Underdåniga utlåtanden och yttranden (Statens offentliga utredningar 1901:2)

Underdåniga utlåtanden och yttranden

öfver

UTSEDDE KOMMITTERA DES

den 30 April 1898 daterade

BETÄNKANDE

angående

l:o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken,

2:o) geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, samt
3:o) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper;

afgifna af

Kanslern för rikets universitet, de teologiska och filosofiska fakulteterna vid
universiteten i Upsala och Lund, Domkapitlen, Direktionerna öfver Stockholms
stads undervisningsverk och Nya elementarskolan i Stockholm
samt åtskilliga läroverkskollegier.

STOCKHOLM

IVAR H/EGGSTRÖM8 BOKTRYCKERI, 1899.

Innehållsförteckning.

Sid.

1) Underdånigt utlåtande af kanslern för rikets universitet den 28 april 1899 .........

2) Yttrande af teologiska fakulteten i Upsala den 6 mars 1899 .............................

3) D:o af filosofiska fakulteten i Upsala den 27 februari 1899 .................................

4) Utdrag af protokoll, hållet hos filosofiska fakulteten i Upsala den 27 februari 1899

5) Yttrande af teologiska fakulteten i Lund den 16 januari 1899..............................

6) Utdrag af protokoll, hållet hos filosofiska fakulteten i Lund den 15 mars 1899...

7) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Upsala den 19 oktober 1898 ..................

8) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Upsala den 29 sep tember

1898................................................................................... ..................

9) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Gefle den 24

september 1898 ...................................................................................................

10) Afskrift af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Hudiksvall

den 17 september 1898 ......................................................................................

11) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Linköping den 26 oktober 1898 ............

12) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Linköping den 26 oktober 1898 ...

13) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Linköping den 24

oktober 1898 ..................................................................................................

14) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Norrköping den 29 september 1898...

15) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Vestervik den 22 september 1898 ......

16) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Vadstena...................................

17) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Skara den 26 oktober 1898.....................

18) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Skara den 26 oktober 1898 ........

19) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Skara den 10 oktober 1898

20) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Venersborg den 27 september

1898................................................................................................................

21) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Sköfde den 10 september 1898

22) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Falköping den 28 september

......................................................................................-................................

23) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Strengnäs den 19 oktober 1898...............

24) Transsumt af protokoll, hållet hos domkapitlet i Strengnäs den 19 oktober 1898

25) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Strengnäs den

13 oktober 1898 ............................................... ■■■...............................•••

26) l):o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Örebro den 26 september 1898

27) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Nyköping den 26 september

1898...................................................................................;................

28) Protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Eskilstuna den 15 oktober

1898.................................................................................................••............"•••

29) D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Askersund den 28 september

1898................................................................................................................

8
12

65
68

97
99

103

159

162

164

165

171

172

178

179

193

198

200

Sid.

30) Protokoll, hållet hoa kollegiet vid pedagogien i Södertelge den 28 september 1898 202

31) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Yesterås den 26 oktober 1898.................. 203

32) Yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Vesterås den 30 september 1898 206

33) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Vexiö den 19 oktober 1898..................... 209

34) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Yexiö den 19 oktober 1898 ......... 213

35) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Vexiö den 23 september 1898 214

36) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Jönköping den 27 september

1898................................................................................. 215

37) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Lund den 26 oktober 1898 ..................... 217

38) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Lund den 26 oktober 1898............ 222

39) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Lund den 10 oktober

1898................................................................................................................ 223

40) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Lund den 3

oktober 1898 ................................................................................................... 224

41) Underdånigt yttrande af föreståndaren för den praktiska profårskursen vid allmänna

läroverket i Lund den 10 oktober 1898 ............................................................ 231

42) Protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Malmö den 4 oktober

1898.................................................................................................................. 233

43) Yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Kristianstad den 5 oktober 1898 235

44) Protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Karlskrona den 4 oktober

1-898................................................................................................................ 236

45) Transsumt af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Helsingborg

den 8 oktober 1898 .......................................................................................... 238

46) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Ystad den 7

oktober 1898 ..................................................................................................... 243

47) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Landskrona den 3 oktober

1898................................................................................................................... 244

48) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Engelholm den 20 september

1898..................................................................................................................... 245

49) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Göteborg den 26 oktober 1898 ............... 247

50) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Göteborg den 26 oktober 1898...... 256

51) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid högre latinläroverket i Göteborg den 22 september

1898................................................................................................................. 258

52) Underdånigt yttrande af kollegiet vid högre realläroverket i Göteborg den 30

september 1898 ....................................................................................... 259

53) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Kalmar den 26 oktober 1898 ................. 260

54) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Kalmar den 26 oktober 1898 ........ 261

55) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Kalmar den 10 september 1898 267

56) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Karlstad den 26 oktober 1898 ............... 273

57) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Karlstad den 26 oktober 1898 ...... 274

58) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Karlstad den 1 oktober 1898 282

59) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Kristinehamn den 24 september

1§98................................................................................................................... 285

60) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Åmål den 19 september 1898 286

61) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Filipstad den 23 september

1898................................................................................................................. 287

62) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Hernösand den 26 oktober 1898 ...... 288

Sid.

63) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Hernösand den 26 oktober 1898 ... 290

64) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Hernösand den 20

september 1898 ................................................................................................ 292

65) Transsumt af protokoll, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Luleå den

13 september 1898 ............................................................................................ 294

66) Underdånigt yttrande af kollegiet vid allmänna läroverket i Sundsvall.................. 295

67) D:o af kollegiet vid allmänna läroverket i Piteå den 11 september 1898 ............ 297

68) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Visby den 25 oktober 1898.................... 299

69) Utdrag af protokoll, hållet hos domkapitlet i Visby den 19 oktober 1898............ 302

70) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid allmänna läroverket i Visby den 26 september 1898 312

71) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk

den 26 oktober 1898 .........j.....................................................................•;•••;...... 333

72) Utdrag af protokoll, hållet hos direktionen öfver Stockholms stads undervisnings verk

den 26 oktober 1898 .............................................................................. 333

73) Yttrande af kollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm den 30

september 1898 ............................................................................................... 33^

74) D:o af kollegiet vid högre allmänna läroverket å Södermalm i Stockholm den 30

september 1898 ................................................. 3^3

75) D:o af kollegiet vid högre realläroverket i Stockholm den SO september 1898 ... 344

76) Utdrag af protokoll, hållet hos kollegiet vid Jakobs allmänna läroverk i Stockholm

den 27 september 1898 ................................................................................... 331

77) D:o D:o, hållet hos kollegiet vid Katarina allmänna läroverk i Stockholm den 26

september 1898 ................................................................................................. 33^

78) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver nya elementarskolan i Stockholm den

26 oktober 1898 ............................................................................................ 333

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 3 december 1898 har Eders Kongl. Maj:t
anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet, att, efter hörande af de
teologiska och filosofiska fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund,
inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30

april samma år afgifna underdåniga betänkande angående l:o) afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken samt 2:o) geografien såsom särskilt läroämne vid
tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken,
i hvad samma betänkande rörer universiteten.

Till åtlydnad af denna nådiga befallning har jag infordrat yttranden
i ärendet af nämnda fakulteter och får, med bifogande af dessa yttranden,
i underdånighet anföra följande.

Beträffande den förstnämnda frågan angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken, har af de nämnda fakulteterna egentligen endast den filosofiska
fakulteten vid universitetet i Upsala underkastat densamma en mera
fullständig pröfning, särskildt i fråga om kommitterades från universitetets
synpunkt viktigaste förslag, sidan 53, § 53, 7 (jfr motiveringen sid.
43), att »sökande till läraresyssla vid allmänt läroverk skall.... 7) före
ansökningstidens utgång hafva efter genomgången profårskurs under minst
två år vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt bestridt sådan undervisning
. .. ., skolande i fråga om docent denna undervisning under minst
ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än universitet», samt i anledning
af detta kommitterades förslag med erinran om att under de
många öfverläggningarna rörande examens- och skolfrågor, som under de
senare årtiondena ägt ruin, och i de betänkanden, som i dylika frågor
afgifvits, universitetets myndigheter framhållit, att det i fråga om kompetensvillkor
bör göras en bestämd åtskillnad mellan adjunkts- och lektor splatser
— på anförda skäl yrkat afslag å kommitterades förslag i denna
punkt, för så vidt den rör docenternas kompetens till lektorsbefattningar,
och däremot anhållit, att såsom hittills docenttjänstgöring, vitsordad af
akademisk myndighet såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven måtte
vid ansökning till lektorat få gälla såsom sådan, desto hellre som ingen
som helst olägenhet uppvisats vara följd af nu gällande bestämmelser,
enligt hvilka docenter utan någon förberedande tjänstgöring vid läroverken
kunnat erhålla ordinarie anställning vid desamma; hvarjämte fakulteten
likaledes på anförda grunder uttalat betänklighet mot det af kommitterade
i § Öl, sidan 57 (jfr motiveringen sid. 47), föreslagna skriftliga utlåtandet
af rektor med afseende å de sökande, hvilket förslag fakulteten ansett
icke innebära önskvärd trygghet för läroverken med afseende på erhållandet
af den skickligaste sökanden samt möjligen ledande till unga friska
krafters utestängande och särskildt yngre akademiska lärares afskräckande
från beträdandet af lärarebanan, till stor förlust för de allmänna läroverken.

I delta den filosofiska fakultetens yttrande har den teologiska fakulteten
vid universitetet i Upsala förklarat sig till alla delar instämma, endast
tilläggande, att fakulteten för sin del icke kunde underlåta att framhålla,
att en inskränkning af undervisningsprofven, på sätt Upsala domkapitel i
underdånighet hemställt, skulle för de fakultetsledamöter, hviska samtidigt
äro ledamöter af domkapitel, medföra en särdeles afsevärd lindring i den
för närvarande mycket betungande tjänstgöringen vid undervisningsprofvens
afhörande och bedömande och göra det för dessa ledamöter möjligt
att ägna den sålunda besparade tiden åt universitetets tjänst.

Med afseende på den föreliggande frågan har teologiska fakulteten
vid universitetet i Lund, under förklaring att fakulteten ansåge sig för. sin
del böra inskränka sitt yttrande till bestämmelserna rörande den teoretiska
kompetensen till lärarebefattningar, i hvilka kristendom inginge som
läroämne, hufvudsakligen anfört, att så länge en allmän lärareexamen icke
vore stadgad, fakulteten ansåge nödigt att, vare sig de nuvarande undervisningsprofven
afskaffas eller bibehållas, stadganden matte, göras om
examen inför teologisk fakultet såsom villkor för utnämning till adjunktsoch
kollegabefattningar, i hvilka kristendom ingar såsom läroämne, samt
examen eller disputationsprof inför teologisk fakultet såsom villkor föi
utnämning till lektorsbefattningar af dylik art, hvarjämte fakulteten, i
sistnämnda hänseende erinrat om hvad i kyrkomötets underdåniga skrifvelse
den 8 oktober 1898 anföres i anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse angående upphörande af vissa pastorats prebendeegenskap.

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund har förklarat sig intet
hafva att anmärka vid det af kommitterade afgifna betänkandet rörande
denna fråga.

Hvad angår det föreliggande betänkandets senare del, nämligen om
geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken, tillåter jag mig till en början,
med hänvisande till sidan 07 i nämnda betänkande, erinra om denna
frågas föregående behandling, så vidt densamma varit föremal för kanslers ämbetets

handläggning. _ . .

År 1896 ingick ett större antal studerande vid universitetet i Upsala
med en underdånig anhållan, att Eders Kongl. Maj:t matte täckas taga i
öfvervägande, huruvida ej åtgärder skulle kunna vidtagas för att, om ^möjligt,
bereda geografien eu själfständig plats vid Upsala universitet, sa att
geografien måtte få ingå såsom särskildt examensåmne i såväl kandidatsom
licentiatexamen. Ansökningen remitterades till kanslersämbetet, som
infordrade yttrande af filosofiska fakulteten i Upsala. Sedan denna genom
eu för ändamålet tillsatt kommitté låtit närmare utreda ärendet, beslöt

fakulteten, inom hvilken flera olika yrkanden gjordes, vid den slutliga
voteringen med 14 röster mot 7 hemställa om underdånig framställning,
dels att Eders Kongl. Maj:t matte af Riksdagen äska anslag till eu ordinarie
professur vid Upsala universitet i politisk geografi, dels ock att den
nu vid universitetet befintliga extra ordinarie professuren i meteorologi
matte förändras till en motsvarande i meteorologi och fysisk geografi med
två timmars föreläsningsskyldighet i veckan, så framt ej samtidigt eu
observatorsplats inrättades vid meteorologiska institutionen, i hvilket fall
e. o. professorn skulle vara skyldig att föreläsa fyra timmar i veckan,
samt att pa grund häraf jämväl matte föreskrifvas, att vid blifvande
ledighet af denna e. o. professur sökande böra styrka sin kompetens i ej
mindre fysisk geografi än i meteorologi. Minoriteten inom fakulteten
hade förenat sig. om ett förslag att fakulteten måtte begära anslag till
ai ordinarie professur i geografi med skyldighet för dess innehafvare att
representera både den naturvetenskapliga och den humanistiska sidan af
ämnet. Sedan ärendet därefter återkommit till kanslersämbetet, insändes
detsamma till herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
jämte bifogad skrifvelse af den 30 december 1897, hvari kanslersämbetet
förklarade, att kanslersämbetet ansagc sig i det skick, hvari ärendet
befunne sig, böra utan att då vidare därom yttra sig, öfverlämna
detsamma till chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet för den åtgärd,
som denne för närvarande kunde finna lämplig.

Sedan nu genom Eders Kongl. Maj:ts ofvan oinförmälda nådiga bref
den 3 december 1898 frågan om geografien såsom särskildt läroämne vid
tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken,
i hvad samma fråga rörer universiteten, varit föremål för förnyad
pröfning af filosofiska fakulteten vid universitetet i Upsala och jämväl
filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund däröfver afgifvit infordradt
yttrande, har förstnämnda fakultet i skrifvelse den 27 februari 1899 hänvisat
till de asikter och förslag, som inom densamma i denna fråga sistlidet
år framställdes, och bifogat afskrifter af de i ärendet då förda protokollen,
af hvilka framginge, att fakulteten med 14 röster mot 7 beslutit
förnya sin ofvannämnda framställning angående anslag till eu ordinarie
professur i politisk geografi och förändrandet af nu befintliga extra ordinarie
professuren i meteorologi till eu motsvarande i meteorologi och
fysisk geografi med därtill hörande två, eventuelt fyra, timmars föreläsningsskyldighet
i veckan. Filosofiska fakulteten vid universitetet i Lund
åter har enligt utdrag af fakultetens protokoll den 15 nästlidne mars på
angifna grunder »tillstyrkt koinmitterades förslag rörande geografien såsom
särskildt läroämne och examensämne».

Efter att hafva tagit kännedom af detta ärende jämte därtill hörande
handlingar får jag för egen del, med fäst afseende på den utredning,
som lämnats af vederbörande fakulteter vid universitetet i Upsala, i underdånighet
anföra, att jag beträffande frågan om afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken funnit de skal, som af filosofiska fakulteten i Upsala anförts
mot kominitterades förslag i § 53 att för docents kompetens till läraresyssla
vid allmänt läroverk skall fordras, att han efter genomgången profårskurs
skall under minst ett år hafva meddelat undervisning vid allmänt läroverk
eller annan läroanstalt än universitet, både från de allmänna läroverkens
och universitetets synpunkt vara af den betydelse, att jag på
grund af dessa skäl, i öfverensstämmelse med fakulteten, anser mig böra
i underdånighet afstyrka bifall å kominitterades förslag i denna punkt, för
så vidt den rör docenternas kompetens till lektorsbefattningar, och hemställer,
att, såsom hittills, docenttjänstgöring, vitsordad af akademisk myndighet
såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven måtte vid ansökning
till lektorat få gälla såsom sådan.

Jag kan härvid tillägga, att då i hvarje fall genomgången profårskurs
kvarstår såsom kompetensvillkor för erhållande af ordinarie lärarebefattning
vid de allmänna läroverken och docenter blott undantagsvis
torde söka adjunktsbeställningar, docenters befrielse från den af kommitterade
föreslagna skyldigheten att ett år tjänstgöra vid allmänt läroverk
eller annan läroanstalt än universitetet synes mig utan fara kunna utsträckas
jämväl till de fall, då ansökan gäller adjunktstjänst.

Hvad åter angår den andra punkten af kominitterades betänkande
rörande geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, så vidt denna fråga
rör universitetet, så instämmer jag till alla delar i fakulteternas uttalanden
angående önskvärdheten af att geografien blir ett särskildt examensämne
vid universitetet samt att för detta ändamåls vinnande ämnet får
egen representant inom universitetets lärarekår. Att denne, med den
stora omfattning geografien såsom vetenskap numera äger, icke tillika kan
representera ett annat ämne, torde af den lämnade utredningen med all
tydlighet framgå, då ju af diskussionen inom filosofiska fakulteten i Upsala
till och med visar sig, att majoriteten ansett saken höra med afseende
på de vid därvarande universitet rådande särskilda förhållanden lämpligast
så ordnas, att en ny professur skulle inrättas för att omfatta blott
den politiska geografien, under det att den fysiska geografien skulle
förenas med e. o. professorsbefattningen i meteorologi. I första hand
synes det emellertid vara skid att rikta sina bemödanden därpå, att hvart -

derå universitetet måtte erhålla en professur i geografi, och får jag således
för min del i underdånighet föreslå, att åtgärder i denna riktning måtte
af Eders Kongl. Maj:t vidtagas.

Stockholm den 28 april 18‘J''J.

Underdånigst
G. F. GILLJAM.

Carl Rogberg.

Till kanslersämbetet för Upsala universitet.

Genom remiss från akademiska kansliet af den 3 sistlidne januari
har teologiska fakulteten anmodats att afgifva till kanslersämbetet stridt
yttrande öfver utsedde kommitterades den 30 april 1898 afgifna underdåniga
betänkande angående 1 :o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken samt 2:o) geografien
såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande rörer
universiteten.

Efter att med anledning häraf hafva haft ärendet under enskild
gemensam handläggning med filosofiska fakulteten, får fakulteten, hvars
yttrande ansetts höra inskränkas till det underdåniga betänkandet i hvad
detsamma afser afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, vördsamt tillkännagifva, att
fakulteten till alla delar instämmer i och ansluter sig till filosofiska fakultetens
härutinnan i ärendet afgifna utlåtande, hvaraf fakulteten erhållit
del; och vill fakulteten för sin del härvid endast tillägga, att fakulteten
icke kan underlåta att framhålla, att en inskränkning af undervisningsprofven,
på sätt Upsala domkapitel i underdånighet hemstält, skulle för
de fakultetsledamöter, hvilka samtidigt äro ledamöter af domkapitel, medföra
eu särdeles afsevärd lindring i den för närvarande mycket betungande
tjänstgöringen vid undervisningsprofvens utkörande och bedömande och
gorå det för dessa ledamöter möjligt att ägna den sålunda besparade tiden
åt universitetets tjänst.

Upsala den G mars 1899.

På teologiska fakultetens vägnar:

H. W. TOTTIE.

dekanus.

Anders Radhe.

Till kanslersämbetet för Upsala universitet.

Genom remiss den 3 sistlidne januari har filosofiska fakulteten anmodats
att afgifva utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 april 1898 afgifna
underdåniga betänkande angående l:o) afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
samt 2:o) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande
rörer universiteten. I anledning häraf får fakulteten, med tillkännagifvande
att fakulteten ansett dess utlåtande böra inskränkas till de frågor,
som mer eller mindre direkt angå universitetet och de intressen, som det
äger att bevaka, vördsamt anföra följande.

_ Gen viktigaste af dessa frågor är kommitterades förslag sidan 53, § 53,
7 (jfr motiveringen s. 43), att »sökande till läraresyssla vid allmänt läroverk^
skall... 7) före ansökningstidens utgång hafva efter genomgången
profårskurs under minst två år vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt
bestrid t sådan undervisning ..., skolande i fråga om docent denna undervisning
under minst ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än
universitetet».

Skulle detta förslag blifva lag, så skulle det medföra de allra betänkligaste
följder för universitetet och undervisningen vid detsamma. Docentinstitutionen
har af ålder varit af den största betydelse för universitetet.
Det är snart sagdt uteslutande ur docenternas krets, som de ordinarie
lärarne rekryteras. De bidraga i hög grad till det vetenskapliga lifvets
höjande vid universitetet. Det vetenskapliga arbete, som af dem utföres,
är en betydande del af detta arbete, som utföres i vårt land och bringar
heder åt detsamma i den vetenskapliga världen. Därigenom att de till
aren sta den studerande ungdomen närmare och äro med densamma i eu
mer kamratlig beröring än fallet kan vara med de ordinarie lärarne, så
äro de ock i tillfälle att äfven utom den egentliga undervisningen sprida
intresse. för vetenskapliga studier bland de studerande samt vara dem
behjälpliga med råd och anvisningar. Den af dem lämnade direkta undervisningen,
såväl den offentliga som den privata, har alltid varit af stor
betydelse för universitetet, och särskildt på senare tider, då propedevtiska
kurser föreskrifvits i många examensämnen och seminarierna alltjämt ut -

vidgats och vunnit i betydelse, kan man helt enkelt säga, att docenternas
verksamhet vid universitetet omöjligen kan undvaras. Ser man åter på
docenternas ställning och utsikter, så är den däremot ingalunda afundsvärd.
I några få af de viktigaste examensämnena händer det att undervisningen
lämnar nödiga inkomster, men i de flesta fall kan man ej underlåta
att anse det vara uteslutande det lefvande, vetenskapliga intresset hos
en ung man, som drifver honom att utom de uppoffringar och vanligen
äfven skuldsättning, som de mångåriga studierna medfört, ännu i flera år
ägna sig åt ett mer eller mindre lönlöst arbete i universitetets och vetenskapens
tjänst, under det att hans i regel mindre vetenskapligt intresserade
kamrater vid läroverken erhålla en åtminstone nödtorftig bärgning. Vanligen
först efter 5—10 år kan eu docent påräkna ett docentstipendium af
1,200—1,500 kronor, då däremot den, som omedelbart efter profåret förvärfvar
kompetens till lektorsbefattning, erhåller 2,000 kronor i arfvode
som extra lärare.

Under sådana förhållanden är det lätt att inse, hvart ett stadgande
som'' det nu föreslagna skulle leda. Redan nu är profåret för den blifvande
universitetsläraren ett besvärligt afbrott i de vetenskapliga arbetena,
och det blir det i ännu högre grad, om det utvidgas så, som nu föreslås.
Skulle han än ytterligare tvingas till ett års tjänstgöring vid allmänt läroverk,
så torde de vara högst få, som efter ett så långt afbrott vilja eller
kunna återgå till universitetet för att där antagligen i många år ägna sig
åt ett lönlöst arbete. Säkerligen komma åtminstone de allra flesta af de
bäst begåfvade, hvilka fått röna uppmuntran på sin nya bana, att på
densamma fortgå, och universitetet således om dem gå miste.

Fakulteten måste äfven anse det principielt oriktigt att utan vidare
förklara den inkompetent till skollärare, som med framstående teoretisk
begåfning och utbildning förenar öfning och skicklighet på ett närbesläktadt
område. Docenternas undervisning vid universitetet erfordrar lika
väl som undervisning vid de allmänna läroverken pedagogisk skicklighet.
Med allt skäl få docenterna för sådan undervisning under gifna förutsättningar
räkna sig till godo intill 5 år för lönetursberäkning vid eventuell
förflyttning till allmänt läroverk. Det förefaller inkonsekvent att bibehålla
denna stadga och på samma gång underkänna denna verksamhet såsom
meriterande till skoltjänst; fastmer vore konsekvent att låta tjänstgöring,
vitsordad af fakultet såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven gälla
såsom sådan. Universiteten koinme eljest i sämre rätt än de »åtskilliga
andra läroanstalter», hvarom kommittén talar, sid. 42—43, på samma gång
den anser »det vara följdriktigt och billigt, att undervisning vid dem finge
tillgodoräknas äfven i fråga om ansökningsrätt till ordinarie lärarebetatt 2 -

ningar vid de allmänna läroverken*. Uppenbart är, att blefve ifrågavarande
förslag lag, så vore fara värdt att sällan dugliga, unga vetenskapsmän
kunna eller våga stanna som docenter, hvilket vore en obotlig skada
för universitetet.

Men ett dylikt förhållande vore äfven enligt fakultetens mening till
största skada för de allmänna läroverken själfva. Under de många öfverläggningarna
rörande examens- och skolfrågor, som under de senare årtiondena
ägt rum, och i de betänkanden, som i dylika frågor afgifvits,
hafva universitetets myndigheter framhållit, att det i fråga om kompetensvillkor
bör göras en bestämd åtskillnad mellan adjunkts- och lektor splatser.
Vid undervisningen på skolans lägre stadier af yngre gossar är det uppenbarligen
mindre lärarens teoretiska insikter och vetenskapliga intressen än
hans »skicklighet i undervisningens konst», som betingar framgången af
hans verksamhet. Erfarenheten har ock visat, att till och med personer,
som aldrig aflagt någon akademisk examen, på detta stadium varit och
äro synnerligen framstående lärare. På gyrnnasialstadiet är förhållandet
väsentligen annorlunda. Visserligen kan en person, skicklig i »undervisningens
konst», äfven här i eleverna raskt och väl inläsa de föresätta
pensa, men de högre läroverkens främsta uppgift är dock, åtminstone för
närvarande, den att förbereda till de vetenskapliga studierna vid universitetet
och andra högre läroanstalter, och svårligen kan någon på ett rätt
sätt förbereda till vetenskapligt arbete, som ej har vetenskaplig utbildning
och i främsta rummet vetenskapliga intressen. Härmed är icke sagd t, att
lektorn bör framdrifva dem, som hafva särskildt håg för hans ämne, på
bekostnad af de öfriga lärjungarna. Mogenhetsexamen fordras i vår tid
för många, måhända alltför många, olika lefnadskall, och det är lärarens
plikt att tillse, att alla äro vid densamma så väl förberedda som möjligt.
Men i alla händelser blir undervisningen i ett ämne mera lefvande, korrekt
och intresseväckande, då den meddelas af en man, som själf med intresse
ägnat sig åt sitt ämne och däri idkat själfständig vetenskaplig verksamhet,
än af eu, som icke gjort detta. Hvad som ofvan sagts hindrar ej
heller, att läraren, då han hos en eller annan lärjunge finner gryende
anlag, särskildt ägnar dem den vård och uppmuntran, som kraftigt befordrar
deras utveckling. Mången gammal vetenskapsidkare erinrar sig
hela lifvet igenom med tacksamhet den lärare, som först ingå!’ honom det
lej oande intresset för hans vetenskap och föranledde hans första små försök
till själf verksamhet i densamma. Denna sida af lektorns verksamhet blir
alltför ofta förbisedd, framför allt inom pedagogernas egen klass. Den
är dock enligt fakultetens mening af den största betydelse för hela vårt
lands vetenskapliga framtid, och fakulteten måste fördenskull, särskildt då

det gäller lektorat, på det bestämdaste bestrida kommitténs yttrande på
sidan 26: »Ett tillförlitligt tjänstgöringsbetyg, som vitsordar, att en lärare
under ieke allt för kort tid meddelat god och framgångsrik undervisning
i något visst ämne, vitsordar därför äfven, att han med afseende på det
stadium, där undervisningen meddelats, äger tillräckligt grundlig insikt i
ämnet.» För öfrigt är klart, att äfven andra lektorer än de, som varit
docenter, både kunna hafva och faktiskt hafva de vetenskapliga insikter
och intressen, hvarom ofvan talats. Men uppenbart är, att som allmän
regel dessa så högst betydelsefulla egenskaper oftare böra tinnas hos dem,
som vanligen med stora personliga uppoffringar ägnat eu längre tid åt
vetenskapliga arbeten, än hos dem, som omedelbart efter afslutade examensstudier
ingå i läroverkens tjänst. Skulle alla f. d. docenter lämna läroverkens
tjänst, skulle uppenbarligen lärarekårens allmänna vetenskapliga
ståndpunkt och därmed dess förmåga att som sig bör förbereda till universitetsstudierna
icke obetydligt aftaga. Att de f. d. docenterna äfven
visat sig i många fall äga i hög grad praktisk duglighet bevisas bäst
däraf, att af 35 rektorer, som innevarande år tjänstgöra vid de allmänna
läroverken, ej mindre än 15 varit docenter.

Vidare må erinras därom, att lärarens förmåga att författa eller blott
att välja läroböcker är direkt beroende af hans vetenskapliga ståndpunkt
i lika hög grad som hans pedagogiska insikter. Flerfaldiga bevis på föråldrade
eller rent af felaktiga framställningar kunde framdragas äfven ur
nyare, efter alla pedagogikens regler författade och vid undervisningen i
de allmänna läroverken använda läroböcker. Det kan därför icke vara
annat än till största fördel för ett läroverk att inom dess lärarekollegium
ämnen representeras af en i högre grad vetenskapligt utbildad person.

Fakulteten har ansett sig böra utförligare behandla denna punkt,
emedan det ifrågavarande förslaget, ehuru skenbart af underordnad vikt,
är enligt fakultetens mening af vital betydelse för hela universitetet, och
får fakulteten på ofvan anförda skäl yrka afslag å kommitterades förslag
i denna punkt, för så vidt den rör docenternas kompetens till lektorsbefattningar,
och däremot anhålla, att, såsom hittills, docents tjänstgöring, vitsordad
af akademisk myndighet såsom ekvivalent med skolverksamhet, äfven måtte
vid ansökan till lektorat få gälla såsom sådan. Därjämte vill fakulteten
betona, att ingen som helst olägenhet uppvisats vara följd af nu gällande
bestämmelser, enligt hvilka docenter utan någon förberedande tjänstgöring
vid läroverken kunnat erhålla ordinarie anställning vid desamma.

Slutligen nödgas fakulteten yttra betänklighet mot det af kommitterade
i § 61, sid. 57 (jfr motiveringen sidan 47), föreslagna skriftliga utlåtandet
af rektor med afseende å de sökande. Detta torde ej, om de sökande

äro för honom okända, innebära större trygghet för läroverken med afseende
på erhållandet af den skickligaste sökanden, än om utlåtandet blifvit afgifvet
af hvilken som helst bland den tillsättande myndighetens medlemmar. Det
synes omöjligt för rektor att i allmänhet kunna yttra sig med den pondus,
som på sidan 47 afses, och det förefaller otvifvelaktigt att under nu
berörda förhållanden det helt naturligt blefve tjänsteåldern, som enligt
kommitterades förslag komme att blifva bestämmande vid lärareplatsers
tillsättande, hvarigenom emellertid läroverkens intresse att erhålla dugliga
lärare blefve minst tillgodosedt, såsom ledande till unga friska krafters
utestängande och särskildt yngre akademiska lärares afskräckande från
beträdandet af lärarebanan, till stor förlust för de allmänna läroverken.

Hvad angår geografiens ställning vid universitetet samt vid de allmänna
läroverken får fakulteten hänvisa till de åsikter och förslag, som inom
densamma i denna fråga sistlidet år framställdes, och bifogar fakulteten i
sådant afseende afskrifter af de i ärendet då förda protokollen.

Upsala den 27 februari 1899.

På lilosoiiska fakultetens vägnar:

A. Wikén,
prodekanus.

C. Henschen.

Utdrag af protokollet, hållet vid filosofiska fakultetens sammanträde

den 27 februari 1899.

Närvarande: prodekanus, professorn Wirén, professorerna II in orera
ndsson, Hjärne, Noreen, P. A. Geijer, Danielsson,
Erdmann, Lundell, Johansson, Persson, Högbom och
Lundström.

§ 3.

S. I). Sedan fakulteten med anledning af erhållen remiss att till
kanslersämbetet inkomma med utlåtande öfver utsedde kommitterades den
JO april 1898 afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller
inskränkande åt undervisningsprofven vid de allmänna läroverken samt

angående geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande
rörde universitetet, vid sitt förra sammanträde uppdragit åt prodekanus
professorn Wirén samt professorerna Hildebrandsson och Noreen att,
hvad beträffade frågan om afskaffande’ eller inskränkande af undervisningsprofven,
till fakulteten afgifva förslag till yttrande, så och efter
det bemälde kommitterade med sådant förslag inkommit, företogs nu ärendet
till hufvudsaklig handläggning; och blef efter någon öfverläggning berörda
förslag, sedan några smärre redaktionsförändringar däri vidtagits, af fakulteten
gilladt och godkändt; och skulle fakultetens utlåtande i ärendet således
affattas i fullkomlig öfverensstämmelse härmed.

Professorn Lundström ville hafva till protokollet antecknad följande
särskilda mening:

»Ehuruväl jag till alla delar ansluter mig till hvad af fakulteten
blifvit anförd t såsom skäl för afstyrkande af kommitterades förslag i § 53
mom. 7, anser jag mig dock böra uttala min afvikande mening beträffande
den af fakulteten gjorda inskränkningen: »för så vidt den rör docenternas
kompetens till lektorsbefattning». Då eu adjunkts undervisningsskyldighet,
särskildt vid de högre läroverk, där lektorat i ämnet icke finnes, äfven
måste sträcka sig till de högsta klasserna, kan jag icke ''finna något skal,
hvarför icke docent, äfven då han söker dylik lärarebefattning, skall få
räkna sin docenttjänstgöring såsom ekvivalent med skolverksamhet, där
den af akademisk myndighet blifvit såsom sådan vitsordad.»

Hvad angick kommitténs förslag angående geografien såsom särskildt
läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de
allmänna läroverken beslöt fakulteten hänvisa till de åsikter och förslag
rörande geografiens ställning vid universitetet och vid de allmänna läroverken,
som inom fakulteten år 1897 framställdes; och skulle afskrift af
fakultetens därvid förda protokoll fakultetens utlåtande i nu förevarande
fråga biläggas.

Angående hvad sålunda förekommit skulle skrifvelse till kanslersämbetet
aflåtas, hvarjäinte utdrag af fakultetens i ärendet förda protokoll
skulle bifogas.

Som ofvan

Ur protokollet:

C. Henschen.

Utdrag'' åt filosofiska fakultetens i Upsala protokoll, hållet vid sammanträde

den 16 oktober 1897.

i-v;’" '' §9-

S. I). Sedan med anledning af en till fakultetens utlåtande remitterad
underdånig ansökan af ett större antal studerande här vid universitetet, i
hvilken på anförda skäl hemställts, att geografi måtte varda ett själfständigt
läro- och examensämne här vid universitetet, fakulteten vid sitt sammanträde
den 18 december 1896 uppdragit åt en kommitté, bestående af d. v.
dekanus professorn Dunér samt professorerna Alin och Hildebrandsson
att till fakulteten inkomma med utredning i frågan, med rättighet för
kommitterade att, om sådant ansåges behöflig!, med sig adjungera andra
fakultetens lärare, samt till följd däraf jämväl professorn Högbom och
docenten Nyström i kommittén inträda så hade beinälde kommitterade nu
afgifvit infordradt utlåtande i ärendet;

varande detta utlåtande jämte därvid fogade från utländska universitetslärare
inkomna yttranden om den geografiska undervisningen på olika
platser i utlandet af följande innehåll:

Utlåtande af de af filosofiska fakulteten utsedde kommitterade.

Till filosofiska fakulteten.

Med anledning af en till fakultetens utlåtande remitterad ansökan af
ett större antal studerande att geografi måtte varda ett själfständigt lärooch
examensämne vid universitetet (Bil. 1) utsågos undertecknade, Alin,
Hildebrandsson och Dunér, att inkomma med en så vidt möjligt fullständig
utredning af denna fråga, med rättighet för oss att, om så ansåges behöflig!,
adjungera andra fakultetens lärare. Till följd häraf hafva vi anmodat,
professor Högbom och docenten, lektor Nyström att inträda i
kommittén, hvilken således numera består af oss fem undertecknade. Och
lå vi, efter slutade öfverläggningar i frågan, anföra följande.

Redan från början hafva kommitterade varit ense om, att frågan om
geografiens ställning vid universitetet nu bör upptagas till behandling i
hela dess omfattning, enär det ej kan vara önskvärdt, att Sverige fortfarande

skall förblifva ett af de fä civiliserade land, inom hvilka geografien saknas
bland de själfständiga examensämnena och hufvudsakligen utgör ett med
statskunskapen sainmankoppladt biämne utan egentlig målsman, enär den
professor i geografi, som finnes vid Lunds universitet, jämväl är professor
i historia, och först på de allra senaste åren ett arfvode anvisats för en
lärare vid Upsala universitet mot det att han, halfva det antal timmar i
veckan, som åligger eu professor, föreläser i geografi.

Denna brist i vår universitetsundervisning har återverkat på de allmänna
läroverken, bland hvilkas ämnen geografien är i hög grad styfmoderligt
behandlad. Ja, man kan utan öfverdrift säga, att en stor del
af vår skol- och universitetsbildade allmänhet icke ens vet hvad geografi i
modern mening är. Endast en grundlig och tidsenlig universitetsundervisning
kan med tiden medföra eu förbättring i dessa förhållanden. Saknaden
af en dylik undervisning i värt land är så mycket egendomligare,
som här det oaktadt på många håll förefinnes ett lifligt intresse för geo:
grafisk forskning, hvilket visat sig såväl genom geografiska föreningars
bildande, som genom enskildas frikostiga understöd af de talrika och
betydelsefulla forskningsfärder, som från vårt land utgått såväl till polartrakterna
som till andra mer eller mindre outforskade delar af jorden.

Första frågan, som måste besvaras, är nu den: Hvad bör den geografiska
undervisningen hos oss omfatta? Det gifves ingen vetenskap, hvars gränser
varit och delvis ännu äro så sväfvande som geografiens. Anda från de
grekiska geografernas tid har man skilt på fysisk, och historisk-politisk
geografi, om än benämningarna som bekant under tidernas lopp varit
växlande. De förnämsta representanterna för dessa båda sidor af geografien
i detta århundrade äro Humboldt och Ritter.

Den fysiska geografien är en ren naturvetenskap. Den betraktar jordskorpan
och hafvet samt den dem omgifvande luftkretsen och de i dem
försiggående förändringarna såsom naturföremål och naturföreteelser och
söker att utforska de fysiska lagarna för desamma. Den har därför med
rätta betecknats som »la physique terrestre» eller »Geopliysik» i vidsträckt
mening.

Den historisk-politiska geografien utgör förening slänken mellan naturvetenskap
och historia. Den betraktar vår jord såsom människans hemvist
och källan till hennes materiella utveckling och visar, huru människan
såväl är beroende af den omgifvande naturen, som ock huru hon sträfva!-att göra sig oberoende af densamma och att använda densamma i sin tjänst.

Det inses häraf, att geografien är synnerligen vidtomfattande. Man
har ock ända till sista tiden sammanfattat under geografien snart sagdt
allt, som rörer vår kunskap om jorden och människorna, och det finnes i

själfva verket nära nog ingenting, som ej stundom kunnat exponeras på
en geografisk utställning. Man har emellertid på senare tid sökt att i
någon mån begränsa det alltför stora omfånget, ehuru visserligen icke full
öfverensstämmelse i detta hänseende vunnits, i det att här, såsom för öfrigt
i alla vetenskaper, lärarens egna intressen och studieriktning bestämmer,
hvilken del af ämnet, som blir hufvudsak i hans undervisning. Uppenbart
är, att de båda ofvannämnda hufvudafdelningarna icke kunna af samma
person med framgång bearbetas och föredragas, alldenstund de kräfva fullkomligt
olika förstudier, i ena fallet naturvetenskapliga, i det andra historiska
och antropologiska. Där blott en målsman för ämnet finnes, måste han
alltså hufvudsakligen ägna sig antingen åt den ena eller andra sidan. 1
olika länder har den ena eller andra sidan blifvit vid universiteten den
förhärskande.

För att erhålla en direkt kännedom om, huru ämnet f. n. tages i
olika länder och vid olika universitet, hafva vi vändt oss till flera utländska
universitetslärare med begäran om upplysning om den geografiska undervisningen
på olika platser. De skrifvelser, som kommit oss tillhanda, finnas
här bilagda (Bil. 2), och få vi härmed betyga deras författare vår vördsamma
tacksägelse för den beredvillighet och den noggrannhet, hvarmed de
tillmötesgått vår anhållan.

Det framgår af dessa skrifvelser, att i Frankrike allt hittills den
historisk-politiska geografien varit den snart sagdt enda rådande. Samtliga
professorer i geografi höra till les Facultés des Lettres och ämnet får i
examina endast tagas i samband med historia. Visserligen har på senaste
tid en reaktion häremot inträdt under ledning af professor Vidal de la,
Blache, hvilken, ehuru själf från början historiker, söker att verka för den
fysiska geografiens höjande i Frankrike, men officiel har ännu ingen förändring
i detta afseende vidtagits.

I Tyskland gick ännu för ett par decennier sedan den geografiska
undervisningen enligt Ritters föredöme i denna riktning. Därstädes har
emellertid sedermera ett så totalt omslag ägt rum, att med få undantag
det numera är den fysiska geografien, som där (nästan uteslutande) drifves,
t. o. m. i de fäll, då professorn tillhör den humanistiska fakulteten.

Hvilka delar af den fysiska geografien, som i främsta rummet föredragas^
är, såsom ofvan påpekats, alltid väsentligen beroende på platsens
innehafvare, och af bilagda skrifvelser framgår, att detta är betydligt
växlande vid olika universitet. Det visar sig, att å ena sidan den s. k.
matematiska geografien och geodesien, samt å andra sidan växt- och djurgeografien
allt mer'' inskränkts vid den geografiska undervisningen och
återförvisats till de läroämnen, dit de egentligen höra, nämligen astronomien,

botaniken och zoologien. Det är också uppenbarligen ej möjligt för läraren
i geografi att vara så hemmastadd i alla dessa vetenskaper, att han kan
fullt vetenskapligt behandla så vidt skilda frågor. Från geografens ståndpunkt
är en elementär öfversikt af dem tillräcklig.

Af öfriga delar af den fysiska geografien behandlas åter än den ena,
än den andra som hufvudsak. Under det att professor Gerland i Strassburg
sätter hvad som inom geologien kallas »fysisk geografi» i främsta
rummet, synes af professor Wagners examensfordringar (se nedan),. att
denna del i Göttingen spelar en mindre roll, under det att de klimatologiska
och oceanografiska afdelningarna af ämnet jämte kartografien där träda i
förgrunden, under det att åter professor Richter i Graz, liksom, efter hvad
det vill synas, de fysiska geograferna i Österrike i allmänhet, låter den

s. k. »Länderkunde» hafva den största vikten. Från skolans synpunkt och
för lärarekandidaternas förberedelse för undervisningen vid densamma äro
naturligtvis dessa olikheter i den akademiska undervisningen af ringa eller
ingen betydelse, ty oberoende af dem är dock öfverallt en betydlig kurs
i hvad, som från skolans synpunkt kan ingå i dess undervisning, obligatorisk.
Den vanligast använda läroboken är professor Wagners berömda
Lehrbuch der Geographie.

Under det att i Frankrike examen i geografi är bunden vid historia,

t. o. in. i doktorsgraden, så kan åter i Tyskland geografien tagas af såväl
naturforskare som humanister, och detta både i »Lehramts-» och i »DoctorExamen».
I den senare, som icke medför något slags officiell kompetens,
äro fordringarna friare och rätta sig väsentligen efter kandidatens studieriktning.
I den förra måste vissa allmänna föreskrifter rörande fordringarna
följas, hvilket icke hindrar, att de dock i mycket kunna lämpas
efter examinandens studieriktning. I detta hänseende förfares dock olika.
Såsom synes af professor Gerlands skrifvelse, medger han icke någon större
valfrihet. Han betonar strängt, att geografien är en naturvetenskap och
intet annat, och den, som vill lära geografi, måste lära den på samma
sätt, han må för öfrigt vara historiker eller naturforskare. Professor Wagner
åter har i de båda fallen väsentligt olika fordringar, hvilka han själ!’ uppgifvit
vara följande:

A) Humanister.

1) Wagner: Lehrbuch der Geographie. 2 Bd.

2) Allgemeine Erdkunde von Hann, Hochstetter lind Pokorny (»med
urskillning»).

3) Kartografi: Inledning till Sydow-Wagners methodischer Schulatlas.

4) Pesehel: Geschichte der Geographie.

!)) Molin: Meteorologi (valfritt).

B) Realister.

1) Wagner: Lehrbuch der Geographie. 2 Bd.

2) Zöppritz: Kartenentwurfslehre.

3) von Richthofen: Ftlhrer fur Forschungsreisende.

4) Hann: Ivlimatologie.

5) Mohn: Meteorologie.

6) Boguslawski-Krummel: Oceanographie. 2 Bd.

Som synes, är hans stora Lehrbuch gemensam som grundläggande
arbete för båda linierna, men i öfrigt äro fordringarna helt olika.

Af det ofvanstående synes, att man ej kan frånkänna den geografiska
undervisningen såväl i Frankrike som i Tyskland eu viss ensidighet. Det
är ock, som vi ofvan påpekat, fullkomligt omöjligt att i vår tid omfatta
såväl den fysiska som den historisk-politiska geografien så, som erfordras
för att i dem båda lämna en i allo tillfredsställande vetenskaplig universitetsundervisning.
Då friherre v. Richthofen i början af sin bilagda skrifvelse
betonar, att den, som icke i första linien studerat de grundläggande naturvetenskapliga
ämnena, »der kann die fundamentalen Seiten der wissenschaftlichen
Geographie niemals bewältigen», så har han onekligen rätt,
om man nämligen med honom anser »wissenschaftliche Geographie» liktydig
med fysisk geografi. Men då han säger, att den, som tillägnat sig de
naturvetenskapliga förstudierna, »der kann sich mit Leichtigkeit in die
Beziehungen der Geographie zu den Staatswissenschaften lind zur Geschichte
hineinarbeiten», så torde han göra sig skyldig till ett totalt underskattande
af den historisk-politiska geografiens betydelse.

Skall alltså den geografiska vetenskapen fullständigt behandlas vid
den akademiska undervisningen, så måste den läras från två lärostolar, eu
i hvardera af den filosofiska fakultetens sektioner. Så är ock förhållandet
såväl i Wien och Petersburg, som vid det gamla svenska universitetet i
Dorpat. Vid det sistnämnda finnes sedan många år en lärostol i »geografi»,
hvars innehafvare är humanist, och en i »meteorologi och fysisk geografi»,
hvars innehafvare, professor Sresnewsky är naturforskare och direktör för
meteorologiska institutionen. Därifrån hafva vi dock ej kunnat erhålla
några närmare upplysningar, emedan, som professor Sresnewsky meddelat,
just nu en kommitté blifvit på hans initiativ af fakulteten tillsatt för att
föreslå vissa ändringar i ämnesfördelningen mellan de båda lärarne, att
inträda vid den andre professorns snart förestående afgång.

I Wien har man, såsom synes af professor Pencks bilagda skrifvelse,
tagit saken mycket enkelt och praktiskt. Han är anställd för att undervisa
i geografi med särskildt afseende på dess naturvetenskapliga sida, och

professor Tschennak i samma ämne med särskild! afseende på dess historiska.
Båda examinera i lärare-examen och hafva där exakt samma fordringar,
följande reglementets föreskrifter och läggande vikten på hvad
som är för examinandens blifvande kall erforderligt. Men i sin vetenskapliga
undervisning och verksamhet taga de ämnet från så olika sidor,
att det, såsom professor Penck påpekar, inträffat, att de nästan samtidigt
behandlat samma trakt af jorden, utan att de studerande, som deltagit i
bådas kurser, kunnat märka någon kollision mellan dem.

Vill man således hos oss gifva geograhens båda hufvudgrenar den
plats, dem tillkommer i den vetenskapliga undervisningen, så borde alltså
geografien äga en målsman inom hvardera sektionen i fakulteten.

Hvad den matematisk-naturvetenskapliga sektionen angår, så kan saken
utan synnerlig svårighet arrangeras, såvida e. o. professuren i meteorologi
här som i Dorpat förvandlas till en motsvarande plats i meteorologi och fysisk
geografi. Innehafvaren af platsen har nämligen redan allt sedan dess upprättande
icke inskränkt sina föreläsningar till endast meteorologi, utan han
har faktiskt föreläst alla de delar af den fysiska geografien, hvilka ingå i
de ofvan uppräknade fordringarna för realister i Göttingen. Visserligen
har han icke haft anledning att särskild! föreläsa öfver speciell geografi,
sådan som den framställes i t. ex. Wagners lärobok, men enhvar, som
känner, i hvilket nära samband ett lands klimat står till dess konfiguration
och fysiska beskaffenhet, och huru väsentligt dessa sistnämnda faktorer
bestämmas af klimatet, inser lätt, att föreläsningar i klimatologi måste
äfven omfatta det ifrågavarande landets fysiska geografi, och i samma mån
som den klimatiska sidan behandlas grundligt, måste den fysisk-geografiska
behandlas utförligt. Samtliga de delar af ämnet, som uppräknats under
examensfordringarna för real studenter i Göttingen, borde ingå i examensfordringarna
vid denna professur. Innehafvaren af denna plats, undertecknad
Hildebrandsson, har ock förklarat sig villig att undervisa och
examinera i detta ämne. Dock kunna föreläsningarna, som nu omfatta 2
timmar i veckan hvarje vårtermin, ej utsträckas till mera än 2 timmar i
veckan under hela läsåret, såvida ej en observatorsplats inrättas, så att
professorn kan befrias från en del af den praktiska tjänstgöring vid
observatoriet, som nu åligger honom såväl under terminer som ferier. Till
de ofvan nämnda delarna af ämnet borde dessutom komma en kurs i
geofysik, eller fysisk geografi i geologisk mening, motsvarande t. ex.
Supans eller Lapparents läroböcker, hvarförutan ländernas topografi, eller

den fysiska geografien i skolans mening, ej kan tillbörligen beliandlas eller
uppfattas. Att åter förlägga tyngdpunkten för detta studium hit och söka
afskilja detsamma från geologien, med hvilket ämne det står i oupplösligt
samband, vilja vi på intet sätt tillråda, så mycket mindre, som den nyutnämnde
professorn i geologi särskildt arbetat i denna bransch.

Med denna nu föreslagna omfattning blefve den fysiska geografien,
såsom vi från början bestämt densamma, fysikens tillämpning på naturföreteelserna
i luften, hafvet och på jorden, eller terrester fysik. På detta
sätt blefve dess område, ehuru ännu synnerligen omfångsrikt, dock vetenskapligt
begränsadt och ett afrundadt helt. Den kurs i speciell geografi,
Wagners lärobok eller något däremot svarande, som med nödvändighet
måste ingå inom detta läroämne, är i alla händelser eu fullt tillräcklig
kurs i geografi för blifvande skolman. Detta arrangement torde vara det
enda, som under närvarande förhållanden kan praktiskt utföras, så vida
man ej vill upprätta en fullständigt ny professur inom sektionen.

Den gren af geografien, som skulle komma att höra till den humanistiska
sektionens område, och som här ofvan kallats politisk geografi,
kan dock icke inskränkas uteslutande till hvad som vanligen kallas politisk
geografi. Ty det är en själfklar sak, att man icke kan studera t. ex. ett
lands näringar, kultur eller ens historia utan att taga hänsyn till dess
fysiska beskaffenhet, hvilken utgör grunden till att landet i fråga har just
dessa näringar och icke andra o. s. v. Alltså måste i den humanistiska
geografien äfven ingå en öfversikt af den fysiska. Redan den allmänna,
fysiska geografiens grunddrag måste här medtagas t. ex. för filosofie licentiatexamen
i det omfång, hvari ämnet behandlas i Supans Physische Erdkunde.
Rörande de olika ländernas berg, floder, klimat o. d., som vanligen
brukar kallas landets fysiska geografi, måste alltså detta studeras äfven
inom den humanistiska geografien, om än ämnet här kan ses från delvis
andra synpunkter, än då det föredrages inom den naturvetenskapliga
sektionen.

För öfrig! böra till den humanistiska geografien räknas geografiens
historia, antropogeografi, etnografi samt den egentliga politiska geografien.
Då nu en af de viktigaste partierna af denna är framställningen af landets produktion
af råvaror och industrialster samt varubyte, hvilket allt brukar
sammanfattas under namnet han delsgeografi, samt fluktuationerna inom
landets folkstock, för hvilket allt källorna äro att söka i statistiken, så
synes det oss lämpligt, att med den politiska geografien förenades äfven
ämnet statistik, hvilket icke har någon särskild målsman vid universitetet,
om det än enligt en viss häfd brukat räknas till statskunskap. I verkligheten
står dock statistiken närmare den politiska geografien, såsom äfven

framgår däraf, att flera vetenskapliga tidskrifter äro organ för både geografi
och statistik; och erhåller den politiska geografien en egen målsman bland
universitetets lärare, så bör statistiken förenas med hans ämne.

Med den omfattning, som den humanistiska geografien sålunda skulle
få, och hvilken tydligen icke inskränker sig eller kan inskränka sig till
blott politisk geografi i egentlig mening, kunde det väl synas mindre
lämpligt att kalla detta ämne politisk geografi. Ett lämpligare namn vore
möjligen speciell geografi i samma betydelse som det tyska »Länderkunde».
Emellertid kan namnet vara en bisak, om det blott blir bestämdt,, att
denna gren af geografien äfven måste omfatta en öfversikt af den fysiska
geografien samt befolknings- och näringsstatistik.

Af hvad vi i det föregående anfört framgår, att vi anse oss böra
tillråda fakulteten att förorda bifall till den underdåniga ansökningen samt
likaledes att vi på grund af de nu vid universitetet radande förhallandena
föreslå, att fakulteten måtte göra underdånig hemställan om

dels, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska anslag
till en e. o. professur i politisk geografi, med 4
timmars föreläsningsskyldighet i veckan;

dels, att den redan befintliga e. o. professuren i
meteorologi måtte af Kongl. Maj:t ändras till en motsvarande
i meteorologi och fysisk geografi med 2 timmars
föreläsningsskyldighet i veckan, så framt ej samtidigt en
observatorsplats inrättas vid meteorologiska institutionen,
i hvilket fall professorn skulle vara skyldig att föreläsa
4 timmar i veckan. På grund häraf borde jämväl föreskrifvas,
att vid en blifvande ledighet af denna professur
de sökande böra styrka sin kompetens ej mindre i
fysisk geografi än i meteorologi.

Upsala den 24 april 1897.

N. C. Dunér.

Fil. fak:ns dekan.

H. II. Hildebrandsson.

A. G. Högbom.

O. Alin.

F. Nyström.

Bilaga l.

Till Konungen!

I den geografiska vetenskapens historia inom vårt land intager 1891
års stadga för filosofie kandidat- och licentiatexamina ett märkligt rum.
Genom denna stadga bereddes nämligen för första gången en plats åt
geografien bland de svenska universitetens undervisnings- och examensämnen.
Full medborgarrätt vid högskolan fick dock icke det nya läroämnet
sig beskärd. Geografien fogades endast till den vid universitetet
sedan århundraden bofasta statskunskapen för att jämte denna bilda ett
examensämne: statskunskap med geografi. Geografiens målsman vid
universitetet blef ej en fast anställd professor utan en tillfälligt förordnad
lärare med blott tvenne timmars föreläsningsskyldighet i veckan, och vid
betygssättningen för ämnet statskunskap med geografi äger denne enligt
kanslersbrefvet af den 13/4 1892 endast på så sätt deltaga, att han meddelar
professorn i statskunskap hvilket betyg han anser examinanden förtjäna
på grund af aflagda prof i geografi, hvarefter professorn skall, dels med
afseende härpå, dels med afseende på de prof examinanden aflagt i statskunskap,
ensam afgifva betyget i statskunskap med geografi.

Det torde med fog kunna sättas i fråga, om denna geografiens ställning
inom vårt universitetsväsen motsvarar den höga rang, som hon numera
intar bland vetenskaperna. Geografien har under senare delen af detta
århundrade genomgått eu storartad utveckling, och i mångsidighet och
betydelse kan hon numera ställas i jämbredd med mer än en bland de
äldre vetenskaperna. Statistikens, etnografiens och naturvetenskapernas
resultat hafva kommit äfven geografien till godo och gjort det möjligt för
henne att med allt större framgång och säkerhet arbeta på fyllandet af
sin uppgift: att lämna en fulltrogen bild af det karakteristiska hos kontinenter
och länder såväl med afseende på naturförhållanden som människolif.

Med öppen blick för detta geografiens stora och allt mer växande värde
såsom bildningsämne hafva också öfverallt bildningens målsmän skyndat att
taga henne i sitt hägn. Vid eu stor mängd europeiska och äfven vid några
utomeuropeiska universitet hafva geografiska professurer blifvit upprättade.
Hänga af dessa hafva tillkommit under det sist förflutna decenniet, och intresset
för geografien är för närvarande så lifligt, att man har all anledning att hoppas
pa en fortgående tillökning af deras antal. Enligt en uppgift i universitetskommitténs
underdåniga förslag och betänkande, afgifna den 2 juli 1889,

ägde Tyskand år 1885 professurer i geografi vid 12 universitet, Österrike
vid 8, Italien vid 12, Frankrike vid 4, Holland vid 1. År 1895 hafva
dessa siffror, såsom det framgår af universitetskalendern Minerva, vuxit
för Tyskland till 18, Österrike till 9, Frankrike till 11, Holland har fått
en professur i etnografi till sin förra i geografi, för Italien är siffran oförändrad.
Härtill kan läggas, att i Ryssland är geografien representerad af
professorer vid 8 universitet, i England, Belgien, Schweiz och Spanien vid
3 af hvartdera landets universitet, Serbien, Portugal, Danmark och Norge
hafva hvar sin professorsstol för ämnet. Vid åtskilliga universitet finnes
mer än en professor i geografi eller någon del däraf. Sammanlagdt äger
Europa 61 professurer i geografi och 26 i geografi, förenad med någon
eller några andra vetenskaper såsom historia, statistik och etnografi eller
någon af naturvetenskaperna,

Sådan är geografiens ställning inom öfriga europeiska kulturländer.
Hon har icke blott inom alla — äfven våra skandinaviska grannländer —
blifvit representerad vid universiteten; den är till fullo erkänd som en
själfständig vetenskap, åt hvars studium ett stort antal hängifna lärjungar
ägna sig.

Tager man dessa förhållanden i betraktande och erinrar man sig
därjämte huru vårt land, åtminstone på de geografiska upptäckternas område,
gjort betydande insatser i geografiens utveckling, så vill det synas
som om 1891 års bestämmelser angående hennes ställning vid universitetet
icke hafva gjort denna vetenskap tillbörlig rättvisa; de hafva gjort
geografien till ett appendix till statskunskapen utan all sjanständighet.
Men en sammankoppling af tvenne sådana ämnen, hvar för sig så omfattande
och trots sina beröringspunkter i grunden så vidt åtskilda, kan
icke undgå att inverka högst ofördelaktigt på studierna af båda dessa
ämnen, framför allt naturligtvis på det ämne, hvilkets ställning är svagare.

De praktiska olägenheterna af den år 1891 träffade anordningen
hafva ej heller dröjt att visa sig. I de officiellt tillkännagifna fordringarna
för filosofie licentiatexamen i statskunskap med geografi hafva universitetets
myndigheter själfva gifvit ett erkännande däraf, att under nuvarande
förhållanden till grundligare insikter i det ena af dessa ämnen
icke skäligen kan fordras lika grundliga också i det andra, i det att en
vidlyftigare kurs i statskunskap berättigar till en mindre kurs i geografi
och omvändt. Redan häri ligger ett medgifvande att studiernas grundlighet
i hvartdera ämnet måste blifva lidande genom dess sammanslagning
med det andra. Nu kommer emellertid denna olägenhet att framför allt
drabba geografien. Statskunskapen har 2 ‘/a århundradens anor vid uni -

versitetet; den har sin nedsudda ställning och sina vackra traditioner att
upprätthålla; det är därför helt naturligt, att statskunskapens målsmän
icke kunnat medgifva, att deras vetenskap i någon nämnvärd mån finge
lida intrång genom tillsatsen af geografien. Därför hafva fordringarna
till nyssnämnda examen i ifrågavarande ämne blifvit så bestämda, att
man kan erhålla ett högre betyg genom att läsa ungefär lika stor kurs i
statskunskap som fordrades, innan detta ämne förenades med geografien,
och en tämligen minimal kurs i geografi; men göres geografien till hufvudsakligt
studium, medgifves endast en ganska obetydlig afprutning i
den vanliga statskunskapskursen. Sålunda kommer då för samma betyg
i nyssnämnda examensämne att fordras betydligt större kurser och drygare
arbete om examinanden vill lägga hufvudvikten på geografien, än
om han ägnar sig åt statskunskapen, eller, med andra ord, de djupare
insikter, som examinanden i förstnämnda fall onekligen besitter i en del
af ämnet, geografien, komma icke på något sätt till synes i betyget.
Detta faktum kan naturligtvis icke annat än afskräcka de studerande från
mera djupgående geografiska studier, något som för det allmänna måste
vara så mycket mer beklagligt, som ju geografien är ett viktigt läroämne
i skolorna, vida viktigare än statskunskapen, och det således måste anses
ligga i dessas intresse, att den blifvande läraren just i geografi inhämtar
så grundliga kunskaper som möjligt.

Och äfven i ett annat hänseende medför den nuvarande anordningen
en stor olägenhet. Det blir genom densamma så godt som omöjligt för
naturvetenskapernas ämnessvenner att ägna sig åt studium af geografien,
som likväl i så många stycken står en del af dessa vetenskaper mycket
nära. Naturvetenskapsmännen skulle nämligen för att kunna erhålla ett
examensbetyg i geografi vara tvungna att kasta sig in på vidlyftiga studier
i ett för dem så ytterst främmande ämne som statskunskap, och det
är dock icke att vänta. Följden blir att geografien måste gå förlustig
alla adepter från dessa vetenskaper, adepter hvilka skulle hafva de bästa
förutsättningar för ett djupgående och själfständigt geografiskt studium.
Således, eu stor del af de studerande, hvilka skulle vara synnerligen väl
kvalificerade för att bedrifva vetenskapliga studier inom geografiens område,
är genom de nuvarande anordningarna så godt som afstängd från
möjligheten därtill.

Då sålunda den underordnade och obetydliga plats, som geografien
i det yttre erhållit vid universiteten genom 1891 års stadga, i sig själ!''
synes vara ovärdig denna vetenskaps inom alla kulturländer erkända betydelse
och då vidare erfarenheten synes gifva vid handen, att afsevärda
praktiska olägenheter genom samma stadga vållats för de geografiska

studiernas bedrifvande, och då slutligen det också synes vara tydligt, att
ett verkligt friskt och kraftigt vetenskapligt arbete på geografiens rika
fält ej under nuvarande förhållanden kan uppstå, våga undertecknade,
hvilka vid Upsala universitet studera geografi, underdånigst anhålla, att
Eders Majestät täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder skulle
kunna vidtagas för att om möjligt bereda geografien en själfständig plats
vid Upsala universitet, så att geografien måtte få ingå såsom själfständigt
examensämne i såväl filosofie kandidat- som licentiatexamen.

Upsala den 30 mars 1896.

Ivar Hallberg

Fil. känd. Göteb.

Sven Lönborg

Fil. kand. Öätg.

Hugo Wilh. Markström

Fil. stud. Norrl.

H. E. Wiklund

Fil. lic. Norrl.

Torvald Höjer

Fil. stud. Stockh.

Gustaf Upinark

Fil. stud. Stockli.

Verner Söderberg

Fil. kand. Stockh.

Herman Brulin

Fil, kand. Västg.

Erik R. Norrman

Fil. känd. Upl.

Axel Jonsson

Fil. kand. Västg.

Sune Ambrosiani

Fil. stud. Stockh.

Gustaf Löf

Fil. kand. Sörml.

Uno Steinholtz

Fil. kand. Stockh.

John Anneli

Fil. stud. Sörml

Underdånigst
Nils Edén

Fil. kand. Norrl.

Anton v. Hedenberg

Fil. stud. Norrl.

Sigrid Björklund

Fil. stud. Stockh.

Hans Juel

Fil. kand. Värml

E. G. Huss

Fil. kand. Norrl.

Erik Falk

Fil. kand. Värml.

Lydia Wahlström

Fil. kand. Västm.

Aug. Bergh

Fil. stud. Västg.

Karl Nordlund

Fil. kand. Gestr.-Hels.

Arvid Carlson

Fil. kand. Västm.

Per Gust. Berggren

Fil. kand. Värml,

Otto W. Sundén

Fil. kand. Västg.

Carl Hebbe

Fil. stud. Sörml.

Erik Nyman

Fil. lic. Östg.

Carl M. Wejle

Fil. kand. Östg.

C. Grönblad

Fil. stud. Smal.

H. Carlson

Fil. stud. Smal.

K. A Fryxell

Fil. kand. värml.

Joh. R. Nilsson

Fil. stud. Östg.

Hugo Frölén

Fil. kand. Östg.

Georg Wendblad h

Fil. känd. Dpi.

Sten A:son Leijonhufvud

Fil. stud. Stockh.

Richard Edgren

Fil. kand. Värml.

Holger Rosman

Fil. kand. Gotl.

Joh. Gunnar Andersson

Fil. stud. Sörml.

Sven Otterborg

Fil. stud. Värml.

Nils Lundqvist

Fil, stud. Sörml.

N. Svanström

Fil. stud. Norrl.

Birger Gezelius

Fil. kand. Västm.-Dal.

Carl M. Kjellberg

Fil. stud. Upl.

Thure Wigert

Fil. kand. V.-D.

Harald Törnblom

Fil. stud. Yästm.

Sven Åkerberg

Fil. stud. Stockh.

Otto Edelstam

Fil. stud. Kalm.

Gunnar Hazelius

Fil. stud. Stockh.

Harald Sundström

Fil. stud. Stockh.

Karl Hedvall

Fil. stud. Korrl.

Hakon Wigert-Lundström

Fil. stud. Östg.

Sixten Samuelson

Fil. stud. Värml.

Ernst Rönnblad

Fil. känd. Upl.

Algot. Holmqvist

Fil. kand. Norr!.

Karl Gustaf Westman

Fil. stud. Östg.

Arvid Hernmarck

Fil. stud. Stockh.

August Akerlindh

Fil. kand. Upl.

J. W. Nilsson

Fil. kand. Upl.

Bilaga 2.

Utlåtanden, inhämtade från utlandet.

I. Professor Hermann Wagner, Göttingen.

Es is nicht ganz leicht in kurzen Worten die Anforderungen zu
prascisiren, welche ich im Doctorexamen und im Kandidatenexamen mache.
Das wichtigste will ich versuchen hier nieder zu schreiben. Zunächst
glaube ich, dass wenn in Deutschland heute die Krage gestelit werden
wiirde, ob Geographie zur math. naturw. åder zur humanistischen Fakultät
zu rechnen ist, oder besser, ob der Vertreter der Geographie Mitglied der
math. naturwissenschaftlichen oder der humanistischen Sektion werden
soll, alsdann in den meisten Fallen fur die math. naturw. entschieden
werden wiirde.

Freilich zur Zeit ist dies dort, wo die Fakultäten derart getheilt sind,
nicht der Fall. Prof. Gerland1) gehört in Strassburg zur philosophischen
und nicht zur math. naturw. Fakultät, ich selbst bin Mitglied der historischen
Klasse der K. Societät der Wissenschaften hier in Göttingen

u. s. w.

Aber unsere Anordnung datirt noch aus den siebziger Jahren, wo
die aus Ritters Zeiten stainmende Ansicht, dass die Erdkunde eine wesentlich
historische Disciplin sei, die massgebende war.

'') Se nedan.

Diese Verhältnisse haben sich seitdem geändert, und es wird in
Deutschland kaum mehr einen Geographen geben, welcber nicht die Geograpbie
als eine wesentlich naturwissenscliaftliche ansieht, indem die physische
Geographie im weitestem Sinne des Worts als Grundlage erkannt
ist, oline welche die sogenannte politisch-historische in der Luft schwebt.
Ich gebe nicht so weit, wie andere meiner Fachgenossen, in letzterer
nur einen Zweig angewandter Geographie wie etwa Pflanzen- und Tiergeograpbie
zu erkennen, sondern halte mich an die historische Entwiekelung,
nach welcber das menschliche Element in der Erdkunde eine vid
ausgedehntere und vielseitigere Beacbtung verdient als Pflanzen und Tiere.
Aber wer Trägen der historisch-politischen Geographie lösen, also die
Abhängigkeit gewisser historisch-politischer Entwickelungen und Verhältnisse
von Läge und Natur des Ländes, des Bodens, des Klima etc. ursächlich
nachweisen soll, der muss in erster Linie physischer Geograpb, erst in
zweiter Historiker und Statistiker etc. sein.

Unter solchen Umständen muss jeder Neuling in der Geographie erst
in allen Zweigen der pbysischen Geographie festen Puss fassen und eben
deshalb ist nicht nur mein eigener Akademischer Unterricht, sondern der
von 710 aller deutschen Professoren der Geographie heute auf Einfiihrung
in die physische Geographie in erster Linie gerechnet.

Dies geht allerdings nicht immer aus dem Titel der einzelnen Vorlesungen
hervor, aber wenn Sie beachten, dass mein Cursus von 5—6 Semestern
zunächst 2 volle Semester auf allgemeine physische Erdkunde
verwendet und in 3—4 Semestern, die der Länderkunde einzelner Erdteile
oder einzelner Länder (Deutschland, Mittelmeerländer, etc.) mindestens
die Hälfte des Stoffs als physische Geographie der betreffenden Länder
bezeichnet werden muss, so sehen Sie, dass physische Geographie
praaponderirt.

Die allgemeine physische Länderkunde, welche ich vorzutragen pflege,
umfasst zunächst die Lehre von Gestalt und Grösse, Dichte und anderen

l)hysikalischen Eigenschaften der Gesammterde, nicht in rein propaedeutischer
Form, sondern so grundlich als man die Dingc vor einem zur
grössern Hälfte aus Historikern und Philologen zusammensetzten Publikum
mit den Mitteln der Elementar-Mathematik zu erläutern vermag.
Trigonometrische Formeln kommen dabei selbstverständlich zur Anwendung.
Das Clairaut’sche Theorem, die Darstellung des Geoids als eine
Niveaufläche im mathematisch-physikalischen Sinn, das Gesetz der Zunahme
der Schwerkraft nach den Polen, u. s. w. sind alles Dinge, welche dabei
auseinander gesetzt werden und welche diejenigen, welche das Kandidatenexamen
fur obere Klassen (Oberlehrer) oder das Doctorexamen vor der

Fakultet in der Geographie machen wollen, beherschen mössen. Ich meine
durch solche Beispiele Ihnen am besten die Anforderungen, welche ich zu
machen pflege, erläutern zu können.

Dabei bemerke ich sötört eins: Die Zahl derjenigen, welche aussc.hliesslich
Geographie studieren, alles andere mehr als Hölfswissenschaft dazu
ansehen, ist naturlich geting, aber viele wählen Geographie als Hauptfach
indem sie dabei noch andere Fächer grilndlich studirt haben. Jo nachdem
dieselben nun ursprunglig von den mathematisch-physikalischen, oder den
naturbeschreibenden (incl. Geologie), oder historisch-nationalökonoinischen
Studien ausgegangen sind, werden sich meine Anforderungen modifiziren,
ich kann nicht von den historisch-philologisch vorgebildeten, auch wenn
sie neben Geographie etwa noch geologische oder physikalische Vorlesungen
gehört haben, so vid, so eingehende Kenntnisse in den ihnen etwas ferner
liegenden Gebieten verlangen, wie von mathematisch-physikalisch vorgebildeten.
Aber indem ich auf das oben gesagte himveise glaube ich erläutert
zu haben, das eine gewisse Summe ernsterer Kentnisse auch aus
dem mathem.-physikalischen Teil der Geographie von allen Kandidaten
ohne Ausnahme verlangt und, wie ich behaupten kann, auch geleistet wird.

Die Kartographie lehre ich in ihren Elementen nicht in Vorlesungen
sondern in praktischen Uebungen, so dass Bekanntschaft mit Theorie
und Praxis der wichtigsten Projektionen in weit grundlicherer Weise von
Oberlehrern und Doctoren gefordert wird, auch wenn sie nicht Mathematiker
sind, als dieses Kapitel z. B. in meinem Lehrbuch (Guthe-Wagner)
behandelt ist. Zöppritz’ Leitfaden der Kartenentwurfslehre (l 883) bezeichnet
hierbei etwa den Ståndpunkt des im Doctoi -examen zu leistenden, wenn
auch einzelne Kapitel darin dem Nicht-Mathematischer schon zu harte
Ntisse aufzuknacken geben, was man im Einzelfall immer beröcksichtigen wird.

Im Kandidaten-examen rvird man sich mit sicherer Bekanntschaft der
in den Atlanten zur Anwendung kommenderi Gradnetze begnugen können.
Der Kandidat muss dabei aber dieselben an einer fertigen Karte ähnlich
bestimmen können wie ein Examinand einen vorgelegten Krystall richtig
analysiren muss.

Ich bréche dabei ab, da ich die Dinge ja nicht erschöpfen will. Zu
allgemeine physikalische Erdkunde wird weiter Morphologie der Erdoberfläche,
Ozeanographie, Klimatologie, Verbreitung von Pflanzen und Tieren
vorgetragen. Ränn''s Klinrotologie, Mohris vortreffliche Meteorologie, Boguslawski-KrummeVs
Ozeanographie sind dabei sicher treffende Bucher zum
Studieren; för die Morphologie lässt sich nicht ein Kurzes Lehrbuch, welches
den geographischen, (d. h. die geologischen Thatsachen mehr auf topographischer
Basis aufbauenden), Gesichtspunkt etwas schärfer betonf, nennen.

Eher möchte von Richthoferis Fithrer fur Forschungsreisende den Ståndpunkt
der Anforderungen entsprechen, wie Griesebach’s Vegetation der
Erde in Betreff der Pflanzengeographie.

Nun folgt die Länderkunde, fur welche es zur Zeit kein anderer die
ganze Erdoberfläche behandelndes Bucb geben wird, welcher zu einer Einftihrung
in die Kenntnisse der Länder fur das Anjangs-Stadiurn sich eignete,
als der von Guthe-Wagner, 2 Bde. Die meisten andern grössern sind
Compendien und Anhäufungen von Rohmaterial oder wie Reclus'' setzen
sie die topographischen Kentnisse das Studium der Karte schon voraus.
Naturlich gibt es von einzelnen Ländern trefflicbe dem Studierenden zu
empfehlende Geographien, welche dem Lehrbuch ergänzend zur seite stehen,
die auch strenger wissenschaftlich im Sprache sind.

Meine Vorlesungen iiber Länderkunde decken sich aber mit der Darstellung
in meinem Lehrbuch durchaus nicht, vielmehr suche ich dabei
durcli Hervorkehrung von Einzelfragen in die Methode der Betrachtung
sowohl der physischen Geographie allein, wie des Zusammenhangs derselben
mit historisch-politischen Verhältnissen einzuföhren, dabei quellenmässig
vorgehend, itberhaupt in strengerer wissenschaftlichen Form als im Lehrbuch.

Kehre ich zu den Prufungen zuritck, so envarte ich von jedem kitnftigen
Lehrer ein Orientiertsein auf der gesammten Erdoberfläche (specieller
in Europa, Deutschland, etc.) so wie er sie etwa durch das Studium des
Lehrbuchs gewinnen könnte ohne im entferntesten alle topographische
Details, alle Zahlen die dort gegeben sind, zu verlangen. Diné gewisse
Summe von Vergleichszahlen, der Besitz einer Skale von typischen Angaben
aller Arten von geographischen Zahlen wie Höhenangaben, Längenund
Breitenlagen wichtiger Punkte (in runden Zahlen), Klimatischen Faktoren
aller Art (höchste-niederste Meeres- und Lufttemperaturen, mittlere
Sommer- und Wintertemperaturen einiger Dutzend verschieden gelegener
Orte, Regenhöhen, etc.), kurz, damit der Kandidat nur zeigt, dass er durcli
die Kulle der an ihm voritbergegangenen Zahlen und Schilderungen einen
richtigen Masstab gewonnen hat.

Auf die Anforderungen in der Geschichte der Erd-kunde will ich
nicht näher eingehen, nur darauf hinweisen um auszusprechen, dass hierbei
eine mehr von der historischen Seite der Geographie bceinflusste Art des
Studiums gefördert wird. Denn im Allgemeinen pflegen die Naturvissenschaften
die historische Entwickelung der Kenntnisse, deren wir uns heute
erfreuen, in den Hintergrund zu stellen. B itc h er- und Quellen-Studien
Fegt ihnen ferm

Bei dem Kandidaten-Examen geht also die Prttfung mehr in die Breite,
wobei selbstverständlich neben positiven Kenntnissen auch auf die Er -

kenntniss des Zusammenlmngs der Erscheinungen, ihre ursächliche Begriindung
wo nur irgend angänglich, Werth gelegt wird. (Fur das Kandidaten-Examen
besteht eine eigene Priifungs-Kommission).

Beim Doctorexamen vor der Fakultät geht das Examen ungleich mehr
in die^ Tiefe. Es ist undenkbar, dass ein junger Mana das ganze Gebiet
der AV issenschaft gleichmässig so griindlich durchstudiert hat, um uberall
den Stånd der heutigen Fors chan q zu kennen. Sagt mir derselbe, mein
Studium war mit Arorliebe auf allgemeine physiscbe Erdkunde, oder auf
Amerika, auf Asien, etc. gerichtet, so kniipfe ich davon an, indem alsdann
aus dem Examen hervorgeben muss, dass er eine ganze Reihe von Originalwerken,
neben zahlreichen Reisebeschreibungen, Einzelarbeiten utter die
Klimagcbiete, Verkehr oder Kulturgeographie u. s. w. studiert hat, Dabei
werden dann Einzelfragen ausgewählt um sie fiber die ganze Erde hin zu
verfolgen, die Gegensätze eigenthtimlicher Erscheinungen zu schildern lind
zu erklären, um wichtige Probleme der Entdeckungsgeschichtc oder der
geologischen Geographie nach ihretn heutigen Stånd zu erörtern. — Ivurz,
ich will erkennen, ob der Kandidat griindlich wissenschaftliche Studien fiber
dic betreflenden ausgedehnteren Zweige oder Ländergebiete gemacht hat,

Klimatolog.ie allein, Ozeanographie allein, u. s. w. wtirde mir, wenn
auch noch so griindlich gewusst, nicht gentigen, ebenso wenig wie etwa
wenn Jemand mich bitten wtirde ihn auf Grund des Studiums von PescheVs
3Problemen», Suess’ »Antlitz der Erde» nach dem Inhalte solcher einzelner
Werke zu fragen.

Es geht daraus hervor, dass weder das Kandidatenexamen noch das
Doctorexamen an hiesiger Universität auf Grund weniger Biicher oder
nach halbjährigem Studium der Geographie zuriickgelegt werden kann.
Ich glaube kaum, das irgend einer derjenigen, welche das Oberlehrerexainen
oder Doctorexamen bei mir bestanden haben, weniger wie 2 Jahre dem
Studium gewidmet hat, meist, wenn auch mit Unterbrechung, 4—5 Jahre,
indem der grössere Cursus 5—6 Semester beträgt einschlieslich der verschiedenen
Arten von Uebungen. Dass im Fälle Geographie das Hauptfach
im Doctorexamen ist, eine Dissertation gefordert wird, ist Ihnen vielleicht
bekannt.

Hiermit hotfe ich einigermassen Ihrer Bitte um Information entsprochen
zu haben.

Ich kann nicht schliessen ohne meiner Freude dariiber Ausdruck gegeben
zu haben, dass es sich endlich im Lande Nordenskiöld''s regt in
Geographie.

II. Professor G. Gerland1), Strassburg.

— — — Die Fragen, welche Sie an mich richten in Bezug auf den
geographisehen Unterricht an hiesiger Universität, beantworte ich der
Reihe nach.

1) Welche Lehrer in Geographie sint! in Strassburg angestellt und welche
små ihre Dienstpflichten?

An der Universität ist nur ein Lehrstuhl fur Geographie, welchen ich
inne habe. Ich bin verpflichtet, in jedem Semester mindestens ein Privatcolleg
und ein Publicum (gratis) zu lesen und dafur zu sorgen, dass
die Hauptdisciplinen der Erdkunde vorgetragen werden. So lese ich in
einem bestimmten Cyclus mathematisch-astronomische Geographie, Geophysik
(physikalische, allgemeine Erdkunde), Länderkunde von Deutschland,
Europa, Amerika, u. s. w. — Ein Privatdocent, einer von meinen frtlheren
Zuhörern, hat sich hier habilitirt: er ist ganz frei in seiner Yorlesungen,
doch habe ich mit ihm vérabredet, dass er z. B. Kartographie liest u. s. w.
Die Uebungen im geographisehen Seminar (mit Excursionen) gelten als
Publicum.

Die Lehrer der Geographie an den hiesigen Schulen haben wöehentlich
2—3 Stunden Geographie zu geben.

2) Studieren sowohl Humanisten als Realisten Geographie?

Ja. Die Humanisten nehrnen indess die Geographie mehr als Nebenfach,
die Realisten (Physiker, Mathematiker, Biologen) öfters als Hauptfach.

3) und fur welche Priifungen?

Meist fur das hiesige Staatsexamen fur Lehrer an Gymnasien, Realschulen,
Seminare, u. s. w. Das Doctorexamen wird ferner häutig von
meinen Schölern gemacht.

4) Welche Forderungen haben Sie in jedem Fälle?

Ich verlange von Humanisten und Realisten (Historikern und Naturforscher)
durchaus das Gleiche, je nach dem Grade der Prufung, welchem
sie sich unterziehen: för die unteren Klassen die Elemente der oben erwähnten
Disciplinen, för die Oberen diese letzteren in vollem Umfange,
so weit man mit eben förtigen Studenten gehen kann. Einen Unterschied
im Examen zwischen Historikern und Naturforscher zu machen erscheint
inir unlogisch: die Geographie ist ein Facil för sich, und soll cs gelehrt
werden, so ist es gleichviel, ob dies von einem Historikern oder Realisten

'') Professor Gerland iir ledamot af den filosofiska (= human i sluka) fakulteten, ej af den mat.
naturvetenskapliga.

geschiet: das Facil, sein Inhalt lind seine notwendigen Forderungen ändern
sich nicht. Doch richte ich mich, bei dem ungeheuren Umfang der Erdwissenschaft,
einigermassen nach dem Studiengang der Examinanden: dies
jedoch nur beztiglich der Details, und jeder muss der Umfang des Faches
mit Sachkenntniss iiberschauen. Ethnographie und Pflanzen- wie Tiergeographie
prtlfe ich nur auf besonderen Wunsch der Candidaten: denn
diese sehr umfassenden Fächer gehören nicht unmittelbar zur Ardwissenschaft.
Mein Program habe ich ausfiihrlich entwickelt und bewiesen in
den von mir herausgegebenen Beiträge zur Geophysik. Bd I, Vorrede.

5) Welche Biicher werden gebraucht und welcke entsprechen dem Umfang
e nåck Ihren Forderungen?

Bestimmte Lehrbticher verwende ich nicht, da keins genau das bietet,
was ich zu geben wunsche. Doch empfehle icli meinen Zuhörern das Werk
von Hann, Hochstetter und Pokorny (jetzt öde Aufl. Hann, Bruckner, Kirchlioff)
und H. Wagners Lehrbuch der Geographie (Begriindet von Guthe).
Ferner WagneSs methodischen Schulatlas, begrtlndet von Sydow, so wie
Berghaus’ physikalischen Atlas. Das Idauptkartenwerk ist tibrigens fur
mich und meine Schtiler der grosse Atlas des Perthes’schen Institutes (Gotha).
Auch hat das Geographische Seminar eine ganz hubsche Handbibliothek
von Bttchern, Karten, Zeitschriften; ferner die notwendigsten geographischen
Instrumente, eine kleine geologische sowie eine geophysikalische Sammlung,
welches alles den Mitgliedern des Seminars den ganzen Tag tiller zugänglich
ist.

Die Landeskunde betreibe ich mit meinen Zuhörern sehr eifrig. Darin
aber unterseheide ich mich von vielen anderen Geographen, dass ich alles
Historische, Statistische, u. s. w. ausschliesse aus der Wissenschaft von der
Erdkörper, der Geographie. Die Landeskunde ist in meinen Vorträgen
ganz auf das nattirlich gegebene basiert und auf die grossen physikalischen
Gesetze, welche das nattirlich gegebene, die Litho-, Hydro- und Atmosphäre,
beherrschen. So nur bann meines Erachtens die Erdkunde voll und ganz
das leisten, was sie zu leisten im Stånd und verpflichtet ist, und so nur
bann sie anderen Wissenschaften ihrerseits wirklichen Nutzen bringen.--- III.

III. Professor Ferdinand Freiherr v. Richthofen, Berlin.

Meiner Antwort auf Ihren Fragen möchte ich die Bemerkung vorausschicken,
dass in Deutschland die Geographie, als »die Wissenschaft von
der Erdoberfläche und den mit ihr in causalem Zusammenhang stehenden

Erscheinungen», in Fackkreissen als eine Natur Avissenschaft betrachtet wird,
welche in iliren Anwendungen andere, darunter auch humanistische Gebiete
beruhren kann.

I)iese Auffassung findet ihre Rechtfertigung in der Thatsache, dass die
Grundlagen der Avissenschaftlichen Geographie ganz den Naturwissenschaften
angeliören. Wer sich der Geographie ernstlich widmen will, muss in erster
Linie Chemie, Physik und Geologie studieren. Einzelne nehmen dazu auch
ein grtindliches Studium der Mathematik. Wer sich diese Grundlagen
angeeignet hat, der kann sich mit Leichtigkeit in die Beziehungen der
Geographie zu den Staatswissenschaften und zur Geschichte hineinarbeiten.
Aber AVer diese letzteren in erster Linie studiert hat, der kann die fundamentalen
Seiten der wissenschaftlichen Geographie niemals bewältigen.

Leider muss ich hinzufiigen, dass der alte eingewurzelte Zopf der
Verwechselung von Geographie mit Topographie und der Verbindung von
Geographie mit Geschichte auch Iber noch nicht uberwunden ist. Er besteht
besonders fort bei den staatlichen Behörden und beherrscht vielfacli
den Schulunterricht, zum grossen Schaden einer wissenschaftlichen Erfassung.
Dies beruht grossentheils darauf, dass Karl Ritter Historiker war. Unsere
heutige Geographie Knupft an Humboldt an, der ihr Meister Avar.

Ich gehe nun auf Ihre Fragen ein.

1) Welche Lekt er in Geographie sind in Berlin ang estelit und welche
sind Ihre Dienstpflichten?

Als ordentliche Professoren Avirken an der Universität Berlin Heinrich
Kiepert und ich selbst. Kiepert ist ein ungemein gelehrter und Avahrhaft
genialer Forscher in antiker Topographie. Er liest nur dariiber (Alt-Italien,
Alt-Griechenland, Alt-Vorderasien) und uber Geschichte der Entdeckungen.
Die antike Topographie gehört aber lieute mehr dem philologisch-historischen
Forscliungsgebiet zu; die Resultate können vom Geographen als Material
benutzt Averden. Ich selbst lese 4 Mal Avöchentlich uber Verschiedene
Gegens t ände, Avelche theils der physischen Geographie, theils der Länderkunde
angehören, stets auf naturAvissenschaftlicher Grundlage.

2) Studieren sowohl Humanisten als Realisten Geographie?

Geographie Avird soAvohl von Humanisten als Realisten studiert. Mer

sich ihr ganz Avidmen Avill, muss Realist sein und die schon genannten
grundlegenden Fächer studieren. Doch erkennen auch Historiker und Nationalökonomen
die Wichtigkeit einer natunvissenschaftlichen Grundlage z. Th. an,
und einige haben sie sich sehr gut angeeignet.

Wer die Geographie als Nebenfach zu einer Prtifung braucht (und
das ist die Mehrzahl der Fälle) der muss, um ein Yerständniss zu erhalten,
sich einigermassen in den Realien einarbeiten.

B) und fur welche Prilfungen?

Die Priifungen sind zum Theil zar Promotion zum Dr. phil., tlaeils
Staatsprufungen för das höhere Lehrfach an Gymnasien, mit 3 Abstufungen,
för untere, mittlere und obere Klassen.

4) Welche Forderungen haben Sie in jedern Fälle?

Was verlangt wird, richtet sich trotz bestehender Vorschriften wesentlich
nach dem Examinator. Hier habe ich ausschliesslich die Priifungen
in Geographie. Ich verlange verständnissvoller Erfassen bezuglich:

a) Erdgestalt, Projectionslehre etc.

b) Klimatologie, Oceanologie

c) Morphologie der Erdoberfläche

d) Siedelungen, Staaten, Ethuographie

e) Geschichte der Geographie.

Ich lege keinen Werth auf Kenntniss von Namen und Zahlen, wohl
aber auf der Verständniss för einzelne Orte- und Zahlenwerthe. AntikTopographie
ist ganz ausgeschlossen.

Es wurde mich zu weit fuhren auseinanderzusetzen, wie sich das nach
den 3 Rangstufen gliedert. Selbstverständlich stolle ich auch die Qualität
der Anforderungen verschieden bei Historiker und Philologen, oder Physikern
und Naturwissenschaftern.

Aenlich werden die Priifungen an anderen Universitäten gehandhabt.
Aber es besteht doch Unterschiede. Manche legen grossen Wert auf
Kartenzeichnen, andere auf viele Namen etc.

5) Welche Biicher werden gebraucht und welche entsprechen dem Umfnngc
nach Ihren Forderungen?

Ein bestimmter Buch, dessen Kenntniss verlangt werden komité,
besteht nicht. Ich verlange gröndliches Studium von Iiann s Abtheilung
der »Allgemeinen Erdkunde», Zöpprits’ Projectionslehre, eines Werkes
fiber Geschichte der Geographie, und genaue Kenntnisse mindestens eines
Erdtheils nach Klimatologie, Morphologie und allen Beziehungen zum
Menschen.

Es wurde mich freuen zu erfahren, dass auch an Schwedischen Universitäten
der Geographie die Bedeutung beigelegt wird, welche ilir nach
ihrer neuen Entwickelung geböhrt.

IV. Professor Ed. Richter, Graz. (Österrike).

Mit grossem Vergnugen beantworte ich Ilire Anfragen betreffend die
Errichtung einer geograpbischen Lebrkanzel an Ihrer beruhmten Universität,
lind freue mich selir, dass die Geographie auch dort eine Heimat
finden soll. Indem ich mir vorbehalte zum Schluss meine Ansichten iin
Allgemeinen auszusprechen, will ich zunächst Ihre Anfragen im Einzelnen
behandeln.

1) Welche Lelvrer etc.

An der Universität Graz befindet sicli nur eine Professur för Geographie,
die ich innehabe. Die Dienstpflicbten sind, wie bei aller Universitäts-Professoren
in Deutschland und Österreich nur ganz unbestimmt
normirt, was ich för die Freiheit der Eorschung und Lehre durcliaus
richtig halte. Ich bin verpflichtet 5 Stunden wöchentlich zu lesen, dazu
komnjen 2 Stunden seminar, wofur eine kleine Extravergutung bezahlt
wird. Öb er das, was ich zu lesen habe, heisst es im Anstellungsdekret
»man habe das Facil der Geographie sachgemäss zu vertreten», d. h. ich
kann lehren, was ich eben för »sachgemäss» halte. Eine bestimmte Nöthigung
wird also nicht durch Vorschriften, die die Universität betreffen,
sondern nur durch die Piiifungsordnung der Lehramtscandidaten för Gymnasicn
und Realschulen gegebcn, die för uns indirekt dadurch massgebend
Avird, dass unsere Hörer öbcrwiegenden Mchrzahl nåck solche Lehramtscandidaten
sind. (Ich fuge liier bei, dass die Pröfungscommission för
Lehramts-candidaten eine von der Universität unabhängige Institution ist,
in der zwar wir Professoren Sitz liaben, die aber mit der Universität
gcsetzlich nichts gemein hat. Anders ist es mit dem Doctorat, das eine
Universitäts-Institution ist. Das hat aber keine praktische Bedeutung; das
Doctorat i st nur eine »Verzierung»).

2) Studieren sowohl Humanisten etc.

Nåck unserer Pröfungs-ordnung können Geographie sowohl Historiker
als Naturgeschichtler studieren. Dock liaben wir in wirchlichkeit fast
ausschliesslich nur Historiker. Die Scheidung in Humanisten und Realisten
trifft bei uns nicht ganz zu, da Realschöler, d. i. die aus den rcalistischen
Schulen obne Latein und Griechisch hervorgegangenen Studenten
an der Universität öberhaupt nicht studieren können, sondern nur an der
»Technischen Hochschulen». Der Vorbildung nåck sind also alle unsere
Studenten Humanisten. Sie gruppieren sich nåck den Bestimrnungen der
Pröfungsordnung in folgendc Abtheilungen: I. Classische Plulologie mit

Deutsch als Nebenfach, II. Mathematiker und Physiker, III. Naturhistoriker
(Botanik, Zoologie, Mineralogie) meist mit Matematik als Nebenfach,
IV. Germanistik mit Geschichte und Geographie. Meine Hörer gehören
fast sämmtlich der Gruppe IV an, obwohl auch die Angehörigen
der Gruppe II und III Geographie als Haupt- oder Nebenfach nehmen
könnten; kommt aber thatsächlich kaum vor. Unsere Hörer treiben meist
Geschichte und Geographie zieinlich gleichmässig intensiv. Germanistik
meist nur nebenbei oder darnach.

Im Allgemeinen ist diese Combination för das Geographie-Studium
keineswegs gunstig, weil die Hörer der naturwissenschaftlichen Kenntnisse
und Interessen und Studien allzuselir entbehren. Weiters ist der limstand
schädlich, dass die Directoren der Gymnasien jene Candidaten bevorzugen,
die för die meisten Gegenstände gepruft sind, womöglich also 2 oder
1 Va jener Gruppen umfassen, während för den Universitäts-Unterricht die
Concentration auf ein Fach wönschenswerth wäre.

So sehr nun för die Studien der Studenten und die Auswahl ihrer
Collegien diese praktischen Rucksichten auf Pröfung und Anstellung massgebend
sein mogen, so bann uns das doch nicht abhalten, das Fach »sachmässig
zu Vertreten». Wir lesen Geographie so wie wir cs wissenschaftlich
för richtig halten.

3) und fur welche Priifungen?

Es giebt bei uns zwei Arten Pröfungen:

A. Das Doctorat. För die Erwerbung des Doctorats ist (nach 4-jährigem
Studium) vorgeschrieben:

a) eine Dissertation uber ein selbstgewähltes wissetischaftliches Thema
(braucht nicht gedruckt zu sein);

b) Ein Hauptrigorosum aus dem gewählten Fach und einem Nebenfach;
z. B. Geographie als Hauptfach, Geschichte, oder Geologie oder sonat
ein Fach, das der Candidat ivählt als Nebenfach;

c) Rigorosum aus Philosophie.

B. Lehramtspröfung (s. oben). Bei diesel’ hat der Student zu
machen:

a) Eine sogenannte Hausarbeit, die Bearbeitung eines voin Priifer
gest eliten Themas; zeit f2 Jahr;

b) Eine sogenannte Clausurpriifung, tibet’ ein vom Pröfer bestimmtes
Thema oline Literaturbenötzung und sonstige Hilfsmittel; Arbeitszeit unter
Aufsicht 6 Stunden;

c) Möndliche Pröfung.

Was den Stoff betrifft den der Student bewältigt haben soll, so sagt
§ 11. der Prufungs-Vorschrift: »Zur Befahigurig f. d. Lehrfach der Geo -

graphit; wird gefordert: eine sichere Kenntniss der Erde in matheinatischer,
topischer, physikalischer und politischer Bezieliung und eine genaue Bekanntschaft
in it den Europäischen Ländern, zumal mit der Geographie
Mittel-Europas und insbesondere Oesterreichs. Mit den statistischen Verhältnissen
soll sich der Examinand in Bezug auf die Oesterreichische
Monarchie genau, auf die anderen Länder in den Hauptpunkten bekannt
gcmacht haben. Die Gegenstände, Arten und Wege des Welthandels sollen
ihm in sicheren Grundzugen bekannt sein. In jenen Arten graphischer
Darstellung, deren sich der Unterricht bedient, soll der Examinand Sicherheit
und Fertigkeit sich angeeignet haben».

4) Welche Forderungen haben sie in jedeni Fälle?

Ein Unterschied zwischen Humanisten und Realisten wird nicht gemacht,
da es nur eine Art von Candidaten giebt.

5) Welche Bucher werden gebraucht etc.

Bestimmte Bucher werden nicht vorgeschrieben. Die Hauptsache sind
die Vorlesungen. Bezuglich der physikalichen Geographie entspricht dom
Umfange dessen was etwa gefordert wird das Handbuch von Supan; in
Bezug auf Länderkunde etwa die Werke von Sievers fiber die 5 Welttheile.

Ich bann nicht unterlassen einige allgemeine Bemerkungen beizufugen.
För den ausseren Erfolg einer Universitätslehrkanzel, also dafur ob sie
vide Hörer bekommt und vide Priifungen gemacht werden, sind die
praktischen Bestimmungen för die kunftigen Gymnasiallehrer massgebend.
Wird am Gymnasium oder an den anderen solchen Schulen viel Geographie
gelehrt und wird von den Lehrern auch verlangt, dass sie ordentliche
Studien in dem Fache, das sie lehren sollen, gemacht haben, so wird der
Geographie-Professor auch Hörer haben; sonst bleibt die Lehrkanzel nur
theoretisch wertvoll und wird wenig Zulauf finden. Will man sein Facil
wirklich emporbringen, so muss es auf allen Stufen, den hohen wie den
niedrigen, gelehrt werden. Wird aber an den Gymnasien in Schweden,
Avie ich voraussetze, ohne dies Geographie gelehrt, so muss man auch einc
Akademische Lehrkanzel errichten, damit diejenigen Lehrer auch Gelegenheit
haben, dass Facil ordentlig zu lehren.

(Föreslår, att upplysningar inhemtas af Professor tf. Wagner i Göttingen
samt af Professor William M. Dawis i Harvard University, Cambridge,
Mass., U. S. A.).

Nach der jetzt wohl am meisten verbreiteten Ansicht ist die Hauptaufgabe
der Geographie die Länderkunde und zwar auf naturwissenschaftlicher,
d. h. also besonders geologischer und Klimatologischer Grundlage,
der gegenuber sowohl das Mathematisch-Astronomische Element, das dem
Physiker und Astronomen verbleibt, als aucli das statistische, das im
Statistiker seine Yertretung findet, zuruckzutreten liaben.

V. Monsieur Th. Oart, Professeur de lycée, Paris.

l:o) Il y a V/2 h. de geographie par semaine dans les petites classes
préparatoires (8 ans), 8e (9 ans), 7° (10 ans). lh dans les classes qui sont
de la 6rae a la rlxétorique (11 —16 ans).

Mais il faut remarquer que nous n’avons quc 20h de le9ons en tout
par semaine et que les écoliers francais ont plus ä travailler ä domicile
que leurs camarades suédois.

2:o) Pour les livrés, chaque professeur prend les livrés qu’il lui convient
de prendre, ou méme dicte un cours. Les plus utilisés sont ceux de M.
Foncin (Librairie Colin) cartes et textes, (et) de M. Niox (Libr. Delagrave).

3:o) Les professeurs de géographie sont rattachés ä la Faculté des
lettres et c’est devant la Faculté des lettres que sont défendues les théses
de Doctorat ayant un sujet géograpbique.

4:o) On demande la géographie 1) au baccalaureat (Pre partie), 2) ä
la licence és lettres dhistoire, 3) a 1’agrégation d’histoire et de géographie
qui est un seul examen. (Examens d’entrée a St. Cyr (école militaire) et
a 1’école coloniale, commerce).

5:o) Il n’y a pas dans les universités de cours en usage, chaque professeur
lä, encore plus que dans 1’enseignement secondaire, doit faire kamé
me son cours: les professeurs recommandent certains ouvrages spéciaux,
tres complets, mais non des manuels.

6:o) Dans les lycées le méme professeur est toujours chargé d’enseigner
ä la fois 1’histoire et la géographie. Il n’en est pas de méme dans les
universités; les deux chaires y sont séparées. A la Faculté des lettres de
Paris il y a 3 professeurs de géographie: MAI. Himly (Doyen), Marcel
Dubois et Gallois (et 6 professeurs d’histoire).

Yoici, cher Monsieur, tous les renseignements quejepuis vous donner
aujourd’hui, mais adressez-moi s’il y a bien de nouvelles questions et je
me ferai un plaisir d’y repondre.

Vi. Professor Ch. Flahault, Montpellier.

— — — La question que vous me posez m’interesse vivement et
je vous réponde avec le plus vif plaisir.

1° L’enseignement de la Géographie a été complétement modifié en
France, depuis dix ans, sans revolution violente. — Tous les professeurs
titulaires (ordinaires) de Géographie sont des historiens, conformément a
Tancienne théorie, mais beaucoup d’entre eux, comprenant l’importance
prédominante de la Géographie physique, sont devenus des défenseurs
décidés de cette idée. Leurs chef de file M. Vidal de la Blache, professeur
a 1’école Normale supérieure (Paris), historien par son origine, a
fondé, avec le programme de développer la Géographie physique, les
Annales de Géographie, recueil bimensuel; il y a pour principal collaborateur
M. A. de Margerie un géologue et pour collaborateurs secondaires: M.M.
Angot météorologiste, Bonnier, Flahault, Fabre, Magnin botanistes, Caspari,
Cordier, offciers de Marine, ami anthropologiste, de Lapparent, Michel
Lévy, Thoulet, Velain géologues, Milne Edwards zoologiste, de la Noé
general du genie et quelques explorateurs.

La composition de ce comité vous montre assez le but que nous
poursuivons sous la direction d’un historien, convaincu de la justesse de
nos aspirations.

Les annales viennent de finir leur 5e année — — — — — — Si
tons les professeurs titulaives de Géographie de nos universités sont empruntés
ä Tanden groupe des historiens, il faut dire qu’il n’a été fait a
peu prés aucune nomination de professeur titulaire depuis 20 ans. Seulement
ä Paris (Sorbonne) M. Marcel Dubois, historien, mais également
rallié k la Géographie physique.

Partout ailleurs, Tenseignement est partagé entre 1°) des maitres de
conférences temporaires, professeurs d’histoire dans nos écoles secondaires
et qui font, en outre, des lejons ä Tuniversité, comme vos docents, et 2°)
des professeurs de Sciences natimelles qui ont sollicité de faire sans charge ni
traitements spéciaux, des cours de Géographie physique dans leurs universités.
Gest ainsi que je puis vous signaler M.M. Gosselet, professeur de géologie
ä Tuniversité de Lille, Thoulet a Nancy, Dcpéret a Lyon, Kilian a Grénoble
comme faisant ainsi des cours de Géographie physique.

J’ai fait moi-méme, il y a trois ans, un cours de cette sorte, et j’ai
déclaré que je recommencerais volontiers si je rTavais une charge trop
grande eu ce moment ä Tlnstitut de Botanique (250 étudiants et la direction
administrative).

En somme, la Géographie politique est tout a fält sous ordre chez
nous et les historiens acceptent la réforme comme nécessaire.

2° Quelle sont les chapitres essentiel de la Géographie möderne? —
La composition du Comité des Annales répond assez ä cette demande. Je
n’ai rien a y ajouter.

3° Quels sont les livrés les plus usités? — Pour 1’enseignement secondaire
(lycées), nous avons une bonne série d’ouvrages publiés par MM.
Schrader et Gallouédec ä la librairie Hachette. Voir par exemple Géographie
de France et de ses colonies pour la classe de rhétorique1 1896. —
Schrader a publié ä la méme librairie un bon Atlas, dans le genre
Stieler; mais on se sert aussi beaucoup chez nous de 1’Atlas de Stieler
qui donne des éditions fram^aises.

Pour 1’enseignement universitaire, nous avons peu de livrés; vous
savez peut-étre que nous sommes moms désireux que nos collégues
d’Allemagne de voir des livrés, entre les mains des étudiants. Le livré
toujours en retard sur la science; c’est la thése que je soutiens.

Je vous signale pourtant:

de Lapparent: Le9ons de Géographie physique. 1 Vol. 8° publié en 1896.
A. Rambaud: La France coloniale, 6e édition, Paris. A. Colin éditeur.
1 Vol. 8°.

On a aussi dans toutes les bibliothéques:

l’Atlas de Vidal de la Blache édité par A. Colin, qui sert aussi ä la
préparation des écoles militaires.

Petermann’s Mittheilungen.

Berghaus’ Physikal. Atlas.

4° La Géographie physique comme la Géographie politique est exigée
maintenant aux examens et concours de toutes les Sciences historiques:
licence d''histoire, agrégation d’histoire. Partout ailleurs, elle est une
branche facultative. Nous 1’enseignons comme science, et nous la considérons
encore aux examens comme connaissance littéraire.

VII. Professor A. Penck, Wien.

(Ur två skrifvelser).

— — — Hier hat sicli die Doppelbesetzung der Geographischen Lehrkanzel
durchaus bewährt, und sie ist so zu sägen eiugebiirgert. Dabei ist

1 Öfverstå klassen i lycéerna.

die Teilung des Faches geschehen (diné dass irgend welche Vorschriften
gegeben wurden. Kollege Tomaschek erhielt den Auftrag, Geographie mit
besonderer Beröcksichtigung der bistorischen Seite vorzutragen, ich mit
Bertlcksiehtigung der physikaliscben Seite. Alles öbrige ist uns tiberlassen
worden, lind wir lösen, was uns gefällt, bez. was uns recht erscheint.
Kollege Tomaschek beröcksichtigt nahmentlich die Kulturländer der alten
Welt, mir fällt die Allgemeine Geographie zu, welche immer ein zahlreiches
Auditorium findet. Ausserdem lese ich speziell Österreich-Ungarn, etwa
in der Weise, wie rnein »Deutsches Reich», obne Anlebnung an spezielle
Lehrbucher. Es kommt vor, dass wir båld nach einander denselben Gegenstand
lesen, z. B. die Pyrenäenhalbinsel. Die eifrigen Studierenden folgten
beiden Vorlesungen und empfanden gar nicht, dass sie kollidierten, so
verschieden war die Behandlung des Gegenstandes.

In Zukunft werden wir daran festhalten, das Kollege Tomaschek in
einem 3-jährigen Cyklus die Kulturländer der alten Welt — bez. die
Länder am Mittelmeere und am Indischen Ozeane behandelt, während ich
drei Semester allgemeine Erdkunde, und 3 Semester Allgemeine Länderkunde
lese. In den Uebungen pflegt Tomaschek namentiich das Kartenzeichnen,
ich gebe Anleitung zu selbständigen wissenschaftlichen Arbeiten
und zum Beobnchten. Icb erhielt im verflossenen Jahre einen Fond fur
geographisclie Exkursionen. Sie sehen es handelt sich bei uns nicht um
eine prinzipielle Abgrenzung sondera um eine praktische, und das hat
sich bewährt.

Bei uns sint! Lehramtsprufung, welche zu einer Staatsanstellung
berechtigt, und Doctorat (ein bloser Titel) streng von einander getrennt.
För die Lehramtsprufung besteben bestimmte Verordnungen, z. B. dass
diejenigen, welche Geographie am Gymnasium lehren wollen, Geographie
und Geschichte studieren sollen, während die Kombination GeographieNaturwissenschaften
nur för Realschulen möglich ist. hör beide Fälle
aber sind dieselben Anforderungen gestellt, nähmlich:

1) Eine allgemeine, mathematisch-physische Kenntniss der Erde.

2) Kenntniss der einzelnen Länder, besonders Oesterreicb-Ungarn.

Ein Lehrbuch, welche beide Partien entsprechend darböte, giebt es

nicht; ich empfehle zum Repetieren för die Pröfung:

Hann, Hochstetter, T okor ny: Allgemeine Erdkunde;

Martns: Mathematische Geographie;

Guthe-Wagner: Erdkunde;

setze aber voraus, dass der Kandidat fiber irgend welchen Teil der Erdkunde
(Meteorologie oder Ozeanographie etc.) sich spezieller unterrichtet hat.

Kollege Tomaschek sitzt mit mir in der Priifungskom mission lind er
stellt dieselben Anforderungen. Ivurz, in der Lehrerprufungskommission
prilfen wir beide, als ob wir ein lind dasselbe Fach vertreten, indem wir
uns einfach an die Vorschriften halten.

Anders beim Doktorat. Hier ist eine Kombination von 3 nicht allzu
heterogenen Fächern zulässig, z. B. Geographie, Geschichte und Philosophie
(letztere leider immer nöthig), oder Geographie, Geologie bez. Physik und
Philosophie. Beim Kolloquium wird je nåck der Fach-Kombina tion

aus der Geographie gepriift. Liegt die Kombination Geographie,
Geschichte bez. Orientalia etc. und Fhilosophie vor, so wird Kollege
Tomaschek als Examinator fungieren und aus historisch-ethnographischer
Geographie prufen. Bei anderer Kombination werde ich eintreten und
Geophysik prufen.

Sie sehen also, dast wir bei der Lehrerprttfung der staatlichen Vorschrift
folgen, die gesammte Geographie als ein Fach nehmen, während
wir dann, wenn wir selbst die Vorschriften machen, die Geographie als
ein Doppelfach ansehen, von einem jeden wohl die Fundamente des Ganzen,
aber nur die Spezialkenntniss eines Teiles verlangen. So werden z. B.
bei mir eben die Eisverhåltnisse der Donau bearbeitet. Es liegt auf der
Hand, das der Kandidat sich speziell mit Kliniatologie und Hydrographie
beschäftigt, und auf diesem Gebiete muss er gut beschlagen sein.

Efter det berörda tryckta utlåtande bland fakultetens ledamöter utdelats,
företogs nu ärendet till behandling, hvarvid fakulteten efter en längre
diskussion med anledning af kommitterades betänkande beslöt, att ärendet
skulle ånyo förekomma vid nästa sammanträde.

Som ofvan.

Ur protokollet:

C. Henschen.

V idimeras ex officio
C. Henschen.

Utdrag af filosofiska fakultetens i Upsala protokoll den 20

oktober 1897.

§ 5-

S. D. I närvaro af docenterna Nyström och Varenius företogs till
fortsatt behandling det vid förra sammanträdet bordlagda men då uppskjutna
ärendet rörande afgifvande af infordradt utlåtande i anledning af
den hit remitterade underdåniga ansökning af ett större antal studerande
här vid universitetet, i hvilken på anförda skäl hemställts, att geografi
måtte blifva ett själfständigt läro- och examensämne vid universitetet.

1 detta ärende hade efter erhållen remiss särskilda kommitterade till
fakulteten inkommit med den utredning och det förslag till yttrande, som
finnes i det vid förra sammanträdet förda protokoll såsom tryckt bilaga
vidfogadt.

Under den öfverläggning, som i ärendet uppstod, afgåfvos följande
yttranden och förslag.

Professorn Hjärne anförde:

»I kommitterades utlåtande kan jag för min del icke instämma. Först
och främst synes det mig, som om fakulteten, med hänsyn till de af de
sökande påpekade olägenheterna af geografiens förening såsom examensämne
med statskunskapen, borde tillstyrka särskild pröfning i det förra
ämnet jämte afgifvande af särskildt examensbetyg däröfver, oberoende af
det sätt, hvarpå för framtiden undervisningen i geografi kunde komma att
anordnas. Visserligen anser äfven jag, att det vore i hög grad önskvärdt,
om geografien vid universitetet snart nog blefve representerad af en särskild
professor, ehuru helst af eu ordinarie professor för hela detta läroområde
odeladt, Men den nuvarande sammankopplingen af statskunskapen
och geografien medför så stora svårigheter icke minst för de historiska
studierna, som i följd af dessa ämnens förening med dem icke obetydligt
förlängas, att den akademiska undervisningen skulle i hög grad vinna på
detta bands snara lösning. Det blefve då t. ex. möjligt för eu filosofie
licentiat att i sin examen förena antingen geografien ensam eller statskunskapen
ensam för att sedermera måhända i en efterpröfning medtaga
det andra af dessa båda ämnen. Därigenom skulle mycken tidsutdräkt
besparas de studerande, som sålunda mera odeladt finge ägna sig åt historiens
studium, än om de ovillkorligen måste redan till sin licentiatexamen

sysselsätta sig med två andra ämnen i stället för blott ett. Så som saken
nu star befinna sig de som studera historia i en mindre fördelaktig ställning
än andra blifvande licentiater.

Hvad åter den af de kommitterade föreslagna anordningen af den
geografiska undervisningen beträffar, måste jag förklara, att utvidgningen
af den nuvarande extra ordinarie professuren i meteorologi till en professur
i »fysisk geografi» icke förefaller mig lyckligt funnen. Professuren i
meteorologi har under sin tjuguåriga tillvaro visat sig motsvara ett verkligt
vetenskapligt behof, särskildt på grund af dess nuvarande innehafvares
nitiska och äfven i utlandet allmänt erkända verksamhet. Skulle den nu
afskaffas genom att införlifvas med ett vida mer omfattande läroämne,
maste man antaga, att dess återupprättande, i synnerhet med hänsyn till
prefektskapet för det meteorologiska observatoriet, inom kort skulle bringas
pa tal och visa sig oundgängligt. Den nu ifrågasatta eller förespeglade
besparingen skulle då te sig såsom helt och hållet illusorisk.

Meteorologien torde icke heller rätt väl lämpa sig till utgångspunkt
eller grundval för geografiska studier i vidsträcktare mening. Vid den
föreslagna »fysisk-geografiska» professurens återbesättning blefve det emellertid
nödvändigt att nästan i främsta rummet fordra meteorologisk kompetens
hos den blifvande efterträdaren, som ju enligt konimitterades förslag
skulle vara skyldig att leda de meteorologiska observationerna. Och fara
vore att dessa, som väl kräfva sin man, skulle inkräkta för mycket på
hans intresse för geografisk forskning och undervisning.

Dessutom är physique terrestre (eller geofysik) ingalunda, såsom kommitterade
anse, att betrakta såsom identisk med »fysisk geografi», utan
bildar snarare en särskild gren af fysiken. Genom den föreslagna anordningen
finge man sålunda icke eu professur i geografi, utan en tredje
professur i de fysiska vetenskaperna.

Något liknande gäller om den föreslagna extra ordinarie professuren
i »historisk-politisk geografi». Denna blefve, såsom de kommitterade tänka
sig dess lärområde, icke heller en professur i geografi, trots namnet, utan
en professur i några utbrutna delar af statskunskapen och möjligen historien.

I själfva verket är det karakteristiskt för den moderna geografiska
vetenskapen, att den alltigenom utgör en förening af naturvetenskaplig
och humanistisk forskning. Det går därför icke an att sönderdela dess
läroområde i en naturvetenskaplig och en humanistisk sida under hvar
sin. särskilde målsman. Därigenom vunnes ingalunda en fruktbar specialisering,
som ju ej kan bestå däri, att själfva vetenskapens objekt förloras
ur sikte. Geografiens särskilda föremål, som denna vetenskap från sin

egendomliga synpunkt äger att behandla, är nämligen icke dels åtskilliga
naturvetenskapliga företeelser, dels vissa sidor af människans och samhällets
utveckling, utan båda dessa utvecklingsteoriers ständiga växelverkan.

Geografiens indelning i fysisk » och »historisk-politisk» är också numera
öfvervunnen inom vetenskapen trots de åberopade, af tillfälliga omständigheter
föranledda anordningarna vid universitetet i TV ien. Den berömde
geografen professor Kirchhoff i Halle, hvars yttrande kommitterade
visserligen icke funnit sig föranlåtna att inhämta, förklarar i ett nyligen
utgifvet arbete (Didaktik und methodik des geographischen Unterrichts, sid.
5) sagda anordning vara en »Irrthum», som blott därför »nicht vid schadete,
weil die Vertreter diesel1 Ordinariate die unnaturliehe Scheidung in
ihren Vorlesungen nicht einreihen».

Den numera allmänt vedertagna indelningen i »allgemeine Erdkunde»
och »Länderkunde» sammanfaller ingalunda med den af kommitterade föreslagna
»onaturliga söndringen», såsom de synas hålla före. Inom båda
dessa hufvudområden af geografisk forskning behandlas nämligen så väl
naturvetenskapliga som antropologiska och sociologiska fakta. Att statuera
en särskild kompetens och en särskild undervisning för professorer i ettdera
af dessa geografiska ämnen vore alltså orimligt, för så vidt som
kompetensen skulle fördelas på olika sektioner och icke innebära blott
en specialisering af samma läroämne, nämligen geografi såsom förbindande
länk emellan båda sektionerna.

På grund af hvad jag nu anfört får jag därför föreslå, att fakulteten
måtte tillstyrka, dels att de sökandes anhållan måtte beviljas i form af
tillåtelse att redan nu pröfvas och erhålla betyg i geografi såsom särskildt
läroämne, dels att ordinarie professur i geografi måtte upprättas, utan att
läroämnet på något sätt inskränkes genom tillagd närmare bestämning.
Till hvilkendera sektionen den blifvande professorn må höra, anser jag
på frågans nuvarande ståndpunkt icke vara behöfligt att bestämma. Hutvudsaken
är, att läroämnet geografi må kunna i akademiska examina förenas
med vare sig humanistiska eller naturvetenskapliga ämnen.»

Professorn Noreen hemställde, jämte förklarande att han ansag olämpligt
att vidare begära inrättande af extra ordinarie professurer, att fakulteten
med anledning af de sökandes ansökan borde göra framställning
därom, att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska anslag till eu ordinarie
professorsbefattning i geografi, hvilken på grund af sin mellan båda sektionernas
läroområden sväfvande natur borde på det sätt förses med innehafvare,
att så väl sakkunnige utsåges som sökandes kompetens pröfvados
af fakultetens samtlige ledamöter.

Docenten Varenius yttrade med egna ord:

Då jag under större delen af den tid, som 1891 års stadga för fil.
kandidat- och licentiatexamina tillämpats, varit förordnad att upprätthålla
professuren i statskunskap, anser jag mig kunna och böra meddela några
upplysningar till beriktigande af vissa delar af petitionärernas framställning.
De anmärkningar, som där göras mot den inbördes proportionen
mellan kurserna i statskunskap och i geografi, torde vara tillräckligt bemötta
med en hänvisning till hvad jag i samma ämne med anledning af
filosofie licentiaten J. Lindquists ansökan haft äran till fakultetens protokoll
af den 15 sistlidne september anföra. Däremot ber jag denna gång
särskildt få påpeka, att när ifrågavarande petition dagtecknades (s% 1896),
hade ingen enda studerande med öfvervägande geografiska studier tenterat
i statskunskap — än mindre examinerats i statskunskap med geografi —
för filosofie licentiatexamen. De betraktelser petitionärerna anställa därölver,
att »djupare insikter» i geografi under sakernas nuvarande ordning
»icke på något sätt komma till synes i betyget», torde således sväfva tämligen
i luften. Jag vill tillägga, att sedan nämnda petition inlämnats,
hafva tvenne sådana fall, som petitionärerna förutsätta, inträffat, och i båda
hafva de öfvervägande geografiska studierna på det icke oväsentliga sätt
»kommit till synes» i betyget, att de höga betygsvärden, som faktiskt utdelats
(ett berömlig och ett med beröm godkänd), icke skulle erhållits,
därest icke dessa »djupare insikter» i geografi kunnat åberopas.

Vare detta sagdt allenast till rättfärdigande af det sätt, hvarpå nu
gällande bestämmelser handhafts, och utan någon som helst underskattning
af det önskemål, som af petitionärerna framlagts. Tvärtom vill jag på det
lifligaste förorda detsamma? tillgodoseende — och i hufvudsaklig anslutning
till det förslag, som af kommitterade framställts. Det upprättande af
tvenne geografiprofessurer, en i hvardera sektionen, som där tillstyrkes,
synes mig icke behöfva fattas såsom liktydigt med ämnets klyfning i tvenne
hälfter, då hvardera professorn torde förutsättas — som kommitterade ock
antydt — vid sin undervisning medtaga så mycket från den af hans
kollega representerade sidan af ämnet, som erfordras för att gifva densamma
en med hans egen studieriktning öfverensstämmande enhet och afrundning.
Den här tillstyrkta åtgärden innebär således enligt mitt förmenande
endast en garanti för att båda de sidor, som ämnet ovedersägligen
äger, behörigen blifva tillgodosedda.

En sådan garanti synes mig ock särskildt behöflig för den humanistiska
sidan på grund af geografiens betydelse för undervisningen vid de
allmänna läroverken. Denna anknyter sig i detta ämne till de humanistiska
disciplinerna historia och statskunskap, och ändring häri torde knappast

kunna ske utan upprättande af ett rätt stort antal nya lärareplatser. Att
utveckla denna redan befintliga undervisning — icke att skapa en från
denna afskild — genom höjandet af det geografiska studiet vid universiteten
har utgjort ett ofta uttaladt önskemål, som äfven vunnit anslutning
från statsmaktens sida, så i ord som handling.

År 18i)o beviljades ett anslag — som sedermera årligen förnyats —
till en professo™ i statskunskap biträdande lärare i geografi vid Upsala
universitet. År 181)4 beslöts tillgodose geografien vid Lunds universitet
genom upprättande af en ny extra ordinarie professur i den historiska
ämnesgruppen. Vid båda tillfällena åberopades såväl af chefen för kongl.
ecklesiastikdepartementet i statsverkspropositionen som af statsutskottet
i af riksdagen godkända utlåtanden behofvet af eu förbättrad undervisning
i geografi vid allmänna läroverken som stöd för de föreslagna åtgärderna.

Den nya lärostol i politisk geografi, som kommitterade förordat, innebär
således eu utveckling i den riktning, som af statsmakten förut anvisats
och understödts. Den lärostol i meteorologi och fysisk geografi, som kommitterade
därjämte föreslagit för att tillgodose äfven naturvetenskapernas
berättigade kraf, representerar åter endast en ombildning af en redan
befintlig profession och bör alltså kunna genomföras utan några eller
åtminstone utan några afsevärda kostnader. Med åberopande af hvad jag
sålunda anfört får jag för min del tillstyrka kommitterades förslag.»

Professorn Widman, med hvilken rektor, professorn Fries instämde,
anförde likaledes med egna ord:

»Den definition på den fysiska geografien, som kommitterade gifvit,
är icke adekvat. Den gör fysiska geografien identisk med terrestrisk
fysik, som dock blott är eu del af densamma, såsom äfven framgår af
flere till betänkandet fogade yttranden af sakkunnige. Som bekant och
erkändt är, stöder sig den fysiska geografien, hvilken har att behandla
jordytan som ett naturföremål och dess förändringar såsom naturföreteelser
samt har att utforska lagarna (icke blott de fysiska, utan ock de kemiska
och biologiska lagarna) för desamma, icke blott på fysiken utan minst lika
mycket på geologien, för att ej nämna kemien och de naturhistoriska vetenskaperna.
Eu sammankoppling med meteorologien skulle därför gifva
den fysiska geografien en ensidig riktning, som vore föga lycklig. Till
stöd för sitt förslag i detta hänseende hafva kommitterade icke heller anfört
något annat exempel från andra länder än ett enda bland de enligt
petitionärernas uppgift till ett antal af 87 uppgående europeiska professorsbeställningarna
i geografi — nämligen professuren i Dorpat, som dock är
föga talande, då fråga redan är väckt om dess omorganisation.

Om således ett sammanförande af fysiska geografien och meteorologien
i samma professur vore för geografien föga tillfredsställande och blott
ägnad att från början vrida ämnets behandling på sned, vore det på
samma gång äfven för meteorologien ödesdigert. Professuren i meteorologi
är för närvarande en af de ytterst få, som är befriad från examinationsåligganden
och därmed följande speciell kursundervisning, och lämnar därför
innehafvaren mer än de flesta andra universitetslärare tid och krafter
till egen vetenskaplig forskning. Som bekant har ock den nuvarande innehafvaren
lyckats genom framgångsrik vetenskaplig verksamhet göra härvarande
meteorologiska institution vida berömd till och med utom Europas
gränser. Får nu professorn i meteorologi äfven att svara för den fysiska
geografien såsom examensämne, kommer denna att upptaga större delen
af hans tid till skada för meteorologien. Eu följd häraf blefve helt säkert
ock, att en observatorsplats vid meteorologiska institutionen inom kort
måste inrättas (se kommitterades betänk.).

Blir nu detta fallet, skulle man få två ordinarie platser i meteorologi,
besatta med professorer, som för meteorologiens skull måste hafva en speciellt
fysisk utbildning, under det att den fysiska geografien blott inginge
som eu del i den ena befattningen. Vida lämpligare vore väl då att genast
från början gifva hvart ämne sin särskilda målsman, som i sådant
fall kunde besitta för sin befattning särskilt lämpad utbildning. Den
härigenom obetydligt ökade kostnaden skulle till fullo ersättas af ökad garanti
för båda ämnenas fullgoda behandling.

Jag måste därför på angifna skäl afstyrka kommitterades förslag i
denna punkt.

Att inrätta tvenne professurer i geografi synes mig icke vara, åtminstone
för närvarande, af behofvet påkalladt eller ens lämpligt. Oafsedt
svårigheten att afgöra, hvartill ett betyg för den ene eller andre professorn
skulle medföra eller icke medföra kompetens, och oafsedt möjligheten af
en förhatlig konkurrens i betygsväg mellan den ene och den andre examinatorn
särskild! i de fall, då kompetensen tilläfventyrs sammanfölle,
kunde det hända, att då professorerna vore målsmän för skilda delar af
geografien, en studerande funne sig föranlåten att studera båda grenarna
af ämnet och ville hafva betyg för sina insikter i båda. Antingen skulle
han då få räkna betyg i två olika ämnen för insikter, som dock till stor
del måste fordras i båda, eller ock förvägras betyg för förvärfvade insikter
i ettdera af professurernas speciella områden — hvilket synes mig i
båda fallen olämpligt, Om också dessa olägenheter kunna anses vara af
mindre vikt, visa de dock, att med en tudelning af ämnet alla svårigheter
ingalunda vore undanröjda.

Föl* öfrigt ligger det i sakens natur och framgår äfven af nu föreliggande
utredning, att en fullt genomförd tudelning af geografien i
»historisk-politisk» eller, såsom jag snarare skulle vilja kalla den, »humanistisk»
och »fysisk», är omöjlig. Till grund för den humanistiska geografien,
hvilken »betraktar vår jord såsom människans hemvist och källan
till dennas materiella utveckling», måste nämligen ovillkorligen ligga kännedomen
om denna jords egen naturliga beskaffenhet, d. v. s. fysisk geografi.
Men den, som å andra sidan har att behandla den fysiska geografien, kan
icke heller undgå att taga hänsyn till icke blott växternas och djurens
utan äfven människans inflytande på jordytans nuvarande beskaffenhet och
omvändt jordytans och klimatets inflytande på icke blott växter och djur
utan äfven på människan, d. v. s. taga hänsyn till människans af geografiska
förhållanden beroende materiella kultur och däraf betingade förhållanden
eller med andra ord just föremålet för den humanistiska geografien.
Humanistisk och fysisk geografi gripa därför så in i hvarandra, att de i
mer eller mindre grad måste behandlas tillsammans. Under sådana förhållanden
synas båda grenarna tillsvidare kunna och böra representeras
af en och samma person, åtminstone så länge vi ännu i vårt land alldeles
sakna en skola af vetenskapligt utbildade geografer. Af en sådan representant
kan visserligen icke väntas eller begäras, att han skall göra båda
grenarna till föremål för egen själfständig bearbetning, utan torde hans
egna forskningar alltefter hans egna studiers riktning komma att falla
inom den ena eller andra grenen; men detta förhållande gör sig gällande
inom alla vetenskaper.

Till hvilken sektion den nye professorn skulle höra, synes mig vara
en mycket underordnad sak. Blifva blott medel beviljade till platsens
upprättande, kan denna angelägenhet lätt ordnas af Kongl. Maj:t antingen
i samband med professurens upprättande eller, såsom synes mig ändamålsenligare,
för hvarje särskild gång, då platsen tillsättes, i hvilket fall hänsyn
kan tagas till den studieriktning, den mest kompetente af de sökande visat
sig företrädesvis tillhöra. »

Professorn Lundell, med hvilken professorn Boethius instämde, yrkade,
att fakulteten måtte begära anslag till eu ordinarie professur i geografi
med skyldighet för dess innehafvare att representera både den naturvetenskapliga
och , den humanistiska sidan af ämnet.

Professorn Ångström hemställde, att anslag måtte äskas till inrättande
af en ordinarie professur i geografi, hvars innehafvare skulle tillhöra
den matematisk-naturvetenskapliga sektionen, men med skyldighet att ådagalägga
kompetens jämväl i den politiska geografien.

Docenten Nyström ansåg den af kommitterade föreslagna föreningen
af den fysiska geografien med meteorologien mindre lämplig samt yrkade
för sin del, att anslag måtte begäras till inrättande af två ordinarie professurer,
af hvilka den ena borde omfatta geologi och allmän geografi och
den andra speciell geografi med befolknings- och näringsstatistik.

Professorerna Tullberg och Alin förordade bifall till kommitterades
förslag, dock med den af professorn Tullberg föreslagna ändring däri, att
i stället för den föreslagna extra ordinarie professuren i politisk geografi
måtte begäras en ordinarie professorsbefattning i nämnda ämne; och yttrade
härvid professorn Alin med egna ord följande:

»förslaget att fakulteten skall ingå med framställning om åtgärder
för upprättande af en »ordinarie professur i geografi» kan jag så mycket
mindre understödja, som enligt universitetets statuter vetenskaper och professurer
inom fakulteten skola vara fördelade på sektioner, men genom
detta förslag icke är på något sätt angifvet, till hvilken sektion den nya
professuren skulle höra. Är det så, att fakulteten anser sig böra begära
inrättandet af blott en prolessur i geografi, så anser jag, att dess framställning
bör gälla upprättandet af en ordinarie professur i geografi inom
den humanistiska sektionen. I första rummet får jag emellertid hemställa,
att fakulteten måtte fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med kommitterades
förslag.»

Professorn Högbom yttrade:

»Då erfarenheten visat, att många andra vetenskaper, som till sitt
innehåll äro vida mindre heterogena än geografien, kraft två eller flere
lärostolar för att på ett tillfyllestgörande sätt blifva representerade vid
universitetet, så synes det icke böra råda något tvifvel därom, att åtminstone
tvenne professurer erfordras, om de både till sitt objekt och till
sina förutsättningar så olikartade grenarna af geografien skola erhålla en
mot dennas nuvarande vetenskapliga utvecklingsstadium svarande representation
och om därjämte de kraf skola tillgodoses, som från skolans
synpunkt ställas på utbildningen af kompetenta geografilärare. Om endast
en professur i geografi inrättades, blefve följden med nödvändighet den,
att ämnet blefve ensidigt företräda något, som skulle leda till allvarliga
olägenheter, vare sig denna professurs innehafvare kommc att i
hufvudsak ägna sig åt de praktiska eller åt de naturvetenskapliga delarna
åt ämnet. I förra fallet komme ämnet att sakna den basis, hvarpå den
vetenskapliga behandlingen af detsamma alltid måste hvila; det kommer,
för att citera professor Wagners yttrande, att »sväfva i luften». I andra
fallet åter skulle de delar af ämnet och de synpunkter, som särskilt för
lärarebildningen äro af vikt, lätt komma att tillbakasättas. Finge man

helt och hållet bortse från hvad som ur skolans synpunkt ställer sig såsom
önskvärd! och endast taga hänsyn till frågans vetenskapliga sida, är det
tydligt, att en professur inom naturvetenskapliga sektionen borde i första
rummet eftersträfvas, dels emedan fysiska geografien väl kan vetenskapligt
behandlas utan ingående på den politiska geografiens gebit, under det att
det omvända förhållandet icke är möjligt, dels också emedan den fysiska
geografien såsom vetenskap betraktad har en mycket mera sjelfständig
ställning och naturlig begränsning af sitt innehåll än den politiska, som,
om etnografien frånräknas, till det mesta hämtar sitt innehåll från andra
vetenskapsområden såsom historia, statskunskap, nationalekonomi etc. Den
rent deskriptiva framställning af länder och folk, som intar ett så stort
rum inom den humanistiska geografiska litteraturen, synes mig nämligen
i endast ringa grad kunna betecknas såsom vetenskap. Till förmån för
fysiska geografiens tillgodoseende talar ytterligare, att någon lärostol i vårt
land förut icke finnes uti denna vetenskap, eu brist, hvars följder till fullo
kunna skönjas uti vår geografiska skolboks- och kartlitteratur.

Med hänsyn tagen till nu nämnda förhållanden finner jag det nödvändigt
att förorda tvenne professurer, eu i fysisk geografi och en i politisk
geografi. Af de andra benämningar, som under diskussionen blifvit ifrågasatta,
synes mig en del, såsom t. ex. terrester fysik (i stället för fysisk
geografi), för trånga eller eljest mindre adekvata, under det att andra,
såsom allmän och speciell geografi, ehuru icke i och för sig olämpliga,
möjligen äro mindre ägnade att bereda frågan framgång i andra instanser.
Någon saklig olägenhet af den förordade benämningen torde för öfrigt
icke vara att befara. — Då jag nu ansluter mig till förslaget att ombilda
den redan befintliga professuren i meteorologi till eu sådan i »meteorologi
och fysisk geografi» i stället för att förorda en ny professorsbefattning
också inom den naturvetenskapliga sektionen, så sker detta uteslutande
emedan jag befarar, att en framställning i sistnämnda syfte, äfven om den
kunde vinna majoritet inom fakulteten, lätt kunde leda därhän, att det
inrättades blott en enda professur och detta då antagligen inom humanistiska
sektionen, något som jag enligt det ofvan sagda måste anse såsom
en i hög grad otillfredsställande lösning af frågan.

Det skall icke bestridas, att anmärkningar med visst fog kunna göras
mot förslaget om fysiska geografiens sammankoppling med meteorologien,
men jag kan icke finna dessa anmärkningar vara så tungt vägande, att
jag vid valet mellan att riskera allt eller vinna något vill motsätta mig
det förordade arrangemanget, hvarigenom dock fysiska geografien torde
hafva utsikt att få sig en plats tillerkänd vid universitetet.

De betänkligheter, som yppats mot detta förslag, gälla dels den in -

skränkning, meteorologien genom en sådan anordning skulle lida, dels den
fysiska geografien, som genom förknippning med meteorologien, med hvilken
den har mindre fundamentala beröringspunkter än med geologien,
skulle få sin tyngdpunkt förlagd så att säga på oriktigt ställe.

Gent emot den förra gruppen af invändningar kan likväl påpekas,
att meteorologien såsom universitetsämne är af jämförelsevis underordnad
betydelse, då den icke är föremål för examensstudier eller erkännes såsom
examensämne. Att för öfrig! meteorologien icke på långt när lågt beslag
på sin professors hela vetenskapliga verksamhet, oaktadt eu hel rad viktiga
publikationer utgått från hans institution, framgår däraf, att hans
föreläsningar ofta omfattat närliggande delar af fysiska geografien, såsom
oceanografi m. m. och att äfven den meteorologiska institutionens bibliotek
omfattar flera branscher af fysiska geografien.

Hvad nu åter angår det ur geografiens synpunkt mindre ändamålsenliga
i att förbinda densamma med meteorologien, så är det visserligen
enligt min mening alldeles obestridligt, att fysiska geografien måste i
första rummet basera sig på geologien. Men för de delar af och kurser
i fysiska geografien, som komme i fråga för elementarlärarebildningen,
torde klimatologi och oceanografi vara icke mindre viktiga än geologien;
och för hvar och en, som vill ägna sig åt mera ingående vetenskapliga
studier i ämnet, torde det visa sig så oundgängligt att skaffa sig grundliga
insikter i geologi, att han icke lär underlåta studera detta ämne såsom
förberedelse till fysiska geografien.

Då det nu också, enligt det kommittéförslag, hvartill jag här ansluter
mig, tydligt fram hålles, att vid framtida besättande af denna professur
icke mindre hänsyn skall tagas till ådagalagd kompetens i fysisk geografi
än i meteorologi, så lär man väl, om detta iakttages, få förutsätta, att en
blifvande innehafvare af denna lärostol skall hafva grundlig geologisk bildning,
hvarförutom eu tillfredsställande kompetens i fysisk geografi svårligen
kan presteras.

Såsom konsekvens af den nu föreslagna ombildningen af den meteorologiska
professuren skulle utan tvifvel, såsom ock kommitterade antydt,
böra följa inrättandet af en observatorsplats vid institutionen, på det att
professorn måtte kunna fullgöra de utvidgade föreläsnings- och undervisningsåligganden,
som platsens förändring medförde. Detta är emellertid
en fråga, som i detta sammanhang och för närvarande icke torde behöfva
framläggas. Däremot synes mig det icke olämpligt, om tillsvidare och så
länge den nuvarande professorn i meteorologi kan komma att innehafva
den föreslagna professuren i »meteorologi och fysisk geografi», ett anslag,
till sitt belopp ungefär motsvarande ett docentstipendium, erhölles för en

biträdande lärare eller assistent, hvilken då i främsta rummet skulle hafva
att undervisa i de delar af fysiska geografien, som legat mera på sidan
om den nuvarande professorns verksamhetsfält. Därigenom skulle ock denne
få tillfälle att fortfarande förlägga tyngdpunkten af sitt arbete inom det
gebit, där han åt sin institution redan förvärfvat ett berömdt namn. Äfven
detta är emellertid eu detaljfråga, som väl senare kan ordnas, hvarför jag
icke nu vill framlägga den såsom ett förslag.

Icke heller synes det mig vid detta tillfälle nödigt föreslå några bestämmelser
rörande examina i geografi. Då denna fråga likväl under
diskussionen vidrörts och med hänsyn därtill invändningar blifvit. gjorda
mot att öfver hufvud geografien skulle fördelas på två professurer, vill jag
icke underlåta att därom uttala min mening.

Saken synes mig beträffande kompetens för elementarlärare lätt kunna
ordnas på så sätt, att dessa skulle ådagalägga insikter i så väl fysisk som
politisk geografi, hvarvid likväl för dem, som hafva företrädesvis humanistiska
studier, fordringarna i fysisk geografi kunde inskränkas till en mera
elementär eller propedevtisk kurs, och omvändt för dem, som kombinera
geografien med naturvetenskapliga ämnen, fordringarna i politisk geografi
borde omfatta endast en mera elementär kurs. För dem, som studera
ämnet rent vetenskapligt och utan afseende på lärarekompetens, torde åter
frihet böra medgifvas att examineras uti blott den ena delen, då det för
sådana fall väl får förutsättas, att den studerande, utan att några föreskrifter
därom utfärdas, skall tillägna sig så mycket af den andra delen,
som han för sitt speciella studium behöfver.

Då jag sålunda, enligt hvad jag i det föregående anfört, icke kan
finna de mot kommitterades förslag gjorda anmärkningarna motväga de
fördelar, som vunnes genom den föreslagna anordningen, och då ej heller
något annat af de framställda förslagen, som kan äga utsikt att i alla instanser
godkännas, svnes mig på ett lika tillfredsställande sätt tillgodose
de kraf, man ur olika synpunkter ställer på en geografisk universitetsundervisning,
så får jag med mitt votum yrka bifall till kommitterades
förslag, med den förändring likväl beträffande professuren i politisk geografi,
som af professor Tullberg på anförda grunder påyrkats.»

Professorn Dunér anförde:

»Då jag i egenskap af filosofiska fakultetens dekan kommit att som
ordförande deltaga i det kommittéutlåtande, mot bvilket från flera hall sa
skarpa anmärkningar riktats, finner jag mig föranlåten att med nagra ord
försvara den ställning, jag i denna fråga intagit.

Sedan kommittén sammanträdt och till ledning för sina arbeten från
lärare i geografi vid främmande universitet fått de meddelanden, hvilka

såsom bilagor åtfölja kommittébetänkandet, måste det för mig liksom för
öfrige kommittéledamöter framstå som alldeles själfklart, att om ämnet
skulle i någon som helst tillfredsställande mån kunna varda represen teradt,
det måste fördelas på tvenne lärostolar, en hörande till hvardera af filosofiska
fakultetens sektioner. Om så ej sker, är faran mycket stor, att det
så vidtomfattande ämnet blir på ett föga tillfredsställande sätt tillgodosedt,
i det antingen den fysiska eller den politiska geografien (jag använder för
bekvämlighetens skull dessa benämningar, äfven om de ej äro så fullt
riktiga, då intet missförstånd kan därigenom uppstå) blir mer eller mindre
styfmoderligt behandlad. Under diskussionen har man kallat denna ämnets
fördelning på tvenne lärare för en stympning. En sådan benämning synes
mig underlig. Inom alla de vetenskaper, som höra till filosofiska fakulteten,
har en alldeles liknande delning skett, eller kommer den inom kort
att visa sig oundgängligen nödvändig. Botanik och zoologi, mekanik och
fysik, kemi och mineralogi etc. hafva förr varit förenade till samma professur,
och går man långt tillbaka i tiden, skall man kunna finna så olikartade
ämnen sammanförda inom en professur, att man utan tvifvel nu
skulle betrakta ett dylikt tillstånd som liggande långt utanför gränsen af
det rimliga och förnuftiga. Tvifvelsutan har man ock vid universiteten
hvarje gång klyfning af ett ämne i två ägt rum hälsat åtgärden med
glädje och tillfredsställelse och känt sig benägen för allt annat än att
kalla den en stympning. Ej heller har man då oroat sig för konsekvenserna,
hvad examina beträffar, af en sådan delning, ehuru man därtill
haft fullt så starka skäl som med afseende på den nu ifrågasatta delningen
af geografien.

Men om kommitterade ej ansågo sig hafva något skäl att oroa sig
för följderna af den nödvändighet att dela ämnet, som för dem framställde
sig, så funno de så mycket starkare skäl att hysa bekymmer med afseende
på möjligheten af en sådan åtgärd. Enklast och rationellast hade utan
tvifvel varit att tillråda fakulteten att begära tvenne professurer i geografi,
eu hörande till hvardera sektionen. Kommitterade hafva likväl ryggat
tillbaka för en sådan åtgärd, enär de ansett det hopplöst att på eu gång
begära två professurer i ett nytt ämne. De hafva därför i stället accepterat
professorn Hildebrandssons anbud att så länge han kvarstode i tjänsten,
jämte det han som föreståndare skötte den meteorologiska institutionen,
jämväl examinera och 2 timmar i veckan föreläsa öfver meteorologi
och fysisk geografi, och de hafva förmodat, att fakulteten skulle med
tacksamhet antaga detta anbud. Man har emellertid i detta hänseende
ingalunda varit enhällig. Man har tvärtom framställt dels den anmärkningen
att, så länge professorn Hildebrandsson själf förestode den geogra -

fiska lärostolen, en del af ämnet, den geologiska, ej kunde blifva tillräckligt
tillgodosedd, dels att, när en gång den nuvarande innebafvaren afginge,
hans efterträdare möjligen kunde komma att ägna sig alltför uteslutande
åt geografien och försumma den meteorologiska institutionen. Den förra
anmärkningen behöfver knappt vederläggas. Eller kan man verkligen
hoppas, att det vidtomfattande ämnet skulle blifva bättre och fullständigare
representeradt af en enda lärare, hvilken dock genom omständigheternas
tvång måste lägga största vikten vid den politiska geografien, och finnes
någon utsikt, att man nu eller någonsin skall kunna få en lärare, som
vore fullt kompetent i alla delar af ett så vidtomfattande ämne? Den
gjorda anmärkningen visar bäst, hur nödvändig ämnets delning är. Den
andra anmärkningen kan öfver hufvud riktas mot hvarje fall, där tvenne
mer eller mindre skiljaktiga ämnen förenas till en lärostol, eller där föreståndareskapet
för en institution är förenadt med en professur. Exempelvis
kunde man hafva vida starkare skäl att befara, att ett astronomiskt
observatorium skulle blifva försummadt, som. till prefekt finge en man,
hvilken företrädesvis ägnat sig åt teoretisk astronomi. När frågan gäller
en institution som den meteorologiska, där observationerna fortlöpa jämnt,
oberoende af vädret, är risken vida mindre, och lämpliga stadgar för institutionen
kunna förhindra, att föreståndaren låter den sjunka i overksamhet.

A andra sidan kan det betecknas som ett för universitetet främmande
förhållande och saknande motstycke, att en professur finnes, inom hvars
läroområde ingen examen kan aflägga®. Den utvidgning af den meteorologiska
professuren, som nu föreslagits, synes mig därför, långt ifrån att
kunna vara till skada för studiet af meteorologien, tvärtom böra blifva
gagnelig för detsamma; och så länge som blott 2 föreläsningar i veckan
fordras af föreståndaren, kan intet oundgängligt behof anses föreligga att
äfven en observator anställes vid institutionen. Helt annat blefve förhållandet,
om föreståndaren ålades att föreläsa 4 timmar i veckan, hvarigenom
den undervisningsskyldighet, han nu har, blefve fördubblad.

Slutligen vill jag till besvarande upptaga den beskyllning, som gjorts
mot de kominitterade, nämligen att de öfver hufvud sysselsatt sig med
allt annat än den till behandling föreliggande underdåniga ansökningen.
Så är dock ej fallet. Petitionärerna hafva ansökt om, »att Eders Majestät
täcktes taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder skulle kunna vidtagas
för att om möjligt bereda geografien eu själfständig plats vid Upsala
universitet, så att geografien måtte få ingå såsom själfständigt examensämne
i såväl filosofie kandidat- som licentiatexamen».

Enligt kommitterades enhälliga mening är den första och oundgäng -

ligaste åtgärd, som måste vidtagas för att bereda ett läroämne en sjelfständig
plats vid ett universitet, att sörja för, att inom detsamma anställas
de ordinarie lärare, som i mån af dess större eller mindre omfattning
kunna vara erforderliga. Så länge ämnet representeras endast af eu extra
ordinarie lärare, kan det ej ens ifrågasättas, att det skulle inträda bland
de själfständiga ordinarie examensämnena. Har däremot ett ämne, hvars
vikt och betydelse, ej minst för skolorna, är så känd och erkänd som
geografien, erhållit ordinarie målsmän, så följer rätten att aflägga examen
och erhålla betyg i detsamma som själffallet korollarium.»

Professorn Hildebrandsson yttrade:

»I komrnitterades förslag är med all tydlighet framhållet, att den
vetenskapliga geografiska undervisningen vid universitetet i vår tid icke
på något sätt kan tillfredsställande uppehållas af en person och att, där
blott en professur förekommer, denna måste vara i fysisk geografi och
således här tillhöra den matematisk-naturvetenskapliga sektionen.

Att geografien i första rummet är en naturvetenskap är, såsom af
bilagorna framgår, så godt som enhälligt erkändt i Tyskland, och samma
åsikt gör sig alltmera gällande äfven i Frankrike. Då detta, som sagdt,
är tydligt och ovedersägligt framhållet i komrnitterades betänkande, så vill
jag ej vidare uppehålla mig därvid, utan blott anmärka, att om fakulteten,
såsom från vissa håll yrkats, skulle inskränka sig till att föreslå upprättandet
af endast en professur i den humanistiska sektionen, så skulle
detta i vår tid vara en så stor anakronism och orimlighet, att det säkerligen
skulle ådraga fakulteten en allt annat än smickrande uppmärksamhet
i sakkunniga kretsar både inom och utom landet.

Hvad åter utbildningen af blifvande skollärare angår, så är likaledes
af koinmitterade uppvisadt, att det från denna synpunkt är fullkomligt
likgiltigt, inom hvilkendera sektionen geografien studeras. Den vetenskapliga
utbildningen blir olika, men den del af ämnet, som läses i skolorna,
blir fullkomligt densamma i bägge fallen, så att till och med Österrike,
där två lärare finnas, de i lärareexamen hafva i det närmaste samma
fordringar, hvilka officiellt föreskrifvits, fastän deras vetenskapliga föreläsningar
äro så olika, att de utan kollision kunna samtidigt behandla
samma land.

Då emellertid farhågor yttrats, att den af mig erbjudna utvidgningen
af meteorologi professorns undervisningsskyldighet skulle kunna menligt
inverka på den meteorologiska institutionens verksamhet, så ber jag att få
anföra följande.

Då jag 1878, eller för 19 år sedan, utnämndes till »e. o. professor
och föreståndare för universitetets meteorologiska institution», med en före -

läsningstid inskränkt till en kurs, motsvarande en föreläsning i veckan och
utan examen sskyldighet, så innebar detta, att jag erhöll en fullkomligt
exceptionell ställning vid universitetet med hufvudsakligen rent vetenskaplig
verksamhet till uppgift. Konsekvent hade då varit, att icke någon undervisning
alls fordrats, ty att fordra undervisning, utan att de, som stundom
i åratal följt denna undervisning, hafva rätt att erhålla något som helst
intyg på sina genom densamma förvärfvade kunskaper, synes vara, om ej
alldeles orimligt, dock vid en undervisningsanstalt tämligen egendomligt
och enastående. Högst märkvärdigt är* att studenter trots detta ansett
sig hafva tid att bevista mina föreläsningar, och hittills hafva de ej behöft
inställas af brist på åhörare, hvilka stundom uppgått till 12—15 st. Detta
kan ej bevisa annat, än att föreläsningarna af vissa studerande ansetts
gagneliga eller nödiga för deras studier.

Då jag nu emellertid ålades att hålla föreläsningar, så måste jag
naturligtvis först och främst uppgöra en plan för det nya läroämnets omfattning.
Då detta borde till omfånget ungefärligen motsvara andra läroämnen
inom sektionen, så fick det ej inskränkas till meteorologien i egentlig
mening utan omfatta hela den terrestra fysiken. Mina föreläsningar hafva
därför utom den egentliga väderleksläran eller den dynamiska meteorologien
äfven faktiskt omfattat:

klimatologi, fysisk geografi, oceanografi samt grunddragen af den s. k.
matematiska geografen och kartografien.

Jämför man denna kurs med de af professorn Herman Wagner i
Göttingen uppställda fordringarna (se kommitterades tryckta utlåtande),
hvilka han själf för mig dikterat vid ett besök hos honom, så finner
man eu nästan fullständig öfverensstämmelse. Hufvudsakliga olikheten
bestod däri, att jag icke haft anledning läsa den från skolans ståndpunkt
s. k. fysiska och politiska geografien så utförligt, som den är framställd
i Guthe-Wagners lärobok. I öfrigt har jag till och med närmast
följt just de af honom angifna arbetena utom i meteorologi, hvari mina
föreläsningar varit vida mer omfattande. Likheten var öfverraskande för
mig, och den kan blott förklaras genom likhet i uppfattningen af hvad
som bör förstås med ämnet meteorologi och fysisk geografi. På grund
häraf har jag nu kunnat göra det erbjudandet att utan ersättning utsträcka
mina föreläsningar till det dubbla antalet. Därigenom skulle jag inom
lämplig tid kunna föredraga samma kurser, som i Göttingen anses ingå i
den fysiska geografien.

Det är, som sagdt, allmänt erkändt numera, att geografien såsom
vetenskap är i första rummet eu naturvetenskap. Jämföra vi emellertid
de olika utlåtandena med hvarandra, så finner man, att tyngdpunkten för

den fysisk-geografiska undervisningen på olika ställen är förlagd till olika
delar af ämnet, hvilket naturligtvis är i första rummet beroende af professorns
förstudier och intressen, såsom fallet för öfrigt är och måste vara
vid den högre undervisningen i alla läroämnen. Professor Gerland lägger
hufvudvikten på den del, som inom geologien kallas fysisk geografi, professor
Richter på den detaljerade beskrifningen af ländernas natur och utseende
(»Länderkunde») o. s. v. Professorn Wagners undervisning är den
mest omfattande, och hufvudvikten lägges på den terrestra fysiken i vidsträckt
mening. Det är uppenbart, att då jag föreslår fysiska geografiens
sammanslående med meteorologien, så förutsätter jag, att ämnet skall tagas
på sistnämnda sätt. Skulle mitt förslag antagas, så komme allt framgent
den fysiska geografien att i Upsala föredragas på i det närmaste samma
sätt som nu vid Göttingens universitet, hvilket ock i det närmaste torde
öfverensstämma med förhållandena i S:t Petersburg och i Dorpat, på
hvilka ställen den fysiska geografien är förenad med meteorologi.

Om mitt erbjudande antages, så kan således undervisning och examination
i geografi inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen utan
kostnad anordnas, ehuru visserligen den offentliga undervisningen måste
tillsvidare inskränkas till två timmar i veckan. Detta kan ock ske utan
att den meteorologiska verksamheten på något sätt inskränkes.

Hvad slutligen den af kommitterade antydda önskvärdheten af en
observatorsplats angår, så är detta önskemål alldeles oberoende af nu
föreliggande fråga. Upprättandet af en dylik plats inom ej alltför aflägsen
tid blir nämligen oundgängligt, såvida observatoriet skall kunna vidare
utvecklas. Sverige torde nu vara det enda civiliserade land i världen, som
är i saknad af ett magnetiskt observatorium med registrerande apparater
och regelbunden tjänstgöring. Detta har vid flera tillfällen varit med
beklagande omnämndt af utländska fackmän. Upprättandet af en magnetisk
verksamhet vid den meteorologiska institutionen har därför under
flera år varit under hand på tal, och kostnadsförslag är uppgjordt, ehuru
saken ännu ej officiellt behandlats. Men i detta förslag ingår just inrättandet
af en observatorsplats, då det är absolut omöjligt att med den nuvarande
personalen utföra detta arbete.

Enligt mitt förslag komme alltså läroämnet meteorologi och fysisk
geografi att omfatta följande delar:

l:o) En utförligare kurs i geografi i skolans mening; 2:o) kort öfversikt
af kartografien; 3:o) klimatologi; 4:o) meteorologi; 5:o) oceanografi
och 6:o) fysisk geografi i inskränkt mening enligt t. ex. De Lapparents
eller Supans läroböcker.»

Innan fakulteten, efter det öfverläggningen förklarats afslutad, öfver -

gick till omröstning mellan de sålunda framställda förslagen, tog fakulteten
under ompröfning, huruvida docenterna Nyström och Varenius vore berättigade
att deltaga i fakultetens beslut i den förevarande frågan. Och
ansåg fakulteten docenten Nyström, hvilken såsom särskilt sakkunnig tillkallats,
härtill behörig.

Hvad angick docenten Varenius, hvilken i egenskap af tjänstgörande
examinator i statskunskap kallats att deltaga i öfverläggningen, uttalades
olika meningar, huruvida han kunde anses behörig att i beslutet deltaga,
då den ordinarie representanten för ämnet själf var närvarande, hvarvid
å ena sidan anfördes, att sådant vore stridande mot universitetsstatuterna,
under det att däremot å andra sidan uttalades, att något hinder för fakulteten
att besluta, att docenten Varenius det oaktadt finge i ärendets afgörande
deltaga, icke förefunnes.

Då enighet icke kunde uppnås, anställdes votering, hvarvid fakulteten
med 14 röster, afgifna af professorerna Högbom, Ångström, Burman, Erdmann,
Lundell, Danielsson, P. A. Geijer, Boethius, Noreen, Widman, Hjärne,
Tullberg, Fries och Cleve, mot 6 röster, afgifna af professorerna K. R.
Geijer, Dunér, Alin, Hildebrandsson, Lundquist och dekanus, professorn
Wirén, beslöt förklara docenten Varenius obehörig att i blifvande beslut
i ärendet taga del.

Sedan docenten Varenius härefter afträda föreslog dekanus följande
propositionsordning:

att omröstning först skulle anställas mellan dem bland ofvan omförmälda
förslag, hvilka afsågo inrättande af två olika professurer, nämligen
å ena sidan kommitterades förslag med den af professorn Tullberg däri
förordade ändring och å andra sidan docenten Nyströms förslag, samt att
det af dessa båda förslag, som vunne pluralitet, skulle i den slutliga voteringen
uppställas mot det bland de öfriga fem förslagen, hvilket efter
mellan dem anställda särskilda voteringar blefve till kontraproposition i
hufvudvoteringen antaget.

Efter det fakulteten förklarat sig godkänna hvad sålunda föreslagits,
beslöt fakulteten vid framställd proposition utan votering antaga kommitterades
förslag med den af professorn Tullberg däri föreslagna ändring
till hufvudproposition i den slutliga voteringen.

Härefter röstades om kontraproposition mellan de återstående fem
förslagen.

Och ställdes härvid till en början mot hvarandra professorerna Noreens
och Lundells förslag, hvarvid röstades med ja för professorn Noreens förslag
och med nej för professorn Lundells förslag; och afgåfvos härvid jaröster
af professorerna Högbom, Noreen, Widinan, Hjärne, Alin, Tullberg,

Hildebrandsson och Fries, hvaremot nej-röster afgåfvos af docenten Nyström
samt professorerna Ångström, Burman, Erdmann, Lundell, Danielsson, P.
A. Geijer, Boethius, K. R. Geijer, Dunér, Lundquist, Cleve och dekanus,
professorn Wirén.

Häruppå anställdes omröstning mellan å ena sidan professorn Lundells
förslag, hvilket blifvit det segrande i förra voteringen, och å andra sidan
professorn Hjärnes förslag rörande inrättande af eu ordinarie professur i
geografi; och afgåfvo härvid docenten Nyström samt professorerna Högbom,
Ångström, Burman, Erdmann, Lundell, Danielsson, P. A. Geijer, Boethius,
K. R, Geijer, Dunér,. Hildebrandsson, Lundquist, Cleve och dekanus, professorn
A iren sina röster för professorn Lundells förslag, hvaremot professorerna
Norden, Widman, Hjärne, Alin, Tullberg och Fries röstade för professorn
Hjärnes förslag.

Vid härefter företagen votering mellan å ena sidan det af professorn
Ängström gjorda yrkande och å andra sidan det af professorn A lin, under
förutsättning att kommitterades förslag komme att i den slutlig^ omröstningen
ogillas, uppställda förslag, röstade professorerna Ilögbom, Ångström,
Dunér, Noreen, Widman, Tullberg, Hildebrandsson, Fries,''Lundquist, Cleve
och dekanus, professorn Wirén för professorn Ångströms förslag, hvaremot
för professorn Alins yrkande afgåfvos röster af docenten Nyström samt
professorerna Burman, Erdmann, Lundell, Danielsson, P. A. Geijer, Boethius,
K. R, Geijer, Hjärne och Alin.

Härefter röstades slutligen mellan oå ena sidan professorn Lundells
förslag och å andra sidan professorn Ångströms yrkande; och röstade
härvid docenten Nyström samt professorerna Burman, Erdmann, Lundell,
Danielsson, P. A. Geijer, Boethius, K. R, Geijer, Noreen, Dunér, Widman,
Hjärne och Hildebrandsson för professorn Lundells förslag, under det att
professorerna Högbom, Ångström, Alin, Tullberg, Fries,o Lundquist, Cleve
och dekanus, professorn Wirén röstade för professorn Ångströms förslag.

Fakulteten hade alltså besluta att till kontraproposition i hufvudvoteringen
antaga det af professorn Lundell framställda förslaget.

Då häruppå i den slutliga voteringen ställdes mot hvarandra å ena
sidan kommitterades förslag med den af professorn Tullberg däruti föreslagna
ändring och å andra sidan professorn Lundells yrkande, hvarvid
röstades med >ja» för kommitterades förslag och med »nej-> för professorn
Lundells förslag, afgåfvos ja-röster af docenten Nyström samt professorerna
Högbom, Ängström, Burman, Erdmann, Danielsson, P. A. Geijer, K. R,
Geijer, Dunér, Alin, Tullberg, Hildebrandsson, Lundquist och dekanus,
professorn Wirén, hvaremot nej-röster afgåfvos af professorerna Lundell,
Boethius, Noreen, Widman, Hjärne, Fries och Cleve.

Fakulteten hade alltså med 14 röster emot 7 beslutit att med anledning
af den förevarande underdåniga framställningen hos kanslersämbetct
hemställa, att kanslersämbetet ville på de grunder, som i kommitterades
betänkande innehöllos, hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning:

dels att Kongl. Maj:t måtte af Riksdagen äska anslag till en ordinarie
professur i politisk geografi;

dels ock att den redan nu befintliga extra ordinarie professuren i
meteorologi måtte förändras till eu motsvarande i meteorologi och fysisk
geografi med 2 timmars föreläsningsskyldighet i veckan, så framt ej samtidigt
en observatorsplats kunde inrättas vid meteorologiska institutionen,
i hvilket fall professorn skulle vara skyldig föreläsa 4 timmar i veckan,
samt att på grund häraf jämväl måtte föreskrifvas, att vid blifvande
ledighet af denna professur sökande borde styrka sin kompetens ej mindre
i fysisk geografi än i meteorologi.

Mot fakultetens sålunda fattade beslut anfördes reservationer:

dels af professorerna Lundell och Boethius, hvilka därvid yttrade:

»Vi äro fullständigt ense med petitionärerna om önskvärdheten af att
geografien blir ett särskildt examensämne och får en själfständig ställning
vid universitetet; likaså ense med kommittén och fakulteten, att detta
syfte ej kan nås med mindre än att geografien får egen representant inom
universitetets lärarekår. I fråga om formen för fakultetens yttrande kunde
vi sluta oss till professorn Hjärnes eller professorn Noreens yrkanden,
ehuru vi föredragit en annan formulering. Men det slut, till hvilket
fakultetens majoritet i anslutning till kommittén kommit, finna vi både i
vetenskapligt och praktiskt afseende olämpligt, framför allt i hvad det rör
ombildningen af den nuvarande e. o. professuren i meteorologi.

Den meteorologiska institutionen — den enda anstalt af detta slag,
som vårt land äger — skulle utan tvifvel komma att därpå blifva lidande,
vare sig den nye e. o. professorn »i meteorologi och fysisk geografi» finge
full tjänstgöringsskyldighet eller denna inskränkt till tvä föreläsningar i
veckan jämte seminarium. Om därmed följer nödvändigheten att inrätta
en ny observatorsplats, blir besparingen för statsverket obetydlig, på samma
gång hela anordningen i och för sig är föga ägnad att fylla de behof,
som närmast föreligga. Det vore då bättre att genast begära två nya
professurer utom den befintliga e. o. professuren i meteorologi.

I och för sig ogilla vi från rent vetenskaplig synpunkt den gamla
skolboksindelninge.il
i skolböcker plägar logiskt genomföras). Vi anse det nämligen just höra
till geografiens väsen som vetenskap att den är eu förening af naturveten -

skapliga och humanistiska (historiskt språkliga) element och under en
gemensam synpunkt behandlar fakta ur natur och människolif.

Men alldeles bortsedt från denna fråga, rörande hvilken inom fakulteten
meningania äro delade, finna vi benämningen fysisk geografi» i den
föreslagna professorstiteln vilseledande, då bland annat en så viktig del af
den fysiska geografien som dess geologiska parti skulle väsentligen falla
utanför den ifrågasatta professurens läroområde. De delar af ämnet, hvilka
den blifvande e. o. professorn i '' meteorologi och fysisk geografi» som
fackman skulle komma att representera, motsvara ungefär en tredjedel af
de vanliga läro- och handböckerna i fysisk geografi (t. ex. Supans »Grundztige
der physischen Erdkunde ). T fråga om matematisk geografi, geologi
samt växt- och djurgeografi skulle lärjungarne vara hänvisade till inlärande
af ett eller annat kompendium.

Vill man däremot förvandla den nuvarande e. o. professuren i
meteorologi till en lärostol för meteorologi och geofysik (eller terrester
fysik) och tillerkänna de studerande rätt att i dessa discipliner, betraktade
som ett ämne, aflägga examen, skulle vi från vår ståndpunkt däremot ej
hafva något att invända; så mycket mindre som enligt kommittébetänkandet
därigenom ingen ändring i sak komme att ske, då e. o. professorn i
meteorologi redan förut så fattat sin uppgift. Detta är emellertid en fråga
för sig utan omedelbart sammanhang med det föreliggande ämnet, en
fråga för öfrigt soin närmast torde intressera den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen.

Hvad som framför allt hindrar oss att acceptera fakultetens beslut är
de svårigheter, som genom den föreslagna anordningen skulle uppstå för
läroverken. Benämningen »fysisk geografi» kunde lätt ha till följd, att
ett akademiskt betyg i detta ämne ansåges medföra kompetens till lärarebefattning
i geografi. Detta vore emellertid, enligt vår åsikt, i hög grad
olyckligt. Ty lika visst som det är, att en elementarlärare i geografi behöfver
verkliga studier i hvad man vanligen kallar fysisk geografi, framför
allt i vissa sidor af geologi, lika visst är det, att en lärare, som i
fråga om ämnets humanistiska sidor — varuproduktion och handel, etnografi,
språk, religion, samhällsförhållanden och andra sidor af materiell
och andlig kultur samt de allmänna historiska förutsättningarna för allt
detta — saknar egna studier och sålunda är inskränkt till hvad han i
andra hand kan inhämta ur någon handbok i ämnet, ej är i stånd att på
ett tillfredsställande sätt sköta undervisningen i geografi ens på skolstadiet»
;

dels af professorn Hjärne, som därvid åberopade hvad han här ofvan
under diskussionen anfört;

dels af professorerna Widman och Fries under åberopande af den
förstnämndes här ofvan intagna anförande;

samt dels af professorn Noreen under hänvisning till professorerna
Lundells och Boöthii reservation samt professorn Widmans här ofvan intagna
yttrande.

Hvad slutligen beträffade professorn Hjärnes under ärendets handläggning
framställda yrkande, att fakulteten äfven under för handen varande
förhållanden måtte tillstyrka, atl geografi finge blifva särskildt
examensämne, beslöt, på därom framställdt förslag, fakulteten uppskjuta
behandlingen häraf till följande sammanträde.

Som ofvan.

Ur protokollet

Vidimeras ex officio

C. Henschen.

Utdrag af protokollet, hållet vid filosofiska fakultetens
sammanträde den 30 oktober 1897.

§ 3.

S. D. Sedan fakulteten vid förra sammanträdet uppskjutit den vidare
behandlingen af ett utaf professorn Hjärne vid berörda sammanträde
framställdt yrkande att fakulteten, vid afgifvande af infordradt utlåtande
i anledning af den hit remitterade underdåniga ansökan af ett större antal
studerande här vid universitetet att geografi finge blifva särskildt lärooch
examensämne, måtte tillstyrka, att ämnet geografi redan under nuvarande
förhållanden och således oberoende däraf om, såsom fakulteten i
anledning af den ifrågavarande remissen föreslagit, särskilda professurer
däri inrättades måtte få blifva ett själfständigt läro- och examensämne i
såväl filosofie kandidat- som licentiatexamen med rätt för examinand att
däruti undfå särskildt betyg, så tog fakulteten nu under ompröfning det
af professorn Hjärne sålunda framställda förslaget.

Efter det fakulteten erinrat sig, att fakulteten i afgifvet yttrande öfver
Cöteborgs högskolas underdåniga ansökning om examensrätt påyrkat, att
filosofie kandidat- och filosofie licentiat-examen blott skulle få vid högskolan
a fl äggas i sådana ämnen, hvari ordinarie professorer funnos vid högskolan

anställde, fann fakulteten, då genom den af professorn Hjärne föreslagna
anordningen ansvaret för examination och betygsgifning i geografi skulle
komma att öfverlåtas åt en för tillfället förordnad och med extra anslag
aflönad lärare samt ämnet sålunda blifva utan ordinarie målsman inom
fakulteten, hvartill kom, att därigenom det af fakulteten föreslagna sättet
för fragans lösning utan tvifvel komme att fördröjas, det väckta förslaget
icke böra till vidare yttrande eller åtgärd föranleda.

Som ofvan

Vidimeras ex officio
C. Jl en schen.

Ur protokollet:

C. Henschen.

Till kanslersämbetet för Lunds universitet.

Genom remiss af den 23 sistlidne december har kanslersämbetet med
anledning af Kong! Maj:ts skrifvelse deri 3 sistlidne december anmodat
rektorsämbetet vid universitetet i Lund att från teologiska och filosofiska
fakulteterna infordra yttranden öfver utsedde kommitterades den 30 sistlidne
april afgifna betänkande angående l:o afskaffande eller inskränkande
af undervisangsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
samt 2:o geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande
rörer universiteten.

Efter att hafva genom rektorsämbetet erhållit del af berörda nådiga
skrifvelse får teologiska fakulteten, som anser sig för sin del böra inskränka
sitt yttrande till bestämmelserna rörande den teoretiska kompetensen till
lärarebefattningar, i hvilka kristendom ingår såsom läroämne, anföra följande.

För så vidt en allmän lärareexamen vore anordnad, i hvilken jämväl
sådan pröfning i den kristna religionens och moralens element inginge,
som antydes i professor Eklunds särskilda yttrande till prästbildningskommitténs
förslag af den 2 juli 1898 (sid. 112 ff. i förslaget), kunde
fakulteten anse denna examen böra utan vidare berättiga till att söka och

mottaga adjunkts- och kollegabefattningar, i livilka kristendom ingår såsom
läroämne. Men så länge en sådan allmän lärareexamen icke är stadgad,
måste fakulteten, som äfven fäst sig vid hvad läroverkskommittén å sid.
27 tf. i sitt betänkande antydt om den ogynnsamma undantagsställning,
som lärarebefattningar med kristendom såsom läroämne intaga, anse nödigt,
att, vare sig de nuvarande undervisningsprofven afskaffas eller bibehållas,
stadganden göras om examen inför teologisk fakultet såsom villkor för
utnämning till adjunkts- och kollegabefattningar af merbemälta art samt
examen eller disputationsprof inför teologisk fakultet såsom villkor för
utnämning till lektorsbefattningar, i livilka kristendom ingår såsom läroämne;
och vill fakulteten i sistnämnda hänseende jämväl erinra om hvad
i kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1898 anföres i anledning
af Kong! Maj:ts skrifvelse angående upphörande af vissa pastorats
prebendeegenskap.

Lund den 16 januari 1899.

På teologiska fakultetens vägnar

Pehr Eklund,
dek.

Karl Esscher.

Utdrag af protokollet i filosofiska fakulteten i Lund den 15 mars 1899.

§ 1. Fakulteten hade att i dag afgifva infordradt yttrande angående
kommitterades underdåniga betänkande af den 30 april 1898 angående
1 :o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken samt 2:o) geografien såsom särskilt
läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid
de allmänna läroverken, i hvad samma betänkande rörer universiteten.

Rörande den första delen af betänkandet hade fakulteten intet att
därvid anmärka.

Körande betänkandets senare del anfördes af professor Fatbeck:

»Utaf de i det ifrågavarande kommittébetänkandet gjorde framställningarna
lär endast den, som rör geografien såsom läroämne vid tillsät 9 -

tande af vissa befattningar vid de allmänna läroverken ock närmare
bestämdt den därvid uttalade önskan, att geografien vid universiteten
måtte skiljas från statskunskapen och blifva själfständigt examensämne,
omedelbart röra dessa. Visserligen beröra kommitterade äfven frågan om
geografiens ställning i öfrig! vid universiteten samt dess tillgodoseende
med egen lärostol in. in.; men som kommitterade själfva ej anse sig kallade
att därom afgifva något yttrande, så kan jag inskränka mig till den
förstnämnda frågan eller den genom nådiga förordningen af den 17
april 1891 anbefallda föreningen af geografi med statskunskap uti betyget
»statskunskap med geografi».

Betraktar jag därvid saken först från statskunskapens sida, så är utan
vidare klart, att denna sammankoppling på intet sätt finner något stöd i
nämnda vetenskap.

Statskunskapen är vetenskapen om folkens på eu gång politiska och
sociala lif. I förra afseende! är den ''politik i detta ords ursprungliga
mening såsom läran om statsförfattning och förvaltning och hvad därmed
i sammanhang står, i det senare är den statistik. Men hvarken politik
eller statistik hafva någon sådan förbindelse med geografien, att däraf
deras sammankoppling med denna vetenskap skulle äga något berättigande.
De betjäna sig visserligen af dennas resultat på eu och annan punkt, men
icke mer än af historia, nationalekonomi, statsrätt in. fl. vetenskaper.
Därtill äro de forskningsmetoder, som dessa discipliner hvar för sig följa,
vidt skilda från dem, som den moderna geografien tillämpar.

Det har väl icke heller varit med hänsyn till statskunskapen, som
denna sammankoppling ägt rum, då nämnda disciplin existerat tidigare
utan densamma, utan är det tydligen uppfattningen af det nytillkomna
ämnet geografi och dess ställning, som förorsakat den. Men svårligen kan
denna uppfattning om geografien som vetenskap eller att den icke skulle
vara eu själfständig disciplin, som utan stöd af andra kan stå på egna
ben. Ty visserligen hämtar den politiska geografien eu del af sitt lärostoff
från politik och statistik, men den förfar härvid ej annorlunda än
t. ex. astronomi gent emot fysik, fysik emot kemi, fysiologi emot fysik,
kemi och anatomi o. s. v. i oändlighet. Vetenskaperna stå i inbördes
växelverkan till hvarann, i det att den ena tager den andras resultat, utan
att därför den enas eller andras ställning som själfständig vetenskap ifrågasättes.
Så ock beträffande den politiska geografien och statskunskapen.
Men dessutom må väl ihågkommas, att geografien icke består endast af
politisk geografi; den är fullt ut lika mycket, om ej mer, fysisk geografi
och slutligen äfven historisk geografi. Den äger sålunda ett synnerligen
vidt omfattande kunskapsområde, som redan det förbjuder sammanslagning

med andra ämnen. Och då härtill slutligen kommer, att den, såsom nyss
nämndes, tillämpar Helt andra metoder, så är uppenbart, att denna sammankoppling
är lika främmande för geografien som för statskunskapen.

Och den omständigheten, att på ett tidigare utvecklingsstadium, under
sjuttonhundratalet och förra delen af detta århundrade, då icke ännu vare
sig statistik eller geografi rätt funnit sina uppgifter, dessa discipliner ofta
förblandats och sammanförts, får tydligen icke inverka på den nutida uppfattningen
utaf desamma. Dessa vetenskaper gå sedan lång tid tillbaka
på vidt skilda vägar såsom i deras karakteristik ofvan antyddes.

Af hvad jag sålunda anfört torde framgå, att sammanställningen af
statskunskap med geografi numer icke äger något stöd uti dessa vetenskaper
själfva och att fördenskull, om de praktiska skäl, som föranledt
stadgandet härom, eller skolans behof, icke längre nödvändiggöra eu sådan
sammankoppling, universitetet med glädje skall motse en ändring uti förberörda
stadgande, hvarigenom hvartdera ämnet statskunskap och geografi
må få studeras utan sammanblandning med hvarandra eller med andra
vetenskaper. Såväl statskunskapen som geografien komma att vinna härpå.

Jag får alltså under hänvisande i öfrigt till kommitterades motivering
sidan (19, hvilken jag i allo delar, lifligt tillstyrka deras förslag att geografien
uti examina för filosofie kandidat- och licentiatexamina må skiljas
från statskunskapen samt varda ett särskildt examensämne liksom den
senare».

Professor von Sclnverin instämde i professor Fahlbecks yttrande.

Professor Weibull fann det lämpligt, att ämnena geografi och statskunskap
skildes åt och blefvo särskilda examensämnen, så fort sådant
kunde ske, och framhöll, att den förbindelse, som hittills ägt rum mellan
dem, hufvudsakligen berott därpå, att vid universiteten saknats medel att
upprätthålla dem som själfständiga examensämnen.

Fakulteten beslöt på dessa grunder att tillstyrka kommitterades förslag
rörande geografien såsom särskildt läroämne och examensämne.

Fr protokollet:

Arthur Stil le.

Till Konungen.

Genom remiss på nådigste befallning bär domkapitlet fått sig ålagdt
att, efter att hafva gifvit de underlydande läroverkskollegierna tillfälle att
yttra sig i ämnet, före den 1 instundande november till Eders Kongl.
Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades
den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande
eller inskränkande af undervisnirigsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken in. m.

Sedan domkapitlet, till fullgörande häraf, gifvit alla läroverkskollegierna
i stiftet tillfälle att före den 1 innevarande oktober yttra sig i
ämnet, får domkapitlet, med öfverlämnande af de underdåniga yttranden,
som inkommit från läroverkskollegierna i Upsala, Gefle och Hudiksvall,
hvaremot de öfriga läroverkskollegierna icke låtit sig afhöra, för egen del
afgifva följande underdåniga utlåtande öfver det förevarande betänkandets
olika delar.

Om afskaffande eller inskränkande af undervisningspräfven.

Domkapitlet, som delar kommitterades mening att den nuvarande
anordningen af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken bör såsom i hög grad olämplig och betungande för så väl de
sökande som de tillsättande myndigheterna och läroverken undergå för -

ändring, vagar likväl icke biträda kommitterades förslag i sådant hänseende
om deras fullkomliga afskaffande, då man tager i betraktande, huruvida
de i stället föreslagna befordringsgrunderna kunna anses betryggande med
afseende på vinnandet af dugliga lärare. Domkapitlet ansluter sig i detta
hänseende till den af läroverkskollegiet i Upsala uttalade och på ett uttömmande
sätt motiverade mening, för hvilken domkapitlet alltså vill här
hufvudsakligt redogöra.

Läroverkskollegiet anser kommitterades mening om den nuvarande
anordningens olämplighet såsom betungande för både de sökande och
domkapitlen samt läroverken, där profven skola äga rum, fullt berättigad,
men anmärker såsom någonting öfverraskande, att kommitterade detta
oaktadt velat föreslå andra icke mindre betungande prof, hvilka, enligt
kommitterades eget uttalande, skulle komma att medföra ungefär samma
olägenheter både för läroverken och de sökande och dessutom, efter hvad
kollegiet uppvisat, dels förrycka profaret och dels valla, att profarsläroverken
måste förfela sin hufvudsakliga uppgift att vara läroverk för att,
snart sagdt, uteslutande blifva profårsinstitutioner, och i . allt fall blifva
praktiskt outförbara, om både profåret och dessa prof blefve sa anordnade
som kommitterade föreslagit, i hvilket afseende såsom exempel anföres, att
om den af kommitterade föreslagna ökningen af ämnen i profaret blefve
lagstadgad och på samma gång fyllnadsprof infördes, antalet af de prof,
vid hvilka rektor skulle närvara, enligt låg beräkning komme att årligen
uppgå till 300 eller flera.

Efter att vidare hafva anmärkt, hurusom kommitterades åsikt att de
nuvarande undervisningsprofven vore synnerligen osäkra och ofta i höggrad
vilseledande värdemätare, ej kunde anses fullt berättigad, att kommitterades
påstående att dessa prof ej ägde motsvarighet i _de_ stora kulturländerna,
exempelvis Tyskland och frankrike, om också riktigt, förlorade
sin betydelse genom där rådande olika förhållanden i fråga om de utnämnande
myndigheternas tillgång till intyg från inspekterande myndigheter
och fackinspektörer, samt att kommitterades påstående, att undervisningsprofven
ej hade något värde, när det gällde att bedöma den profvandes
kunskaper eller vetenskapliga insikter, innebure betänkliga öfverdrifter, och
erinrat, att samma prof ej heller kunde, såsom kommitterade förmena,
anses öfverflödiga, bland annat på den grund, att sökande måste hafva
aflagt vissa efter skolans behof lämpade akademiska kunskapsprof, hvarem
ot, enligt kollegiets åsikt, undervisningsprofven upplysa dels i hvad man
de akademiska kunskapsprofven tillgodose detta skolans behof, dels huruvida
vid den tidpunkt, då, syssla sökes, lärareaspirantcns kunskaper äro
aktuella eller representera eu äldre tids bildningsstadium eller under tidernas

lopp reducerats, efter som vederbörligen genomgångna akademiska prof
och profår kunna vid nämnda tidpunkt ligga mer eller mindre långt tillbaka
i tiden, hvadan undervisningsprof måste vara behöfliga för bedömande
af den sökandes fortfarande användbarhet för läroverkets behof, såsom ock
lör rättvis jämförelse mellan de sökande.

Etter att, såsom här ofvan vidrörts, hafva bemött kommitterades anmärkningar
mot bibehållandet af undervisningsprof och kommitterades förslag
angående deras ersättande genom andra prof, kompletterings- eller fyllnadsprof,
såsom grunder för lärares befordran, har kollegiet vid granskningen
af kommitterades positiva förslag till befordringsgrunder ansett kommitterade
hafva läst väl mycket afseende vid betydelsen af profåret, såsom
varande i allt fall den profvandes första lärospån, och med hänsyn till
betygskalans olikhet vid de särskilda läroverken, dels och i all synnerhet
vid tjänstgöringsbetygen, såsom i de bestå fall hvarandra tämligen lika
och dock ofta gifna efter helt olika måttstock, utan att deras afgifvande
af eforus, etter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande, skulle kunna
synnerligen ändra förhållandet, och erinrat, hurusom det af kommitterade
löreslagna skriftliga utlåtandet af rektor med afseende på de sökande ej
torde, om de sökande äro för honom okända, innebära större trygghet
lör läroverken med afseende på erhållandet af den skickligaste sökanden,
än om utlåtandet blifvit afgifvet af hvilken som helst bland den tillsättande
myndighetens medlemmar, och att under nu berörda förhållanden det helt
naturligt blefve tjänsteåldern, som enligt kommitterades förslag blefve
bestämmande vid lärareplatsers tillsättande, hvarigenom emellertid läroverkens
intresse att erhålla dugliga lärare blefve minst tillgodosedt, såsom
ledande till unga friska krafters utestängande och särskildt yngre akademiska
lärares afskräckande från beträdandet af lärarebanan, till stor förlust
för de allmänna läroverken.

Såsom resultat af sin granskning bär kollegiet slutligen uttalat, att
då kollegiet anser de af kommitterade föreslagna grunderna för lärares
befordran på intet sätt vara fullt betryggande med afseende på vinnandet
af dugliga lärare, kollegiet för sin del afstyrker kommitterades betänkande
härutinnan; men att då kollegiet ej kan bestrida, att undervisningsprofven
i sin nuvarande omfattning äro i hög grad betungande, kollegiet föreslår,
att med afskaffande af nu gällande ordning, enligt hvilken alla de sökande
fa aflägga prof, vederbörande myndighet skall till profs afläggande inkalla
de tre sökande, som enligt skolstadgans kompetensvillkor äro de mest
meriterade.

Under åberopande häraf har domkapitlet, såsom redan här ofvan tillkännagifvits,
icke ansett sig kunna tillstyrka kommitterades förslag om de

nuvarande undervisningsprofvens afskaffande, helst soin svårighet skulle
uppstå för den tillsättande myndigheten att utöfva sin utnämningsrätt
utan något personligt intryck af de sökande och deras lämplighet för det
sökta ämbetet, men böra, om ock med tvekan, ifrågasätta, huruvida icke
profvens inskränkande, på sätt kollegiet föreslagit, ma kunna såsom eu
lämplig, utväg till olägenheternas af hjälpande eller förminskande stadgas.

Vidare och äfven om det sålunda koinme att stanna vid undervisningsprofvens
inskränkande har kollegiet, utan att öfverskatta profarets
betydelse såsom vägledande vid lärareplatsers tillsättande, ansett kommitterades
förslag till utveckling af profårsinstitutionen, som utan tvifvel
kraftigt bidragit till lärareskicklighetens höjande, vara förtjänt af erkännande.

De af kommitterade föreslagna stadgande!! för sådant ändamål äro af
kollegiet delvis tillstyrkta, nämligen 1) om rättighet för kandidat att
genomgå profårskurs i 4 ämnen, såsom af vikt för tillgång till mångsidiga
lärare för upprätthållande af klassläraresystemet på det egentliga skolstadiet,
och 2) om medgifvande för profkandidat att beträffande ett eller
två ämnen förlägga undervisningen uteslutande till läroverkets fem nedre
klasser, såsom billigt särskildt med hänsyn till dem, som uteslutande komma
att eftersträfva adjunktsbefattningar; hvaremot 3) ett stadgande därom, att
öfnings- och profundervisning väsentligen må förläggas till senare delen
af profåret, icke tillstyrkes, och i fråga om 4) valet af handledande lärare
anses böra bestämmas att samma lärare följer alla kandidaterna i samma
ämne eller, om hinder härför möter genom antalet af de kandidater, som
undervisa i samma ämne, sålunda att eu lärare handleder alla kandidater
i ämnet på det nedre stadiet och eu annan på det högre, hvarigenom
åtminstone likformighet skulle vinnas vid bedömandet af undervisningsskickligheten
på hvardera stadiet. Vid 5) kommitterades förslag i fråga
om norm för betygssättningen, att betyg för undervisningsskickligheten i
hvarje ämne skulle afgifvas med afseende på hvarje klass, i hvilken kandidat
meddelat undervisning i ämnet, anmärkes dels otillförlitligheten af enstaka
prof under profåret och profvens upprepade förnyande för vinnande af
bättre vitsord, hvaremot kollegiet anser bättre att med gemensamt betyg
bedöma undervisningsskickligheten i ett visst ämne å skolstadiet och likaledes
med gemensamt betyg angifva kandidatens undervisningsskicklighet
å gymnasialstadiet, hvarigenom profårsbetyget koinme att tillräckligt tydligt,
utvisa kandidatens större lämplighet för adjunkts- eller lektorsbefattning.
Och C) i fråga om förslag till stadga för fyllnadsprof efter genomgånget

profår hav kollegiet, som funnit det betänkligt att tillstyrka fullständigt
borttagande af lärareprofven inför vederbörande domkapitel, och då den
utredning, kommitterade sökt åvägabringa beträffande det sannolika antalet
af årliga fyllnadsprof, hvilar på mycket ovissa förutsättningar, ansett det
vara dels öfverflödigt, dels mindre rådlig! att upplåta profårsläroverken
för dylika profs afläggande.

Äfven i hvad kollegiet sålunda anfört angående kammitterades förslag
rörande pinfärsk ursens förstärkande samt eventuella fyllnadsprof instämmer
domkapitlet.

Slutligen anser domkapitlet sig böra särskilt framhålla, hurusom
kommitterades förslag att såsom villkor för sökandes kompetens skulle
fordras att hafva före ansökningstidens utgång, efter genomgången profårskurs,
under minst två år vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt
bestridt sådan undervisning, som medför lönetursberäkning vid allmänt
läroverk, hvarvid i fråga om docent denna undervisning skulle under minst
ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än universitet, synes domkapitlet
lägga ett obehörigt och för de allmänna läroverken själfva menligt
hinder för universitetsdocenters öfvergång till dessa läroverk.

II.

Om, geografien såsom särskilda läroämne vid tillsättandet af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

I afseende på kommitterades förslag härutinnan, att geografien måtte
blifva ett särskild t läroämne och sålunda skiljas från historien, får domkapitlet
såsom sin mening i underdånighet uttala, att äfven om det geografiska
studiet i våra dagar vunnit eu särskild betydelse och omfattning, på
grund hvaraf man vill däråt häfda eu särskild och själfständig ställning
vid universiteten, det likväl icke synes domkapitlet böra såsom skolämne
skiljas från dess hittills varande samband med den historiska undervisningen
vidare än som redan skett genom kongl. kungörelsen den 22 mars
189''), enligt hvilken åt geografien i de fem nedre klasserna tilldelats ett
bestämdt timtal i hvarje vecka, hvarigenom geografiundervisningen kan
öfverlåtas åt läraren i naturvetenskap.

III.

Vid kommittébetänkandets förslag angående formulär för de allmänna
läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper
har domkapitlet icke något att för sin del erinra.

Upsala den 19 oktober 1898.

Underdånigst:

A. N. Sundberg.

J. E. Berggren. W. Rudin.

H. W. Tottie* Herman Lundström.

E. B. Henschen.

Till Konungen.

Sedan Eders Kong! Maj:t i nådigt bref till domkapitlet i Upsala
anbefallt detsamma att lämna de underlydande läroverkskollegier, som
sådant önska, tillfälle att yttra sig öfver det af utsedde kommitterade den
80 april innevarande år afgifna förslag till afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven vid de allmänna läroverken in. m., anhaller härvarande
läroverkskollegium, som vid företagen granskning af nämnda förslag
icke ansett sig kunna i alla delar understödja detsamma, härmed i
underdånighet få afgifva följande utlåtande.

A. Beträffande undervisningsprofven.

Sedan kommitterade på grund af vissa mot de nuvarande undervisningsprofven
framställda anmärkningar föreslagit deras borttagande, uppställa
de såsom grunder för lärares befordran:

]) genomgånget profår och (eventuellt) aflagdt fyllnadsprof;

2) två års föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk;

3) af eforsämbetet utfärdadt tjänstgöringsbetyg;

4) skriftligt utlåtande af rektor'' angående de sökande.

Såsom skäl för profvens afskaffande framhålla kommitterade, att de
äro betungande såväl för de sökarrde som för domkapitlen och läroverken,
att de äro synnerligen osäkra och ofta i hög grad vilseledande värdemätare,
vidare att i intet af våra förnämsta kulturländer något förekommer,
som motsvarar dessa prof, och slutligen att de ej ha något egentligt
värde för bedömande af den sökandes kunskaper, liksom de ej heller lämna
upplysning angående en del personliga lärareegenskaper.

Hvad den första anmärkningen beträffar, eller att profven äro betungande
för både de sökande och domkapitlen samt läroverken, är den fullt
berättigad. Man blir därför öfverraskad, när man finner, att kommitterade
föreslå andra prof — kompletterings- eller fyllnadsprof — fakultativa till
namnet, men i verkligheten obligatoriska, hvilka enligt kommitterades eget
uttalande komma att medföra ungefär samma olägenheter både för läroverken
och de sökande, som de nuvarande profven medföra. Men därtill
kommer, att uen beräkning af fyllnadsprofvens antal, hvilken kommitterade
gjort, måste anses vara alldeles för lag, hvadan sålunda dessa prof
måste blifva i ännu högre grad betungande än de förra. Kommitterades
beräkning går nämligen ut på att visa, att endast årliga medeltalet af
»betyg under med beröm godkänd» i profåret skulle af vederbörande
söka höjas.

Kollegium åter anser, att, med den konkurrens, som nu är rådande,
de sökande, långt ifrån att, såsom kommitterade sid. 38 låta påskina, nöja
sig med betyget »Icke utan beröm godkänd», skola — och det flertalet
af dem — söka höja äfven betyget »Med beröm godkänd». Följden häraf
blir den, att fyllnadsprofven bli betydligt flere, än kommitterade beräknat.
Men äfven om kommitterades beräkning hölle streck, nämligen att högst
20 fyllnadsprof årligen skulle komma på hvart och ett af de nuvarande
fem profårsläroverken, så skulle, då tiden för fyllnadsprofven för hvarje
profvande är beräknad till en å två veckor, läsningen i afsevärd grad
komma att rubbas ej endast vid profårsläroverken utan äfven vid de läroverk,
vid hvilka de profvande äro anställda. Skulle därtill enligt kommitterades
förslag dels fyllnadsprofven förläggas till terminernas början, nämligen
till den 15 september—15 oktober, då jämväl militäröfningarna och
förhören af feriearbetena pågå, och till den 1 februari—15 mars, dels den
prof- och öfningsundervisning, som tillhör profåret, förläggas till terminernas
slut, då inses lätt, att profårsläroverken måste förfela sin hufvudsakliga

uppgift aft vara läroverk för att, snart sagdt, uteslutande bli profårsinstitutioner.
Därtill kommer, att fyllnadsprofven dels skulle förrycka
profåret, dels bli praktiskt outförbara, om nämligen både profåret och
dessa prof blefve så anordnade, som kommitterade föreslå. Så t. ex.
skulle ju, om den af kommitterade föreslagna ökningen af ämnen i profåret
blefve lagstadgad och på samma gång fyllnadsprof infördes, antalet
af de prof, vid hvilka, rektor skulle vara närvarande, enligt en låg beräkning
årligen uppgå till 300 eller därutöfver.

Kommitterades andra anmärkning, att de nuvarande undervisningsprofven
äro synnerligen osäkra och ofta i hög grad vilseledande värdemätare,
är enligt kollegii mening ej fullt berättigad. Så t. ex. borde väl
den oro och den spänning, hvilken kommitterade anse vara oskiljaktig
från de nuvarande profven, i viss grad göra sig gällande äfven vid ett
fyllnadsprof, då ju den profvande under nuvarande förhållanden kan få
göra om sitt prof, men enligt kommitterades förslag ej får göra om ett
fyllnadsprof. Kollegium är äfven af den åsikt, att de nuvarande undervisningsprofven
åtminstone i det afseendet äro att föredraga framför de
föreslagna fyllnadsprofven, att de lämna vederbörande myndighet tillfälle
att anställa jämförelse mellan de sökande, ej endast beträffande deras
undervisningsskicklighet, utan äfven beträffande lärarepersonligheten öfver
hufvud.

Kommitterades påstående, att de nuvarande undervisningsprofven ej
äga motsvarighet i -de stora kulturländerna, är visserligen riktigt; dock må
här påpekas den viktiga omständigheten, att i Tyskland de utnämnande
myndigheterna äga tillfälle att förskaffa sig ingående kännedom om lärareaspiranternas
personlighet och undervisningsskicklighet genom för detta
ändamål inspekterande myndigheter. Och hvad Frankrike beträffar, erkänna
ju kommitterade själfva sid. 102, att man där grundar utnämningar och
befordringar inom lärarepersonalen på fackinspektörernas iakttagelser och
intryck.

Kommitterades påstående, att undervisningsprofven ej ha något värde,
när det gäller att bedöma den profvandes kunskaper, innebär betänkliga
öfvcrdrifter. Kommitterade motivera sitt yttrande därmed, att det på
grund af den för närvarande medgifna beredelsetidens längd kan inträffa,
att en sökande, som saknar tillräckliga kunskaper, utan eller med andras
biträde instuderar så pass mycket, att han kan reda sig med den föresätta
uppgiften. Beträffande den eventualiteten, att någon med andras hjälp
inlär det pensum, som vid profvet skall behandlas, må blott erinras om,
att dylikt förfarande är lika möjligt både vid de under profåret förekommande
proflektionerna och vid de af kommitterade föreslagna fyllnads -

profven, då ju beredelsetiden till dessa är ännu längre. I själfva verket
torde det dock vara så godt som omöjligt att utan tillräcklig underbyggnad
under den för undervisningsprofven medgifna. beredelsetiden på egen
band förskaffa sig erforderliga insikter på de områden, undervisningsprofvet
omfattar eller kan komma att beröra, åtminstone i sådana ämnen,
till hvilka skrifprof höra. Skulle verkligen kommitterade ha rätt i sitt
påstående, att den profvande ofta kan få ett högt betyg i ett ämne, där
hans vetenskapliga insikter inskränka sig till hvad han inhämtat under
24 timmar, så kan ju detta missförhållande lätt undanrödjas därigenom
att beredelsetiden förkortas..

Vidare anse kommitterade dessa prof vara öfverflödiga bland annat
på den grund, att den sökande måste ha aflagt vissa efter skolans behof
lämpade akademiska kunskapsprof; men hvad dessa vidkommer, må här
framhållas det kända sakförhållandet, att de särskilt i de högre universitetsexamina
erhållna betygen utgöra vitsord om insikter, som i regel
endast delvis äro afsedda att tillgodogöras omedelbart för läroverkens
behof. Att just af dylika så att säga praktiska kunskaper ett visst minimimått
måste förefinnas hos den blifvande läraren, är gifvet, men universitetsbetyget
upplyser ej alltid, om så är förhållandet. Därest nämligen de
rent vetenskapliga studierna dominerat på bekostnad af de mera praktiska,
kan på grund af denna olikformighet i utbildningen betyget komma att
representera ett mindre mått af för läroverkets behof erforderliga kunskaper,
än hvad dess valör gifver anledning att antaga. Såsom korrektiv
mot dylik missuppfattning tjänar för närvarande undervisningsprofvet.
Om, för att anföra ett exempel, två personer med samma betyg och olika
kunskaper anmäla sig såsom sökande till en syssla, så lämnar undervisningsprofvet
möjlighet att döma härom och således på bästa sätt tillgodose
läroverkets intressen.

Mindre säkert kriterium är däremot under vissa förutsättningar profåret,
isynnerhet som det enligt kommitterades förslag ingalunda är nödvändigt,
att sådan kurs genomgås i alla blifvande kunskapsämnen. I dylikt
fall äro alltså profven ägnade att göra läraredugligheten rättvisa. För
öfrigt bör ihågkommas, att undervisningsprofven upplysa, huruvida vid
den tidpunkt, då syssla sökes, lärareaspirantens kunskaper äro aktuella
eller representera en äldre tids bildningsstadium eller under tidernas lopp
reducerats. Vederbörligen aflagda akademiska prof och profår kunna vid
nämnda tidpunkt ligga mer eller mindre långt tillbaka i tiden. Antaget
att, hvilket ju ofta händer, den sökande under föregående tjänstgöring fått
sig förelagd undervisning i åtminstone delvis andra ämnen än dem, som
uti examen eller profår voro hans hufvudämnen, huru skall under sådana

förhållanden den tillsättande myndigheten annat än genom prof kunna
förskaffa sig visshet därom, att han såsom sökande till lärarebefattningar
i dessa ämnen fortfarande är fullt användbar för läroverkets behof? Och
huru skall i dessa såväl som i andra fall en rättvis jämförelse mellan de
sökande kunna åvägabringas? På dessa frågor lämnas i det underdåniga
betänkandet intet tillfredsställande svar. Genom afskaffandet af undervisningsprofven
skulle sålunda ett verksamt medel till kontroll af den teoretiska
kompetensen utan vidare bortkastas.

Kommitterades anmärkning, att profven ej lämna upplysning angående
eu del personliga lärareegenskaper såsom nit i undervisningen, disciplinarisk
förmåga, tålamod, ordningssinne o. d., kan ej annat än öfverraska;
ty näppeligen har det väl fallit någon myndighet in att af undervisningsprofven
begära dylika upplysningar, hvilka tydligen hufvudsakligast böra
hämtas ur vederbörandes tjänstgöringsbetyg, äfven om profaret stundom
kan lämna någon upplysning därom.

Vid granskningen af kommitterades positiva förslag till befordringsgrunder
synes det kollegium, som om kommitterade fäst väl mycket afseende
dels vid profåret och i all synnerhet vid tjänstgöringsbetyget.

Hvad profåret beträffar, är det visserligen af största betydelse; dock
synes man vid lärareplatsers tillsättande ej böra lägga alltför stor viktvid
detsamma, då ju detta dels utgör den profvandes första lärospån, dels
den profvande ej alltid infriar de löften, han under profaret gifvit om
sig, dels betygskalan vid de särskilda läroverken helt naturligt måste
vara olika.

Detta kollegii påstående gäller i ännu högre grad om tjänstgöringsbetygen.
Dessa äro nämligen i de flesta fall hvarandra tämligen lika och
skiljas oftast åt blott genom en half betygsenhet; det hör nämligen till
sällsyntheterna att få se en tjänstgöring vid de allmänna läroverken^ vitsordad
med lägre betyg än med beröm godkänd. Betänker man da, att
dessa betyg ofta gifvas efter helt olika mattstock, bör skillnaden knappast
tillmätas någon egentlig betydelse.

Kommitterades förslag, att dessa betyg skola utfärdas af eforus efter
inhämtande af rektors skriftliga utlåtande, skulle, om det blefve lagstadgadt,
ej synnerligen ändra förhållandet, något som kommitterade själfva
sid. 34 villigt- erkänna. 1 sammanhang härmed kärn nämnas, att, enligt
kollegii mening kommitterades förslag att med afseende på lärares vandel
endast tvenne betygsgrader — hedrande - och mindre hedrande »
borde förekomma, skulle leda till det resultatet, att alla de sökande erhölle
det förstnämnda vitsordet. Kollegium anser därför, att ett mellanbetyg i
detta fall är behöfligt.

Hvad slutligen kommitterades förslag beträffar angående skriftligt
utlåtande af rektor med afseende på de sökande, torde ett sådant utlåtande,
om de sökande äro af honom okända, ej innebära större trygghet
för läroverken med afseende på erhållandet af den skickligaste sökanden,
än om det blifvit afgifvet af hvilken annan som helst af den tillsättande
myndighetens medlemmar.

Under sådana förhållanden blir det helt naturligen tjänsteåldern, som
enligt kommitterades förslag blir bestämmande vid lärareplatsers tillsättande,
ja, kommitterade framhålla ju sid. 14 snart sagdt såsom ett önskemål,
att en person med väl vitsordad tjänstgöring ej må undanträngas af
en medtäflare, som är öfverlägsen i andra afseende^; men af alla befordringsgrunder
torde ancienniteten vara den, som minst tillgodoser läroveiken(3
intresse att erhålla dugliga lärare. Far ej den personliga dugligheten
gorå sig gällande, utan man beröfvar unga friska krafter möjligheten
att befordras, innan de uppnått den af statistiken utvisade höga
åldern, da är det att befara, att skolan helt och hållet går miste om dessa
krafter. Ty hvilken begåfvad yngling vill väl välja en lefnadsbana med
sa ringa framtidsutsikter? Troligt är väl också, att om kommitterades
förslag segrar, en stor del yngre akademiska lärare skola afskräckas från
att beträda lärarebanan. Enligt kommitterades uppgift har hittills en högst
väsentlig del särskildt af dem, som befordrats till lektorer, förut varit
anställda som docenter vid universiteten. Däremot torde, om kommitterades
förslag vunne framgång, antalet af transportsökande till föga fromma
för läroverken komma att i oroväckande grad ökas; ja, äfven sådana
sökande, som enligt kommitterades beräkning aflagt ända till 14 undervisningsprof,
skulle under sådana förhållanden komma att tilltvinga sm
befordran.

Då sålunda kollegium anser, att de af kommitterade
föreslagna grunderna för lärares befordran på intet
sätt äro fullt betryggande med afseende på vinnandet
af dugliga lärare, får kollegium för sin del afstyrka
kommitterades betänkande i denna punkt, Men då kollegium
ej kan bestrida, att undervisningsprofven i sin
nuvarande omfattning äro i hög grad betungande både
för den tillsättande myndigheten, läroverken och de sökande,
far det föreslå, ått den nu gällande ordningen
att alla de sökande få aflägga prof afskaffas, men att
vederbörande myndighet skall till profs afläggande inkalla
de tre bland de sökande, som enligt skolstadgans
kompetensvillkor äro mest meriterade.

Mot detta kollegii beslut anhöllo lektor Bergström och adjunkten
Åstrand att få inlägga sin skriftliga reservation, hvilken härjämte bilägges.
(Bil.)

Såsom villkor för lärareprofvens afskaffande förutsätta kommitterade
profårets utbildande. — Äfven om man ej vågar biträda kommitterades
åsikt att under vissa förutsättningar lärareprofven saklöst kunna afskaffas,
och utan att öfverskatta profårets betydelse såsom vägledande vid lärareplatsers
tillsättning, måste man dock med erkännande mottaga hvarje förslag
till utveckling af profårsinstitutionen, som utan tvifvel kraftigt bidragit
till lärareskicklighetens höjande. Bland de förändringar och närmare bestämmelser,
som kommitterade önska införda i profårsstadgan, märkas:

1) Rättighet för kandidat att genomgå profårskurs i fyra ämnen.

Då det är af vikt för upprätthållande af klassläraresystemet på det
egentliga skolstadiet att äga tillgång till mångsidiga lärare, skulle förslagets
genomförande tvifvelsutan vara gagneligt, ehuru det för profårsläroverken
komme att verka ej så litet störande och med nödvändighet
förutsätter en ökning af lärarekrafterna vid dessa läroverk.

2) Medgifvande för profkandidat att beträffande ett eller två ämnen
förlägga undervisningen uteslutande till läroverkets fem nedre klasser.

För införandet af ett sådant stadgande synes billigheten tala särskilt
med hänsyn till de kandidater, som uteslutande komma att eftersträfva
adjunktsbefattningar.

3) Stadgande därom att öfnings- och profundervisning väsentligen må
förläggas till senare delen af profåret.

Ätt noggrann auskultering bör föregå kandidats öfningsundervisning,
och att denna bör omedelbai’t följas af prof, därom torde meningarna icke
vara delade. Om nu auskulteringen beträffande ett visst läroämne börjar
i den lägsta afdelning, i hvilken detta ämne förekommer, och fortsättes
från en afdelning till den därpå följande, och den auskulterande icke lämnar
en afdelning förr, än han noggrant lärt känna lärjungarnes ståndpunkt,
deras förmåga att fatta hvad som meddelas och sättet för meddelandet,
synes ingen anledning förefinnas att afhålla kandidaten från försöket att
i denna afdelning meddela undervisning. Eu öfningslektion ådagalägger
för den handledande läraren hvad vid auskulteringen undgått kandidaten
och i hvilka hänseenden missgrepp vid lektionen blifvit begångna. Den
afgifna kritiken blir för kandidaten väckande och vägledande för hans
fortsatta verksamhet under profårskursen. Förslaget att väsentligen förlägga
öfnings- och profilndervisningen till senare delen af profåret synes
därför ej böra tillstyrkas.

4) Valet af handledande lärare.

Kommitterade fordra, att en lärare skall följa kandidatens hela undervisning
i ett visst ämne. Härom är ju intet annat än godt att säga,
men viktigare för det jämna bedömandet af profkandidater i samma ämne
torde vara, att samma lärare följer alla kandidater i samma ämne. Låter
detta sig ej göra på grund af antalet af de kandidater, som undervisa i
samma ämne, så kan målet vinnas därigenom, att en lärare handleder alla
kandidaterna i ämnet på det nedre stadiet och en annan på det högre,
hvarigenom åtminstone vinnes likformighet vid bedömandet af undervisningsskickligheten
å hvartdera af dessa båda stadier.

5) Förslag till norm vid betygssättningen.

Kommitterade föreslå, att betyg för undervisningsskicklighet i hvarje
särskildt ämne skall afgifvas med afseende på hvarje klass, i hvilken kandidaten
meddelat undervisning i ämnet.

Kommitterade uttala sig i ett annat sammanhang om otillförlitligheten
af ett enstaka prof inför ett domkapitel. Samma brist på tillförlitlighet
torde väl ock vidlåda de enstaka protven under profåret, hvarförutom ett
sådant minutiöst betygssättande väl skulle föranleda, att kandidaten ständigt
komme att begära få förbättra ett prof, som ej till hans fulla belåtenhet
blifvit bedömdt; och om hans begäran bifölles, komme de förnyade
profven att menligt störa undervisningen. Bättre synes då vara att med
ett gemensamt betyg bedöma hans undervisningsskicklighet i ett visst ämne
å skolstadiet (klass. 1—5) och likaledes med ett gemensamt betyg angifva
hans undervisningsskicklighet å gymnasialstadiet (klass. 6—7). Härigenom
komme profårsbetyget att tillräckligt tydligt utvisa, om kandidaten bättre
lämpar sig för upprätthållande af en adjunkts- eller lektorsbefattning, eller
tvärtom.

Att betygen afgifvas af föreståndaren för den praktiska profårskursen,
den handledande läraren och lärarne i de klasser, inom hvilka kandidaten
meddelat undervisning, har utan tvifvel redan nu varit det vanliga sättet
att gå till väga. En särskild nämnd, stundom sammansatt äfven af särskildt
tillkallade, synes mindre behöflig.

Slutligen framställa kommitterade

6) Förslag till stadga angående fyllnadsprof efter genomgånget profår.

Då det synts betänkligt att tillstyrka det fullständiga borttagandet af

lärareprofven inför vederbörande domkapitel, framträder behofvet af fyllnadsprof
vid profårsläroverken mindre trängande; och då den utredning,
kommitterade sökt åvägabringa, beträffande det sannolika antalet af årliga
fyllnadsprof hvilar på mycket ovissa förutsättningar, torde det vara dels
öfverflödigt dels mindre rådligt att upplåta profårsläroverken för dylika
profs afläggande.

B. Beträffande geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af
adjunkts- och kollegabefattningar.

Kommitterades förslag, att geografien måtte räknas såsom ett särskild
t ämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar samt sålunda
skiljas från historia, synes i alla afseenden väl grundadt, hvarför
kollegium i underdånighet anhåller att få uttala sig för denna nya anordning.

Mot den nya sammankopplingen af läroämnen för ofvannämnda tjänster,
hvilken af kommitterade föreslås, har kollegium icke någon anmärkning
att göra.

Däremot kan kollegium ej tillstyrka kommitterades förslag, att geografi
skall blifva ett eget profårsämne endast i de fem nedre klasserna, utan
synas alla skäl tala för att geografien får en själfständig ställning genom
hela profåret. Ty då detta ämne läses i hela skolan, synes det ändamålsenligt,
att öfningsundervisningen äfven utsträckes till skolans högre stadier.
Om detta också icke är omöjligt äfven enligt kommitterades förslag, så
skulle detta dock alltid medföra, att geografien under profåret betraktades
som en bisak i sjette och sjunde klasserna, kanske alldeles uteslötes från
profårskursen i dem, hvilket utan tvifvel skulle vara till men för den
lärarebildning i ämnet, som profåret afser att bibringa.

Troligen beror kommitterades förslag i detta fall därpå, att deras
framställning för öfrigt blott gäller adjunkts- och kollegaplatser, men äfven
om endast vid dessas tillsättande geografi finge räknas såsom ett själfständigt
ämne, bör dock detta icke vara något hinder för att lärarekandidaterna
erhölle en så god öfning i denna undervisning som möjligt, hvilken
kan behöfvas lika väl om de i framtiden skola undervisa i skolans
öfre klasser, som om deras tjänstgöring kommer att förläggas till de nedre
klasserna.

Kollegium anhåller därför att — med det tillägg,
här föreslagits — få understödja kommitterades förslag
i hvad detta rör geografien såsom särskildt ämne vid
tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar samt
såsom själfständigt profårsämne.

Upsala den ‘29 september 1898.

Underdånigst

å läroverkskollegiets vägnar:

M. M. Floderus.

Reservation.

Bilaga.

Med erkännande af att kollegiets förslag till inskränkande af lärareprofven
innebär en förbättring i nuvarande förhållanden, kunna undertecknade
dock ej anse, att den föreslagna reformen är ägnad att i väsentligare
män undanrödja befintliga missförhållanden. De anmärkningar, som
från många håll gjorts mot domkapitelsprofven, och som äfven erhållit
ett visst stöd i den af 1891 års läroverkskommitté framkastade tanken om
en kommission, hvilken kunde »garantera ett likformigt och fullt sakkunnigt
bedömande af alla sökandenas prof», hafva i synnerhet låtit sig förnimma
bland de profvande och torde ingalunda sakna sitt berättigande.

Vi få därför vördsammast inlägga vår reservation mot kollegiets
underdåniga skrifvelse, för så vidt den innebär ett gillande af profven
inför domkapitlen, och som vår åsikt uttala:

1) Att grundorsaken till det antydda missnöjet utan tvifvel ligger icke
så mycket i de många profven och därmed förenade omkostnader m. m.
utan fast mer i en farhåga, att domkapitlens betyg understundom ej afgifvas
med tillräcklig sakkännedom och objektivitet, och att i alla händelser
profven ej äro ägnade att låta lärarens väsentligaste egenskaper
komma i dagen, utan till och med kunna vara vilseledande.

2) Att alltså alla prof inför domkapitlen böra afskaffas; samt

3) Att den nödiga kännedomen om lärares skicklighet för sitt kall på
säkraste sätt skulle vinnas genom fackinspektörer, tillsatta af kongl. ecklesiastikdepartementet.

L. Bergström. Gustav Astrand.

Lektor. Adjunkt.

Utdrag ur protokollet, hållet vid Gefle högre allmänna läroverks kollegii
sammanträde den 24 september 1898.

Närvarande: samtliga ämneslärare — med undantag af adjunkten
Brattström — och vikarierande gymnastikläraren, löjtnant
G. Svedlund.

§ I Sedan

högvördige domkapitlet i Upsala i anledning af statsrådets och
chefens för ecklesiastikdepartementet skrifvelse af den 20 maj detta år till -

kännagifvit, att kollegiet ägde tillfälle att, om det så önskade, afgifva
underdånigt yttrande rörande utsedde kommitterades betänkande och förslag
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. m., och sedan kollegiet
förklarat sig vilja begagna sig af det gifna tillfället, genomgicks och diskuterades
vid dagens sammanträde nämnda betänkande, hvarvid följande meningar
uttalades beträffande här nedan nämda punkter af detsamma, som blefvo
föremål för kollegiets öfverläggning.

l:o) Frågan om de nuvarande undervisningsprofvens ändamålsenlighet
gaf anledning till ett långvarigt meningsutbyte. Flertalet bland kollegiets
ledamöter ansågo, att de skäl voro väl grundade, som kommitterade i sitt
betänkande anfört för sin uttalade åsikt, att dessa prof dels mycket ofullkomligt
uppfyllde det med desamma afsedda ändamålet, dels vore högeligen
betungande både för de respektive domkapitlen och läroverken, samt att
de dessutom vore förenade med i allmänhet ej ringa ekonomiska uppoffringar
för de profvande själfva.

Adjunkten Ruuth, med hvilken lektor ödman och adjunkterna Enlund
och Palmgren instämde, ville i protokollet hafva antecknadt, att det enligt
hans förmenande vore af största vikt för ett rättvist bedömande af en
sökandes duglighet såsom lärare, att samma myndighet, som, äfven enligt
kommitterades förslag, skulle äga rätt att tillsätta lärarebefattningarna vid
de allmänna läroverken, också finge tillfälle att genom prof förvissa sig
om de sökandes undervisningsförmåga, och att denna myndighet vid pröfningen
af och jämförelsen emellan desses förtjänster ej vore hänvisad endast
till af andra myndigheter utfärdade betyg. Äfven om dessa vore affattade
efter ett i lag ‘stadgadt formulär med bestämda betygsgrader, erbjöde de
— då betygsskalan sannolikt ej blefve densamma vare sig vid de olika
p rofårslär o verken eller i rektorernas tjänstgöringsbetyg — ej alltid fullt
tillförlitliga grunder för en riktig jämförelse mellan de sökandes undervisningsskicklighet
och ofri ga lärareegenskaper.

Af ofvan nämnda ledamöter af kollegiet framhölls därjämte, att da,
enligt kommitterades betänkande, åt undervisningsskickligheten komme att
tillmätas en mycket stor betydelse såsom befordringsgrund, det ej vore
rättvist och billigt att genom de nuvarande lärareprofvens afskaffande för
lärarekandidaterna minska eller under vissa förhållanden rent af borttaga
möjligheten att ådagalägga den förkofran i undervisningsskicklighet och
lämplighet för lärarekallet, som, enligt hvad erfarenheten ej sa sällan visat,
kan förvärfvas genom efter profåret under längre eller kortare tid fortsatt
själfständig tjänstgöring vid läroverk. Kommitterade föreslå visserligen
införande af ett s. k. fyllnadsprof. Men då rättigheten att aflägga detta,

enligt deras förslag, tillkommer endast dem, som efter genomgången profårskurs
under viss tid meddelat undervisning vid allmänt läroverk eller
annan undervisning, som kan anses svara däremot, skulle det kunna inträffa,
att lärarekandidat, som erhållit svagare profårsbetyg, just på grund
däraf ej vinner anställning vid något läroverk, hvarigenom han således
blefve urståndsatt att uppfylla det villkor, som blifvit uppställdt för rättigheten
att genomgå det af kommitterade föreslagna fyllnadsprofvet.

Slutligen anförde lektor Fyhrvall, med hvilken adjunkten Vest erlund
förenade sig, att han å ena sidan visserligen icke ansåge de nuvarande
lärareprofven i alla a.fseenden fullt tillfredsställande, men att han å andra
sidan ej heller kunde finna, att de garantier, som nu gällande bestämmelser
erbjuda för att vid läraretjänsters tillsättande såväl läroverkens bästa som
lärarnes anspråk på rättvis befordran må blifva tillgodosedda, genom
kommitterades förslag blifvit i nämnvärd mån bättre betryggade.

Sedan öfverläggningen om denna fråga förklarats afslutad, afgåfvo vid
anställd votering 10 bland kollegiets IG närvarande röstberättigade ledamöter
sina röster för den mening beträffande de nuvarande undervisningsprofven,
som kommitterade i sitt betänkande uttalat.

2:o) Kommitterade anse, att öfnings- och profundervisningen för en
kandidat ej bör upptaga mer än högst 6 timmar i veckan. I motsats härtill
ansåg lektor Lindgren, med hvilken kollegiets samtlige ledamöter förenade
sig, att, då det nu vore fråga om en utbildning af profårsinstitutionen,
borde lärarekandidaten få tillfälle att så mycket som möjligt själf
deltaga i undervisningen. På grund däraf vore det i sin ordning, att det
af kommitterade föreslagna timantalet väsentligen höjdes.

3:o) I afseende på det af kommitterade föreslagna fyllnadsprofvet
ansåg kollegiets flertal, hufvudsakligen på de grunder rektor Dahlman
anfört, att det måtte medgifvas lärarekandidat att aflägga 2 dylika prof,
det första redan efter ett års tjänstgöring vid läroverk och utan någon
föreskrifven mellantid mellan det första och andra fyllnadsprofvet.

4:o) Beträffande frågan om föregående tjänstgöring såsom villkor för
ordinarie anställning erkänner kollegiet visserligen riktigheten af kommitterades
åsikt, att en lärare genom tjänstgöring vid läroverk vida mer än
genom profår och därpå följande fyllnadsprof ådagalägger sin praktiska
duglighet. Kollegiet anser dock, att endast dt läsårs fullständig tjänstgöring
efter afslutadt profår bör vara tillräcklig, hvilket i all synnerhet
måste gälla om de lärarekandidater, som i sin profårskurs erhållit goda
vitsord så väl för undervisningsskicklighet som i fråga om fallenhet för
lärarekallet.

Beträffande öfriga delar af koinmitterades betänkande instämde kollegiet
i hvad dessa föreslagit.

Vid protokollsjusteringen tillkännagaf adjunkten Brattström, att han
delade de åsikter angående undervisningsprofven, som adjunkten Ruutli
in. fl. i § 1 mom. 1 anfört..

Afskrift af protokoll, hållet vid Hudiksvalls högre allmänna läroverks kollegii
sammanträde lördagen den 17 september 1898.1

Närvarande: samtliga ämneslärare (utom adjunkten Roos, som
var hindrad af sjukdom) samt teckningsläraren Carlson

Uppläste undertecknad afskrift af kongl. ecklesiastikdepartementets
skrifvelse af den 20 maj 1898 till domkapitlet i Upsala angående infordrande
af underdånigt yttrande från de läroverkskollegier i stiftet, som
önska sådant afgifva, rörande utsedde koinmitterades den 30 april 1898
afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
m. in. samt liögv. domkapitlets därtill fogade skrifvelse af den 14 juni 1898
angående insändande till högv. domkapitlet af dylikt yttrande före den 1
nästkommande oktober, och beslöt kollegiet enhälligt, efter tagen kännedom
om detta koinmitterades betänkande, att såsom sådant i underdånighet
på sätt som nedan följer uttala sin mening endast om det enligt kollegiets
åsikt viktigaste momentet af detta betänkande eller förslaget om de hittills
lagstadgade s. k. domkapitelsprofvens upphörande.

Hudiksvalls högre allmänna läroverks kollegium, som i likhet med

Justeradt:

J. V. Lindgren.
A. V. Ruutli.

In fidem:
Aug. Nilson.

Rätt utdraget betygar:
Aug. Nilson.

§ 1.

kommitterade anser det hittills brukade sättet att vid tillsättande åt ordinarie

lärare genom undervisningsprof inför domkapitel pröfva de sökandes kompetens
dels icke erbjuda fullkomlig säkerhet för vinnande af en allsidig
kännedom om sökandens lärareegenskaper, dels vara i hög grad betungande
både för de profvande, de profvande myndigheterna och de läroverk, vid
hvilka profven anställas, får därför, utan att uttala någon åsikt om lämpligheten
af de förändringar i gällande lag, som kommitterade föreslagit,
endast i underdånighet uttala sig för önskvärdheten af att de af ålder
brukade lärareprofven afskaffas och att befordran till ordinarie läraretjänst
göres beroende af andra grunder, som Kongl. Maj:t kan finna ändamålsenligt
att i nåder stadga.

Denna pragraf blef genast justerad.

Som ofvan.

A ämbetets vägnar:

August Schagerströvi.

Justeras:

Algot Ljunggren. Rätt afskrifvet betygar

Frans Rodenstam. ex officio:

Hudiksvall den 19 september 1898.

August Schagerström.

Till Konungen.

Domkapitlet, som har att afgifva infordradt underdånigt utlåtande
rörande det af utsedde kommitterade under den 30 april 1898 afgifna
betänkande angående:

l:o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2:o) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoeh
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3:o) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper,

får i underdånighet anföra följande:

Kommitterade hafva ej genom sin bevisning lyckats öfvertyga domkapitlet
om olämpligheten eller obehöflighet^! af de hittillsvarande undervisningsprofven
inför vederbörande konsistorier. Om dessa myndigheters
kompetens att bedöma ett dylikt prof kan väl icke rada något tvifvel,
och något tvifvel af denna art hafva heller icke kommitterade uttalat.
De hafva ju tvärtom framhållit såsom sin åsikt, att de befordringssökande
lärarnes tjänstgöringsbetyg — enligt det föreliggande betänkandet den
viktigaste befordringsgrunden — skulle vinna i tillförlitlighet därigenom,
att de utfärdades af eforus. Vid sådant förhållande lär väl icke den omständigheten,
att samme eforus vid bedömande af lärareprof bär vid sin
sida ett antal erfarne skolman, kunna förringa betydelsen af det. vitsord
för lärareskicklighet, som konsistorium afgifver. Men, säga kommitterade,

den nuvarande anordningen af undgrvisningsprofven är så bristfällig, att
dessa icke kunna utgöra en tillräckligt tillförlitlig grundval för bedömandet
af den sökandes undervisningsskicklighet. Det synes därför, helst som
kommitterade äro öfvertygade om behofvet af en ny, viss tid efter profåret
skeende efterpröfning, däri sökande, som under profåret af en eller
annan anledning blifvit mindre fördelaktigt bedömd, kunde eventuellt
korrigera erhållna vitsord eller ock ådagalägga sin större, under det själfständiga
skolarbetet vunna skicklighet, eller styrka sin kompetens i ämnen,
som ej ingått i profåret, hafva varit naturligare, om kommitterade framkommit
med förslag om bättre och tillförlitligare anordning af profven
inför domkapitlen. Ty ej må väl den omständigheten, att den profvande
har ett större antal profbedömande myndigheter, inför hvilka han kan
styrka sin undervisningskompetens, eller det förhållandet, att han har rätt
att aflägga prof flera gånger, och därigenom kanske genom ett senare prof
kan upphjälpa, hvad som brustit i ett föregående, kunna anses från den
sökandes synpunkt ofördelaktigt.

Domkapitlet håller således före, att rätten för sökande att aflägga
prof inför vederbörande stiftsstyrelser är en stor förmän, en förmån, som
dock hufvudsakligen gäller dem, som i profåret af en eller annan anledning
fått ett lägre vitsord eller under årens lopp afsevärdt förkofrat sig.
Att dessa gärna underkasta sig en ekonomisk uppoffring, som kan för
dem möjliggöra en med rättvisan öfverensstämmande tidigare befordran,
torde vara själfklart.

Det kan väl icke förnekas och har också af reservanten bland kommitterade
framhållits, att undervisningsprofven äfven med sin nuvarande
anordning verkat åtskilligt godt samt »haft en eggande och uppryckande
inverkan under lärareverksamheten». Hvarför då borttaga eu institution,
»som blifvit en medverkande orsak till lärarekårens förstärkning: med
manga verkligt skickliga och utbildade ordinarie lärare»? Vore det då
icke bättre att genom en fördelaktigare anordning söka borttaga de brister,
trots hvilka profven inför domkapitlen verkat så mycket godt? Till några
antydningar i berörda syfte skall domkapitlet här nedanför i annat sammanhang
återkomma och vill nu endast ytterligare betona såsom sin
åsikt, att om rätten för sökande att inför domkapitlen aflägga prof honom
betages, detta kommer att medföra ett sjunkande af nivån för undervisningsskicklighet
i vårt land.

Men om domkapitlet således ej kan finna ett afskaffande af undervisningsprofven
af behofvet påkalladt eller ens önskvärd!, särskild! därför
att i flera fall profårs- och tjänstgöringsbetyg ej visat sig fullt tillförlitliga,
så är domkapitlet så mycket lifligare öfvertygadt om nödvändigheten

af en inskränkning af dessa prof, en inskränkning, som är behöflig såväl
från läroverkens som de befordringssökande lärarnes synpunkt. Domkapitlet
behöfver här icke orda om de olägenheter profven medfört dels
för de läroverk, där de anordnats, dels för de läroverk, som tid efter
annan nödgats sakna en eller flere af sin lärarepersonal; domkapitlet behöfver
ej heller framhålla det missbruk af tid, kraft och penningar, som
de ständiga profresorna medfört för de sökande. Domkapitlet har fullt
behjärtat dessa olägenheter och anser, som ofvan sagts, en förändring
nödvändig; på följande sätt torde nödig inskränkning kunna vinnas:

Do) undervisningsprofven inför domkapitlen afskaffas såsom kompetensvillkor; 2:o)

domkapitlet utser bland de sökande efter de grunder, som gällande
stadga föreskrifver för lärareutnämningar, de tre, som främst vid
platsens tillsättande synas böra komma i fråga, hvilka äga rätt att inför
domkapitlet aflägga undervisningsprof;

3:o) sedan sådant prof af den eller dem, som sådant önska, blifvit
aflagdt, sker utnämningen antingen såsom förut af domkapitlet, i hvilket
fall torde böra stadgas, att besvär öfver domkapitlets beslut att medgifva
sökande rätt till prof ej må kunna ingifvas annat än i sammanhang med
besvär öfver det beslut, hvarigenom utnämningen skett, eller så, att domkapitlet
å förslag uppför de tre ofvannämnde sökande i den ordning de
synas böra vid tjänstens besättande komina i fråga, hvarefter Eders Kongl.
Maj:t utnämner en af de å förslaget uppförde, i hvilket senare fall dock
konsistorienotarierna böra godtgöras för förlorad fullmaktslösen.

Genom en sådan anordning skulle många fördelar vinnas. Då den
sökande, som vore så meriterad att han kallats till profs afläggande, hade
rätt men ej skyldighet att aflägga detta prof, så skulle alla, som i profår
eller i ett eller annat undervisningsprof inför domkapitlet blifvit fördelaktigt
vitsordade, ej behöfva underkasta sig de ett nytt prof åtföljande olägenheter
och obehag. Domkapitlen skulle för hvarje läraresyssla blott behöfva
utsätta högst tre undervisningsprof, ofta mindre och stundom intet,
och man skulle slippa att besväras af en mängd sökande, som för närvarande
resa från domkapitel till domkapitel med ett eller annat laudatur
eller cum insigniore laude såsom vitsord för sitt undervisningsprof, blott
därför att de ej utan detta prof kunna komma vid sysslans besättande i
fråga, liksom också å andra sidan af en m ängd sökande, om hvilka
man a priori kan vara öfvertygad, att de ej vid en eventuell utnämning
kunna ifrågasättas till befordran.

Liksom undervisningsprofven på detta sätt skulle inskränkas till sitt
antal och således eu anledning till anmärkning mot dem skulle bortfalla,

skulle de äfven genom förbättrade anordningar kunna göras tillförlitligare.
Den i läroverksstadgan förekommande föreskriften, att sökande skall i
hvart och ett af vissa bestämda ämnen rätta ett af lärjunge författadt
skri ptum, kan icke vara tillkommen i det syfte att sökandens teoretiska
insikter skola pröfvas, utan afser väl utrönandet af hans praktiska förmåga
att på ett för lärjungen fruktbärande sätt korrigera uppsatsen; är
detta sant, kunde det väl vara tillräckligt, att endast en uppsats för
hvarje prof enligt domkapitlets föreläggande af den profvande rättades.
Den därigenom vunna tiden kunde användas till auskultering eller preparation
i den klass, där profvet skulle anordnas. Finge blott den sökande
rätt att på dylikt sätt göra bekantskap med de lärjungar han skulle
undervisa, stode det ju ock i hans fria skön att anslå för profvet den tid
han kunde ytterligare för auskultering anse behöflig, exempelvis en dag.
Han hade ju genom en sådan uppoffring större utsikt att lyckas, och
något ytterligare prof vore kanhända för honom obehöflig!. Någon skyldighet
att auskultera torde dock icke böra förekomma. Domkapitlet har
härvidlag nöjt sig med blott antydningar utan att anse skäl föreligga att
framkomma med något detaljeradt förslag.

Liksom alltså domkapitlet på grund af hvad ofvan anförts på det
bestämdaste måste afstyrka det fullständiga afskaffande! af undervisningsprofven
för ledig tjänst, anser sig domkapitlet äfven böra af samma skäl
afstyrka de föreslagna fyllnadsprofven vid profårsläroverken.

Då ett förordande af förslaget om två års föregående tjänstgöring
vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie anställning
skulle innebära ett gillande af en mängd läraresysslors uppehållande genom
extra ordinarie lärare och då ett sådant stadgande äfven i andra hänseenden
kunde medföra skada, afstyrker domkapitlet detta förslag.

Då det synes fördelaktigare för den lärare, som begärt tjänstgöringsbetyg,
att kunna i händelse af missnöje med af rektor meddeladt vitsord,
hos eforus såsom högre instans begära rättelse, afstyrkes hvad kommitterade
föreslagit om tjänstgöringsbetygens utfärdande genom eforsämbetet
vid ansökan till tjänst. I detta sammanhang vill domkapitlet, med anledning
däraf att — såsom ock kommitterade erkänt — berättigade skäl till
missnöje förekommit med afseende å utfärdade tjänstgöringsbetyg, uttala
sina sympatier för det af dess minoritet förordade sätt för utfärdande af
tjänstgöringsbetyg, men då detta svårligen lär kunna tillämpas i fråga om
ordinarie lärare och allra minst hufvudlärarne själfva och då slutligen
svårigheterna vid de mindre 3—5-klassiga läroverken, där ett stort antal
extra lärare tjänstgör, te sig ännu större, har domkapitlet icke ansett sig
kunna biträda detsamma.

Domkapitlet finner sig böra tillstyrka hvad kommitterade föreslagit
dels angående profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna
samt genom lämpligare anordning af profundervisningen ocli
sättet för dennas bedömande, dels angående tjänstgöringsbetygens normerande,
då dessa förändringar också måste anses såsom förbättringar. I
sistnämnda hänseende är domkapitlets tillstyrkande så mycket mera förklarligt,
som domkapitlet redan förut hos Eders Kongl. Maj:t gjort underdånig
hemställan om utfärdandet af föreskrifter gående i samma riktning
som de af kommitterade förordade.

I likhet med kommitterade finner domkapitlet »intet skäl förefinnas,
hvarför nu stadgade undervisningsprof såsom villkor för rätt till lönetursberäkning
såsom lektor skulle bibehållas». Däremot torde det ur flera
synpunkter ej vara olämpligt, att adjunkt eller kollega för behörighet till
rektorsämbete vid högre läroverk styrker sin undervisningsskicklighet
genom prof för lektorsbefattning, och nådiga kungörelsens af den 16
december 1892 fordran, att detta prof skall vara »godkändt», synes snarare
vara för billig än för sträng.

Hvad slutligen kommitterade föreslagit angående geografien såsom
särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid
de allmänna läroverken samt rörande formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper får
domkapitlet i underdånighet tillstyrka.

Underdåniga yttranden i ärendet, afgifna af lärarekollegierna i Linköping,
Norrköping, Vestervik och Vadstena bifogas jämte det vid ärendets
behandling förda protokoll.

Linköpings domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst
C. W. Charlevilee.

A. v. Engeström. K. Beckman. Alb. Johansson.

0. Klockhoff. K. L. Hagström. Bernhard Risberg.

Herman Petri.

Utdrag af protokollet, hållet i Linköpings domkapitel den 26 oktober 1398.

S. D. § 37. Sedan läroverkskollegium i Linköping, Norrköping,
Vestervik och Vadstena numera afgifvit och inkommit med underdåniga
yttranden öfver utsedde kommitterades underdåniga betänkande angående
afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken m. m., blef Kong! Maj:ts nådiga remiss
den 20 sistlidne maj i detta ärende ånyo föredragen.

Och förenade sig domkapitlets flertal, bestående af lektorerna Risberg,
Johansson och v. Engeström samt h. h. biskopen m. in., doktor Charleville
om underdånigt utlåtande, lydande som brefboken utvisar. Lektor Hagström,
med hvilken lektorerna Klockhoff och Beckman instämde, yttrade särskild!: »Med

instämmande i domkapitlets yttrande i öfrigt, skiljer jag mig
därifrån med afseende å förslaget om lärareprofvens bibehållande. Jag
anser nämligen, att dessa prof både kunna och böra afskaffa, och att
äfven utan dem en tillförlitlig grund för bedömandet af sökandens meriter
kan vinnas genom betyg öfver aflagda examina, profår och föregående
tjänstgöring. Villigt erkännes, att den af kommitterade föreslagna ändringen
af profårsinstitutionen innebär en afgjord förbättring, särskildt
emedan den förebyggt faran för ett ensidigt eller orättvist bedömande af
lärarekandidaternas undervisningsskicklighet och fallenhet för lärarekallet;
men däremot tror jag ej, att kommitterade genom sitt förslag om tjänstgöringsbetygs
utfärdande af eforus efter rektors förslag lyckats minska
faran af ett ensidigt eller af rent personlig uppfattning färglagdt bedömande
af en lärares skicklighet. Med de många och olikartade göromål,
som tillkomma en biskop, är det ej gifvet, att han skall kunna hafva en
ingående kännedom om de under honom lydande lärarne, särskildt om
dem, som tjänstgöra å annan ort än i stiftsstaden, och en sådan kännedom
är än mindre möjlig för domkapitlen, som under de stundom ganska långa
tider, då biskopsledighet eller andra hinder för biskopen inträffa, skola
utöfva efori myndighet. I många, kanske de flesta, fall skulle således, om
kommitterades förslag i denna punkt blefve lag, rektors åsikt om en lärares
undervisningsskicklighet blifva den ensamt afgörande och den af kommitterade
föreslagna kontrollen mot möjliga misstag blifva ingen.

Det synes mig däremot, som om betydligt säkrare garantier för ett
objektivt och sakkunnigt bedömande af lärares tjänstgöring vunnes, om man
sloge in på en väg liknande den kommitterade föreslagit för afgifvande af
profårsbetygen, d. v. s. om betygen afgåfvos af en slags betygsnämnd, be -

stående af rektor och två eller flere, naturligtvis helst ordinarie, lärare,
hvarefter de således gifna betygen underställdes eforus, som därtill kunde
foga de tillägg, som syntes honom lämpliga. Då emellertid en sådan anordning,
om den utsträcktes till alla lärare, som önskade erhålla tjänstgöringsbetyg,
skulle medföra vissa olägenheter, torde det vara tillräckligt
att använda den vid tjänstgöringsbetyg åt extra ordinarie lärare, då det
onekligen är af större vikt för dem än för de ordinarie att få sitt arbete
strängt objektivt bedömdt. De ordinarie hafva ju redan därigenom, att
de fatt fast anställning, officiellt intyg om, att de hafva vederbörlig lärareskicklighet,
och böra äfven därigenom anses äga rätt till transport och
befordran. Det är val sant, att vid vissa läroverk, särskild! de mindre,
svårigheter torde uppstå att afgifva tjänstgöringsbetygen på det af mig
föreslagna sättet, men det torde ej vara mindre sant, att den största svårigheten
härleder sig af den för våra läroverk ödesdigra omständigheten,
att så många lärareplatser, i synnerhet vid de mindre läroverken, skötas
af extra ordinarie lärare. Men om detta missförhållande skall afhjälpas,
får icke en föregående tvåårig tjänstgöring sättas såsom villkor för erhållande
af ordinarie tjänst; ty det är ju uppenbart, att en dylik bestämmelse,
för att kunna uppfyllas, förutsätter, att det nuvarande tillståndet i detta
afseende skall fortfara.»

Ut supra. Jn fidem

Herman Petri.

Till Konungen.

Linköpings högre allmänna läroverks kollegium, som genom chefens
för kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse till domkapitlet i Linköping
den 20 maj detta år satts i tillfälle att yttra sig öfver det af särskilde
kommitterade den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkandet angående
afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, får härmed i underdånighet förklara
sig instämma i hvad kommitterade föreslagit angående

1) profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna
samt genom lämpligare anordning af profundervisningen och sättet för
dennas bedömande;

2) två års föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor
för ordinarie anställning;

3) tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande genom eforsämbetet
vid ansökan till tjänst;

4) skriftligt utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid det
läroverk, där ledigförklarad tjänst skall tillsättas.

Beträffande åter kommitterades förslag angående fakultativa fyllnadsprof,
så, enär kollegiet anser, att sådana prof å ena sidan lika litet som
de nu lagstadgade undervisningsprofven skulle medföra tillräckliga garantier
för bedömandet af en lärares verkliga duglighet och å andra sidan, på
grund af den starka konkurrensen, antagligen i verkligheten komme att,
såvida det skulle visa sig, att vid tillsättande af ordinarie befattning större
afseende fästes vid öfver dylikt prof afgifvet betyg, blifva vida talrikare,
än kommitterade antagit, och således medföra för läroverken och de obefordrade
lärarne samma olägenheter som de nuvarande undervisningsprofven,
får kollegiet för sin del i underdånighet afstyrka, att desamma
blifva genom lagbestämmelser fastslagna.

Kollegiet har så mycket mindre varit benäget för dessa profs införande,
som därigenom ock den befordringsgrund, som inom andra ämbetsverk
utgör den kanske väsentligaste faktorn, nämligen tjänsteåren, finge en
alltför underordnad betydelse.

Linköping den 24 oktober 1898.

Underdånigst

A Linköpings läroverkskollegii vägnar
Ax. Romdahl,

Rektor.

Till Konungen.

Med anledning af högv. domkapitlets i Linköping ämbetsbref af den
30 juli innevarande år, i hvilket infordras underdånigt yttrande från de
stiftets läroverkskollegier, som sådant önska, angående afskaffande eller

inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken m. in., har Norrköpings läroverkskollegium vid sammanträde
den 26 innevarande månad beslutat, att i underdånighet afgifva
följande yttrande:

Kollegiet, som för sin del behjärtat de skäl, som de af Kongl. Maj:t
den 4 juni 1897 utsedde kommitterade i sitt underdåniga betänkande af
den 30 april 1898 afgifvit för lärareprofvens inför domkapitel afskaffande,
tillstyrker kommitterades förslag uti nämnda hänseende, men vill som sin
mening uttala, att om lärareprofven inför domkapitlen skola afskaffa,
intet »fyllnadsprof» vid profårsläroverken efter genomgången profårskurs
må komma i fråga, enär de olägenheter, som kommitterade för närvarande anse
vara förenade med de nu förefintliga profven inför domkapitlen, icke till fullo
äro upphäfda eller ens i nämnvärd mån minskade genom s. k. »fyllnadsprof»
vid profårsläroverken. Sökandens aflagda examina, hans genomgångna
profår samt hans af rektor utfärdade tjänstgöringsbetyg anser
kollegiet böra vara tillräckliga för vinnande af kompetens till lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken.

Vidare vill kollegiet hafva uttalad den önskan, att utnämningsrätten
beträffande läraresysslor öfverflyttas från domkapitlen till Kongl. Maj:t,
dock så, att domkapitlen, till hvilkas oväld kollegiet har det största förtroende,
efter vederbörande rektors delgifvande af ansökningshandlingarna
samt hans inom 3 veckor därefter afgifna skriftliga yttrande och förslag
i ärendet, äga att uppsätta högst tre på förslag, af hvilka Kongl. Maj:t
utnämner en.

Norrköping den 29 september 1898.

Underdånigst

å Norrköpings h. allm. läroverks kollegii vägnar:

Ant. Häckling

rektor vid Norrköpings b. allm. läroverk.

Till Konungen.

Med anledning af de i nåder utsedde kommitterades under den 30
april 1898 afgifna underdåniga betänkande, mom. I och II, får Västerviks
läroverkskollegium i underdånighet anföra följande:

Kollegium, som anser de s. k. lärareprofven otidsenliga och ingalunda
uppfyllande det med dem åsyftade ändamålet, men däremot medförande
många olägenheter såväl för läroverken som för de obefordrade lärarne,
får härmed uttala sig för dessa profs afskaffande och instämma uti de
förslag till nya bestämmelser, som af de för frågans utredning tillsatta
kommitterade i underdånigt betänkande blifvit afgifna.

II.

Likaledes anser kollegium, i likhet med samma kommitterade, att vid
tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken
geografi, bör räknas såsom ett särskilt undervisningsämne, så ock att i
ämnesgrupperna för dessa befattningar geografien må kunna sammanställas
med — utom historia — matematik, naturlära eller naturalhistoria.

Västervik den 22 september 1898.

Underdånigst

på läroverkskollegd vägnar:

11. Kajerdt.

Till Konungen.

Då Vadstena allmänna läroverks kollegium fått tillfälle att yttra sig
öfver de af utsedde kommitterade den 30 april 1898 afgifna betänkande!!
och förslag angående I. Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken; TI. Geografien
såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken; III. Formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper;
företog kollegium dessa till granskning och anhåller nu att underdånigst
få anföra följande.

Kollegium ansåg, att förslaget till inskränkande af lind er visningsprofven
åsyftade och äfven'' borde medföra ett aflöpande af de olägenheter,
som åtfölja nu gällande stadgande!! i här åsyftade afseende. Så
ansåg kollegium de nuvarande teoretiska kompetensvillkoren betryggande,
delade kommitterades tankar i fråga om profåret och dess utbildande samt
sättet för profårsbetygets afgifvande och formulering, gillade förslaget om
fakultativa fyllnadsprof, om tvåårig tjänstgöring såsom kompetensvillkor,
om tjänstgöringsbetygens afgifvande och formulering, samt hvad kommitterade
i öfrigt föreslagit angående läraretjänsters tillsättande.

Dock yppades betänkligheter:

mot det fakultativa fyllnadsprofvet, dels på det sättet, att en medlem
i kollegiet föredrog de nu gällande stadgandena om lärareprof, dels eu
annan önskade afskaffande af alla prof efter profåret;

mot akademidocenters förmåner vid de allmänna läroverken;
mot två års tjänstgöring såsom villkor för kompetens;
mot vitsordet »mindre hedrande vandel» i tjänstgöringsbetyget, i
hvars ställe föreslogs uttrycket »oförvitlig vandel», såsom ej kunnande
komma i kollision med allmän lag.

Majoriteten ville dock i det hela förorda detta kommitterades förslag.
I fråga om kommitterades betänkande angående geografien såsom särskilt
läroämne ville kollegium, som i den af kommitterade föreslagna
anordningen såg eu rättvisa mot lärarekandidaterna samt en förmån för
undervisningen vid de allmänna läroverken och möjligen äfven vid universiteten,
lifligt och i allo biträda hvad kommitterade i sagda afseende yttrat
Beträffande slutligen kommitterades förslag om formulär för katalo xs -

gerna och dessa senares fogande till räkenskapen, ansåg kollegium för godt
hvad som i detta afseende föreslagits.

Dock yttrades under diskussionen, att i katalogen de olika linierna
lämpligare än med L, LG och R torde betecknas med A, B och R, samt
att »befriad från undervisningen i teckning» etc. borde utbytas mot »deltager
ej i» etc., enär den omständigheten, att en lärjunge ej kan deltaga
i teckning, sång och gymnastik, val ej bör anses och kallas för en befrielse.

Underdånigst

å läroverkskollegiets vägnar

• '' •’ ‘ Gift! iu •. j> j, *> ''''—is,;

A. V. Lundberg.

• i it

Till Konungen.

I nådig remiss af den 20 sistlidne maj har Eders Kongl. Maj:t från
domkapitlet infordrat underdånigt utlåtande öfver det betänkande, som
angående vissa de allmänna läroverken rörande frågor den 30 april 1808
afgifvits af därtill utsedde kommitterade; och får domkapitlet till åtlydnad
häraf, efter att enligt jämväl meddelad nådig föreskrift hafva gifvit underlydande
läroverkskollegier, som sådant önskat, tillfälle att yttra sig i ämnet,
i underdånighet anföra följande.

Hvad kommitterade föreslagit angående undervisningsprof för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, synes domkapitlet icke vara af
den beskaffenhet, att domkapitlet bör förorda dess antagande. Redan den
omständigheten, att det går ut på afskaffande af en anordning, som — låt
vara i mer än ett afseende ofullkomlig — dock icke hindrat våra läroverk
att nå en rätt afsevärd utveckling, synes domkapitlet ägnad att väcka
betänkligheter. Härtill kommer, att det, som kommitterade vilja sätta i
stället för de nuvarande undervisningsprofven — fyllnadsprof vid profårsläroverk
— såsom fullkomligt nytt är till sina möjliga verkningar
opröfvadt och, enligt domkapitlets förmenande, sannolikt skulle komma att
i ringare mån än det hittills bestående motsvara läroverkens intresse och
de obefordrade lärarnes billiga anspråk på att genom förnyade prof få
styrka vunnen förkofran i undervisningsskicklighet. En annan omständighet
är, att, om undervisningsprofven afskaffades, tjänstgöringsbetygen nödvändigtvis
skulle få vida större betydelse än förut. Men tämligen allmänt

100

erkännes val, att dessa betyg hittills visat sig föga lämpliga att lägga till
grund för bedömandet af den relativa undervisningsskickligheten hos
sökande, hvilka tjänstgjort under olika rektorer, och det är knappt att
vänta, att samma betygs lämplighet för detta ändamål skulle i afsevärd
mån ökas, om de, såsom kommitterade föreslå, komme att utfärdas af
eforus efter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande. Eforus kan val i
allmänhet svårligen ha noggrannare kännedom om de särskilda lärarnes
undervisningsskicklighet och nit än rektor. 1 synnerhet kan detta ej gärna
vara fallet, när det gäller att bedöma tjänstgöring vid ett läroverk, beläget
i annan del af stiftet än den, där eforus är bosatt. Det är val därför
visst, att eforus högst ogärna skulle vidtaga ändring i ett af någon bland
stiftets rektorer afgifvet skriftligt vitsord. Kommitterade framställa också
ifrågavarande förslag med en påfallande tveksamhet, endast sägande sig
hafva trott, att förändringen »möjligen skulle kunna bidraga att förläna
de tjänstgöringsbetyg, som böra åtfölja ansökan till tjänst, större objektivitet».
— Hvad kommitterade för öfrigt föreslå rörande tjänstgöringsbetygen
är välbetänkt och af beskaffenhet att böra genomföras oberoende
af deras förslag om undervisningsprofvens borttagande. Detsamma kan
sägas om de förändringar, kommitterade föreslå med afseende på profårskursens
anordning.

Såsom af det ofvan sagda synes, kan domkapitlet icke tillstyrka de
nuvarande undervisningsprofvens borttagande. De olägenheter, som kunna
anses vara förenade med de nuvarande profven, synas domkapitlet kunna
och böra afhjälpas genom vidtagande af åtgärder, som närmare än de i
kommitterades betänkande föreslagna ansluta sig till det bestående. Domkapitlet
anser, att de nämnda olägenheterna i väsentlig mån kunna undanrödjas
genom lämplig begränsning af antalet prof för hvarje ledig befattning.
Nöjaktig utredning angående möjligheten att inskränka de nuvarande
undervisningsprofvens antal har emellertid icke förebragts i det
föreliggande kommittébetänkandet.

Med afseende på lärarnes teoretiska-kompetens vill domkapitlet i underdånighet
förorda eu ändring i § 55 af gällande läroverksstadga. Ändringen
synes domkapitlet böra gå i den riktningen, att akademiska examensbetyg,
såvida ej dispens för något särskilt undantagsfall af Eders Kongl.
Maj:t meddelas, ovillkorligen fordras i två ämnen för de befattningar, som
anslas lediga i tre, och i ett ämne för de befattningar, som anslås lediga
i tva, samt att sådant betyg skall företes i det eller de ämnen, i hvilka
läraren hufvudsakligen kommer att undervisa. I sammanhang härmed
torde böra föreskrifvas, att, då en plats kungöres till ansökan ledig,

101

ämnena, så vidt möjligt, nämnas i den ordning, som motsvarar läroverkets
behof af lärare.

Af hvad kommitterade yttrat å sid. 25—30 synes framgå, att kommitterade
anse, att för de blifvande lärarnes — åtminstone adjunkters och
kollegers — akademiska utbildning är tillräckligt sörjdt genom nuvarande
anordningar. Med anledning häraf anser domkapitlet sig här böra fästa
Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å ett förhållande, som enligt domkapitlets
förmenande hittills icke nog beaktats. Enligt domkapitlets mening
förefinnes nämligen en brist i berörda hänseende, hvilken så snart som
möjligt bör afhjälpas, vare sig de nuvarande lärareprofven komma att
afskaffas eller de komma att med eller utan inskränkning bibehållas. Vid
många — kanhända vid flertalet — af de prof, som inför Skara domkapitel
aflagts i modersmålet, har det visat sig, att de profvande icke ägt
den färdighet i välläsning, som en lärare bör hafva, om han skall kunna
nöjaktigt sköta undervisningen i nämnda ämne, hvilket numera erkännes
vara ett af skolans viktigaste. Och domkapitlet tror sig hafva skäl att
antaga, det man på andra håll gjort liknande erfarenhet. Då nu förhållandet
är sådant, måste enligt domkapitlets öfvertygelse något göras för
att i det ifrågavarande afseendet upphjälpa lärarebildningen. Tydligt torde
vara, att tillfälle till nödig öfning i välläsningskonsten icke kan beredas
lärarekandidaterna i sammanhang med profårskursens genomgående, enär
lärarne i modersmålet vid profårsläroverken svårligen kunna hinna med
att lämna den behöfliga handledningen. Välläsningsöfningarna böra därför
förläggas till universiteten. Men då professorn i nordiska språk naturligen
saknar tid att med desamma taga befattning, så anser domkapitlet, att
vid universiteten särskilda lärare — ungefär motsvarande universitetslektorerna
i främmande språk — böra anställas, hvilka på vetenskaplig grundval
förvärfvat framstående skicklighet i den ifrågavarande konsten, och
hvilka skola ha till åliggande att ga de studerande till hända vid dennas
inöfning och att meddela undervisning i dess teori samt skola äga att på
grund af anställda prof och förhör afgifva betyg, som i likhet med andra
akademiska vitsord böra komma i betraktande vid lärareutnämningar.
Att dessa lärares biträde tillika kunde och borde tagas i anspråk vid deri
förberedande prästbildningen, därom får domkapitlet inom kort tillfälle att
yttra sig.

102

Mot kommitterades förslag om geografien såsom afskildt läroämne
vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar har domkapitlet ej
något att anmärka, icke heller mot hvad de föreslagit rörande formulär
för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens
räkenskaper.

Undertecknade J. F. Ödberg, S. F. Dahlgren och N. J. A. Linnarsson,
som ansett oss icke kunna biträda ofvanstående utlåtande i hvad det rör
frågan om afskaffande eller inskränkande af nuvarande undervisningsprof
för lärarebefattningar, åberopa i underdånighet de af oss afgifna, medelst
utdrag af domkapitlets protokoll här bifogade reservationer.

Undertecknad E. Wermcrantz, som till alla delar instämmer i det af
domkapitlets pluralitet afgifna utlåtande, anhåller få därjämte i underdånighet
åberopa bifogade i Pedagogisk Tidskrift införda detaljgranskning
af kommitterades förslag.

Inkomna yttranden från läroverkskollegierna i Skara, Venersborg och
Sköfde samt rektor vid allmänna läroverket i Falköping öfverlämnas i
underdånighet.

Skara domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst

E. J. Keijser.

N. J. Linnarsson. C. Landtmanson.

Sven Dahlgren. N. Linnarsson.

E. Wermcrantz.

F. ödberg.
Nils Nilén.

Gustaf B ring.

103

Utdrag åt'' protokollet, hållet i Skara domkapitel den 26 oktober 1898.

§ 1.

1 nådig remiss den 20 sistlidne maj hade Kongl. Maj:t ålagt domkapitlet
att, efter att hafva gifvit underlydande läroverkskollegier, som
sådant önskade, tillfälle att yttra sig i ämnet, före den 1 instundande
november inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades
den SO nästlidne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken in. m.

Sedap domkapitlet på grund häraf anmodat de läroverkskollegier,
som sådant önskade, att före den 1 oktober hit inkomma med yttrande
öfver förberörda betänkande och i anledning däraf sådana yttranden inkommit
från läroverkskollegierna i Skara, Venersborg och Sköfde samt
rektor vid allmänna läroverket i Falköping, föredrogs nu detta betänkande,
och beslutade domkapitlet däröfver afgifva underdånigt utlåtande, på sätt
bretboken utvisar.

Lektorerna J. F. Ödberg, S. F. Dahlgren och N. J. A. Linnarsson,
som ansågo sig icke kunna biträda detta utlåtande, i hvad det rörde fragan
om afskaffande eller inskränkande af nuvarande undervisningsprof för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, ville för sin del åberopa
bär bifogade reservationer (se bil. 1 och 2), hvarjämte lektor Wermcrantz,
som instämde i det af pluraliteten afgifna utlåtandet, förklarade sig vilja
därjämte åberopa bilagda i pedagogisk tidskrift införda detaljgranskning af
kommitterades förslag.

In Ådern:

Gustaf Bring.

Afskrift. Bilaga 1.

Undertecknad ödberg anser beträffande de nu stadgade undervisningsprofven,
att de både kunna och höra afskaffa^, om profarskursen, såsom
kommitterade föreslagit, utvecklas och förbättras, om fackinspektion vid
läroverken införes, samt om tjänstgöringsbetygen utfärdas af eforus efter
rektors och inspektörs skriftliga utlåtande. Fakultativa fyllnadsprof höra.
ej införas, enär de komma att blifva mycket betungande såväl för de

104

proivande som lör profårsläro verken och det helt visst om dessa prof skall
kunna sägas, hvad kommitterade anmärkt angående de nuvarande undervisningsprofven,
att de icke äro ägnade att skapa en fullständig eller tillförlitlig
uppfattning vare sig af de profvandes skicklighet att undervisa
eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud. Utnämningsrätten borde
lämpligast tillkomma Kong! Maj:t efter vederbörande rektors och domkapitels
hörande.

Skara den ''26 oktober 1898.

F. ödberg.

Afskrift- Bilaga 2.

Emot domkapitlets beslut i fråga om underdånigt utlåtande öfver
kommitterades förslag angående * afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken» får jag
anmäla reservation.

Jag anser, att domkapitelsprofven böra helt och hållet afskaffa?, 1)
emedan de för befordringssökande, läroverk och domkapitel medföra en
tryckande börda; 2) emedan domkapitelsprofven icke äro och under nuvarande
förhållanden icke heller kunna blifva så anordnade, att de medgifva
ett tillförlitligt omdöme om undervisningsskickligheten; 3) emedan garanti
icke finnes i så hög grad, som önskligt är, därför, att domkapitlen äga
erforderlig kompetens för bedömandet af profven.

Hvad angår det ifrågasatta »inskränkandet och ombildandet» af domkapitelsprofven,
synes mig det enda bestämdare förslag, som mig veterligen
i sådant hänseende framkommit (nämligen att domkapitlet utser bland de
sökande t. ex. tre, hvilka få genom inför domkapitlet aflagda prof täfla
om tjänsten), vara af den beskaffenhet, att de öfverklagade olägenheterna
skulle endast ofullständigt undanrödjas, men nya svårigheter tillkomma.

Hvad angår det nya, som kommitterade vilja sätta i det gamlas ställe,
finner jag detsamma i flera hänseenden innebära afsevärda företräden, men
jag hyser äfven stora betänkligheter, hvilka hindra mig att för närvarande
och obetingadt tillstyrka antagandet af förslaget.

Jag vill icke uppehålla mig vid vissa af kommitterades förslag, som
kunna genomföras äfven med bibehållande i hufvudsak af den nuvarande
anordningen och hvilka torde komma att tillvinna sig allmänt bifall, såsom
i fråga om profårets utbildande m. m. Beträffande själfva kärnpunkten,
nämligen de såsom ersättning för domkapitelsprofven föreslagna fyllnads -

105

profven, anser jag dem genom lida sin anordning lia obestridliga företräden
framför de nuvarande profven såsom mätare af undervisningsskickligheten,
om ock skillnaden icke torde blifva fullt så stor, som kommitterade tyckas
antaga. Jag ansluter mig dock obetingadt till det af eu reservant framställda
yrkandet på rätt till två fyllnadsprof och önskar utredning angående
möjligheten för profårsläroverken att bära den börda, som härigenom skulle
påläggas dem.

Men äfven under förutsättning af två dylika prof skulle likväl den
sålunda gjorda begränsningen i profningsrätten och däraf följande omöjligheten
för befordringssökande att få sin ytterligare vunna utveckling
dokumenterad samt tilläfventyrs af de dömande begångna misstag rättade
för mig utgöra ett bestämdt hinder att tillstyrka kommitterades förslag,
därest jag trodde, att betygen öfver profår och fyllnadsprof skulle komma
att betyda lika mycket såsom befordringsgrunder, som domkapitels profven
nu faktiskt betyda. Men meningen är tydligen, att undervisningsprofbetygen
skola i högre grad än nu är fallet suppleras af andra befordringsgrunder,
som också afse styrkande af undervisningsskickligheten. Möjligheten
att antaga kommitterades förslag beror enligt mitt förmenande i
väsentlig mån därpå, om några sådana grunder af tillfyllestgörande art
kunna erhållas.

1 sådant hänseende föreslå kommitterade vissa åtgärder i syfte att
gifva större värde åt rektorernas tjänstgöringsbetyg, men jag hyser starka
tvifvelsmål, huruvida dessa äfven efter förbättringsåtgärderna blifva synnerligen
egnade att läggas till grund för jämförelse mellan olika sökande.
Frågan synes mig böra blifva föremål för förnyad pröfning. Möjligen
skulle det på senare tider från liera håll ifrågasatta inrättandet af >fackinspektörer»
kunna åstadkomma den öfverensstämmelse i de olika rektorernas
betygsnorm, hvilken nu saknas.

I samma syfte föreslå kommitterade, att rektor vid det läroverk, där
tjänsten skall tillsättas, skall afgifva utlåtande före utnämningen. Detta
förslag har åtskilligt, som talar för sig. Dess mening är tydligen, att den
särskilda kännedom, som rektor äger om läroverkets behof och lätt kan
förskaffa sig om de sökandes lämplighet, skall utöfva inflytande på utnämningen.
Men då ett sådant utlåtande gifvetvis måste få en viss karakter
af subjektivitet, kan man betvifla, att domkapitlen skola våga att utanför
eii mycket begränsad latitud låta sig bestämmas af rektors mening i de
fall, där de i handlingarna angifna meriterna fordra ett annat utslag.

Mina största betänkligheter gälla dock frågan, huruvida det ännu är
tillräckligt sörjdt för att profårsläroverken kunna fylla sin uppgift, hvilken,
redan nu betydelsefull för värt undervisningsväsende, skulle blifva det i

106

ännu högre grad enligt kommitterades förslag. Visserligen är nu stadgadt,
att vid tillsättning åt lärare vid dessa läroverk särskild! afseende skall
fästas a sökandes lämplighet att biträda vid lärarekandidaters handledning,
inen detta stadgande är sa nytt, att det ännu icke synnerligen kunnat
visa sina verkningar. Ökning af antalet ordinarie lärare vid nämnda
läroverk och minskning af antalet extra ordinarie — något som kommitterade
framställt såsom ett önskningsmål — anser jag böra fordras som
\ illkor för att pro farsläroverk eu må öfvertaga undervisningsprofven. Ifrågasättas
kan äfven, om det icke vore lämpligt, att några lärare från andra
läroverk för viss tid förordnades att tjänstgöra vid profårsläroverk. Vidare
lärer i detta som i andra fall eu god penningersättning vara det kraftigaste
medlet, hvarigenom goda arbetskrafter förvärfvas. Men de arfvoden,
som af kommitterade föreslagits såsom ersättning för det mödosamma och
ansvarsfulla arbetet med profkandidaters handledning och profs bedömande,
synas alltför knappt tillmätta, för att de skulle kunna verka i nämnvärd
mån lockande.

Därest hinder af ekonomisk eller annan art skulle ställa sig i vägen
för förverkligandet af de förutsättningar, under hvilka allenast jag kunnat
tillstyrka antagandet af kommitterades förslag, anser jag, att det tills
vidare bör förblifva vid hvad som nu är, så vida icke'' — hvilket dock
till slut torde vara den enda lösningen — Kong!. Maj:t skulle täckas öfvertaga
utnämningen till läraretjänster med ledning af de upplysningar om
de sökandes lärareduglighet, som inhämtas från eforer, rektorer och möjligen
fackinspektörer.

Sven Dahlgren.

1 denna reservation instämmer
Nils Limiarsson.

Förestående tvenne afskrifter vidimeras
ex officio:

Gustaf Bring.

107

Bilaga 3.

Undomsningsprof för lärarebefattningar vid rikets allmänna läroverk.

Anmärkningar med anledning af kommitterades den 30 april 1898 afgifna förslag.

(Sep.-tryck ur Ped. Tidskr. okt.-häftet 1898.)

Det är eu i hög grad egendomlig företeelse, att man i vår öfver upplysning
och bildning stolta tid förmår skaffa gehör åt förslag till reformer
af den för samhällslifvet mest genomgripande art, äfven om de härleda sig
från en blott lös opinion och icke kunna grundas på klara och tydliga
skäl, vunna genom en allsidig och noggrann pröfning af det beståendes
föregifna brister och det nyas förmenta företräden. Öfverklagade missförhållanden
behandlas i många fall såsom så påtagliga, att några bevis
för deras förhandenvaro icke anses behöfliga, under det att föreställningarna
om dem, både hos deras utpekade offer och dem, som medlidsamt söka
komma dem till hjälp, i själfva verket äro antingen uteslutande eller till
en icke ringa del af blott suggestiv art. Icke endast enstaka individer
utan hela samhällen visa sig understundom i vår nervösa tid vara tillgängliga
för suggestion och söka bot för inbillade sjukdomar.

Angeläget är fördenskull, att samhällets högsta myndigheter låta
reformförslag underkastas en omsorgsfull, objektiv pröfning, och det desto
mer, ju viktigare samhällsintressen de beröra. Till en sådan pröfning hör
bland annat att inhämta vederbörandes utlåtanden, men framför allt att
väga, icke blott räkna skälen och rösterna för och emot.

Med prisvärd angelägenhet om ätt icke införa förhastade reformer har
Kongl. Maj:t ånyo från vederbörande myndigheter infordrat yttrande öfver
några de allmänna läroverken rörande reformförslag, afgifna den 30 april
1898 af en den 4 juni 1897 i nåder förordnad kommitté. Den första och
utan jämförelse viktigaste af de i kommittébetänkandet behandlade reformfrågorna.
frågan om afskaffande af de nuvarande undervisningsprofven för
lärarebefattningar, har hittills haft ett rätt egendomligt förlopp.

Väckt och delvis äfven hållen vid lif synes den hafva blifvit genom
lärare, som haft otur i befordringsväg och mindre välbetänkt skyllt sina
motgångar på en efter deras åsikt olämplig lagstiftning. I början af denna
frågas officiella behandling framhölls också de obefordrade lärarnes intresse
såsom det förnämsta skälet till den ifrågasatta reformen. 1890 års läroverkskommitté
yttrar nämligen i sitt den 13 januari 1891 afgifna förslag
till stadga för rikets allmänna läroverk sid. 128: »Kommitterade hade

108

gärna önskat framställa förslag till förändring af hittills gällande bestämmelser
beträffande undervisningsprofven för att inskränka antalet af dessa
prof till lättnad säväl för de sökande som för de bedömande myndigheterna
o. s. v.»

Redan i 1893 ars förslag till ändrade bestämmelser rörande undcrvisningsprof
m. in. har emellertid det nämnda intresset trädt mera tillbaka,
och andra motiv för reformen hafva skjutits fram i förgrunden. Konstistorieledamöterna
samt lärjungarne vid stiftsstädernas läroverk nämnas först och
de obefordrade lärarne sist bland dem, som skulle skörda fördelarna af den då
föreslagna profkommissionen. Denna ordning står också i fullkomlig öfverensstämmelse
med själfva förslagets beskaffenhet. De obefordrade lärarne
skulle verkligen hafva blifvit de som minst af alla fått anledning att glädja
sig åt reformförslaget af år 1893, om det blifvit antaget. Vida ofördélaktigare
är likväl den situation, i hvilken 1898 års kommittébetänkande
vill försätta de obefordrade lärarne. Här har deras intresse faktiskt uppoffrats
för att möjliggöra den af kommitterade föreslagna förändringen
med afseende på de nuvarande undervisningsprofven, hvilkas afskaffande
icke längre spelar roll af medel utan af ändamål. Sakläget har följaktligen
under tidens lopp alldeles förändrats.

Att gamla institutioner icke böra nedbrytas endast för nöjet att i
deras ställe få sätta något nytt och opröfvadt, som icke med klara och
tydliga skäl kan bevisas vara i afsevärd mån gagneligare för samhället än
det gamla, borde vara själfklart.

Från synpunkten af dess betydelse för samhället bör hvarje förslag
till reformer af samhällets lagstiftning i främsta rummet skärskådas. Och
det erkännandet måste man gifva den senaste läroverkskommittén, att den,
rent formellt betraktadt, satt samhällsintresset främst. Men det är samhällets
plikt att ° tillgodose sina intressen på ett sådant sätt, att det på
samma gång sa långt som möjligt främjar alla sina medlemmars intressen.
Oberättigad är därför hvarje åtgärd från samhällets sida, hvarigenom det
på bekostnad af vissa sina medlemmar tilltvinga!’ sig fördelar, som det
kunnat vinna utan uppoffring af någons intresse. Ännu mera oberättigade
måste sådana åtgärder anses vara, som utan att tillskynda samhället något
gagn fordra uppoffringar af dess medlemmar.

Berättigad kan alltså eu reform, sådan som den ifrågavarande, anses
endast under följande förutsättningar: a) att den kan visas vara för läro\
erken afsevärdt fördelaktigare än de nuvarande undervisningsprofven,
b) att de af reformen väntade fördelarna icke kunna ernås genom någon
annan åtgärd, som på ett bättre sätt förenar det allmänna och enskilda
intresset, eller c) att reformen kan betraktas såsom likgiltig från läro -

109

verkelig synpunkt, men såsom i beaktansvärd grad förmånlig för de obefordrade
lärarne.

Den följande framställningen skall visa, huru det i kommittébetänkandet
föreliggande reformförslaget motsvarar dessa förutsättningar.

Gången af kommitterades framställning med afseende på undervisningsprofven
är följande. Först lämnas (sid. 5 — 13) en historisk öfversikt, därefter
följer (sid. 13—25) kritik af de nuvarande undervisningsprofven,
sedan (sid. 25—30) undersökning om behöfligheten af nya bestämmelser
angående lärares teoretiska kompetens, vidare (sid. 30—65) kommitterades
förslag till nya bestämmelser i fråga om den praktiska lärarebildningen
och befordringssättet samt, såsom bilagor, eu öfversikt af sättet för läroverkslärares
utbildning och anställning i flere Europas länder (sid. 91—104),
statistiska tabeller (sid. 105—121) och slutligen en reservation af rektor
Dahlman (sid. 122—124).

11.

De nuvarande undervisningsprofven.

A) De nuvarande lind er visning spr of vens ålder.

I den historiska öfversikten hafva kommitterade visat, att lärareproiven
inför de särskilda stiftsstyrelserna varit brukliga i vårt land allt sedan
reformationstiden. Att de under tidernas lopp i någon mån växlat beskaffenhet
säger sig själft. Men att påstå, att de helt och hållet hafva
förändrat karaktär, kan icke anses korrekt. Uppenbart oriktigt är kommitterades
påstående (sid. 11), att de skulle hafva gjort detta genom de år 1878
och därefter utfärdade bestämmelserna. Förändringen skall bestå däri, att
de, från att hafva varit en pröfning af de sökandes både kunskaper
och undervisningsskicklighet, numera öfvergått till att blifva uteslutande
eu pröfning af vederbörandes skicklighet att meddela undervisning (sid. 11).
Ända till år 1 878 var enligt kommitterades egen förklaring (sid. 9) undervi
sningsprofvet en pröfning äfven af de sökandes kunskaper. Såsom bevis
därpå anföres den omständigheten, att enligt 1856 års läroverksstadga icke
blott själfva det egentliga profvet utan äfven rättandet af de till profvet
hörande skriftliga arbetena skulle ske utan föregående beredelse.

Hvad har då från och med år 1878 skett, som kunnat vara af
beskaffenhet att enligt kommitterades mening helt och hållet förändra

Ilo

undervisningsprofvets karaktär? De profvande hafva erhållit rättighet att
ett dygn före prof vet erhålla del af de för detta bestämda uppgifterna samt
att en eller tva dagar före det muntliga profvet rätta de skriftliga arbetena
och att vid rättandet af samtliga dessa använda alla de hjälpmedel, de
finna behöflig^.

Detta är allt. Om nu profvets karakter på förut nämnda sätt skulle
hafva förändrats genom dessa bestämmelser, så måste de antingen hafva
innehållit förbud mot att fästa något afseende vid, huruvida den profvande
ådagalägger kunskaper eller okunnighet, eller måste de hafva skapat eu
situation, som i och för sig omöjliggör all pröfning af den profvandes
kunskaper. Det första antagandet kan utan någon vidare undersökning
betecknas som falskt. Låtom oss då pröfva det andra, på hvilket det
ifrågavarande påståendet i kommmittébetänkandet måste anses vara grundad!.
Att de från och med år 1878 meddelade bestämmelserna angående undervisningsprofven,
därigenom att de lämnat de profvande tillfälle att före
profvet inhämta kunskaper, som de möjligen vid profuppgifternas erhållande
sakna, i och lör sig skulle hafva omöjliggjort pröfning af de profvandes
kunskaper, har till allmän förutsättning, att om någon vid ett prof i allmänhet
far tillfälle att efter profuppgifternas erhållande inhämta ytterligare
kunskaper före profvet, hans kunskaper på grund däraf öfver hufvud icke
kunna komma under pröfning. En sådan förutsättnings oriktighet är ju
ögonskenlig.

Oss synes det ligga närmare till hands att af de från och med år
1878 meddelade föreskrifterna om undervisningsprofven draga en slutsats,
rakt motsatt den, som framställts i kommittébetänkandet. Åtminstone
står eu sådan slutsats i närmare öfverensstämmelse med den slutledning,
vi lärare använda med afseende på våra lärjungar. Ju rikligare tillfälle
vi lämnat dem till förberedelse för ett muntligt eller skriftligt prof, desto
större fordringar anse vi oss berättigade att ställa på dem icke blott i
formellt hänseende utan äfven med afseende på kunskaper i de ämnen,
som profvet omfattar. I enlighet härmed anse vi de omhandlade föreskrifterna
innebära en skärpning af kunskapsfordringarna i undervisningsprofven
i stället för ett uppgifvande af dem. Helt visst hafva de ock allt
hitintills så betraktats af de myndigheter, som haft att bedöma profven.

Af det sagda framgår, att det icke förhåller sig så, som kommittébetänkandet
synes vilja låta påskina, nämligen att de af ålder förekommande
undervisningsprofven faktiskt redan från och med år 1878 skulle vara
försvunna, och att det nu endast skulle vara fråga om att afskaffa en
blott ett par decennier gammal institution. De nuvarande undervisnings -

profven halva väsentligen samma karaktär, som undervisningsprofven af
gammalt hafva haft.

B) De nuvarande under visningsprofvens antal.

a) Med hänsyn till de profvande.

Vi komma nu till de mycket omtalade olägenheterna af de nuvarande
undervisningsprofven. Allt hitintills har det gällt nästan som en axiomatisk
sanning, hvars riktighet man därför aktat onödigt närmare undersöka, att
olägenheterna hafva varit i synnerligen hög grad svåra, i främsta rummet
för de sökande lärarne, sedan för de myndigheter, inför hvilka profven
alläggas, och slutligen för läroverken, särskildt dem, vid hvilka profven
försiggå. Samhället har emellertid rätt att vänta af sina lagstiftande
myndigheter, att de icke låta en till sin verkliga halt opröfvad opinion
bestämma sina handlingar, såsom en okritisk allmänhet låter sig bestämmas
af ärelystna folkuppviglares ovederhäftiga svartmålningar af för dem förhatliga
samhällsinstitutioner. Riksdagen har också i den skrifvelse till
Ivongl. Maj:t, som föranledt den senaste läroverkskommitténs tillsättning,
med klok betänksamhet begärt utredning, samt att Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, icke blott under hvilka förutsättningar de nu stadgade
undervisningsprofven måtte afskaffas eller åtminstone inskränkas, utan först
och frä nst om de öfver hufvud måtte kunna afskaffas eller inskränkas.

På grund häraf åtföljes det nu föreliggande kommittéförslaget af en
utredning, som dock synes lämna mycket öfrigt att önska i afseende på
fullständighet och klarhet, hvarför den ingalunda kan anses ägnad att få
gälla såsom en fullt nöjaktig grundval för en så beskaffad lagstiftningsåtgärd,
som den kommitterade ansett sig böra förorda. Den gör, sådan
den nu föreligger, mindre intryck af en fördomsfri undersökning af, om
de nuvarande undervisningsprofven böra afskaffas eller inskränkas, eller
icke, än af ett bemödande att till hvad pris som helst få dem afskaffade.
Kommittébetänkandet låter oss nämligen bevittna den egendomliga företeelsen,
att de vanliga, löst framkastade anmärkningarna mot de ifrågavarande
profven här upprepas i nästan starkare ordalag än de, åtminstone
officiellt, framkommit förut, under det att det förebragta statistiska materialet
synes vederlägga i stället för att bestyrka dem.

Såsom de nuvarande profvens största olägenheter framhålles såväl i
föregående kommittéers betänkande!! som eu och annan gång äfven i det

112

nu ifrågavarande kommittébetänkandet deras förment stora antal. 1891 års
betänkande talar (sid. 129) om den mangel prof sökande till läraresysslor
måste aflägga på olika platser, 1898 års betänkande om de obefordrade
lärarnes ständiga profresor med åtföljande kostnader och oro (sid. 50).
Sistnämnda betänkande drager ur de meddelade uppgifterna angående
antalet prof följande slutsats (sid. 18) med afseende på de profvande:
»Undervisningsprofven äro alltså i synnerligen hög grad besvärande för
dem, som hafva att aflägga desamma». Med hvad rätt det sker, kommer
den här följande framställningen att visa.

En och samma sak kan sägas på mycket olika sätt. Men sättet,
hvarpå något säges, år af stor vikt. Därpå beror nämligen till icke ringa
grad beskaffenheten af det intryck, det sagda gör på den, som hör eller
läser det. Kommitterade hafva meddelat det af dem insamlade statistiska
materialet i en sådan form, som bäst öfverensstämmer med det resultat,
till hvilket de i sitt betänkande velat komma. I framställningen af profvens
antal och de olägenheter, man däri funnit för de profvande, affärdas
statistiken med dessa rader: »Af bil. 2 framgår, att af de 433 personer,
uppgifterna omfatta, 214 måst före sin första befordran aflägga undervisningsprof
minst tre, 144 minst fyra, 95 minst fem och 62 minst sex
gånger, samt att det till och med förekommit, att eu person före befordran
till ordinarie tjänst aflagt undervisningsprof fjorton gånger». Man får häraf
det intrycket, att det vittnesbörd, statistiken aflägger om de nuvarande profven
med afseende på deras antal, skulle var ganska ofördelaktigt. Månne icke
ändock dess öfverraskande goda beskaffenhet väckt äfven kommitterädes
förvåning. Särskildt den omständigheten, att det här gäller bevisen för den
svåraste anmärkning, man haft att framställa mot de nuvarande profven,
ålägger oss förpliktelsen att icke ägna det en blott flyktig uppmärksamhet
utan med noggrann eftertanke söka utforska dess verkliga innebörd.

Af de 433 personer, som under de senaste 19 åren vunnit ordinarie
anställning som ämneslärare vid de allmänna läroverken, hafva icke mindre
än 289, således mera än två tredjedelar, före sin första befordran aflagt
högst 3 prof, endast 144, således mindre än en tredjedel, mer än tre, 95
mer än fyra, 62 mer än fem, 40 mer än sex, 23 mer än sju, 11 mer än
åtta, 6 mer än nio, 3 mer tio samt 1 mer än elfva. Det verkliga sakläget
framgår tydligare af nedanstående tabellåriska öfversikt öfver ofvannämnda
433 lärares prof före deras första befordran.

113

Antal lärare.	Antal lärare uttryckt i procent.	Antal prof för hvarje lärare.	Totalsumma af de ailagda profven.	Medeltal prof per person.
2	0,5	0	0
127	29,3	1	127
90	20,8	2	180
70	16,2	3	210
49	11,3	4	196
33	7,6	5	165
22	5,0	6	132
17	3,9	7	119
12	2,8	8	96
5	1,2	9	45
3	0,7	10	30
2	0,5	11	22
1	0,2	14	14
S:a 433	100 °!o		1,336	3,09

Häraf synes, att af samtliga under de senaste 19 åren till ordinarie
befattning första gången befordrade 433 ämneslärare icke mindre än 50,G %
utnämnts efter högst 2 prof, inalles 66,8 % efter högst 3 prof och 77,1 %
efter högst 4 prof, samt att endast 33 % aflagt mer än 3 prof, och att
medelantalet prof per person utgjort 3,09, hvilket antal, fördeladt på medeltalet
tjänstgöringsår efter vunnen behörighet att söka ordinarie befattning,
utgör ungefär 0,8 prof per år! Sådant är i verkligheten det så mycket
öfverklagade missförhållande, ur hvilket man i främsta rummet härledt
nödvändigheten af de nuvarande undervisningsprofvens afskaffande. Inför
dessa, nu officiellt konstaterade fakta borde, synes oss, allt vidare tal om
»ständiga profresor» med däraf förorsakade kostnader förstummas.

Ofvan meddelade uppgifter angående antalet prof grunda sig uteslutande
på det statistiska material, koinmitterade samlat. En noggrannare
statistisk undersökning skulle emellertid sannolikt ställa de nuvarande
profven i en ännu gynnsammare dager, från de profvandes synpunkt sedt.
Anställning vid de läroverk, vid hvilka profven aflaggas, torde i allmänhet
taget föranleda de obefordrade lärarne att aflägga flere prof, än de under
andra omständigheter skulle aflägga. En icke obetydlig procent af profven
torde fördenskull höra till dem, som icke alls varit förenade med
några profresor. Statistiska uppgifter häröfver få icke anses onödiga för

lä

114

bedömandet af frågan om profvens olägenheter. Nödvändigare är dock i
kommitteradea betänkande felande uppgifter af ett annat slag, nämligen
uppgifter om beskaffenheten af de betyg i undervisningsskicklighet, som
de obefordrade lärarne genom prof måste förvärfva sig före sin första
befordran. Vi våga påstå, att sådana uppgifter äro af större betydelse
för utredning af frågan, om och under hvilka förutsättningar de nuvarande
undervisnings pro fven må kunna afskaffas eller inskränkas, än uppgifterna
angående antalet prof. Att ensamt på grund af profvens antal kunna
afgöra, huruvida de äro till nytta eller skada för de profvande är rent af
omöjligt.

Den i kommittébetänkandet (sid. 17—18) särskildt framhållna omständigheten,
att under de senaste 19 åren en af de första gången befordrade
433 lärarne före sin befordran aflagt undervisningsprof fjorton
gånger, hvilken tydligen är ämnad att synnerligen bjärt belysa de nuvarande
profvens olägenheter för de obefordrade lärarne, bevisar därför i
och för sig ingenting alls i detta hänseende, ännu mindre att olägenheterna
äro stora. Den möjligheten är nämligen icke utesluten, att den åsyftade
läraren kunnat erhålla så ofördelaktiga både profårs- och tjänstgöringsbetyg
med afseende på undervisningsskicklighet, att han, om tillfälle till upprepade
undervisningsprof icke förefunnits, fått sin befordran fördröjd
åtskilliga år eller till och med förblifvit obefordrad. Äfven det antagandet
är möjligt, att ifrågavarande person haft goda vitsord för undervisningsskicklighet,
t. ex. »Med beröm godkänd», både från profår och tjänstgöring,
men inlåtit sig i täflan med ännu bättre vitsordade kamrater för
att vinna fast anställning inom lika kort tid som de genom afläggande
af ett stort antal prof, innan han ännu hunnit förvärfva någon nämnvärdt
större öfning och erfarenhet, än han ägde vid profårets slut. Ännu
åtskilligt annat skulle kunna anföras till bevis för riktigheten af det framkastade
påståendet, att till och med detta faktum, att en lärare aflagt prof
fjorton gånger före sin befordran, i och för sig ingenting alls bevisar
med afseende på frågan, om de nuvarande profven äro de obefordrade
lärarne till fördel eller skada. Och hvad som i detta hänseende blifvit
sagdt om detta särskilda fall gäller helt naturligt i ännu högre grad om
alla de fall, i hvilka antalet prof varit lägre.

De nuvarande undervisningsprofvens antal.

b) Med hänsyn till de myndigheter, inför hvilka de afläggas.

Äfven från en annan synpunkt hafva kommitterade sökt att ur de
nuvarande profvens antal bevisa, att de böra afskaffas, nämligen från

115

synpunkten af det arbete, de medföra för de bedömande myndigheterna.

Betungande kan emellertid detta arbete icke egentligen, åtminstone
icke enligt den i kommittébetänkandet lämnade statistiken, anses vara för
mer än möjligen fyra myndigheter, nämligen domkapitlen i Lund, Strängnäs
och Skara samt direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk,
hvilka under femårsperioden 1888—1893 hade att bedöma i medeltal
respektive 32,4; 21,4; 20,4 samt 19,0 undervisningsprof per år. Medeltalet
undervisningsprof per år för hvarje myndighet öfver hufvud taget utgör
eljest 13, således mindre än 1 prof under hvarannan af de effektiva läsveckorna.

Mot kommitterades framställning i denna punkt är för öfrigt intet
annat att anmärka, än att, äfven om myndigheternas arbete vore i vida
högre grad betungande, än det nu i verkligheten är, det icke synes föreligga
någon giltig anledning att anföra detta arbete såsom ett talande
skäl för profvens borttagande, så länge de icke själfva begärt befrielse
därifrån, hvilket, så vidt vi veta, hitintills icke har skett.

De nuvarande undervisningsprof vens antal.

c) Med hänsyn till läroverken.

Kommitterade hafva slutligen framhållit olägenheterna af de nuvarande
profvens antal för läroverken, såväl dem, vid Indika profven afläggas, som
dem, vid hvilka de profvande äro anställda. Med afseende a de förstnämnda
heter det: '' »Där nu ett flertal prof årligen förekommer, måste
tydligen rubbningar i undervisningens jämna gång ofta uppstå, rubbningar,
som icke kunna annat än verka skadligt och maste göra det sa mycket
mer, som de alltjämt drabba samma klasser ... I synnerhet blifva dessa
rubbningar kännbara för sådana stiftsstadsläroverk, vid hvilka hvarje klass
omfattar blott ett ringare antal lärjungar och där således, äfven om vid
hvarje prof blott några få elever tillkallas, samma lärjungar dock ganska
ofta måste tagas i anspråk för profven. Härtill kommer, att da i allmänhet
flertalet af de bedömande äro lärare vid läroverket, ändringar i arbetsordningen
ofta måste vidtagas för att dessa skola kunna vid profvet
närvara.»

Härvid anmärkes, att, med den frihet myndigheterna äga i afseende
på anordningen af profven, dessa kunna sa ordnas, att rubbningen i
undervisningens jämna gång blir jämförelsevis obetydlig. Sadant ord -

116

ilande af profven förekommer vid det läroverk, vid hvilket författaren
tjänstgör, och detta utgör ett af dem, vid hvilka de flesta profven aflägga*.

Hvad särskildt angår rubbningen af undervisningen i sjunde klassen
genom lektorsprofven, sa kan denna i allmänhet på grund af dessa profs
ringa antal utan. synnerlig olägenhet förekommas. Den högsta medeltalssiffra,
som uppgifvits för lektorsprof vid något läroverk för åren 1888—
1893 är 7, och medeltalet dylika prof öfver hufvud utgör för samma tid
3,6 per år.

För öfrigt må vid talet om undervisningens rubbning vid stiftsläroverken
i. allmänhet genom profven erinras om de permanenta rubbningarna
i undervisningen vid profarsläroverken, som ju ändock skola vara mönsterläroverk.

Med afseende på de af kommitterade skarpt betonade skadliga verkningarna
af ifrågavarande rubbningar må anmärkas, att dessa verkningar,
sao vidt förf. har sig bekant, hittills icke blifvit konstaterade. Eller ha
månne herrar censorer, som väl lättast kunnat upptäcka dem, uttalat ett
ogynnsammare omdöme om stiftsläroverken i allmänhet än om öfriga läroverk,
utan att det kommit till allmänhetens kännedom? I alla händelser
föreligger åtminstone ingen allmän iakttagelse däraf, att den bildning
stiftsläroverken meddela sina alumner skulle vara i något hänseende underlägsen
andra läroverks. Icke ens om den sydsvenska universitetsstadens
läroverk, vid hvilket mer än dubbelt flere prof förekomma än vid de flesta
andra läroverk och som därtill är ett profårsläroverk, har något sådant
försports.

Att de af de nuvarande profven förorsakade rubbningarna i undervisningen
vid de läroverk, vid hvilka de profvande tjänstgöra, äro afsevärdt
mindre än de, som profarsinstitutionen åstadkommer vid profårsläroverken,
torde icke behöfva något bevis.

Härmed torde få anses ådagalagdt, att kommittébetänkandets utredning
angående de nuvarande undervisningsprofvens antal icke är af sådan beskaffenhet,
att den motiverar ett förslag till deras afskaffande. Icke ens
ett förslag att blott inskränka dem synes oss genom denna framställning
tillräckligt motiveradt utan kräfva en fullständigare utredning. Kommitterade
afsluta också sin. kritik af de nuvarande prolven, från synpunkten af deras
anta], med en erinran om den allmänna åsikten angående nödvändigheten
af reform. Afslutningen lyder: »Pa grund af dessa med de nuvarande
undervisningsprofven förenade olägenheter torde också den åsikten vara
allmänt omfattad, att förändringar med undervisningsprofven på något
sätt måste vidtagas.»

117

Men då en tillfredsställande utredning angående de olägenheter, på
hvilka denna åsikt grundar sig, icke föreligger, så är dess riktighet obevisad.

C) De nuvarande undervisa ingsp r of ven s beskaffenhet.

Kommitterade synas emellertid hafva insett, att de nuvarande profvens
antal icke vidare kan anföras såsom något väsentligt motiv för deras
afskaffande och hafva därför sökt hufvudmotivet i deras beskaffenhet. Eu
utredning angående denna följer därför i kommittébetänkandet efter utredningen
angående de nuvarande profvens antal. Det för denna utredning
särskildt karakteristiska är att kommitterade konstruerat en sådan
idealbild af §tt undervisningsprof, som icke allenast för närvarande faktiskt
saknar all annan realitet än fantasiens utan därtill omöjligen kan tänkas
vinna någon annan, och efter användning af denna idealbild som måttstock
uttalat sin förkastelsedom öfver de nuvarande profven, såsom om
den skulle drabba blott dem, under det att den i själfva verket drabbar
allt hvad undervisningsprof heter. Till följd af detta förfaringssätt måste
man på denna afdelning af kommittébetänkandet tillämpa den gamla regeln
Quod nimis probat nihil probat» (hvad som bevisar för mycket bevisar
ingenting alls). Bevisen för sanningen af dessa påståenden skall lämnas i
det följande.

På det att läsaren själf må så mycket säkrare kunna kontrollera våra
anmärkningars befogenhet, skola vi i fråga om själfva hufvudpunkterna
ordagrant citera kommittébetänkandet.

Kommitterade angifva först, hvilka egenskaper som fordras för att
kunna vara en skicklig undervisare, och undersöka sedan möjligheten af
att genom de nuvarande undervisningsprofven utröna, huruvida de profvande
äga dessa egenskaper eller icke.

Om de nämnda egenskaperna heter det: »Ovedersägligt är, att endast
den kan vara en skicklig undervisare, som äger 1) ett redigt, klart, 2) efter
de undervisades fattning afpassadt och för dem tilltalande framställningssätt,
som 8) förmår noga undersöka, både huruvida lärjungarne uppfattat,
livad som för dem framställts, och 4) huruvida de vederbörligen inhämtat,
hvad som föresätta dem att inlära, samt till hvilken ståndpunkt de sålunda
hunnit. Vidare 5) måste han vara i stånd att uppgöra en klar och fullt
genomtänkt plan för sitt läroämnes behandling, så väl med afseende på
detaljerna däraf som i det hela, och (i) förstå att härvid, liksom äfven vid
planens genomförande, alltjämt taga sträng hänsyn till undervisningens
dubbla mål, förvärfvande af kunskaper och själens utveckling. Ändtligen

7) bör en lärare ock veta att lämpa sin undervisning efter den utveck -

118

lingsståndpunkt, på hvilken hans lärjungar befinna sig, och det icke blott
efter klassens allmänna ståndpunkt, utan ock efter de olika nyanser af
utveckling, som inom klassen framträda» (sid. 20). Med afseende på möjligheten
att utröna förhandenvaron af de af oss med siffrorna 1 och 5 betecknade
egenskaperna yttra kommitterade: »I hvilken grad en lärare har
förmåga att uttrycka sig så, som nyss angifvits, synes höra kunna vid ett
undervisningsprof utrönas; likaså, huru skicklig han är att uppgöra och
genomföra planen för ett föredrag (sammanhängande framställning), som
kan passa ungefär för det stadium, till hvilket profvet är förlagdt. Erinras
må dock, att just profvets egenskap af att vara ett prof, a) hvaraf mycket
beror, b) hvarvid flere uppgifter skola lösas på begränsad tid, och där c)
äfven eljest för den profvande ofördelaktiga förhållanden, om hvilka mer
här nedan, kunna göra sig gällande, kan vålla, att åtminstone en eller
annan lärare icke ens i dessa afseenden vid detsamma visar, hvad han
under andra omständigheter förmår åstadkomma, under det däremot andra,
mera tilltagsna och fallna för offentligt uppträdande, genom ett glänsande
föredrag göra ett fördelaktigt intryck, hvartill deras uppträdande i hvardagslag
ingalunda berättigar» (sid. 20).

De i ofvanstående erinran anmärkta tre olägenheterna, som kunna
hindra den profvande att i profvet ådagalägga sina lärareegenskaper, äro
sådana, att de icke kunna undanrödjas på annat sätt än genom upphäfvande
af hvarje profinstitution. Den första anmärkningen afser profvets
egenskap att vara ett prof, hvaraf mycket beror. År väl då någon officiell
anordning af profven möjlig, som är så beskaffad, att den profvande därigenom
är fullkomligt skyddad mot den oroande känslan, att profvets
utgång är af vikt för honom? Ingalunda. Minskas kan den ifrågavarande
olägenheten till eu viss grad, men den enda väg, på hvilken en sådan
minskning skulle kunna uppnås, går i rakt motsatt riktning mot den väg,
som kommitterade beträda Det kan nämligen ske endast genom en utvidgning
af rättigheten att aflägga prof.

Ju flere möjligheter den profvande har att tå aflägga nya prof, i
desto mindre grad blir hvarje enskildt sådant ett prof, hvaraf mycket beror.

Andra anmärkningen gäller den omständigheten, att profvet ålägger
den profvande att lösa flere uppgifter på begränsad tid. Men om den
föregående anmärkningen i’örde en verklig olägenhet, som åtföljer profven
endast såsom ett nödvändigt ondt, så är däremot förhållandet helt annorlunda
med den, om hvilken det nu är fråga. Begränsningen med afseende
på tiden för profuppgifternas behandling måste räknas till de konstitutiva
momenten i undervisningsprofven. Genom lämplig begränsning af den tid,
öfver hvilken den profvande har att förfoga för lösningen af sina upp -

119

gifter, sättes hans förmåga att begränsa sig på prof. Och förmåga af
begränsning är sannerligen icke den minst erforderliga egenskapen för en
lärare. Dess förefintlighet kan väl behöfva undersökas. En lärare utan
förmåga att begränsa sig blir ingen god undervisare. Det är en obestridligt
riktig pedagogisk sanning skalden Göthe uttalat i de bekanta orden:
»In der Begrenzung zeigt sich erst der Meister».

Kommitterade hafva i det följande framhållit såsom en olägenhet hos
undervisningsprofven att de äro allt för olika den verkliga undervisning,
som förekommer vid en vanlig lektion, men begränsningen i tid innefattar
just en likhet med den verkliga undervisningen vid eu vanlig lektion.

För öfrigt må erinras därom, att skollagen ingenting bestämmer med
afseende på begränsningen af tiden för profven, utan lämnar myndigheterna
fria händer i detta hänseende. Om en olämplig begränsning förekommit
och förekommer, så kan den följaktligen i alla händelser icke
anses såsom en olägenhet, som nödvändigt liör med till de nuvarande
profven såsom sådana. I allmänhet torde väl ock kunna antagas, att profuppgifterna
och tiden för deras lösning sta i ett riktigt förhållande till
hvarandra, samt att motsatsen utgör undantag och icke regel.

Som en tredje anmärkning mot de nuvarande profven framhålles, att
äfven andra för den profvande ofördelaktiga förhållanden än de förut
påpekade kunna göra sig gällande vid dem. Häremot måste anmärkas,
att intet prof är tänkbart, vid hvilket icke äfven andra ofördelaktiga förhållanden
kunna göra sig gällande, hvarför anmärkningen drabbar icke
blott de nuvarande profven, utan hvarje profinstitution. Till upphäfvande
af hvarje profinstitution skulle äfven den princip leda, som likaledes framträder
i det ofvan från sid. 20 i kommittébetänkandet citerade yttrandet,
nämligen att icke gilla något prof, som är sa anordnadt, att a ena sidan
en eller annan lärare på något sätt kan känna sig hindrad från att visa,
hvad han under andra omständigheter förmår åstadkomma, och å andra
sidan en eller annan får tillfälle att göra ett fördelaktigare intryck än det,
hvartill hans uppträdande i hvardagslag berättigar.

Om möjligheten att i de nuvarande undervisningsprofven konstatera
förhandenvaron af de under N:o 2, 3 och ö uppräknade egenskaperna
yttras sid. 20: »Då i hvarje undervisningsprof skall ingå förberedelse af

en inom klassens kurs liggande uppgift (»^reparation»), kunde det ock
synas, som om ett ganska tillförlitligt omdöme skulle ur profvet kunna
härledas om lärarens förmåga att behandla uppgifter under annan form
än den i de flesta ämnen och på de flesta stadier jämförelsevis sällan förekommande
sammanhängande framställningens, att undersöka, huru lärjungarne
uppfattat det framställda, och att fullt afpassa undervisningen efter

120

de undervisades utvecklingsgrad. För att kunna tjäna detta syfte äro dock
undervisningsprofven allt för olika den verkliga undervisning, som förekommer
vid en vanlig lektion.»

Enligt detta påstående skulle alltså de bedömande myndigheterna på
grund af profvets beskaffenhet såsom sådant i allmänhet vara urståndsätta
att bilda sig ett tillförlitligt omdöme om den profvandes förmåga att preparera,
att undersöka, huru lärjungarne uppfattat det preparerade, och att
afpassa framställningen efter lärjungarnes utvecklingsgrad. Och detta förhållande
skall bero därpå, att undervisningsprofven äro allt för olika den
verkliga undervisning, som förekommer vid en vanlig lektion. Hvilka bevis
presteras nu för riktigheten af detta sistnämnda påstående? Bevisen äro,
att den profvande i allmänhet icke grundligt känner lärjungarne, deras
behof och utveckling, samt att förhöret dels till följd däraf, dels till följd
af, att det icke utgör förhör af en af den profvande själf preparerad och
sedan af lärjungarne öfverlast läxa, icke är ett verkligt förhör efter kommitterades
mening.

Preparationen.

Kommitterade söka först påvisa, att en verklig preparation i allmänhet
är omöjlig vid de nuvarande undervisningsprofven.

De yttra sig härom på följande sätt: »En preparation, för sä vidt

den icke någon gång består i ett föredrag, innebär nödvändigtvis ett intimt
samarbete mellan lärare och lärjungar.

För att den skall vara och inför omdömesgilla åhörare framstå som
fullgod, fordras därför bland annat, icke blott att den öfverhufvud är
lämpad för det stadium, hvilket lärjungarne tillhöra, utan jämväl och i
synnerhet att den är noga afpassad efter just de vid tillfallet undervisade
lärjungarne, deras behof och utveckling. Men för att kunna inrätta sin
undervisning efter vissa lärjungars behof och utveckling måste läraren
tydligen grundligt känna dem. Kan det ej antagas, att den profvande
besitter en sådan kännedom, lärer därför ej heller kunna säkert bestämmas,
i hvilken grad han äger förmåga att väl preparera. Och denna kännedom
kan ej antagas vara tillstädes hos honom annat än undantagsvis. Visserligen
vet han hvilken årsafdelning hans tillfälliga lärjungar tillhöra, och
har därigenom kunskap om det ungefärliga omfånget af de kurser de böra
hafva genomgått. Han kan ock tämligen lätt skaffa sig mer detaljerade
upplysningar i detta afseende likasom om hvilka läroböcker vid undervisningen
begagnats. Han kan möjligen äfven inhämta ett och annat om

121

de mera speciella metoder, som af läraren i klassen följts. Men härigenom
liar han uppenbarligen icke den för ändamålet erforderliga kännedomen
om ståndpunkten hos den grupp af lärjungar, han har att undervisa, och
ännu mindre om ståndpunkten hos hvarje enskild lärjunge».

En argumentation, i sanning ägnad att vid närmare granskning väcka
förvåning.

»En preparation, för så vidt den icke någon gång består i ett föredrag,
innebär nödvändigtvis ett intimt samarbete mellan lärare och lärjungar»,
hette det först i kommittébetänkandet. Detta yttrande bildar utgångspunkten
för beviset att en fullgod preparation i allmänhet taget icke är
möjlig att åstadkomma vid de nuvarande profven.

Närmaste grunden till omöjligheten är alltså, att det intima samarbete
mellan lärare och lärjungar, som preparationen, enligt kommitterade nödvändigtvis,
med det angifna undantaget innebär, vid de nuvarande profven
icke skulle vara möjligt. Skulle det nu befinnas, att ett sådant intimt
samarbete är möjligt utan i kommittébetänkandet framhållna förutsättningar,
hvilka icke kunna antagas vara för handen hos de profvande annat
än undantagsvis, så förlorar i och med detsamma kommitterades argumentation
i denna punkt all beviskraft. Vi skola i det följande visa, att
ett sådant samarbete verkligen är möjligt utan nämnda förutsättningar, och
att de följaktligen icke äro nödvändiga.

Först måste vi emellertid göra den bekännelsen, att den ofvan citerade
satsen, som bildar utgångspunkten för bevisföringen, trotsat alla våra bemödanden
att tolka den så, att den gifver någon rimlig mening. Enligt
själfva ordalydelsen synes meningen vara den, att om en preparation består
i ett föredrag, den icke nödvändigtvis innefattar ett intimt samarbete mellan
lärare och lärjungar. Men om man utgår ifrån den tolkningen såsom den
riktiga, så ledes man till den slutsatsen, att denna preparationsform kunde
och borde väljas för alla prof, eftersom den icke krafvel’ de förutsättningar,
som den andra preparationsformen och som i allmänhet icke förefinnas
hos de profvande. Vore denna tolkning riktig, skulle följaktligen det omtalade
samarbetet mellan lärare och lärjungar icke vara nödvändigt för eu
fullgod preparation. För att den efterföljande argumentationen i kommittébetänkandet
skulle under denna förutsättning hafva någon beviskraft,
måste man utgå ifrån, att preparation under form af föredrag skulle
vara förbjuden, hvilket antagande är stridande emot verkligheten.

Den andra möjliga tolkningen är den, att en preparation, som består
i ett föredrag, icke kan innebära ett intimt samarbete mellan lärare och
lärjungar. Men denna tolkning förutsätter, att hvarje annan preparationsform,
just för formens skull, nödvändigt innefattar ett intimt samarbete

122

mellan lärare och lärjungar, hvilken förutsättning är orimlig. Dessutom är
den sistnämnda tolkningen, oafsedt sina konsekvenser, orimlig i sig själf.
Det är nämligen så långt ifrån, att ett föredrag icke kan innefatta ett
intimt samarbete mellan lärare och åhörare, att det förutsätter förhandenvaron
af ett sådant, och att det därförutan måste betraktas såsom i mer
eller mindre grad ändamålslöst. Eller hvad skola herrar professorer vid
våra högskolor säga, som nästan uteslutande begagna föredragets form vid
sin undervisning? Månne de äro villiga att erkänna ett intimt samarbete
mellan sig och studenterna såsom omöjligt under sina föreläsningar? Ett
sådant erkännande skulle fordra såsom konsekvens, att de aldrig mera
bestege sina katedrar för att hålla några föreläsningar. Konsekvensen
skulle bli densamma af ett erkännande, att ett intimt samarbete vid denna
undervisningsform icke vore behöfligt. Ty de föredrag, vid hvilka ett
intimt samarbete mellan den, som håller föredraget, och dem, för hvilka
det hålles, icke behöfves, de föredragen äro själfva icke behöfliga. Hvad
skola vidare prästerna säga, hvilkas undervisning om religionens heliga
sanningar till en stor del har föredragets form? Månne de skola medgifva,
att deras predikan är hvad den bör vara och verkar, hvad den är afsedd
att verka., utan ett intimt samarbete mellan åhörarne och dem? Bygga icke
både herrar professorer och präster sitt hopp om framgång i äfven denna
art af verksamhet just på det intima samarbetet mellan dem och deras
åhörare? Anse de det icke nödvändigt höra med till denna undervisningsform,
och hafva de icke rätt i denna sin åsikt?

Själfva utgångspunkten för kommittébetänkandets bevisföring angående
den vid nuvarande profven förekommande preparationen är alltså oklar
och därför osäker. Oklarheten synes oss ha sin grund i en förväxling af
begreppen intimt samarbete och kontrollen af ett sådant arbetes förekomst.
Skillnaden mellan en preparation i föredragets form och en preparation
under annan form är väl hufvudsakligen den, att läraren under den senare
använder frågor till lärjungarne. Men frågorna vid preparationen åsyfta
väl förnämligast att kontrollera, att lärjungarne följa med och riktigt uppfatta
framställningen eller, med andra ord, att kontrollera förekomsten af
det intima samarbete mellan läraren och lärjungen, förutan hvilket all
preparation skulle blifva gagnlös, och utgöra alltså ingalunda ett konstituerande
moment i det intima samarbetet själft. Vi anse följaktligen i
olikhet med kommitterade, att ett intimt samarbete mellan lärare och lärjungar
nödvändigtvis ingår i hvarje preparation, som är sådan den bör
vara, vare sig den har föredragets form eller någon annan. I detta hänseende
skärpa vi alltså kommitterades fordringar på en fullgod preparation.
Men vi fästa också uppmärksamheten därpå, att det nämnda intima sam -

123

arbetet, såsom ju ock själfva namnet tillkännagifver, har tvenne faktorer,
läraren och lärjungarne.

Därmed är den möjligheten gifven, att det intima samarbetet uteblifver
till och med om läraren gjort hvad på honom ankommer på ett
sätt som är höjdt öfver allt beröm.

Frågan är nu, huruvida det är möjligt för läraren att på ett fullgodt
sätt fullgöra sin andel i preparationens intima samarbete utan den i kommittébetänkandet
såsom nödvändig betecknade förutsättning, som icke i
allmänhet kan antagas förefinnas vid de nuvarande profven. Vid besvarandet
af denna fråga utgå vi från det antagandet, att de för preparationen
nödvändiga förutsättningarna hos läraren väsentligen äro de
samma, hvilken form preparationen än må hafva. Kommittébetänkandet
räknar bland de nödvändiga förutsättningarna grundlig kännedom om
hvarje enskild lärjunges ståndpunkt. En sådan kännedoms nödvändighet
härledes ur behofvet att afpassa preparationen »efter just de vid tillfället
undervisade lärjungarne, deras behof och utveckling».

Låt oss då undersöka, huru en preparation, grundad på en dylik
kännedom, i verkligheten kommer att gestalta sig. Undervisningsprofvet
bör ju så mycket som möjligt likna en verklig undervisning, som förekommer
vid en vanlig lektion. Vid en vanlig lektion är en lärare skyldig
att samtidigt undervisa ända till 40 lärjungar. Antag nu, att den
profvande har en afdelning på 30 och äger grundlig kännedom om hvarje
enskild lärjunges ståndpunkt. Det ligger ju inom möjlighetens område,
att de 30 lärjungarne representera en och samma ståndpunkt, men det är
lika möjligt, att de representera 30 mer eller mindre olika ståndpunkter.
Vi antaga, att de representera 10 eller 5. Huru skall då läraren afpassa
preparationen efter dessa 10 eller 5 kategorier af lärjungar? Tvenne utvägar
äro möjliga: han kan antingen hålla särskilda preparationer för
olika kategorier eller gifva preparationen en sådan form, att dess syftemål
uppnås hos alla lärjungar på samma gång, hvilket senare väl torde
få anses såsom det i allmänhet enda riktiga. Möjligheten af en sådan
accomodatio formalis som den sistnämnda är själfklar.

Ackommodationen består däri, att läraren väljer den lättfattligaste
form för sin framställning. Men valet af en sådan framställningsform har
icke någon grundlig kännedom om de enskilde lärjungarnes ståndpunkt
till nödvändig förutsättning. Läraren kan välja den utan en sådan kännedom,
ja han icke blott kan, han bör göra det, äfven om han har framför
sig de mest begåfvade lärjungar. Häraf följer, att ett riktigt bedömande
af en lärares förmåga att väl preparera icke heller med nödvändighet
förutsätter eu sådan kännedom om de enskilde lärjungarne, som den förut

124

nämnda, samt att, tvärtemot kommitterades påstående, en preparation kan
vara och inför omdömesgilla åhörare framstå som fullgod utan förutsättning
af en sådan kännedom hos läraren. Enligt kommitterades motsatta
åskådning skulle det också vara en omöjlighet för t. ex. en universitetslärare
att hålla fullgoda och naturligtvis ännu omöjligare att hålla utmärkta
föreläsningar för ett auditorium, om hvars enskilda medlemmar de
icke ägde en grundlig kännedom.

Med afseende på kommitterades senast åsyftade påstående, att eu
fullgod preparation inför omdömesgilla åhörare nödvändigt skulle förutsätta
en grundlig specialkännedom om lärjungarne, må för öfrigt anmärkas,
att de åhörare, som fordrade, att de profvande i allmänhet skulle i
preparationen ådagalägga en sådan kännedom, just därigenom skulle röja,
att de icke vore omdömesgilla. Att kommitterades fordran, att den profvande
skall äga grundlig kännedom om de enskilde lärjungarnes behof
och utveckling, innebär fordran på en fullt motsvarande kännedom om
lärjungarne hos de bedömande myndigheterna, torde kanske anses onödigt
att särskildt framhålla.

Det kan anses vara af intresse att i detta sammanhang erinra om,
att 1890 års läroverkskommitté icke ansett en dylik kännedom nödvändig
vare sig för de profvande eller de profvet bedömande. Dess år 1893
afgifna förslag till ändrade bestämmelser rörande undervisningsprofven
står i uppenbar strid med 1897 års kommittés i kritiken af de nuvarande
profven framställda teori angående ett dugligt undervisningsprof. Endera
kommittén måste därför anses hafva utgått ifrån oriktiga förutsättningar.

Tre så i själfva hufvudsaken divergerande reformförslag som de nu
under loppet af 14 år af 1882, 1890 och 1897 års kommittéer framburna
äro sannerligen icke ägnade att bibringa tänkande personer öfvertygelsen
om förhandenvaron af mogna reformplaner.

Vi återgå till kommittéförslaget af år 1898. Dess ofvan granskade,
ohållbara påstående, att en fullgod preparation fordrar förutsättningar,
som de nuvarande profven icke äga, synes härröra från en ny begreppsförväxling,
nämligen en förväxling af form och innehåll i preparationen.
Kommitterade resonera, som om det hufvudsakligen vore fråga om innehållet,
oaktadt det så väl af sammanhanget som af sakens egen natur
framgår, att det hufvudsakligen är fråga om formen. Innehållet i preparationen
vid ett undervisningsprof är i hufvudsak bestämdt, dels genom
den förelagda uppgiften och dels genom kännedomen om det stadium,
lärjungarne tillhöra. Undervisningsprofvet afser fördenskull icke så mycket
att utröna, hvad läraren undervisar lärjungarne om, som fastmer, huru
han undervisar dem.

125

Kommittébetänkandets kritik af den under nuvarande förhållanden
vid profven förekommande preparationen utmynnar i följande slutsats:
»Det kan därför med fullt fog påstås, att de nuvarande undervisningsprofven,
änskönt preparation skall i dem ingå, icke lämna någon pålitlig
ledning för bedömandet af de lärareegenskaper, som vid denna undervisningsform
tagas i anspråk.» År vår föregående framställning riktig, så
är denna slutsats utan allt fog.

Förhöret.

Kommitterades granskning af det nu förekommande förhöret har ledt dem
till samma resultat som deras granskning af preparationen, förkastelsedom
öfver de nuvarande undervisningsprofven. Liksom de förut sökt visa, att
den i profven nu ingående preparationen icke är någon verklig preparation,
så förklara de här, utan något bevis, att det i profven nu ingående
förhöret icke är något verkligt förhör. Vi skola meddela kommittébetänkandets
framställning i denna sak i sin helhet. Den lyder sålunda: »Detsamma
som här sagts om bedömandet af lärarens förmåga att verkställa
en preparation, gäller ock beträffande bedömandet af hans förmåga att
genom förhör kontrollera, huruvida lärjungarne, alla och en hvar, vederbörligen
inlärt hvad som efter nödig preparation föresats dem att inlära,
att därvid undanrödja missuppfattningar, som insmugit sig, att genom
omtagning fastare inprägla hvad som finnes vara i behof däraf, o. s. v.
Visserligen föreskrifves förhör såsom en del af profvet. Men i allmänhet
torde detta tillgå så, att den profvande ålägges att framställa frågor på
hvad han nyss preparerat eller i sammanhängande framställning föredragit.
Detta slags förhör är dock något helt annat än ett verkligt läxförhör
och kan endast gifva eu ganska ofullkomlig föreställning om lärarens
skicklighet att verkställa ett sådant. Antagligen är det känslan
häraf, som giort, att på ett och annat ställe ''förhör af öfverlast läxa’
plägar ingå bland de uppgifter, som föreläggas eu profvande. Härmed
är dock icke synnerligen mycket vunnet. Ty ett förhör af eu läxa, som
preparerats af en annan lärare och öfverlästs af lärjungar, hvilkas allmänna
kunskapsståndpunkt den förhörande icke noga känner, kan icke heller
blifva ett verkligt förhör». Denna framställning af förhöret är liksom
framställningen af preparationen stridande mot den åskådning, som ligger
till grund för det förut nämnda, år 1893 angifna betänkandet åt 1890
års kommitté, äfvensom mot åskådningen hos 1870 års kommitté (jfr sid.
212—243 § 57 mom. 2 i dess förslag). Vidare grundar den sig icke på
noggrann undersökning af, huru det i verkligheten tillgår vid profven i

126

allmänhet, utan pa, antaganden. Faktiskt är, att det också tillgår äfven
på annat sätt, än kommitterade angifvit, Dessutom drabba anmärkningarna
icke de nuvarande profven såsom sådana, emedan lagen ingenting
föreskrifver angående förhörets beskaffenhet och kommitterade icke hafva
bevisat omöjligheten af att inom den nu gällande lagens ram anordna
förhöret så, att det blir ett äfven i deras ögon verkligt förhör.

Vi öfvergå emellertid till granskning af kommittébetänkandets utsagor
om det enligt dess antagande nu förekommande förhöret. Om förhör på
det läraren »nyss preparat eller i sammanhängande framställning föredragit»
heter det: »Detta slags förhör är dock något helt annat än ett
verkligt läxförhör och kan endast gifva en ganska ofullkomlig föreställning
om lärarens skicklighet att verkställa ett sådant.» Och om förhör
af en af lärjungarne förut öfverlast läxa: »Ett förhör af en läxa, som preparerats
af en annan lärare och öfverlästs af lärjungar, hvilkas allmänna
kunskapsståndpunkt den förhörande icke noga känner, kan icke heller
blifva ett verkligt förhör.» Riktigheten af dessa påståenden är i betänkandet
fullkomligt obevisad. De behandlas som axiomatiska sanningar,
hvilket de för ingen del äro. Själfva hufvudbegreppen, läxa, läxförhör
och verkligt förhör, användas på ett sådant sätt, att inan stannar i ovisshet
om deras innehåll i det sammanhang, hvari de förekomma, och frågar
sig: Hvad menas då med läxa, läxförhör och verkligt förhör?

Om ett förhör på något, som nyss preparerats, är något helt annat
än ett verkligt läxförhör, hvad är det då, som gör det till något helt
annat? Någon annan nödvändig skillnad emellan det ena och det andra
förhöret förefinnes icke än den, att det, som kommitterade benämna ett
verkligt läxförhör, är genom ett tidsmellanrum af några timmar skildt
från preparationen. Men icke kan val ett dylikt tidsmellanrum göra förhöret
till något helt annat än det skulle vara därförutan. Man är nämligen
icke berättigad att för begreppet tidsmellanrum substituera läxans
fullkomliga inlärande. Läxan kan nämligen vara fullkomligt inlärd vid
preparationens slut, Och om det i allmänhet tillgår så, som kommitterade
antagit, nämligen att den profvande ålägges att förhöra på det nyss
preparerade, torde det också få antagas, att läxan i allmänhet är så vald,
att den är ämnad att vara det. Finnes det under denna förutsättning
något, som ändå gör förhöret till något helt annat än ett verkligt läxförhör?
Och hvad skulle det vara uti detta förhör, som vållade, att det
endast kunde »gifva en ganska ofullkomlig föreställning om lärarens skicklighet
att verkställa ett sådant»? Äfven om lärjungarne vid det omedelbart
efter preparationen anställda förhöret skulle befinnas icke hafva fullkomligt
lärt sig den preparerade läxan, så blefve förhöret därigenom icke

127

allt för olikt det, som förekommer vid en vanlig lektion, ty det är väl
ingen sällsynthet, utan tvärtom en ganska vanlig företeelse, att lärjungar
icke fullkomligt kunna sina läxor. Om begreppet verkligt läxförhör innefattar
förhör äfven af sådana lärjungar, som icke fullkomligt kunna sina
läxor, och icke användes som en teknisk term för förhör med lärjungar,
som fullkomligt kunna dem, så kan man icke inse, hvarför icke ett förhör
på det nyss preparerade, äfven om lärjungarne icke fullkomligt inhämtat
det, som preparerats, skulle vara ett verkligt läxförhör. Man kunde möjligen
invända, att namnet läxförhör icke passar för ett sådant förhör. Men
på ord och namn kommer det här icke an, utan på sak. Namnet är
dessutom icke opassande. Förhöret är verkligen förhör pa en läxa, om
än icke på en Amläxa.

Vi hafva sett, att kommitterade utdöma det slags förhör, som anses
vara det vid profven allmännast förekommande, af det skäl att det icke
är ett verkligt läxförhör. Det andra vid profven förekommande slaget af
förhör utdömes omedelbart därefter, ehuru det är ett läxförhör, på den
grund att det icke är ett verkligt förhör. Karakteren af ett verkligt förhör
frånkännes det af tvenne skäl, dels därför att den förhörande läraren
icke själf har preparerat läxan, och dels därför att läraren ej noga känner
lärjungarnes allmänna kunskapsståndpunkt. Hvad det sistnämnda skälet
vidkommer, så utgår det från en oberättigad förutsättning. Läraren maste
nämligen anses känna lärjungarnes allmänna kunskapsståndpunkt, ty den
är angifven genom den kiassafdelning vid de allmänna läroverken, hvilken
lärjungarne tillhöra. Men äfven om den ifrågavarande förutsättningen
vore berättigad, och läraren sålunda icke noga kände lärjungarnes allmänna
kunskapsståndpunkt, skulle då därigenom ett verkligt förhör vara
omöjliggjordt? Enligt kommitterades egen framställning a sid. 21 i betänkandet
synes det enda säkra medlet, hvarigenom läraren kan förskaffa sig
den erforderliga kännedomen om lärjungarne vara just — ett verkligt förhör.

Äfven det andra anförda skälet, nämligen att läraren ej själf preparerat
innehållet i förhöret, visar sig vid en närmare pröfning ohållbart.
Konsekvenserna af det antagandet, att de tvenne anförda skälen röra för
ett verkligt förhör konstitutiva moment, såsom kommittébetänkandet förutsätter,
leda in absurdum. Enligt nämnda antagande skulle universitetsprofessorerna
sakna nödvändiga förutsättningar för att kunna anställa ett
verkligt förhör med sina examinander, ty i regel är blott en ringa brakdel
af examenskursen af dem skälfva preparerad och om examinandernas allmänna
kunskapsståndpunkt torde de väl få antagas äga mindre kännedom,
än en läroverkslärare äger om ståndpunkten hos lärjungarne inom en viss
klass vid de allmänna läroverken. Enligt nämnda antagande skulle do -

128

mare sakna nödvändiga förutsättningar för att kunna anställa ett verkligt
förhör t. ex. med vittnen. Det torde få anses vara nog med dessa tvenne
exempel. De af kominitterade anförda skälen för deras omdöme om det
vid de nuvarande profven förekommande förhöret måste följaktligen betecknas
såsom ogiltiga.

Till den ofvan granskade kritiken af de nuvarande profven från preparationens
och förhörets synpunkt fogar kommittébetänkandet äfven en
anmärkning om, att de ej kunna lämna någon säker ledning för bedömandet
af lärarens förmåga att planlägga och utföra undervisningen i
stort sedt. Därmed lägges de nuvarande profven till last, att de icke
presentera någonting, som man aldrig har fordrat af dem och som intet
undervisningsprof kan prestera.

D) Betygen.

Kommittébetänkandets kritik af de nuvarande profven vänder sig till
sist mot beskaffenheten af de betyg, som vid dem utdelas, och finner däruti
bevis för, att de i väsentliga afseende!] kunna vilseleda vid undervisningsskicklighetens
uppskattande. Fyra anmärkningar framställas från
ifrågavarande synpunkt, a) Erfarenheten visar, att öfverlägsenhet i betyg,
erhållna vid undervisningsprof, icke alls behöfver betyda öfverlägsenhet i
undervisningens konst, b) Samma person kan för olika prof i samma
ämnen och på samma stadium, aflagda efter flerårig lärareverksamhet och
med kort mellantid, erhålla ganska skiljaktiga betyg äfven af samma bedömande
myndighet, c) En profvande lyckas ej sällan sämst vid profvet
i det ämne, som är hans hufvudämne. d) Samme profvande kan ofta få
ett högt betyg i ett ämne, där hans vetenskapliga insikt snart sagdt inskränker
sig till hvad han kunnat inhämta under den 24 timmar långa
beredelsetiden och där hans undervisningsvana är liten eller ingen.

På den första anmärkningen svaras: Erfarenheten bär samma vittnesbörd
om profårs- och tjänstgöringsbetyg, och betygen få väl ändock antagas
motsvara den undervisningskonst, som ådagalades vid de lektioner, öfver
hvilka de afgåfvos. Att somlige lärare vid vissa viktigare tillfällen kunna
prestera något, som öfverträffar deras hvardagsprestationer, torde intet undervisningsprof
kunna förebygga.

Andra anmärkningen konstaterar de bedömande myndigheternas stränga
rättvisa och noggrannhet samt de profvandes tillit till dem, ådagalagd
genom nya prof i samma ämnen och på samma stadium, efter kort mellantid,
inför samma myndigheter. Att lärare, äfven efter flerårig lärare -

129

verksamhet, kunna hålla till sitt värde ganska olika lektioner i samma
ämne och på samma stadium såväl vid högtidliga tillfällen som i hvardagslag
är ju allmänt kändt och erkändt, och intet medel finnes att undanrödja
den olägenheten.

Vid den tredje anmärkningen fästa kommitterade särskild vikt. De
betona nämligen uttryckligen, att det där anmärkta förhållandet har sin
grund i det nuvarande profvets beskaffenhet. »Anledningen», heter det,
»är tydligen den, att det konstlade i undervisningsprofvet här gör sig för
honom mest kännbart och väsentligen förrycker hans lärarepersonlighet.»
Anmärkningen vore också ganska graverande, om den gifna förklaringen
af förhållandet vore den enda riktiga. Det finnes emellertid tvenne andra,
enligt vårt förmenande närmare liggande och enklare, förklaringsgrunder.
Den ena är den, att den profvande ägnar sin beredningstid nästan uteslutande
åt det ämne eller de ämnen, i hvilka han känner sig äga minsta
insikt och undervisningsvana, och går upp i profvet så godt som oförberedd
i. sitt hufvudämne. Ett dåligt resultat af profvet i det ämnet är
under en sådan förutsättning ingenting förvånande. En vanlig lektion
kan blifva ganska dålig äfven för en skicklig lärare utan tillbörlig förberedelse.
Den andra förklaringsgrunden är den, att den profvande i sitt
hufvudämne bemödar sig om att åstadkomma något extra fint och genom
detta sitt bemödande blir onaturlig och konstlad. I profvet såsom sådant
ligger intet konstlad!, men väl han det tillkonstlas såväl af dem, som leda
det, som af de profvande själfva.

Det i den fjärde anmärkningen påpekade förhållandet finner sin naturliga
förklaring i det som redan blifvit sagdt om användningen af beredelsetiden.

De fyra anmärkningarna rikta sig följaktligen icke mot sådana olägenheter,
som härleda sig från de nuvarande profven och med deras upphäfvande
skulle kunna afhjälpas.

E) Undervisningsprofvens afskaffande.

Ofullkomligheterna hos de nuvarande profven hafva kommitterade funnit
så stora, att de icke ansett dem kunna undanrödjas på annat sätt än
genom profvens afskaffande. Frågan om möjligheten att afhjälpa de anmärkta
bristerna genom en reform af profven affärdar kommittébetänkandet
med följande rader: »Den profvande skulle möjligen kunna sättas i
tillfälle att lära känna de lärjungar, med hvilka han vid profvet skulle
fä att göra, genom att före profvet under någon tid åhöra undervisningen

130

i klassen och därefter själf under en eller annan timme öfvertaga undervisningen.

Möjligen kunde han ock själf få preparera den läxa, som han vid
profvet skulle förhöra. Tydligt är emellertid, att härigenom den tid, hvarunder
den profvande skulle blifva nödsakad att uppehålla sig på den ort,
där profvet aflägges, och vara borta från det läroverk, där han tjänstgör,
skulle betydligt förlängas och att en sådan anordning skulle göra de redan
nu svåra olägenheterna af profresorna fullkomligt olidliga, så framt icke
profvens antal samtidigt i väsentlig mån inskränktes.»

Redan förut hafva vi sett och se det äfven af det nu citerade yttrandet,
att de två anmärkta grundfelen hos de nuvarande profven från synpunkten
af deras beskaffenhet äro: a) att de ej lämna den profvande tillfälle
att förvärfva grundlig kännedom om lärjungarne, och b) att de ej
äro så anordnade, att förhöret i profvet utgör förhör på en af den profvande
själf preparerad hemläxa. Det är hufvudsakligen ur dessa två omständigheter,
kommittébetänkandet härleder nödvändigheten af profvens
afskaffande. Att de nämnda omständigheterna emellertid icke äro af den
art, att de berättiga till en sådan åtgärd, visar den föregående granskningen
af kommitterades framställning.

Men äfven om man kunde tillmäta de ifrågavarande anmärkningarna
väsentlig betydelse och medgåfve nödvändigheten af en förändring, så följer
däraf icke att profven böra afskaffås.

Ivommitterade hafva, ehuru endast i syfte att få afvisa det, påpekat
ett reformförslag, som på ett för alla parter bättre sätt än kommittéförslaget
undanrödjer de anmärkta olägenheterna. Skälet som anföres för
afvisandet af detta förslag är, att den profvande skulle blifva nödsakad
att uppehålla sig på den ort, där profvet aflägges och vara borta från det
läroverk, där han tjänstgör, betydligt längre tid än under nuvarande förhållanden.
Detta skulle, mena kommitterade, göra de redan nu svåra
olägenheterna af profresorna fullkomligt olidliga. Men det är väl att
märka, att detta är sagdt under den förutsättningen, att profresorna verkligen
medföra svåra olägenheter redan nu.

Vi ha i det föregående under rubriken »Undervisningsprofvens antal»
visat, att det allmänna talet om de många profresorna med ty åtföljande
olägenheter är grundlöst. Vi ha visat, att medeltalet prof utgör 3 per
person, och då inånga af de profvande äro anställda vid de läroverk, där
profven afläggas, blir naturligtvis antalet profresor ännu mindre, således
mindre än 3 per person i medeltal, samt att medeltalet prof per år och
person efter vunnen behörighet att söka och till den tid, ordinarie anställning
första gången vinnes, utgör 0,8.

131

Då nu intet skäl finnes att antaga, att den ifrågavarande reformen
skulle öka antalet prof, men väl tvärtom, så är det en orimlighet att tala
om fullkomligt olidliga olägenheter af profresorna. Mindre än 3 profresor
per person och mindre än 1 profresa per år i medeltal skulle bli fullkomligt
olidliga, därigenom att hvar och en af resorna blefve några dagar
längre än förut!

Emellertid medgifva kommitterade, att det nämnda hindret för en reform
af ant.ydt slag icke är oöfvervinneligt.

Det hette nämligen, såsom vi sett, i kommittébetänkandet, att olägenheterna
af profresorna skulle blifva fullkomligt olidliga, sä framt icke
profvens antal i väsentlig män inskränktes.

Hvarför har då icke en väsentlig inskränkning i profvens antal föreslagits,
kan man fråga. På en sådan fråga lämnar kommittebetänkandet
detta svar: »Den inskränkning i antalet prof för ledig tjänst, som af 1890
års kommitté föreslogs och som skulle åstadkommas genom alla profs afläggande
inför en profkommission i hufvudstaden, skulle dock icke föra
med sig en sådan förbättring i profvens beskaffenhet (som den af kommitterade
fordrade). Tvärtom komme de profvande i en ännu sämre ställning,
då profven skulle afläggas under mellanterminerna och lärjungarne
vara sådana, som man förmedelst penningeersättning kunde sammanplocka.
Den inskränkning åter, som skulle blifva en följd, om, såsom äfven ifrågasatts,
betyg öfver prof, aflagdt inför eu af de tillsättande myndigheterna,
finge giltighet vid sökande af befattningar äfven under de öfriga, eller
däraf, att undervisningsprof skulle upphöra att vara obligatoriskt för behörighet
att utnämnas till läraretjänst, men bibehållas såsom fakultativt,
skulle vid den rådande konkurrensen om ordinarie lärarebefattningar lör
vissa blifva alltför litet effektiv» (sid. 23).

Kommitterade synas vilja anses härmed hafva upptagit alla möjligheter
till inskränkning, som kunna ifrågasättas. Och likväl finnas flere
närmare till hands liggande möjligheter att inskränka profven. Folkskolestadgans
bestämmelser angående tillsättning af lärare vid folkskolorna
lämna goda anvisningar. Hvarför icke bringa lagen om tillsättning af
lärare vid de allmänna läroverken i närmare öfverensstämmelse med dem?
Bästa sättet att åstadkomma en effektiv inskränkning och på samma gång
möjliggöra deri förbättring af profvens beskaffenhet, som kommitterade
påyrkat, synes oss emellertid vara att kombinera den tredje i kommittébetänkandet
omnämnda, men såsom allt för litet effektiv betecknade, utvägen
till inskränkning med en begränsning af de fakultativa profvens
antal till 3 för hvarje plats.

Anmärkningen mot 1890 års kommitté, att dess förslag om alla profs

132

afläggande inför en profkornmission i hufvudstaden innebär en försämring
af den nu förhandenvarande möjligheten att aflägga ett godt prof, kan
icke anses befogad på grund af de för densamma anförda skälen, nämligen
att »profven skulle afläggas under mellanterminerna och lärjungarne
vara sådana, som man förmedelst penningeersättning kunde sammanplocka».
Dessa skäl äro i och för sig mera ägnade att styrka riktigheten af .ett
motsatt påstående.

För att visa de nuvarande profvens umbärlighet erinra kommitterade
äfven därom, att undervisningsskicklighet icke är den enda befordringsgrunden,
samt uppräkna ett antal för läraren erforderliga egenskaper, som
profven ej lämna någon eller åtminstone föga upplysning om. Men
undervisningsprofven äro ej inrättade för att pröfva hvad som icke kan
pröfvas genom dem. Det hvarpå det här kommer an är, huruvida det
är till något gagn att pröfva lärarens undervisningsskicklighet på det sätt
som kan ske genom de nuvarande profven, antingen oförändrade eller
i någon mån reformerade. Kommitterade anse, att en sådan pröfning är
mer till skada än till gagn. Intet enda bindande skäl finnes emellertid
anfördt i hela kommittébetänkandet för riktigheten af en sådan åsikt.

I den viktiga frågan om profvens betydelse för de tillsättande myndigheterna
inskränka sig kommitterade till följande meningsyttring: »Profvets
ofta framhållna egenskap att gifva den tillsättande myndigheten tillfälle
att genom autopsi få kännedom om de sökandes personlighet torde
hafva blifvit mycket öfverskattad. Det är förvisso icke alltid de mest
gedigna sidorna hos en lärare, som vid ett proftillfälle och därmed sammanhängande
besök komma till synes, och ett ensidigt bedömande efter
det första intrycket kan lätteligen leda till stora orättvisor» (sid. 24). Är
det da meningen, att autopsien skulle vara värdefullare, om de mest gedigna
sidoima alltid komine till synes? Om de mest gedigna sidorna
alltid trädde fram vid ett prof, skulle icke detta kunna leda till lika stora
orättvisor, som om de minst gedigna sidorna alltid framträdde därvid?
Att ett ensidigt bedömande efter första intrycket kan leda till stora orättvisor
kan väl icke utgöra något bevisande skäl emot autopsiens värde.
Icke är väl ensidigt bedömande en nödvändig följd af autopsien? Rimligare
synes vara att från den sluta till ett allsidigare och sålunda noggrannare
bedömande af läraren, emedan den lägger en ny förutsättning
för kännedomen om honom till dem, som redan föreligga i de inlämnade
papperen.

Beträffande vikten af att de tillsättande myndigheterna själfva få tillfälle
att lära känna och bedöma de sökande ha de två föregående läroverks -

133

kommittéerna uttalat eu helt annan mening än den sista kommittén. 1882
års kommitté har härom yttrat: »Det som med största skäl kan sägas till
lärareprofvens försvar är, att därigenom tillfälle beredes den tillsättande
myndigheten att rörande den sökande förskaffa sig en personlig bekantskap,
som lämnar bättre ledning för omdömet än en meritförteckning» (Utlåtande
och förslag sid. 275). 1 ett annat sammanhang yttrar samma kommitté

om borttagande af de nuvarande profven: »Rektor och lokalstyrelse vid
det läroverk, där tjänsten skulle tillsättas, blefve genom en sådan anordning
beröfvade allt tillfälle att om de sökandes personliga lärareduglighet
förvärfva sig den kännedom, som undervisningsprofvet kan bibringa; deras
utlåtanden om de sökandes förtjänster komme nästan uteslutande att grundas
på tjänstgörings- och betygsmeriter och finge sålunda en alltför ringa betydelse»
(Utlåtanden och förslag sid. 377—378).

1890 års kommitté ansåg i sitt år 1891 afgifna förslag den genom
autopsi vunna kännedomen om de sökandes personlighet så betydelsefull
för de tillsättande myndigheterna, att den framställer eu förflyttning af
utnämningsrätten som en förutsättning för afskaffande af de nuvarande
profven (sid. 129—130). Hithörande förhållanden hafva icke undergått
någon sådan förändring, som ger berättigande att anse dessa omdömen
mindre giltiga nu, än då de först afgåfvos. Efter påminnelsen om, att
undervisningsprofvet icke lämnar ledning för bedömande af lärareegenskaper,
som det ej är ämnadt att ge ledning för bedömande af, samt om faran af
ett ensidigt bedömande, ifall prof aflagts inför de tillsättande myndigheterna
själlva, upprepa kommitterade ånyo sitt ogillande omdöme om de nuvarande
profven med följande ord: »Kommitterade måste alltså uttala den bestämda
öfvertygelsen, att de nuvarande undervisningsprofven icke äro ägnade att
skapa vare sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes
skicklighet att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud,
utan att de tvärtom ofta äro i ganska hög grad vilseledande. Därför blifver
ock deras värde vid jämförelse mellan flere sökande minst sagdt tvifvelaktigt.
I hvilken grad läraren äger den erforderliga skickligheten och
nitet i förening, kan alltså på intet sätt genom ett undervisningsprof ådagaläggas.
I viss mån kan detta ske vid profårets genomgående, men
fullständigt och säkert endast genom verklig, själfständig undervisning»
(sid. 24).

Man får vid studiet af kommittébetänkandet det intrycket, att kommitterades
bestämda öfvertygelse om de nuvarande profvens dåliga beskaffenhet,
icke de för denna beskaffenhet anförda bevisen, är den egentliga grunden
för deras fördömande af profven, och att deras bestämda öfvertygelse

134

skall ersätta den bristande bevisningen. Men öfvertygelsen får sitt värde
genom de bevis, som kunna anföras för densamma. I synnerhet i ett
sådant fall som detta har man rättighet att fordra bevis, då helt nyligen
två läroverkskommittéer, hvilkas auktoritet väl icke kan anses hafva varit
mindre, utgått från en helt annan uppfattning af de nuvarande profven
och upptäckten af den sekelgamla institutionens oduglighet är så ny. Såsom
redan förut en gång antydts, lägga kommitterade på de nuvarande profven
en måttstock, efter hvilken intet prof, icke heller profåret, håller måttet.

Till sist anföra kommitterade såsom skäl för sitt förslag om de nuvarande
undervisningsprofvens borttagande, att i intet af de kulturländer,
för hvilkas skolbefordringsväsende redodöres i bil. 1 (Norge, Danmark,
Finland, Preussen, Tysklands öfriga stater, Österrike, Ungern, Holland,
Frankrike, Belgien och England), förekommer något, som motsvarar våra
undervisningsprof, med undantag för Finland. Denna uppgift är mycket
vilseledande. Man är vid sådant påstående berättigad att framställa den
frågan: Från hvilken synpunkt skola våra undervisningsprof betraktas för
att detta skall vara sant?

Undervisningsprofvets väsentliga ändamål är ju att för de utnämnande
myndigheterna möjliggöra en noggrannare jämförelse mellan de sökande
än den, som kan anställas på grund af profårs- och tjänstgöringsbetyg.
Betraktas profven ur denna synpunkt, så blir den utsagon, att något motsvarande
icke tinnes i andra länder, med undantag af Finland, oriktig!

Beviskraften i kommittébetänkandets ifrågavarande argumentation är
precis lika stor som i följande analoga slutledning: Emedan rätt att öfverklaga
lärareutnämningar icke finnes i en del andra länder, t. ex. Norge,
Danmark, Österrike, Frankrike, bör denna rätt afskaffas äfven hos oss.
Andra länders nuvarande anordningar beträffande läroverkslärares utbildning
och anställning hafva i allmänhet utvecklats ur helt andra historiska
förutsättningar än de hos oss förefintliga och existera under helt andra
förhållanden än de, som skulle blifva rådande hos oss genom afskaffande
af undervisningsprofven på sätt kommitterade föreslagit.

Värdet af kommitterades hänvisning till andra länders exempel belyses
särdeles tydligt genom deras framställning af förhållandena i Preussen.
Sedan lärarekandidaternas teoretiska och praktiska utbildning blifvit
beskrifven, yttra kommitterade: »Lika litet under profåret som eljest förekomma
i Preussen några undervisningsprof i den betydelse, som vi äro
vanda att inlägga i ordet». En framstående pedagog (direktör Fries i
Halle) säger härom: »Wozu sollte diese (die Probelektion) notwendig sein,
da doch nicht bloss von den Direktoren das praktische Geschick der Seminaristen
häufig geprtift und sachgemäss beurteilt worden ist, sondera auch

135

der an der Spitze der Kommission stehende Provinzialschulrat während der
zweijährigen Vorbereitungszeit sicherlich Gelegenheit geiunden hat sich
persönlich von der Leistungsfähigkeit der Kandidaten zu ilberzeugen?»

Nu är det att märka, 1) att de preussiska lärarekandidaternas så kallade
seminarieår motsvarar vårt så kallade profår och att det för desse
på seminarieåret följande profåret afser att gifva dem tillfälle att ådagalägga
den lärareskicklighet, de under seminarieåret förvärfvat, att de för
detta ändamål måste undervisa 8 å 10 timmar i veckan utan ersättning.
Detta så kallade profår kan följaktligen med full rätt anses för de preussiska
lärarekandidaterna minst lika kostsamt som våra lärarekandidaters
profresor.

Vidare är 2) att märka, att lärarne i Preussen anställas efter anciennitet
och att de i öfverensstämmelse därmed efter afslutadt profår endast
erhålla vitsord om, huruvida de anses behöriga att söka lärarebefattning
eller icke, men icke några specialbetyg med afseende på olika grader af
undervisningsskicklighet.

Att under dylika förhållanden proflektioner efter profårets slut icke
äro nödvändiga, därom äro helt säkert alla svenska pedagoger ense med
den framstående tyske pedagogen. De torde till och med kunna ena sig
om att beteckna undervisningsprof i den mening, som vi äro vanda att
inlägga i ordet, såsom icke blott icke nödvändiga utan rent af orimliga
under de nämnda förutsättningarna.

Då förhållandena i Tysklands öfriga stater i allt väsentligt öfverensstämma
med förhållandena i Preussen, kan hvar och en lätt bilda sig en
föreställning om värdet af det stöd, de tyska förhållandena kunna gifva
förslaget om afskaffande af undervisningsprofven.

Förhållandena i andra länder göra ett åberopande af deras exempel
lika litet berättigadt. Icke desto mindre hör det påståendet, att undervisningsprof
för lärarebefattningar saknas i de flesta andra länder, till de
såväl af myndigheter som enskilde oftast åberopade skälen för afskaffande!
af våra undervisningsprof. I själfva verket är det nämnda skälet af sådan
beskaffenhet, att det knappast borde förekomma i en allvarlig diskussion.

Ett annat för afskaffande af undervisningsprofven ofta anfördt skäl är
också ägnadt att väcka förvåning, nämligen det, att det på andra ämbetsmannabanor
i vårt land ej kräfves några förnyade prof af dem, som en
gång fullgjort villkoren för anställning inom en viss gren af ämbetsverksamhet.

Att det finnes ämbetsmannabanor af sådan beskaffenhet som de nämnda
är ju uppenbarligen intet skäl för att icke förnyade prof böra fordras på
andra banor. Icke är väl till exempel den omständigheten, att läkare icke

136

aflägga förnyade prof, något bevis för, att präster och lärare icke heller
böra aflägga prof. De läroverkslärarne med afseende på arten af sin verksamhet
närmast stående ämbets- och tjänstemännen, universitetslärare, präster
och lärare vid folkskolorna, måste verkligen aflägga förnyade prof.

Om en jämförelse med ämbets- och tjänstemän på andra områden
sådan som den ifrågavarande skall vara berättigad, så bör likhet i fråga
om tillsättning och bedömandet för öfrigt också förefinnas; i annat fall är
jämförelsen mer ägnad att förvilla än vägleda. Skall en undersökning af
förhållandena på andra ämbets- och tjänstemannabanor kunna tillmätas
något värde för bedömandet af undervisningsprofvens berättigande, så bör
frågan, på hvilken man genom undersökningen söker finna svaret, icke
uppställas så: »Finns det på andra ämbetsmannabanor några prof, som
motsvara undervisningsprofven?» Den bör i stället lyda sålunda: »Finnes
det på andra ämbetsmannabanor någon möjlighet beredd för den utnämnande
myndigheten att om de vid en utnämning ifrågakömmande
skaffa sig en kännedom, som kan anses motsvara den, hvilken undervisningsprofven
å lärarebanan äro afsedda att meddela?» Eller: »Äro andra
utnämnande myndigheter i tillfälle att mellan dem, som kunna ifrågakomma
vid en utnämning, anställa eu tillförlitligare jämförelse än den,
som kan anställas mellan lärarekandidater på grund af examens-, profårsoch
tjänstgöringsbetyg?»

Genom undervisningsprofvens afskaffande skulle läroverksstyrelserna
beröfvas den frihet de hittills haft att efter en på egna iakttagelser grundad
själfständig jämförelse mellan de sökande till lärarebefattningar utvälja
de dugligaste lärare för sina respektiva läroverk och i stället blifva helt
och hållet bundna af andras omdömen, afgifna under sådana omständigheter,
att en jämförelse mellan de sökande med afseende på deras undervisningsskicklighet
knappast är möjlig.

De principer, som kommitterade vilja tillämpa med afseende på undervisningsprofven,
äro äfven i öfrigt högst betänkliga med hänsyn till sina
konsekvenser. Man betänke följderna af deras tillämpning i fråga om
folkundervisningen. Skoldistrikten skulle beröfvas sin rätt att se, höra och
själfständigt bedöma och jämföra de lärare, som söka anställning inom deras
respektiva områden. Ett enda skolråd skulle genom sina utfärdade tjänstgöringsbetyg
kunna tvinga alla andra skolråd inom hela riket att å förslag
uppsätta personer, som i verkligheten äro sina medsökande vida underlägsna.
Ett odrägligt tvång skulle skapas genom dylika anordningar.
Enligt samma principer skulle församlingarna äfven beröfvas rätten att före
val af präster, klockare och organister få afköra prof af de sökande.

137

Motiven för kommitténs eget förslag, innefattande de nuvarande undervisningsprofvens
afskaffande, angifvas vara följande fyra: a) att de nuvarande
undervisningsprofven blott mycket ofullständigt uppfylla det med
dem afsedda ändamålet, b) att betydande olägenheter äro med dem förknippade,
c) att vidare ingen åtgärd kunnat föi’eslås, ledande på en gång
till deras förbättrande och nämnda olägenheters undanrödjande eller minskande,
och d) att slutligen i nästan alla länder med utveckladt skolväsende
man ansett sig kunna undvara dylika prof (sid. 24).

Med afseende på det först angifna motivet anmärkes, att om meningen
är, att det med undervisningsprofven afsedda ändamålet skall uppfyllas på
ett fullkomligare sätt genom den i kommittébetänkandet föreslagna anordningen,
så förutsätter detta eu annan uppfattning af ändamålet, än den
1882 och 1890 års läroverkskommittéer uttalat i sina 1884 och 1891 afgifna
förslag. Skulle åter ändamålet nu fattas på samma sätt som i de
förut nämnda förslagen, så anmärkes, att om de nuvarande profven blott
mycket ofullkomligt uppfylla det, så uppfyller kommittéförslaget det icke
alls. Ändamålet är nämligen enligt 1882 och 1890 års kommittéer att
»bereda den tillsättande myndigheten tillfälle att rörande den sökande förskaffa
sig eu personlig bekantskap, som lämnar bättre ledning för omdömet
än en meritförteckning» (förslag sid. 275, jfr sid. 129 i 1891 års
förslag).

b) Andra motivets beskaffenhet framgår af föregående kritik af kommittébetänkandets
framställning af olägenheterna.

c) Tredje motivet. Flere andra åtgärder, ledande på en gång till
undervisningsprofvens förbättrande och de öfverklagade olägenheternas
undanrödjande eller minskande samt dessutom till större gagn för alla
intresserade parter äro, såsom vi i det föregående visat, möjliga och på
samma gång lättare att genomföra och mera öfverensstämmande dels med
det gamla bestående och dels med de på området för folkundervisningen
gällande bestämmelserna.

d) 1 fråga om det fjärde motivet hänvisa vi till hvad som nyss blifvit
sagd! därom.

Lärares teoretiska kompetens.

Innan kommitterade öfvergå till framställande af de förslag angående,
den praktiska lärarebildningen och befordringssättet, som afse att ersätta
de nuvarande undervisningsprofven, anställés en undersökning om behöflighet
en af nya bestämmelser med afseende på lärares teoretiska kompetens.

Det är med tillfredsställelse vi konstatera, att vi i denna fråga i
hufvudsak kunna instämma i kommitterades yttranden. I några punkter
äro vi dock äfven i detta stycke af annan mening. § 53 mom. 4 i läroverksstadgan
upptager bland de allmänna kompetensfordringarna »grundlig
insikt i de stycken, som till den sökta sysslan höra». Att med denna
fordran ursprungligen afsetts, att den sökande på något annat sätt än
genom det blotta vitsordet för undervisningsskicklighet, vare sig det är
förvärfvadt under profåret, under tjänstgöring eller i undervisningsprof,
skulle styrka sig äga dessa grundliga insikter, är väl sannolikast. Ett
förtydligande af den ifrågavarande bestämmelsen synes oss därför vara
af behofvet påkalladt. Det synes oss höra gå i den riktningen, att akademiskt
examensbetyg, såvida ej dispens för något särskildt undantagsfall af
Kongl. Maj:t meddelas, ovillkorligen fordras i två ämnen för de befattningar,
som anslås lediga i tre, och i ett ämne för de befattningar, som
anslås lediga i två, samt att sådant betyg skall företes i det ämne eller
de ämnen, i hvilka läraren hufvudsakligen kommer att undervisa.

I sammanhang härmed borde föreskrifvas, att då en plats anslås till
ansökan ledig, ämnena, så vidt möjligt, nämnas i den ordning, som motsvarar
läroverkets behof af lärare. Faktiskt torde detta nog ske, åtminstone
på vissa håll, men myndigheterna äga intet uttryckligt officiellt berättigande
att vid tillsättning af en läraretjänst fästa mera afseende vid ett
ämne än vid ett annat af de till platsen hörande, ehuru det ligger i sakens
natur, att så bör ske både i läroverkens och de sökande lärarnes
intresse.

Det måste betecknas såsom orättvist mot de sökande och skadligt för
läroverken, om eu person med öfverlägsna kunskaper och undervisningsskicklighet
i det ämne, eller de ämnen, i hvilka läroverket är minst i behof
af lärare, men utan vederbörligen styx-kta insikter i det eller de ämnen,
i hvilka läroverkets behof af lärare är störst, det skulle vara orättvist mot
de sökande och till skada för lärovei’ken om en sådan sökande föredroges
framför sådana medsökande, som äga akademiska examina i de viktigaste
ämnena och fullgod undervisningsskicklighet, äfven om de skulle i det hela
vara ett eller annat half bety g underlägsna i sistnämnda hänseende. Under
för öfrigt någorlunda lika förutsättningar blir nämligen den lärare, som
är i besittning af de gedignaste kunskaperna, eu bättre lärare än den, som
har blott ytliga kunskaper.

Uppgifter, som meddelas i kommittébetänkandet, visa, att af de under
åren 1887—1896 till innehafvare af adjunkts- och kollegabefattningar med
nu tillåtna ämneskombinationer utnämnde 46 % företett akademiskt examensbetyg
i alla tre ämnena, 41 % i två, 10 % i blott ett ämne och 3

139

i intet. De två sista siffrorna tillsammans synas oss verkligen beteckna
ett beaktansvärdt antal, som väl kan motivera ett förslag åt den beskaffenhet,
vi i det föregående framställt, ehuru kommitterade icke ansett
någon ny bestämmelse erforderlig på grund af dem.

Vid framställningen af undervisningsprofvens antal med däraf beroende
olägenheter tagas dock mycket mindre faktorer med i räkningen.
Antalet af dem, som aflagt mer än 5 prof, utgjorde icke mer än 14,3 %,
men kommitterade betonade med eftertryck till och med det antal prof,
som aflagts af 0,2 %.

Vi kunna visserligen instämma i kommitterades utsago, att den, som
aflagt vederbörlig akademisk examen, bör, om han dessutom förvärfvat för
undervisning i andra ämnen än sina examensämnen erforderliga kunskaper,
kunna få på annat sätt än genom examensbetyg styrka sig äga sådana,
men anse dock, att denna rätt bör inskränkas på det sätt, som angifves i
vårt ofvanstående förslag, samt att tydliga bestämmelser böra utfärdas
såväl med afseende på skyldigheten att styrka kunskaperna som sättet,
hvarpå detta kan ske. Att ett tjänstgöringsbetyg i allmänhet skulle innehålla
tillräckliga garantier i detta hänseende, såsom kommitterade förmenat,
synes af flera skäl osannolikt.

För att kunna rätt och säkert bedöma, huruvida eu person äger grundliga
insikter i ett ämne eller icke, fordras väl i allmänhet, att den bedömande
själf äger sådana insikter. Värdet af ett omdöme bör väl mätas
efter den sakkunskap, som ligger till grund därför. Man tänke sig värdet
af ett tjänstgöringsbetyg i ifrågavarande hänseende med afsende på sådana
ämnen, som åtskilliga rektorer kanhända aldrig inhämtat ens elementära
kunskaper uti. Kommittébetänkandet synes för öfrigt icke hafva konsekvent
tillämpat grundsatsen angående tjänstgöringsbetygens tillräcklighet
såsom garanti för nödiga kunskaper. Att döma af de på sidorna 28 och
29 förekommande yttrandena om erforderliga kunskaper i kemi och filosofisk
propedeutik, synas kommitterade icke ens i dessa små ämnen vilja
tillerkänna ett tjänstgöringsbetyg vitsord, utan ovillkorligen fordra akademiskt
examensbetyg, då det gäller lektorsbefattning. Så vidt vi hafva oss
bekant, finnas icke heller i något annat land med utveckladt skolväsende
några förordningar angående pröfning af lärarnes teoretiska kompetens,
som motsvara den här af kommitterade ifrågasatta.

De fleste rektorer torde också betacka sig för den äran att räknas
såsom sakkunnige i skolans alla ämnen och den dem tillämnade rätten att
afgifva betyg öfver grundligheten af sina lärares insikter i deras respektiva
ämnen. Allt hitintills torde val och tjänstgöringsbetygen hafva tolkats
såsom ur allmän pedagogisk synpunkt

140

ock förklaringsgrunden därtill, att dessa betyg i regel och med rätta lämna
ett allmänt vitsord om lärarens undervisningsskicklighet och icke innehålla
någon specifikation af skickligheten i de särskilda ämnena.

Hvad angår undervisningsprofven såsom garantier för grundliga insikter
i undervisningsämnena, så finnas väl alltid sakkunnige i hvarje ämne
närvarande vid dem, men att nödig kontroll icke på detta sätt kan utöfvas,
ligger i sakens natur. Vi instämma därför helt och hållet i och
skulle vilja ytterligare understryka kommitterades yttrande, att ett för
undervisningsprof erhållet betyg icke kan anses innefatta vitsord om tillräckliga
kunskaper i det ämne, betyget gäller. Däremot kunna vi icke
med kommitterade anse sannolikt, att undervisningsprofvens afskaffande
skulle minska antalet af de fall, då personer söka tjänst i ämnen, i hvilka
de icke äga grundliga insikter. Ett motsatt förhållande synes oss sannolikare.
Denna vår mening grunda vi på den omständigheten, att ett en
gång erhållet vitsord om fullgod undervisningsskicklighet i ett ämne för
alltid skulle göra personen kompetent att utnämnas till läraretjänst i detta
ämne. Sträfvan efter att förvärfva sig ett sådant vitsord äfven i andra
ämnen än de egentliga studieämnena torde nämligen få anses blifva ifrigarc,
i samma mån som det ökar utsikterna till befordran.

Kommitterades förslag till nya bestämmelser i fråga om den praktiska
lärarebildningen och befordringssättet.

De ändringar i nu gällande bestämmelser, som kommitterade anse
nödiga i sammanhang med undervisningsprofvens eventuella afskaffande
såsom obligatorisk befordringsgrund, röra a) profåret, b) fakultativa fyllnadsprof,
c) obligatorisk tjänstgöring före ordinarie anställning, d) tjänstgöringsbetygen
och e) lärarnes tillsättning. Inga af de föreslagna förändringarna
äro emellertid af sådan art, att de håfva, undervisningsprofvens afskaffande
till nödvändig förutsättning. De kunna företagas med bibehållande af
dessa prof. Och åtminstone en del af dem kunna anses såsom verkligen
af behofvet påkallade och skulle sannolikt, såsom kommitterade hoppas, i
ej oväsentlig grad främja den praktiska lärarebildningen och dess rätta
bedömande. Genomförda utan att uttränga undervisningsprofven, skulle
de flesta medföra verkliga förbättringar för både lärarne och läroverken.
Detta gäller i synnerhet de med afseende på profåret föreslagna förändringarna.
Ersätta undervisningsprofven kunna de icke af skäl, som vi
senare i sammanhang med redogörelsen för kommittéförslaget skola närmare
utveckla.

A) Pro fåret.

141

För att höja värdet af profåret föreslå konimitterade, ll att antalet
af ordinarie lärare ökas och antalet af extra ordinarie minskas vid profårsläroverken,
2) att lärarekandidat tillerkännes rätt att efter därom uttalad
önskan genomgå profår i tre eller fyra läroämnen, 3) att bestämmelse
meddelas därom, att lärarekandidats undervisning endast i ett eller två
ämnen behöfver sträcka sig till det högre stadiet, men i det eller de andra
kan inskränkas till de fem nedre klasserna, 4) att profundervisningen, i
hvarje fall föregången af öfningsundervisning, väsentligen förlägges till
senare delen af profåret, 5) att särskilt betyg öfver lärarekandidats undervisningsskicklighet
afgifves för hvarje klass, i hvilken han meddelat undervisning
i sina profårsämnen, 6) att en därtill särskildt utsedd lärare i
hvarje ämne följer lärarekandidatens undervisning på alla stadier, hvartill
endast eu ordinarie lärare må utses, och att därjämte läraren i ämnet i
de respektive klasserna åhör undervisningen, samt att de nämnde lärarnc
tillsammans med föreståndaren för den praktiska kursen afgifva betyg såväl
öfver undervisningsskicklighet i de särskilda ämnena som öfver hans
fallenhet för lärarekallet och allmänna undervisningsskicklighet, och slutligen
7) att de så kallade mellanbetygen, som redan nu, ehuru utan officiellt
berättigande, faktiskt användas, måtte till användande föreskrifvas.

Om alla dessa förslag torde från synpunkten af deras betydelse för
profårskandidaterna icke vara någonting annat än godt att säga. Ganska
stora svårigheter för profårsläroverken torde emellertid vara förenade med
genomförande af vissa bland dem, särskildt det andra, fjärde och sjette.

Rättigheten att genomgå profår i fyra ämnen kan medföra en ökning
i arbetet för profårsläroverken, motsvarande en ökning af antalet profkandidater
med omkring 19 %. Afskaffades undervisningsprofven, skulle
möjligheten af denna ökning helt säkert i det allra närmaste blifva fullständig
verklighet. Profundervisningens väsentliga förläggande till profårets
senare del, som redan under nuvarande förhållanden torde möta
svårigheter, blefve genom den nämnda ökningen ytterligare försvåradt, i
synnerhet om hvarje prof enligt kommitterades förslag skall, såsom lämpligt
synes vara, föregås af en längre eller kortare tids öfningsundervisning.

Det framgår icke med full tydlighet af kommittéförslaget, huruvida
meningen varit att de bedömande lärarne skola närvara äfven vid öfningsundervisningen
eller blott vid själfva profundervisningen. öfverlämnas
protkandidaten under öfningsundervisningen helt och hållet åt sig själf och
icke erhåller någon annan ledning än den, som gifves genom kritiken öfver
proflektionerna, hvarpå exempel gifvas, så blir värdet af den praktiska

142

profarskursen tämligen tvifvelaktigt. Den hufvudsakliga ledningen synes
höra gifvas just under öfningsundervisningen, som därför bör med uppmärksamhet
följas af de respektive ledarne.

Det beaktansvärda förslaget, att i hvarje ämne låta en hufvudledare
följa undervisningen på alla stadier, torde icke kunna realiseras utan ökning
af antalet profårsläroverk, särskildt om hufvudledarne skola jämte klasslärarne
följa äfven öfningsundervisningen.

Kommittéförslaget fordrar, att hufvudledaren skall vara en ordinarie
lärare. Från flera synpunkter önskvärdt är emellertid att, så vidt möjligt,
endast ordinarie lärare deltaga i profårskandidaternas ledning och bedömande.
Åtskilliga obefordrade lärare kunna visserligen antagas äga den
till en sådan ledning och sådant bedömande nödiga erfarenheten och skickligheten,
men det måste väl ändock betecknas såsom mindre lämpligt, att
prof kandidaterna delvis ledas och bedömas af eventuelle medtäflare.

Profårsbetygen skulle genom de af kommitterade föreslagna förändringarna
i sättet för deras afgifvande erhålla i viss mån större värde för
bedömandet af en lärares undervisningsskicklighet än de för närvarande
äga. Agnade att ersätta betygen i de nuvarande undervisningsprofven
äro de emellertid icke. Och detta förnämligast af tvenne skäl. Det ena
att de angifva graden af prof kandidaternas duglighet endast vid profårskursens
slut; men i regeln torde väl lärarens förmåga några år därefter
vara i betydlig grad utbildad. Det andra skälet är, att profårsbetygen
icke afgifvas af en och samma myndighet, utan af fem olika myndigheter,
hos Indika olika fordringar för de särskilda betygen kunna göra sig gällande,
hvarför profårsbetygen icke kunna anses lämna den garanti, som
kan ock bör förefinnas för en rättvis jämförelse mellan lärarekandidater
från olika profårsläroverk.

Med afseende på den förut anmärkta ofullkomligheten i profårsbetygen
uttala kommitterade den åsikten, att tjänstgöringsbetygen kunna
anses tillräckligt ersätta den. Profårs- och tjänstgöringsbetyg tillsammans
skola alltså ersätta undervisningsprofven. Och ehuru det, särskildt med
hänsyn till sättet för betygens afgifvande, kunde synas som om profårsbetygen
härvid skulle komma att spela hufvudrollen, är likväl denna förbehållen
åt de därför föga lämpliga tjänstgöringsbetygen. Vi återkomma
längre fram i ett annat sammanhang till denna fråga.

Emellertid hafva kommitterade, trots sina nämnda åsikter angående
profårs- och tjänstgöringsbetygens förhållande till de nu varande undervisningsprofven,
icke velat helt och hållet beröfva de lärare, som sådant
önska, tillfälle att genom förnyad profundervisning styrka sin efter prof -

143

året förvärfvade undervisningsskicklighet genuin s. k. iakultativa lyllnadsprof,
som dock icke skola få afläggas mer än en gång i hvarje ämne och
icke på annan plats än vid profårslärcverken.

B) Fakultativa fyllnadsprof.

Kommitterade själfva yttra på sid. 35—36 i sitt betänkande om
dessa prof: »Denna profundervisning bör dock vara af sådan beskaffenhet,

att den icke kommer att lida af samma brister och medföra samma olägenheter,
som vidlåda de nuvarande undervisningsprofven.

Häraf följer först och främst, att profundervisningen bör i möjligaste
måtto vara verklig undervisning. 1 densamma böra därför ingå såväl
verklig preparation som verkligt läxförhör. Den undervisande måste känna
de undervisade, och förhöret bör lämpligen gälla en läxa, som den profvande
själf inför de bedömande preparerat. Profundervisningen bör därför
i hvarje ämne omfatta två, icke omedelbart på hvarandra följande lektioner,
och den profvande bör före densamma hafva haft tillfälle att vinna
kännedom om lärjungarnes kunskapsståndpunkt och utveckling, dels genom
auskultation, som icke gärna kan sättas till mindre än 2 timmar, dels genom
att undervisa dem under en eller, om han det önskar, två lektioner,
vid hvilka han bör få vara ensam med dem.»

Vi anteckna vidare ur kommittébetänkandet om dessa prof, a) att de
icke skola afläggas inför domkapitlen, utan såsom förut nämnts, vid prolårsläroverken,
b) att upprepade försök i syfte att uppnå ett något högre
betyg icke få förekomma, c) att profven skola afläggas i en af nederstadiets
och eu af gymnasialstadiets klasser eller, om den profvande så
önskar, på blott ettdera stadiet, d) att den profvande visserligen får uttala
eu önskan, angående i hvilken eller hvilka klasser han vill aflägga prof,
men likväl icke har rättighet att ovillkorligen få profvet förlagdt till den
eller de klasserna, e) att chefen för ecklesiastikdepartementet skall bestämma,
hvarest fyllnadsprofven skola afläggas, f) att fyllnadsprof i profårsämne
får afläggas, först sedan den, som önskar aflägga sådant prof,
under två år efter profåret meddelat sådan undervisning, som enligt gällande
bestämmelser medför rätt till lönetursberäkning vid allmänt läroverk,
men fyllnadsprof i ämne, som icke ingått i profårskursen, efter ett
års dylik tjänstgöring, hvilken dock skall hafva innefattat undervisning i
det ifrågavarande ämnet.

Den sålunda föreslagna profundervisningen skall, enligt konunitterades
ofvan meddelade yttrande, vara fri från de brister, som nu vidlåda

de nuvarande undervisningsprofven, och icke medföra samma olägenheter
som de. Vi skola nu undersöka om den, anordnad i öfverensstämmelse
med kommittéförslaget, verkligen också blir detta.

Fyllnadsprofvens antal.

a) Med hänsyn till de profvande.

Såsom vi förut haft tillfälle att påpeka, har de nuvarande profvens
förment stora antal af gammalt varit det förnämsta skälet, som anförts
lör yrkandet på undervisningsprofvens inskränkning eller afskaffande. Den
undersökning, som nu ändtligen anställts angående denna sak, har visat,
att det stora antal, som figurerat för fantasien, inskränker sig till i medeltal
o prof per person. Huru kommer nu antalet fyllnadsprof och de
däraf följande olägenheterna att förhålla sig till de nuvarande profvens
antal med däraf följande olägenheter?

Kommitterade hafva anställt en beräkning öfver sannolika antalet
s. k. fyllnadsprof. Sa vidt af betänkandet framgår, grundar sig denna beräkning
endast på uppgifterna i bil. 6 angående de betyg för undervisningsskicklighet
i särskilda läroämnen, som utdelats i profårskurserna under
åren 1887—9G, uppgifterna i bil. 7 angående antalet prof, som under
samma tid aflagts i ämnen, hvilka icke ingått i profårskurs, och ett fullkomligt
obestyrkt antagande, att icke så få lärare i ett eller annat ämne
nöja sig med betyget »Icke utan beröm godkänd» och att blott »en eller
annan lärare, som i ett ämne erhållit betyget »med beröm godkänd»,
önskar ytterligare förbättra detta betyg». På dessa grunder antages årliga
antalet omprof i profårsämnen blifva lika med årliga medeltalet
betyg under »med beröm godkänd» eller 35 % af samtliga utdelade
betyg.

Det ligger i sakens natur, att eu fullt säker beräkning icke är möjlig
i detta hänseende, utan att man måste nöja sig med en sannolikhetsberäkning.
Men för att en beräkning skall kunna antagas såsom sannolik,
fordras dock sannolikhetsbevis. På uppgifterna angående profårsbetygen
i och för sig, såsom de föreligga i bil. 6, kan ingen nöjaktig sannolikhetsberäkning
grundas. En sådan förutsätter med nödvändighet en jämförelse
emellan profårsbetygen och de betyg, som de till ordinarie lärare utnämnde
erhållit i undervisningsprofvet för den erhållna befattningen, och
kräfver alltså statistiska uppgifter i sistnämnda hänseende.

Af bil. G i kommittébetänkandet framgår, att medeltalet profårsbetyg

145

för år, uttryckt i procent af antalet ämnen, i hvilka betyg meddelats,
varit af följande beskaffenhet under perioden 1887—1896:

2,5 °!o A; 14,1 % a; 48,3 % AB; 31,2 % B a; 3,9 % B.

Enligt undersökningar, som vi ha haft tillfälle att anställa angående
11 % af samtliga 344 under nämnda tioårsperiod befordrade lärare, hafva
dessa i de undervisningsprof, som medfört deras befordran, erhållit ett
betygsantal af följande grader, uttryckt i procent af antalet ämnen (114):

13,1 % A; 50,9 % a; 27,2 % AB; 8,8 oj0 Ba,

För så vidt skicklighet och nit i ungdomens undervisning äfven framdeles
komma att förblifva den förnämsta befordringsgrunden, har man
goda skäl att antaga, att minst lika höga betyg komma att utgöra villkor
för befordran. Jämför man nu de senast angifna befordringsbetygen med
de förut nämnda profårsbetygen, så visar det sig, att minst 47 °j0 af de
sistnämnda måste höjas, innan de blefvo lika med befordringsbetygen. I
gynnsammaste fall kräfvas alltså omprof i 47 % af profårsämnena, men i
vidrigaste fall omprof i 84 % af samma ämnen. Vi utgå ifrån medeltalet
och antaga alltså, att omprof kommer att afläggas i 65 % af profårskursens
ämnen.

Vid beräkningen af sannolika antalet ämnen i profårskursen utgå kommitterade
från det antagandet, att blott hälften af profkandidaterna komma
att begagna sig af rättigheten att gå profår i fyra ämnen. Oss synas
öfvervägande skäl tala för, att endast ett ringa fåtal kommer att lämna
deri nämnda rättigheten obegagnad, ifall de nuvarande undervisningsprofven
alskaffades. Vi skola emellertid för vår beräkning antaga, att
blott 75 °j0 begagna sig däraf. Antalet ämnen, i hvilka profårsbetyg årligen
komma att utdelas, skulle då, under förutsättning af i medeltal 50
prof kandidater, utgöra 187, och antalet ämnen, i hvilka omprof komma
att afläggas, skulle uppgå till 121.

Det verkliga antalet fyllnadsprof skulle emellertid komma att betydligt
öfverskrida detta antal. Undervisningsprofvens borttagande skrrlle
framkalla större täflan om hvarje plats och därigenom ytterligare uppdrifva
fordringarna på undervisningsskicklighet såsom villkor för befordran. Därjämte
skulle allt framgent, såsom redan nu sker, ett betydande antal
lärarekandidater komma att skaffa sig kompetens för erhållande af lärarebefattningar
i andra ämnen än dem, som äro förenade med den befattning,
till hvars innehafvare de omsider utnämnas, äfven sådana ämnen, som
icke ingått i deras profår.

Bilagan 7 i kommittébetänkundet visar, att under åren 1887—1896
icke mindre än 296 lärare, motsvarande 86 % af samtlige till ordinarie
under samma tid befordrade, aflagt prof i ämnen af sistnämnda slag samt

146

att i medeltal årligen förekommit prof i 50 sådana ämnen. Af nämnda
lärare hafva 171, motsvarande nära 50 % af samtlige befordrade, aflagt
prof i minst 5 ämnen (profiffsämnena inberäknade). Kommitterade hafva
också antagit, att omkring 40 prof årligen komma att afläggas i ämnen,
som icke ingått i profår. Vi hafva icke anledning att minska detta antal
i vår beräkning.

Sammanlagda antalet s. k. fyllnadsprof, hvart och ett i ett ämne,
skulle sålunda uppgå till icke mindre än 161 per år. Huru förhåller sig
detta antal prof till antalet af de nuvarande profven? Bilagan 3 i kommittébetänkandet
visar, att under femårsperioden 1888 —1893 aflagts i
medeltal 189,8 prof per år. De föreslagna fyllnadsprofven skulle alltså
med afseende på medeltalet per år vara endast omkring 19 mindre än de
nuvarande. Medeltalet prof per person skulle följaktligen bli ungefär lika
stort, som det för närvarande är. Den omständigheten, att de motsvarande
profven äro beräknade att i regel omfatta 3 ämnen, under det att
fyllnadsprofven äro så beräknade, att de omfatta endast ett ämne, åstadkommer
ingen förändring i detta hänseende. Visserligen antaga kommitterade
såsom sannolikt, att en lärare, som finner anledning att aflägga
fyllnadsprof i mer än ett ämne, undviker att företaga särskild profresa
för hvarje ämne, men detta antagande synes oss hafva mycket svaga skäl
för sig. De starkaste skälen tala för en motsatt uppfattning.

Då det gäller ett prof, som aldrig får göras om, och hvars utgång
alltså är af den allra största betydelse för den profvandes hela framtid,
så bjuder klokheten hvar och en att så mycket som möjligt koncentrera
sina krafter och sålunda icke aflägga prof i mer än ett ämne för hvarje
gång. Så mycket förmåga att tillgodose sitt eget intresse böra väl lärarekandidaterna
i allmänhet anses äga, att de icke låta de tillfälliga ekonomiska
uppoffringar, som äro förenade med ett sådant tillvägagående, afskräcka
sig därifrån. Profresorna kunna därför med största sannolikhet
antagas blifva ungefärligen lika många som förut, och de med dessa resor
förenade kostnaderna skulle uppenbarligen komma att i betydlig grad öfverstiga
kostnaderna för de nuvarande undervisningsprofven, ehuru kommitterade
bland de fördelar, antagandet af deras förslag skulle medföra,
uppräknar befrielse från de kostnader och den oro, som de ständiga profresorna
förorsakat.

Här må äfven kommitterades beräkning af den tid, under hvilken
den profvande skulle vara upptagen af fyllnadsprofvet, något beröras.
Kommitterade hafva funnit, att den blott sällan kan behöfva öfverstiga
två veckor. Enligt kommitterades egna förutsättningar bör man antaga,
att den profvande är sysselsatt i hvarje klass, i hvilken prof aflägges, dels

147

såsom auskultant, dels såsom undervisare inalles 6 timmar. Nu är att
anmärka, att å gymnasialstadiet hälften af läroämnena på latinlinien och
mer än hälften på reallinien hafva högst 2 timmar i veckan. Antingen
blir alltså hvarje profvande i dessa ämnen upptagen mer än två veckor,
eller ock måste rektor ändra läsordningen för hvar och en. Då tre
af de nämnda ämnena, mer än 7* af samtliga läroämnen, på reallinien
och två på latinlinien hafva endast en timme i veckan, förefaller det
mycket osannolikt, att herrar rektorer skulle befinnas villiga att ändra
läsordningen så, att profvet i de sistnämnda ämnena skulle kunna försiggå
på två veckors tid. Eu sådan ändring skulle innebära, att sex veckors
läsning för den klass, i hvilken profvet aflägges, skulle sammanträngas
till två veckor, och klassen under en hel månads tid efter ett prof icke
vidare skulle läsa dessa ämnen. Hvilka betänkliga rubbningar i undervisningen
!

Vida svårare olägenheter än de redan nämnda äro emellertid förbundna
med den i kommittébetänkandet förordade anordningen af profven.
Såsom den svåraste af dessa torde den omständigheten, att fyllnadsprof
skulle få afläggas blott en gång i hvarje ämne, kunna betecknas. Bland
olägenheter, som åtfölja de nu varande profven, hafva kommitterade (sid.
22) nämnt äfven det, »att samma person för olika prof i samma ämnen
och på samma stadium, aflagda efter flerårig verksamhet och med kort
mellantid, kan erhålla ganska skiljaktiga betyg äfven af samma bedömande
myndighet», det vill säga att ogynnsamma omständigheter kunna vålla,
att ett prof misslyckas äfven för erfarne lärare.

Då en profvande, såsom för närvarande är fallet, har tillfälle att
kanske redan några dagar efteråt under gynnsammare förhållanden undanrödja
de dåliga verkningarna för framtiden af ett ofördelaktigt prof, behöfver
man icke fästa så mycket afseende därvid. Helt annat blir förhållandet,
när det ifrågasattes att beröfva de profvande möjligheten att
genom nya, med större framgång aflagda prof undvika de skadliga följderna
af ett föregående misslyckadt. Då förtjänar den ofvan nämnda
olägenheten att tagas i allvarligaste öfvervägande. Det är nämligen så
långt ifrån att den skulle vara aflägsnad i och med de föreslagna fyllnadsprofven,
att den snarare kan anses komma att vid dem göra sig gällande
i högre grad än någonsin förut. I själfva verket är den föreslagna begränsningen
af fyllnadsprofvens antal ägnad att på ett betänkligt sätt
gynna ett fåtal lärarekandidater på de öfriges bekostnad och främjar sålunda
icke rättvis befordran. Fyllnadsprofvens begränsning till ett i hvarje
ämne har tydligen icke heller afsett de obefordrade lärarnes intresse utan
profårsläroverkens. Emedan man ansett det omöjligt att genomföra den

148

föreslagna anordningen utan den ifrågavarande inskränkningen af profvens
anta], liar lärarekandidaternas intresse blifvit åsidosatt. En af kommittéledamöterna
har emellertid i särskild reservation uttalat sig emot den begränsning,
som kommitténs flertal föreslagit, och i stället förordat medgifvande
af två fyllnadsprof i hvarje ämne.

b) Med hänsyn till profårsläroverken.

De nuvarande profven framställas i kommittébetänkandet såsom i hög
grad besvärande för de myndigheter, inför hvilka de skola afläggas (sid.
18). Därjämte förklaras de vid de läroverk, hvarest ett flertal prof årligen
förekommer, ofta förorsaka rubbningar i undervisningens jämna
gång, som icke kunna annat än verka skadligt (sid. 19), och dessutom anmärkes,
att ändringar i läroverkets arbetsordning ofta påfordras för att
bereda de bedömande lärarne tillfälle att närvara vid profven. Bland fördelarna
åt nämnda profs afskaffande uppräknas i öfverensstämmelse därmed
betydlig lättnad i arbete för domkapitlen och stiftsläroverken.

Denna betydliga lättnad för nämnda läroverk vinnes genom att lägga
en ny börda på de redan hardt betungade profårsläroverken. Huruvida
de skola vara i stånd att bära denna eller icke, synas oss koinmitterade
icke hafva med tillbörlig noggrannhet undersökt. Kommittéförslaget synes
utgå från det antagandet, att profårsläroverkens nya arbetsbörda i det
närmaste skulle komma att uppvägas af de fördelar, som de nuvarande
profvens afskaffande komme att bereda dem. En kommittéledamot anser
till och med, att profårsläroverken möjligen skulle kunna bära bördan af
två fakultativa fyllnadsprof i hvarje ämne.

Såsom förut visats, komme antalet fyllnadsprof, beräknade efter blott
ett i hvarje ämne, sannolikt att uppgå till ett antal af omkring 161 per
år. På hvart och ett af de nuvarande profårsläroverken skulle alltså
komma 32 sådana prof årligen i stället för de af komrnitterade uppgifna
20. Omöjligheten för nämnda läroverk att anställa prof af ifrågavarande
beskaffenhet till så stort antal per år kan enhvar lätt öfvertyga sig om.

» Redan det af komrnitterade beräknade antalet skulle tvifvelsutan
komma att blifva högst betungande. Man betänke, att profårsläroverkens
arbete enligt kommittéförslaget skulle ökas icke blott genom de så kallade
fyllnadsprofven, utan dessutom genom tillåtelsen att taga fyra ämnen i
profåret. Ökningen i arbete på grund af nämnda tillåtelse skulle, under
förutsättning att 75 proc. begagnade sig af den, såsom vi förut antagit,
motsvara en ökning af profkandidaternas antal med omkring 12 proc.

149

Kommitterade hafva också, i känsla af att det för profårslftroverken i
kommittébetänkandet ifrågasatta arbetet möjligen skulle blifva för tungt,
gifvit antydningar om eventuella utvägar att lätta bördan. Bland dessa
nämnes äfven inrättandet af ett nytt profårsläroverk. Men af det föregående
synes, att icke ens tre nya profårsläroverk skulle vara tillräckliga
för att blott nedbringa årliga antalet prof för hvart och ett till det af
kommitterade beräknade. På det sättet skulle därför den nödvändiga lättnaden
nog icke komma att beredas. Detta komme sannolikt att ske
hufvudsakligen genom anlitande af den utväg, som kommittébetänkandet
i främsta rummet anvisar, nämligen begränsning af rättigheten att aflägga
fyllnadsprof till ett visst antal per år.

Denna för det stora flertalet af de obefordrade lärarne högst ofördelaktiga
åtgärd förklara kommitterade icke böra väcka betänklighet, då
fyll nåd sprofvet icke är kompetensvillkor (sid. 40). Ett i sanning egendomligt
sätt att undanrödja betänkligheter! Om man vet, att en person
är kompetent att erhålla en plats, så skulle man enligt detta betraktelsesätt
icke behöfva hysa betänkligheter mot att hindra honom från täflan
med mer kompetenta genom ytterligare stärkande af sin kompetens! Månne
de vid utnämningarna förbigångne också skola kunna finna tröst i den
tanken, att de dock voro kompetente?

c) Med hänsyn till de läroverk, vid hvilka de profvande

äro anställda.

Vi hafva i det föregående funnit det sannolikt, att de föreslagna
fyllnadsprofven skulle blifva till antalet ungefärligen lika många i medeltal
som de nuvarande undervisningsprofven, och säkert, att de skulle komma
att upptaga 3 å 4 gånger längre tid än de. Däraf följer, att fyllnadsprofven
komme att för de läroverk, vid hvilka de profvande äro anställda,
medföra icke mindre, utan tvärtom större olägenheter än de nuvarande
profven.

Fyllnadspvofvens beskaffenhet.

Hufvudmotivet för förslaget att afskaffa de nuvarande undervisningsprofven
är i det föreliggande kommittébetänkandet hämtadt från deras
beskaffenhet, på grund af hvilken de, enligt kommitterades påstående, blott
mycket ofullkomligt uppfylla det med dem afsedda ändamålet. Denna
beskaffenhet åter har enligt betänkandet sin grund däri, a) att de nuvarande
profven ej lämna den profvande tillfälle att förvärfva grundlig

150

kännedom om lärjungarne, b) att de ej äro så anordnade, att förhöret i
profvet utgör förhör på en af den profvande själf preparerad hemläxa, c)
att profvet är ett prof, hvaraf mycket beror, d) att flera uppgifter därvid
skola lösas på begränsad tid, samt slutligen e) att äfven eljest för den
profvande ofördelaktiga förhållanden kunna gorå sig gällande vid detsamma.

Hvad de två först anförda grunderna beträffar, så hafva vi förut visat,
att undervisningsprofvens påstådda underhaltighet icke kan ur dem härledas.
Men om man antoge, att en grundlig kännedom om lärjungarne
vftre ett nödvändigt villkor för att kunna aflägga ett godt undervisningsprof,
skulle man då känna sig tillfredsställd med den anordning af profven,
som kommitterade föreslagit? Är månne det nämnda villkoret uppfylldt
i de föreslagna fyllnadsprofven?

Till förvärfvande af grundlig kännedom om lärjungarnes kunskapsståndpunkt
och utveckling skall profkandidaten enligt kommittéförslaget
auskultera »icke gärna mindre än två timmar» samt själf undervisa en
eller, om han det önskar, under två timmar. Genom två timmars auskultation
och en timmes undervisning kan alltså den nödvändiga grundliga
kännedomen vinnas!

Här är icke, det må särskildt uppmärksammas, fråga om ett fåtal ur
någon klass utvalde lärjungar, t. ex. 3, 4 eller 5 stycken, utan om en hel
klass, icke heller fråga om något slags allmän tentamen, utan om undervisning
i vanlig ordning. Vid fyllnad sprofven skola nämligen, liksom vid
profundervisningen under profåret, samma uppgifter, som eljest borde vid
samma tid genomgås under ledning af klassens ordinarie lärare, behandlas.
Vi kunna därför antaga, att det gäller 2 timmars auskultation och en
timmes undervisning i en klass på 25 å 30 lärjungar. De lärare, som på
detta sätt kunna förvärfva sig en sådan kännedom om lärjungarne, att
den utöfvar något väsentligt inflytande på profvet, måste vara utrustade
med en utomordentlig begåfning. Vanliga personer kunna det icke.
Hufvudbristen vid de nuvarande profven, efter kommitterades mening,
tinnes därför väsentligen kvar äfven vid fyllnadsprofven, ehuru dessa
skulle inrättas så, att de icke komme att lida af samma brister och medföra
samma olägenheter, som vidlåda de nuvarande undervisningsprofven.
Det förhåller sig på samma vis med de flesta andra brister och olägenheter.

Den såsom tredje grunden till de nuvarande profvens ofullkomlighet anförda
olägenheten, profvets egenskap af att vara ett prof, hvaraf mycket
beror, som i själfva verket är den svåraste, icke blott återkommer, utan
återkommer potentierad vid fyllnadsprofven.

Om redan känslan af den vikt, som ligger på de nuvarande under -

151

visningsprofven, hvilka kunna upprepas ett obegränsadt antal gånger, störande
inverkar på profvet, i huru mycket högre grad måste icke en sådan
störande inverkan antagas komma att göra sig gällande vid fyllnadsprofven,
som aldrig få göras om. Kommitterades förslag innebär följaktligen
en högst betydande ökning af den svåraste olägenheten vid de nuvarande
profven. Och detta icke blott med afseende på fyllnadsprofven, utan
äfven med afseende på de egentliga profårsprofven. Medvetandet om att
blott en enda gång, och detta icke förr än efter förloppet af två år, få
söka genom ny profan dervisning höja de betyg, som erhållas för profårsundervisningen,
är nog, äfven det, ägnadt alt störa den undervisandes
välbehöfliga sinneslugn.

Äfven de olägenheter, som anföras såsom den fjärde och femte grunden
till våra nuvarande profs bristfullhet, återfinnas vid fyllnadsprofven.
Äfven vid dem skola flera uppgifter lösas på begränsad tid, och någon
garanti för, att icke för den profvande ofördelaktiga förhållanden af hvarjehanda
slag kunna göra sig gällande äfven vid dem, finnes icke.

Mot de nuvarande profven har äfven anmärkts, att de icke lämna
ledning för bedömande af lärarens förmåga att planlägga och utföra
undervisningen i stort sedt. Samma anmärkning gäller lika mycket fyllnadsprofven.
Likaledes den anmärkningen, att det på intet sätt kan genom
ett undervisningsprof ådagaläggas, i hvilken grad läraren äger den erforderliga
skickligheten och nitet i förening.

Förutom de nu nämnda, gamla olägenheterna, som återkomma, delvis
till och med i svårare form än förut, vid fyllnadsprofven, tillkommer vid
de sistnämnda särskildt eu, på hvilken vi vilja fästa uppmärksamheten.
Utan att åtminstone direkt beteckna den 24 timmar långa beredelsetiden
vid de nuvarande profven såsom en olägenhet hafva dock kommitterade
erinrat om, att en profvande ofta kan få högt betyg i ett ämne, där hans
vetenskapliga insikt inskränker sig till hvad han kunnat inhämta under
den nämnda beredelsetiden och där hans undervisningsvana är liten eller
ingen.

Enligt förslaget angående fyllnadsprof skola vid dem samma uppgifter
behandlas, som eljest borde vid samma tid genomgås under ledning af
klassens ordinarie lärare. Profkandidaten synes alltså här få tillfälle att
skaffa sig så lång beredelsetid han behagar. Vi behöfva emellertid blott
utgå ifrån, att han får tre dygns beredelsetid för ett enda ämne, för att
inse, att han i profvet kommer att undervisa under helt andra omständigheter
än de, under hvilka han kan gå till en vanlig lektion. Huruvida
detta är ägnadt att vägleda eller vilseleda vid uppskattandet af hans
verkliga undervisningsskicklighet, därom kan hvar och eu sjålf döma.

152

Följande yttrande i 1893 års kommittéförslag är ägnadt att ytterligare
belysa den ifrågavarande olägenheten: Enligt gällande bestämmelser äga

de profvande 24 timmar före profvets början erhålla de uppgifter, som
därvid skola behandlas. Denna tid synes kommitterade väl läng, då den
kurs, inom hvilken uppgifterna skola tagas, bör vara den profvande väl
bekant, så att den tid, som anslås till förberedelse, icke bör afses för bedrifvande
af studier i ämnet, utan blott för att den profvande må få tillfälle
att erinra sig det för uppgiftens behandling erforderliga materialet
samt att genomtänka och ordna detsamma. Utan exempel är icke heller,
att den nuvarande långa beredelsetiden föranleder missbruk, i det att en
mindre skicklig profvande genom anlitande af främmande hjälp satts i
stånd att behandla den eller de förelagda uppgifterna på ett helt annat
sätt, än han på egen hand skulle hafva kunnat, och sålunda vunnit försteg
framför en i själfva verket skickligare. Faran af dylikt missbruk
skulle emellertid blifva vida större, om alla prof förlädes till samma ställe,
där sakkunnig hjälp med lätthet kunde erhållas. Kommitterade hafva därför
ansett, att förberedelsen för profvet borde, liksom rättandet af de
skriftliga arbetena, ske i enrum, samt att tiden för densamma i allmänhet
kunde inskränkas till en timme för hvarje ämne-». Förslaget sid. 16.

Hvad det nu föreliggande kommittébetänkandet på sidan 24 yttrar
om de nuvarande undervisningsprofven, nämligen att de icke äro ägnade
att skapa vare sig en fullständig eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes
skicklighet att undervisa eller af deras lärarepersonlighet öfver
hufvud, utan att de tvärtom ofta äro i hög grad vilseledande, torde enligt
det ofvan anförda med ännu större skäl kunna sägas om fyllnadsprofven
i den för dem af kommitterade föreslagna formen.

Skall ett fy lin ad spröt tillmätas högre värde än ett i nu vanlig ordning
aflagdt undervisningsprof, så bör det innefatta undervisning en eller
annan vecka i ämnen med stort timantal och en eller annan månad i
ämnen med få undervisningstimmar.

C) Obligatorisk tjänstgöring före ordinarie anställning.

Kommitterade föreslå, att ingen må utnämnas till ordinarie läraresyssla,
som icke under minst två år efter genomgången profårskurs vid
allmänt läroverk eller annan läroanstalt bestridt sådan undervisning, som
enligt gällande bestämmelser medför rätt till lönetursberäkning vid allmänt
läroverk. Detta förslag har sin grund i kommitterades åsikt om otillförlitligheten
äfven af profårsbet.ygen och deras höga uppskattning af tjänst -

153

göringsbetygen samt afser att förebygga, att den, som tilläfventyrs icke
vid sjelfständig undervisning infriar de löften, han under profåret gifvit
om sig, vinner befordran endast på grund af profårsbetygen. Därjämte
anföres, att i åtskilliga andra länder, särskildt våra grannländer, dylika
bestämmelser redan äro träffade.

Afskaffades de nuvarande profven, kunde bestämmelser angående
dylik obligatorisk tjänstgöring ha ett visst berättigande. Så länge de nuvarande
profven finnas, torde föreskriften om sådan tjänstgöring vara alldeles
obehöflig. Åberopandet af andra länders exempel är här icke mera
motiveradt än förut i fråga om undervisningsprofven.

De förutsättningar, under hvilka dylika bestämmelser införts och äga
bestånd i andra länder, förefinnas icke hos oss. Af kommittébetänkandet
synes det, som om de länder, i hvilka obligatorisk tjänstgöring under vissa
år utgör en nödvändig förutsättning för ordinarie anställning, skulle därigenom
hafva ett försteg framför oss i fråga om sättet att förse läroverken
med dugliga lärare. Det heter nämligen, att dylika bestämmelser redan
äro träffade i åtskilliga andra länder. Men då de nämnda bestämmelserna
i våra grannländer, hvilka af kommitterade särskildt framhållas, stå i samband
med nämnda länders saknad af ordnad praktisk lärarebildning, så
blir kommitterades förklaring, att de redan träffat bestämmelser om obligatorisk
tjänstgöring före ordinarie anställning, ganska missledande.

Att den ifrågavarande bestämmelsen skulle komma att spela någon
afsevärd roll såsom medel att förvärfva fullgoda ordinarie lärare åt läroverken
hos oss, synes mycket tvifvelaktigt. De lärarekandidater, som under
nuvarande förhållanden erhålla ordinarie anställning under de närmaste
två åren efter vunnen behörighet att söka sådan, äga helt säkert i allmänhet
sådana lärareegenskaper, att de kunna anses blifva fullgoda ordinarie
lärare. Fördelen af den ifrågavarande åtgärden torde därför bli
mycket ringa. Men däremot blefve olägenheten icke så liten. Den skulle
nämligen i ej obetydlig grad fördröja lärarekandidaternas befordran.

Eldigt de uppgifter, som meddelats i bil. 8 i kommittébetänkandet,
finner man, att af de under höstterminen 1897 vid allmänna läroverk och
pedagogier anställde ordinarie ämneslärarne, hvilka efter utgången af år
1879 första gången befordrats därtill, mer än 30 % vunnit befordran efter

mindi’e än 2 års tjänstgöring, sedan de förvärfvat behörighet att söka

ordinarie befattning, samt inalles mer än 42 % befordrats efter 2 års tjänstgöring.
Af samtlige adjunkter och kolleger hafva omkring 20 % befordrats
efter mindre än två års tjänstgöring och inalles omkring 31 % efter 2 års
tjänstgöring. Af samtliga lektorer hafva 59 % befordrats efter kortare

tjänstgöring än 2 år och inalles mer än 72 % efter 2-årig tjänstgöring.

154

Allt efter vunnen behörighet att söka och innehafva ordinarie plats af
ifrågavarande slag. Medeltjänstgöringen, från förutnämnda tidpunkt räknad,
utgör för närvarande öfver hufvud 3,8 år; för adjunkter och kolleger
4,5 och för.lektorer 1,8 år. Att denna genom en föreskrift om obligatorisk
tjänstgöring af ifrågavarande art skulle komma att afsevärdt förlängas,
i synnerhet för lektorer, är alldeles uppenbart.

D) Tjänstgöringsbetygen.

Såsom förut nämnts, anse kommitterade, att vid tillsättning af ordinarie
lärareplatser jämförelsen mellan de sökande hufvudsakligen bör grundas
på tjänstgöringsbetygen, hvilka alltså i främsta rummet skola ersätta
de nuvarande undervisningsprofven, som lämna de tillsättande myndigheterna
tillfälle att själfva se, höra och efter samma måttstock bedöma
alla de sökande. Kommitterade yttra härom: »Ett tjänstgöringsbetyg af
rektor måste otvifvelaktigt gifva bättre ledning åt den tillsättande myndigheten
än de nu så tungt vägande undervisningsprofven» (sid. 44). Om
det gällde blott af en rektor utfärdade tjänstgöringsbetyg, som sålunda
måste anses innefatta eu efter samma måttstock anställd jämförelse mellan
de sökande, och tjänstgöringsbetygen innefattade vitsord om undervisningsskicklighet
i hvarje särskildt ämne, hvari läraren undervisat, så kunde
man instämma i det anförda yttrandet. Men när det i stället gäller betyg,
som kunna vara utfärdade af omkring 100 olika rektorer och i regel icke
innehålla eller kunna innehålla någon jämförelse mellan de sökande samt
därtill måhända icke lämna den ringaste upplysning om en lärarekandidats
undervisningsskicklighet i de ämnen, som höra till eu sökt befattning,
utan vitsorda hans undervisningsskicklighet i helt andra ämnen, så
måste det ifrågavarande påståendet i kommittébetänkandet betecknas såsom
ogrundad!

Kommitterade hafva visserligen icke kunnat underlåta att framhålla
några olägenheter af att uppställa tjänstgöringsbetygen såsom den förnämsta
befordringsgrunden. De medgifva, att dessa betyg kunna blifva
»ensidiga och färglagda af en rent personlig uppfattning». Men de halka
alltför lätt öfver olägenheterna, då de affärda dem med den förklaringen,
att »de höra till sådana brister, som vidlåda allt mänskligt», och att de
endast bevisa vanskligheten af att göra tjänstgöringsbetygen till den enda
befordringsgrunden. En sådan förklaring hade varit vida mer på sin plats
vid framställningen af de nuvarande profvens ofullkomligheter, men där
har den icke blifvit använd.

155

Rektorer vid hufvudstadens läroverk hafva ock för något år sedan i
Stockholms läraresällskap, enligt i tidningarna meddeladt referat, öppet
uttalat den åsikten, att tjänstgöringshetygen äro olämpliga att uppställa
såsom hufvudsaklig befordringsgrund.

Det af kommitterade anvisade förfaringssättet skulle medföra de betänkligaste
konsekvenser för både lärare och läroverk. En rektor skulle
t. ex. genom ett sitt tjänstgöringsbetyg, utfärdadt utan ringaste kännedom
om, hvilka personer den af honom vitsordade komme att fa till medtäflare,
kunna förskaffa en lärarekandidat företräde framför medtäflare,
som äro honom vida öfverlägsna. Gent emot denna olägenhet bör man
icke lugna sig med den reflexionen, att brister vidlåda allt mänskligt, ty
den ifrågavarande olägenheten förebygges i väsentlig man genom undervisningsprof
inför den tillsättande myndigheten.

Att tjänstgöringsbetygen enligt kommitterades förslag skulle komma
att utfärdas af eforus, efter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande, kan
icke förebygga de dåliga verkningarna af att uppställa ifrågavarande betyg
såsom hufvudsaklig befordringsgrund. Kommitterade förklara också, att
den nämnda förändringen med afseende på tjänstgöringsbetygens utfärdande
»endast i ett mycket ringa antal fall torde medföra olikhet mellan
rektors utlåtande och efori slutliga betyg». I jämförelse med de stora
olägenheter, som skulle komma att följa undervisningsprofvens borttagande
och deras ersättande genom tjänstgöringsbetygen, förtjänar denna lilla förändring
knappast att tagas i betraktande. Reservanten i kommittén framhåller
också i sin reservation, att »tjänstgöringsbetygen, äfven om de afgifvas
på det sätt kommitterade föreslagit, icke komma att förlora sin
mera allmänna och obestämda karakter».

E) Lärares tillsättning.

Med afseende på sättet för lärares utnämning föreslå kommitterade
den förändringen, att den tillsättande myndigheten skall före tillsättningen
af vederbörande rektor infordra skriftligt utlåtande angående de sökande.
Om detta förslag i och för sig är ingenting annat än godt att säga. Det
synes ''förutsätta ett erkännande af det berättigade uti, att de respektive
läroverken själfva få tillfälle att i någon mån bevaka sina intressen vid
tillsättningen af ordinarie lärare. Från denna synpunkt sedt star emellertid
förslaget i föga öfverensstämmelse med hvad kommitterade i hufvudsak
föreslagit — afskaffande af undervisningsprofven, som just sätta myndigheterna
i stånd att med vida större säkerhet, än det under andra förhållanden
skulle vara möjligt, bland de sökande träffa det bästa valet för

156

sina respektiva läroverk. Den ifrågavarande förändringen Iramställes såsom
särskild! påkallad i händelse af undervisningsprofvens afskaffande. Oss
synes den tvärtom just därigenom beröfvas sin egentliga raison detre.
Under nuvarande förhållanden, då undervisningsprof, vid hvilka vederbörande
rektorer kunna närvara, afläggas, kan en sådan förändring ha
goda skäl för sig, men om dessa prof afskaffa^, hafva vederbörande rektorer
liksom de tillsättande myndigheterna att döma endast efter pappersmeriter,
och under sådana omständigheter kan vinsten af deras utlåtanden
icke bli särdeles stor. 1882 års kommitté yttrar med afseende på ett
dylikt förhållande följande redan förut anförda ord: »Rektor och lokalstyrelse
vid det läroverk, där tjänsten skulle tillsättas, blefve genom en
sådan anordning beröfvade allt tillfälle att om de sökandes personliga
lärareduglighet förvärfva sig den kännedom, som undervisningsprofvet kan
bibringa; deras utlåtande om de sökandes förtjänster komme nästan uteslutande
att grundas pa tjänstgörings- och betyg smeriter och finge sålunda
eu alltför ringa betydelse. (Utlåtande och förslag sid. 377—378.)

Efter sammanfattning af de förslagna förändringarna yttra kommitterade:
»Genomföras de här ifrågasatta bestämmelserna, tveka kommitterade

icke att uttala såsom sin åsikt, att de nuvarande undervisningsprofven
utan skada kunna borttagas och att därvid icke desto mindre bättre och
säkrare garantier än de hittillsvarande vunnits för att åt de allmänna
läroverken förvärfva dugande och nitiske lärare. ''

Yttrandet, afl profven utan skada kunna borttagas, synes vara fälldt
med hänsyn till de obefordrade lärarne. Kommitterade hafva alltså här
åtminstone icke framställt profvens afskaffande som en ren vinst i det
hela för dem. Af den föregående framställningen torde emellertid framgå
såsom obestridligt, att undervisningsprofvens afskaffande och ersättande på
det sätt kommittébetänkandet föreslår, skulle, såvida de hittillsvarande
befordringsgrunderna skola bibehållas, komma att i mycket betänklig
grad lända de obefordrade lärarne till skada, icke minst genom att för
de tillsättande myndigheterna omöjliggöra en sådan jämförelse mellan de
sökande, som utgör eu nödvändig förutsättning för en rättvis befordran
enligt gällande befordringsgrunder. Denna mening har också uttalats af
1890 års läroverkskommitté. A sidan 7 i dess år 1893 afgifna förslag
till ändrade bestämmelser rörande undervisningsprofven heter det, att
»undervisningsprofven visat sig behöfliga, för att tillsättning af lärarebefatt -

157

ningar skall kunna äga rum till båtnad för skolorna och med rättvisa mot
de sökande.»

Men om kommittéförslagets genomförande skulle omöjliggöra eu till*
förlåtlig jämförelse mellan de sökande med afseende pa den förnämsta
befordringsgrunden, så att myndigheterna på grund däraf tvingas att fästa
mindre afseende än förut på den, hvar finnas då de bättre och säkrare
garantierna för att åt de allmänna läroverken förvärfva dugande och
nitiska lärare?

Om värdet af de i kommittébetänkandet såsom de förnämsta framhållna
garantierna, profårs- och tjänstgöringsbetygen, vilja vi slutligen
anföra följande uttalande af 1S9Ö års kommitté i dess år 1893 afgifna
förslag sid. 6—7: »Ett i alla afseenden godt profårsbetyg torde kunna

anses ådagalägga praktisk kompetens för adjunkts-, ehuru icke för lektorsbefattning.

Härmed hafva emellertid kommitterade ingalunda velat säga, att profårsbetyget
skulle vid tillsättning ens af adjunktsbefattningar kunna ersätta
betyget öfver undervisningsprof och göra detsamma öfverflödigt.. Ty
kommitterade äro visserligen öfvertygade, att den som erhållit ett i alla
afseenden godt profårsbetyg, äger den förmåga att undervisa, som erfordras
för afläggande af ett godkändt adjunktsprof, men anse dock icke med den
stora vikt, som vid tillsättning af lärareplatser lägges och bör läggas på
undervisningsskicklighet, att nämnda betyg äro ägnade att utgöra den egentliga
grunden för en jämförelse mellan flera sökande med afseende härå.
Profårsbetygen afgifvas nämligen af rektor såsom föreståndare för den
praktiska profärskursen, efter samråd med vederbörande lärare; men dessa
lärare hafva icke blifvit tillsatta med särskild hänsyn till denna uppgift
och kunna understundom vara extra ordinarie eller i följd af ålder eller
andra omständigheter härför mindre lämpliga. Och då rektor icke i alla
ämnen kan äga nödig sakkunskap för att med full noggrannhet gradera
betygen i alla ämnen, torde en viss ojämnhet i betygen i de särskilda
ämnena icke kunna undvikas. Ännu större torde dock denna ojämnhet
visa sig vara mellan de särskilda betygsgradationerna, särskild! de högre,
vid de olika profårsläroverken, som för närvarande äro fem och icke stå
i närmare beröring med hvarandra. Orättvisa skulle därför lätt uppstå,
om vid i öfrigt lika förhållanden en sökande skulle på grund af öfverlägsenhet
med ett eller annat half be ty g i prof år sbetyget föredragas framför
en annan, som genomgått sitt profår vid läroverk med strängare fordringar
för de särskilda betygen.

Vidare är att märka, att det alls ieke är ovanligt, att en kandidat,
som erhållit svagare vitsord för sin profårskurs, genom några års verk -

158

samhet i skolans tjänst så utvecklat sig, att lian för sina undervisningsjirof
blifvit bedömd med höga vitsord, under det att å andra sidan det icke är
utan exempel, att en kandidat, som fått höga vitsord i profårsbetyget, icke
infriat de löften, han sålunda gifvit om sig, utan blifvit en medelmåttig lärare.
J)essa olägenheter kunna icke afhjälpas genom tjänstgöringsbetygen, ty dessa,
som utfärdas af öfver hundra rektorer för olikartade läroanstalter, frän
universitetsrektorn till den tillförordnade rektorn för en tväklassig pedagogi,
afse sä olika undervisning sstadier och gifvas efter sä olika mättstock, att de
med afseende gä graden af undervisningsskicklighet knappast är o jämförliga.
Utan särskilda undervisningsprof skulle det därför blifva nödvändigt att vid tillsättning
af lärareplatser nästan helt och hållet lämna graden af undervisningsskicklighet
utan afseende >.

Dessa uttalanden af 1890 års kommitté äga i hufvudsak sin fulla
giltighet äfven gent emot de af 1897 års kommitté föreslagna bestämmelserna.
Det tinnes i dem intet, som är ägnadt att göra ofvanstående
omdömen om profårs- och tjänstgöringsbetygens olämplighet såsom befordringsgrund
utan samband med undervisningsprof ogiltiga. De föreslagna
förändringarna med afseende på profåret råda icke ens full bot
för de brister, som vålla ojämnhet i betygen i de särskilda ämnena vid
ett och samma profårsläroverk, och ingen bot alls för den ännu större
ojämnheten mellan de särskilda betygsgradationerna vid de olika profårsläroverken.
Med afseende på tjänstgöringsbetygen äro icke heller några
åtgärder föreslagna, som kunna rubba giltigheten af omdömet, att de med
afseende å graden af undervisningsskicklighet knappast äro jämförliga.

Om undervisningsskickligheten fortfarande skall utgöra den främsta
befordringsgrunden, så skulle följaktligen kommittéförslagets genomförande
medföra de svåraste olägenheter för de obefordrade lärarne och försätta
dem i eu vida sämre ställning än förut samt lämna osäkrare garantier
för läroverkens förseende med dugliga lärare än de hittillsvarande utan
att bereda någon säker fördel åt någon annan än domkapitlen, hvilket
allt väl icke kan hafva varit riksdagens mening. Om åter kommittéförslagets
antagande skulle undantränga undervisningsskickligheten som
befordringsgrund, hvilket enligt ofvan anförda yttrande af 1890 års
kommitté verkligen skulle komma att ske, och ancienniteten i sammanhang
därmed blifva den förnämsta befordringsgrunden, så skulle detta visserligen
gagna lärarekåren i visst hänseende, men ingalunda främja läroverkens
bästa och den vetenskapliga odlingen, och detta kan väl icke heller antagas
hafva varit riksdagens mening, då ju riksdagens skrifvelse uttryckligen
framhåller, att läroverkens intresse att erhålla dugliga lärare framförallt
måste tillgodoses.

159

Hur man än tolkar kommittéförslaget om undervisningsprofvens borttagande
och de till deras ersättning anvisade åtgärderna, synes det oss
komma i strid med riksdagens egentliga syfte, då den fattade beslut om
den skrifvelse till Kongl. Maj:t, som föranledde kommitténs tillsättning.

E. W—tz.

Utdrag af protokoll, hållet i läroverkskollegiet vid Skara hiigre allmänna
läroverk den 10 oktober 1898.

§ 1.

Kollegiets utlåtande skulle alltså hafva följande lydelse:

Till h. domkapitlet i Skara.

Sedan domkapitlet genom resolution af den 11 juni 1898 anmodat
rektor att lämna läroverkskollegiet vid Skara läroverk tillfälle att afgifva
yttrande öfver utsedde kommitterades den 30 sistlidne april afgifna underdåniga
betänkande angående afskaffande eller inskränkande åt undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. m., tar
kollegiet härmed anföra följande:

Angående afskaffande eller inskränkande af under visningspr of ven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken.

Hvad kommitterade föreslagit angående profårets utbildande genom
förbättrad handledning af kandidaterna och lämpligare anordning af profundervisningen
samt angående rektors rätt till yttrande och förslag rörande
lärares anställning har vunnit kollegiets odelade bifall.

Själfva hufvudfrågan, nämligen frågan om undervisningsprofven, har
varit föremål för långvarig öfverläggning inom kollegiet. Meningarna
hafva dock i denna fråga varit väl mycket skilda, för att ett samfälldt
utlåtande i positiv riktning skulle kunna af kollegiet afgifvas. Däremot
är kollegiets flertal enigt om följande uttalande:

Om det otillfredsställande i den nuvarande anordningen af undervisningsprofven
och de nu gällande bestämmelserna angående lärares befordran

160

ar kollegiet öfvertygadt. Med erkännande åt det arbete, som af kommitterade
blifvit till frågans klargörande utfördt, skulle kollegiet dock helst
se, att denna viktiga fråga kunde erhålla en ännu allsidigare utredning än
den hittills förehragta. Hufvudsakligen rörande följande punkter blefvo
under kollegiets öfverläggning anmärkningar riktade mot fullständigheten
af kommitterades utlåtande, nämligen 1) rörande möjligheten af de nuvarande
profvens inskränkande och ombildning; 2) angående profårsläroverkens
förmåga att bereda utrymme åt de föreslagna fyllnadsprofven; 3)
rörande de verkningar, som kunde vara att vänta af en från åtskilliga
håll förordad s. k. fackinspektion.

Till undvikande af missförstånd vill kollegiet i det följande något
utförligare uppehålla sig vid dessa punkter.

1) Under det somliga af kollegiets ledamöter ville biträda kommitterades
förslag om de nuvarande profvens afskaffande, funnos andra, som
ansågo en inskränkning och en ändamålsenlig ombildning af profven inför
domkapitlen möjlig och önskvärd. Detta senare alternativ har emellertid
i kommitterades betänkande icke erhållit den utredning, som för ett opartiskt
bedömande af frågan synes kollegiet behöflig, en anmärkning, som
kollegiet velat göra utan att därmed hafva velat uttala sig vare sig för
eller mot domkapitelsprofvens afskaffande.

2) Förslaget om s. k. fyllnadsprof, mot hvilket flertalet af kollegiets
medlemmar uttalade betänkligheter, torde för sitt förverkligande väsentligast
vara beroende däraf, huruvida profårsläroverken skola befinnas i stånd att
utan förfång för sin hufvudsakliga uppgift bereda det för dessa prof nödiga
antalet timmar och nödiga lärarekrafter. Kommitterade hafva visserligen
yttrat sig med tillförsikt härom och kunna stödja sitt omdöme på speciell
erfarenhet om förhållandena vid profårsläroverk, men framställningen i
betänkandet synes kollegiet dock hafva bort i fråga om denna sak innehålla
en mer i enskildheter gående redogörelse. Fn sådan blir särskildt
önsklig, då det gäller att bedöma, huruvida det reservationsvis gjorda förslaget
om rätt till ett andra fyllnadsprof — en rätt, som synts kollegiet
kräfvas af billighetshänsyn — kan genomföras.

3) I sammanhang med det föreliggande ärendet har från åtskilliga
håll framkastats frågan om införandet vid läroverken af en s. k. fackinspektion.
Denna fråga står ock därmed i förbindelse, då det ju kan tänkas,
att man tilläfventyrs genom en sådan inspektion skulle kunna erhålla ett
vederhäftigt bedömande af läraren i själfva hans arbete, hvarmed möjligheten,
såmedelst kanske ock talrikheten af prof — fyllnadsprof eller andra — skulle
kunna blifva minskad. Tanken på fackinspektion har ock inom kollegiet
haft målsmän. Dessa hafva likväl framhållit, att de velat ifrågasätta en

161

sådan inspektions införande, endast under förutsättning att densamma
uttryckligen angåfves såsom en allenast rådgifvande och konfererande, vid
behof bedömande verksamhet, hvars utöfvare således icke bekläddes med
någon som helst myndighet, hvarigenom de skulle kunna lägga tvång på
den enskilde lärarens arbete, och att till fackinspektörer (eller, som de
kanske lämpligare borde kallas, »läro verksråd») utsåges personer, begåfvade
med den takt och den frisinthet i omdömet, som för eu verksamhet af
antydda slag vore af nöden.

Med det nämnda har kollegiet ingalunda velat yttra sig till förmån
för en fackinspektions upprättande. Men kollegiet anser, att frågan därom
bort i sammanhang med det föreliggande ärendet till pröfning upptagas.

Slutligen får kollegiet framkasta den tanken, att det möjligen borde
tagas i närmare ompröfning, huruvida icke alla undervisningsprof skulle
kunna borttagas, om en extraordinarie lärare, som det önskade, tillerkändes
rätt att efter en viss tids tjänstgöring vid läroverk genomgå ny profårskurs
under eu lästermin.

II.

Angående geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts*
och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

Rörande denna fråga har kollegiet icke något att erinra mot kominitterades
framställning och förslag.

in.

Angående formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper.

Icke heller i denna fråga har kollegiet någon erinran att framställa.

Skara som ofvan
Julius Juldin.

Rätt utdraget, betygar
Ex officio:

Julius Juhlin.

1G2

Utdrag af protokollet, hållet vid Venersborgs allmänna läroverk
den 27 september 1898.

Närvarande: Läroverkets inspektor, landshöfdingen m. m. L. V.

Lothigius och samtliga ämneslärare. Gymnastikläraren
kapten Varodell var af giltigt förfall hindrad att närvara.

§ 5.

Med anledning af domkapitlets i Skara skrifvelse rörande utlåtande
öfver kommitterades den 30 sistlidne mars afgifna underdåniga betänkande
angående dels afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven,
dels geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar, dels formulär för de,allmänna läroverkens kataloger
företogos nu dessa frågor till behandling.

Under diskussionen om den första frågan framställdes följande yi’-kanden:

a) af lektor örtenblad, att kollega yttrande skulle erhålla denna
lydelse: »Under uttalande af den åsikten, att, då tjänstgöringsbetygen
skulle komma att vid tillsättning af lärarebefattning erhålla en vida större
betydelse än hittills, dessa ej lämpligen böra innehålla vitsord om sökandens
undervisningsskicklighet, vill Venersborgs läroverkskollegium ansluta
sig till kommitterades förslag»;

b) af adjunkterna Bergin och Vetterlundh om rent afslag;

c) af lektor Tessing, som yttrade: »För bibehållandet af undervisningsprofven
inför domkapitel vill jag anföra följande skäl:

De olägenheter, som domkapitel och läroverk i stiftsstäderna haft af
dessa prof, kunna till mycket stor del undanrödjas, ifall man minskar
profvens antal genom att stadga 1) att domkapitlet skall bland de sökande
uppsätta på förslag de tre eller fyra bäst meriterade, så att endast dessa
få aflägga prof för den i fråga varande platsen; 2) att fyra (möjligen tre)
års. tjänstgöring skall vara ett af kompetensvillkoren för erhållande af
ordinarie plats.

Hvad de olägenheter beträffar, som profven medfört för de profvande
själfva, kunna några undanrödjas, medan andra äro så beskaffade, att de
torde kvarstå, äfven om profven förläggas till en profårsinst.itution enligt
den af kommitterade föreslagna anordningen.

Den behöfliga kännedomen om de lärjungar, med hvilka proflektionen
skall hållas, kan den profvande förvärfva sig, om han före profvet får

163

tillfälle att studera föregående termins betygskatalog och tillfälle att någon
timme vara ensam tillsammans med lärjungarne, så att han kan få underhålla
sig med dem, efter behag placera dem i den ordning han önskar
o. s. v.

Då det inom hvarje klass, utom de medelmåttigt begåfvade lärjungarne,
väl i allmänhet också finnas några med godt eller mycket godt
hufvud, liksom otvifvelaktigt åtskilliga, som äro inskränkta eller mycket
inskränkta, så bör det väl också bland de till en protektion utvalda lärjungarne
finnas representanter för de olika kategorierna. Och i så fall
torde det litet eller intet inverka på uppgörandet af själfva planen för
lektionen, vare sig denna hålles inför domkapitel, såsom hittills skett, eller
enligt kommitterades förslag vid en profårsinstitution efter ett par timmars
auskultering och ett par timmars undervisning.

Det är en obestridlig sanning, att medelmåttiga undervisare stundom
kunna aflägga lysande prof och att å andra sidan utmärkta lärare stundom
äro klena profvare; men sådant skall helt säkert kunna inträffa äfven
i de s. k. fakultativa fyllnadsprofven. Och den nervositet, som brukar
vara oskiljaktigt förenad med undervisningsprof, kommer, om det nya
förslaget blir lag, att icke litet ökas därigenom, att fyllnadsprof skulle få
afläggas endast en gång (möjligen två) i hvarje ämne.

I ekonomiskt afseende torde de nya profven ej ställa sig förmånligare
än de gamla för den profvande. Medan hittills den profresandes tjänstgöring
uppehållits af hans kamrater vid läroverket, måste väl med den
nya anordningen vikarie anskaffas. Och ofta torde det blifva svårt eller
omöjligt att skaffa sådan».

Sedan diskussionen förklarats afslutad och rektor framställt proposition
på lektor Örtenblads förslag samt ansett frågan med ja besvarad,
begärdes votering, hvilken, efter det rent afslag antagits till kontraproposition,
utföll så, att lektor Örtenblads förslag med 11 ja mot 6 nej blef af
kollegium antaget.*

Rörande geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts-
och kollegabefattningar antogs utan meningskiljaktighet kommitterades
förslag.

Angående läroverkens kataloger ansåg kollegium icke nödigt afgifva
något yttrande. «

Rätt utdraget, styrker
ex oflficio:

G. Th. Bergman.

164

Utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegiet i Sköfde den 10 september 1898.

Närvarande: Läroverkskollegerna fil. d:r Herm. Dahlstein, fil.

kand. O. Drakenberg, fil. kand. S. Damgren, fil. kand.
Jos. Fredbärj, fil. kand. Ax. Vinge samt undertecknad.

§ 10.

På anmodan af högvördiga domkapitlet i Skara stift framställdes
frågan, huruvida lärarekollegiet önskade yttra sig rörande det underdåniga
betänkande, som därtill i nåder utsedda kommitterade den 30 april 1898
afgifvit rörande dels afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, dels geografien såsom
särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid
de allmänna läroverken, dels formulär för de allmänna läroverkens kataloger
och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper, och blef,
sedan lärarekollegiet förklarat sig benäget att yttrande rörande dessa
frågor afgifva, vid öfverläggningen härom den meningen enhälligt uttalad,
att en ändring i nu gällande författning angående prof för läraretjänster
vid de allmänna läroverken vore högligen af behofvet påkallad, hvarför,
da kominitterades förslag till sådan ändring syntes vara mycket lyckligt
funnet och äga särdeles gynnsamma förutsättningar för sin utförbarhet i
profårsinstitutionen, lärarekollegiet ansåg sig böra tillstyrka bifall därtill,
hvarjemte beslöts att tillstyrka bifall till kommitterades förslag till ändring
i §§ 5 och 52 i den nådiga läroverksstadgan och stadganden rörande
terminskataloger.

. In fidem

David Ahlquist.

Justeradt:

Bernt Drakenberg.

Sigfr. Damgren.

Rätt utdraget; betygar
David Ahlquist.

165

Utdrag ur protokollet, hållet i kollegiet vid Falköpings allmänna läroverk

den 28 september 1898.

§ 1.

Domkapitlet i Skara hade lämnat kollegiet tillfälle att yttra sig öfver
kommitterades den 30 sislidne april afgifna underdåniga betänkande angående
afskaffande eller inskränkande af undervisningen för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken in. m. Under det sammanträde, som
med anledning däraf nu hölls, föreslog rektor följande underdåniga yttrande: »Kommitterade

föreslå en utbildning af det numera obligatoriska profåret.
Utan tvifvel är den oek önsklig: de första och svåraste stegen på
lärarebanan behöfva all möjlig ledning. Men bland de åtgärder, som
sättas i fråga, tinnes en, hvilken synes vara mycket betänklig för det ingrepp,
den innebär i föreståndarens handlingsfrihet. Kommitterade förorda
en lagbestämmelse, att profundervisningen skall förläggas till senare delen
af profåret. Visserligen inskjutes ordet »väsentligen»; men af yttranden å
sidan 32 visar det sig, att detta ord tillkommit blott af hänsyn till lärjungarnes
undervisning och de bedömande lärarnes tjänstgöring. Kommitterade
vilja tydligen, att, om sådant vore möjligt, all profundervisning skulle försiggå
i slutet af sista terminen. Det låter dock icke neka sig, att sådan
undervisning äfven kan vara nödvändig i början af första terminen, för
att föreståndaren och ledarne skola lära känna kandidaten, en kännedom,
utan hvilken ledningen blifver famlande och icke kan syfta åt den unge
lärarens särskilda anlag. Mena kommitterade med profundervisning endast
den, efter hvilken vitsordet om kandidatens skicklighet skall företrädesvis
bestämmas, är föreskriften i fråga otydlig och torde äfven vara öfverflödig.

Det tillfälle att åhöra mönstergill undervisning, som under profåret
erbjudes, återkommer för de fleste aldrig: Legendi semper occasio esf,
audiendi non semper. Det hade därför varit att önska, att kommitterade
hade starkare framhållit åhörandets betydelse och föreslagit, att bristande
flit i det afseende! kunde medföra afstångande från rättigheten att aflägga
prof och få betyg.

Kommitterade anse, att om deras förslag,

att profåret utbildas genom förbättrad handledning af kandidaterna,
genom lämpligare anordning af profundervisningen och af sättet för dennas
bedömande

166

och att två års föregående tjänstgöring vid läroverk blifver villkor
för ordinarie anställning,

blifva antagna, lärarebildningen så stärkes, att de obligatoriska undervisningsprofven
kunna och böra afskaffa^. Märkas bör dock, att de föreslagna
ändringarna i profåret, ehuru i allmänhet goda, icke djupare ingripa
i detta och att föreskriften om två års tjänstgöring som kompetensvillkor
icke har nämnvärd betydelse under en tid, då flertalet af dem, som
erhålla ordinarie anställning, tjänstgjort vida längre. Ett stärkande förefinnes,
men icke af den vikt, att därigenom ersättas de stora maningar
och väckelser till själfutbildning, som undervisningsprofven medföra. Kommitterade
förorda visserligen s. k. fyllnadsprof; men dessa skola blott vara
fakultativa och förslaget lider, såsom längre fram skall visas, af brister,
hyilka ^troligen göra det oantagligt eller overksamt. Kan man icke då
våga påståendet, att kommitterade vilja bottagandet af alla undervisningsprof
efter profåret, en åtgärd, som icke är ett framåtskridande, en verklig
utveckling, utan ett våldsamt och farligt brytande af den historiska kontinuiteten? En

lärares utbildning slutar icke med profåret: hos den nitiske är den
märkbar under en lång följd af år. Så länge dugligheten och icke ancicnneteten
är den väsentliga befordringsgrunden eller skall vara det, är
det en orättvisa, som hamnar sig själf, att icke lämna läraren tillfälle att
ådagalägga ökningen i skicklighet. Tjänstgöringsbetyget, vare sig det utfärdas
af eforus efter rektors yttrande eller af rektor, är icke tillräckligt:
det kan, åtminstone i de flesta fall, icke innehålla särskildt vitsord för hvarje
ämne om undervisningsskickligheten. Och någon förhoppning om att den
från departementet utgående inspektionen skulle kunna blifva så liflig och
kraftig, att den härvid blefve tillfyllestgörande, torde icke finnas: riksdagen
kommer antagligen icke att bevilja de behöfliga, ganska betydliga
medlen.

Således återstå endast undervisningsprofven.

Det har sagts, att prof icke böra förekomma, emedan de vilseleda: man
lär icke genom dem känna lärarens ordningssinne, plikttrohet och disciplinära
förmåga. Denna anmärkning bevisar intet mot profvens behöflighet
eller för deras skadlighet, men väl påminner den därom, att afseende bör
vid tillsättandet af lärarebefattningar fästas vid tjänstgörings- och profårsbetygen.

Ofta har mot profven framhållits, att de verka störande på undervisningen
vid det läroverk, där de anställas. Denna olägenhet kan i det
närmaste häfvas därigenom, att, såsom kommitterade föreslagit, de upp -

167

gifter behandlas, som eljest skulle vid den tiden genomgås under ledning
af klassens lärare.

Det har äfven sagts, att de fleste lärarne önska profvens borttagande.
Detta påstående är troligen oriktigt, åtminstone obevisadt. När svenska
läraresällskapet år 1895 till lärareföreningarna utsände frågan: »År det

önskligt, att alla undervisningsprof för lärarebefattningar afskaffas?» besvarades
den med 81 ja, under det nära 120 medlemmar svarade nej eller
lämnade den obesvarad.

Som de nuvarande undervisningsprofvens största förtjänst har ofta
nämnts, att de gifva den tillsättande myndigheten tillfälle att lära känna
sökandens personlighet. Kommitterade anse denna profvens egenskap vara
öfverskattad och därför leda till orättvisor. Äfven om en föregående
läroverkskommitté snarare träffat det rätta, då den framhållit, att den personliga
bekantskapen ofta lämnar bättre ledning för omdömet än meritförteckningen,
så är dock förtjänsten i fråga omtvistad, och alltid återstå
många tungt vägande anmärkningar, som icke kunna vederläggas. Uttalanden
inom riksdagen och af läroverkskommittéer, läraremöten och pressen
göra. det ock troligt, att dessa prof icke komma att bibehållas oförändrade.

Kommitterade föreslå en genomgripande förändring af profven, så att
vid dem skall förekomma verklig undervisning, verkligt förhör af läxa,
som den profvande själf preparerat inför de bedömande och som lärjungarne
fått tillfälle att öfverläsa. Kraftigt betona de, att preparationen icke
kan vara god, om den icke lämpas efter lärjungarnes förståndsutveckling
och kunskaper, att läxförhöret icke är oberoende af preparationen och att
således läraren behöfver för sitt prof, om det skall blifva en tillförlitlig
värdemätare, grundligt känna sina tillfälliga lärjungars ståndpunkt, hvilken
genom gynnsamma eller ogynnsamma omständigheter kan vara högre eller
lägre än den vanliga. Men anmärkningsvärdt är, att de anse denna kännedom
kunna vinnas genom att auskultera under två timmar och genom att
undervisa en eller två timmar. Den kunskap om lärjungarne, hvilken
vinnes på så kort tid, blifver utan tvifvel, äfven med den skarpaste och
snabbaste uppfattningsförmåga hos iakttagaren, alltför ytlig och osäker.
Till den förberedelse, som här ifrågasattes, bör anslås en vecka, använd
på en eller två timmars undervisning — hvarvid den profvande må vara
ensam med klassens lärare och läjungar, icke, såsom kommitterade föreslagit,
endast med lärjungarne — och på flera timmars auskultation såväl
i de ämnen, i hvilka prof skall afläggas, som ock — för en grundligare
kunskap om lärjungarnes allmänna ståndpunkt — i andra ämnen. Till
ett prof bör därför antagas åtgå, efter ämnenas antal och beskaffenhet,
tio till tjugu dagar. Men då de bedömande icke behöfva närvara mer än

168

två timmar, profpreparationens och -förhörets, i hvarje ämne och å hvarje
af läroverkets två stadier och då profvet inträder som led i klassens fortskridande
undervisning, blifver profvets störande inverkan vid det läroverk,
där det hålles, föga märkbar. Men kännbar blifver den för det
läroverk, där den profvande är anställd. En lärare bör därför icke hafva
rättighet att aflägga prof ett obegränsadt antal gånger. Detta anse äfven
kommitterade; men då de önska, att alla prof skola kunna förläggas till
profårsläroverken, föreslå de, att efter profåret icke mer än ett prof skall
i hvarje ämne vara tillåtet för en lärare. Det sistnämnda förslaget är
ödesdigert. Kommitterade hafva nämligen — men det på goda grunder
äfven föreslagit, att ett stärkande åt meriterna efter ansökningstidens
utgång icke vidare skall förekomma. Fyllnadsprofven skola således icke
afse viss tjänst; de kunna icke heller göra det, då de icke få afläggas,
förrän flere manader förflutit, sedan ansökan om rättigheten därtill inlämnats.
Da de därjämte icke äro villkor för ansökningsrätt och de vid
dem utdelade betygen redan efter några år icke längre med säkerhet angifva
lärarens ståndpunkt som undervisare och därför icke tagas i betraktande
som befordringsgrund, torde få, om någon, lärare vilja underkasta
sig de med dessa prof förenade kostnader och besvär. Att en sådan
möjlighet föresvälvat kommitterade, torde hafva varit anledningen till deras
starka framhållande däraf, att i Preussen lektionsprof anses obehöfliga;
emellertid äro förhållandena där vidt skilda från våra, i det t. ex. — för
att blott nämna en omständighet bland många — den pedagogiska kursen
är tvåårig.

En begränsning af rättigheten att aflägga prof är dock nödvändig.
Den synes icke böra vara oberoende af det sätt, hvarpå läraren tjänstgör.
Följande förslag är möjligen antagligt:

»Hvarje lärare har, sedan han efter afslutadt profår varit ett år anställd
med fullständig tjänstgöring vid allmänt eller därmed likställdt enskilt
läroverk, rättighet att aflägga undervisningsprof, dock att, när fråga
är om ämne, hvari profår genomgåtts eller prof redan aflagts, prof endast
då är tillåtet, om minst två år förflutit efter profåret eller det aflagda
profvet och därjämte det betyg, som han för denna tid vid tjänstgöringsläroverk
erhållit öfver undervisningsskicklighet, är högre än det, som för
honom utfärdats öfver profårskursen eller profvet.»

Härvid förutsattes, att betygsgraderna blifva i lag föreskrifna äfven för
tjänstgöring och prof och desamma som för profår. Antagligt är, att
styrelserna för enskilda läroverk foga sig efter en sådan föreskrift angående
betygen.

Sedan sådana förändringar införts i undervisningsprofven, att de verk -

169

ligen, ehuru icke allsidigt, kunna ådagalägga den profvandes lärareduglighet,
höra de så till vida blifva kompetensvillkor, att för ansökningsrätt till en
lektors-, adjunkts- eller kollegabefattning fordras, att från antingen profår
eller prof företes betyget godkänd eller däröfver i fråga om undervisningsskicklighet
i alla ämnen, som höra till sysslan.

Närmaste frågan blir, hvar profven skola afläggas. Kommitterade
svara: alla vid profårsläroverken. Men detta torde blifva en omöjlighet
genom den nu föreslagna utsträckningen af rättigheten att aflägga prof.
Med all säkerhet hafva kommitterade satt föreståndarens och lärarnes arbete
med ett fyllnadsprof för lågt, och profårskursernas betydelse för vår lärarekårs
utbildning och därigenom för folkets odling är så stor, att ledarnes
krafter icke böra på detta sätt splittras. Visserligen förorda kommitterade
någon minskning i undervisningstiden för rektor och lärare vid dessa läroverk;
men den föreslagna minskningen blifver nödvändig redan genom
de nya anordningarna vid profåret och det genom dem ökade arbetet.
Kommitterade förorda ock en förhöjning i de belopp, som nu utgå i arfvoden
för kandidaternas handledning; men denna ersättning gör icke det
ansträngande arbetet med lärjungarne vid dessa talrikt besökta läroverk
och med profårskurserna mindre och möjliggör således icke öfvertagandet
af nytt slag af verksamhet.

Kommitterades förslag, att rektor skulle för fyllnadsprofven i vissa
fall vidtaga ändringar i läsordningen, torde icke vara allvarligt menadt;
sådana rubbningar kunna vid andra läroverk stundom ske utan skada,
men böra icke vara i lag medgifna för profårsläroverken. Kommitterade
erkänna ock, att bördan af fyllnadsprofven skulle, äfven med den begränsning,
som de föreslagit, kunna blifva alltför stor för de nuvarande profårsläroverken,
men antyda, att den utvägen alltid finnes att inrätta ytterligare
ett sådant läroverk. Häremot kan man invända, att profårsläroverk
äro dyrare än andra allmänna läroverk och att genom ökandet af antalet
af de förra minskas utsikten att kunna besätta alla lärareplatserna vid
dem med män, som äro fullt lämplige att biträda vid lärarekandidaternas
ledning.

''fanken, att alla undervisningsprof skola försiggå inför en centralstyrelse
eller profkommission i Stockholm, hyllas numera icke af särdeles
många. En sådan centralisation skulle icke vara gynnsam för den pedagogiska
utbildningen i vårt land, och styrelsen eller kommissionen skulle alltid
af många misstänkas för ensidighet.

Undervisningsprofven höra således fortfarande afläggas i Stockholm
och vid stiftsläroverken inför konsistorierna.

Kommitterade föreslå, att ansökan om rättighet att aflägga fyllnadsin -

170

prof skall insändas till kongl. ecklesiastikdepartementet, att därvid skola
uppgifvas såväl ämnena som de läroverksstadier, till hvilka sökanden önskar
fa profvet förlagdt, och att departementet därefter bestämmer, hvar profvet
skall försiggå. Detta förfaringssätt torde icke vara mindre användbart
qch förmånligt, när fråga är om prof inför konsistorierna.

Af det föregående följer, att prof, aflagdt inför ett konsistorium, icke
behöfver, då ämnet och läroverksstadiet äro oförändrade, förnyas inför
andra tillsättande myndigheter.

Därjämte höra

raderna 3 — 5 å sidan 58 i kommitterades betänkande erhålla denna
lydelse:

1) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning,
ådagalagda genom undervisningsprof inför konsistorium, vid genomgående
af profår och under utöfvad lärareverksamhet,

å sidan 57 insättas i momentet 1 af § 62 »så fort ske kan» efter
ordet företages

och i läroverksstadgan införas nådig föreskrift om undervisningsprof
såsom villkor i visst fall för ansökningsrätt.

Bland de fördelar, som de nu i underdånighet föreslagna bestämmelserna
i fråga om undervisningsprofven inför konsistorierna må antagas medföra,
nämnes,

att profven kunna verkligen och mångsidigt ådagalägga lärarens
undervisningsförmåga,

att de betydligt minskas till antalet, utan att rättigheten att aflägga
sådana blifvit otillbörligt inskränkt,

och att de jämnare fördelas på läroverken.»

Andra yttranden blefvo icke föreslagna. Efter någon öfverläggning
beslöt kollegiet att icke yttra sig öfver det ifrågavarande betänkandet.

In fidem

K. W. Hagberg.

Till Konungen,

Genom chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse den 20
sistlidne maj anbefalldt att, efter att hafva gifvit de läroverkskollegier i
stiftet, som sådant önskade, tillfälle att i ärendet sig yttra, inkomina med
underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 förutgångne
april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,
angående geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af
adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken samt angående
formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper, får domkapitlet, med öfverlämnande
af inkomna yttranden från kollegierna vid de allmänna läroverken i
Strengnäs, Nyköping, Örebro, Eskilstuna och Askersund samt vid pedagogien
i Södertelge och med tillkännagifvande i underdånighet att domkapitlet
godkänner kommitterades förslag i öfrigt, dock i fråga om lista punkten,
lärareprofvens afskaffande eller inskränkande, underdånigst göra följande
erinringar:

att domkapitlet i princip hyser den åsikten, att undervisningsprofven
inför domkapitlen böra afskaffas, men dock endast under fullt betryggande
garantier för lärarnes duglighet och undervisningsskicklighet,

att enär de af kommitterade föreslagna garantierna i nämnda afseenden
icke kunna anses tillräckliga, domkapitlet finner de ifrågavarande profven
böra tillsvidare bibehållas men inskränkas därhän, att vederbörande dom -

172

kapitel äger bland de sökande till en lärarebefattning, under iakttagande af
de i nadiga läroverksstadgans § 64 angifna befordringsgrunder, uppföra
tre på förslag till befattningen i fråga, om de sökande äro flera än tre,
men i annat fall alla de sökande och därefter förelägga dessa att genom
undervisningsprof ytterligare styrka sin skicklighet att undervisa,

att ingen föreskrift om viss tids tjänstgöring efter profårs genomgående
för att kunna söka ordinarie befattning må lämnas, samt

att tjänstgöringsbetyg, med specificering för tjänstgöringen i olika
ämnen, böra utfärdas och underskrifvas af rektor samt vidimeras i stiftsstad
åt eforus och i annan stad af läroverkets inspektor.

Undertecknade af Sillen, Fehr och So Idb er g åberopa i underdånighet
sina till protokollet, enligt bifogadt transsumt däraf, afgifna särskilda
yttranden.

Strängnäs domkapitel den 19 oktober 1898.

Underdånigst

U. L. Ullman.

K. U. Nyländer.

Gast. Klingberg.

Jul. af Sillen, i

Isak Fehr.

U. Sohlberg.

Otto Norberg.

Curt Giislaf Drakeuberg.

Transsumt af protokollet i Strängnäs domkapitel den 19 oktober 1898.

Närvarande: ordföranden och vice ordföranden samt ledamöterna
Klingberg, af Sillen, Fehr, Sohlberg och Norberg.

§ 14.

Genom chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse den
20 sistlidne maj hade domkapitlet anbefallts att, efter att hafva gifvit de
läroverkskollegier i stiftet, som sådant önskade, tillfälle att i ärendet sig
yttra, inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedda kommitterades den
30 förutgangne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de

173

allmänna läroverken, angående geografien såsom särskild! läroämne vid
tillsättande af adjunkts- oeh kollegabefattningar vid de allmänna läroverken
samt angående formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper; och sedan -

Lektorn af Silleri anförde:

»Enligt min åsikt är kommitterades omdöme öfver undervisningsprofven
inför domkapitlen fullt riktigt. Jag anser i likhet med dem, att dessa prof
>i väsentliga afseenden kunna vilseleda vid undervisningsskicklighetens
uppskattande»; att deras gagn är högeligen omtvistligt, medan olägenheterna
ligga i öppen dag, och att således förslaget att helt och hållet afskaffa
dem är väl grundad!. Lika riktig finner jag kommitterades asikt, att
»eu lärare vida mer än genom profår och därpå följande prof adagalägger
sin praktiska duglighet genom tjänstgöring vid läroverken», och jag anser
det vara en af betänkandets starkaste sidor, att det vill åt tjänstgöringsbetyget
ge eu så stor betydelse som befordringsgrund. Med sådana åsikter
kan jag icke instämma i domkapitlets utlåtande utan får såsom min mening
uttala, att förslaget, såsom innebärande högst betydande förbättringar,
bort af domkapitlet i hufvudsak tillstyrkas.

För den händelse att de af kommitterade framställda förslagen skulle
vinna nådigt bifall, torde likväl en och annan mindre förändring kunna
ifrågasättas. Jag anhåller att få angifva några punkter i kommitterades
»förslag till ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer af nu gällande läroverksstadga»,
där sådana förändringar enligt min uppfattning böra och
utan allt för stor svårighet kunna göras.

§ 13, mom. 2. Om rektor skall kunna med tillbörlig sakkunskap afgifva
sitt, om förslaget antages, tyngre än nu vägande tjänstgöringsbetyg,
måste hans egen undervisningsskyldighet icke så litet minskas. Jag tror
icke, att det vore obilligt, att den nedsattes med förslagsvis fyra timmar,
så att den bestämdes till:

för rektor vid högre läroverk åtta till tolf timmar,

» » vid lägre läroverk med fem klasser 16 till 18 timmar,

» » vid lägre läroverk med tre klasser 20 timmar.

§ 53, mom. 7. Det torde i de allra flesta fall vara öfverflödigt och
någon gång skadligt att stadga två års tjänstgöring som ett oeftergifligt
villkor för rätt till ansökan. I denna punkt instämmer jag i domkapitlets
yttrande.

§ 57, mom. 1. § 58. Stadgandet, att eforus har att utfärda tjänst göringsbetyg

för ansökan, förefaller mindre lyckligt. För eforus’ egen

174

ställning kan det knappast vara fördelaktigt att nödgas intyga något,
hvarom han i allmänhet icke kan hafva tillräcklig, och nästan aldrig på
egen erfarenhet grundad kännedom. Och för rektors myndighet synes det
bättre, liksom det också torde än kraftigare mana honom till samvetsgrannhet
och varsamhet i hans svåra värf, om han får ensam stå för sin
mening och sitt ord.

§ 60, § 62, ^ mom. 1. Stadgandet, att rektor vid det läroverk, där
syssla är ledig, ma öfver de till honom öfversända ansökningshandlingarna
afgifva yttrande, anser jag gagnlöst, för rektor själf synnerligen betungande
och hans ställning försvårande och under vissa förhållanden farligt såsom
innebärande en alltför stor frestelse till mannamån.

Utom dessa mindre anmärkningar anhåller jag att få i fråga om de
föreslagna fyllnadsprofven säga, att det icke synes mig säkert, att de så
särdeles, mycket bättre än de nuvarande profven skulle ge vederbörande
betygsgifvare en riktig uppfattning af den profvandes lärareduglighet, men
att de däremot säkerligen måste för de läroverk, där de skulle afläggas,
och för de profvande själfva medföra samma slags olägenheter, som de
nuvarande profven. Emellertid håller jag för sannolikt, att ganska många
lärare tillsvidare gärna skulle se, att genom dylika prof en möjlighet bereddes
dem att ådagalägga en förkofrad undervisningsskicklighet, och jag
vågar på denna grund icke bestrida, att deras införande för närvarande
kan vara ändamålsenligt.

Slutligen kan jag icke underlåta att uttala den meningen, att förslaget
att afskaffa domkapitelsprofven synes mig nästan med nödvändighet leda
till eu följd, som kommitterade icke därur dragit. Nämligen den, att alla
utnämningar till lärarebefattningar böra tillkomma Kongl. Maj:t. Afskaffa
profven, så att domkapitlen komma att utnämna endast på grund af de
ingifna handlingarna utan någon, verklig eller skenbar, personlig kännedom
om de sökande, så finnes, så vidt jag förstår, alldeles intet skal att fortfarande
låta kapitlen utnämna. Däremot talar, under nämnda förutsättning,
allt för utnämning af Kongl. Maj:t. Först och främst större enhet och
följdriktighet i tillämpningen af befordringsstadgan; vidare utnämningarnas
större snabbhet, då de många besvären med sina tidsödande förklaringar
och motförklaringar bortfölle. I själfva verket vore icke heller förändringen
så stor, som man kanske föreställer sig. I viss mån kan man säga, att
redan nu befordringarna afgöras af Kongl. Maj:t. Jag tror nämligen, att
det är regel, att domkapitlens utnämningar öfverklagas, om någon rimlig
grund till klagomål kan upptäckas. Hvilket vill säga, att de tvifvelaktiga
fallen — de fall, der mer än en utgång är tänkbar — i allmänhet äfven
under nuvarande förhållanden dragas under Kongl. Maj:ts pröfning».

175

Lektorn Fel tv yttrade:

»Jag kan ej instämma i den punkt af domkapitlets yttrande, där en
ny anordning af profven inför domkapitlen föreslås, emedan jag finner
de af kommitterade föreslagna fakultativa fyllnadsprofven under nuvarande
förhållanden och som en öfvergång till undervisningsprofvens fullständiga
afskaffande lämpligare; och åberopar jag hvad jag i härmed sammanhängande
frågor yttrat till protokollet den 12 jannari 1894. Ej heller kan
jag dela domkapitlets åsikt om obehöfligheten af i regel två års tjänstgöring
för rätt att söka ordinarie befattning. Jag sluter mig här liksom i
ofvananförda fall till kommitterades förslag, hvilket synes mig vara mycket
förtjänstfullt.»

Lektorn Sohlberg anhöll att i afseende på den 1 :sta frågan: Afskaffande
eller inskränkande af undervisning straff ven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken, få till protokollet anföra följande:

»Kommitterade hafva velat utbyta de nuvarande undervisningsprofven
inför domkapitlen mot eventuella fyllnadsprof vid prof år sinstitutionen. Det
synes mig dock, som om dessa senare prof, äfven om de blifva fullständigare
än de förra och därför på ett mera mångsidigt sätt lägga i dagen
den profvandes, jag vill ej säga verkliga lärareduglighet, men förmåga
att föra sina undervisningsgåfvor till torgs, likväl i det stora hela komme
att lida af samma brister, på grund af hvilka kommitterade fälla domen
öfver de förra. Och de lida dessutom mer än domkapitelsprofven af en
annan ofullkomlighet, som synes mig i hög grad afsevärd och som beror
af deras ställning till principen om undervisningssättets största möjliga
frihet. Huru välinrättadt ett profårsläroverk än må vara, så hvilar nämligen
alltid öfver detsamma den faran och den misstanken, att undervisningssättet
der stelnar i de former, vederbörande »hufvudledare» pröfvat
vara de bästa och att inga andra sätt vinna tillbörligt afseende, så att
när den efter betygsförbättring sträfvande läraren återkommer till sitt
fyllnadsprof, hans måhända på mera själfständig väg vunna utveckling ej
har synnerligt att betyda, utan det fastmera blott gäller den frågan, om
och i hvad grad han förkofra! sig i den riktning hans »hufvudledare»
anvisat. Då fyllnadsprofven antagligen skulle få stor omfattning och därför
utöfva en betydande återverkan på lärareverksamheten i landsorten, så
befarar jag, att profårsinstationer), i stället för att vara blott en vägledning
för nybörjaren, skulle i kraft af dessa fyllnadsprof få makt att småningom
pa ett ensidigt sätt hallstämpla hela vårt undervisningsväsende.

Den enda motvikten mot denna fara skulle enligt kommitterades
förslag utgöras, synes mig, af det ökade inflytande, som vederbörande
rektorer, i egenskap af målsmän för den praktiska läraredugligheten, skulle

176

få vid tjänsters tillsättande dels genom den ökade betydelsen af de af
dem förestafvade, om ock af eforus utskrida, -normerade» tjänstgöringsbetygen,
dels genom det skriftliga utlåtande öfver de sökande, som vederbörande
rektorer skulle afgifva före lärarebefattningarnas tillsättande i
domkapitlen. Men — och här berör jag väl kommittéförslagets svagaste
punkt — rektorerna äro (och i detta påståeende kan den omständigheten
att eforatet skulle låna sitt namn åt deras betyg ej göra någon ändring)
visserligen kompetente att vitsorda lärarnes allmänna pedagogiska förmåga,
men ingalunda deras duglighet såsom facklärare i andra ämnen, än de, i
hvilka de själfva besitta fackkunskap, det vill säga i blott två eller tre
af skolans alla tolf.

Och hvad angår rektors skriftliga yttrande och förslag vid läraresysslornas
tillsättande i konsistorium, så måste man fråga, om detta
yttrande skall afse en opartisk, objektiv pröfning af de sökandes meriter
för den sökta tjänsten, det vill säga just detsamma som åligger den tillsättande
myndigheten, eller utgöra en mer eller mindre motiverad förklaring,
hvilken sökande rektor — oberoende af den objektiva pröfningen — önskar
till läroverkets båtnad hafva till platsen utnämnd. I förra fallet är rektors
yttrande skäligen obehöfligt, då det måste förutsättas, att den tillsättande
myndighetens särskilda ledamöter äro så kvalificerade, att de själfva, utan
rektors fingervisning, äro i stånd till en dylik opartisk pröfning. Är det
åter meningen, att rektor skall yttra sig såsom målsman för läroverkets i
fråga särskilda behof, som göra att det ligger vikt uppå att just den, och
icke den, läraren varder till platsen utnämnd, så anmärkes att de paragrafer
i läroverksstadgan, som handla om gällande befordringsgrunder, äfven eldigt
kommitterades förslag icke lämna utrymme för sådan hänsyn, hvaraf följer
att, om den utnämnande myndigheten gör något särskilt afseende på
rektors utlåtande, så medgifves åt honom ett obehörigt och lägst eldigt
sidoinflytande vid tillsättningen.

Jag är således af den meningen, att med den utgångspunkt kommitterade
tagit — den pedagogiska utvecklingens fastläsande vid eller fullständiga
koncentrering i pr of år sinstitutionen — deras samvetsgranna arbete ledt dem
till att föreslå anordningar, som jag anser otillfredsställande och som jag icke
kan acceptera. Också anser jag icke målet — lärareutbildningens höjande
i landet och en bättre tillämpning af rättvisa befordringsprinciper —
kunna nås på den väg kommittén föreslagit. Då den erkändt förnämsta
befordringsgrunden är tjänsteduglighet och denna — här är jag ense med
kommittén — icke bör bedömas efter enstaka undervisningsprof, vare sig
konsistoriella eller »fyllnadsprof» eller ens efter de under profåret aflagda
allena, utan med hänsyn till en verklig tjänstgöring af tillräcklig längd,

177

men kommitterade, enligt hvad jag ofvan sökt visa, gjort sig skyldiga till
det grundfelet att icke till fullo tillgodose vederhäftigheten hos dem, som
skulle bedöma samma tjänstgörings beskaffenhet, så föres jag till den tanken,
att på samma gång alla undervisningsprof för lärarebefattningar upphöra,
kompetente män, en för hvarje af skolans hufvudsakliga ämnesgrupper, böra
af regeringen förordnas, helst för en bestämd tidsperiod, tre a fem år i
sänder, åt hvilka öfverlämnas öfvervakandet och bedömandet af ämneslärarnes
fackduglighet. Man må icke säga, att de allmänna läroverken redan förut
hafva tillräckligt af sådan inspektion, nämligen censorernas i mogenhetsexamen
samt chefens för byrån för den högre undervisningen, alldenstund
ju den förra är af rent negativ art och för öfrigt gäller endast lärarne i
läroverkets högsta klass, medan den senare såsom sällan återkommande
är för litet effektiv samt dessutom af allt för generell natur.

De nu ifrågasatta inspektörerna skulle emellertid hafva till uppgift
icke blott att taga kännedom om undervisningens ställning vid de särskilda
läroverken och afgifva vitsord, där så påfordras, öfver undervisningsskicklighet,
hvar och en i sitt fack; de skulle äfven hafva till sin uppgift att,
fria från ensidigt doktrinärt rättshafveri och med öppen blick för alla goda
uppslag i undervisningsväg, som hvarje från onödiga skrankor frigjord
lärareverksamhet, ej blott i hufvudstaden, utan ock i landsorten, bär i sitt
sköte, hålla de pedagogiska frågorna och intressena vid lif. Då man, utan
att allt för mycket misstaga sig, torde kunna våga det påståendet, att för
närvarande domkapitelsprofven utgöra de enda tillfällen, då vid landsortens
läroverk didaktiska och disciplinära problem officielt sättas under debatt och
öfver hufvud intresset för pedagogiska frågor och initiativ tager en något
lifligare form, så skulle ock med dessa profs upphörande, om ej annan
åtgärd på samma gång vidtoges till de pedagogiska intressenas vård, dessa
komma att småningom förfalla och ett ofruktbart stillastående göra sig
gällande vid alla statsläroverk, som ligga utom området för profårsinstitutionen.

Jag anser därför: l:o) att undervisningsprofven inför domkapitlen
icke böra utbytas mot de af kommittén föreslagna »fyllnadsprofven»;
2:o) att om alla undervisningsprof för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken anses böra afskaffa^, detta bör ske endast under den förutsättning,
att en effektiv fackinspektion af läroverken kommer till stånd; 3:o) att
vid ansökan till tjänst rektors allmänna tjänstgöringsbetyg, då så begäros,
kompletteras med vederbörande fackinspektörs vitsord; 4:o) att vid lärares
utnämning nu gällande befordringsgrunder förblifva orubbade.»

In liden!:

Carl Gustaf Drakenberg.

Kona. amanuens.

178

Utdrag ur protokollet vid Strengnäs högre allmänna läroverks kollegiesammantärde
den 13 oktober 1898.

Närvarande: läroverkskollegiets samtlige ledamöter utom öfningslärarne
samt lektor Sohlberg (sjuk).

§ 1.

Företogs till behandling ett från Strängnäs domkapitel till läroverkskollegiet
remitteradt underdånigt betänkande, afgifvet den SO april 1898
af därtill i nåder utsedde kommitterade angående

1) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken:

2) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3) formulär för de allmänna läroverkens kataloger m. in.;

och enär kollegiet erhållit rätt att häröfver afgifva underdånigt yttrande,
så beslöt kollegiet att genom utdrag af detta protokoll, som skulle till
domkapitlet insändas, underdånigst anföra följande:

I likhet med kommitterade anser kollegiet olägenheterna af de nuvarande
undervisningsprofven från många synpunkter vara så betydande, att något
måste göras för att undanrödja eller förminska dessa olägenheter. Men
då de icke kunna fullständigt undanrödjns, utan att undervisningsprofven
helt och hållet afskaffas, och detta senare icke lär kunna rättvisligen ske,
så länge det är faktiskt, att undervisningsskickligheten, liksom läraredugligheten
i öfrig!, inom vissa gränser successivt, men olika hastigt stegras
genom den lärareverksamhet, som följer efter profåret, så återstår enligt
kollegiets mening under nuvarande förhållanden ej annat än att vidtaga
åtgärder för att förminska ifrågavarande olägenheter. Detta åter synes
kollegiet möjligt ej endast på det sätt, som kommitterade föreslagit, nämligen
genom fakultativa »fyllnadsprof» — som sannolikt komme att afläggas
antingen af de allra flesta, som ej i profåret vunnit det högsta vitsordet,
eller ock endast af de mest tilltagsna — utan det kan jämväl ske med
bibehållandet af obligatoriska undervisningsprof, om det nämligen blefve
stadgadt, att vederbörande myndighet må äga att bland de sökande till en
lärarebefattning, med iakttagande af de i § 64 af nådiga läroverksstadgan
angifna befordringsgrunderna, uppföra tre på förslag till befattningen i
fråga, om de sökande äro flera än tre, men i annat fall alla de sökande,
och därefter förelägga dessa att genom undervisningsprof ytterligare styrka
sin undervisningsskicklighet. På detta sätt blefve undervisningsprofven

179

väsentligen begränsade, ungefär såsom förhållandet i allmänhet är vid tillsättandet
efter prof af folkskoleläraretjänst. För att sedan icke samma
myndighet ännu en gång må nödgas i och för utnämningen göra ett nytt
urval, borde det i lag stadgas, att de å förslaget uppfördes ansökningshandlingar
jämte protokoll öfver undervisning spr of ven samt förord för någon
af dem insändas till Kongl. Maj:t, som därefter utnämner en af de tre till
den ifrågavarande befattningen.

Till hvilket resultat kommitterades förslag i detta och annat än ma
leda, finner kollegiet hvad kommitterade föreslagit i afseende på prof årets
utbildning med hvad därmed står i sammanhang böra föreskrifvas till framtida
efterrättelse. Likaledes anser sig kollegiet böra tillstyrka det, som
kommitterade föreslagit i fråga om tvä års tjänstgöring före sökandet af
ordinarie läraretjänst.

Däremot finner kollegiet ingen anledning att öfverflytta skyldigheten
att utfärda en del tjänstgöringsbetyg för lärare från rektor, som bäst känner
lärarne från sitt dagliga samarbete med dem, till eforus, som endast undantagsvis
har samma personliga erfarenhet. I afseende på formuleringen af
dessa betyg anser kollegiet, att i fråga om undervisningsskickligheten samma
formulär bör följas, som kommitterade föreslagit för profårsbetygen.

Kommitterades förslag om geografen såsom särskildt läroämne vid
tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar, äfvensom i fråga om
formulär för de allmänna läroverkens kataloger anser sig kollegiet böra
tillstyrka.

I protokollet skulle antecknas, att två af kollegiets ledamöter röstat
för afskaffande! af hvarje undervisningsprof efter profårets genomgående,
samt att fyra ledamöter röstat för hvad kommitterade i fråga om undervisningsprofven
föreslagit.

Rätt utdraget ur det justerade protokollet, betygar

dust. Klingberg.

Rektor.

Utdrag af protokoll, hållet vid sammanträde med Örebro högre allmänna
läroverks kollegium den 26 september 1898.

§ 3.

Öfver kommitterades underdåniga betänkande af den 30 april 1898
hade beträffande den första af delningen, som handlar om ''afskaffande eller

180

inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken», afgifvits trenne förslag till yttrande af den inom kollegiet
vid sammanträde den 10 september utsedda kommittén, bestående af
lektorerna Grandinson och Sahlin samt adjunkt Stener.

Efter en längre diskussion rörande dessa utlåtanden, hvilka punktvis
genomgingos och afgjordes efter framställda propositioner på bifall till de
olika förslagen, beslöt kollegiet att till domkapitlet afgifva följande yttrande:

Kollegiet tillstyrker på de grunder, kommitterade i sitt underdåniga
betänkande anfört, alla de i betänkandet framställda förslagen med uttalande
likväl af den önskan, att rektor måtte erhålla rätt att välja uttryckssätt
vid afgifvande af betyg öfver lärares vandel och sålunda ej vara
bunden vid de af kommitterade föreslagna betygen: hedrande, mindre
hedrande.

Beslutet om detta tillägg eller ändring i kommitterades förslag fattades
efter votering med 14 röster mot 10, som afgåfvos för bifall till kommitterades
förslag oförändradt.

Äfven i fråga om tiden för betygens utfärdande anställdes votering
om bifall till kommitterades förslag oförändradt eller till den af lektor
Grandinson föreslagna ändringen, i hvilken lektor Sahlin instämde, och
utföll voteringen så, att 14 röster afgåfvos för det förra och 8 för det
senare yrkandet.

Beträffande den andra och tredje af delningen i kommitterades betänkande
om »geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättandet af
adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken» och om
»formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande
till läroverkens räkenskaper» beslöt kollegiet enhälligt att tillstyrka bifall
till desamma med den erinran likväl vid den sist nämnda afdelningen,
att en uppgift i katalogen om lärjunges hemort icke skulle vara utan ett
visst värde.

I samband härmed beslöt kollegiet, att de ofvan nämnda förslagen
till utlåtande från lektorerna Grandinson och Sahlin samt adjunkten Stener
skola såsom bilagor åtfölja det utdrag af detta protokoll, som skall ingå
till domkapitlet.

Rätt utdraget, intygar
Lars Phragmén.

181

Förslag'' till svar från kollegiets sida med anledning af kommittorades utlåtande

af den SO april 1898.

1) Profårets utbildande.

Kollegiet vill för sin del i det hela förorda föreslagna ändringar till
pr ofårets utbildande, så vida de icke befinnas allt för betungande för
profårsläroverken; och vore det enligt kollegii mening önskligt, att de
genomfördes, vare sig kommitterades öfriga förslag vinna Kongl. Maj:ts
bifall eller icke

2) Sättet för profärsbetygens afgifvande.

Angående sättet för profärsbetygens afgifvande instämmer kollegiet
med de kommitterade.

3) Fakultativa fyllnadsprof.

Kollegiet, som anser prof efter genomgånget profår vara till icke
ringa skada för undervisningens jämna fortgång och som medger så väl
deras otillförlitlighet, äfven om de till formen ändras, då ju deras utslag
är allt för beroende af den profvandes och äfvenväl af lärjungarnes
disposition för tillfället, som ock de dryga omkostnader, de vålla de icke
ordinarie lärarnes i flesta fall af studieskulder hårdt tryckta kår, anser
emellertid det vara olämpligt att till fullo afskaffa sådana, så länge icke
någon tillräcklig ersättningsgrund för bedömandet af de sökandes inbördes
företräden, särskildt med hänsyn till efter slutadt profår förvärfvad större
skicklighet, blifvit funnen, hvarförutan kollegiet fruktar, att åt ancienniteten
ett för stort och skadligt inflytande skulle beskäras. Därest icke den
sökande själf önskar genom prof meritera sig, bör åter sådant — enligt,
kollegii åsikt — icke af honom kräfvas, utan han hafva att räkna sig till
godo, hvad han förut presterat.

Häraf följer, att kollegiet tillstyrker kommitterades yrkande på fakultativa
prof och dessas giltighet till lika kraft, vare sig de aflagts inför
den ena eller andra myndigheten. Som det sedan gammalt och med

182

rätta framhållits svårigheten att jämföra betyg gifna af sä många myndigheter
som de nuvarande, samt å andra sidan Kongl. Maj:ts förslag om en
enda gemensam profkommission ej vunnit riksdagens tillslutning, finner
kollegiet det också riktigt, att fyllnadsprofven afläggas vid profårsläroverken.

Kollegiet instämmer likaledes med de kommitterade däri, att den
profvande må äga välja klass, inom hvilket profvet skall afläggas, om
sådant ej möter oöfverstigligt hinder.

Det håller också före, att prof i samma ämne — och på samma stadium
af skolan — icke skall få afläggas tidigare än med två års mellanrum,
men måste för sin del afstyrka, att föreskrift utfärdas af sådan
lydelse, att fakultativt prof ej får afläggas flere än en eller visst antal
gånger, då ju här icke är fråga om kompetens, utan om jämförelse med
medsökande. Antagligen har fruktan, att utan dylik bestämmelse profven
skulle blifva allt för många, påverkat de kommitterades förslag i denna
punkt. Men deras statistiska tabeller bevisa ej detta klart. De uppgifva
visserligen antalet prof från femårsperioden 1888 — 93, men de ha ej lämnat
någon utredning af hur många det är, som profvat inför olika domkapitel
i samma ämnen — och samma klass — icke ens för de lärare,
hvilka, såsom de där erhållit högsta betyget vid ett tidigare prof, fullkomligt
visst under de nya förhållanden, kommitterade föreslå, icke skulle
gorå ett nytt; ej heller utredes hvad följd med hänsyn till profvens antal
inskränkningen att prof i samma ämne — och på samma stadium — ej får
ske förr än med två års mellanrum skulle medfört, om den tillämpats
under perioden. Skulle det visa sig, att fyllnadsprofven blifva för många,
kan ju alltid, men då först, slik restriktiv bestämmelse i kommitterades
anda blifva utfärdad.

Ej heller synes det kollegiet, att fyllnadsprofven behöfva draga så
lång tid, som de kommitterade tyckas hafva tänkt sig, och som ledt dem
till föreskrifterna i mom. 7 af »förslag till stadga ang. fyllnadsprof».

Att dessa prof böra förläggas till en viss tid af terminen, är däremot
också kollegiets mening, men tror detsamma det ej vara af nöden, ja ej
ens förenligt med billigheten, att ansökan om dylikt prof skall ske så
pass tidigt, som kommitterade tillstyrka, utan torde detta böra ske i samband
med sökande af befattning. Kollegiet kan således ej dela kommitterades
uppfattning, att lärare, som önska profva för sökt tjänst, skulle
kunna vänta till en annan profperiod. Det vill också i sammanhang
härmed uttala, att om fakultativt prof skall afläggas inom begränsad del
af termin, tjänsts tillsättande vid begäran af sökande, som åstundar aflägga
sådant prof, icke må företagas förr än efter utgången af nästa proftid.

183

4) Föregående tjänstgöring som villkor för ordinarie anställning.

I fråga om föregående tjänstgöring som villkor för ordinarie anställning
är kollegiet af samma tanke som de kommitterade.

5) Angående tjänstgöringsbetyg.

a) utställare.

Att tjänstgöringsbetyg i och för ansökan till tjänst skall, såsom kommitterade
yttrat, utfärdas af eforus i stället för rektor, synes ej kollegiet
vara af genomgripande betydelse, men har kollegiet icke något att invända
däremot, då en sådan ändring möjligen kan hafva någon fördel med sig.

b) betygsgrader.

Kommitterades förslag att i tjänstgöringsbetyg, som skola bifogas
ansökan till ordinarie befattning, bestämda betygsgrader böra påbjudas
äfvensom de föreslagna betygsuttrycken vill kollegiet tillstyrka med den
ändring, att i fråga om vandel val af uttryckssätt må lämnas öppet.

c) tid för betygets utfärdande.

Att betyget skall utbegäras fyra veckor på förhand, synes välbetänkt
i så måtto, att eforus och rektor erhålla bättre tid till att, om så erfordras,
inhämta upplysningar, men synes dock innebära en allt för stor inskränkning
af den tid, inom hvilken den sökande måste fatta sitt beslut om
åtgärders vidtagande för ansökningen. Kollegiet tänker sig, att denna
olägenhet möjligen kunde undvikas, om det stadgades, att till ansökning
skall fogas tjänstgöringsbetyg eller diariibevis, att sådant betyg begärts, i
hvilket fall det åligge den sökande att inom sex veckor efter ansökningstidens
utgång insända tjänstgöringsbetyget.

6) Utlåtande af rektor.

I förslaget att läroverkets rektor må erhålla tillfälle att uttala sig i
fråga om de sökande instämmer kollegiet — så vida det ej skulle kunna
tillåtas honom att antingen skriftligen eller personligen i domkapitlet deltaga
i utnämningen, såsom en utveckling af den nu honom medgifna, men
tämligen illusoriska rätten att öfvervara prof och deltaga i bedömandet.

7) Lönetursprofven.

I likhet med de kommitterade anser kollegiet, att lektorsprof för
lönetu^beräkning böra afskaffa*?.

184

II.

Angående geografien såsom särskildt läroämne.

Hvad beträffar geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättandet
af adjunkts- och kollegabefattningar vill kollegiet uttala sin anslutning till
hvad kominitterade hafva framställt.

III.

Formulär för kataloger.

Ivommitterades förslag angående formulär för läroverkens kataloger
tillstyrker kominitterade med erinran, att uppgift om lärjunges hemort
möjligen skulle vara af ett visst värde.

K. G. Grandinson.

För min del föreslår jag kollegiet att afgifva följande yttrande öfver
kommitterades utlåtande af den 30 april 1898.

Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar

vid de allmänna läroverken.

1. Profårets utbildande. (Bet. sid. 30—32 och 59-61.)

Kollegiet vill för sin del i det hela förorda föreslagna ändringar till
profårets utbildande, såvida de icke befinnas allt för betungande för profårsläroverken;
och vore det enligt kollegiets mening önskligt, att de genomfördes,
vare sig komitterades öfriga förslag vinna Ivongl Maj:ts bifall
eller icke.

2. Sättet för profårsbetygens afgifvande. (Bet. sid. 32—35 och 61.)

Ehuru kollegiet delar kommitterades åsikt, »att en persons skicklighet
att undervisa kan vara ganska olika beträffande olika stadier, beroende af
personlig läggning, omfånget af kunskaper o. s. v.» (sid. 32), finner kollegiet

185

icke det föreslagna stadgandet lämpligt, »att vitsord för lärarekandidats i
den praktiska kursen ådagalagda undervisningsskicklighet i hvarje särskildt
ämne afgifves med afseende på hvarje klass, i hvilken kandidaten meddelat
undervisning» (sid. 61). Då icke all prof undervisning lämpligen kan förläggas
till slutet af profåret, skulle lätt kunna inträffa, att en lärarekandidat
för sin undervisningsskicklighet i en viss klass, i hvilken han
undervisat jämförelsevis tidigt, finge ett lägre betyg, än han vid slutet af
sitt praktiska utbildningsår förtjänar. Så väl härigenom som genom
mängden af växlande betyg försvåras jämförelsen mellan sökande i afseende
på den undervisningsskicklighet, de ådagalagt under profåret.

Det synes kollegiet fördelaktigare, att särskilda betyg gifvas för tvenne
stadier, omfattande skolans lägre och högre klasser. Dock vill kollegiet
i anslutning till kommitterades förslag förorda, att profårskandidat ma
närmare slutet af profåret hålla minst en proflektion på hvartdera stadiet
i hvarje ämne, hvari han skall erhålla betyg.

3. Fakultativa fyllnadsprof. (Bet. sid. 35—42 och 61—63).

Mot de nu föreskrifna lärareprofven kan visserligen åtskilligt vara att
anmärka. Dock synes det kollegiet, som skulle det allmänna missnöjet
med dem till en stor del bero icke af profvens egen beskaffenhet utan af
den för läroverken betänkliga disproportionen mellan extra lärareplatser
och ordinarie lärareplatser*) och de däraf följande dåliga utsikterna till
befordran.

Man har talat mycket om huru ekonomiskt betungande för extralärarne
de ideligen återkommande profresorna skulle vara. Kommitterade upptaga
i sitt utlåtande denna anmärkning men utan att tillräckligt styrka
dess befogenhet. Af de anförda siffrorna framgår, att af de h. t. 1897
vid allmänna läroverk och pedagogier anställda ordinarie ämneslärarne,
hvilka efter ingången af år 1879 första gången befordrats härtill, lektorerna
profvat i medeltal endast ''1,2 gånger, adjunkter och kolleger endast 3,4 gånger,
lärare öfverhufvud endast 3,1 gånger. De af kommitterade anförda siffrorna
bevisa således icke hvad som skulle bevisas. För att kunna komma till
en välgrundad insikt i missförhållandet behöfde man veta, huru många
gånger de profvat, som under hvart och ett af de senaste aren vunnit
befordran — då ju konkurrensen under senare år varit skarpare än den
var under 1880-talet — samt huru många gånger de äldre, ännu obefordrade
lärarne profvat för ledig plats; och statistiken blefve ändå icke

*) Enligt kommitterades uppgift (sid. 17) fanns det h. t. 1896 757 ordinarie lärareplatser,
medan 274 obefordrade lärare både full tjänstgöring vid läroverken.

ISO

fullt upplysande, då man icke känner, i huru många fall profven snarare
afsett öfning i profs afläggande eller höjning af betyg än erhållandet af
den ifrågavarande platsen. -— Mindre välbetänkt synes det vara, när kommitterade
(sid. 18) bland möjliga och faktiskt ofta förekommande orsaker
till att en sökande icke med prof fullföljer sin ansökning anföra, »att den
sökande fått prof för olika platser utsatta att äga rum ungefär samtidigt
på skilda orter».

De nuvarande profvens egentliga syfte torde vara att gifva den tillsättande
myndigheten tillfälle att göra en personlig jämförelse med afseende
pa likartade prestationer mellan dem, som anmält sig såsom sökande till
en viss plats. Denna synpunkt för profvens värderande hafva kommitterade
i allmänhet ringaktat.

Sa säga kommitterade t. ex. sid. 12, att profvets värde såsom ett
prof pa undervisningsskickligheten torde hafva småningom minskats i jämbredd
med profårets utveckling — ett yttrande, som synes vara sant
endast om profvet afsåge att visa den sökandes kompetens, men som
knappast träffar det rätta, om profvet afser att gifva den tillsättande
myndigheten tillfälle till direkt jämförelse mellan de sökande. I samma
riktning går den anmärkning, som kommitterade sid. 19 anföra: »Mot de

obligatoriska undervisningsprofven har vidare anmärkts, att de efter senare
tiders förbättringar i lärarebildningen, särskildt införande af profårstvång
för alla, som vilja ingå i de allmänna läroverkens tjänst, icke längre äro
nödvändiga».

När kommitterade sedan sid. 20—24 söka utreda, huru det förhåller
sig med de nuvarande profven såsom värdemätare, då det gäller att bedöma
sökandes skicklighet att undervisa, uppställa de vissa egenskaper,
som maste finnas hos en skicklig undervisare, och pröfva i hvad mån
genom de nuvarande profven kan utrönas, om en lärare uppfyller de
angifna krafven. Det är enligt kommitterades framställning i synnerhet i
ett afseende dessa prof visa sig icke lämna någon pålitlig ledning för
bedömandet af de erforderliga lärareegenskaperna, nämligen i fråga om
preparation och förhör. För en fullgod preparation, för så vidt den icke
någon gång bestar i ett föredrag, fordras, säges det, »bland annat icke
blott att den öfver hufvud är lämpad för det stadium, hvilket lärjungarne
tillhöra, utan jämväl och i synnerhet, att den är noga afpassad efter just
de vid tillfället undervisade lärjungarne, deras behof och utveckling». Läraren,
säges det, bör tydligen grundligt känna dem, så väl gruppen i det
hela som »standpunkten hos hvarje enskild lärjunge». Och hvad kommitterade
sagt om bedömandet af lärarens förmåga att verkställa en preparation,
gäller ock, säga de, »beträffande bedömandet af hans förmåga

187

att genom förhör kontrollera, huruvida lärjungarne, alla och en hvar,
vederbörligen inlärt hvad som efter nödig preparation föresatts dem att
inlära, att därvid undanrödja missuppfattningar, som insmugit sig, att
genom omtagning fastare inprägla hvad som finnes vara i behof däraf
o. s. v.» — Äro profven i de nu berörda hänseendena otillfredsställande,
så gifva de dock, säga kommitterade, ännu mindre ledning för bedömandet
af den profvandes »förmåga att planlägga och utföra undervisningen i
stort sedt».

Värdet af denna kritik synes framgå, om samma måttstock användes
för bedömandet af de prof, som kommitterade föreslagit. Eller skall verkligen
en lärare vinna eu sådan kännedom om klass och individer, som
här betecknats såsom erforderlig, »dels genom auskultation, som icke gärna
kan sättas till mindre än två timmar, dels genom att undervisa dem
under en eller, om han det önskar, två lektioner, vid hvilka han bör få
vara ensam med dem»? Skall en lärare »under två icke omedelbart på
hvarandra följande lektioner» kunna gifva åhörarne säker ledning för
bedömandet af hans förmåga att planlägga och utföra undervisningen i
stort sedt?

Det synes kollegiet, som om kommitterade i sin kritik af de nuvarande
profven skjutit öfver målet.

För de profvande skulle säkerligen de af kommitterade föreslagna
profven i vissa hänseenden erbjuda ökade svårigheter. Kommitterade tala
med all rätt om den nervositet, som för många profvande vållar, att proflektionen
— »ett prof, hvaraf mycket beror» — utfaller sämre än en
vanlig lektion. Men skulle icke nervositeten blifva ännu större, om man
kände, att ännu mer berodde af profvet, om man kände, att dess misslyckande
kunde hafva en för hela ens framtid afgörande betydelse, icke,
såsom nu, blott medföra, att man icke kunde erhålla den just nu ifrågavarande
platsen? Och om den profvande — trots sin på den af kommitterade
beräknade tiden vunna kännedom om klassens och hvarje individs
ståndpunkt — funne sig vid preparationslektionen hafva öfverskattat
lärjungarnes begåfning och kunskaper, skulle han icke dä lätt fa en förlamande
känsla af att äfven förhörslektionen måste misslyckas?

Faran af ett misslyckande i hufvudämnet, af kommitterade ganska
bjärt utmålad (sid. 22) med afseende på de nuvarande profven, skolk val
icke blifva nämnvärdt. mindre genom de föreslagna anordningarna, då ju
den afsedda faran — om den nu verkligen »ej sällan» framträder — väl
mest bär sin grund däri, att den profvande låter förleda sig att anlägga
undervisningen efter för högt mått.

188

Kommitterade låta sig angeläget vara, att profundervisningen må
blifva »i möjligaste måtto verklig undervisning», omfattande verklig preparat^
och verkligt förhör. Sällan torde dock den verkliga undervisningen
vara så ordnad, att en timmes lektion användes till preparation
och den därpå följande till förhör af den preparerade läxan. Ett prof,
som omfattar två på detta sätt fördelade timmar, kan lätt just genom sin
brist på likhet med den verkliga undervisningen blifva ganska svårskött.
Skall åter profvet icke omfatta en inom sig begränsad uppgift utan vara
en direkt fortsättning af den ordinarie lärarens undervisning, hvilken sedan
åter skall begynna vid den punkt, där den profvande slutat, så anser
kollegiet sannolikt, att den profvande i afseende på plan och metod blir
mer bunden, än som kan vara lämpligt, Skall slutligen den profvande
låta den första proflektionen vara en omedelbar fortsättning af sina egna
lektioner utan åhörare, så förryckes lätt ändamålet med dessa lektioner,
som ju är, att han skall grundligt lära känna klassen och hvarje lärjunges
utvecklingsgrad, och han lockas lätt att använda äfven dessa båda lektioner
för profläxans preparerande. — Det förefaller för öfrigt kollegiet, som
skulle en föreskrift behöfva gifvas i fråga om bestämmande af ämnet för
profvet och tiden för dess meddelande.

Kommitterade föreslå, att den profvande skall under en eller, om lian
det önskar, under två timmar »utan åhörare» undervisa i den klass och i
(let ämne, som hans prof afser. En sådan föreskrift synes lätt kunna leda
till svårigheter af disciplinär art, då ju lärjungarne känna, under Indika
svåra förhållanden den profvande undervisar, och veta, att de efter profvets
slut icke vidare skola hafva med honom att skaffa. En lärare, som
under dessa lektioner utan åhörare icke kommit på rätt fot med sina
tillfälliga lärjungar, kan också ganska lätt få obehag vid förhöret genom
en icke fullt oafsiktlig svårighet hos en del lärjungar att fatta och fasthålla
hvad han under en föregående timme genomgått.

Enligt kommitterades förslag äger den, som åstundar aflägga fyllnadsprof,
att själf uppgifva det eller de läroverkets stadier — klass 1—5 och
klass 6—7 — till hvilka han önskar få profvet förlagdt, honom dessutom
obetaget att uttala en önskan angående den eller de särskilda klasser,
inom hvilka profvet skall äga rum. En svårighet för de profvande finner
kollegiet däri, att då fyllnadsprof icke får afläggas mer än en gång i
samma ämne — det står ej: i samma ämne å.samma stadium — den,
som vill vara rustad att söka så väl adjunkts- som lektorsplats i ett ämne,
som han ej haft med i profåret, eller som vill för båda möjligheterna
förbättra ett i profåret erhållet betyg, tvingas att under en vecka aflägga
undervisningsprof på bägge stadierna, en i sig själf svår uppgift, som blir

189

så mycket svårare, om han efter profåret endast haft tillfälle att undervisa
på det ena stadiet. För de tillsättande myndigheterna finner
kollegiet en svårighet, då de hafva att jämföra olika betyg från olika
klasser.

Man har anmärkt, att knappast något land har någon motsvarighet
mot de hos oss föreskrifna profven, en anmärkning, som ju äfven gäller
de föreslagna profven. Förhållandena i Sverige och i Tyskland äro visserligen
väsentligt olika. I ett äro de lika, nämligen däri, att den tillsättande
myndigheten har tillfälle att göra en personlig jämförelse mellan
dom, som komma i fråga vid tillsättningen af en viss plats. Hos oss
sker detta . därigenom, att de sökande profva inför den tillsättande myndigheten;
i Tyskland hafva Oberschulräte tillfälle därtill genom sin inspektion.
Skillnaden mellan de båda länderna skulle i afseende på läraretillsättningen
blifva ännu större än den är, om kommitterades förslag
antoges, då ju den tillsättande myndigheten i Sverige endast skulle hafva att
hålla sig till företedda papper utan att i de flesta fall hafva någon personlig
erfarenhet om dem, mellan hvilka ett val skall träffas. Vid ett sådant
val synes ancienniteten lätt komma att få eu allt lör stor betydelse. Nu
söker ett domkapitel före tillsättningen vinna kunskap om de sökandes
undervisningsskicklighet, sådan den vid denna tid befinnes. Om kommitterades
förslag antoges, skulle det däremot ofta komma till en jämförelse
mellan ett äldre betyg och ett nyare, därtill utfärdade vid olika läroverk
med olika traditionell måttstock och af personer med olika kraf — och
då en sådan jämförelse icke lätt låter sig göras, tränges den ådagalagda
undervisningsskickligheten såsom befordringsgrund helt naturligt åt
sidan.

Kommitterade hänvisa visserligen till tjänstgöringsbetygen. »Sådana
betyg utfärdas enligt nu gällande läroverksstadga af rektor, som ju också
på grund af ofta nog mångårig erfarenhet bättre än någon arman bör
känna de lärares nit och skicklighet, som arbeta under hans ledning. Hos
honom bör man också kunna förutsätta det pedagogiska omdöme, som
erfordras för att uppskatta de nämnda lärareegenskaperna till deras rätta
värde. Ett tjänstgöringsbetyg af rektor måste därför otvifvelaktigt gifva
eu bättre ledning åt den tillsättande myndigheten än de nu så tungt
vägande betygen öfver undervisningsprofven, beroende som dessa äro af
oberäkneliga tillfälligheter och i alla hänseenden ingenting bevisande om
ytterst viktiga sidor af lärarepersonligheten ■> (sid. 44). Men att på dessa betyg
grunda någon rättvis jämförelse annat än i afseende på tjänsteåldern torde
i många fall vara omöjligt. Kommitterade framhålla själfva två anmärkningar
såsom befogade: de kunna vara ensidiga och färglagda af en rent

190

personlig uppfattning, och de kunna vara utfärdade efter olika betygskalor.
Dessa svårigheter vid användandet af tjänstgöringsbetygen såsom
befordringsgrund, hvilka synas kollegiet vara synnerligen betydande, höi''a
emellertid enligt kommitterades mening till sådana »brister, som vidlåda
allt mänskligt», och med hänsyn därtill, att det finnes flera befordringsgrunder,
tillägga de, att »de på olika håll förefintliga sannolikhetsfelen
kunna taga ut hvarandra».

Med ganska stor sannolikhet torde man kunna antaga, att de enligt
kommitterades yrkande af eforus på grund af rektors förslag utfärdade
tjänstgöringsbetygen liksom de nu föreskrifna skulle visa en stark benägenhet
att efter några års normal tjänstgöring hålla sig vid de högsta
betygsgraderna. En sådan tendens röjer sig ju äfven på andra håll, där
liknande betyg gifvas, t. ex. vid universiteten. Den är också lätt förklarlig:
en öfverordnad vill icke genom att använda en strängare måttstock
än den han anser vara vanlig skada en underordnad, med hvars
tjänstgöring han är nöjd. Men om denna tendens gör sig gällande, så
vittnar tjänstgöringsbetyget i allmänhet icke synnerligen mycket genom
de använda betygsgraderna. Och härom torde man lätt kunna öfvertyga
sig genom granskning af ett antal tjänstgöringsbetyg och betyg öfver
undervisningsprof, gifna ungefär samtidigt åt samma person. Tjänstgöringsbetyget
är ju för öfrigt äfven därigenom, att det icke särskildt
utmärker pa olika stadier och i olika ämnen ådagalagd undervisningsskicklighet,
mycket mindre vägledande än profbetygen vid värderande af
tvenne personers skicklighet att undervisa — och kanske rent af vilseledande,
om man verkligen på undervisningsskickligheten i hvarje ämne och
å hvarje stadium vill utan inskränkning tillämpa det generella betyget.

Kommitterade anse sig kunna på goda. grunder antaga, att sammanlagda
antalet fyllnadsprof af olika slag, hvart och ett i ett ämne, icke
skulle behöfva öfverstiga 100 om året (sid. 39). Till grund för beräkningen
ligger ett, såsom det synes, ovisst antagande: kommitterade »beräkna
antalet af sådana i profårskursen ingående ämnen, i hvilka årligen fyllnadsprof
skulle komma att äga rum, lika med årliga medeltalet af betyg
under ''med beröm godkänd’». Det synes dock icke vara osannolikt, att
kanske de allra flesta skola tro sig efter två eller flera, års undervisning i
ett ämne hafva uppnått större skicklighet att sköta sådan undervisning
och därför gärna vilja genom ett fyllnadsprof söka förvärfva sig ett bättre
betyg: konkurrensen verkar skarpt uppfordrande därtill — såvida verkligen
undervisningsskickligheten skall förblifva en afsevärd befordringsgrund vid
sidan af ancienniteten. Men blir behofvet af fyllnadsprof väsentligen större
än kommitterade beräknat, så synes fyllnadsprofvens förläggande till prof -

191

årsläroverken blifva allt för betungande för dessa. Detta skäl synes också
omöjliggöra rektor Dahlmans i hans reservation framställda förslag, som
annars skulle vara ganska tilltalande. Att åter blott för fyllnadsprofvens
skull inrätta liera profårsläroverk, synes föga motiveradt, helst därigenom
antalet bedömande myndigheter skulle ökas och således äfven svårigheterna
växa att hålla en jämn norm för betygsättningen.

Hur mycket sålunda än kan vara att mot de nuvarande lärareprofven
anmärka, vill kollegiet dock icke förorda deras utbytande mot de af
kommitterade föreslagna fakultativa fyllnadsprofven.

4. Föregående tjänstgöring såsom villkor för ordinarie anställning.

(Bet. sid. 42—44).

Såsom af kommitterades utredning framgår, skulle den föreslagna
bestämmelsen om två års tjänstgöring såsom villkor för ordinarie anställning
i allmänhet icke mycket betyda, då ju redan nu högst få lärare vinna
ordinarie anställning efter kortare tjänstgöring.

Med afseende på universitetsdo center föreslå kommitterade ett års
tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom villkor för ordinarie lärareplats.
Det synes kollegiet, som vore denna föreskrift icke lämplig. För läroverken
är det utan tvifvel fördelaktigt, att åtskilliga lärare under några år efter
examen och doktorsdisputation fått vid universitet fortsätta sina studier
och fortgå till själfständigt vetenskapligt arbete i förening med akademisk
undervisning. Af denna anledning har också beviljats docenter rätt att
under vissa villkor räkna sin akademiska tjänstgöring sig till godo för
lönetursberäkning vid de allmänna läroverken. Till läroverkens fördel
hafva därigenom docenter uppmuntrats att några år stanna vid uidversitetet.
Den nu föreslagna bestämmelsen synes kollegiet verka i motsatt riktning
och därför icke böra förordas.

5. Förändrade bestämmelser angående lärares tjänstgöringsbetyg.

(Bet. sid. 44—46.)

a) Tjänstgöringsbetygens utfärdande af ef orus. Det synes kollegiet
vara föga lämpligt, att eforus skulle åläggas att uttala sig om lärares nit
och undervisningsskicklighet, vandel och förmåga att upprätthålla disciplin,
då han i många fall helt naturligt icke kan hafva någon direkt tillräcklig
kännedom därom. Eforus’ namnteckning på betygsformuläret skulle
sannolikt ofta blifva en för honom pinsam och i sak värdelös formalitet,
föga ägnad att stärka hans personliga inflytande. Det synes också vara
föga lämpligt, att ordföranden i den tillsättande myndigheten skulle åläggas

192

utfärda betyg åt en eller annan bland de sökande och därigenom intaga
en särskild ställning till någon eller några bland dem — mer olämpligt
ju större vikt man vill lägga vid detta betyg.

b) Bestämda bety g sgrad er. Kommitterades förslag, att i tjänstgöringsbetyg,
som skola bifogas ansökan till ordinarie befattning, bestämda betygsgrader
böra påbjudas, äfvensom de föreslagna betygsuttrycken vill
kollegiet tillstyrka med den ändring, att i fråga om vandel val af uttryckssätt
lämnas öppet: den lägre af de föreslagna betygsgraderna i afseende
på vandel synes genom sin stränghet komma att blifva så sällsynt, att den
högre graden icke får mycket att betyda.

c) Fyra veckor för betygets utfärdande. Den i förslagets § 58 gjorda
föreskriften, enligt hvilken sökande mer än fyra veckor före ansökningstidens
utgång måste begära tjänstgöringsbetyg, synes kollegiet innebära en
alltför stor inskränkning af den tid, inom hvilken beslutet om åtgärders
vidtagande för ansökning måste fattas. Kollegiet tänker sig, att denna
olägenhet möjligen kunde undvikas, om det stadgades, att till ansökning
skall bifogas tjänstgöringsbetyg eller diariibevis att sådant betyg begärts,
i hvilket fall det åligger den sökande att inom 6 veckor efter ansökningstidens
utgång insända betyget.

6. Utlåtande af läroverkets rektor vid tjänstetillsättningar. (Bet. sid. 46—48.)

Då vid tjänstetillsättningar ett läroverks tillfälliga behof af en lärare
i något visst af de med tjänsten förenade ämnena icke rättvisligen kan
tagas i betraktande, och då rektor icke kan rättvisligen i sitt utlåtande
göra sin personliga kännedom om någon af de sökande gällande, emedan
hans utlåtande om de sökande måste grundas på företedda handlingar,
anser kollegiet, att hans särskilda officiella utlåtande skulle blifva en
värdelös formalitet,

7. Lektorsprof för lönetursberäkning. (Bet. sid. 48).

I likhet med kommitterade anser kollegiet, att lektorsprof för lönetursberäkning
böra afskaffas.

II.

Geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättandet af adjunkts- och
kollegabefättningar vid de allmänna läroverken.

I denna fråga vill kollegiet uttala sin anslutning till hvad kommitterade
hafva föreslagit.

193

III.

Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande

till läroverkens räkenskaper.

Kollegiet tillstyrker kommitterades förslag med erinran, att uppgift
om lärjungarnes hemort möjligen skulle vara åt ett visst värde.

Örebro den 26 september 1898.

Enar Sahlin.

Angående kommitterades underdåniga betänkande, hvad beträffar afskaffandet
eller inskränkandet af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, anser undertecknad följande uttalande
böra göras: ''

»Kollegiet tillstyrker på de grunder, kommitterade anfört, de i betänkandet
framställda förslagen.»

Örebro den 26 september 1898.

A. J. Stenör.

Utdrag af protokoll, hållet vid kollegiets i Nyköping sammanträde
den 26 september 1898.

Närvarande voro alla äinneslärare utom herr W alde, hvilken
anmält godkändt förfall.

§ 2.

Från högv. domkapitlet i Strängnäs hade till kollegiet öfversändts
»underdånigt betänkande angående

1) Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken ;

2) Geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3) Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper; afgifvet den 30 april 1898 af därtill

104

i nåder utsedde kommitterade», med tillstånd för kollegiet att öfver nämnda
betänkande afgifva sitt yttrande. Med anledning häraf beslöt kollegiet
uttala sig om detsamma på sätt som följer.

Hvad beträffar undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken anser kollegiet i likhet med de kommitterade, att
dessa prof, såsom de nu äro beskaffade, medföra svåra olägenheter både
för de profvande och för de läroverk, vid hvilka profven afläggas, samt
att de icke lämna fullt tillfredsställande garantier för läroverkens förseende
med dugliga lärare. Därför önskar kollegiet, att de nuvarande profven
måtte så fort sig göra låter blifva alldeles afskaffade. Tydligt är likväl,
att detta icke kan ske förrän anordningar vidtagits, genom hvilka de göras
öfverflödiga.

För att vinna detta mål hafva kommitterade förordat åtskilliga åtgärder.
Beträffande dessa håller kollegiet före, att det kan skänka sitt
bifall åt de yrkade bestämmelserna om viss tids tjänstgöring vid allmänt
läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie anställning samt om skriftligt
utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid det läroverk, där
ledigförklarad tjänst skall tillsättas. Hvad angår de af kommitterade framställda
förslagen om profårets utbildande och om fyllnadsprof anser åter
kollegiet, att det vore att föredraga, om i stället för åtgärder i den proponerade
riktningen trädde inrättande af pedagogiska seminarier, hvilka meddelade
allsidig utbildning åt blifvande lärare, och om i sammanhang därmed
alla undervisningsprof för sökt lärarebefattning förklarades obehöfliga. Om
de ifrågasatta föreskrifterna rörande tjänstgöringsbetygen vill kollegiet
såsom sin mening uttala, att de icke i alla afseenden förefalla lyckliga.
Att åt eforus anförtro utfärdandet af dylika betyg, när fråga vore om
ansökan till tjänst, torde knappast kunna betraktas såsom riktigt, då eforus
i allmänhet icke äger någon grundligare kännedom om sitt stifts talrika
lärare och dessas duglighet. I de allra flesta fall skulle han säkerligen
nödgas att blindt följa de af rektorerna afgifna vitsorden, hvilka härigenom
skulle komma att ernå en synnerlig betydelse vid tillsättning af lärareplatser.
Men huru billigt det än synes, att stor vikt lägges vid rektorernas
betyg, måste det likväl sägas, att ett dylikt förhållande medför
vissa vådor, ty dels äro nämnda betyg blott uttryck af en enda persons
omdöme, dels torde icke en rektor, han må vara huru insiktsfull och mångsidig
som helst, förmå med full noggrannhet gradera betygen i alla de
ämnen, i hvilka undervisning meddelas vid ett läroverk. Om de nuvarande
undervisningsprofven borttagas och vid lärareutnämningar tjänstgöringsbetygen
blifva af största betydelse, är det därför enligt kollegiets åsikt
af behofvet påkalladt, att åtgärder af ett eller annat slag vidtagas, genom

195

hvilka de af rektorerna utfärdade tjänstgöringsbetygen erhålla en fullkomlig
pålitlighet.

Hvad slutligen beträffar kornmitterades förslag angående geografien
såsom särskild! läroämne vid adjunkts- och kollegabefattningar, sa ansluter
sig kollegiet gärna till detsamma.

§ 3.

Rörande kornmitterades förslag om profårets utbildning och om fyllnadsprofven
hafva Westling, Bång, Forsling och febr sa till vida en från
kollegiets flertal afvikande mening, att de anse nämnda förslag förtjäna att
tillstyrkas, emedan de innebära förbättringar af den praktiska lårarebildningen
och befordringssättet och emedan dessa förbättringar äro lättare
att ernå än de af kollegiets flertal förordade seminarierna.

§ 4.

Lektor Hagelin uttalade sin åsikt om betänkandet i en särskild till
protokollet bilagd skrifvelse.

Som ofvan

Fr. Westling.

Justeradt:
Carl Tideman.

Vidimeras ex officio
Fr. Westling.

Rörande utbildande af profåret, fyllnadsprof och befordringssättet anhåller
undertecknad att till protokollet få anföra följande:

Det af 1897 års riksdag framställda spörsmålet, om och under hvilka
förutsättningar de nu stadgade undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken måtte afskaffas eller åtminstone i väsentlig
mån inskränkas, åtföljdes (se kommittebetänkandet sid. 13) af det uttalandet,
att det nya, som skulle sättas i profvens ställe, måste framför allt
tillgodose läroverkens intresse att erhålla dugliga lärarekrafter.

° Detta mål säga sig kommitterade ständigt käft i sikte och hafva de
kommit till det slut, att prof inför domkapitel böra upphöra och ersättas

196

med en närmare angifven omgestaltning af profåret samt eventuellt af
fyllnadsprof vid profårsläroverken.

I och med dessa af kommitterade föreslagna åtgärder afhjälptes kanske
de olägenheter och oegentligheter, som efter mångas mening tilläfventyrs
äro förenade med domkapitelsprofven. Dock vill det synas, som om Riksdagens
skrifvelse innehölle en annan, viktigare uppfordran, nämligen att
sörja för en tidsenlig och fullt effektiv lärarebildning, viktigare därför att
domkapitelsprofven och således också de anordningar, som skola träda i
deras ställe, i första hand afse en kontroll från det allmännas sida att
den blifvande läraren verkligen är i besittning af den yrkesskicklighet
och fyller de öfriga anspråk, hans framtida kall kräfver, medan det primära
och viktigare ju måste vara att från det allmännas sida tillse, det
tillfälle till en dylik utbildning förefinnes; kontrollen, huruvida vederbörande
ämnessvenner tillgodogjort sig denna utbildning, kommer däremot
först i andra rummet.

Frågan om lärarebildningen lämnas af kommitterade ej heller ur sikte,
men knytes af dem till profåret och till de föreslagna reformerna i och
för dettas utbildande.

Men räcka dessa till för att betrygga en fullgod lärareutbildning?
Karl profåret med sin knappa teoretiska kurs och sin nog mycket på uppvisning
anlagda praktiska del på fullt allvar sägas ersätta det mera genomförda
studiet af de pedagogiska disciplinerna vid universitetet eller vid ett
pedagogiskt seminarium och det praktiska arbetet under den enhetliga
ledningen af en i sammanhang därmed stående normalskola? Hvar skola
profårsläroverkens lärare inhämta det mått af pedagogisk bildning, som
fordras för att deras handledning skall blifva något mer än en rent teknisk?
Kunna de ge den blifvande läraren mycket mer än sin egen metod
och exemplet af sin egen personliga lärareverksamhet?

Da det svenska allmänna läroverket saknar en utförligare undervisningsplan,
hvarifrån skola lärarekandidaterna få den förbindande enheten, planen,
öfversikten af skolarbetet? 1 saknad af kunskap om denna enhet, äro de
ej blottställda för många missgrepp?

Hvar komma så viktiga faktorer i lärarebildningen som psykologi och
skolhygien in? Utan nödig kännedom om dem, äro ej ödesdigra fel att
befara?

I den öfversikt af läroverkslärares utbildning i andra länder, som
kommitterade lämna bil. 1, omnämnas särskildt ’) Finlands pedagogiska

'') Rörande förhållandet i Frankrike säga kommitterade sid. 102: »för lärarekandidaternas
teoretiskt pedagogiska utbildning äro inga andra anstalter träffade, än att en

197

lärostol vid Helsingfors universitet samt dess normallyceer äfvensom de
tyska seminarierna (de många tyska professurerna i pedagogik ej att förglömma)
och det därstädes förekommande praktiska öfningsåret. Då våra
läroverk i mångt och mycket varit en efterbildning af de tyska, enkannerligen
de preussiska, vore det ej klokt att följa det tyska föredömet på ett
område, där detta land mångenstädes anses oupphunnet, nämligen i utbildningen
af landets lärarekrafter, hvilka enligt andra folks (britternas)
vittnesbörd utgöra tyskarnes förnämsta styrka i deri stora täflan mellan
folken, hvartill särskild! vår tid är vittne?

Böra ekonomiska hänsyn skrämma, om det är sant, att i ett folks
ekonomi intet är mer produktivt än omsorgen om dess uppfostran, utbildning
och utveckling?

Undcrvisningsprof, jämnställda med våra domkapitelsprof, förekomma
ej i Tyskland och äro där helt enkelt öfverflödiga på grund af seminarieledningens
och senare de öfverordnade myndigheternas noggranna kännedom
om och möjlighet att följa lärarne (se betänkandet sid. 97, 98). Blifva
ej de många profven och fyllnadsprofven vid profårsläroverken utan föregående
teoretisk utbildning och utan nödig enhetlighet mellan profårets
teoretiska och praktiska del, blifva de ej något förvändt, något, som i ett
franskt ordspråk betecknas med »att sätta plogen framför oxarna»?

Frågan om det bästa befordringssättet till ordinarie tjänst efter en
gång vunnen anställning hänger på det närmaste tillsammans med lagstiftningen
om skolornas styrelse och öfvervakande. Kommitterades förslag i
detta hänseende kunna väl knappast betecknas annat än som nog svaga
palliativ, hvilkas värde män sökt stödja därmed, att rektors betygsförslag
och utlåtande öfver någon sökandes särskilda företräde och lämplighet till
en viss läraresyssla skulle få karakteren af en offentlig handling, som på
anfordran vore tillgänglig. I den förra punkten ansluter jag mig fullständigt
till hvad kollegiet i saken anfört; också rörande den senare (rektors

lärostol i pedagogik finnes i Sorbonne och spridda föredrag hållas vid de flesta akademierna.
» Baumeister, Erziehungs- lind Vnterrichtslehre I: 2, Munchen, 1897, som kommitterade
följt, säger sid. 431: »eine pedagogische Vorbereitung för das Lehramt im eigentlichen
Sinne giebt es nicht; doch fiedet es sich ein Lehrstuhl der Pädagogik an der Sorbonne etc.»
Kommitterades vilseledande uppgift torde uppkommit därigenom, att uttrycket »im eigentlichen
Sinne» förbisetts. Verkliga förhållandet lär vara, att vid Frankrikes samtliga écoles
normales ganska omfattande kurser i psykologi och teoretisk pedagogik gifvas. Genom
ministeriel! skrifvelse af år 1888 bestämdes, att första året vid écoles normales prhnaires,
hvarifrån äfven lycéerna få ej så få lärare, särskild! i de lägre klasserna, skulle jämte
psykologi också läsas tillämpad psykologi eller pedagogik (flerstädes använd lärobok: JanelThamin,
Cours de psyclioloijie et de morale, Delagrave, Paris, sista uppi. 1897, 400 sidor
stark).

198

utlåtande rörande lärareplats’ besättande) synes mig föga vunnet, blott en
ny pappers-akt, lagd till andra, men ingen lefvande, personlig erfarenhet
åt den sak, det gäller. — I detta sammanhang torde ej utan fog beklagas,
att man alldeles kastat öfver bord 1882 års skolkommittés förslag om
lokalstyrelse för hvarje läroverk, styrelser, Indika jämte andra element
skulle inom sig sluta representanter för den kommun, där skolan ligger.
Detta är så mycket mer att beklaga, som numera andra germanska folk
redan infört eller äro på väg att införa dylika lokalstyrelser för de högre
läroverken. Ivommitterade, hvilkas uppgifter i detta hänseende kanske äro
nog knappa, nämna Holland; den senaste stora engelska skolkommissionen
har föreslagit institutioner i enahanda riktning, och — sist, men ej minst
— Norge har sedan 18G9 haft dylika lokala skolstyrelser, hvilka, jämte
andra uppgifter, ock haft den att vaka öfver skolornas inre lif, tukt och
ordning. I vårt grannland har man till denna institution nu i år lagt
eller är man i färd med att lägga fackinspektörer, som i och med trägna
besök öfvervaka skolarbetet inom de särskilda ämnena. Vore dylika anordningar
hos oss omöjliga att genomföra? Skulle de ej lämna den bästa
garantien å ena sidan för skolans inre sundhet och hälsa, å andra sidan
för ett rättvist befordringssystem?

Hugo Hagelin.

Protokoll, hållet i Eskilstuna läroverkskollegium den 15 oktober 1898.

Närvarande: Inspektor och alla ämneslärarne med undantag af

v. kollega F. Ahlfvengren, som var frånvarande i och
för afläggande af undervisningsprof inför Karlstads
domkapitel.

§ K

På grund af högvördiga domkapitlets skrifvelse af den 15 juni 1898
ägde kollegiet att afgifva utlåtande öfver det underdåniga betänkandet angående
I) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven vid de
allmänna läroverken; II) geografien såsom särskildt ämne vid tillsättande
af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken; III) formulär
för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande

199

till läroverkens räkenskaper; afgifvet den -SO april 1898 af därtill i nader
utsedde kommitterade;

och afgaf kollegiet i afseende på det första momentet, eller frågan
om undervisningsprofven, följande utlåtande: Kommitterades förslag om
profårets utbildande godkänner kollegiet enhälligt och fullständigt; förslaget
om de s. k. fyllnadsprofven anser däremot kollegiet mindre lämpligt
och vill såsom ett önskningsmål i detta afseende framställa följande stadgande:
Då ansökningstiden för en ledig förklarad lärarebefattning utgått,
må domkapitlet med ledning af de sökandes meritförteckningar på förslag
uppsätta trenne, hvilka sedan, om de så önska, äga att inför domkapitlet
aflägga (fyllnads-)prof i ett eller flera af de ämnen, som äro med den
ifrågavarande befattningen förenade. Domkapitlet insänder därefter, med
bifogande af utlåtande öfver de eventuella profven, de tre föreslagnes ansökningshandlingar
till Kongl. Maj:t, som nämner en af de tre till platsen.
Besvär öfver domkapitlets förslag böra inom laga besvärstid till Ivongl.
Maj:t inlämnas.

Genom detta förslag, som nära ansluter sig till flera andra kollegiers
framställda åsikt, torde de odisputabla fördelarna af prof inför domkapitlen
— särdeles från synpunkten af den därigenom vunna utsikten att
kunna inför det ena domkapitlet reparera ett af det andra domkapitlet
såsom mindre tillfredsställande förklaradt prof — förenas med borttagandet
af de olägenheter, som de hittills varande massprofven medfört för såväl
domkapitel som respektive läroverk.

Häremot inlades reservation af kollega H. Rydberg, som förklarade
sig äfven i detta fall hylla kommitterades åsikt, dock med anslutning till
rektor Dahlmans afvikande förslag om rätt till afläggande af fyllnadsprof
två gånger efter genomgånget profår.

I afseende på frågan om utfärdande af tjänstgöringsbetyg i och för
ansökningar till ordinarie lärarebefattningar ville kollegiet framhålla såsom
sin enhälliga åsikt, att dylika betyg vid andra än stiftsstadens läroverk
borde utfärdas af inspektor efter inhämtande af vederbörande rektors
skriftliga utlåtande.

I afseende på det andra momentet, eller frågan om geografien, instämde
kollegiet enhälligt och fullständigt i kommitterades förslag.

1 afseende på det tredje momentet, eller frågan om katalogerna, voro
äfvenledes alla kollegiets medlemmar af samma mening som kommitterade.

Ex officio
John Asplund

t. f. rektor.

200

Protokoll, hållet i kollegium vid Askersunds allmänna läroverk
den 28 september 1898.

Närvarande: Herrar v. kollegan A. F. Karlson, v. kollegan Iv. J.

Nilsson och undertecknad. Läroverkets inspektor hade
lörklarat sig hindrad att öfvervara sammanträdet.

§ 1.

Hade kollegium på grund af skrifvelse från högvördiga domkapitlet
sammankallats för att, om det sådant önskade, afgifva yttrande öfver
kommitterades underdåniga betänkande af den 30 sistlidne april angående
afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken in. m.

Kollegium beslöt därvid enhälligt att med nedan angifna undantag
tillstyrka kommitterades förslag, särskildt med hänsyn till de svårigheter,
som under lärares ofta företagna profresor uppstå vid ett läroverk med
fåtaliga lärarekrafter.

I fråga om tjänstgöringsbetygen och med hänsyn till dessas betydelse
vid befordran önskade kollegium framställa sin åsikt, att för dessa borde
stadgas sa vidt möjligt enahanda affattning som för profårsbetygen, nämligen
så, att hvarje ämne först nämnes och därefter de klasser, hvilka af
läraren i detta ämne undervisats, samt slutligen vederbörande betygsutgifvare
äga att lämna olika vitsord för skickligheten att undervisa i de olika
ämnena. Kan nämligen blott ett gemensamt vitsord afgifvas, måste om
detta gälla i ännu högre grad hvad af kommitterade anförts å sid. 32
rörande gemensamt profårsbetyg å olika stadier: »Om då åt en lärarekandidat
— — med afseende på hans undervisningsskicklighet i ett
ämne ett enda betyg gifves, måste detta vara uppkommet genom sammanjämkning
af omdömen rörande haris undervisning och lämnar således i
själfva verket ingen säker kännedom om hans undervisningsskicklighet på
något visst stadium.»

Som de flesta lärare omöjligen kunna ådagalägga samma skicklighet
i ett hvart af de många olikartade ämnen, hvari de. särskildt å lägre och

201

mellersta stadiet, bruka få sig ålagdt att undervisa, torde alltså om ett för
dessa lärare enligt förslaget å sid. 63 utfärdadt tjänstgöringsbetyg med
fullt fog kunna sägas, att detta i själfva verket icke lämnar någon säker
kännedom om deras undervisningsskicklighet i något särskildt ämne.

Enär vid utnämningar emellertid alltid stor hänsyn måste tagas till
lärarens skicklighet att undervisa i vissa anslagna ämnen, kommer nämnda
säkra kännedom, sedan profven inför domkapitlen borttagits, endast att
vinnas af betyg för profår och fyllnadsprof, och erhålla dessa sistnämnda
således en mer än önskvärdt dominerande betydelse vid tillsättningen.

Kollegii åsikt, att tjänstgöringsbetygen icke, såsom föreslagits, böra
affattas i kronologisk följd, beror därpå, att för en lärare med lång tjänstgöring
vid samma läroverk dylikt betyg kommer att antaga en alltför
oproportionerlig utsträckning. Hvarje ämnes namn kommer att t. ex. för
en lärare med tio års tjänstgöring uppräknas sannolikt minst tio gånger.
Dymedelst blifva dessa betyg föga öfverskådliga, till skada för deras värde
vid utnämningar och till förmån för det i afseende å skicklighet i ett hvart
ämne klara och distinkta profårsbetyget.

De båda omständigheterna i fråga om föreslagen affattning af tjänstgöringsbetygen,
att i dessa endast ett gemensamt vitsord får gifvas för
skicklighet och att de skola anordnas kronologiskt, anser kollegium af nu
angifna skäl komma att menligt inverka på den föregående lärareverksamhetens
betydelse för befordran gent emot de kanske decennier tidigare
gifna betygen för profår, respektive fyllnadsprof.

Kollegium kunde icke dela kommitterades å sid. 85 uttalade åsikt om
önskvärdheten af att ett bestämdt format för terminskatalogen stadgas. Vid
olika läroverk kunna nämligen föreligga olika behof härutinnan. För de
läroverk, om hvilka kollegii ledamöter genom nuvarande eller föregående
tjänstgöring äga kännedom, synes det inom vissa stift (t. ex. Upsala ärkestift)
brukliga och där af okända skäl måhända behöfliga stora kvartformatet
ytterst olämpligt. Katalogen förlorar genom dylikt format sin
egenskap af ett lätt medfördt och lätt tillgängligt register vid all rektor
eller vederbörande lärare åliggande expedition inom läroverket; och ansåg
kollegium icke, att det vid härvarande liksom stiftets öfriga läroverk vanliga
lilla oktavformatet borde riskeras genom stadgande om en efter dess
förmenande alldeles obehöflig yttre likformighet härutinnan. Hvad angår
kommitterades önskan om dylik likformighet särskildt för kontrolländamål
torde, åtminstone i fråga om kontrollen öfver läroverkets räkenskaper, eu
sådan likformighet vara alldeles obehöflig, enär väl aldrig kan komma
att fordras samma format för alla till dessa sistnämnda hörande verifikationer.

202

§ 2.

Skulle dagens protokoll uppsättas i två exemplar och justeras af
herrar A. F. Karlson och K. J. Nilsson.

Vidare förekom ej.

Askersund som ofvan.

Hjalmar Kylén,

t. f. rektor.

Justeras:

A. F. Karlson.

K. J. Nilsson.

Protokoll, hållet i lärarkollegium vid Södertelge pedagogi
den 28 september 1898.

Närvarande: v. kollega E. Werner, extralärarne L. Nordström,
E. Clementz och C. G. Westerlund samt undertecknad.

Lärarekollegiet, som sammankommit för att uttala sig öfver det af
kommitterade den 30 april 1898 afgifna underdåniga betänkandet, beslöt
att yttra sig i frågorna I och II och afgaf i dessa frågor följande utlåtande:

Lärarekollegiet vid Södertelge pedagogi ansluter sig till det för afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken afgifna förslaget med det tillägg, att två
fyllnadspröfningar skola få afläggas i ämnen, som den profvande icke
medhaft i profåret. Därjämte ansluter sig kollegiet till förslaget beträffande
geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

Södertelge som ofvan.

A. J. R. Danielsson.

Justeradt:

Ernst Werner.

Carl Gustaf Westerlund.

Afskriftens riktighet intygar
ex officio

A. J. R. Danielsson.

Anbefaldt att, efter det vederbörande läroverkskollegier satts i tillfälle
att yttra sig, afgifva underdånigt yttrande öfver af därtill utsedde kommitterade
den 30 sistlidne april afgifvet betänkande angående:

1) Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2) Geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3) Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper; får domkapitlet, med bifogande af
Vesterås läroverks kollegii i ärendet afgifna yttrande, först beträffande
undervisningsprofven för läraretjänster i underdånighet anföra följande:

Domkapitlet anser sig icke behöfva ingå i någon granskning af de
nuvarande undervisningsprofven. Att den kritik, herrar kommitterade
däröfver anställt, icke obetydligt skjuter öfver målet, synes domkapitlet
otvifvelaktigt. Men om så är, försvagas väsentligen den grund, på hvilken
kommitterade bygga sitt underdåniga utlåtande. I likhet med Vesterås
läroverkskollegium finnande en förändring af de ifrågavarande profven
oemotsägligen påkallad, kan således domkapitlet icke vara med om att för
närvarande tillstyrka den radikala brytning med status quo, som kommitterade
förorda och som nog lärer hafva dagens opinion för sig. Ett besinningsfullt
och försiktigt framskridande på reformernas bana torde här
vara att högeligen tillråda.

204

Domkapitlet vill därför i underdånighet föreslå, att för närvarande
ingen annan förändring vidtages med lärareprofven inför konsistorium,
än att

l:o) dessa prof blifva fakultativa i stället för obligatoriska,

2:o) tillfälle till sådant profs afläggande lämnas endast åt de mest
meriterade bland de sökande till ett antal af exempelvis tre.

Härigenom vore en högst betydlig lindring i öfverklagade olägenheter
vunnen såväl för de sökande som för läroverken, utan uppgifvande af
kontinuiteten med det förflutna, utan uppoffrande af dettas fördelar.

I hvarje fall, vare sig de nuvarande undervisningsprofven komma att
med någon förändring bibehållas, eller de skulle helt och hållet försvinna,
måste domkapitlet lifligt förorda sådana nya eller förändrade bestämmelser,
som äro egnade att förstärka betydelsen af profårskursen, äfvensom sådana
stadganden om tjänstgöringsbetygen, som tillförsäkra dessa likformighet i
uttryck och en större likhet i måttstock. Målet bör ju vara, att tjänstgöringsbetygen
i valör så mycket som möjligt närma sig till profårsbetygen
och betygen för annat undervisningsprof.

I likhet med herrar kommitterade vill domkapitlet i detta sammanhang
underdånigast fästa uppmärksamheten på en viktig pedagogisk grundlag,
som emellertid blott småningom lyckats vinna terräng i vår skollagstiftning.
»God och framgångsrik undervisning i ett ämne», säga kommitterade,
»förutsätter med nödvändighet, att läraren äger erforderliga kunskaper i
ämnet». Domkapitlet beklagar blott att kommitterade icke mer, än som
skett sid. 25—29 i underdåniga betänkandet, gjort allvar af denna lags
tillämpning. Kommitterade hafva funnit, att vid 169 befordringar af en
viss kategori i endast 77 fall examensbetyg företetts i alla tre till den
sökta platsen hörande ämnen och synas ganska nöjda med detta resultat.
Domkapitlet anser resultatet abnormt och nedslående, äfven med hänsyn
tagen därtill, att bestämmelsen om fasta ämnesgrupper af den 22 mars 1895,
som afsåg att inverka på planläggningen af blifvande lärares universitetsstudier,
ännu icke hade hunnit att i nämnvärd grad sträcka sina verkningar
till befordringarna. Däremot framgår det icke af de statistiska undersökningar,
som kommitterade anställt, huru ofta det förekommit, att lärarekandidater
genomgått profårskurs i ämnen, där de icke styrkt sig äga
grundliga insikter. Det hade dock varit af allra största intresse att få
detta utrönt.

Till konsoliderande af lärarebildningen och till fullföljande af den
riktiga tanke, som förestafvade den nämnda bestämmelsen om fasta ämnesgrupper,
får domkapitlet nu i underdånighet föreslå, att såsom villkor för
genomgående af profårskurs, och eventuellt för afläggande af fyllnadsprof,

205

fordras, att den sökande till uppgiften på de (3 eller 4) ämnen, i hvilka
han önskar aflägga prof såsom lärarekandidat, fogar intyg om grundlig
insikt i dessa ämnen, ådagalagd vare sig genom vederbörlig universitetsexamen
eller genom annat teoretiskt prof, och vidare att kompetensvillkoren
för läraresyssla vid allmänt läroverk preciseras så, att verkliga garantier
erhållas både för grundlig insikt, dokumenterad såsom nyss är sagdt, och
för undervisningsskicklighet, båda delarna i just de ämnen, som höra till
den sökta platsen.

Kommitterade äro af den åsikt (sid. 26 i underdåniga betänkandet),
att ett tjänstgöringsbetyg, och förmodligen äfven, profårsbetyg, under vissa
angifna förutsättningar skulle anses garantera »tillräckligt grundlig insikt»
i det läroämne, hvarom fråga är. Domkapitlet måste inlägga en allvarlig
gensaga mot hela detta resonemang. Trots de gjorda restriktionerna
föreligger här anledning att varna för sammanblandning af de lika viktiga
men skilda faktorerna, grundlig insikt och undervisningsskicklighet.^ Mena
herrar kommitterade t. ex. på fullt allvar, att nagra ars framgångsrik
undervisning i matematik i klasserna 1—3 lämnar garanti för den grundliga
insikt i ämnet, som bör fordras såsom kompetensvillkor till adjunktsplats
i matematik? Domkapitlet är för sin del lifligt öfvertyga dt, att endast
i sällsynta undantagsfall blotta tjänstgöringsbetyget i ett ämne skulle kunna
tänkas ersätta akademiskt examensbetyg eller fackmans på förhör, disputation
eller utgifna skrifter grundade vitsord om insikter.

I fråga om fyllnadsprof i ämne, som ingått i profårskurs, vill domkapitlet
i underdånighet afstyrka införandet af sådant prof, förutsatt att
de nuvarande lärareprofven bibehållas såsom fakultativa. Ur ekonomisk
synpunkt sedt skulle dessa prof genom den tid, de komma att taga i
anspråk, öfver hufvud näppeligen ställa sig lindrigare för speciminanterna,
liksom de ock skulle mera störande ingripa i arbetet vid speciminantens
läroverk, där sannolikt mången gång svårighet att anskaffa vikarie skulle
uppstå. Skulle emellertid dessa fyllnadsprof blifva det enda eller det
säkraste medlet att förbättra resultatet af genomgången profårskurs, förekommer
det domkapitlet såsom en oberättigad stränghet, om prof finge
afläggas vare sig blott en eller blott två gånger. Om en lämplig mellantid
fastställes, inom hvilken ej nytt prof får begäras i samma ämne, bör ingen
sådan förhatlig inskränkning erfordras. Däremot vore det möjligen ur
mer än en synpunkt ändamålsenligt, om något längre tid, än kommitterade
föreslagit, bestämdes, innan första fyllnadsprofvet finge afläggas i ämne,
som ingått i profår.

I enlighet därmed anser ock domkapitlet, att lärares rätt till transportsökande
borde på något sätt begränsas.

206

I sammanhang med hvad ofvan yttrats om grundlig insikt såsom
oeiterginigt kompetensvillkor till läraresyssla vill domkapitlet i underdånighet
begära närmare bestämmelse om teoretisk kompetens för kristendomslärare.
I hufvudsak synes domkapitlet samma kunskapsmått erforderligt, som
kräfves för afläggande af godkänd dimissions- eller teoretisk teologisk examen.
Intet kan väl vara orimligare än att beträffande detta för uppfostran
viktigaste läroämne efterskänka något i fordran på kunnighet hos läraren.

Hvad af kommitterade föreslagits beträffande formen för tjänstgöringsbetygens
utfärdande anser domkapitlet i allmänhet förtjäna beaktande, om
än domkapitlet håller före, att kommitterade betydligt öfverskattat betydelsen
och värdet af de föreslagna förändringarna.

löftägt far domkapitlet i underdånighet hänvisa till Vesterås läroverks
kollegn yttrande.

Angående punkterna 2 och 3 af kommitterades underdåniga betänkande,
biträder domkapitlet kommitterades förslag.

Vesterås domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigast

J. H. Björnström. Th. af Billbergh. Arvid Kempe.

Fr. Arvedson. Josef Lind.

Ludvig Mossberg.

Till domkapitlet i Vesterås.

Vesterås högre allmänna läroverks lärarekollegium får härmed afgifva
yttrande rörande utsedde kommitterades den 30 april 1898 afgifna betänkande
angående 1) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken; 2) geografien såsom
särskildt läroämne vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattninonr
vid de allmänna läroverken; 3) formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper.

l) Kollegium finner, att kommitterade underkastat de nuvarande undervisningsprofven
ett nog strängt bedömande, enär dessa prof, trots sina

207

brister, dock gifva god ledning för omdömet om sökandes skicklighet och
ett värdefullt tillfälle att lära känna deras lämplighet i (ifrigt för den sökta
platsen. Kollegium förbiser dock icke, att dels för stiftsläroverken dels,
och ännu mer, för de sökande stora svårigheter äro under den för närvarande
särdeles stora tillgången på lärare förenade med undervisningsprofven,
och anser icke skäl finnas därför, att dessa prof böra under sin
nuvarande form bibehållas. Men de förändrade bestämmelser, som kommitterade,
med tillstyrkan af undervisningsprofvens afskaffande, föreslå för att
ersätta dessa, kan kollegium icke anse vara fullt tillfredsställande.

Man kan tveka, huruvida det är rätt och billigt att öka de nuvarande
fordringarna för kompetens till lärareutnämning genom fordran af två års
(för docenter 1 års) föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk. Denna
fordran synes visserligen för närvarande endast i sällsynta fall kunna
medföra svårighet för de lärare, som söka ordinarie plats, men kan, om i
framtiden andra förhållanden inträda och tillgängen på lärare blir mindre
än nu, komma att försvåra eller försena erhållande af ordinarie anställning.
Den ökade vikt, som rektorernas tjänstgöringsbetyg enligt kommitterades
förslag skulle få, må göra naturligt, att ofvannämnda fordran af
kommitterade framställts, men just tjänstgöringsbetygens ökade betydelse
synes vara ägnad att framkalla vissa betänkligheter. Dessa betyg skulle
nämligen, oaktadt vissa af kommitterade föreslagna förändringar i formen
för deras afgifvande, i det hela likasom nu komma att bero af rektorernas
uppfattning allena. Och detta, sammanställdt med kommitterades förslag
att rektorerna skulle vid tjänstetillsättningar afgifva ett utlåtande, som väl
i allmänhet komme att antaga karakteren af ett förord och pa tillsättningen
utöfva ett icke oviktigt inflytande, framkallar den reflexionen,, att
rektorernas såväl ansvar som inflytande skulle genom dessa af kommitterade
föreslagna förändringar i hög grad ökas. Utan att ifrågasätta rektorernas
goda vilja kan man dock hysa tvekan, huruvida de äga förmåga
att i särskilda fall rätt bedöma lärares skicklighet, och äga denna förmåga
i så hög grad, att deras mening bör i befordringsfrågor , utöfva så
stort inflytande, som enligt kommitterades förslag skulle blifva fallet.
Man kan ock sätta i fråga, huruvida rektorernas ställning är i det hela
och, särskildt vid de mindre läroverken, i förhållande till deras medlärare
så själ/ständig, att den gifver grundad anledning att tro på deras förmåga
att afgifva ett riktigt omdöme om dem, som söka lärareplats, ifall bland
dessa någon eller några tjänstgöra vid deras eget läroverk. ^

Hvad angår de förändringar, som kommitterade föreslå beträffande
profårets anordning, äro dessa delvis af mera formell natur och i alla
händelser icke så genomgripande, att i följd af deras vidtagande profaret

208

skulle blifva synnerligen annorlunda beskaffad^ än det nu är, eller profarsbetygen
erhålla större betydelse för bedömande af en lärares undervisningsskicklighet
än det — visserligen rätt höga — värde, som nu kan
tillerkännas dem.

Kollegium kan således icke finna, att de förändrade bestämmelser,
som kommitterade med tillstyrkan af undervisningsprofvens borttagande
föreslå, äro,. såsom kommitterade mena, ägnade att gifva bättre garantier
än nu för vinnande af dugande lärare åt de allmänna läroverken.

Mot det beslut, hvarigenom kollegii flertal enat sig om förestående
yttrande rörande undervisningsprofven, anmäldes reservation af adjunkterna
Molér, Nordenson, Vetterlig och Hägerström samt v. adjunkten Kalén,
hy lika ansago, att kollegium bort instämma i kommitterades förslag.

2) Kommitterades förslag rörande geografiens upptagande såsom
särskildt ämne vid tillsättning af adjunkts- och kollegabefattningar vill
kollegium tillstyrka.

3) Vid . kommitterades framställning angående de allmänna läroverkens
terminskataloger finner kollegium intet att erinra.

Vesterås den 30 september 1898.

A kollegii vägnar
C. A. Brolén.

Till Konungen.

Eders Kong! Maj:t har i nåder infordrat Yexiö domkapitels underdåniga
utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 april detta år afgifna
betänkande i fråga om afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. in.; och
får domkapitlet, med öfverlämnande af läroverkskollegiernas i Yexiö och
Jönköping yttranden, i underdånighet afgifva följande utlåtande:

De nuvarande lärareprofven hafva enligt domkapitlets uppfattning
ingalunda visat sig vara en olämplig form för ådagaläggande af lärares
undervisningsskicklighet. Tvärtom hafva dessa prof vid läraretjänsters
tillsättning lämnat en mycket god ledning och i sin mån bidragit därtill,
att vid våra läroverk just de dugligaste sökande varit de, som erhållit
befordran. Och domkapitlet veterligen har icke heller någon klagan försports,
att vid lärareprofven inför konsistorierna ett rättvist och opartiskt
bedömande icke skulle kommit vederbörande till del. Däremot skall icke
bestridas att, såsom förhållandena nu gestaltat sig, lärareprofven äro för
domkapitlen i hög grad betungande samt för lärarne medföra icke ringa
ekonomiska uppoffringar, liksom de ock verka störande för undervisningen
vid läroverken. Dessa olägenheter bero dock icke på lärareprofsinstitutionen
såsom sådan utan härröra väsentligen därifrån, att ett så stort antal
lärarebefattningar bestridas af extra lärare, i följd hvaraf de sökande till
ordinarie tjänst blifva oskäligt många. Ändring i berörda missförhållande

210

skulle utan tvifvel afbryta udden i de klagomål, som från många håll
förspörjas mot de nuvarande lärareprofven.

Från sin synpunkt kan emellertid domkapitlet icke hafva något att
invända mot lärareprofvens afskaffande, dock blott under den förutsättning
att det, livarmed de skola ersättas, lämnar garanti för att skolan
erhåller de mest dugande lärarekrafter, som erbjuda sig, samt att vid tillsättning
af läraretjänster ett fullt rättvist bedömande skall komma de
sökande till del. I dessa afseenden har dock domkapitlet icke kunnat
öfvertyga sig om, att hvad som nu af kommitterade blifvit föreslaget är
tillfredsställande. Kommitterades förslag bygger väsentligen på tjänstgöringsbetygen.
Såsom af härvarande läroverkskollegium redan anmärkts —
och giltigheten af denna anmärkning lär knappast kunna jäfvas — torde
tjänstgöringsbetygen ej komma att angifva graden af de sökandes undervisningsskicklighet,
sådan den bör framträda vid eu jämförelse dem emellan.
Härtill kommer, hvad som också känts och erkänts af kommitterade själfva,
att fara förefinnes, att tjänstgöringsbetygen såsom uttryck af en persons
omdöme skola blifva ensidiga och färglagda af eu rent personlig uppfattning,
samt att den klagan, som redan nu låtit sig höra öfver bristande
enhet i följd däraf att de bedömande myndigheterna äro flera, skall
få ännu större berättigande, om eu afgörande betydelse skall tillerkännas
betyg, afgifna af så många olika personer som rektorerna, af hvilka, äfven
om den allra största objektivitet både bör och kan väntas, dock hvar och
en skall följa sin betygsskala. Och dessutom — kunna verkligen rektorerna
antagas skola besitta den sakkännedom att de med afseende på undervisningsskicklighet
i hvilka ämnesgrupper som helst skola kunna afgifva ett
fullt tillförlitligt vitsord? Dessa befarade och med all sannolikhet inträffande
olägenheter hafva kommitterade trott sig åtminstone i någon mån
kunna, förebygga genom att föreslå, att tjänstgöringsbetyg skola utfärdas
af eforerna. Men hvar och eu inser lätt, att blott i alldeles särskilda
undantagsfall eforerna, åtminstone då det gäller läroverk utom stiftsstaden,
skola kunna äga en sådan på personlig erfarenhet och kännedom grundad
uppfattning af eu lärares undervisningsskicklighet i de olika läroämnena,
att de skola känna sig föranlåtna att frångå det omdöme, som af rektor
afgifvits. Domkapitlet kan alltså, när fråga blifver om bedömande af
undervisningsskicklighet, icke tillerkänna tjänstgöringsbetygen den betydelse,
att de kunna anses utgöra eu säker grund för det afgörande, som vid tillsättning
af lärare måste äga rum. Men — svaras det — så återstår ju
alltid den ledning, som profårsbetygen meddela. Domkapitlet hyser dock
den öfvertygelsen att, huru högt man än må skatta den öfning och handledning,
som under profåret erhållas, den förnämligaste lärareskickligheten

211

vinnes först efter det profåret blifvit genomgånget, under verkligt arbete
i skolans tjänst, och att, där lärareanlagcn äro som rikast, dessa först under
en mera själfständig lärareverksamhet utveckla sig till hvad de. kunna
blifva och med den egendomlighet, som hvars och ens individualitet betingar.
Domkapitlet tvekar icke att uttala, att lärareprof inför domkapitlen
erbjuda bättre säkerhet för ett rättvist erkännande af så förvärfvad skicklighet
än vare sig tjänstgöringsbetyg, utfärdadt af rektor ensam, eller fyllnadsprof,
hvilka kanske just de, som mest utmärka sig genom originalitet och
öfverlägsenhet i undervisningens konst, icke gärna skulle^vilja underkasta sig.

Pa alltså enligt domkapitlets mening hvarken profårsbetyg eller tjänstgöringsbetyg
skola komma ått lämna nödig och säker ledning vid jämförelse
mellan sökande, skall tvifvelsutan tjänstetiden komma att utgöra en öfvervägande
befordringsgrund, men häri ser domkapitlet en icke ringa. fara.
Blotta medvetandet därom att tjänstår, lagdt till tjänstår, skall, där ingen
anmärkning ägt rum, utgöra en säker befordringsgrund kan icke annat än
utöfva ett slappande inflytande, där den sporre saknas, som ligger däri,
att vinnande af större skicklighet skall få sitt behöriga erkännande.

Slutligen vill domkapitlet fästa uppmärksamhet därvid, att, då .hvarken
föreskrift är gifven därom att sökande skall i hvarje till den lediga tjänsten
hörande läroämne förete examensbetyg, icke heller profårsbetyg är af
nöden i alla de ämnen, som i en sökt lärarebefattning ingå, det, om lärareprofvet
borttages, ofta skall inträffa, att lärare komma att utnämnas, som
icke på minsta sätt styrkt sig äga nödig insikt i ämne, hvari det dock
tillkommer dem att undervisa.

Af hvad domkapitlet nu i underdånighet anfört framgår, att domkapitlet
icke anser sig kunna tillstyrka nådigt bifall till kommitterades
förslag i hvad det afser lärareprofvens afskaffande. På emellertid eu
inskränkning i dessa prof är under nuvarande förhållande önskvärd, vill
domkapitlet i anslutning till hvad af Vexiö läroverkskollegium föreslagits
i underdånighet hemställa:

att bland de sökande till eu läraresyssla vederbörande domkapitel
skall uppsätta på förslag de tre sökande, som enligt insända handlingar
äro mest meriterade;

att de sökande, som ej åtnöja sig med förslaget, äga inom viss föreskrifven
tid anföra besvär hos Ivongl. Maj:t; och

att endast de tre sökande, som fått plats på det. la,ga kraft vunna
förslaget, få aflägga prof inför vederbörande domkapitel, hvilket efter
profvens afläggande har att till sysslan utnämna den af de trenne, som
med hänsyn till samtliga befordringsgrunder visat sig mest förtjänt att
komma i åtanke.

Då enligt domkapitlets tanke rektor vid det läroverk, där läraretjänst
skall tillsättas, hädanefter som hittills, om annars domkapitlets underdåniga
förslag vinner nådigt afseende, bör äga rätt att deltaga i bedömande
af prof för läraresyssla, finnes intet skäl att särskildt skriftligt utlåtande
med afseende på lärareutnämning af rektor afgifves.

Icke heller anser sig domkapitlet böra tillstyrka att, såsom kolonntterade
föreslagit, sökande till läraresyssla skall hafva tjänstgjort viss
bestämd tid. Där en sökande styrkt sig äga sådan öfverlägsenhet i fråga
om undervisningsskicklighet och kunskaper att han i dessa afseenden bör
äga afgjordt företräde framför sina medsökande, torde ej skäl förefinnas
att låta honom stå tillbaka för en mindre meriterad medsökande blott
därför, att han ej fullgjort eu viss tids tjänstgöring. Ett stadgande af
dylik art skulle enligt domkapitlets åsikt verka menligt för läroverken.
Särskildt vill domkapitlet hafva påpekat, att docenters kompetens till läraretjänst
härigenom skulle utan tillräcklig grund varda inskränkt.

Kan tillfälle beredas till fyllnadsprof för dom, som sådant åstunda,
vill domkapitlet icke bestrida, att detta kan medföra vissa fördelar för
lärarne, hvarför domkapitlet mot en sådan anordning i och för sig icke
har något att invända.

Mot kommitterades förslag beträffande geografien såsom särskildt
läroämne samt angående katalogerna bär domkapitlet intet att erinra.

Undertecknade Hennings o.ch Helanders särskilda yttranden i fråga
om lärareprofven täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder inhämta af underdånigst
bilagda protokollsutdrag.

Vexiö domkapitel den 19 oktober 1898.

Underdånigst

N. Jon. Lindström

K. Henning.

S. E. Melander.

Gustaf Haglund. H. Andersson.

E. A. Zetterqvist.

Esaias Ekedahl.
Ludvig Larsson.

Gud. Sundberg.

213

Utdrag ur Vexiö domkapitols protokoll den 19 oktober 1898,

§ 7.

Kongl. Maj:t hade i nåder anbefallt domkapitlet afgitva underdånigt
utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 april detta år aflämnade
underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. m.;
och sedan läroverkskollegierna i Yexiö och Jönköping uti ifrågavarande
ärenden sig yttrat och samtliga handlingar varit till cirkulering utställda,
beslutade domkapitlet på förslag af h. h. biskopen att till Kongl. Maj:t
afgifva det underdåniga utlåtande, som finnes intaget i konceptbrefboken
af denna dag under n:r 1,325.

Till protokollet antecknades, att domprosten Henning förordade kommitterades
förslag med det tillägg, att fyllnadsprof icke blott eu gång
skulle få afläggas, utan borde det stå vederbörande fritt att alltjämt efter
successive två års tjäntgöring aflägga dylikt prof. Den tunga, som härigenom
förorsakades profläroverken, torde icke blifva synnerligen stor,
enär antalet af lärare, som komme ått begagna sig^ af antydda förmån,
med all sannolikhet blefve mycket ringa. Men dessa få borde icke beröfvas
möjligheten att genom förnyade prof styrka sin lärarekompetens.

Likaledes skulle till protokollet antecknas följande anförande af lektor
Meländer: »Att alldeles afskaffa lärareprofven kan jag för min del icke

finna rådligt af det skäl, att den utnämnande myndigheten enligt min
tanke måste äga personlig kännedom om de sökande, så framt den skall
kunna göra ett för läroverket fördelaktigt val dem emellan. I de flesta
fåll lämna dessa prof det enda tillfället till en sådan kännedom. Dessutom
fruktar jag, att tjänståldern såsom sådan, om lärareprofven afskaffades,
faktiskt skulle blifva den enda befoidringsgrunden eller åtminstone
erhålla eu öfver höfvan stor betydelse. Härmed har jag dock ingalunda
sagt, att lärareprofven böra bibehållas i sin nuvarande form eller att de
fortfarande böra afläggas inför domkapitlen. De nu öfverklagade olägenheterna,
som jag hvarken kan eller vill förneka, synas mig bäst kunna
af hjälpas, om ändamålsenligt anordnade och för all framtid gällande
lärareprof komme att afläggas inför en enda myndighet, nämligen eu i
hufvudstaden befintlig och af Kongl. Maj:t tillsatt kommission af det slag,
som omnämnes i motiveringen af 1891 ars förslag till stadga för rikets
allmänna läroverk. Beträffande lärares utnämning borde denna naturligtvis
tillkomma samma kommission eller helst, om sa kunde ske, öfverlämnas till
Konungen, till hvilken kommissionen i detta fall hade att ingifva sitt förslag.»

Som ofvan. In tidem

(Just. Sundberg.

214

Utdrag ur protokollet vid kollegiets i Vexiö sammanträde
den 23 september 1898.

§ 1.

Föredrogs en skrifvelse från domkapitlet, enligt hvilken kollegiet hade
att afgifva sitt utlåtande öfver utsedde kommitterades betänkande angående
1) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken; 2) geografien såsom särskildt
läroämne vid tillsättning af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken; 3) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och
katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper.

1 den första frågan angående lärareprofven beslöt kollegiet på förslag
af lektor Zetterqvist att afgifva följande utlåtande:

Då å ena sidan, såsom kommitterade hafva anfört, de numera så talrika
lärareprofven inför domkapitlen äro för domkapitlen besvärliga, för
de sökande ekonomiskt betungande och betänkligt störa undervisningen
vid läroverken och då å andra sidan af de åtgärder, med Indika kommitterade
velat ersätta nämnda prof, tjänstgöringsbetygen ej torde komma
att angifva graden af de sökandes undervisningsskicklighet, sådan den
skulle framträda vid en jämförelse dem emellan, och de föreslagna fyllnadsprofven
synas lämna de obefordrade lärarne alltför liten möjlighet att
erhålla vitsord för den större undervisningsskicklighet de under årens lopp
genom praktisk lärareverksamhet förvärfvat; så föreslås:

att bland de sökande till en läraresyssla vederbörande domkapitel
skall uppsätta på förslag de tre sökande, som enligt insända handlingar
äro mest meriterade;

att de sökande, som ej åtnöja sig med förslaget, äga inom viss föreskrifven
tid anföra besvär hos Kongl. Maj:t; och

att endast de tre sökande, som fått plats på det laga kraft vunna
förslaget, få aflägga prof inför vederbörande domkapitel, hvilket efter profvens
afläggande har att till sysslan utnämna den af de trenne, som med
hänsyn till samtliga befordringsgrunder visat sig mest förtjänt att komma
i åtanke.

Beträffande den andra frågan, som angår geografien såsom särskildt
läroämne, ville kollegiet uttala den meningen, att då geografien numera
inom skolans fem nedre klasser är fullkomligt likställd med öfriga läroämnen,
bör det ock så vara vid bestämmande af ämnena för adjunkts- och
kollegabefatt ningar.

215

Mot kommitterades förslag angående katalogerna hade kollegiet intet
att invända.

Rätt utdraget, intygar

H. Andersson.

.''I*.! > j .< • * t''»:i * i«< • ■ ; ''fi >i LöV-, ■ >.i: ii • a* av i.;:

i, i : • : / j- . i..t ;i- ■ ..h Utdrag

af protokollet, hållet i läroverkskollegiet vid högre allmänna läroverket
i Jönköping den 27 september 1898.

S. D. § 2. Sedan högvördiga domkapitlet i skrifvelse af den 11 juni
1898 underrättat kollegiet, att detsamma ägde före 1 oktober detta år inkomna
med yttrande rörande kommitterades underdåniga betänkande
angående:

1. Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2. Geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunktsocb
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3. Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper; beslöt kollegiet efter en ingående
diskussion afgifva följande utlåtande;

Kollegiet ville tillstyrka förslaget i hufvudsak, dock så att kollegiet
ansåg s. k. fyllnadsprof vid profårsläroverken böra få afiäggas två gånger,
såsom en af de kommitterade, rektor Dahltnan, föreslagit. — Mot detta
beslut anmäldes här bilagde reservation.

Jönköping som ofvan.

./. Lagergren,

rektor.

Rätt utdraget, styrker,

Ex officio
Lagergren,

rektor.

Mot Jönköpings läroverkskollegii beslut om yttrande angående kommitterades
afgifna förslag om afskaffande ai undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken få undertecknade uttala följande
afvikande mening.

216

Då det i § 57 föreslagna tjänstgöringsbetyget, som skall af eforus utfärdas,
kommer att vid läraresysslas tillsättande få en synnerligen stor
betydelse, men då rektor, på hvars skriftliga yttrande och förslag detta
betyg hufvudsakligen kommer att bero, knappast kan tänkas äga nödiga
förutsättningar för att ensam bedöma lärares undervisningsskicklighet i
alla till läroverken hörande ämnesgrupper, så synes önskvärdt, att rektor,
vid afgifvande af förslag till vitsord om undervisningsskicklighet, må kunna
af sakkunnig person påräkna något stöd för sitt omdöme, så att den
undervisningsskicklighet, som ådagalägges under tjänstgöring, må blifva
fullt rättvist bedömd.

Mac Berlin, J. Karlgren,

lektor. -v adjunkt.

E. O. v. Porat, Gunnar Säve,

lektor. adjunkt.

Till Konungen.

Sedan domkapitlet, till åtlydnad af nådig befallning, gifvit de domkapitlet
underlydande läroverkskollegier tillfälle att yttra sig öfver det af
utsedde kommitterade den 30 april innevarande år afgifna betänkande
angående

l:o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2:o) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsocb
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3:o) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper, så hafva inom därtill utsatt tid yttranden
i ärendet till domkapitlet inkommit från läroverkskollegierna vid
allmänna läroverken i Lund, Malmö, Kristianstad, Karlskrona, Helsingborg,
Ystad, ''Landskrona och Engelholm.

Jämte det domkapitlet härhos öfverlämnar berörda yttranden, får
domkapitlet härmed afgifva det domkapitlet i frågan affordrade underdåniga
utlåtande.

Mot kommitterades förslag beträffande dels geografien såsom särskildt
läroämne, dels formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper har domkapitlet intet att
erinra.

Hvad åter beträffar kommitterades afgifna betänkande och förslag i

218

livad det afser den under mom. l:o) här ofvan omförmälda fråga tillåter
sig domkapitlet anföra följande:

Domkapitlet instämmer i allt väsentligt i den af kommitterade uttalade
och utförligt motiverade mening, att de nu stadgade undervisningsprofven
blott mycket ofullkomligt uppfylla det med dem afsedda ändamål,
att med dem äro förknippade allehanda betydande olägenheter icke mindre
för de profvande än äfven, synnerligast i stift med ett större antal läroverk,
för de myndigheter, inför hvilka profven skola afläggas, samt att
lämplig åtgärd icke torde kunna föreslås, ledande både till profvens förbättrande
och till undanrödjande eller minskande af därmed förknippade
olägenheter.

Då kommitterade alltså på anförda skäl ansett undervisningsprofven
böra borttagas, hafva de både för själfva sakens skull och äfven för att
icke allt för tvärt afbrott måtte göras i bestående förhållanden funnit
nödigt, att åtgärder vidtagas i syfte både att stärka öfriga garantier, som
nu gällande bestämmelser erbjuda för att vid läraretjänsters tillsättning
såväl läroverkens bästa som lärarnes anspråk på rättvis befordran blifva
behörigen tillgodosedda, och att åt aspiranter till läraretjänster bereddes
någon ersättning för det tillfälle att efter profåret meritera sig, som undervisningsprofven
må hafva erbjudit.

Härvid hafva kommitterade först tagit i öfvervägande frågan om behöfligheten
af nya bestämmelser rörande lärares teoretiska kompetens, men
på anförda skäl förklarat sig anse dylika bestämmelser icke vara af behofvet
oundgängligen påkallade. Det har emellertid icke alldeles undgått
kommitterades uppmärksamhet att enligt nu gällande bestämmelser till
lärarebefattning, för hvilken kristendomskunskap blifvit bestämd såsom
undervisningsämne, kan utnämnas sökande, som icke dokumenterat sin
teoretiska insikt i ämnet annorlunda än genom sitt i mogenhetsexamen däri
erhållna betyg, utan att kommitterade dock afgifvit förslag till absolut
förebyggande af denna i ögonen fallande oegentlighet. Af skäl, som ligga
alltför nära till hands, för att behöfva anföras, anser domkapitlet det böra
uttryckligen stadgas, att för behörighet till lärarebefattning, hvari kristendomskunskap
ingår såsom undervisningsämne, fordras att hafva aflagt examen
eller disputationsprof inför teologisk fakultet.

Med afseende på kommitterades i ofvannämnda syfte afgifna förslag
till ändringar i nu gällande läroverksstadga tillåter sig domkapitlet göi’a
följande erinringar:

Det föreslagna nya stadgandet i § 53 mom. 7 i fråga om viss tids
föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk för behörighet till ordinarie
befattning såsom ämneslärare kunde vid första påseendet synas hafva nå -

219

got skäl för sig. Men frågan är dock, dels huruvida det ifrågasatta stadgandet
kan anses vara oundgängligen påkalladt, dels om det icke skulle
komma att någon gång hafva till påföljd, att läroverket ginge miste om
en lärare, som, oafsedt ifrågavarande villkor, i öfrigt vore till viss tjänst
den allra bäst kvalificerade. Oundgängligt synes stadgandet så mycket
mindre vara, som profårsbetyget innehåller vitsord icke blott om sökandes
undervisningsskicklighet utan äfven om deras fallenhet för lärarekallet.
Menligt kan stadgandet verka, enär det i många fall skulle från anställning
vid läroverk utestänga särskildt universitetsdocenter, en kår, från hvilken
de allmänna läroverken, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen,
synnerligast i fråga om lektorsbefattningar, städse förvärfvat sig utmärkta
lärarekrafter. Det torde vid bedömandet af denna fråga icke heller böra
alldeles förbises att, därest, såsom väl önskligt vore, läroverkens behof af
lärarekrafter icke fortfarande kommer att i samma betydliga utsträckning
som hittills tillgodoses genom anställande af extra i stället för ordinarie
lärare, det måhända skall blifva svårt för asjfiranter till lärarekallet
att finna tillfälle till föregående tjänstgöring i den utsträckning, som förslaget
förutsätter såsom villkor för anställning såsom ordinarie lärare.

Med bibehållande af stadgandet i § 53 att sökande till läraresyssla
skall vara fri från sjukdom eller lyte, som gör honom för lärarekallet
olämplig, hafva kommitterade dock underlåtit att i § 54 föreslå föreskrift
för sökande att bifoga läkarebetyg i sådant afseende, en föreskrift, som så
mycket snarare påkallas som, därest undervisningsprofven bortfalla, den
tillsättande myndigheten icke vidare blir i tillfälle att vid sökandes personliga
inställelse vid undervis ningsprof själf öfvertyga sig om att han icke,
åtminstone ögonskenligen, är behäftad med sådan sjukdom eller lyte.

Då enligt kommitterades förslag undervisningsprofven skulle upphöra,
böra tydligtvis §§ 57, 58, 60 och 61 i nu gällande läroverksstadga bortfalla.
I stället för förstnämnda båda paragrafer hafva kommitterade insatt
två nya, innehållande bestämmelser rörande beskaffenheten af de tjänstgöringsbetyg,
som böra bifogas ansökning till läraretjänst. Värdet af dessa
betyg skulle enligt domkapitlets mening väsentligen ökas, om det uttryckligen
föreskrefves, dels att betyget skulle vitsorda sökandens ådagalagda
undervisningsskicklighet i hvart och ett af de särskilda läroämnen,
i hvilka han under loppet af de två nästföregående åren må hafva meddelat
undervisning, dels att i afgifvandet till eforalstyrelsen af förslag till
dylikt betyg skulle jämte rektor medverka en af eforalstyrelsen i sådant
afseende, t. ex. för ett år i sänder, utsedd, vid vederbörande läroverk anställd
ordinarie lärare samt läroverkets inspektor, där sådan skall finnas.
Tydligt är nämligen, att ett betyg, som med angifvande af de ämnen, i

220

hvilka en lärare meddelat undervisning, inskränker sig till vitsordande af
hans undervisningsskicklighet endast i allmänhet, lämnar en mindre säker
ledning för bedömandet af hans ifrågavarande skicklighet i hvarje särskildt
ämne. Att afgifvandet af dylika betygsförslag icke finge ankomma på rektor
ensam torde vara ägnadt att å ena sidan gifva ett önskvärdt stöd åt rektors
eget omdöme, hvithet i fråga om lärares undervisningsskicklighet bör ovillkorligen
vara grundadt på, därom förut personligen tagen kännedom, å
andra sidan i möjligaste måtto utesluta misstanken om att förslaget vore
ett uttryck mindre för ett objektivt grundadt omdöme än för en subjektiv,
därtill måhända också partisk mening. Då härtill kommer att tjänstgöringsbetyget
skall definitivt utfärdas af eforus, torde det för denne vara
af så mycket större vikt, att det till grund därför liggande förslaget varder
i möjligaste måtto tillförlitligt, ju mindre det kan vara honom möjligt
att skaffa sig personlig kännedom om underlydande lärares nit, skicklighet
och vandel m. in.

I fråga om de uttryck, med hvilka vitsord rörande lärares vandel bör
meddelas, finner domkapitlet af flera skäl önskvärdt att, utöfver de i
sådant afseende föreslagna, såsom högsta betygsgrad användes uttrycket
»mycket hedrande».

Hvad i de af kommitterade föreslagna §§ 60 och 61 förekommer
därom att ansökningshandlingarna till ledig tjänst skola, innan tillsättning
företages, öfversändas till rektor vid vederbörande läroverk för inhämtande
af hans yttrande, anser domkapitlet alldeles öfverflödigt. För så vidt som
nämligen i de allra flesta fall till ledig tjänst vid ett läroverk anmäla sig
andra sökande än sådana, som redan vid detta läroverk tjänstgjort eller
fortfarande tjänstgöra, torde rektor icke vara i tillfälle att bättre än den
tillsättande myndigheten afväga samtliga sökandes inbördes företräde och
lämplighet.

Då i § 102 bland rektors åligganden upptages utfärdandet af tjänstgöringsbetyg
åt lärare för annat ändamål än ansökan till ordinarie läraretjänst
vid allmänt läroverk, inser domkapitlet icke, hvarför i dylika fall
skall förfaras annorlunda än då betyg äskas för tillärnad ansökan. Om
en gång rektor, en annan gång eforus skall för samme lärare, om ock för
olika ändamål, utfärda tjänstgöringsbetyg, kan det lätteligen inträffa att,
till icke ringa förargelse, de särskilda betygen utfalla tämligen olika.

Det förslag, som kommitterade i syfte att, såsom det heter, »förstärka»
lärarebildningen, representerad af profaret, afgifvit till förändrad lydelse
af vissa moment i kongl. kungörelsen den 16 juni 1875, angående anordningen
af det i gällande läroverksstadga föreskrifna profår, synes, sådant
det föreligger, mindre tillgodose behofvet af en förbättrad lärarebildning

221

Un att införa bättre bestämmelser i afseende på sättet för meddelande af
betyg för genomgånget profår. Domkapitlet har väl intet att erinra mot
de föreslagna nya bestämmelserna, helst de synas vara ägnade att göra
profårsbetyget till en mera tillförlitlig måttstock för bedömandet af lärarekandidaters
duglighet för sitt blifvande kall, men domkapitlet kan dock
icke underlåta att i detta sammanhang såsom ett särskilt önskningsmål
framhålla angelägenheten däraf att, på det profårsinstitutionen må kunna
leda till därmed åsyftadt gagn, förr eller senare meddelas verkande föreskrifter
i syfte att profårskandidaternas handledning anförtros uteslutande
sådana lärare, som för en dylik gärning betinnas i alla afseenden fullt
kvalificerade.

Beträffande slutligen kommittera des förslag till stadga angående fyllnadsprof
efter genomgånget profår, anser domkapitlet dylika fyllnadsprof
i regel icke böra få afläggas i ämne, hvari lärare en gång genomgått profår.
Dessa prof skulle helt visst komma att te sig som en ny, föga förbättrad
upplaga af de aflysta undervisningsprofven. Erfarenheten beträffande de
nu stadgade undervisningsprofven torde nämligen gifva vid handen, att
sökande till lärarebefattningar, i syfte att möjligen lyckas förbättra vid
föregående undervisningsprof erhållna lägre betyg, utan rimligt skäl anmäla
sig till afläggande af nya prof i ett eller flera af de läroämnen, i
hvilka de förut inför en och samma myndighet aflagt. godkändt prof. Om
nu rättighet att aflägga fyllnadsprof af nu ifrågavarande beskaffenhet i
lagen medgifves, är det att förutse, att en mängd lärarekandidater, företrädesvis
sådana, som på grund antingen af bristande flit och energi under
profåret eller af relativt sämre anlag för lärarekallet, erhållit profårsbetyg,
som icke gifva dem utsikt på att i täflan med i sådant afseende bättre
vitsordade medsökande vinna önskad befordran, skola begagna sig af denna
rättighet i en utsträckning, som kan blifva menlig för profårsläroverken.
Då härtill kommer att en lärare, som efter föregående tjänstgöring skulle
önska att i något ämne förbättra sitt profårsbetyg, är i tillfälle att med
företedt tjänstgöringsbetyg styrka vunnen större undervisningsskicklighet i
ämnet, så synas fyllnadsprof af denna art icke ens i lärarekandidaternas
eget intresse vara af behofvet påkallade. På sin höjd skulle domkapitlet
kunnu tillstyrka, att Eders Kongl. Magt förbehölle sig att, på därom gjord
underdånig ansökning, sådan rättighet bevilja i fall, då särskildt bevekande
omständigheter därtill månde föreligga.

Däremot har domkapitlet intet att invända mot förslaget, att den,
som redan genomgått profår, berättigas att undergå fyllnadsprof i nytt
ämne, hvari han icke genomgått profår, och anser domkapitlet denna rättighet
böra stå vederbörande öppen, äfven om han icke, såsom kommit -

222

terade emellertid velat föreskrifva, efter genomgånget profår under minst
ett år meddelat sådan undervisning, som enligt gällande bestämmelser
medför rätt till lönetursberäkning vid allmänt läroverk.

Under förutsättning och villkor att de erinringar, som domkapitlet
sålunda framställt, lyckas tillvinna sig nådigt afseende och föranleda nödiga
ändringar i kommitterades nu granskade förslag, tilltror sig domkapitlet
kunna i underdånighet tillstyrka att de nu stadgade undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken afskaffas.

Utdrag af det i domkapitlet vid ärendets föredragning förda protokoll,
utvisande skiljaktiga meningar, bifogas.

Lunds domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigt

c.,

Per Eklund. Otto Ahnfelt. F. A. Johansson.

P. Wingren. 0. Holmström.

J. M. Sjögren.

Utdrag af Lunds domkapitels protokoll den 26 oktober 1898.

§ 28.

l:o) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2:o) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3:o) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper

samt inom därtill utsatt tid yttranden i ärendet till domkapitlet inkommit
från läroverkskollegierna vid allmänna läroverken i Lund, Malmö,
Kristianstad, Karlskrona, Helsingborg, Ystad, Landskrona och Engelholm,
så och efter det domkapitlets ledamöter tagit kännedom om dessa yttranden,
beslöt domkapitlet nu att, i öfverensstämmelse med de af pluraliteten,
ledamöterna rektor Wingren, professor Johansson och domprosten Eklund
yttrade meningar, för egen del i anledning af berörda betänkande afgifva

223

det underdåniga utlåtande, hvartill koncept finnes intaget under n:o 913
i domkapitlets brefkonceptbok.

Ledamöterna professorerna Holmström och Ahnfelt voro härvid i så
måtto af afvikande mening, att de i afseende på frågan om afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven väl i hufvudsak instämde med
pluraliteten i dess mot kommittébetänkandet framställda anmärkningar,
men jämväl ville såsom sin mening hafva uttalat, att de af kommitterade
föreslagna fyllnadsprofven skulle komma att vålla profårsläro verken betydliga
svårigheter, samt att möjligheter torde finnas att afhjälpa de med
nuvarande undervisningsprof förenade olägenheter, utan att den utnämnande
myndigheten komme att sakna tillfälle att erhålla personlig kännedom
om sökandes skicklighet, hvadan de för sin del afstyrkte nådigt bifall
till kommitterades förslag i berörda afseende.

Det beslutade underdåniga utlåtandet skulle till Kongl. Maj:t expedieras
och åtföljas af de från läroverkskollegierna inkomna yttranden
samt utdrag af detta protokoll.

Ut supra,

In fidern

J. M. Sjögren.

Till Konungen.

Sedan lärarekollegiet vid Lunds allmänna läroverk blifvit satt i tillfälle
att yttra sig öfver det af utsedde kommitterade den 30 april 1898
afgifna betänkande angående

I. Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

II. Geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

III. Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper,

så får kollegiet häianed, med underdånigt tillstyrkande af hvad i punkterna
II och III blifvit föreslaget, beträffande punkten 1 lika underdånigt
såsom sin mening uttala:

224

*att undervisningsprofven för ledig tjänst i sin nuvarande form af
skäl, som kommitterade anfört, böra afskaffas,

att beträffande de ändrade bestämmelser angående lärarebildningen
och befordringssättet, hvilka kommitterade föreslagit i sammanhang med
nämnda profs afskaffande, kollegium ansåg, utan att uttala sig om de särskilda
detaljerna däraf, att de föreslagna anordningarna tycktes skola leda
till det afsedda målet att skaffa garantier för, att åt de allmänna läroverken
skulle vinnas dugande och väl utbildade lärare, dock

att på grund af ökadt ansvar och arbete lärarne vid profårsläroverken
borde erhålla ett fixt och skäligt lönetillskott, hvarigenom äfven skulle
ernås den fördelen, att för dessa läroverk de dugligaste och skickligaste
lärare skulle kunna påräknas.»

Utdrag af det vid ärendets handläggning i kollegiet förda protokoll,
utvisande skiljaktiga meningar, bifogas.

Lund den 10 oktober 1898.

Underdånigst

A läroverkskollegiets vägnar
C. K. S. Sprinchorn.

Utdrag af protokoll i Lunds högre allmänna läroverks kollegium
den 3 oktober 1898.

§ 3.

Antecknas skulle:

l:o) följande af adjunkt Möller m. fl. aflämnade reservation: »Vid en
granskning af det föreliggande förslaget att till profårsläroverken förlägga
de obligatoriska undervisningsprofven torde man först böra tillse, huruvida
dessa läroverk kunna anses äga kompetens att öfvertaga detta värf.

Som bekant är det ingalunda ovanligt, att vid profårsläroverken
en extra lärare deltager i bedömandet af en kandidat, som inom en
icke aflägsen framtid kommer att uppträda som hans medtäflare om en
ordinarie plats. Det är uppenbart, att denna oegentlighet skulle under
de nya förhållandena blifva ännu betänkligare. För att i någon mån råda

225

bot på detta missförhållande hafva också herrar kommitterade uttalat som
ett önskemål, »att vid ifrågavarande läroverk antalet af ordinarie lärare
måtte ökas och antalet af extra lärare minskas». Härmed är emellertid
den påpekade bristen icke afhjälpt, utan synes det vara ett oeftergifligt
villkor, att vid profårsinstitutionen endast ordinarie lärare användas. Och
äfven i så fall synes den möjligheten icke utesluten, att, om vid ett profårsläroverk
en adjunkt söker befordran till lektorat eller en lektor söker
transport, han själf skulle komma att deltaga i bedömandet af en medsökande
och sålunda bli på en gång domare och part i målet.

Vidare bör man icke förbise den omständigheten, att lärarne vid profårsläroverken
icke äro tillsatta med hänsyn till det nu ifrågasatta uppdraget,
något som 1893 års läroverkskommitté också mycket riktigt framhållit.
Visserligen har nyligen ett stadgande tillkommit, »att vid tillsättning
af lärare vid profårsläroverken särskildt afseende skall fästas å sökandes
lämplighet att biträda vid lärarekandidaters handledning»; men dels
äro, ännu åtminstone, högst få lärare tillsatta med fästadt afseende härå,
dels torde man kunna betvifla, huruvida detta stadgande är en så »betydelsefull
åtgärd», som herrar kommitterade föreställa sig.

Enär vederbörande på platsen svårligen genom ett undervisningsprof
torde kunna utröna denna lämplighet, synas de vara hänvisade till att i
detta fall låta bestämma sig af föregående personlig erfarenhet, hvarigenom
ingalunda den möjligheten uteslutes, att en mindre meriterad, men mera
känd man erhåller platsen med förbigående af en mera meriterad, men
mindre känd. Detta stadgande synes sålunda, i stället för att angifva
objektiva grunder vid en sysslas tillsättning, endast öppna ett vidsträckt
fält för vederbörandes godtycke och lika litet som andra här på platsen
förefintliga förhållanden lämna någon garanti för, att lärareplatserna vid
Lunds allmänna läroverk komina att besättas med pedagoger, som kunna
räknas till landets yppersta, ett mål, som åtskilliga kommuner i vårt land
sökt ernå på en helt annan och säkerligen mera praktisk väg, då de förbättrat
sina lärares ekonomiska ställning genom att utan någon fordran
på ökadt arbete bevilja dem ett årligt hyresbidrag, som exempelvis i vår
grannstad Malmö utgår med flerdubbelt den summa, som genom profårsinstitutionen
skulle tillfalla vårt läroverks lärare.

På dessa grunder synes mig Lunds allmänna läroverks kompetens i
förevarande fall, formellt taget, icke kunna anses obestridd.

Beträffande de föreslagna åtgärderna i och för profårets utbildande,
kan man sätta i fråga behöfligheten af ett fjärde ämne. Det synes, som
om man redan på detta fjärde ämne skulle kunna tillämpa hvad herrar
kommitterade tänkt sig om ett femte och sjette, nämligen att »om kandi 29 -

22G

daten äger kämmedom om undervisningens allmänna teknik och om de
speciella metoderna i några ämnen, så bör han utan svårighet på egen
hand kunna utbilda sig till god lärare äfven i ett eller flera andra».

Från de unga lärarnes synpunkt sedt, torde också kunna ifrågasättas,
huruvida det icke för dem skulle vara både behagligare och förenadt med
mera utsikt att bli rättvist och fullt opartiskt bedömda, om de få aflägga
sitt prof inför biskop och konsistoriales, än om de skola hämta sina domare
från eu korporation, som står dem betydligt närmare och måhända
någon gång tillhör deras dagliga umgängeskrets.

Den ekonomiska vinst, de nya förhållandena skulle tillskynda dem,
tyckas herrar kommitterade också ha öfverskattat. Ett prof upptager nu
på sin höjd 4 å 5 dagar, och under denna tid kan en extra lärare möjligen
genom kamraters hjälp uppehålla sin tjänst; men skall profvet utsträckas
öfver en tid af 14 dagar, torde han bli nödsakad att anlita en
särskilt aflönad vikarie, och om, i enlighet med den ene kornmittéledamotens
förslag, hvilket förefaller både antagligt och rimligt, tvenne fyllnadsprof
på hvardera 14 dagar medgifvas en sökande, så torde kostnaderna
för dessa tvenne prof uppväga de utgifter, som nu vållas af
minst 4 å 5.

Som en afgjord fördel för de obefordrade lärarne kan man icke heller
uppfatta det öfvervägande inflytande, som de nya förslagen säkerligen
komma att förläna rektorernas tjänstgöringsbetyg, och synes dessa betygs
utfärdande af eforus efter inhämtande af rektors skriftliga utlåtande vara
en formalitet af föga eller ingen betydelse. Däremot skulle införandet af
en bestämd terminologi i dessa tjänstgöringsbetyg tillmötesgå en inom
lärarekretsar länge närd önskan.

En nyhet af betänklig art är förslaget om rektors utlåtande vid
tjänstetillsättningar. Från rättigheten att deltaga i bedömandet af undervisningsprofven
är det ett stort steg till rättigheten att öfver de sökande
afgifva ett utlåtande, för hvars formulering hvarje föreskrift saknas. Denna
framställning ha herrar kommitterade velat ytterligare motivera därmed,
att rektor vid det läroverk, där tjänsten skall tillsättas, någon gång på
mera enskild väg utöfvat inflytande på utnämningen, hvarvid han lätt
kunnat göra sig skyldig till ensidighet eller bristande objektivitet i sitt
omdöme. I detta fall har dock rektor genom bevistandet af undervisningsprofven
haft tillfälle att erhålla någon personlig kännedom om alla de
sökande. Kan någon tro, att hans omdöme skall bli mera objektivt, om
han, såsom nu i de flesta fall torde bli förhållandet, skall bedöma några
med stöd af personlig kännedom och andra uteslutande efter pappersmergel’?
Det är de facto rektor, som upprättar förslaget till ämnen för

227

den nya tjänsten. Härigenom är honom tillfälle beredt att för vederbörande
angifva, hvad som i detta fall är läroverkets behof, och synes
vidare inlägg å hans sida vare sig under den ena eller andra formen
hvarken vara behöflig! eller befogad!.

För den framlagda kostnadsberäkningen hafva herrar kommitterade
valt en utgångspunkt eller beräkningsgrund, som är i dubbelt mått oriktig.
I stället för att undersöka hvad som skulle kunna anses utgöra skälig ersättning
för det arbete, som profårsinstitutionen vållar läroverkets lärare,
hafva herrar kommitterade lagt till grund hvad hvarje lärarekandidat
kostar staten. Utan att betänka att den, som vill målet, äfven måste vilja
medlen, hafva herrar kommitterade utgått från en synpunkt, som möjligen
från statens sida kan blifva bestämmande, då det gäller att afgöra,
huruvida en eller flera pr of årsin sti tu tioner borde indragas, i analogi med
det sätt, hvarpå staten förfarit gentemot vissa smärre läroverk; men för
herrar kommitterade borde denna synpunkt icke hafva varit grundläggande,
helst de, så vidt vi känna, hvarken genom riksdagens skrifvelse eller genom
regeringens uppdrag varit bundna att söka hålla kostnaderna inom vissa
gränser.

Vidare hafva herrar kommitterade visserligen ansett det belopp, som
nu utgår till arfvoden för lärarekandidaternas handledning, vara »ganska
knappt tillmätt», men icke desto mindre ha de lagt detsamma väsentligen
till grund vid beräkningen af de ökade utgifter, som de nya förhållandena
skulle medföra för statsverket. Och då under nuvarande förhållanden,
trots de tryckta ekonomiska villkor, hvarunder de allmänna läroverkens
lärare i allmänhet lefva, åtminstone vid vårt läroverk högst få lärare torde
frivilligt vilja åtaga sig det ansvar, arbete och obehag, som med en profårsinstitution
äro förknippade, mot den ersättning, som nu bjudes och som
vid en jämn fördelning icke uppgår till 50 kronor i terminen för hvarje
lärare, så kunna icke heller de nu föreslagna förändringarna, som skulle
öka denna summa med ungefär 25 kronor, anses i någon mån fylla lärarnes
anspråk på ekonomisk godtgörelse. Det förefaller också föga rimligt,
att för eu summa af 14 å 17 hundra kronor per år för hvart och ett
af de fem profårsläroverken skulle från de 12 domkapitlen samt direktionen
för Stockholms stads undervisningsverk kunna aflyftas större delen
af en börda, som, enligt hvad herrar kommitterade yttra, varit för dessa
myndigheter »synnerligen betungande».

Såsom ett slags godtgörelse för lärare, »hvilkens tid i större utsträckning
tages i anspråk för lärarekandidaternas handledning», hafva herrar
kommitterade föreslagit en minskning i undervisningstiden med högst 4
timmar i veckan. Men då eu sådan minskning redan förut är medgifven

228

åt den lärare, »som fått sig ålagdt ett drygare hemarbete med rättandet
af lärjungarnes skriftliga uppsatser», så borde herrar kommitterade vid
omredigeringen af § 13 mom. 3 tagit hänsyn till att dessa båda fall kunna
samtidigt vara för handen och således betinga en minskning af mer än 4
timmar i veckan. Då emellertid ett schema vanligen uppgöres med hänsyn
till att en lärare får i ett visst ämne följa sina lärjungar genom vissa
klasser, torde det möta stor svårighet för rektor att helt plötsligen minska
eu lärares undervisningstid med 4 timmar i veckan, och det synes för
rektor alldeles omöjligt att afgöra, om en sådan minskning kan ''vara motiverad
för läsårets båda terminer, då ju, som bekant, nya lärarekandidater
tillkomma hvarje termin. Och hvem skulle för öfrigt öfvertaga dessa
4 timmar? Skall eu tillfällig vikarie engageras? Eller skola måhända
dessa 4 timmar utportioneras på de öfriga lärarne, som för tillfället icke
i större utsträckning tagas i anspråk för lärarekandidaternas handledning?

Man torde således med skäl kunna befara, att denna godtgörelse blir
illusorisk och kommer att ytterligare öka förvirringen i de sväfvande bestämmelser,
som nu gälla med afseende på tiden för lärarnes tjänstgöringsskyldighet.

Det sätt, hvarpå de till profarsinstitutionen från statsverket utgående
medlen hittills fördelats, kan icke heller anses tillfredsställande. Ur mer
än en synpunkt vore att föredraga, om i stället ett bestämdt årligt lönetillskott
fastställdes för samtliga lärarne vid profårsläroverket, isynnerhet
som ett sådant stadgande torde vara enda medlet att göra dessa lärareplatser
eftersökta af landets framstående skolman. Och först under detta
villkor skulle profårsläroverken med fog kunna göra anspråk på att gälla
som mönsterinstitutioner och förverkliga det mål, hvilket herrar kommitterade
framhållit såsom i högsta grad viktigt, nämligen »att kandidaten får åhöra
god undervisning och för sitt förfarande såsom lärare erhåller anvisningar
och råd af erfarna och i pedagogiskt afseende framstående handledare».
För ett sådant syftemåls ernående kunna emellertid icke de af herrar
kommitterade äskade anslagen bli tillfyllest, utan torde detta tillskott böra
fixeras till minst 500 kronor för hvarje lärare.

Speciellt vid vårt läroverk finnas dessutom åtskilliga omständigheter,
som tala för en så pass betydande löneförbättring: redan förut är arbetet
ganska drygt, lefnadsomkostnaderna på platsen äro höga, lärarne åtnjuta
ej något bidrag från kommunen och möjligheten att genom lektioner
förskaffa sig extra inkomster är här snart sagdt utesluten af den rikliga
tillgången på studenter, som mot billig ersättning meddela enskild undervisning.

Skulle åter de härigenom förorsakade utgifterna bli för staten allt

229

för betungande, så synes det icke finnas någon annan utväg än att minska
profårsläro verk ens antal.

Om däremot profårsinstitutionen skall fortfara under nu bestående
förhållanden, eller de af herrar kommitterade föreslagna förändringarna i
väsentliga delar vinna stadfästelse, så kan jag ej annat än uttala den
önskan, att Lunds läroverk måtte varda befriadt från uppdraget att vara
profårsläroverk, en önskan, som åtskilliga lärare redan länge varit betänkta
på att till Kongl. Maj:t frambära i en underdånig petition.

Häri instämma:

Henrik Möller.

Adjunkt.

0. Bern.

Adjunkt.

Carl Fr. Lundvall.

Adjunkt.

A. M. Culin.

Anders Borg.

Adjunkt.

Axel Hall.

Adjunkt.

M. Börring.
Adjunkt.»

2:o) följande särskilda yttrande af lektor Hellquist:

»Undertecknad anser, att de kommitterades förslag att afskaffa undervisningsprofven
inför domkapitlen i stort sedt, innebär ett så betydande
steg framåt, att de betänkligheter, som man i vissa afseenden kan hysa
mot reformen, i betraktande häraf böra vika.

Med afseende på de närmare detaljerna af de kommitterades betänkande
ansluter jag mig i allmänhet till de där framställda förslagen.
Dock synes det mig i likhet med adj. H. Möller och dem, som instämt i
hans reservation, att man på ett mera effektivt sätt, än hvad som af de
kommitterade föreslagits, borde sörja för att profårsläroverken erhålla en
lärarekår, som är särskildt utbildad och sålunda bättre rustad för upp*
fyllande af det ansvarsfulla värf, som, därest de kommitterades förslag af
regeringen antages, kommer att åt dem uppdragas.

Vidare tillåter jag mig som min mening framhålla, att det, föreliggande
förslaget i allt för hög grad tillerkänner rektorernas tjänstgöringsbetyg
bestämmande inflytande vid befordran till läraretjänst. Att i många andra
fall vid bedömandet af sökandens meriter intyg, afgifna af olika myndigheter
med kanske sinsemellan varierande betygsskala, måste tillerkännas
samma valör, är visserligen sant, men som ett, om också stundom nödvändigt
ondt måste dylikt alltid betraktas; och i föreliggande fall är

230

olägenheten på grund af de bedömande myndigheternas störa antal särskildt
i ögonen fallande. I alla händelser synes mig antalet betygsgrader böra
inskränkas till det minsta möjliga. Läraren är skyldig sitt kall en så
sträng själfkontroll och dessutom mer än de fleste medborgare utsatt för
och underkastad kritik från olika håll, att det säkerligen skulle kännas
som en välbehöflig lättnad för vår lärarekår att veta sig befriad från att
i sitt görande och låtande ständigt och jämt mätas med en minutiöst
graderad betygsskala.

Slutligen tillåter jag mig att såsom en nyhet af åtminstone tvifvelaktigt
värde beteckna den af de komrnitterade föreslagna bestämmelsen,
att en person skall hafva tjänstgjort minst två år vid allmänt läroverk
för att kunna till ordinarie lärare befordras. Om en lärare under en
kortare tid än två år visat sig besitta större kompetens än en till tjänsteåren
äldre kamrat att bekläda en ordinarie lärarebefattning, finner jag icke
någon rimlig anledning föreligga, att han på grund af eu dylik bestämmelse
skall vid utnämning förbigås af en person, som med afseende på
meriter och kompetens till befattningens skötande är honom i öfrigt underlägsen.

Lund den 3 oktober 1898.

Uti detta yttrande instämmer

Elof Hellquist.
Lektor.

Sv. Leonh. Törnqvist.

Lektor.»

3:o) följande särskilda yttrande af lektor Lcnander:

»Jag finner visserligen, att kommitterades förslag att afskaffa de
numera mindre lämpliga domkapitelsprofven är i och för sig i hög grad
beaktansvärdt, men endast under den uttryckliga förutsättningen, att något
annat blefve satt i stället, som vore mera betryggande såväl beträffande
tillgodoseendet af läroverkens kraf på erhållande af de mest dugande
lärare, som ock med hänseende till lärames rätt till rättvisa vid befordran.

Att kommitterades förslag icke uppfyller denna senare fordran och
därmed också icke heller den förra, synes mig vara uppenbart, då vid
tillsättandet af de flesta läraretjänsterna (adjunkturer och kollegat) den
förnämsta och mest betydande befordringsgrunden skulle komma att sökas
i tjänstgöringsbetyg, som utfärdats af ett mycket stort antal myndigheter
(tolf eforer och en direktion efter förslag af sjuttioåtta rektorer) och
därför, äfven om de vore affattade efter en gemensam terminologi, dock
till sitt verkliga innehåll vore med hvarandra inkommensurabla och således

231

icke kunde duga som hufvudgrund för-en noggrann jämförelse mellan
sökande, enär det ju är otänkbart, att en och samma måttstock för bedömandet
kunde af så många städse användas. Härtill kommer äfven, att
det måste i hög grad betviflas, att de många betygssättarne vore kompetenta
att tillräckligt exakt bedöma undervisningsskickligheten i alla inom skolan
förekommande undervisningsämnen och på alla stadier, i all synnerhet
som så många betygsgrader skulle finnas.

Mig synes därför, att kommitterades förslag icke lämnar den önskvärda
garantien för att de bäst möjliga och mest förtjänta lärarne blefve åt
läroverken förvärfvade, att det således icke utan skada för läroverken
kunde i verkligheten tillämpas och att därför något annat sätt att rekrytera
lärarekåren bör utfinnas, innan det redan befintliga, som, om också bristfälligt,
dock lämnar någon säkerhet, blifver afskaffadt.»

Lund den 3 oktober 1898.

Johan Lenander.

Lektor.»

In fidem

C. K. S. Sprinchorn.

Till Konungen.

I egenskap af föreståndare för den praktiska profårskursen vid allmänna
läroverket i Lund dristar jag att med anledning af det af utsedda
kommitterade den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkande angående
»I. Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken» i underdånighet anföra
följande.

Till en början vågar jag på grund af mångårig erfarenhet instämma
i den kritik af de nuvarande undervisningsprofven, hvilken kommitterade
framlagt, och i anledning däraf uttala önskvärdheten af desammas fullständiga
afskaffande. Hvad vidare angår de af kommitterade föreslagna
bestämmelserna beträffande lärarebildningen och befordringssättet, synas

232

de mig äfven vara, med undantag af i det följande berörda tvenne punkter,
fullt ändamålsenliga och ledande till förvärfvandet åt våra läroverk
af dugande och för sitt kall väl utbildade lärare.

Af de tvenne punkter, vid hvilka jag har anmärkning att göra, gäller
den ena kommitterades å sidorna 42 — 43 framställda och motiverade förslag
om två års tjänstgöring vid läroanstalt såsom ett af villkoren för att
ifrågakomma till ordinarie tjänst, hvilket stadgande synes mig både obehöfligt
och olämpligt.

Det torde få anses obehöflig! och kommer att sakna praktisk betydelse,
enär med den stora konkurrens, som nu råder, det sällan torde
ifrågakomma, att någon erhåller plats efter kortare tids tjänstgöring än
två år, och skulle så vara, måste det väl antagas, att den tillsättande
myndigheten funnit en sådan sökande genom andra meriter sina medsökande
mycket öfverlägsen; hvarförutom ju alltid tillfälle kan lämnas
Kongl. Maj:t att i sista hand afgöra saken.

Men stadgandet är äfven olämpligt och kan i särskilda fall blifva
oförmånligt för läroverket. Det kan nämligen lätt tänkas, att en läroverksstyrelse,
särskildt i en aflägsen landsände och vid en mindre vanlig
ämnesförening för den lediga tjänsten, får ett väl mycket reduceradt antal
sökande att välja på, under det att dugliga aspiranter från flera håll uteslutas
från täfling på grund af detta stadgande.

Min andra anmärkning gäller kommitterades å sidorna 35 och följande
framställda förslag om »fakultativa fyllnadsprof». Redan om beliöfligheten
af dessa är jag i stort tvifvelsmål. Jag delar nämligen kommitterades
åtminstone antydda åsikt, att det bevis på förkofran, hvilket
en lärare med dylikt prof vill skaffa sig, bör kunna framgå af de tjänstgöringsbetyg,
han erhåller och hvilka säkerligen skola utfalla till hans
förmån, om han verkligen sig förkofra! och ådagalagt detta i sin dagliga
gärning.

Skulle emellertid af, såsom jag förmodar, särskild hänsyn till de
lärare, som utan fallenhet eller tillräckliga kunskaper kastat sig in på
lärarebanan, dessa fyllnadsprof anses böra införas, — i hvilket fall tillfälle
till sådant prof torde böra blott en gång beredas — så bör den
apparat, som härför sättes i gång, åtminstone i ett afseende förenklas för
att ej verka mera störande på profårsläroverkens arbete, än nödigt är, eller
förorsaka rektor och lärare alltför oroande bestyr. Till en sådan förenkling
torde lända, att intet rättande och genomgående af skripta ifrågasättes.

Sedan nämligen de olika skriflagens inlämning blifvit af rektor eller
vederbörande lärare för olika, klasser och ämnen ordnad och bestämd,
skulle de! verka mycket störande att ingripa i denna ordning för att vid

233

olika tillfällen tillhandahålla profvande behöfliga skripta, hvarförutom de
profvandes befattning med dessa skripta lätt nog kan blifva helt annorlunda,
än deras målsmän gilla.

Med hänsyn till bedömandet af den profvande torde den delen af
hans prof ej hafva så stor betydelse, att den kan uppväga de olägenheter,
jag här påpekat och hvilka med bestämdhet skola medfölja den föreslagna
anordningen.

Lund den 10 oktober 1898.

Underdånigst
C. K. S. Sprinchorn,

rektor vid Lunds allm. läroverk.

Protokoll vid Malmö läroverks kollegii sammanträde den 4 oktober 1898.

Närvarande: läroverkets inspektor, d:r C. Herslow, undertecknad
rektor, ordinarie lektorer och adjunkter samt vice adjunkter.
Till deltagande i öfverläggningarna, men ej i besluten,
voro extralärarne kallade och tillstädes.

Adjunkt Hellsten och Flensburg voro från sammanträdet
permitterade.

Öfverläggningarna höllos under inspektörs ordförandeskap.

§ I Föredrogs

remiss-skrifvelse från högv. domkapitlet med infordrande af
det utlåtande, som läroverkskollegium vore sinnadt att afgifva angående
kommitterades betänkande rörande 1) afskaffande eller inskränkande af
undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken;

2) geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken; 3) formulär för de allmänna
läroverkens kataloger och katalogernas bifogande till läroverkens
räkenskaper.

Sedan rektor vid sammanträde den 27 augusti gifvit kollegium kännedom
om nämnda skrifvelse, med anledning hvaraf kollegium då beslöt att

284

afgifva utlåtande i frågan, och koinmittébetänkandet cirkulerat bland vederbörande
lärare, företogs ärendet nu till behandling.

§ 2.

Efter öfverläggning beslöt kollegium att tillstyrka kommitterades
förslag

1) om afskaffande af undervisningsprofven inför domkapitlen;

2) om profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna,
genom lämpligare anordning af profundervisningen och sättet för
deras bedömande;

3) om tva ars tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor
för ordinarie anställning;

4) om tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande genom eforsämbetet; 5)

om skriftligt utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid
det läroverk, där tjänsten skall tillsättas.

Däremot beslöt kollegium att afstyrka kommitterades förslag om
fakultativa fyllnadsprof.

§ 3.

I sammanhang med förenämnda ärende beslöt kollegium uttala sig
för önskvärdheten af den förändring med afseende på tillsättande af ämneslärare
vid de allmänna läroverken, att Kongl. Maj:t utnämnde efter förslag
af domkapitlet.

§ 4.

Beslöt kollegium att tillstyrka kommitterades förslag, att geografien
skall ingå såsom särskildt ämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar.

§ 5.

Med instämmande i kommitterades förslag till formulär för terminskatalog
ville kollegium ock, enär tryckande af katalog medför en ganska
afsevärd utgift, ansluta sig till kommitterades åsikt, att det icke bör stadgas,
att katalogen skall tryckas, ännu mindre att detta skall ske för läsårets
båda terminer.

Vid justeringen af protokollet anhöll lektor Darin få till protokollet
antecknadt, att han icke biträdt kollegii uttalande rörande utnämnings -

235

ritten till läraretjänster, emedan han ansett, att frågan därom ieke förelåge
till kollega besvarande.

Som ofvan.

In fidem

P. Hj. Soderbaum.

Justeradt
Rob. Darin.

Vidimeras ex oficio
P. Hj. Soderbaum.

Till högvördiga domkapitlet i Lund.

Till efterkommande af högvördiga domkapitlets skrifvelse den 15
sistlidne juni, hvarigenom högvördiga domkapitlet anbefallt mig att inkomma
med det yttrande, som kollegium vid härvarande allmänna läroverk
kunde vara sinnadt att afgifva öfver det af utsedde koinmitterade
den 30 nästlidne april afgifna underdåniga betänkande angående 1) afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2) geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken;

3) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper, får jag, med tillkännagifvande att
kollegium beslutat att rörande det under 3) upptagna kommittébetänkandet
icke afgifva något yttrande, härmed vördsamt öfverlämna kollegiets så
lydande utlåtande:

»Kollegium, som finner kommitténs motivering för afskaffande af de
nuvarande lärareprofven inför domkapitlen synnerligen öfvertygande, anser
förslaget innebära så väsentliga förbättringar, att kollegium ej tvekar att i
hufvudsak tillstyrka detsamma.

Likaledes anser sig kollegium böra tillstyrka kommitténs förslag rörande
geografien såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken.»

Kristianstad den 5 oktober 1898.

Nils Ehrnberg.

236

Protokoll, hållet i kollegium vid Karlskrona högre allmänna läroverk

den 4 oktober 1898.

Närvarande: Samtlige för terminen tjänstgörande ämneslärare med undantag
af adjunkterna Lundborg och Schöldström; ordförande
undertecknad, rektor.

§ I Kollegium

var sammankalladt för att, jämlikt högvördiga domkapitlets^
i Lund skrifvelse den 15 juni d. å., eventuellt afgifva yttrande öfver
i nåder tillsatte kommitterades underdåniga betänkande af den 30 april
d. a. angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven vid
de allmänna läroverken m. m., af hvilket betänkande kollegium förklarade
sig hafva erhållit vederbörlig del.

§ 2.

Uttalade kollegium i fråga om betänkandets första del sin anslutningtill
detsammas hufvudsyfte såväl beträffande förslaget om de nuvarande
undervisningsprofvens afskaffande som ock i allt väsentligt beträffande de
åtgärder och anordningar, hvilka af kommitterade ansetts lämpliga såsom
ersättning för de sålunda eventuellt bortfallna profven. Dock borde, enligt
kollegiets åsikt, dels ej för stor vikt tillmätas profåret, dels i vitsordet
öfver detsamma blott tvenne uttryck: godkänd och icke godkänd komma
till användning.

§ 3.

Mot detta kollegii beslut anfördes reservationer: dels af lektor Anderson
i fråga om kollegiets anslutning till kommitterades förslag beträffande
sättet för de nuvarande undervisningsprofvens ersättande, dels af lektor
Schlyter, som i fråga om betygsgraderna i profårsbetyget anslöt sig till
kommitterades förslag samt dessutom påyrkade medgifvandet af fyllnadsprof
2 gånger i samma ämne; hvarvid med lektor Schlyter instämde lektor
Erikson och v. adjunkten Schröder, den sistnämnde dock blott i reser -

237

vationens första punkt, med fasthållande däremot i fråga om fyllnadsprofvet
af kommitterades förslag.

§ 4.

Tillstyrkte kollegium beträffande betänkandets andra del kommitterades
förslag att geografien måtte betraktas som särskildt läroämne vid tillsättandet
af adjunkts- och kollegabefattningar, men uttalade på samma
gång den önskan, att enahanda betraktelsesätt måtte göras gällande vid
tillsättandet af lektorsbefattningar.

§ 5.

I fråga om betänkandets tredje del: formulär för de allmänna läroverkens
kataloger m. m. förklarade sig kollegium intet särskildt yttrande
hafva att afgifva.

§ 6.

Ville kollegium, under förhoppning om högvördiga domkapitlets understöd
vid denna hemställan, uttala önskvärdheten däraf, att alla läraresysslor
vid rikets allmänna läroverk tillsattes af Kongl. Maj:t sålunda,
att sedan domkapitlet på förslag uppfört tre sökande, Kongl. Maj:t af
dessa utnämnde en, dock med rätt för Kongl. Maj:t att, i de fall där
sådant pröfvades skäligt, oberoende af det underdåniga förslaget till sysslan
utnämna någon bland de öfrige sökande; och anfördes såsom skäl för
kollega yrkande ej mindre de med det nuvarande tillsättningssättet förenade
flerfaldiga olägenheter, särskildt förlusten af lön och lönetursberäkning
samt den långa tidsutdräkten före tillträdet till tjänsten vid Överklagande
af utnämning, än ock den betydelse för lärarekårens sociala ställning
och anseende, hvilken den ifrågasatta förändringen skulle innebära.

§ 7.

Beträffande det å sid. 65 i betänkandet intagna formuläret till tjänstgöringsbetyg
ville slutligen rektor för sin del hemställa, huruvida nödigt
kunde anses, att i dessa betyg lärares tjänstgöring för hvarje läsår eller
lästermin specificerades; i motsatt fall funnes intet skäl för fastslåendet af
en bestämmelse, hvars tillämpning framförallt vid bedömandet af en längre,
exempelvis 20-årig tjänstgöring skulle vålla rektorsämbetena en högst betydlig
tillökning i deras redan förut mer än tillräckliga skrifgöromål.

238

§ 8.

Att justera detta protokoll utsagos af kollegium herrar lektor Axelson
och adjunkt Romberg.

Justeradt den 6 oktober 1898.
P. A. Romberg.

In fidem
Ernst Wadstein.

G. E. Axelson.

Vidimeras

ex officio:

Ernst Wadstein.

Transsumt af protokoll, hållet i Helsingborgs högre allmänna läroverks
kollegium den 8 oktober 1898.

Närvarande: Lektorerna Möller, Ljungdahl, Behm, Åkeson, Vallin och
Schiött, adjunkterna Strandmark, Bengtsson, Mauritzson,
Löfgren, Assarsson och Vetterhall, extra lärarne Romare,
Bokelund, Malmström, Fletcher, Wallner, Wallin, Thulin,
Ljungh och Holm samt vid protokollet undertecknad, rektor.

§ 2.

Företogs till behandling det af utsedde kommitterade den 30 april
1898 afgifna underdåniga betänkandet angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
m. m., hvilket betänkande genom stiftets domkapitel delgifvits kollegiet
med rättighet att däröfver afgifva sitt utlåtande, och beslöt kollegiet,
som velat begagna sig af den medgifna rättigheten, att begränsa sitt underdåniga
utlåtande till den första af de tre i det nämnda betänkandet be -

239

handlade frågorna eller frågan om undervisningsprofvens afskaffande eller
inskränkande, hvarvid skulle i protokollet antecknas, att äfven de vid läroverket
anställda extra lärarne deltagit i kollegiets öfverläggningar och
beslut i föreliggande ärende.

Efter en utförlig diskussion, hvarvid yrkades å ena sidan bibehållandet
af de nuvarande obligatoriska undervisningsprofven inför domkapitlen,
ehuru med vissa förändringar af desamma, å andra sidan anslutning i
hufvudsak till kommitterades förslag, beslöts:

1) genom votering med 12 röster mot 10 att tillstyrka afskaffande!
af undervisningsprofven i deras nuvarande form under förutsättning af
deras ersättande i enlighet med kommitterades förslag genom dels profårets
utbildande, dels beredande af tillfälle till fyllnadsprof.

Då emellertid den möjligheten ej vore utesluten, att vid profårsläroverken
kandidaternas handledning och profvens bedömande kunde komma
att utöfvas af extra ordinarie lärare, och kollegiet fann det betänkligt, att
så maktpåliggande uppdrag kunde komma att anförtros lärare, som själfva
vore obefordrade, ville kollegiet hafva i stadgandena om profår och fyllnadsprof
den bestämmelsen inryckt, att vid profårsläroverken kandidaternas
ledning och bedömandet af alla där aflagda prof utöfvas af endast
ordinarie och fullt kvalificerade lärare;

2) att tillstyrka bifall till rektor Dahlmans i hans reservation framställda
förslag, att fyllnadsprof skulle få afläggas tvenne gånger i samma
ämne, dock med uteslutande af den i reservationen upptagna bestämmelsen
om en mellantid af två års undervisning mellan de båda profven;

3) att tillstyrka bifall till kommitterades förslag om dels två års
föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för
ordinarie anställning, dels tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande
genom eforsämbetet, samt

4) att afstyrka bifall till kommitterades förslag, att tillsättande af
ordinarie lärareplats skall föregås af ett till den tillsättande myndigheten
inlämnadt skriftligt utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid
det läroverk, där ledigförklarad tjänst skall tillsättas.

Kollegiet, ansåg nämligen, att den tillsättande myndigheten, sedan den
genom de inkomna ansökningshandlingarna satts i tillfälle att pröfva och
jämföra de sökande, ej kunde för fattande af sitt beslut vara i behof af
andra upplysningar från det läroverk, där platsen skulle tillsättas, än dem,
som redan kunnat vinnas genom det förslag, som rektor enligt läroverksstadgan
§ 52 mom. 1 är skyldig att efter kollegiets hörande till eforus
ingifva, helst det ju är både rektor och kollegiet obetaget att i förslaget
och det därmed följande kollegieutlåtandet noggrant angifva ej blott de

240

ämnen utan äfven de klasser, där den blifvande läraren företrädesvis bör
vara kompetent att undervisa.

Som ofvan.

Justeradt

Sam. Ljungdahl.

S. Wägner.

O. P. Behm.

Rätt transmneradt, intygar
e. o.

S. Wägner.

Reservation.

Då undertecknad, i motsats till läroverkskollegiets flertal, anser att
profven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken fortfarande böra
afläggas inför domkapitlen, får jag såsom stöd för denna min åsikt anföra
följande.

I. Om domkapitelsprofven afskaffas, komma, fruktar jag, äfven de af
herrar kommitterade föreslagna fyllnadsprofven, som skulle träda i deras
ställe, att snart röna samma öde, hvaraf följden skulle blifva den, att lärarnes
undervisningsskicklighet skulle komma att styrkas endast genom
profårsbetygen och rektorernas tjänstgöringsbetyg.

Enligt herrar kommitterades beräkning skulle högst 10 fyllnadsprof
i terminen komma på hvart och ett af de nuvarande fem profårsläroverken.
Äfven om profven ej blifva flera, hvilket ju ej är så säkert, är det
tydligt att de skola ytterligare öka de olägenheter, som äro en följd af
profårsinstitutionen, såsom rubbning i de ordinarie lärarnes undervisning
m. m. Redan i början af 1880-talet, således på en tid, då profkandidatemas
antal var långt ifrån så stort som nu, kunde man höra lärarne vid
dessa läroverk klaga öfver, att de själfva finge för litet sköta sin undervisning.

Sedan dess ha tillkommit feriekursernas genomgående och i 5—7:de
klasserna militäröfningarna. Skulle nu ytterligare tillkomma fyllnadsprofven,

241

så kan man med skäl undra hvad det skall blifva af undervisningen under
september och en del af oktober manad.

Man bör också komma ihåg, att abiturientafdelningarnas läsår vid de
ifrågavarande läroverken faktiskt är åtminstone en half manad kortare än
vid andra läroverk, då det ju är vanligt, att afgångsexamina där taga sin
början den 15 maj. Jag förutser därför, att klagomålen öfver fyllnadsprofven
snart skulle blifva så stora, att de snart maste afskaffas. Men om
så skedde, skulle rektorerna ensamma komma att afgöra, genom sina
tjänstgöringsbetyg, huruvida och i hvad man läraren förkofra! sig i undervisningsskicklighet.
— Med all aktning för herrar rektorers mångsidighet,
vågar jag dock påstå, att de i allmänhet icke kunna anses äga en sådan
fackkunskap i alla ämnen eller en sådan kännedom om alla ämnens metodik,
att de skulle vara kompetente att alltid afgöra, om en lärare förkofra!
sig i undervisningsskicklighet.

Genom profvens förläggande till profårsläroverken skulle också andra
stora missförhållanden och olägenheter uppstå, bland hvilka de viktigaste
äro följande.

l:o. Vid tillsättning af lärarebefattning skulle den tillsättande myndigheten
hafva att jämföra icke blott kunskapsbetyg, utan äfven betyg
öfver undervisningsskicklighet, afgifna åt olika personer, hvilka betyg
gifvetvis kunde hafva mycket olika värde. Hvar och en, som satt betyg,
vet huru ofta tvekan uppstår vid valet af ett hälft eller ett helt betyg.
Vid hvart och ett af de fena profårsläroverken följes helt säkert en i viss
grad olika norm vid sättandet af profårsbetygen. Vid utnämningen skulle
det således lätteligen kunna inträffa, att en sökande, som ägde både mindre
kunskaper och mindre god undervisningsskicklighet än sina medsökande,
erhölle platsen. Denna olägenhet undvikes, om alla de sökande aflägga
prof inför en och samma myndighet.

9;o. Under nuvarande förhållanden är det möjligt för en blifvande
lärare, som önskar aflägga til. licentiatexamen, att samtidigt bereda sig till
denna och genomgå profårskursen. Detta skulle han icke utan alltför
stor risk kunna göra, om domkapitelsprofven afskaffades. Profårskursen
skulle nämligen då blifva svårare och till den grad taga hans tid och
krafter i anspråk, att det blefve nödvändigt att afbryta de akademiska
studierna. Beredelsetiden för inträdet pa lärarebanan skulle således komma
att förlängas med ett år för en sådan profårskandidat. Lägges härtill, att
enligt kommitterades förslag 2 års tjänstgöring skulle erfordras efter genomgången
pinfärsk urs för rättighet att söka lärarebefattning, så är det
tydligt, att utsikterna till att snart få en ordinarie plats skulle för honom

242

blifva något mindre än nu, men utgifterna för beredelsen till inträdet på
lärarebanan större.

3:o. Det skulle kunna hända, att en extra ordinarie lärare komme att i
egenskap af klasslärare sätta betyg icke blott för en annan extra ordinarie
lärare utan äfven för en ordinarie lärare, som önskade aflägga fyllnadsprof.

4:o. Extralärarne vid profårsläroverken skulle komma i en betydligt
gynnsammare ställning med afseende på fyllnadsprofven, än sina obefordrade
kolleger vid andra läroverk, då de ju hade tillfälle att taga
noggrann kännedom om vederbörande lärares åsikter om, huru prof böra
afläggas för att vinna deras bifall.

5:o. Pa lärarens själfständiga utveckling skulle läggas en hämsko, ty
det ^ är klart, att om han önskade aflägga ett fyllnadsprof med lycklig
utgång, måste han laga så, att han vunne större skicklighet att undervisa
efter de vid profårsläroverken följda metoderna.

6:o. Det skulle kunna hända att flera extra lärare vid samma läroverk
önskade att under samma tid aflägga fyllnadsprof, hvilket vore en
stor olägenhet för läroverket, då de ju kunde komma att vara borta ända
till 14 dagar.

7:o. Då profven skulle afläggas antingen 15 sept.—15 okt. eller 1
febr.—15 febr., skulle gifvetvis nästan alltid samma uppgifter komma att
behandlas, enär dessa skulle vara desamma, som eljest borde vid samma
tid genomgås under ledning af klassens ordinarie lärare. Så t. ex. skulle
uppgiften i franska på höstterminen i kl. 5 blifva uttalslära.

II. Efter att sålunda hafva framställt skälen emot profvens förläggande
till profårsläroverken, återstår att bemöta anmärkningarna emot
domkapitelsprofven.

Dessa äro dels »att mera tilltagsna och fallna för offentligt uppträdande
genom ett glänsande föredrag göra ett fördelaktigt intryck, hvartill
deras uppträdande i hvardagslag ingalunda berättigar», dels att då den
profvande ej grundligt känner lärjungarnes behof och utveckling, han ej
kan inrätta sin undervisning därefter, hvarför det ej kan bestämmas, i
hvilken grad han äger förmåga att väl preparera, dels att de profvande
till men för undervisningen vid det läroverk de tillhöra, äro för ofta borta
på profresor.

Hvad den första anmärkningen beträffar, är det tydligt, att den, som
äger en så lycklig förmåga, helt säkert skall uppträda lika tvärsäkert och
med samma glänsande föredrag äfven vid ett profårsläroverk. För öfrigt
torde väl icke genom något slags undervisningsprof kunna utrönas, huru
en lärare uppträder i hvardagslag. Sådant framgår ju bäst af tjänstgöringsbetyget.

243

Hvad den andra anmärkningen beträffar, kan ju den ifrågavarande
olägenheten afhjälpas genom att anordna profvet på samma sätt som vid
profårsläroverket, hvilket herrar kommitterade också medgifvit. Hvad slutligen
angår profresorna, så kunde de på flera sätt inskränkas t. ex. därigenom
att sökande, som aflagt 3 prof, befriades från skyldigheten att aflägga
nytt sådant.

Då, såsom af ofvanstående torde frångå, genom kommitterades förslag
icke skulle vinnas någon förbättring i lärames utsikter till en snar och
rättvis befordran, utan snarare tvärtom, och då de olägenheter, hvaröfver
redan nu klagas vid profårsläroverken, skulle blifva ännu större, hoppas
jag, att det ifrågavarande förslaget måtte af Kongl. Maj:t lämnas utan
afseende.

O. P. Behm.

I ofvanstående reservation instämma

N. Åkeson.

N. Bengtsson.

Adjunkt.

J. G. Fletcher.

Fil. känd., extralärare.

K. A. Vallner.

Fil. känd., extralärare.

K. Vallin.

Lektor.

V. Mauritzson.

Adjunkt.

A. Th. Ljungh.

Fil. doktor, extralärare.

A. Bokelund.

Fil. känd., extralärare.

Utdrag af protokollet i Ystads högre läroverks kollegium den 7 oktober 1898.

Närvarande: e. o. lektorerna Willmers, Larsson, Cavallin, Romberg;
adjunkterna Ohlsson, Hoflund, Brandt, Mohlin;
extralärarne Wijkström, Vikner, Rosenberg; gymnastikläraren
Fleetwood samt undertecknad, rektor. D:r Ringius
hade anmält förfall.

§ 2.

Sedan kollegium beslutit att af de tre läroverksfrågor, i hvilka utsedda
kommitterade den 30 sistlidne april till Konungen afgifvit under -

244

dårligt betänkande, icke yttra sig i den tredje, som angår kataloger m. in.,
ville kollegium:

l:o) uttala sig för undervisningsprofvens afskaffande och godkänna
kommittéledamoten, rektor A. E. Dahlmans reservation rörande fyllnadsprofven; 2:o)

tillstyrka, att geografien vid tillsättande af adjunkts- ock kollegabefattningar
må utgöra särskilt läroämne.

Ystad som ofvan.

Justeras:

O. Hojlund.

L. M. Neuman.

vidimeras
L. M. Neuman.

Utdrag ur protokoll, hållet i kollegium vid Landskrona allmänna läroverk

den 3 oktober 1898.

Närvarande: undertecknad rektor, ordförande, herrar kolleger L.

Nevander, J. Gullin, O. Olsson, O. Ericsson och Th.

Hasselqvist.

§ 1. Jämlikt beslutet den 19 sistlidne september hade kollegium
denna dag sammanträdt för att yttra sig öfver det af utsedda kommitterade
den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande
eller inskränkning af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken in. in.

Efter öfverläggning beslöt kollegium på af kommitterade anförda
grunder för sin del godkänna hvad kommitterade föreslagit, så att:

l:o de nuvarande undervisningsprofven inför domkapitlen och med
dem likställd myndighet afskaffas;

2:o geografien ingår såsom särskildt läroämne vid tillsättande af
adjunkts- och kollegabefattningar;

3:o termin skataloger öfver lärjungarne upprättas i enlighet med de
af kommitterade uttalade grundsatser och insändas af rektor i det antal

245

exemplar och till de myndigheter, som utöfver redan gällande föreskrifter
kunna i nåder bestämmas.

Angående de ändrade bestämmelser, som af kommitterade ifrågasatts,
därest de nuvarande undervisningsprofven komme att afskaffas, fann kollegium
desamma kunna i hufvudsak godkännas utom hvad beträffar:

] :o den beräknade kostnaden för profårets utbildande, i anledning
hvaraf kollegium enhälligt uttalade sig för billigheten och rättvisan i anslagets
höjande, så att skälig ersättning för ökadt arbete kunde beredas
alla de profårsläroverkens lärare, som utöfver sin lagstadgade undervisningstid
hafva att handleda profårskandidaterna och deltaga i bedömande
af deras prof;

2:o de föreslagna fakultativa fyllnadsprofven, rörande hvilka kollegii
llertal ansåg, att de under inga villkor borde tillåtas, medan tvenne kollegii
ledamöter, kollega Nevander och undertecknad, förordade bifall till
kommitterades förslag i denna punkt under förutsättning, att nödigt anslag
för profvens anordnande ställes till läroverkens förfogande, ett anslag,
som redan från början borde sättas åtskilligt högre, än kommitterade beräknat.

Ex officio
C. M. Oldin.

Justeradt:

J. Gullin.

Lars Nevander.

Rätt utdraget betygar
ex officio
C. M. Oldin.

Utdrag af protokollet i kollegium vid Engelholms allmänna läroverk
den 20 september 1898.

§ 3. Då genom högvördiga domkapitlets skrifvelse af den 15 juni
1898 kollegiet lämnats tillfälle att yttra sig öfver utsedda kommitterades

246

underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, beslöt
kollegiet för sin del att i underdånighet tillstyrka nämnda betänkande.

In fidem
B. Helgesson.

Justeradt:

Aug. Lundgren.

E. Aug. Sjögren.

Rätt utdraget, intygar
B. Helgesson.

Till Konungen.

Till åtlydnad af nådig befallning, meddelad genom herr statsrådets
och chefens för kong! ecklesiastikdepartementet skrifvelse den 20 maj
1898 rörande ett af utsedde kommitterade afgifvet betänkande angående
åtskilliga de allmänna läroverken rörande frågor, får domkapitlet såsom
sitt utlåtande anföra följande:

Angående afskaffande eller inskränkande af undervisning spr of ven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken.

Innan domkapitlet ingår i granskning af de ändrade bestämmelser
rörande lärarebildningen och befordringssättet, hvilka kommitterade anse
böra införas i sammanhang med afskaffande af undervisningsprofven för
ledig tjänst, vill domkapitlet, för den händelse dessa bestämmelser af
Eders Kongl. Maj:t gillas och stadfästas, vid kommitterades förslag till
ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer af nu gällande läroverksstadga och
af vissa moment af nåd. kungörelsen den 16 juni 1875 angående anordningen
af profåret samt vid förslag till stadga angående fyllnadsprof
efter genomgånget profår framställa följande anmärkningar.

248

A) Läro verksstadgan:

§57 mom. 2. Med afseende på de i detta moment föreslagna betygsuttrycken
vill domkapitlet göra det uttalandet, att det synes önskvärdt,
att betygsuttrycket i fråga om vandel »Mindre hedrande» utbytes mot ett
lindrigare eller att, om så ej sker, ett mellanbetyg — förslagsvis: »Utan
anmärkning» — tillägges.

§§ 60, 61, 62. Mot de i dessa paragrafer föreslagna bestämmelserna,
för så vidt de angå ansökningshandlingarnas öfversändande till rektor
samt hans skriftliga yttrande och förslag, finner sig domkapitlet uppfordradt
att inlägga en kraftig gensaga, emedan de skäl, kommitterade för
dem anfört, ej synas äga giltighet. Att rektor vid det läroverk, där
läraretjänst skall tillsättas, icke längre kan blifva i tillfälle att deltaga i
bedömandet af undervisningsskickligheten hos de sökande, som ej vid
detta läroverk tjänstgjort, är en naturlig sak, då undervisningsprof för
ledig tjänst enligt kommitterades förslag skola upphöra, och någon ersättning
härför torde svårligen kunna rektor beredas. Någon kännedom om
dessa sökande utöfver hvad ansökningshandlingarna innehålla kan rektor
ej mera än konsistorium antagas äga, och i fall sökande tjänstgjort vid
det läroverk, till hvilket den sökta tjänsten hör, har rektor genom sitt
yttrande med förslag till betyg öfver hans tjänstgöring haft tillfälle att
meddela de upplysningar, som på tjänstens tillsättande böra utöfva inflytande.
Hvad åter läroverkets behof angår, måste rektor anses hafva
uttalat sitt omdöme därom genom det förslag angående de läroämnen, i
hvilka den blifvande läraren bör undervisa, hvilket det enligt läroverksstadgan
§ 52 åligger honom att efter läroverkskollegiets hörande till
eforus afgifva. På grund af hvad som nu anförts får domkapitlet hemställa,
att, sedan sista raden i § 60 »öfversända dem därefter etc.», § 61
samt första raden af § 62 t. o. m. »i konsistorium» uteslutits, ordet »företaga»
måtte i § 62 inskjutas före andra radens början »den lediga sysslans
tillsättning», så att början af § 60 kan anslutas till och ingå i § 62 mom 1.
Om likväl domkapitlets hemställan i denna punkt icke befinnes förtjäna
afseende, vill domkapitlet alternativt hemställa, att i § 61 ordet »skall» i
första raden måtte utbytas mot »ege» samt att i sista raden orden »och
förslag» måtte utgå. Enligt domkapitlets mening måste nämligen hvarje
förslag till ledig sysslas besättande, som af rektor afgifves, direkt eller
indirekt resultera i ett förord för någon af de sökande. Vid ett sådant
förslag skall konsistorium, så framt det ej själfmant vill låta sin befattning
med läraretjänsters tillsättning nedsjunka till en tom formalitet, dock ej
kunna fästa synnerligt allseende. Om åter så blifver förhållandet, kommer

249

rektors förslag antingen att vara öfverflödigt, ifall lians omdöme om de
sökande öfverensstämmer med konsistorii eget, eller också, i fall det därifrån
afviker, vålla den olägenheten, att konsistorium nödgas underkänna
rektors omdöme och lämna hans förslag utan afseende.

§ 63 mom. 1. I enlighet med kommitterades uttalande (pag. 41) om
betydelsen af tjänstgöring vid läroverken såsom bevis på lärarens praktiska
duglighet, synes lärareverksamheten mera än som skett böra framhållas.
Domkapitlet vill därför för detta moment föreslå följande förändrade
lydelse: »skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning,
ådagalagda vid genomgående af profår och genom fyllnadsprof, därest
sådant blifvit aflagdt, samt förnämligast under utöfvad lärareverksamhet».

B) Kungörelsen den 16 juni 1875 angående anordningen af

profåret.

Mom. 7. Bestämmelsen, att lärarekandidats undervisning, där han
det önskar, må kunna beträffande ett eller två ämnen förläggas uteslutande
till läroverkets fem nedre klasser, är ägnad att väcka betänkligheter. Vid
fullständiga läroverk med större lärjungeantal bestrides undervisningen
äfven på det högsta stadiet till stor del af adjunkter, och det synes därför
nödvändigt att den blifvande läraren redan under profåret förberedes
för sådan undervisning.

Mom. 12. Kommitterade hafva i sin motivering påpekat det önskemålet,
att vid profårsläroverken antalet ordinarie lärare måtte ökas. Detta
önskemål vill domkapitlet äfven för sin del på det lifligaste framhålla.
Or flera synpunkter måste det nämligen anses olämpligt, att lärarekandidats
handledning anförtros åt extra ordinarie lärare; och att dessa äfven
skulle öfver dem afgifva vitsord, vore en oegentlighet af betänkligaste
art, eftersom en lärarekandidat efter ett par års förlopp kan uppträda
som sökande till läraretjänst tillsammans med extra ordinarie lärare, som
under profåret handledt och vitsordat honom. Domkapitlet finner sig
därför böra yrka på en bestämmelse, att lärarekandidaters handledning
och vitsordande får uppdragas endast åt ordinarie lärare.

C) Stadgan angående fyllnadsprof.

Mom. 2. Enär vid fyllnadsprofven de uppgifter skola behandlas,
som eljest vid samma tid genomgås under ledning åt klassens ordinarie
lärare, och sagda prof endast under vissa begränsade tider al läsåret
kunna utläggas, synas de områden af årets lärokurser i hvarje klass, tran
hvilka profuppgifter kunna hämtas, blifva mycket inskränkta, så att den

250

profvande på förhand, snart sagt, kan beräkna, hvilken del af klassens lärokurs
lian kommer att få sig förelagd till behandling. Med afseende på
de högre klasserna torde i annat afseende olägenhet uppstå, därigenom
att de under höstterminens början pågående militäröfningarna vålla
inskränkning i den tid, som för fyllnadsprofven kan disponeras.

Mom. 4. På af rektor Dahlman i hans reservation anförda skäl
finner sig domkapitlet böra afstyrka sista bestämmelsen i detta moment
och yrka, att rätt måtte medgifvas att aflägga fyllnadsprof två gånger.

Mom. ,5. Alldenstund den tid, fyllnadsprofven komma att kräfva,
mycket öfverstiger den för konsistorieprofven erforderliga, synes den undervisning,
som åligger den för fyllnadsprof ledige läraren vid det läroverk,
där han är anställd, endast genom vikaries förordnande kunna upprätthallas.
1 sammanhang med mom. 5 torde därför genom ett tillägg böra
bestämmas, efter hvilka grunder aflöningen åt sådan vikarie skall utgå.
Med afseende härpå vill domkapitlet såsom sin åsikt uttala, att billigheten
fordrar, att den svagt aflönade läraren i detta fall befrias från skyldighet
att bidraga till vikariens aflöning.

Mom. 7. På det att kommitterades förslag rörande undervisningens
anordning vid fyllnadsprof (jfr. pag. Sfi) äfven i stadgan för dessa prof
måtte erhålla ett bestämdt uttryck, vill domkapitlet för sin del föreslå,
att efter ordet »två» i sista raden af detta moments första stycke orden
»icke omedelbart på hvarandra följande» må inskjutas.

Beträffande de bestämmelser, hvilka ligga till grund för ofvan granskade
trerme förslag, vill domkapitlet anföra följande:

Hvad först profåret angår, bör det räknas kommitterade till förtjänst,
att de påpekat det önskemålet, att antalet ordinarie lärare måtte vid profårsläroverken
ökas; att de i fråga om profårsämnenas antal tryggat den
praxis, som hittills i allmänhet varit rådande, i det de genom bestämd
föreskrift i profårsstadgan tillerkänt lärarekandidat rätt att genomgå profårskurs
äfven i ett fjärde ämne; att de genom stadgandet, att profundervisningen
väsentligen må förläggas till senare delen af profåret, förebyggt
åtskilliga missförhållanden vid densammas anordning, som vid ett eller
annat profårsläroverk synes hafva ägt rum; samt slutligen att de genom
de föreslagna bestämmelserna angående sättet för betygens afgifvande förlänat
dessa betyg större värde för bedömandet af eu lärarekandidats undervisningsduglighet.
Då emellertid ökningen af de ordinarie lärarnes antal

251

vid profårsläro verken ännu blott är ett önskemal och de nya bestämmelserna
angående profundervisningens anordning i hufvudsak äro ett befästande
genom laga stadga af den praxis, som i allmänhet radt, kan domkapitlet
icke anse, att den praktiska lärarebildningen genom kommitterades
förslag erhållit synnerlig förstärkning. Profårsbetygen komma därför
äfven efter prof årskursens förändrade anordning att, på samma sätt som
hittills varit förhållandet, ehuruväl med större noggrannhet, angifva anlagen
och undervisningsskickligheten hos lärarekandidaten, betraktad såsom sådan,
men ingalunda hos den genom praktisk lärareverksamhet utbildade läraren,
hvilken ofta utvecklat sig på ett sätt, som man af hans profårsbetyg ej
kunnat vänta, oftast till det bättre, men stundom äfven till det sämre.

Med afseende på de fakultativa fyllnadsprofven hafva kommitterade
genom sitt förslag till bestämmelser om deras anordning gifvit ett uppslag,
hvilket enligt domkapitlets tanke förtjänar det största erkännande
och beaktande. Enär emellertid domkapitlet å ena sidan icke utan vidare
kan godkänna kommitterades beräkningar angående det sannolika antalet
af dylika prof, utan fastmera håller före, att under nuvarande svåra
konkurrensförhållanden de allra flesta, som för sitt profår i ett ämne icke
erhållit högsta betyget, skola begagna sig af rättigheten att aflägga fyllnadsprof,
och å den andra på de grunder, rektor Dahlman i sin reservation
anfört, icke kan förorda inskränkandet af denna rättighet _ till mindre än
två fyllnadsprof, så anser domkapitlet, att för närvarande ingen möjlighet
tinnes att införa dessa fyllnadsprof och vid dem föreslagna förbättringar,
och detta så mycket mindre, som redan kommitterade själfva, hvilka icke
velat medgifva rätt till mer än ett fyllnadsprof, framhålla den eventuella
nödvändigheten af ytterligare ett profårsläroverks upprättande.

Mot kommitterades föreslagna bestämmelser angående två års föregående
tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie
anställning samt tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande
genom eforsäinbetet vid ansökan till tjänst har domkapitlet intet att erinra,
utan finner domkapitlet dem lämpliga och gagneliga.

Likaledes anser domkapitlet i öfverensstämmelse med kommitterade,
att för sådana tjänstgöringsbetyg, som bifogas vid ansökan till ordinarie
befattning, bestämda betygsgrader böra påbjudas.

Däremot råder mellan domkapitlet och kommitterade i ett afseende,
och just det viktigaste, stor olikhet i uppfattningen af dessa betygs tillförlitlighet
och värde. Ätt ett pa grundvalen åt rektors skriftliga utlåtande
af eforvis utfärda,dt tjänstgöringsbetyg i allmänhet pa tillfredsställande sätt
vitsordar lärarens nit, sätt att behandla lärjungarne, förmåga att bland dem
upprätthålla ordning, skall ingalunda förnekas. Annorlunda ställer sig för -

252

hållandet i fråga om undervisningsskickligheten. För att i alla förekommande
fall vitsorda denna med den noggrannhet, som af kommitterade
föreslagna betygsgrader förutsätta, äro allmän pedagogisk begåfning, om
än sa framstående, och erfarenhet ej tillräckliga; härför kräfves därjämte
verklig fackkunskap i alla de läroämnen, som ingå i de allmänna läroverkens
undervisningsplan, ett kraf, som hvarken eforus eller rektor lära
gorå anspråk på att kunna fylla. Att icke heller kommitterade anse
rektor fylla ^ detta kraf, framgår af deras uttalande pag. 33 och deras på
grund däraf föreslagna bestämmelser om sättet för profårsbetygens afgifvande,
och man har all anledning att antaga, att detta varit orsaken
(ill, att kommitterade icke föreslagit särskilda vitsord för olika läroämnen,
något, som i synnerhet ur noggrannhetens synpunkt varit önskvärdt. Hittills
bär också läroverksstadgan icke ansett det af rektor utfärdade tjänstgöringsbetyget
tillräckligt såsom vitsord öfver lärarens undervisningsskicklighet,
utan för att den skulle kunna med erforderlig tillförlitlighet och
noggrannhet utrönas och bedömas har undervisningsprof inför konsistorium
uppställts såsom ett oeftergiflig! villkor för erhållande af ordinarie läraretjänst.
Om nu i enlighet med kommitterades förslag konsistorieprofven
afskaftades, skulle den utnämnande myndigheten i de enligt kommitterades
mening talrika fall, där fyllnadsprof ej aflagts, sakna medel att med nödig
tillförlitlighet och noggrannhet jämföra de sökandes undervisningsskicklighet.
Häraf kunde följden icke blifva annat än den, att undervisningsskickligheten
— den viktigaste egenskapen hos läraren, för hvilken undervisningen
alltid blifver hufvuduppgiften — såsom befordringsgrund alltför mycket
(inge träda tillbaka. Men hvilka vådor detta skulle innebära för både
lärare och läroverk torde knappast behöfva påpekas.

Med afseende på kommitterades föreslagna bestämmelse om skriftligt
utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid det läroverk, där
ledigförklarad tjänst skall tillsättas, tillåter sig domkapitlet hänvisa till sitt
uttalande vid §§ 60, 61 och 62 af läroverksstadgan.

Domkapitlet har nu tillkännagifvit sin mening rörande de särskilda
bestämmelser, som innehållas i det föreliggande förslaget. Och enär profarsbetygen
och de af eforus utfärdade tjänstgöringsbetygen icke kunna
lämna den utnämnande myndigheten tillräcklig ledning för bedömandet af
undervisningsskickligheten hos sökande till läraretjänst och därför icke
kunna ersätta de bestående konsistorieprofven och för dem meddelade
vitsord;

och då den ledning, fyllnadsprofven i detta afseende kunde erbjuda,
på grund af deras egenskap att vara fakultativa i många fall icke kan
påräknas;

253

samt då dessutom p r o f å r sl är o verk e n icke kunna bära bördan af det
ökade antal fyllnadsprof, som domkapitlet i likhet med eu af kommitterade
sett sig nödsakadt att föreslå;

får domkapitlet i underdånighet afstyrka kommitterades förslag om
afskaffande af undervisningsprofven för ledig tjänst och de ändrade bestämmelser,
hvilka de anse böra vidtagas i sammanhang härmed.

För den händelse emellertid detta förslag af Eders Kongl. Maj:t gillas
och stadfästes, tillåter sig domkapitlet i underdånighet förnya den anhållan
om effektiv inspektion af läroverken, som domkapitlet framställde (deri 31
januari 1834) i sammanhang med sitt tillstyrkande af eu profkommissions
upprättande i hufvudstaden. Domkapitlet yttrade vid detta tillfälle bland
annat: »Genom undervisningsprofven hafva domkapitlen hittills haft någon,
om än kortvarig, beröring med flertalet sökande och sålunda kunnat bilda
sig något omdöme om deras personlighet; hädanefter komma de sökande
att i de flesta fall vara för domkapitlen fullständigt obekanta och domkapitlen
lå vid utnämningen endast operera med af andra myndigheter
utfärdade betyg. För att olägenheterna häraf icke måtte allt för skarpt,
framträda, synes det nödvändigt, att i tid eu mera effektiv inspektion af
läroverken kommer till stånd, hvilken för öfrigt länge varit åt behofvet
påkallad». Denna anhållan, som då framställdes af annan anledning och
med delvis annat syftemål, torde nu äga så mycket större berättigande,
som domkapitlet enligt kommitterades förslag för bedömande af sökandes
undervisningsskicklighet i många fall skulle få operera med betyg, hvilkas
noggrannhet och tillförlitlighet domkapitlet själft icke kan anse betryggande.

Ehuru domkapitlet således icke kunnat tillstyrka de nuvarande undervisningsprofvens
afskaffande i enlighet med kommitterades förslag, har
domkapitlet dock ansett sig böra taga under ompröfning, huruvida desamma
skulle kunna i någon mån inskränkas. Och då obestridligt är, att
dessa prof till följd af den stora mängd sökande, som i allmänhet anmäla
sig till hvarje ledigförklarad tjänst, blifvit en svår börda såväl för de
bedömande myndigheterna och läroverken, som för de sökande själfva,
finner sig domkapitlet böra föreslå, att sökande, som två gånger aflagt
undervisningsprof i samma ämne, må — med bibehållande af den förmån,
som i § 62 läroverksstadgan tillerkännes sökande, som en gång aflagt prof
inför det konsistorium, som sysslan tillsätter — i fråga om detta vara
befriad från ytterligare prof, samt att det icke må vara någon medgifvet
att mera än tre gånger aflägga undervisningsprof i ett och samma ämne.

254

II.

Angående geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunktion
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

På domkapitlet delar de åsikter, som ligga till grund för kommitterades
förslag, får domkapitlet tillstyrka nådigt bifall till detsamma.

III.

Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande

till läroverkens räkenskaper.

Domkapitlet vill endast erinra, att bland de uppgifter, som i katalogen
för hvarje lärjunge skola lämnas, äfven bör upptagas en uppgift om födelseorten
och härför en kolumn i formuläret inrymmas närmast efter födelseåret.
Upplysningen om lärjunges födelseort erbjuder nämligen den lämpligaste
utgångspunkten för forskare i personalhistoria och är dessutom i
manga fåll af betydelse vid stipendietillsättningar.

Efter denna erinran far domkapitlet tillstyrka kommitterades förslag.

Slutligen anhåller domkapitlet att för Eders Kongl. Maj:t få i underdånighet
framhålla några önskemål, vid hvilka domkapitlet genom behandlingen
af kommitterades förslag fått anledning att fästa sin uppmärksamhet.

1) För att den i gällande läroverksstadga § 53 mom. 7 intagna bestämmelsen
skall få den betydelse, som därmed är afsedd, synes en föreskrift
behöflig därom, att sökande till läraretjänst skall genom läkarebetyg
styrka, att han fyller de fordringar, som i detta moment på honom ställas,
fördelaktigast synes vara, att detta förhållande styrkes redan före profarets
början. Domkapitlet vill därför hemställa, att ofvan anförda moment
matte ur läroverksstadgan uteslutas och i bestämmelserna angående profår
(kongl. kungörelsen den 16 juni 1875) mom. 3 en föreskrift intagas, att
den, som anmäler sig till genomgående af profår, skall genom betyg af
läkare styrka, att han är fri från sjukdom och lyte, som gorå honom för
lärarekallet olämplig. Starkare än under nu bestående förhållanden kommer
behofvet af en dylik föreskrift att framträda, därest kommitterades förslag
om afskaffande af undervisningsprofven för ledig tjänst stadfästes, enär då
flertalet sökande inaste antagas vara för den utnämnande myndigheten till
små personer alldeles okända.

0 2) För att konsistorium, när läraresyssla blifvit ledig, så mycket säkrare
ma kunna pröfva det förslag angående de läroämnen, i hvilka den blifvande
läraren bör undervisa, hvilket det enligt läroverksstadgan § 52 åligger
rektor vid det läroverk, till hvilket sysslan hör, att efter läroverkskollegiets
hörande afgifva, synes det böra föreskrifvas, att nämnda förslag skall vara

255

åtföljdt åt'' motivering, som bestämdt angifver säväl hvart ocli ett af de
föreslagna ämnenas betydelse för den lediga tjänsten som de lärarekrafter,
hvilka för undervisningen i dessa ämnen vid läroverket finnas att tillgå.
En sådan föreskrift kommer emellertid ej att medföra åsyftadt gagn, därest
icke därjämte i läroverksstadgan eu bestämmelse intages, att konsistorium
vid jämförelsen mellan de sökande äfven äger fästa afseende vid de särskilda
ämnenas betydelse med hänsyn till läroverkets behof af undervisningskrafter.

3) Då till följd af deri skarpa konkurrensen om lärarebefattningar
klagomål öfver utnämningar blifvit allt vanligare, synes någon åtgärd för
att åstadkomma minskning i dessas antal erforderlig. Till god del skulle
enligt domkapitlets åsikt detta syftemål vinnas, i fall proceduren vid läraretjänsters
tillsättning i så måtto ändrades, att konsistorium med iakttagande
af gällande befordringsgrunder uppförde trenne sökande, där så många
anmält sig, på förslag, och att, sedan det af konsistorium upprättade förslaget,
öfver hvilket besvär i vanlig ordning skulle kunna anföras, vunnit
laga kraft, Eders Kongl. Maj:t bland de på förslaget uppförde utnämnde
den, som befunnes däraf mest förtjänt.

Genom ett sådant tillvägagående skulle äfven en annan olägenhet
förebyggas, nämligen den, att konsistorium, som har att strängt formellt
tillämpa stadgade befordringsgrunder, stundom ser sig nödsakadt att utnämna
en sökande, som det icke själft anser vara den värdigaste eller för
tjänsten lämpligaste.

1 fråga om utfärdande af och lösen för fullmakt synes dock ingen
ändring böra tillsvidare företagas, enär lösen för fullmakter å lärarebefattningar
ingår i konsistorienotariernas löneförmåner. Domkapitlet hemställer
därför, att i detta afseende samma förfaringssätt måtte tillämpas, som vid
utfärdande af fullmakt å konsistoriel! kyrkoherdetjänst, där af församlingen
till fjärde profpredikant begärd prästman blifvit å förslaget uppförd, d. v. s.
att fullmakten måtte utfärdas af domkapitlet.

Inkomna yttranden från Göteborgs högre latin- och realläroverk äfvensom
utdrag af domkapitlets denna dag i ärendet förda protokoll bifogas.

Göteborgs domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst
E. H. Rodhe.

Anton RoselL C. Adam. John Åkermark. C. J. Sundström.

August Bellinder. Julius Österberg. P. O. hav,rin.

A. B. Magni.

256

Utdrag- ur Göteborgs domkapitels protokoll den 26 oktober 1898.

§ 1192.

Föredrogs ånyo herr statsrådets och chefens för kongl. ecklesiastikdepartementet
i § 699 här ofvan omförmälda skrifvelse med anmodan till
domkapitlet att, sedan de under domkapitlet lydande läroverkskollegier,
som sådant önskade, satts i tillfälle att yttra sig i ärendet, före den 1
instundande november inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde
kommitterades den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkande angående
afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, in. in.; i hvilket ärende yttranden
inkommit från läroverkskollegierna vid Göteborgs latinläroverk och Göteborgs
realläroverk;

och beslöt domkapitlet att i ärendet afgifva det underdåniga utlåtande,
som finnes intaget under n:r 765 i årets brefbok.

Här skulle tillika antecknas:

att domprosten Rosell samt lektorerna Österberg och Laurin icke instämde
i uttalandet af önskvärdheten af ett mellanbetyg, därest icke det
af kommitterade föreslagna betygsuttrycket i fråga om vandel »mindre
hedrande» utbyttes mot ett lindrigare;

att prosten Adam och lektor Sundström yrkade, att orden »med förslag
till betyg» måtte utgå ur kommitterades förslag till ändrad lydelse
af läroverksstadgans 58 §;

att lektorerna Bellinder och Österberg ej instämde i domkapitlets förslag
till ändrad lydelse af § 63 mom. 1 i nämnda stadga;

att herr biskopen, domprosten Rosell och lektor Sundström ej instämde
i domkapitlets uttalade önskan i fråga om en mera effektiv inspektion
af läroverken.

Lektor Bellinder, som för öfrigt instämde i domkapitlets förslag, åsyftande
inskränkning af undervisningsprofven, uttalade dock såsom sin mening,
att sökande, som inför domkapitel en gång aflagt undervisningsprof
i de till den sökta tjänsten hörande ämnen, må vid ny ansökning komma
i fråga utan nytt prof i berörda ämnen, om han så önskar.

Herr biskop Rodhe, med hvilken domprosten Rosell förenade sig,
anförde:

»Mot det af domkapitlet i denna fråga fattade beslutet reserverar jag
mig, enär jag anser, att kommitterades förslag med de af domkapitlet

257

förordade ändringarna däri bort tillstyrkas, men å andra sidan vill jag,
därest förslaget ej blir antaget och lärareprofven sålunda komma att bibehållas,
hafva förklarat mig instämma i de önskningar med afseende på
deras ordnande, som uttalats af domkapitlets pluralitet.»

Lektor Laurin anförde: »I de anmärkningar, som domkapitlet framställt
mot vissa enskilda punkter af kommitterades förslag angående afskaffandet
eller inskränkandet af undervisningsprofven, instämmer jag utom
i fråga om § 57 mom. 2 och mom. 4 af förslaget till stadga om fyllnadsprof.
Rörande detta senare moment samt rörande tjänstgöringsbetygens
utfärdande och formulering har jag följande afvikande mening.

Enligt min åsikt vore det fördelaktigast, om tjänstgöringsbetygen
fortfarande skulle utgifvas af rektor. Då rektor utfärdar betyget, kan en
lärare, som anser sig orättvist bedömd, vända sig till eforus. I ett dylikt
undantagsfall kan eforus genom noggrann undersökning förvärfva sig en
egen själfständig mening, hvilket lian tydligen icke kan, om alla betyg
skola af honom utfärdas. Den nuvarande anordningen synes därför bättre
än den föreslagna trygga lärarnes rätt.

I likhet med domkapitlet anser jag, att en rektor svårligen skall
kunna gifva så noga graderade betyg öfver undervisningsskickligheten,
som kommitterade föreslagit, i ämne, som han ej själ! behärskar. Men
det synes mig, som skulle mera allmänt hållna vitsord öfver skickligheten
— t. ex. enligt skalan mycket god, god, mindre god ■— göra tillfyllest.
Ty då »skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning»
nämnes såsom första befordringsgrund, så afses tydligen alla de lärareegenskaper,
öfver hvilka tjänstgöringsbetyget meddelar vitsord och som
alltför litet kommit till sin rätt under nuvarande förhållanden, då det i
profvet erhållna betyget öfver undervisningsskickligheten, trots sin erkända
otillförlitlighet, tillmätts en afgörande betydelse. Den formulering, som
domkapitlet föreslagit af mom. 1 § 63, förhindrar, att det mera graderade
profårsbetyget öfver undervisningsskickligheten skulle få för stor betydelse
därigenom, att vitsordet öfver skickligheten är mindre graderadt i tjänstgöringsbetyget.

Domkapitlet har i fråga om fyllnadsprofven föreslagit, att de skulle
få afläggas 2 gånger i hvart ämne. Jag måste för min del instämma
häri, om dessa profs uppgift skall, såsom kommitterade sidan 36 antyda,
vara att bereda en lärare tillfälle att ådagalägga »den erfarenhet och
skicklighet, som han öfverhufvud anser sig kunna vinna». Men jag anser,
att dessa prof i så fall genom konkurrensens makt komma att förvandlas
till obligatoriska och att uppskjutas till inemot den tid, då vederbörande
anse sig ha utsikt att vinna befordran. Denna utveckling skulle alltså

258

leda ^därhän, att en lärares befordran blefve beroende, ej i främsta rummet
därpå, att han efter väl aflagda koinpetensprof presterat ett samvetsgrant,
nitiskt'' och fullgodt arbete i sin tjänsteutöfning, utan på ett förnyadt, oberäkneliga
tillfälligheter underkastadt prof.

Vill man undvika detta och anser man, i öfverensstämmelse med ett
annat uttalande af kommitterade (sid. 36), att fyllnadsprofvet »egentligen
afser en förbättring eller komplettering af profårsbetyget» och att sålunda
ej bör tillmätas annan betydelse än ett lika godt profårsbetyg,
så kunde man enligt min åsikt vinna målet genom att stadga, att anmälan
om afläggandet af lyllnadsprof skall göras inom en viss kortare tid efter
det andra tjänsteårets slut. Profårsbetyget är ett kompetensbetyg. Skall
det förbättras, synes detta böra ske vid den tidpunkt, då full kompetens
för befordran vinnes.

Genom sådan bestämmelse skulle tydligen profvens antal mycket
minskas.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört anser jag, att domkapitlet bort
i underdånighet tillstyrka antagandet af kominitterades förslag med de påpekade
ändringarna.

I domkapitlets uttalande om önskvärdheten af en effektiv fackinspektion
och i domkapitlets underdåniga förslag angående utnämningsrättens
öfverflyttande från domkapitlen till Kongl. Maj:t och undervisningsprofvens
inskränkande instämmer jag.»

Utdrag af dagens protokoll bifogas det underdåniga utlåtandet.

Som ofvan.

In hd em
A. B. Magni.

Utdrag af protokoll, hållet i Göteborgs latinläroverks lärarekollegium

den 22 september 1898.

§ 2. Ehuru kollegiet beredts tillfälle att yttra sig öfver utsedde
kommitterades underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken in. in., beslöt kollegiet emellertid att afstå från afgifvande af
yttrande öfver denna för läroverken så viktiga fråga, emedan den tid

259

kollegiets medlemmar haft att bereda sig på ett sådant yttrande, varit väl
kort, isynnerhet som densamma i början af höstterminen är mycket upptagen
af andra göromål, och dessutom så få exemplar af betänkandet
ställts till förfogande.

In fidem
Rudolf Röding.

Till Konungen.

Då rättighet medgifvits de läroverkskollegier, som sådant önska, att
yttra sig öfver utsedde kommitterades den 30 nästlidne april afgifna underdåniga
betänkande angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, anhåller
Göteborgs realläroverks kollegium att i ärendet få anföra följande:

Den framställning, som af kommitterade gifvits af de synnerligen
stora olägenheter, som vidlåda de nu föreskrifna undervisningsprofven
inför domkapitlen, synes kollegium både fullständig och i allo riktig,
hvadan kollegium för sin del instämmer i det af kommitterade framställda
yrkandet på deras upphörande.

Utan att ingå i någon detaljerad granskning af de anordningar, Indika
af kommitterade förordats såsom ersättning för dessa prof, i händelse desamma
komma att afskaffa^, vill dock kollegium såsom sin åsikt framhålla,
att de af kommitterade föreslagna åtgärderna, därest desamma
komma till utförande, skulle utgöra ett afsevärdt steg till det bättre.

Göteborg den 30 september 1898.

A Göteborgs realläroverks kollegii vägnar:

Underdånigst

N. A. Johanson■

Till Konungen.

Till Eders Kongl. Maj:t får domkapitlet i underdånighet aflämna infordradt
utlåtande öfver af utsedde kommitterade afgifvet betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
m. m.

Hufvudsakligen emedan det synts särdeles angeläget att den tillsättande
myndigheten äger någon personlig bekantskap med dem, som komma
i fråga att till lärarebefattning nämnas, har domkapitlets pluralitet icke
ansett sig kunna förorda lärareprofvens fullkomliga afskaffande, men då
likväl dessa prof äro förenade med svårigheter, hvilka, såvidt möjligt är,
böra undanrödjas, velat för det ändamålet föreslå ifrågavarande profs
inskränkande till antalet därigenom, att bland flere sökande endast tre
eller fem blefve till profs afläggande efter fastställda grunder, kallade,
bland hvilka därefter valet skulle äga rum

Uti bilagdt protokoll dels angifves den afvikande mening som tre
domkapitelsledamöter anfört, dels upptages ett särskildt anförande af lektor
Isberg rörande några frågor, hvilka domkapitlet i öfrigt med hänsyn till
rådande meningsskiljaktighet i hufvudfrågan ej funnit skäl att till pröfning
upptaga, lika litet som domkapitlet vid detta förhållande funnit sig

261

manadt att närmare granska de af kommitteradc föreslagna ändringarna
i läroverksstadgan.

Kalmar domkapitel den 26 oktober 1899.

Underdånigst
P. Sjöbring,

ut in prot.

Warholm, M. Rosberg. F. J. Bmhrendtz.

ut in prot.

Flas Melander. P. 1. Lindvall, A. R. Isberg.

ut in prot J.

A. Johansson.

Utdrag af protokollet, hållet i Kalmar domkapitel den 26 oktober 1898.

Närvarande: H. h. biskopen m. m., doktor P. Sjöbring, herr
domprosten m. m., doktor R. Warholm, herrar lektorerna
m. m. doktor M. Rosberg, doktor F. J. Boehrendtz,
doktor K. Melander, doktor P. T. Lindvall, doktor
A. R. Isberg.

§ L

Vid föredragning af underdånigt betänkande angående afskaffande
eller inskränkning af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken in. m., öfver hvilket af kommitterade afgifna betänkande
det åligger domkapitlet att afgifva underdånigt utlåtande, tog domkapitlet
först kännedom om hosföljande från härvarande läroverkskollegium inkomna
protokoll, innehållande hvad beträffande berörda betänkande vid öfverläggning
därom inom kollegiet förekommit, och inhämtades dåraf hvad
först angår lärareprofven, att meningarna så till vida varit delade, att
medan af 14 i öfverläggningen deltagande ledamöter 5 tillstyrkt nu stadgade
lärareprofs afskaffande, 9 däremot på af rektor andragna skäl, som i
protokollet utförligt framhållas, yrkat deras bibehållande, likväl med den
inskränkning, att af sökande till eu läraretjänst, om dessa äro flera, endast

262

3 eller 5, utsedde efter fastställda grunder, skulle kallas till profs afläggande
och endast dessa komma i fråga att till tjänsten nämnas. Såsom skäl
för ett sadant tillvägagaende framhålles förnämligast angelägenheten af
personlig bekantskap med de sökande, som anses böra framför andra vid
utnämningen ifrågakomma.

Då nu domkapitlets fleste ledamöter omfattade denna mening, till
hvilken de redan i läroverkskollegiet anslutit sig, skulle densamma i afgifvande
underdånigt utlåtande såsom domkapitlets yttrande i frågan
framställas.

Häremot anförde biskopen: »Äfven jag anser personlig bekantskap
med sökande till lärarebefattningar ej vara utan betydelse. Men sådan
bekantskap linnés genom lärareprofven, såsom de nu äro anordnade, endast
i ofullkomlig grad. Detta hafva, såsom mig synes, kommitterade fullständigt
adagalagt. Och om än de nuvarande profven äro i någon mån
ägnade att lämna någon ledning för bedömandet af den profvandes förmåga
att undervisa genom att visa hans större eller mindre lätthet att uttrycka
sig, större eller mindre _ snabbhet i uppfattningen, så kan dock vid ett
sådant prof litet eller intet inhämtas af hvad som hör till en duglig
lärares personlighet i öfrigt, såsom disciplinarisk förmåga, lämpligt sätt att
behandla ungdomen, uthållighet, tålamod, ordningssinne in. m. Profvens
ofta framhallna egenskap att gifva den tillsättande myndigheten tillfälle
att fa kännedom om de sökandes personlighet har därför, enligt min
mening, mycket öfverskattats. Mot nuvarande lärareprof har med skäl
anmärkts, att de äro alltför betungande saväl för de sökande lärarne som
för domkapitlen och läroverken. Genom den inskränkning i dessa prof,
soin af domkapitlets pluralitet enligt ofvanstående förordats, men, så vidt
mig är bekant, förut icke varit ifrågasatt och i kommittébetänkandet
ingenstädes beröres, skulle visserligen domkapitlets och läroverkens nuvarande
ställning i afseende på ifrågavarande slags prof blifva förbättrade
men näppeligen de sökandes. Beträffande de senare synes det ock kunna
anmärkas, att det utan tvifvel ofta skulle blifva under tvekan och meningsskiljaktighet,
som utseendet af de 3 eller 5, hvilka borde kallas till profs
afläggande, komme att äga rum, enär enligt ansökningshandlingarna flera
torde befinnas i det närmaste jämngoda, den ene med något företräde i ett,
den andre i ett annat afseende. Efter öfvervägande af påpekade förhållanden
tvekar jag icke att på de skäl, kommitterade klart och fullständigt
anfört och till hvilka jag äfven räknar de nya garantier för erhållande af
tillförlitlig kännedom om de sökandes teoretiska och praktiska kompetens
kommitterade föreslagit, såsom profårets utbildande, föreskrifven föregående
tjänstgöringstid in. in., dem jag alla finner ändamålsenliga, i underdånighet

263

tillstyrka de nuvarande lärareprofvens afskaffande.» Under åberopande
jämväl af domkapitlets utlåtande den 21 januari 1894, instämde med
biskopen domprosten Warholm och lektor Lindvall. Hvad vidare angår
öfriga i betänkandet förekommande frågor, nämligen om geografien såsom
ett särskildt läroämne vid tillsättandet af vissa lärarebefattningar, samt
om formulär för de allmänna läroverkens kataloger, instämde domkapitlet
i de yttranden, som rektor vid härvarande högre allmänna läroverk till
läroverkskollegii protokoll afgifvit, innehållande, dels att geografiens förändrade
ställning vid ifrågavarande prof synes vara för tidigt väckt, dels
att det föreslagna formuläret i vissa afseenden skäligen bör förändras.

Lektor Isberg anförde följande:

»Ehuru jag i hufvudsak instämmer med hvad domkapitlets flertal
yttrat beträffande kommitterades underdåniga betänkande angående afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven vid de allmänna läroverken, så
anhåller jag dock att få för egen del tillägga följande:

De af kommitterade föreslagna s. k. fyllnadsprofven, ämnade att i
viss mån ersätta de nuvarande undervisningsprofven, skulle enligt min
mening komma att till stor del följas af samma olägenheter, som kommitterade
anse vidlåda dessa. Så torde kunna antagas, att antalet af dessa föreslagna
fyllnadsprof ej skulle mycket understiga de nuvarande undervisningsprofvens.
Då nämligen hvarje lärarekandidat skulle äga rättighet att aflägga fyllnadsprof
ej allenast i sina profårsämnen utan äfven i alla öfriga undervisningsämnen
och då han vid hvarje proftillfälle endast behöfde profva i
ett ämne, skulle ju för hvarje kandidat lika många fyllnadsprof med
åtföljande profresor kunna ifrågakomma, som skolan har läroämnen.

Om det än icke får antagas, att ett så många gånger upprepadt
profvande komme att höra till vanligheten, kan det dock med stor sannolikhet
förmodas, att kandidat, som icke i sina profårsämnen erhållit de
högsta vitsorden, i de flesta fall skulle anmäla sig till fyllnadsprof först
och främst i dessa ämnen och sedan ej sällan äfven i flera öfriga. Ty de
skäl, hvarpå kommitterade (underdån. bet. s. 39) stödja sin förmodan, att
antalet af prof, som afläggas i andra ämnen än de i vederbörandes profårskurs
ingående, skulle blifva mindre, än nu är fallet, synas mig icke
förtjäna något afseende vid den omständigheten, att ett dylikt prof fortfarande
skulle jämte tjänstgöringsbetyget blifva det enda tillfället för en
sökande att styrka sin undervisningsskicklighet och sina kunskaper i
ämnen, som ej ingå i hans profår, stundom icke ens i hans examen.
Tages nu i betraktande den tidsutdräkt af minst en, »sällan öfver två
veckor , ef t fyllnadsprof skulle medföra, oberäknadt resorna, så torde ej

264

kunna nekas, att olägenheterna för de läroverk, vid hvilka de profvande
lärarne tjänstgöra, skulle blifva synnerligen svåra.

Naturligtvis skulle äfven dessa prof, som förutsätta en jämförelsevis
så lång vistelse å främmande ort, blifva i ekonomiskt afseende vida mer
betungande för de profvande än de nuvarande.

Då kommitterade erinra om att undervisningsprofvens »egenskap att
vara prof, hvaraf mycket beror», vållar, att åtminstone en eller annan
lärare icke i åtskilliga afseenden vid dem visar, hvad han under andra
omständigheter förmår åstadkomma, så måste detta i ännu högre grad
sägas om de föreslagna fyllnadsprofven, hvilka för en framtida befordran
skulle vara vida mer afgörande.

Ehuru det icke af kommitterade uttryckligen säges, så tyckes det
dock af åtskilliga deras yttranden framgå, som om de ansåge den »nämnd»,
de. tänka sig skola bedöma fyllnadsprofven, vara för uppdraget bättre
skickad än de myndigheter, som nu hafva att bedöma undervisningsprofven.
Härvid tillåter jag mig blott påpeka, att den ene af denna »nämnds»
medlemmar skulle kunna vara en extra ordinarie lärare och således i
åtskilliga fall kunde vara eller blifva medtäflare till den profvande.

Det af kommitterade framhållna stadgandet, att lärarne vid profårsläroverken
särskildt tillsättas med hänsyn till sin lämplighet att leda
profårsundervisningen, synes mig för öfrigt ej kunna tillmätas så stor
betydelse, så länge icke är stadgadt, huru och när denna deras lämplighet
skall kunna utrönas.

Kommitterade hafva vidare föreslagit, att, i händelse af de nuvarande
undervisningsprofvens afskaffande, rektor vid det läroverk, där läraretjänst
skall tillsättas, ma, efter det ansökningshandlingarna till honom remitterats,
afgifva ett skriftligt utlåtande med antingen ett bestämdt förslag eller ett
likställande af flera sökande eller ett ordnande af dem, allt eftersom de
enligt hans mening böra komma i fråga. Ett sådant stadgande skulle enligt
min mening vara föga välbetänkt. Tvifvelsutan skulle härmed i många
fall rektorernas inflytande på tjänstetillsättningarna blifva större, än vederbörligt
är, helst som ju också åt de af dem afgifna tjänstgöringsbetygen
enligt kommitterades förslag skulle skänkas en mycket ökad betydelse.
Det. kunde lätt utbilda sig ett godtycklighets- och gunstlingssystem eller
åtminstone skenet af ett sådant, som för läroverken och det förtroende,
hvarmed de böra af allmänheten omfattas, kunde blifva ödesdigert nog.
Kommitterade kunna också icke i denna punkt helt och hållet dölja sina
farhågor, om de än, egendomligt nog, anse dessa undanrödjas särskildt
därigenom, att rektorsutlåtandet blefve »officiellt och för allmänheten tillgängligt».
Det är bestämmelsen i gällande läroverksstadga § 60 mom. 3,

265

att i bedömandet af prof för läraresyssla vid annat läroverk än det, där
profvet aflägges, detta läroverks rektor äger taga del, soin enligt kommitterades
egen uppgift motiverat det nu föreliggande förslaget om skriftligt
rektorsutlåtande. Men det torde icke kunna nekas, att en stor skillnad
förefinnes mellan ett, såsom hittills, blott frivilligt deltagande i en betygsomröstning
och, såsom nu föreslagits, ett obligatoriskt, pa utgången tvifvelsutan
ofta betydligt inverkande utlåtande vid själfva tjänstetillsättningen. Da
därtill erfarenheten visat, att ■ rättigheten att deltaga i bedömandet af de
nämndå undervisningsprofven jämförelsevis ganska sällan begagnas af ifrågavarande
rektorer, torde bestämmelsen härom, om den borttoges från läroverksstadgan,
icke behöfva ersättas med någon annan däremot svarande.
Anses det önskvärdt, att vederbörande rektor må äga rättighet att yttra sig
angående t. ex. hvithet ämne som först bör betonas vid återbesättande af en
ledig syssla vid hans läroverk, så kunde tillfälle till ett sådant yttrande
om läroverkets närmaste behof beredas honom i sammanhang med det
förslag till läroämnen vid uppkomna ledigheter, som han enligt läroverksstadgan
§ 52 mom. 1 har att, efter kollegiets hörande, till eforus
afgifva.

Med afseende på lärares tjänstgöringsbetyg hafva kommitterade bland
annat föreslagit den förändring, att dessa skulle utfärdas af eforus efter
inhämtande af rektors skriftliga utlåtande. Det har af ålder varit öfligt,
åtminstone i vissa stift, att lärare då och då af eforsämbetet begärt och
erhållit dylika betyg, och hinder synes ej vara för att detta förhållande
framdeles må kunna fortfara. Att dock göra undantagsfallen till regel
och öfverflytta hela det ifrågavarande betygsgifvandet från rektor till eforus,
förefaller däremot vara en onödig och ofta ganska hinderlig omväg.

Af det nu sagda torde framgå, att jag icke kan anse de af kommitterade
föreslagna nya bestämmelserna, särskildt i fråga om s. k. fyllnadsprof
och rektorsutlåtande, vara af den art, att de, om de fastställdes,
skulle lända läroverken till sannskyldigt gagn. Häraf följer dock icke,
att jag önskar det gällande befordringssättet oförändradt, särskildt för så
vidt frågan rör bibehållandet till hela sin omfattning af de nuvarande för
alla sökande till läraretjänster obligatoriska undervisningsprofven. Tvärtom
äro olägenheterna, som vidlåda dessa prof, ofta sa stora, att eu snar förändring
synes vara en tvingande nödvändighet. Då emellertid dessa
olägenheter enligt min mening hufvudsakligen äro att söka i profvens
oerhördt stora antal, synes förändringen icke böra bestå i deras fullständiga
afskaffande utan i en väsentlig inskränkning af dorn, om en sådan kan
åstadkommas. För hvar och en, som deltagit i behandlingen af utnämningsfråo-or
vid de allmänna läroverken, torde det vara klart, dels att i manga

566

fall den utnämnande myndigheten liten svårighet kunde göra sitt val
endast pa grund af de företedda vitsorden och intygen, dels att, om eu
tvekan uppstår, denna endast gäller jämförelsen mellan några få bland de
sökande.

Om därför de nu gällande föreskrifterna om vederbörliga examens-,
pr ofårs- och tjänstgöringsbetyg bibehölles samt därtill lades enligt kommitterades
förslag intyg om minst två års föregående tjänstgöring, förefaller
det mig, som skulle fordringarna på undervisningsprof för alla sökandena
utan fara kunna borttagas. Däremot borde den nya bestämmelsen införas,
att konsistorium äger att, såvida ansökningshandlingarna därtill föranleda,
till undervisningsprof kalla eu eller flera bland de sökande, allt efter
konsistoriets bepröfvande. Uteblefve en sålunda till undervisningsprof
kallad utan giltigt skäl från profvet, borde han hafva förverkat sin rätt
att vid utnämningen ifrågakomma. Det är att antaga, att den utnämnande
myndigheten vid många tillfällen ej ens använde sin rätt att kalla till
profvet och att å andra sidan, om och när den användes, det blott komme
att beröra ett fatal bland de till tjänsten anmälda. Infördes en sådan
förändring med undervisningsprofven, skulle onekligen en högst väsentlig
minskning och inskränkning i antalet uppstå, och de anmärkningar, som
nu från sa många håll göras mot dem, skulle enligt min öfvertygelse snart
nog upphöra. Det skulle t. o. in. kunna blifva en möjlighet, att någon
ersättning af statsmedel kunde beredas dem till prof kallade, som ej
utnämnts till tjänsten.

För öfrigt ma det här påpekas, att en i åtskilligt likartad anordning
af undervisningsprofven, som den härmed föreslagna/sedan länge tillbaka
varit gällande för folkskolorna och således icke är främmande för vår
skolla gstiftning.

I kommitterades sid. 48 gjorda hemställan om afskaffande af undervisningsprof
för rätt till lektors-lönetursberäkning samt af det i läroverksstadgan
§ 59 föreskrifna undervisningsprofvet instämmer jag fullkomligt,
Dock anser jag, att i sammanhang härmed bort hemställas, att åt de från
adjunkter till lektorer befordrade lärare, som före nådiga kungörelsen af
12 september 1890 haft full lektorskompetens, men ej aflagt det då för
deras lönetursberäkning ännu ej stadgade undervisningsprofvet, måtte beredas
rättighet att för sin uppflyttning i högre lönegrad beräkna förutgången
lektorstjänstgöring i enlighet med hvad motion i ämnet senast vid
riksdagen 1896 påyrkat. Enligt hvad då förekom vid detta ärendes behandling
saväl inom statsutskottet som i riksdagen, torde denna fråga
blott behöfva utgå från regeringen för att vinna sin visserligen blott ett
fåtal lärare gagnande, men i hög grad önskvärda lösning.

267

Kommitterades underdåniga betänkande åtföljes af åtskilliga ändringsoch
tilläggsförslag med afseende på nu gällande läroverksstadga. På grund
af hvad nu anförts borde enligt min mening allt hvad här nämnes om
fyllnadsprof och rektorsutlåtande samt tjänstgöringsbetygens utfärdande af
eforsämbetet, utgå. Därjämte tillåter jag mig föreslå att §§ 60—62 i
stycket »om sysslas tillsättning» (kommitterades betänkande s. 57) erhålla
ungefär följande lydelse.

§ 60.

Sedan den tid utgått, inom hvilken ansökningarna till ledig syssla
skola ingifvas, pröfve konsistorium de inkomna ansökningshandlingarna
och förelägge, där så tinnes nödigt, sökande undervisningsprof.

§ 61 (utgår).

§ 62.

Sedan profven, där sådana förelagts, blifvit afskräde och bedömda,
men eljest så snart ske kan, företages i konsistorium o. s. v.»

Rätt utdraget, betygar
Ex officio
J. A. Johansson.

Utdrag af protokollet, hållet vid Kalmar läroverkskollegii sammanträde

den 10 september 1898.

§ 3. Föredrogs eu från domkapitlet härstädes inkommen skrifvelse
med förmälan att domkapitlet erhållit nådig befallning att, efter att hafva
gifvit de domkapitlet underlydande läroverkskollegier, som sådant önska,
tillfälle att yttra sig i ämnet, inkomma med underdånigt utlåtande öfver

268

utsedde kommitterades den 30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. in., äfvensom att
Kalmar läroverkskollegium, som fått direkt mottaga tryckta exemplar af
berörda betänkande ägde att till domkapitlet inkomma med det yttrande
däröfver, hvartill kollegiet kunde finna sig föranlåtet.

Sedan med anledning häraf kollegiet tillkännagifvit sin önskan att i
ämnet yttra sig, anförde undertecknad rektor följande:

»Väl har under de senare åren klagats öfver verkliga eller förmenta
olägenheter af nu gällande undervisningsprof, men att läroverkens kraf på
dugande och nitiske lärare genom dem skulle hafva blifvit åsidosatta eller
försummade, däröfver har, så vidt jag vet, icke någon klagan försports.
Tvärtom torde bland sakkunnige utom läroverken den meningen vara
tämligen allmän, att i nu berörda hänseende det svenska läroverket blifvit
väl tillgodosedt. Och att goda skäl för denna mening kunna åberopas,
därom erinras man i den kommitterades betänkande vidfogade reservationen
pag. 122. Vid sådant förhållande må det påståendet få anses väl
grundadt, att de nu stadgade undervisningsprofven, trots dem vidlådande
brister, i det stora hela väl motsvarat och fortfarande motsvara sitt ändamål.

Men, invändes det, då »på andra ämbetsmannabanor i vårt land förnyade
prof ej kräfvas af dem, som eu gång fullgjort villkoren för anställning
inom eu viss gren af ämbetsverksamhet» (korn. betänkande pag.
13), så bör, menar man, samma förmån beredas dem, som söka anställning
i läroverkens tjänst. Häremot vore måhända intet att anmärka, om läraren
i sin verksamhet vore endast och uteslutande inskränkt till att meddela
undervisning. Men nu tillkommer det läraren, att med sin undervisande
verksamhet förena uppfostrarens ansvarsfulla och maktpåliggande
kall. Detta är en sida af lärarens uppgift, som ej kommer på tal i
kommitterades betänkande, men som med all önsklig tydlighet starkt och
kraftigt framhalles i §§ 114 och 115 af gällande läroverksstadga. Kunskaper
och fackmässig utbildning saknas i allmänhet ej hos våra dagars
aspiranter till lärareplatser vid statens läroverk, men hvad man hos dem
därjämte önskar finna, det är de egenskaper, som tillhöra en god uppfostrare,
korteligen sagdt, man vill för läroverkens tjänst vinna personligheter,
fullt lämpliga för lärarekallet i hela dess omfattning. Och om
den enskilde med all rätt söker vinna personlig kännedom om den, åt
hvilken han går att anförtro sina barns undervisning och uppfostran, så
bör vid val af lärare vid statens läroverk tillfälle att förvärfva enahanda

269

kännedom ej betagas vederbörande läroverksstyrelser, hvilka ju bära sitt
dryga ansvar för den bildning och fostran, som kommer landets ungdom
till del. Äfven ''på det kyrkliga området har vid val af lärare behofvet
af personlig kännedom fått ett uttryck i våra församlingars af ålder medgift^
rätt att se och höra de personer, bland hvilka de äga rätt att välja.

Men »profvets egenskap», invända kommitterade pag. 24, »att gifva
den tillsättande myndigheten tillfälle att genom autopsi få kännedom om
de sökandes personlighet torde hafva blifvit mycket öfverskattad». Möjligheten
däraf i enstaka fall kan visserligen ej förnekas, lika litet som
möjligheten af misstag på hvilket annat område som helst, men eu vida
större olägenhet innebär för visso ett underskattande af profvet, särskildt
om detta underskattande går därhän, att profvet, såsom kommitterade förmena,
anses böra helt och hållet afskaffas. Icke ens riksdagen har annorledes
än alternativt tänkt sig ett så radikalt tillvägagående. I dess underdåniga
skrifvelse heter det, att Kongl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning"
taga under öfvervägande, om och under hvilka förutsättningar de
nu stadgade undervisningsprofven måtte kunna afskaffas eller åtminstone
i väsentlig mån inskränkas (korn. betänkande pag. 2). Ömkligt hade
varit, att kommitterade i sin utredning äfven tagit detta senare alternativ
under öfvervägande, ty äfven om de nu stadgade undervisningsprofven på
mycket goda grunder böra bibehållas, kan ej förnekas, att sådana olägenheter
numera vidlåda dem, att en reform är af behofvet påkallad. Och
då det blir fråga om att härutinnan lagstifta för läroverken, kan och bör
hänsyn tagas endast till de olägenheter, som genom profven drabba dem.
Då nu dessa olägenheter, hvilka af kommitterade utförligen angifvas pag.
18 och 19, äro föranledda af den rätt, som tillkommer ett obegränsadt
antal sökande, att inställa sig för profs afläggande, äfven om för de flesta
ingen som helst utsikt förefinnes att till den sökta platsen kunna ifrågakomma,
så synes reformen i fråga böra gå ut på eu inskränkning af de
profvandes antal. Man kan härvid tänka på det vanliga sättet för tillsättande
af prästerliga tjänster. Sålunda kunde, sedan ansökningstiden
utgått, af vederbörande läroverksstyrelser förslag efter i lag angifna grunder
uppsättas å tre eller möjligen fem bland de sökande, som för den
ledig förklarade tjänsten befunnos mest meriterade och som sedan finge
i vanlig ordning aflägga prof. Rätt att å förslag uppföras kunde i förra
fallet tillkomma en, i senare två bland de sökande, som längsta tiden med
göda vitsord tjänstgjort vid allmänt eller därmed likberättigadt läroverk
och som företett intyg från universitet om studier i minst två af de ämnen,
den sökta tjänsten omfattar. Ett annat sätt vore, att åt vederbörande

270

läroverksstyrelser medgifva rätt att hvarje gång efter sig företeende omständigheter
själfva bestämma antalet [»röfvande.

På nu angifna eller liknande sätt skulle de olägenheter, som först
under de sistförflutna tio eller femton åren genom ett omättligt stort
antal sökande tillkommit och nu vidlåda undervisningsprofven, kunna
aflägsnas, på samma gång som den i vårt land historiskt gifna formen för
tillsättande af läraretjänster bibehölles. Att medelst denna form läroverkens
behof af dugande och nitiske lärare hittills i allmänhet blifvit väl
tillgodosedt, må af erfarenheten anses vara till fullo bekräftadt; huruvida
kommitterades förslag skulle komma att erbjuda »bättre och säkrare garantier»
(kom. betänkande pag. 49) härutinnan, hvilar på ett tämligen
löst antagande, för hvithet ingen erfarenhet åtminstone kan åberopas.»

Sedan med anledning såväl af detta anförande som kommitterades
betänkande en längre diskussion ägt rum, beslöt kollegiet att, med ogillande
af kommitterades förslag, utan särskild motivering uttala sig för
en väsentlig inskränkning af de nu stadgade undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken. Och skulle till protokollet
antecknas, att detta beslut fattades med nio röster mot fem, som afgåfvos
för undervisningsprofvens afskaffande.

Beträffande vidare kommitterades betänkande angående geografien
såsom särskildt läroämne, förenade sig kollegiet enhälligt om följande utlåtande: »Då

geografien vid våra universitet ännu ej fått eu fullt själfständig
ställning såsom undervisnings- och examensämne, kan frågan om detta
ämne såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
anses vara för tidigt väckt. För närvarande och till dess
denna fråga vid universiteten fått sin lösning torde man alltså vid läroverken
kunna stanna vid den reform, som genom bestämmelserna i nådiga
kungörelsen af den 23 mars 1895 blifvit vidtagen och hvarigenom ämnet
redan kommit i en långt fördelaktigare ställning än förut.»

Angående slutligen kommitterades förslag till formulär för katalog
in. m., öfver hvilket förslag kollegiet för sin del ej önskade afgifva något
yttrande, anförde undertecknad rektor följande:

’ Begreppen klass och linie äro för alla statens allmänna läroverk gemensamma.
Enklast och naturligast synes därför vara, att lärjungarne
ordnas efter klass och linie. Men kommitterade föreslå, att lärjungarne
därjämte skola ordnas efter »undervisningsafdelningar». Med detta för
läroverksstadgan obekanta ord kan väl knappast menas något annat, än
det sammanförande till gemmensamma lärotimmar af lärjungar från olika

271

bildningslinier, hvarom § 7 i gällande läroverksstadga handlar och för
hvilket närmare redogöres i läroverkens årsredogörelser under mom. S.
Men nu kan sammanförandet af lärjungar från olika linier gestalta sig
mycket olika vid olika läroverk, ja, till och med vid ett och samma läroverk,
det ena läsåret på ett sätt, det andra på ett annat. Att vid sadant
förhållande ordna lärjungarne efter något så växlande och tillfälligt som
de så kallade undervisningsafdelningarna, kan ej bidraga till den katalogernas
likformighet, som åsyftas. Lämpligast synes allsa vara att, med
uteslutande af eu sådan rubrik som »klass L. och R. 7: 2», ordna lärjungarne
endast och uteslutande efter klass och linie sålunda: L. 7:2, R. 7:2,

L. 7:1, R. 7: 1, L. 6: 2, R. 6: 2 o. s. v. Genom denna anordning får man lätt
veta, hvad män vill och behöfver veta, nämligen hvilken klass och linie
hvarje lärjunge tillhör, äfvensom antalet lärjungar inom hvardera; vidare
blifva tecknet L eller R framför lärjunge obehöflig!, då detta tecken redan
förekommer i rubriken. Ifrågasättas kan ock, om icke tecknen T och I
utan olägenhet kunna uteslutas. De beteckna valfrihet, men då för denna
valfrihet ingen inskränkning finnes närmare föreskrifven, kunna de lätt
blifva vilseledande i så måtto, att lärjunge, som vid termins början anmält
sig till deltagande i undervisningen uti dessa ämnen, snart nog af
en eller annan anledning därmed kan upphöra. Af de stora bokstäfverna
synes alltså endast G och E erforderliga. Öfverflödigt synes ock vara att
utom ett af tillnamnen, fullständigt utskrifvet, äfven upptaga initialbokstäfverna
till de öfriga. Dessa initialer, som egentligen ingenting upplysa
och som emellanåt kunna vara rätt många, äfvensom de förut omnämnda
tecknen L, R, T och I inkräkta på ett utrymme, som kunde lämpligare
och bättre användas till uppgift om lärjungarnes bostäder.

Af formuläret att döma, synas kommitterade gifva företräde åt den
alfabetiska ordningen lärjungarne emellan. Utom annat, som däremot
kan anmärkas, må här endast nämnas, att genom en dylik ordning
läroverksstadgans straffbestämmelse »nedflyttning under medlärjunge» blir
meningslös.

Tillnamnets placerande efter fadersnamnet strider mot bruket i dagligt
tal, det bereder därför ock olägenhet vid de upprop, som rektor och
lärare emellanåt hafva att företaga.

Mot kommitterades förslag att till läroverkens räkenskaper äfven foga
kataloger och årsredogörelser kan intet vara att erinra. Däremot finnes
intet skäl att öka den redan förut rätt betydliga kostnaden för årsredogörelsens
tryckning genom att däri upptaga »en kortfattad redogörelse
för bestämmelserna angående stipendie- och andra dylika fonders ändamål

272

och användning». Föreskriften i Plan för de allmänna läroverkens årsredogörelser
F. mom. 31 anm. 2 gör en dylik redogörelse öfverflödig; den
är ock af ingen myndighet påyrkad.»

In fidem

Justeraat:

F. J. Bcehrendtz.

M. Rosberg.

Rätt utdraget, betygar
ex officio

M. Rosberg,

rektor vid Kalmar högre allm. läroverk.

Genom nådig remiss har domkapitlet fått sig anbefalldt att före den
1 instundande november inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde
kommitterades den 30 nästlidne april afgifna underdåniga betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid allmänna läroverken m. m.; och får domkapitlet, efter
att hafva inhämtat vederbörande lärarekollegiers yttranden, hvilka bär
bifogas, för egen del underdånigst yttra,

att domkapitlet, på grund af de till domkapitlets protokoll anförda
skäl, funnit sig böra afstyrka kommitterades förslag till afskaffande af
undervisningsprofven,

och hemställa, att ärendet må till kommitterade återremitteras, i syfte
att förslag varder upprättadt till undervisningsprofvens inskränkande vid
allmänna läroverken.

Hvad kommitterade föreslagit angående geografi såsom särskildt läroämne
vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken och om formulär för katalogerna och deras fogande till räkenskaperna
finner domkapitlet sig underdånigst böra tillstyrka.

Undertecknad Dahlman tillstyrker underdånigst kommitterades förslag
med den af undertecknad, Dahlman, till kommitterades utlåtande fogade
reservation, och undertecknad, Hallström, som i hufvudsak godkänner

274

kominitterades förslag, åberopar underdånigt sitt till protokollet afgifna
yttrande.

Karlstads domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst
C. H. Rundgren.

G. Jakobsson. Gullb. Elowson. A. Hallström.

Axel Dahlman. John Börjeson.

K. Y. Andersson.

Utdrag ur protokollet, hållet hos Karlstads domkapitel den 26 oktober 1898.

§ 4.

Företogs till slutlig behandling det genom nådig remiss till domkapitlets
underdåniga utlåtande remitterade betänkande, som af utsedde
kommitterade den 30 sistlidne april afgifvits i fråga om afskaffande eller
inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken m. m.

Sedan de från läroverkskollegierna i Karlstad, Kristinehamn, Filipstad
och Åmål inkomna yttrandena i ärendet föredragits, anförde h. It. biskopen
till protokollet följande: »Till domkapitlets protokoll med anledning af
kommitterades underdåniga utlåtande angående afskaffande (dier inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken: Kommitterade

finna profven betungande för de sökande, för domkapitlen
och för läroverken, och i öfrigt icke längre nödvändiga, särdeles
som de i andra länder (utom i Finland) icke förekomma.

Kommitterade anse dem icke lämna pålitlig ledning för bedömande
af lärareegenskaperna, då öfverlägsenhet vid prof icke är likbetyd ande med
öfverlägsenhet i undervisningens konst, enär profven icke kunna kontrollera
sökandens skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning.

275

1. Den starka tillströmning a filosofie kandidater, licentiater och doktorer
såsom sökande till lediga lärareplatser, hvilken hitintills ägt rum,
torde nogsamt gifva tillkänna, att de själfva icke finna profven betungande.
Men äfven om så vore, får denna omständighet icke utgöra skäl
för profvens afskaffande. Den blifvande läkaren, juristen, civiltjänstemannen
m. fl. hafva en långt ofördelaktigare ställning än den blifvande läraren,
hvilken senare äfven som extra lärare har sin aflöning och dessutom
vid befordran får i fråga om löneförhöjning räkna sig till godo åtskilliga
extra ordinarie tjänstår, under det att de förre sakna dylika förmåner.
Det betungande i lärareprofven för de sökande kan inskränkas till resekostnaden,
ty mödan att bereda sig för profvet är en vinst för den inre
utvecklingen, hvilken icke bör kännas tung; men ingen lärer sätta i fråga
afskaffande af predikoprofven för resekostnadens skull.

2. Hvad angår det betungande för domkapitlen uti lärareprofven, kan
detta, äfven om det äger grund, icke vara något skäl för profvens afskaffande.
En myndighet, som har att sörja för det uppväxande släktets uppfostran,
får icke känna sig nedtyngd af det ansvar, som därmed är förenadt.
Åliggandet är icke blott att förse läroverken med de skickligaste
lärare, utan äfven att tillse, att läraren är uppfostrare. Sådant kan
icke af pappersmeriter allena utrönas. Personlig kännedom är alltså ett
viktigt moment, och ett prof med ty åtföljande samspråk kan i detta hänseende
vara alldeles afgörande för eller emot sökanden. Tyngden för domkapitlet
kan i öfrigt mildras genom nya bestämmelser, såsom nedanföre
skall utredas.

3. Profven såsom betungande för läroverken äro af ingen betydelse,
men snarare välgörande. Någon rubbning i läroverkets ordning har hitintills
icke af dem framkallats, då vid hvarje prof endast några få lärjungar
tillkallas. För dessa senare är det eu frisk fläkt, som kommer in
i läroverket genom protkandidaten, om han äger den begåfning, hvilken
man har rätt att vänta. Skall profårskursen vara af något väsentligt värde,
måste man nämligen antaga, att genom densamma nya pedagogiska synpunkter
gjort sig gällande, de där inverkat på den profvande och som
afvika från den slentrian, som möjligen förefinnes hos en eller annan ordinarie
äldre lärare. Ungdomen har i detta hänseende en klar blick, och
det skulle i detta fall icke vara utan sin vikt att lyssna till hvad lärjungarne
kunde hafva att säga.

4. Att lärareprof icke i andra länder förekomma är visserligen ett
skäl, som kan inverka på den, som vill omstöpa våra läroverk efter utländskt
mönster, men icke för den, som vågar hoppas, att äfven den svenska
traditionen kan hafva något värde.

276

5. Att, såsom kommitterade yttra, profven icke kunna kontrollera sökandens
skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning,
är alldeles uppenbart. Men därom kan ju icke vara fråga, då det gäller
nagra fa timmars prof, och detta har aldrig med profven åsyftats, hvadan
det icke kan gälla såsom skäl för deras afskaffande. Kontrollen häröfver
skall utöfvas af de myndigheter, under hvilka sökanden arbetat, och deras
vitsord äro alltså af den största betydelse jämte profvet.

Finnas icke kraftigare skäl för lärareprofvens afskaffande än de af kommitterade
angifna, så böra de fortfarande bibehållas, och detta är min
åsikt. Deras inskränkande hafva kommitterade icke satt i fråga, men däremot
afgifvit förslag till deras ersättande.

Medlen därtill äro enligt kommitterades förslag:

Profårens utbildande skall gifva större vikt åt kursen genom nya
anordningar, genom betygens afgifvande af en nämnd, genom upptagande
af fyra ämnen i kursen och genom rätt tilll fyllnadsprof.

2. Genom föreskrift om två års tjänstgöring vid allmänt eller likställdt
läroverk skall den praktiska skickligheten kontrolleras.

3. Tjänstgöringsbetyg skola afgifvas af eforus efter inhämtande af
rektors skriftliga utlåtande och därigenom vinna större betydelse.

Hvad beträffar mom. 1 möter i främsta rummet den betänkligheten,
att de fem profårsläroverken därigenom förvandlas från uppfostringsanstalter
för ungdomen till en skola för lärarekandidater med all den
rubbning, som däråt varder en följd, så mycket mera i ögonen fallande,
som vid tillsättningen af dessa tjänster hufvudsakligt afseende skall fästas
dåra, att den blifvande läraren är lämplig för ledning af profårskursen.
När vidare fyllnadsprof skola tillåtas äga rum, ökas betänkligheterna i fråga
om möjligheten för dessa läroverk att uppfylla sin egentliga bestämmelse,
hvilken möjlighet ännu mer förminskas genom föreskriften om betygens
afgifvande genom nämnd, enär detta förutsätter, att flere lärare än hittills
skola följa kandidaternas verksamhet. Häri kan man verkligen erkänna befogenheten
af hvad kommitterade yttra om lärareprofven, ått de nämligen
äro betungande för läroverken, ty hela den nya anordningen är i sanning
betungande för de fem profårsläroverken, särdeles om profåren därjämte
skola betungas med fyra ämnen.

Att årligen uppoffra fem läroverk för att tidtals bespara domkapitlen
och de öfriga läroverken besvären med lärareprof synes vara så mycket
mindre välbetänkt, som det icke är af behofvet påkalladt.

277

Hvad angår mom. 2 lärer hinder icke kunna möta för dess tillämpning
vid bibehållande af lärareprofven, och samma förhållande äger rum
i fråga om mom. 3.

Öfvergifvandet af en princip plägar framkallas af erfarenheten att dess
resultater befunnits otillfredsställande, alltså i förevarande angelägenhet°att
vederbörande myndigheter genom lärareprofven blifvit missledda i fråga
om de sökandes skicklighet. Men erfarenheten säger fasthellre, att rikets
lärarekår intager en högst aktningsvärd ställning, beroende på lärarens
skicklighet och nit i sitt kall. Men därmed är kommitterades enda beaktansvärda
anmärkning förfallen, enär man icke lärer vara berättigad
öfvergifva en princip på den grund, att den vållar besvär för sökande, för
domkapitel och läroverk.

Kommitterade hade följaktligen bort vända sin hela uppmärksamhet
från frågan om afskaffande af lärareprofven till den alternativa sidan af
deras uppdrag: inskränkande af profven, och därtill finnas rika anledningar.

Orimligt är nämligen, att hvarje filosofie kandidat, licentiat eller doktor
i riket skall vara berättigad gå profår, äfven om han i intet ämne vunnit
mer än godkända insikter.

Orimligt är, att efter fulländadt profår hvar och en skall vara berättigad
anmäla sig såsom sökande till respektive ledig lärareplats, äfven
om vitsorden från profåret varit allenast nöjaktiga.

Orimligt är, att sådan sökande skall vara berättigad aflägga prof,
äfven om han icke genom praktisk tjänstgöring vid läroverk fått ådagalägga
lämplighet för lärarekallet.

Orimligt är, att denna lämplighet skall bepröfvas endast efter hans
skicklighet såsom lärare, utan afseende på hans fallenhet såsom uppfostrare.

Orimligt är ock, att han, i motsats mot hvad som gäller för präster
och folkskolelärare, skall vara berättigad samtidigt söka flere olika lediga
lärareplatser vid skilda eller samma läroverk.

Orimligt är slutligen, att vederbörande myndigheter skola vara förpliktade
att, så vida mot ansökningarna i formellt hänseende anmärkning
ej förekommer, utsätta profdagar för alla sökande, äfven för dem, Rom
uppenbarligen icke hafva någon utsikt att vinna befordran.

Af alla dessa omständigheter hade kommitterade bort finna sig uppfordrade
att föreslå inskränkande af lärareprofven och på samma gång
afgifva förslag till ett likformigt ordnande af profven inför vederbörande
myndigheter.

278

Jag tvekar alltså icke att afstyrka kommitterades förslag och hemställa,
att Kong! Maj:t täckes återförvisa ärendet till kommitterades förnyade
behandling med uppdrag att afgifva förslag till inskränkande af
undervisningsprofven:

a) Det kraftigaste och tillika ändamålsenligaste medlet för åstadkommande
af sådan inskränkning är föreskrift därom, att, i likhet med hvad
som äger rum vid tillsättande af andra lediga tjänster, förslag upprättas,
som upptager tre de mest meriterade kompetente sökande, hvilka, sedan
förslaget vunnit laga kraft, med uteslutande af öfrige sökande kallas till
afläggande af undervisningsprof. Finnas endast 3, 2 eller 1 sökande, ordnar
saken sig själf.

b) Vidare och till stäfjande af hittills förekommet ofog bör föreskrifva,
att ingen må samtidigt söka flere tjänster vid läroverk, samt att rättighet
till prof förverkas, om sådant äger rum.

c) An vidare påkallas föreskrift, att vid förslags upprättande synnerlig
vikt bör fästas vid vitsordet om föregående praktisk tjänstgöring, hvadan
noggranna bestämmelser böra gifvas angående innehållet af sådana vitsord,
ej blott i fråga om nit och skicklighet vid undervisningen, utan äfven om
sökandens uppfattning af sitt kall såsom uppfostrare för ungdomen.

Genom dessa trenne bestämmelser skall utan tvifvel anledningen att
finna undervisningsprofven betungande förfalla. Vill man skärpa fordringarna
vid de akademiska examina för dem, som ämna lärarekallet till sin
lefnadsuppgift, och vid profårskursens bedömande särskildt fästa afseende
vid fallenhet för lärarekallet, måste sådant lända läroverken till gagn.

Hvad slutligen beträffar den viktiga frågan om ordnandet af själfva
profven inför vederbörande myndigheter, synes angeläget vara att föreskrifva
:

l:o en bestämd likformighet vid alla domkapitel;

2:o att den sökandes prof upptager en hel dag med en hel klass, så
att lian helt och hållet inträder i den ordinaries ställe med de undervisningsämnen,
i hvilka han skall aflägga prof, samt

3:o att den sammanhängande förberedande framställningen af de
ämnen, i hvilka sökanden skall aflägga prof, försiggår skild ifrån den i
mom. 2 omförmälda undervisning och alltså på särskild dag. »

279''

Domprosten Jakobsson instämde i det slut, hvartill h. h. biskopen i
saken kommit, därvid anförande med egna ord följande:

»Med den erfarenhet jag under den tid af 14 år, jag varåt medlem af
Karlstads domkapitel, vunnit angående lärareprof inför domkapitel, kan
jag ej afgifva min röst för kommitterades förslag utan anhaller fa instämma
med h. h. biskopen i att afstyrka kommitterades förslag och hemställa,
att Kong! Maj:t täckes återförvisa ärendet till kommitterades förnyade
behandling med uppdrag att afgifva förslag till inskränkande af
u ndervi sningsprofven.»

Lektorn Elowson yttrade:

»Kommitterade hafva uppdelat sitt förslag till ändrade bestämmelser
angående lärarebildningen och befordringssättet i flera moment, som äro
från hvarandra i viss mån fristående.

Själfva kärnan i förslaget utgöres af den genom riksdagens initiativ
väckta frågan om undergåsningsprofvens afskaffande. Vidkommande undervisningsprofven
står deras afskaffande eller bibehållande enligt min uppfattning
i ett organiskt sammanhang med rätten att utnämna lärare. Om
utnämningsrätten öfverföres till Kongl. Maj:t, synes det, som skulle undervisningsprofven
kunna och höra afskaffa^. Om åter de myndigheter, hvilka
nu utnämna lärare vid de allmänna läroverken, skola fortfarande utöfva
utnämningsrätten, så anser jag det icke vara välbetänkt att borttaga undervisningsprofven.
Dessa profs borttagande lär icke heller kunna motiveras
med några egentliga erfarenhetsskäl, då ju allmänt erkännes, att lärarekårens
duglighet är i tilltagande.

Huruvida en begränsning af profven må kunna på ett ändamålsenligt
sätt vidtagas, har icke af kommitterade blifvit gjordt till föremål för någon
egentlig undersökning, hvadan ett yttrande därom icke synes mig vara
för det närvarande påkalladt.

Den omständigheten att profvens antal är rätt ansenligt, emedan
många sökande i allmänhet anmäla sig till hvarje ledig lärarebefattning,
beror väsentligen därpå, att den viktiga frågan om läroverkens omorganisation
ännu icke funnit sin lösning. När så skett, kommer helt visst proportionen
mellan ordinarie lärare och extra lärare att blifva mera tillfredsställande,
än hvad nu är fallet.

Kommitterades hemställan därom, att profåret måtte utbildas genom
förbättrad handledning af kandidaterna samt lämpligare anordning af
profundervisningen och sättet för dennas bedömande, finner jag vara af
de skäl, som blifvit i motiveringen därför andragna, förtjänt af beaktande.
Däremot anser jag mig böra afstyrka förslaget om fyllnadsprof.

Att, såsom kommitterade föreslagit, stadga två års föregående tjänst -

280

göring vid allmänt läroverk såsom kompetens för ordinarie anställning
finner jag vara hvarken behöflig! eller rimligt. En sådan anordning är
obehöflig, enär vid tillsättningen af ordinarie lärare behörigt afseende fästes
vid föregående tjänstgöring. Den är ock orimlig, enär staten icke alltid
skulle kunna anvisa tjänstgöring åt alla behöriga kandidater, som inkomme
med ansökningar om rätt att förvärfva nämnda kompetens.

Kommitterades förslag om en specifik gradering af tjänstgöringsbetygen
skulle helt visst, om det upphöjdes till en bestämmelse i skolstadgan,
icke verka välgörande. Anser man det nämligen för en fördel, hvilket
det ju måste vara, att befordringarna inom lärarekåren ske efter objektiva
grunder, så lär det vara mest gagneligt, om tjänstgöringsbetygen, ifall
de skola normeras, upptaga endast tvenne grader, en positiv och en negativ.

Den nu gällande bestämmelsen i § 60 mom. 3 af läroverksstadgan,
att rektor skall äga taga del i bedömande af prof för läraresyssla, är af
en helt annan innebörd än kommitterades förslag därom, att rektor skall
afgifva skriftligt utlåtande angående de sökande till ledig tjänst. Den
förra bestämmelsen lär icke kunna fattas annorlunda än såsom en garanti
och torde hafva varit föranledd af särskilda förhållanden. Den senare
åter skulle icke bidraga till, att de objektiva befordringsgrunderna vunne
ökadt inflytande.»

Lektorn Hallström angaf sin ståndpunkt i frågan uti följande anförande: »Det

af kommitterade afgifna förslaget om lärareprofvens afskaffande
synes mig så väl genomtänkt och ägnadt att afhjälpa många nu förefintliga
missförhållanden, att jag icke tvekar att tillstyrka bifall till detsamma.
I följande punkter tillåter jag mig dock föreslå vissa tillägg till eller afvikelser
från kommitterades förslag.

I kongl. kungörelsen angående profåret föreskrifves, att hvarje profkandidat
skall rätta och genomgå uppsatser på modersmålet, men något
betyg öfver den därvid ådagalagda förmågan afgifves icke för andra än
sådana, i hvilkas profårskurs modersmålet ingår. För närvarande måste
hvar och en, som aflägger prof inför domkapitel, rätta en uppsats på
modersmålet, men om lärareprofven afskaffas, kommer den utnämnande
myndigheten i många fall att alldeles sakna kännedom om sökandes förmåga
i detta afseende. Jag får därför föreslå, att i de fall, där icke modersmålet
ingår i kursen, i profårsbetyget särskilt vitsord afgifves angående
profkandidats skicklighet i rättandet af uppsatser på modersmålet. Hvad
kommitterade föreslagit angående två års föregående tjänstgöriug vid allmänt
läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie anställning kan jag
icke tillstyrka. Det är icke alltid möjligt för alla, som genomgått profår,

281

att genast erhålla vikariat eller extralärareplats. Svårigheten blir störst
för dem, som tagit högre examen och utbildat sig till specialister i vissa
ämnen. För dessa kan det ofta blifva omöjligt att erhålla anställning
med undervisning i de ämnen, åt hvilka de företrädesvis ägnat sig. De
skulle således tvingas att för en längre tid lämna dessa åsido och syssla
med andra ämnen. Då härtill kommer, att dessa personer vid befordran
till lektorat i allmänhet icke få räkna sig till godo sin föregående tjänstgöring
för lönetursberäkning, så inses lätt, att den föreslagna bestämmelsen
särskildt för dessa lärare skulle medföra afsevärda olägenheter. Om
i en framtid läroverksfrågan ordnas sä, att de många extralärareplatserna
ersättas med ordinarie, komma naturligtvis de af den ifrågasatta bestämmelsen
framkallade svårigheterna att blifva ännu större.

Då kommitterade föreslagit en ändrad lydelse af § 55 i läroverksstadgan,
vill jag begagna tillfället att framhålla önskvärdheten af ett par
ändringar i samma paragraf, hvilka visserligen icke beröra lärareprofven,
men hvilka af erfarenheten visats vara af behofvet påkallade. På sista
tiden har icke sällan förekommit, att lektorstjänst anslagits ledig i latin
och modersmålet. Då läroverksstadgan föreskrifver såsom villkor för behörighet
att söka lektorsbefattning, att sökande skall hafva aflagt disputationsprof
i ett af de ämnen, som höra till den sökta sysslan, blir en fil.
doktor, som aflagt disputationsprof i grekiska, utestängd från en dylik
plats, äfven om han i latin skulle vara samtliga sökande öfverlägsen.
Detta har till följd, att numera mången, som helst önskat skrifva öfver
grekiskt ämne, afstår härifrån och väljer ett latinskt för att ha bättre utsikter
till befordran. Det vore därför lämpligt, att i stadgan infördes
den bestämmelsen, att på latin författadt disputationsprof i grekisk filologi
medför rätt att söka lektorat i latin.

I samma paragraf stadgas, att betyg i grekiska medför lärarekompetens
endast i det fall, när det är förenadt med betyg i latin. Det lär vid
universiteten stundom inträffa, att studerande, som valt nordiska språk
till hufvudämne, önskar med detta ämne förena studiet af grekiska, särskildt
på grund af dess betydelse för den jämförande språkvetenskapen.
De ämnen, eu sådan studerande lämpligen kunde välja, skulle vara nordiska
språk, germanska språk, historia, estetik och grekiska. En sådan
ämneskombination skulle godt passa såväl för eu blifvande lektor i modersmålet
som för eu adjunkt i modersmålet, tyska och historia. Då historieläraren
i fjärde och femte klasserna bär att undervisa i gamla tidens
historia, måste det för honom vara af stor vikt att äfven ha idkat studier
i något af de klassiska språken. .Tåg tvekar icke att påstå, att studiet
af grekiska i detta afseende är af större betydelse än studiet af latin,

3ti

282

hvari ofta redan under skoltiden tillräckliga kunskaper inhämtats. Emellertid
blir eu studerande, som valt ofvannämnda ämnen, inkompetent till
lärarebefattning. Skulle lian däremot i stället för grekiska välja matematik,
sa blir han kompetent. Att detta stadgande är olämpligt, torde icke kunna
bestridas. Jag får därför föreslå borttagandet af den bestämmelsen, att
med betyg i grekiska skall vara förenadt betyg i latin.»

Rektorn Dahlman instämde uti kommitterades förslag, dock med den
af honom vid detta förslag afgifna reservation.

Lektorn Börjeson åberopade den reservation, hvilken af honom afgifvits
till läroverkskollegiets i Karlstad protokoll i saken och som finnes
nämnda protokoll bilagd.

Domkapitlet hade alltså med de flesta rösterna beslutit afstyrka kommitterades
förslag till afskaffande af ifrågavarande undervisningsprof, men
hemställa, att ärendet måtte till kommitterade återremitteras, i syfte att
förslag varder upprättadt till dessa profs inskränkande.

Hvad kommitterade föreslagit angående geografi såsom särskildt läroämne
vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken och om formulär för katalogerna och deras fogande till läroverkens
räkenskaper fann sig domkapitlet böra underdånigst tillstyrka.

Utdrag ur detta protokoll skulle åtfölja domkapitlets underdåniga utlåtande
i ärendet.

Ur protokollet.

In fidem:

K. Y. Andersson.

Utdrag ur protokollet, hållet i lärarekollegiet vid Karlstads högre allmänna

läroverk den 1 oktober 1898.

Närvarande: samtliga lärare utom adjunkten Ydén, som var hindrad
af illamående, och adjunkten Berger, som var hindrad
af flyttning. Öfningslärarne hade ej blifvit kallade till
sammanträdet.

§ 2.

Sedan Karlstads domkapitel i ämbetsmemorial den 1 (3 juni 1898 meddelat,
att de läroverkskollegier inom stiftet, som önskade yttra sig öfver

283

utsedde kommitterades den 30 nästlidne april afgifna underdåniga betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärårebefaftriingar vid de allmänna läroverken m. m., ägde att med
sina yttranden i ämnet till domkapitlet inkomma, och sedan genom kongl.
ecklesiastikdepartementets försorg läroverket tillställda tryckta exemplar af
berörda förslag bland kollegiets medlemmar cirkulerat, företog kollegiet,
som redan vid ett föregående sammanträde den 28 september haft nämnda
fråga på föredragningslistan, ehuru den ej då hunnit annat än inledningsvis0
behandlas, nu densamma till slutligt afgörande; och beslöt kollegiet,
som först tog i öfvervägande den del af kommitterades betänkande, som
afsåg afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, efter hållen längre öfverläggning,
hvarvid hufvudpunkterna af kommitterades förslag genomgingos, att på de
af kommitterade anförda grunder för sin del förorda afskaffande! af de
nu stadgade undervisningsprofven samt i sammanhang därmed tillstyrka
hvad kommitterade hemställt beträffande:

a) profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna,
genom lämpligare anordning af profundervisningen och sättet för dennas
bedömande samt genom tillfälle till att aflägga fyllnadsprof;

viljande dock kollegiet, under instämmande med den till betänkandet
fogade reservationen, förorda, att det matte medgifvas att i hvarje ämne
aflägga dylikt fyllnadsprof tvenne gånger;

b) tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande genom eforsämbetet
vid ansökan till tjänst;

c) skriftligt utlåtande angående de sökande, afgifvet af rektor vid det

läroverk, där ledigförklarad tjänst skall tillsättas. o o

Däremot beslöt kollegiet afstyrka kommitterades förslag om tva ars
föregående tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom komp et ens villkor för

ordinarie anställning. o .

Mot de af kollegiet fattade besluten, för sa vidt de afsago instämmande
i hvad kommitterade hemställt, anmälde lektorn Börjeson sin reservation,
som skulle biläggas protokollet.

Beträffande kommitterades betänkande angående

II) geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunktsoch
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken och

III) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper

beslöt kollegiet att icke afgifva något yttrande.

284

§ 3.

Att justera protokollet utsagos lektorerna Hallström och Åström.

In fl dem
Axel ‘Dahlman.

Justeradt

A. Hallström. P. Aström.

Rätt utdraget, betygar ex officio
Axel Dahlman.

Kommitterade hafva föreslagit, att profåret skall utbildas i flera hänseenden:
kandidaterna skola äga rättighet att genomgå prof i tre eller
lyra ämnen; deras undervisning skall, där så önskas, allenast i ett eller
tva ämnen sträcka sig till skolans högre stadium; profven skola förläggas
väsentligen till senare delen af profåret; en tremannanämnd skall tillsättas
lor större kompetens och oväld vid betygens afgifvande m. m. Mig synes
dessa förbättringar höra vidtagas vid profläroverken helt oberoende af nu
föreliggande fragas lösning, med hvilken de alls ej behöfva sammanhänga,
ba är däremot ej förhållandet med de fyllnadsprof, som kommitterade föreslagit,
ty dessa skola tråda i stället för de nuvarande profven inför domkapitlen,
genom hvilka en lärarekandidat haft tillfälle ådagalägga den
pedagogiska utveckling, han vunnit efter profåret. Om dessa fyllnadsprofs
nödvändighet från den föreslagna nya ordningens synpunkt torde ej vara
att tvista, men då redan rättigheten för hvarje kandidat till ett sådant
prols afläggande måste öka profårets arbete med minst hundra nya prof
årligen, sa ar tydligt att profläroverken genom prof och fyllnadsprof måste
blitva mycket onaturliga skolinstitutioner, som dels icke torde blifva mycket
mönstergilla, dels icke komme att äga dragningskraft för de bästa lärarne.

Betänkligast synes mig dock, att kommitterade i rektorernas händer
vilja lägga en nästan diktatorisk makt i fråga om utnämningen. Visserligen
föreslås, att eforerna skola utfärda tjänstgöringsbetyg åt vid stiftets skolor
arbetande lärarekandidater, men rektor skall dock först afgifva det utlåtande,
som skall ligga till grund för dessa betyg. Det inses af den noggranna
betygsgraderingen hos dessa eforala betyg jämte af annat, att de

285

äro afsedda att blifva mycket viktiga befordringsdokument. Sällan torde
väl eforerna vilja afvika från rektorernas skrifna utlåtande, och i en stor
mängd fall kunna de det omöjligen. Faktiskt komma sålunda rektorerna
att affatta dessa viktiga befordringsdokument. Men äro de kompetenta att
afgifva vitsord om undervisningsskicklighet i alla både humanistiska och
realistiska ämnen, och hvarest har man garantierna för oväld vid dessa
betygs afgifvande? År ej tydligt, att lärarne komma att vinna befrielsen
från profresornas obehag iför allt för högt pris? Lägges härtill hvad koinmitterade
vidare föreslagit, nämligen att rektorerna vid utnämningen skola
äga rätten till förord eller dylikt för den bland de sökande, som de anse
lämpligast, så inses att rektorerna fått eu skolarbetet och förtroendet lärarne
emellan störande maktfullkomlighet.

På grund af det anförda kan jag ej annat än afstyrka kommitterades
förslag.

Mig synes man enklast och bäst komma ifrån den nu gällande ordningens
svårigheter genom att, då allenast eu åt gången kan vinna eu
läraresyssla, låta allenast tre få profva inför domkapitlen, bland Indika
domkapitlen utnämna eu. Härigenom få de lokala utnämningsmyndigheterna
behålla möjligheten att noggrant lära känna den, åt hvilken de
hafva att anförtro eu allvarlig syssla, allt under det att det minsta möjliga
kvarstår af svårigheter.

Karlstad clcn 1 oktober 1898.

j i

John Börjeson.

Utdrag ur protokoll, hållet i Kristinehamns lägre allmänna läroverks kollegium

den 24 september 1898.

§ 2.

Rektor uppläste § 1 af högvördiga domkapitlets i Karlstad ämbetsmemorial
n:r 8 för 1898 af innehåll, att de läroverkskollegier inom stiftet,
som önska yttra sig öfver skolkommitténs underdåniga betänkande al den 30
sistl. april, äga att med sina yttranden i ämnet till högvördiga domkapitlet
senast den 1 instundande oktober inkomma; och beslöt kollegium att i
öfrigt biträda de af kommitterade framställda förslagen dels angående af -

286

skaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, dels angående geografien såsom särskilt läroämne
vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken och dels angående formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper, men uttala
önskvärdheten af att det, för den händelse de af kommitterade föreslagna
fyllnadsprofven komma till stånd, måtte, i öfverensstämmelse med
rektor Dahlmans reservation och på af honom anförda grunder, medgifvas
att i hvarje ämne aflägga dylikt prof tvenne gånger med en mellantid af
minst två år af vederbörlig undervisning mellan de båda profven.

Rätt utdraget, betygar
Ex officio
S. W. Tenow.

Utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegiet vid Åmåls lägre allmänna
läroverk den 19 september 1898.

Närvarande: undertecknad, t. f. rektor, samt hrr vikarierande
kollegerna fil. kandidaterna K. A. Svensson och J. E.
Anstrin, extra lärarne fil. kandidaterna O. Charling och
J. Holmberg.

§ 4.

Upplästes högvördiga domkapitlets i Karlstad ämbetsmemorial för år
1898 n:r 8 § 1, hvarigenom läroverkskollegierna i stiftet anmodats att afgifva
yttrande öfver kommitterades den 30 sistl. april afgifna underdåniga
betänkande angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. in.; och ansåg
sig kollegium för sin del ej hafva något att anmärka mot nämnda
betänkande, men ville särskildt angående de af kommitterade föreslagna
fyllnadsprofven ansluta sig till rektor Dahlmans reservation.

In fidein

J. O. Sundberg.

Vidimeras ex officio
J. 0. Sundberg.

Utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegium i Filipstad
den 23 september 1898.

§ 4.

Beslöts göra följande uttalande:

Med anledning af det genom Karlstads domkapitels ämbetsmemorial
n:r 8 för innevarande år gjorda meddelandet, att de läroverkskollegier
inom stiftet, som önska yttra sig öfver det af utsedde kommitterade den
30 sistlidne april afgifna underdåniga betänkandet angående afskaffande
eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken m. m., äga att med sina yttranden i ämnet till domkapitlet
inkomma senast den 1 instundande oktober, har Filipstads läroverkskollegium
härmed önskat uttala sin anslutning till samtliga de förslag,
som af kommittén framställts i dess ofvan nämnda betänkande.

In fidem
Arvid Borg.

Justeradt

P. A. Englund.

K. O. Tellander.

Ur justerade protokollet rätt utdraget, betygar

Ex officio
Arvid Borg.

r,,. t

)• i

Till Konungen.

• in''.*’*: iho: i il''

‘V 1 • n ■; -V'':''; ■ * : . "i • !„i i !.j ’ ij: O i >i i råfMV! ,-i-; i • <ii

Genom nådig remiss af den 20 maj detta år har Eders Kongl. Maj:t
anbefallt domkapitlet i Hernösand att, efter att hafva gifvit de underlydande
läroverkskollegier, som sådant önskade, tillfälle att yttra sig i
ämnet, före den 1 instundande november inkomma med underdånigt
utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 sistlidne april afgifna underdåniga
betänkande angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken in. m.

Till åtlydnad häraf får domkapitlet, på samma gång det insänder de
från läroverkskollegierna inkomna utlåtandena, för egen de! i underdånighet
anföra följande.

Lärareprofven medföra visserligen en fördel, som ingalunda saknar
betydelse; de gifva nämligen den utnämnande myndigheten tillfälle att
personligen bilda sig ett begrepp om den sökandes större eller mindre
lämplighet för platsen. Denna fördel uppväges dock till fullo af de många
och svåra olägenheter, som nämnda prof förorsaka: de äro i hög grad
betungande för de profvande själfva och domkapitlen samt inkräkta icke
obetydligt på undervisningen vid de läroverk, vid hvilka de afläggas. Domkapitlet
kan därför ej annat än instämma i de tungt vägande skäl, som
kommitterade anfört för lärareprofvens afskaffande.

I närmaste sammanhang härmed har kommittén föreslagit dels åtskilliga
förändringar i profårets anordning, utgående på dettas förbättrande
och förstärkning, dels tillåtelse att under vissa villkor aflägga s. k. fakul -

289

tativa fvllnadsprof. Då utan tvifvel den praktiska lärarebildningen härigenom
kommer att främjas och profårsbetygen erhålla ett större värde för
bedömandet af en lärares undervisningsskicklighet, än för närvarande kan
tillerkännas dem, vill domkapitlet äfven i dessa punkter tillstyrka bifall.

Då äfven tjänstgöringsbetygen efter lärareprofvens afskaffande gifvetvis
komma att erhålla större betydelse för befordran, än de hittills haft, och
det sålunda är af vikt, att de blifva så objektivt affattade som möjligt,
bär komittén ansett detta mål säkrast kunna uppnås, om dessa betyg, då
det gäller ansökan, utfärdades af eforus efter inhämtande af vederbörande
rektors skriftliga utlåtande. Domkapitlet anser detta förfaringssätt för en
onödig omväg: utom det att det skulle icke obetydligt öka efori tjänsteåligganden
särskild! i stift med ett större antal läroverk, skulle det väl
endast i sällsynta undantagsfall förekomma, att eforus frånginge rektors
förslag. Rektor, som ju bättre än någon annan bör känna sina lärares
nit och skicklighet, bör därför, såsom hitills, afgifva och utfärda dessa
betyg. Då emellertid de många betygsgrader, som kommitterade föreslagit,
måste förorsaka rektorerna icke obetydliga svårigheter och tillika i det hela
synas obehöfliga, anser domkapitlet, att dessa grader i fråga om lärareverksamhet
i allmänhet skulle kunna inskränkas till två: »tillfredsställande»
och »otillfredsställande», möjligen dock med tillägg af ännu ett positivt
betyg beträffande nit.

Ehuru det ej ingått i kommitterades egentliga uppgift att föreslå
några förändringar i nu gällande befordringsgrunder, hafva de dock framställt
två därmed nära sammanhängande förslag, nämligen att före tillsättning
af ledig syssla vederbörande rektors skriftliga yttrande och förslag
i ärendet skall afgifvas, samt att två års fullständig tjänstgöring efter
genomgånget profår skall utgöra villkor för erhållande af ordinarie anställning.
Den första af dessa punkter vill domkapitlet för sin del tillstyrka;
då det däremot icke synes billigt eller nödigt, att utöfver profåret
ytterligare kompetensvillkor uppställas för ordinarie platsers erhållande,
anser domkapitlet, att denna fordran bör bortfalla, och det så mycket
hellre som säkerligen endast i undantagsfall snabbare befordran torde
förekomma.

Då genom det nu föreslagna förstärkta profårets införande det synes
vara nöjaktigt sörjdt därför, att personer, som sakna anlag för lärarekallet,
redan tidigt blifva underkunniga därom, så att de må kunna öfvergå till
annan lefnadsbana, och att således inga andra än de, som ansetts fullt
dugliga som lärare, komma att söka sin utkomst på lärarebanan, så anser
domkapitlet den ändring i befordringslagen böra göras, att vid tillsättning

290

af lärarebefattning tjänsteåldern, såsom på andra tjänstemannabanor är
förhällandet, Jjlir den väsentligen bestämmande befordringsgrunden.

Kommittera des förslag om geografien såsom särskild!. läroämne vid
tillsättande af adjunkts- och kollegabefattifingar vid de allmänna läroverken
samt däraf följande ämnesgrupperingar tillstyrkas.

Äfvenledes tillstyrkes kommitténs förslag till formulär för de allmänna
läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens
räkenskaper, dock med den inskränkningen, att den föreslagna rubriken
»Fadern» icke bör föreskrifvas såsom obligatorisk utan må kunna utbytas
mot t. ex. rubriken »Hemvist». I denna punkt hänvisas för öfrigt till
Piteå läroverkskollegiums underdåniga utlåtande.

Med afseende på särskilda meningar, som af domkapitlets ledamöter i
ärendet uttalats, får domkapitlet i underdånighet hänvisa till närslutna
protokollsutdrag.

Hernösands domkapitel den 26 oktober 1898.

Underdånigst
Martin Johansson.

W. M. Garfveri. Her man Wåhlander. P. Rödström.

J. O. Nilsson.

E. O. E. Högström.

Utdrag af Hernösands domkapitels protokoll den 26 oktober 1898.

§ 39.

Till åtlydnad af remissresolution på nådigste befallning den 20 sistlidne
maj beslöt domkapitlet att till Kongl. Maj:t afgifva följande underdåniga
utlåtande öfver af utsedde kommitterade afgifvet underdånigt betänkande
i fråga om afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. m.

Se Ex;peditipnsboken n:o 1878.

Emot detta domkapitlets beslut reserverade sig dels lektorerna Nilsson
och Wåhlander, hvilka ansågo, att rektor i tjänstgöringsbetyg borde be -

291

teckna lärares undervisningsskicklighet med tre betygsgrader, nämligen
»mycket god», »god» och »mindre god», och dels lektorn Rödström, med
hvilken biskopen, d:r Johansson förenade sig, som uttalade såsom sin
mening, att tjänstgöringsbetygen borde hafva de grader och beteckningar
därför, som af kommtnitterade föreslagits, ätt nu gällande, nyligen fastställda
befordringsgrunder borde bibehållas, äfvensom att domkapitlet för
öfrigt ej nti haft skål att i denna fråga utlåta sig, hvarjemte lektörn
Cärlgren såsom särskildt yttrande till protokollet anförde följande:

»Om undervisningsprofven afskaffa^ och profåret därigenom erhåller
en större och mera afgörande betydelse, synes mig en första uppgift för
profårskursens ledare böra blifva den att afgöra, om en lärarekandidat
öfver hufvud lämpar sig för lärarekallet eller icke, i hvilket sistnämnda fall
det bör vara de ledandes plikt att rent ut säga ifrån och tillråda vederbörande
att välja en annan lefnadsbana. Genom denna enligt min tanke
nödvändiga stränghet och uppriktighet, uttryckt genom betyget otillräcklig
fallenhet, vinnes den tredubbla förmånen, att en olämplig lärare i tid finge
sin sak klar, att läroverken icke betungades med lärare, som vore för sitt
kall oskickliga, samt att studerande vid början af sin studiebana eller vid
val af lefnad skall mera omsorgsfullt, än hittills skett, pröfvade sig själfva,
huruvida de kände någon kallelse för lärareverksamhet.

Särskildt undervisningsprof synes mig böra förekomma endast i det
fall, att plats sökes i ämne, som förekommit hvarken i den sökandes examen
eller bland profårsämnena. Själfva den vidlyftighet i kommitterades
förslag och de olika meningar, som i afseende på fyllnadsprof gjort sig
gällande, bära vittne om de svårigheter, som genom fyllnadsprof skulle
på nytt upptorna sig.

Däremot ansluter jag mig på det lifligaste till kommitterades åsikt,
att, innan lärare tillåtes söka och innehafva fast anställning vid allmänt
läroverk, bör hans ihärdighet, allvar och plikttrohet bekräftas genom en
tids lösare anställning, förslagsvis minst två år, före hvilken tids förlopp
han icke skall äga att söka ordinarie befattning. Öfver nämnda förberedande
lärareverksamhet skall rektor hafva att afgifva betyg, af hvars
beskaffenhet, utan att det formuleras i positiva betygsgrader, eforalstyrelsen
hämte ledning för bedömande af, huruvida läraren bör tillåtas söka
ordinarie befattning eller bör ännu ett eller annat år stålläs på prof. Den
sporre, detta förfaringssätt skulle innebära, vore enligt min tanke ett mycket
lämpligare och mer betryggande fyllnadsprof än de af koinmitterade föreslagna,
vid hvilka eu svag och slapp lärare under någorlunda gynnsamma
omständigheter möjligen kan för tillfället karska upp sig och erhålla ett,
fördelaktigt betyg.

292

Vanskligheten af rektorers, graderade betyg, beroende af olika uppfattning,
olika stränghet i fordringar och olika samvetsömhet, är af kommitterade
själfva framhäfd.

Har en lärare uppfyllt de nödiga fordringarna af tillfredsställande
profårskurs och förberedande lärareverksamhet, höra sedan hvarken han
eller läroverk vidare trakasseras med prof, som på andra lefnadsbanor sakna
motsvarighet,^ utan bör därefter tjänstealdern, jämförd med profårsbetyg och
betyg öfver adagalagdt nit, blifva väsentligen bestämmande för befordran,
såvida icke anledning till allvarsammare anmärkning kommit emellan!
Rektor skall således vid afgifvande af betyg öfver lärareverksamhet i allmänhet
endast hafva att ^använda betyget Tillfredsställande eller Otillfredsställande,
dock med någon gradering beträffande nit. Endast genom
en . sådan anordning skall en rättvis fördelning af lärarekrafterna vara
möjlig. I annat fall skola de större talangerna bortplockas till de mer
eftersökta platserna, .medan de svagare skola spridas till rikets utkanter
och afkrokar, ehuru just dessa kunna vara mest i behof af undervisningsväsendets
stöd. Utnämningsrätten till lärarebefattning bör helst tillkomma
regeringen efter efori hörande.

Ordinarie lärares förflyttning från ett läroverk till ett annat bör i
allmänhet icke tillåtas utan vederbörande kollegiers medgifvande och efori
tillstyrkan.»

Ut supra.

In fidem:

E. O. E. Högström.

Till Konungen.

Sedan högv. domkapitlet i Hernösand genom protokollsutdrag af den
15 sistlidne juni låtit meddela, att de kollegier, som sådant önskade, kunde
fa afgifva underdånigt yttrande öfver af utsedde kommitterade afgifvet
betänkande angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. in., får
Hernösands allmänna läroverks kollegium, efter tagen kännedom om betänkandet,
i underdånighet anföra följande.

293

Om de nuvarande lärareprofvens olämplighet torde, åtminstone inom
stiftsläroverkens kollegier, endast en mening förefinnas. Kollegiet instämmer
också fullkomligt i de skäl, som förmått kommitterade att föreslå deras
afskaffande. Likaledes gillar kollegiet i hufvudsak kommitterades förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om den praktiska lärarebildningen och
befordringssättet och har beträffande dessa endast några få anmärkningar
att framställa:

l:o) Kommitterades förslag, att lärarekandidat endast en gång får
aflägga fyllnadsprof, synes kollegiet väl strängt, och kollegiet sluter sig
därför i denna punkt till rektor Dahlmans reservation.

2:o) Anses genomgående af profår gifva lärarekandidat kompetens
att på eget ansvar sköta extra ordinarie lärarebefattning, böra icke, enligt
kollegiets förmenande, strängare kompetensvillkor uppställas för erhållande
af ordinarie plats. Den af kommitterade föreslagna fordran på två
års tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för erhållande
af ordinarie anställning bör därför bortfalla, så mycket hellre som
säkerligen endast i sällsynta undantagsfall snabbare befordran till ordinarie
tjänst torde förekomma.

3:o) Att rektorernas tjänstgöringsbetyg fortfarande som hittills läggas
till grund vid befordringar, anser kollegiet riktigt, men då genom lärareprofvens
borttagande dessa betyg helt naturligt komma att väga vida
tyngre, än de förut gjort, kan kollegiet ej undertrycka sina betänkligheter
mot att härigenom i rektorernas händer så betydligt ökad makt
lägges, likasom kollegiet äfven lifligt behjärtar ej mindre det dryga ansvar,
som genom skyldigheten att bestämma dessa betyg lägges på rektor, än
äfven de säkerligen svåra och ofta återkommande personliga obehag för
rektor, som af dem blifva en följd och som lätt kunna leda till störande
af det kamratliga förhållande mellan honom och medlärare, hvilket är ett
villkor ej blott för godt samarbete mellan lärarne utan äfven för att
rektor skall kunna med framgång leda läroverkets verksamhet.

Då emellertid målet — profvens afskaffande — ej torde kunna vinnas,
utan att på samma gång rektorernas betyg få ökad betydelse, vill kollegiet
ej alltför mycket fästa sig vid nu antydda vanskligheter, men anser
lämpligt, att, till minskande af svårigheterna för rektor vid bestämmandet
af dessa betyg, ett mindre antal betygsgrader för skicklighet och nit än
de af kommitterade föreslagna fastställes. Äfvenså anser kollegiet, att
bestämmelsen om tjänstgöringsbetygens utfärdande af eforus bör, såsom
medförande en onödig omväg, bortfalla.

Kollegiet finner således kommitterades förslag angående lärareprofvens
afskaffande i det hela synnerligen lyckligt, likasom kollegiet äfven på det

294

lifligaste instämmer i förslaget om geografien såsom särskilt läroämne vid
tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar.

1 fråga om formulär för katalogerna etc. ställer sig kollegiet fullkomligt
passivt.

De medlemmar af kollegiet, som tillika äro domkapitelsledamöter,
ämna till domkapitlets protokoll uttala sina möjligen afvikande åsikter.

Afvikande från kollegiets pluralitet anser undertecknad, rektor, 1) att
tva. ars föregående tjänstgöring bör uppställas såsom kompetensvillkor för
ordinarie anställning, 2) att tjänstgöringsbetygen böra utfärdas af eforus
och 3) att betygsgraderna för skicklighet och nit böra blifva de af kommitterade
föreslagna och i profårsbetygen använda, såsom varande lättare att
begagna än andra och färre betygsgrader.

Hernösand den 20 september 1898.

Underdånigst

A Hernösands allmänna läroverks kollega vägnar:

Henrik Jacobsson,

rektor.

Transsumt af protokoll, fördt vid Luleå läroverkskollegii sammanträde den

13 september 1898.

S- D. § 2. För yttrandes afgifvande hade domkapitlet öfversändt
»underdånigt betänkande angående afskaffande eller inskränkande af uridervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m.m. m. m.,
afgifvet den 30 april 1898 af därtill i nåder utsedde kommitteradé >.

Kollegium beslöt att i hufvudsak instämma i kommitterades förslag,
men ville i afseende på rättighet för lärare att efter profårets genomgående
aflägga nya prof instämma i den af rektor A. Dahlman afgifna
reservationen.

Hvad åter beträffar kommitterades förslag om utfärdande af tjänstgöringsbetyg
för sökande lärare, ville kollegium förorda, att i det af rektor
utfärdade tjänstgöringsbetyget borde betygsgraderna bestämmas efter
samråd mellan rektor och två af kollegium vid läroverket för hvarje sär -

295

skildt fall utsedde lärare. I händelse dessa hade från rektor afvikande
mening, borde de äga rättighet att gifva denna tillkänna.

Justeras

J. A. Lagermark.

Otto W. Örtenblad.

Rätt transsumeradt, betygar
ex officio

K. A. Fredholm.

Till Konungen.

Sundsvalls högre allmänna läroverks lärarekollegium, som genom
remiss från högvördiga domkapitlet i Hernösand erhållit tillfälle att yttra
sig om det betänkande och förslag, som al den al Eders Kongl. Maj:t i
nåder tillsatta kommittén afgifvits rörande dels afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,
dels geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättandet af
adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken, dels ock
formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande
till dessa läroverks räkenskaper, vill härmed underdånigast göra följande
erinringar:

Kollegium är med ofvannämnda kommitté ense däruti, att undervisningsprofven
för läraretjänster vid de allmänna läroverken för närvarande
icke äro på ett fullt tillfredsställande sätt ordnade. Deras största olägenheter
torde hufvudsakligen ligga däruti, att de icke är0 gällande vid tillsättning
af läraresysslor inom hela riket, att de förorsaka de tjänstsökande
allt för kännbara kostnader samt att de verka störande på undervisningen
i de läroverk, där profven skola afläggas.

De två förstnämnda olägenheterna och delvis äfven den sistnämnda
torde kunna i väsentlig grad häfvas, om det nu inför ett domkapitel

290

afladda profvet finge utan vidare gälla inom hela riket och om den tjänstsökande
läraren erhölle kostnadsfri resa på statens järnvägar.

I samband härmed torde kunna anses lämpligt att, vid tillsättandet
af sådana läraresysslor, hvilkas innehafvare skola deltaga i undervisningsprofvens
bedömande, hänsyn toges till de sökandes lämplighet i detta
afseende.

Kollegium medgifver väl, att de af kominitterade föreslagna profven
hafva vissa företräden framför de nuvarande, men kollegium kan dock
icke finna; att de senares brister blifvit genom kommitterades förslag på
ett mera afgörande sätt afhulpna.

Kominitterade hafva visserligen velat inskränka de bedömande myndigheterna
till 5 eller 6 i stället för de nuvarande 13, men på detta sätt
kvarstar i viss grad anledning till ojämnhet vid profvens bedömande.

Beträffande kommitterades förslag till nya anordningar vid profårskursen
i syfte att göra denna mera effektiv, så synas dessa vara välbetänkta.
. Dock vill kollegium härvid erinra, att det under profåret aflagda
undervisningsprofvet svårligen kan tillmätas annan betydelse än att vittna
om mera eller mindre goda lärareanlag och intresse för lärarekallet, men
att det icke kan utgöra ett tillförlitligt prof på blifvande lära oskicklighet,
enär profkandidaten i de flesta fall ännu saknar nödig vana och
erfarenhet.

Vidkommer åter tjänstgöringsbetyget såsom befordringsgrund anser
kollegium, att detta enligt kommitterades förslag skulle erhålla väl stor
betydelse, då man väl icke gärna kan antaga, att rektorerna vid läroverken
alltid skola äga tillräckliga förutsättningar för att, särskildt ur reell
synpunkt, bedöma undervisningen i läroverkens många olikartade undervisningsämnen.

Kominitterade hafva föreslagit s. k. fyllnadsprof för att gifva lärarne
tillfälle att ådagalägga vunnen utveckling och förkofran i lärareskicklighet.
1 detta förslag instämmer kollegium obetingadt.

Men då kollegium håller före, att undervisningsprofvet ej uteslutande
bör afse att åt läroverken bereda möjlighet att bland de sökande erhålla
den för tjänsten mest lämplige, utan äfven att möjligheten att genom profs
afläggande vinna befordran eller transport bör vara en anledning för läraren
att allt mer söka utveckla sig i undervisningens och uppfostrans
konst, sa anser kollegium, att detta dubbla mål bäst vinnes, om rättighet
att aflägga fyllnadsprof mera än en gång lämnas åt läraren, och vill
kollegium alltså i denna punkt instämma uti den af reservanten, rektor
Dahlman, uttalade åsikt.

Kollegium kan i detta sammanhang ej underlåta att uttala sitt bekla -

297

gande där af, att lärarne vid de allmänna läroverken allt för mycket sak tia
yttre anledning, vare sig i fråga om befordran eller löneförmåner, att
söka vinna allt större utveckling i sitt ansvarsfulla och mångsidigt kräfvande
kall, och vill därför såsom önskvärd! framhålla, att åtminstone
rättigheten att aflägga fyllnadsprof för att därigenom visa vunnen förkofran
om möjligt utsträcktes något längre än hvad reservanten föreslagit.

Sin uppfattning af betydelsen och vikten hos de af kommitterade
föreslagna grunder för tillsättande af lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken vill kollegium slutligen sammanfatta sålunda:

Profårskursen och det därunder aflagda undervisningsprof ådagalägga,
enligt kollegii mening, hufvudsakligast graden af anlag och intresse för
lärarekallet, fyllnadsprofvet förvärfvad vana vid och skicklighet i undervisning
och tjänstgöringsbetyget, som delvis kan anses i sig innefatta de
två föregående grunderna för bedömande af en lärares duglighet, vitsordar
öfriga högst viktiga lärareegenskaper. Alla dessa faktorer äro af
högsta vikt vid tillsättande af läraretjänster, men endast tillsammans bilda
de ett fullständigt helt.

Rörande kommitterades förslag i de två öfriga punkter, som varit
föremål för deras behandling, har kollegium intet att erinra.

På Sundsvalls läroverkskollegii vägnar:

Underdånigast _

Fredrik Törnvall.

Till Konungen.

Sedan Hernösands domkapitel genom protokollsutdrag af den 15
sistlidne juni meddelat, att de läroverkskollegier inom stiftet, som sådant
önskade, kunde före den 15 innevarande månad afgifva underdånigt
yttrande om utsedde kommitterades betänkande angående afskaffande eller
inskränkning af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken m. in, får Piteå allmänna läroverks kollegium, efter

298

tagen kännedom om nämnda betänkande, härmed i underdånighet uttala
såsom sin åsikt:

att de nuvarande undervisningsprofven böra afskaffa^ och att de
anordningar och bestämmelser, som kommitterade föreslagit att träda i
stället för undervisningsprofven, synas tillfredsställande;

att kommitterades förslag om geografiens räknande såsom särskildt
läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken likaledes har goda skäl för sig; samt

att kommitterades förslag och formulär till terminskatalog i öfrigt
synes lämpligt, men att den föreslagna rubriken »Fadern» icke bör föreskrifvas
såsom obligatorisk utan må, där det befinnes omöjligt att uppgifva
fadern till en eller flere lärjungar, få utbytas mot t. ex. rubriken »Hemort».
Såsom stöd för denna åsikt åberopas dels det i kommitterades betänkande,
pag. 81, 82, anförda yttrandet af rektor vid högre allmänna läroverket
i Jönköping, dels kollegiets egen erfarenhet vid härvarande läroverk.
Det har nämligen här icke sällan under de sista 10 åren funnits lärjungar,
hvilkas fader varit »okänd»; de två nästföregående läsåren samtidigt
tre, under innevarande läsår två sådana lärjungar. För att icke genom
en officiell tryckt handling, som utdelas bland lärjungarne och allmänheten
i orten, inprägla minnet af den vanärande härkomst, som enligt det vanliga
föreställningssättet vidlåder sådana barn, har det ansetts lämpligt att
i Piteå läroverks terminskataloger utbyta den förut begagnade rubriken
»fadern» mot rubriken »hemvist». Läroverkskollegiet får därför i underdånighet
hemställa, att ett sådant utbyte må under liknande förhållanden
blifva fortfarande medgifvet.

Piteå den 11 september 1898.

Underdånigst

För Piteå läroverkskollegium

P. O. Edén.

Till Konungen.

Domkapitlet har anbefallts att, efter att hafva lämnat vederbörande
läroverkskollegium tillfälle att yttra sig i ämnet, inkomma med under
dånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 april innevarande
år afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
in. m. I anledning häraf får domkapitlet, med öfverlämnande af Visby
läroverkskollegii i närslutna utdrag ur dess protokoll för den 26 sistlidne
september affattade yttrande jämte bifogadt exemplar af högre allmänna
läroverkets katalog för innevarande hösttermin, rörande frågan i underdånighet
anföra:

I. Angående »afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken». 1 likhet med läroverkskollegiet
och på samma grunder, som i dess utlåtande finnas anförda,
anser sig domkapitlet böra af kommitterades förslag tillstyrka profårets
utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna samt genom
lämpligare anordning af profundervisningen och sättet för dennas bedömande,
men afstyrka hvad af kommitterade föreslagits rörande fyllnadsprof,. föregående
tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie
anställning, tjänstgöringsbetygens utfärdande genom eforsämbetet och vederbörande
rektors skriftliga utlåtande angående sökande till läraretjänst.

Hvad åter de nuvarande undervisningsprofven för lärarebeställningar
beträffar, kan det visserligen icke falla domkapitlet in att söka förringa

300

deras göda sidor, hvilka framhållits såväl af reservanten bland de kommitterade
som af kollegiet, men å andra sidan finner domkapitlet de anmärkningar
mot profven, som nu senast framhållits af kommitterade, ingalunda sakna
berättigande, sa till vida som dessa prof för många sökande medföra dryga
kostnader och olägenheter äfven af annan art samt för de läroverk, vid
hvilka profven afläggas, ett ofta afsevärdt intrång på undervisningens
jämna gång. Och jämför man vidare befordringssätten för lärare och
andra tjänstemän, hvilken jämförelse på grund af proftvånget måste utfalla
till de förres nackdel, så finner man ganska förklarligt, att en stark opinion
mot de stadgade undervisningsprofven efter hand kunnat uppstå, hvilken
bland annat föranledt riksdagens skrifvelse till Kong!. Maj:t rörande
undervisningsprofvens eventuella afskaffande eller inskränkande.

Men om, såsom sannolikt är, undervisningsprofven afskaffas, komma
de tillsättande myndigheterna att gå förlustiga en hittills såsom mycket
viktig ansedd befordringsgrund, och, såsom kollegiet i sitt utlåtande visat,
kan ersättning i högst obetydlig, om ens i någon mån vinnas genom de
af kommitterade uppställda förslagsbestämmelserna. Följden blefve tydligen
den, att klagomålen öfver utnämningar till lärareplatser, hvilka klagomål
redan under nuvarande förhållanden ej äro få, skulle till antalet i betänklig
grad ökas. Domkapitel eller direktion skulle i saknad af tillräckliga
objektiva befordringsgrunder ej kunna tillfredsställande fullgöra sin uppgift
i berörda afseende. Konsekvent bör då under sådana förhållanden utnämningsrätten
öfvergå till den myndighet, som i detta afseende är bäst
kvalificerad,^ nämligen till Kongl. Maj:t. Domkapitlet har också åtminstone
två gånger förut uttalat sig i denna riktning, den ena gången i sitt
utlåtande den 27 maj 1891 och andra gången ännu tydligare den 24
januari 1894, där det heter: »Domkapitlet vidblifver nämligen den af
kollegium uttalade önskan, att, liksom profven böra afläggas inför en enda
kommission, så bör också tillsättningen ske af en gemensam myndighet,
och det Kongl. Maj:t. Härigenom befriades domkapitlen från en rättighet,
som efter upphörandet af lärareprofs afläggande för desamma snarare blir
en börda och en särdeles vansklig uppgift, då den personliga beröringen
med de profvande, som nu äger rum, komme att upphöra, och domkapitlet
endast hade pappersmeriter eller en inskränkt personlig kännedom af de
på platsen verkande att hålla sig till. Genom upphörande af den personliga
beröringen beröfvas också domkapitlen tillfälle att tillämpa en och annan
af grundsatserna i § 53 (gällande läroverksstadga), exempelvis mom. 5
och måhända äfven andra. Domkapitlet är också öfvertygadt, att det för
läroverken blefve en fördel, om Kongl. Maj:t verkställde utnämningen,
liksom det skulle bidraga till att höja lärarnes anseende.» Då nu citeradé

301

yttrande grundar sig på förslaget om upprättandet af en central profanstalt,
men nu fråga är om upphörande af hvarje slags prof för lärarebeställning,
har domkapitlet ännu större skäl att vidhålla sina i citatet förut
uttalade åsikter.

»Något inflytande», heter det vidare i domkapitlets nyssnämnda utlåtande,
»böra dock, enligt domkapitlets förmenande, de lokala läroverksstyrelserna
äfven framgent äga på tillsättningen af lärare, så länge dessa
styrelser äro organiserade efter samma eller väsentligen samma grunder
som de nuvarande konsistorierna. I detta hänsende vill domkapitlet i underdånighet
föreslå, att konsistorium skall i den ordning och med den
röstberäkning, som för närvarande råder, äga att bland sökande till en
lärarebefattning vid under detsamma lydande läroverk på förslag uppföra
trenne, där så många behöriga sökande finnas, och i detta liksom i det
fall, att blott en eller två kompetente kandidater äro att tillgå, afgifva
förord för den, som konsistorium anser vara för platsen lämpligast.»
Domkapitlet vidblifver fortfarande detta sitt förut framställda förslag
oförändradt.

På ofvan anförda grunder kan domkapitlet endast under det uttryckliga
förbehåll tillstyrka afskaffande! af de nuvarande undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, att lärarne vid dessa läroanstalter
utnämnas af Kongl. Maj:t efter förslag och förord af vederbörande
domkapitel eller direktion.

II. Angående frågan om »Geografien såsom särskilt läroämne vid
tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken»
och

III. om »Formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper» får domkapitlet, med instämmande
i hvad af läroverkskollegium anförts, hänvisa till dess yttrande.

Undertecknade Jacobsons, Levins och Öfverbergs från domkapitlets
utlåtande afvikande meningar finnas angifna i närslutna utdrag ur domkapitlets
protokoll.

Visby den 25 oktober 1898.

Underdånigst

(rust. Jacobson.
Herman Levin.

J. A. Fagerholm.
J. Gylling.

M. Hanner.

302

Utdrag ur Visby domkapitels protokoll den 19 oktober 1898.

§ 2.

Föredrogs följande handlingar och skrivelser: N:o 129: chefen för
kongl. ecklesiastikdepartementet, med öfversändande af »utsedde kominitterades
den 30 nästlidne april afgifna underdåniga betänkande angående

1) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, 2) geografien såsom särskilt läroämne
vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken,
3) formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper.»

Rektor Jacobson önskade få till protokollet antecknadt, det han ej
kunde förena sig med domkapitlets majoritet i dess beslut rörande 1)
afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken, utan hänvisade till läroverkskollegii yttrande.

Lektor Levin anförde: »Då jag ej kunnat förena mig med domkapitlet
i hufvudsak beträffande dess beslut rörande kommitterades förslag i fråga
om lärareprofvens afskaffande, anhåller jag att för min mening få framställa
följande motivering: Mig synes, att den kritik, som kommitterades
utlåtande innehåller af de nuvarande lärareprofven inför de tillsättande
myndigheterna, är så fullständig, att den till fullo ådagalägger olämpligheten
af dessa undervisningsprof. De af kommitterade mot dem framställda
anmärkningarna äro i hufvudsak följande:

1) o»De äro synnerligen betungande för alla, som med dom hafva att
göra, saväl för de sökande lärarne som för domkapitlen och läroverken»
(sid. 16);

2) »de äro synnerligen osäkra och ofta vilseledande värdemätare, då
det gäller att bedöma sökandes skicklighet att undervisa» (sid. 19, 20);
härtill kommer

3) att de icke lämna någon vägledning vid bedömande af, snart sagdt,
de viktigaste sidorna af en god lärareförmåga. Kommitterade yttra härom
(sid. 23, 24): »För att resultatet af eu lärares undervisning skall blifva
fullgodt, kräfves icke minst, att han äfven äger disciplinarisk foa inäga, lämpligt
sätt att behandla ungdomen, uthållighet, tålamod, ordningssinne, förmåga
att hålla lärjungarne till arbete utan att alltför hardt anstränga dem o. s. v.

303

I hvilken grad en lärare besk ter dessa rent personliga egenskaper, därom
lärer undervisningsprofvet föga eller intet upplysa, liksom det också öfver
hufvud taget lämnar ingen eller en högst bristfällig kännedom om och i
hvad mån den profvande lämpar sig för den med lärarekallet på det närmaste
förbundna rent uppfostrande verksamheten. )

På grund af de sålunda framställda anmärkningarna mot de nuvarande
profven sammanfatta kommitterade sitt omdöme om dem sålunda (sid.
24): »Kommitterade måste alltså uttala den bestämda öfvertygelsen, att de
nuvarande undervisningsprofven icke äro ägnade att skapa vare sig en fullständig
eller tillförlitlig uppfattning af de profvandes skicklighet att undervisa
eller af deras lärarepersonlighet öfver hufvud, utan att de tvärtom
ofta äro i ganska hög grad vilseledande. Därför blifver ock deras värde
vid jämförelse mellan flere sökande minst sagdt tvifvelaktigt. I hvilken
grad'' läraren äger den. erforderliga skickligheten och nitet i förening, kan
alltså pa intet sätt genom ett undervisningsprof ådagaläggas. I viss mån
kan detta ske vid profårets genomgående, men fullständigt och säkert
endast genom verklig, själfständig undervisning.) Efter denna grundliga
kritik skulle man, synes mig, knappast hafva väntat, att kommitterade
själfva föreslagit en anordning, mot hvilken i det stora hela just samma
anmärkningar kunna riktas, som mot de af kommitterade utdömda domkapitelsprofven.
Därtill kommer, att de föreslagna fyllnadsprofven äro behäftade
med bristfälligheter, som icke vidlåda de nuvarande profven. Då
jag i denna sak är i hufvudsak af samma mening som domkapitlet, ber
jag fö åberopa de skäl, som läroverkskollegium i dess yttrande af den 26
september 1898 anfört, till hvilka domkapitlet anslutit sig. Jag behöfver
sålunda icke närmare utföra denna min åsikt, utan tillåter mig endast att,
väsentligen efter sagda kollega yttrande, sammanfatta, hvad jag mot de
föreslagna fyllnadsprofven i synnerhet önskar anmärka:

1) Äfven de föreslagna profven äro lika, om inte ännu mera betungande
för de profvande och för de läroverk, där dessa tjänstgöra. Dessutom
äro de t.ydligtvis till ännu större skada för de få (5) läroverk, där
alla dessa prof skola afläggas. Med afseende på det betungande för läroverken
af de nuvarande profven tyckas kommitterade själfva ej hafva
väntat sig så stor lättnad af den föreslagna nya anordningen. Ty hvad
först beträffar de läroverk, som genom de profvandes frånvaro beröfvas
dessas verksamhet under en jämförelsevis lång tid, yttras i betänkandet (sid.
41): olägenheterna af kompletteringsprofven för dessa läroverk böra blifva
»om icke mindre, dock ej större än olägenheterna af de nuvarande profven *.
För läroverken i stiftsstäderna uppstå naturligtvis en afsevärd lättnad, inen
fråga är, huruvida denna uppväges af de betydligt större olägenheterna

304

för de s. k. prof läroverk eu. Och att kornmitterade vänta sig svåra sådana
olägenheter framgår bäst däraf, att de ställa i utsikt nödvändigheten af inrättandet
af ett nytt profårsläroverk. Slutligen, de som skola bedöma de
nya profven hafva, om ock profvens antal komme att inskränkas, dock i
följd af den längre tid de kräfva, hvart och ett för sig, icke mindre, utan
fastmer större arbete därmed. Kornmitterade se sig ju därför också nödsakade
att åt de personer, hvilkas tid tages i anspråk för profvens bedömande,
föreslå särskild penningersättning.

2) De föreslagna profven äro lika väl som de gamla synnerligen osäkra
och ofta vilseledande värdemätare, då det gäller att bedöma sökandens
skicklighet att undervisa. Nekas kan icke att genom den nya anordning
af profven, som kornmitterade föreslå, något vore vunnet i detta afseende.
Men nog torde det vara att öfverskatta värdet af dessa förändringar i
profvens anordning, om man ville hålla före, att profven därigenom blefve
fullt tillförlitliga för bedömandet af den profvandes lärareskicklighet. Tv
hvad kornmitterade anmärkt (sid. 20): just profvets egenskap af att vara
ett prof, hvaraf mycket beror och där äfven eljest för den profvande ofördelaktiga
förhållanden kunna göra sig gällande, kan vålla, att åtminstone en
eller annan lärare icke vid detsamma kan visa, hvad han under andra
förhållanden förmår åstadkomma, under det däremot andra mer tilltagsna
och fallna för offentligt uppträdande genom ett glänsande föredrag göra
ett fördelaktigt intryck, hvartill deras uppträdande i hvardagslag ingalunda
berättigar — denna anmärkning gäller dock i fullkomligt lika hög grad
de nya profven, Ja, ännu mer, ty den ökade risken af ett misslyckadt fyllnadsprof
gör, såsom i den till betänkandet fogade reservationen ant.ydts
och såsom kollegium framhållit, detta ännu mera vanskligt och otillförlitligt,

3) Hvad kornmitterade slutligen haft att mot domkapitelsprofven anmärka,
att det endast är en enda sida af lärareskickligheten, som vid profven
kan blifva föremål för bedömande, nämligen undervisningsskickligheten,
det gäller naturligtvis fullkomligt lika mycket de föreslagna fyllnadsprofven.
Kommer så härtill, att det, såsom mig synes, enda talande skäl, som kunnat
anföras för bibehållandet af de nuvarande profven, nämligen att sökandena
till hvarje särskild plats — i regel åtminstone — pröfvas af en och
samma myndighet, icke kan anföras för de föreslagna fyllnadsprofven. Då
synes en sådan fråga vara berättigad: Hvarför då bibehålla profven, låt
vara i en annan form? Kornmitterade yttra därom (sid. 24, 25), att de äro
af den meningen, att det både för själfva sakens skull och äfven för att
icke ett alltför tvärt afbrott må göras i bestående förhållanden, är nödigt
att i samband med profvens (de nuvarande domkapitelsprofvens) borttagande
åtgärder vidtagas såväl för att stärka de garantier, som nu gällande

305

bestämmelse!'' erbjuda Lör att vid läraretjänsters tillsättande såväl läroverkens
bästa som lärarnes anspråk på rättvis befordran må blifva behörigen tillgodosedda,
som för att bereda åt aspiranter till läraretjänster någon ersättning
för det tillfälle att efter profåret meritera sig, som undervisningsprofven
»må hafva kunnat anses erbjuda». De ifrågavarande garantiernas
stärkande synes vara afsedt genom de öfriga nya anordningar •— förutom
fyllnadsprofven — som af kommitterade föreslås. Afsikten med de föreslagna
profven är sålunda att förebygga ett alltför tvärt afbrott i bestående
förhållanden samt att lämna aspiranter till läraretjänster tillfälle att efter
profåret meritera sig med afseende på undervisningsskicklighet. Kommitterade
synas sålunda i förra afseendet närmast afse eu öfvergångsform.
Vore så förhållandet, att här endast vore fråga om en kortvarig sådan
öfvergångsform, så vore kanske ej så mycket att invända mot förslaget.
Men det är fara värdt, att om dessa fyllnadsprof en gång lagstadgas,
komma de att hålla sig kvar med samma ihärdighet, som de nuvarande
domkapitelsprofven. Hvad det andra skälet till fyllnadsprofvens införande
heträfiår, framgår af de anmärkningar, som af kommitterade framställts
mot de nuvarande profven, att kommitterade ansett dessa prof åtminstone
icke erbjuda den sökande tillfälle att få sin undervisningsskicklighet fullt
objektivt och rättvist bedömd. Därpå tyder också kommitterades något
tveksamma yttrande, att dessa prof »må hafva kunnat anses erbjuda»
sökande lärare tillfälle att meritera sig. År då ett sådant tillfälle att
genom prof meritera sig af behofvet påkalladt? Kommitterade halla före
(sid. 35), att det bör kunna framgå af erhållna tjänstgöringsbetyg, huruvida
och i hvad mån en sökande lärare efter profåret genom den verksamhet i
skolans tjänst, han utöfvat, förkofrat sig i undervisningsskicklighet. Utan
tvifvel blifva också hans meriter mycket rättvisare bedömda genom erhållna
tjänstgöringsbetyg än genom ett lyckadt eller misslyckadt prof. Ty att
prof kunna mer eller mindre lyckas är ju uppenbart. Kommitterade anse
dock, »att det ej bör förmenas den lärare, som sådant önskar, att genom
förnyad profundervisning styrka sin under praktiken ökade färdighet i att
undervisa». Jag tror knappast, att de sökande lärarne till fullo komma att
uppskatta denna mot dem visade välvilja och att de helt säkert läte detta
tillfälle att ytterligare meritera sig blifva obegagnadt, om icke den stora
konkurrensen tvingade dem att »pröfva sin lycka». År det verkligen så
som kommitterade hålla före, hvithet jag ej betviflar, att af erhållna tjänstgöringsbetyg
skall kunna framgå, huruvida eu sökande gjort verkliga 1 ramsteg
i undervisningsskicklighet, sedan han afslutat sitt profår och därvid
erhållit betyg, soja utvisa hans ståndpunkt vid tiden för betygets afgifvande,
så borde ett sådant tillfälle, som kommitterade afsett, till ytterligare meri 39 -

306

terande vara obehöflig!, och här ännu mindre af beliofvet pa ballad! än ett
tillfälle att, ytterligare meritera sig i teoretiskt afseende, hvarför gällande
författningar — åtminstone i de flesta fall — lägga hinder i vägen. Och
häröfver har dock aldrig något klagomål hörts af. Till försvar för profven
under en eller annan form anföres ofta, att de lämna en sökande tillfälle
att få sin undervisningsskicklighet i ett ämne, som han ej haft med i profåret,
bedömd. Men profven afse, såsom kommitterade framhålla, ej att vara
kunskapsprof, och är en lärare skicklig att undervisa i ett ämne, så äger
han nog förutsatt att han besitter de teoretiska betingelserna — motsvarande
skicklighet i ett annat ämne. De olika metoder, olika ämnen
kräfva, torde en skicklig lärare med ganska stor lätthet kunna tillägna
sig. Häremot skulle kunna anföras, att de i profåren erhållna betygen ofta
tala ett annat språk. Högst olika betyg kunna erhållas i olika ämnen.
Detta måste dock väl i de flesta fall få tillskrifvas olika teoretiska förutsättningar,
som ju måste inverka på det sätt, hvarpå genomgånget profår
lyckas. Rörande de nuvarande lärareprofven uttalar domkapitlet, att det
icke kan »falla domkapitlet in att söka förringa deras göda sidor, Indika
framhållits såväl af reservanten bland de kommitterade som af kollegium».
Då jag ingalunda kan ansluta mig till detta domkapitlets uttalande, ber
jag att mot de åt domkapitlet åberopade och af reservanten och kollegium
framställda skälen för lämpligheten af de nuvarande domkapitelsprofven
fa göra följande anmärkningar. Då det egentligen är kollegium, som tagit
dessa prof i försvar, tillåter jag mig att hufvudsakligen fästa mig vid de
af kollegium förebragta skälen.

Kollegium yttrar: »För eu god preparation och ett godt läxförhör
fordras bland annat klarhet, tydlighet, enkelhet, reda och precision, allt
egenskaper, som den profvande äfven utan kännedom om klassens ståndpunkt
kan ådagalägga, därest han äger dem.» Nekas kan icke, att man
icke behöfver tillgripa den af kommitterade föreslagna förändrade formen
för lärareprofven för att erbjuda den profvande tillfälle att ådagalägga
besittningen af de egenskaper, som af kollegium här anföras. Men frågan
är, huruvida han också i hvarje fall kommer att visa sig vara i besittning
däraf, äfven om han äger dem. Kollegium talar själf om hvilket inflytande
indisposition kan hafva på ett prof. Fn sådan visar sig också

alltför ofta hafva spelat en för en profvande högst olycksdiger roll. Och

— jag skulle vilja säga — i 9 fall af 10 är eu sökande mer eller mindre

indisponerad vid ett profs afläggande. Därtill medverka alltför många
omständigheter. Redan profvets egenskap af prof är en sådan, såsom
också af kommitterade påpekats. Och vidare sådana omständigheter som
att den profvande befinner sig inför för honom helt främmande bedömare,

307

hvilkas fordringar på en god lektion lian ej känner, att han är uttröttad
efter en kanske flera dygn lång resa, ja, endast en eller kanske flera sömnlösa
nätter å rad -—- lätt förklarliga af den oro och den själsspänning, i
hvilken det förestående profvet försätter en sökande — o. s. v. Allt
sådant måste i högsta grad menligt inverka på ett prof. Kommer så
därtill, att den profvande anser sig hafva eu eller annan anledning att
frukta, att de bedömande äro mindre benäget stämda mot honom eller ha
någon på närmare hall, som de gärna skulle se befordrad, sa kan man
väl förutse, att ett prof, aflagdt under sådana omständigheter, ej har mycken
utsikt att lyckas. Kollegium yttrar, att om en lärare i det. aflagda

profvet visat sig vara i besittning af de egenskaper,, som förut blifvit omnämnda,
»kan man ock vara förvissad, att han vid i hvardagslag förekommande
preparation och läxförhör sköter sig bra». Om man också
skulle vilja medgifva, att så åtminstone i regeln skall vara fallet, så är
detta dock icke tillräckligt bevisande för profvens tillförlitlighet. Ty helt
säkert vill ingen utsträcka påståendet och säga, att den, som vid proftill fället

icke visat dessa egenskaper, ej heller är i besittning af dem och

sålunda ej heller i hvardagslag kan ådagalägga dem. Det är nog med
fullt skäl, man talar om att någon är en »god prof karl» och om en annan
fäller ett sådant omdöme: »Han är en god lärare, men när det är fråga
om ett prof, är han ohjälplig.»

Kollegium försvarar de nuvarande profven ytterligare därmed, att de
lämna »den tillsättande myndigheten ett godt och välbehöfligt tillfälle att
få personlig kännedom om de sökande», en egenskap hos profven, som är
af särdeles stor betydelse. Hvad kollegium här omnämner till profvens
försvar kan likaväl anföras emot dem. Ty gifvet är, att en tillsättande

myndighet — den må söka vara aldrig så objektiv vid profvets. bedö mande

och platsens tillsättande — ej helt och hållet kan frigöra sig från
det intryck af den profvandes personlighet, som den erhållit. Och att
den uppfattning däraf, som de bedömande erhållit under en 2 a 3 timmars
samvaro med honom, maste blifva alltför ytlig för att man därpa

skulle grunda ett rättvist omdöme om personligheten, är uppenbart. Därtill
behöfs åtminstone lika många ar som här är fråga om timmar. Den
åsikten att det subjektiva tycket understundom obehörigen tillåtits gorå
sig gällande i fråga om profvens bedömande synes ej vara helt^ och hållet
främmande för kollegium, att döma af ett yttrande i dess utlåtande, dår
det talas om, att eu sträfvan att från befordran utestänga sökande från
andra orter vid några läroverk otvetydigt gjort sig förnimbar, speciellt
i fråga om adjunkts- och kollegabefattningar. Något sadant liar icke gärna
kunnat äga ruin, utan att det varit profbetygens objektivitet, som i någon

308

man fatt sitta emellan. Ty vid själfva utnämningen kan en sådan sträfva11
ej gärna göra. sig gällande, då ett försök i den riktningen säkerligen
genast skulle mötas af klagomål och sålunda utan tvifvel blifva omintetgjordt.
Skulle så verkligen vara förhållandet, som kollegii yttrande tyckes
mig antyda, hvilket jag ej har mig bekant, skulle jag naturligtvis däri so
ett mycket viktigt skäl för profvens afskaffande.

Vidare ^åberopas af kollegium reservantens yttrande, att »profven
hafva för många blifvit en sporre, som haft en eggande och uppryckande
verkan under den merendels tröttande och lätt till ensidighet förfallande
lärareverksamheten». Detta förefaller mig vara ett mycket hårdt omdöme
om vårt lands lärarekår, att den skall behöfva eu sådan på andra ämbetsmannabanor
okänd sporre för att i sin lärareverksamhet söka prestera
det bästa, en hvar förmår. Men för huru många har icke tanken på
profven blifvit en. anledning till ständiga bekymmer, jag skulle nästan
vilja säga till förtviflan. Det finnes sådana lärare, som i ett prof gifvetvis
misslyckas. Huru skulle det kännas att veta med sig, att man vid ett
sådant tillfälle aldrig är i stånd att visa hvad man duger till? Medvetandet
därom maste verka förlamande pa hela hans lärareverksamhet.
Blir han blott en gång fri från den dagliga oron i detta afseende, så
skall han med mera glädje och då också med mera framhålla- utöfva
sitt kall. °

Kollegium fruktar, att om domkapitelsprofven afskaffas — till och med
om de .af kommitterade föreslagna kompletteringsprofven i stället införas

— >anciennitetsprincipen i de flesta fall, särskildt i fråga om adjunkts- och
kollegabefattningar, blir den egentliga befordringsgrunden >. Eu sådan åsikt
grundar kollegium på följande omständigheter:

1) -Till profårsbetygen hvarken kan eller bör någon afgörande hänsyn
tagas, då de dels afgifvas efter helt olika normer, dek icke kunna
gifva ett ^adekvat uttryck af sökandenas undervisningsskicklighet vid tiden
för en måhända långt efter deras erhållande gjord ansökning.» Med ungefär
lika stort berättigande kunde man säga, att till lärdomsmeriterna bör
ej heller någon afgörande hänsyn tagas, då de äfven vid olika högskolor
toide afgifvas efter olika normer och da graden af den profvandes insikter
har kunnat betydligt förändras, sedan examen aflades. Men detta
bär han ju inte något medel att styrka, för såvidt han ej sysselsatt sig
med. skriftställareverksamhet eller varit i tillfälle att aflägga högre examen

— jag förutsätter nämligen att hans studier gå i samma riktning före
som efter examen hvilket ju aldrig kan vara förhållandet med den, som
aflagt den inom sin fakultet högsta examen. För öfrigt torde en lärares
studier endast sällan bedrifvas i examenssyfte.

309

2) Objektiv giltighet kan ej tilläggas tjänstgöringsbetygen. Kollegium
framhåller dock med mycken kraft, att det endast är eu sida af läraredugligheten,
nämligen undervisningsskickligheten, som profven afse att
utröna. Åt tjänstgöringsbetygen lämnas alltså utan tvekan att bedöma
graden af de egenskaper, som för öfrigt erfordras af en lärare för eu
framgångsrik verksamhet. Ty därom kan svårligen något annat vittnesbörd
vid tillsättandet af en plats föreligga. Med samma förtroende synes
mig, att man kan öfverlämna åt dem, som utfärda tjänstgöringsbetygen,
att bedöma lärarens undervisningsskicklighet.

3) Slutligen anser kollegium, att lärdomsmeriter svårligen kunna
erhålla någon större betydelse, när det gäller adjunkts-och kollegabefattningar,
»alldenstund de sökande i regeln endast aflagt eu och samma examen,
iilosotie kandidatexamen, med lagstadgadt antal betygsenheter». Låt vara
att så ofta kan vara fallet, men äfven om examen är densamma och betygsenheternas
summa densamma, så beror det ju på Indika ämnen, som ingå
i examen, och betygsgraderna i de särskilda ämnena, i hvad mån examen
kan vara meriterande för en viss adjunkts- eller kollegaplats i bestämda
ämnen. Då jag sålunda icke tror, att anciennitetsprincipen behöfver få
ett obehörigt inflytande vid lärareplatsers tillsättande, ifall profven afskaffås,
kan jag ej heller dela kollegii farhågor därför, att genom amiiennitetsprincipens
genomförande mången ung öfverlägsen förmåga skulle
sättas tillbaka för en mindre god undervisare och att härigenom mången
talang skulle afskräckas från lärarebanan. Detta så mycket mindre, som
sådana öfverlägsna förmågor i allmänhet ej torde åtnöja sig med de mera
blygsamma adjunkts- och kollegabefattningarna, vid hvilka enligt kollegii
uppfattning anciennitetsprincipen i synnerhet skulle göra sig gällande.
Kollegium befarar slutligen, att vid ett mindre eftersökt läroverk den ena
ledigheten efter den andra skulle komma att fyllas med öfveråringar och
att å andra sidan ledigheternas antal skulle komma att ökas genom ökade
transportsökningar därifrån.

Hvad det första beträffar, tyckes mig en sådan farhåga, med den
uppfattning kollegium har af anciennitetsprincipens allenarådande, ej vara
fullt motiverad, då ju dessa öfveråringar, om årens antal skall vara det
afgörande, hade utsikt att med framgång täfla äfven till mera eftersökta
befattningar. Däremot torde ej kunna nekas, att transportsökandet från
ifrågavarande läroverk komme att ökas. Men att bibehålla profven för
att i dem hafva eu hämsko härför tyckes vara mindre nödvändigt, då eu
sådan lätt kan finnas genom eu både för stiftsstyrelser, läroverk och lärare
mindre oangenäm anordning. Därför behöfves t. ex. endast stadgas,
att ingen får söka eu ny plats af samma beskaffenhet, som den man

310

innehar, förrän en viss tid, t. ex. 3, 5 eller 10 år, förflutit, sedan man
tillträdt en föregående. Eu hållhake finnes dessutom redan i skolstadgans
föreskrift § 64, att »da ordinarie lärare söker annan befattning af samma
slag som den, han innehar, och därvid har att räkna sig till godo eu
längre tjänstetid, bör vid utnämningen skälig hänsyn äfven tagas till behofvet
af yngre och friskare krafter för sysslans bestridande». Hvad dessutom
transportsökandet angår, har det, där det ej blir alltför tätt, ej blott
skuggsidor. Det kan äfven hafva någon fördel med sig. Kollegium påpekar,
såsom mig synes, eu sådan, då det å annat ställe i utlåtandet uttalar
fruktan för slentrian och stagnation i undervisningsväsendet. Sådan
motverkas, synes mig, i viss mån af någon cirkulation äfven af lärarekrafterna.
Hvad kommitterade i öfrigt föreslagit för stärkande af garantierna
för, att vid läraretjänsters tillsättande såväl läroverkens bästa som
lärarnes anspråk på rättvis befordran må blifva behörigen tillgodosedda,
synas mig dessa förslag vara såväl lämpliga som tillfyllestgörande.

Jag är sålunda ej heller i denna fråga af samma mening som domkapitlet,
som anser sig af kommitterades förslag endast böra tillstyrka
profårets utbildande genom förbättrad handledning af kandidaterna samt
genom lämpligare anordning af profundervisningen och sättet för dennas
bedömande, men afstyrker hvad af kommitterade föreslagits rörande föregående
tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för
ordinarie anställning, tjänstgöringsbetygens utfärdande af eforsämbetet, och
vederbörande rektors skriftliga utlåtande angående sökande till läraretjänst.
Äfven här åberopar sig domkapitlat på de grunder, som i kollegii utlåtande
finnas anförda. Det må sålunda tillåtas mig att vidröra något af
hvad kollegium med afseende på ifrågavarande förslag yttrat.

Kommitterade hafva först föreslagit två års föregående tjänstgöring
vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie anställning.
Motivet härtill har varit, att en sökandes praktiska duglighet såsom lärare
må blifva mera allsidigt och grundligt pröfvad än hvad under profåret är
möjligt, innan han kan utnämnas till ordinarie befattning. Hvad universitetsdocenter
beträffar, har det synts lämpligt, att af de 2 nämnda tjänstgöringsåren
det ena må kunna ersättas af ett års undervisning vid universitetet.
En sådan kompetensfordran har synts kollegium obillig i afseende
på docenter. Det synes mig icke så. Ty den omständigheten, att
docenter äga en teoretisk öfverlägsenhet, bör icke i och för sig tillförsäkra
dem en sådan undantagsställning, att de skulle vara fritagna från
hvad som med skäl kan anses behöfligt för att en lärares duglighet skall
blifva allsidigt pröfvad, innan han genom ordinarie anställning blir fästad
vid lärarebanan. Den teoretiska lärdomen synes mig ej stå i ett så nöd -

311

vändigt sammanhang med den praktiska hirareduglighcten, att med öfverlägsenhet
i förra afseende! också nödvändigt följer en liknande öfverlägsenhet
i det senare.

Kommitterade hafva vidare föreslagit tjänstgöringsbetygens normerande
och utfärdande genom eforsämbetet vid ansökan till tjänst. Hvad den
föreslagna normeringen beträffar — den bär viktigaste fragan har domkapitlet
därom ej yttrat sig.

Då lämpligheten eller olämpligheten häraf svårligen kan bedömas åt
annan parson än den, som haft med sadana betygs utfärdande att skaffa,
vill jag ej heller ingå på denna fråga, utan yttrar blott att det synts mig
som om kommitterade haft skäl för sitt förslag.

Slutligen föreslå kommitterade skriftligt utlåtande angående de sökande,
afgifvet af rektor vid det läroverk, där ledigförklarad tjänst skall
tillsättas. Detta har äfvenledes af domkapitlet afstyrkts. Hvad denna sak
-beträffar anser jag, att ungefär lika tungt vägande skäl kunna anföras för
eu sådan anordning, såsom kommitterade gjort, som däremot, såsom kollegium,
med hvilket domkapitlet instämt, gjort.

Då jag emellertid icke funnit något absolut gällande skäl däremot,
tvekar jag ej heller att instämma i kommitterades förslag i denna punkt.

Då jag således i likhet med kommitterade anser de nuvarande profven
både betungande, olämpliga och vilseledande och ej kan dela domkapitlets
uppfattning om deras af domkapitlet åberopade goda sidor, da jag vidare
i likhet med domkapitlet anser i allt väsentligt samma olägenheter vidlåda
de af kommitterade föreslagna kompletteringsprofven som de nuvarande
domkapitelsprofven, hvartill komma nya olägenheter af de ifrågasätta nya
profven, då jag dessutom anser, att alla prof efter prof aret äro obehöfliga
för att utröna sökandens lärareskicklighet och att i hvarje fall tillförsäkra
läroverken goda lärarekrafter, om de af kommitterade i öfrigt föreslagna
åtgärder vidtagas, och då jag slutligen icke heller delar domkapitlets
betänkligheter mot dessa senast nämnda förslag, maste jag under
uttalande af önskvärdheten af utnämningsrättens till lärarebefattningar
öfverlämnande till Kongl. Maj:t — ehuru med uttryckligt afstyrkande
af kommitterades förslag om fyllnadsprof, lifligt tillstyrka allt hvad kommitterade
i öfrigt föreslagit i sitt betänkande under mom. l), 2), 3) och

4) å sid. 48 och 49 och instämma i kommitterades uttalade åsikt, att de
nuvarande undervisningsprofven utan skada kunna borttagas och anhåller
jag att i så måtto få reservera mig mot det af domkapitlet i denna fråga
fattade beslut.

Hvad beträffar domkapitlets afstyrkande af kommitterades förslag rörande
geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunkts -

312

och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken anhåller jag att till
domkapitlets protokoll ta antecknadt, att jag ej kunnat förena, mig om
oetta domkapitlets beslut, utan yrkat bifall till hvad kommitterade i detta
afseende föreslagit.»,

I detta lektor Levins anförande instämde till alla delar prosten Öfverberg.

Vidimeras
Ex officio
M. Hannev.

Utdrag'' ur protokoll i läroverkskollegium vid Visby högre allmänna läroverk

den 26 september 1898.

§ 8.

Med anledning af domkapitlets i Visby remiss den 22 sistlidne juni
af utsedde kornmitterades den 30 april 1898 afgifna underdåniga betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisaingsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. in., hvaröfver rektorsämbetet
anmodats att inhämta och till domkapitlet före den 15 nästkommande^
oktober ingifva vederbörande läroverkskollegii yttrande, företogs
nu ifrågavarande ärende till behandling, sedan trenne tryckta exemplar af
betänkandet, Indika från kongl. ecklesiastikdepartementet tillställts läroverket,
varit tillgängliga för dem, som därom önskat taga kännedom, och
föranleddes däraf följande beslut och uttalanden:

I. Angående afskaffande ellre inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken beslöts efter verkställd
votering genom röstöfvervikt, att kollegii yttrande skulle affåttas i öfverensstämmelse
med ett af rektor fraraställdt förslag och erhålla nedanstående
lydelse:

Efter att hafva underkastat de nuvarande undervisningsprofven eu
föga välvillig kritik, hvilken i det hela verkar mindre öfvertygande och
understundom förefaller rent af oberättigad — t. ex. när kommitterade
(sid. 23 och 24) tillvita undervisningsprofvet såsom ett fel »att det lärer
föga eller intet upplysa om, i hvilken grad en lärare besitter vissa rent
personliga egenskaper, såsom disciplinarisk förmåga, lämpligt sätt att behandla
ungdomen, uthållighet, tålamod, ordningssinne, förmåga att hålla

313

lärjungarne till arbete utan att alltför häråt anstränga dem o. s. v., liksom
det också öfver hufvud lämnar ingen eller en högst bristfällig kännedom,
om och i hvad mån den profvande lämpar sig för den med lärarekallet
på det närmaste förbundna rent uppfostrande verksambeten», allt egenskaper
hos den profvande, som äro särdeles viktiga och nödvändiga, men
hvarmed profvet såsom sådant har platt intet att skaffa, då ju dess uppgift,
såsom kommitterade själfva flerestädes, exempelvis sid. 15, riktigt angifvit,
är att ådagalägga den profvandes skicklighet att undervisa — öfvergå
kommitterade till framställandet af åtskilliga positiva förslag, hvarigenom
läroverkens intresse att erhålla dugliga lärare, en sak, som kommitterade,
enligt hvad de aktat nödigt påpeka, »ständigt haft i sikte vid sitt arbete»,
skulle bättre tillgodoses än genom konsistorieprofven, hvilka enligt deras
förmenande böra fullständigt afskaffa.

1. Dessa förslag afse för det första »profårets utbildande genom förbättrad
handledning af kandidaterna, genom lämpligare anordning af profundervisningen
och sättet för dennas bedömande samt genom tillfälle till
att aflägga fyllnadsprof» (sid. 48 och 49). Om dessa bestämmelser är
intet annat än godt att säga med undantag för den sista, hvars berättigande
är mer än tvifvelaktigt, då ungefär samma anmärkningar kunna
med samma fog riktas mot de nya som mot de gamla profven, hvartill
äfven nya anmärkningar komma.

Mot de nuvarande profven hafva kommitterade — för att börja med
hvad som synes vara det väsentligaste i deras kritik af desamma — gjort
den erinringen, »att de, änskönt preparation skall i dem ingå, icke lämna
någon pålitlig ledning för bedömandet af de lärareegenskaper, som vid
denna undervisningsform tagas i anspråk» (sid. 21), äfvensom »att de
endast kunna gifva en ganska ofullkomlig föreställning om lärarens skicklighet
att verkställa ett verkligt läxförhör» (sid. 22). Såsom det förnämsta
stödet för dessa påståenden anföres, att den profvande endast undantagsvis
kan äga den »grundliga kännedom» om de undervisade, som i båda
fallen erfordras, för att »profvet ej skall blifva alltför olikt den verkliga
undervisning, som förekommer vid en vanlig lektion >. Denna brist skulle
icke komma att vidlåda fyllnadsprofven: i dessa skulle nämligen ingå såväl
verklig preparation som verkligt läxförhör, och den profvande skulle då
hafva tillfälle att vinna »kännedom» om de undervisade (sid. 35 och 36).

Kommitterade hafva nu, så snart det gäller deras eget förslag, genast
slagit af på fordringarna och begära ej längre en »grundlig kännedom».
Och betänker man, att den profvande skall förvärfva den s. k. kännedomen
genom högst 2 timmars auskultation och likaledes högst 2 lektioners
egen undervisning, så må man ej förtänka dem, att de uteslutit epitetet

314

»grundlig». Sannolikt får »kännedomen göra sällskap: ty att på så kort
tid, som kommitterade därat anslagit —- och längre tid kan ej komma
i fråga, då redan den anvisade ur andra synpunkter är alltför lång —
lära känna en klass på t. ex. 3."> lärjungar, eu vanlig siffra vid profårsläroverken,
så att den profvande, såsom kommitterade åtminstone i fråga
om de nuvarande undervisningsprofven fordra, skall kunna »noga afpassa
undervisningen och förhöret efter just de vid tillfället undervisade lärjungarnes,
allas och en hvars, behof och utveckling», det öfverstiger tydligen
vanlig eller rättare sagdt mänsklig förmåga.

Vid sadant förehållande blir hvarken skillnaden mellan de nya och de
gamla profven så stor, som det vid första påseendet kunnat förefalla, eller
den nya anordningens företräde så betydande, att man blott därför bör uppgifva
en gammal och bepröfvad ordning, enligt hvilken tillfälle visst icke
saknas att utröna den profvandes förmåga att preparera och förhöra, äfven
om sättet därför något afviker från den af kommitterade såsom den ensamt
berättigade ansedda formen. För en god preparation och ett godt läxförhör
fordras bland annat klarhet, tydlighet, enkelhet, reda och precision,
allt egenskaper, som den profvande älven utan kännedom om klassens
ståndpunkt kan ådagalägga, därest lian äger dem. Och visar han sig vara
i besittning däraf, kan man ock vara förvissad, att han vid i hvardagslag
förekommande preparation och läxförhör sköter sig bra. Någon trängande
anledning till förändring härutinnan synes alltså icke förefinnas.

Mot konsistorieprofven har vidare anmärkts, »att de äro synnerligen
betungande för alla, som med dem hafva att göra, såväl för de sökande
lärarne som för domkapitlen och läroverken» (sid. 16). Ungefär detsamma
kan sägas mot fyllnadsprofven, hvilka visserligen — under förutsättning
att de få afläggas blott en gång i hvarje ämne, hvarom mera framdeles
— torde komma att blifva färre till antalet, men i stället att kräfva
längre tid och medföra större utgifter för de profvande.

Kommitterade säga sig efter noggrann beräkning hafva funnit, att
denna tid blott sällan kan behöfva öfverstiga två veckor, äfven om den
profvande samtidigt aflägger prof i ända till tre ämnen» (sid. 40). Om
man därtill lägger erforderliga resdagar, lärer för profvande i vissa delar
af riket den tid, som profvet i det hela kan komma att kräfva, ej kunna
beräknas till mindre än tre veckor. För denna tid måste naturligtvis den
profvande anskaffa godkänd vikarie och —- förutsatt att sådan finnes att
tillgå; i vidrigt fall lärer han nog få afstå från profs afläggande den
gången — själf aflöna denne, under det att under nuvarande förhållanden
det ej torde vara ovanligt, att lektionerna under hans bortovaro uppehållas
af medlärare utan någon som helst ersättning. Om därtill läggas alla

315

andra med resan och det långa uppehållet å annan ort förenade kostnader,
torde i ekonomiskt hänseende fyllnadsprofven blifva mera betungande för
de profvande lärarne än konsistorieprofven.

För öfrigt är det allt annat än afgjordt, att någon väsentlig minskning
i profvens antal kommer till stånd. Dels kan det hända, att vederbörande
lärare icke är beredd eller hågad att på en gång aflägga fyllnadsprof
i alla de ämnen, hvari sådana för hans blifvande befordran, eventuellt
transport, kunna komma i fråga, dels kunnna ock efter hand nya, ej beräknade
befordringsutsikter yppa sig, hvilka göra eu ny profresa önsklig
eller nödvändig. Märkas bör nämligen, att ehuru fyllnadsprofven ej äro
afsedda att vara obligatoriska, torde de nog Vid den rådande konkurrensen
faktiskt blifva det. Slutligen torde ock de restriktioner, hvarmed komrnitterade
vilja omgärda rätten att profva, exempelvis fordran på en viss tids
tjänstgöring af viss beskaffenhet, i sin mån bidraga till att försvara eller
rent af förhindra fyllnadsprofvens undangörande på en gång samt nödga
vederbörande att aflägga dessa i flere omgångar. Skulle därjämte rätten
att aflägga fyllnadsprof utsträckas till två gånger i hvarje ämne —- något
som af andra skäl synes önskligt — ligger det antagandet nära till hands,
att minskningen i profvens antal blir illusorisk, hvaremot tidsutdräkten
och de ökade kostnaderna blifva ett nytt onus samt fyllnadsprofven alltså
i verkligheten mera betungande för de profvande än de i detta hänseende
klandrade profven inför domkapitlen.

För sistnämnda myndigheter liksom ock för de läroverk, där undervisningsprof
nu afläggas, utom profårsläroverken, skulle visserligen profvens
öfverflyttande till dessa senare innebära en lättnad, men då profven, med
undantag för några få stift, torde kännas föga betungande, synes denna
lättnad icke vara af allmän betydelse. Däremot bör det icke lämnas ur
sikte, att den nya ordningen för profvens afläggande skulle för flertalet
läroverk komma att medföra ökade olägenheter genom de profvandes
längre frånvaro och genom nödvändigheten att därunder anlita tillfälliga
vikarier. För profårsläroverken slutligen blifva säkerligen fyllnadsprofven
vida mer betungande, än kommitteradc vilja medgifva. Vinsten af förändringen
tyckes sålunda i det hela taget blifva ganska problematisk.

Sammanställda med de nuvarande undervisningsprofven, hvilka lämna
den tillsättande myndigheten ett godt tillfälle att göra en rent objektiv
jämförelse mellan de sökande till en ledig läraresyssla med afseende på
undervisningsskicklighet, då i regeln alla dessa inför samma myndighet
aflägga prof till platsen i fråga, komma fyllnadsprofven att te sig helt
annorlunda. De i dem utdelade vitsorden kunna ej undgå att träffas af
samma välbefogade anmärkning, som i kommittébetänkandet den 24

316

november 1893 blifvit framställd mot profårsbetygen, eller att en rätt
betydande olikhet mellan de särskilda betygsgradationerna, särskildt de
högre, visar sig vid de olika profårsläroverken, som för närvarande äro
fem och icke stå i någon närmare beröring med hvarandra» (sid. 7). I
följd häraf kunna dessa betyg icke utgöra en tillförlitlig norm för en jämförelse
mellan flere sökande i fråga om undervisningsförmåga. Den
olägenhet, detta förhållande nu medför, skulle tydligen blifva mångdubbelt
större, om jämväl efterprofven förlädes till profårsläro verken.

Äfven för de profvande själfva kunde förändringen blifva vansklig

nog. Hänvisas en sådan till ett annat profårsläroverk än det, där han

genomgått profårskurs, kan det hända, att han i stället för höjda får lägre
vitsord än förut. Aflägger han åter profvet vid samma profårsläroverk,
later det tänka sig, att hågkomsten af hvad han under profåret presterat
inverkar pa fyllnadsprofvet och dess värderande. Skulle då därtill komma,
att den profvande för tillfället är indisponerad, har han sannerligen icke
skäl att rosa förändringen.

Och att indisposition kan förekomma lika väl vid de nya som vid
de gamla profven, borde ju vara obestridligt. Det tyckes dock, som

kommitterade —- ehuru de särskildt framhållit, hurusom vid dessa senare
»flera för den profvande ofördelaktiga förhållanden kunna göra sig gällande
och vålla, att åtminstone en eller annan lärare vid profvet icke visar,

hvad han under andra omständigheter förmår åstadkomma» (sid. 20) —
icke vilja medgifva, att sådant kan förekomma vid fyllnadsprofven. Eu
af de kommitterade har likväl i eu beaktansvärd reservation fäst uppmärksamheten
på möjligheten af indisposition äfven vid fyllnadsprofven och
på den ökade risken däraf.

Nu äger eu profvande obegränsad rätt att, om han så önskar, aflägga
nytt prof inför samma eller en annan myndighet och därvid bättra hvad
som förut brast. För framtiden åter skulle denna möjlighet vara utesluten,
i det att^ enligt kommitterades åsikt fyllnadsprof ej skulle få afläggas mer
än en gång i hvarje ämne — ett för de profvande särdeles obilligt stadgande
utan motsvarande gagn för läroverken i allmänhet och undervisningen
öfver hufvud. Läroverkens intresse tillgodoses vida bättre genom
den vuvarande friheten. »Profven hafva», såsom reservanten med rätta
betonar, »för många blifvit en sporre, som haft eu eggande och uppryckande
verkan under den merendels tröttande och lätt till ensidighet förfallande
lärareverksamheten. Att profven på detta sätt blifvit en medverkande
orsak till lärarekårens förstärkning med många verkligt skickliga och utbildade
ordinarie lärare, torde icke kunna förnekas.» Skada att dessa
tänkvärda ord och den till grund därför liggande riktiga uppfattningen

317

af de nuvarande profvens betydelse icke kommit mera till heders i det
afgifna betänkandet.

Obilliga och likaledes onödiga synas ock tvenne andra restriktioner
vara, som kommitterade vilja hatva införda, eller att fyllnadsprofyen ej
skulle få afläggas mer än två gånger om året och det endast efter en
längre eller kortare tids tjänstgöring af noga reglementerad art. Om den
senare af dessa bestämmelser skall kollegium yttra sig i ett annat sammanhang.
Hvad den förra åter angår, hvilken uteslutande afser profårsläroverkens
bekvämlighet, torde den, i synnerhet under de första åren,
blifva särdeles ödesdiger. Under dessa kommer sannolikt tillströmningen
af profvande att blifva så stor, att de fem profårsläroverken icke kunna
mottaga dem alla. utan mången af de anmälda torde få vänta både eu
och två perioder, innan ordningen kommer till honom. Och den väntan
kan blifva ganska bitter, då under tiden en eller annan ledighet, hvaraf
han möjligen haft, mycket att hoppas, kan hinna blifva fylld, utan att
han i brist af förbättrad kompetens kunnat komma i åtanke.

Ur alla nu senast behandlade synpunkter stå alltså fyllnadsprofven
afgjordt tillbaka för konsistorieprofven.

De synas ock mindre än dessa vara ägnade att ådagalägga åtskilliga
för en lärare mycket viktiga egenskaper, såsom förmågan att genom klok
beräkning och precision rätt använda den anslagna tiden för lösandet af
förelagda uppgifter, att uppgöra och genomföra planen för en sammanhängande
framställning, att under själfva framställningen uttrycka sig på
ett klart, redigt, koncist och tilltalande sätt o. s. v.

De skulle äfvenledes beröfva den tillsättande myndigheten ett godt
och välbehöfligt tillfälle att få personlig kännedom om de sökande, en
egenskap hos de nuvarande profven, som - kommitterade ma säga hvad
de vilja — är af särdeles stor betydelse.

Till slut torde med anledning af kommitterades erinran (sid. 24),
»att i intet af de kulturländer, för hvilkas skolbefordringsväsende redogöres,
förekommer något, som motsvarar våra undervisningsprof, med undantag
för Finland-, den inotan märkningen böra göras, att af alldeles samma skäl
hade fyllnadsprof icke bort föreslås. Skulle för öfrigt hvarje inrättning
i vårt land ändras eller afskaffa, som icke har sin motsvarighet i något
annat eller endast i få länder, då skulle i sanning Sverige blifva ett förloradt
land för nyhetsmakare. Då skulle till och med grundvalen för
fyllnadsprofven eller profårsinstitutionen ligga tämligen lös, då ju denna
är okänd för de flesta länder såsom Norge, Danmark, England, Frankrike,
Holland, Belgien. Dylika skäl väga synnerligen lätt och förtjäna knappt

318

att bemötas, men då kommitterade bland andra förebragt äfven ett sådant,
har det icke kunnat med tystnad förbigås.

Då, enligt hvad nu är visadt, ungefär likartade anmärkningar kunna
göras mot fyllnadsprofven som mot de nuvarande undervisningsprofven;

då fyllnadsprofven därtill äro behäftade med olägenheter och bristfälligheter,
som icke vidlåda de gamla profven;

da fyllnadspi*ofven vidare sakna flera af de nuvarandes goda egenskaper,
och

da det företräde, fyllnadsprofven möjligen äga i fråga om preparation
och läxförhör, är alldeles otillräckligt för att i någon mån motivera vidtagandet
af en så radikal förändring som kommitterade föreslagit,

så afstyrker kollegium undervisningsprofvens utbytande mot fyllnad
spröt.

2. Kommitterade föreslå för det andra, »att sökande till läraresyssla
vid allmänt läroverk skall före ansökningstidens utgång hafva efter genomgången
profarskurs under minst två år vid allmänt läroverk eller annan
läroanstalt bestridt sådan undervisning, som enligt gällande bestämmelser
medför rätt till lönetursberäkning vid allmänt läroverk, skolande i fråga
om docent denna undervisning under minst ett år hafva meddelats vid
annan läroanstalt än universitet» (sid. 53).

Sammanställer man detta förslag med kommitterades förut berörda
yrkande pa ett, respektive tva års tjänstgöring-med lönetursberäkning för
rätt att aflägga fyllnadsprof, har man svårt att väl ja sig för det intrycket,
att kommitterade gjort sig skyldiga till eu viss ensidighet och obillighet
mot de sökande och profvande samt åsidosättande af viktiga intressen för
läroverken.

Som medel att styrka undervisningsskicklighet nämner läroverksstadgan
redan nu föregående tjänstgöring, men med vis och förtjänstfull liberalitet
undviker den att närmare specificera densamma. Kommitterade
däremot vilja blott erkänna en undervisning, som medför lönetursberäkning.
Man kan dock tänka sig många andra sätt att vinna pedagogisk
erfarenhet och utveckla sin lärareskicklighet: genom utrikes resor, vetenskapliga
studier, akademisk tjänstgöring med ty åtföljande föreläsningar,
seminariearbeten, kollegier och enskilda lektioner, undervisning vid flickskola
eller annan enskild läroanstalt, hvilken på grund af skolans beskaffenhet
eller lärotimmarnas antal icke ger lönetursrätt in. fl.

Det- synes vara icke sä litet hardt och obilligt att alldeles förbise en
pa något af dessa sätt vunnen öfning och utbildning i undervisningens
konst. Det går icke an att stöpa allt i samma form; omväxling och en

319

viss frihet behöfvas väl just i skolan och bland dess lärare. Slentrian och
stagnation kunna nog tyvärr insmyga sig där, utan att man behöfver
liksom bana vägen därför. Det kan omöjligen ligga i läroverkens intresse
att genom restriktioner af ofvan nämnda art försena befordran för unga,
öfverlägsna förmågor eller att försvåra läroverkens rekrytering med lärare,
som efter slutade gradualstudier som docenter fått vistas längre eller kortare
tid vid någon af vetenskapens härdar och deltaga i det vetenskapliga
lifvet, som där pulserar med helt annan fart, och i den akademiska
undervisningen. Fördelarne af en dylik rekrytering och ett dylikt samband
mellan skola och universitet ligga i så öppen dag, att därom behöfver
väl ej vidare ordas.

Skulle åter kommitterades förslag vinna framgång, skulle detta samband
afskäras. Då skulle det kunna inträffa, att en i öfrigt kompetent
docent, som kanske under åratal haft professorsförordnande och därvid
gjort sig väl känd både som vetenskapsman och undervisare samt examinerat
den ene kandidaten efter den andre, skulle, i händelse han på grund
af omständigheternas makt ville öfvergå i skolans tjänst, sakna kompetens
att täfla med sina forna examinander, hvilka varit nog försiktiga att skaffa
sig en tjänstgöring, som medför lönetursberäkning vid allmänt läroverk,
läroanstaiten må vara huru oansenlig som helst.

En annan åter önskar att förvärfva sig den fulla kompetens,
som kommitterade fordra, men såsom innehafvare af docentstipendium,
hvilket hittills förlänat obestridd lönetursrätt vid öfvergång till allmänt
läroverk, är han förhindrad att mottaga ett lärarevikariat utom i det
lyckliga fall, att det står till buds i universitetsstaden. Annars har han
att välja mellan att uppbära sitt stipendium och vara inkompetent eller
att försaka detta och lämna universitetet utan utsikt att dit återvända,
då under tiden stipendiet tillfallit eu annan. Härigenom gå han och läroverket
miste om den vetenskapliga utbildning, han i annat fall genom att
ännu eu tid kvarstanna vid universitetet kunnat förvärfva.

En tredje åter är för egen del oförhindrad att öfvertaga eu vikarieeller
extralärarcbefattning, men det är ingalunda säkert, att han blir därtill
föreslagen, eller att han, i händelse af anställning i skolans tjänst,
får sin ansökan om tjänstledighet från docenturen beviljad. Da inträda
åter förenämnda alternativ, hårda och obilliga för den, som ställes i valet,
utan att: det minsta gagn därigenom tillskyndas läroverket. Det löper i
stället fara att i en eller annan form göra en förlust.

Det hela erinrar om skråväsen och näringstvång. Därom må man
hafva hvilken mening som helst, ett synes dock vara säkert, att pa undervisningens
område borde det vara bannlyst. Och det synes vara sa

320

mycket mindre af behofvet påkallan, som af den i bil. 8 meddelade
statistiken (jfr äfven sid. 43) framgår, att af 433 efter ingången af år
1879 till lektorer, .adjunkter eller kolleger befordrade personer ej mindre
ä° i568 uppfyll den af kommitterade uppställda fordran och att af de
65 återstående 40 tjänstgjort ett år eller därutöfver, 6 kortare tid än ett
ar samt endast 19 icke haft någon som helst tjänstgöring af ifrågavarande
beskaffenhet. Af 53 i förestående totalsumma inberäknade universitetsdocenter
hade, med undantag af 17 till lektorer befordrade, samtliga tjänstgjort
ett år eller mera vid allmänt läroverk eller därmed likartad undervisningsanstalt.
Att för ett sadant fatals skull vidtaga en inskränkning i
nu gällande frihet, hvilken icke visats hafva medfört någon olägenhet,
förefaller föga välbetänkt, hvadan förslaget därom afstyrkes.

3. I tredje rummet föreslå kommitterade »tjänstgöringsbetygens normerande
och utfärdande genom eforsämbetet vid ansökan till tjänst» (sid. 49).

Då, i händelse konsistorieprofven afskaffa^, det egentligen skulle blifva
tjänstgöringsbetyget, som angafve en lärares förkofran i undervisningsförmaga,
och detta följaktligen är afsedt att blifva en af de förnämsta
befordringsgrunderna eller, såsom det från visst håll redan yrkats, den
framstå befordringsgrunden, samt den nu anförda bestämmelsen alltså
måste betraktas såsom själfva hjärtpunkten i kommitterades förslag, kunde
man med skäl vänta, att de åtminstone själfva varit lifligt öfvertygade
om bestämmelsens inre värde och praktiska genomförbarhet. Men att detta
ingalunda är förhållandet, framgår otvetydigt af deras eget hänvisande
till den »ofullkomlighet, som vidlåder allt mänskligt» (sid. 44), och detta
hänvisande är verkligen fullt berättigadt.

Å ena sidan hafva nämligen tjänstgöringsbetygen, såsom reservanten
riktigt påpekar, »en mera allmän och obestämd karakter». De vitsorda
icke och kunna icke heller vitsorda undervisningsskickligheten i hvarje
särskildt, ämne, då rektor omöjligen kan vara specialist i alla i skolan
förekommande discipliner. Och denna karakter komma de äfven framgent
att behålla, såvida man icke vill fullständigt rubba sättet och ordningep
för deras afgifvande.

A andra sidan (jfr kommittébetänkandet den 24 november 1893
sid. 7) »afse tjänstgöringsbetygen, som utfärdas af öfver hundra rektorer
för olikartade läroanstalter, från universitetsrektorn till den tillförordnade
rektorn för ° en tvaklassig pedagogi, så olika undervisningsstadier och
gifvas efter sa olika mattstock, att de med afseende å graden af undervisningsskicklighet
knappast äro jämförliga. Utan särskilda undervisningsprof
skulle det därför blifva nödvändigt att vid tillsättning af lärareplatser

321

nästan helt och hållet lämna graden af undervisningsskicklighet utan
afseende».

För afhjälpande eller förminskande af nu anmärkta stora olägenhet
och för åstadkommande af större objektivitet och likformighet föreslå kommitterade,
att betygen skola afgifvas af eforus efter inhämtande af rektors
skriftliga utlåtande. Stor tro till gagnet häraf hafva de icke; det må då
förlåtas andra, om de hysa än större tvifvelsmål.

Eforus har, så snart lärarens arbete är förlagdt utom stiftsstaden,
sällan tillfälle att skaffa sig personlig kännedom om vederbörandes undervisning,
i hvilket fall som helst ojämförligt mindre än rektor. Detta gäller
framför allt om de stora stiften med många läroverk och talrika lärare,
ordinarie och extra ordinarie. Bland de senare är det många, som eforus
säkerligen aldrig får höra eller sammanträffa med. Om det nu öfver
hufvud taget skulle ställa sig svårt för eforus att afvika från rektors förslag,
dels emedan han i regeln saknar den kännedom om de betygssökande,
som denne äger, dels emedan så mycket beror på ett förtroendefullt samarbete
mellan eforus och rektor, så måste detta särskildt blifva förhållandet
i fråga om de extra ordinarie lärarne, och dessa äro dock de, som mest
komma i behof af ifrågavarande slags tjänstgöringsbetyg.

Hela förändringen skulle, åtminstone i de stora stiften, där dock eu
enhetlig skala bäst behöfdes, blifva af rent formell natur, men för de
sökande medföra tidsutdräkt med afseende på betygens utfående och kostnad
genom den stämpel och expeditionslösen, hvarmed de måste beläggas.

Af större betydelse anse kommitterade den andra af dem föreslagna
förändringen vara, eller påbjudandet af bestämda betygsgrader. Därmed
synes dock föga vara vunnet, om likformighet i betygsskalan ej kan åstadkommas
och denna fortfarande blir för hög. Det torde vara nogsamt
kändt, att — i likhet med hvad som är förhållandet vid profårsl äro verken,
där af 486 lärarekandidater, hvilka under tioårsperioden 1887—96 afslutat
sin praktiska lärokurs, ingen erhållit lägre vitsord än »godkänd» för undervisningsskicklighet
(jfr. bil. 6) — en rektor dels af medlidande, dels
af fruktan att begå ett misstag och därigenom orättvist förhindra den
vitsordades fortkomst på lärarebanan i tveksamma fall hellre vill »fria än
fidla» äfvensom att undervisningsskickligheten i likhet med nitet vanligtvis
bedömes med vitsord, motsvarande »cum laude» eller därutöfver.

Häri torde ingen eller i hvarje fall icke någon nämnvärd förändring
inträda genom betygsgradernas normerande. Hela olikheten blefve sannolikt
den, att, i stället för hittills använda beteckningar »berömvärd», »utmärkt»
eller dylika, »med beröm godkänd» och »berömlig» komine att
begagnas, under det att i sak flertalet rektorer läte allt förblifva vid det gamla.

O D ''

De rektorer åter, som äfven nu iakttaga en något större sparsamhet
vid nitets och undervisningsskicklighetens vitsordande, torde — därest
frihet ej lämnas dem att formulera vitsorden så, som omständigheterna
göra önskligt, utan allt skall snöras in i reglementerandets tvångströja
med afseende på formerna — med all säkerhet blifva än sparsammare
för att åtminstone icke behöfva beskyllas för slöseri med betyg.

hn sådan olikhet i åskådning mellan olika rektorer, hvarom allt detta
bär vittne, måste tydligen blifva ganska obehaglig för de bedömde lärarne
och vilseledande för de tillsättande myndigheterna, hvilka i saknad af den
tillförlitliga och objektiva måttstock, som undervisningsprofven lämna,
blifva nödsakade att — åtminstone till dess man kommer ända därhän,
att tjänsteåldern blir den förnämsta befordringsgrunden — fästa större
vikt än nu vid tjänstgöringsbetygen, då de hafva att anställa en jämförelse
mellan flere sökande. Härom hafva från kompetentaste håll följande
mycket beaktansvärda ord blifvit yttrade: »Ett fixerande af betygen skulle

leda därhän, att ett kritiklöst gifvet högt betyg med nödvändighet måste
gälla mer än ett lägre, som afgifvits af en rektor med strängare måttstock».

Pa dessa och andra grunder uttalade sig också 1895 års rektorsmöte
med mycken styrka emot införandet såväl al bestämda betygsgrader i allmänhet
som de af kominitterade nu upptagna i synnerhet.

Kollegium anser sig på grund af hvad som nu blifvit anfördt böra
afstyrka kommitterades förslag angående tjänstgöringsbetygens normerande
och utfärdande af eforus.

4. I sista rummet föreslå kominitterade, »att rektor vid det läroverk,
där ledigförklarad tjänst skall tillsättas, skall afgifva skriftligt yttrande
och förslag i ärendet» (sid. 57).

Afses härmed ett ordnande af de sökande efter deras ur ansökningshandlingarna
framgående meriter, blir ju det hela, särskildt i det fall att
rektor icke äger personlig kännedom om någon af de sökande, en ren
formsak, hvars undangörande af annan person visserligen är mycket bekvämt
för en tillsättande myndighet, men hvars öfverlämnande åt rektor,
därest han icke själf är ledamot af denna myndighet, synes vara föga
berättigad!, helst som uppdraget i ett och samma befordringsärende, i
händelse af klagomål af formell natur (jfr sid. 48), kan komma att
alldeles onödigt förnyas och det i hvarje fall måste antagas blifva ganska
tidsödande. Om redan nu, då undervisningsprofven äro obligatoriska,
antalet sökande till en ledig plats kan uppgå ända till 30 eller därutöfver,
ligger det nära till hands att antaga, att under de nya förhållandena detta
antal understundom kan till och med fördubblas. Då blir den föreslagna

323

formaliteten en verklig börda för eu rektor, hvars tid redan förut är
mycket upptagen.

Skulle åter — och att döma af motiveringen samt tillägget »förslag»
är det kommitterades mening — rektors utlåtande hafva en mera reell
innebörd, vore visserligen mindre att säga om det därmed förenade arbetet,
men desto mera om det vanskliga i uppdraget. Kollegium nöjer sig med
att påpeka följande. Bestämmelsen kan lätt föra in på afvägar, t. ex. om
en eller flere af de sökande redan äro anställde vid det under rektors
ledning ställda läroverket och skola jämföras med andra sökande, som för
rektor äro fullkomligt okända. Han kan då lätt blifva frestad att anse,
att »läroverkets kraf på att erhålla de för dess behof lämpligaste lärarne»
(jfr sid. 47), bäst tillgodoses därigenom, att han förordar någon af dem
han känner. Med bästa vilja i världen måste rektor få svårt att iakttaga
full opartiskhet vid yttrandets afgifvande.

Om vidare rektors utlåtande, såsom sig bör — ty hvarför skulle det
annars infordras — kommer att utöfva stort inflytande på tillsättningen,
så kan den föreslagna bestämmelsen ock leda till att den sträfvan att från
befordran utestänga sökande från andra orter, hvilken vid några läroverk
otvetydigt gjort sig förnimbar, speciellt i fråga om adjunkts- och kollegabefattningar,
komme att antaga mera omfattande proportioner och på detta
sätt den för längesedan afskaffade »jus indigenat^» i skyddande förklädnad
återinföras vid de allmänna läroverken.

Det bör måhända icke heller lämnas oomnämndt, att då rektors utlåtande
skall afgifvas ex ofticio och det således blir en för allmänheten
tillgänglig handling, hvarjehanda obehag såväl för rektor som för andra
däraf kunna blifva en följd. Sannolikheten därför är desto större, som, i
händelse undervisningsprofven afskaffa», befordringsgrunderna komma att
blifva mera elastiska och subjektiva än förut och i följd däraf deras antal
att ökas, som anse sig förbigångna vid en utnämning. Det sätt, hvarpå
de sakkunnige, som utses att yttra sig rörande kompetensen hos de sökande
till akademiska läraresysslor, ofta nog blifvit behandlade, är just icke
ägnadt att göra en därom påminnande åtgärd å skolans område synnerligen
tilltalande.

Kollegium afstvrker följaktligen kommitterades förslag under detta
moment.

Härmed bär kollegium hunnit till slutet af sin granskning af kommitterades
förslag, men anser sig höra tillägga ännu några ord, detta med
anledning af följande å sid. 49 förekommande märkliga yttrande: »Att

åter efter införande af de här ifrågasatta bestämmelserna och med bibehållande''
af hittillsvarande befordringsgrunder tjänst^åldern skulle göra sig

321

i obehörig grad gällande vid tillsättningar, torde icke med skäl kunna
påstås.»

Det är nu godt och väl, att kommitterade förneka själfva saken, om
än endast i modest form, men vida bättre hade det varit, om några skäl
därför bjudits. Säkerligen hafva kommitterade funnit det vara försiktigast
att icke inlåta sig närmare på den ömtåliga frågan. Tv det lider intet
tvifvel, att om hvad kommitterade påyrkat blir stadfästadt, aneiennitetsprincipen
i de flesta fall, särskildt i fråga om adjunkts- och kollegabefattningar,
blir den egentliga befordringsgrunden.

Till profårsbetygen hvarken kan eller bör någon afgörande hänsyn
tagas, då de dels afgifvas efter helt olika normer, dels icke kunna gifva
ett adekvat uttryck af sökandenas undervisningsskicklighet vid tiden för
en måhända långt efter deras erhållande gjord ansökning.

Någon objektiv befordringsgrund utgöra icke heller, enligt hvad förut
blifvit visadt, fyllnadsprofven, förutsatt att dessa ens komma till stånd eller
få lång varaktighet.

Hvad åter tjänstgöringsbetygen angår, äro de visserligen afsedda att
efter konsistorieprofvens slopande blifva den förnämsta faktorn vid jämförelsen
mellan flere sökande, men om den afsikten låter i verkligheten
genomföra sig, är skäligen ovisst. Dels kunna alla de sökanda hafva samma
eller i det närmaste samma vitsord för nit och skicklighet: då kan ju icke
tjänstgöringsbetyget fälla utslaget. Dels lider detta af den förut anmärkta,
ytterst betänkliga bristen, att objektiv giltighet icke kan tillerkännas detsamma.
Dess värde som befordringsgrund måste i följd häraf snart nog
de facto eller de jure betydligt reduceras, för att icke vid tjänstetillsättningar
de uppenbaraste orättvisor skola begås.

Af de två återstående befordringsgrunderna, båda objektiva, nämligen
lärdomsmeriter och tjänsteålder, kan den förra, som med afseende på
lektorat åtminstone till en början torde komma att lämnas oantastad, svårligen
erhålla någon större betydelse, när det gäller adjunkts- eller kollegabefattningar,
alldenstund de sökande i regeln endast aflagt en och samma
examen, filosofie kandidatexamen, med lagstadgadt antal betygsenheter.

Anciennitetsprincipen måste då blifva den förhärskande, till skada för
läroverken och lärarne själfva. Därigenom skulle mången ung framstående
lärare sättas tillbaka för en mindre god undervisare, därför att denne senare
äger flere tjänsteår. Oafsedt det orättvisa däri, skulle så småningom mången
talang, som i hopp att genom ett utmärkt undervisningsprof vinna snar
befordran hittills valt den annars föga lockande lärarebanan, afskräckas
därifrån. Och alla skulle, om den som sköter sig utmärkt måste vänta
ungefär lika länge på befordran som den, som sköter sig passabelt, mista

325

(len sporre till ansträngning och utveckling, som ligger i° möjligheten att
med framgång täfla om en ordinarie plats, oberoende af årens mängd.

»Men», invändes det ofta, »det betyder i det hela detsamma, om den
något mer eller mindre skicklige först erhåller ordinarie anställning, då i
alla händelser bägge tjänstgöra som lärare.» isu förhåller det sig visserligen
så, att har en person en gång blifvit anställd i ett läroverks tjänst,
får han i regeln år efter år förnyad t förordnande, äfven om han icke är
så synnerligen duglig lärare, men detta vid samma läroverk och som extra
ordinarie — om det berättigade eller oberättigade däri behöfver kollegium
icke yttra sig; han hindrar dock åtminstone icke en värdigare att blifva
ordinarie. Helt annat blefve förhållandet vid tillämpningen af det nya
befordringssystemet. Då skulle en sådan »med arens rätt» erhålla ordinarie
plats antingen vid sitt eget läroverk eller, om konkurrensen där vore för
svår, vid ett annat, mindre eftersökt läroverk.

Ett sådant läroverk skulle kunna komma att råka särdeles illa ut.
Å ena sidan kunde det inträffa, att den ena ledigheten efter den andra
fylldes med öfveråringar. A den andra kunde det befaras, att ledigheternas
antal ökades genom ökade transportansökningar därifrån och det af läroverkets
yppersta krafter. Hittills har nödtvånget att för transport aflägga
nytt undervisningsprof mången gång varit en välbehöflig hållhake. Tagas
alltså undervisningsprofven bort, måste man bereda sig på att mången,
som annars stannat kvar, söker annan plats. Dylika utsikter äro icke
ägnade att göra kommitterades förslag mera antagligt.

På alla i det föregående anförda grunder hemställer alltså kollegium
om afslag å kommitterades samtliga förslag, med undantag för bestämmelserna
^rörande profårets utbildande genom förbättrad handledning af
kandidaterna och genom lämpligare anordning af profundervisningen jämte
sättet för dennas bedömande, samt yrkar på de nuvarande undervisningsprofven
s bibehållande.

Lektor Fagerholm, som likaledes yrkade afslag a kommitterades samtliga
förslag med enahanda undantag för bestämmelserna rörande profårets
utbildande, som af kollegii pluralitet godkänts, föreslog, att för den
händelse de nuvarande undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de
allmänna läroverken komma att afskaffas, lärarne vid dessa läroanstalter
skola utnämnas af Kongl. Maj:t efter förslag af vederbörande domkapitel
eller direktion. För detta förslag röstade jämte förslagsställaren lektorerna
M. Klintberg och Gylling samt adjunkterna Hallenberg och Skoglar.

Lektor Levin instämde i kommitterades kritik af de nuvarande under -

326

visningsprofven inför de tillsättande myndigheterna, men ansåg på i
hufvudsak de grunder, som i kollegii yttrande redan angifvits, de tilltänkta
fyllnadsprofven icke äga något väsentligt företräde framför de af
kommitterade utdömda profven, utan tvärtom vara i flera afseenden sämre,
hvaremot han ansag hvad kommitterade i öfrigt föreslagit såsom lämpliga
och.tillfyllestgörande åtgärder för att tillförsäkra läroverken dugliga lärarekrafter
och att fa hvarje sökandes lärareduglighet i möjligaste mån objektivt
bedömd och yrkade därför bifall till hvad kommitterade å sid. 48 och 49
i betänkandet föreslagit, med undantag af hvad i mom. 1) säges om profårets
utbildande genom tillfälle till att aflägga fyllnadsprof, samt anmälde
reservation mot kollegii beslut.

Adjunkten O. . Klintberg, med hvilken adjunkten Johansson instämde,
yrkade rent bifall till kommitterades förslag.

IL Angående geografien såsom särskild läroämne vid tillsättande af
adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken beslöt kollegium
att afgifva följande yttrande:

Af den meddelade redogörelsen för geografiens ställning i vårt land
vill det synas, som om detta ämnes betydelse ingalunda är synnerligen
insedd eller erkänd, i det att vid Upsala universitet ordinarie lärare däri
saknas och vid Lunds universitet geografi blifvit sammankopplad med
historia samt akademiskt vitsord om vetenskapliga insikter i geografi ieke
kan erhallas med mindre än att vederbörande visat sig äga erforderliga
insikter i^ statskunskap. Sa länge dessa förhållanden fortfara och så länge
det alltså icke finnes någon garanti för att kompetente lärare i geografi
vid de allmänna läroverken kunna erhållas, synes frågan om att låta denna
disciplin ingå såsom särskild! ämne i de för adjunkts- eller kollegabefattningar
afsedda ämnesgrupper vara för tidigt väckt.

Därtill kommer, att den sönderdelning af ifrågavarande ämnesgrupper,
som i detta sammanhang af kommitterade föreslagits, enligt kollegii mening
kommer i strid med tillgodoseendet af ett af läroverkets allra viktigaste
behof, nämligen af klasslärare på det lägre stadiet. Kommitterade
erkänna också detta behof och anse till och med, att det skall främjas
genom deras förslag. Denna uppfattning kan kollegium icke dela. Betänker
man nämligen, att den för klassläraresystemets tillämpning så
synnerligen passande och användbara kombinationen af ämnena: modersmålet,
tyska språket och historia med geografi enligt kommitterades förslag
skulle uppdelas i icke mindre än 3 grupper (jfr sid. 75), nämligen modersmålet,
tyska språket och historia; modersmålet, historia och geografi; tyska

327

språket, historia och geografi, så synes det ligga i öppen dag, att minskningen
i ämnenas antal måste försvåra den nämnda principens genomförande.

Äfven i en annan punkt måste kollegium uttala en motsatt mening.
Kommitterade säga å sid. 68, »att det med fog kan påstås, att geografien
genom det förvända sätt, hvarpå undervisningen i densamma ofta skötts,
tillhör de ämnen, som i hög grad bidragit till den öfverklagade öfveransträngningen
af lärjungarne". Häri skulle enligt deras förmenande en
förbättring åstadkommas, om lärarne i geografi erhölle tillfredsställande
utbildning. Kollegium har sig visserligen bekant, att man på inånga sätt
söker bevisa och förklara den så kallade öfveransträngningen vid läroverken,
men den nu anförda förklaringen är för kollegium fullständigt
ny. Och säkert är, att åtminstone vid Visby läroverk geografien aldrig
hänförts till de ansträngande ämnenas antal. Däremot ligger det visserligen
inom möjlighetens område, att en ändring härutinnan kan inträda,
om kommitterades förslag vinner sanktion, men i alldeles motsatt riktning.

Ofta höres ju den klagan, att ju skickligare lärarne blifva, desto mera
ansträngas lärjungarne, och detta icke blott från allmänhetens sida, utan
äfven från fullt sakkunnigt håll. En erfaren pedagog har helt nyligen
däråt gifvit ett uttryck i följande bebj ärtans värda ord: »Allt efter som

vår tids lärare blifva mer och mer skickliga, dugande och nitiska i sitt
kall, ökar hvar och en sina fordringar på lärjungarne. En hvar vill hålla
sitt ämne uppe, och få äro numera de, till hvilkas lektioner lärjungarne
våga inställa sig dåligt förberedda eller under hvilkas timmar de kunna
låta uppmärksamheten slappas. När härtill kommer, att flere ämnen
genom vår tids vetenskapliga specialisering i själfva verket mångfaldigas,
så blir den nödvändiga följden, att ungdomen, för att kunna tillgodogöra
sig skenbart lika stora kurser, måste forcera arbetet mer än forna tiders
lärjungar. Det är visserligen sant, att förbättrade lärometoder och preparation
underlätta lärjungarnes arbete, men endast så vida dessa tillgodogöra
sig dessa fördelar genom ansträngd uppmärksamhet och trägen flit.»

Hvarför icke just detsamma skulle gälla om geografi samt om däri
utbildade och för sitt ämne intresserade lärare, är svårt att förstå.

På nu anförda grunder måste alltså kollegium afstyrka hvad kommitterade
under detta moment föreslagit.

Lektor Levin, adjunkterna Johansson och Skoglar samt vikarierande
lektorn Söderqvist önskade få till protokollet antecknadt, att de för sin
del yrkade bifall till kommitterades förslag.

328

HL Angående formulär för de allmänna läroverkens kataloger och
katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper beslöt kollegium att instämma
i följande af rektor uppsatta förslag till yttrande:

Den föreliggande frågan är visserligen såväl i jämförelse med de
i det föregående behandlade som i och för sig af mycket underordnad
betydelse, men då ett förslag blifvit framlagdt och detta i många punkter
synes vara mindre lämpligt, bör granskningen omfatta äfven berörda
förslag.

Efter att i motiveringen hafva med fullt skäl påvisat, hurusom läroverkens
kataloger icke hafva till uppgift att redogöra för lärarnes undervisningstimmar
eller för läroverkens stipendiefonder eller för annat dylikt
rörande deras verksamhet, hvarom kännedom meddelas i årsredogörelsen,
föreslå kommitterade (sid. 85),

»att konsistorium skall vid insändandet till kammarrätten af de allmänna
läroverkens och pedagogiernas räkenskaper bifoga de två årsredogörelser,
som afse det kalenderår, räkenskaperna omfatta;

att rektor skall till konsistorium insända härför behöfligt antal exemplar
af årsredogörelsen;

att till den genom nådiga cirkuläret af den 17 september 1856 mom.
e) föreskrifna förteckning skall fogas en kortfattad redogörelse för bestämmelserna
angående stipendie- och andra dylika fonders ändamål och användning,
samt att sådan redogörelse skall hvart femte år intagas i läroanstaltens
årsredogörelse.»

Häremot kan invändas, att då de i årsredogörelsen förekommande
mer eller mindre vidlyftiga uppgifterna om — för att välja i högen —
läroböcker och genomgångna kurser i läro- och öfningsämnen, om lärarnes
tjänsteåligganden och befordringsförhållanden, om lärjungarnes flyttning
och omsättning, om examina och afslutningar etc. äro fullkomligt värdelösa
och obehöfliga för granskningen af hvad som utgör det enda föremålet
för revisorernas befattning med de allmänna läroverken, deras räkenskaper,
blir också bifogandet af årsredogörelsen alldeles onödigt.

Men icke nog därmed, det kan äfven blifva skadligt. Arsredogörelserna,
hvarför redan så detaljerade föreskrifter utfärdats, kunna nämligen
lika väl som nu katalogerna blifva föremål för revisorernas erinringar
med afseende på innehåll och uppställning. Oafsedt allt annat, kunna
ökade tryckningskostnader däraf blifva en följd. Blotta förslaget om årsredogörelsens
fogande till räkenskaperna har föranledt yrkande på intagandet
af nya uppgifter däri. Sådant verkar varnande. Utgifterna för
tryckning af årsredogörelser, kataloger, läsordningar m. m. äro redan nu
verkligt kännbara för åtskilliga läroverk, bland dem Visby läroverk.

329

Till belysande häraf må anföras, att under femårsperioden 1893 — 1897
uppgingo tryckningskostnaderna härstädes till 2,519 kronor 3 öre, således
i medeltal för år 503 kronor 80 öre, under det att samtidigt för anskaffande
och underhåll af böcker, undervisnings- och inredningsmateriel, med
andra ord för tillgodoseende af läroverkets allra viktigaste behof, ej mer
än 3,044 kronor 41 öre eller i årligt medium 688 kronor 88 öre kunde
anvisas. För den förra utgiftspostens skull kunde åtskilliga för undervisningens
framgångsrika bedrifvande erforderliga böcker, kartor, instrument
och dylikt icke inköpas. Berörda post utgör alltså ett verkligt
hinder för läroverkets verksamhet. Allt, som i minsta mån kan bidraga
till dess stegrande, måste därför redan från början afstyrkas.

Den åsyftade bestämmelsen om meddelandet af redogörelse för stipendiefonderna
synes äfven i öfrigt vara öfverflödig och endast ägnad att medföra
onödigt arbete. Räkenskapsföringen och hvarjehanda andra skrifgöromål,
hvilka allesammans i nådiga cirkuläret den 23 december 1874
uttryckligen betecknats såsom »främmande för rektors egentliga ämbetsutöfning»,
taga i alla fall en rektors tid och uppmärksamhet så i anspråk,
att, endast under den förutsättning att sådant medför verkligt gagn, dessa
periferiska åligganden böra ökas. I nu afhandlade fall är detta icke förhållandet.
I räkenskaperna lämnas nämligen en fullständig och specificerad
redogörelse för samtliga stipendiefonders behållning, inkomster och användning
med angifvande af stipendietagarnes namn och stipendiebeloppens
storlek. Sålunda finnas redan nu alla för kontrolländamål erforderliga
upplysningar om läroverkens stipendiefonder.

På grund af det anförda afstyrkes således allt, hvad kommitterade
under ofvan anförda trenne punkter hafva föreslagit.

Kommitterade föreslå vidare, att formulär för katalogerna borde
fastställas. Detta afstyrkes på den grund, att veterligen ingen olägenhet
vållats af den läroverken hittills förunnade friheten att så, som hvart och
ett läroverk finner vara för sig lämpligast och bäst samt för kassorna
minst betungande, affatta och trycka eller icke trycka sina kataloger.
Däremot skulle påbjudandet af ett gemensamt formulär med helt andra
beteckningar än de, hvarmed lärare, lärjungar och allmänheten under en
lång följd af år gjort sig förtrogna, ''vålla oreda och förvirring samt
väsentligt försvåra jämförelsen mellan de gamla och de nya katalogerna
vid ett och samma läroverk. Det skulle ock med all sannolikhet medföra
ökade anspråk på katalogernas innehåll i fråga om meddelandet af uppgifter
och dess tryckning, t. ex. för hvarje termin — hvilket för Visby
läroverk åtminstone vore ett fullständigt slöseri med penningar — samt i

330

sin mån bidraga att göra de öfverklagade tryckningskostnaderna än kännbarare.
Till bestyrkande häraf torde det vara nog att hänvisa till årsredogörelsen,
som från en mycket anspråkslös början svällt ut till en med
dryga kostnader förenad publikation.

Skulle åter ett gemensamt formulär verkligen komma att påbjudas,
synes den vid Visby läroverk hittills använda uppställningen vara förtjänt
åt beaktande, hvarför ett exemplar af den senast utgifna katalogen
närslutes.

Under denna förutsättning föreslås

1) att terminskatalogen skall innehålla förteckning å eforus, inspektor,
där sådan finns, rektor, lärare och öfrige tjänstemän samt lärjungar med
angifvande af, bland annat, rektors och lärares undervisningsämnen och
framför allt deras bostäder, hvarom kännedom enklast och bäst erhålles
ur katalogen, samt om de tider, då läroverkets bibliotek och samlingar
äro tillgängliga;

2) att lärjungarne skola ordnas efter undervisningsafdelningar från
den öfverstå klassen vidare nedåt;

3) att som klassrubriker skola användas antingen beteckningarna
Latinklassen 7:2, Realklassen 7:2 o. s. v., eller klass L. 7:2, klass R. 7:2
o. s. v., men att i intet fall den af kommitterade föreslagna rubriken
klass L. & R. 7:2 o. s. v. med åtföljande sammanröring af latinare och
realister (jfr sid. 84 och 87) må vinna afseende, då å ena sidan mot det
därför anbragta skälet, nämligen att om de hafva gemensam undervisning,
böra de ock i katalogen föras tillsammans, det motskälet kan anföras, att
de också hafva skild undervisning och detta, hvad 6:te och 7:de klasserna
beträffar, i de flesta ämnena och under de flesta undervisningstimmarne
samt ofta äfven olika klassföreståndare, och å andra sidan ölverskådligheten
genom denna hopföring lider betänkligt intrång, i det att man icke
genast ser, huru många latinare och huru många realister respektive klass
eller afdelning omfattar;

4) att till åstadkommande af än bättre öfverskådlighet ocli underlättande
af katalogens användning ordningsföljden mellan klassens eller
afdelningens lärjungar betecknas med siffror i båda kanterna;

5) att för utrymmes vinnande och för ernående af lättare öfverblick
jämte uppgift å lärjungens namn tilltalsnamnet ensamt, skall angifvas

331

och således alla de af kommitterade ifrågasatta alternativen beträffande
dopnamnen (jfr sid. 87) lämnas utan afseende;

6) att då det af kommitterade förordade beteckningssättet för
lärjunges undervisning, enligt hvilket deltagande utmärkes med bokstäfver
ur stora, befrielse med bokstäfver ur lilla alfabetet, är godtyckligt, vilseledande
och irrationellt, åtnjutande af undervisning i läroämnen utöfver
den uppgift, som förekommer i klassens eller afdelningens rubrik, skall
betecknas med bokstäfver ur lilla alfabetet, hvarigenom följdriktighet vinnes;

7) att jämte födelseåret äfven födelsedagen för hvarje lärjunge skall
inflyta i katalogen;

8) att på de af kommitterade å sid. 82 anförda skäl, hvilkas giltighet
icke jäfvas af kommitterades sedan gjorda erinringar, uppgift om lärjunges
hemort skall lämnas;

9) att i enlighet med kommitterades förslag och allmänt vedertaget
bruk uppgift om faderns stånd eller yrke skall meddelas;

10) att icke blott det år, utan äfven den termin, då lärjunge inskrefs
vid läroverket, skall utsättas;

11) att då det synes vara af vikt att i katalogen finna upplysning
om, huruvida lärjunge blifvit uppflyttad till klassen eller afdelningen vid
vårterminens slut (respektive början) eller vid höstterminens början, det
af kommitterade valda sättet för angifvande af den termin, lärjungen tillbringar
i klassen eller afdelningen, må ogillas och i stället året och
terminen för hans uppflyttning (intagning) införas;

12) att då meddelande af uppgift å lärjunges bostad i läroverksstaden
är eu af de allra viktigaste uppgifter, som böra förekomma i en katalog,
och frånvaron däraf skulle för rektor, lärare, målsman och den störa
allmänheten öfver hufvud vara en verklig olägenhet, ovillkorlig föreskrift
om bostads upptagande bör meddelas;

13) att sist i katalogen en öfversikt af lärjungarnes antal och fördelning
i klasser och afdelningar skall lämnas i den form, hvari den i
Visby läroverks katalog plägar afmattas.

332

Till slut föreslås, att i enlighet med kommitterades hemställan det
må lämnas vederbörande frihet att, om formulär fastställes, utöfver de
uppgifter, hvilka ovillkorligen skola införas i katalogerna, i dessa meddela
äfven andra;

att ingen föreskrift om katalogernas tryckning, allraminst för läsårets
båda terminer, må utfärdas;-

att icke något bestämdt format må påbjudas, men att om sådant
skulle aktas lämpligt, i hvarje fall kvartformat ej må väljas såsom i allmänhet
tämligen ohandterligt och för mycket afvikande från det hittills
använda, hvartill kommer, att för läroverk med ej mer än ett eller annat
tiotal lärjungar katalogen därigenom skulle komma att erhålla en mot
formatet föga svarande tjocklek af till och med endast ett eller ett par ark.

Rätt ur protokollet, intygar

ex officio
Gust. Jacobson.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 sistlidne maj har Eders Kong! Maj:t
anbefallt direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk att, ^efter
att hafva gifvit de direktionen underlydande läroverkskollegier, som sådant
önskade, tillfälle att yttra sig i ämnet, före den 1 instundande november
inkomma med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30
april detta år afgifna underdåniga betänkande angående: 1) afskaffande eller
inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken; 2) geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande
af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken; 3) formulär
för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande
till läroverkens räkenskaper.

I anledning häraf får direktionen, med öfverlämnande af uttalanden
från kollegierna vid högre latinläroverket på Norrmalm, högre allmänna
läroverket på Södermalm, högre realläroverket, Jakobs och Katarina allmänna
läroverk, livilka begagnat sig af det dem gifna tillståndet att i
ämnet yttra sig, för egen del i underdånighet anföra följande.

Hvad först beträffar frågan om afskaffande eller inskränkande af
undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,
finner direktionen, i likhet med kommitterade, att betydande olägenheter
äro förenade med de nuvarande undervisningsprofven inför den myndighet,
som tillsätter tjänsten, och anser, att det vore ur mer än en synpunkt
önskligt, om dessa prof kunde afskaftas eller åtminstone begränsas. Här -

334

vid vill dock direktionen betona, att, såsom äfven i läroverkskollegiernas
uttalande är framhållet, nämnda olägenheter till stor del härflyta af den
starka konkurrens mellan befordringssökande, som framkallats däraf, att
på senare tider ett oproportionerligt antal läraresysslor skötas af extra
ordinarie lärare, samt att olägenheterna skulle i väsentlig mån afhjälpas,
ifall antalet af ordinarie lärareplatser ökades i behörigt mått.

Hvad kommitterade föreslagit, afseende »profårets utbildande genom
en förbättrad handledning af lärarekandidaterna, genom lämpligare anordning
af profundervisningen och sättet för dennas bedömande», synes direktionen
i det hela ägnadt att främja den praktiska lärarebildningen och öka
garantierna för att profårsbetyget verkligen angifver den ståndpunkt, till
hvilken lärarekandidaterna vid profårets slut hunnit i undervisningsskicklighet.
Vid tillämpningen af de föreslagna bestämmelserna skulle dock
antagligen eu och annan svårighet yppa sig. Såsom af högre realläroverkets
kollegium anmärkts, torde det sålunda kunna inträffa, att vid ett
profårsläroverk i något ämne icke funnes tillgång till lärare med tillräckligt
omfattande lärareerfarenhet för att kunna följa och bedöma en lärarekandidats
undervisning på läroverkets alla stadier.

Kommitterades förslag beträffande viss tids tjänstgöring vid allmänt
läroverk eller annan därmed likartad läroanstalt såsom villkor för ordinarie
anställning, tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande genom
eforus vid ansökan till tjänst och skriftligt utlåtande af rektor vid det
läroverk, där tjänsten skall tillsättas, finner direktionen ändamålsenliga.

Hvad åter beträffar de s. k. fyllnadsprofven, hvilka af dem, som det
önskade, skulle få afläggas vid profårsläroverken, befarar direktionen,
att dessa prof, hvilka, såsom al högre realläroverkets kollegium påpekats,
icke lämpligen kunna till någon del förläggas till höstterminens första
veckor, skulle komma att blifva alltför betungande för profårsläroverken,
så mycket mer som det icke är oantagligt, att vid den rådande täflan om
ordinarie befattningar möjligheten att aflägga sådana prof skulle begagnas
i större utsträckning, än kommitterade beräknat. Direktionen kan därför
icke tillstyrka införandet af dylika prof, sådana de blifvit af kommitterade
föreslagna.

Hvad slutligen vidkommer frågan, huruvida, för den händelse de af
kommitterade föreslagna och af direktionen såsom lämpliga och ändamålsenliga
ansedda bestämmelserna blefve genomförda, undervisningsprofven
inför den tillsättande myndigheten kunna utan olägenhet fullständigt
afskaffas, är direktionen icke öfvertygad om, att sådant redan nu låter sig
göra, utan håller före, att, åtminstone till dess erfarenhet vunnits om verkningarna
af de ifrågasatta nya bestämmelserna, lärareprofven inför den

335

tillsättande myndigheten, hvilka direktionen funnit ofta lämna en god
ledning vid valet mellan sökande, böra bibehållas såsom fakultativa, sa
att, såsom redan af 1882 års läroverkskommitté föreslogs, hvarje sökande
till lärarebefattning må äga rättighet, men ej skyldighet att genom inför
vederbörande domkapitel eller direktion aflagdt undervisningsprof styrka
sin skicklighet till tjänsten. Härigenom skulle det blifva möjligt för sökande,
som icke vill underkasta sig de olägenheter, hvilka äro förenade med
prof, särskildt å andra orter, att undgå profs afläggande, hvarigenom antagligen
profvens antal skulle blifva något minskadt. Vidare torde, om
de förändringar, som för öfrigt af kommitterade föreslagits, visa sig i allo
ändamålsenliga, profven med tiden komma att befinnas öfverflödiga och
kunna alldeles bortfalla.

.Vid kommitterades förslag angående geografien har direktionen intet
att erinra.

I fråga om läroverkskatalogerna åter anser direktionen^ att, af hänsyn
till de lärjungar, beträffande hvilka ingen officiell uppgift om fadern
finnes att tillgå, i dessa kataloger icke bör för lärjungarne förekomma
uppgift om »faderns yrke (eller stånd)».

Undertecknade Håhls, Odhners, Wittrocks, Törnebladhs, Strandells,
Isbergs, Lundbergs och Almquists i olika hänseenden afvikande meningar
täcktes Eders Kong! Maj:t inhämta af bilagda utdrag af protokollet vid
direktionens sammanträde denna dag.

Stockholm den 26 oktober 1898.

Joll. Fr. Huld.
Veit Wittrock.

Underdånigst
Gu st. Tamm
F. Krook.

C. T. Odliner.
A. Strandell.

R. Turnebladh.

Paul Isberg.

Carl. Lundberg.

S. Almquist.

Sten Boije.

336

Utdrag af protokoll, hållet hos direktionen öfver Stockholms stads
undervisningsverk den 26 oktober 1898.

§ 4.

Företogs ånyo, sedan yttranden i ämnet inkommit från läroverkskollegierna
vid högre latinläroverket på Norrmalm, högre allmänna läroverket
på Södermalm, högre realläroverket, Jakobs och Katarina allmänna
läroverk och sedan dessa yttranden bland direktionens ledamöter cirkulerat,
Kong! Maj:ts nådiga remiss af utsedde kommitterades den 30 april detta
afgifna underdåniga betänkande angående: 1) afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken;
2) geografien såsom särskilt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och
kollegabefattningar vid de allmänna läroverken; 3) formulär för de allmänna
läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens
räkenskaper; och beslöt direktionen att afgifva ett underdånigt utlåtande
af den lydelse, konceptet utvisar.

Pastor primarius Håhl, riksarkivarien Odhner och bankofullmäktigen
Törnebladh voro af skiljaktig mening så till vida, att de ansågo sig böra
uttala sin tveksamhet i fråga om ovillkorlig skyldighet för docenter att för
kompetens till lärarebefattning hafva tjänstgjort minst ett år vid allmänt
läroverk eller motsvarande läroanstalt, enär de fruktade, att läroverken
därigenom kunde komma i mistning af åtskilliga dugande krafter med
framstående vetenskapliga insikter, oberäknad!, att äfven för universitetens
verksamhet däraf kunde uppstå olägenheter. Möjligen skulle alternativt
kunna föreskrifvas intyg om sådan tjänstgöring eller utöfvad verksamhet,
som kan i möjligaste mått garantera duglighet för lärarekallet.

Professor Wittrock, kyrkoherden Strandell, landshöfding Isberg, rektor
Lundberg och rektor Almquist voro af skiljaktig mening i så måtto, att
de ej funno annat att erinra mot kommitterades förslag i afseende på
undervisningsprofvens afskaffande eller inskränkande, än att det syntes
böra tagas under öfvervägande, huruvida icke vederbörandes rätt att påkalla
fyllnadsprof borde begränsas till viss tid, förslagsvis fem år från
profårskursens afsilande, hvarförutom, till förekommande af profårsläroverkens
betungande, särskild anordning, vare sig genom ökning af dessa
läroverks antal eller på annat sätt, syntes erforderlig, åtminstone under den
närmaste tiden efter den nya organisationens inträdande.

Rätt utdraget, betygar
ex officio:

Sten Boije.

337

Till kongl. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.

Sedan tillfälle beredts läroverkskollegiet vid Stockholms Norra latinläroverk
att yttra sig om därtill i nåder utsedde koinmitterades den 30
sistlidne april'' afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller
inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna
läroverken in. m., har samma betänkande inom kollegiet gjorts till
föremål för granskning och samfälld öfverläggning samt därefter föranledt
följande uttalanden.

Beträffande betänkandets moment I, om afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken,
hafva samtlige kollegiets ordinarie och vikarierande lärare med undantag af
adjunkten O. A. Stridsberg förenat sig om det yttrande, som här följer.

De olägenheter, som äro förenade med de nuvarande lärareprofven,
hafva af kommitterade skarpt framhållits. Kollegium delar till fullo kommitterades
åsikt, att dessa prof äro ur flera synpunkter mindre lämpliga och
särdeles betungande. Då kommitterade ändock ansett sig böra föreslå,
icke ett fullständigt afskaffande af undervisningsprofven, utan endast en
inskränkning af desamma samt en annan form för deras afläggande, har
detta enligt kollegiets mening skett på goda grunder. Lärareprofven ha
sin upprinnelse i vårt skolväsendes äldsta tider och finna sin förklaring i
då rådande förhållanden. Den småningom skeende omgestaltning af dessa
förhållanden, hvilken gjort lärareprofvens lämplighet såsom befordringsgrund
alltmer ifrågasatt, synes ännu icke ha fortskridit så långt, att dessa
prof, under i öfrigt oförändrade befordringsformer, utan vidare kunna
afskaffa.

Den modifierade form af undervisningsprof, som kommitterade velat
sätta i de nuvarande profvens ställe, har emellertid karakteren af ett tillägg
till profåret, och då profårsbetygen ej ens af kommitterade anses böra intaga
någon dominerande ställning bland befordringsgrunder, synes det antagligt,
att dessa senare, i fall den föreslagna befordringsordningen genomfördes,
i främsta rummet skulle utgöras af tjänstgöringsbetyget och utlåtandet af
rektor vid det läroverk, där plats sökes. Ehuru såväl tjänstgöringsbetygets
utfärdande af eforus som i synnerhet det föreslagna rektorsutlåtandet synas
vara nyheter värda beaktande, innebära de dock enligt kollegiets mening
i och för sig icke full garanti för ett objektivt förfaringssätt vid tjänstetillsättningarna.

Börande de s. k. fylla ad sprofven vill kollegiet särskilt framhålla:

338

att de såsom mätare af den profvandes lärareduglighet ej synas väsentligen
tillförlitligare än de nuvarande undervisningsprofven,

att denna deras brist är så mycket betänkligare, som de blott skulle
få afl äggas en gång, och slutligen

att deras förläggande till profårsläroverken skulle blifva så betungande
för undervisningen vid dessa läroverk, att denna däraf skulle taga allvarlig
skada. Redan den förändring i profårsorganisationen, som ligger i det
föreslagna införandet af en s. k. hufvudledare, hvilken skulle följa lärarekandidaternas
undervisning genom alla läroverkets stadier, skulle medföra
en väsentlig minskning i denne hufvudledares egen undervisning. Komme
härtill skyldigheten att närvara vid fyllnadsprofven, skulle mången hufvudlärare
förvandlas till så godt som uteslutande handledare, till men såväl
för de af honom handledda lärarekandidaterna som för undervisningen
vid läroverket.

Kollegium kan till sist icke underlåta att uttala den förvissningen, att
missnöjet med de radande befordringsförhållandena mindre har sin gruud
däri, att dessa förhallanden äro föråldrade, än i den alltför starka konkurrens
mellan befordringssökande, hvilken i nyare tid framkallats däraf,
att ett oproportionerligt stort antal af läraresysslor skötas af extralärare.
Endast genom afhjälpande af detta missförhållande synes väg kunna banas
för en fullt tillfredsställande lösning af befordringsfrågan.

Adjunkten Stridsberg, hvilken i denna fråga hade en från kollegiets
öfriga medlemmar afvikande mening, anhöll att få denna särskildt angifven
och sammanfattad uti följande förslag:
lärareexamen vid universiteten;

fullständigare praktisk förberedelse till lärarekallet, slutande med lärareprof,
som gifver kompetens till anställning, om det befinnes tillfredsställande;
skolinspektion, utöfvad af särskild därtill inrättad myndighet;
i brist på särskild öfverstyrelse för läroverken, lärares utnämnande af
konsistorierna utan något särskildt profs afläggande för den sökta sysslan;
klagorätt, såsom hittills, hos Kongl. Maj:t;

tjänstgöringsbetygets utfärdande af rektor och inspektor samfäldt eller
af hvar och en för sig;

två års tjänstgöring vid statens läroverk eller vid enskildt läroverk
med dimissionsrätt såsom villkor för ordinarie anställning;

befordringsgrunder: 1) intygad lärareduglighet (innefattande undervisningsskicklighet
och disciplinär förmåga) och, med lika betydelse för afgörande!,
tjänstetiden; 2) lärdomsförtjänster;

ökning af antalet ordinarie lärareplatser i skäligt förhållande till be -

339

hofvet af lärare och upphörandet af extra lärares hopande vid ett fåtal
läroverk, särskildt vid profårsläroverken.

Af de vid läroverket anställda e. o. lektorerna och extra lärarne,
hvilka i en fråga af denna art äfven ansagos böra fa rätt att gifva sina
meningar tillkänna, förklarade

en, nämligen fil. doktor J. A. Bruun, att han till alla delar gillade

kommitterades förslag; <

fyra, nämligen fil. och s. in. kand. A. F. W. Lindvall, fil. kand. G.
E. Norén, fil. lic. K. F. E. Holmgren och fil. doktor A. M. Johanson, att
de instämde i det yttrande, som flertalet af kollegiets ordinarie och vikarierande
lärare afgifvit;

sju, nämligen fil. doktor C. A. V. Ringenson, fil. lic. A. G. E. Bergström,
fil. kand. J. M. Agge, fil. dokt. C. Svedelius, fil. kand. G. E. Eliaeson,
fil. kand. V. U. Jacobsson och fil. lic. J. Fredlund, att de önskade få afgifva
ett särskildt yttrande af följande lydelse:

Då tillfälle blifvit beredt äfven åt oss att tillkännagifva vår åsikt i
föreliggande fråga, bedja vi, som för närvarande äro anställda som extra
ordinarie lärare vid högre latinläroverket å Norrmalm, att härmed få uttrycka
vårt gillande af kommitténs förslag.

Vi göra detta med tacksamt erkännande af det arbete, som komrnitterade
nedlagt för att söka förbättra vår ställning med afseende på villkoren
för befordran till ordinarie befattning. Dock kunna vi icke dölja,
att vi hysa en eller annan betänklighet gent emot de af kommittén föreslagna
fakultativa fyllnadsprofven. Särskildt förefaller oss alltför snäf den
bestämmelsen, att dylika prof i hvarje ämne ej få aflägga^ mer än en gång.
Tillfälliga förhållanden kunna nämligen föranleda, att i detta enda prof
den profvande mer eller mindre misslyckas, hvaraf sålunda skulle följa,
att han kanske för alltid vore utestängd från möjligheten att vinna befordran.
Med fäst afseende härpå kunna vi i denna punkt icke annat än sluta oss
till den af rektor Dahlman afgifna reservationen, oaktadt åtskilliga praktiska
svårigheter äfven torde uppkomma, om denna blir gällande.

Till sist bedja vi att också få framhålla, att vi lifligt och med glädje
instämma i den af de ordinarie lärarne framställda meningen, att extralärarnes
för närvarande alltför stora antal måtte minskas genom beredande
af ökadt antal ordinarie platser. Vi äro fast öfvertygade om att en dylik
åtgärd, rättvis som den vore, i allra första rummet är ägnad att råda bot
på många af de missförhållanden, som nu vidlåda lärarnes befordringsväsende.

Mot kommitterades betänkande i dess moment 2 angående geografien
såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefatt -

340

umgår och i dess moment 3 angående formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och dessas fogande till läroverkens räkenskaper har kollegiet
icke funnit något att erinra.

Stockholm den 30 september 1898.

Å kollega vägnar:

Carl Lundbery.

Rektor.

Till kong]. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.

Sedan kongl. direktionen i skrifvelse af den 17 augusti 1898 beredt
Södermalms högre allmänna läroverks kollegium tillfälle att yttra sig rörande
ett af utsedde kommitterade den 30 april 1898 afgifvet underdånigt
betänkande angående l) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken, 2) geografien
såsom särskild! läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken och 3) formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper,
får kollegium vördsamt afgifva följande utlåtande.

Kollegium, som visserligen anser, att missnöjet med de nuvarande
undervisningsprofven till största delen har sin grund i det s. k. extraläraresystemet,
utan hvars inskränkning ingen reform torde blifva för lärarne
fullt betryggande, delar dock i öfrigt kommitterades åsikt om dessa prof
och vill för sin del tillstyrka deras borttagande.

Hvad beträffar de föreslagna bestämmelserna i fråga om den praktiska
lärarebildningen och befordringssättet, så har kollegiet intet att erinra mot
kommitterades förslag till förändring af tillvägagångssättet vid lärarekandidaters
handledning och betygens bestämmande, men hyser i fråga om
befordringssättet den farhågan, att genom kommitterades förslag en större
betydelse som befordringsgrund skulle komma att tillmätas profårsbetygen
än den alltför stora, som de enligt gällande stadga (§ 64) redan nu äga.
En anledning till denna farhåga finner kollegium bland annat i kommitterades
yttrande (s. 49): »Enligt kommitterades mening skall nämligen genom
antagandet af hvad som föreslagits beträffande profåret såväl den praktiska
lärarebildningen stärkas som större trygghet vinnas, att de betyg, som

341

lärarekandidaterna vid pro fårskur sens slut eller vid fyllnadsprof erhålla,
noggrant angifva graden af deras duglighet». Betygen öfver profåret afgifvas
dock — äfven om lärarekandidaternas handledning och sättet för
betygens afgifvande förändrades i enlighet med kommitterades förslag —
åt personer, som ännu icke börjat sin bana såsom lärare med själfständig
undervisning; de grunda sig i de särskilda ämnena hufvudsakligen pa ett
fåtal gifna proflektioner, och i fråga om den blifvande lärarens disciplinära
förmåga ha de så godt som intet att förmäla. Också erkänna kommitterade
själfva (sid. 42), »att läraren endast genom det sätt, hvarpå han bestrider
verklig, själfständig undervisning, och genom de resultat, han därvid åstadkommer,
kan fullständigt och säkert visa, i hvilken grad han äger de för
en framgångsrik lärareverksamhet nödiga egenskaperna». Under sådana
förhållanden vill kollegium uttala den önskan, att den betydelse, som vid
tillsättning af lärareplatser hittills tillerkänts profårsbetygen och som genom
kommitterades förslag torde komma att ökas, måtte i väsentlig man inskränkas,
och får kollegium för sin del föreslå, att profårsbetygen må upphöra
att räknas såsom befordringsgrund af första graden och i stället erhålla
en i jämförelse med andra befordringsgrunder underordnad plats.

Angående de fakultativa fyllnadsprof, som af kommitterade föreslagits
till införande, kan kollegiet ej annat än erkänna befogenheten af de anmärkningar,
som riktats mot dem, nämligen att de skulle blifva i hög
grad betungande för profårsläroverken, att åtminstone delvis samma kritik
kan riktas mot dem, som af kommitterade riktats mot de nuvarande.undervisningsprofven,
för hvilka de skulle komma att anses som en substitution,
samt att deras införande otvifvelaktigt skulle gifva åt profårsbetygen eu
betydelse, som enligt kollegii nyss uttalade mening vore betänklig. Om
däremot profårsbetygen tinge den underordnade betydelse, som kollegiet
bär ofvan föreslagit, synes det kollegium, som om dessa fyllnadsprof ingalunda
vore af behofvet påkallade. Möjligen kunde man säga, att under
sådana villkor fyllnadsprofven ingen skada gjorde, att de ej skulle komma
att mycket anlitas samt att deras införande endast motiverats af billig hänsyn
till dem, som ej hade ett visst ämne med i sitt profår. Kollegiet tror
sig dock ha anledning frukta, att — åtminstone med den konkurrens, som
nu råder på lärarebanan — endast tillfället att kunna förskaffa sig flera
betyg skulle locka en mängd lärare till fyllnadsprofs afläggande, äfven
om dessa i profåret fått göda vitsord. Kännedom om en lärares förkofring
"i undervisningsskicklighet äfvensom hans undervisningsförmåga i
ämnen, som ej ingått i profåret, torde fullt nöjaktigt kunna inhämtas på
annat af kommitterade föreslaget sätt. Enligt kollegii mening bör därför
under förutsättning att åt profårsbetygen gifves endast en underord -

342

nåd. betydelse vid tillsättandet af lärareplatser — kommitterades förslag
om införande af fakultativa fyllnadsprof icke vinna något som helst afseende.

Uti kommitterades förslag att i lag fastslå en viss tids föregående
tjänstgöring såsom villkor för ordinarie anställning finner kollegiet skäl
att för sin del instämma.

Kommitterades förslag om lärares tjänstgöringsbetyg, om utlåtande af
läroverkets rektor vid tjänstetillsättningar samt om afskaffande af andra
kompetensprof vill kollegiet likaledes biträda.

Till hvad kommitterade slutligen haft att föreslå angående geografien
såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken äfvensom formulär till de allmänna
läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkets räkenskaper
har kollegium icke haft något att erinra.

Mot kollegii beslut att förorda kommitterades förslag om bestämmandet
af en viss tids föregående tjänstgöring såsom villkor för ordinarie
anställning anmälde lektor Bråte sin reservation, hvilken härmed bifogas.

Stockholm den 30 september 1898. t.

A kollegiets vägnar:

Magnus Höjer,

t. f. ordförande.

Reservation.

Sökande till läraresyssla vid allmänt läroverk skall enligt kommitterades
förslag till lydelse af läroverksstadgans § 53 mom. 7: »före ansökningstidens
utgång hafva efter genomgången profårskurs under minst två
ar vid allmänt läroverk eller annan läroanstalt bestridt sådan undervisning,
som enligt gällande bestämmelser medför rätt till lönetursberäkning vid
allmänt läroverk, skolande i fråga om docent denna undervisning under
minst ett år hafva meddelats vid annan läroanstalt än universitetet». Till
detta kommitterades förslag har Södermalms högre allmänna läroverks
kollegium beslutat för sin del tillstyrka bifall, mot hvilket beslut undertecknad
ber att få afgifva följande reservation. Kommitterade medgifva
själfva, att en dylik bestämmelse kan synas öfverflödig, då i allmänhet
ordinarie plats erhålles först efter vida längre tjänstgöring, men man kan

343

då fråga, hvarför den skall stadgas och utgöra ett hinder för de sökande,
som efter blott ett års tjänstgöring eller redan vid genomgåendet af sitt
profår klarligen visa sig väl skickade till lärare. Att vara grannland
äga ett dylikt stadgande, är intet skäl därför, då förhållandena där äroså
olika våra och särskildt profåret saknas. Om statistiken visar, att åtskilliga
lärare vunnit ordinarie anställning efter liten eller ingen tjänstgöring
vid läroverken, så töra väl i sådana fall andra lagliga befordringsgrunder
hafva uppvägt bristen på tjänstgöring, och, innan lagstiftning föreslås med
syfte att förebygga dylika falls inträffande, bör det val uppvisas, att dessa
lärares anställning ländt läroverken till skada. Att särskildt kommitterade
icke velat låta docenters verksamhet som universitetslärare vara
ensam tillräcklig förberedelse för deras inträde som lärare vid de allmänna
läroverken efter genomgånget profår, synes undertecknad icke vara »att
framför allt tillgodose läroverkens intresse att erhålla dugliga lärare».
Ovedersägligt synes vara, att äfven den akademiska lärareverksamheten är
ägnad att utbilda skickliga undervisare, äfven där tarfvas »ett redigt, klart,
efter de undervisades fattning afpassadt och för dem tilltalande framställningssätt»,
ej sällan fordras också att »undersöka, både huruvida lärjungarne
uppfattat, hvad som för dem framställts, och huruvida de vederbörligen
inhämtat, hvad som föresatts dem att inlära», och förmågan att
uppgöra en klar och fullt genomtänkt plan för läroämnets behandling
torde väl vid den akademiska undervisningen tagas nästan mera i anspråk
än vid undervisningen i de allmänna läroverken. För den disciplinära
sidan af lärarens verksamhet förblir visserligen en docent främmande under
sin verksamhet som sådan, liksom ock för de löpande ärendenas behandling
under ett läroverks arbete, men dels är han ju ingalunda obekant med
dessa sidor af läroverkens lif, då han inhämtat kännedom därom saväl
under sin egen skoltid som under profåret, dels synes det försteg, som eu
vid läroverken tjänstgörande lärare kan äga i detta afseende, väl uppvägas
af den ökade utbildning i sin vetenskap, som den oafbrutna verksamheten
som akademisk lärare sätter docenten i stånd att tillföra läroverket,
då han öfvergår i dess tjänst. För att den ökning i vetenskaplig utbildning,
som en docent förvärfvar utöfver sin doktorsafhandling, icke blir
ringa, har man en garanti uti hans vanskliga ställning, som kraftigt sporrar
honom att vetenskapligt meritera sig. Om kommitterades förslag blefve
lag, är fara värdt, att den nyblifne docenten med första sökte sig in vid
något läroverk för att genomgå det stadgade tjänstgöringsåret och, väl eu
gång inne vid läroverken, stannade kvar och sökte trygga sin befordran
genom massan af tjänstgöringsår men icke genom vetenskaplig verksamhet,
Läroverken skulle därigenom gå miste om eu grundligare vetenskaplig

344

utbildning hos en del af sina lärare utan någon motsvarande vinst i pedagogiskt
afseende. Ses saken från en något vidsträcktare synpunkt, kan
det ifrågasättas, huruvida vårt lilla lands vetenskap har råd att undvara
det vetenskapliga arbete, som nu under några år af ungdomsfrisk arbetsglädje
utföres af de docenter vid våra universitet, hvilka sedan inträda
i läroverkens tjänst. På grund af hvad nu anförts anser sålunda undertecknad,
att § 53 mom. 7 i kornmitterades förslag till ändrade bestämmelser
bör alldeles utgå såsom ett dels onödigt, dels skadligt stadgande.

Stockholm den 26 september 1898.

Erik Bråte,

lektor vid Södermalms k. allm. läroverk.

Till kong!, direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.

Med anledning af remiss från kongl. direktionen af »Underdånigt betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
etc.» har högre realläroverkets kollegium beslutat afgifva följande yttrande: I.

Afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för
lärarebefattningar vid de allmänna läroverken.

Hvad beträffar själfva hufvudfrågan, nämligen förslaget om de nuvarande
lärareprofvens afskaffande, så anser kollegiet kornmitterades kritik
af desamma i hufvudsak berättigad. De betyg, som äro resultatet af dessa
prof, kunna icke anses vara ett säkert uttryck för den profvandes undervisningsskicklighet,
än mindre för hans öfriga lärareegenskaper. Dessa
prof medföra vidare en oskälig förbrukning af kraft och tid, som gorå
dem i högsta grad betungande både för den tillsättande myndigheten
och för de obefordrade lärarne, ofta äfven för respektive läroverk. Slutligen
medföra de äfven en icke sällan betydlig tidsutdräkt vid platsens
tillsättande.

Likväl anser sig kollegiet, såsom icke hafvande tillräcklig, på erfarenhet
grundad öfverblick öfver alla hithörande omständigheter, icke böra
göra ett bestämdt uttalande till förmån för fullständigt afskaffande af
lärareprofven. Det är äfven att befara, att genom en sådan åtgärd anci -

345

enniteteu skulle komma att utöfva ett alltför stort inflytande vid platsernas
tillsättande. Den förnämsta motvikten häremot skulle utgöras af
tjänstgöringsbetygen; men dessa torde — trots det af kommitterade föreslagna
normerandet — icke erbjuda tillräckliga garantier för ett säkert
bedömande af de sökandes lärareduglighet, Det lärer icke kunna förekommas,
att på olika ställen en väsentligt olika skala blefve använd, hvarför
dessa betyg icke skulle väl lämpa sig för jämförelse. Vidare skulle
en äldre ordinarie lärare i regel kunna påräkna ett särdeles godt tjänstgöringsbetyg;
transportsökande skulle härigenom få en oskäligt fördelaktig
ställning i förhållande till obefordrade medsökande.

Särskildt för profårsläroverken skulle det kunna blifva i hög grad
skadligt, om ancienniteten kormne att spela hufvudrollen såsom befordringsgrund.
Det är för dessa läroverk af alldeles särskildt stor vikt, att läraren
från metodisk synpunkt behärskar sitt ämne. Då denna sida af lärareskickligheten
icke med någon säkerhet kan bedömas af tjänstgöringsbetyget,
men det icke lärer kunna bestridas, att det företrädesvis är den, som
kommer till uttryck genom ett undervisningsprof, så vill kollegiet föreslå,
att — i händelse kommitterades förslag vinner bifall — det må medgifvas
rätt åt styrelserna för profårsläroverken att, om de så finna behöfligt,
kalla till profs afläggande, dock under mera betryggande former än de
nuvarande, dem af de sökande, som anses kunna ifrågakomma till platsens
besättande.

Kollegiet går nu att yttra sig om de af kommitterade föreslagna ändrade
bestämmelserna angående befordringssättet och lärarebildningen.

Hvad först beträffar den af kommitterade föreslagna bestämmelsen
om två års föregående tjänstgöring som kompetensvillkor — eller för
docent minst ett års tjänstgöring vid läroverk — så anser kollegiet den
synnerligen ändamålsenlig.

Likaledes instämmer kollegiet — med afslag å ett af adjunkten A.
Klint framställdt förslag (se bilagan 1) — i kommitterades förslag om
tjänstgöringsbetygens utfärdande af eforsämbetet, liksom i deras förslag
om de betygsgrader, hvilkas begagnande i tjänstgöringsbetyg böra föreskrifvas.

Förslaget om skriftligt utlåtande af rektor angående de sökande finner
kollegiet väl motiveradt och ändamålsenligt.

Hvad kommitterade föreslagit i afsikt att »utbilda profåret genom
förbättrad handledning af lärarekandidaterna, genom lämpligare anordning

346

af profundervisningen och sättet för dennas bedömande- anser kollegiet
böra blifva till gagn för denna viktiga institution. Beträffande förslaget
om en hufvudledare, som skulle följa lärarekandidatens undervisning i ett
ämne på läroverkets alla stadier, anser dock kollegiet det ej alltid vara
möjligt att finna lärare med för detta ändamål tillräckligt omfattande
lärareerfarenhet; det torde exempelvis i svenska vara sällsynt, att en lärare
fullt behärskar metodiken på alla läroverkets stadier. Det måste därför i
många fall anses lämpligast, att lärarekandidaten erhåller särskilda hufvudledare
för läroverkets högre och lägre stadium. På grund häraf föreslås
den ändring i kommitterades förslag om nämndens sammansättning (se
sid. 61, rad. 9 i betänkandet), att i stället för: »en af läroverkets lärare»
sättes: »den eller de lärare, hvilka enligt rektors förordnande följt kandidatens
undervisning i ämnet».

Hvad som i alla hittills behandlade punkter föreslagits anser kollegiet
böra komma till stånd, vare sig de hittills varande lärareprofven afskaffas
eller bibehållas.

I afseende på hvad kommitterade föreslagit om profårets kompletterande
genom fyllnadsprof hyser kollegiet stora betänkligheter** Det låter
nämligen tänka sig, att obefordrade lärare, vana som de äro att genom
prof stärka sin kompetens och angelägna att vinna fördelar i den starka
konkurrensen om ordinarie platser, komme att mera allmänt begagna sig
af detta medgifvande, än kommitterade tänkt sig, hvaraf betänkliga missförhållanden
skulle kunna uppstå. Fylkaadsprofven kunde blifva, icke
såsom kommitterade tänkt sig, en naturlig komplettering af profåret, utan
ett slags ny profinstitution, som kanske både för de profvande och myndigheterna
blefve lika betungande som den gamla, i hvilket fall hela vinsten
af dennas afskaffande skulle blifva mer än tvifvelaktig.

Särskild! för profårsläroverken skulle fyllnadsprofven i så fall blifva
högst skadliga. De skulle störa undervisningens jämna gång och vålla en
betydande förlust af tid, så mycket kännbarare som profåret i och för sig
för undervisningen nödvändigtvis medför rubbningar och tidsförlust. Redan
det af kommitterade beräknade antalet af fyllnadsprof, tio för hvardera
läseterminen, anser kollegiet för mycket högre, än profårsläroverken utan
skada kunna tåla. Hvad angår den proftid, kommitterade tänkt sig under
höstterminens förra del, torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida några
prof då borde ske, enär lärjungarne dels ännu icke hunnit redogöra för
feriearbete!, dels endast hunnit begynna det nya läsårets kurser. Endast
vårterminens första del anser kollegiet lämpa sig för fyllnadsprofs afläggande,
dock näppeligen för något läroverk till så högt antal som tio. Det
antal, som för hvarje läroverk kunde lämpa sig, beror i väsentlig mån på

347

antalet af parallelafdelningar i de klasser, där prof afläggas. Det är vidare
att beakta, att vid något läroverk, i följd af lärarevakans, det lätt kan
inträffa, att prof i ett eller annat ämne ej lämpligen kan anställas. Därför
borde rektor höras före afgörandet af huru många och hvilka prof under
profperioden vid läroverket skulle ske.

Om fyllnadsprof öfver hufvud borde medgifvas, därom framställdes i
kollegium två skilda meningar.

Å ena sidan ansåg man ofvan omnämnda betänkligheter vara så betydande,
att fyllnadsprof ej borde medgifvas. Detta så mycket mer som
fåra vore för handen, att profåret genom dem skulle kunna förryckas, så
att det, i stället för att hufvudsakligen vara ett läroår, i väsentlig mån
blefve afsedt för vinnande af ett betyg, lämpligt att därpå grunda eu
merit för tjänstetillsättning. Till förekommande af denna fara för profårets
förryckande borde befordringsgrunden 1) i § 63 endast uttryckas
såsom: »skicklighet och nit i ungdomens handledning>, med uteslutande af
hvad „som följer om profår och fyllnadsprof.

Å andra sidan ansåg man, att då profårsbetyget faktiskt redan är eu
tjänstemerit och efter lärareprofvens afskaffande säkerligen skulle få ökad
betydelse, fyllnadsprof, fattade såsom en komplettering af profåret, kräfvas
af billighetshänsyn, då det ju kan tänkas, att en lärare, som erhållit svagare
profårsbetyg, under sin tjänstgöring i väsentlig mån utbildat sin
skicklighet att undervisa. De ofvan framhållna farorna af fyllnadsprofven
skulle mycket väl kunna förekommas, därigenom att man genom stadganden
beredde säkerhet för att profven ej blefve för många.

För detta ändamål borde i kommitterades förslag till stadga angående
fyllnadsprof ett första moment inryckas, så lydande:

»I den mån sådant kan ske, utan att profårsläroverken betungas,
medgifves för den, som genomgått profår, att komplettera
detsamma genom afläggande af fyllnadsprof.»

Vidare borde allt, som stadgas angående fyllnadsprof under höstterminen,
utgå, äfvensom början på andra stycket af moment 5 få följande
lydelse:

»Departementschefen afgör, efter vederbörande rektors hörande,
huru inånga af de sökande under profperioden få aflägga
fyllnadsprof, äfvensom vid hvilket läroverk...»

På detta sätt skulle samma förfarande äga rum vid beviljande af
fyllnadsprof som vid beviljande af rätt att genomgå profår. Ehuru på
detta sätt endast ett relativt ringa antal fyllnadsprof komme att afläggas,

348

skalle detta antal säkerligen komma att fullt motsvara det verkliga behofvet
af profårets kompletterande.

Slutligen torde ett särskildt stadgande behöfvas, att i den nämnd, som
bedömer fyllnadsprof, extra ordinarie lärare ej finge deltaga. Det kan
nämligen lätteligen inträffa, att i annat fall den profvande inom kort vid
ansökning får till konkurrent en person, som nyss åt honom gifvit betyg.

En fråga, som af kollegiet ansågs särdeles viktig, är huru säkerhet
skall kunna vinnas för att profårsläroverken skola få en lärareuppsättning,
fullt duglig för sin ansvarsfulla uppgift. Att utreda denna fråga uppdrog
kollegiet åt två sina medlemmar, och hänvisas till deras utlåtande (bilaga
2), till hvilket kollegiet i hufvudsak ansluter sig.

II. Geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts-
och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken.

I denna punkt instämmer kollegiet i allt hufvudsakligt med kotnmitterade.

I afseende på betänkandets 3:dje del anser kollegiet icke behöfligt att
afgifva något yttrande.

Stockholm den 30 september 1898.

A kollegiets vägnar:

»S. Almquist.

Justeradt:

Tom Moll. Emil Hildebrand.

349

Bil. 1.

Med anslutning till föregående läroverkskommittéers kritik af tjänstgöringsbetygen
med afseende på deras tillförlitlighet har undertecknad
äran föreslå följande:

(Ändring af underdånigt betänkande § 58,2.)

Tjänstgöringsbetyg skall inom två månader, sedan lärare därom hos
rektor anhållit, utfärdas af eu treinannanämnd, bestående af rektor, eller
den i hans ställe af Kongl. Maj:t förordnas, samt två af eforus årligen
för hvarje läroverk därtill utsedde ordinarie lärare. Inspektor äger till
detta betyg foga sitt yttrande.

Stockholm i september 1898.

A. Klint.

Bil. 2.

Utlåtande med afseende på frågan om profårsläroverkens förstärkning.

Hvad kommitterade i detta afseende föreslagit synes oss visserligen
vara välbetänkt. Det vore synnerligt önskvärdt, att de ordinarie lärarekrafterna
vid profårsläroverken förstärktes, och detta särskilt för den
händelse att kommitterades förslag om fyllnadsprof blefve stadfäst. Yi
vilja äfven framhålla vikten däraf, att, såsom redan är stadgadt, vid tillsättande
af lärareplatser vid dessa läroverk hänsyn verkligen tages till
lämpligheten att tjänstgöra som handledare för lärarekandidater. Det är
så mycket mera skäl att betona detta, som genom antagande af det af
kommitterade föreslagna befordringssättet ancienniteten ännu mer än hittills
torde komma att spela en roll såsom befordringsgrund. Det kan till
och med, enligt vårt förmenande, blifva af nöden att, om de nuvarande
lärareprofven afskaffa*!, för profårsläroverken medgifva särskilda undantag
genom rätten för deras styrelser att eventuellt kalla, till profs afläggande,
såsom också realläroverkets kollegium föreslagit.

Det synes oss emellertid, som om de af kommitterade föreslagna åtgärderna
för profårsläroverkens förstärkande ej vore fullt tillfyllestgörande,
särskildt om deras förslag i öfrigt vinna godkännande, och vi vilja i detta
hänseende göra några erinringar.

Vi anse oss sålunda böra ifrågasätta, att styrelsen öfver ett profårsläroverk,
om det pröfvas nödigt för arbetet vid detsamma, finge rätt att

350

till tjänstgöring därstädes för en viss tid kalla därtill lämplig och villig
ordinarie lärare vid annat läroverk. Af särskild vikt vore en sådan rätt
för den händelse att ordinarie lärare vid profårsläroverket, som brukar
tjänstgöra som liufvudledare för prof kandidater, genom offentligt uppdrag
eller af annan anledning under längre tid hindras från utöfvande af sin
verksamhet. Ett sådant förordnande behöfver icke anses enbart medföra
förlust för det andra läroverket. Tvärtom måste det anses för detsamma
som eu vinst, när nämligen ifrågavarande lärare återvänder med den
ökade erfarenhet, som kan vinnas genom tjänstgöringen vid ett profårsläroverk.
Det är för öfrigt af så stor vikt för hela landets undervisningsväsen,
helst om kommitterades förslag i öfrigt vinna afseende, att
de bästa krafter kallas till profårsläroverken, att detta bör eftersträfvas,
äfven om det skulle komma att medföra en tillfällig uppoffring för det
ena eller andra läroverket. Tydligt är, att tillfyllestgörande ersättning
bör beredas åt sådan till tjänstgöring vid ett profårsläroverk förordnad
ordinarie lärare.

De af kommitterade föreslagna nya anordningarna komma, såsom de
själfva erkänna, att kräfva ett väsentligen ökadt arbete af de lärare, som
deltaga i profkandidaternas utbildning, särskild! af de s. k. hufvudledarne,
som skulle följa profkandidaten genom alla klasser. Kommitterade
ha också för sådana lärare föreslagit eu nedsättning i undervisningstid,
som för närvarande kan komma lärare till del, hvilka fått sig ålagdt
rättande af ett större antal skripta, äfvensom en mindre förhöjning i arfvodet
för handledningen af en profkandidat.

Då, såsom fallet åtminstone är i Stockholm, lärarne vid profårsläroverken
i allmänhet ha att rätta mycket betydliga skriflag, synes den minskning
i undervisningstid, som kommitterade föreslagit, ej för dem kunna
blifva synnerligt afsevärd. Med hänsyn till de lokala förhållandena i
hufvudstaden måste vidare öfvervarandet af en eller annan extra lektion,
anordnandet af timmar för konferenser o. s. v. ofta komma att verka
förryckande för vederbörande lärares utom skolan förlagda verksamhet
under vissa delar af läsåret. Det är ej endast en enstaka timme det kan
gälla, utan två eller tre i följd, och eftermiddagarne äro ju ofta upptagna
af rättandet af skripta. Det är fara värdt, att uppgiften härigenom blifver
vederbörande alltför betungande, och den af kommitterade föreslagna
ökade ersättningen torde ofta föga komma att motsvara uppoffringarna
i tid.

Vi anse oss därför böra påpeka önskvärdheten däraf, att en tillfyllestgörande
nedsättning i undervisningstid beredes äfven de lärare, som bruka
vara betungade med skripta och skola tjänstgöra som hufvudledare, hvar -

351

för ock rektorerna vid profårsläroverken i så god tid borde underrättas
om, hvilka lärarekandidater de skola mottaga, att de kunna i tid vidtaga
däraf möjligen föranledda ändringar i läsordningen. Vi vilja ock framhålla
billigheten däri, att en sådan ersättning beredes hufvudledarne vid
profårsläroverken, helst måhända i form af ett last arfvode, att de kunna
ägna sig åt sin maktpåliggande uppgift utan att därigenom ådraga sig
ekonomisk olägenhet. Det är af största vikt att tjänstgöringen vid ett
profårsläroverk ej göres afskräckande för dugliga lärare.

Stockholm den 30 september 1898.

Torn Moll. Emil Hildebrand.

Utdrag ur protokollet, hållet hos Jakobs allmänna läroverks kollegium vid
dess sammanträde den 27 september 1898.

§ 1. Sedan läroverkets lärare beslutat begagna det på grund af kongl.
direktionens öfver Stockholms stads undervisningsverk skrifvelse af den
17 sistlidne augusti lämnade tillfälle att, om kollegiet så önskade, afgifva
yttrande öfver kommitterades den 30 sistl. april afgifna underdåniga betänkande
angående afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven
för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken m. in., samt på tva
förberedande sammankomster haft tillfälle att uttala sina åsikter rörande
detsamma, sammanträdde nu kollegiet för att bringa ifrågavarande ärende
till slutligt afgörande, och enades kollegiet om följande skrifvelse:

Til! kongl. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.

Sedan kommitterade på anförda grunder föreslagit, att de nuvarande
undervisningsprofven borde afskaffas, hafva kommitterade ansett, att vissa
ändrade bestämmelser angående lärarebildningen och befordringssättet böra
vidtagas i sammanhang med afskaffande af undervisningsprofven för ledig
tjänst.

På samma gång kollegiet för sin del vill instämma i hvad kommitterade
yttrat om de nuvarande profvens afskaffande, anser kollegiet därjämte,
att vissa af de af kommitterade föreslagna nya bestämmelserna äro
förbättringar. Dit räknar kollegiet förslaget om lämpligare anordning af
profårsundervisningen, om lärarekandidats rättighet att fa genomgå profår

352

,i tro eller fyra ämnen, föreskriften om tvä ars tjänstgöring vid allmänt
läroverk såsom kompetensvillkor för ordinarie anställning samt att de
prof, som föreslagits, skola blifva frivilliga.

Däremot har stor tvekan hos kollegiet uppstått, huruvida förbättrad
handledning af profårskandidaterna i någon väsentligare grad vinnes
genom hvad koinmitterade föreslagit.

Af största vikt härvid är att lämpliga handledare finnas. I detta
afseende uttala koinmitterade det önskemålet, att antalet ordinarie lärare
vid profårsläroverken bör ökas och antalet extra lärare minskas.

Detta är ju i och för sig en förbättring af nuvarande förhållanden,
men enligt kollegii mening på långt när ej tillräcklig för att tillförsäkra
dessa läroverk de bästa lärarekrafter och än mindre verkligt framstående,
pedagogiskt bildade handledare.

Ej heller kan kollegiet dela kommitterades åsikt, att stadgandet i §
<■>4 skolstadgan, hvilket föreskrifver, att vid tillsättning af lärare vid dessa
läroverk särskildt afseende skall fästas å sökandes lämplighet att biträda
vid lärarekandidaters handledning, är af någon väsentlig betydelse, då ju
tillfälle att ådagalägga någon förmåga härutinnan icke finnes i vårt land
för andra sökande än dem, som äro eller varit anställda vid något profårsläroverk.
Följden af detta stadgande, om det verkligen tillämpades,
blefve ju tydligen endast den, att profårsläroverken skulle komma att inom
eu trängre krets af lärarekåren än de öfriga läroverken välja sina lärare,
och att detta skulle blifva för dessa läroverk till skada och ej till gagn,
torde icke vara tvifvelaktigt.

Andra och särskilda bestämmelser för anställning såsom handledare
vid profårsläroverken torde därför blifva alldeles nödvändiga, om kommitterades
förslag blefve lag, då ju dessa lärare icke blott skola afgifva profårsbetygen
— hvilka utan tvifvel skola komma att vid framtida befordringar
få en vida större betydelse än de för närvarande äga — utan ock
bedöma de s. k. fyllnadsprofven.

I afseende på dessa frivilliga prof, som ju endast skola vara ett
medel att förbättra profårsbetyget, anser kollegiet, att de under förutsättning,
som ofvan antydts, att handledningen af profkandidaterna blir
anförtrodd åt därtill fullt lämpliga personer, böra afläggas vid profårsläroverken.

Kommitterades förslag att fyllnadsprof endast en gång skulle få
afläggas torde vara alltför strängt, då det ju är en allmänt känd sak, att
många verkligt dugande lärare genom ogynnsamma tillfälligheter vid
profs afläggande icke framstå i sin bästa dager, en omständighet, som icke
torde synnerligen ändras genom den förändrade form, som fyllnadsprofven

353

skulle få. Fastmer torde hos mindre tilltagsna naturer medvetandet, att
det nu gällde en sak af större vikt för hela lifvet, öka den oro och
osäkerhet, som alltid åtfölja afläggandet af ett lärareprof. Skulle emellertid
de föreslagna fyllnadsprofven komma att införas, vill kollegiet för sin del
förorda rektor Dahlmans reservation. Huru fyllnadsprofven och de föreslagna
nya anordningarna vid profåret skola komma att inverka på profårsläroverken,
därom torde detta kollegium icke hafva att yttra sig.

I afseende på tjänstgöringsbetygen anser kollegiet i likhet med kommitterade,
att en gifven förbättring skulle uppstå, om för dessa betyg
bestämda betygsgrader föreskrefves. Dessa betygs värde såsom befordringsgrund
är af flera skäl mycket omtvistadt; men skulle genom nu föreslagna
förändring någon större enhet dem emellan kunna åstadkommas,
så att de lättare än hittills kunde jämföras med hvarandra, vore ej litet
vunnet.

Hvad kommitterade föreslagit angående rektors skriftliga utlåtande
om de sökande vid tjänstetillsättningar vid hans läroverk, hvilket skulle
vara en ersättning för hans nuvarande rättighet att deltaga i profvens
bedömande, anser kollegiet, att ett dylikt skriftligt utlåtande skulle blifva
af föga eller ingen betydelse och ej gifva någon afsevärd ledning åt den
tillsättande myndigheten, då ju rektor, utom den personliga kännedom
han kan hafva om någon vid hans läroverk tjänstgörande sökande, måste
grunda sitt omdöme om alla de öfriga endast på ansökningshandlingarna,
hvilka ju ock äro tillgängliga för den tillsättande myndigheten.

I hvad kommitterade föreslagit om geografien såsom särskildt läroämne
vid tillsättandet af adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna
läroverken äfvensom

i hvad som föreslagits om formulär för de allmänna läroverkens
kataloger och katalogernas fogande till läroverkens räkenskaper vill kollegiet
för sin del instämma.

På grund af hvad som nu anförts, anser sig kollegiet således kunna
tillstyrka de flesta af kommitterades förslag, men anser därjämte med afseende
på de föreslagna nya befordringsgrunderna att verksammare åtgärder,
än kommitterade föreslagit, måste vidtagas för att tillförsäkra profårsläroverken
verkligt lämpliga handledare åt profårskandidaterna samt fullt
kompetenta bedömare af profven.

In fidem
J. E. Brodin.

354

Protokoll, hållet i Katarina allmänna läroverks kollegium den 26

september 1898.

Närvarande: samtliga vid läroverket tjänstgörande ämneslärare
och undertecknad, rektor.

S. D. Skulle kollegiet afgifva yttrande om »underdånigt betänkande
angående

1) afskaffande eller inskränkande af undervisningsprofven för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken;

2) om geografien såsom ett särskilt läroämne vid tillsättande af
adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken och

3) om formulär för de allmänna läroverkens kataloger och katalogernas
fogande till läroverkens räkenskaper; afgifvet den 30 april 1898
af därtill i nåder utsedde kommitterade.»

Hvad beträffade den första frågan beslöt kollegiet efter en längre
öfverläggning att instämma i det af de kommitterade afgifna förslaget
utom hvad anginge det s. k. fyllnadsprofvet, hvars införande kollegiet för
sin del icke ansåg sig kunna tillstyrka. Såsom skäl för detta sitt afstyrkande
anförde kollegiet, att detta prof medförde hufvudsakligen samma
olägenheter, som de nuvarande obligatoriska profven, i det att det förra
lika litet som de senare vore ägnadt att lämna någon säker ledning för
bedömandet af en lärares undervisningsskicklighet och förmåga i allmänhet
att handleda ungdomen. Härtill komme, att då tillfälle till täflan
genom tillåtelsen att aflägga detta prof vore öppnadt, man kunde taga
för alldeles gifvet, att snart sagdt ingen obefordrad lärare skulle uraktlåta
att begagna sig af denna utväg att stärka sina meriter, hvaraf åter
skulle följa, att detta prof inom kort blefve så godt som obligatoriskt.
Således skulle, efter kollega åsikt, profårsläroverken öfversvämmas af
dessa fyllnadsprof och i följd däraf samma betänkliga rubbningar i undervisningens
jämna gång uppstå vid dessa läroverk, som nu är fallet vid
de allmänna läroverken i hufvudstaden och stiftsstäderna. Men ehuru
kollegiet sålunda ansåg, att alla prof efter profåret borde upphöra, ville
dock kollegiet framhålla vikten däraf, att åt profåret, såsom varande icke
mindre ett läro- och öfningsår än ett profår, icke tillmätes en så stor

355

vikt, att vid tillsättande af lärareplatser profårsbetygen finge någon förhärskande
betydelse.

Hvad beträffade den andra frågan, om geografien såsom ett särskilt
läroämne, delade kollegiet de kommitterades i betänkandet uttalade åsikt.

I sista frågan, om formulär för de allmänna läroverkens kataloger,
önskade icke kollegiet att afgifva något yttrande.

In fidem

C. Björling,

rektor.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 sistlidne maj har Eders Kong! Maj:t
anbefallt direktionen öfver nya elementarskolan i Stockholm att, efter att
hafva gifvit underlydande läroverkskollegium tillfälle att, därest det så
önskade, yttra sig i ämnet, före den 1 instundande november inkomma
med underdånigt utlåtande öfver utsedde kommitterades den 30 april detta
år afgifna underdåniga betänkande angående afskaffande eller inskränkande
af undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken
m. m.; och får direktionen, efter att i ämnet hafva hört skolans
lärare, härmed för sin del i underdånighet anföra följande:

Af de tre frågor, Indika varit föremål för kommitterades behandling,
har naturligtvis den första — rörande »afskaffande eller inskränkande af
undervisningsprofven för lärarebefattningar vid de allmänna läroverken» —
företrädesvis tillvunnit sig direktionens uppmärksamhet.

Enligt nu gällande befordringslag vid de allmänna läroverken måste
hvarje sökande till en läraresyssla för att kunna komma i fråga vid densammas
tillsättande hafva inför det domkapitel eller den läroverksstyrelse,
som tillsätter tjänsten, aflagt undervisningsprof i hvart och ett af de till
befattningen hörande ämnen äfvensom vid lektorsbefattningar jämväl i ett
själfvaldt ämne.

357

Mot dessa undervisningsprof hafva såväl inom läroverken, särskild!
af de yngre, obefordrade lärarne, som från andra hall åtskilliga beaktansvärda
anmärkningar blifvit framställda. Dessa prof anses bland annat
synnerligen betungande icke blott för de sökande lärarne utan äfven föi
de bedömande myndigheterna och för läroverken. Det hav vidare framhållits
från flera håll, att dessa prof, som skulle lämna de tillsättande^ myndigheterna
säker ledning för bedömande af de sökandes skicklighet, ej uppfylla
detta ändamål, utan snarare kunna vara vilseledande, emedan de
afläggas på ett sätt, som är olika med förfaringssättet vid lektioner med
en klass under vanliga förhållanden.

Då dessutom de bedömande myndigheterna äro ganska många, kunna
de vitsord, som afgifvas af en myndighet vid bedömandet af ett prof, svårligen
jämföras med de vitsord, som afgifvits för likartadt prof af en annan
myndighet. Dessa jämte flera andra olägenheter, som enligt kommitterades
mening vidlåda de nuvarande lärareprofven, hafva därför föranledt kommitteråde
att föreslå dessa profs upphäfvande. Direktionen, som i hufvudsak
delar kommitterades åsikt, har ej heller någon erinran att. gorå mot deras
förslag rörande afskaffande af lärareprofven inför domkapitlen.

Beträffande åter de åtgärder, som i samband med de nuvarande lärareprofvens
borttagande af kommitteradc föreslagits sa väl i syfte att öka
garantierna för att vid läraretjänsters tillsättande läroverkens bästa skall
blifva behörigen tillgodosedt som för att bereda åt aspiranterna till läraretjänster
tillfälle att efter profårets genomgående ytterligare meritera sig,
tillstyrker direktionen kommitterades förslag rörande profårets utbildning och
förstärkning genom förbättrad handledning af kandidaterna, genom lämpligare
anordning af pr of undervisning en och sättet för dennas bedömande samt vill
tillika föreslå, att dessa förändringar vidtagas, äfven om kommitterades
förslag i öfrigt ej skulle som lag fastställas.

Rörande kommitterades förslag om fakultativa fyllnadsprof vid profärsläroverken
kunna meningarna nog vara delade. Såsom skäl mot desamma
skulle kunna framhållas, att profårsläroverken ej utan svårighet
torde kunna bära den nya börda, som genom fyllnadsprofvens verkställande
komme att åläggas dem. Häremot skulle dock enligt direktionens mening
kunna invändas att, då profårsläroverken vanligen hafva flera parnllelafdelningar
i hvarje klass, dä vidare de föreslagna anordningarna för fyllnadsprofvens
afläggande synas ådagalägga, att desamma ej skulle afbryta
den normala undervisningens gång, och då ytterligare dessa prof skulle
kunna allt efter omständigheterna afläggas i hvilken som helst af de sex
högre klasserna, — undervisningen vid profårsläroverken ej skulle komma

358

att lida mera än under de nuvarande profven vid vissa läroverk i stiftsstäderna.

Skulle vid tillämpningen svårigheterna visa sig för stora, kunde ju
för öfrigt profarsinstitutionen införas vid ännu ett eller några läroverk, en
åtgärd, som vore jämförelsevis lätt att genomföra.

Betraktar man åter fyllnadsprofven från lärarekandidaternas synpunkt,
så anser direktionen rättvist och billigt, att en lärare, som efter inträde i
tjänstgöring genom studier, resor o. s. v. anser sig väsentligen hafva förkofrat
sig i sitt ämne, också må hafva någon möjlighet att inför en verkligen
sakkunnig myndighet ådagalägga detta och få räkna sig sådant till
godo. Detta är af vikt ej blott för den enskildes, utan för hela kårens
skull, på det att denna möjlighet må vara en äggelse och uppmuntran till
ytterligare utbildning. Hvad som af staten kan göras för att hos läraren
väcka lust för sådant arbete bör icke försummas. Utan sådana fyllnadsprof
skulle enligt direktionens mening ancienniteten få ett allt för stort
inflytande vid läraretjänsters tillsättande.

Pa grund af hvad sålunda anförts, får direktionen tillstyrka bifall till
förslaget om införande af fyllnadsprof eller komplettering af prof året.

Rörande dessa fyllnadsprof har äfven inom direktionen den mening
uttalats, att lärarekandidaterna borde beredas tillfälle att på något sätt
styrka förkofringen af sina teoretiska kunskaper och icke endast förkofringen
af sin duglighet som praktiska pedagoger.

I fråga om huru många gånger den enskilde läraren skulle äga rätt
att på det föreslagna sättet komplettera profåret hafva emellertid kommitterade
varit af olika mening. Kommitterades flertal har nämligen föreslagit,
att en lärare må äga rätt att aflägga fyllnadsprof i alla skolans
ämnen, men endast en gång i hvarje ämne. En af kommitterade, rektor
Dahlman, har likaledes föreslagit, att en lärare skulle äga rätt att aflägga
fyllnadsprof i alla ämnen, men för sin del yrkat, att han må göra det
tvenne gånger i hvarje ämne.

Om man betraktar lärarekallets utveckling under de senaste årtiondena,
finner man, att den alltjämt växande fordran på yrkesskicklighet
med nödvändighet medför specialisering. För att rätt kunna sköta sitt
kall såsom lärare fordras, att läraren i de ämnen, hvari han undervisar,
känner de viktigaste resultaten af den moderna utvecklingen. Då detta ej
kan ske i många ämnen, är det nödvändigt, att hvarje lärare inskränker
sig till vissa bestämda ämnen, som blifva hans speciella fack. Vid kompletteringen
af profåret torde därför endast undantagsvis andra ämnen
medtagas än de, som förut däri ingingo, ty naturligtvis anmäler sig hvarje

359

kandidat till genomgående af profåret i de ämnen, hvari han äger de bästa
insikterna, och hvilka han på grund häraf väljer till sitt speciella fack.

önskar nu en lärare att komplettera sitt profår i flera ämnen, så synes
det mindre lämpligt, att han får aflägga dessa prof successive på skilda
tider. En dylik möjlighet skulle lätt kunna inleda honom i frestelsen att,
med åsidosättande af andra ämnen, koncentrera sina krafter på ett ämne,
till dess profvet däri vore aflagdt, för att sedan på samma sätt börja med
ett annat, ett förfaringssätt, som svårligen skulle vara till fördel för undervisningen.

På grund häraf får direktionen i likhet med skolans lärarekollegium
afstyrka såväl kommitterades flertals som reservantens förslag, att lärare må
äga rätt att successive på skilda tider aflägga fyllnadsprof i hvarje särskilt
ämne. Däremot anser direktionen, med anslutning till de skäl, som reservanten,
rektor Dahlman, anfört, att möjlighet bör stå öppen för en lärare att
få aflägga nytt prof i ett ämne, hvari han redan profvat. På grund häraf
får direktionen i öfverensstämmelse med. den åsikt, som inom skolans lärarekollegium
gjort sig gällande, som sin mening uttala, att lärare må äga rätt
att högst tvenne gånger inalles, med en mellantid af minst två år, komplettera
profåret. Vid dessa prof må det stå läraren fritt att välja högst fyra
ämnen, hvilka som helst, förutsatt att han i sådana ämnen, som ej ingått i
profåret, har minst ett års praktik.

Denna inskränkning med afseende på fyllnadsprofvens afläggande skulle
enligt direktionens mening i högre grad bidraga till minskning af det befarade
stora antalet af sådana prof än den bestämmelse, som koinmitterade
föreslagit, att en lärare må äga rätt att successive på skilda tider aflägga
fyllnadsprof, men blott en gång i hvarje ämne.

Mot en del öfriga af kommitterade föreslagna bestämmelser, såsom två
års tjänstgöring vid allmänt läroverk såsom kompetensvillkor för erhållande
af ordinarie befattning; tjänstgöringsbetygens normerande och utfärdande
genom eforsämbetet; skriftligt utlåtande angående de sökande, afgifvet af
rektor vid det läroverk, där ledigförklar ad tjänst skall tillsättas, har direktionen
ingen erinran att göra.

Skulle nu, såsom kommitterade föreslagit och direktionen för sin del
förordat, de nuvarande lärareprofven inför domkapitlen afskaffa, så bortfaller
därmed den af de befordringsgrunder, som hittills i allmänhet torde
hafva satts i främsta rummet. Däraf blir eu följd, att öfriga vitsord för
lärareduglighet, såsom profårsbetyg, betyg öfver aflagdt fyllnadsprof och
tjänstgöringsbetyg måste tillmätas större betydelse. Då nu emellertid de
myndigheter, som afgifva dessa vitsord, särskildt de, som afgifva tjänstgöringsbetygen,
fortfarande blifva ganska många, är det ej tänkbart, att

360

samma betygsskala skulle kunna följas öfverallt. Det synes därför blifva
nödvändigt, att den utnämnande myndigheten för att kunna skipa rättvisa
får en öfverblick öfver de olika betygsgifvande myndigheternas principer
vid betygs afgifvande. En sådan öfverblick torde väl svårligen kunna
förutsättas hos domkapitlen. Det synes därför direktionen blifva en nödvändig
följd af borttagandet af lärareprofven inför domkapitlen, att utnämningen
af lärare till ordinarie tjänst måste öfverflyttas från domkapitlen
till annan myndighet. Nya elementarskolans lärarekollegium har med afseende
härpå såsom sin mening uttalat, att därest profven inför domkapitlen
afskaffas, tillsättandet af läraretjänster skulle öfverflyttas till en särskild
styrelse eller öfvertagas af Eders Kongl. Maj:t.

Med afseende härpå vill direktionen icke underlåta att i underdånighet
erinra om hvad direktionen i sitt underdåniga betänkande den 8 juni 1891
öfver utsedde kommitterades den 13 januari 1891 afgifna förslag till stadga
för rikets allmänna läroverk förut härom anfört.

»Frågan om lärareprofvens afläggande», yttrar direktionen, »anser direktionen
stå i nära samband med frågan om utnämningen. Att desamma
skulle afläggas inför en och samma centrala myndighet finner direktionen
betänkligt, så länge ännu lärareplatsernas tillsättande tillkommer domkapitlen
och de särskilda skolstyrelserna, enär genom en sådan åtgärds vidtagande
de tillsättande myndigheterna skulle beröfvas den så högst viktiga
personliga kännedomen om de sökandes egenskaper. Skulle däremot för
framtiden ett särskildt undervisningsdepartement eller en öfverstyrelse för
skolväsendet komma att inrättas, kunde enligt direktionens mening till
denna myndighet öfverlämnas såväl befattningen med lärareprofven som
själfva utnämningen till läraresysslor.»

Upphörandet af profven inför domkapitlen och de öfriga skolstyrelserna
synes direktionen sålunda påkalla jämväl eu förändring af bestämmelserna
rörande lärareplatsernas tillsättande.

Rörande öfriga delar af kommitterades betänkande, nämligen angående
geografien såsom särskildt läroämne vid tillsättande af adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken, samt angående formulär för de
allmänna läroverkens kataloger och katalogernas fogande till läroverkens
räkenskaper, får direktionen, som funnit kommitterades förslag härom i
allmänhet välbetänkta och ändamålsenliga, i hufvudsak ansluta sig till
kommitterades förslag. Angående formuläret för de allmänna läroverkens
kataloger vill dock direktionen göra den erinran, att uppgifter om faderns
stånd eller yrke ej böra upptagas i de kataloger, som utdelas bland allmänheten
eller till lärjungarne. Direktionen ställer sig i likhet med skolans
lärarekollegium i denna fråga på den ståndpunkt, som häfdats af rektorn

361

vid Jönköpings allmänna läroverk, och åberopar de skäl, som al honom
anförts mot en dylik åtgärd. Att uppgifter härom utan olägenhet^ kunna
uteslutas ur katalogen, har direktionen funnit bekräftadt genom mångårig
erfarenhet från det under direktionens vård stående läroverk, hvars kataloger
aldrig upptagit meddelanden af detta slag.

Stockholm den 26 oktober 1898.

Underdånigst

E. ödmansson.
E. Bergman.

L. M. Törngren.
E. G. Calwagen.

Johan Berggren.