorden utan räknas till skogsmarken eller
afrösningsjorden. Någon skyldighet förelåge således ej att vid ägostyckning
af hemmanet förse dylika odlingslägenheter med stödskog.
hvilket däremot vore fallet, om odlingsmarken bibehölles såsom inrösningsjord
enligt skifteshandlingarna.

Denna omständighet anser landtmäteristyrelsen så mycket mera
beaktansvärd, då det gäller att söka åt den jordbrukande befolkningen
från bolagen återförvärfva den odlade eller till odling tjänliga jorden,
som det är lcändt, att trävarubolagen vid laga skiften i Norrland i
allmänhet gärna låtit tilldela sig ägolotter, hvilkas inrösningsjord till
större eller mindre del bestått af odlingsmark.

Såsom framgår af de uti landtmäteristyrelsens underdåniga berättelser
för åren 1897—1904 införda statistiska tabeller rörande i riket
utförda ägostyckningar har för ägostyckningar i Norrland och Dalarne
ny ägomätning kommit till stånd endast för omkring två procent af
den ägostyekade arealen; och samma statistik utvisar, att nymätningarnas
antal årligen aftager. Man kan därför säga, att ägostyckningar
i Norrland i allmänhet utföras på grund af kartor och handlingar,
som upprättats vid förut verkställda laga skiften. Vid dessa har oftast
gränsen emellan inrösningsjord och afrösningsjord blifvit bestämd efter
särskild besiktning å marken enligt 8 kapitlet skiftesstadgan. Härigenom
har såsom odlingsmark jämlikt 60 § af nyssnämnda stadga upptagits
»all den skogs- och betesmark samt de kärr. mossar eller myrar,
som till åker eller äng med fördel eller nytta kunna odlas och i öfrigt
hafva sådant läge, att de, utan någon delägares verkliga lidande, kunna
med den öfriga inrösningsjorden i skiftet ingå».

Visserligen kan meningen om hvad som enligt nyss angifna regel
bör hänföras till odlingsmark förändras med tiden och med förändrade
kommunikationsförhållanden med mera, så att vid ägostyckning kan
förefinnas å ena sidan mer eller mindre afsevärda arealer, hvilka, i
skifteshandlingarna upptagna såsom odlingsmark, kunna anses föga
lämpliga såsom sådan och å andra sidan till odling tjänlig ehuru ej i
skifteshandlingarna såsom odlingsmark upptagen jord. Men då laga
skiftena uti ifrågavarande landsdelar blifvit utförda under jämförelsevis
senare tider än inom riket i öfrigt, lärer med sannolikhet kunna an -

tagas, att den till odling tjänliga mark, som finnes inom ett hemmans
område, i norra delarne af riket jämväl är i skifteshandlingarna upptagen
såsom sådan mark.

Huruvida kommittén tänkt sig, att införande af begreppet inägojord
uti lagen skulle vid ägostyckning föranleda någon rubbning uti
dervid förut verkställdt laga skifte gjorda urskiljande af inrösningsjord
från afrösningsjord, kan icke af förslaget utrönas.

I verkligheten innebär kommitténs definition på inägojord, att
den vid föregånget laga skifte bestämda gränsen emellan inrösningsjord
och afrösningsjord skall rubbas vid ägostyckningar, som verkställas
med ledning af förut upprättade skifteshandlingar och alltså vid nästan
alla ägostyckningar i Norrland, så att ängar af mindre värde samt
odlingsmark måste öfverföras eller förvandlas från inrösningsjord till
afrösningsjord. Härför skulle emellertid i de flesta fall erfordras särskild
besiktning å marken och i alla fall upprättande af en ny förrättningshandling,
motsvarande ägobeskrifning vid skifte. I)å en sådan ny
förrättningsåtgärd ej allenast vore förenad med afsevärda kostnader
utan äfven kunde förorsaka tvistigheter, ledande till uppskof i förrättningarna,
synes föga antagligt, att kommittén velat med användandet
af ordet inägojord nödvändiggöra någon ny förrättningsåtgärd.

Om således får antagas, att kommittén afsett, att gränsen emellan
inrösningsjord och afrösningsjord skall vid ägostyckning bibehållas oförändrad
enligt förut upprättade skifteshandlingar, och användt ordet
inägojord endast för att enligt sin uppfattning tydligare framhålla,
Indika hemmanslotter vid ägostyckning skola tilldelas husbehofsskog,
eller huru med odlingsmark skall förfaras eller dylikt, torde emellertid,
enligt hvad af det föregående lärer få anses framgå, införandet af begreppet
inägojord vare sig i stället för eller med bibehållande af det
liäfdvunna begreppet inrösningsjord vara dels öfverflödigt och dels
olämpligt såsom ledande till missförstånd och oreda vid lagens tilllämpning.

3 §•

Då det skogsanslag, som skall tilldelas inrösningsjorden, är afsedt
att brukas ej allenast till husbehof utan äfven till afsalu af skogsförnödenheter,
synes den i kommitténs förslag till lag om förvärfsförbud
förekommande benämningen stödskog äfven böra användas i ägostyckningslagen
i stället för husbehofsskog.

173

Ordalydelsen af denna paragraf är för öfrig! synnerligen oklar
och kan därför gifva anledning till olika tolkning. Redan själfva ordet
skogsmark är obestämdt, då därmed kan afses skogbärande mark,
till skogsbruk tjänlig mark eller all den mark, som ej räknas till inägor.

Äfven uttrycket »medelgod skogsmark» kan tydas på olika sätt.
Från ren landtmäterisynpunkt torde därmed afses skogsmark af medelgrad,
beräknad efter den hela skifteslaget vid laga skifte öfvergångna
gradering utan afseende på skogstillgången, under det att uttrycket ur
forstlig synpunkt torde innebära, att mera hänsyn bör tagas till den
tillfälliga skogstillgången än till markens naturliga beskaffenhet. I den
senare bemärkelsen varder gifvetvis begreppet »medelgod skogsmark»
väsentligen olika, allt efter som större eller mindre område, till exempel
helt landskap, socken, skifteslag eller hemman, tages i betraktande.
Det synes antagligt, att kommittén tänkt sig »medelgod skogsmark» i
denna bemärkelse, men huruvida urskiljandet af den skogsmark, som
vid ägostyckning bör anses såsom medelgod, skall ske mera generellt
inom de af kommittén föreslagna olika »zoner» eller genom särskild
besiktning å marken af all hemmanets afrösningsjord, därom lämnar
förslaget ingen upplysning.

Desslikes kommer bestämmandet af den mark, som skall anses
såsom »för skogsbörd oduglig mark», säkerligen att föranleda skilda
meningar och förorsaka besiktning å marken, då allmogen ännu på
vissa ställen fortlefver i den genom afvittringarna uppkomna uppfattningen,
att vissa mossar och myrar äro odugliga, ehuru de numera
befunnits kunna genom en jämförelsevis obetydlig afdikning göras
skogbärande.

I)å kommittén föreslår, att skogsanslaget skall ökas, där skogsmarken
är af sämre beskaffenhet, men icke att det skall minskas, om
skogsmarken är bättre än medelgod, innebär detta tydligen en oegentlighet,
som bör undanröjas.

Varder enligt kommitténs förslag i lag stadgadt, att skogsanslaget
skall jämkas och förändras till storleken efter skogsmarkens beskaffenhet,
kunna till följd däraf gränserna för ägovidderna åtminstone i skogsmarken
sällan bestämmas före styckningen. Härigenom skulle emellertid
det i 3 § i 1896 års lag omförmälda slag af ägostyckning eller sådan,
som grundar sig på aftal, hvarigenom hemmansägare till annan upplåtit
viss till gränserna bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas,
i det närmaste omöjliggöras i de norrländska länen. Då detta säkerligen
ej varit kommitténs mening, synes dess förslag om rörligt skogsanslag
hafva bort föranleda förslag till sådan ändring af 3 § i 1896

174

års lag, att ägostyckning uti ifrågavarande landsdelar må blifva tillåten
äfven där dylik upplåtelse afser jord, som allenast i fråga om inrösningsjorden
är till gränserna bestämd.

Såvidt landt-mäteristyrelsen rätt uppfattat kommitténs förslag, skulle
ägostyckningar enligt detsamma komma att utföras på det sätt, att
hemman, som skulle styckas, i allmänhet uppdelades i en eller flere
besuttna jordbrukslotter, hvilka, om skogstillgång funnes, hvar och en
förseddes med lika stort skogsanslag, oafsedt om hemmanet vore till
mantalet större eller mindre eller de blifvande nya jordbrukslotterna
komme att innehålla mer eller mindre inägor. Gifvetvis komme det
under sådana förhållanden att vara mest förenligt med trävarubolagens
intressen att vid ägostyckning, hvarigenom de ville från ett hemm in
afsöndra dess inägor, lägga dessa i endast en lott, eftersom i sådant fall
endast ett skogsanslag af den i förslaget angifna storlek tarfvades. Om
åter hemmanets inägor lades i två eller flere lotter, fordrades ju motsvarande
antal lika stora skogsanslag. Med afseende härå kan det antagas,
att flertalet af de ägostyckningar, för hvilka den nya lagstiftningen
främst är afsedd, komme att utföras på sådant sätt, att hemmanet
styckades i blott två lotter, bestående den ena af hemmanets
inägor med tillhörande skogsanslag och den andra af hemmanets öfriga
skogsmark. Men äfven om trävarubolagen befunnes benägna att stycka
sina hemman i det antal ägolotter, som påkallades af önskemålet att
bilda så många besuttna jordbrukslotter, som förhållandena medgåfve,
är dock ej därmed gifvet, att erforderlig tillgång skulle finnas å köpare
med tillräckligt kapital för inköpande af dylika, säkerligen ej synnerligen
billiga hemmansdelar.

För den framtida utvecklingen af ifrågavarande landsdelar vore
det emellertid enligt landtmäteristyrelsens åsikt fördelaktigare, om hemmanen
styckades i så många jordbrukslotter med busbehofsskog som
med ett förmånligt bruk af hemmanets inägor vore förenligt och på
samma gång äfven utlades lotter utan skogsanslag till tomter för egna
hem, industriella anläggningar eller dylika ändamål, med villkor dock
att sistnämnda slags ägolotter ej utlades på sådant sätt eller till
sådant antal, att hemmanets jordbruk däraf lede väsentlig skada.

Utan att inlåta sig på frågan, huruvida det af kommittén afsedda
syftemål kan vinnas genom den i förslaget antagna grundsats, att
hvarje jordbrukslott skall tilldelas stödskog, så att den med inägor och
skogsmark komme att utgöra eu besuttenhet, håller emellertid landtmäteristyrelsen
före. att i fäll denna grundsats varder genom lagstiftning
fastslagen, de olägenheter, som enligt hvad här ofvan framhållits

175

skulle blifva en följd af kommitténs förslag, torde kunna i hufvudsak
afhjälpas genom föreskrift, att skogsanslaget skall bestämmas till viss
bråkdel af det vid förut verkställd skiftes- eller ägostyckningsförrättning
bestämda uppskattningsinnehåll af hemmanets afrösningsjord samt
fördelas emellan jordbrukslotterna ungefärligen efter storleken af deras
inägor. Skogsanslaget blefve härigenom till storleken bestämdt, och
rörande dess beskaffenhet torde andra bestämmelser ej kunna meddelas,
än att stödskogsområdet för hvarje lott så vidt möjligt skulle innehålla
blandning af hemmanets bättre och sämre skogsmark.

Genom en sådan föreskrift vunnes äfven andra fördelar, bland
Indika må framhållas, att zonindelning för skogsanslagets bestämmande
kunde uteslutas såsom öfverflödig, enär skogstilldelningen för olika
socknar inom de olika länen redan vid afvittringarna lämpats efter
skogsmarkens bördighet, åtminstone i den mån, som för föreliggande
ändamål kan anses behöflig!äfven blefve skogsanslaget jämnare fördeladt
emellan de olika hemmanen och alla hemmanen träffades lika
af lagens verkningar.

För utredning rörande storleken af det skogsanslag, som vid ägostyckning
borde såsom stödskog tilldelas inägolotterna, har landtmäteristyrelsen
med ledning af dess underdåniga berättelser för åren 1897—
1904 rörande ägostyckningar utarbetat tvenne statistiska tabeller, som
härjämte i underdånighet bifogas. (Tab. I och II.)

Häraf inhämtas bland annat:

att skattetalet eller mantalet å hvart och ett af de hemman,
som under nämnda år undergått ägostyckning, i Norrland och Dalarne
i medeltal utgjort 0,i 5:i eller omkring 1/7 mantal;

att arealen å hvarje styckadt hemman i medeltal uppgått till
cirka 324 hektar;

att antalet lotter vid hvarje ägostyckning i medeltal varit 2,8
eller närmare 3; samt

att skattetalet och i synnerhet arealen varierat betydligt, under
det att antalet lotter varierat obetydligt, om man bortser från Kopparbergs
län.

Om från nyssnämnda ungefärliga medelareal för hvarje till 1904
års slut styckadt hemman uti Norrland och Dalarne afräknas förslagsvis
12 hektar för inrösningsjord och 2 hektar för impediment, skulle
alltså hvarje sådant hemman hafva innehållit ungefärligen 310 hektar
afrösningsjord.

För hvarje inägolott har kommittén föreslagit, efter medeltal för

alla zoner, 34 hektar såsom stödskog, och om lotternas antal vid hvarje
ägostyckning antages till tre, däraf två komme att tilldelas inägor,
skulle i medeltal 68 hektar eller närmare en fjärdedel af hemmanets
afrösningsjord enligt förslaget följa inägorna.

Det synes dock ej behöfligt, åtminstone vidkommande hemman
med stor areal afrösningsjord, att en så väsentlig del däraf med nödvändighet
skall betraktas såsom stödskog. Då hemmanen, såväl i de
norrländska länen som i Kopparbergs län, ofta hafva sin i regeln vidsträckta
skogsmark förlagd uti så kallad hemskog och utskog, af hvilka
den senare ej sällan utgör mer än hälften af ett hemmans afrösningsjord.
medgifves tämligen allmänt, att ett dylikt hemman skulle kunna
försälja utskogen och mer än hälften af hemskogen och ändå hafva
skogsmark kvar, lämnande skogsförnödenlieter ej allenast till nödigt
husbehof utan äfven med sparsamhet och god skötsel till afsalu. Med
stöd af denna uppfattning kan antagas, att en femtedel af ett hemmans
afrösningsjord vore tillräcklig såsom stödskog.

För att åstadkomma jämförelse emellan ett förslag i sådan riktning
och kommitténs förslag har landtmäteristyrelsen utarbetat eu
tabell, som i underdånighet bifogas. (Tab. III.)

Denna tabell utvisar, att skogsanslaget, om det bestämdes till eu
femtedel af hemmanets afrösningsjord, blefve väsentligt större än enligt
kommitténs förslag, hvilket såsom landtmäteristyrelsen ofvan antydt.
skulle hafva till följd, att vid ägostyckning endast två lotter i allmänhet
skulle uppkomma. Under antagande däremot att lottantalet fortfarande
såsom hittills blefve ungefär tre, skulle skogsanslag af eu femtedel
af hemmanets afrösningsjord blifva större än enligt kommitténs
förslag i Jämtlands och Västerbottens län, men något mindre i de
öfriga länen. Tabellens siffror innebära äfven, att vid ägostyckning
enligt kommitténs förslag å sådana hemman, hvilkas skattetal ej öfverstiger
Vid å V12 mantal och vid hvilkas styckning det vore nödigt utlägga
inägojorden i tre eller flere lotter, all eller största delen af hemmanets
afrösningsjord måste tilldelas inrösningsjorden såsom liusbehofsslcog.
Följden häraf blefve naturligen den, att sågverksbolagen ej hade
någon anleduing att föranstalta om styckning af sådana hemman.

Då numera jorddelningen i norra Sverige så fortgått, att där
torde finnas flere hemman eller hemmansdelar med mindre än med
större mantal än nyss nämnts, synes kommitténs förslag föga ägnadt
att befordra vare sig det mål, som hufvudsakligen med förslaget afsetts,
nämligen inägojordens återförvärfvande från bolagen genom ägostyck -

177

ning, eller den ekonomiska utvecklingen i allmänhet uti ifrågavarande
landsdelar.

Landtmäteristyrelsen anser på grund af det anförda, att om skogsanslaget
till inägorna bestämmes till en femtedel af hemmanets afrösningsjord
efter uppskattningsinnehåll räknadt enligt förut befintliga
eller vid själfva ägostyckningen upprättade landtmäterihandlingar, detsamma
ej allenast kommer i en riktig proportion till hela hemmanets
tillgång på afrösningsjord utan äfven i afseende å storleken blifver i
allmänhet tillräckligt och mera lämpligt än efter kommitténs förslag.

Styrelsen tillåter sig att erinra, hurusom inom kommittén föga
enighet kunnat åstadkommas beträffande skogsanslagets storlek, då två
af reservanterna anse det af kommittén föreslagna anslag för högt, två
andra reservanter hålla före att skogsanslag bör tilldelas inägolott antingen
med full äganderätt eller blott under nyttjanderätt, en reservant
anser lämpligast, att skogsanslaget följer inägolott endast med servitutsrätt
för all framtid till bränsle och husbehofsvirke, samt en reservant
slutligen finner kommitténs förslag till fastställande af arealen å husbehofsskogsmarken
icke lämpligt och de af kommittén föreslagna arealer
för höga.

För hemman med jämförelsevis mindre tillgång på afrösningsjord
torde anslaget böra bestämmas något högre, exempelvis till Va, och
för hemman med ringa skogstillgång torde särskilda föreskrifter ej
tarfvas, då deras styckning för skogsbruksändamål sällan torde förekomma
och förhållandena vid styckning af småhemman i hvarje fall
lära nöjaktigt kunna ordnas med tillämpning af för styckning af större
hemman gifna regler.

Vidkomma,nde storleken af skogsanslaget för hvarje inägolott är
gifvet, att detsamma måste minskas efter som antalet af inägolotterna
ökas, men detta är en naturlig följd af hvad styrelsen förut anfört
därom, att hemmans inägor böra styckas i så många lotter, som med
ett förmånligt jordbruk är förenligt.

Till följd af att skogstilldelningen vid afvittringarna skett efter
mantal har i folkmedvetandet uppkommit den uppfattning, att arealen
å skogsmarken till ett hemman skall stå i visst förhållande till inägornas
storlek, och det torde af allmogen ej ifrågasättas, att skogsanslaget
skall vara lika stort till små inägor som till stora, på sätt
kommittén föreslagit.

I afseende på fördelningen af skogsanslaget emellan inägolotterna
anser landtmäteristyrelsen därför, att i lagen bör stadgas, att stödskogen
i allmänhet skall fördelas i ungefärligt förhållande till inrösningsj ordens

178

uppskattade storlek, men att undantag härifrån må göras beträffande
dels lotter till tomter för egna hem, industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål, hvilka antingen icke skola erhålla något skogsanslag
alls eller ock bekomma något mindre sådant, allt efter som vid förrättningen
pröfvas lämpligast, dels ock ängs- eller odlingslägenheter,
hvilka i afseende å läge eller beskaffenhet anses vara af mindre värde
och hvilka därför böra läggas till den ägolott, inom hvars gränser de
vid styckningen falla, och således icke erhålla något skogsanslag.

Beträffande skogsanslag åt ägolotter, som uppkomma vid sådan
ägostyckning, som åsyftas i 3 § af gällande ägostyckningslag, håller
landtmäteristyrelsen före, att någon afsevärd olägenhet ej skulle blifva
följden, om det medgåfves delägarne att, där de därom vore ense,
själfva bestämma, huru stödskogsanslaget skulle emellan lotterna fördelas.

För att förebygga att trävarubolag skulle kunna genom ägostyckning
å hemmansdel, som utbrutits vid förut verkställd ägostyckning,
söka åtkomma större delen af den skogsmark, som vid den äldre ägostyckningen
tilldelats inägolott såsom stödskog, torde böra stadgas, att
sådan stödskog skall vid senare ägostyckning i sin helhet betraktas
såsom stödskog.

4 §•

Då enligt kommitténs förslag jordägares rätt att efter godtfinnande
stycka sina ägor blifver i väsentlig grad inskränkt samt ägostyckningar
i de norrländska länen därför komme att till sin natur närma sig
hemmansklyfningar, torde det blifva nödigt att vissa föreskrifter i fråga
om skiftesläggningen varda i lagen meddelade.

I detta afseende synes det styrelsen böra stadgas, att gränserna
för särskilda inägolotters stödskog skola så bestämmas, att stödskogsområdet
så vidt möjligt kommer att innehålla blandning af hemmanets
bättre och sämre skogsmark, nödigt bete och husbehofsskog äfvensom
den för odling tjänliga mark, som kan med hemmanslotten lämpligen
förenas, oberoende af om sådan odlingsmark vid förut verkställd delning
upptagits såsom inrösningsjord eller afrösningsjord.

Om dylika bestämmelser varda i lagen meddelade, synas såväl
föreskriften i förslagets 4 § som dess särskilda stadganden angående
servitutsförpliktelser, som skola läggas å vid ägostyckning uppkommande
skogslotter, blifva öfverflödiga.

179

3, 5 och 6 §;

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser angående bildandet i
vissa fall af servitut för rätt till bete eller skogsfång samt sättet för
sådana servituts aflösning.

Häremot anser sig landtmäteristyrelsen böra göra följande erinringar.

Den allmänna meningen i riket har under senare tider gått i
riktning mot upphäfvande af skogsservitut och ingalunda mot tillskapandet
af nya sådana.

Samma tendens har gjort sig gällande hos befolkningen i Norrland
och Dalarne, där vid laga skiften en mängd lägenhetsägare med servitutsrätt
till mulbete och skogsfång med ägare till de servitutsbelastade
hemmanen, bolag såväl som bönder, öfverenskommit om utbyte af
dylika servitutsrättigheter mot skogsmark med full äganderätt, och detta
oaktadt omfånget af skogsmarken oftast tilltagits jämförelsevis ringa.

Föreskrifterna såväl i 3 § om bestämmande af servitut för rätt
till skogsfång samt tiden för upphörande af dylik servitutsrätt som i
6 § rörande betesservituts aflösning genom särskild landtmäteriförrättning
äro så vidlyftiga och komma uppenbarligen vid deras tillämpning att
föranleda så stora kostnader, att lagens användning därigenom varder
afsevärdt förhindrad.

Stadgandena, att aftal om upphörande af rätt till skogsfång före
den bestämda tiden skall vara utan verkan och aftal, hvarigenom fastställd
rätt till bete upphäfves, ej må med laga verkan ingås, förrän
50 år förflutit, efter det ägostyckningen ägt rum och fastigheterna erhållit
olika ägare, innebära allt för stort ingrepp i medborgares frihet
att ingå aftal och synas dessutom opraktiska. Detsamma torde kunna
sägas om bestämmelsen i 6 § angående betesservituts värdering till
tjugu gånger det belopp, hvartill det efter 50 år kan uppskattas.

Med det afsevärda anslag af stödskog, kommittén föreslagit, och
i synnerhet om stödskogsområde utlägges på sätt landtmäteristyrelsen
ofvan antydt, blifver gifvetvis behofvet af de af kommittén tilltänkta
servitut betydligt mindre än förut, så att det endast i högst få fall
skulle kunna anses verkligen föreligga. Då i dylika undantagsfall den
i 10 § af gällande ägostyckningslag medgifna rätt att lägga besvär
eller last till förmån för viss hemmanslott å annan torde kunna komma
till användning, anser landtmäteristyrelsen obehöflig!, att uti ifrågavarande
lagstiftning införes rätt till bildande af servitut.

180

7 §•

Äfven föreskriften att inägojorden, husbehofsskogen ocli odlingsmarken
böra läggas i ett sammanhang synes öfverflödig, då i 8 § af
gällande ägostyckningslag stadgas, att skiftena skola göras reguljära
samt både sakägare och landtmätare i allmänhet söka, när så ske kan,
tilldela hvarje ägolott endast ett skifte eller så få skiften som möjligt.

Rörande skiftesantalet anser landtmäteristyrelsen, att bestämmelserna
i gällande skiftesförfattningar om utläggandet af så få skiften
som möjligt hufvudsakligen torde hafva förestafvats af hänsyn till inrösningsjordens
bruk och att med hänsyn särskildt till skogsbrukets
nutida utveckling utläggandet af ett eller annat skogsskifte mer än
förr varit vanligt ej bör förhindras, där det pröfvas lämpligt.

Styrelsen har därför intet vidare att erinra mot kommitténs förslag
härom, än att någon begränsning rörande skiftesantalet dock synes
böra göras. Rätt till utläggande af större antal skiften vid ägostyckning
än vid hemmansklyfning i Norrland anser styrelsen ej behöfvas.

8 §•

Mot stadgandet, att landtmätaren vid ägostyckning skall biträdas
af gode män, har landtmäteristyrelsen intet att erinra. Dock synes
styrelsen ej behöflig!, att genom sådant biträde betydligt fördyra ägostyckning,
som erfordras uteslutande för bildande af egna hem, industriell
anläggning eller annat dylikt ändamål, där ej särskilda omständigheter
påkalla gode mäns närvaro. .

Förslaget, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande må förordna
lämplig person att i afseende å förrättningen bevaka talan till betryggande
af lagens rätta tillämpning, kan landtmäteristyrelsen ej finna
af behofvet påkalladt. Det egentliga motivet till detta förslag angifver
kommittén (sid. 121) sålunda:

»En följd af det ökade beaktande, som vid ägostyckning måste
ägnas åt det allmännas intresse, blir tydligen, att man måste sörja för
att detta intresse i högre grad än nu i allmänhet äger rum, representeras
vid förrättningen. Då ett sågverksbolag, som vill verkställa ägostyckning,
i allmänhet är berättigad! att få till förrättningen förordnad
den landtmätare, som af bolaget föreslås, samt dylikt förordnande i
regel innebär en ekonomisk fördel för landtmätaren, är det knappast
lämpligt att låta landtmätaren vara den ende, som i första hand har

181

att gent emot bolaget bevaka det lagens, säkerligen för bolaget ofta
ganska besvärande fordringar varda behörigen iakttagna.»

Något fall, då landtmätare till trävarubolags fördel olagligen
utfört förrättning, torde icke allvarligen hafva påståtts än mindre visats,
och om någon gång antydan därom framkommit vare sig från bondeeller
bolagshåll, har sådant säkerligen berott mera på inbillning än på
verkliga fakta.

Väl har kommittén ej uttalat något klander emot landtmätarne
i denna riktning, utan motiverar det ifrågasatta ombudets tillsättande
såsom ett välbehöfligt stöd för landtmätarne i deras osäkra ställning.
I själfva verket innebär dock förslaget i denna del ett oförtjänt misstroende
emot både landtmätar- och domarkåren.

För öfrigt synes kommittén hafva förbisett, att landtmätaren ej
står ensam i första hand såsom väktare af lagens fordringar i socialt
hänseende, då han enligt kommitténs eget förslag skall biträdas af
gode män.

Den befogenhet, som skulle tillkomma af kommittén föreslaget
allmänt ombud vid förrättningen, skulle enligt kommitténs motiv (sid.
135) bestå uti »att vid förrättningen och i den mån förordnandet därtill
gifver rättighet, hos ägodelningsrätt eller högre instans, yrka, att den
ifrågasatta ägostyckningen såsom icke öfverensstämmande med lagens
af allmänt intresse uppställda grundsatser icke måtte få äga rum».

Kommittén liar ej uppgifvit, hvem den tänkt sig såsom lämpligtill
allmänt ombud, men en reservant föreslår (sid. 407) jägmästare,
kronofogde och länsman samt kommunalnämndens och kommunalstämmans
ordförande. Samma reservant synes (sid. 406) hafva hyst farhågor,
att allmänt ombuds närvaro vid ägostyckningar i många fall skulle
föröka förrättningskostnaderna, då ombudets ersättning ej komme att
af allmänna medel ersättas. Denna farhåga, som landtmäteristyrelsen
till fullo delar, torde hafva föranledt reservantens förslag, att såsom
allmänna ombud kunde fungera vissa personer med tjänstebefattning
eller förtroendeuppdrag i orten, hvilka antagligen förmodats komma
att utan ersättning föra det allmännas talan vid ägostyckning. Att
förslagsställaren själf ej väntat sig stor effektivitet af detta förslagsynes
framgå af hans yttrande i sammanhang därmed (sid. 406): »Blotta
tillvaron af en sådan rätt skulle nog hafva sin betydelse för författningens
rätta tillämpning.»

Då det emellertid ej kan förutsättas, att nämnda personer skola
besitta vare sig förmåga att formellt eller tekniskt bedöma förrättningarna
eller intresse att utan ersättning för egna kostnader ägna

182

uppmärksamhet åt ägostyckningar i orten, måste betydelsen af dylika
ombuds närvaro i de flesta fall varda illusorisk.

Hittills har kontroll öfver att ägostyckning blifvit lagligt verkställd
utöfvats endast af ägodelningsrättens ordförande vid ägostycknings
fastställande. Enligt landtmäteristyrelsens mening lärer väl endast
i undantagsfall förrättningar, som pröfvats vara lagliga och därför
fastställts, befunnits stridande mot den sociala andemeningen i den lag,
enligt hvilken de blifvit utförda, och gode männens obligatoriska närvaro
synes styrelsen innebära ett ytterligare steg i syfte att tillse, det
lagens af allmänt intresse uppställda grundsatser ej varda under förrättningen
tillbakasätta. Yarder dessutom stadgadt, att fastställelse af
ägo styckningar uti ifrågavarande landsdelar skall meddelas af ägodelningsrätt,
torde därmed blifva tillräckligen sörjdt för att lagen icke
varder tillämpad i strid mot dess sociala andemening.

Ett dylikt stadgande påkallas dock än mera af behofvet, att ägostyckningar
enligt föreliggande förslag, hvilka blifva mera invecklade än enligt
nu gällande lag, blifva underkastade granskning i tekniskt afseende. Detta
behof kan tillgodoses, om föreskrift meddelas, att ägostyckning skall
pröfvas] och fastställas af ägodelningsrätt, enär ägodelningsrätt jämlikt
130 § skiftesstadgan har befogenhet tillkalla sakkunnig till rättens
biträde, där ordföranden så nödigt finner.

Landtmäteristyrelsen håller dock före, att ägostyckningar, uteslutande
tillkomna för bildande af egna helig industriell anläggning eller
annat dylikt ändamål, hvilka fortfarande komme att utföras enligt 1896
års ägostyckningslag, borde för besparing af tid och kostnader undergå
pröfning och fastställelse på sätt i 19 § af nämnda lag är stadgadt.

Föreskrift angående innehållet af förrättningsprotokollet med tillhörande
beskrifning och karta, anser landtmäteristyrelsen ej tarfvas,
då stadgande härom inbegripes i 4 § af 1896 års ägostyckningslag.

9 §.

Den pröfningsrätt i fråga om tillstånd till ägostyckning, som
genom lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning af den
16 juni 1905 öfverlämnats åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
bör enligt landtmäteristyrelsens mening upphöra med en ny ägostyckningslags
trädande i kraft. Därefter bör det stå hvar och en fritt att
utan omgång’ på ansökan få förordnande utfärdadt till ägostycknings
verkställande såsom före den nu gällande provisoriska lagens tillkomst.
Att för de i denna paragraf åsyftade ägostyckningar uppställa strängare

183

fordringar än för ägostyckningar i allmänhet i mellersta och södra
delarne af riket, hvarigenom tidsutdräkt och kostnader skulle ökas,
synes så mycket mindre lämpligt, som just för ägostyckningar af ifrågavarande
art skyndsamhet och ringa kostnader ofta äro mer af nöden
än vid ägostyckningar för jordbruksändamål. Kommitténs farhåga,
(sid. 136), att en fullständigt fri ägostyckningsrätt i sådana fall lätteligen
skulle kunna missbrukas, kan landtmäteristyrelsen ingalunda dela, då
ägostyckningar, utförda i strid med lagens stadgande!! och andemening,
ej kunna vinna fastställelse och sålunda ej komma att lända till efterrättelse.

Gifvetvis komma ägostyckningar, som skola verkställas i enlighet
med kommitténs förslag eller en lagstiftning i samma riktning som
detta, att kräfva mera arbete af landtmätaren än som erfordras för
verkställande af ägostyckningar enligt nu gällande lag. Och då landtmätare
icke åtnjuta lön af staten, böra dessa ökade arbeten naturligen
godtgöras landtmätarne genom förköjdt landtmäteriarfvode. Då de
ökade göromålen komma att bestå i besiktning å marken för stödskogens
beräknande och fördelning emellan lotterna samt för utrönande
af betes- och husbehofstillgången inom hemmanet, samt dylika besiktningar
äro jämförliga med de besiktningar, som vid laga skifte erfordras
för upprättande af likvider i fråga om ersättning för odling, häfd och
ståndskog med mera, för hvilka besiktningar arfvode utgår till landtmätaren
efter dagberäkning, synas landtmätarne för besiktningar af
berörda slag vid ägostyckningar böra äga rätt till arfvode efter enahanda
beräkningsgrund. Med hänsyn till lydelsen af 17 § 1 momentet
i Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga taxa på arfvode för landtmäteriförrättningar
den 10 juni 1881 torde någon ny bestämmelse angående
arfvode efter dagberäkning för ifrågavarande besiktningar vid ägostyckningar
icke behöfva i samma taxa meddelas.

I öfverensstämmelse med den uppfattning, landtmäteristyrelsen
liärofvan uttryckt, anser styrelsen att, i fall en lag om ägostyckning i
Norrland af den hufvudsakliga innebörd, norrlandskommittén föreslagit,
af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen pröfvas vara för den ekonomiska
utvecklingen i Norrland nyttig, densamma bör gifvas ungefärligen
följande ordalydelse:

184

Förslag till

Lag,

■innefattande vissa bestämmelser om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

1 §•

Ägostyckning enligt denna lag må verkställas äfven, där ägare af
sådant hemman, som i 2 § af lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 omförmäles, till annan upplåtit
jord att såsom hemmansdel ägas, hvilken allenast beträffande inrösningsjorden
är till gränserna bestämd.

2 §•

Vid förrättningen skall landtmätaren biträdas af gode män; dock
att vid ägostyckning, som påkallas uteslutande för bildande af egnahemssamhällen,
industriell anläggning eller annat dylikt ändamål, gode
mans biträde erfordras endast, därest sakägare sådant påyrkar eller
landtmätaren finner det nödigt.

3 §.

Yid ägostyckning å hemman, hvartill hör inrösningsjord af sådan
beskaffenhet och omfattning, att jordbruk anses kunna därå med framgång
bedrifvas, må hemmanets inrösningsjord ej läggas till särskilda
lotter på sådant sätt, att hemmanets jordbruk därigenom lider väsentlig
skada, och skall förty inrösningsj orden så fördelas, att vid ägostyckningen
uppkomma så många hemmanslotter som möjligt, hvilka lämpa
sig för själfständigt jordbruk; hemmanets ägare dock obetaget att få
lotter utlagda äfven till tomter för egna hem, industriell anläggning
eller annat dylikt ändamål, där sådant kan ske utan väsentlig skada
för hemmanets jordbruk.

4 §.

Mom. 1. Vid ägostyckning, som ej påkallas uteslutande för bildande
af egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat dylikt
ändamål, skall, där till hemmanet hörer jämte inrösningsjord af den i
3 § omförmälda beskaffenhet och omfattning äfven afrösningsjord, en
femtedel däraf, beräknad efter uppskattningsinnehåll enligt vid förrättningen
eller äldre ägoskifte upprättad beskrifning, såsom stödskog tilldelas
de hemmanslotter, hvilka vid förrättningen utläggas till själfständiga
jordbruk.

185

Mom. 2. Öfverstiger afrösningsjordens areal till hemman, som
skall styckas, icke 50 hektar, skall en tredjedel, och om samma areal
ej öfverstiger 20 hektar, hälften, likaledes efter nppskattningsinnehåll,
beräknas såsom stödskog.

Mom. 3. Vid ägostyckning å hemmansdel, som vid förut verkställd
ägostyckning tilldelats stödskog, skall all till hemmansdelen
hörande afrösningsjord betraktas såsom stödskog.

5 §•

Mom. 1. Stödskog skall emellan de hemmanslotter, hvilka vid
ägostyckning utläggas till själfständiga jordbruk, fördelas i ungefärligt
förhållande till uppskattningsinnehållet af dessa lotters inrösningsjord.

Mom. 2. Där särskilda förhållanden därtill föranleda eller vederbörande
sakägare därom åsämjas, må den till stödskog afsedda mark
fördelas på annat sätt än i mom. 1 stadgas, och må förty äfven
lotter, utlagda till tomter för egna hem, industriell anläggning eller
annat dylikt ändamål, kunna erhålla del i sagda mark efter den grund,
som vid förrättningen pröfvas lämplig.

Mom. 3. Ängs- eller odlingslägenheter af mindre värde, belägna
inom den del af hemmanets afrösningsjord, som ej afsättes såsom stödskog,
må ej tilldelas stödskog.

6 §■

Mom. 1. Stödskogsområdet för hvarje lott skall utläggas så,
att detsamma såvidt möjligt kommer att innehålla blandning af hemmanets
bättre och sämre skogsmark, nödigt bete och liusbehofsskog
äfvensom den för odling tjänliga, i ägobeskrifning såsom inrösningsjord
eller afrösningsjord upptagna mark, som kan med hemmanslotten
lämpligen förenas.

Mom. 2. Ängs- och odlingslägenheter, som i anseende till läge
eller beskaffenhet anses vara af mindre värde, skola till beredande af
reguljära skiften tilldelas den hemmanslott, inom hvilkens gränser de
äro belägna.

7 §•

Ej må till någon hemmanslott läggas flere än tre skiften i annan
händelse, än där sådant finnes erforderligt för iakttagande af bestämmelserna
i 6 § 1 inom.; dock må skiftenas antal ej öfverstiga det,
som enligt 87 § skiftesstadgan högst tillätes, utan så är, att till hemmanet
hör större antal skiften, i hvilket fall till hvarje hemmanslott må
läggas lika många skiften, som tillhöra hemmanet.

186

Jordlif
sön äring.

8 §•

Därest klande emot ägostyckning ej inom föreskrifven tid anmälts,
skall landtmätaren ofördröjligen för pröfning och fastställelse insända
karta och handlin ar till ägodelningsrättens ordförande, som har att,
därest förrättninge verkställts uteslutande för bildande af egnaliemssamhällen,
industri 11 anläggning eller annat dylikt ändamål, samt
anledning ej före maner till annat, än att förrättningen är lagligen
beskaffad, fastställ densamma och därom teckna bevis å kartan, men
eljest hänskjuta frå an till ägodelningsrätten.

9 §■

I de hänseen eu, hvarom i denna lag ej meddelas särskilda föreskrifter,
skall lag n om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring
den 27 ju i 1896 äga tillämpning.

Denna lag tr'' der genast i kraft, dock skola ägostyckningsförrättningar.
med afsee de på hvilka förordnanden för landtmätare redan
utfärdats, i enlighe med hitintills gällande lag verkställas.

Förslag till l g angående ändring i 20 och 22 §§ af lagen om
hemmansklyfning, ä ostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.

I motiven till detta lagförslag (sid. 190) yttrar kommittén bland
annat:

»De af ko ''ttén föreslagna ägostyckningsbestämmelserna utesluta,
såsom förut ramhållits, icke fullständigt möjligheten att från ett
hemman afskilja e dast inägorna. I Norrland utgör nämligen i regel
inägojorden på ett hemman långt ifrån femtedelen af dess sammanlagda
ägovidd, och det fi nes sålunda intet hinder för att under jordafsöndringens
form från skogsmarken afskilja allenast den odlade marken.
Det har på flera h 11 visat sig, att detta förfarande tillämpats af sågverksbolag,
som ve åt befria sig från den för dem ofta förlustbringande
förvaltningen af jo dbruksjorden, och denna metod kommer helt visst,
då försäljning af nägojord skall äga rum, att i betydligt större omfattning
användas '' samma mån, som man förhindrar att genom ägostyckning
utföra i ågavarande uppdelning af ett hemmans område.»

187

Det i dessa motiv antydda förfarande vid inägors afskiljande från
skogsmark torde före tillkomsten af lagen om inskränkning i rätten
att erhålla ägostyckning den 16 juni 1905 hafva hört till undantagen,
men numera torde dylikt förfarande kunna antagas ej blifva sällsynt.

Öfverlämnande till Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, huruvida
det må anses vara för det norrländska jordbruket nödigt eller nyttigt
och icke förorsaka olägenhet för industrien eller egnahemsrörelsen att
genom lag inskränka afsöndringsrätten i Norrland utöfver hvad för
öfriga delar af riket gäller, får landtmäteristyrelsen emot förslaget
göra följande erinringar.

Kommittén har (sid. 192), emedan ett hemmans åkerareal är
växlande allt efter odlingens fram- eller tillbakagång, sökt utreda hvad
som skall förstås med hemmanets »hela åkerareal».

Denna utredning är emellertid icke fullständig, då upplysning icke
lämnas, huru arealen å de särskilda i förslaget omnämnda ägoslagen
skall beräknas. Landtmäteristyrelsen anser dock klarhet härutinnan
vara alldeles nödvändig, äfven om, såsom kommittén (sid. 192 och 193)
antyder, ifrågasatta inskränkningar i afsöndringsrätten kunna anses
endast tillfälliga och möjligen i en icke alltför aflägsen framtid komma att
åter borttagas såsom öfverflödiga. Eljest kommer nämligen den olika
tolkning, som måste blifva en följd af antydda otydlighet säkerligen
att medföra olika förfarande i särskilda delar af ifrågavarande län.

Då laga skifte nyss öfvergått ett skifteslag, angifva skifteshandlingarna
tillförlitligt de olika ägoslagens areal, men sedermera förändras
denna, vanligen genom nyodlingar, undantagsvis genom öfvergifvande
af förut upptagna åkrar. Därför är det i vårt land endast i få fall
som utan uppmätning af marken till exempel den åkerareal, som verkligen
finnes å ett hemman, exakt kan uppgifvas.

De flesta kulturländer hafva ej kunnat nöja sig med den tillfälliga
kartläggning, som utförts för jordens skiftande, utan infört fullständiga
kartverk med hufvudsaklig uppgift att på statens bekostnad för ekonomiska
behof i stor skala vetenskapligt uppmäta landet och sedermera
allt framgent hålla de upprättade kartorna å jour med de ständigt
inträffande förändringarna å marken. I Sverige torde något liknande
hafva kunnat komma till utförande genom det förut så kallade ekonomiska
kartverket, men genom vidriga förhållanden har detsammas uppgift
uteslutande blifvit att genom transportering och tillfällig komplettering
af landtmäterikartor författa kartor i liten skala, lämpade uteslutande
för militära ändamål. Den fortgående utvecklingen på en mängd
områden kommer dock säkerligen att, kanske fortare än nu kan förutses,
framtvinga inrättandet af ett verkligt ekonomiskt kartverk äfven

188

i vårt land. Tillsy dåre är man emellertid, såsom ofvan blifvit antydt,
vid beräkning af e hemmans areal eller af dess olika ägoslag hänvisad
till befintliga skift shandlingar, därest direkt uppmätning af marken
ej sker.

Tydes kommi téns föreslagna stadgande efter ordalydelsen, skulle
uppmätning för h arje afsöndring af hemmanets tomt, åker och äng*
nödvändiggöras. en då sådan mätning blefve så kostsam, att afsöndring
för egna hem och dylika ändamål därigenom så godt som omöjliggjordes,
torde få ntagas, att kommittén icke afsett att nymätning i
och för jordafsönd ing skall äga rum. Det kan därför ej förutsättas
annat, än att ko mittén tänkt sig att hemmanets arealer af olika
ägoslag i allmänh t skola angifvas enligt förut befintliga handlingar.

Landtmäterist elsen anser äfven, att detta är det enda praktiskt
lämpliga sättet för samma arealers angifvande.

Visserligen ä det gifvet, såsom styrelsen ofvan framhållit, att
hemmanets arealer af olika ägoslag efter befintliga skifteshandlingars
upprättande kan afva undergått förändring, men det härvid ömtåligaste
ägoslaget, åk r, har i de allra flesta fall undergått ökning. Beräknas
hemmanets kerareal enligt förut upprättade skifteshandlingar,
blifver alltså denn i allmänhet beräknad till lägre belopp än den i
verkligheten utgör å marken, men detta förhållande kan ingalunda
anses vara till skad för den idé, som legat till grund för kommitténs
förslag utan tvärto , då afsöndring af åker därigenom komme att äga
rum i något mindr omfattning än eu femtedel af hemmanets verkliga
åkerareal. Om ved rbörande jordägare ej nöjde sig med att hemmanets
åkerareal beräknad s enligt skifteshandlingar, utan med instrument
öfver ny uppmätnin visade hemmanets verkliga åkerareal, vore naturligen
afsöndring af n femtedel af sistnämnda areal tillåten.

Enligt de af ommittén föreslagna ordalag i 20 § 1 mom. torde
vid pröfning af a öndringsärende tarfvas, utom karta öfver den till
afsöndring afsedda lägenheten jämte bevis om dess såväl som stamhemmanets
hela are 1, tillika bevis om arealen dels af hemmanets åker
dels af dess tomt o h äng.

Åkerns areal kan lämpligast bestämmas, på sätt styrelsen ofvan
angifvit.

Att bestämma realen af tomt och äng genom nymätning å marken
kan ej ens ifrågasät as, då detta uppenbarligen blefve allt för kostsamt
för ändamålet, och tt bestämma samma areal enligt skifteshandlingarna
komme äfven i en ängd fall att medföra kostnader, ägnade att förhindra
afsöndringar tillkomst.

189

Enligt af landtmäteristyrelsen meddelade cirkulär och formulär
för skiftesbeskrifningar äro ägoslagen upptagna i tre hufvudkolummer:
för inrösningsjord, afrösningsjord och impediment. Inrösningsjord en
upptages i tre underkolumner, en för tomter, åker och dylikt, en för
äng och en för odlingsmark. Vid en mängd förrättningar, isynnerhet
skiften af äldre datum samt efter laga skiftena verkställda hemmansklyfningar
har dock nämnda formulär ej kommit till användning, i det
att ägorna uppdelats endast uti berörda tre hufvudslag. I kolumnen
för inrösningsjord äro uti dylika beskrifningar, som ofta äro af betydande
omfattning, de olika ägoslagen af tomt, åker och äng blandade
om hvarandra. Att med ledning af dylika beskrifningar urskilja tomt
och. äng komme att kräfva ett jämförelsevis drygt arbete. Äfven i de
fall, då ofvannåmnda formulär blifvit noga följdt, förekomma åtminstone
tomt och åker blandade om hvarandra i samma kolumn, och
endast dessa ägoslags urskiljande från hvarandra tarfvade ett ej oansenligt
arbete.

Inrösningsjordens areal finnes i de flesta fall angifven i skifteshandlingar
och är äfven i de flesta fall lika konstant som hela hemmanets
areal, emedan nyodlingar efter laga skiften i regeln skett å den såsom
odlingsmark i skifteshandlingarna upptagna inrösningsjord. Ett hemmans
inrösningsjord kan därför någon tid, efter det hemmanet undergått
laga skifte, sägas bestå af endast tomt, åker och äng. Hemmanets
»tomt, åker och äng» innehåller sålunda i många fall samma areal
som hemmanets »inrösningsjord».

Landtmäteristyrelsen måste af dessa skäl äfven vidkommande nu
nu ifrågavarande lagförslag hemställa om användning af den i skiftesförfattningarna
förekommande benämningen inrösningsjord, innefattande
tomt, åker, äng och odlingsmark.

Vid afsöndring från genom ägostyckning uppkomna hemmansdelar
måste, enär de olika ägoslagen i beskrifning öfver ägostyckning
icke särskiljas, hemmanets arealer af åker eller inrösningsjord utrönas
genom eu. af sakkunnig person verkställd jämförelse mellan skiftes- och
ägostyckningskartor med handlingar, hvarvid äfven i vissa fall uppmätning
af hemmanets åker nödvändiggöres.

Sedan lång tid tillbaka har den regel gällt, att ägomätningar
och delningar skola utföras af landtmätare eller personer, för hvilka
staten stadgat viss kompetens äfvensom ansvar och kontroll samt redovisningsskyldighet.

190

Ju mer jord arcelleringen fortskrider, desto strängare fordringar
i nyssnämnda lians enden synas böra uppställas.

Hvad angår den jorddelning, som sker genom afsöndring, innehöll
redan Eders ungl. Maj:ts nådiga förordning angående grunderna
och villkoren för emmansklyfning samt afsöndring med mera af den 19
december 1827 de bestämmelse, att »lägenhet, som från hemman afsöndrades,
skulle 111 sina gränser noga bestämmas». Uti Eders Kungl.
Maj:ts fönyade nå iga förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 ugusti 1881 föreskrefs, att afhandling rörande jordafsöndring
skulle »innehålla noggrann beskrifning å den afsöndrade
jordens storlek, l"ge och gränser»; och i lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och ordafsöndring den 27 juni 1896 skärptes denna bestämmelse
i så må to, att sådan afhandling skall »innehålla så noggrann
beskrifning å den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser, att
någon osäkerhet d''rom ej kan uppstå».

Fordringarna på noggrannhet vid bestämmande af gränserna för
jordafsöndring liaf a således visserligen i författningarna alltjämt ökats,
men i verklighete har däremot allt större och större slapphet i berörda
hänseende b '' t rådande.

Enligt 1896 rs lag åligger det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, »där st afhandlingen såväl med hänsyn till afsöndringens
storlek som ock i ö iga afseenden är med denna lag öfverensstämmande,
meddela fastställel e å afsöndringen». Vid pröfning af afsöndringsärende
har således Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande särskild! att
tillse, att upplåtel ehandlingen innehåller »så noggrann beskrifning å
den afsöndrade jor ens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet
därom ej kan upps å». Det ligger i sakens natur, att en köpeafhandling
endast i unda tagsfall kan innehålla så fullständig beskrifning på
lägenhetens gränse , som i lagen stadgats, och ej heller kan påräknas,
att öfriga handling r, som vid ansökan om fastställelse å jordafsöndring
möjligen ingifvas t Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, i allmänhet
skola innehålla alla för ärendets pröfning erforderliga upplysningar.
Detta insågs af må ga vid tillkomsten af 1896 års lag och därför ifrågasattes,
att föreskr ft i lagen borde meddelas, att afhandling rörande
jordafsöndring sk e, då ansökan om fastställelse gjordes, åtföljas af
utaf landtmätare u prättad karta med beskrifning eller arealbevis. Af
kostnadsliänsyn bl f emellertid sådan föreskrift icke i lagen intagen,
utan man sökte på omvägar vinna den sakkunniga utredning, som för
pröfning af jordafs'' ndring är nödig. Sålunda stadgades i 1896 års lag
likasom i 1864 och 1881 års förordningar, att yttrande af landtmätare

191

kunde, där så nödigt funnes, inhämtas, hvarjemte Eders Kungl. Maj:t
samtidigt i nådigt cirkulär förordnade, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen skulle, där vid pröfning af ärende rörande fastställelse
af jordafsöndring så erfordrades, å ämbetets vägnar infordra
upplysningar från annan ämbetsmyndighet, som det i följd däraf ålåge
att sådan utan lösen tillhandahålla.

Såsom var att förutse, har saknaden i 1896 års lag af föreskrift
därom, att af kompetent person upprättad karta med beskrifning öfver
afsöndra^ lägenhet skulle fogas vid ansökan om fastställelse af jordafsöndring,
föranledt en vacklande praxis i fråga om lagens tillämpning,
hvarigenom osäkerheten i jordafsöndringsförfarandet ökats. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva sålunda vid införskaffande af
de upplysningar, som utöfver ansökningshandlingarnas innehåll funnits
erforderliga för pröfning af jordafsöndringsärenden, begagnat väsentligt
olika tillvägagångssätt.

I några län hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i regel
låtit infordra vederbörande förste landtmätares yttrande rörande jordafsöndringsärenden,
enär förste landtmätarne ansetts kunna hänföras
till sådan »annan ämbetsmyndighet»; som det ålåge att yttrande till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande utan lösen afgifva. Härigenom
hafva vissa förste landtmätare blifvit så öfverhopade med utredningar
rörande jordafsöndringar, att då de ej kunnat allt för mycket åsidosätta
öfriga tjänstegöromål, dylika utredningar ej kunnat afgifvas med
erforderlig skyndsamhet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva
därför i många fall, som varit brådskande, måst genom annan än förste
landtmätaren skaffa sig behöfliga upplysningar.

I andra län hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande fordrat,
att sökandena själfva skolat vid ansökningen foga af landtmätare i afsöndringsorten
upprättad karta med arealbevis öfver afsöndringen.

Men i vissa län hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke fordrat vare sig yttrande af förste landtmätaren eller karta af
landtmätare, utan meddelat fastställelse å afsöndringar, ehuru ansökning
därom antingen ej åtföljts af karta eller ock åtföljts af karta,
som blifvit upprättad exempelvis af landtbruksingenjör, kronofogde,
länsman, häradsskrifvare, officer, underofficer, landtmäteriauskultant,
landtmäterielev, skogvaktare, hemmansägare eller annan icke sakkunnig
person.

Då, såsom ofvan nämnts, gränserna för en afsöndrad lägenhet
endast i undantagsfall kunna så noggrant i upplåtelsehandlingen angifvas,
»att någon osäkerhet därom ej kan uppstå», och ett så nog -

192

grant bestämman af gränserna, som lagen fordrar, ingalunda kan
ernås genom karto eller intyg af personer, som sakna kompetens att
upprätta en landt äterikarta, torde en afsevärd del af de tusentals
efter år 1896 gjo da afsöndringar hafva blifvit fastställda, utan att
gränserna omkring lägenheterna varit erforderligen bestämda.

Kartor öfver afsöndrade lägenheter, vid hvilkas upprättande sakkunnigt
biträde ej anlitats, äro därför ofta felaktiga i flere afseenden.
De vanligaste fele äro mätnings- och arealuträkningsfel till följd af
bristande sakkunsk p och dåliga instrument. I de flesta fall nöja sig
icke-sakkunniga in d att med ojusterad kedja, måttband af tyg, famnstake
eller dylikt uppmäta lägenhetens gränslinjer utan att inse nödvändigheten
af en noggrann uppmätning äfven af vinklarna emellan
nämnda linjer. O tast äro dylika personer äfven i saknad af tillförlitliga
arealuträkn’ gsinstrument. Men äfven andra fel förekomma,
såsom att afsöndri g angifves såsom gjord från annat hemman än som
verkligen afses, att hemmans rågång å marken ej öfverensstämmer med
kartors visning, åt från hemman af misstag afsöndrats långt mer än
femtedelen af ägo dden och så vidare.

Eu väsentlig brist i nuvarande lagstiftning ligger äfven där uti,
att kartor, där s dana upprättats öfver afsöndrade lägenheter, icke
blifva på tillfredss äflande sätt vårdade och förvarade. Dylika kartor
upprättas nämlige endast sällan i mer än ett exemplar. Detta insändes
till Eders ungl. Maj:ts befallningshafvande, som därå antecknar
till livilket ä ende kartan hörer. Efter ärendets slutbehandling
återlämnas vanligen kartan till sökanden. Stundom stannar dock kartan
kvar hos Eders K ngl. Maj ds befallningshafvande, men i båda fallen
kan kartan lätt för ömma eller blifva svårtillgänglig.

Då jordens p rcellering i vård land under de senaste årtiondena
betydligt ökats och fr mdeles säkerligen kommer att än mer tilltaga, innebär
det godtycklighetst‘ stånd i afseende på jordafsöndringsväsendet, som
styrelsen här ofvan påvisat, en allvarsam fara för trygghet och reda i
jordbesittning, hvit en, enligt styrelsens åsikt, bör så snart som möjligt
afvärjas.

För sådant ä damål torde erfordras allenast föreskrift i lag, att
afhandling rörande ordafsöndring, då den ingifves för fastställelse, skall
åtföljas af två exe plan af karta jämte beskrifning eller arealbevis,
upprättad af på ege ansvar arbetande landtmätare, samt att konceptexemplaret
af karta och beskrifningen efter ärendets pröfning skall af
Eders Kungl. Maj:ts efallningshafvande öfverlämnas till länslandtmäterikontoret
för att dä förvaras.

193

Karta öfver afsöndrad lägenhet anser styrelsen höra så upprättas,
att fastighetens läge inom stamhemmanet äfven framgår däraf. Men
rörande såväl kartan som beskrifningen, hvilken senare bör innehålla
arealbevis äfven för stamhemmanet, lärer det tillkomma landtmäteristyrelsen
att, i fall förslaget varder af Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen
godkändt, meddela närmare föreskrifter.

Vidkommande kostnaderna för landtmätares biträde vid jordafsöndring,
håller landtmäteristyrelsen före, att desamma i allmänhet ej
skulle blifva större än för biträde af icke-sakkunnige. Och äfven om
landtmätares ersättning för vissa afsöndringar komme att uppgå till
högre belopp än om icke-sakkunnig därvid anlitats, måste den högre
ersättningen till landtmätaren anses mer än väl motsvaras af det väsentligt
högre värde för framtiden, hans arbete onekligen äger.

Landtmätarens arbete för upprättande af karta med beskrifning
öfver afsöndrad lägenhet blifver visserligen olika stort vid särskilda
förrättningar. Men styrelsen håller dock före, att i de flesta fall, där
ägomätning icke behöfver verkställas, göromålens mängd ej kommer
att variera synnerligen mycket. Styrelsen anser därför, att landtmätarens
arfvode lämpligen bör kunna utgå med bestämdt belopp för hvarje
afsöndring. I sådant afseende har styrelsen funnit följande belopp
skäliga:

för afsöndring, vid hvilken ägomätning ej erfordras, 20 kronor
och för afsöndring, vid hvilken mätning erfordras, 30 kronor.

Gifvetvis bör någon nedsättning i arfvodet kunna ske, då flere
afsöndringar från samma stamhemman samtidigt handläggas, ty dels
varder mätningen något underlättad, om flera intill hvarandra liggande
lägenheter få på en gång afmätas, dels kan den utredning, som göres
rörande stamhemmanets areal, lända till upplysning om alla därifrån
afsöndrade lägenheter.

Styrelsen anser således, att, där karta och beskrifning öfver flere
än eu afsöndring från samma hemman samtidigt upprättas, arfvodesbeloppen
kunna minskas till respektive 15 och 25 kronor för hvarje
lägenhet. Vid beräkningen af nyssnämnda belopp har styrelsen utgått
från eu ersättning af 5 kronor för hvarje karta, 10 kronor för upprättande
af beskrifning öfver kartan, uträkning af lägenhetens areal,
bevis däröfver samt utredning rörande stamhemmanets hela areal och
dess areal af åker och inrösningsjord samt 10 kronor för ägomätning.

För afsöndringar, som af särskilda anledningar, såsom att hemmanets
åkerareal måste uppmätas eller genom särskild jämförelse mellan
skiftes- och ägostyckningshandlingar utrönas, erfordra vidlyftigare mät 25 -

194

nings- eller utrednin sgöromål än som under en förrättningsdag hinna
utföras, bör förökad ersättning utgå efter den i gällande landtmäteritaxa
stadgade dagbe åkning.

För resa till o h från förrättningsställe torde landtmätaren höra
tillerkännas rätt til ersättning enligt 2 § i nådiga landtmäteritaxan.

På grund af k ad landtmäteristyrelsen sålunda anfört, får styrelsen
i underdånighet omställa,

att de i 20 § mom. af kommitténs förslag förekommande orden
»sammanlagda ägovi d i tomt, åker och äng» utbytas mot orden:
»sammanlagda ägovi d i inrösningsjord»;

att till samma moment göres ett så lydande tillägg:

»skolande, där afsöndring sker från hemman, hvars ägor blifvit
ur samfällighet utbr tna genom fastställdt skifte och därefter ej blifvit
ånyo uppmätta, area eu å de särskilda ägoslagen beräknas med ledning
af den vid skiftet u prättade beskrifning»;

att till 21 § i agen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostvckning
och jordaf ändring göres tillägg af följande innehåll:

»Ansökning o fastställelse å jord afsöndring skall åtföljas af två
utaf behörig landtmä tare upprättade exemplar af karta med beskrifning
öfver den genom afs ''ndringen tillkomna lägenhet. Det ena exemplaret
skall af Konungens befallningshafvande efter ärendets pröfning öfverlämnas
till länets la dtmäterikontor för att där förvaras»;

samt att till 11 § i Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga taxa
på arfvode för landt äteriförrättningar den 10 juni 1881 göres följande
tillägg:

»6‘ mom. För pprättande i två exemplar af karta med beskrifning
öfver afsöndrad lägenhet njute landtmätaren, utom reseersättning
enligt 2 §, betalning i ett för allt med 20 kronor för hvarje afsöndring,
vid hvilken mätnin å marken ej erfordras, samt med 30 kronor för
hvarje afsöndring, vi hvilken ägomätning verkställes; dock att där karta
med beskrifning öf er två eller flere från samma hemman afsöndrade
lägenheter samtidigt upprättas, nämnda arfvodesbelopp skola minskas
till respektive 15 oc 25 kronor för hvarje afsöndring. Erfordras vidlyftigare
mätnings- ller utredningsgöromål, än som under en förrättningsdag
hinna utfö as, njute landtmätaren härför ersättning med det
i 17 § stadgade dag rfvode.»

195

Beträffande kommitténs förslag, att afsöndring på viss tid uti
ifrågavarande landsdelar ej vidare skulle få äga rum, håller landtmäteristyrelsen
före, att äfven om afsöndring på viss tid kan sägas
vara i aftagande och behofvet- af ifrågavarande rättsinstitut sålunda
kan anses förminskadt, det dock synes hårdt att beröfva dessa landsdelar
gagnet af denna gamla rättighet, isynnerhet som det torde få
anses tvifvelaktigt, huruvida sådant är af nöden för kommitténs syfte
med denna lagändring.

Förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde
)ordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odling slög enheter.

Utan att inlåta sig på de många vidtomfattande spörsmål af
rättslig natur, som förevarande lagförslag gifver anledning till, anser
sig landtmäteristyrelsen rörande detta lagförslag böra erinra, att de
landtmäteriåtgärder, hvilka erfordras för förvärf af odlingslägenheter,
på sätt kommittén föreslagit, ingalunda kunna blifva så enkla, som
kommittén synes hafva tänkt sig enligt motiven (sid. 217).

Sällan är till odling tjänlig mark å befintliga kartor upptagen
under ägofigurer med för ägors arrondering lämplig begränsning, och
i hvad fall som helst lär väl tillskapandet af en själfständig jordbrukslägenhet
inom annan fastighets område icke kunna försiggå, utan
att lägenheten till båda parternas framtida säkerhet af sakkunnig
person å marken uppmätes, utstakas och rörlägges. Lika nödvändigt
är det, att karta öfver lägenheten behörigen upprättas, renoveras och
redovisas.

Förslag i fråga om skiftesväsendet.

Rörande hvad kommittén i denna afdelning af det underdåniga
betänkandet yttrat och hemställt har landtmäteristyrelsen utförligt uttalat
sin mening uti de underdåniga framställningar, styrelsen gjort
dels den 7 juni 1902 med förslag till förnyad taxa på arfvode för

Beredande
af odlingslägenheter.

Skiftes väsendet.

196

landtmäteriförrättni gar, dels den 3 augusti 1903 rörande omorganisation
af landtmäterikåre .

Redan vid u arbetandet af ofvannämnda förslag till ny landtmäteritaxa
har 1 ndtmäteristyrelsen verkställt sådan undersökning,
hvarom kommitté i punkt 2:o) i denna afdelning af betänkandet
hemställt, samt dä ’d funnit, att bestämmelserna uti nu gällande landtmäteritaxa
äro s erligen väl afvägda med fallande tariffer för större
arealer, såsom bio t en blick på nämnda tariffer tydligt utvisar.
Härigenom är i tax n tillbörlig hänsyn tagen därtill, att landtmätares
arfvode för skifte af stora arealer bör- utgå med skäligen minskadt
belopp i förhålland till arfvodet för jämförelsevis mindre arealer.

Det af kommi én i nyssnämnda hemställan antydda syfte synes däremot
i viss mån k na befordras genom sådan ändring i nådiga landtmäteriinstruktionen,
att samfällda skogsmarker i Norrland och Dalarne
af större areal biff afmatta i mindre skala, än nu i allmänhet sker.

Enligt 32 § f nämnda instruktion äro de tillåtna landtmäteriskalorna
i allmänh t tre, nämligen tomtskalan, åkerskalan och skogsskalan,
innelxålland respektive i»Vo; Tron af naturliga storleken.

Af dessa skalor bör enligt samma lagrum tomtskalan nyttjas vid mätning
af stadstomte samt åker och äng, hvilka innehålla så tät omväxling
af skiljakti heter eller äro fördelade i så små tegar, att kartans
upprättande efter e mindre skala skulle medföra oredighet eller osäkerhet;
åkerskalan vi mätning af åker och äng med färre skiljaktigheter
eller större egar samt skogsmark med många skiljaktigheter;
och skogsskalan vi mätning af skogsmark med mindre antal skiljaktigheter;
dock a t landtmätaren äger bestämma hvilken af förenänmda
skalor, som bör begagnas, och jämväl, då särskilda omständigheter
därtill förani da, nyttja större eller mindre skalor, med villkor
att de innehålla jä a hundratal å en decimeter.

Äfven om skog mark innehåller många skiljaktigheter, synas dessa
enligt landtmäterist elsens förmenande med nöjaktig noggrannhet kunna
utmärkas i skogss lan, isynnerhet då det gäller större skogsarealer.

En ändring i ofvannämnda paragraf af innehåll, att skogsmark
innefattande en are af mer än 5,000 hektar ej finge afmätas i större
skala än , y,,-,, kun e gälla hela riket, men komme att nästan uteslutande
blifva af be delse i Norrland och Dalarne, där landtmätarens
arbeten å laga skift n af stora arealer härigenom väsentligt minskades
ock äfven skiftesko tnaderna alltså blefve nedsatta för skifteslag med
stora skogsarealer. Föreskrift att mindre arealer än 5,000 hektar af
afrösningsjord ej fin e mätas i större skala än skogsskalan anser landt -

197

mäteristyrelsen ej böra meddelas, emedan dels å mindre arealer oftast
förekomma spridda ägor af inrösningsjords natur blandade med skogsmarken,
dels en areal af intill 5,000 hektar i åkerskalan lämpligen
kan inrymmas å en rektangulär kartdel.

Att helt och hållet förbjuda användandet af större skala än skogsskalan
för uppmätning af skogsmark, vore måhända ej välbetänkt, då
ett flertal delägare möjligen i något fall af särskild anledning, såsom
förestående kommunikations- eller industriella anläggningar eller dylikt
kunde vilja bekosta uppmätning af visst område i större skala. I
slika fall borde framställning härom ske hos landtmäteristyrelsen, vid
hvars yttrande i ärendet borde förblifva.

Landtmäteristyrelsen får därför i underdånighet föreslå, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes genom nådig kungörelse förordna om sådan ändring
i 32 § af Eders Kungl. Maj:ts förnyade nådiga landtmäteriinstruktion
den 6 augusti 1864, att mom. 2 af samma paragraf erhåller följande
tillägg:

»Innehåller skifteslags afrösningsjord 5,000 hektar eller därutöfver,
må densamma ej afmätas i större skala än 1:8000, dock med undantag
beträffande ett område närmast skifteslagets hufvud inägor, hvithet bör
afmätas i samma skala som dessa. Sagda område må ej tilltagas
större än nödigt och såvidt möjligt göras regelbundet samt för den
skull omslutas af raka staklinjer, där det ej begränsas af sjö, vattendrag
eller annan lämplig naturlig gräns.

Anses af särskilda anledningar, att sådant skifteslags afrösningsjord
bör i sin helhet eller till någon del afmätas i större skala än
nyss sagts, skall landtmätaren i ärendet afgifva utlåtande, som ofördröjligen
underställes landtmäteristyrelsen, vid hvars beslut i frågan
bör förblifva.»

Sådant stadgande bör genast vid kungörelsens utfärdande träda i
kraft, men icke gälla förrättningar, för hvilka ägomätning då blifvit
påbörjad.

Emot förslaget att landtmäteristaten genom cirkulär erinras om
angelägenheten att vid skiftesförrättningars verkställande söka undvika
utläggande af oformliga skiften har landtmäteristyrelsen naturligen intet
att anmärka. Styrelsen kan dock ej inse hvarken behöfligheten af ett
dylikt cirkulär eller att någon verkan däraf vore att förvänta.

198

Enligt den e farenhet, styrelsen under sin ämbetsutöfning vunnit,
ställa sig rikets andtmätare i allmänhet synnerligen väl till efterrättelse
de i Ede s Kungl. Maj:ts nådiga stadga om skiftesverket i
riket gifna bestä meker om formliga skiftens utläggande. Endast i
få undantagsfall h fva nämnda bestämmelser blifvit öfverträdda, utan
att sådant berott af förhållanden, hvaröfver landtmätarne ej kunnat råda.

Skiftesläggni gen inom skogsmarkerna i norra delarne af riket
är nämligen i liu udsak för länge sedan afgjord, och är det naturen
själf, som därvid o tast varit bestämmande. Flertalet byar ligga med
sina hufvudinägor ''d älfvar och sjöar, och genom afvittring har oftast
den hvarje by till ömmande skogsmark utlagts i ett milslångt, smalt
ägostycke. Vid s ''fte inom byn hafva åbornas skogsskiften enligt
deras egen begäran förlagts längsefter hela byområdet.

Någon missbe åtenhet med dylik skiftesläggning torde icke i allmänhet
från allmog n hafva försports, då jordägarne i dessa trakter oftast
envist fasthålla vid önskvärdheten af sådan skiftesläggning. Bland de
fördelar, som långa smala skogsskiften anses medföra, må nämnas, att
emedan de vanlige löpa tvärs öfver berg och dal, de bereda bättre
blandning af bättr och sämre mark, än som genom formlig skiftesläggning
kan åstad ommas, samt att sådana skiften ej gärna till hela
deras längd kunna å en gång sköflas af skogseld.

Slutligen får landtmäteristyrelsen påpeka, att de kartor, kommittén
åberopat sås m belysande denna del af dess betänkande, utvalts
bland de mest ex eptionella fall af skiftesläggning med långa, smala
skogsskiften.

Sko sallmänningar och skogsmedelsfonder.

Skogsallmänningar
in. m.

Rörande den 1 gstiftning, hvarom kommittén i denna del af det
underdåniga betänk ndet hemställt, hafva af Eders Kungl. Maj:t den
5 februari 1904 i åder förordnade kommitterade den 8 juni samma
år afgifvit motiver dt förslag, hvilket landtmäteristyrelsen tillåter sig
i underdånighet åb ropa. I samma ämne lär ytterligare utredning
blifva förebragt till öljd af Eders Kungl. Maj:ts nådiga remiss till särskilda
myndigheter af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 maj

1904 i anledning af väckta motioner om skrivelser till Eders Kungl.
Magi med begäran om framläggande af förslag till lag angående
gemensamlietsskogar för kommuner, korporationer ocli enskilde med
mera.

Utdrag af det hos landtmäteristyrelsen i ärendet förda protokoll
bifogas.

Stockholm den 24 augusti 1905.

Underdånigst
II. RHODIN.

Alfred Eriksson.

201

Tab. I.

Sammandrag rörande afskräde ägostyckningar under åren 1897—1904.

År.	Kopparbergs län	Gäfloborgs län	Västernorrlands län	Jämtlands län
Ägostyckningars antal	Summa mantal	Antal lotter	Delade hektar	Medeltal af delad areal för hvarje förrättning	Medeltal af areal för hvarje lott	Ägostyckningars antal	Summa mantal	Antal lotter	Delade hektar	Medeltal af delad areal för hvarje förrättning	Medeltal af areal för hvarje lott	Ägostyckningars antal	Summa mantal	Antal lotter	Delade hektar	Medeltal af delad areal för hvarje förrättning	Medeltal af areal för hvarje lott	Ägostyckningars antal	Summa mantal	Antal lotter	Delade hektar	Medeltal af delad areal för hvarje förrättning	Medeltal af areal för hvarje lott
1897 ............	3	1.300	7	1,347	449	192	22	4.749	53	3,276	149	62	8	1.405	26	2,013	252	77	27	4.210	70	10,766	399	154
1898 ............	11	3.490	48	2,438	222	51	59	12.150	167	8,572	145	51	24	3.804	78	7,449	310	96	43	7.6 5 G	124	17,786	414	143
1899 ............	10	1.770	189	563	56	3	92	19.3 4 7	204	11,214	122	55	47	8.625	118	15,265	325	129	48	6.5 2 4	136	19,760	412	145
1900............	17	4.49 9	523	4,426	260	8	145	26.094	329	19,630	135	60	109	20. 1 7 S	277	24,980	229	90	81	11.665	171	37,227	460	218
1901............	9	1.479	73	1,649	183	23	183	32.4 7 9	448	20,782	112	46	88	12.387	248	20,166	229	81	141	16.8 2 2	338	103,338	73.3	306
1902 ............	14	0.4 9 2	83	1,503	107	18	153	24.331	405	23,984	157	59	225	50.4 7 9	658	117,559	522	179	134	17.2 0 0	322	66,214	494	206
1903 ............	29	3.664	144	5,220	180	36	215	36.2 5 2	576	30,210	140	52	120	23.114	364	39,493	329	108	155	16.7 62	370	66,392	428	179
1904............	19	0.6 5 9	108	1,167	61	11	286	57.9 9 2	954	45,728	160	48	255	58.916	761	125,243	491	165	168	24.18 3	536	68,441	407	128
Summa	112	17.362	1,175	18,313		—	1,158	213.3 9 4	3,136	163,396		—	876	178.907	2,530	352,168	—	—	797	105.0 2*2	2,067	389,924	—	—
Medeltal för år	14	2.170	147	2,289	163	16	’ 145	26,674!	392	20,424	141	52	109	22.3 0 3	316	44,021	403	139	99	13.128	258	48,741	492	189

Västerbottens län

5''

''■

121

225

247

415

447

446

0.6 92
8.878
13.062
27.953
23.694
45.017

178

262

484

610

1,032

47.9 2 1 1,202
43.7 51 j 1,152

2,541

16,458

33,546

28,281

58,815

166,850

177,689

139,628

H 2

C+"
p £L

o? p ►i

E. 8»

m H

aq g

a..

254

222

277

126

238

402

397

127
92

128
58
96

162

148

313 | 121

1,9851 210.958 4,940j 623,808
248j 26.370^ 618, 77,976

314 126

Norrbottens län

t»

0.675

1.851

4.477

16.440

28.689

10.340

12.179

''-r

g. K
S %

<i g i

-® g,

O: P-<
H CD
p: p"

5 ^

5. g

eg |

181

202

256

276

187 31.925 533

1,232

743

6,882

26,494

46,379

23,360

24,064

154

275

589

618

396

264

85,757: 459

106

146

230

161

501 j 106.576 1,565 214,911 — —

63; 13.32 2; 196; 26,864; 426'' 137

Summa för förestående sex län

K*''

ctq

b''

78
222
343
622
746''
1,000
1,057
1,361

13.031
37.838
53.7 9 5

106.8 2 9
115.550
147.859

139.8 9 2
217.425

c+-

et P -

O: CD

n p.

b1 SL

I -

cd''

I g-e

<8 3

197

626

974

1,965

1,919

2,756

2,932

4,044

21,175

53,446

87,230

141,038

251,129

399,470

343,068

271

241

254

227

337

399

325

465,964| 342

107

131

145

117

115

5,429 832.219
678; 104.027

15,413

1,927

1,762,520 —
220,315; 325

114

Summa för öfriga delar af riket

|>:

''rf

158

434

504

544

689

691

808

851

64. c 71
130.9 02

154.2 9 7
147.615
168.015
174.398

198.3 03
221.800

1,455

3,123

3,788

3,447

3,965

3,812

5,630

5,023

17,251

33,981

40,095

36,073

44,106

50,195

52,094

56,353

l*.

O? Pj
1-4 CD

P CD
crq p

*q p
P P

109

4,679

585

l,260.ooi

157.500

30,243

3,78oj

330,148 —
41,269 71

Summa för hela riket

crq

c+-

236

656

847

1,166

1,435

1,691

1,865

2,212

77.702
168.740
208.09 2
254.444
283.565

322.2 5 7
338.19 5

439.2 2 5

1,652

3,749

4,762

5,412

5,884

6,568

8,562

9,067

38.426

87.427
127,325
177,111
295,235
449,665
395,162
522,317

O; CD.

3 £.

it ~

eg $

163

133

150

152

206

266

212

236

° b
it 2

10,108 2,092.220
1,263 261.527

45,656 2,092,668 -5,707 261,584 207 46

203

lab. II.

Sammandrag från Tab. /, utvisande beräknade medeltal för de under åren
1897—1904 afslutade ägostyckningar.

Län. i	Medeltal per år för perioden 1897—1904.	Medeltal för perioden 1897—1904.
Antal ägostyck- ningar	Summa delade mantal	Summa antal lotter	Summa delade hektar	Delad areal för hvarje förrättning	Areal för hvarje lott ...	Areal per mantal	Skattetal vid hvarje förrättning	Dotter vid hvarje förrättning	Skattetal för hvarje lott	Delad areal för hvarje förrättning	Areal för hvarje lott
	st.	mantal	st.	hektar	hektar	hektar	hektar	mantal	st.	mantal	hektar	t hektarj
Kopparbergs ...............	14	2.170	147	2,289	163	16	1,055	0.155	10.5	0.01 5	163	16 \|
Gräfleborgs ..................	145	26.674	392	20,424	141	52	766	0.184	2.7	0.068	141	52
Västernorrland s............	109	22.363	316	44,021	403	139	1,968	0.205	2.9	0.071	403	139
Jämtlands ..................	99	13.1 28	258	48,741	492	189	3,713	0.133	2.6	0.051	492	189
Västerbottens...............	248	26.370	618	77,976	314	126	2,957	0,106	2.6	0.043	314	126
Norrbottens..................	63	13.322	196	26,864	426	137	2,017	0.211	3.1	0.068	426	137
Förenämnda sex län till-
sammantagna ............	678	104.027	1,927	220,315	325	114	2,118	0.153	2.8	0.054	325	114
Ofriga delar af riket till-
sammantagna ...........	585	157.500	3,780	41,269	71	11	262	0.2 G 9	6.5	0.042	71	11
Hela riket ..................	1,263	261.527	5,707 261,584	207	46	1,000	0.2 0 7	4.5	0.04G	207	46

204

idb. in.

Tabell, utvisande m deltal å den areal afrösningsjord, ett hemman om 17
mantal inom de n rrländska länen skulle komma att vid ägostyckning
afstå såsom s ödskog för inägorna dels enligt norrlandskommitténs
förslag dels enligt landtmäteristyrelsens
förslag.

Län

s g
3 p

ö: p.

Ä- 5-

§ ö.

I S -

S. V

g* a:
* s

c» « £

S t ö a s k o

* ® a 5 -

2 5 g-1

pj P P- 5*

JO CD ert- c+-

►Ö CD

- ''

Ce O

53°. tf

P O

CD P b

tf ^ 3

“ CD W

CD sa

M 8“

03 CD

(JO CD

	He tar	Hektar	Antal	Hektar	Hektar	Hektar
Kopparbergs ....		137	10.5	—	—	27
Gäfleborgs ........	2	95	2.7	37	22	19
Yästernorrlands	3	267	2.9	57	30	53
Jämtlands ........	4	516	2.6	64	40	103
Västerbottens....	4	408	2.5	68	45	82
Norrbottens ....	4	274	3.1	95	45	55

205

Protokoll, hållet inför Kungl. Landtmäteristyrelsen i Pikets Generallandtmäterikontor
nedannämnda dagar år 1905.

Måndagen den 2 januari.

Närvarande: Herr Landtmäteridirektören och Kommendören
H. D. G. Rhodin samt undertecknad landtmäterisekreterare.

Torsdagen den 24 augusti.
Närvarande: Som ofvan.

35 §.

Föredrogs Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 21 december 1904,
hvarigenom Kungl. landtmäteristyrelsen anbefallts att afgifva underdånigt
yttrande angående vissa punkter af den så kallade norrlandskommitténs
betänkande.

Rörande tillämplighetsområdet för af kommittén föreslagen ny
ägostyckningslag anförde undertecknad:

»Då af kommittén föreslagna lagar i allmänhet skola äga tilllämpning
inom Norrland och Dalarne, är det ägnadt att väcka uppmärksamhet,
att kommittén vidkommande de två viktigaste lagförslagen,
om förvärfsförbud och ägostyckning, enligt mitt förmenande
utan verkliga skäl föreslagit inskränkning i tillämplighetsområdet och
detta till och med på olika sätt för hvar och en af nämnda lagar, i
det att större delen af såväl Kopparbergs som Gäfleborgs län skulle
vara undantagna från den förra lagens tillämplighet samt hela Kopparbergs
län från den senares.

206

Då Gäfleborgs län till följd af sin i allmänhet godartade skogsmark
torde utgöra måhända det begärligaste fältet i Norrland för trävarubolagens
hemmansköp, innebär det uppenbarligen en orimlighet,
att den föreslagna lagen om förvärfsförbud i detta län skall gälla nästan
uteslutande de få socknar, där bolagen enligt hvad kommittén själf
genom statistik visat äga mer än 70 % eller allra största delen af
socknens hemman.

Lika litet gifvas fullgiltiga skäl för att utesluta Kopparbergs län
från den föreslagna ägostyckningslagens tillämplighet. Visserligen hafva
ägostyckningar därstädes hittills icke kommit till utförande till lika
stor omfattning som i de norrländska länen, emedan laga skiftens verkställande
förhindrats genom i vissa delar af länet gällande undantagsstadganden
i afseende å skiftesvitsord; men dessa stadganden kunna
när som helst, såsom ock redan blifvit ifrågasatt, upphäfvas, då detta
län i afseende på ägostyckningars antal och omfattning säkerligen ej
kommer att stå nordligare län efter. I alla händelser synas mig icke
de ingalunda obetydande delar af Kopparbergs län, som redan undergått
laga skifte, och där ägostyckning sålunda redan nu får äga ruin,
böra utan anledning undandragas det gagn, som den blifvande ägostyckningslagen
är afsedd att medföra.

Då sådan lag föreslagits att gälla Norrlands hela kustland, som
är likartad! till hela sin utsträckning samt beträffande jordbruksförhållanden
jämförligt med mellersta Sverige, torde en utsträckning af
en ny ägostyckningslags tillämplighetsområde åtminstone till Värmlands,
Västmanlands och Uppsala län få anses mera af förhållandena påkallad
än en inskränkning inom det område, hvars missförhållanden uti ifrågavarande
hänseende kommittén satts att råda bot för.

För öfrigt bör en ägo styckningslag med föreskrift om lämpligt
skogsanslag till inägolotterna utan olägenhet kunna gälla öfver hela
riket och undantagslag för vissa landsdelar härigenom varda öfverflödig.

Jag föreslår på grund af det anförda, att Kungl. landtmäteristyrelsen
hos Kungl. Maj:t tillstyrker, att den ifrågasatta nya ägostyckningslagen
må varda gällande för såväl de norrländska länen som för
Dalarne.»

Herr landtmäteri direktören beslöt underdånigt yttrande, på sätt
Kungl. styrelsens expedition n:o 910 utvisar.

Dag som ofvan. Vidimeras ex officio:

Alfred Eriksson. K. TF. Ahlberg,

t. f. landtmäterisekreterare.

207

XXXIY.

Landtbruksstyrelsen.

Till Konungen.

Sedan Eiksdagen uti skrifvelse den 1 juni 1901 hemställt, bland
annat, att Eders Kung]. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom
lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
förhållandena kunde anses föranleda,

samt i anledning af denna skrifvelse Eders Kungl. Maj:t genom
nådigt bref den 7 juni 1901 funnit godt tillsätta en kommitté med
uppdrag att verkställa utredning uti förevarande hänseende och därefter,
i den mån utredningen därtill gåfve anledning, till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med underdåniga förslag,

så och efter det bemälda kommitté med underdånig skrifvelse
den 27 oktober 1904 till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat underdånigt
betänkande i ämnet jämte åtskilliga lagförslag och underdåniga framställningar,

har Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 december
1904 anbefallt landtbruksstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande
öfver nedannämnda i betänkandet innefattade förslag och framställningar,
nämligen:

a) det under 4:o upptagna förslag till lag, innefattande särskilda
bestämmelser om arrende af viss jord på landet inom Norrland och
Dalarne,

b) det under 6:o upptagna förslag till lag, innefattande bestämmelser
till förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och
Dalarne,

samt c) den under 15:o upptagna framställning angående undervisning
i jordbruk genom kringresande konsulenter.;

208

Förekommande
af
vanhäfd.
Undervisning.

Arrendelag.

Till åtlydnad af sagda nådiga remiss får landtbruksstyrelsen, som
icke liar något att erinra mot förberörda under 6:o upptagna förslag
eller den under 15:o upptagna framställning, beträffande det under
4:o upptagna förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om
arrende af viss jord på landet inom Norrland och Dalarne, framställa
följande erinringar.

Uti lista stycket af 2 § stadgas, att aftal om arrende skall
skriftligen affattas samt afhandlingen upptaga samtliga villkor, som
betingas. Det oaktadt förutsattes i 2:dra stycket af samma §, att jord
kan på arrende brukas, utan att skriftlig afhandling därom upprättats.
Af skäl, som landtbruksstyrelsen uti sitt utlåtande af den 12 juli innevarande
år, angående lagberedningens förslag till lag om nyttjanderätt
till fast egendom, anfört, torde förevarande § böra så ändras, att afhandling
rörande arrende städse måste upprättas skriftligen, men att
ändringar och tillägg därtill kunna ske genom muntlig öfverenskommelse,
hvilken dock ej må äga giltighet utöfver ett år.

lista stycket uti lagförslagets 3 § har följande lydelse: »Upplåtelse
af jord på arrende skall ske på arrendator lifstid eller för viss tid,
ej understigande 20 år; dock att vid arrende på viss tid aftalet må
efter hvarje upplåtelse om minst 20 år förlängas för en gång jämväl
på kortare tid. Är icke i aftalet arrendetiden så bestämd, som nu
sagts, skall aftalet anses ingånget för en tid af 20 år.» Denna bestämmelse
upphäfves emellertid i 3:dje stycket af samma § ensidigt till
arrendatorns fördel, i det att i samma stycke bestämmes, att arrendatorn
i hvarje fall äger att, sedan 5 år tilländagått, afträda arrendet
å tid, hvartill detsamma blifvit af honom i laga ordning uppsagdt.
Ifrågasättas kan, om icke, för den händelse sådan uppsägningsrätt skall
tillkomma endast arrendator och icke äfven jordägare, tiden, efter hvars
förlopp dylik uppsägningsrätt får begagnas, bör bestämmas längre än
till 5 år, såsom till exempel 10 eller ännu hellre 15 år.

Uti lista punkten af 3:dje stycket utaf 4 §, hvilken punkt innehåller,
att arrendatorn ej må förpliktas att ansvara för andra af fastigheten
utgående utskylder och besvär än vägunderhållet in natura
äfvensom de utskylder och besvär, som enligt lag åligga arrendator^
torde efter orden »vägunderhållet in natura» böra inskjutas orden
»samt körslor och dagsverken vid kyrko- och prästgårdsbyggnad».

Likaså torde uti sista punkten af 5 §, hvilken punkt bestämmer
att, om genom jordägarens åtgörande skogstillgången under arrendetiden
så medtagits, att arrendatorn däraf ej kan erhålla sitt fulla
virkesbehof, jordägaren skall vara pliktig att på annat för arrendatorn

209

lägligt sätt tillhandahålla denne det felande, efter ordet »åtgörande»
höra inskjutas orden »eller genom skogseld eller annan orsak, hvartill
arrendatorn ej är vållande».

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får landtbruksstyrelsen
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
i de med ifrågavarande förslag och framställning afsedda syften,
dock med beaktande af hvad landtbruksstyrelsen beträffande ett af förslagen
i det föregående anfört.

Remissakten återställes härmed.

Stockholm den 31 augusti 1905.

Underdånigst

Under Öfverdirektörens frånvaro

Aug. Lyttkens.

Fredrik Egerström.

210

O äling slag enheter
ä kronomark.

XXXV.

Kammarkollegium och Domänstyrelsen.

Till Konungen.

Den af Eders Kungl. Maj:t den 7 juni 1901 tillsatta kommitté
för utredande af frågan, huruledes den sj åliggande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne må kunna vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, har
med underdånig skrifvelse den 27 oktober 1904 till Eders Kungl. Maj:t
öfverlämnat ett betänkande, innefattande åtskilliga lagförslag och framställningar,
hvarefter Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21
därpå följde december anbefallt kammarkollegium och domänstyrelsen
att före den 1 september 1905 gemensamt afgifva underdånigt utlåtande
öfver kommitténs nedannämnda förslag och framställningar, nämligen:
den under 8) upptagna framställning om upplåtelse af odlingslägenheter
å kronomark; den under 10) upptagna framställning angående nya
grunder för skogsbeskattningen; det under 11) upptagna förslag till
kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan den 30
december 1880; samt den under 13) innefattade framställning angående
skogsallmänningar och skogsmedelsfonder.

Återställande remissen, få ämbetsverken till åtlydnad af den däri
meddelade befallning i underdånighet anföra följande.

Framställning om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark.

Då det vore af stor vikt, att den jord, som lämpade sig för
odling, jämväl gjordes åtkomlig för hugade odlare, har kommittén
tillsett, huruvida icke på statens jord odlingslägenheter kunde upplåtas
i vidsträcktare omfattning, än nu vore förhållandet. Efter eu
redogörelse för gällande författningar härutinnan äfvensom för ett, af
den s. k. jordbrukslägenhetskommittén den 23 november 1892 fram -

211

lagdt förslag i ämnet gör kommittén det uttalande, att det egentligen
endast vore två olika slag af kronomark, å livilka man skulle kunna
ifrågasätta ytterligare nybyggesupplåtelser nämligen kronoparker ocli
afvittrad mark.

Hvad särskildt kronoparkerna i norra delen af riket beträffar,
framhåller kommittén, att det icke utan en omfattande undersökning
om marken kunde med någon större grad af tillförlitlighet utrönas, i
hvad mån inom dessa, särskildt i de två nordligaste distrikten synnerligen
afsevärda, vidder funnes lämpliga odlingslägenheter. Myrmarkerna
vore redan med anledning af jordbrukslägenhetskommitténs förslag
föremål för statsmakternas omsorg och torde ej i detta sammanhang
böra tagas med i räkningen. Beträffande åter odlingslägenheter af
annan beskaffenhet borde ihågkommas, att de grundsatser, efter hvilka
afvittringarna bedrefves, medförde, att största delen af den tillgängliga
odlingsmarken tilldelades de enskilda hemmanen eller uppläts till nybyggen.
De vid afvittringarna uppkomna kronoparkerna bildades,
kunde man säga. af den mark, som blef öfver, sedan man på allt sätt
sökt tillvarataga landets jordbruksmöjligheter genom att förlägga den
odlingsdugliga jorden under enskildas ägoområden, hvilka helt naturligt
utlades i de förmånligaste odlingslägen. Helt visst funnes emellertid
äfven å kronans öfverblifna mark odlingslägenheter, i synnerhet inom
större kronoparker, som understundom innefattade äfven låglända
trakter, såsom sjöbäcken och ådalar, hvilka kunde erbjuda goda
odlingstillfällen. Yare sig emellertid odlingslägenlieterna inom kronoparkerna
vore flera eller färre, borde det tagas under öfvervägande,
om och på hvilka villkor dessa kunde upplåtas åt enskilda odlare.

Såsom en af förutsättningarna för dylika upplåtelser anser kommittén,
att man borde uppställa den fordran, att hinder icke mötte
från skogsvårdens synpunkt. Att genom nybyggesupplåtelser af ifrågavarande
art alltför mycket inkräkta på kronoskogarne borde naturligen
icke komma ifråga. Grundsatsen om kronoskogarnes integritet borde
förvisso väsentligen fastliållas. Men äfven med iakttagande af detta
torde i ett flertal fall, t. ex. i kronoparkernas utkanter eller utefter
vattendragen, bosättningar kunna tillåtas, utan att någon nämnvärd
skada för skogsskötsel!! därigenom förorsakades. Med det ökade behof
af arbetskrafter, som åtföljde framstegen på skogshushållningens område,
kunde man till och med vänta, att dylika upplåtelser understundom
skulle kunna äga någon framtidsnytta äfven från skogsvårdens synpunkt.

Nämnda förutsättning för upplåtelser af förevarande beskaffenhet
blefve i kommitténs tanke så mycket lättare att fasthålla, som man

212

från en annan synpunkt måste fordra att odlingslägenheten i regel
icke upplätes annat än i närheten af odlad bygd eller kommunikationsleder.
Det vore nämligen af största vikt för den blifvande åbon att
under de många år, som åtginge, innan lägenheten kunde blifva i
afsedd omfattning uppodlad, hafva arbets- eller andra biförtjänster af
ett eller annat slag att tillgå, och af detta samt flera andra lätt insedda
skäl borde nybygget tydligen icke ligga alltför isoleradt.

Kommittén betonar vidare, hurusom statens verksamhet i förevarande
afseende borde förestafvas mindre af en önskan att få se
odlingar uppstå på kronoparkerna än af en benägenhet att i möjligaste
mån tillmötesgå den icke bosatta befolkningens behof af jord. Staten
syntes därför icke böra taga något initiativ i saken, allrahelst ett
sådant medförde ett visst ansvar för de blifvande nybyggenas framtid,
utan öfverlåta frågans väckande åt den enskilde, eller med andra ord
nybyggen borde icke utstakas så att säga på förlag och därefter utbjudas
till försäljning, utan staten borde afvakta, att efterfrågan ägde
rum. Den enskilde finge själf åt sig utse den plats, där han ville slå
sig ned, och sedan ankomme på staten att pröfva, om upplåtelse af
den afsedda jorden kunde tillåtas eller ej. Det vore tydligt, att nybyggaren
på detta sätt finge mycket större intresse för sin jord och
erhölle ett jordstycke, som mera fullständigt svarade mot hans behof
och önskningar, än om han skulle vara hänvisad att välja bland lägenheter,
som utstakats efter eu officiel] plan. Man torde därför kunna
vänta att på den sålunda föreslagna vägen erhålla lifskraftiga mindre
j ordbruk.

Att bereda nybyggesanläggningen något direkt understöd —
utöfver husbehofsvirke och mulbete — finner kommittén ej tillrådligt.
Om det i allmänhet beträffande områden med enahanda naturförhållanden
som i Norra Sverige gällde, att man icke med konstlade medel
borde söka framdrifva odlingen, utan inskränka sig till att undanröja
alla hinder, som ställde sig i vägen för den naturliga odlingslusten,
borde detta gifvetvis i särskildt hög grad gälla beträffande kronoparkerna,
såvida man icke, såsom vid skogstorpsanläggningarna, ansåge
sig för skogsvården behöfva en åbo på viss plats, då naturligen något
understöd till åbon vore lämpligt. Kommittén hade därför endast
velat föreslå de indirekta fördelarne, att lägenhetsinnehafvaren skulle
under en viss försökstid vara befriad såväl från all afgift för själfva
lägenheten som från alla af fastighet utgående utskylder.

Till sist uttalar sig kommittén rörande frågan, med hvad slags
rätt lägenheten efter försökstidens utgång skulle vid den slutliga upp -

213

låtelsen öfverlämnas till åbon. I sådant afseende föreslår kommittén,
att, joi den icke skulle tillfalla innehafvaren med äganderätt, utan
allenast med ett slags stadgad besittningsrätt, hufvudsakligen liknande
den, som gällde beträffande allmänna kronohemman, utan att dock
besittningsrätten skulle kunna förvandlas till äganderätt. En dylik
inskränkning anser nämligen kommittén vara särskildt af omständigheterna
påkallad i förevarande fall, då man kunde befara, att den
enskilde mindre jordbrukaren icke gentemot en kapitalistisk jordspekulation
skulle kunna hålla sig kvar på sin jord, eller att han
gentemot eu konkurrerande näring komme att försumma sitt jordbruk,
hvarför utom, da det vore fråga om att afhända kronan mark i
kolonisationsändamål. särskilda garantier med hänsyn till framtiden
c^es^° lieHre uppställas, som kronan redan i kolonisationsändamål
tillsläppt alltför mycket jord, utan att jorden sedermera verkligen
blifvit föremål för ordentligt jordbruk eller kommit allmogen till godo.

Med anledning af kommitténs yttrande, att grundsatsen om
kronoskogarnas integritet borde väsentligen fasthållas, tillåta sig ämbetsverken
erinra om hvad gällande lagstiftning därom i hufvudsak
innehåller.

Nådiga förordningen om kronoparkers bildande den 21 december
1865 stadgar i §§ 3 och 5, att mark, hvilken är lämplig till kronopark,
skall såsom sådan inom tjänliga gränser afskiljas från enskildas
agoi, samt att, då skog tilldelas hemman och nybyggen, samtidigt
med det, att mark afsättes till kronopark, hemmanens skogsskiften
skola så förläggas, att kronoparken, såvida möjligt är, bildar ett
sammanhängande helt inom naturliga begränsningar af vattendrag eller
impediment och utan sammanblandning med enskildas ägor, dock att,
om annorlunda ej kan ske, hemmanen må inom kronoparken bibehålla
små inägor och slåtterlägenheter samt nödig skog till husbehof, men
den öfriga skogen, såvidt sådant utan allt för stora olägenheter kan
ske, i särskilda skiften såsom utskog förläggas utom kronoparkens
gränser. Anledningen till uppställande af denna princip om »oblandad
äganderätt» till kronoparkerna är helt naturligt den. att man af en
»sammanblandning med enskildas ägor» befarat olägenhet för statens
skogsvård i följd af försvårad bevakning, skogsåverkan, skogseldar,
tillskapande af olämpliga ägofigurer m. m.

214

Det lärer klia past kunna bestridas, att kommitténs kolonisationsplan
ganska skarpt ryter med grundsatsen om kronoparkernas integritet.
Men sedan saluafve kningen i lappmarkerna blifvit stalld under offentlig
kontroll, med tilla dt hot om beslag å olofligen afverkadt virke, kan
val den viktigaste etänkligheten mot eu anordning som after att åt
enskilda upplåta ark å kronoparkerna, anses hafva försvunnit. Härtill
kommer, att bero da grundsats redan i ej oväsentlig man rubbats

genom lagstiftning n om skogstorp. _ ,

Bestämmelser om denna form för jordupplatelser a kronoparkern
meddelades först en nådig skrifvelse till domänstyrelsen rf den 29
mai 1891. Då me gafs, att å kronoparker i Norrbottens lan befintliga,,
till skogstorp tjänl ga lägenheter finge, där det för kronoparkens vare
och bevakning fu nes vara gagneligt, af domanstyrelsen pa viss tic,
ei öfverstigande tjugu år, upplåtas till odling och bebyggande åt personer
som ägde god frejd och vore fullt arbetsföra samt i ofngt funnes
vara fullt lämpliga, under villkor, bland andra, att torparen under
första upplåtelsetiden skulle inom det område af kronopark^, som
blefve honom anvisadt. utöfva tillsyn och bevakning samt pa tillsägelse
af vederbörande skogstjänsteman och mot skålig ersättning^ utgöra a
kronoparken erforderliga arbeten, och skulle efter frihetsal em sb
torpet genom domänstyrelsens försorg, i förhållande till detsami as
storlek och beskaffenhet, åsättas viss årlig afgäld, att utgöras medelst

dassverken å kronoparken. 0 ,

Häri hafva sedermera genom nådiga kungörelsen angående upplåtande
af odlingslägenheter å kronoparker i Västerbottens och Norrbottens
län den 27 maj 1904 vidtagits nagra anaringar. Sa skall
numera afgälden utgöras i penningar, dock med ratt foi torpaien åt ,
om han så önskar, i afräkning på afgälden utgöra dagsverken a kronoparken
Icke heller finnes något stadgande i kungörelsen mfordt om
skyldighet för torparen att utöfva tillsyn och verkställa arbete mom
kronoparken, utan får frågan härom ordnas genom fritt aftal. Dessa
förändringar hafva till syfte att bereda torparen dels större frihet att
ordna för sig, på sätt han finner fördelaktigast, dels en fnaie och
mera tilltalande ställning inför den allmänna uppfattningen

Systemet med skogstorp, sådant det blifvit genom den senas
utfärdade författningen ordnadt, har uppenbarligen berofvats sitt mest
säregna kännemärke, nämligen den med torpinnehafvet förbundna
arbetsselfe i förhållande till kronan Eu vidare utveckling af
samma system i ''mm friare och därigenom helt visst också mera tilltalande
former särskild! genom upphäfvande af tidsbegränsning

215

i afseende å innehafvet — leder, såvidt ämbetsverken kunna finna,
omedelbart öfver till det af kommittén nu framlagda kolonisationsförslag.

Mot hufvudgrunderna för detta förslag hafva ämbetsverken ej
något att erinra. Visserligen torde en kolonisation å kronoparkerna,
utförd med den varsamhet, som förhållandena onekligen kräfva, och
som kommittén, genom uppställande af ofvan antydda, såsom nödiga
ansedda garantier, äfven visat sig beakta, icke kunna få någon synnerligen
stor omfattning. Men så länge hugade odlares önskan att å
egen grund nedlägga sin arbetsflit ännu icke blifvit tillfredställd, och
så länge kronoparkerna erbjuda till odling tjänlig mark, lärer det
knappast kunna försvaras, att sådana hinder af lagstiftningen uppställas,
att dessa områden fortfarande skulle till stor del hållas stängda
för kulturen. Enär det nya kolonisationssystemet synes vara byggdt
på sådana grunder, att utsikt finnes för att de bosättningar, som må
tillåtas, skola kunna fortbestå, torde vinsten af den föreslagna anordningen
vara påtaglig, förnämligast ur synpunkten af den bofasta
befolkningens tillväxt och samfärdselns underlättande.

Vid en granskning af detaljerna i förslaget, hvilket sammanfattats i
fem punkter, hafva ämbetsverken ansett sig böra påpeka följande.

Odlingslägenhet, som upplåtes, skall, enligt punkt 2, afmattas å
karta, noga beskrifvas och å marken utstakas. Hvem som skall bära
de härmed förbundna kostnader, låter förslaget vara obestämdt. Knappast
kan det vara lämpligt, att de påläggas sökanden, enär hans
ekonomiska resurser väl i de flesta fall torde vara ganska små. De
föreslagna åtgärderna synas i samband med andra göromål å kronoparken
kunna utan något menligt intrång vidtagas med anlitande af
de arbetskrafter, som stå till skogsstatens förfogande. Då kostnadsfrågan
ej torde böra lämnas oafgjord, föreslå ämbetsverken, att mellan
orden »skall» och »affattas» må inryckas orden »utan kostnad för
sökanden».

I afseende å jordupplåtelsen under den femtonåriga försökstiden
stadgas i punkt 4, bland annat, att, därest lägenhetshafvare, som finnes
hafva väl skött och bebyggt lägenheten, dör, hans stärbhusdelägare
må äga att med domänstyrelsens begifvande öfverlåta lägenheten åt af
domänstyrelsen godkänd person.

Kommittén, som, hvad beträffar lägenhetshafvares rättigheter
under försökstiden, uti sitt förslag i hufvudsak anslutit sig till hvad
ofvan åberopade 1904 års kungörelse bestämmer för skogstorpare i sådant
hänseende, har dock, utan uppgifvet skäl, förbigått det i nämnda kungörelse
jämväl förutsedda fall, att torpare under angifna tid varder

216

oförmögen att fullgöra sina förpliktelser. Denna oförmåga behöfver
ingalunda alltid vara föranledd af bristande nit och ordning från lägenhetshafvarens
sida, utan kan vara oförvållad, såsom t. ex. beroende af
sjukdom. Ej heller i ett sådant fall böra billigtvis frukterna af arbete
och kostnader, som nedlagts å lägenheten, gå förlorade för den förste
odlaren och hans närmaste. Väl kan det antagas, att den, åt hvilken
lägenhetshafvaren under sådana omständigheter mot någon godtgörelse
afstår, hvad han redan mäktat utföra, skall, om de personliga förutsättningarna
eljest uppfyllas, blifva godkänd såsom åbo. Dock lärer
rätt att, med domänstyrelsens begifvande, under försökstiden öfverlåta
lägenhet böra i författningen uttryckligen tillerkännas sådan innehafvare,
som visserligen blifvit oförmögen att under den stadgade tiden fullgöra
sina förpliktelser, men intill dess förfallet inträffade väl skött och
bebyggt sin lägenhet.

Enligt stadgande i punkt 5 skall, efter utgången af försökstiden,
lägenhet, som finnes hafva blifvit behörigen uppodlad, bebyggd och
häfdad, tillika med ett område i skogsmark af den omfattning, som
stadgas i 3 § af kommitténs förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser
om ägostyckning inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
''Västerbottens och Norrbottens län, afskiljas från kronoparken och till
innehafvaren upplåtas med sådan besittningsrätt, som tillkommer åbo
å allmänt kronohemman, hvarvid dock vissa särskilda villkor och
bestämmelser skola iakttagas.

Alldenstund nu förevarande framställning — såsom densamma i
punkt 1 gifver vid handen -—- har afseende å upplåtande af odlingslägenheter
på »kronoparkerna i de sex norra länen» — således äfven
Kopparbergs län, — men undantagsbestämmelserna angående ägostyckning,
enligt hvad det åberopade lagförslagets rubrik jämväl utmärker,
icke skola äga tillämpning å denna form för jorddelning inom Kopparbergs
län, företer alltså nu omhandlade framställning en lucka såtillvida,
som ingen norm blifvit gifven för utmätande af skogsmarksområden
åt odlingslägenheter inom nämnda län.

För öfrigt torde — på sätt tre kommittéledamöter i ett gemensamt
afgifvet yttrande (sid. 543) påpekat — kunna anmärkas, att de
i kommitténs ägostyckningslag föreslagna områden i skogsmark, som
skola afsättas till husbehof, äro så störa, att de, isynnerhet vid god
hushållning, komma att lämna tillgång till skog äfven till afsalu, h vilket
ej kan vara afsikten med markens afhändande från kronan på nu
föreslaget sätt.

En af omförmälda kommittéledamöter tiar — med anledning af
livad kommittén i berörda ägostyckningslag föreslagit därom, att för
en hvar af de fyra zoner, i livilka de norrländska länen, allt efter
skogsmarkens större eller mindre alstringsförmåga, borde indelas, skogsarealen
skulle utgöras af ett visst område medelgod skogsmark samt.
där skogsmarken vore af sämre beskaffenhet, ett i förhållande därtill
ökadt område -— dessutom särskildt erinrat (sid. 567), huruledes
kommittén icke förutsatte, att bättre skogsmark än medelgod kunde
i vissa fall förekomma, då ju området följdriktigt borde minskas. För
öfrigt syntes, enligt hvad denne ledamot äfven framhållit, förslaget att
utgå från endast medelgod mark, utan att någon gräns sattes för
minsta arealen af sämre mark, mycket sväfvande och säkerligen föranledande
till synnerligen olika tillämpning, med anledning hvaraf för
hvarje zon borde i lagen finnas bestämmelse om dels minimiareal af
god skogsmark, dels ock minimiareal af dålig skogsmark.

Xyssberörda anmärkningar synas ämbetsverken vara af beskaffenhet
att böra i det hela beaktas. Om det emellertid vid styckning af
enskilda tillhörig mark helt naturligt icke bör uppställas något hinder
för tilldelande åt hemmanslott — hvilken erhåller inägojord — af ett
skogsanslag, som öfverskrider det fastställda minimimåttet, ställer sig
dock saken uppenbarligen helt annorlunda, då det ifrågasattes, att
kronan skall upplåta områden af sina skogar nästan utan hv je
ersättning. Ett visst, noga angifvet mått af skogsmark lärer då ov 11-korligen böra fastställas, och synes detta mått lämpligen böra samrn nfalla
med det minimum, man anser böra upplåtas af efter omstän gheterna
god eller dålig skogsmark. Däremot torde arealen af så an
skogsmark, som är att hänföra till någon kategori mellan god ch
dålig, böra lämpas efter markens olika beskaffenhet, dock alltid in m
gränserna för måttet af god och af dålig mark.

På grund af det anförda och då ämbetsverken finna de af å ftade
kommittéledamot i 3 § af hans förslag till redaktion af ä ostyckningslag
för de norrländska länen beräknade minimividder af od
eller dålig skogsmark vara för de fyra olika zonerna väl afväg a,
hemställa ämbetsverken, att det område i skogsmark, som efter försö stidens
utgång må tilldelas odlingslägenhet, skall utgöra: inom för ta
zonen 30 hektar god eller 60 hektar dålig skogsmark, inom an a

zonen 20 hektar god eller 45 hektar dålig skogsmark, inom tre je

zonen 15 hektar god eller 30 hektar dålig skogsmark, och inom fjä de

zonen 12 hektar god eller 25 hektar dålig skogsmark, samt att Kopp r bergs

län skall i nu berörda hänseende inordnas under fjärde zon n;

218

och torde arealen af sådan skogsmark, som i anseende till sin beskaffenhet
faller mellan god och dålig, böra jämkas efter de angifna måtten.

Såsom ofvan blifvit nämndt, skall enligt förslaget odlingslägenheten
vid den slutliga upplåtelsen öfverlämnas till innehafvaren med
sådan besittningsrätt, som tillkommer åbo å allmänt kronohemman,
dock med vissa modifikationer. I fråga om sålunda förvärfvad besittningsrätts
öfvergång eller öfverlåtande till annan har emellertid ej
gjorts något särskildt förbehåll. Därutiunan skall alltså gälla hvad
bestämmelserna om allmänna kronohemman i sådant afseende innehålla,
och säges detta äfven uttryckligen i motiven.

Hufvudstadgandena i berörda ämne innefattas i nådiga brefvet
den 5 februari 1808 och kammarkollegii därpå grundade kungörelse den
29 i samma månad. Rörande åborätts öfverlåtande hafva emellertid sedermera
genom nådiga kungörelsen den 8 maj 1868 meddelats bestämmelser
om en utvidgad frihet. Med begränsning af förut gällande bördsrätt,
berättigades nämligen genom sist omförmälda författning åbo att i allmänhet
öfverlåta sin besittningsrätt till oskyld person, och skulle för
framtiden bördsrätt inskränkas till förre åbons syskonbarn eller dem,
som i lika led med dem äro. Därjämte stadgades skyldighet att erlägga
lösen, då bördeman ville begagna sig af sin företrädesrätt till besittning
af kronohemman, som blifvit till annan öfverlåtet. Enligt nådiga
brefvet den 2 juni 1876, af kammarkollegium kungjordt den 7 juli
samma år, afser 1863 års kungörelse icke krononybyggen. För dessa
gäller följaktligen fortfarande fjärde punkten i nådiga brefvet den 5
februari 1808, på grund hvaraf bördeman äger att, utan lösen, öfvertaga
åborätt, som öfverlåtes till annan.

Det torde kunna ifrågasättas, om icke friheten att öfverlåta besittningsrätt
till odlingslägenheter å kronoparker bör något mera begränsas,
än kommittén föreslagit.

I de allra flesta fall torde väl kolonistens barn komma att på ett
mer eller mindre verksamt sätt deltaga i lägenhetens bebyggande, uppodling
och skötsel. Billigheten synes då fordra, att de må kunna utan
lösen åt sig återvinna en lägenhet, som fadern af en eller annan orsak
öfverlåtit till oskyld person. Därigenom skulle ock lägenheten helt
visst med något större säkerhet kunna räddas åt en fortgående odling*
likasom åt ett sjanständigt jordbruk. Stadgas nämligen icke en dylik
återvinningsrätt, kan med skäl befaras, att särskildt de mest välbelägna
kolonierna ganska snart skola underläggas något industriellt företag i
orten, för att förvandlas endast till boplatser för där anställda arbetare.

219

Ämbetsverken hemställa därför, att den med afseende å krononybyggen
nu gällande bördsrätt må beträffande bär föreslagna odlingsupplåtelser
vinna tillämpning i ofvan antydda, något begränsade omfattning,
sålunda nämligen, att rättighet tillerkannes bröstarfvinge att,
utan lösen, öfvertaga en — med eller utan godtgörelse — till annan
öfverlåten lägenhet: och skulle företrädet till åborätt naturligtvis fortfarande
grundas på förstfödslorätt.

I ersättning för skogsmark, som vid den slutliga upplåtelsen tilldelas
lägenhet, skall, enligt förslaget, lägenheten åsättas en ränta, motsvarande
två för hundrade af skogsmarkens värde, hvilken ränta skall
af åbon årligen utgifvas.

Att använda den gamla, numera afskaffande, kamerala beteckningen
»ränta» såsom benämning å den årliga afgift, kronan sålunda skulle
förbehålla sig, synes mindre lämpligt, hvarför ämbetsverken föreslå, att
detta ord i eu blifvande författning utbytes mot ordet »afgäld». Äfven
lärer uttryckligen böra angifvas, hvilken myndighet skall taga befattning
med fastställandet af ifrågavarande afgäld; och synes någon annan
än domänstyrelsen härvid icke kunna ifrågakomma.

Beträffande frågan om upplåtande af odlingslägenheter på oafvittrade,
kronan tillhöriga marker ofvan odling sgränsen säger sig kommittén
icke hafva varit i tillfälle att djupare intränga i denna fråga. Två
omständigheter talade visserligen emot dylika upplåtelser: dels hade
nämligen dessa marker blifvit, efter en af offentlig myndighet företagen
undersökning på platsen, i stort sedt från jordbrukssynpunkt
kasserade, dels syntes, de vara erforderliga till utrymme åt lapparne,
därest man öfverhufvud ville, att denna befolkning skulle fortfara att
i nomadlifvet finna sin existens. Men å andra sidan kunde det sägas,
att frågan, hvar odlingsgränsen borde gå, kommit i ett något förändradt
läge, där t. ex. järn vägskommunikation uppstått, eller mera
betydande grufsamhällen eller industriella anläggningar kommit till
stånd. Äfven syntes det vara ett visst behof för ortsbefolkningen, att
nybyggen komme till stånd längs vissa mindre trafikleder ofvan odlingsgränsen,
där landets ödslighet nu försvårade framkomsten. Kommittén
inskränkte sig emellertid till det uttalande, att det syntes böra tagas
i öfvervägande, om man icke borde i vissa fall tillåta och befrämja
odlingslägenheters upptagande äfven ofvanför den nuvarande odlingsgränsen.

220

Skogsbeskatt ningen.

Något förslag i ämnet från kommitténs sida föreligger alltså icke.
Ett sådant kan uppenbarligen icke heller afgifvas utan en mycket omfattande
undersökning, därvid bland annat torde böra till skärskådande
upptagas eu grupp synnerligen svårlösta frågor, hvilka stå i samband
med lappväsendet i våra dagar. Denna undersökning måste väl dock
anses falla utom området för ämbetsverkens nu föreliggande uppgift.

Påkallas anläggandet ofvan odlingsgränsen af ett eller annat
nybygge i ändamål att tillgodose några viktigare intressen, lärer Eders
Kungi. Maj:t — i afbidan på en allsidig utredning af det framställda
spörsmålet — hädanefter såsom hittills bereda utväg därför.

Framställning angående nya grunder för skog sbeskattningen.

Vid granskning af de officiella uppgifterna rörande kommunernas
finanser finner kommittén, att landskommunerna i Norrland intaga ett
synnerligen ogynnsamt läge i kommunalt beskattningsafseende. Till
dessa för Norrland ogynnsamma skatteförhållanden, som naturligen
berörde ej blott den i mantal satta jorden utan äfven annan fastighetocli
öfriga beskattningsföremål, bidroge, efter kommitténs åsikt, utan
tvifvel afsevärdt nu rådande anordning för skogsbeskattningen. På
grund af gällande skattebestämmelser och den praxis, som i allmänhet
följdes af taxeringsmyndigheterna, er höl le nämligen skogskommunerna
i verkligheten icke på långt när det bidrag för täckande af sina skattebehof,
som rätteligen syntes böra dem tillkomma från den för kommunerna
naturligaste skattekällan eller skogen.

Kommittén erinrar, huruledes vid fastställandet af fastighets
taxeringsvärde hänsyn visserligen borde enligt bevillningsförordningens
stadganden tagas till växande skog, och inkomst af skogen genom
fastighetsbeskattningen således komma kommunerna i skatteafseende
till godo. Erfarenheten hade dock visat, att detta långt ifrån alltid
vore förhållandet. Utom i svårigheten att taxera växande skog hade
hinder för full tillämpning af nyssnämnda stadgande — i de talrika
fall, då afverkningsrätt till skogen varit upplåten — jämväl mött i den
lätt förklarliga obenägenheten att belasta hemmanets ägare, hvilken
kanske icke haft någon som helst inkomst af upplåtelsen, med utskylder
för skogen. Därtill komme att, på grund af bevillningsförordningens
stadganden om beskattningsorten, afl förädlingsvinst vid trävarurörelse,
däri äfven inbegripen den vinst, som uppstode genom själfva afverk -

221

ningen i skogssocknen, upptoges till beskattning i förädlingsorten eller ort,
hvarifrån trävarurörelsen administrerades. Vidare påpekar kommittén,
att, om ock vid beräkning af vinst från egna, med äganderätt innehafda
hemman afdrag för trädens värde å rot finge ske, sådan afdragsrätt
icke ovillkorligen borde få förekomma vid förädling af virke från
skogar, som med afverkningsrätt blifvit på viss tid upplåtna. I sistnämnda
fall syntes det kommittén med bevillningsförordningens stadganden
om inkomsttaxering bäst öfverensstämmande, att den vinst,
som, efter amortering af köpeskillingen, uppstode för afverkningsrätt,
beskattades genom inkomstbevillning. Enligt hvad kommittén hade
sig bekant, följde man emellertid i Norrland och Dalarne, med eller
utan stöd af bevillningsförordningens stadganden, i sådana fall den
praxis, att afdrag under alla förhållanden ägde ruin för trädens värde
ä rot. Kommittén anser, att på grund af nu omförmälda stadganden
och praxis i taxeringsärenden inkomst från skogen i icke ringa omfattning
undginge beskattning eller åtminstone undandroges skattskyldighet
i skogssocknarne. Att detta förhållande skulle medföra afsevärda
svårigheter för skattskyldige och kommuner folie så mycket
mer i ögonen, som kommunerna i ifrågavarande trakter i afsevärd grad
vore hänvisade att täcka sina skattebehof från fast egendom och
alltså medelbart från fastigheternas i dessa trakter största inkomstkälla,
skogen.

Såsom ett led i de af kommittén föreslagna medel för vidmakthållande
och stärkande af den jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne har kommittén ansett sig böra till behandling
upptaga frågan om skogsbeskattni ngen, därvid kommittén närmast
haft i sikte den ogynnsamma ställning, de egentliga skogssocknarne i
beskattningsafseende intoge på grund af gällande beskattningsbestämmelser.
En rättelse i nu anmärkta förhållanden måste, enligt kommitténs
mening, gifvetvis i viss mån mynna ut i sådana ändrade bestämmelser
rörande beskattningsorten, att den inkomst för trävarurörelse,
som nu i regel taxerades, där förädlingsrörelse ägde rum, komme
att till viss del i beskattningsafseende öfverföras till skogskommunerna.

Beträffande sättet för lösning af förevarande fråga uttalar kommittén
sin anslutning i hufvudsak till det förslag, som den 1 maj 1891
framlades af den år 1890 tillsatta skattekommitté, hvilken därvid utgått
från den förutsättning, att grunderna för gällande bevillningsförordning
borde i hufvudsak lämnas orubbade.

I enlighet med berörda förslag tillstyrker kommittén, att skogsbeskattningsfrågan
löses på det sätt:

2 22

att vid taxe ing af jordbruksfastighet särskilda värden sättas å
inrösnings- och afr ''sningsjorden;

att vid upps attning af staten tillhörigt skogsområde växande
skogens hela värde inbegripes, men att eljest vid bestämmande af fast
egendoms taxeringsvärde hänsyn tages till afkastningen af växande
skog, allenast i den män densamma användes till husbehof;

att i öfrigt inkomst genom afkastning af skog beskattas genom
inkomstbevillning;

att inkomstbevillning bör för behållna inkomsten utgöras, såväl
när försäljning af skog eller skogseffekter drifves såsom handelsrörelse,
som äfven när dylik försäljning äger rum från område, för hvilket den,
som verkställer försäljningen, är pliktig utgöra fastighetsbevillning;

att, äfven om försäljning af virket ej sker, dylik bevillning bör
erläggas för virkesfångst utöfver liusbehofvet å område, för hvilket
den, som verkställer virkesfångsten, är pliktig utgöra fastighetsbevillning,
eller å skogsområde, som blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag; samt

att vid taxering af inkomst genom försäljning af skog eller skogseffekter
eller genom virkesfångst från eget område, taxeringen skall
ske i den ort, där skogen är belägen. *

Förslag till beskattning af skogsafkastning i annan ordning, än
som hitintills tillämpats, framlades redan af skatteregleringskommittén
i dess den 17 augusti 1881 afgifna betänkande med förslag till förordning
angående bevillning'' af fast egendom samt af inkomst. Enligt
detta förslag skulle vid taxering af fast egendom växande skog tagas
i betraktande, endast i den mån den ansåges erforderlig till husbehof,
hvaremot inkomst genom försäljning af skog likasom genom bedrifvande
af jordbruksrörelse skulle till så stor del, som öfverstege ett belopp af
fem för hundra af fastighetens taxeringsvärde — hvilket belopp ansåges
vara beskattadt genom fastighetsbevillning — åsättas inkomstbevillning;
och borde denna påföras, där fastigheten vore belägen. Kommittén
fann de sålunda föreslagna stadgandena rörande uppskattning af växande
skog betingade af det kända förhållande, att en fullt tillfredsställande

223

uppskattning af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen
af dess afkastning vore lätt. Det blefve en obillighet att vilja
i fastighetens taxeringsvärde inbegripa hvad som kanske först efter
årtionden kunde hafva utbildat sig till ett afkastning gifvande kapital.

Vid skärskådandet af skatteregleringskommitténs förslag att medelst
inkomstbevillning beskatta den inkomst, ägare af jordbruksfastighet
kunde erhålla genom försäljning från skog, anförde kammarrätten i
underdånigt utlåtande den 22 september 1882, bland annat, att, då
afkastning af skog naturligen ej borde särskild! beskattas i annan
händelse, än att försäljning verkligen skett och lämnat behållen inkomst,
men försäljning från skog icke kunde hänföras till sådan stadigvarande,
år efter år fortgående verksamhet, som vore betecknande för jordbruksnäringen,
utan vore att anse såsom en mera tillfällig förvärfskälla,
torde vid denna inkomsts uppskattande ledning ganska ofta icke kunna,
såsom kommittén i fråga om beskattning af inkomst af rörelse i allmänhet
förutsatt, tagas af förhållandena under det år, som närmast
föregått taxeringsåret. Under sådana omständigheter torde, jämväl i
betraktande däraf att kommittén icke ifrågasatt någon skyldighet för
fastighetsägaren att anmäla, att han under taxeringsåret ämnade verkställa
omförmälda slags försäljning, än mindre uppgifva densammas
omfattning, de fall, då beskattning af inkomsten genom berörda försäljning
skulle komma i fråga, blifva ganska sällsynta. Ej heller syntes
själfva beräkningen af den beskattningsbara inkomsten utaf dylik försäljning
kunna, såsom kommittén antagit, verkställas utan ganska stora
svårigheter. Kammarrätten, som ansåg gällande bestämmelser därom,
att de , med jordbruksfastighet möjligen förenade förmåner af skog
skulle inbegripas i taxeringsvärdet, äga företräde framför det af kommittén
framställda förslag, afstyrkte detsamma.

Berörda förslag upptogs emellertid i Kungl. Maj:ts vid 1883 års
riksdag framlagda proposition, n:o 6, med förslag till ny bevillningsförordning.
Uti §§ 3, 8 och 12 inrymdes nämligen bestämmelser, i
enlighet med Indika skogsafkastning till husbehof skulle beskattas genom
fastighetsbevillning, men inkomst genom skogsafverkning å egen
eller annans mark för annat ändamål än husbehof eller genom försäljning
af växande eller afverkad skog skulle — såsom inkomst af
arbete — underkastas inkomstbevillning, därvid dikare af skogsrörelse
— med hvilken likställdes innehafvare af genom köp förvärfvad rätt
till afverkning af skog å annans mark — skulle för inkomst af denna
rörelse taxeras, där skogen vore belägen.

224

Bevillningsutskottet vid omförmälda riksdag fann Kungl. Maj:ts
förslag väl grundadt, i hvad det afsåg beskattning af skogsrörelse å
annans mark, men ansåg stora betänkligheter möta mot tillämpandet
af samma princip vid beskattning af skogsrörelse å egen mark. Enligt
utskottets mening skulle det för taxeringsmyndigheterna blifva eu lika
mödosam som vansklig uppgift att ej blott bestämma, hvad som skulle
anses utgöra hvarje egendoms husbehof, utan äfven beräkna, huru stor
del åt befintlig skog borde därtill anslås. Redan det obestämda i begreppet
husbehof skulle därvid föranleda godtycklighet, livarjämte det
blefve svårt att få kännedom, om och i hvad mån å en egendom ringare
utverkning utöfver husbeliofvet eller försäljning af skog i mindre
skala under året ägt rum. En jordägare, som genom att inskränka
sitt virke sb eh of blefve i tillfälle att sälja någon del af det för husbehofvet
beräknade virke, kornrne äfven att beskattas hårdare än den,
som ej iakttoge dylik sparsamhet, enär ju för allt, som försåldes, skulle
erläggas inkomstbevillning, utöfver fastighetsbevillningen för den till
lmsbehofvet anslagna skog. Därigenom komme ock hushållning med
skog, långt ifrån att främjas, snarare att motverkas.

Hvad sålunda föreslagits om skogrörelses beskattning genom inkomstbevillning
vann ej Riksdagens godkännande. Den bevillningsförordning,
som den 14 september 1883 utfärdades, bibehöll därför
den. äldre grundsatsen, att afkastning af skog skulle beskattas genom
fastighetsbevillning.

Af enskilda motionärer väcktes härefter vid en del följande riksdagar
förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning af skogs
afkastning, dock utan någon påföljd. I syfte att åvägabringa en mera
tillfredsställande ordning i fråga om beskattning af den inkomst, som
vunnes genom utverkning af skog, med eller utan sammanhang med
sågverks- eller annan förädlingsrörelse, tillsattes då den 24 oktober
1890 den kommitté, till hvars förslag norrlandskommittén, såsom förut
blifvit nämndt, anslutit sig. Det förslag, denna 1890 års bevillningskommitté
utarbetade, har naturligtvis redan tillförne varit föremål för
myndigheternas granskning. Inom kammarrätten uttalades därvid i
fråga om den del af kommitténs betänkande, som afsåg »beskattning''
af inkomst från afkastning af skog», skiljaktiga meningar, i afseende
a hvilka åberopades innehållet af kammarrättens den 12 maj 1892
i ärendet förda protokoll. Dock synas de flesta ledamöterna ansett,
att, så länge grunderna för då gällande bevillningsförordning lämnades
orubbade, man icke borde afvika från grundsatsen om fastighetsbevillning
för beskattning af skogs afkastning.

225

Enär uti det yttrande referenten i kammarrätten vid omförmälda
tillfälle afgaf, de punkter i förslaget, som synas minst hållbara, finna
en ganska skarp belysning, torde det vara lämpligt att här återgifva
det väsentligaste af berörda yttrande, i hvad det innefattar en kritik
af förslaget.

Så anser referenten, att vid kommitténs förslag angående införande
af inkomstbevillning för beskattning af skogs afkastning kunde erinras,
att förslaget icke tydligen och uttryckligen angåfve, om eller på hvad sätt
inkomst genom virkesfångst å annans mark skulle blifva föremål för
inkomstbevillning. Huru inkomsten af virkesfångst närmare skulle vid
beskattningen beräknas, vare sig denna virkesfångst skedde för egen
förädlingsrörelse eller för omedelbar försäljning verkställdes å egen eller
annans mark, vore icke heller i förslaget tydligen angifvet. Om också
beskattningsnämnderna utan större svårighet skulle kunna erhålla kännedom
om det pris, försåld skog eller såldt virke betingat, eller värdet
i orten å skogseffekterna samt angående omkostnaderna för skogens
tillgodogörande, återstode alltid för beräkning af den behållna vinsten
att afgöra, huruvida afdrag finge äga rum för hvad själfva skogen
kostat den, som tillgodogjorde sig densamma, och i så fall huru detta
afdrag skulle beräknas. Därvid uppstode då frågan, om vid afverkning
af skog afverkaren skulle äga att först afräkna hela köpeskillingen af
skogen, eller om denna skulle uppdelas å skogsbeståndet och, i den
män den redan afverkade delen däraf betingat högre försäljningssumma
eller eljest kunde anses hafva högre värde, än som motsvarade den del
af köpeskillingen, som därå belöpte, inkomstbevillning, efter det äfven
andra behöriga afdrag skett, inträda. Skulle köpeskillingen för skogen
först afräknas å inkomsten eller värdet af virket, innan beskattningsbar
inkomst finge antagas hafva uppstått, blefve sådant synnerligen
svårt, om ej omöjligt att rättvisligen genomföra. Taxeringsmyndigheterna
kunde nämligen icke vara i tillfälle att steg för steg följa amorteringen
af ett skogsområde eller att med säkerhet afgöra, när skogen skulle
anses betalad samt behållning af afverkningen uppstå. Såväl vid uppskattning
af inkomst genom skogsafverkning som vid beräkning af
annan afkastning af skog kunde för öfrigt i talrika fall saknas hvarje
säker utgångspunkt för bedömande af hvad skogen kostat sin ägare,
nämligen då skogen under äldre tider förvärfvats, gått i arf o. s. v.
Följden däraf skulle säkerligen mången gång blifva, att taxering komme
att ske, innan ännu behållen vinst uppstått.

Iteferenten påpekar vidare, huruledes — såsom äfven bevillningskommittén
framhållit — det vore föga egentligt att, på sätt enligt

226

kommitténs förslag dock skulle blifva fallet, dar virkesfångst å egen
mark skedde för egen ''förädlingsrörelse, anse beskattningsbar inkomst
kafva uppstått särskildt af virkesfångsten och sålunda vid förädlingsrörelsens
beskattning låta afdrag äga rum för det redan beskattade
virket. Det naturligaste och det enda, som kunde lända till full rättvisa,
vore att betrakta rörelse, där virke inginge såsom råmaterial, som
gemensam med den skogsafverkning, hvilken för förädlingsrörelsen och
af dess idkare skedde. Först i den mån och till det belopp, som hela
rörelsen utvisade behållen vinst, borde därför beskattning äga rum.
Den redan vid föregående förslag till inkomstbevillning för inkomst af
skogsafverkning anmärkta svårighet för taxeringsmyndigheterna att erhålla
kännedom om hvarje enstaka afverkning och försäljning af virke
skulle säkerligen komma att hafva omfattande följder vid en så stor
industri, som skogsafverkningen i vårt land vore. Då kommittén tillika
föreslagit, att icke blott vid afverkning af skog utan vid hvarje försäljning
eller upplåtelse af skog, vare sig enbart eller i förening med
jord, inkomstbevillning skulle påföras för den behållna vinsten af skogens
försäljning eller upplåtelse, ökades därigenom i betydlig mån svårigheten
för taxeringsmyndigheterna att verkställa taxering af hithörande
slag af inkomst i alla de fall, där sådant enligt förslaget borde ske.
Hade sådan taxering icke kunnat äga rum det år, då upplåtelsen eller
försäljningen försiggått, därför att densamma icke för det årets beskattningsnämnder
varit eller ens kunnat vara känd, skulle utan tvifvel
vederbörande i många fall undgå afl taxering och eu i ögonen fallande
brist på jämlikhet vid beskattningen alltså uppkomma.

Till sist gör referenten det uttalande, att ofvan anmärkta svårigheter
delvis sammanhängde med vanskligheten att vid förevarande slag
af inkomst tillämpa bevillningsförordningens allmänna bestämmelser samt
med bristerna i dessa. Om man därför äfven medgåfve, att, såsom bevillningskommittén
andragit, det vore eu principiellt riktig grundsats,
att afkastningen af skog skulle beskattas, endast i den mån den lämnat
behållen inkomst, och om därför inkomstbevillning, teoretiskt sedt, vore
att uti ifrågavarande hänseende föredraga framför den nuvarande fastighetsbevillningen,
torde dock hänsynen till de nuvarande faktiska förhållandenas
kraf böra fälla utslaget till förmån för fastiglietsbevillningen.
Denna hänsyn syntes endast under den förutsättning böra gifva vika,
att lagstiftaren vore besluten att ombilda bevillningsförordningen till
en fullt konsekvent genomförd inkomstskattelag, hvarvid då äfven inkomstskatt
borde utgå för inkomsten af jordbruksrörelse lika väl som

227

för inkomsten af skogsafverkning eller virkesfångst, och den nuvarande
fastighetsbevillningen borttagas eller inskränkas. I så fall kunde det
vara ändamålsenligt, att den princip, som läge till grund för bevillningskommitténs
förslag, komme till tillämpning såsom ett första steg i
denna riktning. Kunde däremot något sådant icke förutsättas, utan
borde man tvärtom antaga, att fastighetsbevillning fortfarande komme
att bestå såsom skatt för afkastning af fastighet, syntes öfvervägande
skäl tala för att denna skatteform tillämpades i fråga om all omedelbar
afkastning af fastighet, således jämväl å skogsafkastning. Äfven om
fastighetsbevillning, likasom hvarje afkastningsskatt, kunde anses vara
en mindre fullkomlig skatteform, vore den dock, praktiskt sedt, mindre
svår att genomföra. Genom densammas användning å skog, liksom å
en fastighet i öfrigt, undveke man äfven att, såsom i kommitténs förslag
vore fallet, behöfva uppdraga en skillnad mellan den del af skogs afkastning,
som användes till husbehof, samt annan afkastning af skog.
Genom fastighetsbevillningen och därmed följande kommunala utskylder
löstes dessutom utan större svårighet frågan om hvarje kommuns rätt
till skattebidrag af skogstillgången inom kommunen. Detta senare bestyrktes
i viss mån däraf, att kommittén, för att tillgodose kommunernas
intressen, funnit sig nödsakad att, hvad beträffade statens
skogar, frångå principen af inkomstbevillning och föreslå, att i fråga om
dem växande skogens hela värde skulle ingå i fastighetens taxeringsvärde.

Sedan 1890 års bevillningskommitté afgifvit sitt betänkande, hafva
därmed försöken att lösa frågan om beskattning af skogs afkastning
icke afstannat.

Af chefen för finansdepartementet den 24 maj 1893 utsedde kommitterade
upptogo sålunda uti ett den 2 november 1894 afgifvet förslag
till förordning angående inkomstbevillning i allt väsentligt nyssnämnda
kommittés förslag i förevarande ämne. Kammarrätten afstyrkte emellertid
i underdånigt utlåtande den 25 april 1895 kommitterades förslag,
under erinran, att kammarrätten redan i utlåtandet den 12 maj 1892
haft tillfälle att yttra sig öfver hufvudprincipen i förslaget — nämligen
att inkomstbevillning skulle utgöras för afkastning af skog utöfver
husbehofvet — samt med framhållande bland annat däraf, att, då man
icke i fråga om beskattning af inkomst af fast egendom öfverhufvud
kunnat öfvergå till en fullständig och ren inkomstskatt, man icke heller
torde kunna ansluta sig till en sådan i fråga om skogsafkastning. Så
länge taxeringsvärde åsattes jordbruksfastighet, ansåge kammarrätten,
att i detta värde jämväl borde inbegripas fastighetens skogstillgång, och
att genom en på taxeringsvärdet Infilande beskattning bäst tillgodo 29 -

228

såges såväl det allmännas rätt att erhålla skattebidrag af skogstillgången
å smärre och medelstora fastigheter som äfven intresset hos de kommuner,
där sågverks skogsområden läge, att af dessa erhålla behöriga,
jämnt påräkneliga skattebidrag.

Som 1894 års omförmälda förslag blifvit i viktiga hänseenden
byggdt på andra grunder än då gällande bevillningsförordning, i det
att bland annat, såsom ofvan anmärkts, ren inkomstbevillning för afkastning
af skog utöfver husbeliofvet föreslagits, uppdrog Eders Kungl.
Maj:t den 11 september 1895 åt eu kommitté att till Eders Kungl.
Maj:t inkomma med yttrande i fråga ej mindre om lämpligheten af de
nya beskattningsgrundsatsernas upptagande i bevillningslagstiftningen
än äfven om det sätt, hvarpå sagda grundsatser blifvit i författningsförslaget
tillämpade. Denna kommitté, som den 9 påföljande december
afgaf underdånigt utlåtande angående de till densamma hänskjutna
frågor, förklarade sig icke kunna biträda, hvad förslaget innehölle om
beskattning af skogsafkastning. Kommittén framhöll därvid åtskilliga
omständigheter, som enligt kommitténs förmenande borde föranleda, att
planen på införandet af eu ren inkomstbeskattning af skogens afkastning
frånträddes. Dit hörde först och främst ovissheten om verkan i
statsfinansiellt hänseende af en sådan åtgärd. Man finge nämligen icke
underskatta den nedsättning i taxeringsvärdet å jordegendomar, försedda
med skog, som däraf skulle blifva en följd. Skogsafkastningen
å en mängd små egendomar skulle otvifvelaktigt blifva så obetydlig,
att efter tillämpning af bestämmelserna om bevillningsfritt afdrag ingen
eller ringa beskattningsbar inkomst af denna afkastning återstode, och
svårigheterna i afseende å inkomstens taxering blefve här måhända
ändå mera betydande än i fråga om de större egendomarne. Men vidare
borde ock, då det förevarande förslaget afsåge icke blott att tillföra
staten ökade skattebidrag från skogen utan äfven att i beskattningsafseende
tillgodose de kommuner, där skogen vore belägen, framhållas
faran af den rubbning i kommunernas hushållning, som förslaget, därest
det godkändes, kunde föranleda genom den ojämnhet, hvarmed ifrågavarande
skattebidrag komme att inflyta, då en kommun ena året kunde
erhålla sådana bidrag till högt belopp men andra år endast till ringa
belopp eller alldeles icke. För att rätt fatta innebörden af denna olägenhet
borde man besinna, att, enligt bestämmelserna om den kommunala
beskattningen, kommunen icke kunde under de år, då skogsavverkning
i större utsträckning bedrefves inom dess område, uttaxera mera, än
som erfordrades för kommunens utgifter under budgetåret, och att sålunda
något afsättande af medel för följande år icke kunde ifrågakomma.

229

Efter de sålunda verkställda utredningarna afl äts till 1897 års
riksdag en kung! proposition, n:o 29, med förslag till ny bevillningsförordning.
I det yttrande till statsrådsprotokollet den 26 februari
nämnda år, hvarmed föredragande departementschefen beledsagade sin
hemställan om det af honom anmälda ändringsförslagets framläggande
till Riksdagens pröfning, erinrades, huruledes det problem, skogsbeskattningsfrågan
innefattade, blifvit på det mest fullständiga och uttömmande
sätt i alla detaljer behandladt och genomarbetadt. Ett stort antal
förslag hade blifvit framlagdt och de med hvart och ett af dem förenade
fördelar och olägenheter grundligt debatterade. Sådant oaktadt
kunde frågan knappast anses hafva blifvit förd närmare sin lösning.
Meningarna stode lika oförmedlade emot hvarandra som vid kommittébehandlingens
början. Departementschefen, som ansåg, att tungt vägande
skäl blifvit anförda mot förslaget om införande af inkomstbevillning
för afkastning af skog, redogjorde för de viktigare bland dessa skäl
samt förklarade, att, då någon utväg att på tillfredsställande sätt lösa
de sålunda framhållna svårigheterna dittills icke kunnat angifvas, detta
förslag syntes icke böra framläggas för Riksdagen. Enligt nu gällande
bevillningsförordning af den 3 december 1897 skall också skogsrörelse
fortfarande beskattas genom fastighetsbevillning.

En ingripande förändring härutinnan föreslogs emellertid uti
kommunalskattekommitténs den 18 maj 1900 afgifna betänkande med
förslag till ändrade grunder för den kommunala beskattningen. Kommittén
sökte nämligen i sitt förslag till förordning angående bevillning
af inkomst genomföra principen af en allmän och ren inkomstskatt,
hvarmed fastiglietsbevillningen blef förvisad ur skattesystemet.

I stället för denna bevillning skulle, enligt nämnda förslag, träda
en skatt, afsedd att träffa den verkliga inkomsten af fast egendom och
af jordbruksnäring. Under dylik näring inbegreps jämväl skogsafverkning
å mark, som af afverkaren äges eller annorledes än på grund af upplåten
rätt till afverkning innehafves. Till »inkomst af fast egendom»
räknades jämväl värdet af de jordbruks- och skogsalster från egendomen,
som jordbrukare tillgodogör sig för eget behof, så ock hvad
som förvärfvas genom upplåtelse af afverkningsrätt till skog. Såsom
»inkomst af näring eller annan förvärfsverksamhet» skulle taxeras,
bland annat, hvad som förvärfvades genom sågverks- eller annan träförädlingsrörelse
samt skogsafverkning på grund af upplåten afverkningsrätt.
Om någon drefve, jämte jordbruksnäring, tillika annan näringför
förädling af de i jordbruksnäringen vunna produkter, skulle värdet
af själfva råvaran taxeras såsom inkomst af fast egendom, hvaremot

280

förädlingsvinsten borde taxeras såsom inkomst af näring eller annan
förvärfsverksamhet. Vid taxering af inkomst af näring eller annan
förvärfsverksamhet medgafs afdrag för använd råmateriell, hvilken vunnits
i egen jordbruksnäring.

Enligt samma kommittés förslag till lag angående kommunal
taxering och skattskyldighet skulle beskattningsorten utgöra: för inkomst
af fast egendom den kommun, hvarest egendomen är belägen, samt för
inkomst af näring eller annan förvärfsverksamhet, för hvilken finnes
fast driftsort af viss, i förslaget närmare angifven beskaffenhet, den
kommun, där driftsorten är belägen. Där af två utaf samma näringsidkare
inom skilda kommuner drifna näringar den ena afsåge tillverkning
af råmateriel för den andra, skulle en hvar af dessa näringar
särskildt taxeras. Inkomst genom skogsafverkning på grund af upplåten
afverkningsrätt skulle beskattas i kommun, där afverkningen
drefves.

Öfver kommuinalskattekommitténs förslag afgaf kammarrätten den
30 december 1902 underdånigt utlåtande. Kammarrätten anförde, bland
annat, att det syntes, som skulle kommittén af sin sträfvan att skipa
rättvisa mellan flera i ett och samma beskattningsföremål intresserade
kommuner föranledts att i vissa fall gå längre, än som varit lämpligt
eller af behof påkalladt. Tydligast torde detta framgå, om man beaktade
förslagets bestämmelser om beskattning af förädlingsrörelse. Ett
särskiljande i beskattningsafseende skulle nämligen enligt förslaget ske
på det sätt, att såsom inkomst af fast egendom taxerades hvad som
kunde anses utgöra vinst å råvarans frambringande, medan förädlingsvinsten
taxerades såsom inkomst af näring eller annan förvärfsverksamhet.
Detta innebure, bland annat, att hänsyn icke finge tagas till huru företaget
i sin helhet utfölle, utan att, äfven om detta lämnade förlust,
en vinst kunde komma att framkonstrueras ur den ena af de operationer,
i hvilka produktionen sönderfölle, och blifva särskildt för sig
beskattad. Icke heller vore det lätt att inse, huru en dylik på förhand
uttagen vinst skulle låta sig i hvarje särskildt fall med någon grad af
visshet beräkna. Tänkte man sig t. ex. ett större sågverksbolag, som
inom ett flertal kommuner afverkade skog dels å egen, dels å annans
mark, kunde man icke undgå att finna, huru svårt det skulle ställa sig
ej mindre för bolaget att fullgöra sin uppgiftsskyldighet och angifva
vinsten inom hvarje särskild kommun än äfven för vederbörande taxeringsmyndighet
att bestämma bolagets taxering. Enligt förslaget skulle
nämligen skogsafverkning å egen mark, bedrifven om än aldrig så
enhetligt inom flera kommuner, för hvarje särskild kommun beskattas

231

såsom ett afslutadt helt, hvaremot, i den mån afverkningen skedde å
annans mark, någon särskild uppskattning af vinst å själfva afverkningen
icke behöfde ske. Kammarrätten ansåg sig böra påpeka vikten
däraf att, i olikhet med hvad kommitténs förslag förutsatte, vinsten å
en rörelse, som utöfvades och af sådan anledning också ansåges böra
beskattas i flera kommuner, dock i sin helhet uppskattades af allenast
en taxeringsmyndighet, nämligen taxeringsmyndigheten för den kommun,
hvarifrån rörelsen leddes, samt att äfven utskiftningen på öfriga skatteberättigade
kommuner där verkställdes.

Slutligen hafva de särskildt tillkallade sakkunnige, som år 1904
inom finansdepartementet utarbetat förslag till förordning om skatt af
inkomst och förmögenhet in. m. samt till vissa ändringar i bevillningsförordningen
med flera författningar, jämväl föreslagit i vissa afseenden
ändrade grunder för beskattning af skogs afkastning. Så skulle, enligt
de föreslagna ändringarna i bevillningsförordningen och i den till samma
förordning hörande instruktion för taxeringsmyndigheterna, när skogsafverkning
å annans mark på grund af särskild upplåtelse drefves i
samband med förädlingsrörelse, dylik utverkning betraktas såsom eu
sjanständigt för sig drifven rörelse; och skulle inkomsten af skogsafverkning
å annans mark beskattas å den ort, där skogen är belägen.

Med afseende å antydda del af förslaget yttrade kammarrätten i
underdånigt utlåtande den 31 december 1904, bland annat, att, om
skogsafverkning för egen trävarurörelse, som skedde på egen mark,
fortfarande kunde beskattas genom fastighetsbevillning, borde detta
kunna ske äfven för dylik skogsafverkning å annans mark. För öfrigt
saknade den i förslaget upptagna anordning praktisk betydelse i kommunalbeskattningshänseende
för det fall, att förädling och aftorkning
skedde i samma kommun; och ansåge sig kammarrätten hafva desto större
anledning att afstyrka förslaget i nu förevarande del, som frågan om
kommunalbeskattningen i öfrigt icke förelåge till behandling samt det
icke, såsom här skedde, torde vara ändamålsenligt att upptaga till
lösning allenast eu del af detta problem.

Den lämnade redogörelsen för de viktigare förslag, som under
olika tider framställts till lösning af frågan om beskattning af skogs
afkastning, innehåller tillika en ingående kritik af det till ämbetsverkens
yttrande hänskjutna, af 1890 års bevillningskommitté utarbetade
och nu af norrlandskommittén ånyo framlagda förslag i ämnet. Hvad
emot detta förslag anförts finna ämbetsverken vara af sådan vikt och
betydelse, att ämbetsverken föranledas afstyrka, att förslaget, åtminstone

232

i oförändradt skick, lägges till grund för ny lagstiftning angående
skogsrörelses beskattning.

Uppenbarligen är emellertid en reform erforderlig, i syfte att
icke blott ökade skattebidrag från skogen må tillföras staten, utan
äfven skälig inkomst beredas kommunerna inom de trakter af landet,
där afverkningen sker, men hvarifrån råvaran forslas för att å annan
plats förädlas. Det synes, som skulle den föreliggande frågan ej kunna
på ett tillfredsställande sätt lösas annat än i samband med en omgestaltning
af hela beskattningsväsendet. Men ämbetsverken — som ju
sakna på egen tjänsteverksamhet grundad erfarenhet uti hithörande
ting — äro icke i tillfälle att närmare angifva de mått och steg, som
skulle kunna leda till målet.

Några modifikationer i nuvarande bestämmelser angående fastighetsbevillning
för skog skulle dock, såsom ämbetsverken förmena, kunna,
utan större omgång, men med god verkan vidtagas.

En af de väsentligaste oegentligheterna vid det rådande sättet
för beskattning af inkomst från afverkning af skog uppgifves vara, att
vid taxering af fastighet alltför ringa hänsyn tagits till skogens värde;
och skulle anledningen härtill ofta hafva varit den, att, då jordägare
upplåtit afverkningsrätt till skogen åt annan, det synts obilligt, att
jordägaren skulle erlägga bevillning för skogen, något som ju blefve
följden, om dess värde inräknades i fastighetsvärdet. Vidare har anmärkts,
att sågverksägare förklarats berättigade att vid taxering af
inkomst från sågverksrörelse göra afdrag för värdet af de från egna
och arrenderade skogar använda sågtimmerträd, samt att med anledning
däraf inkomstbevillningen för sågverksrörelsen kommit att utgå
med ringare belopp än vederbort.

För undanrödjande af dessa oegentligheter torde följande — af
kammarrätten i dess sist omförmälda underdåniga utlåtande den 31
december 1904 föreslagna — modifikationer i nu gällande regier för
fastighetsbevillning lämpligen kunna vidtagas, nämligen dels att, där
fastighetsägare styrkte, att afverkningsrätt till skog vore på viss, kortare
eller längre tid, upplåten till annan, eller att skogstillgången eljest ej
finge af fastighetsägaren disponeras, särskildt taxeringsvärde skulle
åsättas sådan skogstillgång samt fastighetsbevillning därför påföras den,
som hade att förfoga öfver skogen, dels ock att afdrag för s. k. stubböre
eller värdet af virke på rot bestämdes få äga rum allenast för
virke från skogsområden, för hvilka sågverksägaren utgjorde fastighetsbevillningen,
men att i andra fall finge afdragas, icke virkets värde på

2B3

rot, utan allenast, såsom för virke som direkt inköptes eller s. k. köptimmer,
den verkliga kostnaden för virket.

I fråga om det sätt, hvarpå skilda grunders tillämpning vid skogsbeskattningen
påverkar skogshushållningen, torde domänstyrelsen få inkomma
med särskildt yttrande.

Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan

den 30 december 1880.

På grund af klagomål, som inlupit därom, att sågverksbolagen
skulle i åtskilliga afseenden begagnat sig af det stora inflytande, de
ägde öfver flottningsväsendet, för att obehörigen gynna sig själfva på
de skogsägande böndernas bekostnad, har kommittén ansett sig böra
undersöka, huruvida detta förhållande berodde å brister i flottningsförfattningarna,
för att kunna föreslå åtgärder till förebyggande af de
öfverklagade missförhållandena. Flottlederna utgjorde nämligen en af
de hufvudsakligaste förutsättningarna för de norrländska skogsprodukternas
utförande i världsmarknaden. Det sätt, på hvilket dessa leder
ordnades och flottningen däri bedrefves, vore därför af största inflytande
på de nordsvenska skogarnes värde.

Kommittén anser, att de oegentlighet^’, hvilka framträdt vid
nämnda författningars tillämpning, i de flesta fall kunde föras tillbaka
till en gemensam orsak. Flottningsstadgan utginge visserligen från den
förutsättning, att alla flottande hade gemensamt intresse af att fa flottleden
färdig så fort ske kunde samt flottningen för framtiden så billig
som möjligt, och att den, som gjorde ansökan om ett vattendrags upplåtande
till allmän flottled, såsom presumtiv flottande vore en tillräckligt
opartisk representant för detta framtidsintresse. Men erfarenheten
hade visat, att denna förutsättning i många fall vore oriktig, och att
det funnes ett från flottledens permanenta intresse eller från det allmänna
framtida flottningsintresset skildt anläggarintresse, äfvensom
att de olika flottandes intressen, jämväl sedan flottleden blifvit upplåten
till allmänt begagnande, kunde divergera.

Detta vore, såsom kommittén påvisar, i olika afseenden till förfång
för den jordägande allmogen.

Så inträffade det understundom, att den, som gjort ansökning om

Flottnings stadgan.

234

ett vattendrags reglering till allmän flottled, i skogsspekulationssyfte
sökte förhindra eller försvåra flottning i detsamma genom att fördröja
arbetenas fullbordande och afsynande. Då under tiden en hvar annan
utestängdes från rätten att i vattendraget anordna flottled, hindrades
bönderna från att med fördel sälja afverkadt timmer och funne sig
därför ofta nödsakade att afyttra själfva skogsfastigheterna. Vidare
kunde ett sågverksbolag, som haft ett stort tillfälligt flottningsintresse
på en ort, hafva lyckats utverka sig tillstånd till interimsflottning, utan
att någon amorteringsafgift för timrets framflottande blifvit bestämd.
Sedan emellertid bolaget nedflottat allt sitt timmer, blefve flottleden
afsynad, hvarefter byggnaderna finge amorteras genom afgifter å det
virke, som framdeles komme att flottas i vattendraget. Detta virke
vore ej sällan hämtadt från böndernas eller kronans skogar. Ett annat
sätt, hvarpå den, som ombestyrt en flottleds inrättande, beredde sig
fördelar, vore, enligt kommitténs uppgift, att tillförsäkra sig oskäligt
höga ersättningsbelopp för de i flottleden utförda arbeten. Flottledsbyggaren
förskaffade sig därigenom obehörig vinst på skogsägarnes bekostnad.
Denna anmärkning kunde, såsom kommittén påyrkar, göras
gällande äfven med afseende å det förhållande att den, som byggt
flottleden, uppbure amorteringsafgifter, efter det byggnaderna blifvit
slutamorterade.

Vidare erinrar kommittén därom att, sedan en flottled upplåtits
till allmänt begagnande, den större virkesägaren understundom sökte att
med tillhjälp af sin dominerande ställning å flottningsföreningens stämmor
gynna sig själf på de öfriga flottandes bekostnad. I sådant afseende
framhåller kommittén, huruledes de stora bolagen kunde så bedrifva,
att bördan af flottledens underhåll hufvudsakligen komme att
uttaxeras under andra år, än då bolagen hade att flotta någon större
mängd virke från egna skogar. Alldenstund majoriteten i flottningsföreningen
vore bestämmande i afseende å valet af den personal, som
närmast skulle handhafva föreningens angelägenheter, hände dessutom
lätt, att denna personal komme att ensidigt representera de större
flottgodsägarnes intresse. Jämväl när det gällde vissa af föreningens
gemensamma utgifter, såsom aflöningar åt styrelsen in. m., kunde det
befaras, att minoritetens intresse blefve trädt för nära.

Med hänsyn till hvad sålunda blifvit anmärkt har kommittén
utarbetat föreliggande förslag till ändringar i flottningsstadgan, i sammanhang
hvarmed hafva föreslagits några modifikationer af gällande
bestämmelser om flottning äfven i andra än ofvan berörda punkter.

jk ;k

235

Ämbetsverken finna de föreslagna ändringarna välgrundade och
tillstyrka, att de tagas till efterföljd vid den påyrkade reformeringen
af lagstiftningen angående flottningsväsendet, dock med några mindre,
här nedan omförmälda jämkningar af hufvudsakligen redaktionell beskaffenhet.

Domänstyrelsen anser emellertid, att förutom den af kommittén
föreslagna reformen äfven andra ändringar kunna i samma lagstiftning
ifrågasättas, i hvilket afseende styrelsen anhåller få inkomma med
särskild framställning.

2 §•

Enligt 2 mom. af denna paragraf skulle Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordna lämplig person att till skyddande af den jordägande
ortsbefolkningens intressen öfvervaka, dels att flottleden så inrättas,
att jordbruket däraf icke lider oskäligt intrång, dels ock att utgående
ersättning icke sättes till oskäligt belopp eller annan obehörig kostnad
för anläggningen uppstår.

Närmaste anledningen till det sålunda föreslagna stadgandet är,
såsom motiven upplysa, att söka i den omständigheten, att anläggaren
af en flottled ofta skulle hafva tillskansat sig obehöriga fördelar på
den jordägande ortsbefolkningens bekostnad. Helt säkert har det
emellertid icke varit kommitténs mening, att det »officiella rättegångsbiträdet»
skulle vägra ingripa i de fall, då en åtgärd eller ett beslut
ansåges icke kunna inverka på ortsbefolkningens rätt. Äfven många
andra rättsägare än de, som bo i flottledens grannskap — t. ex. enskilda
personer eller bolag, hvilka, spridda å vidt skilda trakter af landet,
uppköpa virke från skogar, som flottleden genomgår — kunna vara
intresserade af att kostnaderna för flottningen i ett vattendrag hållas
inom behöriga gränser. Dessas rätt torde väl ock böra bevakas. Det
lärer fördenskull vara hvarken behöfligt eller lämpligt, att det särskildt
förordnade ombudets inskridande begränsas »till skyddande af den
jordägande ortsbefolkningens intressen». De citerade orden torde därför
böra utgå.

På det ombudets plikt att närvara vid syner och sammanträden
äfvensom att hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande göra de framställningar,
hvartill hans ifrågavarande uppdrag kan föranleda, må
desto tydligare framstå, torde ordet »ägande» böra utbytas mot
»skolande».

236

3 §•

I syfte att Kungl. Maj:ts befallningshafvande — som enligt sista
stycket af förevarande paragraf fått sig tillagd befogenheten att, om
ej syn hållits inom föreskrifven tid, återkalla det för förrättningsmannen
utfärdade förordnande samt utse annan förrättningsman — må erhålla
kännedom om sådan försumlighet från förrättningsmannens sida, torde
det ombud, hvithet jämlikt 2 § skall särskild! kallas till synen, böra
uttryckligen förpliktas att meddela Kungl. Maj:ts befallningshafvande
underrättelse, när syn ej inom föreskrifven tid hållits.

5 §■

Ehuru ej sällan förekommer, att domänstyrelsen gör ansökan om
vattendrags upplåtande till allmän flottled, lärer anledning likväl icke
förefinnas att inbegripa domänstyrelsen under här stadgad skyldighet
för den i ärendet sökande att ställa säkerhet för anläggningens fullbordande,
utan torde beträffande domänstyrelsen undantag i sådant
hänseende böra göras.

14 §.

Det i sista stycket af paragrafen förekommande uttrycket »redogörelse
för flottledens ställning i ofvanomförmälda hänseende» torde
böra ersättas med ett uttryck, som tydligare angifver hvad redogörelsen
skall innehålla, t. ex. »redogörelse för fortgången af flottledskostnadernas
amortering».

21 §.

För interimsflottning, som företages utan behörigt tillstånd,
stadgas i förenämnda paragraf straff genom den meddelade bestämmelsen,
att »flottar någon i allmän flottled, som ännu icke upplåtits
till allmänt begagnande, utan att tillstånd därtill erhållits, vare bot» etc.

Innan ett vattendrag, hvarest allmän flottled icke redan finnes,
blifvit i behörig ordning upplåtet till allmän flottning, synes det ej
vara lämpligt att i fråga om ett sådant vattendrag använda benämningen
»allmän flottled». Förevarande bestämmelse torde därför böra
omredigeras ungefär sålunda: »Flottar någon, utan därtill af Konungens

237

befallningshafvande erhållet tillstånd, i vattendrag, angående hvars
reglering till allmän flottled Konungens befallningshafvande meddelat
beslut, men som ännu icke upplåtits till allmän flottning, vare bot etc.»

22 §.

Af skäl som under 21 § angifvits torde den mening, som innefattas
i uttrycket »varde flottleden aflyst» (sista punkten af första
stycket i förevarande paragraf) böra återgifvas med ungefär följande
ordalag: »varde det af Konungens befallningshafvande meddelade till stånd

därtill» — nämligen till flottledens inrättande — »återkalladt».

Förloras rätten att anlägga flottled, förverkas det enligt 5 §
nedsatta belopp, och skola för flottleden uppförda byggnader och verkställdt
arbete, i den mån byggnaderna ägts eller bekostats samt arbetet
utförts af den, hvilken försummelsen ligger till last, utan lösen tillfalla
flottleden. Det förverkade beloppet tillfaller flottleden, men, därest
denna ej kommer till stånd, kronan, dock med skyldighet för kronan
att däraf godtgöra den skada, som kan hafva uppstått genom de med
vattendraget vidtagna åtgärder.

I paragrafen har emellertid icke meddelats någon bestämmelse,
huru med åsyftade byggnader och arbete skall förfaras, därest flottleden
ej kommer till stånd. Äfven byggnaderna och arbetet torde i sådan
händelse böra tillfalla kronan, dock att deras värde bör i första hand
användas till gäldande af uppkommen skada.

Framställning angående skogsallmänning ar och skog smedelsfonder.

Kommittén framhåller, hurusom det, för att landtbefolkningen i
Norrland och Dalarne skulle erhålla ett stöd i missväxtår och i tider
af nedgående konjunkturer äfvensom erforderliga ekonomiska hjälpmedel
för en rikare samhällelig utveckling, vore nödvändigt, att en afsevärd
del af själfva skogskapitalet ägdes af denna befolkning, så att något
af skogsafkastningens nettovinst stannade i bygderna i stället för att
gå till personer, som bodde på andra orter.

Det hade emellertid visat sig, att den saluskog, som till följd af
afvittringarne i rikt mått tillfallit hemmansägarne, lätt gått dem ur
händerna. Såsom ett medel att bibehålla en del af skogskapitalet i
befolkningens besittning framhåller kommittén bildandet af skogs -

Skogsallmänning
ar m. m

238

allmänningar, hvilka under allmän kontroll sköttes genom regelbunden
hushållning. Dessa allmänningar medförde nämligen den fördel, att
deras afkastning komme alla på ett varaktigt sätt till godo, samt att
de på många håll jämväl tillgodosåge ortsbefolkningens behof af virke
och arbetsförtjänst. Ehuru kommittén anser sockenallmänningar vara
af förhållandena närmast påkallade, finner den inrättandet af allmänningar
äfven för byar och andra skifteslag samt af härads- och länsallmänningar
vara mycket gagneligt, i den mån detta låter sig göra.

Först under afvittringarnes senare skede hade man, såsom kommittén
erinrar, behjärtat ifrågavarande angelägenhet. Då hade nämligen
inom Kopparbergs, Gäfleborgs och Norrbottens län afsatts åtskilliga
gemensamhetsskogar. Af medel, som influtit genom försäljning af
skogsalster från dessa skogar, hade bildats skogsmedelsfonder, hvilkas
afkastning användes för olika ändamål i befolkningens och särskildt
jordägarnes intresse. Äfven då allmänningar ej afsatts, hade inom
några socknar bildats fonder af köpeskillingar för upplåtna afverkningsrättigheter.

Inom orter, där afvittringen afslutats, utan att allmänningar
blifvit inrättade, borde enligt kommitténs åsikt frivilliga initiativ i
sådant syfte af lagstiftningen understödjas. Utvägar att framtvinga
allmänningars bildande syntes jämväl böra beredas därigenom, att
skiftesdelägare tillerkändes vitsord att sammanhålla eller sammanslå
skogsmark, likaväl som eu delägare nu hade vitsord att påkalla skifte
af gemensam dylik mark. Det kunde jämväl ifrågasättas, om icke
allmänningars bildande borde främjas genom statens mellankomst med
ekonomiskt understöd.

På grund af hvad sålunda och i öfrigt anförts hemställer kommittén,
att en lagstiftning i ofvan angifna riktningar måtte åstadkommas,
hvarigenom kunde främjas utsikterna att till förmån för
kommuner och andra samfälligheter på ett bestående sätt bilda gemensamhetsskogar
och skogsmedelsfonder, samt att, sedan en sådan lagstiftning
kommit till stånd, måtte tagas i öfvervägande, i hvilka fall
och under hvilka villkor låneunderstöd af allmänna medel kunde
beredas för bildande af gemensamhetsskogar genom inköp af därtill
lämpad mark.

* *

Såsom förevarande kommitté erinrat, har den s. k. skogskommittén
i sitt den 9 september 1899 afgifna underdåniga betänkande

239

angående lämpliga åtgärder för främjande af den enskilda skogshushållningen,
bland annat, framlagt förslag till lag angående allmänningsskogars
bildande. Öfver detta förslag hafva Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i samtliga länen äfvensom den 27 juni 1901 domänstyrelsen
afgifvit underdåniga utlåtanden.

Vidare har Riksdagen hos Eders Kungl. Maj:t hemställt dels i
skrifvelse den 22 mars 1904 (n:o 26), att Eders Kungl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser,
som kunde pröfvas erforderliga och lämpliga för att bereda
delägare i häradsallmänning möjlighet att få med allmänningen för
framtiden införlifva mark, som blifvit för sådant ändamål inköpt, dels
ock i skrifvelse den 19 maj samma år (n:o 166), att Eders Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, som kunde finnas erforderliga och lämpliga för att
bereda kommuner, korporationer, byalag samt stiftelser och fonder,
som afsåge allmänt ändamål, möjlighet att genom inköp af skogsmark
eller annorledes bilda, bibehålla och utvidga gemensamhetsskogar.

I hvilken mån de öfver Riksdagens omförmälda skrifvelser infordrade
yttranden till Eders Kungl. Maj:t inkommit, är icke för
ämbetsverken bekant.

Då emellertid norrlandskommittén icke genom något detalj eradt
förslag sökt föra nu omhandlade frågor närmare sin lösning, äro ämbetsverken
icke i tillfälle att med anledning af kommitténs förevarande
framställning afgifva annat yttrande, än att syftet med berörda framställning
synes ämbetsverken i hög grad beaktansvärdt.

Stockholm den 17 april 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE. F. C:SON WACHTMEISTER.

J. Meves. Karl Rydin. A. Björkman. Th. Örtenblad.

föredragande.

Albert Hagström.

240

Väghållningsbesväret.

XXXYI.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till Konungen.

Sedan kommittén för utredande af frågan, huruledes den själfägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i
nämnda landsdelar befrämjas, efter verkställd undersökning huruvida
ett mer än skäligt tyngande väghållning sbesvär i Sveriges nordligaste
landsdelar kunde vara en bidragande orsak till jordbrukets och den
jordägande befolkningens tryckta ställning i dessa landsdelar, och i
afsikt att bereda jordägarna någon lättnad i deras väghållningsbesvär
i underdånighet hemställt:

l:o) att så kallade militärvägar måtte icke blott byggas utan
äfven underhållas af statsverket;

2:o) att så kallade mellanriksvägar samt vägar, som till afsevärd
längd sträcka sig öfver öde fjäll och skogar, måtte i vidsträcktare mån,
än nu är fallet, byggas af staten, samt i de fall, att de utförts på
statsverkets bekostnad, i män af behof äfven underhållas af detsamma;

3:o) att i villkoren för statsbidrag till vägbyggnader måtte göras
det tillägg, att då den verkliga kostnaden öfverskjutit den beräknade,
jämväl två tredjedelar af det Överskjutande kostnadsbeloppet må kunna
af statsmedel anvisas;

4:o) att till väghållningsdistrikt, som äro synnerligen hårdt betungade
i följd af vägarnes stora längd och gles befolkning eller på
grund af stor genomfartstrafik till andra orter, särskildt statsunderstöd
måtte efter pröfning för hvarje fall kunna beviljas; samt

5:o) att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar påföras
en vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet;

får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, genom nådig remiss af
den 21 december 1904 anbefalld häröfver afgifva utlåtande, i underdånighet
anföra:

Af den utredning, kommittén framlagt, framgår med all tydlighet,
att vägbördan för de Norrländska provinserna samt Dalarne måste

241

anses i hög grad tryckande och att, såsom kommittén jämväl förutsatt,
någon ändring i detta förhållande icke är att påräkna, då dessa landsdelar
ännu i stor utsträckning behöfva nya vägar.

Hvad först beträffar första punkten af kommitténs hemställan,
innefattande den förändring att statsverket jämväl skulle underhålla
så kallade militärvägar, så torde en sådan förändring vara ur billighetens
synpunkt högeligen påkallad.

Af de genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen helt och hållet
på statsverkets bekostnad på senare åren anlagda vägarna emellan
Glommersträsk och Yistträsk i Norrbottens län samt emellan Glommersträsk
och Ruskträsk i Västerbottens län blef den förra vägen, om
hvars underhåll på statsverkets bekostnad framställning gjordes af
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, under de första åren
efter dess fullbordande jämväl underhållen af statsverket, intill dess
underhållsskyldigheten ålades de väghållningsskyldiga. Den sistnämnda
vägen öfvertogs omedelbart efter fullbordandet af väghållningsskyldiga
till underhåll. Vägen mellan Glommersträsk och Vistträsk torde synnerligen
ringa trafikeras af ortsbefolkningen, i följd hvaraf den underhållsskyldighet,
som ålagts de väghållningsskyldiga emot deras bestridande,
är för dem betungande, hvaremot den emellan Glommersträsk
och Ruskträsk delvis genom något odlade bygder belägna vägen bereder
större nytta jämväl för de i trakten boende.

Det af kommittén framställda yrkande, att militärvägar böra icke
blott byggas utan äfven underhållas af statsverket, finner väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen såsom allmän regel vara mycket beaktansvärdt,
men da detta förslag i alla händelser måste blifva föremål för pröfning
vid hvarje gång, då fråga om anläggning af militärväg ifrågakommer,
och bör göras beroende af sådan väganläggnings större eller mindre
nytta i öfrigt för orten och den allmänna samfärdseln, anser styrelsen
kommitténs hemställan i första punkten ej böra för närvarande föranleda
särskild åtgärd.

Sådana vägar, som afses i andra punkten af kommitténs hemställan,
hafva jämväl helt och hållet på statsverkets bekostnad blifvit
anlagda eller förbättrade, ehuru endast i få fall. Under de senaste
20 åren hafva endast tre dylika företag förekommit, för hvilkas utförande
Riksdagen medgifvit, att kostnaderna finge utgå af anslaget
till väganläggningar och vägförbättringar, nämligen vid 1898 års Riksdag
anläggning af väg mellan Tärna kyrka och sjön Öfver Urnan
och emellan Stora Umevattnet och riksgränsen mot Norge, vid 1903
års Riksdag anläggning af väg inom Norrbottens län mellan Arvids -

242

jaurs kyrkostad och Muskusselet i Arvidsjaurs socken, beräknad att
kosta 210,700 kronor, samt vid 1905 års Riksdag till anläggning af
väg om 3,6 meters bredd inom Norrbottens län emellan Karesuando
by i Enontekis socken och gränsen mot Juckasjärvi socken. Riksdagens
medgifvande bär dock i hvarje fall lämnats under villkor, att vederbörande
väghållningsskyldige skulle ansvara för underhållet.

Såvidt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är bekant, har statsverket
icke bidragit åtminstone för längre tid till vägunderhåll genom kontant
anslag annat än genom det belopp, som på grund af Kungl.
brefvet den 6 oktober 1845 af det å riksstatens 6:te liufvudtitel uppförda
anslag till vägar och kommunikationer utgår till menigheter
inom Kopparbergs, Gäfleborgs och Jämtlands län till underhåll af eu
del utaf den på allmän bekostnad anlagda väg genom Dalarne, Hälsingland
och Jämtland, samt genom de mindre bidrag till bestridande
af kostnader för underhåll af vissa vintervägar, som anvisats jämväl af
nyssnämnda anslag.

Statens mellankomst i väsentligen större utsträckning än förut
ägt rum för anläggande af vägar öfver större skogsområden motiveras
i de flesta fall genom ökadt värde å de statens skogsdomäner, som äro
belägna inom dylika i de öfre provinserna befintliga skogsområden.
Lika nödvändigt torde vara, att staten till en början bidrager till underhållet
af sådana vägar, intill dess att genom ökad odling och talrikare
befolkning dess förmåga att bära vägunderhållet väsentligen ökats.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner kommitténs hemställan
under andra punkten vara beträffande väganläggningar icke allenast
högeligen behjärtansvärd för befolkningen i de ifrågavarande provinserna
utan ock komma att uti väsentlig män på flera ställen direkt gagna
staten genom underlättade förbindelser vid tillgodogörande af dess
skogsprodukter.

Kommitténs förslag under punkt 3:o) om ändring i villkoren för
statsbidrag till vägbyggnader finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
däremot icke böra genomföras.

Jämte angifvande af hufvudsakliga anledningen till stundom förekommande
skillnad emellan beräknad och verklig kostnad vid utförande
af vägföretag har kommittén uttalat den mening, att detta förhållande
i allmänhet icke kan läggas de väghållningsskyldiga till last. I detta
afseende hyser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en emot kommittén
olika uppfattning. Bristande vana hos de ledamöter af arbetsdirektionerna,
åt hvilka utförandet af vägarbeten är anförtrodt, att ordna ett
dylikt arbete vållar ofta, att de verkliga kostnaderna blifva högre än

243

behörigt vore, hvilket förhållande skulle inträffa, äfven om de beräknade
kostnaderna mera motsvarade de verkliga, än hvad stundom kan vara
händelsen.

Det enligt styrelsens åsikt bästa sättet att afhjälpa den anmärkta
olägenheten torde vara, att när fråga förekommer om anvisande af
statsanslag till utförande af vägarbete, för hvilket kostnadsförslag upprättats
längre tid innan utförandet ifrågakommer, sådant förslag underkastas
ny granskning för att bringa de beräknade kostnaderna i öfverensstämmelse
med gällande priser å arbete och materialier, men eu
dylik åtgärd påkallar ej något Eders Kungl. Maj:ts särskilda beslut.

På grund häraf anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att
kommitténs hemställan i tredje punkten icke måtte föranleda någon
Eders Ivungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I fjärde punkten har kommittén för beredande af lättnad i vägunderhållstungan
föreslagit bestämmelse om beviljande af statsunderstöd
till vissa vägbållningsdistrikt.

Genom det af kommittén i femte punkten framställda förslag, i
öfverensstämmelse hvarmed innevarande års Riksdag beslutat i sammanhang
med föreslagna ändringar i väglagen, kommer emellertid att från
staten och menighet tillhörande allmänningsskogar utgöras dubbelt
så hög vägfyrk emot hittills, och hvarigenom större delen af de inom
de ifrågavarande provinserna belägna väghållningsdistrikt tillföras icke
oväsentligen ökad inkomst, till följd hvaraf väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del anser, att ytterligare lättnad genom kontant bidrag
till vägunderhållskostnaderna icke, åtminstone för närvarande och innan
eifai enhet om verkningarna af den nya förändringen i väglagen vunnits,
bör annat än i undantagsfall medgifvas och då endast till sådana väghållningsdistrikt,
hvarinom allmänna skogar i nämnvärd mån icke äro
belägna.

Stockholm den 22 juni 1905.

Underdånigst
FRIDOLF WIJNBLADH.

O. Ekdahl,

P. H. Hedenblad,

Föredragande.

244

XXXVII.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till Konungen.

Flottning i- Genom nådig remiss den 21 december 1904 har Eders Kung!.

suuiga». Maj;t anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att afgifva underdånigt
utlåtande öfver norrlandskommitténs i dess betänkande under
11) upptagna förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af
flottning sstadgan den 30 december 1880; och får styrelsen,. som i
anledning af den nådiga remissen inhämtat yttranden från distriktscheferna
och distrikt singenjörerna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten,
till åtlydnad häraf i underdånighet anföra följande:

§ -2 mom. 2. Till § 2 har kommittén i 2 mom. föreslagit ett tillägg, afseende

att hindra anläggaren af en flottled att tillskansa sig obehöriga fördelar
därigenom, att den jordägande ortsbefolkningen icke förstått att tillräckligt
bevaka sitt intresse af att flottleden inrättas med sfi. ringa
kostnad som möjligt, så att flottningen för framtiden icke blir mer
än nödigt dyrbar. 1 sådant syfte har kommittén föreslagit, att ett
särskildt ombud skulle af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förordnas med uppdrag att följa flottledens anläggande för att tillvarataga
den jordägande ortsbefolkningens intressen. Detta ombud hai
därjämte tillagts eu annan uppgift nämligen att söka förekomma, att
jordbruket lider oskäligt förfång genom flottledens inrättande. Det
hade nämligen ofta visat sig svårt att i praktiken göra den principiella
rätten till skadeersättning effektiv, i det att mindre ersättningar ofta
fastställts än rätteligen bort utgå, och i hvarje fall vore den ersättningsberättigade
försatt i den ogynnsamma ställningen, att nödgas
bevisa beloppet af liden skada, i den mån denna icke tydligt framginge
vid syne tillfället.

Enligt styrelsens uppfattning kommer det ifrågasätta ombudets
uppgift att blifva synnerligen vansklig och svår, ja hardt när omöjlig,
då ombudet ju faktiskt skall företräda tvä motsatta parter. Ombudets
verksamhet torde icke komma, pa sätt kommitterade tänkt sig, närmast
att blifva jämförlig med ett rättegångsbiträdes, utan kommer i själfva

245

verket att klifva eu syneförrättning för sig bredvid den egentliga synen,
under förutsättning att ombudets verksamhet icke skall vara rent
advokatorisk och ombudet således å priori till bevakandet af skogsägarintresset
städse skall yrka på nedsättning, då ersättning enligt 9 § i
kostnaden för flottledsbyggnader och ersättningar åt strandägare skall
utgå, samt till bevakande af jordbruksintresset yrka på ökning af de sistnämnda
tillkommande ersättning.

Då detta gifvetvis icke torde vara kommitterades mening, kommer
ombudet i själfva verket att blifva icke biträde åt två parter utan
domare mellan dem. För att rätt fylla denna uppgift måste emellertid
förutsättas icke blott full kompetens i vattenbyggnader, flottning,
vattenrättslagstiftning och jordbruk utan äfven kännedom om de i
orten rådande förhållanden, som kunna inverka på flottningen, kompetensfordringar,
som icke torde vara lätta att fylla.

Otvifvelaktigt hafva fall förekommit, då vederbörande ortsinvånare
försummat att vid flottningsreglering tillvarataga sin rätt, men enligt
senare årens erfarenhet torde så numera gemenligen icke vara förhållandet,
och detta icke blott i trakter, där jordbruk allmänneligen
idkas och flottledens stränder i större omfattning äro odlade, utan äfven
i aflägsna skogsbygder. Någon synnerlig fara för flottleds fördyrande
på grund af sökandens egoistiska intressen och hvarigenom vid det i
9 § afse dd a fall ersättningen skulle oskäligt höjas, torde för öfrio-t
numera ej förefinnas, ty de större vattendragen äro till största delen
redan reglerade, hvartill kommer att man väl får antaga, att synemännen
äro kompetenta att bedöma och redliga nog att se till, att
flottleden icke oskäligt fördyras.

Det ifrågasatta ombudets andra åliggande, bevakandet af strandägare^
intresse, torde enligt styrelsens förmenande vara än mindre
behöfligt, enär flottledens inverkan härvidlag är mera direkt och i de
flesta fall torde kunna af strandägaren klart uppfattas. I de fall, då
skadan år af den natur, att den icke vid uppskattningen kan bedömas,
och sakägarne icke kunna enas, förefinnes ju icke heller för ombudet
någon möjlighet att ingripa.

Styrelsen anser således det ifrågasatta tillägget icke böra ifrågakomma
och följaktligen äfven att i de följande §§ de förändringar, som
af denna §:s 2 mom. äro föranledda, böra bortfalla.

Om styrelsen på nu anförda grunder icke kan biträda kommitterades
förslag uti 2 mom., utesluter detta icke, att någon förändring i
nuvarande förhållanden vore önskvärd. Det med kommitténs förslag
afsedda syfte skulle i hufvudsakligt afseende vinnas, om kvalifikationerna

246

hos de till biträde åt förrättningsmannen bestämda gode män ökades,
för hvithet ändamål borde föreskrifvas, att den ena gode mannen skall
vara i jordbruk praktiskt och teoretiskt kunnig samt den andra förfaren
i flottning och flottledsbyggnader.

Eu skärpning i kompetensfordringarna förutsätter, att den till
gode männen nu utgående ersättningen bör ej oväsentligt höjas, hvarom
styrelsen här nedan framställer förslag.

§ 3. De af kommittén i motstående § föreslagna tillägg anser styrelsen

vara fördelaktiga; men i följd af den här ofvan framställda åsikt om
olämpligheten af särskildt förordnadt ombud bör bestämmelsen om dylikt
ombuds underrättande utgå.

g i. Emot det af kommittén här föreslagna tillägg om sättet för upp skattning

af kostnaderna för undervattenssprängning och annat dylikt
arbete har styrelsen ingen erinran att framställa.

Uti § 4 tinnes intaget bland synemännens åliggande att särskildt
utreda, »huru vid kostnadens fördelning särskilda slag af flottgods böra
med afseende å den större eller mindre svårighet, de vid flottningen
förorsaka, med hvarandra jämföras.»

Vid den tid, då flottningsstadgan utfärdades, utgjordes flottgodset
till öfvervägande del af sågtimmer, bjälkar och i allmänhet gröfre
kvalitéer. Nu däremot är den fullmogna och grofva skogen i regel
afverkad och flottgodset består till större delen af mindre stycken,
sparrar, props, pappersved, kolved och dylikt. Och ehuru exempelvis
ett stycke pappersved kan hålla samma dimensioner som ett stycke
kolved och följaktligen erbjuda samma grad af svårighet vid flottningen
som detta, så lärer det väl icke få anses förenadt med rättvisa och
klok hushållning att åsätta tvenne virkesslag af så olika värde samma
afgäld för nedflottningen. Eu sådan bestämmelse skulle exempelvis
kunna förhindra tillgodogörande af smärre virke utaf ringa värde vid
ett vattendrag, som genomlöper trakter, där det för skogsskötsel^
rationella bedrifvande är nödigt att i större omfattning verkställa så
kalladt rensningshygge.

För att underlätta det ekonomiska utnyttjandet af en orts skogstillgångar
böra därför enligt styrelsens åsikt orden »med afseende å
den" större eller mindre svårighet, de vid flottningen förorsaka,» ur
nämnda moment utgå, och synemännen därmed beredas frihet att grunda
sitt förslag till afgälder äfven på andra förutsättningar än den rent
flottningstekniska. I realiteten torde visserligen Konungens befallningshafvande
icke vara af denna bestämmelse bunden, och det har också
emellanåt inträffat, att andra grunder fastställts i utslagen, än som af

247

synemännen föreslagits, men det skulle säkerligen bidraga till ernående
af en riktigare utredning om en rättvis fördelning af flottningskostnaden,
därest synemännen befriades från att iakttaga en föreskrift, som säkerligen
ofta befunnits hinderlig och olämplig.

För att skaffa någon garanti för att icke den, som begärt in- § 5-rättande af flottled, efter någon tid, under hvilken andra skogsägare
utan att äga möjlighet till ersättning varit förhindrade att själfva flotta
eller göra vattendraget flottbart, nedlägger arbetet och afstår från anläggningens
fullföljande, har kommittén i § 5 föreslagit, att sökanden
skall vara skyldig att, ofördröjligen efter det flottledshandlingarna inkommit
till Konungens befallningshafvande, och vid äfventyr att ansökningen
eljest anses hafva förfallit, senast inom en månad efter anmaning
hos Konungens befallningshafvande nedsätta eller ingifva bevis, att han
i taka händer nedsatt ett belopp, motsvarande en tiondel af hela den
af synemännen uppskattade kostnad för vattendragets inrättande till
allmän flottled.

Kommittén har i motiveringen till paragrafen framkastat den
farhågan, att stadgandet i någon män kommer att försvåra allmän
flottleds inrättande och att man sålunda komme att motverka dessa
allmännyttiga kommunikationsleders tillkomst.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar till fullo denna kommitténs
uppfattning och i så hög grad, att enligt styrelsens åsikt mycket få af
våra nuvarande flottleder skulle kommit till stånd, om i flottningsstadgan
funnits en föreskrift af det innehåll, som här ifrågasatts.
Sökanden utsattes ju genom denna föreskrift för en betydande risk.
Erfarenheten har visat, att med inrättandet af allmän flottled i många
fall fördröjts i åratal eller företag rent af gått om intet utan sökandens
förvållande på grund af tvistigheter, klagomål öfver syn och rättegångar
med mera.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är fullt ense med kommittén
därutinnan, att någon garanti bör tillskapas mot missbruk af den art,
mot hvilka det föreslagna stadgandet är riktadt, men anser den föreslagna
åtgärden vara för sträng. Styrelsen håller före, att tiden för
säkerhetens deponerande bör bestämmas till »senast en månad, efter
det Konungens befallningshafvandes beslut om allmän flottleds inrättande
vunnit laga kraft».

Till följd af denna förändring i paragrafinnehållet torde ock kunna
ifrågasättas, om icke den föreslagna nya bestämmelsen lämpligen borde
nedflyttas att utgöra ett sista moment till § 5 eller också ett första
moment till § 8.

248

§ 22.

§§ 1, 2, 3:e
mom., 8, 9,
10, 13, 14
och 21.

I § 22 liar kommittén till förekommande af obehörigt dröjsmål
med flottleds iordningsställande föreslagit, att anläggningsrättens förlust
skall vara förenad med två andra påföljder, förverkandet af det enligt
§ 5 nedsatta beloppet och skyldighet att utan lösen afstå från alla de
byggnader och arbeten, för livilka sökanden, om flottleden färdigställts,
varit berättigad till ersättning. Konungens befallningshafvande skulle
dock äga rätt att, där så pröfvas skäligt, bevilja anstånd med flottleds
anläggande och såmedelst rädda anläggaren från förenämnda förlust.

Det låter emellertid enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förmenande väl tänka sig förhållanden, då eu ren frikallelse från en
sökt flottningsreglerings fullföljande vore med billighet förenlig. Så
kunna exempelvis vid smärre vattendrag omfattande skogseldar, sågars
och tvcimassfabribers eller kolugnars ödeläggande genom vådeld, tillkomsten
af nya kommunikationsleder med mera medföra så afsevärda
omstörtningar i de ekonomiska förutsättningarne för en flottleds anläggning
och amortering, att frikallelse från flottledens fullbordande
borde kunna medgifvas af Konungens befallningshafvande på framställning
af sökanden; och skulle vid arbetets nedläggning af sådan anledning
det deponerade beloppet väl icke rimligen vara till sin helhet
förverkadt.

Vidare anser styrelsen att, för den händelse hela det förverkade
deponerade beloppet ej skulle åtgå till täckande af de skador, som
uppkommit därigenom, att flottleden icke kommit till stånd, det Överskjutande
beloppet må, därest anledningen till begäran om frikallelse
från regleringens fullföljande är af ofvan antydd art, kunna efter
pröfning få återbekommas af sökanden.

De af kommittén i §§ 1 och 2, 3:e mom. samt 8, 9, 10, 13, 14,
och 21 föreslagna ändringar och tillägg tillstyrkas i underdånighet af
styrelsen.

Beträffande ersättningen till gode männen, som nu utgår enligt
resereglementets 5:te klass, torde denna ersättning med hänsyn till de
större kvalifikationer, som nu ställas å gode männen, böra höjas till
^ersättning till och från förrättningen efter 3:e klass i gällande
resereglemente och till 15 kronors dagarfvode under förrättningen.

Jämväl ersättning till förrättningsmannen torde under nuvarande
förhållanden i vissa fall vara för låg i jämförelse med de ersättningar,
som i allmänhet utgå för tekniska utredningar af andra slag. Vid
tiden för nu gällande flottningsförordnings trädande i kraft, då hufvudälfvarne
ännu voro oinsynade som flottleder, torde nog ersättningsbestämmelserna
hafva varit fullt tillfredsställande. I allmänhet återstå

249

dock numera endast kortare bivattendrag äfvensom partiella omregleringar
af äldre leder samt inrättande af nya timmermagasin och.
sorteringsställen eller ändringar i förut befintliga sådana, och är taxan
för dylika förrättningnar af ringa lokalomfattning enligt styrelsens
åsikt för låg i förhållande till det tidsödande arbetet med syneprotokollets,
kostnadsförslagets, ritningarnas och utlåtandets upprättande för
att utgöra tillräcklig lockelse för teoretiskt och praktiskt bildade
teknici att inlåta sig på och särskildt ägna sig för denna gren af
ingenj örsverksamhet.

Med afseende härå är det nödvändigt, att i högst väsentlig mån
höja ersättningen till förrättningsmannen i ofvan anförda fall utöfver
det i § 2 af nådiga kungörelsen den 22 april 1881 angåeende godtgörelse
till de i flottningsstadgan omförmälda synemännen bestämda
lägsta beloppet 24 kronor; och anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
därför sådan ändring i nyssnämnda författning höra äga rum, att om
ersättningen enligt de särskilda bestämmelserna icke uppgår till 300
kronor, oberäknadt resekostnaden, skall förrättningsmannens arfvode
likväl utgå med sistnämnda belopp.

Stockholm den 6 oktober 1905.

Underdånigst:

FRIDOLF WIJNBLADH.

O. Ekdahl.

P. II. Hedenblad.

F öredragande.

250

Skogs beskattningen.

xxxvm.

Kammarrätten.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 21 december nästlidna år har Eders
Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten att före den 1 september innevarande
år afgifva underdånigt utlåtande öfver den framställning
angående nya grunder för skogsbeskattningen, som gjorts af den utaf
Eders Kungl. Maj:t i nåder tillsatta kommittén för utredande af frågan,
huruledes den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland
och Dalarne må kunna vidmakthållas och stärkas och jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas; och får till underdånig åtlydnad
häraf kammarrätten afgifva följande yttrande.

Vid granskning af skatteförhållandena i Norrland och Dalarne
har kommittén funnit, att de efter allmänna bevillningen utgående
utlagor numera inom vissa kommuner, särskild! inom de egentliga
skogssocknarne, nått eu sådan höjd, att svårighet uppstått för kommunerna
att på den direkta beskattningens väg täcka de växande
skattebehofven, och att därjämte fara vore för handen, att redan under
nuvarande skatteförhållanden i icke få fall gränsen för de skattskyldiges
skatteförmåga nåtts eller till och med öfverskridits. Skattetrycket utgjorde
också, enligt kommitténs åsikt, i vissa trakter en bidragande
orsak till hemmanens öfvergång från de i skatteafseende mindre bärkraftiga
och till inkomst af jordbruk närmast hänvisade enskilde hemmansägarne
till de ekonomiskt bättre situerade sågverksbolageu. Till dessa
ogynnsamma förhållanden finner kommittén nu rådande anordning för
skogsbeskattningen utan tvifvel afsevärdt bidraga. Den ändring härutinnan,
kommittén sålunda finner nödig, anser kommittén ej heller
utan alltför stor olägenhet för den jordbrukande befolkningen i nämnda
landsändar kunna uppskjutas till förestående allmän omgestaltning af
vårt beskattningssystem utan tillstyrker, att, utan afvaktan på en
slutlig lösning af alla nu sväfvande skattefrågor, reformer i ifrågavarande
afseende vidtagas. Rörande sättet för frågans lösning säger

251

sig kommittén i hufvudsak ansluta sig till det förslag, som år 1891
framlades af den år 1890 tillsatta skattekommittén, och upptager härefter
såsom sitt förslag den sammanfattning sistnämnda kommitté gjort
af hvad densammas förslag till föreskrifter i ämnet skulle afse.

Öfver berörda år 1891 framlagda förslag afgaf kammarrätten
efter nådig remiss underdånigt utlåtande den 12 maj 1892, men äfven
flere andra gånger under de senaste årtiondena har kammarrätten haft
tillfälle yttra sig i fråga om grunderna för skogsbeskattningen. Senast
har kammarrätten i underdånigt utlåtande den 31 december nästlidet
år öfver vissa inom finansdepartementet år 1904 utarbetade förslag till
förordning om skatt af inkomst och förmögenhet samt om ändringar i
bevillningsförordningen med flera författningar behandlat ifrågavarande
ämne.

I dessa utlåtanden, af hvilka det sistnämnda jämväl innehåller
en redogörelse för de underdåniga yttranden, som förut af kammarrätten
i ämnet afgifvits, har kammarrätten uttalat sig emot tillämpning
i vårt skatteväsende af de principer, som nu af kommittén förordats,
och kammarrätten hyser fortfarande den meningen, att ett upptagande
af nämnda principer icke skulle lända till en riktig och lämplig beskattning.

Kommittén har också lämnat alldeles ur sikte, hvilken inverkan
i vårt beskattningssystem med den kommunala skattskyldighetens
normerande efter bevillningen till staten den föreslagna anordningen
skulle utöfva på statsbeskattningen. Med afseende härå anser sig
kammarrätten i allt fall böra, tvärtemot kommittén, framhålla olämpligheten
af att söka lösa frågan om statsbeskattningen för inkomst af
skogsbruk fristående från den ifrågaställda allmänna omdaningen af
skatteväsendet, och en sådan lösning synes icke böra sättas i fråga
utan samband åtminstone med eu reglering af beskattningen af fast
egendoms afkastning i sin helhet.

Vid sitt förslag har kommittén uteslutande haft till ögonmärke
att åt de så kallade skogssocknarne i Norrland och Dalarne bereda
större bidrag från skogsafkastningen till de kommunala utgifterna än
som för närvarande utgå. Kommittén anför härutinnan, att särskildt
de norrländska skogssocknarne äro hårdare tryckta af kommunalskatter
än rikets öfriga kommuner med i mantal satt jord, och stöder denna
sin åsikt därpå, att den kommunala utdebiteringen för fyrk är större
i Norrland än i öfriga kommuner. Kammarrätten, som visserligen icke
vill bestrida, att den slutsats, hvartill kommittén i detta hänseende
kommit, möjligen är riktig, får dock anmärka, att denna slutsats icke

252

med nödvändighet följer af det till stöd därför anförda skälet. Ty för
att bedöma den relativa styrkan i det kommunala skattetrycket måste
man känna icke blott det belopp, som utdebiteras per fyrk, utan äfven,
hvad fast egendom angår, taxeringsvärdets och den därpå grundade
fyrktalssättningens förhållande å de olika orterna till den fasta egendomens
verkliga värde. Är taxeringsvärdet jämförelsevis högt, blir
fyrktalet större och utdebiteringen på hvarje fyrk lägre. Om åter
taxeringsvärdet sättes lågt och fyrktalet således blir mindre, måste på
hvarje fyrk falla ett större utskyldsbelopp. Det saknas icke anledningtill
det antagandet, att det af kommittén öfverklagade förhållandet
åtminstone till någon del kan vara att hänföra till en dylik orsak,
och då kommittén särskildt åberopat, att utdebiteringen per fyrk är
synnerligen stor i Jämtland, kan kammarrätten icke underlåta att
framhålla, att, enligt hvad kammarrätten under sin ämbetsverksamhet
varit i tillfälle att inhämta, fastighetstaxeringen därstädes synes hafva
varit mycket låg, i det att vid 1903 års allmänna värdering af fast
egendom taxeringsvärdena å i mantal satt jord inom stora delar af
Jämtland höjts med ända till 150 procent och däröfver, något som i
stort sedt icke haft motsvarighet i andra delar af riket.

Härmed vill kammarrätten icke hafva underkänt önskvärdheten
och betydelsen af att den kommunala beskattningen af vinst å skogsbruk
i större män än för närvarande är fallet kommer de kommuner
till godo, inom hvilka skogen är belägen. Men kammarrätten håller
före, att detta mål icke lämpligen kan vinnas på den väg, som
kommittén anvisat. I föregående utlåtanden har kammarrätten uttalat
sig för, att inkomsten af eu trävarurörelse beräknas, sådan den af
affären i sin helhet blifver, och därefter fördelas å de orter, där afverkningen
försiggått, sågverken äro belägna och skeppningen ägt
rum, efter viss lagstadgad proportion dem emellan. Ett uppslag, som
också synes förtjäna beaktande, är det framkomna förslaget, att kommunerna
skola berättigas att inom vissa gränser för sina behof lägga
en accis på virke, som inom kommunen afverkas, och i den mån
denna utgift drabbade den, som idkade förädlingsrörelse, skulle han
naturligtvis äga vid beräknande af behållningen å förädlingsrörelsen
åtnjuta afdrag därför.

Den af kommittén förordade anordningen skulle däremot såsom
nämn dt, icke innebära eu tillfredsställande lösning af frågan. 1 den
kommunala hushållningens intresse ligger det att af skogstillgången
i kommunen erhålla jämnt påräkneliga skattebidrag. Detta mål vinnes
genom att utskylderna för inkomst af fast egendom utgå efter ett

253

taxeringsvärde, beräknadt efter egendomens hela värde och genomsnittliga
produktionsförmåga men utan särskild hänsyn till en tillfälligtvis
skördad afkastning. Enligt kommitténs förslag skulle åter
vid taxeringsvärdets åsättande hänsyn tagas till växande skog allenast
den man, densamma användes till husbehof, och inkomst genom afkastning
af skog i öfrigt skulle beskattas genom inkomstbevillning.
1’ öljden häraf skulle visserligen blifva, att de år, då afverkning för
försäljning ägde rum, kommunen erhölle bidrag och säkerligen ofta
också högst afsevärda bidrag från skogsafkastningen till de kommunala
behofven. Men å andra sidan skulle de år, då ingen sådan afverkning
inom kommunen försigginge, hvarje skattebidrag från den skogstillgång,
som öfverstege husbehofvet, uteblifva, och således öfriga
beskattningsföremal inom kommunen så mycket hårdare anlitas för
de kommunala ändamålens tillgodoseende. En sådan anordning skulle
innebära ett missförhållande, mycket större och mera tryckande än
det nu öfverklagade.

På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande i öfrigt
af sitt ofvanberörda den 31 december 1904 afgifna underdåniga utlåtande
tillåter sig kammarrätten i underdånighet afstyrka, att nu
förevarande förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Remissakten varder härmed återställd; och utvisar bifogade utdrag
af kammarrättens protokoll den skiljaktiga mening, som af undertecknad
Bodin uttalats.

Stockholm den 25 maj 1905.

Underdånigst
A. H. BIÖRKLUKD.

JOHAN ÖSTBERG. C. O. ERICKSON. OSKAR BODIN.

CARL JUEL, HERMAN PALMGREN.

Föredragande.

Algot Wahlin.

254

1905 den 25 maj.

Närvarande:

Herr tillförordnade presidenten BiöRKLUND,
herrar kammarrättsråden Östberg,

Erickson,

Bodin,

JUEL,

adjungerade ledamoten

sekreteraren Palmgren.

S. T). Herr kammarrättsrådet Juel föredrog Knngl. Maj:ts remiss
angående den så kallade norrlandskommitténs framställning om nya
grunder för skogsbeskattningen;

Och beslöts underdånigt utlåtande af innehåll, registraturet utvisar.

Herr kammarrättsrådet Bodin yttrade särskildt:

»Genom den kritik, som ägnats det tidigare framställda och af
norrländskommittén nu upptagna förslaget om skogsbeskattningen,
synes mig ådagalagdt att detsamma ej kan anses innefatta en tillfredsställande
lösning af den föreliggande synnerligen svårlösta frågan.
Möjligen skulle eu sådan kunna vinnas genom tillämpning af följande
liufvudgrunder för skogsbeskattningen:

l:o) I taxeringsvärdet inbegripes värdet å rot af all fastighetens
skog;

2:o) Särskilda värden sättas å inrösnings- och afrösningsjorden
i ändamål att framtvinga en effektiv taxering af skogen;

3:o) All vinst å försäljning af skogsprodukter efter afdrag af
kostnader samt värdet af skogen å rot beskattas genom inkomstbevillning
och fördelas till beskattning mellan de kommuner, där utverkning,
förädling, skeppning, försäljning och affärens ledning äger rum.

255

Genom en sådan anordning af skogsbeskattningen skulle skogskommun.
såsom vederbör, få sin andel af försäljningsvinsten och den anmärkta
ojämnheten i de kommunala skattebidragen, hvartill kommitténs
förslag leder, skulle undvikas.» Som ofvan.

In fidem:
Axel Körner.

256

Anslag och
lån för dikning
och nyodling.

XXXIX.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen.

Till Konungen.

Sedan Riksdagen uti skrifvelse den 1 juni 1901 hemställt bland
annat, att Eders Kung! Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom
lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Ilalarne kunde vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
samt, så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
förhållandena kunde föranleda,

så och efter det nämnda kommitté, sedan kommitténs arbeten
blifvit fullständigt afslutade, med underdånig skrifvelse den 27 oktober
1904 öfverlämnat slutligt betänkande, innefattande utom en allmän
utredning åtskilliga lagförslag och underdåniga framställningar,

liar Eders Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 21 December
1904 anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
att gemensamt afgifva underdånigt utlåtande öfver den i sagda betänkande
innefattade, under 14:o upptagna framställning angående
anslag och låneunderstöd för dikning och nyodling;

och få till åtlydnad af sagda nådiga remiss styrelserna, med återställande
af remissakten, i underdånighet anföra följande.

Uti ifrågavarande framställning har kommittén hufvudsakligen
anfört: att flerstädes i norra Sverige de särskilda brukningsdelarna
behöfde genom nyodling och jordförbättring ansenligt förstärkas för att
kunna blifva i stånd att gifva sin åbo och hans familj deras nödtorftiga
bärgning såsom jordbrukare; att de särskilda bönderna i allmänhet
likväl icke hade en så stark ekonomisk ställning, att de kunde ned -

257

lägga sitt arbete på något, som först efter åtskilliga år gåfve ökade
inkomster; att det därföre utan tvifvel vore af vikt att undersöka, om
genom statens mellankomst dylik nyodling och. jordförbättring skulle
kunna underlättas i vidsträcktare mån, än hvad för närvarande ägde
rum; att två särskilda fonder, afsedda att understödja utdikningen af
sänka marker, redan funnes inrättade, nämligen den s. k. frostförminskningsfonden
samt odlingslånefonden, den förra uppgående till 500,000
kronor och afseende att genom anslag utan återbetalningsskyldighet
understödja sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas
ändamål vore att minska frostländigheten för närliggande bygd, med
belopp till högst hälften af den beräknade kostnaden enligt af Eders
Knngl. Maj:t fastställd arbetsplan, samt den senare uppgående till
1,000,000 kronor och afseende att genom lån understödja odling af
sänka trakter; att i Norrland och Dalarne det nästan uteslutande vore
frostförminskningsfonden, som anlitades; att, då de frostförande myrarna
och sankmarkerna i norra Sverige till stor del vore odlingsbara, hade
emellertid de utdikningar, som med anslag från sistnämnda fond kommit
till stånd i ändamål att minska frostländigheten för närliggande bygd,
på samma gång efter längre eller kortare tid beredt tillfälle till odling
°ch sålunda befordrat uppodlingen, hvarvid likväl många företag, afseende
odling, icke kunnat tillgodoses; att, därest dessa myrars torrläggning
skulle kraftigare, än som för närvarande skedde, befrämjas,
detta måste ske genom anslag och ej genom lån; att den naturliga
utvägen därför syntes vara, att en särskild dikningsfond för norra
Sverige inrättades, ur hvilken anslag lämnades för myrutdikningar eller
vattenaftappningar, vare sig ändamålet med vattenfledningen vore uppodling
af till åker eller äng lämplig jord eller minskning af frostländighet
för närliggande bygd, därvid samma grunder i öfrigt, som
gällde beträffande den nuvarande frostförminskningsfonden, borde lända
till efterrättelse; att kommittén likväl ansåge sig icke kunna ifrågasätta,
att denna fond skulle gälla vattenafledningar i andra delar af
landet än de fyra nordligaste länen, där jordbruket i allmänhet måste
anses svagare samt den jordbrukande befolkningens ställning mera hotad
än i Kopparbergs och Gäfleborgs län; att enligt bestämmelserna angående
frostförminskningsfonden finge anslagen, såsom nämndt, sättas
till högst hälften af den beräknade kostnaden för vattenafledningen
enligt den fastställda arbetsplanen; att i denna kostnad icke inginge
den undersöknings- och förrättningskostnad, sökanden finge vidkännas
för att kunna få arbetsplanen till stånd; att med afseende på den
ifrågasätta dikningsfonden emellertid syntes kunna medgifvas sökanden

258

den ytterligare fördel, att anslaget finge bestämmas så, att staten vidkändes
jämväl hälften af nämnda undersöknings- och förrättningskostnad;
att, hvad anginge fondens storlek, kommittén ansett, att tillsvidare
borde årligen anvisas ett belopp af 500,000 kronor, enär anslagen till
frostförminskningsföretag under de senaste åren i de fyra nordligaste
länen uppgått till omkring 350,000 kronor och det kunde förutses, att
intresset för odlmgsföretag'' komme att alltjämt ökas; att intet emellertid
hindrade, att i de fyra nordligaste länen fortfarande anlitades äfven de
nuvarande fonderna; att anledningen att begagna dessa fonder emellertid
försvunne därigenom, att den nya fonden erbjöde gynnsammare villkor,
att kommittén, på grund af hvad sålunda anförts, hemställde, att till
eu dikningsfond för Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län måtte årligen afsättas ett belopp af 500,000 kronor och
att af denna fond måtte för befrämjande af myrutdikningar och vattenaftappningar,
vare sig ändamålet med vattenafledningen vore uppodling
af till åker eller äng lämplig jord eller minskning af frostländighet för
närliggande bygd, till jordbrukare lämnas anslag utan återbetalningsskyldighet
till högst hälften af den beräknade kostnaden för vattenafledningen
enligt fastställd arbetsplan jämte den undersöknings- och
förrättningskostnad, sökanden tätt vidkännas i anledning af arbetsplanens
upprättande, hvarvid i öfrigt med afseende å anslag från fonden
borde gälla enahanda bestämmelser som i fråga om anslag från frostförminskningsfonden;
att, om utdikning af vattensjuka marker genom
dikningsfonden väsentligen underlättades och möjlighet till odlingsföretag
bereddes, vore samma fond däremot icke afsedd att befordra själfva
nyodlingsarbetet; att detta slags arbete icke kräfde, att omfattande
åtgärder vidtoges på en gång, såsom vid vattenafledningsföretag, livilka
till följd däraf väl för de flesta mindre jordbrukare framstode såsom
omöjliga, därest de ej af staten genom direkt anslag väsentligen understöddes;
att nyodlingen däremot kunde ske stycke för stycke och erfordrade
således icke några större kapitalutlägg; att några direkta
anslag därföre icke syntes böra i detta fall ifrågasättas; att däremot
det syntes vara lämpligt eller till och med nödigt, därest äfven denna
del af odlingsarbetet skulle kunna komma till stånd, att bereda de
mindre jordbrukarne tillfälle till erhållande af nyodlingslån på fördelaktiga
villkor; att lånets hufvudsakliga uppgift i sådant fall blefve att
gifva jordbrukaren existensmedel under den tid, han med afstående
från uppsökandet af biförtjänster å skogsarbete och dylikt använde sin
tid till att genom uppodling öka sitt jordbruk, så att detta bättre än
förut kunde gifva honom bärgning; att det vore klart, att härvid stor

259

försiktighet borde iakttagas och sträng kontroll öfvas; att icke för
stora lan borde beviljas och att det borde öfvervakas, att jordbrukaren
genom verkligt odlingsarbete gjorde rätt för erhållet lån, så att detsamma
ej användes till improduktiva ändamål; att formerna för låns
erhållande borde blifva så enkla som möjligt, så att icke lånesökanden
utsattes för eu alltför invecklad och följaktligen afskräckande procedur;
att på grund däraf det syntes vara lämpligast, att den direkta lånerörelsen
stode under ledning af någon ortsmyndighet, såsom hushållningssällskapen
eller landstingen, och att statens befattning med frågan
skulle inskränka sig till att förse dessa myndigheter med de penningmedel,
som erfordrades för rörelsens bedrifvande, samt att bestämma
hufvudgrunderna för utlåningen till de enskilda jordbrukarna; samt att
kommittén alltså hemställde, att för befrämjande af uppodling af jord
i Norrland och Dalarne måtte inrättas en nyodlingsfond, från hvilken
fond i mån af tillgång lån skulle tilldelas landsting eller hushållningssällskap,
som förklarat sig villigt att utlämna låneunderstöd till mindre
jordbrukare för uppodling af till åker lämplig mark, samt att fonden
bildades och användes enligt följande liufvudgrunder:

: a) Under tre års tid beviljas till fonden ett årligt anslag af
100,000 kronor, och få inflytande räntor å de från fonden utlämnade
lån återgå till fonden för att tillsammans med dennas öfriga tillgångar
användas för det med fonden afsedda ändamålet.

b) Hushållningssällskap eller landsting, som önskar från ifrågavarande
fond erhålla lån för att däraf utlämna låneunderstöd för ofvannämnda
ändamål, må därom före den 1 januari det år, då lånet är
afsedt att erhållas, till kungl. landtbruksstyrelsen ingifva skriftlig framställning,
innehållande jämväl uppgift å de odlingsföretag, för hvilka
låneunderstöd blifvit hos hushållningssällskapet eller landstinget sökta,
samt belopp och lånetid för hvarje särskildt låneunderstöd.

c) Kungl. landtbruksstyrelsen må efter pröfning af sålunda gjorda
framställningar bevilja hushållningssällskap eller landsting lån från
fonden.

d) Från fonden beviljadt lån skall återbetalas inom högst tio
år med lika kapitalbelopp hvarje år jämte upplupen ränta. Finnes
lånebelopp vara af hushållningssällskap eller landsting disponeradt på
annat sätt än förevarande bestämmelser tillåta, skall detsamma, på
} ridande af Kungl. landtbruksstyrelsen, af hushållningssällskapet eller
landstinget omedelbart återbetalas.

e) ^ För hushållningssällskap eller landsting beviljadt lån från
fonden åtnjutes räntefrihet första året, under hvilket lånet innehafves,

260

men därefter erlägges 3 procent årlig ränta å oguldet kapitalbelopp,
dock med skyldighet för hushållningssällskap eller landsting att, därest
förfallet kapitalbelopp icke inom föreskrifven tid inbetalas, å det förfallna
beloppet erlägga sex procent årlig ränta från förfallodagen, till
dess full betalning sker. De, som al hushållningssällskap eller landsting
erhållit låneunderstöd, skola åtnjuta enahanda räntefrihet, som
nyss är stadgad, och må af dem icke fordras högre ränta, än i detta

moment bestämts. ,

f) Låneunderstöd, som af hushållningssällskap eller landstingmeddelas,
må utgöra högst 500 kronor och under inga förhållanden
uppgå till mer än hälften af den uppskattade odlingskostnaden.

g) Vid beräkningen af denna kostnad upptages såväl själfva
odlingsarbetet som den erforderliga dikningen, försåvidt ej statsbidrag
erhållits till densamma.

h) Plan och kostnadsförslag för nyodlingen skall vara uppgjord
af landtbruksingenjör, länsagronom eller annan person, som hushållningssällskap
eller landsting därtill pröfvar kompetent, och skall denne äfven
afgifva yttrande om markens lämplighet till åker med afseende på

såväl dess beskaffenhet som läge.

i) Hushållningssällskap eller landsting äger bestämma de närmare
villkoren för åtnjutande af dylikt låneunderstöd liksom ock tillse, att
det med beviljadt låneunderstöd afsedda ändamålet vinnes.

j) Fonden förvaltas af kungl. statskontoret, som äger att till
vederbörande hushållningssällskap eller landsting utbetala beviljadt lån
emot hushållningssällskapets eller landstingets förskrifning därå.»

Af den redogörelse, som sålunda lämnats angående kommitténs
ifrågavarande framställning, framgår, att kommitténs förslag afser dels
beredande af medel för myrutdikningar eller .vattenaftappningar mom
norra Sverige, vare sig ändamålet med vattenafledningen vore uppodling
af tid åker eller äng lämplig jord eller minskning af frostländighet
för närliggande bygd, dels ock inrättandet af en nyodlingslånefond
för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland och Dalarne.

Hvad först angår beredandet af medel till befrämjande af myrutdikningar
och vattenaftappningar särskildt inom norra Sverige, så
tillåta sig styrelserna erinra, hurusom största delen af de medel, som
af Riksdagen" årligen ställts till Eders Kungl. Maj:ts förfogande för
minskande af frostländigheten inom orterna och som under olika rubriker
och villkor beviljats i form af anslag för ändamålet, utgått till
företag inom de fyra nordligaste länen, i hvilket hänseende uppgifter
finnas intagna å sid. 310 af förberörda betänkande. Såsom emellertid

261

af betänkandet inhämtas, hafva åtskilliga företag på grund af gällande
bestämmelser för fonden icke kunnat erhålla anslag från densamma.

Då det nu gäller att söka finna utvägar för att den själfägande
jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne skall
kunna vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets utveckling i nämnda
landsdelar befrämjas, torde böra tillses, huru detta, på sätt kommittén
föreslagit, skall kunna ske äfven genom ökadt tillfälle för nämnda
orter att erhålla understöd i form af anslag till vattenafledningsföretag.

I ör vinnande af en säker inblick i de förhållanden, som betingat,
att de anslagsmedel, som hittills beviljats till vattenafledningsföretag,
icke kunnat komma till den användning inom de norrländska länen,
som önskligt varit, torde böra lämnas en öfversikt af de bestämmelser,
som gällt i fråga om dylika anslag.

bör befrämjande af utdikningar och aftappningar af sänka trakter
och sjöar inom rikets mellersta och södra län ställde Riksdagen från
och med 1840-talet en särskild fond till Eders Kungl. Maj:ts disposition
att användas såsom låneunderstöd till dylika företag, hvaremot för befrämjande
af vattenaftappningar i de norra länen beviljades särskilda
medeh hvarifrån understöden utgingo i form af statsanslag. Då de
föihållanden, hvilka ursprungligen föranledt denna skillnad, icke vidare
ansågos förefinnas, vidtog 1873 års riksdag den ändring beträffande
ifiågavarande bada fonder, att till Eders Kungl. Maj:ts disposition
ställdes två för hela riket gemensamma summor, den ena att såsom
låneunderstöd anvisas för sådana utdikningar och aftappningar af sänka
trakter och sjöar, som hufvudsakligen afsåge att befrämja odlingsföretag,
och den andra att såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
användas til] understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
som företrädesvis afsåge att förminska frostländigheten.
Dessa sistnämnda medel, den s. k. frostförminskningsfonden, utgingo
under åren 1874 1883 med ett belopp af 80,000 kronor, under åren

1884—1888 med ett belopp af 100,000 kronor, under åren 1889—1891
med 50,000 kronor, under åren 1892—1895 med 100.000 kronor, år
1896 med 150,000 kronor, år 1897 med 200,000 kronor, åren 1898—1900
med 300,000 kronor, åren 1901 och 1902 med 400,000 kronor samt
aren 1903 och 1904 med 500,000 kronor, hvilket sistnämnda belopp
äfven beviljats för år 1905, medan för år 1906 för ändamålet anvisats
700,000 kronor.

Beträffande villkoren för anslags beviljande torde till en början
höra erinras, att under åren 1874—1883 anslagen utgått till understödjande
af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, som »före -

262

trädesvis» afsåge att minska frostländigheten, under åren 1884—1891
till understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldigliet, af
torrläggning utaf »sådana vattensjuka marker, som, utan att kunna
med fördel odlas, sprede frostskador öfver omgifvande nejd», samt från
och med år 1892 till understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af sådana myr utdikning ar och vattenaftappningar, hvilkas
»ändamål» vore att minska frostländigheten för närliggande bygd.

Hufvudsakliga anledningen till dessa förändringar beträffande
ändamålet med fondens användning torde hafva varit, att statsmakterna,
hvilka förutsatt, att medlen kunde komma att användas till afdikning
äfven af odlingsbara sankmarker, dock önskade förekomma, att anslag
lämnades i sådana fall, där den enskildes fördel borde vara tillräcklig
grund för utförandet af ifrågasatta företag och den enskilda företagsamheten
sålunda utan statens understöd kunde reda sig.

Inom mellersta och södra Sverige torde ej heller någon anledningförekomma
att från statens sida erbjuda innehafvare af jord statsbidrag
utan återbetalningsskyldigliet för andra vattenafledningar än sådana,
som afse minskandet af frostländigheten, då klimatet, kommunikationsförhållandena
m. in. inom dessa bygder i allmänhet medföra fördel
för innehafvaren att utan särskildt tillskott af statsmedel för odling
torrlägga verkligen odlingsbar mark. Inom de norra delarna af vårt
land däremot äro de lokala förhållandena ej sällan sådana, att det
icke är med den enskildes fördel förenligt att nedlägga alltför stor
kostnad på utdikning af odlingsbara, vattensjuka marker, hvilka oftast
först efter en längre tid kunna med verklig fördel odlas, hvartill kommer,
att de sistnämnda landsdelarnes jordbruksidkande befolkning i
allmänhet icke besitter den ekonomiska bärkraft, som erfordras för att
genom afdikning möjliggöra jordens odling, och måste därföre i vidsträcktare
mån än landets öfriga jordbruksidkare genom staten understödjas.

Då det, såsom merbemälda kommitté framhållit, är af en stor
betydelse, särskildt i fosterländskt och socialt hänseende, att odlingen
af jorden framskrider äfven inom de nordligare delarna af vårt land,
men detta icke torde komma att ske, åtminstone i någon högre grad
och med större hastighet, därest icke staten bidrager med en del af
kostnaden, finna sig styrelserna kunna med allt skäl biträda kommitténs
förslag om dylika understöds beviljande inom de fyra nordligaste länen,
vare sig att ändamålet med afdikningsföretaget är odling eller frostländighetens
minskande, och detta så mycket hellre, som de flesta myr -

263

utdikningar i dessa trakter i själfva verket åsyfta eller tillgodose såväl
det ena som det andra af dessa ändamål.

Vidare få styrelserna erinra, att statsbidraget till och med år 1897
kunnat beviljas till högst en tredjedel af kostnaden, men från och med
år 1898 kunnat utgå med belopp, motsvarande högst hälften af den
för föi etaget beräknade kostnaden. Skälet till denna förändring i villkoren
var. gifvetvis en önskan hos statsmakterna att kunna i ännu högre
grad än dittills möjliggöra vattenafledningar för frostländighetens minskande,
hvilket äfven visat sig ändamålsenligt. Någon större andel af
kostnaden anse sig styrelserna i likhet med kommittén icke hafva anledning
föi orda, att sta ten skall af sina medel gälda, men däremot
äfven i likhet med kommittén, att i samma kostnad må inräknas jämväl
undersöknings- och förrättningskostnaden, af hvilken staten således skulle
komma att vidkännas hälften.

^ id sådant förhållande torde dock undersökningsförrättarnes arfvodesräkningar
höra undergå granskning inom landtbruksstyrelsen i
analogi med förhållandet beträffande vederbörande distriktstjänstemäns
inom väg- och vattenbyggnadsdistrikten rese- och arfvodesräkningar
för verkställda undersökningar och upprättade planer till sådana allmänna
arbeten, för hvilka undersökningskostnaden gäldas af statsmedel.

1 öfrig t ^ bolde, såsom kommittén föreslagit, enahanda bestämmelser
gälla som i fråga om anslag från frostförminskningsfonden, hvarvid åt
tillämpningen bör öfverlämnas att afgöra, i hvilka fall förhållandena
kunna vara af beskaffenhet, att de böra anses lägga hinder i vägen
för anslags beviljande, dock att bland villkoren äfven torde böra intagas
bestämmelse därom, att anslag ej kan beviljas till afdikning af redan
odlad jord.

Ett ytterligare villkor, som jämväl borde föreskrifvas för åtnjutande

af bidrag från det ifrågasatta anslaget, kunna styrelserna ej underlåta
att påpeka, nämligen mera betryggande säkerhet än de nuvarande
borgensförbindelserna för underhållet af dikningsföretagen. I underdånig
skrifvelse den 18 oktober 1901 hafva styrelserna, med framhållande af
angelägenheten af att åtgärder vidtoges för beredande af ökad trygghet
löi underhållsarbetenas utförande, tillåtit sig anvisa olika förfaringssätt
för ändamålets vinnande genom att fästa underhållsskyldigheten vid
jorden; och få styrelserna åberopa hvad styrelserna i sagda skrifvelse
för vinnande af ändamålet anfört.

Mot det af kommittén föreslagna beloppet, 500,000 kronor, hafva
styrelserna icke något att erinra, men anse styrelserna, att i sådant

264

fall de medel. Horn afse understödjande medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af sådana myrutdikningar ock vattenaftappningar, hvilkas
ändamål är att minska frostländigketen för närliggande bygd, lämpligen
kunna nedsättas till 200,000 kronor af det skäl att, enligt hvad erfarenheten
visat, sistnämnda belopp torde komma att, åtminstone för
närvarande, fullt tillfredsställa anspråken på frostförminskningsbidrag
inom landet, med undantag af de fyra nordligaste länen, samt det icke
kan antagas, att inom sistnämnda län skola framställas anspråk pa
bidrag från dessa medel, då villkoren för dylika bidrags erhållande äro
strängare, än som föreslagits skola gälla för bidrags åtnjutande flan
de medel, som enligt det föregående skulle uteslutande vara afsedda
för de fyra nordligaste länen.

Emellertid torde det med allt skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke berörda 200,000 kronor skulle lämpligast reserveras för de delar
af landet, som icke kunna komma i åtnjutande af bidrag från den nya
fonden. Genom ett sådant tillvägagående skulle större säkerhet vid
handläggningen af ärenden af ifrågavarande beskaffenhet kunna åstadkommas
samt förebyggas, att frostförminskningsmedlen icke alls eller
icke till erforderlig grad komme den sydligare landsdelen till godo.

Ett sådant särskiljande af området för användningen af de olika
fonderna förutsätter emellertid, att en jämkning af beloppen på grund
af vunnen erfarenhet lätt kan ske och att anslagssummorna för de saiskilcla
fonderna sålunda årligen beviljas, såsom hittills ägt rum beträffande
den s. k. frostförminskningsfonden, och hafva styrelserna i öfverensstämmelse
med denna åsikt uti skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t af
denna dag framställt alternativa förslag om beviljande för år 1907 af
medel till" den s. k. frostförminskningsfonden.

Vidkommande slutligen den af kommittén föreslagna nyodlingsfond
för befrämjande af uppodling utaf jord i Norrland och Dalarne,
så anse styrelserna, att genom inrättandet af en dylik fond skulle kunna
vinnas stora fördelar för det af Riksdagen enligt det föregående uttgjade
önskemål, att den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne skulle vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets
utveckling i nämnda landsdelar befrämjas.

Enligt gällande bestämmelser för odlingslånefonden kunna lån
från densamma beviljas endast till det belopp, hvartill enligt den fastställda
arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen och afdikningen
beräknats komma att uppgå, med iakttagande att kostnaden för s. k.
tegdikning eller täckdikning därvid ej finge inräknas.

Med afseende å den olikhet i klimatiska äfvensom andra för -

265

hållanden, hvilken är rådande mellan det nordliga Sverige, å ena sidan,
samt mellan de mellersta och sydliga delarna af landet, å andra sidan,
torde det vara tydligt att, medan odlingslånefonden kan vara tillfyllest
och komma till användning inom de senare landsdelarna, den däremot
inom Norrland och Dalarne, på sätt merbemälda kommitté äfven visat,
icke kommit till någon nämnvärd användning. För att emellertid i
högre grad än hittills framkalla odlingen inom det norra Sverige torde
lämpligt vara att, förutom det tillfälle till erhållande af anslag, som
enligt det föregående skulle beredas innehafvare af jord inom de fyra
nordligaste länen, äfven beredas möjlighet för jordinnehafvare inom Dalarne
och Norrland till lån från, förutom odlingslånefonden till vattenafledningen
och afdikningen, äfven från andra medel till befrämjande af själfva odlingen
och att för sådant ändamål en fond bildas, på sätt kommittén föreslagit,
för att med landsting eller hushållningssällskap såsom låneförmedlare
och omedelbara låntagare, i likhet med hvad fallet är beträffande fonden
för fiskerinäringens befrämjande, bereda möjlighet för jordinnehafvare
inom ifrågavarande landsdelar att på billiga villkor erhålla lån för själfva
uppodlingen af deras marker.

Mot de föreslagna villkoren, hvilka i det närmaste öfverensstämma
med dem, som enligt nådiga kungörelsen den 12 januari 1904 gälla
för fonden för fiskerinäringens befrämjande, hafva styrelserna icke något
att erinra.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen i underdånighet hemställa,
det Eders Kuugl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition,
att Riksdagen må

dels till understödjande, medelst anslag utan återbetalningsskyldighet,
af afdikningar inom Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, vare sig afdikningen afsåge uppodling af till åker eller
äng lämplig jord, eller den hade till ändamål minskning af frostländig het
för närliggande bygd, å extra stat för år 1907 bevilja ett belopp under
benämning af norrländska afdikning sanslag et af femhundratusen kronor;

dels till inrättande af en fond för befrämjande af uppodling'' utaf
jord i Norrland och Dalarne, benämnd norrländska odlingslånefonden —
från hvilken fond i mån af tillgång lån finge tilldelas landsting eller
hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlämna låneunderstöd
till mindre jordbrukare för uppodling af till åker lämplig mark —
anvisa ett anslag af trehundratusen kronor, däraf å extra stat för år
1907 etthundratusen kronor, samt medgifva, att inflytande räntor å de
från fonden utlämnade lån finge ingå till fonden för att tillsammans

266

m ed fondens öfriga tillgångar användas för det med fonden afsedda
än damål;

dels ock besluta att, i afseende å villkoren för erhållande och tillgodonjutande
af de här ofvan omförmälda anslag och lån, skola gälla,
hvad angår bidragen från norrländska afdikningsanslaget, de allmänna
villkor, hvilka innehållas i Riksdagens skrivelser den 15 mars 1899 (n:o 17)
och den 15 maj 1902 (n:o 118) och äro till allmänhetens kännedom
meddelade genom ej mindre nådiga kungörelsen den 29 mars 1899,
angående villkoren för erhållande af understöd från de af Riksdagen
anvisade anslag till, bland annat, frostminskningsföretag, än äfven nådiga
kungörelsen den 6 juni 1902, angående ändring i samma villkor, dock
med tillägg dels att vid bestämmande af statsbidragets belopp må, förutom
kostnaden för afdikningen enligt fastställd arbetsplan, jämväl tagas
i beräkning den af landtbruksstyrelsen efter vederbörlig granskning godkända
undersöknings- och förrättningskostnad, sökanden fått vidkännas
i anledning af arbetsplanens upprättande, dels att anslag ej må beviljas
till afdikning af redan odlad jord, dels ock att de strängare villkorn
afseende å underhållsskyldigheten, som styrelserna enligt det föregående
förordat, borde äga tillämpning å företag, som tilldelades bidrag
från ifrågavarande medel, samt, beträffande lån från norrländska odlingslånefonden,
de af merbemälda kommitté i sådant afseende föreslagna
bestämmelser.

Stockholm den 31 maj 1905.

Underdånigst

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
FRIDOLF WIJNBLADH.

O. Ekdahl. P. II. Hedenblad.

Landtbruksstyrelsen

Aug. Lyttkens. Fredrik Egerström. Ludvig Rosén.

267

xxxx.

Statskontoret.

Till Konungen.

Sedan den kommitté, som i anledning af Riksdagens skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t den 1 juni 1901 gjorda hemställan om utredning,
huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den
själfägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och Dalarne
kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda
landsdelar befrämjas, blifvit af Eders Kungl. Maj:t under den 7 i samma
månad tillsatt för verkställande ^f utredning i berörda hänseende,
under 14) uti sitt den 27 oktober 1904 i ämnet afgifna betänkande’
med framhållande af nödvändigheten häraf att genom statens mellankomst
nyodling och jordförbättring i norra Sverige underlättades i
vidsträcktare mån än hvad nu ägde rum, i sådant syfte gjort framställning
ej mindre om anvisande af ett årligt anslag till afdikning
inom landets fyra nordligaste län än äfven om bildande af eu för
Norrland och Dalarne afsedd lånefond till understödjande af nyodling
äfvensom afgifvit förslag till de hufvudgrunder och villkor, enligt Indika
anslagen och låneunderstöden borde utgå,

så och efter det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
genom nådig remiss erhållit befallning att gemensamt
afgifva underdånigt utlåtande öfver kommitténs omförmälda framställning,
hafva nämnda styrelser i underdånigt utlåtande den 31 sistlidne
maJ med erinran att kommitténs ifrågavarande framställning afsåge
dels beredande af medel för myrutdikningar eller vattentappningar
inom norra Sverige, vare sig ändamålet vore uppodling af till åker
eller äng tjänlig jord eller endast — såsom med det nuvarande s. k.
frostminskningsanslaget afsåges — minskning af frostländighet för
närliggande bygd, dels ock inrättande af en nyodlingslånefond för
befrämjande af uppodling af jord i Norrland och Dalarne — i hufvudsak
anslutande sig till de af kommittén i omförmälda del af dess
betänkande gjorda uttalanden och förslag hemställt, att Eders Kungl.

Anslag och
lån för
dikning och
nyodling.

268

Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition, att Riksdagen
måtte

dels till understödjande medelst anslag utan återbetalningsskyldigket
af afdikningar inom Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
ock Norrbottens län, vare sig afdikningen afsåge uppodling al till åker
eller äng lämplig jord eller den kade till ändamål minskning af frostländigket
för närliggande bygd, å extra stat för år 1907 bevilja ett
belopp af 500,000 kronor under benämning af norrländska afdikningsanslaget,

dels till inrättande af en fond för befrämjande af uppodling af
jord i Norrland ock Dalarne, benämnd norrländska odlingslånefonden
— från hvilken fond i mån af tillgång lån finge tilldelas landsting
eller hushållningssällskap, som förklarat sig villigt att utlämna låneunderstöd
till mindre jordbrukare för uppodling af till åker lämplig
mark —- anvisa ett anslag af 800,000 kronor, däraf å extra stat för
år 1907 100,000 kronor samt medgifva, att inflytande räntor å de
från fonden utlämnade lån finge ingå till fonden för att tillsammans
med fondens öfriga tillgångar användas för det med fonden afsedda
ändamål,

dels och besluta, att i afseende å villkoren för erhållande och
tillgodonjutande af ofvan omförmälda anslag och lan skulle gälla,
hvad anginge bidragen från norrländska afdikningsanslaget, de allmänna
villkor, hvilka innehölles i nådiga kungörelserna den 29 mars 1899
angående villkoren för erhållande af understöd från det af Riksdagen
anvisade anslag till, bland annat, frostminskningsföretag och den 8 juni
1902 angående ändring i dessa villkor, dock med tillägg dels att vid
bestämmande af statsbidragets belopp måtte, förutom kostnaden lör
afdikningen enligt fastställd arbetsplan, jämväl tagas i beräkning den
af landtbruksstyrelsen efter vederbörlig granskning godkända undersöknings-
och förrättningskostnad, sökande fått vidkännas i anledning
af arbetsplanens upprättande, dels att anslag ej måtte beviljas till
afdikning af redan odlad jord, dels ock att vissa strängare villkor i
afseende å underhållsskyldigheten, som af styrelserna i underdånig
skrifvelse den 18 oktober 1901 närmare angifvits, borde äga tillämpning
å företag, som tilldelades bidrag af ifrågavarande medel, samt beträffande
lån från norrländska odlingslånefonden, de af kommittén i sådant
afseende föreslagna bestämmelser; varande dessa bestämmelser — förutom
i hvad? de afse sättet för bildandet af fonden — af följande lydelse:

»Hushållningssällskap eller landsting, som önskar från ifrågavarande
fond erhålla lån för att däraf utlämna låneunderstöd för

269

ofvannämnda ändamål, må därom före den 1 januari det år, då lånet
är afsedt att erhållas, till Kungl. Landtbrukss tyr elsen ingifva skriftlig
framställning, innehållande jämväl uppgift å de odlingsföretag, för
hvilka låneunderstöd blifvit hos hushållningssällskapet eller landstinget
sökta, samt belopp och lånetid för hvarje särskild! låneunderstöd.

Kungl. landtbruksstyrelsen må efter pröfning af sålunda gjorda
framställningar bevilja hushållningssällskap eller landsting lån från fonden.

Från fonden beviljadt lån skall återbetalas inom högst tio år
med lika kapitalbelopp hvarje år jämte upplupen ränta. Finnes lånebelopp
vara af hushållningssällskap eller landsting disponerad! på
annat sätt än förevarande bestämmelser tillåta, skall detsamma, på
yrkande af Kungl. Landtbruksstyrelsen, af hushållningssällskapet eller
landstinget omedelbart återbetalas.

För hushållningssällskap eller landsting beviljadt lån från fonden
åtnjutes räntefrihet första året, under hvilket lånet innehafves, men
därefter erlägges 3 procent årlig ränta å oguldet kapitalbelopp, dock
med skyldighet för hushållningssällskap eller landsting att, därest förfallet
kapitalbelopp icke inom föreskrifven tid inbetalas, å det förfallna
beloppet erlägga sex procent årlig ränta från förfallodagen, till dess
full betalning sker. De, som af hushållningssällskap eller landsting
erhållit låneunderstöd, skola åtnjuta enahanda räntefrihet, som nyss
är stadgad, och må af dem icke fordras högre ränta än i detta moment
bestämts.

Låneunderstöd, som af hushållningssällskap eller landsting meddelas,
må utgöra högst 500 kronor och under inga förhållanden uppgå
till mer än hälften af den uppskattade odlingskostnaden.

Vid beräkningen af denna kostnad upptages såväl själfva odlingsarbetet
som den erforderliga dikningen, för så vidt ej statsbidrag erhållits
till densamma.

Plan och kostnadsförslag för nyodlingen skall vara uppgjord af
landtbruksingenjör, länsagronom eller annan person, som hushållningssällskap
eller landsting därtill pröfva!’ kompetent, och skall denne
äfven afgifva yttrande om markens lämplighet till åker med afseende
på såväl dess beskaffenhet som läge.

Hushållningssällskap eller landsting äger bestämma de närmare
villkoren för åtnjutande af dylikt låneunderstöd liksom ock tillse, att
det med beviljadt låneunderstöd afsedda ändamål vinnes.

Fonden förvaltas af kungl. statskontoret, som äger att till vederbörande
hushållningssällskap eller landsting utbetala beviljadt lån emot
hushållningssällskapets eller landstingets förskrifning därå.»

270

Därjämte hafva styrelserna i en likaledes den 31 sistlidne maj
till Eders Kung! Maj:t aflåten underdånig skrifvelse — under hänvisning
till styrelsernas i deras här ofvan omförmälda underdåniga
utlåtande i sammanhang med behandlingen af förslaget om det norrländska
afdikningsanslaget uttalade åsikt, att, därest detta anslag till
föreslaget belopp, 500,000 kronor, komme att beviljas, det nuvarande
frostminskningsanslaget kunde nedsättas till 200,000 kronor samt att
det kunde med allt skäl ifrågasättas, huruvida icke sistnämnda belopp,
till vinnande af större säkerhet vid handläggningen af ärenden af
ifrågavarande beskaffenhet samt förebyggande af att frostminskningsmedlen
icke alls eller icke till erforderlig grad komme den sydligare
landsdelen till godo, borde reserveras för de delar af landet, som icke
kunde komma i åtnjutande af bidrag från det nya anslaget — i underdånighet
hemställt, att, om förslaget angående det nya afdikningsanslaget
blefve af Eders Kungl. Maj:t bifallet, Eders Kungl. Maj:t tillika
täcktes till Riksdagen aflåta nådig proposition, att Riksdagen måtte
till understödjande inom samtliga län med undantag af Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska frostländigheten
för närliggande bygd, på extra stat för år 1907, under benämning
frostminskningsanslaget, men utan ändring i gällande villkor för nu
utgående anslag till frostminskningsföretag, anvisa ett belopp af 200,000
kronor, eller, om Eders Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl bifalla
styrelsernas framställning beträffande norrländska afdikningsanslaget, att
ifrågavarande proposition måtte komma att afse beviljande för hela
riket af ett anslag å extra stat för år 1907 af 700,000 kronor under
nu gällande villkor till understödjande medelst anslag utan återbetalningsskyldighet
af sådana myrutdikningar och vattenaftappningar,
hvilkas ändamål är att minska frostländigheten för närliggande bygd.

Genom nådig remiss har statskontoret undfått Eders Kungl. Maj:ts
befallning att i dessa ärenden inkomma med underdånigt utlåtande;
och får, med remissaktens återställande, statskontoret i underdånighet
anföra, att då behofvet af särskilda åtgärder för vattenafledning och
odling inom de norrländska länen och Dalarne blifvit af såväl kommittén
som förenämnda, öfver kommitténs förslag i berörda del hörda
myndigheter till fullo ådagalagdt och statskontoret för sin del finner
de för lån från nyodlingsfonden eller, såsom densamma i förenämnda
utlåtande benämnes, norrländska odlingslånefonden, föreslagna grunder,
Indika i allt väsentligt öfverensstämma med de genom nådiga kungörelsen
den 12 januari 1904 för lån från fonden för fiskerinäringens

271

befrämjande fastställda bestämmelser, vara lämpliga och ändamålsenliga
därvid statskontoret, som enligt förslaget skall förvalta fonden och
utbetala till hushållningssällskap eller landsting beviljade lån, förutsätter,
att det skall åligga landtbruksstyrelsen att meddela statskontoret
underrättelse om beviljade lån, statskontoret finner sig böra
tillstyrka, att, i öfverensstämmelse med hvad väg- och vattenbyggnadsstyreisen
samt landtbruksstyrelsen i fråga om ett särskilt norrländskt
afdikmngsanslag och en särskild för Norrland och Dalarne afsedd
nyodlmgslånefond föreslagit, nådig proposition i ämnet måtte till Riksdagen
aflåtas; och torde, i händelse af bifall härtill, det s. k. frostmmskningsanslaget
böra, af skäl som nämnda styrelser anfört, nedsättas
till det af styrelserna förordade belopp, men i annat fall föreslås
att for år 1907 bibehållas vid det i riksstaten för år 1906 upptagna
beloppet.

Stockholm den 1 augusti 1905.

Underdånigst

Chi. L. Tenow. Gustaf Ahlm. C. A:son Leijonhufvud,

föredragande.

G. Thorstenson.

272

Skogsbeskatt ningen.

XXXXI.

Domänstyrelsen.

Till Konungen.

Den af Eders Kungl. Maj:t den 7 juni 1901 tillsatta kommitté
för utredande af frågan, liuruledes den sjålfägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland ocli Dalarna må kunna vidmakthållas
och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas,
har med underdånig skrifvelse den 27 april 1904 till Eders Kungl. Maj:t
öfverlämnat ett betänkande, innefattande åtskilliga lagförslag och
framställningar, i anledning hvaraf Eders Kungl. Maj:t genom nådig
remiss den 21 december 1904 anbefallt kammarkollegium och domänstyrelsen
att gemensamt afgifva underdånigt utlåtande. Då sådant
utlåtande den 17 sistlidne april afgafs, ansåg domänstyrelsen, att dels
den i ofvannämnda betänkande under 10) upptagna framställning
angående nya grunder för skogsbeskattningen dels ock det under 11)
upptagna förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af
flottningsstadgan den 30 december 1880 borde särskildt af styrelsen
mera omfattande behandlas, hvarföre domänstyrelsen nu underdånigst
får i dessa delar anföra följande.

Framställningen angående nya grunder för skogsbeskattningen.

Nu gällande bestämmelser rörande taxering af jordbruksfastighet
tillämpas af taxeringsmyndigheterna väsentligt olika. Oafsedt att inom
vissa taxeringsområden bestämmelserna ansetts böra på det sätt förstås,
att ståndskogen icke skulle till hela sitt värde medtagas i fastighetsvärdet,
hafva, äfven där berörda myndigheters afsikt varit, att skogens
hela värde skulle i jordbruksfastighetens taxeringsvärde ingå, dessa
värden icke blifvit likformigt bestämda, enär olika grunder för skogsvärdets
beräknande tillämpats. I flertalet fall torde det föi skogen
beräknade värde varit lägre än dess saluvärde, och hufvudsakligen i

278

Budaiia fall uppgått till detta, då till grund för jordbruksfastighets
taxeringsvärde kunnat läggas ett under närmaste åren före taxering
vid egendoms försäljning betingadt pris. Sådana relativt höga värden
kunna dock efter få år på det sätt hafva nedbragts, att, då skoo-sallgangen
sådant medgifvit, en större utverkning ägt rum, hvilket vid
nastpåfoljande fastighetstaxering beaktats. I mån som å ett skogshemman
skogen kan hafva tillvuxit och dess värde härigenom ökats
synes däremot vanligen taxeringsvärdet ej hafva höjts.
f taxeringsvärden, som i regeln synas varit åsätta jordbruks fastigheter

med skog, hafva på det sätt verkat bevarande på skogsillgangen,
att agaren icke i följd af hög beskattning fått anledning
söka genom skogsafverkning nedbringa fastighetsvärdet. Såsom ofvan
antydts har däremot skogsfastighets taxering till sitt fulla saluvärde
otta Iramkallat en större skogsafverkning, undantagsvis närmande sm
skogsskoflmg. °

.. D,et hSSer ock i sakens natur, att ägare af eu till sitt fulla saluvärde
taxerad fastighet med sparad skogstillgång skall vara frestad
att genom saluafverknmg af skog nedbringa egendomens taxeringsvärde
enär enligt gällande förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897 bevillningen för jordbrukstastighet
ar relativt hög, hvaremot den ränta, som genom tillväxt kan
paraknas af sa kallad mogen skog, är relativt ringa, i allmänhet afsevardt
lägre an gängse ränta å utlånadt kapital.

Af det ofvan anförda torde framgå, att det från skogsvårdssynpunkt
vore onskvärdt, om vid taxering af jordbruksfastighet därtill
hörande skog antingen alls icke eller i allt fall icke till hela sitt värde
mgmge i fastighetsvärdet.

I)et har ock såsom stöd för ett sådant åskådningssätt vid i ordbi
uksfastighets taxering anförts, att växande skog vore jämförlig med
vaxande groda, hvilken senare icke skall ingå i fastighetsvärdet, och

försäl as”611 llkS°m gl’Ödan k&n från fastigheten skiljas och för sig

Detta senare förhållande gäller emellertid ej i fråga om den
vaxande skogen i dess helhet, enär — särskildt å aflägset belägna
■ro ...,en c]el af skogen icke ar saluduglig. Det skulle därför kunna
fragasattas, huruvida icke värdet af sådan skog, hvars samband med
jastigheten kan anses vara något fastare än den saludugliga skogens
kunde anses hora ingå i fastighetsvärdet, men däremot icke värdet af
en saludugliga skogen. Men då förhållandena med hänsyn till hvad

274

Flottningsstadgan.

som är saludugligt i hög grad växla ej blott i skilda delar af landet
utan ock på en gifven ort, hvarest en nyinrättad transportled, såsom
en järnväg eller en flottled, kan medföra möjlighet till afsättning för
tillförne icke saludugligt virke, torde någon bestämd gräns icke kunna
angifvas mellan virke af det ena och det andra slaget.

Med hänsyn härtill vore det därför från skogsvårdssynpunkt
lämpligast, att skogen i sin helhet — likasom växande gröda — undantoges
från beräkningen af jordbruksfastighets taxeringsvärde.

Den beskattuingsform, som skulle tillämpas å skogen, borde
enligt domänstyrelsens mening om möjligt motverka skogssköfling,
hvilket komme att ske, om skog icke vore föremål för beskattning,
sä länge den lämnades att fortväxa, och först då beskattades, när
afverkning ägde rum, samt därvid det afverkade virkets värde lädes
till grund för beskattningen.

Förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan
den 30 december 1880.

Flottlederna hafva fått en allt större betydelse vid transport af
skogens produkter, i män som äfven smärre vattendrag gjorts flottbaia.
Allra största delen af det virke, som ingår i vår export, nedföres från
skogarna genom flottning till förädlingsverk och exporthamnar för att
i form af rundt, biladt och sågadt virke eller bearbetadt till pappersmassa
m. in. från landet utföras.

Att vårt lands trävaruskeppning och skogshushållning, den förra
direkt, den senare indirekt, äro i hög grad beroende af flottlederna
och bestämmelserna angående dessa äfvensom virkesflott.ningens ordnande,
torde ligga i öppen dag. Hvad särskildt skogshushållningen angår, har
denna under de 25 ar, som förflutit, sedan gällande flottningsstadga
utfärdades, till stor del genom stödet af de ordnade förhållanden, för
hvilka denna stadga beredt rum, undergått en genomgripande förändring.
De afsättningsbara trädens dimensioner hafva efter hand
nedgått, hvithet medfört möjligheter för en bättre skogsvård. Att det
tillika öppnat väg för ökad skogssköfling är visserligen obestridligt
och står i samband därmed, att förutsättningarna för skogsvård och
skogssköfling i vissa afseenden sammanfalla.

Men äfven om flottningsstadgan i hög grad befordrat skogarnas
exploaterande, torde man numera kommit till full insikt om, att skogs -

275

ägarens mti essen vid trävaruflottningens ordnande icke blifvit särskildt
beaktade. Genom flottningsstadgan böra dock ej blott de flottandes
utan måhända i än högre grad skogsägarnes intressen bevakas och
främjas, ty kostnaderna för flottledens både byggande och underhåll
äfvensom för själfva trävaruflottningens bedrifvande falla ytterst på
skogsägaren. Mest påtagligt är detta, då skogsägaren, efter att å sin
skog hafva afverkat och till flottled nedfört virke, som därstädes förpjes,
får vid affärens afsilande vidkännas ett direkt afdrag af beräknade
flottningskostnader, däri inberäknad kostnad för flo°ttledens
amortering, då sådan förekommer. Äfven då skogsägaren säljer virke
å rot i skogen, får han vidkännas afdrag för dessa kostnader, ty köparen
grundar det nettopris, han för virket betalar, på en beräkning,
därvid de förberörda kostnaderna medtagits såsom en afgående post. När
skogsägaien själf värdesätter skog, som han ämnar å rot försälja, gör
han samma afräkning under fullt medvetande om, att de angifna kostnaderna
i hvarje fall ytterst måste drabba skogsägaren, ehuru de af
den flottande i första hand utbetalas.

(»äflande flottningsstadga tillgodoser således hufvudsakligen den
flottandes intressen, hvaremot skogsägaren, om han ej tillika varit
flottande, har svårt att göra sina intressen gällande för höjande af
virkesvärdet och därmed beredande af möjlighet för införande af en
bättre skogsvård. I följd häraf har vid flottningens ordnande hänsyn
kunnat tagas till skogsvården hufvudsakligen i fråga om sådana flottleder,
där majoriteten af de flottande varit skogsägare.

Skogsvården och skogsägarens intressen beröras äfven i öfrigt
såväl af sättet för flottledens inrättande som af bestämmelserna angående
trävaruflottningens ordnande. Med hänsyn härtill göras nedan
angifna förslag till ändringar och tillägg i det af norrlandskommittén
aigifna förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar af flottningsstadgan
den 30 december 1880.

2 §•

flen person, som enligt 1 inom. förordnas förrätta den i 1 § föresknfna
syn, föreslås i regeln af den sökande och erhåller i vanliga
a 1 förordnandet. utan att alla de, hvilkas rätt kan vara af frågan
beroende, blifvit i tillfälle att yttra sig angående den föreslagne förl
ättningsmannens lämplighet. Då i många fall stora ortsintressen belöias
af de åtgärder, som vid en flottleds ordnande kunna ifrågakomma
anser domänstyrelsen, att de, hvilkas rätt kan vara af frågan beroende’

276

borde lämnas tillfälle att inom bestämd tid, förslagsvis 1 månad, till
Eders Knngl. Maj ds befallningshafvande inkomma med sina yttranden
i saken samt om den föreslagna förrättningsmannens lämplighet och,
därest de icke åtnöjas med den föreslagne, förslag till annan förrättningsman.

I 3 mom. enligt norrlandskommitténs förslag torde, enär vissa
flottleder genomflyta två eller flera revir och undantagsvis äfven mera
än ett öfverjägmästardistrikt och det jämväl under sådana förhållanden
torde, åtminstone i flertalet tall, vara lämpligt, att allenast en skogstjänsteman
förordnas att vid synen närvara, ordet »vederbörande»
framför skogstjänsteman böra utgå för att vid valet bereda större
frihet.

4 §•

Vid tiottledsyner skall enligt 1 mom., om anledning därtill förekommer.
särskildt utredas, bland annat,

»huru vid kostnadens fördelning särskilda slag af flottgods böra
med afseende å den större, eller mindre svårighet de vid fiottningen förorsaka
med hvarandra jämföras».

Beträffande detta får domänstyrelsen anmärka, att flottningssvårigheten
för skilda virkesslag icke torde kunna utredas, särskildt
icke på förhand, innan flottled ordnats. Angående fiottningssvårigheten
för skilda slag af flottgods hafva nämligen stridande åsikter länge
varit och äro fortfarande rådande bland fackmän. Ökad längd hos
flottgodset anses visserligen allmänt medföra ökad svårighet vid flottningen,
men huruvida och i hvad mån sådan svårighet inträder torde
för skilda flottleder icke kunna omedelbart utredas. Efter hand som
flottlederna blifvit bättre rensade, har betydelsen af att söka utröna
flottningssvårigheten för skilda virkesslag minskats, och särskildt för
större flottleder, som rensas och byggas väl, torde till och med flottgodsets
ökade längd spela eu obetydlig roll, sa framt icke en viss
maximilängd öfverskrides.

_. H Domänstyrelsen anser med stöd af det nu anförda, att flottningssvårigheten
ingalunda torde böra bibehållas såsom den allena bestämmande
grunden för kostnadens fördelning å skilda slag af flottgods.
Det gifves äfven andra berättigade grunder för en sådan fördelning,
hvilka icke såsom den ofvan angifna äro svara att bestämma. Bland
dessa torde flottgodsets kubikmassa, beskaffenhet och värde vara de
mest beaktansvärda. Särskildt med afseende på flottgodsets beskaffenhet

277

och värde må nämnas, dels att sämre — till exempel torrt eller af
röta skadadt — virke skulle till större mängd än hittills varit möjligt
kunna tillgodogöras, om en reduktion af flottningsafgälden medgåfves
för sådant virke, dels ock att tillgodogörandet af smärre virkessortiment
skulle främjas, om kubikmassan, där så befunnes lämpligt, finge läggas
till grund för kostnadernas fördelning. För att lämna tillfälle till ett
allsidigt bedömande af dessa förhållanden, hvilka företrädesvis beröra
skogsägarens och därmed äfven skogshushållningens intressen, får domänstyrelsen
hemställa, att den ofvan anförda meningen må erhålla
följande lydelse:

»huru rid kostnadens fördelning särskilda slag af flottgods böra med
hvarandra jämföras».

I 4 § torde ock böra intagas bestämmelse om undersökning angående
en icke beaktad omständighet med flottningsafgäldernas bestämmande.

Dessa afgälder bestämmas nu på det sätt, att de kostnader, som
belöpa sig på hvarje flottningsdistrikt, lika fördelas på samtliga flottningsenhetei
af det virke, som inom distriktet flottats. Häraf blir en följd,
dels att kostnad per flottningsenket och längdenhet (kilometer) i regeln
blii lägst för första (nedersta) distriktet af flottleden, hvarest i vanliga
fall allt virke, som tillsläppts flottleden, framflutit, och tilltager uppåt
ttottleden, dels ock att medeltalet af kostnad per flottningsenhet och
längdenhet blir större, ju längre sträcka virket flottats. Här föreligger
alltså ^ ett tariffsystem med ger kilometer stigande afgäld för ökad längd.

1 ill följd af att flottningskostnaderna minskas, ju större de framflottade
virkesposterna äro, nedbringas dessa kostnader städse på flottledens
nedre distrikt genom att flottgods från högre upp liggande
distrikt jämväl å dem framföres. Å de öfre distrikten blifva flottningskostnaderna
åter allt högre för flottningsenheten, i den mån antalet
af sådana enheter aftager. Flottgodsägare å de nedre distrikten torde
alltså vinna fördelar på de öfriges bekostnad. Visserligen bör skogsvärdet
vara högre, i män som skogen ligger närmare afsättningsort.
Men af samma skäl som fraktsatserna per järnväg eller sjöledes per
kilometer räknadt minskas, ju längre sträcka godset framföres, synes
samma princip böra göras gällande å de allmänna flottlederna utan
att någons rätt däraf trädes för nära. Ett tariffsystem med minskad
kostnad vid flottning genom ett flertal distrikt synes därför hafva
billigheten för sig, i all synnerhet som skogshushållningens utveckling
*-ru>ra belägna skogar därmed skulle främjas och marknaden

tillföras en ökad kvantitet flottgods, som i annat fall ej kunde bära

278

1000

l:o) 1,000 flottningsenheter

flottningskostnaderna, men nu komme
att bidraga till en relativ minskning
af flottningskostnaderna inom
nedanför liggande distrikt. Ett sådant
system synes kunna införas
genom en procentvis genomförd sänkning
vid beräkning af delaktigheten
i flottningskostnader inom ett distrikt
för virke från ett ofvanför liggande
distrikt. Af bifogade diagram, där
AB betecknar en flottled, delad i fyra
distrikt, hvilka hvardera ett gifvet
år direkt tillförts 1,000 flottningsenlieter
virke, och inom hvilka flottningskostnaderna
utgjort respektive
k. k,, kn och kin, torde framgå, huru
ett sådant förslag skulle kunna genomföras.
Om sänkningen för hvarje
distrikt i fråga om timmer, som
flottats inom ett föregående distrikt,
bestämts till 20 procent, skulle flottningskostnaderna
komma att fördelas
på följande sätt:
i fjärde distriktet påfördes samtliga de

på distriktet beräknade kostnader, k, utgörande per flottningsenhet yrjöo''

2:o) Tredje distriktet mottog från föregående distrikt 1000 flottningsenheter,
reducerade med 20 procent till 800, och tillfördes direkt
1000 flottningsenheter, tillsammans 1800, hvarpå distriktets flottnings -

kostnad k, fördelades, då per enhet komme

1800''

På fjärde distriktets virke komme alltså

1800

x 800 och på tredje

distriktets

1800

x 1000.

3:o) Andra distriktet komme att från tredje mottaga ofvannämnda
1800 flottningsenheter virke, nu reducerade med 20 procent till 1440,
hvaraf 640 för virke från fjärde och 800 för virke från tredje distriktet,
hvartill komme andra distriktet direkt tillsläppta 1000 flottningsenheter,

279

tillsammans 2440, hvarpå distriktets fiottningskostnader k„ skulle fördelas,
då per enhet komme

2440’

På fjärde distriktets virke komme alltså

„ tredje
,, andra

k,
24 4

2440

x 640,

” 944Q * 800 och

X 1000.

4:o) Första distriktet komme att från andra mottaga ofvannämnda
2440 fiottningsenheter virke, nu reducerade med 20 procent till 1952,
hvaraf från fjärde distriktet 512, från tredje 640 och från andra 800
flottningsenheter. Härtill komme första distriktet direkt tillsläppta 1000
fiottningsenheter, summa alltså 2952 flottningsenheter, hvarpå distriktets
samtliga kostnader km skulle fördelas, hvilket per fiottningsenliet ut■
.i "k"111
gJOrde 2952-

På fjärde distriktets virke komme alltså , x 512

2952

” tredJe ■» •» 2952 X 640,

» audra „ .„ 2952 x 800 och

» första „ 2-"r2 x 1000.

Det hvarje distrikt tillsläppta virke skulle alltså påföras följande
kostnader:

Fjärde distriktets 1000 fiottningsenheter:
för flottning i fjärde distriktet kr. k.

» » » tredje „ „ * 800

>> » » andra „ „ x 640

„ „ första „ ,, og“2 x 512

280

Tredje distriktets 1000 flottningsenheter:

för flottning i tredje distriktet kr.
,, andra ,,

.. ,, första

1800

kIr

’ 2440
k„,
2952

Andra distriktets 1000 flottningsenheter:

för flottning i andra distriktet kr. x

kn,

., första

2952

Första distriktets 1000 flottningsenheter:

kUI

för flottning i första distriktet kr. x

1000

800

640

1000

800

1000.

På grund af hvad sålunda anförts, får styrelsen hemställa, att i
4 § närmast efter den till ändring ofvan föreslagna mening må ingå
en bestämmelse angående utredning jämväl af

»huruvida för flottled med två eller flera distrikt en procentvis genomförd
sänkning af delaktighet i kostnaderna inom ett nedre flottning sdistrikt
skulle kunna tillämpas å flottgods från ofvanför varande distrikt.»

8 §•

Sådan sakkunnig, som enligt 1 mom. förordnas att verkställa
afsyning af verkställda arbeten, föreslås i regeln af den, som enligt 1 §
varit sökande i fråga om vattendrags upplåtande till allmän flottled,
och som haft att verkställa de för flottleds anordnande bestämda
arbeten. Då emellertid synemannen är kontrollant på sökanden, torde
följa, att det är mindre lämpligt, att till sådan synemän förordnas af
sökanden föreslagen person, så framt ej de, hvilkas rätt kan vara af
frågan beroende, icke ogillat förslaget, sedan de däröfver lämnats tillfälle
yttra sig.

10 §.

I syfte att möjliggöra effektiv kontroll öfver att uppgifterna angående
det till flottled för lös flottning tillsläppta virke äro riktiga,

281

anser domänstyrelsen, att flottningsstadgan bör innehålla föreskrift
därom, att delägare i flottningsförening skall vara skyldig föra fullständig
virke sjournal öfver det virke, han för lös flottning tillsläpper
flottleden, hvilka journaler vid anfordran af föreningens styrelse skola
för styrelsen framläggas samt, om denna så fordrar, till riktigheten
med ed bekräftas inför domstol. En sådan bestämmelse torde lämpligen
kunna intagas i 10 § första stycket, som därigenom erhölle följande
lydelse:

»De, som låta flottgods löst framflyta i allmän flottled, vare pliktige
att - en förening, där enhvar af deltagarna är skyldig

fora fullständiga mrkesjournaler öfver det virke, han för lös flottning tillsläpper
flottleden, hvilka ''journaler vid anfordran af flottningsförening ens
styrelse skola. företes och, om styrelsen sådant fordrar, till riktigheten med
ed bekräftas inför domstol. Delägarnas i föreningen inbördes förhållande
bestämmes genom reglemente------------

I vissa fäll, då så utan olägenhet för den allmänna flottningen
''an ske, vore det önskvärdt, att en virkesägare, äfven om han icke
vore jordägare, tillerkändes rätt till särskild flottning, på sätt. som
enligt sista stycket i 10 § tillkommer jordägare, denne dock allenast
för virke till husbehof. Det förekommer nämligen, att kolning för
^ olens afyttring vid järnväg skulle i Norrland kunna anordnas, där
banan framgår i närheten af en sjö, å hvilken kolved från omkringliggande
skogar skulle kunna i ringbommar framflottas till lämplig
kolnmgsplats. Tillhör sådan sjö allmän flottled, skall lös flottning oim
besorjas af föreningen och ifrågavarande kolved alltså till flottning anmalas
för att af föreningens styrelse i vanlig ordning utföras. Härpå skulle
emellertid företaget stranda. Den som anordnar sådan kolning, behöfver
efter hand och i lämpliga partier framflotta kolveden till kolplatsen
vilket kunde verkställas billigt af hans egna arbetare under dagar, dä
en del af dem icke hade annan sysselsättning. För att möjliggöra ett
tillvaratagande af skogsprodukter, som visserligen äga ringa värde, men
likväl icke böra lämnas att multna i skogen, får domänstyrelsen i
öfverensstämmelse med det ofvan anförda hemställa, att i slutet af sista
stycket af 10 § må tilläggas en punkt af följande lydelse:
n ui j ^amma1 bestämmelse gälle ock virkesägare, som vill uti till allmän
pottled hörande sjö i ringbommar särskilt frampotta löst virke.»

282

13 §.

Af den lydelse 3 mom. föreslagits få, synes framgå, att allenast
flottande skulle tillerkännas rätt att föra klagan öfver föreningens beslut
om kostnadernas uttaxering med mera. Af livad domänstyrelsen här
ofvan anfört angående skogsägarens förhållande till alla de kostnader,
som vid lös flottning i allmän flottled pålägges virke, torde framgå,
att skogsägaren, äfven om han ej är flottande, härvid har lika stora
intressen att bevaka som de flottande, hvarför han ock borde ha samma
rätt som dessa att öfverklaga ett föreningens beslut om kostnadernas
uttaxering med mera, hvaraf han anser sig blifva oskäligt lidande.
Domänstyrelsen får därföre hemställa, att ifrågavarande 3 mom. måtte
erhålla följande lydelse:

»Menar någon vare sig flottande eller ägare af skog, hvarifrån virke
tillföres flottleden, att genom föreningens beslut--------»

20 §.

Gällande bestämmelse angående afbarkning af virke, förrän det
i allmän flottled nedlägges, har visat sig hindra tillgodogörandet såsom
kolved af till timmer odugligt virke af tall, enär den kostnad, som
afbarkningen förorsakade, mångenstädes uppgått till eller öfverstigit
virkets värde, sedan öfriga omkostnader för dess tillgodogörande afräknats,
hvarför virket på sådana ställen i regeln kvarlämnats i skogen.

Det har därjämte visat sig, att frodvuxet virke af tall efter afbarkning
haft benägenhet sjunka i flottleden, och att det för flottning af
sådant virke skulle varit fördelaktigt, om afbarkning däraf icke behöft
verkställas, då korkbarken skulle bidragit att hålla virket flytande. I
öfrigt har vid en utredning, verkställd år 1903 af undertecknad Örtenblad
och dåvarande fiskeriassistenten J. W. A. Wahlberg, angående
ifrågasatt ändring af gällande bestämmelser rörande afbarkning af virke,
förrän det för flottning i allmän flottled nedlägges, i fråga om Säfvarälfven,
Urnan och Yindeln samt Öreälfven, samtliga med reglerade
bivattendrag i Västerbottens län, framgått,

att i fråga om ettårig flottning fisket mera skadas af flottning
af barkadt än af obarkadt virke,

att vid virkets afbarkning i skogen befintlig återväxt skadas,
att den bark, som i skogen blefve efter virkets afbarkning Utliggande,
i någon mån hindrade skogens föryngring, samt

283

att barkningen medförde eu kostnad af 5 å 6 öre per. timmer,
eller för hvarje million talltimmer 50 å GO tusen kronor.

Vid de i samband med ifrågavarande undersökning med ortsbefolkningen
hållna sammanträden inhämtades bland annat, att den
i skogen efter virkets afbarkning kvarliggande barken skadade skogsbetet,
och att flottning af barkadt virke ansågs mera än flottning af
obarkadt virke skada gräsväxten å de ängar, som under flottningstiden
stode under vatten.

Af ofvannämnda utredning framgick visserligen tillika,
att obarkadt virke vid drifning och flottning förorsakar större
kostnader än barkadt virke.

att obarkadt virke mera sliter flottledsbyggnader än barkadt, samt
att obarkadt virke, som flottas mera än ett år eller efter flottningen
förvaras i timmerbommar, genom barkfällning förorsakar uppgrundning
och skadar fisket;

men olägenheterna af barkningen ansågos vara vida större än
därmed förenade fördelar.

På grund af hvad i denna sak anförts, får domänstyrelsen hemställa,
att 20 § måtte erhålla följande lydelse:

»/ samtliga allmänna flottleder, med undantag af gränsälfvarna mot
linland, uti hvilka flottgods må nedläggas allenast sedan det undergått
afbarkning, må virke framflottas utan att hafva undergått afbarkning, så
framt ej Konungens befallningshafvande uppå därom gjord framställning,
med afseende å beskaffenheten af vattendraget, de stränder, som omgifva
detsamma, flottning stidens längd äfvensom öfriga förhållanden, som kunna
på frågan inverka, finner skäligt att för hela flottleden eller viss del däraf
förordna,, att allt virke eller visst slag däraf skall, innan det i vattendraget
nedlägges, hafva undergått afbarkning.»

1 samband därmed torde nådiga kungörelsen den 2 oktober 1885
angående ändring, så vidt granvirke angår, i gällande föreskrifter om
barkning af virke, som i allmän flottled framflottas, kunna upphäfvas.

Slutligen får domänstyrelsen hemställa, att Eders Kungl. Maj:t.
därest framställda förslag till ändringar i gällande flottningsstadga skulle
finnas i hufvudsak lämpliga, täcktes besluta, att flottningsstadgan af
den 30 december 1880 skall i förnyad form i sin helhet kungöras.
Stockholm den 23 november 1905.

Underdånigst

KARL FREDENBERG.

J. MEVES. TH. ÖRTENBLAD.

E. G. Fakterantz.