UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN (Statens offentliga utredningar 1886:2)

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

ÖFVER

BANKKOMITÉNS

DEN 14 DECEMBER 18 83 AFGIFNA

FÖRSLAG TILL FÖRÄNDRAD ORGANISATION

BANKAN ST ALTEKN A,

AFGIFNA AF

FULLMÄKTIG! I RIKSBANKEN

OCH

STYRELSERNA FÖR ENSKILDA BANKINRÄTTNINBAR.

STOCKHOLM, 1884.
tOSGL. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER.

A. Fullmäktige i Riksbanken.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong! Maj:t i slutet af år 1881 tillsatt
en komité för afgifvande af yttrande och förslag till förändrad
organisation af bankanstalterna i riket samt denna
komité fullgjort sitt uppdrag medelst afgifvande af särskilda
under Lit. A. och Lit. B. betecknade lagförslag, af
hvilka de senare omfatta sådana bestämmelser som komitén
funnit erforderliga, när, med af komitén förordad indragning
af all enskild sedelutgifning, rätten att inom
vårt land utgifva banksedlar skulle varda riksbanken
ensam förbehållen, samt de förra eller de med Lit. A betecknade
förslagen inbegripa de särskilda stadganden,
komitén ansett böra fastställas att gälla intill dess en
sådan reform blifvit fullständigt genomförd,

så har Eders Kongl. Maj:t genom remiss af den 31
December nästlidna år, jemte öfverlemnande af omförmälda
förslag, velat lemna Fullmäktige i Riksbanken tillfälle att
inom utgången af innevarande månad öfver förslagen till
Eders Kongl. Maj:t inkomma med yttrande.

Den jemförelsevis korta tid, som varit för ändamålet
anvisad och som derjemte sammanfallit med riksdagens
början, har icke medgifvit en genomgående granskning af
detaljerna i bankkomiténs ifrågavarande betänkande och

förslag. Fullmäktige nödgas derföre inskränka sig till
uttalande af sin åsigt i några af de vigtigaste principfrågorna
i främsta rummet beträffande forslaget Lit. A.

Den vigtigaste bland de af komitén behandlade frågorna
, är enligt Fullmäktiges uppfattning den, huruvida
rätten att utgifva banksedlar skall fortfarande som hittills
vara medgifven icke blott Riksbanken utan äfven enskilda
bankbolag, eller uteslutande tillkomma Riksbanken. De
skäl, som med hänsyn till landets ekonomiska utveckling,
så vidt denna beror af ett väl ordnadt penningeväsen,
blifvit af komitén anförda för den senare åsigten, synas
Fullmäktige vara så bevisande och uttömmande, att Fullmäktige
icke hafva något att härvid tillägga, och ansluta
sig Fullmäktige derföre äfven till denna åsigt, likasom till
den att öfvergången icke kan eller bör ske brådstörtadt
utan efter ett längre tidsskede, hvarunder Riksbanken sättes
i stånd att, såsom komitén säger, »växa in uti den ställning,
som en ensam sedelutgifvande bank måste intaga».

För de enskilda sedelutgifvande bankernas verksamhet
under öfvergångs- och beredningstiden till en bankorganisation
med blott en enda sedelutgifvande bank har
komitén afgifvit förslag till stadganden, genom hvilka
skulle undanrödjas de, enligt komiténs mening, väsentligaste
brister, hvilka vidlåda den nu gällande lagstiftningen i
detta ämne. Enligt dessa nya bestämmelser skulle nemligen
dels den åt de enskilda bankerna nu lemnade på en
gång ganska vidsträckta och tänjbara sedelutgifningsrätt
fastställas till en bestämd siffra för dem alla gemensamt,
att gälla under hela öfvergångstiden, dels äfven sedlarnes
inlösning bättre betryggas genom nedsättande i allmänt
förvar af särskilda tillgångar såsom sedelpant, dels ock
slutligen den nu stadgade obegränsade, men i afseende å
sin tillämpning obestämda solidariska ansvarigheten mellan
bankdelegarne inskränkas till visst belopp i förhållande till

inbetald grundfond, och sättet för tillämpningen så ordnas,
att denna kunde ske utan större förluster för delegarne
eller förlägenhet för allmänna rörelsen, än förhållandena
med nödvändighet kräfde. I afseende å det första af dessa
förslag synas Fullmäktige väl olika meningar kunna förefinnas
angående storleken af den siffra, hvartill den enskilda
sedelutgifningen borde begränsas, likasom äfven
huruvida samma siffra borde antagas att gälla under hela
öfvergångstiden eller icke fasthellre successivt minskas;
men Fullmäktige anse det äfven fullt klart, att, om man
önskar uppställa såsom lagstiftningens mål en enda sedelutgifvande
centralbank och verkligen vill att den åt de
enskilda bankerna ytterligare förlänade oktrojtid skall utgöra
en beredelse till detta mål, så måste man äfven antaga
i hufvudsak detta komiténs förslag eller den enskilda
sedelutgifningens bestämmande till ett visst belopp, hvilket
synes, enligt komiténs hemställan, kunna fastställas till
50 millioner kronor, och lemna åt Riksbanken att tillmötesgå
allmänna rörelsens växande behof af sedelmynt och sålunda
förvärfva krafter till den stön-e verksamhet, som är
honom ämnad. Hvad helst än vid en noggrannare granskning
möjligen må kunna anmärkas mot de båda senare
förslagens särskilda detaljbestämmelser, finna Fullmäktige
dem dock vara af den beskaffenhet, att deras antagande
måste lända till såväl omsättningens, på förtroendet till
sedelmyntets inlösbarhet beroende, ostörda fortgång som
till bankdelegarnes större trygghet mot följderna af missbruk
eller oförstånd i förvaltningen, utan att befaras vålla
någon minskning i den allmänna kredit, som hvarje bankafiar
naturligen behöfver åtnjuta.

Mot införande i sjelfva banklagen af bestämmelserna
angående Riksbankens metalliska kassa och sedelutgifningsrätt
synes lika litet från Riksbankens sida som från synpunkten
af rörelsens behof af trygghet vara något att

erinra, ehuru en sådan åtgärd ingalunda påkallas af det
sätt, hvarpå Riksdagen hittills och åtminstone sedan realisationen
utöfvat sin makt i fråga om Riksbanken. Dessa
bestämmelser äro nemligen af den betydelse, att de lika
väl som bestämmelserna angående grundfonden och reservfonden
m. in. böra så mycket som möjligt ställas i skydd
mot förändringar, som ej blifvit underkastade den mest
fullständiga och mångsidiga pröfning. Den föreslagna förändringen
i grundlagens bestämmelser angående val af
bankofullmäktige anse Fullmäktige på af komitén anförda
skäl antaglig. Hvad åter angår förslaget om intagande
likaledes i grundlagen om rätt för Konungen att utse Fullmäktiges
ordförande, synes Fullmäktige detta förslag ej
lämpligen böra slutligen pröfvas förrän i sammanhang
med förslaget till den vidtgående förändring i Riksbankens
organisation, som komiténs under Lit. B afgifna förslag
åsyftar.

Ehuru sålunda betydelsen af de föreslagna nya bestämmelserna
såväl i grundlagen till den omfattning här
ofvan angifvits, som i banklagen icke synas Fullmäktige
kunna underkännas, blifver likväl, enligt Fullmäktiges åsigt,
denna betydelse först då af verkligt afgörande vigt, om
och när Riksbanken såsom allena sedelutgifvande bank
inom riket erhåller öfver allmänna rörelsen en makt, hvars
försigtigt och omtänksamma utöfvande måste med all omsorg
försäkras. Den af komitén under Lit. A föreslagna
reformen af vårt bankväsen synes Fullmäktige deremot
vara på en gång så ur flere synpunkter önskvärd och så
föga genomgripande eller för vårt ekonomiska lif betänklig,
att densamma bör kunna genomföras utan att göras
beroende af antagandet af de i grundlagen och banklagen
föreslagna förändringarna, Indika uteslutande beröra Riksbanken.

De vid ärendets behandling hos Fullmäktige anförda
skiljaktiga meningar återfinnas i bilagda utdrag af Fullmäktiges
protokoll.

ITnderdånigst
C. LEWENHAUPT.

Peiie Ehrenheim. A. H. Fock. J. W. Arnberg.

Liss Öl. Larsson. F. Kichter. Aug. Österlind.

Stockholm den 29 Februari 1884.

Utdrag af Protokollet, hållet
hos Herrar Fullmäktige i
Riksbanken den 29 Februari
1884.

S. D. Sedan genom remiss af den 31 sistlidne December
Kongl. Maj:t lemnat Herrar Fullmäktige tillfälle att inkomma
med underdånigt yttrande i anledning af bankkomiténs
den 14 i samma månad afgift) a förslag till förändrad
organisation af bankanstalterna i riket, anmäldes nu
ånyo detta ärende; Och besiöto Herrar Fullmäktige, efter
öfverläggning i ämnet, till Kongl. Maj:t afgifva det utlåtande
som registraturet utvisar.

I förevarande fråga afgåfvos till protokollet följande
särskilda yttranden, nämligen af:

Herr Ordföranden:

»Förslaget att i lagen för Rikets Ständers Bank införa
bestämmelser angående metalliska kassan och grunderna

för Riksbankens sedelutgifning kan jag icke biträda.
Denna åtgärd påkallas på intet vis af det sätt, hvarpå
Riksdagen hittills handhaft denna maktpåliggande och
grannlaga rättighet. Det vore, efter min åsigt, att uttala
ett misstroende emot Riksdagen, hvartill all giltig anledning
saknas.»

Herr vice Ordföranden:

»Då de lagförslag, som komiterade betecknat med Lit.
B, icke äro afsedda att tillämpas under den närmare framtiden
eller ens vid någon nu bestämd tid, men lagbestämmelser
i allmänhet och synnerligen inom ett så praktiskt
område, som banklagstiftningen, icke kunna bedömas
utan afseende på de förhållanden, under hvilka de skola
träda i verket, anser jag mig icke för närvarande om dessa
förslag kunna uttala någon mening.

Att i anledning åt detta komiténs förslag principielt
uttala sig för den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande,
då man anser en sådan åtgärd för närvarande ej
kunna vidtagas och ej heller vill ingå i pröfning af de
omfattande förändringar i lagstiftningen för Riksbanken,
som komitén uppstält såsom vilkor derför, anser jag betänkligt.

De under Lit. A betecknade förslag hafva derföre
för mig betydelsen af bestämmelser att, likasom lagar i
allmänhet, tillämpas till dess vunnen erfarenhet eller förändrad
uppfattning framkallar förändringar. Det skulle
vara af mycket värde för penningeväsendet i landet, om
bestämmelser komme till stånd, som allmännare erkändes
så ändamålsenliga och betryggande, att lagstiftningen för
de sedelutgifvande bankerna icke oupphörligt vore en
fråga för dagen, som stundom löses i riktningen af en
så godt som obegränsad sedelutgifningsrätt, stundom
gifver anledning till framställningar, som, om de vunne

afseende, direkte eller indirekte skulle omintetgöra dessa
banker.

Vid Lit. A förslag till lag angående bankbolag, som
i öfrigt i hufvudsakliga delar synes mig tillfredsställande,
tillåter jag mig erinra att, äfven med erkännande af önskvärdheten
att den enskilda sedelutgifningsrätten inskränkes
under hvad nu är medgifvet, den föreslagna siffran 50
millioner synes mig nog låg, om de enskilda sedelutgifvande
bankerna skola kunna göra allmänna rörelsen den
nytta, som med deras bibehållande afses, likasom en viss
siffra såsom begränsning i allmänhet alltför orörlig. Någon
elasticitet synes mig böra medgifvas äfven för den enskilda
sedelutgifningen och en begränsning således väljas,
som medför en sådan elasticitet. Härtill kommer, att den
nu föreslagna siffran synes vara bestämd med hänsyn
uteslutande till beloppet af de nuvarande bankernas utelöpande
sedlar, och afsedd att vid nya oktroj er emellan
dessa banker fördelas, hvaraf skulle blifva en följd att
nya
sedermera skulle kunna uppkomma, Sedelutgifningen
blefve då ett monopol för nuvarande banker, och ingenting
torde vara för vårt folks uppfattning förhatligare än
monopol. Med afseende härpå synes det mig lämpligare,
att sedelutgifningsrätten bestämmes med afseende på beloppet
af bankens grunfond än till eu viss siffra för alla
banker.

Att en begränsad subsidiär ansvarighet bestämmes
för lottägare i sedelutgifvande banker, torde med afseende
såväl på sedelutgifningsrätten som på nuvarande bestämmelser
om ansvarigheten vara lämpligt, men det synes
mig, som om sådana undantagsforhållanden icke förekomme
i afseende på icke sedelutgifvande banker, att eu dylik
ansvarighet, hvars värde ej bör skattas för högt och som är
förenad med ej obetydliga olägenheter, bör för dem stadgas.

Sammanförandet i en lag af stadganden för sedelutgifvande
och icke sedelutgifvande banker medför visserligen
fördelen att gemensamma föreskrifter blott förekomma
på ett ställe, men försvårar i någon mån öfversigten af
de olika bestämmelserna.

Förslaget att i lagen för Rikets Ständers Bank införa
bestämmelserna om bankens sedelutgifningsrätt synes mig
hvila på riktiga grunder, och har jag emot de i Lit. A
n:o 7 föreslagna förändringarne i Regeringsformen och Riksdagsordningen
ej något att erinra, dock anser jag de förändringar
i banklagstiftningen, som med anledning af förslagen
under Lit. A böra ifrågakomma, icke vara af den
betydelse för Riksbanken, att de föreslagna förändringarne
i Lagen för Rikets Ständers Bank eller i Regeringsformen
och Riksdagsordningen deraf särskild! påkallas.»

Deputeraden Herr Doktor Ärnberg:

»Såsom ledamot af bankkomitén, hvars betänkande
jag utan reservation undertecknat, anser jag mig endast
böra till detsamma hänvisa, men anhåller få instämma i
Fullmäktiges yttrande i afseende å de under förslaget
Lit. A intagna nya bestämmelsernas i grundlagen och
banklagen förhållande till genomförandet af detta nya förslag
i öfrigt.»

Herr Diss Olof Larsson:

»Om afsigten varit den, att Fullmäktige skulle afgifva
ett fullständigt yttrande öfver bankkomiténs förslag till
förändrad organisation af bankanstalterna, så nödgas jagför
min del förklara att detta icke är mig möjligt.

Komiténs utlåtande erhölls ungefär samtidigt med
riksdagens början, och de arbeten som Riksdagen fordrar
äro så omfattande, att det icke varit mig möjligt att taga

sådan kännedom om berörda utlåtande i sin helhet, att
jag deröfver skulle våga fälla ett bestämdt omdöme.

Mitt yttrande måste sålunda inskränka sig till de
de förslag som under Lit. A n:is 6 och 7 blifvit af komitén
framstälda och som skulle gälla under ett »öfvergångsskede»,
huru långt, säger eget nog icke komitén, ehuru
det måste vara af mycken, ja afgörande vigt att veta i
och för frågans bedömande.

Mot den föreslagna lagen för bankbolag skall jag
endast antydningsvis göra några sådana anmärkningar
som vid en flyktig granskning af förslaget framstält sig.

De under Lit. A n:is 6 och 7 omnämnda förslag afse
en inskränkning af Riksdagens makt och en utvidgning
af konungamakten. För min del kan jag icke finna att
Riksdagens sätt att vårda banken är eller varit sådant,
att dess rätt bör inskränkas eller att eu sådan åtgärd
är af behofvet påkallad. Då icke heller komiterades förslag
i afseende å bankbolag, i fall detta varder lag, synes
mig påkalla den förändring uti eller tillägg till Lagen för
Rikets Ständers Bank den 1 Mars 1830, som komitén
föreslagit, lika litet som de föreslagna ändringarne i våra
grundlagar, så kan jag icke annat än för min del afstyrka
bifall till komiterades förslag.

Komiténs bevisning för nödvändigheten af att fråntaga
de enskilda bankerna all sedelutgifningsrätt finner
jag fullt öfvertygande, men de vilkor som komitén härför
up] »stillt ii ro af beskaffenhet, att de synas mig omöjliggöra
detta önskningsmåls ernående, helst flere af dessa
vilkor icke enligt mitt förmenande betingas uteslutande
af omsorgen om det allmännas väl, utan fastmera för att
tillfredsställa enskilda bankdelegares intressen. Så skulle
t. ex., enligt den nya banklagen, de sedelutgifvande bankerna,
hvars sedelutgifningsrätt begränsas till 50,000,000, kronor
på obestämd tid fortfarande få utgifva sedlar å 10 kronors

valör, och komitén tillstyrker detta, emedan en indragning
af den lägsta sedelvalören skulle beröfva bankerna i det
närmaste all vinst af deras sedelutgifningsrätt och sålunda,
åtminstone i fråga om bankrörelsens utsträckning till landets
skilda delar, åstadkomma samma verkan som sedelutgifningsrättens
fullkomliga indragning. Detta är helt
och hållet samma skäl som på sin tid anfördes emot 5-kronesedlarnes indragning. Då emellertid erfarenheten
till fullo visat, att dessa skäl voro alldeles ogrundade, är
det icke utan någon förvåning som jag finner dem på
fullt allvar anyo tram ställas och åberopas. För min del
kan jag icke finna annat än att de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar å 10 kronor både kan och bör försvinna
utan afseende, huruvida komiterades öfriga förslag
varda antagna eller icke.

Såsom en brist i lagförslaget synes mig äfven vara
att inga bestämmelser före finnas i afseende å storleken af
de belopp i förhållande till sina fonder, för hvilka bank
ikläder sig å vista-förbindelse, eller a de belopp som å
deposition emottagas.

Den solidariska ansvarigheten i den föreslagna lagen
synes mig mycket egendomlig, och är i sanning en solidarité
med modifikation. Detta kan jag dock förstå, men
så är ej förhållandet med stadgandet att, om grundfonden
är mindre än en million, skola de så kallade solidariska
delegarne hafva dubbel ansvarighet mot dem, som äro
delegare i eu bank med en millions grundfond. Mig synes
att härigenom beredes de större bankbolagen ett monopol
pa de mindres bekostnad, som ur ingen synpunkt kan
föfisvaras, i synnerhet om, på sätt jag förut antydt, lagen
innehölle några bestämmelser i afseende å storleken af de
förbindelser bank ikläder sin.

Stadgandet i 41 § att bankbolags hufvudkontor ovilkorligen
skall vara beläget i stad synes mig alldeles obe -

fogadt. Jag kan omöjligen inse något rimligt i skäl hvarföre
landsbygden skall vara totalt beröfvad en sådan förmån,
ty nekas kan väl icke att ej å landsbygden finnas
många platser, hvilka såväl i afseende å folkmängd som
rörelse öfverträffa flere af städerna,»

Som ofvan.

Enligt protokollet
C. F. Kolmodin.

B. Styrelserna för de enskilda sedelutgifvande

bankerna.

ko. Skånes Enskilda Bank.

Till Konungen.

Enär åt Skånes Enskilda Banks Styrelse tillfälle blifvit
beredt att afgifva yttrande öfver senaste bankkomités
förslag till förändrad organisation af bankanstalterna i riket,
bär Styrelsen ansett det vara en skyldighet att begagna
det erbjudna tillfället att uttala sin mening i en lika mycket
för bankerna sjelfva som för den allmänhet de betjena
vigtig angelägenhet. Vid afgifvande af sitt yttrande har
dock Styrelsen ansett sig endast böra beröra vissa af de
vigtigaste frågorna.

Den som i detta afseende torde böra anses intaga
främsta rummet är utan tvifvel den, huruvida sedelutgifningsrätt
bör medgifvas åt flera i särskilda orter förlagda
banker, såsom förhållandet nu är i Sverige, eller den bör
öfverlemnas åt en enda statsbank, såsom förhållandet varit
äfven hos oss i förra tider. Sedelutgifningsprivilegiet är
nemligen af framstående vigt, icke blott derföre att det
bereder en särskild vinst åt dess innehafvare, utan jemväl
emedan det inverkar på hela bankrörelsens art och bankernas
förmåga att betjena allmänheten. Sedelutgifningsrätten
för de enskilda bankerna utgör således den hufvudsakliga
olikheten emellan tvenne olika banksystem, hvilka
torde kunna sägas hvardera hafva sina fördelar och olägen -

heter. Gälde frågan att i ett samhälle, som icke redan
egde ett utvecldadt banksystem, välja mellan de båda systemen,
skulle Styrelsen utan tvifvel föredraga enbankssystemet.
Hos oss, som redan oga en utvecklad bankrörelse
med flera i olika orter förlagda sedelutgifvande banker,
torde det likväl vara mindre välbetänkt att sönderrifva det
system, som vi under en följd af år hafva successivt sökt
utbilda, för att utbyta det mot ett annat som en gång
funnits bos oss, men som då slutade med statsmakternas
eget utdömande af detsamma, Styrelsen kan derföre icke
finna skäl att tillstyrka återgången till ett sådant system,
utan anser att i den allmänna rörelsens intresse de enskilda
bankerna fortfarande böra tillerkännas sedelute-if O ningsrätt,

förutan hvilken de icke kunna till den utsträckning
och på de billiga betingelser som hittills förmedla
och förlägga affärsverksamheten och industrien i landets
olika delar.

Under den öfvergångstid till det nya systemet som
bankkomitén ansett nödig, har den föreslagit att sedelutgifningsrättens
storlek för de enskilda bankerna måtte
bestämmas icke efter vissa anskaffade säkerheters större
eller mindre belopp, utan fixeras till en bestämd summa,
deraf hvarje bank skulle erhålla det belopp, som af Kongl.
Maj:t bestämdes. För styrelsen synes det mindre maktpåliggande
om sedelutgifningsrätten bestämmes på det ena
eller andra sättet; vigtigare synes vara att den sedelutgifningsrätt
som bestämmes för hvarje särskild bank motsvarar
rörelsens behof. Komiterade hafva till stöd för sitt
förslag yttrat: »Detta systems kärna ligger deri, att man
noga beräknar den qvantitet sedlar, som den inhemska
omsättningen alltid minst håller utelöpande, samt medgifver
sedelbanken att utgifva denna qvantitet mot betäckning
af räntebärande, säkra, om också ej genast realisabla valutor,
men tillförbinder banken att för hvarje sedel, den

utöfver sagda minimum utgifver, innehafva valuta i guld.»
Med stöd af den häri uttryckta grundsats bestämdes af
kemi terade de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt till
en rund summa af 50 millioner kronor, motsvarande i det
närmaste medelbeloppet af under föregående femårsperiod
utelöpande sedlar. Liksom lifvet i menniskokroppen kan
subsistera på en vida magrare kost än den som oftast förbrukas,
så kan förvisso ock näringarnes och det dagliga
lifvets behof af omsättningsmedel inskränkas och vidgas,
men det ligger nära till hands att antaga, att den sparsammare
eller rikligare tillvaron af näringsmedel, likaväl
här som inom organismen, väsentligen inverkar på förmågan
både att bestå under ofördelaktiga konjunkturer
och att utveckla tillbörlig kraft då gynsamma förhållanden
inträda. Det kan näppeligen vara klokt att i ett
land, som framför många andra är i behof af att samla
och vidmakthålla alla inneboende krafter för att upprätthålla
och om möjligt föröka sitt ekonomiska oberoende,
man sjelfmant lemnar ifrån sig ett af de vigtigaste medlen
derför. När i bankkomiténs betänkande man med
många siffror vill ådagalägga att bankerna icke kunnat
begagna sig af den sedelemissionsrätt, som de egde; när
det anföres att bankerna den 31 Mars 1881 voro berättigade
att utgifva ett belopp af 121 millioner kronor (utöfver
det belopp som betäcktes af deras innehafvande
guldvaluta) och att detta obetäckta belopp med nära 30
millioner kronor öfversteg icke det lägsta, utan det högsta
belopp, som under samma femårsperiod funnits utelöpande;
månne icke ett sådant förhållande bevisar att det utelöpande
sedelbeloppets storlek bestämmes af rörelsens behof
och icke af bankernas egna snikenhet efter vinst eller
deras förmåga att tillegna sig en sådan. Med anledning
af eu liknande strid, som pågått i England, uttalade redan
John Stuart Mill att det visat sig der vara för de sedel -

utgifvande bankerna omöjligt att utöfver behofvet öka den
utelöpande sedelstocken.

Det är icke blott de allmänna konjunkturerna i det
industriella lifvet, än karakteriseradt genom aftyning eller
stillestånd, än genom stegrad och liflig utveckling, som
betinga rörelsens olika behof af omsättningsmedel; detta
vexlar jemväl under årets lopp och efter olika orters
olika förhållanden. Under hösten, då Skånes förnämsta
exportartikel realiseras, utgår till spanmålshandeln högst
betydliga förskotter, hvilkas storlek i någon mån torde
kunna uppskattas efter sedelemissionens ökning under
denna tid af året. Sålunda har tillökningen af Skånes
Enskilda Banks utelöpande sedlar från slutet af Augusti
till slutet af September under de fyra senaste åren i
medeltal uppgått till 2,700,000 kronor, och äfven om ett
lika stort belopp vid samma tid ligger oanvändt uti andra
orters banker, så kan detta näppeligen anses såsom en tillgång
för Skåne. Det torde af detta exempel tillräckligen
framgå att det belopp af omsättningsmedel, som rörelsen på
olika tider och inom olika orter krafvel'', näppeligen med fog
kan bestämmas genom att taga ett medium af alla bankers
under en viss qvinqvenii-period samtidigt utelöpande sedlar.

Vidare anser sig Styrelsen böra uttala att enligt dess
åsigt det i uppgiften om utelöpande sedlar synliga beloppet
af bankernas försträckningar åt rörelsen ingalunda
angifver hela vidden af den hjelp, som af dem lemnas.
I sin helhet kan denna visserligen icke till siffran uppgifvas,
men det må tillåtas att påpeka några förhållanden,
som angifva dess art. Skånes bank har sin rörelse fördelad
på 17 bankkontor. Eu hvar i deras omnejd boende
kan der insätta sin egen kassas öfverskotter för dagen,
för veckan, för månaden, förvissad som han kan vara att,
om och när helst en opåräknad utgift ifrågakommer, kunna
betäcka denna genom eu invisning på den del af sin kassa,

Utlåtanden öfver förslag till banklag. 2

som förvaras af banken. Med dessa inneliggande kassabehållningar
kan banken förskottera andras behof för dagen,
för veckan, för månaden, och bankens förmåga att tillhandahålla
allmänheten kassareserver och kassaförskotter ökas
naturligen på detta sätt. Om det med något fog kan sägas
att det belopp af omkring 9 millioner kronor i kreditiv och
5 millioner kronor giromedel, hvartill under de sista åren
dessa räkningar i Skånes Enskilda Bank uppgått, hufvudsakligen
kunna betraktas som allmänhetens kassamedel;
om kassakreditiven under kreditivåret böra i regel omsättas
minst tre gånger kreditivsummans belopp, men det
finnes många som omsätta sina kreditiv 20 å 30 gånger
om året, sä torde man af dessa förhållanden inse Indika
stora belopp som på detta sätt tillhandahållas rörelsen.
Funnes nu icke de talrika bankkontoren, så skulle på alla
dessa ställen en hvar vara tvungen att sjelf hålla sin kassa
vid ett belopp, som motsvarade hans beräknade utgifter.
Hela den kassa han sjelf var nödsakad att hålla skulle
ligga hos honom räntelös, då deremot, när hans kassareserv
ligger i banken, han endast betalar ränta på det
uttagna beloppet.

I sammanhang härmed kan Styrelsen icke underlåta
fästa uppmärksamheten på eu annan gren af bankrörelsen,
som under de senare åren alltmera utvecklat sig, nemligen
postremissvexelrörelsen. Denna rörelse som pålägger banken
ökade utgifter bedrifves hufvudsakligen för att till allmänhetens
beqvämlighet underlätta liqviderna de olika orterna
emellan. För att vid samtliga kontor kunna när som helst
inlösa hvarje företedd postremissvexel, den må vara utstäld
af hvilken bank som helst och ofta lydande på
ganska stora belopp, fordras naturligtvis en stol- kassa, och
det torde vara tydligt att bankerna förmå bereda landet
denna och öfriga påpekade fördelar endast derigenom att
de uti sin obegagnade sedelutgifningsrätt hafva en billig

kassareserv, som i hvilket ögonblick som helst kan tillgripas.

Styrelsen har vågat föreställa sig att clen härmed
tillräckligen antydt att rörelsens behof af omsättningsmedel
icke kan bestämmas genom ett medeltal af de under viss
tid utelöpande sedlarnes belopp; att detta rörelsens behof
måste förekomma, såsom det framträder synligt, mycket
mindre än det i verkligheten är, just genom bankernas
förmåga att medla mellan tillgång och efterfrågan, och att
denna bankernas förmåga är väsentligen beroende af den
obegagnade sedelutgifningsrätten. Det går enligt Styrelsens
förmenande ingalunda an att förbise denna faktor, när
landets behof af rörelsemedel skall beräknas.

På grund af hvad Styrelsen tillåtit sig anföra kan
den icke anse det af bankkomitén föreslagna beloppet af
50 millioner kronor såsom högsta gräns för de enskilda
bankernas sedelemissionsrätt vara för landets behof tillräckligt,
utan vågar föreslå att det höjes till 60 millioner
kronor, att fördelas på sätt bankkomitén föreslagit.

Då det för de enskilda bankerna är af synnerlig vigt
att allmänheten kan med obetingadt förtroende emottaga
de sedlar, som af dem i rörelsen utsläppas, kan Styrelsen
icke annat än biträda komiténs förslag om nedsättande
af pant för sedlarne äfvensom om pantens beskaffenhet.
Hafva de enskilda bankernas sedlar på detta sätt blifvit
fonderade, torde något hinder ej heller möta för att den
hittills oinskränkta solidariska ansvarigheten för delegare
i bankbolag med sedelutgifningsrätt blir begränsad på sätt
komiterade uti sjunde paragrafen uti Lag angående bankbolag
föreslagit.

Styrelsen har i det föregående sökt antyda i huru hög
grad bankernas förmåga att tillfredsställa rörelsens behof är
beroende af sedelutgifningsrätten och bestämmelserna derom.
Liksom det är af vigt för hvarje bank att få det minimum

deraf, som erfordras för rörelsen, så är det oumbärligt att
den får veta huru länge detta minimum kan påräknas.
Då nu enligt bankkomiténs förslag sedelutgifningsrättens
fördelning skall ske genom Kongl. Maj:t, men det lemnas
obestämdt huru ofta denna fördelning kommer att eg a rum
och för huru lång tid den erhållna summan kan påräknas,
så vågar Styrelsen uttala såsom önskligt att fördelningen
måtte ske samtidigt med de nya oktojernas beviljande och
icke inskränkas under oktrojtiden, för så vidt icke särskilda
missbruk dertill gifva skälig anledning.

Då hvad Styrelsen tillåtit sig andraga för sedelutgifningsrättens
bestämmande samtidigt med nya oktroj ers
beviljande jemväl torde anses gälla med afseende på den
bankerna tillerkända rätt att utgifva sedlar å 10 kronors
valör, så har Styrelsen ansett det vara en skyldighet att
äfven härpå fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet.
En sedelutgifningsrätt för myntrepresentativ, som för allmänheten
endast voro brukbara vid de stora liqviderna, torde
i verkligheten reducera sig till eu fara för bankerna sj elfva,
eller till eu illusorisk rättighet, hvars betydelse måste försvinna,
sä snart man ville använda den.

Styrelsen har ansett sig så mycket snarare skyldig
fästa uppmärksamhet på dessa förhållanden, som det icke
torde kunna förnekas att de enskilda bankernas fortfarande
verksamhet bidrager till utvecklingen af vårt lands näringslif
och att möjligheten af deras tillvaro är beroende af
lagstifningen i nyssnämnda hänseenden. Om nemligen
både sedelutgifningsrättens föränderlighet och 10-kronesedlarnes
möjliga indragning skola hänga som Damoclessvärd
öfver de nyoktrojerade bankerna, så torde det väl
vara möjligt att många äldre aktieegare draga sig tillbaka
vid den gamla oktroj tidens slut och att bankerna derigenom
komma att reduceras så väl till antal som förmåga
att betjena den stora allmänheten.

Undertecknad Stjernblad får i underdånighet åberopa
den särskilda mening’, som jag uttalat till Bankstyrelsens
protokoll af denna dag och hvaraf en afskrift
här bifogas.

Underdånigst

Styrelsen för Skånes Enskilda Bank
J. STJERNBLAD.

C. E. Boman. G-ust. Lindencrona. C. M. Hallbäck.
T. E. Ekenstam. J. U. Quensel. Elis Malmsten.

Ehr. Ringius.

Malmö den 21 Februari 1884.

Utdrag af Protokollet, hållet vid
sammanträde med Styrelsen
för Skånes Enskilda Bank i
Malmö den 21 Februari 1884.

§ 10. Herrar Agardh, Boman och Quensel anmälte
att de, i följd af uppdraget i 11 § af förra Protokollet,
under gårdagen sammanträdt och nu ville hemställa att
Styrelsen uti det underdåniga utlåtande angående bankkomiténs
förslag till förändrad organisation af bankanstalterna
i riket skulle yttra sig. — -— — — — —

Herr ordföranden Friherre Stjernblad tillkännagaf att han,

som varit ledamot af bankkomitén och fortfarande till
alla delar gillade de af denna komité afgifna förslag, icke
kunde biträda Styrelsens åsigter i hvad de derifrån afveko;
dock att lian på de af Styrelsen anförda skäl ansåg framställningen
om höjande af det för sedelutgifningsrätten,
under den tilltänkta öfvergångstiden, föreslagna belopp till
60 millioner kronor icke sakna befogenhet. — — —

Ur Protokollet
Ehr. Ringius

2:o. Vermlands Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kong!. Maj:t har täckts lemna de enskilda
bankerna tillfälle att inkomma med underdåniga yttranden
öfver det förslag till förändrad organisation af bankanstalterna,
hvilket afgifvits af den under 18 November
1881 i nåder förordnade komité; och få vi i underdånighet
anföra följande.

Ett lands bankväsende måste naturligen noga lämpas
efter de förhållanden, som för landets näringslif äro säregna.
För vårt land, som eger en betydande ytvidd och
der en omfattande skiljaktighet eger rum mellan de olika
orternas näringsgrenar, äro i och genom dessa förhållanden
omedelbart gifna vissa kraf, dem dess bankväsende,

för att kunna lända till allmänt gagn, oundgängligen måste
uppfylla. Dess utsträckning kräfver en kring landet fördelad
mängd af bankanstalter; de skilda orternas olikhet
påkallar att bankverksamheten ä hvarje särskildt ställe
handhafves sjelfständigt af personer, som funnits bäst bekanta
med ortens naturliga tillgångar och personliga förhållanden
samt näringarnas deraf härflytande förmåner
och behof. Såsom en allmän, för vår banklagstiftning
grundläggande regel måste nödvändigt gälla, att landets
allmänna rörelse bättre tillgodoses och betjenas af flera
sjelf ständiga lokalbanker än afl en enda centralbank, äfven
om denna har afdelningskontor i orterna.

Ett bankväsende, lämpadt efter dessa fordringar, har
ock inom vårt land utbildat sig, särskildt genom de enskilda
bankerna. Med sina hufvudkontor å landets mera
betydande platser och med afdelningskontor å kringliggande
affärsorter erbjuda dessa åt landets behof af rörelsemeclel
beqvämt tillgängliga förråder. Förvaltade af män
med noggrann bekantskap om de skilda orternas näringsvilkor
och personliga förhållanden, äro de egnade att tillhandagå,
stödja och befordra en sund ekonomisk utveckling.
Mot denna, i fortlöpande jemn utbildning frambragta
ordning träder nu i komiterades förslag ett i väsentlig
mån afvikande system. Väl skulle den föreslagna
centralbanken ej blifva landets enda bankinrättning. Andra
bankbolag skulle äfven framgent få finnas. Men rättigheten
att utgifva egna banksedlar skulle dem förvägras.
Upphörandet af denna de enskilda bankernas rätt — eu
rättighet som enligt komiténs eget yttrande varit ett lrufvudsakligt
vilkor för dessa bankers uppkomst och som
alltjemt är nära sammanknuten med hela deras verksamhet
— utgör förslagets kärna och kräfver hufvudsaklig
uppmärksamhet. För vår del nödgas vi beteckna för -

slaget om upphörandet af nämnda rättighet såsom mindre
välbetänkt. Tvenne skilda synpunkter äro härvid för oss
bestämmande. Dels skulle enligt vår åsigt indragandet
af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt strida mot en
i vår Regeringsform förvarad grundsats, dels skulle eu
dylik åtgärd komma att utöfva ett ödesdigert inflytande
å vårt lands näringslif och ekonomiska ställning öfver
hufvud. Vi skola söka gifva skäl för dessa tvenne påståenden.

Regeringsformens 60 § förbjuder fastställandet af monopoler
till vinning ej blott för enskilda personel- eller
korporationer utan äfven för Kong!. Maj:t och kronan.
Vården om ett lands mynt, dess metalliska omsättningsmedel,
tillhör staten såsom ett regale. Så är icke förhållandet
med sedelutgifningen. Om löpande förbindelser,
utgifna af enskilda personer eller korporationer, vinna det
förtroende, att de inom större eller mindre områden mottagas
såsom lika goda med det belopp af guldmynt, hvarå
de lyda, så är detta en förmån, vunnen allenast genom
redbarhet, duglighet och soliditet hos den, som utgifvit
dem, och följaktligen en förmån af den art, att den ej
utan rättskränkning kan af lagstiftaren undertryckas. Att
förbehålla sedelutgifningsrätten åt en enda institution blir
ovilkorligen liktydigt med ett monopol. Allenast eu ur
statens politihöghet härflytande kontrollerande verksamhet
kan från det allmännas sida här vara befogad.

Vi yttrade vidare, såsom vår andra anmärkning mot
upphäfvandet af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
att en dylik åtgärd skulle utöfva ett ödesdigert inflytande
på värt lands näringslif. Må man, för ett riktigt omdöme
härom, först och främst öfvertänka, huru de enskilda bankerna
till landets fromma verkat under den tid, de egt
bestånd. Det gagn de medfört, har ej bestått i någon
synnerligen stor vinst åt deras delegare, utan fastmer

kommit samhället i dess helhet till godo. De hafva g’enom
inrättande af talrika afdelningskontor åstadkommit, att
penningeomsättningen i landet ej sammanträngts till vissa
större lrafvudortor, utan ntbredt sig till alla platser, der
handel och öfriga näringar i någon större mån tagit fart.
De hafva erbjudit åt allmänheten en lätt tillgänglig, säker
och förmånlig placering af ledigt kapital. De hafva såsom
förlagsgifvare mäktigt verkat för tillgodogörandet af
landets naturliga hjelpkällor inom dess skilda delar. Komitén
bär med sina sifferuppgifter om de enskilda bankernas
inlåningsrörelse, om deras verksamhet såsom förläggare af
allmänhetens behof af rörelsemedel, om beloppet af deras
utstälda postremissvexlar, sjelf lemnat ett bevisande vittnesbörd
om det gagn de enskilda bankerna medfört såsom
en mäktig häfstång för kapitalbildningen, produktionen och
den dagliga rörelsen. Kommer så härtill, att de befordrat
en anda af punktlighet och noggrannhet i affärer, hvilken
ej kan nog högt uppskattas, samt att under den gångna
tiden af deras tillvaro tilliten till deras sedlar, äfven vid
tillfällen af allmän misstro och finansiell betryck, icke
någonsin blifvit rubbad, så måste man medgifva, att de
gjort sig förtjenta om det allmänna på ett sätt, somt rättvisligen
bort tillvinna dem fosterlandsvännens varmaste
erkänsla. Vi lära ej misstaga oss, då vi säga, att till deras
välgörande inflytande i väsentlig män bidragit den frihet,
under hvilken de fatt utveckla sig, och att här som annorstädes
besannas den. gamla satsen, att fri täflan är liktydig
med lif och styrka, monopol och andra hämmande
begränsningar liktydiga med stillastående och svaghet.

Från denna öfversigt af hvad de enskilda bankerna
verkat vända vi oss nu till frågan hvilka följder man har
att vänta, om sedelutgifningsrätten skulle de enskilda
bankerna betagas. Den närmaste följden blefve upphörandet
till allra största antalet af de afdelningskontor, dem

de enskilda bankerna hittills hållit och hvilka möjliggjorts
allenast genom dessas sedelutgifningsrätt. Många
enskilda banker skulle antagligen upphöra med all verksamhet.
Frågan blir då den, om och i hvilken mån
centralbanken kan vara egnad att träda i stället för och ersätta
den minskning, som i bankverksamheten uppstår.
Komitén har sjelf medgifvit, att Riksbanken ej ännu på
lång tid kan blifva skicklig för ett sådant värf, och för
den skull skapat ett öfvergångsstadium, under hvilket,
enligt komiterades förmenande, de enskilda bankernas
tillbakagående och Riksbankens motsvarande utvidgning
skulle kunna utan slitningar eller nämnvärda rubbningar
sammanjemkas. Vi dela icke dessa tillitsfulla framtidsförhoppningar.
Den öfvertygelsen påtränger sig, att äfven
med de af komitén föreslagna bestämmelser de enskilda
bankernas reduktion kommer att ega rum samtidigt och
plötsligt och dermed visa sig för hela landsdelar förderflig.
Och lika litet som, enligt vår åsigt, Riksbanken
skall vara i stånd att vid den ekonomiska kris, som då
uppstår, erforderligen bispringa allmänheten, lika litet är
den efter vår uppfattning egnad att någonsin fylla det
tomrum, som de enskilda bankerna skulle lemna. Ett
stort antal orter, som genom dessa bankers afdelningskontor
nu ega bankrörelse, skulle för all framtid mista
denna fördel; andra platser, som genom kommunikationernas
utveckling nu växa upp såsom hufvudorter för
kringliggande trakter och hvilka, om de enskilda bankerna
finge ostördt verka, kunde påräkna att snart nog
erhålla särskilda bankkontor, skulle aldrig deraf komma
i åtnjutande. Uppenbart är nemligen, att eu bankverksamhetens
fördelning sådan som den, hvilken nu genom de
enskilda bankerna vidmakthålles, aldrig, med antagande
af det föreslagna centralbanksystemet, skulle kunna genomföras.

Och hurudan blefve i öfrigt å de platser i landsorten,
dit centralbanken verkligen komme att nå med sina afdelningskontor,
dessas administration? Kunde man månne
påräkna, att af lokalstyrelserna bankens angelägenheter
sköttes på det sätt, som med hänsyn till de skilda landsdelarnes
olika förhållanden vore för hvarje särskild ort
det lämpligaste? Om man än finge antaga, att nödigkännedom
om ortens näringsförhållanden hos afdelningsstyrelsen
förefunnes, så skulle dock denna kännedom ej
kunna tillräckligt göra sig gällande. Lokalstyrelserna
blefve naturligen i väsentlig mån beroende af föreskrifter
från centralstyrelsen; och hos denna måste känslan* af
ansvar inför principalen i första rummet göra sig gällande,
utan att på något starkare sätt motvägas af omtanken
om ortens med bankens utveckling och förkofran
förbundna fördel. Centralstyrelsens föreskrifter för avdelningsstyrelserna
skulle för den skull, förutom det att de
uppgjordes efter eu allmän af de lokala skiljaktigheterna
oberoende norm, blifva hufvudsakligen restriktiva, ej uppmuntrande
till verksamhet eller till befordran af den ekonomiska
utvecklingen. Riksbankens historia visar nogsamt,
hurusom en banks verksamhetsområde med nödvändighet
är begränsadt och ej låter sig efter behaguttänja.
Det var just Riksbankens oförmåga att tillfredsställande
betjena landets behof, som gaf upphof till de
enskilda bankerna, Man söker nu återinföra ett eu gång
lyckligen öfvervunnet system och förbiser dervid, att erfarenheten
bör vara all lagstiftnings främste läromästare.

Och för hvilken orsaks skull är det, som man vill
offra det obestridliga gagnet af nu gällande ordning och
utbyta denna mot ett bankväsende, som ej kan i lika
hög grad främja näringslifvet? Det bestämmande motivet
härvid har varit en önskan att förvärfva åt myntrepresentativet
en obetingad tilltro, att till fromma för den

allmänna rörelsen fjerma hvarje skymt af tvifvel om den
utelöpande sedelns förmåga att när som helst kunna mot
guld utbytas. Vi kunna emellertid ej finna annat än att
det nu befintliga banksystemet, måhända med några begränsningar
i fråga om sedelutgifningsrättens grunder
och omfång, erbjuder i detta hänseende lika stora garantier
som den ifrågasatta centralbanken. Och om det än
sådant oaktadt läte sig ådagalägga att en stor centralbank
skulle kunna vid en större ekonomisk kris i ett
eller annat hänseende göra bättre tjenst än en komplex
af fler;) sjelfstäncliga sedelbanker — månne i allt fall
sådant kunde innefatta tillräckligt skäl att omintetgöra
de sistnämnda. År det välbetänkt, att med tanken på
en möjlig rubbning i affärslifvet lägga hämsko på dettas
normala utveckling, att med blicken fäst på ett möjligt
sjukdomstillstånd qväfva de krafter, som under lugna
tider i väsentlig mån bidraga till samhällskroppens helsa?

Till det nu anförda skulle kunna fogas hurusom af
lätt insedda skäl landets hela eller hufvudsakliga guldförråd
icke utan störa olägenheter eller vådor skulle kunna
hopas på ett enda ställe.

På grund af allt detta anse vi det vara icke allenast
för landet nyttigt utan alldeles nödigt, att de enskilda bankerna
fortfarande ega sedelutgifningsrätt.

I afseende å frågan om grunderna och omfånget af
de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt förekommer, att
under den tid, för hvilken enligt komiterades förslag sådan
rättighet ännu skulle tillhöra dem, densamma skulle vara
begränsad till ett visst belopp, sammanlagdt femtio millioner
kronor för dem alla, att mellan dem af Eders Kongl.
Maj:t fördelas. Att en gång för alla bestämma sedelutgifningsrätten
till ett visst belopp är dock icke naturligt. Vi,
som hysa den tillförsigt en att denna rättighet ej skall de

enskilda bankerna betagas, hoppas vid sådant förhållande,
att detta komiterades förslag-, såsom väsentligen tillkommet
i syfte att inleda ett öfvergångsstadium till sedelutgifningsrättens
fullständiga upphörande, ej skall vinna Eders
Kongl. Maj:ts bifall. Oafsedt detta, torde det emellertid
tillstädjas oss att något granska den grundsats, enligt
hvilken nämnda rättighet skulle till ett visst belopp fixeras.
Alla statistiska uppgifter visa, att såväl landtbruk
som andra näringar fortgå i en oafbruten utveckling och
fordra alltjemt ökade rörelsemedel. I de land, der en
bestämmelse sådan som den ofvannämnda är införd, måste
lagen allt emellanåt öfverträdas. Nu skulle visserligen,
om de af komitén föreslagna stränga bestämmelser om
påföljden af öfveremission blefve antagna, bankerna söka
att, så vidt möjligt vore, ej öfverskrida det faststälda
maximum. Men dermed skulle de ock utöfva ett hämmande
inflytande å näringslifvet genom den pressning,
hvilken de skulle nödgas vidtaga mot sina gäldenärer,
så snart deras sedelemission funnes närma sig det fixerade
maximibeloppet. Väl skulle enligt komiterades förslag
Riksbanken fylla hvad de enskilda bankerna ej finge utlemna,
men om Riksbankens förmåga att vid behofvets
stegring vara till hands med nödiga ersättningsmedel kunna
grundade tvifvelsmål hysas. Den brist, hvilken Riksbanken
finge att fylla, skulle antagligen, strax efter vidtagandet
af bestämmelsen om de femtio millionerna, blifva
så stor, att Riksbanken ej dervid kunde tillfyllest mellankomma.
Den föreslagna maximisiflran utgör visserligen
ett medeltal af de enskilda bankernas under senaste fem
åren utelöpande banksedlar. Man må emellertid taga i
beräkning dels det förhållandet, att de femtio millionerna
helt visst ej alla kunde redan från början af Eders Kongl.
Maj:t disponeras till fördelning mellan då befintliga banker,
enär nya sådana kunde väntas framdeles tillkomma, dels

ock nödvändigheten för de enskilda bankerna att hålla
kassareserv i egna sedlar. Den omedelbara följden af
den föreslagna bestämmelsen blefve för den skull, enär Riksbanken
ej så hastigt kunde vara färdig med sin supplerande
verksamhet, ett tryck på den allmänna rörelsen,
derigenom att denna ej kunde erhålla nödiga rörelsemedel.
Erfarenheten har för öfrigt visat, att affärsrörelsen
emellanåt erfordra!- allenast för kortare tid betydligt ökade
bytesmedel, och ur denna erfarenhet jemte kännedomen
om den alltjemt stigande utveckling, hvari öfver hufvud
alla näringar befinna sig, har framgått den inom banklagstiftningen
allmänneligen erkända satsen, att sedelstocken
bör ega erforderlig elasticitet. Någon grund till
en bestämmelse af den art, komitén föreslagit, låter sig
ej härleda ur det ofta framstälda och jemväl af bankkomitén
återgifna påståendet, att i fall omsättningsmedlet
inom landet hufvudsakligen utgöres af banksedlar och
utelöpande .stocken af dem icke begränsas till ett belopp,
som motsvarar minimum af lajadets behof utaf omsättningsmedel,
bankerna skulle eg a förmåga att genom öfverdrifven
sedelemission framkalla en skenbar välmåga med
deraf följande öfverspekulation och öfverproduktion. Ty
detta påstående är, så vidt vi kunna finna, oriktigt och
innefattar en förvexling af orsak och verkan. Under tider
af näringslifvets uppblomstring kan öfverdrift i affärer
ega rum, och fortsättas, efter det grunden för den ökade
rörelsen upphört att verka. Men sådant beror icke af
bankernas sedelutgifningrätt, utan af bristande insigt hos
allmänheten derom, att anledningarne till välståndet voro
tillfälliga och att detta alltså ej kunde påräkna någon
längre fortvara. En sådan öfverdrift kan lika väl uppkomma
och fortgå i ett land, der sedelutgifningsrätten
är begränsad till ett lågt belopp, som der samma rätt
lemnar fördelen af en efter rörelsens behof lämpad ut -

vidgning i sedelstocken. Om någon förändring i de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt skall vidtagas, så
hemställa vi, att sedelutgifning sr ätten måtte för de banker,
som fått eller få en sådan rätt sig medgifven, bestämmas
till grundfondens belopp, jemte reservfonden, denna senare
dock endast för hvad som motsvarar en fjerdedel af grundfonden,
äfvensom till innehafvande guld.

Emot komiténs förslag, att till betryggande af utgifna
sedlars inlösen pant skall i allmänt förvar nedsättas, är
från vår sida ingen erinran att göra, utom i fråga om
beskaffenheten af de valutor, hvaraf panten skall bildas.
Det vill synas, som hade komitén i sina bestämmelser
härom förfarit alltför strängt, då den från användning
i sedelhypoteket uteslutit en mängd värdepapper, hvilkas
säkerhet är allmänt erkänd och som derutinnan äro fullt
jemförliga med dem, som af komitén upptagits. I sitt
förslag till lag om Riksbanken § 12 har komitén medgifvit
åt denna bank vida större förmåner i förevarande
hänseende än hvad den velat tillerkänna de enskilda. Vi
finna tillräckliga skäl ej vara anförda för den anmärkta
olikheten och hemställa för den skull, att till sådana valutor,
hvilka må nedsättas såsom parit för sedlarne, måtte komma
att hänföras ej blott obligationer och säkerheter af de slag,
som omförmäla^ i 28 § af förslaget till lag angående bankbolag,
utan äfven andra inhemska obligationer, som åt utlandets
börser noteras, så ock lätt säljbara utländska statspapper.

Om rätta betydelsen och tillämpningen af den bankdelegare
åliggande solidariska ansvarigheten hafva meningarne
ständigt varit ganska delade. Med säkerhet kan
antagas, att den icke kan af någon bankdelegare fullgöras
efter den af flera påyrkade strängare tolkningen.

En lag, hvars syftning är så oklar, och som fordrar mer
än någon kan uppfylla, saknar de oundgängliga vilkoren
för hvarje god lag. Dess bibehållande framkallar oro
och dess verkställande skulle med all säkerhet föranleda
stora olyckor och lidanden icke blott för bankdelegarne
utan jemväl för många, som med dem stå i affärsförbindelser
eller af dem äro beroende. Vi finna derför önskvärd!,
att bankdelegarnes ansvarighet bestämmes på sätt i §§ 7
och 8 af förslaget till lag angående bankbolag blifvit upptaget.

I öfrigt föranleda enligt vår uppfattning de särskilda
bestämmelserna i förslaget till lag angående bankbolag
följande erinringar:

§ 32, att det synes vara olämpligt att, utan afseende
å det belopp hvarmed och de omständigheter hvarunder
banksedelutgifningsrätten må hafva blifvit öfverskriden,
förhållandet, utan afbidan af den nu medgifna respittid
för detsammas rättande, skall hos Konungen genast anmälas
och föranleda pröfning huruvida sedelutgifningsrätten
må återkallas, hvadan vi hemställa, att de föreslagna
bestämmelserna måtte utbytas emot dem, som
förekomma i § 26 mom. 2 af Kongl. Kungörelsen den 12
Juni 1874 angående enskilda banker;

§ 33, att då rättigheten att utgifva sedlar å tio kronor
är för de enskilda bankerna af väsentlig betydelse, och
vid sådant förhållande det måste anses för bankrörelsens
ändamålsenliga handhafvande nödigt att banken, när den
erhållit oktroj med rätt att utgifva sedlar å nämnda valör,
ej må löpa fara att oförberedt beröfvas densamma, senare
stycket af förevarande § lämpligare borde erhålla följande
lydelse: »Banksedlar må lyda endast å femtio, ett hundra,
fem hundra och ett tusen kronor samt tillsvidare och intill
dess Konungen i sammanhang med beviljande af oktroj
annorlunda bestämmer jemväl å tio kronor»;

§ 43, att då den personliga dugligheten har mera
betydelse vid valet af styrelseledamöter och suppleanter
än beloppet af egande banklotter, den i nämnda § meddelade
bestämmelse, såsom dessutom gällande äfven för
banker med ringa grundfonder, kommer att vålla svårigheter
och icke är lämplig; samt

§ 56, att det väl kunde vara af gagn, att Chefen
för Finansdepartementet uti det i denna § förutsatta fall
förordnade ett allmänt ombud att tillse, huru utredningen
verkstäldes, men att det deremot är utan tillräckligt ändamål
och lätt kan leda till förvecklingar, om ombudet såsom
ledamot Jäv deltaga i styrelsen med deraf följande skyldighet
att ställa sig bolagets beslut till efterrättelse och
ansvara för sina åtgärder.

I afseende å förslaget till förordning angående bankbolags
och sparbanks konkurs har de enskilda bankernas
syndikat den 8 November 1880 i underdånigt utlåtande
framstält anmärkningar, hvilka äfven ega tillämpning på
det af bankkomitén afgifna förslag till förordning i samma
ämne. Vid det förra förslagets granskning af Högsta
Domstolen hafva jemväl allvarliga anmärkningar förekommit
mot flera stadganden, hvilka komitén icke desto
mindre bibehållit.

De hufvudsakligaste af dessa anmärkningar angå bestämmelsen
om förordnandet af ett allmänt ombud icke
blott för att öfvervaka utredningen, utan jemväl för att
såsom god man och syssloman deltaga i konkursboets förvaltning
och i öfrigt på åtskilliga sätt ingripa i utredningen,
äfvensom de i § 10 förekommande, från de i all
annan svensk lagstiftning antagna principer, att ingen
skall dömas ohörd samt att rättelse i högre instans får
sökas, afvikande bestämmelserna, att bankdelegare, utan
att, på sätt allmänna lagen i andra fall föreskrifver, be Utlåtanden

öfver förslag till banklag. 3

visligen hafva fått del af stämning eller mot honom framstäldt
anspråk, skall, äfven om han kan visa fel i beräknandet
af honom vid taxering påfördt belopp, icke allenast
utan dom eller utslag vara underkastad utmätning, utan
äfven skyldig afträda sin egendom till konkurs, hvilka
påföljder gode männen eller sysslomännen ålagts att ofördröjligen
mot bankdelegaren påyrka. Då dessa stadganden
äro afsedda att tillämpas på alla slag af banker, torde
man af Eders Kongl. Maj:ts nådiga omvårdnad hafva att
förvänta, det de ej varda till antagande föreslagna.

Underdånigst

För Vermlands Enskilda Bank
Dess Styrelse
C. A. HA AK.

F. Clarholm. C. H. Nisbeth.

Hjalmar Falk. Carl Moberg.

Axel Andersson.

3:o. Kopparbergs Enskilda Bank.

Till Ivonnngen.

Eders Kongl. Maj:t etc. — — — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet.)

Underdånigst

Kopparbergs Enskilda Banks Styrelse:

D. Eggertz. W. Virgin. J. G. Gahn.

J. E. Holmberg. Oscar Karlsson. G. Esseen.

e. f.

Teodor Ringenson.

Falun den 26 Februari 1884.

4:o. Östergötlands Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:t etc. — — — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

Underdånigst

För Östergötlands Enskilda Bank
Dess Centralstyrelse:

G. R. WESTMAN.

C. A. G. Aiinström. N. H. Joachimsson. Aug. Pettersson.
Leonard Westman. A. F. Wigander. L. A. Åman.

A. F. Olson.

5:o. Smålands Enskilda Bank.

Till Konungen.

Begagnande det tillfälle, Eders Kongl. Maj:t behagat,
lemna de enskilda bankernas Styrelser att yttra sig öfver
bankkomiténs den 14 sistlidne December afgifna förslag
till förändrad organisation af bankanstalterna, vågar Centralstyrelsen
för Smålands Enskilda Bank, så vidt förslaget
angår de enskilda sedelutgifvande bankerna och särskild!
rörande Lit. A. N:o 1, i underdånighet anföra följande:

Då banker med och utan sedelutgifningsrätt äro i
väsentliga delar olika, förmenar Centralstyrelsen det vara
olämpligt att i en lag sammanföra de stadganden, som
skola gälla för det ena eller andra slaget af bankinrättningar.

Den hela förslaget genomgående grundtanken synes
vara att, med de enskilda sedelutgifvande bankernas undertryckande,
bilda en centralbank, som skulle ensam
beherska landets hela penningväsen. Väl förutsätter förslaget
att bankrörelse kan af enskilda bolag bedrifvas
utan rätt att utgifva egna banksedlar; och sådana bolag
finnas ju redan. Men då det är uppenbart och af komitén
också medgifves, att det uteslutande är sedelutgifningsrätten,
som gör det möjligt för de enskilda bankerna
att genom det betydliga antalet afdelnings- och kommissionskontor
bereda mindre affärsplatser och aflägsna orter
alla fördelarne af en ordnad bankrörelse, samt det torde
vara lika uppenbart, att de enskilda banker, som hafva
sina hufvudkontor i mindre städer med jemförelsevis obetydlig
affärsverksamhet, icke kunna existera utan sedelutgifningsrätten,
så följer också af denna rätts indragande
icke allenast att många enskilda banker måste upphöra,

utan ock att de qvarvarande nödgas indraga sina filialkontor.
Härmed skulle allmänheten i de från större aflfärsplatser
aflägsna orterna gå miste om den lättnad i
penningerörelsen, som de enskilda bankerna nu bereda
densamma. Det torde nemligen kunna med fullt skäl betvifias,
att Riksbanken, äfven om för denna bank vore
möjligt att i landsorten på mindre betydande platser
öppna kontor till ett antal, som något närmade sig det
nuvarande, skulle tillgodose allmänhetens behof så väl
som de enskilda bankerna. Icke blott svårigheten i allmänhet
för en i Stockholm förlagd styrelse att uppfatta
och bedöma de väsentligt olika förhållandena i vårt långsträckta
lands olika delar, utan särskilt både det nuvarande
och det af komitén föreslagna sättet för Riksbankens
organisation synas berättiga till tviflet i omförmälda
hänseende. På grund häraf, och då det under
vissa förhållanden kan vara förenad!- med stor våda att
landets hufvudsakliga förråd af guld hopas på ett ställe,
vågar Centralstyrelsen uttrycka den åsigt att det är för
landet och dess fortgående industriela utveckling nödvändigt
att de enskilda bankerna bibehållas vid rättigheten
att utgifva egna banksedlar.

Beträffande den i 3 § af Lit, A N:o 1 föreslagna
inskränkning af sedelutgifningsrätten anser sig Centralstyrelsen
böra erinra, att de fördelar de enskilda bankerna
nu bereda allmänheten skulle genom denna inskränkning
i väsentlig mån minskas. Bankerna kunde
nemligen blifva urståndsätta att vid de tider, då eu ökad
affärsverksamhet kräfver större rörelsemedel, sådant medel
tillhandahålla. Centralstyrelsen kan icke heller inse att
inskränkningen är nödvändig. Den naturliga begränsningen
af de utelöpande sedlarnes belopp är allmänna
rörelsens behof; och det torde dessutom blifva svårt, att
icke säga omöjligt, finna någon rättvis grund för fördel -

ning emellan de särskilda bankerna af den summa, hvarutöfver
sedelutgifningen icke finge sträckas.

Den solidariska ansvarigheten utgör utan tvifvel de
enskilda bankernas styrka. Att inskränka denna ansvarighet
på sätt komitén i 7 § föreslagit, skulle minska
förtroendet till bankerna. Centralstyrelsen tror det vara
af synnerlig vigt att denna ansvarighet bibehålies oförändrad.
Men då stadgande saknas, huru denna ansvarighet
skulle, i fall af behof, tillämpas, hemställer Centralstyrelsen
i underdånighet, om icke i öfverensstämmelse
med den åsigt om ifrågavarande ansvarighets betydelse,
som allmännast torde vara gällande, föreskrift borde meddelas,
att med den solidariska ansvarigheten förstås lottegares
skyldighet att, sedan på obestånd kommen enskild
banks tillgångar blifvit realiserade och befunnits otillräckliga
till skuldernas gäldande, ansvara för bristen, en
för alla och alla för en. Funnes eu sådan föreskrift,
skulle med hänsyn till vår banklagstiftning i öfrigt och
den kontroll öfver de enskilda bankernas verksamhet,
som af vederbörande utöfvas, de vådor för lottegarne,
som man velat finna i den solidariska ansvarigheten, icke
vara synnerligen stora.

Med stadgandet om den solidariska ansvarigheten
synas sammanhänga den i 9 § föreslagna inskränkning
af styrelseledamots rätt att öfverlåta någon af sina lotter
och förbudet i 13 § mot uppbärande af vinstutdelning å
lott, för hvilken egaren ej är antecknad i registerboken.
Blir den solidariska ansvarigheten oförändrad, torde dessa
föreskrifter vara obehöfliga och olämpliga.

Nu gällande föreskrift, att uppgift på solidariske lottegare,
som från bolag afgått eller deri vunnit inträde,
skall efter hvarje ordinarie bolagsstämma aflemnas till
vederbörande Rådstufvurätt, torde vara för ändamålet tillfyllestgörande.
Förslaget i 14 § om vidtagande af sådan

åtgärd för hvarje gång anteckning skett i registerboken
om förändring i eganderätten till solidarisk bolagsmans
lott föranleder onödig kostnad och besvär.

Det i 27 § föreslagna stadgande om särskild pant
för banksedlarne synes ega sammanhang med och vara
föranledt af förslaget rörande den solidariska ansvarigheten;
men Centralstyrelsen förmenar att, huru än denna
ansvarighet bestämmes, stadgandet både är obehöfligt,
enär de valutor, på hvilka sedelutgifningsrätten grundas,
måste anses lemna full säkerhet för sedlarne, och innebär
orättvisa mot andra en banks fordringsegare, i hvilket
senare hänseende stadgandet ock är egnadt att minska
förtroendet till de enskilda bankerna. Skall åter pant
sättas för sedlarne, torde med skäl kunna anmärkas, att
komitén i 28 § alltför strängt begränsat beskaffenheten
af de säkerhctshandlingar, som skulle kunna till pant användas.
Vissa större städers obligationer och en del utländska
statspapper äro utan tvifvel såsom pant fullgoda.

Då, såsom ofvan är nämndt, möjligheten för de enskilda
bankerna att bedrifva sin rörelse vid flere kontor
är helt och hållet beroende af sedelutgifningsrätten, samt
dermed sammanhänger äfven andra anordningar, t. ex. frågan
om utfärdandet af postremissvexlar m. m., ligger det
för öppen dag, huru stora olägenheterna för de enskilda
bankerna skulle blifva, om rättigheten att utgifva sedlar
å It) kronor plötsligt dem fråntoges, hvarmed ock, på sätt
komitén riktigt anmärkt, fördelen af sedelutgifningsrätten
vore helt och hållet tillintetgjord. Derföre, i fall det icke
kan de enskilda bankerna förunnas att utan någon inskränkning
till tiden varda bibehållna vid den sedelutgifningsrätt,
de för närvarande ega, dristar Centralstyrelsen
underdånigst ifrågasätta sådan ändring af 33 §, att
föreskrift om upphörande af enskild banks rätt att utgifva
sedlar å 10 kronor må meddelas endast i samman -

hårig med beviljande af oktroj. Centralstyrelsen håller
före, att den i 32 § förekommande bestämmelse om påföljd
för öfverskridande af sedelutgifningsrätten är alltför
sträng, och att förändring af hvad härom finnes stadgadt
i 1874 års banklag icke är af behofvet påkallad.

För öfrigt och då komitén ansett nödigt, att de förlängningar
af nu löpande oktroj er, som kunna ifrågakomma
innan ny lagstiftning träder i kraft, ställas så,
att oktrojerna för samtliga enskilda banker komma att
samtidigt gå till ända, anhåller Centralstyrelsen att få
åberopa den underdåniga framställning härutinnan, som
de enskilda bankernas syndikat i följd af beslut vid bankmöte
den 12 sistlidne September till Eders Kongl. Maj:t
ingifvit, hvarjemte Centralstyrelsen hänför sig till samma
framställning i fråga om behofvet för alla näringar af en
skyndsam slutbehandling af de väckta förslagen till förändring
af landets hela bankväsen.

Mot förslaget till förordning angående bankbolags och
sparbanks konkurs kan i allmänhet anmärkas, att det
sätter gäldenärerna, den på obestånd komna bankens
solidariske lottegare, i eu mycket ogynsammare ställning
gent emot bankens borgenärer, än iakttagandet af de senares
rätt kan anses kräfva; och tillåter sig Centralstyrelsen
särskilt erinra, dels att då Eders Kongl. Maj ds
Befallningshafvande är i tillfälle att låta öfvervaka utredningen
af konkursen, förordnande af ett allmänt ombud
att såsom god man och syssloman deltaga i förvaltningen
torde vara obehöflig!'', hvarförutan den myndighet, förslaget
tillerkänner sagda allmänna ombud, sannolikt skulle
leda till hvarjehanda förvecklingar emellan ombudet å
ena sidan, samt rättens ombudsman eller gode männen
eller sysslomännen å den andra, dels ock att det måste
betecknas såsom stridande mot alla rättsprinciper att göra

lottegarne till den grad beroende af konkursförvaltningens
åtgärder, som stadgandena rörande uttaxering af livad
som erfordras till fyllande af uppkommen brist innefattar.
Jönköping den 27 Februari 1884.

Underdånigst

Smålands Enskilda Banks Centralstyrelse

G. J. Korsell. J. W. Ericsson. C. L. Friedlånder.
F. Zethrin. A. Svenson.

J. von Sydow.

6:o. Örebro Enskilda Bank.

Till Konungen!

Affordrad underdånigt yttrande öfver det förslag till
förändrad organisation af bankanstalterna, som den för
sådant ändamål i nåder tillförordnade komitén afgifvit, får
Styrelsen för Örebro Enskilda Bank, utan att, ingå i någon
detaljerad granskning af samma förslag, angående vissa
hufvudpunkter deruti, i underdånighet anföra följande.

Hvad nu dervid först angår förslagets omfattning,
såsom inbegripande alla slag af bankbolag, anser Styrelsen,
då sedelutgifvande bank i sin grund och beskaffenhet
väsentligen afviker från bankaktiebolag och kreditaktiebolag,
denna omfattning vara alltför vidsträckt och håller
derför före, att de förändringar, som kunna befinnas vara

af nöden för de enskilda bankerna, lämpligare kunnat införas
uti nu gällande Kongl. Kungörelsen den 12 Juni
1874.

Vidare får Styrelsen, såväl ined stöd af den erfarenhet
förgångna tider och förhållanden lemnat, som med
fästadt afseende å de olika landsorternas skiljaktiga förhållanden
i näringar och deraf härflytande behof på bytesmedel,
såsom sin åsigt uttala: att det för landets och orternas
kredit- och affärsrörelse är vida fördelaktigare att
hafva enskilda banker med afclelningskontor i de särskilda
orterna, än en enda centralbank, hvilken med sina afdelningskontor
aldrig skulle kunna, såsom de enskilda bankerna
med deras många filialer, motsvara och tillfredsställa
behofvet för den allt mera tilltagande rörelsen.

I sammanhang med frågan huruvida det kan anses
lämpligare (joll fördelaktigare att privilegiera en enda sedelutgifvande
centralbank med afclelningskontor i orterna, i
stället för nuvarande sjelfständigt lokalbanker, må det tilllåtas
oss att i underdånighet åberopa det allmänt kända
förhållandet, att under de fyratiosex år ()rebro Enskilda
Bank utöfvat sin verksamhet, såväl industri och handel
som näringslifvet i sin helhet inom denna provins i höggrad
vunnit förkofran och utveckling; och äro vi lifligt
öfvertygade, att bankens och dess afdelningskontors verksamhet
i väsentlig man härtill medverkat; hvaremot vi
måste antaga, att sfi gynsamma resultat icke skulle hafva
vunnits genom ett inom denna ort förlagdt. filialkontor från
eu aflägse belägen centralbank.

I fråga om de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
som bankkomitén vill begränsa och endast tills vidare bibehålla,
vill Styrelsen underdånigst förklara: att den, på
sätt ofvan anfördt är, anser, att en enda sedelutgifvande
bank aldrig kan blifva i stånd att så uppmuntra och beforda
industri och ekonomisk utveckling som de enskilda

bankerna med sin sedelutgifning nu göra, samt att, då
inga befogade anmärkningar kunnat göras, att dessa missbrukat
sin sedelutgifningsrätt, för hvilken fullgoda garantier
till allmänhetens betryggande ju äro af staten faststälda
och påbjudna, Styrelsen icke kan finna något giltigt skäl
att inskränka eller beröfva de enskilda bankerna ifrågavarande
rätt. Men för den händelse Eders Kongl. Maj:t
skulle finna skäl förordna om någon ändring i sedelutgifningsrätten,
hemställer Styrelsen underdånigst, att denna
rättighet måtte för de banker, som hafva eller få sådan
rätt sig medgifven, bestämmas till belopp motsvarande
bankens grundfond jemte dess reservfond, denna dock
endast till ett mot fjerdedelen af grundfonden svarande
belopp, äfvensom till innehafvande guld.

Beträffande komiténs förslag att till visst belopp —
50 millioner kronor —• begränsa scdelutgifningsrätten för
samtliga enskilda banker, så afser detta att bortskära den
obegagnade sedelutgifningsrätten, hvilken nu utgör de enskilda
bankernas afdelningskontors kassareserv. Skulle
en sådan förändring vidtagas, så ställas bank bolagen i
valet emellan att indraga afdelningskontoren eller att
fördyra betjenande! af allmänna rörelsen. Någon måste
betala räntan på den ofruktbart liggande kassa, som
skulle komma att utgöras af mynt i stället för enskild
banks egna sedlar. Något missbruk af banksedelsutgifningsrätten
har desto mindre egt rum, som bankkomitén
alldeles riktigt uppgifver »att en bank icke kan hålla utelöpande
en enda banksedel mer än rörelsen kan använda».

Beträffande härefter den föreslagna bestämmelsen att
sätta pant för de enskilda bankernas utelöpande sedlar, så
frukta vi att eu åtgärd, uteslutande vidtagen till garanti
för dessa, skulle menligt inverka på förtroendet till bankernas
inlåningsrörelse i allmänhet. Deremot anse vi, att
den pant, som af enskilda bankerna skall i allmänt förvar

nedsättas, bör utgöra säkerhet såväl för sedlarne som för
bankernas öfriga förbindelser.

Men hvad särskild! angår beskaffenheten af de obligationer,
som sålunda skulle såsom pant nedsättas, anser
Styrelsen, att härtill borde utan olägenhet få användas ej
blott de obligationer, som omförmäla^ uti 28 § af förslaget
till lag angående bankbolag, utan äfven andra sådana i
likhet med föreskrifterna uti 13 § af nu gällande banklag.

I fråga om bankdelegares ansvarighet för banks förbindelse
har komitén uti 7 och 8 §§ af lagförslaget om
bankbolag, jemte det den hittills begränsade ansvarigheten
för aktieegare i aktie banker blifvit utsträckt, deremot föreslagit
att begränsa den solidariska ansvarigheten för lottegare
i de enskilda bankerna. Men Styrelsen kan för sin
del icke finna lämpligt att sålunda bestämma denna ansvarighet;
ty om än det är en fördel att genom eu positiv
lag få utredd och bestämd rätta betydelsen och tillämpningen
af hvad den bankdelegare åliggande solidariska
ansvarigheten innebär; likväl och då denna ansvarighet,
enligt Styrelsens underdåniga förmenande, innefattar ett
så kraftigt stöd för det förtroende hos allmänheten, som
de enskilda bankerna under sin tillvaro åtnjutit, hemställer
Styrelsen underdånigst, att stadgandet om solidarisk ansvarighet
för enskilda bankernas förbindelser må bibehållas,
dock under förutsättning och vilkor, att densamma, i händelse
af inträffadt obestånd, icke må tillämpas, för]- än
bankens tillgångar blifvit i första rummet använda.

Vidkommande stadgandet uti 32 § af förslaget om
bankbolag får Styrelsen underdånigst erinra: att detta
lagrums föreskrifter om dagaböter till belopp af 1,000
kronor, samt sedelutgifningsrättens återkallande, utan afbidan
af den i nu gällande banklag af den 12 Juni 1874
medgifna respittid, synts Styrelsen onödigt och öfverdrifvet
stränga, hvarför Styrelsen underdånigst hemställer, att på -

följden af öfveremission måtte bestämmas på sätt 26 § 2
mom. af berörda banklag innehåller.

Sedan oss sålunda medgifvits tillfälle att till Eders
Kongl. Maj:t afgifva detta vårt underdåniga utlåtande, våga
vi slutligen i djupaste underdånighet uttala önskan och
förhoppning om en snar lösning af dessa för landets
näringslif så vigtiga frågor.

Underdånigst

Örebro Enskilda Banks Styrelse:

G. A. COYET.

N. W. Victoria G. W. Sernander. L. Wistelius.
Andrew Hollingworth. Ad. Glewander. O. Flodin.

E. B. Tersmeden.

Örebro den 25 Februari 1884.

7:o. Mälareprovinsernas Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:t etc. — — — -—- — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet.)

Underdånigst

Å Mälareprovinsernas Enskilda Banks vägnar:

Dess Centralstyrelse:

Alb. Glosemeyer. E. A. Edelstam. W. Abenius.

A. Moberg. V. Tempelman. C. Boman.

A. Reuterskiöld. A. Gagge.

Vesterås den 23 Februari 1884.

8:o. Göteborgs Enskilda Bank.

Till Konungen.

Genom Nådig Resolution den 31 sistlidne December
har Eders Kongl. Maj:t tillåtit att, bland andra, Styrelsen
för Göteborgs Enskilda Bank får å bankens vägnar yttra
sig öfver det förslag till förändrad organisation af bankanstalterna
i riket, som blifvit afgifvet af den utaf Eders
Kongl. Maj it för sådant ändamål utsedda komité.

I sitt vidlyftiga betänkande, som hufvudsakligen afser
att till Sveriges Riksbank och till annorlunda organiserade
bankinrättningar öfverföra väsentligaste delen af
den bankrörelse, som varit åt de enskilda sedelutgifvande
bankerna uppdragen, och såmedelst införa andra grunder
för ordnandet af rikets bankrörelse, än som under den sista
mansåldern varit följda, hafva komiterade dels uppstäda en
historisk öfversigt öfver hvad under det sista århundradet
i fråga om bankväsendets ordnande varit föreskrifvet eller
ifrågasatt, dels uppgjort förslag till lagar för Sveriges
Riksbank och enskilda bankbolag, med de förändringar i
allmänna lagstiftningen, som deraf ansågos följa, och dels
framstält komiterades åsigter om huru bankinrättningar
borde vara ordnade för att åstadkomma det allmänna gagn,
som deraf kunde vinnas, jemte grunderna och skälen för
komiterades förslag.

Då vi nu hufvudsakligen underlåta att yttra oss öfver
den sistnämnda delen af komiterades betänkande, sker det
ej af den anledning, att vi äro i tillfälle att vitsorda eller
finna obestridliga de åsigter och förmodanden, som komiterade
uttalat. Vi finna deremot desamma i mångt och
mycket stridande mot vår uppfattning och erfarenhet, men
då vårt yttrande hufvudsakligen bör angå sjelfva förslagen
till lagstiftning, anse vi oss ej böra deri inblanda en polemik
om motiverna, som lätt kan bringas till lika vidlyftighet,
som komiterade utvecklat. Eu anmärkning mot
komiterades sätt att behandla ämnet kunna vi dock ej underlåta
att framställa.

Grunden och anledningen till den nu gällande lagstiftningen
om enskilda banker är uttalad af Konung och
Ständer samt faststäld genom Kongl. Kungörelsen den
14 Januari 1824, deri förmäles, »hurusom den då öfverklagade
förlägenheten i allmänna rörelsen skulle kunna
minskas genom upprättande af enskilda bolag till bestri -

dande af eu sammansatt upplånings- och. utlåningsrörelse,
som oberoende af Rikets Ständers penningeverk skulle
förena de kapitalegandes och kapitalbehöfvandes intressen
och småningom göra den vidsträckta kreditrörelse umbärlig,
som dittills måst för allmän räkning bedrifvas, hvadan
diskontrörelsen ansåges hellre böra öfverlemnas åt den enskilda
omtanken än utgöra föremål för statsförvaltningens
omsorg.» För att kunna genomföra hvad man af de sålunda
tillkomna enskilda bankerna fordrat, hafva dessa
blifvit tillerkända rättigheter och förmåner, af hvilka sedelemissionen
varit den mest framstående, och under skydd
af dessa föreskrifter, som under tidernas lopp och i mån
af rörelsens utveckling undergått vissa förändringar, har
det sålunda grundade banksystemet utvecklats till dess
närvarande ståndpunkt och inflytande.

Då det nu ifrågasatts att genomföra ett förändradt
banksystem, hufvudsakligen afsedt att omorganisera de
enskilda sedelutgifvande bankerna till bankinrättningar
utan sedelutgifningsrätt, och Eders Kong!. Maj:t åt utsedda
komiterade uppdragit att, efter frågans utredning,
deri afgifva förslag, hade man väntat, att dessa komiterade
skulle redogöra för, huru de på grund af 1824 ars lagstiftning
inrättade banker fullgjort det dem lemnade uppdrag,
huru de i öfverensstämmelse med samma föreskrifter,
påkallade af rörelsens utveckling, motsvarat de fordringar
man på dem stält, om de dervid visat sig medföra gagn
för det allmänna eller förvaltats på sådant sätt, att rättande
föreskrifter och kontroller erfordrades för vinnande af det
mål man önskat uppnå, eller med ett ord hvad erfarenheten
visat hafva följt af det banksystem som antagits,
om denna följd varit tillfredsställande, eller systemet medelst
förändrad lagstiftning borde förbättras eller grundas
på andra principer. Det nu föreliggande betänkandet innehåller
likväl icke något i denna riktning. De enskilda

sedelutgifvande bankerna göras val ej till föremål för något
klander, men det enda beröm som tilldelats dem är fullt
negativt, eller att de e] tillskyndat sina fordnngsegare
någon förlust, dervid komiterade likväl tillika, för att
bankernas styrelser ej skulle skatta detta beröm för högt,
tillagt att det goda resultatet icke är att anse som bankernas
eller deras styrelsers förtjenst, utan åstadkommits af andra
omständigheter, Indika dock ej uppgifvits eller ens blifvit
antydda. Under den period, som efter bankrörelsens
upplåtande till enskilda förflutit, bär rikets tillstånd i ekonomiskt
hänseende väsentligen förändrats. Värdet af jordens
afkastning, sjöfartsrörelsen, industrien och handelsverksamheten
har fördubblats eller mångdubblats och jernvägsrörelsen
skapats, det för framtiden vigtigaste af alla
framsteg under denna period. Det synes hafva varit på
sin plats, att komiterade undersökt huruvida under denna
period af utveckling de sedelutgifvande bankerna följt med
sin tid, om de bidragit till eller verkat återhållande å
framskridandet. Det är skada för dessa banker att så ej
skett. Det torde eljest hafva visat sig, att de mera än
man synes vilja erkänna bidragit till hvad som blifvit utfördt,
och omdömet utfallit annorlunda än det af komiterade
exempelvis antydda, då, i fråga om det vigtigaste
ämnet af alla, eller jernvägarne, derför både sedelutgifvande
och aktiebanker gjort uppoffringar, utan hvilka månget af
dessa företag ej kommit till stånd, de sedelutgifvande bankerna
klandras för det de dervid bundit för stora belopp,
som sedan ej kunnat hållas rörliga.

Då man nu ifrågasätter att kasta ifrån sig ett system
för att tillegna sig ett annat, synes det vara minst sagdt
lika angeläget att undersöka värdet af hvad man afhänder
sig, som att utreda hvad man hoppas af det som man
önskar satt i stället.

Utlåtanden öfver förslag till banklag.

Det kan ej undgå uppmärksamheten, att komiterade,
som i detta fall följt flera af sina föregångare, ej stödt
sina förslag på hvad erfarenheten visat vara behöfligt och
derföre höra åstadkommas, utan endast på sin egen och
liktänkandes uppfattning om hvad de trott skola blifva
bättre än hvad som finnes; åberopande endast bruket och
framgången i andra länder, hvilkas förhållanden i många
fall ej äro med våra jemförliga och om hvilkas finansiella
seder och bruk man ej kan vara förvissad huru de skola
verka, omflyttade till våra förhållanden, än mindre om
deras värde är stort nog att utbytas mot institutioner,
hvilka arbetat till allmänt gagn och om Indika icke ens
de som vilja bortkasta desamma kunna uppgifva andra
fel, än att ej förutsedda och ej heller hitintills inträffade
fall kunna uppstå då de skulle visa sig otillfredsställande.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga beslut
om bankernas hörande öfver komiterades förslag hafva
de enskilda sedelutgifvandc bankerna, på kallelse af deras
syndikat, haft en gemensam öfverläggning. Afsigten dermed
har varit dels att lika med herrar komiterade, med
åsidosättande af enskildes vexlande åsigter och upphittning'',
åstadkomma ett gemensamt yttrande, just genom
sin ovanliga enighet i mångtaliga frågor förtjent af större
afseende, och dels för att vid blifvande pröfning underlätta
uppfattningen af i hvilka delar alla bankerna äro
eniga, I hufvudsaklig del har detta ock lyckats och sådant
utlåtande, som härvid i underdånighet bifogasl), blifva
af pluraliteten antaget. Detsamma skiljer sig likväl i
vissa delar från vår uppfattning, som ej bör för vinnande
af enighet uppoffras, och vi få således såsom vårt åberopa
samma yttrande, utom i hvad här nedan omnämnes.

'') Se här ofvan under Lit. A. N:o 2 intagna, af Styrelsen för Vermlanda
Enskilda Bank afgifna utlåtande.

Det förslag, som blifvit framstäldt att sedelutgifvande
banker skola för sin sedelemission ställa särskild pant i
allmänt förvar, kan leda till misstroende mot de nämnda
bankerna. Under täfling om kunder mellan de enskilda
bankerna och aktiebankerna kan af do senare åberopas
att de för sina kunder erbjuda större säkerhet, i alla sina
tillgångar, än de banker, som till säkerhet för eu del af
sina skulder, utelöpande sedlar, pantsatt sina förnämsta
tillgångar. I fråga särskilt om deposition i allmänt förvar
af guld, för att deremot sedlar skola kunna utgifvas,
får Styrelsen framhålla det oegentliga deri att i allmänt
förvar skulle instängas just sådant mynt, som det hvarmed
sedlarne skola inlösas, derigenom sedelemission emot
guld skulle komma att motverkas, då mot en utgifven
sedel dels maste tillhandahållas det guld, hvarmed den
skall inlösas, och dels ett lika belopp såsom pant afsättas.

Da vi uttalat farhågor för att deposition af en del af
de sedel utgifvande bankernas tillgångar kan begagnas till
ingifvande af misstroende mot detta slag af banker, hafva
vi ej sagt att så skall komma att ske, utan blott velat
framhålla att möjligheten bort vara af lcomiterade förutsedd.
Faran för den allmänna rörelsen af ett dylikt misstroende
är ock, enligt vårt omdöme, så påfallande, att fröet
dertill ej bör genom lagstiftningen utsås. Alla bankinrättningar
äro beroende af allmänhetens förtroende och
höra derföre affordra» samma garanti mot dess missbrukande;
och skall någon särskild garanti fordras af de enskilda
bankerna för det särskilda förtroende de af allmänheten
begära för sina banksedlar, så bör den bestämmas
i annan form, än att fråntaga en del af deras borgenärer
rätten till bankens tillgångar och för dessa borgenärer påvisa
att de med större säkerhet kunna blifva betjenade af
ett annat slag af banker.

I fråga om borgenärers rätt till gäldenär egendom
bör, enligt vårt förmenande, ingen skilnad mellan olika
slag af banker ega rum, och äfven i andra hänseenden bör,
så vidt vi förstå och så vidt undvikas kan, lagen icke för
det ena slaget af banker öppna tillfälle att i sagda hänseenden
öfverbjuda det andra. Att så kan ske genom
kapitalstyrka, delegarnes personliga ställning, klokhet i
förvaltningen, större eller mindre utsträckning af förbindelserna
i förhållande till kapitalet m. in., är en annan omständighet.
Då vi, i öfverensstämmelse härmed och på
andra skål, för vidlyftiga att här utvecklas och af andra
uttalade, förena oss med dem, Indika påyrka bortfallande
af den oinskränkta solidariska ansvarigheten för sedelutgifvande
bankers alla skulder, anse vi att, om någon ansvarighet
utöfver eu hvars andel i aktiebanker skall åläggas
akticegarne, en lika ansvarighet bör för de enskilda
bankernas delegare bestämmas, men då vi derjemte föreslå,
att lottegare i sedelutgifvande banker skola vara solidariskt
ansvariga för bankens utelöpande sedlar, vilja vi framhålla,
att sådant ej strider mot vår förut uttalade åsigt om lika
ansvarighet för lika slag åt affärer, enär den solidariska
ansvarigheten endast skulle gälla för vinnande af allmänhetens
förtroende i afseende å sedelutgifningen, ett förtroende,
som för andra banker ej ifrågakommer.

Den deposition af så kallade grundfondssäkerheter,
som nu eger rum, anse vi både lämplig och ledande till
kontroll och bedömande af sedelutgifningen; vi ifrågasätta
blott att den nedsatta säkerheten, som förr, skall gälla för
alla bankens fordringsegare. Den kontroll, som nu är
föreskrifven, att dessa säkerheter skola förvaras under läs,
dertill bankens styrelse och ett allmänt ombud innehafva
olika nycklar, tro vi ock vara fullt tillräcklig och ej blifva
förbättrad derigenom att två eller flera allmänna om -

bud skola förordnas. Det vissa är att bchöfiigt tillträde
till säkerheterna dermed försvåras och stundom skulle
kunna omöjliggöras vid tillfällen då en handling oförmodadt
erfordras eller, hvad värre är, om sedelemissionens
hastiga ökande påkallar att ytterligare säkerheter
genast inläggas.

Hvad 67 § 4:o i förslag till banklag bestämmer, att
olika banksedlar skola anskaffas för olika oktroj er, anse vi
endast leda till en onödig och numera högst betydlig
kostnad. Då en ny oktroj medför öfvertagande af ansvaret
för äldre sedlar, som ock ingå vid beräkning af
sedelemissionen, anse vi det för allmänheten vara likgiltigt
hvilken oktroj innehafvande sedel tillhör, och de kontroller
eller statistiska uppgifter, som bankstyrelsen anser
behöfiiga, torde den ock sjelf kunna få ordna.

Underdånigst

Styrelsen för Göteborgs Enskilda Bank:

J. Ed. Levisson. C. G. Pkytz. Th. Berger.

Carl Aug. Kjellberg. V. Sörensen. H. Berggren.

Göteborg den 28 Februari 1884.

C. W. Drakenberg.

9:0. Stockholms Enskilda Bank.

Till Konungen.

Chefen för Kongl. Finansdepartementet tiar, uti skrifvelse
af den 31 sistlidne December, på nådigste befallning,
infordrat Direktionens öfver Stockholms Enskilda Bank
yttrande öfver bankkomiténs afgifna betänkande med förslag
till genomgripande förändringar i bankväsendet. Dessa
förslag afse såsom yttersta mål upprättandet af en enda
sedelutgifvande bank, och synes komitén hafva antagit
en öfvergångstid af femton å tjugo år.

Direktionen skall i underdånighet angifva sina åsigter
i de hufvudfrågor, som behandlas i bankkomiténs betänkande,
samt i korthet yttra sin mening i några hithörande
frågor, som i betänkandet lenmats ovidrörda.

Bankverksamheten inom Sverige har under de tvenne
senaste decennierna så utvecklat sig, att man kan säga
densamma rätteligen bestå af tre olika grenar, hvar för
sig af skarpt utpräglad form.

Främst bland dem står Sveriges Riksbank såsom den
äldsta bankinstitution och kassaförvaltare åt staten och
allmänna verk. Den är eu statens tillhörighet och har af
ålder varit styrd af blott den ena statsmaktens delegerade.
Bankkomitén föreslår härutinnan några otillräckliga och
mindre ändamålsenliga modifikationer, såsom inrymmandet
af enskilda aktiegare och medgifvandet af rätt för Konungen
att tillsätta en bland sju styrelseledamöter. Direk -

tionen håller före, att antingen bör Riksbanken förblifva
en statsbank, men då ställas under en styrelse, till lika
del utsedd af hvardera statsmakten, eller bör Riksbanken
ersättas med en så stark aktiebank, att åt den kan anförtros
att vara kassaförvaltare åt staten och allmänna
verk.

Bankkomiténs förmenande, att Riksbanken, den nuvarande
eller den blifvande, afser att »upprätthålla myntvärdet»,
är ett talesätt, som lånats från förbandlingarne
under de tider, då landet saknade mynt, hvadan man uppfann
den missledande benämningen »sedelmynt». Enligt
gällande lag skall Riksbanken, i likhet med alla andra
sedelutgifvande banker, invexla sina banksedlar med lagligen
i riket gällande guldmynt, och det skall åligga Kongl.
Myntverket att sorgfälligt prägla guldmynt af skrot och
korn, som bestämts uti myntordningen af den SO Maj
1873. Detta Kongl. verk uppbär ensamt det maktpåliggande
förtroendet och pligten »att upprätthålla myntvärdet»
.

Den tvångskurs, föga tidsenlig, som bankkomitén
vill bibehålla för Riksbankens utelöpande banksedlar, förmildras,
enligt nu gällande lagstiftning, derigenom, att
de enskilda bankerna äro ålagda att med lagligen i riket
gällande guldmynt invexla sina utelöpande banksedlar,
och det utan att allmänheten är tvungen att i liqvid emottaga
dessa banksedlar. Komma nu de enskilda bankernas
sedlar att aflysas, så framträder ånyo det förhållande,
hvarom Riksbankens historia bär så sorgligt vittnesbörd
och hvarom man helst underlåter att tala.

Förrän man besluter någon förändring i banksedelutgifningsrätten,
måste derföre, till eganderättens betryggande,
beslutas, att riksbankssedlarne icke vidare må tillerkännas
hvarken vilkorlig eller oviikorlig tvångskurs, utan
bör eu hvar, som eger till betalning förfallen fordran, vara

berättigad att erhålla liqvid uti lagligen i riket gällande
guldmynt. Endast på sådan grundval kan ett för eganderätten
betryggande enbankssystem upprättas, äfven om
detsamma aldrig förmår att bereda allmänna rörelsen så
stora lättnader i liqvider och eu så jemn fördelning öfver
hela landet af de penningkapital, som skola fruktbargöras,
som flera hvar för sig sjelfständiga sedelutgifvande banker
gorå.

De enskilda bankernas verksamhet har vunnit erkännande
till och med af bankkomitén, ehuru med den reservation,
att detta icke må anses såsom bankstyrelsernas
förtjenst. Då komitén icke uppgifver hvilkens förtjenst
det kan vara, att de enskilda bankerna punktligt fullgjort
sina liqvider och gagnat näringslifvet i landet, så torde
den frågan få hän skjutas till framtidens mera opartiska
bedömande. Direktionen tillåter sig endast i underdånighet
fästa uppmärksamheten på det obestridliga förhållandet,
att, under de första tjugosex åren af de enskilda
bankernas tillvaro, dessa voro blott lånekontor, hufvudsakligen
modellerade efter Riksbankens då varande verksamhet,
Men för tjugosju år sedan började de enskilda
bankerna samverka och derigenom betjena allmänna rörelsen
medelst lättnader i liqviderna på ett sätt, som numera
torde lemna föga öfrigt att önska, och som är bättre
och billigare än i något annat land. Sanningen att säga
har Riksbanken, så väl som aktiebankerna och kreditaktiebolagen,
följt det af de enskilda bankerna gifna föredömet,
och alla bankinrättningar täfla numera att betjena
den allmänna rörelsen. Detta förhållande är icke ovigtigt,
utan förtjenar tagas i allvarligt betraktande, innan man
beslutar sig för att afskaffa de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
ty när detta steg en gång vidtagits, så
komma bankverksamhetens lättnader endast de folkrikare
städerna till del.

Aktiebankerna hafva tillkommit temligen oregelbundet,
den första för knappt 20 år sedan. De äro sjutton till
antalet, och svårt är att spåra någon genomgående tanke,
hvarpå dessa institutioner grundats, med undantag af »den
begränsade ansvarigheten för aktieegare» och den negativa
egenskapen att icke utgifva egna banksedlar. Häruti
torde få sökas anledningen, hvarföre de vunnit bankkomiténs
beundran i så hög grad, att komitén, som funnit
många fel med de enskilda bankerna, icke anfört någonting
om behofvet att införa något systern ibland aktiebankerna.
Direktionen anser likväl att, enär lagen om aktiebolag
den 6 Oktober 1848 icke afsett bankaktiebolag, en
lag ofördröjligen borde utfärdas för detta slags bankaktiebolag,
och det så mycket hellre, som man derigenom
hade möjliggjort för de enskilda bankerna att öfvergå till
aktiebanker, hvilket nu ej gerna kan ifrågasättas, då den
största ovisshet råder, om hvad som derutinnan kan vara
tillåtet eller förbjudet.

Det af komitén affattade förslag till »Lag för bankbolag»
uppgifves väl lämpa sig för bankbolag af alla slag,
men torde vid närmare påseende befinnas bristfälligt och
olämpligt för hvarje slags bankbolag. Då man, i likhet
med komitén, vill afskaffa de enskilda bankerna, borde
man icke belasta en ny banklagstiftning jemväl med bestämmelser,
som afse utdömda institutioner. Anses för
den tid, de enskilda bankerna möjligen till afveckling kan
hafva öfrig, förändringar i bestämmelserna angående dem
böra vidtagas, så kunna sådana förändringar mycket väl
införas i Kongl. Förordningen den 12 Juni 1874 angående
enskilda banker.

Bestämmelsen, att »sätta pant i taka händer för de
enskilda bankernas utelöpande banksedlar», anser Direktionen
icke kunna verkställas utan en omsättning af de
enskilda bankernas förutvarande förbindelser, hvilka eljest

skulle få sämre rätt och större risk än de egde vid utfärdandet.
Genom en dylik pantsättning skulle förtroendet
till depositionsrörelsen hos de enskilda bankerna
säkerligen komma att rubbas; och om någon fordringsegare
hos bank skulle erhålla separat säkerhet för sin
fordran, så borde en sådan fördel komma innehafvare af
depositionsbevis pa uppsägning till del långt framför innehafvare
af en banksedel betalbar vid anfordran.

Bankkomiténs förslag, att aflösa tiokronesedlarne medelst
ett tioårigt två-procentlån om tjugofem millioner
kronor, att återbetalas med eu tiondedel hvarje år, komme
säkert att medföra större rubbning i allmänna rörelsen
än om tiokronesedlarne skulle årligen indragas med en
tiondedel af utelöpande beloppet. Då emellertid en sådan
förändring medför eu försämring af ställningen i landet
och endast en förmån för Riksbanken, så torde åtgärden
ovilkorligen böra föregås af tvångskursens afskaffande för
Riksbankens sedlar. Bankkomitén målar i hjerta färger
de svårigheter, som skulle uppkomma af ett plötsligt indragande
af de enskilda bankernas tiokronesedlar, och
icke desto mindre har komitén i sitt förslag till banklagintagit
samma olycksdigra bestämmelse, som möjliggör
ett plötsligt indragande af de enskilda bankernas tiokronesedlar.

Bankkomiténs förslag, att begränsa den solidariska
ansvarigheten för lottägare i de enskilda bankerna och
att utsträcka den begränsade ansvarigheten för aktieegare
i aktiebankerna, anser Direktionen det ena som det andra
lika olämpligt. Om man nu skulle finna anledning för
handen att begränsa lottegares ansvarighet, så torde det
icke komma i fråga hvarken att sedermera benämna dem
»solidariska» eller att bestämma den oskrifna ansvarigheten
till så obetydliga belopp, som bankkomitén föreslagit.
Hvad lottegare i de solidariska enskilda bankerna

företrädesvis önska, det är att icke kännas skyldiga att
gälda annat än den uppkomna bristen, i händelse en bank
förolyckas, men hellre än att komma under bankkomiténs
lagförslag, angående enskild banks och sparbanks konkurs,
vilja de i händelse af olycka säkerligen underkasta sig
den allmänna konkurslagen.

Bankkomitén föreslår en genomgripande förändring i
banksedelutgifningsrätten, genom densammas bestämmande
för samtliga enskilda banker till femtio millioner kronor,
hvilket, belopp skall af Konungen, utan angifvande af några
grunder, fördelas.

Härvid tillåter sig Direktionen i underdånighet erinra,
hurusom banksedelutgifningsrätten, enligt nu gällande lag
för de enskilda bankerna, får för hvarje bank motsvara:

a) grundfondshypoteket;

b) vid hufvudkontoret befintligt guld, myntadt eller
< »myntadt;

c) portföljen, dock högst till ett belopp motsvarande
fyratio procent af bankens grundfond;

d) reservfondshypotek der sådant finnes.

(Som emellertid endast sju enskilda banker till det
ringa beloppet af niohundra femtioett tusen kronor utgifva
banksedlar på grund af reservfondshypotek, så torde denna
bestämmelse kunna lemnas ur räkningen då principer afhandla».
)

Komitén afser att, i stället för den del af portföljen,
hvarpå banksedelutgifningsrätt nu får grundas, hela den
inbetalda grundfonden må förvandlas i grundfondshypotek.
Men Direktionen anser vida lämpligare att i grunderna
för banksedelutgifningsrätten må bibehållits jemväl någon
del af portföljen, som betecknar bankens verksamhet.

Beträffande nu den del af komiténs förslag att, för
de enskilda bankernas återstående tillvaro, bestämma
ett totalbelopp af banksedelutgifningsrätten till femtio

millioner kronor eller hvad som för närvarande kan anses
utgöra de utelöpande banksedlarne, så visar denna framställning,
att komitén icke betraktar banksedeln annorlunda
än såsom »ett rån tefritt tvångslån af allmänheten»
och derför funnit detta lånesätt böra skarpt begränsas.
Banksedeln är, enligt allt hvad vetenskapen gifvor vid
handen, ett instrument, hvarmed penningkapital öfnerflyttas
från en egare till en annan. Att ännu så många millioner
kronor i banksedlar kunna finnas utelöpande vittnar om
den ofantliga mångfald af behof som förefinnes att göra
så beskaffade öfverflyttningar af penningkapital. Att banksedlar
skenbart förblifva i hvila under längre eller kortare
tid vittnar om, att i ett väl ordnadt banksystem man
vill städse vara beredd på att, när tillfälligt behof uppkommer
i allmänna rörelsen, kunna betjena densamma
med banksedlar. Fullt riktigt uppgifver komitén, »att en
bank icke kan hålla utelöpande en enda sedel mer än
rörelsen kan använda». Detta förhållande kan styrkas
genom de mångåriga statistiska uppgifter, Kongl. Finansdepartementet
låtit offentliggöra. Men i uppenbar strid
härmed anklagar komitén de enskilda bankernas styrelser
för att, genom utlåning af sina banksedlar, hafva främjat
»förbrukningsbegäret och konsumtionsförmågan». Den
banks styrelse, som förmenar sig kunna öka sin utlåning
medelst anlitandet af den obegagnade banksedelutgifningsrätten,
får snart en bitter erfarenhet af sitt missgrepp.
Må vara att i äldre tider, då erfarenhet saknades, man
missuppfattade banksedelns betydelse och rätta bruk, men
numera torde en hvar, som tager befattning med en
banks styrelse, nogsamt inse, att komitén i denna del
uttalar en farhåga, som är fullkomligt grundlös. Det är
alldeles obestridligt, att allmänna rörelsen begränsar beloppet
af utelöpande banksedlar, hvaremot det icke kan
vara för näringslifvet nyttigt att, på sätt komitén före -

slagit, detta slags betalningsinstrument skall göras sällsynt,
för att tvinga allmänheten att mera uteslutande i
liqviderna hjelpa sig med upp- och afskrifningsvexlar.
Detta system vinner i allt fall med hvarje ar terräng, och
derigenom minskas behotvet åt banksedlar i naturlig ordning,
hvaremot det icke torde befinnas lämpligt att genom
lagstiftning söka fram truga äfven det önskvärda, då dermed
icke är förknippad någon ökad fördel för det allmänna,
men gifna olägenheter för näringslifvet.

Komiténs förslag innebär att fråntaga de enskilda
bankerna den obegagnade banksedelutgifningsrätten, men
denna utgör just de många afdelningskontorens kassareserv,
och kemi ten tiar benäget angilvit, att, om dessa
kontor skulle nödgas ligga med mynt såsom kassareserv,
bankerna skulle blifva tvungna »att, genom minskad inlåningsränta
och höjd utlåningsränta, söka bereda sig en
någorlunda tillfredsställande afkastning». Den nu medgift!
a elasticitet en uti de enskilda bankernas banksedelutgifningsrätt
förebygger rätt ofta höjningar i utlaningsräntan.
Komitén synes deremot önska, att räntefoten i
i landet skall påverkas icke blott af tillgången på ledigt
penningkapital utan jemväl åt en konstlad brist på det
rörelsemedel, som kallas banksedlar, hvilka nu på tjugosju
ställen i landet kunna mot guldmynt utbytas. Komiténs
hela deduktion om banksedelutgifningsrätten och dess
begagnande vore fullt tillämplig, om frågan gälde inkon--ventil>1 a banksedlar, som blifvit tillagda tvångskurs, men då
frågan här gäller de enskilda bankernas utelöpande banksedlar,
för Indika, enligt komiténs benägna uppgift, valuta
ännu aldrig uteblifvit eller invexling försenats, så äro icke
sådana omständigheter för handen, på hvilka eu så beskaffad
lagstiftning, som komitén föreslagit, kan grundas,
utan att blifva tryckande för hela svenska näringslifvet,
i hvars tjenst bankväsendet verkar.

Direktionen ber äfven underdånigt att få anmärka,
att, när banksedelutgifningsrätten begränsas till en lägre
siffra, än som kan fylla en lifligare rörelses behof, en
sådan banksedelutgifning blir mera ett privilegium än
hvad den nu är, ty ju mindre utelöpande banksedlar,
desto mindre omtanke för att ständigt vara beredd på
den invexling, som kan påfordras. Detta torde få anses
obestridligt.

Direktionen tillåter sig i underdånighet bifoga på
officiela uppgifter stödda siffror (se bilagan), utvisande
fluktuationerna i banksedelutgifningsrätten under nästlidet
års tolf månader och derjemte såsom bevis på stadga i
räntefoten erinra:

att den 31 December 1882 voro Riksbankens och
Stockholms Enskilda Banks diskonto för tre månaders
vexlar fyra och en half procent;

att den 25 Maj 1883 höjdes Stockholms Enskilda
Banks diskonto till fem procent och den 2 Juli 1883 Riksbankens
till samma siffra, hvilka diskontosatser ännu äro
gällande.

Uti det franska banksystemet inträffa understundom
stora fluktuationer i utelöpande banksedlar och, för att
på olika punkter af landet kunna f ylla bekofvet af rörelsemedlet
bär Frankrikes Bank nittiotre afdelningskontor.
Englands Bank har intet afdelningskontor, men förorsakar
deremot landet många och häftiga fluktuationer i räntefoten.
Komitén synes föredraga detta senare, men de
ökade kostnader detta systems tillämpande på Sverige
skulle medföra torde blifva alltför känbara för vårt
nänngslif. Direktionen tillåter sig betvifla, att en statsbank
någonsin kan komma att här sköta bankaffärer med
så stor framgång och så till allas belåtenhet, som Frankrikes
Bank gjort och gör i Frankrike.

Direktionen ber att i underdånighet få bemöta komiténs
föreslagna restriktiva åtgärder mot de enskilda bankernas
verksamhet dermed, att den dagliga bankrörelsen
icke bör ordnas, som om man lefde under en permanent
kris. Allmänna omsättningen behöfver många lättnader,
som omöjligen kunna lika jemnt och på ett tillfredsställande
sätt fortgå under en våldsam kris. Vid sådana tillfällen
beror det vida mer på erfarna bankstyrelsers klokhet
än på stränga reglementariska föreskrifter.

Det torde anses vara Direktionens skyldighet att åtminstone
antydningsvis vidröra, hvilket inflytande bankkomiténs
genomgripande förändringar, i händelse de skulle
upphöjas till lagar, komme att utöfva särskildt på Stockholms
Enskilda Bank. Direktionen har sökt att tänka sig
in i dessa förändrade förhållanden och dervid äfven tagit
i öfvervägande, i hvad mån banklottegarnes fördel kunde
komma att lida. Direktionen har härvid trott sig finna, att
förlusten af banksedelutgifningsrätten komme att mycket
väl ersättas af den ökade bankverksamhet, som tillskyndades
liufvudstadens bankinrättningar genom förlamandet
af bankverksamheten i orterna, på sätt komiténs förslag
afse.

Då nu Direktionen tillåtits inför Konungen afgifva
ett underdånigt utlåtande i bankfrågan, så vågar Direktionen,
med liflig öfvertygelse om Konungens landsfaderliga
afsigter och goda vilja att betrygga den ekonomiska
ställningen, i djupaste underdånighet hemställa, om en
snar slutbehandling af de väckta förslagen till genomgripande
förändringar i Sveriges hela bankväsende. Uppskof
från år till år med besluts fattande af statsmakterna
i hithörande frågor kan leda derhän, att sådana
frågor företagas till afgörande under en inträffad politisk
eller finansiel kris. Faran af en sådan olycka är så
uppenbar och så stor, att Direktionen icke anser sig be -

töfva ens försöksvis teckna densamma. Hvad näringslifvet
i landet behöfver, det är stadga och trygghet i den
lagenliga utöfningen af alla lofliga näringsgrenar.

Underdånigst

Stockholms Enskilda Banks Direktion:

F. Wretman. J. Aug. Wallenberg. Wilhelm Bergstrand.

Axel Buren. Berndt Forsgrén. Ludvig Lamm.

G. Lettström. C. Axel Odelberg. Fing. von Sydow.

K. A. Wallenberg. A. E. Wavrinsky. A. O. Wallenberg.

Rob. Benckert.

Stockholm den 7 Februari 1884.

(Bilaga.)

Tabell

utvisande ökning och minskning i Riksbankens och de Enskilda
Bankernas utelöpande banksedlar under tiden från och med
December 1882 till och med December 1883.

	ökning.	Minskning.
	Riksbanken.	Enskilda Bankerna.	Riksbanken.	Enskilda Bankerna.
Den 31 Dec. 1882.........	1,433,560	62,310	—	—
» 31 Jan. 1883.........	--	—	1,775,620	2,185,885
» 28 Febr. » .........	—	1,516,730	1,840,801	—
» 31 Mars » .........	1,210,180	4,079,195	--	--
» 30 April » .........	--	—	2,353,660	2,904,605
» 31 Maj )> .........	4,515,429	--	-T--	2,206,750
» 30 Juni » .........	1,046,996	1,359,051	--	—
» 31 Juli » .........	—	•-	5,035,697	4,593,584
» 31 Aug. » .........	1,009,292	1,351,530	—	—
» 29 Sept. » .........	2,629,860	7,859,710	—	—
» 31 Okt. » .........	—	—	643,689	2,013,465
» 30 Nov. » .........	43,971	—	'' —-	2,796,340
» 31 Dec. » .........	■—-	118,915	518,098	—

Utlåtanden öfver förslag till banklag.

I0:o. Norrköpings, Hallands, Sundsvalls, Borås, Södermanlands,
Gotlands och Helsinglands Enskilda

Banker.

Till Konungen.
Eders Kongl. Maj:t etc. — — -

(lika lydande med det under Nio 2 intagna utlåtandet).

Underdånigst

För Helsinglands Enskilda
Bank:

Frans Berglöf.

Enl. fullmakt.

För Södermanlands Enskilda
Bank:

Axel E. Mörner.

Enl. fullmakt.

För Gotlands Enskilda
Bank:

P. Larsson.

För Norrköpings Enskilda
Bank:

J. W. Lönegren.

Enl. fullmakt.

För Hallands Enskilda
Bank:

A. W. Angel.

För Sundsvalls Enskilda
Bank:

E. Backman. Jens Bing.

Enl. fullmakt.

För Borås Enskilda Bank:
Jon. Eriksson.

Bni. fullmakt.

Stockholm i Februari 1884.

ll:o. Christian städs Enskilda Hank.

Till Konungen.

Eders Kong! Maj:t etc. — — — — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

Underdånigst

Christianstads Enskilda Bank
Dess Styrelse:

G. BERGENSTRÅHLE.

B. S. von Otter. W. Lundqvist. G. Bohmansson.

Lave Olsson. H. Qveckfeldt. N. Schager.

Christianstad den 22 Februari 1884.

12:o. Enskilda Banken i Venersborg.

Till Konungen.

Då Eders Kongl. Maj:t täckts lemna de enskilda bankerna
tillfälle att yttra sig öfver det förslag till förändrad
organisation af bankanstalterna i riket, hvilket afgifvits af
den år 1881 i nåder förordnade komité, så tillåter sig Styrelsen
för Enskilda Banken i Venersborg att begagna sig af den

i nåder gifna tillåtelsen så, att den vill söka i korthet uttala
sina åsigter angående förslagets hufvudsakliga del,
nemligen sedelutgifningsrätten och hvad dit hör, väl vetande
att utförligare och bättre motiverade erinringar mot denna *
del af förslaget äfvensom mot underordnade delar af detsamma
af andra bankers styrelser framställas.

Få angelägenheter inom ett land torde vara mera i
behof af stadga och trygghet än dess penningväsende. Att
formerna för detta blifva, liksom allt annat i tid och rum,
i större eller mindre mån, förr eller senare föråldrade och
behöfva lämpas efter nya förhållanden, kan icke bestridas;
men dessa förändringar tarfva, för att blifva rätt gagneliga,
hänsyn till ej blott det teoretiskt bästa och det i andra
land brukliga utan äfven och fastmer det inom egna gränser
historiskt gifna, ty det är ingalunda a priori afgjordt, att
det som passar för främmande behof kan med fördel lämpas
på våra förhållanden. Ått döma af de yrkanden på förändringar,
som under senare tid hos oss nästan årligen
framstälts, ser det ut som om ett skäligen allmänt missnöje,
riktadt hufvudsakligen mot de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
skulle förefinnas. Ehuru detta synes oss
mindre berättigadt, har det dock förorsakat en osäkerhet,
som ej verkar godt och derföre önskas snarast aflöst. af
stadga och trygghet. Att den i nåder förordnade bankkomitén
icke lyckats föreslå en tillfredsställande lösning,
våga vi påstå.

Komitén vill nemligen, att Riksbanken skall ensam få
rätt att utgifva sedlar och att sålunda de enskilda bankerna
skola, såsom sådana, upphöra. Utom det att detta monopoliserande
af sedelutgifningsrätten torde befinnas strida
mot § 60 i Regeringsformen, blefve följden den, att de
enskilda bankernas kontor på mindre affarsplatser komme
att indragas, sedan liufvudvilkoret för deras tillvaro, sedelutgifningsrätten,
borttagits, och sålunda finge dessa orter

dyrt betala den vinst, Riksbanken möjligen skulle draga af
sin ökade utelöpande sedelstock. Ty äfven om mindre bankbolag
skulle å dessa orter bildas, hvilket ju är tänkbart,
emedan komitén satt minimum af aktiekapitalet så lågt sonr
100,000 kronor, så skulle de dock icke kunna betjena allmänheten
i det omfång, så jemn! och så billigt, som de enskilda
bankerna, hvilkas styrka ligger ej blott i deras större kapital
utan ock i deras nuvarande elastiska sedelutgifningsrätt,
hvilken är en kassareserv af stor betydelse. På de
större affärsplatserna inuti landet skulle visserligen bankrörelse
kunna med fördel drifvas äfven utan sedelutgifningsrätt,
men ej heller den på lika billigt och beqvämt sätt
för allmänheten. Äfven om Riksbanken skulle på alla dylika
platser lägga afdelningskontor, en åtgärd, som ej torde
vara till dess fördel, så skulle den dock ej med sin begränsade
sedelutgifningsrätt äfvensom af andra orsaker
kunna fullt ersätta de enskilda bankerna.

Af dessa och andra skäl torde det tå anses såsom en af
bankmän inom vårt land allmänt erkänd sats,

att landets allmänna rörelse bättre tillgodoses och betjenas
af flere sjelfständiga lokalbanker än af en enda centralbank,
äfven om denna har afdelningskontor i orterna.

Komitén anser det ock ej tillrådligt att steget på eu
gång tages, utan föreslår derföre att en lämplig öfvergångsperiod
bör bestämmas för sedelutgifningsrättens förläggande
till riksbanken allena och att under denna period de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt må begränsas till deras grundfond
och, till viss del, reservfond, och att fullgod och fullständig
pant skall sättas för alla deras utelöpande sedlar.

Enskilda Banken i Venersborg har under de sist förflutna
åren i medeltal begagnat endast omkring hälften af
sin sedelutgifningsrätt, och högsta beloppet af dess utelöpande
sedlar har ungefär motsvarat de i allmänt förvar
nedsatta grundfondshypotek, hvaraf synes framgå, att vi

ej borde hafva skäl att yttra oss emot att pant bör vara
satt för hvarje utelöpande sedel. Men då vi se denna fråga
i sitt sammanhang och i stort, måste vi bestämdt uttala
oss emot den föreslagna begränsningen — samtliga enskilda
bankernas utelöpande sedelmassa skulle begränsas
uppåt till 50 millioner — och pantsättningen. Det skulle nemligen
för eu bank med flere afdelningskontor blifva nödigt
att söka ordna sin rörelse så, att dess utelöpande sedelstock
ej kunde öfverskrida gränsen och utsätta banken för
eventuel tillämpning af de föreslagna stränga bestämmelserna
för sedelutgifningsrättens om ock momentana öfverskridande.
Derjemte är den nu medgifna elasticiteten i den
utelöpande sedelstocken af stor vigt lör den. allmänna rörelsen,
hvilket framgår bland annat deraf att skilnaden mellan
högsta och lägsta beloppet af vår banks under året utelöpande
sedlar utgör 25 %. Denna elasticitet är val egnad att förekomma
starka och häftiga rubbningar; ty den allmänna
rörelsen drager tidtals till sig och aflemnar åter inom kort
ett, i stort sedt, betydligt belopp af rörelsemedel utöfver
det vanliga. Kan detta lätt bekommas, är denna vexling
af ebb och flod föga känbar, hvarom icke, kunna betydliga
skador uppstå, Komitén synes föreställa sig att det
beror af bankerna att hålla ute större belopp sedlar än behofvet
kräfver och att affärslifvet skulle blifva sundare, om
det genom lag tvingades att nöja sig med mindre rörelsemedel.
Denna föreställning är dock oriktig.

Enligt vår åsigt är det alltså af stor vigt för den allmänna
rörelsen, att de enskilda bankernas sedelutgifmnqsrätt
icke inskränkes inom sä tränga gränser, att den beröfvas
nödig elasticitet.

Ehuru tillräckliga skäl icke synas oss förefinnas för
någon väsentlig förändring i grunderna för enskild banks
sedelutgifningsrätt, bär dock komitén föreslagit, att den för
sedelutgifning satta pant skall utgöras af guld, statens,

Allmänna Hypoteksbankens eller hypoteksföreningars mellan
jordegare på landet obligationer till minst 70 % och för
resten af inteckningar i fast egendom inom halfva taxeringsvärdet.
Deremot skulle Riksbanken få utgifva sedlar, ej
blott på grund af inneliggande metallisk valuta och fordringar
å utrikes orter, utan ock på grund af innehafvande
utländska statspapper, inhemska obligationer, som noteras å
utlandets börser, samt vexelportföljen. Orsakerna till denna
åtskilnad synas oss svåra att latta, helst Riksbankens sedlar
skola hafva tvångskurs, de enskilda bankernas deremot
cirkulera endast på grund af allmänhetens förtroende. Särskilt
svårfattligt förefaller, att guld, som finnes vid enskild
banks hufvudkontor, måste i allmänt förvar nedsättas
som pant för att sedelutgifningsrätt skulle derpå få
grundas, oaktadt banken är skyldig hålla guldkassa för
invexling af sina sedlar. Vidare bör för hypoteksfonden
fortfarande med full trygghet kunna användas goda och
lätt säljbara inhemska obligationer i allmänhet, vare sig
de hafva den ofta tillfälliga och i sig föga betydande'' fördelen
att noteras å utländsk börs eller icke, helst Eders
Kongl. Maj:t har rätt att pröfva eller låta pröfva hypotekens
beskaffenhet och bestämma den kurs, till hvilken
de såsom säkerhet skola antagas, och dessutom de sedelutgifvande
bankerna stå under en ganska omfattande och
betryggande offentlig kontroll.

Enligt komiténs förslag skulle alla aktiebanker kallas
»bankbolag» och en hvars delegare endast så till vida vara
solidariska, att de, ifall af behof, skulle vara pligtiga ansvara
för bolagets gäld med lika mycket som för hvars och ens
aktier i grundfonden insatts. De af dessa bolag, hvilkas grundfond
ej understege en million och hvilka begärde och finge
sig tilldelad sedelutgifningsrätt, skulle förvandla sin grundfond
och måhända reservfond i inteckningar och lätt säljbara
obligationer och sätta dessa valutor såsom pant endast för

en mindre del af sina förbindelser, nemligen sedlarne, hvarförutom
för dessa aktiegarne skulle vara skyldige ansvara
med lika mycket, som de insatt. Sedlarne skulle alltså
betryggas genom dubbel säkerhet, under det alla öfriga
förbindelser skulle tryggas endast af aktieegarnes skyldighet
att, om så erfordrades, inbetala ytterligare lika mycket
som grundfonden. En icke sedelutgifvande bank skulle
alltså erbjuda sina räkningshafvare dubbelt så stor säkerhet
som en sedelutgifvande, och det är lätt att inse, b vilka,
följder detta missförhållande skulle medföra.

På grund häraf anse vi det alldeles nödvändigt, att
den i allmänt förvar nedsatta hypoteksfonden fortfarande
kommer att utgöra säkerhet ej blott för sedlarne utan äfven
för öfriga förbindelser.

Men då i så föll de utelöpande sedlarne måhända ej
skulle anses fullt betryggade, så tveka vi icke att förorda
den obegränsade solidariska ansvarighetens bibehållande, helst
denna nära sammanhänger med allmänhetens uppfattning
af och begrepp om de enskilda bankerna och dessa till
väsentlig del hafva den att tacka för deras störa kredit
och anseende. Men det vore önskligt att densamma så
definierades, att solidarisk bolagsman är i män af sina aktier
ansvarig för all bolagets gäld. och skyldig tillskjuta hvad som
visar sig på hans andel belöpa.

Enär vi äro öfvertygade om att eu indragning af de
enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronors
valör skulle åtminstone för de mindre landsortsbankerna
blifva af samma verkan som hela sedelutgifningsrättens
indragning, och då vi icke kunna värja oss för den tanken
att denna indragning, som nu beror af Eders Kongl. Maj:ts
beslut, dock kan komma helt oförmodadt uppå, och härigenom
alstras osäkerhet; så anse vi det vara i hög grad
önskvärd!, att, om indragning af ofvan nämnda sedelvalör

skulle anses nödig, dylik indragning ej måtte ske utan i
samband med beviljande af ny oktroj.

Komitén föreslår sid. 22 § 67 mom. 4, att de sedlar,
som bolag komme att utge på grund af den föreslagna
lagen, skola tydligt skilja sig från bolagets sedlar under
föregående oktrojer. Vi hafva dock icke lyckats finna
något tillräckligt skäl för denna ej obetydliga utgift för
bolagen.

Då det synes af N:o 2 utaf komiténs tabeller, såsom
skulle en del banker hålla allt för liten kassa i förhållande
till utelöpande å vista-förbindelser, så torde det ej vara öfverflödigt
anmärka, att en bank vid en gifven tidpunkt, helst
vid ett årsslut, kan vara mycket väl rustad, ehuru detta
ej synes af dess kassarapport. I landsorten samlas icke
eller gömmes på stor kassa, utan remitteras valutor dit,
der förbindelserna inlösas. Vexlingsombudet har en bestämd
räntefri kassa, afpassad efter och afsedd för sedelinvexlingen,
men använder för öfrigt löpande räkning och andra kassareserver.

Då vi måhända redan varit nog utförliga, vilja vi, såsom
vi i början nämnde, förbigå öfriga punkter i komiténs
förslag, hvilka synas oss anmärkningsvärda ehuru af mindre
vigt, förvissade om att Eders Kongl. Maj:t skall främja och
besluta endast det för landet gagneliga.

Underdånigst:

Styrelsen för Enskilda Banken i Venersborg:

L. J. Wersander. G. Th. Bergman.

J. G. Carlberg. Carl Ryding.

C. J. Andersson. E. Hall

Venersborg den 28 Februari 1884.

13:o. Skaraborgs Läns Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Magt etc. — — — — — _ —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

Underdånigst

För Skaraborgs Läns Enskilda Bank:

GÖSTA POSSE.

A. M. Bolinder. Alfred Grenander. K. Uggla.

Joh. Anderson. C. Follin. A. Forsslund.

14:o. Gefleborgs Enskilda Bank.
Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:t etc. — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

Underdånigst
ROBERT RETTIG.

Gård J. Sehlberg. J. AV. Löfvander.

Carl Runer. B. G. Kronberg.

C. F. Mellin.

Gefleborgs Enskilda Bank den 23 Februari.

15:o. Vplands Enskilda Bank.

Til] Konungen.

Eders Kongl. Maj:t etc. — — — — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

För Uplands Enskilda Bank
Dess Styrelse:

Underdånigst

J. Gl. Brunnberg. E. W. Nordling. Wilh. Ulander.

G. Gyllensvård. P. Lundberg. J. Nordling.

Upsala den 25 Februari 1884.

16:o. Vesterbottens Enskilda Bank.

Till Konungen.

Chefen för Kongl. Finansdepartementet har uti
skrifvelse af den 31 sistlidne December på nådigste bebefallning
infordrat Styrelsens öfver Vesterbottens Enskilda
Bank yttrande öfver bankkomiténs afgifna betänkande
med förslag till genomgripande förändringar i bankväsendet.
Dessa förslag afse såsom yttersta mål upp -

rättandet af en enda sedelutgifvande bank, och synes komitén
hafva antagit en öfvergångstid af femton å tjugo år.

Styrelsen skall i underdånighet angifva sina åsigter i
de hufvudfrågor, som behandlas i bankkomiténs betänkande.

Förrän man beslutar någon förändring i banksedelutgifningsrätten,
måste, till eganderättens betryggande, beslutas,
att riksbankssedlarne icke vidare må tillerkännas
hvarken vilkorlig eller ovilkorlig tvångskurs, utan bör en
hvar, som eger till betalning förfallen fordran, vara berättigad
att erhålla liqvid uti lagligen i riket gällande
guldmynt. Endast på sådan grundval kan ett för eganderätten
betryggande enbankssystem upprättas, äfven om detsamma
aldrig förmår att bereda allmänna rörelsen så stora
lättnader i liqvider och en så jemn fördelning öfver hela
landet af de penningkapital, som skola fruktbargöras, som
liera hvar för sig sjelfständigt sedelutgifvande banker
göra.

De enskilda bankernas verksamhet har vunnit erkännande
till och med af bankkomitén, ehuru med en reservation,
att detta icke må anses såsom bankstyrelsernas
förtjenst. Då komitén icke uppgifver, hvilkens förtjenst
det kan vara, att de enskilda bankerna punktligt fullgjort
sina liqvider och gagnat näringslifvet i landet, så torde
den frågan fä hänskjutas till framtidens mera opartiska
bedömande. Styrelsen tillåter sig endast i underdånighet
fasta uppmärksamheten på det obestridliga förhållandet,
att, under de första tjugosex åren af de enskilda bankernas
tillvaro, dessa voro blott lånekontor, hufvudsakligen modellerade
efter Riksbankens då varande verksamhet. Men för
tjugosju år sedan började de enskilda bankerna samverka
och derigenom betjena allmänna rörelsen medelst lättnader
i liqviderna på ett sätt, som numera torde lemna föga
öfrigt att önska och som är bättre och billigare än i något
annat land. Sanningen att säga har Riksbanken, såväl

som aktiebankerna och kreditaktiebolagen, följt det af de
enskilda bankerna gifna föredömet, och alla bankinrättningar
täfla numera att betjena den allmänna rörelsen. Detta
förhållande är icke ovigtigt, utan fort] enar tagas i allvarligt
betraktande, innan man beslutar sig för att afskaffa de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt, ty när detta steg en
gång vidtagits, så komma bankverksamhetens lättnader
endast de folkrikare städerna till del.

Det af komitén affattade förslag till »Lag för bankbolag»
uppgifves väl lämpa sig för bankbolag af alla slag,
men torde vid närmare påseende befinnas bristfälligt och
olämpligt för hvarje slags bankbolag. Då man, i likhet
med komitén, vill afskaffa de enskilda bankerna, borde
man icke belasta en ny banklagstiftning jemväl med bestämmelser,
som afse utdömda institutioner. Anses för den
tid, de enskilda bankerna möjligen till afveckling kan
hafva öfrig, förändringar i bestämmelserna angående dem
böra vidtagas, så kunna sådana förändningar mycket väl
införas i Kongl. Förordningen den 12 Juni 1874 angående
enskilda banker.

Endast under förutsättning att den solidariska ansvarigheten
varder begränsad för bolagsman till en gånghans
andel i grundfonden synes Styrelsen, att panter för
sedlar, hvilka af bankbolaget utgifvas, böra sättas i taka
händer.

Bankkomiténs förslag, att aflösa tiokronesedlarne medelst
ett tioårigt tvåprocentslån om tjugofem millioner kronor,
att återbetalas med en tiondedel hvarje år, komme säkert
att medföra större rubbning i allmänna rörelsen än om
tiokronesedlarne skulle årligen indragas med en tiondedel
af utelöpande beloppet. Då emellertid eu sådan förändringmedför
en försämring af ställningen i landet och endast
en förmån för Riksbanken, så torde åtgärden ovilkorligen
böra föregås af tvångskursens afskaffande för Riksbankens

sedlar. Bankkomitén målar i hjerta färger de svårigheter
som skulle uppkomma af ett plötsligt indragande af de
enskilda bankernas tiokronesedlar, och icke desto mindre
har komitén i sitt förslag till banklag intagit samma olycksdigra
bestämmelse, som möjliggör ett plötsligt indragande
af de enskilda bankernas tiokronesedlar.

Bankkomitén föreslår en genomgripande förändring i
banksedelutgifningsrätten, genom densammas bestämmande
för samtliga enskilda banker till femtio millioner kronor,
hvilket belopp skall af Konungen, utan angifvande af
några grunder, fördelas.

Härvid tillåter sig Styrelsen i underdånighet erinra,
hurusom banksedelutgifningsrätten, enligt nu gällande lag
för de enskilda bankerna, får för hvarje bank motsvara:

a) grundfondshypoteket;

b) vid hufvudkontoret befintligt guld, myntadt eller
omyntadt;

c) portföljen, dock högst till ett belopp motsvarande
fyrtio procent af bankens grundfond;

d) reservfondshypotek der sådant finnes.

Komitén afser att, i stället för den del af portföljen,
hvarpå banksedelutgifningsrätt nu får grundas, hela den
inbetalda grundfonden må förvandlas i grundfondshypotek.
Men Styrelsen anser vida lämpligare att i grunderna för
banksedelutgifningsrätten må bibehållas jemväl någon del
af portföljen, som betecknar bankens verksamhet.

Beträffande nu den del af komiténs förslag att, för de
enskilda bankernas återstående tillvaro, bestämma ett totalbelopp
af banksedelutgifningsrätten till femtio millioner
kronor eller hvad som för närvarande kan anses utgöra
de utelöpande banksedlarne, så visar denna framställning,
att komitén icke betraktar banksedeln annorlunda än såsom
»ett ränteffitt tvångslån af allmänheten» och derför funnit
detta lånesätt böra skarpt begränsas. Banksedeln är, eu -

ligt allt hvad vetenskapen gifver vid handen, ett instrument,
hvarmed penningkapital öfverflyttas från eu egare
till en annan. Att ännu så många millioner kronor i
banksedlar kunna finnas utelöpande vittnar om den ofantliga
mångfald af behof som förefinnes att göra så beskaffade
öfverflyttningar af penningkapital. Att banksedlar
skenbart förblifva i hvila under längre eller kortare tid
vittnar om, att i ett väl ordnadt banksystem man vill
städse vara beredd pa att, när tillfälligt behof uppkommer
i allmänna rörelsen, kunna betjena densamma med banksedlar.
Fullt riktigt uppgifver komitén, »att en bank icke
kan hålla utelöpande en enda sedel mer än rörelsen kan
använda». Detta förhållande kan styrkas genom de mångåriga
statistiska uppgifter Kongl. Finansdepartementet låtit
offentliggöra. Men i uppenbar strid härmed anklagar komitén
de enskilda bankernas styrelser för att, genom utlåning
af sina banksedlar, hafva främjat »förbrukningsbegäret
och konsumtionsförmågan». Den banks styrelse,
som förmenar sig kunna öka sin utlåning medelst anlitandet
af den obegagnade banksedelutgifningsrätten, får
snart en bitter erfarenhet af sitt missgrepp. Må vara
att i äldre tider, då erfarenhet saknades, man missuppfattade
banksedelns betydelse och rätta bruk, men numera
torde en hvar, som tager befattning med en banks styrelse,
nogsamt inse, att komitén i denna del uttalar eu
farhåga, som är fullkomligt grundlös. Det är alldeles obestridligt,
att allmänna rörelsen begränsar beloppet af utelöpande
banksedlar, hvaremot det icke kan vara för näringslifvet
nyttigt att, på sätt komitén föreslagit, detta slags
betalningsinstrument skall göras sällynt för att tvinga allmänheten
att mera uteslutande i liqviderna hjelpa sig med
upp- och afskrifningsvexlar. Detta system vinner i allt
fall med hvarje år terräng, och derigenom minskas behofvet
af banksedlar i naturlig ordning, hvaremot det icke

torde befinnas lämpligt att genom lagstiftning söka framtruga
äfven det önskvärda, då dermed icke är förknippad
någon ökad fördel för det allmänna, men gifna olägenheter
för näringslifvet.

Komiténs förslag innebär att fråntaga de enskilda
bankerna den obegagnade banksedelutgifningsrätten, men
denna utgör just de många afdelningskontorens kassareserv,
och komitén har benäget angifvit, att, om dessa kontor
skulle nödgas ligga med mynt såsom kassareserv, bankerna
skulle blifva tvungna »att, genom minskad inlåningsränta
och höjd utlånings ränta, söka bereda sig en någorlunda
tillfredsställande afkastning». Den nu medgifna
elasticiteten uti de enskilda bankernas banksedelutgifningsrätt
förebygger rätt ofta höjningar i utlåning sräntan.

Styrelsen ber äfven underdånigst att få anmärka, „ att,
när banksedelutgifningsrätten begränsas till en lägre siffra,
än som kan fylla eu fiffigare rörelses behof, en sådan
banksedelutgifning blir mera ett privilegium än hvad den
nu är, ty ju mindre utelöpande banksedlar, desto mindre
omtanke för att ständigt vara beredd på den invexling,
som kan påfordras.

Ju längre från svenska penningemarknadens brännpunkt,
som obestridligen är hufvudstaden, desto angelägnare
är det att hafva eu sjelfständig lokalbank, som genom
egen sedelutgifningsrätt kan uppehålla sig och sina
afdelningskontor och derigenom bereda de lättnader i liqvidera
hvaraf allmänheten för närvarande är i åtnjutande
och hvilka fördelar den ock nu tacksamt erkänner.

Styrelsen ber att i underdånighet få bemöta komiténs
föreslagna restriktiva åtgärder mot de enskilda bankernas
verksamhet dermed, att den dagliga bankrörelsen icke bör
ordnas, som om man lefde under eu permanent kris. Allmänna
omsättningen behöfver många lättnader, som omöjligen
kunna fika jemnt och på ett tillfredsställande sätt

fortgå under en våldsam kris. Vid sådana tillfällen beror
det vida mera på erfarna bankstyrelsers klokhet än på
stränga reglementariska föreskrifter.

Då nu Styrelsen tillåtits inför Konungen afgifva ett
underdånigt utlåtande i bankfrågan, så vågar Styrelsen,
med liflig öfvertygelse om Konungens landsfaderliga afsigter
och goda vilja att betrygga den ekonomiska ställningen,
i djupaste underdånighet hemställa om en snar
slutbehandling af de väckta förslagen till genomgripande
förändringar i Sveriges hela bankväsende, ty för näringslifvet
i landet är det af högsta vigt att stadga och trygghet
häruti erhållas.

U nderdånigst

Yesterbotttens Enskilda Banks Centralstyrelse:

L. A. von Hedenberg. M. Brisman. B. W. Öhlén.

Ordförande. Vice Ordförande.

C. J. Andersson. J. O. Ruthberg. A. Wåhlin.

Arvid Bergdald.

Umeå den 25 Februari 1884.

Utlåtanden öfver förslag till banklag.

17:o. Christinehamns Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Maj:t etc. — — — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

Underdånigst

Christinehamns Enskilda Bank:

Carl H. Nordenfelt. J. E. Rundberg. J. A. Rydberg.
Tiieodor Palm. G. Larsson.

Ad. R. Geijer.

Christinehamn den 26 Februari 1884.

18:o. Kalmar Enskilda, Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Magt etc. — — — — — —

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtandet).

För Kalmar Enskilda Bank:

Carl Hasselqvist.

Enligt fullmakt.

Kalmar den 28 Februari 1884.

19:o. Bohus Läns Enskilda Bank.

Till Konungen.

Chefen för Kong! Finansdepartementet har uti skrifvelse
af den 31 sistlidne December på nådigste befallning
infordrat Styrelsens för Bohus Läns Enskilda Bank underdåniga
yttrande öfver bankkomiténs afgifna betänkande
med förslag till genomgripande förändringar i bankväsendet.

Utan att ingå i detaljerad granskning af alla de förslag,
bankkomitén framstält, tillåta vi oss endast att i afseende
på syftet, att rubba bär i orten bestående bankförhållanden,
i underdånighet framställa våra åsigter.

Om, på sätt bankkomitén föreslagit, denna orts framtida
bankrörelse skulle komma att besörjas antingen af en
aktiebank, utan banksedeln tgifningsrätt, eller af ett af delning
skontor från en i hufvudstaden belägen centralbank,
så skulle näringslifvets behof med all visshet blifva mindre
väl tillgodosedda, ty eu aktiebank utan banksedelutgifningsrätt
blefve endast ett lånekontor, som aldrig kunde ligga
med tillräcklig kassa för de tre så ytterst vigtiga rörelsegrenarne:
beviljandet af kassa-kreditiver, upp- och afskrifningsräkning
med å vista-utbetalningar och postremissvexlars
infriande. Med en sådan bank följer ovedersägligen
en hö<ire utlåningsränta och eu lägre inlåningsränta än den
nu gällande, hvithet också bankkomitén förutsagt.

Skulle deremot ett afdelning skontor från Riksbanken
besörja denna orts bankrörelse, så bortfölle all sjelfständighet
i ett dylikt bankkontors styrelse, hvars handlingsfrihet
komme att skarpt begränsas af reglementariska föreskrifter.
De i eu bank ofta förekommande fall, då en sjelfständig
bankstyrelse kan förmedlande uppträda — äfven om så -

dana icke i någon bankens instruktion kunnat förutses —
måste lemnas utan tillmötesgående af ett strängt reglementeradt
afdelningskontor.

Bankkomitén föreslår att grundfond shy poteket skall
pantsättas såsom säkerhet för utelöpande banksedlar, men
då vi aldrig här i orten försport något misstroende mot
detta bytesmedel, och då vi anse att eu sådan pantsättning
skulle förnärma innehafvarnes af våra depositionsbevis
och upp- och afskrifningshållares rätt, så hysa vi i underdånighet
den förhoppning att hädanefter såsom hittills
alla denna banks fordringsegare må varda bibehållna vid
lika rätt på grund af mot banken egande fordringsanspråk.

Bankkomitén föreslår vidare, att den obegagnade banksedelutgifmngsrätten
skall beröfvas de enskilda bankerna
för att i allmänna rörelsen bereda rum för större belopp
riksbankssedlar. En sådan åtgärd, om den för öfrigt anses
nödig och nyttig, har till säker påföljd indragning af de
flesta enskilda bankers afdelningskontor, hvarföre åtgärden
synes oss böra föregås af att Riksbanken utlägger ett
ganska stort antal afdelningskontor i landsorten, innan någon
rubbning af de enskilda bankernas gagnande verksamhet
företages. Den obegagnade banksedelutgifningsrätten,
som väl för denna bank icke uppgår till något så
särdeles stort belopp, är kanske här i orten, med dess från
rikets öfriga provinser så skiljaktiga näringslif, mer än
vanligt af nöden i anseende till ofta förekommande, tillfälligtvis
ökade behof af bytesmedel för ortens näringsgrenar.

De drakoniska bestämmelser bankkomitén föreslagit
för ett eventuelt och ofrivilligt ''öfverträdande af banksedelutgifningsrättens
begagnande torde få anses vittna derom,
att bankkomitén icke med det lugn och den oveld, som
höfves dem, som i nåder tätt det maktpåliggande uppdraget
att gifva förslag till nya författningar, handlagt

denna fråga. Vi kunna icke annat än i underdånighet
förklara det vi icke i det framfarna bemärkt någon företeelse
som berättigat till det antagandet, att någon af de
respektiva styrelserna för de enskilda bankerna skulle
hafva öfverträdt de nu gällande bestämmelserna i detta
hänseende. Skärpta straff pläga aldrig tillämpas eller ifrågasättas
förr, än mildare föreskrifter visat sig vara otillräcklig;!.

Till sist och då vi nu i nåder tillåtits inför Eders
Kongl. Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i bankfrågan,
vågar Styrelsen för Bohus Läns Enskilda Bank, med lifligaste
öfvertygelse om Eders Kongl. Maj ds afsigter och
nådiga vilja att betrygga den ekonomiska ställningen inom
landet, i djupaste underdånighet hemställa om en snar
slutbehandling af de sväfvande frågorna rörande lagstiftningen
för de enskilda bankerna. Uppskof med besluts
fattande af statsmakterna kan leda derhän, att dessa frågor
förekomma till afgörande under en icke fullt lugn och lidelsefri
tidpunkt. Faran af en sådan olycka är lika stor
som påtaglig. Hvad näringslifvet i landet behöfver, det
är stadga och trygghet i den lagenliga utöfningen af alla
lofliga näringsgrenar.

Underdånigst

Bohus Läns Enskilda Banks Centralstyrelse:

O. E. Sandegren. Herman Zetterberg. P. E. Bergius.

Ordförande. t. Ordförande.

Eric Petterson. P. Malmberg.

Uddevalla den 25 Februari 1884.

20:o. Hernösands Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Majt etc. — — — — — _

(lika lydande med det under N:o 2 intagna utlåtande).

Underdånigst

Å Styrelsens för Hernösands Enskilda Bank vägnar;

H. ARNELL

v. Ordförande.

F. Ossbalir

verkst. Direktör.

Hernösand den 25 Februari 1884.

21 ro. Oscarshamns Enskilda Bank.

Till Konungen.

Eders Kongl. Majrt etc. — — — — — —

(lika lydande med det under R:o 2 intagna utlåtande).

Underdånigst

För Oscarshamns Enskilda Bank;

Richard Palm. Oscar Weijdling. A. Lundgren.

C. A. Schröder.

P. Deurell.

Oscarshamn den 28 Februari 1884.

C. Styrelserna för Aktiebanker.

l:o. Skandinaviska Kredit-Aktiebolag et.

Till Konungen.

Uti remiss af den 31 nästlidne December har Eders
Maj:t förmält sig vilja sätta Skandinaviska Kredit-Aktiebolagets
styrelse i tillfälle att yttra sig öfver det nästlidna
år af en för ändamålet nedsatt komité afgifna underdåniga
förslag till förändrad organisation af bankanstalterna i riket;
och får bemälda styrelse, med anledning deraf, för sin del
i underdånighet anföra följande.

Enligt Styrelsens åsigt har bankkomitén dels uti den
dess betänkande bifogade historiska öfversigten, dels uti
de allmänna grunderna till dess afgifna förslag, så utförligt
och grundligt behandlat frågan om företrädet emellan
olika förekommande banksystem, å ena sidan all sedelutgifnings
samlande hos en enda stark centralbank, å den
andra dess öfverlemnande åt ett större eller mindre antal
smärre banker, spridda öfver olika delar af landet, att för
utredandet af denna fråga, äfvensom rörande olägenheterna
af en för vidt utsträckt sedelutgifning, något synnerligt
icke synes vara att tillägga. Men äfven med full öfvertygelse
om riktigheten och gagneligheten af den organisation
komitén uppstält såsom framtidsmål, är man pligtig
att omsorgsfullt taga hänsyn till de i verkligheten redan

befintliga förhållandena och vid öfvergången till nya söka
undvika våldsamma brytningar, inom det ekonomiska området
i allmänhet icke tillrådliga. Frågans hufvudpunkt
för det närvarande och såsom öfvergång till en framtida
ensidig lösning ligger då uti det lagförslag, som, betecknadt
med Lit. A N:o 1, anvisar den väg, som är att beträda
för det uppstäda målets slutliga nående. Styrelsen
tillåter sig således inskränka sitt underdåniga yttrande till
detta enda lagförslag, helst Styrelsen är öfvertygad, dels
att eu temligen rundlig tid kommer att förflyta, innan den
framlagda nya organisationen kan slutligen fullständigt genomföras,
dels att under denna tidrymd tillstötande omständigheter,
kanske också vexlande åsigter, antagligen
skola komma att verka till en eller annan ändring i organisationens
särskilda delar, äfven om dess hufvudtanke
vidhålles orubbad.

Hvad nu det förenämnda lagförslaget beträffar, så
tillåter sig styrelsen förbigå de mera formela bestämmelserna
rörande antalet lottegare, grundfondens storlek, med
mera, äfvensom hvad till förvaltning, revision, bolagsstämma
och dylikt hörer, hvithet allt i hufvudsaken icke företer
någon skiljaktighet från hvad som hittills varit för bankanstalter
i allmänhet stadgadt, vare sig genom gällande
författningar för enskilda banker, eller de för dem eller
för andra kreditanstalter utfärdade bolagsordningar. De
hufvudpunkter, till hvilka Styrelsen sålunda anser sig kunna
inskränka sitt underdåniga yttrande, äro de som tillkommit
såsom förberedelse till det uppstäda nya systemet.
Dessa punkter innefattas uti bestämmelsen att för de enskilda
bankerna sedelutgifningsrätten skall inskränkas inom
ett belopp, sammanlagdt, af 50 millioner kronor (§ 3); att
den för dessa bankers lottegare hittills gällande obegränsade
personliga ansvarigheten för bankens samtliga gäld skall
inskränkas inom viss gräns (§ 7); att dylik begränsad ansvarig -

het skall utsträckas äfven till bankbolag utan sedelutgifningsrätt,
hvilkas aktieegare hittills ej varit sådan underkastade
(ibid.); slutligen, attdegrundfondshypotek, emot hvilka sedlar
utgifvas, skola nedsättas i allmänt förvar och utgöra säkerhet
och pant för dessa sedlar, utan att få till gäldande af
bankens öfriga förbindelser anlitas (§ 27).

Den första af dessa fyra punkter innebär eu fråga
som städse varit och ännu är till eu viss grad omtvistad.
De flesta insigtsfulla finansmän, utom som inom landet,
hafva dock hufvudsakligen varit ense derom, att för den
enskilda sedelutgifningen i det hela en maximigräns bör
finnas, huru mycken frihet man än i öfrigt är benägen att
lemna banker, att utan hinder af besvärande reglementen
eller inskränkande föreskrifter ordna sin affärsrörelse såsom
sakförhållandena påkalla. Då det hittills berott på
Kongl. Magt att bevilja oktroj åt banker, skulle, om sedeln
tgi fn i ti g varit medgifven endast emot grundfondshypotek,
eu sådan begränsning af sedelstocken på sätt och vis
varit vunnen, om än icke uttryckt i en fullt bestämd siffra.
Genom den medgifna utgifningen af sedlar äfven mot inneliggande
kassa, först af Riksbankens sedlar, sedermera af
guld, kunna vill temligen betydande omvexlingar i sedelbeloppet
uppstå; men dä i de flesta fall eu sådan tillökning
i de enskilda bankernas kassor vill säga detsamma
som en motsvarande minskning i Riksbankens bland allmänheten
kringlöpande sedlar, vare sig att de hopsamlade
riksbankssedlarne skrinlagts hos de enskilda bankerna eller
att emot dem guld uttagits utur Riksbanken för att hos
de enskilda bankerna förvaras, sa. torde detta medgifvande
icke synnerligen inverkat på det sammanlagda beloppet al
Riksbankens och de enskilda bankernas utelöpande sedlar.
Men derutöfver var till och med 1874 sedelutgifning medgifven
på ännu eu grundval, nemligen på krediti vsäkerheter,
när dessa voro af sådan beskaffenhet som för grund -

fondssäkerheter var stadgadt, visserligen endast i den mån
dessa kreditiv anlitades och med inskränkning för hvarje
bank till halfva beloppet af dess grundfond. Det är öfverflödigt
att nu ingå i någon granskning af de orsaker,
hvilka föranledde medgifvandet af en så betydligt ökad
sedelutgifning. Kanske var den påkallad af de svårigheter
som vållades genom jemförelsevis mot nu långsam
postgång och annan samfärdsel under de årtionden, då sedelbankernas
egentliga uppväxt egde rum, äfvensom af
den vid deras första bildande naturligtvis föga utbredda
vanan vid hållande af folieräkning eller vid penningars insättning
på deposition med uppsägningstid. Måhända ville
man också genom denna medgifna förmån bringa bankerna
till att söka för de beviljade kassakreditiven förskaffa sig
bättre och verkligare säkerhet än den som ligger uti en
blott borgen, ej sällan tillkommen genom namnbyte emellan
kreditivtagaren och hans löftesmän. Dessa skäl må för
sin tid hafva gält hvad de kunnat, om än äfven då allvarsamma
inkast emot nämnda medgifvande gjordes. De
i detta afseende förr gällande bestämmelser utbyttes i Kongl.
Förordningen om enskilda banker af den 12 Juni 1874
mot andra, olika lydande; den genom mom. C § 26 i
nämnda förordning ännu medgifna sedelutgifningsrätten är
dock så ansenlig, att numera knappast något giltigt skäl
torde kunna andragas för dess oförändrade bibehållande.

Vid bestämmandet af en maximigräns för den enskilda
sedelutgifningen kan naturligtvis betydande meningsskiljaktighet
uppstå rörande den lämpliga siffran derför,
hvilken endast på erfarenhetens väg kan utrönas och gerna
blifver behäftad med eu viss godtycklighet. De skid bankkomitén
andragit för dess sättande vid 50 millioner kronor
synas emellertid väl antagliga. Den spänstighet till utvidgning
al cirkulationen, hvilken under särskilda förhållanden
kan erfordras och som hufvudsakligen vid gynsam

handelskonjTinktur påkallas, bör riksbanken med sin förändrade
organisation i ännu högre grad än hvad redan nu
är fallet utan svårighet kunna tillgodose. Tillgången på utländska
valutor måste då stiga, och såväl genom Riksbankens
ökade inköp af sådana som genom andra sätt, hvarpå
Riksbanken i sin nya ställning kraftigare än hittills blir i
stånd att verka, torde landets behof af ökade omsättningsmedel
i hvilket fall som helst varda fy Ida.

Lottegares i sedelbank så kallade solidariska ansvarighet
för bankens samtliga förbindelser har af mången anansetts
såsom sjelfva hörnstenen i hela systemet. Nekas
kan ej heller att den bör vara en allvarsam påminnelse
om iakttagande af ordning och varsamhet vid bankrörelses
bedrifvande. Att döma af våra enskilda bankers hittills
varande förvaltning, hvilken i det stora hela väl kan lofordas,
kan man nog känna sig manad att framhålla den
goda verkan stadgandet om sådan ansvarighet medfört. Till
denna verkan torde dock äfven andra orsaker få antagas
hafva ganska väsentligt bidragit, framförallt det bestämda
förbudet för banker att inlåta sig i fastighets- eller varuspekulationer.
Dels a priori, utan rättsgrund, dels ock i följd
af i utlandet timade tilldragelser, torde dock berättigad tvekan
kunna uppstå om nödvändigheten, till och med om lämpligheten
af detta stadgande. Det förefaller till exempel nog
strängt, att icke säga mera, att en person, som mot sin vilja, till
exempel genom arf, blifvit egare af en banklott, helt oförmodadt
kan finna sig betungad med eu ansvarighet, den han frivilligt
aldrig skulle åtagit sig, och hvilken sträcker sig till
hela hans öfriga egendom. lians försök att genom banklottens
försäljning befria sig från det iråkade ansvaret
kunna stranda emot ofri ge lottegares nekande att godkänna
dess öfverlåtelse på annan man; den enda utvägen att
blifva bördan qvitt vore således att gorå sig urarfva, hvartill
tiden måhända blifvit försuten under nyssnämnda för -

sök. Banklottens motvillige egare måste således qvarstå
till utgången af bankens oktroj, under mellantiden, i händelse
af bankens obestånd, ansvarig äfven med hela sin
förut egande förmögenhet. Hvitkål synnerligen förstörande
verkningar den obegränsade ansvarigheten kan åstadkomma,
derpå visar den välbekanta, 1878 timade katastrofen med
City of Glasgow Bank ett sorgligt exempel. Men äfven
utur soliditetens synpunkt hafva af berömda författare i
bankväsendet emot denna ansvarighet inkast blifvit gjorda,
till exempel af Gilbart i hans kända arbete om banker och
deras rörelse. Enligt flera sammanstämmande vittnesbörd
synes det också som om den i England sedermera vidtagna
begränsningen af berörda ansvarighet, långt ifrån
att skada bankernas anseende och kredit, snarare gagnat
desamma. Derigenom har nemligen för dem vunnits många
nya och vederhäftiga lottegare, hvilkas kända förmögenhet,
insigter och karakter lemna en god borgen för redbar och
klok förvaltning, på samma gång de tillfört bankerna talrika
goda kunder.

Genom vår hittills varande banklagstiftning går det
ledande drag, att sedelutgifningen utgör den hufvudsakliga
delen af eu banks verksamhet, den egentliga inlåningen
en underordnad. Oriktigheten af detta åskådningssätt har
varit framhållen vid liera tillfällen, framför allt af framlidne
professor J. M. Agardh i hans 1865 utgifna arbete om
Bankväsendet och Penningeteorien samt i andra skrifter.
Tidens gång har också uti denna äldre åsigt framkallat
betydlig ändring. Inlåningen i dess olika förmer upptager
nu inom bankväsendet ett vida mera framstående rum än
på den tid Agardhs nämnda arbete utkom, att icke tala
om de första årtiondena af de enskilda bankernas tillvaro.
Redan genom bestämningen, i förslaget § 3, om ett maximum
för sedelutgifningen på det hela är också den nyare
åsigten antydd; genom föreskriften i § 2 7 om grundfonds -

hypotekens nedsättande såsom pant endast för sedlarne
har man fortskridit ett långt stycke på den väg denna
åsigt utvisar. Den förut befintliga väsentliga skilnaden
— åtminstone enligt den allmänt vedertagna åsigten —
emellan sedelbank och icke sedelbank är genom detta
stadgande, om det vinner godkännande, i betydlig mån
utjemnad. Sedelbank ens handhafvande har derefter sin
tyngdpunkt, icke i sedelutgifningen, utan i den öfriga förvaltningen,
alldeles såsom de nu varande aktiebankerna.
Då likväl ban kk omi ten för de förstnämnda anstalterna bibehållit.
en viss begränsad skyldighet för lottegare att i
händelse af banks obestånd göra de tillskott som för slutlig utredning
må erfordras, är det följdriktigt att utsträcka samma
förpligtelse äfven till deiegarne i de aktiebanker, hvilka
framdeles komma att bildas. Måhända skall denna ansvarighet
åt de banker och kreditbolag, Indika uppstå under
den föreslagna lagens bestämmelse!-, bereda större förtroende
än som blifver de redan förut befintliga tillmätt.
De flesta af dessa ega dock förmånen af en redan stadgad
ställning och botydlliga samlade reservmedel.

Beträffande slutligen det nya stagandet i § 27 angående
grundfonds!) ypotekens allmänna förvar såsom pant
föi- sedlarne, samt deraf följande öfriga stadganden, kan
styrelsen icke annat än till alla delar godkänna det framstälda
forslaget, Så länge sedlar finge utgifvas äfven mot
kassa samt mot kreditivsäkerheter af visst slag eller, enligt
1874 års förordning, mot fordringar i allmänhet, kunde
något dylikt stadgande ej göras, huru (hiskligt sådant än
må hafva varit; ett särskiljande emellan de mot de olika
säkerheter utgrina sedlarne var naturligtvis omöjligt. Mera
än kanske någon annan punkt i det a flatna förslaget skall
nog stadgandet härom bidraga att belasta den tillit till de
enskilda bankernas sedlar, hvilken de hittills åtnjutit, och
derjemte medverka till en efter tidsförhållandena lämpad
fortgående utveckling af bankrörelsen.

Det under Lit. A N:o 4 framlagda förslaget till särskilda
lagbestämmelser, vid sidan af konkurslagens, för
bankbolags och sparkbanks konkurs är af nästan rent juridisk
beskaffenhet; Styrelsen anser yttrande derom från
dess sida så mycket mindre erfordras, som det i alla händelser
kommer under ompröfning af offentlig myndighet
med vida större insigt i dit hörande ämnen än hvad som
hos Styrelsen är att finna.

Underdånigst

på Skandinaviska Kredit-Aktiebolaget Styrelses vägnar:

OSCAR EKMAN.

C. Skogman. Henrik Davidson.

Stockholm den 29 Februari 1884.

2:o Aktiebolaget Göteborgs Köpmansbank.

Till Konungen.

Då Eders Kongl. Maj:t behagat lemna Styrelsen för
Aktiebolaget Göteborgs Köpmansbank tillfälle att öfver
Kongl. bankkomiténs den 14 sistlidne December afgifna
förslag till förändrad organisation af bankanstalterna till
Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande,
får Styrelsen härmed, inom föreskrifven tid, i afseende
på berörda förslag, så vidt de angå sådan rörelse, som af
den utaf Styrelsen förvaltade bankanstalt bedrifves, underdånigst
anföra följande.

Det under Lit. A N:o 1 i Kongl. bankkomiténs betänkande
upptagna förslag till »Lag angående bankbolag»

innefattar, i fråga om de så kallade aktiebankerna, en
fullständig systemförändring, i det att dessa inrättningar,
på grund af beskaffenheten utaf deras verksamhet, helt
och hållet skiljas från de näringsgrenar, för hvilkas utöfvande
aktiebolag kunna bildas med tillämpning af Kongl.
Förordningen den 6 Oktober 1848.

Hufvudgrundsacserna för det nya systemet innefattas
i stadganden rörande så kallade solidariska bolagsmän
jemväl i bankbolag, som ej ega sedelutgifningsrätt.

Det befinnes således, att Kongl. bankkomiténs förslag,
beträffande aktiebankerna, åsyftar en inskränkning i hittills
medgifven frihet och nya band, lagda å rörelsen.
Styrelsen håller före, att dylika inskränkningar icke visat
sig vara af behofvet påkallade, och, för den händelse
denna åsigt medgifves vara riktig, torde synnerligen afsevärda
skäl för tillskapandet af den ifrågasatta nya ställningen
för banker utan sedelutgifningsrätt icke kunna
uppvisas. Styrelsen har icke heller i förevarande betänkande
funnit sådana skäl vara anförda. Fördelen af skyldighet
för »solidarisk» bolagsman att ansvara utöfver
andel i grundfonden kommer utan tvifvel ofta att varda
fullkomligt illusorisk, vid hvilket förhållande det ock må
förutsättas, att allmänheten kan af stadgandet om sådan
skyldighet vilseledas. Skulle åter den nya lagen leda
till ett aftynande af deri rörelse, som i aktiebankerna
fått ett uttryck, torde näringslifvet dermed varda illa betjenadt.

Kongl. bankkomitén har i betänkandet förklarat sig
anse, att det af komitén utarbetade förslag till lag angående
bankbolag (Lit. A N:o 1) bör komma att träda i
kraft omedelbart efter det den längst fortlöpande af de
enskilda bankernas nuvarande oktroj er tilländagått. Måste
detta uttalande uppfattas så, att berörda lagförslag skall
tillämpas omedelbart efter det den längst fortlöpande af

de enskilda sedelutgifvande bankernas nuvarande oktrojer
gått till ända, det vill säga redan 1889, så kan Styrelsen
icke finna annat än att, genom ett godkännande af denna
åsigt, aktiebankerna komma att få vidkännas en betydande
rubbning i sin verksamhet. I sjelfva verket synes det ej
vara lätt att fatta, huru förhållandena i afseende på nämnda
bankinrättningar under denna förutsättning skola, då den
nya lagen träder i kraft, kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt ordnas. Eders Kong!. Magt har för aktiebanker
i nåder meddelat oktrojer, Indika ej utlöpa förr
än efter flere eller färre tiotal af år. Skola nu alla dessa
banker redan efter eu jemförelsevis kort tidsrymd organiseras
enligt fullkomligt nya grunder, torde förvirring
och olägenheter i många afseende!! ej kunna undvikas.

Blefve det deremot bestämdt, att den nya lagen skulle
för aktiebankerna träda i kraft först efter det den längst
fortlöpande af dessa bankers nuvarande oktrojer gått till
ända, kunde i tid alla nödiga mått och steg vidtagas,
äfvensom förekommas, att den ena banken finge en i
någon män gynsammare ställning i förhållande till den
nya lagen än den andra.

Slutligen dristar Styrelsen i underdånighet uttala den
mening, att de grunder, som blifvit följda vid utarbetandet
af den, Kongl. bankkomiténs betänkande bifogade, statistiska
tabellen N:o 2 B, äro sådana, att berörda tabell
med nödvändighet blifvit i väsentlig mån vilseledande.
Tabellen upptager hvarje aktiebanks å vista-förbindelser
(postremissvexlar samt å upp- och afskrifningsräkning
innestående) i förhållande till dess »kassa» vid slutet af
hvart och ett af åren 1871, 1876 och 1881 och angifver
att den 31 December sistnämda år utgjorde hos Aktiebolaget
Göteborgs Köpmansbank å vista-förbindelserna i
förhållande till kassan ej mindre än 6,259,09 procent.
Kassan upptages nämligen till 22,000 kronor och å vista -

förbindelserna till 1,377,000 kronor. Men det spörsmål,
hvars besvarande i ifrågavarande fall afses, torde rätteligen
böra formuleras sålunda: hvilket belopp af ögonblickligen
disponibla medel var den 31 December 1881
för Köpmanbanken att tillgå i och för mötande af å vistaförbindelser
å tillhopa 1,377,000 kronor?

Till svar å denna fråga tillåter sig Styrelsen andraga,
att för sagda ändamål banken nämnda dag disponerade:

Innestående hos Stockholms Handelsbank, för betäckande
af Köpmansbankens postremissvexlar, som å

Handelsbanken trasseras................................. Kr. 438,000.

Inneliggande å vista-vexel................................ * 100,000.

Tillgodo å Giro i andra banker..-._____________ ._ » 525,000.

Mynt och sedlar................................................. » 22,000.

Summa Kronor 1,085,000.

Det ifrågavarande procentförhållandet uttryckes således
rätteligen icke med talet 6,259,09 utan med 126,åt.
Samma förhållande, enligt dylik beräkning, den 31 December
1876 får sitt uttryck i talet 205,is i stället för
såsom i tabellen upptagits 2,800.

Underdånigst

Styrelsen för Aktiebolaget Göteborgs Köpmansbank:

L. REUTERSKIÖLD.

Conrad Hambekg. J. G. IIamberg.

Axel Jonsson. Aug. Zethrasus.

Göteborg den 27 Februari 1884.

Utlåtanden öfver förslag till banklag.

3:o. Aktiebolaget Jemtlands Folkbank.

Till Konungen.

Öfver bankkomiténs underdåniga förslag till förändrad
organisation af bankanstalterna, hvilket blifvit till Aktiebolaget
Jemtlands Folkbank remitteradt, får bolagets Styrelse
i djupaste underdånighet afgifva följande yttrande.

I anledning af § 23 i förslaget till Lag angående bankbolag
vill Styrelsen fästa uppmärksamheten derpå, att
enligt nu gällande, af Eders Kong]. Maj:t i nåder faststälda,
bolagsordning för Aktiebolaget Jemtlands Folkbank
depositionsbevis må utställas å ett belopp af femtio
kronor, men enligt förslaget skulle minsta beloppet utgöra
fem hundra kronor, hvilket synes vara för högt,
helst i händelse samma minimum skall gälla äfven för
insats på sparkasseräkning, hvarom ingenting nämnes i
förslaget. Banken skulle härigenom förhindras att uppsamla
allmänhetens smärre besparingar och göra dem
räntebärande. Då bolagsordningen innehåller, att depositionsbevis
skall vara stäldt till namngifven person och
innehålla, att öfverlåtelse deraf bör till nye egarens säkerhet
i banken anmälas, synes derigenom vara förebygdt,
att depositionsbevis skulle kunna användas såsom banksedel.

Enligt § 43 i samma förslag skulle ingen kunna väljas
till ledamot eller suppleant i bankbolags styrelse, så vida
han icke innehade lotter till belopp af minst fem tusen
kronor. I anledning af denna föreskrift skulle det för
mindre bankbolag möta svårighet att erhålla någon styrelse
eller åtminstone någon duglig styrelse. I Aktiebolaget
Jemtlands Folkbank må enligt bolagsordningen

delegarerätt i bolaget af samma person åtnjutas för högst
femtio aktier, alltså för femtusen kronor, men det är alldeles
icke gifvet, att de, som innehafva detta maximum
af aktier, äro genom andra egenskaper dugliga att vara
styrelseledamöter.

Underdånigst

På Styrelsens för Aktiebolaget Jemtlands Folkbank vägnar:
Robert Fresk. P. Olsson.

Förman. Vice förman.

4:o. Aktiebolaget Stockholms Tjenstemmma-Sparkassa.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 31 sistlidne December har
Eders Kongl. Maj:t behagat lemna Styrelsen för Aktiebolaget
Stockholms Tjenstemanna-Sparkassa tillfälle att inkomma
med underdånigt yttrande öfver det af bankkomitén
den 14 i samma månad afgifna förslag till förändrad organisation
af bankanstalterna.

Då Styrelsen nu begagnar det henne nådigst lemnade
tillfälle att uttala sin åsigt rörande de föreslagna vidtomfattande
förändringar i svenska bankväsendet, hvilka komitén
ansett vara egnade att förbättra och förstärka detsamma,
har Styrelsen trott sig böra inskränka yttrandet till några
hufvudpunkter, som lifligast beröra smärre bankbolag utan
sedelutgifningsrätt och deras ställning till allmänheten.

100

Eu af de för dessa bolag vigtigaste förändringar i nu
varande förhållanden återfinnes i komiténs förslag till lag
angående bankbolag §§ 5 och 7, af innehåll, att delegarne
skola vara till antalet minst tretio s. k. solidariska bolagsmän,
som ansvara för bolagets samtliga förbindelser ej blott
med den på en hvar af dem belöpande andel af grundfonden
utan äfven med ytterligare antingen ett lika stort
belopp, i händelse bolaget bildats med grundfond af minst
en million kronor, eller två gånger nämnda andel i bolag,
som bildats med grundfond mindre än nämnda belopp.

Af motiven till dessa stadganden (sid. 279 och följ.)
finner man, att komitén ansett goda skäl tala för inskränkning
uti den nu lagbestämda obegränsade ansvarigheten
för delegare i sedelutgifvande banker samt dervid funnit
denna ansvarighet lämpligen kunna för dylika banker på
nyss anförda sätt bestämmas och inskränkas.

Hvad som härvid förefaller anmärkningsvärd! är, att
komitén icke ansett behöfligt anföra något skäl, livar för
öfver hufvud den solidariska ansvarigheten bör i någon
som helst form utsträckas till lottegare i banker utan sedelutgifningsrätt.
En öfvertygande bevisföring för behofvet.
af en så vigtig nyhet hade väl dock icke varit olämplig.
Ty icke lärer väl af den omständigheten, att borttagandet
af den nu varande obegränsade solidariteten för lottegare
i sedelutgifvande banker ansetts »vigtigt och önskvärd!»,
kunna dragas annan slutsats än att densamma bör, såsom
ock föreslagits, för dylika banker inskränkas, men ingalunda
att denna inskränkning skall för andra institutioner,
hvilka icke sökt eller erhållit förmånen att utgifva egna
sedlar, välla utsträckning i hittills gällande ansvarighet
genom påläggande af den med sedelutgifningsrätten förenade
och ensamt deraf föranledda tunga.

Och när komitén vidare tillstyrker, att denna tunga
skall under en ännu mera tryckande form påläggas de

101

smärre bankbolagen, hvilka, med grundfond mindre än en
million kronor, ovilkorligen, enligt § 6, sakna sedel utgifningsrätt,

samt till försvar för en så hårdhändt åtgärd
icke anför bättre skäl än (sid. 290) en till tillvaron obevisad
och hos allmänheten icke heller förekommande betänklighet
att »banker med en jemförelsevis obetydlig
grundfond skulle kunna åt sin verksamhet gifva eu vidsträcktare
omfattning än som uppbures af det egna kapitalet»,
synes det icke kunna förnekas, att komitén så uteslutande
haft sin uppmärksamhet fäst vi de sedelutgifvande
bankerna och den tvifvelaktiga fördelen af att med stadganden
för dessa sammanjemka föreskrifter för banker utan
sedelutgifningsrätt till en enda lag, att de band, som allenast
i sedelutgifningsrätten hafva sitt berättigande, onödigtvis
och utan giltig grund pålagts äfven icke sedelutgifvande
banker. Med tillämpning af komiténs skäl för den
graderade ansvarigheten komme man till den slutsats, att
banker med mindre grundfond än eu million kronor företrädesvis
skulle vara benägna för svindlande affärer, så att
t. ex. en bank med grundfond af 990,000 kronor skulle
till följd af grundfondens belopp vara mera frestad att inlåta
sig i farliga vidlyftigheter, än eu bank med 10,000
kronor högre grundfond. Men då denna slutsats icke torde
i verkligheten besannas, utan tvärt om af erfarenheten i
vårt land jäfvas, måste man anse den föreslagna skärpta
ansvarigheten för lottegare i mindre bankbolag utan sedelutgifningsrätt
vara tillkommen mera till skada för bolagen
än till nytta för det allmänna.

Hvad särskilt Stockholms Tjenstemanna-Sparkassa beträffar,
hyser Styrelsen intet tvifvel att bland dess talrika
delegare flertalet icke skulle finnas villigt att ikläda sig
det solidariska ansvar komitén föreslagit, icke af skäl, att
de hysa fruktan att bolagets framtid skulle genom svindlande
spekulationer äfventyras, — deremot talar det sta -

102

digt växande förtroende, hvaråt bolaget har att glädja sig —
utan till följd af en helt naturlig försigtighet, som bjuder
dem att icke åtaga sig större förpligtelse!’ än de, med sina
i allmänhet bestämda och ganska begränsade lönetillgångar,
skulle utan svårighet kunna uppfylla.

Då Styrelsen sålunda finner den säkerhet komitén afsett
att åt allmänheten förvärfva gent emot bankinrättning
genom bestämmelsen om s. k. solidariska bolagsmän icke
vara emot bankbolag utan sedelutgifningsrätt behöflig eller
tillförlitlig samt tillika hyser den åsigt, att bestämmelsen,
derest den blefve lag, skulle vålla stora svårigheter åtminstone
för de smärre bankbolagen, finner sig Styrelsen
böra inför Eders Kongl. Maj:t afstyrka förslagets antagande
i denna del samt tillika i underdånighet framhålla att, derest
någon säkerhet mot svindlerier hos de mindre bankbolagen,
utöfver den, som ligger i den officiela kontrollen öfver
deras verksamhet, anses erforderlig, eu sådan, mindre
tryckande men likväl under alla omständigheter mera pålitlig,
torde stå att vinna medelst stadgande!! i samma riktning
som det, hvilket förekommer i 18 § uti den af Eders
Kongl. Maj:t den 2 Juni 1882 nådigst faststälda bolagsordning
för Aktiebolaget Stockholms Tjenstemanna-Sparkassa,
eller att bolagets hela inlåning endast ett visst antal gånger
får öfverstiga det inbetalda aktiekapitalets och bolagets
öfriga egna medels sammanlagda belopp.

Enligt § 8 af det föreliggande lagförslaget skulle de
solidariska bolagsmännen kunna med sig förena kommanditlottegare,
hvilkas ansvarighet för bolagets förbindelser skulle
begränsas åt deras lotters fulla belopp; dock att sådana
lottegare icke finge inrymmas i bolaget för större belopp
än som motsvarade hälften af den utaf de solidariska bolagsmännen
tillskjutna grundfonden.

Vid första påseendet förefaller det som om detta förslag
om kommanditlottegare vore ett slags eftergift åt alla

103

hittills varande delegare i aktiebanker, emedan dessa delegare
likväl synts komitén icke kunna helt och hållet skjutas
åt sidan vid bildandet af de efter komiténs schema upprättade
bankbolag, i hvilka för öfrig! endast kapitalstyrkan
skulle ega säte och stämma. Men att denna eftergift icke
varit så allvarligt menad finner man redan i bestämmelsen,
att kommanditdelegarnes lotter icke få motsvara mera än
hälften af grundfonden, hvarigenom deras antal blifvit ytterligt
inskränkt, och när dertill kommer ett stadgande i
samma §, att kommanditlottegare ej må deltaga i andra
beslut å bolagsstämma än val af revisorer, torde utsigterna
vara ringa att vid rekonstruerandet, enligt komiténs förslag,
af äldre aktiebanker kunna såsom något nämnvärdt
stöd påräkna stadgandet om kommanditlottegare.

Då emellertid Styrelsen tillåtit sig afstyrka förslaget
om solidariska bolagsmän och, om förslaget i denna del
vid en ojäfvig och klarsynt pröfning faller, kommanditlottegares
tillvaro torde få dela samma öde, lärer Styrelsen
böra inskränka yttrandet i denna del till en underdånig
hemställan, huruvida icke, för den händelse att begge slagen
af lottegare anses böra i bankbolag ingå, ett något större
utrymme än det af komitén föreslagna kunde och borde
kommanditlottegarne i bolaget beredas.

Bankbolag utan sedelutgifningsrätt må enligt § 23 i
förevarande lagförslag icke utfärda tryckta eller graverade
till viss man eller order eller till innehafvaren stälda förbindelser
att betalas vid anfordran, ej heller sådana förbindelser
att betalas efter uppsägning eller efter viss tid å
mindre belopp än femhundra kronor.

Då utaf de för förslaget anförda motiv (sid. 295) framgår,
att komitén dermed afsett endast att förebygga att
ett bankbolag utan sedelutgifningsrätt skulle utgifva kreditpapper
af samma beskaffenhet som banksedlar, ehuru i
formen derifrån afvikande, men med den nuvarande orda -

104

lydelsen kan åtminstone ifrågasättas, huruvida icke stadgandet,
intaget i en lag och sålunda skildt från motiven
för detsamma, skulle kunna användas såsom en inskränkning
i den verkliga depositions- eller postremissvexelrörelsen,
lärer paragrafen böra så omredigeras, att någon
tvekan derutinnan icke kan uppstå, för såvidt nemligen
det icke skulle finnas lämpligare att helt och hållet utesluta
ett stadgande, som hittills åtminstone funnits kunna utan
hvarje slags olägenhet undvaras.

Såsom ett allmänt omdöme om de i 1 och 2 kapitlen
föreslagna bestämmelserna för bankbolags bildande och
rörelse tror sig Styrelsen kunna uttala, att dessa bestämmelser,
särskilt hvad angar mindre bankbolag, utan tvifvel
äro alldeles för mycket skärpta i förhållande till hvad i
lagstiftningsväg ansetts behöfligt för andra bolag, som
drifva handel; och att bankbolag utan rätt att utgifva egna
sedlar i sjelfva verket endast drifva handel framgår af lagförslagets
21 § så lydande: »Bankbolag’ må ej drifva handel
med annat än guld och silfver, in- och utrikes vexlar samt
räntebärande papper.»

htt ödesdigert förslag har komitén framstält i § 43,
enligt hvilken bolagsman för att kunna väljas till ledamot
af styrelsen eller till suppleant för styrelseledamot skall
i bankens registerbok vara antecknad såsom innehafvare af
lotter till belopp af minst fem tusen kronor.

Af de för detta förslag anförda motiv (sid. 302) finner
man, att komitén äfven i denna fråga endast haft afseende
fästadt vid enskilda se dd utgifvande banker, rörande
hvilka finnes stadgadt i nådiga Kungörelsen den 12 Juni
1874, § 16 mom. 2, att delegare, som väljes till styrelseledamot,
skall i bankens förvar deponera minst ett lottbref,
hvilket icke, så länge han i styrelsen qvarstår, får
från banken utlemnas, hvilket stadgande komitén ansett
lämpligen kunna utbytas emot det ofvan omförmälda.

105

Äfven här saknas nemligen hvarje tillstymmelse till skäl
för åtgärden att utsträcka ett uteslutande för sedelutgifvande
banker afsedt stadgande till andra hankbolag. Om
det varit behöfligt — hvilket ej ens finnes antydt, mindre
bevisadt — att styrelseledamot i bankbolag utan sedelutgifningsrätt
stälde säkerhet, motsvarande den, som ålåge
styrelseledamot i sedelutgifvande bank, borde tydligen
hafva föreslagits, att den förre skulle i bankens förvar
nedsätta minst en aktie, eller också synes, om det funnes
lämpligare att stadga det st}rrelseledamot skulle innehafva
lotter till ett visst belopp, detta belopp hafva bort ställas
i något slags förhållande till bankens grundfond, så att,
om styrelseledamot i en bank med 8 å 10 millioner kronors
grundfond ansåges böra innehafva lotter för minst
fem tusen kronor, styrelseledamot i bank med åtta hundra
tusen å en million kronors grundfond borde vara innehafvare
af lotter för minst fem hundra kronor o. s. v.,
hvilken graderade skala åtminstone kunnat i någon mån
försvaras, ehuru den alltid varit behäftad med den bristen,
att valbarhet till en förtroendepost ytterst blifvit beroende
ej af förtroende utan af förmögenhet. Möjligen har det
föresväfvat komitén, att eu person, som riskerat en summa
* af fem tusen kronor på ett företag, också skulle med nit
och omtanke tillse att hans insatta kapital, och dermed
äfven de öfriges, på bästa sätt handhades, men härom förmäler
komitén ingenting, antagligen emedan komitén insett
svagheten af ett dylikt skäl, som genast faller för
den anmärkningen, att egandet af penningar och förmåga
att förvalta dem äro vidt skilda saker, likasom icke ens
förmågan att sköta egna penningemedel alltid sammanfaller
med dugligheten till styrelseledamot i ett bankbolag.
Om så ej vore, synes konseqvensen hafva fordrat, att
komitén sökt på något sätt bereda den delegare, som
innehade lotter för tio tusen kronor, dubbelt så stor ga -

106

ranti att inväljas i bolagets styrelse som den, hvilken egde
lotter för endast fem tusen kronor o. s. v. Men då, såsom
antydt blifvit, erfarenheten gifver vid handen att storleken
af en persons förmögenhet utgör eu bisak vid bedömande
af hans insigter i penningeaffärer, lärer väl denna
bisak icke böra framskjutas såsom hufvudsak utan hädanefter
liksom hittills den enda verkliga garantien för ett
lyckligt styrelseval inom ett bankbolag liksom i hvarje
annat bolag få sökas uti bolagsmännens eget välförstådda
intresse att bland sig utse till styrelseledamöter och deras
suppleanter dertill lämpliga personer. Om detta erkännes,
måste det väl ock medgifvas, att ett bolag och den allmänhet
som med bolaget kommer i beröring illa betjenas
med ett lagstadgande, hvarigenom valbarheten, med penningeförmågan
till utgångspunkt, inskränkes till ett fåtal
lottägare. För de större bolagen kan må hända denna
inskränkning icke blifva så känbar, enär till äfventyrs
der finnas mänga, som stå öfver det af komitén uppdragna
strecket för valbarhet, men för de mindre bankbolagen,
med kanske icke högre grundfond än etthundra tusen
kronor, ställer sig förhållandet helt annorlunda. Hvad
särskild! angår det aktiebolag Styrelsen representerar, eller
Stockholms Tjenstemanna-Sparkassa, hvars st}^relse enligt *
nådigst faststäld bolagsordning består af tio ledamöter med
fem suppleanter, finnas icke för det närvarande bland delegarne
femton personer, som hvar för sig innehafva aktier
i bolaget till belopp af minst fem tusen kronor. Och med
kännedom om de personer, som, på grund af sin delegarerätt
i bolaget, för närvarande med tillämpning af
komiténs förslag skulle blifva sjelfskrifna styrelseledamöter,
kan med visshet förutsägas, att ingen enda af dessa personer
såsom bosatta utom Stockholm eller af andra orsaker
skulle kunna eller vilja åtaga sig ett dylikt förtroende.
Om komiténs förslag blefve lag, skulle bolaget

107

således tvingas att upplösa sig. På enahanda sätt skulle
utan tvifvel saken gestalta sig för de flesta smärre bankbolag.

Det vore att förebrå komitén brist på sakkännedom
och förutseende, om man antoge, att en sådan följd af
dess förslag icke varit för komitén klar, ehuru densamma
ingenstädes i betänkandet blifvit antydd, vid hvilket förhållande
måste antagas, att komitén, oaktadt den (sid.
289 och 290) uttryckligen medgifvit, att de smärre bankbolagens
tillvaro egde berättigande, i sj elfva verket afsett
att gifva dem dödsstöten.

Då emellertid otvifvelaktigt och erkändt är, att dessa
bolag hafva nyttiga uppgifter att hvar i sin män fylla,
samt härtill kommer, att Eders Kongl. Maj:t i hvarje särskilt
fall pröfvat de ifrågavarande bankernas behöflighet
innan nådig fastställelse å deras bolagsordningar meddelats,
anser Styrelsen sig höra på det lifligaste afstyrka jemväl
denna del af komiténs förslag.

Underdånigst
E. KJLIN GEN STJERNA.

I. Törnebladh. P. H. Hedenblad. Const. Falk.
G. F. Sandberg. Henning Biörklund. Anton Granlund.
G. Juhlin-Dannfelt. O. W. Ouchterlony. L. Tiiimgren.

Stockholm den 22 Februari 1884.

108

5:o. Aktiebolaget Arbetareringens Bank.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet.

Styrelsen för Aktiebolaget Arbetareringens Bank, som
med tacksamhet begagnar det tillfälle herr Statsrådet behagat
bereda Styrelsen att yttra sig i anledning af bankkomiténs
betänkande, får i afseende härå, med tillkännagifvande
att Styrelsen icke ansett sig böra inlåta sig på
sj elfva hufvudfrågan eller lagstiftningen rörande sedelutgifningsrätten
utan allenast uttala sig angående sådana bland
de i betänkandet förekommande föreskrifter, som direkte
beröra arbetare- och folkbanker, härmed vördsamt framställa
följande erinringar.

§ 1 innehåller i punkten 3 stadgande att oktroj å bankrörelses
bedrifvande lemnas på högst 20 år. Detta stadgande
har synts Styrelsen böra fullständigas med föreskriften
att förnyad oktroj icke må nekas, såvida icke
bolaget hufvudsakligen öfverskridit sin befogenhet.

Den i §§ 5 och 6 med flere i sammanhang med dessa
stälda §§ förekommande föreskrift om solidariska bolagsmän
synes icke lämplig för arbetare- och folkbanker. Det
karakteristiska hos dessa består ju i samverkan af en mängd
personer, som hvar för sig icke hafva någon större förmögenhet,
hvadan dessas ansvarighet för högre belopp än
aktiekapitalet alltför ofta skulle blifva antingen af ringa
värde eller å andra sidan alltför betungande.

Likaledes måste den i § 19 meddelade bestämmelse
om maximum för grundfonden anses olämplig för arbetarebankerna.
Det är för dessa af särdeles stor vigt, att deras
kapital får successivt växa och att allt flera arbetare såsom
delegare efter hand i dem ingå; och den olägenhet som man

109

afsett att hufvudsakligen förekomma genom stipulationen af
ett grundfondsmaximum, synes lämpligen kunna härvid
förekommas genom ett lagstadgande att bankbolag, som
begagna sig af rätt till icke begränsad grundfond, ej må
utsläppa nya aktier till högre pris än al pari med tillägg
af ett belopp, motsvarande den på hvarje äldre aktie belöpande
andel a den reservfond, som hunnit bildas.

Vid § 20 skulle Styrelsen vilja föreslå att, hvad arbetareoch
folkbanker angår, afsättning till reservfonden bör ega
rum, till dess denna vuxit till 50 procent af bolagets grundfond,
hvarigenom ej mindre den solidariska ansvarigheten
för andra banker i viss män ersattes, än ock en sund utveckling
skulle befrämjas.

Att det i § 22 punkten 2 meddelade förbud för bankbolag
att såsom säkerhet för försträckning mottaga egna
lottbref icke lämpar sig för arbetarebanker, har Styrelsen
vid sin ansökning om fastställelse å bolagsordningen för
Aktiebolaget Arbetareringens Bank ådagalagt med skäl,
som vunnit herr Statsrådets gillande, och Styrelsen tror,
att den bestämmelse, som i detta hänseende meddelats i
nyssnämnda bolagsordning, utgör en lyckligt funnen medelväg
i fråga om dylik belåning.

Ännu omöjligare att tillämpa å arbetarebanker är förslagets
43 §, som innehåller att ledamot och suppleant i
styrelsen skall ega lotter i bolaget till belopp af minst
5,000 kronor, en föreskrift, som helt enkelt skulle omöjliggöra
för arbetarebanker att erhålla en fulltalig styrelse;
och man skulle vid betraktande af detta förslag föranledas
antaga, att komitén alldeles underlåtit att taga hänsyn till
arbetare- och folkbanker, om icke i motiverna sid. 289
och 290 motsatsen bestämdt angåfves. I arbetare- och
folkbanker kommer i allmänhet mycket mera an på personlig
redbarhet och duglighet än på förmögenhet hos ledarne,

Ilo

och. det torde måhända kunna ifrågasättas, om detta icke kan
anses gälla äfven andra bankinrättningar.

Med afseende på föreskriften i § 48 skulle kunna anmärkas,
att det vore önskligt, om en qvalifieerad majoritet af
t. ex. 3/4 af de vid stämma närvarande delegarne erfordrades
för styrelseledamots afsättning, särdeles i sådana bankbolag
der ett större aktieantal icke medför en större rösträtt för
innehafvaren.

Äfven mot en del andra föreskrifter skulle från Styrelsens
ståndpunkt anmärkningar kunna göras, men då såväl
dessa som de redan'' framstälda hufvudsakliga torde hafva
full giltighet endast för arbetare- och folkbanker, och! det
väl icke lärer ifrågakomma att företrädesvis med hänsyn
till dessa vidtaga ändringar i de allmänna banklagarne,
torde det tillåtas Styrelsen sammanfatta sina anmärkningar
i eu vördsam anhållan, att antingen nödiga undantag må
göras för dessa småbanker, eller en särskild lagstiftning
åstadkommas, afsedd att blifva gällande för folk- och arbetarebanker,
hvilkas aktier icke lyda å högre belopp än t. ex.
femtio kronor.

Å Styrelsens för Aktiebolaget Arbetareringens Bank vägnar:
N. F. JOHANSON.

Vice Ordförande.

O. H. Cederborg. R, E. Eckerström.

J. S. Laurent. Johan Leffler.

Stockholm den 27 Februari 1884.

INNEHALL.

Sid.

A. Fullmäktig/e i Riksbanken_____________________________________________ _____ 3

B. Styrelserna för Enskilda sedelutgifvande Ränker.

l:o. Skånes Enskilda bank ....................................... 14.

2:o. Vermlands Enskilda Bank..................................... 22.

3:o. Kopparbergs Enskilda Bank.......... 35.

4:o. Östergötlands Enskilda Bank......................................... 35.

5:o. Smålands Enskilda Bank.............................................. 36.

6:0. Örebro Enskilda Bank.......................................................... 4j

7:0. Mälareprovinsernas Enskilda Bank............. 46.

8:0. Göteborgs Enskilda Bank........... 46.

9:o. Stockholms Enskilda Bank............................... 54.

10:o. Norrköpings, Hallands, Sundsvalls, Borås, Södermanlands, Gotlands

och Helsinglands Enskilda Banker............................ ............... 66.

11:0. Christianstads Enskilda Bank.......................... 67.

12:o. Enskilda banken i Yenersborg................................ 67

13:o. Skaraborgs Läns Enskilda Bank................. 74.

14:o. Gefleborgs Läns Enskilda Bank........... 74.

15:o. TJplands Enskilda Bank ............... 75.

16:o. Vesterbottens Enskilda Bank..................................... 75

17:o. Ghristinehamns Enskilda Bank........................................... 82

18:o. Kalmar Enskilda Bank.................................................... 82

19:o. Bohus Läns Enskilda Bank.............................................. 83.

20:o. Hernösands Enskilda Bank ....... 86.

21:o. Oscarshamns Enskilda Bank ........................... 86.

G. Styrelserna för Aktiebanker.

1:0. Skandinaviska Kredit-Aktiebolaget.................................. 87.

2:o. Aktiebolaget Göteborgs Köpmansbank........................ 94.

3:o. Aktiebolaget Jemtlands Folkbank ........... 98.

4:o. Aktiebolaget Stockholms Tjenstemanna-Sparkassa............... 99.

5:o. Aktiebolaget Arbetareringens Bank..................... 108.