UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN (Statens offentliga utredningar 1877:8)

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

angående

ordnande af förvaltningen af Statens fastigheter

och

upplåtande till nybyggen af mark i Norrland,

afgifna af

Kongl. Kammar-Kollegium den 26 Oktober,

Kongl. Skogs-Styrelsen den 25 September ocb
Kongl. Landtbruks-Akademiens Förvaltningskomité den 14 Oktober 1876.

STOCKHOLM, 1877.

KONGL. BOKTEYCKERIET,
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Stormäktigste, Allernådigste Konung!

Uppå Riksdagens underdåniga anhållan, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes efter skedd utredning låta upprätta och för Riksdagen framlägga
förslag till de förändrade bestämmelser med afseende på utarrendering
och förvaltning af statens egendomar, som af förhållandena påkallades,

har Eders Kongl. Maj:t enligt nådigt Bref den 5 November 1875 uppdragit
åt en särskild komité ej mindre att med ledning af de upplysningar,
som kunde inhemtas såväl om Sveriges egna förhållanden, som
om andra länders erfarenhet i dessa hänseenden till Eders Kongl. Maj:t
inkomma med underdånigt utlåtande om hvilka förändringar i nu gällande
bestämmelser beträffande utarrendering af egendomar för statsverkets
räkning må af förhållandena påkallas och huru förvaltningen af
dessa egendomar må lämpligen kunna anordnas, än äfven att i sammanhang
dermed yttra sig, på hvilka vilkor hädanefter må till enskilde
upplåtas för odling tjenlig, Kronan tillhörig mark i de Norrländska länen.
Efter det den sålunda förordnade komitén sedermera afgifvit underdånigt
betänkande och förslag härutinnan, har Eders Kongl. Maj:t
genom nådig remiss den 4 nästlidne Augusti anbefallt Kammar-Kollegium
att deröfver inhemta Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i länen
utlåtanden samt dermed äfvensom med eget underdånigt yttrande till
Eders Kongl. Maj:t inkomma, hvarjemte Eders Kongl. Maj:t den 3 och
18 i denna månad behagat till Kollegium remittera Skogs-Styrelsens
och Landtbruks-Akademiens förvaltningskomités underdåniga utlåtanden
i ärendet för att tagas i öfvervägande vid afgifvandet af berörda yttrande;
och får i anledning häraf, sedan utlåtanden från samtlige länsstyrelserna
numera, dock från Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westerås
län först efter påminnelse den 16 dennes, inkommit, Kollegium jemte
öfverlemnande af samma utlåtanden i underdånighet anföra följande:

I fråga om förvaltningen af Kronans utarrenderade egendomar hafva
komiterade redogjort för de bestämmelser, som i detta hänseende varit
och för närvarande äro i vårt land gällande, för arrendeväsendets nuvarande
ståndpunkt inom landet och för utländsk domänlagstiftning
samt i öfrigt till ledning vid bedömande af den tillökning i förvaltningsbestyr,
som dels med säkerhet, dels under vissa förutsättningar vore att
förvänta vid handhafvandet af vården om de Kronans fastigheter, som
ej äro till särskilda statsändamål anslagna och af sådan orsak från den

allmänna förvaltningen undantagna, meddelat uppgift om antalet och
arealen m. in. l:o af de vid 1875 års slut för statsverkets omedelbara
räkning förvaltade fastigheter, 2:o af de boställen, hvilkas indragning
var beslutad, men vid nämnda års utgång ännu ej gått i verkställighet,
3:o af de förut under Serafimerordensgillet lydande, men enligt Kongl.
Brefvet den 12 sistlidne Maj till statsverket indragna fastigheter, och
4:o af landsstatens ännu ej indragna boställen. Och under anförande,
dels att den stora tillökning i antalet af de för statsverkets omedelbara
räkning utarrenderade egendomar, som af boställenas indragning vore
en följd, redan i och för sig ingåfve tvifvelsmål, huruvida KammarKollegium,
som hittills haft vården om dylika egendomar sig anförtrodd,
kunde utan olägenhet för sin öfriga verksamhet under förändrade förhållanden
dermed fortfara, dels att, på det statsverket af Kronans egendomar
måtte för den närvarande och kommande tiden draga all den
fördel, fsom deraf skäligen kunde väntas, det ock läge synnerlig vigt
deruppå, att förvaltningen af fastigheterna koinme att ledas af en myndighet
så organiserad, att den icke blott kunde lätt och säkert tillse,
att alla föreskrifter noggrannt iakttoges, utan jemväl sattes i stånd att,
med begagnande af de tillfällen, som under olikartade förhållanden
kunde å det ena och det andra stället erbjuda sig, till allt högre fulländning
bringa dessa egendomar, och dels att för sådant ändamål förvaltningen
sjelf, bland annat, icke borde vara bunden af trånga föreskrifter,
utan kunna allt efter omständigheternas kraf för särskilda fall
göra afvikelser från de allmänt gällande arrendevilkoren och tillägg dertill,
— hafva vidare komiterade, som ansett den nuvarande förvaltningen
af statens skogar lämpligen kunna med förvaltningen af Kronans
öfriga fastigheter under en gemensam styrelse förenas, framlagt i nu
nämnda syfte förslag till grunder för förvaltningen af dessa fastigheter,
såväl skogarne som de till utarrendering afsedda egendomarne, hvilka
ansetts böra med ett gemensamt namn benämnas Kronans privat-domäner,
i sammanhang hvarmed behandlats frågan om ordnandet af den

förvaltande myndigheten, för såvidt densamma antingen ansågs stå i
ovilkorlig förbindelse med sj elfva förvaltningsgrunderna, eller eljest, i
hvad nödiga anslag beträffade, vore af Riksdagens pröfning beroende;
hvarjemte komiterade tillika uppgjort ett för Eders Kongl. Maj:ts fastställelse
afsedt förslag till allmänna vilkor vid kronoarrenden, dervid
utgående från den åsigt, att lämpligt vore på sådant sätt sammanföra
de arrendevilkor, hvilka vore en ovilkorlig följd af de utaf Riksdagen
beslutade förvaltningsgrunder, med dem, hvilka Eders Kongl. Maj:t funne
för godt att ytterligare fastställa, hvarigenom det speciella arrendekontraktet
för hvarje egendom, utöfver bestämmelserna om tiden för
arrendet samt den årliga afgiftens belopp jemte hänvisning till de allmänna
vilkoren, skulle endast komma att innehålla de närmare bestämmelser,
som i ett eller annat hänseende af de nyssnämnda vilkorens innehåll
kunde föranledas, samt de tillägg dertill, som i de särskilda fallen
af omständigheterna påkallades.

Sedan, i den ordning nämndt är, komiterade redogjort för lagstiftningen
angående de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar,
angifves i betänkandet (sid. 40) de slags fastigheter, som hittills med
tillämpning af gällande bestämmelser tid efter annan för statsverkets
räkning utarrenderats, hvarvid dock, utom kronobeten i Malmöhus och
Kristianstads län samt så kallade hofstallängar, omnämnas endast indragna
militie- och fjerdingsmansboställen, ehuru derjemte under enahanda
förhållanden utarrenderats såväl indragna jägeristatsboställen, efter
det enligt Kongl. Brefvet den 17 September 1851, kungjordt af Statskontoret
den 25 November samma år, förordnats, att skogsplanteringskassans
tillgångar, för hvars räkning de tillförene utarrenderats, skulle
bland statsmedlen upptagas, som ock indragna landstatsboställen, jemlikt
föreskrift i Kongl. Brefven den 31 Januari 1856, den 13 November 1863
och den 18 April 1873 m. fl., samt numera äfven häradshöfdingeboställen,
hvilka genom Kongl. Brefvet den 5 Juni 1874 till statsverket
indragits.

Vidkommande de (sidd. 84—94) föreslagna grunder för förvaltningen
af Kronans egendomar, har Kollegium, — som lika med LandtbruksAkademiens
förvaltningskomité anser den af komiterade här använda
benämningen privatdomäner oegentlig och att densamma helst borde
utbytas emot något svenskt ord, såsom fastigheter, — trott sig böra i
underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på
följande omständigheter:

lista punkten. Betänkligheter emot förslaget i denna punkt, i hvad
det afser att förena de Skogs-Styrelsen nu tillhörande göromål med förvaltningen
af de Kronans egendomar, som böra upplåtas på arrende,
framställas ej blott af Skogs-Styrelsen och Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité,
utan äfven af Landshöfdinge-Embetet i Stora Kopparbergs
län äfvensom af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala,
Gotlands, Wermlands, Göteborgs och Bohus samt Elfsborgs län, hufvudsakligen
på den grund, att dessa förvaltningsgrenar hvar för sig vore
så vidtomfattande och utaf så mångartad beskaffenhet, att desamma ej
skulle kunna, såsom längre fram i betänkandet (sid. 95) föreslås, af en
enda person såsom chef och ensam beslutande i alla delar handhafvas
med erforderlig omsorg och sakkännedom, och att i följd häraf förvaltningen
i ena eller andra afseendet skulle komma att till skada för det
allmänna försummas eller möjligen någondera förvaltningsgrenen tillbakasättas.

Då komiterade (sid. 81) anföra, att föremålen för den gemensamma
styrelsens verksamhet icke kunde antagas vara af den olikartade beskaffenhet,
att deri läge något hinder för deras sammanförande under en
chef med specielt sakkunniga personer vid sin sida, utan att tvärtom
med skäl kunde påstås, att de båda förvaltningsgrenarne redan hade och
framgent skulle få så många beröringspunkter, att deraf nära nog med
nödvändighet påkallades en gemensam högste chef med afgörande röst
och med myndighet att låta de båda förvaltningslinierna ömsesidigt vara
hvarandra till biträde, så yttrar Skogs-Styrelsen, att dessa berörings -

punkter skulle, utom kontrollen öfver skogshushållningsplanernas tillämpning
vid de jordbruksfastigheter, hvilka ännu vore tillika med skog utarrenderade,
bestå endast uti en gemensam pröfning för det afskiljande
af skogsmark, som före jordbruksegendomarnes utarrendering borde enligt
komiterades förslag eg a rum, att följaktligen, sedan detta afskiljande
en gång skett eller inom loppet af 20 år, beröringen ock vore
helt och hållet försvunnen, samt att, då de egendomar, som under de
närmaste tio åren komme att för Kronans räkning utarrenderas, uppginge
i medeltal till endast 114 stycken, de frågor, der dylik gemensam
pröfning skulle förekomma, vore en obetydlighet i förhållande till de
ärenden, som redan nu tillhörde Skogs-Styrelsens behandling; men Kollegium
kan icke dela denna Skogs-Styrelsens åsigt, utan hyser fastheldre
den öfvertygelsen, att, om den ifrågaställda föreningen kunde åvägabringas,
väsendtliga fördelar häraf till lättnad och förenkling i förvaltningen
skulle vinnas, åtminstone i hvad angår utarrenderingen af Kronans
egendomar och tillsynen öfver desamma. En komitéledamot, hvilken
lika med Skogs-Styrelsen ansett en gemensam förvaltning icke böra
komma till stånd, yttrar tillika (pag. li), att frågor af ofvannämnda beskaffenhet,
eller om skogsmarkens afskiljande, i alla händelser, antingen
förvaltningen af statens utarrenderade egendomar och skogar uppdroges
åt en gemensam styrelse eller icke, syntes böra underställas Eders Kongl.
Maj:ts nådiga pröfning, helst afsedt vore att, oaktadt skogsmarken från
arrendena afskiljdes, arrendatorerne ändock skulle svara för egendomens
alla skatter och onera. Denna uppfattning öfverensstämmer dock icke
med komiterades förslag till grunder för förvaltningen af Kronans fastigheter
(7:de punkten), enligt hvilka Domän-Styrelsen skulle tillkomma
att meddela beslut i dessa frågor. Helt visst skulle emellertid SkogsStyrelsens
bibehållande såsom särskild förvaltning kunna medföra, på
sätt för närvarande genom Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866, angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket, är föreskrifvet,
samma ärendens hemställande till Eders Kongl. Maj:t, hvilket i annat

fall, då marken komme att på ena eller andra sättet för Kronans räkning
disponeras, hvarken af ärendets vigt påkallas eller öfverensstärnmer
med den i komiterades förslag åt Domän-Styrelsen i öfrigt inrymda
handlingsfrihet. Dessa frågor blefve sålunda i och för sig genom vidlyftiga
skriftvexlingar vid utarrenderingen af alla jordbruksegendomar,
der skog linnes, af vida större vigt, än Skogs-Styrelseri velat tillerkänna
desamma; och då af komitébetänkandet (sid. 73) framgår, att till följd
af jordbrukets och boskapsskötselns fortgående utveckling hagmark, som
vid en utarrendering ansetts böra såsom betesmark bibehållas vid jordbruket,
möjligen skulle vid en förnyad utarrendering komma att, räknas
till skogsmarken, så följer häraf, att samma frågor ej äro af någon öfvergående
beskaffenhet. Men de utgöra dessutom ingalunda den enda
beröringspunkten emellan de särskilda förvaltningsgrenarne. Då enligt
tredje punkten af förslaget till grunder för förvaltningen (sid. 85) Domän-Styrelsen,
angående bevakningen och skötseln af de skogar, hvilka
till följd af belägenheten ej kunde ingå i kronoparker, skulle ega att
träffa aftal med arrendatorn af den egendom, hvartill skogen hörer, eller
annan närboende person, som må befinnas lämplig, torde, der sådant
aftal med arrendatorn erfordrades, detsamma antagligen på de för Kronan
förmånligaste vilkor kunna uppgöras i sammanhang med sj elfva utarrenderingen
af jorden, hvarföre en ledamot af komitén till och med
föreslagit (pag. xix—xxi), att föreskrifter i detta afseende måtte intagas
bland de allmänna vilkoren vid kronoarrenden. Denna omständighet
och ännu mera de föreslagna stadgandena i sjunde och tolfte punkterna
af samma allmänna vilkor äfvensom flerfaldiga andra förhållanden påkalla,
såsom jemväl af Skogs-Styrelsens anförande ej blott vid nyssnämnda
tvärme och nionde punkterna af allmänna vilkoren vid kronoarrenden
utan äfven vid sjuttonde, adertonde och tjugutredje punkterna
af grunderna för förvaltningen framgår, ett tillhandagående emellan de
båda förvaltningsgrenarne, som ej alltid af särskilda myndigheter kan

åstadkommas utan besvärliga omgångar, hvarpå som ytterligare exempel

må anföras de tillfällen, då, såsom i komitébetänkandet (sid. 73) förutsattes,
Domän-Styrelsen kunde finna sig föranlåten att, på det utarrenderingen
af egendomen måtte kunna verkställas, utfästa tillhandahållandet
åt arrendatorn af något visst belopp skogseffekter årligen. I hvarje
sådant fall torde förvaltningen af jordbruksfastigheten behöfva inhemta
Skogs-Styrelsens yttrande ej mindre om sättet för skogseffekternas tillhandahållande
åt arrendatorn, än äfven om det arrendevärde, som derför
enligt Skogs-Styrelsens förmenande borde bestämmas och hvilket
värde vid mindre egendomar möjligen skulle, i anseende till de arrendet
åtföljande onera och utskylder, komma att öfverstiga den arrendeafgift,
som för hela egendomen sedermera kunde erhållas. Ehuru det skogsarrende,
som för närvarande åsättes och hvilket jemlikt föreskriften i
Kongl. Brefvet den 11 Februari 1870 icke må sammanföras med jordarrendet,
bör beräknas allenast för den virkesafkastning, som icke åtgår
till husbehof, har likväl vid utarrendering för statsverkets räkning af
en obetydligare egendom inträffat, att vid hållna arrendeauktioner icke
erbjudits för hela egendomen med jord och skog så högt arrende, som
efter förslag af Skogs-Styrelsen varit bestämdt ensamt för skogen. Om,
såsom i det följande kommer att föreslås och Skogs-Styrelsen i viss
mån förordat, det får på omständigheterna bero, huruvida skogen bör
tillsamman med jordbruksegendomen under arrende upplåtas eller derifrån
afskiljas för att omedelbart för Kronans räkning vårdas och förvaltas,
så bortfalla väl i förra fallet till en del förenämnda gemensamma
angelägenheter, men på samma gång uppstå andra förhållanden, som
ovilkorligen påkalla skogsstatens biträde vid vården om de utarrenderade
egendomarne.

I betraktande likväl af mängden och beskaffenheten af de SkogsStyrelsen
enligt derom i dess underdåniga utlåtande lemnade utredning
redan nu åliggande göromål, hvilka onekligen i den närmaste framtiden
komma att i betydlig mån ökas, torde de yttrade betänkligheterna, såvidt
de afse svårigheten för chefen att i väsendtligt detaljer följa ären -

(lenas gång i flen föreslagna Domän-Styrelsen helt visst ega sin fulla
befogenhet; och då äfven arrendeväsendet kräfver en blifvande styrelses
hela uppmärksamhet, kan Kollegium icke utan att förbise statens sanskyldiga
fördel tillstyrka den ifrågaställda föreningen; hemställande Kollegium
i underdånighet, med afseende på hvad ofvan blifvit anfördt,
huruvida icke frågor om skogsmarkens skiljande från jordbruket, om
tillhandahållande, såsom för utarrenderingens verkställande understundom
kan finnas erforderligt, åt arrendatorn af visst qvantum skogseffekter
eller dylikt må öfverlemnas till bestämmande, efter det Skogs-Styrelsens
yttrande inhemtats, af den myndighet, som kommer att handhafva kronogodsens
förvaltning. Af åtgärder i dessa hänseenden kunna nemligen,
såsom antydt är, svårigheter vid utarrenderingen uppstå, hvilket deremot
i fråga om skogens behöriga skötsel torde vara mindre att befara;
och det låter tänka sig, derest dessa frågor, såsom Skogs-Styrelsen
synes antaga, skulle gemensamt afgöras af tvenne i afseende på beslut
lika berättigade styrelser, att af omtankan hos endera styrelsen att företrädesvis
befrämja den henne anförtrodda förvaltningsgrenen olika åsigter
till hinder för göromålens jemna gång ofta komme att göra sig gällande
hos de särskilda styrelserna, i hvilket fall Eders Kongl. Maj:t blefve
nödsakad att skilja dem emellan i frågor, hvilka, såsom förut är nämndt,
icke torde vara af den vigt, att de eljest erfordrade Eders Kongl. Maj:ts
nådiga afgörande.

I likhet med Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands
län, som föreslår, att den ifrågaställda nya styrelsen måtte benämnas
Förvaltningen af statens jordegendom och skogar, anser äfven
Kollegium önskligt, om någon helt och hållet svensk benämning, t. ex.
Förvaltningen af kronogodsen, sattes i stället för det af komiterade föreslagna
ordet Domänstyrelse, som dock eger företrädet af att vara kort
och derföre lätt användbart i tal och skrift.

Länsstyrelserna, hvilka, såsom det vill synas, anse sig genom det
framlagda förslaget till hufvudsaklig del vara skiljda från befattningen

med arrendegodsens förvaltning, göra i allmänhet deremot icke någon
erinran. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län, som
lika med Skogs-Styrelsen ifrågasätter, huruvida den blifvande förvaltningen
må kunna, i den mån komiterade hade tänkt sig, undvara Länsstyrelsernas
medverkan, framhåller dock såsom uppenbart, att samma
förvaltning måste antingen bereda sig en mängd underordnade för utöfvande
af den närmare tillsynen öfver egendomarne eller vända sig till
Länsstyrelserna för att för sådant ändamål få använda deras underordnade;
och med afseende å den noggrannhet, hvarmed arrendatorerne,
enligt hvad i komiterades förslag förutsättes, böra öfvervakas ej blott
vid åbyggnadernas vård och underhåll än äfven i fråga om fullgörandet
af arrendeskyldigheterna i allmänhet, håller jemväl Kollegium före, att
krouobetjeningens biträde företrädesvis vid tillsynen öfver egendomarne,
på sätt derom kan varda närmare bestämdt, är af behofvet påkalladt.

Utom de egendomar, hvilka hittills för statsverkets omedelbara räkning
utarrenderats, har Kammar-Kollegium sig anförtrodd utarrenderingen
af åtskilliga stuterierna i riket tillhörande egendomar, enligt Kongl.
Brefven den 9 November 1871 och den 1 November 1872, äfvensom af
de till landshöfdingeindelningarne anslagna boställen och jordar med
flera lägenheter, enligt Kongl. Brefvet den 28 November 1871; och synes
det Kollegium som, äfven om i viss mån särskilda föreskrifter gälla
i fråga om utarrenderingen häraf, förvaltningen af dessa egendomar äfven
borde af den ifrågaställda kronogodsförvaltningen öfvertagas.

2:dra och 3:<lje punkterna. Den af komiterade här uttalade grundsatsen,
att all till kronans landtegendomar hörande skogsmark skall för
statsverkets räkning omedelbart förvaltas och alltså från arrendet undantagas,
afstyrkes ej mindre af Skogs-Styrelsen än utaf Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Stockholms, Södermanlands, Westmanlands, Östergötlands,
Kalmar, Jönköpings, Kronobergs och Elfsborgs län. Såsom
skäl härför anföras af Länsstyrelserna i allmänhet, att, om arrendatorn
frånkändes all rätt till vedbrand och husbehofsvirke, jordarrendet skulle

komma att högst betydligt nedsättas och att, å andra sidan, förvaltningsoch
virkesförsäljningskostnaderna för mindre och aflägset belägna skogslotter
skulle i många fall komma att öfverstiga de inkomster, som Kronan
derutaf kunde påräkna. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Upsala, Skaraborgs och Wermlands län samt Landshöfdinge-Embetet i
Stora Kopparbergs län, som icke uttryckligen afstyrka nämnda förslag,
äfvensom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län, som
förordar detsamma, anse likväl nödigt, att arrendatorerna tillförsäkras
viss årlig utsyning af skog till husbehof, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Westerbottens län yttrar, att enär, såsom vid en
del egendomar i Norrland vore förhållandet, hufvudsakliga kreatursbetet
funnes å egendomarnes skogsmarker, arrendatorerne, om än icke
berättigade att använda skogen, borde ega tillåtelse att begagna bete
för kreaturen å sådan derför lämplig mark, som ej till följd af skogsplantering
eller andra särskilda förhållanden måste derifrån fredas. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands och Jemtlands län
anse äfven betesrätt å skogsmarken för arrendatorns kreatur vara erforderlig.
Enligt hvad af Skogs-Styrelsens underdåniga utlåtande inhemtas
yttrades vid förlidet år i Oktober månad inför Styrelsen med
samtlige skogsinspektörerna hållna sammanträden den åsigt, att obetydligare
till jordbruksegendomar hörande skogar, som vore så aflägset belägna,
att deras bevakning och skötsel skulle erfordra allt för dryga
kostnader i förhållande till afkastningen, borde tillika med jordbruksegendomen
utarrenderas under sådan kontroll vid afverkningen, att utsyning
af skogstjensteman hvart 3:dje eller 5:te år för en motsvarande
tidrymd skulle ske; och har jemväl Skogs-Styrelsen, ehuru lifligt intresserad
i öfrigt för skogsmarkens undantagande från arrendet, likväl i
förevarande fall ansett skäl förefinnas att låta på omständigheterna bero,
huruvida skötseln och bevakningen af sådana skogstrakter må på ena
eller andra sättet ombesörjas.

Lika med komiterade är Kollegium af den mening, att verksamma
åtgärder böra vidtagas för åstadkommande, såvidt ske kan, af en god
och ändamålsenlig hushållning med Kronans skogar, äfvensom att en
arrendator icke kan i allmänhet antagas hysa synnerligt intresse för sådana
på skogens framtida förkofran beräknade åtgärder, hvaraf han för
egen del icke har att vänta någon vinst; men då, såsom här. fråga är
om att tillämpa helt och hållet nya grundsatser i skogshushållningen,
synes det rådligt att iakttaga försigtighet, på det att något slags visshet
må erhållas, huruvida derigenom en i möjligaste måtto förbättrad
skogshushållning må vinnas utan allt för stora uppoffringar för Kronan.
Redan genom Kongl. Brefvet den 19 Juni 1830 har visserligen föreskrifvits,
att, der sådant befanns lämpligt och användbart, skogarne
skulle indelas till trakthuggning, men någon vidsträcktare tillämpning
af denna föreskrift torde icke hafva skett; och stadgandet i 1866 års
skogsordning, att å kungsgårdar samt andra Kronan omedelbart förbehållna
eller utarrenderade hemman och lägenheter skall, såvidt de ej
ligga i samfällighet med enskild egendom eller annat hinder möter, införas
en regelbunden skogshushållning och, der Skogs-Styrelsen med afseende
på skogens omfång och beskaffenhet pröfvar sådant tjenligt, indelning
till trakthuggning ega rum, hvilket stadgande enligt Kongl. Brefvet
den 8 Maj 1868 skall omfatta äfven hagrnarken, är så nytt, att det
förefaller som om någon erfarenhet om verkningarne deraf knappast
kunnat inhemtas, innan nu ifrågasattes att tillämpa nya grunder, som
möjligen snart nog skulle befinnas icke vara fullt ändamålsenliga. Det
bör dock icke betviflas, att, om Kronan omedelbart förvaltade al! skog
å dess utarrenderade egendomar, denna förvaltning i allmänhet blefve
bättre än den, som af en arrendator vore att förvänta, men ett vilkor
härvid synes vara, att skogspersonalen är tillräcklig för skogens skötsel
och fullständiga bevakning, så att- skogsåverkan i möjligaste måtto förhindras,
hvarförutan det torde vara ringa förhoppning om ett godt resultat.
Denna omständighet torde möjligen hafva afhållit Skogs-Styrel -

sen att i hela dess utsträckning biträda komiterades förslag. Såsom skäl
för skogens afskiljande från jordbruket anföra komiterade dels angelägenheten
af att åstadkomma såväl ett sparsammare begagnande af skogen
till husbehof som en bättre hushållning i allmänhet, så att afverkningen
må ske på ett ändamålsenligt sätt och återyäxten befrämjas, och
dels att förluster för Kronan vid skogens upplåtande under arrende
skulle uppstå äfven derigenom, att Kronan i ganska få fall undfinge full
godtgörelse för det virkesbelopp, som vid dess egendomar åtginge till
husbehofvet, eller, med andra ord, att arrendeafgiften för sjelfva jorden
sällan höjdes med så stort belopp, som motsvarande värdet af nämnda
virke utöfver den ersättning, arrendatorn borde tillkomma för skogens
bevakning. Men om, vare sig skogsmarken frånskiljes arrendet eller ej,
skogens skötsel och vård, såsom äfven komiterade förutsätta och vid
mindre egendomar vanligen torde blifva händelsen, måste åt arrendatorn
anförtros, lärer ej kunna antagas, att denna vård och skötsel af honom
verkställes med mera omsorg, om skogen undantages från arrendet, än
om arrendatorn är berättigad att för vissa år i sender erhålla sparsam
utsyning af skogseffekter, i mån som tillgång dertill å egendomen finnes;
hvilken utsyning, då skogen icke i någotdera fallet torde af skogsbetjeningen
kunna lemnas utan tillsyn, ej lärer förorsaka några ökade
förvaltningskostnader. Riktigheten af komiterades*antagande, att skogens
värde icke skulle synnerligen tagas i betraktande vid anbud ä kronoarrenden,
kan sättas i tvifvelsmål. Det vinner åtminstone icke bekräftelse
af Länsstyrelsernas yttrade farhågor om jordarrendets oskäliga nedtryckande
genom skogsmarkens frånskiljande; och antagligt synes, att
lika ofta som skogen ej skulle komma till sitt fulla värde genom utarrendering
tillsammans med den jordbruksfastighet, hvartill den hörer,
lika ofta kunde befaras, att Kronan vid försäljning af små virkespartier
å aflägset belägna skogstrakter skulle, i brist af täflan emellan spekulanter,
nödgas afyttra dessa partier till underpris. 1 händelse skogen
åtföljde arrendet skulle åtminstone besparade kostnader och besvär för

virkesförsäljningen uppstå såsom en behållning. Kan åter en egendoms
skogsmark, utan öfverdrifven förvaltningskostnad i förhållande till skogens
värde, af skogsstaten lämpligen tagas om händer, drager Kollegium
icke i betänkande att tillstyrka dess frånskiljande från arrendet.

Ingalunda kan, då frågan gäller att för Kronans räkning på förmånligaste
sätt förvalta egendomen i dess helhet, en besparing i förvaltningskostnaden
få åsidosättas blott för att kunna med noggranhet
utröna, hvad jordbruket och skogen hvar för sig lemna i afkastning. I
sådant syfte har emellertid blifvit ifrågasatt, att arrendator!! borde frånkännas
rätt till de träd, som fällas å inägorna, och att dessa träd borde
å auktion försäljas; men ett dylikt serskiljande af afkastning utaf jorden
och skogen skulle leda derhän, att arrendatorn ej borde åläggas att genom
plantering eller eljest vidkännas någon uppoffring för skogsåterväxtens
befrämjande inom det arrenderade området och att vid hvarje
egendom skulle utredas, huru stor andel af dess onera och utskylder
borde beräknas särskild! på jorden och särskildt på skogen; hvilken inveckling
af förvaltningen dock vore föga lämplig.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hemställer Kollegium i
underdånighet, att förslaget i denna del måtte ändras på det sätt, att
vid utarrendering af Kronans landtegendomar all till desamma hörande
skogsmark bör arrendet frånskiljas för att i likhet med hvad i afseende
å kronoparker samt Kronans flygsandsfält är iakttaget för statsverkets
räkning omedelbart förvaltas, såvida sådant lämpligen kan eg a rum, antingen
i följd af skogsmarkens betydenhet eller läge intill redan befintlig
kronopark, eller med afseende derå att skogsmarken jemte angränsande
kronoegendomars skogar skulle kunna till en gemensam kronopark
sammanföras, men att i annat fall skogen må tillsammans med den
öfriga egendomen på arrende upplåtas under sådan kontroll vid afverkningen,
som enligt hvad ofvan är anfördt Skogs-Styrelsen föreslagit;
börande arrendatorn, då skogsmarken undantages från arrendet, tillhandahållas
något visst qvantum skogseffekter, om det för jordbruksegendomens

fördelaktiga utarrenderande befinnes erforderligt. Genom att på detta
sätt endast i vissa fall skilja skogen från jordbruket vunnes en förmedling
i öfvergången till den utaf komiterade uttalade grundsatsen, som
framdeles kunde utan olägenhet erhålla vidsträcktare tillämpning, derest
erfarenheten bekräftade riktigheten deraf.

4:de punkten. Då arrendetiden, som genom Kongl. Kungörelsen den
17 December 1799 förlängdes från 15 till 30 år, på det arrendator!!
måtte komma i tillfälle att draga nytta af sina odlingar och förbättringar
på egendomen, blef genom Kongl. Kungörelsen den 12 Juli 1860 inskränkt
till äfven nu föreslagne 20 år, anfördes såsom skäl härtill, bland
annat, dels att genom egendomsvärdenas hastiga stigande till följd af
ökad penningetillgång och lättare kommunikationer med flera samverkande
orsaker Kronan skulle tillskyndas förlust vid egendomarnes bortarrenderande
på allt för lång tid, och dels att, utom det att arrendatorn
genom landtbrukets utveckling fortare än förr kunde påräkna godtgörelse
för nedlagd möda och kostnader, hans ställning till följd af den i Kongl.
Kungörelsen den 17 Juli 1847 honom tillförsäkrade optionsrätt till arrendets
bibehållande emot den vid hvarje ny utarrendering fastställda
maximiafgift, blifvit vida förmånligare genom ökad trygghet i besittningen
af den arrenderade egendomen och utsigten att såmedelst få tillgodonjuta
frukten af sitt arbete. Före optionsrättens införande förekom
vid Riksdagarne ofta klagomål ej blott öfver den allt för ringa afkastning
statsverket erhöll af de utarrenderade kronogodsen, utan äfven deröfver
att desamma genom vanhäfd försämrades; men efter nämnda tid
hafva vida mindre än förut anmärkningar i senare afseendet förekommit.
Många utarrenderade kronoegendomar finnas numera, hvarå ganska stora
förbättringar blifvit af arrendatorerne verkställda och hvilka befinna sig
såväl till åbyggnader som jordens häfd i utmärkt skick. Om orsaken
till denna förbättring bör till en god del sökas uti landthushållningens
utveckling och framåtskridande i allmänhet, torde dock kunna antagas,

att äfven optionsrätten härtill i väsendtlig mån bidragit. Eders Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs, Westmanlands och Wester-Norrlands
län samt Landshöfdingeembetet i Södermanlands län hafva också
tillstyrkt optionsrättens bibehållande; och jemväl Kollegium är af den
tanken att, om något fullt tillfredsställande sätt för arrendevärdets bestämmande
kunde erhållas, optionsrättens afskaffande vid Kronoegendomars
förnyade utarrendering ej borde ifrågakomma. Men med den
ansenliga tillökning i arrendegods, som genom indragning till statsverket
af militieboställen och andra lägenheter uppkommer, är ej att förvänta
att, på hvad sätt än förvaltningen varder ordnad, de personer, på hvilka
nämnda värdes åsättande kommer att bero, skola kunna förskaffa sig
den speciela kännedom om hvarje egendom, som ensamt kan förebygga
misstag i berörda hänseende; och det kan med skäl befaras, om optionsrätten
vid förnyad utarrendering nu bibehölles, att, likasom under 1875
års Riksdag klagan deröfver, att arrendatorer, hvilka, begagnande sig af
den dem tillförsäkrade optionsrätt, fått arrendet af statens egendomar
åt sig förlängdt, stundom öfverlåtit detsamma på annan person emot
erhållande af ganska betydlig godtgörelse derför, hufvudsakligen föranledde
optionsrättens afskaffande vid kronoegendomars utarrendering första
gången för statsverkets räkning, hvilken klagan äfven tillförene försports
såsom af Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 5 Oktober 1860
inhemtas, samma eller dylik klagan skulle äfven framdeles uppstå och
förr eller senare föranleda optionsrättens fullständiga borttagande, hvarföre
i denna del ej torde böra ifrågasättas ändring af Komiterades förslag.
Ehuru sålunda ett af förenämnda skäl, som föranledde arrendetidens
förkortande från 30 till 20 år, bortfallit, qvarstå likväl de öfriga
med desto större giltighet, sedan enligt Kongl. Brefvet den 14 Januari
1871 förordnats, att arrendeafgiften skall bestämmas ensamt i penningar.
Dessutom afser Komiterades förslag att efter uppgörelse med arrendatorn
genom direkta bidrag af statsmedel uppmuntra honom till och godtgöra
honom för större förbättringar å egendomen. Endast Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Örebro och Upsala län föreslå förlängning

i arrendetiden, den förre till 25 och den senare till 30 år; och lika med
Komiterade håller Kollegium före att jordbruksegendomar i allmänhet
böra hädanefter såsom för närvarande utarrenderas på 20 år, men anser,
hufvudsakligen på de utaf en Komitéledamot i särskild mening (pag.
XIII) anförda skäl, att det skulle vara för Kronan gagneligt, om förvaltningen
sattes i tillfälle att på något sätt belöna en redbar och oegennyttig
arrendator, som icke blott fullgör de honom kontraktsenligt åliggande
skyldigheter utan derutöfver nedlägger arbete och kostnader till
egendomens varaktiga förbättring. Det af nämnde komitéledamot i sådant
syfte framställda förslag biträdes utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Upsala, Örebro, Gotlands och Blekinge län, af den förstnämnde
dock icke såvida arrendetiden bestämmes till 30 år; hvaremot
Kollegium i fråga om sättet för arrendatorns belönande är af annan
mening. Likasom kärleken till den jord, som arrendatorn brukar, måste
antagas utgöra förnämsta orsaken till de förbättringar han derå nedlägger,
så synes belöningen böra företrädesvis bestå i förlängd besittningsrätt
till denna jord, hvarvid arrendatorn fästat sig; och får Kollegium
för den skull i underdånighet hemställa, huruvida icke tillägg till
Komiterades förslag må göras i ändamål, att förvaltningen må ega att,
om vid upprättande af förslag till ny utarrendering af en egendom arrendatorn
befinnes hafva väsendtligen förbättrat densamma genom omsorgsfullt
uppförda byggnader eller andra anläggningar eller väl utförda större
odlingsföretag, som han bekostat och hvilka anses i någon betydligare
mån medverka till högre arrendevärde, åt samme arrendator medgifva
fem års förlängning i den redan bestämda arrendetiden emot förra arrendeafgiftens
erläggande. Härvid skall utan tvifvel göras den invändning,
att det upprättade arrendeförslaget genom några års uppskof med den
nya utarrenderingens verkställande icke kan anses fullt tillförlitligt att
läggas till grund för arrendevärdet; och onekligen lärer påkallas ett förnyadt
yttrande af de förrättningsmän, som det tillkommer att dylika
förslag upprätta, samt några, af möjligen förändrade förhållanden för -

anledda jemkningar i det första förslaget; men denna olägenhet, som,
åtminstone ej omedelbarligen, förorsakar Kronan någon afsevärd utgift.,
torde icke böra tillerkännas någon betydelse i jemförelse med den uppmuntran,
som det föreslagna stadgandet måste anses innebära för arrendatorer
af Kronoegendomar att väl vårda dessa och derå göra förbättringar.

Datum å det i Komiterades betänkande (sid. 24) åberopade Kongl.
Bref, hvarigenom, bland annat, arrendetiden vid Kungsgårdars utarrendering
bestämdes till 10 å 12 år, är rätteligen den 4 i stället för den
3 April 1728.

6:te punkten. I enlighet med hvad ej mindre Skogs-Styrelsen än
äfven Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité och Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Gotlands län erinrat, hvilka myndigheter, såsom
ofvan är nämndt, lika med Kollegium anse förvaltningen af de allmänna
skogarne icke kunna tillsammans med Kronans öfriga fastigheter af En
styrelse handhafvas torde skogstjenstem ansnärvaro erfordras vid upprättande
af förslag till en egendoms utarrendering, så ofta det anses ifrågakomma
att från arrendet afskilja det för skogsbörd tjenliga området eller
anvisa boplatser åt skogsbetjening; hvarom stadgande borde i denna
punkt inflyta.

7:de punkten. Ehuru det här af komiterade, bland annat, föreslagna
stadgande, att de vid den utsatta tidens förlopp inkomna anbud skola
inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öppnas och, sedan såväl
landtbruksinspektören som de i sjette punkten omnämnda, af hushållningssällskapets
förvaltningsutskott utsedde män till protokollet deröfver
sig yttrat, jemte utdrag af samma protokoll, innefattande tillika Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes eget utlåtande i ämnet, öfversändas
till styrelsen, icke torde, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings län antagit, förutsätta landtbruksinspektörens och de utaf
hushållningssällskapets förvaltningsutskott utsedde mäns närvaro vid
arrendeanbudens öppnande, synes det likväl kunna tydas så, att bemälda

personer skulle inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sammanträda
vid yttrandets afgifvande. Detta stadgande har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Kalmar län ansett medföra olägenhet och Landtbruks-Akademiens
förvaltningskomité har föreslagit dess förändrande sålunda
att, sedan anbuden inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
blifvit i protokollet antecknade, protokollet skulle öfverlemnas till landtbruksinspektören,
som i samråd med de utaf hushållningssällskapet utsedde
män hade att öfver anbuden afgifva yttrande, hvarefter Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemte eget utlåtande i ämnet skulle
öfversända handlingarne till Domänstyrelsen; hemställande Kollegium i
underdånighet, att komiterades förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité tillstyrkt, varder
ändradt så, att sammanträde inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke ovilkorligen må erfordras.

10:de punkten. Genom Kongl. Brefvet den 27 Januari 1870 är föreskrifvet
att vid förnyad utarrendering af kronofiske arrendatorn skall i
arrendeafhandlingen tillförbindas att iakttaga de bestämmelser, hvilka
efter förslag af fiskeritjensteman blifvit för samma fiske bestämda; och
torde äfven framdeles vid kronofiskes utarrendering fiskeritjenstemans
yttrande i berörde syfte böra infordras.

ll:te punkten. De uti betänkandet (sid. 78) anförda skäl för ändring
i de för närvarande enligt Kongl. Brefvet den 8 Augusti 1829 gällande
föreskrifter i afseende å tiden och stället för arrendeafgiftens erläggande
synas Kollegium icke ega full giltighet, hvarföre i underdånighet hemställes,
att det föreslagna stadgandet i denna punkt måtte ändras sålunda,
att samma afgift får fortfarande vid allmänna Kronouppbördsstämman i
orten erläggas. Ofta nog torde, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Wermlands län anmärker, skörden den 15 Januari icke hunnit
afsättas, och arrendets leverering i ränteriet skulle möjligen nödga arrendatorn
att för den skull företaga särskild resa till den i många fall aflägset
belägna residensstaden. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande

ej mindre i Wermlands än äfven i Hallands, Gotlands och Östergötlands
län afstyrka fastställelse af förslaget i denna del, hvarjemte Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län erinrar, att nya föreskrifter i
fråga om kontroll å arrendeafgiftens levererande och redovisande möjligen
skulle erfordras.

13:de punkten. Vid den arrendatorn enligt komiterades förslag meddelade
tillåtelse, om arrenderad kronoegendom i sin helhet eller till
någon del, när arrendet tager sin början, ligger i samfällighet med enskild
egendom, att, äfven efter det samfälligheten upphört, å det område,
som dervid blifvit den arrenderade egendomen tillagdt, Kronans
rätt för egendomens nytta begagna, har Skogs-Styrelsen erinrat, att denna
nyttjanderätt borde, såvidt samfälligheten afser skog, regleras af en för
skogen vederbörligen upprättad hushållningsplan; och anser äfven Kollegium
förslaget böra rättas i öfverensstämmelse härmed.

14:de punkten. Vid denna punkt har Kollegium endast att i underdånighet
åberopa sitt den 13 i denna månad afgifna underdåniga utlåtande,
angående upphörande af utsynings- och betesrätt å kronoparker
för vissa indragna boställen och andra för statsverkets räkning utarrenderade
egendomar.

17:de punkten. Ej allenast Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms, Östergötlands, Gotlands, Kronobergs, Elfsborgs och Westmanlands
län samt Landshöfdinge-Embetet i Södermanlands län utan
äfven Skogs-Styrelsen och Eandtbruks-Akademiens förvaltningskomité afstyrka
arrendatorns befriande från all byggnadsskyldighet, enär den visserligen
ej obetydliga förhöjning i arrendeafgiften, som härigenom kunde
förväntas, dock icke kotnme att uppväga de stora kostnader, hvilka
Kronan finge vidkännas, om nybyggnaden skulle omedelbart af statsverket
bekostas, och hvilka mången gång skulle blifva så betydliga, att
de medtoge hela eller största delen af arrendeinkomsten. Samma åsigt
delar äfven Kollegium, som anser arrendatorn kunna med vida mindre
uppoffring än Kronan ombesörja behöfliga nybyggnader. Det enda lämp -

liga förfaringssättet för förvaltningen, derest Kronan skulle omedelbart
bekosta desamma, blefve utan tvifvel att å offentlig auktion upplåta
arbetet till den minstbjudande; men, utom det att entreprenadsumman
ofta skulle blifva oskäligt stor, egde kronan härvid mindre säkerhet för
arbetets ordentliga utförande, än om det göres till ett arrendevilkor, då
i senare fallet arbetet alltid kommer att ombesörjas af arrendatorn, som
sjelf är intresserad af att nybyggnaden blifver väl och omsorgsfullt verkställd.
Att i afseende å bortarrenderade kronoegendomars bebyggande
meddela särskilda bestämmelser utöfver de allmänna grunder, som i lag
och författningar redan förekomma, torde i anseende till dessa egendomars
mångfaldigt olika storlek och beskaffenhet knappast vara verkställbart;
och då, enligt hvad erfarenheten visat, det icke alltid kan med
någon visshet beräknas, huru byggnadsskyldigheten kan med stöd af
nämnda allmänna grunder af synerätten komma att bestämmas, blifver
det ännu mera för en arrendator svårt att, derest närmare bestämmelser
saknas i kontraktet, känna de skyldigheter han genom arrendets öfvertagande
i berörda hänseende ikläder sig; hvilket åter har till följd, att
arrendatorn icke vågar bjuda så stort arrende, som i händelse alla hans
skyldigheter varit på förhand noggrant bestämda, eller också någon gång
gör högre arrendeanbud än hvad skäligt är. Lika med Komiterade anser
Kollegium för den skull, att arrendatorn bör vara befriad från den i
allmän lag och författningar stadgade nybyggnads skyldighet och att all
nybyggnad, som under arrendetiden anses böra ifrågakomma, skall vid
arrendeförslagets upprättande bestämmas. I fråga om sättet för denna
nybyggnads verkställande är af Komiterade ingenting föreslaget, hvaraf
torde möjligen kunna anses följa, att en blifvande förvaltning vore oförhindrad
att härvid förfara på det i Kollegii tanka lämpligaste sättet eller
att genom kontraktet tillförbinda arrendatorn nybyggnadens uppförande
och inredning; men detta förfaringssätt synes böra såsom allmän regel
föreskrifvas. För sådant ändamål blifver erforderligt att före egendomens
utarrendering ej blott bestämma nybyggnadens beskaffenhet utan

äfven för arrendevärdets fastställande uppgöra fullständigt kostnadsförslag
för densarnmas uppförande, hvarigenom äfven spekulanter sättas i
tillfälle att vid arrendeanbuden taga denna skyldighet i beräkning.

Likasom det är i sin ordning att, då arrendatorn icke har någon
nybyggnadsskyldighet efter lag, Kronan gäldar den ersättning för verkställd
öfverbyggnad, hvartill förre arrendatorn funnits vara berättigad,
så bör äfven Kronan, derest icke annorlunda i kontraktet bestämmes,
tillkomma den husröteersättning, som afträdaren ålägges för de åbyggnader,
hvilka enligt arrendekontraktet skola under den nya arrendeperioden
ombyggas. Föreskrift härom torde emellertid ej blott i ena
utan i båda fallen böra meddelas.

18:(le punkten. Emedan Kronan ansvarade för nybyggnaden, hafva
komiterade ansett att äfven brandförsäkringen borde å dess vägnar tagas
och afgifterna af Kronans medel gäldas. Kollegium kan deremot icke
finna nyttan af detta stadgande; ej heller torde detsamma vara en nödvändig
följd deraf, att arrendatorn befrias från den i lag stadgade nybyggnadsskyldigheten.
Utom det att brandförsäkringsafgifterna, hvilkas
gäldande af arrendatorerne antagligen icke skulle hafva någon väsendtlig
inverkan på arrendeanbuden, komme att sammanräknade tillskynda
Kronan en icke ringa utgift, så skulle brandförsäkringens verkställande
och afgifternas inbetalning förorsaka förvaltningen ej ringa besvär. I
betraktande häraf och då, med undantag af afgiftens erläggande, arrendatorn
måste enligt komiterades förslag ansvara för alla vilkor i öfrigt
för brandförsäkringssummans utbekommande i händelse af eldskada, kan
knappast någon större säkerhet för Kronan härigenom anses vunnen, än
om arrendatorn äfven är skyldig att betala brandförsäkringsafgiften;
hvarföre Kollegium i underdånighet hemställer, dels att arrendatorn må
tillförbindas ombesörja och bekosta åbyggnadernas brandförsäkring, företrädesvis
uti brandstodsförening för länet eller orten, om sådan finnes,
med rätt för förvaltningen att bestämma såväl det belopp, hvartill brandförsäkring
bör sökas, som ock den anstalt, hvarest ansökningen bör gö -

ras, och dels att Kronan förbehålles rättighet att vid timad eldsvåda
uppbära ersättningen, med skyldighet för arrendatorn att, i händelse
han försummar att brandförsäkra eller om genom hans förvållande i
öfrigt större eller mindre del af ersättningen icke skulle utfalla, derför
hålla Kronan skadeslös.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms och Östergötlands
län samt Skogs-Styrelsen anse arrendatorerne böra bekosta
brandförsäkringen, och Landshöfdinge-Embetet i Stora Kopparbergs län
föreslår, att de må förpligtas ansvara för brandförsäkringen, men af
Kronan godtgöras för kostnaderna.

23:dje punkten. I anledning af det föreslagna stadgandet i denna
punkt yttra sig Skogs-Styrelsen, Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län, afstyrkande
arrendatorns befriande från uppförande af ny stängsel, samt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län, som anser
inga andra föreskrifter böra meddelas, än att arrendatorn skall fullgöra
stängselskyldigheten enligt lag med skyldighet att jemväl underhålla vid
tillträdet befintlig stängsel inom inegorna, såvida icke förvaltningen lemnade
tillstånd till dess borttagande, hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Stockholms, Upsala, Gotlands och Wermlands samt
Göteborgs och Bohus län biträda den af en komitéledamot (pag. xi och
xviii) yttrade särskilda mening.

Samma skäl, som böra afhålla Kronan att i andra än undantagsfall
omedelbarligen taga någon befattning med nybyggnaden å de utarrenderade
kronoegendomarne, ega lika stor om ej större giltighet, då frågan
gäller nyhägnad. Bestyret härmed skulle i förhållande till det
mången gång kanhända obetydliga arbetet förorsaka förvaltningen allt
för mycket besvär, och hägnaden blefve dessutom alltid vida dyrare för
Kronan än för arrendatorn att verkställa. Om således all hägnadsskyldighet
bör åligga arrendatorn, förfaller det hufvudsakliga skälet att förmena
honom stängselvitsord; och då förhållandena inom olika delar af

landet kunna gestalta sig helt olika, så att på ena stället befinnes vara
ändamålsenligt att, möjligen äfven inom det arrenderade området, underhålla
stängsel, men sådant deremot å andra ställen icke bör ifrågakomma,
så synes det ovisst, huruvida undantag från hvad lag och författningar
i allmänhet föreskrifva lämpligen må vid kronoarrenden såsom
allmänt vilkor bestämmas; hvarföre Kollegium i underdånighet hemställer,
att med ändring af komiterades förslag arrendatorn må tillförbindas
att uppföra och underhålla all den stängsel, som i det arrenderade
områdets gränser mot annan egendom bör finnas, men befrias, på
sätt komiterade föreslagit, från hägnaders underhåll inom samma område,
derest icke annorlunda i kontraktet föreskrifves.

I 25:te ''punkten hafva komiterade föreslagit, bland annat, att om
efter det arrendator antagits fråga uppstått om vattenafledning, deraf
arrenderade egendomen tillskyndades fördel, men arrendatorn undandragit
sig att i företaget deltaga, och detsamma derefter under Kronans medverkan
kommit till stånd, arrendatorn då skulle å det belopp, Kronan fått för
ändamålet utgifva, erlägga ränta efter fem för hundra om året från det
arrendeårs början, då företaget kunde anses fullbordadt, eller den dermed
för egendomen afsedda fördel vunnen. Härvid hafva i afseende på
bestämmelsen om tiden, hvarifrån räntan borde beräknas, anmärkningar
framställts af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Gotlands
och Wermlands län. Äfven Kollegium anser orden ”eller den dermed
för egendomen afsedda fördel vunnen” innebära någonting ovisst, som
möjligen kunde gifva anledning till skiljaktiga meningar om tiden, då
räntebetalningen skulle begynna, och att dessa ord för den skull borde
utgå från förslaget, hvarigenom detsamma i berörde afseende bringades
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med föreskriften i Kongl. Förordningen
den 6 Juli 1849 i fråga om den tid, hvarifrån den enligt samma
nådiga Förordning medgifna fördelning af vattenafledningskostnaden på
vissa år borde räknas i det fall, att arrendatorn sjelf deltagit i vattenufiodningsföretnget.

28:de punkten. Genom Kongl. Brefvet till Krigs- cell KammarKollegierne
den 25 Juni 1811, hvilket egentligen angår militieboställen,
men tillämpas i fråga om borgens beskaffenhet vid alla för statsverkets
räkning utarrenderade egendomar, är, bland annat, förordnad t, att löftesmännen
alltid såsom för egen skuld skola ansvara för arrendevilkoren;
och synes denna föreskrift, som i komiterades förslag icke iakttagits,
dock, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Wermlands län
tillstyrkt, böra bibehållas, på det Kronan, i händelse af arrendatorns
försummelse att fullgöra sina skyldigheter, må kunna utan allt för
många omgångar hålla sig till löftesmännen. I betraktande af den
nybyggnad, som, enligt hvad ofvan vid 17:de punkten är anfördt,
kan komma att genom kontraktet arrendatorn åläggas, jemte andra
skyldigheter, såsom att ersätta brandskada i händelse af försummad
brandförsäkring och dylikt, lärer ej heller aflemnande! af räntebärande
obligationer till ett värde, motsvarande två års arrendeafgift, kunna
anses såsom tillräcklig säkerhet, hvarföre i underdånighet hemställes,
huruvida icke borgen bör ovilkorligen föreskrifvas såsom säkerhet
för arrendevilkorens fullgörande. Denna borgen bör enligt förslaget
vara ingången af två ”män”, hvilket sistnämnda ord, då äfven qvinna
kan ikläda sig dylik förbindelse, torde böra utbytas emot ordet ”personer”.

I den af komiterade lemnade utredning om de bestämmelser, som
rörande kronoegendomarnes utarrendering nu äro i vårt land gällande,
omnämnes hvarken Kongl. Brefvet till Krigs- och Kammar-Kollegierna
den 26 Mars 1816, hvarigenom förordnas, att borgensförbindelserna jemväl
skola innehålla, att det derigenom åtagna ansvaret ”sträcker sig för
den utsatta tiden äfven till den händelsen, att arrendatorn skulle emellertid
med döden afgå”, ej heller Kongl. Brefvet den 12 Juni 1873, som
förklarar att i alla löftesskrifter, som för kronoarrenden komme att utfärdas,
borde intagas den bestämmelse, att, derest arrendator blifver från
arrendet skiljd, löftesmännens ansvarighet för den förlust, som derige -

nom för Kronan kunde uppkomma, ej må utsträckas utöfver den tid,
för hvilken de i borgen gått.

33:dje punkten. Under anförande (sid. 75, 76 och 80) att förrättande
af syner å kungsgårdar och andra utarrenderade kronolägenheter vore
för närvarande uppdraget åt häradshöfding med nämnd; att ehuru dessa
lägenheters antal blefve betydligt förökadt, synerna under vanliga förhållanden
ändock borde af domaren medhinnas, särskildt med afseende
derå, att de hvart tionde år återkommande laga syner kunde upphöra;
och att fördenskull tillräckligt skäl saknades till ändring i gällande bestämmelse
i fråga om hvilka förrättningsmännen vid dessa syner borde
vara; samt att lagens stadgande, att af- och tillträdessynen skulle hållas
före den tid, då arrendeombytet skedde, ej heller syntes böra frångås;
hafva komité rade, då vintern i allmänhet vore en otjenlig årstid för
syners förrättande, föreslagit, att laga syn skulle, året innan arrenderad
kronoegendom borde afträdas, senast före September månads utgång
derå verkställas af häradshöfding med nämnd å landet och af rådstufvurätt
i stad, vid hvilken förrättning, som kallades af- och tillträdessyn,
alla skyldigheter för arrendatorn, så vidt de då ännu kunde blifva föremål
för pröfning, borde bestämmas.

Emot detta förslag hafva anmärkningar blifvit framställda af Eders
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Örebro, Gotlands, Kalmar,
Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Wermlands län, äfvensom
af Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité, hvilka myndigheter,
hufvudsakligen i öfverensstämmelse med hvad två ledamöter bland komiterade
(pag. xi, xn och xxxvii) yttrat, framhålla såsom otjenligt, att
ovilkorligen föreskrifva domare syn och att bestämma September månad
året före egendomens afträdande såsom yttersta tiden, inom hvilken afoch
tillträdessyn borde hållas.

Genom Kongl. Kungörelsen den 17 December 1799 föreskrifves, angående
utarrenderade kungs- och kungsladugårdar, kronosäterier med de
under dem lydande torp, kronohemman och andra lägenheter, att vid

tillträdet af- och tillträde,ssyn skulle derå hållas af häradshöfding och
nämnd; och genom Kongl. Brefvet den 11 Oktober 1843 är förordna dt,
att indragna fjerdingsmansboställen skulle utarrenderas under tillämpning
af de i högstberörda nådiga Kungörelse stadgade grunder. Det
torde anses tillhöra domhafvanden i orten att äfven ä dessa senare egendomar
förrätta syner, likasom en sådan skyldighet jemlikt Militiebosttidsordningen
den 23 Januari 1836 åligger honom å de till statsverket indragna
militieboställena. Deremot, då domare understundom vägrat att
å indragna jägeri- och landsstatsbostä-llen verkställa syner, under förmenande
att de dertill af författningarne icke vore förpligtade, och
Kongl. Maj:t i nådigt utslag den 12 Februari 1868 fastställt Göta Hofrätts
beslut den 17 Maj 1867, hvarigenom förklarades att indragna landsstatsboställen
icke vore af sådan beskaffenhet, att af- och tillträde.?syn
skulle derå hållas i annan ordning än den 27 kap. 1 § Byggningabalken
för kronohemman i allmänhet bestämde, samt efter det till följd häraf
Kammar-Kollegium, ehuru domaresyn å obetydligare lägenheter ej syntes
Kollegium behöflig eller böra i allmänhet ifrågakomma, till Kongl. Maj:t
gjort underdånig hemställan, att häradshöfdingarne dock måtte åläggas
att, så ofta de derom af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anmodades,
med biträde af nämnd i laga ordning förrätta syn å, bland
andra, alla Kronans för statsverkets räkning utarrenderade jordegendomar,
och Justitie-Kanslers-Embetet i häröfver afgifvet yttrande erinrat, att
genom det till följd af folkmängdens tillväxt och en lifligare affärsverksamhet
ökade antalet af mål och ärenden, som vid underdomstolarne
anhängiggjordes, äfvensom genom den under senare tid domare pålagda
skyldighet att upprätta vissa förteckningar och diarier, häradshöfdingarnes
göromål högst betydligt tilltagit i myckenhet och omfattning, så att
ofta stor svårighet mötte för deras ordentliga medhinnande, under hvilka
förhållanden det syntes ingalunda rådligt att än ytterligare öka bemälde
embetsmäns arbete genom att åt dem uppdraga handläggningen af ärenden,
från hvilka de hittills varit befriade, helst då dessa ärenden, såsom

förhållandet syntes vara med ifrågakoinne syneförrättningar, till sin beskaffenhet
icke vore att hänföra till egentliga domaregöromål; att de
tvistiga frågor, som vid förrättningarne kunde uppstå, blefve i allt fall,
genom iakttagande af föreskrifterna i 27 kap. Byggningabalken föremål
fr r domarens pröfning; samt att genom syneförrättningarnes öfverlemnande
åt domaren icke heller någon synnerlig fördel skulle vinnas, enär
det svårligen torde kunna i allmänhet antagas, att de vid nämnda förrättningar
förekommande frågor om vanhäfd och värdens åsättande skulle
i sådan händelse blifva med mera sakkännedom bedömda, än om förrättningarne
verkställdes af kronofogde eller länsman; så har Kongl.
Maj:t enligt nådigt Bref den 3 Augusti 1869, med afseende å hvad
Justitie-Kanslers-Embetet sålunda anfört, funnit Kollegii berörde underdånig;!
hemställan icke till någon åtgärd föranleda; Och hafva sedermera,
likasom äfven tillförene, syner å indragna jägeri- och landsstatsboställen
samt å åtskilliga andra mindre lägenheter äfvensom å indragna
och för statsverkets räkning numera utarrenderade häradshöfdingeboställen,
åtminstone i vissa landsorter, allmänneligen förrättats af kronofogden
i orten med biträde af två nämndemän. Nu gällande bestämmelser
ålägga således icke, såsom komiterade yttrat, häradshöfdingarne
att förrätta syner å alla för statsverkets räkning utarrenderade egendomar.
Laga syner hvart tionde år förekomma hvarken å indragna boställen,
med undantag af fjerdingsmansboställen, ej heller å vissa andra
obetydligare lägenheter, hvarföre upphörandet af dessa förrättningar ej
kan tillmätas någon betydenhet i jemförelse med den stora tillökningen
i syner, som indragningen af alla militieboställen, hvarå syner hittills
blott till en ringa del hållits af domare, och af alla hospitalsfastigheter
skulle förorsaka; och det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
häradshöfdingarne lämpligen må, hädanefter mera än hittills, betungas
med verkställande af syner å de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomarne. Sådant är dessutom vida mindre nödigt nu än förr, enär
den mest invecklade fråga vid syneförrättningar, eller årsberäkningen för

nybyggnad förfaller, om såsom föreslaget är arrendatorns byggnadsskyldighet
efter lag kommer att upphöra; hvarföre Kollegium får i underdånighet
hemställa, om icke förslaget bör ändras i så måtto, att laga
syn å egendom på landet endast i det fall, der förvaltningen i följd af
egendomens betydenhet eller af annan anledning pröfvar erforderligt sådant
förordna, skall förrättas af häradshöfding med nämnd, men eljest
af kronofogden med biträde af två nämndemän; och synas i senare fallet,
på sätt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län föreslagit,
i afseende å tid och ordning för Överklagande af de vid synen
meddelade bestämmelser kunna tjena till efterrättelse stadgandena i
Kongl. Förordningen den 6 Februari 1849, angående viss tid för klander
af husesyn emellan enskild jordegare och landbo.

I öfrigt lärer ombud för bevakande af Kronans rätt böra vid laga
syn vara närvarande; och då det af flera orsaker kan blifva olägligt att
förrätta af- och tillträdessyn så långt före afträdesdagen, som koiniterades
förslag förutsätter, samt särskilda delar af landet kräfva olika bestämmelser,
torde annan föreskrift i detta hänseende ej böra meddelas,
än att af- och tillträdessyn bör hållas före egendomens afträdande på
lämplig årstid, då marken är bar.

34:de ''punkten. Genom misskrifning uppgifves datum å Kongl. Maj:ts
nådiga Bref, angående bestämmande i penningar af arrendeafgifterna för
statens egendomar till den 14 Juni 1871 i stället för den 14 Januaii
samma år; hvilket nådiga Bref dock icke, såsom komiterade antagit,
komrne att upphäfvas, utan fortfarande skulle ega gällande kraft. Detsamma
skulle blifva förhållandet med Kongl. Brefvet den 2 Mars 1827,
enär komiterade icke föreslagit annat ställe för borgensskrifters förvarande,
samt med Kongl. Förordningen den 6 Juli 1849 om deltagande
i vatten afledning, som enligt komiterades förslag skulle erhålla tillägg,
men ej ändras.

[ anledning af det utaf koiniterade (sid. 95) framställda förslag till
organisation af den tillernade nya förvaltningen af arrendegodsen utbeder
sig Kollegium få i underdånighet erinra, att likasom det är uppenbart
att med den utvidgning i Skogs-Styrelsens verksamhet, som är
att emotse, icke en person skulle i den af komiterade föreslagna DomänStyrelsen
kunnat föredraga alla till skogsväsendet hörande ärenden, då,
enligt hvad Skogs-Styrelsen i sitt underdåniga utlåtande upplyst, redan
för närvarande fyra personer äro dermed sysselsatta, likaså torde, då
en ledamot i Kollegium är till större delen sysselsatt med föredragningen
af ärenden, som angå de utarrenderade kronoegendomar, hvilka för närvarande
höra under Kollegii förvaltning och hvilka med inberäkning äfven
af de egendomar, som utarrenderas för Landshöfdingelöneregleringsfondens
och Stuteriernas räkning uppgå till endast omkring en fjerdedel
af det antal, som skulle komma att lyda under den nya förvaltningen,
detta förhållande ådagalägga att, såsom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Jönköpings, Wermlands och Westmanlands län jemväl
yttrat, större personal än hvad komiterade förutsätta erfordras i denna
förvaltning. De föreslagna förvaltningsgrunderna påkalla den noggrannaste
tillsyn öfver de utarrenderade egendomarne och ställa stora anspråk
på den förvaltande myndigheten, såvida förvaltningen skall lemna
ett godt resultat. Bestyret med egendomarnes bebyggande, i hvilket
afseende det hittills hufvudsakligen tillkommit vederbörande att vid laga
syn besluta, äfvensom fastställande af kultur- och odlingsplaner jemte
alla andra med arrendeväsendet och vården om berörda egendomar sammanhängande
frågor komma att förorsaka förvaltningen mycket besvär
och fordra, oaktadt all möjlig förenkling som komiterade ma hafva tänkt
sig vid göromålens behandling, ej ringa arbetskrafter. På grund häraf
samt under förutsättning, att. Skogs-Styrelsen förblifver ett särskildt embetsverk,
anser Kollegium, att den centrala förvaltningen af arrendegodsen
erfordrar, utom en General-Direktör såsom chef, till en början
åtminstone två föredragande ledamöter samt en sekreterare, som tillika

är ombudsman, och en kamrerare jemte nödiga biträden; lärande under
General-Direktörens frånvaro eller vid inträffadt förfall för honom att
sitt embete förvalta, detsamma böra af de föredragande ledamöterna gemensamt
utöfvas.

På hvad sätt den centrala myndigheten än må ordnas, ligger dock
synnerlig vigt på det biträde densamma har att påräkna i landsorten;
och frågan om den lokala förvaltningens ordnande torde kanhända vara
en bland de svåraste att lösa på ett tillfredsställande sätt, utan att statsverket
derigenom ådrages allt för känbara kostnader. Komiterades förslag
i detta hänseende har också gifvit anledning till olika meningar,
dels af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala, Göteborgs och
Bohus, Östergötlands samt Elfsborgs län, som antingen instämma i den
af en ledamot i komitén (pag. m—vin) uttalade särskilda mening, eller
framställa andra förslag i syfte att få lokalförvaltningen länsvis ordnad,
och dels utaf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings,
Wermlands, Jemtlands och Gotlands län, som väl ej göra någon erinran
emot den af komiterade föreslagna lokalförvaltningens sammansättning,
men anse de åt landtbruksinspektörerne anvisade distrikter vara alltför
vidsträckta, så att dessa tjenstemäns många och maktpåliggande göromål
icke skulle kunna med erforderlig noggranhet och omsorg verkställas.
Denna senare betänklighet delas jemväl af Kollegium med afseende
å de i komiterades utlåtande (sid. 82 och 83) för landtbruksinspektören
uppräknade många åligganden, bland hvilka för öfrigt synes
hafva bort tillika omnämnas såsom en skyldighet för honom eller hans
assistent att närvara vid alla laga syner för att såsom Kronans ombud
dess rätt bevaka; Och om än, såsom i det föregående är yttradt, kronobetjeningens
biträde vid egendomarnes vård skulle i nämnda likasom i
vissa andra fall komma att tagas i anspråk, blifver det antagligen likväl
erforderligt att åt landtbruksinspektörerne och deras medhjelpare anvisa
mindre tjenstgöringsområden, såvida Kronan vill under sin eganderätt
bibehålla äfven de mindre egendomarne. Det torde emellertid få bero

på den blifvande styrelsen att, efter vunnen erfarenhet om behofvet,
framdeles till Eders Kongl. Maj:t inkomma med den underdåniga framställning
om ökadt antal landtbruksinspektörer och assistenter eller om
den förändrade fördelning af deras tjenstgöringsområden, som af vissa
mindre egendomars möjligen ifrågakommande försäljning, hvarom Kollegium
här nedan torde få i underdånighet sig yttra, eller af andra omständigheter
påkallas; och får Kollegium fördenskull allenast i underdånighet
hemställa om den ändring af komiterades förslag i denna del,
som må föranledas af Skogs-Styrelsens bibehållande såsom särskild förvaltning,
nemligen att för Westerbottens och Norrbottens län de landtbruksinspektörerne
å andra orter och deras medhjelpare åliggande göromål
uppdragas åt sådana personer, som kunna finnas dertill lämpliga;
hvarvid sålunda de i komiterades förslag förekommande orden ”vid skogsstaten
anställda” utgå.

De egenskaper, som, enligt hvad komiterade (sid. 82) yttrat, hos
landtbruksinspektörerne och deras medhjelpare eller assistenter, synnerligen
de förre, borde finnas, vore insigter och erfarenhet i landtbruk,
som komme att utgöra förnämsta föremålet för deras verksamhet, samt
affärskännedom, helst i förening med något mått af tekniska kunskaper.
Om, såsom föreslaget är, förvaltningen skall ombesörja all nybyggnad å
de utarrenderade egendomarne, eller derom meddela föreskrift i arrendekontraktet,
är det af väsendtlig vigt, vare sig nybyggnadens verkställande
kommer att såsom ett kontraktsvilkor åläggas arrendatorn eller
eljest, att fullt tillförlitliga material- och kostnadsförslag uppgöras; och
då det icke torde kunna förväntas, att ofta finna landtbruksinspektörer,
som jemte de egenskaper, hvilka hos dem i främsta rummet erfordras,
äfven ega nödiga kunskaper för upprättande af dylika förslag, hvilka
göromål deremot alltid lättare och med större tillförlitlighet skulle verkställas
af en i detta hänseende företrädesvis sakkunnig person, så kan
möjligen ifrågasättas, huruvida det icke vore lämpligt, att en särskild
arkitekt för sådant ändamål hos förvaltningen blefve anställd.

Såsom de komitébetänkandet åtföljande tabeller utvisa finnas en
mängd små i olika delar af landet spridda och antagligen mången gång
aflägset belägna kronoegendomar. Dessa fordra emellertid lika mycken
tillsyn som de större egendomarne och förorsaka följaktligen i förhållande
till arrendebeloppen statsverket ojemförligt större förvaltningskostnader
än de senare. Enligt hvad af Kongl. Brefvet den 29 Maj
1874 inhemtas, har också, hufvudsakligen af det skäl, att förvaltningskostnaderna
med afseende på egendomarnes ringa afkastning ställde sig
allt för dryga, Riksdagen, i öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl.
Maj:t i nådig proposition föreslagit, nämnda år beslutat, att sådana Kronan
tillhöriga, under Kollegii förvaltning ställda och för statsverkets
räkning utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrendeafgiften
icke öfverstege 200 Kronor och hvilkas bibehållande åt Kronan
icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan särskild anledning
påkallades, skulle, i den mån derom gällande arrendekontrakter
närmade sig sitt slut och under iakttagande af de föreskrifter Eders
Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt meddela, på offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas under vilkor: att köpare, som sådant åstundade,
skulle ega att, efter derom vid auktion gjord anmälan, inbetala köpeskillingen
under loppet af sex år med en sjettedel årligen, såvida han
för fullgörandet deraf vid auktionstillfället ställde säkerhet; att högsta
anbudets antaglighet komme att underställas Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning; att försäljningen skulle ega rum utan någon kronotionde eller
sådan grundränta, som utginge endast af kronoskatteegendomar; samt
att, sedan köpebref utfärdats, de sålda hemmanen och lägenheterna skulle
komma att i jordeboken upptagas under titel ”utsockne eller allmänt
frälse” och för betecknande af denna deras natur påföras ränta till Kronan
i likhet med andra frälsehemman i orten; och har i sammanhang
härmed Riksdagen, som ansåg, att de medel, som genom denna försäljning
komme att inflyta, icke borde användas till bestridande af löpande
utgifter utan ställas till Riksdagens förfogande för att användas till in -

köp af skogbärandc eller till skogsodling tjenlig mark, förordnat, att
dessa medel skulle till Riksgäldskontoret inlevereras och der särskildt
bokföras, intilldess Riksdagen om desammas användande i ofvan antydda
syftning fattat beslut. Skogs-Styrelsen och Eders Kongl. Maj:t,s Befallningshafvande
i Kronobergs län tillstyrka att flera af de smärre egendomarne,
än de som med nämnda beslut afsåges, borde af Kronan försäljas;
och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län föreslår,
att sådana kronoegendomar, för hvilka årliga arrendeafgiften icke
öfverstege 500 Kronor, borde till enskilda öfverlåtas. Äfven Kollegium
hyser den åsigten, att en sådan åtgärd skulle vara för det allmänna
fördelaktig. Af förhandlingarne angående ofvan beslutade försäljning
framgår, att arrendeafgiften för de hemman och lägenheter, uppgående
till ett antal af 174 stycken, hvilka i följd deraf borde till försäljning
ifrågakomma, motsvarande i medeltal allenast 3,5 procent af det samma
egendomar åsätta bevillningstaxeringsvärde; hvaremot vid hittills verkställda
försäljningar icke någon köpeskilling understigit, men i de flesta
fall varit betydligt högre än taxeringsvärdet. Om rörande de under
Serafimerordensgillets vård hittills stående fastigheter någon tvekan kan
uppstå, huruvida Kronan eger att afhända sig dessa, till stor del genom
enskild frikostighet för välgörande ändamål donerade lägenheter, förefinnes
deremot icke någon sådan betänklighet i fråga om de i tabellen
N:o 1 upptagna Kronans fastigheter, som vid 1875 års utgång stodo
under Kollegii förvaltning och för statsverkets räkning utarrenderats
eller af hvilka afkomsten annorledes till statsverket ingått; ej heller angående
de i tabellen N:o 2 upptagna egendomar, om hvilkas indragning
till statsverket beslut var fattadt, men vid nämnda tid ännu ej gått i
verkställighet. Be utaf komiterade beräknade inkomsterna för alla dessa
egendomar, uppgående till ett antal af 3,140 stycken, utgöra i medeltal
829 Kronor för hvardera, under det att bland dem finnas i tabellen
N:o 1 nära 400 stycken och i tabellen N:o 2 nära 900 stycken eller tillsammans
något öfver 1,250 stycken egendomar, för hvilka det vid ut -

arrendering genom vederbörlig myndighet bestämda årliga arrendebeloppet
icke öfverstiger 500 Kronor för hvarje särskild egendom. Försäljningen
af dessa senare egendomar, utgörande omkring en tredjedel af
hela det antal, 3,873 stycken, som kan ifrågakomma att ställas under
den nya förvaltningens vård, skulle i väsendtlig mån underlätta denna
förvaltnings ordnande på ett ändamålsenligt sätt utan allt för stora förvaltningskostnader;
och för köpeskillingen, hvarå räntan antagligen komme
att uppgå till högre belopp än arrendeafgiften, kunde Kronan framdeles
komma i besittning af annan fast egendom, som för befrämjandet af
något allmännyttigt ändamål eller eljest vore mera än dessa smärre
egendomar egnad att af Staten innehafvas och förvaltas; hvarföre det
synes Kollegium lämpligt om, i den mån tidpunkten nalkas för upphörande
af nu gällande kontrakter, angående ifrågavarande genom vederbörlig
myndighets försorg utarrenderade egendomar, för hvilka årliga
arrendet ej öfverstiger 500 Kronor, desamma, så framt de icke kunna
med fördel tillsammans med annan närbelägen Kronans egendom ånyo
utarrenderas eller deras bibehållande åt Kronan af annan särskild anledning
icke påkallas, blefve, i den ordning och under de vilkor ofvanhögstberörda
nådiga Bref den 29 Maj 1874 bestämmer, åt enskilde under
eganderätt upplåtne.

Efter att sålunda hafva fått redogöra för hvad Kollegium funnit
anledning att erinra vid de utaf komiterade afgifna förslag till grunder
för förvaltningen af Kronans fastigheter och i sammanhang dermed till
ordnande af den förvaltande myndigheten, torde det, angående de föreslagna
allmänna vilkoren vid kronoarrenden, tillåtas Kollegium, som vid
3:dje, 13:de, 14:de, 16:de, 17:de, 22:dra, 24:de, 30:de och 35:te punkterna
af dessa vilkor i underdånighet åberopar hvad som vid punkterna 11,
13, 14, 17, 18, 23, 25, 28 och 33 af grunderna för förvaltningen redan

blifvit yttradt, att vidare angående samma allmänna vilkor i underdånighet
anföra:

l:sta punkten. Vid åtskilliga för statsverkets räkning utarrenderade
lägenheter, nemligen mantal Stenbrottet under Karlbergs kungsgård i
Stockholms län samt några fisken och andra ej till jordegendom hänförliga
lägenheter räknas arrendeåret för närvarande dels lika med kalenderåret,
dels från den 1 Juni och den 1 Juli.

7:de punkten. Såsom vid 2:dra och 3:dje punkterna af grunderna
för förvaltningen af Kronans fastigheter är anfördt, bör jemlikt föreskriften
i Kongl. Brefvet den 8 Maj 1868 äfven för skogen å hag- eller
betesmarken plan till ordnad hushållning upprättas; och det synes Kollegium
för skogsåterväxtens befrämjande erforderligt, att röjningar å
såväl äng som betesmark verkställas endast efter behörigen meddelad
anvisning, på det att icke dervid äfven må borthuggas sådana träd eller
telningar, som för gräsväxten ej kunna anses hinderliga.

I 9:de punkten föreslår komiterade, att nyodling må ske endast på
de områden och under de vilkor, som antingen i arrendekontraktet eller
ock sedermera på arrendatorns ansökning af Styrelsen bestämmas,
och att på vederbörande landtbruksinspektör skulle bero att i afseende
å tillåten nyodling efter jordens beskaffenhet medgifva, att flåhackning,
skumplöjning eller annat odlingssätt med åtföljande bränning dervid må
begagnas. Då emellertid markens beskaffenhet utan tvifvel måste tagas
i öfvervägande vid bedömande af frågan, huruvida nyodling må tillåtas
eller ej, och sättet för odlingens verkställande mången gång torde utgöra
ett vilkor för odlingens tillåtande, samt enär någon beslutanderätt
egentligen icke torde böra tillkomma landtbruks-inspektören, så följer
häraf, enligt Kollegii tanke, att förslaget borde på det sätt ändras, att
ensamt på Styrelsen ankommer att medgifva, om flåhackning, skumplöjning
eller annat odlingssätt med åtföljande bränning må vid odlingen
begagnas.

10:de ■punkten. Vid här föreslagna stadgandet, att om arrendatorn
vill för hela det arrenderade området eller viss del deraf i väsendtlig
mån förändra sättet för dess torrläggning, sådant borde ske efter plan
af sakkunnig person, hvars biträde honom genom Styrelsens försorg
kostnadsfritt beredes, har Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité
anmärkt, att denna senare föreskrift om tillhandahållande kostnadsfritt
af biträde åt arrendatorn vore alldeles öfverflödig, emedan arrendatorn,
likasom alla andra jordbrukare, vid behof af agronomiskt biträde kunde
lätt och med högst ringa kostnad, efter reqvisition i behörig tid, erhålla
detsamma, utan att Styrelsen dermed besvärades, hvarföre Förvaltningskomitén
hemställt, att denna föreskrift må från förslaget utgå. Och
ehuru angeläget må vara, att arbeten af ifrågavarande slag verkställas
fullt ändamålsenligt och att fördenskull sättet för deras utförande icke
öfverlemnas åt arrendatorn att fritt bestämma, likväl då arrendatorn,
utan känbara kostnader och utan Styrelsens mellankomst, lätteligen kan,
på sätt Förvaltningskomitén angifvit, förskaffa sig det erforderliga biträdet,
får äfven Kollegium för sin del biträda Förvaltningskomiténs
hemställan, synnerligast som berörda, enligt komiterades förslag arrendatorn
tillförsäkrade rättighet skulle af honom kunna missbrukas, så
att biträde påkallades vid jemförelsevis allt för obetydliga arbeten.

12de punkten. I öfverensstämmelse med den af Kollegium vid 2:a
och 3:e punkterna af grunderna för förvaltningen af Kronans fastigheter
uttalade mening hemställes i underdånighet, att här ifrågavarande punkt
måtte ändras så, att arrendatorn icke berättigas att å arrenderade området
fälla något växande träd utan föregången behörig utsyning.

I syfte att inskränka den enligt komiterades förslag i denna punkt
åt arrendatorn medgifna afverkningsrätt yttra sig äfven Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län,
Landshöfdinge-Embetet, i Stora Kopparbergs län och Landtbruks-Akademiens
förvaltningskomité.

26:te punkten. Enligt komiterades förslag skulle afträdande arrendatorn,
som borde tillförbindas dels att året innan egendomen afträdes,
efter trädesjordens omsorgsfulla brukning och gödsling, beså densamma
med ren och strid vintersäd (rättare höstsäd) och att samma år utså
klöfver- och gräsfrö samt dessutom verkställa höstplöjning, allt på sätt
förslaget närmare föreskrifver, och dels att vid egendomens afträdande
till efterträdaren lemna vårfoder af hö och halm till den myckenhet,
som efter gårdens storlek i kontraktet bestämmes, visserligen af tillträdaren
undfå betalning för utsäde af såväl höstsäd som sista årets
klöfver- och gräsfrö, men deremot icke vara berättigad till någon ersättning
för det å jorden nedlagda arbete, för gödselns utförande på
åkern eller för det aflemnade vårfodret. Lika med hvad en komitéledamot.
i särskild mening (pag. xxn) yttrat hafva deremot ej mindre
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Jemtlands och Westerbottens län, än ock Landtbruks-Akademiens
förvaltningskomité tillstyrkt, att tillträdaren måtte åläggas att
utgifva ersättning äfven i sistberörde hänseende; hvilket jemväl Kollegium
för sin del anser ändamålsenligt, emedan denna ersättning, som
lämpligen synes böra utgå efter mätesmäns bestämmande, dock så att
värdet å vårfodret icke i något fall må sättas högre än gällande markegångspris,
kunde lämpas efter det verkställda arbetets och det aflemnade
fodrets beskaffenhet samt afträdaren derigenom finna sig manad att aflemna
godt foder och nedlägga större omsorg, än eljest, vid arbetets
verkställande; hvarföre Kolleghim i underdånighet hemställer, att i öfverensstämmelse
härmed komiterades förslag måtte ändras.

27:de punkten. Med föranledande af väckt förslag till ändring af
Kongl. Kungörelsen den 4 Maj 1827, angående beräkning och fördelning
af den ersättning, som boställsinnehafvare i anledning af verkställda
egoskiften för husflyttning, odling, hägnad, dikning, ståndskog eller plantering
kunna erhålla eller få vidkännas, har Kollegium den 30 Oktober
1874 och den 22 Oktober sistl. år afgifvit underdåniga utlåtanden i

fråga om disposition af vid laga skifte boställe tillerkända skogsliqvidsmedel,
hvilka utlåtanden Kollegium härvid får i underdånighet åberopa.

28:de punkten. Jemlikt, föreskrift i Kongl. Kungörelsen den 17 December
1799 ålägges arrendator i de af Kollegium utfärdade arrendekontrakt
att, när inkräktning eller åverkan å de arrenderade egorna
förmärkes, derom underrätta Kongl. Maj:ts Befallningshafvande; och synes
som om äfven i komiterades förslag ordet ”kronobetjeningen” borde
utbytas emot ”Konungens Befallningshafvande”, emedan härigenom är
att förvänta större säkerhet derför, att behöriga åtgärder i anledning af
den gjorda anmälan varda vidtagna.

34:de punkten. Det af Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité
gjorda förslag om tillägg vid denna punkt af orden ”samt förse Kronans
ombud vid deras besök med nödigt husrum äfvensom med skjuts, i fall
sådan äskas”, finner Kollegium sig böra biträda, dock så, att betalning
för den erhållna skjutsen erlägges.

Derest, såsom Kollegium vid 33:dje punkten af förslaget till grunder
för förvaltningen af Kronans fastigheter hemställt, laga syner äfven
hädanefter komma att af kronofogde med biträde af två nämndemän
förrättas å den för statsverkets omedelbara räkning utarrenderade fasta
egendomen, torde hafva förfallit hufvudsakliga skälet för den af kotniterade,
sid. 109, gjorda framställning, att underdomarne vid all handläggning
af ärenden, rörande omförmälda, enligt komiterades åsigt efter
privaträttsliga grunder förvaltade egendom, måtte vara berättigade till
ersättning och lösen, såsom om egendomen vore enskild man tillhörig.

Hvad slutligen angår frågan, på hvilka vilkor för odling tjenlig,
Kronan tillhörig mark i de Norrländska länen hädanefter må till en 6 -

skilde upplåtas, hafva komiterade, med afseende å dels afvittringens
framskridande äfvensom redan verkställda undersökningar och meddelade
beslut, angående dispositionen af de vid afvittringen uppkomna öfverloppsm
ark erna, dels nybyggesväsendets ställning för närvarande och den
utredning, hvarför detsamma under senaste tiden gjorts till föremål,
kommit till den åsigten, att de för fullgörande af sitt uppdrag härutinnan
borde hufvudsakligen fästa sig vid förhållandena inom Westerbottens
och Norrbottens läns lappmarker samt uttala sig egentligen öfver frågan
om beviljande af skogsanslag åt nybyggen, som framdeles kunde anläggas,
och öfver hvad dermed egde gemenskap; och hafva komiterade
med denna åsigt rörande omfattningen af det erhållna uppdraget, efter
redogörelse ej mindre för den ställning i fråga om rätt till skog, som
genom Kongl. Förordningen den 29 Juni 1866 och Kongl. Afvittringsstadgan
den 30 Maj 1873 gifvits dem, hvilka erhållit tillåtelse till nybyggesanläggning,
än äfven för de åtgärder för kronoparkers afsättande
inom lappmarkerna, som enligt Kongl. Brefven den 24 Oktober 1871,
den 2 Februari 1872 och den 30 Oktober 1874 blifvit vidtagna och
hvarigenom redan en bestämd gräns för nybyggesanläggningar blifvit
uppdragen, — vidare yttrat, bland annat, att en nybyggare i lappmarkerna,
hänvisad uteslutande till de inegor, som kunde blifva åt
honom insynade, icke vore i stånd att lifnära sig och familj, än mindre
motse den möjlighet af förkofran, som vid allt arbete vore en mäktig
häfstång; hvarföre, då härtill komme, att tillförsäkrandet åt nybyggaren
af dess behof af mulbete för kreaturen och vedbrand samt ännu mera
rättigheten att hugga något visst antal träd årligen på angränsande
kronopark skulle innebära en afvikelse från de grundsatser om oblandad
eganderätt, hvilkas riktighet allt mera erkändes, och då ett fullkomligt
afslutande eller afbrytande af all nybyggesanläggning i lappmarken äfven
vore ganska betänkligt, komiterade, som ej heller funne sig föranåtna
att föreslå någon inskränkning i den enligt 1873 års afvittringsstadga
belöpande områdestilldelning, utgörande för vanligast förekom -

mande g mantal 625 till 2,500 qvadratref, ansett, att nybyggen med rätt
till skogsanslag äfven hädanefter må i sammanhang med afvittringen i
lappmarkerna kunna anläggas, men hemställa dervid om vissa ändringar
af föreskrifterna i Kongl. Förordningen om kronoparkers bildande den
21 December 1865 och nyssberörda afvittringsstadga, såsom af betänkandet
närmare inhemtas.

Uti komiterades sålunda afgifna yttrande instämma LandshöfdingeEmbetet
i Norrbottens län och till hufvudsaklig del äfven Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Westerbottens län, hvaremot Skogs-Styrelsen
och Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité anse, att anläggning af
nybyggen med skogsanslag hädanefter icke må beviljas.

Af hela Norrland återstå för närvarande oafvittrade allenast Norrbottens
och Westerbottens läns lappmarker samt Pajala socken i förstnämnda
län, för hvilken socken, hvarest afvittringen äfvenledes torde
vara i det närmaste afslutad, Eders Kongl. Maj:t genom nådigt Bref den
17 Mars detta år medgifvit, att hvarje helt mantal må tilldelas från
femtusen till tjugutusen qvadratref inegor, skog och utmark samt i förhållande
derefter för mindre hemmantal, allt efter markens beskaffenhet
och godhet, dock att en fjerdedel af skogsanslaget skulle afsättas
till en eller flera för socknen samfälda häradsallmänningar; och då äfven
undersökningar om användande af Kronans öfverloppsmarker redan,
enligt hvad komiterade uppgifvit, försiggått inom alla de afvittrade orterna,
hvarvid, såvidt för Kollegium ännu är kändt, blott en ringa del
af dessa öfverloppsmarker kommit i fråga att såsom nybyggen disponeras,
så följer häraf, att de vilkor, hvarunder för odling tjenlig, Kronan
tillhörig mark i de Norrländska länen anses hädanefter böra åt enskilde
upplåtas, ega betydelse egentligen endast för nämnda lappmarker.
Inom desamma finnas enligt 1875 års mantals- och taxeringslängder
tillsammans 1,446 hemman, svarande för 349fifi mantal eller i medeltal
hvarje hemman för icke fullt I mantal. Dessa hemman åter äro fördelade
i 3,061 brukningsdelar, så att på hvarje sådan del belöper i

medeltal närmast J mantal eller något mindre än h mantal, som enligt
komiterades uppgift skulle utgöra det inom lappmarkerna vanligast förekommande
hemmantalet.

Med afseende å angelägenheten af att skogarne vårdas på ett fullt
ändamålsenligt sätt och då skogsprodukter numera ega det värde, att
de torde kunna med fördel tillgodogöras äfven å de mera otillgängliga
trakterna af lappmarken, synes vid afvittringen böra i främsta rummet
tillses, att all den mark, som lämpligen och utan förnärmande af enskildes
rätt kan såsom kronopark förvaltas, varder för sådant ändamål
under kronans omedelbara vård bibehållen; men då det likväl med all
sannolikhet kommer att uppstå jemte annan till odling tjenlig mark
mindre skogstrakter, som för kronan icke ega något synnerligt värde;
då den bofasta befolkningens tillväxt, hvars vigt ej lärer förnekas, icke
enligt Kollegii tanka kan annorledes, än genom anläggning af nybyggen
med stadgad besittningsrätt, på något verksamt sätt befrämjas; då, på
sätt komiterade anfört, nybyggesanläggningar utan skog och tillräckligt
mulbete för nybyggarens kreatur icke torde kunna ega bestånd, och då
upplåtelse af odlingsmark med rätt för all framtid till mulbeten och
skogsfång å angränsande kronoparker, ej heller synes på något vilkor
böra ske, så anser Kollegium, att nybyggesanläggningar med skogsanslag
i mån af tillgång enligt gällande afvittringsstadga äfven hädanefter må
medgifvas, dock utan att dessa upplåtelser få i någon mån inverka på
krön oparkernas storlek eller läge. Som emellertid dylika upplåtelser i
sammanhang med afvittringen bero på derom i behörig tid gjorda ansökningar,
är det antagligt, att jemte den mark, som under nämnda förrättning
blifvit till kronoparker afsatt, skola uppkomma odisponerade
trakter eller så kallade öfverloppsmarker, hvilka kunna företrädesvis vara
lämpliga att åt enskilda på nyssangifna vilkor upplåtas; och upplåtelse
af nybyggen synes för den skull, såsom komiterade (sid. 125) jemväl antydt,
äfven efter afvittringen böra ifrågakomma, dock icke såsom regel
utan efter Eders Kongl. Maj:ts nåd. bestämmande, sedan genom under -

sökning i föreskrifven ordning blifvit utrönt, att samma öfverloppsmarker
icke skulle med större fördel för det allmänna kunna af kronan bibehållas
för att såsom kronoparker förvaltas. Med den ändring af komiterades
förslag, hvartill dessa erinringar föranleda, hemställer Kollegium
i underdånighet, att detsamma måtte vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga
godkännande.

Datum å Kongl. Kungörelsen, angående förbud af nybygges anläggning
i lappmarken, uppgifves genom misskrifning å sidan 115 i betänkandet
till den 19 December, i stället för den 19 April 1872; och, såsom
skogsstyrelsen äfven anmärkt, hafva komiterade vid redogörelse (sid. 117)
för innehållet af 3 §. af Kongl. Förordningen den 21 December 1865,
angående kronoparkers bildande, förbisett den förändring, som denna §.
undergått genom Kongl. Kungörelsen den 18 September 1874.

De nådiga remisserne å Skogs-Styrelsens och Landtbruks-Akademiens
Förvaltnings-Komités i ärendet afgifna underdåniga utlåtanden återställas
liärhos i underdånighet, hvarjemte protokollsutdrag, innehållande
af Kollegii ledamöter vid målets handläggning yttrade särskilda meningar,
bifogas; och Kammar-Kollegium framhärdar med djupaste vördnad, trohet
och nit

Sto rmäktigste, Ållernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste tropligtigste
tjenare och undersåter

TÖNNES HELLM. WRANGEL.

Carl Aug. Fehr. Fr. Bergström. S. Borgström.

F. Th. Billbergh. Adb. Anderson. Fr. M. Sivard.

C. J. Hassell.

Stockholm den 26 Oktober 1876.

Utdrag af Kong! Maj:ts och Kammar-Kollegii protokoll, hållet i
Stockholm den 26 Oktober 1876.

Närvarande:

Herr t. f. Presidenten och Riddaren, Grefve Wrangel,

Herrar Kammarråden och Riddarne Fehr,

Bergström,
Borgström,
Billbergh
och Anderson,

Adjungerade ledamoten, Kamereraren och

Riddaren Sivard.

S. d. fortsattes och afslutades öfverläggningen i det den 23, 24 och
25 dennes förekomna mål angående dels ordnande af förvaltningen af
Statens fastigheter och dels upplåtande till nybyggen af mark i Norrland;
och beslöts nu underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t af det innehåll
registraturet utvisar.

Följande från beslutet i mer eller mindre mån skiljaktige meningar
yttrades, nemligen

af Herrar Kammarråden Anderson och Fehr:

»27:de punkten. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län i sitt underdåniga yttrande anfört,
anse vi, då arrendatorn dör, att hans sterbhusdelegare alltid böra
hafva rätt att behålla arrendet, så länge de fullgöra arrendevilkoren och
derför ställa behörig säkerhet samt att sterbhusdelegarne endast böra

åligga att inom sex månader efter dödsfallet hos Kronogodsförvaltningen
uppgifva den person, som sköter egendomen och till hvilken förvaltningen
har att vända sig i frågor, som egendomen röra.

Om Kongl. Maj:t i nåder gillar denna åsigt, hemställa vi underdånigst
att 29 punkten i de af Komitén föreslagne allmänna vilkor vid
kronoarrenden må i öfverensstämmelse härmed ändras.»
af Herr Kammarrådet Borgström:
y>l:sta och 4:de punkter ne. Då, enligt komitterades förslag, den myndighet,
åt hvilken förvaltningen af kronans arrendegods updrages, och
som jag anser kunna benämnas Domän-Styrelse, skall ega bestämma
kulturplaner för dessa egendomar, och Kronan dessutom kan komma att
till vissa betydligare förbättringar å desamma lemna understöd, kan jag
ej biträda Kollegii mening, att något stadgande om belöning åt en kronans
arrendator för verkstälda dylika förbättringar å den arrenderade egendomen
är behöfligt; men skall sådan belöning ega rum, synes den mig
böra hellre bestämmas i penningar, på sätt godsegaren Odelberg föreslagit,
än bestå i arrendetidens förlängning på ett bestämdt antal år,
hvilken, jemte det den skulle vålla den af Kollegium anmärkta olägenhet
och mången gång blifva en alltför stor uppoffring för kronan, innebure
en uppmaning till arrendatorn att under återstående arrendetiden utan
vidare förbättringar draga all den nytta af egendomen, arrendekontraktet
medgifver, en uppmaning, som åtminstone flertalet af de arrendatorer,
hvilka åtkommit arrenderätten genom öfverlåtelser, sedan de förbättringar,
som borde belönas, redan skett, nog komme att ställa sig till efterrättelse».

af Herrar Kammarråden Bergström och Fehr:
y>7:de punkten. Ehuru vi instämma med Kongl. Kollegii pluralitet
uti dess underdåniga tillstyrkande angående formen för inhemtande af
Landtbruksinspektörens och de utaf Hushållningssällskapets förvaltningsutskott
utsedda mäns yttrande öfver arrendeanbuden kunna vi icke dela

pluralitetens mening, att någon offentlig auktion icke bör hållas, utan
anse, lika med Landtbruks-Akademiens förvaltningskomité, Landshöfdingeembetet
i Nyköpings län samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands
och Elfsborgs län, att jemte de skriftliga böra äfven muntliga
anbud få afgifvas, innan de förra öppnas, och således den hittills följda
ordningen vid utarrendering äfven hädanefter i allmänhet vara gällande.
Den af Komitén föreslagna åtgärd, att blott skriftliga anbud skola emottagas
försvårar i icke ringa grad allmänhetens deltagande i täflan om
arrendet, och det kan icke nekas att högsta arrendesumman utrönes bäst
genom auktion. Den allmänna regeln torde böra blifva att högsta arrendeanbudet
antages, så vida inroparen aflemnat godkänd borgen eller
annan antaglig säkerhet och i öfrigt eger de för en arrendator nödiga
qvalifikationer.

12:te punkten. Om verkligen felaktiga uppgifter förekomma i de
handlingar, hvilka före arrendets ingående för upplysning om utbjudna
egendomen tillhandahållas, kan det ingalunda vara med Statens värdighet
öfverensstämmande att vägra en arrendator all rätt till skadestånd.
Skulle egokartan t. ex. utmärka att åkerjordens areal är betydligt större
än i sjelfva verkligheten och en spekulant i förlitande på kartans riktighet
gjort sitt anbud bör ett sådant på offentlig handling grundadt
misstag ej tillskynda honom någon förlust, och då den enskilde i sådant
fall icke kan undgå att lemna ersättning, bör Staten icke heller fritagas
derifrån. För vår del kunna vi icke finna att de motiver för ett dylikt
stadgande Komitén anfört äro för rättsmedvetandet fullt tillfredsställande,
och enär anledning till grundade anmärkningar i berörde måtto icke
torde förekomma, derest öfriga af Komitén föreslagna föreskrifter iakttagas,
biträda vi den mening en af Komiténs ledamöter, Herr von Möller
i sin reservation uttalat och hvari Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
Upsala, Göteborgs och Bohus, Wermlands och Elfsborgs län instämt, och
tillstyrka derföre att denna punkt må från förslaget utgå».

af Herr Kammarrådet Bergström:

»I afseende på nybyggens anläggande hafva komiterade föreslagit,
att tillåtelse dertill »endast må i sammanhang med afvittringen kunna
meddelas, i följd hvaraf senare momentet af 6 §. i Afvittringsstadgan
(för Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30 Maj 1873)
skulle upphöra att vara gällande». Då nämnde moment medgifver upplåtande
af nybyggen på odisponerad mark inom de till odling tjenliga
delarne af landet derstädes äfven efter den allmänna afvittringens fullbordande,
utan att komiterade i sammanhang med sitt förslag om momentets
upphäfvande gjort någon särskild framställning i afseende på nybyggens
anläggning efter afvittringens afslutande, synes det som komiterade
ansett, att nybyggen icke skulle få upplåtas i Lappmarkerna efter
afvittringen. Visserligen yttra komiterade, sid. 125 i betänkandet, att i
afseende på de vid afvittring uppkommande öfverloppsmarker de bestämmelser
fortfarande skulle tillämpas, som enligt nådiga Brefven den 25
Maj 1860 och den 29 Juni 1866 samt Kongl. Förordningen om Kronoparkers
bildande den 21 December 1865 nu gälla med afseende å afvittrade
öfverloppsmarker. Men då sistnämnde nådiga Förordning icke
handlar om nybyggesanläggningar, helst dylika anläggningar genom nådig
Kungörelse samma dag tills vidare förbjödos; då Kongl. Brefvet den 25
Maj 1860 förklarar, att nybyggesanläggningar icke få ega rum på afvittrade
öfverloppsmarker intill dess den genom samma nådiga Bref anbefallde
undersökning och reglering för sig gått; och då den, samma dag
som nyssåberopade nådiga Bref den 29 Juni 1866, utfärdade nådiga Kungörelse,
hvilken åter medgaf, att nybyggen, om dertill lämpliga lägenheter
funnos, så väl å Kronans oafvittrade skogar, som äfven å sådana
öfverloppsmarker i de norrländska länen, hvilka vid föreskrifven undersökning
befunnits till Kronoparkers bildande otjenliga, dädanefter finge
åt hugade odlare upplåtas, blifvit, hvad lappmarkerna angår, upphäfd
genom Kongl. Brefvet den 13 December 1867 och Kongl. Kungörelsen

den 19 April 1872; samt nu, enligt komiterades förslag, senare momentet

af 6 §. i Afvittrings-Stadgan för nämnde lappmarker, som åter igen tillåter
dylik anläggning, jemväl skulle upphöra att vara gällande, kan jag
ej finna annat än att genom komiterades förslag all nybyggesanläggning
i lappmarkerna efter afvittringen skulle förhindras. Sedan nemligen det
genom Kongl. Kungörelsen den 21 December 1865 lemnade tillstånd till
nybyggesanläggningar blifvit hvad lappmarkerna angår undanröjdt, skulle
derest nyssberörde moment i Afvittrings-Stadgan upphäfdes, enligt min
uppfattning — så vida ej annorlunda förordnas — vid den undersökning,
som efter afvittringen komme att ega rum å dervid afsätta öfverloppsmarker,
på grund af gällande föreskrifter endast fråga kunna uppstå
att använda dessa marker antingen till kronoparker, eller till förening
med hemman eller byalag, eller ock till försäljning under skatterätt mot
skogsränta.

Till en sådan inskränkning i användandet af ifrågavarande vidsträckta
områden synes icke skäl förefinnas. Visserligen anser äfven jag
de till skogskötsel lämpliga trakter i Norr- och Vesterbottens läns lappmarker,
som icke behöfvas för äldre hemman, böra i första rummet användas
till kronoparker; men då så ofantliga områden, som lappmarkerna
icke helt och hållet kunna vara tjenliga eller med fördel användas
till skogsskötsel eller af Kronan tagas under omedelbar vård, utan säkerligen
jemväl innehålla trakter, som heldre kunna och böra användas till
nybyggen, synas dylika tillfällen till odling och bosättning icke böra
lemnas obegagnade eller betagas hugade nybyggare.

Då enligt Afvittrings-Stadgorna den 8 December 1820 och den 10
Februari 1824 afvittringsförrättningar verkställdes i de norrländska länen
utom lappmarkerna, var icke någon fråga väckt om afsättande af kronopark
derstädes, utan dervid uppkomna kronoallmänningar och öfverloppsmarker
skulle användas antingen till nya hemmansanläggningar eller
tills vidare upplåtas till mulbete mot smörränta. När derföre Kronan
beslöt, att för sig bibehålla och för framtiden bevara de skogsmarker,
som efter afvittringen återstode och kunde såsom sammanhängande

kronoskogar med fördel ställas under allmän förvaltning till regelbunden
hushållning, vore så väl en sådan undersökning, som föreskrefs i nådiga
Brefvet den 25 Maj 1860 och derefter utkomna författningar, som ock
förbud mot nybyggesanläggningar under tiden tills undersökningen försiggått,
nödvändiga; men sedan undersökningen blifvit verkställd i nedre
landets socknar, har ock det vilkorliga förbudet mot nybyggesanläggningar
så väl å oafvittrade skogar, som å öfverlappmarker, enligt Kongl.
Kungörelsen den 29 Juni 1866 blifvit upphäfdt.

I de två nordligaste länens lappmarker åter synes en sådan undersökning
efter afvittringen icke vara lika behöflig; der har ny byggesanläggning
redan jemlikt Kongl. Brefvet den 13 December 1867 och
Nådiga Kungörelsen den 19 April 1872 tills vidare blifvit förbjuden; der
kan enligt Nådiga Förordningen den 21 December 1865 och Kongl. Kungörelsen
den 18 September 1874 Kronopark afsättas före afvittringen,—
hvilket också skett, — och skall ovilkorligen en dylik undersökning,
som ofvan nämndes, vid sjelfva afvittringen ega rum; och der kommer
slutligen kronans rätt och skogsintresset att under afvittringen bevakas
af vederbörande skogstjensteman, som bör icke allenast tillse, att den
mark, hvilken med jemförelsevis färre odlingslägenheter är till kronopark
lämplig, varder såsom sådan inom tjenliga gränser från enskildes
egor afskiljd, utan äfven närvara vid de sammanträden, som i fråga om
markens fördelning med hemmansegarne hållas. Vid sådant förhållande
måste man väl med säkerhet kunna antaga, att den mark, som företrädesvis
är till kronopark tjenlig, och ej på grund af äldre anspråk bör
tillkomma gamla nybyggen och hemman, till det hufvudsakligaste antingen
redan före eller under afvittringen i lappmarkerna kommer att
till förstnämnde ändamål användas. Till en förnyad undersökning efter
afvittringen af samma tjensteman, som nyligen förut verkställt en dylik
af öfverloppsmai’ker, hvilka måhända dervid ej funnits böra till kronoparker
användas, torde sålunda, såsom förut är anfördt, icke samma skäl
kunna anföras, som föranledde 1860 års Nådiga Bref, utan synes de vid

afvittringen uppkommande öfverloppsmarker så mycket heldre kunna och
böra användas till det ändamål, för hvilket de bäst passa, som numera,
sedan uppmärksamheten är väckt, en noggrannare undersökning och pröfning
i hvarje särskildt fall, än förut lärer egt rum, efter vederbörandes
hörande otvifvelaktigt kommer att föregå beslutet om markernas användande.
En förnyad allmän undersökning på en gång af kronoöfverloppsmarkerna
efter afvittringen skulle dessutom blifva både långvarig och
kostsam samt måhända likväl då enskilta fall sedeiunera förekomma
finnas ofullständig.

Skulle dock af andra orsaker, såsom svårigheten att under afvittringen
vinna fullständig kännedom om alla de spridda trakterna på de
stora vidder, hvarom här är fråga, eller om deras lämplighet för det ena
eller andra ändamålet, eller att före afvittringens afslutande erhålla visshet
om hemmans och nybyggens gränser m. in., en undersökning af
öfverloppsmarkerna i ett sammanhang efter afvittringen pröfvas böra
ega rum, så synes dock bestämdare föreskrifter, än hänvisning till de
delvis upphäfda och under öfverläggningar i Kongl. Kollegium derföre
olika tolkning underkastade författningar böra meddelas. I hvilketdera
fallet som helst, antingen undersökning kommer att efter afvittringen i
lappmarkerna ega rum eller icke, anser jag, att nybyggesanläggningar
derstädes såsom i senare mom. af 6 §. i Afvittrings-Stadgan bestämmes,
må fortfarande ega rum och afstyrker derföre komiterades förslag att
samma moment må upphäfvas.»

af Herr Kammarrådet Fehr:

»4:de punkten. Om den af Komitén i 11 punkten uttalade åsigt, att
arrendeafgiften skall alltid vara i penningar bestämdt, icke varder godkänd,
utan i stället stadgas att arrendet bör utgå i spanmål och erläggas
efter tioårigt medelmarksgångpris, hvilket jag för min del finner vara
för Staten fördelaktigast, med afseende å penningens, efter hvad erfarenheten
visat allt mer fallande värde, håller jag före att utsträckning af
arrendetiden för Kronan tillhörig jordegendom till 25 å 30 år, sedan

nu mera optionsrätten kan anses hafva i allmänhet upphört, vara så väl
för Staten som för arrendatorn till gagn, och jag åberopar i underdånighet
i sådant afseende hvad jag yttrat vid afgifvande af Kongl. Kollegii
underdåniga utlåtande den 5 Mars 1858 i fråga om förkortning af
tiden för utarrendering af vissa Statens egendomar.

ll:te punkten. Härvid åberopas underdånigst hvad vid 4:de punkten
rörande arrendeafgiftens bestämmande i spanmål blifvit yttradt.»
samt af Herr t. f. Presidenten:

»Innan jag ingår i yttrande öfver de särskilda punkterna af komiterades
förslag till ordnande af förvaltningen af Statens fastigheter, anser
jag mig böra betrakta sjelfva principfrågan, huruvida Staten bör
under egen förvaltning bibehålla dessa fastigheter, eller om den bör
låta dem, med vissa af Statens eget ändamål påkallade undantag, öfvergå
under enskild eganderätt, och på hvilka vilkor detta då må
böra ske.

Det hör nemligen, på sätt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro
län antydt, ingalunda till Statens uppgift att deltaga i någon enskild
vare sig jordbruks- eller annan näring, utan att lemna dem fria åt
folkets utöfvande och endast skyddande stå öfver dem i den mån de
äro med de allmänna samhällsändamålen förenliga, eller hämmande inverka
derpå för så vidt de kunna med dessa ändamål komma i strid.
Att Staten äfven tid efter annan insett, erkänt och tillämpat denna sanning
bevisas t. ex. deraf, att den för längesedan upphört att för egen
räkning bedrifva bergsbruk och åtnöjt sig med att beskatta denna näring.
Man ser ock af komiterades betänkande sid. 32, att det vid 1809
och 1810 årens riksdag var fråga om att tillämpa samma princip för
Statens jordbruksfastigheter, i det att Rikets Ständer då ”funno med
Statens sanna fördel mest öfverensstämmande att åt enskilde öfverlåta
eganderätten till kronogodsen, emedan dessa allenast derigenom kunde
tillförsäkras den högsta odling och Staten sålunda medelbart den högsta
vinst”. På grund häraf fattade Ständerna då ock det beslut, att kungs -

och kungsladugårdar, i den mån de blefve lediga, borde till den mestbjudande
på offentlig auktion försäljas till skatte i större eller mindre
delar, ehuru detta beslut då icke af Kongl. Maj:t godkändes. Den försäljning
af kronogods, som under Konung Gustaf II Adolfs och Drottning
Kristinas regeringar i stort egde rum, var icke oriktig eller skadlig
i sig sjelf, ty såsom Sveriges störste statsman då yttrade, sköttes
godsen af de privata bättre än af Kronan, utan genom de vilkor, som
vid försäljningen fastades, och hvarigenom bland annat Statens årliga
inkomster på ett betänkligt sätt förminskades. Men kan detta förekommas
eller ersättning derför på annat sätt beredas, så inser jag för
min del icke någon nytta af att Staten i sin egen band och under egen
förvaltning bibehåller en ofantlig jordegendom endast för att genom utarrendering
bidraga till statsinkomsterna, hvarigenom Staten dels belastas
med ett ganska betydande förvaltningsbestyr, som i sin mån genom
deraf härrörande kostnad minskar denna fördel, dels måste kontrollerande
inblanda sig i en mängd personers, nemligen dess arrendatorers, enskilda
hushållning, i stället för att lemna all jordbruksnäring i landet fri, likasom
andra näringar, under Statens hägnande lagar. Det är så mycket
mera skäl i min tanke att nu vidtaga förändrade åtgärder med kronogodsen,
ledande till deras försäljning, som efter det Staten öfvergifvit
principen att med boställen förse de till civil- och militiestaterna hörande
embets- och tjensteman, endast sådana boställen skulle komma
att, enligt hvad komiterade uppgifvit, till statsverket indragas till ett
antal af icke mindre än 2,644 och således öka de redan under dess
omedelbara förvaltning ställda 803 och de från Serafimerordensgillet dit
öfvergående 426 fastigheterna till en totalsumma af 3,873 särskilda egendomar
med ett beräknadt, taxeringsvärde af 57,455,566 Kronor. Att
Staten icke under egen förvaltning bör bibehålla en sådan jordmassa,
då den icke för statsbestyren erfordras eller för särskilda samhällsändamål
användes, utan är att hänföra till livad komiterade kallat ”privatdomäner”,
är för mig klart, och jag vågar derföre i djupaste under -

dånighet hemställa, huruvida icke Kongl. Maj:t först täcktes taga i nådigt
öfvervägande frågan om försäljning af dessa jordegendomar, antingen
såsom förr brukat ske till skatte med åsatt ränta, eller till frälse
på sätt vid 1874 års riksdag beslutits för åtskilliga mindre kronohemman
och lägenheter; för hvilken händelse jag tager mig friheten här
nedan i lika underdånighet framställa mina tankar i afseende på tid
och sätt för egendomarnes försäljning samt köpeskillingarnes användande,
men först angifva de undantag, hvilka derifrån torde böra ega rum.

Man kunde väl anse, att då dessa undantag icke inbegripas under
de af koiniterade till utarrendering afsedda privatdomäner, något yttrande
derom här icke skulle erfordras; men då det torde vara af vigt att
göra sig reda för, att och hvarföre Staten skulle bibehålla vissa fastigheter,
men försälja andra, vill jag här anföra dem, helst det torde
komma i fråga att öka antalet af de för särskilda ändamål bibehållna
fastigheterna med nägra af dem som eljest skulle komma att försäljas
eller, enligt komiterades förslag, utarrenderas. De fastigheter, hvilka
efter min tanke böra från försäljning för Statens räkning undantagas
äro:

l:o Kongl. lustslott och parker. Då dessa egendomar äro afsedda
och disponerade för den Kongl. familjens trefnad och nytta samt bidraga
till landets prydnad, lärer någon vidare motivering för deras bibehållande
icke erfordras.

2:o Skogar. Vore skogshushållningen inom landet sådan den borde
vara, d. v. s. besinnade enskilde egare af skogsegendomar mera allmänt,
att skogen är dem anförtrodd för att tjena till nytta icke allenast
för den nuvarande generationen, utan ock för de tillkommande;
så behöfde Staten icke ega eller förskaffa sig några skogar. Men då
nu förhållandet beklagligen är motsatt, så att skogsegare ofta icke hafva
något angelägnare än att genom skogarnes utrotande förskaffa sig den
största möjliga penningevinst för ögonblicket, obekymrade om deras
barn och barnbarn komma att lida brist på de oumbärligaste lifsför -

nödenheter, byggnadsvirke och bränsle, samt om hela landet deraf lider
i klimatiskt hänseende genom saknadt skydd mot stormar, torka och
vattuflöden; då är det af största vigt, att åtminstone Staten tager vara
på de skogar den ännu eger och om möjligt söker att öka dem, på det
att dels genom deras ändamålsenliga skötsel och vård ett föredöme fortfarande
måtte gifvas åt de enskilde till en sansad och sannt fördelaktig
skogshushållning, om några af dem ännu kunna väckas till besinning
af deras pligt i afseende på behandlingen af denna dyrbara egendom,
dels tillgång i nödens stund måtte finnas för allmänheten att köpa sina
förnödenheter af virke. Härvid bör Statens förnämsta ögonmärke icke
vara, på sätt i komiterades betänkande sidd. 15 och 16 anföres, att söka
bereda sig stor financiel vinst till förökande af statsinkomsterna, grundad
på ett deltagande i virkeshandeln och alltså ett ingripande i näringarne,
hvilket såsom sådant utgör ett afsteg från Statens ändamål; tvärtom
måste det för fosterlandsvännen alltid kännas sorgligt när man vid auktioner
förtvifladt slites om virket från kronoskogarne för att skydda sig
för köld och bostadsbrist, och han skulle i stället glädja sig om det
komme derhän, genom förbättrad hushållning med de enskilda skogarne,
att detta virke dervid för måttliga priser komme den mindre bemedlade
och fattige till godo. Men sådana förhållandena nu äro, anser jag af
nu anförda skäl det vara angeläget, att vid försäljning af Statens fastigheter
i allmänhet icke mera af skogen må med köpet åtfölja än för
egendomens husbehof erfordras, utan der betydligare skog densamma
tillhör, som förtjenar och lämpar sig till att genom Skogs-Styrelsens
försorg såsom kronopark förvaltas och vårdas, detta skogsområde dertill
afsättes och alltså från försäljning undantages.

3:o Landtbruksinstituten. Om Staten, såsom jag sökt visa, icke bör
befatta sig med landtmannanäring i stort och för eget förvärf, så ligger
det deremot fullkomligt inom dess ändamål att bereda tillfälle till teoretisk
undervisning, förenad med praktisk öfning, åt dem af samhällets
medlemmar, som vilja egna sig deråt. Sådana undervisningsanstalter

äro lika angelägna för denna näringsgren som universiteten och elementarläroverken
för den lärda och embetsmannabildningen samt speciela
instituter för undervisning i de tekniska yrkena. Erfarenheten har jemväl
visat, att om undervisningen i landtbruket öfverlemnas åt den enskilda
omtankan, såsom vid det första landtbruksinstitutet på Degeberg,
så saknas all säkerhet för dess fortfarande bestånd, emedan den landtegendom,
som för ändamålet erfordras, ej kan dertill för all framtid
påräknas. Också har Staten till landtbruksinstituter redan upplåtit
trenne kungsgårdar: Ulltuna, Wäderbrunn och Alnarp, hvarvid icke allenast
teoretisk och praktisk undervisning meddelas i landtbruket, utan
hvarmed ändamålet ock är att genom jordens rationela skötsel, förenad
med ett sansadt och försigtigt användande af nya jordbruksmetoder,
uppdrifva egendomarne till högsta möjliga afkastning på det att de må
tjena till föredömen för landtbruket i orten, äfven i afseende på bebyggande,
kreatursskötsel, användande af redskap m. m. Huruvida antalet
af dessa landtbruksinstituter kan behöfva ökas med flera i särskilda
landskap, lämpade efter orternas olika klimat, jordmån, naturliga tillgångar
och deraf följande tjenligaste hushållningssätt, derom vågar jag
icke fälla något omdöme, som det rätteligen torde tillhöra Kongl. Landtbruks-Åkademien
att afgifva; men om sådant skulle anses nyttigt, hvilket
icke synes osannolikt, helst de flesta lägre landtbruksskolor nu äro
anlagda å enskildes jord, lära några af Statens egendomar, i den mån
de blifva arrendelediga, böra dertill anslås och således för dess räkning
i sådan egenskap bibehållas.

4:o Stuterier. Icke allenast för kavalleriregementenas behof och för
att vid inträffande krig vara oberoende af utländningen, böra sådana
inom landet finnas, med understöd af tillräcklig jordegendom till foder
och bete åt hästarne, såsom förhållandet nu är med Strömsholm, Ottenby
och Flyinge, utan ock för att åt landets invånare bereda tillgång till
bibehållande af goda hästraeer och till deras förbättrande, hvilket för

enskilde eljest blefve svårt att åstadkomma, enär fortplantningen af häst 8 -

kreatur för dem i allmänhet skulle medföra för dryga kostnader emot
hvad de för andra husdjur behöfva vidkännas, och Staten derföre företrädesvis
bör åtaga sig detta bestyr. Om och i hvad man stuteriernas
antal kan behöfva ökas, tillhör Kongl. Stuteri-Ofver-Styrelsen att bedöma,
för hvilken händelse eu eller annan af Statens egendomar kan
behöfva dertill ytterligare tagas i anspråk.

Utom dessa fyra slags jordfastigheter kan jag icke finna eller förstå,
att några flera böra och behöfva för Statens räkning bibehållas,
och får derföre till Kongl. Maj:ts nådiga bepröfvande i underdånighet
hemställa, om icke all den Kronans fasta egendom, som ej är till visst
statsändamål anslagen och i följd deraf antingen till omedelbart begagnande
upplåten eller ställd under särskild embetsmyndighets vård,
såsom förhållandet är dels med de egendomar af ofvannämnda fyra slag,
hvilka redan finnas, och komme att blifva med dem, hvarmed de, efter
behörig undersökning, kunde komma att förökas, dels med de vissa allmänna
inrättningar, såsom Upsala akademi, Danviks hospital m. fl. tillhöriga
hemman och lägenheter, hvilka till större delen under frälserätt
besittas, helst bör för statsverkets räkning under enskild eganderätt försäljas.
I afseende på vilkoren för denna försäljning torde ungefär enahanda
föreskrifter böra utfärdas, som Kongl. Maj:t genom nådig proposition
den 6 Mars 1874 föreslagit och Riksdagen i underdånig skrifvelse
den 11 påföljde Maj antagit för de då till försäljning ifrågakomna mindre
hemman och lägenheter, nemligen att egendomarne, efter frånskiljande
af den skog, som kan böra till kronopark afsättas, skola, i den mån
derom gällande arrendekontrakter, efter uppsägning eller eljest, närma
sig sitt slut, under iakttagande af de föreskrifter Kongl. Maj:t kan finna
lämpligt meddela, på offentlig auktion till den högstbjudande försäljas;
att köpare, som sådant åstundar, må ega att, efter derom vid auktionen
gjord anmälan, inbetala köpeskillingen under loppet af sex år med en
sjettedel årligen, så vida han för fullgörandet deraf vid auktionstillfället
ställer säkerhet; att högsta anbudets antaglighet kommer att underställas

Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, samt att försäljningen antingen sker till
frälse, såsom för nyssnämnda mindre kronoegendomar föreskrifvits, eller
till skatte mot ränta, som i de aldraflesta fall redan är nu ifrågavarande
egendomar åsatt, och för de få öfriga bör i behörig ordning åsättas, att
efter behörig omsättning och förenkling utgöras enligt de i Kongl. Förordningen
den 23 Juli 1869 föreskrifna grunder. Men som Riksdagen
med rätta varit angelägen derom, att de medel, hvilka genom försäljning
af Statens fastigheter komma att inflyta, icke användas till löpande
utgifter, och derföre i afseende på de till försäljning år 1874 afsedda
174 smärre egendomar, hvilkas taxeringsvärde icke uppgick till mera än
468,030 Kronor, förordnat, att köpeskillingarne skola ställas till Riksdagens
förfogande för att användas till inköp af skogbärande eller till
skogsodling tjenlig mark, för hvilket ändamål de skulle levereras till
Riksgäldskontoret och der särskildt bokföras intilldess Riksdagen om
deras användande dertill fattat beslut; så lärer det vara påtagligt, att
när det nu vore fråga om försäljning af 3,873 fastigheter, hvaraf koin
iterade uppgifvit årliga arrendeinkomsten till 2,879,476 Kr. 14 öre och
taxeringsvärdet till 57,455,566 Kronor, försäljningsmedier! derför ännu
mindre kunna få förrinna i Statens löpande utgifter, utan att man måste
vara betänkt på deras användande på ett sätt, som länder Staten och
dess finanser till en lika stadigvarande fördel som de deraf inflytande
arrendeinkomsterna nu göra. Att likväl numera, då enligt min åsigt
de största och värdefullaste skogar, som tillhöra Statens landtegendomar,
borde derifrån skiljas för att särskildt för Statens räkning förvaltas,
ytterligare använda den högst betydliga köpeskillingen för dessa egendomar
till inköp af skog eller till skogsodling tjenlig mark, och såmedelst
nära nog göra Staten till den ende skogsegare i riket, lärer icke
vara lämpligt, enär det icke, efter hvad jag förut i underdånighet yttrat,
är ur allmän nationalekonomisk synpunkt eftersträfvansvärdt, att Staten
inblandar sig i skogsnäringen; utan man måste då vara betänkt på något
annat sätt att använda den inkomst, som genom försäljning af Sta -

tens jordegendom inbringas, dock på ett produktivt sätt, hvarigenom
räntevinsten deraf för all framtid åt Staten bevaras. Härvid framställer
sig för mig följande förhållande: Statens utländska skuld härrör förnämligast,
om icke ensamt, af lån, upptagna för anläggning af jern vägar,
hvilka löpa med ränta och måste amorteras. Dertill åtgår betydligaste
delen af trafikinkomsten. Om nu af de successivt inflytande köpeskillingarne
för Statens fastigheter en särskildt bokförd fond under Riksgäldskontorets
förvaltning bildas och göres fruktbar till dess försäljningen
af fastigheterna blifvit bragt till slut; så hade man vid denna
tidpunkt ett samladt kapital af öfver femtio millioner Kronor, hvarmed
statsskulden då skulle kunna förminskas, men man hade i och med detsamma
ock en ränta deraf motsvarande ökad årlig inkomst af trafiken
å Statens jernvägar att för statsbehofven använda, likasom måhända
ränteinkomsten af fonden kunde under tiden anslås till ersättning för
den bristande arrendeinkomst, som uppstått genom försäljning af förut
utarrenderade egendomar. Härigenom vore den farhåga aflägsnad, att
köpeskillingen för kronogodsen, om de försåldes, skulle spårlöst försvinna
i Statens löpande utgifter, som legat till grund för Riksdagens
ofvanåberopade beslut af den 11 Maj 1874 angående försäljning af mindre
kronolägenheter.

Må dessa svaga antydningar gälla hvad de kunna till förmån för
eu förändrad disposition af Statens fasta jordegendom, hvarigenom en
vidlyftig och kostsam förvaltningsapparat kunde undvikas, men Statens
inkomster dock icke förminskas, utan blott under annan form utgå.
Skulle Kongl. Maj:t i nåder finna dessa mina åsigter vara förtjenta af
något afseende, och således i stället för fortfarande utarrendering af nu
ifrågavarande hemman och lägenheter, desamma komme att, i den mån
nuvarande arrendekontrakter derå löpa till ända, försäljas i den ordning
Kongl. Brefvet den 29 Maj 1874 och Kongl. Kollegii derpå grundade
Cirkulärbref den 14 Augusti samma år för de mindre kronolägenheterna
hufvudsakligen bestämma; så lärer följden deraf komma att blifva, dels

att Kongl. Kollegii inseende icke allenast komme att fortfara öfver de
genom dess försorg nu utarrenderade, af komiterade i deras tabell N:o 1
upptagna kronoegendornar samt öfver landtstatens ännu icke indragna
boställen (tabell N:o 4), äfvensom öfver de till Landshöfdingelöneregleringsfonden
anslagna fastigheter, hvilka väl böra på samma sätt som alla
de öfriga behandlas, utan ock enligt Kongl. Brefvet den 12 sistlidne
Maj från och med nästa år sträcka sig till de hittills under Serafimerordensgillet
lydande egendomar (tab. N:o 3); dels att Militieboställsdirektionerna,
hvilka enligt komiterades betänkande sid. 4 tills vidare
ombesörja förvaltningen för statsverkets räkning af militieboställena (tab.
N:o 2), jemväl böra dermed fortfara till dess att alla dessa egendomar
hunnit försäljas.

Grunder för förvaltningen af Kronans privatdomäner (fastigheter).

l:sta punkten. I följd af hvad jag här ofvan i underdånighet yttrat
skulle en särskild Domän-Styrelse eller Förvaltning af kronogodsen icke
erfordras; men skulle dessa gods i stället komma att utarrenderas, så
kan väl icke med skäl sägas, såsom komiterade yttrat sid. 80, att Kongl.
Kammar-Kollegium skulle genom besörjandet deraf i sin verksamhet förryckas,
enär utarrenderingen af Kronans icke till särskildt ändamål anslagna
egendomar hittills alltid tillhört Kong!. Kollegii befattning, men
väl att det derigenom skulle komma att med göromål alltför mycket
belastas, hvarföre inrättandet af en särskild Förvaltning för detta ändamål
då blefve behöflig. Men oaktadt de många beröringspunkter denna
Förvaltning komme att få med Skogs-Styrelsen, kan jag ingalunda anse
lämpligt, att dessa båda Styrelser sammanslås, och får till de flera grundade
skäl Kongl. Skogs-Styrelsen i sitt underdåniga utlåtande deremot
anfört lägga det, att då sistnämnda Styrelse, enligt 1 § i sin Instruktion
af den 19 November 1869, liar till uppgift att verka för befrämjandet

af en ändamålsenlig skogshushållning och jagtvård i riket samt utöfva
högsta ledningen af skogsförvaltningen å kronoparker och andra allmänna
skogar, förutsätter detta en särskild uppfostran och kännedom
af forstväsendet såsom vetenskap jemte intresse derför, som endast undantagsvis
äro förenade med de insigter i landtbruket, hvarpå man hos
den föreslagna kronogodsförvaltningen gör anspråk, likasom äfven en
skicklig jägare och forstman sällan tillika är god jordbrukare. Instämmande
i det resultat, hvartill Kongl. Kollegium i detta hänseende kommit,
men icke i motiveringen deraf, afstyrker jag derföre i underdånighet
alldeles Skogs-Styrelsens uppgående i Kronogodsförvaltningen, hvilken
visserligen äfven utan denna förening komme att få tillräckligt
att göra.

Men äfven om en särskild Kronogodsförvaltning upprättas är jag
tveksam, huruvida den bör vara biträdd af de föreslagna LandtbruksInspektörerne
med deras Assistenter. Utom det att aflöningen för dessa
nya tjensteman blefve ganska kostsam, har deras antal, sådant det af
komiterade föreslagits, af åtskilliga vederbörande ansetts alltför inskränkt
och böra ökas till en af hvartdera slaget för hvarje län. Det har alltid
tillhört Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länen jemte kronobetjeningen
att hafva närmaste inseendet och vården öfver Kronans hemman
och lägenheter. Kronofogde upprättar beskrifning deröfver i och för
utarrendering och biträdes dervid af landtmätare samt tvenne i landtbruk
kunnige män; Kronofogde eller länsman förrättar jemväl alla ekonomiska
besigtningar derå samt äfven syner, för så vidt de icke skola
af Domare med nämnd verkställas. Dessa åtgärder tillhöra likaledes
kronobetjeningen i afseende på hospitalshemman i alla de orter der
hospitalssysslomän icke finnas att tillgå. För de till statsverket icke indragna
militieboställena deremot upprättas beskrifningarna af Regementsskrifvare
och hållas synerna af Auditör. Väl har jag inhemtat, att de
förslag till maximi- och minimiarrenden, hvilka af Kronofogde med ofvannämnda
biträden upprättats, någon gång varit af beskaffenhet att

hafva måst hos Kongl. Kollegium efter andra grunder omgöras; men
detta torde då till en del hafva berott deraf, att de biträdande landtbrukare
icks blifvit med nog urskillning valde, och bör kunna, om
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dervid använder större sorgfällighet,
förekommas. Sker detta, så synes ett sådant arrendeförslag i de flesta
fall kunna med lika gagn upprättas af bemälte förrättningsmän som af
de föreslagna landtbruksinspektörerne. Nyttan af dessa skulle egentligen
ligga deri, att förslagen till arrendeafgifter skulle blifva af dem uppgjorda
efter ett rigtigare system och med större erfarenhet; men mången torde
anse denna fördel blifva nog dyrköpt medelst tillskapande af en helt ny
tjenstemannapersonal. Äfven kan man anse, att då Hospitalssysslomäns,
Regeinentsskrifvares och Auditörers befattning med beskrifningar, besigtningar
och syner å utarrenderade hemman och lägenheter nu skulle
upphöra, behöfvas andre tjensteman för att i deras ställe verkställa dessa
förrättningar. Jag föreställer mig dock, att med det stora antal af landtstatstjenstemän,
som nu finnes och hvarpå ifrågavarande förrättningar i
annat fall skulle öfverflyttas, dessa göromål dock icke koinme att i så
betydlig mån betunga hvar och en af dem, att de icke skulle kunna
medhinnas, helst i betraktande deraf, att kronofogdar och länsmän hittills
haft till åliggande att hvart tredje år hålla syner å Kronans under
åborätt upplåtna hemman samt å Civilstatens boställen, men de flesta
kronohemmanen nu äro till skatte försålda och synerna å civila, boställen
nu vida mera sällan skulle förekomma. Detta har jag velat anföra för
att tagas i behörigt öfvervägande innan beslut om Landtbruks-Inspektörers
och Assistenters tillsättning definitivt fattas.

2:dra punkten. Då enligt denna punkt all skogsmark skulle från
arrendet skiljas för att särskildt för Statens räkning förvaltas, och äfven
Kongl. Kollegium ansett detta böra ske i alla de fall då sådant icke för
Statsverket skulle medföra för stor kostnad, får jag deremot uttrycka
den åsigt, att endast den skogsmark bör efter regeln från arrendet undantagas,
som öfverstiger hvad som för arrendator!! erfordras till spar -

samt husbehof, hvilket dock alltid endast efter utsyning bör få af honom
disponeras. Att en egendoms skogsmark i första moment hör egendomen
sjelf till, likasom dess foder- och betestillgång, anser jag vara naturligt;
och det bidrager onekligen till arrendatorns både större fördel och trefnad
att få in natura disponera det virke han behöfver än att för hvarje
gång nödgas köpa det af Staten eller någon enskild, likasom det också
utan tvifvel komme att öka arendeanbuden om arrendatorn får bibehålla
en sådan rättighet, helst han enligt Kongl. Kollegii åsigt i 17:de punkten
fortfarande skulle vidkännas byggnadsskyldigheten å egendomen.

4:de punkten. När genom Kongl. Kungörelsen den 12 Juli 1860
arrendetiden för Kronans egendomar inskränktes från trettio till tjugu
år, låg ett correctiv mot arrendatorernes sträfvande att under denna förkortade
besittningstid draga största möjliga fördel af egendomarne, utan
att derå nedlägga betydligare kostnader än som under densamma kunde
blifva ersatta, deruti att optionsrätten till arrendet enligt Kongl. Kungörelsen
den 17 Juli 1847 då bibehölls. Men då numera på grund af
Kongl. Kungörelsen den 24 Maj sistlidne år optionsrätten upphört för
alla andra än de nuvarande arrendatorer, hvilka fått sig densamma tillförsäkrad,
kunde skäl vara, för att uppmuntra arrendatorerne att väl
bruka jorden och derå nedlägga större kostnad, att på sätt äfven åtskilliga
af de hörde embetsmyndigheterna föreslagit, återgå till den trettioåriga
arrendetiden och i sammanhang dermed till arrendets bestämmande
i spanmål, hvaraf värdet under en så lång tid bättre bibehåller sig än
penningevärdet. Detta skulle jag således helst vilja i underdånighet tillstyrka,
men vill, såsom en medelväg, alternatift instämma med Kongl.
Kollegii öfrige herrar ledamöter i hemställan, att kronogodsförvaltningen
må äga för den arrendator, som verkställt betydligare förbättringar, eller
hans enka och barn, förlänga arrendetiden i fem år, i förbigående anmärkande,
att ehuru komiterade sid. 65 talat om kärleken till den jord
man under en följd af år brukat såsom en mäktig driffjeder till fortfarande
omsorgsfull vård deraf m. m., kommiterade dock icke vidare

tillgodosett denna omständighet än att i 7:de punkten afväga densamma
mot flera andra anmälda nya arrendeanbud, utan någon deråt lemnad
bestämd företrädesrätt.

6:te punkten. Om, såsom jag vid första punkten ifrågasatt, Landtbruks-Inspektörer
icke komma att tillsättas, lärer häraf följa, att de för
egendomens beskrifning och upprättande af förslag till arrendeafgift i
Kongl. Kungörelsen den 7 Augusti 1863 meddelade föreskrifter komma
att bibehållas, dock med tillagdt biträde af skogstjensteman i och för
skogsområdes afskiljande, på sätt Skogs-Styrelsen och Landtbruks-Akademiens
Förvaltningskomité föreslagit.

7:de punkten. Vid de i denna punkt förekommande föreskrifter om
arrendekungörelse och emottagande af endast skriftliga anbud får jag i
underdånighet anmärka, att utarrenderingen derigenom förlorar den
karakter af öppenhet den hittills egt, i det att auktion hållits offentligt
med hufvudsakligen muntliga anbud. Komiterade motivera denna förändring
sid. 64 dermed, att de icke såsom regel för utarrenderingen
anse sig böra uppställa den fria täflan, enär det lika litet för Kronan
som för den enskilde kan vara likgiltigt huru beskaffade arrendatorer
hon å sina egendomar erhåller, och omtänksamme jordegare icke brukade
på arrendeauction utbjuda sin egendom åt den högstbjudande.
Visserligen må medgifvas, att det icke är likgiltigt för Kronan hurudana
arrendatorer hon erhåller; men om arrendet utbjudes antingen på 30 år
eller med utsigt att efter 20 års arrendetid undfå fem års förlängning,
ligger deri redan så mycken uppmuntran att sköta ''egendomen väl för
att, jemte erläggande af skäligt arrende, kunna deraf draga största möjliga
egen fördel, att fri och muntlig täflan, hvartill komiterade dock i
slutet af denna punkt återkomma, gerna i min tanka kan från början åt
utarrenderingsåtgärden inrymmas. Dessutom eger den åtskillnad rum
emellan Kronan och en enskild jordegare, att då denna vid utarrenderingen
af sin måhända enda egendom, hvarpå hans hela timliga välfärd
kan bero, måste gå till väga med den största omtanka och försigtighet,

Kronan deremot dels icke är så beroende af sina inånga arrendatorers
hushållning och förmåga, dels lika mycket representerar den allmänna
rättvisan som det allmänna ekonomiska intresset och således bör åt alla
Statens medlemmar, som kunna och vilja å dess egendomar göra antagliga
arrendeanbud, lemna fritt och öppet att derom med hvarandra täfla.
Efter optionsrättens upphörande, hvarmed meningen väl torde varit att
slägte efter slägte vid Statens egendomar fästa arrendatorer, hvilka skulle
egna sig åt deras förbättring, kan jag icke finna annat än att, sedan
denna afsigt genom den alltmera tilltagande rörligheten i egendomsförhållandena
inom landet förfelats, man bör återgå till det förut och ännu,
då optionsrätten ej begagnats, brukliga utarrenderingssättet medelst öppen
auktion, hvarvid äfven skriftliga anbud få emottagas och efter anställd
muntlig täflan öppnas.

Med frågan om sättet för arrende anbudens görande sammanhänger
äfven den om deras pröfning och antagande. Komiterade, som önska
tillskapa en redbar, intelligent och välbergad arrendatorsklass samt derföre
hos en arrendator lägga mera vigt på förutgången redbar verksamhet,
god affärsställning och insigter i landthushållning, äfvensom
derpå, om han redan arrenderar den ifrågavarande egendomen och den
väl skött, än på högsta afgifna arrendeanbudet, vilja derföre låta diskutera
de inkomna skriftliga anbuden af Landtbruksinspektören och de två
i landtbruk och affärsförhållanden kunniga män, hvilka enligt föregående
6:te punkt biträdt vid arrendeförslagets uppgörande, samt af Kongl. Majt:s
Befallningshafvande, och derefter åt Ivronogodsförvaltningen öfverlemna
att bland dem som bjudit arrendevärdet eller derutöfver utse arrendator.
Man anför väl till stöd för denna method, att hvarken Militieboställsdirektionerna
enligt Kongl. Reglementet den 19 Juli 1832 eller Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande och Domkapitlen, hvilka enligt Kongl. Brefven
den 12 November 1858 och den 11 Juli 1862 ega att pröfva arrendeanbud
å ecklesiastika löningshemman, äro ovilkorligen bundne af högsta
anbudet; men komiterade erkänna sjelfve sid. 65, att Boställsdirektio -

nerna i allmänhet utan kännbara olägenheter låtit högsta anbuden gälla.
Om nu detta kunnat ske med militieboställena, hvilka utgöra den talrikaste
klassen af hemman, som varit och komma att blifva utarrenderade,
och samma förhållande äfven egt rum med de genom KaimnarKollegii
och Hospitals-Styrelsens försorg utarrenderade hemman och lägenheter,
så inser jag icke något skäl hvarföre icke detta äfven för framtiden
kan få fortfara, helst jag icke är böjd för att medgifva rigtigheten
af komiterades antagande, att skötseln af militieboställen skulle blifvit
bättre öfvervakad än af andra allmänna hemman. Man söker väl att
göra pröfningen af arrendeanbuden så mångsidig som möjligt, då fyra
eller fem personer deröfver skola yttra sig innan den slutligen af Förvaltningen
verkställes; men ytterst hvilar den dock på ett godtycke, och
för mig åtminstone är den motbjudande, att min intelligens, min skicklighet,
min affärsställning skola underkastas diskussion till ett protokoll
inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och icke den omständighet ensamt
få gälla, att jag gjort högsta antagliga anbudet. Jag får derföre i
underdånighet tillstyrka, att högsta anbudet alltid måtte antagas så snart
det är åtföljdt af vederhäftig borgen.

12:te punkten. Att enligt denna punkt arrendatorn aldrig skulle få
göra anspråk på ersättning eller på minskning i arrendet af den anledning,
att uppgifterna öfver den arrenderade egendomens beskaffenhet
vore felagtiga, anser jag stridande mot allmän rättvisa. Med komiterade
delar jag den öfvertygelse, att dessa felaktigheter sällan, om någonsin
torde blifva af bet}Menhet; men så mycket oskadligare är det då ock
att låta arrendatorn utföra den talan, hvartill han i anledning deraf kan
finna sig befogad. Jag tillstyrker derföre, att denna punkt måtte utgå.

13:cle punkten. Då komiterade förut i andra punkten varit så angelägne
om att all till kronans landtegendomar hörande skogsmark skall
derifrån skiljas och för Statsverkets räkning omedelbart förvaltas, ligger
det en inkonseqvens deri, att denna grundsats så väl enligt samma punkt
som enligt den nu förevarande icke skulle tillämpas på sådan krono -

egendom, som ligger i samfällighet, utan denna egendom kunna med fullt
begagnande af den dertill hörande skog på tjugu år utarrenderas. Komiterade
hafva väl sid. 74 antagit, att Kronogodsförvaltningen skulle besörja,
att sådana egendomar så fort omständigheterna medgåfve blefve
från samfälligheten skiljda; men enklare och följdrigtigare hade det varit
att föreslå ett stadgande för förvaltningen derom att genast då en dylik
egendom blefve arrendeledig söka laga skifte derå och intilldess detta
fullbordats blott tillsvidare med uppsägningsrätt utarrendera egendomen.
Jag anmärker detta här för den händelse all skogsmark till Kronans
egendomar skulle, enligt komiterades förslag, från dem skiljas, ehuru om
min vid andra punkten yttrade åsigt om husbehofsskogs bibehållande
skulle gillas, någon ändring af denna trettonde punkt icke torde erfordras.

15:de punkten. Likaledes får jag vid denna punkt i underdånighet
erinra, att arrendatorn derigenom lemnas vidsträcktare tillfälle till användande
af torf till bränsle än af skog. Om det ligger i komiterades
princip för undantagande af den sednare, att Staten sjelf skulle omedelbart
disponera öfver all bränsletillgång vid sina egendomar, så borde
denna grundsats blifvit utsträckt äfven till torfmossar. Men i öfrigt får
jag mot denna punkt anmärka, att då för arrendatorns rättighet att använda
så väl torf till bränsle som dyjord, mergel, lera eller andra jordens
bestånddelar till åkerns och ängens förbättrande förutsättas anvisningar
och bestämmelser, som skulle honom meddelas, detta så mycket
inskränker arrendatorn i egendomens förvaltning, att honom derigenom
icke kan sägas vara lemnade så fria händer deri, som utan våda kan
ske, hvilket komiterade väl sid. 98 antagit som princip, men i tillämpningen
likväl i nästan alla afseenden inskränkt. Om sådant har kunnat
föreskrifvas i Preussen, der folket måst låta tvinga sig under bureaukratiska
stadgande!! i alla riktningar, så anser jag det deremot vara betänkligt
att införa detsamma i Sverige, der detta lyckligtvis icke är förhållandet,
utan man varit van att få förvalta arrenderad kronoegendom

efter bästa förstånd endast med några få föreskrifna allmänna försigtighetsmått
mot dess förderfvande.

16:de punkten. Emot att arrendatorn enligt denna punkt tillförbindes
underhållsskyldigheten af byggnader och anläggningar utan ersättning
af Kronan har jag visserligen ingenting att erinra, men anser det obilligt,
att icke i något fall sådan ersättning kan honom tillgodokomma af
en blifvande arrendator. Kostnaderna för laga skifte, vattenafledning,
nybyggnad af kyrka och andra allmänna hus, samt uppförande af större
broar och anläggning af nya vägar få nu af Kronans och andra allmänna
arrendatorer samt boställsinnehafvare fördelas på vissa, högst tjugu år,
antingen enligt på förhand gifna föreskrifter eller efter Synerätts bedömmande,
och jag anser icke mindre billigt, att detsamma finge ske med
husrötemedel, som icke kunnat af företrädande arrendator eller hans
löftesmän utbekommas. När ett arrendeanbud göres på en jordegendom,
kan spekulanten sällan eller aldrig veta huru stor husrötan är derå samt
om eller huru mycken ersättning derför kan utbekommas, utan han måste
utan afseende derpå göra sitt anbud efter egendomens värde; men en
högst betydlig åtskillnad i afseende på förmågan att utgöra arrendet
uppstår derefter, om arrendatorn emottager egendomen med ingen eller
ersatt husrötebrist emot om denna är betydlig och han nödgas anstränga
alla sina krafter för dess afhjelpande. Jag anser det derföre vara af
vigt, att då husröteersättning icke kunnat utbekommas, Synerätt må ega
fördela bristernas afhjelpande på ett visst antal år och detta utan inskränkning
till tjugu, enär i sådant fall husrötan alltid komme att drabba
den på tjugu år antagne arrendatorn, ehvad den vore större eller mindre.

Thde punlden. Enär Kongl. Kollegium tillstyrkt den ändring i denna
punkt, att Kronan skulle befrias från nybyggnadsskyldigheten och densamma
såsom hittills åläggas arrendatorn, hvaruti jag instämmer, anser
jag deraf äfven böra följa, att den ersättning för verkställd öfverbyggnad,
hvartill nuvarande arrendatorer enligt deras kontrakter kunna vara
berättigade, icke heller skall af Kronan gäldas, utan att denna ersätt -

ningsskyldighet likasom nu bör drabba efterträdande arrendatorn. I de
flesta fall lärer denna ersättning komma att qvittas mot husrötebrist,
men bör eljest kunna af synerätt efter pröfning fördelas på visst antal
år, såsom jag i afseende på husrötan i nästföregående punkt hemställt.
Det är dessutom icke alltid gifvet, att en befintlig öfverbyggnad skall
nedtrycka arrendeanbuden, ty det kan inträffa, att en spekulant finner
öfverbyggnaden så ändemålsenlig och för sig beqväm, att han just derföre
vill arrendera egendomen eller derför gifva mera än om den icke
funnes. Om Kronan skulle verkställa nybyggnad, ersätta öfverbj^ggnad
samt enligt de följande punkterna besörja om brandförsäkring, afhjelpa
större brandskada och ersätta andra olyckshändelser, så fönitsätter detta,
att Kronogodsförvaltningen skulle ega statsmedel att disponera, hvilket
eljest kunde undvikas och troligen aldrig varit afsedt, oberäknadt att
förvaltningen då behöfde vara biträdd af ett antal architekter och uppsyningsman
öfver byggnadernas uppförande, som skulle öka kostnaderna
för denna förvaltning.

21:sta punkten. Lika litet kan jag tillstyrka, att om arrendatorn af
begär efter större beqvämlighet eller trefnad, såsom det sid. 75 af Komiterade
motiveras, skulle önska ny byggnad uppförd eller en redan befintlig
utvidgad, förändrad eller på ett kostsammare sätt inredd, Kronan
skall dertill medverka. Allt detta faller ju under kategorien öfverbyggnad,
och dermed anser jag således böra förhållas på sätt jag nyss vid 17:de
punkten tillstyrkt; hvarjemte, om Kronogodsförvaltningen icke finge några
statsmedel att disponera, denna förvaltning icke heller kan med arrendatorn
om sådant deltagande öfverenskomma. På sin höjd, kan såsom
i dylika fall hittills någongång skett, efter ansökning af en afträdande
arrendator eller hans rättsinnehafvare om ersättning af dylika kostnader,
sådan ersättning af Kongl. Maj:t och Riksdagen, efter vederbörandes
hörande, beviljas om de vidtagna åtgärderna anses lända egendomen
till nytta.

27:de punkten. Att vid inträffande dödsfall arrendatorns sterbshusdelegare
alltid skola vara skyldige att arrendet öfverlåta, och det på en
person, som af Kronogodsförvaltningen godkännes, anser jag obilligt.
Detta är äfven en af de föreskrifter, som hemtats från det bureaukratiska
preussiska mönstret. För en enka med barn efter en arrendator
kan det ofta vara af stor vigt att få bibehålla ett arrende, hvarpå deras
hela timliga välfärd kan bero, och en sådan enka kan äfven mången
gång med biträde af en rättare fullkomligt nöjaktigt sköta egendomen
och fullgöra arrendeförbindelserne. Om då ock bör uppgifvas hvilken
person, som för arrendet ansvarar, bör någon pröfning och godkännande
af denna person såsom arrendator icke behöfvas, utan Kronogodsförvaltningen
i detta som i andra fall blott låta öfvervaka arrendeskyldigheternas
fullgörande samt om deremot felas vidtaga åtgärder för sterbhusdelegarnes
skiljande från arrendet.

Allmänna vilkor vid kronoarrenden.

6:te punkten. Då i denna punkt förutsättes, att om ej viss kulturplan
är af Kronogodsförvaltningen i kontraktet föreskrifven utan arrendatorn
sedermera vill införa en sådan, han skall låta föreslå förvaltningen
denna plan, som icke skall få tillämpas utan dess gillande, får jag häremot
likasom vid 15:de punkten här ofvan, i underdånighet anmärka,
att denna föreskrift synes mig alltför mycket binda händerna på arrendatorn
i egendomens skötsel, hvilka komiterade ju förut sagt sig vilja
lemna så fria som utan våda kunde ske. Redan i Kongl. Kungörelsen
den 7 Augusti 1863 är föreskrifvet, att de förrättningsmän, hvilka uppgöra
förslag till minimi- och maximiarrenden, tillika ega föreslå huru
egendomen må böra genom odlingar, torpanläggningar eller andra företag
förbättras, och föreskrifter derom kunna då i arrendekontraktet införas;
men att arrendatorn efter kontraktets undfående skulle för hvarje för -

bättring i egendomens skötsel, som han efteråt kunde vilja företaga,
nödgas utbedja sig Kronogodsförvaltningens samtycke kunde möjligen
förlama hans odlingsnit, emedan han dels torde få vänta alltför länge
på förvaltningens beslut, dels kunde af denna förvaltning, efter landtbruksinspektörens
hörande, få emottaga en annan kulturplan än den han
ämnat utföra. Det ligger ju i arrendatorns eget intresse att sköta den
arrenderade jorden på det för honom sjelf och på samma gång för
Staten fördelaktigaste sätt; hvarföre då så ängsligt i detta afseende ställa
honom i beroende af ett styrelseverk? Jag måste upprepa, att detta
ständiga ingripande i den enskilda hushållningen är preussiskt, men icke
svenskt. Troligen kommer en arrendator, som vill införa en mera omfattande
kulturplan, att rådföra sig med en skicklig agronom; men skulle
planen vara felaktig eller illa utföras, så har man ju ekonomiska besigtningar
och laga syner, hvarvid detta kan anmärkas och påföljden bestämmas.
Att begå ett eller annat misstag i detta hänseende bör aldrig
kunna vai''a så farligt eller för egendomen förderfligt som det är förhatligt
att icke få vidtaga minsta kulturåtgärd på den egendom, af hvars
afkastning man lefver och hvars hela skötsel man bekostar, utan andra
personers föreskrift eller bifall. Denna inskränkning i arrendatorns handlingsfrihet
hemställer jag derföre måste förfalla.

9:de punkten. Detsamma som om kulturplan bör, enligt min åsigt,
gälla äfven om nyodling. Ofta kan en sådan verkställas blott genom
att spänna plogen på ett hagmarksstycke, och dertill bör arrendatorn
vara oförhindrad af all inblandning af förvaltningen. Planlösa nyodlingar
äro visserligen, såsom komiterade sid. 98 anmärkt, alltid skadliga;
men arrendatorn lärer väl också derföre akta sig för dem, och när han
såsom hittills förbjudes att utan vederbörligt tillstånd, d. v. s. af förvaltningen
och icke af endast landtbruksinspektören, som icke i något fall
bör tilläggas beslutande rätt, medelst flåhackning och torfbränning verkställa
odling, har man förebyggt den största skadan af planlösa nyodlingar,
hvarföre annat särskildt förbud deremot icke synes behöfvas.

10:de punkten. De här omförmälda arheten af torrläggning, underdikning
och ängsvattning äro i allmänhet af stor fördel för en landtegendom,
men tillika mycket kostsamma. En omtänksam arrendator inlåter
sig derföre icke gerna derpå utan söker utsigt att få dem ersatta,
antingen under sin arrendetid eller af jordegare eller efterträdare i arrendet.
Om, enligt hvad ja,g vid 17:de punkten här ofvan föreställt
mig, Kronogodsförvaltningen icke skulle få statsmedel att disponera, så
lärer kostnaden derför böra på visst antal år fördelas och hvad som
icke under arrendetiden blifvit ersatt böra af efterträdande arrendatorn
enligt Kongl. Kungörelsen den 16 Januari 1863 godtgöras såsom vid 16:de
punkten ofvanföre blifvit föreslaget.

Om upplåtande af mark åt nybyggen i Norrland.

Uti denna fråga, hvari komiterade inskränkt sitt egentliga utlåtande
och förslag dertill, huruvida det genom Kongl. Kungörelsen den 19 April
1872 tills vidare meddelade förbud mot anläggning af nybyggen i Westeroch
Norrbottens läns lappmarker bör fortfara eller upphöra, hafva de
kommit till det resultat, att detta förbud, som genom Kongl. AfvittringsStadgan
för berörda lappmarker den 30 Maj 1873 redan undergått den
inskränkning, att tillstånd till nybyggens anläggning både i sammanhang
med afvittringen och efter dess fullbordande får meddelas, numera bör
i så måtto bibehållas, att efter afvittringens slut ingen vidare nybyggesanläggning
inom lappmarkerna finge tillåtas. Komiterade hafva uppdragit
en kort historik öfver nybyggesväsendet i Norrland, hvaraf inhemtas,
att sedan det från början varit hvar och en tillåtet att nedsätta
sig å de obebyggda skogarne derstädes, inskränktes detta tillstånd under
en tidrymd af vid pass hundra år från medlet af 1600- till medlet af
1700-talet hufvudsakligen till dem som ville och kunde betjena de der

anlagda bergverken; att denna grundsats derefter åter öfvergafs och
odlingsarbetet uppmuntrades, i synnerhet genom de på 1820-talet utfärdade
Afvittringsförfattningarne, så att under innevarande århundrade
betydlig mark blifvit uppodlad och befolkningen fördubblad i Norrland;
men att man numera från år 1860 åter börjat befara vådor af den obegränsade
nybyggesanläggningen, hemtade från dermed förenade skogsafverkning,
och derföre å nyo sökt inskränka densamma. Sedan nemligen
för Norrland i allmänhet, d. v. s. med undantag af lappmarkerna,
genom Kongl. Brefvet den 25 Maj 1860 förordnats om undersökning
angående lämpligaste dispositionssättet af de afvittrade öfverloppsmarkerna,
hvilka man i möjligaste måtto ville bevara till kronoparker, och
i sammanhang dermed om förbud under tiden af nybyggesanläggningar
derå, utsträcktes detta förbud genom Kongl. Kungörelsen den 21 December
18b5 tills vidare äfven till den oafvittrade kronomärke!]; men sedan
genom Kongl. Kungörelsen den 29 December 1866 inskränkande föreskrifter
meddelats i afseende på dispositionsrätt till skogen å sådane
skattehemman, som uppkommit af nybyggen, ansågs sistnämnde förbud
kunna upphäfvas, och genom en särskild nådig Kungörelse af samma
dag tillåtas åter nybyggesanläggningar så väl å Kronans oafvittrade skogar
som å de afvittrade öfverloppsmarker, hvilka icke vore till kronoparker
tjenliga. Härvid har det för denna nedra och större del of Norrland
hittills förblifvit, och om ändring i detta förhållande hafva komiterade
nu ej heller väckt fråga.

För lappmarkerna åter, för hvilka 1824 års Afvittrings-Stadga aldrig
varit gällande, utan hvarest nybyggen förut fått utan inskränkning anläggas,
hade redan genom Kongl. Bref af den 13 December 1867 en
gränslinie blifvit provisionel! bestämd emellan den del deraf, som ansågs
till odling tjenlig, och den egentliga fjellbygden, med förbud mot anläggning
af nybyggen ofvanför denna gränslinie, och detta förbud utsträcktes
genom Kongl. Kungörelsen den 19 April 1872 äfven till landet
nedanför samma gränslinie af farhåga för att genom för stark skogs -

aftorkning orten i klimatiskt hänseende skulle lida. Men den 30 Maj
1873 utfärdades en särskild Afvittrings-Stadga för Wester- och Norrbottens
läns lappmarker, enligt hvilken dels odlingsgränsen skulle definitivt
bestämmas, dels nybyggen finge anläggas både i sammanhang med
afvittringen och efter dess slut, dels ock åt dem tilldelas skogsanslag af
från 5,000 till 20,000 qv. ref för helt mantal; och det är om lämpligheten
af dessa föreskrifter komiterades betänkande i denna del egentligen
handlar.

Då komiterade i fråga härom stadna! vid det förslag, att nybyggesanläggningar
väl i sammanhang med afvittringen må tillåtas och dervid
erhålla det skogsanslag, som nu är medgifvet, men att efter dess fullbordande
ingen annan sådan anläggning borde få ega rum än af skogstorp,
förenad med bevakning af de kronoparker, som vid afvittringen
blifvit af öfverloppsmarken bildade, hafva komiterade härtill varit ledda
dels af omtankan att bibehålla de ifrågavarande kronoparkernes områden
oförminskade, såsom för Staten inkomstgifvande, dels af farhågan, att en
ytterligare utsträckning af nybyggesanläggningarna efter afvittringen
skulle föranleda till skogsåverkan. Jag tror dock, att i detta som i
andra fall ett möjligt missbruk icke bör förtaga det rätta bruket, så
mycket mindre som komiterade sjelfve vitsordat, att i Norrbottens län
de fleste, som anmält sig till anläggande af nybyggen, kunna antagas
ärna med allvar gripa sig an med odlingsarbete. Vid en afvittring kunna
aldrig alla till odling tjenliga lägenheter med så fullkomlig noggrannhet
uppsökas och utmärkas, att icke dylika efteråt kunna upptäckas, hvilka
förtjena att tillgodogöras, och dessutom kan inträffa, att vid afvittringens
pröfning ännu ej tillräckligt antal hugade personer anmält sig till anläggande
af nybyggen å de dertill tjenliga b ef unna lägenheter, för hvilkas
upptagande till odling man derföre synes böra få afvakta framtida ansökningar.
Att Staten tagit i sin hand och under egen förvaltning såsom
kronoparker de vid afvittringarna uppkomna öfverloppsmarkerna,

heldre än att, som det heter i komiterades betänkande sid. 17, låta sina
afnämare, de stora sågverken, nästan för intet, under förevändning af
odling, sätta sig i besittning af samma skogsmarker, anser jag visserligen
vara en för dåvarande tillfälle riktig statsekonomisk åtgärd; men att åter,
enligt sid. 16, på de norrländska skogarne grunda en af Statens säkraste
och mest gifvande inkomstkällor samt af ett sådant intresse föranledas
till deras stängande för vidare inrymme af bosättning och kultur, detta
kan jag för min del, på sätt jag ofvanföre anfört, icke finna vara förenligt
med Statens sanna ändamål, som lika litet består i att för blott
förskaffande af inkomster åt sig deltaga i handeln med skogseffekter
som i drifvande af landtbruksskötsel i stor skala. Vid de tillfällen då
jag förut haft att i underdånighet yttra mig i dessa ämnen, har jag afstyrkt
både demarkationslineas utstakande emellan odlingsland och fjellbygd
i lappmarken och allt hämmande af kolonisationen i Norrland,
öfvertygad som jag varit och är, att man icke kan och bör på förhand
sätta några gränser för odlingen, utan att denna måste framtränga så
långt den i naturenlig ordning vill och förmår; och af samma skäl kan
jag icke heller nu instämma med komiterade i att låta afvittringens
slut utgöra en sådan gränspunkt i tiden för nybyggesanläggningars företagande
i lappmarken, hvarest äfven i skogslandet, der kronoparkerna
äro belägna, sådana redan förefinnas och såsom sid. 121 uppgifves alstrat
en kultur och tillvägabragt en samfärdsel, som blott väntar på upphäfvande
af det förbud, hvilket hittills stört dem. Om ock nu för beståndet
af de nybyggen, hvilka antingen redan finnas eller framdeles kunna
komma att anläggas, fordras anslag af skogsmark till afsalu och om
detta skogsanslag kan bestämmas från 5,000 till ända till 20,000 qv. ref för
helt mantal; så enär dels angående beloppet deraf vederbörande skogstjensteman
skall yttra sig, dels afverkning derå till afsalu icke får verkställas
annorlunda än efter utsyning af sådan tjensteman i förenlighet
med skogens bestånd, enligt 1 §. af Kongl. Förordningen den 29 Juni

1866, anser jag för min del, i olikhet med komiterade, det icke vara
betänkligt att låta det så nyligen som genom 6 §. i Kongl. AfvittringsStadgan
den 30 Maj 1873 meddelade tillstånd till nybyggens upplåtande
äfven efter den allmänna afvittringens fullbordande få fortfara».

In fidem

C. J. Hassell.

Underdånigste memorial.

Genom nådig remiss den 5 sistlidne Augusti har Eders Kong], Maj:t
anbefallt Skogsstyrelsen, att före innevarande September månads slut
afgifva underdånigt utlåtande angående den i nåder förordnade s. k.
Domänkomiténs betänkande och förslag i fråga om dels ordnande af
förvaltningen af Statens fastigheter, dels upplåtande till nybyggen af
mark i Norrland; och går Styrelsen, med öfverlemnande tillika af skogsinspektörernas
infordrade yttranden, nu att denna nådiga befallning i
underdånighet åtlyda, hvarvid det emellertid ej torde tillkomma Styrelsen
att yttra sig rörande andra delar af ärendet än sådana, som med
skogsväsendet ega sammanhang.

Efter att hafva redogjort för lagstiftningen om kronoegendornarnes
utarrendering samt arrendeväsendets nuvarande ståndpunkt i landet, och
sedan en kort öfversigt lemnats af domänlagstiftningen i några främmande
länder, meddelar komitén uppgift om de egendomar, hvilka redan
äro eller genom indragning af militie och civila boställen samt öfvertagande
af under Serafimerordensgillet förut lydande fastigheter komma

att varda för Statens räkning utarrenderade; och inhemtas af nämnda
uppgift, att hela antalet af dessa egendomar uppgår till 3,873 med en
sammanlagd skogsareal af 2,992,183 qv. ref 61 qv. stänger, äfvensom att
under de närmaste tio åren 1,135 af egendomarne blifva arrendelediga
med ett antal af 65—339, eller i medeltal 114 årligen.

Härefter framställer komitén, med angifvande af motiver, dels »grunden
för förvaltningen af domänerna» dels »allmänna vilkor för kronoarrenden»;
och torde skogsstyrelsen hafva att fästa sig vid endast följande
bland de ofvannämnda i 34 punkter (sid. 84—95) uppdelade

förvaltningsgrunderna.

ho. I denna punkt föreslår komitén, att kronans jordbruksegendomar
och fisken m. m., som äro eller komma att varda för kronans
räkning utarrenderade, må, jemte kronans skogar, ställas under en Domänstyrelse,
hvilken, enligt den, sid. 95—97, framställda organisationsplanen
samt hvad som yttras i motiven sid. 80— 82 skulle hafva en gemensam,
ensam beslutande chef samt särskilda föredragande för jordbruksoch
skogsärenden, i följd hvaraf den nuvarande Skogsstyrelsen, med erforderlig
förstärkning i tjenstemannapersonalen, skulle uppgå i Domänstyrelsen,
till hvars biträde i landsorten skulle anställas, hvad vidkommer
skogarna, den redan organiserade skogsstaten med nödig personaltillökning,
samt, i och för jordbruksegendomarna, 7 landtbruksinspektörer
med assistenter till lika antal för lika många distrikt, hvardera omfattande
3 -5 af rikets län, med undantag dock af de två nordligaste,
hvarest de landtbruksinspektör tillhörande göromålen skulle uppdragas
åt der stationerade skogstjenstemän eller andra lämpliga personer.

Såsom skäl för den sålunda föreslagna anordningen anföras, att
Kammar-Kollegium, som biträdd af Länsstyrelserna hittills haft bestyret
med utarrenderingen af kronans jordbruksegendomar, numera, i anseende
till den stora tillökning i antalet af dessa, ej utan olägenhet för Kollegii
öfriga göromål skulle kunna med nämnda bestyr fortfara, äfvensom att

den kollegiala formen icke heller vore tjenlig för handläggande af ifråga
varande ärenden, hvarför, och då ett embetsverk med organer i landsorten
funnes inrättadt till förvaltningen af Statens skogar, komitén ansett
detta embetsverk kunna förenas med den myndighet, som skulle ombesörja
utarrenderingen af jordbruksegendomarne, enär, enligt komiténs
tanke, föremålen för de tvänne riktningarnes verksamhet icke kunde
antagas vara af den olikartade beskaffenhet, att deruti läge något hinder
för deras sammanförande under en chef med specielt sakkunnige personer
vid sin sida, och de begge grenarna dessutom redan hade, samt
förmenades än vidare erhålla beröringspunkter, som syntes komitén påkalla
en förening.

För att utreda, huruvida den i fråga ställda sammanslagningen om
ej med fördel så åtminstone utan olägenhet må kunna för sig gå, torde
emellertid, på sätt komitén förfarit hvad jordbruksfastigheter beträffar,
jemväl beskaffenheten och omfånget af de skogsadministrationen tillhörande
ärenderna böra skärskådas.

Hvad då först angår de omförmälda beröringspunkterna, så bestå
dessa, utom kontrollen öfver skogshushållningsplanernas tillämpning vid
de jordbruksfastigheter, hvilka ännu äro tillika med skog utarrenderade,
uti en gemensam pröfning i och för det afskiljande af skogsmark, som
före jordbruksegendomarnes utarrendering enligt komiténs förslag skall
ega rum. Men sedan sådant afskiljande en gång skett, är ock beröringen
till ända, i det skogen öfverlemnas till skogsstaten att omedelbart
för kronans räkning förvaltas, under det jordbruksfastigheten deremot
utarrenderas utan att arrendatorn skulle erhålla någon rätt till skogen.
I stället således för att allt framgent beröringspunkter emellan de begge
grenarne skulle uppstå, måste de nu befintliga tvertom, efter hand som
utarrenderingen på de i betänkandet framstälda grunderna fortgår, upphöra
och sedan utarrendering af alla jordbruksegendomarne en gång
skett, d. v. s. inom tjugo år, helt och hållet försvinna. Att de tillfällen,
då en dylik gemensam pröfning förekommer, ej heller äro talrika, visar

komitén (sid. 60— Öl), då den uppgifver, att de egendomar, som för
Statsverkets räkning skola utarrenderas år 1877, uppgå till 100, 1878
till 65, 1879 till 76, 1880 till 68, 1881 (då underofficersboställena blifva
lediga) till 339, 1882 till 74, 1883 till 85, 1884 till 86, 1885 till 114
och 1886 till 98 eller till i medeltal årligen allenast 114, hvilket är en
obetydlighet i förhållande till antalet af de ärenden, som, enligt hvad
här nedan i underdånighet anföres, redan nu tillhöra Skogsstyrelsens
handläggning, och hvilka än vidare ansenligt tillväxa med den alltjemt
fortgående tillökningen af kronoparkerna. Rörande derefter arten af de
göromål, som tillhöra skogsadministrationen, synes uppmärksamheten
måhända mer än som skett bort riktas derpå, att Statens skogar omedelbart
förvaltas för Kronans räkning, i följd hvaraf Skogsstyrelsen från
och med pröfning och fastställande af sjelfva skogshushållningsplanerna
har att genom sina organer i landsorten i minsta detalj ombesörja planernas
tillämpning samt att för den skull årligen pröfva de med dem
sammanhängande arbets- och kostnadsförslag, äfvensom att förordna om
de modifikationer vid förslagens utförande, som af omständigheterna
kunna föranledas. Jordbruksegendomarne åter förvaltas icke för Kronans
räkning utan bortarrenderas, hvarvid visserligen sådana för arrendetiden
gällande bestämmelser lära böra meddelas, som förebygga egendomarnas
försämrande och befordra jordbrukets samt boskapsskötselns höjande,
men säkerligen skulle, enligt Styrelsens förmenande, och i öfverensstämmelse
jemväl med komiténs sid. 91 antydda åsigt, ändamålet förfelas,
derest dessa bestämmelser inom för trånga gränser inneslöte arrendatorns
sjelfverksamhet och drift, derigenom hindrade honom att lämpa
sin hushållning efter de under en så pass lång tidrymd som arrendeåren
antagligen ej obetydligt skiftande konjunkturerna. De tvänne grenarna
hafva således helt och hållet olika beskaffad verksamhet ej blott
till följd af de skilda förvaltningsföremålen utan äfven med hänsyn till
sjelfva naturen af göromålen. Beträffande åter omfattningen af Skogsstyrelsens
förvaltning, förekommer att utom de till jordbruksfastigheter

för närvarande hörande 2,992,183 qv.ref 61 qv.stänger skogar, hvilka
dock enligt komiténs förslag i mån af egendomarnes förnyade utarrendering
öfvergå till kronoparker, på sätt med 44,158,27 qv.ref af dessa
skogar redan innevarande och närmast föregående år egt rum, så förefinnas
under Skogsstyrelsens och skogsstatens omedelbara vård och förvaltning:
20,791,018,89 qv.ref kronoparker, 14,890,000 qv.ref kronomärke]’,
25,099,io qv.ref kronoflygsandsplanteringar, 1,122,649,89 qv.ref häradsallmänningar,
222,548,60 qv.ref ecklesiastika boställsskogar och 51,917,28
qv.ref till bergshandteringen anslagna statsskogar, hvilka tillhopa med de
allmänna skogar, som stå under Skogsstyrelsens och skogsstatens inseende
och kontroll, nemligen: 702,192,oo qv.ref allmänningar, 35,033,v; qv.ref
enskildes flygsandsfält, 2 5 8,116,38 qv.ref till bergshandteringen anslagna
skogar, 2,626,114 qv.ref stockfångstskogar, 3,167,450,oo qv.ref ecklesiastika
boställsskogar, 368,290,57 qv.ref skogar tillhörande allmänna inrättningar
(utöfver Serafimerordensgillets), samt 8,393,455,94 qv.ref kronohemmansoch
nybygges-skogar, uppgå till en sammanlagd ytvidd af 52,653,887,»
qv.ref, som redan nu icke har ringaste gemenskap med Kronans utarrenderade
jordbruksfastigheter; att under Skogsstyrelsens öfverinseende och
ledning äro stälda ett högre, för närvarande under reorganisation varande
skogsläroverk samt sex Statens skogsskolor jemte en med statsmedel understödd
dylik skola, af hvilket senare slags läroanstalter under året ytterligare
en torde tillkomma;

att främjandet af en ändamålsenlig jagtvård jemväl utgör ett åliggande
för Skogsstyrelsen och skogsstaten;

att den personal dels hos Skogsstyrelsen, dels vid skogsstaten, dels
vid skogsläroverken, som för fullgörande af de skogsväsendet tillhörande
göromålen nu finnes anställd, och öfver hvilken Styrelsen utöfvar befäl,
uppgår till ett antal af 730 personer;

att de ärenden, hvilka Skogsstyrelsen har att handlägga, och som
äro i en ständig tillväxt i följd såväl af det alltjemt ökade antalet af
under Styrelsens förvaltning och inseende stälda skogar, som ock af

skogsstatens utvidgning, för närvarande stiga till närmare 3,000 för
året, med nedanstående fördelning under särskilda, ärendenas beskaffenhet
angifvande rubriker: kronoparkers afsättande och reglering 400;
skogsindelning och skogshushållningsplaner 450; utsyning, försäljning
och flottning af virke 560; förvaltnings- och kostnadsförslag, redogörelser
och tjensteberättelser 540; skogsåverkan, skogseld, betning och hägnad
130; skogsstatens och skogsingeniörernas tjenstgöring och aflöning
m. m. 570; skogsläroverken 140; jagtärenden, besvärsmål m. m. 70, —
af hvilka samtliga ärenden 220 utgöres af nådiga Bref och remisser
samt embetsskrifvelser från Statsdepartementen, under det antalet af utaf
Styrelsen afgifna underdåniga utlåtanden och memorial stiger till 200;

att till ärendenas beredande och föredragning inför Skogsstyrelsen,
hvilket göromål med hänsyn såväl till ärendenas antal som ock deras
ofta invecklade beskaffenhet omöjligen kunnat medhinnas ensamt af sekreteraren
och kamererare!], allt sedan 1873 måst adjungeras en särskild
biträdande föredragande, hvarförutom, i anseende till ärendenas ytterligare
tillväxt, revisorn måst anlitas att under de senaste två åren, i
kontrasignantens närvaro öfvertaga föredragningen af de särdeles mödosamma
skogsindelningsärendena, så att föredragandenas antal hos Skogsstyrelsen
i sjelfva verket utgör fyra, hvilket, oaktadt ett i sanning ansträngande
arbete, ej kunnat förekomma, att ett icke ringa antal ärenden
måst år från år balanseras.

Redan 1869 års Riksdag, vid en tid då Skogsstyrelsens befattning
ännu var jemförelsevis inskränkt, yttrade uti underdånig skrifvelse af
den 13 Maj nämnda år att »af Skogsstyrelsens verksamhet icke kunde
förväntas ett fördelaktigt resultat med mindre dess chef egde tillräcklig
skogsvetenskaplig bildning och erfarenhet i skogshushållningen att sjelfständigt
bedöma alla de åtgärder, som af hans afgörande bero, och för
hvilka han i främsta rummet bör vara ansvarig». Men om, såsom väl
får antagas, denna åsigt då var riktig, äro anledningarne till enahanda
anspråk på den ensamt beslutande chefen för skogsväsendet än mer

berättigade numera, sedan denna administrationsgren höjt sig till en ej
oväsentlig del af statshushållningen, sedan vidden af kronoparkerna på
dessa sju år fyrdubblats samt skogspersonalens antal i samband dermed
i väsentlig mån förstärkts, och sedan en tillökning af inemot 200 procent
egt rum af de Skogsstyrelsens handläggning tillhörande ärendena,
som också derför visat sig fordra en på fyra delad föredragning, och
hvilka ärenden, äfven då de äro af en administrativ eller kameral natur,
befinnas så blandade eller sammanhängande med och beroende af forstliga
frågor, att för deras rätta bedömande betingas, liksom för de rent
tekniska ärendena, forstlig bildning och erfarenhet, icke blott hos den,
som bereder och föredrar, utan äfven och det i högre grad hos den,
som skall slutligen afgöra ärendena eller som, i fråga om de mål, hvilka
dragas under Eders Kong]. Maj:ts Nådiga pröfning, skall vara beredd
att inför Chefen för det Statsdepartement, hvarunder Skogsväsendet
lyder, afgifva de upplysningar, som kunna erfordras.

Till följd således af hvad ofvan blifvit i underdånighet anfördt, och
oaktadt en Styrelse för Statens domäner rid första påseendet, såsom
konstruktion betraktad, eger något tilltalande, måste Skogsstyrelsen dock,
i anseende till skogsväsendets stora betydenhet för landet, omfattningen
och den särskilda beskaffenheten af dit hörande ärenden, dess ringa och
inom kort helt och hållet försvinnande eller åtminstone till likhet blott
med andra förvaltningsgrenar inskränkta beröring med jordbruksfastigheterna,
samt med hänsyn jemväl till den talrika, i antal ständigt
växande, under Skogsstyrelsens befäl stälda skogspersonalen, uttrycka
den åsigt, som äfven delas af de skogsinspektörer, som härom sig yttrat
samt af den komitéledamot, hvilken om skogsärendena företrädesvis egt
kännedom, att skogsväsendet fordrar en sjefständig styrelse med sakkunnig,
skogsvetenskapligt bildad och erfaren chef, utan sammanblandning
med en för skogsadministrationen fremmande, men i och för sig
magtpåliggande förvaltningsgren, hvilken senare äfven om dess befattning
är vida mindre omfattande, och dess personal i följd deraf fåtalig, lik -

väl svårligen skulle kunna undgå att genom tillskottet i Skogsstyrelsens
redan ansenliga göromål hämmande inverka på skogsväsendet, som dock
fortfarande påkallar utveckling i många riktningar, såsom t. ex. i fråga
om de vigtiga ärendena rörande virkesförsäljning, vården af de Kronan
efter hand tillfallande dyrbara strömbyggnaderna i de nordliga flottningslederna
m. ti. forstliga angelägenheter.

Skogsstyrelsen har sig ej heller bekant något land, der en gemensam
förvaltande styrelse finnes inrättad för skogs- och jordbruksärenden,
ehuruväl i åtskilliga länder dessa angelägenheter hvar för sig såsom
byråer omedelbart sortera under ett visst Statsministerium.

Det är emellertid helt naturligt, att den betydliga tillökningen i
antalet af Statens jordbruksfastigheter skall göra det hart när omöjligt
för Kammar-Kollegium att med utarrenderingarna fortfara, samt med
anledning deraf framkalla behofvet att på annat sätt ordna bestyret
härmed; men, ehuru Skogsstyrelsen ej torde hafva anledning att rörande
denna sak yttra sig utöfver hvad som, angående föreningen med skogsväsendet,
förut blifvit anfördt, kan Styrelsen dock ej underlåta ifrågasätta,
huruvida det verkligen må kunna låta sig göra, att med de för
jordbruksdomänerna föreslagna fjorton tjenstemännen så fullständigt som
i betänkandet skett åsidosätta länsstyrelsernas hittills varande befattning
med dylika ärenden, hvilka med få undantag synas vara just af den
natur, att de påkalla en lokalmyndighet.

2:o och 3:o. Komitén föreslår här, att skogsmarken, så framt den
ej ligger i samfällighet med enskild egendom, skall från arrendet uteslutas,
för att i förening, om så kan ske, med redan befintlig kronopark
men eljest såsom nybildad dylik skog förvaltas för Kronans räkning af
skogsstaten, för hvars behof jemväl nödiga boplatser åt bevakare skulle
undantagas, der ej, med anledning af skogens afskilda belägenhet och
deraf följande kostsamma förvaltning, öfverenskommelse om dess bevakning
och möjligen äfven skötsel i stället träffades med jordbruksarrendatorn
eller annan närboende lämplig person.

Frågan om åstadkommande af en oafvisligen påkallad bättre hushållning
å de skogar, som för närvarande tillhöra Statens utarrenderade
jordbruksegendomar, förevar vid de sammanträden, som i Oktober månad
förlidet år inför Skogsstyrelsen egde rum med samtliga skogsinspektörer;
och uttrycktes då, vid öfverläggning rörande den af Styrelsen
framställda åtgärden att skilja skogen från jordbruksarrendet, i
hufvudsak samma åsigt som komitén sedermera omfattat, eller att skogarna
äfvensom den utmark, hvilken ej vore men borde vara skogbeväxt
skulle undantagas från arrendet och förvaltas såsom kronoparker, i sammanhang
hvarmed arrendatorns rätt till husbehofsvirke helt och hållet
skulle upphöra.

Endast så tillvida skilde sig den mening, som vid berörda sammanträden
yttrades, från komiténs att, hvad angick sådana obetydliga, till
jordbruksegendomar hörande, stundom blott några få tunland omfattande
skogar, som läge så aflägse, att deras bevakning och skötsel skulle erfordra
allt för dryga kostnader i förhållande till afkastningen, borde,
ej såsom komitén nu föreslagit, lemnas till skötsel och bevakning åt
någon person efter med denne derom träffad öfverenskommelse, utan
deremot åsättas skogsarrende i förhållande till å ena sidan värdet af
det virkesbelopp jemte öfriga förmåner, som årligen enligt hushållningsplanen
der kunde vinnas, och å andra sidan de kostnader, som med
skötsel och bevakning genom arrendator vore förenade, samt derefter
tillika med jordbruksegendomen utarrenderas under sådan kontroll vid
afverkningen, att utsyning af skogstjensteman hvart 3—5 år för en motsvarande
tidrymd skulle ske.

Derjemte fästades vid förbemälde sammanträden uppmärksamheten
äfven uppå lämpligheten, att till förenkling af förvaltningsbestyren försälja
de smärre joregendomarna.

Uppå de af komiterade, sid. 71—74, anförda skäl, och då den nu
gällande ordningen beträffande här ifrågavarande skogar hvarken kunnat
betrygga dem emot en fortgående försämring eller tillförsäkra Kronan

ens rimlig ersättning för dess skogsalster, anser sig Skogsstyrelsen på
det lifligaste böra förorda skogarnes undantagande från jordbruksarrendet
och deras förvaltande af skogsstaten omedelbart för Kronans räkning,
hvarigenom förberörda olägenheter med all säkerhet förebyggas,
helst, hvad afsättningen af virket beträffar, Kronan just uti jordbruksarrendatorn
förskaffar sig en virkesafnämare, som merendels, i följd af
skogens närbelägenhet, lärer kunna betala skogsalstren med deras verkliga
värde.

I de länder, hvilkas domänväsende är för Styrelsen bekant, gäller
ock såsom regel, att skog ej utarrenderas, men liksom der för några,
ehuru ytterst få undantagsfall ega rum, att ett eller annat afskildt beläget
mindre skogsbestånd blifvit jemte jordbruksegendom utarrenderadt,
så torde ock här skäl förefinnas, att låta af omständigheterna bero,
huruvida skötseln och bevakningen af dylika skogsparceller må på endera
af ofvan omförmälda sätt ombesörjas, för den händelse ej egendomen
i sin helhet är af den i förhållande till förvaltningsbestyren ringa
betydenhet, att den hellre finnes böra försäljas, i hvilket afseende det
synes Styrelsen, som det minimum af arrendebelopp, nemligen 200
kronor, hvilket nu bestämmer, huruvida en egendom bör försäljas eller
bibehållas, utan våda kunde höjas, under förutsättning likväl att köpeskillingen
användes till inköp af större sammanhängande skogar eller
utvidgning af redan befintliga kronoparker.

f sammanhang med förevarande fråga torde emellertid böra erinras,
att en del militieboställen, åtminstone i vissa af de norra orterna, hafva
sin hufvudsakliga betydenhet genom sin rikliga skogstillgång, hvarpå
såväl taxeringsvärde som i följd deraf en del utskylder grundats, och
att således, när skogen undantages, jordbruksfastigheten tilläfventyrs
understundom må komma att befinnas allt för oansenlig att kunna bära
utskylderna.

6:o a. Vid här omförmälda förrättning, hvilken bland annat har
till syfte att framställa förslag angående det område, som bör i egen -

skap af skogsmark eller boplats för skogsbetjening uteslutas från arrendet
och öfverlemnas till skogsförvaltningen, torde i detta afseende jemväl
vederbörande skogstjensteman böra deltaga lör ärendets bedömande
äfven från forstlig synpunkt.

13:o. Arreridatorns rätt, att till egendomens nytta begagna samfäldt
område, hvilken rätt enligt denna punkt skulle fortfara äfven sedan
samfälligheten upphört, torde dock hvad skog beträffar efter nämnda
tidpunkt böra inskränkas derhän, att begagnandet skall regleras af en
för skogen vederbörligen upprättad hushållningsplan.

14:o. Handlar om arrendatorns rätt till begagnande ej mindre af
egendomens andel i härads- och sockenallmänning än äfven af egendomen
tillhörande förmåner utom dess område.

Hvad då först dessa senare angår, får Skogsstyrelsen, med åberopande
af sitt den 15 sistlidne Mars ingifna, samt komitén sedermera,
sid. 22, nådigst delgifna underdåniga memorial i fråga om jordbruksfastigheters
rätt till vissa förmåner ä en del kronoparker, fortfarande
underdånigst hemställa, att vid blifvande utarrenderingar sådan rätt
Helt och hållet måtte upphöra, hvilket, jemte fördelarne af en utaf servituter
obehindrad skogsskötsel och af skälig ersättning åt Kronan för
dess nu såsom tjenstbarhet upplåtna skogsalster, äfven torde få anses
såsom följdriktigt, då, enligt förslaget, jordbruksfastigheternas rätt till
dem förut tillhörande skogar skulle försvinna, och således ej å de nybildade
kronoparkerna tjenstbarheter medgifvas.

Rörande åter rätten till delaktighet i allmänning, så kan visserligen
intet vara att erinra i fråga om begagnandet af sockenallmänning, hvilken
är att anse endast såsom annan samfällig mark; men hvad häradsallmänningar
beträffar, bör Skogsstyrelsen ej lemna oanmärkt, att, derest
de publika hemmanens rätt till delaktighet i dylika allmänningar
upphörde, och Kronan i stället af allmänningarne lät utbryta den på
dessa hemman belöpande andel af marken, en ej obetydlig tillökning af
kronoparkerna derigenom skulle vinnas, uppgående inom endast tre

härader af Östergötland till mer än 10,000 qv.ref, enligt hvad skogsinspektören
i östra distriktet ådagalagt.

Frågan härom förevar vid Skogsstyrelsens förenämnda sammanträde
med skogsinspektörerna, och den enda beaktansvärda betänklighet, som
dervid framstäldes mot en dylik anordning, var, att åtgärden möjligen
skulle kunna innebära ett uppslag till häradsallmänningarnes delning.
I betraktande emellertid af att ändamålet med utbrytningen endast vore,
dels en afvittring mellan Kronan och häradet, dels införande å Kronans
andel af en intensivare skogsskötsel med deraf härrörande fördelar, och
att allmänningsdelegarne ej på något sätt af åtgärden blefve lidande,
synes det, som denna ej skäligen borde framkalla anspråk att få i lotter
dela häradets anpart, hvaraf, enligt hvad erfarenheten nogsamt visat,
ödeläggelse skulle blifva en följd.

15:o. Mot det här gjorda medgifvandet, att arrendatorn efter meddelade
anvisningar och bestämmelser skulle ega att till egendomens
behof begagna bränntorf, dyjord m. m., finnes från Skogsstyrelsens sida
intet att invända, under förutsättning att torf- eller dygrufvan ej är
belägen å den del, som blifvit afskild till kronopark, inom hvilka skogar
servituter af hvad slag de vara må visat sig menliga om ej i annat
afseende dock såsom försvårande bevakningen.

17:o, 18:o och 23:o, som handla om nybyggnad och brandförsäkring
af åbyggnader å Kronans utarrenderade fastigheter samt om stängselskyldigheten
derstädes. De af komitén beträffande dessa angelägenheter
framställda förslag, enligt hvilka såväl stängsel- och nybyggnads- som
brandförsäkringsskyldigheten skulle öfverflyttas på Kronan, äro otvifvelaktigt
egnade att göra kronoarrendena särdeles begärliga och att i följd
deraf höja arrendebeloppen; men måhända är det dock icke alldeles
gifvet, att detta sker i samma grad som kostnaderna för Kronan genom
dessa skyldigheters öfvertagande skulle komma att stegras. Visserligen
kan det synas billigt att, då skogen och rätt till husbehofsvirke skiljas
från jordbruksfastigheterna, äfven befria arrendatorerna från skyldigheten

att nybygga och stänga, inen i åtskilliga andra länder, t. ex. Preussen
och Sachsen, ehuru också der skogen undantages från arrendet, eger
emellertid ingen dylik arrendatorernas befrielse från all byggnadsskyldighet
rum, och då underhållsskyldigheten (16:o), som ofta kräfver rätt
betydligt virkesbelopp, likväl skulle qvarstå såsom ett åliggande för dem,
samt enär nybyggnads- samt stängselskyldighet äfven å helt och hållet
skoglösa, utarrenderade kronoegendomar hittills ålegat arrendatorerna,
så förefaller det, som skulle förenämnda anordning med afseende å skogen
ej ovilkorligen betinga befrielse från berörda skyldigheter, hvilkas
öfvertagande af Kronan, jemte det de i hög grad försvårade förvaltningen,
skulle blifva förenad med dryga kostnader, helt säkert öfverstigande
dem, som för samma byggnadsarbeten komine att drabba en enskild.
Det låter äfven tänka sig, att fall möjligen kunde förekomma,
då arrendatorn, fri från skyldigheten att nybygga och brandförsäkra, ej
skulle med erforderlig omsorg och försigtighet underhålla och begagna
åbyggnaderna, helst om dessa i ett eller annat afseende icke vore i
hans smak.

För sin del anser Skogsstyrelsen till och med Kronans fritagande
från förberörde skyldigheter och deras bibehållande såsom åliggande för
arrendatorerna vara af den vigt, att Styrelsen, om det för stadganden i
sådant syfte! skulle linnas nödigt tillförsäkra arrendator virke till nybyggnad,
håller före att, ehuru fri täflan vid försäljning af virke frän
kronoparkernafotvifvelaktigt i allmänhet är att föredraga, det likväl med
afseende å här i fråga varande förhållanden skulle vara för Kronan fördelaktigare,
om bestämmelser meddelades, hvarigenom arrendator, från
egendomen förut tillhörande men till kronopark afsätta skog, medgåfves
att, efter på grund af gilladt byggnads- och materialförslag gjord anmälan,
i mån af tillgång och mot betalning efter vid virkesauktionen i
öfrigt gällande pris, erhålla erforderligt virke till nybyggnad.

24:o. Med afseende å hvad denna punkt innehåller i fråga om
egendom åliggande utskylder och besvär, får Skogsstyrelsen i under -

dånighet hänvisa till hvad ofvan under punkt: 2:o och 3:o rörande
dessa angelägenheter yttrats.

Bland de af komitén i 35 punkter, sid. 99—108, framställda »vilkor
vid kr ono arrendem) lärer Skogsstyrelsen, som här förut utlåtit sig i fråga
om de med »förvaltningsgrunderna» sammanstämmande förbehåll, hvilka
finnas intagna under punkterna 2:o, ll:o, 13:o, 14:o, 16:o, 22:o och 23:o,
nu vidare endast hafva att beröra punkterna 7:o, 9:o och 12:o, angående
röjning af äng och betesmark, nyodling samt träd, som förekomma i
åker eller å tomt, med afseende hvarå torde böra erinras, att vid nyodling
stundom ej obetydliga virkesbelopp måste afverkas, på hvilka
arrendatorn ej kan hafva skäliga anspråk, utan som synas böra försäljas
för Kronans räkning liksom äfven det virke, som erhålles vid röjning i
äng och hagmark, vare sig nu försäljningen må ske genom auktion, då
ett större virkesparti finnes att tillgå eller, i fråga om ett mindre virkesbelopp,
detta mot visst pris må kunna öfverlemnas till arrendatorn.

Genom nådigt bref af den 8 Maj 1868 har blifvit föreskrifvet, att
för betesmarker tillhörande, bland andra, kronans utarrenderade egendomar,
skogshushållningsplaner skola upprättas. Om nu, enligt komiténs
förslag, till Kronopark afskiljes ej blott skogsmarken utan ock den del
af hagmarken, som är mindre gräsbärande och derför af ringa nytta för
egendomen, så bortfaller i de. flesta fall behofvet af hushållningsplan för
skogsskötsel å den i allmänhet ej vidsträckta hagmark, som derefter kan
komma att vid egendomen bibehållas, men torde i stället böra föreskrifvas,
att, der så utan skada för gräsväxten kan ske, ett visst antal
löfträd per tunland skola uppdragas och fredas.

Med afseende å frågan om upplåtande af mark till nybyggen i Norrland,
har komitén kommit till den åsigt, att, sedan efter förslag af landt -

mätare, skogstjensteman och statsagronom kronoparker blifvit afsätta å
de trakter, som sakna mera sammanhängande odlingstillfällen, nybyggen
fortfarande böra vid afvittringen upplåtas och förses med skogsanslag
till den vidd, som 1873 års Afvittrings-Stadga medgifver, hvarjemte
komitén framhållit såsom gagneligt, att upplåta å kronoparkerna befintliga
ängslägenheter till skogstorp för skogsarbetare och bevakare.

Skogsinspektörerna i Norrbottens och Westerbottens län, hvilken del
af Norrland förevarande fråga egentligen rör, hafva deremot i likhet med
flera reservanter bland komiténs ledamöter uttryckt en annan mening,
nemligen att, om ock redan anlagda eller beviljade nybyggen måste erhålla
den skogsvidd, som enligt gällande författningar dem tillkommer,
sådana nybyggen, som hädanefter beviljas, dock ej må åtföljas af skogsanslag.

Utan åberopande af det förhållande, att jordbruket och boskapsskötseln
inom de nordliga länen i allmänhet stå högst, der befolkningen
af en eller annan orsak måst vända sin håg ifrån skogsrörelsen till skötseln
af åker och äng, finnes dessutom en myckenhet exempel derpå, att
egandet af skog till afsalu ingalunda utgör vilkoret för innebyggarnes
bergning och oberoende. Ganska många lägenheter upptagna så högt
uppemot fjellen, att säljbar skog der ej förefinnes, samt talrika ganska
välmående nybyggen belägna i trakter, hvarest afsättning af skogsalster
af brist på beqvämliga flottningsleder hittills alls icke eller blott i ringa
mån kunnat ske, lemna stöd för denna åsigt, och sågverks — samt öfriga
bolagsnybyggen och hemman, der åboerna endast erhålla betalning
för arbetet vid timmerutdrifningen men ej för virket, bevisa nogsamt,
att sjelfva egandet af skog icke är hvad som för dem behöfves, hvilket
framgår jemväl af de talrika skogsköp eller försäljningar af afverkningsrätt,
som ega rum så snart kronohemmanen blifvit till skatte omförda
eller ofta till och med långt dessförinnan.

Vid betraktande af dessa sakförhållanden, som synas utvisa, att det
är de arbetstillfällen, som timmerrörelsen erbjuder, hvilka äro af vigt

såsom hjelp vid de första stegen af landthushållningen i dessa nordliga
trakter, och då dessa arbetstillfällen ej äro beroende deraf, att nybyggarna
sjelfva ega skog, utan lika väl finnas att tillgå om Kronan fortfarande
är innehafvare af skogarne, anser Skogsstyrelsen, i öfverensstämmelse
med hvad skogsinspektörerna anfört, att sedan de nybyggen, som
blifvit anlagda eller beviljats på hittills gällande grunder, i enlighet med
dessa tilldelats skogsanslag, hvarvid styrelsen dock förmenar, att den
högsta medgifna skogsvidden endast undantagsvis bör ifrågakomma, sådana
nybyggen, som i sammanhang med afvittring hädanefter beviljas,
ej böra erhålla skog, till hvilken mening styrelsen jemväl ledes af det
oegentliga deruti, att, med det värde för Staten, skogsalstren numera
ega, nybygges- och hemmans-åboerna berättigas för sin räkning försälja
en produkt af marken, som alstrats helt och hållet utan deras arbete
eller medverkan.

Hvad slutligen angår upplåtandet af ängslägenheter å kronoparkerna
till torp åt skogsarbetare och bevakare, så är denna, vid skogsinspektörernas
sammanträde härstädes jemväl behandlade fråga, af ej ringa betydelse
för skogarna i de nordliga trakterna. Åtskilliga dylika lägenheter
äro ock redan upptagna och af kronan bebygda till boställen åt
aflönade kronojägare. Men vid en ytterligare utveckling af ifrågavarande
torpsystem, hvarvid likväl bör erinras, att då staten svårligen sjelf härstädes
kan komma att verkställa afverkning och utdrifning af virket,
som deremot fortfarande lärer böra öfverlemnas åt virkesköparne, torparne
egentligen komma att stå i dessas arbete, torde det blifva af vigt,
att Kronan ej betungas med kostnader för åbyggnaderna å torpen, hvilka
kostnader derest ett större antal dylika torp uppstå, säkerligen komrne
att blifva högst ansenliga.

Den å sid. 117 af betänkandet åberopade §. 3 af Förordningen den
21 December 1865 rörande kronoparkers bildande, hvilken §. sedermera

jemväl å sid. 127 åsyftas, har genom Eders Kong!. Maj:ts Nådiga Kungörelse
af den 18 September 1874 erhållit i viss mån ändrad lydelse,
hvilket skogsstyrelsen ansett sig böra i underdånighet erinra, ehuru
ändringen ej utöfvar något inflytande på hvad komitén framstält.

Stockholm den 25 September 1876.

C. A. T. BJÖRKMAN.

E. G. Sundberg.

Underdånigste memorial.

Med nådig remiss af de af E. K. M:t förordnade Komiterades underdåniga
betänkande och förslag angående dels ordnande af förvaltningen
af statens fastigheter och dels upplåtande till nybyggen af mark i Norrland,
har E. K. M. anbefalt Landtbruks-Akademiens Förvaltnings-Komité
att här öfver afgifva underdånigt utlåtande, och går Komitén att härmed
fullgöra denna nådiga befallning.

Komitén som anser det vara synnerligen välbetänkt och för staten
af allrastörsta vigt, att dess egendomar ställas under särskild förvaltning
af en dertill ändamålsenligt organiserad Domänstyrelse, äfvensom att,
såsom Komiteradc angifvit, vid tillträden af krono-arrenden någon kontant
städja icke för framtiden må bibehållas, då derigenom arrendatorernes
ofta icke särdeles betydliga rörelsekapital kan, till men för jordegendomsskötselns
fortgående utveckling, komma att alltför mycket inskränkas,
delar uti de flesta punkter Komiterades åsigter, men har beträffande åtskilliga
stadganden stannat i annan mening än Komiterade, såsom här
nedan angifves.

Vid de sidd. 84—93 af betänkandet frarnstälda grunder för förvaltningen
af kronans egendomar har Komitén ansett att den der använda
benämningen »privat-domäner» är oegentlig samt att tilläggsordet »privat»
borde utgå, synnerligast då i följande l:a punkten förklaras, hvilka af
kronans egendomar böra ställas under inseende och förvaltning af Domänstyrelsen,
som ej skulle få att befatta sig med sådana krono-egendomar,
hvilka till visst statsändamål äro anslagna och i följd deraf till omedelbart
begagnande upplåtna eller stälda under särskild embetsmyndighets
vård.

Beträffande det uti förenämda första punkt af »grunderna» frarnstälda
förslag, att den nu varande Skogsstyrelsen, hvilken handhafver förvaltningen
af kronans skogar samt öfverinseendet öfver skogsläroverken,
skulle förenas med den myndighet, som kommer att ombesörja utarrenderingen
af laxmans jordegendomar, hyser Komitén betänkligheter och
tvekar för sin del att åtminstone för närvarande och vid första organisationen
af Domänstyrelsen tillstyrka en sådan förening med afseende såväl
å den skiljaktiga beskaffenheten af göromålen och åtgärderna för förvaltningen
och vården af kronans skogar och af dess jordegendomar, som
ock på den betydliga omfattningen af Skogsstyrelsens åligganden, hvilka
till allrastörsta delen äro af den art, att de med jordbruksegendomarne
ej hafva någon gemenskap.

Vid punkten 6, mom. a) sid. 86 anser Komitén att utlåtande om den
jord, som till skogsbörd eller till boplatser för skogsbetjening skall afsättas,
bör grundas på skogstjenstemans derom afgifna förslag, hvadan
sagde mom. synes böra ändras så, att skogstjensteman skall i samråd
med de af ortens Hushållningssällskap utsedde gode männen biträda Inspektören
vid förslags uppgörande i bemälde hänseende.

Uti 7:de punkten (sid. 86) föreskrifves att endast skriftliga anbud
skulle få inleinnas å Kronans till utarrendering utlysta egendomar. Komitén
anser, att, på sätt hittills tillgått, muntliga anbud äfven måtte få
afgifvas, innan de skriftliga öppnas; och att sedan såväl de muntliga

som de skriftliga anbuden blifvit inför Konungens Befallningshafvande i
protokoll upptagna, protokollet öfverlemnas till Landtbruks-Inspektören,
som i samråd med de af Hushållningssällskapet utsedde män har att öfver
anbuden afgifva yttrande, hvarefter Konungens Befallningshafvande, jemte
eget utlåtande i ämnet, öfversänder handlingarne till Domänstyrelsen, som
bland dem, hvilka bjudit arrendevärdet eller derutöfver, eger att arrendator
utse, efter de grunder som Komité rade i sitt underdåniga betänkande
angifvit.

Vid utarrendering af fiske (punkten 10 sid. 87) anser Komitén, att
Fiskeri-Intendentens utlåtande bör inhemtas samt att härvid i öfrigt bör
iakttagas hvad uti Kongl. Maj.-ts nådiga Bref till Kammar-Kollegium af
den 27 Januari 1870 linnes föreskrifvet. — Fiskeri-Intendentens i ämnet af
Komitén infordrade utlåtande bifogas i underdånighet.

Vid 14:de punkten (sid. 88) anser Komitén att orden: »eller rätt till
annan förmän utom egendomens områden böra utgå, såsom innefattande
något obestämdt och möjligen ledande till förvecklingar, som för Domänstyrelsen
kunna blifva hinderliga att i hvarje fall besluta, eftersom härvid
med statens fördel kan befinnas vara förmånligast.

Vid 16:de punkten (sid. 88) har Komitén ej kunnat biträda Komiterades
pluralitet derutinnan, att tillträdande arrendator skall för bristande
husröta utsöka godtgörelse hos egendomens förre innehafvare eller hos
hans löftesmän. Komitén anser det vara lämpligast att husröte-ersättningen
bör tillhandahållas tillträdaren genom Domänstyrelsen, som hos
afträdaren må bevaka statens rätt.

Punkten 17, sid. 89. Komitén anser det mycket betänkligt att befria
arrendatorerne från nybyggnadsskyldighet samt att det för staten
skulle blifva högst kostsamt att bestrida uppförande på de utarrenderade
kronoegendomarne af de byggnader, som tid efter annan kunna komma i
fråga, att i stället för äldre utdömda, uppbyggas. Komitén hemställer sålunda,
att arrendator å kronans jordegendom må vara skyldig att fullgöra
beslutad nybyggnad, dock med den lindring mot hvad nu i lag gäller, att

Kronan skall härvid bekosta erforderliga materialier, men arrendatornbestrida
transporter och arbetskostnaden, samt att de af arrendator härvid
hafde utgifter må på ett visst antal år fördelas, och afträdande arrendator
ega att af Domänstyrelsen erhålla godtgörelse för de år som vid
afträdet kunna återstå. Domänstyrelsen intager i kontraktet med den
tillträdande arrendatorn den godtgörelse han bör vidkännas för liqviden
af de återstående nybyggnads-åren.

Beträffande 19:de ock 20:de punkterna (sid. 89) förenar sig Komitén
om den formulering Komiteraden Odelberg gifvit för dessa punkter uti
sin reservation sid. xvn, med erinran dock om hvad Komitén, såsom
siu mening, härofvan yttrat rörande 17:de punkten.

Uti 23:dje punkten (sid. 90) anser Komitén att sista, så lydande, meningen:
»Begagnar granne stängselvitsord, bör Kronan bekosta upprättandet
af den på egendomen belöpande stängsel, hvilken sedermera af arrendatorn
underhälles», bör utgå, såsom föranledande betydlig kostnad för statsverket
och mycket besvär för Domänstyrelsen.

Föreskriften uti 32:dra punkten (sid. 93) om ekonomisk besigtning
hvart 5:te år å utarrenderade kronohemman, anser Komitén ej vara
nödig, om Landtbruks-Inspektörerne utöfva den verksamhet dem, bland
annat, bör åligga att på korta mellantider besöka de utarrenderade gårdarna,
och dervid tillse huru dessa skötas och vårdas, samt om afhjelpande
af möjligen befintliga brister lemna nödiga föreskrifter, då, i fall
arrendator befinnes försumlig i fullgörandet af sina skyldigheter, af Inspektören
anmälan härom bör göras hos Domänstyrelsen, hvilken i thy
fall förordnar om den besigtning, som kan befinnas nödig.

Vid 33:dje punkten (sid. 93) anser Komitén sig böra erinra om det
öfverflödiga och kostsamma samt isynnerhet för mindre jordegendomar
mycket betungande att af- och tillträdessyner ovilkorligen skola å landet
hållas af Häradshöfding och Nämnd samt i stad af Rådstugu-Rätt, äfvensom
att, då förhållandena inom olika orter härvid kräfva olika tid, det
icke är lämpligt att för denna syneförättning fastställa någon annan be -

stämning, än att den bör hållas å bar mark och vid tjenlig årstid samt
förrättas af den styrelsen härtill förordnar och* som till sitt biträde kallar,
i mån af förrättningens storlek, två eller flere ojäfvige Nämndemän
jemte, om för byggnader eller för jordbruket så erfordras, andra härutinnan
sakkunniga personer.

Beträffande de i flera föregående punkter omförmälda och sid. 96
särskildt till distrikter fördelade »Landtbruks-Inspektörerna», anser Komitén
det vara lämpligare att dessa tjensteman benämnas Domän-Inspektörer,
med i öfrigt alldeles samma skyldigheter och arfvoden, som för
Landtbruks-Inspektörerne af Komiterade föreslagits.

Vidkommande de t allmänna vilkor en för krono-arrenden», h vilka uti
Betänkandet finnas framstälda sidd. 99—108, så befinnas dessa till stor
del utgöra en tillämpning af hvad uti de föregående »grunderna» angifvits;
och de meningsskiljaktigheter från grunderna, som Komitén ofvan
uttalat, gälla i motsvarande punkter äfven om de »allmänna vilkoren för
krono-arrenden». Komiten anser sig sålunda vidare endast böra erinra
om följande, som förut uti »grunderna15 icke berörts.

Punkten 10 (sid. 101) innehåller, bland annat, att om arrendator för
förändring af åkerbrukssätt eller för torrläggning af jorden önskar bekomma
agronomiskt biträde skall detta »honom genom Styrelsens försorg
kostnadsfritt beredas». Ett sådant stadgande synes Komitén vara alldeles öfverflödigt,
då en kronoarrendator, likasom alla andra jordbrukare vid behof
af agronomiskt biträde, så lätt och med högst ringa kostnad kan, efter
reqvisition i behörig tid, bekomma sådant biträde, utan att Domänstyrelsen
dermed behöfver besväras eller staten belastas med kostnaderna för ett
biträde, hvartill af Staten särskildt aflönade tjensteman redan finnas anstälde.
Komitén anser sålunda att förenämnde stadgande bör ur punkten utgå.

Vid 12:te punkten (sid. 101) har Komitén funnit sig böra instämma
uti den redaktion åt denna punkt gifvits af Komitéledamoten Odelberg
i dess reservation sid. xxv.

100

Vid 26:te punkten (sid. 105) säges att »arrendatorn skall under hösten
näst före aflyttningen hafva höstplöjt enligt kulturplan, eller, om sådan ej
finnes, minst tre åttondedelar af åkerjorden, samt derjemte utan godtgörelse
till efterträdaren aflemna vårfloder afl hö och halm till den myckenhet,
som efter gårdens storlek i kontraktet bestämmes». Komitén anser
dessa stadganden vara icke endast obilliga utan skadliga så för af- som
tillträdaren, samt hemställer derföre att för trädets bearbetning, gödsling
och besåning samt för höstplöjning, äfvensom för utsäde af säd, klöfveroch
gräsfrö samt för lemnadt vårfoder bör afträdande arendator njuta
ersättning af tillträdaren, enligt värdering och liqvidationsräkning, som
vid af och tillträdessynen af synemännen uppgöres.

Uti 31:sta punkten (sid. 107) bör efter ordet »borgen» tilläggas eller
hypothek för att denna punkt må öfverensstämma med hvad uti näst föreg.

punkten 30 föreskrifves; och torde 31 punkten sålunda böra lyda----

aflemnas borgen eller hypothek, af sådan beskaffenhet som---stadgadt.

Vid 34:de punkten (sid. 108) anser Komitén att följande tillägg bör
göras: samt förse kronans ombud vid deras besök med nödigt husrum
äfvensom med skjuts, i fall sådan äskas.

Beträffande slutligen frågan om upplåtande af mark till nybyggen i
Norrland, så finner Komitén sig, med afseende å de i förhållande till
uppoffringen af kronans mark obetydliga resultat som hittills vunnits genom
nybyggenas förening med skogsanslag, ej böra tillstyrka, det sådant
anslag vid upplåtande af mark till nybyggen vidare må meddelas, sedan
de redan befintliga nybyggen, som hafva laglig rätt till skogsanslag, deraf
blifvit delaktiga; hvaremot de nybyggen, som hädanefter på grund af
förekommande tillräckliga odlingslägenheter beviljas, synas böra tillförsäkras
rätt att från angränsande kronomarker efter anvisning eller utsyning
erhålla sitt husbehof af virke, såvidt icke inom odlingslägenheterna
förefinnes någon mindre skogstrakt, som med hänsyn till sitt läge finnes
olämplig att förena med kronopark, i stället kan anslås såsom husbehofsskog
till nybygget.

101

Härjemte synes det, som den myndighet, hvilken förvaltar Kronans
skogar, borde vara berättigad att, der å kronoparker mindre odlingslägenheter
företinnas, upplåta dessa till anläggande af kronotorp, der så kan
finnas behöflig! för att erhålla arbetskrafter vid skogsskötsel och virkesutdrifningen
eller biträde vid skogsbevakningen.

Stockholm den 14 oktober 1876.

På Landtbruks-Akademiens Förvaltnings-Komités vägnar:

C. G. MÖRNER.

J. Arrlienim.