UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN OCH YTTRANDEN
Statens offentliga utredningar 1890:5
UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN OCH YTTRANDEN
ANGÅENDE
LÅEOVEKKSKOMITÉNS
DEN 2 5 AUGUSTI 18 84 DATEKADE
BETÄNKANDE
ii.
AFGIFNA AF
DOMKAPITLEN, DIREKTIONERNA ÖFVER STOCKHOLMS
STADS UNDERVISNINGSVERK OCH NYA ELEMENTARSKOLAN
I STOCKHOLM
ÄFVENSOM ÅTSKILLIGA LÄROVERKSKOLLEGIER.
STOCKHOLM
IVAR HAjGGSTRÖMS boktryckeri
. 1885.
Innehållsförteckning.
Sid.
1) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Upsala den 26 September
1885 .............................................................................. 1
2) Transumt af protokollet i Upsala domkapitel den 26 September
1885 ...................................................................................... 11
3) Underdånigt yttrande af Upsala allmänna läroverks kollegium den
30 April 1885 ......................................................................... 1;:
4) D:o af Gelle allmänna läroverks kollegium den 29 April 1885..... 20
5) D:o af Hudiksvalls allmänna läroverks kollegium den 27 April 1885 22
6) D:o af Norrtelge allmänna läroverks kollegium den 13 Februari 1885 36
7) D:o af Söderhamns allmänna läroverks kollegium den 27 April 1885 40
8) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Linköping den 2 September
1885 ............................................................................. 44
9) Utdrag af protokollet i Linköpings domkapitel den 2 September 1885 54
1 0) Underdånigt yttrande af Linköpings allmänna läroverks kollegium
den 19 Mars 1885 .................................................................... 5b
11) D:o af Norrköpings allmänna läroverks kollegium den 21 Maj 1885 58
12) D:o af Yest-erviks allmänna läroverks kollegium den 23 Maj 1885 65
13) D:o af Söderköpings allmänna läroverks kollegium den 9 Maj 1885 66
14) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Skara den 26 Augusti 1885 73
15) Yenersborgs läroverkskollegii skrifvelse till domkapitlet i Skara
den 29 Maj 1885 ..................................................................... 84
16) Mariestads läroverkskollegii yttrande den 1 Juni 1885............... 85
1 7) Utdrag af läroverkskollegiets i Lidköping protokoll den 3 Juni 1885 86
18) D:o af läroverkskollegiets i Alingsås protokoll den 15 Maj 1885... 89
19) Rektors vid Hjo pedagogi skrifvelse till domkapitlet i Skara den
9 Juni 1885 .............................................................................. 89
20) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Strengnäs den 22 Augusti
1885 ................................................................................. 100
21) Utdrag ur protokollet vid Strengnäs allmänna läroverks kollegii
sammanträde
den 27 Maj 1885 ............................................... 108
22) Örebro läroverkskollegii yttrande den 22 Maj 1885 .................. 114
IV
Sill.
23) Underdånigt yttrande af Nyköpings allmänna läroverks kollegium
den 9 Maj 1885 ........................................................................ 118
24) Protokoll i lärarekollegiet vid Södertelge pedagogi den 26 Maj
1885 ............................................................................................. 132
25) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Vesterås den 19 Augusti
1885 ................................................................................ 134
26) Vesterås allmänna läroverks kollegii yttrande den 4 Juni 1885 ... 161
27) Utdrag af protokollet i Ealu allmänna läroverks kollegium den 13
April 1885 ............................................................................... 175
28) Sala allmänna läroverks kollegii skrifvelse till domkapitlet i Vesterås
den 31 Maj 1885 ............................................................ 177
29) Rektors vid Köpings pedagogi skrifvelse till domkapitlet i Vesterås
den 23 Maj 1885 .......................................................... 179
30) Rektors vid Hedemora pedagogi skrifvelse till domkapitlet i Vesterås
den 5 Juni 1885 ............................................................ 183
31) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Vexiö den 2 September 1885 191
32) Utdrag ur protokollet i Vexiö domkapitel den 2 September 1885 213
33) Protokoll i Vernamo läroverkskollegium den 29 Juni 1885 ...... 214
34) Grenna läroverkskollegii skrifvelse till domkapitlet i Vexiö den
29 Juni 1885 .......................................................................... 215
35) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Lund den 26 Augusti 1885 217
36) Underdånigt yttrande af Malmö allmänna läroverks kollegium den
17 April 1885 .......................................................................... 226
37) Transumt af protokoll vid Malmö läroverkskollegii sammanträden
den 17 och 29 April 1885......................................................... 231
38) Underdånigt yttrande af Kristianstads allmänna läroverks kollegium
den 18 April 1885 ..................................i .................... 234
39) Utdrag af protokollet i Karlskrona allmänna läroverks kollegium
den 10 April 1885.................................................................... 241
40) Underdånigt yttrande af Helsingborgs allmänna läroverks kolle- .
gium den 30 Maj 1885 ............................................................ 280
41) D:o af rektor vid Helsingborgs allmänna läroverk den 8 Juni 1885 288
42) D:o af Ystads allmänna läroverks kollegium den 17 April 1885 289
43) D:o af Landskrona allmänna läroverks kollegium den 28 April 1885 292
44) D:o af Engelholms allmänna läroverks kollegium den 24 April 1885 293
45) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Göteborg den 23 September
1885 .............................................................................. 295
46) Göteborgs högre latinläroverks kollegii skrifvelse till domkapitlet
i Göteborg den 28 Maj 1885 ........................ :....................... 325
V
Sid.
47) Göteborgs högre realläroverks kollegii skrifvelse till domkapitlet
i Göteborg den 27 April 1885................................................. 337
48) Göteborgs femklassiga allmänna läroverks kollegii skrifvelse till
domkapitlet i Göteborg den 14 Mars 1885................................. 344
49) Protokoll i Halmstads allmänna läroverks kollegium den 9 Maj 1885 347
50) Utdrag af protokollet i Strömstads allmänna läroverks kollegium
den 14 Mars 1885 ................................................................... 352
51) Protokoll i läroverkskollegium vid Kungelfs pedagogi den 4 Mars
1885 ........................................................................................ 355
52) Utdrag af protokollet i lärarekollegium vid Kungsbacka pedagogi
den 17 Mars 1885 .................................................................... 364
53) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Kalmar den 25 Augusti
1885 ........................................ 376
54) Utdrag af protokollet i Kalmar domkapitel den 25 Augusti 1885 376
55) D:o af d:o i Kalmar allmänna läroverks kollegium vid vårterminens
slut 1885 ....................................................................... 377
56) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Karlstad den 25 Augusti
1885 ....................................................................................... 392
57) Underdånigt yttrande af Karlstads allmänna läroverks kollegium
den 18 Juni 1885 ..................................................................... 401
58) Utdrag ur protokollet i Kristinehamns allmänna läroverks kollegium
den 10 Juni 1885 ............................................................ 404
59) D:o af d:o i Pilipstads allmänna läroverks kollegium den 27
Juni 1885 .............................................................................. 408
60) D:o af d:o i Åmåls allmänna läroverks kollegium den 15 Juni 1885 410
61) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Hernösand den 14 Augusti
1885 ...................... 415
62) Transumt af Hernösands konsistorii protokoll den 14 Augusti 1885 422
63) Underdånigt yttrande af Hernösands allmänna läroverks kollegium
den 13 Juni 1885 .................................................................... 426
64) Utdrag af protokollet i Hernösands läroverkskollegium den 5
Juni 1885 ................................................................................ 427
65) Underdånigt yttrande af Umeå allmänna läroverks kollegium den
4 Juni 1885 .............................................................................. 429
66) Transumt af Luleå läroverkskollegii protokoll den 10 Juni 1885 434
67) Sundsvalls läroverkskollegii yttrande den 8 Juni 1885 ............... 436
68) Underdånigt utlåtande af domkapitlet i Visby den 19 Augusti 1885 441
69) Utdrag ur protokollet i Visby allmänna läroverks kollegium den 20
April 1885 ................................................................................. 443
VI
Sid.
70) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
den 28 Augusti 1885 ............................................. 447
71) Utdrag af protokollet hos direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
den 28 Augusti 1885 ............................................. 451
72) Skrifvelse till direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
från lärarekollegiet vid högre latinläroverket å Norrmalm
den 27 April 1885 .................................................................... 456
73) D:o till d:o från lärarekollegiet vid högre latinläroverket å Södermalm
den 30 April 1885 ........................................................ 475
74) D:o till d:o från lärarekollegiet vid Stockholms högre realläroverk
den 30 April 1885 ............................................................ 486
75) D:o till d:o från lärarekollegiet vid Jakobs allmänna läroverk
den 20 April 1885.................................................................... 499
76) Protokoll i Katarina allmänna läroverks kollegium den 11 April 1885 503
77) Skrifvelse till direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
från lärarekollegiet vid Ladugårdslands allmänna läroverk
den 14 April 1885.................................................................... 505
78) Underdånigt utlåtande af direktionen öfver nya elementarskolan
i Stockholm den 27 Augusti 1885 ............................................. 511
79) Nya elementarskolans lärarekollegii skrifvelse till skolans direktion
den 1 Juni 1885 .................................................................... 518
Bihang.
80) Underdånigt utlåtande af styrelsen för tekniska skolan i Stockholm
den 11 November 1885 ................................................... 566
81) Underdånig petition af teckningslärarne vid de högre allmänna
läroverken i Stockholm den 12 Oktober 1885 ........................... 572
82) D:o af svenska teckningsläraresällskapet den 9 November 1885... 582
Till Konungen.
Genom remiss på nådigste befallning bar domkapitlet i Upsala 1
fått sig ålagdt att, efter det tillfälle gifvits de under domkapitlet
lydande läroverkskollegierna, som sådant kunde önska, att yttra sig
i ämnet, afgifva underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs den
25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor; och får domkapitlet till underdånigt fullgörande
häraf, efter erhållet nådigt anstånd dermed till innevarande månads
slut, med bifogande af de underdåniga yttranden, som inkommit från
lärovérkskollegierna vid Upsala, Gefle, Hudiksvalls, Söderhamns och
Norrtelge allmänna läroverk, för egen del afgifva följande underdåniga
utlåtande.
Såsom sitt omdöme i största allmänhet öfver det föreliggande
förslaget måste domkapitlet uttala den mening, att det mycket stora
och vidlyftiga arbetet ingalunda kan anses motsvaradt af det vunna
resultatet. Med fullt fog hade man kunnat vänta, att detta på grund
af den storartade anläggningen och de omfattande undersökningarna
framträdt bättre genomtänkt och mera lyckadt än det i grunden föga
genomtänkta förslaget och det i högsta måtto betänkliga omstörtningsförsök,
komitén derigenom utfört emot våra allmänna läroverk. Ty
såsom ett sådant försök måste domkapitlet betrakta det visserligen
endels förtäckta, men dock genomgående sträfvandet att undergräfva
de grundvalar, hvarpå dessa läroverk ännu lyckligtvis till någon del
hvila — allt för att tillmötesgå de lika högljudda som ensidiga
krafven hos en modem tidsrigtning, som i främsta rummet, för att
icke säga uteslutande, fordrar afseende på det närmast och omedelbart
nyttiga, så mycket bättre om detta äfven kan ernås för det
1
2
bästa priset. Den klassiska bildningen skänker ingen omedelbar
nytta åt sina idkare, såsom Händelsen deremot anses vara med de
reala kunskapsämnena, som mera omedelbart komma till användning
i lifvet. Derföre måste detta förment hindrande och icke vidare
tidsenliga moment så mycket som möjligt aflägsnas från våra allmänna
bildningsanstalter, som derigenom skulle förenklas och följaktligen
kunna billigare anordnas, dock med tillfälle till klassiska studier för
blifvande prester och vetenskapsmän, således för dem, som allena
anses behöfva den klassiska bildningen. Att detta förfarande står i
strid med hvad man i de stora kulturländerna fortfarande anser för
de allmänna läroverkens uppgift — såsom professor Sundén i sin
reservation klart framhållit — detta har komitén från sin ensidiga
utgångspunkt vid sina vidlyftiga undersökningar icke ansett betänkligt.
För komiténs syfte erfordrades den nuvarande lialfklassiska
eller B-liniens bortskaffande, såsom en mycket anlitad utväg för det
största antalet lärjungar i våra offentliga skolor att med befrielse
från grekiskan kunna inhemta den latinkunskap, som erfordras för
de akademiska studierna. Och för att drifva detta stora flertal öfver
till den reala linien, måste å ena sidan grekiskan göras till ett
obligatoriskt läroämne på den" klassiska linien och å den andra sidan
examensfordringarna vid universiteten så omgestaltas, att för alla
icke klassister latinkunskapen skulle dels göras obehöflig, dels inskränkas
till ett minimum, för hvars grundläggande eller inhemtande
i skolan tillfälle måste beredas genom att vidhänga den reala linien
en mycket onaturlig frivillig latinkurs utanför den obligatoriska lärokursen,
medförande, enligt domkapitlets åsigt, antingen ett skadligt
intrång i denna senare eller lärjungarnes ytterligare betungande.
Och för att så mycket som möjligt nedsätta de nu anordnade bildningsliniernas
kredit, har komitén gjort beräkningar och anfört utsagor,
af hvilka skulle framgå, huru otillfredsställande resultaten
äfven för universitetsstudierna af den nuvarande skolordningen skulle
hafva befunnits.
Sådant har, korteligen sagdt, komiténs tillvägagående varit för
att så mycket som möjligt undantränga de klassiska studierna ur
våra allmänna läroverk, såsom en numera föråldrad och af den allmänna
meningen utdömd grundval för humanistisk bildning. Lägges
härtill kristendomsundervisningens styfmoderliga behandling, beroende
utan tvifvel i högst betydlig grad derpå, att i komitén detta läroämnes
intresse och talan icke varit i jemvigt med andra tillgodosedda
genom komiténs sammansättning, så anser domkapitlet sig hafva full
3
anledning att beteckna komitéarbetet i denna del icke allenast såsom
otillfredsställande, omoget och ensidigt, utan såsom egnadt att,
snart sagdt, fullständigt omstörta den nuvarande organisationen af
våra allmänna läroverk.
Häremot hafva jemväl samtliga läroverkskollegierna inom stiftet
inlagt sina gensagor. Och då det större akademiska konsistoriet i
Upsala afstyrkt bifall till komiténs förslag, i hvad angår B-liniens
indragning och den frivilliga latinkursen på reallinien jémte härmed
i sammanhang stående förändringar af examensfordringarna vid universitetet,
utom afskaffandet af alla s. k. examina stili latini, vågar
domkapitlet hysa den vissa tillförsigt, att samma förslag icke skola
vinna framgång.
Men om domkapitlet således icke kunnat biträda, utan måste
på det lifligaste motsätta sig komiténs-förslag rörande den halfklassiska
eller s. k. B-liniens indragning, kan domkapitlet icke förneka,
att åtskilliga brister i läroverkens nuvarande inrättning, särskild! med
hänsyn till undervisningens resultat, förefinnas, som kräfva att afhjelpas.
Men i stället för att med komitén söka denna bot i latinets
undanträngande, tror domkapitlet, i likhet n\ed den teologiska fakulteten
vid härvarande universitet, att om latinet åter gjordes till det
för språkundervisningen grundläggande språket, skulle detta utan
allt tvifvel vara den för undervisningen i det hela mest fruktbringande
anordningen, och genom hela undervisningens grundande
på latinet såsom basis skulle äfven den brist på ledande tanke, som
utmärker den närvarande undervisningen och ännu mera skulle framträda,
om komiténs förslag blefve antaget, väsentligen blifva afhulpen,
och sålunda den nu allmänt förekommande och berättigade klagan
öfver mångläseriet vid läroverken lättare kunna undanrödjas. Särskilt
skulle genom en sådan grundläggning för den allmänna språkbildningen
vinnas den stora fördelen, att de moderna språken, af
hvilka icke något kan anses till en sådan grundläggning rätt lämpligt,
kunde på ett mera praktiskt sätt i våra skolor inhemtas, och
sålunda lärjungarne göras dermed vida bättre förtrogna, ej blott
hvad språkens läsning angår, utan jemväl för deras användande i
tal och skrift. På sådant sätt skulle latinets läsning i de första
klasserna blifva af handgriplig och stor nytta äfven för realisterna.
Men i annat fall, om realbildningen nödvändigt skall befrias från
latinet, såsom ett icke allenast onyttigt, utan rent af hindrande och
hämmande påhäng, då måste, för att å den andra sidan den klassiska
bildningen icke må förfuskas och dess sak gifvas till spillo, steget
4
tagas fullt ut genom inrättandet af skilda latin- och realläroverk.
Men ingalunda må striden mellan de olika principerna slitas efter
komiténs förslag, hvilket, såsom domkapitlet redan antydt, går ut
på att, under ett skenbart omhuldande af båda bildningslinierna, i
sjelfva verket ensidigt befrämja realbildningens sak på den klassiska
liniens bekostnad.
Domkapitlet antager emellertid såsom af de förhandenvarande
förhållandena betingadt, att den nuvarande anordningen bibehålies
med en hel- och halfklassisk linie samt en reallinie, och öfvergår
då, efter ofvanstående inledningsvis framstälda allmänna betraktelser
i anledning af de allehanda resonnemanger, som förekomma i kap. II
under rubriken Om latinets ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter,
till de öfriga delarne af komiténs digra arbete.
Hvad då först beträffar den i kap. III framlagda hygieniska
undersökningen af läroverken, får domkapitlet, jemte uttalande af
sitt erkännande utaf den derpå nedlagda möda, som icke skytt att
inlåta sig på de minutiösaste detaljer och mest omfattande beräkningar,
grundade bland annat på lärjungarnes mått och vigt, på
samma gång, med anslutning till presidenten Forssells reservation i
denna del, icke dölja sin tvekan, mindre beträffande de vunna resultaten,
för så vidt de uttalats i följande satser sid. 143:
»att någon lindring i arbetstiden på lärorummet bör beredas de
allmänna läroverkens lärjungar;
att föreskrifter om tiden för lärjungarnes hemarbeten, afseende
att begränsa och reglera dessa, böra lemnas; samt
att större uppmärksamhet än hittills bör egnas åt de hygieniska
förhållandena vid läroverken»,
men väl beträffande lämpligheten ej allenast af åtskilliga bland de
utvägar, som i första hänseendet föreslagits i kap. Y, hvarom domkapitlet
på behöriga ställen får närmare uttala sig, men särskild! af
åtgärderna i afseende på anordnandet af den hygieniska tillsynen
vid läroverken. Minst kan domkapitlet, äfven om läkare för skolorna
skulle kunna erhållas för så ringa aflöning som den föreslagna, och
oafsedt det betänkliga att för bidrag dertill än ytterligare betunga
lärjungarne, biträda förslaget om skolläkarens plats i skolstyrelsen
och befogenhet att inblanda sig i undervisningens anordning, hvaraf
svåra konflikter skulle kunna uppstå.
När domkapitlet derefter inlåter sig på komiténs utlåtande och
förslag i kap. Y om undervisningsplanen, måste domkapitlet först
vidröra frågan om den nuvarande anordningen af B-linien, hvilken
5
synes domkapitlet böra undergå någon förändring, vid hvars genomförande
hvad som af professoren Sundén föreslagits, jemfördt med
de modifikationer, som af Upsala läroverkskollegium framstälts, torde
vara förtjent af uppmärksamhet.
Hvad derefter angår komiterades förslag till lättnad och på samma
gång omreglering af skolarbetet, förekommer först fragan om läsårets
förlängning till högst 39 veckor (sid. 186). Domkapitlet hyser häremot
stora betänkligheter, särskildt hvad landsbygdens barn beträffar,
som väl behöfva den nuvarande, af klimatiska förhallanden särdeles
påkallade och dessutom genom sekelgammal ordning med vara lefnadsvanor
införlifvade fritiden till rekreation i hemmen. Säkerligen skulle
eu förkortning häruti i hög grad medföra just de olägenheter, komitén
varit så angelägen att från hygienisk synpunkt aflägsna. Domkapitlet
instämmer i denna fråga med läroverkskollegierna i Gefle och Hudiksvall,
från lärjungarnes synpunkt betraktadt. Likaså delar domkapitlet
sistnämnda läroverkskollegii betänkligheter emot rasttidernas förlängning
med ytterligare fem minuter mellan de särskilda lektionstimmarne,
hvilken förlängning till icke ringa förfång för undervisningstiden
vill synas bra obehöflig och äfven i disciplinärt hänseende
ganska otjenlig.
I afseende på komiténs förslag till vissa ändringar i de särskilda
klassernas timplan förekommer först katekesläsningens uppskjutande
till skolans 3:dje klass. Denna förändring, som bekämpas af Upsala
och Hudiksvalls läroverkskollegier och enligt det förras mening skulle
vara alldeles onödig i l:a och 2:a klasserna, inom hvilka ingen öfveransträngning
anses ega rum, men deremot öka det redan förut tunga
arbetet i 4:e och 5:e klasserna, hvari domkapitlet så fullständigt instämmer,
att det synts snarare böra ifrågasättas, huruvida icke arbetet
är för litet tilltaget för l:a och 2:a klassernas lärjungar, måste domkapitlet
på det bestämdaste afstyrka och anhåller att få emot detta
förslag, likasom äfven emot den föreslagna inskränkningen af antalet
timmar för kristendomsundervisningen i öfrigt, åberopa de af teolo-''
giska fakulteten i Upsala andragna skäl.
1 sammanhang härmed finner domkapitlet sig äfven böra framställa
det yrkande, att det hebreiska språkets föreslagna uteslutande
från de allmänna läroverken såsom valfritt läroämne måtte på de
skäl, som af nyssnämnda fakultet anförts, lemnas utan afseende.
Likaledes får domkapitlet ansluta sig till samma fakultets uppvisande
af de olägenheter, som särskildt för teologiska studiers grundläggande
skulle uppstå genom tyskans föreslagna afsilning med
6
5:e kl., och således afstyrka eu sådan åtgärd och detta jemväl ur
den allmänna bildningens synpunkt, såsom äfven af läroverkskollegierna
i Upsala, Gefle och Hudiksvall framhållits, och då intet kan
vara orimligare och oförenligare med en ordning, som bibehåller
tyskan såsom skolans grundläggande språk.
Icke heller kan domkapitlet biträda komiténs förslag om förminskning
af timantalet för historia och geografi, hvilka kunskapsämnens
betydelse för allmänbildning icke borde af komitén underskattas.
Härvid och i afseende på förslaget att undanrödja olikheten
mellan latin- och realliniens kurser i sistnämnda ämnen å
de fyra sista arsafdelningarna synes Upsala läroverkskollegii yttrande
vara förtjent af synnerligt afseende.
Skall deremot minskning i fråga om andra ämnen till förebyggande
af öfveransträngning göras, så tvekar domkapitlet icke att, i
likhet med teologiska fakulteten, påyrka någon minskning af fordringarna
i matematik på klassiska linien, såsom icke obetydligt öfverskridande
det för allmänbildning nödvändiga måttet.
Till sist har domkapitlet intet vidare att under denna afdelning
tillägga, än att domkapitlet, med anledning af hvad som föreslås
sid. 223 rörande morgon- och aftonböner, anser § 20 i gällande läroverksstadga
höra bibehållas oförändrad, då de anförda skälen för eu
förändring i der stadgad ordning icke kunna anses tillräckliga.
Beträffande det i kap. Yl framstälda förslaget om vilkoren för
kompetens till läraretjenster måste först anmärkas, att dessa gjorts
beroende af ett ovisst förslag om den filosofiska gradens förändring,
nemligen det, som af Upsala universitets filosofiska fakultet förordats
den 14 Februari 1880 och den 29 Mars 1882 och vunnit anslutning
äfven från det större akademiska konsistoriets i Upsala sida år 1880,
men numera är af de större akademiska konsistorierna både i Upsala
och i Lund, sådant som förslaget af komitén framstälts, afstyrkt.
Och ser man detta komiténs kompetensförslag från skolans egen synpunkt
och dess berättigade kraf på sjelfständigt afseende utan allt
för mycket beroende af universitetsförhållandena, måste domkapitlet,
med instämmande i så väl rektor Törnebladhs som professor Sundéns
reservationer, anse detsamma alldeles oantagligt, särskildt på den
grund att undervisning vid läroverken i svenska och moderna språk,
deribland jemväl franska, för att icke tala om ett sådant ämne som
historien, skulle kunna komma i händerna på lärare, som ej sett ett
ord af de gamla språken. Hvad kristendomsundervisningen särskildt
angår, finner domkapitlet komiténs förslag synnerligen otillfreds
-
7
ställande med hänsyn till de uppstälda kompetensfordringarnas otillräcklighet
och obestämdhet. Under särskildt åberopande af undertecknad
Johanssons afgifna yttrande till det större akademiska
konsistoriets protokoll den 9 sistlidne Maj rörande den väsentliga
båtnad, som utan tvifvel skulle beredas så väl skolan som det teologiska
universitetsstudiet genom rättighet för den, som genomgått
fullständig akademisk kurs för inträde i prestembetet, att söka lärarebefattningar
vid skolan, hvarvid tillika framhållits att, äfven om den
närvarande filosofie kandidatexamen, såsom man borde hoppas, komme
att bibehållas, den bildning, som denna gifver, hvarken till qvantitet
eller qvalitet kunde betraktas såsom mera värdefull i egenskap af
kompetensvilkor för lägre lärarebefattningar, med hvilka skyldighet
att undervisa i kristendom är förenad, än den bildning, som vinnes
genom en förening af teologisk-filosofisk examen med så väl den
teoretiska som praktiska kursen inom den teologiska fakulteten, far
domkapitlet, i likhet med samma fakultet, förorda sista kyrkomötets
hemställan med den förändrade lydelse, som i professor Sundéns
reservation föreslagits,
att de, som efter förut aflagd teologisk-filosofisk examen genomgått
den för inträde i prestembetet föreskrifna teologiska kursen vid
universitetet, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen,
ega rättighet att söka sadana adjunkts- och kollegabefattningar
vid de allmänna läroverken, med hvfika skyldighet att
undervisa i kristendom är förenad.
Till sist får domkapitlet i afseende på kompetensvilkoren för
lärarebefattningar framhålla angelägenheten af lär ar epr ofv ens obligatoriska
beskaffenhet, enär dessa prof utgöra i regeln det enda sättet
för de tillsättande myndigheterna att erhålla den så högst vigtiga
personliga kännedomen om sökandes egenskaper för lärarekallet, och
då dessa prof, från hvilka befrielse i särskilda fall kan vinnas, väl
icke kunna anses vara för de sökande så synnerligen betungande.
Mot komiténs i kap. VII framstälda förslag till beredande af
tillgång på skickligare lärare i främmande lefvande språk kan domkapitlet
från läroverkens synpunkt icke hafva något att invända.
I ordningen kommer nu det i kap. VIII framstälda förslaget
om lärjungarnes afgifter till statsverket. I denna mycket ömtåliga
och grannlaga fråga är domkapitlet i hufvudsaken fortfarande af
samma åsigt, som uttalats i domkapitlets underdåniga utlåtande den
12 November 1879 i anledning af förslaget till lönereglering för de
allmänna läroverkens lärare, att den genom dylika afgifters införande
8
rubbade grundsatsen af den kostnadsfria undervisningen äfven inom
lärdomsskolan och tillträdet dertill äfven för den fattigaste medborgares
barn, hvilken grundsats hittills utgjort och ännu utgör en egendomlighet
för vårt land, till stor välsignelse likasom till stor heder och ära
för detsamma, hvartill särskild! för stifts- och läroverksstyrelsen kommer
afseendet på kyrkans och äfven undervisningsverkens behof af lärare,
hvilkas leder ju hufvudsakligen blifvit fylda och måste alltfort påräkna
sin talrikaste förstärkning från folkets ringare och obemedlade klasser,
följaktligen är så vigtig och så djupt ingripande i hela vårt både
familj- och samhällslif, att den icke utan i högsta nödfall bör gifvas
till spillo. Skulle emellertid ett sådant offer pröfvas nödvändigt,
måste domkapitlet på det allvarligaste yrka och hemställa, att en, i
förhållande till hvad komitén föreslagit, väsentlig förökning må medgifvas
i antalet af dem, som kunna från samma afgifter befrias,
och anser sig domkapitlet i sådant afseende böra påkalla nådig uppmärksamhet
å hvad Hudiksvalls läroverkskollegium i den frågan yttrat.
I kap. IX har komitén under rubriken Om indragning och ombildning
af atshilliga läroverk väckt fråga icke blott om indragning
af bland andra — hvarmed domkapitlet i Upsala icke har att skaffa —
Öregrunds enklassiga pedagogi, hvilket af domkapitlet redan tillstyrkts
och nu ytterligare tillstyrkes att verkställas efter nuvarande
pedagogens afgång, utan jemväl om åtskilliga nuvarande lägre läroverks,
deribland jemväl Enköpings och Norrtelge 5-klassiga läroverks
ombildning till »Éommunalskolor».
Då dessa nya, alldeles oförsökta läroanstalter, hvilkas organisation
väl icke kan af komiténs förslag ens något så när fullständigt inhemtas,
men som synas vara ämnade att bilda något slags mellanting
mellan folk- och borgarskolor, för närvarande te sig allt för formlösa
för att kunna till sin blifvande verksamhet bedömas, kan domkapitlet
icke biträda komiténs förslag härutinnan; och hvad särskild!
angår Enköpings och Norrtelge 5-klassiga allmänna läroverk, der
lärjungeantalet olyckligtvis för närvarande sjunkit icke så litet under
det streck, som komiterade härvid dragit mellan de läroverk, som
anses böra bibehållas, och de till omgestaltning utsedda, så måste
domkapitlet i alla händelser yrka på deras vidmagthållande tills vidare
såsom allmänna läroverk, dels på grund deraf, att de förhållanden,
som kunnat föranleda till lärjungeantalets förminskning, antagligen
äro af en mera tillfällig natur, dels och förnämligast på grund af
deras behöflighet så väl för de betydliga områden, som ligga inom
deras rayon och väsentligen påkallat deras upprättande, som äfven
9
för det högre läroverk, nemligen Upsala, dit de flesta, som afse
studiernas vidare fortsättande, öfvergå. Och skulle efter vunnen
erfarenhet på grund af anstälda försök inrättandet af kommunalskolor
med lämplig anordning kunna komma till stånd och visa sig
ändamålsenligt — något som för närvarande alls icke kan bedömas
— och någotdera af nu nämnda läroverk eller bådadera genom lärjungeantalets
fortfarande mindre betydenhet visa sig vara mindre
behöfliga, då må fråga om deras förändring åter kunna förekomma
till öfvervägande och afgörande.
Slutligen har komitén i detta sammanhang äfven ifrågasatt
Hudiksvalls högre allmänna läroverks förvandling till 5-klassigt allmänt
läroverk på grund af lärjungarnes ringa antal och de dryga
kostnader, som i förhållande dertill ådragas statsverket. Men deremot
kan med allt skäl anföras just hvad komitén sjelf andragit
såsom stöd för bibehållandet af Söderhamns 5-klassiga allmänna
läroverk, ehuru lärjungeantalet bort medföra äfven dettas förvandling
till kommunalskola, nemligen staden Söderhamns växande betydenhet,
hvilket helt säkert kan antagas blifva händelsen äfven med
staden Hudiksvall efter sista riksdagens beslut i jernvägsfrågan.
Och på grund häraf finner domkapitlet sig böra på det bestämdaste
afstyrka bifall till komiténs förslag i fråga om Hudiksvalls läroverk,
hvars bibehållande i dess nuvarande omfång synes domkapitlet vara
en angelägenhet af synnerlig vigt för den vidsträckta bygden med
dess redan nu varande och utan tvifvel växande betydenhet.
I det sista kapitlet har komitén framstält sitt förslag rörande
läroverkens styrelse, hvarvid komitén sjelf sid. 375 erkänt, att så
länge konsistoriernas nuvarande inrättning fortfar, det svårligen kunde
vara ändamålsenligt ätt i eforats och konsistoriers ställe inrätta nya
kretsstyrelser, hvardera omfattande det större eller mindre antal
läroverk, som inom hvarje län eller stift kunna vara förlagda. Med
utgående från detta komiténs eget erkännande, anser domkapitlet
således i första hand ingen fråga om förändring af den nuvarande
organisationen, i hvad angår rektorsembetena såsom lokalstyrelser
samt eforat och konsistorier såsom kretsstyrelser, vara af behofvet
påkallad. Och äfven för den händelse att konsistorierna, hvilkas
nuvarande sammansättning gör dem synnerligen lämpliga för deras
andel i läroverkens vård, skulle i kyrkligt afseende erhålla en länge
önskad ombildning, kan det icke förete någon svårighet att med
eforatets bibehållande gifva konsistorierna i läroverksärenden en särskild
derför passande sammansättning i stiftsstäderna, såsom ju ock
10
vid frågan om stiftsstyrelsernas ändrade organisation mer än en gång
varit påtänkt. Återstår således frågan om eforatets bibehållande.
Och då skälen härför, enligt domkapitlets öfvertygelse, oafsedt frågan
om sambandet mellan kyrkan och skolan, hvilken fråga i detta
sammanhang må lemnas alldeles derhän, äro synnerligen talande så
väl med afseende på biskopens embetsställning som med afseende
på de egenskaper, hvilka hittills afsetts och enligt sakens natur
alltid måste afses vid biskopsembetenas besättande, och då de många
läroverksangelägenheterna tillbörligen tagas i betraktande, i hvilka
eforus kan omedelbart ingripa, till stor båtnad för deras skyndsamma
afgörande, utan den hinderliga och menliga omgång, som
en kollegialstyrelse skulle medföra, så tvekar domkapitlet icke ett
ögonblick att anse eforatets bibehållande i högsta grad önskvärdt
och af förhållandena påkalladt. Lägges slutligen härtill den uppenbara
svårigheten att i vårt land, med undantag för kanske tre
eller fyra städer, finna personer, som kunna vara på en gång dugliga
och villiga att inträda i de föreslagna lokalstyrelserna och der för
intet handhafva de mångartade, till en del mycket grannlaga uppgifter,
som måste på dem ankomma, så kan domkapitlet icke annat
än på det bestämdaste afstyrka komiténs förevarande förslag, nemligen
i hvad angår nuvarande lokal- och kretsstyrelser för läroverken,
med uttryckligt förklarande, att domkapitlet icke vill härmed hafva
sagt, att icke centralstyrelsen för läroverken kan påkalla någon
annan anordning, hufvudsakligen i syfte att en mera verksam och
omfattande läroverksinspektion derigenom kunde komma att utöfvas.
Många äro således de väsentliga anmärkningar, dem domkapitlet
funnit sig manadt att här ofvan framlägga emot det förevarande
förslaget. Många sådana hafva ock af andra kompetente vederbörande
framstälts. Så erinrar komiténs vice ordförande, rektor Törnebladh,
den erfarne skolmannen, i sin reservation sid. 19: att om det tysta
arbetet inom skolan, hvarpå det mesta beror, skall kunna åstadkomma
framåtskridande i bildning, måste lagstiftningen för skolan unna detsamma
lugn och trefnad; att hvarje genomgripande ändring i den
yttre organisationen, om detta namn får brukas med hänsigt till
planen för undervisningen, är egnad att störa utvecklingen i det
inre; att det störande inflytandet af en sådan blir så mycket större,
ju mindre den framgått ur vunnen erfarenhet eller är ett uttryck
för mognade åsigter; att man icke heller, med afseende på de många
önskningsmålen i närvarande ögonblick för skolornas verksamhet, må
hoppas, att fred är vunnen, blott lagen förändrats; att det rigtiga
11
synes vara att för det närvarande söka förbättra hvad vi hafva på
sådant sätt, att deraf ingen verklig rubbning i det inre arbetet förorsakas,
samt att man måste befara, att komitén icke rätt fattat sin
uppgift i detta afseende, hvadan det vore att förutse, att om komiténs
åsigter vunne tillämpning, härigenom icke fred och ro skulle tillförsäkras
läroverken,'' medan å andra sidan deras nu pågående utveckling
skulle våldsamt störas.
Domkapitlet, som fullkomligt delar denna mening, får alltså,
under åberopande af hvad domkapitlet såsom eget utlåtande här
ofvan anfört, slutligen härmed hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet
hemställa:
att homiténs förslag måtte i nåder pröfvas vara till sina hufvudsakliga
delar oantagligt och icke höra läggas till grund för en
gonomgripande förändring af vår nuvarande läroverksorganisation.
Undertecknad Norrbys afvikande mening i fråga om läseterminernas
förlängning täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder inhemta af
bifogade transumt af domkapitlets protokoll.
Upsala den 26 September 1885.
Transumt af protokollet, hållet i Upsala domkapitel den
26 September 1885.
S. D. Justerades domkapitlets underdåniga yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna utlåtande och förslag
angående organisationen af rikets allmänna läroverk. — — -—• —
Härvid anfördes af e. o. teol. professoren Carl Norrby följande
särskilda mening:
»Från de i ofvanstående utlåtande uttalade åsigter ber undertecknad
underdånigst att i en punkt få uttala en afvikande mening.
Denna angår läseterminernas och feriernas längd. Jag anser mig i
detta stycke böra till och med gå ett steg längre än läroverkskomi
-
Underdånigst
A. N. SUNDBERG.
C. A. Torén.
Iiob. Sundelin.
Martin Johansson.
Carl Norrhy.
E. B. Henschen.
12
ten och hemställa, att läseåret måtte förlängas till 40 veckor, inberäknad
en ledighet vid påsken af 10 å 12 och vid pingst af 6 till 8
dagar, och anhåller att härför få anföra följande skäl.
Det torde få anses som en sjelfklar sak att för en sund och
normal ''utveckling af så väl de fysiska som de intellektuella krafterna
en jemn fördelning af arbete och hvila är nödvändig. Att, såsom i
allmänhet hittills hos oss varit fallet, inom skolans område koncentrera
arbetet inom en jemförelsevis kort tid af året för att lemna en
så mycket längre tid åt bvilan torde måhända vara öfverensstämmande
med det för ytterligheter benägna svenska lynnet, men kan
hvarken från pedagogisk eller hygienisk synpunkt anses vara att
anbefalla. Användas de långa ferierna till absolut hvila från studierna,
så verka de förslöande, hvartill kan läggas det, att lärjungarne
under ledigheten hinna glömma icke så litet af det under
föregående läsetermin inhemtade, en sak, som enligt en temligen
säker erfarenhet menligt inverkar på undervisningen under åtminstone
de första veckorna af den på ferietiden följande terminen.
Skola åter ferierna till större eller mindre del användas till hemstudier,
så synes vinsten af dem, särskildt hvad de yngre gossarne
beträffar, blifva mycket tvifvelaktig. Ty de behöfva till sin handledning
informatorer, eller ock nödgas de, såsom ju ofta är händelsen
med gossar, som tillbringa ferierna i städerna, deltaga i privat anordnade
undervisningskurser. Och sker detta, hvar tar då nyttan af
ledigheten från arbetet i läroverket vägen? Och eger verkligen
öfveransträngning rum i skolorna, så har detta tvifvelsutan till en
hufvudsaklig del sin grund i hopandet inom en kort tid af det arbete,
som borde fördelas på eu längre tid.
Man har anfört såsom skäl för bibehållandet af de långa ferierna,
dels att dessa vore att betrakta såsom någonting äkta nationelt,
dels att de skulle fordras af vårt nordliga klimat, dels ock att ynglingar
från landsbygden måste vid läroverken lefva i ogynsamma
förhållanden och att deras långvariga bortovaro från hemmen skulle
medföra stora faror för deras sedlighet. Hvad det först nämnda skälet
angår, så må det gerna medgifvas, att de långa ferierna äro
något för Sverige egendomligt, men att de på grund deraf skulle
vara värda att hålla på, torde först då med fog kunna påstås, när
det bevisas, att den sed, som betingar dem, är verkligt god. Att
ett sådant bevis kan hemtas från våra klimatiska förhållanden, torde
svårligen låta sig göra, så länge cl et faktum qvarstår, att vårt grannland
Norge har en läsetid af ej mindre än 43,5 veckor, utan att
13
man funnit, att detta yarit menligt för lärjungarnes helsa. Klimatet
t. ex. i Tromsö måtte väl aldrig anses vara gynsammare än det i
södra och mellersta Sverige. Lika liten betydelse kan tillerkännas de
skäl, som hemtas från de unges tre å fyra veckors längre bortovaro från
hemmet, ty svårt blir det att ådagalägga, att våra nuvarande läroverksförhållanden
i fysiskt och moraliskt hänseende på det uppväxande
slägtet utöfvat ett inflytande, som låter det framstå i eu
fördelaktig dager i jemförelse med den danska eller norska ungdomen.
Endast ett skäl af någon betydelse finner jag kunna anföras för
bibehållandet af de långa sommarferierna, det nemligen, som hemtas
från den allt allmännare och helt visst ganska goda seden, att städernas
invånare, så vidt möjligt, söka bereda sig tillfälle att tillbringa
sommarmånaderna på landet. Såsom ett sådant ombyte af
vistelseort utan all fråga är välgörande för de unga, så skulle ock
dessas qvarhållande vid läroverken under hela Juni månad medföra
åtskilliga olägenheter för föräldrarne. Med all den vigt detta skäl
än må ega, kan det emellertid enligt min tanke på långt när icke
uppväga motskälen, och jag anser mig derför böra fasthålla min
ofvan uttalade åsigt om läsetidens förlängning och feriernas deraf
följande förkortande till tolf veckor om året, afhvilka3,5 å 4 veckor
torde böra anslås till ferier vid julen och 8 å 8,5 veckor till sommarferierna.
»
Hvilket skulle genom transumt af protokollet det underdåniga
yttrandet bifogas.
Som ofvan.
Ur protokollet
E. B. Henschen.
Till Konungen.
På grund af nådiga skrifvelsen af den 12 December 1884, hvilken
af högvördiga domkapitlet i Upsala delgifvits Upsala högre allmänna
läroverks kollegium, har detta erhållit tillfälle att före den 1
Maj 1885 inkomma med underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag an
-
14
gående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor.
Ehuru detta betänkande med åtföljande bilagor varit för kollegiets
ledamöter tillgängligt endast under pågående termin, då de åt
dess granskning ej kunnat egna annan tid än de stunder, som skolarbetet
lemnat öfriga, och ehuru ett så ringa antal exemplar stått
till deras förfogande, att hvar och en nödgats på föga mer än en
vecka sätta sig in i det omfattande betänkandet, har kollegiet likväl
ej ansett sig böra underlåta att i underdånighet uttala sin mening,
åtminstone angående några den egentliga undervisningen rörande
frågor, som synts detsamma vara af väsentlig vigt.
Med afseende på värdet af de hygieniska undersökningarna och
de ur dem af komitén dragna slutsatserna ansluter sig kollegiet —
för så vidt det varit kollegiet möjligt att, i saknad af bilagan E.,
derom bilda sig en öfvertygelse — helt och hållet till de i presidenten
Forssells reservation uttalade åsigterna. Redan på grund
häraf anser sig kollegiet kunna afstyrka komiténs förslag (sid. 194)
att uppskjuta katekesläsningen till skolans tredje klass. Enligt kollegiets
erfarenhet eger nemligen ingen öfveransträngning rum inom
skolans första och andra klasser, men deremot skulle ansträngningen
inom de redan förut temligen hårdt betungade fjerde och femte klasserna
genom ett dylikt uppskjutande betänkligt komma att ökas.
För öfrigt instämmer kollegiet i de skäl, som mot detta förslag blifva
anförda i rektor Borgströms reservation.
Komiténs förslag att göra grekiskan obligatorisk för den klassiska
linien och indraga den s. k. B-linien afstyrker kollegiet på
det bestämdaste, men tillstyrker i stället, att undervisningen på
B-linien ordnas såsom professor Sundén i sin reservation föreslagit,
dock med följande modifikationer.
Mot komiterades af professor Sundén upptagna förslag, att de
skriftliga profven i mogenhetsexamen för latinlinien skulle omfatta
jemte den förut stadgade öfversättningen från svenska till latin äfven
en från latin till svenska, af hvilka prof endast ettdera skulle behöfva
vara godkändt, har kollegiet att anföra följande betänkligheter.
Hvarje prof i en examen, således äfven det nu föreslagna öfversättningsprofvet
från latin till svenska, förutsätter föregående likartade
öfningar under lärotiden. Då det väl ej kan vara meningen,
att dessa öfningar skola företagas å lärorummet å de för undervisningen
i språket anslagna timmarne, utan i hemmet, måste man befara,
att det blir så godt som omöjligt att öfvervaka, det intet under
-
15
slef vid arbetet eger rum, så snart man, som tillbörligt synes vara,
sätter återgifvandet af innehållet obetingadt i förstå rummet.
Dessutom befarar kollegiet en annan olägenhet. Då möjlighet
finnes att admitteras till examen, äfven om endast ettdera af de två
latinska skrifprofven godkännes, kan man knappt hoppas, att icke
mången lärjunge skall af lättsinne eller tröghet frestas att genast
från början öfvergifva tanken på den troligen såsom svårare ansedda
öfversättningen till latinet och alltså endast nödtorftligen fullgöra de
derför nödvändiga öfningarna, sig till ingen nytta, men medlärjungarne
till hinder och läraren till pina.
Deremot kan kollegiet icke för sig dölja, att de hvarje vecka
återkommande hemtemata i latinet medföra för lärjungarne ett drygt
arbete, som må hända skulle kunna lättas. Kollegiet håller före, att
den pedagogiska betydelsen af dessa öfningar med afseende på allmän
syntaktisk språkbildning, hvilken betydelse knappt kan öfverskattas,
är störst å ett tidigare stadium af undervisningen, och att i
följd deraf de latinska temata böra bibehållas oförändrade i nuvarande
sjette klassen, men skulle kunna i nuvarande sjunde klassens
båda afdelningar inskränkas till sitt mått, så att de endast förekomme
hvarannan vecka. Finge man också afstå något af anspråken
på en mera virtuosmessig behandling af språket, så torde det
dock kunna antagas, att resultatet i afseende på den grammatika
säkerheten och den allmänna kännedomen om språkets byggnad blefve
i det närmaste detsamma som nu, och man vunne då, att lärjungarne
mindre kände dessa skrifningar som en börda, vidare att man hvarannan
vecka finge för latinläsning använda en timme, som eljest
behöfts för genomgående af scriptum, samt slutligen att derigenom
möjlighet bereddes att på latinliniens båda afdelningar drifva öfningar
i franska språkets skrifning.
Enligt professor Sundéns reservation skulle nemligen franska
skrifningar ej vidare förekomma på B-linien, utan blott på A-linien,
under det att dock de båda linierna skulle undervisas gemensamt,
och tid för genomgående af A-liniens skriftliga öfningar möjligen
beredas genom att eu timme hvar fjortonde dag tages från grekiskan
i sjunde klassen. Nu är det emellertid sjelfkärt, att undervisningsmetoden
bör och måste blifva en helt annan på A-linien, der skrifningar
och slutligt skrifprof tillstyrkas, än hvad den bör blifva på
B-linien, der inga sådana öfningar och intet slutligt skrifprof förordas.
Den slitning eller kastning mellan olika metoder, som häraf
blefve en nödvändig följd, skulle komma att förrycka undervisningen
16
i detta ämne och lända denna och lärjungarne på begge linierna till
väsentlig skada.
Vidare skulle genom denna anordning ett ej obetydligt intrång
göras på den åt grekiskan anslagna undervisningstiden, hvilken sålunda
inom sjunde klassen komme att minskas med omkring sju
procent. Dtgår man ändtligen från utilitetsprincipen, så är tydligt,
att om någondera af linierna A och B kräfver en grundligare undervisning
i franska språket, så är detta B-linien. Det är nemligen
bekant, att B-liniens lärjungar, när de fortsätta vid universitetet,
egna sig, utom åt juridiska, företrädesvis åt medicinska eller naturvetenskapliga
studier. För dessa är säkrare insigt i franska oumbärlig.
Euär nu grundligare insigt i ett språk ej gerna kan bibringas
utan skriftliga öfningar, så blir den nödvändiga följden, att B-linien
har större behof af sådana än A-linien.
Kollegiet tillstyrker alltså, att B-linien både till öfningar och
slutligt prof i franska språket måtte blifva åtminstone likstäld med
A-linien, och anser sig kunna göra detta utan att någon öfveransträngning
på B-linien behöfver befaras — fast den nu föreslagna
matematiska skrifningen tillkommer — då B-linien annars är så
mycket mindre ansträngd än A-linien, och då en så betydlig lindring
skulle vinnas genom den nu af kollegiet föreslagna nedsättningen i
latinska skrifningen.
Med afseende på tyskan vill kollegiet endast påpeka, att dess
redan förut dåliga ställning skulle ytterligare försämras, om detta
ämne enligt komiténs förslag skulle afslutas redan med femte klassen.
Komiténs förslag, att på reallinien skulle införas en valfri,
mindre kurs i latin, men att de realister, som ville begagna sig
deraf, måtte kunna befrias från kemi, teckning eller engelska, får
kollegiet afstyrka på följande grunder:
1) kollegiet anser så väl kemi som teckning och engelska vara
väsentliga medel för realbildning, samt att de således icke kunna
ersättas genom en uteslutande för praktiska behof afsedd latinkurs;
2) kollegiet anser en dylik befrielse onödig, alldenstund komiténs
undervisningsplan med sina 24—26 timmar i veckan mycket väl medgifver,
att 4—6 timmar i veckan användas på ämnen utom den egentliga
undervisningsplanen. I de för kollegiet tillgängliga, delarne af
komiténs betänkande finnes nemligen ingenting, som bevisar, att 30
lektionstimmar i veckan äro för mycket i nuvarande klasserna 6—7,
om hvilka här är fråga, hvaremot vid härvarande läroverk faktiskt
förekommit, att medelmåttigt begåfvad lärjunge på reallinien enskildt
17
läst latin och det oaktadt val skött sina studier i skolan, ehuru för
närvarande realisterna hafva 32 lektionstimmar i veckan.
Deremot vill kollegiet på det varmaste tillstyrka komiténs förslag
(sid. 206), att franska språket på reallinien får inträda före
engelskan och på denna linie blifva hufvudspråk. Likaledes förordar
kollegiet det i närmaste sammanhang härmed stående förslaget (sid.
231), att på reallinien tillträde till muntlig mogenhetsexamen må stå
öppet för en i moderna språk väl bevandrad yngling, äfven om han
ej skulle vara godkänd i det matematisk-fysiska skrifprofvet.
Genom en sådan anordning har man i någon mån afvikit från
grundsatsen om af slutning skur ser i femte klassen, ty i fjerde och
femte klasserna torde i franskan ej någon afslutad kurs kunna medhinnas.
Häri ser dock kollegiet ej någon olägenhet, då, enligt den
bär vunna erfarenheten, systemet med afslutningskurser, i de ämnen,
der det haft ett märkbart inflytande, visat sig förrycka undervisningen
till stort men för densamma. Så har varit fallet med undervisningen
i matematik och ännu mera med undervisningen i historien
och geografien. Kollegiet måste derför beklaga,, att komitén ej gått
ännu längre i samma rigtning, hvilket så mycket hellre kunnat ske,
som erfarenheten synes visa, att det antal af skolornas lärjungar,
som afsluta sin skolgång just med tredje eller femte klasserna, ingalunda
är större än det antal, som afsiutar den med de närmast liggande
andra, fjerde och nedre sjette klasserna. (Se bil. C, kap. V,
tab. 5 och 6, hvilka dock beklagligen ej lemna tillräcklig ledning
för bedömandet af denna fråga, då de der införda beräkningarna
afse tiden före införandet af de nu gällande afslutningskurserna.)
Särskildt finner kollegiet det mindre välbetänkt, att komitén
med bibehållande af afslutningskursen i femte klassen vill på sådant
sätt ombilda läroplanen för ämnet historia och geografi, att den hittills
varande olikheten i kurser för latin- och realliniens fyra sista
årsafdelningar må kunna försvinna (sid. 221). Huru detta skall kunna
åstadkommas, om det skall ske genom att den nu för nämnda realklasser
gällande ordningen tillämpas på motsvarande latinafdelningar
eller tvärtom, derom meddelar komitén ingen upplysning, och i sjelfva
verket torde båda alternativen vara lika olämpliga. Historiens studium
inom skolan har ej minst till ändamål att bilda en fast stomme,
omkring hvilken lärjungen kan gruppera de insigter i den mänskliga
kulturens utveckling, hvilka han erhåller genom studiet af öfriga
läroämnen. Ehuru all skolbildning har att meddela dylika insigter
— liksom å andra sidan deri äfven alltid måste ingå kännedom om
2
18
naturen och nutidens förhållanden — så är det dock tydligt, att det
för den klassiska bildningslinien utmärkande är den större vigt, som
der lägges på kännedomen om sjelfva utvecklingen. I en väsentlig
mån är det af denna orsak, som dess lärjungar få göra bekantskap
med literaturen från det inom odlingshistorien så vigtiga skede, som
kallas den klassiska forntiden, och orimligt vore väl då, om — såsom
händelsen skulle blifva, i fall det förra alternativet valdes — dessa
lärjungar ej skulle erhålla någon närmare kännedom om denna tids
•historia. Tydligt är äfven, att om man skall kunna erhålla en i
någon mån fullständig kännedom om det nuvarande kulturlifvets förutsättningar,
medeltidens historia — hvari just förutsättningarna för
det moderna europeiska samnällslifvet äro att söka — måste studeras
på ett mindre notisartadt sätt, än som kan blifva möjligt medelst den
öfversigtskurs, med hvilken realisterna nu få nöja sig med afseende
på medeltidens liksom forntidens historia.
Hvad åter angår det andra alternativet, eller att de klassiska
gymnasialklassernas nuvarande kurs skulle blifva gällande för motsvarande
realklasser, skulle detta medföra den svåra olägenheten, att
geografien äfven för reallinien måste försvinna från de fyra sista
årsafdelningarna, ty om det inom dem ej utan geografiens uppoffrande
är möjligt för latinarne att på den nu anslagna tiden medhinna
en utförligare framställning af forntiden och medeltiden, så
hlefve detta naturligtvis ännu mindre möjligt för realisterna, hvilka
sakna all »autoptisk» kännedom om forntidens förhållanden. Geografiens
uteslutande från skolans högre stadier har emellertid redan
på latinlinien visat sig vara en synnerligt svår olägenhet, och det
ligger i sakens natur, att detta i ännu högre grad skulle blifva fallet
på reallinien, för hvars alumner, på grund af denna bildningslinies
allmänna karakter, en utförlig kurs i geografien i sjelfva verket
måste anses till och med vigtigare än en dylik i forntidens och medeltidens
historia.
Hade deremot komitén, äfven med afseende på undervisningen i
historia och geografi, velat uppoffra afslutningskursen i femte klassen,
skulle den påyrkade likformigheten utan olägenhet kunnat åstadkommas.
På grund såväl häraf som af hvad som i öfrigt talar emot
ifrågavarande afslutningskurs, får kollegiet tillstyrka, att den nu för
fjerde och femte klasserna föreskrifna öfversigtskursen i allmänna
historien afskaffa och att i stället den hittills i latinliniens sjette
klass inträdande utförliga kursen i verldshistorien hädanefter på båda
linierna får begynnas i fjerde klassen. Härigenom skulle faran för
19
öfveransträngning betydligt minskas, då undervisningen behöfde mindre
forceras, hvarjemte tid vunnes till repetition af gamla tidens och
medeltidens historia före afgångsexamen och — hvad som är synnerligt
vigti gt — tillfälle till geografiska studier kunde beredas skolans
samtliga högsta afdelningar, fördelar hvilka vida öfverträffa den nog
problematiska nytta, som den nu föreskrifna öfversigtskursen i fjerde
och femte klasserna kan medföra.
I sammanhang härmed vill kollegiet påpeka, att det nuvarande
systemet äfven medför olägenheter med afseende på studiet af fäderneslandets
historia. De olika läroverkens program utvisa nemligen,
att den nu för femte klassen föreskrifna allmänna repetitionen deraf
varit svår att medhinna, hvarför man på många ställen nöjt sig med
att repetera tiden efter 1520. I följd häraf kommer för många abiturienter
till universiteten hela deras kunskap i den svenska forntidens
och medeltidens historia att inskränka sig till hvad de inhemtat
i skolans första och andra klasser. Uppoffrade man äfven här afslutningskursen
i femte klassen, så kunde inom denna genomgås en
framställning af tiden före 1520 och sålunda en god grund läggas
för de följande klassernas studiekurs.
Skulle emellertid, på grand af hänsyn till abiturienterna från
femte klassen, den påyrkade likformigheten ej få beredas på det na
föreslagna sättet, så måste kollegiet afstyrka förslaget derom, men
får då, öfvertygadt som det är om skadligheten af den nuvarande
afslutningskursen i femte klassen med afseende på historien och geografien,
hemställa, om ej denna kunde inskränkas till reallinien,
under det att latinliniens historisk-geografiska studier anordnades på
det här ofvan för båda linierna föreslagna sättet. Realliniens lärjungar
kunna nemligen, såsom redan är påpekadt, med mindre skada
än latinliniens undvara grundligare insigter i forntidens och medeltidens
historia, och det kan äfven ifrågasättas, huruvida ej det utförligare
studiet af forntiden för dem på grund af deras obekantskap
med den klassiska literaturen skulle blifva mindre fruktbringande än
för latinliniens; ty om också kännedom om antikens kulturlif, såsom
komité!) (sid. 58) antyder, i någon mån kan vinnas genom läsning
af öfversättningar och dylikt, så finnes nu till detta ändamål ingen
tid anslagen, liksom, egendomligt nog, komitén, som dock velat göra
reallinien till den allmänna bildningslinien, i sin undervisningsplan
ej heller har anvisat någon sådan.
Den vigtigaste synpunkten är emellertid, att man genom bibehållandet
af den ifrågavarande afslutningskursen på reallinien visat
s
20
tillräckligt tillmötesgående mot dem, som, efter att hafva genomgått
femte klassen, vilja öfvergå till det praktiska lifvet. Det är nemligen
för dessa tydligen det lämpligaste att bestämma sig för reallinien,
och ett dylikt val bör i de flesta fall ej erbjuda några svårigheter,
då de båda linierna skiljas så sent som i fjerde klassen.
Slutligen vill kollegiet, som i allmänhet anser önskligt, att i
afgångsexamen skilda betyg gifvas i skilda ämnen, i motsats mot
komitén föreslå att å reallinien i deri muntliga mogenhetspröfningen
särskilda betyg gifvas i fysik och kemi och i den skriftliga särskilda
i matematik och fysik, samt att till följd deraf skriftliga öfningar
i fysik i en blifvande läroverksstadga måtte anbefallas.
Med afseende på alla dessa frågor hafva inga afvikande meningar
yppat sig inom kollegiet.
Upsala den 30 April 1885.
Underdånigst
å Upsala läroverks kollegii vägnar:
M. M. FLODERUS.
Till Konungen.
Jemlikt bögvördiga domkapitlets i Upsala skrifvelse af den 30
December 1884 med förständigande för Gefle läroverkskollegium att
inom utgången af April månad inkomma med ett underdånigt yttrande
öfver läroverkskomiténs förslag, bar kollegiet, som icke trott
sig böra lemna för läroverken så vigtiga frågor obeaktade, beslutat
afgifva yttrande öfver trenne bland dessa, nemligen: l:o) borttagandet
af tyskans läsning i sjette klassen; 2:o) B-liniens borttagande;
3:o) feriernas förkortning.
Vidkommande nu läroverkskomiténs här först nämnda förslag
att låta den läsning af tyska språket, som enligt nu gällande läroverksstadga
pågår till och med sjette klassen, upphöra redan med
den femte, ville kollegiets flertal (10 ledamöter) icke detsamma godkänna,
utan önskade, att tysk literatur måtte få fortfarande läsas i
21
sjette klassen. Mindretalet (6 led.) gillade det åt komiterade gjorda
förslaget.
Rörande åter i andra rummet det af läroverkskomitén gjorda
förslaget att borttaga latinskolans B-linie, uttalade sig kollegiets flesta
ledamöter (13) afgjordt deremot. Det påvisades, hurusom denna
B-linie, den der före 1849 fullt okänd, från början icke varit väl
sedd, tvärtom motarbetad, likväl arbetat sig fram genom tingens egen
kraft och till sist blifvit i lag stadgad och med de båda andra linierna
jemnbördig; det framhölls derefter, att liksom A-linien var den,
som bäst lämpade sig för dem, som ämnade sig till teologiska studier,
så var ock B-linien det för det vida större flertalet, som ämnade sig
åt medicinska och juridiska eller öfver hufvud åt humanistiska och
embetsmannastudier och i allmänhet för de flesta af den undervisning
sökande ungdom, som ej ville egna sig åt kyrkan eller näringarna.
Det nu af komitén gjorda förslaget att borttaga B-linien, på samma
gång till gengäld derför vidhängdes realskolan en viss mindre kurs
af frivillig latinundervisning, skulle hafva till följd, att de flesta af
B-liniens lärjungar drefves öfver till realskolan. Den realundervisning,
som der gåfves, kunde, då hon syftade åt ett annat håll, ingeniörens,
teknikerns, matematikerns och naturhistorikerns väg, ej
vara annat än högst olämplig för dem, som hade B-liniens ofvansagda
mål. På hufvudsakligen dessa grunder kunde kollegii ledamöters
flertal ej tillstyrka det gjorda förslaget att borttaga B-linien.
Ett mindretal (3 led.) tillstyrkte förslaget, stödjande sig hufvudsakligen
på de skäl, som äro anförda af läroverkskomitén.
Det tredje förslag af läroverkskomitén, derom kollegiet ville uttala
sig, innebar, att läroverkets läsetid skulle med ungefär 2 ''/a veckor
årligen tillökas och i samma mån dess loftid derigenom minskas.
Den förmån, komitén härmed ville åt läroverket vinna, vore i främsta
rummet en minskning i det dagliga arbetet. Men då i samband
härmed månadslofven, så nyttiga för läroverken, särskildt genom det
tillfälle, det lemnade till skrifningar i skolan och deras öfvervakande
af läraren, deremot skulle bortgå, skulle nämnda sålunda vunna förmån
för en stor del af läroverket och det den mest ansträngda blifva
så godt som ingen eller åtminstone mycket minskad. Så mycket
större och påtagligare syntes det, vore den skada, som häraf för läroverket
skulle följa. Vidare framhölls, att den svenske skolynglingen,
till det mesta från landet och främling i lärostaden, der han ofta
både bor illa och illa tillses, behöfver väl sitt vinter- och sommarlof
för att lekamligen både härdas och vederqvickas. Han tarfva!'' dem
22
ännu mer för den hemmets påverkan i afseende på uppfostran, som
ingen skola tyvärr kan åstadkomma och som han redan nu hålles
skild från i åtta månader om året. Hufvudsakligen af dessa skäl
fann sig kollegiet icke kunna tillstyrka den af läroverkskomitén föreslagna
minskningen i läroverkets ferier.
Gefle den 29 April 1885.
Underdånigst
å Gefle högre allmänna läroverks kollegii vägnar:
K. P. NORDLUND,
t. f. rektor.
Till Konungen.
Hudiksvalls läroverkskollegium, som genom skrifvelse från högv.
domkapitlet i Upsala den 30 sistlidne December erhållit förständigande,
att det, jemlikt herr stadsrådets och chefens för Kongl. ecklesiastikdepartementet
cirkulärbref den 12 samma månad, stode kollegium
fritt att, om det så önskade, inom den 1 instundande Maj till
domkapitlet inkomma med underdånigt yttrande öfver den i nåder
förordnade läroverkskomiténs utlåtande och förslag, afgifvet den 25
Augusti 1884, och vid sådant förhållande funnit det vara sin skyldighet
att beträtfande så ytterst vigtiga ämnen och genomgripande
ändringsförslag som de här ifrågavarande uttala sin oförgripliga mening,
får härmed i djupaste underdånighet andraga följande.
Till en början vill kollegium ödmjukast förutskicka den anmärkningen,
att kollegium — i hvars förhandlingar rörande detta ärende
skolans läkare deltagit — ansett sig böra bland det ytterst rika stoffet
utvälja och beröra endast sådana punkter, i hvilka man trodde sig
kunna, hufvudsakligen med stöd af praktisk lärareerfarenhet, hysa och
häfda en sjelfständig och ärlig öfvertygelse, som stode i strid med
komiténs åsigter och förslag, samt sålunda lemnat alldeles å sido dels
sådana, om än så vigtiga frågor, för hvilkas bedömande kollegium
23
finner sig sakna nödiga förutsättningar och insigter, såsom rörande
de akademiska examinas anordning äfvensom vilkoren för kompetens
till läraretjenst, dels äfven sådana, beträffande hvilka kollegium i allo
instämmer i komiterades motivering och framställningar, såsom bibehållandet
af den nuvarande första klassen, privatisters muntliga mogenhetsexamen,
tiden för militäröfningarnas anställande, universitetsbildningen
i främmande lefvande språk för blifvande lärare m. fl. —•
I de stycken åter, der kollegium velat begagna sig af den erbjudna
yttrandefriheten, skall vid den till möjligaste korthet sammandragna
framställningen samma ordningsföljd iakttagas som i komitébetänkandet.
Vidkommande det främsta hufvudspörsmålet eller de gamla språkens
ställning vid våra läroverk har kollegium, utan nämnvärd
meningskiljaktighet, funnit komiterades förslag allt för radikalt och
egnadt att, under sken af ömhet för den klassiska bildningens grundlighet,
i sjelfva verket undergräfva studiet af dessa ämnen såväl vid
skola som universitet. Då det numera icke lärer kunna med någon
utsigt till framgång ifrågasättas, att fullt skilda och fristående klassiska
och reala läroverk inrättas, de förra lika väl som de senare
från grund och början ordnade efter sina olika förutsättningar och
behof, och då alltså de lägsta klasserna måste vara »gemensamma»
och förberedande för båda bildningslinierna, vill kollegium, med instämmande
i herr professor Sundéns reservation, yrka på den s. k.
B-liniens ovillkorliga bibehållande, om än i något förändrad form,
såsom lämplig öfvergång till möjligen i eu framtid erforderliga, mera
radikala åtgärder, och på samma gång afstyrka realliniens belastande
med det efter kollegii öfvertygelse för densamma främmande och
onaturliga bihanget af valfri undervisning i latin under de sista
åren, då denna af uteslutande utilitetsskäl betingade nödtorftsläsning
helt och hållet skulle sakna den pedagogiska betydelse, som densamma
kunnat ega, om den bedrifvits på ett lägre stadium. För öfrigt synes
det vara uppenbart, att äfven den reala linien snart torde, särskild!,
genom de af komiterade föreslagna bestämmelserna för dess skriftliga
afgångsprof, tendera till en tudelning i en matematisk-naturvetenskaplig
och en modern-humanistisk linie eller sektion, mot hvilken
senare helt säkert i sinom tid skola framkastas samma beskyllningar
för ensidigt grammatiserande m. m., som nu rigtas mot latinlinien.
I fråga om helsovårdsförhållandena och deraf föranledda nya
förslag af komitén vill kollegium ansluta sig till de i herr presidenten
Forssells reservation uttalade åsigter och särskild! yttra sina betänk
-
24
ligheter mot behöfligheten och lämpligheten af den vid början och slutet
af hvarje läseår tillämnade mätning och vågning af samtlige lärjungar,
hvilken skulle medföra mycket besvär utan motsvarande praktisk vinst.
— Hvad angår de våren 1883 insamlade uppgifternas tillförlitlighet,
torde efter vårt förmenande de betydande olikheterna mellan skilda läroverk
lättast förklaras genom antagande af något olika tillvägagående
och beräkningsgrunder. Särskild! våga vi antaga, att den anmärkta
höga sjukprocenten vid härvarande läroverk bör i icke ringa mån
tillskrifvas den synnerliga noggrannhet, hvarmed uppgifterna här infordrades
och afgåfvos, då eljest kändt vore och vid gymnastikinspektioner''
konstateradt, att lärjungarne härstädes visade sig åtminstone
icke mindre friska och hurtiga än vid flertalet andra läroverk, då
vidare under en lång följd af år procenten af de från gymnastik
befriade här varit påfallande låg, och slutligen vid de terminliga
läkarebesigtningarna erfarenheten alltjemt bekräftade, att ynglingar^,
af hvilka många vid inträdet i skolan varit fysiskt svaga och
klena, efter hand, antingen i följd af eller åtminstone utan hinder
af skollifvets inflytelser, företedde ett allt friskare och kraftigare utseende.
I sammanhang härmed vill kollegium och särskildt undertecknad
rektor uttala den åsigten, att öfveransträngning, der sådan verkligen
förekommer af den art, att grunden dertill bör sökas i läroverkens
egna förhållanden och sålunda skulle kunna genom förändringar härutinnan
afhjelpas, mindre beror af den nuvarande skolorganisationen
än af dennas tillämpning, men framför allt har sin rot i bristande
pedagogisk utbildning hos lärarne, i det flertalet nitiske lärare, utan
tillräcklig hänsyn till det helas kraf, ensidigt söka drifva sina respektive
ämnen så långt som möjligt.
I detta hänseende tyckes komiterades förslag till nya undervisningsplaner
gå i en något bakvänd rigtning, då de genom borttagande
af B-linien vilja undanskjuta latinet till förmån för reallinien
med dess hufvudämnen och framför allt matematik.
Komiterade medgifva sjelfve, att den nuvarande realliniens lärjungar
äro under de sista skolåren »hårdt ansträngde», men tveka
dock icke att der öka det redan förut dryga arbetet genom införande
af det svåra ämnet latin såsom valfritt och afsedt för det stora
antal, som skulle komma att motsvara den nuvarande B-liniens
alumner. Af de tabeller, som angifva lärjungarnes bristande förmåga
att följa med undervisningen i skilda ämnen, visar sig äfven, att
procenten för matematik — och detta ungefär lika för klassister och
25
realister — är betydligt högre än för latin, ett förhållande som särskilt
vid Hudiksvalls läroverk är synnerligen i ögonen fallande. Mot
komiterades påstående, att matematikens ställning på latinlinien nu
vore snart sagdt den sämsta möjliga, vill kollegium framhålla den,
såsom vi tro, temligen allmänt gjorda och intygade erfarenheten, att
»de bästa matematik sällan eller aldrig anträffas på reallinien»,
hvaraf torde följa, dels att latinläsningen, der denna göres till en
hufvudsak, icke får anses såsom en afgjord fiende till matematikens
studium, dels att den linie, som kunde kallas den matematisk-naturvetenskapliga,
skulle kunna tåla vid en latinkurs af något större omfång
och pedagogiskt värde än det tillämnade valfria bihanget.
Såsom på samma gång eu lättnad och en reglering af skolarbetet
föreslår komitén följande åtgärder: minskning i timtal per vecka,
borttagande af månadslofven, förlängning af läseåret och tillökning
af rastestunderna. Kollegium kan för sin del icke gilla någondera
af dessa fyra punkter och minst i den föreslagna utsträckningen.
Då klagan öfver för mycket arbete under nu rådande förhållanden
knappast förspörjes inom sjunde klassen och alldeles icke inom de
lägsta, »gemensamma» klasserna, der snarare ett nog litet mått kräfves,
synes den för dessa afdelningar ifrågasatta minskningen af veckotimmar
gå längre än omständigheterna påkalla, och en tillökning,
utöfver hvad komiterade velat, allraminst af 1 timme i första, 1 å 2
timmar i andra klassen och 2 timmar i klasserna 7: i och 7: 2 (eller
efter det nya förslaget 8:e och 9:e) låta väl försvara sig.
De ämnen, hvilka, såsom mer än billigt tillbakasätta af komiterade,
i första rummet borde tillgodoses genom detta tillägg af undervisningstimmar,
skulle efter vårt förmenande vara kristendom — i
hvilket hänseende rektor och teologie lektorn Petersson ville med
instämmande i herr rektor Borgströms reservation betona nödvändigheten
af nu -gällande timantals bibehållande -— och historia, der, efter
kollegii enhälliga åsigt, för afslutande och repetition af detta omfattande
och mångsidiga minnesämne den tredje nu varande timmen
inom 7:e klassen lärer vara alldeles oumbärlig.
Då månadslofven, såsom de här från läroverkets sida anordnats
och af ungdomen begagnats, icke gifvit anledning till klagan öfver
förlorad tid eller begångna oordningar, men genom den ledighet,
de medföra, bildat en väl behöflig motvigt mot det stränga arbete,
som under alla förhållanden kommer att af nitfulla lärare eller af
omständigheternas egen magt åläggas de högsta klassernas lärjungar,
och derjemte lemnat ett osökt tillfälle till anställande af ett tillräck
-
26
ligt antal i bestämd ordningsföljd återkommande skriföfningar å lärorummet,
hvilka alltid torde vara behöfliga, men eljest icke så lätta
att på ett fruktbärande sätt och till allas belåtenhet åstadkomma, anser
kollegium på grund af här vunnen erfarenhet dessa s. k. månadslof
icke böra borttagas utan bibehållas, särdeles i betraktande af menniskonaturens
benägenhet att hellre under någon tid underkasta sig
en kraftigare ansträngning med utsigt af då och då inträdande hvila
än att dagligen utan minsta afbrott släpa på samma börda. — Om
vi sålunda finna det helt naturligt, att det förut så ofta och så kraftigt
framburna talet om öfveransträngning nära nog förstummades i
och med månadslofvens införande, frukta vi å andra sidan, att kort
efter deras upphörande detta rop skulle åter frambryta lika högljudt.
Läseårets utsträckning förefalle? flertalet bland oss vara en fullkomligt
onödig åtgärd, derest, arbetstiden i öfrigt icke öfver måttan
inskränkes, och särskildt olämplig för det stora flertalet yngre lärjungar
i nederskolan, hvilka under den varma årstiden i väsentlig grad förlora
hågen för och förmågan af arbete vid boken. Den föreslagna
förändringen —• hvars menlighet för hemlifvets uppfostrande inflytelser,
för ungdomens fysiska och allsidigt harmoniska utveckling samt
för bedrifvandet af mera sjelfständiga naturhistoriska studier ofta
blifvit påvisad — skulle ock, såsom stridande mot sekelgamla vanor
inom vårt land, säkerligen icke vinna tillslutning hos allmänheten,
isynnerhet som flera veckors ökad skolgång medförde en för i allmänhet
fattiga föräldrahem ingalunda föraktlig tillökning i utgifter
— hvilket i första rummet gäller barn, som hafva sitt hemvist utom
läroverksstaden och denna så mycket känbarare, om dertill samtidigt
komrne en betydlig höjning af terminsafgifterna. Äfven från
synpunkten af lärarnes fördel kan en likartad anmärkning med foggöras.
För en lektor t. ex., som nu, med afdrag af månadslof m. m.,
faktiskt undervisar 5 å 600 timmar om året, skulle tillkomma dels
genom läsetidens förlängning med tre veckor omkring 60 timmar
jemte veckoskripta, dels genom månadslofvens försvinnande minst 60
timmar, alltså ett plus af en femtedel eller snarare en fjerdedel i
tjenstgöringstid utan att minsta vederlag af ekonomiska förmåner
ställes i utsigt!
Slutligen synes förlängningen af rastetiderna från nu föreskrifna
10 till 15 minuter vara allt annat än tjenlig och behöflig. Den härigenom
åstadkomna minskningen i arbetstid borttager icke mindre än
tiondedelen från flertalet läsetimmar och skulle ofelbart återverka till
afknappning af äfven de lektioner, som kunna och böra börja och
27
sluta på jemnt timslag. Ty hvarför, kan det tyckas, skulle somliga
lektioner räcka en hel timme, då andra inskränktes till tre qvart?
Redan genom bibehållande af rasternas nuvarande längd bevarades
sålunda åt det egentligen fruktbärande skolarbetet — samarbetet
mellan läraren och lärjungarne — ungefär samma tidsbelopp, som
skulle med en genomgripande förändring i vårt lands vanor vinnas
genom läseårets förlängning. Hvarje intresserad och kraftfull lärare
vet mycket väl att uppskatta värdet af 60-minuters-lektionerna framför
de på 50 minuter; skulle nu tiden nedsättas till 45 minuter, blefve
antingen väsentligen mindre uträttadt under lektionerna eller ock en
för lärare och lärjungar ansträngande forcering nödvändig. Och om
de 5 minuterna å ena sidan väl behöfvas för lektionen, äro de deremot
hemligen öfverflödiga för rasten såsom sådan. Kunde man
fordom läsa 2 timmar utan afbrott och under åtskilliga år nöja sig
med 5 minuters rast, torde 10 minuter, äfven under förutsättning af
nödig klemighet med ett förvekligadt slägte, ännu vara tillräckligt
lång tid för erforderlig ventilation af såväl rum som lungor, och behofvet
af särskild s. k. ut- och inrycka ngstid synes knappast afsevärdt,
då hvarje läseafdelning betraktas och behandlas för sig. På
utsträckta rastestunder, hvilkas längd för hvarje nitisk lärare måste
förefalla tröttande, torde ej heller lärjungarne sätta fullt värde, sa
vida de ej skulle tillåtas, mot sakens natur, använda dem till öfverläsning
af följande timmes lexa, hvartill redan nu stor benägenhet
förefinnes.
Vid mindre vackert väder skulle rastens tillökning sakna all
betydelse för ungdomens vistelse i det fria, och vid gynsam väderlek
skulle gossarne efter fulla 10 å 15 minuters energiskt bedrifven lek
återkomma till lektionens arbete helt trötta och tankeförströdda. Af
sådana skäl vilja undertecknad rektor, skolans läkare och kollegii
stora flertal inlägga en gensaga mot rasternas utsträckning utöfver
10 minuter, som synes vara lagom.
Beträffande den för de särskilda undervisningsämnena på läroplanen
föreslagna timför delning en har kollegium redan förut underdånigt
yttrat sig till förmån för kristendomens och historiens bibehållande
vid deras nu varande timtal. — Tyska språket bör, om
läsningen af detta ämne skall hafva någon annan betydelse än såsom
grundläggande för språkundervisningen — i hvilket afseende dess
lämplighet är omtvistad — fortsättas antingen till läroverkets spets,
och detta icke minst å linien A, eller åtminstone med 2 timmar i
veckan under sjette klassens båda år. För öfrigt har kollegium in
-
28
genting annat att erinra, än att matematiken tilläfventyrs kunde ha
fått ännu en timme i veckan under de två sista åren å reallinien;
dock anhåller undertecknad rektor att, i betraktande af de öfverväldigande
skäl, som, då läroverken ändock måste bestå af till stor
del »gemensamma» klasser, tala för lärjungarnes sammanhållande
inom fjerde och femte klasserna under så många timmar och i så
många ämnen som möjligt, få i all underdånighet hemställa, huruvida
icke, med uppoffring af de 3 timmarne franska i femte klassen å klassiska
linien samt af 1 timme naturlära i fjerde och 1 timme matematik
i femte klassen å reallinien fullständig samläsning mellan latinare och
realister inom dessa klasser skulle kunna åstadkommas, utom de 8
timmarne latin, på reallinien motsvarade af 5 timmar franska och
efter mitt förslag fortfarande tre (o) timmar välskrifning och teckning.
Oberäknadt den större lättheten att öfvergå från den ena linien till
den andra, vunnes härigenom för klassiska linien den fördelen, att
franskan inträdde först sedan latin lästs i två år, och för reallinien
bibehållandet af den tredje veckotimmen i teckning, hvilket vigtiga
och mångsidigt bildande ämne icke borde inskränkas och träda i bakgrunden
på en linie, hvilken dock är afsedd att förbereda sina elever
icke blott, såsom nu synes mer och mer vara meningen, till universitetsstudier,
utan ock, bland annat, för inträde vid tekniska undervisningsanstalter
samt, särskildt på det lägre stadiet, för mera omedelbart
utgående i det praktiska lifvet.
I sammanhang härmed önskar läraren i naturvetenskap, adjunkten
Yiström, få underdånigst uttala sina betänkligheter mot de nu gällande
kursbestämmelserna för hans fack inom fjerde och femte klasserna,
der till förfång för reda och koncentration allt för många
ämnen vore sammangyttrade under rubriken »naturlära».
Då kollegium finner den tillämnade frivilliga latinläsningen å
reallinien i alla afseenden ändamålsvidrig, har kollegium ingen anledning
att beröra den befrielse från ämnen, som skulle kunna medgifvas
de latinläsande lärjungarne, om icke för att påpeka det egendomliga
förhållandet, att komiterade, som i andra kapitlet af sitt betänkande
framhållit engelskans stora vigt framför latinet särskildt
för naturvetenskapsmäns och läkares fackstudier, sedermera för blifvande
läkare rekommendera en visserligen snäf latinkurs med rätt
till befrielse just från engelska och från teckning.
Vidkommande läseordningen för linien B instämmer kollegium,
såsom ofvan sagdt är, i all hufvudsak med professor Sundén. Likaså
med afseende på de skriftliga mogenhetspröfningarna för denna linie,
29
hvarifrån öfversättningsprofvet från svenska till latin — som nu ej
skulle blifva ovilkorligt afgörande för admission till muntlig examen —
så mycket mindre borde utgå, som samläsning i latin mellan linierna
A och B eljest försvårades eller omöjliggjordes, och undervisningen
i detta ämne skulle i händelse af detta skriftprofs borttagande lida
men, på samma sätt som matematikens studium allmänt erkännes
hafva på de senare åren gått tillbaka på klassiska linien. Mot denna
af öfriga kollegiimedlemmar uttalade eller understödda mening vilja
lektorn Himmelstrand och adjunkten Yiström hafva förklarat, att de
önskade öfversättningen till latin för linien B utbytt mot en sådan
till franska.
Deremot bedja vi enhälligt få föreslå, att öfversättningen från
modersmål till franska på linien A upphörde, då genom de förberedande
skriföfningarnas borttagande tid vunnes för ökad literaturläsning,
och i alla händelser för dem, som grundligt studerade två
så svåra språk som latin och grekiska, fördjupandet i ett tredje
språks (franskans) syntax blefve onödigt betungande, men att det
fjerde skrifprof, som borde motsvara B-liniens matematiska uppsats,
blefve valfritt mellan en öfversättning från franska eller tyska, i
fäll nemligen detta språk fortsattes åtminstone inom sjette klassen,
eller slutligen grekiska, dervid nedskrifvandet af dikterad grekisk
text tillika kunde lemna ett förträffligt prof på vederbörandes insigter
i ämnet.
Mot lämpligheten af såväl sång öfning arnas som fakt- och vapenöfningarnas
frivillighet inom de högre klasserna hyser kollegii flertal
stora betänkligheter, förmenande, att då öfningsämnena i allmänhet
förtjena att på allt sätt stärkas och omhuldas, en slik valfrihet endast
tj enade till att lägga hyende under beqvämlighetslustan, och
att med nu gällande bestämmelser meddelandet af nödiga befrielser
kunde fortfarande med trygghet läggas i vederbörande rektors, läkares
och öfningslärares händer.
Likaledes vill kollegium enhälligt och på det bestämdaste afstyrka
den ifrågasatta förhöjningen af termins af gifter. Den kostnadsfria
skolundervisningen, som af gammalt utgjort en heder för vårt land
och visat sig befrämja statens högsta ändamål på samma gång som
de enskildes sanna fördel, bör ej öfvergifvas för en tillfällig opinion,
som för öfrigt utanför vissa riksdagskretsar och utom en del skolmän,
som deri se enda möjligheten för vinnande af eu väl behöflig löneförbättring,
torde räkna helt få anhängare. Något tvång att taga
ett steg, som ovilkorligen vore egnadt att sänka den allmänna bild
-
30
ningens nivå — den högsta och ädlaste skatten inom ett fattigt folk
— förefinnes ej heller, då statens finanser nu visa en mycket fördelaktig
ställning och i hvarje fall lämpligare beskattningsföremål borde
kunna utfinnas. Först och främst bör undervisningen efter vårt sätt
att se saken vara möjligast afgiftsfri inom de lägsta klasserna, der
lärjungarne äro till stor del fattigmans barn, och der »snillevalet» ännu
icke lärer kunna göras, emedan anlagen ofta först sent uppenbara
sig och utvecklas och sålunda en ynglings förmåga af fortsatta och
egentliga studier först efter några års skolgång-kan med någorlunda
säkerhet utrönas. De nn påbjudna inskrifnings- och terminsafgifterna
visa sig, huru obetydliga de än kunna synas, dock vara i stånd att
förhindra eller afbryta mången lofvärd gosses studier, hvilken eljest
skulle kunnat utgå i lifvet med högre kunskapsförråd och dermed
följande förmåner af mera vaken och rörlig intelligens, förädlad håg
och smak samt bättre utsigt till fortkomst. Bättre då i alla afseende^
både samhällsidén mera värdigt och praktiskt mera ledande till
försoning och förbrödring mellan heterogena samhällselement, att
utan i förväg resta hinder allas barn fortfarande hafva rätt och tillfälle
att försöka sig åtminstone i de lägsta klasserna, inom den
första »afslutningskursen». I fjerde och femte klasserna kunde möjligen
någon obetydlig höjning af nuvarande belopp ifrågasättas och törhända
en något större för sjette och sjunde klasserna, men för den ringa
summa, som härigenom kunde vinnas åt statsverket, vill ej kollegium
för sin del uppoffra den stora principen af studiernas kostnadsfrihet.
Befrielserätten eller, såsom förhållandet snarare uppfattas, beskattningstvånget,
redan nu en mindre behaglig sak, skulle dessutom
varda för läroverkskollegierna rent af förhatlig såsom en aldrig sinande
källa till misstankar för godtycke och mannamån.
Skulle emellertid, emot vår bestämda mening och lifliga önskan, en
betydligare tillökning i terminsafgifter befinnas oundviklig, måste dock,
så vida icke mellanskolorna i vårt land skola gå miste om en stor
del af sina kanske bästa lärjungar, en betydande modifikation i nu
föreslagna siffror medgifvas, så att allra minst 20 (men snarare 25)
procent af lärjungarne inom hvarje klass kunde få såsom medellöse
halt och hållet fritagas och 40 (eller snarare 50) procent såsom mindre
bemedlade betala halfva afgiften, eller med andra ord af högst
60 (fast hellre 50) procent bland ungdomen hela af giftsbeloppet ovilkorligen
erläggas. Utan eu så långt gående jemkning blir åtgärden
efter vår öfvertygelse rent af destruktiv.
Erkännande behofvet af läroverlcsstyrelsens omdaning, är kolle -
31
gium fullkomligt ense med komiterade rörande anordnandet af dels
en fristående öfverstyrelse i hufvudstaden, dels lokalstyrelser i läroverksstäderna
till ersättning för domkapitlen, livilka såsom kretsstyrelser
lära få anses redan nu mindre tidsenliga och efter antagligen
snart förestående omorganisering till rent kyrkliga myndigheter blifva
alldeles olämpliga för läroverkens behof. Dock tror kollegium, att
äfven under motsedda nya förhållanden ett kontinuiteten bevarande
och ur sant konservativ synpunkt värdefullt element skulle kunna,
till läroverkens fromma och utan att systemets sammanhang sprängdes,
qvarstå genom bibehållande af stiftsstyresmännen såsom eforer. Tack
vare hög allmän bildning och eu af dagens tillfälliga hugskott oberoende
samhällsställning skulle antagligen de svenske bisltoparne ännu
länge liksom tillförene värdigt främja de svenska läroverkens sak
och föra deras talan, förmedla det genom traditionens magt och ej
minst genom de akademiska nationsföreningarna sannolikt ännu länge
bestående sambandet mellan skolorna inom samma stift, motverka
tidens strömning i rigtning mot konfessions- eller rent af religionslösa
undervisningsanstalter och i flera afseenden kunna intaga eu
förmedlande ställning mellan lokal- och centralmyndigheterna, med
nödig sjelfständighet gent emot båda. Utan att vilja ingå i detaljer
tror sig kollegium kunna antaga, att en icke ringa del af nu till
efori embetsområde hörande ärenden kunde fortfarande dit räknas.
Mot denna åsigt om eforalstyrelsens bibehållande önskade lektor
Himmelstrand anmäla sin reservation.
Till slut får kollegium bemöta en punkt i komiterades betänkande,
hvilken har sin särskilda betydelse för Hudiksvalls allmänna
läroverk eller frågan om dess förändring från fullständigt till femlilassigt,
en fråga, hvarpå komitén icke i sitt af Eders Kongl. Maj:t
gifna uppdrag haft någon direkt anledning att inlåta sig, men som
den ändock för att tillmötesgå särskild! inom riksdagen uttalade sparsamhetsanspråk
upptagit till behandling och dervid kommit till det
resultat, att Hudiksvalls läroverk, ehuru det mest besökta bland de
tre, som kunde ifrågasättas till reduktion, borde ensamt uppoffras, då
deremot bevekande omständigheter syntes tala för bibehållande af
högre läroverk i Luleå och Strengnäs.
Den vinst för statsverket, som gjordes genom detta indragande
af ett enda högre läroverk, blefve dock ganska obetydlig i jemförelse
med de stora olägenheter, som skulle tillskyndas ett stadssamhälle
och en landsort, hvilka under mer än ett fjerdedels århundrade hunnit
vänja sig vid befintligheten och fördelarne af en högre undervisnings
-
32
anstalt. Hudiksvalls läroverk, ända från år 1650 högre lärdomsskola,
öfvergick nemligen år 1858 från femklassigt till på reallinien fullständigt,
erhöll redan år 1859 nådigt tillstånd att med biträde af
en extra lärare, hvilken sedermera i fem år aflönades genom frivilliga
bidrag af en del bland stadens och kringliggande landsorts invånare,
meddela Järjungarne i de högsta klasserna fullständig undervisning
äfven i de till den klassiska bildningslinien hörande läroämnen, blef
genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga bref den 19 juni 1866 formligen
utvidgadt till fullständighet å båda linierna samt från och med höstterminen
1867 försedt med vederbörligt antal lärare för bestridande
af denna undervisning. Efter 10 års förlopp underkastades det i
likhet med åtskilliga andra läroverk jemlikt nådiga brefvet den 1
juni 1877 en inskränkning så till vida, att sjunde realklassen borttogs.
Att nu ytterligare och i långt betänkligare grad inskränka läroverkets
verksamhet torde få anses obilligt såväl mot staden och orten som
mot läroverket sjelft. Stadens och den omgifvande ortens målsmän
hafva nemligen] på 1850- och 1860-talen underkastat sig mycken
möda och uppoffring för åvägabringande af läroverkets utvidgning,
deribland, såsom ofvan nämnts, aflönande under flere år af en extra
lärare; till det åren 1867—68 uppförda nyare läroverkshuset har
Gefleborgs landsting bidragit med 6,000 kronor och Hudiksvalls stad
med för ändamålet såsom lån upptagna 25,000 kronor, för hvilka
staden ännu häftar i skuld; och under innevarande år skall genom
stadens försorg å det äldre läroverkshuset anställas en omfattande
reparation till en kostnad af 8,300 kronor, hvilka af staden räntefritt
förskjutas mot successiv afbetalning af 500 kronor årligen ur läroverkets
byggnadsfond, hvarjemte staden torde få vidkännas ytterligare
några mindre uppoffringar för läroverket. Då Hudiksvalls stads församling
genom sockenstäminobeslut den 31 Mars 1861 ingått på det
för läroverkets erhållande af ett lektorat i matematik föreskrifna
vilkoret att ansvara för nybyggnads- och underhållsskyldigheten af
läroverkets hus och visat sig icke sky några rimliga uppoffringar för sådant
ändamål, torde samhället ock kunna med fog göra anspråk på
bibehållandet af en förmån, som det visat sig värdera; då läroverkslokalerna,
om också ej prydliga, dock äro för behofvet tillräckliga
och användbara, undervisningsmateriellen, om också ej riklig, dock
enligt officiella intyg af statens inspektörer, i ett tillfredsställande
skick, och särskild! det naturhistoriska museet, tack vare lärarens
trägna arbete, jemförelsevis fullständigt och väl ordnadt, torde starka
och öfvervägande skäl tala för läroverkets berättigande att fortfa
-
33
rande existera och samhällets att fortfarande få åtnjuta fördelarne af
detsamma.
En annan rätts- eller billighetsgrund för läroverkets bibehållande
i oförminskadt omfång tror kollegium ligga i de till läroverkets bästa
gjorda stipendiestiftelser. Stipendiedonationerna uppgå till mera än
35,500 kronor, deraf 5,000 ännu icke utfallit. Af denna summa voro
endast 5,000 kronor anslagna före 1858, men den betydliga återstoden
af öfver 30,000 kronor har tillkommit sedan denna tid med tydlig
hänsyn till att läroverket blifvit fullständigt och delvis med tydlig
föreskrift om medlens bortgifvande till lärjungar i de högre klasserna.
I hvad mån läroverket lyckats fylla sin uppgift såsom fullständigt,
derom torde kollegium icke böra sjelf! uttala ett omdöme, men
vågar hänvisa till de antingen helt och hållet eller i allt hufvudsakligt
gynsamma utlåtelser, som fälts af alla kompetente domare, hvilka
å embetets eller det allmännas vägnar haft att besöka läroverket och
taga kännedom af dess verksamhet i all synnerhet på det högre eller
gymnasialstadiet.
Då vi sålunda icke kunna medgifva, att vare sig samhället eller
läroverket svikit sin pligt eller förverkat sin rätt, återstår att belysa
de af komiterade anförda skälen. Dessa äro till antalet tre och af
följande lydelse: »Lärjungeantalet är ringa och har på de sista åren
ständigt aftagit. Stadens invånareantal är icke synnerligen betydande,
och för den kringliggande landsbygden äro kommunikationerna så
ordnade, att barnen utan större svårighet kunna sändas till Gefle ej
synnerligen aflägset liggande läroverk.» I fall lärjungeantalet ensamt
eller hufvudsakligast skulle bestämma ett läroverks omfång, skulle
dels sträng rättvisa fordra, att denna synpunkt gälde utan undantag
lika för alla, och att följaktligen komitén nu föreslagit inskränkning
af de fullständiga läroverken i Luleå och Strengnäs samt de femklassiga
i Piteå, Haparanda och Söderhamn, dels skulle en mängd
läroverk, hvilka i likhet med Hudiksvalls varit underkastade fluktuationer
i lärjungeantalet, utsättas för möjligheten af täta rubbningar
till följd af ofta oberäkneliga konjunkturer och kanske hvart femte
eller tionde år, utan all hänsyn till ordning, reda och kontinuitet,
så snart lärjungeantalet minskats eller ökats med ett tio- eller tjugutal,
förvandlas somliga från fullständiga till femklassiga och från femklassiga
åter till fullständiga, andra från femklassiga allmänna läroverk
till nu föreslagna kommunalskolor och från kommunalskolor
åter till femklassiga. Hvart sådant skulle leda, är ej svårt att inse.
Att Hudiksvalls skola aldrig skulle kunna påräkna någon särdeles
3
34
betydande lärjungefreqvens, låg från början i sakens natur. Bättre
hade då varit att aldrig genomföra dess utvidgning till fullständigt
än att nu nedsätta densamma till lägre läroverk. Men på 1850- och
60-talen gjorde sig en annan och för läroverken gynsammare stämning
gällande. En sammanställning af beloppet »närvarande» lärjungar
å olika tider torde vara i flera hänseenden upplysande. Aren
1856—57, då läroverkets utvidgning till på reallinien fullständigt
ifrågasattes och beslöts, utgjorde antalet omkring 80, hvilket då för
tiden ansågs för sådant ändamål tillräckligt. År 1861 uppnåddes
talet 90. De närmast följande åren sjönk siffran något, trots tillkomsten
af en lektor och den i nåder gifna tillåtelsen att meddela
undervisning äfven å klassiska liuien, och uppgick höstterminen 1863
endast till 77, hvaraf föga mera än ett tiotal inom klasserna 6 och
7. Derpå ökades under gynsamma förhållanden tilloppet af lärjungar
samtidigt med läroverkets fullständigande äfven på latinlinien och
nådde sin spets för den gången åren 1869 och 1870 med ett antal
af mellan 140 och 150, deraf högst 36 i de båda öfverstå klasserna.
Så följde åter ett tillbakagående (vårterminen 1872 130, höstterminen
samma år 126 o. s. v.) till höstterminen 1875, då det var lägst
(113). Derpå inträdde ånyo ett raskt uppsving, som kulminerade
åren 1878—80 med ett antal mellan 140 och 150, af hvilka 38 å 39
i gymnasialafdelningen. Så gick det åter tillbaka — dock icke, såsom
komitén säger, under ständigt aftagande — till ett minimum af 116 vårterminerna
1883 och 1884, hvarefter eu liten ökning vidtagit, så att
antalet närvarande lärjungar innevarande termin utgör 120. De yttre
anledningarna till denna minskning låta lätt förklara sig. Utom det
att den gamla första klassen borttogs 1869 och sjunde klassens reallinie
1877, inskränktes Hudiksvalls »läroverksområde» betydligt genom
Söderhamns läroverks utvidgning från tre- till femklassigt samt Sundsvalls
från femklassigt till på reallinien fullständigt, men framför allt
genom norra stambanans framdragande på 6 mils afstånd'' från Hudiksvall
och samma banas förbindelse med alla kringliggande städer,
som ega högre läroverk, hvilket allt haft till följd, att invånarne i
Medelpad, vestra och södra Helsingland lika väl som Herjeådalen och
sydöstra Jemtland, derifrån många lärjungar hitkommo på 1860- och
1870-talen, genom de lättade kommunikationerna hänvisats att sända
sina söner till Sundsvalls, Östersunds och isynnerhet Gefle, men äfven
till Falu, Upsala och Stockholms läroverk, under det Hudiksvalls stad
lidit under trycket af bristande kommunikationer och under senare
åren icke sett sin folkmängd ökas, ehuru den är större än i 5 städer
35
som nu hafva och skulle få behålla högre läroverk, och i 9 städer,
som nu ega femklassiga skolor. Det är också så långt ifrån att
kommunikationsförhållandena för staden Hudiksvall och närmast
kringliggande landsbygd väl egna sig för snabb och beqväm resa t. ex.
till Gefle, att man tvärtom har på vinterdag först 6 mil landsväg
för att uppnå norra stambanan i Ljusdal och sedan måste ligga öfver
natten i Bollnäs, så att färden upptager fulla två dagar. Landsvägen
härifrån till Gefle är nära 15 mil och till Hernösand omkring 14
mil, och det var väl till en stor del Hudiksvalls läge midt emellan
och på temligen långt afstånd från dessa båda med gymnasier försedda
städer, som från början gjorde, att Hudiksvall hugnades med
högre läroverk framför till exempel Sundsvall och Söderhamn. Å
andra sidan är det dock att hoppas, det Hudiksvalls isolering snart
nog kommer att upphöra, antingen derigenom att den af Eders Kongl.
Maj:t vid innevarande riksdag proponerade statsbanan mellan Hudiksvall
och Ljusdal blifver af riksdagen beslutad och inom få år en
verklighet, eller, ifall denna förhoppning skulle slå fel, genom anläggning
af en enskild jernväg. Helt säkert skall då Hudiksvalls
stad, hvars materiella intressen så länge fått lida, liksom dess bildningsintressen
nu hotas, med återvinnande af sitt förra handelsområde
raskt uppblomstra, invånareantalet ökas och läroverket åter kunna
motse tillopp af lärjungar från större delen af Helsingland och
Herjeådalen, ett vidsträckt område med minst 120,000 invånare, för
hvilket komitén dock vill anslå blott två femklassiga läroverk (i Hudiksvall
och Söderhamn), under det t. ex. Norrbottens län med omkring
95,000 inbyggare, hvars nämnvärdt bebyggda del icke torde
vara mycket större än Helsingland, skulle få behålla ett fullständigt
och två femklassiga, och Södermanlands län med en folkmängd af
150,000, trots de goda kommunikationerna och närheten till Stockholm,
ega två fullständiga och ett femklassigt läroverk.
På dessa grunder och då billigbeten synes framför allt fordra,
att man afbidar följderna af den motsedda nya jernvägsanläggningen,
innan Hudiksvalls högre allmänna läroverk såsom sådant utdömes,
vågar kollegium i djupaste ödmjukhet yrka på dess bibehållande, åtminstone
tillsvidare, i sin nuvarande omfattning.
Hudiksvall den 27 April 1885.
Underdånigst
Hudiksvalls högre allmänna läroverks kollegium
genom
F. W. SIDVALL.
36
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i nåder anbefalt domkapitlen att från
de läroverkskollegier, som sådant önska, infordra till Eders Kongl.
Maj:t stälda yttranden öfver läroverkskomiténs af den 25 sisfclidne
Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, så får kollegium vid Norrtelge allmänna läroverk, i hvad
förändringarna röra de lägre allmänna läroverken, i djupaste underdånighet
afgifva följande utlåtande.
Då kollegiet i underdånig skrifvelse af den 25 September 1864
och likaledes i underdånig skrifvelse af den 19 Oktober 1868 anser
sig hafva anfört fullgiltiga skäl för användandet af latinet såsom
grund för all undervisning i språk vid de allmänna läroverken och
nu vidhåller samma åsigter, så kan det ej gilla skälen till de af
komiterade föreslagna förändringarna, samt än mindre det resultat,
hvartill de kommit. Att framlägga några skäl för de klassiska språken
såsom grund för all språkbildning synes ej vara af nöden, då ämnet
öfver ett hälft sekel diskuterats och blifvit utredt till den klassiska
bildningens företräde.
Några anmärkningar såväl vid nu varande förhållanden och de
föreslagna förändringarna anser sig kollegium dock böra göra.
Sedan tyska språket blifvit antaget såsom grundläggande, har
det visat sig, att det är alldeles odugligt såsom grund, i ty att, utom
andra olägenheter af denna anordning, lärjungarne blifvit betydligt
osäkra i allmän satslära, samt att ungdomen nu är svagare i tyska
språkets behandling vid skrifning än före förändringen, vare sig
detta beror på språkets egen natur, eller att vid förändringen en
mängd lärare måste* öfvertaga undervisning i tyska språket, som ej
vore dertill fullt skickliga. Med full sanning kan sägas, att någon
verklig språkundervisning ej börjar förr än med latinet i fjerde
klassen.
Kollegium anser undervisningsfrågan aldrig kunna lösas förr, än
latin- och reallinierna förläggas till skilda läroverk. Komiterades
påstående, att vid de begge liniernas sammanförande till gemensam
undervisning ingendera lider något synnerligt, är ej öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. Realisterna blifva i allmänhet
betydligt underlägsna och visa efter ett par års samarbete svagare
37
omdömesförmåga och utveckling, till exempel vid behandling af lättare
ämnen vid svensk skrifning med mera.
Komiterades förslag, att alla, som öfvergå på latinlinien, äfven
skola läsa grekiska, synes ej vara af nit för den klassiska bildningens
befordrande. Komiterade veta nemligen ganska väl, att en yngling
vid 16 års ålder högst ogerna underkastar sig mödan att lära in en
så svår formlära som den grekiska, utan således hellre lemnar äfven
latinet och öfvergår på reallinien, der en, om ock alldeles oanvändbar
latinkunskap erbjudes. Huru denna kunnat föreslås, är ofattligt, då
det är allmänt kändt, att lärjungarne under nu varande förhållanden,
efter uppskjutande af latinläsningen till fjerde klassen, förråda en
sådan osäkerhet i formläran i öfre sjette klassen, att de för ordens
böjning och användning af de syntaktiska reglerna tidt och ofta
måste rådfråga grammatiken. Kollegium hänvisar i öfrigt till professor
Sundéns reservation såsom i nämnda hänseende fullt öfverensstämmande
med kollega åsigter.
Af rent pedagogiska skäl måste kollegium ogilla förslaget att
minska tiden för kristendomsundervisningen och uppskjuta katekesläsningen
till tredje klassen. För att lärjungen måtte erhålla en
grundlig kunskap i ämnet, som ej försvinner kort efter konfirmationen,
måste alla vigtigare trossatser i förklaringen af Luthers lilla
katekes väl inpreglas i minnet.
Denna utanläsning måste ske före det 12 året, då minnet hos
barnet är starkast utveckladt.
Man invänder möjligen, att detta skulle förslappa minnet, men
undertecknad kan, efter öfver 30 års undervisning i ämnet, försäkra,
att om denna inrättas i enlighet nfed de anvisningar och råd till
kristendomslärarne, som åtföljde 1859 års skolstadga, så lämpar sig
detta ämne allra bäst för läroverkets nedre stadier. Minnet förderfvas
genom upptagande af sådant, som det icke kan behålla, såsom uppräknandet
af massor af undantag i tyska grammatiken och ännu
mera genom memorerandet af en mängd latinska namn på växter
och djur, som barnet, sedan undervisningen i naturvetenskap egentligen
blifvit förlagd till skolrummet, aldrig sett i yttre naturen; men
minnet tvärtom stärkes genom inlärandet af sådant, som blifvit förtydligadt
för dess begrepp och som genom sitt innehåll särskilt tilltalar
barnets sinne.
Derjemte får undertecknad såsom sin enskilda mening beklaga,
att majoriteten af komiterade velat framlägga ett förslag, hvarigenom
timantalet för ämnet blefve otillräckligt, samt, genom att förlägga
38
dess inlärande till orätt stadium, det svaga kristliga lif, som för
närvarande finnes i de allmänna läroverken, småningom skulle utslockna.
Då detta ämne kraftigast kan motarbeta den sedliga förskämning,
som allt mer visar sig bland ungdomen; då förnekelsen af kristendomens
sanningar och i allmänhet af allt, som närmare berör det
religiösa lifvet, till och med framträder så oförtäckt, att det ej väcker
någon särdeles uppmärksamhet, att ynglingar i sjunde klassen för
sina kamrater öppet förklara, att de ej tro på kristendomens uppenbarelser,
så anser sig undertecknad förpligtad att på det kraftigaste
protestera mot ett dylikt förslag.
Ehuru klagomålen öfver öfveransträngning vid allmänna läroverken
mången gång äro obefogade, så kan dock ej förnekas, att en
sådan till en del förefinnes.
Orsakerna dertill härflyta förnämligast af en ibland stadsbarnen
nästan allmänt rådande fysisk svaghet redan före skolåldern; vidare
af de svaga och otillräckliga kunskaper, som, allt sedan första
klassens indragning år 1869, presteras af inscribendi. Att åter
dessa intagas med för svag underbyggnad, är mången gång alldeles
nödvändigt, emedan afseende måste göras på ortens behof af skolbildning,
och dessutom flertalet af landsortens folkskollärare ej äro
mägtige att bibringa en säker grund i de ämnen, som erfordras för
intagning i allmänt läroverk; att undervisningstiden genom skola
och gymnasium, enligt 1820 års läsordning beräknad till 12 år, nu
är afkortad till 9 år, på samma gång som läroämnenas antal ökats.
Det idkeliga ombytet af lärometoder och lärare, i det att, under
närvarande brist på ordinarie lärare, en mängd lärareplatser måste
uppehållas af unge, oerfarne extraordinarier, gör undervisningen
vacklande och för lärjungarne tröttande.
För öfrigt bidraga verkliga fel i fordringarna på vissa stadier
till en betydlig ansträngning, såsom att 4:e och 5:e klassens lärjungar
sysselsättas med för många heterogena ämnen på en gång; att
inlärandet af ämnen, som förutsätta en mognare och mera utvecklad
omdömesförmåga ålägges lärjungen vid för späd ålder; samt att fordringarna
i matematik i 2:a och 3:e klasserna äro för stora.
Med anledning af komiterades förslag att pålägga lärjungarne
en afgift af 20—40 kronor vid de lägre läroverken får nämnas, att
emedan det tillfälle till högre bildning, som under framfarna tider
nästan kostnadsfritt stod öppen för alla, beklagligtvis redan faktiskt
upphört genom utkräfvande af dryga skolafgifter och genom an
-
39
skaffande af en mängd dyra och allt för ofta onödigtvis ombytta
läroböcker, det ej synes rådligt att fortgå än längre på denna väg,
då man till öfriga utgifter lägger den på de sista 20 åren mer än
fördubblade lefnadskostnaden.
Följden af ett sådant förfarande blir, att sönerna till alla svagt
aflönade embetsman och till dem, som äro i lika svaga lefnadsvilkor,
hvilka i allmänhet äro de dugligaste lärjungarne, utestängas från
möjligheten till all högre undervisning, och skolan sålunda blir freqventerad
af de rikas och välbergades barn, af hvilka ett fåtal söker
bildning för att göra den fruktbar i statens tjenst, samt af den
återstående fjerdedelen, som genom uppvisande af fattigdomsbevis
kostnadsfritt får begagna undervisningen och hvilka sistnämnda i de
flesta fall nödgas afsluta sin skolgång omedelbart efter konfirmationen.
Skulle det vara afsigten att genom den föreslagna åtgärden
söka förekomma den allt för stora freqvensen af lärjungar i de allmänna
läroverken, så kan det väl till en del lyckas, men ej lärer
man på detta sätt kunna förhindra den under de senare åren allmänna
äflan inom samhället att undandraga sig tyngre kroppsarbete
samt sträfvandet att med minsta möjliga ansträngning tillfredsställa
njutningsbegäret och fåfängan, hvilket dock skulle vara yttersta målet.
Beträffande komiterades förslag att ombilda åtskilliga allmänna
läroverk till kommunalskolor får kollegium anmärka, att flertalet af
de föreslagna ledamöterna i styrelsen af kommunalskolan blifva fullkomligt
inkompetenta art bedöma dylika saker, och att de der anstälda
folkskolelärarne, hvaraf flertalet ej kan använda folkskolans
enkla och lättfattliga läroböcker, omöjligen kunna uppehålla undervisningen.
Det är en känd sak, att lärareplatsen på lägsta stadiet
i skolan är en bland de svåraste och vigtigaste, och denna vill man
anförtro en person, som sjelf i vanliga fall ej Unge inträde i läroverkets
tredje klass.
Ehuru antalet lärjungar i Norrtelge allmänna läroverk, i följd
af jordbrukets och sjöfartens tryckta ställning under de sista åren,
nedgått till omkring 60 lärjungar, så synes detta förhållande ej vara
fullt skäl till ombildning af allmänna läroverket till kommunalskola,
då antalet förut under flera år uppgått till 80, och genom denna
förändring läroverket skulle förlora en årlig ränta, belöpande sig till
1,900 kronor, som af aflidne handlanden Er. Dust. Stenberg äro
donerade till stipendium för ynglingar i elementarläroverket i staden.
Att förminska de dagliga lektionstimmarne och förlänga läsåret
synes ej vara ändamålsenligt vid landsortsläroverken. Lärjungarne
40
i l:a och 2:a klasserna hafva redan förut för liten sysselsättning; det
blefve alldeles för dyrt för mindre bemedlade föräldrar att hålla sina
barn i läroverksstaden 39 veckor; dessutom klagas det öfver, att
barnen beröfvas hemmets välgörande inflytande genom sin bortovaro
under terminerna. Genom förlängningen af läseåret skulle ingenting
vinnas, då lärjungarne under de sista veckorna af terminerna, isynnerhet
vårterminen, blifva så slappa, att med dem föga kan uträttas.
Norrtelge den 13 Februari 1885.
Underdånigst
å kollegii vägnar:
M. A. WENDBLAD.
Till Konungen.
Sedan högv. domkapitlet i Upsala, jemte öfversändande af läroverkskomiténs
underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, afgifvet den 25 Augusti 1884, bestämt den 1 nu instundande
Maj såsom den tid, inom hvilken det stode Söderhamns läroverkskollegium
öppet att, om det så önskade, begagna sig af det tillfälle,
Eders Kong!. Maj:t nådigst velat bereda läroverkskollegierna att öfver
nämnda komités förslag afgifva underdånigt 3rttrande, har Söderhamns
läroverkskollegium vid sammanträde nedanskrifne dag, vid hvilket
läroverkets inspektor och kollegiets samtlige medlemmar voro närvarande,
rörande vissa punkter i nämnda förslag beslutat afgifva
följande underdåniga yttrande.
Sjelfva kärnpunkten i läroverkskomiténs betänkande, för så vidt
det berör planen för undervisningen, vid rikets allmänna läroverk,
utgöres af dess förslag att göra grekiska språket obligatoriskt på den
klassiska linien och att införa latinet såsom valfritt ämne på reallinien.
Hvart ett sådant förslag i verkligheten syftar, kan ej undgå
någon, äfven den ytligaste granskare af betänkandet. Man må hafva
hvilka åsigter som helst beträffande den s. k. klassiska bildningens
värde i och för sig, synes det dock kollegiet såsom obestridligt, att
så länge stuclierna vid våra universitet gå i den rigtning de nu göra,
och, hvad vigtigare är, så länge latinstudiet inom de större kulturländerna
intager den ställning det nu gör, så länge måste det vara
41
våra allmänna läroverks oeftergifliga skyldighet att bibringa ett flertal
bland sina lärjungar en äfven för kommande språkstudier grundläggande
insigt i det latinska språket. Hvad komitén föreslagit tyckes
just gå ut på att motverka detta. Oaktadt freqvensen på den nuvarande
B-linien och oaktadt komitén på sidan 255 kallar grekiskan
»ett ämne, hvaråt numera ett relativt fåtal studerande vid de allmänna
läroverken egnar sig», vill den dock göra grekiskan obligatorisk
för de lärjungar, som önska i skolan studera latin. Att detta
skall bidraga till att afskräcka rätt många lärjungar från den klassiska
linien, ligger i öppen dag. Deremot har komitén gjort allt för
att draga lärjungarne öfver på reallinien, såsom till exempel genom
erbjudandet af den frivilliga latinkursen, som, enligt komiténs åsigt,
skulle vara tillräcklig för den blifvande läkaren eller juristen, äfvensom
genom att vilja borttaga stadgandet om betyget approbatur i
den matematisk-fysikaliska skrifningen såsom oeftergifligt vilkor för
realistens mogenhetsexamen. Om ock reallinien genom dylika anordningar
skulle vinna i lärjungeantal, skulle den utan tvifvel förlora i
andra hänseenden. Enheten i undervisningsplanen skulle gå förlorad.
I stället för att odeladt vara afsedd för lärjungar, som i skolan söka
undervisning i de reala ämnena, till den utsträckning, skolan förmår
meddela, skulle denna linie belastas med dessa hvarken latinare eller
realister, som icke der sökt inträde för att egna sig åt realstudier,
utan för hvilka målet vore en mogenhetsexamen, som berättigade
till examensläsning vid universitetet. Af omtanke således lika mycket,
om ej mer, för reallinien som för latinstudiet vid de allmänna läroverken
anser kollegiet grekiska språket fortfarande böra vara valfritt
på den klassiska linien och latinet ej böra ingå såsom valfritt ämne
på reallinien.
Under öfverläggningen om undervisningsplanen i sin helhet härinom
kollegiet framstälts den åsigt, att det för våra allmänna läroverk
vore fördelaktigt, om för dem en undervisningsplan kunde uppställas,
grundad på latinets uppskjutande till sjette klassen. Ehuru
kollegiet ej kan förena sig härom, vill det dock uttala sig i den retning,
att, särskildt sedt från de femklassiga läroverkens synpunkt, en
sådan anordning skulle vara fördelaktig.
Rörande läsårets förlängning instämmer kollegiet med komitén,
men uttalar den bestämda åsigt, att de två veckor, som skulle tagas
från sommarferierna, böra förläggas den ena vid slutet af vårterminen,
den andra vid början af höstterminen. Såsom ett ytterligare skäl
till denna förkortning af sommarferierna skulle kollegiet vilja fram
-
42
hålla den erfarenhet, här gjorts, att lärjungarne i allmänhet under
dessa ferier till den grad försumma sina studier, att en stor del af
höstterminen behöfs för att med afseende på speciella kunskaper
bringa lärjungarne till den ståndpunkt, de vid föregående vårtermins
slut innehade.
I fråga om komiténs förslag rörande undervisningsplanens detaljer
har kollegiet blott följande att anföra.
Gillande komiténs förslag att katekesläsningen uppskjutes till
3:e klassen, anser dock kollegiet, att det vore önskligt, om i de två
lägsta klasserna för kristendomsundervisningen kunde bibehållas samma
timantal som förut, hvilken tid torde vara behöflig för vinnande af
de nödiga förutsättningarna för en framgångsrik katekesundervisning
i de följande klasserna.
Ej lämpligt anser kollegiet komiténs förslag vara att minska
timantalet för modersmålet i 4:e klassen. Allra minst i 4:e klassen
bör detta ske, då modersmålets sjelfständiga behandling i skrift här
först inträder och kräfver ett tidsödande arbete på lärorummet.
Samma omdöme träffar förslaget att på latinlinien taga en timme
från matematiken i 5:e klassen. Skall matematiken kunna hålla sig
uppe såsom ett af hufvudämnena i skolan, hvilket den utan tvifvel
förtjenar, bör den åtminstone få behålla det timantal, den förut har,
hvarigenom i 5:e klassen dessutom den fördel skulle vinnas, att de
båda linierna kunde gemensamt undervisas i detta ämne.
För sitt afstyrkande utlåtande i fråga om från något håll ifrågasatt
indragning af l:a klassen vid de allmänna läroverken anser
kollegiet, att komitén anfört fullt bevisande skäl.
Rörande frågan om vilkoren för kompetens till läraretjenster, för
så vidt den sammanhänger med examensväsendet vid universiteten,
anser sig kollegiet ej böra yttra sig. Deremot instämmer det i förslaget,
att undervisningsprof inför vederbörande domkapitel för sökande
till läraresyssla måtte blifva en rättighet, ej en skyldighet.
Särdeles behjertansvärdt anser kollegiet komiténs yrkande, att
lämpliga åtgärder måtte vidtagas för utbildande af lärare i främmande
lefvande språk. Undervisningen deri ställer nemligen på
läraren stora kraf, såvida lärjungarne skola af densamma kunna draga
den nytta de böra.
Några utgifter utom de enligt nu gällande skolstadga utgående
anser kollegiet ej böra påläggas lärjungarne vid de allmänna läroverken.
I komiténs förslag rörande upprättande af så kallade kommunal -
43
skolor instämmer kollegiet, dock med förbehåll att dimissionsrätt till
allmänt läroverk icke bör sådan skola medgifvas, derest icke dess
undervisningsplan öfverensstämmer med den vid de allmänna läroverken
antagna.
Hvad komitén föreslagit rörande inrättandet af en »öfverstyrelse
för de allmänna läroverken» anser kollegiet böra verka välgörande
för läroverken, isynnerhet om derigenom kan åvägabringas en oftare
återkommande inspektion af desamma, än nuvarande organisation
möjliggör. Beträffande den ifrågasatta mellanlänken mellan läroverken
och denna öfverstyrelse vågar kollegiet ej uttala någon bestämd åsigt.
I ofvanstående af kollegiets flertal biträdda åsigter i fråga om
lärjungarnes afgifter och kommunalskolorna förklarade sig t. f. rektorn,
kollega C. L. Lindborg icke kunna instämma. Rörande till statsverket
ingående terminsafgifter af lärjungarne ville han biträda
komiténs förslag, dock med den inskränkning att denna afgift ej
skulle affordras medellös eller mindre bemedlad lärjunge den första
terminen han tillhör ett läroverk.
I fråga om kommunalskolor yttrade han följande: Instämmande
med komitén beträffande lämpligheten deraf, att i åtskilliga stadskommuner
så kallade kommunalskolor inrättas med uppgift att åt
lärjungar, som efter slutad skolgång utgå i det praktiska lifvets
yrken, bereda tillfälle till inhemtande af härför nödiga skolkunskaper,
anser jag likaledes hvad komitén rörande de allmänna grunderna
för sådana skolors ordnande föreslagit vara välbetänkt, med undantag
af det förslag, som framställes under litt. i (sid. 347), nemligen att
dimissionsrätt till allmänt läroverk skulle kunna sådana skolor tillerkännas.
Ett dylikt stadgande fruktar jag skulle vara särdeles
egnadt att förrycka kommunalskolorna från deras egentliga uppgift
och lätt kunna medföra, att de satte detta dimitterande såsom sitt
hufvudsakliga mål; hvadan jag håller för, att någon sådan dimissionsrätt
icke bör dessa skolor tillerkännas.
Söderhamn den 27 April 1885.
Underdånigst
på Söderhamns läroverkskollegii vägnar:
efter förordnande
C. L. LINDBORG.
Till Konungen.
Genom nådig remiss af den 12 December 1884 har Linköpings
domkapitel blifvit anbefaldt att, efter vederbörande läroverkskollegiers
börande, inkomma med yttrande öfver läroverkskomiténs den 25
Augusti 1884 afgifna underdåniga yttrande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor. Till åtlydnad af denna nådiga befallning får domkapitlet
dels insända hit inkomna yttranden från läroverkskollegierna
i Linköping, Norrköping, Yestervik och Söderköping, dels för egen
del anföra följande.
Ett af de syften, dem komitén för sig uppstält, har gått ut på
att dels uppvisa, hurusom en länge öfverklagad öfveransträngning
af skolornas alumner för närvarande verkligen eger rum, dels råda
bot på de skador, som sålunda faktiskt tillfogas skolungdomen. Utan
tvifvel bör man vara komiterade tacksam för den möda, som blifvit
egnad åt denna i ordets egentliga mening vitala fråga. Men ser
man på de föreslagna botemedlen, så kan man knappt undgå att råka
i förvåning och känna sig besviken i sitt hopp att finna en nöjaktig
lösning af det onekligen kinkiga problemet. Yäl hafva komiterade
föreslagit någon minskning i den dagliga arbetstiden, men i stället
hafva de velat förlänga läseåret med omkring 4 veckor. För sin
del måste domkapitlet anse dessa botemedel vara, det ena otillräckligt,
det andra rent af skadligt. Den minskning i den dagliga arbetstiden,
som komitén föreslagit, är uppenbarligen för liten, om någon
verklig förbättring skall vinnas. Det torde kunna antagas, att hvad
som mest af allt förorsakat öfveransträngning i våra läroverk, är en
förmiddagsläsning, som de flesta dagar i veckan kräfver 5 timmars
undervisningstid, och af dessa 3 timmar i oafbruten följd. I den
äldre skolordningen förekom aldrig mer än 2 timmars oafbruten
undervisning, och för sin del är domkapitlet derom öfvertygadt, att
ingenting så mycket bidragit till den öfverklagade öfveransträngningen
som förmiddagsarbetets ökande från 4 till 5 timmar och särskildt
45
den häraf föranledda nödvändigheten att förlägga tre undervisningstimmar
omedelbart efter hvarandra. Vill man icke återigen införa
obligatorisk eftermiddagsundervisning, hvilket knappast torde vara
rådligt med det ökade hemarbete, som blifvit ungdomen ålagdt, så
finnes ingen annan utväg att ernå ett lyckligt resultat än att i alla
läroverkets klasser inskränka undervisningen till 4 timmar dagligen.
Förslaget att minska ferietiden är utan tvifvel ett farligt experiment.
Ty långt ifrån att derigenom råda bot på öfveransträngningen,
skulle härigenom följderna af det ansträngda arbetet under
terminerna komma att framträda ännu skadligare än eljest. De för
vårt land egendomliga klimatiska förhållandena göra långa sommarferier
nödvändiga, och ingenting torde så hafva bidragit att minska
olägenheterna af det trägna studiearbetet som den omständigheten,
att ynglingarne genom lång ledighet, synnerligast under sommarmånaderna,
få tillräcklig tid att hemta nya krafter och reparera
möjligen lidna skador. Af dessa skäl anser sig domkapitlet på det
bestämdaste böra afstyrka komiténs förslag att förlänga läseåret
till 39 veckor, hvaremot, derest undervisningen inskränkes till 4 timmar
dagligen, det s. k. månadslofvet torde kunna och höra helt och
hållet indragas.
Ett af de största misstag, hvartill komiterade gjort sig skyldige,
ligger utan tvifvel deri, att de trott sig kunna i någon mån minska
undervisningstiden, utan att minska det kunskapsmått, som undervisningen
vid de allmänna läroverken för närvarande har att meddela.
Man vill således hvarken inskränka det med skäl så mycket
öfverklagade mångläseriet, ej heller minska de kurser, som i hvarje
ämne höra genomgås. För sin del kan domkapitlet icke gilla detta.
Mångläseriet är ett ondt, som hör af skaffas. Detta åter kan endast
ske derigenom, att på den helklassiska linien, der isynnerhet de
många läroämnena alltför mycket trängas med hvarandra, de.humanistiska
ämnena ensamt bibehållas, hvaremot matematik och naturlära,
åtminstone under de 4 sista åren, helt och hållet lemnas å sido.
Likaledes bör på reallinien t. ex. filosofisk propedevtik saklöst kunna
utgå. Om man derjemte minskar de långa kurserna i vissa ämnen,
koncentrerar undervisningen inom de begge olika linierna på de båda
hufvudämnena latin och matematik samt i allmänhet mera lägger
an på undervisningens qvalitet än qvantitet, så lider intet tvifvel,
att äfven med den förkortade undervisningstid, som domkapitlet vågat
föreslå, ett bildningsresultat skall kunna vinnas, som i grundlighet
och förmåga att utveckla lärjungens själsanlag torde visa sig vida
46
gynsammare, än hvad ett förslappande och äfven i andra afseenden
förderfligt mångläseri förmått åstadkomma.
Vid anordningen af undervisningen anser domkapitlet såsom det
vigtigaste af allt, att latinet från början blifver det grundläggande
språket. Derigenom vinnas flere fördelar. De andra främmande
språken, som sedermera skola inträda i undervisningen, komma att
med större lätthet inhemtas, om den grammatikaliska insigten är
vunnen genom ett så formfulländadt språk som latinet. Undervisningen
i modersmålet, som nu kräfver oerhörd ansträngning och
mycken tid, hör af samma skäl kunna betydligt inskränkas. De
realister, som önska någon färdighet i latin, kunna uppnå detta mål,
om nyssnämnda språk äfven af dem får studeras såsom det grundläggande
språket. Komiterade, som eljest visat sig vara så afvogt
stämda mot latinstudiet, hafva dock sjelfve erkänt, att för vissa
realister en latinkurs skulle vara gagnelig. Men att, såsom de föreslagit,
blott lemna tillfälle härtill genom en vid sidan af undervisningsschemat
stäld frivillig latinkurs i slutet af skoltiden, vore ur
flere synpunkter olämpligt. Bättre då att taga steget fullt ut och
låta latinet utgöra det grundläggande språket på den gemensamma
linien i de 3 lägsta klasserna. Emellertid torde nog en del af realundervisuingens
alumner, med målsmäns bifall, anse sig kunna helt
och hållet undvara latinkunskapen. Af detta skäl bör en reallinie B
vara att tillgå, der undervisningen i öfrigt är densamma som på
reallinien A, utom det att i de 3 lägsta klasserna latinet utgår och
ersättes genom undervisning i det franska språket. Ställes saken på
detta sätt, så kan ingen längre med. fog klaga öfver latintvång.
Icke heller blir då nödigt eller rimligt att, till aflägsnande af detta
tvång, rent af förderfva hela undervisningens anordning eller åtminstone
i mer eller mindre mån förbise, hurusom en rätt ordnad skolundervisning
ju alltid måste afse, icke blott att erbjuda en så god
realbildning som möjligt, utan äfven att lemna de ynglingar, som
det önska, en verkligen grundlig klassisk och humanistisk bildning.
Hvad nu särskild! angår den sist antydda humanistiska bildningslinien,
så får domkapitlet först och främst anmärka, att hebreiskans
fullständiga bannlysande från läroverken torde vara ett ganska
oklokt tilltag. Redan det kan ju anses både gagneligt och önskvärd!,
att en yngling med håg och sinne för språkstudier redan i
skolan får göra bekantskap med något af de österländska språken.
Men härtill kominer, att den svenska kyrkan behöfver ett mycket
stort antal unge män, som kunna finnas villige att ingå i prestembetet.
47
Ställer man nu så till, att det i skolan blir rent af omöjligt att få
studera hebreiska, så skall detta utan tvifvel i hög grad bidraga att
öka en redan förefintlig prestbrist. De första hindren för detta språks
studium, bestående i svårigheterna af innanläsningen och den första
bekantskapen med dess från andra språk så afvikande ordformer och
ordböjningar, äro temligen afskräckande; och det torde kunna anses
gifvet, att om tillfälle att öfvervinna dessa svårigheter icke erbjudes
i skolan, så komma säkerligen många, som eljest skulle valt den
presterliga banan, aldrig att våga sig in på den akademiska studiekurs,
som dit öppnar tillträde. För att bereda kyrkan tillgång på
ämnesvenner för prestembetet måste derföre, enligt domkapitlets
mening, en helklassisk linie inrättas, der icke blott latin och grekiska
äro obligatoriska läroämnen, utan der äfven hebreiska ingår i undervisningsschemat,
dock så att de, som vilja befrias från undervisningen
i sist antydda språk, i stället få läsa engelska till samma mått som
på den halfklassiska s. k. B-linien. I likhet med hvad från nästan
alla andra håll yrkats, är nemligen domkapitlet af den bestämda
meningen, att komiterades förslag att borttaga denna faktiskt mest
anlitade s. k. B-linie ur många synpunkter är synnerligen olämpligt.
Tvärtom bör helt visst eu halfklassisk bildningslinie bibehållas, der
latin läses till samma mått som på den helklassiska linien, men der
undervisningen i grekiska och hebreiska ersättes genom ökad undervisning
i engelska, naturvetenskap och matematik.
I det föregående har domkapitlet icke blott framlagt vissa anmärkningar
mot komiterades förslag, utan äfven vågat lemna några
antydningar, huru undervisningen borde ställas, om man verkligen
vill gripa sig an med en läroverksreform, som icke allenast söker
afhjelpa den öfverklagade öfveransträngningen, utan äfven leder till
en otvifvelaktig förbättring i hela undervisningens resultat. Men
domkapitlet väntar sig den invändningen, att här icke är visadt,
huruvida det, som blifvit yrkadt, kan praktiskt genomföras med en
till 4 timmar dagligen inskränkt undervisningstid. Naturligtvis kan
det icke vara meningen att, till bemötande af denna invändning,
framlägga ett i alla detaljer utarbetadt och fullständigt motiveradt
reformförslag. Utom det att sådant ligger utom domkapitlets befogenhet,
skulle detsamma kräfva vida mer tid, arbete och specialinsigter,
än hvad som står domkapitlet till buds. Emellertid har det
synts lättast att åtminstone antyda utförbarheten af domkapitlets
ofvan angifna yrkanden genom att bifoga nedanstående undervisningsplan
för de olika bildningslinierna:
48
Helklassiska linien A.
Ämnen | Gemensam linie | Helklassisk linie | Summa timmar | |||||||
I | II | III | IV | V | VI | VII | VIII | IX | ||
Kristendom ........................ | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | .2 | 21 |
Modersmålet........................ | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | 14 |
Latin ............................... | 6 | 6 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 40 |
Grekiska............................. | — | — | — | — | 4 | 5 | 5 | 4 | 4 | 22 |
Hebreiska *)........................ |
|
|
|
|
| 2 | 2 | 2 | 2 | 8 |
Franska .............................. | — | — | 4 | 5 | 4 | 3 | 4 | 2 | 2 | 24 |
Tyska ................................ | — | — | — | 4 | 3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 20 |
Engelska .......................... |
|
|
|
|
|
|
| 2 | 2 | 4 |
Matematik........................... | 5 | 5 | 3 | 3 | 2 | — | — | — | — | 18 |
Naturlära ........................ | 2 | 2 | 2 | 1 | — | — | — | — | — | 7 |
Naturalhistoria .................. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
Fysik ................................. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
Kemi ................................. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Historia och geografi......... | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 28 |
Filosofisk propedevtik ...... |
|
|
|
|
|
|
| 2 | 2 | 4 |
Välskrifning och teckning... | 2 | 2 | 2 | — | — | — | — | — | — | 6 |
Summa | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 216 |
Halfklassiska linien B.
Ämnen | Gemensam linie | Halfklassisk linie | Summa timmar | |||||||
I | II | III | IV | v | VI | VII | VIII | IX | ||
Kristendom ........................ | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 21 |
Modersmålet ..................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | 14 |
Latin ................................. | 6 | 6 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 40 |
Franska.............................. | — | — | 4 | 5 | 4 | 3 | 4 | 2 | 2 | 24 |
Tyska ................................. | — | — | — | 4 | 3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 20 |
Engelska ........................... | — | — | — | — | — | 2 | 2 | 4 | 4 | 12 |
Matematik........................... | 5 | 5 | 3 | 3 | 4 | 4 | O O | 2 | 2 | 31 |
Naturlära ........................... | 2 | 2 | 2 | 1 | 2 | — | — | — | — | 9 |
Naturalhistoria .................. | — | — | — | — | — | 1 | l | 1 | 1 | 4 |
Fysik ................................. | — | — | — | — | — | — | l | 1 | 1 | 3 |
Kemi ................................. |
|
|
|
|
|
|
|
|
| — |
Historia och geografi........ | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 28 |
Filosofisk propedevtik......... |
|
|
|
|
|
|
| 2 | 2 | 4 |
Valskrifning och.teckning.. | 2 | 2 | 2 |
|
|
|
|
|
| 6 |
Summa | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 216 |
*) De, som önska befrielse från hebreiskan, läsa i stället engelska, hvarigenom
undervisningen i detta ämne för dem ökas till 12 timmar i veckan.
49
Reallinien A.
Ämnen | Gemensam linie |
| E e a 1 ] | i n i e n |
| Summa timmar | ||||
I | II | III | IV | V | VI | VII | VIII | IX | ||
Kristendom ........................ | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 21 |
Modersmålet........................ | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | 14 |
Latin ................................. | 6 | 6 | 4 | — | — | — | — | — | _ | 16 |
Franska.............................. | — | — | 4 | 5 | 4 | 3 | 4 | 2 | 2 | 24 |
Tyska ................................. | — | — | — | 4 | 3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 20 |
Engelska ........................... | —• | — | — | — | — | 2 | 2 | 4 | 4 | 12 |
Matematik........................... | 5 | 5 | 3 | 5 | 6 | 5 | 5 | 5 | 5 | 44 |
Naturlära........................... | 2 | 2 | 2 | 1 | 2 | _ | _ | _ | _ | 9 |
Naturalhistoria .................. | — | — | — | — | — | i |
|
|
|
|
Fysik ...................,............ | — | — | — | — | — | 4 | 4 | 5 | 1 5 | 18 |
Kemi ................................. | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
Historia och''geografi......... | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 28 |
Välskrifning och teckning... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | — | — | 10 |
Summa | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 216 |
Reallinien B.
Ämne n | Gemensam linie |
| E e a 11 | i n i e n |
| Summa timmar | ||||
I | II | III | IV | V | VI | VII | VIII | IX | ||
Kristendom ........................ | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 21 |
Modersmålet ..................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | 14 |
Franska.............................. | 6 | 6 | 8 | 5 | 4 | 3 | 4 | 2 | 2 | 40 |
Tyska................................. | — | — | — | 4 | 3 | 4 | 3 | 3 | 3 | 20 |
Engelska ........................... | — | — | — | — | — | 2 | 2 | 4 | 4 | 12 |
Matematik ........................ | 5 | 5 | 3 | 5 | 6 | 5 | 5 | 5 | 5 | 44 |
Naturlära ........................... | 2 | 2 | 2 | 1 | 2 | _ | _ | _ | _ | 9 |
Naturalhistoria .................. | — | — | — | — | _ | | |
|
|
|
|
Fysik ................................. | — | — | — | — | — | 4 | 4 | 5 | 5 | 18 |
Kemi ................................. | — | — | — | — | — | | |
|
|
|
|
Historia och geografi......... | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 28 |
Välskrifning och teckning... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | — | — | 10 |
Summa | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 24 | 216 |
Vid jemförelse med komiterades undervisningsplan finner man,
att ofvanstående förslag, ehuru summan af veckotimmar för alla
klasserna blifvit minskad från 241 till 216, dock åt de begge bild
4
-
50
ningsliniernas hufvudämnen, latin och matematik, kunnat anvisa i
det närmaste samma timantal eller respektive 40 och 44 i stället för
42 och 47. Lägger man härtill, att kristendomsundervisningen vunnit
ett ökadt timantal, nemligen från 17 till 21, att franska, tyska och
engelska på den helklassiska limen fått tillsammans 48 i stället för
39 timmar och på reallinien B 72 i stället för 61 timmar, samt att
utan rubbning i det uppgjorda undervisningsschemat den klassiska
linien erbjuder tre och den reala två olika alternativ efter lärjungens
fria val, hvaremot komiterades förslag blott innehåller en
klassisk och en reallinie utan möjlighet af någon modifikation och
med sådana bestämmelser i öfrig!, att efter all sannolikhet de allra
flesta lärjungar skulle komma att tvingas in på reallinien, så torde
kunna med skäl påstås, att domkapitlets förslag icke blott bereder
en verklig lindring i arbetet genom veckotimmarnes minskning till
24 i alla klasser, utan ock lemnar utsigt till en lämpligare ordnad,
men valfri och på hufvudämnena bättre koncentrerad'' undervisning,
som borde kunna åstadkomma en i alla afseenden grundligare och
mer harmonisk skolbildning.
Domkapitlet öfvergår nu till några andra punkter i komiterades
förslag, som icke heller synas vara rätt lämpliga. Dit hör i främsta
rummet strölaf gifter nas betydliga höjning. Denna utväg att bereda
statsverket lindring i sina utgifter för skolväsendet kan domkapitlet
för sin del icke tillstyrka. I vår tid vill man ju, så vidt möjligt är,
bereda alla samhällsklasser samma förmåner och särskild! för den
fattige lindra svårigheterna att arbeta sig fram till eu oberoende
ställning. Utan tvifvel är detta i sann mening liberalt. Och denna
vackra och ädla liberalism har af gammalt fått göra sig gällande i
Sverige på skolans område, enär den undervisning, som lemnats i de
allmänna läroverken, hittills varit i det närmaste kostnadsfri, åtminstone
för de mindre bemedlades barn. Men då man nu föreslagit
att icke blott kräfva ut rätt betydliga skolafgifter, utan äfven inskränka
rättigheten att befria från skolafgift till en viss procent
af lärjungeantalet, så skulle följden af eu sådan lagstiftning ofelbart
blifva, att många mindre bemedlade föräldrar, t. ex. flertalet af vår
besuttna allmoge, våra komministrar och andra med dem i lönevilkor
jemförliga tjensteman, skulle sättas ur stånd att låta sina söner studera.
Härigenom skulle utan tvifvel ganska många verkligt begåfvade
ynglingar komma att från läroverken utestängas, hvaremot de
rikes söner, om än mången gång saknande nödig begåfning för
studier, helt säkert skulle skynda sig att fylla tomrummen i skolan
51
och nödtorfteligen göra sig till godo en bildning, som så mycket
lättare skulle bereda dem väg till statens och kyrkans embeten, som
genom de obemedlades utestängande från skolan konkurrensen med
väl begåfvade och å hufvudets vägnar rikt utrustade unge män helt
visst blefve relativt mindre än eljest.
Det behöfver knappt sägas, hurusom allt detta icke allenast
skulle lända stat och kyrka till stor skada med hänsyn till den minskade
tillgången på verkliga kapaciteter för embetsförvaltningen,
utan äfven leda till en obehörig plutokrati, ett gynnande af de rike
på de fattiges bekostnad, som man knappast skulle tilltro vårt demokratiska
tidehvarf att på allvar vilja ifrågasätta. Domkapitlet,
hvars fleste medlemmar af egen erfarenhet fått lära sig med hvilka
svårigheter och försakelser en mindre bemedlad yngling har att kämpa
på studiebanan, blott för att nödtorfteligen kunna skyla sin kropp
och stilla sin hunger, kan omöjligen vara med om att ytterligare
stegra dessa svårigheter genom dryg betalning för sjelfva undervisningen.
Bäst vore utan tvifvel att i detta afseende stanna vid hvad
nu är stadgadt. Men om det, till beredande af medel för eu väl
behöflig och fullt berättigad löneförhöjning åt skolans lärare, befinnes
alldeles nödvändigt att införa de föreslagna höga skolafgifterna, sä
böra blott de verkligt förmögnes söner vara skyldige att dem erlägga,
hvaremot de fattige och mindre bemedlade borde skonas, och således
rättigheten att befria från skolafgift icke begränsas till någon viss
procent. I annat fall utsätter man sig för nödvändigheten att, till
säkerligen icke ringa antal, utestänga de ekonomiskt vanlottade, men
eljest väl qvalificerade unge männen från studiebanan. Redan häri
ligger en obarmhertighet, som ej borde vara förenlig med vår tids
humanitet. Men det skulle äfven medföra åtskilliga andra stora
olägenheter, af hvilka domkapitlet känner sig manadt att särskildt
framhålla en. Genomföres komiterades förslag, så skall detta nemligen
helt visst leda till prestbrist. Ty erfarenheten visar, att den
svenska kyrkan i alla tider hufvudsakligen måst rekrytera sin stamtrupp
af prester ur de fattiges och mindre bemedlades djupa leder.
Blefve nu dessa kanske till allra största delen utestängde från statens
läroverk, så skulle en hotande prestbrist knappast kunna afhjelpas
på annat sätt än genom inrättande af särskilda medelst frivilliga
gåfvor underhållna prestseminarier med kostnadsfri undervisning.
Men för sin del måste domkapitlet djupt beklaga, om kyrkan
blefve tvungen att anlita denna ur inånga synpunkter olämpliga utväg
att skaffa sig ämnesvenner för prestembetet.
52
Ett annat förslag, som domkapitlet icke keller kan gilla, går
ut på att indraga icke blott alla s. k. pedagogier, utan äfven några
treklassiga läroverk, såsom inom Linköpings stift skolorna i Söderköping
och Vimmerby. Tydligt är, att dessa ock andra treklassiga
läroverk i våra småstäder särskild! för de mindre bemedlade, som
icke kafva råd att sända sina barn till längre bort ock på dyrare
ort belägna läroverk, äro till stor nytta ock lindring i deras omsorg
för sönernas uppfostran. En indragning af dylika skolor skulle således
kafva till en del samma verkan, som nyss blifvit framhållen
beträffande skolafgifterna, nemligen att lända de rike till föga olägenhet,
men deremot för de fattige betydligt, öka svårigheterna att låta
sina barn inträda på studiebanan. Dessutom vore det en stor orättvisa
mot de mindre städerna, som fått vidkännas dryga utgifter
för sina skolhusbyggnader, att helt enkelt indraga deras skolor, ock
detta så mycket mer som de större städernas läroverk oftast äro så
öfverfylda af lärjungar, att de ynglingar, som nu studera i de treklassiga
läroverken, kanske skulle blifva nekade inträde i de närmast
belägna högre läroverken. För öfrigt torde icke böra lemnas oanmärkt,
att ifrågavarande treklassiga skolor under tidernas lopp säkerligen
uträttat vida mer i bildningens intresse, än man vanligen tillmäter
dem. Så t. ex. är det en känd sak, att icke så få män, som
sedan beklädt höga ock vigtiga platser vid skola och universitet, i
stat och kyrka, just kafva utgått från dessa så mycket ringaktade
småläroverk och dem förutan kanske aldrig skulle kommit i tillfälle
att ens begynna sina studier. Åf alla dessa skäl kan domkapitlet,
särskild! hvad angår Vimmerby ock Söderköpings skolor, icke tillstyrka
deras indragning, hvaremot det, enligt stiftsstyrelsens förmenande,
säkerligen skulle lända till stort gagn för kringliggande
orter, till det egna lärjungeantalets betydliga ökning ock till välbeköfiig
minskning af freqvensen i stiftets större öfverbefolkade läroverk,
om de ifrågavarande begge skolorna blefve förvandlade från
tre- till femklassiga läroverk. Beträffande Söderköpings läroverk
tillåter sig domkapitlet att fästa Eders Majestäts nådiga uppmärksamhet
på hvad läroverkets inspektor ock dervarande lärarekollegium
i saken yttrat.
I fråga om läroverkens styrelse kan domkapitlet ej keller godkänna
komiterades förslag. Den ifrågasatta nya centralstyrelsen
synes vara temligen öfverflödig, och de 40,000 kronor, hon skulle
kosta årligen, torde till vida större gagn kunna användas i undervisningsväsendets
sannskyldiga intresse. Hvad åter angår stiftsstyrelsernas
53
lämplighet eller olämplighet att fortfarande handhafva den närmaste
tillsynen öfver läroverket, så är domkapitlet visserligen jäfvigt att
afgifva vitsord i egen sak. Så mycket tilltror det sig dock kunna
påstå, att under våra landsortsförhållanden en lämpligare kretsstyrelse
svårligen lärer kunna presteras, och med all säkerhet ingen för bättre
pris än den nuvarande, som fullgör sina många vigtiga åligganden
utan all remuneration och icke ens eger till sin disposition något
anslag för de icke så litet betungande expeditionsgöromålen. Skulle
detta oaktadt den nuvarande eforalstyrelsen borttagas och hela vården
om undervisningsväsendet anförtros dels åt en lokalstyrelse,
sammansatt af personer, som knappast torde vara kunnige nog att
sköta ett så grannlaga värf, dels och framför allt åt en temligen *
enväldig, byråkratisk centralstyrelse, som säkerligen skulle få svårt
110g att, utan stöd af lämpliga mellanhänder, nöjaktigt leda och vårda
rikets många läroverk, så torde all anledning vara till den förmodan,
att man efter några års vunnen erfarenhet skulle finna sig hafva begått
ett mycket stort misstag.
Äfven i andra stycken skulle domkapitlet kunna hafva ett och
annat att anmärka. Men det redan anförda må vara nog. »Leges
ssepe mutare» ansågs hos de gamle mindre välbetänkt. Så tyckes
man dock icke betrakta saken hos oss, åtminstone i fråga om skollagstiftningen.
Ty ho kan räkna alla de lagförändringar, som på
detta område gjorts under de sist gångna 40 åren? Man har knappast
hunnit genomföra en anbefald skolplan och ännu mindre samla
någon erfarenhet af de resultat, som derigenom skulle vinnas, innan
en ny ändring vidtagits, och våra läroverk hafva härigenom förvandlats
till experimentalfält för allehanda reformförsök, hvilka icke alltid
utgjort förbättringar. Domkapitlet måste för sin del varna för att
fortgå på denna bana. Yisserligen må gerna erkännas, att läroverkens
nuvarande anordning lider af hvarjehanda brister. Men
hellre ingen ny skollag än en sådan, som kanske skulle göra det
onda värre eller åtminstone icke medföra någon verklig förbättring.
Till dess ett mera tillfredsställande reorganisationsförslag framlägges,
anser sig domkapitlet derföre böra tillstyrka, att man lemnar läroverken
i fred och ro. Skulle åter en ny skolordning anses vara af
behofvet oundgängligen påkallad, så måste domkapitlet i underdånighet
yrka, att denna lagförändring måtte gå i helt annan rigtning
än komiterades förslag, hvars olämplighet tillräckligt torde framgå
redan af de kortfattade och ofullständigt motiverade anmärkningar,
som härofvan blifvit framlagda. Till sist tillåter sig domkapitlet
54
underdanigst föreslå, att om för närvarande en skolreform visar sig
vara nödvändig, man då tills vidare inskränker sig till att på ny
fot ordna blott ett mindre antal läroverk inom olika orter, der den
nya organisationen på försök finge tillämpas. Först sedan man sålunda
på den praktiska erfarenhetens väg möjligen lyckats nöjaktigt
lösa det svåra problemet, torde tiden vara inne att taga steget fullt
ut och utgifva en ny skolordning att gälla för alla rikets allmänna
läroverk. Transumt af det vid ärendets behandling torda protokoll
bifogas.
Linköpings domkapitel den 2 September 1885.
Underdånigst:
C. A. CORNELIUS.
C. V. Charleville. L. E. llusén. L. Er. Isander.
N. Ostling. Jordan Andersson. A. v. Engeström.
Herman Petri.
Utdrag af protokollet, hållet i Linköpings domkapitel
den 2 September 1885.
§ 47.
S. D. Sedan i anledning af nådig remiss den 12 December
1884 läroverkskollegierna i Linköping, Norrköping och Vestervik
samt Söderköping inom behörig tid till domkapitlet ingifvit underdåniga
yttranden öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti samma år
afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor,
hade h. h. eforus utarbetat förslag till underdånigt utlåtande i detta
ärende, lydande detta förslag, som bref boken utvisar.
Efter föredragning häraf yttrade lektor von Engeström: »I det
väsentliga instämmer jag i det, som herr biskopen i läroverksfrågan
yttrat, ehuru jag anser, att undervisning i matematik bör fortgå för
alla på gymnasialstadiet, liksom jag skulle anse mindre lämpligt
vara, att hebreiska språket lästes redan i 6:te klassen. Beträffande
komiterades förslag i afseende på kompetens för lärare i kristendom
ber jag särskilt få framställa, att svårigheten för läroverken att finna
personer, som äro skicklige och villige att åtaga sig undervisning
55
i detta vigtiga läroämne, icke synes mig derigenom kunna i någon
väsentlig mån afhjelpas. Komitén synes ock (jfr sid. 267) sjelf icke
tro på lämpligheten i de föreslagna bestämmelserna. Rörande ordnandet
af denna fråga ansluter jag mig till professor Sundéns reservation.
»
Lektor Andersson, med hvilken lektorerne Östling och Isander
förenade sig, instämde med h. h. biskopen, endast med den anmärkning
att han liksom lektor von Engeström ansåge undervisningen
i matematik böra fortgå för alla å gymnasialstadiet.
Lektor Rusen anförde: »Obetingadt instämmer jag i de välgrundade
anmärkningar, som i h. h. biskopens förslag till utlåtande
blifvit gjorda i afseende på bristerna i läroverkskomiténs förslag såväl
som i nuvarande anordning af elementarundervisningen; likaledes
instämmer jag i de af h. h. biskopen angifna hufvud grunder, enligt
hvilka en förändrad anordning bör vidtagas af nämnda undervisning,
om man vill undvika dels den öfveransträngning vid elementarläroverken,
öfver hvilken icke utan allt skäl klagas, dels det mångläseri
och den splittring af studierna på en mångfald af icke för elementarläroverken
lika vigtiga läroämnen och den häraf följande omognad
och brist på grundlig elementarbildning hos läroverkens afgående
alumner, hvaröfver med ännu större skäl klagas från universiteten.
I den tillämpning deremot af nämnda hufvudgrunder, som gifvits i
h. h. biskopens exempelvis framlagda undervisningsplan, kan jag
icke lika obetingadt instämma. Visserligen äro de dagliga undervisningstimmarne
inskränkta, liksom läseterminernas längd blifvit
bibehållen med borttagande af månadslofven, hvilkas gagn visat sig
vara mera än tvifvelaktigt, så att, hvad undervisningstiden angår, hvarje
anledning till öfveransträngning synes undanröjd. Hvad som i detta
hänseende kan återstå, beror på bestämmelserna af lärokursernas längd
och hemarbetenas, särskild! de skriftliga hemarbetenas anordning. För
undanrödjande! af det öfverklagade mångläseriet och studiernas nuvarande
splittring på en mångfald af läroämnen innehåller äfvenledes
den föreslagna undervisningsplanen åtskilliga gagneliga förändringar;
dock synes mig den reduktion, som skett af läroämnena på de olika
bildningslinierna, allt för liten och otillräcklig, helst den i några fall
motverkas genom införandet af nya obligatoriska ämnen, som nu äro
valfria, hvarjemte för undervisningens ändamålsenliga koncentrering
kring hufvudämnena icke är tillräckligt sörjdt. Om sålunda på den
klassiska linien de tvenne hufvudspråken, latin och franska, fått
alldeles för litet antal undervisningstimmar för att motsvara sill
56
bestämmelse, bär deremot tyskan, som i förslaget intager eu förändrad
och underordnad ställning i undervisningen, fått ett onödigt
stort antal timmar, af livilka hälften varit tillräckligt för ändamålet.
Mycket betänkligt anser jag jemväl vara för en väl sluten och grundlig
humanistisk elementarbildning att alldeles utesluta matematiken
såsom undervisningsämne från de fyra sista klassernas undervisningsschema
pa den helklassiska linien. På den reala linien anser jag
matematiken och franskan hafva såsom hufvudämnen fått alldeles
för litet antal timmar, hvarjemte fysiken der borde upptagits och
behandlats som hufvudämne. Deremot äro de 16 timmar, som på
den ena realafdelningen äro anvisade åt en mindre kurs i latinet,
enligt min öfvertygelse, så godt som ändamålslöst förspika, till skada
för en grundlig realbildning och med förökande af de svårigheter,
som redan förut förorsakas genom inträngandet af en tredje halfklassisk
linie.»
Domprosten m. m. doktor Charleville instämde med h. h. biskopen.
Och skulle sålunda det af h. h. biskopen utarbetade förslag till
utlåtande jemte ett utdrag af detta protokoll såsom domkapitlets
underdåniga utlåtande i ärendet till Konungen öfversändas.
f
Ut supra
in fidem
Herman Petri.
Till Kon ungen.
Sedan domkapitlet i Linköping till åtlydnad af statsrådets och
chefens för Kongl. ecklesiastikdepartementet skrifvelse den 12 December
1884 kungjort, att de läroverkskollegier, som sådant åstundade,
egde att före den 1 instundande Juni månad inkomma med underdånigt
yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 sistlidne Augusti
afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, får
kollegiet härmed i underdånighet anföra följande.
Vid tagen kännedom af berörda underdåniga utlåtande och förslag
har kollegiet funnit flera deri gjorda yrkanden vara egnade att
minska och i vissa fall undanrödja åtskilliga vid läroverken rådande
57
olägenheter och brister och främst fäst sin uppmärksamhet vid dessa.
Till sådana antagliga yrkanden och förslag räknar kollegiet allra
först de föreslagna förändrade bestämmelserna angående profs afläggande
för sökt läraresyssla, hvilka, ehuru icke i alla afseenden fullt
tillfredsställande, dock synas ega ett bestämdt företräde framför nu
gällande föreskrifter; vidare föreskrifterna angående den skriftliga
mogenhetsexamen samt de moderna språkens förändrade ställning på
den reala linien, om också mot denna på goda skäl kan anmärkas
olämpligheten deraf, att tyska språket skulle försvinna från läroplanen
efter femte klassen, och franska språket, som skulle blifva
hufvudspråk inom större delen af läroverket, icke tillika blifvit gjordt
till begynnelsespråk; slutligen ock den föreslagna påföljden för uraktlåtet
erläggande af påförda terminsafgifter, äfvensom några bland
de för främjande af helsa och välbefinnande föreslagna åtgärder,
ehuru väl komiterades apparat derför i det hela synes onödigt stor
och kostsam.
Om sålunda dessa och några andra mindre omfattande förslag i
komiterades betänkande visat sig vara af beskaffenhet att kunna och
böra till införande, i den mån sådant utan större rubbningar kan
ske, förordas, kan efter kollegiets mening ingalunda samma erkännande
tillmätas de af komiterade framstälda hufvudgrunder för ny
organisation af rikets allmänna läroverk. Då dessa grunder icke blott
åsidosätta den under senare tiden allmänt erkända och enligt kollegiets
åsigt fullt rigtiga grundsatsen, att de båda bildningslinierna,
så snart de vid läroverket inträdt, böra från hvarandra fullständigt
åtskiljas, enär derförutan ingendera liniens särskilda kraf kunna i
ens någorlunda nöjaktig grad tillgodoses — hvarom komiterade genom
ett förslag att införa latinska språket på reallinien och af sådan
anledning minska den redan nu knappt tillmätta tiden åt matematik
och naturvetenskap inom sagda liuies högre afdelningar lemnat eu
lika oväntad som kraftig påminnelse — utan derjemte för sin
tillämpning förutsätta en omgestaltning af de akademiska examensstadgarne,
som svårligen i yrkad omfattning torde kunna medgifvas,
anser kollegiet, så lifligt det än känner behofvet af grundlig och
omfattande förbättring i nuvarande förhållanden, redan af dessa skäl
en läroverksorganisation på sagde grunder vara ingenting mindre än
önskvärd. När härtill kommer, att flera vigtiga frågor äro lemnade
alldeles oberörda och deribland särskild! grunderna för disciplinärstadgan,
hvilkens ändamålsenliga förbättring för läroverkens framgångsrika
verksamhet är af icke mindre vigt än en förbättrad under
-
58
visningsplan, hvarom den dagliga erfarenheten lenmar talande vittnesbörd,
får kollegiet underdånigst afstyrka nådigt bifall till meranämnda
grunder och en derpå byggd organisation af rikets allmänna
läroverk.
Hvad slutligen angår den föreslagna förhöjningen i lärjungarnes
terminliga afgifter, hvarmed lärer åsyftas dels förebyggande af de
allmänna läroverkens öfverbefolkning, dels beredande af erforderliga
medel till lärarnes nödtorftiga aflöning, anser kollegiets flertal eu
sådan åtgärd, ehuru från flera synpunkter betänklig, under nuvarande
förhållande svårligen kunna undvikas; hvaremot rektor, lektorerna Isander
och Andersson samt extra läraren Magnusson ansågo, att dessa
vigtiga ändamål kunna utan statsverkets ytterligare betungande långt
bättre och fullständigare vinnas genom en i sanning ändamålsenlig
inrättning af de offentliga läroverken än genom en så föga tilltalande
åtgärd som nuvarande terminsafgifters förhöjning, hvilken
helt visst skulle blifva mycket tryckande för den delen af vårt folk,
som hitintills lemnat så många inom alla områden af mensklig verksamhet
framstående män.
Linköping den 19 Mars 1885.
På Linköpings läroverkskollegii vägnar
underdånigst:
N. A. FORSBERG.
rektor.
Till Konungen.
Genom skrifvelse af den 12 December 1884 från statsrådet och
chefen för Eders Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement till domkapitlet
i Linköping har Eders Kongl. Maj:t tillkännagifvit sin nådiga vilja,
att de under domkapitlet lydande läroverkskollegier, som det kunde
önska, skulle få yttra sig öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti
1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, och har Norrköpings högre allmänna läroverks kollegium ej
59
velat underlåta att begagna sig af det sålunda i nåder lemnade tillfallet
att få uttala sina betänkligheter vid komiténs förslag, hvarvid
kollegiet dock ansett sig höra inskränka sig till vissa hufvudpunkter,
rörande hvilka kollegiet på grund af sin ställning anser sig kunna
fälla ett på erfarenhet grundadt omdöme, men deremot ansett sig
böra förbigå mycket, såsom dess mera lämpadt för utlåtande från
annan myndighet, dels ock af komitén så blott i allmänna drag framstäldt,
att ett moget omdöme svårligen torde kunna derom fällas,
förrän ett verkligen i detalj utarbetadt förslag visar åtminstone möjligheten
af de af komitén framställa allmänna bestämmelsernas praktiska
utförbarhet. Kollegium får alltså i djupaste underdånighet
afgifva sitt yttrande rörande följande punkter i komiténs utlåtande
och förslag.
Om B-liniens indragande.
Rörande denna hufvudpunkt i komiténs förslag har kollegium
enstämmigt funnit sig böra uttala såsom sin åsigt, att den föreslagna
förändringen icke för närvarande har tillbörligt stöd i någon af de
omständigheter, som kunna anses vara bestämmande för elementarundervisningens
ordnande.
Den naturliga grunden för indragning af en läroanstalt eller en
hittills befintlig undervisningsform vore väl, att denna så småningom
blifvit genom något annat ersatt och derigenom såsom för flertalet
af bildningssökande ovigtig ur statens synpunkt öfverflödig. Detta
är så långt ifrån fallet med B-linien, att freqvensen på denna linie
är stadd i ständigt stigande, så att numera dess lärjungeantal ganska
betydligt öfverträffar de båda andra liniernas. Under sådana förhållanden
har komitén nödgats, genom ett reformförslag, hvars befogenhet
till och med inom komitén blifvit starkt ifrågasatt, först
sjelf söka skapa de nödvändigaste förutsättningarna för den omstöpning
den föreslagit. Detta sker genom att föreslå en ändring i förberedande
examina vid universiteten, hvilken ändring skulle hafva
till följd B-liniens obehöflighet. Då således det missförhållande, som
skall afhjelpas, från läroverkens ståndpunkt sedt, ännu icke existerar,
utan först måste framkallas genom en förändring, som faller utom
läroverken, hvilar komiténs förslag i denna punkt ytterst på en
grund, hvilken kollegium icke ansett falla inom området för sin
granskning.
Dock får kollegium uttala sitt tvifvel rörande den nödvändiga
konseqvensen mellan komiténs förslag till examensförändringar vid
60
universiteten och de allmänna läroverkens omorganisation — och detta
både nr principal synpunkt och med hänsyn till rådande förhållanden.
Kollegium anser det icke alldeles gifvet, att examina vid universiteten
skola utgöra hufvudsynpunkten vid organisationen af de allmänna
läroverken, liksom det ej heller anser det vara af komitén till full
evidens ådagalagdt, att den föreslagna examensförändringen skulle
göra B-linien öfverflödig.
Om således kollegium måste betrakta en indragning af B-linien
såsom en under nuvarande förhållanden ej tillräckligt motiverad förryckning
af undervisningssystemet, så kan kollegium å andra sidan
icke finna en dylik förändring medföra de fördelar för A-linien, som
komitén derur tycks vilja hemta. A-linien är i sitt nuvarande skick
resultatet af en kompromiss mellan klassicitetens och realbildningens
kraf. Då de senare, enligt komiténs förslag, fullkomligt lösas ur
kompromissens hämsko, tyckes konseqvensen ha fordrat, att någon
uppmärksamhet egnats åt de klassiska språken, hvilkas närvarande
ställning vid läroverken ingen af dess målsmän anser tillfredsställande.
Komitén framhåller visserligen, att A-liniens lärjungar skulle befrias
från det hämmande samarbetet med lärjungar, som läsa latin af
tvång, och föreslår, att undervisningstiden i realämnena skulle nedsättas
till lägre belopp än det hittills föreskrifna, men detta senare,
besynnerligt nog, utan att föreslå någon ökning af undervisningstiden
för klassiska språk. Tvärt om föreslår komitén en minskning
af en timme i veckan för både latin och grekiska inom sjette klassens
båda afdelningar. Om också denna minskning i någon mån motväges
af månadslofvens indragning och terminens förlängning, så
inkräktar den alltid något på den nu befintliga undervisningstiden.
Komitén har alltså på den linie, som enligt komiténs mening skulle
lägga grunden till eu verkligt klassisk bildning, icke blott gjort
afdrag på realämnena, utan också kringskurit den redan lågt nog
nedpressade undervisningstiden för klassiska språk.
Rörande dessa språks inträde vid läroverken yttrar komitén i
förbigående, att det »af praktiska skäl» ej kan ske förr än vid den
nu varande tidpunkten. Att komitén, som ej funnit några praktiska
skäl stå i vägen för B-liniens indragande, måst så utan vidare afvisa
all tanke på ett tidigare inträdande af de klassiska språken, finner
kollegium beklagligt, då enligt dess öfvertygelse mycket skulle kunna
vinnas genom ett sådant, till och med om totalantalet timmar för
hela lärotiden icke ökades.
Hvad beträffar införandet af latin såsom frivilligt ämne på real -
61
liilien, kan detta såsom med nödvändighet sammanhängande med
frågan om universitetsexaminas förändring och B-liniens indragning
här lemnas åsido. Dock tillåter sig kollegium uttala sitt tvifvel,
huruvida under dessa förutsättningar något nämnvärdt resultat på
den vägen skulle kunna vinnas.
I enlighet med det anförda får kollegium såsom sin åsigt uttala,
att B-linien bör bibehållas, tills den, vare sig genom förändrade förhållanden
vid universiteten eller af andra orsaker, faktiskt visat sig
vara öfverflödig.
Om undervisningstiden.
Enligt komiterades förslag skulle arbetstiden i veckan i skolans
alla klasser minskas, hvilken minskning skulle ersättas genom läseårets
förlängning. Oaktadt denna förlängning, om hvars nytta kollegium
för sin del vågar uttala ett kraftigt tvifvel, blefve den totala
arbetstiden i skolan dock mindre än för närvarande. Komiterade
hafva likväl ej minskat fordringarna i afgångsexainen. Man kunde
då vänta, att de skulle gifva någon anvisning, huru kursfördelningen
lämpligen bör göras, för att man skall kunna hinna det åsyftade
målet — inhemtande af samma kunskapsmått på kortare tid. En
sådan anvisning saknas dock helt och hållet, och kollegium anser
sig böra särskildt påpeka detta såsom eu svaghet i förslaget. Den
föreslagna starka nedsättningen af timtalet i skolans lägre klasser
måste enligt kollegii mening försvåra arbetet i de högre klasserna,
då ju samma kurser som förut omöjligen kunna medhinnas utan på
grundlighetens bekostnad, och på den så försvagade grunden blir
svårt att bygga. Kollegium anser derföre, att antalet lärotimmar i
veckan ej tål så stor nedsättning som komiterade föreslagit. I synnerhet
förefaller den starka minskningen i andra klassens timtal betänklig,
hvartill kommer, att de grunder, hvarpå hon stödes, synas
skäligen svaga. De hufvudsakliga skulle väl vara de sanitära; men
af tab. 17 visar sig, att den större arbetstiden i andra klassen ingalunda
är förenad med större sjuklighet än i första klassen utan
tvärt om med mindre. Kollegium anser den nu varande timfördelningen
i allmänhet lämplig — om än fjerde och femte realklasserna
kunde undvara ett par timmar — och den fara för öfveransträngning,
som tyckes hota i sjette och sjunde klasserna, afböjes enligt kollegii
mening på ett lyckligt sätt genom de s. k. lofdagarne, hvilkas bibehållande
kollegium derför får varmt förorda. Då det äfven af komiterade
sjelfva erkännes, att de af dessa dagar, som användas till
62
skriftliga arbeten å lärorummet, äro särdeles väl använda, dels såsom
nödig kontroll, dels såsom synnerligen nyttig förberedelse till mogenhetsexamen,
torde en dubbel fördel vinnas, om alla lofdagar användas
till skrifning på lärorummet; i sammanhang dermed får kollegium
påpeka nyttan af att sådan skrifning äfven i öfriga klasser föreskrefves
i vidsträcktare mån, än som nu är förhållandet.
Om kristendomsundervisningen.
Beträffande kristendomsundervisningen får kollegium uttala sig
emot den inskränkning i denna undervisning, som äfven vid detta
förslag ifrågasatts. Hvad angår det föreslagna borttagandet af läsningen
af katekesen i första och andra klasserna, får kollegium hemställa,
att detta ämne måtte i dessa klasser hädanefter som hittills
förekomma, dels med afseende på vigten att tidigt för barnet, äfven
i en enklare form, framställa den kyrkas lärosatser, som staten sjelf
erkänner, dels för att förekomma de olägenheter, som annars skulle
uppstå för konfirmanderna inom läroverket, olägenheter, som med
den föreslagna anordningen troligen skulle drabba äfven skolans
öfriga läroämnen i vida högre grad, än som nu är fallet.
Angående kristendomsundervisningens inskränkning till endast
1 timme i veckan i skolans 2 högsta klasser eller afdelningar hafva
komiterade beräknat, att, med afseende på läseårets föreslagna förlängning,
kristendomsundervisningen endast skulle förkortas med 21
timmar på skolans högre stadium (klasserna VI, VII, VIII och IX
eller de nuvarande Yl: 1, VI: 2, VII: 1 och VII: 2) mot hvad
nu är fallet. Men denna minskning är icke så obetydlig, som komiterade
förestält sig. Hon utgör nemligen öfver ett hälft läseår i
klasserna Vill och IX samt öfver ''/4 läseår i klasserna VI och VII,
äfven med läseårets förlängning, eller är enligt de af komiterade
uppstälda siffrorna y.jj = Jr eller öfver 9 % af den tid, som nu är
anslagen åt kristendomsundervisningen i klasserna VI och VII, eu
förminskning, som med den ringa tid, som äfven nu är anslagen åt
kristendomsundervisningen på det högre stadiet, ej må anses obetydlig.
Kollegium får derföre föreslå, att åtminstone i den föreslagna VIlI:e
klassen två timmar äfven måtte anslås åt kristendomsundervisningen.
Härigenom skulle väl kristendomsundervisningen på skolans högre
stadier något ökas, men detta torde fullt uppvägas af den mindre
lämpliga anordningen att under sista året, som hufvudsakligen måste
användas till repetition, blott få för kristendomsundervisningen dispo
-
(13
liera 1 timme i veckan. Att kristendomen får 2 timmar äfven i
klass Vill, blir så mycket nödvändigare, om, emot hvad kollegium
anser lämpligt, kristendomsundervisningen skulle inskränkas på skolans
lägre stadium. Kollegium får sålunda i underdånighet hemställa dels
att 3 timmars kristendomsundervisning, särskild! med afseende på
katekesläsningen, hädanefter som hittills bibehålies i klasserna I och II,
dels att 2 timmar anslås deråt äfven i klass Vill.
Om tyska språket.
Hvad komiterades förslag om tyska språkets afsilning i femte
klassen beträffar, hyser kollegium den åsigten, att nämnda språk bör
få bibehålla sin nuvarande ställning. Skola nemligen några frukter
visa sig af detta grundläggande ämne, är det utan tvifvel nödvändigt,
att det, som nu är fallet, läses till och med sjette klassen, så mycket
mera som man redan nu från många håll hör klagomål deröfver,
att resultaten af den på detta språk nedlagda undervisningen ofta
äro långt ifrån tillfredsställande.
Om de skriftliga profven i afgångsexamen.
I komiterades yttrande rörande det nu stadgade öfversättningsprofvet
från svenska till latin, den i viss mån ensidiga rigtning, som
detta måste ge åt hela den föregående undervisningen, samt de fördelar,
som för latinstudiet kunde vinnas, om detta profs godkännande
icke utgjorde ett nödvändigt vilkor för tillträde till muntlig examen,
får kollegium instämma. Likaså anser kollegium, det komitén ingalunda
öfverskattat betydelsen af det föreslagna öfversättningsprofvet
från latin till svenska. Hvad beträffar komiténs förslag till skriftliga
prof i latin, anser kollegium således, att det skulle vara eu verklig
vinst, om detta förslag vunne afseende.
Deremot tviflar kollegium mycket på lämpligheten att lemna
realister tillträde till muntlig examen utan godkändt skrifprof i
matematik. Likasom kollegium anser lämpligt, att de nuvarande bestämmelserna
i detta fäll bibehållas, skulle det också finna önskvärdt,
att matematiskt skrifprof åter aflades på latinlinien, såsom förut
varit fallet.
Afgifterna till statsverket.
Utan att inlåta sig på frågan om lämpligheten af dessa afgifter,
får kollegium vid komiterades förslag i denna punkt göra följande
erinringar.
64
De 15 % af lärjungeantalet, som kunna vinna hel befrielse, och
de 20 %, som kunna få half sådan, skola enligt komiterades förslag
bestämmas i hvarje särskild årsafdelning på grund af det der befintliga
antalet. Detta synes kollegium icke lämpligt, enär det kan leda till
hårda och obilliga konseqvenser. Antag att en årsafdelning i sjunde
klassen består af 13 lärjungar. Af dem kan ej mer än en få hel
befrielse enligt detta förslag, och dock kunna der lätteligen finnas
flere medellöse, för hvilka behofvet af befrielse vore så mycket mer
trängande, som afgifterna der äro drygare än i nederskolan. Kollegium
anser det vara rättvisare, att de nämnda procenttalen uttagas
efter lärjungeantalet i hela skolan, hvarefter en billig fördelning kan
göras mellan klasserna. Mot komiterades förslag rörande såväl bestämmandet
af befrielse från nämnda afgifter som ock sättet för
deras indrifvande anser sig kollegium böra inlägga en kraftig gensaga.
Enligt kollegii tanke är det af synnerlig vigt, att sådana bestämmelser
uppgöras, att det iclce är kollegium, som skall besluta
om befrielsen, samt att rektor iclce får sig uppbörden ålagd. Det
motsatta, af komiterade föreslagna förfarandet skulle utom öfriga
svårigheter föranleda mycket obehag mellan skolan och hemmen och
alstra mellan dem ett spändt förhållande, som kunde varda ödesdigert
för skolans verksamhet. Detta undvekes, om befrielsen bestämdes
af eu på lämpligt sätt sammansatt lokalkommission, och
uppbörden verkstäldes af den myndighet, som uppbär öfriga afgifter
till statsverket.
Norrköping i läroverkskollegium den 21 Maj 1885.
H. Aspling,
lektor.
Oscar Wigert,
lektor.
Gustaf Gahm,
adjunkt.
I. Hurtig,
adjunkt.
Herman Mohlin,
adjunkt.
Underdånigst
EDY. ENGHOLM,
rektor.
S. G. Svensson,
lektor.
Ludvig Eklund,
lektor.
P. Olsson,
adjunkt.
C. Möller,
adjunkt.
N. Magn. Börjesson,
adjunkt.
Esaias Latin,
adjunkt.
Yngre Nyberg,
lektor.
Hugo Bergstedt,
lektor.
Axel Bydhammar,
adjunkt.
B. Gyllenhaal,
adjunkt.
J. A. Eriksson,
adjunkt.
65
Till Konungen.
Öfver läroverkskomiténs utlåtande och förslag under den 25
Augusti 1884 angående organisationen af rikets allmänna läroverk
får Vesterviks läroverkskollegium med stöd af den i skrifvelsen under
12 December samma år dertill lemnade tillåtelsen härmed afgifva
följande underdåniga yttrande.
l:o. Yi anse, att den föreslagna anordningen af språkstudierna
på reala bildningslinien är i allmänhet lyckligt funnen, ehuru särdeles
önskvärd! vore, om tyska språket finge fortsättas genom de
öfre klasserna med åtminstone en timme i veckan, egnad åt läsning
af tysk literatur, helst inom de till skolbildningen hörande ämnena,
t. ex. historia eller naturvetenskap. Orsaken till uttalandet af denna
önskan ligger i detta språks stora vigt och betydelse för så väl fortsatta
studier som praktiska yrken.
2:o. Åt den af komitén föreslagna latinläsningen på reala liniens
högre stadium gifva vi så mycket hellre vårt bifall, som en dylik
anordning vid realläroverk skulle bereda en verklig nytta af latinstudiet
för de icke få lärjungar, hvilka i den 4:e och 5:e klassen
läsa latin, men derefter nödgas af ekonomiska eller andra skäl qvarstanna
vid läroverket och öfvergå till reallinien. För öfrigt lärer
väl ej den gamla tvistefrågan om de klassiska eller moderna språkens
företräde som grundläggande bildningsmedel kunna afgöras på teoretisk
väg, hvadan den föreslagna anordningen skulle, under förutsättning
att den s. k. latinlinien B bibehålies, i en snar framtid lemna
den enda ojäfviga lösningen genom jemförelse mellan resultaten af
de fyra språkbildningslinierna: latin med grekiska, latin utan grekiska,
reallinie med latin, reallinie utan latin.
3:o. Den af komitén föreslagna förlängningen af läsåret tillstyrkes
endast under vilkor af den föreslagna minskningen i veckans
läsetimmar. Hvad »månadslofvet» angår, torde det ej böra i vidsträcktare
mån inskränkas, än att det antal dagar, som rektor och
ämneslärare finna nödigt att använda för profskrifningar på lärorummet,
kan genom detsamma erhållas.
4:o. Då skolafgifternas höjande synes oss medföra icke allenast
väsentliga fördelar, utan äfven betänkliga olägenheter, vill kollegium
ej afgilVa något yttrande i frågan.
5
66
Häremot anfördes reservation af adjunkten Berggren, som ansåg,
att dessa afgifters höjande borde bestämdt afstyrkas.
5:o. Till sist instämmer kollegium enhälligt med komitén rörande
ifrågasatt indragning af första klassen, förändrad anordning af katekesundervisningen,
förlängd examenstid och förhöjda afgifter för privatister
i afgångsexamen, ny öfverstyrelse för läroverken, minskning
af antalet skriftliga arbeten på modersmålet för 7:e klassen, förändrade
bestämmelser för godkännande af skriftliga afgångsexamen
på reallinien, samt utsträckning af tiden för författande af öfversättning
till främmande språk i nyss nämnda examen; och anser
kollegium de tre sist nämnda momenten särskildt vara i hög grad
behjertansvärda.
Vestervik den 23 Maj 1885.
Å läroverkskollegii vägnar
underdånigst:
R. KAJERDT.
Till Konungen.
Enär statsrådet och chefen för Kongl. ecklesiastikdepartementet
genom bref den 12 December 1884 tillkännagifvit, att Kongl. Maj:ts.
nådiga vilja är, att läroverkskollegier, som sådant kunna önska, få
afgifva underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 sistlidne
Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, så får kollegium vid Söderköpings lägre allmänna läroverk
härmedelst afgifva sitt underdåniga yttrande, härvid inskränkande
sig hufvudsakligen till det, komitén föreslagit rörande de lägre allmänna
läroverken.
Kollegium får först anmärka, att hvad komitén uti sitt utlåtande,
pag. 195, föreslagit angående förändring i kristendomsundervisningen
och nedsättning af timantalet i lista och 2:dra klassen, hvarigenom
en af de till kristendomsundervisningen anslagna timmar skulle bortfalla
samt katekesläsningen uppskjutas till 3:dje klassen, ingalunda
67
synes vara någon behöflig, än mindre välgrundad förändring, utan
får kollegium för sin del underdånigst afstyrka, hvad komitén i detta
afseende föreslagit, äfvensom likaledes underdånigst afstyrka den i
sammanhang härmed af komitén, pag. 186, föreslagna förlängningen
af läseåret till högst 39 veckor.
Hvad komitén, pag. 144, föreslagit angående aflöning åt läkare
vid hvarje läroverk med 1 krona årligen för hvarje lärjunge, synes
lämpligt; men hvad komitén, pag. 143, föreslagit, »att föreskrifter
om tiden för lärjungarnes hemarbeten, afseende att begränsa och
reglera dessa, böra lemnas», finner kollegium vara af nog vansklig
beskaffenhet och får till undvikande af vidlyftighet underdånigst hänvisa
till hvad presidenten Forssell i sin reservation, pag. 9—15, häremot
andragit. Kollegium kan för öfrigt icke undertrycka den åsigten,
att komiténs hygieniska undersökningar, ehuru ingående ända
in i smasaker, tyckas vara sädant oaktadt något ensidiga och ovissa.
Hvad komitén, pag. 305, föreslagit angående införandet af särskilda
terminsafgifter, anser kollegium icke blifva af välgörande verkan,
utan förenar sig i detta afseende med »professor Sundén, i hvad
han i sin reservation, pag. 128 och 129, framstält.
Då komitén ansåg sig böra behandla den väckta frågan om indragning
eller ombildning af åtskilliga läroverk, så erkände den visserligen,
innan den afgaf sitt utlåtande, »att den bort taga frågan i
noggrant öfvervägande», pag. 334. Men resultatet af komiténs undersökning
bär intet fördelaktigt vittnesbörd om ådagalagd noggrannhet,
då komitén strax nedanför på samma sida förklarar, att några
»laga hinder icke möta att med dessa läroverk vidtaga de förändringar,
som kunna befinnas lämpliga». Det går dock icke an att under
samma kategori sammanföra de ifrågasätta treklassiga läroverken och
pedagogierna och på de förra tillämpa, hvad komitén, pag. 335, andrager
angående statens fria förfogande öfver de senare. Till behörig
noggrannhet hörer att tillse, det frågan om läroverks indragning
icke blott betraktas ur ekonomisk synpunkt, utan ock behandlas
så, att de under tidernas längd utbildade rättsförhållandena icke
kränkas. Det går icke an att liksom i en slump sammanslå de treklassiga
läroverken för att sedan öfver dem förfoga efter ett visst
förutfattadt syftemål; utan vid frågan om läroverks indragning måste
noga ransakas om hvart och ett särskilda huru vida de bestående
rättsförhållandena medgifva vidtagandet af en dylik åtgärd eller icke.
Ty städerna böra väl få tillgodonjuta sina lagliga rättigheter oförkränkta.
Kollegium kan derför i afseende på den föreslagna indrag
-
68
ningen icke instämma med komitén, utan liar i likhet med rektor
Borgström uti dess afgifna reservation, pag. 55, icke kunnat blifva
öfvertygadt om statsmagternas rättighet att, åtminstone hvad angår
några bland de nuvarande treklassiga läroverken, i väsentlig mån
befria staten från kostnaden af dessa skolors underhåll. Särskildt
känner gig kollegium förpligtadt att bestrida, hvad komitén föreslagit
i afseende på det här varande läroverket.
Det sätt, hvarpå komitén behandlat vårt här varande läroverk,
är ganska eget. Sedan komitén, pag. 348, uppstält såsom princip att
föreslå till indragning, i mån af lärarnes afgång, sådana skolor, i
kvilka lärjungeantalet i medeltal under åren 1873—1882 icke uppgått
till 30, så finner komitén lämpligt att under denna kategori
subsumera Söderköpings lägre allmänna läroverk, ehuru medeltalet
af lärjungar härstädes under ofvannämnda år utgjort 31,8 (se komiténs
utlåtande pag. 349!), således betraktas medeltalet 31,8, när det
gäller Söderköping, såsom icke uppgående till 30. Detta kosteliga
räknesätt har visserligen komitén sökt i en dertill fogad anmärkning
illustrera genom uppgiften, att lärjungeantalet i Söderköping under
de sista åren varit stadt i ett bestämdt tillbakagående, pag. 349.
Men denna uppgift är icke exakt. Antalet har varit stadt i fluktuation,
och under innevarande läseår hafva 13 nya lärjungar blifvit
intagna vid läroverket.
På en så slipprig grund föreslår emellertid komitén indragningen
af ett läroverk, hvars höga ålder bevittnas redan af de väldiga, sju
qvarter tjocka gråstensmurarne i dess forna (numera för ett annat ändamål
använda) skolbus, murar, som bära vittnesbörd ända ifrån medeltiden.
Många olyckor och eldsvådor hafva öfvergått den gamla staden
Söderköping, hvadan det icke är kollegium möjligt att ådagalägga
härvarande läroverks äldsta öden. Men ännu finnas i läroverkets
arkiv handlingar, som förvara förteckningar på rektorerna
härstädes ända ifrån Claudius Bothvidi under Gustaf I:s tid. Skolans
för handen varande matriklar börja dock icke förr än den lo
November 1646, men fortgå sedan utan afbrott. Vid denna tiden
hade skolan tre lärare, rektor inberäknad. Men år 1658, då en ny
rektor gjorde sitt inträde, egde den utom honom fem andra lärare,
bland hvilka en konrektor. År 1682 hade läroverket åter blott tre
lärare, rektor och två kolleger, af hvilka den ene äfven var apologist.
Skolan egde derefter fortfarande 3 lärare ända till år 1809, då
en fjerde, kallad collega Forsemanianus, tillkom genom donation af
aflidne häradshöfdingen J. Forseman. Sedermera hafva 2 kollega
-
6!)
befattningar blifvit indragna och skolan år 1847 ^förvandlad till en
lägre apologistskola med rektor och eu kollega. År 1857 blef skolan
2-klassigt elementarläroverk, och 1861 utvidgades densamma med
anledning af större lärjungeantal till 3-klassigt elementarläroverk med
rektor och 2 kolleger. Sedan staden med betydliga kostnader uppfört
ett nytt läroverkshus, lyckades det skolans nuvarande inspektor
och rektor att med anlitande af Forsemanska donationens årliga afkastning
år 1865 ordna läroverket till 4-klassigt, med den framgång
att lärjungarnes antal vid vårterminen 1869 uppgick till icke mindre
än 60 närvarande. Men genom den af riksdagen genomdrifna förändring
uti läroverkens undervisningsplan, som enligt Kongl. brefvet
den 10 Mars 1869 med samma års hosttermin borde tillämpas, blef
det omöjligt att under förändrade förhållanden vidare, med för handen
varande ringa tillgångar, uppehålla läroverket såsom 4-klassigt.
Huruvida, sedan Forsemanska donationsmedlen under tiden stått på
tillväxt, skolan, om den lemnas i fred, framdeles skall med tillhjelp
af nämnda donationsmedel möjligtvis kunna åter ordnas till 4-klassig,
är icke lätt att förutsäga. Säkert är, att härvarande skola, som är
en af de äldsta i riket, förtjena!- blidare öde, än det komitén velat
henne bereda.
Söderköpings stadsfullmägtige, hvilka äfvenledes komma att afgifva
underdånigt yttrande öfver komiténs förslag, lära väl icke underlåta
att, hvad på dem ankommer, bevaka stadens rättmätiga anspråk
på att få behålla läroverket härstädes, helst som, i fall läroverket
skulle enligt komiténs förslag indragas, på hela sträckan från Norrköping
till Vestervik icke skulle finnas något allmänt af staten underhållet
läroverk. Men då de lägre klasserna i det högre läroverket
i Norrköping äro så öfverfylda, att enligt Kongl. brefvet den 4 Juli
1884, derstädes inga lärjungar utöfver 30 (eller i vissa fall 35) emotiagas;
hvart skola då föräldrar härstädes och i kringliggande trakter
sända sina barn för att inhemta nödig elementarundervisning utöfver
folkskolans kurs?
Det hörer vidare till den oblidhet, hvarmed komitén behandlar
Söderköping och dq^s läroverk, att när komitén, till någon ersättning
för de i andra städer till indragning föreslagna läroverk, åtminstone
föreslår inrättandet af kommunalskolor, så blir Söderköping äfven i
det hänseendet tillbakasatt och förbigånget.
Lika litet som komitén finnes hafva infriat sitt löfte att taga
allt i noggrant öfvervägande (pag. 334), när det gälde frågan om
3-klassiga läroverks indragning, lika litet synes den hafva gjort det,
70
da deu, pag. 335 och 536, uttalar deii asigten, att de till de ifrågavarande
till indragning föreslagna skolor hörande donationer och fonder
torde »nästan utan undantag kunna öfverflyttas till städernas
folkskolor; åtminstone synes detta gälla om alla de*gåfvor, som lemnats
till småläroverken före 1840-talet, då folkskoleväsendet hos oss
först ordnades, och äfven om en och annan donation skulle finnas,
som vore ovilkorligen förbunden med pedagogiens eller det lägre allmänna
läroverkets fortvara, synes detta ej kunna utgöra något väsentligt
hinder mot en dylik skolas indragning, om den på andra grunder
befinnes lämplig, än mindre för en ändring af vilkoren för statsbidrags
utgörande till densamma».
Kollegium för sin del hyser deremot den åsigten, att rättvisan
krafvel-, det donationer och fonder icke dragas från deras ursprungliga
bestämmelse, utan användas samvetsgrant i enlighet med gifvarnes
uttryckta vilja. Derför måste kollegium yrka, att den af framlidne
häradshöfdingen J. Forseman den 9 April 1795 gjorda donation
af Tyketorps frälseutjord och Byqvarns frälseqvarn till upprättande
af ett nytt kollegat vid Söderköpings trivialskola måtte få oqvald
bibehållas för dess af gifvaren bestämda ändamål, härvarande allmänna
läroverk till godo. Sammalunda ock Hagenbergska stipendiefonden
<och Louis de Geers premiefond.
Den år 1883 stiftade stipendiefonden till doktor Fetrellis minne
ligger väl fredad utanför området af komiténs annekteringsplaner,
emedan gifvaren föreskrifvit, att stipendiefonden skulle, i händelse
läroverket härstädes indrages, öfverflyttas till Linköpings högre allmänna
läroverk.
Kollegium vågar underdånigt anhålla, att Eders Kongl. Maj:t,
med afslag af komiténs förslag om indragning, täcktes nådigst skydda
det härvarande lägre allmänna läroverket och derigenom betrygga
för staden och kringliggande orten förmånen af att ega ett allmänt
läroverk.
Undertecknad teologie doktor Petrelli, som tjenstgjort 25 år
såsom lektor i Linköping och sedermera under 25 år såsom inspector
schola härstädes och således under ett hälft sekel varit pligtig att
egna uppmärksamhet åt läroverksfrågor, skulle nu, stadd nära gränsen
af sin lefnadsbana, svika sin pligt, om han icke försökte inlägga
en allvarlig insaga mot komiténs förslag att indraga den så kallade
B-linien.
Hos komitén står latinet i afgjord ogunst, och obenägenheten
mot det språket går såsom en röd tråd genom det afgifna utlåtandet,
71
framstickande här och der temligen bjert, såsom t. ex. pag. o<, 40,
71, 72 och flerestädes.
Komitén säger, pag. 24, att när riksdagen 1873 fattade det vigtiga
beslutet (nemligen om latinets uppskjutande från andra till
fjerde klassen), »väntade den visst icke och åsyftade säkerligen än
mindre, att följden deraf skulle blifva ett undanträngande inom läroverkets
öfre klasser af öfriga ämnen, i synnerhet de reala till förmån
för latinet. Detta språk har nemligen just inom dessa klasser
erhållit ersättning för den tid det förlorat inom de nedre».
Mig vill det synas, som om denna komiténs framställning tarfvar
behörig justering. Ty vidkommande den aberopade ersättningen inom
de högre klasserna för den tid latinet förlorat i de lägre, sa är att
märka, att förhållandet är följande: från latinet togos 20 timmar i
de nedre klasserna, och det erhöll i stället 1 timme mer i hvardera
af sjunde klassens båda afdelningar. Men är det rimligt att påstå,
att dessa 2 timmar kunna anses såsom »ersättning» för de förlorade
20 och derjemte att de vålla mycken skada och haft till följd ett
undanträngande af öfriga ämnen och i synnerhet de reala till förmån
för latinet?
På sidan 225 uti utlåtandet öfverraskas man af komiténs sätt
att vid undervisningens ordnande skipa rättvisa mellan blifvande
läkare, jurister och prester. Det heter der, att »kännedom af latinska
språket, som af rent tekniska skäl ansetts erforderlig för blifvande
läkare och jurister», bör beredas lärjungar på reallinien. Men
deremot heter det med afseende på hebreiskan: »till den blifvande
prestens speciella studier har skolan lika litet att taga hänsyn som
de för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudierna». Hebreiskan
uteslutes derför ur skolan. Således: emedan blifvande läkare och
jurister »af tekniska skäl» enligt komiténs utlåtande behöfva inhemta
litet latin, så bör skolan sörja för att de erhålla det, äfven om detta
måste ske genom att intvinga latinet på reallinien. Men när det
för blifvande prester gäller hebreiskan, ett ämne, som komitén sjelf
erkänner vara »för dem af teoretiskt intresse och praktisk nytta», pag.
224, och hvartill undervisningen kan meddelas utom läseordningen,
då bör skolan icke taga hänsyn dertill! Är det på detta sätt komitén
ådagalägger rättvisa mot alla?
Komitén synes understundom begagna en något egen logik. När
det gäller att föreslå indragning af åtskilliga lägre läroverk, då åberopar
komitén såsom grund för indragningen det ringa lärjungeantalet
vid dessa läroverk. När det är fråga om inrättandet af kom
-
72
munalskolor, da göres deras organisation beroende af det möjligtvis
blifvande lärjungeantalet. Men när det för komitén gäller att få
B-linien indragen, då ombytes åsigten om lärjungeantalets vigt —
da betyder mängden af lärjungar intet, utan den linie, som just har
största antalet af lärjungar, den bör indragas!
Men för att undvika vidlyftighet i denna vigtiga fråga, får jag
underdånigst åberopa professor Sundéns reservation, pag. 75 ff., mot
B-liniens indragning, och då, såsom Post- och Inrikes-Tidningar för
den 7 sistlidne April meddela, de fyra fakulteterna vid Upsala universitet
underdanigst afstyrkt indragningen af B-linien, så vågar jag
hängifva mig åt den förhoppningen, att Eders Kongl. Maj:t underkänner,
hvad komitén i detta afseende föreslagit och deremot nådigst
betryggar och beskyddar B-liniens fortfarande bestånd.
Söderköping den 9 Maj 1885.
Underdånigst:
C. PETRELLI,-
inspector schola.
P. M. A. Widegren, J. M. Blomberg, J. A. Aurén,
rector schola. kollega. kollega.
Till åtlydnad af nådig befallning i remiss den 12 December 1884
får konsistorium, efter att hafva gifvit de konsistorium underlydande
läroverkskollegier tillfälle att yttra sig i ämnet, afgifva underdånigt
yttrande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor.
Hvad först beträffar undervisningsplanen för de allmänna läroverken,
finner konsistorium i hög grad betänkligt att nu vidtaga
några betydande förändringar i gällande ordning, hvars tillämpning
vidtog år 1873 och först år 1882 hann till fullo genomföras. Den
tid, som sedan dess förflutit, är för kort, för att någon tillförlitlig
erfarenhet om denna ordnings verkningar skall hafva kunnat förvarfvas,
och äfven om resultaten redan nu skulle kunna visas hafva
varit i ett eller annat afseende mindre tillfredsställande, kan detta
möjligen ega sin grund i den ovana hos lärarne vid tillämpningen
och den deraf härflytande osäkerheten hos dem i afseende på undervisningsmetoder,
som måste åtfölja hvarje större omordning af undervisningsplanen,
och hvari ligger ett af de kraftigaste skälen, som
mana till varsamhet i fråga om förändringar på detta område. Både
på grund häraf och af de skäl, som komitén anfört, anser konsistorium
i likhet med komitén:
att den nuvarande första ldassen icke hör indragas;
att tyskan hör vara grundläggande språk;
att latinska språket hör inträda i den fjerde klassen och det
grekiska i nedre sjette; samt
att den klassiska och reala linien i regeln ej höra förläggas till
skilda orter.
74
I enlighet med ofvannämnda grundsats och derjemte af skäl,
som i hufvudsak öfverensstämma med dem,'' som utvecklas i professor
Sundéns reservation, anser konsistorium i strid med komitén:
att grekiskan icke bör vara obligatorisk på den klassiska linien
och att således linien B bibehålies.
Ehuru konsistorium alltså önskar, att den nuvarande ordningen
bibehålies i hufvudsak oförändrad, tilltror sig konsistorium dock icke
att i strid med sakkunniges åsigt afstyrka, att vissa förändringar
vidtagas, som kunna aflägsna faran för öfveransträngning. Ur denna
synpunkt och tillika af de pedagogiska grunder, som äfven af komitén
åberopats, har konsistorium, som icke kunnat bilda sig någon bestämd
åsigt derom, huruvida nyttan af öfriga åtgärder i hygieniskt afseende,
som föreslås i kap. III af komiténs betänkande, motsvarar
den med dem förenade mödan och kostnaden, ansett sig böra tillstyrka
:
att rasten emellan lektionstimnarne utsträckes till en fjerdedels
timme;
att läsåret förlänges på sätt komitén föreslagit;
att det s. k. månadslofvet för de fyra högsta klasserna indrages;
samt
att en motsvarande minskning beredes lärjungarne i det dagliga
arbetet.
Mot de förslag till ändringar i timplanen för de fem nedersta
klasserna, som komitén framstält för att åstadkomma nämnda minskning
i den dagliga arbetstiden, finner konsistorium ingenting annat
att invända, än att konsistorium — särskildt med afseende på de
lärjungar, som lemna läroverket efter genomgåendet af tredje klassen,
hvilken ju fortfarande skall vara ett afslutningsstadium — icke
kan gilla, att kristendomsundervisningen i de två nedersta klasserna
inskränkes i så hög grad, som komitén föreslagit. Då en undervisningstid
af 27 timmar i veckan för andra klassen dels synes konsistorium
icke vara i och för sig för hög, dels i jemförelse med den
nuvarande timplanen innebär eu minskning med tre timmar, hvilket
mer än motsvarar förlängningen af läsåret, anser konsistorium:
att kristendomen bör i andra klassen hafva tre undervisningstimmar
i veckan.
I sammanhang härmed vill konsistorium uttala, att konsistorium
icke delar komiténs mening, att katekesläsningen bör uppskjutas till
tredje klassen.
Konsistorium har vidare icke kunnat annat än erkänna det be -
75
fogade i de anmärkningar, som framstälts emot det sätt, hvarpå nu
de främmande språken inträda på reallinien, och konsistorium kan
instämma i den af komitén uttalade grundsatsen, att icke mera än
två främmande språk böra samtidigt förekomma såsom obligatoriska
på denna linie. Konsistorium vill visserligen ej heller underkänna
giltigheten af de skäl, som komitén anfört till förmån för franskans
tidigare inträdande än engelskan, men då konsistorium icke tilltror
sig att afgöra, om icke dessa skäl uppvägas dels af de skäl till förmån
för engelskan, som hemtas från detta språks större praktiska
betydelse både för realliniens lärjungar i allmänhet och särskild! för
dem, som sluta med femte klassen, dels deraf, att ett förblifvande
vid det bestående äfven i detta fall är önskvärdt, så måste konsistorium
inskränka sig att i denna fråga blott så till vida instämma
med komitén:
att på reallinien af de båda språken, franska och engelska,
det ena bör inträda i fjerde klassen och det andra i nedre sjette.
Hvad angår undervisningsplanen för de fyra högsta klasserna,
för hvilka ett ombyte af namn, på sätt komitén föreslagit, synes konsistorium
lämpligt, har konsistorium ansett, att hänsyn bör tagas till
de från kompetent håll framstälda klagomålen, att B-liniens lärjungar
icke blifva i realämnen så förberedda, att de kunna följa undervisningen
vid universitetet i dessa ämnen. Men konsistorium föreställer
sig, att ett tillräckligt stärkande af dessa ämnens ställning å nämnda
linie kan åstadkommas utan större rubbning i nuvarande undervisningsplan,
i fall matematik och naturvetenskap få behålla sitt nuvarande
timantal äfven efter läsårets förlängning och månadslofvets
borttagande. Om vidare den skriftliga afgångsexamen i enlighet med
komiténs förslag så anordnades, att profven i latin blefve två, eu
öfversättning från svenska till latin och en från latin till svenska,
af hvilka blott den ena behöfde godkännas, skulle derigenom i någon
mån ökadt utrymme beredas för studier i realämnen, då förberedelsen
för det nuvarande, för den muntliga examen afgörande latinska
skrifprofvet, efter hvad det synes, tagit lärjungarnes tid och krafter
under de sista skolåren mera i anspråk, än för latinstudiet sjelf!
nödigt och kanske nyttigt varit. Ännu verksammare i samma nötning
skulle vara, om B-liniens lärjungar tillika finge rätt att aflägga
ett matematiskt skrifprof för mogenhetsexamen med motsvarande
lindring i profven uti främmande språk, antingen så, att ett matematiskt
prof finge väljas i utbyte mot ett latinskt eller ett franskt,
eller ock så, att ett betyg i det förstnämnda Ange uppväga ett mindre
76
tillfredsställande prof i något af de nämnda språken. Genom dessa
åtgärder torde åtminstone den medicinska undervisningens behof
blifva fjldt, hvarigenom giltig anledning till klagan synes konsistorium
vara undanröjd, om, såsom konsistorium anser böra ske, fordran
på latinkunskap bortfaller för dem, som aflägga sådan filosofie kandidatexamen,
i hvilken de matematisk-naturvetenskapliga ämnena
ingå såsom öfvervägande. Konsistorium har tänkt sig, att följande
timplan för latinlinien — uppgjord med iakttagande af den undervisningstid
för vecka, som komitén föreslagit — skulle kunna vara
ändamålsenlig:
| 6: 1 | 6: 2 | 7: | l | 7: 2 | |||
| A | B | A | B | A | B | A | B |
Kristendom ....................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 |
Modersmålet........................ | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Latin................................. | 7 | 7 | 7 | 7 | 6 | 6 | 6 | 6 |
Grekiska.............................. | 6 | — | 6 | — | 5 | — | 5 | — |
Tyska ................................. | — | — | — | — | — | — | — | — |
Franska .............................. | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Engelska.............................. | — | 4 | — | 4 | — | 2 | — | 2 |
Matematik........................... | 3 | 4 | 3 | 4 | o O | 4 | 3 | 4 |
Naturvetenskap .................. | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 2 | 1 | 2 |
Historia och Geografi......... | O O | 3 | Q O | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Filosofisk propedevtik......... | — | — | — | — | 1 | 1 | 1 | 1 |
Teckning ........................... | — | 1 | — | 1 | — | 1 | — | 1 |
| 28 | 28 | 28 | 28 | 24 | 24 | 24 | 24 |
Konsistorium har visserligen icke utan tvekan kunnat tillstyrka
nedsättning i timantal för ämnena kristendom, fysik och teckning
samt den minskning i undervisningstid uti sjunde klassen (ehuru ej
i de fyra högsta klasserna tillsammantagna), som uppstår för historia,
men konsistorium ser intet bättre sätt att åstadkomma det nödiga
nedbringandet af antalet undervisningstimmar i sin helhet. Hvad
kristendom angår, ger konsistorium likväl detta sitt tillstyrkande endast
under förutsättning:
att bibelförklaring vid den vanliga morgonbönen fortfarande
blir obligatorisk.
I fråga om timplanen för de fyra högsta realhlasserna har konsistorium,
då de ämnen, som på denna linie äro de -vigtigaste, sakna
representanter bland konsistorii ledamöter, icke kunnat uttala någon
mening om de förslag, som komiten framstält. Konsistorium har
dock både i afseende på denna linie och den klassiska icke kunnat
undgå att känna farhåga, att den myckna tid och möda, som användes
på studiet af tyska språket, icke skall vara rätt fruktbärande,
om detta studium afbrytes med femte klassen. Konsistorium anser,
att något bör göras för att lärjungarne må kunna åtminstone underhålla
de förvärfvade insigterna, och föreslår derför:
att kursivläsning af tyska fortfarande må eg a rum under en
timme i veckan i sjette klassen,
en tillökning i de ofvan föreslagna tjuguåtta timmarne, hvilken —
ehuru hvad reallinien beträffar i någon män i strid med komiténs
ofvannämnda, af konsistorium omfattade grundsats — icke väcker
betänklighet hos konsistorium, då ingen ökning i lärjungarnes hemarbete
derigenom förorsakas. Men om detta förslag dock skulle synas
ur hygienisk synpunkt allt för vågadt, anser konsistorium äfven det
för en icke ringa vinst, om valfri läsning af tyska anordnades, helst
i läroverkets fyra högsta klasser.
Konsistorium anser vidare:
att den valfria undervisningen i hebreiska icke bör borttagas.
Tv det må vara sant, hvad komitén anmärker, att skolan icke har
att taga hänsyn till prestens speciella studier, så synes dock ett
undantag för detta fall med skäl kunna göras, då de många fattiga
ynglingar, som ämna egna sig åt det presterliga kallet, genom det
tillfälle, som sålunda erbjudes dem att i skolan erhålla undervisning
i ett för dem oumbärligt språks elementer, hvilka endast med stor
svårighet utan handledning inläras, kunna få sin studiekurs förkortad
och gjord billigare, hvilket i betraktande af den nu hotande prestbristen
måste äfven ur synpunkten af statens intresse vara af icke ringa vigt.
Det ringa mått af latinkunskap, som komitén beräknat skola
medhinnas af realliniens lärjungar genom den föreslagna valfria läsningen
af latin under de fyra sista skolåren, synes konsistorium vara,
ehuru icke alldeles värdelöst, dock ej på långt när i stånd att uppväga
den förlust, som måste tillskyndas andra ämnen, hvarförutom
faran för öfveransträngning, hvilken komitén eljest varit angelägen
att undanrödja, skulle till följd af en sådan anordning på ett synnerligen
hotande sätt uppenbara sig. Komitén tyckes ej heller sjelf
hafva väntat sig någon egentlig vinst för de studerandes bildning af
78
denna läsning, utan endast hafva föreslagit den af praktiska skal,
''l1 vilka dock skulle förlora sin betydelse, om — såsom antagligt är
att döma af de akademiska myndigheternas uttalanden — nämnda
mått af latinkunskap icke blefve tillräckligt för någon akademisk
examen, i hvilken latin ingår. Konsistorium anser alltså:
att valfri läsning af latin icke bör förekomma på reallinien.
Da konsistorium icke funnit de nuvarande anordningarna olämpliga,
får konsistorium afstyrka, hvad komitén angående undervisningen
i musik och gymnastik föreslagit.
Konsistorium anser vidare:
att hvad komitén föreslagit beträffande mogenhetsexamen å latinlinien,
bör stadgas med det tillägg för B-liniens lärjungar, som
ofvan antydts; dock att detta tillstyrkande ej gäller den föreslagna
ändringen i afgångsstadgan § 13.
I afseende på realliniens mogenhetsexamen får konsistorium af
samma skäl, som hindrat konsistorium att yttra sig om timplanen
för denna linie, inskränka sig till att uttala den meningen, att om
B-linien bibehålies, ingen giltig grund synes finnas att anse reallinien
»ega moderna språk till hufvudämnen likaväl som matematik»,
och derför ej heller något skäl vara att borttaga fordran på betyget
godkänd i den matematisk-fysiska skrifningen.
Till det föreslagna stadgandet om utsträckt tid för den muntliga
examen med privatister torde det tillägg böra göras:
att de äro skyldige att före examen inställa sig till enskildt
förhör hos vederbörande examinatorer.
Konsistorium har också haft att taga under öfvervägande komité113
förslag angående de akademiska examina. Konsistorium har
dock icke ansett sig böra göra något uttalande om de juridiska och
medicinska examina såsom främmande för konsistorii uppgift, i synnerhet
som konsistorium icke kan inse, att det sätt, hvarpå dessa
examina inrättas, behöfver vara bestämmande för läroverksorganisationen.
Konsistorium har deremot måst egna stor uppmärksamhet åt
komiténs förslag, så vidt de afse filosofie kandidatexamen och profven
för den filosofiska graden, hvilka både nu och enligt komiténs förslag
äro kompetensvilkor för läraretjenster. Konsistorium finner visserligen
icke de nuvarande bestämmelserna för sistnämnda examina
tillfredsställande, men gillar ej heller dem, som komitén föreslagit.
A ena sidan finner nemligen konsistorium fordringarna på större
frihet i studierna och på vidsträcktare rätt för realister att aflägga
examen vid universitetet berättigade — det sistnämnda dock blott
*
79
så till vida, att de, såsom redan ofvanför är sagdt, böra hafva rätt
att aflägga sådan filosofie kandidatexamen, i hvilken de matematisknaturvetenskapliga
ämnena ingå såsom öfvervägande —; å andra
sidan anser konsistorium nödvändigt, att i stadgan för filosofie kandidatexamen
införas bestämmelser, som kunna förebygga allt för stor
splittring i studierna och leda till deras koncentrerande kring åtminstone
ett bufvudämne. Deremot instämmer konsistorium med komitén
derutinnan, att filosofie licentiatexamen bör afskaffas och filosofie
kandidatexamen, ungefär så qvalificerad, som komitén föreslagit, bör
i förening med afhandling utgöra tillräckligt prof för den filosofiska
graden. Då det icke lär väntas, att konsistorium skall kunna afgifva
eget förslag till ny stadga, så måste konsistorium, under uttryckande
af den önskan, att ifrågavarande prof snart må förändras i nu antydda
rigtning, inskränka sig till att
afstyrka komiténs förslag titt ändrade bestämmelser för filosofie
kandidatexamen och grofven för den filosofiska graden, så
vidt dessa förslag äro oförenliga med ofvan af konsistorium uttalade
åsigter.
Om filosofie kandidatexamen ombildas i öfverensstämmelse med
hvad konsistorium nu förordat, så följer deraf, att det ena af de två
nya vilkor, som komitén föreslagit för behörighet till adjunkts- och
kollegabefattningar — nemligen betyget med beröm godkänd uti
minst ett af skolans läroämnen, erhållet i filosofie kandidatexamen
eller ock genom sedermera skedd komplettering — blir onödigt, så
vidt det skall tjena såsom säkerhet derför, att sökanden på något
område idkat vetenskapliga studier. Och då konsistorium för öfrigt,
både i fråga om detta vilkor och det andra, som komitén föreslagit
— nemligen betyget godkänd i minst två af de ämnen, som höra till
den sökta tjensten — instämmer med professor Sundén i de åsigter
han uttalat i sin reservation, så
af styrker konsistorium, hvad komitén sid. 268 föreslår angående
behörighet titt adjunkts- och kollegabefattningar, så vidt det
innebär ändring i nu gällande bestämmelser.
Deremot tillstyrker konsistorium, hvad komitén föreslagit beträffande
disputationsprof^ för lektor st jemt.
I betraktande af den kostnad och tidspillan, som det nuvarande
tvånget att aflägga undervisningsprof för sökt läraretjenst förorsakar
dem, som söka befordran på lärarebanan, anser konsistorium billigt,
att lättnad i detta tvång beredes. Men konsistorium vill erinra derom,
att i fall frihet att icke aflägga detta undervisningsprof blir
80
genom författning medgifven, sökande, som vill begagna sig af denna
frihet, måste vara pligtig att på annat sätt styrka sin duglighet att
undervisa i alla de ämnen, som höra till den sökta tj ensten.
Hvad angår läråretjenster i kristendom, så anser konsistorium i
olikhet med komitén och på de skäl, som professor Sundén anfört:
att de, som efter aflagd teologisk-flosofisk examen genomgått
den för inträde i prestembetet föreskrift teologiska kursen vid
universitetet, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie
kandidatexamen, ega rättighet att söka sådana adjunkts- och kollegatjenster,
med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom är
förenad.
I sammanhang härmed vill konsistorium hafva uttalat den meningen,
att skyldighet att leda de gemensamma audaktsöfningarna
hvarje morgon, vid hvilka bibelförklaring, såsom ofvan är sagdt, fortfarande
bör vara obligatorisk, bör åligga lärare i kristendom mot åtnjutande
af motsvarande lindring i den öfriga tjenstgöringen.
Konsistorium tillstyrker, hvad komitén i kap. YII föreslagit angående
universitetsbildningen i främmande lefvande språk för blifvande
lärare.
Den svåra frågan om förhöjning af de af gifter, som de allmänna
läroverkens lärjungar skola erlägga, anser konsistorium ännu icke
hafva blifvit så pröfvad och utredd, som nödigt är, då det gäller att
besluta en åtgärd, hvilken ej blott skulle öka näringsbekymren för
många enskilda, utan ock skulle kunna hafva djupt ingripande följder
för den allmänna bildningen i landet. Konsistorium hyser derjemte
i afseende på en sådan förhöjning ungefär samma betänkligheter
som professor Sundén i sin reservation uttalat, och vill särskildt
framhålla, att den nya bördan skulle tyngst drabba den talrika klassen
»mindre bemedlade», då omöjligen alla, som deraf äro i behof,
kunna erhålla den af komiterade föreslagna n edsättningen i afgifter,
hvartill kommer, att många finnas, som icke kunna eller icke vilja
med intyg styrka sin medellöshet. Konsistorii betänkligheter häfvas
icke, om befrielse skulle kunna medgifvas i ännu vidsträcktare mån,
än komitén föreslagit; ty utom att sådant väl icke kan ske i en
grad, som motsvarar behofvet, om annars ändamålet med förhöjningen
skall vinnas, så hafva konsistorii ledamöter haft rikligt tillfälle att
erfara, huru svårt, ja, omöjligt det är att rättvist bestämma öfver
dessa befrielser — något, som ännu mera skulle blifva fallet, om afgifterna
förhöjdes. Af dessa skäl
81
afstyrker konsistorium afgifter till statsverket af de allmänna
läroverkens lärjungar.
För att nu öfvergå till komiténs förslag i kap IX angående indragning
och ombildning af åtskilliga läroverk, så kan konsistorium
ej annat än anse lämpligt, att några skolor, i hvilka lärjungeantalet
under en följd af år varit mycket ringa, alldeles indragas, och konsistorium
erkänner äfven det berättigade i de anmärkningar, som
gjorts angående pedagogiernas oklara ställning. Men konsistorium
kan icke finna med det allmänna bästa förenligt, att antalet undervisningsanstalter
och dermed tillfällena till bildnings förvärfvande
så mycket inskränkas, som fallet skulle blifva, om alla de af komitén
förordade indragningarna genomfördes och derjemte i åtskilliga orter,
som nu ega läroverk, dessas fortvaro under annan form blefve beroende
af kommunens förmåga och vilja att göra uppoffringar för ändamålet.
Hvad denna andra form beträffar, så torde visserligen de
föreslagna skolorna, som skola hafva till syfte bibringande af lägre
borgerlig bildning, blifva till stort gagn, men konsistorium tror,
;att då vi i vårt land icke hafva råd att hålla många läroanstalter
för lägre bildning och många för högre, den nuvarande anordningen
med afslutningsklasser, hvilkens olägenheter konsistorium visserligen
icke förbisett, dock på det efter våra förhållanden lämpligaste sätt
sörjt derför, att tillfälle till förvärfvande af både lägre och högre
bildning erbjudes så många som möjligt. Men huru härmed än må
vara, kan konsistorium icke finna billigt, att några vissa stadskommuner
måste, om de skola få behålla läroanstalter, för hvilka de
kanske gjort dyrbara anordningar, underkasta sig rätt dryga kostnader,
då ju äfven denna lägre borgerliga bildning kommer hela landet
till godo. Och om kommunal skolorna, såsom komitén föga konseqvent
föreslagit, skulle så inrättas, att de äfven förbereda till inträde
vid allmänna läroverken, ja, erhålla dimissionsrätt till dessa, så
finnes ju intet skäl, hvarför de orter, som hafva kommunalskolor,
skulle vidkännas större kostnader än de, som hafva femklassiga eller
fullständiga läroverk. Den besparing för staten, som skulle uppstå,
om komiténs förslag i denna del komme till utförande, synes konsistorium
allt för ringa för att gentemot nu framhållna omständigheter
tagas i betraktande. Alltså, konsistorium tillstyrker:
att några mycket litet besökta pedagogier och treklassiga läroverk
indragas, och att de pedagogier, som bibehållas, ordnas mera
i samband med de allmänna läroverken; men af styrker hvad komitén
angående kommunalskolor föreslagit.
6
82
Hvad beträffar det i kap. X framstälda förslaget till förändrad
styrelse för läroverken, så innebär ett yttrande härom från konsistorium
ej ringa vansklighet, enär det till utseendet alltid ihåste blifva
ett yttrande i egen sak och, efter som det utfaller, kan få sken af
att vara framkalladt af begär antingen att häfda ett inflytande, som
man ogerna mister, eller att blifva qvitt arbete och omsorger, hvilka
ofta måste kännas ganska tunga. Denna vansklighet lärer dock icke
befria konsistorium från pligten att efter bästa förstånd äfven i denna
fråga afgifva ett på sakförhållanden grundad! utlåtande.
Konsistorium har vid betraktande af dessa sakförhållanden icke
kunnat öfvertyga sig om, att på detta område eu så genomgripande
omgestaltning som den af komitén föreslagna är vare sig nödig eller
gagnelig.
Utan tvekan erkänner konsistorium önskvärdheten af att centralmyndigheten,
Kongl. Maj:t och dess ecklesiastikdepartement,
genom ökade anslag icke allenast vinner nödig lättnad i göromålens
handhafvande utan ock sättes i tillfälle att utöfva en mera speciel
öfveruppsigt öfver läroverken. Sådan uppsigt kan endast verka lifvande,
stärkande, sammanhållande på läroverket i dess helhet. Särskild!
i fråga om enhet i metod och läroböcker vore en sådan tillsyn
egnad att öfva en välgörande inflytelse. Men att under departementet
bilda en särskild styrelse, ämnad, såsom det vill synas, att
motsvara t. ex. medicinalstyrelsen på ett annat område, kan konsistorium
icke finna af omständigheterna påkalladt. Komitén tyckes
ock egentligen anse detta blifva oundgängligt först vid en blifvande
omgestaltning af konsistorierna till mera motsvarighet mot kyrkans
kraf. Huru denna omgestaltning kommer att utfalla, är icke lätt att
förutsäga. Men om, såsom komitén tyckes förutsätta, flertalet af de
lektorer, hvilka nu äro bisittare i konsistorium, komme att upphöra
att med kyrkostyrelsen i inskränkt mening taga befattning, så synes
närmast vara för handen att af dessa, med tillsats af en eller annan
af Konungen insatt ledamot, bilda en särskild afdelning af konsistorium,
som uteslutande öfvertoge de läroverken angående ärendena.
En sådan mellanlänk mellan öfverstyrelsen och de lokala myndigheterna
torde icke på detta område vara mera olämplig och oumbärlig
än t. ex. på det civila området landshöfdingeembetena. För
att bibehålla det hos oss häfdvunna förhållandet mellan kyrkan och
skolan bör ock biskopen fortfarande vara ordförande äfven i stiftets,
läroverksstyrelse. Om, såsom komitén anmärker, biskopens och konsistorii
nuvarande ställning till skolan är föranledd dels af det sätt,
83
hvarpå i allmänhet skolväsendet kommit till stånd, dels af det ändamål,
för hvilket det från begynnelsen verkat, så torde redan härutinnan
anledning förefinnas att icke utan bjudande skäl alldeles
förändra denna ställning. Ännu större anledning till återhållsamhet
har man, då man besinnar, att skolan är icke blott en anstalt till
meddelande af kunskapselementer, nödvändiga för verksamhet, vetenskaplig
eller borgerlig, utan framför allt bildnings- och uppfostringsanstalt,
och att den bildning, kyrkan har att meddela, den kristliga,
är framför alla oundgänglig och afslutande. Ett kristet folk kan
under sådana förhållanden med rätta kräfva, att denna kyrkans ställning
framdeles såsom hittills i någon mån afspeglar sig jemväl i ledningen
af skolans angelägenheter.
Icke heller har konsistorium kunnat finna påkallad den genomgripande
förändring af lokalstyrelserna, som komitén föreslagit. Dessas
nuvarande anordning har icke, konsistorium veterligt, föranledt några
svårigheter. Med ökadt tillfälle för centralstyrelsen att öfva uppsigt,
anser konsistorium dessa lokalstyrelser framgent såsom hittills användbara.
Måhända vore dock tjenligt att i så måtto gifva dem en
större sjelfständighet i förhållande till kretsstyrelsen och éforus, att
deras inspektores utnämndes af centralstyrelsen.
Undertecknad Odberg kan för sin del ej tillstyrka den af läroverkskomitén
och konsistorium föreslagna minskningen i undervisningstid
i historia för sjunde klassen, från 3 timmar till 2 timmar i
veckan, emedan denna minskning skulle omöjliggöra genomgåendet
af de nu föreskrifna lärokurserna i sjunde klassen. Den nedsättning
i undervisningstid för veckan, som läroverkskomitén och konsistorium
föreslagit för sjunde klassen, från 32 a 30 till 24 timmar i veckan,
finner jag allt för stor. Minskades undervisningstiden till 25 timmar,
så skulle härigenom 1 timme vinnas, som kunde gifvas åt historien,
hvilken alltså finge bibehålla sitt nuvarande, väl behöfliga timantal
af 3 timmar i veckan.
Undertecknad Dahlgren har icke kunnat förena sig med konsistorium
i afstyrkandet af komiténs förslag i kap. X angående läroverkens
styrelse och har vid detta förslag endast funnit det att
erinra, att det åt kommunalstyrelsen i läroverksstaden inrymt större
inflytande på läroverkets angelägenheter, än måhända gagneligt skulle
vara, och att af detta skäl den föreslagna sammansättningen af lokalstyrelsen
synes böra ändras så till vida, att en ledamot utom ordföranden
utses af Kongl. Maj:t och blott en af kommunalstyrelsen.
84
Från läroverkskollegierna i Venersborg, Mariestad, Lidköping
och Alingsås samt rektor vid pedagogien i Hjo hit inkomna yttranden
bifogas i underdånighet.
Skara domkapitel den 26 Augusti 1885.
Underdånigst:
A. F. BECKMAN.
J. Collén. Ar. Ständer. C. Landtmanson.
F. Ödberg. John Stengult. Sven Dahlgren.
Gustaf Bring.
Till högvördiga domkapitlet i Skara.
Med anledning af högvördiga domkapitlets skrifvelse den 31
December 1884 rörande yttrande öfver läroverkskomiténs underdåniga
utlåtande får kollegium, som tagit del af detsamma, men ansett, att
endast några af dess vigtigare punkter borde komma under öfverläggning,
härmed afgifva följande yttrande.
l:o) Den s. k. B-linien bör bibehållas.
2:o) Latin bör icke införas såsom valfritt ämne på reallinien.
Vid fattandet af detta beslut stannade af kollega ledamöter 9 mot
6, hvilka senare, under förutsättning att lärjungarne på reallinien
finge rätt att . aflägga vissa akademiska examina, ville bifalla komiténs
förslag i denna del.
3:o) Tyskan bör icke upphöra med 5:te klassen, utan läsas åtminstone
lika långt som nu.
4:o) Terminsafgifterna böra höjas i enlighet med komiténs förslag.
Venersborg den 29 Maj 1885.
Ä Venersborgs läroverkskollegii vägnar:
G. TH. BERGMAN.
85
Till Kong!. Ecklesiastikdepartementet.
Med anledning af domkapitlets i Skara skrifvelse af den 31
December 1884 rörande underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 sistlidne Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag
angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor får läroverkskollegium i Mariestad i underdånighet
afgifva följande yttrande.
Hvad läroverkskomitén i kap. Vill—X föreslår, anse vi på grund
af de skäl, som af komitén äro anförda, böra antagas och ju förr
desto hellre genomföras. Dock dela vi rektor Borgströms betänkligheter
om inrättande af kommunalskolor i mindre städer, emedan sådana
samhällen antagligen ej skalle förmå bära • den skattebörda,
som derigenom måste påläggas dem. På billigare sätt kunde nödtorftig
borgerlig bildning för inträde i yrkena på sådana ställen åstadkommas
genom tekniska yrkesskolor.
Hvad undervisningsplanen åter beträffar, anse vi, att någon ny
sådan ej bör antagas för hela riket förr, än man genom erfarenhet
öfvertygat sig om hvad som i den vägen kan vara förmånligast.
För att vinna sådan erfarenhet bör man låta olika läroverk, t. ex. i
Stockholm, Göteborg och ett och annat läroverk i landsorten, under
eu tid af 15 år använda olika metoder, och först sedan man sett
resultatet af dessa försök, bestämma sig för en undervisningsplan för
rikets alla läroverk.
Särskild! förorda vi, att latin vid ett sådant försöksläroverk införes
som grundläggande språk i stället för tyska språket, för hvars
olämplighet såsom sådant tillräckligt många skäl blifvit anförda och,
så vidt vi kunna fatta, ej af komitén nöjaktigt vederlagda. Äfven
de lärjungar, som ämna öfvergå på reala linien, torde hafva god
nytta af att läsa latin i de tre första klasserpa för studiet af modersmålet
och öfriga moderna språk. På latinlinien hör latinet såsom
hufvudämne fortsättas t. o. m. 5:te klassen. Grammatiken bör då
vara tillräckligt inlärd, och läsande af vidlyftiga verk af en mängd
latinska författare anse vi i likhet med komiterade temligen öfverflödigt
för elementarbildningen. Timmarnes antal i latin kan derför
betydligt inskränkas i 6:te och 7:de klasserna, t. ex. till 3 i veckan.
Derigenom beredes i dessa klasser rum för tyska språket, och lärjungen
torde vid utträdet i lifvet få bra mycket större nytta af detta
språk, om han får läsa det på det högre stadiet, än om han, såsom
86
nu är förhållandet och såsom äfven komiterade föreslå, skall sluta
med dess studium flera år före mogenhetsexamens afläggande.
Då det visat sig, att antalet af de lärjungar, som läsa grekiska
språket, allt mer aftager, och kunskap i detta språk egentligen blott
är nödvändig för dem, som ämna egna sig åt teologiska studier, anse
vi, att detta ämne bör vara valfritt, hvarigenom den fördelen vinnes,
att äfven latinliniens lärjungar kunna få kunskap i engelska språket,
hvilket torde vara mycket nödvändigare för nutidens bildning än det
grekiska. Af ofvan anförda skäl torde timantalet i grekiska språket
kunna inskränkas till hälften af det, komiterade föreslagit. På detta
sätt kunna flere timmar anslås för naturvetenskap, matematik och
historia.
Hvad reallinien beträffar, torde tiden för franska språkets läsande
kunna inskränkas något, då latinstudiet i de 3 första klasserna bör
underlätta detta språks inlärande. Dessutom kunna möjligen de af
komiterade föreslagna timmarne i kristendom och naturvetenskap
minskas, hvarigenom rum beredes för tyska språket äfven på denna
linies högre stadium.
Hvad kap. III, IY, Yl beträffar, dela vi i hufvudsak komiterades
deri uttalade åsigter.
Mariestad den 1 Juni 1885.
AUG. FLOREN,
v. rektor.
L. B. Lunden. Carl Pant. JM. Landahl.
P. A. Pettersson. O. Forsman.
Utdrag af läroverkskollegiets i Lidköping protokoll den
3 Juni 1885.
§ 1-
Sedan läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
yttrande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor cirkulerat bland
kollega ledamöter, sammanträdde nu desse för att höras, huruvida
de ville för sin del afgifva särskildt utlåtande uti denna för läroverken
vigtiga fråga. På gjord framställning beslöt kollegium begagna
sig af den medgifna rättigheten att ingå med underdånigt
yttrande öfver nämnda förslag, men dock endast i några af de punkter,
som mera direkt beröra de lägre allmänna läroverken.
87
1. Först föredrogs nu frågan om indragande eller bibehållande
af de allmänna läroverkens nuvarande lista klass. Kollegium ville
härutinnan helt och hållet ansluta sig till den mening, som läroverkskomiténs
flertal uttalat.
2. Kollegium öfvergiek derefter till komiténs förslag angående
påläggandet af ökade terminsafgifter. Med anslutning till professor
Sundéns reservation beslöt kollegium på det bestämdaste uttala sig
mot dylik förhöjning af följande särskildt angifna skäl. Redan de
nu utgående terminsafgifterna kännas, åtminstone vid flertalet af de
lägre läroverken, för större delen af målsmännen ganska tryckande.
Det vida öfvervägande antalet lärjungar i dessa läroverk hafva nemligen
sina hem i läroverksstaden och äro utgångne ur arbetsklassen
eller de mindre näringsidkarnes klass, hvilka, utan att afgjordt räknas
till medellöse eller obemedlade, dock stå föga öfver denna gräns.
Sålunda hafva af Lidköpings läroverks 81 lärjungar höstterminen
1884 endast 19 varit i den förmögenhetsställning, att af dem kunnat
uttagas afgift till både materielkassan och byggnadsfonden, och af
49 till blott endera kassan. En så betydande tillökning som den af
komitén föreslagna terminsafgiften till statsverket skulle med nödvändighet
leda dertill, att lärjungeantalet ganska mycket minskades.
Och om komiténs förslag, att de femklassiga läroverk, som hafva
mindre än 75 lärjungar, böra ombildas till kommunalskolor, vinner
fastställelse, så är högst antagligt, att alla eller åtminstone de fleste
femklassiga läroverk, der lärjungean talet nu är mellan 75 och 100,
skulle i och med den nya afgiftens införande se lärjungarnes numerär
nedgå under 75 och följaktligen inträda i deras kategori, hvilka
skola förvandlas till kommunalskolor. — Skulle emellertid så ske,
att förslaget om de terminliga afgifterna till statsverket göres till
lag'', så vill kollegium dock uttala den önskan, att läroverkskollegiernas
ledamöter måtte befrias från åliggandet att uttaxera och uppbära
dessa afgifter. Bestyret härmed måste anses vara något för
lärarnes egentliga kall alldeles främmande; deras kännedom om målsmännens
förmögenhetsvilkor är ofta otillräcklig för att kunna rättvist
afgöra, hvilka lätjungar böra befrias från afgift och hvilka böra
erlägga sådan; den omständigheten, att befrielse från afgiften icke
kunde medgifvas ens hälften af de lärjungar, hvilkas målsmän ifrågasatte
sådant och äfven vore deraf i verkligt behof, skulle ock utan
tvifvel mången gång bereda kollegii ledamöter stora obehag, i ty att
beskyllning för orättvisa och mannamån lätt kan tänkas blifva rigtad
mot lärarne från de personer, hvilkas befogade anspråk på afgifts
-
88
befrielse ej kunnat uppfyllas. För en på sådan grund framkallad:
ovilja och animositet mot skolan och dess lärare kan det ingalunda
vara rätt och tillbörligt att desse senare utsättas, och icke heller kan
sådant annat än lända till skada för skolan och undervisningen. Det
torde väl icke vara omöjligt att påfinna ett annat lämpligare sätt
för afgifternas bestämmande och uppbärande, hvarigenom lärarekollegiet
befriades från det tunga och förhatliga uppdraget att tillika
vara en beskattningsmyndighet.
Mot kollegiets rörande denna punkt uttalade mening reserverade
sig dock kollega Brand, som angående läroverkskomiténs förslag om
terminsafgifter endast ville anmärka, att lian af flera skäl vore af
den åsigten, att icke någon lärjunge, derför att han är fattig eller
mindre bemedlad, mer än hittills bör hindras från att åtminstone ett
år i hvar och en af de allmänna läroverkens fem lägsta klasser åtnjuta
undervisning; och att derför icke — såsom komitén föreslår —
äfven i nämnde klasser någon gräns bör bestämmas för antalet af de
lärjungar, hvilka kunna befrias från hel eller half terminsafgift.
3. Komiténs förslag att borttaga latinlinien från en del femklassiga
läroverk blef derefter föremål för kollega öfverläggning.
Angående sjelfva hufvudfrågan ville kollegium här ej göra något''
uttalande. Men deremot kunde kollegium icke underlåta påpeka
obilligheten deri, att de fyra kollegerna vid dessa läroverk finge enligt
förslaget sig ålagd en längre och tyngre tjenstgöring än adjunkter
och kolleger vid öfriga allmänna läroverk. Den af komitén anvisade
utvägen att genom sammanslagning af vissa ämnen i 4:de och
5:te klasserna i någon mån minska undervisningstimmarne för kollegerna
torde icke så lätt kunna utan olägenhet följas. Någon liten
minskning i kollegernas tjenstgöringstimmar skulle dock kunna åstadkommas,
i fall undervisningen i välskrifning vid de femklassiga reala
läroverken blefve öfverlåten på teckningslärarne; kollegium vill derför
föreslå, att en bestämmelse i sådan rigtning måtte varda stadgad.
4. Beträffande komiténs förslag till ombildning af pedagogierna
samt de treklassiga och några af de femklassiga läroverken, hvarigenom
dessa skulle förvandlas till af staten understödda kommunalskolor,
beslöt kollegium till alla delar instämma i den reservation,
som blifvit afgifven af komitéledamoten rektor E. L. Borgström.
In fidem
Wilh. Nilson,
rektor.
89
Utdrag af protokollet vid läroverkskollegiets sammanträde
den 15 Maj 1885,
§ 1. Kollegiet hade sammanträdt för att afgifva sitt yttrande
med afseende på läroverkskomiténs utlåtande och förslag, som för
sådant ändamål kommit läroverkskollegiet till banda, och stannade
läroverkskollegiet vid den mening, att ehuru en enligt komiténs förslag
inrättad kommunalskola skulle bäst tillgodose stadens och ortens
behof, det dock voro önskligt, att lägre allmänna läroverket härstädes
finge i sitt nuvarande skick fortfara, enär det vore helt sannolikt, att
denna kommun svårligen skulle vilja underkasta sig de med den föreslagna
nya skolregleringen förenade kostnaderna.
Alingsås som ofvan.
C. O. N. DAHLGREN,
t. f. rektor.
Justeradt:
S. Högman.
G. Blomqvist.
Till domkapitlet i Skara.
Öfver »Läroverkskomiténs utlåtande och förslag angående organisationen
af Rikets allmänna läroverk, afgifvet den 25 Augusti 1884»,
får jag här nedan afgifva mitt yttrande.
Så föga min röst än gäller, då det är fråga om att granska de
resultat, hvilka eu af så sakkunnige och för den allmänna bildningen
intresserade män sammansatt komité som den ifrågavarande har
framlagt, så anser jag det dock för min pligt som skolman och medborgare
att, då tillfälle dertill lemnats mig, inlägga min protest mot
de skäl, på hvilka komitén grundat sitt beslut att afstyrka folkskolans
sammanbindande med allmänna läroverket och nuvarande l:a klassens
indragning.
Det är betecknande nog, att af de 13 ledamöterna i komitén
icke mindre än 6 afgifvit sakrika, öfvertygande reservationer samt
att en 7:de reservant vidgår, att af angifven orsak den fullständiga
belysningen af frågorna och den opartiska granskningen af de olika
förslagen ej vunnits. För min del får jag tillstå, att då jag jemfört
komiténs skäl för afstyrkandet af nämnda reform med de skäl för
90
tillstyrkande, som reservanten herr Meyerberg anför och antagligen
framhållit inom sjelfva komitén, jag kommit till den öfvertygelsen,
att komitén i fråga om l:a klassens indragning icke lyckats ådagalägga
en, såsom den 7:de reservanten kallar det, opartisk granskning.
Det förefaller mig fastmer, som om frågan varit på god tro afgjord
på förhand och skälen för afstyrkandet sedan eftersökta. För att besvara
frågan om nuvarande l:a klassens indragning och dess kursers
förläggande till folkskolan betraktar komitén den ifrågasatta reformen
från följande synpunkter:
1. Reformens inflytande på fordringarna i mogenhetsexamen.
2. Reformens inflytande på lärjungarues ålder vid mogenhetsexamen.
3. Reformen, sedd från den ekonomiska sidan.
Hvad första synpunkten angår, så kommer komitén efter en
jemförande tablå af fordringarna i afgångsexamen uti Sverige, Norge,
Danmark, Finland och Preussen till den öfvertygelsen, att de för
våra allmänna läroverk faststälda kurserna på det hela ej tåla vid
någon nedprutning, och framhåller på den grund faran af att 1 år
uppskjuta tyskans inträdande i läroplanen, hvilket skulle inträffa, om
nuvarande l:a klass borttoges. Då det är fråga om l:a klassens indragning,
då anser komitén tyskans uppskjutande ett år komma att
nedsänka nationen under andra folks bildningsnivå, men då komitén
i och för vinnandet af andra mål låter tyskan ge vika, då anses den
ej vara en så vigtig lifsfråga för vår bildningsnivå; då betyder det
icke det ringaste, om 1 timme borttages från tyskan såväl i l:a som
i 2:a klass — »den nuvarande lärokursen medhinnes ändock med
lätthet»; då betyder det intet, om tyskans studium slutar i 5:e klassen,
om tyskans sammanlagda timantal nedsättes från-891 till 875 —
»undervisningen vinner ändock såväl qvalitativt som qvantativt», och
detta märkvärdiga fenomen beror derpå, att eu undervisningstimmes
värde växer betydligt med klassens ordningsnummer. Men är då icke
en undervisningstimmes värde högre i 6:e än i 5:e klassen? Huru
kan då tyskan vinna derpå, att den borttages i 6:e klassen? Om
nu komitén i fråga om l:a klassens indragning hade velat tänka på
denna sanning, »att en undervisningstimmes värde växer betydligt
med klassens ordningsnummer», månne det då icke hade varit temligen
lätt att ordna undervisningen i tyskan så, att intet afbräck i
kunskapsmåttet varit att befara genom dess uppskjutande ett år. Och
likväl, hvilken ringa kurs läses ej i tyskan uti l:a klass! Skulle
verkligen svårigheter förefinnas att i de öfriga 4 klasserna jemte
91
dessas faststälda kurser inläsa den l:a klassens 20 å 30 stycken af
någon liten läsebok? Skulle verkligen genom uraktlåtandet att läsa
dessa 20 å 30 småstycken i l:a klassen den 5:e klassens faststälda
kunskapsmått uti tyskan vara ett oupphinnelig! mål till evig skada
för vår bildningsnivå? Finnes ingen möjlighet att undgå det bråda
förderfvet, ingen räddning? Låtorn oss tillse! Komitén föreslår en
nedsättning för 2:a klassen af icke mindre än 4 lästimmar i veckan.
Denna nedsättning är alldeles opåkallad och stödjes ej af tillstymmelse
till giltigt skäl. Men om också 2 timmar nödvändigt skulle
nedprutas, så har ju tyskan här ändock 2 timmar att vinna, livilket
nog skulle göra läsningen af tyskan i l:a klass mindre behöflig.
En annan möjlighet finnes. Komitén säger, att folkskolans
kurser i de svenska ämnena motsvara nuvarande l:a klassens med
undantag af katekesen, deri folkskolans barn läsa betydligt mer. Men
det der undantaget »katekesen» väger här mycket. Det är någonting
åtminstone i landsorten högst vanligt, att en inträdessökande
från folkskolan till nuvarande l:a klass läst så mycket katekes, som
fordras för de tre nedre klasserna i allmänna läroverket. Fordringarna
till en blifvande ny l:a klass kunna ju således sättas högre i
katekes och timantalet i kristendom minskas till förmån för tyskan.
Äfven kunna fordringarna i historia och geografi höjas, om det skulle
erfordras. Jag är fullt förvissad, att dessa ämnen kunna läras lika
grundligt i folkskola som vid allmänt läroverk, och jag kan ej förstå
dem, som påstå, att dessa elementer måste läras olika grundligt vid
det ena eller andra slaget af skolor. I fråga om det elementära
stadiet tror jag ej på slagord, sådana som »omsorgsfullare daning»,
»större utsträckning», »bredare bas» m. m., hvaraf lektor F. Andersons
broschyr i skolfrågan vimlar.
Men jag ser ännu en räddning ur faran för det förfall, hvari
bildningen skulle råka, i fall nuvarande l:a klass indroges. Komitén
klandrar på flera ställen lärarebildningen och skyller på denna de
mindre gynsamma resultaten af undervisningen i tyskan (se sid.
259, 279, 283): »läraren har ej nog praktisk färdighet i språkets behandling,
hvarken i afseende på uttalet ej heller i afseende på förmågan
att ledigt uttrycka sig öfver i dagliga lifvet vanliga ämnen»,
»hans undervisning är ett famlande» m. m. Ovedersägligt är, att
undervisningen finge mer fart och lifaktighet, om läraren vore språket
fullt vuxen.
Då vid eu riksdag för några år sedan påyrkades, att undervisningen
i moderna språk, mer än hittills skett, borde gå ut på språ
-
92
kens talande, gjorde en framstående skolans och kyrkans målsman
den invändningen, att meningen med skolundervisning i språk är ej
att uppfostra till probenreutrar. Så till den grad misskrediterad är
åt den äldre skolan den s. k. intuitiva eller öfningsmetoden, hvaremot
komitén med rätta fordrar att öfnings- och regelmetoden skola
gå hand i hand med hvarandra. Det förtjenar att upprepas, hvad
komitén yttrar derom å sid. 44: »Eu skicklig lärare, särskild! i lef
vande
språk, lärer ej underlåta att vid sin undervisning ömsevis använda
och draga nytta af såväl den ena som den andra (metoden).
Men så mycket skall dock antagligen af hvarje sakkunnig medgifvas,
att det genomförda användandet af den intuitiva metoden krafvel-,
för att den ej skall lemna ett underhaltigt resultat, en ojemförligt
större skicklighet hos undervisaren och förutsätter hos honom en högt
utvecklad förmåga i språkets praktiska behandling, på hvilken man
ännu ej torde kunna räkna hos det stora flertalet af vårt lands språklärare».
Allt flere röster höja sig i riksdag, tidskrifter m. in. emot regelmetodens
ensidiga användande. En högst beaktansvärd uppsats: »I
sprakfragan» återfinnes i Ped. tidskriften 1885, 2:a h. Man vill numera
ha undervisningen i språk mer praktiskt anlagd. Och hvad menas
här med praktiskt? Såsom svar kan användas den grundsats, som i
nämnda uppsats är uttalad: »Bemöda dig att hos lärjungen inlära
det främmande språket på samma sätt, som denne lär sig sitt modersmål».
Det är denna grundsats, som allt mer gör sig gällande utomlands
af de mest framstående lärare. Från oberlehrer d:r Löwe i
Bernberg har den utgått. Han såg nemligen det sorgliga faktum,
att lärjungarne t. o. m. i de högsta klasserna, i följd af den allmänt
herskande grammatiserande lärometoden, regelmetoden, af undervisningen
hade en i förhållande till timantalet högst mager behållning.
Han såg sig derföre nödsakad att tänka ut ett lämpligt sätt att nå
bättre resultat, och följden blef tillämpandet af nämnde grundsats
eller öfuingsmetodens användande i utvidgad form. Och i afseende
på den första undervisningen citerar jag d:r Löwes högst beaktansvärda
ord, hemtade ur samma uppsats: »I våra dagar banar sig lyckligtvis
den öfvertygelsen allt mera väg, att den första undervisningen
i franska (och språk i allmänhet) är mycket vigtig och måste läggas
i händerna på erfarne fackmän».
• På metoden beror det således hufvudsakligen, huruvida lärjungarne
kunna på 4 år lära sig lika mycket eller mer, än hvad som
nu läres på 5 år; huruvida tyskan utan skada för vår bildningsnivå
93
kan uppskjutas 1 år. Komitén framhåller på flera ställen den nuvarande
bristfälliga undervisningen i tyska språket, hvarföre det förefaller
något besynnerligt, då komitén (sid. 204), för att försvara sitt
åtgörande att nedsätta tyskans timantal, kan påstå, att lärjungen
blir undervisad under de tre första åren af sin skoltid »med hela den
omsorg, man vid våra läroverk sedan gammalt egnat det grundläggande
språket». Flere andra motsägelser förekomma, som t. ex. då
komitén (sid. 203) säger, att genom komiténs förslag med afseende
på tyskans ställning eu till omfånget något mindre kurs i tyskan
komme att medhinnas, men något längre ned på samma sida, att
kursen skulle blifva ökad såväl qvantitativt som qvalitativt.
Då komitén vid uppgörandet af läroplan för de allmänna läroverken
utgår ifrån det antagande, att de brister, som den anser förefinnas
i de akademiska examina, skola afhjelpas, samt att dess förslag
till förändringar i dessa examina skall af vederbörande blifva antaget
och gilladt, så förefaller det mig äfven högst egendomligt, att komitén
ej uppgjort sitt förslag till skolordning med afseende på den ställning
tyskan skulle intaga, sedan de brister, som komitén sjelf anser
vidlåda undervisningen i detta språk, blifvit afhjelpta. Hade komitén
handlat konseqvent, , så både den med stöd af sina uttalade åsigter
om lärometoden och lärareskickligheten bort lägga hindret för l:a
klassens indragning icke så mycket i några, folkskolans lyten och
derpå grundad fara för bildningsnivåns sjunkande, som fastmer i de
brister, som nu enligt komiténs utsago vidlåda undervisningen i tyskan
vid de allmänna läroverken. Likaledes kan det ifrågasättas,
huruvida det är lämpligt att börja tyskan samtidigt med den grammatiska
behandlingen af modersmålet. Endast den tyska artikelns
rätta användning fordrar 4 å 5 veckors förkurs i modersmålet. Herr
Meyerberg yttrar härom i sin reservation (sid. 72): »För min del
ansluter jag mig till den åsigten, att studiet af ett främmande språk
icke kan med verklig framgång börja, förrän det väsentligaste af
modersmålets form- och satslära blifvit inlärdt». Då komitén velat
vid språkundervisningen i öfrigt fasthålla den principen, att lärjungen
ej bör börja ett nytt språk, innan han vunnit tillräcklig fasthet och
säkerhet i ett redan påbörjadt •— allt för att förekomma begreppsförvirring
— så förefaller det mig högst besynnerligt, att komitén
ej funnit behag uti att tillämpa denna grundsats på språkundervisningen
i l:a klassen. Icke har lärjungen vid intagningen i baklass
med blotta förmågan af en någorlunda korrekt innanläsning vunnit
denna säkerhet i modersmålet, som åsyftas. Han kan ej stafva för
-
94
svarligt, lian känner intet af dess form- och satslära. Just der i l:a
klassen borde denna grundsats i synnerhet tillämpas. Det går ju
för sig att börja tyskan samtidigt med modersmålet, ja, man kan
samtidigt börja ett tredje, fjerde språk, såsom fallet var i de gamla
flickpensionerna, men icke meddelas undervisningen då efter några
pedagogiskt rigtiga grundsatser.
Ett annat särdeles slående skäl för nuvarande l:a klassens indragning
utgör det af herr Meyerberg framhållna, att skärpningen
af inträdesfordringarna i allmänna läroverket i sin mån skulle bidraga
till att befria läroverket från de många barn, som nu till följd af de
små inträdesfordringarna ej kunna vägras inträde, men äro obeqväma
för studier och i följd deraf förlamande inverka på den högre undervisningen.
En insändare C. D. F. i Pedagogisk tidskrift 1884, h. 10, yttrar
1 sin uppsats »Ett stycke skolstatistik, omfattande statens läroverk i
Stockholm, undantagandes Nya elementarskolan» följande: »Under
åren 1871—1881 äro antalet qvarsittare i Pa klassen 378. Af dessa
äro 99 försvunna ur katalogen vid nästa läsårs början. En del af
dessa har måst lemna läroverket, emedan de ej kunde genomgå
klassen på 2 år. Andra hafva lemnat läroverket mer eller mindre
frivilligt för att söka sin lycka på annat håll; 6 hafva qvarstannat
ännu 1 år i klassen 1, antagligen på grund af sjukdom. Till klassen
2 hafva flyttat 273. Af dem stupa 134 redan i denna klass. 56 af
dessa 134 försvinna och återfinnas ej i nästa årskatalog. 78 blefvo
qvarsittare äfven i denna klass och jag anser ej mödan värdt att följa
dem vidare i katalogerna. Deras öde är besegladt. Af de ursprunglige
378 qvarsittare i Pa klass komma 6 å 8 till klassen 6. Af
dessa torde 2 eller 3 i laga tid gå fram till studentexamen. Jag
anser mig nu hafva lagt i dagen, att en betydlig mängd af våra lärjungar
ej kan obehindradt genomgå Pa klassen. Af stort intresse
vore att undersöka, huru stor del af de till klass 1 inexaminerade i
laga tid genomgår klasserna 1—3. Jag tror mig kunna påstå, att
en högst betydlig del ej kan följa undervisningen på dessa lägsta
stadier. Ännu betänkligare är, att de, som stanna i klass 1, långt
ifrån att förbättras, i allmänhet visa sig alldeles odugliga att vidare
följa undervisningen i skolan. De blifva en börda för läroverket, och
sjelfva hafva de ingen anledning att glädjas öfver att der hafva blifvit
intagne. Redan första året bli de efter sina kamrater. Andra året
återkomma de; det som läses i klassen känna de till hälften förut,
något intresse finnes icke, deras sjelfförtroende är bräckt, och det går,
95
som man kurmat vänta.» På en fråga af C. D. F., huru dessa missförhållanden
skola afhjelpas, svarar signaturen H. i en not: »Månne
icke en lika verksam som enkel åtgärd är att strängt hålla på fordringarna
för inträde i l:a klassen?»
Men hur ställer sig komitén till denna fråga? Den vill till och
med minska de nuvarande inträdesfordringarna såväl i räkning som
katekes (sid. 174 och 175). Oaktadt den stora fördel, som skulle
komma den högre bildningens kraf till godo genom skärpta fordringar
till följd af l:a klassens indragning och befrielsen från den hämmande
öfverlasten af oförmågor, anser komitén sig icke kunna ingå
på några skärpta fordringar för inträde i allmänna läroverket, det
vill med andra ord säga l:a klassens indragning, och detta dels af
fruktan för att privatskolor i sådant fall skulle uppstå och att klyftan
mellan folkskolan och den lärda skolan skulle blifva större än
nu, dels af fruktan att deras antal skulle blifva större, hvilka med
svagare kunskaper anmälde sig till inträde i skolan, och skolan sålunda
nödgas sänka fordringarna i verkligheten, om också ej författningsenligt
(sid. 173). Hvad angår det senare skälet, så är det af
den beskaffenhet, att det ej förtjenar att ett ord offras derpå. Det
förra återigen bevisar okunnighet om nuvarande faktiska förhållanden.
Redan nu finnes en massa privatskolor, som bereda till inträde vid
det allmänna läroverket, nemligen de mångfaldiga fall, då en skolyngling
i en högre klass eller en guvernant antages såsom privatlärare,
hvilket inträffar nästan öfverallt såväl i stad som på land i
familjer, der barn finnas, som skola söka inträde i allmänt läroverk.
Att klyftan mellan folkskolan och den lärda skolan genom privatskolorna
skulle bli större än nu, finnes sålunda intet skäl att befara,
icke ens af dem, som upprigtigt önska, att denna klyfta måtte minskas.
Eu kort sammanfattning af det sagda: Fordringarna i studentexamen
behöfva ej komma att nedsättas, ifall nuvarande l:a klass
borttages, ty 1) torde hela den nedsättning i veckans lärotimmar,
som komitén föreslår för 2:a klass, icke vara af behofvet påkallad,
utan kunna åtminstone 2 timmar deraf anslås till tyskan, så att
kunskapsmåttet i den nya l:a klassen blefve i detta ämne fullt jemförligt
med det i nuvarande 2:a klass; 2) kunde inträdesfordringarna
i vissa svenska ämnen skärpas, så att mer tid kunde beredas åt
tyskan; 3) bättre, af behofvet påkallade metoder skulle bidraga dertill,
att kunskapsmåttet kunde absolveras på 4 i stället för på föreslagna
5 år; 4) bättre underbyggnad i modersmålet skulle underlätta
tyskans studium; 5) skärpning af inträdesfordringarna skulle befria
96
läroverken från en mängd oförmågor, hvilka hämma undervisningens
framgång. Ett 6:e skäl finnes, som jag nedanför kommer att behandla
i samband med en kort berättelse om skolförhållandena i Hjo,
nemligen våra folkskolors sättande i behörigt skick, hvilket skulle
utöfva ett väsentligt inflytande på bildningsnivån vid de allmänna
läroverken.
Jag öfvergår nu till den 2:a synpunkten eller reformens inflytande
på lärjungarnes ålder vid mogenhetsexamen. Herr Meyerberg
har i sin reservation med statistiska argument styrkt, att förläggandet
af l:a klassens kurser till folkskolan ej skulle höja åldern vid mogenhetsexamen,
men komitén ser bland andra, redan nämnda, faror uti
folkskolans, sammanbindande med allmänna läroverken äfven den, att
om folkskolan göres till bottenskola, åldern vid maturitetsexamen
skulle bli alldeles för hög. Och hur går komitén till väga vid sin
bevisföring? Jo, den lemnar visserligen uppgift på hur många procent
af lärjungar, utgångne från folkskolan till allmänna lärovetkens
l:a klass, äro 9, 10, 11, 12 år gamla, men gör ingen beräkning öfver
dem, som intagas utan att ha genomgått folkskolan, rörande hvilka
jag från mina adjunktsår vid allmänt läroverk har den erfarenhet,
att procenttalet är lika missgynsamt, d. v. s. att högst få inträdes-,
sökande af dem, som ej bevistat folkskola, äro 9 år, utan en stor
del betydligt äldre. Men jag har också den erfarenheten, att största
delen af dem, som sökte inträde från folkskola, voro begåfvade och
flitige gossar, hvilka, fastän vid intagningen 12, 13 år gamla, togo
studentexamen vid yngre år än många, som vid intagningen voro
9 år. Det är ej något ovanligt, att inträdessökande från folkskolan
med den lust och det mognade förstånd, hvarmed de börja sina studier
i allmänt läroverk, genomgå detta på 7, ja 6 år; de »hoppa».
Att gossen ej kommer in vid precis 9 års ålder, lärer således ej ha
mycket att betyda med afseende på hans ålder vid studentexamen.
Men komitén lägger allt för stor vigt derpå, då det är fråga om
l:a klassens indragning och folkskolans sammanbindande med det
.allmänna läroverket. Det är uppenbart, att man kommer till falska
slutsatser, om man, vid bestämmandet af åldern för mogenhetsexamen,
såsom komitén utgår från den lägsta ålder, som beviljas inträde i
allmänt läroverk, och förbiser faktiska förhållanden, hvilka gifva vid
hand, att inträdesåldern i de flesta fall (kanske Stockholm och någon
annan större stad kan göra ett undantag) är öfver hufvud betydligt
öfver 9 år likasom åldern i mogenhetsexamen öfver 18 år. Men
.äfven om man utgår från de mest gynsamma resultat för allmänna
97
läroverket, lärer dock intet hinder å folkskolans sida möta, att lärjungar,
utgångna från folkskolan, kunna uppnå dessa resultat, d. v. s.
att vid 10—11 år intagas i en blifvande ny l:a klass med samma
inträdesfordringar, undantagandes tyskan, som till nuvarande 2:a klass,
samt att vid 18—19 års ålder taga studentexamen. Till stöd för
denna utsago hänvisar jag till herr Meyerbergs reservation.
Man kan med skäl förundra sig deröfver, att komitén ej vidrört
det sakförhållandet, att åldern vid inträde till elementarläroverk i
Danmark är bestämd till 12 år.
Jag öfvergår nu till den 3:e synpunkten eller reformens ekonomiska
sida. Komiténs beräkning,'' att förläggandet af l:a klassens
kurser till folkskolan skulle kosta staten 1,410,000 kronor årligen,
skulle verka afskräckande på alla reformvänner, om ej reservanten
herr Meyerberg. tröstade dem dermed, att folkskolelärarne äro i allmänhet
skicklige att på ett tillfredsställande sätt meddela den undervisning,
som genom l:a klassens indragning skulle öfverflyttas till
folkskolan, samt att under sådant förhållande reformen ej behöfver
leda till någon ökad statsutgift, utan att tvärtom en besparing skulle
uppstå, motsvarande kostnaderna för den nuvarande l:a klassen.
Komitén resonnerar så, att det finnes 2,350 skoldistrikt och att antalet
lärare i hvart och ett behöfde ökas med en lärare för att bibringa
l:a klassens kurs i de svenska ämnena. Ja, en lärare vore för
ändamålet icke nog, säger komitén, men till och med ökningen med
eu lärare skulle medföra en kostnad af 1,410,000 kr. förutom husrum,
vedbrand, kofoder m. m., som kommunerna finge bekosta. Med den
lilla kännedom jag har om folkskolans förmåga litar jag fullkomligt
på herr Meyerbergs omdöme i detta fall, i synnerhet som han är
fackman på folkskolans gebiet.
Det är ju tydligt, att lika litet som alla allmänna läroverk kunna
dimittera till mogenhetsexamen, lika litet kan det ifrågasättas, att
hvarje folkskola skulle ega förmåga att dimittera till allmänna läroverket.
Det finnes gradskilnad mellan de allmänna läroverken, det
finnes, enligt sakens natur, en gradskilnad mellan folkskolorna, beroende
på olika folkmängd, lokala förhållanden m. m. Vi hafva 4
olika slag af fasta folkskolor. Att bestämma, hvilka folkskolor redan
nu äro lämpliga att dimittera och hvilka folkskolor kunna i och för
detta ändamål vara i behof af förstärkta lärarekrafter, dertill är regeringen
bäst kompetent, efter inhemtandet af folkskoleinspektörernas
yttranden. Att, som komitén gör, öfver en slump anslå en lärare
7
98
till hvarje skoldistrikt lemnar ingen säker utgångspunkt för vinnandet
af ett stadgadt, omdöme om saken i fråga.
Enär de allmänna läroverken alltid måste komma att till stor
del rekryteras från folkskolan, så ligger der stor vigt uppå, att folkskolan
är god och har förmåga att dana alumner till de allmänna
läroverken, både hvad beträffar väckandet af lust för studier och bibringandet
af kunskaper. Folkskolans höjande skulle ovilkorligen
medföra, att fordringarna i studentexamen ej behöfde nedsättas genom
l:a klassens indragning. Och är icke folkskolan, jemväl utan den
uppgiften att vara bottenskola till de allmänna läroverken, på vissa
ställen i stort behof af ökad lärarekraft? Derom råder intet tvifvel.
Här i Hjo t. ex. finnas 100 barn i folkskolan, men blott 1 lärare.
Barnen måste derför indelas i två afdelningar, och hvarje afdelning
får läsa blott hvarannan dag. Det är tydligt, att under sådant förhållande
lång tid erfordras för att genomgå folkskolans kurs, och
följden blir den, att de många fridagarne grundlägga smak för dagdrifveri
och lätja. Dessa brister hos folkskolan återverka i högsta
grad menligt på undervisningen i pedagogien. De 8 lärjungar, som
sistförflutna läsår suttit i pedagogiens 2:a klass, hafva i allmänhet
varit temligen flitiga, men af l:a klassens 9 lärjungar har knappt en
enda varit utrustad med någon begåfning för studier. 3 af dem
hafva varit gamla qvarsittare, af hvilka 2 vid sista årsexamen flyttades
till 2:a klassen, hufvudsakligen för att der få läsa katekesen och
kunna beredas till konfirmationen. Hade rektor vid intagningen
stricte följt fordringarna till inträde vid allmänt läroverk, så hade
pedagogiens lärjungeantal bort vara sistförflutna läsår allra högst 7,
men han ansåg för sin pligt att, då lärjungeantalet var så litet,
jemväl intaga de i sina stycken svage. För 5 å 6 år sedan funnos
flere s. k. ståndspersoners barn i pedagogien, numera intet, ty några
barn i denna skolålder af ståndspersoner finnes icke hvarken i staden
eller dess omnejd. Sådan ebb och flod måste alltid inträffa på en
så liten plats som denna. Och allmogens barn söka ej den dyrare undervisningen
i pedagogien, då folkskolorna på landsbygden förestås
af duglige lärare.
Af de framhållna faktiska förhållandena rörande Hjo skolväsen
framgår tydligt, att en och annan folkskola bör erhålla ökad lärarekraft.
Utan att folkskolan i vissa mindre stadskommuner höjes,
kommer den af komitén föreslagna s. k. kommunalskolan att arbeta
under lika ogynsamma förhållanden som pedagogierna, och höjes
99
återigen folkskolan genom erhållande af ökad lärarekraft, så att
barnen få daglig undervisning, så torde kommunalskolan blifva öfverflödig,
åtminstone i ett så litet samhälle som Hjo.
Hjo den 9 Juni 1885.
J. F. Kylander.
Till Konungen.
Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss
den 12 December 1884 får Strengnäs domkapitel öfver de af läroverkskomitén
väckta förslagen angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor afgifva underdånigt
utlåtande samt bifoga yttranden af Strengnäs, Örebro, Nyköpings
och Södertelge läroverkskollegier och af stadsfullmägtige i Södertelge,
hvilka begagnat sig af det af Eders Kongl. Maj:t dem i nåder
gifna tillstånd att yttra sig i ärendet.
De hygieniska förhållandena vid läroverken äro enligt komiténs
åsigt mindre tillfredsställande, och komitén har föreslagit åtskilliga
åtgärder till deras förbättring. Domkapitlet, som visserligen icke
nekar, att vården om ungdomens helsa är en af skolans allra vigtigaste
angelägenheter, har dock icke kunnat öfvertyga sig om, att de
af komitén föreslagna åtgärderna för att undersöka och öfvervaka
lielsotillståndet och de hygieniska förhållandena i skolan äro ändamålsenliga.
Det är sant, att man endast genom ofta och regelmessigt
återkommande undersökningar skulle kunna utröna, hurudant helsotillståndet
verkligen är, och domkapitlet underskattar icke det historiska
värdet af dylika undersökningar. Men deras praktiska nytta
synes högeligen oviss, då det väl kan ådagaläggas, att sjukprocenten
är så eller så stor, men deremot är ganska tvifvelaktigt, om det också
kan visas hvarför, och särskilt om det kan uppvisas, i hvad mån
skolarbetet och förhållandena inom skolan inverka på denna procent.
Med så osäkra utsigter att vinna något verkligt gagn, som kunde
motsvara de betydliga kostnaderna för det samlade materialets bearbetande,
måste domkapitlet afstyrka förslaget att anordna regelmessigt
återkommande hygieniskt-statistiska undersökningar. Af
101
samma skäl får domkapitlet afstyrka förslaget att anställa särskild
aflönade hygieniska biträden. Domkapitlet är förvissadt derom, att
hvad med för handen varande medel kan göras för ungdomens fysiska
vård, det göres af läroverkskollegiet med biträde af läroverkets
läkare, som möjligen kunde af de medel, söm enligt komiténs förslag
för hygieniska ändamål skulle utgå, erhålla nöjaktig ersättning.
För att minska den öfveransträngning, som enligt komiténs mening
för närvarande mycket ofta förekommer, har komitén vidare
föreslagit, att skolarbetet skulle jemnare fördelas, derigenom att den
dagliga arbetstiden förkortades, men läsåret förlängdes och de s. k.
månadslofven indroges. Ehuru domkapitlet icke kan tro, att öfveransträngningen
är så stor, som komitén synes antaga, och icke obetingadt
litar på exaktheten af de primäruppgifter, på hvilka detta
antagande grundas, medgifver det dock villigt, att öfveransträngning
förekommer, och finner sannolikt, att en af dess förnämsta orsaker
skulle genom den af komitén föreslagna anordningen undanrödjas,
liksom också att derigenom de mera begåfvade lärjungarne skulle få
ökad tid och håg för sjelfverksamhet; och får domkapitlet på dessa
grunder tillstyrka förslaget, att läsåret förlänges och den dagliga
arbetstiden förkortas, samt att månadslofven indragas — detta sista
under den äfven af komitén gjorda förutsättningen, att tid beredes
för anordnande af öfvervakade skriftliga arbeten på lärorummet.
Då, om de nuvarande lärokurserna och afgångsfordringarna fasthållas,
man endast derigenom kan förebygga öfveransträngning, att
skoltiden förblir oförminskad, får domkapitlet tillstyrka komiténs
förslag att läroverkets första klass bibehålies.
Komiténs förslag till undervisning spion innefattar endast två
linier, den klassiska och den reala, i det att komitén på följande
grunder förordar den nuvarande B-liniens indragning. De, som icke
skola utbildas till teologer eller klassiska filologer, »behöfva» — sägér
komitén — icke på långt när så mycket latin som B-liniens kurs.
De åter, som skola utbildas till teologer eller klassiska filologer, behöfva
icke blott latin utan äfven grekiska, ja, i synnerhet grekiska.
Alltså är B-linien »för intet statens ändamål behöflig» och bör följaktligen
indragas. Men som det för mången kan vara godt att till
rent praktiskt eller »tekniskt» bruk kunna litet latin, anordnas på
reallinien en valfri elementarkurs i latin. Denna bevisföring har
domkapitlet icke funnit bindande och får af följande skäl på det bestämdaste
afstyrka förslaget att indraga B-linien och förslaget att
anordna eu valfri elementarkurs i latin på reallinien.
102
Genom sitt tal om de olika quanta af latin, som behöfvas för
det eller det . lärda yrket, har komitén endast visat, att den alldeles
origtigt uppfattat det högre läroverkets ändamål. Detta läroverk är
nemligen icke någon fackskola, hvars studieplan betingas af det omedelbara,
handgripliga yrkesbehofvet. Det högre läroverkets ändamål är,
enligt hvad allmänt erkännes, att ge den högre, allmänna bildningen.
Men med detta ord kan väl icke menas annat än den genom uppfostran
och studier vunna dugligheten för det högre arbetet. Hvad
som »behöfves» för det högre läroverket, är derför det som tjenar
till att ge förbildningen för detta arbete. Nu skiljer sig det arbetet
från det lägre yrkesarbetet bland annat deri, att det — så långt det
verkligen är ett högre och icke blott handtverksmessiga förarbeten
för ett sådant — aldrig kan i samma mån som det lägre specialiseras.
Vetenskapernas ofta oväntade fruktbärande förbindelser sins emellan,
skolans så mångfaldigt sammansatta förhållanden till stat, kyrka,
vetenskap och konst och mera dylikt äro exempel på det högre arbetets
oupplösliga sammanhang — ett sammanhang, som man väl
kan till skada för landets kultur försöka bryta genom en för tidig
specialuppfostran, men som lyckligtvis, i följd af sakens väsen, icke
kan brytas, endast störas. Af detta sammanhang följer, att om man
vill skapa män, duglige att göra det der arbetet, så måste man ge
dem en undervisning nog mångsidig och på samma gång nog koncentrerad
för att kunna tjena till eu fast grundval för en med alla
de öfriga jembördiga arbetena sammanhängande verksamhet. Med
mångsidigheten har domkapitlet icke velat tala mångläseriets sak:
det skulle tvärtom med glädje se en förändring, som ginge >ut på att
inskränka de redan allt för många läroämnenas antal. Domkapitlet
har velat säga, att inom det högre läroverkets studieplan måste alla
vetandets hufvudrigtningar vara representerade, men att det icke är
nödigt eller ens nyttigt, att alla dessa rigtningars grenar i skolan
studeras. De representativa ämnena skola vara sådana, inom hvilka
den representerade gruppens metod är bäst utbildad och uttryckt och
på samma gång för ynglingen klarast och mest kittlig, och hvilka
just derigenom utgöra den lämpligaste förbildning för hela den
gruppen. Det är detta man måste mena med den »formella» bildningen,
och i den meningen är bildningens formalism, enligt domkapitlets
åsigt, så långt från att vara — hvad man nu för tiden ofta
nog föreställer sig — ett ondt, att den tvärtom är all högre bildnings
och allt högre arbetes nödvändiga vilkor. — Till de i denna
mening representativa ämnena hör latinet som hufvudrepresentant
103
för den historiska eller humanistiska gruppen. Naturligtvis kunde
man välja ett annat språk och en annan filologi, men enligt domkapitlets
tanke ingen, som bättre skulle fylla platsen. Latinet beherskar
och omfattar större och vigtigare historiska fakta och står i
språkligt afseende — hvilket också hör till den historiska vetenskapen
— i mångsidigare förhållanden till andra språk än något
annat. Jemför man latinet med grekiskan — hvilkens förträfflighet
enligt komiténs mening är så stor, att henne förutan latinkunskapen
endast har ett »tekniskt» värde — finner man lätt latinets stora
öfverlägsenhet såsom representativt ämne. Enär det å ena sidan i
sig upptagit den grekiska kulturen och å den andra icke blott är
moderspråk åt många nyeuropeiska, utan också innehåller den kultur,
som den moderna till stor del stödjer sig på och måste förklaras ur,
intager det en verldshistorisk ställning, som är alldeles enastående.
Att den latinska literaturen är den grekiska i estetiskt afseende
underlägsen — hvarpå komitén lägger stor vigt — betyder i denna
fråga ganska litet. Den estetiska synpunkten måste vara den sista
vid uppfostran: vi studera icke latin eller grekiska hufvudsakligen
för den estetiska njutningens skull. Att man icke utan grekiska,
med blott latinkunskap, har någon verklig klassisk bildning, deri har
komitén utan tvifvel rätt, men enligt domkapitlets mening är icke
det högre läroverket, hvarken dess A-linie eller dess B-linie, till för
att gfe klassisk bildning, utan för att ge den högre, moderna bildningen.
Och då i denna bildning säkerligen ingår grundläggningen
af ett verkligt historiskt studium — hvilket icke är detsamma som
inlärandet af ett kompendium i historia —; då latinet synes domkapitlet
i högre grad än något annat språk och någon annan filologi
lämpa sig till grundval för detta studium; då domkapitlet med sin
uppfattning af nödvändigheten af skolstudiernas koncentration icke
kan förorda en latinkurs af vokabler och en bok i Csesar: så får
domkapitlet, som ofvan är sagdt, afstyrka ett förslag, som går ut på
att hindra dem, som icke också vilja läsa grekiska, från att förvärfva
ordentliga insigter i latinet, och på att å den för den högre
?/r7cesbildningen afsedda reallinien yttermera spränga undervisningens
enhet genom införandet af ett nytt ämne med så kort lärotid, att
någon verklig kunskap icke kan inhemta^.
Domkapitlet föreslår således, att de tre linierna bibehållas, och
ansluter sig, i hvad angår B-liniens undervisningsplan, i hufvudsak
till det af professor Sundén i hans reservation väckta förslaget.
Angående undervisningsplanens närmare bestämmelser anhåller
104
domkapitlet att få hänvisa till de af läroverkskollegierna framstälda
anmärkningar och önskningar, afseende de särskilda läroämnen, som
i komiténs förslag icke synts ha kommit till sin fulla rätt, och att
för sin egen del få anföra följande.
Kristendom. Domkapitlet instämmer i hvad Strengnäs läroverkskollegium
yttrat angående detta ämne, dock med det tillägg, att
domkapitlet vill mer än som i komiténs betänkande skett, betona
önskvärdheten af, att en kort och bibeltrogen förklaring af det vid
morgonbönen lästa stycket af den heliga skrift alltid gifves ungdomen,
som väl behöfver denna hvila i Gud till invigning af dagens
arbete, innan den ansträngande undervisningen i de många, skilda
läroämnena begynner.
Modersmålet. I komiténs undervisningsplan har detta ämne
erhållit 29 veckotimmar. Under hela skoltiden skulle det upptaga
öfver 1,000 timmar, och lägges dertill hemarbetet, torde det icke vara
för högt beräknadt, om man antager, att en svensk yngling finge af
sin skoltid använda omkring 2,000 timmar för att inhemta sitt modersmål.
Denna tid synes val rundligt tilltagen, då man besinnar, att
alldeles samma öfningar i satsanalys, som nu — åtminstone i klasserna
1 till 5 — upptaga eu så stor del af den åt modersmålet anslagna
tiden, utföras under de tyska och de latinska timmarne. Ej heller
kan domkapitlet tro, att dessa öfningar göra synnerligt mycket större
gagn derför, att de till underlag ha modersmålet och icke tyskan
eller latinet. Domkapitlet har inom sig medlemmar, som väl erinra
sig den tid, då ingen enda timme var anslagen åt svenskan, men
förmågan att i tal och skrift behandla modersmålet lika fullt vans.
Enligt domkapitlets åsigt skulle derför en betydande nedsättning i
svenskans timtal kunna utan olägenhet göras och derigenom andra
ämnen bättre tillgodoses. I klasserna 6 och 7 borde ingen vidare undervisning
i modersmålet behöfvas; endast en veckotimme skulle bibehållas
för genomgåendet af skripta och för dispositionsöfningar.
Mogenhetsexamen. På grund af sin ofvan framstälda åsigt om
latinstudiets ändamål får domkapitlet förorda det af Örebro läroverkskollegium
väckta förslaget, att i den skriftliga afgångspröfningen
skulle ingå eu öfversättning från latin till svenska; samt att vid
öfvergången till klass 7 ett öfversättningsprof från svenska till latin
skulle under vederbörlig kontroll afläggas; — hvaraf följer, att de
latinska skriföfningarna i klass 6 borde vara för inöfvandet af de
grammatiska reglerna afsedda öfversättningar från svenska till latin,
men i klass 7 öfversättningar från latin till svenska, afseende att
105
bibringa lärjungen en klarare uppfattning af den latinska literaturens
innehåll och på samma gång ge honom en särdeles lämplig
öfning i modersmålet.
Domkapitlet, som förordat bibehållandet af den nuvarande reallinien,
hvars hufvudämnen afgjordt äro matematik och fysik, måste afstyrka
komiténs förslag, att mogenhetsexamen på denna linie skulle
under vissa förhållanden kunna afläggas, utan att det matematiska
skrifprofvet blifvit godkändt.
Komitén har vidare föreslagit, att för statsverkets räkning terminsafgifter
må af lärjungarne upptagas. Detta får domkapitlet,
som instämmer i professor Sundéns reservation mot denna punkt af
komiténs. betänkande, på de af reservanten anförda grunderna afstyrka.
Vidare har komitén föreslagit, att åtskilliga pedagogier och lägre
läroverk skulle dels indragas, dels ombildas till s. k. kommunalskolor,
angående hvilket förslag domkapitlet anhåller att få anföra följande.
Domkapitlet kan för det första icke medgifva, att frågans ekonomiska
sida företer så obetydliga svårigheter, som komitén synes antaga.
Mot komiténs sats: att indragandet eller disponerandet af vid
åtskilliga af de ifrågavarande läroverken befintliga »fonder och donationer»
icke torde möta något väsentligt hinder, får domkapitlet för
sin del fasthålla, att dylika gåfvor, som af testatorer i förgångna
tider blifvit i välvillig anda gifna till bestämda ändamål, ingalunda
böra af staten indragas eller för af gifvaren icke afsedda ändamål
disponeras ■—• såsom ofta varit fallet med t. ex. läroverkens välfångna
egendom. Äfven komiténs förslag att för den nya arten af skolor
pålägga ett nytt system af kostnadsbidrag från kommunernas sida
är enligt domkapitlets mening ytterst betänkligt, då omkostnaderna
för folkskolan, hvilka icke minst tynga just de små stadskommunerna,
under senaste mansålder oaflåtligen stigit och redan mångdubblats.
Och att af skolbarnen utkräfva bidrag, utöfver det för de materiella
behofven — rum, ved och ljus — utgående, måste domkapitlet här
likasom vid frågan om det högre läroverket afstyrka. Domkapitlet
föreslår derför: att kommunerna må vara skyldiga att anskaffa läroverkshus
och rektorsbostad, men att lärares och lärarinnors aflöning
må helt och hållet af staten bestridas, och att inga andra terminsafgifter
än de för de materiella behofven afsedda må af lärjungarne
upptagas. Hvad vidare beträffar de nya kommunalskolornas undervisningsplan,
måste domkapitlet för sin del draga i tvifvel ändamålsenligheten
af eu så obegränsad frihet, som i detta afseende skulle
106
enligt komiténs förslag lemnas dem. De skulle, enligt detta förslag,
i afseende på »undervisningsplan och lärokurser icke vara bundna
vid en för dem alla faststäld plan, utan kunna få densamma lämpad
efter olika orters behof och intressen».
Domkapitlet befarar, att sålunda grundade undervisningsplaner
skulle bli lika manga som sj elfva skolorna, och att ringa trygghet
funnes för kontinuiteten i undervisningen och särskildt för sammanhanget
mellan de enskilda skolorna, nödvändigt bland annat för att
möjliggöra lärjunges öfvergång från den ena till den andra.
Domkapitlet måste derför uttala den förhoppning, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta en normalplan för de nya skolorna,
hvilken normalplan, i allt öfrigt reglerande undervisningen, dock
borde lemna rätt att efter ortens läge och behof afgöra, hvilket det
enda främmande språk borde vara, som i dessa skolor skulle studeras.
Då de nya läroanstalterna afse att — under de år, då likartade
kunskaper i alla ämnen meddelas både gossar och flickor — gifva en
något grundligare förbildning för handel och i allmänhet sådana
yrken, som allt mer och mer öppnas äfven för qvinuan, får domkapitlet
vidare föreslå, att kommunalskolorna öppnas för både manlig och
qvinlig ungdom — i hvilket fall säkerligen intet läroverk skulle af
brist på lärjungar behöfva indragas.
Hvad slutligen beträffar dessa läroverks styrelse, måste domkapitlet
framhålla, att förhållandet här är ett annat än vid de egentliga
folkskolorna, och att här andra qvalifikationer måste fordras än
de, som kunna berättiga till inträde i deras styrelse. Domkapitlet
får derför föreslå, att äfven dessa läroverks vård må öfverlemnas åt
den styrelse, som har de högre läroverken sig anförtrodda.
Med dessa modifikationer får domkapitlet tillstyrka förslaget om
upprättande af kommunalskolor.
Komitén har slutligen framlagt förslag till ny skolstyrelse.
Hvad angår den föreslagna centralstyrelsen, får domkapitlet,
som icke kunnat öfvertyga sig om nödvändigheten af den genomgripande
omorganisationen af Eders Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement,
hvilken äfven komitén ansett nödig endast under förutsättning
af lokalstyrelsernas ombildning, men deremot finner det af komitén
framhållna behofvet af en mera effektiv inspektion öfver läroverken
synnerligen bebjertansvärdt, föreslå, att den nuvarande censorsinrättningen
så ombildas, att den kan användas äfven för denna inspektion.
Detta skulle ske, genom att censorerna gjordes till fasta tjenstemän
i departementet, med skyldighet att äfven mellan examensperioderna
107
inspektera läroverken och med rättighet att vid tillsättande af tjänster
o. s. v. med sin erfarenhet tillhandagå lokalstyrelserna.
Angående dessa lokalstyrelser får domkapitlet till en början anmärka,
att komitén sjelf endast alternativt framställer sitt förslag,
och att domkapitlet icke anser sig böra i detta sammanhang yttra
sig om skadan eller gagnet af en sådan förändring i de nuvarande
konsistoriernas sammansättning, som gjorde dem odugliga att vara
skolstyrelser. Domkapitlet anser sig likväl böra uttala den mening,
att den art af lokalstyrelse, som enligt komiténs förslag skulle efterträda
de nuvarande konsistorierna, ingalunda vore någon lämplig
skolstyrelse, enär åtminstone två af de fem ledamöterna skulle kunna
sakna icke blott pedagogisk erfarenhet, utan också de för de pedagogiska
frågornas förstående nödiga förstudierna. Domkapitlet vågar
nemligen icke antaga, att kommunalstyrelsernas flertal har ens den
sakkunskap, som fordras för att välja sakkunnige.
En annan olägenhet, som komiténs förslag skulle medföra, är
den, att de undervisningsprofven bedömande myndigheterna — enligt
förslaget, särskildt inom hvarje läroverkskollegium utsedda nämnder —
skulle bli nära tre gånger så många som nu, hvaraf skulle följa eu
ännu större ojemnhet i bedömande och olikhet i betygsvärde än den
nu öfverklagade.
Bland de mot de nuvarande lokalstyrelserna gjorda anmärkningarna
har domkapitlet icke funnit mer än en, som synes verkligen
befogad, nemligen den, att inom denna styrelse de vigtiga ämnena
naturvetenskap och moderna språk icke äro representerade. För att
afhjelpa denna olägenhet får domkapitlet föreslå, att lektorerna i
naturvetenskap och moderna språk vid de konsistoriella läroverken
måtte i alla skolärenden ega säte och stämma i konsistorium.
Strengnäs domkapitel den 22 Augusti 1885.
Underdånigst
TH. STRÖMBERG.
C. F. Lindman. Gust. Klingberg. Karl Henning.
Jul. af Sillén. Is. Felir.
L. H. Lahng.
108
Utdrag ur protokollet, hållet vid Strengnäs högre allmänna
läroverks kollegiisammanträde den 27 Maj
1885.
Närvarande: läroverkskollegiets samtlige ledamöter utom adjunkten
Wendell och gymnastikläraren Vendt.
§ 2.
S. D. Fortsattes diskussionen öfver det underdåniga betänkande,
som den 25 Augusti 1884 afgifvits af den senaste af Kongl. Maj:t i
nåder tillsatta läroverkskomitén, och beslöt läroverkskollegiet att i
afseende på nämnda komités betänkande och förslag begagna den
läroverkskollegierna medgifna rättigheten att afgifva underdånigt utlåtande
endast angående följande frågor, som syntes vara af största
vigt och betydelse för de allmänna läroverkens utveckling och ändamålsenliga
organisation.
1) Angående den dagliga arbetstiden på lärorummet delar läroverkskollegiet
komiténs uppfattning (Betänkaudet sid. 143), att någon
lindring häruti bör beredas de allmänna läroverlcens lärjungar.
Men emedan läroverkskollegiet har sig bekant, att en lärjunge, då
han har att anställa observationer i fråga om sin arbetstid i hemmet,
i följd af derunder stegrad samvetsgrannhet använder längre tid på
sina hemlexor än vanligt, kan läroverkskollegiet icke tillmäta de för
bedömandet af frågan om öfveransträngningen infordrade primäruppgifterna
angående tiden för hemarbetet samma vigt som komitén, i
synnerhet som dessa uppgifter icke omfatta någon längre sammanhängande
tid, och finner följaktligen, att lindringen i arbetstiden på
lärorummet icke bör utsträckas så långt, som komitén i sina förslag
till läsplaner ansett lämpligt. På grund häraf synes det läroverkskollegiet
önskligt, att andra klassen erhåller samma arbetstid
å lärorummet som tredje och fjerde klasserna eller 28 timmar i
veckan, och det så mycket hellre som yngre lärjungar enligt all erfarenhet
hafva mest gagn af den undervisning, som de å lärorummet
erhålla. Likaledes synas sjette och sjunde klassernas afdelningar
böra erhålla två timmars längre arbetstid å lärorummet, än komitén
föreslagit, hvilken tillökning i arbetstid å lärorummet, behöflig för
ändamål, som här nedan skola angifvas, likväl skulle ersättas genom
motsvarande förminskning i det obligatoriska hemarbetet.
2) Af samma anledning, som läroverkskollegiet anser, att någon
109
minskning af arbetstiden å lärorummet må medgifvas, instämmer
läroverkskollegiet jemväl i komiténs förslag, att läsåret förlänges
till 39 veckor (Bet. sid. 186).
3) Då dessa två i samma syfte föreslagna åtgärder ej skulle
medföra önskad verkan, om, med bibehållande af samma lärokurser,
den nu varande normala skoltiden förminskades, så instämmer läroverkskollegiet,
särskild! af denna anledning, äfvenledes i komiténs
förslag, att den nu varande första Mässen icke må indragas (Bet.
sid. 174).
4) Ehuru läroverkskollegiet delar komiténs uppfattning angående
lämpligheten af månadslofvens indragning (Bet. sid. 192), anser sig
kollegiet icke kunna tillstyrka denna indragning, med mindre än
att arbetstiden å lärorummet för sjette klassen ökas till 30 och för
sjunde klassen till 26 timmar per vecka. Läroverkskollegiet har
nemligen genom flerårig erfarenhet funnit, att lärjungarne i dessa
klasser haft väsentlig nytta af att få å lärorummet på månadslofdagar
under öfvervakning utarbeta de skriftliga arbeten, som eljest ålegat
dem att i hemmet utföra. Om man således, såsom jemväl komitén
tyckes anse önskligt, ville efter månadslofvets indragning bibehålla
öfvervakade skriföfningar, så kunde en från läsårets början uppgjord
regelmessig anordning af sådana möjliggöras med en skriföfning
på fyra timmar, två gånger i månaden, under förutsättning att
lektionstiden ökades så, som nyss sades. (Jfr mom. 1.)
5) Med instämmande i komiténs förslag i fråga om de klassiska
språkens inträde inom skolan (Bet. sid. 89), vill läroverkskollegiet,
hufvudsakligen på de grunder, som professor Sundén i sin reservation
anfört, afstyrka komiténs förslag, att inom läroverkens klassiska afdelning
grekiskan göres obligatorisk (Bet. sid. 90). I samband dermed
af styrker läroverkskollegiet likaledes införandet af en valfri
latinkurs på läroverkens realafdelning (Bet. sid. 75).
6) I afseende på den ordning, i hvilken de moderna språken
böra inträda för reallinien, delar läroverkskollegiet komiténs åsigt,
att franska språket må inträda i fjerde klassen och det engelska i
nedre sjette, men af styrker dess förslag, att undervisningen i tyska
språket med femte klassen må upphöra så väl å denna linie (Bet.
sid. 209) som å latinlinien (Bet. sid. 214). Att det sist nämnda
språkets fortsättande i sjette klassen med endast 1 timme i veckan
är otillräckligt, deri instämmer läroverkskollegiet, men i stället för
att låta dess studium från och med sjette klassen upphöra, yrkar
läroverkskollegiet, att det må i båda afdelningarna af denna klass
no
fortsättas med två timmar i veckan, och att af gångsexamen i detta
ämne, liksom ock i naturalhistoria, må anställas med lärjungarne
i sjette klassens öfre afdelning eller till sjunde klassen fhjttad lärjunge
samtidigt med den muntliga mogenhetsexamen. Huru enligt
läroverkskollegiets uppfattning sådant utrymme för tyskan i sjette
klassen kan beredas, visar sig af hvad som här ofvan säges under
mom. 4.
7) De ändringar i den af komitén framstälda undervisning splanen
för den klassiska linien med grekiska (Bet. sid. 222), hvilka
läroverkskollegiet i öfrigt anser önskvärda, framgå tydligast genom
följande af läroverkskollegiets pluralitet, med partiel anslutning till
komiténs ändringsförslag, gillade
Undervisningsplan för A-linien.
Ämnen | Gemensamma linien. Antal timmar i | Klassisk linie med grekiska. Antal timmar i | Summa veckotimmar | ||||||||
Kl. 1 | Kl. 2 | Kl. 3 | Kl. 4 | Kl. 5 | Kl. | Kl. 6:2 | Kl. | Kl. 7:2 | |||
Kristendom ..................... | 2 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 20 | |
Modersmålet..................... | 5 | 5 | 5 | 3 | 3 | 2 | 2 | 1 | 1 | 27 | |
Latin................................. | — | — | — | 8 | 8 | 7 | 7 | 7 | 7 | 44 | |
Grekiska......................... |
|
|
|
|
| 6 | 6 | 6 | 6 | 24 | |
Tysk | a .............................. | 5 | 6 | 6 | 4 | 3 | 2 | 2 | -■ | — | 28 |
Engelska........................... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Franska ......................... | — | — | — | — | 3 | 3 | 3 | 4 | 4 | 17 | |
Matematik........................ | 4 | 5 | 5 | 5 | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 37 | |
| Naturlära.................. | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | — | _ | 10 |
b ^ H! W | Naturalhistoria......... |
|
|
|
|
| 1 | 1 | — | _ | 2 |
■b ^ Ce Q3 | Fysik........................ | _ | — | __ | _ | _ | _ | __ | _ | _ | ■ |
O) > | Kemi........................ | — | — | — | — | — | — | _ | _ | __ | _ |
Historia och Geografi...... | 4 | 5 | 5 | 4 | 5 | 3 | 3 | 3 | 3 | 35 | |
Filosofisk propedevtik...... |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Välskrifning och Teckning | 3 | 2 | 2 | — | — | — | — | — | — | 7 | |
| Summa | 25 | 28 | 28 | 28 | 30 | 30 | 30 | 26 | 26 | 251 |
Enligt denna plan skulle undervisningen i kristendom erhålla en
väl behöflig tillökning i andra klassen, der enligt läroverkskollegiets
uppfattning katekesundervisningen borde taga sin början, äfvensom
in
i sjunde ldassens båda af delningar. I modersmålet kräfves för den
öfverstå Mässen hufvudsakligen tid för dispositionsöfningar och genomgång
af svenska uppsatser, hvarför 1 timme i veckan anses vara till
fyllest. Då det här är fråga om att åstadkomma en språklinie, hafva
vidare latinet och franslian erhållit en timmes tillökning i sjunde
Mässens afdelningar, hvarjemte tyskan i sjette klassens afdélningar
erhållit 2 timmar per vecka. För öfrigt hafva matematiken samt
historien och geografien blifvit tillgodosedda, den förra med 1 timmes
tillökning per vecka under de fyra sista åren, de senare med 1 timmes
tillökning i 7: 1 och 7: 2. För att åstadkomma denna koncentration
af studierna har det ansetts nödigt att utelemna fysiken, som å denna
linie torde få anses mindre behöflig, och den filosofiska propedevtiken.
Att kollegiet satt timtalet för latinet i sjunde klassen högre än för
grekiskan, grundar sig derpå, att latinskrifningen synes kräfva detta.
8) Hvad B-liniens undervisningsplan beträffar, så bör enligt
läroverkskollegiets mening denna för de 5 lägre klasserna blifva lika
med A-liniens. I sjette klassens afdelningar åter anses B-liniens
lärjungar under de 6 timmar, som A-linien har grekiska, böra läsa
engelska 3 timmar och naturvetenskap 3 timmar, med samma timfördelning
i öfrigt som A-linien. I sjunde klassen hafva de 6 timmarne
ansetts böra fördelas på engelska, matematik och naturvetenskap,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med professor Sundéns förslag
(Reserv, sid. 104).
9) I afseende på realliniens undervisning splan önskar läroverkskollegiet
för klass 1—6: 2 endast de modifikationer i komiténs förslag
(Bet. sid. 223), som följa af hvad som förut är anfördt. Andra
klassen bör således erhålla för kristendomsundervisningen samt för
undervisningen i historia och geografi samma tillökning i timtal,
som A- och B-linien, och i sjette klassens båda afdelningar bör tyska
tillkomma med 2 timmar i veckan. I sjunde klassens afdelningar
bör den filosofiska propedevtiken utgå, liksom på A- och B-linien,
och modersmålet erhålla endast 1 timme i veckan. Då hela timtalet
i veckan anses böra vara 26 timmar för denna klass, så ökas timtalet
i kristendom till 2, i historia och geografi till 3 timmar i veckan,
liksom å A- och B-linien, äfvensom i engelska till 3 och i matematik
till 6 timmar i veckan, de sist nämnda tillökningarna nödvändiga
för abiturientskrifningen.
10) På A- och B-linien anser läroverkskollegiet de skriftliga
profven för mogenhetsexamen böra inskränkas till tre: a) en uppsats
på modersmålet, b) en öfversättning från latin till svenska,
112
c) en öfversättning från svenska till franska eller tyska. I samtliga
dessa skrifprof bör efter regeln lärjunge hafva erhållit minst
betyget godkänd för att blifva till muntlig examen admitterad. Dock
böra lärjungar, som blifvit approberade i a) och b), kunna få tillträde
till muntlig examen, om 2/3 af examinatorerna sig derom förena.
11) På reallinien anser läroverkskollegiet de skriftliga grofven
för mogenhetsexamen, med någon ändring af komiténs förslag (Bet.
sid. 231), böra vara: a) en uppsats på modersmålet, b) ett matematiskt-fysikaliskt
arbete, c) en öfversättning från svenska till
franska, engelska eller tyska. För att till muntlig examen admittera
bör lärjunge i samtliga dessa skrifprof hafva erhållit minst betyget
godkänd. Dock må han kunna erhålla denna rätt, om han är
approberad i a) och b), under förutsättning att 2/3 af examinatorerna
sig derom förena.
12) I afseende på de hygieniska åtgärder, som komitén föreslår
(Bet. sid. 143—146), vill läroverkskollegiet i hufvudsak instämma med
reservanterna presidenten Forssell och lektorn Anderson.
13) Hvad komitén i sitt Bet. sid. 242 föreslagit om anordnandet
af särskilda för svagare lärjungar lämpade gymnastiklektioner, finner
läroverkskollegiet särdeles ändamålsenligt och önskar detta förslag all
framgång.
14) I komiténs förslag om införandet af särskilda af gifter till
statsverket för de lärjungar, som besöka de allmänna läroverken
(Bet. sid. 316), kan läroverkskollegiet icke instämma och vill till stöd
för denna sin uppfattning åberopa de skäl, som i detta hänseende
blifvit anförda af professor Sundén, i synnerhet hvad som å sid. 127
och följande i hans reservation förekommer om det olika tryck, som
$ådana afgifter skulle utöfva på olika samhällsklasser.
Utan att inlåta sig på andra frågor än de här under mom. 1—14
upptagna beslöt läroverkskollegiet, att de uttalanden i afseende på
de behandlade frågorna, om hvilka läroverkskollegiets ledamöter
nästan utan afvikande meningar enat sig, skulle föras till protokollet
samt derefter till här varande domkapitel såsom läroverkskollegiets
utlåtande insändas.
Rätteligen utdraget, intygar
(dust. Klingberg,
rektor.
113
Bilaga.
Jemte det jag beträffande läroverkskomiténs betänkande i allmänhet
får förklara, att jag i hufvudsaken instämmer i de af rektor
Törnebladh och professor Sundén afgifna reservationer, har jag, enär
Strengnäs läroverkskollegium föreslagit, att »filosofisk propedevtik»
skulle utgå ur läroplanen, särskild! ansett mig böra uttala min i
detta hänseende alldeles olika åsigt. Det hade måhända kunnat väntas,
att kollegiet skulle i sammanhang med sitt förslag hafva uppgifvit
några skäl, hvarför undervisningen i nämnda läroämne numera kunde
anses obehöflig; men några sådana skäl hafva icke blifvit anförda och
lära icke heller kunna förebringas. Tvärtom synes det uppenbart,
att ifrågavarande undervisning utgör en nödvändig fyllnad till den
öfriga. Af de tvenne delar, som den filosofiska propedevtiken omfattar,
nemligen psykologi och logik, har ingendera på senare tiden
blifvit mindre magtpåliggande än tillförene. Det skulle utan tvifvel
vara ett orimligt påstående, att då numera af hvarje bildad man
fordras en ganska omfattande kännedom om de lägre naturföremålen
och äfven om menniskan i kroppsligt afseende, kunskapen om menniskans
andliga natur och förmögenheter vore för den allmänna bildningen
alldeles oväsentlig. Den gamla satsen, att sjelfkännedom är
den vigtigaste kunskapen, har för visso icke i våra dagar upphört
att vara eu sanning, och med sjelfkännedom menas dock ostridigt i
främsta rummet och egentligen kunskapen om vår inre lifsverksamhet,
våra andliga krafter och böjelser. Det torde knappt behöfva antydas,
huru oundgängligt det är att känna den menskliga viljan och hennes
förnämsta yttringar, för att rätt kunna bedöma sig och andra samt
dymedelst kunna i lifvets mångfaldiga konflikter göra rättvisa ej
blott åt sig sjelf, utan äfven åt andra. Och det behöfver likaledes
knappt antydas, huru nödvändig en grundlig sjelfkännedom är, för
att man skall kunna med framgång arbeta på den inre förbättring,
hvaraf hvarje menniska är i behof. — Hvad vidare den logiska undervisningen
angår, så lärer det först och främst icke kunna förnekas,
att tänkandets lagar äro ett åtminstone lika värdigt föremål
för mensklig kunskap som andra naturens lagar. Men om man derjemte
tager i betraktande, att en närmare bekantskap med de förra
är det säkraste värnet mot faran att förvillas af grundlösa läror, det
oumbärliga medlet att pröfva halten af bevis, som andragas för motsatta
åsigter, samt det bästa korrektivet mot den ytlighet i tänkesätt
och meningar, som annars oupphörligen måste tilltaga, så torde det
''8
114
blifva klart, att kunskap i logiken ovilkorligen bör meddelas vid de
allmänna läroverken, emedan i annat fall blott ett ringa fåtal skulle
komma att förvärfva denna kunskap. Lägger man slutligen härtill,
att hvarje skriftlig uppsats eller muntligt föredrag, som har till uppgift
att utreda ett ämne af mera omfattande beskaffenhet, så väl
med hänsyn till innehållets rigtiga gruppering som till en följdrigtig
utveckling och framställning af detsamma fordrar en viss grad af
logisk underbyggnad, så ligger deri ett ytterligare skäl för den åsigt,
som jag vet mig dela med många, att undervisningen i filosofisk
propedevtik, långt ifrån att uteslutas från de allmänna läroverkens
läroplan, snarare borde utvidgas utöfver det omfång, hvari den för
närvarande ingår i densamma.
A. L. Nordwall.
H. H. Eforus!
Sedan kollegiet vid sammanträde den 30 Mars uppdragit åt eu
komité, bestående af lektorerna Vidholm, Lyth, Lövgren och Adlerz
samt adjunkten Linder, att utarbeta förslag till utlåtande öfver läroverkskomiténs
betänkande, och detta förslag på sammanträden den
18 och 21 Maj blifvit af kollegiet granskadt och delvis ändradt, får
jag härmed öfversända en afskrift af lärarekollegiets utlåtande, sådant
det blifvit i protokollet infördt, och tillika omnämna, att lektor Jacobsson
efter förhandlingarnas afslutande anmälde till protokollet,
»att han, såsom intagande en ståndpunkt, som i flera fall principielt
afviker från så väl läroverkskomiténs som kollegiets, ej deltagit i
kollegiets beslut».
Örebro den 22 Maj 1885.
Lars Phragmén.
Örebro läroverkskollegiums utlåtande öfver senast församlade
läroverkskomités förslag till organisation
af rikets allmänna läroverk. 1
1. Läroverkskollegiet anser visserligen, beträffande läroverkens
styrelse, att den föreslagna anordningen af eu centralstyrelse i kufvudstaden
med särskilda lokalstyrelser i de olika läroverksstäderna i
princip vore ett framsteg, men hyser likväl vissa betänkligheter,
huruvida den föreslagna sammansättningen af dessa styrelser lemnade
115
den bästa möjliga garanti för läroverkens framtid; särskilt vill det
synas kollegiet, som om de föreslagna lokala pröfningsnämnderna i
alla städer med högre läroverk till bedömande af lärareprofven vore
mindre praktiskt uttänkta, helst de helt visst icke skulle bidraga att
minska, utan i stället troligen komma att öka det nu gängse mångprofveriet
och i ännu mindre grad än den nuvarande anordningen
bjöde någon garanti för profvens likformiga bedömande.
2. Kollegiet gillar förslaget om de lägre allmänna läroverkens
indragning och ombildning till kommunalskolor.
3. Kollegiet anser sig af många talande skäl böra biträda
komiténs förslag om införande af terminsafgifter till statskassan, och
detta på så sätt och till sådan utsträckning, som komitén efter en
särdeles värderik utredning föreslagit.
4. Utan att vilja närmare ingå på frågan om universitetsexaminas
anordning, kan kollegiet likväl icke undgå att finna, att det skulle
vara eu fördel för läroverken, om särskilda betyg vid examina inför
filosofiska fakulteten afgåfves i de germanska och de romanska språken,
sa att fullt kompetenta fackmän i de båda språkgrupperna kunde
vara att för läroverken påräkna.
5. Kollegiet gillar i allmänhet komiténs föreslagna kompetensfordringar
för lärareplatser, men ansluter sig dock, hvad särskildt beträffar
kompetens för religionslärare, till kyrkomötets i underdånig
skrifvelse af den 6 Oktober 1883 framstälda förslag, att »de, som
genomgått den för inträde i prestembetet föreskrifna akademiska
kursen, må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen,
ega rättighet att söka sådana adjunkts- och kollegabefatt-''
ningar vid de allmänna läroverken, med hvilka skyldighet att undervisa
i kristendom såsom hufvudämne är förenad».
6. Kollegiet, som icke funnit tillräckliga skäl vara af komitén
anförda för B-liniens afskaffande, tillstyrker tvärtom dess bibehållande,
hufvudsakligen pa de grunder, som af reservanten, professor
J. M. Sundén, blifvit anförda.
7. Införandet af en valfri latinkurs på realliniens högre stadium
i ändamål att tillgodose vissa examensbehof vid universitetet anser
sig kollegiet böra ogilla på den grund, att om latinet verkligen är
för den allmänna medborgerliga bildningen så onödigt, som läroverkskomitén
i sina inledande premisser sökt ådagalägga, och å andra
sidan så lätt att lära, som komitén genom den föreslagna anordningen
tyckes förutsätta, det då är vida bättre, att de realister, som ämna
aflägga medicinsk eller juridisk embetsexamen, efter skolkursens slut
116
på privat väg inhemta det pensum i latin, som vid preliminärexamina
till de båda fakulteterna kan komma att fordras, än att hela realliniens
studier skulle så förryckas, som genom införandet af en dylik
latinkurs och engelskans deraf följande förändring till valfritt ämne
äfven på denna linie skulle varda en följd.
8. Kollegiet gillar, på klassiska linien, latinets föreslagna inträde
i 4:e och grekiskans inträde i nedre 6:e klassen.
9. Läseårets föreslagna förlängning till 39 veckor, deri inbegripet,
12 dagars ledighet vid påsk och 4 dagars vid pingst, anser
sig kollegiet böra tillstyrka i allmänhet, dervid dock för sin del föreslående,
att i stället för vårterminens förlängning med 2 veckor in
i Juni denna termin af lätt insedda skäl måtte förlängas med blott
1 vecka och i stället påsklofvet bibehållas vid sin nuvarande längd.
10. Kollegiet anser sig också böra tillstyrka den föreslagna indragningen
af de s. k. månadslofven, ehuru svårighet derigenom torde
uppstå att ordna öfvervakade skriftliga prof.
11. Kollegiet tillstyrker genomförandet af komiténs framstälda
grundsats, att högst två främmande språk samtidigt må å den reala
linien förekomma, i sammanhang hvarmed gillas engelskans uppskjutande
till 6:e klassen och franskans inträde redan i den 4:e.
12. Med afseende på undervisningens anordning på B-linien
vill kollegiet i allmänhet ansluta sig till professor Sundéns förslag,
dock med betonande af nödvändigheten af att såväl latinet som franskan
måtte blifva fullt likstälda och lika behandlade på A- och Blinien,
helst då undervisningen i dessa båda ämnen väl i alla händelser
måste blifva gemensam för båda liniernas lärjungar; och vill
kollegiet härvid påpeka, hurusom en sådan likformighet synes hos oss
kunna åstadkommas genom att liksom i Norge och Danmark öfversättningsöfningar
till latin drefves företrädesvis i nuvarande 6:e klassen
och dylika öfningar från latin företrädesvis i den nuvarande 7:e.
13. Kollegiet gillar komiténs förslag, att l:a klassen måtte
bibehållas.
14. Kollegiet anser sig icke för sin del böra biträda komiterades
förslag, att antalet svenska skripta i nuvarande 7:e realklassen måtte
minskas till en i månaden, d. v. s. till samma antal som på klassiska
linien, anseende kollegiet realisterna väl behöfva någon ersättning
för den ökade öfning i modersmålets behandling, som klassisterna
komma att erhålla genom de för dem föreslagna öfversättningsöfningarna
från latin till svenska.
N
117
15. Kollegiet, som påpekat lämpligheten af lika och gemensam
undervisning i latin och franska på A- och B-linien, föreslår, att
skriftligt öfversättningsprof från svenska till latin aflägges både på
A- och B-linien vid flyttningen från nuvarande sjette öfre klassen
under den kontroll, som Kongl. Maj:t finner godt att bestämma, och
att i sjelfva afgångsexamen följande skriftliga prof förekomma, nemligen
för A- och B-linien gemensamt en uppsats på modersmålet, eu
öfversättning från latin till svenska och en öfversättning från svenska
till franska, samt för B-linien dessutom ett matematiskt arbete, för
hvilket en tid af 5 timmar tyckes böra anslås med fordran på lösning
af minst en geometrisk och en algebraisk uppgift.
16. Med påpekande af, att den muntliga afgångsexamens ändamål
synes kollegiet icke hafva blifvit af komitén vare sig lämpligare
eller klarare uppfattadt än förut, trots anförda talande bevis från
utlandets läroverk, vill kollegiet härmed föreslå, att till undanrödjande
af öfveransträngning muntlig afgångsexamen måtte upphöra
för alla skolans lärjungar uti ämnena kristendom, filosofisk propedevtik
och kemi, samt för klassiska liniens lärjungar derjemte uti fysik, helst
vid examenstillfällen minneskunskapen lättast gör sig gällande och
denna i de ifrågavarande ämnena mindre än i de flesta andra utgör
en tillförlitlig värdemätare på lärjungarnes mogenhet, då vidare filosofisk
propedevtik vid utländska läroverk antingen alls icke studeras
eller, om ämnet läses, åtminstone icke någonstädes ingår såsom
examensänme i afgångsexamen, och då slutligen lärarnes betyg öfver
lärjungarnes insigter i dessa ämnen böra utan vidare kunna få gälla
som afgångsbetyg.
17. Slutligen vill kollegiet på det lifligaste instämma i fordran
på en noggrann och betryggande kontroll såväl öfver lärjungarnes
bostäder som ock i synnerhet öfver skollokalernas lämplighet och
ändamålsenliga inrättning i hygieniskt hänseende, enär det visat sig,
att på många ställen dessa befinna sig i otillfredsställande skick.
Örebro den 22 Maj 1885.
På lärarekollegiets vägnar:
LARS PHRAGMÉN.
118
Till Konungen.
Då tillfälle blifvit beredt Nyköpings allmänna läroverks kollegium
att afgifva underdånigt yttrande rörande läroverkskomiténs utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och
dermed sammanhängande frågor, har kollegium ansett sig böra i
främsta rummet fästa sig vid det, som rörer sjelfva undervisningen,
och dervid framhålla vissa hufvudpunkter,, i hvilka kollegium instämmer
med komitén, likasom äfven andra, i hvilka kollegium är af
alldeles motsatt mening med komiténs flertal. I närmaste sammanhang
med undervisningens anordning står naturligtvis maturitetsexamen
såsom utgörande det närmaste mål, på hvilket elementarundervisningen
i allmänhet syftar. Kollegium har derför ansett såsom
sin pligt att äfven något utförligare yttra sig om denna examen.
Derjemte har kollegium velat yttra sig något om förslaget att betydligt
höja lärjungarnes terminsafgifter samt om skolhygienen.
Deremot har kollegium icke ansett det tillhöra sig att gifva
något utlåtande öfver komiténs förslag till förändringar af de akademiska
examina, liksom icke heller öfver fordringarna på lärares
kompetens eller om läroverkens styrelse. Deraf må dock alldeles icke
anses följa, att kollegium för sin del instämmer i alla de förändringar,
som komitén i dessa afseenden föreslagit.
Kollegii underdåniga yttrande sammanfattas derföre under följande
4 hufvudpunkter: 1. undervisningens allmänna anordning;
2. maturitetsexamen; 3. terminsafgifterna; 4. skolhygienen.
1. Undervisningens anordnande.
l:o. Första klassens bibehållande förordas i likhet med komitén,
då det är af stor vigt, jemväl för uppfattningen af modersmålet, att
läsningen af ett främmande språk får begynna så tidigt som möjligt,
och då dessutom folkskolans utveckling derhän, att den skulle
kunna göra elementarläroverkens första klass öfverflödig, enligt hvad
komiterade visat, skulle medföra högst betydligt förökade kostnader.
De experiment, som i afseende på första klassens indragning blifvit
gjorda i Sverige, hafva också fullständigt misslyckats och uppmuntra
ingalunda att fortgå på den banan.
119
2:o. Läsårets förlängning tillstyrkes i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med komiténs förslag. Komitén har föreslagit läsåret till
59 veckor, inberäknadt 12 dagars ledighet vid påsk och 4 vid pingst.
Kollegium skulle dock för sin del anse lämpligare, att läsåret bestämdes
till 38 veckor, men med oförändrad! bibehållande af den
nuvarande kortare ledigheten vid påskhelgen.
Adjunkten Bagge ville för sin del fullständigt sluta sig till komiténs
förslag.
3:o. Komiténs förslag om inskränkning af lästimmarnes antal
i veckan samt om upphörande af månadslofvet i 6:te och 7-.de klasserna
anser sig kollegium för sin del böra tillstyrka, endast med den
förändring att 4:de klassens lästimmar ökas från 28 till SO. Härigenom
skulle vinnas en timmes tillökning för tyska språket, hvarigenom
den i denna klass börjande tyska temaskrifningen alltid
skulle kunna ske på lärorummet,'' hvilket kollegium anser vara af
mycket stor vigt. Derjemte skulle äfven historia-geografi i denna
klass få behålla samma antal lärotimmar som hittills, hvilket detta
ämne synes väl behöfva.
Lektorerna Drake och Kullander ville för sin del förorda bibehållande
af månadslofvet för läroverkets båda högsta årsklasser, med
vilkor att veckolofdagen alltid användes till utförande af ett skriftligt
arbete på lärorummet samt i öfrigt till fria studier efter samråd med
vederbörande lärare.
4:o. Likaledes får kollegium på det kraftigaste förorda komiténs
grundsats, att de högre läroverken i allmänhet höra vara fullständiga
på dåde den klassiska och den reala linien, och att således skilda
klassiska och reala läroverk i allmänhet endast böra förekomma i sådana
städer, der antalet lärjungar med nödvändighet betingar inrättandet af
flere högre allmänna läroverk, såsom i Stockholm, Göteborg m. fl. Ett
allmännare inrättande af särskilda klassiska och särskilda reala läroverk
skulle förorsaka så många svårigheter och helsas med så mycket
missnöje på alla orter, att för visso ingen läroverksreform i Sverige
någonsin varit så impopulär, som ett dylikt försök skulle blifva.
5:o. Likaledes kan kollegium icke annat än på det varmaste
förorda komiténs grundsats, att de häda linierna höra undervisas
tillsammans i alla ämnen, der icke olika kurser med nödvändighet
behöfva föreskrifvas, så framt icke lärjungarnes antal i alla händelser
måste betinga eu delning. I läroverk med ett måttligt antal lärjungar
skulle således undervisningen kunna vara helt och hållet
gemensam i kristendomen, modersmålet, historia-geografi och filosofisk
120
propedevtik, hvarjemte äfven enligt kollegii förslag undervisningen
i tyska språket skulle kunna vara gemensam hela läroverket igenom.
I öfriga ämnen bör äfven gemensam undervisning ega rum så långt
sådant utan olägenhet kan ske. Då ju grundläggning till vetenskaplig
undervisning skall meddelas både på den reala och på den
klassiska linien, bör en sådan gemensamhet i undervisning icke medföra
den ringaste olägenhet. Att kostnaden härigenom icke oväsentligt
nedbringas, torde äfven förtjena tagas i betraktande, om också
denna omständighet hör sättas i andra rummet.
6:o. Deremot kan kollegium för sin del ingalunda gilla komiténs
förslag att göra grekiska språket obligatoriskt på den klassiska linien
och derigenom indraga den s. k. B-linien. Då just denna linie alltmera
tillvunnit sig allmänhetens förtroende och, enligt hvad komitén
sjelf visat, på icke synnerligen lång tid vunnit eu tillökning af 100
procent, synes det kollegium alldeles orimligt att med våld borttaga
denna språklinie. I detta afseende får kollegium derföre i hufvudsaken
instämma i professor Sundéns reservation, ehuru med några
modifikationer i afseende på timtabellen, såsom här nedan synes.
Om B-linien bibehålies, försvinner af sig sjelft behofvet att på
reallinien införa en valfri kurs i latinska språket, hvilken lärokurs
synes kollegium alltför obetydlig för att kunna medföra någon nämnvärd
nytta.
Visserligen kräfver bibehållandet af B-linien något större lärarekrafter
än dem, som komitén beräknat; men denna tillökning i kostnad
synes kollegium mycket ringa i förhållande till den stora nytta
för undervisningen, som genom eu sådan anordning vinnes. Om de
särskilda språklinierna få undervisas gemensamt i alla de ämnen, der
detta utan den ringaste olägenhet kan ske, så erfordras icke någon
tillökning af det antal lärare, som för närvarande äro anstälda vid
de högre allmänna läroverken. På ett eller annat ställe torde till
och med någon liten reduktion kunna ske. För en fullständig undervisning
på alla 3 språklinierna efter den läsplan, som kollegium här
nedan vågar i underdånighet framlägga, erfordras vid ett läroverk
med omkring 200 lärjungar, der inga parallelklasser behöfva förekomma,
och med beräkning af samma tjenstgöringsskyldighet för
lärarne, som nu är gällande, just jemnt det antal lärare, som för
närvarande är anstäldt vid Nyköpings läroverk, eller rektor, 5 lektorer
och 8 adjunkter. Enligt kollegii läsplan erfordras för läsämnena
337 eller 338 läraretimmar för ett på alla linierim fullständigt läroverk,
och det effektiva antalet läraretimmar utgör för närvarande vid
121
Nyköpings läroverk 326, oaktadt reallinieu i läroverkets båda högsta
årsklasser är indragen. För genomförandet af kollega läsplan behöfves
således ingen förökning af lärarekrafter.
Adjunkterna Wsernelius, Gustafsson och Bagge förklarade sig
vilja instämma i den anordning af språklinierna, som läroverkskomitén
föreslagit, emedan de ansågo, att studiet af de klassiska språken inom
elementarläroverken så mycket som möjligt borde inskränkas.
Innan kollegium går att framlägga ett fullständigt förslag till
läsplan, torde det tillåtas kollegium att få förutskicka några anmärkningar
i afseende på
de särskilda läroämnena.
Kristendom: I afseende på timantalet tillstyrkes komiténs förslag
men hvad katekesläsningen beträffar, anser kollegium, att den icke
helt och hållet bör uppskjutas till tredje klassen, om den också från
och med denna klass kan kraftfullare bedrifvas. Kollegium tillstyrker
derföre, att en förberedande undervisning i katekes må lemnas äfven
i första och andra klasserna, och att denna undervisning måtte omfatta
företrädesvis tio Guds bud och de två första trosartiklarne.
Adjunkterna Bagge och Rådberg instämde i komiténs förslag.
Modersmålet: I afseende på detta ämne föreslås ingen förändring.
Om de skriftliga öfningarna talas längre ned.
Tyska språket: För detta ämne är tillagd 1 timme i fjerde
klassen, der språkets egentliga skrifning begynner, på det att denna
skrifning måtte kunna försiggå på lärorummet under lärarens uppsigt
och ledning. På denna omständighet vill kollegium lägga stor vigt,
emedan erfarenheten tydligen visat, att åläggandet af hemtema i
ett. språk utan någon vidare kontroll från läroverkets sida alldeles
icke medför det gagn, som dermed åsyftas. Synnerligen är detta
vigtigt vid den första skrifningen i främmande språk, som inom elementarläroverket
förekommer. Tillägges i denna klass 1 timme i
veckan till tyska språket, kunna 2 sammanhängande timmar hvarannan
vecka användas till tysk skrifning och således de tyska tema
under hela läsåret, åtminstone till allra största delen författas på
lärorummet.
Vidare är tillagd för tyska språket 1 timme i veckan för alla
språklinierna inom sjette klassens båda årsafdelningar. Kollegium
kan nemligen för ingen del tillstyrka komiténs förslag att med femte
klassen afsluta allt studium af tyska språket. Under de 4 sista studieåren
skulle nästan allt förut inlärd t blifva helt och hållet bortglömdt,
122
och det skulle säkerligen för alla vid universitet eller högre fackskolor
studerande kännas synnerligen svårt och motbjudande att nödgas
studera arbeten, skrifna på tyska språket. Allt förut nedlagdt
arbete på detta språks studium skulle vara nästan helt och hållet
förspildt. Med den språkliga utvecklingsgrad, som lärjungarne böra
hafva hunnit i sjette klassen, är en timmes undervisning i tyska,
hvilken då hufvudsakligen får egnas åt läsning af klassiska författare,
alldeles icke att förakta, utan bör tvärtom medföra en väsentlig
nytta för befästandet af insigterna i detta språk.
Kollegium skulle till och med vara benäget att gå ännu ett steg
längre och förorda läsning af tyska språket äfven i den nuvarande
sjunde nedre klassen med 1 timme i veckan; detta för så vidt det
icke skulle anses olämpligt att hafva 2:ne afslutningsexamina före
maturitetsexamen, nemligen i naturalhistoria i nuvarande sjette öfre
klassen och i tyska språket i nuvarande sjunde nedre klassen. I sådant
fall skulle den näst högsta årsklassens timtal i veckan ökas med
1, så att detsamma blefve 25.
Under förutsättning af bifall till detta förslag, har man ansett
sig kunna borttaga 1 timme från femte realklasseiv så att undervisningen
i tyska språket skulle kunna ständigt blifva gemensam för
alla språklinierna hela läroverket igenom. Den i 5 R. sålunda borttagna
timmen har blifvit föreslagen att läggas till franska språket,
hvilken anordning skulle blifva af icke oväsentligt värde för de många,
som från femte realklassen lemna läroverken.
Klassiska språk: För att bereda någorlunda tillräckligt utrymme
för så väl de moderna språken som för matematik, naturvetenskap
och historia-geografi, anser kollegium en liten förminskning i den åt de
klassiska språken anslagna tiden vara nödvändig. På grund häraf får
kollegium föreslå 1 timmes nedsättning för latinet och 1 timmes nedsättning
för grekiskan under hvart och ett af de 4 sista läsåren. I sammanhang
härmed får kollegium tillstyrka koiniténs förslag, att det latinska
öfversättningsprofvets absoluta veto i maturitetsexamen måtte försvinna.
Oaktadt denna förminskning i tid för de klassiska språken,
vågar dock kollegium hysa förhoppning att i det närmaste samma kurser,
som nu äro stadgade, skola kunna medhinnas, om någon inskränkning
göres i den grammatika kursen, isynnerhet i det grekiska språket.
Lektor Drake reserverade sig mot kollegii beslut i denna punkt,
emedan han ansåg, att tiden för de klassiska språkens studium borde
ännu mera inskränkas, och att det latinska språket i läsplanen borde
inträda senare än det franska språket.
123
Franska språket: Då det franska språket under studietidens
tvenne sista år måste drifvas med allt allvar och flitiga skriföfningar
måste idkas, och då det franska öfversättningsprofvet synes -kollegium
böra qvarstå så väl för linien B som för linien A, anser kollegium,
att undervisningstiden för detta språk bör ökas med 1 timme i veckan
under de två sista åren på den klassiska liniens båda språklinier.
Hvad den reala linien beträffar, har på förut anförda skäl 1 timme
i veckan i femte klassen öfverflyttats från tyskan till franskan, och deremot
i sjette klassens båda årsafdelningar 1 timme i veckan flyttats från
franskan till tyskan. Då på den reala linien i de högre klasserna franska
språket bör utöfva något så när lika inflytande som latinet på den
klassiska linien, torde det vara lämpligt, att franska skriföfningar börja
redan i sjette nedre klassen i stället för de tyska, som der hittills förekommit,
ehuru sådana tema endast böra ifrågasättas hvar tredje vecka.
Engelska språket: Den ställning, som komitén gifvit det engelska
språket på den reala linien, synes kollegium vara ändamålsenlig, och
får kollegium derjemte föreslå, att precist samma timtal måtte bli
gällande för den klassiska linien B genom de 4 sista årsafdelningarna,
så att dessa båda språklinier måtte kunna hela tiden undervisas gemensamt
i detta språk.
Matematik: Då detta vigtiga ämne synes böra bättre tillgodoses
än i närvarande skolstadga, och då kollegium, i likhet med censorskollegiet
och i öfverensstämmelse med den allmänna, för att icke säga
enhälliga, åsigten vid läraremötet i Örebro 1881, måste påyrka, att
matematiska skrifprof (ehuru med olika fordringar) böra återställas
i maturitetsexamen både för A- och B-linierna, måste kollegium
föreslå en förökad lärotid för detta läroämne. Kollegium får derföre
förorda, att 4 timmar i veckan egnas åt matematik i sjette klassens
båda årsafdelningar såväl för A- som för B-linien. För den sjunde
klassens båda årsafdelningar föreslås likaledes 4 timmar i veckan för
B-linien, hvarjemte kollegium instämmer i reservanternas förslag,
att undervisningen i matematik under de båda sista läsåren blir helt
och hållet skild för A- och för B-linien. Härigenom skulle matematiken
på B-linien få en något starkare ställning än den någonsin haft
under de senaste skolordningarna. Äfven för A-linien skulle en icke
så ringa tillökning vinnas, hvarigenom de nu varande lärokurserna
borde något säkrare kunna inhemtas.
Naturvetenskap: För att tillgodose den nyare tidens stegrade
fordringar på insigter i denna vetenskap anhåller kollegium att med
afseende på denna vetenskap få framlägga följande förslag.
124
Hvad först beträffar den s. k. naturläran i läroverkets fem lägre
klasser, anser, kollegium, att undervisningen på den klassiska linien bör
inskränkas till naturalhistoria, som på den gemensamma och på den
klassiskå linien skulle erhålla 2 timmar i veckan i hvarje klass. Deremot
borde den 3:dje veckotimmen för reallinien i fjerde och femte klasserna
användas till undervisning i de första grunderna af fysik och kemi.
Hvad vidare beträffar undervisningen i första klassen, synes det
kollegium i högsta grad olämpligt, att denna undervisning skall börja
med menniskan, emedan denna undervisningsgren nära nog är den
svåraste i hela zoologien. Om någon frukt skall väntas af undervisningen
i naturlära i första klassen, bör väl ett lättare ämne väljas
och läran om menniskan i stället uppskjutas till ett högre stadium
inom läroverket. För den första klassen är utan tvifvel mest lämpligt
att meddela någon undervisning om däggdjuren äfvensom någon
förberedande undervisning för botanik genom åskådning af planscher
och undersökning af lefvande växter. Sedan naturalhistorien sålunda
fått åt sig anvisade 2:ne timmar i veckan i hvarje af läroverkets fem
lägre klasser, kan man för dess nöjaktiga tillgodoseende inom läroverkens
högre eller gymnasiala afdelning antingen tänka sig, att 1
timme i veckan egnas deråt under alla de 4 sista läsåren, eller ock,
att 2 timmar i veckan egnas deråt i sjette klassens båda årsafdelningar
och att derefter slutexamen hålles, gällande för maturitetsexamen,
såsom nu är förhållandet. Af flere skäl finner sig kollegium
böra tillstyrka den senare utvägen. Kunskapen i ämnet bör kunna
blifva ungefär densamma i båda fallen; men genom den senare utvägen
vinner man en större koncentration i studierna under de sista
studieåren och antalet examensänmen i den muntliga maturitetsexamen
begränsas något. Vill man ställa kontrollen öfver undervisningen i
naturalhistoria och i tyska språket i full likhet med andra ämnen,
så är det ju lätt att anordna maturitetsexamen så, att slutexamen i
dessa ämnen med sjette klassens öfre afdelning anställes samtidigt
med den muntliga maturitetsexamen och under kontroll af samma
censorer, som öfvervaka denna. Med eu sådan anordning synes en
fullt tillfredsställande elementarkunskap i naturalhistoria kunna vinnas
för läroverkets alla språklinier, och kan på detta sätt undervisningen
i detta läroämne vara gemensam hela läroverket igenom.
Vill man åter, såsom kollegium alternativt föreslagit, fortsätta
läsningen af tyska språket äfven i sjunde nedre klassen, synes ingen
svårighet vara för en sådan anordning, att samtidigt med maturitets
-
125
examen och under kontroll af dess censorer anställes slutexamen med
sjette öfre klassen i naturalhistoria och med sjunde nedre klassen i
tyska språket. Om vårterminen kommer att förlängas till den 15 Juni,
kommer maturitetsexamen på alla ställen (utom möjligen Luleå och
Umeå) att hållas under pågående lästermin.
Fysik: Utom den förberedande undervisning i fysik, som skulle
förekomma för reallinien i fjerde och femte klasserna, föreslås för
denna linie 3 timmars undervisning i veckan för sjette klassens båda
afdelningar och 2 timmar i veckan för sjunde klassens båda afdelningar,
. hvilken tid bör vara tillräcklig och ungefär motsvarar den
tid, som nu på den reala linien egnas åt detta läroämne.
Hvad den klassiska linien beträffar, får kollegium föreslå, att
B-linien får åtnjuta 2 timmars undervisning i fysik under alla de 4
gista läsåren. Härigenom skulle detta ämne för B-linien vinna eu
större styrka, än det någonsin haft. För A-linien måste ett helt
annat förhållande ega rum. Professor Sundén föreslår i sin reservation,
att detta ämne alls icke skulle förekomma på A-linien. Kollegium
anser sig dock icke kunna förorda en läsplan, som helt och
hållet skulle utesluta detta vigtiga ämne för eu del af den klassiska
linien. Om man anser, att 5 timmar i veckan kunna vara tillräckliga
för den grundläggning af det grekiska språkets studium, som af
elementarläroverket kan fordras, så kan man härigenom vinna 1
timmes undervisning i fysik för A-linien under de båda sista läroåren.
Utan tvifvel skulle vinsten häraf för Å-linien vara ganska vigtig,
om också denna linies insigter i fysiken icke skulle blifva så omfattande,
att de ■ med skäl borde utgöra föremål för muntlig examinering
i maturitetsexamen.
Kemi: Detta ämne bör naturligtvis endast förekomma på den
reala linien, hvarest åt detsamma skulle egnas dels förberedande undervisning
1 timme i veckan åt fjerde och femte klasserna, dels sedermera
1 timme i veckan för sjette realklassens båda afdelningar och
2 timmar i veckan för sjunde realklassens båda årsafdelningar.
I afseende på undervisningen i naturvetenskap ville lektor Drake
hafva antecknadt, att han för sin del önskade, att studiet af naturalhistorien
skulle fortsättas äfven i sjunde nedre klassen, och att slutexamen
skulle i sammanhang med maturitetsexamen hållas i denna
klass uti naturalhistoria, tyska språket och kyrkohistoria.
Historia-Geografi: Äfven detta för den allmänna bildningen
, synnerligen vigtiga ämne synes kollegium böra så mycket som möjligt
stärkas, då hittills en allmän klagan försports öfver svårigheten
126
att på den nu anslagna tiden medhinna de nödigaste kurser i detta
ämne, och då man är allmänt ense derom, att geografiens ställning
på läroverkets högre stadier är ytterst bedröflig. Kollegium anser
sig visserligen icke kunna förorda någon betydligare tillökning i
undervisningstid för detta ämne, men måste åtminstone på det kraftigaste
protestera mot komiténs förslag att under de 2 sista studieåren
beröfva detta ämne 1 timme i veckan af de 3, som nu äro åt detta
ämne anslagna. Komitén har visserligen tillagt 1 timme åt detta
ämne i femte klassen för att bereda det någon ersättning för hvad
som förlorats i andra och fjerde klasserna; men detta kan alldeles
icke ersätta den ofantliga förlust för historiens studium, som skulle
uppstå genom den 3:dje veckotimmens borttagande under de båda
sista läroåren. Kollegium får derföre på det varmaste förorda, att
fjerde klassen måtte få bibehålla samma timtal som hittills eller 5
timmar i veckan och att likaså sjunde klassens båda afdelningar måtte
få bibehålla 3 timmar i veckan. Ämnet skulle derigenom i de högre
klasserna vinna så mycken tillökning i undervisningstid, som skulle bli
en följd af läsårets förlängning och månadslofvets upphörande i sjette
och sjunde klasserna. Om eu någorlunda nöjaktig kunskap i historia,
geografi och hufvuddragen af fäderneslandets statskunskap skall kunna
vinnas inom elementarläroverket, anser kollegium detta vara den
minsta undervisningstid, som kan anvisas åt detta ämne. Redan här
ofvan har påpekats, att alla skäl synas tala för, att den reala linien
måtte erhålla eu lika god undervisning, som tiden må medgifva att
meddela åt den klassiska linien, och att således undervisningen i
detta ämne, i öfverensstämmelse med komiténs förslag, bör vara
gemensam för den klassiska och den reala linien.
Filosofisk propedevtik: I afseende på detta läroämne föreslås
ingen förändring uti komiténs förslag, hvilket äfven öfverensstämmer
med nu gällande bestämmelser.
Öfningsämnen.
I afseende på välskrifning och teckning får kollegium helt och
hållet instämma i komiténs förslag, och synes det kollegium vara af
vigt, att teckningsundervisningen föreskrifves såsom obligatorisk endast
för de 3 lägsta klasserna och för reallinien i alla läroverkets
klasser, men att schemat ordnas så, att frivillig undervisning i teckning
må kunna erhållas af hvilken lärjunge som helst, som önskar undervisning
deruti. I afseende på antalet timmar för den obligatoriska
teckningsundervisningen tillstyrkes komiténs förslag.
127
Sång: Kollegium får för sin del instämma i komiténs förslag, att
det må vara sångläraren tillåtet äfven i de lägre klasserna att från sångundervisning
helt och hållet befria dem, som visa sig alldeles sakna
musikaliskt öra och anlag för sång. Deremot kan kollegium icke instämma
i förslaget att göra undervisningen i sång helt och hållet frivillig
från och med den femte klassen. Kollegium fruktar nemligen, att
genom ett sådant stadgande sången vid åtskilliga läroverk skulle
komma att helt och hållet utdö, hvilket ju icke kunde anses lämpligt.
En timmes sångöfning i veckan synes böra obligatoriskt föreskrifvas
för alla lärjungar, som hafva sådana anlag, att de kunna med fördel
deltaga i denna undervisning. Derjemte anser kollegium, att stor
vigt bör fästas vid sånglärarens skyldighet att under målbrottstiden
helt och hållet afhålla lärjungarne från allt deltagande i sången.
Gymnastik och Vapenöfning: Häruti kan kollegium i allo instämma
i det, som komitén (sid. 240—244) yttrat såväl om den obligatoriska
gymnastiken som om de frivilliga fåktöfningarna. Särskildt
fäster kollegium mycken vigt vid det framstälda förslaget, »att», i
likhet med hvad som är stadgadt för skolorna i Finland, »rektor må
bemyndigas att, efter samråd med skolläkaren och gymnastikläraren,
för svagare lärjungar anordna särskilda för dem lämpade gymnastiklektioner
en half timme dagligen». Säkerligen skulle en sådan anordning
verka mycket välgörande och bidraga till att många lärjungar,
som nu måste befrias från de allmänna gymnastiköfningarna, kunde
få draga den nytta af gymnastiken, som dermed är afsedd.
Anordning af skripta.
I afseende på de skriftliga öfningarna får kollegium framlägga
följande förslag.
Första klassen: Eu rättskrifningsöfning hvarje vecka.
Andra klassen: » » » »
Tredje klassen: » » » »
Fjerde klassen: En rättskrifningsöfning eller lättare uppsats
hvarannan vecka. Ett tyskt tema, hufvudsakligen författadt på
lärorummet, hvarannan vecka.
Femte klassen: En mindre svensk uppsats hvarannan vecka.
Ett tyskt hemtema hvarannan'' vecka. Latinska extemporalier på.
lärorummet.
Sjette latinklassen: (6: 1 L.) Eu svensk uppsats hvar tredje
vecka. Ett latinskt hemtema 2 veckor- å rad.
Sjette realklassen: (6: 1 R.) Eu svensk uppsats hvar tredje
128
vecka. En matematisk hvar tredje vecka. En fransk skriföfning
hvar tredje vecka.
Sjunde latinklassen: (6: 2 L.) = sjette latinklassen samt dessutom
ett matematiskt skriptum i hvarje månad.
Sjunde realklassen: (6: 2 R.) = sjette realklassen.
Åttonde latinklassen: (7:1 L.) En svensk uppsats, två latinska
tema, två franska tema och en matematisk uppsats i hvarje månad.
Åttonde realklassen: (7:1 R.) En svensk uppsats, trematematiska
eller fysikaliska arbeten, två franska tema i hvarje månad.
Nionde latinklassen: (7: 2 L.) = åttonde latinklassen.
Nionde realklassen: (7: 2 R.) = åttonde realklassen.
Efter meddelandet af dessa erinringar i afseende på hvarje särskildt
läroämne, beder kollegium att få framlägga en fullständig låsplåt
sådan kollegium skulle önska den med bibehållande i hufvudsak
af det antal timmar i veckan för hvarje klass, som komitéu föreslagit.
A utmärker å läsplanen klassisk linie med grekiska.
B » » » klassisk linie utan grekiska.
C » » » reala linien.
Läsplan.
Kristendom ......
Modersmålet ...
Latin...............
Grekiska .........
Tyska ............
Franska .........
Engelska .........
Matematik ......
Naturlära och Naturalhistoria
......
Fysik............
Kemi..............
Historia och Geo
Filosofisk prop.
Välskrifning ...
Teckning .........
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
|
| 6 |
|
| 7 |
| 8 |
|
| 9 |
|
|
|
| B C | B | C | A B | C | ABC | ABB | A B C | ||||||
2 | 2 | 3 | 2 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 |
5 | 5 | 5 | 3 3 | 3'' | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
— | — | — | 8 — | 8 ''■ |
| 6 | 6 | — | 6 | 6 — | 5 | 5 | — | 5 | 5 | — |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
5 | 6< | 6 | 5 5 | 3 | 3 | 1 | 1 | 1 | 1 | 1 1 | 1? | 1? | 1? | — | — | — |
— | — | — | — 5 | 3 | 6 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 3 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 | 4 |
— | — | — | — | - . |
| — | 3 | 3 | — | 3 3 | — | '' 2 | 2 | — '' | 2 | 2 |
4 | 5 | 5 | 5_ 5 | 4 | 6 | 4 | 4 6 | 4 | 4 6 | 2 | 4 '' | 5 | 2 | 4 | 5 | |
2 | 2 | 2 | 2 3 | 2 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 2 | — | — | — | — | — | — |
|
|
|
|
|
| 2 3 | — | 2 3 | 1 | 2 | 2 | i | 2 | 2 | ||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 |
4 | 4 | 5 | 5 5 | 5 | 5 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 |
|
|
| ----- | --- |
| --- |
|
| —-• | 1 | 1 | 1 | 1 1 | 1 |
2 1 1--
111—2
2
2--2--2--2
Summa 25 26 28 30 30 30 30 28 28 28 28 28 28 25 25 25 24 24 24
eller —tyska
24 24 24
Anm. — utmärker, att de olika språklinierna skola kunna undervisas tillsammans,
om ej antalet hindrar.
129
Obs. Om en lofdag i hvarje vecka skulle bibehållas för de båda
högsta årsklasserna, skulle naturligtvis timtalet i veckan ökas med 6
timmar, och skulle då ökadt timtal tillkomma för
linien A kristendom 1;
» » latin 1
» » grekiska 1
» » franska 1
» » matematik 1
» » hist.-geogr. 1
S:a 6
linien B kristendom 1; linien C kristendom 1;
» latin
» engelska
» franska
» matematik
» historia
S:a 6
» engelska
» franska
» historia
» matematik
» fysik
S:a 6
2. Maturitetsexamen.
I afseende på maturitetsexamen har redan förut blifvit anmärkt,
att kollegium för sin del måste yrka på återupptagande af matematiskt
skrifprof för den klassiska liniens lärjungar. Detta bör dock.
enligt kollega åsigt, vara af två slag. Af klassiska linien A med
grekiska bör fordras lösning af minst ett geometriskt och ett algebraisk
problem af någorlunda enkelt innehåll. Till utförandet häraf
bör lemnas en tid af 4 sammanhängande timmar. Af B-liniens lärjungar
böra deremot fordringarna ställas lika med afgångsstadgan af
1862, så att dessa lärjungar böra lösa minst två geometriska och två
algebraiska problem, och böra såsom förut 4 timmar lemnas till
.hvardera af dessa arbeten.
Kollegium anser likaledes, att franskt öfversättningsprof bör
fordras lika så väl af B-linien som af A-linien. Till detta arbetes
utförande bör lemnas en tid af minst 4 timmar, då det visat sig, att
de nu lemnade 3 timmarne äro alldeles otillräckliga. Valfrihet af
tyska språket är nära nog betydelselös, då tyska icke läses de sista
skolåren, men torde kunna qvarstå, om den ock endast begagnas af
pri vänster.
Kollegium förordar således för den klassiska linien fyra skriftliga
prof:
ä) en uppsats på modersmålet (6 timmar);
b) en öfversättning från svenska till latin (6 timmar);
c) en öfversättning från svenska till franska eller till tyska (4
timmar);
d) ett matematiskt arbete (för A-linien 4 timmar, för B-linien
-8 timmar).
Betyget godkänd för uppsatsen på modersmålet samt för två af
9
130
de andra arbetena bör ovilkorligen berättiga till undergående af den
muntliga examen.
För likhetens skull anser kollegium, att äfven skrifprofven på
den reala linien böra vara fyra till antalet med särskilda betyg, nemligen
:
a) en uppsats på modersmålet (6 timmar);
b) eu öfversättning från svenska till franska eller till engelska
(4 timmar);
c) ett matematiskt arbete, omfattande tva geometriska och tva
algebraiska problem (9 timmar);
d) ett fysikaliskt problem (3 å 4 timmar), som bedomes med
särskildt betyg.
Äfven här bör godkändt betyg för uppsatsen på modersmålet
samt för två af de andra arbetena lemna rätt till undergående af
muntlig examen.
Skulle man vilja tillägga ännu ett femte skrifprof på en femte
skrifdag, nemligen för den klassiska linien en öfversättning från
latin till svenska, och för den reala linien en öfversättning från
franska eller engelska till svenska, men bibehålla föreskriften att
godkändt betyg endast fordrades för tre skriftliga prof (deribland
alltid uppsatsen på modersmålet), så skulle en sådan åtgärd snarare
underlätta än försvåra genomgåendet af maturitetsexamen.
Adjunkterna Rådberg, Wsernelius, Gustafsson och Ekstrand uttalade
såsom sin åsigt, att mom. b för klassiska linien skulle utgöras
af »en öfversättning från svenska till latin eller från latin till svenska
enligt lärjungens eget val», och ansago följaktligen, att något femte
skrifprof under inga förhållanden borde ifrågasätta^.
Den muntliga afgångsexamen borde enligt kollegii mening omfatta
för
klassiska linien A: kristendom, latin, grekiska, franska,
matematik, historia-geografi och filosofisk propedevtik;
för klassiska linien B: kristendom, latin, franska, engelska,
matematik, fysik, historia-geografi, och filosofisk propedevtik;
för reallinien: kristendom, franska, engelska, matematik, fysik,
kemi, historia-geografi och filosofisk propedevtik.
Adjunkterna Gustafsson och Bagge uttalade den åsigt, att i den
muntliga afgångsexamen äfven borde ingå pröfning i svenska språket
eller i svensk literaturhistoria.
Tiden för privatisternas muntliga examen bör bestämmas minst
dubbelt så lång som för läroverkens egna lärjungar, och alla afgifter
131
för denna examen böra utgå till samma belopp och på samma sätt,
som komitén föreslagit.
3. Terminsafgifter.
Rörande påläggandet af betydligt förökade terminsafgifter skulle
kollegium helst vilja i allo ansluta sig till professor Sundéns reservation,
da det utan tvifvel vore önskvärdast, om dessa förhöjda afgifter kunde
helt och hållet undvaras. Men om den nödiga förbättringen i elernentarlärarnes
löner icke anses kunna genomföras utan införande
af särskilda terminsafgifter till statsverket, får kollegium framhålla
såsom synnerligen önskvärdt, att dessa afgifter icke måtte bestämmas
högre, än som är oundgängligen nödvändigt för läroverksorganisationens
och löneregleringens genomförande med bibehållande af de statsanslag,
som under de senaste åren utgått till elementarläroverken.
Hvad beträffar procenten af befriade eller lindrade, önskar kollegium,
att den måtte göras så stor, som omständigheterna medgifva,
då erfarenheten visat, att de nu så obetydliga terminsafgifterna endast
kunnat till fullo utgå af ungefär halfva antalet närvarande lärjungar.
Slutligen anhåller ock kollegium att få fästa uppmärksamheten på
den stora vigten deraf, att befrielseprocenten icke bestämmes för
hvarje särskild årsklass, utan att läroverket efter afgiftens storlek
indelas i t. ex. tre afdelningar, en omfattande klasserna 1—3, en
klasserna 4 och 5 samt en de 4 högsta årsklasserna, -och att befrielseprocenten
bestämmes för hvarje af giftsgrupp i sin helhet. Ju större
nemligen området är, desto rättvisare kan fördelningen göras.
4. Helsovården.
I afseende på helsovården får kollegium visserligen tillstyrka
komiténs förslag i så måtto, att vid hvarje läroverk anställes en skolläkare
med aflöning till en del af statsmedel och med den befogenhet,
som må anses skälig och lämplig; men i afseende på skolhygienen i
öfrigt anhåller kollegium att få instämma i de särskilda yttranden i
denna sak, som blifvit afgifna af herr presidenten Forssell och herr
lektor F. Anderson.
Nyköping den 9 Maj 1885.
A Nyköpings högre allmänna läroverks kollegii vägnar
underdånigst
G. V. SCHOTTE,
rektor.
132
Protokoll, hållet i lärarekollegium vid Södertelge pedagogi
den 26 Maj 1885.
Närvarande: pedagogiens inspektor, kontraktsprosten L. J. Linder,
kollega F. A. Björkman och undertecknad.
På grund af Strengnäs domkapitels skrifvelse den 23 December
1884 med anmodan till härvarande lärarekollegium att, derest det
sådant önskade, före den 1 instundande Juni till domkapitlet inkomma
med utlåtande i anledning af läroverkskomiténs betänkande, beslöt
kollegium, som ansåg sig böra uttala sin mening angående en möjligen
blifvande förändring af Södertelge pedagogi och några dermed
sammanhängande frågor, att afgifva följande yttrande.
Beträffande komiténs förslag att ombilda åtskilliga bland de nuvarande
pedagogierna och allmänna läroverken till s. k. kommunalskolor
borde, för vinnande af en väl behöflig erfarenhet, i någon
större stad eu skola upprättas såsom mönster för detta nya slag af
läroverk; något, som ock en komitéledamot, lektor F. Anderson, i
sin reservation förklarat vara nödvändigt. Först sedan det visat sig,
om och i hvad mån en sådan skola motsvarat sitt ändamål, torde
böra ifrågasättas, hvilka bland de nu befintliga läroverken böra
till kommunalskolor förvandlas.
Skulle emellertid eu ombildning redan nu ega rum, så synes,
enär denna enligt förslaget endast skulle omfatta läroverken i städer,
som ej komme att ega allmänt läroverk, en blifvande kommunalskola
böra få rättighet att ordna sin undervisning med afseende så väl på
öfvergång till ett sådant som på direkt utträde i det praktiska lifvet.
Särskild! blir för eu skola i Södertelge denna rättighet behöflig i
följd af det isynnerhet under senare åren jemförelsevis betydande
antalet lärjungar, som, efter afgången från härvarande pedagogi, vid
allmänt läroverk fortsätta sina studier. Af 12 lärjungar, som under
hvardera af åren 1882 och 1883 lemnade pedagogien, öfvergingo
under förra året 6 och under senare 4 till allmänt läroverk. Af 8
under år 1884 afgångna intogos 4 och af 7, som innevarande vårtermin
utgå ur pedagogiens öfverstå klass, ämna 5 söka inträde i
allmänt läroverk. Ett ytterligare skäl för undervisningens ordnande
härstädes med hänsyn till detta förhållande ligger deri, att de fleste
bland de till allmänna läroverken öfvergående äro sådana, hvilkas
föräldrar hafva de största kostnaderna för kommunen och dess skolor,
133
och obilligt vore naturligen, om dessa skulle nödgas bära den drygaste
bördan för en läroanstalt, af hvilken de ej finge något gagn
för sina barn.
Då enligt komiténs mening lärarnes antal bör bero af lärjungarnes,
torde den under åtskilliga år fortgående tillväxten vid Södertelge
pedagogi berättiga till anställande för det närvarande af tre ordinarie
ämneslärare härstädes. Lärjungarnes antal, som under läsåren 1880
—1883 i medeltal utgjorde 35,5, uppgick under läsåret 1883—1884
till de resp. talen 40 och 41 samt har under innevarande läsår ytterligare
stigit till 43 och 45. Ett nu befintligt lärjungeantal, som just
på grund af det ringa omfånget för skolans verksamhet ej kan vara
synnerligen stort, bör väl dock ej vara det enda bestämmande med
afseende på antalet lärare. Lämpligt vore väl att, vid afgörandet om
och till hvilken utsträckning ett läroverk bör på eu plats finnas,
beakta äfven andra omständigheter, såsom om platsen redan eger
någon betjrdenhet, om den är stadd i en framåtgående utveckling,
om den är i sanitärt afseende tillfredsställande m. m. Tages hänsyn
till sådana förhållanden, så skola helt visst få ställen befinnas för en
ej alltför obetydlig läroanstalt mera tjenliga än Södertelge.
Komiténs förslag att vid de blifvande kommunalskolorna anställa
en å två lärare med folkskolelärarekompetens, under det deremot
skärpta vilkor skulle stadgas för behörighet till adjunktstjensterna
vid de allmänna läroverken, synes ej vara till kommunalskolornas
båtnad. Om än verkande under friare former, torde väl dessa ej böra
förete alltför väsentliga olikheter med de allmänna läroverkens nedre
klasser, och blifva de sålunda i behof af lika kunnige lärare.
Södertelge som ofvan.
A. J. It. DANIELSSON.
Justeradt
L. J. Linder.
F. A. Björkman.
Till Konungen.
Härmed får domkapitlet i underdånighet öfverlemna protokollsutdrag,
innehållande genom Kongl. ecklesiastikdepartementets skrifvelse
den 12 sistlidne December infordradt yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga betänkande,
jemte till detta yttrande såsom bilaga fogadt särskild! yttrande af h. h.
biskopen samt från kollegierna vid allmänna läroverken i Yesterås,
Falun och Sala samt vid pedagogierna i Köping och Hedemora till
domkapitlet ingifna yttranden öfver nämnda betänkande.
Yesterås domkapitel den 19 Augusti 1885.
Underdånigst
GOTTFRID BILLING.
Ludvig Mossberg. I). A. Sundén. Th. Billberg.
J. Janzon.
Utdrag af protokollet, hållet i domkapitlet i Vesterås
den 19 Augusti 1885.
S. D. § 20. Sedan, på grund af Kongl. ecklesiastikdepartementets
skrifvelse den 12 December 1884, tillfälle lemnats läroverkskollegierna
inom Yesterås stift att afgifva yttranden öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
sammanhängande frågor, samt från kollegierna vid allmänna
135
läroverken i Vesterås, Falun och Sala och vid pedagogierna i Köping
och Hedemora hit inkomna yttranden cirkulerat mellan domkapitlets
herrar ledamöter, och sedan likaledes cirkulerat ett af h. h. biskopen
insändt förberedande skriftligt yttrande, föredrogs nu, för afgifvande
af det genom Kongl. ecklesiastikdepartementets sagda skrifvelse infordrade
underdåniga yttrandet, nämnda läroverkskomités utlåtande
och förslag jemte inkomna yttranden deröfver; och beslöt domkapitlet
att, med hänvisning till den närmare motivering, som i afseende pa
de särskilda punkterna blifvit gifven dels i h. h. biskopens skriftliga
yttrande, dels i det af Yesterås läroverkskollegium afgifna yttrandet
och dels i de läroverkskomiténs betänkande vidfogade reservationer:
l:o) afstyrka komiténs förslag att indraga den nuvarande B-linien
och anordna en frivillig latinkurs på reallinien;
2:o) afstyrka komiténs förslag att uppskjuta katekesens läsning
till 3:e klassen och att inskränka tiden för kristendomsundervisningen
i l:a och 2:a samt 7:e klasserna;
3:o) afstyrka de af komitén föreslagna förändringarna angående
undervisningen i tyska språket;
4:o) afstyrka komiténs förslag till anordning af läroverkens styrelse
;
5:o) till alla delar instämma i Yesterås läroverkskollegii yttrande
angående vilkoren för kompetens till lärareplatser och således i underdånighet
hemställa,
att den nuvarande tudelningen af examen för filosofiska graden
måtte upphäfvas och att blott en examen måtte fordras för att jemte
disputationsprof berättiga till erhållande af filosofisk doktorsgrad,
att denna examen måtte ordnas så, att den utan ytterligare
komplettering kan medföra kompetens till läraretjenster vid de allmänna
läroverken, dock med rättighet för den, som sa önskar, att
komplettera eu förut aflagd examen,
att denna examen måtte innefatta några bestämda ämnen, men
med så vidsträckt valfrihet, som omständigheterna och redan vunnen
erfarenhet lämpligen kunna medgifva och fordra, samt
att särskilt minst godkända insigter i latin måtte fordras af
den, som aflägger examen i kunskapsämnen, hörande till den humanistiska
sektionen;
6:o) tillstyrka kyrkomötets förslag rörande kompetens till adjunktsoch
kollegabefattningar med undervisningsskyldighet i kristendom i
den form, som detta förslag erhållit i professor Sundéns reservation;
7:o) tillstyrka komiténs förslag angående införande af termins
-
136
afgifter till statskassan endast under den förutsättning, att staten
icke på annat och lämpligare sätt kunde bereda tillgång till bestridande
af omkostnaderna för undervisningen;
8:o) tillstyrka läsårets utsträckning till 36 verkliga läsveckor,
så fördelade, att sommarferierna ej i nämnvärd grad. förminskades;
9:o) tillstyrka den af komitén föreslagna indragningen eller
ombildningen af pedagogierna, under förutsättning, dels att bättre
och bestämdare garantier för de föreslagna kommunalskolornas ändamålsenliga
anordnande än de af komitén föreslagna kunna erhållas,
och dels att de ekonomiska förhållandena, på hvilka reservanten,
rektor Borgström, vid talet om den ifrågavarande ombildningen, fäst
uppmärksamheten, kunna på tillfredsställande sätt ordnas;
10:o) instämma i komiténs utlåtande i fråga om första klassens
indragning.
Slutligen ville domkapitlet i underdånighet hemställa, att under
det läsordningen vid våra läroverk i allmänhet tillsvidare förblifver
väsentligen densamma som nu, ett eller några läroverk bildas eller
bland de redan för handen varande utväljas, der verkliga och genomförda
försök göras att på erfarenhetens väg pröfva värdet af eu läsordning,
anlagd efter de kraf, som ifrarne för den klassiska bildningen
uppställa, samt att eu liknande anordning göres för att pröfva
halten af de yrkanden, som frambäras af målsmännen för den reala
bildningen.
Till detta domkapitlets yttrande skulle såsom bilaga fogas h. h.
biskopens särskilda yttrande.
Ut supra
in fidem
J. Janson.
Bilaga till domkapitlets protokoll, innehållande h. h. biskopens
särskilda yttrande.
Ehuru läroverkskomitén ej dertill erhållit direkt uppdrag, har
den dock afgifvit yttrande och förslag om undervisnings- och examensväsende!
vid universiteten. Härtill har den utan tvifvel haft goda
grunder, då å ena sidan ett innerligt sammanhang bör finnas mellan
arbetet i skolan och vid universitetet och å andra sidan icke få af
de klagomål, som framkommit mot det svenska undervisningsväsendet,
137
torde hafva haft sin grund deruti, att det nämnda, önskvärda sammanhanget
ej varit på ett tillfredsställande sätt tillgodosedt.
Bör man alltså hålla komitén räkning för, att den velat hårdt
sammanknyta skol- och universitetsundervisningen, så kan man dock
ej gifva sitt bifall åt det sätt, hvarpå den har velat vinna det i och
för sig önskvärda målet. Tvärtom torde de allvarligaste betänkligheter
böra uttalas mot detta sätt.
Först och främst bör anmärkas, att komitén uti nu ifrågavarande
hänseende, icke mindre än i många andra fall, icke så mycket låtit
sig leda af på erfarenhetens väg vunna resultater som fast mera af
temligen abstrakta termer och, i stället för att bygga på hvad som
redan faktiskt är för handen, uppgjort förslag, hvilka åtminstone för
den närmaste framtiden torde hafva mycket ringa utsigt att vinna
de sakkunniges bifall. Komitén förutsätter för sin föreslagna skolorganisation
en mycket genomgripande förändring af de akademiska
examina. Har den härvid än i de flesta fall kunnat hänvisa till
afgifna yttranden af någon eller några bland dem, hvilka ex officio
uttalat sig rörande universitetsväsendet, så kan den dock ingalunda
stödja sina förslag på en af flertalet bland de sakkunnige uttalad
mening. Det torde ej heller behöfvas någon spådomsförmåga för
att kunna med temligen stark visshet förutsäga, att komiténs förslag
om de akademiska examina skola i väsentliga punkter möta kraftigt
motstånd hos de akademiska myndigheterna. Blifva så dessa myndigheters
motiverade yttranden bestämmande vid det slutliga ordnandet
af examensväsendet vid universiteten, så skulle härmed en
af hufvudgrunderna för den af komitén föreslagna organisationen af
elementarundervisningen vara upprifven och dermed komiténs förslag
också hafva fallit. Komiténs omfattande arbete skulle utan tvifvel
blifvit mera fruktbärande, om det ej gjort till eu förutsättning hvad
som efter all sannolikhet aldrig eller åtminstone ej ännu på länge
blir eu verklighet.
Men äfven i det fall, att komiténs förslag om universitetsexamina
skulle hafva bättre utsigt till framgång, än förhållandena synas antyda,
är dock det sätt, hvarpå komitén på detsamma grundat sitt
förslag om organisationen af elementarundervisningen, egnadt till att
framkalla allvarliga betänkligheter. Jag tänker ej härvid på några
detaljer uti detta organisationsförslag, utan på, så att såga, hela dess
anläggning. Kanske i alla tider, men i synnerhet under de senaste,
har den, som lefvat- och verkat vid våra universitet, förnummit
klagan öfver ett sådant sätt att studera, som ensidigt afse.tt beredelse
138
för en viss bestämd examen. Man bär ansett, att hvad man kallat
ett ensidigt examens- och brödstudium icke rätt väl motsvarat universitetsstudiets
höga uppgift. Kan det ej förnekas, att en dylik
klagan ej sällan sjelf lidit af en viss ensidighet, derför att den i
någon mån förbisett det verkliga värdet af det direkt praktiskt nyttiga
och användbara, och kan det ej heller förnekas, att många unge
män, genom att splittra sina krafter på ett allt för vidsträckt och
brokigt område, ej allenast spilt en dyrbar tid utan äfven härigenom
slutligen blifvit mindre duglige, än de kunnat blifva, för hvad som
blifvit deras hufvudsakliga lifsgerning: så kan det dock lika litet
bestridas, att eu verklig fara ligger uti att neddraga studierna till
ensidig examensläsning och uti att uppskatta värdet i ett intellektuelt
arbete efter den direkta användning, som af det kan göras i en viss
examen och i en viss embetsgerning. Bevis för denna min uppfattning
anser jag mig ej behöfva eller böra här framlägga, då de i
grunden äro desamma som bevisen för bildningens allmänna värde.
Jag vill så mycket kraftigare betona, att farorna af ett ensidigt
examens- och brödstudium måste blifva större, i samma mån som
den bildningssökande ungdomens studium tidigt blir ensidigt rigtadt
på eu viss examen såsom vilkor för en viss embetsgerning. Har jag
ej allt för illa missförstått komiténs betänkande, så kan mot de deri
innehållna förslagen göras den anmärkningen, att de i det stora hela
bäras af syftet att redan i skolan göra studiet till ett ensidigt examensoch
brödstudium. Jag kan ej underlåta alt uttala mina allvarliga
betänkligheter mot hela denna tendens, hvilken, om den vunne framgång,
enligt min uppfattning skulle försämra hela vårt folks intellektuella
arbete och medföra ett sänkande af detta folks allmänna
bildningsnivå.
Det är ej svårt att upptäcka de motiv, som ledt komitén in
på den bana, som nu blifvit antydd, och hvilkens faror säkerligen ej
af komitén helt underskattas. Jag vill ej här fästa mig vid den för
komiténs arbete så starkt bestämmande sträfvan att uppvisa de s. k.
klassiska språkens obehöflighet för allmän bildning och att anordna
elementarundervisningen på ett sådant sätt, att dess resultat skulle
ådagalägga, att latinstudiet vid våra läroverk har ett högst ringa
eller intet värde. I stället vill jag fästa mig vid det aktningsvärda
sträfvandet att på bättre sätt än hittills kombinera elementar- och
universitetsundervisningen. Komitén har, och detta ej utan skäl,
lagt stor vigt vid den ej sällan af universitetslärare'' framburna klagan,
att de nyblifna studenterna ej äro tillräckligt förberedda lör att del
-
139
taga i den akademiska undervisningen. Utgår man ifrån antagandet,
att denna klagan är befogad och således pekar på ett verkligt missförhållande,
så blir fråga om hvad som kan vara grunden till detta
och huru detsamma skall kunna afhjelpas. Utan att underskatta
värdet af komiténs sätt att utreda denna fråga, vill jag dock påpeka
ett och annat af komitén antingen förbisedt eller för litet betonadt.
Det synes, som om en större uppmärksamhet bort egnas åt den omständigheten,
att år 1869 läroverkens lägsta klass indrogs. Visserligen
var meningen, att i och med detsamma inträdesfordringarna för
den nya l:a klassen skulle blifva desamma som för dittills varande
2:a klassen, men bekant är, att dessa fordringar faktiskt blifvit nedprutade
och att såsom en konseqvens häraf inträffat, att i sjelfva
verket från elementarundervisningen afskurits den högsta klassen.
Man kan derför säga, att våra såsom mogne förklarade ynglingar
under samma tiden saknat den, särskildt uti nu ifrågavarande hänseende,
synnerligen vigtiga undervisning, som förr meddelats under
sista skolåret.
På samma gång som elementarundervisningen genom nu antydda
förhållande mist något i hvad jag vågar kalla dess vetenskapliga halt,
torde universitetsundervisningen utvecklat sig i en motsatt rigtning.
Möjligen tager jag fel, men jag tror ej så vara förhållandet, då jagsäger,
att de akademiska föreläsningarna blifvit allt mindre elementarundervisande
och allt mera rent vetenskapliga undersökningar. Att
detta, åtminstone från en sida sedt, innebär en berömmelse för arbetet
vid universiteten, lär ingen bestrida; men lika visst är, att det
än ytterligare vidgat klyftan mellan elementarskolan och högskolan.
Denna klyfta har i sanning redan förut varit tillräckligt vid. Jag
kan ej underlåta uttrycka den meningen, att när man så lifligt
klagar öfver, att nuvarande unga studenter sämre än förra tiders
förmå följa de akademiska föreläsningarna, man i någon mån förgäter
sin egen första studenttid. För min del är jag öfvertygad derom,
att det är en alldeles för högt stäld fordran på elementarläroverken,
att de skola kunna meddela en mogenhet af den beskaffenhet,
att de unga studenterna skulle kunna draga rätt fördel af
de akademiska föreläsningarna, sådana dessa nu hållas. Elementarläroverken
torde aldrig hafva fylt denna fordran, och ännu mindre
lära de komma att göra det, då på samma gång läroämnenas antal
i skolan ökas och de akademiska föreläsningarna bli allt mera fackmessiga
och strängt vetenskapliga.
Men då det nu antydda förhållandet är oroande, så är skäl att
140
göra hvad som göras kan för att hafva dess faror. Komitén har
gjort ett förslag, hvilket går ut på att så mycket som möjligt direkt
bereda för en viss klass af akademiska föreläsningar genom att meddela
våra ynglingar så mycket som möjligt kunskapsmaterial i en
viss branch. Jag har redan antydt, hvarför jag hyser betänkligheter
mot den af komitén anvisade utvägen. Icke skulle den heller, efter
min mening, leda till åsyftadt resultat. Det är ej brist på kunskapsmaterial,
som vållar den största olägenheten. Vore så fallet, skulle
det omtalade missförhållandet ej vara så farligt. Betänkligare är
bristen på förmåga af sjelfständigt intellektuel! arbete. I korthet vill
jag formulera det öfverklagade missförhållandet sålunda: våra unga
studenter beredas i elementarläroverken allt för litet för sjelfständigt
intellektuelt arbete och den akademiska undervisningen lemnar dem
allt för ringa understödjande handräckning vid deras universitetsstudier.
År denna min uppfattning vigtig, så inses lätt, i hvilken rigtning
jag anser undervisningen vid våra högre och lägre läroverk böra
reformeras. Jag tror ej, att hufvudvigten ligger på att få något af de
ämnen, som hittills varit grundläggande i elementarundervisningen,
undanskjutet och ersatt af något annat. Betydelsefullare är, att
sättet för undervisningen blir ett annat. Och för att i korthet uttrycka
min mening i detta hänseende, vill jag säga, att, för att bättre
än hittills kombinera undervisningen vid elementarläroverket och vid
universitetet, nödvändigt torde vara, att undervisningen på elementarläroverkets
högsta stadier erhåller en form, som närmar sig den
akademiska, och att universitetet mottager och leder de nya studenterna
med en undervisning, som mera än hittills närmar sig formen
för elementarundervisningen. Jag anhåller, att få något närmare utreda
meningen i denna fordran.
När undervisningsämnena i våra skolor ökats, utan att på samma
gång kurserna i förutvarande ämnen proportionsvis minskats, har det''
varit eu nödvändighet att i någon mån ändra undervisningssättet.
Ingen bör neka värdet af den ökade pedagogiska bildning, som kommit
senare tiders elementarlärare till del. Utan tvifvel hafva våra
läroverk deraf hemtat gagn. Men denna fördel har dock ej kunnat
undanrödja alla farorna af läroämnenas hopande. Jag vill här fästa
mig blott vid en. För att ynglingarne må kunna medhinna sina
många kurser har man måst bereda dem hvarjehanda lättnad vid
deras sjelfarbete. På många olika sätt har den så kallade preparationen
blifvit bedrifven, och utan att dermed vilja bryta stafven öfver
allt hvad preparation heter, vågar jag uttala den mening, att den
-
141
samma i det stora hela visserligen gagnat i afseeende på ^proppande
af allehanda kunskapsmaterial, men deremot haft bestämdt menligt
inflytande på lärjungarnes förmåga af sjelfarbete. Föregående tiders
nyvordna studenter saknade allehanda kunskaper, som nutidens unga
studenter besitta, men de förre hade, efter hvad jag tror, under sin
skoltid mera arbetat sj elfva och förvärfvat sig en större mognad för
fritt och sjelfständigt studium än de sist nämnda. Det synes derför
vara en vigtig uppgift för en omorganisation af skolundervisningen
att sörja för, att våra ynglingar redan i skolan må läras, till och
vänjas vid att mera än hittills arbeta fritt på egen hand. För detta
syftes uppnående har man försökt anordningen med vissa lofdagar i
månaden för de högre klasserna. Erfarenheten torde hafva visat, att
denna anordning åtminstone i sin nuvarande gestalt ej motsvarat de
de vid densamma hysta förhoppningarna. Utan att inlåta mig på
närmare detaljer, vill jag såsom min åsigt framhålla, att det vore
önskligt, om undervisningen i de högre klasserna samlade sig mindre
kring lexläsning än kring kursläsning, mindre kring förhör af daglexor
än kring undersökning af det sätt, hvarpå något större kurser
blifvit fritt tillegnade.
Om det är önskligt, att skolstudium under de sista skolåren
komme att mera än hittills likna universitetsstudierna, så är det icke
mindre önskligt, att undervisningssättet vid universiteten i någon
mån förändrades till större likhet med metoden för skolundervisningen.
Det är ej en lätt sak för universitetet att fylla den dubbla uppgiften
att å ena sidan vara en vetenskaplig anstalt och å den andra en
undervisningsanstalt, att å ena sidan genom strängt vetenskapliga
undersökningar föra vetenskapen framåt och å andra sidan meddela
de vunna vetenskapliga resultaten till praktiskt gagn för dem, som
skola bildas till statens eller kyrkans embetsman. Den, som sjelf
varit akademisk lärare, har nog ej kunnat undgå att känna, att föreläsningarna
i sin nuvarande form ej rätt väl lämpa sig för den dubbla
uppgiftens lösande. Dertill kommer, att en lärare, som blott är
föreläsare, kommer i alldeles för liten personlig beröring med sina
lärjungar för att kunna på tillfredsställande sätt öfva inflytande på
och lemna handräckning åt, särslrildt de yngre, studenternas studier.
Skola föreläsningarna fylla den med dessa afsedda undervisningsuppgiften,
torde derför vara nödvändigt dels att några af dem hos oss,
såsom vid åtskilliga andra länders universitet, meddela verkliga begränsade
kurser, och dels att de förbindas med i en eller annan form
anordnade förhör eller examinator!er eller öfningar, hvilka ej blott
142
undersöka, huru undervisningen blifvit följd, utan äfven gifva åt den
studerande ungdomen en väl behöflig hjelp och ledning vid dess eget
arbete. Vid sidan om dessa kursföreläsningar kunde nog rum beredas
för sådana föreläsningar, hvilka, såsom sj elfva varande vetenskapliga
undersökningar, skulle få de längst komna studenterna till
åhörare och skulle blifva i hög grad gagnande för dem, som hafva
förmåga och kallelse till att bli vetenskapsmän.
Det nu anförda har velat antyda, huru det önskvärda sammanhanget
mellan elementar- och universitetsundervisningen efter min
mening snarast torde kunna vinnas. Onskligt hade varit, att komitén,
mera än som skett, fäst sin uppmärksamhet vid den här antydda
synpunkten, då den velat bota det öfverklagade förhållandet, att de
mogne förklarade skolyngiingarne ej äro tillräckligt mogna studenter.
I detta sammanhang torde några få ord böra sägas om komiténs
förslag rörande det akademiska examensväsende!. Då de akademiska
myndigheterna säkerligen härom komma att afgifva uttömmande betänkanden,
så vill jag inskränka mig till frågan om den filosofiska graden,
såsom mycket nära berörande elementarläroverken. Hvad man
än i öfrigt må säga om den forna gradens tudelning (i en kandidatoch
licentiatexamen, så torde alla derom vara ense, att densamma
haft till följd, att öfver hufvud taget de nuvarande filosofie kandidaterna
hafva en lägre vetenskaplig bildning än de, som blefvo kandidater
eller doktorer före tudelningen, men att de nuvarande licentiaterna,
hvar och en inom sitt speciella fack, i allmänhet intaga en
högre vetenskaplig ståndpunkt än förra tiders filosofie doktorer. Då
det nu endast är ett fåtal kandidater, som blifva licentiater, så bör
det vara obestridligt, att genom den nämnda tudelningen flertalets
bland elementarlärare vetenskapliga bildningsnivå blifvit eller blifver
lägre än fordom. En stor fråga är, om icke detta innebär en verklig
national förlust och om icke det för den skull vore en fördel att upphäfva
tudelniuaren.
Åtskilliga andra betänkligheter vid nu gällande ordning tyckas
tala för ett sådant upphäfvande. De. bästa grunder för tudelningen
hemtas från den vetenskapliga duglighet, som blifvit ådagalagd af
licentiaterna i deras gradualafhandlingar. Men till och med denna
vetenskapliga duglighet kan hafva sina betänkligheter med sig. Licentiaten
är specialist och är i fara att blifva ensidig. Alltför tidigt
lockas han till att åt sig utvälja ett visst fackstudium, och när allt
hans arbete från början samlar sig kring detta, kommer han sällan
i besittning af den allmänna humanistiskt vetenskapliga bildning, som
143
innehades af de bättre utrustade bland filosofie doktorerna enligt
1853 års stadga.
Det torde ock kunna ifrågasättas, om fackstudier i den omfattning,
som fordras särskildt af en licentiat inom den humanistiska
sektionen, äro lämpliga examensstudier. De förutsätta ett arbete, som
förr ansågs tillhöra de till docenter utnämnda filosofie doktorerna.
För min del tror jag, att mycket af det arbete, som nu förlägges
inom examenstiden, hade en vida lämpligare plats efter densammas
slut. Examina böra afläggas af ungdomen och icke af redan till
mognad ålder komne män, och de böra ej undersöka, om examinanderna
sedan blifvit lärde vetenskapsmän i en viss specialitet, utan
om de i allmänhet röja ett sådant intellektuelt gry, att de kunna
på egen hand utveckla sig till vetenskapsmän i en viss rigtning.
Med det nu anförda sammanhänger nära en annan olägenhet vid nuvarande
ordning. Tudelningen af den filosofiska graden har medfört
en förlängning af studietiden. De dubbla examina med allt sitt tillbehör
af tentamina, tentamensoro och tentamenshvila, med kandidatexamens
många obligatoriska ämnen och med omständligheten af
licentiatstudierna och lic-entiataf han dlingen kräfva eu allt för lång
tid. Det är faktiskt, att åtminstone vid vårt ena universitet nuvarande
kandidatexamen i medeltal fordrar en tid af fyra år, och att
filosofie doktorerna inom den humanistiska sektionen haft en akademisk
studietid af mellan 9 och 10 år.
Att ej så lång studietid behöfves såsom förberedelse för gagnande
verksamhet inom elementarläroverken, torde vara oemotsägligt, och
redan detta är ett vigtigt skäl för en förändring, då de flesta licentiater
ej förbereda sig för någon annan verksamhet än denna. Allra
minst behöfves den omständliga och speciella licentiatexamen för att
med skicklighet uppehålla adjunktsundervisniug. Och dock lär det
väl blifva allt vanligare —• i samma mån licentiatexamen blir allmän
— att licentiater måste nöja sig med adjunktsplatser vid våra
läroverk. Det är icke ens sagdt, att de blifvande skollärarne bli
dugligare i sin lifsgerning derigenom, att de egnat så lång tid af
sitt lif åt universitetsstudier. De många åren vid universitetet låta
dem sent komma i praktisk tjenstgöring; ungdomslifligheten är förbi,
men anspråken större, modet och hågen och tålamodet mindre. Men
skolan behöfver lika mycket bildsamma och mångsidigt användbara
som mogna och stadgade lärare. I de flesta fall är doktorn — hvad
som har menligt inflytande ej blott på honom personligen utan äfven
på hans verksamhet såsom lärare — derutinnan mycket sämre stäld
144
än kandidaten skulle varit 5 å 6 år förut, att han åsamkat sig stora
skulder vid universitetet. Mången, som förutser detta, besluter sig
likväl för att taga licentiatexamen, för att ej få stanna på adjunktsplatsen,
helst äfven den kandidatexamen, som berättigar till sådan
befordran, är dryg nog med sina 6 obligatoriska ämnen.
Jag kar betraktat den filosofiska gradens tudelning hufvudsakligen
från synpunkten af dess betydelse för elementarlärarebildningen.
Äfven från andra synpunkter sedd, ger den anledning till betänkligheter.
Vållar den t. ex. ej stora olägenheter vid den akademiska
undervisningen i dennas nuvarande form? Det är mycket svårt att
i samma föreläsningskurser se till godo på samma gång de blifvande
kandidaterna och de blifvande licentiaterna. Följden af densamma
har ock blifvit, att föreläsningarna inom den filosofiska fakulteten,
oaktadt sin ofta stora förträfflighet, efter 1870 af de studerande besökas
långt mindre än före denna tid. De blifvande kandidaterna
anse sig ej ha tid till att höra föreläsningar, och de blifvande licentiaternas
fackstudier gå ofta i en så speciel rigtning med afseende
på licentiatafhandlingen, att föreläsaren icke lätt träffar flere studerande,
som hafva samma önskningar.
Slutligen må erinras om den skada, som tudelningeu af den
filosofiska graden medfört åt studierna inom de öfriga fakulteterna.
Det har blifvit och blifver säkerligen allt mera sällsynt, att de, som
ämna studera inom de högre fakulteterna, dertill bereda sig genom
filosofie doktorats förvärfvande. Man kan ej numera begära, knappast
ens önska det, sedan härtill fordras en så lång studietid. Förr
var det deremot vanligt, att de flesta bättre begåfvade och lifligare
intresserade studerande förvärfvade filosofisk grad, innan de t. ex.
började studera teologi eller medicin. I dess ställe tagas nu preliminärexamina.
Den förlust i allmän humanistisk bildning, som härmed
vållas våra embetsmän i kyrka och stat och våra akademiska
lärare i de högre fakulteterna, torde ej böra uppskattas ringa.
Alla dessa anmärkningar mot 1870 års system äro lika många
skäl för en examen med fordringar ungefär midt emellan fordringarna
för de båda nuvarande examina. Huruvida deremot den af komitén
föreslagna formen för en sådan examen kan vara lämplig, vågar jag
ej bedöma, och torde omdöme häröfver ej heller af mig förväntas.
Sådant lär väl varda afgifvet af filosofiska fakulterna vid våra universitet.
I spetsen för sitt betänkande sätter komitén en ganska vidlyftig
framställning om »latinets ställning vid Sveriges offentliga undervis
-
145
ningsanstalter». Denna framställning innehåller det djupaste motivet
för komiténs organisationsförslag i det hela. Motivet har varit att
så mycket som möjligt inskränka latinets läsande vid våra läroverk.
Samlande och upprepande hvad som långt förut blifvit från skilda
håll sagdt för att bevisa, att latinläsningen hvarken är nödvändig
eller nyttig för flertalet af den bildningssökande ungdomen, har komitén
gjort hvad den kunnat för att taga bort intresset för latinstudiet
vid de svenska läroverken. Komiténs deduktion^ torde dock
ej hafva någon synnerligen öfvertygande kraft för andra än dem,
som redan på förhand i det ifrågavarande spörsmålet intaga en ståndpunkt
liknande komitémajoritetens. Blefve deremot de af komitén
framlagda förslagen om latinläsningen i våra läroverk verkligen genomförda
och tillämpade, så torde resultatet deraf blifva, att många
komma att medgifva, att frukterna af skolundervisningen i latin
blifva så obetydliga, att man kan hafva goda grunder att utstryka
den ur lässchemat. Har syftet med komiténs förslag om latinets
framtida ställning vid läroverken varit att bana väg för den opinionen,
att latinet gerna kan utstrykas från lässchemat, så kan jag ej annat
än anse förslaget vara ganska lyckligt funnet. Komitén föreslår den
nuvarande B-liniens borttagande och införande af en smula valfri
latinläsning på reallinien. Jag förmodar, att ganska få sakkunniga
personer utanför kretsen af komitémajoriteten skola kunna bibringas
den optimistiska meningen, att något verkligt gagn skulle kunna
komma, af hvad jag för korthetens skull vill kalla reallatinet i skolorna.
Man kan väl taga för temligen afgjordt, att inom en kort
framtid de allra flesta skulle bli öfvertygade om dess gagnlöshet, och
att nästa skolkoinité med bästa utsigt om bifall skulle föreslå dess
bortskaffande. Då vore komiténs önskningsmål, B-liniens afskaffande,
uppnådt. Dess eget förslag kan nemligen sägas innehålla ej så
mycket denna linies afskaffande som dess förvandlande till en reallinie
med en smula tekniskt reallatin.
Såsom ett slags ersättning för den nuvarande B-linien skulle,
enligt komitén, alla de, som verkligen läsa latin — reallatinarne
kunna ej höjas genom detta — tvingas att äfven läsa grekiska. Men
komitén anmärker, att så anlagda skolstudier skulle ej vara nödvändiga
för någon annan embetsexamen än prestexamen. Om nu våra
skolynglingar blefve genomträngda af samma anda, som enligt komiténs
förslag skulle genomgå hela skolorganisationen, och redan i skolan
börja embetsexamensstudierna, så skulle vid inträdet i skolans fjerde
klass inga andra välja A-linien än de, som redan vid så unga år
10
é
146
bestämt sig för att blifva antingen prester eller klassiska filologer.
Att deras antal skulle blifva helt ringa, lär ingen betvifla. En härnäst
sammanträdande läroverkskomité skulle då med goda utsigter
om framgång kunna yrka på latinets utstrykande ur lässchemat,
motiverande sitt yrkande med hänvisning till, att ett så ringa antal
ynglingar begagnade sig af den så dyrbara undervisningen i klassiska
språk, och med åberopande af komiténs yttrande: »till den blifvande
prestens specialstudier har skolan lika litet att taga hänsyn som till de
för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudier». Lika lämplig som den
af komitén föreslagna anordningen af latinstudiet vid våra läroverk
skulle vara, om detta afsåge att bevisa sin egen obehöflighet och olämplighet,
lika betänklig synes den vara, om den betraktas från synpunkten
af sin gagnelighet för våra lärjungars intellektuella uppfostran. Jag
vill ej försöka att bemöta komiténs vidlyftiga försök att vederlägga
alla påståenden om latinets förträfflighet och behöflighet såsom skolämne.
En sådan vederläggning kommer utan tvifvel att försökas af
de dertill mest kompetente personer i vårt land. Jag vill ej heller
bestrida, att latinundervisningen med sina nuvarande prof kanske bör
förändras och möjligen inskränkas. Hufvudsakligen från blott en
synpunkt vill jag hemta motiv för mitt afstyrkande af komiténs förslag
att indraga den nuvarande B-linien. Detta förslag synes mig
vara i hög grad betänkligt, derför att det ej stöder sig på, utan abstraherar
från all hittills vunnen erfarenhet och derför att det afser
att göra våra skolor till ett fält för experiment, hvilka ej äro begrundade
genom något annat än genom af vederbörande sjelfva gjorda
antaganden och teorier. Sjelf medgifver komitén, att »äfven om ej
en under århundraden insamlad pedagogisk erfarenhet gåfve åt latinundervisningen
fasthet och styrka, skulle helt visst den omvårdnad,
man vid Sveriges offentliga skolor, från de lägsta till och med de
högsta, egnat och fortfarande egnar åt densamma i jemförelse med
åt undervisningen i de moderna språken, vara fullt tillräcklig att betinga
åt den förra en stor öfverlägsenhet öfver den senare». Bortser
man från påståendet, att äfven i de lägsta skolorna, der dock intet
latin läres, omvårdnad egnas åt latinundervisningen, så måste det
nog af alla medgifvas, att detta komiténs yttrande är fullkomligt
sant. Nu kan det vara en möjlighet, att senare århundraden (eller
en kortare tid) insamlat pedagogisk erfarenhet i undervisningen uti
andra ämnen, och sedan man egnat åt denna en omvårdnad, som
liknar den, som nu kommit latinundervisningen till del, något af
dessa ämnen skulle kunna remplacera latinet. Men om äfven denna
147
möjlighet hade all trolighet för sig, så är det dock ej ännu något
annat än eu möjlighet, och att på densamma grunda hela den allmänna
skolorganisationen, synes vara ett mycket farligt experiment.
Det skulle innebära ett bortkastande af något, som man redan vunnit,
för att sträcka sig efter något ganska ovisst. Det skulle ej kunna
undgå att åtminstone för en ej så alldeles kort framtid verka skadligt
på skolundervisningen. Finnas tillräckliga grunder för experimenterande,
så bör man väl betydligt mera, än komitén föreslagit,
inskränka experimentet och anställa detsamma vid ett eller annat
läroverk, men man bör ej för detsammas skull sönderbryta undervisningsschemat
vid alla läroverken. Till fördel för sitt förslag har
komitén ej ens att åberopa någon allmännare opinion. Jag talar ej
här om opinionen hos de myndigheter, som hittills plägat anses såsom
sakkunniga; ej ens den så kallade »allmänna opinionen» har anvisat
vägen för komitén. Intet främmande land har vågat gå den af
komitén anvisade vägen, och pluraliteten af våra skolynglingar och
dessas föräldrar har gifvit ett erkännande åt B-linien. Komitén har
väl velat påstå, att detta erkännande är ett nödtvunget, beroende på
de akademiska embetsexaminas anordning; men detta påstående, såsom
ej få andra försäkringar af komitén, synes mig mera vittna om
komiterades egen lifliga öfvertygelse om sina reformförslags befogenhet
än om en på erfarenhetens väg vunnen och bevisad visshet.
När jag således lifligt vill afstyrka B-liniens borttagande, innebär
detta ej något påstående derom, att undervisningsschemat för B-linien
ej kan och bör i någon mån förändras. Fn af komiténs ledamöter,
professor Sundén, har i detta hänseende framlagt ett förslag, som i
flera hänseenden synes vara beaktansvärdt. För egen del vill jag
blott uttala den meningen, att studiet af de lefvande språken skulle
vinna betydligt, om latinläsningen begynte på ett tidigare stadium
och såsom en följd häraf, då latinet ej borde sammanlagdt erhålla
flera timmar än hittills, de lefvande språken erhölle flere timmar i
de högsta klasserna. Jag tror ej, att den verkliga erfarenheten jäfvar
påståendet, att resultatet af läsningen af tyska språket under de första
skolåren är mycket litet uppmuntrande. Den gifver ganska ringa insigter
i tyskan, och den lägger en allt för litet bevänd grund för fortsatt
språkundervisning — det ena som det andra icke minst derför att
tyskläsningen, så vidt jag förnummit, grundligen uttråkar lärjungen.
Icke så litet torde vinnas, redan om blott latinet begynte läsas i
tredje klassen och tyskan till ersättning finge timmar i de högsta
klasserna. Säkerligen skulle tredje klassens lärjungar i verkligheten
148
mindre ansträngas af eu omvexling af latin och tyska än af den
ideliga, tröttande tyskläsningen.
Den andra hufvudafdelningen i komiténs betänkande har till
öfverskrift: »den hygieniska undersökningen af läroverken». På de
resultat, som eu sådan undersökning anses lemna, har komitén i
ganska vigtiga hänseenden grundat sina förslag rörande skolarbetet
och skolornas omvårdnad. Emellertid har komitén uti här ifrågavarande
hänseende ingalunda varit enig inom sig sjelf. Komiténs
ordförande och vice ordförande samt dessutom tvenne öfriga dess ledamöter
hafva anmält sina reservationer. Och dessa gälla ej betydelselösa
detaljer utan sjelfva grundvalarne och hufvudpunkterna i komiténs
utlåtande. Ordföranden ej blott betviflar slutsatsernas öfverensstämmelse
med premisserna, utan anser äfven betydelsen af dessa
senare vara i någon män öfverskattad. Han anser de anförda siffertalen
icke ega någon som helst bindkraft, så vida de ej kunna jemföras
med andra likartade siffertal. Men en sådan jemförelse har ej
anstalts. Han vill derför ej vara med om åtskilliga bland de förslag,
som komitén afgifvit rörande läsordningen och den hygieniska undersökningen
vid läroverken. De öfriga reservanterna instämde i
hufvudsak uti ordförandens anmärkningar. Då dessa synas mig
vara dels af ordföranden och dels af öfriga reservanter klart och
öfvertygande motiverade, anser jag mig ej behöfva eller böra anföra
några vidare skal, hvarför jag lifligt instämmer uti reservanternas
framställningar rörande nu omhandlade punkt. Till det af dem anförda
skulle jag blott vilja tillägga en sak. För så vidt sjelfva den
allmänna tendensen uti en skolordning åtminstone indirekt utöfvar
ett inflytande på skolungdomens uppfostran, anser jag det skola
blifva ohelsosamt, om vår skolordning blefve på det sättet beherskad
af den hygieniska synpunkten, som komitén föreslagit. I det
föregående har jag uttalat mina betänkligheter emot att redan under
de första skolåren vilja lära våra ynglingar idka examens- eller brödstudium.
Jag vill här tillägga, att jag anser det vara mycket betänkligt
att lära dem att redan före sin barndom låta den hygieniska
synpunkten bestämma, huru länge de skola arbeta, äta, leka och
sofva. På detta sätt lär man ej fostra dem till frimodiga och arbetsfriska
ynglingar och män. Snarare än att i skolan införa den så
allmänna, vekliga frågan om hvad man orkar eller icke orkar, borde
man göra hvad man kunde för att lära ungdomen, att det är eu
veklig tids signatur att föra helsovården till lifvets snart sagdt högsta
uppgift.
149
Af det nu anförda framgår, att jag ej anser komitén hafva bevisat
nödvändigheten af de minskningar uti veckans arbetstid, som
den föreslagit. Men detta oafsedt, synes det mig, som om komitén
kunnat hafva tillräckliga grunder för sitt förslag rörande någon förlängning
af läsåret eller förkortning af ferietiden. Gerna vill jag
af flere grunder, hvilka dock ej behöfva anföras, förorda komiténs
förslag att förlänga läsåret med den tid, som åtgår för anställande
af inträdes- och fiyttningspröfningar. 1 detta hänseende skulle jag
till och med vilja gå ett steg längre än komitén och föreslå, att allt
hvad examina heter med sina olika tillbehör ej må räknas in i det
till vissa veckor bestämda läsåret. Af flera skäl synes det vara
lämpligast att endast bestämma af huru många verkliga läsveckor
hvarje läsår skulle bestå och sedan låta vid olika läroverk vexlande
behof afgöra, huru många dagar kunna behöfvas för examina med
hvad med dem sammanhänger. Blir så fråga om, huru många de
verkliga läsveckorna kunna och böra vara, så synes det mig, som om
maximum borde vara 36. Då i dessa ej skulle inräknas, såsom blifvit
nämndt, dagar för examina, afslutningsakter m. m. och ej heller
påsk- och pingstferier, så skulle, med omkring 3 veckors ferier vid
julen och med höstterminens början eu af de sista dagarne i Augusti,
sommarferierna ej behöfva inskränkas. För min del lägger jag
nemligen en viss vigt derpå, att läsningen vid våra läroverk ej utdrages
in i Juni månad väsentligen längre, än nu plägar ske. Åtminstone
i vissa delar af vårt land äro junidagarne före midsommar de
skönaste och särskildt för ungdomen mest upplifvande dagar under
hela året. De äro naturens kraftigaste ungdömsdagar. Under det
att jag således ej vill invända något mot den af komitén föreslagna
förlängningen af läsåret, kan jag deremot ej helt förorda den af
komitén föreslagna fördelningen af detsamma. Jag vill reservera
större delen af Juni åt ferier, men jag anser det ej vara behöfligt
att utvidga påskferierna. Påsken infaller på en tid, då åtminstone
i stora delar af vårt land naturen ej kan utöfva ett på långt när så
uppfriskande inflytande på skolynglingarne som under förra delen af
Juni. Dertill kommer, att den första delen af April är för ungdomen
en mycket beqvämare arbetstid än första delen af Juni.
Behålles eu veckas påskferier, torde detta vara tillräckligt för att
bereda ungdomen tillfälle till att, så att säga, draga andan ungefär
i rnidten af vårterminen.
Komitén har egnat ett särskildt kapitel åt frågan om första
klassens indragning. Jag vill lifligt instämma uti de af komitén
150
härvid uttalade åsigterna, så mycket hellre som det synes mig'' vara
alldeles uppenbart, att en sammanslagning af folkskolan och elementarläroverket,
hvilka, hvar och en för sig, ha en särskild uppgift,
skulle vara i hög grad skadlig för båda dessa institutioner, kanske
allra mest för folkskolan, hvilken genom en dylik sammanslagning
troligtvis skulle neddragas till att blifva ett slags förstuga till elementarläroverket.
Mot den af komitén framlagda undervisningsplanen
hafva redan blifvit uttalade ganska omfattande anmärkningar,
då jag velat reservera mig mot B-liniens borttagande och mot det
sätt, hvarpå komitén gjort den hygieniska synpunkten gällande. Vinner
komiténs undervisningsplan ej framgång, för så vidt den blifvit
bestämd af komiténs uppfattning af latinstudiets betydelse och de
hygieniska krafven, så är den i det hela sönderbruten. Under sådana
förhållanden kunde det synas vara obehöfligt'' att mot den göra
några detaljanmärkningar. Ett par sådana anser jag mig dock böra
framställa. Den första bland dem gäller komiténs förslag rörande
kristendomsundervisningen så väl på skolans lägsta som på hennes
högsta stadier. Icke mindre än tre bland komiténs ledamöter hafva
i afgifna reservationer varnat komitén för att, då den i allmänhet ej
yttrat sig om metodiska anordningar i skolämnena, bestämdt uttala
sig angående ordnandet af kristendomsundervisningen. Sin varning
hafva de motiverat dermed, att komitén icke inom sig egt tillräcklig
sakkunskap för att kunna rörande detta ämne gifva speciella
anvisningar. Komitén har icke följt dessa varningar, men följden
deraf har också blifvit, att de allra flesta sakkunniga skola anse
komitén hafva mycket misslyckats i sina förslag. Lätt ser man hvad
som motiverat komiténs dristighet att just med afseende på det ämne,
som ej hade någon särskild representant i den dock ganska mångtaliga
komitén, inlåta sig på detaljerade pedagogiska anvisningar.
Komitén har velat inskränka kristendomstimmarne vid våra läroverk.
I skolans två lägsta klasser har komitén velat förminska veckotimmarne
för kristendomsundervisning från o till 2 och i de två
högsta klasserna från 2 till 1. Dem, hvilka frukta för sådan förminskning,
tröstar komitén dermed att, »enligt komiténs mening,
efter den föreslagna förlängningen af läsåret det ej bör möta synnerlig
svårighet att i skolans 5 nedersta klasser genomgå katekesen
till samma omfattning som nu», samt dermed att »på den obetydliga
minskningen i de öfverstå klasserna afseende knappast synes vara att
fästa». Dessa tröstegrunder torde vara alldeles tillräckliga för att
ådagalägga, att inom komitén ej funnits tillräcklig erfarenhet rörande
151
kristendomsundervisningen i våra skolor, men deremot alldeles otillräckliga
för att hafva deras farhågor, hvilka hafva dylik erfarenhet
och på grund häraf veta, att det är endast med yttersta nöd, som
man med nu dertill anslagen tid kan medhinna de kurser i kristendomskunskap,
hvilka efter förut gjorda afprutningar redan nu reducerats
till ett omfång, som vida understiger hvad som vore behöflig!,
för att våra ynglingar skulle erhålla en religiös och teologisk bildning,
motsvarande den bildning, som de erhålla i andra afseenden.
Komiténs hänvisning till läsårets förlängning upphäfver ej i ringaste
mån sjelfva faktum, att minskningen blir proportionsvis mycket
betydlig. När komitén annars förordar minskning i timantalet för
något ämne, stöder den sig derpå, att detta i alla fall har så många
timmar. Om komitén användt samma synpunkt i afseende på religionsundervisningen,
skulle den aldrig föreslagit någon minskning i
fråga om den. När man vill fasthålla, att samma kurser skola medhinnas,
synes det vara orimligt att i de 2 lägsta klasserna minska
veckans undervisningstimmar med 33 procent och i de 2 högsta med
50 procent. Komitén hade särskild! i fråga om sistnämnda klasser
ej behof! mera än kasta en blick i t. ex. den kyrkohistoria lärobok,
som der användes, för att finna, att den föreslagna minskningen
med 21 timmar innebär ingenting mindre än ett fullkomligt sönderbrytande
af hittills varande undervisningsplan. Jag vill på det allvarligaste
protestera mot komiténs förslag rörande kristendomsundervisningen.
Då det är uppenbart, att detta förslag motiverats hufvudsakligen
af önskan att få till annat använda eu del af den till kristendomsundervisning
anslagna tiden, kunde det kanske vara onödigt att inlåta
sig på komiténs öfriga resonemanger om denna sak. Några ord
vill jag dock tillägga rörande dem. Komitén säger: »ansedda fackmän
hafva flera gånger uttalat, att äfven för den skickligaste lärare
stora svårigheter möta att så meddela katekesundervisningen på det
tidigaste stadiet, att den både af lärjungen uppfattas och väcker hans
intresse. Dessa fackmän framhålla, att på religionsundervisningens
liksom på andra läroämnens områden den rätta vägen är att gå från
det konkreta till det abstrakta, att alltså här låta eu framställning
af kristendomens historiska utveckling utgöra sjelfva grunden och
först senare öfvergå till troslärans allmännare satser. Dessa skola
ock utan tvifvel vida lättare kunna klargöras för den lärjunge, hvars
förstånd utvecklats genom tvenne års föregående skolundervisning i
flera ämnen, än för nybegynnare i skolan. På nu anförda grunder
152
vill komitén uttala sig för ett uppskjutande af katekesläsningen till
skolans 3:clje klass.» Jag vill ej bestrida de »ansedda fackmännens»
auktoritet, utan skall vara villig att gifva dem rätt deruti, att det
tiar stora svårigheter med sig att meddela katekesundervisning så,
att den af lärjungen uppfattas och väcker hans intresse, liksom deruti
att en framställning af kristendomens historiska utveckling bör
utgöra grunden för religionsundervisningen. Men deremot bestrider
jag komiténs konklusion af dessa erkännanden. Derifrån, att ett
ämne erbjuder svårigheter, kan man ej draga slutledningen, att ämnet
ej bör läsas, ty då borde, snart sagdt, alla ämnen uteslutas och särskild!
borde kristendomsundervisningen äfven uteslutas från de högre
klassernas lässchema, ty det har alltid stora svårigheter med sig att
meddela den så, att den fattas och väcker intresse. Deraf, att den
historiska undervisningen bör utgöra grunden, följer ej, att den skall
vara den enda under 2 år, utan dermed kan väl stå tillsammans, att
på samma gång som biblisk historia läses, äfven katekes kan läsas.
Utan att vilja mäta mig med de »ansedda fackmännen», har jag dock
någon erfarenhet i fråga om kristendomsundervisningen, då jag varit
kristendomslärare i elementarläroverk, såsom skolråd sledamot följt
undervisningen i folkskolan och dessutom undervisat mindre barn i
kristendom. Och min erfarenhet är den, att det ej är svårare utan
lättare att på ett intresseväckande och fruktbärande sätt undervisa i
katekes än i biblisk historia; att det ej är svårare utan snarare lättare
att intressera de yngsta än att intressera de äldre skolgossarne
för katekesundervisning. Mot komiténs påstående behöfver dock ej
sättas den enskildes erfarenhet, utan hela vår folkskolas kristendomsundervisning.
Hvad som i folkskolan kan lyckas, skulle det ej kunna
lyckas i elementarläroverkets två lägsta klasser? Näst de onämnda
auktoriteternas uttalanden skulle eu allmän pedagogisk sats stödja
komiténs förslag, nemligen den satsen, att det konkreta bör gå före
det abstrakta. Men äfven om detta medgifves, så kan sättas i fråga,
om satsen här kan tillämpas. År katekesinnehållet verkligen något
så abstrakt. Jag tror det icke. År det något barnens ståndpunkt
motstridande att lära, att Gud älskar dem, vårdar sig om dem, är
helig och rättfärdig; att man skall älska honom och sin nästa, helga
hvilodagen och lyda sina föräldrar m. m.; eller att Gud skapat och
försörjer oss, beskärmar och beskyddar oss? Jag dristar påstå, att
katekesinnehållet är i hög grad konkret och kan meddelas på ett
konkret sätt, och att följaktligen hela komiténs framställning i nu
berörda punkt hvilar på en abstraktion. På det bestämdaste vill jag
153
derför protestera mot uppskjutandet af katekesläsningen till skolans
3:dje klass.
Det tyckes, som om komitén, besinnande de störa, svårigheterna
för en god och fruktbringande kristendomsundervisning, bort göra
hvad den kunde för att för denna undervisning skaffa rätt duglige
lärare. Den hår ej gjort detta, utan snarare motsatsen. Kyrkomötet
af år 1883 hade föreslagit, att de, som genomgått den för inträde
i prestembetet föreskrifna akademiska kursen, må utan hinder
deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen, ega rättighet att
söka sådana adjunkts- och kollegabefattningar vid de allmänna läroverken,
»med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom såsom
hufvudämne är förenad». Detta förslag var förestafvadt af önskan
att förbättra kristendomsundervisningen i läroverken, men komitén
har afstyrkt detsamma. Härför anför den två grunder. Den anser
den teologisk-filosofiska examen ej vittna om sådan mogenhet i den
filosofiska fakultetens lärostyeken i det hela som filosofie kandidatexamen.
Häruti har komitén nog rätt, men om den, som förut aflagt
teologisk-filosofisk examen, derefter idkat teologiska studier under
3 eller 4 år, så kan man utan tvekan påstå, att han underkastat
sig ett vetenskapligt arbete af större omfång än det, som kräfves för
afläggande af filosofie kandidatexamen, och derigenom hunnit till en
intellektuel mognad, som väl kan uppväga det i någon mån större
kunskapsmaterial inom de filosofiska ämnena, som filosofie kandidaten
förvärfvat sig. Skulle han behöfva användas såsom lärare i något af
dessa ämnen, lär nog ingen fara vara för, att han ej härtill är eller
lätt gör sig tillräckligt kunnig. I de flesta fall torde han dock ej
komma att mycket användas till sådan undervisning, åtminstone ej
vid de större läroverken, då kristendomsundervisningen kommer att
hufvudstupa upptaga hans tid och i denna mening vara hans hufvudämne.
När kyrkomötet i sitt förslag talade om sådana befattningar,
med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom såsom hufvudämne
är förenad, så var det säkerligen ej för dess ledamöter, bland hvilka
räknades samtliga landets läroverks eforer, obekant, att i lag intet
finnes nämndt om, att bland de för adjunkts- och kollegatjalster bestämda
ämnen något skall betraktas som hufvudämne. Men om lagen
än ej kallar något visst bland ämnena för hufvudämne, så hindrar
detta ej, att med afseende på de vid ett visst läroverk för handen
varande behofven något särskild! ämne måste anses i synnerhet behöfva
tillgodoses. Faktiskt måste detta anses såsom hufvudämne och
154
oftast plägar det sättas i främsta rummet vid en tjensts ledigförklarande.
Och än vidare, en adjunkt eller kollega är skyldig att efter
anvisning undervisa i hvilket ämne som helst inom skolans lägre
klasser. Alla ämnen inom dessa klasser kunna derför sägas vara
hvarje adjunkturs ämne; men å andra sidan är det bestämdt, att tre
ämnen särskildt skola vara en viss adjunkturs ämnen, i hvilka prof
afläggas. Dessa äro tjenstens hufvudämnen. Kyrkomötet har med
de af dem omtalade tjensterna tydligen afsett sådana, för hvilka prof
bestämts uti kristendom jemte två andra ämnen.
Komiténs andra skäl mot kyrkomötets förslag — att skollagen
ej talar om hufvudämnen — torde derför sakna all verklig betydelse.
Kyrkomötets förslag afsåg uppenbart att öka möjligheten deraf,
att hvarje läroverk komme att inom adjunktsgraden hafva en lärare,
som verkligen genom teologiska studier gjort sig kompetent till att
undervisa i kristendom. Komitén medger, att brist på personer med
denna kompetens hittills gjort sig bemärkt och att något behöfver
göras för dess fyllande. Jag beklagar, att komitén ej ansett sig
böra förorda kyrkomötets förslag, utan i stället föreslagit, »att filosofie
kandidat, som för ansökning till läraretjenst i kristendom önskar särskildt
styrka sig ega tillräckliga insigter i ämnet, må ega rätt att
inför lärare i teologisk fakultet för detta ändamål undergå pröfning
på det sätt, i de teologiska lärostycken och till det omfång, som
pröfvas lämpligt, samt deröfver erhålla betyg». Många ord behöfvas
ej för att visa, att detta förslag ej kan vara lyckligt funnet. Detta
framgår redan deraf, att det föreslagna profvets art och omfång lemnas
alldeles obestämda. Har komiténs mening varit, att de respektive
lärarne i teologiska fakulteten efter eget skön skulle bestämma
profvets art? Eller hvarför har komitén ej sagt sin mening om
»sätt», »lärostycken» och »omfång» för det teologiska profvet? Det
ligger nära till hands att antaga, att denna underlåtenhet har berott
på svårigheten att föreslå något bestämdt i dessa hänseenden, nar
man ej ansåg sig böra fordra nuvarande teologiska examina. Denna
svårighet hade bort mana komitén att förorda kyrkomötets förslag.
Behöfs något ytterligare skäl anföras, hvarför komiténs förslag
bör anses otillfredsställande, så finnes ett sådant deruti, att det ej
skulle vara ett nödvändigt vilkor utan bero på den enskildes godtycke,
om han skulle skaffa sig något intyg öfver teologiska insigter.
Äfven enligt komiténs förslag skulle det stå qvar, att läroverken
skulle fä kristendomslärare, som ej visat sig hafva gjort teologiska
studier, men deremot i de flesta fall omöjligt kunna få några, som
155
gjort dylika studier. Jag liar ansett mig böra upptaga frågan om
kristendomslärarens kompetens i sammanhang med frågan om kristendomsundervisningen,
derför att den senare i så hög grad beror
på den förra. Hela min framställning rörande detta vigtiga
ämne vill jag afsluta med ett lifligt instämmande uti allt det, som
rektor Borgström om detsamma yttrade uti sin reservation, viss som
jag är derom, att lika litet som komitén försökt vederlägga rektor
Borgströms argument, lika litet skulle den lyckats åstadkomma en
vederläggning af dem, så vida den försökt detsamma.
I komiténs betänkande finner man många oväntade saker, men
bland alla dess förslag torde det, som angår tyska språkets läsning,
vara det mest oväntade. Man minskar detta ämnes timmar redan i
skolans nedre afdelning och föreslår på samma gång, att dess läsningmå
afslutas i denna afdelning. Komitén försöker motivera denna
våldsamma förändring på allehanda sätt och hemtar tröstegrunder
vid den från skilda håll, men en noggrann genomläsning af det, som
komitén i detta ärende anför, ger ett ganska lifligt intryck deraf,
att komitén sjelf funnit sina grunder mindre öfvertygande. Jag
anser mig ej behöfva gendrifva dem, då de synas, så att säga, gendrifva
sig sjelfva. Blott vill jag uttala min förvåning deröfver, att
komiténs ledamöter kunnat få en sådan erfarenhet af tyskans läsning,
som de uttala å pag. 204 och att de kunna hysa så optimistiska förhoppningar
för framtiden, som de i sammanhang härmed uttala.
Säkerligen skola de personer i vårt land vara ganska få, hvilka haft
samma lycka, som komiténs ledamöter, att se så förträffliga resultat
af undervisningen i tyska språket, och hvilka derför kunna dela de
ljusa förhoppningarna. En mycket allmännare mening är den, att
redan med nu gällande ordning våra skolynglingar utgå från läroverken
med otillfredsställande insigter i tyska språket, och alldeles
klart är, att deras insigter i detta ämne skulle bli ännu mycket
sämre, om tyskan ej skulle läsas högre upp än i 5:te klassen. Man
behöfver blott öfvervara én examen i 6:te nedre klass och kasta en
blick i denna klassens tyska stilböcker, för att inse, att under vanliga
förhållanden med vanlig undervisningsskicklighet hos lärare och
vanlig begåfning hos lärjungarne tyskans afslutande i 5:te klassen
måste medföra de allra största olägenheter. Redan om man fäster
sig blott vid den af komiterade sjelfva i andra fall med förkärlek
accentuerade synpunkten — det praktiska behofvets, måste man bestämdt
afstyrka komiténs nu omordade förslag. På hvilken studiebana
de nyblifna studenterna än må ingå, komma de att till sina
156
främsta läroböcker fa sådana, som äro författade på tyska språket.
Redan nu hör man de unga studenterna klaga öfver bristande förmåga
att med tillbörlig lätthet läsa sådana böcker. Komiténs förslag
skulle än ytterligare och i betydlig mån minska deras förmåga
i detta hänseende. Jag anser, att det derför under inga vilkor bör
genomföras. Starka skäl tala för, att tyskan erhölle eu undervisningstimme
i veckan äfven i de två högsta klasserna. En sådan
timme skulle ingalunda vålla någon ansträngning, men den skulle
underhålla redan inhemtade kunskaper och öka färdigheten i att utan
svårighet tillegna sig innehållet i en tysk lärobok. Men kan det ej
lata sig göra, att tyskan läses äfven i de högsta klasserna, så bör
den åtminstone ej afslutas tidigare än i öde öfre klass. Det egentliga
skälet till komiténs nu omordade liksom till åtskilliga andra dess
förslag är den af komitén uttalade meningen, att endast så eller så
många främmande språk böra studeras på en gång. Man kan medgifva,
att det vore önskligt, att t. ex. ej mera än två främmande
språk förekomma samtidigt. Det är och måste bli en större svårigrighet
att uppgöra läsordning för de svenska läroverken än för de
stora kulturländernas, på den grund att i de förrå måste beredas ruin
. för läsning af ett språk, som för oss är främmande, men för de stora
kulturfolken är modersmål. Men när nu denna svårighet är oundviklig,
så blir fråga om det lämpligaste sättet att förringa den. Det
af komitén föreslagna synes vara olämpligt, derför att det, såsom jag
tror, ej leder till de nödvändiga insigterna i tyska språket. Derför
synes komitén ej hafva bort så starkt hålla på den temligen abstrakta
satsen, att endast så eller så många främmande språk böra läsas
samtidigt. För min del anser jag, att det i verkligheten medför
större ansträngning att i en klass ideligen läsa ett och samma språk
än att låta detta omvexla med ett eller två andra. En sådan omvexling
lifvar intresset och medför bestämdt bättre resultat. Jag
upprepar derför, hvad redan förut antydts, att det t. ex. på klassiska
limen vore vida helsosammare att i de lägsta klasserna gifva åt latin
något af den tid, som nu är anslagen åt tyskan, och i de högsta
klasserna åt tyskan något af den åt latin anslagna tiden, än att låta
komiténs förslag blifva genomförd t.
Komitén har föreslagit, att hebreiskan må utgå såsom valfritt
ämne vid de allmänna läroverken, och motiverar sitt förslag dermed,
att »till den blifvande prestens speciella studier har skolan lika litet
att taga hänsyn som till de för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudierna».
Jag kan ej underlåta att fästa uppmärksamheten på, att
157
denna argumentation synes ej stå väl rätt samman med komiténs
organisationsförslag i det hela. Genomgående tanke i denna synes
annars vara, att skolans lässchema skall bestämmas med afseende på
de akademiska embetsexamina. Många bevis härpå kunna anföras.
Jag nöjer mig med att hänvisa till sjelfva kardinalpunkten i komiténs
betänkande, nemligen förslaget om latinundervisningen. Den
af komitén föreslagna A-linien är en förberedelse allenast för dem,
som egna sig åt kyrkans tjenst. Hela dess tillvaro kan sägas vara
en hänsyn till den blifvande prestens speciella behof. Men för
dessa behof är hebreiskan nödvändig. Anordnandet af A-linien hade
derför konseqvent bort leda till att göra äfven hebreiskan till ett
obligatoriskt ämne. (Inkonseqvensen hjelpes ej mycket genom att
säga, att A-linien har betydelse äfven för dem, som ämna bli filologer
ex professo, ty för dem är det väl ock ett behof att inhemta så mycken
kunskap i hebreiska, som kan vinnas genom detta språks Jäsning
såsom valfritt ämne.)
Utgår man från den andra hufvudpimkten i komiténs förslag
rörande latinet, så stöter man på en annan lika klar inkonseqvens.
Det så kallade reallatinet har ingen annan grund för sin tillvaro på
komiténs lässchema än behofvet för realliniens lärjungar »att erhålla
den kännedom af latinska språket, som af rent tekniska skäl ansetts
erforderlig för blifvande läkare och jurister». Skall hebreiskan
utgå, derför att skolan ej bör taga hänsyn till den blifvande prestens
speciella studier, lika litet som till de för de andra lefnadsbanorna
erforderliga fackstudierna, så skulle väl i konseqvens härmed äfven
utgå hvad vi kallat reallatinet, som ej bar något värde i sig sjelf,
utan hvars enda betydelse är att af rent tekniska skäl erfordras för
blifvande jurister och läkare. Alltså i korthet: har komitén ej velat
gifva laga försvar åt hebreiskan, så synes den i konseqvens härmed
äfven hafva borttagit sitt försvar för sin anordning af latinläsningen
så väl på A-linien som på reallinien.
Men bestridt från konseqvensens fordringar, kan dock komiténs
förslag om hebreiskans utgående möjligen vara lämpligt. För egen
del vill jag ej heller göra dess starkare invändningar mot detsamma.
Jag skulle till och med förorda det lifligt, om jag håde hoppet, att
man i konseqvens härmed ville ur skolans lässchema utesluta hvarjehanda,
hvithet delar med hebreiskan egenskapen af att tillhöra speciella
fackstudier. Ville man detta, tror jag att t. ex. mycket, som
nu anses böra förekomma i skolundervisningen, i stället först skulle
. 158
läras genom undervisning af docenterna i den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen vid universiteten.
Skäl saknas dock ej för hebreiskans bibehållande såsom valfritt
ämne. Detta språk är obligatoriskt för den blifvande presten; det
inhemtas till sina elementer mycket grundligare genom en undervisning
efter skolmetod än genom sjelfstudium vid universitetet.
Tages det bort från skolan, kommer den akademiska kursen för den
blifvande presten att ökas med en termin, och denna kurs är dock
redan ganska lång, såsom omfattande 5 å 6 år. Tillräckliga torde ej
dessa skäl vara för att göra hebreiskan obligatorisk, men väl för att
låta detta ämne vara valfritt. Hvad vinner man genom att utstryka
det såsom valfritt? Den enda vinsten synes vara af ekonomisk art,
att ingen lärare behöfver aflönas för undervisningstimmar i hebreiskan.
Men då dessa timmar på sin höjd äro 4 i veckan, så tyckes
kostnaden för deras bibehållande ej vara påaktansvärd, då de dock
erbjuda åt de blifvande presterna en handledning, hvilken de annars
måste bekosta af egna medel.
I sitt förslags 9:de kap. undersöker komitén den vigtiga frågan
»om indragning och ombildning af åtskilliga läroverk». Jag tager
för afgjordt, att de flesta sakkunniga äro öfverens derom, att åtskilliga
bland vårt lands nuvarande läroanstalter böra indragas och andra
ombildas. Alla måste äfven medgifva, att det har med sig mycket
stora svårigheter att genomföra i praxis, hvad man kan vara öfverens
om i dess abstrakta allmänhet. Ehuru den af komitén föreslagna indragningen
och ombildningen i det stora hela kan gillas, så skall
förslagets genomförande framkalla starka invändningar och stora bekymmer
inom många bland våra småstäder. För egen del vill jag
mot komiténs förslag endast uttala ett par mindre betänkligheter.
Den ena kan jag uttrycka genom hänvisning till rektor Borgströms
reservation i dess l:a moment och särskild! till dess slutord: »böra
derför de småstäder, i livilka kommunalskolor blefve förlagda, bidraga
till kostnaderna för underhållet af sina mindre läroverk, så böra väl,
för rättvisans och konseqvensens skull, äfven de större städerna, som
erhållit vida mera omfattande bildningsanstalter, bidraga till underhållet
åtminstone af de klasser, som motsvara dem, hvilka komme att
finnas i småstädernas allmänna klasser». Rektor Borgströms argumentation
för detta sitt påstående synes ej sakna skäl för sig, och
rättvisan i det af honom gjorda yrkandet skulle framträda allra
uppenbarast i fråga om sådana småstadsskolor, som med dimissions
-
159
rätt till de allmänna läroverken alldeles motsvara de lägre klasserna
i dessa läroverk.
Min andra betänklighet gäller den frihet att ordna kommunalskolorna,
hvilken skulle tillkomma de särskilda samhällena. Att någon
frihet i det nämnda hänseendet kan och bör lemnas åt dem, är otvifvelaktigt
och gerna må medgifvas, att det är mycket svårt att upp-''
draga rationella gränser för densamma. Men det förekommer mig
dock, som borde gränserna bestämmas närmare och trängre, än kornitén
föreslagit. Skälen till denna min uppfattning hemtar jag från
den erfarenheten, att i de små samhällena sällan fins något allmänt
och på insigt grundadt intresse för läroverken, och att på grund
häraf det lätt skulle kunna inträffa, att en eller annan energisk samhällsmedlem,
som af tillfälliga och personliga grunder intresserade
sig för läroverkets anordning på ett visst sätt, toge den vigtiga frågan
om hand och genom sina agitationer bedrefve saken så, att man
med en öppen blick för samhällets behof i det hela måste beklaga
det resultat, till hvilket man kommit.
Sist i sitt betänkande afgifver komitén yttrande och förslag rörande
läroverkens styrelse. Komiténs opinion om biskop och domkapitel
såsom styrelseorganer är ej synnerligen gynsam, men såsom
en blott opinionsyttring må den betyda hvad den kan. Jag skall ej
försöka gendrifva den. Icke heller skall jag med någon utförlighet
yttra mig om den af komitén föreslagna framtidsstyrelsen, då förslaget
hvilar på en förutsättning, som ej ännu inträffat, förutsättningen
af domkapitlens omorganisation. Ehuru komitén ej har någon
föreställning om, huru det blifvande domkapitlet skall komma att se
ut, är den dock viss derom, att det platt icke skall duga till att deltaga
i läroverkens styrelse. Dock ett vet komitén redan nu, nemligen
att biskoparne skola vara ordförande i domkapitlen. Man kan derför
med något fog säga, att det egentligen är biskoparnes deltagande i
läroverksstyrelsen, hvilkets afskaffande läroverkens väl, enligt komi''
tens mening, nödvändigt kräfver.
Gent emot den opinion, som i komitén erhållit ett auktoriseradt
organ, lönar det ej mödan att framhålla, att det kan hafva någon betydelse,
att sambandet mellan kyrkan och skolan ej varder afklippa Jag
vill derför helt enkelt uttala såsom min mening, att skolans utveckling
intill denna dag ej bevisar, att detta samband varit menligt,
och att hennes framtid torde komma att ådagalägga,. att skada kommer
deraf, om man, brytande med all historisk tradition, nu af klipper
detta samband..
(
160
Den fördelen komme af upphäfvande! utaf eforalstyrelsen, att
biskoparne derigenom befriades från en mängd göromål, ett stort
ansvar och många bekymmer. Bortser jag från denna fördelen, har
jag svårt att finna några synnerliga förmåner af komiténs organisationsförslag.
Hvad hittills ålegat biskop och domkapitel, skulle fördelas
mellan den föreslagna lokalstyrelsen och öfverstyrelsen. Jag
erkänner mig ej rätt förstå, hvarför ej det, som skulle åligga lokalstyrelsen,
lika väl skulle kunna utföras genom hittills varande styrelseorganer:
biskop eller domkapitel tillsamman med de särskilda
läroverkens inspektörer och deras rektorer eller lärarekollegier. Icke
heller förstår jag gagnet af att insätta den af komitén föreslagna
öfverstyrelsen i stället för ecklesiastikdepartementets läroverksbyrå
och den nuvarande stiftsstyrelsen. Hafva verkligen några förderfliga
följder kommit deraf, att stiftsstyrelserna, alltid med vederbörandes
rätt att vädja till högre myndighet, utöfvat disciplinär domsrätt öfver
läroverkens lärare och haft befattning med lärarnes tillsättning? Har
någon skada kommit deraf, att eforus på vederbörandes förslag bestämt
om nya läroböckers införande, pröfvat frågor rörande lärjungars
förvisning från läroverk m. m. ? Jag tror, att dessa frågor böra besvaras
nekande. Om derför än skäl kunna finnas för en och annan
förändring i nuvarande styrelseorganisation, torde ej tillräckliga grunder
finnas för en så genomgripande, med all hittills varande utveckling
brytande förändring, som komitén föreslagit såsom framtidsideal.
Till det nu sagda må blott ett par anmärkningar, låt vara af
mindre vigt, göras mot komiténs förslag. Komitén har i fråga om
lokalstyrelserna räknat mycket på intresset inom de kommuner, der
läroverken äro belägna. Men fins verkligen ett sådant intresse?
Svar på denna fråga torde kunna lemnas af eforerna, Indika ej sällan
haft svårighet för att finna så mycket intresse, att de kunnat
finna lämpliga personer villiga att åtaga sig det lilla besväret att
vara vittnen vid årsexamina. Med allt skäl kan äfven sättas i fråga,
om det är gagneligt att införa en centralisation, sådan som komitén
föreslagit genom sitt yrkande att på centralöfverstyrelsen öfverflytta
vigtiga delar af stiftsstyrelsernas hittills varande uppdrag. Tidens
tendens torde på andra områden peka ej på ytterligare centralisation
utan snarare på decentralisation. En följd af ett genomförande utaf
komiténs förslag skulle kanske äfven i åtskilliga fall bli tyngre och
omständligare expeditionsformer, ett förökadt mångskrifveri och allehanda
onödiga omgångar.
Slutligen lägger komitén en stor vigt vid en mera omfattande
161
inspektion af kringresande inspektörer. Utan att vilja förneka allt
gagn af inspektörsverksamketen, dristar jag dock att, oaktadt jag
vet mig dermed komma i strid mot en ganska allmän opinion, uttala
den meningen, att man ej sällan allt för mycket öfverskatta!- värdet
af denna verksamhet. Den har en stor betydelse, när fråga är om
att anordna, så att säga, en ny verksamhet, såsom fallet varit med
våra folkskolor. När den åter ej kan afse annat än att öfvervaka
arbetet inom en gammal och stadgad organisation, förminskas dess
betydelse. Goda och nitiska lärare sköta sitt kall troget och flitigt
oberoende af inspektörens besök; odugliga och försumliga lärare
kunna af dessa besök för längre eller kortare tid möjligtvis uppryckas,
men bli ej härigenom i hufvudsak förändrade. Jag tror derför ej,
att man har skäl att omstörta hittills varande ordningar för att få
en mera ambulatorisk inspektionsverksamhet. Så mycket mindre som
en sådan kan, om den är behöflig, anordnas äfven med behållande
af nu varande styrelseorganer.
Läroverkskomiténs betänkande om läroverksstyrelsen afger förslag
om hvad som först i en obestämd framtid skulle göras. De, som
skola besluta om dess genomförande, hafva således god tid att tänka
på och granska detsamma. Antagligt är, att denna granskning skall
leda åtminstone till allahanda modifikationer af detsamma.
Vesterås läroverks kollegii utlåtande om läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna betänkande
angående organisationen af rikets allmänna läroverk
och dermed sammanhängande frågor.
Då kollegium går att afgifva utlåtande angående läroverkskomiténs.
betänkande, vill kollegium först fasta sig vid det af komitén
gjorda förslaget till förändrad undervisningsplan, sådant detta innehålles
i betänkandets kap. Y med dertill hörande motivering i kap.
II och in.
Ett hufvudmoment i komiténs undervisningsplan är dess förslag
till B-liniens indragning och anordnandet i dess ställe af en »frivillig»
latinkurs på reallinien. Kollegium kan icke tillstyrka detta
förslag hufvudsakligen på grund af följande skäl.
1. Den föreslagna förändringen synes kollegium vara allt för
genomgripande och innebära en omstörtning af det bestående.
11
162
a) Förslaget innebär en allt för snart inträdande och ej på vunnen
erfarenhet grundad omdaning af den nuvarande undervisningsplanen.
Skolstadgan af 1878 har först med vårterminen 1882 hunnit tillämpas
i läroverkets högsta årsafdelning. Endast tre års mogenhetsexamina
har man att grunda ett omdöme på rörande den nuvarande ordningens
värde, och vid akademierna har ännu ingen erfarenhet kunnat
vinnas angående förmågan af akademiska studier hos de ynglingar,
som enligt nämnda stadga genomgått läroverken. Allt för snar är
då den af komitén föreslagna förändringen, helst då man besinnar
vigten för läroverken af en lugn utveckling, som bygger på det gifnas
grund och stöder sig på erfarenheten, hvilken i närvarande fall icke
hunnit vinnas.
b) Enligt komiténs förslag skulle den talrikaste undervisningslinien
indragas. B-linien är, såsom komiténs undersökningar sid. 15
och följande visa, mest besökt och har tillväxt på de andra liniernas
bekostnad. Att borttaga just denna linie synes då vara en allt för
genomgripande förändring.
c) Den föreslagna förändringen går ut på att alldeles afskaffa
latinstudiet i skolorna. Latin skulle visserligen ännu läsas både
på A-linien och såsom »frivillig» kurs på reallinien. Men A-linien,.
hvars lärjungeantal redan visat betydlig minskning, skulle endast:
kunna påräkna ett fåtal lärjungar, hufvudsakligen sådana som ämnade
egna sig åt den presterliga banan, hvarvid man skulle kunna anmärka,
att A-linien, sådan den blefve enligt komiténs förslag, skulle
drabbas af den anmärkning, som komitén gör sid. 225, att »till den
blifvande prestens speciella studier har skolan lika litet att taga hänsyn
som till de för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudierna».
De lärjungar, som, enligt komiténs uttryck sid. 90, »af egen böjelse»
och af »verkligt intresse för sjelfva latinstudiet» skulle välja denna
linie, torde nemligen icke blifva många, helst som för alla gäller,
att de så tidigt som vid inträdet i 4:e klassen skulle nödgas träffa
sitt val mellan två så strängt söndrade linier. Komiténs påstående
(sid. 177), att båda linierna skulle förbereda till samma lefnadsbanor,
på ett enda undantag när, visar sig nemligen icke vara rigtigt, såsom
rektor Törnebladh ådagalägger i sin reservation sid. 37. A-linien
skulle således utan tvifvel visa sig vara ganska fåtaligt besökt och
snart kunna föreslås till indragning.
Ser man åter på den föreslagna »frivilliga» latinkursen på reallinien,
torde denna ingalunda hafva framtiden för sig. Det der förekommande
latiustudium, hvars omfång angifves sid. 225, synes egnadt
163
att bibringa både mindre omfattande och svagare grundad latinkunskap
än t. ex. den, som för närvarande fordras för inträde såsom
apotekselev, och man må väl fråga: hvad värde har en sådan latinkurs?
— en fråga, för hvars besvarande kollegium hänvisar till hvad
som yttras i presidenten Forssells reservation sid. 5 och följ. Ett dylikt
latinstudium kan icke ens anses berättigad! att ingå i skolans undervisningsplan,
då deraf intet verkligt och godt inflytande på lärjungarnes
bildning i det hela är vare sig att vänta eller ens af
komitén afsedt. Vidare skulle en dylik latinkurs utan tvifvel verka
störande på realliniens öfriga undervisning och förrycka dess undervisningsplan.
Denna latinkurs är nemligen icke jemförlig med den
frivilliga undervisning, som för närvarande meddelas i lättare ämnen
1 å 2 timmar i veckan. Här skulle ju undervisning meddelas under
de 4 sista läseåren i ett ämne af så stor svårighet och omfattning,
som latinet, hvilket ingalunda kan inhemtas så lätt som t. ex.
engelska, ty icke ens öfversättning af en »lättare författare» lär gå
för sig utan ordentligt inkemtande af syntax, formlära och vokabler.
Komitén har också befarat öfveransträngning för dem, som genomginge
denna latinkurs, och derför medgifvit dispenser på flera sätt
(komiténs betänkande sid. 226). Mot denna komiténs anordning kan
anmärkas, dels att saknaden af kunskap i engelska är för en realstudent
en betänklig brist, dels att de af komitén medgifna befrielserna
från olika ämnen föra med sig på skolans högre stadium
ett så stort antal olika studiekombinationer eller linier (ej mindre
än 7), att svårigheter torde möta vid läseordningens uppgörande.
Enär alltså anordnandet af eu »frivillig» latinkurs på reallinien
företer så stora brister, och med densamma icke skulle vinnas ett
resultat, som motsvarade arbetet, skulle latinet utan tvifvel snart
trängas ut från reallinien. Komiterade säga också öppet (sid. 77),
att hela anordningen af dem betraktas såsom provisorisk.
Men om således A-linien svårligen skulle kunna uppehållas, och
latinkursen på reallinien är omöjlig att försvara, skulle latinstudiet
snart vara extermineradt. Man må nu angående latinets »oumbärlighet»
(ett uttryck, som kanske borde ersättas genom »öfvervägande
fördelar» eller något dylikt) hafva hvilken åsigt som helst,
så visar sig dock komiténs förslag beträffande latinet vara en allt
för genomgripande och omstörtande förändring.
2. Komiténs förslag hvilar på allt för lös grund.
a) Det är ej en utveckling af något gifvet utan grundad! på en
teoretisk konstruktion, på resonnemang angående latinets värde,
164
hvilka varit och, såsom synes bland annat af reservationerna, äro
motsagda. Komiténs resonemang hafva då å ena sidan ledt till
grekiskans fastslående såsom obligatorisk, hvarom man måste säga,
att det är ett upptagande af en redan öfvergifven ordning, hvilket
knappast synes motiveradt. Tvärt om förefaller det, som om komitén,
då den förklarar, att »praktiska skäl» hindra hvarje försök att återföra
latinstudiets början till första klassen, borde hafva funnit, att
»praktiska skäl» eller redan vunnen erfarenhet också tala för att
icke göra grekiskan obligatorisk. Å andra sidan har komitén kommit
till sin latinkurs på reallinien, som ju i egentligaste mening är »ett
experiment, som blifvit af komiterade på fri hand anordnadt, utan
ledning af någon egen erfarenhet eller af andra länders’ föredömen»
(Forssell sid. 5).
Ii) Det har till förutsättning de af komitén föreslagna ändringar
i de akademiska examina och är utarbetadt med uteslutande hänsyn
till de akademiska studierna. Komitén, som anser, att man förut
vid förändringarna i skolundervisningen lagt för liten vigt vid dennas
sammanhang med universitetsstudierna, har med sina reformer framför
allt afsett möjligheten eller lättheten att vid utträdet ur skolan
idka studier af vetenskaplig art vid universiteten och vill, att båda
bildningslinierna skola förbereda för detta samma mål (sid. 177).
Fordringarna i universitetsexamina äro dock långt ifrån den enda
synpunkt, som bör tagas i betraktande vid ett ordnande af skolornas
undervisning. Dels har skolan ett mål i sig sjelf, att gifva ett
samladt helt af bildning i reelt och formelt afseende, dels finnes ju
en mängd andra banor utom de akademiska studierna, som skolan
förbereder till: tekniska och andra fackskolor, embetsverk, som icke
kräfva akademiska studier såsom kompetens hos sina tjensteman,
samt praktiska yrken och sysselsättningar. Särskildt med reallinien
har väl hufvudsyftet varit, att den skulle förbereda icke till akademiska
studier utan för det praktiska lifvet, en uppgift som reallinien
efter komiténs anordning skulle vida mindre än hittills kunna fylla
(lektor Andersons reserv, sid. 52). Komiténs ensidiga fasthållande
af de akademiska studierna såsom ensamt mål för skolan har satt
komiténs skolorganisation helt och hållet i beroende af komiténs förslag
till ändrade fordringar i de akademiska examina och gifvit
komiterades skolorganisationsförslag i det hela en lös och osäker grund.
3. Komitén fäller angående den nuvarande B-linien ett origtigt
och allt för strängt omdöme.
Komitén sammanfattar sitt omdöme om densamma i det yttran -
165
det, att den når sitt ena mål (den klassiska bildningen) blott till
hälften, enär den meddelar kunskap blott i latin men ej i grekiska,
och sitt andra (den reala bildningen) nästan alldeles icke.
Hvad först den klassiska kunskapen beträffar, så är det ju sant,
att denna är ofullständig utan studium af grekiska. Men om deraf
dragés den slutsatsen, att i skolorna alls icke bör läsas latin annat
än i förening med grekiska, så skulle man, såsom en reservant anmärker,
begå det felet att låta det bästa bli fiende till det goda
eller det bättre. Komiténs i detta fall visade nitälskan för den
klassiska bildningen synes hafva gått något för långt, så vida den
icke, såsom en reservant antyder, »skall uppfattas såsom ett försök
att deducera den klassiska bildningslinien in absurdum, något som
dock skulle strida mot den komitén förelagda allvarliga uppgift».
Äfven på B-linien kan för kännedomen af den antika verlden mycket
vinnas; kollegium hänvisar i detta fall till den utredning, som förekommer
i professor Sundéns reservation sid. 99. En dylik åsigt om
latinstudiets värde äfven utan föreningen med grekiska torde ock
(Forssell sid. 3) finnas i våra dagar hos ett stort antal familjefäder.
Det är också icke allenast i vårt land som behofvet af sådan skolundervisning
gjort sig gällande, då en dylik anordnats äfven i Preussen,
Finland, Schweiz och Frankrike.
Hvad vidare angår den kunskap i realämnena, som meddelas
på B-linien, så visar det sig, att denna linie kan med hänsyn till
realämnena så förbättras, att klagan öfver dessa ämnens bristfälliga
tillgodoseende icke skulle vidare vara befogad. Kollegium hänvisar
i detta afseende till det förslag, som framstälts af minoriteten inom
komitén.
Om således B-linien, såsom grundande klassisk bildning, väl låter
försvara sig, och realämnenas ställning på densamma kan betydligt
förbättras, så saknas de skäl, som komitén funnit, att utdöma denna
linie.
På grund hufvudsakligen af hvad som ofvan anförts, beslöt kollegium,
som för öfrigt ville ansluta sig till det af komitén (sid. 37 och följ.)
framstälda yrkandet, att vid hvarje högre allmänt läroverk bör finnas
fullständig både latin- och reallinie, att afstyrka komiténs förslag
att borttaga B-linien och införa en »frivillig''» latinkurs på reallinien.
På grund dels af den företagna hygieniska undersökningen af
läroverken, dels en af komiténs »medicinskt sakkunnige ledamot»
uppstäld beräkning af normalarbetstiden för skolans särskilda stadier
föreslår komitén en betydlig nedsättning i antalet arbetstimmar för
166
vecka och en dermed sammanhängande förlängning af läseterminerna,
som dock skulle motvägas genom borttagande af de så kallade månadslofven.
Resultatet af de statistiska undersökningarna angående skolornas
hygieniska tillstånd synes dock, såsom presidenten Forssell i sin reservation
sid. 9 och följande ådagalägger, icke kunna läggas till grund
för den föreslagna nedsättningen i timantalet, och tillförlitligheten
af den uppgjorda beräkningen öfver en normalarbetstid är, såsom af
reservanterna uppvisats, tvifvel underkastad. Derjemte skulle på det
högre skolstadiet arbetstiden äfven med förlängda terminer blifva
mindre än nu, emedan månadslofven dels icke synas helt och hållet
kunna försvinna äfven efter komiténs förslag, alldenstund skrifningar
på lärorummet förordas »några gånger under läsåret», dels af komitén
mindre rigtigt beräknats såsom en förlorad skolarbetstid af ända till
6 veckor i sjunde och 3 veckor i sjette klasserna. Till detta fulla
belopp af den medgifna ledigheten hafva väl månadslofven ingenstädes
uttagits, hvarjemte de, åtminstone vid flera läroverk, till allra
största delen användts för skrifningar på lärorummet.
Då sålunda grunderna till komiténs förslag förefalla mindre
säkra, då på skolans nedre stadium knappast torde klagas öfver öfveransträngning,
och då arbetstiden för de högre klasserna skulle enligt
komiténs förslag betydligt minskas, ville kollegium afgifva det yttrande,
att i de nedre klasserna den af komitén föreslagna nedsättningen
i arbetstimmar är mindre behöflig, och att i de öfre klasserna
visserligen någon nedsättning vore behöflig, men den af komitén
föreslagna synes vara väl stor. Kollegium ville vidare för sin del
tillstyrka, att månadslofven till någon del ersattes genom motsvarande
nedsättning af den ordinarie undervisningstiden per vecka,
dock att lärjungarnes skriftliga arbeten borde så mycket som möjligt
förläggas till skolan.
Beträffande timplanerna för de särskilda klasserna och ämnena
har kollegium velat afgifva yttrande angående följande punkter. De
uttalanden, som deri förekomma mot de af komitén föreslagna nedsättningarna
i vissa ämnens timtal, grunda sig på den af kollegium
i det närmast föregående uttalade åsigten, att så stor nedsättning i
arbetstid, som af komitén föreslagits, hvarken för de nedre eller de
öfre klasserna är önskvärd.
Komiténs föi-slag att uppskjuta katekesens läsning till 3:e klassen
och inskränka kristendomsundervisningen till två timmar i hvardera
af l:a och 2:a klassen beslöt kollegium (med 9 röster mot 6) att
167
tillstyrka. Minoriteten yrkade, att katekesundervisningen skulle börja
redan i l:a klassen och ingen nedsättning ske i det nuvarande
timtalet.
Beträffande historia och geografi ansåg kollegium, att äfven med
det timantal, som nu är anslaget åt dessa ämnen i de nedré klasserna,
svårigheter visat sig att medhinna de nödiga kurserna; att
särskild! undervisningen i geografi i följd af otillräcklig tid icke
lemnade säker kunskap i detta ämne, hvarför ock klagomål försports
från universitetet; samt att tiden icke heller i de öfre klasserna vore
i någon mån för rundligt tilltagen. Kollegium ville derför uttala
sig mot de af komitén föreslagna nedsättningarna i timtalet för dessa
ämnen och tillstyrka, att det nuvarande timtalet bibehålies såväl i
andra och fjerde som i de två öfverstå årsklasserna.
Den af komitén föreslagna förändringen i afseende på franska
och engelska språkens inträde på reallinien anser kollegium vara en
förbättring i språkstudiernas ställning på denna linie, hvaremot tyska
språkets ställning både på den klassiska linien och på reallinien
synes hafva betydligt försvagats genom komiténs förslag, att läsningen
af detta språk skulle upphöra redan i 5:e klassen. Den
förstärkning för tyska språket i de fem nedre klasserna, som komitén
velat finna i den för reallinien föreslagna timfördelningen — på
latinlinien deremot skulle tyskans ställning i de fem nedre klasserna
blifva afgjordt sämre än nu — kan ingalunda uppväga de i 6:e
klassen indragna timmarne redan af det skäl, att, såsom komitén
sjelf anmärker, en undervisningstimmes värde betydligt växer med
klassens ordningsnummer. De nu i 6:e klassen åt tyskan anslagna
timmarne äro ock af stor vigt både för bibehållande af det redan
inlärda, för förkofran i färdighet att öfversätta och för undervisningens
kontinuitet i det hela, hvilken dessutom synes kräfva att
studiet af tyska språket helst borde fortsättas hela läroverket igenom.
Då vidare erfarenheten visar, att äfven med den nuvarande anordningen
af tyska språkets läsning det resultat knappast vinnes, som
komitén framhåller sid. 205, att lärjungen »utan tillhjelp af lexikon
förstår en icke allt för svår tysk bok», så kan man med skäl befara,
att detta efter komiténs förslag än mindre skulle blifva händelsen.
Helt säkert skulle då den klagan blifva än mera befogad, som redan
nu låter sig höras, att lärjungarne icke genom skolundervisningen i
tyska sättas i stånd att utan svårighet begagna detta språks literatur,
hvartill tillträdet är för dem af största vigt, åt hvilket håll de än
vända sin fortsatta verksamhet. Det skäl åter, som komitén funnit
168
tala för tyska språkets afsilning redan i 5:e klassen, att man derigenom
skulle undgå att på reallinien samtidigt studera mer än två
främmande språk, synes icke ega stor betydelse, då här beträffande
tyska språket fråga icke är om något mera ansträngande- studium af
ett nytt eller nyss börjadt ämne, utan allenast om fortsättning med
ringa timantal af ett språkstudium, som redan vunnit stadga och
fortskridit jemförelsevis långt i de fem nedre klasserna. På dessa
grunder beslöt kollegium såsom sin mening uttala, att tyska språkets
läsning borde såsom hittills fortgå i 6:e klassen och om möjligt
fortsättas äfven i de två derpå följande årsklasserna.
Den föreslagna nedsättningen af matematikens timantal i 7:e
klassen på reallinien från sju till fem fann kollegium vara allt för
stor och ville tillstyrka, att matematikens timantal i denna klass nedsattes
på sin höjd med eu timme. Beträffande matematikens anordning
på A- och B-linierna anslöt sig kollegium i öfrigt till det förslag,
som framstälts af minoriteten inom komitén.
I afseende på H-liniens anordning ville kollegium tillstyrka
komitéminoritetens förslag. Enär dock den föreslagna minskningen
i latinets timtal med en timme i hvardera af 6:e och två timmar i
hvardera af 7:e klassens afdelningar syntes vara allt för betydlig, för
att de nuvarande kurserna skulle kunna medhinnas, beslöt kollegium
(med 8 röster mot 5) att tillstyrka, det latinets nuvarande timtal
bibehölles i 6:e klassen och i 7:e klassen minskades med blott en
* timme. Minoriteten röstade för komitéminoritetens förslag.
Komiterades förslag till den skriftliga mogenhetsexamens anordning
ville kollegium tillstyrka med undantag af förslaget om införande
på latinlinien af en öfversättning från latin till svenska. Då en
sådan åtgärd ingalunda syntes egnad att, såsom komitén afsett,
minska betydelsen af de skriftliga arbetena i latin, hvilka tvärtom
med bibehållande af det nuvarande skrifprofvet tillika skulle få eu
ny uppgift sig förelagd, och då lärjungarnes förmåga att öfversätta
från latin till svenska kunde tillräckligt utrönas genom den muntliga
examen, särdeles genom föreläggandet för lärjungarne af en förut
icke läst text till oförberedd öfversättning, beslöt kollegium afstyrka
införandet af ett öfversättningsprof från latin till svenska och tillstyrka,
att i den skriftliga examen endast ett prof i latin skulle
fordras, nemligen den nuvarande öfversättningen från svenska till
latin med samma stadgande som nu, att godkännande af detta prof
fordras för admission till muntliga examen. Äfven på B-linien ansåg
kollegium den skriftliga examen i latin böra bestå endast i öfver
-
169
sättning från svenska till latin, under det kollegium för öfrigt ville
tillstyrka de af komitéminoriteten föreslagna- skriftliga profven i
svenska och matematik för denna linie.
Kollegium, som i likhet med komitén fann den nu åt privatisternas
muntliga mogenhetsexamen anslagna tiden vara allt för knapp, ansåg,
att denna olägenhet skulle på lämpligare sätt, än komitén föreslagit,
blifva afhulpen, om lärjungarne från enskild undervisning ålades att,
före den muntliga examen inför censorerna, underkasta sig enskildt
förhör för vederbörande examinatorer, som sådant önskade.
I afseende på frågan om första Mässens indragning anslöt sig
kollegium helt och hållet till komiténs deröfver gifna utlåtande.
I det af komitén framstälda förslaget rörande villcoren för kompetens
till läraretjenster kan kollegium icke till alla delar instämma.
Komitén har nemligen gjort lärareexamen beroende af ett väckt
förslag till ny stadga för filosofie kandidatexamen och filosofie doktorsgrad,
hvilket å ena sidan ännu icke varit föremål för ens samtliga
vederbörande akademiska myndigheters ompröfning och utlåtande
och å andra sidan ingalunda synes hafva rönt synnerligen stark tillslutning
af dem, som haft tillfälle att deröfver yttra sig. Detta förslag,
som alltså ännu är under diskussion och hvars framgång torde
vara ganska oviss, tyckes redan derigenom vara mindre lämpadt att
läggas till grund för en embetsexamen. Dertill kommer, att åtskilliga
anmärkningar med fog kunna göras mot nämnda förslag i och
för sig, bland hvilka följande torde förtjena att framhållas.
1. Möjligheten att taga nio betyg i lika många särskilda ämnen
medför ögonskenligen en upplösning af den sammanhållning i examen,
som måste vara nödig såsom prof på sammanhang i studier och på
förmåga att ordna sina kunskaper till ett sammanbundet helt.
2. Den obegränsade valfriheten af ämnen gör faran af en dylik
upplösning ännu större, helst som den akademiska erfarenheten (jfr
t. ex. humanistiska sektionens i Upsala utlåtande den 25 Februari
1885 sid. 11) visar, huru under vissa förhållanden rättigheten till
fritt val mellan flera ämnen begagnas på sådant sätt, att examinanden
blott söker finna, hvilket ämne lättast kan expedieras, och det
icke är osannolikt, att en kandidatexamen af nu föreslagna beskaffenhet
kan komma att af examinanderna betraktas såsom ett nödvändigt
ondt, från hvilket man har skäl att frigöra sig så lätt som
möjligt. En examensordning, som alltså icke lemnar de studerande
någon den minsta anvisning att på ett förståndigt och sammanhängande
sätt inrätta sina studier, kan svårligen vara att förorda.
170
3. Den omständigheten slutligen, att ingen föreskrift finnes
derom, huru och i hvad mån latinet bör ingå i denna examen, och
att således äfven de, som egna sig åt läroämnen tillhörande den
humanistiska sektionen, skulle kunna aflägga denna examen och förvärfva
doktorsgrad utan den minsta latinkunskap, måste ock anses
som en väsentlig brist i det väckta förslaget. Ännu betänkligare
blir denna brist, om examen betraktas i sitt förhållande till läroverken.
Filosofie doktorsgrad skall nemligen, enligt hvad komitén
sjelf anser, fortfarande såsom hittills medföra oinskränkt kompetens
till alla läraresysslor. Detta kunde ju lätt hafva till följd, att eu
lärare, som saknade hvarje insigt i latinet, komme att i humanistiska
ämnen undervisa å A- och B-linien utan att sålunda ega ett vetande,
som i detta fall alla hans lärjungar ega. Om ett sådant förhållande
kan vara fördelaktigt för honom sjelf eller för lärjungarne, torde
icke vara svårt att afgöra. Komitén medger ju sjelf (sid. 258), att
olägenhet uppkommit deraf, att lärare utan latinkunskap anstälts,
ehuru icke anmärkningsvärd. Skulle nu undantaget blifva regel,
torde olägenheten också blifva anmärkningsvärd.
I trots af alla dessa brister anser dock komitén den föreslagna
examen vara lämpad att användas som lärareexamen, om blott några
få särskilda bestämmelser dertill fogas (se sid. 266 och följ.).
Äfven mot dessa bestämmelser kunna, särskild! i fräsa om förvärfvandet
af kompetens till adjunkts- eller kollegabeställningar,
väsentliga anmärkningar framställas. Att göra tillvaron af ett eller
annat special betyg rent af till kompetensvilkor har hittills ansetts
hvarken nödigt eller nyttigt. Vidare kan det betviflas, om den
grundsatsen, att den blifvande läraren måste framför allt sjelf ega
insigter i just det eller de ämnen, i hvilka han skall meddela vetande
åt andra, är en »sjelfkär sanning», så snart det tillägget göres, att
akademiskt vitsord derom är nödvändigt, och om den vid tillämpningen
kan strängt genomföras. Hyser väl komitén sjelf den minsta
betänklighet mot att i trots af denna »sjelfklara sanning» föreslå,
att behörighet att söka lektorsbefattning bör fortfarande som hittills
tillika innebära behörighet att söka adjunkts- eller kollegabefattning
(sid. 270), oaktadt det härvidlag mycket lätt kan inträffa, att den
sökande icke eger vitsordade insigter i ens något af de till sysslan
hörande ämnena? Om detta hör till sällsyntheterna eller ej, betyder
naturligtvis ingenting i fråga om den af komitén principielt gillade
och annars strängt fasthållna grundsatsen. Måste icke också komitén
vidare — ehuru den i enlighet med anförda princip fordrar, att den
171
sökande skall förete vitsord om åtminstone godkända insigter i alla
de ämnen, som vid ledighets kungörande bestämmas såsom tillhörande
en adjunkts- eller kollegabefattning — i trots af denna
2 sj eif klara sanning», dock sjelf medgifva, att man för det närvarande
kunde nöja sig med att fordra vitsord om åtminstone godkända insigter
i blott två af de till sysslan hörande ämnena? Således en njr
afvikelse, mot hvilken också invändningar gjorts, särskilt af matematisk-naturvetenskapliga
sektionen i Upsala. Komitén anser väl
medgifvandet såsom öfvergående, ehuru det dock kan sättas i fråga,
om icke den uppstälda fordran är allt för sträng. Men äfven om
den kunde fullständigt tillämpas, är dermed möjligheten icke utesluten,
att en lärare kan komma att undervisa i ett ämne, hvari
han saknar vitsordade insigter. En adjunkt kan ju åläggas att undervisa
äfven i andra ämnen än dem, som egentligen höra till hans syssla.
Kan man i detta fall öfverlemna åt läraren sjelf att medelst egna
studier tillegna sig de kunskaper, som i detta ämne brista honom,
så torde man väl äfven i andra fall kunna medgifva en dylik frihet
och hysa sådant förtroende till en person, som genom aflagd examen
visat, att han eger insigter i en viss krets af kunskapsämnen, och
sålunda väl torde vara kompetent att, när så fordras, inhemta det
kunskapsmaterial, som han ytterligare kan behöfva för sin undervisning.
Väl söker komitén att lösa svårigheten med den anmärkningen,
att undervisning i andra ämnen »endast behöfver ega rum
på läroverkets lägsta stadium» och att en sådan omständighet bör
hafva till följd, »att personer, hvilka ämna inträda på lärare banan,
redan, under sin egentliga studietid vinnlägga sig om förvärfvandet
af kunskaper i sådana ämnen, hvilka för lediga adjunktssysslor vanligen
bestämmas». Hvad värde en dylik anmärkning eger, faller
lätt i ögonen.
Komiténs fordran om vitsordade insigter skulle derjemte vid
tillämpningen medföra ytterst stora olägenheter. Efter aflagd examen
skall en person söka en plats, men finner måhända, att ett eller
annat af de för denna anslagna ämnena icke kommit att ingå i hans
examen. Då, säger komitén, »står det ju honom öppet att komplettera
examen, och denna möjlighet att utvidga sin kompetensrätt genom
studier, öfver hvilka ett akademiskt vitsord utan särskilda svårigheter
och i hvarje fall utan någon längre tids vistelse vid universitetet
kan erhållas», bör derjemte vara »en gagnelig maning till fortsatta
studier i ett eller flera af skolans ämnen» (sid. 272). Det torde dock
icke alltid vara så lätt att återvända till universitetet för att kom
-
172
plettera en aflagd examen, som komitén synes föreställa sig. Med
mera skäl kan man befara, att hvad komitén å annat ställe i fråga
om upprepade undervisningsprof sjelf framhåller, nemligen att de
framkalla missnöje, skall i högre grad och synnerligen berättigadt
komma att gälla om dessa upprepade och nödtvungna resor till universitetet
för att nödtorftligen komplettera en redan aflagd examen.
Och att denna ovilkorliga kompletteringsskyldighet icke kan innebära
eu fortsatt maning till studier af fri vilja, utan måste komma att
betraktas som ett tvång, medförande ständigt ny lexläsning med
tillhörande förhör, det torde icke vara svårt att förutse. Hvad värde
komitén tillmäter en dylik af nödtvång inlärd lexa, och med huru
stor ifver komitén anser ett sådant inlärande ske, det har den sjelf
framstält i hjerta färger, när den talar om tvångsämnena enligt den
nuvarande examensordningen. Att detta oaktadt göra vissa specialbetyg
rent af till kompetensvilkor för vissa lärareplatser, måste alltså
under sådana förhållanden icke kunna anses vittna om konseqvens
eller liberalitet. Med skäl kan man deremot säga, att komitén visar
liberalitet i examen, der sådant icke torde vara på sin plats, för att
sedan komma med tvånget. Ännu olidligare skulle detta tvång
blifva, om det af komitén framstälda förslaget skulle, enligt hvad
den synes föreställa sig, få retroaktiv verkan och derigenom kanske
hundratals personer beröfvas den kompetens, som de under trycket
af de af komitén framhållna ogynsamma förhållandena redan förvärfvat
sig.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, då det ingalunda kan
vara rätt att »lemna den unga studentens arbete alldeles fritt i
stället för att gifva det regel och ledning genom ett inom tjenliga
gränser hållet tvång; och då det är ännu mindre rätt att sedan låta
mannen plikta för hvad ynglingen möjligen felat, derför att han
icke fått den ledning, som han bort få, när han behöfde den» (jfr.
prof. Sundéns reserv, sid. 114), anser sig kollegium böra i dessa delar
afstyrka de af komitén föreslagna kompetensvilkoren.
Deremot är kollegium i full öfverensstämmelse med komitén
lifligt öfvertygadt om, att den nuvarande tudelningen af den filosofiska
graden är åtminstone från skolans synpunkt — den enda som
här kan komma i fråga — mindre tillfredsställande, och det förnämligast,
emedan den nuvarande filosofie kandidatexamen icke innebär
nödig garanti för, att den blifvande läraren eger tillräcklig vetenskaplig
bildning för att kunna med framgång sköta sitt kall;
173
emedan den uppdrager en allt för skarp gräns mellan de olika
lärarne vid ett läroverk och redan från början enligt regel utesluter
en person, som blott aflagt filosofie kandidatexamen, till och med
från blotta möjligheten att vinna ytterligare befordran, hvithet naturligen
måste hafva en menlig inverkan i mer än ett hänseende;
emedan den slutligen synes medföra en allt för lång och dyrbar
studiekurs med alla de olägenheter, som deraf äro en ögonskenlig
följd.
Med stöd af allt detta får kollegium, utan att vilja närmare
inlåta sig på frågan om ordnandet af den filosofiska graden, såsom
sin åsigt i nu behandlade frågor uttala:
att den nuvarande tudelningen bör upphäfvas och att blott en
examen må fordras för att jemte disputationsprof berättiga till erhållande
af filosofisk doktorsgrad;
att denna examen ordnas så, att'' den utan ytterligare komplettering
kan medföra kompetens till läraretjenster vid de allmänna
läroverken, dock med rättighet för den, som så önskar, att komplettera
eu förut aflagd examen;
att denna examen sålunda kommer att innefatta några bestämda
ämnen, men med så vidsträckt valfrihet, som omständigheterna och
redan vunnen erfarenhet lämpligen kunna medgifva och fordra;
att särskildt minst godkända insigter i latin måste fordras af
den, som aflägger examen i kunskapsämnen hörande till den humanistiska
sektionen, hvaremot det torde vara skäl att låta äfven realstudenter
förvärfva grad inom den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen utan någon latinkunskap.
Kollegium anser vidare, att eu blifvande stadga om filosofisk
doktorsgrad och vilkoren för kompetens till läraretjenster icke bör
få en retroaktiv verkan, så at-t någon beröfvas den kompetens, han
redan eger.
Kollegium anser slutligen, att åt personer, som aflagt filosofie
kandidatexamen efter 1870 åi-s stadga, dock bör tillerkännas, rätt
att genom komplettering af sin examen förvärfva kompetens till
erhållande af filosofisk doktorsgrad enligt de fordringar derför, som
för framtiden kunna komma att blifva gällande.
I komiténs förslag, att hvarje sökande till lärarebefattning må
ega rättighet men ej skyldighet att genom inför vederbörande domkapitel
aflagdt undervisningsprof styrka sin skicklighet till embetet,
instämmer kollegium för sin del, liksom ock i den af komitén uttalade
åsigten, att alla disputationsprof böra afläggas vid universitetet.
174
Beträffande kompetensen för lärare i kristendom tillstyrker
kollegium den lydelse, professor Sundén i sin reservation (sid. 119)
gifvit åt kyrkomötets den 6 Oktober 1883 gjorda framställning, eller
att personer, som genomgått den för inträde i prestembetet föreskrifna
universitetskursen, må berättigas att söka adjunkts- och kollegabefattningar
med undervisningsskyldigket i kristendom.
Adjunkten doktor Segelberg-Peterson ingaf följande reservation
i fråga om kollegii yttrande angående kompetensen till adjunktsbefattningar
:
»Då den af Kongl. Maj:t nedsatta komitén uttalat sig för önskvärdheten
af ett närmande mellan lektorer och adjunkter och såsom
en följd deraf uppstält den fordran, att hvarje adjunkt borde vara
qvalificerad att i något ämne undervisa på skolans öfverstå stadium,
så kan ett sådant uttalande af komitén icke vara någon blott tillfällighet,
utan måste tvärtom anses såsom uttryck för en bland skolans
vänner inom vårt land allt mer mognande opinion om nödvändigheten
för läroverkens egen skull att undanrödja den nuvarande gapande
klyftan mellan de två kategorierna af lärare, hvilken opinion
det särskild! tillhör skolans närmaste målsmän, läroverkskollegierna,
att för skolans bästa värna om och vårda.
Och då Yesterås läroverkskollegium i hufvudsak instämt med
komitén äfvensom i yrkandet på samma akademiska examen för båda
klasserna af lärare, så synes det ock, som borde kollegiet hafva sökt
afböja återinträdandet af de före 1870 befintliga förhållandena, då
äfvenledes samma akademiska examen utgjorde kompetensvilkor för
såväl lektor som adjunkt utan den verkan, som med nu varande förslaget
afses, och yrkat, att denna examen borde vara lika ej blott
till namnet utan ock till beskaffenheten, så att äfven för kompetens
till adjunktsbefattning borde fordras sådan examen, som berättigar
till promotion enligt komiténs derom framstälda förslag».
I denna reservation instämde adjunkterna Fjellman och Molér.
Införande af terminsafgifter till statskassan anser kollegium
endast såsom en nödfallsåtgärd böra ifrågakomma, i fäll nemligen
staten icke på annat och lämpligare sätt kan bereda tillgång till
bestridande af omkostnaderna för undervisningen. I hufvudsak instämmande
med de af reservanten professor Sundén i öfrigt i denna
fråga uttalade åsigter, anser sig kollegium, som äfven tagit i betraktande
det förhållandet, att en öfversigt af de ekonomiska vilkoren
hos de föräldrar, hvilkas barn besöka Yesterås läroverk, visar vida
ogynsammare siffror, än de af komitén beräknade medeltalen an
-
i
175
gifva, icke böra förorda förslaget om införande af nämnda terminsafgifter.
Beträffande slutligen komiténs förslag till anordning af läroverkens
styrelse fann kollegium, att åtskilliga anledningar till tvekan
måste förefinnas beträffande en så genomgripande organisationsfråga,
hvars lösning särskild! tycktes böra sammanhänga med förslag till
domkapitlens reorganisation; och då särskildt i förslaget till lokalstyrelse,
med det inflytande som deri inrymmes åt de kommunalamyndigheterna,
knappast tillräcklig garanti funnes derför, att sakkännedom
och pedagogisk erfarenhet blefve i denna styrelse tillräckligt
representerade, samt då beträffande censtralstyrelsen allt för
stor magt syntes komma att läggas i händerna på chefen för denna
styrelse, särdeles beträffande tillsättningen af tjänster och utöfvande
af disciplinär domsrätt, ansåg sig kollegium icke böra tillstyrka
komiténs förslag till förändrad anordning af läroverkens styrelse.
Vesterås den 4 Juni 1885.
In fidem
C. A. BRQLÉN,
rektor.
Utdrag af protokollet vid sammanträde med Falu högre
allmänna läroverks kollegium den 13 April 1885.
Närvarande: Inspektor såsom ordförande, samtlige kollegii ledadamöter.
Enligt förut fattadt beslut skulle läroverkskollegium nu afgifva
betänkande angående läroverkskomiténs utlåtande och förslag af den
25 Augusti 1884; och förenade sig läroverkskollegii pluralitet om
följande yttrande.
Läroverkskollegium ansluter sig närmast till de åsigter, hvilka
af presidenten m. m. H. Forssell och professorn J. M. Sundén reservationsvis
uttalats mot komiténs förslag att bortaga den nu varande
B-linien, hvilket förslag enligt läroverkskollegii mening innebär eu
åtgärd, som står i allt för våldsam strid mot faktiskt gifna skol
-
bildningskehof och genom sina följder tvifvelsutan skulle på ett
betänkligt sätt återföra hela vårt elenientarundervisningsväsen till
delvis föråldrade former.
Häremot reserverade sig adjunkten Vahlin och vikarierande lektorn
Johnsson, hvarjemte på derom väckt fråga beslöts, att tvenne skrifvelse^
den ena af lektorn Billengren och adjunkten Vaklin angående
det relativa värdet af skrifningsbetygen i modersmålet och franska
språket å reala linien, den andra af lektorn Theorin beträffande timantalet
i naturlära i läroverkens mellanklasser, skulle åtfölja det
protokollsutdrag i frågan, hvilket till högvördiga domkapitlet skulle
insändas.
In fidem
G. J. DAHLBÄCK.
Till högvördiga domkapitlet i Vesterås.
Genom bestämmelsen (sid. 231) att till muntlig abiturientexamen
admitteras examinand å reala linien, hvilken är godkänd i den
svenska och med beröm godkänd antingen i den matematisk-fysikaliska
eller i den franska (engelska) skrifningen, tillerkännes ej
ett högre betyg, t. ex. med beröm godkänd eller berömlig, i den
svenska skrifningen samma examensvärde, som ett högre betyg i
någon af de sist nämnda skrifningarna. Oegentligt synes detta förhållande
vara, då betyget godkänd i den svenska skrifningen i främsta
rummet bestämmes såsom ett oeftergifligt vilkor för att admitteras
till den muntliga examen, men möjlighet finnes att blifva admitterad
till samma examen utan betyget godkänd vare sig i den matematiskfysikaliska
eller i den franska (engelska) skrifningen. Ännu oegentligare
torde denna bestämmelse vara, om man, såsom undertecknade,
tillerkänner förmågan att på modersmålet i en så väl till innehållet
som till formen mönstergill uppsats behandla ett förelagdt ämne på
ett bestämdt antal timmar vara ett af de säkraste bevisen på en
ynglings totala mogenhet.
Falun den 13 April 1885.
Ehrenfrieä Billengren. V. Vahlin.
Till högvördiga domkapitlet i Vesterås.
Såsom bilaga till Falu läroverkskollegii beslut af den 13 dennes
Tågar jag vördsammast foga följande ringa erinran till skolkomiténs
förslag.
Nu gällande skollag inrymmer åt naturläran i hvardera af 4:e
och 5:e realklasserna 2 timmar i veckan och komiténs förslag 3
timmar. Af dessa båda timfördelningar är efter mitt förmenande den
närvarande att föredraga framför den föreslagna. En yngling i 4:e
och 5:e realklasserna, de. allra mest begåfvade möjligen undantagna,
kan nemligen i geologi, astronomi, kemi och fysik ej fatta annat än
spridda detaljer, och en fullt vetenskaplig förklaring af de inför sagde
klasser framhållna fenomenen försöker väl svårligen någon att gifva.
För ynglingens bildningsgrad eller mogenhet vid utträdet ur 5:e realklassen
kan det väl då ej betyda mycket, om han i 4:e och 5:e klasserna
inhemtat en ytlig kunskap om flere eller färre spridda detaljer
i uppräknade vetenskaper. Undertecknads mening är derför den,
att om något af öfriga läroämnen, som skola föredragas i 4:e och
5:e realklasserna, till ynglingens sanna förkofran bättre skulle kunna
använda ännu en lästimme, eller om det för ynglingarnes i dessa
klasser helsotillstånd och kroppsutveckling skulle vara fördelaktigt,
att dessa ynglingar befriades från ännu en timmes skolarbete, det alls
icke skulle menligt inverka på en ändamålsenlig läsning af naturlära
i 4:e och 5:te realklasserna, om af de 3 timmar, som komitén föreslagit
böra egnas åt detta ämne i hvardera af dessa klasser, den tredje
användes till något af de andra nu uppgifna ändamålen.
Falun den 13 April 1885.
Vördsammast
P. G. E. THEORIN.
Till högvördiga domkapitlet i Vesterås.
Med begagnande af det tillfälle, som blifvit Sala läroverkskollegium
medgifvet att yttra oss i anledning af läroverkskomiténs den
25 sistlidne Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förlag angå
12
-
178
ende organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, få vi angående ifrågavarande ärende vördsamt anmärka
följande.
I öfverensstämmelse med den af komitén uttalade åsigt äro vr
öfvertygade om det olämpliga deri, att de mindre läroverkens kurser
äro uppstälda med afseende på fortsatta studier vid högre läroverk,
ehuru flertalet af de lägre läroverkens lärjungar utgår i det praktiska
lifvet; och anse vi derför, att en sjelfständigare ställning för de små
läroverken beträffande undervisningsplan och lärokurser icke kunde
annat än lända dem till väsentlig förmån.
Hvad åter angår det af komitén framstälda förslag, att en del
pedagogier och lägre allmänna läroverk skulle förvandlas till af staten
understödda kommunalskolor, synes oss, i närmaste öfverensstämmelse
med de af komitéledamoten rektor E. L. Borgström uttalade åsigter
och derför anförda skäl, att det vore mindre välbetänkt att göra
dessa läroverks tillvaro beroende af bidrag från de små kommunernas
förut helt säkert mycket anlitade tillgångar.
Hvad beträffar särskildt detta samhälle, som redan fått vidkännas
en utgift af 23 å 24 tusen kronor för uppförande af ett tidsenligt
läroverkshus, som för sin folkskolor har en årlig utgift af 7 å 8 tusen
kronor och som i och för inrättande och underhåll af en nyss beslutad
flickskola hädanefter måste ikläda sig en rätt betydande, årlig
kostnad, torde dess ekonomiska ställning, ytterligare försämrad genom
en för få år sedan staden öfvergången eldsolycka, svårligen medgifva
den ytterligare tillökning i årliga utgifter, som den af läroverkskomitén
föreslagna organisationen af de mindre läroverken skulle
komma att medföra.
Mot den af komitén uppstälda beräkningsgrund för bestämmande
af det erforderliga antalet lärare vid de föreslagna kommunalskolorna
få vi anmärka, att då komitén säger, att inga andra skolor af detta
slag böra vara berättigade, än de, i hvilka lärjungarnes antal uppgår
till 30, och att för en skola med detta lärjungeantal 2 ämneslärare
böra anställas, synes oss detta icke stå väl tillsammans med hvad
komitén å annat ställe föreslår, att nemligen hvarje lärare bör kunna
samtidigt sysselsätta mer än ett lexlag, hvarigenom skulle vinnas den
fördelen, att skolan kunde under flera år behålla en lärjunge och föra
honom framåt. Om en sådan ordning följdes, att hvarje klass utgjorde
tvenne årsafdelningar, hvilken plan vi för öfrigt ej kunna
annat än gilla, för så vidt lärjungeantalet ej är allt för stort, synes
oss den nödvändiga följden blifva den, att i en skola med för när
-
179
varande omkring 30 lärjungar deras antal skulle blifva måhända fördubblad!,
hvarigenom åter enligt komiténs beräkning anställandet af
4 lärare skulle göras nödvändigt.
Sala den 31 Maj 1885.
AUG. FORSSMAN,
inspector schola.
C. J. M. Walilén,
t. f. rektor.
Fredr. Aminoff,
lärare i gymnastik och sång.
P. E, Wällstersson,
kollega.
P. -/. Wallén,
v. kollega.
Till högvördiga domkapitlet i Vester ås.
På grund af domkapitlets skrifvelse af den 7 sistlidne Januari
får undertecknad härmed afgifva yttrande med anledning af läroverkskomiténs
utlåtande och förslag, för så vidt de afse Köpings skola.
Sedan komitén tagit i öfvervägande, huruvida några rättsliga
hinder möta för att indraga eller ombilda de en- och tvåklassiga
pedagogierna och åtskilliga allmänna läroverk, och densamma, efter
verkstäld utredning, ansett sig icke finna några sådana hinder, har
den bland annat föreslagit, att Köpings tvåklassiga pedagogi skulle
förvandlas till en kommunalskola, som skulle uppehållas delvis af
staten och delvis af kommunen.
Om statens rätt att göra anslag till Köpings skola beroende af
bidrag af kommunen till lärarnes aflöning vill undertecknad ej yttra
sig; men då det redan af komiténs utlåtande framgår, att denna
skola utan sådant bidrag egt bestånd i flera århundraden, och det är
kändt, att skolan i dess nuvarande form varit till stor nytta för
staden och den kringliggande orten, är det lätt att inse, att man af
billighetsskäl anser sig hafva eu viss rättighet att fordra, att den
föreslagna nya skolan skall blifva bättre än den gamla, om staden
skall vidkännas de föreslagna uppoffringarna.
Om man tager i öfvervägande, hvad den gamla skolan kunnat
uträtta och hvad den nya lofvar, kan man göra sig en föreställning
om, huruvida denna stadens fordran blifvit tillgodosedd i komiténs
förslag.
180
Vid skolan i dess nuvarande form liar undervisningen i regel
omfattat till och med 4:e klassens kurser och mången gång mera i
vissa ämnen.
Beträffande den föreslagna kommunalskolans omfattning har
något definitivt förslag visserligen ej blifvit framstäldt, men komitén
framhåller, att om skolan nu skulle förändras till kommunalskola, så
borde hon erhålla 2:ne ämneslärare och 3 öfningslärare; och derefter
måste man bedöma henne.
Blefve lärarnes kompetens densamma nu som förr, skulle alltså
på grund af lärarnes antal undervisningen kunna hafva samma omfattning
äfven i kommunalskolan; men med förändrade kompetensfordringar
kan förhållandet blifva annorlunda. Och att komitén ej
ansett kommunalskolor med 2 å 3 ämneslärare kunna meddela särdeles
omfattande kunskaper, kan man sluta af dess yttrande om dylika
skolors ringa omfattning vid fråga om kompetensfordringarna för
lärarne. Ännu tydligare talar lektor F. Anderson i slutet af sin
reservation, då han framhåller, att man kan befara, att dessa skolor
skola söka att inrätta sig såsom parallelklasser till de 2:a och 3:e
klasserna af allmänna läroverket.
Det är sålunda sannolikt, att enligt komiténs åsigt Köpings stad
skulle anses böra vidkännas rätt stora uppoffringar för att kunna få
ett läroverk, som ej ens kan blifva till så stort gagn för staden och
orten som det nu befintliga läroverket.
Vidare synes komitén vid beräkning af lärarnes antal vid denna
skola hafva frångått sina förut uppstälda grundsatser.
Komitén har nemligen uppstält såsom grundsats, att lärarnes
antal skall vara beroende af lärjungeantalet samt att ett antal af
minst 30 lärjungar skulle berättiga till att erhålla 2:ne lärare och
ett antal af 45 lärjungar till erhållande af 3:ne lärare.
Hade denna grundsats blifvit följd beträffande Köpings pedagogi,
så skulle för Köpings kommunalskola hafva erfordrats 3:ne och ej
2:ne lärare, enär medeltalet under tioårsperioden 1873—1882, hvarpå
komitén grundat sina beräkningar, utgjort 45,2. Att endast 2 lärare
ansetts erforderliga, synes bero derpå, att lärjungeantalet under de
sista åren varit något mindre. Medeltalet för tioårsperioden 1875—
1884 utgör dock 46, hvilket sålunda visar en tillökning.
Att lärjungeantalet under de senare åren varit mindre än under
senare hälften af 1870-talet kan väl ej förnekas, men det kan bero
på tillfälliga orsaker. Särskildt kan man påpeka de tryckta ekonomiska
förhållandena samt att under flera år och företrädesvis under
181
åren 1882 och 1883 difteri- och nervfebersjukdomar varit allmänt
gängse här på orten. Vidare torde det obestämda tillstånd, i hvilket
pedagogierna befunnit sig, hafva i någon mån bidragit till lärjungeantalets
minskning, enär allmänheten delvis haft den föreställningen,
att läroverket när som helst kunnat upphöra.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, anser sig undertecknad
böra framhålla, att Köpings stad, enligt den af komitén uppstälda
grundsatsen, bör erhålla 3:ne lärare, om läroverket skall förändras
till en kommunalskola.
I fråga om kompetensfordringarna för lärarne yttrar komitén:
»Finnes jemte rektor endast en eller två andre lärare--- — —
lärer det, med afseende på skolans ringa omfattning, ej vara nödvändigt,
att denne eller dessa äro personer med akademisk bildning,
utan torde för dessa platser samma kompetens som till folkskolelärarebefattningar
vara tillräcklig». I detta yttrande kan undertecknad
icke instämma beträffande Köpings skola. Här i Köping
finnes det redan, utom för småskolan, uteslutande för stadens gossar
anstälde 2:ne folkskolelärare, som båda hafva minst två-åriga afdelningar
och läsa på olika. stadier. Derföre betviflar undertecknad
lämpligheten af att inrätta ännu en skola, der undervisningen skulle
till större delen meddelas af folkskolelärare.
Då man nu på grund af lärjungeantalet under de 10 sista åren
anser sig hafva rättighet att erhålla 3:ne lärare, önskar man en utvidgning
af läroverket; och med lämpliga lärarekrafter bör detta äfven
blifva möjligt. Det nya läroverket kunde nemligen bestå af 3:ne
två-åriga afdelningar, och kurserna kunde uppställas så, att en sexårig
kurs utgjorde ett afslutadt helt, efter hvars genomgående lärjungarne
beräknas kunna med en ganska god allmän bildning gå ut
i det praktiska lifvet. För sådana lärjungar, som ämna fortsätta vid
ett högre läroverk, torde efter utgången härifrån en öfvergång till
(5:e klassen af allmänna läroverket med lätthet kunna ske.
För att läroverket skall kunna få denna omfattning, anser undertecknad,
att, utom föreståndaren, den ene af de öfriga lärarne
vid läroverket ovilkorligen bör hafva adjunktskompetens samt lön
som en adjunkt vid allmänna läroverket. Beträffande den 3:e läraren
skulle undertecknad visserligen ansett det önskvärdt, att såsom kompetensfordringar
uppstälts åtminstone mogenhetsexamen vid allmänt
läroverk jemte folkskolelärareexamen, enär det obetingadt är en
fördel för läroverket, att äfven denne lärare eger någon kunskap i
främmande lefvande språk; men då man, såsom komitén anmärker,
182
alltid kan anslå platsen ledig i åtminstone ett främmande språk, vill
undertecknad i fråga om denna plats låta bero vid hvad komitén
föreslagit.
Läroverkets stat skulle sålunda upptaga följande lärare:
1 rektor.................................................. med 3,000 kronors lön,
1 adjunkt............................................... » 2,500 » »
1 lärare med folkskolelärarekompetens » 2,000 » ». samt
3 öfningslärare å 300 kronor............... » 900 » »
Summa kronor 8,400.
Då komitén ej föreslagit, huru med lönetursberäkning borde förfaras
vid lärares öfvergång från kommunalskolan till allmänna läroverket,
och då det sannolikt skulle bidraga till kommunalskolans
höjande, om hennes lärare, oberoende af tjenstegrad, vid öfvergång
till allmänna läroverket finge räkna sig till godo den tid, som de,
efter fullgjorda prof för att kunna till adjunkt utnämnas, tjenstgjort
vid kommunalskolan, vill undertecknad framhålla önskvärdheten af
ett lagstadgahde i denna rigtning.
Beträffande pensionsväsendet, om hvilket komitén ej ansett sig
böra framställa något förslag, torde samma grunder som för allmänna
läroverket böra tillämpas äfven för kommunalskolan.
Slutligen anser sig undertecknad böra berigtiga några af komiténs
uppgifter angående Köpings skola.
Den af staden lemnade veden är ej afsedd till löneförbättring åt
rektor, utan den lemnas till eldning af skolrummen, på det att de
mindre bemedlade af stadens barn må kunna befrias från afgifterna
till ljus- och vedkassan.
Som ett nytt folkskolehus är under byggnad, är det meningen,
att det gamla skolhuset från och med höstterminen 1886 skall användas
uteslutande för pedagogiens räkning. — De boningsrum i
läroverkshuset, som eu tid varit upplåtna till den ene folkskoleläraren,
äro numera enligt Kongl. Maj:ts dom kollegans bostadsrum, och för
närvarande erlägger staden derför till honom 275 kronor i hyra.
Dock blir stadens direkta utgift endast 225 kronor, då staden genom
att hyra ut en del af lägenheten erhåller en inkomst af 50 kronor
årligen.
Köping den 23 Maj 1885.
M. P. MATTSON,
t. f. rektor.
183
Till högvördiga domkapitlet i Yesterås.
Då jag begagnar min rätt att yttra mig öfver den senaste läroverksko
miténs betänkande, skall jag, åtminstone i det stora hela, lemna
å sido alla andra deruti vidrörda frågor och komitépluralitetens angående
dem uttalade åsigter, hvilka visserligen erbjuda ett tacksamt
fält för granskning, men som antingen redan blifvit af reservanterne
i åtskilliga delar dryftade och skärskådade eller ock helt säkert komma
att af mera sakkunniga underkastas en vida grundligare och allsidigare
kritik, än jag skulle kunna åstadkomma. Jag ämnar följaktligen
endast möjligen i förbigående beröra någon annan punkt i komitébetänkandet,
men hufvudsakligen sysselsätta mig med frågan om
pedagogierna, om hvilken klass af läroverk jag såsom rektor vid ett
dylikt eger en speciel erfarenhet, och skall jag dervid söka fatta mig
sä kort som möjligt.
En uppgift i bilagan D till betänkandet angående det läroverk
jag representerar, gifver mig en osökt anledning att taga detta till
utgångspunkt.
Det säges der, sid. 31, beträffande Hedemora tvåklassiga pedagogi:
»Lärjungeantalet, som år 1873 uppgick till 31, nedgick följande året
till 18, utgjorde 1876 blott 7, men har sedermera något stigit och
utgjorde sistlidne vårtermin (1883?) 11». Det har nu, vårterminen
1885, ökats till 15. Denna uppgift af komitén kan svårligen vara
i allo exakt. Enligt skolans examenskataloger utgjorde lärjungeantalet
under 1872 års hösttermin 26, deraf 18 i l:a, 8 i 2:a klassen,
var under vårterminen 1873, för hvilken 2:a klassens examenskatalog,
sannolikt på grund af rektors kort efter terminens slut inträffade död,
fattas, i l:a klassen 15, alla qvar sedan föregående termin, hvadan,
då af de tre ur l:a klassen bortgångna, ingen återfinnes i examenskatalogerna
för höstterminen 1873, med temlig säkerhet kan antagas,
att lärjungeantalet vårterminen 1873 varit högst 23, nemligen 15 i
l:a och 8 i 2:a klassen. Höstterminen 1873 utgjorde lärjungeantalet
likaledes 23, deraf 17 i l:a, 6 i 2:a klassen, samt både vår- och höstterminen
1874 19 (ej 18), minskningen således ej från 31 till 18 = 13,
utan från 23 till 19 = 4, en differens af föga betydelse vid ett
större läroverk med flere hundra lärjungar, men i ögonen fallande
vid ett litet läroverk med 20—30 alumner. Okunnig om, hvarifrån
komitén fått sina uppgifter, som väl borde vara tillförlitliga, kan jag
ej afgöra, hvilkendera, komitén eller skolans examenskataloger, som
184
väl också borde vara fullt pålitliga, bör hafva vitsord härvidlag. Ett
faktum är i alla fall, att lärjungeantalet sjönk, så snart någon ansats
till undervisningens lyftning (med v. rektor) från 1873 års hösttermin
gjordes och än mer, då med undertecknads tillträde 1875
elementarläroverkens läseöfning och fordringar med allvar infördes
och tillämpades. Tillförene var vanligt, att lärjungarne qvarstannade
i l:a klassen 4, 6 å 8, ja, till och med 9 terminer, hvarefter de antingen
afgingo från skolan eller uppflyttades i 2:a klassen, der de
stundom förblefvo i 2 å 3 år och således i detta tvåklassiga läroverk
tillbragte lika lång tid som vid ett fullständigt läroverk fordras för
att vinna inträde i 7:e klassen, medan deremot, så vidt till min kunskap
kommit, af de få, som sedan vid annat högre läroverk fortsatt
studierna, knappt någon eller åtminstone en högst ringa procent
lyckats vinna inträde i 3:e klassen. Af ett läseschema från förre
rektors sista tid, som fans i behåll vid mitt tillträde, visade sig ock,
att läroämnena voro fullkomligt opartiskt likstälda i afseende på den
åt dem anslagna undervisningstid. Ämnena (bland hvilka, om jag ej
minnes orätt, välskrifning) voro nemligen 5, och åt hvart och ett af
dem voro anslagna 6 timmar i veckan, 1 timme hvarje dag.
Den gamla slentrianen var ej lätt att få bort. Det gick ej
med ens. Höstterminen 1875 måste en veteran efter 8 terminers
vistelse i l:a klassen, trots kollegans starka protester, afgå, då hans
kunskaper befunnos i allo otillfredsställande och vida under inånga
folkskolelärjungars. Två bröder, som bevistat l:a klassen i 6 terminer,
afgingo samma termin på grund af föräldrarnes flyttning till Falun,
vid hvars högre allmänna läroverk de lära blifvit intagne i l:a klassen.
Den siste öfveråringen blef, efter att hafva tillbragt 8 terminer i l:a
klassen utan att kunna uppflyttas i 2:a, höstterminen 1876 skild från
skolan, och sedan den tiden har endast 1 lärjunge qvardröjt 5 terminer
i l:a klassen. Dock kan förhållandet ingalunda ännu anses
vara tillfredsställande, då det ej är ovanligt, snarare regel, hvad som
borde vara undantag, att lärjungarne behöfva 2 år för att genomgå
l:a klassen, utan att ändock kunna sägas vara mogna för uppflyttning
i 2:a klassen, hvilket endast genom ett långt sträckt öfverseende kan
gå för sig. Men då skollagens föreskrift är dermed uppfyld, kan
jag ingenting göra.
Af det sagda framgår, att skolan på 1860- och i början af 1870-talet presterade ett underhaltigt resultat af sin verksamhet samt att
hon sedan dess gått betydligt framåt. Jag vågar till och med påstå,
att hon var så godt som alldeles öfverflödig, om ej rent af skadlig,
185
genom att absorbera en mängd ynglingars tid, som kunnat bättre
användas. Ty hon förrättade med sin vida dyrare apparat föga, om
ens något, utöfver folkskolans arbete. Ehuru den större freqvensen
vid skolan på den tiden, när man betänker den långa tiden för lärjungarnes
vistelse der, ingalunda bevisar en motsvarande större tillströmning,
så bör dock den företeelsen, att förtroendet för skolan
synes snarare hafva minskats än ökats, ej lemnas alldeles obeaktad
vid bedömandet af skolors lifaktighet och duglighet på grund af
större eller mindre freqvens. Utan tvifvel har en ur låg bildningsgrad
i orten härflytande brist på intresse sin andel i detta förhållande,
men utan främmande inverkningar hade det helt visst ej
kommit derhän. Här kan ej vara lämpligt att närmare belysa detta.
Men jag ledes deraf otvunget öfver till en af komitén uttalad åsigt,
som jag på grund af härvid gjorda erfarenhetsrön, likasom af rena
förnuftsgrunder, måste anse blifva för en del läroverk förderflig, om
den kommer att göra sig gällande. Komitén yttrar (sid. 339): »Detta
intresse (från kommunernas sida) skulle ej oväsentligt höjas, om, såsom
billigheten synes fordra, kommunen, som i ej ringa mån skulle
bidraga till skolans underhåll, äfven genom sina representanter finge
med ganska vidsträckt befogenhet*) deltaga i dess vård och styrelse».
Detta inflytande på skolornas vård och styrelse gäller väl närmast
de af komitén i stället för pedagogier och lägre läroverk förordade
kommunalskolorna, men komitén anser, att »det skulle äfven för de
allmänna läroverken vara synnerligen välgörande, om deras angelägenheter
närmast stäldes under en lokalstyrelses ledning». Beträffande
nämnda kommunalskolor föreslår komitén, »att styrelsen öfver
hvar och en af dessa skolor må utgöras af en af Kongl. Magt förordnad
ordförande samt skolans föreståndare och tre af kommunen
valde ledamöter, bland hvilka, der så lämpligen kan ske, eu läkare
bör finnas». Jag instämmer till alla delar i den reservation mot
dylika under en lokalstyrelses ledning stående kommunalskolor, som
afgifvits af en bland komiténs ledamöter, rektor Borgström, hvilkens
ord, på grund af hans erfarenhet såsom rektor vid ett af de till en sådan
omgestaltning föreslagna läroverken, bör ega en särskild vigt. Han
hänvisar till det faktum, att i Belgien, hvarest den 31 December 1878
funnos 17 högre och 11 lägre, af staten understödda, provinsiella eller
kommunala läroanstalter-, »sedan den tiden antalet af detta slags
skolor betydligt minskats, enär nästan alla blifvit förvandlade till
statsskolor», samt vidare till det af belgiska representantkammarens
*) Kursiveradt af undertecknad.
186
»section central» i denna fråga så nyligen som den 26 Februari
1883 afgifna utlåtande, i hyilket jag särskild! vill betona följande
ord, som utgöra ett noggrant uttryck för min egen åsigt. »Då en
sådan anstalt», beter det, »öfvergår från kommunens i statens bänder,
kan den blott vinna derpå. — --Lärarne vinna i värdighet och
oberoende, då de känna sig undandragna de små lokalinflytandena *).»
Det fordras icke synnerligen stor menniskokännedom för att inse den
slående sanningen i detta yttrande. Man må ej betrakta förhållandena
genom en teoretisk doktrins grumliga synglas, utan genom den
praktiska erfarenhetens mikroskap, som skådar menniskonaturen sådan
hon verkligen är med alla hennes fläckar och fel och ej i ett förskönande,
men falskt rosenskimmer, och man bör tillgodogöra sig den
erfarenhet, som så nyligen gjorts i ett annat land, der menniskorna
säkerligen ej äro annorlunda beskaffade eller sämre än i vårt eget.
Jag vill, ehuru det knappt torde behöfvas, söka förtydliga den tankegång,
som genomgår den belgiska sektionens yttrande, med ett enda
exempel bland många, som kunde väljas. Antag, att skolans föreståndare
eller någon annan af lärarne gifver en mindre välartad lärjunge, tillhörande
en inflytelserik familj på platsen, en anmärkning eller ett ej
fullgodt sedebetyg eller, ännu värre, måste påyrka hans förvisning från
skolan. I ett mera folkrikt samhälle inverkar detta ej så mycket, men
på en mindre ort, sådan som de, för hvilka dessa kommunalskolor äro afsedda,
der det ej finnes egentligen mer än eu s. k. bättre sällskapskrets,
som utgör ett fast sammanslutet kotteri, omfattande alla embetsman
samt bemedlade handlande och handtverkare, skall han först och främst
ur detta kotteri blifva utstött, han skall blifva eu ur samhället exkommunicerad
medlem, han skall i sina sträfvanden för skolans lyftning
och för sina åsigters genomdrifvande stå ensam, i sin egenskap af''
lokalstyrelsen underlydande såsom lärare trakasseras och likaså i sitt
enskilda lif, så ofta något tillfälle dertill yppar sig eller kan tillskapas.
Så stark är kotteriandan och så svårt, att ej säga omöjligt,
är det att undandraga sig dess inflytande, att läraren snart skall stå
alldeles isolerad, så vida han ej eger inflytande genom slägt och relationer
på platsen. För detta är han visserligen också utsatt, fastän
staten genom sina embetsmän har skolans ledning om händer, men
han kan då påräkna ett stöd af denna, de lokala inflytelserna undandragna
myndighet, som uppehåller hans auktoritet, förutsatt att densamma
har karakter och fyller sin pligt. Skulle emellertid komiténs
förslag i denna punkt, trots den i andra land gjorda erfarenheten,
:) Kursiveradt af undertecknad.
187
blifva lag, så bör åtminstone åt skolans föreståndare såsom den, på
hvilken tyngsta ansvaret och bördan hvila!-, inrymmas ett vida större
inflytande, än hvad komitén, hvilken, så vidt jag kan fatta, tyckes
vilja åt alla ledamöterna af femmannarådet gifva lika röst, synes
hafva afsett. Rektor bör derför, enligt min mening, i en af fem
personer bestående skolstyrelse hafva två röster, så att han, understödd
af ordföranden eller af någon annan styrelseledamot, må kunna
vinna seger åt sin åsigt samt i vissa fall veto och i några ensam beslutanderätt.
Komitén anser vidare, att dessa kommunalskolors undervisning
ej bör eller behöfver ordnas efter en gemensam plan, utan att anordningen
af densamma på olika orter bör bero af vederbörandes
tycke och smak. Det heter nemligen (sid. 339): »De skulle nem
ligen,
enligt här nedan afgifvet förslag, med afseende på undervisningsplanens
anordning och lärokurserna, icke vara ovilkorlig! bundna
vid en för dem alla faststäld plan, utan kunde få densamma lämpad
efter olika orters behof och intressen, hvilka utan tvifvel äro bäst
kända af orternas egna invånare.» Och såsom skäl till dessa efter olika
individuella åsigter varierande läroplaner uppgifves (sid. 343), att
»dessa skolor hafva till gemensam uppgift*) att inom mindre kommuner
---med större kraft och till större omfång än i folk
skolan
kan vara möjligt efter bästa förmåga utveckla ungdomens
själs- och kroppskrafter: ett mål, som utan tvifvel på många olika
vägar lämpligen kan nås». Skall nu detta, att dessa skolor hafva en
gemensam uppgift, vara ett skäl för att man skall söka lösa denna
på olika, mer eller mindre från hvarandra divergerande sätt, så kan
åtminstone ej jag fatta komiténs tankegång. Tvärtom borde väl,
tyckes det, den gemensamma uppgiften också böra realiseras efter en
gemensam, väl genomtänkt plan. Så har man gått till väga både
beträffande statens allmänna läroverk och folkskolorna; så plägar väl
ock ske vid anordningen af andra läroverk med gemensam uppgift
och af den allmänna art som dessa skolor, hvilka äro föreslagna att
af staten understödjas till en så väsentlig del, att blott eu tredjedel
af lägsta lönebeloppet för lärarepersonalen skulle af kommunen bekostas,
men de öfriga två tredjedelarne jemte ålderstilläggen af staten,
som dessutom skulle låta kommunen bestämma och uppbära lärjungarnes
skolafgifter. Att olika orters olika behof och intressen skulle
betinga en olika undervisningsplan för ett och samma slags skolor, är
för visso ett underligt tal. Äro ej behofven och intressena vid dem
*) Kursiveradt af undertecknad.
188
desamma? Man skulle kunna tro, att komitén tänkt sig alumnerna
t. ex. vid Borgholms läroverk böra uppfostras till sjömän, medan de
i Nora borde danas till bergsbruksidkare o. s. v. Men i våra dagar
finnas inga glebse adscripti hvarken i egentlig eller bildlig mening.
Den som i den förra staden fått sin uppfostran, torde möjligen sakna
all kallelse för den lefnadsbana, som denna patriarkaliska försyn velat
för honom utstaka, eller i alla fall af händelsernas magt drifvas att
i den senare staden, såvida ej i ett annat land eller eu annan verldsdel,
använda sina i hembygden förvärfvade insigter, och då torde lätt
hända, att han med den af lokalintressen betingade undervisningens
resultat stode sig slätt, Eu gifven följd af de olika åsigter och inflytelser,
som på olika orter gjorde sig gällande, blefve dessutom, att
den ena skolan komme att fylla sin uppgift väl, den andra illa eller
mindre väl, beroende af intelligensen och insigten hos dem, som dervid
finge mest att säga. Temligen gifvet vore ock, att ett och annat
för skolans uppgift mer eller mindre främmande ämne på många
orter komme att i läseplanen indragas eller vissa af vederbörande
favoriserade läroämnen på de andras bekostnad otillbörligt tillgodoses
allt efter det vitae genus, hvartill de läseplanen bestämmande personernas
söner, myndlingar och skyddslingar vore på förhand utkorade,
eller de studier, som de sjelfva med förkärlek omfattade och idkade.
Att staten skulle så väsentligt, som komitén föreslagit, bidraga
till dessa skolors underhåll, så att den allra tyngsta bördan folie på
staten, är äfven, enligt mitt förmenande, mindre på sin plats, då
sparsamhet med statens medel är dagens lösen, då så många andra
vigtigare behof ännu äro otillfredsstälda och behöfva tillgodoses och
då de ingalunda kunna sägas direkt tjena statens ändamål, som antingen
är en på vetenskapligt underlag hvilande allmänbildning för
danande af embetsman och vetenskapsidkare eller en nödtorftig folkskolebildning
för den stora massan af nationen, hvilka båda ändamål
visserligen böra med frikostiga bidrag af staten understödjas. Det
mål, hvarpå dessa skolors verksamhet torde böra rigtas, förer ynglingen
efter några få års studier direkt ut i det praktiska lifvet, der han
genast kan förtjena sitt bröd. Då således i de flesta fall hans studiekostnader
både snart och rikligt förräntas, synes ock tillbörligt, att
han sjelf får i det hufvudsakliga bekosta sin skolkurs. Om fördenskull
staten med en tredjedel eller fjerdedel utom ålderstilläggen bidrager
till lärarnes aflöning, tyckes mig all rättfärdighet vara uppfyld.
Att komitén tänkt sig de nya skolornas uppgift något annorlunda,
är temligen tydligt. Men att hon ej haft klart för sig, hvilken upp
-
189
gift de böra fylla, är lika tydligt. Hon kastar den omsorgen på
kommunerna sjelfva, som hon vill låta göra af desamma hvad dem
för godt synes. Endast det låter komitén förstå, att dessa skolor,
som skulle sättas i stället för de nuvarande tvåklassiga pedagogierna
och treklassiga allmänna läroverken, men kunna omfatta ända till
fem klasser med lika många lärare utom rektor (sid. 345), skulle
»utgöra en öfvergångsform mellan folkskolan och det allmänna läroverket»
(sid. 337), der, »ehuru kursfördelningen kan komma att blifva
en annan än i de lägre klasserna af de allmänna läroverken, det
dock ej bör möta några svårigheter att för de lärjungar, som vilja
fortsätta vid ett högre läroverk, träffa sådana anordningar, att de
derstädes må vinna inträde» (sid. 345). Med huru många års tidsförlust,
talar komitén ej om; ej heller till huru stort förfång för
dessa skolors läroplan och de öfriga lärjungarne. Månne man ej här
skulle kunna tillämpa satsen: aliquid in omnibus et nihil in toto?
Deremot kan jag ej annat än på det kraftigaste instämma i det
slut, hvartill komitén kommit beträffande l:a klassens indragning vid
de allmänna läroverken. Jag talar på grund af min vid detta lilla
läroverk vunna erfarenhet. Denna har tillräckligt ådagalagt, att
folkskolan i sitt nuvarande skick ingalunda är i stånd att meddela
l:a klassens kurser, äfven med undantag af tyskan, ja, i allmänhet
icke ens tillnärmelsevis det kunskapsmått, som fordras för inträde i
den nuvarande l:a klassen på ett någorlunda nöjaktigt sätt. De från
folkskolan till intagning i härvarande pedagogi anmälda gossar hafva
i regeln, ehuru stundom 12—15 år gamla, endast kunnat hjelpligt
läsa och skrifva, men om sitt fäderneslands läge, gränser och hufvudindelningar
m. m. haft mycket oklara eller mycket egendomliga begrepp
samt så föga känt till siffrors valör i olika kolumner, att de
ej kunnat rigtigt uppteckna ett fyrsiffrigt tal med en eller två nollor
deruti försåtligt instuckna. Och dock är det ej odågorna, som söka
inträde, ej heller tror jag, att folkskolorna stå lägre här än annorstädes.
Det är blott af undseende och på grund af det ringa lärjungeantalet,
som de inträdessökande ändock blifvit intagne. Utan
tvifvel har den af ett minskadt antal lärare härflytande ekonomiska
vinsten lekt det herrskande sparsamhetsälskande riksdagspartiet i hågen,
men dervid torde man, om någonsin, kunna säga, att snålheten bedrager
visheten. Ty för att vinna det önskade resultatet, l:a klassen
vid de allmänna läroverken inympad på folkskolan, måste ej blott
folkskolelärarnes antal minst fördubblas, utan äfven deras beredelsetid
för lärarekallet betydligt tillökas, hvithet allt skulle tiofaldigt i
190
kostnad öfvergå den beräknade vinsten. Dock torde detta ej vara
hufvudskälet till reformen, som antagligen är den förespeglade moraliska
vinst, som skulle uppkomma i den sociala likställighet, den
jemlikhetsanda, det undanrödjande af klassfördomar, som man tror
sig genom en längre gemensam undervisning för barn, tillhörande
olika samhällslager, kunna ernå. Att för denna opraktiska jemlikketsteori
fördröja deras studier, som föräldrar och målsmän bestämt för
studiernas fortsättning vid de allmänna läroverken, samt förrycka
deras läseplan, vore ett offer åt ett sken, en inbillning. Ty denna
jemlikhetsanda barnen emellan blåser bort, om den någonsin funnits
till, så fort deras vägar skilt sig. Att för en vacker, men opraktisk
tanke ignorera påtagliga sakförhållanden anstår ej lagstiftaren.
Hedemora den 5 Juni 1885.
F. J. WESTLING,
rektor.
Till Konungen.
Eders Kongl. Maj:t har i nåder anbefall, domkapitlet att. efter
att hafva gifvit de domkapitlet underlydande läroverkskollegier, som
sadant kunde önska, tillfälle att inom viss tid yttra sig i ämnet, till
Eders Kongl. Maj:t afgifva underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
sammanhängande frågor. Och får domkapitlet, med dels tilltillkännagifvande
att kollegierna vid allmänna läroverken i Vexiö
och Jönköping icke yttrat sig i ämnet, dels öfverlemnande af inkomna
yttranden från kollegierna vid allmänna läroverket i Vernamo
och tvaklassiga pedagogien i Grenna, för egen del afgifva följande
underdåniga utlåtande.
Läroverkskomitén har med rätta utmärkt såsom kärnpunkten i
sitt betänkande de af densamma afgifna förslag till förändringar i
läroverkens undervisningsplan och hvad dermed omedelbart sammanhänger,
och såsom det utan jemförelse vigtigaste af alla dessa förslag
kan oemotsägligen betecknas det, hvarigenom komitén vill åt latinet
gifva en helt och hållet förändrad ställning vid Sveriges offentliga
undervisningsanstalter. Domkapitlet vill derför med sin granskning
hufvudsakligen vända sig mot den del af utlåtandet, som behandlar
denna vigtiga fråga.
Sedan äldre tider tillbaka hafva, enligt komiténs eget medgifvande,
de tvenne klassiska språken utgjort de i afseende på både
grundlighet i undervisningen och den deråt anslagna tiden förnämsta
ämnena vid Sveriges så väl som andra länders offentliga läroverk.
Här torde vara rätta platsen för den anmärkningen, att äfven sedan
inom dessa anstalter plats lemnäts för nya, företrädesvis de s. k. reala
192
ämnena, detta förhållande ännu i dag qvarstår oförändradt inom alla
Europas förnämsta kulturländer. Denna omständighet borde mana
äfven de ifrigaste reformvänner till att besinna, huruvida det icke
är alltför djerft af »en liten på utkanten af Europa boende nation,
hvilken till väsentlig del måste hemta sin bildning från civilisationens
mera centrala nejder», att, utan någon redan vunnen erfarenhet och
utan något gifvet exempel från någon enda af dessa centrala nejder,
vilja våga försöket att uppbygga sitt undervisningsväsende på en helt
annan grund än den klassiska. Ett så farligt experiment skulle, om
det misslyckades, hvilket i alla händelser är åtminstone en möjlighet,
åstadkomma en skada, som sedermera hvarken lätt eller snart kunde
botas. Beklagligtvis har man här i Sverige redan tagit det första
steget på den vägen genom att medgifva åt de lärjungar på den
klassiska linien, hvilkas målsmän så önska, befrielse från grekiska
språkets läsning, men följderna häraf torde icke hafva visat sig sådana,
att de uppmuntra till tagandet af det andra och afgörande, —
att äfven låta studiet af latinska språket bero af valfrihet. Och detta
skulle väl blifva den sannolika och kanske till och med åsyftade
följden af komiténs förslag att helt och hållet indraga den halfklassiska
linien och i stället för denna och den reala bilda en reallinie,
som åtminstone till någon bråkdel skulle gå och gälla för
klassisk. Vore man blott fullt förvissad om, att jemte denna så ombildade
reallinie en helklassisk linie med väl ordnad undervisning
finge för all framtid ega bestånd, så vore väl experimentet icke så
ödesdigert som det verkligen kan blifva; ty det är att befara, att
om i den närmaste framtiden antalet lärjungar på den klassiska linien
skulle blifva betydligt mindre än på den ombildade reala, ropen på.
den förstnämnda liniens fullständiga indragning skulle blifva så höga,
att de slutligen vunne seger.
Redan i början af sitt utlåtande vill komitén bana sig väg till
utsträckande af det åt densamma gifna uppdraget utöfver de gränser,
som derför blifvit bestämda, derigenom att den framhåller det nära
sammanhanget mellan läroverkens organisation och fordringarna i
universitetsexamina; men då statsrådet och chefen för Kongl. ecklesiastikdepartementet
i sitt anförande till statsrådsprotokollet af den 20
Oktober 1882 tydligen visat, att detta sammanhang af vederbörande
ej blifvit förbisedt, och likväl något komiténs uttalande rörande denna
fråga icke blifvit begärdt, torde komitén häruti snarare bort se en
fingervisning att med tystnad förbigå än att inlåta sig på densamma.
Hade komitén strängt hållit sig till den uppgift, som blifvit den
-
193
samma förelagd, så skulle troligtvis dess förslag, äfven med komiténs
nuvarande sammansättning, ej hafva blifvit så omstörtande, som nu
är händelsen. Då komiténs pluralitet, långt ifrån att beklaga och
söka råda bot för latinets gradvis skeende undanträngande från elementarläroverken,
endast synes beklaga, att samma förhållande icke
samtidigt egt rum vid universiteten, har den derigenom tillräckligt
ådagalagt och ådagalägger vidare genom arten af sin bevisning, att
den ej kan vara målsman för den klassiska, utan endast för den reala
bildningslinien. Detta kan ju ingalunda tadlas, det bör endast öppet
erkännas. Vid en närmare granskning af lagstiftningen för elementarläroverken
och universiteten finner komitén, »hurusom, på samma gång
latinets betydelse inom skolan allt mera minskats derigenom, att det
undanträngts från de nedre klasserna och från sin forna ställning
såsom grundläggande språk, en alldeles motsatt väg blifvit följd i
fråga om bestämmelserna för de akademiska examina». Detta vill
ju säga, att latinets betydelse vid universitetet allt mera ökats derigenom,
att det der undanträngts uppifrån och nedåt och nu mera intagit
en ställning såsom grundläggande språk, som det förut icke innehaft.
Beviset för detta egendomliga påstående är icke mindre egendomligt,
då clet hemtas från upphäfvandet af kameralexamen, hvilken examens
bibehållade synes för komitén varit önskvärd endast af det skäl, att
ingen latinkunskap erfordrades för dess afläggande. Icke desto mindre
hade många af de studenter, som vid universitetet fordom afiade
kameralexamen, verkligen studerat latin och vände sig till denna
obetydliga examen, som visserligen icke förutsatte några egentliga
universitetsstudier, först sedan de misslyckats eller åtminstone misströstade
om framgång i högre examina. Att nu den stora förmån,
som medelst denna examens borttagande blifvit beredd åt de realister,
hvilka önska inträde på den kamerala tjenstemannabanan, af komitén
anses såsom en skada, i det derigenom högskolans portar i sjelfva
verket blifvit så godt som tillslutna för dem, vittnar om ett minst
sagdt besynnerligt åskådningssätt. Besynnerligt är också komiténs
påstående, att i fråga om filosofie doktorsgraden fordringarna på latinkunskap
för denna examen förr varit lindrigare än nu. Förr fordrades
latinkunskap ovilkorligen i den examen, som berättigade till promotion
inom filosofiska fakulteten, och långt ifrån att examen stili pro
gradu philosophico var »ett lindrigt prof», betraktades det då utan
tvifvel såsom både svårare och vigtigare än nu, och det torde blifva
svårt för komitén att framvisa exempel på filosofie doktorer före 1853
med betyget admittitur för kunskap i latin och ännu svårare att
13
194
ådagalägga, att ett sådant betyg, om det verkligen någon gång gifvits,
varit nära nog lika med faktisk dispens i detta ämne. Nu deremot
ingår latinet icke såsom tvångsämne i licentiatexamen, som ensam
berättigar till promotion, utan endast i den förberedande kandidatexamen,
hvilken icke rättvisligen bör kunna ställas lika med den
forna filosofie kandidatexamen.
För att ådagalägga, huru otillräcklig den undervisning är, som
för närvarande vid våra läroverk meddelas i de reala ämnena, uppräknar
komitén de kurser, som enligt läroverksstadgan till mogenhetsexamina
skola vara genomgångna i matematik, fysik och naturalhistoria,
och anmärker derefter, att äfven den yngling, som fullt
nöjaktigt genomgått desamma, likväl är urståndsatt att följa och
draga nytta af den akademiska undervisningen. Derjemte antydes,
att sjelfva utförandet af den faststälda undervisningsplanen lemnar,
hvad ifrågavarande ämnen beträffar, icke så litet öfrigt att önska.
Besynnerligt nog synes dock komitén strax derefter instämma i det
vittnesbördet, att beträffande det vigtigaste af dessa ämnen, matematiken,
dess studium under 1860- och 1870-talen börjat höja sig till
en ganska tillfredsställande ståndpunkt, men att det sedermera, icke
i följd af förändring i lärokurserna, utan endast af skrifprofvets borttagande
ur mogenhetsexamen, hastigt sjunkit tillbaka, så att ämnets
ställning numera knappast skulle blifva sämre, om detsamma rent
af uteslötes äfven ur den muntliga examen. Ofverdriften i clet sista
tillägget tarfvar ingen vederläggning, men medgifvas bör, att det
matematiska skrifprofvets borttagande ur mogenhetsexamen inverkat
ganska menligt på studiet af detta ämne, hvilket i pedagogiskt hänseende
förtjenar att ställas och äfven af klassicitetens vänner verkligen
ställes synnerligen högt; ty om de än icke kunna instämma i det besynnerliga
och emot all sund logik stridande påståendet, att vetenskapen
matematik »är endast tankens egen form», och att den, just såsom
varande tankens egen form, är »lika klar som tanken sjelf», d. v. s.
att formen är lika klar som det innehåll, hvars form den är, så äro
de dock mycket villiga att erkänna, att ett efter elementarbildningens
behof afpassadt grundligt studium af denna vetenskap är ett af
de förträffligaste medel till befordrande af klarhet och sammanhang
i tänkandet och således i hög grad förståndsbildande. Deremot torde
komiténs påstående, »att en ung man, som ända till sitt 19:de eller
20:de år sysselsatt sig så obetydligt med dessa vidsträckta grenar af
vår tids forskning, saknar utsigt att under sitt kommande lif förvärfva
sig några verkligt vetenskapliga insigter deri», på ett lysande sätt
195
vederläggas just af vårt lands odlingshistoria. Kunde inga andra
vetenskaper än de, Indika ingå såsom läroämnen på läroverkens latinlinie
och der till tillräcklig höjd drifvas, med hopp om framgång
blifva föremål för akademiskt studium, så skulle det tydligtvis vara
mer än illa bestäldt vid våra universitet med studiet af kemien,
hvari alls ingen undervisning vid läroverken meddelas åt lärjungarne
på latinlinien, ehuru den ingår såsom tvångsämne i mediko-filosofiska
examen. Och kunde inga andra studerande än de säkerligen ytterst
få, som under sin skoltid företagit sig att på egen hand, alldeles
oberoende af läroverkets undervisningsplan, förvärfva sig de för idkande
af universitetsstudier i ifrågavarande ämne oumbärliga förkunskaperna,
med hopp om framgång egna sig åt det medicinska
studiet, så skulle vår för sina grundliga kunskaper högt aktade
läkarekår snart sammansmälta till ett i oroande grad litet antal.
Men nu är det ju faktiskt, att den mediko-filosofiska examen utan
att fordra någon allt för lång förberedelsetid afiägges af ett mycket
stort antal studerande, bland hvilka näppeligen någon enda under
sin vistelse vid elementarläroverket på egen hand sysselsatt sig med
kemiens studium, och utan tvifvel skulle läkarebildningen i vårt land
icke stå så högt som nu, om de medicine studerande under sin skoltid
icke fått någon grundlig undervisning i latinet utan i stället
genomgått eu förberedande kurs i kemien. Huruvida det nu på samma
gång kan vara faktiskt, att det är de ofvannämnda sällsynta undantagen,
»som öfver hufvud göra det möjligt, att ännu några sådana
studier bedrifvas vid universitetet», må gerna lernnas derhän. Må
det blott tillåtas att påminna om ett annat faktum, som komitén
förut meddelat, nemligen att under åren 1877—1883 filosofie kandidatexamen
vid rikets båda universitet blifvit aflagd af 174 inom den
matematisk-naturvetenskapliga, men af dubbelt så många inom den
humanistiska sektionen. Kan man nu på fullt allvar påstå, att alla
dessa 174 kandidater medelst studier på egen hand under sin skoltid
beredt sig möjligheten att vid universitetet bedrifva matematiska och
naturvetenskapliga studier? Emellertid saknar icke universitetet utvägar
att bereda en sådan möjlighet, och icke behöfver deri akademiska
undervisningen bringas ned till en ståndpunkt motsvarande
elementarläroverkens i andra civiliserade länder, derför att unga studerande,
som vid sin ankomst till universitetet ännu icke i alla ämnen
kunna draga nytta af densamma, förbereda sig dertill medelst deltagande
i de privata kollegier, som villigt gifvas af docenterna vid
universitetet. I alla händelser är det en orimlig fordran på våra
196
allmänna läroverk, att de skulle meddela sina lärjungar elementerna
till alla de vetenskaper, som kunna studeras vid högskolorna, på det
att undervisningen der i intet fall måtte behöfva lämpas för nybegynnare.
Vårt land är nog lyckligt att äfven ega eu både för insigter
och rättrådighet med rätta högt ansedd domarekår. Huruvida den
skulle vinna eller förlora i välförtjent anseende, om för afläggande af
examen till rättegångsverken ej någon annan latinkunskap skulle
fordras än det obetydliga, endast för praktiskt ändamål afsedda mått
deraf, som komitén föreslagit, lärer icke kunna afgöras förr än efter
en under lång tid vunnen erfarenhet. Att utan tvingande skäl vidtaga
genomgripande förändringar i undervisningsväsendet är emellertid
alltid ett farligt experiment. Slutresultatet, hvartill komitén
efter anstäld undersökning af våra elementarläroverks nuvarande organisation
kommit, är detta nedslående: att af lärjungarne på latinlinien
den klassiska underbyggnaden der uppnås knappt till hälften
och den reala nästan alldeles icke.
Derefter öfvergår komitén till granskning af de olika utvägar,
som föreslagits till förbättring af det nu varande mindre lyckliga
tillståndet, med hvilket hvarken den ena eller den andra bildningsrigtningens
målsmän äro tillfredsstälde. Såsom förtjent af största
uppmärksamheten betecknar komitén den organisationsplan, som af
en minoritet inom komitén förordats och som afser att med minsta
möjliga rubbning af bestående förhållanden afhjelpa de närvarande
olägenheterna. Komitén, som villigt erkänner, att ifrågavarande
reformförslag i viss mån innebär ett tillmötesgående åt realbildningens
berättigade fordringar, påstår likväl, att de tillökningar detsamma
medgifver af den åt realämnena anslagna undervisningstiden
ej kunna anses för sitt ändamål tillräckliga. Emellertid är det ett
högst märkvärdigt stöd komitén söker gifva åt detta sitt påstående,
då den för att ådagalägga dess befogenhet anställer en jemförelse mellan
det antal undervisningstimmar för veckan, som minoritetens förslag
anvisar åt ämnena matematik och naturvetenskap å B-linien i klasserna
5—7 och motsvarande antal enligt komiténs förslag till timplan
för den nya reallinien. Men någon upplysande jemförelse kan
ju omöjligen anställas mellan det ena förslagets klassiska linie och
det andras reallinie; eu sådan jemförelse blir icke upplysande utan
förvillande. Och att B-linien både enligt nu gällande läroverksstadga
och enligt minoritetens förslag icke är en reallinie utan en latinlinie,
der latinet intager alldeles samma ställning som på A-linien, måste
197
till och med komitén medgifva, om den än icke vill kalla den klassisk
utan med anledning af grekiskans uteslutande från dess undervisningsplan
betecknar den med den mindre lyckade benämningen
halfklassisk. Anställer man deremot jemförelsen i berörda hänseende,
som sig bör, mellan minoritetens B-linie och komiténs klassiska linie,
så utfaller den på följande sätt: Då minoritetens förslag anslår åt
matematiken i hvardera af femte, sjette och sjunde klasserna 4 timmar,
så anslår komiténs förslag åt samma ämne i femte klassen 4, i
sjette 3 och i sjunde 2 timmar, och då minoritetens förslag åt
naturvetenskap anslår i femte klassen 2, i sjette 4 och i sjunde 3
timmar, så anslår komiténs förslag åt samma ämne i femte klassen
2, i sjette 2 och i sjunde 1 timme. Komiténs hufvudsyfté, som
tyckes vara att åstadkomma en sådan provisorisk organisation af
elementarläroverken, hvarigenom den klassiska liniens fullkomliga undanträngande
af den reala så småningom förberedes, framträder här
temligen ohöljdt, i det komitén öppet utsäger, att dess reallinie är
afsedd att inom sig upptaga åtminstone det vida öfvervägande antalet
af lärjungar på den nuvarande B-linien. Och har först detta väl
lyckats, så bör det väl icke blifva synnerligen svårt för den talrika
nya reallinien att uppsluka den lilla återstående s. k. helklassiska
linien; ty en enkel kalkyl, som ådagalägger dess dyrhet, skall lätt
åt den svaga bevisningen om dess obehöflighet gifva en öfverväldigande
styrka. Redan nu antyder komitén, att dess förslag kan realiseras
för bättre pris än minoritetens. Hvad komitén i detta sistnämnda
förslag anser allra betänkligast är den omständigheten, att
det ej lemnar någon säkerhet för att det åsyftade ändamålet skall
vinnas. Men en sådan säkerhet kan aldrig något förslag i verlden
lemna, utan här blir alltid erfarenheten i sista hand afgörande. Ingen
tviflar på, att komitén med sina mycket genomgripande reformförslag
åsyftar en väsentlig förbättring af hela vårt undervisningsväsende,
men knappast torde väl komitén sjelf våga gå i borgen för, att dessa
förslag lemna någon säkerhet för det sålunda åsyftade ändamålets
vinnande, äfven om den för egen del hyser de allra bästa förhoppningar
derom. Utan tvifvel hyser mången lika goda och ännu mera
välgrundade förhoppningar om minoritetens förslag, fastän komitén
befarar, att om det sattes i verket, kunskaperna i realämnena bos
lärjungarne på latinlinien skulle under deras sista skolår snarare afän
tilltaga, enär deras tid utom lärorummet skulle fortfarande, liksom
den nu är, blifva allt för strängt upptagen af andra ämnen och i
främsta rummet af latinet. Men om också mot komiténs förmodan
198
den ifrågavarande organisationsplanen så kunde genomföras, att de
reala ämnena i verkligheten blefve på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda,
så skulle, menar komitén, ett ännu olyckligare förhållande
inträda vid våra läroverk, nemligen en ännu ytterligare stegring af
de redan nu till det yttersta drifna anspråken på lärjungarnes krafter.
Med sådana öfverdrifna påståenden stärker man icke den sak, som
man vill förfäkta. Att särskildt den studerande ungdomen i vår på
lifvets njutningar så begifna och så anspråksfulla tid skulle vara så
flitig, så arbetsam och så försakande, att den genom öfverdrifvet
arbete utan nödig vederqvickelse skulle förstöra sin helsa, lärer hvarken
af vetenskapen eller af erfarenheten kunna bevisas, och lika litet det
är ådagalagdt, att sjuklighetsprocenten bland den studerande ungdomen
är större än bland den icke studerande, lika litet lärer det
någonsin kunna adagaläggas, att läroverkens flitiga alumner äro sjukligare
och svagare än de late. Nekas bör visserligen icke, att bland
den stora mängden åt studerande ynglingar finnes eu och annan
bokmal, som genom för mycket stillasittande skadar sin helsa, men
sådana sällsynta undantag torde snarare kunna uppsökas vid högskolorna,
der studierna äro fria, än vid elementarläroverken, der de
regleras af en bestämd undervisningsplan och der gymnastiska öfningar
dagligen omvexla med bokliga sysselsättningar. Deremot bör
icke förnekas, att ett slags öfveransträngning verkligen eger rum vid
ett elementarläroverk, der eu ovanligt nitisk och kraftig lärare, som
har förmåga att rycka lärjungarne med sig, undervisar i något af de
vigtigare ämnena och der utsträcker sina fordringar utöfver det rätta
mattet. Detta torde oftare vara förhållandet med lärare i matematik
och historia än med lärare i latin. Det åligger läroverkets rektor
att förekomma en sådan öfveransträngning, och om detta ej sker, veta
nog lärjungarne sjelfva att skaffa sig lindring i något eller några af
de öfriga ämnena. De anmärkningar, som komiténs ordförande i
sin reservation gjort mot komiterades framställning af de hygieniska
förhållandena vid läroverken och deras med hänsyn dertill affattade
förslag till ändringar i undervisningsplanen, synas domkapitlet vara
fullt befogade och väl grundade.
Liksom i vår tid inom literaturen den ensidiga realismen uppträder
såsom en oförsonlig motsats mot idealismen och ensam pockar
på berättigande, så synes domkapitlet komitén anse den klassiska och
reala bildningen nödvändigtvis intaga eu fiendtlig ställning gent emot
hvarandra pa undervisningens område, och det är uppenbart, att
komiténs pluralitet ensidigt framhåller den senares berättigade anspråk
199
med undertryckande af den förras. Den förklarar ett sadant ordnande
af latinlinien, att de reala ämnena der i verkligheten blifva på ett
tillfyllestgörande sätt tillgodosedda för en ren omöjlighet. Lyckligtvis
har komitén sjelf icke kunnat förneka det väl kända och för alla
klassicitetens vänner glädjande förhållandet, att hvad den anser såsom
en omöjlighet här i Sverige, likväl visat sig verkställbart i andra
länder, t. ex. i Tyskland. I förbigående må här blott anmärkas den
betydelsefulla tystnad, komitén iakttagit om undervisningsväsendet i
England. Att Europas mest praktiska folk likväl är det, som allra
mest omhuldar de klassiska studierna, torde dock hafva förtjent att
åtminstone med några ord omnämnas.
Det förnuftiga förslag, som förordats i universitetsmyndigketernas
utlåtande i latinfrågan och som säkerligen med glädje skulle omfattas
af de fleste verkligen sakkunnige i vårt land, nemligen att nedflytta
latinet till läroverkets lägsta klass för att derigenom åt detta språk
återgifva dess naturliga plats såsom grundläggande för all språkundervisning
och på samma gång icke blott »möjligen», såsom komitén
på egen hand tillägger, utan på fullt allvar bereda mera utrymme i
de högre klasserna för realämnena, afstyrker komitén redan af det
skäl, att'' ett dylikt förslag numera svårligen lärer kunna genomföras
i Sverige, enär 1873 års verk derigenom skulle fullständigt tillintetgöras.
Men 1873 års verk lärer väl icke ens i komiténs ögon vara
ett så fulländadt mästerverk, att det ej skulle tåla någon ändring,
och lagstiftningen rörande undervisningen i vårt land under de senaste
decennierna ådagalägger tillfyllest, att man långt mindre, än som
vederbort, här hyst fruktan för rubbningar på detta område.
Lika konseqvent komitén .är i sin afvoghet mot latinstudiet, lika
obekymrad är den om konseqvensen i sina resonnemanger, om de
blott anses kunna något medverka till hufvudsyftet, som synes vara
det slutliga undanträngandet af latinet både från de öfre och från
de lägre klasserna. När till följd af riksdagsbeslutet ar 1873 latinet
undanträngdes från läroverkens lägre klasser och derföre nödvändigtvis
måste för den tid, som det der förlorat, erhålla någon ersättning i
de högre, så beklagar komitén, att öfriga ämnen och i synnerhet de
reala af latinet blifvit undanträngda just inom de klasser, som för
skolbildningen äro af den största betydelsen; men när förslag väckes
om att åter nedflytta latinet till de lägre klasserna för att i de högre
kunna bereda större utrymme åt öfriga och i synnerhet de reala ämnena,
så förklarar komitén detta för omöjligt och tyckes till och med
misstänka en hemlig afsigt att äfven efter denna nedflyttning åt
200
latinet bibehålla samma ställning i de högre klasserna, som det för
närvarande innehar.
Förslaget att, samtidigt med latinets nedflottning till andra eller
första klassen, göra detsamma obligatoriskt på reallinien finner
komitén så absurdt, att den icke anser sig behöfva kosta ett ord derpå.
Det förtjena!* sannerligen mycket väl att tagas i moget öfvervägande,
förutsatt att man fortfarande vill hafva undervisningen för båda linierna
gemensam på läroverkens lägre stadium. Utan tvifvel skulle
äfven de lärjungar på reallinien, som efter aflagd maturitetsexamen
sedermera önskade att komplettera densamma genom särskild examen
i latin, hafva långt mera nytta af en tidigare genomgången grundlig
elementarkurs i detta språk, än af den valfria praktiska latinkurs,
som komitén föreslagit och hvartill väl icke lärer kunna uppvisas
något motstycke i något annat lands läroverksorganisation. Det enda
något rimliga försvaret för detta splitter nya påfund har komitén åtminstone
antydt, i det den påpekat, att äfven denna anordning är
att anse endast som provisorisk, enär behofvet af latinkunskap äfven
för den, som vill förvärfva sig vetenskaplig bildning, tvifvelsutan så
småningom kommer att upphöra, och den tyckes glädja sig åt, att
det språk, livilket i forna tider så enväldigt beherskade den lärda
verlden, under senare årtionden måst uppgifva den ena efter den
andra af sina forna besittningar. Men om också, hvilket dock starkt
betviflas, denna glädje mera allmänt skulle hysas af »en liten på utkanten
af Europa boende nation, hvilken till väsentlig del måste
hemta sin bildning från civilisationens mera centrala nejder», så delas
den åtminstone icke ännu af någon bland de stora nationerna, som
äro den europeiska kulturens bärare. Enär komitén mycket väl inser,
hvilket starkt stöd härifrån hemtas för latinets bibehållande såsom
grundläggande skråk och dess tidiga inträdande såsom undervisningsämne
vid våra elementarläroverk, så är komitén angelägen om att
söka så godt, den förmår, försvaga detsamma. Denbetonar derföre
nödvändigheten deraf, att exempel och jemförelse!*, hemtade från
Tyskland och dess pedagogiska erfarenhet, med mycken försigtighet
användas i fråga om svenska förhållanden och menar, att vida större
anledning förefinnes att jemföra dessa förhållanden med motsvarande
i våra närmaste grannländer, särskild! Norge och Danmark. Emellertid
lemnar komitén sjelf den upplysning, att i Danmark latinet är obligatoriskt
ämne för skolans alla lärjungar under de 4 första skolåren,
men denna ändamålsenliga anordning finner dock komitén icke efterföljansvärd,
utan påpekar endast det såsom betydelsefullt, att fordrin
-
201
garna i latin för tillträde till eller afläggande af akademiska examina
hvarken i sistnämnda land eller i Norge äro så uppdrifna som i Sverige.
Det i senare tiden mycket ofta frarnstälda förslaget att inrätta
skilda latin- och realläroverk anser komitén visserligen värdt att omnämna,
ehuru den säger sig icke finna dess syfte alldeles tydligt. Med
god vilja går det nog lätt att för sig göra detta syfte fullkomligt klart.
Det kan icke vara för komitén obekant, att föreningen af de båda
bildningslinierna, så vidt den möjligen kunde tillvägabringas, företogs
icke hufvudsakligen af ekonomiska, än mindre af pedagogiska, utan
af helt andra skäl. Att denna förening icke varit lyckosam, tyckes
framgå äfven af komiténs utlåtande. Och likväl visar sig komitén
afgjordt obenägen för upplösandet af denna förening, under åberopande
af det starka missnöje, som yppat sig på de ställen, der blott
eu och annan af realliniens högsta klasser för några år sedan indrogs.
I förbigående må blott nämnas, att, så vidt domkapitlet är bekant,
här i Yexiö icke försports något missnöje deröfver. Sant är nog, att
ingen organisation kan åstadkommas, som blir alla till nöjes, och just
derföre är det ej nog att konstatera missnöjets befintlighet; hufvudsaken
är att undersöka dess befogenhet. Besynnerligt nog tyckes komitén
nästan förarga sig öfver, att de, som föreslå inrättandet af skilda
latin- och realläroverk, för sin del gerna medgifva, att för realbildningens
höjande realläroverken gerna må, om så visar sig nödvändigt,
göras talrikare än de andra. Med anledning häraf yttrar komitén,
att ingen sakkunnig lärer mena, att reallinien för närvarande skulle
vara i något särskilt behof af förbättrad undervisning, utan att
tvärtom undervisningen på denna linie är i afseende på så väl studiernas
planläggning som lärometoden fullt ut lika så vetenskaplig
som på den klassiska — i vissa ämnen till och med mera. Men om
så verkligen är förhållandet, hvarföre vill då komitén nödvändigt ombilda
denna linie till en ny reallinie? Den kunde ju gerna i detta
fall inskränka sig till det enkla yrkande, att tillträdet till vissa examina
vid universitetet måtte stå öppet för alla från reallinien utexaminerade
lärjungar, ehuru de sakna all kunskap i latin? Det är
ju eu fråga, som åtminstone kan vara värd att noga öfvervägas, äfven
om den med skäl kunde anses allt för tidigt väckt. Här i Sverige,
der vi redan avancerat långt nog i denna rigtning, kan med diskussionen
derom allt för gerna anstå, till dess vi få se, huru den utvecklar
sig i de stora kulturländerna. Att genom en provisorisk
omorganisation af hela vårt undervisningsväsende söka på förhand
bereda framgång åt densamma är mindre välbetänkt än väl uttänkt.
*
1
202
Visserligen kan det synas, som om alla de, Indika äro lifligt
öfvertygade om den stora vigten af de klassiska språkens grundliga
studerande vid elementarläroverken, borde finna sig synnerligen tillfredsstälda
med komiténs förslag att åter insätta grekiska språket
såsom ett obligatoriskt undervisningsämne på latinlinien; men denna
tillfredsställelse minskas betydligt genom komiténs uppenbara afsigt
att på samma gång reducera antalet af latinliniens lärjungar till det
minsta möjliga. Vill komitén under nuvarande förhållanden göra
latinlinien fullständigt klassisk och helt och hållet borttaga afdelningen
B af samma linie, så måste man nödvändigt yrka, att den
låter reallinien förblifva fullständigt real, i hvilket fall undervisningen
på de båda linierna utan tvifvel på allra bästa sätt skulle kunna
ordnas, helst om de båda linierna helt och hållet skildes från hvarandra.
Då det icke tillkommer domkapitlet att framställa några nya
förslag, utan endast att afgifva ett yttrande öfver de redan framstälda,
så får domkapitlet på det kraftigaste afstyrka komiténs förslag till
den nuvarande B-liniens indragande och dess ersättande med eu valfri
s. k. praktisk latinkurs för realliniens högre klasser. Deremot anser
domkapitlet sig kunna hufvudsakligen tillstyrka minoritetens i professor
Sundéns reservation meddelade förslag till undervisningens ordilande
på B-linien, helst det innebär eu verklig förbättring utan att
dock åstadkomma någon större rubbning i läroverkens nuvarande
organisation. Hvad våra läroverk i första rummet behöfva, det är
att lemnas i fred för tätt och ofta upprepade reformförsök.
Det torde ej vara lämpligt att här inlåta sig på den länge afhandlade
frågan om latinets betydelse så väl för vetenskaplig bildning
i allmänhet som särskilt för fyllande af elementarläroverkens behof
af ett grundläggande språk. Allt hvad som kan anföras både för
och emot är mångfaldiga gånger både sagdt och omsagdt och eu stor
del deraf återfinner man dels i komiténs utlåtande, dels i några af
de reservationer, som åtfölja detsamma. Domkapitlet vill derföre
endast påpeka några få särskilda punkter, som karakterisera komiténs
egendomliga sätt att gå till väga i sin bevisning.
För att bemöta det bevis för latinets pedagogiska lämplighet,
som kan hemtas från den omständigheten, att dess uttal ej förorsakar
nybegynnaren någon svårighet, påpekar komitén en annan omständighet,
som i komiténs tanke skall vara af vida större betydelse, den
nemligen att man numera icke känner, huru det historiska, romerska
språket uttalades på den tiden, då clet ännu var lefvande. Kan
*
203
komitén verkligen mena, att denna bristande kunskap i pedagogiskt
hänseende är någon stor förlust, ja, att den åstadkommer samma
skada vid undervisningen, som om man i stället för ett verkligt kunskapsobjekt
sätter ett mer eller-mindre konventionel! och fingeradt?
I detta fall skulle ju aldrig ett dödt språk utan skada kunna studeras.
Komitén behagar att drifva något gyckel med sträfvande! efter
att skrifva en klassisk latin och befarar, att derigenom grundlägges
och befordras ett frasens herravälde öfver tanken. Den påpekar såsom
eu i pedagogiskt afseende högst vigtig omständighet, att latinet
är ett dödt språk och att det högsta mönstret för det latinska uttryckssättet
är en gång för alla faststäldt. Derföre, menar komitén,
ingår i konsten att uttrycka sig på detta språk ej blott ett logiskt
och grammatisk! moment utan äfven ett konventionelt. Behöfver då
den, som skall skrifva franska eller hvilket lefvande språk som helst,
alls icke känna eller fråga efter språkbruket utan endast söka att
uttrycka sig logiskt rigtigt utan några egentliga grammatikalfel?
Och huru skall eu yngling kunna få någon kunskap om språkbruket
utan ur goda författares skrifter? Det är sant, att ett lefvande språk
under tidernas lopp förändras, men kan detta verkligen vara eu fördel
i pedagogiskt afseende? Uppgiften för en studerande är väl att
lära känna språket, sådant det är, sådant det under den närvarande
och en icke allt för längesedan förfluten tid skrifves och skrifvits
af erkändt goda författare och ej att forska efter, hurudant det i en
mera aflägsen forntid varit, än mindre inlåta sig i några funderingar
om, hurudant det i framtiden möjligen kan blifva.
Då man såsom en ofördelaktig egenskap hos det tyska språket
i afseende på dess användning såsom grundläggande språk framhållit
dess likhet med vårt modersmål, medgifver komitén, att denna
anklagelse icke är alldeles obefogad. Men när man från samma
håll till förmån för latinet åberopat den lätthet, hvarmed den deri
kunnige tillegnar sig andra språk, så framhåller komitén såsom en
inkonseqvens och bristande opartiskhet att betrakta en och samma
omständighet, likheten mellan tvenne språk, vid ett tillfälle, nemligen
i fråga om tyska och svenska, som en särdeles stor olägenhet
och vid ett annat, nemligen i fråga om t. ex. latin och franska,
som en oblandad fördel. Har då komitén förbisett, att lärjungen
i båda fallen tänkes vara svensk, eller menar verkligen komitén,
att samma olägenhet som tyska språkets likhet med hans modersmål
skulle förorsaka i pedagogiskt afseende, om det användes såsom grundläggande
språk, äfven skulle uppkomma deraf, att han först studerade
204
latin såsom grundläggande språk och sedermera ett annat likaledes
främmande språk, t. ex. det franska, som med latinet har stor likhet,
hvad sjelfva ordförrådet eller språkmaterialet beträffar? Domkapitlet
fruktar, att bristen på följdrigtighet och opartiskhet här stannar på
komiténs sida.
Lätt torde icke heller vara att åstadkomma någon öfverensstämmelse
mellan komiténs olika åsigter å ena sidan om latinstudiets
svårighet, å andra sidan om dess lätthet. Fastän en under århundraden
insamlad pedagogisk erfarenhet åt latinundervisningen gifvit
eu hög grad af fasthet och styrka och den omvårdnad, man vid
Sveriges offentliga skolor enligt komiténs förmenande eguat och fortfarande
egnar åt densamma, är ojemförligt mycket större än den,
som egnas åt undervisningen i de moderna språken, så anser komitén
det obetydliga resultat, som dermed vinnes och som inskränker sig
till inlärandet åt en stackars fattig latinlexa på intet sätt motsvara
den på latinstudiet uppoffrade tiden och mödan. Är detta verkliga
förhållandet, så måste tydligtvis detta studium vara allt för svårt för
att kunna i någon mån blifva fruktbärande, åtminstone för det stora
flertalet af studerande ynglingar. Men huru kan då likväl ett tillräckligt
mått af för praktiskt eller tekniskt ändamål afsedd latinkunskap
mycket lätt inhemtas genom den af komitén föreslagna valfria
latinkursen för realliiiien, ja, till och med genom blott några
veckors arbete, ty mera skulle ju enligt komiténs påstående ej behöfvas
för inhemtande af den latinkunskap, som kräfves för att förstå
ett på latin skrifvet matematiskt eller naturvetenskapligt verk. Är åter
detta verkliga förhållandet, så måste latinstudiet vara synnerligen lätt.
Komiténs påstående, att latinet icke på grund af några dess
språkliga egenskaper kan sägas vara bäst egnadt till grundläggande
språk vid undervisningen, vederlägges af komitén sjelf, som i dess
ställe icke har att föreslå ett annat, utan två andra främmande språk,
nemligen både tyska och franska. Komitén begår uppenbarligen en
mycket stor orättvisa både mot sjelfva ordnandet af undervisningen
och mot de »tvifvelsutan i många fall ganska högt förtjenta skolman
(ordinarie och vikarierande adjunkter samt extra lärare), åt hvilka
den magtpåliggande undervisningen i tyska är anförtrodd», då den
säger sig knappast med nog eftertryck kunna fästa uppmärksamheten
på det styfmoderliga sätt, hvarpå man vid elementarläroverken sörjt
för undervisningen i de moderna språken. Först klagar komitén
öfver, att lektorn i dessa språk icke kan sträcka sin undervisning långt
r.ed inom skolan. Men detsamma gäller ju uppenbarligen äfven om
205
alla ''de öfrige lektorerne med undantag af lektorn i naturalhistoria.
Vidare påpekar komitén såsom en orimlighet, att eu filosofie kandidat,
som erhållit betyg i botanik, zoologi och fysik, men icke i främmande
lefvande språk och grekiska, är fullt kompetent till adjunkts- ''
befattningar i hvilket lefvande språk som helst. Men han är ju
alldeles lika kompetent till adjunktsbefattning i grekiska språket, och
en kandidat, som erhållit betyg i främmande lefvande språk och grekiska
språket, är lika kompetent till adjunktsbefattning i matematik,
botanik, zoologi och fysik, ehuru han ej afiagt examen i dessa ämnen,
likasom en filosofie licentiat, han må nu hafva afiagt examen inom den
humanistiska eller matematisk-naturvetenskapliga sektionen, är lika
kompetent till hvilket lektorat och hvilken adjunktsbefattning som
helst? Befinnes nu hela denna anordning enligt, komiténs förmenande
alldeles orimlig, så är likväl intet skäl till att framhålla dess
olämplighet endast med fäst afseende på kompetens till adjunktsbefattningar
i lefvande språk. Emellertid tyckes komitén med flit sammanblanda
begreppen kompetens och kompetensvilkor. Aflagd godkänd,
filosofie kandidatexamen är visserligen ett bland kompetensvilkoren
för sökande till adjunkts- eller kollegabefattning; hvar och en, som
afiagt denna examen, är behörig att söka,1 men icke att utan vidare
prof erhålla eu sådan befattning. Men tydligtvis anser sig komitén
icke behöfva fästa något afseende på de prof, som skola afläggas
inför vederbörande domkapitel, hvilken myndighet komitén ej tilltror
tillräcklig sakkunskap för att kunna bedöma ett praktiskt undervisningsprof.
Lemnade dessa prof, såsom komitén tyckes föreställa sig,
ingen säkerhet för, att adjunktsbefattningar i moderna språk icke
kunde erhållas af sådana sökande, som redan i skolan afslutat sina
studier i tyska och dertill ofta nog under det äldre skolsystemets tid,
då undervisningen i de lefvande språken var i ännu högre grad än
nu inskränkt af latinet, så vore de utan tvifvel fullkomligt betydelselösa.
En sådan svår beskyllning mot de offentliga myndigheter, som
hafva att bedöma profven och afgöra om utnämningen, borde icke
framkastas utan bevis. Lika litet förtroende tyckes komitén hysa för
eforsembetet, då den kan förutsätta, att till vikarier eller extra
lärare med skyldighet att undervisa i lefvande språk antagas sådana
personer, som sakna tillräckliga kunskaper i de språk hvari de skola
meddela undervisning. Emellertid är ju komiténs medgifvande, att
både elementarundervisningen och lärarebildningen ej blott i tyska
utan äfven i franska och engelska språken under senare åren gått
med stora steg framåt, alltid i någon mån tillfredsställande, äfven
206
om detta förhållande hufvudsakligen får tillskrifvas »den goda sakens
egen magt och ett djupt kändt kulturbehofs tvingande kraf». Huru
dessa sistnämnda omständigheter kunnat åstadkomma en så kraftig verkan,
under det att de träffade anordningarna äro ändamålsvidriga och
deras handhafvande ännu sämre, återstår för komitén att bevisa. Den
anordningen, att reseunderstöd af statsmedel årligen beviljas just åt lärare
i främmande språk, vinner ju äfven komiténs erkännande, fastän
den här och i detta sammanhang icke befunnits lämplig att omnämnas.
Domkapitlet vågar icke trötta med fortsatta anmärkningar mot
komiténs utlåtande, utan afslutar dem derföre med eu anmärkning
mot komiténs definition på humanistisk bildning. Domkapitlet vill ej
så mycket fästa sig dervid, att, enligt komiténs bestämning, den
humanistiska bildningen skulle vara en klar och, så vidt möjligt är,
fullständig insigt i vissa omständigheter och förhållanden, ej heller
dervid, att komitén, som nyss förut förkastat en annan definition på
den humanistiska bildningen, derföre att frågan om hvad som bör
förstås med de der förekommande orden »det i högre och egentlig
mening menskliga» hör till dem, som ännu vänta och troligen alltid
skola vänta på sin lösning, likväl låter »den menskliga utvecklingen»
ingå såsom en vigtig bestämning i sin egen definition, — utan domkapitlet
vill blott beklaga, att komitén betraktar mennislcoslägtets
urtillstånd såsom ett ursprungligt råhetstillstånd. För hvar och en,
som vill stå qvar på den gudomliga uppenbarelsens säkra grund, står
det fast, att menniskoslägtet icke har att söka sina stamföräldrar
bland aporna, utan att det härstammar från ett enda menniskopar,
som af Gud skapades i fullkomlighetens tillstånd.
Komiténs förslag till förändringar i universitetsexamina vill domkapitlet
af redan förut antydda skäl lemna alldeles å sido, och enär
domkapitlet redan förut afstyrkt hela komiténs förslag till undervisningsplan,
hvars principer domkapitlet omöjligen kan godkänna, så
vill domkapitlet icke heller inlåta sig på någon genomgående granskning
af detta förslags särskilda delar, utan endast i största korthet
beröra några af sjelfva förslaget oberoende frågor, som komitén i
sitt utlåtande behandlat.
I öfverensstämmelse med komitén vill äfven domkapitlet afstyrka
indragning af den nu varande första klassen. Deremot kan domkapitlet
icke biträda komiténs mening, att för inträde i denna klass
icke skall fordras hela Luthers lilla katekes, hvilken vanligen inläres
redan i småskolan, och ännu mindre komiténs förslag om katekesläsningens
framflyttande till tredje klassen.
207
Skulle årliga arbetstiden, hvilken här i Sverige är betydligt
. kortare än i de flesta andra länder, behöfva ökas genom läseterminernas
förlängning, är det utan tvifvel både för lärare och lärjungar
förmånligast, att sommarferierna blifva så långa, som tiden tillåter.
Att på deras bekostnad öka påsklofvet. anser domkapitlet deremot
alldeles olämpligt.
I likhet med komitén tror äfven domkapitlet, att månadslofven
af långt flere användas till hvila från allt arbete än till främjandet
af enskilda studier, och så många regelbundet återkommande lofdagar
kunna icke verka välgörande. Deremot anser domkapitlet det vidalämpligare,
att dessa månadslof alltid användas till skrifningar på
lärorummet, än att de ersättas genom en mot dem svarande nedsättning
i undervisningstiden för vecka.
I komiténs förslag, att rasten mellan tvenne på hvarandra följande
lektionstimmar bör upptaga 15 minuter, ut- och inryckningstiden
dock deri inberäknad, så att på intet vilkor mer än 1jt timme
får förflyta mellan en föregående lektions slut och en efterföljande
lektions början, vill domkapitlet gerna instämma.
Mot komiténs förslag att bland de skriftliga profven till mogenhetsexamen
upptaga en öfversättning från latin till svenska, i hvilket
förslag äfven professor Sundén instämt, har domkapitlet ingenting
annat att anmärka än den saknade uppgiften derom, huruvida latinsk
och svensk ordbok vid detta profs afläggande får begagnas eller icke.
Finge ingen ordbok begagnas, så fruktar domkapitlet, att detta prof
blefve föga lämpligt. Naturligtvis borde de stycken ur latinska författare,
som komma att väljas, vara så beskaffade, att sammanhanget
i dem kunde förstås utan kännedom af det närmast föregående i
författarens framställning. Skulle detta förslag accepteras, anser domkapitlet,
att öfversättningsprofvet från svenska till franska eller tyska
borde utgå och den matematiska uppsatsen i stället återupptagas.
Komiténs förslag, att de realliniens lärjungar, hvilkas anlag
mera ligga åt det språkliga hållet, skulle kunna erhålla tillträde till
den muntliga examen, äfven om de underkänts i den matematiska
skrifningen, men deremot blifvit fullt godkända eller helst mer än
godkända i öfversättningsprofvet till främmande lefvande språk, anser
domkapitlet sig kunna förorda, dock endast med det vilkor, att de
skriftliga prof för mogenhetsexamen, hvilka för närvarande fordras
af realliniens lärjungar, bibehållas oförändrade. Deremot kan
domkapitlet så mycket mindre godkänna den af komitén föreslagna
förändringen i nu gällande afgångsstadgas 13:de §, som domkapitlet
208
redan förut förordat återupptagandet af den matematiska skrifningen
för latinlinien. Mot förslaget att åt fullgörandet af de skriftliga
profven i främmande lefvande språk anslå 4 timmar i stället för 3
har domkapitlet ingenting att anmärka.
En sådan anordning af privatistemas muntliga examen, att tiden
för dessas pröfning varder, om möjligt, dubbelt så lång som den,
hvilken beräknas för läroverkets egna lärjungar, torde vara både behöflig
och ändamålsenlig.
Mot komiténs förslag till förändrade bestämmelser om de för
afgångsexamen nu stadgade afgifter från lärjungarne har domkapitlet
ingen annan anmärkning än den, att privatister, som blifvit underkända
i den skriftliga pröfningen, skulle erlägga lika stor afgift som
de, hvilka genomgått både den skriftliga och den muntliga.
Att, såsom komitén föreslår, göra sångundervisningen från och
med femte klassen helt och hållet'' valfri torde ej vara rätt välbetänkt.
Mot komiténs utlåtande och förslag rörande gymnastik- och
militäröfningar torde ingenting väsentligt vara att anmärka.
Lika med komitén anser äfven domkapitlet, att slöjdundervisningen,
huru nyttig och nöjsam den än kan vara, likväl icke bör
upptagas i de allmänna läroverkens arbetsplan.
Något yttrande öfver komiténs förslag till de universitetsexamina,
som _ af blifvande elementarlärare böra afläggas, anser domkapitlet på
redan förut antydda skäl icke behörigt. Domkapitlet vill blott uttala
den åsigten, att en elementarlärare äfven bör ega en mera allmän
vetenskaplig bildning än den, som vinnes blott genom ensidiga
fackstudier. Och så länge anordningen af universitetsexamina förblifver
densamma, som nu är förhållandet, torde ej vara skäl till
någon förändring af den behörighet att söka adjunkts- och lektorsbefattningar,
som dessa examina gifva.
Huruvida någon verklig fördel skulle vinnas för läroverken eller
för sökande till lärarebefattning vid desamma genom komiténs förslag,
att hvarje sökande till sådan befattning må ega rättighet, men
ej skyldighet att genom inför vederbörande domkapitel aflagdt undervisningsprof
styrka sin skicklighet till embetet, torde vara ganska
tvifvelaktigt. För domkapitlen skulle det visserligen vara beqvämligt
och för läroverken i stiftsstäderna gagneligt, om antalet af dessa prof
kunde så mycket som möjligt inskränkas, men komitén sjelf erkänner
ju vigten deraf, att ett tillfälle beredes den tillsättande myndigheten
att rörande den sökande förskaffa sig en personlig bekantskap, som
209
lenmar bättre ledning för omdömet än en meritförteckning. Villigt
bör medgifvas, att de personer, som haft profårskandidaten under sin
handledning, varit i tillfälle att bilda sig ett säkrare omdöme öfver
hans kompetens för lärarekallet än det, som kan vinnas genom att
åhöra blott ett par timmars lärareprof. Men vanligen förflyta ju flera
år mellan profårskursen och undervisningsprofvet. Det kan ju då
hända, att en kandidat eller licentiat, som för sin profårskurs endast
erhållit vitsord om godkänd undervisningsskicklighet men sedermera
under en flerårig tjenstgöring såsom vikarie eller extra lärare förvärfvat
sig eu mera utmärkt, har till medsökande en annan kandidat
eller licentiat, som under verklig tjenstgöring ej infriat de goda
löften, han gifvit om sig under profåret. Ville nu ingen af de sökande
begagna sig af rättigheten att aflägga undervisningsprof, så
blefve utnämningen endast på grund af meritförteckningen lätt nog,
men utgången troligtvis mindre lycklig för läroverket. Ville deremot
den förre begagna sig af den nyssnämnda rättigheten, men den senare
icke, så inträdde en betydlig svårighet att anställa jemförelse mellan
den enes betyg för profårskursen och undervisningsprofvet och den
andres för blott profårskursen. Att vid besättandet af universitetslärareplatser,
till Indika en mera framstående vetenskaplig författareverksamhet
med allt skäl bereder företräde, det står den sökande
fritt att genom disputations- och föreläsningsprof styrka sin skicklighet
till embetet, eller oek, derest han vill, sådant underlåta, är en helt
annan sak.
Kyrkomötets af komitén afstyrkta förslag, att »de, som genomgått
den för inträde i prestembetet föreskrifna akademiska kursen,
må utan hinder deraf, att de icke aflagt filosofie kandidatexamen,
ega rättighet att söka sådana adjunkts- och kollegabefattningar vid
de allmänna läroverken, med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom
såsom hufvudämne är förenad», synes domkapitlet vida antagligare
än komiténs, »att filosofie kandidat, som för ansökning till
läraretjenst i kristendom önskar särskilt styrka sig ega tillräckliga
insigter i ämnet, må ega rätt att inför lärare i teologisk fakultet för
detta ändamål undergå pröfning på det sätt, i de teologiska lärostycken
och till det omfång, som pröfvas lämpligt, samt deröfver
erhålla betyg». Alldenstund denna pröfning ej skulle bli obligatorisk
och icke heller gifva o vilkorligt företräde till den sökta befattningen,
är det ej mycket troligt, att många filosofie kandidater skulle frivilligt
underkasta sig densamma, helst de redan förut äro behörige att söka
hvilken adjunktsbefattning som helst. Dessutom fordras af en lärare
14
210
i kristendom icke blott tillräckliga kunskaper utan derjemte att ban
sjelf med hjertats tro omfattar den lära, hvari han skall meddela undervisning,
och detta kan man väl snarast hoppas af en, som redan är
prest, eller som hos sig känner kallelse att inträda i prestembetet.
Och för skolan såväl som för kyrkan skulle det utan tvifvel blifva
gagneligt, om för de skickligaste och mest begåfvade bland teologie
studerande öppnades utsigt till befordran icke blott i kyrkans utan
äfven i skolans tjenst. Att emellertid en sådan anordning icke kan
finna behag i deras ögon, som anse skolans fullständiga och snara
skilsmessa från kyrkan såsom något i hög grad önskvärdt, ligger i
sakens natur.
Beträffande frågan om lärjungarnes afgifter till statsverket, så
vill domkapitlet, ehuru icke utan någon tvekan, hellre sluta sig till
de af professor Sundén i hans reservation uttalade åsigter än till
komiténs förslag.
Ivomiténs förslag till indragning af en del mindre läroverk och
andras ombildning till ett slags kommunalskolor, något så när motsvarande
Tysklands borgareskolor, innehåller onekligen mycket, som
förtjenar att tagas i noggrant öfvervägande. Då emellertid staten
skulle komma att äfven för framtiden till hufvudsakligaste del aflöna
lärarne vid dessa skolor, anser domkapitlet det hvarken billigt eller
lämpligt, att den öfverlemnade ordnandet af undervisningen åt lokalstyrelser.
Dessa skolor äro ju ämnade till, icke att göra sina lärjungar
skickliga till idkande af vissa bestämda yrken efter olika orters olika
behof, utan att medelst meddelande af allmän medborgerlig bildning
förbereda dem till inträde i hvilket praktiskt yrke som helst. Således
lärer uppgörandet af en för dem alla gällande lämplig under♦
visningsplan ej möta några stora svårigheter i någon annan händelse,
än om de enligt komiténs åsigt skulle, på samma gång de uppfylde
sitt hufvudsakliga ändamål, äfven förbereda lärjungarne till inträde
vid de allmänna läroverken. Att vid dessa skolor anställa lärare
med vanlig folkskolelärarebildning anser domkapitlet icke radligt
bland annat af det skäl, att folkskolan derigenom skulle förlora en
del af sina bästa lärarekrafter; icke heller är det behöfligt, då tillgången
på akädemiskt bildade unge män är så riklig, att sökande i
öfverflöd anmäla sig vid hvarje ledighet.
I stället för den nu varande styrelsen öfver läroverken har
komitén föreslagit särskilda lokalstyrelser och en centralstyrelse. Genom
att föreslå särskilda lokalstyrelser har komitén velat gå till
mötes »de berättigade önskningar, hvilka mer än en gång blifvit af
•211
riksdagen uttalade om inrymmandet i läroverksstyrelsen af äfven
andra element än dem, som representera lärareyrket», ock derföre
föreslagit, att två af denna styrelses ledamöter skulle väljas af kommunalstyrelsen
i läroverksstaden. Så vidt domkapitlet kan förstå,
kunna kommunerna icke kafva något annat berättigadt anspråk på anordningen
af lokalstyrelser, än att de sammansättas af sådana personer,
som äro fullt skicklige ock lämplige för fullgörandet af det åt dem
lemnade uppdraget. År deremot önskan om inrymmandet i läroverksstyrelsen
af äfven andra element än dem, som representera lärareyrket,
befogad, så kan det vara ganska ovisst, huruvida denna önskan når sin
fullbordan, om komiténs förslag blifver godkändt. Det är ju möjligt,
ja, till och med troligt, att många stadskommuner utse till ledamöter
just sådana personer, som representera detta yrke. Är vidare kommunernas
önskan att få deltaga i valet af styrelseledamöter berättigad,
så blir den väl mycket ofullständigt uppfyld genom komiténs
förslag, att detta val öfverlemnas endast åt kommunalstyrelsen i läroverksstaden.
Emellertid skulle den alltid få välja två ledamöter af
styrelsen, men läroverkskollegiet endast en. Att styrelsens ordförande
utses af Kongl. Maj:t, liksom att läroverkets rektor är sjelfskrifven
ledamot af densamma, måste ju falla af sig sjelft; men icke är det
alldeles säkert, att om än i alla läroverksstäder finnas personer, som
äro fullt lämpliga för den vigtiga ordförandeplatsen, just déssa äro
villige att åtaga sig ock för någon längre tid bibehålla ett så grannlaga
ock ansvarsfullt Uppdrag, huru hedrande det än med rätta bör
anses. Att sammansättningen af lokalstyrelsen, sådan som komitén
föreslagit den, icke är fullt tillfredsställande, tyckes framgå redan
deraf, att bedömandet af undervisningsprof icke kunnat åt densamma
anförtros. Dessa prof skulle afläggas inför och bedömas utaf eu
af centralstyrelsen utsedd pröfningsnämnd. Det kan ju åtminstone
vara tvifvel underkastadt, huruvida denna nämnd för fullgörandet af
detta uppdrag skulle kunna blifva mera lämplig än domkapitlet, i
fall den icke i stiftsstäderna hufvudsakligen komme att bestå just af
dess ledamöter. Mer än besynnerligt vore, om komitén verkligen
menar, att de betyg, som denna nämnd afgifvit, sedermera skola icke
blott jemföras utan äfven bedömas af lokalstyrelsen. Emellertid säger
komitén: »De sålunda af pröfningsnämnd öfver ådagalagd undervisningsskicklighet
afgifna intygen jemte sökandes öfriga meriter bör
det sedan tillkomma lokalstyrelsen för det läroverk, der tjensten skall
tillsättas, att jemföra och bedöma i det yttrande, som lokalstyrelsen
öfver de inkomna Ansökningarna till centralstyrelsen afgifver». Me
-
212
ningen torde dock vara, att lokalstyrelsen endast har att jemföra de
af pröfningsnänmden afgifna betygen, men att jemföra och bedöma
sökandes öfriga meriter, helst komitén ej föreslagit någon föreskrift
derom, att lokalstyrelsen skall vid profvens afläggande inför pröfningsnänmden
vara närvarande. Likväl har komitén starkt betonat nödvändigheten
deraf, att lokalstyrelsen sättes i tillfälle att om de sökandes
personliga lärareduglighet förvärfva • sig den kännedom, som
undervisningsprofvet kan bibringa, på det att deras utlåtande om de
sökandes förtjenster icke måtte komma att nästan uteslutande grundas
på tjenstgörings- och betygsmeriter och sålunda få en allt för ringa
betydelse. Inträffar nu, att lokalstyrelsen icke afhör profven, så
måste ju dess utlåtande grundas uteslutande på tjenstgörings- och
betygsmeriter; är deremot lokalstyrelsen af intresse för saken närvarande,
fastän utan befogenhet att öfver profvet afgifva något intyg,
så kunde en obehaglig kollision inträffa, i fall dess omdöme om de profvandes
undervisningsskicklighet utfölle olika med pröfningsnämndens.
Man kan åtminstone hysa tvekan om det välbetänkta uti att
lägga högsta styrelsen öfver vårt lands allmänna läroverk i händerna
på en enda utom regeringen stående styresman, som på eget ansvar
beslutade och med egen myndighet inspekterade med nödigt biträde
af föredragande och i inspektionen deltagande ledamöter.
Huru villigt man än bör medgifva, att »konsistorierna hafva såsom
läroverksstyrelser icke ringa brister» och att, »särskildt om, såsom
länge föreslagits, en ombildning af konsistorierna såsom stiftsstyrelser
blifver genomförd, omordnandet af den närmare uppsigten
och styrelsen öfver läroverken blifver en, bjudande nödvändighet»,
torde försigtigheten bjuda att vänta med en så genomgripande reform,
till dess denna nödvändighet verkligen inträder. Man må ju ej undra
på, om den, som i kyrkans och skolans nära förening så gerna vill
se en välsignelse för vårt land, med bekymmer och farhåga motser
den tidpunkt, då det sista bandet, som sammanhåller dem, skall slitas.
Undertecknade Melanders, Haglunds och H. Anderssons i vissa
delar afvikande särskilda meningar täcktes Eders Kong! Maj:t i nåder
inhemta af underdånigst bilagda protokollsutdrag rörande ifrågavarande
ärendes behandling härstädes.
Wexiö domkapitel den 2 September 1885.
Underdånigst
JOH. ANDERSSON.
Gustaf Wetter. Gustaf Haglund. S. E. Melander. H. Andersson.
Gast. Sundberg.
213
Utdrag ur protokollet, hållet i Vexiö domkapitel den 2
September 1885.
§ 26.
Föredrogs läroverkskomiténs den 25 Augusti förra året afgifna
underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen af rikets
allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor. Och beslöt
domkapitlet att, uppå förslag af h. h. biskopen, till Kongl. Maj :t afgifva
det underdåniga yttrande i ämnet, som finnes intaget i konceptbrefboken
för denna dag under n:r 1,314. Men ville lektor Andersson
hafva till protokollet antecknadt, att han för sin del ansåg,
dels att om i den skriftliga afgångsexamen öfversättningsprof från
latin till svenska upptoges, det franska eller tyska skrifprofvet dervid
likväl icke borde bortfalla, dels ock att lärjunge på reallinien
icke borde godkännas i den skriftliga afgångsexamen, så vida han
icke afiagt godkändt prof i matematik.
Lektor Haglund, som i hufvudsak anslöt sig till det resultat,
hvartill domkapitlets pluralitet kommit, ehuru han icke kunde instämma
i åtskilliga delar af motiveringen, anhöll att i protokollet få
antecknad sin från pluralitetens afvikande mening i följande punkter
och anförde sålunda:
l:o) Ehuru jag anser mig böra afstyrka B-liniens indragning
och inrättandet af en valfri latinkurs på reallinien, kan jag ej tillstyrka
framgång åt det i professor Sundéns reservation framlagda
förslaget, utan att det undergår en väsentlig modifikation, då allt
för knapp undervisningstid blifvit tillmätt flera ämnen så väl på Asom
på B-linien. Särskild! anser jag olämpligt, att studiet af tyska
språket afslutas redan i läroverkets femte klass.
2:o) Komiténs förslag att såsom skriftligt prof i mogenhetsexamen
införa eu öfversättning från latin till svenska kan jag ej tillstyrka.
Deremot anser jag önskvärdt, att öfversättningen från svenska
till latin på B-linien utbytes mot eu dylik öfversättning. Men
då detta utbyte antagligen skulle ha till följd, att A- och B-linien
icke kunde undervisas tillsammans i latin, vill jag i stället tillstyrka,
att en lärjunge på B-linien, som är underkänd i öfversättningsprofvet
från svenska till latin, kan erhålla tillträde till den muntliga
examen, om han är godkänd i de två öfriga skrifprofven, k vilka
enligt min åsigt böra afläggas i franska och matematik.
3:o) Att såsom domkapitlets pluralitet förordar i mogenhets -
214
examen åter införa skrifprof i matematik för lärjungar på A-linien,
anser jag föga välbetänkt, om icke flera än två lärotimmar i veckan
kunna beredas detta läroämne. Deremot bör ett sådant skrifprof införas
för lärjungar på B-linien, der tid för beredelse dertill väl bör
kunna anvisas.
4:o) Domkapitlets tillstyrkande, att en lärjunge på reallinien,.
som blifvit underkänd i det matematiska skrifprofvet, skulle under
vissa, vilkor erhålla tillträde till den muntliga examen, vill jag ansluta
mig till endast i det fall, att det främmande lefvande språk, i
hvilket skrifprof afiagts, är franskan, och att detta prof blifvit bedömdt
med högre betyg än godkänd.
5:o) Komiténs förslag, att sökande till lärarebefattning må ega
rättighet men ej skyldighet att inför vederbörande domkapitel aflägga
undervisningsprof, vill jag tillstyrka.
6:o) Komiténs förslag, att filosofie kandidat, som för ansökning
till läraretjenst i kristendom vill styrka sig ega tillräckliga insigter
i ämnet, må ega rätt att inför lärare i teologisk fakultet för detta
ändamål undergå pröfning, anser jag ega företräde framför kyrkomötets
af komitén afstyrkta förslag, så vida icke sådana lärares
undervisningsskyldighet inskränkes till kristendom.
Slutligen begärde lektor Melander få till protokollet antecknadt,
att han instämde i hvad lektor Haglund uti förestående 5:te och 6:te
punkterna såsom sin mening uttalat.
Som ofvan.
In fidem
(just. Sundberg.
Protokoll i Vernamo läroverkskollegium den 29 Juni
18S5.
Närvarande: inspektor, kontraktsprosten P. O. Wiberg, undertecknad
rektor och kollega J. M. Lidbeclt.
Till härvarande allmänna läroverk hade från högvördiga domkapitlet
i Yexiö ankommit ett exemplar af läroverkskomiténs den 25
Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag i frågor
rörande rikets allmänna läroverks organisation in. in. med tillkänna
-
215
gifvande, att läroverkskollegiet härstädes, om det sådant önskade,
egde tillfälle att till domkapitlet inkomma med yttrande deröfver.
Vernamo läroverkskollegium, som visserligen i flere punkter,
såsom i fråga om indragning af de treklassiga läroverken, om inrättande
i deras ställe af s. k. kommunalskolor, om förhöjning af lärjungarnes
terminsafgifter in. fl., icke kan instämma i de åsigter, som
komiténs pluralitet uttalat, ville dock ej ingå i någon vidare granskning
af de i nämnda utlåtande framstälda förslag.
Med afseende på den högst vigtiga frågan om terminsafgifternas
höjande ansåg läroverkskollegiet sig böra fästa särskild uppmärksamhet
vid och för sin del uttrycka ett obetingadt gillande af de skäl
mot den föreslagna förhöjningen, hvilka finnas angifna uti professor
J. M. Sundéns särdeles väl motiverade reservation under rubrik »om
terminsafgifter till statsverket»; en reservation, hvilken äfven i öfrig!
innehåller högst värderika bidrag till vinnande af en rigtig uppfattning
beträffande åtskilliga andra frågor, som varit föremål för läroverkskomiténs
undersökning.
In fidem
SVEN P. NILSSON.
Justeradt:
P. O. Wiberg. Johan Lidbech.
Till högvördiga domkapitlet i Vexiö.
Med anledning af högvördiga domkapitlets skrifvelse af den 7
sistlidne Januari får Grenna läroverkskollegium, beträffande läroverkskomiténs
den 25 Augusti förlidet år afgifna underdåniga utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och
dermed sammanhängande frågor, härmed vördsammast afgifva följande
yttrande.
Läroverkskollegium, som anser sig för sin del böra afstå från
att yttra sig om åtskilliga detaljer i förslaget samt om sådant, som
endast rör högre allmänna läroverk, ehuru åtskilligt deraf synes
kollegium icke kunna förordas, får härmed endast beträffande föreslagen
indragning af mindre läroverk,, i hvilka lärjungarne icke
uppgå till ett visst bestämdt antal, såsom sin åsigt uttala, att hvad
216
som sålunda föreslagits måste vara mindre fördelaktigt än att fortgå,
i den redan nu inslagna rigtningen att inskränka lärjungeantalet i
de högre läroverkens nedre klasser — helst om detta sker i sådan
utsträckning, att i dem undervisningen kommer att bestridas utan
tillhjelp af extra lärare — samt hänvisa de lärj ungar, hvilka sålunda
i dessa större läroverk ej kunna intagas, till närbelägna läroverk,
der utrymme för dem finnes. Föreslagna begränsningen af lärjungeantalet
nedåt skulle komma att medföra stora svårigheter vid tillämpningen
och mycken osäkerhet i afseende på undervisningens omfattning
i de läroverk, i hvilka lärjungeantalet stode nära minimigränsen ;
men deremot förefinnas ingå nämnvärda svårigheter för att uppåt
begränsa antalet, så länge närbelägna läroverk förefinnas, af hvilka
de öfvertaliga lärjungarne kunna mottagas. Om komiterades förslag
antogs, skulle det medföra förflyttning af yngre lärjungar från de
mindre städerna till de större, under det att den begränsning, som
nu göres af lärjungeantalet vid de större mera besökta läroverken,
medför förflyttning af lärjungar från större till mindre städer. Då
nu de mindre städerna i allmänhet äro sundare än de större, tillsynen
och vården om yngre lärjungar i småstäder lättare och derför
äfven bättre än vid öfverbefolkadt läroverk i större stad samt kostnaden
för lärjunges underhåll billigare i småstäder än i större städer,
synes, hvad komiterade om indragning af en del mindre läroverk
föreslagit, äfven i nämnda afseenden icke böra föredragas framför
nuvarande förhållandet.
Grenna den 29 Juni 1885.
A. M. Culin. N. JBrenner.
Vidi
J. G. Högberg,
insp. pedag.
Öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag eller s. k. betänkande får domkapitlet,
till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i skrifvelse af
den 12 sistlidne December, härmed afgifva underdånigt yttrande.
Domkapitlet anser sig böra göra detta med ledning af tvenne
hufvudsynpunkter: kyrkans och elementarskolans egen.
1. Hvad som ur kyrkans synpunkt, redan vid första blicken på
ifrågavarande betänkande, visar sig som ett nytt uppslag inom den
officiella diskussionen af läroverksfrågan i vårt land, det är den helt
öppet uttalade grundsatsen, att elementarskolan bör ordnas utan all
särskild hänsyn till kyrkan och hennes behof, närmast hennes behof
af blifvande presters förbildning (Bet. I, sid. 225). Komiterade tyckas
hafva förestält sig, att den grundsatsen skall vara tidsenlig.
För domkapitlet är det stälclt utom allt tvifvel, att den åtminstone
är främmande för det bättre i tiden. Och i Eders Kongl. Maj:ts
nådiga åtgärd att öfver de på en så beskaffad grundsats byggda förslag
inhemta kyrkliga myndigheters yttranden ser domkapitlet ett
bevis derpå, att den icke heller kan vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga
bifall. I ett inre, men otvetydigt sammanhang med ifrågavarande
grundsats står det förhållande, att betänkandet hvarken röjer
någon klar och bestämd uppfattning af kristendomskunskapens betydelse
såsom bildningsmedel eller något varmare intresse för det
bidrag, som skolan kan och bör lemna till ungdomens kristliga uppfostran.
Som kännetecknande exempel i dessa afseenden må ur betänkandet
särskildt framhållas förslaget beträffande andaktsstunderna
i skolan (sid. 223, 224), katekesläsningeiis uppskjutande till 3:dje
klassen (sid. 194, 195), det i de 2 första och 2 högsta klasserna in
-
218
spränkla antal timmar, som anslås åt kristendomskunskapen (sid. 222),
och, hebreiska språkets fullständiga utvisning, äfven såsom valfritt
läroämne, ur skolan (sid. 224).
Ser man vidare till, huru bemälde grundsats tillämpas, så mötes
man af en icke mindre karakteristisk företeelse. Så länge ett juldagsevangelium
framhållit, att det var under kejsar Åugustus, som
verldens Frälsare föddes, har hela kristenheten, åtminstone der icke
affall egt ruin, lefvat i den genom erfarenheten bestyrkta öfvertygelsen,
att historiens Herre i den vid kejsar Augusti tid färdiga klassiska
bildningen beredt ett vehikel, som, i kraft af sin allmänt menskliga,
ej blott nationella karakter, eu gång var det dugligaste, om
ej enda, för kristendomens utbredande till alla folk och allt fortfarande
är det för kristianiseringen af allt menskligt. Men läroverkskomiténs
majoritet är af en helt annan mening. Den har stält latinstudiet,
hvarförutan ingen lefvande och fullständig tillegnelse af
den klassiska bildningen kan ifrågasättas, under måttstocken af sin
föreställning om hvad som skall vara tidsenligt, och detta studium
har icke kunnat uthärda ett sådant prof (sid. 14 och följ., 94). Det har
derföre, liksom allt hvad som på skolans område står i mera innerlig
förbindelse med kristendom och kyrka, blifvit både i utlåtanden och
förslag behandladt på ett sätt, som närmar sig förföljelse. Knappast
har någonsin, till bevis på ett anmärkt förhållande, ett mera slående
exempel kunnat uppvisas än det, som i nu berörda afseende erbjuder
sig (sid. 93 och följ.). Komitén förklarar här, att den omöjligen
kan till lösning företaga sin egentliga uppgift, frågan öm läroverkens
organisation, innan den först gjort för sig klart, »i hvad mån latinkunskap
skall fordras för de akademiska preliminärexamina», det vill,
enligt hela’ sammanhanget, säga: till hvilken punkt fordringarna på
latinkunskap i dessa examina möjligen kunna sättas ned. Nu finnes
bland dessa preliminärer en teologiko-filosofisk för blifvande prester,
eu juridiko-filosofisk för blifvande jurister, eu mediko-filosofisk för
blifvande läkare. Och man skulle med allt skäl kunna vänta sig, att
dessa, alla tre, finge åtnjuta samma rätt att blifva underkastade
komiterades pröfning i fråga om det mått af latinkunskap, som i
dem måste fordras. Men nej, blott de två, den juridiko- och den
mediko-filosofiska, bevärdiga med en sådan pröfning; den teologikofilosofiska
lemnas utan vidare helt och hållet ur räkningen. Att samhällets
behof af bildade jurister och läkare är af den vigt, att hela
läroverksorganisationen måste rätta sig derefter, det erkänner komitén
(sid. 93), men kyrkans behof af ett bildadt presterskap — ett behof,
219
som åtminstone tills vidare äfven är det svenska samhällets — dervid
fäster komitén icke det ringaste afseende. Skolan har, som bekant
är, vuxit tipp på kyrkans grund, och kyrkan har åt denna sin
dotters uppfostran egnat eu trogen omsorg och en stor del af sina
ädlaste krafter. Derom vittna skolordningarna från och med den af
år 1571, kap. »om scholar». Många lära väl icke heller de läroverkshus
vara i vårt land, som blifvit uppförda och underhållna utan bidrag
från stiftskassorna, d. v. S. af besparade prestlöner. Så har t. ex.
blott inom Lunds stift under loppet af de sista 25 åren till läroverksbyggnaderna
utgått ur stiftskassan ett sammanräknadt belopp
af 229,588 kr. Men äfven om komiterade funnit det vara mindre
tidsenligt, att dylika pietetsförhållanden skulle ålägga skolan några
förbindelser till kyrkan, så tyckas de likväl hafva bort, åtminstone
ur nyttans synpunkt, finna, att det för samhällslifvet icke är mindre
vigtigt, att presten är en bildad man, än att juristen eller läkaren
är det.
Den för komiterades hållning gent emot kyrkan karakteristiska
företeelse, på hvilken domkapitlet härmed vågat fästa Eders Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet, må förekomma något oväntad, oförklarlig är
den visst icke. Kyrkomöten och domkapitel äfvensom universitetens
teologiska fakulteter hafva gång efter annan med så mycken styrka
framhållit, huru det mått af humanistiska grundstudier, som för det
närvarande fordras i den teologiko-filosofiska preliminärexamen, äro
för den blifvande presten ett minimum, att det för läroverkskomitén
icke gerna kunde synas rådligt att tänka på en nedsättning af detta
mått. Då var för komitén, som genom sin förut nämnda grundsats
i detta fall var befriad från alla betänkligheter, den utvägen lättast,
att helt enkelt se bort ifrån ifrågavarande examen och vid framläggandet
af sina förslag till elementarundervisningens ordnande gå till
väga så, som om ingen dylik examen och ingen prestbildning funnes
till. Det kan invändas, att detta sätt att gå till väga likväl
icke blifvit alldeles konseqvent fullföljdt. Konseqvensen skulle hafva
fordrat icke blott B-liniens, men äfven hela A-liniens försvinnande
ur skolans organisationsplan, eftersom inhemtandet af de humanistiska
elementerna till det mått, som komitén ansett erforderligt för den
blifvande juristen eller läkaren, blifvit på C-linien möjliggjordt genom
latinets fakultativa upptagande bland denna linies läroämnen. Men
detta oaktadt qvarstår en A-linie uti komiterades förslag, och det
förekommer till och med, som vore denna A-linie icke mycket försvagad
i jemförelse med den nuvarande; ty om än latinet fått ett
220
mindre antal lästimmar, än det nu har, så har till ersättning derför
grekiskan, den. heliga skrifts ena grundspråk, genom B-liniens indragning
återvunnit sin ursprungliga ställning och hlifvit ett mera
obligatoriskt läroämne, än som för det närvarande är fallet. Det
kan vid sådant förhållande tyckas, som hade komiterade, om än genom
en lycklig inkonseqvens, kommit kyrkans kraf till mötes på ett sätt,
som, äfven om det ej fullt tillfredsställer, likväl fordrar ett visst erkännande.
Vid närmare granskning visar sig emellertid detta tillmötesgående
vara rent af illusoriskt. För skolynglingen måste nemligen
den af komitén konstruerade A-linien af flera skäl framställa
sig såsom föga inbjudande, ja, till och med afskräckande, i jemförelse
med C-linien. Hvarje A-linie skulle, redan såsom sådan, vid en
dylik jemförelse visa sig som den svårare, icke blott emedan den
hos lärjungen tager i anspråk en rikare begåfning och själskrafternas
mera ihärdiga ansträngning, utan äfven derför, att lärjungen i regeln
saknar förmåga att fatta de fördelar, de vinster på andens eget område,
som väl i rikt mått, men sent skola belöna hans ansträngning
— eu oförmåga, som knappast kan ega rum i fråga om de yttre och
mera handgripliga fördelar, som arbetet på C-linien ställer i sigte.
Men den A-linie, som komiterade föreslagit, företer nästan oöfvervinneliga
svårigheter. Och förklaringsgrunden härtill är att söka i
den på ett rent af förfärande sätt isolerade ställning, som komiterade
förstått att åt henne bereda. Denna isolerade ställning beror nemligen
af den åtgärden, att på samma gång utmönstra B-linien och i
A-liniens högre klasser lemna ett för knappt utrymme åt realämnena.
Väl kan detta knappa utrymme påstås vara en oundviklig följd deraf,
att latinet inträder så sent som i 4:de klassen, enär de humanistiska
elementerna under denna förutsättning omöjligen kunna i de högre
klasserna afstå åt de reala ett större utrymme. Men detta påstående
framkallar blott den frågan: hvad hindrar, att latinet får inträda
tidigare? Och härpå lärer icke kunna svaras något annat än:
komiterades föreställning om det tidsenliga.
Emellertid är genom denna isolerade ställning ett nästan ööfverstigligi
svalg befäst mellan de två qvarstående linierna A och C.
Och då C-linien blifvit genom den dermed förenade latinkursen så
frikostigt utrustad, att den icke blott för de praktiska lefnadsbanorna,
men äfven för den juridiska och medicinska bildningen erbjuder de
erforderliga elementerna, hvaremot A-linien blifvit stäld på en sådan
förknappning, att den endast med nöd kan förbereda för den presterliga
och den af få beträdda ex professo filologiska studiebanan,
så är det ögonskenlig^ att klassisten vid sitt utträde ur_ skolan icke
kan för sina fortsatta studier sätta något annat mål än det att blifva
prest eller filolog, under det realisten vid sitt utträde bar för sig
öppnade alla möjliga andra banor. Besinnar man då, att valet mellan
dessa linier skall ske ungefär vid lärjungens 13:de lefnadsår, och
att man vid den åldern gerna väljer det lättaste, helst när detta på
samma gång öppnar den vidsträcktaste framtidsutsigten, så är följden
lätt att inse: om någonting skulle i en icke aflägsen framtid
göra en total prestbrist inom vår kyrka oundviklig, så vore det antagandet
och genomförandet af ett förslag till elementarundervisningens
ordnande, så beskaffad! som det af läroverkskomitén nu framlagda.
2. Ur elementarskolans egen synpunkt visar sig komiterades
betänkande lika litet till sin fördel. Betänkandet har icke kunnat
undgå att beröra frågan om elementarundervisningens ändamål. Men
hvad man hittills i första rummet tänkt sig såsom detta ändamål,
nemligen meddelandet af elementerna till en allmänt mensklig och
kristlig bildning, som i sig har magt att med hvarandra förbinda
alla sant nationella bildningsgestalter och utgöra deras befruktande
enhet, det affärdar komitén (sid. 43) med det påståendet, att frågan
om menniskans eget väsende ännu är af vetenskapen olöst, hvaraf
förmodligen skulle, efter komiterades förmenande, följa, att den s. k.
allmänt menskliga bildningen blott är en obestämd och måhända
tom fantasi. Att frågorna om kristendomens väsende och bildningens
kristliga karakter hafva någon betydelse för skolan, tyckes icke hafva
fallit komitén in. Åtminstone nämnes derom ej ett ord. Frågar
man sig då, hvad komitén sjelf tänkt sig som det ifrågavarande ändamålet,
så finner man sig visserligen, efter de framstälda förslagens
granskning, kunna instämma i hvad komiténs vice ordförande i sin
reservation framhållit (Bet. I, reserv, sid. 20 och följ.), nemligen att det
är universitetsexamina, som i komiterades föreställning fungerat såsom
elementarundervisningens ändamål. Man skulle likväl helt och hållet
misstaga sig, om man vid dessa af komiterade såsom mål afsedda
universitetsexamina fäste begreppet af någonting, som nu är eller
någonsin varit till. Man måste här med universitetsexamina blott
förstå, hvad komiterade förestält sig, att dessa examina borde vara,
d. v. s.: l:o att några teologiska egentligen icke finnas till, utan
kunna lemnas ur räkningen, och 2:o att alla de öfriga omgestaltas så,
att tillträde till dem öppnas för realliniens lärjungar. En hvar torde
häraf finna, att komitébetänkandet beherskas af det syftet, att för
-
vandla hela. elementarskolan till eu realskola, om än detta syfte icke
för det närvarande kunnat i hela dess vidd genomföras. Och med
härpå fäst afseende förenar sig domkapitlet med nyssnämnde reservant
i protesten mot den kränkning af skolans relativa sjelfständighet,
som ligger deri, att »i skolorna allt skall liksom syfta till
universitetet», det vill här säga: till en hop blott fingerade universitetsexamina.
Men äfven utan särskilt afseende härpå förenar sig domkapitlet
i samma protest; ty huru universitetet och universitetsexamina än
fattas, så kunna de aldrig utgöra det alla andra uteslutande ändamålet
för skolans verksamhet, så länge inom samhällslifvet finnas
icke blott anställningar i statens, kyrkans, vetenskapens och skolans
tjenst, utan äfven s. k. praktiska lefnadsbanör och yrken, hvilka, om
än i lägre mått, göra anspråk på allmänt menskliga elementarstudier,
och så länge, från en annan sida sedt, hos ungdomen finnes en
icke blott mot dessa anställningar och verksamhetsarter svarande,
utan dem alla öfverbjudande mångfald af anlag, som begära utbildning.
Skolan kan icke göra sig döf för dylika anspråk, från hvilkendera
sidan de än framhållas. Och derför måste skolan, äfven om
universitetsexamina t. ex. fattas sådana, de verkligen äro eller hittills
ansetts böra vara, fritagas från det fullständiga beroende af dem,
hvarmed komiterades betänkande hotar henne. Att af allt, hvad
som på henne utöfvar ett bestämmande inflytande, ingenting kan
göra det med större rätt än universitetet, är härmed icke förnekadt.
Hvad beträffar de reformförslag till förmån för de reala och
reduktion af de humanistiska elementarstudierna, som komiterade
med en så beskaffad uppfattning af elementarskolans ändamål framlagt,
så lära dessa förslag, med hänseende till deras halt och värde,
knappast kunna ställas under en klarare belysning än den, som faller
öfver dem vid en jemförande öfversigt af den nuvarande elementarundervisningens
resultat i Sverige och Preussen. I det sistnämnda
landet inträder, såsom bekant är, latinet redan i första klassen
af både de humanistiska och de reala gymnasierna och är, i de förra
jemte grekiskan, hela skolans hufvudämne. Och komiterades egna
uppgifter lemna till jemförelsen det erforderliga materialet.
Så meddelas t. ex. (sid. 78—84) den uppgiften, att de från de
humanistiska gymnasierna i Preussen utgående lärjungarne allmänt
erkännas vara fullt i stånd att följa den akademiska undervisningen
utan undantag för något ämne; att samma lärjungar af de flesta bedömarne
anses i detta afseende ega företräde framför realgymnasier
-
223
nas lärjungar till och pied uti de reala vetenskaperna; och att den
af målsmän för den s. k. moderna rigtningen bestående minoritet,
som säger sig vara af motsatt åsigt, likväl icke bestrider deras jemngodhet
med realstudenterna i sistnämnda ämnen. Deremot heter
det (sid. 27, 28) om de nuvarande latinliniernas lärjungar i Sverige,
att de vid afgång från läroverken i regeln »fullständigt» sakna
nödiga förkunskaper för att kunna draga någon nytta af den akademiska
undervisningen inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen,
så framt icke denna undervisning bringas ned till en ståndpunkt,
motsvarande elementarläroverken i andra civiliserade länder;
och (sid. 30) att komiterade särskildt icke vilja påstå, att latinets
och grekiskans ställning vid läroverken är sådan, att den »möjliggör»
meddelandet af kunskaper tillräckliga för att tillgodogöra sig den
akademiska undervisningen i klassisk filologi. Jemförelsen lemnar
således det otvetydiga resultat, att de preussiska abituri äro fullt
mogna i alla både klassiska och reala ämnen, men de svenska äro
fullständigt omogna i dem alla. Men hvaraf beror då detta för oss
mycket sorgliga och föga hedrande motsatsförhållande? Komiterade
erbjuda elementerna äfven till denna frågas besvarande. Hvad beträffar
omogenheten hos de svenske abituri uti de klassiska ämnena,
så erkänna komiterade uttryckligen på nyss anförda ställe, att den
har sin förklaringsgrund i de klassiska språkens, latinets och grekiskans,
ställning vid läroverken; och att komiterade anse omogenheten
i de reala ämnena hafva samma förklaringsgrund, om än på
ett alldeles motsatt sätt, uttalas nästan i hvar punkt hela betänkandet
igenom. Ingenting borde väl, under sådant förhållande, hafva framstäf
sig för komitén såsom en både enklare och säkrare utväg till
det måhända något bjert framhållna, men i allt fall oförnekliga missförhållandets
afhjelpande än att i de nya förslagen till elementarundervisningens
ordnande söka, så vidt görligt vore, bereda åt de
klassiska språken vid våra läroverk en ställning, liknande den de vid
de preussiska läroverken intaga. I- stället härför har komitén i sina
förslag aflägsna! sig från detta föredöme ännu långt mer än den
nuvarande skolordningen i vårt land.
3. Med den uppfattning af såväl kyrkans som skolans kraf, som
i sammanhang med föregående granskning blifvit angifven, anser
domkapitlet alltså komiténs förslag, så vidt de gälla läroplan och
examensväsen, vara alldeles obrukbara, hvarför domkapitlet också finner
sig böra i underdånighet, men på det allra lifligaste yrka, att
på dem intet afseende måtte fästas.
224
Beträffande komiténs förslag om det från skolans första grundläggning
i vårt land bestående eforatets upphäfvande och införandet
af ett nytt system af lokala skolstyrelser under ett särskildt statsdepartement,
torde det vara med domkapitlets ställning såsom part i
denna fråga mest öfverensstämmande att endast i underdånighet
hemställa, huruvida någon betryggande utsigt förefinnes att öfverallt
eller ens på de flesta ställen, der en elementarskola kommit till
stånd, träffa ett tillräckligt antal personer, som äro både villiga och
dugliga att fungera såsom ledamöter i dessa lokala skolstyrelser.
Domkapitlets erfarenhet, så vidt den på denna fråga har tillämpning,
vittnar afgjordt emot förslagets utförbarliet.
Om komiterades förslag att dels förändra, dels indraga treklassiga
läroverk och pedagogier skulle blifva godkändt, anser domkapitlet
det vara alldeles otvifvelaktigt, att ett sådant godkännande
skulle icke blott inom de stadskommuner, der dessa läroanstalter äro
förlagda, utan äfven i kringliggande landsbygd framkalla ett i många
fall icke alldeles oberättigadt missnöje; men domkapitlet måste likväl
å andra sidan erkänna, att det ringa antal lärjungar, som en och
annan af dessa läroanstalter under en längre följd af år räknat och
ännu räknar, skäligen må anses betinga de af komiterade i detta
hänseende föreslagna åtgärder.
Komiterades förslag rörande den årliga lärotiden vid de allmänna
lärovérken kan domkapitlet endast så vida biträda, att domkapitlet
anser den egentliga lärotiden böra på det sätt omfatta de i gällande
skollag föreskrifna 36 veckorna, att i denna tid ingen afkortning
göres med de flera eller färre dagar, som tagas i anspråk vid terminernas
början för inträdespröfningar in. m. och vid terminernas
slut för examina och dermed sammanhängande förrättningar.
Den utförlighet, hvarmed domkapitlet uttalat sig i fråga om
hufvudpunkterna i komiterades betänkande, torde hafva gjort ett yttrande
i öfriga mera underordnade frågor öfverflödigt.
Deremot anser sig domkapitlet icke hafva fullgjort Eders Kongl.
Maj:ts nådiga befallning genom att uppvisa i det närmaste endast
negativa resultat af sin granskning. Under den förutsättning, hvartill
icke ens inom betänkandet sjelf:, med hvad dertill hörer (Se reservationerna
sid. 8 och 51), saknas indicier, att komiterades förslag
falla såsom oantagliga, åligger det tvifvelsutan domkapitlet att jemväl
lika öppet i underdånighet tillkännagifva, hvad som enligt dess
öfvertygelse bör och kan i fråga om elementarskolans ordnande göras;
ty att den ställning, hvari denna skola för det närvarande befinner
225
sig, skulle ur samma synpunkter, som vid granskningen af komiterades
förslag blifvit använda, visa sig såsom i allo tillfredsställande,
det vill domkapitlet visst icke påstå.
Således: på grund af förhållanden, öfver hvilka ingen lagstiftning
kan råda, nemligen den unga själens behof af läroområdets behöriga
inskränkning och arbetets koncentration, och med stöd ej blott
af de allmännare grundåsigter, som domkapitlet i det föregående
åberopat, utan äfven af Preussens och andra länders erfarenhet, anser
domkapitlet:
l:o) att den förändring, som verkligen är påkallad, icke kan
vinnas genom annat medel än inrättandet af särskilda läroverk
med dels humanistiskt, dels s. k. praktiskt ändamål;
2:o) att — med hänsyn till å ena sidan vådorna af genomgripande
och omfattande rubbningar i bestående förhållanden, å andra
sidan nödvändigheten för de skilda läroverken att få utveckla sig och
arbeta ostörda af för dem främmande impulser, helst sådan sinnesstämningen
för det närvarande är —• förändringen bör börja med inrättandet
af ett mindre antal (i Lunds stift t. ex. 1 eller 2) nya
läroverk med nämnda olika ändamål och vid sidan af de nuvarande
läroverken;
3:o) att de nuvarande läroverken torde, med mindre förändringar
i deras närvarande organisation, tillsvidare kunna göra tjenst; och
4:o) att den vigtigaste bland dessa förändringar består deri, att,
der parallela af delningar finnas, den ena af dem i hvar klass förvandlas
till rent klassisk.
Sedan jemlikt Eders Kongl. Maj:ts föreskrift tillfälle beredts de
domkapitlet underlydande läroverkskollegier, som sådant kunde önska,
att inom af domkapitlet bestämd tid yttra sig i ämnet, har det lemnade
tillfället blifvit begagnadt af läroverkskollegierna vid allmänna
läroverken i Malmö, Kristianstad, Karlskrona, Helsingborg, Ystad,
Landskrona och Engelholm, hvilkas yttranden härhos bifogas.
Lunds domkapitel den 26 Augusti 1885.
Underdånigst
YILH. FLENSBURG.
C. Olbers. C. W. Skarstedt. Clas Warholm.
y m. Sjögren.
15
226
Till Konungen.
Jemlikt Eders Kong! Majrts nådiga befallning har Lunds domkapitel,
i skrifvelse af den 7 Januari detta år, anmodat de detsamma
underlydande läroverkskollegier, som sådant önska, att inom utgången
af innevarande April månad inkomma med yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 sistlidne A.ugusti afgifna underdåniga utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
sammanhängande frågor. På grund häraf får Malmö läroverkskollegium,
som ansett sig icke böra underlåta att uttala sig i denna
för hela vårt undervisningsväsende magtpåliggande angelägenhet,
härmed underdånigst framlägga resultaten af de inom detsamma i
ärendet hållna öfverläggningarna.
Då hvarken tid eller öfriga förhållanden medgifvit att taga i
öfvervägande den stora mångfald af olikartade och vidt omfattande
frågor, som komitén behandlat, har kollegiet inskränkt sitt yttrande
till betänkandets 5:te kapitel angående uudervisningsplanen, hvilket
kapitel komitén sjelf betecknat såsom betänkandets kärnpunkt, och
rörande hvilket framför allt ett uttalande af kollegiet torde böra förväntas.
Hvad först sjelfva grunderna för komiténs förslag angår, kan
kollegium, som, med fullt uppskattande af den stora betydelsen af
en sorgfällig omvårdnad om lärjungarnes fysiska uppfostran, skänker
sitt upprigtiga. erkännande åt komiténs omfattande och omsorgsfulla
undersökningar rörande de hygieniska förhållandena vid läroverken,
dock ej tillerkänna resultaten af dessa undersökningar en så afgörande
betydelse, att de på det genomgripande sätt, som komitén
funnit lämpligt, bort läggas till grund för beräkningen aflärjungarnes
obligatoriska arbete i skolan och i hemmet. Att en inskränkning
af undervisningstiden, särskilt för de högre klasserna, kan så väl
af hygieniska skäl som ock för att lemna utrymme åt s. k. fria studier
vara önskvärd, och att komiténs förslag härutinnan förtjena!-att beaktas vid nya undervisningsplaners uppgörande, vill kollegium
gerna medgifva, men kan dock ej undertrycka den farhågan, att
komitén, vid tillgodoseendet af berörda fria studier, i sitt förslag gått
längre, än ett tillbörligt uppskattande af lärarens ledning medgifver.
Derjemte får härvid ej förbises, att behofvet af ledighet för skriftliga
öfningar på lärorummet qvarstår oförändradt eller fastmer, med den
227
föreslagna inskränkningen i lärotimmarne, blifver än mer oafvisligt,
då dessa öfningar måste anses nödiga, ej blott för att lärarne må
kunna kontrollera lärjungarnes utförande af de skriftliga arbetena,
utan ock i än högre grad för att lärjungarne må öfvas att inom bestämda
begränsningar af tid och hjelpmedel verkställa desamma.
Vidare måste kollegium bestämdt ogilla den andra hufvudgrunden
för undervisningsplanen eller den komiténs uppfattning af läroverkens
ändamål, enligt hvilken detta anses hufvudsakligen eller
nära nog uteslutande vara att förbereda för de hvarjehanda embetsexamina,
som vid universiteten afläggas. Denna komiterades uppfattning,
som alldeles skiljer sig från den åsigt om läroverkens uppgift,
som åtminstone i detta århundrade synes vara allmänt delad
och äfven i vår nu gällande läroverksstadga är bestämdt uttalad, har
varit i hög gi^ad ödesdiger för läroverkens organisation i dess helhet,
såsom kollegium vid betraktande af komiténs förslag till anordnande
af de särskilda bildningslinierna får tillfälle att närmare* framhålla;
men allra mest har denna uppfattning, som föranledt komitén att
fullständigt upphäfva den skilnad, som nu förefinnes mellan de olika
bildningslinierna till karakter och syftemål, varit afgörande för anordnandet
af realundervisningen, hvars mål, enligt kollegiets åsigt,
blifvit helt och hållet förryckt. Kollegiet tror visserligen, i likhet
med komitén, att för realliniens lärjungar nya banor kunna genom
tillträde till universitetet öppnas, men vill dock för dessa nya förmåner
ingalunda uppoffra den vigtiga uppgift, som hittills tillhört reallinien,
att främja allmän medborgerlig bildning och förbereda för högre
tillämpn ingsskolor.
I detta sammanhang vill kollegium ej lemna oanmärkt det egendomliga
deri, att komitén, i de fall då hänsyn till universitetets behof
varit befogad, tyckes allt för mycket hafva bortsett så väl från
de bestående fordringarna, som från de af den högre undervisningens
målsmän uttalade önskningarna.
Efter dessa allmänna anmärkningar vill kollegium taga d betraktande
de förslag, hvartill den åt komitén uppdragna undersökningen
af läroverkens nuvarande organisation gifvit densamma anledning,
och dervid följa den ordning, som nu gällande undervisningsplan
anvisar.
Hvad då först nuvarande A-linien angår, så lemnas den visserligen
i hufvuddrag oförändrad, men i enskildheter föreslås förändringar,
som synas kollegiet ej vara förbättringar, och som dessutom stå
i strid ej mindre med de önskningar, som åtskilliga gånger uttalats,
228
än med komiterades egna medgifvänden. Så kar studiet af de matematisk-nafurvetenskapliga
ämnena, hvars förstärkande komitén sjelf
visat vara af nöden, ytterligare försvagats. Undervisningen i tyska,
hvars resultat under nuvarande förhållanden komiterade synas i öfverraskande
grad hafva öfverskattat, har än mera undanträngts på ett
sätt, som kollegium finner mycket betänkligt på grund af detta
språks stora, literära och praktiska betydelse. Det missförhållande,
som redan nu ofta framhållits mellan fordringarna i franska språket
i afgångsexamen och den åt ämnet anslagna undervisningstiden, har
stegrats. Äfven kristendomskunskapen har ej vunnit det afseende,
som nuvarande läroplan dervid fäster och ämnets vigt kräfver.
Resultatet af komiténs förslag i denna punkt torde derför kunna
sammanfattas så, att på samma gång komitén hänvisat den stora
mängden af lärjungar till den andra bildningslinie, som den efter
B-liniens indragning lemnat öfrig, och afsett A-linien nästan uteslutande
för sådana bilduingssökande, som förbereda sig för kyrkans
tjenst eller för fackstudier i klassiska språk, den dock ej gjort något
för att genom en lämpligare anordning af undervisningen i klassiska
språk bättre tillfredsställa dessa alumners under sådana förhållanden
högst berättigade anspråk. Kollegiet vill härvid blott antydningsvis
nämna, hurusom genom latinets nedflottning till 3:dje klassen de stora
brister kunnat i någon mån afhjelpas, med hvilka språkundervisningens
nuvarande anordning å denna linie är behäftad, i det att språken
der trängas med hvarandra på ett sätt, som omöjliggör ett lugnt
och fruktbringande studium af desamma, på samma gång som lärjungarnes
krafter mer, än behöfligt vore, ansträngas.
B-linien åter, hvilken komitén, om dess öfriga förslag genomföras,
finner »ej längre vara för något särskildt statens ändamål behöflig»,
har blifvit föreslagen till indragning. Denna åtgärd, som
kollegium finner strida mot den moderna bildniugens hela utveckling
och sakna all grund i den inom våra läroverk vunna erfarenheten,
hvilken fastmer tyckes angifva denna linie såsom den der
företrädesvis motsvarar tidens kraf, måste kollegium på det bestämdaste
afstyrka. Deremot synas’reservanterna, herrar Forssell, Törnebladh
och Sundén, hafva rigtigt antydt den väg, på hvilken denna
bildningslinie kan reformeras för att bättre leda till det för densamma
satta målet.
Men hafva nu komiténs förslag rörande de hittills varande heloch
halfklassiska linierim varit nästan uteslutande negativa, visar sig
dess verksamhet, då den kommer till realliniens behandling, vara af
229
desto mer positiv art. Ledd af den uppfattningen, att den klassiska
och den reala liniens ändamål äro alldeles desamma, har komitén
skapat en reallinie, som till hela sitt väsende och anläggning företer
en för de hittills gällande begreppen om realliniens uppgift främmande
karakter.
Hvad särskildt språkundervisningen på denna linie beträffar,
hafva komiterade säkerligen haft goda skäl för sitt påstående, att
denna för närvarande lemnar mycket öfrigt att önska, och att den
största olägenheten beror på det mångläseri, som inom språken der
eger rum, men deremot tror kollegium, att komiterade misstagit sig
med afseende på botemedlen mot detta onda. Ty om komiterade i
stället för att uppställa den grundsatsen, »att högst två främmande
språk böra å reallinien samtidigt förekomma såsom obligatoriska ämnen»,
sökt fasthålla ett språk såsom det hufvudsakliga, kring hvilket
de öfriga fått gruppera sig i mån af sin betydelse för realbildningen,
så skulle, såsom kollegiet tror, afsigten att afhjelpa de svårigheter,
hvarmed språkundervisningen å denna linie för närvarande kämpar,
blifvit på vida lyckligare sätt vunnen. Enligt kollegiets förmenande
hafva nemligen dessa svårigheter sin förnämsta grund deri, att samma,
ganska högt uppdrifna kunskapsfordringar uppstälts för alla tre främmande
språken. Om sålunda undervisningen i tyska språket, hvilket
med afseende på sin internationella betydelse för vårt land ovedersägligen
intager främsta rummet, och hvilket äfven komiterade måst
bibehålla såsom grundläggande språk, fått med tillbörlig kraft fortgå
hela läroverket igenom, och engelskan fått inträda i 4:de klassen, så
skulle realisten efter fullständigt afslutad skolkare kommit i besittning
af ett tillfredsställande kunskapsmått i de två för honom vigtigaste
språken, utan att derför franska språket, som utan tvifvel å
den reala limen bör åtnöja sig med en anspråkslösare ställning, och
åt hvilket derför i 6:te klassen inträde kunnat beredas, skulle lidit
svårare afbräck; och derjemte skulle äfven den af komitén åsidosatta
fördelen vunnits, att 5:te klassens afslutningskurs inrymt en
för det praktiska lifvets behof ganska värdefull insigt i engelska
språket.
Det har härvid ej undgått kollegium, att under förutsättning, att
latinstudiet på den klassiska linien, såsom ofvan blifvit antydt, nedflyttas
till 3:dje klassen, för reallinien en ännu ändamålsenligare fördelning
af språkundervisningen kunde vinnas.
För att ytterligare försvåra lösningen af frågan, huru språkundervisningen
på reallinien bör ordnas, hafva komiterade för denna
230
linie föreslagit en valfri kurs i latin, ett förslag, som utan tvifvel
innebär en följdrigtig utveckling af komiterades åsigt om båda liniernas
enahanda uppgift, men som kollegium, kvilket ej kan biträda
denna åsigt, måste i realundervisningens eget intresse på det kraftigaste
afråda. Kollegium vågar tro, att den säkerligen mycket beaktansvärda
förmån, som ligger i realstudentens tillträde till nya
lefnadsbanor, bör kunna beredas honom utan de stora uppoffringar,
som ifrågasatts för vinnande af en latinkunskap af, minst sagdt,
mycket tvifvelaktigt värde.
Med den läsplan för reallinien, som af komitén föreslagits, der
tyska språket tillbakatränges till 5:te klassen, der det engelska uppskjutes
till 6:te och till och med kan alldeles bortfalla för latinet,
der undervisningen i franska språket vunnit ett utrymme, som säkerligen
ej skulle tillerkänts detsamma, om ej hänsyn tagits till omständigheter,
livilka med afseende på realbildningens grund och
väsende måste anses såsom biändamål, der vidare de vigtiga realämnena
kemi och teckning kunna utträngas från lärokursen, vid
hvars slut ändtligen det matematiska skrifprofvet i afgångsexamen
anses till fullo uppvägas af ett öfversättningsprof på franska språket,
känner sig kollegiet frestadt att påstå, att reallinien, fattad så, att
den icke kan tjena annat ändamål än att vara en förskola till universitetet,
delat B-liniens öde.
I sammanhang med frågan om den högre realbildningen torde
det ej vara ur vägen att erinra om ofullständigheten i komiterades
förslag angående s. k. kommunalskolor, i det komiterade ej förordat
inrättandet af dylika äfven i de större städerna, der de uppenbarligen
allra mest utgöra ett stort och i de fullständiga läroverkens
lägre klassers öfverbefolkning på ett slående sätt förnimbart behof.
På samma gång det föreliggande förslaget, såsom redan blifvit
anmärkt, för läroverkets tvenne högsta klasser förordar en inskränkning
af kristendomsundervisningen, som står mycket nära ämnets
försvinnande ur dessa klasser, hafva komiterade i de tvenne lägsta
klasserna på ett ingripande sätt förändrat läroplanen för samma ämne.
Undervisningstiden har blifvit förminskad och den kateketiska undervisningen
har framflyttats till tredje klassen.
Utan att här ingå i granskning af de skäl, som anföras till stöd
för dessa punkter i komiterades betänkande och förslag, vill kollegium
dels erinra, att tidsminskningen i detta fall skulle med undanskjutande
af läraren och hans vigtiga undervisningsuppgift framkalla en
ofta klandrad mekanisk lexläsning, och dels äfven uttala sin öfver
-
231
tygelse, att barnet inom kristenheten tidigt nog och åtminstone vid
9 till 12'' års ålder både kan och bör inhemta och tillegna sig hufvudpunkterna
af kristlig tros- och sedolära, sådan denna i den heliga
historien har sin organiska grand och i församlingens kristtrogna
bekännelse sitt skriftenliga uttryck. Ett uppskjutande af den kristliga
skolans inflytelse i förevarande fall skulle utan tvifvel hafva
ödesdigra följder både för skolan och för lifvet.
På gruud af de nu gjorda erinringarna, hvilka visserligen ej må
anses utesluta ett varmt erkännande af de i många hänseenden särdeles
förtjenstfulla utredningar och mycket beaktansvärda förslag,
som komiténs betänkande innehåller, nödgas kollegium, som tror, att
det för läroverkens utveckling vore gynsammare att söka utfinna
medel till förbättring af det bestående än att inlåta sig på eu så
genomgripande omdaning, som nu ifrågasatts, underdånigst uttala den
förhoppningen, att det nu föreliggande förslaget till organisation af
rikets allmänna läroverk ej må vinna Eders Kongl. Maj:ts bifall.
Utdrag af läroverkskollegiets i ärendet förda protokoll, innehållande
afvikande meningar, bifogas.
Malmö den 17 April 1885.
C. L. Wåhlin.
C. G. Lindbom.
P. G. Sylvan.
M. Bärning.
Axel Söderström.
Theodor Hasselqvist.
Peter Holmgren.
Carl Lindholm.
Underdånigst
Ludv. Stenberg.
Victor Pung.
A. H. V. Lilja.
. S. Gyllensköld.
L. Ohlsson.
Oscar Bunth.
Sv. Karlstrand.
Carl Tideman.
Bob. Barm.
L. P. Billing.
G. Johansson.
P. Johnsson.
H. B. Hammar.
Nils Olséni.
Otto Berg.
Transumt af protokoll, upprättadt vid läroverkskollegiets
i Malmö sammanträden den 17 och 29 April 1885.
Närvarande: ordförande, undertecknad rektor, och samtlige herrar
lärare, med undantag af adjunkten doktor O. Nilsson, som anmält
sjukdomsförfall. Af öfningslärarne tillstädeskom teckuingsläraren m. m.
W. Klein.
§ 1. Läroverkskollegiet, som den 12 sistlidne Mars enhälligt
beslutat att begagna nådigst medgifven rättighet att afgifva under
-
232
dårligt utlåtande öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti sistlidet år
framlagda betänkande, och som derefter den 20 och 31 Mars låtit
detsamma vara föremål för utförligt meningsutbyte, hade, efter vunnen
visshet om majoritetens åsigter i alla omordade hufvudpunkter
af undervisningsplanen in. in., sist sagde dag anmodat undertecknad
rektor samt lektorerna Bann och Pung att framlägga ett förslag till
underdånigt yttrande i förevarande fall. Detta förslag föredrogs nu
och godkändes i följande lydelse:
»Till Konungen.
Jemlikt Eders Kong! Maj:ts nådiga befallning har Lunds domkapitel»
etc. etc. (lika med ofvan intagna underdåniga utlåtande) —
§ 2. Mot innehållet af detta underdåniga utlåtande, som af
kollegiets majoritet omfattades och erkändes, anmäldes reservation af
lektoren Grönvall, v. lektoren Lindahl samt adjunkterna Pålsson
och Flensburg, hvilka begärde och erhöllo anstånd till den 27 dennes
med skriftligt anförande till protokollet, i syftning att gifva uttryck
åt reservanternas muntligen antydda afvikande åsigter.
§ 3. Den sålunda tillämnade reservationen aflemnades å utsatt
tid och antecknades i förnyadt sammanträde denna dag med följande
lydelse:
»Mot de åsigter i fråga om bedömandet af läroverkskomiténs
den 25 Augusti sistlidet år afgifna »utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk», hvilka af Malmö läroverkskollegiums
majoritet omfattats och i ofvanstående utlåtande finnas
uttalade, få undertecknade härmed afgifva sin reservation och på
samma gång i följande korta hufvudpunkter sammanfatta sin afvikande
mening.
l:o) Öfvertygade att sjelfva grundfelet i nu bestående läroverksorganisation
ligger deri, att läroverken skola söka förverkliga tvenne
särskilda ändamål: grundläggning och förberedelse till lärda studier
samt meddelande af »allmän medborgerlig bildning» — en dubbelhet,
som enligt vår mening städse måste blifva till men för båda sidorna
— anse vi komiterades uppfattning, att läroverken, det är de lärda
skolorna, ej kunna eller böra hafva mera än en uppgift, vara fullt
korrekt och deras sträfvan att ur denna synpunkt allena reorganisera
skolan den enda rigtiga.
o o
2:o) Med denna grundsats faststäld kunna vi icke annat än gilla
den principiella förändring af hittills varande bildningslinier, som
233
komiterade föreslå, eller dessas inskränkning till blott två: en till
grundläggning af klassiska, en till förberedelse af reala fackstudier.
3:o) Om vi ock sedan i fråga om det sätt, hvarpå komiterade i
detalj sökt genomföra dessa principer, medgifva, att detta ingalunda
i allo är lyckligt och särskilt instämma i de af kollegiimajoriteten
gjorda anmärkningarna mot ordnandet af språkstudierna på den reala
linien, kunna vi dock icke annat än såsom en bestämd förtjenst beteckna
den utsigt till nya lefnadsbanor för realstudenten, som komiterade
öppna, likasom vi icke dela de farhågor med afseende på de
klassiska studiernas tillbakagående, som kollegiimajoriteten antyder
skola med ett eventuelt antagande af komiterades förslag inom kort
blifva förverkligade, öfvertygade som vi äro, att ett sådant tillbakagående,
om det verkligen inträder, är ett verk af tidsandan, hvars
gång och allmänna rigtning ingen pedagogisk lagstiftning är i stånd
att hämma eller förändra.
4:o) I sammanhang med denna vår allmänna uppfattning måste
vi till sist ännu starkare än kollegiets majoritet betona den brist
hos komiterade, att de icke jemte dessa förslag till den lärda skolans
organisation äfvenledes hafva i genomförd form framlagt förslag till
inrättande af sådana undervisningsanstalter, som, väl närmast i anslutning
till folkskolan, böra få till sin uppgift att grundlägga eu
»allmän medborgerlig bildning».
Malmö den 27 April 1885.
Edv. Lindahl. A. Pålsson. A. L. Grönvall. Oscar Flensburg.
§ 4. Läraren i teckning vid allmänna läroverket härstädes herr
W. Klein aflemnade derefter följande särskilda anförande till protokollet
:
»Med anledning af läroverkskomiténs underdåniga utlåtande och
förslag anhåller undertecknad att beträffande teckningsundervisningen
få afgifva följande yttrande.
Förslaget visar en prisvärd anordning deruti, att den i hög grad
störande inverkan på undervisningen inom de högre klasserna, som
hittills härledt sig derifrån, att lärjungarne i L. 4 och L. 5 äro från
teckning befriade med skyldighet att åter upptaga detta öfningsämne
i 6:te klassen L. E., nu skulle komma att upphöra. Ehuru
beklaglig teckningsundervisningens borttagande å klassiska linien i
sjelfva verket än är, så vinnes derigenom åtminstone den fördelen,
att latinliniens lärjungar ej med missaktning betraktar ett äipne, för
hvilket inga bestämda fordringar äro föreskrifna. Men oaktadt teck
-
234
ningens stora betydelse för den allmänna bildningen och det praktiska
lifvet samt den ifrån sakkunniga ständigt upprepade påtryckningen,
qvarstår dock förslaget, beträffande reallinien, på samma
punkt som förut, utan antydan om någon förändring af ämnets ställning
inom läroverket. Just denna till hälften tolererade ställning
verkar obestridligen menligt på teckningsundervisningen. År det
åter verkligen afsigten att af densamma skörda någon frukt med
praktisk betydelse, så måste detta förhållande förr eller senare komma
att ändras.
Att här påpeka de synpunkter, ur hvilka denna fråga bör betraktas,
skulle vara att till öfverflöd upprepa, hvad som redan blifvit
sagdt af framstående fackmän på teknikens och konstens områden,
hvilka genom erfarenhet äro kompetenta att uppskatta teckningen
till sitt fulla värde. Det torde derföre vara lämpligare att hänvisa
till uttalanden, som finnas uti
a) Underdånigt betänkande och förslag af 1878, angående ordnandet
af teckningsundervisningen, af i nåder förordnade komiterade,
och dervid fogade
b) Petition af de tyska teekningslärarnes förening, samt
c) Redogörelse för en diskussion i ämnet inom teknologföreningen
i Stockholm, intagen i teknisk tidskrift för 1884, pag. 61—63.
Slutligen torde ej böra förbises det tidens tecken, som ligger i
eu regeringsproposition till norska stortinget derom, att teckning
måtte upptagas såsom obligatoriskt, sjelfständigt ämne''vid studentexamen.
Malmö den 27 April 1885.
William Klein.
Malmö den 29 April 1885.
In fidem extracti
C. L. Wåhlin.
Justeradt
Ludtv. Stenberg.
Till Konungen.
Med begagnande af dertill lemnadt tillfälle går kollegium vid
Kristianstads allmänna läroverk att rörande läroverkskomiténs underdåniga
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets all
-
235
manna läroverk ock dermed sammanhängande frågor, afgifvet den
25 Augusti 1884, härmed underdånigst yttra sig.
Redan vidlyftigheten af detta utlåtande, som med reservationer
och de hittills utkomna bilagorna utgör 951 sidor, torde få anses
innebära för läroverkskollegium ett tillräckligt hinder för att ingå i
en uttömmande granskning, och kollegium har derför så mycket
mera ansett sig böra inskränka sitt yttrande till de läroverkskomiténs
förslag, som mera direkt ingripa i läroverkens organisation och i fråga
om hvilka kollegium tror sig kunna åtminstone i någon mån stödja
sig vid sakkännedom och erfarenhet.
Bland komiténs förslag intages främsta rummet af det ej minst
våldsamma, att den s. k. B-linien må indragas och undervisningstid
och fordringar i realämnena på A-linien inskränkas. Det kan ej
annat än förefalla nog egendomligt, att detta förslag med ifver förfäktas
af komiténs pluralitet, de reala vetenskapernas målsmän, under
det att en minoritet, som bland sig räknar de klassiska språkens
representanter, med icke mindre ifver och, såsom det synes läroverkskollegium,
med icke mindre tungt vägande grunder, bekämpar detsamma.
Kommer så dertill pluralitetens förslag att på reallinien
anordna eu frivillig latinkurs, afsedd att motsvara de af komitén
till mycket blygsamma dimensioner nedsatta fordringarna på latinkunskap
vid afläggandet af åtskilliga akademiska examina, samt den
upplysning, som på sidan 31 i komiténs vice ordförandes reservation
lemnas, att komitén i sin helhet icke velat medverka vid uppgörandet
af förslag till stärkande af undervisningen i realämnena på B-linien,
utan i stället bestämdt afvisat hvarje sådant försök, så synes det
vara svårt att värja sig mot den föreställningen, att pluraliteten inom
komitén, i misströstan om realliniens egen inneboende förmåga af
utveckling, sökt från latinlinieu till denna dels tvinga, dels locka
lärjungar.
Då B-linien redan genom sina lärjungars talrikhet synes motsvara
ett för handen varande behof; då undervisningen i de reala
ämnena på denna linie lätteligen kan, utan vare sig afsevärd tillökning
i kostnad eller fara för lärjungarnes öfveransträngning, stärkas;
då fordringarna i realämnena på A-linien redan äro så anspråkslösa,
att om ytterligare nedprutning derå skulle göras, det synes blifva
fara värdt, att den i församlingarna tjenstgörande presten, som naturligtvis
i de allra flesta fall fått på denna linie sina kunskaper i dessa
ämnen, skulle komma att känna sig brydd vid anstäld jemförelse
mellan hans och folkskolelärarens insigter i naturvetenskaperna: så
236
anser sig läroverkskollegium böra, med anslutning till de af R. Törnebladh
och J. M. Sundén afgifna reservationer och med förordande
af förslaget till ökade fordringar i naturvetenskap och matematik på
B-linien, underdånigst afstyrka förslagen om denna linies indragning
och inskränkning af undervisningstid och fordringar i realämnena
på A-linien.
Till fullo erkännande vigten af lärjungarnes fysiska utveckling
och rättmätigheten af den fordran, att icke genom läroverkets förvållande
någon menlig inverkan må derpå utöfvas, har dock läroverkskollegium
icke kunnat genom den af komitén förebragta bevisningen
öfvertygas om tillvaron af hygieniska missförhållanden
inom läroverket, framkallade genom drygheten af det utaf läroverket
pålagda arbetet. Det torde ej kunna nekas, att sidorna 9—14 i den
af komiténs ordförande afgifna reservationen undanrycka de mödosamt
utarbetade bevisningstabellerna deras bevisningskraft. Då komiténs
beräkning af sjuklighetsprocenten bland läroverkens lärjungar
lägges till grund för förslag att minska undervisningstiden icke blott
inom de högre utan jemväl de lägsta afdelningarna utaf läroverket
och särskild! inom andra klassen, torde detta förslag få anses hvila
på väl löslig grund, och läroverkskollegium vågar utan all tvekan
göra till sina reservantens ord: »ingen pedagog torde kunna med
fog vitsorda, att denna klass företrädesvis är öfveransträngd». Slutligen
tillåter sig kollegium i denna fråga påpeka det egendomliga
uti komiténs förslag, att till minskande af lärjungarnes arbete och
till förebyggande af deras öfveransträngning undervisningstiden och
således äfven undervisningen må inskränkas. Man skulle väl annars
känna sig frestad att som ett axiom uppställa det påståendet, att ju
mindre undervisning eu lärjunge får, dess mera ansträngning af hans
egna krafter krafvel* de föreskrifna lärokursernas inhemtande. Det
är nemligen af komitén förutsatt, att dessa i allmänhet skola bibehållas
oförminskade. Så yttrar komitén t. ex. sid. 150: »hvarken
erfarenheten i vårt eget land eller jemförelsen med främmande länders
fordran på skolbildning tillstädjer eu inskränkning i vår studerande
ungdoms bildningsmått» och sid. 161: »om förestående öfversigt,
såsom komitén förmenar, får anses bestyrka, att de för våra
allmänna läroverk faststälda kurserna på det hela icke tåla vid någon
nedprutning, torde» o. s. v.
Komiténs utredning af den upprepade gånger väckta frågan om
första klassens indragning synes läroverkskollegium så grundlig och
fullständig, att isynnerhet som, efter hvad nu visadt blifvit, en sådan
indragning skulle, långt ifrån att medföra besparing för statsverket,
tvärtom föranleda betydligt ökade utgifter, läroverkskollegium vågar
hoppas, att denna fråga nu blifvit för all framtid undanskjuten. Kollegium
tänker ock allt för högt om den svenska folkskolans uppgift
för att anse denna böra i någon mån påverkas* af ett i alla händelser
ytterst ringa fåtal lärjungars förberedande till inträde i allmänt läroverk.
Det lider intet tvifvel, att det både för folkskolan och det
allmänna läroverket är fördelaktigast, att frågorna om hvarderas
organisation, utveckling och förkofran icke med hvarandra sammankopplas.
Mot komiterades förslag, att katekesläsningen må uppskjutas till
tredje klassen, torde kunna anmärkas, att genom detta uppskof lärjungarnes
ansträngning onödigtvis ökas, om detta arbete först skall
förberedas genom religionshistorisk undervisning (sid. 195) i de lägsta
klasserna och sedan utföras på ett något högre stadium, i stället för
att som hittills fördelas på de tre första klasserna, hvarigenom det
nu är möjligt att vid inlärandet af katekesens stycken tillgodogöra
den på dessa stadier jemförelsevis lifliga och starka minnesverksamheten
hos lärjungarne. Kollegium, som befarar, att det föreslagna
uppskofvet torde åstadkomma mera olägenhet än gagn, anser sig
derför böra afstyrka detsamma.
I fråga om tyska språkets utgående från undervisningsplanen
från och med femte klassen, vågar kollegium icke dela komiténs
sangviniska förhoppningar. Komitén medgifver sjelf, sid. 203, att
genom detta förslags antagande »de lärjungar, som efter genomgåendet
af femte klassen fortsätta sin skolgång, komma att medhinna
eu till omfånget något mindre kurs i tyskan än den, som nu
i de sex första klasserna i allmänhet genomgås»,, och kollegium befarar,
att olägenheterna af denna anordning icke skulle dertill inskränka
sig. Det är visserligen sant, att den nu gällande undervisningsplanen
upptar för latinlinien endast en timme i veckan och
för reallinien två inom hvardera afdelningen af sjette klassen, och
att komitén söker genom en för ämnet fördelaktigare fördelning
mellan klasserna af den dertill anslagna tiden — hvilken dock minskas
inom klasserna 1—5 från 891 timmar till 875 — godtgöra förlusten.
Nekas kan dock icke, dels att det erfarenhetsrön, som komitén erkänner
vara allmänt, nemligen »huru betydligt en undervisningstimmes
värde växer med klassens ordningsnummer» (sid. 203),
gäller äfven ofvanom den femte klassen, dels ock att den tid, som
nu ligger mellan afslutandet af undervisningen i tyska språket och
238
afgångsexamen, skulle genom antagandet af komiténs undervisningsplan
ökas med två år, en tid, under hvilken utan tvifvel rätt mycket
kan hinna glömmas; dels ock slutligen att enligt den hittills vunna
erfarenheten det tyska språkets nuvarande ställning, långt ifrån att
tåla vid någon försämring, lemnar mycket öfrigt att önska. Man
hade också nästan kunnat vänta, att komitén efter sin jemförelse
mellan tyskan och latinet (sid. 46 och följande), hvilken utfaller till
det förra språkets förmån, skulle haft en bättre lott att erbjuda detta.
Kollegium anser sig derför böra afstyrka detta förslag i den vissa
öfvertygelsen, att den dermed afsedda förmånen blefve allt för dyrköpt.
Vid komiterades framstälda önskan, att fria lekar under vederbörlig
tillsyn dagligen måtte anordnas på andra tider än friminuterna,
som dock erbjuda många göda tillfällen dertill, vågar kollegium erinra,
att dessa lekars karakter af frihet, enär det skulle stå i lärjungarnes
skön att bestämma, om de ville leka, synes lägga stora
svårigheter i vägen för anordnandet af lärares tillsyn. Kollegium
finner sig af detta skäl böra afstyrka denna anordning af kroppsstärkande
öfningar.
Beträffande komiterades framställning om nödvändigheten att
anordna gymnastiska rörelser af mindre ansträngande art för de
kroppsligen svagare och mindre utvecklade lärjungarne, vill kollegium,
i betraktande af svårigheten att vid gemensam öfning af de
starkare och svagare utrustade kunna fullt tillgodose båda parternas
rättmätiga anspråk, skänka förslaget sitt lifliga erkännande och i
sammanhang dermed tillstyrka den föreslagna regleringen af gymnastiklärarens
lön.
Angående komiterades mening, att fäkt- och vapenöfningar böra
vara frivilliga inom 6:e och 7:e klasserna (sid. 242) vill kollegium,
som anser dessa öfningar vara af största gagn, anmärka, att ett dylikt
stadgande utan tvifvel skulle i betänklig mån nedsätta siffran för
de i dessa öfningar deltagande och att det till följd häraf skulle
strida mot komiterades i öfrigt starkt framträdande nitälskan för
kroppskrafternas utveckling, hvadan kollegium anser sig böra i denna
punkt afstyrka komiterades förslag.
Ben af komiterade tillstyrkta åtgärden, att samtliga timmarne
för militäröfningarna förläggas till början af höstterminen och fördelas
på tre. till sex veckor, lofvar ett ur både militärisk och pedagogisk
synpunkt godt resultat, i förra afseendet så till vida, att dessa
öfningar onekligen böra kunna gorå bättre nytta, då de i ett öfverskådligt
sammanhang bedrifvas, än om de fördelas på två genom en
239
lång. mellantid skilda terminer, ock i senare afseendet i så måtto,
att vårterminens afslutnings- och repetitionskurser då finge ostördt
fortgå, hvarför kollegium vill gifva detta förslag fullt erkännande,
dock med bestämdt uttalande af nödvändigheten att undanrödja den
dermed sannolikt förknippade svårigheten att vid vårterminens slut,
under gymnastikofficers frånvaro för bevistande af öfningsmöte, anskaffa
kompetent ledare för skolans alla gymnastikafdelningar.
Reservation af rektor N. Ehrnberg:
»Då jag icke kan dela läroverkskollegii åsigt, att militäröfningarnas
förläggande till ensamt höstterminens början skulle innebära
fördel såväl för dessa öfningar sjelfva som ock med afseende på den
ostörda gången af undervisningen vid läroverket, har jag ansett mig
böra uttala min afvikande mening.
Kollegium har som skäl för den föreslagna förändringen anfört,
dels att öfningarna skulle lemna bättre resultat, om de finge i ett
öfverskådligt sammanhang bedrifvas, än om de skola vara fördelade
på slutet af vårterminen och början af höstterminen, dels ock att de,
på det af komitén föreslagna sättet anordnade, skulle mindre störande
ingripa i läroverkets öfriga arbete. Utom dessa skäl hars läroverkskomitén
åberopat, att under läsårets sista veckor lärjungarne i öfre
7:de klassen äro af mogenhetsexamen hindrade att i öfningarna deltaga
och att derför nytt, mindre öfvadt befäl måste tagas från de
öfriga klasserna samt att den ordinarie gymnastikläraren, om han är
militär, blir i regel vid vårterminens slut af tjenstgöring på regementet
hindrad att leda militäröfningarna vid läroverket.
Beträffande först det »öfverskådliga sammanhanget», som borde
vinnas genom öfningarnas förläggande till höstterminens början,
skulle möjligen detta skäl kunna något väga, om hvarje lärjunge
blott under ett läsår skulle i dessa öfningar deltaga. Men då nu
öfningarna äro föreskrifna för lärjungarne i sjette och sjunde klasserna
och lärjunge sålunda i regel skall under loppet af fyra läsår
tillegna sig den afsedda färdigheten, synes, jemväl om för hvarje
läsår öfningarna förläggas uteslutande till höstterminens början, dock
det af kollegium afsedda »sammanhanget» gå förloradt.
Beträffande åter öfningarnas hinderlighet för undervisningen i
läroämnena är jag den förste att erkänna vigten af detta skäl i fråga
om de läroverk, der lokala eller andra förhållanden göra det nödvändigt
att för militäröfningarnas skull lemna ledighet från lästimmar.
Der åter, såsom förhållandet ständigt varit vid härvarande
allmänna läroverk, militäröfningarna kunna företagas i läroverks
-
240
husets omedelbara närhet och derför en timme dagligen lämpligast
dertill kan användas samt den ledighet, som jemlikt Kongl. cirkuläret
den 18 Augusti 1871 må af eforalstyrelse, på rektors förslag, medgifvas
de sjette och sjunde klassernas lärjungar, som i dessa öfningar
deltaga, sålunda kan inskränkas till befrielse från de tre gymnastikoch
de två fäkttimmarne, der reducerar sig militäröfningarnas störande
ingripande i läroverkets anordning till intet eller så godt som
intet. De olägenheter, hvaröfver vid åtskilliga andra läroverk med
fullt fog klagats, men från hvilka vi vid härvarande allmänna läroverk
varit befriade, skulle just genom antagandet af läroverkskomiténs
förslag jemväl härstädes framkallas.
Då vidare komitén som skäl anfört, att vid slutet af vårterminen
lärjungarne i 7: 2 äro af mogenhetsexamen hindrade att i öfningarna
deltaga och att derför mindre öfvadt befäl måste tagas från de öfriga
klasserna, torde det till bemötande häraf få anses tillräckligt att
påpeka, att då inspektionen af militäröfningarna alltid företages
under höstterminen, dessa öfningar förmodligen annorstädes, liksom
alltid fallet varit här, anordnas så, att de genomgås på en vår- och
en hösttermin. Under sådant förhållande vållas icke den allra minsta
olägenhet deraf, att lärjungarne i 7: 2 icke kunna vid slutet af vårterminen
i militäröfningarna deltaga och att derför nytt befäl tages
från 7: i för att inöfvas.
Slutligen har komitén åberopat, att den ordinarie gymnastikläraren,
om han är militär, är i regeln (?) vid vårterminens slut af
tjenstgöring vid regementet hindrad att sjelf leda militäröfningarna
vid läroverket. Att militäröfningarnas öfvertagande af vikarie medför
olägenhet, vill jag ingalunda förneka, en olägenhet, som dock i regel
återkommer icke hvarje utan endast hvar annan vårtermin. Det är
nemligen så, att gymnastiklärare, som är militär, är hvart annat år
fritagen från bevistande af möte den tid, under hvilken han leder
militäröfningarna vid läroverket. Ytterligare torde dervid vara att
märka, att vikaries öfvertagande af samtliga gymnastik- och vapenöfningar
vid ett läroverk utan tvifvel medför vida större svårigheter
än officers kommendering att leda militäröfningarna. Vid härvarande
läroverk har förhållandet varit det, att officer, som vid slutet af
hvarannan vårtermin varit kommenderad att här leda militäröfningarna,
i hvilka de äldre lärjungarne deltagit, jemväl åtagit sig att
leda de yngre lärjungarnes då merendels i fria luften och utan redskap
utförda gymnastiköfningar. Skulle nu deremot stadgadt blifva,
att militäröfningarna skola förekomma endast vid höstterminens början
241
och sålunda skälet till gymnastiklärares hittills delvis åtnjutna befrielse
från bevistande af möte bortfalla, synes det otvifvelaktigt
blifva följden, att gymnastik- och vapenöfningar få inom hela läroverket
bedrifvas till vårterminens slut och att de 5 ä 6 sista veckorna
af hvarje vårtermin vikarie anlitas vid de läroverk, ■ der gymnastikläraren
är i tjenst varande militär. Men att man i så fall skulle
friköpa sig från en mindre olägenhet och i stället ådraga sig en
vida större, synes ligga i öppen dager. Läroverkskollegium har också
förutsett denna större svårighet och derför slutat sitt tillstyrkande
med uppställande af det vilkor, att kompetent vikarie för gymnastikläraren
må anskaffas. Men skulle nu också det kunna blifva möjligt,
som vid härvarande läroverk hittills alltid visat sig omöjligt, ligger
det dock i sakens natur, att den vikarierande gymnastiklärare, som
för 5 å 6 veckor skall öfvertaga samtliga gymnastik- och vapenöfningar
vid ett läroverk med 3 å 400 lärjungar, alla för honom
obekanta, icke kan, huru kompetent han än må vara, afvinna dessa
öfningar ett tillfredsställande resultat.»
Kristianstads läroverkskollegium den 18 April 1885.
Underdånigst
NILS EHRNBERG.
Utdrag af protokollet, hållet i kollegium vid Karlskrona
högre allmänna läroverk den 10 April 1885.
Närvarande: samtlige för terminen tjenstgörande lärare, med
undantag af lektor Rääf, som anmält laga förfall. Ordförande:
inspektor, landshöfdingen grefve Horn; vid protokollet undertecknad.
§ 3.
Sedan högvördiga domkapitlet i Lunds stift genom skrifvelse af
den 7 Januari detta år tillkännagifvit, det Kongl. Maj:t beredt vederbörande
kollegier tillfälle att yttra sig öfver den i nåder förordnade
16
242
läroverkskomiténs underdåniga utlåtande ock förslag af den 25 Augusti
1884 samt likaledes med öfversändande af berörda utlåtande T. I—IT
förständigat härvarande kollegium att, derest detsamma önskade yttrande
i frågan afgifva, sådant inom innevarande April månads utgång
till domkapitlet insända, hade kollegium med anledning häraf
och efter erhållen del af komiténs betänkande sammankallats till
ofvanskrifne dag för att med afseende på mera nämnda ärende höras.
§ 4.
Efter det kollegium dels förklarat sig villigt det ifrågasatta
yttrandet afgifva, dels med nej besvarat en framstäf proposition på
generel! utlåtande i öfverensstämmelse med föreliggande komitébetänkande,
företogs nämnda betänkande till behandling enligt den i
innehållsförteckningen gifna öfversigten af dess hufvudpunkter, hvarvid
af komiténs i
kap. II (om latinets ställning vid Sveriges offentliga läroanstalter),
T. I, sid. 89—90, uttalade åsigter:
mom. 1. (om de döda språkens inträde inom skolan) besvarades
med ja;
mom. 2. (om grekiskan såsom obligatorisk) med nej;
mom. 3. (om nedsättning af undervisningstid och kurser i realämnena
å klassiska linien) med ja; hvaremot
mom. 4. (om samarbete mellan till latinlinien hörande lärjungar
af olika fallenhet) samt
mom. 5. (om skilda latin- och realläroverk) icke ansågos böra
till något kollegii yttrande föranleda;
kap. III (om den hygieniska undersökningen af läroverken) skulle
enligt lektor Schlyters af kollegium bifallna förslag ej blifva föremål
för yttrande; i fråga om
kap. IV (första klassens indragning) godkändes den af komitén (I,
174) intagna ståndpunkten; komiténs i
kap. V (om undervisningsplanen) framstälda förslag förkastades
af kollegium; deremot biträdde kollegium lektor Schlyters åsigt, att
något särskild! motförslag icke borde i detta hänseende framläggas;
beträffande
kap. VI (om vilkoren för kompetens till läraretjenster) samt
kap. VII (om universitetsbildningen i främmande lefvande språk
för blifvande lärare) ansåg sig kollegium intet yttrande böra afgifva;
med afseende på
243
kap. VIII (om lärjungarnes afgifter till statsverket) gillades de
af komitén dersammastädes gjorda påståenden i allo af kollegium;
öfver innehållet i
kap. IX (om indragning och ombildning af åtskilliga läroverk)
ville kollegium endast så till vida yttra sig, som det tillstyrkte bifall
till de af komitén föreslagna kommunalskolorna; deremot blef
komiténs i
kap. X (om läroverkens styrelse) framlagda förslag af kollegium
förkastadt; i sammanhang härmed godkändes dock lektor Schlyters
yrkande, det en annan läroverksstyrelse än den nuvarande måtte
inrättas.
§ 5.
Sedan särskilda skriftliga anföranden | framlemna ts: |
|
|
af läroverkets hr inspektor ............... | .............. Bil. | Litt. | Å; |
» » rektor ............................ | ............... » | » | B; |
» lektor Schlyter .............................. | ............... » | » | C; |
» adjunkt Asklöf .............................. | ............... » | » | D; |
» musikläraren direktör Askling...... | ............... » | » | E; |
» teckningsläraren Silvén................... | ............... » | » | F; |
anfördes muntliga reservationer mot de olika punkterna i kollega
beslut:
af adjunkten Ripa, hvilken förordade grekiskan såsom obligatorisk;
af adjunkterna Lundborg, Asklöf, Helgesson, Ljunggren och vikarierande
adjunkten Romberg, hvilka alla afstyrkte den i kap. II
mom. 3 ifrågasatta minskningen af kurser och undervisningstid i
realämnena å klassiska linien, hvarjemte de båda sistnämnde biträdde
adjunkten Asklöfs skriftliga anförande;
af vikarierande lektorn Tessing, som instämde i samma anförande,
utom hvad anginge den valfria kursen i latin å reallinien, hvilken
reservanten med anslutning till komiténs förslag önskade införd;
af lektor Eggertz och adjunkten Bergström, hvilka båda beträffande
undervisningsplanen anslöto sig till rektors skriftliga anförande;
den förre med bifogad reservation mot kollegii vid behandlingen
af kap. X gjorda yrkande på förändring af läroverksstyrelsen;
af lektor Gadd och adjunkten Nilsson, hvilka båda godkände
komiténs förslag i dess helhet; den senare dock med undantag af
frågan om läroverksstyrelsen, i hvilket fall han förklarade sig biträda
det af kollegium fattade beslutet.
244
I musikläraren Asklings samt teckningsläraren Silvéns skriftliga
anföranden instämde kollegium till alla delar, dock med den inskränkning,
att bristande färdighet i teckning icke, såsom herr Silvén föreslagit,
ansågs böra utgöra hinder för lärjunges flyttning.
§ 6-
Då protokollet skulle justeras, anhöll lektor Eääf, som icke varit
vid kollegii förra sammanträde tillstädes, att till samma protokoll få
bilägga ett anförande, hvilket återfinnes under Bil. Litt. G.
Ut supra
in fidem:
Ernst Wadstein.
Justeradt den 16 April 1885:
J. A. Gadd. Gast. Hägn. Schlyter. C. M. U. Eggerts.
Bil. A.
Anförande af läroverkets inspektor.
Ordnandet af vårt lands undervisningsväsende vid de allmänna läroverken
beror ytterst på det tidsutrymme, som de döda språken, latin
och grekiska, böra i förhållande till de lefvande språken och öfriga
realämnena uti skolan intaga. Denna fråga är återigen i sin mån
hufvudsakligast beroende af de fordringar, hvilka i embetsexamina
vid universiteten böra ställas på kunskap i förstnämnda språk. Svaret
härpå måste i vår nuvarande tid, då de mera praktiska ämnena
genom den nyare tidens ej mindre forskning än äfven behof uti
synnerlig mån utvecklats och fullständigats, sökas förnämligast uti
bedömandet: om kunskap i de döda språken eller i någotdera af dem
är oumbärlig för särskilda studiebanor och lärda yrken. Nyttan af
att ega kunskap i alla ämnen och således äfven i de döda språken
är obestridlig; men nyttan måste stå i andra rummet och oumbärligheten
i det första, ty en persons hjerna kan icke utan en till sina
följder sorglig öfveransträngning i allmänhet smälta mer än ett
normalt mått af kunskaper. Skola kunskaper i en allt för stor
245
mängd af olika ämnen uti de grundläggande skolorna bibringas,
blifver följden, att dessa kunskaper inhemtas ytligt och att de särskilda
vetenskapsgrenarne derpå ingenting vinna.
Den första frågan att besvara är följaktligen den: till hvilka
studiebanor fordras oumbärligen dessa döda språk eller ettdera af
dem? Grekiska språkstudiets obehöflighet för inträde uti rättegångsverken
samt rikets kollegier och öfriga embetsverk bär länge varit
en erkänd sak, så ock kunskap i latinet för undergående af kansliexamen
och inträde uti de flesta af rikets embetsverk; och, lika med
läroverkskomiténs ene ledamot, herr Forssell, anser jag det af komiténs
pluralitet föreslagna pensum i latinet för juristen utan vidare gagn
för annat än såsom grundläggande språkstudium, som dock, enligt
komiténs af mig gillade åsigt, numera icke erfordras vid det förhållande,
att latinska språket såsom grundläggande studium för
lefvande språken icke torde hafva väsentligt företräde framför ett
lefvande språk, isynnerhet tyskan; men jag skulle tillika vilja uttala
den åsigt, som äfven är enlig med bestämmelserna uti Norges undervisningslag,
att latinet numera alls icke är nödigt för dem, hvilka
skola undergå examen till inträde uti rättegångsverken, helst de
romerska lagar, om hvilka kännedom i berörda examen erfordras,
finnas tillförlitligt öfversätta på vårt eget språk, hvarföre ock jag
anser sagda, döda språk icke för framtiden höra blifva obligatoriskt
för dem, som välja denna studiebana.
I afseende på latinets studium eller icke för öfriga lefnadsbanor
är jag ense med komitén utom derutinnan, att någon annan pröfning
i latin för medicinska examina icke torde böra fordras, än den, som
innefattas uti godkännande skolbetyg i latin uti 5:e klassen, om
examinanden genomgått denna klass på latinlinien B, eller ock, om
så ej skett, betyg öfver särskild pröfning i denna kurs vare sig vid
allmän skola eller vid universitet.
Såsom följd af dessa uttalade åsigter anser jag B-linien böra vid
de allmänna skolorna bibehållas och kan icke heller biträda i afseende
å latinets inlärande i de tre första klasserna herr rektor
Wadsteins uttalade åsigt, att latinet såsom grundläggande studium
för lefvande språk å reallinien bör såsom obligatoriskt ämne införas
och påbjudas.
Vidkommande ordningen för undervisningen i lefvande språk,
så finner jag för min del, lika med rektor Wadstein och på de af
honom åberopade grunder, hans förslag vara följdrigtigast, och att
alltså tyska först, dernäst engelska och sist franska skulle blifva före
-
246
mål för undervisning; men för reallinien torde vara lämpligt att
göra alla dessa lefvande språk obligatoriska och genomgående för
äfven den högsta eller 7:e klassen, enär tyskan hufvudsakligast är
vetenskapens språk, engelskan mera, om jag så får uttrycka mig,
ett språk för den praktiska verksamheten och franskan salongsspråk,
alla nödiga för den mera praktiska bildningen.
För ett grundligare språkstudium, än som hittills synes hafva
varit fallet, vore enligt min åsigt lämpligast, att latinets undervisande
i skolan, om det af praktiska skäl kunde ske, började i andra
klassen linierna A och B, samt att å reallinien tyskan inträdde redan
i andra, engelskan i tredje och franskan i fjerde klassen, hvarigenom
den fördelen vunnes uti de högre klasserna, att mera tid kunde egnas
åt studium af öfriga läroämnen.
Härmed har jag i korthet uttryckt mina åsigter rörande principerna
uti föreliggande vigtiga ämne. Att uppgöra förslag till fördelningen
af undervisningstiderna för hvarje läroämne anser jag icke
erforderligt. Sådant varder lättast ordnadt, sedan sjelfva principerna
blifvit till efterrättelse antagna; dock anser jag mig kunna tryggt
påstå, att fem timmars undervisningstid å lärosalarne öfver hufvud
dagligen, kanske något mindre för första och andra klasserna, icke
blifver för lärjungarne öfver höfvan ansträngande, helst om ett icke
allt för ansträngande hemarbete lemnas, och om, såsom hittills öfligt
varit, fritimme mellan lärotimmarne bestämmes och något uppehåll
gifves mellan hvarje lektion.
Inträde uti allmänt läroverk torde böra lämpligast tillstädjas
under det år, då lärjunge fylt eller skall fylla tio år. Skall man
noga hålla på, att tio år skola vid inträdet vara fylda, kan nemligen
lätt hända, att yngling vid inträdet i skolan blefve nära 11 år
gammal.
247
Bil. B.
Anförande af lärovericets rektor.
I. Undervisningsplanen.
A) Latinlinien.
Latinet. Med afseende på valet af grundläggande språk inom
elementarundervisningen vilja vi till en början såsom allmän fordran
framhålla: språkens inträde på undervisningsplanen i sådan ordning,
att det såsom nödigt ansedda kunskapsmåttet i hvart och ett af dem
må kunna med största möjliga noggrannhet inkemtas på kortast möjliga
tid. Frågar man åter, hvilket språk som under dessa förutsättningar
bör träda i spetsen för motsvarande gren af elementarbildningen,
så blir svaret helt naturligt detta: det som genom sin egen
rent språkliga beskaffenhet och derpå beroende bildningsvärde är
företrädesvis egnadt att underlätta inlärandet af de följande. Men —
finnes då i verkligheten ett sådant språk? Saken förnekas, som
bekant, af framstående auktoriteter: alla språk — heter det — hafva
samma och lika stort bildningsvärde; alla äro följaktligen lika användbara
såsom begynnelsespråk. (Jfr I, 46, 57.) Yi kunna icke gå in
på denna latitudinariska, allt nivellerande uppfattning. Språket är
nemligen en skapelse af folkanden, men hvarje folkande har sin
bestämda dignitet, sin egendomlighet, hvilken framför allt uttalar
sig just i språket och följaktligen måste tänkas på samma gång deri
inlägga ett motsvarande bildningsvärde af ett visst slag och en viss
grad. Såsom uttrycksmedel erbjuda sig emellertid i detta fall dels
det språkliga innehållet — orden sjelfva samt deras mångfaldiga
förbindelser sins emellan — dels språk formen, d. v. s. det lagbestämda
sättet för dessa förbindelser såväl som för de enskilda ordens egen
immanenta rörelse. Att den språkbildande anden måste begagna sig
af häda de nämnda uttrycksmedlen, ligger i sakens natur, enär
annars intet verkligt språk skulle framkomma och innehållet dessutom
endast i abstraktionen kan skiljas från sin form. Hvilketdera
af dessa element, som i hvarje fall blir förherskande, beror åter på
folkandens egendomliga lynne och art. Tankelifvets öfvervägande djup
och rikedom hos ett folk skola alltid finnas återspeglade i motsvarande
egenskaper hos det språkliga uttrycket och dess kombinationer, under
det en starkare utbildning af språkets formella sida omisskänligen
248
vittnar om inflytandet af en företrädesvis ordnande, systematiserande
och lagstiftande folkande. Men det är framför allt genom sistnämnda
egenskap, som forntidens romare förvärfvat sig främsta platsen i alla
tiders historia. Romarfolkets sanna storhet ligger icke i dess yttre
politik, icke i upprättandet af det största välde, verlden ännu skådat,
utan i detsammas bibehållande genom en administration, en rättskipning
och lagstiftning, på hvars grundval en ny samfundsordning
under tidernas lopp rest sig ur den gamlas ruiner. Dock är Roms
civilisatoriska verldsherravälde ingalunda inskränkt till det rättsliga
området. Äfven genom sin literatur och sitt språk har det ända
intill våra dagar vid sidan af Hellas gått i spetsen för den humanistiska
bildningen; och hvad särskildt beträffar den språkliga sidan
af nämnda bildning, torde latinets dominerande plats derinom nu lika
litet som förr kunna fyllas af något annat språk. Samma ande, som
gifvit upphof åt det forntida Roms rättsordning, har äfven skapat
dess tungomål och fortlefver ännu i dem båda, i deras stränga lagbundenhet,
deras mönstergilla arkitektonik, deras skarpt utmejslade
former. Men under det studiet af den romerska rätten alltjemt
anses såsom oundgänglig grundval för eu verkligt vetenskaplig juridisk
bildning, har man sökt ur de moderna språkstudierna allt mer
undantränga det romerska språket, i förhoppning att till slut möjligtvis
bli detsamma helt och hållet qvitt. Man tyckes alltså förbise
eller icke vilja erkänna det obestridliga faktum, att Roms lagstiftning
ännu står lika typisk och oöfverträffad på det språkliga området
som på det rättsliga. Visserligen skulle här den anmärkningen kunna
göras, att den romerska rättens bestämmelser sj elfva öfvergått i derpå
byggda moderna rättsordning och att studiet af den förra således
bildar förutsättningen för en grundlig insigt i den senare; deremot
ha de moderna språken till en stor del såväl i fråga om form som
innehåll utvecklat sig sjelfständigt och utan direkt påverkan af latinet.
Trots sitt oerhörda reela inflytande torde emellertid det romerska
rättsstudiet numera ha sin förnämsta betydelse just i egenskap af
formelt juridiskt bildningsmedel, hvarför det ock idkas såsom grundläggande
äfven i de länder, hvilkas lagstiftning i sak mest emanciperat
sig från sin antika förebild. Men hvad romersk rätt sålunda
är för juridiken, detsamma är på grund af samma ofvan påvisade
egenskaper latinsk grammatik för språkbildningen; den ena en rättens,
den andra en grammatikens allmänna logik, hvilken ensam förmår
ge hållning, säkerhet och medvetenhet åt de inom hvart och ett af
nämnda bildningsområden förvärfvade kunskaper.
249
Det ingår icke i vår plan att närmare i detalj söka ådagalägga
latinets afgjorda företräde såsom grundläggande språkligt uppfostringsmedel.
Erfarenheten, opartiskt afvägd och använd, torde i sista hand
öfvertyga den, som icke velat lyssna till språkets eget inre vittnesbörd
om sig sjelf. Hvar och en, som gjort sina första språkliga lärospån
under latinets ledning, skall säkerligen med tillfredsställelse blicka
tillbaka på en visserligen mödosam men ock stärkande vandring, som
stålsatte hans ande och gjorde återstoden af vägen lätt, skall erinra
sig, huru han mötte alla kommande svårigheter inom detta område
med den segervisshet, den känsla af pröfvad kraft, hvilken fyller
sjelfva arbetet och kampen med lust.
I enlighet med det anförda anse vi oss böra förorda en återgång
till latinet såsom grundläggande språk inom elementarbildningen.
Sammanlagda antalet veckotimmar å afdelningarna A och B skulle,
såsom Bil. 1 utvisar, uppgå till resp. 50 och 47 i st. f. nu föreskrifna
48 och 48. Den timme, hvarmed åtel. A under de tre sista
åren i detta ämne öfverskjuter afd. B, torde fördelaktigast kunna
användas till jemförande behandling af de båda klassiska språken.
I fråga om B-linien ansluta vi oss i allt väsentligt till den i herrar
Törnebladhs och Sundéns reservationer framstälda åsigt, enligt hvilken
nämnda linie bör bibehållas.
Grekiskan. Enligt vårt förslag skulle detta ämne genom timantalets
höjande i det hela — 28 i st. f. 26 •— och särskildt på det
högsta stadiet — 7 och 8 i st. f. 6 och 6 — göra eu väsentlig vinst,
ytterligare ökad genom den ofvan nämnda åt jemförelse med latinet
anslagna timmen.
Lefvande språk. Kanske lika i ögonen fallande som den med
afseende på latinet föreslagna ändringen är den förändrade ställning,
hvilken enligt Bil. 1 skulle tillkomma de lefvande språken.
Af skäl, som vi ofvan sökt utveckla, har tyskan i egenskap af
begynnelsespråk blifvit Ersatt af latinet. Visserligen finna Vi sammanlagda
timantalet i detta ämne nedsatt från 29 till 24, men denna
minskning torde till fullo uppvägas dels af ämnets inträde först i
o:e klassen, således vid mognare lärjungeålder och på basis af tvenne
års föregående latinstudium, dels ock af detsammas större timantal i
de högre klasserna samt slutligen af dess utsträckning ända till det
näst sista skolårets slut. Att dessutom för närvarande resultatet af
undervisningen i tyska inom de tre lägsta klasserna icke står i något
rimligt förhållande till den åt detta ämne derstädes anslagna tid, torde
vara ett erkändt faktum, hvilket dock ingalunda, såsom komitén
250
(I, 54—55) förmenat, har sin grund i någon brist på kompetente
lärare. Slutligen må nämnas, att vi med flit låtit ifrågavarande
språk inträda redan i 3:e klassen, på det att de, hvilka här afsluta
sina skolstudier, må jemte den grundläggande latinska språkkursen
ha inkemtat elementerna äfven af det med svenskan närmast beslägtade
främmande språket. En reflexion af liknande art tyckes enligt
nu gällande undervisningsplan ha bestämt franskans inträde i nästa
afslutningsklass, den femte.
Såsom af Bil. 1 framgår, har engelskan (17 t. i st. f. 12) i egenskap
af modernt hufvudspråk undanträngt franskan (121, i st. f. 17 å 19).
Yi tro oss hafva goda skäl för detta förslag. Tyska—engelska—
franska, denna ordning betecknar enligt vårt förmenande på en
gång dessa språks relativa afstånd från vårt, den kulturhistoriska
betydelsen af deras literatur samt de respektive folkens egen sannolika
betydelse såsom bärare särskild! af den europeiska jnensklighetens
närmaste framtid. Hvad särskild! franskan beträffar, skall den
ingalunda obetydliga nedsättningen i timantal väsentligen utjenmas
genom den lättnad, som en förut inhemtad fyraårig latinkurs bereder
studiet af detta språk, lika visst som engelskans förvandling till
obligatorisk äfven inom afd. A måste betraktas såsom en afgörande
vinst för de moderna språkens studium på denna linie.
Modersmålet. Med hänsigt till latinets allmänna språkligt uppfostrande
betydelse ha vi trott oss kunna utan fara nedsätta antalet
af de åt modersmålet inom klasserna I—V anslagna timmarne till
det omfång, som utvisas af slutsiffran 26 i st. f. 32, och detta desto
snarare, som enligt vårt förmenande inträdesfordringarna särskildt i
detta ämne torde böra med allt fog betydligt höjas.
Kristendom. Utan ändring af den nuvarande timfördelningen
för kristendomsundervisningen å latinlinien anse vi oss emellertid
uppfordrade att inlägga en allvarlig gensaga mot komiténs förslag
att dels uppskjuta katekesläsningen till 3:e klassen, dels inskränka
timantalet i detta ämne inom hela 7:e klassen till hälften af det nuvarande.
Utom det att minnessaker i allmänhet inläras med större
svårighet, ju längre man uppskjuter dem, skulle på den af komitén
föreslagna tiden det kateketiska meddelandet af troslärans hufvudsanningar
omöjligen kunna medhinnas. 1 fråga om ämnets behandling
på läroverkets högsta stadium synes oss komiténs förslag innebära
en formlig förvisningsdom öfver det särskildt här så betydelsefulla
dogmatiska studiet; ty vi kunna verkligen icke inse, hvarifrån
en i alla händelser otillräcklig tid till denna del af ämnet under
° 4
251
komiténs förutsättningar skulle vinnas, såvida icke den redan nu
knappa kyrkoliistoriska kursen blefve än ytterligare afknappad.
Historia och Geografi. Med afseende på den historisk-geografiska
kursen, hvars timantal å förslaget bibehålies i det närmaste oförändradt,
vilja vi emellertid såsom önskningsmål framhålla den likformiga
behandling af ämnet å läroverkets olika luder, hvilken äfven
komitén i sitt utlåtande (I, 221) förordat.
Filosofisk projpedevtik. I betraktande af filosofiens betydelse för
den humanistiska bildningen i dess helhet, hafva vi ansett lämpligt
att föreslå ett fördubbladt timantal (2 i st. f. 1) i detta ämne inom
läroverkets sista årsafdelning. Den nytillkomna timmen torde lämpligen
kunna användas antingen till en kortfattad öfversigt af de vigtigaste
företeelserna inom filosofiens historiska utveckling eller till
en utvidgad kurs i psykologi, i båda fallen säkerligen med största
fördel.
Matematik. På samma gång som timantalet i det reala hufvudämnet
matematik synts böra å latinliniens afd. A nedsättas från 36
till 32, har ämnets ställning å B-afdelningen blifvit höjd dels genom
timantalets tillökning i det hela (42 i st. f. 40), dels genom studiets
starkare koncentrering på de tvenne sista åren af lärokursen (resp.
6 och 7 t. i st. f. 4 och 4).
Naturvetenskap. Under det läsplanen för naturläran inom
klasserna I—V bibehållits oförändrad, har natur alhistorien, som förut
med fysiken delat 2 timmar i veckan å latinliniens båda afdelningar
inom 6:e klass, i stället ensam fått till sitt förfogande samma timantal
å afd. B, men deremot alldeles uteslutits å afd. A. Detta senare
gäller äfven om fysiken, hvars timantal deremot å B-afdelningen
vuxit från 6 till 9. I fråga om afd. A torde införandet derstädes af
engelskan såsom obligatorisk i förening med de skärpta fordringarna
i de båda klassiska språken till fullo motväga de på det naturvetenskapliga
området föreslagna inskränkningarna, hvilka för öfrigt icke
torde väsentligen nedtrycka fordringarna under det mått, som inom
dessa discipliner i vissa länder, t. ex. Danmark, Norge och Preussen,
anses tillräckligt för klassiska linien i dess helhet. (Jfr I, 156—7.)
Välskrifning och teckning: oförändrade.
Resumé. Afd. A: i stället för fysik, som utgår ur läsplanen,
tillkommer ett nytt obligatoriskt språk — engelska. Kurserna i
naturalhistoria och matematik nedsättas, men höjas i afdelningens
hufvudämnen, latin och grekiska.
252
Afd. B: latinet förlorar I timme; deremot höjas kurserna i
matematik, fysik, naturalhistoria samt engelska.
Hela linien: inom hvardera af 2:a, 3:e samt 6:e klasserna minskas
sammanlagda arbetstiden i veckan med 2 timmar.
B) Heallinien.
Latinet. I fråga om språkbildningen å läroverkens reala linie
synas anmärkningarna och klagomålen hufvudsakligen koncentrera
sig i dessa tvenne: frånvaron af en fast grundval samt af ett bestämdt
centrum. Vi vilja i detta sammanhang endast fästa oss vid
det första af nämnda påståenden. Det ser onekligen ut, som om realliniens
lärjungar aldrig kände rigtigt fast språklig mark under sina
fotter. Deras praktiska färdighet i språkens såväl skriftliga som
muntliga behandling kan vara ganska uppdrifven, men detta hindrar
icke, att stundom, då minnet eller rutinen sviker och det allmänna
grammatikaliska förståndet måste fälla utslaget, de antingen rent af
lemnas i sticket eller ock förledas till de mest förvånande misstag.
Men om sålunda byggnaden, ehuru i och för sig sorgfälligt uppförd,
icke desto mindre vacklar, så måste felet tydligtvis ligga i en viss
svaghet hos grunden. Detta torde ock verkligen vara förhållandet.
Man skall fåfängt försöka att vare sig på tyskan eller något annat
modernt språk såsom grundval uppföra en byggnad med vederbörlig
grammatikalisk fasthet och hållning. Latinet ensamt förmår lösa
problemet; skälen härtill hafva vi redan sökt angifva. Vi tveka
derför icke att förorda latinet i egenskap af obligatoriskt begynnelsespråk
äfven för dem, som sedan eventuelt komma att välja den reala
linien. En sådan anordning skulle dessutom ega sin stora betydelse
ej blott för de rent språkliga utan äfven för de humanistiska studierna
i allmänhet. Den totala bristen på insigt i latin hos lärjungarne å
reala linien omöjliggör i många fall en grundligare behandling af
de humanistiska ämnena samt försvårar särskild! den samfälda undervisningen
af båda linierna. En grundläggande treårig latinkurs med
den utsträckning, vi föreslagit — resp. 6, 6 och 5 timmar — torde
i väsentlig mån undanrödja icke blott nu påvisade missförhållanden
utan äfven behofvet af den frivilliga kurs i samma ämne (I, 75),
hvilken komitén tänkt anordna åt lärjungarne på det högre stadiet,
men hvars inlärande derstädes ofelbart skall bereda dem vida större
såväl svårigheter som olägenheter.
Lefvande språk. Det språk, som enligt nu gällande läsplan
skulle utgöra centrum inom språkundervisningen å reala linien, nem
-
253
ligen tyskan, kan svårligen anses motsvara denna sin bestämmelse.
Nära två tredjedelar af den åt ämnet anslagna tiden faller nemligen
inom klasserna I—III, under det studiet sedan fortsattes med aftagande
timantal för att sluta redan i 6:e klassen. Vid försöket att
finna ett verkligt och lämpligt centrum i förevarande fall hafva vi,
jemlikt vår åsigt om de moderna språkens relativa betydelse inom
elementarundervisningen och med särskildt afseende på detta språks
egen betydelse för den blifvande praktiske mannen, utan tvekan
bestämt oss för engelskan. Visserligen är skilnaden i föreslaget timantal
mellan detta språk och tyskan obetydlig — resp. 25 och 24 t.
Men härvid må man dock taga i betraktande dels de betydligt mindre
svårigheter, hvilka engelska grammatiken erbjuder, dels den omständigheten,
att engelskan tänkes börja ett år senare samt fortgå med
någorlunda jemt fördeladt timantal intill skoltidens slut.
Såsom af Bil. 2 framgår, tänkes undervisningen i tyskan likstäld
å båda linierna — 24 t. i st. f. resp. 29 och 31. Såväl i fråga om
tyskan som franskan — 15 t. i st. f. 21 — samt engelskan — 25 t.
i st. f. 26 — torde nedsättningen i timantal kunna anses till fullo
uppvägd dels af studiernas starkare koncentrering åt det högre stadiet,
dels af deras basering på den föregående latinkursen.
Modersmålet, historia och geografi, filosofisk propedeutik =
latinlinien.
Kristendom. Ett måhända önskvärd! upphörande af det dogmatiska
studiet å denna linie inom klasserna VI—VII skulle medföra
en nedsättning i det åt kristendomsundervisningen för närvarande
anslagna timantalet från 21 till 17.
Naturlära = latinlinien.
Naturalhistoria = afdelningen B.
Fysik. Enär detta ämne enligt den föreslagna läsplanen med
afseende på undervisningstiden bestämdt skiljes från naturalhistorien,
uppstår säkerligen i de flesta fall för detsammas räkning en sammanlagd
vinst af icke så få timmar.
Kemi. Den föreslagna tillökningen i undervisningstid i detta
ämne inom klass VII skall uppdrifva timantalet från 8 till 10 samt
derigenom väsentligen höja studiet af ett ämne, hvars praktiska betydelse
är stadd i ständig tillväxt.
Matematik. Nuvarande timantal bibehålies oförändradt; med
afseende på detsammas fördelning torde den något påfallande stegringen
i 4:e klassen kunna anses motiverad af nödvändigheten för
254
realliniens hufvudämne att redan på dennas första stadium med eftertryck
göra sina kraf gällande.
Vinskrifning och teckning. Läsplanen har nödvändiggjort en
nedsättning i timantal inom detta öfningsänme från 25 till 14, detsamma
som finnes föreslaget för latinliniens afdelning B.
Resumé. Kurserna i kristendom och teckning inskränkas, men
ökas i fysik och kemi. Inom hvardera af klasserna II—VII minskas
sammanlagda arbetstiden i veckan med 2 timmar.
Allmän öfversigt. Enligt det uppgjorda förslaget till undervisningsplaner
har af skäl, som anförts, en nedsättning i timantal ansetts
utan fara kunna medgifvas i såväl modersmålet som de lefvande
språken; å latinlinien är dock engelskans timantal dels i sin helhet
nytillkommet dels höjdt. Filosofien vinner 1 timme på det högsta
stadiet, under det historien förlorar lika mycket. Slutligen må anmärkas
den med afseende på språkundervisningen tilltänkta anordning,
enligt hvilken en yngling vid utträdet ur läroverkets 5:e klass
skall, å hvilkendera linien som helst, på grundvalen af en treårig
latinkurs derjemte hafva till större eller mindre utsträckning inhemtat
elementerna af alla tre de förnämsta moderna kulturspråken.
II. Maturitetsoxamen.
Latinlinien. Med hänsigt till den stärkta ställning, hvilken
grekiskan enligt vårt förslag skulle erhålla, anse vi icke olämpligt
att i den skriftliga maturitetsexamen låta lärjungarne å afd. A undergå
ett lättare prof, utvisande deras förmåga af nämnda språks
behandling vid dess öfverflyttning till modersmålet, å afd. B motsvaradt
af ett för denna ståndpunkt afpassadt skriftligt prof i matematik.
Vidare borde i fråga om den skriftliga öfver sättningen från
svenska till främmande lefvande språk, jemlikt de grundsatser vi sökt
göra gällande, engelskan såsom alternativ ersätta franskan. Således
skulle
1) enligt komiténs förslag (I, 228):
a) en uppsats på modersmålet,
b) » öfversättning från svenska till latin,
c) » » » latin till svenska,
d) » » » svenska till franska eller tyska;
2) enligt vårt förslag:
a) en uppsats på modersmålet,
b) » öfversättning från svenska till latin,
255
c)
|en öfversättning från grekiska till svenska (A),
(ett matematiskt arbete (B),
d) en öfversättning från svenska till tyska eller engelska
utgöra fordringarna i skriftlig maturitetsexamen å klassiska linien.
jUeallinien. Med godkännande i öfrigt af komiténs (I, 231) förslag
till anordnande af de skriftliga maturitetsprofven å reallinien
anse vi dock, att godkändt skriftligt prof i matematik här bör bibehållas
såsom vilkor för muntlig maturitetsexamen; i annat fall skulle
matematiken svårligen kunna hålla sig uppe på sin plats såsom denna
linies hufvudämne. Dessutom torde i fråga om det skriftliga öfversättningsprofvet
från svenska till främmande lefvande språk å samma
linie valet mellan dessa senare böra lenmas fritt.
III. Inträdesåldern.
Den af oss framlagda undervisningsplanen hvilar i väsentlig
mån på förutsättningen af inträdesålderns höjande från 9 till 10 år.
Erfarenheten torde tillräckligt hafva visat, att nuvarande l:a klass
med dess nio-åringar ingalunda är mogen för de fullkomligt allvarliga
studier samt det reglementerade yttre skick, hvilket skolan redan
från början har att kräfva af sina lärjungar.» Följden häraf blir åter
en viss brist på allmän mognad, som oförmärkt balanseras öfver från
det ena stadiet till det andra inom skolan oeh slutligen derifrån ut
i lifvet. För vår del anse vi derför inträdesålderns höjande med ett
år särdeles önskvärd just med hänsigt till denna ökade mognad, hvilken
ej blott skolan utan framför allt lifvet sjelft i vår tid allt bestämdare
tar i anspråk. Den stegring af inträdesfordringarna, som
rimligtvis härmed kan sättas i samband, torde likaledes vara fullkomligt
på sin plats.
IV. Ferierna.
På hvilket sätt ferier och arbetstid än komma att sinsemellan
proportioneras, vilja vi såsom allmänt önskningsmål i detta fall uppställa:
så långa sommarferier som möjligt. Ledigheten vid jul, påsk
och pingst må deremot gerna inskränkas till och med under det mått,
den för närvarande kan enligt lag erhålla; vintern och den tidigare
delen af våren äro här i norden både för ung och gammal en naturlig
arbetstid. Särskildt olämplig förefaller oss den af komitén
(I, 186) föreslagna förlängningen af påskferierna. Den årstid, under
hvilken påsken vanligen infaller, egnar sig minst af alla till rörelse
och rekreation i det fria, och tanken på förestående slutpröfning
256
samt dermed förenade flyttning håller dessutom vid denna tid lärjungarnes
sinnen i en spänning och eu oro, som skall förhindra dem
att så, som sig borde, njuta af ifrågavarande förlängda ledighet.
V. Lärarebildningen.
Det behöfver knappt nämnas, att den af oss föreslagna läsplanen
af hvarje lärare krafvel- ett kunskapsmått i latin, åtminstone motsvarande
fordringarna i maturitetsexamen å latinliniens afdelning A.
Särskild! i den humanistiska hildningsliniens hufvudämne torde fordringarna
på läraren såsom sådan icke utan fara kunna sänkas under
lärjungarnes egen nivå.
YL Öfveransträngningen.
Med allt erkännande af den flit och omsorg, gomben nedlagt
på undersökningen af helsotillståndet bland lärjungarne vid statens
läroverk, tro vi dock, att denna undersöknings resultat, såsom baserade
i väsentlig mån på lärjungarnes egna uppgifter, endast med
största varsamhet böra användas; framför allt bör man icke af statistiska
siffror låta förleda sig att konstruera en öfveransträngning,
hvars tillvaro åtminstone såsom allmänt faktum förefaller oss, minst
sagdt, tvifvelaktig.
Spörjer man opartiska klarsynta lärare, föräldrar eller målsmän,
spörjer man upprigtiga, normalt utrustade lärjungar till och med på
de högre stadierna — ingenstädes skall, enligt vår öfvertygelse, en
farhåga af dylik art vinna bekräftelse. Lärarekrafter, läroböcker,
lärometoder — preparationerna icke att förglömma — lokaler, kroppsöfningar,
med ett ord allt, hvad till lärjungarnes fysiska ej mindre
än intellektuella vård hör, är numera i allmänhet af den beskaffenhet,
att inga siffror skola kunna, i strid mot vår erfarenhet, förmå
oss att tro, det under sådana förhållanden en daglig arbetstid i skolan
af cirka 5 timmar —■ sången och gymnastiköfningarna oberäknade,
hvilka, frånsedt deras obligatoriska karakter, i det hela äro att betrakta
såsom rekreationer — skulle innebära någon fara. Icke desto
mindre hafva vi velat för all säkerhets skull och i den mån, sådant
utan skada för undervisningen kunnat ske, föreslå den å undervisningsplanerna
angifna nedsättning i den sammanlagda veckoarbetstiden,
hvarigenom denna på intet af läroverkets stadier skulle komma
att öfverstiga 30 timmar.
Bil. 1.
Förslag- till undervisning-splan för latinlinien.
|
|
|
|
|
| VI | VII | Sammanlagdt antal veckotimmar | Summa | ||||||||||||||
Undervisningsämnen | I | ii | in | IV | v | i | 2 | i | 2 | Enli | *t gällande | Enligt detta | Enligt gällande stadga | Enligt detta förslag | |||||||||
|
|
|
|
|
| A | B | A | B | A | B | A | B | Kl. I-V | Kl. VI-VII | Kl. I-V | Kl. VI-VII | A | B | A | B | ||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| A | B | A | B |
|
|
|
| ||
Kristendom ....................... | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 13 | 8 | 8 | 13 | 8 | 8 | 21 | 21 | 21 | 21 |
Modersmålet ..................... | 5 | 5 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 24 | 8 | 8 | 18 | 8 | 8 | 32 | 32 | 26 | 26 |
Latin ................................ | 6 | 6 | 5 | 5 | 5 | 5 | 5 | 6 | 5 | 6 | 5 | G | 5 | 16 | 32 | 32 | 27 | 23 | 20 | 48 | 48 | 50 | 47 |
Grekiska .......................... | — | — | — | — | — | 7 | — | 6 | — | 7 | — | 8 | — | — | 26 | — | — | 28 | — | 26 | — | 28 | — |
Tyska................................. | — | — | 5 | 5 | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | — | — | 27 | 2 | 2 | 14 | 10 | 10 | 29 | 29 | 24 | 24 |
Engelska ........................... | — | — | — | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | 12 | 7 | 10 | 10 | — | 12 | 17 | 17 |
Franska...............-............... | — | — | — | — | 3 | 2 | 2 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 3 | 14 | 16 | 2 | 10 | 10 | 17 | 19 | 12 | 12 |
Matematik :....................... | 5 | 5 | 4 | 4 | 5 | 2 | 3 | 2 | 3 | 2 | 6 | 3 | 7 | 24 | 12 | 16 | 23 | 9 | 19 | 36 | 40 | 32 | 42 |
Naturlära........................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | — | — | — | — | — | — | 10 | — | — | 10 | — | — | — | — | — | — |
Naturalhistoria.................. | — | — | — | — | — | — | 2 | — | 2 | — | — | — | — | — | 2 | 2 | — | — | 4 | 2 | 2 | — | 4 |
Fysik................................. | — | — | — | — | — | — | 2 | — | 2 | — | 2 | — | 3 | — | 6 | 6 | — | — | 8 | 6 | 6 | — | 9 |
Historia och Geografi ..... | 4 | 5 | 4 | 5 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 23 | 12 | 12 | 22 | 12 | 12 | 35 | 35 | 34 | 34 |
Filosofisk propedevtik ...... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 2 | 2 | — | 2 | 2 | — | 3 | 3 | 2 | 2 | 3 | 3 |
Välskrifning och Teckning | 2 | 2 | 2 |
| — | — | 2 | - | 2 | — | 2 | — | 2 | 7 | — | 8 | 6 | — | 8 | — | 14 | — | 14 |
| (Enligt detta förslag...... | 27 | 28 | 28 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | — | ■— | — | — | — | — | — | — | — | — |
^(Enligt gällande stadga... | 27 | 30 | 30 | 30 | 30 | 32 | 32 | 32 | 32 | 30 | 30 | 30 | 30 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
258
Bil. 2.
Förslag till undervisningsplan för reallinien.
Undervisningsämnen | I | ii | in | IV | v | VI | VII | Sammanlagdt | |||
l | 2 | i | 2 | Enligt gällande stadga | Enligt detta förslag | ||||||
Kristendom........................ | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 1 | 1 | 1 | 1 | 21 | 27 |
Modersmålet ..................... | 5 | 5 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 32 | 26 |
Latin ................................. | 6 | 6 | 5 | — | — | — | — | — | — | — | 17 |
Tyska................................ | — | — | 5 | 5 | 4 | 4 | 3 | 3 | — | 31 | 24 |
Engelska ........................... | — | — | — | 4 | 5 | 3 | 4 | 4 | 5 | 26 | 25 |
Franska............,.................. | — | — | — | — | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 21 | 15 |
Matematik ........................ | 5 | 5 | 4 | 7 | 6 | 6 | 6 | 6 | 7 | 52 | 52 |
Naturlära........................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | — | — | 10 | 10 |
Naturalhistoria.................. | — | — | — | — | — | 2 | 2 | — | — | } ^ { | 4 |
Fysik ............................... | — | — | — | — | — | 3 | 3 | 3 | 3 |
| 12 |
Kemi ................................ | — | — | — | — | — | 2 | 2 | 3 | 3 | 8 | 10 |
Historia och Geografi ...... | 4 | 5 | 4 | 5 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 35 | 34 |
Filosofisk propedevtik ...... | — | — | — | — | — | — | — | i | 2 | 2 | 3 |
Välskrifning och Teckning | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | i | 1 | 25 | 14 |
I [Enligt detta förslag..... | 27 | 28 | 28 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | — | — |
2 i ^[Enligt gällande stadga... | 27 | 30 | 30 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | 32 | — | — |
Bil. C.
Anförande af lektor G. B. Schlyter.
Bland de komitéer, som blifvit tillsatta för att granska läroverksinrättningen
i dess helhet, är denna sist tillsatta den första, som icke
yrkat, att latinet skulle vara det första främmande språket i det allmänna
läroverket. Då komitén sjelf betraktat denna fråga såsom
den vigtigaste, den haft att behandla, synes det framför allt angeläget
att pröfva och granska de skäl, på hvilka komitén grundat sina
§siefter och förslag rörande nämnda språk.
Komitén tyckes — att döma af dess ord på sidan 36 — bäfva för
att »tillintetgöra 1873 års verk»; och dock kunde de förnämsta staters
exempel, hvilkas experimenterande den svenska riksdagen ett hälft
århundrade senare velat eftergöra, åberopas såsom bevis på både att
det verkligen »går an» att återvända till det gamla, och att det
under vissa förhållanden är det klokaste, som är att söra.
. Komitén har funnit »ett fullt tillräckligt skäl att icke förorda»
latinets tillbakaflyttande till l:a eller 2:a klassen i »den omständigheten,
att ett dylikt förslag svårligen numera lärer kunna i Sverige
genomföras» (sid. 36). Om man än bortser från den lösa förmodan,
som komitén uttryckt med ordet »lärer», och som af komitén ansetts
för en — märk väl —- fullt tillräcklig grund att bygga sitt betänkande
på; om man vidare förbiser ordet »svårligen», som också varit
tillräckligt för att afskräcka komitén från den kraftansträngning, som
kunde erfordras för att försöka genomdrifva saken: så återstår det
märkliga faktum, att 1884 års komité, i stället för att vägleda det
allmänna omdömet, låtit sig af detsamma ledas ända till den grad,
att en — låt oss ponera: falsk — allmän mening för komitén utgjort
»ett fullt tillräckligt skäl att icke för sin del förorda» förslag, som
blifvit framstälda af de mest aktningsbjudande auktoriteter. Huru
objektiv, huru fördomsfri komiténs hela framställning med eu sådan
utgångspunkt skall blifva, är lätt att förutse. För oss vore det anförda
yttrandet ett fullt tillräckligt skäl att icke gå vidare i granskningen
; men vi antaga, att orden kanske icke äro alldeles så menade,
som de äro sagda, och gå vidare. Yi få nemligen veta, att det anförda
skälet »dock ingalunda är det enda», såsom orden falla sig.
»Komitén måste draga i starkt tvifvelsmål latinets rättighet att framför
alla andra språk få, på grund af sina språkliga egenskaper, räknas
för det i pedagogiskt afseende ojemförligt yppersta och såsom det för
grundläggning af alla andra språkstudier, ja, till och med alla slags
studier mest lämpliga.» Vi få i det följande höra de skäl, som framkallat
komiténs tvifvelsmål i denna punkt, men framställa nu i ordning
de anmärkningar, vi ansett oss böra göra mot betänkandet.
1. Komitén hade uppdrag att yttra sig om läroverken, men icke
om de akademiska examinas förändring eller derom, i hvad mån
latinet kan ur dem borttagas. Detta gör likväl komitén och motiverar
det dermed, att läroverkens organisation står i närmaste sammanhang
med fordringarna i universitetsexamina. Om man än erkänner,
att detta i någon mån är sant, så kan det dock icke gillas,
att komitén yttrat sig i eu fråga, som den icke kan anses behörig
att utreda. Hade deremot komitén, såsom väl rigtigare varit, förklarat,
att den såge sig hindrad att med afseende på läroverken före
-
260
slå några sådana förändringar, som förutsätta vissa förändrade bestämmelser
angående universitetsexamina, till dess det af behörige
män blifvit visadt, i hvilken rigtning sistnämnda förändringar böra gå,
sä hade följden deraf kunnat blifva en väl behöflig stillhet och hvila
för läroverken; och derför skulle dessas malsmän säkert hafva varit
henne tacksamme, enär intet torde i fråga om läroverken nu vara
angelägnare än lugn. Ej minst vid läroverksreformer gäller regeln;
festina lente.
2. Komitén lägger eu för stor och ensidig vigt vid den betydelse,
de allmänna läroverken hafva dels att förbereda till akademiska
examina, dels att meddela så kallad »allmän medborgerlig bildning».
Den pedagogiska synpunkten har icke tillbörligen blifvit uppmärksammad.
Man kan så ifrigt jaga efter ett mål, att man, till stor
fara för sig sjelf, glömmer att se efter hvad som är för fotterna.
. Våra allmänna läroverks första och förnämsta uppgift har från
gammalt ansetts vara ungdomens uppfostran, d. v. s. utvecklingen
af dess goda själsförmögenheter i en god rigtning. De »högre» bland
dem hafva vidare till uppgift att förbereda till fortsatta studier, antingen
på egen hand eller vid högskola. Men fattas denna uppgift
isolerad från den förut nämnda, så förvandlas läroverken från uppfostringsanstalter
till — lägre fabriker för beredande af råämnena
till de embetsman, som ur de högre fabrikerna — akademierna —
utsändas till sina platser i lifvet. I vårt land har man också kommit
på den mindre lyckliga tanken, att de högre allmänna läroverkens
lägre klasser, på samma gång som de bereda lärjungarne för undervisningen
i de högre, äfven skulle kunna göra tjenst som andra, rikare
länders så kallade borgarskolor. Vårt lands fattigdom och glesa befolkning
kan till en viss grad ursäkta denna dualism i de lägre
klassernas bestämmelse, men kan icke försvara, att biändamålets tillgodoseende
tränger hufvudändamålet ur sigte.
3. Sedan latinets ställning blifvit, genom föregående inskränkningar
i undervisningstiden, i hög grad försvagad och följaktligen
nu är i behof af förbättring, har komitén dock yrkat än ytterligare
inskränkning i undervisningstiden för nämnda språk.
Komitén har funnit lämpligt att betrakta frågan om latinets
betydelse för skolundervisningen från 4 synpunkter (sid. 41); och då
jag påstår, att från ingen af dem komiténs förslag kan rättfärdigas,
men att det, betraktadt från hvilken af dem som helst, måste ogillas,
så bör jag för detta påstående framlägga några skäl.
2G1
a) »Den pedagogisk-lingvistiska synpunkten.»
Då komitén visat sig icke uppfatta latinets pedagogiska betydelse
på något stadium, så är det helt naturligt, att densamma icke åt
detta språk anvisat dess rätta plats. Jag kan icke här bevisa mitt
påstående, men måste dock såsom min öfvertygelse uttala, att latinets
pedagogiska betydelse är så stor, att den ensam är tillräcklig för att
åt latinet vindicera den framstående plats som det bland skolämnena
hos alla odlade folk ej blott haft, utan alltjemt har.
Äfven komitén har — nolens vol ens — instämt i detta erkännande.
Sedan den sökt bevisa, att tyskan kan i ett afseende ersätta
latinet i skolans lägsta klasser, medgifver hon (sid. 47), att franskan
längre upp måste intaga tyskans plats, der latin icke läses. Hvad
bättre bevis kan lemnas för påståendet, att latinet, från pedagogisk
synpunkt sedt, icke kan af något annat språk ersättas.
Då komitén mot den pedagogiska olägenheten af tyskans likhet
med modersmålet sätter den praktiska fördelen af den lätthet, hvarmed
man gör jemförelsevis stora framsteg i språkets behandling;
då komitén insinuerar en brist på följdrigtighet och konseqvens hos
dem, som anse tyskans likhet med modersmålet som en pedagogisk
olägenhet, på samma gång som de betrakta latinstudiet såsom eu
oblandad pedagogisk fördel för studiet af franskan; — då komitén
förklarar, att den icke vill jäfva mångas personliga erfarenhet af den
nytta, de för sina studier af moderna språk haft af sin kunskap i
latinet, och det så mycket mindre som den »ofta, om ej oftast, torde
vara stödd på fullgiltiga grunder», men dock mot nämnda erfarenhet
sätter — märk väl — den omvårdnad, man vid Sveriges offentliga
skolor, från de lägsta till och med de högsta, har egnat och ännu
egnar latinet o. s. v.: — sa afstar jag från allt bemötande af dessa
satser.
Betecknande för komiténs ståndpunkt, är äfven det klander, hvarmed
hon omtalar, att man i skolorna icke håller till godo med hvad
slags latin som helst, utan vill ha klassiska uttryck, det vill, enligt
komiténs mening, säga sådana, som i lexika äro »signerade med ett
Liv., Tac., Qu.» och »Gic.» (sid. 51); — likaså, att komitén uttrycker
den förmodan, att sträfvandet efter klassisk stil »utgör en orsak,
kanske den mest betydande, till den langa tid och det dryga arbete,
som nämnda undervisning kräfver» (sid. 51) — och befarar att genom
den »brottning med uttrycken», som latinskrifningen medför, »grundläggés
och befordras en (ett?) språkets, för att ej rent ut säga frasens
herravälde öfver denna senare» (tanken), sid. 52.
262
Utan att vilja inlåta mig på frågan om universitetsexaminas
ordnande, anser jag dock nödigt att erinra derom, att då de föreskrifna
preliminär-examinas tillvaro beror på skolunderbyggnadens otillräcklighet,
de förra ej lära kunna borttagas eller minskas utan en motsvarande
förstärkning i den senare — ty minskar man grunden, så
minskar man hela byggnadens höjd — så vida vi icke hafva kommit
till den punkt, att våra embetsman numera kunna åtnöja sig med en
mera ytlig bildning än den, som förut ansetts vara för dem erforderlig.
b) »Den reala synpunkten.»
Till bemötande af det af otaliga munnar upprepade talet om den
klassiska bildningens stora vigt för den moderna odlingen har komitén
intet annat att anföra, än att latinet icke ensamt utan blott i förening
med grekiskan förmår skänka en sådan fullständig; och mot de anspråk,
som blifvit stälda på den »humanistiska» bildningen, ställer
komitén (sid. 61) helt enkelt den dräpande tidniugsfrasen, att eu
»latin-lexa» omöjligen kan frambringa eller åstadkomma så betydliga
resultat, som de nämnda anspråken gifva anledning att vänta.
Svagheten i dessa invändningar torde kunna anses innebära
kraftiga bevis för sanningen af den sats, komitén i denna afdelning
sökt gendrifva. Att komitén tyckes mena, att den humanistiska bildningen
är en »insigt» och att i densamma »alla vetenskaper intaga
jemnbördiga platser», förtjenar också all uppmärksamhet.
Komitén tyckes lägga en särskild vigt vid att kursen i latin för
somliga är en »tvångskurs» och derför icke medför mycken nytta
(sid. 60). Denna hya lära, att tvångskurser böra afskaifas såsom
mindre nyttiga, skulle säkert, om den mera oförtäckt framstäldes,
skaffa komitén många vänner bland det unga Sverige, ända från
»småskolans» elever, som kunde hoppas slippa gå igenom eu tvångskurs
i konsten att läsa innantill, räkna och skrifva, ända till de mera
frihetsälskande bland alumnerna vid våra högskolor. Icke mindre
angenämt skall det för samma del af den svenska ungdomen blifva
att erfara, att antalet af dem, som alltid föra på tungan talet om hvad
som är »lätt» och »intressant» för ungdomen, och vilja befria denna
från det svåra och ledsamma, tyckes allt mera växa. Om de, som
taga det mera allvarligt med ungdomens uppfostran, kunna instämma
i det jublet, blir en annan fråga; men troligtvis är det der talet
»tidsenligt» och har den »allmänna meningen» för sig.
c) »Den praktiska eller tekniska synpunkten.»
Då det blifvit sagdt, att kunskap i latin är oumbärlig med af -
263
seende på terminologien inom vissa vetenskaper, så vederlägger komitén
detta dermed, att grekiskan är i sådant afseende mera oumbärlig än
latinet. Äfven tyckes komitén vilja förringa kraften af det påståendet,
att insigter i latinska språket äro oumbärliga för hvar och eu,
som önskar tillgodogöra sig något af innehållet i den rika literatur
och annat, som ända in i den senaste tiden är skrifvet pa latin. Ja,
komitén förklarar, att förmågan att läsa en Linnés eller Eulers
skrifter i original är för dyrt köpt »med uppoffring af utsigten att
någonsin inhemta ens elementerna af dessa författares vetenskaper»
o. s. v. (sid. 72); — att det vetenskapliga latinet är ett helt annat
än det klassiska, och att det »således egentligen här är fråga om två
helt olika arter af studium» (sid. 73); — att med afseende på frågan
derom, hvilket språk som är svarast att lära för att kunna första
vetenskapliga verk, »iuhemtande åt den latinska språklärans böjningsformer
och de par hundra vokabler, som kräfvas för att första ett
matematiskt eller naturvetenskapligt verk är . . . blott nagra veckors
arbete; men att deremot studiet af engelskan . . . är, för sa vidt man
åsyftar att kunna utan svårighet läsa en Shakespeare’s, Milton’s eller
Byroifs, ja, till och med blott en Thackeray’s eller Dickens’ verk, ett
företag, som kräfver både tid och möda» (sid. 74). Komitén latsar
sig ignorera att, för att kunna förstå eu latinsk författare, behöfves
något annat än att hafva inpluggat paradigmer och vokabler! Att
för öfrigt genmäla till dylika utsagor — hvad vore väl det annat än
att »et operam et oleum perdere»!
cl) »Den konventionella eller internationella synpunkten.»
Frågan är här den, om latinstudiet är ett nödvändigt »vilkor för
jemnbördigheten i bildning med vår tids kulturfolk, i hvilkas undervisningssystem
latinkunskapen fortfarande ingar såsom ett vigtigt
moment». Särskildt jemföres Preussens skolväsende. Det befinnes
då, att (enligt uppgifterna i utlåtandets 2:a del, sid. 103) latin läses
hvar vecka
i preussiska gymnasier................. 9, 9, 9, 9, 9, 8, 8, 8, 8 = 77 tim.,
» » realgymnasier............ 8, 7, 7, 6, 6, 5, 5, 5, 5 = 54 »
» svenska »högre allm. läroverk» 8, 8, 8, 8, 8, 8 = 48 »
» d:o d:o enligt komiténs förslag 8, 8, 7, 7, 6, 6 = 42 »
(Äfven antalet veckor under läsåret är större i Tyskland, enär terminerna
der äro längre än hos oss.) För Englands skolor lemnar
komitén ingen redogörelse; af hvad skål, vet jag ej; men det är allmänt
bekant, att de klassiska språkstudierna der bedrifvas med en
synnerlig energi. Är det blott en tillfällighet, att de mest framstå
-
264
ende folk, engelsmän och tyskar, med större ifver än något annat
idka, och af sin ungdom och blifvande tjensteman fordra mycket
grundliga studier i de gamla språken? — Låt oss äfven jemföra
hvilka kurser i latin eu lärjunge har läst, som förklaras mogen att
idka akademiska studier efter att hafva genomgått:
ett preussiskt gymnasium
ett svenskt h. a. läroverk
ett preussiskt gymnasium
ett svenskt li. a. läroverk
Cses. b. G. C»s. b. c. Cic. tal Cic. Livius
4 böcker 2 b. 10 de fin. 1 bok 5 böcker,
1 till 2b..— 2 å 3? Tusc. 1 » 2''/, »
Tac. ann. Ovid. Verg. iEn. Hor. carm.
2 böcker Urval 7 böcker 2 b. och några bref,
— Urval 2 böcker 1 till 2 b.
Sådant är resultatet af jemförelsen. Ochkomitén? Hon drager
häraf den slutsatsen, att latinstudiet vid våra »högre allmänna läroverk^
bör än ytterligare inskränkas. Sålunda minskar hon timantalet
under sista läsåret med två (2) i veckan och under det näst
sista med 1 timme. Visserligen lemnas ett slags ersättning härför
genom den årliga lästidens förlängning och lofdagarnes borttagande;
men enligt komiténs egen uträkning förlorar latinet på bytet likväl
14 timmar under de två sista läsåren. Ännu större blir dock latinets
förlust vid de läroverk, i hvilka icke, såsom komitén beräknat,
4 lofdagar i månaden gifvits åt 7:e klasssen, utan endast hälften så
många.
Med ledning af spridda uppgifter i 2:a delen af komiténs betän -
kände lemnas här följande öfversigt. | Latin läses i | de skolor, som | |
motsvara våra »högre allmänna | läroverk», följande antal timmar i | ||
i preussiska gymnasier........... | . 77 | timmar. Kursen 9-årig, | |
» Belgien.............................. | . 66 | » » | 6 » |
» preussiska realgymnasier..... | . 54 | » » | 9 » |
» Italien ............................... | . 53 | » » | 8 » |
» Norge................................... | .. 52 | » » | 6 » |
» Schweiz, Ziirich.................... | .. 52 | » *) | 7 » |
» Österrike ............................. | . 50 | » » | 8 » |
» Finland............................... | .. 49 | » » | 8 » |
» Sverige ................................ | . 48 | » » | 6 » |
» Danmark............................. | . 44 | » » | 6 » |
» Frankrike............................. | . 40 | » » | 6(7)» |
» Holland................................ | . 40 | » » | 6 » |
'') Betänkandet har (246 sidan) 73, men summan af de särskilda siffrorna gör 52.
265
Då komitén vid denna punkt omnämner »den farhåga man någon
gång uttalat, att genom införandet af en verklig valfrihet i afseende
på latinet och genom en deraf följande minskning af de
latinkunniges antal inom landet ’de band skulle afslitas, hvilka förena
oss med vår samtid och särskildt med de stora kulturländerna’»
(s. 88), och dertill genmäler: »För en hvar, som gjort sig reda för
hvarpå det andliga umgänget mellan folken beror, lärer det vara
alldeles tydligt att ifrågavarande ''band’ äro dessa länders egna lefvande
tungomål, men ingalunda latinet»; — och då komitén vidare
yttrar (s. 89): »För att en viss vetenskap må finnas värdigt representerad
inom ett land», har det hittills''»alldeles.icke ansetts väsentligt
och nödvändigt att samma vetenskaps första elementer meddelas
ett öfvervägande flertal af landets uppväxande ungdom, i synnerhet
om sådant ej kan ske utan användning af tvång. Då det ej lärer
kunna ådagaläggas, att den klassiska filologien och den klassiska
fornkunskapen i detta hänseende intaga en undantagsställning och
afvika från alla andra vetenskaper» in. m. — så tillhör.er det icke
oss att döma derom, huruvida den okunnighet, som komitén här visar
om hvad frågan gäller, är låtsad eller verklig. Säkert är emellertid,
att uttalanden sådana som dessa och dylika (t. ex. ett på s. 93) äro
mera egnade att vilseleda än att vägleda den oerfarnes omdöme.
Och härmed afsluta vi denna provisionella mönstring af komiténs
fyra »synpunkter». Efter allt hvad vi kunna finna, ej blott bibehålla
de kriticerade satserna, trots komiténs invändningar, sin fulla
giltighet, utan hafva till och med vunnit ökad kraft genom dem.
Det enda vi här vilja tillägga, är att flere synpunkter återstå, från
hvilka latinstudiets värde bör betraktas, synpunkter som synas oss
lika vigtiga som de af komitén framhållna.
4. Komiténs yrkande, att grekiskan skall vara tvångsämne å
klassiska linien, synes, så önsklig saken i sig kunde vara, likväl
under nuvarande förhållanden mycket betänkligt. Enligt en af komitén
(s. 16) meddelad tabell har deras antal, som läst latin men icke grekiska
— d. v. s. den så kallade B-linien -—■ allt sedan 1873 varit i
jemn och ständig tillväxt. Från 23,5 procent har nemligen deras
antal stigit till nära 48, medan procentsiffran för dem, som läst både
grekiska och latin (A-linien), under samma tid sjunkit från 63,8
till 32,7.
Sådan är faktiskt ställningen nu, då komitén föreslår, att ingen
skall få tillhöra klassiska linien, som icke vill läsa både grekiska
och latin. Hvart skall då detta alltjemt tillväxande antal lärjungar
266
taga vägen, som, utan att vilja läsa grekiska, dock önskar förvärfva
den klassiska bildning, som står att vinna genom studiet af latinet?
De skola tvingas att gå in på reala linien, der komitén inrättat en
latinkurs, hvartill den bildade verlden hittills väl icke sett maken.
»Qvidqvid id est, timeo Danaos et dona ferentes.»
Komitén, som väl icke i någon annan punkt tagit hänsyn till
yrkanden från klassicitetens sida, blir nu för en gångs skull en sträng
ifrare för fullständig klassisk bildning, och tvekar icke att blottställa
sig för allt det klander, som ett sådant yrkande kunde väntas framkalla
från klassicitetens motståndare, eller ock — väntar hon kanske
icke klandret från det hållet!?
Skulle det tillåtas oss att gissa oss till klassicitetens framtids- •
utsigter, om komiténs förslag blefve lag, så tro vi, att det icke skulle
dröja länge, sedan reallinien genom det antydda konstgreppet blifvit
behörigen förstärkt och A-linien bragt till ett minimum, förrän nitet
för klassiciteten åter skulle svalna och det grekiska tvånget, sedan
det fullgjort sin mission, afskaffas. — Till följd af dessa farhågor
måste vi tills vidare yrka B-liniens bibehållande.
5. Komiténs förslag att inrätta en latinkurs å reallinien med
10 (säger tio!) timmar i veckan under de 4 sista skolåren, nemligen
3+ 3 +2+ 2, måste väl räknas till de omöjligas antal. Icke derför
att icke äfven ett inskränktare studium af latinska språket skulle
kunna vara till någon nytta. Men att ett latinstudium, som icke i
hela skolan upptager flere timmar än det på andra ställen har åt
sig anslaget i en enda af sex klasser, är af ett mycket underordnadt
värde, det kan man redan af dessa siffror med visshet sluta.
Yi vilja icke fästa oss vid det bakvända deri, att det språkstudium,
som borde vara grundläggande, ställes efter dem, som derpå
borde grundas — man talar ordspråksvis om att kasta »jästen i
ugnen» —; icke heller vid det opraktiska deri, att realistens arbetskraft
och intresse, som just under de sista läsåren med allt allvar
borde koncentreras på sådana kunskapsämnen, med hvilka han på
det verksamhetsområde, hvartill han ämnar vända sig, kommer att
sysselsättas, i stället på nämnda stadium splittras och rigtas åt ett,
såsom man tycker, alldeles motsatt håll — allt synpunkter, som vi
här egentligen icke hafva att taga i betraktande •—, men det måste
vi betona, att eu sådan praktisk latinkurs som den af komitén föreslagna,
såsom blott åsyftande inpluggandet af paradigmer och vokabler
samt en mekanisk färdighet att öfversätta från latin till svenska, är
alltför ensidig och derför i det närmaste värdelös, enär blott minnet
267
skulle belastas med ett osmält eller osmältbart kram af glosor och
fraser, men nästan allt det bildande, som latinstudiet kan förläna,
skulle gå för lärjungarne förloradt. Och hvad den praktiska betydelsen
af en sådan kurs angår, en sida som komitén naturligtvis i
främsta rummet haft för ögonen, kan man tryggt våga det påståendet,
att kursen i det hänseendet är alldeles oduglig. Komiténs mening
var nemligen, att denna af realisterna på extra-timmar — på lediga
stunder — genomgångna latinkurs skulle sätta dem i stånd att läsa
matematiska och naturvetenskapliga, på latin författade skrifter; men
komitén har glömt eller förbisett en vigtig omständighet: utan öfning,
mycken öfning, lyckas det icke. Nu har det ofta af latinets vedersakare
här som i andra länder blifvit sagdt — med huru mycken
sanning, lemna vi för ögonblicket derhän — att ynglingar, efter att
hafva användt större delen af sin skoltid på latinet, likväl efter slutad
skolgång »icke kunna latin», »icke förmå från latin öfversätta en
lättare skrift» o. s. v. Huru mycket latin skola väl nu realiststudenterna
»kunna»'' efter 10 timmars studium, då klassisterna förut
efter 60, 70, 80 timmar eller mer befunnos vara så okunniga? Jo,
de skulle ega ungefär den färdighet, som våra 5:e-klassingar nu efter
16 timmar ega för uppflyttning till 6:e klassen — märk väl, om
realisterna verkligen arbetat under de 10 timmarne. Latinet skulle
nemligen, då det läses på extra tid, icke kunna lägga hinder i vägen
för flyttning från klass till klass, utan realisterna skulle kunna
lemna läroverket i bokstaflig mening okunniga i de allra elementäraste
elementerna, ehuru de i kataloger och statistiska uppgifter figurerat
såsom latinläsare under hela 4 år.
6. Komiténs förslag att i den skriftliga mogenhetspröfningen
införa ett nytt latinprof jemte det gamla kunna vi med afseende på
förhandenvarande förhållanden icke tillstyrka. I hvad afsigt komitén
väckt detta förslag, tillhörer det icke oss att utforska. Men då man
betänker, att den latinska stilen i mogenhetspröfningen länge varit
föremål för klander från ett visst håll, och att icke på något ställe
i andra länder skriftlig öfversättning både till och från latin förekommer
i den skriftliga mogenhetspröfningen, så är det väl mer än
sannolikt, att derest komiténs förslag blefve lag, yrkanden inom kort
skulle framträda att, då det vore orimligt att två skriftliga prof skola
förekomma i samma ämne i samma examen, det så länge och af så
många ogillade latinska stilprofvet måtte, såsom icke »tidsenligt»,
uteslutas ur den skriftliga mogenhetspröfningen. Att komitén nu
förklarar att öfningarna i öfversättning till latin äro »nödvändiga för
268
inlärandet af språkets grammatik och säker uppfattning af skiljaktigheterna
mellan dess och modersmålets uttryckssätt» (s. 218), innefattar
ju ingen borgen för att icke härnäst, då en komité af »personer
ur skilda samhällsklasser» tillsättes för att yttra sig om vår
läroverksinstitution, denna förklarar både den latinska stilskrifningen
och det latinska stilprofvet vara icke nödvändiga, icke nyttiga och
framför allt •— icke tidsenliga. Då vi hafva en annan mening
angående både det ena och det andra, kunna vi icke tillstyrka en
förändring, hvars följder synas skola blifva snarare till förderf än
till fördel.
7. Huru otillförlitliga eller, rättare, origtiga och vilseledande
komiténs satser stundom äro, derom hafva vi i det föregående ofta
haft anledning att göra antydningar. Bevisa det, medgifver utrymmet
här icke med afseende på mer än ett enda ställe.
På 24:e sidan påstår komitén, att inom läroverkens öfre klasser
öfriga ämnen och i synnerhet de reala blifvit undanträngda till förmån
för latinet. — Det faktiska är, att med anledning af ett riksdagsbeslut
1873 latinet undanträngdes från 2:a och 3:e klasserna, i
kvilka det haft tillsamman 20 (säger tjugo) undervisningstimmar. —
Nu säger komitén vidare, att latinet just inom de öfre klasserna
»erhållit ersättning för den tid det förlorat inom de nedre». Det
faktiska är, att latinet till ersättning för de 20 förlorade timmarne
fick en (säger en) timme i hvardera af 7:e klassens båda afdelningar.
Det är således af dessa, summa två, timmar som »öfriga ämnen och
i synnerhet de reala blifvit inom läroverkens öfre klasser undanträngda
till förmån för latinet».
Låtom oss då tillse, hvilka reala, ämnen som blifvit under 1 (en)
timme undanträngda i 7:e klassens nedre afdelning, derigenom att
latinet der fått en timme mer. Matematiken, som förut hade 4 timmar,
fick 1878 tre: se, der var det som skon klämde. Då dessutom
franskan förlorade två timmar (fick 3 i stället för 5), så kan ju denna
franskans förlust icke läggas latinet till last; den ena tillföll grekiskan
(som erhöll 6 i st. f. 5), den andra filosofien, som förut ickehade
någon timme i VII: 1.
I 7:e klassens öfre afdelning fick latinet likaledes 1 timme mer
på matematikens bekostnad; grekiskan fick också en, men den togs
från filosofien, som nu erhöll 1 i stället för 2.
Så förhåller det sig med påståendet, att »öfriga ämnen och i synnerhet
de reala» undanträngts »till förmån för latinet» inom, såsom
det heter, »läroverkens öfre klasser». I VII: 1 hafva grekiskan och
269
filosofien, i VII: 2 grekiskan fått ökadt timantal; minskningen liar
för latinets skull träffat ett enda ämne med en timme i hvardera af
7:e klassens båda af delningar. Men nu kommer något ändå betänkligare:
komiténs uttryck, »inom läroverkens öfre klasser», kan omöjligen
tydas om 7:e klassen ensamt; huru ställer sig saken nu i 6:e
klassens båda afdelningar? Då latinet i dem båda sitter qvar med
oförändradt timantal (8), så är väl uppenbart, att komiténs uppgift,
att »öfriga ämnen och i synnerhet de reala» undanträngts till förmån
för latinet, hvad 6:e klassens båda afdelningar angår, är, skam
till sågandes, alldeles sanningslös.
»Då riksdagen fattade sitt ofvannämnda vigtiga beslut af år
1873, väntade den visst icke och åsyftade säkerligen ännu mindre,
att följden deraf skulle blifva ett undanträngande, inom läroverkens
öfre klasser, af öfriga ämnen och i synnerhet de reala till förmån
för latinet.» Så lyda de märkliga orden i sitt sammanhang! Skulle
det således vid 1873 års riksdag verkligen hafva funnits någon i
läroverkets angelägenheter så obevandrad, att han trodde, att 20 timmar
med ens skulle kunna borthuggas från ett läroämnes timplan i
två klasser, utan att den ringaste ersättning derför skulle lemnas i
någon annan klass? Och om någon sådan skulle lemnas, hvar skulle
det ske om icke i de återstående klasserna? Och vidare! Skulle väl
vid samma riksdag hafva funnits någon enda med diskussionen i
denna fråga till den grad obekant, att han ej hört det ofta upprepas,
att latinet ej borde från 2:a till 4:e klassen uppflyttas, bland annat
af det skäl, att de klassiska språken i sådant fall måste så mycket
mera studeras i de öfre klasserna, att de der lätt skulle kunna medföra
öfveransträngning, om något resultat skulle uppnås o. s. v. —
alldeles så som detsamma med ännu större eftertryck upprepats till
bemötande af det sedermera framstälda orimliga förslaget att ytterligare
framflytta latinet från 4:e till 6:e klassen. Oväntadt var det
onekligen att finna ett sådant uttalande hos koinitén, som på ett
annat ställe (s. 27) antyder det betänkliga deri, att undervisningen
»vid de svenska högskolorna göres mera lämpad för nybörjare än ''
hittills ansetts tillbörligt och bringas ned till en ståndpunkt, motsvarande
elementarläroverkens i andra civiliserade länder». Naturligtvis
är det på det stället icke fråga om latinet.
Att ofvan anförda obetänksamma yttrande icke kan vara ett
skriffel eller tillfällig glömska, bevisas tyvärr deraf, att det återigen
längre ned på samma sida heter: »Men denna förlust (nemligen då
latinet fick timantalet från 64 nedsatt till 48) torde i väsentlig mån
270
uppvägas deraf, att det numera är just under lärjungens sista skolår,
således hans förnämsta utvecklingsperiod, som latinstudiet får upptaga
en så betydlig del af hans tid och krafter». Märk väl ordet
numera! — Huru löper icke komitén, som blifvit tillsatt att utreda
och belysa frågan, genom sådant tal fara att i stället leda den »allmänna
opinionen» på villospår!
Ännu är dock icke måttet rågadt. Omedelbart efter de ofvan
citerade orden fortsätter komitén: »Detta språk har nemligen, just
inom dessa klasser, erhållit ersättning för den tid, det förlorat inom
de nedre — en nödvändig följd af att fordringarna deri till mogenhetsexamen
ej undergått någon nämnvärd förändring sedan 1873».
Man baxnar, då man läser denna tankesammanställning, denna besynnerliga
hopblandning af grund och följd; men man häpnar utan
mått öfver den dristighet, hvarmed åter ett sanningslöst ord utkastas.
Ha fordringarna i latin sedan 1873 ej undergått någon nämnvärd
förändring? — det är frågan. Svaret skola vi söka dels i Kongl.
kung. den 10 Mars 1869, dels i läroverksstadgan af 1878:
före 1378:
Af Cicero lästes: Några tal eller
bref;
Disp. Tuse. 1 bok;
efter 1878:
Valda tal;
Valda tal eller bref eller någon
lättfattligare filosofisk skrift ;
» Livius » 3 till 4 böcker; 2y2 böcker;
» Vergilius »6 »2 »
» Horatius »2 »1 till 2 »
Denna jemförelse visar, hvad Cicero angår, mångdubbelt större
fordringar före 1878; ty lagens bokstaf är efter 1878 uppfyld, om
2 tal och 2 bref läsas; men som bekant är, äro somliga bref mycket
korta, medan »Tusculanernas» l:a bok ensam innehåller 49 kapitel
eller 119 paragrafer. Då likväl skilnaden icke kan med en siffra
exakt angifvas, hvad Cicero beträffar, vilja vi se, huru resultatet ställer
sig med afseende på de öfriga. Af Livius, Vergilius och Horatius
lästes före 1878 tillsammans 11 till 12 böcker, efter samma tid o1/,
till 6''/., böcker. Det är således fullkomligt visst, att fordringarna
»sedan 1873» blifvit nedsatta till betydligt mindre än hälften. Kan
den förändringen sägas vara »icke nämnvärd» ?
8. Utgången af de mångfaldiga försök, som sedan 1849 blifvit
i vårt land gjorda att åstadkomma eu tillfredsställande läroverksorganisation
med annan grundval för språkstudierna än den latinska,
är för oss alla väl bekant. Icke på något håll har man till denna
271
dag varit nöjd, hvarken bland klassicitetens eller den »moderna
bildningens» målsmän.
Att latinska språkstudier under de första skolåren äro af eu
utmärkt nytta för alla, som eftersträfva en högre eller lärd bildning,
vare sig klassisk eller real; att ingen i våra dagar kan anses ega
en fullständig högre bildning utan all kunskap i latinska språket;
att fördomarne mot latinet, hvari undervisningen nu bedrifves efter
helt andra metoder än förr, måste kraftigt motarbetas; att läroverksfrågan
först då blir lyckligt löst, när en aktningsbjudande, af allmänheten
och särskildt af riksdagen med förtroende omfattad öfverstyrelse
får, utan främmande påtryckning, efter pedagogiska grundsatser
ordna undervisningen vid de högre läroverken; att, intill dess
detta kan ske, önskvärd! vore, att åtminstone något eller några
offentliga läroverk i riket måtte få finnas, inrättade efter det program,
som den klassiska bildningens vänner uppställa — i dessa
korta satser må det vara mig tillåtet att uttala min öfvertygelse i
den fråga, som afhandlas i 2:a kapitlet af komiténs utlåtande.
Bil D.
Anförande af adjunkt I. Asplöf. I. II.
I. Läroverkskomitén har föreslagit, att den s. k. B-linien skulle
borttagas och grekiska språket sålunda hädanefter blifva tvångsämne
på latinlinien, hvaremot komitén önskar, att en valfri, kortare
latinkurs skall meddelas på reallinien i de fyra sista årsafdelningarna.
Anslutande mig till presidenten Forssells reservation, kan jag icke
.tillstyrka B-liniens borttagande, så mycket mindre som grekiskan
för något mera än ett par årtionden sedan varit tvångsämne på
klassiska linien under en kort tid, men denna förordning sedermera
ansetts olämplig och ämnet åter blifvit valfritt. Beträffande införandet
af en mindre, valfri latinkurs på reallinien, så vill jag för min del
afstyrka detta experiment, särdeles som nyligen fakulteterna vid
Uj)sala universitet, som härom afgifvit sitt utlåtande, förklarat en
dylik kurs af ringa värde och otillräcklig för den blifvande juristen
eller läkaren. Ej heller för det praktiska lifvet tror jag, att detta
latinstudium skulle vara af något synnerligt värde, hvarjemte det.
skulle förrycka den reala liniens betydelse.
II. Komiterades förslag angående öfverstyrelse och lokalstyrelse
för de allmänna läroverken anser jag icke lämpligt. En så beskaffad
lokalstyrelse som den, komitén föreslagit, torde vara egnad att fram
-
kalla ständiga stridigheter, hvarjemte olägenheterna af för många
öfverordnade myndigheter ligga i öppen dag. Genom tillsättande af
en oansvarig öfverdirektör skulle, förutom den onödiga kostnaden
för statsverket att aflöna nämnde höge embetsman och hans stab af
skrifvare, alltför stort utrymme lemnas åt en godtycklig regim.
Deremot får jag, med afstyrkande af komiténs förslag till öfverstyrelse
och lokalstyrelse för de allmänna läroverken, ansluta mig
till det förslag, som vid riksdagen så väl detta som näst föregående
år framstälts genom enskild motion af herr A. Hedin och nyligen
gillats af konstitutionsutskottet och andra kammaren, nemligen att
inrätta ett särskildt undervisningsdepartement. I stället för den af
komiterade föreslagna lokalstyrelsen torde flera rörliga inspektörer
kunna tillsättas. Eu större enhet och opartiskhet borde blifva rådande,
om läroverkens styrelse sålunda ordnades, än i händelse komiténs
förslag blefve gällande.
III. Mot komiténs förslag till ordnande af undervisningen i
främmande lefvande språk måste jag på det högsta uttala mitt ogillande.
Dessa ämnen hafva nemligen af komitén blifvit mest styfmoderligt
behandlade. I jemförelse med nu gällande skollag hafva
de lefvande språken af komitén fått 32 timmar i veckan mindre
inom hela skolan. Denna minskning utjemnas icke på långt när
genom den föreslagna förlängningen af läsåret. Endast franskan
på reallinien har af komitén blifvit någorlunda tillräckligt tillgodosedd.
Skulle tyskan, såsom komiterade föreslå, slutas i femte klassen,
så är fara värdt, att de lärjungar, som genomgå hela skolan,
hafva alls ingen kunskap i detta språk och således under de första
fem skolåren hafva onödigtvis förspilt tid och krafter på detta ämne.
Hvad beträffar engelskan, som åtminstone på reala linien måste anses
såsom ett särdeles vigtigt språk, så ser det, sorgligt nog, nästan ut,
som om det vore meningen att- utrota det från skolans ämnen. Det
har nemligen alldeles uteslutits från latinlinien och på reallinien inskränkts
från 26 till 10 timmar i veckan inom hela skolan, alldeles
uteslutits från fjerde och femte klasserna, en i och för sig betänklig
anordning, samt gjorts valfritt inom sjette och sjunde klasserna.
Enligt min åsigt bör det börjas senast i femte klassen med t. ex.
fyra timmar i veckan och läsas obligatoriskt på reallinien, hvarjemte
hemtema en gång i månaden böra skrifvas i sjette och sjunde
klasserna. >■
Sålunda får jag föreslå:
1) att den s. k. B-linien måtte bibehållas;
2) att afstyrka inrättandet af en valfri latinkurs på reallinien;
3) att afstyrka komiterades förslag rörande öfverstyrelse och
lokalstyrelse, men i stället tillstyrka inrättandet af ett särskilt undervisningsdepartement,
äfvensom tillsättande af rörliga inspektörer;
4) att den s. k. B-linien måtte ordnas i hufvudsaklig enlighet
med professor Sundéns reservation, dock så att fransk skrifning
måtte införas i sjette och sjunde klasserna hvarannan vecka och latinskrifningen
i motsvarande grad minskas;
5) att tillstyrka, att tyska måtte läsas ända till afgångsexamen
med 1 timme i veckan på latinlinien och 2 timmar i veckan på reala
linien inom sjette och sjunde klasserna;
6) att tillstyrka, att engelska språket på reallinien måtte blifva
obligatoriskt och börjas i femte klassen med 4 timmar i veckan,
samt att hemtema måtte föreskrifvas i sjette och sjunde klasserna
en gång i månaden.
Bil. E.
Anförande af musikläraren direktör J. A. Askling.
Till Karlskrona högre allmänna läroverkskollegii protokoll vid
sammanträde den 10 April 1885 för afgifvande af underdånigt yttrande
öfver läroverkskomiténs underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk af den 25 Augusti
1884 anhåller jag att rörande sångundervisningen få afgifva följande
yttrande.
Hvad först angår komiténs förslag, att tiden för sångundervisning
i läroverkets fyra nedersta klasser inskränkes till endast 1 timme
i veckan för hvarje klass, så vågar jag på grund af mångårig erfarenhet
såsom sånglärare uttala den mening, att någon inskränkning
icke bör ega rum, utan den hittills enligt gällande stadga anslagna
tid af sammanlagda 2 hela timmar i veckan för hvarje klass eller
.afdelning, der undervisningen oberoende af läsklasserna så är inrättad,
fortfarande bibehålies; enär det måste antagas vara alldeles
omöjligt att med mindre tid uppnå ett någorlunda tillfredsställande
resultat, helst något hemarbete i detta ämne icke gerna bör förekomma
och undervisningen vid lärjunges flyttning till 4:e, oftast 5:e
och någon gång till 6:e klassen, till följd af målbrottsperioden, som
inträffar under denna tid, måste upphöra, och lärjunge sålunda för
längre tid och icke sällan för hela sin återstående skoltid befrias
18
274
från deltagande i sångöfning. Häraf blir det af komitéii anmärkta
förhållande, att antalet i sångundervisning deltagande lärjungar i 5:e
klassen betydligt reducerats och derefter för hvarje klass hastigt aftager,
en naturlig följd, som kraftigt torde tala emot inskränkning
och för bibehållande af den hittills anslagna undervisningstiden.
Härvid torde ock det förhållande icke alldeles böra förbises, att
sången utöfvar ett välgörande inflytande på ungdomens bröst och
lungor, som deraf stärkas och utvecklas.
Att läraren erhåller rättighet att före den nu bestämda tiden,,
eller flyttning till 3:e klassen, befria lärjunge, som saknar nödiga
anlag, från deltagande i sångundervisning, gillar jag gerna; dock bör
denna rättighet icke utsträckas allt för långt, enär det visat sig, att
lärjunge, som vid inträdet i läroverket nästan synts sakna gehör,
dock efter att under en eller annan termin såsom åhörare hafva
öfvervarit de praktiska öfningarna, men deltagit i inhemtande af
musiklärans första grunder, fått gehöret så uppöfvadt, att han derefter
kunnat deltaga äfven i sångundervisningen och följa med åtminstone
i koralsång, hvilket förhållande icke torde vara utan betydenhet
med hänsyn till lärjunges deltagande i sången vid allmänna,
gudstjensten, hvarföre jag skulle önska det stadgande, att lärjunge,
som efter 2:ne terminers öfvervarande af ^sängundervisning, fortfarande
visar sig sakna anlag, må af läraren från denna undervisning
befrias.
Hvad åter beträffar komiténs tanke, att det skulle bidraga till.
att höja sångens ställning vid våra läroverk, om densamma från och
med 5:e klassen gjordes alldeles frivillig, så är jag af helt och hållet
motsatt mening; ty om komiténs åsigt gjorde sig gällande och ''blefve
lag, så skulle icke allenast all körsång af blandade röster, eller
sopran-, alt-, tenor- och basröster, vid läroverken omöjliggöras, utan
ock, hvad som torde vara af mera betänklig art, svenska qvartettsången,
särdeles vid rikets universitet, inom en måhända ej så aflägsen
framtid deraf röna det mest menliga inflytande — denna sång, som
dock intagit eu så framstående plats, att den vid täflan bland Europas
mest bildade nationer kunnat afgå med seger. Att, såsom komité!!
anför, frivilliga sångföreningar förefinnas bland ungdomen vid läroverken,
hvilka föreningar omfattas med stor ifver, är sanning, och
sådana föreningar bildas ofta bland ungdomen i de högre klasserna,
men detta ty värr mången gång till ohjelplig skada för de i desamma
deltagande, emedan rösten under målbrottet och strax efter detsamma,
är särdeles ömtålig och icke utan fara att förderfvas kan forceras.
275
till erhållande af de höga toner, som qvartetten för mansröster ofta
tager i anspråk. Samma anmärkning, fastän i mindre grad, torde
äfven göra sig gällande med afseende på basens lägre toner, hvarföre
öfning af sådan sång icke utan betänkande och blott undantagsvis
bör förordas. Att af den stora ifver, med hvilken dessa helt och
hållet enskilda sångföreningar omfattas, draga den slutsats, att något
tvång icke vidare skulle vara behöflig! för de högre klasserna, anser
jag vara förhastadt. Det blefve dock alltid ett visst tvång, när dessa
öfningar under lärarens ledning på bestämda tider skulle ega rum
på sångrummet. Blefve sångqvartetten sammansatt af lämpliga, efter
genomgånget målbrott fullt stadgade röster i de olika stämmorna,
så skulle intresset utan allt tvifvel både väckas och bibehållas; men
detta gynsamma och lyckliga förhållande skulle, åtminstone vid de
mindre besökta läroverken, sällan om någonsin inträffa, hvarföre
lärjungens håg för dessa öfningar snart skulle slappas och han, särdeles
då han hade laglig rätt dertill, antingen helt och hållet uteblifva
eller högst oregelbundet besöka desamma, och lärarens bemödanden
följaktligen blifva utan motsvarande resultat; ty några egentliga
öfningar med afseende på förvärfvande af ytterligare färdighet
i tonträffning, röstens utbildning, i händelse genomgånget målbrott
sådant skulle medgifva *a. in., vore, med det kända faktum, att vår
tids ungdom helst vill råda sig sjelf, knappast tänkbara. Någon inskränkning
i undervisningstiden för lärjungarne i läroverkets 5:e och
högre klasser eller för dem, som efter genomgånget målbrott åter
inträda i sång, anser jag så mycket mindre böra ega rum, som de
derefter inom kort för alltid lemna läroverket.
Af åtskilliga tecken att döma synes meningen vara att för
framtiden borttaga all undervisning i instrumentalspelning från läroverket.
År denna uppfattning rigtig, så vill jag begagna tillfället
att mot ett sådant tillyägagående äfven uttala min åsigt.
Tillfället för lärjunge att erhålla kostnadsfri undervisning i
violin- och violoncellspelning vid våra högre allmänna läroverk gör,
att många musikanlag blifva upptäckta, som eljest måhända aldrig
kommit i dagen. Låt vara att framstegen i allmänhet, af lätt insedda
skäl, ej kunna blifva så särdeles stora (ganska vackra framsteg
äro dock icke sällsynta), så hafva dock anlagen blifvit upptäckta, håg
och lust väckt, grunden lagd, på hvilken sedermera, då lärjungen
lemnat läroverket och erhåller mera tid att egna sig åt konsten, vidare
kan byggas. Att borttaga undervisning å stråkinstrumenter vore,
efter mitt förmenande, att döda all tanke på amatörsorchester i
276
landsorten, äfvensom att omöjliggöra studentorchestern vid rikets universitet,
hvarest dock finnas särskildt för befordran och utveckling
häraf anstälde kapellmästare. För öfrigt må violinspelningen, som
jag tror icke så litet tilltagit vid läroverken under senare åren,
ganska väl behöfvas, såsom en motvigt mot det allt mer och mer
öfverhandtagande pianoklinket.
Slutligen tillåter jag mig uttala min mening rörande kompetens
till musiklärarebefattning vid högre allmänna läroverk. Jag anser,
att fordringarna i detta hänseende böra ställas så höga som möjligt,
enär man med rätta bör kunna begära^ att den, som innehar en
sådan befattning, också innehar en mångsidigare musikalisk bildning.
Musikdirektörsexamen, så väl med afseende på den högre och allmännare
musikbildning, den innebär, s$m ock med afseende på den
välbehöfliga aktning och det ökade anseende, den medför, bör derföre
bibehållas och till kompetens för behörighet att söka lärarebefattning
i musik vid högre allmänna läroverk sålunda fordras minst betyget
godkänd i följande ämnen: harmonilära, sångkunskap (såsom
skolkantor), violinspelning, violoncellspelning, pianospelning, instrumentering
och musikens historia jemte minst samma betyg för undervisningsskicklighet.
Dessa fordringar, som ingå i nuvarande musikdirektörsexamen,
anser jag så mycket helte kunna bibehållas, som
det, mig veterligen, icke hittills visat sig, att vid inträffande ledighet
aspiranter, sålunda dokumenterade, saknats till den lediga befattningen.
Med stöd af på erfarenhet grundad öfvertygelse är det jag sålunda
velat begagna tillfället att inlägga min gensaga emot läroverkskomiténs
underdåniga utlåtande och förslag, dels att inskränka
tiden för sångundervisningen i läroverkets alla, så väl nedersta som
öfverstå klasser, dels att lärjungarne i de sistnämnda klasserna skulle
ega frihet att efter eget val begagna sig af sångundervisning eller icke.
Bil. F.
Anförande af teckningsläraren J. J. Silvén.
Vid genomläsandet af komiténs förslag gjorde det på mig ett
nästan pinsamt intryck att se det knapphändiga sätt och den likgiltighet,
hvarmed komitén behandlar teckningsundervisningen. Det
förefaller mig, som komitén allt för mycket tagit hänseende till en
tid, då teckningsundervisningen vid de allmänna läroverken behandlades
på ett mycket likgiltigt sätt, så att resultaten på långt när
icke motsvarade uppoffringarna, och sådant torde väl kunna hända
277
än i dag på ett eller annat ställe, men orsaken till ett sådant dåligt
resultat får icke sökas kos sjelfva ämnet, utan i det sätt, på hvilket
det af så väl den högre som den närmaste ledningen handhafves.
Lärjungarnes medvetenhet om ämnets värdelöshet i fråga om uppflyttning
i högre klass, brist på skicklige och nitiske lärare, otillräcklig
och olämplig materiel in. in. äro utan tvifvel omständigheter,
som härvidlag utöfva ett afgörande inflytande.
Hvad de lägre klasserna beträffar, så torde väl knappast något
af skolans läroämnen vara af lärjungarne omfattadt med större intresse
än teckning. Detta bevisas bäst af den ifver, med hvilken de
börja sin lektion, och huru de vid slutet gerna vilja fortsätta, sedan
skolklockan klingat till uppbrott.
Att teckningsundervisningen är af bildande natur, torde väl ingen,
som dermed är förtrogen, vilja bestrida; den mängd af yttre företeelser,
som här möter lärjungen, och hvilka han måste på ett för
ögat förnimbart sätt återge, skärper ovilkorligen både iakttagelseförmågan
och tanken.
Mången i ämnet okunnig torde vilja påstå, att teckning är en
färdighet, som fordrar medfödda anlag för att kunna läras. Mot
denna åsigt vill jag inlägga en bestämd protest, emedan det i de
allra flesta fall visat sig, att de lärjungar, som hafva de bästa betygen
i läsämnen, äfven hafva det i teckning, förutsatt att icke några
falska föreställningar om ämnets nytta eller något annat, till exempel
yttre åkommor, varit motverkande.
Att insigt i teckning är af stor nytta lika väl för vetenskapsmannen
som för den praktiske yrkesidkaren, kan väl icke bestridas,
då det numera blifvit så godt som ett behof att vid utgifvandet af
en stor del vetenskapliga arbeten dessa åtföljas af upplysande illustrationer,
vid hvilkas utarbetande vetenskapsmannen måste leda tecknaren,
och detta ofta icke kan ske endast med beskrifning.
För den praktiske mannen är behofvet af färdighet i teckningså
allmänt erkändt, att det icke ens behöfver påpekas. Äfven för
lärarebildningen torde den icke vara att förbise, då ofta läraren i
naturvetenskap m. m. kan genom några få streck på krittaflan klarare
för lärjungen framställa mången sak, än hvad med ord låter
sig göra.
Läroverkskomitén betonar just i sitt betänkande, att en stor del
lärjungar utgå i det praktiska lifvet, innan de hunnit genomgå
skolan; är icke då största skäl att se till, det dessa erhålla insigt
äfven i ett sådant ämne, som för dem är af obestridlig nytta och
278
som kan hafva stort inflytande på deras blifvande existens, äfven
om ett sådant ämne skulle af några få förnekas vara af allmänbildande
natur?
Läroverken förbereda äfven till teknisk högskola samt krigsskola.
Att kunskap i teckning är för dessa begge lefnadsbanor icke
allenast önskvärd, utan, åtminstone hvad den förra beträffar, nödvändig,
är väl kändt. Jag kan derföre icke gilla, att komitén icke
beredt linearritning någon plats på reallinien; ty med det föreslagna
timtalet låter det sig icke göra att öfva både frihandsteckning och
konstruktionsritning, så framt något nämnvärdt gagn skall vinnas af
någondera.
Komiténs ''yttrande på s. 236, der den synes hysa farhågor för
att den nu begagnade undervisningsmetoden skulle inverka skadligt
på lärjungarnes synförmåga, torde behöfva närmare bekräftelse. Enligt
fleras åsigt bör tvärtom teckning enligt denna metod inverka välgörande
i så måtto, att den motarbetar närsynthet genom att tvinga
lärjunge se på längre håll, än hvad fallet vanligen är vid läsning
och skrifning.
På grund af föregående föreslår jag:
teckning göres obligatorisk i de tre nedre klasserna 2 timmar i
veckan, med godkändt betyg för uppflyttning i högre klass;
obligatorisk för reallinien 3 timmar i veckan och godkändt betyg
för uppflyttning i högre klass;
obligatorisk för klassiska linien med 2 timmar i veckan, utan
fordran på betyg för uppflyttning i högre klass;
lärarnes lönevilkor förbättras så, att de mera uteslutande kunna
egna sig åt sin tjenst vid läroverket och icke som nu behöfva splittra
sina krafter på många håll för att kunna skaffa sig en tarflig bergning.
Med nuvarande så väl som föreslagna löneförmåner torde
blifva svårt att fylla ledigblifna platser med dugliga lärare, helst
det på många ställen, der läroverk finnes, är svårt för en'' teckningslärare
att skaffa sig extra inkomster.
Bil. G.
Anförande af lektor C. G. llääf.
Läroverkskomiténs afgifna betänkande synes mig till sina flesta
delar utgå från rigtiga synpunkter och i allmänhet gifva åt förekommande
frågor den lösning, som bäst lämpar sig för tidens kraf;
i afseende på timfördelningen i matematik på reala linien är jag
dock af en från komiténs afvikande mening. Denna fördelning står
derjemte i uppenbar strid med allmänna och enligt min tanke fullt rigtiga
åsigter, hvilka af komitén uttalats. Sedan nemligen komitén starkt
betonat matematikens stora värde i pedagogiskt hänseende genom att
(I. s. 42) »påpeka det obestridligen förståndsbildande inflytandet af
den vetenskaps studium, matematikens, som är lika klar som tanken
sjelf, eftersom den endast är dess egen form» —, vidare rörande
samma ämne yttrat (I. s. 185), att »eu minskning i det kunskapsmått,
som undervisningen vid de allmänna läroverken för närvarande
har att meddela, vare sig denna minskning drabbade omfattningen
eller grundligheten af kunskaperna, — — bör derföre icke komma
i fråga», och slutligen afgifvit följande erkännande (I. s. 203): »man
vet, huru betydligt en undervisniugstimmes värde växer med klassens
ordningsnummer», så väcker det helt naturligt en icke ringa förvåning,
då man finner komitén hafva just i klasserna med högsta
ordningsnumren, 6:e och 7:e, nedsatt nuvarande timantal i veckan
för matematik på reala luden med 1 timme för hvardera af 6:e
klassens båda årsafdelningar och med 2 (säger tvenne) timmar för
hvardera årsafdelningen af 7:e klassen. Betänker man, huru många
grenar detta läroämne har inom dessa klasser — ren geometri, räknande
geometri, analytisk geometri, trigonometri, algebra, lösande
af s. k. geometriska öfningssatser — af hvilka några, som börja att
läsas i 7:e klassen, icke kurina nöjaktigt genomgås, repeteras och
praktiskt öfvas på mindre tid än 2 timmar i veckan, så finner man,
att i den 7:e klassens begge årsafdelningar icke ens 1 timme i veckan
kan enligt komiténs förslag komma hvarje gren af detta omfångsrika
ämne till del. Huru vådlig eu dylik anordning skulle vara för
ämnets nöjaktiga inlärande, torde väl ligga i öppen dag; för min
. del måste jag på det högsta afstyrka komiténs förslag i denna punkt.
Hvad vidare angår möjligheten för en lärjunge att under dessa af
komitén föreslagna förhållanden på godkänbart sätt fullgöra det
matematiskt-fysiska skrifprofvet i mogenhetsexamen, om hvithet komitén
icke utan skäl anmärker (I. s. 230), att det »är i sjelfva verket
ett ganska svårt prof», så kommer denna att än ytterligare i betydlig
mån förminskas genom komiténs förslag (I. s. 220), att hem skrifning
i matematik skall ega rum endast hvar 3:e vecka (i stället för hvarannan
vecka enligt nu gällande stadga); ja, det är fara värdt, att
den kommer att minskas ända derhän, att endast ett fåtal examinander
kan komma att godkännas i detta prof. Denna sannolika påföljd
af komiténs här påpekade förslag synes äfven vara af komitén både
280
förutsedd och väntad, ty häri kan man väl, åtminstone till någon
del, finna grunden till komiténs yrkande, att godkändt matematiskt
skrifprof ej skall vara obligatoriskt för tillträde till den muntliga
examen. Till stöd för sist nämnda åsigt, som af mången anses förstörande
för studiet af matematiken, detta den reala liniens måhända
kraftigaste bildningsmedel, kunna dock enligt min tanke så behjertansvärda
skäl anföras, att jag häri måste ansluta mig till komiténs
yttrade mening; men skall detta läroämnes ställning på den reala
linien likasom den reala liniens eget ändamål ej helt och hållet förryckas,
så synes det oeftergifligt böra uppställas såsom vilkor för
godkänd mogenhetsexamen på den reala linien, att en examinandr
som i det matematiskt-fysiska skrifprofvet blifvit underkänd, skall
i den muntliga examen ådagalägga fullt godkända insigter i matematik.
Till Konungen.
Sedan genom skrifvelse från högvördiga domkapitlet i Lund underdånigt
yttrande rörande ett af komiterade afgifvet utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och
dermed i sammanhang stående frågor af rektor och kollegium vid
härvarande högre’ allmänna läroverk blifvit infordradt, så får kollegium
härmed i djupaste underdånighet anföra:
Kollegium, som anser, att dess åsigter i frågan tydligast framgå
af det sätt, hvarpå lektionstimmarne fördelas på läroverkets skilda
ämnen, får först framlägga en tabell, utvisande, huru kollegium tänkt
sig denna fördelning. I likhet med komiterade har kollegium utgått
från den förutsättningen, att såsom slutresultater af läroverkets arbete
samma kurser skulle behållas, som i gällande läroverksstadga
äro bestämda, med undantag af matematik på reallinien, der kursen
skulle i någon mån minskas.
Af denna tabell framgår följande,
a) Med afseende på läroverkets alla klasser:
l:o att i jemförelse med komiterades förslag antalet undervisningstimmar
i veckan blifvit ökadt för klasserna 1, 2, 3 och 4 med resp.
1, 4, 2 och 2, för R. 6: 1 och 6: 2 med 2 samt klass.7 likaledes med
2 timmar. Kollegium har nemligen icke ansett sig kunna åt den
281
utredning af helsotillståndet inom våra läroverk, som komiterade
företagit, tillmäta den betydelse, att deraf borde föranledas en så
stor minskning i arbetstid, som komiterade föreslagit. Hvad de lägre
klasserna beträffar, torde deras arbete med största fördel förläggas
till skolan, och har kollegium derföre för dem behållit nuvarande
timantal. De högre klasserna kunna möjligen behöfva mera tid för
arbete på egen hand, liksom man med afseende på deras lärjungar
kan påräkna, att de bättre skola förstå att taga vara på tiden, hvadan
för L. 6: 1 och 2 den af komiterade föreslagna arbetstiden behållits
och för R. 6: 1 och 2 samt klass 7 (båda linerna) den af kollegium
föreslagna ökningen är obetydlig; och varder en minskning i arbetstiden
alldeles nödvändig, om de s. k. månadslofven borttagas.
Kollegium befarar så mycket mindre, att den ökning i veckotimmar,
som detsamma föreslagit, skall medföra någon öfveransträngning,
som den till största delen afser ämnen, hvilka ej medföra ökadt
hemarbete, nemligen modersmålet och teckning.
2:o att åt kristendom, historia och teckning behållits i allmänhet
det timantal, som de nu hafva, hvilket varit nödvändigt för att trygga
dessa ämnens ställning inom undervisningen.
b) Med afseende på klasserna 1—3:
3:o att tyska fått ökadt timantal i klasserna 1—3 och modermålet
i klasserna 2 och 3.
c) Med afseende på klasserna 4 och 5:
4:o att såväl real- som latinklasserna hafva alla ämnen gemensamt
utom latinets 8 timmar, som för reallinien fördelats på franska
med 5 timmar och teckning med 3.
d) Med afseende på latinklasserna 6 och 7:
5:o att B-linien behålles;
6:o att A- och B-liuien få alla ämnen gemensamma utom grekiska,
som ingår med 6 timmar i klass 6 och 5 timmar i klass 7,
samt engelska i klass 7;
7:o att franska inträder på B-linien med lika många timmar i
6: 1, som grekiskan har på A-linien, och fortgår i 6: 2, 7: 1 och
7: 2 med resp. 4, 3 och 3, hvaremot de Överskjutande timmarne i
dessa klasser anvisats åt fysik;
8:o att tyska fortgår med 2 timmar i 6:te klassens båda afdelningar;
9:o
att engelska inträder i klass 7: IB såsom obligatorisk och
franska i samma klass å A-linien, åt hvilkens lärjungar skulle beredas
valfri undervisning i engelska.
282
Fördelen af denna anordning af språkundervisningen är den, att
språken komma i en fullt ändamålsenlig succession så, att två år
ligga emellan inträdet af de språk, som äro obligatoriska.
Ledighet mellan lektionerna. Den ledighet af 10 minuter, som
nu är bestämd mellan två på hvarandra följande lektioner, bör behållas
med undantag deraf, att den förlängning till 15 minuter, som
komitén föreslagit,, må ega rum, då tre lektioner följa på hvarandra,
mellan 2:dra och 3:dje.
Terminernas längd. Om påsklofvet behålles vid sin nuvarande
längd och julferierna minskas med 1 vecka, kan läsåret utan att
egentligen inkräkta på sommarferierna, som kollegium anser böra
utsträckas så långt som möjligt, ökas med 2 veckor.
Latinet på reallinien. Latinläsning på reallinien, såsom komiterade
föreslagit, afstyrka- kollegium af det skäl, att det skulle varda
fakultativt och för reallinien så vigtiga ämnen som engelska, kemi
och teckning skulle kunna för detsamma uppoffras, hvarjemte genom
ett sådant utbyte af ämnen reallinien skulle splittras i flera olika
linier. För öfrigt skulle ämnet, så inordnadt i undervisningen, i pedagogiskt
afseende medföra föga, ja, ingen nytta.
Deremot skulle kollegium kunna gå in på en sådan anordning,
att latinet insattes i realklasserna 6 och 7 med 2 timmar i veckan
och fullkomligt valfritt och utan kompensation af befrielse från något
annat ämne.
Lätt för realliniens alumner till akademiska studier. I sammanhang
dermed anser kollegium, att realliniens alumner äfven utan
latinkunskap böra erhålla större berättigande i afseende på akademiska
studier och åtminstone rättighet att aflägga examen inför filosofiska
fakultetens matematisk-naturvetenskapliga sektion.
Afgift för undervisningen. Utan att inlåta sig på principfrågan,
anser kollegium, att någon skatt på undervisningen icke bör läggas
dels med hänsyn till den ringa inkomst, som dermed skulle beredas
statsverket, dels de många praktiska svårigheter, som skulle uppstå
i afseende på bestämmande om befrielse.
För den händelse emellertid sådan afgift skulle komma att be-,
slutas, får kollegium på det bestämdaste anhålla, att afgörandet om
befrielse måtte öfverlemnas åt personer, som stå utom läroverket,,
enär det för läraren skulle blifva ett i hög grad odiöst uppdrag att
bestämma om befrielsen, ty skulle de derigenom blottställas för ovilja
och obehag, hvarifrån de böra vara förskonade. Deras uppgift är
dock eu helt annan än att fungera såsom taxeringsman.
283
Likaså vill kollegium fästa uppmärksamheten derpå, att den bestämmelse
i komiterades förslag, att antalet af befrielser skulle fördelas
på de olika klasserna med en viss procent i hvarje, måste leda
derhän, att de lärjungar, som vore i behof af befrielse, i detta fall
blefve beroende af eu slump, den nemligen, huru stor numerären
blefve i deras klass.
Lokalstyrelser. Kollegium, som i princip gillar upprättandet af
lokalstyrelser för läroverken på de skäl, som komiterade anfört, tror
sig dock icke i den sammansättning, som komiterade föreslagit, finna
tillräckliga garantier derför, att dessa styrelser inom sig inrymde nog
sakkunskap i undervisningsfrågor eller skulle med den fasthet och
oväld, som deras ställning kräfde, vårda läroverkets angelägenheter.
Centralstyrelsen. Om centralstyrelsen, sådan den af komiterade
föreslagits, har kollegium ej något att erinra.
Fria lekar. Komiterades förslag att fria lekar skulle anbefallas,
kan kollegium icke gå in på, enär leken förlorar sin egenskap att
vara fri, om den bindes vid bestämd tid och af hämmande regler.
Studium af moderna språk vid universiteten. Förslaget till
omorganisation af de moderna språkens studium vid akademien, hvarigenom
större garantier att erhålla dugliga lärare i dessa ämnen erbjödes,
anser kollegium i hög grad beaktansvärdt.
Skriftliga hemarbeten. I afseende på de skriftiga hemarbetena
anser kollegium, att ej mer än ett sådant bör i veckan åläggas. Då
deri någon inskränkning är att göra, bör denna ske genom minskning
af latinskrifning. I sammanhang dermed får kollegium uttala sig
för det förslag till bestämmelse om skrifprofven vid afgångsexamen,
som komiterade framstält.
Undervisning i sång. Körande undervisning i sång anser kollegium,
att det antal timmar, som nu för densamma äro bestämda,
böra behållas, och att ingen rätt må lemnas lärjunge att efter sitt
eget val densamma begagna eller icke.
Reservationer. Mot kollegii beslut att franska skulle vara obligatoriskt
på A-linien i klass 7 reserverade sig lektor Ljungdal, som
yrkade, att denna linies lärjungar borde få fritt välja mellan franska
och engelska.
I afseende på skolafgifterna uttalade lektor Möller en afvikande
mening, i det han ansåg, att de i någon mån måtte höjas.
Adjunkt Strandmark aflemnade eu skriftlig reservation mot
kollegii beslut i afseende på ordnande af undervisningen i naturvetenskap.
284
Sångläraren direktör Hagström anhöll att till protokollet få lägga
en motivering af beslutet i afseende på sångundervisniugen.
Rörande öfriga här ofvan icke omrörda punkter af komiténs utlåtande
har kollegium ej funnit skäl att yttra sig.
Helsingborg 30 Maj 1885.
Underdånigst
å läroverkskollegii vägnar
P. HJ. SÖDERBAUM.
Bil. 2.
Den för närvarande åt naturvetenskaperna anslagna tiden är så
ringa, att eu minskning af densamma icke bör ifrågakomma. Någon
betydligare tillökning deri torde icke vara att påräkna, dock bör på
klassiska linien eu särskild veckotimme anslås åt fysiken och undervisningen
i detta ämne först med denna klass inträda, genom hvilken
anordning en välbehöflig tillökning i undervisningstid kommer äfven
botaniken och zoologien till godo. Kurserna i latin för de särskilda
klasserna böra minskas och framför allt stilskrifningen inskränkas
eller utbytas mot öfversättning till modersmålet. I 6:te och 7:de
klasserna af reallinien bör en andra veckotimme beredas botaniken
och zoologien, hvarigenom först någon vinst af dessa ämnens bibehållande
ända till maturitetsexamen skulle erhållas.
P. W. Strandmark.
Bil. 1.
Fördelning af lektionstimmarne på läroverkets skilda ämnen.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| Summa vecko- | ||||
|
| Gemens. |
|
| Reallinien |
| timmar | uemens. |
|
| Latinlinien A | och | B |
|
| timmar |
| ||||||||||||
|
| linie |
|
|
|
|
|
| för alla klasser | linie |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| för alla klasser | ||||||||
| Ämnen |
|
|
|
|
|
|
|
|
| re. | re o i-2 aq | _ re p B-o-< -■ |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| re >-T3 | _ a p: z aq | p B- Oj -• re aq |
|
|
|
|
|
|
|
|
| 7: 1 |
| O: |
|
|
|
|
|
|
| 6: 1 | 6: 1 | 6: 2 | 6: 2 | 7: 1 | 7: 1 | 7: 2 | 7: 2 |
|
| VJ |
|
| i | 2 | 3 | 4 | 5 | 6: ] | 6: 2 | 7: 2 | U3 » O-i aq re | cd aq -i p: pt4 ir; er B | ss. 3 | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | A | B | A | B | A | B | A | B | p"* Oj aq re | ^ p | 5»r O: O 2 B | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| p | r*" -L CT> | P V re |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| p | . Öl re | P c-t- aq |
Kristendom ......... | 2 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 20 | 21 | 17 | 2 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | ? | . | 2 | 20 | 21 | 17 | ||||
Modersmålet ......... | 5 | G | 6 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 31 | 32 | 29 | 5 | 6 | 6 | 3 | 3 | 2 |
|
| 2 |
| 2 | 31 | 32 | 29 | |||
Latin..................... | _ | _ | _ | _ | _ | _ | _ | — | — | — | — | — | — | — | — | 8 | 8 | 1 |
| 7 |
| f |
| 6 | 42 | 48 | 42 | ||
Grekiska ............... | __ | _ | __ | _ | _ | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 6 | — | 6 | — | 5 |
| 5 | — | 22 | 26 | 24 | |
Tyska ................. | G | 6 | 6 | 4 | 4 | 1 | 1 | — | — | 28 | 31 | 25 | 6 | 6 | 6 | 4 | 4 | 2 | 2 |
| — | — | — | — | 30 | 29 | 24 | ||
Engelska............... |
|
|
|
|
| 3 | 3 | 3 | 3 | 12 | 26 | 10 |
|
|
|
|
|
|
|
|
| — | 3 | — | 3 | 6 A- B- | 6 A- B- | 10 A- | |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| lin. | lin. | lin. |
Franska .............. | — | — | — | 5 | 5 | 4 | 4 | 4 | 4 | 26 | 21 | 26 | — | — | — | — | — | — | 6 | — | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | 6 16 | 1719 A- B- | 15 | |
Matematik ............ | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | G | 6 | 5 | 5 | 46 | 52 | 47 | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | 4 |
| 4 |
| 4 |
| 4 |
| 40 | lin. 36 40 | 33 | |
| Naturlära ......... | 2 | 2 | 2 | 3 | 3 | — | — | — | — | 12 | 10 | 12 | 2 | 2 | 2 | 3 | 3 | _ | - | — |
| — | — | — | — | 12 | 10 | 10 |
03 | Naturhistoria ... | — | — | — | — | — | |— | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 2 |
|
| — | — | — | H | 10 | 8 | 6 | |
=3 | Fysik................. |
| — | — | — | — | G | 6 | 6 | G | 24 | 24 | 22 | — | — | — | — | - | — | — | — | 2 | — | 2 | — | 2) | |||
ca | Kemi.................. | — | — | — | — | — | - | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 35 | — |
Historia o. Geografi | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | 1 3 | 3 | 2 | 2 | 34 | 35 | 32 | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | £ |
|
|
| g |
| g |
| 36 | 32 | ||
Filos, propedeutik... | — |
|
|
|
| — |
| 1 | 1 | 2 | 2 | 2 |
|
|
|
| — |
|
|
|
| 1 |
| 1 | 2 | — | 2 | ||
V älskr. o. Teckning | <> O | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 25 | 25 | 19 | — | — | — | — | — | — | — | — | — | - |
| — | — | — | — | — | |
Summa | 26 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 27 | 27 | 260 | 279 | 241 | 26 | 30 | 30 | 30 | 30 | 28 | 28 | 28 | 28 | 26 26 | 26 | 26 |
|
|
|
286
Bil. 3.
Till Helsingborgs läroverkskollegii utlåtande rörande sångundervisningen
anhåller jag- i egenskap af sånglärare vid läroverket att få
bifoga följande yttrande.
Läroverkskomitén har föreslagit trenne förändringar rörande
sångundervisningen, nemligen:
1 ro inskränkning af tiden för undervisningen;
2:o rättighet för läraren att äfven i de tre lägsta klasserna befria
elev, som saknar musikaliskt öra, från deltagande i sångöfningarna;
samt
3:o frihet för eleverna i klasserna 5, 6 och 7 att efter eget bestämmande
deltaga i sångöfningarna.
Rörande inskränkningen af tiden för sångundervisningen får jag
anmäla följande:
Genom målbrottets inträde, som i regeln inträffar vid ynglingensålder
af 14 till 18 år, uppkommer ett väsentligt afbrott i de systematiska
sångöfningarna inom läroverkens högre klasser, hvilket gör,
att sångläraren måste koncentrera sin egentliga undervisning i de
lägre klasserna och der a {sluta1 de kurser, som i tekniskt afseende
kunna få någon betydelse för elevens elementarbildning i sång. Med
fäst afseende härå äfvensom å den betydelse sången såsom bildningsämne
eger, får jag föreslå, att tiden för sångundervisningen må fortfarande
blifva 2 timmar i veckan för hvardera af klasserna 1 till
och med 5.
Rörande rättigheten för läraren att äfven i de tre lägsta klasserna
från sångöfningar kunna befria elev, som saknar musikaliskt
öra, får jag på grund af 30-årig erfarenhet såsom sånglärare nämna,
att ganska många elever, som vid första pröfningen i sång befunnits
vara utrustade med klent musikaliskt öra, efter att hafva en eller
flere terminer fått närvara vid och deltaga i öfningarna, trots den
ringa naturbegåfningen för ämnet, likväl kunnat lära sig att försvarligt
deltaga i körsång. På grund häraf får jag föreslå, att nuvarande
stadgande härutinnan för klasserna 1 till 3 bibehålies oförändradt
för lista klassen samt att elever,1 som inskrifvas i 2:dra
klassen, minst eu termin skola närvara vid och i mån af förmåga
deltaga i sångöfningarna. Om under denna tid inga framsteg gjorts
och naturanlagen för detta ämne visat sig hos eleven vara synnerligen
ringa, må läraren då ega rätt att befria honom från vidare
deltagande i sångöfningarna.
Den tredje föreslagna ändringen gör deltagandet i sångöfningarna
287
frivilligt för klasserna 5 till och med 7. Komiténs anförda skäl härför
— en viss benägenhet hos ynglingar^ att undandraga sig den
obligatoriska sångundervisningen, men deremot stor ifver för deltagande
i frivilliga sångöfningar — synes mig icke vara nog bindande
för en så genomgripande lagförändring. Kan man antaga, att
denna frihet skulle blifva tillfredsställande använd af ynglingar vid
14 till 18 års ålder, särskild! med hänsyn till röstens behandling
under målbrottstiden, val af lämpliga sångstycken m. in.? Blir det
i allmänhet möjligt för allmänna läroverkens sånglärare, äfven förutsatt
att alla vid läroverken befintliga sångkrafter ställa sig under
dessa lärares ledning, att på lärorummet upprätthålla nödig ordning
vid sammanförandet och ledningen af en större frivillig ynglingakör?
Om deremot, såsom väl kan antagas, åtskilliga af de lärjungar, hvilkas
medverkan är behöflig för att få en kör till stånd, af ett eller
annat skäl draga sig undan från sångundervisningen, skola ju äfven
de öfrigas framsteg derigenom omöjliggöras. Blifver komiténs förslag
härutinnan lag, är det min öfvertygelse, att de svårigheter, som
redan nu mångenstädes förekomma vid bildandet och upprätthållandet
af fyrstämmiga blandade körer, skola ökas och att denna frihet här
och hvar kommer att gifva dödsstöten åt denna del af sången, som
rätt handhafd i hög grad förmår förädla känslan och skänka eu
själsuppfriskande njutning. På grund af hvad jag här anfört, får
jag på det allvarligaste afstyrka komiténs förslag till frivillig sång
och i stället föreslå 1 timmes obligatorisk körsång i veckan, hvari
äfven klasserna 6 och 7 skola deltaga, samt dessutom för sistnämnda
klassen 1 timme i veckan till frivillig undervisning i solosång eller
i körsång för mansröster, der dertill erforderliga röstkrafter förefinnas.
Helsingborg den 30 Maj 1885.
N. HAGSTRÖM.
Bil. 2 och 3 vidimeras
ex officio
P. Hj. Söderhamn.
288
Till Konungen.
Då högvördiga konsistorium i Lund vid infordrande af yttrande
rörande ett af komiterade afgifvet utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed i sammanhang
stående frågor, lemnat äfven rektor tillfälle att yttra sig särskildt,
så får jag, i det jag förklarar mig till alla delar instämma i läroverkskollegii
utlåtande, endast i tvenne punkter särskildt i djupaste
underdånighet angifva min mening.
Do. De allmänna läroverkens organisation erbjuder många svårigheter
bland annat derföre, att de skola uppfylla så mångahanda
och hvarandra olika ändamål. Sedan de nu eu gång fått sig ålag dt
att bibringa de grundläggande kunskaperna, ej blott för fortsatta
studier vid universitet och högre fackskolor, utan äfven för en del
specialskolor, så måste de fullgöra detta åliggande sa långt möjligt
är. Det är dock en skyldighet, som inverkar i hög grad menligt,
och denna är att gifva de förberedande kunskaperna för krigsskolan.
För mången, som till följd af slägtförhållanden och tradition är
predestinerad till den militära banan, falla sig fordringarna i mogenhetsexamen
alltför svåra att uppfylla. Detta har till följd, att sadana
ynglingars målsmän klaga högljudt, att fordringarna äro för
stora, och som dessa personer ofta äro högt stående män och intaga
en inflytelserik ställning i samhället, så betyda deras ord rätt mycket.
Från detta intrång anser jag, att läroverken böra befrias genom eu
ändring i bestämmelserna för inträdet på den militära banan.
2:o. Att lärjungarnes kroppsliga utveckling och styrka är af
stor vigt, erkänner enhvar. Åt vården om dessa bör derföre den
största omsorg egnas. Komiterades förslag går endast ut på att
lemna större ledighet, men det är ej genom ledighet utan genom
ansträngning, som krafterna utvecklas. Hvad som synes mig kunna
nöras i detta fall, är att åt rektor lemnades frihet att i samråd med
gymnastikläraren ordna täflingar i någon eller några grenar af idrott,
som lämpa sig för läroverksstadens lokala förhållanden och ungdomens
lynne, samt att för detta ändamål minst 1/2 dag hvarannan vecka
lemnades ledig.
Helsingborg den 8 Juni 1885.
U nderdånigst
P. HJ. SÖDERBAUM.
289
Till Konungen.
Med anledning af högvördiga domkapitlets skrifvelse af den
7 sistlidne Januari, enligt hvilken tillfälle lemnats läroverkskollegiet
att sig yttra öfver läroverkskomiténs den 25 sistlidne Augusti afgifna
underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen af rikets
allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, får läroverkskollegiet
härmed i djupaste underdånighet anföra följande.
Af komiténs betänkande framgår tydligt, • att detsamma afser
ingenting mindre än en fullständig omgestaltning af hela vårt skolväsen.
Då emellertid vår nuvarande skolordning endast varit gällande
sedan år 1878 och denna tidrymd helt säkert varit för kort,
att derur skulle kunna dragas något bestämdt resultat angående
denna ordnings större eller mindre lämplighet, och det väl icke lär
kunna förnekas, att skolan för eu jemn utveckling och framgångsrik
verksamhet i främsta rummet är i behof af lugn och ro i denna sin
verksamhet, torde det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida tiden
ännu är inne för eu så genomgripande förändring som den, hvilken
komiténs förslag afser att åstadkomma.
Den stora hufvudfrågan i komiténs betänkande gäller utan tvifvel
de klassiska språkens och i främsta rummet latinets ställning vid
våra läroverk, och komiténs afsigt är tydligen den att så mycket
som möjligt inskränka studiet af dessa språk. Härmed sammanhänger
tydligen dess förslag att borttaga den nuvarande s. k. B-linien samt
att på den klassiska linien göra grekiskan obligatorisk, så att de
lärjungar, som i någon större utsträckning vilja studera latin, ovilkorligen
äfven måste läsa grekiska. Detta förslag kan kollegium för
sin del icke godkänna, liksom kollegium ej fullt fattar den för detsamma
i betänkandet anförda motivering. Nog synes det förunderligt
att med afseende på de klassiska språkens studium åter vilja
införa ett tvång, som man omsider lyckats afskaffa, att samme komiterade,
som så skarpt framhållit latinets ringa betydelse i vetenskapligt
hänseende och dess alltför stora herravälde inom våra läroverk, vilja
intvinga äfven grekiskan och så beröfva läroverkens alumner den
valfrihet, hvaraf de hittills varit i åtnjutande; att de många lärjungar,
Indika för studier och blifvande examen vid universitetet mycket
väl hafva behof af grundlig insigt i latin, men ej behöfva någon grekiska,
antingen skola tvingas att läsa detta språk eller ock öfvergå
19
290
till reallinien och så slå in på en helt annan lefnadsbana än den, de
ursprungligen för sig utstakat.
Hvad som sålunda måste förloras genom borttagande af B-linien
och dess latinkurs, synes kollegium alldeles icke i någon man kunna
ersättas genom den föreslagna valfria latinkursen i realliniens högsta
klasser; liksom det väl icke heller kan anses lämpligt, att på denna
linie franskan i stället för engelskan göres till hufvudämne vid språkundervisningen,
hvilket senare språks stora betydelse komitén sjelf
så starkt betonar, såsom, enligt komiténs eget yttrande, varande »just
det språk, som talas af flere bland den bildade verldens invånare
än något annat, det, hvarpå en ofantligt stor del af nutidens literatur
är författad». Kollegium tror icke, att en sådan anordning skulle
kunna lända läroverken i allmänhet, än mindre reallinien särskild!
till gagn. Äfven reallinien bör hafva sitt bestämda mål, det nemligen,
att lärjungarne inom denna linie må sättas i tillfälle att förvärfva
praktiska kunskaper för det allmänna lifvet. Men helt visst
skulle detta mål i betydlig mån förryckas och icke på önskvärdt sätt
uppnås, om reallinien betungades med den föreslagna latinkursen,
som, i sig sjelf utan betydelse, endast skulle skada denna linie och
obehörigt inkräkta på dess område. — Engelskans af komiterade
föreslagna framflyttning till realliniens sjette klass skulle medföra
den olägenheten, att de många, som i konfirmationsåldern
(14:de—16:de året) lemna läroverken för att egna sig åt de borgerliga
yrkena, komme att sakna all kunskap i ett språk, som dock
obestridligen är af vida större betydelse för det praktiska lifvet än
franskan, som från och med den fjerde klassen skulle träda i engelskans
ställe. — Bättre vore väl onekligen då, att den nuvarande
klassiska B-linien, hvars lärjungeantal varit stadt i en oafbruten tillväxt,
bibehölles men med ökadt antal timmar i matematik och naturvetenskaper.
Derigenom skulle, såsom professor Sundén i sin reservation
yttrar, icke allenast »i dessa ämnen en grundläggning kunna
vinnas, hvilken kunde blifva af verklig nytta för universitetsstudier
inom de kunskapsområden, som förutsätta dylika insigter, utan man
skulle på samma gång äfven gå till mötes deras åsigter, som fordra,
att dessa för vår tids odling så betydelsefulla vetenskaper till större
omfång måtte ingå i den allmänna bildning, som de för högre studier
förberedande läroverken meddela».
Hvad angår komiténs förslag angående kristendomsundervisningens
ordnande i de lägre klasserna och särskild! katekesläsningens
uppskjutande till läroverkets tredje klass, kan kollegium icke finna
291
detta förslag välbetänkt, och detta ej mindre med afseende på kristendomens
betydelse i och för sig såsom ett af de förnämsta läroämnena
inom skolan, än äfven med afseende på de praktiska svårigheter,
som med en sådan förändring måste yppa sig. De få timmar
‘detta läroämne har åt sig anslagna synas alldeles icke vara för många,
och om katekesläsningen framflyttades till tredje klassen och sålunda
började i samma klass, der katekesen numera afslutas för att sedan
repeteras i fjerde och femte klasserna, skulle det helt visst vara
omöjligt att medhinna den för konfirmander erforderliga kursen (ett
förhållande, som vid kristendomsundervisningen i skolan icke helt och
hållet kan eller får förbises), helst, såsom kändt är, de fleste lärjungars
konfirmationsålder infaller vid tiden för deras vistande i femte
och till icke ringa del äfven i fjerde klassen.
Kollegium vill i korthet sammanfatta sina ofvan framstälda åsigter
sålunda, att kollegium anser:
att omorganisation af våra läroverk visserligen kan i vissa delar
vara behöflig, men icke för närvarande af den genomgripande beskafen
het, som komitén föreslagit;
att den nuvarande B-linien icke bör indragas, och att matematik
och naturvetenskaper å denna linie böra erhålla ett förökadt antal
timmar;
att grekiskan icke bör blifva tvångsämne å klassiska linien;
att latinet icke bör såsom valfritt ämne införas på reallinien;
att franskan icke bör i stället för engelskan på reallinien göras
till hufvudämne vid språkundervisningen och engelskan icke framflyttas
till sjette klassen;
att katekesundervisningen icke bör framflyttas till tredje klassen
utan den nuvarande anordningen med afseende på kristendomsundervisningen
bibehållas; och
att kollegium slutligen för öfrig! i hufvudsak instämmer i den
reservation, som rektorn m. m. R. Törnebladh till komiténs betänkande
afgifvit.
Ystad den 17 April 1885.
Underdånigst
Z. Ahlin. P. J. Hallbäck. Carl Petersson.
J. Wilh. Lindberg. Carl Otto Lindh. G. E Ling.
Oskar Wijkströni.
292
Till Konungen.
Kollegium vid Landskrona allmänna läroverk torde tillåtas att
korteligen sammanfatta sitt underdåniga utlåtande öfver läroverkskomiténs
betänkande i följande hufvudpunkter.
Kollegium anser:
l:o att, i likhet med hvad komitén föreslagit, läroverkets första
klass icke bör indragas;
2:o att den så kallade B-linien bör bibehållas oförändrad som
hittills;
3:o att tyska språket icke bör afslutas i femte klassen utan fortsättas
till och med 6: 2;
4:o att engelska språket icke lämpligen kan utbytas mot det
franska på fjerde klassens reallinie;
5:o att i den händelse det af komitén framstälda förslaget om
åtskilliga femklassiga läroverks ombildning till blotta realskolor vid
en blifvande omorganisering af läroverken skulle komma till utförande,
denna förändring dock icke måtte utsträckas till städer med
ett större iuvånareantal och minst till Landskrona, den enda städ i
Sverige med öfver 11,000 invånare, hvilken saknar förmånen af ett
högre läroverk;
6:o att undervisningen i kristendomskunskap vid läroverken icke
bör på något sätt inskränkas;
7:o att undervisningstiden för vissa af komitén uppgifna andra
klassens läroämnen icke måtte minskas; samt
8:o att komiténs förslag om lärjungarnes periodiskt återkommande
vågning och mätning icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Landskrona den 28 April 1885.
Underdånigst
N. P. Nilsson. N. Wiberg. Gomer Brunius.
Georg Nedström. Lars Nevander. J. Gullin.
293
Till Konungen.
Genom skrifvelse den 7 sistlidne Januari kar kögvördiga domkapitlet
i Lund underrättat Engelholms läroverkskollegium, att Eders
Kongl. Maj:t i nåder förordnat, det tillfälle skulle beredas kollegierna
vid rikets allmänna läroverk att yttra sig öfver läroverkskomiténs den
25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor. Af denna nådigst meddelade rättighet hafva undertecknade,
ledamöter i Engelholms läroverkskollegium, velat begagna
sig, endast för så vidt berörda underdåniga utlåtande och förslag afse
rikets mindre elementarläroverk.
På grund af de skäl, rektor Borgström anfört i sin till läroverkskomiténs
utlåtande fogade reservation mot pedagogiers och treklassiga.
läroverks föreslagna förändring till af staten subventionerade kommunalskolor,
hysa vi den öfvertygelsen, att de flesta af de städer, i.
hvilka för närvarande smärre allmänna läroverk finnas, ej ega vilja
eller förmåga att uppfylla de vilkor, som läroverkskomitén förelagit
för sådana kommunalskolors erhållande, och få derföre i underdånighet
framställa vår farhåga, att antalet af dessa undervisningsanstalter
komme att blifva mycket ringa. Då vi nu af själ och hjerta instämma
i komiterades välbetänkta yttrande (pag. 304): »de tre nedersta
klasserna komma att i viss mån utgöra ett helt för sig och betraktas
såsom bildningsanstalter särskildt för lärjungar, som afbryta sin skolgång
vid tidigare ålder för att utgå i det praktiska lifvet. För dem
varder dessa klassers kurs en nyttig utvidgning af folkskolekursen;
och det tillskott af bildning, som de erhålla, är alltför vigtigt för de
praktiska yrkenas män, för att det skulle vara lämpligt att —--
lägga hinder i vägen för dess förvärfvande», men då vi befara, att det
eventuella upphörandet af de treklassiga läroverken skall å flera orter
minska tillfällena för många ynglingar att förvärfva sig den för de
praktiska yrkenas män särdeles vigtiga bildning, som i de allmänna
läroverkens tre nedersta klasser meddelas, kunna vi ej underlåta att
i djupaste underdånighet på det lifligaste afstyrka den af läroverkskomitén
föreslagna förändringen af pedagogier samt treklassiga och
några femklassiga allmänna läroverk, dervid betonande den i ofvan
nämnda reservation framhållna orättvisa, som genom en sådan åtgärd
skulle vederfaras flere af rikets mindre städer.
*
294
Då den af Eders Kongl. Maj:t åt läroverkskollegierna i nåder
lemnade tillåtelsen att yttra sig öfver läroverkskomiténs ifrågavarande
förslag innefattar rättighet för dem att uttala sig äfven öfver
frågor, sammanhängande med de allmänna läroverkens organisation,
hafva vi ansett oss berättigade att inför Eders Kongl. Maj:t uttala
vår öfvertygelse, att qvinliga lärjungars deltagande i undervisningen
gemensamt med de manliga ej skulle uti de lägre allmänna läroverken
på något sätt verka störande på undervisningen eller försvåra
upprätthållandet af disciplinen. En sådan anordning torde tvärtom
vara gagnlig i flera afseenden och särskildt bidraga till att utjemna
det missförhållande, som vid flera af dessa skolor nu eger rum'' mellan
lärarnes och lärjungarnes antal.
Engelholm den 24 April 1885.
Underdånigst
E. L. Borgström. Aug. Lundgren. E. Aug. Sjögren.
L. Elof West mark. E. G. Mellin.
Till Konungen.
Domkapitlet, som fått sig ålagdt att, efter att hafva gifvit de
domkapitlet underlydande läroverkskollegier, som sådant kunde önska,
tillfälle att yttra sig i ämnet, afgifva underdånigt utlåtande med anledning
af läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk, får, med öfverlemnande af underdåniga yttranden
från kollegierna vid allmänna läroverken i Göteborg, Strömstad och
Halmstad samt pedagogierna i Kungelf och Kungsbacka, i underdånighet
anföra följande.
Domkapitlet anser sig hvarken behöfva eller ens böra förtiga, att
domkapitlet icke utan djupt bekymmer skrider till att utföra detta
sitt åliggande. Till bekymmer föranleder redan den omständigheten,
att öfver hufvud ett förslag till genomgripande ändringar i vårt högre
skolväsen nu återigen föreligger till bedömande; ty domkapitlet hyser
den på erfarenhet grundade öfvertygelsen, att så täta förändringar
och rubbningar på detta grannlaga område, som under de senare årtiondena
rastlöst följt på hvarandra, betänkligt hindra en lugn och
sund utveckling af skolväsendet och, ifall de ännu skola fortgå, rent
af hota vårt folks hela kultur med upplösning och undergång. Ej
heller synes sjelfva tendensen och arten af det nu senast utarbetade
förslaget beträffande läroverkens omorganisation vara egnadt att
häfva, utan snarare att öka nyss antydda bekymmer, synnerligast
som ifrågavarande förslag, ännu mindre än de föregående i liknande
rigtning, synes gifva hopp om lycklig lösning af den pedagogiska
frågan.
Två grundväsentliga lyten i vårt skolväsen är det efter domkapitlets
förmenande, som framför allt annat föranleda det för när
-
296
varande allmänna missnöjet med detsamma. Det ena är, att bland
läroverkens lärjungar, med undantag endast af de lägre klasserna,
en högst betänklig öfveransträngning är rådande, som i längden förslappar
och undergifven ungdomens så väl fysiska välbefinnande
som intellektuella kraft. Det andra lytet, uppenbarligen nära sammanhängande
med det förra, är, att ynglingarne, oaktadt det öfvermåttan
ansträngande arbete, läroverken måste ålägga dem, likvisst,
när de lemnat skolan, enligt hvad sakkunniga myndigheter med stor
samstämmighet intyga, mestadels befinnas sakna behörig mognad för
sjelfständigt tankearbete och vetenskapliga studier. Domkapitlet kan
också icke anse sig öfverskrida sin befogenhet genom att i största
korthet antyda, hvad som efter dess öfvertygelse är förnämsta orsaken
till nyssnämnda beklagliga missförhållande; och domkapitlet vet
sig i fråga om denna sin öfvertygelse hafva allra största delen af
vårt lands pedagoger och för läroverksfrågan intresserade, tänkande
män på sin sida, såsom icke minst betydelsefälla uttalanden vid
senare årens allmänna svenska läraremöten ådagalägga. Orsaken är
eu tvåfaldig: först att det för närvarande vid våra läroverk icke finnes
något enda förherskande läroämne, omkring fmlket, såsom en
kraftigt stödjande och bärande stam, de öfriga ämnena skulle kunna
gruppera sig. Den andra orsaken är den, att ordningen för läroämnenas
inträde på skolans läsplan icke är sådan, den borde vara, i
det att man i de lägsta klasserna otillbörligt betonar ämnen, kvilka
först vid mognare ynglingaålder lämpligast inhemtas, men uppskjuter
till skolans senare klasser sådant, som utan synnerlig möda hade
kunnat och bort inhemtas under den spädare gossåldern och, om det
då behörigen inhemtats, skulle tjena till att stödja andra ämnen samt
väsentligen underlätta dessas inhemtande. Särskildt vill ock domkapitlet
i detta sammanhang icke underlåta att i underdånighet fästa
uppmärksamheten på det synnerligen svåra felet i nu gällande läseöfning
att i 4:de—6:te klasserna på latinlinien icke mindre än
trenne svåra främmande språk, latin (i 4:de klassen), franska (i 5:te),
grekiska (i fide nedre), inträda på läsordningen under trenne omedelbart
efter hvarandra följande läsår.
Om det obestridligen är de nu framhållna båda grundfelen, å
ena sidan bristen på nödig koncentrering af sjelfva läroämnena, å
andra sidan bristen på fullt rationel, psykologiskt-pedagogiskt motiverad
anordning af dessas inträde på skolans läsplan, hvilka förnämligast
äro orsaken till att läroverkens både lärares och lärjungars
ansträngande arbete, i trots af alla under senaste årtiondena vid
-
297
tagna partiella förbättringar, t. ex. i afseende på lärarnes pedagogiska
utbildning, i afseende på beskaffenheten af läroböcker och lärometoder
m. m., likväl i det hela visar så föga tillfredsställande resultat,
då är det ock onekligen just dessa missförhållanden, som först och
främst måste aflägsnas, derest de gång efter annan försökta skolreformerna
verkligen skola kunna åstadkomma eu grundlig förbättring
af vårt skolväsen och dess upprättelse ur sitt nuvarande förfall,
och hvarje nytt framträdande förslag till läroverkens omorganisering,
som icke lyckas undanrödja nämnda missförhållanden, måste
anses vara i grunden förfeladt, om det ock för öfrigt skulle vara
utarbetadt med än så mycken välmening och med än så aktningsvärd
flit och möda beträffande åtskilliga detaljfrågor.
Vid en profvande blick på nu föreliggande förslag af läroverkskomitén
finner sig domkapitlet nödsakadt till att öfver detsamma, i
stort sedt, uttala det omdöme, att detsamma, huru förtjenstfulla bemödanden
det än röjer i åtskilliga stycken, likväl för ingen del kan
sägas hafva löst den uppgift, som, enligt hvad nyss antyddes, framför
allt kräfver sin lösning, när det gäller att åstadkomma en verkligen
sund och välgörande reform af läroverken. Domkapitlet kan nemligen
icke dölja för sig, att de åtgärder, som sagda komitébetänkande
förordar till förebyggande af den beklagliga öfveransträngningen,
egentligen blott äro palliativmedel, som icke leda till målet; att
komiténs förslag i nästan ännu högre grad än nuvarande skolordning''
lider af brist på koncentrering i undervisningsplanen; att komité!!
icke lyckats afhjelpa den brist på rationel-pedagogisk anläggning af
skolans läsordning, hvaröfver sakkunnige pedagoger redan i nu gällande
skolstadga ej utan skäl klaga, och att fördenskull detta reformförslag,
om det skulle läggas till grund för nya förändringar i vårt
lands skolväsen, skulle göra redan förefintliga missförhållanden i detsamma
ännu svårare, än de redan äro.
Efter hvad de reservationer gifva vid handen, som minoriteten
inom komitén afgifvit, finner sig domkapitlet i denna minoritet sjelf
ega stöd för sitt nu uttalade ogillande af principerna för ifrågavarande
förslag till omorganisering af vårt lands läroverk.
Då emellertid Eders Kongl. Maj:t nu i nåder infordrat domkapitlets
yttrande öfver nämnda förslag, så anser sig domkapitlet
förpligtigadt att i underdånig åtlydnad för Eders Kongl. Maj:ts vilja
äfven uttala sin mening beträffande detsammas enskilda delar. Men
om domkapitlet härvid inskränker sig till att endast beröra eu och
annan af förslagets vigtigaste detaljer och jemväl i fråga om dessa
298
söker undvika all vidlyftighet, så ligger bevekelsegrunderna till detta
förfarande — domkapitlet vill ej förtiga det — väsentligen deruti,
att sagda reformförslag, äfven om det i afseende på vissa ifrågakommande
detaljer skulle i någon mån kunna modifieras och förbättras,
likväl enligt domkapitlets öfvertygelse är, såsom nyss sades, i sin
helhet bygdt på så förfelad grund, att det under inga förhållanden
synes kunna medföra någon verkligen tillfredsställande lösning af
den pedagogiska frågan, åtminstone icke när det gäller den humanistiska
eller klassiska skolbildningen.
Till att börja med finner domkapitlet sig böra fullständigt instämma
i livad professor Sundén i sin reservation (sid. 79) yttrat
angående komiténs otillbörligt långt gående sammankopplande af
frågan om läroverkens omorganisering med frågan om ordnandet af
studier och examina vid universiteten. Oafsedt åtskilligt annat, som
talar emot ett sådant sätt att gå till väga, vill domkapitlet inskränka
sig till att erinra om den enda omständigheten, att skolan ingalunda
blott afser att förbereda fackstudierna vid universitetet —
något, som komitén sjelf med eftertryck framhållit, särskild! då, när
komiten funnit sig härifrån kunna hemta motiv för att försvaga sådana
skolans läroämnen, hvilka företrädesvis äro egnade att förbereda
teologiska universitetsstudier — men att fastmer skolan äfven har
ett mål inom sig sjelf, i det hon afser både att bibriuga ungdomed
ett samladt, i sig afrundadt kunskapsförråd, såsom en fond af så kallad
allmän bildning, och tillika att öfver hufvud utveckla ynglingens
själsförmögenheter, skärpa hans tankekraft, rigta hans vilja, förädla
hans känsla, fostra hans karakter, väcka och stärka hela hans personlighet.
Med blicken fäst härpå måste domkapitlet anse läroverkens
organisering böra behandlas för sig, såsom en sak af sjelfständig
natur, hvilken icke må ställas i ett hämmande och för skolans
syfte menligt beroende af fordringarna vid universitetsexamina,
äfven om man härvid icke får förbise det organiska sammanhang,
som onekligen bör förefinnas emellan skolan och universitetet.
Likasom i afseende på nu senast påpekade principfråga får domkapitlet
instämma uti hvad reservanter i läroverkskomitén yttra, jemväl
i afseende på tvenne med nämnda fråga sammanhängande, af
komiténs flertal föreslagna reformer i nuvarande skolordning, nemligen
dels borttagandet af den så kallade B-linien, hvarmed sammanhänger
yrkandet, att grekiskan må göras obligatorisk på klassiska
linien, dels införandet af latin såsom valfritt ämne i realliniens högsta
klasser. Den förra af dessa båda föreslagna åtgärder har redan,
299
så vidt domkapitlet har sig bekant, enstämmigt afstyrkts af samtliga
de sakkunniga myndigheter och kollegier, som hitintills yttrat sig
öfver komiténs förslag, och torde väl få anses såsom ett afkomiténs
mest misslyckade infall. Hvad äter angår förslaget att införa latinet
i realliniens högsta klasser, finner domkapitlet de af komitén anförda
motiven för en dylik åtgärd ingalunda så talande, att domkapitlet
skulle våga utan vidare instämma uti hvad komitén i detta stycke
föreslagit, helst som vigtiga skäl emot denna åtgärd, såsom menlig
för realstudiernas kraftiga bedrifvande på det högre skolstadiet, blifva
af kompetente bedömare uttalade. På sin höjd skulle domkapitlet
kunna tillstyrka, att vid ett eller annat läroverk i landets största
städer, t. ex. i Stockholm och Göteborg, till äfventyrs en dylik frihet
medgåfves lärjungarne på reallinien, att de egde tillfälle att erhålla
någon undervisning i latin, hvarvid det likvisst synes domkapitlet
vara alldeles sjelfklart att detta latinstudium för att verkligen kunna
lända realisterna till något gagn, på sätt nu sker i de danska realskolorna,
borde förläggas icke till det högsta utan till det lägsta och
mellersta stadiet af deras skolkurs.
Medan tal är om valfria ämnen i skolan, torde det tillåtas domkapitlet
att ytterligare tillägga något i afseende på ett och annat af
komiténs reformförslag i nämnda stycken. Sidan 225 angifver komitén
såsom ändamålet för sitt nyss nämnda yrkande om latinets införande
på reallinien, »att äfven realliniens lärjungar må kunna
erhålla den kännedom af latinska språket, som af rent tekniska skäl
ansetts erforderlig för blifvande läkare och jurister». För detta speciella
syfte anser sig komitén kunna med fog fråntaga realisterna i
öde och 7:de klasserna (alltså under 4 läsår) respektive 3 och 2 timmar
i veckan för latinets studium. En sällsam, men rätt betecknande
inkonseqvens begår emellertid komitén, då hon på samma sida
i sitt betänkande (sid. 225) yrkar, att hebreiskan, som numera tager
i anspråk 1 (en) timme i veckan i 7:de klassen, icke ens såsom valfritt
ämne må längre förekomma .på skolans läsplan, och motiverar
detta dermed, att »till den blifvande prestens. speciella studiér skolan
har lika litet att taga hänsyn som till de för andra lefnadsbanor
erforderliga fackstudierna». Domkapitlet, som endast med en viss
tvekan och betingelsevis ansett sig kunna understödja komiténs förslag
om latinets införande på reallinien, enär denna åtgärd torde
kunna betänkligt splittra lärjungarnes kraft och uppmärksamhet,
helst som latinstudiet enligt komiténs förslag skulle upptaga en icke
så obetydlig del af undervisningstiden just under de 4 sista skolåren,
300
vågar dock i betraktande af den ytterst ringa tid, hebreiskan tager
för sig i anspråk, hemställa, huruvida icke nämnda läroämne utan
men för den öfriga undervisningen skulle kunna qvarstå såsom valfritt,
med en undervisningstimme i veckan under de två sista läsåren,
så att de blifvande teologerna, äfvensom de, som vid universitetet
vilja drifva filologiska studier, måtte hafva tillfälle att, om de
så önska, före utträdet ur skolan inhemta åtminstone de allra första
elementen af ifrågavarande språk.
Hvad beträffar sångundervisningen, föreslår komitén, att den
från och med 5:te klassen må göras helt och hållet valfri. Enär
undervisning och öfning i sång, under förutsättning af god ledning,
måste anses vara ett i pedagogiskt afseende synnerligen vigtigt ämne,
såsom det ock från urminnes tider varit enstämmigt erkändt bland
uppfostringskonstens utöfvare, så anser domkapitlet det ganska betänkligt,
om man på de ytterst svaga grunder, komitén anfört, skulle
utesluta sången från skolans obligatoriska ämnen, och vill påyrka,
att i detta stycke ingen väsentlig ändring må göras i nuvarande ordning.
Komitén, som i allmänhet och med rätta undvikit att yttra sig
om metodiska anordningar i de skilda läroämnena, har likvisst tilltrott
sig att med ganska mycken bestämdhet uttala sig om anordnandet
af kristendomsundervisningen i de lägre klasserna. Eu ledamot
af komitén har i afseende härpå uttalat sig reservationsvis på
följande sätt: »Jag fruktar, att komitén icke inom sig egt tillräcklig
sakkunskap för att motivera en ändring, som visserligen kan hafva
sina fördelar, men å andra sidan ställer stora anspråk på läraren och
lätt kan föranleda missbruk af svårare art än dem, komitén velat
förebygga. En förståndig utanläsning af katekesstycken synes mig
föga farlig. Att en yngling om 9 å 10 år ej fullständigt fattar
sådana styckens innehåll, erkänner jag, men något dylikt kan ej ens
af 11-åringen begäras, och huruvida 9—10-åringen i det hela kan
rätt tillgodogöra sig bibelläsningen, lemnar jag derhän.» (Rektor R.
Törnebladhs reservation, sid. 46). En annan komitéledamot anser
likaledes, enligt hvad han reservationsvis yttrat, att det af komitén
föreslagna uppskjutandet af katekesundervisningen till 3:dje klassen
medför mycket betänkliga olägenheter, enär en dylik åtgärd »dels
skulle medföra ganska stor svårighet för åtskilliga lärjungar att till
deras konfirmationstid hinna genomgå den antagna katekesen, dels
ock, på grund af den i fjerde och femte klasserna nödiga forcerade
läsningen af denna lärobok, ej lemna tillräcklig tid öfrig för dessa
it
301
klassers lärjungar att inhemta den öfversigt af de bibliska böckernas
innehåll, hvilken, på fullt giltiga skäl nu påbjuden såsom den väsentliga
lärokursen i kristendom på läroverkets mellanstadium, naturligtvis
bör, om den ej skall utgöra en blott minneslexa, grunda sig
på läsning af de bibliska böckerna sjelfva och derför kräfver ej ringa
tid». (Rektor E. L. Borgströms reservation, sid. 61). Men utgår
man från dessa premisser, hvilkas rigtighet lär lysa hvarje opartisk
och kompetent bedömare i ögonen, då lär väl ock konseqvensen fordra,
att man i fråga om den metodiska anordningen af kristendomsundervisningen
i de lägsta klasserna icke företager någon rubbning, åtminstone
icke i den af komitén afse’dda rigtningen, utan låter såväl
anordningen af den bibliskt-kateketiska undervisningen som antalet
af de åt densamma anslagna timmarne förblifva oförändrade. Den
åsigt, hvarmed komitén sökt stödja sina ändringsförslag i nämnda
stycke, att nemligen katekesundervisningen i de första och enklaste
elementen af kristendomens tros- och sedelära — och härom är det
ju allenast fråga — ej lär kunna på lifaktigt och för barnasinnet
tilltalande sätt bibringas gossar af 10—11 års ålder, röjer eu sådan
obekantskap med såväl sjelfva ämnets pedagogiska användbarhet och
behandling som barnasinnets art och anläggning, att domkapitlet
helst underlåter ett formligt gendrifvande af komiténs hithörande
sällsamma påståenden.
Pa liknande sätt som i klasserna 1 och 2 vill komitén jemväl
under de tvenne sista åren i skolkursen se kristendomsundervisnin sen
väsentligt inskränkt, så att af de två veckotimmar, detta ämne hittills
haft sig anvisadt, den ena skulle utgå. Domkapitlet, som väl
känner, med hvilka svårigheter från både lärjungars och lärares sida
det redan nu, med två undervisningstimmar i veckan, är förenadt
att på ett ändamålet någorlunda motsvarande sätt medhinna de föreskrifna
alls icke öfverdrifna pensa i kristendomsämnets olika knnskapsgrenar,
och som derjemte ej kan annat än hafva öppen blick
för, hvad för eminent betydelse och värde den högre skolundervisningen
i detta ämne eger för ungdomens och således vårt folks kristligt
humanistiska odling öfverhufvud ej mindre än för de ungas karaktersutbildning
i djupaste mening, kan omöjligen för sin del tillstyrka,
att ett läroämne af denna art och ställning skulle, såsom komitén
föreslagit, beröfvas ända till hälften af eu undervisningstid, som redan
nu är reducerad till ett minimum. Komitén har märkvärdigt nog
icke ens försökt att på något sätt utur saken sjelf motivera sitt förslag
om ifrågavarande radikala nedsättning af tiden för kristendoms
-
302
undervisningen under de sista skolåren. Domkapitlet anser sig icke
heller hafva af nöden att å sin sida utförligare motivera sitt afstyrkande
af sagda förslag, utan inskränker sig i stället till att hänvisa
till hvad en af pedagogerna inom komitén, herr rektor Borgström,
i detta afseende reservationsvis yttrar om betydelsen och värdet af
kristendomsundervisningen på det högre skolstadiet, med hänsyn så
väl till kulturen öfver hufvud som till den religiöst sedliga uppfostran.
(Reservationeu sid. 62 f.).
Icke utan sammanhang med det nu senast sagda vill domkapitlet
uttala sig i fråga om skolans morgonbönstunder. Visserligen kan
domkapitlet ej annat än instämma i hvad komitén i detta afseende
yttrar, att derest det verkligen skulle vara så illa bestäldt vid något
läroverk, att ingen enda lärare, icke ens den i kristendom, kan finnas
skicklig och villig att vid bönstunden göra en kort och enkel
utläggning af det bibelställe, som vid bönen läses, det under sådana
abnorma förhållanden skulle vara bättre, om ingen bibelförklaring
egde rum, utan blott läsning af bibeltexten, möjligen med förklaring
af ett eller annat ord eller uttryck. Men om domkapitlet sålunda i
likhet med komitén icke anser lämpligt att genom obetingadt lagstadgande
bestämma, att bibelförklaring under alla förhållanden skall
vid morgonbönen förekomma, så anser domkapitlet dock önskvärdt,
att det fortfarande må betraktas såsom det normala, att bibeltexten
vid morgonbönen kort och lämpligt utlägges för lärjungarne; att således,
så vidt möjligt ske kan, bibelförklaring bär förekomma; och
anser domkapitlet följaktligen, att en blifvande skolstadgas uttryck i
denna punkt må formuleras i öfverensstämmelse med denna grundsats.
Hvad angår tidsmåttet för denna morgonandakt, innehållande
bön, sång samt bibelläsning jemte utläggning, föreslår komitén, att
densamma bör upptaga högst V4 timme, samlingstiden oberäknad.
Domkapitlet anser sig deremot böra tillstyrka, att i öfverensstämmelse
med nuvarande skolstadga § 20 en half timme bestämmes
såsom maximum för ifrågavarande uppbyggelsestund.
I fråga om ordnandet af språkundervisningen på den klassiska
linien utgör det enligt domkapitlets öfvertygelse ett af föreliggande
komitébetänkandes svåraste lyten, att man ej vidtagit åtgärder för
att förebygga den för lärjungarne i 5:te och synnerligast i 6:te klassen
förderfbringande öfveransträngning, som visat sig vara oundviklig
följd af det missförhållande i läroverkens nuvarande läsplan,
hvilket domkapitlet här ofvan i underdånighet framhållit, att nemligen
de främmande språken i mellanklasserna allt för brådstörtad!
303
efter hvarandra inträda på skolans Oordning. Grundligt och fullt
tillfredsställande kan denna stora olägenhet icke undvikas, utan att
man låter latinet åter inträda på dess rätta plats, således låter det
begynna redan i lista klassen, något, som domkapitlet, i likhet med
kollegium vid Göteborgs latinläroverk, anser vara det principielt
rigtigaste. I någon mån skulle visserligen den nämnda olägenheten
minskas, om latinet finge börjas åtminstone i 3:dje klassen.
En annan punkt, der komiténs betänkande äfvenledes ådagalägger,
att ordnandet af språkundervisningen på klassiska linien ej
kan annat än misslyckas, så länge man utgår från komiténs åskådning,
är tyskans och franskans ställning på komiténs undervisningsplan.
Komitén föreslår att låta ungdomen under förra hälften af
sin skoltid göra någon bekantskap med tyskans elementer och under
den senare hvitten i någon mån lära känna franskan. Utan att
förbise den välmenta afsigten med denna fördelning af undervisningen
i dessa båda språk, måste dock domkapitlet anse denna utväg
att söka minska lärjungarnes ansträngning förfelad. På sådant sätt
ordnad, som komitén yrkar, leder nemligen ifrågavarande språkundervisning
dertill, att lärjungarne endast få, så att säga, smaka kunskapens
bittra rötter, men aldrig uppmuntras genom att smaka dess
söta frukt; med andra ord, de måste mödosamt inlära de ifrågavarande
språkens grammatiska material, men hinna ej till den färdighet
i någotdera språket, hvilken just skulle låta dem njuta tillfredsställelsen
af att med temlig lätthet kunna läsa språkens literatur.
Och när abiturientexamen sedan kommer med sina stilprof i
franska och tyska, skola de icke ega säker färdighet i öfversättning
hvarken till ena eller andra språket och alltså vara beröfvade den
tryggande känsla af åtminstone relativ mognad, som i så hög grad
bidrager till att göra utgången af dylika examensprof tillfredsställande.
I kapitlet VI af sitt betänkande behandlar komitén frågan om
vilkoren för kompetens till läråretjenster. Rörande det, som här af
komitén föreslås, vill domkapitlet inskränka sitt utlåtande till följande.
Enär den så kallade teologisk-filosofiska examen vid universitetet,
med de skärpta fordringar, som numera ställas, synes domkapitlet
garantera hos eu blifvande adjunkt eller kollega vid allmänna
läroverk behörigt kunskapsmått i de till filosofiska fakulteten
hörande ämnena, och då dessutom de till prestkursen hörande teologiska
studierna icke ensamt bibringa teologisk fackkunskap, utan
tillika i icke obetydlig mån äro egnade att jemväl bibringa så kallad
304
allmänbildning, anser sig domkapitlet utan trekan och med åberopande
af de i kyrkomötets respektera skrifvelse till Kongl. Maj:t af den
6 Oktober 1883 anförda grunder böra understödja dess i samma skrifvelse
framstälda underdåniga begäran, att de, som efter förut aflagd
teologisk-filosofisk examen genomgått den för inträde i prestembetet
föreskrifna teologiska kursen vid universitetet, må ega rätt att efter
genomgånget profår söka sådana adjunkts- och kollegabefattningar
vid läroverken, med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom är
förenad.
Tillika får domkapitlet, utan att i öfrigt särskildt yttra sig om
de af komitén gjorda förslagen om ändringar af nu gällande ordning
beträffande tillsättning af lärareplatser, underdånigst hemställa, att
i händelse dessa förslag skulle komma att öfva inflytande på en blifvande
skollagstiftning, det dock må fasthållas, att i fråga om sådana
lärareplatser, vare sig lektorat eller adjunkts- och kollegabeställningar,
vid hvilka kristendom ingår såsom undervisningsämne, läråreprof må
vara obligatoriskt, åtminstone för sådana sökande, hvilka icke vid
universitetet aflagt någon teologisk examen.
Angående den i kap. VIII af komiténs betänkande behandlade
frågan om skolafgifter vill domkapitlet icke helt och hållet afstyrka,
hvad komitén i detta stycke föreslagit. Dock torde den af komitén
påyrkade skolskatten till statsverket (A) böra i någon mån nedsättas
i 6:te och 7:de klasserna och ett bestämdt procenttal, i fråga om
nedsättning af eller befrielse ifrån skolafgifterna, icke böra fastställas,
då'' lärjungarnes ekonomiska förhållanden äro på olika trakter af landet
ganska olika; utan bör dylik lindring, hvilken öfver hufvud må
inskränkas till de lärjungar, som bevisligen sakna nödiga tillgångar,
göras beroende af vederbörlig pröfning efter lokala förhållanden och
för individuella fall. Derjemte synes det domkapitlet vara lämpligast,
om eu af kommunen tillsatt nämd, i samråd med skolans rektor,
har åt sig uppdraget att ombesörja allt, som rörer den till statsverket
utgående skolskatten samt dess indrifvande.
I fråga om komiterades i kap. IX framstälda förslag med afseende
på af staten understödda kommunal- eller stadsskolor i stället
för pedagogier och lägre allmänna läroverk med ringare lärjungeantal,
får domkapitlet i främsta rummet instämma i hvad Göteborgs
realläroverks kollegium i sitt till domkapitlet inlemnade yttrande härom
anfört, särskildt rörande önskligheten af att sådana efter orternas
olika behof lämpade och af den för statens läroverk i allmänhet gällande
ordningen i vissa hänseenden oberoende skolor måtte få in
-
305
rättas äfven, om icke företrädesvis, i större städer, der ett eller flera
högre eller lägre läroverk redan förut finnas, samt i fråga om de
stora fördelar, som af sådana skolors inrättande böra kunna väntas.
Hvad dernäst angår statens bidrag till sådana skolor, så synes
visserligen, i fråga om nyinrättade stadsskolor eller genom utvidgning
af redan befintliga pedagogier föranledda kostnaden vara både
billigt och lämpligt, att vederbörande stad eller kommun dertill i
väsentlig mån bidrager jemte staten; men indragande eller nedsättande
af redan nu utgående statsanslag till pedagogier och sådana
lägre läroverk, till Indika kommunerna nu lemna ansenligare bidrag,
synes hvarken vara rättvist eller ändamålsenligt eller, så vida nuvarande
lärare måste bibehållas vid dem förunnade löneförmåner, till
någon synnerlig kostnadsbesparing ledande.
Det synes också ligga i öppen dag, att hvarken skolans namn
eller sättet för tillgångars beredande för dess inrättande och upprätthållande
eller särskild styrelse för densamma, ja, icke ens ökadt
lärareantal kan i och för sig leda till vinnande af det mål, som härvid
föreligger, eller att här ifrågavarande skolor, med hvilkas resultat
man har allt skäl att vara missbelåten, och som nu äro inskränkta
till ständigt återupprepadt genomgående af samma till läroverkens
lägsta klasser hörande kurser, måtte förvandlas till af staten omhuldade
inrättningar, der lärjungarne, efter orternas särskilda behof,
sättas i tillfälle att genom egen flit och ansträngning, så snart som
möjligt skaffa sig den kunskap och de färdigheter, som för en hvar
bland dem kunna vara af nöden, under tillsyn och oaflåtlig kontroll
af läraren eller lärarne såsom arbetsledare och anförare.
Det enda, som från lagstiftningens sida lärer kunna göras för
vinnandet af detta stora mål och realiserandet af de förhoppningar,
som man fäster vid dessa skolor, hvarvid dock allt till slut beror på
vid dem anstälda lärares skicklighet och nit, och som derför på intet
vilkor synas böra försummas, är att i fråga om kurser, läroplan och
skolarbetets anordning lemna nödig frihet.
Först efter en längre tids erfarenhet och i alla händelser icke
förr, än lyckade försök gjorts på skilda ställen, kan det förnuftigtvis
ifrågasättas att genom lagstadganden begränsa och inskränka
friheten.
Ått enligt komiterades förslag mom. e eu del lärare vid dessa
skolor, som icke torde böra förblandas med folkskolorna, skulle antagas
med vanlig »folkskolelärarekompetens», synes vara mindre lämpligt,
om det ock kan vara i sin ordning, att längre, väl vitsordad tjenst
20
-
306
göring kan föranleda särskild dispens från i allmänhet gällande fordringar.
Rättighet för sådan skola att »dimittera» lärjungar till allmänt
läroverk, så att dessa skulle utan särskild pröfning vinna inträde i
bestämd klass, synes aldrig böra ifrågakomma, då det otvifvelaktigt
är till skada för det läroverk, som skulle, på grund häraf, kunna få
mottaga lärjungar utan för inträde i klassen nödig mognad, och till
ännu större skada för dem, som skenbart skulle draga fördel af en
sådan anordning.
Med det här anförda anser sig domkapitlet äfven hafva fullgjort
den skyldighet, som särskildt ålegat detsamma, enligt nådiga brefven af
den 24 September 1880, den 14 Januari 1881 och den 30 Januari 1885,
att yttra sig öfver ifrågasatt indragning af pedagogierna i Kungsbacka
och Laholm, då dessa pedagogier fullständigt motsvara de vilkor,
domkapitlet ansett sig böra framställa för fortfarande bibehållande
af till stadsskola nu .utgående anslag, och det jemförelsevis
ringa lärjungeantalet helt visst kommer att ansenligt ökas, om genom
tjenstenit tillsättande på ordinarie stat dessa skolinrättningar återvinna
stadga och anseende och de genom ändrade anordningar i afseende
på kurser och läsplau sättas i tillfälle att motsvara de fordringar,
man på dem kan ställa.
I afseende på de allmänna läroverkens styrelse föreslår komitén
(kap. X), att så väl den för alla läroverken gemensamma centralstyrelsen
som de enskilda läroverkens lokalstyrelser skola ombildas, så
att den förra må kunna öfvertaga eu del och de senare en annan
del af de göromål, som för närvarande tillhöra eforsembetena och
domkapitlen såsom kretsstyrelser. Kyrkliga myndigheter anses nemligen
så olämpliga att deltaga i vården af läroverken, att man hellre
än att åt dessa myndigheter lemna något sådant uppdrag vill alldeles
undvara hittills behöfliga mellanlänkar emellan centralstyrelsen
och lokalstyrelserna. Kyrkan och skolan, hvilka fordom varit så nära
förenade med hvarandra, hafva nu — menar man — så litet gemensamt,
att de böra fullständigt skiljas från hvarandra. Men ehuru de
allmänna läroverken numera visserligen icke hafva till sin hufvudsakliga
bestämmelse att vara förberedande bildningsanstalter för dem,
som skola inträda i kyrkans tjenst, så torde det dock förtjena åtminstone
något afseende, att vårt folks blifvande religionslärare skola i
dessa läroverk erhålla sin första grundläggande bildning. Dessutom
hör det väl medgifvas, att de allmänna läroverken ännu hafva den
uppgiften oförändrad att fostra alla sina lärjungar icke blott till
307
nyttiga medlemmar af clet borgerliga, utan ock till kristna medlemmar
af det kyrkliga samhället. Om denna sistnämnda uppgift behjertas
och kristendomsundervisningen betraktas såsom det verksammaste
uppfostringsmedel, hvarigenom den uppväxande ungdomens
gudsfruktan och sedlighet befrämjas, så torde det kanske icke anses
fullt ändamålsenligt att alldeles utesluta de kyrkliga myndigheterna
ifrån allt deltagande i läroverkens styrelse. Eomitén anser visserligen,
att »en öfveruppsigt öfver religionsundervisningen vid samtliga
stiftets läroverk maste tillkomma stiftets andlige styresman», men
angifver icke, huru genom den föreslagna organisationen, enligt hvilken
biskopen icke ens skall vara sjelfskrifven ordförande i lokalstyrelsen
för stiftsstadens läroverk, skall åt honom kunna beredas plats
för en sådan öfveruppsigt öfver samtliga stiftets läroverk, annorstädes
än i en af läroverksstadgans paragrafer.
Såsom ett af de skäl, på grund af hvilka biskopen numera anses
olämplig till styresman för sitt stifts allmänna läroverk, anför komitén,
att den i vår tid nödvändiga specialiseringen af de vetenskapliga
studierna medför, att stiftsstyresmannen, äfven då han är vetenskapsman,
icke ofta kan utöfver sina teologiska studier omfatta de
ämnen af helt annan art, kring hvilka skolundervisningen numera
hufvudsakligen samlat sig. Men om denna specialisering af de vetenskapliga
studierna är, såsom komitén anmärkt, i vår tid nödvändig,
så måste väl antagas, att äfven de personer, som skulle komma att
bilda den föreslagna öfverstyrelsen för läroverken, nödgats underkasta
sig denna nödvändighet. Äfven dessa nya styresmän, hvilkas förnämsta
företräde i sistnämnda hänseende torde komma att bestå deruti,
att de icke gjort teologien till hufvudsakligt föremål för sina
studier, skola antagligen icke kunna undgå den anmärkningen, att
»äfven då de äro vetenskapsmän», de såsom sådana hvar för sig endast
omfatta något visst af de mångfaldiga och olikartade ämnen, i
hvilka undervisning nu meddelas vid våra läroverk.
Inom den af komitén föreslagna lokalstyrelsen torde den sakkunskap,
hvilken väl tages i anspråk, då vikarier och extra lärare
skola förordnas, tjenstgöringsbetyg meddelas och yttranden afgifvas
till öfverstyrelsen angående sökande till ordinarie läraretjenster, i
allmänhet endast vara att påräkna hos rektor och den af kollegium
valde styrelseledamoten. Men om denne senare, såsom kan antagas,
är en af läroverkets lärare, kommer han att utöfva ett slags förmanskap
öfver sina medlärare — ett förhållande, hvilket komitén anmärkt
såsom en oegentlighet hos domkapitlen såsom läroverksstyrelser.
308
Denna oegentlighet kan icke heller undvikas i den af komitén föreslagna
öfverstyrelsen. Då de ordinarie ledamöterna i denna styrelse,
hvars förnämsta uppgift skall vara att utöfva »en sakkunnig, ofta
återkommande och verksam inspektion», antagligen måste egna sin
mesta tid åt skötande af de mångfaldiga förvaltningsärendena, så
måste det svåra och grannlaga uppdraget att inspektera läroverken
hufvudsakligen lemnas åt de »periodvis adjungerade» ledamöterna,
hvilka skola utses »ibland läroverkens mest erfarne lärare».
Om denna inspektion skall vara, hvad komitén med rätta fordrar,
sakkunnig, så kan den i anseende till den ofvan omtalta specialiseringen
af studierna icke utöfvas endast af en eller tvenne lärare,
utan måste flera, representerande de olika läroämnena, dertill användas.
Några af läroverkens mest erfarne lärare skola alltså under någon
tid, i stället för att sköta sina egna befattningar, besöka läroverken
för att tillse, huru andra lärare fullgöra sina åligganden. De lärare,
som erhålla detta förtroende, komma väl såsom inspektörer att öfver
lärare, som med dem för öfrigt äro likstälda, utöfva ett förmanskap
af vida större betydelse än det, som för närvarande tillkommer ledamöterna
i domkapitlet i förhållande till de under detsamma lydande
lärare.
Det har ofta klagats öfver den ojemnhet vid bedömandet af
lärareprofven, som uppkommer deraf, att dessa afläggas inför de särskilda
domkapitlen. Dessa klagomål skola säkerligen blifva ännu
mera högljudda och antagligen ännu mera befogade, om nämnda
prof skola, såsom komitén föreslagit, afläggas vid hvart och ett af de
till antalet vida flera högre allmänna läroverken.
Att de särskilda lokalstyrelserna, sammansatta såsom komitén
föreslagit, icke skulle taga någon befattning med tillsättning af
läraretjenster, är helt visst mycket välbetänkt. Men att öfverstyrelsen,
som icke varit närvarande vid de sökandes aflagda prof, skulle lyckas
bättre, än vederbörande biskop och domkapitel hittills gjort, att vid
lärare tjensters tillsättning träffa den bästa lärareförmågan, är ett
antagande, som torde sakna tillräcklig grund.
Göteborgs domkapitel, som villigt erkänner, att konsistorierna
såsom läroverksstyrelser kunna hafva icke ringa brister, har vid
granskningen af komiténs förslag angående läroverkens styrelse icke
kunnat finna någon anledning till hopp derom, att de anmärkta
bristerna skola på det föreslagna sättet kunna afhjelpas. Något, som
deremot i denna fråga kan med visshet förutses, är, att den föreslagna
organisationen skulle medföra ■ ökade utgifter, sannolikt icke
309
obetydligt öfverstigande det belopp, som komitén beräknat. På grund
af det nu anförda får domkapitlet i underdånighet afstyrka nådigt
bifall till komiténs förslag om läroverkens styrelse.
Härmed har domkapitlet korteligen uttalat sina underdåniga
anmärkningar och erinringar vid enskilda delar af läroverkskomiténs
betänkande och förslag. Att emellertid nämnda förslag, äfven om
de här af domkapitlet påpekade och möjligen ännu andra partiella
förbättringar af detsamma skulle företagas, likväl, enligt domkapitlets
förmenande, icke skulle föra läroverksfrågan i vårt land framåt, utan
snarare än ytterligare stegra den skada och fara för vår bildning,
som täta ändringar i undervisningsväsendet alltid medföra, och att
domkapitlet följaktligen under inga förhållanden kan tillstyrka genomförandet
af nu föreliggande förslag till läroverkens ombildning, detta
har domkapitlet redan i det föregående uttalat, jemte det att domkapitlet
antydt de principiella brister i samma förslag, som föranleda
domkapitlet till ett sådant omdöme. Då likvisst obestridligen borttagande
eller rättelse, så snart ske kan, af nu öfverklagade brister i
läroverkens anordning bör ske, och Eders Kongl. Maj:t berådt domkapitlet
tillfälle att inför Eders Kongl. Maj:t härom nu yttra sig, så
finner sig domkapitlet, genomträngdt af lifligt medvetande om den
oerhörda vigten af att läroverksfrågan i vårt land sent omsider
måtte vinna en lycklig lösning, icke böra eller kunna inskränka sig
till nyss nämnda blott negativa resultat, utan anhåller underdånigst
att till sitt afstyrkande af koiniterades förslag jemväl få foga ett
uttalande och förslag af positiv beskaffenhet och syftning.
I detta afseende vill domkapitlet anknyta sig till den punkt i
komiterades betänkande, som från alla sidor erkännes såsom sj elfva
hufvudfrågan, nemligen frågan om latinets värde såsom bildningsmedel
samt om dess ställning vid de svenska läroverken.
För en hvar, som uppmärksamt läser det af komiterade afgifna
betänkandet, ligger det i öppen dag, att komitén, nemligen dess
pluralitet, intagen af djup fördom mot latinet, gått så långt, som
under nuvarande förhållanden var möjligt, för att försvaga detta
språks ställning vid vårt lands offentliga läroverk. Hvad som synnerligen
ådrager sig uppmärksamhet är, att komitén härvid icke
stöder och visserligen ej heller kan stödja sin argumentation och sina
reformförslag på historisk och pedagogisk erfarenhet, utan fast mer
just för egen del synes hafva råkat i den snara, för hvilken komitén
sjelf stundom varnar, att nemligen gå till väga medelst apriorisk
310
konstruktion, ock dervid låtit sig bestämmas af en mot latinet och
öfver hufvud mot den klassiska odlingen afvog opinion.
Denna hos komiténs flertal rådande motvilja mot latinet såsom
bildningsmedel har visserligen framkallat kraftiga protester från den
klassiska odlingens målsmän inom densamma, utan att desse likvisst
förmått göra sin åskådning och inflytelse gällande hos flertalet till
åstadkommande af ett godt resultat af komiténs arbete, utan hafva
de måst nöja sig med att afgifva förträffligt motiverade reservationer.
Då komitén tror sig bäst tillgodose den nutida bildningens berättigade
fordringar, genom att, sä vidt som möjligt, tillbakatränga
de klassiska studierna, specielt latinet, från deras principalställning
inom skolans läsplan och på grund af detta sitt rent subjektiva
föreställningssätt dristigt bryter med den pedagogiska traditionen,
ja, än mer: ställer sig i opposition jemväl emot andra civiliserade
nationers anordning af det högre skolväsendet, så lär det icke vara
förmätet, om domkapitlet tillåter sig att betvifla rigtigheten af dessa
nya slcolteorier. Fast hellre finner domkapitlet dem på det mest
evidenta sätt vederläggas just genom det statistiskt-pedagogiska material,
som komitén med lofvärd flit har från utlandet sammanfört,
framför allt genom eu jemförande öfversigt öfver hvad komitén meddelat
om undervisningens resultat i Sverige och Preussen, i hvilket
sistnämnda land latinet begynner redan i nedersta klassen af såväl
de humanistiska (klassiska) som de reala gymnasierna, och i de förra
är, jemte grekiskan, hela skolans hufvudämne. Af de tyska (klassiska)
gymnasiernas lärjungar läses vida mer latin och grekiska än
af lärjungarne på Å-linien i Sverige, — i de klasser, der den svenska
läroverksungdomen nu läser latin (IY—YII), äro 48 timmar i veckan
deråt anslagna, medan i de tyska gymnasierna, der latinet genomgår
hela skolan från den lägsta klassen till den högsta, åt detta ämne
intill 1882 varit anslagna 86 timmar i veckan, numera 77. De tyska
(klassiska) gymnasiernas matematiska lärokurs är icke desto mindre
fullt jemförlig med de svenska realstudenternas i samma ämne, således
fullt tillräcklig, och detta ehuru matematiken i de tyska gymnasierna
icke har fullt så stort antal veckotimmar, som samma ämne
har på latinlinien hos oss. Natur alhistorien har i de tyska läroverkens
. lägre och mellanklasser samma timantal som hos oss, men
detta ämne läses icke under de fyra sista åren i de tyska (klassiska)
gymnasierna och är således der sämre lottadt än i Sverige, hvarest
detta ämne i 6:e klassen har åtminstone eu timme i veckan, men i
7:e klassen visserligen alls ingen.
311
Och hvad meddelar oss nu komitén rörande resultatet af skolans
arbete i de båda länderna? Enligt komiténs åsigt (Bet. sid. 27 ff.)
sakna i regeln de nuvarande latinliniernas lärjungar i Sverige fullständigt,
vid afgång från läroverken, nödiga förkunskaper för att
kunna draga någon nytta af den akademiska undervisningen inom
den matematisk-nafcurvetenskapliga sektionen, så framt icke denna
undervisning bringas ned till en ståndpunkt, motsvarande elementarläro
verkens i andra civiliserade länder. Äfven andra ämnens ställ -ning anser komitén hos oss lemna åtskilligt öfrigt att önska; särskilt
anser komitén icke latinets och grekiskans ställning vid våra svenska
läroverk vara. sådan, att den möjliggör meddelandet af kunskaper i
dessa språk, tillräckliga för att tillgodogöra sig den akademiska undervisningen
i klassisk filologi. Gent emot denna nedslående bild af
den frukt, de svenska läroverken frambringa, —- hvad meddelar oss
nu komitén om resultatet af undervisningen vid de tyska gymnasierna?
Åf alla partier, så yttrar komitén, erkännas de från dessa
gymnasier utgående lärjungarne vara fullt i stånd att följa den akademiska
undervisningen, utan undantag för något ämne. Att de i
detta afseende ega företräde framför realgymnasiernas lärjungar, till
och med uti de reala vetenskaperna, detta synes i Tyskland vara
majoritetens mening; att de i dessa ämnen äro åtminstone jemngoda
med realstudenterna, bestrider ingen. Alltså, oaktadt latinets och
grekiskans oerhörda, enligt domkapitlets förmenande visserligen öfverdrifvet
stora öfvervigt i de tyska gymnasierna, och ehuru realämnena
der i det hela ingalunda hafva mera tid åt sig anslagen än hos oss,
blir resultatet likväl, enligt komiténs eget erkännande, i Tyskland
godt, i Sverige otillfredsställande, till och med äfven i fråga om
realstudierna i skolan. Komitén står sjelf öfverraskad inför detta
oväntade sakförhållande, men säger sig finna eu fullt/tillfredsställande
förklaringsgrund för detsamma derutinnan, att »de tyska skolorna
hafva ett språk mindre än de svenska att meddela sina lärjungar
och kunna derför använda mera tid på andra ämnen». »Huru betydlig
denna fördel är», säger ytterligare komitén, det »framgår omedelbart
vid eu blick på våra läroverks undervisningsplan, hvilken åt studiet
af det språk, som de tyska lärjungarne inhemta såsom sitt modersmål,
anslår i det hela 29 veckotimmar för latin- och 31 för reallinien.
» (Bet. sid. 84.) Detta komiténs sätt att förklara sagda förhållande
lär emellertid icke vara tillräckligt; ty undersöker man, åt
hvad för ämnen de nyss nämnda 29 timmarne äro i Preussen anslagna,
så finner man af undervisningsplanen för de preussiska gymnasierna,
att äfven dessa timmar användas just till latinet, hvarjemte af samma
läsplan framgår, att medan grekiskan i de tyska (klassiska) gymnasierna
har 14 veckotimmar mera än på A-linien i de svenska läroverken,
deremot andra ämnen än språk hafva der 11 timmar mindre
än A-linien och 15 timmar mindre än B-linien hos oss.
Sålunda visa komiténs egna uppgifter på det mest slående sätt,
att den klassiska pedagogikens af komitén förkättrade grundsatser,
hvilka ännu alltjemt äro bestämmande för de preussiska gymnasierna,
faktiskt åstadkomma ett i allo tillfredsställande resultat af
läroverkens arbete, medan de svenska läroverken, der man redan
■under några årtionden har sökt tillämpa de af komitén förfäktade
modernare skolteorierna, om också hittills icke alldeles så radikalt,
som komitén nu synes vilja genomföra dem, lemna, enligt hvad
komitén sjelf medgifver, ett i det hela mycket nedslående resultat
såsom frukten af öfveransträngande skölmödor, och detta lika mycket,
vare sig att man ser på de reala eller på de klassisk-humanistiska
studierna.
Det lär derföre icke kunna betecknas såsom blind konservatism,
om det ock delvis beror på hågkomsten af en väl bepröfvad, urgammal
svensk anordning, då domkapitlet, i likhet med ett mycket stort
antal erfarne skolman och pedagoger, med misstroende och bekymmer
åser de försök, man, särskild! i vårt land, under de senare årtiondena
har gjort och ännu . gör att i stället för de sedan århundraden i
praxis bepröfvade förnuftiga grundsatser för det högre skolväsendets
anordning, hvilka ännu i hufvudsak fasthållas och med goda resultat
tillämpas i de stora kulturländerna, sätta nyuppfunna aprioriska hugskott
och teoretiska konstruktioner, om hvilka man åtminstone måste
säga, att de icke äro nog pröfvade af erfarenheten, och att den
erfarenhet, man hunnit göra af dem, ingalunda vittnar till deras
fördel. ,
Då nu meningarna rörande den så kallade latinfrågan, faktiskt,
fortfarande äro i vårt land delade —■ i utlandet, särskildt i Tyskland,
gäller ju den pedagogiska striden, såsom komitén sjelf medgifver,
icke frågan om latin eller icke latin, utan frågan om grekiskan
såsom obligatorisk eller icke — så kan domkapitlet omöjligen föreställa
sig, att denna meningsstrid skulle kunna biläggas derigenom,
att en omorganisering af våra läroverk genomfördes enligt den af
komitén förordade planen, eller med andra ord derigenom, att den
ena sidans, latinvännernas, öfvertygelse blef helt och hållet förbisedd.
Visserligen skulle det kunna synas, som om komitén på sitt sätt nit
-
älskade för, att den klassiska odlingen måtte vid läroverken blifva
så fullständig som möjligt, i det hon föreslagit borttagandet af B-linien,
såsom den der meddelar endast en half klassisk bildning, samt vill
göra läsningen af grekiskan obligatorisk för alla lärjungar på latinlinien.
Men huruvida detta förslag förestafvats af verklig omtanke
om de klassiska studierna eller möjligen i grunden endast är ett
försök att afskräcka ungdomen från latinlinien eller (för att begagna
ett uttryck af komiténs ordförande) ett försök att »deducera den
klassiska bildningslinien in absurdum», deröfver vill domkapitlet helst
undvika att uttala sig. Säkerligen är komiténs yrkande i nyss nämnda
stycke åtminstone icke egnadt att mildra det intryck, dess betänkande
öfver hufvud gör, att nemligen komitén vid sitt förslag till ombildning
af läroverken, långt ifrån att låta båda bildningslinierna lika
rätt vederfaras, i stället sökt gynna den reala på bekostnad af den
klassiska. Men att så, enligt komiténs förslag, med lagstiftningsåtgärder
undertrycka en pedagogisk öfvertygelse, som, stödd på aktningsbjudande
erfarenhet, omfattas af ett mycket stort antal lärare
och fackmän, hvilka icke höra till de sämste, medan de nya åtgärder,
som komitén förordar, ännu icke hafva någon nämnvärd erfarenhets
vitsord att åberopa; sådant synes domkapitlet vara ett hvarken värdigt
eller till det rätta målet ledande sätt att lösa den föreliggande pedagogiska
stridsfrågan. Tvisteämnet skall likväl qvarstå alldeles oförsvagadt
och skall förvisso föranleda fortsatt diskussion, framkalla nya
strider och således äfven fortfarande sirakningar af vårt skolväsen,
så att detsamma framgent, liksom under de senast förflutna årtiondena,
skall vara beröfvadt den stillhet och kontinuitet, som är ett
oundgängligt vilkor för, att det skall kunna sundt och kraftigt arbeta
samt bringa god och gedigen frukt.
Såsom en af hufvudorsakerna till, att den nyaste läroverkslromiténs
nitiska bemödanden i det hela ledt till så förfeladt resultat,
har domkapitlet redan tillåtit sig påpeka den omständigheten, att
komitén låtit sina reformförslag bestämmas af eu på abstrakta teorier
grundad diskussion. Enligt domkapitlets lifliga öfvertygelse kan ingen
verkligen tillfredsställande reform af vårt skolväsen stå att vinna, så
länge man qvarstannar på denna det blott teoretiska och aprioriska
diskuterandets ståndpunkt. Allt hvad som på diskussionens väg kan
sägas för den ena eller den andra åsigtens vare sig häfdande eller
bekämpande är redan många gånger utsagdt så klart och kraftigt
som möjligt.
För fem år sedan, då domkapitlet hade sig anbefaldt att afgifva
314
underdånigt utlåtande rörande organiseringen af Göteborgs högre
allmänna läroverk, sedan det genom utbrytandet af reallinien blifvit
uteslutande Zariwläroverk, har domkapitlet inför Eders Eongl. Maj:t
framlagt den ödmjuka anhållan, att detta Göteborgs högre latinläroverk,
som ju numera är alldeles oberoende af reallinien, måtte få
organiseras på ett enhetligt, rationel!; sätt, enligt solida pedagogiska
principer; hvarjemte domkapitlet vid samma tillfälle äfven tillåtit
sig att framlägga ett förslag till på sådana grunder uppgjord byordning,
som skulle få följas i detta Göteborgs latinläroverk. De
grundsatser och önskningar, domkapitlet då, år 1880, har inför Eders
Kongl. Maj:t uttalat i den pedagogiska frågan, dem har domkapitlet
sedan dess alls icke haft någon anledning att frångå. Snarare har
domkapitlets förut häfdade ståndpunkt i deuna sak om möjligt vunnit
ytterligare styrka och dess öfvertygelse allt mer bekräftats genom
de allra sista årens ökade erfarenheter på det pedagogiska området,
och icke minst genom de äfventyrliga försök till förbättring af våra
läroverk, hvilka den allra nyaste läroverkskomiténs betänkande företer.
Denna domkapitlets underdåniga anhållan och dess förslag att
låta, till att börja med, Göteborgs högre latinlär ov eris organiseras på
ett sätt, som motsvarar latinläroverkets uppgift, på det härigenom
måtte på erfarenhetens väg varda med visshet utrönt, hvad en skolbildning
på klassisk grund kan uträtta, saknar icke stöd i sjelfva
komitébetänkandet. På sid. 56 f. yttrar nemligen komitén, att latinets
på vissa språkliga egenskaper grundade företräde i pedagogiskt hänseende
framför de nyare språken på intet sätt kan anses bevisadt,
samt att en tillförlitlig dom i denna fråga ej kan fällas förr än full
likstäldhet i yttre afseende kommit till stånd mellan de båda jemtorelselederna.
Domkapitlet, instämmande i detta komiténs uttalande,
vågar alltså i underdånighet anhålla, att på samma gång som realliniens
undervisning ordnas på det sätt, som säkrast leder till det
bildningsmål, bon åsyftar — och i detta afseende synes komiténs
betänkande innehålla åtskilliga förtjenstfulla anvisningar —- det tillika
måtte varda i nåder medgifvet, att någon eller några skolor i vårt
land få ordna sin undervisning efter sådana grundsatser, som den
humanistiska bildningens målsmän gilla. Sedan ganska många år
tillhaka har nemligen den af komitén med rätta påyrkade likstäldheten
mellan de båda bildningslinierna faktiskt icke förefunnits på
de svenska läroverkens läsplan, i det att reallinien visserligen fått
begynna sitt s. k. grundläggande språk redan i första klassen, men
deremot latinliniens lärjungar icke fått begynna läsningen af dess
hufvudspråk förr än på ett mera framskridet stadium af skolans
lärokurs, då latinets elementer länge sedan borde hafva varit inhemtade.
Denna för latinet och latinliniens skolbildning öfver hufvud
i hög grad ogynsamma ställning för nämnda språk på skolans läsplan
— och att den varit och är ogynsam, det visar sig just genom
den från alla sidor erkända, otillfredsställande beskaffenheten af iäsplanens
resultat — måste först och främst förbättras, innan en verklig
likstäldhet skall kunna sägas vara vunnen mellan de båda bildningslinierna
på skolans område. Förunderligt nog är dock läroverkskomitén
långt ifrån att vilja skipa sådan rättvisa. Hon omnämner
visserligen (t. ex. sid. 36 f.), att det från flera båll, särskild! på
åtskilliga ställen i universitetsmyndigketernas utlåtande i latinfrågan,
har yrkats en nedflyttning af latinet till andra klassen eller ännu
hellre iill den första, »genom hvilken anordning» — såsom nämnda
myndigheter framhållit — »den dubbla fördel skulle vinnas, att såväl
detta språk återfinge sin naturliga plats såsom grundläggade för all
språkundervisning, som ock mera utrymme bereddes i de högre klasserna
för realämnena». Men till dessa berättigade yrkanden af sakkunnige
har komitén ansett sig icke böra taga den allra ringaste
hänsyn. Bland de ytterst svaga grunder, på Indika komitén sökt
stödja detta sitt förfarande, är isynnerhet den ganska anmärkningsvärd,
att, såsom komitén uttrycker sig, »ett dylikt förslag svårligen
numera lärer kunna i Sverige genomföras». Hvad det är, som just
i Sverige står i vägen för att, om ock med lämpliga modifikationer,
återinföra en ordning för skolans språkundervisning, hvilken ännu i
dag med förträfflig framgång följes i de stora kulturländerna, om
den ock tyvärr i vårt land blifvit för få årtionden sedan afskaffa^,
detta förtiger komitén. Domkapitlet tror sig icke taga miste i den
förmodan, att komiténs »non possumus» uti ifrågavarande stycke
står i fördold! sammanhang med de häftiga, mot den klassiska skolbildningen
riglade agitationer i tal och skrift, hvilka vårt land under
de senaste årtiondena fått bevittna. Då emellertid alla dessa agitationer
såsom sådana alls icke kunna omintetgöra de den praktisktpedagogiska
erfarenhetens intyg i fråga om den s. k. klassiska skolbildningens
resultat, hvilka dennas sakförare åberopa, och hvilkas
rigtighet jemväl komitén sjelf ovederläggligen har bestyrkt genom
sina meddelanden särskild! om de preussiska gymnasierna, så skulle
domkapitlet anse sig hafva svikit sin pligt såsom styrelse öfver stiftets
läroverk, i fall domkapitlet af fegt undseende för dylika agitationer
skulle försumma att uttala sin fasta öfvertygelse i den pedagogiska
316
stridsfrågan och att, så vidt på detsamma ankommer, med sitt ord
stödja de talrika pedagogers och ungdomsvänners yrkanden, Indika
önska en skolreform i den af domkapitlet antydda rigtningen.
Hvad angår de högre allmänna läroverken öfver hufvud, har
domkapitlet redan vid ett föregående tillfälle i underdånighet inför
Eders Kongl. Maj:t uttalat såsom sin öfvertygelse, att det för ett
tillfredsställande ordnande af den högre skolundervisningen vore fördelaktigast,
om det delvis (i Stockholm och Göteborg) enligt riksdagens
beslut begynta söndrandet af de båda bildningslinierna i
särskilda läroverk blefve på ett efter vårt lands förhållanden afpassadt
sätt genomfördt, så att fullständig nytta kunde dragas af detta riksdagens
för flera år sedan fattade beslut. Denna mening finner sig
domkapitlet fortfarande af principiella skäl föranledt att fasthålla;
men domkapitlet förbiser dervid icke, att denna önskvärda reform af
yttre praktiskt-ekonomiska grunder för närvarande icke torde kunna
fullt realiseras. Fast mer har domkapitlet i närvarande underdåniga
utlåtande ansett sig böra stanna vid den här ofvan gjorda hemställan,
hvad de högre allmänna läroverken öfver hufvud angår, att latinets
inträde på dessas läsplan åtminstone måtte återföras till tredje klassen.
Hvad återigen särskild! beträffar staden Göteborg, hvarest de
båda bildningslinierna på grund af nyss nämnda riksdagsbeslut redan
äro fullständigt åtskilda och numera förfoga öfver hvar sitt helt och
hållet sjelfständiga läroverk, tillåter sig Göteborgs domkapitel att
ännu en gång i underdånighet få fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
på det förträffliga tillfälle, som nämnda förhållande just
på denna ort erbjuder att medgifva åt Göteborgs högre allmänna
latinläroverk eu undantagsställning, i kraft hvaraf detta läroverk
finge sjelfständigt och enhetligt ordnas såsom högre lärdomsskola på
klassisk grund. Härigenom skulle, utan alla ekonomiska svårigheter,
ett tillfälle beredas att på den praktiska erfarenhetens väg — den
enda, som verkligen leder till målet, när det gäller en praktisk
fråga — få utrönt : huruvida det verkligen kan vara skäl för oss,
ett ringa och fåtaligt folk, att på idel negativa och teoretiska grunder,
brytande med pedagogikens historia, omforma vårt högre skolväsen
enligt den pedagogiska radikalismens, af komiténs pluralitet förordade
åsigter och med detsamma lösgöra oss från de grundsatser och den
ordning, som ännu i dag äro bestämmande för den öfriga civiliserade
verldens högre bildningsanstalter, och således i fråga om bildningen
intaga en alldeles isolerad ställning; eller huruvida det icke fast
hellre är mera välbetänkt och fruktbringande, att vi i afseende på
ordnandet af det högre skolväsendet, denna grundval för vårt folks
kultur, söka bevara sambandet med den europeiska odlingens historia,
d. v. s. med andra ord: bevara sambandet med de kulturfolk, med
kvilka vi genom både frändskap, historia och samfärdsel hitintills
varit förbundna, och från hvilkas odling vår egen ännu alltjemt
hemtar de mest betydelsefulla, ja, rent af oumbärliga insatser och
impulser.
Det förslag, domkapitlet härmed i underdånighet framlagt inför
Eders Kong! Maj:t, att åt ett eller annat läroverk lemna frihet till
en efter särskilda förhållanden lämpad, sjelfständig utveckling, innebär
icke något oerhördt eller nytt. Redan för omkring ett'' hälft sekel
sedan, då de pedagogiska stridigheterna i vårt land nyss hade börjat
upplåga, beslöt man sig för att i liufvudstaden upprätta ett utanför
landets öfriga skolsystem stående läroverk med helt och hållet sjelfständig
organisation, der de nya åsigterna om undervisningsväsendet
skulle få fritt göra sig gällande och i praktiken ådagalägga, hvad
de förmådde uträtta. Beslutet bragtes ock till verkställighet, och
det nya läroverket — den s. k. nya elementarskolan i Stockholm —
grundades och utvecklade sig under Kongl. Maj:ts och riksdagens
frikostiga hägn. I många stycken har visserligen nämnda försöksskola
sedermera efter hand sett sig föranlåten att återgå till den
äldre, vid hennes stiftelse af reformpartiet förkastade läroverksorganisationen,
men å andra sidan må ej heller nekas, att eu stor
del af de sistförfiutna årtiondenas förbättringar inom det svenska
undervisningsväsendet derifrån hemtat goda väckelser. I alla händelser
var onekligen denna skolas inrättande ett högsinnadt och
lyckligt sätt att praktiskt lösa den pedagogiska strid, som redan då
—• för vid pass femtio år sedan — rörde sig i vårt land.
Det är med åberopande af detta prejudikat och med blicken på
de utomordentligt magtpåliggande bildningsintressen, hvilka under
närvarande ödesdigra förhållanden i vårt land stå på spel, som domkapitlet,
begagnande detta tillfälle, som blifvit det beskärdt att
yttra sig rörande den pedagogiska frågan, vågar underdånigt och
enträget anhålla hos Eders Kongl. Maj:t, att här på denna ort eu
fristad måtte öppnas, der den humanistiska skolbildningens grundsatser,
tillbörligt modifierade med hänsyn till den moderna tidens
fordringar, men ostörda af för dem främmande konsiderationer, måtte
få tillämpas och praktiskt ådagalägga, hvad de äfven hos oss lika
såväl som i andra länder, särskildt i Tyskland, kunna uträtta till
bibringande af eu på samma gång helgjuten och tidsenlig skolbildning.
318
För att icke endast in abstracto tala om det vigtiga ämnet har
domkapitlet tillåtit sig att såsom bilaga (se Bil. A) till detta sitt
underdåniga betänkande förslagsvis foga en läsordning, som enligt
domkapitlets mening borde hufvudsakligen följas vid Göteborgs högre
latinläroverk i dess enligt domkapitlets underdåniga förslag reorganiserade
skick; och vågar domkapitlet för detta sitt förslag till läsordning
utbedja sig Eders Kongl. Majrts gunstbenägna uppmärksamhet.
Hvad som å detsamma i främsta rummet torde falla i ögonen är, att
latinet, begynnande redan i första klassen, genomgår hela läroverket
ända till slut. Den anmärkning, som ständigt åter plägar göras
emot denna anordning att låta latinet inträda redan i första klassen,
är den, att lärjungarne och deras målsmän härigenom nödgas på ett
allt för tidigt stadium af gossens utveckling afgöra, hvilken bildningslinie
denne skall tillhöra. Om detta verkligen i somliga fall kan
medföra någon olägenhet — ehuru dock en gosses anlag vid omkring
tio års ålder mestadels utan allt för stor svårighet lära kunna skönjas
— så är dock denna olägenhet icke så stor, att den ensam skulle böra
beröfva ungdomen de ojemförligt öfvervägande fördelarne af en studieplan,
hvilken, enligt hvad jemväl komiténs egna meddelanden visa,
obestridligt dokumenterat sig vara clen, som säkrast leder till det
mål, dit clen högre lärdomsskolans arbete syftar. Till och med i det
fall, att lärjungen, efter att hafva genomgått latinskolans nedersta
klasser, skulle befinnas vara mera anlagd för reallinien, skall det
lända honom till fördel vid hans blifvande studium af de lefvande
språken att hafva fått en solid grund för dessa lagd i och genom
latinet; såsom man ju också finner, att i utlandets realläroverk latinet
allt ifrån nedersta klassen ingår såsom undervisningsämne, och likasom
man i vårt grannland Danmark låter alla lärjungarne, äfven de
blifvande reallisterna, undervisas i latin i skolans fyra lägsta klasser.
Äfven sjelfva den nyaste svenska läroverkskomitén tyckes icke vara
obenägen att antaga, att någon kunskap i latinet kan lända jemväl
realister till nytta, då hon ju icke drager i betänkande att föreslå,
att desse, till och med på det högre, mest ansträngande stadiet af
sin skolkars, må sättas i tillfälle att egna ej obetydlig tid och möda
åt studiet af nämnda språk.
Må det nu i nåder tillåtas domkapitlet att i största korthet påpeka
de väsentliga fördelar, som en läsordning i öfverensstämmelse
med domkapitlets härjemte framlagda förslag skall medföra. I följd
af latinets ställning å denna läsordning vinnes allt ifrån skolkursens
början i rätt tid en god och fast grundläggning för språkstudierna,
i och genom ett härför synnerligen lämpligt språkmaterial, liksom
dessa språkstudier äfven allt framgent i skolans mellersta och högre
klasser stödjas och stärkas genom att vara koncentrerade omkring
latinet såsom en dem alla uppbärande stam.
Vid det sätt för undervisningens ordnande, domkapitlet föreslår,
vinnes ock härjemte behörigt utrymme för realämnena. I detta
hänseende vill domkapitlet blott erinra om, att dessa ämnen på skolans
mellersta och högre stadier kunna erhålla något mera undervisningstid
åt sig anslagen derigenom, att de klassiska språken, i rätt tid hegynta,
i de högre klasserna- icke behöfva upptaga så mycken tid, som efter
nu varande ordning. Så visar t. ex. en blick på domkapitlets förslag
till läsordning, att* både naturkunnighet och tyska — tvenne realämnen,
som både enligt nu gällande skolstadga och på komiténs
läsplan hafva fått eu mycket försvagad ställning — på den af domkapitlet
förordade läsordningen deremot fortgå genom skolan ända
till afgångsexamen. Derjemte har matematiken enligt domkapitlets
läsordning fått mera undervisningstid sig tilldelad på skolans mellanstadium
och i dess högsta klasser, än den har enligt komiténs egen
läsplan. Det behöfves icke mer än denna lilla erinring om realämnenas
gynnade ställning på det af domkapitlet framlagda förslaget
till läsplan för att visa grundlösheten af hvad komitén (sid. 36 f.)
foregifver, nemligen att ett återvändande till den äldre skolordningen
skulle göra det omöjligt »att behörigen tillgodose den reala eller
öfver hufvud taget den nutida bildningens berättigade fordringar» —
ett föregifvande, som dessutom helt och hållet vederlägges redan
genom det, som komitén sjelf meddelar om det allsidigt tillfredsställande
resultatet af t. ex. de preussiska gymnasiernas arbete.
Andtligen anhåller domkapitlet ock att få påpeka, hurusom eu
läsplan, anordnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med domkapitlets
förslag, är egnad att förebygga den öfveransträngning, hvaröfver
man nu från alla håll med rätta klagar och som enligt domkapitlets
öfvertygelse ej kan häfvas genom att, såsom komitén föreslår, lätta
bördan i de nedre klasserna på ett sätt, som låter henne trycka så
mycket tyngre i de högre. 1 na ifrågavarande hänseende hyser domkapitlet
den säkra förhoppning, att först och främst skolans språkundervisning,
ordnad såsom domkapitlet föreslår, skall kunna aflöpa
utan otillbörlig ansträngning för lärjungarne. Bortser man från
grekiskan såsom en forttsätning af det latinska språkstudiet, så vore det
nemligen domkapitlets mening, att latinet egentligen skulle användas
till att bibringa lärjungarne den allmänna språkliga kunskapen,
320
hvaremot de öfriga språken skulle läras efter en mera för praktiskt
syfte afpassad undervisningsmetod —- en omständighet, som väsentligen
skulle minska mödan vid dessa språks inhemtande. För öfrigt
är det ju - alls icke fråga om, att de klassiska språkstudierna, huru
framstående plats de än böra hafva, skulle hos oss drifvas till en
sådan höjd i intensivt och extensivt hänseende, som t. ex. vid de
tyska gymnasierna är fallet och som der gifver anledning till, såsom
det synes, berättigade klagomål öfver ungdomens öfveransträngning.
Ännu en omständighet i fråga om det sätt, hvarpå språkundervisningen
är ordnad på domkapitlets läsplan, torde ock särskildt böra
framhållas: den högst olyckliga, till öfveransträngning ledande sammanträngningen
af de främmande språkens inträde på lässchemat,
hvilken enligt nuvarande skolstadga förefinnes på skolans mellanstadium
och som på komiténs läsplan qvarstår alldeles oförminskad,
är genom domkapitlets läsordning väsentligen förebyggd. För öfrigt
torde ock slutligen böra påpekas, hurusom antalet af hvarje veckas
undervisningstimmar är enligt domkapitlets förslag något mindre än
enligt nuvarande skolordning, i det att de båda lägsta klasserna
hafva 28 och de öfriga utan undantag icke mer än 30 timmar i
veckan.
Med det nu sagda torde domkapitlet tillräckligt hafva motiverat
sin underdåniga anhållan om, att det å härvarande ort befintliga
latinläroverket måtte få organiseras, hvad läsordningen angår, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af domkapitlet framlagda förslaget.
En omständighet, som ända in till de senaste åren med något skäl
har kunnat andragas såsom ett hinder för att bevilja Göteborgs latinläroverk
en dylik undantagsställning, nemligen de åt Göteborgs gymnasium
frikostigt donerade stipendii- och understödsfonderna, har
upphört att utgöra ett sådant hinder, sedan numera, i kraft af Kongl.
Maj:ts förordningar af den 24 November 1882 och den 8 Juni 1883,
afkomsten af de mest betydande af dessa fonder fördelas bland lärjungarne
vid båda de härvarande högre allmänna läroverken.
En annan invändning mot att medgifva Göteborgs latinläroverk
en mera sjelfständig ställning i fråga om läsordningen skulle deremot
ännu kunna göras, att nemligen detta skulle komma att för lärjungar
från andra läroverk i kringliggande bygd försvåra öfvergången
från dessa till latinläroverket i Göteborg. Af den af läroverkets rektor
meddelade och till domkapitlets föreliggande underdåniga utlåtande bifogade
statistiska redogörelse (se Bil. JB) för antalet af de lärjungar,
som under de sist förflutna tio läsåren från andra läroverk öfver
-
321
flyttats till Göteborgs latinläroverk, framgår det emellertid, att dessas
antal är jemförelsevis ganska ringa, isynnerhet om man, såsom tillbörligt
är, hufvudsakligen fäster afseende på de till Göteborgs stift hörande
läroverken. Egentligen är det endast de båda femklassiga läroverken
i Göteborgs stift, nemligen det i Uddevalla samt det i Göteborg
(Majorna), som härvid komma i betraktande, eller till och med,
nogare räknadt, blott det förra af dessa båda, alldenstund skolyuglingarne
i Majorna, såsom boende i en förstad till Göteborg, äro
oförhindrade att, om så önskas, inträda i Göteborgs latinläroverk
redan i dess första klass. Då det nu gäller eu den mest afgörande
lifsfråga för den högre skolbildningen i vårt land, så vågar domkapitlet
härmed i underdånighet hemställa, att, jemte det att Göteborgs
latinläroverk må få organiseras såsom ett klassiskt läroverk
enligt domkapitlets förslag, jemväl i de båda nyssnämnda femklassiga
läroverken, det i Uddevalla och, om sådant annars finnes vara
nödigt, äfven det i Majorna, läsordningen måtte få modifieras med
anslutning till den för Göteborgs latinläroverk gällande läsplanen,
så att lärjungarne från de förra utan svårighet må kunna inträda i
det senare. Hvad särskildt just det femklassiga allmänna läroverket
i Majorna beträffar, tillåter sig domkapitlet i detta sammanhang att
fästa Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på hvad samma
skolas lärarekollegium i sitt utlåtande yttrar om önskvärdheten af
att, derest någondera af de båda bildningslinierna vid densamma
skulle indragas, detta icke, såsom komitén föreslagit, måtte ske med
latinlinien, utan att fast hellre reallinien i sådant fall må indrascas,
men deremot latinlinien bibehållas, så att Majornas femklassiga läroverk
framför allt måtte kunna förblifva i organiskt sammanhang just
med Göteborgs högre Zafwläroverk, — ett yrkande, som ifrågavarande
läroverkskollegium stöder genom att påpeka det statistiska erfarenhetsfaktum,
att de lärjungar, som utgå från femklassiga läroverket i
Majorna för att fortsätta sina studier, till allra största delen vända
sig, icke till real- utan till latinlinien vid högre allmänna läroverk.
Domkapitlet finner sig jemväl i detta anmärkningsvärda sakförhållande
ega ett visst stöd för den meningen, att det icke egentligen
skulle stå i strid med de lokala intressena, i fall Majornas femklassiga
läroverk erhölle en omorganisering i liknande rigtning som den,
domkapitlet här ofvan föreslagit beträffande Göteborgs högre latinläroverk,
hvarigenom nämnda femklassiga skola fortfarande skulle
kunna direkt förbereda lärjungar för inträde i latinläroverket, äfven
om detta skulle blifva ombildadt enligt domkapitlets nu framlagda
21
322
förslag. — Men till och med om en dylik omorganisering i humanistisk
rigtning af de båda nu nämnda femklassiga läroverken inom
Göteborgs stift icke skulle kunna i nåder beviljas, kan Göteborgs
domkapitel, med blicken fäst på de ojemförligt vigtiga och dyrbara
bildningsintressen, som för närvarande i vårt land hotas med undergång,
och behjertande sin oeftergifliga förpligtelse att i sin mån bevaka
och värna dessa intressen, icke undertrycka uttalandet inför
Eders Kong! Maj:t af den förhoppning och den bön, att det jemförelsevis
nära nog försvinnande fåtal af ynglingar, som från andra
offentliga skolor söka inträde i Göteborgs latinläroverk, icke må anses
böra hindra genomförandet af en skolreform, närmast inom sistnämnda
läroverk, hvilken, enligt hvad domkapitlet i det föregående
anser sig hafva ådagalagt, skulle för tusentals ynglingars bildning
medföra de vigtigaste fördelar och för visso äfven i vidsträcktare
omkrets på den praktiska erfarenhetens pålitliga väg bidraga till att
lyckligt lösa frågan om den rätta anordningen af det högre skolväsendet
i vårt fädernesland.
Göteborgs domkapitel den 23 September 1885.
Underdånigst
GUST. DAN. BJÖRCK.
Anton Rosell. C. Adam. Fr. Th. Blomstrand.
A. O. Heurlin. C. J. Sundström. U. L. Ullman.
A. B. Magni.
Förslag till läroplan för Göteborgs latinläroverk»
Bil. A.
Läroämnen | Kl. i | K], II | Kl. in | Kl. IV | . Klass V | Klass VI | Klass Vll | |||||||
Afd. A | Afd. B | Afd. A | Afd. B | Afd. A | Afd. B | |||||||||
1 | 2 | 1 | 2 | 1 | 2 | 1 | 2 | |||||||
Kristendom ....................................... | 3 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Modersmålet....................................... | 5 | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Filosolisk propedevtik....................... | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | 1 | 1 | 1 | 1 |
Latin................................................... | 6 | 7 | 7 | 7 | 6 | 6 | 6 | 6 | 6 | 6 | 6 | 6 | 6 | 6 |
Grekiska............................................ | — | — | — | — | 7 | _ | 6 | 6 | _ | _ | 6 | 6 |
|
|
Franska ............................................. | — | — | — | — | — | — | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Tyska ................................................ | — | — | 4 | 4 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Engelska............................................. | — | — | — | — | — | 4 | — | — | 2 | 2 | — | — | 2 | 2 |
Matematik......................................... | 4 | 5 | 5 | 5 | 5 | 5 | 4 | 4 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 |
Naturlära ..................................... | 2 | 2 | 2 | 2 | 1 | 1 | _ | _ | _ | _ | _ | _ |
|
|
Naturalhistoria ................................ | — | — | — | — | — | _ | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 |
Fysik ............................................... | — | — | — | — | — | 2 | — | — | 2 | 2 | — | — | 2 | 2 |
Historia och Geografi........................ | 4 | 4 | 4 | 5 | 4 | 4 | 3 | 3 | 3 | 3 | o O | 3 | 3 | 3 |
Välskrifning....................................... | 2 | 1 | 1 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Teckning........................................... | 2 | 2 | — | — | — | 1 | — | — | 2 | 2 | — | — | 2 | 2 |
Summa | 28 | 28 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 | 30 |
Anm. I de högsta klasserna må fakultativt undervisas 1 timme i veckan i hebreiska, engelska och teckning.
oo
to
324
Bil. B.
Uppgift å antalet lärjungar, som under åren 1875—1884 vid
Göteborgs högre latinläroverk klass. 7—4 latinlinien samt klass.
3—1 från annat allmänt läroverk vunnit inträde.
År och | Klass | 7— | -6 |
| Klass. | 5- | -4 |
| Klass | 3- | -i |
| ||||
§.% a 9=" SL P e-f--i | Nyintagne | ^ 53 ^ ® p" o] P rf | Nvintagn |
| £? p a a sb SL CT3 P SO <rt- | Nyintagne | ||||||||||
i | 2 | 3 | 4 | i | 2 | 3 | 4 | 1 | 2 | 3 | 4 | |||||
1875 | Y.T. |
| _ | _ | _ | _ |
| _ | _ | _ | _ |
| _ | _ | ''_ | _. |
» | H.T. | 129 | 3 | 2 | — | 1 | no | — | — | — | 5 | 233 | —• | 1 | — | 2 |
1876 | Y.T. |
| — | — | — | 1 |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 131 | 4 | — | — | 4 | 66 | — | — | — | 4 | 265 | — | — | — | 5 |
1877 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 122 | 5 | 4 | — | 3 | 76 | i | — | — | 5 | 270 | — | — | — | 4 |
1878 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — |
| — | — | — | 1 |
» | H.T. | 131 | 2 | — | — | 3 | 71 | i | — | 1 | 3 | 303 | 1 | 2 | — | 5 |
1879 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | — | — | 1 |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 137 | 3 | 1 | — | 1 | 104 | i | 1 | — | 11 | 190 | — | — | — | — |
1880 | V.T. |
| — | — | — | — |
| .— | — | — | 1 |
| — | — | — | 1 |
» | H.T. | 151 | 4 | 6 | — | 6 | 122 | 2 | — | 2 | 13 | 250 | — | — | — | 6 |
1881 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | — | — | 1 |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 170 | 7 | 6 | — | 4 | 126 | 1 | — | -r— | 7 | 236 | — | 2 | 1 | 1 |
1882 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | — | — | 1 |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 202 | 5 | 6 | — | 3 | 117 | — | 1 | 2 | 9 | 202 | — | 3 | 1 | 1 |
1883 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 201 | 3 | 5 | — | 7 | 117 | — | 4 | — | 7 | 154 | — | — | — | 3 |
1884 | V.T. |
| — | — | — | — |
| — | 1 | — | — |
| — | — | — | — |
» | H.T. | 197 | 1 | 7 | — | 3 | 108 | — | 4 | 2 | 14 | 152 | — | — | — | — |
Summa | 1,571 | 37 | 37 | — | 36 | 1,017 | 6 | 11 | 7 | 82 2,255 | 1 | 8 | 2 | 29 |
Anm. 1. 1 = från Uddevalla läroverk.
2 = » Göteborgs 5-klassiga läroverk.
3 = » öfriga stiftsläroverk, tillhörande läroverkets område.
4= » andra läroverk.
Anm. 2. Uti ofvanstående uppgifter äro ej upptagne lärjungar, som ankommit
från Göteborgs 3-klassiga eller nuvarande realläroverk.
A. O. Heurlin.
325
Till Göteborgs domkapitel.
Då kollegium härmed går att afgifva yttrande öfver läroverkskomiténs
underdåniga utlåtande och förslag angående omorganisation
af rikets allmänna läroverk, tillåter sig kollegium förutskicka
den anmärkningen, att det dels icke ansett sig böra yttra sig angående
de af komitén föreslagna förändringarna i realliniens organisation
— således icke heller i fråga om det af komiterade framstälda
förslag till latinets införande såsom valfritt ämne i realliniens högre
klasser, hvithet förslags antagande i samband med godkännande af
de förändringar rörande akademiska examina, som af komiterade
blifvit tillstyrkta, utan tvifvel skulle synnerligen kraftigt bidraga till
den klassiska bildningens qväfvande i vårt land — dels icke tilltrott
sig att rörande de punkter af komiterades förslag, som kollegium
funnit framför andra innebära för undervisningen skadliga nyheter
och förändringar, och hvilka derföre af kollegium måste afstyrkas,
vare sig kunna framlägga eller ens böra försöka att åstadkomma den
noggranna utredning, som för uppgörande af fullständig undervisningsplan
för latinliniens särskilda klasser vore nödvändig.
Efter förutskickandet af dessa anmärkningar öfvergår kollegium
nu till de särskilda punkter af komiterades förslag, rörande hvilka
kollegii pluralitet funnit giltiga skäl att framlägga åsigter afvikande
från komiténs.
1. Angående latinets inträde i undervisningen samt dess ställning
vid läroverken i öfrigt.
Innan kollegium närmare inlåter sig på denna fråga, anser det
sig böra på det eftertryckligaste påpeka det beklagliga faktum, bestyrkt
af läkare och pedagoger ej mindre än af bekymrade föräldrar
och ungdomens vänner, att nemligen i de högre läroverken å latinlinien
en för ungdomens utveckling i fysiskt och psykiskt hänseende
förderflig öfveransträngning förefinnes, hvilken är den naturliga och
oundvikliga följden deraf, att i 4—6 klasserna icke mindre än trenne
språk af den ansträngande beskaffenhet som latin, franska och grekiska
inträda på läsordningen under loppet af trenne omedelbart
efter hvarandra följande läsår. Denna opedagogiska anordning af
de nämnda språkens inträde i skolkursen är enligt kollegii öfvertygelse
hufvudsakligen och närmast föranledd deraf, att man icke begynner
med latinet i tillbörlig tid, utan har förlagt början af latin
-
326
studiet ända fram till 4:e klassen. Kollegium måste fördenskull anse
det vara ett väsentligt fel i läroverkskomiténs föreliggande förslag,
att detsamma har låtit nyssnämnda olyckliga anordning af språkstudierna
i 4—6 klasserna oförändrad qvarstå och sålunda försummat
att söka undanrödja en af de förnämsta anledningarna till den med
allt skäl beklagade öfveransträngningen vid de högre läroverken.
Från prineipielt pedagogisk synpunkt anser kollegii pluralitet,
att latinet rätteligen borde inträda redan i l:a klassen, i hvilket fall
också hela anordningen af läroverkens språkundervisning kunde på
sådant sätt regleras, att otillbörlig och skadlig ansträngning af lärjungarnes
krafter icke borde behöfva förekomma. Men alldenstund ett
yrkande i denna rigtning under nu rådande förhållanden icke lär
hafva utsigt att vinna afseende, vill kollegium inskränka sig till att
i fråga om latinet påyrka och föreslå, att undervisningen i detta
språk måtte taga sin början åtminstone i 3:e klassen — om än med
ett något ringare tim-antal, än som enligt nu gällande skolstadga
är åt detta ämne anslaget i den klass, der det nu inträder — en
åtgärd, hvarigenom den betänkliga olägenheten af att begynna trenne
främmande språk under tre på hvarandra följande läsår skulle, om
ock visserligen i ringa mån, blifva aflägsnad. Det behöfliga antalet
timmar — 5 å 6 — anser kollegium kunna utan men för undervisningen
i det hela för detta ändamål vinnas från andra ämnen, hufvudsakligen
svenska och tyska språken, hvilka ännu i denna klass
fått sig tilldelad en särdeles rundligt tilltagen undervisningstid.
I fråga om latinskrifningens afgörande betydelse för tillträde till
den muntliga mogenhetsexamen har komitén velat bereda eu lindring
genom att föreslå två skriftliga pröfningar i latinska språket: en
öfversättning från svenska till latin samt en från latin till svenska,
med rättighet till muntlig examen för den, som i endera af dessa
skrifningar blifvit godkänd. Kollegium skulle så till vida vilja gå
ännu ett steg längre, att det föreslår utbytandet af den nu föreskrifna
öfversättningsuppgiften från svenska till latin mot eu dylik
från latin till svenska, dock med bibehållande af den obligatoriska
karakter i och för fullföljandet af examen, som den nu föreskrift^
latinska öfversättningsuppgiften eger. Om det nemligen också å ena
sidan icke kan förnekas, att ynglingens förmåga att någorlunda felfritt
skriftligen uttrycka sig på latin utgör ett kriterium — bland
andra — på latinundervisningens framgångsrika bedrifvande, så måste
man dock å andra sidan medgifva, att färdighet i latinskrifning
hvarken bör uppställas som ett af elementarundervisningens mål eller
327
numera eger den praktiska betydelse för den blifvande vetenskapsmannen,
att det tidsödande arbetet på att meddela lärjungarne denna
färdighet bör få förrycka latinundervisningen från den väg, som kan
leda till verkligt fruktbringande resultat. Och att den ställning,
öfversättningsuppgiften till latin nu intager i den skriftliga afgångsexamen,
måste medföra en särdeles skadlig inverkan på latinundervisningen
i det hela, derom är kollegium både af teoretiska grunder
och af egen erfarenhet öfvertygadt. Med eller mot sin vilja måste
läraren, i synnerhet på läroverkets högre stadium, med större eller
mindre uppoffring af det sakliga och verkligt bildande innehållet fästa
hufvudsaklig vigt vid den grammatiska och stilistiska formen, som,
visserligen bildande äfven den, dock icke bör undanskymma det väsentliga;
och lärjungen, väl vetande, att den muntliga afgångspröfningen
i språket i de flesta fall ger ett godkändt betyg till resultat,
derest ej det skriftliga profvet varit allt för underhaltigt, förlorar
allt mer intresset för ämnet, då han icke kan undgå att reflektera
öfver gagnlösheten i praktiskt afseende af den öfning, som på grund
af förhållandenas magt måste göras till undervisningens hufvudsak.
Härmed vill kollegium dock för ingen del förneka nödvändigheten i
och för en framgångsrik undervisning i latinska språket af skriftliga
öfversättningsuppgifter till latin, såsom understödjande och äfven i
fråga om resultatet kontrollerande den grammatiska undervisningen;
men det tror sig böra uttala såsom sin öfvertygelse, såväl att det
mål man numera, sedan förmågan ej mindre af latinets skrifvande
än af dess talande blifvit för det ojemförligt största antalet vetenskapsmän
fullkomlig obehöflig, måste med latinundervisningen företrädesvis
afse •— nemligen dels en så mycket som möjligt omfattande
och ingående insigt i det gamla romarfolkets åskådningssätt, dess
egendomliga karakter, dess allmänna statsliga institutioner, dess betydelse
såsom en på alla andens områden och i de mest skilda trakter
af verlden verksam civilisatorisk stormagt, eu insigt, som icke kan
blifva rätt lefvande utan direkt studium af folkets literatur, dels en
någorlunda uppöfvad förmåga att för praktiska ändamål, gemensamma
för vidsträckta kretsar af vetenskapsidkare, kunna tillgodogöra sig,
hvad förgångna generationer, för hvilka latinet var icke endast vetenskapens,
utan äfven det internationella statslifvets tungomål, på
romerskt språk lemnat oss i arf af tankearbete, af iakttagelser, af
lärdomar — icke i någon väsentligare mån genom dessa öfningar
vinnes, som äfven att den vinst för modersmålets rigtiga uppfattning
och användning, som bör blifva följden af den, vid den skriftliga öfningen
328
ännu mer än vid den muntliga, sig påträngande jemförelse!! mellan
det främmande språket och modersmålet, säkrare ernås genom öfversättningsöfningar
från latin till svenska än tvärtom.
2. Angående indragning af B-linien.
Den af komiterade föreslagna åtgärden att indraga den s. k.
B-linien vid statens allmänna läroverk söka komiterade motivera å
ena sidan genom betonandet af den klassiska bildningens kraf på
fullständighet, hvilken, icke skulle kunna vinnas utan studium äfven
af grekiska språket, å andrå sidan genom förklaringen, att den uppgift,
B-linien under nuvarande förhållanden har att fylla, blefve,
under förutsättning af de genomgripande förändringar i det akademiska
examensyäsendet, som komitén föreslagit, på ett tillfredsställande
sätt fyld genom latinets införande såsom valfritt ämne å reallinien.
Angående giltigheten af denna komiterades kategoriska förklaring
tillkommer det andra myndigheter än kollegium att döma,,
ehuru kollegium likväl anser sig ej böra underlåta att uttala sina
starka tvifvelsmål rörande det befogade i detta påstående. I alla
händelser torde det vara försigtigast att låta erfarenheten fälla utslaget
och således åtminstone till eu början låta B-linien fortfarande
ega bestånd, då ju äfven snart nog torde visa sig, huruvida orsaken
till ifrågavarande linies nuvarande starka freqvens verkligen, såsom
komiterade förmena, endast är att söka i yttre förhållanden, eller
om ej i sjelfva verket denna bildningslinies fortvaro betingas af den
högre vetenskapliga bildningens egna kraf och fordras af den bildningssökande
ungdomens eller närmast dess målmäns mer eller mindre
klara och fördomsfria uppfattning af dessa krafs vilkor och innebörd..
Hvad åter angår den förra delen af komiterades motivering för
sitt destruktiva förslag, så må det visserligen till fullo medgifvas, att
insigt i grekiska språket för den blifvande teologen och klassiske
filologen är nödvändig, ehuru nämnda språk visserligen ej i detta afseende
intager rummet framför latinet, då detta senare, såsom ifrågavarande
vetenskapers tungomål under långa århundraden, utgör ej
blott såsom grekiskan föremål för dessa studier, utan äfven ett nödvändigt
medel för deras framgångsrika idkande. Beträffande åter
nödvändigheten af grekiska språkets studium för ynglingar, som, enligt
komiterades yttrande, »under sin skoltid vilja förbereda sig till
sådana lefnadsbanor, för Indika en verklig klassisk bildning anses
oumbärlig», så vågar kollegium derom icke uttala någon mening,
helst komiterade alldeles uraktlåtit att närmare bestämma arten af
dessa lefnadsbanor.
329
Deremot är det intet tvifvel underkastadt, att insigt i latinska
språket till långt större omfattning, än som äfven under gynsammaste
vilkor kan vinnas genom den af komiterade föreslagna valfria undervisningskursen
på reallinien, i förening med vana och färdighet att läsa
och säkert uppfatta originalskrifter på detta språk, för många andra
vetenskapsidkare än de nyssnämnda är nödvändig. Kollegium anser
sig blott behöfva erinra om historikern, som vid sina arkivforskningar
utan tvifvel ofta måste påträffa urkunder, hvilkas tillgodogörande
ovilkorligen förutsätter eu temligen säker insigt i latinet; lingvisten,
särskild! den, hvars hufvudsakliga intresse fäster sig vid de romanska
språken; filosofen, såvida han vill intränga i och tillegna sig resultatet
af medeltidens och de första århundradenas af den nya tiden
arbete i denna vetenskapernas vetenskap; juristen, som för ett djupare
inträngande i sin vetenskap finner sig behöfva gå tillbaka till
den vigtigaste källan för den moderna rättsläran, den romerska rätten;
äfvensom i allmänhet alla de idkare af äldre vetenskaper, som för
sina ändamål hafva af nöden en historisk insigt i dessa vetenskapers
utveckling.
Om nu häraf enligt kollega mening ovedersägligen framgår, att
den högst betydliga försämring i latinets ställning vid elementarundervisningen,
hvilken skulle blifva en följd af genomförandet af
komiterades förslag, äfven skulle innebära ett betänkligt tillbakasättande
af de vilkor, som utgöra förutsättningen för ett framgångsrikt
vetenskapligt arbete i allmänhet, så synes nämnda förslag i sig innebära
lika betänkliga vådor i socialt hänseende. Den vinst, fosterlandet
i detta afseende skördat af latinskolans och realskolans förening
•— en vinst, som väl icke låter sig i siffror beräkna, men som
dock både i verkligheten förefinnes och måste, såsom af erfarenheten
vitsordad, erkännas, i det. skrankorna mellan det lärda ståndet och
embetsmannaklassen å ena sidan samt de näringsidkande å den andra
allt mer aflägsnats — skulle till stor del tillspillogifvas, enär latinlinien
eller rättare latinskolan utan tvifvel skulle komma att till den
ojemförligt största delen befolkas af sådana ynglingar, som redan
vid inträdet i 4:e klassen bestämt sig för den presterliga banan —
för klassiska universitetsstudier torde nemligen ingen yngling bestämma
sig, innan hans intresse för dylika blifvit genom klassiska
skolstudier väckt — ynglingar, hvilka allt för väl med afseende på
sitt blifvande kall behöfva det för karakterens allsidiga daning, för
kantigheters och ensidigheters aflägsnande, för menniskokännedoms
och lifserfarenhets vinnande så betydelsefulla, förtroliga och trägna
330
umgänget med jemnåriga, livilka stält sig ett annat lefnadsmål före.
Och att följden af öfverflyttandet på reallinien af nuvarande B-liniens
funktioner skulle blifva den ofvannämnda, eller att latinlinien skulle
i det närmaste förvandlas till ett förberedande prestseminarium, detta
torde framgå redan af det sakförhållande, att B-liniens elevantal
hittills oafbrutet stegrats på A-liniens bekostnad.
I det kollegium i denna fråga hufvudsakligen ansluter sig till
professor Sundéns reservation, vill kollegium således kraftigt och enhälligt
afstyrka B-liniens indragning.
3. Undervisning siplanen.
Läroverkskomiténs förslag till undervisningstidens fördelning på
de särskilda klasserna innebär en för åtskilliga klasser icke oväsentlig
minskning af den dagliga undervisningstiden, en anordning, som ur
hygienisk synpunkt blifvit vidtagen för undanrödjande af en befintlig
eller i vissa fall möjligen blott befarad öfveransträngning. För uppnående
af detta mål utan allt för stor minskning i undervisningstiden
för läsåret i det hela har komitén i samband härmed föreslagit dels
läsårets förlängning, dels borttagandet af de s. k. månadslofven.
Kollegium, som visserligen kan vitsorda det förhållande, att öfveransträngning
verkligen på vissa stadier — särskild! inom 6:e klassen —■
förekommer, men åt naturliga skäl icke tilltror sig att bedöma giltigheten
af de grunder, hvilka förmått komitén att i så betydlig
mån inskränka den dagliga undervisningstiden, och som således icke
vågar att tillstyrka någon afvikelse från lromiténs förslag angående
undervisningstidens fördelning utom i ett särskild! fall — hvarom
här nedan — finner sig således böra ansluta sig till komitén i
fråga om nödvändigheten af terminernas förlängning, dock derutinnan
skiljande sig ifrån komiterade, att kollegium icke önskar
någon tillökning i det nu stadgade påsklofvet, emedan en sådan
tillökning skulle medföra ytterligare utsträckning af undervisningen
in uti årets vackraste och för alla slags studieutflygter samt öfver
hufvud för vistelse i det fria — särskilt för ungdomen — lämpligaste
månad, den månad, då våren mötes af sommaren, då allt andas
lif och lefnadslust, och då det vore grymt att längre, än nödvändigheten
krafvel-, qvarhålla ungdomen inom skolans trånga väggar.
Må man således förkorta julferierna, börja pröfningarna för inträde
och flyttning en vecka tidigare om hösten — läsningen torde i alla
händelser icke behöfva taga sin början förrän efter den s. k. rötmånadens
slut — men akta sig att från ungdomen röfva en god del
af hans skönaste dagar, de ljusa feriedagarne vid sommarens inträde.
331
Hvad de s. k. månadslofven angår, så ka komiterade sjelfva
framhållit de fördelar, som med dessa äro förbundne. Dessa fördelar:
ynglingarnes vänjande vid ett ostördt ock sammanhängande arbete på en
bestämd uppgift, vare sig i hemmet eller i skolan, och dymedelst deras
förberedelse till mera sjelfständiga universitetsstudiers idkande —
fördelar, som säkerligen endast i ringa inån skulle vinnas genom att,
så att säga, sönderdela lofdagarne och förlägga dem i spridda timmar
till läsårets alla dagar — jemte det tillfälle, de bereda läraren att
kontrollera särskildt lärjungarnes skriftliga arbeten, äro i sjelfva
verket så beaktansvärda, att kollegium måste anse det högst önskligt,
att dessa månadslof bibehållas, om också till ett något minskadt antal.
För öfrigt torde de, så anordnade, som de vid Göteborgs latinläroverk
ock sannolikt vid de flesta andra läroverk för närvarande äro,
hvarken vara för många till antalet, som komiterade antaga, icke
heller vålla de oegentligketer eller rubbningar i undervisningens gång,
som komiterade befara. Ett sådant missförhållande undvikes ju fullständigt
derigenom, att dessa månadslof under läsårets lopp återkomma
till lika antal på hvar och en af veckans läsdagar.
Under förutsättning af månadslofvens bibehållande, anser deremot
kollegium, att undervisningstimmarnes antal i 7:e klassen utan
fara för öfveransträngning kunde ökas från af komiterade föreslagna
24 timmar till 27, hvarigenom trenne timmar i veckan skulle vinnas
till förmån för de ämnen, som enligt komiterades undervisningsplan
fått sitt timantal i väsentligare mån reduceradt eller eljest blifvit af
komiterade på ett mindre tillfredsställande sätt tillgodosedda. I sammanhang
härmed anser sig kollegium böra framhålla önskvärdheten
af ett särskildt stadgande, hvarigenom rektorerna finge sig uttryck''
ligen tillerkänd rättighet att, äfven oafsedt de yttre anledningar, som
omnämnas i nu gällande skolstadga § 19 mom. 2, åt hela ungdomen
medgifva en hel dags ledighet i sänder några — 5 å 6 — gånger
om året — hvilka dagar för 6:e och 7:e klasserna ju kunde afräknas
från de ordinarie månadslofven — företrädesvis under den vackra
årstiden, att användas till nödig rekreation och kroppsöfningar i fria
luften. Kollegium väntar sig af en sådan anordning, hvilken under
flera år varit vedertaget bruk vid åtskilliga af Göteborgs större enskilda
läroverk, synnerligt gagn för vinnande och upprätthållande af
den kroppsliga och andliga friskhet och spänstighet, som utgör en
nödvändig förutsättning för ett verkligen godt skolarbete.
4. Vilkoren för kompetens till lärareplatser.
I fråga om kompetens till lektorat hafva komiterade så till vida
332
föreslagit en lättnad i nu gällande föreskrifter, att komiterade med
anslutning till det förslag angående den filosofiska graden, hvilket
tvenne gånger af Dpsala universitets filosofiska fakultet blifvit godkändt
och förordadt, och hvilket, med afskaffande af nuvarande licentiatexamen,
för filosofiska gradens vinnande stadgar dels vissa särskilda
cjvalifikationer i fråga om vunna betyg i filosofie kandidatexamen,
dels ett godkändt disputationsprof, aflagdt vid universitetet,
för behörighet att söka lektorat uppställa såsom vilkor att hafva aflagt
fullständiga och godkända prof för erhållandet af på nämnda
sätt modifierade doktorsgrad. För så vida detta
hvars tillämpande ju alltid komrne att bero på en förutsatt, men
ännu allt för oviss förändring i universitetsexamina, innebär en minskning
i fordringarna för kompetens till lektorat, anser sig kollegium
icke böra tillstyrka detsamma, helst kollegium derjemte finner sig af
egen erfarenhet kunna vitsorda, hvad komiterade synas vilja bestrida,
»att studierna för licentiatexamen lemna, enligt hvad allmänt erkännes,
ett i vetenskapligt afseende vida bättre resultat än studierna till
den före 1870 aflagda filosofiska graden». Det torde för öfrigt icke
medföra synnerligen större svårighet för eu filosofie kandidat, som
på grund af sin examens beskaffenhet vunnit kompetens till adjunktur,
att genom afläggande af licentiatexamen vinna befogenhet till lektorstjenst
än att vinna sitt mål genom kompletterande af kandidatexamen,
helst harr ju i båda fallen måste tillbringa några terminer
vid universitetet och derstädes aflägga ett godkändt disputationsprof.
Derjemte kan kollegium icke underlåta att anmärka, att då komiterade
finna licentiatexamen afskräckande hufvudsakligen af det skäl,
att den kräfver eu så lång studietid — af komiterade beräknad till
9,i år — det icke af komiterades utredning framgår, huruvida icke
1 denna tid inräknats, hvad som af en eller annan licentiat — måhända
af flertalet — användts dels till profårets genomgående, dels
till tjenstgöring vid läroverken.
Deremot anser kollegium,* med afseende fäst å läroverkens
behof af de bästa tillgängliga lärarekrafter, att vid tillsättning af
lektorat mindre företräde bör lemnas åt lärdomsförtjenster i jemförelse
med undervisningsskicklighet, än hvad nu gällande skolstadgas
§ 64 mom. 3 enligt mångas tolkning föreskrifver.
Komiterades förslag, att godkändt kandidatexamensbetyg i minst
2 af de 3 ämnen, uti hvilka prof skall afläggas för erhållande af
ledig adjunktur, ovilkorligen skulle fordras af sökanden, har icke
kunnat tillvinna sig kollegii understöd. Många skäl tala enligt kol
-
i
333
legii åsigt för bibehållande af den frihet, som nuvarande stadga i
detta afseende tillåter, och klassläraresystemet synes nödvändiggöra
densamma. En alldeles särskild svårighet skulle komma att visa sig
vid tillsättande af adjunktur, i hvilken kristendom inginge såsom ett
af de 3- ämnena. Då vidare enligt kollega vetskap aldrig någon
olägenhet försports af nu gällande frihet i detta afseende, anser kollegium
den nuvarande anordningen i fråga om tillsättning af adjunktur
böra bibehållas.
5. Om lärjungarnes afgifter till statsverket.
Utan att inlåta sig på denna frågas bedömande från principiel
synpunkt, i hvilket hänseende meningarna utan tvifvel äro mycket
delade, vill kollegium endast fästa uppmärksamhet vid några praktiska
svårigheter, som vid antagandet af komiterades förslag skulle
möta. Då det icke torde kunna förnekas, att förmögenhetsvilkoren
i skilda delar af landet och följaktligen vid olika läroverk äro i hög
grad vexlande, så synes det betänkligt att med stöd af beräkningar,
hvilande på uppgifter från rikets samtliga läroverk, fixera ett för alla
landsändar lika procenttal af ynglingar, som må fullständigt eller
delvis befrias från de föreslagna terminsafgifteruas erläggande. Att
åter, för att låta rättvisa vederfaras alla, indela läroverken i olika
klasser efter elevernas på grund af statistiska uppgifter beräknade
sannolika förmögenhetsvilkor torde möta oöfvervinneliga praktiska
svårigheter. Enda utvägen att åstadkomma rättvisa i detta hänseende
synes kollegium vara att i någon mån höja procenten för de helt
eller delvis befriades antal. Den minskning i statens inkomst af lärjungeafgifter,
som häraf inom vissa trakter skulle blifva en följd,
torde genom eu samvetsgrann uppskattning och en noggrann kontroll
från andra håll blifva ersatt.
Komiterades förslag, att rättighet att meddela befrielse från
nämnda afgifter nära nog helt och hållet skulle öfverlåtas åt läroverkskollegierna,
ställer på dessa eu både svår och ömtålig samt i
visst afseende förhatlig fordran. Kollegium anser, att, oafsedt utgången
af komiterades förslag angående införande af lokalstyrelser
för läroverken, några af kommunalstyrelsen utsedde förtroendemän
lämpligen kunde sättas vid sidan af rektor och klassföreståndare för
att gemensamt med desse — således icke med läroverkskollegiet —
fatta beslut angående friplatserna. Derigenom vunnes nemligen utan
tvifvel ett väl behöfligt tillskott af sakkännedom och opartiskhet.
Hvad slutligen angår indrifningen af de föreslagna afgifterna,
så torde rektor så mycket mindre böra med densamma och dermed
334
följande ansvar betungas, som dessa afgifter, såsom direkt ingående
till statsverket att af detsamma för statsändamål användas, icke kunna
betraktas annat än såsom skatter, de der böra af vederbörande skatteuppbördsman
indrifvas och redovisas.
Göteborg den 28 Maj 1885.
A Göteborgs \ högre latinläroverks kollegii vägnar:
A. O. HEURLIN.
Reservation, hörande till Göteborgs högre latinläroverTcs utlåtande
i slcolfrågan vårterminen 1885, afgifven af S. L. Sjöblom.
Ehuru jag i likhet med kollegii pluralitet finner komiterades
förslag derutinnan väsentligen bristfälligt, att det för undanrödjande
af den i 6:e klassen onekligen i hög grad förekommande öfveransträngningen
— en öfveransträngning, som på det stadium af utveckling,
hvari ynglingarne just i de båda afdelningarna af 6:e klassen
i allmänhet befinna sig, måste vara till sina verkningar ej mindre
för undervisningen i läroverkens högre klasser högst menlig än för
ynglingarnes helsa och framtid ofta nog synnerligen förderflig — ej
kunnat föreslå annat än palliativ, hvilka dertill förlora ända till
skenet af helande kraft, derest enligt den fordran, komiterade uppställa,
de nu för maturitetsexamen stadgade kurserna i de särskilda
läroämnena skola bibehållas i det väsentliga oafkortade, oaktadt
undervisningstiden, rätt beräknad enligt komiterades undervisningsplan,
skulle lida en ej obetydlig minskning, så har jag dock icke
kunnat sluta mig till det motförslag, som af kollegium framstälts.
Lika litet som det, enligt kollegii egen uttalade åsigt, är att under
nuvarande förhållanden förvänta, att latinet skulle få återtaga sin
plats i l:a klassen såsom skolans grundläggande språk, lika litet tror
jag, att det skall kunna tvinga sig tillbaka in i någon klass före
den, i hvilken det nu tager sitt inträde.
De ökade utgifter för statsverket, som af eu dylik anordning
blefve en följd, låta sig ju bäras, ehuru med den stämning mot latinet,
som nu allmänt och äfven bland skolman ganska ofta är
rådande, det torde blifva svårt nog att utverka dem. Om dock äfven
denna svårighet skulle kunna öfvervinnas, så framställa sig oafvisligen
335
mot förslaget åtskilliga betänkligheter af betydelsefullare art. Vore
det pedagogiskt förståndigt och rätt att låta latinet inträda redan
två år efter tyskan, innan ännu insigterna i detta språk hunnit ordna
sig till ett i någon mån sammanhängande vetande? Skulle icke förvirringen
blifva större och öfveransträngningen måhända ej ringare
i 3:e klassen bland unga gossar, som visserligen i allmänhet ega nog
receptivitet för att inhemta en massa bildningsmaterial, men deremot
ringa förmåga att särhålla, ordna och sammanföra detsamma, än den
nu visar sig vara bland 6:e klassens mera mognade lärjungar? Utan
tvifvel har nemligen latinets uppflyttning från 3 till 4 klassen sitt
obetingade berättigande just i den insedda nödvändigheten, att eu
fast grund för språkstudier måste vara lagd i och genom en, såvidt
möjligt, sammanhängande insigt i. det språks lagar, som lägges till
grund för språkundervisningen, innan man söker föra ynglingen in
i studiet af andra främmande språk. Vore det icke slutligen betänkligt
från social synpunkt att så tidigt från hvarandra söndra de olika
bildningslinierna och att tvinga de unge att redan vid utträdet ur
2:a klassen — d. v. s. vid omkring 12 års ålder — i hufvudsak göra
sitt val af blifvande lefnadskall — ett val, som naturligtvis skulle
blifva ännu mera ödesdigert, om komiterades förslag att stryka Blinien
vunne afseende hos de i sista hand beslutande myndigheterna?
Härtill kommer en annan, ytterst betänklig svaghet, som vidlåder
såväl komitébetänkandet som kollega förslag. Bådadera hafva
nemligen i väsentlig mån försämrat tyskans ställning, i det såväl
komiterade som kollegium dels låta läsningen af detta språk upphöra
med 5:e klassen, under det att densamma nu fortgår ända till och
med öfre 6:e klassen, dels minska undervisningstiden för detta ämne
inom 1—3 klasserna med sammanlagdt 3 timmar enligt komiterades
och med 5 å 6 timmar enligt kollegii förslag. Att med denna minskning
i undervisningstid, enligt komiterades förslag af 6 veckotimmar
för reallinien och 5 för latinlinien, samt enligt kollegii af omkring
7 timmar för latinlinien, det tyska språket, hvithet väl för vår odling
måste betraktas såsom det vigtigaste af alla främmande språk, skulle
blifva väl tillgodosedt, såsom komiterade vilja göra troligt, synes så
mycket mera oantagligt, som literaturläsning i egentlig mening och
till verkligt gagn väl först inom 6:e klassen kan ifrågakomma. Och
att å andra sidan undervisningen i tyska ''språket bör drifvas derhän,,
att, utom nödig säkerhet i språkets allmänna lagar och någon genom
egen läsning vunnen kännedom af dess literatur, derjemte vinnes
förmåga att utan särskild hjelpreda läsa och uppfatta äfven svårare
författare, der ej ämnets beskaffenhet lägger särskilda hinder i vägen,
samt att temligen korrekt skriftligen uttrycka sig på språket, förefaller
mig sjelfklart, hvaremot visserligen förmåga» att tala detsamma,
ehuru i och för sig önskvärd, ej synes mig böra utgöra ett
med elementarundervisningen afsedt mål.
Då jag nu, utgående från dessa betraktelser och derjemte af full
öfvertygelse instämmande å ena sidan i komiterades åsigt, att samtidig
undervisning i fyra främmande språk, redan från pedagogisk
synpunkt afgjordt förkastlig, derjemte måste medföra betänkliga vådor
för ynglingarnes öfveransträngning, och å den andra i kollega uttalade
mening om orimligheten uti att börja undervisningen i de tre
svåra språken, latin, franska och grekiska i tre på hvarandra följande
årsklasser, uppställer den frågan: huru skola alla dessa olägenheter
hunna undvikas, utan att skolundervisningens egentliga och
hufvudsakliga mål i någon väsentlig mån tillhakasättas, så tränger
sig på mig såsom det enda möjliga svaret detta: genom det grekiska
språkets framflyttning till öfre af delningen af 6:e klassen och genom
det tyskas bibehållande i nedre sjette, der det ock kunde få en fullt
tillfredsställande afslutning, derigenom att åt detsamma inrymdes
minst 3 af de timmar, som blefve tillgängliga genom grekiskans uteslutande
från klassens läsplan. A nuvarande B-linien skulle samma
fördel vinnas genom engelskans uppskjutande till klass 6: 2, hvilket
faller af sig sjelf, då ju skilnaden mellan A- och B-linien först med
denna klass skulle inträda. Åt engelskan skulle å B-linien ersättning
utan svårighet kunna beredas, såvida, enligt kollega förslag, undervisningstimmarnes
antal i veckan för nuvarande 7:e klassen, af komiterade
föreslaget till 24, ökades till 27, ett antal, som åtminstone på
B-linien säkerligen utan fara kunde höjas till 28 å 30. Genom denna
åtgärd skulle äfven jemte tyskan andra ämnen, som på latinlinien
blifvit af komiterade nog styfmoderligt behandlade, kunna i någon
mån bättre tillgodoses, deribland latinet, som enligt komiténs undervisningsplan
fått sitt antal veckotimmar nedsatt från 48 till 42.
Att emellertid genom nu föreslagna anordning grekiskans ställning,
redan enligt nu gällande skolstadga svag — man torde erinra
sig, att den kurs, som bör för mogenhetsexamen genomgås, utgöres af
omkring 3 böcker af Xenofons Anabasis och 3 å 4 rapsodier af Homeros
— ytterligare skulle försämras, är alldeles påtagligt. Utan tvifvel
finge Homeros med sin särskilda, ej så alldeles lätt inlärda, formlära
kastas öfver bord. Men då redan nu det grekiska språkets ställning
i kretsen af skolans undervisningsämnen är den, att det hvarken kan
337
betraktas såsom för deri formella bildningen oumbärligt, då det ju
föregås af språk, sådana som tyska, latin och franska, hvilka för
detta ändamål, såvidt det af språkstudier är beroende, göra tillfyllest,
ej heller kan sägas tillföra de unge något väsentligt nytt tankeinnehåll
— man jemföre Xenofon t. ex. med Caesar och Homeros med
Ovidius samt Yergilius — eller för dem framhålla och förtydliga
någon betydelsefullare sida af de gamla folkens kultur, hvilket kunde
sägas vara händelsen, då äfven någon eller några af Platos dialoger
ingingo i. skolkursen, utan har sin berättigade plats på läseschemat
jemnt upp på samma grund, som skulle kunna försvara latinets införande
på reallinien, för såvida nemligen ett något så när nöjaktigt
timantal der skulle kunna åt detsamma beredas, nemligen på grund
af det grekiska språkets stora praktiska betydelse såväl i allmänt
kulturhistoriskt afseende som i och för vissa speciella vetenskapliga
universitetsstudier, hvilka utan tvifvel skulle komma att på ett högst
betänkligt sätt ligga nere, derest ej på skolstadiet en något så när
fullständig elementär insigt i språket kunde vinnas, så anser jag mitt
förslag i fråga om grekiskans ställning vid elementarläroverken ej
innebära någon omstörtning af det bestående, utan endast ett konseqvent
fullföljande af den grundsats, som redan genom detta språks
framflyttning till sjette klassen gjort sig gällande.
Göteborg den 1 Juni 1885.
S. L. SJÖBLOM.
lektor vid högre latinläroverket i Göteborg.
Till högvördiga domkapitlet i Göteborg.
Med anledning af domkapitlets skrifvelse den 23 sistlidne December
får Göteborgs realläroverks kollegium öfver den senast i nåder
förordnade läroverkskomiténs till vår kännedom meddelade »Utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk» afgifva
följande yttrande.
Kollegium, som gjort nämnda utlåtande till föremål för gemensamma
öfverläggningar, har dervid fattat såsom sin uppgift mindre,
att granska detsamma i hela dess vidd än att pröfva de af komiterade
22
338
framstälda förslag, som omedelbart eller medelbart röra den reala
bildningslinien, hvilken vid vårt läroverk är ensamt representerad.
Efter en dylik begränsning af uppgiften är det i synnerhet
trenne vigtiga punkter, på hvilka kollegium ansett sig böra fästa
domkapitlets uppmärksamhet, nemligen: vissa delar af den för reallinien
uppgjorda undervisningsplanen, vidare den föreslagna valfria
latinkursen för realister och slutligen frågan om upprättande af s. k.
kommunalskolor.
Hvad först beträffar undervisningsplanen för reallinien, kan
kollegium ej underlåta att betona, att komiterade vid bestämmandet
af timfördelningen mellan ämnena på det högre stadiet allt för styfmoderligt
behandlat tvenne så vigtiga ämnen som modersmålet och
historien.
För litet utrymme har enligt kollegii mening blifvit tillmätt åt
den nationella sidan af ungdomens bildning, som — denna bildning
må kallas klassisk eller real, den må afse studiernas fortsättning vid
universitetet eller ett omedelbart utträdande i lifvet — alltid är af
en vigt, hvilken ej behöfver ådagaläggas, och på det högre stadiet
särskildt torde böra främjas genom ett grundligare studium af fosterlandets
literatur, dess kulturutveckling samt hufvudpunkterna af dess
grund- och kommunallagar. En närmare bekantskap med mästerverken
inom vår literatur och de olika strömningar, som inom olika
tidehvarf genomgått densamma, bör vara egnad att väsentligen bidraga
till att odla lärjungens smak och att stadga hans omdöme. En
klar öfverblick öfver uppkomsten af våra samhällsformer torde, liksom
insigten i det nuvarande statsskickets väsen och verksamhetssätt,
få anses vara af synnerligt värde för den, som i en framtid på
ett gagnande sätt skall utöfva medborgerliga rättigheter. Bristen på
sådana insigter hos våra abiturienter är just ett af de vanligaste inkasten,
som bruka göras mot den nuvarande skolbildningens användbarhet
i det praktiska lifvet. Dessa insigter kunna icke med framgång
meddelas lärjungarne på de timmar, som nu äro anslagna åt
modersmålet och historien, alldenstund dessa timmar ej ens äro fullt
tillräckliga, för att lärjungen skall kunna medhinna de redan föreskrifna
mångartade och omfångsrika kurserna i nämnda ämnen. De
åsyftade insigterna äro ej heller af natur att af lärjungen lätteligen
kunna inhemtas på sidan om den egentliga skolundervisningen. För
att’ här skall kunna åstadkommas något af värde, något för lifvet
fruktbärande, kräfves en erfaren lärares ledning och sålunda ökad
tid på lärorummet åt nämnda kunskapsgrenar. Och likväl hafva
339
komiterade i sjunde klassens båda afdelningar, der sådana studier
rätteligen höra hemma, med bibehållande af förutvarande timantal i
modersmålet, inskränkt den åt historien förut anslagna tiden. Att
denna tidsförlust skulle motvägas, såsom tab. å sidan 219 tyckes utvisa,
genom det något ökade timantal under de två föregående läsåren,
som skulle blifva eu följd af månadslofvens bortfallande och
terminernas förlängning, kan kollegium så mycket mindre föreställa
sig, som enligt dess åsigt tiden för de båda nämnda ämnena på ifrågavarande
stadium bort ökas i stället för minskas. Genom en dylik
anordning skulle det nationella elementet inom undervisningen äfven
på det högre stadiet, liksom fallet redan är på det lägre, kunna
komma till sin rätt, hvilket måste bidraga till att hos ynglingen
stärka fosterlandskänslan, höja förmågan att följa den inhemska utvecklingen
på olika områden samt bilda en lämplig motvigt mot den
abstrakta förståndsrigtning, som matematiskt-naturvetenskapliga studier,
alltför ensidigt bedrifna, skulle kunna fostra.
På samma gång kollegium alltså vill framhålla vigten utaf att
inom undervisningsplanen på det högre stadiet gifves ökadt utrymme
åt det nationella bildningselementet, tillåter sig kollegium äfven påpeka,
att detta mål lätteligen skulle kunna vinnas, utan att man på
något mera genomgripande sätt behöfde rubba den af komiterade
uppgjorda undervisningsplanen för reallinien.
Om nemligen i 7 :e klassens båda afdelningar, eller i 8:e och 9:e
klasserna efter komiterades sätt att benämna dem, teekningsundervisningen
gjordes till ett valfritt ämne — och att på detta stadium tvinga
ynglingar, som dertill ej ha håg och för framtiden ej anse sig behöfva
det, att deltaga i teckningsundervisningen torde icke vara lämpligt — så
kunde den ena af de tvenne åt teckningsundervisningen i dessa klasser
anslagna timmarne i stället läggas till modersmålet, den andra till
historien. Derigenom skulle den behöfliga utvidgningen af tid för
dessa ämnen, som just bör ega rum på det högsta stadiet, vara vunnen.
Äfven för sådana lärjungar, som frivilligt deltaga i teckningsundervisningen
eller i den föreslagna valfria latinkursen, skulle i sådant
fall uppstå en minskning i den nuvarande undervisningstiden för
veckan, som motsvarade månadslofvens bortfallande (26 timmar i
stället för nuvarande 32 timmar).
Den föreslagna utvidgningen af kursen i fosterländsk literaturkännedom
och statskunskap är dessutom ej af natur att påkalla ett
ansträngande hemarbete. Detta skulle tvärtom på högsta stadiet i
vigtig grad minskas, derest, såsom komiterade föreslagit, realisterna
340
i nämnda klasser likasom latinarne endast skulle skrifva eu svensk
uppsats i månaden.
I sammanhang med dessa anmärkningar angående realliniens undervisningsplan
vill kollegiitm, utan att vidare inlåta sig på frågan
om latinets ställning på den klassiska linien, uttala önskvärdheten af
inrättandet å realliniens högre stadium af en valfri latinkurs till
mindre omfång, såsom komiterade föreslagit. Skälen för införandet
af en sådan kurs äro naturligtvis väsentligen praktiska. Denna kurs
skulle mindre afse att fylla någon lucka i realistens bildning än att
för honom underlätta tillträde till banor, som för närvarande äro
stängda för den, som saknar all kunskap i latin. En dylik kortare
latinkurs är ej, såsom man måhända skall invända, utan allt värde.
Den skall visserligen icke kunna meddela lärjungen förmågan att
skrifva Ciceronianskt latin, ej heller föra honom djupare in i den
klassiska literaturen, ett mål, som äfven å de klassiska linierna blott
ofullständigt uppnås. Deremot skulle den här förordade kortare kursen
vara tillräcklig att gifva lärjungen en inblick i det latinska språkets
grammatikaliska byggnad och bibringa honom förmågan att med tillhjelp
af lexikon öfversätta en prosaisk text af äldre eller yngre datum.
Detta torde äfven vara den kunskap i latin, som för rent praktiska
ändamål numera är af nöden, hvarjemte här äfven må påpekas, huru
föga tilltalande all elementargrammatik i allmänhet är för den, som
lemnat skolan bakom sig. Att nyss nämnda resultat verkligen står
att ernå på den af komiterade dertill anvisade tiden — äfven om
kursen i latin sattes något drygare, än komiterade föreslagit —- det
betraktas af lärare, som sysselsatt sig med att handleda realister i
latin, såsom afgjord sak, så mycket mer som lärjungarnes språkförmåga
på ifrågavarande stadium redan är betydligt utvecklad, och
sannolikt just de mest begåfvade lärjungarne skulle begagna sig af
denna frivilliga latinkurs.
I afseende å den vigtiga frågan, huruvida den nedsättning af
fordringarna uti latinkunskap till åtskilliga förberedande akademiska
examina, som af komiterade påyrkas såsom en nödvändig förutsättning
för deras plan till de allmänna läroverkens ordnande, och som
äfven af vissa akademiska myndigheter förordats, verkligen bör ega
rum, har kollegium icke ansett sig böra uttala något omdöme, men
vill med hänseende härtill blott framhålla, att eu kortare latinkurs,
sådan som den här föreslagna, skall äfven under nuvarande examensförhållanden
för eu realist väsentligen underlätta en komplettering i
latin, derest han vill fortsätta sina studier vid universitetet. Man kan
341
ock säga, att eu dylik latinkurs, hvarigenom lärjungen erhölle de
nödigaste grammatiska elementarkunskaper, jemte det han vore befriad
från den tidsödande stilskrifningen och poesiläsningen, skulle
öfverensstämma med en mängd familjefäders önskningar, ej minst derför
att derigenom till en mognare ålder för lärjungen framskötes afgörande!,
huruvida han ville egna sig åt grundligare latinstudier
eller icke.
Emellertid vill kollegium icke för sin del föreslå, att den klassiska
B-linien, som för närvarande är så starkt besökt, nu skulle indragas.
Äfven om eu frivillig latinkurs inrättades å reallinien, behöfver
derför ingalunda för framtiden en flerfald. af bildningslinier
deraf blifva eu följd. Antingen skall B-linien fortfarande lika starkt
anlitas som för närvarande och den nya latinkursen å reallinien föga
beaktas, eller ock skall förhållandet gestalta sig på ett motsatt sätt,
och härigenom skall man på den tillförlitliga erfarenhetens väg finna,
hvilkendera af dessa latinkurser som till äfventyrs är öfverflödig och
derför kan indragas.
Ej heller skulle en sådan anordning som den föreslagna för statsverket
medföra någon större utgift, då ju vid ett helt läroverk fråga
är om endast 10 timmars undervisning i latin eller med andra ord
så mycket, som motsvarar ungefär halfva arfvodet för en extra lärare.
Man behöfde till en början ej inrätta valfria latinkurser vid alla
högre läroverk, men särskilt torde det vara lämpligt, att dermed
gjordes försök i några större städer, som hafva sjelfständiga realläroverk,
t. ex. Stockholm och Göteborg. Derigenom skulle vinnas
den praktiska erfarenhet, som alltid är en vigtig faktor, då en fruktbringande
reform skall genomföras. Derigenom skulle det ock visa
sig, huruvida det verkligen är åsigten om de klassiska studiernas bildande
kraft eller måhända andra yttre anledningar, som göra den
s. k. B-linien så starkt freqventerad, som den för närvarande är.
Liksom en valfri latinkurs, sådan som den ofvan förordade,
otvifvelaktigt skulle tillföra realliniens högre klasser, som nu ofta äro
temligen fåtaligt besökta, en förstärkning af goda krafter, h vilka
hittills måhända af yttre anledningar tvungits att söka sin bildning
å andra linie!-, så tarfvas å andra sidan otvifvelaktigt ett verksamt
medel för att afleda den alltför starka tillströmningen på det lägre
stadiet af lärjungar, hvilka lämpligen skulle finna sin utbildning vid
helt andra läroanstalter. Ett medel härtill ser kollegium i upprättandet
af ändamålsenligt anordnade lcommmiaWkolor, icke kopierade
efter den tyska »Burgerschule», utan lämpade efter våra förhållanden
342
och olika orters behof. Komiterade hafva visserligen föreslagit, att
åtskilliga mindre läroverk och pedagogier skulle till sådana läroverk
förvandlas; men en dylik förvandling till kommunalskolor synes företrädesvis
vara afsedd för de i våra småstäder befintliga, föga besökta
lägre läroverken.
Kollegium åter håller före, att behofvet af sådana skolor, som i
en kortare kurs skulle förbereda till ett tidigare utträde i det praktiska
lifvet, framför allt gör sig kändt i de större städerna. Detta
torde tydligt framgå af det stora antal parallelafdelningar, som måst
upprättas inom de lägre klasserna af Stockholms och Göteborgs allmänna
läroverk, från hvilka klasser (företrädesvis 4:e och 5:e) lärjungarne
sedan i massa afgå*).
Det torde vara uppenbart, att den stora mängd af lärjungar, som
endast några få år besöka det allmänna läroverket, lämpligare skulle
erhålla sin utbildning vid andra läroanstalter, som lemnade en kortare,
vid konfirmationsåldern afslutad kurs, än vid sådana, der de
måste nöja sig med lösryckta delar af lärokurser, som äro afsedda
att först efter flera års fortsatta studier nå sin fulländning.
Att ett sådant behof särskildt framträder starkt i Göteborg, torde
i viss mån få anses påpekadt af komiterade sjelfva, då de för intet
af Sveriges läroverk föreslagit ett så stort antal extra lärare som för
Göteborgs realläroverk, såsom en blick på tabellen å pag. 3 i bilagan A
till komiterades betänkande visar.
De medel, staten anslår för bekostandet af dessa många parallelklasser
på det lägre stadiet, skulle enligt kollegii mening vida lämpligare
användas för att understödja sådana kommunalskolor. Till deras
underhåll borde, såsom komiterade föreslagit, äfven de kommuner,
som deraf närmast hemta nyttan, bidraga, liksom de vid uppgörande
af dessa skolors läroplan och vid tillsättandet af deras lärare borde
ega att utöfva inflytande.
Att uppgöra en fullständig plan för en dylik skola torde icke
*) Såsom i detta hänseende upplysande, tillåter sig kollegium att i förbigående
här anföra några statistiska fakta, hemtade från Göteborgs realläroverk. Katalogen
för sagda läroverk utvisar, att höstterminen 1881 inom klass IV funnos 85
samt i klass V 48 lärjungar, eller tillsammans 133. Äf samtliga dessa lärjungar
återfinnas i katalogen för vårterminen 1885, således blott 3 ''/l år senare, endast 22,
hvaremot de öfriga 111 under mellantiden före fullbordad lärokurs ur läroverket
afgått. Höstterminen 1882 räknade klass IV 90 lärjungar samt klass V 73 eller
sammanlagdt 163. Af dessa återfinnas i samma läroverks katalog för vårterminen
1885 endast 46, hvaremot de öfriga 117 under den korta mellantiden af 2 ''/2 år
derifrån afgått.
343
tillkomma kollegium. Endast exempelvis må derföre här framställas,
att enligt kollegii åsigt läroämnena vid en sådan skola icke borde
erhålla samma strängt vetenskapliga grundläggning som vid de allmänna
läroverken, samt att kurserna borde begränsas helt annorlunda.
Om tvenne främmande språk der skola läsas, torde, jemte
tyskan, engelskan såsom särdeles vigtig för det praktiska lifvet böra
här inträda i stället för franskan. Bokhålleri och slöjd torde äfven böra
ingå i de föreslagna kommunalskolornas arbetsplan. Men framför
allt måste undervisningsplanen vara så afpassad, att lärokurserna
kunde vara afslutade vid den vanliga åldern för lärjungarnes konfirmation.
Kollegium vågar uttala den öfvertygelsen, att upprättandet af
ifrågavarande kommunalskolor skulle, utan att för staten medföra
några betydande kostnader, gagna å ena sidan de större kommunerna,
som för en mängd af sina skolbarn der skulle finna en för dem särskild!
afpassad undervisning, och å andra sidan de allmänna läroverken,
som derigenom skulle befrias från ett stort antal lärjungar,
som egentligen ej höra dit och som nu tynga undervisningen i de
lägre och mellanklasserna.
På grund af hvad sålunda i afseende å komiterades betänkande
blifvit anfördt, får kollegium särskild! framhålla önskvärdheten af
att i realliniens undervisningsplan på det högsta stadiet beredes
ökadt utrymme åt det nationella bildningselementet, hvilket lämpligen
kan ske derigenom, att teekningsundervisningen i 7:e klassens båda
afdelningar göres valfri och de tvenne åt densamma anslagna timmarne
i stället fördelas mellan modersmålet och historien för att bereda
tillfälle till ett grundligare studium af fosterlandets literatur
och statskunskap;
att en valfri latinkurs till mindre omfattning må upprättas på
realliniens högre stadium, utan att derför den klassiska B-linien för
närvarande indrages; samt
att kommunalskolor, närmast afsedda att tillgodose deras intressen,
kvilka vid konfirmationsåldern skola afsluta sina skolstudier, måtte
med det snaraste upprättas inom de större städerna och särskildt i
Göteborg.
Göteborg den 27 April 1885.
'' Ä kollegii vägnar:
N. A. JOHANSON.
344
Till domkapitlet i Göteborg.
Med begagnande af Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse att yttra sig
öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk
vill läroverkskollegium vid femklassiga allmänna läroverket i Göteborg
blott -gorå några erinringar rörande de punkter i komiterades betän
kande, som närmare beröra detta läroverk och som, derest komiterades
förslag till omorganisation af de allmänna läroverken komrne att oförändradt
godkännas, torde hafva menlig verkan för detta läroverk och
den ungdom, som här söker sin bildning. Dessa äro enligt kollega
förmenande följande förslag i komiterades betänkande: l:o att indraga
latinlinien vid läroverket; 2:o att utbyta engelska språket mot
franska i klasserna 4—5 på reallinien; 3:o att indraga en kollegatjenst
vid läroverket; och 4:o att pålägga förhöjda terminsafgifter med befrielse
för högst 25 procent af hela lärjungean talet.
l:o. Komiténs förslag att indraga latinlinien vid läroverket har
utan tvifvel sin grund deri, att antalet lärjungar på denna linie är
jemförelsevis ringa. Hvad som dock talar för latinliniens bibehållande
är den omständigheten, att af dem, som fortsätta studierna utöfver
femte klassen, hafva latinliniens lärjungar hittills utgjort flertalet.
Under sista femårsperioden, 1880—1884, hafva från läroverkets
femte klass dimitterats 66 lärjungar, af hvilka 37 fortsatt studierna
vid högre allmänt läroverk. Af desse hafva 27 tillhört latinlinien
och endast 10 reallinien. Anmärkas kan, att innevarande termin
räknar latinklassen 7: 2 vid högre latinläroverket härstädes 40 lärjungar,
af hvilka 6 utgått från detta läroverk; i motsvarande realklass
finnes deremot ingen, som härifrån utgått. Tager man sålunda
hänsyn hufvudsakligen till de lärjungar, som fortsätta sina studier
vid högre allmänt läroverk, synes det, som större skäl skulle finnas
att bevara detta läroverks organiska sammanhang med högre latinan
realläroverket. Fäster man derjemte afseende vid de stora utstånden
inom staden, hvilka för lärjungar från denna stadsdel försvåra
besökandet af latinläroverket, synes ganska talande skäl finnas för
bibehållandet af latinlinien vid härvarande läroverk.
2:o. Deremot, om man vill fästa mera vigt vid det större flertalet
lärjungar, som icke fortsätta sina studier utöfver femte klassen,
tror kollegiet, som gerna underskrifver de af komiterade andragna
pedagogiska skälen för franska språkets införande i stället för engelskan
345
i realklasserna 4—5, att det särskildt för denna ort och detta läro.
verk skulle vara i hög grad önskvärd!., att undervisning i engelska
språket, såsom hittills, finge meddelas i nämnda klasser. Det kan
väl vara sant, att det kunskapsmått, som i dessa klasser kan inhemtas,
ej kan vara i och för sig så stort, men erfarenheten har dock visat,
att den kunskap, som i nämnda språk vinnes i dessa klasser, är af
större betydelse, än komiterade tyckas vara benägna att antaga. Det
ojemförligt största antalet af lärjungar, som härifrån utgå till det
praktiska lifvet, egnar sig åt handel eller sjöfart. För nästan alla
dessa är kunskap i engelska språket af nöden; och med de insigter
deri, en lärjunge i 4 och 5 klasserna inhemta!-, kan han, har det ofta
visat sig, snart nog reda sig med språket i det praktiska lifvets bestyr.
Målsmän i allmänhet fästa härstädes särskild vigt vid att
deras myndlingar få undervisning i engelska och mäta, i medvetande
om det praktiska gagnet af detta språk, nyttan af deras skolgång
nära nog efter det kunskapsmått, de inhemtat i detta ämne. Genom
ett sådant undan tagsförhållande skulle visserligen öfvergången från
detta läroverk till högre realläroverket försvåras; men denna olägenhet
för en liten minoritet skulle säkert vida öfvervägas af de fördelar,
som derigenom bereddes det större flertalet.
3:o. Förslaget att i sammanhang med latinliniens indragning
äfven indraga en kollegatjenst vid läroverket tyckes vara tillkommet
af ekonomiska skäl. Kan indragningen ske utan olägenhet, är ju
förslaget lofvärdt, men det synes kollegiet, att så icke är fallet.
Först torde böra påpekas svårigheten att alltid på ett lämpligt sätt
fördela tjenstgöringen mellan lärarne samt tillse på samma gång, att
just den eller de lärare, som få på sin del största bördan med korrigering
af hemskripta, äfven få den ringa minskning, som här kan
blifva möjlig, i tjenstgöringstimmar. Följden skulle sannolikt ofta
blifva den, att vid läsordningens uppgörande en eller flere lärare finge
utbyta ett ämne, för hvars skötande de voro lämplige och intresserade,
mot något annat. Vidare torde med det antal lärjungar, läroverket
har, tjenstgöringen vid härvarande läroverk blifva ganska ansträngande
i jemförelse med hvad förhållandet blir vid andra allmänna läroverk
i riket. Enligt af komiterade gjord beräkning skulle undervisningskyldigheten
vid detta läroverk för kollegerna blifva 27’/2
timmar i veckan, och då verkliga läsåret ökats från 33 till 35 veckor,
komme sålunda undervisningskyldigheten för år räknadt att öfverstiga
nuvarande maximum med 38*/2 timmar. Är redan nu sammanslagning
af olika klasser omöjlig, låter sådan icke gerna tänka sig
346
framdeles; enligt af mantalskommissarien erhållna upplysningar bär
invånarnes antal inom de fem första rotarne i Majorna, hvilka jemte
Lindholmen å Hisingen, äfven en ort stadd i rask tillväxt, utgöra
läroverkets egentliga lärjungeområde, från mantalsskrifningen 1872 till
den 1884 ökats från 13,512 till 18,734. Efter hvad man kan döma,
kommer folkmängden i denna stadsdel framdeles att tillväxa i större
proportion än hittills; hvadan — om ej andra omständigheter, exempelvis
de förhöjda terminsafgifterna och den begränsade procent, som
får befrias, komma att inverka — all anledning är att antaga, att
lärjungarnes antal kommer att stiga, icke falla. Således, utom det
kollegerna åläggas under det förlängda läsåret undervisa i regel
maximiantalet timmar pr vecka, är det sannolikt, att de äfven få
inom hvarje klass maximiantalet af lärjungar med ty åtföljande drygare
hemarbete, då deremot lärarne vid andra femklassiga läroverk
med mycket mindre lärjungeantal, der sålunda sammanslagning delvis
utan olägenhet kan ske, torde komma att få ungefär minimum
af nuvarande undervisningsskyldighet pr vecka, på samma gång såväl
skolarbetet som hemarbetet med stilkorrigering m. m. blir vida lätture.
Jemför man detta läroverk särskildt med Jakobs och Katarina
femklassiga läroverk i Stockholm, af hvilka det förra har 6 kolleger
och en linie, det senare 7 kolleger och två linier, — beträffande
det senare säga dock komiterade, att staten »torde böra minskas»
med en kollega — hvilka läroverk hade 1883 hvardera 142 lärjungar,
då deremot Göteborgs femklassiga samma år räknade-211, — felaktigheten
i tabellen öfver lärjungarnes antal vid de femklassiga
läroverken för år 1883, der antalet uppgifves vara 211 i Uddevalla
och 107 i Göteborg, påpekas — så ligger det i öppen dag, att detta
läroverk enligt komiterades förslag är ytterst styfmoderligt behandladt.
Invändas kan då, att efter indragningen af latinlinien, skulle
tjenstgoringen åter blifva allt för lindrig, om kollegernas antal fortfarande
blefve 5. På hvardera skulle nemligen komma endast 22
timmar i veckan. Kollegium skulle i sådant fall vilja göra det förslag,
hvilket säkert skulle omfattas med lifliga sympatier inom den
folkrika stadsdel, der läroverket är beläget, att inom fjerde och femte
realklasserna lärjungarne finge välja mellan att läsa franska och engelska,
då å ena sidan sambandet bevarades emellan detta läroverk
och sjette klassen af högre realläroverk, å andra sidan de lärjungar,
som från femte klassen utgå i det praktiska lifvet, finge inhemta
kunskap i engelska språket, hvilket för dessa lärjungar på denna ort
är af så synnerlig vigt.
347
4:o. Bestämmelsen, att endast en så lag procent af lärjungeantalet
kan vinna befrielse från terminsafgifter, torde i en stadsdel,
som hufvudsakligen bebos af mindre bemedlade personer, ba till följd,
att mången lärjunge skulle beröfvas tillfälle att vid läroverket inhemta
kunskaper, som för hans framtida verksamhet vore af vigt,
och läroverket sålunda ej komme att på långt när vara för samhället
af det gagn, det bör och kan vara. För närvarande och från lång
tid tillbaka har antalet af dem, som endast betalt en afgift — nemligen
till ljus- och vedkassan — utgjort öfver 35 procent af hela
lärjungeantalet. Alla dessa lärjungars målsmän och sannolikt ganska
många af dem, som nu betala tvenne afgifter, skulle ej kunna
gå i land med att betala dessa- drygare afgifter. Kollegiet vågar
derföre framställa såsom högligen önskvärd! med afseende på invånarnes
ekonomiska vilkor inom denna stadsdel, att procenten af
dem, som finge befrias, sattes något högre för detta läroverk. I
sammanhang härmed vill kollegiet förorda lämpligheten af, att två
eller tre aktade och med invånarnes förmögenhetsvilkor förtrogne
personer inom samhället utsågos för att jemte kollegiet afgöra, hvilka
lärjungar borde komma i åtnjutande af befrielse från terminsafgifter;
en sådan anordning skulle bidraga till att minska den ovilja, som
till en början med all säkerhet denna nya beskattning skulle väcka
mot läroverket.
Kollegiet anhåller vördsamt, det domkapitlet i sitt underdåniga
yttrande till Kongl. Maj:t ville i detta läroverks intresse fästa vid
dessa erinringar den vigt, som de kunna förtjena.
Göteborgs femklassiga allmänna läroverk den 14 Mars 1885.
M. Persson,
t. f. rektor.
A. Carlberg,
kollega.
O. F. Benser,
kollega.
A. W. Lindgren,
v. kollega.
J. Norberg,
kollega.
L. Carlbom,
v. kollega.
Protokoll, hållet i läroverkskollegium vid Halmstads
högre allmänna läroverk den 9 Maj 1885.
Närvarande: rektor, samtlige lärare och öfningslärare utom gymnastikläraren.
§ I
Upplästes
och godkändes protokollet af den 18 april.
348
§ 2.
Sedan domkapitlet genom skrifvelse den 23 sistlidne December
gifvit kollegium tillfälle att, om det så önskade, före den 15 Mars
till domkapitlet insända yttrande öfver läroverkskomiténs den 25
Augusti sistlidna år afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor och derefter med anledning af kollegii vördsamma
anhållan om förlängd tid för bemälda yttrandes afgifvande
utsträckt denna tid till den 15 Maj, sammanträdde kollegium denna
dag för att, på grund af tagen kännedom om den föreliggande handlingen,
i ärendet öfverlägga och besluta.
§ 3.
Till en början förenade sig kollegium om den meningen, att enligt
domkapitlets skrifvelse, hvilken af rektor upplästes, kollegium
egde att yttra sig öfver de i betänkandet föreliggande förslagen, men
icke att • framställa nya sådana, hvaremot enskilde lärare vore oförhindrade
att i bilagor till protokollet mera positiva meningar uttala.
§ 4.
Sedan kollegium förklarat sig icke kunna vare sig till- eller afstyrka
betänkandet i dess helhet, framstäldes fråga i sådant afseende
angående hvarje särskildt kapitel af detsamma, hvarvid kollegium
efter hållen öfverläggning förklarade sig
l:o angående kap. 1, 2, 3 och 10 iclce vilja afgifva något yttrande;
2:o
tillstyrka bifall till kap. 4 (reservation af adjunkten Petri,
som önskade första klassens indragning), 6 (reservation af rektor och
lektor v. Engeström, så till vida som de an?ågo komiténs förslag
angående kompetens till läraretjenster, vid hvilka skyldighet att undervisa
i kristendom vore fäst, icke vara ändamålsenligt), 7, 8;
3:o tillstyrka bifall i princip till kap. 9 men angående principens
af komiterade föreslagna tillämpning icke kunna afgifva något
yttrande; och
4:o angående kap. 5 afgifva det yttrande, att då enligt Jcomiterades
förslag den nuvarande bristen på ett hela skolan genomgående
hufvudspråk icke blifva afhjelpt, kollegium icke anser sig kunna
tillstyrka bifall till hvad komiterade i fråga om förändringar i underisningens
plan och anordning föreslagit. Mot sistnämnda ytt
-
349
rande anmälde lektor Anderson, adjunkterna Petri, Colliander och
Rålén reservation, yrkande att yttrandet måtte erhålla följande lydelse:
»Ehuruväl olika meningar inom kollegium uttalats rörande
särskilda detaljer af komiterades undervisning spion, anser kollegium
likväl, att densamma bör i hufvudsak tillstyrkas.''»
Rektor, lektor v. Engeström och utnämnde adjunkten Arvedson
anmälde sig hafva för afsigt att till protokollet bilägga särskilda
yttranden, lydande dessa sålunda:
Rektors anförande:
Öfvertygad derom, att anledningen till det nedslående förhållande,
som komitén mycket starkt påpekar, att nemligen elementarundervisningens
resultat i Sverige äro långt mindre tillfredsställande än i
utlandet och särskildt i Preussen, hufvudsakligen ligger uti en felaktig
anordning af språkundervisningen hos oss, bestående närmast
deruti, att icke, såsom i andra land är förhållandet, något bland de
främmande språken intager en sådan ställning i läroplanen, hvarigenom
det teoretiska, specielt grammatikaliska arbete, som för den
allmänna språkbildningen är nödvändigt, må kunna på ett språk
koncentreras och deremot undervisningen i öfriga språk behandlas
efter en metod, som mera öfverensstämmer med det praktiska ändamål,
för kvilket kunskap i desamma beköfves, anser jag den af kollegium
anmärkta bristen i komiténs förslag till undervisningsplan
vara ett fullt tillräckligt skäl att icke tillstyrka, ja, att kraftigt afstyrka
bifall till bemälda förslag. Med denna brist skall nemligen,
enligt min öfvertygelse, hvilken jag är skyldig att oförbehållsamt
uttala, den af komitén föreslagna undervisningsplanen blifva lika
vanmägtig, som den nu gällande anses vara. Man skall, enligt min
mening, genom dess antagande endast ådraga sig de många olägenheter,
som alltid följa med större och plötsliga förändringar i skollagstiftningen.
Men i sammanhang med komiténs förslag till undervisningsplan
stå ock dess förslag att dels göra läsning af grekiska till ett vilkor
för åtnjutande af undervisning i latin, dels upphäfva fordran på
latinkunskap såsom vilkor för tillträde till akademiska examina. Då
dessa förslag, hvilka synas egnade att försätta latinet i hebreiskans
nuvarande ställning, äro byggda på en diskussion angående latinstudiets
betydelse, hvilken diskussion, oafsedt annat, icke har stöd i
någon erfarenhet, och då följderna af de föreslagna förändringarna
alltså omöjligen kunna i annat afseende beräknas, än att hela den
350
högre undervisningen i Sverige måste genom dessa förändringar blifva
olikartad med undervisningen i andra land, så vill jag särskild! hafva
uttryckt, att detta för mig är en ytterligare anledning att under
nuvarande förhållanden afstyrka bifall till komiténs förslag angående
undervisningsplanen.
Om emellertid en mera genomgripande förändring i vårt nuvarande
undervisningsväsen är nödvändig, då synes mig komiténs
betänkande, såvidt det gäller undervisningsplanen, gifva fullgiltig anledning
till sådana åtgärder, genom hvilka småningom må på erfarenhetens
väg kunna utrönas, huruvida icke en undervisningsplan af
sådant slag, som, enligt komiténs uppgifter, visat sig i andra land
t. ex. i Preussen faktiskt leda till stora resultat, är säkraste medlet
för att kunna åstadkomma tillfredsställande resultat af undervisningen
äfven hos oss. Tills detta skett, torde man göra rättast i att bibehålla
status quo med möjligen de förändringar beträffande latinlinien,
som af komiténs minoritet eller af professor Sundén blifvit föreslagna.
H. F. HULT.
Lektor v. Engeströms anförande:
Härmed får undertecknad anmäla sina betänkligheter mot kollegii
beslut att tillstyrka läroverkskomiténs förslag rörande vilkoren för
kompetens till läraretjenster. Lemnande andra punkter af komiténs
betänkande i afseende på denna fråga, tror undertecknad, att komitén
alltför litet tagit i betraktande nödvändigheten af att tillse, det tillgång
måtte finnas på dugliga, teologiskt bildade lärare vid undervisningen
i kristendom. Med rätta framhåller komitén (sid. 266),
att den blifvande läraren måste framför allt sjelf ega insigter i just
det eller de ämnen, i hvilka han skall meddela vetande åt andra.
Komitén erkänner ock, att anmärkningen, att brist förefinnes på
fullt kompetente sökande vid adjunktsplatser, vid hvilka kristendom
ingår som ämne, icke saknar fog, liksom att det är en olägenhet,
att ett så vigtigt skolämne som kristendom icke ingår i den examen,
som skall medföra kompetens till adjunktstjenster, och föreslår derföre,
»att filosofie kandidat, som för ansökning till läraretjenst i kristendom
önskar särskild! styrka sig ega tillräckliga insigter i ämnet, må
ega rätt att inför teologisk fakultet för detta ändamål undergå pröfning
på det sätt, i de teologiska lärostycken och till det omfång,
som pröfvas lämpligt, samt deröfver erhålla betyg». Om jag också
351
icke vill afstyrka detta förslag, tror jag dock, att det är förenadt
med flere svårigheter och att det ej är mycken utsigt att bristen på
dagliga, kompetenta lärare i kristendom derigenom kommer att afhjelpas.
Komitén synes sjelf ej heller tro på sitt förslags genomförande,
i det komitén uttalar som sin åsigt, att »måhända först
efter eu längre tids förlopp lämpliga examensbestämmelser kunna
träffas i afseende pa kristendomsämnet» (sid. H67). Jag får derföre
beklaga, att komitén icke ville upptaga det af kyrkomötet framstälda
förslaget. Om komitén framhåller, att fordringarna för den teologiskfilosofiska
examen icke äro desamma som för den närvarande eller
den af komitén föreslagna filosofie kandidatexamen, synes komitén
alldeles hafva lemnat ur sigte den insats i bildning, som gifves genom
dimissionsexamen.
Om i § 55 af nådiga läroverksstadgan behörighet att söka lektorsbefattning,
hvari kristendom ingår som läroämne, lemnas åt den, som
afiagt teologie kandidatexamen, synes en konseqvens vara af denna
§ att rätt till adjunktsbefattning medgifves den, som aflagt den lägre
teologiska examen. Jemför man för öfrigt den studietid, som i allmänhet
åtgår för dem, som aflägga filosofie kandidatexamen med
den, som den teologisk-filosofiska examen och en god dimissionsexamen
kräfva, är den, som åtgår för de båda senare examina, ingalunda
mindre, men väl i allmänhet större. Då löneförmånerna för
alla adjunkter äro desamma, synes det icke vara rättvist, att de,
som vilja göra sig kompetenta ej blott att söka utan med framgång bestrida
eu läraretjenst, i hvilken kristendom ingår som ämne, skola
åläggas en drygare kurs än andra, hvilket är förhållandet, då filosofie
kandidatexamen är obligatorisk. På grund häraf kan jag icke erkänna,
att läroverkskomitén på verkliga skäl afstyrkt kyrkomötets
framställning i afseende på den vigtiga frågan, huru tillgång på
dugliga kristendomslärare skall beredas läroverken.
A. v. ENGESTRÖM.
I förestående yttrande instämma
Fr. Arvedson. ]]. F. Hult.
Utn. adjunkten F. Arvedsons anförande:
Instämmande med kollega flertal i dess afstyrkande af komiténs
förslag till undervisningsplan, anhåller jag att beträffande detta förslag,
särskild! för så vidt det rör kristendomsundervisningen, få anföra:
352
att jag visserligen å ena sidan, hufvudsakligen på af komitén
anförda grunder, anser, att det vore till fromma för denna undervisning,
om katekesläsningen framflyttades något, dock ej mer än ett
år eller till klassen 2 i stället för till klassen 3, såsom komitén föreslagit,
men å andra sidan vill på det bestämdaste afstyrka, att
något afseende fästes vid komiténs förslag, för såvidt det förordar en
minskning af den åt kristendomsundervisningen inom klasserna 1 och
2 anslagna tiden; detta dels på grund af bristande motivering — i
det komitén nemligen ej föreslagit någon inskränkning af lärokurserna
för klasserna 1—5, icke heller visat, att tiden för närvarande
är alltför rikligt tillmätt i förhållande till lärokurserna, utan nöjt
sig med att uttala såsom sin mening, att det ej bör möta synnerlig
svårighet att i dessa klasser medhinna samma pensum som hittills,
ehuru den åt ämnet anslagna tiden i klasserna 1—3 skulle minskas
från omkring 310 till omkring 255 timmar eller med 55 timmar,
hvaremot vore att påräkna en ökning i klasserna 4 och 5 af endast
8 timmar —■ dels ock på grund af det kända förhållandet, att kristendomsundervisningen
på skolans nederstadium nu företrädesvis har
att kämpa just med den olägenheten, att i klasserna 1—3 inhemtandet
af det bibliska realstoffet icke medhinnes till det omfång och
med den grundlighet, som erfordras för att vinna den oumbärliga
basen och förutsättningen för öfversigten af de bibliska böckernas
innehål], hvilken bör inträda i klasserna 4 och 5.
FR, ARVEDSON.
I ofvanstående instämmer
Som ofvan
A. von Engestöm.
in fidem
II. F. Hult.
Utdrag af protokoll, hållet vid Strömstads allmänna
läroverks kollegii sammanträde den 14 IVlars 1885.
Närvarande: inspektor, kontraktsprosten m. m. C. A. Ekstedt,
v. kollegerna A. S. L. Hjulström och A. Söderbom samt undertecknad
v. rektor.
§ I
Från
högvördiga domkapitlet hade jemte ett exemplar af läroverkskomiténs
betänkande angående omorganisation af rikets all
-
I
353
manna läroverk med dervid fogade reservationer och bilagor ingått
ett Kongl. cirkulär af den 12 December 1884, hvarigenom tillfälle
lemnades de läroverkskollegier, som sådant kunde önska, att yttra
sig öfver nämnda läroverkskomités förslag, och hade högvördiga domkapitlet
bestämt viss tid, inom hvilken Strömstads läroverkskollegium
egde att med sådant yttrande inkomma. Med anledning häraf
ville kollegium, som ej ansåg skäligt att ingå i någon detaljerad
granskning af förslaget i dess helhet, endast i ett par punkter uttala
sin mening och enades dervid om följande yttrande.
Kollegium anser sig först och främst böra uttala den önskan,
att komiterades beräkning angående allmänna läroverks förvandling
till kommunalskolor, efter lärjungeantalet såsom norm, icke måtte
vinna afseende i fråga om Strömstads allmänna läroverks förvandling
till kommunalskola med 2 lärare. Såsom skäl härför gälla de af
komiterade sjelfva anförda: läroverkets afskilda läge och lärjungeantalets
tillväxt under de senaste åren. Det synes vidare vara
mycket sannolikt, att en sådan tillväxt fortfarande kommer att ske,
sedan läroverket nu erhållit en ny, ändamålsenlig lokal, och de förhållanden,
som under tiden från det gamla läroverkshusets brand år
1876 och det nyas invigning 1883 varit rådande och som naturligtvis
måst i ej ringa grad inverka menligt på läroverket, numera ej förefinnas;
och då läroverket dessutom erhållit en större donation, hvarigenom
behöfvande, flitige och välartade lärjungar kunna erhålla kläder,
böcker och öfrig undervisningsmateriel, så bör detta bidraga till
att locka ett större antal lärjungar att begagna sig af undervisningen
vid detsamma; erfarenheten har också redan visat, att så är förhållandet.
Det nya läroverkshuset är ock afsedt att uppfylla behofvet af
utrymme ej blott för ett treklassigt läroverk, utan till och med för
ett femklassigt, om en sådan utvidgning här kunde komma till stånd.
Den delen af läroverkshuset, som nu är inrättad till gymnastiklokal,
kan nemligen lätt genom anbringande af skiljeväggar indelas i två
läsrum med gemensamt afklädningsrum, hvartdera läsrummet lemnande
tillräcklig plats för 30 lärjungar. På grund af dessa skäl,
och då det skulle vara nedslående för samhället, om dess frikostighet
och välvilja mot läroverket ej beaktades, utan dess stora omkostnader
för läroverkshusets uppförande blefve ett snart sagdt bortkastadt
kapital, anser kollegium, att läroverket, i stället för att inskränkas,
bör utvidgas.
Ett annat komiterades förslag, mot hvilket kollegium äfven hyser
stora betänkligheter, är terminsafgifternas höjande. — Då det väl i
23
354
allmänhet är en fördel för staten, att ett så stort antal lärjungar
som möjligt får del af den undervisning och den bildning, som läroverken
ha till ändamål att meddela, och då ju de lägre läroverkens
ombildning till kommunalskolor genom den friare läsplan och anordning
af undervisningen, som skulle dem medgifvas, bör ha till
mål att låta ett större antal lärjungar än hittills komma i åtnjutande
af den allmänna medborgerliga bildning, som de äro afsedda att bibringa,
så bör ock tillfället härtill snarare underlättas än försvåras,
och undervisningen för den skull göras, om ej alldeles kostnadsfri,
dock så billig som möjligt. Ett inskränkande af rättigheten till befrielse
från terminsafgifter till endast 35 procent af hela lärjungeantalet
anser kollegium isynnerhet olämpligt. Att det särskildt för
Strömstad skulle verka menligt och hämmande för lärjungeantalets
tillväxt, kan man finna deraf, att under den tid läroverket varit treklassigt,
eller från och med höstterminen 1877 till och med innevarande
termin, varit från erläggande af två af terminsafgifterna (till
biblioteks- och materialkassan samt till byggnadsfonden) befriade 31,9
procent af hela lärjungeantalet och från erläggande af en afgift (till
biblioteks- och materialkassan eller till byggnadsfonden) 15, s procent
eller tillsammans 47,7 procent, och under de 3 sista läsåren ha varit
befriade: från två afgifter 38,3 procent af lärjungeantalet, från en afgift
10,5 procent eller tillsammans 48,8 procent. Och dock har kollegium
ej föreslagit befrielse för andra än sådana, som obestridligen
varit i behof af sådan.
Som ofvan.
N. A. AHLSTRÖM.
355
Protokoll, hållet i läroverkskollegium vid Kungelfs pedagogi
den 4 Mars 1885.
S. D. Närvarande: läroverkets inspektor, kyrkoherden, filosofie
doktor C. G. Grundell, undertecknad rektor samt t. f. kollegan J
H. Theorell.
Kollegium förenade sig till alla delar om följande skrifvelse till
domkapitlet i Göteborg.
Det yttrande rörande läroverkskomiténs den 25 nästlidne Augusti
afgifva underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor,
hvilket kollegium enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 12 December
1884 och domkapitlets skrifvelse den 23 December samma år
eger att, om det så önskar, inom af domkapitlet utsatt tid dit ingifva,
får kollegium härmed vördsammast afgifva.
Kollegium, som anser sig icke böra afgifva något yttrande rörande
sjeifva hnfvudfrågan, hvad särskildt Kungelfs pedagogi vidkommer,
eller frågan om pedagogiens af läroverkskomitén ifrågasatta
indragning, anhåller likväl, under förutsättning att riksdagen
kommer att besluta de pedagogiers och treklassiga läroverks indragning,
Indika af komitén framhållits såsom i främsta rummet förtjenta
af ett sådant öde på grund af det ringa gagn, som de anses göra
det allmänna i förhållande till de stora kostnader, som statsverket
för dem får vidkännas, få vid ärendets behandling hos domkapitlet
för infordradt underdånigt utlåtande uppmärksamheten fäst vid önskvärdheten
deraf, att riksdagens beslut i fråga om dessa läroverks
indragning måtte komma att gå i den rigtning, att det må få bero
på vederbörande auktoriteters noggranna pröfning, huruvida folkskoleväsendet
i de respektive orter, der dessa läroverk äro belägna, hunnit
den grad af utveckling, att indragningen utan synnerlig skada för
dessa orter må kunna ega rum. Kollegium finner anledning till
uttryckandet af denna önskan i det förhållandet, att folkskolorna i
församlingarna närmast omkring Kungelf på bohuslänska sidan i
allmänhet ännu icke hunnit eu högre utvecklingsgrad eller kunnat så
fullständigt ordnas, att icke ännu mycket i detta afseende återstår att
önska, hvarför ock de ynglingar, som derifrån söka inträde i pedagogi,
vanligen äro både gamla och mindre försigkomna i sina lärostycke^
ehuru de vanligen hafva namn om sig att vara de bästa eller bland
356
de bästa i folkskolan. De söka derföre till pedagogien för att bättre
utvecklas för något lefnadsyrke, som de på förhand hafva bestämdt,
men afgå vanligen efter några år, sedan de vunnit sitt ändamål, eller
ock anse sig icke längre hafva råd eller ålder att längre studera, emedan
de anse tiden vara inne att ändtligen komma ut i lifvets verksamhet
och kunna förtjena sitt uppehälle. Mera uppåtsträfvande ynglingar i
Kungelfs folkskola deremot anse sig icke fort nog kunna komma in i
pedagogien, der de på ett tillmötesgående sätt, så vidt möjligt är,
mottagas hellre något år tidigare, om ock mindre underbyggde, än
något år senare, men i alla fall ej särdeles mera försigkomne, för
att få del af den grundligare undervisning, som der kan meddelas,
än i folkskolan med dennas omkring 60 lärjungar, och genomgå vanligen
läroverket fullständigt eller så länge som det är möjligt att
dem der sysselsätta med en undervisning, som utan tvifvel annars
icke kunde komma dem till del, emedan om pedagogien här ej funnes,
samma förhållande vore med flertalet bland ynglingar i staden
som med fattiga gossar från landet, hvilka gerna vilja lära sig något
mera, men af talande skäl icke kunna få denna sin önskan uppfyld.
Och det nu nämnda förhållandet torde i flera delar af landet vara
alldeles detsamma som här, hvarför den så länge och mycket önskade
indragningen af mera nämnda läroverk synes böra ske, oberoende
af ordinarie lärares afgång, succesivt och icke så att säga i
eu enda stöt, hvilken åtgärd säkerligen på många ställen i landet
skulle blifva allt för mycket känbar och framkalla billig klagan
hos många, som varit vana att i dessa läroverk få sina barn undervisade.
Om i allmänhet mera förtroende till dessa och till andra
mindre läroverks förmåga att gagna det allmänna hade funnits och
bevisats af mången, som af svaghet för det mera i ögonen fällande
med sin uppmärksamhet onödigtvis gått dem förbi, hade helt säkert
deras kraft och förmåga sporrats till en allt mera välsignelsebringande
verksamhet och de uppblomstrat, till besparing för statsverket
genom minskning af antalet parallelafdelningar och extralärare vid
högre allmänna läroverk, då det deremot nu galt och gäller nästan
\ som en trosartikel hos andra än mindre bemedlade, att dessa mindre
läroverk inom sin sfer äro lika odugliga, som de äro små till, efter
som de icke uppfylt de stora förväntningar, som man från början
gjorde sig af dem, eller att de skulle bereda till och och med till
studentexamen, likasom om små läroverk med få lärjungar och få
lärare borde kunna åstadkomma samma resultat som stora läroverk
med många lärjungar och många lärare. Så mycket väntades verk
-
ligen af pedagogien i Kungelf, sedan den fått två lärare, men då
den icke kunde åstadkomma detta, ansågs läroverket förfeladt. Om
än åsigterna sedan dess rättats, tiar dock den åsigten hängt i, att
pedagogien mera är ett läroverk för mindre bemedlade ynglingar,
hvilka ock äro de, som vanligen gå längst i studier och bereda läroverket
den största heder, äfven om de icke afgå till andra läroverk.
Och det är isynnerhet sådana ynglingars intresse vid detta och dylika
läroverk, som kollegium ansett sig böra, på sätt som skett, förorda
och bevaka. Det här ofvan nämnda förhållandet torde ock hafva
varit grundorsaken dertill, att de lärjungar, som afgått från de mindre
läroverken till andra läroverk för studiernas fortsättning, utgjort
en så ringa procent af hela antalet lärjungar, som afgått från desamma.
Kollegium anser sig böra framhålla äfven den omständigheten,
att nuvarande skolafgifter icke ingå alldeles så lätt, som det kan
synas, utan indrifningen deraf klöfver många påminnelser och vanligen
ej är till fullo verkstäld förrän vid terminens slut, till och
med på den sista dagen af terminen, då man ju för att icke nödgas
befria allt för många från afgifterna, hvilka nu äro så måttliga och
billiga, måste strängt hålla på dessas inbetalning, men likväl vara
medgörlig nog att så mycket som möjligt bevilja det anstånd, som
önskas.
Ehuru väl icke läroverkskomiténs förslag gifver någon anledning
att befara, det icke vederbörligt afseende kommer att fästas vid den
till förmån för studerande vid Kungelfs skola inrättade Sivertssonska
stipendiedonationen, af hvars nådiga stadfästelseresolution ett aftryck
härjemte bifogas, beder kollegium att få framhålla, huru som, då
det möjligen kommer att sättas i fråga af Kungelfs stad att, i fall
af pedagogiens indragning, fä donationen öfverlåten på stadens folkskola,
denna donation tillhör hela Elfsyssels södra kontrakt efter dess
förut varande indelning och dettas andel i densamma således på allt
sätt bör tillgodoses och bevakas, vare sig t. ex., under förutsättning att
en ansökan om en sådan öfverlåtelse skulle kunna beviljas genom
rätt för ett visst antal barn från öfriga församlingar inom kontraktet
att i Kungelfs folkskola, hvilken väl i så fall komme att omorganiseras,
åtnjuta undervisning, eller ock genom anslag af ett visst
belopp årligen i förhållande till det antal ynglingar från berörda
församlingar, som brukat bevista skolan härstädes, att i form af stipendier
utdelas till derför qvalificerade ynglingar, som vid något
närbeläget allmänt läroverk idka studier, då det väl torde vara
358
lämpligt att låta donationen i alla tider, enligt den ädla stiftarinnaus
afsigt, i möjligaste måtto uppfylla sitt ursprungliga ändamål och för
den skull förblifva oskiftad.
Sålunda beslutadt, intygar
på rektorsembetets vägnar
H. G. LINDHULT.
Bilaga.
Kongl. Maj:ts nådiga resolution uppå contraetsprostens öfver Elfsyssels
södra contract, kyrkoherden i Thorsby pastorat af Götheborgs
stift och ledamoten af Kongl. Maj:ts Yasa orden Gustaf Lorenz
Sivertssons underdånigst gjorda ansökning om nådig stadfästelse å en
utaf hans aflidna ogifta syster Brigitta Christina Sivertsson, den 25
Jan. 1817, till stipendiifond för studerande vid Kongelfs stads trivialskola,
upprättad testamentarisk disposition af all sin efterlemnade
egendom, som vid hennes den 21 Julii 1827 timade död, enligt förrättad
bouppteckning, utgjorde en summa af 6,144 r:dr 34 sk. 6 rist.
b:co, hvarifrån likväl några mindre summor komme att till andra
legater afgå, jemnlikt senare till berörde disposition gjorde tillägg:
Öfver hvilken underdånig ansökning Kongl. Majrts befallningshafvande
i Götheborgs och Bohus län med underdånigt utlåtande inkommit;
hvarefter till Kongl. Maj:t särskild! blifvit ingifvet ett embetsbetyg
af magistraten i Kongelf, enligt hvilket det finnes bestyrkt,
att ifrågavarande testamentariska disposition, efter att hafva blifvit
till rådhusrätten d. 17 December 1827 ingifven, sedermera 3:ne gånger
varit uti Post- och Inrikes Tidningen, med vederbörande communicerad,
utan att klander deremot blifvit anfördt, helst den aflidna
icke haft andra eller närmare anförvanter, än bemälte prost,
hennes enda broder, hvilken testamentet godkänt. Gifven Stockholms
slott den 4 September 1829.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas berörde till förmån
för studerande vid Kongelfs stads trivialskola upprättade testamentariska
förordnande, ord för ord så lydande:
»I Guds namn!
Såsom en svag tacksamhetsgärd för all den oförtjenta nåd Herren
behagat visa mig under min framfarna lefnad, har jag i samråd
359
med min käre broder, eontractsprosten öfver Elfsyssels södra eontract,
kyrkoherden öfver Thorsby, Harestads och Lycke församlingar, samt
ledamoten af Kongl. Maj:ts Vasa orden 6. L. Sivertsson, om min
egendom efter min död på följande sätt velat förordna:
§ 1. Sedan jag åtnjutit en anständig och christelig begrafning
och min efterlemnade egendom blifvit förvandlad i penningar, utlånas
dessa mot högsta lagliga ränta och inteckning, hälst uti ograverad
landtegendom med jord, eller ock ograveradt ock brandförsäkradt
stenhus i stad, och räntan deraf användes endast till stipendier åt
ynglingar, hvilka njuta undervisning i Kongelfs trivialskola och äro
födde i den delen af Bohuslän, som, efter nuvarande ecelesiastique
fördelning, utgör Elfsyssels södra eontract, samt dem, som kunna
legitimera sig vara afkoinlingar af mine framledne käre föräldrar,
deras syskon eller syskonbarn.
§ 2. Så länge låntagaren vid hvarje års slut inbetalar upplupna
räntan och står sjelf vanliga inteckningskostnader, må han framför
någon annan fritt få njuta lånet, så länge han det åstundan, och så
framt man ej, enligt min synnerliga önskan, kan få genom köp insätta
dessa penningar i större eller mindre hemmansdel eller landtegendom
med jord, och derför erhålla såsom arrende eller skatt så
mycken spannemål, som, efter markegångspris, svarar emot lagliga
räntan i penningar.
§ 3. Om någon af mina i första § omnämnda slägtingars barn
gå i Kongelfs skola och der njuta undervisning, så skola de alltid
vara sjelfskrifna stipendiater, ehvar de ock äro födde, men om af
dem, flera äro i skolan, än stipendierne äro till antalet, skola de
hafva företrädet, som visa mesta skicklighet och flit.
§ 4. Då antingen ingen af de i 1 § omnämnde slägtingars barn
finnas gå i Kongelfs skola, eller ock icke så många deraf, som stipendiirummen
äro till antalet, utdelas hälften af de såmedelst odisponerade
stipendier till dem i rectors class, som helt och hållet uppoffra
sig till studier och beredes till emottagande på gymnasium,
samt derutinnan visa mesta flit och skicklighet och andra hälften till
dem, som i så kallade räkneclass ådagalägga mesta flit och skicklighet
uti gudaläran, skrifva, räkna, geografi, historien, geometrien
och de lefvande språken, och hvilka alla skola vara födde i Elfsyssels
södra eontract.
§ 5. Ingen får åtnjuta dessa stipendier, som ej åtminstone ett
ar varit inskrifven och oförsummeligen begagnat undervisningen i''
ofvannämnda skola.
360
§ 6. Hvarje stipendiat får värdet i penningar af tre tunnor
strid och ren kornsäd efter det pris, som ortens sista markegångstaxa
stipulerar.
§ 7. Stipendiiutdelningen sker vid den midsommarstiden tillbörligt
varande examen anniversarium, då med tjenligt uppmuntranstal,
inspector schola utdelar, i curatorernas, lärarnes och skolbarnens
närvaro, till hvarje stipendiat, oafkortadt, den förste penning med
den sista. Therefter uppläses från predikstolen i den församling,
der stipendiaten är hemma, att den eller de ynglingar N. N. och
N. N. för utmärkt skicklighet och flit, uti Kongelfs trivialskola blifva
belönta med stipendium, hvithet till föräldrars och anhöriges
fägnad, samt andra till uppmuntran således tillkännagifves.
§ 8. Hvad som öfverblifver jemna tunnetalet af tre tunnor
stridt korn i penningar till hvar ock eu stipendiat, skall utdelas efter
curatorernas beslut till dem i 3:dje och 4:de §§ nämnde stipendiater,
som tillika visa mesta skicklighet uti vocalmusique, och gymnastiska
öfningar.
§ 9. Skolans lärare skola uppge förslag för hvarje Glass till sti—
pendiidelningen och vid hvar och en af de föreslagne kort och tydligt
anmärka orsakerna till dess företräde framför de andre scholares,
samt för hvilka saker och ting candidaterne äro mest hugfallne. Vid
examen granskas detta förslag af curatorerne, som äga att detsamma
gilla eller efter omständigheterna förändra.
§ 10. Rector och collega eller den, som curatorerna dertill kalla,
skola emot skäligt arfvode, i Martii månad hvarje år uppgöra räkenskaperna
och ha indrifvit räntorna för förflutna året, samt inlägga
beloppet deraf i en Gassa med o lås hvartill inspector schola alltid
skall hafva en nyckel, rector en, och den som curatorerna dertill
befullmäktiga den 3:dje. Arfvodet härföre, samt kostnad för räkenskapsböcker,
skrifmaterialier och cassakista får sammaulagdt icke
öfverstiga 6 procent af hela förflutna årets räntor, innan stipendiisumman
är uträknad.
§ 11. Den yngling, som en gång blifvit ansedd förtjent till stipendium,
må högst fem år uti hvarje class bibehålla denna förmon,
med kraftigaste förbehåll, att han vid hvarje års examen synbart
finnes hafva ökat sina kunskaper, och hvilket af det vid hvarje års
examen hållna protocoll bör utforskas. Dessa protocoll hållas af
rector eller collega eller den inspector schola dertill förordnar, samt
efter hvarje examens slut underskrifvas så väl af desse herrar, som
361
af de närvarande curatorerna, och förvaras för framtiden bland scholaris
handlingar.
§ 12. Cnratorer och executorer af detta mitt förordnande bäfver,
utom inspector scholse, contractsprosten eller den kyrkoherde inom
Elfsyssels södra contract, som han i sitt ställe förordnar, en bofast
och väl ansedd man af annat stånd från landet, inom detta Elfsyssels
södra contract, borgmästaren och af stadens äldste i Kongelfs
stad, som desse sistnämnde sins emellan utvälja, och som äfven är
bofast och väl ansedd man. Desse curatorer ansvara en för alla och
alla för eu, att icke allenast fonden af min disponerade egendom
blifver oförryckt, utan ock att räntorna på ofvanförde sätt blifva
rätteligen använde.
§ 13. Om min ofvannämnde broder lefver efter mig och han
skulle finna någonting af detta mitt förordnande behöfva ändras eller
upplysas, må han sådant göra, och varder det då ansedt såsom af
mig beslutadt, med det förbehåll likväl, att ingenting förändras uti
hufvudsaken, hvarigenom minskning i föreslagne stipendier till föreskrifne
ynglingar kan ske. Äfvensom om min broder eller hans
husfru lefva efter mig, böra de under deras lifstid få tillgodonjuta
räntan af hela fonden, om det af dem åstundas; dock ställes hela
fonden i ofvannämnde curatorers händer, som ock af räntan afdraga
hvad i 10 § är omtalat till rector eller collega eller den, som uppgör
räkenskaperne och indrifver räntorne.
§ 14. Om en eller flere af de i 1 § uppräknade slägtingars fullmyndige
afkomlingar vilja vara närvarande vid årliga stipendiidelningen
eller vid andra tillfällen vilja se räkenskaperna, böra de dertill
äga fritt tillträde, äfvensom att om detta mitt förordnande icke
till alla delar efterkommes, må de äga rätt, att i laga ordning sådant
åtala.
§ 15. Om skolan har eller framdeles får sig tillslagit någon
fond till stipendier från annor hand, må sådant icke inblandas uti
hvad jag härmedelst gifvit, utan bör mina gifne medel enskilt redogöras
och vårdas.
§ 16. De ett tusende r:dr r:gs, som jag nu öfverlemnar curatorerne
contant, behagade desse herrar emot ofvanskrifne säkerhet
utlåna, samt tills vidare, lägga årliga upplöpande räntan till capitalet,
hvilket sluteligen användes, i likhet med hvad jag om min
egendom här förut disponerat, och förbehåller mig endast härvid, att
om oförutsedde händelser skulle sätta mig deraf i behof eller jag det
362
åstunda!-, få uppbära årliga räntan under min lifstid med afdrag'' enligt
10 §.
§ 17. Skulle det hopp förfela, att ynglingar ej skulle få uti
Kongelfs trivialskola njuta sådan litteraire undervisning, att de härifrån
kunna fullt underbyggde dimitteras till gymnasium, förbehåller
jag mig att sjelf, eller genom min oftanämnde broder, få annorlunda
förordna om min egendom eller denna disposition annulera.
§ 18. Stiftets högst vördade biskop så väl som dess herrar efterträdare
underlåta väl icke, att genom tillsättande af försvarliga och
nitiska lärare befodra denna skolas lustre, samt i allt hvad på dem
ankomma kan gynna den goda och välmenande afsigt, som jag med
denna min disposition åsyftar, och • hvarom jag på det ödmjukaste
anhåller. Härtill hörer att skolan hädanefter erhåller hvad den alltid
förr haft, sin egen rector och collega och dymedelst blifver litteraire.
Då Elfsyssels södra contract består af 22,796 innevånare tycktes
det vara billigt, att staten håller en rector och en collega i Kongélfs
trivialskola, som ligger midt uti detta contract, väl vetandes,
att denna skolinrättning icke var stiftad för Kongelfs stad ensamt,
utan ock för landet deromkring. Till yttermera visso har jag detta
allt med mitt egenhändiga namns och sigills undersättande bekräftat,
som skedde i Kongelf den 25 Januarii 1817.
it. C. Sivertsson/»
L. S.
»Att demoiselle Brigitta Christina Sivertsson med sundt förnuft
och af fri vilja underskrifvit föregående disposition intyga ut supra.
A. Hellberg. A. Er:son Palmgren.»
l. s. L. s.
»Emot denna min kära systers Brigitta Christina Sivertssons
vackra och christeliga disposition har jag så mycket mindre någonting
att erinra, som den till alla delar öfverensstämmer med min
egen böjelse, att se min födelsestads skola vinna all möjlig uppkomst.
För att ytterligare ådagalägga uppriktigheten af denna min försäkran,
gifver jag under samma förbehåll, som min syster bär förut gjort,
eu boksamling till Kongelfs skola, bestående till större delen af historiska,
oeconomiska och statistiska böcker, för att dels fritt inom skolhuset
begagnas, dels emot lindriga vilkor, till boksamlingens förökning,
utlånas, endast inom Elfsyssels södra contract, och vill jag då fram- •
363
deles serskildt föreskrifva vården, redovisningen ock utlåningsvilkoren.
Datum ut supra.
G. L. Sivertsson.
L. S.
Do Sedan min älskade syster Brigitta Christina Sivertsson stilla
aflidit d. 21 sistl. Julii, så ock med den rätt, som 17 § af hennes
här förut stående disposition af den 25 Jan. 1817 mig tillerkänner
och under hennes sista stunder yttrats vara hennes önskan, blifver
följande tillagdt:
Af hennes qvarlåtenskap gifves såsom en oförändrad fond för
framtiden 200 r:dr banco, hvaraf räntan utdelas årligen på den aflidnas
födelsedag d. 4 Aug. till fattiga enkor i Ivongelfs stad, som
ha största antal underarige barn och icke genom liderlighet eller
lättja adragit sig fattigdom. Fonden emottages af stadens äldste,
som ansvarar en för alla och alla för en för dess framtida bestånd
och räntans utdelning, i samråd med församlingens pastor.
2:o Till Thorsby kyrka, uti hvars kyrkogård min kära systers
lik är uti inmurad graf nedsatt, aftages äfven och gifves en silfvervinkanna
att nyttja^ vid Herrans höga nattvard i likhet och storhet
med den, som min kära syster gifvit till Kongelfs stads kyrka.
3:o Min salig systers gångkläder, som vid bouppteckningen äro
upptagne till 166 r:dr 32 sk. banco, få icke säljas, utan af mig utdelas
till hennes slägtingar och särskilte vänner och livilket äfven
redan är verkstäldt.
4:o Vid 2 § tillägges, att med min salig systers bifall har jag
redan föranstaltat om och inköpt frälseränta!1 och actier, som skola
ersättas af hennes bo.
5:o Vid 12 § anhåller jag, att det må tilläggas, att så länge
jag lefver, jag alltid förbehåller mig rätt att deltaga i curatelen.
6:o Vid 16 § anmärkes, att dessa penningar äro ökade till mer
än dubbelt och af mig uppgifne till bouppteckningsprotocollet den 7
Aug. sistl., samt redan använde till frälseräntors inköp.
7:o Vid 17 § får jag förklara, att jag i alla delar gillar dispositionens
verkställighet och vill den alldeles icke annulera, utan
önskar af hela mitt hjerta, att den måtte snart blifva satt i utöfning
och det goda syftemålet vinnas: Guds ära och medmenniskors
upplysning.
8:o Såsom ett ytterligare tillägg önskar jag ock: att hvarje år må
364
väljas 3:ne revisorer inom contractet, som på lämpelig tid kunna revidera
förflutna årets räkenskaper. Dessa revisorer väljas vid tilljsta
sockenstämmor i följande ordning: l:sta året Thorsby, Lycke och
Marstrand; 2:dra året Solberga, Jörlanda och Spekeröd; 3:dje året
Holta, Norum och Hjertum; 4:de året Yesterlanda, Karreby, Rommelanda;
5:te året Ytterby, Kongelf och Röbo; 6:te året Säfve, Backa
och Björlanda; 7:de året Thorslanda, Ockerö och Harestad. Då det
allmännas väl åsyftas, förmodar jag, att hvarje församling icke underlåter
att välja till revisorer män, som äro kände för ära, redlighet
och nit, samt äga någon litteraire kunskap.
9:o På denna disposition med mina tillägg, önskar jag ock må
i underdånighet sökas konungens allernådigaste stadfästelse. Thorsby
d. 1 November 1827.
G. L. Sivertsson.»
L. S.
Och vill Kongl. Maj:t, med förklarande af dess höga välbehag i
anledning af ofvanintagna, utaf prosten Sivertssons framledna syster
till studiers uppmuntran och gagneliga kunskapers spridande gjorda
donation de för densammas vård och förvaltning upprättade föreskrifter
härmed i nåder hafva gillat och fastställt. Hvilket till underdånig
efterrättelse länder. Datum ut supra.
CARL JOHAN.
L. S.
A. G. af Kullberg.
Utdrag af protokollet, hållet i Kungsbacka läroverkskollegium
den 17 Mars 1885.
Närvarande: skolans inspektor, herr provinsialläkaren P. J. Ekman,
v. kollegan, utnämnde kyrkoherden J. Berglund, v. gymnastikläraren,
stadsfiskal O. Tomander, sångläraren, direktör L. P. Wahlin
samt undertecknad v. rektor.
§ 1.
Med anledning af eu skrifvelse från högvördiga domkapitlet af
den 23 December 1884, hvaruti härvarande läroverkskollegium erbjöds
yttra sig rörande läroverkskomiténs »underdåniga utlåtande och för
-
365
slag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
sammanhängande frågor, afgifvet den 25 Augusti 1884», får
det afgifva följande utlåtande.
Kollegium anser sig ej kunna biträda komiténs förslag i följande
punkter:
I. Hvad angår B-liniens borttagande af skäl, som rektor Törnebladh
och professor Sundén anfört i sina reservationer, till hvilka
kollegium får hänvisa.
II. Likaledes kan kollegium icke tillstyrka komiterades förslag
till ny lärareexamen, alldenstund flera bestämmelser uti detta tyckas
vara alltför stränga.
III. Äfvenledes kan kollegium icke instämma i komiterades förslag
att, med bibehållande af samma kurser i de olika ämnena, förminska
det för dem bestämda timantalet i veckan, hvilket visst ej
blefve för stort, om också läsåret komme att ökas. Orsaken till
detta förslag är komiterades bemödande att minska den öfveransträngning,
de anse vara rådande inom läroverken. Detta mål uppnås
dock ej sålunda, så vida ej grundligheten i studierna på ett betänkligt
sätt skulle försvagas, hvilket väl ej kan vara komiterades mening.
Öfveransträngningen, der en dylik verkligen finnes, komme att
ega rum i hemmen i stället för i skolan, det vore hela skilnaden,
men der blefve den utan tvifvel ännu värre, enär studierna der ej
kunde underlättas af lärarne i de olika ämnena.
Hvad den mycket omordade öfveransträngningen beträffar, vill
kollegium lemna oafgjordt, om eu dylik finnes eller icke uti de fem
nedre klasserna, men anser deremot, att den genom hopning af ämnen
och genom långa kurser existerar i icke obetydlig grad uti 6:e
och 7:e klasserna.
Men vi återgå till den föreslagna förminskningen af lärotiminarnes
antal.
Genom den samt genom eu misslyckad gruppering af de moderna
språken, hvilka jemte matematiken skulle blifva hufvudämnen på
reallinien, komme denna linie utan tvifvel att försvagas rätt betydligt.
Dessa språk skulle nemligen förlora under hvart och ett af de
fyra sista åren 53 lästimmar, eller ungefär l1/2 i veckan; och detta
oaktadt läsåret blifvit förlängdt. Lägges härtill, att enligt förslaget
en lärjunge på denna linie lian blifva student utan att hafva läst
ett ord engelska, utan att på minst fyra år hafva läst ett ord tyska
samt utan att under samma tid hafva läst något annat främmande
366
språk än franska med fyra lästimmar i veckan, så komme detta hufvudämne
(lefvande språk) att skadas rätt betydligt genom förslagets
antagande.
Det andra kufvudämnet, matematiken, komme icke bättre ut.
Det förlorade nemligen två timmar hvarje vecka. Härtill kommer,
att enligt förslaget en lärjunge kunde få tillträde till den muntliga
maturitetsexamen utan att hafva genomgått godkändt skrifningsprof
i detta ämne. I detta fall tyckes det, som om komiterade ej varit
rigtigt konseqventa. De ogilla nemligen ganska skarpt, att skrifningsprofvet
i matematik borttagits på latinlinien (se sid. 27, 28),
men anse det hafva mindre betydelse på den linie, hvars ena hufvudämne
matematiken onekligen är. Kollegium håller före, att komiterade
gjort mycket bättre, om de föreslagit för 6:te och 7:de klasserna
rent af befrielse från några ämnen, hvilka af en eller annan
anledning ej i egentlig mening äro skolämnen. Dessa äro:
l:o) kemi, som öfvervägande är ett fackstudium;
2:o) antropologi, som ju ingår uti den »filosofiska propedevtiken».
Detta ämne, såsom varande ett moment i ett filosofiskt system, kan
ej gerna grundligt studeras, utan att lärjungen har någon öfversigt
öfver systemet i sin helhet, hvilket han af lätt begripliga skäl ej
kan få i skolan. Den anslagna tiden är nemligen för knapp och förståndet
ännu för litet utveckladt, för att ett dylikt studium med framgång
skall kunna ega rum. Detta ämne tillhör väl också egentligen
universitetet, till hvilken bildningsanstalt också
3:o) svensk statskunskap torde böra förläggas.
Borttogos dessa ämnen från skolan och timantalet blefve oförändradt,
såsom det nu är, för de öfriga ämnena, så bereddes, åtminstone
för lärjungarne på reallinien, på'' detta sätt tillräcklig lindring
i deras arbete.
De ämnen, som enligt förslaget komme att lida åtminstone lika
mycket genom timantalets förminskning, äro kristendom och musik.
Från det förra ämnet vilja nemligen komiterade borttaga eu
timme i veckan i hvar och en af de fem nedre klasserna utom den
tredje och uti hvardera afdelningen af den sjunde. Derjemte föreslå
de, att katekesläsningen skulle börja först i 3:dje klassen. Den senare
delen af detta förslag hafva de motiverat dels dermed, att lärjunge
vid inträdesåldern icke kan med förståndet uppfatta ämnets djupa
innehåll, dels dermed att man vid hvarje sund undervisning bör gå
från det konkreta till det abstrakta, hvarför undervisningen i bibliska
historien bör föregå katekesläsningen. I följd häraf samt i af
-
367
sigt att minska den af komiterade befarade öfveransträngningen anse
de, att lästiden i detta ämne gerna kan minskas med en timme i
veckan. Med allt erkännande af den sanning, som onekligen förefinnes
i de motiv, komiterade anfört, anser dock ej kollegium, att
något uppskof med katekesläsningen är behöflig! eller ens helsosamt
för lärjungarne; ty l:o) kan väl en gosse äfven vid den åldern uppfatta
något af kunskapsinnehållet med en viss grad af klarhet — låt
vara att denna grad icke är den högsta; 2:o) skulle man vänta,
tills han kunde uppfatta det i sin helhet eller åtminstone till större
delen med förståndet, skulle man få vänta allt för länge. Katekesläsningen
finge man då uppskjuta betydligt längre än till 3:dje klassen.
Pa samma grund kunde komiterade föreslagit att uppskjuta flera
andra ämnen (t. ex. matematiken) till en mognare ålder.
Kollegium anser för öfrigt, att eu förståndigt ledd utanläsning i
katekesen, naturligtvis föregången af de förklaringar, som barnen vid
den åldern kunna fatta, är både nyttig och nödvändig (se Törnebladhs
reservation sid. 38).
Beträffande det andra motivet: »att bibliska historien bör föregå
katekesläsningen», så ämnar kollegium visst ej bestrida dess vigtighet,
men denna historia börjar ju att läsas allaredan i småskolan och med
den fortsattes sedan i folkskolan, hvarför vi anse, att ett tillräckligt
konkret underlag finnes för en abstraktare uppfattning af ämnet allaredan
uti lista klassen. Kollegium anhåller ock få fästa uppmärksamheten
derpå, att alla folkskolans lärjungar få undervisning i katekesen
ända från sitt inträde i samma skola. Skulle nu katekesundervisnmgen
borttagas ur allmänna läroverkens två nedersta klasser, så
skulle följaktligen folkskolebarnen erhålla grundligare och större kunskaper
i kristendom än lärjungarne i nämnda klasser af dessa läroverk
vid ungefår samma ålder kunnat förvärfva, enär desse senare ej
erhållit undervisning i katekesen.
Härmed torde de flesta föräldrar, som för sina söner önska eller
redan fått inträde i dylika läroverk, dock vara föga belåtne. Folkskolan
skulle ju ock sålunda, åtminstone i ett ämne, erhålla ett afgjordt
företräde framför desamma. Vidare anser kollegium, att om
äfven, såsom herrar komiterade föreslagit, katekesläsningen borttoges
ur ifrågavarande klasser, sa behöfvas dock väl för ett så ytterst vigtigt
ämne som kristendomen de tre timmar i veckan, Indika nu dertill
äro anslagna. Denna tid blefve ändock helt visst allt för knapp
iör en omsorgsfull och noggrann undervisning i detta ämne, som
väl ändock framgent som hittills torde böra blifva grundvalen för
368
lärjungarnes uppfostran till sedliga och i sann mening dugliga medborgare.
I följd af det anförda kan kollegium*ej gilla de föreslagna förändringarna
i afseende på detta ämne.
Yi skola nu tala några ord om de föreslagna förändringarna i
afseende på mtm/iundervisningen, hvilka kollegium ej heller kan
gilla. Genom att indraga hälften af undervisningstimmarue i de fyra
nedre klasserna blefve utan tvifvel allt för liten tid anslagen åt ämnet,
för att lärjungarne i dessa klasser skulle tillräckligt komma in
uti och följaktligen få någon lust för detsamma. Följden häraf blefve
inom de tre högre klasserna naturligtvis den, att få, om ens några,
lärjungar valde detta ämne, utan blefve musikläraretjensten inom
dessa klasser snart sagdt en sinekur. Det intresse för ämnet, som
enligt komiterades uppgift visar sig hos vår studerande ungdom i och
genom bildandet af enskilda sångföreningar vid många läroverk, talar
ej för inknappning af lärotiden. Hade nemligen ej ungdomen under
en tillräcklig tid, handledd af nitiske och skicklige musiklärare, kommit
in i ämnet, så hade säkerligen ej dessa sångföreningar bildats,
ty ignoti nulla cupido. Men kollegium tänker för högt om musiken
såsom bildningsmedel för att kunna gilla ett förslag, hvarigenom detta
ämne efter all sannolikhet komme att do bort inom skolan. Kollegium
har endast fäst sig vid de ämnen, som enligt dess tanke mest
komme att lida, om komiterades förslag blefve lag.
Att de öfriga ämnena, låt vara i mindre grad, derigenom ock
komme att lida, nekas härmed ingalunda.
Vill man åstadkomma en verklig lindring i lärjungarnes arbete,
utan att dermed uppoffra grundlighet^!, så bör man också välja de
medel, som leda till detta mål.
Enligt vår åsigt kan man endast komma derhän antingen genom
att nedslå kurserna eller genom att öka skoltiden med ännu ett
läsår.
Af angifvet skäl hafva ej komiterade föreslagit det förra alternativet,
det senare hafva de ej heller velat föreslå, troligen för att
ej komma i konflikt med den rådande opinionen, och derföre har troligen
deras inknappningsförslag sett dagen.
IY. Vi öfvergå nu till komiterades förslag att öka terminsafgifterna,
af hvilka större delen skulle ga till staten; att förändra en
stor del af de lägre läroverken till kommunalskolor samt att indraga
åtskilliga af dem, bland hvilka härvarande pedagogi vore ett.
Yi skola beröra dessa förslag någorlunda i ett sammanhang, icke
369
just derföre att de i och för sig höra tillsamman, utan dels derföre att
de troligen utgått från samma motiv, dels derföre att de efter all
sannolikhet komme att leda till samma resultat.
Emot alla tre förslagen får kollegium anmärka, att om de skulle
blifva lag, det blefve i högsta grad svårt, för att ej säga omöjligt,
för landets fattigare befolkning att förskaffa sina söner en grundlig
intellektuel bildning. Att staten genom en dylik lag befriades från
skyldigheten att så mycket som möjligt befordra dylik bildning, är
tydligt.
Lika tydligt är dock, att staten sjelf på samma gång komme att
lida icke obetydligt genom denna lag, alldenstund många intelligenta
krafter utan tvifvel gånge förlorade för dess tjenst, oberäknadt den
omständigheten, att obskurantismen i hög grad genom densamma befordrades,
hvilket ej heller för staten vore särdeles helsosamt. Härtill
komme otvifvelaktigt, att klyftan mellan de fattiga och rika blefve
härigenom ännu vidare, alldenstund verklig bildning, som ju är en
magt, och hvilken förut till heder för staten och välsignelse för folket
erbjudits lika åt alla, nu blefve nästan ett monopol för de
senare.
Emot de tre förslagen får kollgium vidare göra den anmärkning,
hvilken dock ej har samma vigt som den förra, att många
lärare, som kanske under en längre tid gjort trogen tjenst vid statens
skolor, på detta sätt blefve satta ur tjenstgöring, till skada både
för sig sjelfva och landet.
Flere lärare, som ej fått ordinarie anställning, kunde nemligen
rent af komma på obestånd. Detta vore väl ej så alldeles rätt handladt
af staten, alldenstund dessa lärare uppoffrat tid, krafter och förmögenhet
för att bereda sig för undervisningskallet och sedan nöjaktigt
skött sin tjenst, och staten sedermera, genom att under en
längre tid och för en högst medelmåttig aflöning anlita dem, stärkt deras
hopp om, att de genom sitt arbete till slut skulle få sin framtid betryggad.
Vi skola nu taga hvart och ett af förslagen litet i betraktande.
Beträffande det första af dessa förslag kunna vi fatta oss kort.
Det har nemligen så uttömmande oqIi grundligt blifvit kritiseradt af
eu reservant, professor Sundén, att vi hafva högst litet att tillägga.
Kollegium vill blott påpeka eu svaghet i motiveringen för den punkt
i förslaget, hvaruti komiterade yrka på, att alla de inskrifne lärjungarne
skola betala icke blott inträdesafgift, utan äfven under första
terminen alla afgifterna till skolan och till staten. Skälet härtill
24
i
370
skulle vara, att lärarne under denna tid måtte kunna pröfva, hvilka,
fattiga lärjungar som vore utmärkta icke blott för goda seder och
flit, utan äfven hade anlag för studier, för att sedermera kunna inom
vissa gränser helt och hållet eller delvis befria dessa från afgifterna
till staten. Vi skola ej uppehålla oss vid de vilkor, som äro fästa
vid flit och goda seder, alldenstund dessa vilkor blifvit tillräckligt
skärskådade af ofvannämnde reservant.
På det bestämdaste vilja vi deremot bestrida, att anlagen för
studier alltid visa sig så tidigt som vid 9 å 10 år. Erfarenheten har
nemligen mången gång ådagalagt alldeles motsatsen. Till och med
för en och annan af våra mest framstående vetenskapsmän (t. ex.
Linné) har arbetet i skolan, åtminstone i början, gått ganska trögt.
Egentligen är det vid den åldern endast utvecklingen af lärjungens
anlag, läraren kan uppfatta, icke om dessa äro särdeles framstående
eller ej; detta visar sig kanske i de flesta fall först vid eu mer framskriden
ålder.
Emot det andra förslaget — om kommunalskolorna — får kollegium
anmärka följande.
l:o) Största delen af styrelsen, hvilken ju skulle besluta med
efori och domkapitels rätt och magt, komme säkerligen att bestå af
personer, af hvilka kanske flere vore mindre erfarna i det, som hörer
till skolväsendet; ja, det vore högst osäkert, om alla ledamöterna ens
vore bildade personer. Härtill kommer, att man svårligen kan vara
viss om kontinuitet inom samma styrelse år ifrån år. En del af ledamöterna
skulle ju väljas af stadsfullmägtige, och det är ej sagdt, att
dessa ledamöter blefve omvalda. Att en dylik styrelse af oerfarenhet
och oförstånd ganska ofta komme att fatta beslut, som vore menliga
för skolan och verklig bildning, är antagligt.
2:o) En följd af styrelsens sammansättning blefve utan tvifvel
mångläseri. Denna styrelse skulle ju bland annat tillse, att, utom
de ämnen, som nu läsas i de tre nedre klasserna, äfven andra ämnen,
som vore till gagn specielt för kommunen i fråga, studerades. Med
så outvecklade lärjungar, som folkskolorna vanligen lemna till statens
skolor, behöfs det sannerligen ej att öka de vanliga ämnena med
särdeles många andra, kanske blott med 1 å 2, för att grundligheten
blefve uppoffrad på högst betänkligt sätt.
3:o) Ytlighet i studier komme att befordras äfven genom en annan
punkt i förslaget, nemligen den, att läraren på samma timme
skulle läsa med flera afdelningar. Kollegium anser dock, att bästa
resultatet för en skola blir, om läraren under hvarje lektionstimme
371
odelad t får egna sig åt en enda afdelning. Såsom en nödfallsåtgärd
kan han dock i ett eller annat ämne samtidigt arbeta med tvenne
dylika; hvad derutöfver är, skadar både läroverket och honom, och
detta gäller, antingen lärjungeantalet i hvarje afdelning är stort eller
litet.
4:o) Fara värdt är, att dessa skolor komme att sakna kontinuitet
inom sig sj elfva. Som ämnen och kurser, åtminstone till en stor del,
blefve beroende af styrelseledamöterna, så låter det ju lätt tänka sig,
att båda dessa saker komme att vexla med dessa ledamöter, ja, äfven
med deras ändrade åsigter. Att en dylik skola'' äfven komme att
sakna tillräckligt samband med andra kommunalskolor och med de
allmänna läroverken, är tydligt. En hufvuduppgift för en dylik skola
skulle ju blifva att i första hand se sin kommuns intressen till godo;
men som dessa mången gång äro både till grad och art olika, blefve
ofta en följd deraf, att ämnen och kurser i samma mån blefve olika
vid olika kommunalskolor. Af hvad vi ofvanför anfört följer, att
dessa skolor skulle få litet eller intet samband med de allmänna läroverken.
Dessa senares ämnen i de första klasserna komme nos att
läsas, äfven de, vid kommunalskolorna, men, föreställa vi oss, på
samma sätt som forna första klassens kurser nu vid våra folkskolor;
och ett dylikt studium är ej att rekommendera. Af vissa yttranden
tyckes, som om komiterade sjelfva, oaktadt sina förhoppningar i afseende
på dessa skolor, inom sig betvifla! deras lämplighet såsom
förberedelseskolor för de allmänna läroverken. De påpeka nemligen,
att det ej skulle blifva så alldeles »omöjligt», att eu lärjunge från
de förra skulle kunna komma in i motsvarande klass i de senare.
5:o) Komme enligt. förslaget mindre bildade lärarekrafter, ännu
är förhållandet vid statens skolor, att verka inom dem.
Folkskolelärareexamen skulle nemligen vara tillräcklig att förskaffa
åtminstone en del af lärarne kompetens till platser inom desamma.
Kollegium är öfvertygadt om, att derest en fast grund för
eu vetenskap skall läggas — och en sådan grund är lika nödvändig
för läroämnen, som afse att gagna det praktiska lifvet, som för dem,
hvilka mera särskildt behöfvas för embetsmannabanan — så måste
läraren sjelf hafva erhållit en vetenskaplig bildning, som är vida mer
omfattande, än som kan påräknas eller skäligen erfordras af de allra
flesta folkskolelärare.
På tal om folkskolelärare, så tyckes det, som om komiterade skulle
vilja skaffa dem inträde äfven vid våra 5-klassiga läroverk. På sid.
345 står nemligen, att om en kommunalskola får större lärjungeantal
372
än 74, så kunde den upphöjas till 5-klassigt allmänt läroverk. Antag
nu, att i en dylik skola några folkskolelärare haft ordinarie anställning.
Skulle dessa då tjena qvar äfven efter upphöjningen eller förflyttas
till andra kommunalskolor, eller hvad ämna komiterade göra
med dem?
Derom får man ej veta något i förslaget.
6:o) Ett par af de brister, vi här ofvan påpekat (mångläseri och
splittring af lärarens krafter på flera afdelningar under samma timme),
finnas enligt kollegii åsigt hos största delen af våra folkskolor.
Att dessa varit i hög grad bidragande orsaker till de små framsteg
hos lärjungarne, hvaröfver man allt som oftast får höra klagas,
är tydligt.
Som samma och ännu flere brister efter all anledning komme att
vidlåda kommunalskolorna, blefve resultatet af deras verksamhet åtminstone
ej bättre. Lägger man härtill, att kostnaderna både för
de samhällen och de föräldrar och målsmän, hvilka för sina barns
räkning skulle vilja begagna dem, blefve känbara nog, komme man
säkerligen inom kort här i Sverige, såsom allaredan skett i de länder,
der dylika skolor äro införda, att finna dem föga användbara
och gagnande (se rektor Borgströms reservation). Följden häraf blefve
utan tvifvel, att det föreskrifna minimiantalet af lärjungar (30) snart
nog vid de flesta kommunalskolor icke torde uppnås, hvaraf upprepade
indragningar af läroverk blefve följden.
Slutligen bör observeras, att i dessa skolor någon så kallad »allmän
medborgerlig bildning» väl ej komme att bibringas.
Hvad som utöfver de vanliga skolämnena komme att studeras
blefve ju — enligt förslaget — endast de ämnen, som befordrade
den kommuns (och möjligan några få andras) intressen, uti hvilken
skolan vore förlagd. Men detta blefve enskild medborgerlig bildning
i motsats mot allmän.
För öfrigt får kollegium hänvisa till hvad som om dessa skolor
är anfördt i rektor Borgströms reservation.
Vi skola slutligen med några ord beröra det tredje förslaget.
I det föregående har kollegium påpekat, att staten är moraliskt
förpligtad att hvarken försämra eller, hvad värre är, rent af döda
sina läroverk, alldenstund den g^nom ett dylikt förfarande komme
att motarbeta ett af sina egna ändamål, det nemligen, att så mycket
omständigheterna det medgifva, inom sig befordra andlig utveckling.
En annan fråga är: har staten ens juridisk rätt att ensidigt,
373
d. v. s. utan medgifvande af den kommun, hvars läroverk den ämnar
indraga, företaga en dylik åtgärd?
Rektor Borgström i sin reservation skrifver härom följande (se
sid. 56):
»Det är ej ens juridiskt rätt, att då den ene kontrahenten (kommunerna)
fullgjort sin förpligtelse (anskaffande af fullt tillräckliga
undervisningslokaler), den andre ändrar sin efter eget behag, helst
öfverenskommelsen skett på den senare kontrahentens''initiativ. Säkert
är, att de respektive kommunerna ej skulle varit så beredvilliga att
fullgöra statsmagternas fordringar uti ifrågavarande afseende, om de
ej ansett sig kunna fullt lita på löftet att för framtiden få hvar för
sig behålla ett uteslutande af statsmedel underhållet 3-klassigt allmänt
läroverk.»
Hvad som här säges om statens juridiska förpligtelse mot kommuner,
som ega treklassiga läroverk, gäller, om man vill vara konseqvent,
ju helt naturligt äfven med afseende på de kommuner, som
ega t. ex. pedagogier; ty äfven med hvar och en af dessa kommuner
är ett dylikt kontrakt slutet, och dessa hafva ju hvar för sig lika
troget fullgjort förpligtelsen att anskaffa fullt tillräckliga undervisningslokaler.
I afseende på förslaget i sin helhet får anmärkas, att
herrar komiterade, icke annat vi kunna se, gått utom sitt verksamhetsområde.
De hafva nemligen fått det ansvarsfulla uppdraget att
framställa förslag till organisation af statens läroverk och att behandla
frågor, som höra till ett dylikt ordnande. Men att man ej ordnar
ett läroverk genom att döda detsamma, är tydligt. Ett sådant tilltag
är helt enkelt en desorganisation. Beträffande den princip, komiterade
följt vid sitt förslag, nemligen att låta ett visst medelantal af
lärjungar (30) vid läroverket i fråga under ett decennium (1873—•
1882) få vara bestämmande för dess vara eller icke vara, är den
onekligen vansklig. Detta, antal vexlar nemligen på samma gång
som en hel mängd yttre och ofta tillfälliga förhållanden inom den
kommun, der det är förlagdt. Komiterade erkänna sjelfva — se sid.
337 — vanskligheten i denna princip, då det är fråga om lägre- kommunalskolors
upphöjande till högre. Icke desto mindre låta de den
vara nästan ensamt bestämmande icke blott i afseende på ordnandet
af ofvannämnda skolor utan äfven angående indragning af. andra.
För öfrigt hafva komiterade ej vidhållit följdrigtigt nämnda princip,
utan låtit ett par andra komma in. Dessa äro ökningen eller
minskningen af lärjungeantalet under senare delen af decenniet samt
ortens i fråga läge.
374
Treklassiga läroverken i Vernamo och Söderköping, i hvilka
lärjungeantalet i medeltal öfverstigit 30, äro nemligen föreslagna till
indragning i följd af antalets minskning, hvaremot Ronneby läroverk,
der medeltalet varit under 30, men der antalet stigit under
decenniets sista år, skulle få förmånen att fortfara. Samma förmån
skulle äfven komma läroverken i Strömstad och Skellefteå, som, livad
antalet lärjungar beträffar, stått på samma ståndpunkt som Ronneby
läroverk, till godo på grund af dessa kommuners afskilda läge. Hvad
beträffar dessa senare principer, så hade de nog varit värda att beakta
åtminstone lika mycket som den förstnämnda. Men hade vederbörlig
hänsigt tagits till dem, hvilket varit både billigt och rättvist,
hade ej så många läroverk föreslagits till indragning. Då hade
kanske också härvarande pedagogi fått existera, hvars lärjungeantal,
såsom komiterade sjelfve erkänt, fördubblats under nämnda decennium.
Men då hade likväl ej komiterade uppnått ett af sina hufvudsyftemål,
det nemligen att kunna föreslå så stora inbesparingar för
statsverket, som nu varit fallet.
Denna sparsamhetsifver genomgår -liksom en röd tråd en stor
del af deras betänkande.
Ganska ofta slutar nemligen deras förslag med ungefär följande
ord: härigenom komme att inbesparas o. s. v.
Men huru stor skulle då denna inbesparing för statsverket genom
flera läroverks indragning och andras förändring till kommunalskolor
blifva? Jo, 152,104 kronor. Detta är visserligen i och för sig betraktadt
en vacker summa. Men för att vinna denna, skulle de
tillfällen till studier och andlig utbildning, som nu genom nämnda
läroverk förefinnas, till stor del gå förlorade. Mången, som eljest
kunnat här få grundlägga sina studier och kanske sedan kunnat
blifva en af landets mest dugande män, skulle derifrån hindras;
och staten skulle förlora i intellektuel bildning vida mer, än hvad
den genom nämnda summas besparing vunne i materiel! hänseende,
samt sålunda härigenom göra en temligen dålig affär. För öfrigt
synes kollegium det vara staten föga värdigt •— i synnerhet under
dess nuvarande goda ekonomiska ställning — att för en lumpen
penningesumma dels försämra dels rent af slopa en stor del af sina
läroverk.
Till följande förslag får kollegium deremot af angifna skäl tillstyrka
bifall:
Do) att första klassen bibehålies;
2:o) att lärarne befrias från skyldigheten att aflägga prof för
hvarje sökt lärareplats.
Kungsbacka som ofvan.
P. J. EKMAN,
inspector.
J. Berglund,
v. kollega.
L. P. Wahlin,
sånglärare.
O. Tomander,
v. gymnastiklärare.
Älfr. Lind,
t. f. rektor.
Till åtlydnad af nådig befallning, meddelad i skrifvelse från
statsrådet och chefen för Kongl. ecklesiastikdepartementet den 12
December sistlidet år, får domkapitlet härjemte i underdånighet
öfverlemna af kollegium vid härvarande högre allmänna läroverk
enligt nådigt medgifvande afgifvet yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor samt derjemte såsom eget underdånigt utlåtande
i samma ämne åberopa berörda kollegii yttrande med den af rektorn
doktor M. Rosberg dervid gjorda reservation.
Kalmar domkapitel den 25 Augusti 1885.
Underdånigst
R. WARHOLM.
M. Bosberg. F. J. Bcehrendtz.
■J. A. Johansson.
Utdrag af protokollet, hållet i Kalmar domkapitel den
25 Augusti 1885.
§ 1.
Sedan statsrådet och chefen för Kongl. ecklesiastikdepartementet
i skrifvelse den 12 December sistlidet år, jemte öfverlemnande af
erforderligt antal tryckta exemplar af läroverkskomiténs den 25
377
Augusti samma år afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, till fördelning enligt föreskrift emellan domkapitlets
ledamöter och expedition samt stiftets allmänna läroverk och pedagogi,
anbefalt domkapitlet att, efter att hafva gifvit de domkapitlet
underlydande läroverkskollegier, som sådant kunde önska, tillfälle
att inom af domkapitlet bestämd tid yttra sig i ämnet, afgifva och
före den 1 September innevarande år till Kongl. ecklesiastikdepartementet
insända underdånigt yttrande öfver berörda läroverksko mit éns
utlåtande, sa hade domkapitlet under den 31 December sistlidet år,
med öfverlemnande af de för hvarje läroverk och pedagogi afsedda
exemplar af komiténs utlåtande, förständigat vederbörande läroverkskollegier
att, derest de så önskade, med yttrande deröfver hit inkomma
före den 1 Juli innevarande år; och hade i följd häraf kollegium
vid härvarande högre allmänna läroverk med yttrande hit
inkommit, hvaremot öfriga läroverkskollegier uraktlåtit att begagna
den dem i detta afseende medgifna rätt.
Då nu domkapitlet företog detta ärende till afgörande, förenade
sig rektorn doktor M. Rosberg och ordföranden domprosten Warholm
om det beslut att instämma uti och såsom domkapitlets yttrande i
ämnet i underdånighet åberopa Kalmar läroverkskollegii yttrande
med rektor Rosbergs dervid afgifna reservation, såsom de lyda i det
hit ingifna utdraget af kollegiets protokoll vid vårterminens slut 1885
§ 2, hvilket skulle för ändamålet till Kongl. ecklesiastikdepartementet
öfverlemnas.
Häremot ville lektorn doktor Baehrendtz såsom domkapitlets
yttrande åberopa läroverkskollegiets yttrande utan rektor Rosbergs
reservation, hvarjemte lektor Wiemer åberopade sin i kollegiets protokoll
angifna särskilda mening.
Rätt utdraget, betygar
ex officio
J. A. Johansson.
Utdrag af Kaimar läroverkskollegii protokoll vid vårterminens
slut 1885.
§ 2. Undertecknad föredrog den, enligt hvad protokollet för
kollega sammanträde den 15 Januari d. å. utvisar, tillsatta komiténs
378
skriftligt affattade förslag till yttrande med anledning af läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor; — —----------—------
och blef förslaget, med ändring af några mindre väsentliga uttryck,
i sin helhet af kollegiet godkändt och gilladt till följande lydelse.
De täta rubbningar, de allmänna läroverken i vårt land under
de senaste 25 åren varit underkastade, vittna nogsamt om det lifliga
intresse, hvarmed elementarundervisningen från den lagstiftande
magtens sida varit omfattad. Men lika otvetydigt är deras vittnesbörd
derom, att man ännu icke kommit till enbet och stadga i fråga
om de allmänna grunder, enligt livilka skolväsendet bör ordnas, utan
att i detta afseende äfven hos de i undervisningsfrågor verkligen
sakkunnige vidt skiftande meningar råda. Under sådana förhållanden
är det för den af skolväsendets anordning omedelbart berörde af så
mycket större betydelse att för vederbörande myndigheter få framlägga
sina åsigter i dithörande ämnen. På grund häraf vill lärarekollegiet
vid härvarande allmänna läroverk, då nu, med anledning
af läroverkskomiténs utlåtande och förslag, genomgripande reformer
på elementarundervisningens område inom den närmaste framtiden
ställas i utsigt, icke lemna tillfället obegagnadt att klargöra sin ställning
till de framstälda förslagen. Och enär med afseende på de
vigtigaste af dessa förslag sagde komités ledamöter icke lyckats till
enhet sammanjemka sina stridiga åsigter, utan vid sidan af den besluten
dikterande majoriteten stått en högst aktningsbjudande minoritet,
hvilka båda hvar för sig från olika synpunkter bidragit till
frågornas noggranna utredning och belysning, anser kollegiet en utförligare
framställning från dess sida hvarken lämplig eller behöflig;
hvarföre läroverkskollegiet, följande den i komiténs utlåtande iakttagna
ordningen, tillåter sig att vid de särskilda kapitlen i korthet
framställa sina anmärkningar, utan att dervid inlåta sig på någon
vidlyftig motivering eller granskning af enskilda detaljer.
Kap. II.
Enär kollegiet, som i fråga om de allmänna läroverkens uppgift
och bestämmelse liksom om latinets ställning och betydelse som
undervisningsämne har eu från den af komiténs flertal uttalade i
mycket afvikande uppfattning, anser komiténs framställning angående
latinets ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter i många
punkter mera stödja sig på en kraftig vilja än verkliga sakförhål
-
379
anden och bindande bevisning, kan kollegiet icke godkänna de af
komiténs uppfattning af denna fråga i väsentlig mån beroende förslag,
som i detta kapitel framläggas; och anser sig derför kollegiet,
som i allmänhet gillar de af reservanterna (presidenten Forssell, rektor
Törnebladh, professor Sundén) framstälda åsigter och grunder, för
sin del särskildt böra afstyrka:
1) att grekiskan göres obligatorisk inom läroverkens klassiska
afdelning, och sålunda den nuvarande B-linien indrages;
2) att en mindre för praktiskt eller tekniskt ändamål afsedd
latinkurs såsom valfri införes på läroverkens realafdelning.
Detta beslut fattades, mom, 1 med 16 ja mot 3 nej; mom. 2
med 15 ja mot 4 nej.
Hvad angår de af komitén (pag. 93 f.) gjorda uttalanden och förslag
angående vissa akademiska examina, kan kollegiet icke undertrycka
den anmärkningen, att komitén härutinnan öfverskridit sin
befogenhet, samt att komitén i alla händelser med afseende på dessa
examina i allmänhet bort tillämpa den grundsats, som angående de.
juridiska examina finnes uttalad i komiténs utlåtande (pag. 178):
»—• — — hvadan det för närvarande är omöjligt att med visshet
känna den blifvande lagstiftningen för dessa examina och ännu mindre
lämpligt att låta ifrågavarande ovissa framtidsförhållanden blifva bestämmande
för läroverkens organisation». Slutligen må här framhållas,
att man hade hoppats, att läroverkskomitén åt förslaget om
latinets nedflyttning till andra eller första klassen och, i samband
dermed, upprättandet af skilda latin- och realläroverk skulle hafva
egnat en mera sorgfällig och omfattande pröfning, än som nu (pag.
36 f.) kommit detsamma till del, och detta så mycket mera som
detta förslag, hvilket i mångas tanke innebär den enda rigtiga lösningen
af läroverksfrågan, i sakkunniga auktoriteters utlåtanden förordats
(jfr pag. 36) och för öfrigt äfven vinner stöd af det allmänna
förhållandet i öfriga kulturländer.
Kap. III.
Kollegiet, som i likhet med läroverkskomitén är af den åsigten,
»att större uppmärksamhet än hittills bör egnas åt de hygieniska
förhållandena vid läroverken», och som med tacksamhet erkänner
betydelsen och vigten af komiténs i detta syfte företagna undersökningar,
hvilka utgöra ett värdefullt uppslag och grand för framtida
arbete i samma rigtning, anser dock de ur denna enda undersökning
härledda resultaten alltför litet pålitliga, för att några praktiska
380
slutsatser af dem ännu skulle kunna dragas; hvadan kollegiet såväl
i allmänhet delar de betänkligheter, som af reservanterna i denna
fråga uttalats, som ock i synnerhet instämmer i de anmärkningar,
som af lektor F. Anderson i hans reservation (pag. 49, 50) framställas
med afseende på skolläkarens ställning och det hygieniska
biträdet.
Kap. IV
I
komiténs utlåtande angående »frågan om första klassens indragning»
samt de skäl, hvarpå detta utlåtande grundats, instämmer
kollegiet till alla delar.
Kap. V.
Då kollegiet, såsom ofvan uttalats, hvarken gillar komiténs i
kap. II framstälda förslag, eller för sin del tillerkänner den i kap.
III behandlade hygieniska undersökningen af läroverken den betydelse,
att på grund af densamma några praktiska reformer i undervisningen
böra vidtagas, kan kollegiet icke heller tillstyrka det på
dessa båda grunder i allt väsentligt byggda förslag till undervisningsplan
för de allmänna läroverken, som i detta kapitel framlägges.
Särskildt vill kollegiet, med förbigående af åtskilligt annat, som i
denna undervisningsplan är egnadt att ingifva betänkligheter, uttala
sitt lifliga ogillande af förslaget, att tyska språket skulle upphöra
med den femte klassen, och att det engelska skulle på reallinien
inträda först i den sjette.
Af ofvan anförda skäl måste också kollegiet, hvilket på grund
af egen erfarenhet i allo delar de mot förkortning af ferierna af
1870—72 års läroverkskomité uttalade betänkligheter, som anföras å
pag. 185, för sin del afstyrka den (pag. 186) ifrågasatta förlängningen
af läsåret, hvilken, såvidt kollegiet kunnat finna, har sin enda grund
i de resultat, man härledt ur den hygieniska undersökningen af
läroverken.
Rörande de från den öfriga undervisningen fristående och af
ofvan nämnda tvenne principer oberoende öfningsämnena vill kollegiet
framställa följande.
1) Sångundervisningen bör, i enlighet med komiténs förslag,
göras valfri från och med femte klassen.
2) Ändrade bestämmelser angående tiden för gymnastiköfningarna
synas icke erforderliga.
3) Särskilda för svagare lärjungar lämpade gymnastiklektioner
anser kollegiet i alla afseende!! önskvärda.
381
4) Fäktöfningarna böra blifva frivilliga.
5) Till följd af de mångfaldiga olägenheter, som militäröfningarna
bereda undervisningen, böra dessa, derest de skola bibehållas, försiggå
på för dem särskildt anslagen tid, antingen .omedelbart före höstterminens
början eller efter vårterminens slut. För egen del anser
dock kollegiet, att de alldeles böra afskaffas, enär de måste anses
för skolans verksamhet och ändamål helt och hållet främmande, och
genom deras upphörande en tid af minst tvenne veckor åt undervisningen
skulle besparas. Och kollegiet tillåter sig härvidlag anmärka,
att de så mycket hellre kunna undvaras, som de, åtminstone i sin
närvarande form, icke ens i militäriskt afseende af sakkunnige tillerkännas
någon betydelse, såsom framgår af inspektörens, majoren
m. in. K. af Klintebergs rapport till statsrådet och chefen för Kongl.
landtförsvarsdepartementet af den 13 Oktober 1884: »2:o) — — —
klart är, att en enda instruktör omöjligen kan räcka till att på ett
tillfredsställande sätt leda dessa öfningar. Och afses dermed annat
än kroppsrörelse i fria luften, så torde väl flere instruktörer till dem
böra kommenderas.»
Kap. VI.
Angående det förslag, läroverkskomitén i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med vissa akademiska myndigheter framstält till förändring
och ombildning af examina inför filosofisk fakultet vid universiteten,
anser sig kollegiet icke befogadt att yttra sig. Men alldenstund
komitén i sammanhang dermed behandlat åtskilliga för läroverken
högst vigtiga och behjertansvärda frågor, anser sig kollegiet med afseende
på dessa berättigadt till följande uttalande.
Då hos elementarläraren verkligt vetenskaplig bildning i de
ämnen, i hvilka han är satt att undervisa, måste anses erforderlig,
vill kollegiet på allt sätt instämma i det förslag till skärpta bestämmelser
angående kompetens till adjunkts- och kollegabefattningar,
som (pag. 267) i läroverkskomiténs utlåtande framställes, och tillika
för sin del vitsorda nödvändigheten af att särskilda åtgärder vidtagas,
genom hvilka åt läroverken må beredas tillgång på vetenskapligt
bildade lärare i ämnena kristendom och modersmålet. Men enär
å andra sidan de långvariga, med mycket arbete och stora kostnader
förbundna studier, som för vinnande af kompetens till lärareplatser
äro erforderliga, på intet sätt kunna anses tillräckligt uppvägas af
den ekonomiska och sociala ställning, som skolans tjenst erbjuder,
synes det kollegiet så mycket nödvändigare, att, der sådant kan ske
382
utan skada - för läroverken, all möjlig lindring och lättnad beredes
skolans tjensteman, i hvilket afseende kollegiet tillåter sig påpeka
följande punkter.
1) Alldenstund genom den obligatoriska profårskursen, genom de
af rektorerna utfärdade tjenstgöringsbetygen samt genom den sakkunniga,
ofta återkommande verksamma inspektion, som i läroverkskomiténs
utlåtande (pag. 382) framhålles såsom förnämsta uppgiften
för den i kap. X, pag. 381 föreslagna »öfverstyrelsen för de allmänna
läroverken», möjlighet finnes att om eu sökandes duglighet för lärarekallet
vinna långt tillförlitligare kännedom, än det af tillfälliga omständigheter
ofta i betydlig grad påverkade undervisningsprofvet kan
bibringa, och sålunda i jemförelse med en på ofvan antydda sätt
förvärfvad kännedom ett af vederbörande myndighet på åhörandet
af ett par timmars undervisningsprof grundadt omdöme om en
persons lärareduglighet ej kan tillerkännas synnerlig betydelse; enär
vidare den brist på enhet och öfverensstämmelse vid undervisningsprofvens
bedömande, som utgör en af det nuvarande befordringssystemets
svåraste olägenheter, äfven med antagande af läroverkskomiténs
(pag. 378) framstälda förslag angående undervisningsprofvens
afläggande kommer att qvarstå; samt då slutligen, för att
se saken från en annan sida, det, såsom komitén sjelf (pag. 372)
anmärker, icke torde kunna anses fullt förenligt med begreppet om
en väl ordnad styrelse, att en del af lärarne utöfvar förmanskap öfver
andre lärare, och det såsom ett sådant förmanskap måste anses, att
vid läraretjensters tillsättande det af den sökande aflagda undervisningsprofvet,
hvarpå tjenstens erhållande och dermed äfven den sökandes
framtid göres beroende, af andre lärare bedömas, hvilket af
komitén (pag. 378) förutsattes blifva, och på de ojemförligt flesta
ställen äfven måste blifva fallet, då inga andra sakkunniga personer
för profvets bedömande finnas att tillgå: så vill kollegiet, under förutsättning,
att den ofvan nämnda »öfverstyrelsen för de allmänna
läroverken» kommer till stånd, på grund af dessa skäl såsom sin
åsigt uttala, att undervisningsprofven, hvilka, enligt komiténs eget
uttalande (pag. 274), icke längre äro oundgängliga, men så väl för
läroverken som flen profvet afläggande sökanden medföra stora olägenheter,
helt och hållet böra afskaffas.
Detta beslut (mom. 1) fattades med 11 ja mot 8 nej.
2) Då den vid våra läroverk utbildade extra-lärare-institutionen
på allt sätt måste -anses otillfredsställande, icke mindre med hänsyn
till läroverkens kraf på stadga och kontinuitet vid undervisningen,
383
än med afseende på unge lärares utsigter till erhållande-af ordinarie
tjenst, vill kollegiet framhålla nödvändigheten af en väsentlig "minskning
i det allt för stora antalet af extra ordinarie lärare vid de allmänna
läroverken.
3) Slutligen tillåter sig kollegiet, som på det lifligaste instämmer
i komiténs gjorda uttalanden angående den genom den nuvarande
lagstiftningen uppdragna gränsen mellan lektorer och adjunkter,
och som sålunda anser det vara af största vigt lika mycket för
läroverkens som lärarekårens eget bästa, att möjligheten och utsigterna
till öfvergång från adjunkts- till lektorstjenst så mycket
som möjligt underlättas, utan att de för undervisningens värdiga
upprätthållande nödvändiga fordringarna på vetenskaplig bildningsänkas,
att för sin del tillägga, att det synes vara en icke blott för
lärarens personliga förkofran i insigter nödvändig, utan ock på den
enklaste billighet och rättvisa grundad fordran, att adjunkt, som fått
sin hufvudsakliga tjenstgöring förlagd till lektorsstadiet, så väl i
fråga om undervisningstimmarnes antal som ekonomisk ersättningför
det ökade förberedande hemarbetet, må ställas lika med den
adjunkt, som förordnats att såsom vikarie upprätthålla lektorstjenst.
Kap. VIII.
Rörande komiténs (pag. 303) framstälda förslag »att för statsverkets
räkning terminsafgifter må upptagas vid de allmänna läroverken»
anser sig kollegiet, då komitén, såsom professor Sundén i
inledningen till sin reservation (pag. 119) rigtigt anmärker, »icke
inlåtit sig på något afvägande emot hvarandra af de principiela
skälen för eller emot en sådan åtgärd», utan vid framläggandet af
detta förslag förnämligast låtit sig ledas af de af 1882 års riksdag i
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga proposition i denna
fråga uttalade åsigter, och det hela således i sjelfva verket mera är
en statsregleringsfråga, för sin del endast böra, med stöd af den å
pag. 306 i komiténs betänkande meddelade tabellariska öfversigten
af föräldrarnes förmögenhetsställning och på grund af de af professor
Sundén i hans reservation (pag. 128) påpekde förhållanden, uttala
den önskan, att för den händelse det anses nödigt att införa afgifter
till staten af dem, som begagna sig af undervisningen vid de allmänna
läroverken, möjlighet till befrielse från dessa afgifter måtte
medgifvas i större utsträckning, än det af läroverkskomitén föreslagits.
384
Kap. IX.
Med afseende på den i detta kapitel behandlade frågan »om indragning
och ombildning af åtskilliga läroverk», vill kollegiet enhälligt
tillstyrka den föreslagna indragningen och ombildningen af
smålärovérken i enlighet med de af komitén framstälda allmänna
grunderna, hvarvid dock kollegiet anser sig böra anmärka, att den
af rektor Borgström i denna fråga framstälda reservationen synts
kollegiet synnerligt behjertansvärd, särskildt för så vidt den rör det
för de tillämnade kommunalskolornas upprätthållande föreslagna
penningbidraget från kommunernas sida.
Deremot anser sig kollegiet för sin del icke kunna tillstyrka
den (pag. 352) ifrågasatta partiela ombildningen af de femklassiga
läroverken, enär dels den för de flesta af dessa tillämnade indragningen
af latinlinien, för så vidt af bifogade statistiska sifferuppgifter
kan ,dömas, synes hvila på skäligen lösliga grunder; dels många
lärjungar vid sådana läroverk skulle tvingas in på den bildningslinie,
som vid läroverket vore representerad, äfven om deras anlag och
böjelser hänvisade dem till den motsatta; dels slutligen någon besparing
i lärarekrafter knappast på denna väg står att vinna, alldenstund
den undervisningsskyldighet, som enligt komiténs egna beräkningar
då måste åläggas hvarje lärare, uppnått den af gällande läroverksstadga
såsom maximum bestämda gränsen och svårligen på något
sätt lär kunna ytterligare nedbringas, enär i ingen händelse vid undervisningen
sammanslagning af olika klasser i något ämne bör
ifrågakomma.
Kap. X.
Hvad angår de i detta kapitel framstälda förslag »om läroverkens
styrelse», anser sig kollegiet, som i allt väsentligt gillar de
principer, på hvilka dessa förslag stödja sig, dock böra framställa
följande anmärkningar.
1) Med tillstyrkande af komiténs förslag, att en »öfverstyrelse
för de allmänna läroverken» måtte inrättas med de funktioner och
den sammansättning, som i komiténs betänkande (pag. 381—383) äro
angifna, tillåter sig kollegiet att, med anledning af hvad. i samma
betänkande (pag. 378) yttras om »den slutliga pröfning af inkomna
ansökningar och den tillsättning af läraretjenster, som nu tillhör
stiftsstyrelserna», för sin del gifva uttryck åt en inom lärarekåren
allmän och vid senaste läraremötet i Stockholm 1884 lifligt uttalad
385
önskan, att (ordinarie) lärare vid rikets allmänna läroverk måtte utnämnas
af Kongl. Maj:t.
2) Kollegiet, som för sin del instämmer i det, pag. 373, uttalade
omdömet, att »eforsembeten och konsistorier såsom läroverksstyrelser
förete åtskilliga ej oväsentliga brister», och sålunda anser önskligt,
att konsistorierna skiljas från sin befattning med läroverken och att
i stället lokalstyrelser upprättas, i hvilka äfven andra element än de,
som representera lärareyrket kunna inrymmas, anser sig icke kunna
godkänna komiténs i denna fråga framstälda förslag i den form det
(pag. 376) för närvarande föreligger, och detta på följande grunder.
a) Då komitén vid sitt förslag endast behandlat frågan om lokalstyrelsernas
sammansättning och verksamhet, måste det med afseende
på en styrelse, åt hvilken så många vigtiga angelägenheter, särskild!
af ekonomisk natur, som de, pag. 376, anförda, skola anförtros, anses
nödvändigt, dels att derjemte särskilda bestämmelser lemnas rörande
styrelsemedlemmarnes ekonomiska ansvarsskyldighet, hvarigenom materiella
förluster må kunna förebyggas, dels att ledamöter i styrelsen
utses för en viss längre tid, hvarigenom onödiga rubbningar i fråga
så väl om personer som än mer om åsigter och principer må kunna
undvikas, och den inom en dylik institution önskvärda kontinuiteten
bevaras.
b) Enär lokalstyrelsernas sammansättning, sådan den, pag. 376
af komitén föreslagits, icke kan anses lemna tillräckliga garantier,
för att vare sig läroverkets intressen i allmänhet eller de olika bilclningsliniernas
i synnerhet af läroverkets representanter inom styrelsen
med tillräcklig kraft kunna häfdas, anser kollegiet, att förutom
läroverkets rektor två af lärarekollegiet valde ledamöter vid
läroverk, der olika bildningslinier äro. representerade, en för hvardera
linien böra i lokalstyrelsen insättas.
Beslutet om lokalstyrelser i stället för konsistorier fattades med
15 ja mot 5 nej.
Till protokollet skulle antecknas följande afvikande meningar:
1) af undertecknad, rektor, som anförde:
a) Då jag å ena sidan icke kan gilla läroverkskollegiets förslag
(kap. VI mom. 1) angående lärareprofvens fullständiga afskaffande,
ännu mindre motiveringen för detsamma, men å andra sidan icke
är obenägen för, att äfven i denna del lindring må beredas sökande
till läraretjenster, anser jag mig på åtskilliga af de utaf läroverkskomitén
anförda grunder kunna instämma i dess förslag (pag. 276),
»att hvarje sökande till lärarebefattning må ega rättighet, men ej
25
386
skyldighet att genom inför vederbörande domkapitel aflagdt undervisningsprof
styrka sin skicklighet till embetet».
b) Beträffande frågan om läroverkens styrelse (kap. X) kan jag
icke instämma hvarken i läroverkskomiténs eller läroverkskollegiets
förslag. Särskildt anser jag, att giltiga skäl icke blifvit anförda för
behofvet eller ens önskvärdheten deraf, att eforsembeten och konsistorier
för närvarande skiljas från befattningen med läroverken och
ersättas af de utaf läroverkskomitén föreslagna lokalstyrelserna, äfven
om det må medgifvas, att stiftsstyrelserna i sin egenskap af läroverksstyrelser,
hvarom nu är fråga, kunna förete åtskilliga fel och
brister.
Men från fel och brister är ingen styrelseform ffikallad, och
hvad nu särskildt angår ofvan nämnda af läroverkskomitén föreslagna,
är det att befara, att densamma, derest den antages, skall
medföra vida flere och större olägenheter, än den styrelseform, hvilken
man nu vill hafva afskaffad.
Visst är, att läroverkskomiténs förslag om införande af lokalstyrelser,
mot hvilkas sammansättning åtskilligt kan anmärkas, som
dock här måste förbigås, helt och hållet saknar nödiga bestämmelser,
egnade att åt den nya styrelseformen gifva erforderlig stadga och
fasthet; en omständighet, som äfven af läroverkskollegiet, kvilket
annars i princip förklarat sig gilla komiténs förslag i denna del,
befinnes vara så betänklig, att kollegiet anser sig »icke kunna godkänna
komiténs i denna fråga framstälda förslag i den form det för
närvarande föreligger». Bland anmärkningar, som i nu berörda
hänseende med skäl kunna framställas, må här blott nämnas, att
då ledamöterna i nu varande läroverksstyrelser fungera på grund af
embetspligt och under tjenstemanuåansvar, ingen som helst ansvarsskyldighet
deremot synes vara påtänkt för ledamöterna i lokalstyrelserna,
åt hvilka dock så många vigtiga angelägenheter (pag. 376)
skola anförtros. Slutligen må mot komiténs förslag anmärkas, att
starka skäl finnas för den farhågan, att det, särskildt inom våra mindre
landsortsstäder, skall blifva förenadt med betydande svårigheter
att tid efter annan finna personer, lämplige och villige att ingå i en
styrelse, som har att handlägga så många olikartade och vigtiga
ärenden.
Ehuruväl flere anmärkningar skulle kunna framställas, torde dock
af det redan anförda framgå, att komiténs förslag erbjuder mycket
svaga garantier för en god och lämplig styrelse.
I afseende åter på eforsembeten och konsistorier ma erinras, att
387
de, för att ej säga annat eller mera än läroverkskomitén sjelf (pag.
380), »för närvarande utgöra verkliga mellanlänkar i läroverkens
styrelseorganism och att de, hvilken åsigt man än må hysa om deras
lämplighet, dock obestridligen fullgöra den vigtiga uppgiften att
hvar för sin krets sammanhålla läroverkens krafter och öfvervaka utförandet
af den centrala styrelsens afsigter».
Vid sådant förhållande kan stiftsstyrelsernas skiljande från befattningen
med läroverken icke för närvarande anses vara af behofvet
påkalladt; tvärtom synes det, särskild! vid tanken på läroverkskomiténs
lösliga och sväfvande styrelseförslag, vara synnerligen
önskvärdt, att stiftsstyrelserna såsom läroverksstyrelser fortfarande
bibehållas, åtminstone så länge och till dess något verkligt bättre
kan varda föreslaget att sättas i deras ställe. Men frågan om en
reform härutinnan, förutsatt att en sådan kan komma att framdeles
blifva behöflig eller önskvärd, torde lämpligast böra tagas i öfvervägande
eller lösas först i sammanhang med flen ifrågasatta omorganisationen
af domkapitlen.
I den under a) upptagna reservationen instämde lektor Hallmer;
i den under b) lektor Hallmer, vik. lektor Svensson samt adjunkterne
J. G. Melén, lång och Albihn.
2) af lektor Wiemer, som anförde:
Ehuru min tid att såsom lärare verka inom skolan snart är
förbi, så vill jag dock framställa några egna tankar i skolärenden.
Att mina tankar afvika från de flesta elementarlärares torde härleda
sig derifrån, att jag tjenstgjort i flera olikartade skolor med
praktiskt syfte.
Emot komiterades förslag har jag tre anmärkningar att framställa.
a) Komiterade hafva i sina förslag afsett endast de ynglingar,
som skola fortsätta sina studier vid universiteten, utan att fästa något
afseende vid den stora mängd af ynglingar, som behöfva hyfsning
och utbildning i andra hänseenden, såsom för militära och tekniska
ändamål, för hvilkas utbildning studier äro fullt lika nödvändiga
som för tjenstemanna- och lärdomsbanorna. Detta förhållande vittnar,
att ingen målsman för praktisk skolbildning haft plats i komitén.
b) Språkstudierna hafva nu som förut i förslag rörande vår
skolundervisning så upptagit komiterades uppmärksamhet, att de
endast som bisaker betraktat alla andra undervisningsämnen. Språkstudierna
hafva, om hemlexorna medräknas, blifvit tilldelade öfver
två tredjedelar af skolynglingarnes hela arbetstid, hvaremot alla
öfriga ämnen, matematik, naturlära, kristendom, fysik, historia och
geografi in. fl. fått tillsammans åtnöja sig med mindre än en tredjedel
af arbetstiden. Språkstudierna få derigenom en så öfverväldigande
tyngd, att de nedtrycka och i betydlig grad qväfva alla
andra anlag och studier. Men dessa språkstudier, huru god uppfostringsförmåga
de än, måttligt dritna, må besitta, kunna svårligen
lemna alla uppväxande ynglingar, med sina olikartade anlag, tillfredsställande
utveckling för all blifvande verksamhet i lifvet. Språket
är ju det omhölje, som användes för att framställa tankarne, så att
tanken utgör föremålet, sjelfva kärnan. Huru vackert och prydligt
än omhöljet är, så är det dock ett skal och icke kärna.
Hvarthän kan ett sådant ensidigt språkstudium leda? Skolynglingar
finnas, som äro rikt begåfvade i andra ämnen än språk,
men de måste qväfvas af den tunga barlasten af språk och då de
icke kunna vinna det mål, dit deras anlag hänvisa, blifva de i
trängseln af utkomstsökande tillbakasätta, ehuru deras förmåga att
sköta sitt kall är ganska god; de blifva af brist på språkkännedom
lätt literära proletärer. Deremot är det, enligt min tanke, för det
största antalet bildade personer nog att kunna i ett eller annat
främmande språk tydligt uttrycka sina tankar i tal och skrift. Vetenskapsmannen,
naturforskaren, militären, industriidkaren m. fl. hafva
för sitt behof nog af en sådan, om än ofullkomlig, språkkunskap, tv
sådana personers mål är sakkännedom. Första grunderna för ett
språk tillhör väl skolan, men fulländning och färdighet tillhör mer
det praktiska lifvet och inhemtas lättast bland dem, som tala och
dagligen begagna detta språk.
De gamla språken äro de, som nu hårdast trycka; och hvad
lemna de i behåll hos den fullt utbildade mannen, som icke speciel!
egnat sig åt språkstudier? Någon beaktansvärd sakkännedom kunna
de svårligen hafva bibragt. Men hos ynglingen alstra de högmod
och förakt för borgerliga yrken. Mest olämpligt synes det vara att
med lag och stadgar påtvinga gamla språken på dem, som hafva
praktiska mål sig föresätta, såsom läkare, militärer m. fl. Kan det
vara nyttigt eller lämpligt, att sådana personer tvingas att förbruka
en dyrbar tid på de döda språken? Utan tvifvel kan eu läkare bota
sjuka och en domare döma efter svensk lag latin förutan. Under
utöfningen af dessa vigtiga kall lära väl dessa personer icke hemta
stor sakkännedom från de klassiska författarne, och hvad som kan
bos dessa författare finnas, det har länge och val framdragits i öfversättningar
och i sammandragen form. Klassisk kultur, hör man ofta
389
utropas. Denna kultur må vara god för sig inom tillbörliga gränser.
Det synes som de argaste klassici ville tvinga latin på alla menniskor,
hvad sysselsättning de än må hafva. Deremot visar nog erfarenheten,
att latinläsare hafva vi nu i stort öfverflöd, men på praktiskt skicklige
män finnes icke öfverflöd. Frambringar i vår tid den klassiska
kulturen öfverflöd på tafatta och opraktiska latinläsare, så är den
icke mycket att prisa. Men helt annat är den menskliga kulturen.
Icke kan väl någon på allvar vilja påstå, att det är den klassiska
kulturen, som omskapat verlden under sistförflutna 1 å 2 sekler.
Nej, det är den naturvetenskapliga kulturen och kristendomen, som
gjort verlden och menskligheten till hvad de äro. Olyckligt måste
det folk blifva, som försummar och ringaktar naturvetenskaperna för
en inbillad storhet hos den klassiska kulturen. Under det att klassici
förgäfves söka den vises sten hos latinska och grekiska författare,
går verlden dem förbi och de stå tafatta, kanske af högmod uppblåsta
i den verld de lefva utan att känna densamma. I stället för
att följa med sin tid, komma de efter densamma och kunna icke
följa den menskliga kulturen i dess raska fart framåt. Skolans ändamål
bör väl icke vara att utbilda opraktiska och i lifvets bestyr
tafatta, fast stort resonnerande män. Jag vill dock icke förneka, det
religionslärare och estetici hafva gagn af de klassiska språken. Men
må de då för sig inhemta den kännedom derutinnan, som de behöfva,
utan att förtryckande verka på dem, som egna sitt arbete åt verklig
sakkännedom.
c) Komiterade vilja ännu hafva de båda bildningslinierna sammankopplade.
Att sammanblanda så heterogena saker kan svårligen
lemna goda resultat. Den ena linien lägger under arbetet oupphörliga
hinder i vägen för den andras utveckling och fortkomst. Nu
är det den reala liniens intressen, som åsidosättas, och en tid kan
komma, då den klassiska linien får röna samma olägenheter. Bättre
vore väl, om hvardera linien finge sin särskilda styrelse och förvaltning,
så väl i de allmänna läroverken som vid universiteten. Att
förhindra den ena liniens alumner från att vid universiteten aflägga
prof och för sina kunskaper erhålla betyg, det lärer väl strida mot
begreppet universitet, så vidt i detta begrepp innefattas, att alla der
böra få förkofra sig i högre kunskaper i alla grenar af vetande.
Deremot hafva komiterades pluralitet på ett klokt och lämpligt
sätt försökt en medelväg mellan de argaste klassici och den närvarande
kulturens förfäktare; de hafva föreslagit för den klassiska
linien, att grekiska språket må blifva obligatoriskt, och för den reala
390
linien, att en mindre kurs måtte i det af klassici med magisk kraft
ansedda latinet få förunnas våra realister. Komiterade hafva på ett
fullständigt sätt visat, att för klassisk bildning fordras lika så väl
grekiska som latin. Obestridligt är, att en inskränkt kurs i latin
kan ännu under eu eller annan generation hafva nytta med sig,
utan att förtaga tid och krafter för studium i andra magtpåliggande
ämnen. Den nuvarande s. k. B-linien är olämplig, den är lika litet
klassisk, som den är real, de afgå till universiteten alldeles omogna
i matematik, fysik, kemi och andra ämnen utom i språk och kriaskrifning.
Nog förefaller det så, som skulle en realist med en mindre
kurs i latinet stå i utveckling betydligt öfver en klassist på
B-linien, såvidt nemligen man afser andra kunskaper än språk.
Om än genom komiterades förslag om B-liniens borttagande den
klassiska liniens alumner skulle till antalet minskas och realisternas
antal ökas, så skedde dervid ingen skada, utan gagn uppstode, alldenstund
klassisterna finge lättare rum och sikt- lefvebröd, der deras
arbete beköfdes, och realisterna finge mera ostörda af de klassiska
kamraterna förkofra sig till dugliga män i värf, der de komme
att verka.
d) Hvad skolans styrelse vidkommer, så är det temligen likgiltigt,
om lokalstyrelsen heter biskop och domkapitel eller något annat. >
Vigtigast är väl, att styrelsen besitter sakkännedom och intresse för
skolans angelägenheter. Derföre torde det blifva svårt att för den
klassiska bildningen finna någon lämpligare än den nuvarande, biskop
och domkapitel. Deremot är denna styrelse fullkomligt olämplig för
den reala linien, emedan sakkännedom i allmänhet saknas, åtminstone
hos pluraliteten af dess ledamöter. Utan tvifvel skulle det vara
lyckligast, om Kongl. Maj:t för vissa år utnämnde ett mindre antal
ledamöter i hvardera styrelsen, särskild! för den reala skolan. Af
de ledamöter, som en kommunalstyrelse komme att välja, vore föga
gagn att förvänta, om man får draga slutsatser af andra nu befintliga
skolstyrelsers arbetssätt. Dock kan det ingalunda skada, om
någon af kommunens ledamöter finge en röst med vid styrelsen;
det kunde möjligtvis i opinionen ingifva mer förtroende till styrelsen,
om än gagn i öfrigt icke vore att påräkna.
I alla fall torde det vara möjligt, att någon, om än ringa ersättning
för arbete och tidspillan beredes ledamöterna, om man skall
kunna påräkna intresse hos styrelsen.
Lämpligast, efter min mening, vore, att betänkandet återförvistes
till komitén, förstärkt med några ledamöter, som vore hemmastadde
391
och intresserade för den undervisning, som bör meddelas för praktisk
duglighet i lifvet.
Och skulle genom utdrag af protokollet dessa afvikande meningar
kollegiets yttrande bifogas.
Justeradt
F. J. Bcehrendtz.
In fidem
M. Bosberg.
A. Petersson.
Genom remiss den 12 December 1884 har Eders Kongl. Maj:t
låtit anbefalla domkapitlet ej mindre att afgifva underdånigt utlåtande
i anledning af läroverkskomiténs förslag af den 25 Augusti
1884 angående organisationen af rikets allmänna läroverk än ock
att lemna stiftets läroverkskollegier tillfälle i frågan sig yttra.
Sedan från läroverkskollegierna i Karlstad, Kristinehamn, Filipstad
och Amål sådana yttranden till domkapitlet ingått, hvilka domkapitlet
härkos bifogar, får domkapitlet för egen del såsom sitt utlåtande
i underdånighet åberopa, hvad uti hosgående utdrag af domkapitlets
vid sammanträde denna dag förda protokoll tinnes anfördt.
Karlstads donikapitel den 25 Augusti 1885.
TJnderdånigst
C. H. RUNDGREN.
J. Wallinder. Gullbr. Eloivson. T. Säve. A. Hallström.
Ludv. Ekström.
Utdrag åt protokollet, hållet i Karlstads domkapitel den
25 Augusti 1885.
S. D. Sedan domkapitlet enligt nådig remiss af den 12 December
1884 lemna! läroverkskollegierna inom Karlstads stift tillfälle
att yttra sig öfver läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 af
-
393
gifna underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen af
rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor, och
för sådant yttrandes ingifvande bestämt tiden till sist den 1 nästlidne
Juli, hade kollegiet vid högre allmänna läroverket i Karlstad
inom föreskriften tid till domkapitlet ingifvit underdånigt yttrande
och kollegierna vid de lägre läroverken i Kristinehamn, Filipstad
och Åmål såsom sina yttranden i ärendet åberopat insända protokollsutdrag,
hvilka handlingar nu åter föredrogos.
Härvid yttrade h. h. biskopen till protokollet följande.
»1. Da enligt mitt förmenande läroverkskomiténs förslag om
läroverksstyrelse är det. mest genomgripande, anser jag mig böra
i främsta rummet taga detsamma i skärskådande, särdeles som de
förmenta olägenheter vid den nu varande anordningen, hvilka föranledt
komitén att föreslå fullständig rubbning af det bestående,
försvinna i samma man, man gör sig reda för nu gällande läroverksstadgas
föreskrifter.
Hvad komitén såsom sin mening främst uttalar (sid. 374), »att
konsistorier och eforsembeten i de nuvarande läroverksstyrelserna
ömsesidigt betinga hvarandra, så att om konsistoriernas befattning
med läroverken upphör, äfven biskoparnes sjelfskrifna förmanskap för
desamma maste försvinna», hvilar nemligen på eu fullständig missuppfattning
af konsistoriernas ställning till läroverken. Hvad dem
tillkommer, innefattas hufvudsakligen underrubriken »Befordringslag».
under det att efori åligganden bestämmas under rubriken »Läroverkens
styrelse», i fråga hvarom ingen befogenhet tillkommer konsistorierna
annat än vid det undantagsförhållande, att biskopsembete är ledigt
eller laga förfall för biskopen inträffar. Komiténs mening om det
ömsesidiga betingandet saknar således all annan betydelse än den
att för komitén underlätta bevisningen om behofvet af en ny styrelseorganisation.
Komiténs syftemål är uppenbart, nemligen att skilja skolan från
kyrkan, och då man icke rättvisligen kan påstå, att biskoparne visat
sig olämpliga såsom läroverkens styresmän, har befunnits nödigt låta
den förmenta konsistoriala styrelseformen framträda såsom olämplig
för att derigenom underlätta öfvergången icke till en enda, utan till
liera manghöfdade styrelser i hvarje stift, hvilka skola kulminera uti
och subordinera under den s. k. »öfverstyrelsen för de allmänna läroverken».
Dermed vore målet vunnet i läroverkens frigörelse från
kyrkan, hvarigenom tillika vägen vore funnen till kristendomsundervisniagens
frånskiljande från de allmänna bildningsanstalterna, hvar
-
394
till redan en ansats finnes uti komiténs förslag om denna undervisnings
uppskjutande till tredje klassen.
Efori embete med dess åligganden i fråga om alla inom stiftet
inrättade allmänna läroverk medför den fördelen, att Kongl. Maj:t
bar inom hvarje stift en person, hvilken å embetets vägnar vakar
öfver iakttagande af läroverksstadgans föreskrifter och som kan ställas
till ansvar för uraktlåtenhet i fullgörande af sina embetspligter. Hans
befogenhet är noga utstakad och hans uppgift öfver de utom stiftsstaden
förlagda läroverken är understödd af de af honom förordnade
inspektörer, jemte det han i rektorerna finner personer, åt hvilka
närmaste styrelsen af hela läroverket är anförtrodd. Då denna organisation
hittills visat sig fullt tillfredsställande och betryggande, förefinnes
ingen anledning att utbyta densamma emot lokalstyrelser,
hvilkas antal inom de särskilda stiften komme att rätta sig efter
läroverkens antal, hvarigenom å ena sidan all enhet i fråga om läroverkens
styrelse måste försvinna och å andra sidan ärendenas behandling
blifva beroende af de fluktuerande majoriteter, som inom
styrelserna kunna söka göra sig gällande.
Olägenheterna häraf har komitén förutsett och derföre måst
taga sin tillflykt till förslaget om »öfverstyrelsen». Hvild denna beträffar,
synes visserligen komitén icke vara i villrådighet om mängden
af de göromål, som skulle densamma tillkomma, hvaremot komitén
föga betänkt olämpligheten att till en centralmyndighet hänvisa
flertalet af dessa göromål. Men äfven detta synes komitén hafva
dunkelt anat och derföre funnit sig föranlåten betona, att »dess förnämsta
uppgift blefve dock naturligtvis att utöfva en sakkunnig, ofta
återkommande och verksam inspektion». Alltså skulle såsom ersättning
för den af tolf eforer utöfvade inspektionen inom områden, der
de känna såväl lärarne som förhållandena och der de på nära håll
och ständigt kunna öfvervaka läroverken, sättas en inspektion genom
öfverstyrelsens adjungerade ledamöter, hvilka en eller annan gång
komme att inträda i lärorummen, åhöra några lektioner och dermed
utöfva en »sakkunnig och verksam inspektion». Ett sådant förslag
kan icke kallas välbetänkt och afser likväl att ådraga staten en årlig
utgift af 40,000 kronor.
På dessa skäl, kvilkas giltighet måste erkännas af hvar och eu,
som jemförer den nu gällande läroverksstadgans föreskrifter angående
läroverkens »styrelse» med komiténs förslag angående lokalstyrelser
och öfverstyrelse och dervid tager i betraktande de göromål, hvilka
å sid. 376, 377, 381 och 382 i komiténs utlåtande föreslås för de nya
395
styrelserna, finner jag mig föranlåten på det kraftigaste afstyrka
sagda förslag.
2. Beträffande befordringslagen, i fråga hvarom komiténs förslag
berör konsistoriernas ställning till läroverken, föreslås en rubbning
i nu gällande föreskrifter, som är hvarken af någon ogynsam
erfarenhet påkallad eller för läroverken gagnelig. Öfver det nu
gängse befordringssystemet har någon berättigad klagan icke försports,
hvaremot den allmänna meningen lärer vara ense derom, att lärareplatserna
besättas med duglige män och att i följd deraf undervisningen
i allmänhet bedrifves med nit och" skicklighet. Konsistorierna
kunna alltså icke rättvisligen betraktas såsom olämpliga handhafvare
af gällande befordringslagar. Man måste derföre förvånas öfver förslaget
att från dem till annan myndighet öfverflytta deras rätt och
skyldighet. Lyckligtvis har komitén sjelf funnit lokalstyrelserna icke
tjenliga till eftertagande af detta magtpåliggande värf, på hvars insigtsfull
utöfvande läroverkens utveckling i så väsentlig mån beror.
»Eu tillökning af regeringsverksamheten med ytterligare en grupp af
läroverksärenden», nemligen utnämningsrätten till läråretjenster, finner
komitén äfven »betänkligt att föreslå». Återstår alltså öfverstyrelsen,
som skulle »öfvertaga befattningen med lärares tillsättning» samt
»för sökande, som ville aflägga prof, förordna om pröfningsnämnd».
Förslaget är särdeles olyckligt, då man tager i betraktande denna
styrelses organisation. Den borde nemligen »bestå af en chef med
beslutanderätt och tvenne ordinarie ledamöter såsom föredragande
efter inom styrelsen uppgjord fördelning af ärendena», hvarvid dock
i fråga om tillsättningar af tjenster båda ledamöterna borde »sina
yttranden till protokollet afgifva». Hela Sveriges lärarekår skulle
alltså komma att rekryteras genom order af en i hufvudstaden boende
chef, som i de allra flesta fall vore i saknad af all annan kännedom
om de sökande än den, han af ansökningshandlingarna kan inhemta,
och som för de allra flesta läroverks behof vore alldeles främmande.
Efter meddelad upplysning, att under de senaste sju åren hafva i
medeltal utnämnts årligen 14 lektorer och 21 adjunkter, erkänner
dock komitén sjelf, att dessa ärenden »påkalla ett särdeles grannlaga
afvägande icke blott af tjensteårs- och betygsmeriter, utan äfven och
ej minst af personlig lärareduglighet, ett afvägande, hvilket icke är
möjligt utan vidsträckt och noggrann kännedom af landets lärarekår».
Men hvad innebäres uti detta erkännande; om icke den skarpaste kritik
af komiténs förslag att lägga lärarekårens och dermed äfven läroverkens
väl eller ve i en enda persons hand. Att vidare utveckla
396
konseqvenserna häraf torde vara öfverflödigt och kunde måhända
blifva allt för närgående, hvadan jag inskränker mig till ett allvarligt
afstyrkande af befordringsärendenas öfverflyttning från konsistorierna
vare sig till öfverstyrelsen, eller på grund af komiténs egna
skäl, till Kongl. Maj:t. Skulle åter befinnas nödigt befria konsistorierna
från dessa göromål, torde de tolf eforerna icke utan skäl befinnas
vida sakkunnigare hvar för sitt stift än den föreslagne chefen
för hela riket.
3. Hvad angår kompetensfordringarna m. in. enligt nu gällande
föreskrifter, äro de för läroverkens välfärd så betryggande, att ur
denna synpunkt förändring icke är af bekofvet påkallad, utom i fråga
om de läraretjenster, med hvilka kristendomsundervisning är förenad,
hvartill kommer, att någon modifikation kan ega rum till förmån för
de sökande, utan att läroverkens rättmätiga anspråk varda åsidosatta.
Mina tankar i dessa afseenden sammanfattas under följande momenter.
a) I öfverensstämmelse med kyrkomötets skrifvelse den 6 Oktober
1883 bör ett tillägg till läroverksstadgans § 55 mom. 1 göras af det
innehåll i fråga om sökande till adjunkts- och kollegabefattningar,
med hvilka skyldighet att undervisa i kristendom såsom hufvudämne
är förenad, att de, som genomgått den för inträde i prestembetet
föreskrifna akademiska kursen må, utan hinder deraf, att de icke
afiagt filosofie kandidatexamen, ega rättighet att söka sådana befattningar,
hvaremot jag icke anser komiténs förslag, sid. 277, tillfyllestgörande.
b) Disputationsprofvens definitiva förläggande till universiteten
är endast ett fullständigt genomförande af en redan antagen princip,
och kan alltså icke framkalla någon invändning.
c) Hvad beträffar undervisningsprofven inför det konsistorium,
som egen att ledig syssla tillsätta, böra de bibehållas, utom för så vidt
Kongl. Maj:t af särskilda skäl medgifver befrielse, enär lärarens personlighet
och sätt att undervisa icke af ansökningshandlingar kan
inhemtas, men båda dessa omständigheter äro af hufvudsaklig vigt
för den utnämnande myndigheten. Deremot synes föga lämpligt
bibehålla de qvalificerade betygen öfver undervisningsprofvet, hvilka
synas mig böra inskränkas till: godkänd eller icke godkänd. Nyanseringarna
blifva nemligen beroende af subjektiv uppfattning, hvilken
icke alltid kan vara fullt tillförlitlig. Lämpligaste tillfället för vederbörande
att bestämdare uttala sig angående profvets beskaffenhet
torde vid tillsättningen erbjuda sig, enär då vunnes fördelen att alla
de sökandes prof på en gång komma under ompröfning, och jemförelse
dem emellan kunde anställas.
4. I fråga om läroämnena m. m. anser jag mig icke böra ingå
i vidare detaljer än att
a) afstyrka förslaget om katekesläsningens uppskjutande till 3:e
klassen och om inskränkningen af antalet timmar för kristendomsundervisningen,
ity att en fast grundläggning i religionskunskapen
vid läroverken är så mycket angelägnare, som separatistiska och religionsfiendtliga
tendenser i annat fall lättare vinna insteg hos ungdomen
vid dess utträde i lifvet;
b) yrka bibehållande af hebreiska språket såsom valfritt ämne
för att derigenom i någon man förkorta kursen vid universitetet för
blifvande prester;
c) afstyrka förslaget att låta bibelförklaringars hållande vid
morgonandakten bero på omständigheterna, enär deraf utan tvifvel
skall så småningom följa deras allmänneliga upphörande, i sammanhang
hvarmed jemväl afstyrkes förslaget om inställande af bönen vid
lektionernas för dagen slut, beklagande jag på det lifligaste, att en
komité, af Kongl. Maj:t utsedd för införande af förbättringar i vårt
skolväsende, kunnat finna med sitt ansvarsfulla uppdrag förenligt att
framställa förslag, sådana som de i mom. a), och c) angifna;
d) instämma i det allmänneliga yrkandet om B-liniens bibehållande
och om undanrödjande af förslaget angående det , valfria latinstudiet
på realliniens kl. Yl—IX;
e) tillstyrka komiténs förslag i afseende på de skriftliga profven
vid mogenhetsexamen;
f) afstyrka frivillighet i fråga om deltagande i sångöfningarna
i kl. V, dock med undantag för dem, som visat sig sakna anlag.
5. Hvad angår öfveransträngningen vid läroverken, synes komitén
sjelf hafva öfveransträngt sig i sina hygieniska och statistiska beräkningar
för att framkalla en panik, som saknar berättigande. Att på
grund häraf söka inskränka timantalet och derjemte förkorta timmen
med 15 minuters rast synes mig föga välbetänkt.
6. Den reguliera år sinspektionen af militär öfningar na är helt
och hållet öfverflödig, hvadan, om den skall bibehållas, dess företagande
hvart 3:e år är fullt tillräckligt.
7. Att genom höjande af lärjungarnes afgifter motverka tillströmningen
till läroverken är oförenligt med den vackra traditionen
inom vårt land att bereda tillfälle för hvar och en att åt sina barn
gifva åtminstone bildningens arf. Lefnadskostnaderna i och för sig
äro numera tillräckligt dryga för det af komitén åsyftade ändamålet.
Åfses derjemte att, såsom komitén antyder, underlätta möjligheten
af välbehörig löneförhöjning för lärarne, så torde deruti ligga ett
misskännande af den offervillighet, som städse visat sig från riksdagens
sida i fråga om anslag till kulturintressen.
8. I fråga om de lägre läroverken har komitén föreslagit en
organisation, som afser fullständig rubbning af hittills bestående förhållanden,
dock hvad beträffar några femklassiga endast så till vida,
att de böra förvandlas till realläroverk med rektor och 4 i stället
för 5 adjunkter. Härom- vill jag yttra följande.
a) Med afseende derå att inom Karlstads stift, med en folkmängd
af 370,000 personer, hvaraf 290,000 i Vermland, finnes allenast ett
högre fullständigt läroverk och ett lägre femklassigt, nemligen Kristinehamns,
bör jag hänvisa på angelägenheten att icke inskränka
detta senares verksamhet. Staden är stadd i stark utveckling och
har i fråga om bildningsanstalter visat sig särdeles frikostig. Antagligt
är således, att freqvensen i läroverket skall ökas. Skäl kan
alltså icke förefinnas att genom indragning af dess latinlinie vålla
tillväxt i Karlstads 4:e och 5:e klasser, der redan nu lärjungeantalet
är så stort, att parallelklasser äro upprättade. Hvad deremot läroverkskollegium
i Kristinehamn föreslår, nemligen att der få ett högre
läroverk fullständigt på reallinien, synes mig obehöfligt, så länge
reallinien i Karlstads läroverk uti klasserna VII—IX är så fåtaligt
besökt, att den utan svårighet kan tillåta betydlig förökning af lärjungeantalet.
5) Hvad angår komiténs förslag om upprättande af kommunalslcolor,
hvilka för Karlstads stift borde anordnas i Filipstad, Arvika
och Amål i stället för der befintliga 3-klassiga allmänna läroverk,
vill jag först anmärka, att namnet visserligen är nytt, men icke
sjelfva saken. Den är nemligen endels realiserad uti de på landsbygden
efter nådiga kungörelsen den 16 Juni 1875 upprättade s. k.
högre folkskolorna. Då nu dessas antal fortfarande förblifvit mycket
inskränkt och resultatet af deras verksamhet särdeles tvifvelaktigt,
kan förslaget att inympa dylika anstalter på alla de städer, och dessa
äro flertalet, der enligt komiténs mening fullständiga eller femklassiga
allmänna läroverk icke borde finnas, icke utan misstroende mottagas,
synnerligen då dermed utan tvifvel afses att på eu omväg
vinna det syftemål, som inom vissa kretsar eftersträfvas, nemligen att
med hvarandra sammanblanda de allmänna läroverkens och folk
-
399
skolornas uppgifter och derigenom förrycka båda från deras skilda
ändamål.
De fördelar, hvilka komitén, sid. 329, förespeglar stadskommunerna
till ersättning för dem, de nu ega i sina treklassiga läroverk, äro så
likartade med de högre folkskolornas, att man ovilkorligen måste
fråga, hvarföre samma slags skolor i städerna böra kallas »kommunalskolor»,
men på landsbygden »högre folkskolor». Likheten dem
emellan är omisskännelig, a) Båda komma att stå under kommunernas
och de af dem tillsatta skolstyrelsernas ledning och uppsigt.
b) Båda skola hafva frihet att ordna undervisningen efter lokala
förhållanden, c) Båda få sina lärare tillsatta genom skolstyrelserna.
Och d) båda gifva den egentliga folkskolan en organisk utveckling
uppåt. Hvad den af komitén angifna femte fördelen beträffar, att
tillfälle kunde öppnas till undervisning äfven åt qvinliga lärjungar,,
gifver den åt kommunalskolan ännu mer karakteren af folkskola. Men
denna karakter förstärkes ytterligare genom förslaget, att vid sådana
skolor med 2 eller 3 lärare endast 1 och med 4 eller 5 lärare endast
2 eller 3 behöfva hafva vanlig adjunktskompetens, under det att i
öfrigt skulle kunna antagas lärare med vanlig folkskolelärarekompetens.
Derigenom blifva emellertid kommunalskolorna sämre lottade
än de högre folkskolorna, ity att lärare vid de senare skall vara vill
vitsordad för studier idkade vid universitetet jemte sin praktiska kurs
vid seminarium.
Om nu allt detta vore att betrakta såsom »fördelar», så torde
man ock böra räkna förlusterna. Först och främst förlorar stadskommunen
derigenom s. k. dimissionsrätt till allmänt läroverk, hvilken
endast genom särskild framställning hos Kongl. Maj:t kan vinnas,
en förlust, som utan tvifvel skall blifva särdeles känbar för de kommuner,
som äro aflägsna från de högre läroverken. Men dertill kommer
vidare en pekuniär uppoffring, i det att stadskommunerna skola
åtaga sig att bekosta en tredjedel af lärarnes minimilöner jemte alla
öfriga för skolorna erforderliga utgifter, under det att de landskommuner,
som dit sända sina barn, icke hafva att lemna annat
bidrag än terminsafgifterna, ett bidrag, hvaraf någon synnerlig inkomst
icke torde vara att förvänta.
Det är således en mycket allvarlig fråga, som genom komitén
ställes till stadskommunerna, hvilka redan för sina folkskolor gjort
betydliga uppoffringar. Med rätta kunna de mena sig dermed hafva
gjort nog för den egentliga folkbildningen och således hafva skäl
förvänta, att staten icke ryggar sina förbindelser i fråga om demr
400
som för sina barn vilja gå derutöfver. Detta är emellertid en sak,
som vidkommer kommunerna sjelfva att bedöma. För egen del hänvisar
jag till de af mig ofvan uttalade grundsatser om orådligheten
att öfverflytta läroverkens styrelse och utnämningsrätten från de
myndigheter, nuvarande läroverksstadga angifver, likasom jag anser
olämpligt att ställa folkskolan i samband med läroverken och obehöfligt
öppna tillträde åt qvinliga lärjungar, då uppgiften för deras
uppfostran måste vara en annan än för gossarne, och dessutom fullt
organiserade flickskolor äro upprättade i måhända de flesta städer,
hvilka icke lära vara benägna utbyta dem emot andra anstalter.
Att de treklassiga läroverken icke motsvara de uppoffringar af
lärarekrafter och de omkostnader, som för dem användas, vill jag
emellertid icke bestrida, särdeles som antalet lärjungar vid dem på
senare tider icke obetydligt nedgått. Sådant har sin grund deruti,
att. de lägre, treklassiga läroverken hafva alldeles samma uppgift och
således fullkomligt lika lärokurser med de tre klasser, som bilda
underlaget i de fullständiga allmänna läroverken. Problemet, som
bör lösas, synes mig vara att, med bibehållande af deras samband
med de allmänna läroverken och af deras beroende af läroverksstadgan
i öfrigt, lemna dem frihet att efter af läroverkskollegium
uppgjord och af eforus godkänd plan föra lärjungarne framåt till eu
afslutad kurs, som är gagnelig äfven för dem, som icke vilja fortsätta
sina studier vid det högre läroverket. Till följd af hvad jag
sålunda anmärkt, anser jag läroverkskomiténs förslag icke vara af
beskaffenhet att kunna läggas till grund för en omarbetning af läroverksstadgan.
»
Derefter förklarade öfrige ledamöter af domkapitlet, att de deltagit
i de beslut, hvilka ligga till grund för läroverkskollegiets i
Karlstad underdåniga skrifvelse, och ville såsom sina yttranden till
detsamma hänvisa, hvarjemte lektor Elowson önskade särskildt betona
angelägenheten af terminsafgifternas höjande samt att utnämningsrätten
till läraretjenster, om den från konsistorierna skiljes, må tillkomma
Kongl. Maj:t.
Prosten Wallinder, som instämde i h. b. biskopens yttrande, ville
särskildt framhålla vigten af att bibehålla hebreiskan såsom valfritt
läroämne vid läroverken, afstyrka terminsafgifternas höjande samt
ändring i läroverkens styrelse, i hvithet sistnämnda hänseende rektorn
Säve jemväl instämde med h. h. biskopen. Ur protokollet
in fidem:
Ludv. Ekström. .
401
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t med anledning af läroverkskomiténs den
25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor låtit anbefalla domkapitlet i Karlstad att lemna
läroverkskollegierna inom stiftet tillfälle att yttra sig i dessa ärenden,
har domkapitlet anmodat Karlstads högre allmänna läroverks kollegium
att, derest det önskade afgifva yttrande, dermed till domkapitlet
inkomma. Begagnande sig af detta nådiga tillstånd att uttala sina
åsigter i frågor af en så utomordentlig vigt för elementarundervisningen
som de föreliggande, får läroverkskollegiet, som ej anser det
lämpligt att i sitt underdåniga yttrande ingå i en detaljerad och
utförligare motiverad granskning af komitébetänkandet i fråga, för
sin del inskränka sig till ett underdånigt uttalande af sina åsigter
om betänkandets hufvudpunkter.
1. De skäl komitén framhållit för ett borttagande af B-linien
och införandet af en frivillig latinkurs å reallinien, livilka grunda
sig på en uppfattning af de klassiska studiernas betydelse för skolundervisningen
och den allmänna bildningen, hvilken kollegiet icke
kan dela, synas kollegiet föga öfvertygande, hvadan det äfven vågar
underdånigst tillstyrka bibehållandet af denna väl behöfliga och besökta
B-linie och i samband dermed afstyrka latinets införande å
reallinien.
2. Äfven om de primäruppgifter, hvarpå läroverkskomitén grundat
sitt antagande om öfveransträngningen vid skolorna torde få anses
öfverdrifna och otillförlitliga, framgår dock derur, hvilket äfven vinner
sin bekräftelse åt kollegiets erfarenhet från Karlstads läroverk, att
den dagliga arbetstiden vid läroverken är större, än förenligt är med
ungdomens fysiska utveckling och arbetskrafter, hvadan eu nedsättning
af timtalet synes vara önskvärd. I de högre klasserna särskild!
bör större ledighet och frihet lemnas lärjungarne, hvarigenom de
kunde förvärfva någon vana vid sjelfstudium och få tillfälle att under
repetitioner i hemmen, hvilka dock borde stå under lärarnes kontroll,
bättre, än nu kan ske, inlära de i skolstadgan föreskrift^ lärokurser.
Om en sådan nedsättning af timtalet, hvilken dock ej bör få följas
af en minskning af lärokurserna, skall åstadkommas genom en för
26
-
402
langning af läsåret, så är detta en utväg, som kollegiet blott anser
sig böra förorda för den händelse, att ingen annan skulle förefinnas.
3. Liksom komiterade får äfven kollegiet underdånigst afstyrka
första klassens indragning liksom all sammanblandning af folkskolan
och de allmänna läroverken, hvilken helt och hållet strider mot de
särskilda bildningsanstalternas mål och uppgifter.
4. Då den i nu gällande skolstadga faststälda kursfördelningen
i 4:e och 5:e latinklasserna, hvilken gjorts med hänsyn till de lärjungar,
som med sistnämnda klass ämna afsluta sin skolgång, i flera
afseenden menligt inverkar på kursfördelningen i följande klasser,
särskildt i historia och naturalhistoria, vore det önskvärdt, om kursfördelningen
i en blifvande skolstadga uppgjordes ej med hänsyn till
det fåtal lärjungar, för hvilka 5:e latinklassen är eu afslutningsklass,
utan med hänsyn till det vida större antalet, som fortsätter sina
studier äfven i läroverkets högre afdelningar.
5. Eu minskning af antalet timmar i latin i B-liniens sjunde
klass tillstyrkes, hvarigenom tillfälle skulle kunna lemnas för en
välbehöflig skärpning af kuiiskapsmåtten i matematik och naturvetenskap
å samma linie. I sammanhang härmed vågar kollegiet
föreslå, att öfversättningsprofvet från svenska till latin i mogenhetsexamen
bortfaller, och i dess ställe införes dels ett öfversättningsprof
från latin till svenska, dels ett skriftligt matematiskt prof.
De skriftliga profven i mogenhetsexamen å B-linien skulle sålunda
bestå i
a) en på modersmålet författad uppsats öfver något uppgifvet ämne ;
b) en öfversättning från latin till svenska;
c) en öfversättning från svenska till franska;
d) ett matematiskt arbete.
6. Då den moderna bildningens utveckling näppeligen kan sägas
gå i eu sådan rigtning, att kurserna i realämnena å den klassiska
linien till förmån för den antika bildningen kunna bibehållas så nedsatta,
som nu är förhållandet å linien A, synes en förstärkning af
realämnena äfven å denna linie kollegiets flertal önskvärd.
7. De nu lagstadgade kompetensfordringarna för lärarebefattningar
vid de allmänna läroverken synas kollegiet böra bibehållas,
under förutsättning att det för lärarebefattningars vinnande bestämda
antalet tvångsämnen något inskränkes. Da disputationsprofven för
lektorsbefattningar lämpligast synas böra ega rum vid universiteten,
får kollegiet, i likhet med hvad läroverkskomitén föreslagit, underdånigst
tillstyrka, att dessa ej framdeles måtte hållas inför dom
-
403
kapitlen, och likaledes far kollegiet förorda komiténs förslag, att
hvarje sökande till lärarebefattning må ega rättighet, men ej skyldighet
att genom inför vederbörande domkapitel aflagdt undervisningsprof
styrka sin skicklighet till tjensten, dock med det tillägg, att
frihet från undervisningsprof endast måtte medgifvas sådan sökande,
som genomgått profår i de ämnen, som höra till den sökta tjensten.
Då i händelse ett sådant förslag skulle vinna Eders Kongl. Maj:ts nådiga
bifall, lärareprof inför domkapitlen blott undantagsvis torde komma
att afl äggas, synes i sammanhang härmed den förändring böra införas
vid lärareplatsers tillsättande, att utnämningen ej måtte ske genom
domkapitlen, utan genom Eders Kongl. Maj:t.
8. Kollegiet, som anser, att de nuvarande eforala och konsistoriella
skolstyrelserna fylla sina uppgifter, saknar hvarje skäl att
förorda den öfverstyrelse äfvensom de nya lokala styrelser, om hvilka
läroverkskomitén framstält förslag.
(D
9. På de af komitén anförda skäl får äfveu kollegiet underdånigst
tillstyrka införandet af förhöjda terminsafgifter.
10. Komiterades förslag att göra sångundervisningen i klasserna
5—7 helt och hållet frivillig anser sig kollegiet böra på det lifligaste
afstyrka, hufvudsakligast af det skäl, att en sådan anordning af
sång undervisningen helt visst skulle komma att i hög grad försvåra
eller rent af omöjliggöra upprätthållandet af den fyrstämmiga körsången
vid läroverken. Förslaget att från deltagande i sång befria
alla de lärjungar, som sakna anlag derför, finner kollegiet deremot
välbetänkt.
Den i mom. 6 förordade förstärkningen af realämnena å linien A
har icke kunnat tillstyrkas af undertecknade Säve och Hallström samt
lektor Wallinder, hvilka finna förslaget om förhöjning af fordringarna
i dessa ämnen oförenligt med den i mom. 5 förordade nedsättning i
lärjungarnes arbetstid, och komiterades förslag att förminska undervisningstiden
i kristendom hafva likaledes lektor Wallinder, adjunkten
hchenson samt undertecknad Säve ej kunnat förorda med hänsvn till
detta ämnes stora uppfostrande betydelse, hvilken i komiterades förslag
blifvit på det betänkligaste sätt underskattad. Till förhöjningen
af terminsafgifterna har lektor Wallinder ej heller ansett sig kunna
tillstyrka nådigt bifall.
Karlstad den 18 Juni 1885.
På kollegii vägnar enligt uppdrag
underdånigst
T. Säve. Gullbr. Elowson. A. Hallström.
404
Utdrag ur protokollet, hållet i läroverkskollegium vid
Kristinehamns lägre allmänna läroverk den 10 Juni
1885.
Närvarande: läroverkets inspektor herr kyrkoherden L. G. Lindström,
undertecknad rektor samt kollegerna J. W. Alsterlund, K.
A. Grundel och J. 0. Sundberg.
§ 13.
Sedan Kong! Maj:t med anledning af läroverkskomiténs den 25
sistlidne Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk i nåder lemnat vederbörande
läroverkskollegier m. fl. tillfälle att yttra sig i ämnet, får
läroverkskollegiet i Kristinehamn, som tagit denna vigtiga sak i
öfvervägande, härmed afgifva följande yttrande.
De allmänna läroverkens närmaste ändamål är att gifva lärjungarne
den utveckling af deras förstånd och ett sadant förråd af
grundläggande kunskaper, att de sedermera äro mägtiga af ett sjelfständigt
och framgångsrikt arbete, vare sig detta arbete fortsattes
vid en högskola, en tillämpningsskola eller i det praktiska lifvets
stora skola.
Är detta målet, så tror läroverkskollegiet, att det bäst vinnes
genom ett arbete, som bedrifves, i ungefärlig öfverensstämmelse med
nu gällande föreskrifter, till 6:e klassen, men sedan delas och öfverlemnas
åt fullständigt skilda läroverk: klassiska och reala, skilda ej
blott derigenom, att de lemna undervisning i väsentligen skilda läroämnen
och af olika lärare, utan äfven uti olika läroverkshus och i
allmänhet på skilda orter. Hvardera bildningslinien får då utveckla
sig fritt och oberoende af den andra; mera stadga och fasthet gifves
åt undervisningen, då hvardera linien får verka för sitt särskilda
närmaste mål; man slipper se öfverbefolkade läroverk med 5 å 6
hundra lärjungar och 2 å 3 parallellinier i hvarje klass, under hvilka
förhållanden det ej sällan inträffar, att lärjungen först får åtnjuta
undervisning af lektorn i ämnet efter uppflyttning i 7:e klassens
kanske öfre afdelning.
Genom de olika läroverkens förläggande uti olika städer inom
ett län, blir tillfälle till bildning lemnadt åt ett större antal af länets
invånare och rättvisare fördeladt på länets skilda orter; ingen pre
-
405
destination med afseende på val af bildningslinie kan sägas drabba
den ena läroverksstadens bildningssökande ungdom i någon högre
grad än ungdomen i den andra staden med kringliggande landsbygd;
och man måste äfven taga hänsyn dertill, att läroverket i en stad
ej finnes der blott för staden, utan lika mycket för den omgifvande
landsbygden. Staten skall ej i så väsentlig grad betungas af ökade
utgifter, då alla parallellinier med deras många extra lärare bortgå;
en gagnelig täflan skall ock uppstå mellan de olika läroverken och
erfarenhet småningom vinnas, om hvilka af dessa olika slags läroverk
häst fylla sitt mål och vinna allmänhetens förtroende.
Af nu anförda skäl och då kollegiet ej kan tillerkänna de skäl,
som komiterade anfört mot ett sådant åtskiljande, någon större betydelse,
uttalar kollegiet såsom sin åsigt,
att de allmänna läroverken från och med den 6:e klassen skiljas
uti klassiska och reala med helt och hållet skild undervisning och i
allmänhet förlagda uti olika städer inom samma stift.
Men vare sig att de allmänna läroverken skiljas i klassiska och
reala eller ej, bör, enligt kollegiets åsigt, B-linien fortfarande bibehållas
jemte A-linien samt derjemte ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med prof. Sundéns i denna punkt afgifna reservation, till
hvilken reservation kollegiet ansluter sig.
Att denna linie är mycket besökt, synes en blick på förhållandet
i detta afseende mellan A-linien och B-linien vid våra läroverk otvetydigt
ådagalägga; denna linie tyckes således motsvara ett verkligt
behof; äfven i andra länder synes behofvet af en linie, som meddelar
kunskap i latin utan kunskap i grekiska, enligt erfarenhetens vittnesbörd,
förefinnas och hafva blifvit tillgodosedt, t. ex. i Tyskland, Frankrike
och Finland. Skulle slutligen komiterades förslag, att grekiskan
skall vara latinets oskiljaktiga följeslagarinna på den klassiska linien,
vinna framgång,, synes deraf blifva en följd, att latinstudiet småningom
upphör vid våra läroverk.
För att ej medverka till ett sådant resultat yrkar kollegiet,
att B-linien bibehålies vid de allmänna läroverken.
Komiterade hafva ock föreslagit, att lärjungarnes terminsafgifter
skola förhöjas. Läroverkskollegiet, som ej delar denna åsigt, ansluter
sig äfven i detta afseende till prof. Sundéns reservation och
afstyrker på de grunder, prof. Sundén anfört, bifall till förhöjning
af terminsafgifterna.
Det läroverk, för hvilket kollegiet här för talan — Kristinehamns
406
5-klassiga allmänna läroverk — liar ock i någon mån varit föremål
för komiterades uppmärksamhet.
De hafva nemligen antagit, att detta läroverk bör bibehållas vid
fem klasser, men latinlinien indragas, hvarigenom lärarnes antal
skulle kunna minskas med en.
Kollegiet delar ej denna uppfattning. Karlstads folkrika stift
synes behöfva minst ett femklassigt läroverk med både klassisk och
real linie. Upsala stift med ej så betydligt större folkmängd har
trenne femklassiga läroverk, och Skara stift med ungefär samma antal
invånare som Karlstads har fem femklassiga läroverk.
Klassiska linien är visserligen fåtaligt besökt härstädes, men
folkmängden ökas oafbrutet, och skulle de treklassiga läroverken
komma att indragas, torde derigenom tilloppet härstädes snart blifva
större..
Samhället har ock gjort stora uppoffringar för läroverket, och
det torde ej vara billigt att samhället beröfvas någon af de fördelar,
livilka voro förutsättningar för de gjorda uppoffringarna. Med anslutning
till rektor Borgströms reservation yrkar således kollegiet,
att latinlinien bibehålies vid Kristinehamns lägre allmänna läroverk.
Kollegiet har förut uttalat såsom sin åsigt, att det för fosterlandet
och bildningen vore lyckobringande, om skilda latin- och realläroverk
upprättades. Om så skedde, borde jemte det på klassiska
linien fullständiga läroverket i Karlstad ett fullständigt realläroverk
upprättas i Kristinehamn.
Men äfven om denna åsigt om skilda latin- och realläroverk ej
vinner erkännande, och om derför Karlstads läroverk framgent kommer
att förblifva fullständigt på båda linierna, tror likväl kollegiet, att
Kristinehamns femklassiga läroverk borde utbildas till fullständigt på
reallinien. Många skäl tala härför.
Karlstads stift med en folkmängd af 355,249 invånare har för
närvarande ett fullständigt läroverk, ett femklassigt och tre treklassiga.
Enligt komiténs förslag skulle dessa inskränkas till ett fullständigt
på latin- och reallinien, nemligen Karlstads, samt ett femklassigt på
reallinien, nemligen Kristinehamns.
Anställer man nu eu jemförelse mellan Karlstads stift och andra
med ungefär samma folkmängd, t. ex. Yexiö, Vesterås, Strengnäs,
så finner man, att Karlstads stift med afseende på allmänna af staten
helt och hållet understödda läroverk, enligt komiténs förslag, skulle
blifva ganska vanlottadt, ty alla med* detta i afseende på invånare
-
407
antal jemförliga stift hafva, såsom följande tablå visar, tvenne, somliga
till och med trenne högre allmänna läroverk jemte femklassiga.
|
| „ | Antal | läroverk. |
|
|
| 5-klassiga. | Fullständiga. |
Linköpings | stift................. | ................ 389,929. | 2. | 3. |
Skara | » ................ | ................ 359,831. | 5. | 2. |
Strengnäs | » ................. | ................ 369,111. | 1. | 3. |
V esterås | » ................. | ............... 356,981. | 1. | 2. |
Yexiö | » ................. | ................ 322,243. | — | 2. |
Kalmar | » ................. | ................ 147,303. | 1. | 1. |
Karlstads | » ................. | ............... 355,249. | 1. | 1. |
Siffrorna hänföra sig till år 1881.
Kristinehamn har vidare ett särdeles centralt och för ett fullständigt
läroverks anläggande förmånligt läge; derföre hafva ock der
redan uppstått flere undervisningsanstalter, såsom praktisk skola,
missionsskola, arbetsskola för blinda, högre elementarläroverk för
flickor, hvilka alla äro talrikt besökta. Troligt är derföre, att en del
af de lärjungar, som nu begifva sig till de angränsande fullständiga
läroverken i Karlstad och Örebro, skulle uppsöka Kristinehamns läroverk,
om detta blefve fullständigt på reallinien. Och detta synes
skola blifva en fördel för alla tre läroverken, ty de förstnämnda
anses ju vara öfverbefolkade, och man skulle derigenom äfven kunna
undvika parallelklasser och de många extra lärare, som finnas åtminstone
vid Karlstads läroverk.
I afseende på folkmängden slutligen står Kristinehamn endast
med ungefär 2,000 personer efter Karlstad, i afseende på jernvägsförbindelser
har Kristinehamn företräde framför Karlstad, nordöstra
Vermland står nemligen i omedelbar jern vägsförbin delse med Kristinehamn,
och då den kringliggande trakten för öfrigt är bördig och
folkrik samt, såsom förut nämnts, ej mer än ett fullständigt läroverk
finnes inom ett stift med så stor folkmängd, synes det ej
vara olämpligt, om Kristinehamns läroverk blefve fullständigt på
reallinien.
Det nuvarande läroverkshuset skulle, om boställe åt rektor och
plats för museum bereddes på annat ställe — eu kostnad, hvartill staden
i sådant fall säkerligen gerna ansloge medel -— vara tillräckligt för
ett på reallinien fullständigt läroverk. Läroverket eger för öfrigt i
närvarande stund ett utmärkt och ganska fullständigt museum samt
annan undervisningsmateriel, som vore i det närmaste tillräcklig för
ett högre läroverk.
408
Dessa äro, bland många andra, de vigtigaste skäl, hvarpå kollegiet
grundar sin öfvertygelse,
att Kristinehamns femklassiga allmänna läroverk bör utbildas till
ett på reallinien fullständigt läroverk.
Kollega Sundberg ville hafva till protokollet antecknadt, att han
icke delade kollegiets åsigt angående terminsafgifterna.
In fidem
CHKIST. LAGERLÖF.
Utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegium i
Filipstad den 27 Juni 1885.
§ 9.
Vid föredragning af högvördiga domkapitlets i Karlstad skrifvelse
den 23 December 1884, enligt hvilken härvarande läroverkskollegium
eger att före den 1 nästkommande Juli till samma domkapitel
inkomma med yttrande rörande medföljande underdåniga
betänkande af den i nåder den 20 Oktober 1882 tillsatta läroverkskomitén,
beslöts att afgifva följande yttrande.
Do. En betänklig brist hos det underdåniga betänkandet är det
fullkomliga förbiseendet af en stor mängd ynglingars behof af en i
sig mera hel och afslutad lärokurs, mindre än den, som fordras för
studentexamen.
2:o. För att tillgodose ett sådant, synnerligen känbart behof
borde läroverken’ organiseras så, att all undervisning i de 5 lägsta
klasserna vore gemensam och lämpad för utslutning med genomgåendet
af 5:e klassen, hvarefter lärjungen hade att träda ut i det
praktiska lifvet eller in i någon tillämpningsskola eller ock söka inträde
på gymnasialafdelningen, hvilken borde vara delad i tvenne
linier: en real och en klassisk, hvilka, för att spara på statens medel,
borde vara förlagda till skilda läroverk, synnerligast i de provinser,
der flera än ett fullständigt läroverk finnas.
3:o. Utbytet af 7 timmars undervisning i engelska språket i
klasserna 4 och 5 å reala linien mot 5 timmars undervisning i franska
språket är en betänklig försämring, synnerligast för dem, som sluta
sin skolgång med genomgåendet af 5:e klassen.
409
4:o. Den föreslagna lindringen af arbetet i skolans lägsta klasser
är större, än nödigt och helsosamt kan vara.
5:o. 15 minuters ledighet mellan hvarje lärotimme inkräktar
mera, än i något afseende nödigt är, på undervisningstiden och medför
betänkliga följder med afseende på det allvar, hvarmed ungdomen
måste vänjas att bedrifva sitt arbete, af hvad art det än är.
6:o. Inrättandet af kommunalskolor, synnerligast om de förläggas
till de orter och så organiseras och för öfrigt utrustas, som i det
underdåniga betänkandet föreslås, skulle blifva ett mycket svårt missgrepp
och blott vålla icke blott staten utan äfven vederbörande kommuner
förlust af allt, hvad derpå kan offras, innan de hinna upphöra
att vara till, hvarför läroverkskollegium på det allvarligaste afstyrker
hvarje sådant försök.
7:o. Den föreslagna beskattningen af undervisningen vid rikets
allmänna läroverk, utöfver hvad nu eger rum, är i princip förkastlig
och i praxis dels så svår att med tillräcklig billighet och rättvisa utföra,
dels af så ringa ekonomisk vinst för staten, att då alla de intressen,
staten har att tillgodose, härvid öfvervägas, hvarje rubbning
af det bestående i detta afseende synes böra sorgfälligt undvikas,
synnerligast som afsigten med ifrågavarande beskattning, ehvad den
är att utestänga den obemedlade från åtnjutandet af allmän undervisning
eller förhjelpa läraren till bättre lön, är allt för mycket egnad
att, allmänt antagen, ja, till och med erkänd, som hon är, att vara
just denna, i socialt hänseende måste verka ondt och väcka en lidelsefull
ovilja till lif, som svenska folket — tack vare den fria undervisningen
— hitintills varit mindre än de fleste andra stördt af, hvartill
kommer att staten icke tyckes hafva synnerligt behof af eu sådan
skatteinkomst, då dess finanser ju för närvarande de facto befinna
sig i ett så glädjande tillstånd, att långt lämpligare skatteobjekt, än
den allmänna undervisningen kan anses vara, i stället för att få
höjda skatter, rönt betydande lindringar härutinnan.
8:o. Det resultat, hvartill läroverkskomitén på det hygieniska
området kommit, bör med mycken varsamhet beaktas, alldenstund
det utgör en konklusion med anspråk på långt större uppmärksamhet
än tillförlitligheten i de premisser, hvarur samma konklusion är dragen,
gör den förtjent af.
9:o. Lösningen af den kinkiga uppgiften att i fråga om läröverksstyrelse
lemna förslag på en sådan, som icke lider af de »icke
ringa brister», hvaraf de nuvarande anses lida, har strandat på läroverkskomiténs
betänkligheter att betunga Kongl. ecklesiastikdeparte
-
410
mentet med åtminstone de vigtigaste af de ärenden, som tillkomma
en läroverksstyrelse, t. ex. tillsättning af lärare vid allmänna läroverken
— en uppgift af den vigt och betydelse, att framgången af
hvarje försök att tidsenligt organisera undervisningsväsendet i icke
ringa mån beror derpå, att läraren i afseende på befordran är tryggad
för veld och godtycklighet, hvilka i högre grad än allt annat äro
egnade att verka förderfligt och förlamande på honom i utöfningen
af hans magtpåliggande kall.
In fidem
DAVID AHLQUIST.
Utdrag af protokoll, hållet i Åmåls läroverkskollegium
den 15 Juni 1885.
Närvarande: läroverkets inspektor kyrkoherden C. Gillgren,
läroverkskollegerna B. D. Chenon och K. L. Karlsson. Vid protokollet:
undertecknad.
§ 1.
Sedan högvördiga domkapitlet i Karlstad genom skrifvelse af den
23 December 1884 tillkännagifvit, det Kongl. Maj:t beredt vederbörande
läroverkskollegier tillfälle att yttra sig öfver läroverkskomiténs
den 25 sistlidne Augusti afgifna underdåniga utlåtande och förslag
angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor samt med bifogande af tryckt exemplar af komiténs
betänkande anmodat t. f. rektor att, derest lärarekollegiet skulle
önska uti ifrågavarande ärende afgifva yttrande, dermed till domkapitlet
inkomma före den 1 nästa Juli, hade kollegium med anledning
häraf och efter erhållen del af komiténs betänkande sammankallats
till ofvanskrifne dag för att med afseende på meranämnda
ärende höras.
§ 2.
Beslöt kollegiet, sedan det förklarat sig villigt afgifva det ifrågasatta
yttrandet, att i detta sitt utlåtande upptaga till behandling
endast de delar af läroverkskomiténs betänkande, hvilka stå i närmare
samband med den af komitén föreslagna omorganisationen af en del
411
lägre allmänna läroverk till kommunalskolor, och hvilka återfinnas i
betänkandets 9:e kapitel med tillhörande bilagor.
§3.
Då komiténs förslag innebär en fullständig förvandling af de
lägre allmänna läroverken, hvilkas gagn för den allmänna undervisningen
föreligger till bedömande på grund af en mångårig verksamhet,
till läroanstalter af en fullkomligt ny art, och då denna öfvergång
dessutom skulle komma att förorsaka de mindre stadskommuner,
der dessa läroverk skulle komma att upprättas, ganska dryga ekonomiska
uppoffringar, anser läroverkskollegiet det vara af yttersta vigt
att tillse, huruvida den föreslagna reformen verkligen innebär en så
betydande förbättring i undervisningens intresse, att den uppväger
dessa uppoffringar.
I fråga om de treklassiga allmänna läroverken torde den åsigten
vara temligen stadgad, att de ej äro fullt tidsenliga såsom bildningsanstalter,
afsedda att tillgodose det bildningsbehof, som förefinnes
hos alla dem, hvilka, utan att ega tid eller tillfälle att egna sig åt
studier i vanlig mening, dock för sin verksamhet i yrkena och det
praktiska lifvets värf ej kunna åtnöja sig med den bildning, som folkskolan
gifver. Dessa läroverk med sin nuvarande organisation hafva
helt enkelt till sin uppgift att bereda sina lärjungar inträde i 4:e
klassen af allmänt läroverk och kunna ej utan att förfela denna sin
uppgift tjena såsom bärare af" det praktiska bildningsintresset. I
detta afseende torde således kommunalskolan utgöra ett steg i rätt
rigtning. Den frihet, som lemnas lokalstyrelsen vid uppgörande af
läsplan, möjliggör antingen en närmare anslutning till de allmänna
läroverkens läsordning, då, såsom komitén antyder, dimissionsrätt till
allmänt läroverk lätt torde kunna vinnas, eller också en anordning
af undervisningen i mera praktisk rigtning, då det ofvan framhållna
bildningsbehofvet i en ganska aktningsbjudande grad skulle kunna
tillfredsställas. Men eger kommunalskolan sålunda till sin allmänna
planläggning ett bestämdt företräde framför de nuvarande treklassiga
läroverken, så torde deremot komiténs förslag med afseende på lärarnes
vid kommunalskolan kompetens och aflöning lemna rum för åtskilliga
betänkligheter, på grund af hvilka gagnet af hela reformen kan
synas tvifvelaktigt, då ett läroverks betydelse såsom bärare och befrämjare
af tidsenlig och efter förhandenvarande behof afpassad bildning
väl hufvudsakligen torde bero på beskaffenheten af dess lärarekrafter
och de förhållanden, under hvilka dessa krafter komma att
412
verka. Komitén liar föreslagit, att 2 af kommunalskolans lärare skulle
i lön för år komma att uppbära 2,000 kronor med 2 ålderstillägg af
250 kronor efter respektive 5 och 10 år, således efter 10 år en maximilön
af 2,500 kronor, men klart är att en lärare med den kompetens
och den duglighet i öfrigt, som läroverkets bästa kräfver, icke kan
med än så blygsamma anspråk på en sådan lön bereda sig och sin
familj den anständiga bergning, som är ett nödvändigt vilkor för en
fruktbärande verksamhet i undervisningens tjenst. Kommunalskolan
torde således icke vid sig kunna fästa dugliga lärare med full adjunktskompetens,
såvidt ej åt sådane vid kommunalskola anstälde lärare
medgifves rätt till tjensteårs- och lönetursberäkning för denna deras
tjenstgöring i händelse af befordran till adjunkts- eller kollegabefattning
vid rikets allmänna läroverk. Om åter en sådan rätt medgifves,
torde inga svårigheter möta att till andrelärare erhålla dugliga elementarlärare,
för hvilka dylik anställning skulle vara synnerligen
välkommen under afvaktan på vidare befordran. Läroverkskomitén
har föreslagit en annan utväg till förekommande af brist på dugliga
sökande till blifvande andrelärareplatser, i det den föreslår att äfven
vanlig folkskolelärarekompetens skulle berättiga till anställning vid
kommunalskola, men om detta medgifvande skulle blifva annat än
en bestämmelse på papperet, så torde deri vara att söka den svagaste
punkten i hela förslaget.
Folkskolelärarens hela utbildning är lämpad efter folkskolans behof,
och dessa torde vara af helt annan art än de, som i kommunalskolan
skulle göra sig gällande. Undervisningen i detta slag af läroverk
skulle ju enligt komiténs eget förslag till sin art vara praktisk
samt qvantitativt i vissa fall föras ett godt stycke utöfver hvad som
nu vid treklassigt allmänt läroverk fordras. Men denna art af undervisning
torde med afseende på grundliga kunskaper och''säker förmåga
att skilja hufvudsak från bisak på läraren ställa långt större
fordringar än till och med det allmänna läroverket på motsvarande
stadium, och mer än troligt är, att folkskolelärare!! med det knappa
mått af teoretisk underbyggnad, som han på grund af sina korta och
föga omfattande studier måste ega, icke kan motsvara dessa fordringar,
hvaremot säkert är, att han, isynnerhet om han eger mer än vanlig
begåfning, utöfvar en mera gagnande verksamhet på en plats, dit
hans utbildning afser att ställa honom, än i kommunalskolan, der han
väl endast i ytterst sällsynta fall skall känna sig fullt hemmastadd.
Särskildt torde, isynnerhet under förutsättning af folkskolelärare såsom
andrelärare vid kommunalskola med rektor och tvenne lärare,
413
detta läroverk vara föga eftersträfvansvärdt i utbyte mot treklassigt
allmänt läroverk, då lärarekrafterna på grund af lägre aflöning och
lägre kompetens skulle blifva betydligt svagare, än de för närvarande
äro. Deremot torde en kommunalskola med rektor och tre lärare,
med den organisation i öfrigt, som komitén föreslagit, kunna anses
ej blott såsom fullt uppvägande det treklassiga läroverket, utan äfven
såsom en betydligt mera lifskraftig bildningsanstalt än både detta
och kommunalskolan med tre lärare, inklusive föreståndaren. Särskildt
för Åmål skulle ett sådant läroverk vara synnerligen eftersträfvansvärdt,
dels såsom det enda läroverket i provinsen, dels såsom
på ett fullt tillfredsställande sätt motsvarande de särskilda behof med
afseende på undervisning, som här förefinnas och betingas särskildt
af den omständigheten, att staden är centralpunkten på en af landets
förnämsta kommunikationsleder med en rätt betydande mekanisk
verkstad samt en till öfver 200 personer uppgående arbetare- och
tjenstemannapersonal. Att behofvet af en läroanstalt på något bredare
basis än det treklassiga läroverket inom orten gjort sig särdeles
lifligt gällande, framgår också deraf, att staden under en följd af år
aflönat en extralärare för upprätthållandet af en fjerde klass vid läroverket,
och var lärjungeantalet i medeltal under denna tid 53, varierande
mellan 46 och 58, således fullt motsvarande det antal, som af
komitén förutsättes vid kommunalskola med 4 lärare. På grund af
hvad nu blifvit anfördt, beslöt kollegiet att för sin del tillstyrka:
l:o. att de treklassiga allmänna läroverken må i öfverensstämmelse
med komiténs förslag till kommunalskolor ombildas, dock under
förutsättning att af läroverkets samtlige lärare fordras full kompetens
för adjunkts- och kollegabefattning vid allmänt läroverk;
2:o. att lärare vid kommunalskola må på grund af sin tjenstgöring
vid dylikt läroverk ega rätt till tjensteårs- och lönetursberäkning
i händelse af befordran till kollega- eller adjunktsbefattning
vid rikets allmänna läroverk;
3:o. att i Åmål upprättas en kommunalskola med rektor och
trenne lärare i öfverensstämmelse med den plan för sådant läroverk,
som af komitén framstälts, men med de inskränkningar deri, som af
förestående mom. 1 och 2 betingas.
§ 4.
Beslöt kollegiet att för sin del tillstyrka, att Åmåls kommun må
för utgörandet af sitt enligt komiténs förslag till lärarnes aflöning
utgående bidrag erhålla rättighet att använda räntan å nedannämnda
414
under läroverkets och stadens förvaltning stående och för läroverkets
utveckling afsedda kassor och fonder, nemligen:
l:o) fondbesparade räntemedelskassan;
2:o) tyska kassan.
§ 5.
Mot läroverkskollegiets beslut §§ 3 och 4 anmälde kollega
K. L. Karlsson sin reservation under förklaring, att han för sin del
instämde i komitéledamoten rektor E. L. Borgströms till komiténs
betänkande fogade reservation. Vidare förekom ej.
Ut supra
in fidem
L. J. DALGREN,
t. f. rektor.
Justeradt
C. Gillgren. B. Chenon. Ludv. Karlsson.
Till Konungen.
Sedan Eders Kong! Maj:t anbefalt domkapitlet att gifva de under
detsamma lydande läroverkskollegierna tillfälle att yttra sig rörande
det af tillsatta komiterade senast afgifna betänkandet i läroverksfrågan
samt att med läroverkskollegiernas yttrande och eget underdånigt
utlåtande till Eders Kongl. Maj:t inkomma, får domkapitlet,
med bifogande af läroverkskollegiernas i Hernösand, Umeå, Luleå och
Sundsvall yttranden, för egen del i underdånighet afgifva följande
utlåtande.
Först och främst kan domkapitlet för sin del icke i allo erkänna
befogenheten af de högljudda klagomål, som för närvarande höjas
öfver vårt lands undervisningsväsen. Onekligt är väl, om man närmare
och fördomsfritt betraktar förhållandena, att undervisningen vid
våra läroverk under de sista decennierna gått ganska betydligt framåt
till det bättre. Men genom allt för täta ändringar i skollagstiftningen
hafva alla rikets läroverk gjorts till försöksanstalter för profvande
af nya lärometoder, som alltid åtfölja och måste åtfölja nya
föreskrifter på skollagstiftningens område. Härigenom hafva det lugn
och den konseqvens i undervisningen, Indika äro ganska vigtiga faktorer
för uppnåendet af ett godt resultat, i betänklig mån rubbats.
Nu har den senast tillsatta läroverkskomitén återigen föreslagit en
den mest genomgripande omstöpning eller kanske rättare omstörtning
af hela vårt undervisningsväsen, och detta, såsom det vill synas, utan
att hafva tagit vederbörlig hänsyn till erfarenheten och de vid läroverken
rådande faktiska förhållandena, hvilka till och med synas
hafva varit för några bland komiterade delvis okända. Härom vittnar
åtminstone utom mycket annat komiterades alldeles grundfalska framställning
af lärjungarnes till vägagående vid verkställandet af sina
öfversättningar till latin. Ingen något så när rigtigt handledd lärjunge
söker med den ängslan, som komiterade sid. 51 skildrat, efter
416
de dersammastädes omtalade signalementen på de latinska uttryck,
som skola komma till användande af lärjungen. Tvärtom tror domkapitlet,
att derest en lärjunge skulle i t. ex. en till öfversättning
utgifven liten enkel berättelse framkomma med ett högtrafvande uttryck,
lånadt från sjelfva Cicero eller någon annan jemnbördig författare,
åtminstone numera hvarje förståndig latinlärare skulle upplysa
lärjungen om uttryckets olämplighet och oanvändbarhet i det
för handen varande sammanhanget, lika väl som t. ex. hvarje lärare
i svenska språket skär bort svulstiga utväxter på en svensk uppsats,
der sådana vanställa stilen och störa uppsatsens harmoni. Den vanliga
metoden för latinskrifningeu vid läroverken torde väl åtminstone
numera vara den, att lärjungen tillhålles att så noggrant som möjligt
analysera de svenska begreppen och derefter så ordagrant, som olikheten
mellan de båda språken tillåter, på latin återgifva det sålunda
analyserade svenska uttrycket. En sådan begreppsanalys tror domkapitlet
vara en lika god och själsutvecklande öfning som hvilken
som helst af de öfriga öfningarna vid läroverken. Dock torde för
undvikande af trötthet vid den skarpa tankeansträngning, som härför
erfordras, någon liten minskning i dessa öfningar kunna utan synnerlig
skada för latinundervisningen i dess helhet göras. Men komiterades
hela betänkande synes bära spår deraf, att de först fixerat
det mål, hvartill de velat komma, och sedan med en skarpsynthet,
som är nästan beundransvärd, uppletat alla de stigar, som leda till
detta mål, hvilka stigar de sedermera i en form, som erinrar om
sirenernas sång, för den benägne läsaren utpekat.
Ohållbarheten och vådan i tillämpningen af de slutsatser, hvartill
komiterades pluralitet sålunda kommit i de vigtigaste frågor, som af
komiterade behandlats, äro i särskilda reservationer af lcomiténs v.
ordförande, rektor R. Törnebladb, samt af professoren J. M. Sundén
med så klara skäl och så bindande bevisning ådagalagda, att domkapitlet
med hänvisande till dessa reservationer anhåller att få åberopa
dem såsom stöd för sin egen mening i de punkter, der den
sammanfaller med nämnde reservanters uttalade åsigter.
Emellertid har det icke kunnat undgå domkapitlet, som haft
tillfälle att på nära håll taga kännedom om förhållandena vid åtminstone
några allmänna läroverk, att vissa grunder finnas för nutidens
stränga omdömen om vårt undervisningsväsen. Men domkapitlet
tror, att dessa grunder ligga mera i förhållandena vid och utom läroverken
än i sjelfva skollagstiftningen. Det ofta upprepade och i de
flesta hänseenden obefogade skriket om öfveransträngning vid läro
-
417
verken har framkallat en allt för stor försigtighet både hos målsmän
och lärjungar, ja, äfven hos en och annan allt för vekhjertad lärare
i fråga om användande af lärjungens arbetsförmåga. Härtill kommer
oförståndiga målsmäns obetänksamhet att sekundera sina pupiller i
att gifva läraren skulden, om några motgångar drabba lärjungen i
skolan, och om han icke på den ordinarie tiden genomgår sina klasser,
vid hvilken omständighet många målsmän fästa mera afseende än
vid de verkliga för lifvet gagnande kunskaper, han inhemtar vid läroverket.
Så alstras småningom hos lärjungarne en ingalunda helsosam
känsla af oansvarighet för sig sjelfva. Dessutom händer ej sällan,
ätt , de anbefalda preparationerna, som rigtigt använda äro särdeles
nyttiga och goda, urarta till ett fullständigt inlärande af lexan, i
stället för att, såsom de afse, endast förbereda densamma och i någon
män underlätta dess inlärande. Tillkommer då, såsom ofta är fallet
vid läroverken, ett formligt utveckladt informatorssystem, så göres
nästan all sjelfständig verksamhet hos lärjungen öfverflödig, och haris
förmåga af sådan verksamhet blir alldeles.ouppodlad, och småningom
nästan bortdö!- den. De täta rop, som isynnerhet af förolyckade
studieidkare till deras egen tröst, då de icke längre härda ut med
ansträngda studier, höjas öfver det föraktliga i lexläsning, liksom icke
hvarje menskligt vetande af alla till och med de störste vetenskapsmän
måste inhemtas successivt, bidraga också att ingifva lärjungen
en viss likgiltighet för hans lexor eller skolstudier. Kommer så en
lärjunge, rädd för den farliga öfveransträngningen, utan känsla af
ansvar för sig sjelf, utan förmåga af sjelfständigt arbete, med ett
visst förakt för lexläsningen i skolan, upp i någon af de högsta afdelningarna
vid läroverket, der han icke kan finna en informator,
som lär honom hans lexor och der preparationerna helt naturligt
blifva sparsammare, då blir han ofta oförmögen att längre följa med,
och skolan får skulden för hans förolyckande.
Eu annan mycket stor olägenhet vid skolorna bör här icke heller
förbigås. Sedan städernas folkmängd så betydligt tillväxt och deras
invånare, som ofta äro i förlägenhet hvar de skola göra af sina barn,
tills dessa blifva gamla nog att utträda i verlden, börjat åtminstone
under någon tid insätta dem i de allmänna läroverken, hafva dessa,
isynnerhet i de lägre klasserna, belamrats med massor af lärjungar,
som äro till studier alldeles odugliga. Detta samma gäller delvis
äfven om lärjungar från landsbygden. Emellertid uppbjuder den
pligttrogne och samvetsgranne läraren all sin kraft och förmåga att
nödtorftigt bibringa äfven dessa det nödiga kunskapsmåttet för flytt
27
-
418
ning till eu högre klass, dervid ofta kanske förbiseende de verkligen
medelmåttigt eller mera begåfvades lika berättigade fordringar på en
fortgång i undervisningen, sedan de säkert inhemtat det föregående,
hvilken fortgång naturligtvis blir mycket långsam, så länge denna
massa af oförmågor skall släpas med. Domkapitlet har trott, att
biand andra medel till afhjelpande af detta onda skulle vara terminsafgifternas
höjande, på sätt komiterade löreslagit, en höjning, som
synes vara i alla afseenden både berättigad, billig och ofarlig. Under
bär nyss nämnda förhållanden blir äfven den bäste och pligttrognaste
lärare utledsen vid både läroverk och undervisning, på samma gång
hans allt för knappt tillmätta lön låter honom i umbäranden af alla
slag, kanske mången gång till och med af det nödvändiga, känna
hela lifvet tungt, tomt och glädjelöst. Hafva sålunda både lärare
och lärjungar hunnit håglöshetens ståndpunkt och sjunkit ned till
literära daglönare, som arbeta endast under lagens omutliga kraf och
stränga förmäns gissel, då är läroverket inne på det sluttande planet,
och de målsmän, som för sina barns uppfostran göra stora uppoffringar,
sakna icke skäl att beklaga sig.
Dylika klagomål torde emellertid vara svårt att endast på lagstiftningens
väg undanrödja, och allra minst tror domkapitlet, att
detta lyckas på den af komiterade föreslagna vägen, då förslagets
kärnpunkt synes vara att undanskjuta eller åtminstone i möjligaste
måtto kringskära latinstudiet vid läroverken. Det har icke kunnat
undgå domkapitlets uppmärksamhet, hurusom latinet och matematiken
varit de ämnen vid läroverken, som kanske mest främjat lärjungarnes
sjelfverksamhet och drifvit dem till gediget studiearbete. Men matematiken
förlorade sin ställning och sitt helsosamma inflytande vid
läroverken, då den matematiska skrifningen i mogenhetsexamen borttogs
och ämnets timantal väl starkt minskades. Matematikens i någon
mån prepondererande ställning vid läroverken bör derför enligt domkapitlets
mening återställas, dels genom återinförande af matematiska
skrifningen för mogenhetsexamen, dels genom tilldelande åt detta
läroämne af ett något ökadt antal lärotimmar. Skulle det för sådant
ändamål vara erforderligt att något litet minska latinstudiet vid läroverken,
anser domkapitlet, att detta studium möjligen skulle utan
allt för stor olägenhet kunna minskas ungefär så, som professor Sundén
i sin reservation, sid. 103, föreslagit, samt att den latinska skrifningen
kunde inskränkas till tre skripta i månaden eller måhända ett skriptum
hvar fjortonde dag. Skrifningarna i mogenhetsexamen torde då
också böra ordnas ungefär så, som professor Sundén föreslagit. Der
-
419
emot får domkapitlet på det bestämdaste afstyrka latinstudiets kringskärande
genom borttagande af latinlinien B, såsom komiterade föreslagit,
alldenstund latinet synnerligen väl äfven utan grekiska häfd åt
sin plats såsom pedagogiskt och lingvistiskt bildningsmaterial, på
samma gång det åtminstone ännu torde vara oumbärligt för hvarje
djupare vetenskaplig forskning, så vidt man vill intränga i grunderna
för och ursprunget till nu rådande vetenskapliga åsigter.
Hvad beträffar, att den lilla latinkurs, som i skolan genomgås,
skulle vara otillräcklig att göra lärjungen i någon mån förtrogen
med den antika, särskild! den romerska kulturen, är detta väl till
eu del sant; men för så vidt ett folks kultur är ett organiskt helt,
der det stora afspeglar sig i det lilla, torde det icke vara behöflig!
att genomgå mera än någon del af ett folks literatur för att få en,
om ock ofullständig, så dock sann och ursprunglig uppfattning af
det folkets lif, tänkesätt och verldsåskådning.
Äfven från rent internationel synpunkt har det synts domkapitlet
betänkligt att borttaga eller åtminstone betydligt reducera en faktor
i den allmänna bildningen, hvilken af den högre odlingens banerförare
i de stora kulturländerna ansetts behöflig och nyttig. Såsom
motiv för sina här uttalade åsigter får domkapitlet åberopa de af
reservanterna herrar Törnebladh och Sundén anförda skälen för bibehållande
af latinlinien B.
Beträffande tyska språket åter hafva komiterade föreslagit, att
läsningen af detta språk måtte upphöra med femte klassen. Detta
förslag anser domkapitlet innebära ej ringa fara i synnerhet för dem,
som gå att vid universitetet fortsätta sina studier. Det torde icke
blifva så lätt eller så litet tidsödande att efter fyra års mellantid
återhemta i detta språk, hvad som erfordras för att något så när
obehindradt kunna läsa de på tyska skrifna läroböcker, som för universitetsstudierna
äro oumbärliga.
Angående terminernas förlängning torde en sådan blifva nödvändig,
om man skall inskränka veckotimmarnes antal, utan att bildni
ugsståndpunkten i dess helhet vid läroverken skall sjunka. Dock
torde olägenheterna af en sådan förlängning, såsom minskadt tillfälle
för lärjungarne till vistelse i föräldrahemmen och till enskilda studier,
fullt motväga de af förlängningen beräknade fördelarne. Deremot
har icke domkapitlet funnit de förebragta skälen för minskning i
veckans lärotimmar fullt tillfredsställande, så mycket mindre som
domkapitlet ansett, att de åt gymnastik anslagna timmarne icke böra
betraktas såsom arbetstimmar, utan snarare såsom nödiga och nyttiga
420
rekreationsstunder. Domkapitlet kan nemligen icke finna, att ett
mindre timantal i veckan skulle blifva någon verklig lindring i arbete
för lärjungarne, då desse väl under lärares ledning böra hinna
genomgå mera, än hvad de hinna på egen hand, och då kurserna
äro fixa. Deremot anser domkapitlet, att de s. k. månadslofven böra
borttagas, såsom varande temligen gagnlösa.
I fråga om indragning af första klassen vill domkapitlet bestämdt
afstyrka en sådan åtgärd såsom ovilkorligen bidragande att sänka
skolbildningen under dess nuvarande nivå eller ock att framkalla
öfveransträngning i de högre afdelningarna.
Det hygieniska biträdet åt rektor anser domkapitlet möjligen
kunna undvaras. — Vigtigare vore då anställandet af ett ekonomiskt
biträde med ansvar för skolans ekonomi, hvilket ansvar nu hvilar på
rektor likasom det tidsödande arbetet med ekonomiens handhafvande.
Rörande kompetensvilkor för läraretjenster ansluter sig domkapitlet
till de af professor Sundén uttalade åsigterna.
Hvad angår terminsafgifterna, anser domkapitlet, att dessa utan
någon som helst fara kunna och äfven böra höjas minst till de af
komiterade föreslagna beloppen och till och med något mera, om i
senare fallet på samma gång procenten af dem, som från dessa afgifter
kunna befrias, proportionerligt ökas.
Rörande de treklassiga läroverken i Skellefteå och Örnsköldsvik
får domkapitlet, med fäst afseende på de långa afstånden från dessa
orter till andra läroverk, i underdånighet tillstyrka, icke blott att
dessa läroverk bibehållas såsom statsläroverk, utan att de äfven måtte
utvidgas från treklassiga till femklassiga.
I fråga om läroverkens styrelse anhåller domkapitlet att få förorda
nådigt bifall till komiterades förslag.
Till sist och såsom en synnerligen vigtig och behöflig åtgärd
för vinnande af ökad erfarenhet beder domkapitlet att få i underdånighet
tillstyrka, att åt några läroverk måtte lemnas något större
frihet i anordningen af deras läsplaner, så att t. ex. vid ett par
endast på reallinien fullständiga läroverk infördes den af komiterade
föreslagna mindre latinkursen, åt några andra endast på latinlinien
fullständiga i nåder förunnades att använda latinet såsom grundläggande
språk, så att detta ämne åtminstone kunde och finge börja
med ett måttligt antal timmar redan i första klassen. Någon synnerlig
fara kunde ju eu sådan anordning icke medföra, hvaremot den
skulle betydligt bidraga att vidga erfarenheten i fråga om bästa
sättet för ett läroverks organisation.
421
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anhåller domkapitlet
att få i underdånighet tillstyrka:
a) att den nuvarande läroplanen i det väsentliga bibehålies, doek
med stärkande af matematikens ställning genom återinförande af
skriftligt prof i mogenhetsexamen och ett i någon mån ökadt timantal
för ämnet;
b) att om en förändring vidtages, åtminstone latinlinien B bibehålies
i förening med förut nämnda stärkande af matematikens ställning;
c)
att tyska språkets läsning bibehålies såsom hittills äfven i
sjette klassen;
d) att vare sig terminerna komma att förlängas eller icke, lärotimmarne
för vecka bibehållas vid sitt nuvarande antal, men att månadslofven
borttagas;
e) att första klassen bibehålies såsom hittills;
f) att förslaget om hygieniskt biträde åt rektor lemnas utan
afseende;
g) att terminsafgifterna höjas minst till det belopp, som af komiterade
föreslagits, eller till och med något mera, om procenten af
dem, som kunna befrias, proportionerligt ökas;
h) att för vinnande af ökad erfarenhet åt vissa läroverk i nåder
medgift?es något större frihet i anordningen af läsplanen;
i) att Skellefteå och Ornsköldsviks läroverk icke blott måtte bibehållas
såsom statsläroverk, utan äfven utvidgas till femklassiga; och
k) att komiterades förslag rörande läroverksstyrelsen måtte vinna
Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall.
Undertecknade, Carlgren, Wåhlander och Blomberg få åberopa
våra i bilagda protokollstransumt intagna särskilda meningar.
Hernösands domkapitel den 14 Augusti 1885.
Underdånigst
L. LANDGREN.
C. J. Östling. W. M. Carlgren. C. J. Blomberg.
E. A. Tjerneld.
422
Transumt af Hernösands konsistorii protokoll den 14
Augusti 1885.
§ 1.
Rörande läroverkskomiténs den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor, beslöt konsistorium
afgifva följande, af rektorn Lagergren uppsatta underdåniga
yttrande:
Lektorn Gangren, som i öfrigt gillade detta utlåtande, önskade
att få sin särskilda mening i några punkter fogad till detsamma;
lektorerna Wahl andel'' och Blomberg voro i åtskilliga delar af annan
åsigt än pluraliteten; och aflemnade desse till protokollet följande
skriftliga anföranden, hvilka skulle åtfölja det underdåniga utlåtandet.
Reservation af W. M. Carlgren.
»1. Då jag instämt i den mening, som yrkar eu särskild latinlinies
bibehållande utan nödvändighet att tillika läsa grekiska, så har
detta skett i den tanke, att latinets studium, börjande med ett måttligt
antal timmar redan i första klassen, skulle än en gång komma
till heders såsom dels och förnämligast, jemte modersmålet, bildande
den säkra och breda grundvalen för allmän språkbildning och dermed
sammanhängande själsutveckling, dels grundläggande för den högre
bildning, som kan sätta dess innehafvare i stånd att utan ständigt
känbar brist i sitt vetande blifva eu verklig vetenskapsman.
2. Om man erkänner, att historien är grundläggande för kännedomen
om och uppfattningen af statslifvet, så måste det förefalla
besynnerligt, att i en tid, då tillträdet till deltagande i statsstyrelse
och offentliga angelägenheter upplåtes och underlättas för allt flere,
det ämne föreslås att förlora i undervisningstid, hvilket mer än hvarje
annat är af vigt för att med någon ledning af det förflutnas lärdomar
och erfarenhet kunna förstå och bedöma, hvad statens och det
allmännas väl krafvel’. Man tyckes också hafva syftat till behjertande
af historiens betydelse i detta afseende, då man med undervisningen
i historia förenat en kurs äfven i statistik. Att nedsättningen i timantal
just skulle träffa 7:e klassen, der just den större mognaden
423
skulle bibringas, gör förslaget så mycket betänkligare. Helt visst
hafva många lärare jemte undertecknad på ett nedstämmande sätt
erfarit, att den tid, som hittills tillmätts den historisk-statistiska
undervisningen, varit allt för knapp, för så vidt historien skall vara
något mera och annat än en krönika. Man hade väntat i våra dagar
ett förslag till ökande i stället för minskande af antalet af undervisningstimmar
för detta ämne, helst man redan borde hafva erfarit
nödvändigheten af att i de högre klasserna återupplifva läsningen af
geografi, ett ämne, hvari vår realistiska tids »mogen» förklarade
ungdom icke borde få vara så okunnig, som den helt visst och helt
naturligt i allmänhet är.
3. Andeligen anser jag, att det, som mer än allt annat motverkar
den mognad i kunskaper och utveckling, man tycker sig sakna
som frukt af skolundervisningen, är det ideliga, jägtande ombytet af
ämne från timme till timme. Utan att hvarje särskilt ämne får en
mera sammanhängande tid till vinnande af nödigt samband mellan
ett föregående och ett efterföljande samt till det andliga smältningsarbete,
som är af nöden, skall skolundervisningen alltid förfela att
uträtta, hvad den med lämplig och harmonisk anordning kan och bör
på samma tid uträtta.
W. M. Carlgren.-»
Reservation af II. R. Wåhlander och C. J. Blomberg.
»Då undertecknade i några af de vigtigaste punkterna ej kunnat
instämma i det af konsistorii pluralitet afgifna utlåtande, anhålla vi
att såsom reservation få anmäla följande vår afvikande mening.
Konsistorii pluralitet anser, att »grunderna för nutidens stränga
omdömen om vårt undervisningsväsen mera ligga i förhållandena vid
och utom läroverken än i sjelfva skollagstiftningen». Instämmande
till stor del i hvad pluraliteten yttrat rörande dessa »förhållanden»,
kunna vi dock ej undgå att dela Sundsvalls läroverkskollegii åsigt,
att »en bland de vigtigaste orsakerna» (vi skulle till och med vilja
säga: den vigtigaste orsaken) »till det mindre goda resultat, hvartill
våra läroverk ofta kommit, torde vara att söka i den omständigheten,
att ett dubbelt mål blifvit dem förelagdt: de allmänna läroverken
hafva nemligen å ena sidan fått till uppgift att meddela ett säkert
grundlag för fortsatta vetenskapliga studier och å andra sidan allmän
424
medborgerlig bildning». Så länge denna dualism i afseende på det
allmänna läroverkets mål qvarstår, torde man svårligen kunna komma
till ett tillfredsställande resultat i ordnandet af vårt undervisningsväsende.
Att omedelbart och med ett slag undanrödja densamma
blefve visserligen svårt, om ej rent omöjligt, men hvarje förändring
bör dock syfta till detta mål. Härvid uppstår emellertid den frågan,
hvilkendera af de båda uppgifterna bör anses såsom den väsentliga
och sålunda efter hand göras till läroverkets uteslutande uppgift.
Sundsvalls läroverkskollegium vill lägga hufvudvigten på förberedandet
för fortsatta vetenskapliga studier och hänvisa bibringandet af allmän
medborgerlig bildning till särskilda borgareskolor, hvilka borde inrättas
i alla något större samhällen. För vår del ville vi gifva ett
motsatt svar på frågan. Det allmänna läroverkets hufvudmål bör
efter vår uppfattning vara bibringandet af allmän medborgerlig bildning,
hvarmed vi ingalunda endast förstå vissa, för det praktiska
lifvet omedelbart erforderliga kunskaper och färdigheter, utan fastmer
den uppöfning af de intellektuella, förmögenheterna och de kunskaper,
som erfordras för att i någon mån kunna fatta målen för mensklighetens
utvecklingsarbete samt medvetet intaga sin plats i striden för
dess framåtskridande. På sådant sätt fattad är bibringandet af allmänt
medborgerlig bildning en vida högre och vigtigare uppgift än
förberedandet för fortsatta vetenskapliga studier. Och för så vidt
som äfven vetenskapsmannen och embetsmannen i första rummet
måste vara eu man med allmän bildning och denna allmänna bildning
måste utgöra grunden för den vetenskapliga och fackbildningen,
komme det allmänna läroverket, äfven om det icke toge någon särskild
hänsyn till den blifvande vetenskapsmannens eller embetsmannens
särskilda behof af förberedelse för sin uppgift, i sjelfva verket
att äfven för desse utgöra den lämpliga plantskolan. Skulle de, efter
slutad kurs vid det allmänna läroverket, sakna vissa kunskaper, hvilka,
ehuru ej väsentliga för den allmänna medborgerliga bildningen, vore
för dem särskild! erforderliga för att t. ex. vid universitet med framgång
idka studier i något visst ämne, så borde det ej blifva dem
svårt att sedan genom sjelfstudium inhemta dessa kunskaper eller
ock att för ändamålet ingå i någon särskild fackskola.
Att det allmänna läroverket utan alla öfvergångar med ens så
organiserades, att meddelandet af allmän bildning sattes som dess
enda mål, läte sig dock helt visst ej göra, men i rätta rigtningen
för att en gång komma derhän synes oss i vissa hufvudpunkter det
förslag gå, som utarbetats af de i nåder förordnade komiterade.
425
Synnerligen gäller detta i afseende på den ställning vid skolan,
hvilken de velat gifva studiet af latinska och grekiska språken. Då
i vårt land ännu lios mången finnes den uppfattningen, att kännedomen
om dessa språk och deras literatur utgör ett oundgängligt
vilkor för all högre bildning, under det andra, och dessa lära väl utgöra
flertalet, anse en högre bildning möjlig utan studium af dessa
språk och utan annan kännedom af den grekisk-romerska kulturen än
den, som inhemtas genom det historiska studiet, så hafva komiterade
gått båda åsigterna till mötes genom att vid de allmänna läroverken
bibehålla två skilda bildningslinier. Endast öfver den halfklassiska
bildning, som i några årtionden bibringats vid vissa läroverk på den
s. k. B-linien, hafva de brutit stafven, och detta, såsom oss synes, på
goda skäl. Åsyftar man verkligen en s. k. klassisk bildning, så måste
kännedomen äf den grekiska kulturen naturligen vara hufvudsak,
kännedomen af den romerska mera bisak, och att bibehålla bisaken
med bortkastande af hufvudsaken måste väl anses temligen bakvändt.
Och då man till försvar för B-linien med dess rätt omfattande latinkurs
anför, att latinstudiet skulle ega någon alldeles särskild tankeredande
och intellektuelt bildande förmåga, så är detta ett tal, hvilket
vi lika litet förstå som de i nåder förordnade komiterade: den i
fråga varande tankeredande förmågan tillskrifva vi studiet af språk,
hvad namn språket än må hafva. Men antaget, att latinstudiet hade
eu sådan underbar inneboende kraft, så borde väl deraf följa, att
detta ämne gjordes obligatoriskt för alla skolans lärjungar, och ej
att det inskränktes till vissa bildningslinier.
Härjemte hafva dock komiterade uppmärksammat det förhållandet,
att kunskap i latinska språket (ej romerska literaturen eller kulturen)
ur en annan synpunkt för oss eger en vigt, som ej tillkommer den
grekiska språkkunskapen, nemligen derigenom att latinet långt fram
i nyare tiden varit vetenskapens och den högre bildningens allmänna
språk, hvadan en hvar, som på något kunskapsområde vill gå något
tillbaka i tiden för att se, hvad föregående generationer uträttat inom
detsamma, nödvändigt måste ega någon kännedom af detta språk.
Vi gilla alltså fullkomligt komiterades förslag att på den moderna
(s. k. reala) bildningslinien bereda plats åt latinet, om ock endast
såsom valfritt läroämne.
I öfverensstämmelse med hvad nu blifvit anfördt, anse vi alltså
komiterades förslag till B-liniens borttagande och latinets införande
på reallinien som valfritt läroämne förtjent att vinna bifall och instämma
i de särskilda förslag, hvilka komiterade å sid. 89—90 af
426
sitt betänkande framstält under punkterna 1, 2, 4 och 5. Deremot
anse vi, i likhet med ''konsistorii pluralitet, att den minskning i den
dagliga undervisningstiden, som komiterade föreslagit i punkten 3,
icke är nödig eller önskvärd, och vid sådant förhållande synes oss ej
heller någon nedsättning af kurserna i realämnena på den klassiska
linien böra ega rum. Särskildt anse vi synnerligen vigtigt, att matematiken
återfår den ställning, som detta läroämne innehade före den
matematiska skrifningens borttagande, samt att ingen inskränkning
göres i den åt historiens studium anslagna tid.
I öfriga delar instämma vi i hvad konsistorii pluralitet yttrat.»
Hernösand den 17 Augusti 1885.
C. J. Blomberg. 11. Wåhl-ander.»
*
Ut supra
in fidem
E. A. Tjerneld.
Till Konungen.
Sedan det i nåder förunnats kollegierna vid de allmänna läroverken
att i underdånighet yttra sig rörande läroverkskomiténs den
.25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk, får undertecknad under
bifogande af utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegiet vid högre
allmänna läroverket i Hernösand den 5 Juni 1885, jemte samma protokoll
bilagd reservation, å kollegiets vid nämnda läroverk vägnar i
underdånighet hemställa:
a) att latinlinien B vid läroverken måtte bibehållas och den
föreslagna frivilliga latinkursen vid realläroverken bortfalla;
b) att det måtte få bero på lokala förhållanden, huruvida skilda
klassiska och reala läroverk skola upprättas eller klassisk och real
linie förekomma bredvid hvarandra vid samma läroverk;
c) Itt den nedsättning af antalet lästimmar för vecka, som komiterade
föreslagit, måtte lemnas utan afseende, alldenstund eu dylik
427
nedsättning å ena sidan icke är af omständigheternas kraf påkallad
och å andra sidan otvifvelaktigt skall komma att bidraga dertill, att
undervisningen vid läroverken kommer att sjunka under den nu
varande ingalunda för höga nivån;
d) att terminsafgifterna måtte höjas till de belopp, som af komiterade
föreslagits;
e) att tyska språket liksom hittills måtte bibehållas såsom läroämne
i sjette klassen.
Hernösand den 13 Juni 1885.
A läroverkskollegiets vid högre allmänna läroverket i Hernösand vägnar
underdånigst
J. P. LAGERGREN,
rektor.
Utdrag af protokollet, hållet i läroverkskollegiet vid högre
allmänna läroverket i Hernösand den 5 Juni 1885.
Närvarande: h. h. eforus samt kollegiets i staden varande ledamöter,
lektorerna C. J. Ösning, W. M. Carlgren, H. R. Wåhlander,
C. J. Blomberg och A. T. Malmberg samt adjunkterna E. A. Tjerneld,
K. H. Berlin, E. Billmark och E. E. Norén samt undertecknad, rektor.
§ 1.
S. B. Med anledning af konsistoriets skrifvelse till läroverkskollegiet
den 29 December 1884 beslöt kollegiet rörande läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk att såsom siu mening uttala
följande:
a) latinlinien B bör bibehållas, och den frivilliga latinkursen å
reala linien bortfalla. Detta beslut fattades med fem röster mot fyra.
Adjunkten E. A. Tjerneld hade vid denna omröstning afiägsnat sig;
b) huruvida skilda klassiska och reala läroverk böra upprättas
eller klassisk och real linie förekomma bredvid hvarandra vid samma
läroverk, må bero på lokala förhållanden;
428
c) rörande den nedsättning af lästimmar för vecka, som komiterade
föreslagit, uttalade kollegiet som sin åsigt, att en dylik nedsättning
af antalet lästimmar ej vore af omständigheternas kraf påkallad,
samt afstyrkte densamma, såsom otvifvelaktigt kommande att bidraga
till undervisningens vid läroverken sjunkande under den nu varande
ingalunda för höga nivån;
d) terminsafgifterna höra höjas till de belopp, som af komiterade
föreslagits;
e) tyska språket bör såsom läroämne bibehållas i sjette klassen
såsom hittills.
Lektorerna H. R. Wåhlander och C. J. Blomberg tillkännagåfvo,
att de måhända komme att bifoga protokollet sina från kollegiets i
vissa hänseenden afvikande meningar i form af skriftlig reservation.
Hernösand som ofvan.
J. P. LAGERGREN,
rektor.
Justeradt den 13 Juni 1885.
C. J. Blomberg. A. Teod. Malmberg.
Reservation.
I detta läroverkskollegiets yttrande hafva undertecknade ej kunnat
förena sig, utan få vi för vår del uttala följande afvikande mening.
De i nåder förordnade komiterades förslag till B-liniens upphörande
samt latinets upptagande såsom valfritt läroämne på reallinien
synes oss innebära eu väsentlig förbättring af undervisningsväsendet.
I sammanhang härmed gilla vi ock i allo de af komitén
ä sidorna 89—90 under punkterna 1, 2, 4 och 5 föreslagna åtgärder
äfvensom de å sidorna 225—226 föreslagna bestämmelserna i afseende
å latinundervisningen på reallinien.
I likhet med kollegiets pluralitet kunna vi ej anse den af komiterade
föreslagna betydliga minskningen af de dagliga undervisningstimmarnes
antal såsom behöflig för den mycket omtalade öfveransträngningens
afhjelpande och tro den ej kunna genomföras, utan att måttet
429
af den bildning, som vid de allmänna läroverken bör meddelas, på
ett högst betänkligt sätt inskränkes.
I följd häraf kunna vi ej gilla den åsigt, som af komiterade uttalas
i punkten 3 å sidan 90, samt den tillämpning af densamma,
som föreligger i förslaget till timplan för den klassiska linien, utan
anse vi, att de reala ämnena å den klassiska linien böra hållas uppe
på samma höjd som hittills och behålla ungefär samma timantal.
C. J. Blomberg. Herman Wåhlander.
Till Konungen.
Eders Kongl. Maj:t har i nåder anbefalt lärarekollegierna vid
de allmänna läroverken i riket att afgifva underdåniga yttranden
beträffande läroverkskomiténs underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk. Umeå läroverks
lärarekollegium får derföre, sedan det tagit kännedom om ifrågavarande
komités betänkande, i underdånighet anföra följande.
Läroverkskomitén börjar sitt betänkande med en framställning af
latinets ställning vid våra offentliga läroanstalter, och af en anstäld
undersökning om latinkunskapens värde för den högre allmänna bildningen
och om dess umbärlighet eller oumbärlighet för särskilda studiebanor
och lärda yrken sluter komitén till att latinkunskapens bildningsvärde
öfverskattas och till dess umbärlighet för de flesta studiebanor och
anser derföre, att latinets studium för närvarande, har eu allt för stor
omfattning både vid våra allmänna läroverk och vid våra universitet.
På grund häraf framställer komitén först och främst förslag till
ändringar i universitetens stadgar för vissa preliminärexamina och för
examina inom filosofiska fakulteterna, och på detta förslag grundar
derefter komitén sitt förslag till de allmänna läroverkens organisation.
Sålunda kommer komitén till den slutsats, att latinlinien utan
grekiska eller den s. k. latinlinien B vid våra läroverk är obehöflig
och bör borttagas, att grekiskan bör vara obligatoriskt undervisningsämne
på latinlinien och att realliniens lärjungar, som aflägg mogenhets
-
*
430
examen, böra få aflägga examina inom den filosofiska fakulteten och
efter en inhemtad mindre latinkurs äfven inom de juridiska och
medicinska fakulteterna vid universiteten.
Hvad nu angår latinets vigt och betydelse för den högre allmänna
bildningen och dess umbärlighet för vissa studiebanor och
lärda yrken, hafva vi intet att tillägga till hvad professor Sundén och
rektor Törnebladh i sina reservationer derom yttrat, utan vi instämma
deri äfvensom i desse herrars åsigt om det origtiga deri, att komitén
grundar sitt förslag till de allmänna läroverkens organisation i nyss
nämnda afseende på en förutsättning af vissa vigtiga förändringar i
universitetens examina, hvilka förändringar man ej är berättigad
antaga för närvarande komma till stånd, om man tager kännedom
om de utlåtanden i ämnet, som afgifvits af universitetens egna myndigheter.
Men om denna förutsättning ej blir verklighet, så förfaller
också grunden till komiténs åsigt om obehöfligheten af latinlinien B
vid de allmänna läroverken. Denna åsigt jäfvas också af erfarenheten,
enär ifrågavarande bildningslinie visat sig ega en afgjord
benägenhet att alltmer tillväxa. Under sådana förhållanden måste vi
för närvarande och till dess erfarenheten blir en annan på det bestämdaste
afstyrka B-liniens afskaffande vid de allmänna läroverken.
Deremot anse vi i hög grad önskvärdt och förorda på det varmaste,
att läsplanen för denna bildningslinie så anordnas, att de reala ämnena
blifva bättre tillgodosedda, än hvad nu är fallet, ungefär på det
sätt, som professor Sundén föreslagit i sin uppgjorda läsplan; och om
2 timmar i veckan anslås för engelskan, så synes oss det vara nog,
och då kan den tredje timmen användas till teckning i hvardera
afdelningen af sjette klassen. Det lider intet tvifvel, att nuvarande
B-liniens lärjungar, utom i sjette klassens nedre afdelning, der
de begynna engelskan, hafva en timmes mindre dagligt hemarbete
än A-liniens lärjungar. De kunna derföre utan fara för öfveransträngning
tåla vid en något utvidgad matematisk kurs och de två sista
åren ett matematiskt hemskriptum hvar 14:de dag. Bestämdes derjemte,
att denna linies lärjungar i mogenhetsexamen skola aflägga
ett matematiskt skrifprof, såsom först var bestämdt för hela latinlinien,
eller om detta skrifprof ej kunde godkännas, att deras franska
skrifprof skulle vara godkändt, så tro vi, att de skola kunna erhålla
fullt nöjaktig utbildning i de reala ämnena för att, om de så önska,
kunna tillgodogöra sig den akademiska undervisningen i desamma.
Af denna vår åsigt om B-linien följer, att vi afstyrka den af
komitén föreslagna latinkursen för realliniens lärjungar. Eu sådan
431
kurs skulle ovilkorligen komma att splittra dessa lärjungars tid, krafter
och intresse och derigenom komma att försämra den utbildning, som
är afsedd att meddelas dem och som de äfven hittills kunnat erhålla.
Ty erfarenheten h§r visat, att dessa lärjungars tid och krafter redan
nu (utan latin) äro fullt lika mycket tagna i anspråk som lärjungarnes
på latinlinien A. Men ehuru vi icke tro, att realliniens hufvudsyfte
varit eller är att inhemta kunskaper såsom grund för fortsatta
akademiska studier, utan dels att meddela insigter och färdigheter,
erforderliga för enhvar, som egnar sig åt praktiska lefnadsyrken,
dels att förbereda för inträde vid tillämpningsskolor af flera slag, så
anse vi det dock fullkomligt i sin ordning, att mogenhetsexamen äfven
på denna linie berättigar till fortsatta studier vid akademien inom
den matematisk-naturvetenskapliga sektionen och till afläggande af
alla inom densamma förekommande examina och prof för doktorsgrads
vinnande. Häraf följer naturligtvis, att enligt vår åsigt det
latinska stilprofvet och latinet som tvångsämne för filosofie kandidatexamen
inom ifrågavarande sektion böra afskaffas. Sker detta, kommer
säkerligen reallinien att vinna mycket både i anseende och i
lärjungeantal. Och om med tiden latinkunskap kommer att anses
öfverflödig för äfven andra än nyss nämnda examina, och i samma
mån detta sker, må äfven realister få aflägga desamma. Blir då
realisternas antal vid de allmänna läroverken större än autalet lärjungar
på B-linien och visar sig reallinien alltmer tillväxa, under
det att B-linien, aftager, hvilket sannolikt kommer att inträffa, då
m i B-linien såsom öfverflödig borttagas vid läroverken.
Den andra afdelningen af komiténs betänkande innehåller en
redogörelse för den hygieniska undersökningen af läroverken och de
upplysningar, som genom desamma vunnits angående lärjungarnes
helsotillstånd och deras arbetstid, samt hvad komitén på grund af
sålunda vunna upplysningar anser böra iakttagas vid de allmänna
läroverkens organisation. Den vigt, komitén tillmätt denna undersökning,
frukta vi varit alltför stor, då komitén derpå grundat sin öfvertygelse,
att den nu stadgade tiden för arbetet i skolan under hvarje
vecka sa betydligt beböfver förminskas, som komitén föreslagit, ej
blott för läroverkens öfre, utan äfven för deras nedre klasser. Vår
öfvertygelse rörande denna sak, grundad på en mångårig erfarenhet,
vunnen ej blott genom undervisning i skolan, utan af flere bland
oss äfven genom enskild undervisning dels af ändras, dels af egna
gossar, är deremot den, att med den preparation af föresätta lexor
och hemskripta, som nu allmänt bestås lärjungarne vid lektionerna i
skolan, ingen öfveransträngning är att befara i de tern nedre klasserna,
om den dagliga arbetstiden i skolan för klasserna 2—5 bestämmes
till 5 timmar och för klass 1 till 4 timmar under tre och
5 timmar under tre dagar i veckan vexelvis. Och vi kanna ej annat
än hysa större tillit till denna vår egna erfarenhet än till komiténs
åsigt, grundad på uppgifter, hvilka tillkommit under sådana förhållanden,
att de omöjligen kunna anses vara fullt tillförlitliga, enär
säkerligen ej alla, om ock några lärjungar, som lemnat dessa uppgifter,
haft förmåga och gifvit sig tid att så samvetsgrant och noga
aktgifva på sitt hemarbete och dess beskaffenhet, som erfordrats, för
att man ur deras resultat skulle vara berättigad draga allmängiltiga
slutsatser. Det ligger i sanning stor vigt på, att arbetstiden i skolan
för lärjungarne ej är oskäligt liten, och det ej minst för de nedre
klassernas lärjungar, ty genom för mycken ledighet vänja de sig att
göra ingenting, och de, som ej äro hemma i läroverksstaden och således
sakna föräldravård, löpa då också fara att råka i alla de frestelser,
som sysslolösheten medför; och om, trots eu förkortad arbetstid
.i skolan, samma pensa i de olika klasserna det oaktadt skola genomgås,
så kan detta genomgående väl ej ske på annat sätt, än så att
kursernas inlärande blir af sämre beskaffenhet, än om arbetstiden i
skolan vore längre, eller göres beroende af förökadt hemarbete. Men
skall mycket hemarbete påläggas lärjungarne, är faran för öfveransträngning
större, än om de hafva någon timme mer i skolan.
Hvad angår de öfre eller s. k. gymnasialklasserna, så är det
gifvet, att arbetstiden i skolan för dem behöfver inskränkas, om månadslofven
skola borttagas. Och de böra borttagas, ty hvad man
väntade af dem, att de nemligen skulle främja sjelfstudiet, har, tro
vi, visat sig vara eu villa. Yi tro dock icke, att antalet lästimmar
i veckan derföre behöfver minskas mer än till 28 timmar för någon
klass, om ej möjligen för öfverstå årsafdelningen, om i lag bestämmes,
att skriföfningarna hvarannan vecka skola under kontroll verkställas
i läroverket och om latinska stilöfniugar ej åläggas latinliniens
lärjungar oftare än hvar 14:de dag. Denna skrifning skulle säkerligen
derpå ingenting förlora, ty den hvarje vecka återkommande
skrifningen i samma ämne tröttar och slappar intresset och föranleder
ofta tanklöst slarf. Realliniens lärjungar åter böra ej åläggas flere
uppsatser i modersmålet än latinliniens. Den förstärkta undervisning
i franska, de få, bör göra det öfverflödigt. Matematiska hemskripta
hvar tredje vecka böra ock vara tillfyllest. Om saken ordnas på det
sättet, tro vi ej, att någon öfveransträngning för de öfre klasserna
433
behöfver befaras och att nu föreskrifna pensa skola medhinnas, utan
att läsåret behöfver förlängas. Att förlänga påsklofvet, såsom komitén
föreslagit, anse vi i hög grad olämpligt, åtminstone för härvarande
förhållanden, ty här hafva många lärjungar så långt till sina hem
{15 till 30 mil), att de ej ens under julferierna kunna företaga de
långa och kostsamma hemfärderna. Ett förhängdt påsklof medförde
derför för alla dessa intet gagn, utan endast förspild tid och kostnad.
Hvad komitén yttrat angående frågan om första klassens indragning
vid läroverken, gilla vi fullkomligt.
Likaledes instämma vi i komiténs förslag, att franskan bör ingå
i läsplanen för fjerde klassen på reallinien i stället för engelskan
och engelskan först i sjette klassen. Deremot anse vi det vara högst
betänkligt att minska undervisningstimmarne i tyskan i de tre första
klasserna, om läsningen af detta språk skall upphöra med femte
klassen.
Såsom vi förut antydt, vilja vi också, att teckning skall ingå
såsom obligatoriskt undervisningsämne för B-linien.
Att göra sångundervisningen valfri från och med femte klassen
anse vi ej vara tillrådligt, om man tillmäter sången något värde såsom
bildningsmedel. Åtminstone till sjunde klassen måste nog denna
undervisning blifva obligatorisk, om den ej skall så godt som försvinna
ur läroverken.
Komiténs förslag beträffande vilkoren för kompetens till lärareplatser
är enligt vårt förmenande ej tillfredsställande, och det hufvudsakligen
af de skäl, som professor Sundén i sin reservation rörande
denna sak anfört.
Äfven med komiténs förslag, att terminsafgifter till statsverket
skola påläggas läroverkens lärjungar, hafva vi svårt att förlika oss,
och vi kunna ej annat finna, än att hvad professor Sundén häremot
anfört, är rigtigt och beaktansvärdt. Dessa afgifter komma otvifvelaktigt,
ifall de införas, att hindra många från att komma i åtnjutande
af bildningens fördelar. Då enligt förslaget endast en viss
procent af lärjungeantalet i hvarje klass får befrias, så måste ju de
öfrige betala, de må vara bemedlade eller obemedlade, eller ock lemna
läroverket och uppgifva hoppet att förvärfva bildning, de må vara
än så begåfvade. Äro de deremot förmögne mans barn, så få de gå
i skolan, om de ock äro både lata och mycket mindre beqväma till
studier än fattig mans barn, som måste bortvisas. Sålunda får förmögenheten
ett privilegium framför medellösheten. Detta kan ej
vara rätt. Det är ej heller klokt. Derigenom förhindras bildningens
28
434
spridande bland »de djupa leden» hvilket ger dem en rättmätig anledning
till missnöje, då de se sig sjelfva och sina likar beröfvade ett
godt, blott derför att de äro fattige. Hvem kan dessutom med absolut
visshet säga: den gossen har goda anlag, den åter saknar sådana.
Och dock vill komitén, att läroverkskollegierna skola fälla sådana
domar om läroverkens lärjungar redan från och med första klassen.
Personer, som blifvit vetenskapliga storheter af första ordningen, t.
ex. en Berzelius och en Linné, hafva ju i detta afseende kunnat orätt
bedömas och fingo begge i skolan det vitsordet, att de voro »ynglingar
af tvetydigt hopp». Härtill kommer, att förmögenhet och
välmåga äro mycket olika fördelade. I somliga delar af landet är allmän
välmåga, i andra delar åter, t. ex. i våra trakter, är förmögenhet
sällsynt. I sådana trakter är ock den högre bildningen sällsynt.
Bör den då der göras ännu sällsyntare? Det inträffar ock stundom,
att flertalet lärjungar i en klass äro fattiga, under det att motsatsen
är förhållandet i en annan. Men om i alla fall ifrågavarande afgifter
anses nödvändiga, så bör dock afgörandet af hvilka lärjungar skola
betala afgifterna och hvilka skola befrias ej läggas ensamt i läroverkskollegiernas
händer, och uppbörden af afgifterna bör anförtros åt
särskilda uppbördsman, enär lagsökningsåtgärders vidtagande säkerligen
ej sällan komma att erfordras.
Åt dem, frågan närmast rör, öfverlemna vi att yttra sig angående
komiténs förslag om vissa läroverks indragning och ombildning.
Umeå den 4 Juni 1885.
På lärarekollegiets vid Umeå allmänna läroverk vägnar
Underdånigst
J. JOHANSSON.
Transumt af Luleå läroverkskollegii protokoll den IO
Juni 1885.
1.
S. D. Företogs till behandling den från sammanträdet den 29
Maj uppskjutna frågan om afgifvande af underdånigt utlåtande öfver
435
läroverkskomiténs förslag af deri 25 Augusti 1884 angående organisation
af rikets allmänna läroverk.
Kollegium, som i flera väsentliga delar fann komiténs förslag
oantagligt, ansåg skäl ej förefinnas att ingå på en närmare granskning
af detsamma. Dock ville kollegium ej med tystnad förbigå det
enligt dess åsigt olämpliga i hvad komiterade föreslagit att med tre
veckor förlänga läsåret. Den ökning i arbetstid, som härigenom, och
i fall komiterades förslag till fördelning af arbetstiden mellan skolan
och hemmet stadfästes, skulle vinnas, blifver högst ringa, och kommer
i intet fall att uppväga de olägenheter, som med nödvändighet
blifva en följd af en dylik förlängning af läsåret. Dessa olägenheter
hafva såväl i tal som i skrift ofta blifvit påpekade, och kollegium
vill här ånyo endast nämna, att de för lärjungarnes vistelse vid läroverken
nödvändiga pekuniära uppoffringarna, hvilka redan nu förmänga
äro ganska känbara, skulle i flera fall blifva så stora, att
kanske mången lofvande yngling, som under nuvarande förhållanden
endast med svårighet kan draga sig fram, skulle nödgas afbryta sina
studier; att vidare lärjungarne under en längre tid skulle hållas
skilda från hemmen och dessas på barnasinnet förädlande inflytande.
Deremot fann sig kollegium mera tilltalad! af professor J. M.
Sundéns reservation och beslöt att, hvad särskild! rör B-liniens borttagande,
hufvudsakligen instämma i densamma.
Undertecknad, rektor, som i öfrigt instämde med kollegium,
ville dertill framställa följande önskningsmål.
l:o. Enligt min åsigt vore det välbetänkt, om något mera tid
kunde inrymmas åt matematiken i sjunde klassen på klassiska linien.
Denna tid kunde tagas från fysiken, hvilken lämpligen kunde afslutas
i sjette klassen. För att nå detta mål kunde i denna klass en timme
i veckan tagas från matematiken, ty den kurs, som i sjette klassen
är bestämd för detta ämne, är så ringa, att den skulle kunna genomgås,
äfven om undervisningstiden deruti blefve något inknappad.
Genom eu dylik anordning skulle för såväl A-linien som B-linien
sjunde klassens pensum i matematiken kunna utvidgas så pass, att
det innefattade äfven något trigonometri.
2:o. Derjemte bör det matematiska skrifprof ve t åter införas i
mogenhetsexamen. För att något lätta svårigheterna i den skriftliga
examen kunde antingen den stränga bestämmelsen om ett obligatoriskt
godkännande af öfversättningsprofvet till latinska språket för
tillträde till den muntliga examen borttagas eller i stället införas ett
öfversättningsprof från latin till svenska språket.
436
3:o. Slutligen vill jag framhålla önskvärdheten af att äfven
realister, som genomgått profven för mogenhetsexamen, må tillåtas
aflägga akademiska examina utan latin inför filosofiska fakultetens
matematisk-naturvetenskapliga sektion.
Luleå som ofvan.
In fidem
K. A. FREDHOLM.
Sundsvalls läroverkskollegii utlåtande angående läroverkskomiténs
betänkande.
Då tillfälle blifvit gifvet åt läroverkskollegiet i Sundsvall att
yttra sig om läroverkskomiténs utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk, får kollegium först och
främst anmärka, att enär komiténs grundliga utredning och vidtomfattande
förslag endast under eu del af pågående lästermin varit
för kollega särskilda medlemmar tillgängliga, kollegium naturligen
icke kan yttra sig om förslagets särskilda detaljer. Utan att inlåta
sig på dessa inskränker sig kollegium derföre till nagra anmärkningar
om de allmänna grunderna för läroverkens organisation.
Kollegium anser, att en bland de vigtigaste orsakerna till det
mindre goda resultat, hvartill våra läroverk ofta kommit, torde vara
att söka i den omständigheten, att dubbelt mål blifvit dem förelagdt.
De allmänna läroverken hafva nemligen å ena sidan fått till uppgift
att meddela ett säkert grundlag för fortsatta vetenskapliga studier
och å andra sidan att bibringa »allmän medborgerlig bildning».
Hvart och ett af dessa mål fordrar för sitt förverkligande delvis olika
läroämnen och i väsentlig grad olika undervisningsmetod. Om nu
undervisningsväsendet ordnas enligt komiténs förslag, skola de allmänna
läroverken fortfarande nödgas verka för samma dubbla mål
och således äfven framgent. komma att lida af deraf härflytande
olägenheter, hvarigenom enligt kollegii mening undervisningen måste
betänkligt förryckas och båda målen i väsentlig mån förfelas. Erfarenheten
har nemligen visat, att af det stora antal lärjungar, som
årligen inträda i läroverkets första klass, endast ett fatal fullständigt
genomgå hela läroverket. Ett stort antal föräldrar sätter sina sönei
i allmänna läroverket i afsigt att lemna dem tillfälle att idka studier
till och med konfirmationsåldern och under förhoppning, att de då
437
skola hafva inhemtat nödiga kunskaper för det praktiska lifvet. Då
nu allmänna läroverket också har till uppgift att tillmötesgå denna
önskan, så blir deraf följden, att en del ynglingar, som icke äro i
alla ämnen fullt mogna, och som sakna anlag att idka studier på
det sätt, att dessa blifva tjenliga att grundlägga för högre studier
erforderliga vetenskapliga insigter, dock uppflyttas i klasserna och
der nedtynga och hindra undervisningen, så att också för dem, som
fullständigt genomgå läroverket, resultatet blifver mindre godt. A
andra sidan har det också visat sig, att de ynglingar, som utgå från
läroverkets tredje, fjerde eller femte klass, icke ega de kunskaper, som
äro nödiga för det praktiska lifvet, till töjd deraf att studierna varit
anlagda med studentexamen såsom mål. Komiterade synas vilja främja
läroverkets ena uppgift, nemligen att meddela grundlag för vetenskaplig
bildning, genom att införa grekiskan såsom obligatoriskt ämne
på latinlinien; men dels qvarstår ändock allt fortfarande för läroverken
den andra uppgiften, nemligen att bibringa nödiga kunskaper
för det praktiska lifvet — hvadan äfven dessa läroverk komme att
i oförminskad mån lida af de olägenheter, som härflyta af detta
dubbla mål för läroverkens verksamhet — dels torde väl grekiskan
icke böra anses såsom oundgängligen nödvändigt grundlag för vetenskaplig
bildning i allmänhet, utan endast för teologiska och filosofiska
studier.
Klart är, att staten har behof af läroverk med uppgift att bibringa
en säker grund för vetenskaplig bildning, mgn å andra sidan
har också behofvet af vidsträcktare kunskaper i och för det praktiska
lifvet gjort sig allt mera känbar! Nu synes visserligen åtminstone
den nuvarande realliniens hufvudsakliga uppgift vara att bibringa
grundliga och för det praktiska lifvet tillräckliga kunskaper; men
härvid är att anmärka, dels att en fullständig realkurs kräfver allt
för lång tid, och dels att denna kurs väl äfven måste anses allt för
vidlyftig och för öfrigt icke heller ändamålsenligt ordnad, för såvidt
densamma skulle afse att meddela för det praktiska lifvet nödiga
kunskaper. Härtill kommer, att vid realläroverken fordringarna i''
afgångsexamen och normen för bedömandet af lärjungarnes mogenhet
i väsentliga delar äro desamma som vid latinläroverken. Då nu dessutom
akademiska examina icke få afiäggas utan kunskap i latin och
ä andra sidan en fullständig kurs vid realläroverket kräfver allt för
lång tid och dessutom i flera afseenden är vidsträcktare, än nödigt
är för det praktiska lifvets fordringar, så har följden af allt detta
blifvit, att endast ett fåtal lärjungar fullständigt genomgått real
-
438
kursen, och dessa lärjungar hafva dertill i allmänhet varit sådana,
som saknat såväl anlag som lust för studier. Att resultatet af undervisningen
under sådana förhållanden blifvit mindre godt, är ej underligt.
Nu söka komitérade att höja reallinien genom att på densamma
införa latin såsom valfritt ämne och derigenom bereda realister
möjlighet att fortsätta sina studier vid akademien. Häremot vill
dock kollegium anmärka, att om reallinien hittills kan anses hafva
haft till hufvudsakligt mål att meddela grundliga kunskaper för det
praktiska lifvet, så har genom komiténs förslag att på reallinien införa
latin såsom valfritt ämne läroverkens andra uppgift, att nemligen
vara grundläggande för vetenskaplig bildning, blifvit starkare
* framhäfd, utan att den dock genom den föreslagna anordningen i någon
nämnvärdare mån uppnås, under det att derjemte genom denna anordning
olägenheter af svår beskaffenhet synas uppstå. Kollegium anser
nemligen, att den föreslagna latinkursen är allt för liten för att kunna
utgöra tillräcklig grund för akademiska studier, och dessutom uppstår
genom latinets införande såsom valfritt ämne en tudelning af reallinien,
hvilken icke kan verka fördelaktigt på undervisningen i dess
helhet, då ju undervisningen i de flesta ämnena skall vara gemensam.
I sjelfva verket skulle enligt komiténs förslag reallinien komma att
delas i flera skilda linier, enär komitén föreslagit flere valfria ämnen.
Kollegium anser, att genomförandet af en sådan undervisningsplan
skulle möta allt för många praktiska svårigheter, utan att det dermed
afsedda målet uppnås.
På grund af hvad nu blifvit anfördt, skulle kollegium helst önska,
att allmänna läroverket finge sig förelagdt ett enda mål, nemligen
att meddela en säker grund för vetenskaplig bildning, och att läroverket
redan från början ordnades samt läroämnena valdes och undervisningen
meddelades uteslutande för uppnåendet af detta mål. För
detta ändamål bär kollegium tänkt sig, att latin borde ingå i undervisningsplanen
ungefärligen till samma utsträckning som på nuvarande
latinlinien samt matematik till hufvudsakligen samma omfång
som på den af komitén föreslagna reallinien. Utom dessa och öfriga
hittills vanliga läroämnen, som läsas gemensamt af alla lärjungar,
borde valfrihet ega rum emellan; å ena sidan grekiska och å
andra sidan engelska och kemi. En sådan undervisningsplan med
latin och matematik såsom kufvudämnen torde utan svårighet kunna
genomföras. Möjligt är, att ett eller annat ämne torde böra på det
högre stadiet indragas eller erhålla ett färre antal timmar än nu.
För undvikande af öfveransträngning och för att icke stänga vägen
439
för ynglingar, som sakna begåfning för ett ämne, men visa sig med
framgång idka studier inom andra områden, borde i mogenhetsexamen
endast för svenska skrifprofvet ovilkorligen fordras betyget »godkänd»,
hvaremot en yngling, som icke kunnat erhålla betyget »godkänd»
i det skriftliga och muntliga profvet i latin, dock borde kunna för
mogen förklaras, i händelse hans matematiska prof blifvit bedömdt
med högre betyg än »godkänd», eller tvärt om. Genom denna anordning
anser kollegium, att läroverket skulle komma att meddela eu
tillräckligt säker grund för vetenskapliga studier, antingen dessa studier
komme att gå i klassisk eller real rigtning. Om läroverket
ordnas på detta sätt, torde i allmänhet icke heller valet af ynglingens
lefnadsbana behöfva afgöras vid en ålder, då hans egen böjelse
ännu icke bestämdt visat sig. Härtill kommer, att om fordringarna
i afgångsexamen ställas såsom nu föreslagits, skall ynglingen under
sina skolstudier mera än hittills komma i tillfälle att utveckla sin
egen individualitet. Derjemte hyser kollegium den åsigten, att då
latin och matematik gemensamt studeras af alla lärjungar, skall undervisningen
i de öfriga ämnena också med större framgång kunna
gemensamt bedrifvas.
Men då nu enligt detta förslag allmänna läroverket befrias från
skyldigheten att meddela »allmän medborgerlig bildning», så följer
deraf, att detta behof måste tillgodoses på annat håll. Kollegium
har derföre tänkt sig, att det torde blifva nödvändigt att i alla något
större samhällen inrätta borgareskolor, hvilka då skulle hafva till uppgift
att meddela »allmän medborgerlig bildning». I dessa skolor
skulle ynglingen ega tillfälle att till och med konfirmationsåldern
på ett mera praktiskt sätt inhemta sådana kunskaper och färdigheter,
att han sedermera med framgång kunde egna sig åt handel, industri
eller jordbruk. Härigenom synas visserligen kostnaderna för staten
blifva betydligt ökade, men denna förökning i utgifter torde dock
icke behöfva blifva så särdeles stor. Kollegium håller nemligen före,
att om läroverket ordnades enligt nu nämnda grunder, så torde alla
lägre läroverk och möjligen äfven ett eller annat högre kunna indragas,
hvarigenom betydliga besparingar skulle uppstå. Genom att
dessutom höja fordringarna för inträdet i allmänna läroverken skulle
möjligen lärokurserna i dessa läroverk kunna — under förutsättning
af dylika borgareskolors inrättande — förkortas med något år. Men
om också en dylik anordning af vårt undervisningsväsende, som nu
till sina grunddrag föreslagits, skulle medföra något ökade kostnader,
så anser dock kollegium detta vara en vida bättre hushållning niet!
440
statens medel, än om läroverken med föga mindre kostnader ordnas
så, att det med desamma afsedda målet icke på ett fullt tillfredsställande
sätt uppnås.
Sundsvall den 8 Juni 1885.
A läroverkskollegiets vägnar:
FR. WESTLING.
Då detta af Sundsvalls kollegii majoritet antagna förslag enligt
min mening ej torde kunna förverkligas utan, att ett eller annat
ämne på det högre stadiet indrages, och då jag anser, att intet bland
de ämnen, som nu läsas i klasserna 6 och 7, är af så ringa betydelse,
att det kan indragas, vill jag härmed reservera mig mot ofvanstående
förslag.
Sundsvall den 8 Juni 1885.
L. M. NEUMAN.
Till Konungen.
Anbefaldt att inkomma med underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk, får
domkapitlet, med öfverlemnande af vederbörande läroverkskollegii yttrande
i frågan, härmed anföra följande.
Med anslutning till kollegiets uttalande i samtliga punkter och
instämmande i presidenten Forssells och rektor Törnebladhs yttrande
angående öfveransträngning i skolan, anser domkapitlet, att den nuvarande
B-linien är mägtig af den utveckling, som blifvit antydd i
herrar Törnebladhs och Sundéns reservationer. Särskilt anser domkapitlet,
att det matematiska skrifprofvets återinförande i studentexamen
på denna linie är en af behofvet omedelbart påkallad reform
i den nu gällande skolstadgan.
Undertecknad O. W. Lemke får för sin del anföra:
1. Det kan svårligen gillas att, såsom af komiterade förordas,
från andra klassens arbetstid borttaga en timme i veckan för hvardera
af ämnena: kristendom, modersmål, tyska och historia-geografi,
ty genom en sådan åtgärd skall utan tvifvel undervisningen i dessa
ämnen lida så väl i denna klass som i de följande, hvilkas läroplan
sålunda rubbas i sin grundläggning. Timtalet för andra klassen
skulle således nedgå från 30 till 26. Men åtminstone torde 28 timmars
lästid kunna för den klassen fastställas.
2. Beträffande hatekesunder visning en, hvilken komitén vill hafva
uppskjuten till 3:dje klassen, så är det min öfvertygelse, att katekesläsningen
hvarken behöfver eller bör uppskjutas längre än till de
allmänna läroverkens andra klass. Men om det är lämpligt och
önskvärdt, att katekesläsningen börjar redan i denna klass, så är det
442
behöfligt, att det åt kristendomsundervisningen i denna klass nu anslagna
antalet lärotimmar ej undergår någon förminskning.
Med hänseende till den ytterst knappa tid, som i skolans lägre
klasser är anslagen åt religionsundervisningen, behöfves allt för väl
mer än endast en lektionstimme i veckan i detta vigtiga ämne i
sjunde klassen. Jag instämmer derföre helt och hållet i det, som
reservanten rektor Borgström (sid. 62) anfört såsom skäl härför. För
öfrig!'' kan icke gillas, att komitén just vid detta ämne afvikit från
sin i allmänhet följdagrundsats att icke ingå på vare sig metodiska
frågor eller anordningen af lärokurserna i detalj.
3. Beträffande latinet, som skall läsas å komiterades språkreallinie
i de fyra sista klasserna, så skulle latinkursen här omfatta
endast »valda delar af Cornelius och en bok i Csesar», en kurs, som
endast är obetydligt större än den, som förr i tiden fordrades af det
12-åriga officersämnet för inträde på Carlberg. Komitén har icke
sjelf satt ändamålet med detta studium synnerligen högt. Sidan 225
heter det härom: »Ändamålet med denna åtgärd är, att äfven real
liniens
lärjungar må kunna erhålla den kännedom af latinska språket,
som af rent tekniska skäl ansetts erforderlig för blifvande
läkare och jurister». Man jemföre härmed, hvad komitén säger om
ett annat ämne (hebreiskan): »Till den blifvande prestens speciella
studier har skolan lika litet att taga hänsyn som till de för andra
lefnadsbanor erforderliga fackstudierna».
Alltså: emedan blifvande läkare och jurister af tekniska skäl
enligt komiténs förslag behöfva litet latin, så bör skolan sörja för
att de der erhålla detta, äfven om detta måste ske genom att på ett
onaturligt sätt intvinga detta på reallinien. Men när det för blifvande
prester gäller ett ämne (hebreiskan), som för dem är af teoretiskt
intresse och praktisk nytta och hvari undervisning kan meddelas
utom läsordningen, då bör skolan icke taga hänsyn dertill. Är
detta konseqvent?
Yisby den 19 Augusti 1885.
O. W. Lemke.
Nils Höjer.
Underdånigst
C. J. Bergman. J. A. Fagerholm.
Carl Sprinchorn.
N. F. Öfverberg.
443
Utdrag ur protokollet i lärarekollegiet vid Visby högre
allmänna läroverk den 20 April 1885.
§ 4.
Företogs i enlighet med kollegii beslut den 9 Februari innevarande
år till behandling läroverkskomiténs betänkande, hvarvid
kollegium efter ett längre meningsbyte i de flesta fall enhälligt och
i de öfriga med öfvervägande pluralitet på följande sätt uttalade sig
''om nedanstående punkter.
1. I likhet med komitén ansåg kollegium:
a) att första klassen under nuvarande förhållanden icke bör indragas
(komit. bet. s. 174);
b) att terminsafgifterna böra utgå i full öfverensstämmelse med
komiterades förslag (komit. bet. s. 305—6);
c) att hebreiska språket såsom läroämne vid de högre allmänna
läroverken bör borttagas (komit. bet. s. 224);
d) att katekesläsningen uppskjutes till tredje klassen (komit. bet.
s. 195);
e) att numren 6: 1, 6: 2, 7: 1, 7: 2 klassen utbytas mot namnen
6:te, 7:de, 8:de och 9:de klasserna (komit. bet. s. 213);
f) att svenska uppsatsers utarbetande ej må åläggas 7:de realklassens
lärjungar i vidsträcktare mån än latinliniens, utan inskränkas
till en gång i månaden (komit. bet. s. 220);
g) att den dagliga läsningen minskas och läsåret ökas, hufvudsakligen
genom julferiens förkortande (komit. bet. s. 186);
2. I olikhet med komitén ansåg kollegium:
a) att den s. k. B-linien bör bibehållas, och att sålunda komiténs
i sammanhang med denna fråga framstälda förslag (s. 176: 1, 2, 3)
böra förkastas;
b) att det nuvarande öfversättningsprofvet från svenska till latin
i skriftlig mogenhetsexamen måtte afskaffas och ersättas med en öfversättning
från latin till svenska (komit. bet. s. 228);
c) att militäröfningarna böra förläggas till en samlad tid antingen
före läsningens början höstterminen eller efter läsningens slut
vårterminen (komit. bet. s. 244).
Rätteligen utdraget, betygar
ex offtcio
Carl Sprinchorn.
444
Vid läroverkskomiténs utlåtande och förslag angående undervisningen
i musik anhåller läraren i detta ämne vid Visby läroverk att
få uttala eu kort mening med afseende å förslaget att göra sången
alldeles frivillig från och med öde klassen.
Då den obligatoriska sångundervisningen för de fyra nedersta
klasserna gifver läraren tillfälle att pröfva och erfara, hvilka lärjungar
som verkligen hafva anlag (öra och fallenhet) för musik, torde han
genom den valfrihet, från och med öde klassen, som af komitén föreslås,
komma att beröfvas en eller annan af de lärjungar, hvilka han
funnit ega detta anlag, endast på den grund att lärjungen kan varda
fri. Sedan han under den återstående studietiden glömt, hvad som
af detta ämne inhemtats i de nedersta klasserna — ångrar han måhända
vid mognare år att hafva begagnat sig af denna frihet. Jag
anser således att, om lärjunge med anlag från och med öde klassen
skall kunna befrias från sång, det måtte ske med lärarens bifall.
Med afseende på dem, som sakna anlag, torde ett profår i första
klassen icke vara utan nytta. Man har bevis på att gehör vaknat
hos några genom att eu termin eller två höra kamraternas sång.
Under tiden öfvas notläsning m. m.
Anförande af läroverkets läkare, doktor G. Honing, angående
läroverkskomiténs betänkande.
Mycket kunde vara att säga om läroplanen, men detta skulle
föra för långt, om den skulle fysiologiskt betraktas, och skulle möjligen
missförstås, om blott antydningar lemnades. Ett måste dock
utsägas, och det är, att skolungdomen icke får öfva sina sinnen ordentligt.
Också äro våra studenter bedröfligt opraktiska. Den, som skall
studera medicin, märker snart, huru tafatt han är, huru han icke
kan vända sina händer till något, huru han saknar ögonmått och för
öfrigt är ohjelplig i lifvets dagliga bestyr. Äfven för den lärde mannen
kan det vara välgörande och för alla andra en ren nödvändighet
att komma ut i lifvet med någon insigt i kroppsligt arbete.
Sysselsättning med slöjd bör derför vara ett likaså nödvändigt ämne
som musik och teckning. Vår gymnastik har vunnit så mycket beröm,
att vi för mycket frånse dess otillräcklighet och olägenheterna
dervid. Gotland eger sina nationella lekar, som äro förtjenta af en
större uppmuntran äfven bland skolungdomen.
445
Komiténs hygieniska del är ännu icke färdig, eftersom dess sakkunnige
ledamots utlåtande ännu fattas. Emellertid äro vissa allmänna
grunder uttalade och en mängd statistiska data framstälda.
Statistiken der imponerar ej genom stora tal eller goda jemförelsepunkter.
Primäruppgifterna röra sig också emellanåt inom en krets,
der noggrannhet är omöjlig. Att skolungdomen liksom andra menniskobarn
för att trifvas behöfver mat, luft och sömn i tillräcklig
mängd, torde man kunna inse utan vidare beräkningar. Att skolan
åstadkommit en skadlig minskning af dessa vigtiga faktorer, är åtminstone
ej visadt. Frågan är för komplicerad att kunna med ens
lösas, och vi må vänta med slutledningen, tills materialet bättre genomforskats
och sofrats. Närsyntheten hos skolungdomen är en alldeles
egen företeelse, som ej är så lätt att statistiskt framställa eller uppfatta,
som det vid första ögonkastet ser ut.
Då nu skolhygienen ej hunnit särdeles långt, utan många saker
måste in casu pröfvas, så följer derutaf, att sakkunnig persons närvaro
och ledning behöfves. Ingen annan lämpar sig bättre härför än
läkaren, och det är förunderligt, att en reservant (lektor Anderson)
kunnat kämpa deremot. Reservantens ordalag låta förmoda, att han
icke fullt insett, hvad hygien egentligen är och att medicinen ställer
som sitt förnämsta mål att förekomma sjukdomar, att söka utreda,
huru menniskan under olika åldrar bör ställa till för sig för att
bibehålla helsan. Det är derföre klart, att om ock en särskild disciplin
finnes, som kallas hygien, ingår hygien likväl i alla medicinens
grenar, utan att tala om fysiologien som grundvalen för dem alla.
Det är äfven faktiskt origtigt, att hygien icke ingått i examensstudierna,
så vida icke denna förändring på sista tiden inträffat, hvilket
är så mycket mindre troligt, som en särskild professur i detta ämne
helt nyligen blifvit upprättad, hvarföre hygienen icke heller i framtiden
kommer att försummas. Och icke kan det anses minska läkarens
hygieniska insigter, att han så ofta får tillfälle att studera följderna
af ett sundhetsvidrigt lefnadssätt. På denna grund tror jag,
att komitén ingalunda har gifvit läkaren för stor magt. Det är äfven
föga troligt, att de flesta lärare skola tilltro sig nödiga kunskaper i
hygien, äfven om hygien delar medicinens vanliga öde, eller att alla
menniskor anse sig känna den.
I afseende på läkarens åligganden, sådana de till sina allmänna
grunder finnas framstälda i komiténs betänkande s. 145, har jag
endast vid l:o någon anmärkning att göra. Om kroppsbeskaffenheten
och helsotillståndet skall såsom hitintills taxeras och uppföras i tabell,
446
är arbetet fullkomligt värdelöst, emedan det alltid blir ett visst godtycke,
om en lärjunges kroppsbeskaffenhet är god, medelmåttig etc.
Vågning och mätning anser jag endast då böra företagas, i fall man
beslutar sig till att bearbeta det erhållna materialet. Sker undersökningen
med afseende å deltagande i gymnastik, komma äfven en
lärjunges mindre felaktigheter i dagen och antecknas. Ville man verkligen
ega ett exakt resultat, då vore blodundersökning m. m. nödvändig,
men dertill erfordrades längre tid och kräfdes större aflöning åt
läkaren, än som synes vara beräknadt.
Innan jag slutar, kan jag ej underlåta att omnämna en petition
från lärarne i Österrike, hvilken nu ligger för mig, hvari dessa begära
att slippa läsa under Juli månad och att i stället maturitetsexamen
måtte förläggas till de svalare sista veckorna af Juni. Detta
till upplysning för dem, som icke tilltro sig kunna läsa under de två
första veckorna af Juni i Sverige.
Hvad slutligen den lön beträffar, som komitén föreslår för läkaren,
finnes det icke något rimligt förhållande emellan den och det fordrade
arbetet. Utom de göromål, som redan nu förekomma, tillkomma
hörselpröfningar, månatliga hygieniska inspektioner med dertill
hörande rapporter. Äfven den kostnadsfria läkarevården åt de
medellöse medför större arbete, än någon tror. Om man jemför
skolackordet med ett familjeackord, så är skolan mångdubbelt
besvärligare i den privata sjukvården än någon familj. Om nu icke
omständigheterna kunna medgifva skolläkarens fullkomliga befrielse
från enskild sjukvård åt skolungdomen, ser jag ingen annan utväg
än att höja lönen till ett belopp, som svarar mot extra bataljonsläkares
aflöning för beväringsmönstring eller 500 kronor.
Till Konungen.
Under den 12 December 1884 bar Eders Kong! Maj:t låtit anbefalla
direktionen att inkomma med underdånigt yttrande öfver
läroverkskomiténs underdåniga utlåtande och förslag angående organisationen
af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, efter det direktionen gifvit de under direktionen lydande
läroverkens kollegier tillfälle att yttra sig i ämnet, hvilka yttranden
härmed underdånigst bifogas.
Då till underdånig åtlydnad häraf direktionen nu går att afgifva
sitt underdåniga utlåtande, anhåller direktionen att först få erinra,
att direktionen hvarken kunnat eller ansett sig böra ingå i pröfning
af alla detaljfrågor, som beröras af komitén, utan derföre stannat
vid sådana komiténs förslag, som synts af en mera hufvudsaklig och
ingripande beskaffenhet, liksom det äfven synts direktionen, att hela
kapitlet IX i komiténs utlåtande angående indragning och ombildning
af åtskilliga läroverk kunde af direktionen i dess utlåtande lemnas
å sido, såsom icke berörande hufvudstadens läroverk.
En fråga af synnerlig vigt lärer väl vara den om de olika bildningslinierna,
i afseende på hvilken komitén i kapitel II framstält
och motiverat åtskilliga förslag, hvilka i början af kapitel V sammanfattas
på följande sätt:
Do) att grekiskan måtte varda obligatorisk på den klassiska
linien;
2:o) att i följd häraf den hittills varande halfklassiska linien
(B-linien) måtte indragas;
3:o) att till ersättning för denna sistnämnda latin måtte införas
såsom valfritt ämne på reallinien.
448
Dessa med hvarandra så nära sammanhängande förslag kan
direktionen för sin del icke biträda, af skäl, som, särskild! af professor
Sundén i hans reservation med klarhet och styrka framhållna,
direktionen icke lärer behöfva upprepa. Endast det må direktionen
för egen del tillägga, att direktionen anser den nuvarande anordningen
vara vida att föredraga framför den föreslagna, hvilken direktionen
derföre får i underdånighet afstyrka.
I fråga om universitetsbildningen och de akademiska examina
har direktionen icke ansett sig böra ingå i pröfning af komiténs
förslag i vidsträcktare mån, än så vidt de röra kompetens till lärarebefattningar,
men har direktionen icke heller i dessa förslag kunnat
instämma med komitén. Gäller det nemligen kompetens i allmänhet
till lektors- och adjunktsbefattningar, måste direktionen ansluta sig
till de åsigter, som uttalats af professor Sundén i hans reservation
vid komiténs utlåtande. Beträffande åter kompetensen särskild! till
läraretjenster i kristendom, bör med tacksamhet erkännas, att detta
i vår skollagstiftning hittills saknade moment blifvit af komitén till
behandling upptaget, men direktionen tillåter sig dock, för säkrare
vinnande af det afsedda och önskade ändamålet, att tillstyrka frågans
lösning på det sätt, norra högre latinläroverkets lärarekollegium
i sitt yttrande föreslagit, eller genom godkännande af så väl komiténs
förslag som af det, hvilliet blifvit i samma ämne framstäldt af 1883
års allmänna kyrkomöte. Komitén har jemväl framlagt åsigter om
vidtagande af åtgärder för att för blifvande lärare i främmande lefvande
språk höja universitetsbildningen och i följd deraf dugligheten
för deras kall, och får direktionen i anledning häraf yttra, att direktionen
helt och hållet instämmer i komiténs syfte i denna punkt,
utan att härmed hafva velat uttala sig om de särskilda föreslagna
åtgärdernas lämplighet.
Åt den hygieniska undersökningen af läroverken och dermed
sammanhängande förhållanden har komitén egnat ett särskildt kapitel
af sitt underdåniga betänkande, hvarjemte i den utlofvade bilagan E
är att vänta en på. komiténs hygieniska undersökning grundad särskild
framställning. Beträffande de af komitén uti nu ifrågavarande
''hänseende uttalade åsigter och framstälda förslag får direktionen
meddela det yttrande, att om direktionen än i allmänhet anser, att
större uppmärksamhet bör egnas de hygieniska förhållandena vid läroverken,
helst gällande föreskrifter i dessa hänseenden torde kunna nogare
iakttagas, än hvad nu måhända alltid är fallet, direktionen dock icke
anser sig kunna tillstyrka de af komitén föreslagna vidtgående åtgärder.
449
I komiténs uppfattning rörande den nuvarande första klassens
indragning eller bibehållande förenar sig direktionen helt och hållet
och får således i likhet med komitén förorda dess bibehållande.
Vid uppgörandet af sitt förslag till undervisningsplan för de
allmänna läroverken har komitén ansett sig äfven böra taga hänsyn
dertill, att en minskning i lärjungarnes arbetstid befunnits ur hygienisk
synpunkt önskvärd, och derföre föreslagit en nedsättning af lärjungarnes
dagliga studietid, men för motverkande af de häraf ur
pedagogisk synpunkt befarade olägenheterna ansett sig böra fordra
en förlängning af läsåret med tre veckor, hvarjemte i detta sammanhang
behandlats frågan om lärjunges rättighet att deltaga i den
valfria undervisningen i vissa ämnen, hvilken skulle blifva beroende
af rektors och lärares tillåtelse, samt om de så kallade månadslofven
i 6:e och 7:e klasserna, hvilkas upphörande föreslagits.
Uti ingendera af dessa frågor har direktionen sett sig kunna
biträda komiténs förslag. I fråga om läsårets förlängning måste
direktionen afstyrka förslaget derom, då direktionen icke delar komiténs
uppfattning om nödvändigheten af minskning i den dagliga
arbetstiden. Hvad åter angår förslaget rörande rättigheten att deltaga
i den valfria undervisningen i vissa ämnen, anser direktionen
i likhet med kollegiet vid södra högre latinläroverket, att det innebär
»ett för stort ingrepp från läroverkens sida i hemmens bestämmanderätt»,
och hvad slutligen vidkommer månadslofven, torde de
för lärjungarnes utveckling och sjelfstudium vara af allt för stort gagn,
att ur någon synpunkt deras upphörande borde ifrågasättas. Af hvad
direktionen sålunda yttrat, följer äfven, att direktionen måste afstyrka
den af komitén vid uppgörandet af timplaner för de särskilda klasserna
föreslagna minskning i skolarbetet genom nedsättning af antalet
lästimmar per vecka.
Mot komiténs förslag, att undervisningen i tyska språket skulle
upphöra med femte klassen i stället för såsom nu med den sjette,
måste direktionen inlägga en bestämd gensaga. Med den vigt, detta
språk för närvarande intager och efter komiténs förslag fortfarande
komme att intaga i undervisningsplanen, lärer dess uteslutande från
läroverkets högre stadium icke kunna medgifvas.
Då direktionen nu öfvergår till komiténs förslag om afgångsprofven,
anhåller direktionen att i sammanhang dermed få uttala sig
i en annan fråga, som hos komitén visserligen förekommer på annat
ställe, men som efter direktionens uppfattning står till afgångsprofven
i ett mycket nära förhållande. Direktionen åsyftar matema
29
-
450
tikens ställning å latinlinien. Genom den senast vidtagna förändring
i afgångsstadgan, då det matematiska skrifprofvet afskaffades för
abiturienter å klassiska linien, har naturligtvis detta ämnes studium
på denna linie gått tillbaka. Komiténs förslag innebär ytterligare
ett betydligt steg i samma rigtning, då komitén uppgjort sin undervisningsplan
för den klassiska linien i enlighet med den å sid. 90 i
komiténs utlåtande uttalade åsigten, »att på den klassiska linien
undervisningstiden och de obligatoriska kurserna i realämnena nedsättas
till lägre belopp än det hittills för läroverkens klassiska afdelning
föreskrifna». Direktionen skulle anse det i högsta måtto
beklagligt, om en sådan uppfattning, såvidt angår särskildt matematiken,
komme till genomförande, och fruktar, att genom en sådan åtgärd
latinstudentens lämplighet för lifvets värf i allmänhet skulle i
viss män förminskas. I stället ville direktionen tillstyrka, att den
matematiska kursen på klassiska linien något vidgades, så att abiturienten
kunde med hopp om framgång aflägga ett skriftligt afgångsprof
i detta ämne, hvars återinförande direktionen måste på det lifligaste
påyrka. I öfverensstämmelse härmed får direktionen i afseende
på de skriftliga afgångsprofven instämma med kollegiet vid
södra högre latinläroverket, hvars förslag jemväl i andra hänseenden
direktionen finner mera tilltalande än komiténs.
Komitén har i förbigående berört den för våra läx*overk egendomliga
extra-lärare-institutionen utan att dock på densamma närmare
ingå. I likhet med kollegiet vid norra högre latinläroverket
måste direktionen beklaga, att komitén icke funnit skäl att beröra
frågan om olämpligheten af det nuvarande extra-lärare-systemet och
föreslagit åtgärder till dess inskränkande. Direktionen har härtill
funnit sig ega särskildt skäl uti de högst abnorma förhållanden, som
vid hufvudstadens åtskilliga läroverk ega rum beträffande förhållandet
emellan ordinarie och extra lärare. Så måste norra högre latinläroverket
arbeta med 1 extra ordinarie lektor och 16 extra lärare mot
14 ordinarie, nemligen 7 lektorer och 7 adjunkter; Ladugårdslands
läroverk med 7 extra lärare mot 8 ordinarie, nemligen rektor och
7 kolleger; högre realläroverket med 6 extra ordinarie lektorer eller
extra lärare mot 11 ordinarie, deraf dock blott 4 lektorer; ett missförhållande,
som i synnerhet beträffande lärare för undervisningen å
det högre stadiet faller bjert i ögonen.
I likhet med komitén för utarbetande af förslag till en lönereglering
för elementarlararne, enligt dess betänkande af den 17 Maj
1879, har jemväl den nu ifrågavarande komitén funnit sig böra
451
föreslå, att för statsverkets räkning terminsafgifter må upptagas vid
de allmänna läroverken. I detta afseende får direktionen åberopa
sitt öfver nämnda betänkande afgifua underdåniga utlåtande af den
21 November 1879, i hvilket direktionen på anförda skäl afstyrkt
införande af terminsafgifter utöfver dem, som nu gällande skolstadga
föreskrifver. Direktionen bär icke funnit skäl att frångå sin då uttalade
åsigt, hvarföre direktionen nu som då afstyrker upptagande
af terminsafgifter på sätt blifvit föreslaget.
Den af komitén föreslagna anordningen af läroverkens styrelse
finner direktionen i hufvudsak välbetänkt; dock anser direktionen, att
derest en central öfverstyrelse kommer till stånd, densamma, såsom
kollegiet vid norra latinläroverket föreslagit, och på skäl, söm i dess
utlåtande anförts, bör erhålla kollegial form.
Undertecknad Staaff har icke deltagit i behandlingen af kapitlen
Y, Yl, Vill och X af komiténs utlåtande.
Bifogade protokollsutdrag utvisar de särskilda meningar, som
vid ärendets behandling af åtskillige direktionens ledamöter uttalats.
Stockholm den 28 Augusti 1885.
Underdånigt
Arvid Ulrich. Carl Gustaf Malmström.
B,. M. Bowallius. A. W. Staaff.
Carl Lundberg. A. V. Åbergsson.
A. H. Hallin.
Utdrag af protokollet hos Kongl. direktionen öfver
Stockholms stads undervisningsverk den 28 Augusti
1885.
§ 2. Fortsattes öfverläggningen till underdånigt utlåtande i
anledning af läroverkskomiténs utlåtande och förslag, och beslöt
direktionen, efter slutad öfverläggning, att afgifva ett underdånigt
utlåtande af den lydelse konceptet utvisar.
Höljande direktionens medlemmar, hvilka i vissa punkter varit
af skiljaktiga meningar, afgafvo följande särskilda yttranden.
Herr professor Lindhagen anförde:
I fråga om den af läroverkskomitén föreslagna indragningen af
den så kallade B-linien vid de högre allmänna läroverken eller den
Fredrik Fehr.
I). G. Lindhagen.
Fob. Almström.
452
bildningslinie, vid hvilken undervisning meddelas i latinska, men ej
i grekiska språket, samt i stället införande af latin såsom valfritt
undervisningsämne i realliniens 6:e och 7:e klasser, har jag icke
Kunnat dela flertalets af Kongl. direktionen fattade beslut att afstyrka
den sålunda föreslagna anordningen, hvilken jag för min del
anser vara ganska välbetänkt. Till de, såsom mig synes, öfvertygande
skäl, som komitén anfört för sitt förslag, tillåter jag mig
endast foga den anmärkningen, att då för sådana läroverkens alumner,
kvilka icke ämna göra de klassiska språken till hufvudstudium —
och detta är naturligtvis nu förhållandet med dem, som genomgå
B-linien — en för deras syftemål fullt tillräcklig insigt i latinska
språket bör kunna förvärfvas genom den latinkurs, som blifvit föreslagen
för reallinien och skulle omfatta en undervisningstid af 4 år,
samt att derföre ingen annan väsentlig skilnad synes mig förefinnas
mellan komiténs förslag och den nuvarande anordningen, än att den
valfria latinkursen blefve öfverflyttad från latinlinien till reallinien,
till hvilken sistnämnda bildningslinie denna kurs synes mig rättast
höra, såsom i hvarje fall endast och allenast afseende det praktiska
ändamålet att bereda kompetens till vissa universitetsexamina, från
hvilka realliniens alumner nu äro faktiskt utestängda, till skada icke
endast för mången bland dem sjelfva, utan äfven för det allmänna,
enär bland dessa alumner säkerligen finnes och kommer att finnas
mången, som, utrustad med särskilda anlag för något eller några af
de så kallade realämnena, skulle genom fortsatta studier vid universiteten
komma att utbildas för ett lefnadskall, som bäst motsvarar
hans naturliga kallelse, och der lian mest kan gagna det allmänna.
Häruti instämde herr fabriksidkare!! Almström.
Herr doktor Staaff yttrade, att han, hvad beträffar kap. III
»om den hygieniska undersökningen af läroverken», utan att ingå i
närmare granskning af de särskilda föreslagna åtgärderna, hufvudsakligen
instämde med komitén.
Herr borgmästaren Ulrich och herr justitieradet Abergsson instämde.
Herr justitierådet Abergsson anförde:
Beträffande frågan om ordnande af de olika bildningslinierna
har jag icke kunnat instämma i det yttrande, hvarom Kongl. direktionens
fleste ledamöter sig förenat.
Sedan latinet icke vidare utgör ett medel för internationelt meddelande,
och till och med vetenskapsmännen i allmänhet upphört att
kläda sina tankar i latinets vördnadsbjudande skrud, intager detta
453
språk numera icke samma ställning som förr. Studiet af den romerska
historien samt stats- och rättsförfattningen bedrifves mera praktiskt
och med bättre resultat genom inhämtande af hvad lärde män
derom hafva att förmäla i vidlyftiga böcker, författade på deras eget,
nu lefvande tungomål. Endast för den vetenskaplige forskaren är
det af nöden att uppsöka källskrifterna, men den djupare insigt i
romarespråket, som tilläfventyrs för vetenskapsmannen är af nöden,
beköfver icke bibringas alla dem, som i den offentliga skolan söka
allmän bildning. Hvad angår talet om den klassiska kulturen, som
skulle för nutiden gå förlorad, om latinläsningen i skolorna inskränktes,
tillåter jag mig anmärka att, såvidt jag kunnat inhemta,
studiet af de klassiska språken i skolorna i allmänhet icke bedrifvits
på sådant sätt, att det gifvit lärjungarne någon synnerlig inblick i
den gamla verldens kultur, som är något helt annat än sammanfattningen
af den latinska grammatikens alla regler och undantag
samt det grammatiska dissekerandet af några latinska auktorer, och
att, om man vill göra lärjungarne mera förtrogne med antiken, tid
borde beredas dertill genom minskning af antalet timmar, som användes
till öfning i sjelfva språkmaterialets behandling. Återstår
slutligen frågan, huruvida latinet behöfves i skolan såsom en företrädesvis
helsosam gymnastikapparat för lärjungarnes hjernor, i hvilket
afseende jag är af <jen åsigt, att den moderna kulturen innefattar
så många nya kunskapsämnen, hvilka taga vår hjernverksamhet i
anspråk, att vi icke, endast för tankeöfningens skull, behöfva bortöda
tid på de döda språken. Den tankeöfning, som obestridligen ett
grundligt grammatist studium medför, vinnes efter min uppfattning
lika väl, om man dervid väljer det ena eller andra lefvande
språket till material.
Likasom under innevarande århundrade början skett med de
döda språkens undanträngande, skall ock detta undanträngande under
framtiden småningom fortgå. Frågan är endast, huru hastigt man
bör skrida till verket med skolväsendets förändring i detta afseende,
och det varsammaste förfaringssättet är nog härvid såsom alltid det
bästa. De återhållande magterna äro dels den opinion, som icke vill
såsom en verkligt bildad man erkänna annan än den, som studerat
latin och helst äfven grekiska, dels vanans magt, som lockar författaren
eller talaren, till och med i det ögonblick, då han bekämpar
det öfverdrifna latinstudiet, att späcka sin skrift eller sitt tal med
latinska ord och fraser, dels det tvång, som uppkommer deraf, att
universitetsexamina förutsätta ett större mått af latinkunskap. Med
454
skyldig aktning för sådana magter och med blicken fäst på förhållandena
i Europas stora kulturländer, kan-det nu icke blifva tal
om upphäfvande af latinstudiet i de svenska skolorna, utan allenast
om någon inskränkning deri till förmån för öfriga studier.
På grund af dessa mina i korthet antydda åsigter, finner jag
komiténs förslag gå i den rätta rigtningen, då det syftar derhän, att
likasom nu grekiska språket för den klassiska linien, latinet göres
för den reala linien till ett valfritt ämne, samt att måttet af latinkunskap
i mogenhetsexamen för realister inskränkes till så mycket,
som en till mognare ålder kommen yngling kan under fyra år, jemte
egnande af tillbörlig tid åt öfriga studier, medhinna att inhemta, till
hvilket mått naturligtvis icke bör räknas den numera helt och hållet
onödiga färdigheten i skriftlig öfversättning från svenska till latin.
Men då detta förslag afser icke blott att inskränka latinläsningen
i de svenska skolorna, utan äfven att på samma gång för realstudenten
öppna flera af de banor, hvilka hittills varit för honom
stängda, följer häraf såsom ett korollarium, att universitetsexamina
måste förändras så, att latinrealisten icke varder antingen från dem
utestängd eller ock underkastad en långvarig och dyrbar preliminär
latinkurs vid universitetet. Om en sådan förändring af universitetsexamina
icke sker, tjenar den föreslagna nya latinlinien till intet.
Den omtänksamme fadern skulle icke kunna låta sin son begagna
sig af den erbjudna valfriheten på reallinien, utan fortfarande vara
nödsakad att, äfven mot sin vilja, låta honom inträda på den klassiska
linien för att icke hafva på förhand för honom stängt de flesta
vägarne till framtida anställning i det intellektuella arbetets tjenst —■
ett tvång, som just utgör eu af de väsentligaste orsakerna till det
af latinvännerna åberopade faktum, att ett så stort antal lärjungar
väljer den nuvarande latinlinien i stället för den reala.
Lämpligheten af komiténs förslag att inrätta en mindre latinkurs
på reallinien beror således ytterst derpå, om dess förslag till
ändring af vissa universitetsexamina befinnes välbetänkt. Då Kongl.
direktionens fleste ledamöter förbigått sistnämnda ämne, utom hvad
angår kompetens till lärarebefattningar, anser jag mig icke höra
granska detaljerna af komiténs utlåtande härutinnan; men enär jag
icke kan anse mig hafva ingått i en fullständig pröfning af skolorganisationsförslaget
utan att hafva tagit i öfvervägande frågan om
möjligheten af de förändringar i universitetsexamina, som af skolorganisationsförslagets
genomförande efter min tanke skulle blifva
eu nödvändig följd, kan jag icke underlåta att uttala den åsigt, att
455
ur denna synpunkt hinder icke synes böra möta för den föreslagna
anordningen af skolans olika undervisningslinier, då de flesta universitetsexamina
torde kunna inrättas så, att större latinkunskap
dervid icke förutsattes än den, som kunnat under en fyraårig kurs
på den föreslagna realistiska latinlinien inhemtas. Hvad särskildt
examen till rättegångsverken angår, för hvilken jag såsom jurist
särskildt intresserar mig, synes det minst sagdt egendomligt att
fordra en noggrannare insigt i det romerska språket, under det att
romersk rätt icke ingår bland examensämnena.
Huruvida, på samma gång realskolan i högsta klasserna delas
på två linie!’, med och utan latin, man må kunna bibehålla den klassiska
skolan på två linier, med och utan grekiska, tilltror jag mig
icke kunna till fullo bedöma. Den klassiska B-linien (med endast
latin) skulle blifva temligen lik den realistiska latinlinien. Skilnaden
skulle endast ligga i latinstudiets olika intensitet på de båda linierna.
Möter icke ekonomiska eller andra praktiska hinder för båda liniernas
anordnande jemte hvarandra, kunde den klassiska B-linien gerna
bibehållas, hvilket borde för latinstudiet medföra den fördel, att
under förutsättning af fri fortkomst för latinrealisterna vid universitetet,
den klassiska B-linien sannolikt komme att upptaga, utom
presterliga alumner, endast sådana lärjungar, som kunde antagas
hafva särskild håg för latinet. Skulle åter hinder möta för anordnande
af den nya latinreallinien jemte bibehållande af den klassiska
B-linien, så må, efter min tanke, den senare vika för den förra, då
detta icke innebär annat än att, för beredande af tid åt studiet af
öfriga ämnen, latinkursen minskas för dem, som icke vilja studera
både latin och grekiska.
Herr fabriksidkare!! Almström reserverade sig mot direktionens
beslut i fråga om de förhöjda terminsafgifterna och förklarade, att
han på grund af de skäl, som af komitén anförts, slöt sig till dess
förslag i denna del af betänkandet.
Herr rektor Lundberg ville hafva till protokollet antecknadt,
att han, hvad anginge läroverkskomiténs förslag såväl rörande villkoren
för kompetens till läraretjenster som beträffande afgifters erläggande
af lärjungarne till statsverket, anslöte sig till komiténs förslag,
dock att han i öfverensstämmelse med norra latinläroverkets kollega
uttalande med afseende på de föreslagna afgifterna önskade större
latitud medgifven läroverken att meddela nedsättning i eller befrielse
från nämnda afgifter.
In fidem
A. H. Hallin.
456
Till Kong!, direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.
Då kollegium vid Stockholms norra latinläroverk härmed går att
afgifva infordradt yttrande öfver den senaste läroverkskomiténs utlåtande
och förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk,
måste kollegium för undvikande af onödig vidlyftighet inskränka
sig till de punkter i komiténs förslag, vid hvilka kollegium anser sig
hafva några vigtigare anmärkningar och erinringar att göra, och
tror sig derjemte böra egna sin hufvudsakliga uppmärksamhet åt
komiterades undervisningsplan, som dels utgör den ojemförligt vigtigaste
delen af ifrågavarande förslag, dels afser att granska och ordna
just sådana förhållanden, vid hvilkas bedömande kollegium har att
åberopa sig på eu daglig och omedelbar erfarenhet.
Hvad då först i allmänhet kan sägas om komiténs undervisningsplan,
är att den innebär en alltför stor förändring, man kan väl
säga omstörtning, af det bestående. För framgången af det tysta
arbetet inom skolan fordras framför allt lugn och ro. Hvarje rubbning
verkar alltid någon olägenhet för de lärjungar, som äro med i
sjelfva brytningen, och för lärarne åtgår nödvändigt en viss tid, innan
de hinna sätta sig in i de nya förhållandena. Varsamhet och
försigtighet äro derföre nödiga vid hvarje förändring af den allmänna
undervisningens anordning. En läroverksorganisation har naturligtvis
haft en historisk utveckling, hvilken är resultatet af kampen mellan
mångfaldiga anspråk och behof, och der icke i mensklighetens
allmänna eller fosterlandets särskilda kulturförlopp några våldsamma
omkastningar egt rum, hvilka i en hast framkalla alldeles nya anspråk
och behof, der förefinnes icke heller något berättigande, än
mindre någon nödvändighet för mer eller mindre fullständiga omgestaltningar
af läroverksorganisationen. Hvad som kan och bör
göras, är att följa den fortgående utvecklingen jemnt i spåren, att
lägga till hvad som visar sig fattas, att taga bort hvad som visar sig
icke vidare hafva någon lifskraft, att söka bibehålla harmoni inom
det hela och delarne. Möjligen hafva komiterade trott sig i sin uppfattning
af latinets förändrade ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter
hafva funnit en tillräcklig anledning till sitt
genomgripande ändringsförslag. Kollegium vill icke här inlåta sig
på en granskning af de många gånger upprepade skälen för och
emot latinet såsom undervisningsämne vid de allmänna läroverken,
i synnerhet som de båda motsatta åsigterna i detta hänseende torde
457
hafva funnit ett så fullständigt uttryck å ena sidan i komiténs utlåtande
och å den andra sidan i två af de afgifna reservationerna,
att föga eller intet ytterligare kan vara att tillägga. Hvad kollegium
anser sig i detta sammanhang hafva att göra, är att framhålla
latinets nuvarande faktiska ställning vid nämnda läroverk. Det visar
sig då enligt komiterades uppgift, att af 7,836 lärjungar i 4—7 klasserna
höstterminen 1883 5,473 läste latin, 2,363 icke och att af 3,854
lärjungar i 6—7 klasserna 1,259 läste latin med grekiska, 1,847 latin
utan grekiska och 748 begagnade undervisningen på den reala linien.
Det är till dessa förhållanden, man har att taga hänsyn vid en ifrågasatt
reform, ej till sin egen uppfattning af hvad under andra förutsättningar
möjligen kunde eller borde ega rum. Komiterade hafva
icke tvekat att på grund blott af sin uppfattning med ens söka åstadkomma
en anordning, som är nästan raka motsatsen till det bestående;
det är deri reformens öfverdrift ligger.
Vidare visar sig den af komitén föreslagna organisationen hvila
på en allt för lös grund. Den är byggd dels på eu blott af komiterade
föreslagen betydande omgestaltning af de akademiska examina,
hvilken ännu ingalunda är en verklighet, ja, icke ens synes, åtminstone
för den närmare framtiden, hafva någon utsigt att kunna
genomföras, dels på en hygienisk utredning, hvilken både i afseende
på de insamlade primäruppgifternas och än mer de ur dessa dragna
slutsatsernas tillförlitlighet måste förete stora vanskligheter. Beträffande
examensförslaget har komiténs ordförande bestridt komiterades
befogenhet att utan särskild! bemyndigande — som icke begärts —
med ifrågavarande ärende taga befattning, och tvenne andra reservanter
hafva, med afseende på komiténs sammansättning, ansett den
icke hafva bort inlåta sig på så vidt gående förslag rörande de akademiska
examina. Komitén har visserligen ofta till stöd för sina förslag
anfört ett af någon myndighet afgifvet yttrande eller utlåtande,
men detta har icke hindrat en af reservanterna, sjelf universitetsprofessor,
att såsom allmänt omdöme förklara, att komiterades förslag
»uppgjorts med föga hänsyn till de myndigheters åsigter, som
härvid uttalat sig, och hvilkas yttranden blifvit till komiténs kännedom
meddelade». Vidkommande åter den hygieniska undersökningen,
om hvilken kollegium här nedan vidare skall yttra sig, må här blott
anmärkas, att komitén ej blott på allmänna fysiologiska och hygieniska
grunder ansett sig kunna uppställa en nonnaltid för tvunget
arbete i skola och hem — under det att, enligt hvad en reservant
(Törnebladhs reserv, sid. 39) upplyser, dels i Hessen ett timtal för
458
arbetet i skolan, hvilket öfverstiger hvad komitén föreslagit, blifvit
förklaradt för berättigadt af den sakkunniga undersökningskommissionen,
i hvilken jemväl läkare haft plats, dels en för skolhygieniskt
ändamål tillsatt dansk kommission förklarat sig icke kunna uppgifva
någon på vetenskapliga grunder byggd tidsbestämmelse såsom passande
för arbetet i de olika klasserna — titan ock skyndat att på denna
antagna normaltid grunda en icke obetydlig nedsättning af undervisningstimmarnes
antal så val i de nedre klasserna i allmänhet, der
efter kollegii åsigt någon dylik nedsättning icke visat sig behöflig,
som särskild! i 2:dra klassen med icke mindre än 4 timmar i veckan,
ehuru efter kollegii erfarenhet någon öfveransträngning i denna klass
aldrig förekommit eller ens kunnat förekomma.
I följd af allt detta ter sig komiténs undervisningsplan mer såsom
en teoretisk konstruktion än såsom ett praktiskt förslag, användbart
för nuvarande förhållanden. Huru farlig en dylik konstruktion
är, der man för mycket vill göra sig oberoende af det bestående,
visar sig bäst af det resultat, hvartill komitén kommit. Den har
råkat att rifva ned just det, som i verkligheten visat sig vara det
för närvarande lifskraftigaste inom det allmänna läroverket, åtminstone
inom dess klassiska linie, för att i stället söka åstadkomma
något, som synes kollegium vara dels en återgång till ett redan
genomlupet utvecklingsskede, dels eu både för oss och andra bildade
folk opröfvad nyhet, »ett på fri hand anordnadt experiment» (reserv,
sid. 5), hvars hållbarhet kollegium högligen betviflar och åt hvilket
komitén sjelf icke tyckes tillmäta högre betydelse än den af ett nödvändigt
ondt tills vidare (I, sid. 77).
Det kännetecknande för komiténs undervisningsplan, sjelfva kärnpunkterna
i dess förslag, med hvilka detta till sin hufvudsakligaste
del står eller faller, äro yrkandena på B-liniens fullkomliga försvinnande,
grekiska språkets återinförande såsom obligatoriskt ämne på
klassiska linien, samt upptagande af latinska språket såsom frivilligt
ämne på reallinien med en obetydlig kurs i de fyra högsta årsklasserna.
Då kollegium i alla dessa punkter hyser från komiténs bestämdt
afvikande åsigter, vill det, i hufvudsak anslutande sig till de af komiténs
ordförande och vice ordförande samt professor Sundén i ifrågavarande
hänseende afgifna reservationer, här blott i största korthet
anföra de på dess egen erfarenhet grundade skäl, som för kollegium
göra det omöjligt att tillstyrka ett antagande af komiténs ofvan
nämnda förslag.
459
Det må vara sant, att för en fullständigare klassisk bildning
med nödvändighet erfordras kännedom äfven af grekiska språket, ja,
man må beklaga, att förhållandena hos oss så utvecklat sig, att den
största delen af de lärjungar, som tillhöra latinlinien, numera saknar
all insigt i nämnda språk, men lika visst är ock, att ett studium af
latinet utan grekiska, der det i öfrigt på ett ändamålsenligt sätt bedrifves,
kan vara af verkligt gagn och betydelse för en ynglings bildning,
och än mera visst är, att en sådan utveckling hos oss försiggått,
att en stor mängd målsmän för sina söner eller myndlingar afgjordt
fordra en så vidt möjligt grundlig och fullständig elementarundervisning
i latinska språket, men lika bestämdt fordra deras befrielse
från läsningen af grekiskan. Den som vet, att grekiska språket
varit ett valfritt ämne på latinlinien allt sedan 1849, att det
visserligen genom läroverksstadgan af 1859 gjordes till obligatoriskt,
men på grund af riksdagens yrkande först 1865 vilkorligt och sedan
1869 utan vilkor å nyo gjordes valfritt, den som vet, att förhållandet
mellan greker och icke-greker, enligt komiténs egen uppgift, visar
en så oafbruten och stark minskning för de förra och ökning för de
senare, att då grekernas antal höstterminen 1873 förhöll sig till ickegrekernas
som 73,i till 26,9, så var förhållandet höstterminen 1883
som 40,5 till 59,5, med andra ord: grekernas procenttal hade nedgått
nära nog till hälften och icke-gr ekern as vuxit till mer än dubbelt;
den, som känner allt detta och tillika den allmänna opinionens
nuvarande rigtning i hithörande frågor, behöfver visserligen icke vara
utrustad med någon särskild framtidsblick för att kunna förutse, att
om mot all sannolikhet komiténs förslag i detta hänseende blefve
antaget, den timade förändringen skulle blifva af mycket kort varaktighet
och blott vålla ny oro och nya slitningar inom de allmänna
läroverken. Den omvårdnad om den klassiska bildningen, som komitén
velat ådagalägga genom sitt ofvan omhandlade förslag, torde ock
vara att anse såsom mera skenbar än verklig. Om praktiska skäl
förbjuda latinets införande såsom grundläggande språk från undervisningens
början, borde ock praktiska skäl hafva förbjudit tanken
på grekiska språkets återinförande såsom ett obligatoriskt ämne vid
våra läroverk.
Såsom skäl för B-liniens borttagande anför komitén, att man af
denna linies lärjungar fordrar »en för ett • akademiskt studium tillräcklig
underbyggnad i både klassiskt och realt hänseende, en uppgift,
för hvars nöjaktiga fyllande lärjungarnes krafter icke stå bi»
(I, sid. 31). Att öfveransträngning skulle råda företrädesvis på
460
B-linien, är för kollegium icke bekant, och hvad först angår den
klassiska bildningen, lär väl, då man tager i öfvervägande, huru på
grund af den i riksdagen och hos allmänheten rådande uppfattningen
dels grekiskan med nödvändighet blifvit ett valfritt ämne, dels latinets
inträde steg för steg uppskjutits till 4:de klassen, denna bildning
vara så god, som den öfver hufvud kan under nuvarande förhållanden
blifva för de lärjungar, som åtnjuta undervisning på latinlinien.
Beträffande åter de reala ämnena, särskildt matematik, har
komitén skildrat bristfälligheterna i lärjungarnes kunskaper härutinnan
i mycket mörka färger, ja, så mörka, att kollegium dristar
påstå, att en tydlig öfverdrift gör sig gällande vid komiténs behandling
af detta ämne, och vill till stöd för detta sitt påstående hänvisa
till större akademiska konsistoriets i Lund protokoll för den 27
Maj 1882, hvarest professor K. A. Holmgren, som i 14 år varit censor
och under denna tid åhört examen med 1,414 lärjungar å latinlinien,
i ett skriftligt utlåtande gifvit uttryck för en från komiterades
uppfattning vida skild åsigt. Men kollegium vill gerna medgifva,
att särskildt matematikens studium under de senaste åren betänkligt
försvagats så väl på A-linien som äfven på B-linien. Men
detta beklagliga förhållande är alldeles icke beroende af B-liniens
beskaffenhet och undervisningsplan i och för sig. Bästa beviset härför
är, att komiterade sjelfva (I, sid. 27) erkänna, »att matematikens
studium under 1860- och 1870-talen börjat höja sig till en ganska
tillfredsställande ståndpunkt», eu sak, som för öfrigt lätt kan fortfarande
ådagaläggas genom de ännu bevarade, af lärjungarne på den
klassiska linien utarbetade matematiska skripta. Det är, såsom komiterade
sjelfva vitsorda, genom det matematiska skrifprofvets borttagande
ur mogenhetsexamen och möjligen genom några andra ogynsamma
anordningar i skollagstiftningen 1873—1878, som matematikens
studium sjunkit. Under sådana förhållanden borde naturligtvis
komiterade, i stället för att helt enkelt utstryka hela linien B, hafva
sökt vidtaga sådana åtgärder, hvilka kunde hafva ledt till det matematiska
studiets återbringande åtminstone till samma ståndpunkt,
som det under en lång följd af år redan visat sig kunna på latinlinien
häfda. Att denna uppgift icke skulle hafva företett några
oöfverstigliga hinder, visar sig af de direkta förslag till uppgiftens
lösning, som möta i komiténs utlåtande (I, sid. 33) och tvenne af de
afgifna reservationerna. I hvad fall som helst borde den bildningslinie,
som höstterminen 1883 i 6:te och 7:de klassen upptog 1,847
lärjungar, under det att lärjungeantalet på de båda andra linierna
461
tillsammans blott med 160 öfversteg detta antal, den linie, till hvilken
visserligen många lärjungar kanske sändas företrädesvis derföre,
att latin ingår i åtskilliga akademiska examina — en anmärkning af
komiterade, som kan tillämpas på hvilket af skolans ämnen som helst
— men till hvilken helt visst ännu de fleste lärjungar sändas derföre,
att på densamma meddelas en undervisning, som bäst motsvarar
vår tids önskningar, i hvad fall som helst borde denna linie hafva
af komiterade kunnat vänta den hänsyn, att de låtit dess fullständiga
upphäfvande anstå, till dess det åtminstone visat sig, om den
af dem föreslagna anordningen af de akademiska examina verkligen
blifver lag och om i sådant fall de följder för linien B visa sig verkligen
inträffa, som efter komiterades antagande skulle göra densamma
öfverflödig. Såsom förslaget nu föreligger, måste kollegium, liksom
en af reservanterna, betrakta detsamma såsom en allt för våldsam
åtgärd. Såsom redan nämnts, har komitén föreslagit B-liniens borttagande
af det skäl, att dess lärjungar icke utan öfveransträngning
kunna vinna eu för ett akademiskt studium tillräcklig underbyggnad
i både klassiskt och realt hänseende. Kollegium har nu att tillse,
huru komitén tänkt sig kunna ersätta denna linie. Dess uppgift
skulle öfvertagas af den nya reallinien. Denna skulle enligt komiténs
mening (I, sid. 230) kunna, och detta naturligtvis utan lärjungarnes
öfveransträngning, tillgodose först den matematisk-naturvetenskapliga
bildningen, för det andra och i alldeles lika mån deh moderna
språkbildningen och för det tredje derjemte meddela åtminstone en
betydande del af sina lärjungar en undervisning i det latinska
språket, tillräcklig för blifvande läkare och jurister. Att den förra
B-liniens lärjungar skulle genom bytet erhålla vida större kunskaper
i matematik och naturvetenskap än förut, lider ju intet tvifvel. Det
kan blott ifrågasättas, om icke ett betydande antal af dem tvingas
att egna mer tid och arbete åt dessa för vissa realliniens ändamål så
ytterst vigtiga ämnen, än hvad deras håg och anlag samt blifvande
lefnadsbanor kräfva; komitén har sjelf erinrat derom (I, sid. 56), »att
den med språkliga anlag begåfvade ofta nog eger jemförelsevis mindre
intresse för realämnena». Kollegium vill då ytterligare tillse,
huru denne med språkliga anlag begåfvade yngling blir tillgodosedd.
Komitén säger sjelf (I, sid. 258): »såsom hvarje sakkunnig väl känner,
är det lika omöjligt att utan insigter i latin idka det vetenskapliga
studium af linguistik, hvilket för kompetens till ett lektorat i
moderna språk är nödigt, som det låter sig göra att utan insigter i
matematik idka vetenskapligt studium af astronomi». Komitén har
462
ock på mer än ett ställe medgifvit, att den föreslagna frivilliga latinkursen
på reallinien icke på något sätt är att i afseende på grundlighet
och omfång jemföra med den nuvarande på B-linien, huru
ofullkomlig äfven denna än må vara. Med hänsyn till latinet blifver
sålunda den förra B-liniens lärjunge mycket vanlottad, men dertill
kommer än ytterligare, att han, för att vinna detta för grundläggning
af linguistiska studier alldeles otillfredsställande mått af kunskap
i latinet, faktiskt, om också icke på grund af bestämd föreskrift,
i många fall måste försaka all kännedom af engelska språket, som
han nu läser de fyra sista skolåren, 4 timmar i veckan under hvardera
af de två första och 2 timmar i veckan under hvartdera af de
två sista. Tyska läser han nu 1 timme i veckan i hvardera af sjette
klassens båda afdelningar; enligt komiténs förslag skulle tyskan upphöra
med femte klassen, visserligen af skäl, hvilka kollegium till
deras fulla värde uppskattar, men förändringen måste dock föra med
sig en minskning i insigt i tyska språket. Återstår således franska
språket, som han på den nya reallinien skulle komma att läsa i sex
år, 5 timmar i veckan under hvartdera af de två första, 4 timmar i
veckan under hvartdera af de fyra sista, å den nuvarande B-linien
deremot i blott fem år, 3 timmar i veckan under första året, 4 timmar
under hvartdera af de följande. Att denna lilla vinst ’ skall
kunna lemna godtgörelse för de förra förlusterna, kan knappt sättas i
fråga.
Äfven om den föreslagna valfria kursen i latin å reallinien vill
kollegium yttra några ord. Att den bildar ett löst påhäng utan
organiskt samband med realliniens egentliga undervisningsplan, må
vara en ur pedagogisk synpunkt betänklig sak. Men kollegium vill
fästa sig blott vid de yttre faktiska förhållanden, som synas tala
mot lämpligheten af en sådan anordning. Genom densamma öppnas,
om möjligt, väg för öfveransträngning inom realliniens högsta klasser.
Komiterade hafva sjelfve nogsamt insett, att det vore ett misstag
att tro, att realisterna kunna lära sig latin i förbigående, ungefär
som A-liniens lärjungar lära sig engelska. Ingen kunskap i
latinet kan vinnas utan jemförelsevis stor ansträngning. Äfven om
det syntaktiska stoffet nedbringas till ett minimum, blifver dock i
följd af latinska språkets periodbyggnad och fria ordföljd en rätt betydlig
återstod qvar, som är oundgängligt nödvändig för uppfattningen
af de särskilda satsernas eller ordens sammanhang och beroende
af hvarandra i en vanlig latinsk mening. De svåraste stötestenarne
kommer dock inlärandet af formerna och de nödiga vokablerna att
463
erbjuda, ty, såsom komitén så rigtigt, då det är frågan om franskan,
anmärker (I, sid. 206), »formlära och vokabler äro utan tvifvel ett
mera passande studiematerial för barnetjän för ynglingen, för hvilken
åter literaturläsning och ett djupare inblickande i språkets syntaktiska
lagar böra vara af större intresse och derigenom också af
större gagn». Tager man vidare i betraktande, att de ynglingar, om
hvilka här är fråga, då de valt reallinien, sannolikt skola hafva ringa
eller intet intresse för latinet i och för sig, utan betrakta hela ämnet
såsom ett nödvändigt ondt, der den nedlagda mödan på intet sätt
motsvaras af en i sig värdefull frukt, och hela undervisningen, såsom
öppet angifvits, tillkommit för att bibringa en af »tekniska skal» erforderlig
kunskap, förelinnas här alla de omständigheter, som enligt
den pedagogiska erfarenhetens vittnesbörd skola draga öfveransträngningen
med sig i släptåg. Sannolikt skall derföre denna latinkurs,
då man hunnit med hvarandra jemföra dess obetydliga värde och
dess betydande olägenheter, snart nog, långt förr än »under tidernas
lopp behofvet af latinkunskap för ifrågavarande praktiska syfte så
småningom kommer att upphöra» (I, sid. 77), sjelf hafva upphört
eller ock med en viss nödvändighet komma att ombildas och utvidgas
till eu särskild B-linie på den reala linien. Den föreslagna anordningen
företer redan i sin nuvarande form en icke ringa likhet med
en särskild linie. Med ett valfritt läroämne har hittills vid våra
läroverk menats ett lätt ämne, som lästs utom det egentliga schemat
under en kort tid med några få timmar i veckan af ett mindre antal
lärjungar. Intet enda af dessa vilkor uppfyller den frivilliga latinkursen
på reallinien. Den omfattar skolans kanske svåraste ämne
näst efter matematik; för de lärjungar, som läsa detsamma, har komitén
sjelf nödgats medgifva möjlighet till befrielse från andra till realliniens
egentliga undervisningsplan hörande ämnen, en möjlighet till
befrielse, som skall visa sig blifva en nödvändig befrielse, så länge
medelmåttigt begåfvade lärjungar utgöra det öfvervägande antalet;
latinet skall läsas de fyra sista skolåren med ett timantal, som visserligen
i och för sig är alldeles för litet för att uppnå ett afsevärdt
resultat, men icke desto mindre är lika stort med eller större än det,
som är anslaget åt något annat ämne i dessa klasser med undantag
af franska och matematik; det är slutligen af komitén beräknadt att
»komma att läsas af en ej ringa del af realliniens lärjungar», så
mycket mer som komitén (I, sid. 33) säger, att den nya reallinien
just är afsedd att till en del motsvara den nuvarande B-linien och
således inom sig upptaga åtminstone det vida öfvervägande antalet
464
af denna linies lärjungar. Skulle emellertid den frivilliga latinkursens
utveckling blifva sådan, som kollegium nu sist antagit, vore
den enda frukten af komiténs reform den, att den faktiskt med det
största förtroende nu omfattade linien B inom den klassiska bildningslinien
blifvit utstruken för att ersättas af en ny B-linie inom
den reala bildningslinien, hvilken nya linies större förmåga att motsvara
sitt ändamål är berättigadt tvifvel underkastad, åtminstone
mycket oviss.
Frågar man sig, hvilket kufvudsakligt motiv kan hafva föranledt
det öfverraskande resultat, hvartill komitén i ofvan behandlade tre
hufvudpunkter kommit, är detta efter kollegii förmenande att söka'' i
en älsklingstanke, som från början till slut beherskat komitén, nemligen
den att för realisterna öppna tillträde till alla akademiska
examina med undantag af teologisk och högre juridisk. Att realisterna
i och för sig må hafva rätt till undergående af akademiska examina
och sålunda komma i åtnjutande af dermed beräknade fördelar, vill
kollegium ingalunda bestrida. Gifves det akademiska examina eller
offentliga embeten och tjenster, för hvilka realisterna med sin erhållna
undervisning äro förberedda lika bra som eller bättre än latinarne,
är det både med rättvisan öfverensstämmande och i statens eget
omedelbara intresse, att täflan är fri eller att företräde gifves åt
realisterna. Faktiskt är också detta redan nu förhållandet: ett betydande
antal offentliga anställningar äro för realisterna tillgängliga,
några af dessa (t. ex. de för hvilkas erhållande fordras att hafva
genomgått tekniska högskolan) öppna för latinarne blott under vissa
vilkor eller efter en aflagd kompletteringsexamen. Blott så mycket
torde å andra sidan beträffande de akademiska examina kunna fordras,
att man först afgör, huru en akademisk examen med afseende
på det med den afsedda ändamålet bör vara inrättad, och sedermera
pröfvar, huruvida realisterna med hänsyn till den skolbildning, de
erhållit, må anses ega de nödiga förutsättningarna för tillträdet till
en så beskaffad examen. Att vilja inrätta examina företrädesvis med
hänsyn till, att de må blifva passande för realisterna, är naturligtvis
en origtig väg. Utan att påstå, att komitén så förfarit, kan kollegium
dock icke alldeles undertrycka den åsigten, att komitén till förmån
för realisterna i ifrågavarande fall dragit för omfattande slutsatser
från sina bevis för latinets »umbärlighet». I hvad fall som
helst har komitén stält realliniens fortgående utveckling och dess
åsyftade mål i ett alltför stort beroende af lärjungarnes rätt till
undergående af akademiska examina. Med sådan förkärlek har komi
-
465
ten haft blicken fäst på universitetet, att den knappt på ett enda
ställe vidrört, än mindre framhållit, hvad som hittills ansetts utgöra
realliniens omedelbaraste och vigtigaste uppgift, nemligen att grundlägga
de vetenskapliga insigter, som vid vissa högre tillämpningsskolor,
särskildt den tekniska högskolan, skola vidare utbildas eller
ock omedelbart finna sin användning i det praktiska lifvet, der de
allt mera påfordras såsom ett nödvändigt stöd för handel, industri
och näringar i alla deras oräkneliga förgreningar. Det är denna
realliniens uppgift ■— ej dess möjliga användbarhet för universitetet
och embetsmannabanan — som beredt densamma den popularitet,
hvaröfver den för närvarande har att glädja sig. Om komitén ansett,
att utsigterna på embetsmannabanan synas föräldrar och lärjungar så
lockande, att den undervisning vid läroverken företrädesvis sökes,
som leder in på denna bana, lär komitén ock lika med kollegium
medgifva, att en dylik missuppfattning är ett ondt, som staten, så
vidt den kan, bör motarbeta. Men icke rådes bot för detta onda
genom att för realisterna öppna portarne till universitetet i stället
för att vända deras blick till yrkenas och näringarnas vidsträckta
täflingsfält, dit staten i vår tid mer än någonsin förr sträfvar och
bör sträfva att inleda det största möjliga mått af vetenskapligt utbildade
krafter. Med mycken bestämdhet förklarar komitén (I, sid.
177), att båda bildningslinierna, den reala och den klassiska, skola
förbereda till samma lefnadsbanor. I sanning en egendomlig uppfattning
i vårt tidehvarf, utmärkt för en kanske nog långt drifven
sträfvan till arbetets fördelning, som bland annat för skolan medfört
den menliga följd, att på henne stälts de mest skiljaktiga kraf, då
hvar och eu fordrat, att hon skulle prestera just det, som inom den
af honom representerade arten af verksamhet vore af största vigt.
Alla dessa vexlande anspråk kan naturligtvis ingen läroverksorganisation
tillfredsställa, men i den rika, snart sagdt, förvillande mångfalden
af menskligt arbete och sträfvan kan man dock lätt nog särskilja
tvenne stora hufvudrigtningar, den ena med ett mera ideelt
och teoretiskt ändamål, den andra med ett mera reelt och praktiskt.
Hvardera af dessa rigtningar har man hittills ansett motsvaras af
hvar sin bland de båda bildningslinierna vid de allmänna läroverken,
och kollegium tror sig utan fara för misstag kunna påstå, att, när
reallinien 1849 upprättades och sedan alltjemt af regering och riksdag
befordrades och utvecklades, man dermed verkligen åsyftade att
utbilda krafter för sådana till en del nya, åtminstone väsentligt vidgade
verksamhetsområden inom staten, som den gamla bildningslinien
30
466
icke vidare kunde på ett tillfredsställande sätt tillgodose. Att låta
reallinien i hufvudsaklig mån betraktas såsom förskola för universitetet
är att bortskymma och förrycka realliniens egentligaste och vigtigaste
mål, som är att tillgodose det borgerliga lifvets kraf. Att
reallinien, om komiténs förslag blifver lag, vida mindre än förr skall
komma att tillgodose detta kraf, har för öfrigt eu af komitémajoritetens
egna medlemmar sjelf vidgått (Anderson, reserv, sid. 52).
Uppställandet af moderna språk såsom ett fullt lika vigtigt ämne
som matematik för reallinien och den frivilliga latinkursen visa tillräckligt,
hvilken hufvudväg reallinien ovilkorligen skall komma att
beträda. Vida bättre torde vara att fortfarande låta hvardera linien
hafva sitt hufvudsakliga område. Naturligt är dock, att de båda
bildningslinierna i enskilda fall kunna ersätta hvarandra. Båda äro
ju i vetenskapligt afseende med hvarandra jembördiga, båda måste ju
röra sig med till en stor del enahanda undervisningsmaterial; skilnaden
är blott den, att å den klassiska linien det språkligt-historiska
elementet är öfverordnadt, det matematisk-naturvetenskapliga underordnadt,
å reallinien tvärtom.
Efter dessa allmänna anmärkningar öfver komiterades organisations-
och undervisningsplan öfvergår kollegium till granskning af
några mera speciella punkter, som med dessa förslag sammanhänga.
Först möter då kollegium den af komitén föreslagna icke obetydliga
nedsättningen af undervisningstimmarnes antal i hvarje vecka
inom de särskilda klasserna. Denna nedsättning har inom de fem
nedre klasserna vidtagits af hygieniska skäl, inom de två högre i
ändamål att bereda lärjungarne större möjlighet till ett sjelfständigt
arbete på egen hand. 1 afseende på de hygieniska fordringarna instämmer
kollegium så fullständigt i komiterades uppfattning, att uppfostrans
ändamål, är en sund själ i en sund kropp, att kollegium
utan invändning medgifver skolorganisationens underordnande under
dessa fordringar. Men innan de nödiga åtgärderna vidtagas, måste
dessa fordringars vetenskapliga tillförlitlighet och öfverensstämmelse
med den omedelbara erfarenheten vara på ett tillfyllestgörande sätt
ådagalagda. Kollegium har redan här ofvan antydt, att de af komitén
uppstälda fordringarna i vetenskapligt afseende icke kunna anses
vara höjda öfver allt tvifvel, men vill blott här hålla sig till sin egen
dagliga erfarenhets vittnesbörd. De olägenheter, som den senaste,
1873 började och 1878 afslutade, ändringen i läroverkslagstiftningen
medfört, kunna sammanfattas i det allmänna omdöme, att för arbetets
lättande i de nedre klasserna för mycket af arbetet öfverflyttades
467
till de högre. Men i sammanhang härmed kan man då ock hafva
grundad anledning till den förmodan, att någon öfveransträngning,
grundad i sjelfva läroverksorganisationen, icke nu bör förekomma i
dessa nedre klasser. Sådan är ock kollegii bestämda åsigt, som det
här uttalar, huru försigtigt än hvarje omdöme, enligt hvad det väl
vet, bör afgifvas i denna så omtvistade och grannlaga fråga. Der
öfveransträngning förekommer, beror den efter kollegii förmenande
dels på en oklok eller öfverdrifvet nitisk tillämpning af skollagens
fordringar — deraf den betydande skiljaktigheten i de till komitén
från de olika läroverken afgifna uppgifterna å lärjungarnes arbete —
dels på förhållanden, som med skolan alls icke hafva något sammanhang.
Hit kunna räknas de fall, då en lärjunge för sin ekonomiska
existens är tvungen att skaffa sig förtjenster eller då lärjungarne i
följd af ogynsamma förhållanden i hemmen hindras eller icke tillhållas
att på ett lugnt obh regelbundet sätt begagna den för det
nödiga arbetet och hvilan annars fullt tillräckliga tiden. På en annan
ofta förekommande anledning till öfveransträngning vill kollegium
jemväl fästa uppmärksamheten, nemligen på lärjungarnes, oftast af
fäder och målsmän understödda, obenägenhet att ställa sig till efterrättelse
lärarnes i afgifna betyg och enskilda samtal uttryckta afrådande
från att söka uppflyttning till en högre klass, enär den föregående
klasskursen ännu icke är behörigen inhemtad. Otåligheten
att komma genom skolan så fort som möjligt, äfven med risken af
otillfredsställande kunskaper, drifver vid dylika tillfällen ofta lärjungarna
till öfverdrifna ansträngningar för att i trots af lärarnes gifna
varning kunna pressa sig upp i den högre klassen, der de sedan blott
med ny öfveransträngning kunna släpa sig fram. Mot alla dessa
och dylika anledningar till öfveransträngning gifves naturligtvis ingen
hjelp i skollagsstiftningen. Under normala förhållanden deremot
anser kollegium, såsom nyss nämnts, det nu gällande timantalet i de
tern nedre klasserna vara väl valdt. Komitén erkänner sjelf, »att
lärokurserna på detta stadium till stor del inhemtas genom lärarens
undervisning på lärorummet, under det öfverläsningen i hemmet först
småningom och gradvis bör inträda såsom ett allt mer och mer vigtig!
medel för utvecklingen». Det måste derföre verka bestämdt
menligt på undervisningens resultat att så mycket, som komitén
gjort, nedsätta undervisningstiden i skolan. Med ett högst obetydligt
hemarbete bör en lärjunge redan i 2:dra klassen, d. v. s. i ll:te
lefnadsåret, tåla vid 5 timmars skolarbete om dagen, då mellan två
på hvarandra följande timmar 10 å 15 minuters ledighet inträder,
■
468
samt innanläsning, skrifning och teckning, så vidt möjligt är, inskjutas
mellan mer ansträngande ämnen. Kollegium har heller aldrig
hört talas om några klagomål öfver att lärjungarne skulle vara för
mycket ansträngda i denna klass, men väl öfver att både i denna
och de lägre klasserna i allmänhet lärjungarnes tid i hemmet tages
för litet i anspråk. Det enda kollegium i hithörande fråga anser sig
hafva skäl att tillstyrka, är en nedsättning af timtalet i 4:de och 5:te
realklasserna till samma mått som i motsvarande latinklasser. Helt
olika äro de förhållanden, som möta i 6:te och 7:de klasserna. Der
förefinnes efter kollegii förmenande redan i läroverksorganisationen
en verklig fara för öfveransträngning, som endast genom stor varsamhet
och ständig samverkan mellan lärarne kan förebyggas. Särskilt
är detta förhållandet i sjette klassen och i all synnerhet i dess
öfre afdelning, ehuru något sådant icke uppenbarar sig i den hygieniska
undersökningens resultat. Mot komiterades förslag till en nedsättning
af timtalet i dessa klasser har kollegium derföre ingenting
att ur principal synpunkt anmärka. Om kollegium icke desto mindre
hyser några betänkligheter mot en så stor nedsättning som den af
komiterade föreslagna, beror detta uteslutande på dess farhåga, att
nedsättningen skall draga med sig äfven en minskning i lärjungarnes
kunskapsmått, en sak, som kollegium lika med komitén anser så
vidt möjligt böra undvikas. Visserligen beredes någon motvigt genom
feriernas förkortning, mot hvilken, så hofsam som den af komiterade
föreslagits, ingen anmärkning bör kunna göras. Deremot tror kollegium
sig hafva mycket grundade skäl för den åsigten, att komiterade,
liksom de i ett afseende alldeles för mycket underskattat de s. k.
månadslofvens betydelse, i nu ifrågavarande alldeles för mycket öfverskattat
densamma. Vid beräkningen af lärjungarnes tvungna arbetstid
hafva komiterade icke gjort något afdrag på grund af denna
ledighet, ehuruväl å ena sidan med en till visshet gränsande sannolikhet
kan antagas, att de till komitén afgifna uppgifterna i afseende
på lärjungarnes hemarbete insamlats under veckor, då månadslof icke
förekommit, utan att af lärjungar eller lärare något proportionerligt
afdrag gjorts, och ehuru å andra sidan dessa månadslof i 7:de klassen
äro af den omfattning, att i dem en väsentlig grund är att söka för
det af lärarne kända och af lärjungarne sjeifva vitsordade förhållandet,
att 7:de klassen icke är så ansträngande som den 6:te. Ett alldeles
motsatt förfaringssätt har komitén följt, då det gält att bevisa
betydelsen af månadslofvens borttagande såsom lemnande ersättning
för den af komitén föreslagna minskning af undervisningstimmarnes
469
antal i hvarje vecka inom nu ifrågavarande klasser. Kollegium har
ingen ofördelaktig erfarenhet om lärjungarnes nytta af dessa månadslof
och vågar till och med påstå, att dessa lofdagar, som vissa tider
återkommit så regelbundet, att lärjungarne nästan sjelfva kunnat på
förhand beräkna dem, och så omvexlande på de olika veckodagarne,
att intet läroämne proportionsvis blifvit mer .lidande än ett annat,
beredt lärjungarne mera tillfälle till sjelfständiga studier på egen
hand, än den af komiterade föreslagna anordningen skall visa sig
kunna göra. Men om erfarenheten på andra håll ledt till en motsatt
uppfattning, vill kollegium gerna underordna sig denna och förorda
den af komiterade ifrågasatta förändringen, som afser ett försök,
hvilket icke innebär någon fara, men möjligen kan lemna ett godt
resultat. Så stor betydelse kan dock denna förändring icke ega i
afseende på ökningen af undervisningstimmar, att den för 6:te klassen
gifver en ren behållning af V12 och för 7:de klassen af V6 af den
nuvarande undervisningstiden. Dels lärer det nemligen få anses gifven
att den rektor tillkommande rätten icke af honom begagnats till
sitt fullaste mått: vid terminernas början och slut hafva dessa dagar
alldeles fallit bort; då af särskild anledning eller gammal häfd lof
någon dag varit beviljadt hela läroverkets ungdom, har denna dag
på samma gång beräknats såsom de öfre klassernas månadslof o. s. v.,
dels har en icke obetydlig del, sannolikt mer än hälften, af dessa
månadslof användts för skriftliga öfningar på lärorummet. Nyttan
och nödvändigheten af dessa öfningar hafva komiterade sjelfva erkänt,
och komitén anser, att de fortfarande böra anordnas »några gånger
under läsåret». Om man erinrar sig, att i 6:te klassen förekomma
två slag af skripta och i 7:de tre, skola för detta ändamål ungefär
lika många dagar erfordras hädanefter som hittills och således de
egentliga undervisningstimmarnes antal genom månadslofvens borttagande
icke på långt när vinna den tillökning, som komiterade beräknat.
I det föregående har kollegium framstält sina vigtigaste anmärkningar
mot den af läroverkskomitén föreslagna undervisningsplanen
i allmänhet. Med anslutning härtill tillåter sig kollegium att med
• afseende på de särskilda läroämnenas ställning inom undervisningsplanen
samt den föreslagna timfördelningen framställa de erinringar,
det i enlighet med vederbörande ämnesläräres erfarenhet anser sig
'' böra göra.
I fråga om kristendomsundervisningen instämmer kollegium i
komiténs förslag om katekesläsningens uppskjutande till 3:dje klassen.
470
Deremot finner kollegium den af komitén föreslagna minskningen af
den åt kristendomsundervisningen uti nuvarande 7:de klassen tilldelade
tiden med afseende på läroämnets betydelse ytterst betänklig.
Modersmålets nuvarande timantal är enligt komiténs förslag
minskadt i 2:dra, 3:dje och 4:de klasserna. Då modersmålet ocb
tyskan äro på detta stadium de ämnen, uti hvilka det, enligt hvad
af vederbörande lärare särskild! företagna undersökningar*) visa, är
för lärjungarne svårast att förvärfva godkända insigter, anser kollegium
den ifrågasatta inknappningen — trots läsårets förlängning för
*) Underkände vid norra latinläroverket vid slutet af vårterminerna 1881
—1884 i klasserna I—III:
Tab. A.
|
|
| 3 3-. |
|
| Underkänd | i de ol | ika ämnena , |
|
| |||||
| D EL ce M | vr SB: a eu CD | Kristendom | Modersmål | Tyska | Matematik | Naturlära | Historia o. | |||||||
p | § 5* |
| CD M P |
| CD SO |
| CD X P |
| CD i*S P |
| CD X |
| CD X SO |
| CD X P |
|
| > | 3 ^ |
| B ^ |
| 3 | t> |
| > |
| > |
| > | B ^ |
|
|
|
| 3 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| p p |
| P fi |
|
|
| p p |
|
|
| c s: |
| CD |
| so eu CD |
| SO eu CD | SO | P CD |
| p eu CD | p | CD JL, eu CD | so | so eu CD | SO | CD Ut5 P eu CD |
i | 268 | 94 | 34,9 | 29 | 10,s | 56 | 20,9 | 82 | 30,2 | 49 | 18,3 | 16 | 5,9 | 47 | 17,5 |
ii | 323 | 116 | 35,9 | 39 | 12,i | 82 | 25,4 | 92 | 28,5 | 61 | 18,9 | 25 | 7,7 | 53 | 16,4 |
in | 297 | 98 | 33,o | 22 | 7,4 | 70 | 26,3 | 67 | 22,6 | 56 | 18,9 | 24 | 8,1 | 39 | 13,1 |
Tab. B.
Klass | Antal examinerade |
|
|
|
| U | n d e | r k | ä n d | e |
|
|
| Summa underkände |
I ett ämne | deraf i | I två ämnen | deraf i | I tre ämnen | deraf i | I fyra eller | deraf i | |||||||
Moders- målet | Tyska | Moders- målet | Tyska j 1 | Moders- målet | Tyska | Moders- målet | Tyska | |||||||
i | 268 | 14 | 4 | 7 | 20 | 7’) | 17 ■) | 29 | 162) | 272) | 31 | 273) | ol3) | 94 |
n | 323 | 16 | 8 | 2 | 27 | 174) | 204) | 31 | 216) | 285) | 42 | 366) | 426) | 116 |
in | 297 | 15 | 5 | 6 | 34 | 21b | 187) | 19 | 178) | 17s) | 30 | 279) | 26») | 98 |
'') Deraf 7 i Modersmål och Tyska.
2) » 16 » » » »
3) » 27 » » » »
4) » 12 » b » B
5) B 19 BB BB
6) Deraf 36 i Modersmål och Tyska.
;) b 13 B B B B
K) B 16 B B B B
9) B 24 B B B B
471
de tre lägsta klasserna sammanlagdt 36 timmar ock för den 4:de
klassen 27 timmar, d. v. s. för klasserna 1—3 tillsammans så mycket,
som belöper sig på 6, och för 4:de klassen nästan så mycket,
som belöper sig på 7 veckor enligt nu gällande timfördelning •— ej
kunna ske utan stor skada för undervisningen. Då det redan nu för
de med medelmåttiga anlag utrustade är förenadt med svårigheter
att inlära det fordrade kunskapsmåttét, torde detta med den icke obetydliga
reduktion, som föreslås, blifva hardt när omöjligt.
Om den af komitén föreslagna timplanen för tyskan gäller detsamma,
hvad angår de nedre klasserna, som ofvan anförts rörande
modersmålet. Borttagandet af 1 timme i hvar och en af de tre
lägsta klasserna innebär en så betydande minskning i arbetstid, från
den nuvarande läsplanens 660 timmar till 595, att den ovilkorligt
måste verka försvagande på tyskans ställning i 4:de och 5:te klasserna.
I betraktande häraf kan kollegium heller icke undgå att finna
detta språks afstötning med öde klassen vara eu ytterst betänklig
ändring, ehuruväl kollegium ingalunda misskänner de synpunkter,
som härvid varit för komitén bestämmande.
Med afseende på den för matematiken uppgjorda timplanen har
kollegium endast den erinran att göra, att den af komitén föreslagna
nedsättningen i 5:te latinklassen från 5 till 4 timmar i veckan enligt
kollegii åsigt ej vinner stöd af erfarenheten, enär det visat sig vara
förenadt med svårigheter att äfven med nu gällande timtal medhinna
den stadgade kursen.
Undervisningen i historia och geografi har redan nu att kämpa
med stora svårigheter, hvilkas orsak till sin väsentligaste del är att
söka i den nu gällande skolstadgans bestämmelse rörande afslutningskurser
i 3:dje och öde klasserna. Till följd af denna undervisningens
anordning torde det nemligen enligt kollegii erfarenhet vara
omöjligt att på gymnasialstadiet medhinna de föreskrifna kurserna,
utan måste lärjungarne lemnas utan undervisning antingen i den
nyare allmänna historien efter 1815 eller i fäderneslandets statskunskap,
hvarjemte kollegium ej kan underlåta att påpeka det vidunderliga
förhållandet, att lista klassen blir afslutningsklass uti Sveriges forntids-
och medeltidshistoria äfven för den yngling, som genomgått
hela läroverket. Härtill kommer, att på grund af bristande tid till
repetitioner det meddelade kunskapsinnehållet ej kan göras till lärjungens
säkra egendom. Kollegium anser derföre, att historien för
närvarande ej eger den ställning inom undervisningsplanen, som detta
472
läroämne på grund af sin bildande och uppfostrande betydelse borde
intaga.
Under sådana förhållanden måste kollegium känna sig manadt
att uttala den förhoppning, att detta läroämne vid en blifvande ny
läroverksorganisation bättre, än nu är fallet, må blifva tillgodosedt.
Uti läroverkskomiténs förslag finnes intet, som tyder på en ändring
i nuvarande missförhållanden. Tvärtom har ämnets ställning ytterligare
försvagats, särskildt genom indragningen af 1 timme i hvardera
af nuvarande 7:de klassens afdelningar, hvilken minskning är så
mycket betänkligare, som, i enlighet med hvad ofvan nämnts, det
redan nu är omöjligt att behörigen medhinna kursen och indragningen
träffar ett stadium, der den historiska undervisningen företrädesvis
verkar karaktersbildande och uppfostrande. Kollegium vill
derföre, på grund af hvad som anförts, på det lifligaste afstyrka
hvarje nedsättning i den åt den historiska undervisningen anslagna
tiden och på samma gång uttala såsom önskningsmål, att den nu
gällande anordningen med afslutningskurser måtte afskaffas.
Hvad beträffar den geografiska undervisningen, slutar den, såsom
bekant, i öde klassen. Då, såsom ofvan anmärkts, tidens knapphet
ej medgifver de ständiga repetitioner, som, af stor vigt vid all undervisning,
äro framför allt nödvändiga uti en kunskapsgren, som företrädesvis
tar i anspråk lärjungarnes minnesförmåga, är det naturligt,
att äfven i örte klassen lärjungarnes geografiska vetande är ganska
lösligt och att detta på gymnasialstadiet, der det endast tillfälligtvis
uppfriskas under arbetet i de öfriga läroämnena, småningom till den
största delen dunstar bort. På samma gång kollegium derföre såsom
ett beklagligt faktum erkänner den på gymnasialstadiet befintliga
synnerligen stora okunnigheten uti geografien, vill det framhålla
önskvärdheten af att geografien införes såsom undervisningsämne
äfven på nyssnämnda stadium, hvilket, om de nuvarande afslutningskurserna
afskaffades, torde kunna låta sig göra utan ökning i det åt
historia och geografi anslagna timtalet.
Hvad beträffar den af komitén verkstälda hygieniska undersökningen
af läroverken, har kollegium redan yttrat sig om de slutsatser,
komitén af densamma velat draga med afseende på lämpligheten och
nödvändigheten af en nedsättning^af lärjungarnes dagliga arbetstid
å lärorummet.
Med stöd af nämnda undersökning har komitén också uttalat
den meningen, »att föreskrifter om tiden för lärjungarnes hemarbeten,
afseende att begränsa och reglera dessa, böra lemnas». Utom
473
det att kollegium i öfverensstämmelse med sina åsigter om öfveransträngningens
befintlighet anser en sådan åtgärd för läroverkets lägre
stadium fullkomligt obehöflig, kan det af praktiska skäl ej annat än
afstyrka densamma. Klart är nemligen, att lärjungar stundom måste
förekomma, som på grund af bristande begåfning eller svagare underbyggnad
eller båda i förening måste använda en jemförelsevis dryg
tid på sina hemarbeten; vore nu ett bestämdt tidsmått faststäldt för
hemarbetena, skulle det lätt inträffa, att för ett försvinnande fåtals
skull hela klassens hemarbete måste minskas och det stora flertalet
försinkas i sina studier.
Mot komiténs förslag om eu utvidgad hygienisk tillsyn öfver
läroverken och upprepade undersökningar af det hygieniska tillståndet
inom dem har kollegium intet att invända. Med hänsyn till det
af komitén (I, sid. 110) fälda omdömet om användbarheten af de
under en längre följd af år till medicinalstyrelsen lemnade och i årsredogörelserna
tryckta rapporterna öfver lärjungarnes kroppskonstitution
och helsotillstånd tillåter sig kollegium endast att uttala den
förhoppningen, att, för att ej besvär och omkostnader onödigtvis må
ökas, inga andra åtgärder eller rapporter anbefallas än sådana, som
kunna anses komma att gifva användbara resultat.
Med afseende på frågan om första klassens indragning ansluter
sig kollegium i allo till läroverkskomiténs afstyrkande mening.
Beträffande såväl vilkoren för kompetens till läraretjenster som
universitetsbildningen i främmande lefvande språk för blifvande lärare
tillstyrker kollegii flertal komiténs förslag såsom välbetänkta och väl
tillgodoseende läroverkens bästa. Med afseende på kompetensen till
lärarebefattningar i kristendom tillåter sig dock kollegium vördsamt
hemställa, huruvida icke jemte de af läroverkskomitén äfven de af
kyrkomötet föreslagna kompetensvilkoren måtte godkännas, enär det
eljest synes kollegium ovisst, om det afsedda ändamålet att undanrödja
svårigheten för de allmänna läroverken att erhålla lämplige
lärare i kristendom i betryggande grad vinnes.
Äfvenledes instämmer kollegii flertal uti komiténs förslag, att
afgifter må af lärjungarne erläggas till statsverket. Med afseende
på detta förslag vill dock kollegium, som af komiténs beräkningar ej
funnit sig öfvertygadt, att icke med de af komitén föreslagna bestämmelserna
för erhållande af befrielse från dessa afgifter vid många
läroverk begåfvade ynglingar, särskildt sådana som tillhöra medelklassen,
kunna komma att utestängas från studiebanan, uttala den
474
önskan, att större latitud medgåfves läroverken att meddela nedsättning
i eller befrielse från ifrågavarande afgifter.
Hvad angår den i kap. IX behandlade frågan rörande indragning
och ombildning af åtskilliga läroverk, vill kollegium, som af
lätt insedda skäl ej inlåtit sig i en pröfning af förslagets enskildheter,
endast i allmänhet såsom sin mening uttala, att kommunalskolor
må upprättas icke blott i de mindre kommunerna till ersättning
för nu befintliga pedagogier eller lägre läroverk, utan äfven i
de större, som sådant önska, jemte de fullständiga läroverk, som der
förut finnas, hvadan kollegium sålunda i denna punkt ansluter sig
till de af lektor Fr. Anderson uti hans reservation uttalade åsigter.
Beträffande den af komitén föreslagna öfverstyrelsen för de svenska
allmänna läroverken kan kollegium icke undertrycka den farhågan,
att förslagets antagande, sådant det nu föreligger, skulle verka
ofördelaktigt för läroverkens sunda utveckling. Genom den föreslagna
koncentrationen af magten i en öfverdirektörs hand skulle en allt
för stark tryckning utöfvas på den enskilde läraren, under det att
denne ovilkorligen behöfver för sin individualitet röra sig i friare
former, än hvad fallet är med tjenstemännen under de verk, som äro
med den tilltänkta öfverstyrelsen jemförliga.
Kollegium, som i öfrigt anser upprättandet af en öfverstyrelse
såsom eu trängande nödvändighet, hemställer derföre vördsamt, att
antingen denna erhåller kollegial form eller, derest öfverstyrelsen
erhåller den form, komitén föreslagit, lärareplatser vid de allmänna
läroverken tillsättas af Kongl. Maj:t.
Till sist kan kollegium ej annat än beklaga, att komitén icke
funnit skäl beröra frågan om olämpligheten af det nuvarande extraläraresystemet
och föreslagit åtgärder till dess inskränkande. För
ett läroverk med den omfattning som norra latinläroverket kan det
ej vara annat än ofördelaktigt, att hälften af -dess lärarepersonal är
stäld på extra stat, följaktligen rörlig och underkastad ständig vexling.
Derföre känner sig också Stockholms norra latinläroverks kollegium
särskild! manadt att framhålla önskvärdheten af ändring i
detta afseende, hvilken ändring skulle vara till fromma ej blott för
de lärare, som nu under åratal nödsakas arbeta under de ogynsamma
vilkor, som äro en följd af ovissheten i deras ställning, utan
äfven för läroverken sjelfva.
I fråga om komiténs förslag, att afgifter till statsverket må af
allmänna läroverkens lärjungar erläggas, ville lektor Gilljam hafva
den särskilda mening uttryckt, att han med anslutning till den af
475
professor Sundén i hans reservation angifna uppfattning ansåg sig
böra afstyrka åläggandet af sådana afgifter.
Professor Högberg förklarade sig i tvenne afseenden hysa en
från kollegiets afvikande mening, i det han hvarken kunde biträda
kollegiets anslutning till den af komitén föreslagna anordningen af
lärdomsprofven för vinnande af den filosofiska graden och till de,
i sammanhang dermed af komitén föreslagna fordringarna för kompetens
till lärareplatser vid de allmänna läroverken, ej heller ville
instämma i den förkastelsedom, kollegiet uttalat öfver komiténs förslag
till öfverstyrelse för nämnda läroverk. I förra fallet ville professor
Högberg hufvudsakligen instämma i professor Sundéns i hans
reservation framstälda åsigter (reserv, sid. 108—119) och i fråga om
den föreslagna öfverstyrelsen förklara, att densamma, anordnad efter
de af komitén angifna grunder, syntes honom både lämplig och
önskvärd.
Stockholm den 27 April 1885.
Å kollegii vägnar
O O
CARL LUNDBERG.
Till Kongl. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.
Med anledning af Kongl. direktionens i skrifvelse af den 14
Januari 1885 gjorda meddelande, att Kongl. Maj:t i nåder velat
bereda läroverkskollegierna tillfälle att yttra sig om det af läroverkskomitén
den 25 Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
sammanhängande frågor, får Stockholms södra latinläroverks
kollegium härmed vördsamt afgifva följande utlåtande.
I likhet med läroverkskomitén anser sig kollegium böra i allt
väsentligt instämma i det förslag till ordnande af filosofie kandidatexamen
och den filosofiska graden, hvilket blifvit af Upsala universitets
filosofiska fakultet den 14 Februari 1880 och den 29 Mars
1882 samt af samma universitets större akademiska konsistorium den
2 Oktober 1880 förordadt. Visserligen tilltror sig kollegium icke att
kunna afgifva något bestämdt uttalande angående det behöfliga antalet
betygsenheter och deras fördelning, särskild! i en sådan filosofie
476
kandidatexamen, som bör anses erforderlig för att, jemte vederbörligt
disputationsprof, berättiga till vinnande af filosofisk doktorsgrad, men
i fråga om afskaffändet af det latinska skrifprofvet, tillerkännandet
af lika rätt åt realliniens studenter som åt latinliniens samt medgifvandet
af rätt till kompletteringsexamen biträder kollegium obetingadt
det omnämnda, af komitén omfattade förslaget, och i fråga
om samma förslags väsentligaste del, borttagandet af alla tvångsämnen
i filosofie kandidatexamen samt afskaffandet af filosofie licentiatexamen,
hyser kollegium i likhet med komitén den bestämda öfvertygelsen,
att dessa åtgärder skulle vara tjenliga dels i allmänhet att
främja det högre vetenskapliga studiet, dels särskild! att lägga eu
bättre grund än den nuvarande för lärarebildningen i vårt land.
Kollegium anser nemligen den nuvarande filosofie kandidatexamen
utgöra ett allt för svagt underlag för att derpå grunda kompetens
till adjunktsbefattningar, och om än kunskapsfordringarna i filosofie
licentiatexamen ej kunna sägas vara för lågt stälda, torde dock ej
heller denna examen, i följd af sättet för ämnesgrupperingen, lemna
tillräckliga garantier för, att hvar och en, som på grund af denna
examen erhållit kompetens till sökande af lektorsbefattning, också
verkligen innehar de för en sådan befattnings skötande erforderliga
insigterna. Med den nuvarande filosofie kandidatexamen såsom kompetensvilkor
för adjunkter blir det ganska svårt att finna tillräckligt
skickliga speciallärare på skolans lägsta och mellersta stadier, hvilket
dock i fråga om vissa ämnen, exempelvis det tyska språket, är af
verklig vigt; och med den nuvarande licentiatexamen såsom kompetensvilkor
för lektorer blir det kanske ej heller alltid lätt att för
skolans högsta stadium finna lärare med tillräckliga insigter i just
de ämnen, i hvilka de skola undervisa. Dessutom vill kollegium erinra
derom, att den genom allt för stor olikhet i kunskapsfordringar
mellan lektorer och adjunkter uppstående klyftan ej kan annat än
utöfva ett menligt inflytande på samarbetet inom skolan.
I följd af denna öfvertygelse får kollegium till alla delar instämma
i, hvad komiterade förslagit om vilkoren för kompetens till
läraretjenster.
Likaledes förenar sig kollegium med läroverkskomitén i fråga
om de föreslagna åtgärderna med afseende på universitetsbildningen
i främmande lefvande språk för blifvande lärare.
Angående öfriga universitetsexamina hafva komiterade framstält
några förslag, alla gående ut på att antingen borttaga eller minska
fordringarna på insigter i det latinska språket. Sålunda föreslås, att
477
alla s. h. examina stili latini måtte borttagas, att ingen kunskap i
latin måtte fordras för förberedande examen för kansliexamen samt
att för rättighet till afläggande af examen till rättegångsverken
samt medicinsk filosofisk examen kunskaps fordringarna i latin måtte
nedsättas till ett jemförelsevis litet, af komitén närmare bestämdt mått.
Ehuru kollegium ej tilltror sig att kunna afgöra, huru stora
insigter i latin lämpligast böra fordras i de särskilda akademiska
examina, håller kollegium dock före, att de föreslagna nedsättningarna
i fordringarna på latinkunskap äro sådana, att af deras antagande
inga menliga följder kunna vara att befara. Då vidare genom bifall
härtill det ensidiga tryck, som af universitetsexamina nu utöfvas på
latinstudierna vid lärov.erken, måste komma att upphöra och då tillträdet
till universitetet härigenom måste komma att lättas för dem
af realliniens lärjungar, som der önska fortsätta sina studier, vill
kollegium för sin del instämma i komiténs ofvan anförda förslag.
Men på samma gång kollegium biträder de af komitén föreslagna
anordningarna i fråga om universitetsexamina, är kollegium
deremot af en helt annan åsigt än komitén i fråga om den återverkan,
dessa anordningar böra utöfva på undervisningen vid de allmänna
läroverken. Kollegium betraktar nemligen ej läroverken uteslutande
såsom anstalter, afsedda att förbereda till inträde vid universitetet,
utan tager äfven hänsyn dertill, att läroverken, hafva ett
eget, sjelfständigt ändamål, och anser det derföre vara af vigt, att
vid deras organisation i första hand tillses, att de må kunna fylla
sin uppgift att grundlägga eu solid bildning, oafsedt huruvida denna
sedermera skall komma att fullständigas vid universitet, teknisk högskola
eller annan högre tillämpningsskola, eller om lärjungen omedelbart
skall öfvergå till något af de praktiska lifvets olika värf.
I följd af denna olikhet i sjelfva utgångspunkten, uppfattningen
af skolans egentliga syfte, kan kollegium ej förorda någondera af
de båda mera genomgripande förändringar, som af komitén blifvit
föreslagna, nemligen indragandet af den s. k. B-linien samt införandet
af latin såsom valfritt ämne på reallinien.
B-liniens indragning har af komitén motiverats dermed, att,
enligt komiténs åsigt, latinstudiet på denna linie ej skulle afse något
egentligt bildningsändamål utan blott utgöra en förberedelse för de
kunskåpsfordriugar i latin, som nu äro föreskrifna vid akademiska
examina. Vida rättvisare är emellertid att rigta denna argumentation
mot komiterades eget förslag om den valfria latinkursen på reallinien.
Just derföre, att denna kurs ej afser annat än att tjena ett
478
praktiskt ändamål, utan allt sammanhang med skolans uppgift i öfrig!,
anser kollegium densamma ej böra intagas i skolans läroplan. Helt
annat är förhållandet med latinet på B-linien. Det ingår der såsom
en integrerande del af undervisningen, utgör medelpunkten i densamma
och trycker sin pregel på det hela. Enligt kollegii åsigt är
derföre B-linien verkligen en klassisk bildningslinie. Väl anser äfven
kollegium, i likhet med komitén, att i en klassisk bildning helst bör
ingå kunskap både i grekiska och latin. Men då många ynglingar
sakna de språkliga anlag, som behöfvas för studium af båda dessa
språk, och erfarenheten visat, att äfven studium af det latinska
språket ensamt ganska väl är egnadt att åstadkomma bildning på
klassisk grund, kan kollegium ej instämma i komiténs underkännande
af latinet såsom klassiskt bildningsmedel, då det läses utan grekiska.
På grund häraf anser kollegium, att lika som hittills två
klassiska linier höra förekomma inom läroverkens högsta klasser,
den ena, A-linien, med både latin och grekiska, den andra, B-linien,
med endast latin. Den förra bör, ungefär som nu, hafva en specielt
språklig och klassisk riktning, men likväl derjemte gifva de reala
ämnena deras rätt, den senare bör i någon mån ombildas i syftning,
att mera tid äu nu må kunna inrymmas åt de reala ämnena, hvilka
för närvarande på denna linie ej intaga den ställning, som vederbör.
Äfven reallinien bör, enligt kollegii åsigt, i allt väsentligt bibehålla
sin nuvarande karakter. Att förändra densamma genom införande
af en, om också valfri, kurs i latin anser kollegium icke vara
ur någon synpunkt önskvärdt eller behöflig!. Att sjelfva undervisningen
på reallinien skulle draga något gagn af denna latinkurs,
har icke ens af komitén sjelf blifvit påstådt, och kollegium är för
sin del till och med öfvertygadt om dess skadlighet för öfriga studier
på denna linie. Behöfligheten af densamma betviflar kollegium äfven
på det högsta. Det obetydliga pensum i latin, hvarom det här är
fråga — mindre än hvad som fordras af blifvande apotekare — synes
vara af sådan beskaffenhet, att det af de studenter från reallinien,
som ämna egna sig åt medicinska eller juridiska studier, lämpligast
inhemtas efter mogenhetsexamen, alldeles som enligt komiténs förslag
fallet skulle blifva med hebreiska språket för dem af latinliniens
studenter, som ämna egna sig åt teologiska studier. Den kompletteringsexamen,
hvarigenom den nämnda latinkunskapen skulle ådagaläggas,
torde böra afläggas inför vederbörande latinlärare vid allmänt
läroverk, på samma sätt som för närvarande är fallet med enahanda
pröfning för blifvande apotekare. Kollegium tror ej, att en sådan
479
komplettera!gsexamen i latin i allmänhet skulle komma att kräfva
någon synnerligt lång tid. Det är kollegium bekant, att abiturienter
från Stockholms realläroverk efter ett års latinstudium på ett fullt
nöjaktigt sätt aflagt kompletteringsexamen i latin med de nu för
mogenhetsexamen gällande fordringarna i detta ämne. Då dessa
fordringar emellertid dels omfatta en betydligt större kurs än den,
hvarom det i komiténs förslag är fråga, och dels genom det föreskrifna
skriftliga öfversättningsprofvet innebära en vida större svårighet
än den nu omordade kompletteringsexamen, torde det ej vara
för djerft att antaga, att studenter från reallinien i vanliga fall borde
efter några få månaders latinstudier kunna aflägga sistnämnda examen
och dymedelst bereda sig tillträde till vare sig medicinsk-filosofisk
examen eller examen till rättegångsverken.
Det synes alltså, som om ingen särskild anordning vid läroverken
vore af nöden för att bereda tillfälle till inhémtande af det
meranämnda blott för ett särskilt praktiskt ändamål afsedda måttet
af latinkunskap. Dessutom anser kollegium det för realliniens sunda
och naturliga utveckling vara af största vigt, att på denna linie ej
måtte inympas någon dylik onaturlig utväxt som den af komitén
föreslagna valfria latinkursen, hvilken, utan att annars ega något
organiskt sammanhang med realliniens studielån, likväl skulle draga
kraft och tid från de studier, som utgöra denna linies egentliga uppgift.
Redan det, att denna kurs skulle kunna undantränga ett för
reallinien sa vigtigt ämne som kemi, synes kollegium tala för olämpligheten
af denna anordning.
På grund af det nu anförda får alltså kollegium afstyrka komiténs
förslag om införande på reallinien af en valfri kurs i latinska språket.
Kollegium har derefter gått att taga i öfvervägande öfriga af
komitén föreslagna förändringar i läroverkens timplan och dervid
företrädesvis fäst sig vid två hufvudpunkter, nemligen dels frågan
om nedsättning af veckotimmarnes antal i skolans lägre klasser, dels
frågan om afskaffandet i de högre klasserna af de nuvarande månadslofven
och dessas ersättning genom minskning i den dagliga undervisningstiden.
Hvad komitén i det torra afseendet anför, är grundadt
förnämligast på komiténs åsigt, att det arbete, som nu är pålagdt
lärjungarne i skolans nedre klasser, skulle vara för drygt.
Till denna åsigt har komitén ledt sig genom att för hvarje särskild
klass jemföra medelvärdet af ett antal från lärjungarne sjelfva härrörande
uppgifter om öfverläsningstid med en af en komitéledamot
pa hygieniska grunder och med stöd af undersökningar i utlandet
480
afgifven upplysning om huru lång öfverläsningstiden rätteligen bör
vara. Kollegium anser emellertid, att det af komitén samlade statistiska
materialet ej lemnar sådana upplysningar, att deraf någon
säker slutsats står att draga, och har ej af komiténs bevisföring
kunnat blifva öfvertygadt om, att någon öfveransträngning förekommer
inom läroverken. All erfarenhet synes kollegium gifva vid
handen, att, åtminstone för det närvarande, ingen öfveransträngning
i det hela förefinnes eller behöfver förefinnas vid våra skolor, allra
minst på det nedre stadiet, der komitén egentligen ansett sig hafva
skäl att föreslå åtgärder mot ett dylikt ondt. Från lärjungarnes
hem förspörjas så godt som aldrig några klagomål öfver för drygt
hemarbete, men deremot är det ganska vanligt att höra föräldrar
och målsmän förklara sig anse, att barnen ej äro tillräckligt sysselsatta.
I komiténs förslag att nedsätta antalet undervisningstimmar
per vecka i klasserna 1—5 kan kollegium derföre icke instämma,
och detta så mycket mindre som,, äfven om eu öfveransträngning
verkligen egde rum, man snarare kunde vänta, att denna borde tilltaga
än aftaga, om den af komitén föreslagna minskningen af lästiden
komme till stånd, utan att åtföljas af nedsättning i lärokurserna.
Kollegium anser derföre, att det nuvarande timantalet i klasserna
1—5 bör bibehållas. Häraf blifver en följd, att kollegium ej heller
anser någon förlängning af läsåret vara af behofvet påkallad,
åtminstone ej på de af komitén anförda grunderna.
Komitén har äfven föreslagit indragande af de nuvarande månadslofven
för sjette och sjunde klasserna och i stället velat sätta ett
äfven för dessa klasser minskadt antal veckotimmar. Detta förslagkan
kollegium för ingen del biträda. Kollegium anser nemligen i
olikhet med komitén, att månadslofven medföra stora och vigtiga
fördelar. Vid härvarande läroverk har med månadslofven gemenligen
så förfarits, att af sjunde klassens 4 s. k. lofdagar 2 å 3 använda
till skriftliga uppsatsers författande på lärorummet, hvarjemte likaledes
den ena af sjette klassens båda lofdagar plägat användas på
sådant sätt. På detta sätt använda hafva månadslofven ländt till
verkligt gagn; Skrifningarna på lärorummet, hvilka efter komiténs
förslag endast undantagsvis skulle förekomma, hafva visat sig vara
af synnerlig nytta både i egenskap af öfningar och prof. Lärjungen
får sjelf på en samlad tid och under kontroll öfva sina krafter, på
samma gång som hans hemarbete erhåller en högst betydande lindring,
och läraren sättes i tillfälle att flere gånger under terminen erhålla
eu noggrann kännedom om lärjungarnes ståndpunkt. Hvad angår de
481
rena lofdagarne, hvilka enligt sed vid Stockholms södra latinläroverk
inträffa minst en gång i månaden för sjunde klassen och regelbundet
eu gång i månaden för sjette klassen, tror visserligen kollegium i
likhet med komitén, att dessa af många lärjungar egnas åt fullständig
ledighet, men en dylik andehemtning under ett eljest jemnt
och träget arbete är otvifvelaktigt nyttig äfven för sjelfva arbetet
och dessutom ett kraftigt medel just att förekomma öfveransträngning.
Enligt komiténs förslag skulle deremot lärjungarne i dessa klasser i
ersättning för månadslofven få en daglig minskning i sitt skolarbete.
Är det väl sannolikt, att denna lilla ledighet hvarje dag skulle af
lärjungarne användas till sjelfstudier? År det ej fastmera att antaga,
att just en sådan ledighet skulle nötas bort utan gagn för
studierna, men på samma gång utan den uppfriskande känsla, som
en verklig ledighet medförer?
På grund af det nu anförda får kollegium äfven för de högre
klasserna tillstyrka bibehållande af det nuvarande timantalet äfvensom
förorda bibehållande af de nuvarande månadslofven.
I det stora hela anser således kollegium den nuvarande timplanen
böra ega fortfarande bestånd, likväl med åtskilliga modifikationer,
af hvilka realämnenas förstärkning på B-linien samt franska
och engelska språkens förändrade inträde på reallinien äro de vigti
gaste.
1 fråga om B-linien anser kollegium den förändring vara nödvändig,
att åt matematik, fysik oth naturalhistoria inrymmes en
fördelaktigare ställning, än dessa ämnen för närvarande innehafva.
Ad matematiken anser kollegium det äfven vara nödvändigt att på
A-linien bereda större utrymme än för närvarande, så att detta
ämne må erhålla samma ställning på båda de klassiska linierim,
livilket utan svårighet låter sig göra, om i stället undervisningen i
fysik på A-linien alldeles indrages. Att, såsom komitén gjort, i
stället för den oundgängliga ökningen af matematikens timantal på ''
A-linien, rent af föreslå eu ytterligare minskning af detsamma, synes
kollegium vara ett ytterst olämpligt förfaringssätt, hvartill man har
svårt att finna en förklaring, då man vet, att det är en från alla
håll förspord och äfven af komitén sjelf uttalad klagan, att redan
under nuvarande förhållanden matematikens ställning på den klassiska
linien är synnerligt otillfredsställande, mera till och med än
kanske något annat ämnes.
Bland förändringar i fråga om läroämnenas inträdande i läroveiken
hafva de, som röra de lefvande språken, synts kollegium vara
31
482
de väsentligaste. I detta afseende föreslår komitén, att det tyska
språket måtte såväl på den klassiska som på den reala linien upphöra
med femte klassen, samt att på den reala linien det franska,
språket måtte inträda i fjerde klassen och det engelska i sjette klassen.
Mot det första af dessa förslag, som går i eu alldeles motsatt retning
mot det ofta framstälda yrkandet att det tyska språket borde
fortsättas ända till mogenhetsexamen, kan invändas, att enligt detsamma
det tyska språkets studium alldeles skulle komma att ligga
nere under de fyra sista åren af skoltiden, och kollegium befarar,
att häraf skulle uppstå ännu större svårigheter än de redan nu försporda
för de lärjungar, som vilja fortsätta sina studier vid universitetet
eller högre tillämpningsskola och der i mycket äro hänvisade
till läroböcker på tyska språket. Och då dessutom från kollegii
synpunkt intet behof förefinnes att genom borttagande af de nu i
sjette klassen åt tyska språket anslagna timmarne bereda-minskning
af undervisningstiden i det hela, anser kollegium, att det tyska språket
fortfarande likasom hittills må läsas i sjette klassen.
Det andra förslaget, enligt hvilket på reallinien franska språket
skulle inträda ett år tidigare än nu och det engelska två år senare
än nu, anser kollegium vara fotadt på rigtiga grunder, och kollegium
vill derföre, på de af komitén anförda skäl, instämma i detta
förslag.
I komiténs förslag att utstryka det hebreiska språket från läroverkens
schema men bibehålla det engelska språket såsom valfritt
ämne på den helklassiska linien får kollegium likaledes, på de af
komiterade anförda grunder, instämma.
För öfrigt ansluter sig kollegium äfven till komitén dels i fråga
om inträdesforäringurna till första klassen samt bibehållandet såväl
af denna som af alla de öfriga klasserna med, på sätt komitén
föreslår, ändrad benämning för de fyra högsta, dels i fråga om
latinets inträde, såsom hittills, i fjerde klassen och grekiskans i
sjette klassen. Att kollegium vid denna angifvelse af tiden för latinets
inträde äfven tänker på B-linien, ligger i sakens natur, likasom att
kollegium tänker sig B-liniens latinundervisning böra vara alldeles
densamma som A-liniens.
Att, på sätt komitén föreslår, gorå lärjungens rättighet att deltaga
i den valfria undervisningen i vissa ämnen i hvarje särskildt
fall beroende af rektors och vederbörande lärares pröfning af lärjungens
begåfning och helsotillstånd, anser kollegium vara ett för
483
stort ingrepp från läroverkets sida i hemmens bestämmanderätt, hvarför
kollegium icke för sin del han biträda detta förslag.
Med erkännande af det beaktansvärda i komiténs uttalande angående
de hygieniska förhållandena vid läroverken vill kollegium i
allt väsentligt instämma i hvad af komitén föreslagits angående den
hygieniska tillsynen vid läroverken, utan att anse sig kunna afgöra,
huruvida alla de af komitén föreslagna åtgärderna i detta syfte verkligen
äro af behofvet påkallade. Särskildt önskar kollegium framhålla
sina betänkligheter mot den väl stora magt, som, derest komiténs
förslag i allo antages, skulle komma att tillfalla läroverksläkaren,
hvars ställning enligt kollegii åsigt bör vara mera rådgifvande än
egentligen bestämmande, åtminstone i fråga om skolans inre angelägenheter,
läsordningens uppgörande och dylikt.
Att något litet förlänga rasterna mellan lektionerna anser kollegium
vara en ur både hygienisk och pedagogisk synpunkt lämplig
åtgärd. Kollegium instämmer derföre i komiténs förslag, att rasten
mellan tvenne på hvarandra följande lektionstimmar bör upptaga
15 minuter, ut- och inryckning stiden deri inberäknad.
Angående de skriftliga profven i mogenhetsexamen har komitén
föreslagit förändrade anordningar mot de nuvarande såväl i fråga
om den klassiska som i fråga om den reala linien. För den förra
linien vill komitén införa en ny skrifning, nemligen en öfversättning
från latin till svenska, för den senare åter borttaga en skrifning,
nemligen öfversättningen till tyska språket. Kollegium kan för sin
del ej ansluta sig till någotdera af dessa förslag. Att på latinlinien
införa två latinskrifningar i stället för en synes vara att tilldela
latinet en mera framstående roll än behöflig!, och äfven i betraktande
af att godkändt betyg ej ovilkorligen skulle behöfvas för mera än
den ena af dessa skrifningar, torde dock förändringen knappast komma
att bereda examinanderna någon verklig lättnad. Detta kan deremot
med visshet antagas blifva fallet, om examinanderna blott åläggas en
■ latinskrifning och dervid erhålla rättighet att fritt välja, huruvida
de önska verkställa en öfversättning från svenska till latin eller en
öfversättning från latin till svenska. Dessutom anser kollegium det
vara synnerligen önskvärdt, att den förutvarande matematiska skrifningen
i mogenhetsexamen på latinlinien måtte återinföras. Kollegium
betraktar eu sådan åtgärd dels såsom ett medel att höja matematikens
studium på denna linie ur det förfall, hvaruti den, såsom
komitén just anmärker, befunnit sig allt sedan afskaffande! af det
, matematiska skrifprofvet på denna linie, dels såsom en verklig gärd
484
af rättvisa åt sådana abiturienter, hvilka ega goda insigter i matematik,
men mindre god förmåga att skriftligen behandla det franska
eller det tyska språket. Den matematiska skrifningens återinförande
synes dessutom helt enkelt vara en naturlig följd af det ökade utrymme,
matematiken, enligt kollegii förut framstälda förslag, skulle
komma att intaga på såväl A-linien som B-linien.
Kollegium föreslår alltså, att i den skriftliga mogenhetsexamen
på latinlinien må fordras:
a) en uppsats på modersmålet;
b) en öfversättning antingen från svenska till latin eller från
latin till svenska efter fritt val;
c) en öfversättning från svenska antingen till franska eller till
tyska efter fritt val;
d) ett matematiskt arbete.
Examinand, som blifva godkänd i profven a) och b) samt i
ettdera af profven c) och d), skulle förklaras berättigad till muntlig
examen; äfven examinand, som endast godkänts i profven a) och b),
skulle kunna erhålla tillträde till muntlig examen, derest minst
två tredjedelar af högsta klassens lärare rösta för ett sådant medgifvande.
De fordringar, komitén anser böra uppställas i den skriftliga
mogenhetsexamen å reallinien, motsvara icke, hvad kollegium för sin
del nu föreslagit för latinlinien, och synas dessutom i sig sjelfva vara
väl lågt satta. Kollegium kan derföre ej biträda komiténs förslag
att afskaffa den ena språkskrifningen, utan tillstyrker, att i den
skriftliga mogenhetsexamen å reallinien samma skriftliga prof må
bibehållas som för närvarande.
Kollegium, som i likhet med komitén är öfvertygadt om otillräckligheten
af den tid, som i den muntliga mogenhetsexamen vanligen
anslås till pröfning af lärjungar från enskild undervisning,
instämmer i komiténs förslag om utsträckt tid för privatisternas
muntliga mogenhetspröfning.
I fråga om undervisningen i teckning hafva komiterade ej föreslagit
någon förändring, annat än hvad som skulle blifva eu följd af
B-liniens indragning. Kollegium, som anser teckningsuudervisningen
vara både bildande och praktiskt gagnelig, förordar, att denna undervisning
öfver allt må bibehållas i sin nuvarande omfattning.
Angående undervisningen i sång har komitén föreslagit, att
läraren i detta ämne måtte erhålla rätt att äfven i de nedersta klasserna
från deltagande i sångundervisningen befria sådana lärjungar,
.
485
som alldeles sakna anlag i denna rigfcning. I detta förslag vill kollegium
instämma. I öfrigt anser kollegium, att vid sångundervisningen
allt må, förblifva på samma fot som hittills. Att, såsom komitén
föreslår, göra undervisningen i de fem högsta klasserna frivillig,
anser kollegium ej böra förordas, emedan sångundervisningen otvifvelaktigt
skulle komma att blifva lidande härpå, och emedan den efter
kollegii åsigt ej behöfliga lindring, som komitén genom detta förslag
afsett att bereda lärjungarne, svårligen torde vinnas på denna väg,
enär, enligt komiténs tabeller, endast en högst ringa procent af dessa
klassers lärjungar för närvarande deltaga i sångundervisningen.
Kollegium har vidare tagit i öfvervägande frågan om afgifter
af lärjungarne till statsverket. Kollegium har kommit till den åsigt,
att dylika afgifter, på sätt komitén föreslår, böra påläggas lärjungarne.
För de förmögnare är naturligtvis den ifrågasatta ökade afgiften utan
någon betydelse, och detsamma är fallet med de fattigare, emedan
de senare, om de äro välartade och för studier lämpliga, lätt kunna
erhålla befrielse från alla afgifter utom den i allmänhet obetydliga
afgiften till ljus- och vedkassan. Värre är det med de visserligen
ej utfattiga, men ändå jemförelsevis föga bemedlade personer, hvilka
hvarken kunna eller vilja anskaffa medellöshetsintyg, men för hvilka
den fullständiga afgiften ofta torde komma att blifva ganska känbar.
Dock torde läroverkskollegierna rätt mycket kunna minska denna
olägenhet genom att i dylika fäll meddela half befrielse på grund
af sig företeende omständigheter, oberoende af huruvida medellöshetsintyg
kunnat företes eller icke. Då för öfrigt alla andra skäl
tala för införande af de föreslagna nya afgifterna, tvekar kollegium
ej att ansluta sig till komiténs förslag angående lärjungarnes skolafgifter.
Ehuru kollegium i fråga om åtskilliga enskildheter vid komiténs
förslag angående indragning och ombildning af en del läroverk ej
kunnat bilda sig någon bestämd öfvertygelse, vill dock kollegium
omfatta de allmänna grunderna härför. Af de i komiténs betänkande
sid. 345—347 framstälda olika förslagen biträder kollegium särskildt
punkterna a), b), c), /), A), i) och A), men anser sig ej kunna afgifva
något utlåtande angående de öfriga.
Slutligen finner kollegium skäligt att tillstyrka, hvad komitén
föreslagit angående ombildning af läroverkens styrelse, ehuru äfven
här endast i så måtto, att kollegium uttalar sitt gillande af grunderna
för komiténs förslag och instämmer i deras syfte, hvaremot
kollegium ej anser sig kunna yttra sig angående alla enskildheter.
486
Afvikande meningar från kollegii i det föregående uttalade åsigter
hafva uttalats af nedannämnde kollegiimedlemmar:
a) af undertecknad rektor, som, i likhet med läroverkskomitén,
anser någon nedsättning behöflig i lästimmarnes antal i veckan för
läroverkens nedre klasser;
b) af lektor Berglund, som anser 1) att det ej tillkommer läroverkskollegiet
att yttra sig öfver fordringarna i de akademiska examina,
2) att för kompetens till lärarebefattningar, i hvilka kristendom ingår
såsom läroämne, betyg af vederbörande lärare i teologisk fakultet
öfver tillfredsställande insigter i de för meddelande af kristendomskunskap
vid de allmänna läroverken såsom nödiga ansedda teologiska
lärostycken skall vara erforderligt, samt 3) att hebreiska språket
borde få qvarstå såsom valfritt läroämne i skolans högsta klass;
c) af adjunkterna Aulin och Krok, som anse, att lästiden bör
bestämmas till de af läroverkskomitén föreslagna 39 veckorna;
d) af adjunkten Göthe, som för sin del vill motsätta sig det
föreslagna införandet af afgifter till statsverket och i denna punkt
instämma i professor Sundéns reservation mot läroverkskomiténs betänkande.
Stockholm den 30 April 1885.
A kollegii vägnar
CARL von FRIESEN.
Till Kongl. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.
Sedan tillfälle blifvit kollegiet vid Stockholms högre realläroverk
beredt att afgifva yttrande rörande läroverkskomiténs utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed
sammanhängande frågor, afgifvet den 25 Augusti 1884, får
kollegiet vördsamt anföra följande.
Kollegiet, som i främsta rummet tagit i betraktande de åtgärder
för realliniens höjande, som komitén föreslagit, vill först söka lemna
en utredning af frågan: i hurudan ställning befinner sig för närvarande
reallinien vid de allmänna läroverken, särskildt med afseende
på dess högre stadium (klasserna 6—7)?
487
Först synes då böra undersökas den allmänna beskaffenheten af
lärjungarne i realliniens högre klasser, i jemförelse med lärjungarnes
i samma klasser på latinlinien.
En ganska säker grund för sitt omdöme härom skulle man vinna,
om man med hvarandra jemförde realisternas och latinarnes betyg
vid uppflyttningen till sjette klassen. Kollegiet är i afseende härpå
i tillfälle att meddela några resultat af en undersökning af de betyg,
som erhållits vid afgången från läroverket af de lärjungar i femte
klassen af Ladugårdslands lägre allmänna läroverk, hvilka enligt
följande hösttermins tryckta kataloger öfver lärjungarne tillhört nedre
sjette klassen dels af realläroverket, dels af norra latinläroverket.
Undersökningen omfattar de 5 sista åren (1879—1884), under hvilken
tid till latinläroverket afgått 110, till realläroverket 51.
Hvad kunskapsbetygen beträffar, visar sig då, att en latinare i
medeltal erhållit 10,6 betyg (således, eftersom ämnena äro 8, i hvart
tredje ämne öfverbetyg), en realist åter 9 (ett öfverbetyg i hvart
åttonde ämne). I matematik är medelbetyget för eu latinare 1,34,
(hvar tredje har således öfverbetyg); för en realist 1,18 (hvar sjette
har således öfverbetyg). I naturlära äro de respektive medelbetygen:
för en latinare 1,2 7, d. v. s. hvar fjerde har öfverbetyg; för en realist
1,1, d. v. s. hvar tionde har öfverbetyg. I allmän flit är medeltalet
för en latinare 1,54, för. eu realist 1,38. I uppförande har af realister
nära hvar fjerde ej erhållit högsta betyget; af latinare endast ett
försvinnande fåtal (Vis)-
Ehuru dessa undersökningar rört ett allt för litet område för
att vara strängt bevisande, torde de likväl förtjena synnerlig uppmärksamhet,
då de öfverensstämma med hvad en, så vidt kollegiet
har sig bekant, allmän erfarenhet ger vid handen, att nemligen de,
som välja den reala linien, jemförda med dem, som gå till den klassiska,
äro afgjordt underlägsna både till uppförande, flit och kunskaper.
Anmärkningsvärdt är, att detta särskildt inträffar i realliniens
hufvudämnen, matematik och naturkunnighet, der just en större fallenhet
för realister skulle vara af nöden för att kunna inhemta de både
dryga och svåra kurserna. Ett ytterligare stöd för denna uppfattning
ger det af komitén påpekade förhållandet, att ett proportionsvis så stort
antal realister i de öfverstå klasserna har svårt att följa med undervisningen
(enligt komiténs beräkning ungefär 12 procent mot 7
på latinlinien). Som ett synnerligen bekymmersamt faktum bör
dessutom anmärkas, att ofvan anförda undersökning ger vid handen
ett jemnt och ganska starkt sjunkande af realisternas qvalitet under
488
angifva år, under det latiuarnes (särskildt de till linien B afgångnes)
lika jemnt befunnit sig i stigande.
En annan för afgörandet af realliniens nuvarande ställning vigtig
fråga är den: i hvilken afsigt ingå lärjungarne på den reala linien?
År, det deras afsigt att begagna den ända till dess slutpunkt eller
ämna de afgå dessförinnan? För besvarandet af denna fråga vill
kollegium hänvisa till följande statistiska utredning.
Antal lärjungar | Af dessa med uppgifven | lärjungar utan uppgifven | Utexa- minerade | Givar-varande i läro- verket | Summa | |
Vid norra låtinlärovericet: |
|
|
|
|
| |
Befintliga 1877 i kl. 6: i | 42 | 2 | 16 | 24 |
| 42 |
Intagna 1878 » » » | 26 | 3 | 8 | 15 |
| 26 |
» 1879 » » » | 45 | 3 | 13 | 26 | 3 | 45 |
» 1880 » » » | 42* | 2 | 9 | 20 | 11 | 42 |
Summa | 155 | 10 | 46 | 85 | 14 | 155 |
Vid realläroverJcet: |
|
|
|
|
|
|
Befintliga 1877 i kl. 6: i | 52 |
| 30 | 22 |
| 52 |
Intagna 1878 » » » | 45 | 1 | 19 | 25 |
| 45 |
» 1879 » » » | 57 |
| 24 | 32 | 1 | 57 |
» 1880 » » » | 55 |
| 23 | 27 | 5 | 55 |
Summa 209 | 1 | 96 | 106 | 6 | 209 |
Således hafva af latinarne slutat före afgångsexamen 30 procent,
af realisterna 46 procent utan uppgifven afsigt att vid annat läroverk
fortsätta sina studier.
I sjelfva verket torde det med fullt skäl kunna påstås, att kanske
större delen af de högre realklassernas lärjungar för närvarande studera
ej af intresse för studier, ej heller emedan de deraf vänta någon
förbättring i lefnadsutsigter, utan för att på något lämpligt sätt tillbringa
tiden, medan de vänta på att få en plats i det praktiska
* En sedermera död lärjunge ej upptagen.
489
lifvet. Det behöfver ej påpekas, hur menligt ett sådant förhållande
till skolan skall inverka på studierna, särdeles då anlagen, som ofvan
visats, i allmänhet äro mindre goda, hur hindrande det stora antalet
af sådana lärjungar skall vara för skolarbetet i dess helhet och hur
hämmande det måste verka på de bättres framsteg.
Det är visst icke kollegii mening att beklaga, att så många
tidigt vända sig till det praktiska lifvet, men det har velat påpeka,
hur oförmånlig realliniens ställning i nämnda hänseende är i jemförelse
med latinliniens, samt att någon utjemning af detta missförhållande
är af nöden.
Då det således af ofvanstående måste anses klart, att realliniens
arbete sker under mycket missgynnande förhållanden, så uppstår den
frågan: kan reallinien under sådana omständigheter uppfylla sitt
ändamål?
Man har ansett detta ändamål vara att gifva en högre bildning
åt de skolynglingar, som gå till det s. k. praktiska lifvets olika grenar,
och man har dervid särskildt tänkt på dem, som gå till tekniska
högskolan; denna skalle för reallinien vara, hvad universiteten äro
för latinlinien.
För att få en fast utgångspunkt i afseende på denna fråga har
kollegiet skaffat sig uppgifter om 1) antalet af de vid tekniska högskolan
under de senare åren antagna eleverna äfvensom antalet af
dem, som från realläroverken afgått dit; 2) åt hvilka lefnadsbanor
de lärjungar egnat sig, som vid realläroverket i Stockholm aflagt
maturitetsexamen; det bör nemligen vara tydligt, att dessa, ej de
i förtid afgångna, i denna fråga hufvudsakligen böra tagas i betraktande,
då ensamt de kunna anses hafva förvärfvat sig den ifrågavarande
högre reala bildningen.
Af undersökningen 1) har framgått, att de vid tekniska högskolan
intagna eleverna i medeltal under de senare åren utgjort ej
mer än ungefär 50 pr år (hvilket antal måste anses vara i förhållande
till landets behof af teknici snarare för högt än för lågt, att döma
af de utexaminerades svårighet att skaffa sig anställning); att af detta
antal ej fullt hälften, i medeltal 22, äro från realläroverken utexaminerade,
d. v. s. endast omkring V6 af dessas samtliga abiturienter.
Till universiteten afgå deremot mer än 3/4 af latinliniens abiturienter.
Af detta torde som oemotsägligt resultat framgå orimligheten af att
anse beredandet för tekniska högskolan såsom något realliniens hufvudmål;
för detta skulle knappt mer än ett på reallinien fullständigt
läroverk vara behöfligt, för att ej erinra derom, att detta beredande,
490
såsom af uppgifterna framgår, af nära hälften gjorts på ett annat
och, enligt tekniska högskolans lärares vittnesbörd, på ett fullkomligt
lika tillfredsställande sätt.
Af undersökningen 2) har framgått, att samtliga från realläroverket
i Stockholm afgångna studenter fördelat sig på olika lefnadsbanor
så, som följer:
Uppgift om lefnadsbanor, valda af dem, som utexaminerats
från realläroverket åren 1881—1884*
Kontorister ....................................... | ...... 30 | 24,o | % |
Lägre embetsmän.............................. | ...... 28 | 22,4 | % |
Teknologer.......................................... | ...... 20 | 16,o | % |
Ingångna i yrken och landtbruk...... | ...... 14 | 11,2 | % |
Idkande universitetsstudier* * * ......... | ...... 14 | 11,2 | % |
Militärer.......................................... | ...... 9 | 7,2 | % |
Utrikes vistande................................ | ...... 5 | 4,0 | °/o |
Tandläkare och veterinärer............... | ...... 3 | 2,4 | ! |
Med obekant lefnadsbana.................. | ...... 2 | 1,6 | °/o |
Summa 125 | 100 | % | |
Det, som i ofvanstående redogörelse | synes kollegiet | vara an- | |
märkningsvärdt, är: 1) det stora antalet af dem, som egna | sig dels åt tjensteman!^ |
hanan, dels åt universitetsstudier; den förra kategorien, redan nu
intagande andra rummet, skulle blifvit ännu större, om ej de respektive
verken vore så öfverfalla, att af den sista årsafdelningen endast
2 abiturienter ansett sig i dem böra söka inträde; den skulle redan
nu utan tvifvel komma i första rummet, om till densamma, såsom
kanske rättast vore, hänfördes en del af kategorier, t. ex de i enskilda
banker eller likartade anstalter ingångna, hvilkas arbete till arten
nära sammanfaller med de förras. Afräknas nu dessa, så blifva de,
som egnat sig åt det egentliga praktiska lifvet, knappt hälften;
2) att antalet af de till universitet afgångna (14) trots de ogynsamma
examensstadgandena ej mycket understiger antalet af dem,
som vända sig till tekniska högskolan (20), oaktadt i detta sistnämnda
antal ingått flere, hvilka, efter att hafva förgäfves sökt komma in
på andra banor, utan någon egentlig fallenhet måste välja denna
såsom den enda för sig öppna;
* I summan hafva inräknats 2, som underkänts i examen och sedan ej vidare
försökt, och 1, som lemnat läroverket helt kort före examen.
* * Af dessa 8 medicine studerande, d. v. s. 6,4 %.
491
3) att säkerligen hälften valt lefnadsbanor, hvilka äro af den
beskaffenhet, att det skulle för abiturienterna, hvad utkomsten beträffar,
varit en bestämd fördel, om de slutat skolan tidigare och sålunda
också tidigare fått börja sin blifvande sysselsättning (detta gäller,
såsom erfarenheten visat, äfven den teknologiska vägen).
Senast gjorda undersökning gäller visserligen endast Stockholms
realläroverk, och kollegiet har ej haft tillfälle att för öfriga realläroverk
i riket anställa likartade undersökningar. Den torde dock
detta oaktadt icke sakna betydelse.
Fasthålles nu ofvannämnda åsigt om realliniens ändamål, att den
nemligen väsentligen skulle förbereda för det praktiska lifvet, synes
konseqvensen böra blifva den, att fullständiga realläroverk eller fullständig
reallinie för det närvarande knappt äro beliöfliga eller ens
berättigade, då å ena ena sidan det mål, till hvilket de skulle syfta,
på andra vägar lättare kan nås och å den andra de locka ynglingar
till att för länge dröja med att utgå i det praktiska lifvet.
Men efter kollegii mening är realliniens uppgift en betydligt
vidsträcktare och större: den har att i hela den fosterländska odlingen
gifva en insats af modernt real bildning, som latinlinien icke kan
gifva, och som är nödvändig icke för en eller annan samhällsklass,
utan för alla.
Denna sin hufvuduppgift kan, enligt kollegiets mening, reallinien
för närvarande icke fylla, emedan 1) de alumner, den mottager,
i allmänhet icke hafva den erforderliga begåfningen; 2) dess arbete
sker under så ogynsamma omständigheter, att det icke kan medföra
sitt fulla gagn; 3) äfven de bättre begåfvade, som fullständigt erhållit
den bildning, skolan kan meddela, med högst få undantag icke
kunna komma på sådan plats i lifvet, der deras bildning eger fullt
tillfälle att på ett fruktbärande sätt göra sig gällande.
Kollegiet öfvergår nu till frågan om medlen att afhjelpa de nu
skildrade missförhållandena. Hufvudsaken synes då vara, att reallinien
får ett större antal begåfvade lärjungar, hvilka hafva ett verkligt
intresse af att tillgodogöra sig undervisningen.
Det måste då först undersökas, af hvilka skäl föräldrar hellre
sända sina begåfvade barn till latinlinien. Kollegiet vågar påstå,
att detta ej i allmänhet sker af någon motvilja mot realbildningen
(snarare syues motsatsen ega rum), utan att det beror af de ringa
utsigter till utkomst, reallinien i jemförelse med latinlinien har att
erbjuda, på samma gång den utkräfver ett arbete, som allmänt anses
icke obetydligt drygare än åtminstone latinlinien B:s.
492
Det visar sig nemligen vid granskning af ofvan gifna framställning
af de lefnadsbanor, abiturienterna välja, att reallinien endast
till en af dessa ger företräde, nemligen den teknologiska, under det
latinlinien ensam berättigar till de lefnadsbanor, hvartill universitetsstudier
öppna tillträde. Till öfriga lefnadsbanor, samtliga isynnerhet
för en obemedlad föga utsigtsgifvande, öppna båda linierna lika tillgång.
Det torde derföre kunna tagas för gifvet, att ingen förbättring
af realliniens nuvarande ställning är möjlig, om ej bättre utsigter
för de der studerande öppnas. Och då ofvan gifna tablå öfver lefnadsbanorna
ganska tydligt visar redan nu eu stark benägenhet för
tjenstemannabanan och universitetsstudier, kan kollegiet ej annat än
med stor tillfredsställelse se de utsigter till en förbättrad ställning
för reallinien, som öppna sig genom komiténs förslag om realisters
tillträde till universiteten.
Kollegiet vill derföre till alla delar instämma med komitén i
hvad den i afseende på universitetsexamina föreslagit.
Kollegiet anser sig vidare böra yttra sig om de förändringar i
undervisningsplanen, hvilka komitén föreslagit.
Hvad först beträffar upptagandet af latin som valfritt ämne på
reallinien, så synes detta kollegiet som en nödvändig konseqvens af
universitetens öppnande för realister. Så länge nemligen för lägre
juridiska och medicinska examina en minimikurs i latin fortfarande
anses nödig, håller kollegiet före, att det i och för de båda liniernas
likställighet är nödvändigt att tillfälle beredes realist att i skolan
antingen fullständigt göra undan denna kurs eller åtminstone förvärfva
så pass stor grundläggande insigt i ämnet, att densamma
utan större svårighet kan på någon * kortare tid absolveras. Kollegiet
tror dessutom, att en sådan kurs förlagd till skolan och, hvad det
grundläggande arbetet beträffar, förnämligast till sjette klassen, der
ännu det abstrakta grammatiska formarbetet af lärjungarne kan göras
med intresse, äfven skulle lemna en behållning för deras allmänna
språkbildning, då densamma deremot helt och hållet förlagd utom
och efter skolan väl i det närmaste skulle sakna allt bildande inflytande
och blott få karakteren af eu tvångskurs.
För att införandet af denna valfria latinkurs ej skulle föranleda
öfveransträngning, har komitén föreslagit, att ett eller två af ämnena
kemi, engelska och teckning skulle under vissa bestämda vilkor blifva
valfria. Kollegiet, som visserligen icke anser detta för det uppgifna
sanitära ändamålet vara behöfligt, anser deremot den föreslagna val
-
493
friheten ur en annan synpunkt vara önskvärd. Långt ifrån nemligen
att anse, att ett ämne med ringa timantal genom medgifven valfrihet
skulle lida, tror kollegiet, att det derigenom tvärtom skulle få sin
ställning stärkt, då lärjungar utan större intresse eller fallenhet för
ämnet ej skulle vidare behöfva menligt inverka på undervisningen;
hvarför kollegiets åsigt också är, att eu dylik valfrihet äfven skulle
kunna utsträckas till sådana ämnen som naturhistora, filosofi och
literaturhistoria. Hvad samtliga dessa ämnen angår, och icke minst
kemi och engelska, har kollegiet ingalunda förbisett deras betydelse
för reallinien, men tror, att då pröfningen af ifrågasatt valfrihet i
sista hand skulle tillkomma läroverkskollegiet, ingen fara skulle föreligga
för densammas missbruk. Då det vidare är kollegiets åsigt,
att eu lärjunge, som fått utesluta ett eller annat ämne, för att kunna
mogen förklaras borde hafva ett lika stort antal betygsenheter, som
om han varit godkänd i dem alla, torde hvarje fara för ett sjunkande
af mogenhetsgraden i allmänhet helt och hållet vara förebyggd.
Hvad komitén föreslagit i afseende på lärotidens fördelning mellan
de olika läroämnena, synes kollegiet egnadt att väsentligen befordra
totalresultatet af undervisningen på reallinien, och får kollegiet
derföre i nämnda förslag till alla dess väsentliga bestämmelser instämma.
Särskildt i afseende på tre ämnen, kristendom, modersmålet
och moderna språk, vill kollegiet framhålla fördelarne af den föreslagna
nya anordningen.
I afseende på kristendomsundervisningen får kollegiet, instämmande
med läroverkets båda lärare i ämnet, på det varmaste förorda
komiténs förslag att uppskjuta katekesläsningen till tredje klassen.
Det synes nemligen höjdt öfver allt tvifvel, att katekesens läsande
på lägsta stadium är ett brott mot pedagogikens första grundsanning:
det konkreta måste gå före det abstrakta; och ett sådant våldförande
af den naturliga ordningen mellan ämnets delar kan ej annat än i
hög grad motverka uppkomsten af en verklig och lefvande kristendomskunskap.
Modersmålet skulle enligt komiténs förslag få sig mindre tid
tillmätt på det lägre stadiet; men denna minskning torde med hänsyn
till den ställning och uppgift läroämnet här eger icke hafva
synnerligen mycket att betyda. Deremot skulle läroämnets på högre
stadium hittills så tryckta ställning vinna en ej oväsentlig förbättring
dels genom den något ökade tiden, dels genom inskränkandet af
uppsatsskrifningen i sjunde klassen, der den hittills utan motsvarande,
gagn svårt betungat undervisningen.
494
Såsom synnerligen gagneligt för reallinien anser kollegiet komiténs
förslag till ordnande af de moderna språkens studium på sagda
linie, hvilken derigenom skulle vinna den oskattbara förmånen att
ega ett hufvudspråk för hela det mellersta och högre stadiet. Det
kan visserligen synas, som denna vinst vore köpt genom uppoffring
af de båda andra språken, men hvad engelskan beträffar är det läroverkets
språklärares enhälliga mening, att den föreslagna tiden, rätt
använd till ett verkligt praktiskt studium, skall kunna gifva ganska
goda resultat. Deremot synes det kollegiet betänkligt, att under de
4 sista åren ingen möjlighet är lärjungarne beredd att ens bibehålla,
mycket mindre förkofra den kunskap, de i tyska språket vunnit. En
utväg härtill synes emellertid stå öppen, nemligen att införa'' ämnet
som valfritt med 1 timme i veckan i hvar och en af de 4 högsta
årsafdelningarna. En sådan valfri kurs med ett mindre antal lärjungar,
som endast af intresse medföljde undervisningen, skulle använd
till kursivläsning och talöfningar kunna blifva af verklig nytta,
utan att behöfva öka deras hemarbete; och införandet af denna
timme på schemat möter intet egentligt hinder, då lästimmarne i
veckan för sjette klassen ändock ej skulle blifva fler än 32, för sjunde
klassen endast 27.
Vidare ansluter sig kollegiet helt och hållet till komiténs förslag
till förändrade bestämmelser för realisternas afgångsskrifningar, hvarigenom
kunna vinnas två betydande fördelar: 1) att skrifningarnas
allt för stora antal inskränkes; 2) att genom borttagande af stadgandet
om tvångsbetyg i den matematiska skrifningen det för lärjungar,
hvilkas fallenhet ligger åt andra ämnen än matematik, blir
möjligt att mer fritt få egna sig åt dessa.
Hvad öfningsämnena beträffar, får kollegiet, med anslutande till
hvad teckningsläraren hemstält, föreslå, att betyg uti teckning upptages
på mogenhetsbetyget utan att dock inverka på sjelfva mogenhetsförldaringen.
Det har nemligen visat sig af flere exempel, att
lärjunge, som vändt sig åt praktisk verksamhet, skulle af ett sådant
vitsord haft verklig fördel.
Kollegiet kommer nu till en synnerligen vigtig punkt af komiténs
betänkande, nemligen dess förslag om inskränkning af lästiden i
hvarje vecka, isynnerhet för det högsta och lägsta stadiet, samt de i
sammanhang härmed stående förslagen om borttagande af månadslofven
samt förlängning af terminerna. Äfven i denna del är det
för kollegiet ett nöje att kunna i allt väsentligt instämma med
komitén. Särskildt vill kollegiet framhålla, att för inskränkning af
495
veckoarbetstiden tala icke endast hygineiska, utan äfven pedagogiska
skäl: nödvändigheten att ställa tiden för skolarbetet och hemarbetet
i rigtigt förhållande, hvilket med nuvarande allt för stora timantal
af skolarbete icke låter sig göra. Framför allt på det högsta studiet,
der större sjelfverksamhet kunde och borde af lärjungarne fordras,
räcker under nuvarande förhållanden för en medelmåttigt begåfvad
lärjunge tiden ej ens till för att väl sköta öfverläsningen af lexorna,
långt mindre att företaga något sjelfvaldt arbete.
Med afseende på terminernas förlängning vill kollegiet endast
uttala den önskan, att föremål för lagbestämmelse blir, icke, såsom
hittills alltid skett, den nominella lästiden, utan den verkliga, hvilken
för hvarje termin skulle räknas från den dag, då verkliga läsningen
börjar, till den dag, då den slutar, med borträknande af påskoch
pingstlof. Afräknas nu från de af komitén föreslagna 39 veckorna
påsk- och pingstlofvet, hvilka enligt förslaget tillsammans skulle
upptaga jemnt 2 Veckor samt 2 veckor för flyttningspröfningar, upprop,
examenslof och examen (i sjelfva verket räcka under nu gängse
förhållanden vid ett större fullständigt läroverk 2 veckor icke till), så
återstå som verklig lästid 35 veckor. Kollegiets förslag vore alltså,
att i lag skulle stadgas en lästid af 35 veckor, beräknad på sätt
nyss nämndes. På detta sätt skulle enligt kollegiets mening flere
fördelar vinnas:
1) blefve den verkliga lästiden lika för alla läroverk, medan den
nu faktiskt blir längre vid de mindre läroverken än vid de större-,
2) är det ganska sannolikt, att genom ett mer praktiskt anordnande
af de göromål, som hvarje termin föregå och afsluta sjelfva
undervisningsarbetet, man skulle kunna medhinna dem på kortare
tid, och lärjungarne således få tillbringa i sina hem ännu några dagar,
hvilka nu i många fall hvarken kunna användas till studier
eller hemlif och ofta fresta till mindre nyttiga förströelser; det är
nemligen tydligt, att genom lagstadgandets ändrande i den af kollegiet
föreslagna rigtningen de respektive skolkollegierna skulle få ett
större intresse af att reformera de nu berörda, af häfden stadgade
förhållandena, under det att med hittills gällande lagstadgande nämnda
intresse ej gerna kali vara synnerligen starkt;
3) skulle de respektive skolstyrelserna få frihet med afseende på
pingst- och påsklofven att bestämma om dem på det sätt, som för
årets och ställets förhållanden vore det bästa. Om pingstlofvet gäller
nemligen, att detta vissa år på ett synnerligen olyckligt sätt afbryter
den sista lästiden. I afseende på den af komitén föreslagna förläng-*
496
ningen af påsklofvet saknas åter hvarje erfarenhet, huruvida densamma
vore fördelaktig eller icke, och skulle det väl låta tänka sig
att härutinnan olikhet kunde ega rum för olika år och olika läroverk.
Det är för öfrigt icke ensamt i denna punkt, som kollegiet skulle
önska en större sjelfbestämningsrätt åt de respektive läroverken. Det
ville fastmer som en allmän princip uttala önskvärdheten deraf, att
den frihet att anordna arbetet, som våra läroverk ännu på 50-talet
faktiskt egde, väl icke till samma utsträckning, men dock till någon
del blefve dem återgifven. Kollegiet är öfvertygadt, att utan detta
intet kraftigt framåtgående af vårt undervisningsväsende är möjligt,
på samma gång det tror, att de kända missbruken af den forna friheten,
hvilka förklara och kanske äfven rättfärdiga det nu gällande
restriktionssystemet, numera äro omöjliga gent emot den ökade kontrollen
dels från en officiel inspektion, dels från pressen och allmänheten.
Särskildt önsklig är den tillämpning af nämnda princip,
hvilken komitén på sid. 216 och 217 af sitt betänkande förordar angående
tidsbyte dels mellan ämnen, som äro beslägtade, dels mellan
sådana, som i samma klass läsas af en och samme lärare.
I afseende på öfriga delar af komitébetänkandet har kollegiet ej
funnit sig föranlåtet att afgifva yttrande. Hvad särskildt angår den
vigtiga frågan om indragning af latinlinien B, kan kollegiet, om
också dess enskilda medlemmar för sin personliga del i denna sak
kunna hafva en mer eller mindre grundad öfvertygelse, ej tillmäta
sig som helhet den erfarenhet, hvilken ensam bör föranleda eu underordnad
myndighet att afgifva ett officiel utlåtande.
Stockholm den 30 April 1885.
o
Å läroverkskollegiets vägnar
EMIL HILDEBRAND.
Särskildt yttrande af lektor Emil Hildebrand.
Jag har icke deltagit i de sammanträden, på hvilka de beslut
hufvudsakligen fattades, som ligga till grund för kollegiets utlåtande.
Ehuru jag icke i allo kunnat dela de slut, hvartill kollegiet kommit,
har jag dock icke, enär min afvikande mening mera galt sjelfva
formuleringen än det sakliga innehållet, särskildt i fråga om medlen
497
för realliniens höjande, velat afgifva någon reservation. Deremot har
jag i en annan fråga, som på de nämnda sammanträdena icke bragtes
på tal, och som det var för sent att upptaga, då jag åter kunde deltaga
i dessa sammanträden, ansett mig böra låta ett särskild! yttrande
åtfölja kollegiets betänkande, helst saken synes mig vara af
ganska stor vigt. Det gäller undervisningen i historia och geografi
på gymnasialstadiet.
Komitén yttrar sid. 221: »Lärokursen torde i sådana ämnen, åt
hvilka ett lika timantal blifvit anslaget på latin- och reallinien, böra
ställas så lika som möjligt för de begge linierna, hvarigenom jemväl,
om nödigt är och lärjungeantalet det medgifver, undervisningen kan
-gemensamt meddelas åt de båda liniernas lärjungar. Således bör den
äfven nu mindre lämpliga olikheten i anordningen af de begge
liniernas lärokurser i ämnet histora-geografi försvinna.» Detta yttrande
synes i afseende på reallinien innebära, att i dess gymnasialkurs
äfven skulle ingå gamla tidens och medeltidens historia, som
för närvarande ej läses på detta stadium. I afseende på ändamålsenligheten
häraf är det mig ett nöje att i allo kunna instämma med
komitén. Gamla tidens och medeltidens historia läses nu på reallinien
uti fjerde klassen, och erfarenheten visar, att der ej särskilda
undantagsförhållanden ega rum, fem år efteråt snart sagdt allt har
hemfallit åt glömskan. Detta är ett missförhållande, som det synes
mig för hela realliniens framtid vara af vigt att få afhjelpt. Åtskilliga
reservanter mot komiténs betänkande ha uti olika ordalag,
men med samma tankegång framhållit såsom ett hufvudskål för de
gamla språkens bibehållande nödvändigheten att bevara medvetandet
om sammanhanget mellan den moderna odlingen och den antika, af
hvilken den förra upprepade gånger blifvit så starkt påverkad och i
hvilken den har så många af sina rötter. Det måste erkännas, att
detta är ett synnerligen vigtig! argument; ovedersägligen förefinnes
en lucka i den allmänna bildningen, om detta medvetande saknas.
För så vidt nu reallinien skall afse att meddela en sådan bildning,
ej blott förbereda till vissa praktiska yrken, uppnår den efter mitt
förmenande icke sitt mål utan att på något sätt se detta behof till
godo just under de sista läsåren, då mottagligheten i detta hänseende
torde vara störst och de djupaste intrycken göras. Det är möjligt,
att en fullständig sådan insigt endast kan nås genom klassiska studier,
men jag är öfvertygad om, att den i en ingalunda föraktlig
grad kan bibringas äfven genom en kurs i historia, i synnerhet om de
hjelpmedel anlitas i fråga om undervisnings- och åskådningsmateriel,
32
498
som i våra dagar i så rikt mått stå till buds. Äfven om den klassiska
literaturen torde genom goda öfversättningar en föreställning
kunna vinnas, visserligen ej lika fullständig som genom originalen,
men dock ej alldeles otillräcklig, och fråga är, om icke för flertalets
humanistiska skolbildning detta skulle vara lika främjande som att
läsa i hvarje fall ganska små kurser uti Livius, Virgilius, Horatius
eller Cicero på originalspråket, samt om icke historikern i allmänhet
är lika kompetent att meddela denna insigt i kultursammanhanget
som läraren i klassiska språk. Det synes mig odisputabelt, att denna
historiska kurs i en intresserad lärares hand skulle blifva af verklig
betydelse, och jag återkommer dertill, att särskilt för reallinien saknaden
af densamma är en brist, som ej kan fyllas hvarken genom
matematik och naturvetenskap eller genom lefvande språk.
Hvad här ofvan blifvit anfördt om betydelsen af gamla tidens
historia, gäller med vissa modifikationer äfven om medeltidens.
En annan fråga blir, huru det ställer sig med den till en sådan
vidsträcktare kurs anslagna tiden. Enligt komiténs förslag skulle
ämnet historia-geografi under de fyra sista åren få fyra timmar mer
än det för närvarande har (350 i s. f. 346). Det säger sig sjelft, att
en sådan tillökning är så godt som betydelselös. Redan nu äro de
åt ämnet anslagna timmarne fullt upptagna af de föreskrifna, mindre
kurserna, och det kan ej sättas i fråga, att man skulle utesluta eller
ens minska timantalet för ett så mångsidigt intresserande och bildande
ämne som geografien eller taga bort den på reallinien föreskrifna
kursen i svensk statskunskap, som, behandlad med förstånd,
både kan intressera och blifva af praktisk betydelse. Skall sålunda,
äfven gamla tidens och medeltidens historia upptagas på realliniens
historiska kurs för gymnasialklasserna, för hvilken åtgärd synnerligt
vigtiga skäl tala, blir den af komitén åt ämnet anvisade tiden fullkomligt
otillräcklig. Åtminstone en timme i veckan måste ytterligare
gifvas åt detsamma i någondera af åttonde eller nionde klasserna
enligt komiténs beteckning, och om det icke låter sig göra att från
något annatf ämne taga denna timme, torde ej annan utväg finnas
än att med densamma öka det ordinarie antalet lästimmar i endera
af dessa klasser, som af komitén föreslagits till 24. Detta under
förutsättning af att femte klassen, såsom komitén föreslagit, fortfarande
bibehåller sin karakter af afslutningsklass. Skulle detta återigen
icke blifva fallet, funnes visserligen en möjlighet att minska
timantalet för historien i denna klass och på detta sätt bereda en
motsvarande tillökning, för densamma på det högre stadiet, om nem
-
499
ligen de från historien tagna timmarne i femte klassen gåfves åt
något annat ämne, hvarjemte man under de sex sista åren skulle
kunna anordna undervisningen i detta ämne efter en gemensam plan.
Till Kong!, direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.
Med anledning af Kongl. direktionens skrifvelse den 14 sistlidne
Januari, med tillkännagifvande att Kongl. Maj:t anbefalt Kongl.
direktionen lemna de henne underlydande läroverkens kollegier tillfälle
att yttra sig öfver läroverkskomiténs den 25 sistlidne Augusti
afgifna utlåtande och förslag angående organisationen af rikets allmänna
läroverk och dermed sammanhängande frågor, får Jakobs läroverkskollegium
härmed vördsamt afgifva yttrande, under förklarande
dels att tiden under pågående läsetermin icke medgifvit eu så noggrann
granskning af nämnda betänkande eller afgifvande af ett så
fullständigt och omfattande utlåtande deröfver, som ämnets vigt och
betydelse kräft och kollegiet önskat, dels att kollegiet ansett dess
yttrande hufvudsakligen böra afse de delar af betänkandet, som beröra
föreslagna ändringar inom läroverkens fem lägre klasser.
Kap. II.
Hvad, för det första, beträffar de af komiterade i kap. II af
betänkandet framstälda förslag, hvilka afse höjandet af den reala
bildningslinien inom de allmänna läroverken och nedsättande af nu
gällande fordringar på kunskap i det latinska språket vid de akademiska
examina, instämmer kollegiet för sin del på det lifligaste i
desamma och hyser den öfvertygelse, att dessa förslag, hvilka innebära
en lindring af det hittills rådande latintvånget och erkännande
af realstudiernas värde samt dessas jemnbördighet med de s. k. humaniora,
utgöra ett lika betydelsefullt som tidsenligt framsteg i vårt
undervisningsväsendes utveckling.
Kap. III.
Hvad i kap. III af betänkandet anföres om skolans hygieniska
förhållanden, har kollegiet funnit i många afseenden tänkvärdt, men
kan dock icke helt och hållet instämma i de slutsatser, som komité
-
500
rade på grand af den gjorda hygieniska undersökningen dragit, eller
gilla alla de förslag, som komiterade i detta afseende framstält. Så
har kollegiet icke kunnat finna tillsättandet af ett hygieniskt biträde
åt rektorerna vid de femklassiga läroverken bedröfligt, särskildt med
afseende på det jemförelsevis ringa antal lärjungar, som i allmänhet
finnas i dessa läroverk, med undantag måhända af dem i Stockholm.
Kap. IV.
Beträffande frågan om första klassens indragning och i sammanhang
dermed folkskolans ställning till det allmänna läroverket synes
det kollegiet vara ett önskningsmål- för framtiden, att våra folkskolor
vunne den utveckling, att de, utan att förryckas från sitt egentliga
mål att meddela ett visst mått af allmän bildning, kunde så vidga
detta mått, att det jemväl blefve tillräckligt att bereda inträde i de
allmänna läroverkens andra eller tredje klass åt barn, som söka ett
högre mått af kunskaper. Så utvecklad skulle folkskolan både kunna
vara en gemensam bottenskola för barn af samhällets alla klasser och
möjligen äfven småningom, i den mån stånds- och klassfördomar försvagas,
i verkligheten så blifva.
Emellertid finner kollegiet så väl af de pedagogiska som af de
ekonomiska skäl, komiterade anfört, den ifrågasatta indragningen af
de allmänna läroverkens nedersta klass för det närvarande outförbar
och instämmer följaktligen i komiterades afstyrkande af en sådan
åtgärd.
Kap. V.
Komiterades förslag till nedsättning af arbetstiden inom skolan
har kollegiet, hvad beträffar de fem lägsta klasserna, icke ansett sig
kunna biträda, enär det ej af de skäl, komiterade anfört, funnit sig
öfvertygadt om nödvändigheten af en sådan åtgärd. Åtminstone har
erfarenheten inom det läroverk, kollegiet tillhör, icke lemnat vittnesbörd
om behöfligheten af någon förminskning i den för närvarande
föreskrifna arbetstiden inom dessa klasser, lika litet som lärjungarnes
uppgifter om den tid, de i allmänhet använda i hemmen till förberedelse
för arbetet i skolan, gifvit anledning befara deras öfveransträngande.
Någon inskränkning af arbetstiden i skolan, hvilken •— särskildt
hvad 2:a klassen angår — icke blefve ersatt, äfven om den förlängning
af läsåret, komiterade föreslagit, komme till stånd, anser
kollegiet ännu mindre behöflig, i händelse förslaget om rasttidens utsträckning
till 15 minuter varder godkändt.
501
För öfrigt fär kollegiet uttala sitt instämmande såväl i sistnämnda
förslag om rasttidens utsträckning som i förslaget om läsårets förlängning
med tre veckor.
Deremot har kollegiet varit tveksamt rörande gagnet under nu
varande förhållanden af komiterades förslag, att läsningen af katekesen
skulle uppskjutas till 3:e klassen. Väl är det sant, att den
ifrågavarande bokens innehåll är i vissa delar allt för abstrakt och
svårfattligt för att utgöra ett lämpligt undervisningsämne för barn af
spädare ålder och till och med för tredje klassens lärjungar. Andra
delar af densamma deremot, såsom l:a hufvudstycket, torde vara af
den beskaffenhet, att det må anses både lämpligt och vigtig!, att de
så tidigt som möjligt inpreglas i barnets sinne. Så länge katekesen
förblifver eu af skolans läroböcker och vid nattvardsläsningen kräfves
utanläsning af densamma, torde ock vara skäl att till inlärande af
åtminstone de minst svårfattliga delarne deraf begagna den ålder,
då minnet är hos barnet företrädesvis verksamt, om också någon del
af det inlärda först af en mognare ålder kan bringas till klarhet.
Ur denna synpunkt anser kollegiet lämpligt, att läsningen af l:a
och 3:e hufvudstyckena förlädes till l:a och 2:a klasserna, de öfriga
hufvudstyckena till de tre följande klasserna.
Komiterades åsigt, att inom de fem nedre klasserna å reallinien
bör, utom tyska, endast ett främmande språk, nemligen det franska,
förekomma, anser kollegiet välgrundad och instämmer för sin del
fullkomligt i densamma.
Likaså vill kollegiet till alla delar instämma i, hvad komiterade
yttrat angående kompetens till läraretjenster, och särskild! i afseende
på lärareprof uttala önskvärdheten deraf, att den sökande bör ega
rättighet, men ej skyldighet att sådant aflägga.
» Kap. Vin.
Beträffande den förhöjning i terminsafgifterna, hvilken blifvit af
komiterade föreslagen, har kollegiet varit af delade meningar. Tre
af dess ledamöter jemte inspektor hafva instämt uti ifrågavarande
förslag, hufvudsakligen på de grunder samt till de belopp, som af
komiterade angifvits. De fyra öfrige af kollegiets röstberättigade
medlemmar hafva i bifogad reservation uttalat sin motsatta mening.
Kap. IX.
I komiterades förslag till indragning eller ombildning af de lägre
läroverken får kollegiet för sin del instämma.
502
Kap. X.
Med anledning af förslaget till styrelse för läroverken anser
kollegiet en förändring i nu varande styrelseform nyttig och nödvändig,
men tilltror sig, i betraktande af frågans vigt och dess i flere
förhållanden djupt ingripande betydelse, icke kunna afgifva något bestämdt
vare sig till- eller afstyrkande af det förslag, som komiterade
i detta hänseende framstält.
Stockholm den 20 April 1885.
A Jakobs läroverkskollegii vägnar
E. BERGMAN.
Öl. KiMberg.
Reservation.
Mot kollegiets ofvan uttalade instämmande i komiterades förslag
till förhöjning af de nu varande terminsafgifterna få undertecknade
reservera sig.
Anslutande oss till professor Sundéns reservation i förevarande
fråga, anhålla vi få uttala vårt ogillande af en dylik förhöjning. Yi
hysa nemligen den åsigt, att de penningemedel, som genom densamma
beräknas skola till statsverket inflyta, icke utgöra ett så betydande
belopp, att deri ensamt förefinnes skäl att uppoffra en grundsats, som
af ålder varit gällande i vårt land, att nemligen vägen till kunskap
bör stå lika öppen för alla, för den obemedlade som för den rike.
Obestridligt torde nemligen vara, att äfven med de föreslagna befrielserna
komrne att från de allmänna läroverken utestängas barn af
de många föräldrar, hvilka befinna sig i sådana lefnadsvilkor, att de
hvarken äro nog fattiga att vilja begära eller kunna erhålla befrielse
från afgift och ej heller utan allt för känbara uppoffringar förmå
erlägga densamma.
Eu orättvisa synes jemväl det i sig sjelft visserligen väl befogade
vilkor innebära, som föreslagits för erhållande af befrielse från
den ifrågavarande afgiften i dess helhet eller delvis, att nemligen
den lärjunge, som häraf vill komma i åtnjutande, måste hafva ådagalagt
fallenhet för studier samt flit och godt uppförande. Utan fullt
503
tillfredsställande vitsord i hvart och ett af dessa hänseenden blir han
nödsakad att antingen erlägga afgiften till fullo eller lemna skolan,
under det en annan lärjunge, hvars föräldrar befinna sig i sådana
förmögenhetsvilkor, att de icke äro i behof af afgiftsbefrielse, eger
rättighet att, äfven om han är i saknad af alla de nämnda egenskaperna,
fortfarande begagna sig af skolans undervisning, så länge
han icke, på grund af andra stadganden, som gälla äfven för den betalande
lärjungen, kan anses hafva gjort sig denna rättighet förlustig.
Yi kunna derför icke annat finna, än att genom det ifrågavarande
förslagets antagande skall, äfven inom skolans område, en förmån
beredas de förmögne eller välburgne samhällsklasserna, från hvilken
de mindre bemedlade utestängas.
Icke ringa svårigheter och obehag torde jemväl komma att beredas
läroverkskollegierna vid bestämmandet hvilka bland de sökande
böra erhålla befrielse från hela eller endast från hälften af den stadgade
afgiften, likasom hvilka måste förvägras all befrielse, i händelse
antalet af dem, hvilka söka sådan och befinnas dertill berättigade,
öfverstiger antalet af dem, som lagenligt kunna komma i åtnjutande
af densamma.
Stockholm den 20 April 1885.
Öl. Kihlberg,
rektor.
Const. Falk,
kollega.
E. 0. Senell,
kollega.
Knut Fogelmark,
vik. kollega.
Protokoll, hållet i Katarina allmänna läroverks kollegium
den 11 April 1885.
Närvarande: läroverkets inspektor, öfverdirektören F. Th. Berg,
som var närvarande under större delen af kollega sammankomst, men
icke i besluten deltog, kollegerna Ljung, Högberg, Sjögren, de Laval
och undertecknad, rektor.
S. I). Beslöt kollegiet att till eforalstyrelsen afgifva nedanstående
yttrande rörande det af läroverkskomitén för ordnande af de
allmänna läroverken den 25 sistlidne Augusti afgifna betänkande.
504
Hvad först beträffade komiténs utlåtande om den ställning, som
latinet bör intaga vid läroverken, måste kollegiet för sin del ogilla
de åsigter, som komitén härvid uttalat. Då nemligen komitén syntes
uppställa de allmänna läroverkens mål såsom det att meddela kunskaper,
som skola finna sin tillämpning vid lärjungens utträdande ur
skolan, synnerligast vid hans öfvergång till akademien, och i följd
deraf gjort hela skolordningen beroende af utom skolan stående förhållanden
i stället för att den bort, efter kollegii åsigt, strängt hålla
fast vid det mål, som läroverken inom sig sjelfva ega, det nemligen,
att hos lärjungen åstadkomma en allsidig och harmonisk utveckling
af hans själskrafter, så måste kollegiet, som ansåg studiet af latinet
såsom ett af de yppersta medel att uppnå nyss antydda mål, förklara,
att det icke kan biträda, hvad komitén föreslagit såväl om borttagande
af linien B som om införande af latin på reallinien, utan anslöt sig
kollegiet till, hvad professor J. M. Sundén i sin reservation i denna
punkt anfört.
Angående komiténs förslag om kompetens till läraretjenster, så,
då denna fråga på det närmaste sammanhängde med ordnandet af
filosofie kandidatexamen'' och då komitén så väl i fråga om denna
som öfriga akademiska examina framstält förslag, de der syntes sakna
erforderligt stöd i de akademiska myndigheternas uttalande i denna
sak, kunde kollegiet för sin del icke biträda komiténs förslag i denna
punkt.
I fråga om komiténs förslag att ordna de hygieniska förhållandena
vid läroverken måste kollegiet ogilla äfven detta, och det på
grunder, som blifvit af lektor Anderson i hans reservation härom
framstälda.
Angående frågan om l:a klassens indragning instämde kollegiet
i komiténs utlåtande häruti.
Hvad slutligen beträffade införandet af högre terminsafgifter biträdde
kollegiet komiténs förslag härutinnan.
Mot kollegii ofvan sagda beslut rörande linien B anmälde kollegerna
V. Högberg och O. Sjögren sina reservationer under förklaring,
att de instämde, med komiténs utlåtande i denna punkt.
Likaledes anmäldes reservationer mot införande af nya terminsafgifter
af rektor C. Björling och kollega O. Sjögren, hvilka instämde
i, hvad professor J. M. Sundén i sin reservation härom anfört.
Slutligen ville kollegerna J. E. Wahlström, N. Cl. Nilsson och
505
A. G. Ringqvist hafva till protokollet antecknadt, att de deltagit
hvarken i kollegii öfverläggningar eller beslut om läroverkskomiténs
betänkande.
In fidem
C. BJÖRLING,
rektor.
Adam Ljung. Is. de Lavail. Otto Sjögren. Vikt. Högberg.
Till Kongl. direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.
I skrifvelse af den 14 sistlidne Januari har Kongl. direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk meddelat, att tillfälle vore
lemnadt för de under Kongl. direktionen tydande läroverkskollegier,
som sådant önska, att före den 1 nästkommande Maj till Kongl. direktionen
inkomma med yttrande öfver läroverkskomiténs den 25
Augusti 1884 afgifna underdåniga utlåtande och förslag angående
organisationen af rikets allmänna läroverk och dermed sammanhängande
frågor, och får Ladugårdslands allmänna läroverks kollegium
med anledning häraf vördsamt framställa sin från komitén i följande
punkter skiljaktiga mening.
l:o. Komiténs sidan 90, punkten 2 omnämnda och sid. 176
närmare formulerade förslag, att grekiskan skall blifva obligatorisk
på den klassiska linien och till följd deraf den hittills halfklassiska
linien (B-linien) indragas, kan kollegium för sin del ej biträda, utan,
ansluter sig på de af reservanterna inom komitén anförda skäl till
deras förslag och vill derjemte betona vigten af, att realämnena matematik,
engelska och naturvetenskap på B-linien måtte så mycket
som möjligt stärkas, äfven om latinet derigenom skulle lida någon
minskning i timantal, samt att latinskrifningen, som hittills enligt
kollegii åsigt utgjort en af de förnämsta orsakerna till lärjungarnes
öfverklagade öfveransträngning i klasserna Yl—VII, bör ej obetydligt
minskas, eller så att i mogenhetsexamen eu öfversättning från latin
till svenska berättigar till den muntliga examen likaväl som en dylik
från svenska till latin.
2:o. Ehuru kollegium delar komiténs å sid. 186 uttalade åsigt om
läsårets förlängning, vill kollegium dock framhålla såsom önskvärd!,
att julferierna bestämmas till högst 3 veckor och påskferierna till
högst 1 vecka.
506
3:o. Från komiténs förslag, sid. 195, att katekesundervisningen
bör uppskjutas till klass III och undervisningstimmarne i kristendom
i klasserna I—II till följd deraf nedsättas från 3 till 2, hyser kollegium
en afvikande åsigt och anser, att denna undervisning fortfarande
bör meddelas med samma undervisningstid och till samma omfattning
som hittills och grundar denna sin åsigt derpå:
att, enligt hvad all erfarenhet gifver vid handen, kristendomens
grundsanningar både kunna och böra i dessa klasser meddelas efter
en systematiskt uppstäld lärobok, en åsigt, som komitén ej synes bestrida,
då den, sid. 174, föreslår första klassens årskurs i folkskolan
(l:a hufvudstyeket i Luthers lilla katekes med förklaring) såsom inträdesfordran
i de allmänna läroverkens l:a klass;
att endast bibeln såsom lärobok för nyss nämnda ändamål i dessa
klasser ställer allt för höga anspråk både på lärarens undervisningsförmåga
och på lärjungarnes förmåga att uppfatta och tillegna sig
det meddelade; och
att tillämpningen af komiténs förslag otvifvelaktigt skall medföra
eu brådskande och öfveransträngande katekesläsning i klasserna III—Y
för att medhinna den föreskrift^ kursen till den i klasserna 1Y och V
vanligen inträdande konfirmationsundervisningen.
4:o. Då kollegium anser de allmänna läroverkens uppgift vara
ej endast att förbereda universitetsstudier, utan ock att meddela
medborgerlig bildning, kan kollegium ej instämma i komiténs förslag,
sid. 209, att franska språket skall inträda i 4:e klassens reallinie
och det engelska först i nedre 6:e realklassen, utan finner de skäl,
som komitén sjelf, sid. 208, anfört till engelska språkets fördel, nemligen
dess större utbredning och lättheten att inhemta detsamma samt
det större gagn kännedomen derom måste medföra för det stora antal
lärjungar, som i förtid afsluta sina studier, väga långt mer än den
formbildande förmåga, som skall ligga i studiet af det franska språket.
5:o. Komiténs förslag, kap. X, om en särskild centralstyrelse
för de allmänna läroverken kan kollegium ej biträda, utan anser en
inom ecklesiastikdepartementet förlagd öfverstyrelse vara för detta
ändamål lämpligast; i fråga om komiténs förslag till lokalstyrelser
tror kollegium detta förslag förtjena allt afseende, om och när de
förutsättningar inträda, på hvilka komitén grundat detta sitt förslag.
Öfver förslaget sid. 94 och följande till ändring i de akademiska
examina anser kollegium sig ej befogadt att afgifva yttrande, utom
hvad angår de för kompetens till lärarebefattningar vid de allmänna
507
läroverken föreslagna filosofie kandidatexamen och filosofie doktorsgraden;
beträffande dessa sluter kollegium sig till komiténs förslag.
Likaledes tilltror kollegium sig ej ega tillräcklig sakkännedom
för att yttra sig om komiténs förslag, kap. IX, till indragning och
ombildning af åtskilliga läroverk.
Rektor, kollegerna Sundström, Lagerstedt, Sohlberg, Carlsson,
Ljungborg och Frödin hafva i åtskilliga punkter varit från kollegii
beslut skiljaktiga, enligt hvad nedanstående reservationer utvisa.
Stockholm den 14 April 1885.
L. A. WADNER,
rektor.
G. B. Sundström. N. G. W. Lagerstedt. K. H. Sohlberg.
G. A. Carlsson. C. A. Ljungborg. E. F. Frödin.
Reservationer.
Mot punkten 1 af kollegerna Carlsson och Ljungborg, som anslöto
sig till de åsigter, komitén i sitt betänkande uttalat.
Mot samma punkt af kollega Lagerstedt, så lydande:
»Då jag, ehuru ense med kollegiets flertal om önskvärdheten
deraf, att den s. k. latinlinien B bibehålies, dock hyser en afvikande
åsigt i fråga om skälen härför samt vigten och betydelsen af nämnda
linie, har jag icke kunnat i allo instämma i den motivering, som af
kollegiet i detta fall blifvit lemnad, utan ansett mig böra särskildt
angifva de skäl, som efter min uppfattning tala för den ifrågavarande
liniens bibehållande.
I likhet med läroverkskomitén måste jag visserligen anse högst
sannolikt, att om de förslag, komitén i öfrigt framstält, komma att
genomföras, B-linien skall visa sig föga behöflig. Troligt synes mig
också, att under angifna förutsättning antalet lärjungar på denna
linie hastigt skall aftaga, och att densamma inom icke så aflägsen
tid skall genom brist på lärjungar vid många läroverk af sig sjelf
upphöra att existera. Men då denna linie för närvarande faktiskt är
den mest besökta, om än detta, såsom komitén uppvisat, beror på
yttre förhållanden, och då för närvarande säkerligen ganska många
508
föräldrar önska bereda sina barn just den art af bildning, som på
ifrågavarande linie lemnas, så synes mig deruti ligga tillräckliga skäl
att ej genast indraga densamma. Dertill kommer, att det torde få
anses som en fördel, ju flere olika tillfällen och sätt att förvärfva
bildning läroverket kan bereda lärjungarne. Kostnaden för en särskild
B-linie torde icke heller behöfva uppgå till så synnerligen stort
belopp, då dess lärjungar måhända kunde undervisas gemensamt med
realliniens t. ex. i engelska språket, om detta begynnes i sjette klassen,
samt i vissa delar af naturvetenskapen, och B-limen sålunda åtminstone
vid många läroverk icke komme att kräfva ökade lärarekrafter.
N. G. W. Lagerstedt.»
Mot kollegii beslut att biträda komiténs förslag, sid. 176 och 226,
att latin måtte införas såsom valfritt ämne i realliniens 6:e och 7:e
klasser, af rektor, kollegerna Sundström och Sohlberg, som ansågo,
att då vårt lands skolväsende ej i oträngdt mål borde underkastas
våldsamma rubbningar, man icke borde mer afvika från 1873 och
1878 års undervisningsplan än nödigt vore, eller önskningarna från
sakkunniges och allmänhetens sida vore mera allmänt ense.
I sammanhang med deras och kollegii åsigt, att grekiskan på
latinlinien borde som hittills vara valfri, och att alternativt i grekiskans
ställe tillfälle till undervisning i matematik, engelska och
naturvetenskap borde beredas, ansågo de derföre, att latin ej måtte pa
reallinien förekomma till skada för de egentligen reala ämnena, som.
deraf måste lida intrång. Den utilitetsprincip, som komiténs flertal
till stöd för latinstudiet på reallinien uppstält, kunde de icke gilla,
då den, om den ock vore bättre grundad, än den är, på faktiskt gifna
förhållanden, dock ännu måste betraktas såsom en obefogad och för
tidigt ifrågasatt eftergifvenhet för ensidiga bildningsintressen. De
kunde säga detta med så mycket större skäl, som de i följd af sin
åsigt om grekiskans valfrihet på den klassiska linien måste betrakta
alla anordningar till latinläsning på reallinien blott såsom medel att
på ett konstladt sätt draga lärjungar ifrån den förra. Komiténs
åsigter om den halfklassiska bildningen såsom värdelös eller åtminstone
af tvifvelaktigt värde stode äfven i skarpaste motsats mot åsigterna
hos sjelfve de män, som inom komitén kunde anses egentligen
representera den klassiska bildningen. Det syntes derföre, som om
komitén blott genom flertalets votum lyckats tilldela klassicitetens
målsmän en åsigt, som dessa öfver hufvud taget icke egde. Då således
icke några för sakens bedömande i och för sig främmande skäl
borde ifrågakomma, syntes det dem, som om denna egendomliga och
509
abnorma tillsats af latin till realliniens ämnen, hvilken säkerligen af
ingen under vanliga förhållanden ifrågasatts, borde från realliniens
läsplan helt och hållet utgå.
Mot punkten 2 af kollega Lagerstedt, som med gillande af
komiténs förslag till arbets- och ferietidens fördelning ej fann det
beköfligt att ingå i närmare bestämmelser om denna fördelning.
Mot punkten 3 af kollegerna Lagerstedt och Frödin, som slöto
sig till komiténs förslag om katekesläsningens uppskjutande till 3:e
klassen, hvarjemte kollegerna Carlsson och Sohlberg ansågo sig icke
böra ingå i något bedömande af detta komiténs förslag.
Från kollegii beslut att biträda komiténs förslag, sid. 205, om
tyskans upphörande såsom läroämne på reallinien efter 5:e klassen
skilde sig rektor och kollega Sohlberg, som ansågo, att det tyska
språket genom detta förslag obestridligen i undervisningsplanen erhållit
en sämre ställning, än det förut haft. Dess timantal hade
nemligen i de 5 nedersta klasserna nedsätts från 891 till 875. Den
motvigt mot denna allmänna nedsättning, som skulle ligga deri, att
nedsättningen träffat endast de nedre klasserna, medan timantalet i
5:e klassen ökats med endast 1 timme, förlorade all betydelse vid det
förhållandet, att ämnet alldeles borttagits i 6:e klassen. Om komiténs
förslag vunne stadfästelse, skulle lärjungarnes insigter i detta språk
således blifva otillräckliga i jemförelse med nuvarande fordringar och
föga motsvarande de anspråk, som med rätta kunde ställas på de lärjungar,
som fullständigt genomgått ett högre allmänt läroverk. Tyska
språket borde alltså inom de allmänna läroverken bibehålla samma
ställning som hittills.
Mot punkten å af kollegerna Sundström, Carlsson och Frödin,
hvilka på af komitén anförda skäl slöto sig till dess förslag om
franska språkets inträdande i 4:e klassen af reallinien och engelska
språket i 6:e klassen.
I afseende på komiténs förslag, sid. 235 och 236, om välskrifning
och teckning ville kollega Sundström framhålla vigten och önskvärdheten
deraf, att välskrifningsöfningarna utsträcktes till och med 4:e
klassen, äfvensom att det åt teckningsundervisningen hittills anslagna
timantal ej måtte minskas.
Mot punkten 5, rörande komiténs förslag kap. X, särskild! angående
lärareprof, hvarom liksom om öfriga detaljförslag i detta kap.
kollegium ej velat yttra sig, af kollega Sohlberg, som ansåg som
oeftergiflig! vilkor för rättvisa vid befordringar och uteslutande af
obehörigt sidoinflytande, att öfverstyrelsen fullständigt hade i sin
510
hand rätten att utnämna ordinarie lärare, hvilket icke kunde ske med
mindre, än att den''sattes i tillfälle att sjelf bedöma en af de vigtigaste
faktorerna, som på utnämningen hade inflytande, nemligen sökandenas
undervisningsskicklighet. Bedömda, såsom det nu föreslås,
af bland andra rektor och lärare vid det läroverk, der en af de sökande
i de flesta fall torde vara tjenstgörande, måste undervisningsprofven
allt för ofta oförtjent utfalla till förmån för denne sistnämnde
gent emot öfriga kanske mer meriterade sökande, och derigenom
komme det verkliga afgörandet vid den lediga tjenstens tillsättande
att ofta ytterst läggas i den rektors hand, af hvilken den lycklige
sökanden genom aftal under hand vunnit sitt förordnande.
De praktiska svårigheterna att anordna samtliga profven inför
ledamöter af öfverstyrelsen t. ex. i Stockholm torde ej vara oöfvervinneliga,
emedan enligt reservantens mening det af komitén beräknade
antalet af sådana, eller cirka 105 stycken årligen, torde under
nyinträdande förhållanden, då de flesta lärare sannolikt komme att
nöja sig med blott ett aflagdt prof, visa sig för högt tilltaget, och
Stockholm för öfrigt inom sig hyste ej mindre än 4 högre och 3 lägre
allmänna läroverk, hvilkas lärjungar skulle vid profven användas. Eu
annan utväg vore dessutom att anordna lärareprofven i landsorten i
samband med öfverstyrelsens ambulatoriska skolinspektion, hvarigenom
alltid ledamöter af öfverstyrelsen komme att deltaga i profvens bedömande.
Mot punkten 5 af kollega Lagerstedt, som föreslog alternativt
en utvidgning af den nuvarande läroverksbyrån eller möjligen eu
särskild öfverstyrelse.
Mot kollegii beslut angående komiténs förslag till ändring i de
akademiska examina af kollegerna Lagerstedt och Frödin, som ansågo,
att kollegium bort yttra sig öfver och biträda komiténs förslag till
de akademiska examina i allmänhet.
Till Konungen.
Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift får direktionen
öfver nya elementarskolan, efter att hafva i ämnet hört skolans
lärare, härmed afgifva .underdånigt yttrande öfver läroverkskomiténs
utlåtande och förslag angående organisationen af rikets
allmänna läroverk och dermed sammanhängande frågor.
Direktionen tillåter sig dervid anmärka, att hon af liera skäl
ansett sig icke böra göra alla de i ofvannämnda betänkande förekommande
ämnen, än mindre de mera rent pedagogiska detaljerna,
till föremål för sin behandling, utan inskränkt sig till att i korthet
angifva sin åsigt rörande vissa delar, och har direktionen härvid
följt den ordning, hvaruti ämnena förekomma i komiténs utlåtande.
Kap. II. Om latinets ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter.
Vid behandlingen af de vigtiga frågor, som sammanhänga med
detta ämne, har komitén till en början fäst sin uppmärksamhet vid
fordringarna i de akademiska examina, för så vidt med dessas nuvarande
anordning den ena af läroverkets bildningslinier icke är tillräcklig
att öppna väg till vissa akademiska studier och framtidsbanor.
Och ehuru direktionen ingalunda anser universitetssynpunkten
vara den enda eller hufvudsakliga, hvarur skolans arbete bör betraktas,
allra helst just nya elementarskolan haft till en af sina hufvuduppgifter
att meddela allmän medborgerlig bildning och häfda dennas
rätt, vare sig på högre eller lägre stadier, måste direktionen likväl
anse, att komitén med rätta sökt framhålla den väsentligt olika ställning
reallinien och den klassiska linien intaga gent emot universitetsstudier.
Den moderna eller reala bildningen, hvilkens betydelse nya
512
elementarskolan allt ifrån sin stiftelse sökt framhålla, har jemförelsevis
långsamt vunnit erkännandet att kunna skänka en lika hög bildning
som den klassiska eller humanistiska, och komitén torde icke
hafva orätt i sitt påstående, att under det ett starkt arbete förehafts
att införa de s. k. realia i skolans organism, man nog litet tänkt
uppå vexelförhållandet mellan skola och universitet och ej tillfyllest
erkänt den reala bildningen vid det sistnämnda, hvaraf också en
följd varit, att reallinien, trots allt derpå nedlagdt arbete, icke åtnjuter
all den heder och uppmuntran i det allmänna, som möjligen under
ett motsatt förhållande skulle komma densamma till godo. Det är
på tiden att rätta hvad som i sådant afseende har felats. Och då,
utan att frånkänna latinet dess stora betydelse, vare sig för kulturen
och vetenskapen eller såsom läroämne i skolan, det likväl blifvit allt
mera uppenbart, att äfven derförutan verklig bildning kan gifvas,
synes det vara skäl att tillse, huruvida verkligen saknaden af kunskap
i latinska språket bör utgöra hinder för en väl förberedd realist
att vid universitetet aflägga åtskilliga examina. Direktionen är för
sin del förvissad, att så icke är fallet, och får derföre, på grund af
hvad här blifvit i korthet anfördt och hvad komitén utförligt motiverat,
framhålla önskvärdheten deraf, att tillträde till akademiska
studier och till de olika lefnadskall, hvartill dessa bana väg, måtte
underlättas för realliniens lärjungar. I hvad mån detta i de särskilda
fakulteterna kan vara lämpligt, tillåter sig direktionen icke
bestämdt uttala. Dock vill direktionen, hvad beträffar den filosofiska
fakulteten, såsom sin vissa öfvertygelse framhålla, i likhet med hvad
som redan ■ af flera akademiska myndigheter yttrats, att filosofiska
graden bör få afläggas inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen
utan betyg i latinska språket.
Men om direktionen sålunda villigt erkänner rigtigheten af de
åsigter, komitén yttrar i afseende på skolbildningens och särskild!
den reala bildningens ställning vid universitetet, kan direktionen
deremot icke förorda komiténs förslag att inom de allmänna läroverken
gifva de klassiska språken en väsentligt annan ställning, än
de nu intaga, och således ej heller gifva sitt vitsord åt grunddragen
af den organisation, komitén velat gifva sjelfva läroverket.
Direktionen vill visserligen icke förneka, att djupare klassisk
bildning icke kan erhållas utan det grekiska språkets studium. Men
det vill synas direktionen, som om komitén icke tillräckligt uppmärksammat
det förhållandet, att de klassiska språken i vår tids skolbildning
alltmera frånträdt sin forna uppgift .att vara den väg, på
513
hvilken skolynglingen under studiet af den grekiska och latinska
literaturen infördes i kännedomen om den antika verlden. Med det
alltmera växande behofvet af modern bildning har nutidens skola ej
rum för den gamla klassisk-literära bildningen i dess förra utsträckning.
Valfrihet i afseende på grekiska språket har också funnits
under mer än tvenne årtionden, utan att ens klassicitetens förkämpar
på fullt allvar sökt ändra detta förhållande. Och vida mer än i
samtidens fordran på en verkligt klassisk bildning har latinets nuvarande
ställning inom skolan sin grund och sitt berättigande i detta
språks betydelse som allmänt bildningsmedel och i den under århundraden
utarbetade, fulländade pedagogiska metod, enligt hvilken
undervisningen i detta ämne meddelas. Direktionen kan derför ej
annat än anse komiténs förslag om grekiska språkets införande som
obligatoriskt ämne på den klassiska linien vara ett steg i reaktionär
rigtning och alldeles i strid med den svenska skolbildningens historiska
utveckling.
Lika litet kan direktionen gilla komiténs förslag om den s. k.
B-liniens indragning. Ty om ock det faktum, att af läroverkens
trenne linier B-linien sedan flere år är den mest eftersökta, till eu
icke ringa del har sin förklaring deri, att denna förbereder till flere
lefnadsbanor än någon af skolans båda andra linier, torde det likväl
icke kunna förnekas, att sjelfva det kunskapsinnehåll, som å denna
linie gifves, är just det, som för det närvarande motsvarar bildningsbehofvet
hos en stor del, måhända större delen af Sveriges i högre
mening bildningssökande allmänhet.
Ej heller kan direktionen finna, att behofvet af såväl real som
klassisk bildning fylles genom att, enligt komiténs förslag, å den
nuvarande reallinien i nedre sjette klassen införa en valfri latinkurs.
På samma gång nemligen denna kurs blefve af så elementär art och
af så inskränkt omfattning, att föga värde kunde tillerkännas den
kunskap, som derigenom vunnes, skulle den, enligt direktionens tanke,
komma att störande inverka på realliniens egentliga arbete. Och
säkerligen funnes inga större svårigheter att efter slutad! skolarbete
inhemta en sådan mindre latinkurs, der den af tekniska eller andra
skäl vore behöflig.
På grund af det nu sagda och under åberopande af hvad i ämnet
anförts så väl af reservanter inom komitén som af skolans lärarekollegium,
får direktionen för sin del afstyrka komiténs ofvan berörda
förslag till bildningsliniernas organisation.
Innan direktionen lemnar detta kapitel, anser sig direktionen,
33
514
instämmande med läroverkskollegium, böra förorda, att det matematiska
studiet å B-linien utvidgas.
Kap. III. Den hygienska under söfning en af läroverken.
Direktionen, som i likhet med komitén anser stor vigt ligga
deruppå, att de hygieniska förhållandena vid läroverken mera än
förut uppmärksammas, får, utan att nu vilja ingå i någon pröfning
af de särskilda åtgärder, som af komitén blifvit tillstyrkta, för sin
del i hufvudsak instämma i komiténs förslag.
Kap. IV. Frågan om första klassens indragning.
I likhet med komitén och på de grunder, som i dess utlåtande
anföras, anser sig direktionen böra afstyrka den ifrågasatta indragningen
af första klassen.
Kap. V. Under visning splanen:
Hvad beträffar den dagliga undervisningstiden, torde, såsom
komitén föreslagit, någon minskning deraf höra ifrågakomma. Dock
anser direktionen, hvad särskildt angår den för andra klassen föreslagna
betydliga nedsättningen af arbetstiden med'' 80 timmar för
läsåret, att om äfven denna minskning ur hygienisk synpunkt kunde
befinnas nyttig, densamma dock ur pedagogiska skäl torde vara allt
för betydlig.
Den förlängning af läsåret, som af komitén blifvit föreslagen,
och som torde blifva eu följd af den dagliga arbetstidens nedsättande,
anser sig direktionen böra tillstyrka.
De s. k. månadslofvens utbytande mot vissa timmars ledighet i
veckan för de högre klasserna finner direktionen lämpligt och ändamålsenligt.
I öfverensstämmelse med hvad lärarekollegiet yttrar,
får direktionen, vid det förhållande, att en del af dessa månadslof
användts till skriftliga arbeten å lärorummet, tillstyrka, att sådana
särdeles nyttiga öfningar fortfarande och ej allt för sällan måtte
förekomma å lärotimmarne.
I afseende på förslaget om katekesläsningens uppskjutande till
skolans tredje klass anser sig direktionen endast böra nämna, hvad
äfven lärarekollegiet framhåller, att i nya elementarskolan sedan
längre tid tillbaka en sådan ordning blifvit följd och visat sig fördelaktig.
Åberopande de skäl, lärarekollegiet anfört, får direktionen afstyrka
komiténs förslag, att det tyska språket, som hittills fortgått
515
till och med läroverkets sjette klass, må afslutas i femte klassen och
i stället tillstyrka, att tyska språket måtte fortsättas intill skoltidens
slut och förekomma i afgångsexamen; deremot vill direktionen uttrycka
önskvärdheten deraf, att engelska språket fortfarande blifver
obligatoriskt å reallinien.
I afseende på nödvändigheten af vissa förändrade anordningar
i den historiska undervisningen får direktionen hänvisa till lärarekollegiets
yttrande, i hvilket direktionen till alla delar instämmer.
I komiténs förslag till skriftliga mogenhetsprof vid afgångsexamen
instämmer direktionen och får derjemte på de af lärarekollegiet
anförda grunder förorda dess förslag, att frihet må lemnas
B-liniens lärjungar att välja mellan det matematiska profvet och
öfversättningen från svenska till franska eller tyska språket.
En ny bestämmelse rörande afgångsexamen har af lärarekollegiet
blifvit föreslagen, nemligen att i mogenhetsexamen utom betyget för
det skriftliga profvet i svenska språket äfven vitsord måtte lemnas
för insigter i sagda språk, utan särskild! prof och med ledning af
betygen för de tre läseterminerna före den sista, äfvensom att, hvad
privatisterna beträffar, dessa må åläggas särskild pröfning i detta
ämne äfven i den muntliga examen. De skäl,-som blifvit anförda
för detta förslag, synas direktionen så talande, att hon ej tvekar till-,
styrka detsamma.
I de förslag, komitén afgifvit rörande de s. k. ''öfningsämnena,
instämmer direktionen, dock med det undantag hvad beträffar sångundervisningen,
att direktionen icke kan godkänna den frihet, komitén
vill lemna lärjungarne i de fyra öfre klasserna, att, äfven om de
äro begåfvade med sångröst, deltaga eller icke deltaga i sånglektionerna,
en frihet, hvilken, såsom lärarekollegiet påvisar, utan tvifvel
skulle lända till skada. Dock anser sig direktionen böra påpeka, att
derest sången bibehålies som obligatoriskt ämne, en noggrannare
kontroll än hittills bör utöfvas deröfver, att sådana lärjungar, hvilka
befinna sig i målbrottsperioden, icke deltaga i sångöfningarna.
Kap. VII. Om universitetsbildningen i främmande lefvande språk
för blifvande lärare.
Direktionen får i detta ämne hänvisa till de åtgärder, lärarekollegiet
föreslagit, såsom synnerligen ändamålsenliga och lämpliga,
särskild! att befrämja lärarnes praktiska utveckling. 1 likhet med
lärarekollegiet anser direktionen, att en grundlig språklig bildning
förutsätter kunskap i latin, och instämmer derföre i den af kollegiet
516
uttalade åsigt, att för behörighet till lärareplats med lefvande språk
till hufvudämne äfven betyg om godkända kunskaper i latinet i
filosofie kandidatexamen bör erfordras.
Kap. VIII. Om lärjungarnes afgifter till statsverket.
Vid afgifvande af yttrande i detta ämne, tillåter sig direktionen
utur ett utlåtande, som hon på Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning
afgaf år 1879, anföra följande:
»Den kostnadsfria undervisningen är en ära för vårt land och
har varit ett synnerligen kraftigt medel till att sätta fattiga begåfvade
ynglingar i stånd att arbeta sig till en framstående ställning,
i hvilken de varit till stort gagn för samhället; vidare äfven, att
likställigheten mellan fattiga och rika i de allmänna läroverken har
varit af de lyckligaste följder med afseende på förhållandet mellan
de olika samhällsklasserna i det allmänna lifvet. Såsom ett skäl för
terminsafgifters påläggande har blifvit anfördt, att derigenom öfverbefolkning
i skolorna skulle förebyggas. Detta skäl skulle ega giltighet,
i fall man kunde vara försäkrad om, att just de svagare begåfvade
och för studier mindre lämpliga blefve uteslutna; men något
.skål till ett sådant antagande finnes uppenbarligen icke. Det har
icke heller blifvit ådagalagdt, att antalet lärjungar vid de allmänna
läroverken i vårt land för närvarande är oproportionerligt stort; för
ett motsatt omdöme talar den omständigheten, att studentexamen
numera fordras icke blott af dem, hvilka ämna vid universitetet
fortsätta sina studier, utan ock för inträde i nästan alla embetsverk,
der akademisk examen icke fordras, äfvensom i de flesta högre fackskolor
o. s. v. Visserligen föreslå komiterade, att en ganska stor
del af lärjungarne, till högst 25 procent, må kunna befrias från
terminsafgiften, och skulle således de egentligen fattiga icke drabbas
af denna utgift. För de förmögna åter skulle en årlig utgift af det
ifrågavarande beloppet icke blifva särdeles tryckande. Men just för
de mellanliggande eller den mindre burgna medelklassen, såsom t. ex.
de lägre gradernas tjensteman, mindre industriidkare in. fl., hvilkas
inkomster icke mer än jemnt förslå till deras uppehälle, men hvilka
dock icke torde komma i åtnjutande af befrielse från denna afgift,
skulle densamma utan tvifvel blifva ganska betungande, i synnerhet
om flere bröder samtidigt begagna undervisningen i de allmänna
läroverken. Af dessa och flere vigtiga skäl, åt hvilka äfven komiterade
gifvit sitt erkännande, skulle direktionen helst se, att hvarje förslag
517
i här ifrågavarande rigtning måtte förkastas och lärarnes aflöning
hädanefter såsom hittills bestridas uteslutande af statsverket.
Men om den föreslagna löneregleringen icke kan genomföras
utan bidrag från lärjungarne, så anser sig direktionen, hellre än
denna reglering skulle åsidosättas eller till en obestämd framtid uppskjutas,
böra förorda införande af terminsafgifter till betäckande af
en del af det erforderliga beloppet; hemställande dock direktionen,
på det att de ofvannämnda olägenheterna må blifva så litet känbara
som möjligt, att afgiften icke må bestämmas till högre belopp
än 15 kronor för hvarje termin.»
Åberopande ofvan uttalade åsigter, får direktionen endast tilllägga,
att hon, för den händelse förhöjda afgifter skulle blifva oundvikligen
erforderliga, anser, att utan fastställande af något maximiantal
befrielse från afgifts erläggande bör medgifvas alla, som styrka
sig deraf vara i behof.
Kap. X. Om läroverkens styrelse.
I denna fråga instämmer direktionen med komitén, hvad beträffar
lokalstyrelsen, men förordar, i olikhet med komitén och i
likhet med läroverkskollegiet, att öfverstyrelsen må utgöras af ecklesiastikdepartementets
läroverksbyrå, utvidgad och förstärkt med afseende
på de nya åligganden, som sålunda skulle tillkomma densamma,
hvaribland direktionen särskildt vill betona utöfvandet af en verksammare
och vidsträcktare inspektion än den nuvarande.
I sammanhang härmed vill direktionen liksom lärarekollegiet
framhålla lämpligheten af, att läroverkens lärare utnämnas af Kongl.
Maj:t.
Det af skolans lärarekollegium afgifna yttrande bifogas.
Stockholm den 27 Augusti 1885.
Underdånigst
C. M. Björnstjerna.
G. West felt.
A. W. Staaff.
Sigurd Boven.
518
Till Kong!, direktionen öfver nya elementarskolan i Stockholm.
Sedan Kongl. direktionen, med anledning af Kougl. Maj:ts nådiga
remiss af läroverkskomiténs underdåniga betänkande, den 17 sistlidne
Januari anbefalt lärarekollegium att inkomma med det yttrande,
hvartill nämnda betänkande kunde föranleda, har lärarekollegium,
sedan tillgängliga exemplar af samma betänkande bland kollega
medlemmar cirkulerat, vid sammanträde den 27 sistlidne Februari
dels tillsatt trenne särskilda utskott för en förberedande behandling
af betänkandets tre vigtigaste kapitel, nemligen kap. II om latinets
ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter, kap. III om
den hygieniska undersökningen af läroverken samt kap. V om undervisningsplanen,
dels uppdragit åt särskilda kollegiets ledamöter att
förbereda hvar sitt af betänkandets öfriga 6 kapitel, referera desamma
och afgifva förslag till utlåtande. Kollegiet har sedermera vid icke
mindre än 8 särskilda längre sammanträden, med ledning af de särskilda
utskottens eller ledamöternas framställningar och förslag, behandlat
komiténs utlåtande, hvarefter, sedan vederbörande referenter
aflemnat af dem uppsatta och i kollegiet justerade redaktioner af
kollegiets beslut rörande de särskilda delarne af komitébetänkandet,
ett särskildt redaktionsutskott haft i uppdrag att söka såvidt möjligt
sammanarbeta det hela. Då emellertid sistnämnda arbete af flera
skäl icke kunnat påbörjas förr än under de sista, af många andra
göromål upptagna veckorna af terminen, men detta oaktadt den slutliga
justeringen före kollegii skingring vid vårterminens slut måste
företagas, har detta haft till följd, att något egentligt sammanarbetadt
helt icke kunnat åstadkommas, utan måste utskottet inskränka sig
till att söka någorlunda hoppassa de särskilda referenternas af kollegium
justerade yttranden. Detta torde lända till ursäkt för den
vexlande form, än bredare, än mera sammanträngd, hvarunder kollegii
utlåtande härmed framträder. Rörande kap. IV af läroverkskomiténs
betänkande, »frågan om första klassens indragning», vill
kollegium inskränka sig till att instämma i komiténs yttrande och
förslag; hvad åter kap. IX, »om indragning och ombildning af åtskilliga
läroverk», beträffar, anser kollegium sig icke ega erforderlig
sakkunskap för att deröfver kunna yttra sig. Vid de öfriga kapitlens
behandling har kollegium i hufvudsak följt den af komitén gjorda
uppställningen och får nu i det följande, kapitel för kapitel, anföra
dels flertalets inom kollegium åsigter, dels de afvikande meningar,
som i en och annan punkt framträda
519
Kap. II. Om latinets ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter.
Vid behandling af 2:a kap. af komiténs utlåtande, »om latinets
ställning vid Sveriges offentliga undervisningsanstalter», har kollegiet
tagit till utgångspunkt komiténs förslag till »förändringar af latinets
ställning i och till de akademiska preliminärexamina», Indika förändringar
komitén angifvit såsom »grundvalarne och de nödvändiga
förutsättningarna» för den af henne föreslagna läroverksorganisationen.
Härvid har genast från början uppstått den frågan, om och i hvilken
utsträckning ett läroverkskollegium kunde anses ega kompetens att
afgifva utlåtande om förslag till ändringar af universitetsexamina,
hvilka naturligtvis måste anordnas med hänsyn till »administrationens
allmänna eller särskilda behof». Visserligen kunna de formella betänkligheter,
som komiténs ordförande anfört mot komiténs befogenhet
att med dessa frågor taga befattning, icke gälla för kollegiet, som
har att yttra sig om komiténs förslag, sådant det faktiskt föreligger.
Men då det likväl med skäl kan betviflas, att ett läroverkskollegium,
utom i hvad angår akademiska examina såsom vilkor för kompetens
till läraresysslor vid högre allmänna läroverk, inom sig eger erforderlig
sakkunskap för att afgifva ett på sjelfständig motivering grundadt
utlåtande, så beslöt kollegiet för sin del:
att icke ingå i några detaljerade bestämmelser om latinets
ställning i och till universitetsexamina, med undantag af hvad som
angår lärareexamen.
§ 2.
Vidare, då komitén synes hafva haft till ett hufvudsyfte att bereda
realisterna utsträckt rätt att aflägga akademiska examina, så
framstälde sig för kollegiet sjelfmant den frågan: ingår det i realliniens
egentliga uppgift att förbereda till univervitetsstudier, och,
om så är, böra realisterna få tillträde till universitetsexamina i
vidsträcktare mån, än som nu är fallet?
Beträffande denna fråga uttalades inom kollegiet från hvarandra
i någon mån afvikande meningar.
a) Å ena sidan sökte man göra gällande den åsigten, att komitén,
som utgår från den förutsättningen, att båda bildningslinierna, den
klassiska och den reala, skola bereda till samma lefnadsbanor med
undantag af den presterliga (bet. sid. 177), synes ställa realliniens
520
mål och fortgående utveckling i allt för stort beroende af dess lärjungars
rätt att aflägga universitetsexamina. Realliniens mål hade
ingalunda från början varit och kunde svårligen anses nu vara eller
ens böra blifva det att hufvudsakligen förbereda till universitetsstudier.
Då nemligen hos oss icke finnas läroverk, som i likhet med
Tysklands borgarskolor tillgodose det borgerliga lifvets kraf på skolbildning,
så är det hos oss en vigtig uppgift för denna linie att
• jemte grundläggandet af de vetenskapliga insigter, som vid högre
tillämpningsskolor, särskildt den tekniska högskolan och krigsskolan,
finna sin vidare utbildning — tillgodose industriens, handelns och
näringarnas behof af vetenskapligt utbildade krafter, eu uppgift, som
för statsändamålet icke är mindre vigtig än utbildandet af blifvande
embetsmän. Det kan derföre ifragasättas, om det från synpunkten
eif statens fördel ens är välbetänkt att väsentligen ändra denna realliniens
uppgift genom att åt realisterna i den utsträckning, som
komitén föreslagit, öppna tillträde till akademiska examina och sålunda
locka unge män att a embetsmannabanan söka ett anspråklöst
lefvebröd i stället för att makända till större gagn för sig och fosterlandet
egna sina krafter åt industriens och näringarnas tjenst. Skulle
en ändring af realliniens uppgift, sådan denna här blifvit angifven,
derjemte kräfva en ändring af dess organisation, så som komitén föreslagit,
torde detta snart, såsom en af reservanterna inom komitén,
lektor Anderson (reserv, sid. 52), anmärkt, medföra nödvändigheten
att inrätta särskilda skolor för tillgodoseende af de borgerliga yrkenas
behof. Visar det sig emellertid, att reallinien äfven med sin nuvarande
organisation icke blott förmår fylla sin ofvan angifna uppgift,
utan äfven utgör en lämpligare förskola för vissa akademiska
fackstudier än de andra bildningslinierna, eu åsigt, som enhälligt
uttalats af filosofiska fakultetens i Upsala matematisk-naturvetenskapliga
sektion, hvilken i konseqvens dermed bestämdt yrkar på
rättighet för realister till undergående af examina och graduering
inom nämnda fakultet, sa synes från skolans synpunkt intet hinder
möta för kollegiet att uttala sig för önskvärdheten deraf, att i lagstiftningen
tages vederbörlig hänsyn till dessa, såsom det vill synas,
väl grundade yrkanden, helst som kollegiet i det följande finge tillfälle
att uttala sig om, i hvad mån betyg öfver insigter i latin kan
anses erforderligt för kompetens till läraresysslor vid de högre allmänna
läroverken. I hvilken utsträckning åter den påyrkade rättigheten
till undergående af akademiska examina bör beviljas, huruvida
den bör inskränkas till nyssnämnda sektions läroämnen eller omfatta
*
521
äfven den humanistiska sektionens eller möjligen till och med utsträckas
till de s. k. öfre fakulteteternas läroområde, —såsom af
några medlemmar af kollegiet yrkades — derom ansågs kollegiet så
mycket mindre böra yttra sig, som det härvid hvarken kunde hänvisa
på en hos oss eller i utlandet vunnen erfarenhet eller egde stöd
i uttalanden af specielt sakkunnige, akademiska myndigheter, enär
dessa för ofta rakt motsatta åsigter och yrkanden bjuda goda och
behjertansvärda skäl. Att härvid, såsom komitén i fråga om de
medicinska myndigheternas utlåtanden, tillmäta en ringa numerisk
röstöfvervigt för den ena eller andra åsigten den afgörande betydelse,
att ett reformförslag inom examensväsendet bygges derpå, synes föga
välbetänkt.
6) Å andra sidan ansågo flere af lärarne sig ega den öfvertygelsen,
att inom skolans reallinie full mogenhet för universitetsstudier,
med undantag af de teologiska, kunde vinnas. Ett stöd för
denna åsigt fann man deri, att undervisningen på denna linie i det
hela bedrifves efter samma metod som på latinlinien, och att, såsom
det framhölls, icke latinstudiet uteslutande eller ens i främsta rummet
eger förmåga att vara själsbildande, karaktersstärkande och sedligt
uPplyf!andei utan att denna förmåga tillkommer studiet af hvarje
läroämne, om det rätt bedrifves. Man kunde för denna öfvertygelses
giltighet äfven åberopa uttalanden af akademiska myndigheter; särskild!
hänvisades till den matematisk-naturvetenskapliga sektionens
i'' Upsala utlåtande af år 1882. — Hvad beträffar invändningen, att
genom för realstudenter i vidsträcktare mån öppnadt tillträde till
universitetet unge män skulle lockas att mer än nu inträda på embetsmannabanan,
ansågs detta antagande obevisadt och, åtminstone om
man afsåge ett större antal studerande, osannolikt. De allra flesta
af dem, för hvilka denna bana med någorlunda stor bestämdhet
uppställes som mål, ja, ganska många, för hvilka man blott vill
hålla den öppen som en möjlighet, få nu välja latinlinien. Reallinien
erbjuder ju i sig åt dem snart sagdt inga utsigter på ifrågavarande
område, och dess genomgående har man ej någon rätt att
betrakta som en väsentligt lättare sak än latinliniens. Följden af
sagda förändring skulle antagligen i hufvudsak blott blifva den, att
ett antal af sådana ynglingar, som nu välja latinlinien endast af
hänsyn till ''framtida utkomst, skulle söka inträde på reallinien, till
hvars undervisning de af håg eller anlag känna sig mer dragna. —
Då denna linie, såsom nämndt, i det hela följer samma metod som
latinlinien och redan nu måste sägas åsyfta lärd bildning, vore det
522
ej att befara, att den genom åtgärden i fråga sättes ur stånd att i
samma man som nu utbilda goda krafter för det specielt s. k. praktiska
lifvets tjenst.
Mot den ifrågasatta åtgärden att bereda realisterna tillträde till
akademiska examina inom filosofiska, juridiska och medicinska fakulteterna,
utan att de behöfva undergå de nuvarande komplettera gsexamina
i latin, ansågs egentligen blott det tala, att de förhållanden,
man ville införa, ännu ej haft tillfälle att hålla stånd för erfarenhetens
pröfning. Men å ena sidan kunde man ej af de motskäl, som
anförts, finna sig öfvertygad om, att denna åtgärd vore förbunden
med några vådor; å den andra syntes stora förmåner böra härflyta
ur densamma; och man ansåg derför väl värdi, att försöket vågades.
Dessa förmåner bestode deri, att de från reallinien utgångna studenterna
jemte nödig allmän mogenhet komrne att i ämnen, Indika
såväl i allmänhet i praktiskt afseende äro af större betydelse än
latinet som ock för vissa grenar af lärda studier af universitetslärare
förklarats vigtigare än detta språk, till universitetet medföra större
insigter, än den klassiska linien med sin af af latinet starkt upptagna
tid förmår bibringa.
Med anledning af hvad sålunda förekommit, beslöt kollegiet att
ena sig om följande uttalande:
under den förutsättning att från statens och de akademiska
myndigheternas sida en motsatt uppfattning icke gör sig gällande,
vill kollegium från skolans synpunkt uttala sig för önskvärdheten
deraf, att tillträdet till universitetsexamina underlättas för realister;
dock så, att kollegiet, under ännu pågående skarpa meningsbrytningar
mellan specielt sakkunnige, icke anser sig kompetent att
angifva detaljbestämmelser.
§ 3.
Derefter behandlades komiténs förslag om B-liniens indragning
och införandet af en valfri latinkurs å reallinien. Då komitén sjelf
angifvit de föreslagna förändringarna af latinets ställning vid universitetsexamina.
såsom grundvalar och förutsättningar för sitt förslag
till läroverksorganisation, och då detta senare förslag eljest blefve
meningslöst, så ansåg sig kollegiet böra behandla dessa frågor under
den förutsättningen, att det akademiska examensväsendet åtminstone
i hufvudsak blefve ordnadt enligt komiténs förslag. Vid förslagets
behandling fäste sig kollegiet först vid den enligt kollegii mening
otillfredsställande motivering, hvarpå den föreslagna åtgärden är
523
grundad. Det synes kollegiet sjelfkärt, att vid hvarje reform hänsyn
måste tagas icke blott till aprioriska grunder, utan äfven — och
detta framför allt, då reformen gäller undervisningsväsendet —• till
redan vunnen erfarenhet inom och utom fäderneslandet. Denna åsigt
synes ock delas af komitén, som vid tal om ett framtida grundläggande
bildningsämne uttryckligen varnar (sid. 43) för apriorisk
konstruktion af ett generelt bildningsideal. Betraktar man nu från
de tvenne angifna synpunkterna komiténs eget förfaringssätt, så kali
komitén, såvidt de aprioriska grunderna äro att söka i hennes bevisföring
för latinets »umbärlighet» (sid. 41 och följ.), visserligen icke
rättvisligen beskyllas för bristande utförlighet. Men vid en närmare
granskning af denna bevisföring synas emellertid tvenne allmänna
anmärkningar med fog kunna rigtas mot komitén, den ena att hon
underskattat latinets betydelse och vigt såsom allmänt bildningsmedel,
den andra att hon i framhållandet af ämnets relativa umbärlighet
rör lärda fackstudier skjutit öfver målet. Frågan om latinets betydelse
såsom bildningsmedel och derpå grundade rätt till en sjelfständig
plats inom skolans undervisningsplan vill kollegiet så mycket
mindre nu upptaga till pröfning, som den synes genom professor
Sundéns reservation (sid. 88—100) hafva fått en allsidig utredning.
Kollegiet fäster sig således endast vid de fackstudier, för hvilkas
idkande kunskap i latin i vida ■ större mått, än som kan vinnas genom
den af komitén föreslagna valfria latinkursen å reallinien, enligt
kollegiets mening är oumbärlig, under det att kunskap i det andra
åt de klassiska språken är relativt »umbärlig». Först må således
framhållas latinets behöflighet för högre juridiska studier och för
blifvande domare. Komitén sjelf medgifver detta (sid. 178), men
anmärker, att detta behof blott rör ett ringa antal af de från läroverken
utgående lärjungarne, och erinrar dessutom derom, att en
ombildning af de juridiska examina torde vara att emotse. Att den
ifrågavarande ombildningen, i fall nemligen juris kandidatexamen,
såsom föreslagits, kommer att fordras af blifvande domare i stället
för den nuvarande s. k. hofrättsexamen, just skulle komma att öka
deras antal, för hvilka åtminstone den latinkunskap, som meddelas å
nuvarande H-linien, af fackmännen ansetts behöflig, synes komitén
helt och kållet förbise. Hvad vidare angår fackstudier inom den
filosofiska fakultetens läroområde, så tillåter sig kollegiet betona
latinkunskapens oumbärlighet för ett sjelfständigt och grundligare
studium af de historiska och filosofiska vetenskaperna. Hvad särskild!
latinets ställning i en blifvande lärareexamen beträffar, får
524
kollegiet hänvisa till sitt i det följande afgifna utlåtande rörande
denna examen, i hvilken enligt kollegiets mening latinet bör blifva
obligatoriskt med undantag för en sådan examen, der hufvudämnena
tillhöra den matematisk-naturvetenskapliga sektionens läroområde.
Slutligen kan kollegiet icke undgå att anmärka, att komitén, i sin
ifver att visa latinets umbärlighet vid de lärda naturvetenskapliga
studierna, synes hafva gått allt för långt, då hon sökt tillämpa denna
sats (sid. 68 och följ.) på de lärda botaniska studierna. Att den
torde hafva sin giltighet inom växtanatomien och växtfysiologien,
hvilka jemförelsevis unga vetenskapsgrenars hufvudliteratur är affattad
på lefvande språk, synes kollegiet ovedersägligt. Deremot betviflar
kollegiet, att ett sjelfständigt vetenskapligt studium kan idkas inom
allmän botanisk systematik, särskildt de högre växternas, utan egen
bekantskap med skrifter af t. ex. Linné, De Candolle, Jussieu, Endlicher,
Koch, J. G. Agardh, E. Fries m. fl.; inom bryologien utan
skrifter af t. ex. Bindel, Hedwig, Nees von Esenbéck, Bruch & Scliimper
& Gftmbel, Lindberg, Zetterstedt m. fl.; inom algologien utan t. ex.
Kutzing, Harvey, Lyngbye, C. A. Agardh, J. G.•Agardh, J. E. Areschong
m. fl.; inom mycologien utan t. ex. E. Fries, Persoon, Corda,
Tulasne, P. A. Karsten, Saccardo m. fl.; inom lichenologien utan t. ex.
Acharius, E. Fries, Th. M. Fries, Nyländer m. fl., allt hufvudverk
hvart och ett inom sitt område, hvilka icke blifvit öfverflyttade till
något lefvande språk och säkerligen ej heller komma att blifva det,
och hvilka ej kunna sägas genom några mer eller mindre utförliga
utdrag på något lefvande språk hafva blifvit öfverflödiga. En latinkurs
af åtminstone den omfattning, som komitén föreslagit för reallinien,
torde således för flertalet af botanister vara af nöden. Hvilken
giltighet och bindande kraft enligt kollegiets mening bör tillmätas
komiténs bevisning för latinets umbärlighet, torde af det nu anförda
vara sjelfkärt. Komitén har emellertid på denna sin bevisning äfvensom
på åberopade auktoriteters utlåtanden icke blott stödt sitt förslag
(sid. 93 och följ.) till ändring af latinets ställning i universitetsexamina,
utan grundar äfven på densamma ett annat förslag, hvars
antagande skulle för vårt undervisningsväsendes framtid blifva ödesdigert,
nemligen det om indragning af den nuvarande B-linien vid
läroverken: Man hade kunnat vänta, att åt ett så genomgripande
reformförslag egnats en utförlig och grundlig motivering. Men detta
är ingalunda händelsen. Tvärtom synes denna motivering, som igenfinnes
i bet. sid. 177—-180, lika så otillfredsställande som den är
knapphändig. Efter att med några få ord hafva affärdat de invänd
-
525
ningar, som gjorts eller kunna göras mot förslaget, anför komitén
såsom hufvudskål för detsamma, att efter genomförandet af den föreslagna
förändringen af latinets ställning i de akademiska examina
B-linien ej längre blir för något statens ändamål behöflig, då blifvande
prestman och lärare i klassiska språk för sin skolbildning äro
hänvisade till A-linien, och öfriga, för hvilka någon ringa latinkunskap
är behöflig, till reallinien med valfri latinkurs.
Huru det rätteligen förhåller sig med B-liniens påstådda obehöflighet
för något statens ändamål, är visadt i det föregående, der
åtminstone tvenne slag af studier blifvit angifna, som afgjordt tillgodose
statsändamål och för hvilka denna linie är behöflig. Men
oafsedt det direkta statsändamålet eller. utbildningen af blifvande
embetsmän, gifves det andra berättigade bildning sb eko f, hvilka just
denna linie har att tillfredsställa och för hvilka således den ifrågasatta
indragningen skulle blifva synnerligen menlig. Till denna fråga
vill kollegiet återkomma i det följande, der det går att skärskåda
komiténs förfaringssätt i förhållande till den andra faktorn, till hvilken
enligt kollegiets mening väsentlig hänsyn bör tagas vid eu undervisningsreform,
nemligen erfarenheten.
Från denna synpunkt betraktadt, synes komiténs förslag, som
helt och hållet förbiser eller underskattar betydelsen af inom och
utom fäderneslandet vunnen erfarenhet, hafva fält sin egen dom.
Till stöd för detta påstående behöfves, hvad erfarenheten inom vårt
land angår, blott att hänvisa till komiténs egna tabeller å sid. 15 och
följ., af hvilka framgår, att den till indragning föreslagna bildningslinien
just är den mest freqventerade och den enda, som visat oafbruten
tillväxt. Detta oförnekliga faktum frånkänner komitén all
betydelse genom det antagandet, att B-linien för sin freqvens uteslutande
har att tacka latinets ställning i universitetsexamina, och att
följaktligen, om vi rätt fattat komiténs mening, en förändring af
denna latinets ställning skulle medföra freqvensens upphörande. Hvad
detta påstående angår, så torde det, tills erfarenheten visat motsatsen,
få anses såsom en obevisad supposition. Men på denna lösa supposition
äfvensom på en tilltänkt omdaning af det akademiska examensväsendet
bygger komitén sin skolorganisation. Ett sådant tillvägagaende
synes kollegiet mindre välbetänkt och dessutom stå i uppenbar
strid mot den rigtiga grundsats, som komitén i annat sammanhang
uttalar (sid. 178): att det ingalunda är lämpligt »att låta ovissa
framtidsförhållanden blifva bestämmande för läroverkens organisation».
I
526
I olikhet med komitén anser kollegiet, att äfven om examensreformen
genomföres, B-linien fortfarande blir behöflig, och detta
icke blott för ofvan angifna statsändamål, utan* äfven, såsom nu
skall visas, för tillgodoseende af enskildes behof af allmän »humanistisk»
bildning.
Då den föreslagna indragningsåtgärden skärskådas med hänsyn
till enskildes kraf på staten, att den fortfarande bör tillgodose ett i
vidsträckta kretsar kändt bildningsbehof, så måste den, enligt kollegiets
mening, anses i hög grad obillig, då den lemnar ett förut
beaktadt behof otillfredsstäldt, utan att kunna visa, att det blott är
inbilladt och således oberättigad! Att ett sådant behof lifligt erfares
af många, torde få anses såsom ett faktum. Det gifves, erkänner
komitén (sid. 177), tvifvelsutan i vårt land ett stort antal personer,
som hysa den åsigt, att ett grundligare studium af latin äfven
utan grekiska är ett i formelt (och hvarför icke äfven i reelt?) afseende
utmärkt bildningsmedel. Om också många af dessa, såsom
komitén vidare säger, helst skulle önska latinet till grundläggande
språk och således måste anse förhållandet å den nuvarande B-linien
i detta hänseende ej fullt tillfredsställande, så lider väl intet tvifvel,
att de, stälda i valet mellan denna linie och komiténs reallinie med
latinkurs, för sina söner eller myndlingar obetingadt skulle välja den
förra. Att staten då utan tvingande skäl med ett slag beröfvar detta
stora antal medborgare tillfälle att fortfarande få åt de unge, hvilkas
uppfostran de öfvervaka, meddelad en skolbildning, som för deras
behof anses för den lämpligaste, kan från billighetens synpunkt sedt
ingalunda gillas.
Kollegiet vill vidare anmärka, att om hänsyn tages till de olika
studieanlagen hos den bildningssökande ungdomen, den föreslagna
indragningen endast är egnad att öka de svårigheter, som redan nu
möta för vissa grupper af ynglingar vid det tidiga valet af bildningslinie,
och att således, äfven från denna synpunkt, den förmedlande
B-linien visar sig väl behöflig. Visserligen äro hos en del ynglingar
nämnda anlag så tidigt utvecklade, att de redan vid inträdet i 4:de
klassen, der, enligt komiténs förslag, det afgörande valet måste ske,
utan svårighet träffa valet mellan de tvenne skarpt afgränsade bildningslinierna,
den helklassiska och den reala. För andra åter, som »
visserligen ega håg och lust för studier, men icke tidigt röja utpreglade
anlag i eu viss rigtning, skulle, om B-linien indroges, det
tidiga valet af linie i händelse af missgrepp kunna blifva ödesdigert.
Af sin egen eller målsmannens åsigt om grekiskans obehöflighet för
527
den tilltänkta lefnadsbanan skulle mången sådan yngling föranledas
att välja reallinien. Om det sedan på skolans högre stadium, der
de verkliga studieanlagen först blifva i större grad märkbara, visar
sig, att han saknar begåfning för realliniens svåraste ämne, matematiken,
så skulle han kanske nödgas att rent af afbryta sin studiebana,
enär en öfvergång till den rent klassiska A-linien, der grekiskans
studium redan börjat och latinets länge fortgått, skulle vara
förbunden med synnerligen stora svårigheter. Och de ynglingar ära
verkligen icke få, för hvilka studiet af matematiken, i den utsträckning
detta bedrifves, å reallinien, kan i följd af anlagens rigtning åt
annat håll erbjuda oöfverstigliga hinder, medan erfarenheten visar,
att mycket mera sällan en för matematikens studium begåfvad yngling
så helt och hållet saknar språkliga anlag, att tillegnandet af
det mått af latinkunskap, som för maturitetsexamen å B-linien erfordras,
visar sig helt och hållet omöjligt. I betraktande af dessa
omständigheter kan kollegiet icke värja sig för den tanken, att genom
den af komitén föreslagna reformen skulle kunna framdeles uppstå
ett matematiktvång, icke mindre tryckande än det nu öfverklagade
»latintvånget». Slutligen må framhållas det obilliga i, att ynglingar
med anlag för språkstudier, men utan egentlig fallenhet för matematik,
bvilka för sin framtidsbana anse sig kunna umbära kunskap
i grekiskan, intvingas på A-linien, då de just å B-linien skulle erhålla
den utbildning, som bäst lämpar sig xör deras behof. Särskild!
är, såsom redan antydts, för den blifvande juristen den nuvarande
B-linien den enda lämpliga, enär hvarken A-linien med obligatorisk
grekiska ej heller reallinien med sin större matematiska kurs erbjuder
en för hans behof afpassad undervisning.
Genom det nu anförda anser sig kollegiet hafva visat, att komiténs
påstående om B-liniens blifvande obehöflighet är grundlöst, och
att tvärtom denna bildningslinie fortfarande har vigtiga uppgifter
att fylla med hänsyn både till statens ändamål och till de enskildes
bildningsbehof. Kollegiet har vid denna undersökning skärskådatfrågan
hufvudsakligen från skolans synpunkt. Hvilken ställning
universitetet intager till samma fråga, finner man deraf, att samtliga
fakulteterna i Upsala uttalat sig emot B-liniens indragande. Härvid
kan kollegiet icke undgå att framhålla det märkliga faktum, att den
matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Upsala, hvilken icke blott
tagit initiativ i frågan om akademiska examensväsendets ordnande,
utan äfven kraftigt påyrkat just den reform af detsamma, som komitén
förordar, och på hvilken reform komitén uteslutande bygger sin
528
skolorganisation, i sitt utlåtande af den 4 Mars 1885 uttalar sig
mot den föreslagna indragningen af B-linien, lika enhälligt som den
uttalar sig för examensreformen.
Sedan kollegiet i det föregående sökt häfda B-liniens på dess
behöflighet grundade rätt att existera, går det nu att betrakta de
hos densamma anmärkta brister och tillse, om icke dessa genom en
lämpligare ordnad undervisningsplan kunde i någon väsentligare mån
afhjelpas. Hvad bristerna angår, så uttalar komitén först den allmänna
anmärkning, att denna linie icke kan utan lärjungarnes öfveransträngning
fylla sin uppgift att prestera en för akademiska studier
tillräcklig underbyggnad i både klassiskt och realt hänseende. Då
nu öfveransträngning är ett väsentligt ondt, åt hvars undanrödjande
komitén eljest egnat en god del af sitt arbete, ehuru den bär icke
närmare utreder frågan, så torde vara sjelfkärt, att ingen vill eller
kan tillgripa den utvägen att på bekostnad af lärjungarnes helsa
söka afhjelpa de öfverklagade bristerna i bildningsresultaten. Och
dessa brister äro enligt komitén: dels half heten af den klassiska
bildning, som meddelas, dels högst otillfredsställande insigter i de
matematisk-naturvetenskapliga ämnena, särskild! matematik, der resultaten
å denna linie, efter det matematiska skrifprofvets borttagande,
af komitén betecknas såsom synnerligen underhaltiga (sid. 27, 28).
Det synes vid första påseendet, som hade komitén genom dessa anmärkningar
gifvit dödsstöten åt en bildningslinie, som genom sin
oförmåga att fylla sin uppgift måste anses hafva förverkat sin rätt
att existera. Så tyckes ock komitén hafva fattat saken. För kollegiet
visar sig emellertid förhållandet olika. Det gäller alltså för
kollegiet att bjuda skäl för sin afvikande uppfattning. Kollegiet
tillåter sig då först den allmänna anmärkning, att komitén särskildt
på denna bildningslinie synes ställa alltför ideala fordringar, hvarför
ock de anmärkta bristerna antaga dimensioner, hvilka torde tåla vid
att betydligt reduceras för att närma sig verkligheten. Hvad innebär
t. ex. den fordran, att en bildningslinie skall prestera en för
akademiska studier tillräcklig underbyggnad? Skulle den förstås så,
att den nyblifne studenten från skolan bör medföra nödiga förutsättningar
för att nöjaktigt följa alla de akademiska föreläsningar,
som intaga en strängt vetenskaplig ståndpunkt, så är denna fordran
helt enkelt en orimlighet, och kollegiet fruktar storligen, att hvarken
den från A-linien eller reallinien utgångne läljungen fullständigt
eger dessa förutsättningar, utan att kollegiet ändock skulle vilja
medgifva, att någondera af de sistnämnda bildningslinierna derför
529
förfelat sitt mal. Hufvudsaken är, enligt kollegiets mening, att den
till universitetet utgående ynglingen i skolan erhållit den allmänna
utbildning och mognad, som gör honom lämplig till fortsatta studier,
äfven om något brister i detaljkunskap, hvarför ock lärjungens Bepröfning
i skolan betecknande nämnes »mogenhetsexamen». Det vill
ock synas kollegiet, som om universitetet genom sin tillgång på
lärare af olika grader skulle kunna lemna eu undervisning, afpassad
efter de studerandes behof på olika stadier, utan att derför någonsin
de respektive vetenskapernas högste målsmän behöfde nedbringa sin
undervisning till den låga ståndpunkt, som å sid. 27 antydes.
Härmed har kollegiet velat angifva en synpunkt, som vid bedömandet
af B-liniens bildningsresultat ej torde böra lemnas obeaktad.
Det återkommer till denna i det följande, då det går att.
pröfva de anmärkningar, som komitén framstäf rörande bildningsresultatens
underhaltighet både i klassiskt och realt hänseende, och
tillse, i hvad mån dessa kunna vara berättigade i det ena och andra
afseendet. Kollegiet fäster sig då först vid den anmärkta halfheten
af den klassiska bildning, som der meddelas. Det tror sig hafva
rätt fattat komiténs mening, då det anser, att komitén med sill anmärkning
afsett att framhålla denna halfhet såsom en brist särskildt
hos B-linien, men som icke finnes hos A-linien, hvilkens resultat i
hvad som rör klassiciteten således torde få anses tillfredsställande.
Befogenheten af komiténs anmärkning kan naturligtvis ej jäfvas, om
det aritmetiska förhållandet betonas, att af de 2:ne klassiska språken
blott det ena å denna linie studeras. Anmärkningens vigt och betydelse
torde dock väsentligen minskas, om man särskildt afser den
första uppgift, som kollegiet velat åt denna linie vindicera, nemligen
att meddela en allmän »humanistisk» bildning, hvilken icke
blott kräfves af vissa embetsman, utan äfven för många enskilda
medborgare måste anses oumbärlig. Härvid vill kollegiet framhålla
att genom den ställning, som vårt språk och hela vår bildningsform
intager i förhållande till den klassiska forntidens, latinkunskapen för
oss obestridligen är vigtigare i detta afseende än kännedomen om
grekiskan, och hänvisar kollegiet härvid till reservationen af professor
Sundén (sid. 99) och rektor Törnebladh (sid. 30 ff.). Skärskådas vidare
den å B-linien meddelade skolbildningen såsom underbyggnad för
speciel klassiska studier vid universitetet, så torde vara sjelfkärt,
att här maste afses dessa studier, blott så vidt de gälla romarfolkets
språk och kultur, enär eu yngling, som ämnar sträcka sina studier
vidare, icke lär underlåta att begagna sig af A-liniens undervisning.
34
530
För att rätt bedöma frågan om denna bildnings tillräcklighet eller
otillräcklighet i detta afseende anser kollegiet nödigt att aflägsna
alla »idealfantasier» och endast fästa sig vid de faktiska förhållandena,
sådana de hos oss gestaltat sig vid skola och universitet.
Uppenbart är således, att resultatet af skolans latinundervisning efter
ämnets uppflyttning till 4:e klassen ej gerna kan bli detsamma som
för ett tiotal år sedan vid dess långt tidigare inträde på undervisningsplanen.
Men detta förhållande gäller ej mindre om Å-linien
än B-linien. Frågan är nu, om grekiskans tillkomst i 6:e klassen
med sina nästan till ett minimum reducerade kurser så väsentligen
förbättrar bildningsresultaten för syskonspråket, att ensamt A-liniens
lärjungar skulle vara tillräckligt underbyggda för ett akademiskt studium
af detsamma. Ehuru kollegiet för öfrigt instämmer i komiténs
aktningsfulla yttranden (sid. 59 och flerstädes) om grekiskans stora
betydelse såsom realt bildningsmedel och villigt medgifver, att en
fullständig och verklig klassisk bildning ej vinnes utan studiet af
detta språk, så vågar dock kollegiet, med blicken fäst på de klassiska
studiernas ståndpunkt i vårt land, uttala en på egen erfarenhet
stödd öfvertygelse, att äfven B-linien, så vidt på hennes organisation
ankommer, förmår prestera en för ett akademiskt studium af latinet
tillräcklig underbyggnad. Från klassicitetens målsmän vid universitetet
hafva icke heller, kollegiet veterlig!, uttalanden försports i den
rigtning, att B-liniens lärjungar skulle vara sina kamrater från A-linien
väsentligen underlägsna i förmåga att följa den akademiska undervisningen
i detta språk. Det mesta kommer dock an på, huru undervisningen
vid universitetet är ordnad. Yi upprepa här den tanke, som inledningsvis
yttrats, att för en harmonisk samverkan mellan skola och
universitet anspråken ej uteslutande böra ställas på skolan, utan att
äfven från universitetets sida något kan och bör göras. Och ifall
inga klagomål försports från universitetets sida, så torde detta åtminstone
delvis hafva sin grund deri, att klassicitetens akademiska
målsmän vid anordnandet af sin undervisning haft blicken öppen
för verklighetens kraf.
Kollegiet vill slutligen tillse, i hvad mån de skarpa anmärkningar,
som komitén rigtat mot halten af den reala bildning, som å
B-linien meddelas, äro befogade, och hvad som med anledning af
dessa kan och bör göras för att utan lärjungarnes öfveransträngning
stärka undervisningen i de reala ämnena, särskild! matematik, hvars
bildningsresultat under senaste tiden mest träffas af komiténs anmärkningar.
Vid behandling af denna fråga anser sig kollegiet,
531
hvad den positiva delen af henne angår, blott behöfva hänvisa till
sin i det följande framlagda undervisningsplan, hvilken i det väsentligaste
ansluter sig till professor Sundéns. Kollegiet hyser nemligen
den åsigt, att studiet af matematiken genom lämpligare anordningar
utan lärjungarnes öfveransträngning åter kan uppbringas till den
ståndpunkt, hvilken det före 1870 redan faktiskt intagit, och hvilken
komitén betecknat såsom ganska tillfredsställande. Att ett kunskapsmått
skulle kunna vinnas, fullt motsvarande det, som ernås å reallinien,
är naturligtvis en omöjlighet och synes ej heller rättvisligen
kunna begäras, för att denna bildningslinie inom de åt henne anvisade
gränser skall anses nöjaktigt fylla sin uppgift i förhållande
till universitetets billiga kraf. Men universitetets kraf kunna svårligen
anses billiga, om det fordrar, att för vinnande af nödig samverkan
mellan universitetet och mellanskolan anspråken uteslutande
böra ställas på den senare, och tillåter sig kollegiet derföre att hänvisa
till, hvad ofvan dels i allmänhet, dels särskilt i fråga om latinstudiet
yttrats i denna sak.
Beträffande särskildt skolans uppgift, har kollegiet ofvan angifvit
de kategorier af studieanlag, för hvilka B-liniens undervisning
maste anses bäst passande. Då kollegiet antager, att de ynglingar,
som redan tidigt ega utpreglade anlag för de specielt reala
ämnena, naturligen är o för sin skolundervisning hänvisade till reallinien,
för hvars lärjungar kollegiet också velat underlätta tillträdet
till universitetsexamina, sa framhåller kollegiet här blott den kategori.
af ynglingar, hos hvilka anlag för matematiska och språkliga
studier äfven på skolans högre stadier förekomma i ett visst jemnmått
och som derföre just å den förmedlande B-linien finna den för
dem bäst afpassade undervisningen. För att hemta exempel blott
från kollegiets erfarenhet, så må här anmärkas, att af 104 ynglingar,
som flan och med 1872 till och med 1884 vid läroverket undergått
maturitetsexamen a latinlinien, hafva 47 haft öfverbetyg (A eller AB)
i latin, 48 i matematik. Bland desse hafva 34 erhållit öfverbetyg i
båda hufvudämnena. Om betygen få anses för en någorlunda tillförlitlig
mätare af bildningsresultaten och dessa senare åter bero af
håg och anlag för studier, sä visar sig åtminstone inom det inskränkta
området för kollegiets erfarenhet, att ynglingar med verkliga
anlag och kag för studiet af språk icke sällan äro i stånd att med
fiamgang idka äfven matematiska studier. Kollegiet föreställer sig,
att det knappast för nu omnämnda kategori af ynglingar och ännu
mindre för dem, som med mera exklusivt matematiska anlag dock
532
sökt sin skolundervisning å B-linien, kan möta oöfvervinneliga eller
ens synnerligen stora svårigheter att efter aflagd maturitetsexamen
tillegna sig det kunskapsmått, som redan vid utträdet ur skolan
eges af realisten, hvilken senare ju anses tillräckligt underbyggd för
akademiskt studium af realämnena. Kollegiet har sig ock bekant,
att en eller annan latinstudent på några månader inhemtat de för
inträde vid tekniska högskolan erforderliga insigter i matematik.
Det torde således icke vara mera omöjligt för en B-liniens lärjunge,
som är utrustad med matematiska anlag, att utvidga sina i skolan
förvärfvade insigter i matematik, i fall han vill egna sig åt ett akademiskt
studium af matematik eller de vetenskaper, för hvilka eu
grundligare kunskap i detta ämne är en nödvändig förutsättning,
än det visat sig vara för en med någorlunda goda språkliga anlag
begåfvad realist att aflägga komplettéringsexamen i latin, i hvilket
ämne han icke i skolan erhållit någon undervisning. En ej liten
öfverdrift synes derföre ligga i det något kategoriska påstående, som
komitén under åberopande af sakkunskap uttalar (sid. 27), att en 19
eller 20 års yngling, som å B-linien erhållit sin skolbildning, ej
blott saknar utsigt att förvärfva sig några verkligt vetenskapliga
insigter i de reala vetenskaperna, så framt ej särskildt gynsamma
undantagsförhållanden inträda, utan ock att följa och draga nytta
af den akademiska undervisningen i nämnda vetenskaper, om denna
ej skall bringas ned till eu ståndpunkt, motsvarande elementarläroverkens
i andra civiliserade länder. Denna åsigt, så drifven till sin
spets, torde knappast delas af alla sakkunnige (jfr yttranden af professor
K. A. Y. Holmgren i det större akademiska konsistoriets i Lund
protokoll af den 27 Maj 1882). Kollegiet vågar ock att fortfarande
vidhålla den redan förut uttalade åsigten, att de verkliga anlagen,
väckta till lif genom skolundervisningen — låt vara inom ett mindre
område — för ett framgångsrikt akademiskt studium betyda vida mer
än ett visst qvantum af insigter. Kollegiet tror också, att de akademiska
målsmännen för de reala vetenskaperna skulle, om de stäldes
i valet mellan en med anlag för dessa vetenskaper begåfvad latinstudent
och en realist, som invita Minerva tillkämpat sig approbatur
i desamma, till lärjunge obetingadt välja den förstnämnde.
Genom det nu anförda anser sig kollegiet hafva jäfvat befogenheten
af den öfver B-linien fälda dödsdomen, så vidt denna grundar
sig på åsigten om denna linies oförmåga att fylla sin uppgift; det
har förut sökt uppvisa dess behöflighet både för statsändamål och för
fyllandet af de enskildes bildningsbehof. Kollegiets slutomdöme blir
533
derföre, att den föreslagna indragningsåtgärden, såsom sårnande
stöd både af erfarenhet och apriorislta grunder, måste anses synnerligen
vådlig för de svenska läroverkens framtid.
§ 4.
Hvad slutligen angår komiténs förslag, att å reallinien införa
en valfri mindre latinkurs, anser sig kollegiet kunna fatta sig kort,
hänvisande till de goda grunder, som. komiténs ordförande i sin reservation
(sid. 5—7) anfört mot en dylik åtgärd. Visserligen synes
vid första påseendet detta förslag ingifva vida mindre betänkligheter
än det förut behandlade om B-liniens indragande, ja, man kunde
till och med ifrågasätta, om det icke vore billigt, att från statens
sida något gjordes för tillfredsställandet af deras behof, hvilkas akademiska
studier och framtidsbanor kräfva ett vida mindre mått af
latinkunskap, än som meddelas å nuvarande B-linien. Ett alldeles
nytt ämnes studium efter aflagd mogenhetsexamen, låt vara äfven i
så obetydligt omfång som den föreslagna latinkursen, innebure i sig
något afskräckande och toge i anspråk ej ringa energi. Härvid vill
kollegiet, som fortfarande yttrar sig under den i början af § 3 angifna
förutsättningen, hafva anmärkt, att alldeles samma svårighet,
som anföres i fråga om latinkunskapens förvärfvande efter mogenhetsexamen,
enligt komiténs förslag (sid. 224—225) kommer att förefinnas
för den blifvande presten och teologiske vetenskapsmannen beträffande
hebreiskan. Det sistnämnda språkets uteslutande ur skolans
undervisningsplan såsom valfritt ämne motiverar komitén dermed,
»att vetenskapsmannen har tillfälle att vid universitetet studera detta
språk lika väl som andra till universitetet hörande ämnen, och till
den blifvande prestens speciella studier har skolan lika litet att taga
hänsyn som till de för andra lefnadsbanor erforderliga fackstudierna».
Då nu hebreiskans uteslutande från skolan stödes på den grundsats,
att skolan icke har att taga hänsyn till fackstudiers kraf, men förslaget
till latinkursen å reallinien tillkommit just för underlättande
af vissa akademiska fackstudier eller af tekniska skäl, så anser kollegiet,
att komitén sjelf genom det, som ofvan anförts rörande hebreiskan,
på ett fullt tillfredsställande sätt motiverat ett afstyrkande
af sitt eget förslag angående latinkursen. Sedt ifrån synpunkten af
de studerandes behof, synes icke heller detta afstyrkande innebära
någon obillighet, om, enligt komiténs egen utsago (sid. 74), »blott
några veckors arbete» åtgår för förvärfvande af den latinkunskap,
som behöfves »för att förstå ett matematiskt eller naturvetenskapligt
534
verk», ock om till och med inhemtandet af hela den föreslagna valfria
latinkursen — enligt den erfarenhet, som latinlärarne inom kollegiet,
hvilka handledt flere realstudenter vid studiet för kompletteringsexamen,
med bestämdhet åberopat — för en med språkanlag
begåfvad yngling kräfver blott två, högst tre månaders arbete, uteslutande
egnadt åt latinstudiet. Icke desto mindre anser komitén
(sid. 225—226) denna obetydliga kurs med sitt från skolans i öfrigt
alldeles skilda mål, förlagd till skolan, kräfva så ansträngande arbete,
att rättighet till befrielse från ett eller annat af de andra läroämnena
måste lärjungar ne medgifvas. Om så är och i hvilket fall som helst,
är fara, att om latinet intages å realliniens läroplan, det kommer
att på högsta stadiet, utan att utöfva ringaste inflytande såsom bildningsmedel,
hvilket ju icke heller afsetts, menligt inverka på undervisningen
i öfriga, för realliniens mål ojemförligt vigtigare ämnen.
Denna fara blir större, om ämnet kommer i en skicklig och nitisk
lärares hand, som söker att af den obetydliga kursen göra, hvad göras
kan. Det torde i sådant fall lätt hända, att realliniens mål förryckes
derhän, att den med sin valfria latinkurs kommer att förete
utseendet af en ny B-linie, så till vida sämre än den nuvarande, som
befrielse medgifves från andra läroämnen, hvilkas inhemtande komitén
sjelf betecknat såsom vida vigtigare än den obetydliga »latinlexan»,
exempelvis den blifvande läkarens möjliga befrielse från engelskan,
i hvilket språk dock för dennes framtida fackstudier någon insigt är
oumbärlig.
På nu anförda grunder af styrker kollegiet komiténs förslag
att införa en valfri latinkurs å reallinien.
Då emellertid, enligt hvad kollegiet har sig bekant, framstående
målsmän för reallinien anse införandet af den ifrågavarande latinkursen
å denna linie synnerligen önskvärd!, vill kollegiet, i öfverensstämmelse
med den grundsats, som föranledt nya elementarskolans
stiftelse, nemligen att hvarje vigtigare läroverksreform bör
föregås af prof till vinnande af nödig erfarenhet om reformens lämplighet,
föreslå att vid något etter några realläroverk, som sådant
önska, ett försök med förenämnda valfria latinkurs måtte få anställas.
Reservation.
Mot majoritetens inom kollegiet tillstyrkan, att latinet såsom
valfritt ämne försöksvis måtte införas på reallinien vid något eller
535
några realläroverk, som sådant önska, få vi härmed reservationsvis
anföra vår afvikande mening.
Det synes oss först och främst klart, att en sådan tillstyrkan
står i afgjord strid mot den åsigt, kollegiet nyss förut uttalat, då det
afstyrkt komiténs förslag om införande af latinet på reallinien. Antingen
måste kollegiets skäl ej Vara rätt uttömmande, så att eu viss
tvekan ännu är berättigad, eller ock måste dessa skäl bestämdt tala
emot den föreslagna åtgärden, lika väl då det gäller ett eller annat
läroverk som läroverksorganisationen i dess helhet. Man talar om
önskvärdheten att anställa experiment för att se, hvilka resultat
kunde vinnas med den föreslagna latinkursen. Obehöfligheten af ett
experimenterande härvidlag torde dock vara påtaglig för hvar och
en med något omdöme i språkundervisning, enär den föreslagna
kursen är alldeles otillräcklig för att inverka vare sig på lärjungarnes
allmänna bildning eller speciella språkbildning. Explikation^!
af omkring 20 sidor i Julius Caesar och några fältherrar i Cornelius
Nepos kan sannerligen ej eu så kraftig verkan åstadkomma, men
torde deremot, om den ej skall tagas alltför lösligt, medföra rätt
betydligt arbete för inhemtande af formläran, hvilket sålunda blir
hufvudsak. Att latinundervisningen skulle komma att högst förderfligt
tynga på undervisningen i realliniens egentliga ämnen och förrycka
hela denna linies mål, har kollegiet sjelft i sitt afstyrkande
utlåtande framhållit. Af det nu anförda framgår, att intet pedagogiskt
syfte kan anses hafva varit för komitéförslagets framställande bestämmande.
Afsigten är tydligen att underlätta fordringarna för realistens
kompetens till akademiska examina, och man tror sig vinna detta
mål med här föreslagna åtgärd. Men utom det att fakulteternas
utlåtanden icke gifva stöd för ett sådant antagande, torde det väl
böra öfvervägas, huruvida ej, under förutsättning att förslagets inskränkta
fordringar i latin blifva för vissa akademiska examina gällande,
den förenämnda latinkursen, som trots sin obetydlighet skulle
verka högst menligt inom skolan, lämpligen kunde förläggas till universitetet,
der den knappast märkbart komme att tynga på examensfordringarna,
då den, enligt latinlärarnes inom kollegiet erfarenhet,
på så kort tid som ett par månader kan absolveras. Latinet skulle
derigenom, såsom ock i kollegiets utlåtande anmärkts, för blifvande
läkare och jurister få samma ställning som hebreiskan för blifvande
prester, med den skilnad, att latinkursen torde kunna genomgås på
kortare tid.
Då slutligen komitébetänkandet ej gifver anledning till något
536
uttalande angående ifrågavarande förslag, få vi vördsamt hemställa,
att det ej måtte till någon Kongl. direktionens åtgärd föranleda.
G. S. Löwenhielm. J. F. Johanson. C. G. Hellström.
E. G. Calwagen. Fr. O. Kjerrström. A. Stridsberg.
J. E. JM. Leander.
Vidimeras
ex officio
Hugo Hernlund.
Kap. III. Hen hygieniska undersökningen af läroverken.
Komitén har föreslagit en fullständig förändring af timplanen
för hvarje vecka. Motivet dertill finner komitén i de höga siffertal,
som den hygieniska undersökningen lemnar i afseende på sjuklighetsprocent
och arbetstid. Hvad sjuklighetsprocenten för de högre
skolorna beträffar, angifva tabellerna den förfärande siffran af 44,8 %
såsom ej fullt friska. Men förskräckelsen minskas betydligt, när man
finner, att härvid närsyntheten är medräknad. Frånräknar man •—
hvilket man tvifvelsutan bör göra — denna, så sjunker sjuklighetsprocenten
ned till 34,4 % för klass I, 36,9 % för L. VII: 2, 38,6 %
för R. VII: 2. Komitén säger sjelf, att »fullt likstäld med de Övriga
på sjuklighetsprocenten inverkande symptomen är närsyntheten
icke», men räknar den dock — med hvad rätt tilltror sig ej kollegiet
att afgöra — till »de sjukliga tillstånden hos barnet».
Äfven efter närsynthetens afräknande återstå emellertid alltid
34,4 % sjuka i klassen I, 36,9 % i L. VII: 2 och 38,6 % i R. VII: 2.
Men dels torde, såsom reservanten presidenten Forssell anmärker,
förskräckelsen för de höga talen »bero derpå, att man omedvetet
jeniför dem med ett fingeradt och oberättigadt normaltal, så nära
som möjligt till 0», dels yttrar komitén sjelf, att — »närsyntheten
oberäknad — lärjungarnes sjuklighet icke särdeles mycket tilltager
under skoltiden». Det kan ju då ej vara skolarbetet, som väsentligt
bidrager till de höga siffrorna, och då saknas ju tillräcklig grund
att för hela skolan sänka veckans arbetstid. Dessutom återstår alltid
att få veta, om den uppgifna sjukprocenten är relativt hög eller låg,
men dertill hade erfordrats en sjukstatistik beträffande ungdom, som
ej tillhör de allmänna läroverken. En normalsiffra, vunnen genom
undersökning om helsotillståndet hos hela rikets eller andra länders
ungdom, saknas alldeles. Det kunde ju hända, att det närvarande
tillståndet vore i det närmaste normalt.
537
Lärjungarnes arbetstid är summan af skoltimmarne och tiden
för hemarbetet. Mot komiténs beräkning af skoltiden kan anmärkas,
att rasterna (— 30 minuter dagligen) ej äro afdragna, att gymnastiken,
ehuru tröttande, ej får betraktas såsom själsarbete, att för de
högre klasserna månadslofven medtagits i arbetstiden.
Hvad lärjungarnes uppgifter rörande hemarbetet angår, kan anmärkas,
att, medvetet eller omedvetet, siffrorna tendera att blifva
för stora snarare än för små, och det af många skäl. 1 alla händelser
är det kollegiets erfarenhet, att, i olikhet med det slut, till
hvilket komitén på grund af tabellerna kommit, någon öfveransträngning
i de tre lägsta klasserna alldeles icke förefinnes, och att, när
klagomål angående lärjungarnes hemarbete i dessa klasser från målsmän
höras, dessa kagomål tvärtom gå ut derpå, att de ha för liten
sysselsättning i hemmet. Om för klasserna IV och V någon fåra för
öfveransträngning någonstädes skulle visa sig, kan sådant visserligen
bero derpå, att latinets och engelskans inträde i klassen IV mycket
tager lärjungens arbete i anspråk, men det kan också bero på någon
tillfällighet, såsom t. ex. origtig tillämpning af gällande skollag, ovist
nit hos någon lärare eller mindre god metod vid behandlingen af något
läroämne. För öfrigt har kollegiet svårt att yttra sig med bestämdhet
om denna sak, då i nya elementarskolan i olikhet mot vid andra läroverk
en stor del af öfverläsningsarbetet sker på lärorummet. Deremot torde,
såsom reservanten rektor Törnebladh (sid. 17) yttrar, »i det hela kunna
sägas, att arbetet i de högre klasserna ställer sig något svårare för
lärjungarne, än önskligt är». Blifva ferierna förkortade, så komma
de tillagda veckorna att bidraga till det nu möjligen allt för koncentrerade
arbetets utjemnande. För öfrigt erkänner kollegiet, att största
vigt måste läggas vid den af komitén uppstälda grundsatsen, att
skolan ej bör för sin räkning till det yttersta taga lärjungens tid i
anspråk och derigenom omöjliggöra extra arbete utom skolan.
Hvad slcolarbetets inflytande på helsotillståndet beträffar, har
komitén försökt komma till ett bestämdt statistiskt resultat. Men
vid en allmän undersökning framgår då, att en del läroverk med lag
arbetstid förete en jemförelsevis hög sjuklighetsproeent (t. ex. Stockliolmsläroverken),
under det att vid andra med relativt hög arbetstid
helsotillståndet synes vara tillfredsställande (exempelvis Karlstad).
»Man kan ej heller vänta», säger då komitén, »att arbetstidens inflytande
på sjukligheten skulle vid eu sådan jemförelse träda i dagen;
ty sjukligheten är ju vid de olika skolorna beroende på en mängd
fahtorer, som inverka på densamma, såsom ortens klimatiska och
538
hygieniska förhållanden i allmänhet, skollokalernas beskaffenhet, barnens
lefnadsförhållanden m. m., hvilka omständigheters inverkan kan
f vara långt starkare än den af arbetstiden». Komitén gör då eu
jemförelse mellan en grupp af 10 läroverk i olika delar af riket och
sammanställer sjuklighetsprocenten för de lärjungar, som arbeta öfver
en viss medeltid, och för dem, som arbeta under densamma. »Men»,
säger komitén, »äfven af denna undersökning kan man ej vänta
några mera i ögonen fallande resultat» (sid. 141). Då företages en
undersökning af Stockholmsläroverkens arbetstider och sjukliglietsprocenter.
Men nu har komitén glömt, hvad den ofvan yttrade (sid.
141), att andra faktorer inverka på sjukligheten, och är färdig med
det omdömet, att »dessa siffror synas häntyda derpå, att det allt för
stränga arbetet öfrat en direkt inverkan på sjukligheten». Komitén
tillägger visserligen (och förtager dermed till en ej ringa grad kraften
af de nyss citerade orden): »Några mera vidt gående slutsatser härutinnan
torde dock ej af dem böra dragas».
Äfveu förhållandet mellan softid och sjukprocent har undersökts
vid 10 läroverk, men någon ökning af sjukprocenten genom minskad
softid har ej kunnat ådagaläggas. För Stockholms läroverk befinnes
t. o. m. sjukligheten hos dem, som sofva längre, större än hos dem,
som sofva kortare tid (sid. 131).
Vid betraktande af alla dessa förhållanden synes man kunna instämma
i reservanten rektor Törnebladhs yttrande: »Det synes mig,
som om komitén skulle hafva gått försigtigare till väga, om den ej
hade låtit sina på helsoundersökningen grundade meningar taga så
starkt uttryck i timtalen» (sid. 42). Men det är just, hvad komitén
gjort. Oaktadt den ingenstädes velat af dessa undersökningar draga
några mera vidt gående slutsatser, har den dock på dem grundat en
djupt ingripande förändring af skolans arbetsplan. En sänkning af
arbetstiden, så betydlig som t. ex. för 2:a klassen med 80 timmar
för läsåret, grundad på så svaga statistiska resultat, kan kollegiet ej
finna berättigad. Den blefve betänklig af flera skäl, bland andra
äfven af det, att, såsom tabellerna meddela, 30 °/0 af de allmänna
läroverkens ungdom under skolterminerna lefva utan föräldravård,
och det sätt, hvarpå dessa lärjungar skulle använda den lediga tiden,
blefve i högsta grad ovisst, i synnerhet som det väl ej på allvar kan
komma i fråga att genom föreskrifter i skollagen fastställa någon bestämd
tid för hemarbetet.
Komitén har slutligen föreslagit eu utvidgad hygienisk tillsyn
öfver läroverken. Att en sådan är behöflig, synes vara onekligt; men
539
mycket torde redan i detta afseende finnas- åtminstone tills vidare
genom att tillse, att gällande skolstadgas föreskrifter i § 124 angående
skolläkarens verksamhet blifva verklighet. Men får skolläkaren
ökade förpligtelse!'', är det billigt, att hans ersättning ökas, måhända
ännu mer, än komitén föreslår. Hvad det hygieniska biträdet angår,
synes man kunna sluta sig till rektor Törnebladhs åsigt (sid. 45), att
ett sådant icke nödvändigt behöfves för de 5-klassiga läroverken.
Kollegiet vill blott tillägga orden: och med dem i lärjungeantal likstälda.
Hvad behölligheten af de många undersökningarna (uppgående
ända till 8 under ett läsår) beträffar, vågar en oinvigd ej yttra
några bestämda åsigter, men nog förefaller det tvifvelaktigt., huruvida
t. ex. mätningen och vägningen eller undersökningen af hörseln verkligen
kan medföra några beaktansvärda resultat. Deremot torde kostnaden
för alla dessa undersökningar och den dermed förenade nödvändiga
bearbetningen af det väldiga statistiska materialet ej kunna
lemnas å sido. Hvad särskildt undersökningen af hörselförmågan
angår, kan kollegiet ej tillstyrka den, 1) emedan hörseln åtminstone
under vissa omständigheter, såsom t. ex. vid katarrhala affektioner,
lär kunna mycket variera, så att den t. o. , m. kan vara olika på
olika dagar; 2) emedan hörselns beskaffenhet är svår att noggrant och
i detalj bestämma; och 3) emedan svårare oregelbundenheter i hörseln
lätt af läraren upptäckas, då ändamålet med undersökningen, som
ju skulle vara bestämmandet af lämplig sittplats i lärorummet för den,
som har sämre hörsel, genom läraren ensam kan åstadkommas.
På grund af allt detta får kollegiet såsom sin åsigt uttala:
1) att någon öfveransträngning i skolans lägsta tre klasser ej
förefinnes och att således på grund deraf någon så stor nedsättning
i arbetstiden, som komitén föreslagit särskildt för andra klassen, ej
är nödvändig och ej bör ega rum;
2) att kollegiet ej med bestämdhet kan uttala någon åsigt om
huruvida öfveransträngning finnes i 4:e och 5:e klasserna, då vid
nya elementarskolan förhållandena äro mycket olika mot vid andra
läroverk, i det att en stor del af öfverläsningsarbetet sker på lärorummet
;
3) att kollegiet, som i hufvudsak delar komiterades uppfattning
om den tid, som af lärjungar med medelmåttiga anlag bör användas
till hemarbete, dock anser, att inga särskilda föreskrifter, afseende att
begränsa hemarbetet, böra i allmänna skolstadgan meddelas;
4) att läsåret förlänges, på sätt komitén föreslagit'';
540
5) att den hygieniska tillsynen öfver läroverken skarpes samt
att med hänsyn dertill följande åtgärder, vidtagas:
a) att särskild läkare anställes vid hvarje högre och femklassigt
läroverk samt att, då denne skulle få sin tid mycket upptagen, utom
genom de årliga undersökningarna, äfven dels genom sin skyldighet
att kostnadsfritt vårda medellösa lärjungar, dels genom den hvarje
månad återkommande hygieniska inspektionen och dels genom det
nästan dagligen förekommande kontrollerandet af tillfälliga opassligheter
hos lärjungar, som vilja befrias från deltagande i gymnastiköfningarna,
vid hvilken kontroll läkarens biträde af rektor påkallas,
hans lön ock bör blifva större än den af komitén föreslagna;
b) att instruktionen för alla skolläkare för likformighetens skull
bör fastställas af en och samma myndighet, således för närvarande af
medicinalstyrelsen, emedan de formulär, läkaren har att begagna, af
denna styrelse upprättas och hans uppgifter till samma myndighet
skola aflemnas;
c) att undersökningarna inskränkas till de nödvändiga, bland
hvilka kollegiet ej kan räkna undersökning af hörselförmågan;
d) att momentet 4 af de sid. 145 framstälda allmänna grunderna
till instruktion för skolläkaren torde böra närmare detaljeras, och att
sådant lämpligen kunde ske genom medicinalstyrelsen;
e) att i momentet 5 af samma grunder föreskrift saknas om,
hvart läkarens redogörelse för de hygieniska och sanitära förhållandena
vid läroverket skall från skolstyrelsen insändas, hvarför kollegiet
måste förutsätta, att de, såsom hittills, enligt hvad som stadgas
i skollagens 124 §, skola ingå till medicinalstyrelsen;
f) att kollegiet anser hygieniskt biträde obehöflig! för de läroverk,
vare sig fullständiga eller femklassiga, der lärjungeantalet ej
öfverstiger 150. (Jfr Bil. C, sid. 92.)
Kap. V. Undervisningsplanen.
Af kollegiets uttalanden öfver hvad komiterade i kap. II och III
föreslagit blir en naturlig följd, att den af läroverkskomitén i kap. Y
framlagda och motiverade undervisningsplanen endast med åtskilliga
modifikationer och tillägg kan af kollegium förordas. Dessa senare
afse naturligtvis såväl antalet linier som de olika klassernas läroämnen
och timantal å de särskilda linierna.
Om det antal slcilda linier, hvilka enligt kollegiets mening böra
finnas, torde det vara nog att, med hänsyn till hvad förut blifvit an
-
541
fördt, tillägga, att ingen inskränkning i deras nuvarande antal "bör
ifrågakomma.
En mera omfattande utredning kräfver deremot frågan om de
olika läroämnenas ställning å de särskilda linierna med afseende på
deras omfattning och tiden för deras inträde samt deras häraf beroende
timantal.
§ 1.
Såsom en af sina grundsatser har komitén, på (sid. 194) anförda
skäl, uppstält, att komitén icke borde väcka några detaljerade förslag
till förändringar i skolans lärokurser. Härifrån har komitén likväl
gjort flere icke obetydliga afvikelser, enär hon dels föreslagit högst
omfattande förändringar i läroplanen i de främmande språken, särskildt
å reallinien, dels mindre omfattande, men långt ifrån oväsentliga
förändringar i lärokurserna för ämnena kristendom samt historia
och geografi äfvensom i ''öfningsämnenas ställning.
Då kollegiet nu går att i främsta rummet yttra sig om komiténs
förslag till ordnande af undervisningen i moderna språk, vill det
till att börja med hufvudsakligen instämma i komiténs kritik af denna
undervisnings nuvarande anordning, särskildt hvad beträffar reallinien.
Komitén framhåller såsom ett af dess väsentliga fel bristen på koncentration.
Den splittring i undervisningen, som häraf blir en följd,
anser komitén verka högst ofördelaktigt på stadgan och fastheten i
realliuiens språkbildning, hvars stärkande således blir ett kraf, som
med nödvändighet ställes på en blifvande organisation.
Ehuru kollegiet delar denna komiténs uppfattning, kan det ej
såsom ändamålsenliga anse de åtgärder, som i angifven syftning föreslagits,
utan tror fastmer, att det afsedda målet kan vinnas utan de
stora olägenheter, som deraf blefve en följd. Såsom en sådan olägenhet
vill kollegiet i första rummet beteckna den svaga ställning, som enligt
komiténs förslag skulle beredas det tyska språket. Komitén, som försäkrar,
att hvarje farhåga för, att undervisningen i tyska skulle blifva
»otillräcklig», är ogrundad, stödef detta sitt påstående hufvudsakligen
derpå, att »genom den fördelning af de tyska lärotimmarne på de
olika klasserna, som komitén föreslagit, undervisningen skulle såväl
vinna i qvalitativt hänseende, som större kurser medhinnas i de fem
lägsta klasserna, än som för närvarande i desamma vanligen genomgås».
Tyskans sammanlagda timantal för de fem klasserna skulle
visserligen nedsättas från 891 till 875, men på det sätt, att de tre
lägsta klasserna finge 65 timmars minskning, hvaremot 4:e och 5:e
542
klasserna erhölle tillsammans 49 timmars tillökning, och då en undervisningstimmes
värde betydligt växer med klassens ordningsnummer,
skulle deraf blifva en följd, att, oaktadt minskningen i de sammanlagda
undervisningstimmarnes antal, tyskans ställning i det hela skulle
förbättras genom den föreslagna åtgärden. Den invändning, som
kunde göras mot den föreslagna afslutningen af tyskan i 5:e klassen,
nemligen att lärjungarne vid afgången från läroverket allt för mycket
hunnit glömma språket, bemöter komitén dermed, att staten kan sägas
hafva gjort nog, då den åt undervisningen under fem år anslagit
tillsammans 875 timmar, samt att lärjungen, om han en gång i
framtiden behöfde läsa en tysk bok, utan tvifvel ganska snart skulle
finna sig till rätta i densamma.
Denna komiténs bevisföring kan knappt vara egnad att bäfva
de farhågor med afseende på en allt för svag undervisning, som
måste framkallas af dess förslag. Den omständighet, att 4:e och 5:e
klasserna skulle vinna 49 timmar, under det att de tre lägsta förlora
65, torde ej kunna tillmätas en så stor betydelse, som komitén anser.
Då undervisningen i de tre lägsta klasserna i öfvervägande grad utgöres
af öfningar, i hvilka hufvudsakligen minnet tages i anspråk,
såsom inlärande af vokabler, paradigmer o. d., kan det knappt antagas,
att förläggandet till 4:e och 5:e klasserna af någon större del
af dessa öfningar skulle väsentligt underlätta eller påskynda språkstudiet.
Lärjungens kunskap i språket skulle derför sannolikt vid
lemnandet af 5:e klassen blifva ungefär densamma, som han innehar
efter nuvarande anordning. Det måste äfven väcka någon förvåning,
att komitén, som i fråga om minnesöfningar, sådana de måste förekomma
i de lägsta klasserna, anser, att en undervisningstimmes värde
växer i så stor proportion med klassens ordningsnummer, deremot vid
borttagandet af undervisningstimmar i 6:e klassen säger (sid. 214),
»att det ej är antagligt, att den obetydliga tid, som är anslagen åt
detta ämne (nemligen i 6:e klassen), kan vara tillräcklig för att
undervisningen skulle kunna lemna något särdeles fruktbringande
resultat». Om en undervisningstimme i 4:e klassen är så mycket
mer värd än en i 3:e, synes det, som borde väl en timme i 6:e klassen
ej vara så alldeles värdelös, hvilket komitén äfven indirekt erkänner,
då hon på ett annat ställe medgifver, att lärjungarne skulle komma
att medhinna en mindre kurs i tyska, än som för närvarande genomgås.
Hvad vidare beträffar komiténs sätt att bortresonnera olägenheten
af språkets förtidiga afslutande, torde å ena sidan statens skyldighet
med afseende på undervisningen svårligen kunna begränsas
543
genom en godtyckligt antagen siffra, liksom det å andra sidan måste
blifva mycket vanskligt att bestämma den större eller mindre lätthet,
hvarmed en lärjunge, som under fyra år ej sysselsatt sig med språket,
skall kunna finna sig till rätta i "detsamma. Säkert är, att äfven nu,
då lärjungarnes kunskaper likväl äro grundligare, än hvad fallet
skulle blifva enligt komiténs förslag, samt språket endast två år
legat nere, klagomål ofta förekomma öfver svårigheten att läsa en
tysk författare.
Kollegiet, som sålunda ej af komiténs skäl kunnat öfvertygas om
ändamålsenligheten af tyskans afstötande med femte klassen, anser
tvärtom, att det vore i hög grad önskligt, om detta språte finge i
undervisningen fortsättas till sJcolkursens slut och i afgång spröfningen
ingå. Enligt nuvarande anordning föres lärjungen just till
den punkt, der språkstudiet kunde börja att såväl i teoretiskt som
praktiskt afseende hos honom väcka något större intresse; de bildningselement,
som en något vidsträcktare literaturläsning, ett något
mer ingående teoretiskt språkstudium innehålla, kunna såväl med afseende
på lärjungens ålder som den knappa tiden mycket ofullständigt
tillgodogöras; lärjungens förmåga att behandla språket i skrift
eller tal har ej vunnit den utveckling, som i praktiskt afseende kan
vara honom till något egentligt gagn, ja, såsom ofvan antydts, kan
det till och med ifrågasättas, om lärjungen efter de två år, som förflutit,
sedan han aflade sin sista examen i tyska, utan rätt störa svårigheter
kan läsa en tysk författare. Då emellertid det tyska språkets
betydelse, såväl med afseende på dess egen storartade literatur
som såsom förmedlande samfärdsel och literär gemenskap med hela
kulturverlden maste skattas särdeles högt, då vidare frukterna af det
arbete, som nedlagts på språkets studium, genom dess förtidiga utgående
ur undervisningen till stor del förspillas, samt slutligen en
väsentlig förbättring skulle vinnas, om språket äfven med ett mindre
antal timmar finge fortsättas till skolkursens slut, anser sig kollegiet
ej höra tveka att uttala sig för en förändring i nuvarande undervisningsordning
i här angifna rigtning.
Till den, enligt kollegiets åsigt, mindre tillfredsställande lösning,
hvartill komitén kommit vid ordnandet af realliniens språkundervisning,
har hon nästan med nödvändighet förts genom proklamerande
åt den grundsats, att alla skolans lärjungar skola undervisas i alla
tre språken, men att endast två språk såsom obligatoriska ämnen böra
samtidigt förekomma i undervisningen. Kollegiet, som tror, att det
skulle lända till stor båtnad för undervisningen, om densamma, åt
-
544
minstone på ett högre stadium, kunde taga mer hänsyn till lärjungarnes
begåfning och naturliga anlag för de särskilda ämnesgrupperna
(den historisk-filologiska och matematisk-naturvetenskapliga), än
komiténs förslag medgifver, vill i öfverensstämmelse härmed förorda,
att blott tvenne språk måtte förekomma såsom obligatoriska ämnen,
hvaremot det tredje endast såsom valfritt må på ett något högre
stadium i undervisningen ingå. Kollegiet tror sig så mycket hellre
kunna föreslå en sådan inskränkning, som det mångläseri i språk,
hvilket idkas i våra skolor af lärjungar med och utan fallenhet för
språkstudier, torde vara utan motstycke i något annat land, hvartill
kommer, att den föreslagna åtgärden kan utan svårighet genomföras.
Den skulle i första rummet komma de lärjungar till godo, som med
afgjord matematisk eller naturvetenskaplig begåfning sakna anlag
för språkstudier, samt vidare och allra mest den klass af lärjungar,
hvilkas begåfning i allmänhet är svag och hvilka nu endast med
största svårighet och till föga båtnad för sin språkbildning måste
följa undervisningen i tre språk. För lärjungar af nu nämnda kategorier
vore det utan tvifvel långt fördelaktigare att få koncentrera
sina studier på endast två språk, af hvilka det ena, nemligen tyskan,
redan från de lägsta klasserna förekommit och derför ej borde fordra,
något särdeles betungande arbete. Om således språkstudiet, såväl i
sitt eget som i öfriga ämnens intresse, bör inskränkas för en viss
klass af lärjungar, torde å andra sidan tillfälle böra beredas lärjungar
med anlag för språk att äfven i det tredje af de moderna språken
åtnjuta undervisning. Komitén, som (sid. 230) såsom sin åsigt framhåller,
»att reallinien ej uteslutande är att betrakta såsom en matematisk
linie, utan lika väl har moderna språk till hufvudämnen som
matematik», har likväl endast i mycket inskränkt mån, nemligen i
fråga om de skriftliga profven vid afgångsexamen, tillämpat denna
grundsats, hvaremot undervisningen i alla ämnen enligt komiténs
förslag blir densamma för alla lärjungar. Genom kollegiets förslag
om ett språks valfrihet har ett, visserligen litet, steg tagits i syftningen
af de båda bildningsrigtningarnas tillgodoseende med en i
någon mån starkare undervisning för hvardera i dess hufvudämnen
— en förstärkning, som för den matematisk-naturvetenskapliga egentligen
skulle blifva qvalitativ genom den större koncentration, som
blir möjlig, då språkundervisningen inskränkes, för den språkliga
åter qvantitativ genom tillkomsten af ett nytt språk. Det har ej
undgått kollegiets uppmärksamhet, att liksom lärjungarne på den
matematiska luden enligt detta förslag skulle vinna någon lättnad
545
genom den möjlighet, som beredts dem att inskränka sig till två språk,
lconseqvensen fordrat, att samma förmån bort beredas lärjungar, som
mer afgjordt egna sig åt språk, genom någon inskränkning i de
matematiska eller naturvetenskapliga kurserna. Då emellertid en
undervisning i skilda kurser på denna afdelning skulle fordra betydligt
ökade lärarekrafter, och ett förslag i denna rigtning sannolikt
ej skulle hafva någon utsigt till framgång, har kollegiet ej ansett
sig böra derom väcka fråga. Mot den öfveransträngning, som
möjligen kunde befaras af lärjungar, som läsa alla tre språken, torde
frivilligheten vara ett ganska säkert korrektiv, hvarjemte det väl är
att antaga, att endast lärjungar med anlag för språkstudier komrne
att begagna sig af undervisningen i det tredje språket.
Sedan kollegium sålunda såsom sin åsigt uttalat, att undervisningen
i tyska språket såsom obligatoriskt ämne må fortgå till skolkursens
slut, hvaremot ettdera af de två öfriga språken endast såsom
valfritt bör i undervisningen ingå, återstår att bestämma dels hvithet
af dessa sprätt häst egnar sig för valfri undervisning, dels om ordningen
för de respektiva språkens inträdande.
Vid en jemförelse mellan de båda språken, franska och engelska,
från de synpunkter, som i förevarande fråga måste vara bestämmande,
finner man lätt, att franskan med sin mer invecklade
språklära och sitt i allmänhet från svenskan mer afvikande skaplynne
erbjuder lärjungen mycket större svårigheter än engelskan, hvilken
just genom den lätthet, hvarmed man tillegnar sig så mycket deraf,
som för praktiska ändamål erfordras, vunnit den utbredning, som allt
mer gör den till ett universalspråk. Det synes således ej vara något
tvifvel om, att engelskan bättre lämpar sig för en något friare behandling
vid anordning af kurser m. m. än franskan, äfvensom att
ett jemförelsevis raskare framskridande blir möjligt i det förra
språket än i det senare. Med engelskan inträffar derjemte det egendomliga
förhållande, att på samma gång den ganska lätt inhemtas,
om fordringarna begränsas till förmågan att läsa en lättare författare
eller föra ett hvardagligt samtal, hvarje djupare inträngande i språket,
i följd af dess ofantligt rika ordförråd och fraseologi, skarpt bestämda
synonymik, frihet i konstruktioner m. m., erbjuder kanske större
svårigheter än vare sig tyskan eller franskan. De fordringar, som i
detta språk kunna ställas på lärjungen vid afgången från skolan,
måste derföre blifva allt för inskränkta för att lämpa sig till mätare
af hans språkliga bildning, i hvilket afseende franskan med sina be
35
-
546
stämda uttrycksformer och sin strängt logiska karakter har ett afgjordt
företräde.
Af angifna skäl anser äfven kollegiet, att den ordning, som af
komitén föreslagits för de båda språkens inträdande i undervisningen,
är den rätta och får sålunda i detta afseende med komitén
instämma. Franskan skulle således läsas från fjerde klassen, engelskan,
såsom valfritt ämne, från sjette, och torde kollegiet med afseende
på sättet, hvarpå man tänkt sig språkundervisningen efter dessa
grundsatser ordnad, få hänvisa till de närmare bestämmelser, som
innehållas i förslaget till timplan för de särskilda klasserna.
I afseende på undervisningen i kristendom har komitén uttalat
sig för »ett uppskjutande af katekesläsningen till skolans tredje klass»,
en åsigt, hvaremot ett par af komiténs ledamöter inlagt sin reservation.
I motsats till reservanternas åsigt och med stöd af-mångårig
erfarenhet inom nya elementarskolan, der katekesläsningen börjar
just i tredje klassen, anser sig kollegiet böra förorda komiténs förslag
i detta hänseende.
Kollegium vill derjemte uttala såsom sin åsigt, att undervisningen
i dogmatik på skolans öfre stadier, isynnerhet såsom den för närvarande
med ledning af nu befintliga läroböcker bedrifves, torde vara
af högst tvifvelaktig nytta. Väl är det sant, att religionsundervisningens
innehåll bör vara ett system, ett sammanhängande helt; men
systemet bör, isynnerhet då det gäller ett sådant ämne, icke påtrugas
lärjungarne fullfärdigt såsom det första och väsentligaste i kristendomsundervisningen,
utan fast mera framstå såsom det vunna resultatet
af en på historisk väg meddelad undervisning och allra helst
utan att få systemets i de minsta detaljer utförda form. På ifrågavarande
område bryta sig nu mer än någonsin de mest stridiga åsigter,
och få torde de vara, som i hvarje hithörande fråga hafva samma
åskådningssätt. Äfven bland de äldre lärjungarne möter man —
oftast som ett eko från hemmen — ett i detta afseende kritiskt sinne,
som isynnerhet fäster sig vid dogmatiska enskildheter af underordnad
betydelse, hvilkas historiska och religiösa betingelser ynglingaåldern
icke eger tillräckliga förutsättningar för att fatta. Att åt lärjungen,
just då han befinner sig i en afgjord brytningstid, meddela den religiösa
undervisningens innehåll i systemets abstrakta form, är att
onödigtvis inleda honom i frestelser, som för eu sådan ålder kunna
blifva ödesdigra, och torde, såsom en ansedd kristendomslärare uttryckt
sig, med skäl kunna kallas »att gifva stenar i stället för bröd».
Så snart deremot undervisningen blir konkret, så snart det blir fråga
547
om personligheter i stället för dogmer och abstraktioner, lif i stället
för formler och definitioner, då försvinner denna fara. Inför den
religiösa historiens af den mest hänförda tro burna gestalter förstummas
all kritik. Om en yngling under sin skoltid fått göra en
noggrann lefvande bekantskap med personligheter, som i lif och gerning
betygat sin tro, många af dem äfven beseglat den med sin död,
och dermed trädt »i inre beröring med en från den kristna religionens
område hemtad verklighet», då torde han icke så snart känna
sig frestad att tanklöst och lättsinnigt jubla bifall åt dessa brutala
religiösa godtköpsteorier, som nu mest af ungdomen omfattas. Kan en
religionsundervisning, sådan den bär är tänkt, ej åstadkomma annat, sä
bör den åtminstone ingifva lärjungarne aktning för religionen. Så har
ock af ålder* religionsundervisningen tillgått inom den kristna kyrkan,
då deremot undervisningen i skolan fått sin karakter af dennas egenskap
af att förnämligast hafva varit ett förberedande prestseminarium.
Derhän synes äfven nu gällande skollag tendera, då den bland annat
bestämmer såsom kurs för sjette och sjunde klasserna endast »troslärans
hufvudsanningar efter en kort lärobok», hvarmed tydligen ej
kan åsyftas den nuvarande genom omständigheternas tvång nödvändigvordna
öfverdrifna dogmatikläsningen. Det torde vara skäl att i
detta sammanhang äfven hänvisa till förhållandena inom våra grannländer.
Hvarken i Danmark eller Norge läses någon egentlig troslära
på gymnasialstadiet, och i det förstnämnda landet ingår ej ens
kristendomen såsom ett särskildt ämne i mogenhetsexamen, hvaremot
kyrkohistoria läses i femte och sjette klasserna.
På grund af hvad nu är anfördt, vill kollegium för sin del
i afseende på kristendomsundervisningen göra följande framställning.
En enkel, lättfattlig lärobok, innehållande troslärans hufvudsanningar,
vare sig den är affattad i kateketisk form eller icke, kommer
skolan väl alltid att behöfva, men undervisningen häri bör
lämpligast afslutas vid konfirmationsåldern. Efter denna tid bör —
alltid med förutsättning af att konfirmationsundervisningen för skolans
lärjungar rätt anordnas, hvilket icke bör möta hinder — all
egentlig dogmatikundervisning i skolan upphöra och i stället kristeu
*
»Det med rätta berömda sätt, hvarpå den helige Augustinus ville, att man
skulle undervisa de okunnige, var icke en metod, som denne kyrkofäder var ensam
om; den var kyrkans allmänna bruk. Den bestod i att genom historien visa, huru
religionen är lika gammal som verlden, framställa frälsaren såsom väntad i det
gamla testamentet och såsom beckande i det nya; detta är ock den kristliga
undervisningens sanna grundval.» (Fénelon.)
548
domsundervisningen koncentreras kring hvad som alltid bör vara
dess hufvudsak: bibelläsning och kyrkohistoria. I sammanhang med
hvad ofvan är nämndt, torde den senare, hvad beträffar dogmutveckling
och lärostrider, böra begränsas till en kortare kurs och deremot
den egentliga vigten läggas vid framställningen af liffulla bilder
ur Guds rikes historia. Äfven bör undervisningen i kyrkohistoria
alltid sättas i samband med undervisningen i allmän historia och
helst anförtros åt samma lärare. På detta sätt skulle för förstnämnda
ämne kunna besparas mycken tid, som nu åtgår till framställningar
af det allmänna kulturtillståndet och till sidoutflygter på den politiska
historiens område. Åt bibelläsningen bör framför allt omsorg
egnas, så att lärjungen under sin skoltid blir förtrogen med den
heliga skrift och fullt hemmastadd deri. Dock torde denna läsning,
isynnerhet på skolans öfre stadium, ej böra lektionsvis bedrifvas, utan
hellre förläggas till morgonandaktsstunderna. Om dessa hållas efter
eu i detalj utförd plan och bibelläsningen derjemte, i motsats till
hvad komitén föreslagit, åtföljes af förklaring, som bör vara mera
öfversigtligt anlagd, än hvad för närvarande vanligen är fallet, torde
lärjungarne deraf kunna hemta den varaktigaste behållning för lifvet.
Kollegium är emellertid öfvertygadt derom, att tiden ännu ej är
mogen för framgång åt ett förslag i ofvan nämnda rigtning, och har
derför ej ansett sig böra taga hänsyn dertill vid uppgörandet af sitt
särskilda förslag till ändringar i den nuvarande timplanen.
Reservation.
Från det sätt, hvarpå kollegiets flertal ansett, att kristendomsundervisningen
bör ordnas, få vi i följande afseenden och på nedanstående
grunder anmäla eu afvikande mening.
På samma gång vi dela kollegiets åsigt, att bibelläsning med
åtföljande förklaring bör ingå som en hufvudsaklig beståndsdel i
kristendomsundervisningen, på det »lärjungen måtte under sin skoltid
blifva förtrogen med den heliga skrift och fullt hemmastadd
deri», kunna vi ej anse det välbetänkt att afsluta studiet af den
kristna trosläran med konfirmationsåldern eller inskränka detsamma
till det kunskapsmått, som fordras för att blifva konfirmerad. På
detta sätt skulle nemligen våra elementarskolor i kristendomskun
-
549
skapen ej fora sina alumner längre, än folkskolan förer sina; men
om de i andra ämnen satt sitt mål högre än folkskolan, böra de
äfven göra det i teologien. Häremot invändes kanske, att skolan
bör söka anordna en konfirmationsundervisning, som motsvarar elementarläroverkens
kraf, samt till art och omfång öfverträffar den
allmänna för alla gemensamma; men dels kan denna särskilda undervisning
aldrig åläggas lärjungarne, hvarföre en stor del af dem liksom
hittills kommer att beredas af församlingslärare; dels kan denna
undervisning, äfven om alla skolans till den åldern komna lärjungar
skulle deltaga deri, ej annat än blifva mycket knapphändig och affärdas
så fort som möjligt, då skolan ej deråt anslagit någon särskild
tid; slutligen kan det sättas i fråga, huruvida det icke är ett vigtigt
och skönt drag i vår konfirmationsundervisning, hvilket man bör
söka bevara, att alla samhällsklassers barn der äro tillsammans. Yi
tro ock, att en mera vetenskaplig framställning af trosläran än katekesen
icke blott bör ingå i elementarbildningen med lika mycken
rätt, som t. ex. en vetenskaplig öfversigt af naturläran gör det, utan
äfven att en lämplig dogmatisk undervisning kanske mer än något
annat ämne på motsvarande stadium i skolan är egnad att väcka
lärjungen till eftertanke och derför utgör en mycket passande förberedelse
för filosofiens mera abstrakta studium. Härmed vilja vi
dock icke hafva sagt, att de läroböcker i dogmatik, som hittills användts
i skolan, icke möjligen varit för vidlyftiga eller i andra afseenden
opedagogiskt inrättade. Men cibusus upphäfver icke usus.
Hvad kyrkohistorien angår, så instämma vi visserligen i kollegiets
yttrande, »att den, hvad beträffar dogmutvecklingen och lärostrider,
bör begränsas till eu kortare kurs och deremot den egentliga vigten
läggas vid framställningen af Mulla bilder ur Guds rikes historia»,
men anse det alldeles oemotsägligt, att ingen bör bättre kunna meddela
denna sida af ämnet än just eu lärare, som i öfrigt ansvarar
för detsamma, samt att kollegiets förslag, att den kyrkohistoriska undervisningen
bör öfverfiyttas på läraren i allmän historia, är i hög grad
olämpligt, så mycket mer som denne lärare, då ingen särskild tid
blifvit anslagen åt kyrkohistorien, nästan med oundviklig nödvändighet
drifves att på ett styfmoderligt sätt behandla densamma och så godt
som uteslutande egna sin uppmärksamhet åt den allmänna politiska
historien, om ej denna genom den nya anordningen skall blifva
lidande, och dessutom både sakens natur och erfarenheten nogsamt
gifva vid handen, att man kan vara en utmärkt lärare i deu politiska
550
historien, utan att ega något sinne eller intresse för Guds rikes utveckling.
G. S. Löicenhiehn. ■ Fr. O. Kjerrström.
Vidimeras
ex officiel
Hugo Hernlund.
Beträffande de förenade undervisningsämnena historia och geografi
delar kollegium till fullo komiténs åsigt (sid. 221) derom, att den
äfven nu mindre lämpliga olikheten i anordningen af de båda hufvudliniernas
lärokurser i detta ämne på gymnasialstadiet bör försvinna
och således gamla tidens och medeltidens historia åter införas på
reallinien liksom geografien på latinlinien. Men om detta skall kunna
ske, utan att lärjungarnes insigter i qvalitativt afseende försämras,
måste otvifvelaktigt någon lämpligare åtgärd vidtagas, än den komitén
föreslagit, nemligen en nedsättning af ämnets timantal genom hela
läroverket från för närvarande 35 timmar i veckan till 32 å båda
linierna. Äfven om man medgifver rigtigheten af, hvad komitén anmärker,
nemligen 1) »att den geografiska undervisningen — i den
ändra klassen — både kan och bör underlättas genom att nödig
måtta iakttages med afseende på mängden af de geografiska namn,
hvilkas inlärande ålägges lärjungarne» (sid. 198); 2) att, genom den
af komitén föreslagna minskningen i ämnets timantal i den fjerde
klassen och motsvarande tillökning i den femte klassen med 1 veckotimme,
en verklig fördel beredes detsamma, »då man vet, huru betydligt
eu undervisningstimmes värde växer med klassens ordningsnummer»
(sid. 203); 3) att läsårets förlängning från 33 till 35 läsveckor
äfven utöfvar ett visst inflytande på timantalet, hvilket är så pass
betydligt, att fastän komitén föreslagit, att ämnet i den nuvarande
sjunde klassens båda årsafdelningar skulle förlora en af sina tre
veckotimmar, det likväl genom nämnda förlängning af läsåret skulle
på hela gymnasialstadiet göra eu vinst af 4 timmar (350 i stället för
346), — äfven om man medgifver allt detta, synes det likväl mer
än vågadt att härpå bygga förenämnda betydliga tillökning i lärokursen
på gymnasialstadiet. Den tid, som i andra klassen måhända
på sina ställen kan tagas bort från inlärandet af geografiska »namn»,
bör nemligen otvifvelaktigt i stället läggas till handledning i kartritning,
som för den geografiska kunskapens stadgande är af så stor
551
betydelse, och vinsten i mellanklasserna genom den föreslagna förändringen
i deras timplan i afseende på histora-geografi kan på sin
höjd bidraga till att något minska den orimlighet, som den nuvarande
lärokursens omfattning för dessa klasser enligt nästan alla sakkunniges
enstämmiga mening innebär (jfr uttalandena härom vid senaste
rektorsmötet). Låt äfven vara, att timantalet på gymnasialstadiet
genom läsårets föreslagna förlängning snarare något ökas än minskas, så
blir det ju i alla fall omöjligt att, utan motsvarande försämring i kunskapernas
beskaffenhet, så betydligt öka deras, omfattning, som komitén
med skäl föreslagit. Det är nemligen väl bekant, att för närvarande
det icke ens är möjligt att på latinlinien framföra kursen i
nyare tidens historia längre än till och med år 1815, ett förhållande,
som man icke kan annat än beklaga. Enligt kollegiets åsigt finnes
derför ingen annan utväg än att, utan minskning i timantalet på
det nedersta stadiet och mellanstadiet, antingen borttaga den på senare
åren i mellanklasserna genomgångna öfversigtskursen i allmänna
historien och i stället redan i fjerde klassen påbörja den nu till
nedre sjette uppskjutna vidlyftigare framställningen af gamla tidens
historia, eller också öka det af komitén föreslagna timantalet för
ämnet på gymnasialstadiet. Öfvertygadt att det förra alternativet
utan någon skada för den historiska bildningen vid läroverken kan
användas på latinlinien, vill kollegiet för denna linie inskränka
sig till att förorda detsamma, under det att kollegiet för reallinien,
der en kortare öfversigtskurs måhända är af vigt för dem, som
med femte klassen lemna det allmänna läroverket, anser det nödvändigt
att i sådant fäll åtminstone ämnets nuvarande timantal
bibehålies oförminskadt i sjunde klassens båda år saf delningar, på
samma gång som kurserna i sjette och sjunde klasserna å denna
linie förändras i förut angifva retning. På detta sätt vinnes likväl
icke, hvad komitén företrädesvis synes hafva åsyftat med sitt förslag,
nemligen tillfälle till gemensam undervisning i detta ämne för
båda linierna jemväl å gymnasialstadiet, men detta mål torde väl få
anses vara af underordnad vigt i jemförelse med, att lärjungarnes
bildningsbehof verkligen blifva tillgodosedda.
För att till sist äfven nämna några ord om öfning sämnenas
ställning instämmer kollegiet i komiténs förslag med afseende på
välskrifning och teckning, blott med det tillägg i fråga om välskrifningen,
att godkänd färdighet i detta ämne synes böra ingå bland
vilkoren för flyttning inom de klasser, der samma ämne förekommer.
Deremot måste kollegium för sin del bestämdt afstyrka komiténs
552
förslag i afseende på såw^rundervisningen från och med femte klassen.
Blefve nemligen denna undervisning, såsom komitén föreslår,
endast frivillig och fortfarande förlagd utom läsordningen, skulle
detta otvifvelaktigt hafva till följd, att den fyrstämmiga sången
skulle förvinna från läroverken och dermed äfven en stor del af
intresset för hela detta ämne, hvars bildande inflytande och betydelse
för skolans uppgift komitén likväl sjelf vitsordar (sid. 237). I
motsats mot komitén får derföre kollegiet förorda, att sångundervisningen
jemväl utöfver fjerde klassen bibehålies obligatorisk — likväl
med samma rätt till befrielse som hittills för dem, som antingen
sakna öra och fallenhet för musik eller befinna sig i det s. k. målbrottet
— äfvensom att åtminstone l*/2 timme i veckan anslås till
sången i femte och följande klasserna. Likaledes anser kollegiet
lämpligt, att alla lärjungar i de två nedersta klasserna fortfarande
hafva skyldighet att vara närvarande vid sångundervisningen samt
att det således icke må bero på sångläraren, såsom komitén (sid. 239)
föreslagit, att äfven i dessa klasser befria »dem, som sakna öra och
fallenhet för musik», enär erfarenheten ofta visat, att dessa egenskaper
genom upprepadt åhörande af kamraternas öfningar hos lärjungar,
som från början synas hafva fullständigt saknat desamma,
kunnat småningom utvecklas, hvarförutom det i alla händelser tordekunna
anses tillhöra vår tids anspråk på något så när tillfredsställande
allmänbildning, att en yngling icke är främmande för elementerna af
musikens teori. — I afseende på undervisningen i gymnastik, vapenföring
och de genom nådiga brefvet den 23 Mars 1870 anbefalda särskilda
militäröfningarna vill kollegiet i hufvudsak biträda komiténs
förslag, dock med följande modifikationer och tillägg.
a) Vid gymnastikundervisningen böra, såvidt möjligt, de lärjungar
öfvas tillsammans, som, oberoende af sin plats inom skolan, i afseendepå
kroppslig utveckling stå hvarandra närmast; härigenom skulle
äfven antalet af dem, för hvilka de å sid. 242 omnämnda särskilda
gymnastiköfningarna kunde behöfvas, blifva betydligt förminskadt.
b) Fäktöfning ar na böra inskränkas till florettfäktning, men
vara obligatoriska såsom hittills för nuvarande sjette och sjunde
klasserna samt om möjligt förläggas i sammanhang med dessa klassers
gymnastikundervisning.
c) I gymnastiklärarens tjenstgöring stid bör äfven den tid inberäknas,
då han, under afvaktan på lärjungarnes ankomst till eller
deras bortgång från undervisningssalen, måste vara tillstädes för tillsynen
öfver god ordnings upprätthållande.
553
d) Det torde icke vara af behofvet påkalladt, att, såsom komitén
föreslagit, vid de läroverk, der de i militäröfningarna deltagandes
antal öfverstiger 100, till biträde åt den ordinarie läraren under
exercistiden kommendera en särskild officer.
e) Inspektion af militäröfningarna bör fortfarande såsom hittills
ega rum hvarje år.
Om de af komitén (sid. 241) förordade »fria lekar under lämplig
tillsyn» anser kollegiet sig icke kunna uttala någon bestämd åsigt,
enär komiténs framställning rörande denna punkt är alltför knapp- ^
händig för att lemna nödiga upplysningar om det sätt, hvarpå komitén
tänkt sig såväl sj elfva dessa lekar som tillsynen öfver desamma.
§ 2.
Om kollegiet derefter får öfvergå till sjelfva timplanen för de
särskilda klasserna och för deras respektiva läroämnen, vill kollegiet
i hufvudsak ansluta sig till den uppfattning, som. komitén ur pedagogiska
såväl som hygieniska och fysiologiska grunder sökt göra
gällande i fråga om normalarbetstiden för de särskilda klassernas
lärjungar och isynnerhet tiden för deras arbete i skolan — likväl
med den inskränkning, som ofvan, vid granskningen af det tredje
kapitlet af komiténs utlåtande, framstäldes med afseende på de tre
nedre klasserna i allmänhet och särskildt den andra klassen. Denna
sistnämnda har i nu gällande läroverksstadga samma timtal som den
tredje klassen, och kollegiet vill för sin del förorda, att detta förhållande
måtte få fortfara samt att timantalet för båda måtte blifva
28 timmar i veckan, eller hvad komitén föreslagit för den tredje
klassen. Den förhöjning, som härigenom vidtages för den andra
klassen, anser kollegium så mycket lämpligare, som den af komitén
förordade nedsättningen icke kunnat, genomföras utan en ganska betänklig
minskning i veckotiden för bland annat två så vigtiga läroämnen
som modersmålet och historia-geografi. Det är förut nämndt,
på hvad sätt komitén motiverat nedsättningen inom andra klassen
ifråga om historia-geografi,, liksom hvad enligt kollegiets mening deremot
med skäl kan invändas. Hvad åter beträffar modersmålets
ställning inom samma klass, medger komitén sjelf, att detta ämne
»är för visso och isynnerhet på nedersta stadiet ett af skolans allra
vigtigaste läroämnen» (sid. 198), fastän det sedermera tillägges, att
»nästan all undervisning i de nedersta klasserna kan sägas vara undervisning
i modersmålets muntliga användande samt dessutom på detta
-stadium alltid måste blifva eu undervisning i innanläsning», hvarföre
554
»en af de under visningstimmar, som äro safskildt anslagna åt modersmålet,
synes kunna indragas, utan att någon märkbar minskning af
klassens kunskapsmått i detta ämne bör vara att befara, isynnerhet
om ingen eftergift göres i inträdesfordringarna i modersmålet för
denna och föregående klass» (klass. 2 och 1). Denna motivering
torde emellertid knappast kunna anses tillfredsställande, så mycket
mindre som erfarenheten nogsamt ådagalägger, att den omsorg om
modersmålets tillgodoseende vid de öfriga ämnenas behandling, från
^ hvilken komitén utgår, långt ifrån alltid och allestädes egnas detsamma
vare sig .på detta eller ett högre stadium, ej minst af det
skälet, att de dryga ämneskurserna och de ofta alltför stora klasserna
icke medgifva önskvärd tillämpning af denna eljest i och för sig fullt
berättigade grundsats. Häraf torde alltså förklaras, att kollegiet
icke kan förorda borttagandet af någon timme i denna klass hvarken
från modersmålet eller historia-geografi samt att klassens timtal således,
enligt kollegiets mening, bör sättas till 28 timmar i veckan.
En mindre förhöjning vill kollegiet äfven förorda vid den fjerde
klassens timantal, nemligen från 28 till 29 timmar i veckan, jemväl
till förmån för modersmålet, på det att detta ämne, som just vid
den tid, då lärjungarne börja skrifva smärre uppsatser, väl behöfver
sina nuvarande 4 veckotimmar, icke måtte träffas af någon reduktion.
För att dessa uppsatser skola blifva till någon verklig nytta, behöfva
de både sorgfälligt prepareras och efter sjelfva rättandet noggrant
genomgås, livilket tager icke så liten tid i anspråk. Samtidigt härmed
bör för öfrig! en väl planlagd prosaläsning fortgå, ifall lärjungen
från början skall få sinne för språkets välljud och skönhet, hvarförutom
ju den i föregående klasser genomgångna kursen i rättstafning
och interpunktion behöfver hållas uppe genom särskilda öfningar i
rättskrifning efter diktamen — för att icke tala om satsläran, hvilken
likaledes tarfvar ofta återkommande öfning i satsanalys, skrifningen
ej mindre än välläsningen till fromma. Utan att taga hänsyn till
dessa sakförhållanden har komitén emellertid föreslagit, att modersmålet
jemväl i denna klass (liksom i de tvenne närmast föregående)
skulle beröfvas en af sina veckotimmar, ett förslag, som komitén,
eget nog, icke ansett sig med ett enda ord behöfva motivera.
Vid komiténs förslag till timplan för gymnasialklasserna vill
kollegiet i allmänhet erinra, att om de af komitén (sid. 192—193)
framhållna fördelarne af veckoarbetstidens förkortande (såsom vederlag
för indragningen af de s. k. månadslofven) verkligen skola kunna
uppnås, nödvändigt torde vara att på annat sätt än det af komitén
555
föreslagna fördela lektionstimma™e mellan veckans olika dagar, exempelvis
så, att i nuvarande 7:e klassen lärjungarne kunde erhålla ledighet
vare sig en hel dag i veckan eller kanske hellre tvenne eller
tvenne dagar i veckan efter frukostlofvet, allt efter morgontimmarnes
antal. Något bestämdt antal lektionstimmar om dagen torde således
icke böra för dessa klasser föreskrifvas, utan bör anordningen häraf
tillkomma läroverksstyrelserna efter vederbörande kollegiers hörande.
Då emellertid vissa af de nuvarande månadslofdagarne ofta användts
till skriftliga arbeten på lärorummet, hvilken otvifvelaktigt medfört
stor nytta, anser komitén, att sådana skrifningar äfven framdeles
borde för de högsta klasserna anordnas »några gånger under läsåret»,
särskildt för kontrollen öfver lärjungarnes utförande af dessa
arbeten. Kollegiet instämmer till fullo häri, men får för sin del
tillika förorda, att dessa skrifningar såsom en synnerligen god öfning
för den skriftliga afgångsexamen måtte erhålla en något större utsträckning,
än komitén föreslagit.
I detta sammanhang torde kollegiet jemväl få framhålla önskvärdheten
deraf, att åt läroverksstyrelserna uppdrages att, efter olika
orters behof och vederbörande kollegiers önskningar i detta afseende,
bestämma, huruvida påsklofvet skall uppgå till af komitén föreslagna
»högst 12 dagar» eller icke, med rätt att i senare fallet fördela
de dagar, som genom påsklofvets minskning kunna vinnas, på
de månader, då eljest icke någon lofdag förekomme — hvaremot icke
någon minskning bör få vidtagas i läsårets föreslagna längd af 39
veckor.
Vid komiténs timplan för gymnasialstadiet, för så vidt den omfattar
obligatoriska läsämnen, vill kollegiet för öfrigt, under hänvisning
till sin i bil. I upptagna timtabell och i öfverensstämmelse
med hvad i det föregående (sid. 541 o. följ.) blifvit anfördt, föreslå
följande förändringar:
A) å klassiska linien:
Att en särskild H-linie införes för s. k. ieke-greker samt att
denna anordnas i öfverensstämmelse med hvad professor Sundén i sin
reservation föreslagit, dock med den förändring, att i stället för å
professor Sundéns timplan upptagna 3 timmar engelska i 6: i och
6: 2 samt 2 timmar engelska i 7: i och 7: 2, införas
i G: i och 6: 2 för tyskan 2 timmar,
» franskan 4 timmar i stället för 3;
i 7: i och 7: 2 för tyskan 1 timme,
» franskan 4 timmar i stället för 3.
556
B) å reala linien:
Att i stället för de af komitén föreslagna undervisningstimmarne
i engelska språket, 3 i 6: i och 6: 2 samt 2 i 7: i och 7: 2, införas
i 6: i och 6: 2 för tyskan 2 timmar,
» modersmålet 1 timme;
i 7: i och 7: 2 för tyskan 1 timme,
» historia-geografi 1 timme.
Med afseende på nu framstälda förslag torde endast behöfva
tilläggas, att kollegiet med förökandet af modersmålets timantal i
realklasserna 6: i och 6: 2 närmast afsett att på samma gång stärka
realliniens språkbildning, utan införande af ett nytt språk, och höja
dess betydelse för allmänbildningen.
Angående den valfria undervisningen vill kollegium tillika förorda,
a) att tyskan måtte blifva valfri för greklinien med 1 timmes
undervisning i veckan i så väl 6:e som 7:e klassen samt att engelskan
såsom hittills får fortfara att vara valfri för 7:e klassen af
samma linie;
b) att engelskan måtte blifva valfritt ämne å B-linien så väl i
6:e som 7:e klassen till samma utsträckning som för reallinien;
c) att engelskan inträder å reallinien i samma ställning, som
komitén förordat för latinet.
Med afseende på lärjungarnes skriftliga arheten vill kollegiet
föreslå följande förändringar och tillägg vid komiténs förslag:
A) å latinlinien:
1. Att de latinska stilprofven i klasserna 7: i och 7:2 omvexla
med öfversättningar från latin till svenska en gång i månaden, hvarvid
tillses, att inlemnandet af den sistnämnda icke inträffar i samma
vecka som inlemnandet af svensk uppsats.
2. Att — särskilt å B-linien — lärjunge inom klasserna 7: i
och 7: 2 eger välja mellan att hvarannan vecka inlemna antingen eu
matematisk uppsats eller ett franskt öfversättningsprof.
B) å reallinien:
1. Att de matematiska uppsatserna ökas till tvenne i månaden
i klassen 6: 2 samt bibehållas vid sitt nuvarande antal (2 i månaden)
inom klasserna 7: i och 7: 2.
2. Att fysikaliska uppsatser blifva obligatoriska i klasserna 7: i
och 7: 2 en gång i månaden.
3. Att ett tyskt skrifprof i månaden blir obligatoriskt i 6: i och
6: 2, men valfritt i 7:e klassen.
557
§ 3.
I fråga om af gångsexamen vill kollegiet biträda, livad läroverkskomitén
föreslagit, dock med undantag deraf, att i den skriftliga
afgångsexamen JB-linien bör erhålla valfrihet mellan matematisk
skrifning samt franskt eller tyskt öfversättningsprof äfvensom reallinien
valfrihet mellan engelskt och tyskt öfversättningsprof. — För
öfrigt skulle kollegiet lifligt önska, att modersmålet erhölle eu något
förbättrad ställning i denna examen. Kollegiet anser nemligen den
omständigheten, att betyg gifves blott för det skriftliga profvet, vara
egnad att mindre fördelaktigt inverka på lärjungarnas framsteg i
detta ämne. Läraren häri eger nemligen ej samma tillfälle som
lärarne i andra ämnen att genom ett godt vitsord i mogenhetsexamen
belöna under lektionerna ådagalagd flit och skicklighet, och lärjungarne
kunde härigenom lätt frestas att lägga mindre vigt vid undervisningen
i detta ämne, kriaskrifningen undantagen. Emellertid kundo
möjligen en formlig pröfning i mogenhetsexamen inverka ofördelaktigt
på undervisningen, i det en eller annan lärare deraf kunde
förledas till en origtig, minnessaker allt för mycket betonande behandling
af literaturhistorien. Kollegiet vill derföre föreslå, att i
mogenhetsexamen utom betyget för det skriftliga profvet i svenska
språket måtte lemnas särskildt vitsord för insigter i sagda ämne,
hvilket vitsord utan särskildt prof med ledning af betygen för de tre
lästerminerna närmast före den sista gifves af den lärare, som sista
terminen meddelat undervisning i ämnet.
Häraf synes det kollegiet vara en följd, att man i mogenhetsexamen
bör underkasta privatister särskild pröfning för utrönande
af, huruvida de i literaturhistoria samt läsning af svensk, norsk och
dansk literatur genomgått en kurs, svarande mot den, som fordras
af lärjungarne vid statens läroverk.
Kap. VI. Om vilkoren för kompetens till läraretjenster.
I fråga om de teoretiska vilkoren för kompetens till läraretjenster
vid de allmänna läroverken — hvarom förevarande kapitel handlar
—• instämmer kollegiet i hufvudsak i komiténs omdöme om den
nuvarande lagstiftningen i detta afseende, liksom kollegiet jemväl
delar hennes åsigt om nödvändigheten deraf, att i de nya bestämmelser,
som härom kunna komma att utfärdas, större säkerhet, än nu
förefinnes, beredes läroverken med hänsyn till den blifvande lärarens
insigter »i just det eller de ämnen, i hvilka han skall meddela vetande
åt andra». • Men i fråga om sättet att aflägsna de nu rådande missförhållandena
kan kollegiet deremot icke biträda komiténs uppfattning,
utan ansluter sig i stället närmast till, hvad professor Sundén
i detta afseende ansett lämpligt. Det torde nemligen knappast kunna
bestridas, att äfven om den af komitén förordade lärareexamen —
nemligen det af filosofiska fakulteten i Upsala år 1880 framstälda
förslaget till filosofisk kandidatexamen med vissa qvalifikationer —
icke ens såsom vilkor för kompetens till adjunkts- eller kollegahefattningar
kan, såsom professor Sundén (sid. 109) påstår, tagas med nio
betyg i tilta många särskilda ämnen och såsom kompetensvilkor för
lektorat måste afläggas i högst sex ämnen, densamma likväl med sin
fullständiga brist på tvångsämnen och sin obegränsade valfrihet icke
erbjuder tillräckliga garantier för den grundliga allmänbildning,
hvilken komiténs vice ordförande med rätta framhållit såsom den
främsta fordran på en lämplig elementarlärare, särskilt i skolans
lägre klasser. Men äfven om man, i likhet med hvad komitén synes
göra, lägger hufvudvigten på en »så vidt möjligt verkligen vetenskaplig
bildning äfven hos elem entar lärår en» — eu fordran, som
komitén anser det »så mycket angelägnare att med eftertryck framhålla,
som dess utomordentliga vigt ännu i dag icke synes vara på
alla håll tillräckligt klart insedd» (sid. 248) — så torde man svårligen
kunna finna den af komitén i detta syfte förordade qvalifikationen i
den föreslagna kandidatexamen tillfyllestgörande: den utgöres nemligen,
för så vidt nämnda examen skall gälla såsom kompetensvilkor
för adjunkts- och fto^e^abefattningar, blott af »betyget med beröm
godkänd åtminstone i ett af skolans hufvudämnen». Framför allt af
dessa båda skäl känner kollegiet sig föga tilltaladt af komiténs
lärareexamensförslag och ansluter sig så mycket hellre till de af professor
Sundén i hans reservation angifna grunder för en blifvande
lärareexamen, som densamma, uppgjord efter nämnda grunder dels
synes innebära större garantier för nödig vetenskaplig bildning hos
elementarläraren och derigenom jemväl bättre lämpar sig till fakultetsexamen
för filosofiska gradens vinnande; dels gör olika examensbestämmelser
för kompetens till de högre och lägre lärarebefattningarna
onödiga; dels slutligen äfven genom sina tre s. k. fullständigande
ämnen går en medelväg mellan de nuvarande många tvångsämnena
och den af komitén förordade fullständiga valfriheten samt
derigenom jemväl är egnad att'' bättre tillgodose den »grundliga allmänbildning»,
hvars vigt ofvan blifvit antydd. Endast i afseende på
latinets ställning till denna examen vill kollegiet, i öfverensstäm
-
559
ruelse med sina ofvan vid kap. II uttalade åsigter rörande detta
ämnes ingående i de akademiska examina, uttala en något afvikande
mening, nemligen att examinand, för hvilken latinet icke är tvångsämne,
icke heller bör åläggas att antingen förete betyg öfver godkänd
afgångsexamen i detta ämne eller medtaga latinet såsom fritt
valdt ämne i kandidatexamen, en afvikelse från professor Sundéns
förslag, hvaremot dock en minoritet afgifvit sin reservation.
För öfrigt vill kollegiet, med hänsyn till de föreslagna särskilda
vilkoren för kompetens till adjunkts- och kollegabefattningar
med undervisnings skyldighet i kristendom., äfven ansluta sig till,,
hvad professor Sundén i detta afseende föreslagit, blott med det
tillägg, att sökande till sådana befattuingar, hvilken endast aflagt de
för inträde i prestembetet föreslcrifna examina, antingen bör genom
inför vederbörande myndighet aflagdt undervisningsprof styrka sina.
insigter i de öfriga ämnen, som till den sökta platsen höra och i
hvilka han jemväl i den teologisk-filosofiska examen bör hafva erhållit
betyg öfver åtminstone godkända insigter, eller också hafva
aflagt en filosofisk kandidatexamen med betyget »med beröm godkänd»
i exegetik och kyrkohistoria såsom hufvudämnen.
Reservation.
Mot kollegiets beslut, att lärareexamen i de matematisk-naturvetenskapliga
ämnena äfven utan latin skulle bereda kompetens till
läraretjenst vid Zatfmläroverk, få undertecknade vördsamt anmäla sin
reservation.
Vi anse visserligen i likhet med komitén (sid. 257, 258), att den
omständigheten, att en i latin obevandrad facklärare i nämnda ämnen
riskerar att origtigt uttala latinska ord och termer, hvilkas rigtiga
uttal är för lärjungarne bekant och derigenom visar sig i en viss
specialkunskap lärjungarne underlägsen, icke bör tillmätas stor betydelse,
och att dessutom missförhållandet kan afhjelpas genom samvetsgrann
preparation. Att för öfrigt en viss grad af latinkunskap
äfven för idkaren af dessa ämnen icke kan undvaras, har så väl
kollegiet å annat ställe påpekat, som ock komitén erkänt. Vida vigtigare
synes oss en annan omständighet, den nemligen, att läraren
svårligen kan, såsom professor Sundén i sin reservation (sid. 111) anmärker,
rätt inverka på sina lärjungar utan att ega den allmänna
560
insigt i de ämnen, som i skolan föredragas, att han kan göra sig ett
begrepp om deras olika betydelse för undervisningen. Brister denna
insigt, torde fara vara för handen, att han underskattar det läroämne,
hvari han sjelf är alldeles obevandrad, men som för skolans mål
måste anses lika vigtigt som hans eget läroämne. Medvetet eller
omedvetet torde han bibringa de lärjungar, han handleder, sin egen
uppfattning och under sådant förhållande skall han icke, trots ali
skicklighet såsom facklärare, »kunna verka, såsom han bör, som ett
led i en hel organisation». Fara torde ock vara för handen, att lian
förledes att ensidigt vilja drifva det egna läroämnet på bekostnad af
de andra och dymedelst bidraga till lärjungarnes öfveransträngning.
På grund af hvad sålunda i största korthet anförts, yrka vi vördsamt,
att såsom kompetensvilkor för anställning vid Hafiwläroverk såsom
lärare i matematiskt-naturvetenskapligt ämne fordras styrkt insigt
i latin, antingen så, att detta ämne ingått i lärareexamen eller åtminstone
i den förut aflagda mogenhetsexamen.
Hugo Hernlund. J. F. Johanson. Fr. O. Kjerrström.
Vidimeras
ex officio
Hugo Hernlund.
Kap. VII. Om universitetsbildningen i främmande lefvande språk
för blifvande lärare.
I fråga om »lärarebildningen i främmande lefvande språk förblifvande
lärare» instämmer kollegiet i allmänhet både i komiténs
motivering och förslag, dock med följande tillägg och modifikationer.
1. Det vore önskligt, att utländingar inkallades för att bereda
de studerande i de moderna språken öfning i dessa språks talande
och skrifvande, en åtgärd, hvarigenom anställandet af universitetsdocenter,
på sätt komitén föreslagit, naturligtvis icke göres öfverfiödigt.
2. I filosofiska kandidat- och licentiatexamina böra särskilda
betyg gifvas i hvartdera af de 3 stora kultur språken, äfven om
endast två professorsbefattningar i ny-europeisk linguistik komma att
upprättas.
3. Så vida en särskild lärareexamen kommer till stånd, bör
dervid för lärarekandidater företrädesvis vigt läggas på de moderna
561
språkens nuvarande utvecklingsstadium och deras praktiska användning.
4. I motsats mot komitén anser kollegium det mindre praktiskt
att anslå stipendier åt lärarekandidater, dels emedan det svårligen
på förhand låter bestämma sig, Indika af dem någonsin komma att
tjenstgöra såsom lärare, dels emedan man, för att såsom lärare rätt
kunna draga fördel af en vistelse i utlandet, gerna bör någon tid
hafva handlagt undervisning i det främmande språket. För öfrigt
vore det högligen önskligt, om de resestipendier, som utdelas åt redan
anstälda lärare, kunde förökas till antal och äfven ibland till storlek.
5. Slutligen anser kollegium, att i de moderna språkens eget
intresse ingen må ega kompetens till adjunkts- eller lektorsbefattning,
hvari något af dessa språk ingår som hufvudämne, utan att
kunna uppvisa betyg i filosofie kandidatexamen för godkända kunskaper
i latinet, emedan insigt i detta språk är nästan oumbärlig
för vinnande af en mera sjelfständig, grundlig och allsidig vare sig
etymologisk eller grammatikalisk kunskap.
Kap. VIII. Om lärjungarne.s afgifter till statsverket.
Med afseende på frågan om lärjungarnes afgifter till statsverket
ansluter sig kollegium till komiténs förslag. De förhållanden, under
livilka den fria undervisningen i vårt land infördes, då staten var i
saknad af skickliga tjenare och således måste göra allt, hvad på den
ankom, för att afhjelpa denna brist, torde nu få anses helt,och hållet
förändrade. För sina ändamål behöfver staten derför ej längre
bestrida de allt jemt stegrade utgifterna för undervisningen, och
ingen anledning förefinnes att nu mera befria de bemedlade från deltagande
i kostnaden för sina barns uppfostran. Den farhåga, som
ofta framställa, att genom ökade afgifters införande den högre bildningen
i vårt land skulle komma att lida, torde ej hafva mycket att
betyda, då dessa afgifter ej skulle blifva så stora och dessutom tillfälle
till befrielse derifrån skulle medgifvas de mindre bemedlade,
som utmärkte sig genom flit, anlag och godt uppförande.
Likaledes vill kollegium biträda komiténs förslag angående dessa
afgifters belopp för läroverkets olika stadier samt de framstälda grunderna
för befrielse från dessa afgifter.
Hvad den senare frågan beträffar, önskar dock kollegium göra
ett tillägg. Liksom det i hvarje årsklass, om så pröfvas nödigt, enligt
komiténs förslag skulle vara tillåtet, att två halfva befrielser
utbyttes mot en hel och tvärt om, så borde likaledes inom hvarje af
36
562
läroverkets tre afdelningar medgifvas, att om så befunnes behöflig!,,
en befrielse öfverflyttades från en klass till eu annan, om endast det
för hvarje afdelning utgående beloppet utgjorde 75 procent af hvad
samma afdelning skulle erlagt, om intet tillfälle till befrielse funnits.
Med afseende på tiden för erläggandet af dessa afgifter anser
kollegium, att anstånd dermed ej bör lemnas till löpande läsetermins
slut, utan att rektor skall ega att bestämma, huru långt detta anstånd
bör vara, lokalstyrelsen dock obetaget att lemna anstånd till
terminens slut, om ömmande omständigheter för någon lärjunge förefinnas.
Mom. 7 å sid. 318 borde derföre erhålla följande lydelse:
Lärjunge, som ej före af rektor eller lokalstyrelse bestämd tid nu
stadgade afgifter erlagt, o. s. v. — Mom. 8 å samma sida önskar
kollegium borttaget, emedan det torde vara olämpligt att å afgångsbetyg
anteckna den skuld, för hvilken lärjunge häftar till läroverket,
enär den i de flesta fäll ej kan antagas bero på lärjungen utan på
hans målsman. I stället borde stadgas, att lärjunge, som öfvergå!-från ett läroverk till ett annat, skall, jemte aflemnande af afgångsbetyg,
äfven förevisa qvitto å erlagd afgift för den sista termin, han
vistats vid det läroverk, der afgångsbetyget är utfärdadt.
Kap. X. Om läroverkens styrelse.
Kollegium tillstyrker komiténs förslag, att af de tre nuvarande
styrande myndigheterna — 1) rektorsembetet såsom lokalstyrelse, 2)
eforatet, och konsistorium såsom kretsstyrelse och 3) ecklesiastikdepartementets
chef och läroverksbyrå såsom centralstyrelse — kretsstyrelserna
må försvinna och sålunda läroverkens angelägenheter
endast handhafvas af jemförelsevis med de nuvarande förstärkta så
väl lokalstyrelser som centralstyrelse.
Rörande fördelningen af de hittills varande kretsstyrelsernas
embetsåligganden mellan de nya lokalstyrelserna och den nya centralstyrelsen
ansluter sig ock kollegium till komiténs förslag utom i följande
punkter. Kollegium anser:
a) att utseende af pr öfning snämnd, bestämmande af nya läroböckers
införande, profvande af frågor rörande lärjungars förvisning
från läroverk måtte tillkomma lokalstyrelse;
b) att vid pröfning af läroverkskollegii beslut, när rektor eg
anser sig böra biträda desamma, lokalstyrelse må, med hänsyn till
det stundom erforderliga skyndsamma afgörandet af dylika ärenden,
ega beslutanderätt ad interim;
c) att vid anordnande af prof för tillsättande af läraresyssla vid
563
femklassigt läroverk lokalstyrelse må ega att hos centralstyrelsen
föreslå plats, hvarest profvet bör afl äggas.
Mot den sammansättning, komitén föreslagit för lokalstyrelse,
har kollegium ingen anmärkning att göra. Deremot hyser kollegium
vissa betänkligheter med afseende på den föreslagna centralstyrelsens,
den s. 1c. öfverstyrelsens, organisation. Skälen till dessa betänkligheter
äro väsentligen följande.
1. De nya åligganden, som skulle tillkomma öfverstyrelsen, utöfver
hvad som redan tillkommer nuvarande centralstyrelse — och
dessa nya åligganden äro väsentligen tillsättande af läråretjenster,
disciplinär domsrätt öfver lärarekårens medlemmar samt ökad inspektionsverksamhet
— synas ej vara så omfattande, åtminstone ej så till
arten vexlande, att lämpligheten af en centralstyrelse, sammansatt
så, som komitén föreslagit, kan anses vara ådagalagd, i synnerhet
som komitén icke gifvit någon framställning om, huru hon tänkt sig
arbetsfördelningen inom öfverstyrelsen, om man undantager bestämmelserna,
att öfverdirektören skall vara inspekterande och hafva beslutanderätt
samt att de två styrelseledamöterna böra vid vigtigare
ärendens föredragning och afgörande närvara och sina yttranden till
protokollet afgifva, äfvensom vid öfverdirektörens frånvaro utöfva
styrelsen. Mest anmärkningsvärd är komiténs uraktlåtenhet att utreda,
i hvad mån och på hvad sätt den såsom en väsentlig brist i
den nuvarande organisationen öfverklagade otillräckliga inspektionen
komme att göras tillfredsställande.
2. Det uppgifves ej, huruvida öfverdirektören skulle vara förtroendeembetsman
eller icke.
3. Genom inrättandet af eu särskild från ecklesiastikdepartementet
utbruten och fristående öfverstyrelse blefve samarbetet mellan
de allmänna läroverken och universiteten samt emellan de förra och
folkskolan onödigtvis försvåradt.
Af nu anförda skäl anser sig kollegiet ej kunna tillstyrka den
föreslagna öfverstyrelsen. För vinnande af det åsyftade målet — en
mera tidsenligt organiserad centralstyrelse för de allmänna läroverken
än den nu befintliga — synes deremot de af riksdagsmannen för
Stockholms stad uti Andra kammaren, herr A. Hedin, i dennes vid
nyss afslutade riksdag väckta motion, N:r 149, »Om ändring af § 6
Regeringsformen», framstälda förslag erbjuda långt större garantier
än komiténs förslag till öfverstyrelse. De fördelar, som genom ecklesiastikdepartementets
förvandlande till uteslutande undervisningsdepartement
och genom en förstärkt läroverksbyrå-institution inom
564
detta departement skulle kunna tillskyndas våra läroverk, anser kollegium
vara i ögonen fallande, och vill derföre vid valet mellan den af
komitén och den af herr Hedin föreslagna formen för en centralstyrelse
öfver läroverken obetingadt skänka företräde åt den senare.
Genom en särskild undervisningsminister, i likhet med öfriga ministrar
förtroendeembetsman och ansvarig för alla inom departementet
afgjorda ärenden, blefve läroverken direkt representerade i konungens
statsråd, den ofvan såsom olämplig anmärkta söndringen mellan universitets-,
elementarläroverks- och folkskoleundervisningens angelägenheter
förebyggdes, och lärareplatser komrne i likhet med de flesta
andra embeten af någon betydenhet att af Kongl. Maj:t tillsättas.
För den händelse att Kongl. Maj:t icke skulle pröfva det lämpligt
att i det nådiga förslag till läroverksorganisation, som torde
kunna väntas, upptaga herr Hedins nyssnämnda förslag till öfverstyrelse,
utan i stället skulle föredraga det af komitén uppgjorda förslaget,
får kollegium hemställa:
a) att öfverdirektören måtte blifva förtroendeembetsman;
b) att denne icke måtte ensam ega beslutanderätt;
c) att denne heller måtte ega rätt att utnämna ordinarie
tjenstemän, utan att sådant måtte ske af Kongl. Maj:t i statsrådet.
Stockholm den 1 Juni 1885.
A kollegii vägnar:
HUGO HERNLUND.
Bilaga.
Timplan för gymnasialklasserna, föreslagen af lärarekollegium vid nya elementarskolan i Stockholm.
Läroämnen | Klassiska linien | B-liriien | Reallinien | Summa veckotimmar | ||||||||||||
VI | VII | VIII | IX | VI | VII | Vill | IX | VI | VII | VIII | IX | Linien A | Linieu B | Linie’n C | ||
Kristendom ............... | 2 | 2 | 1 | 1 | 2 | 2 | 1 | 1 | 2 | 2 | 1 | 1 | 6 | 6 | 6 | |
Modersmålet.............. | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2 | 2(3)* | 2(3) | 2 | 2 | 8 | 8 | 8(10) | |
Latin ........................ | 7 | 7 | 6 | 6 | 7 | 7 | 6 | 6 | — | — | — | — | 26 | 26 | — | |
Grekiska..................... | 6 | 6 | 6 | 6 | — | — | — | — | — | — | — | — | 24 | — | — | |
Tyska...................... | — | — | — | — | -(2) | -(2) | - (1) | — (G | -(2) | — (2) | -G) | — (1) | — | -(6) | -(6) | |
En | gelska (valfri) ......... | — | — | — | — | 3(0) | 3(0) | 2(0) | 2(0) | 3(0) | 3(0) | 2 (0) | 2(0) | — | 10 (0) | 10 (0) |
Franska ..................... | 3 | 3 | 3 | 3 | 3(4) | 3(4) | 3(4) | 3(4) | 4 | 4 | 4 | 4 | 12 | 12(16) | 16 | |
Matematik................. | 3 | 3 | 2 | 2 | 4 | 4 | 4 | 4 | 0 | 6 | 5 | 5 | 10 | 16 | 22 | |
D3 | Naturlära.............. | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| Naturalhistoria ...... | 1 o |
| — | -- | 2 | 2 | 1 | 1 | | |
|
|
| 1 c | 6 | 1 |
| Fysik.................... | 1 2 |
| 1 | 1 | 2 | 2 | 2 | 2 | 6 | 6 | 5 | 5 | i b | 8 | 22 |
sr | Kemi..................... |
|
|
|
|
|
|
|
| 1 |
|
|
| — | — | 1 |
Historia och Geografi ... | 3 | 3 | 2 | 2 | 3 | 3 | 2 | 2 | 3 | 3 | 2(3) | 2(3) | 10 | 10 | 10 (12) | |
Filosofisk propedevtik. . | — | — | 1 | 1 | — | — | 1 | 1 | — | — | 1 | 1 | 2 | 2 | 2 | |
Teckning .............. | — | — | — | — | — | — | — | — | 2 | 2 | 2 | 2 | — | — | 8 | |
| Summa | 28 | 28 | 24 | 24 | 28 | 28 | 24 | 24 | 28 | 28 | 24 | 24 | 104 | 104 | 104 |
* De inom parentes tryckta siffrorna angifva kollegiets afvikande förslag.
Stockholm den 1 Juni 1885.
Å lärarekollegii vägnar: S
HUGO HERNLUND.
BIHANG.
Till Konungen.
Genom nådig remiss af den 14 Oktober 1885 anbefald att afgifva
underdånigt utlåtande rörande en från teckningslärarne J. F. C. Burman,
O. Sörling och J. Ekström till Eders Kongl. Maj:t inkommen
underdånig petition med anledning af senaste läroverkskomiténs underdåniga
betänkande, får styrelsen för tekniska skolan i Stockholm efter
granskning af hithörande emottagna handlingar i underdånighet anföra
följande.
Styrelsen har vid tagen del af det underdåniga utlåtande och
förslag angående organisationen af rikets allmänna läroverk, som den
25 Augusti 1884 afgifvits af dertill i nåder utse.dde komiterade, icke
kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet på det något knapphändiga
sätt, hvarpå frågan om teckningsundervisningen blifvit af
komiterade handlagd. Långt ifrån att deråt hafva egnat den omfattande
och allsidiga behandling och utredning, som i öfrigt utmärker
betänkandet, synas komiterade vid behandlingen af teckningsundervisningen
nästan hafva förbisett dess praktiska betydelse och
allmänt bildande värde; detta är så mycket mer öfverraskande, som
komiterade eljest med värma framhålla den reala bildningens fördelar.
Att likväl teckningsundervisningen eger en stor praktisk betydelse
torde vara obestridligt. Många lärjungar från de allmänna
läroverken ingå vid tekniska läroanstalter eller andra dermed jemförliga
tillämpningsskolor. Den förberedande undervisning i teckning,
som det allmänna läroverket lemnar och som ej utan betydligt ökad
svårighet kan vid äldre år inhemtas, kommer då till god hjelp och
bereder lärjungen möjlighet att mera odeladt egna sig åt de egentliga
fackstudierna. Erfarenheten har också, såväl vid tekniska högskolan
som vid tekniska skolan härstädes, till fullo visat gagnet och
nyttan af att före inträdet hafva genomgått den vid allmänna läroverken
anbefalda kursen.
567
Men äfven i fråga om sådana lärjungar, som egna sig åt rent
teoretiska studier eller direkt gå ut i det praktiska lifvet, torde det
ej kunna förnekas, att förmågan att teckna länder dem till stor nytta,
vare sig det gäller att för sig sjelf bevara gjorda forskningar och
iakttagelser eller att på ett enkelt och otvetydigt sätt delgifva dem
åt andra.
Såsom undervisningsämne möjliggör teckningen en art af producerande
sjelfverksamhet, som är naturlig för det unga sinnet och
som i de flesta fall skänker den utöfvande en viss känsla af tillfredsställelse.
På samma gång den väcker och utbildar skönhetssinne!
eller på detta stadium måhända snarare sinnet för ordning,
vänjer den vid uppmärksamhet och skärper förmågan att iakttaga
de yttre tingen, hvilken i skolan för öfrigt är alls icke eller blott
ensidigt tillgodosedd genom det naturvetenskapliga studiet.
Teckningsundervisningen såsom direkt estetiskt bildande torde ej
ligga inom skolans område. Det är tydligen den dunkla farhågan
för missrigtning i detta afseende, som är och varit orsaken till många
erfarna skolmans likgiltighet för och motvilja mot teckningen såsom
undervisningsämne. Man har i detta afseende varit välvilligare stämd
mot musiken och sången och, om också mera omedvetet, ej ogillat
det plastiska d. v. s. estetiska elementet i gymnastiken.
Men styrelsen tillåter sig just med anledning häraf framhålla
eu annan synpunkt, nemligen att en rätt ledd och allmänt genomförd
teckningsundervisning säkerligen kraftigt skall bidraga till att
undertrycka mycken omogen dilettantism inom konsten, på samma
gång som den bör kunna upptäcka och taga till vara de verkliga
anlagen.
Komiterade låta uti det afgifna betänkandet förstå, att för dem
ingalunda är obekant, att mot den nu uti skolorna använda metoden
»åtskilliga, möjligen befogade anmärkningar» blifvit gjorda, utan att
komiterade dock vidare antyda eller angifva dessa anmärkningars
beskaffenhet och art i annat än hygieniskt hänseende.
Styrelsen för tekniska skolan, som ej anser sig här böra ingå
på någon kritik af den till begagnande vid de allmänna läroverken
anbefalda så kallade Stuhlmannska metoden, vill dock begagna tillfället
att fästa uppmärksamheten derpå, att oaktadt andra goda och
fruktbärande metoder för undervisning i teckning ingalunda saknas,
liksom för öfrigt nästan hvilken metod som helst uti en erfaren och
intresserad lärares hand kan visa goda resultat, så tillkommer dock
den Stuhlmannska metoden förtjensten att vara ett verkligt genom
-
568
tänkt och fullständigt utarbetadt system med för hvarje fall afpassade
öfningsexempel, hvilket af läraren kan följas. Han behöfver sålunda
ej på någon punkt stå rådlös eller lita på en mer eller mindre
lycklig ingifvelse för stunden, hvarigenom det blir möjligt äfven för
en mindre begåfvad lärare att kunna åstadkomma en tillfredsställande
undervisning. Enligt hvad styrelsen har sig bekant, har efter teckningsundervisningens
reorganisation en betydlig förändring inträdt
med afseende på den kännedom om teckning, hvaraf lärjungarne nu
visa sig vara i besittning vid sitt inträde uti tekniska skolan. Minst
70 procent besitta sålunda en viss färdighet, åtminstone något begrepp
om detta ämne, hvilket för fem år tillbaka endast var fallet med
ett fatal.
För sin del kan styrelsen med den erfarenhet, som vunnits under
den tid af sju år, den så kallade Stuklmannska metoden tillämpats
vid tekniska skolan, intyga, att den med intresse omfattas af lärare
och lärjungar och att undervisningen enligt denna metod visat goda
resultat.
Att, såsom komiterade trott sig finna, den ifrågavarande metoden
skulle utöfva ett menligt inflytande på lärjungarnes synförmåga, måste
enligt styrelsens förmenande anses föga grundadt. Komiterades anmärkning
härutinnan torde afse teckningen uti rutnät och punktsystem,
men tillåter sig styrelsen dervid erinra, att denna art af
teckning i allmänhet numera endast förekommer under en del af
första årets kurs eller i medeltal ungefär 16 timmar under hela
skoltiden, så att den fara, som deraf kan uppstå för lärjungarnes
synförmåga, torde vara försvinnande liten i jemförelse med den, som
framkallas genom läsning i de vanliga läroböckerna med fin stil eller
med olika stilar.
De uppgifter öfver procenttalet närsynta bland de allmänna,
läroverkens lärjungar, hvilka af komiterade sjelfva blifvit anförda,
visa, såsom styrelsen vågar påstå, att erfarenheten i Sverige åtminstone
icke har bekräftat metodens skadlighet. Enligt komiténs betänkande
I, pag, 119, äro i de högre läroverkens tre nedersta klasser
endast 7,5 procent närsynta, och i de högre klasserna af lärjungarnepå
reallinien deremot 14,6 procent och på latinlinien ända till 22,3
procent. Men då det förnämligast är realliniens lärjungar, som deltaga
uti teckningsundervisningen, framgår deraf häst, att denna icke
kan antagas utöfva ett väsentligt inflytande på närsynthetens förökande,
utan torde detta bero af andra orsaker, så mycket mer som
den för teckningsundervisningen anslagna tiden är helt kort.
569
Men äfven om komiterades anmärkning skulle ega någon grund,
är metoden derför icke att förkasta, ty modifikationer deri kunna
göras, och styrelsen tror sig veta, att sådana här och hvar också
med- fördel blifvit gjorda. I hvilket fall som helst kau det ej vara
med rättvisa och billighet förenligt att göra teckningens ställning
såsom läroämne vid de allmänna läroverken beroende på, huruvida
mer eller mindre berättigade anmärkningar mot metoden vid undervisningen
kunna framställas.
Styrelsen, som hyser den lifliga öfvertygelsen, att teckningen har
en synnerligt vigtig och betydelsefull plats att fylla vid de allmänna
läroverken och derför vid undervisningen bör ega likställighet med
Öfriga läroämnen, har, såsom af det föregående torde framgå, icke
kunnat finna något som helst giltigt skäl, hvarför just detta ämne
skulle lida ytterligare förminskning uti det redan förut ringa antalet
undervisningstimmar, och får styrelsen derför i underdånighet tillstyrka,
att nådigt afseende måtte fästas vid sökandenas underdåniga
hemställan: att de redan nu i knappaste mått anslagna undervisningstimmarne
i teckning vid de allmänna läroverken icke må ytterligare
inskränkas.
Vid läroverkens nuvarande organisation, då frivillig teckning
förekommer uti fjerde och femte klasserna å latinlinien samt för de
latinare, som tillika läsa grekiska, har lärjungarnes intresse för ämnet,
enligt hvad styrelsen inhemtat af inspektören för teckningsundervisningen
vid dessa läroverk, på de flesta ställen visat sig vara mycket
ringa, ja, läroverk finnas, der icke en enda frivillig anmält sig. Under
sådant förhållande kan man icke antaga, att ämnet med den vidsträcktare
frihet, som komiterade föreslå, skall kunna bibehålla sig
vid den höjd, dit det efter stora ansträngningar ändtligen kunnat
lyfta sig. Redan nu klagas allmänt deröfver, att den klassiska
liniens lärjungar, sedan de i läroverkets trenne lägre klasser öfvats
uti teckning, upphöra dermed uti fjerde och femte klasserna eller i
bästa fall oregelbundet begagna undervisningen och efter detta uppehåll
af två år visat ett sådant tillbakagående, att lång tid erfordrats
för att återvinna den förra färdigheten. Det finnes icke någon anledning
förmoda, att den frivilliga undervisningen under inträdande
nya förhållanden skall ega större dragningskraft än förut, utan lärer
väl då såsom nu lärjungarnes ifver och uppmärksamhet i främsta rummet
komma att rigtas mot de ämnen, som direkt, inverka på och befrämja
flyttning till högre klass och det slutliga målet, en snar och
god afgångsexamen.
570
På dessa grunder kan styrelsen för sin del ej gilla komiterades
förslag om utsträckt valfrihet med mindre valfriheten, särskildt inom
läroverkens öfre klasser, erhåller eii vida större utsträckning än hittills,
så att teckningen ej blifver det enda ämnet, som göres beroende
af lärjungens eller hans målsmans goda vilja. I annat fall hör enligt
styrelsens åsigt teckningsundervisningen bibehållas såsom obligatoriskt
undervisningsämne, äfven om i följd häraf inskränkning skulle behöfva
göras uti andra läroämnens timantal.
Utan tvifvel skulle det leda till stor lättnad vid undervisningen
i teckning uti läroverkens lägre klasser, om, såsom af sökandena i
underdånighet hemställes, bland inträdesfordringarna till de allmänna
läroverkens lägsta klass inginge någon efter inträdesåldern lämpad
kunskap i teckningens hufvudgrunder, men af samma skäl, som härför
af komiterade uti deras betänkande blifvit anförda, anser sig också
styrelsen för tekniska skolan icke för närvarande böra förorda nådigt
afseende vid denna sökandenas hemställan, äfven om det må betraktas
såsom ett önskningsmål, att i en framtid, då en metodisk undervisning
i teckning blifvit allmänt känd och utöfvad, eu måttlig inträdesfordran
sålunda kunde uppställas.
Deremot kan styrelsen ej annat än instämma deri, att betyg
uti teckning upptages på afgångsbetyget, utan att dock inverka på
mogenhetsförklaringen, då enligt styrelsens förmenande en sådan
åtgärd skulle verksamt bidraga till att höja teckningsundervisningen
vid de allmänna läroverken och gifva åt detta läroämne den aktning
gch det anseende, som det med rätta förtjena!-. Här får ej heller
förbises det gagn, ett sådant betyg komme att medföra i hvarje fall,
der lärjunge öfvergår från det allmänna läroverket till någon tillämpningsskola,
exempelvis tekniska och militära läroanstalter, der teckning
till större eller mindre utsträckning ingår bland läroämnena.
Ej blott att vid inträdespröfningen till en sådan skola sålunda lemnades
eu god och behöflig ledning, utan derigenom skulle också helt
visst många lärjungar redan vid de allmänna läroverken känna sig
manade att med mera allvar och intresse begagna undervisningen i
teckning.
Styrelsen för tekniska skolan har ej ansett sig höra ingå på
någon närmare utredning af frågan om teckningslärarnes ekonomiska
vilkor, så mycket mindre som intet bestämdt förslag i detta hänseende
blifvit af sökandena framstäldt. Dock tillåter sig äfven styrelsen
i allmänhet uttala den förhoppning att, »det täcktes Eders Kongl.
Maj:t vidtaga erforderliga åtgärder för beredande åt dessa lärare af
571
förmånligare och i jemförelse med andra vid läroverken anstälda
lärare rättvisare lönevilkor».
Under de sex läroår, den vid tekniska skolan anordnade ritkurs
för teckningslärares utbildning fortgått, hafva endast tvenne manliga
elever förklarats kompetenta att söka anställning som teckningslärare
vid högre allmänt läroverk. Under sådant förhållande, då brist förefinnes
på kompetenta och dagliga teckningslärare, synes det styrelsen
icke vara med läroverkens bästa förenligt att för närvarande ytterligare
höja kompetensvilkoren i den rigtning, som af sökandena föreslagits.
Hufvudsak torde dock alltid vara teckningslärarens duglighet
som fackman och först derefter hänsyn böra tagas till hans högre
allmänna skolbildning, hvilken för öfrigt hos de inträdessökande till
den vid tekniska skolan anordnade kursen för teckningslärare i allmänhet
öfverstigit de nu gällande minimifordringarna eller motsvarande
afgång från femte klassen vid rikets allmänna läroverk och
således är att anse jemförelsevis god och tillfredsställande. Af de
sammanlagdt åtta manliga elever, som nu genomgå nyss nämnda
kurs, hafva tvenne aflagt mogenhetsexamen, en examen vid Kongl.
krigsskolan, en genomgått teknisk elementarskola, en från privat
undervisning företett kunskapsbetyg motsvarande femte klassens och
de öfriga motsvarande femte, sjette eller sjunde nedre klassens kurs
vid de allmänna läroverken. Styrelsen, som icke förbiser det önskvärda
deruti, att teckningsläraren erhåller ett högre mått af allmän
humanistisk bildning, än hittills af honom fordrats, skall ej heller
underlåta att, i den mån sådant visar sig genom ett ökadt antal utexaminerade
och kompetenta teckningslärare utan men kunna ske,
med den rätt Kongl. Maj:ts nådiga stadgar för tekniska skolan i
Stockholm af den 1 November 1878 § 36 medgifver, så småningom
gifva åt inträdesfordringarna på teckningslärarekandidaternas allmänna
skolbildning en efter omständigheternas kraf lämpad storlek.
De remitterade handlingarna återställas härhos.
Stockholm den 11 November 1885.
Underdånigst
G. It. DAHLANDER
Alf. Björkman. G. A. Ångström.
B. Jacobsson. It7. Hoffstedt.
G. Saloman.
Gustaf Utmark.
Nils Rahm.
572
Till Konungen.
Som teckningsund ervisningen först på senare åren blifvit upptagen
i de allmänna läroverkens undervisningsplan samt densammas
närvarande ståndpunkt och utveckling sålunda måste för flertalet af
äldre pedagoger och skolman vara till stor del främmande, kan deraf
lätt förklaras, att de af Eders Kongl. Maj:t den 20 Oktober 1882
tillsatta komiterade för organisationen af rikets allmänna läroverk
och de flesta i denna fråga hörda auktoriteter icke egnat å detta
ämne någon synnerlig uppmärksamhet samt att komitén till och med
funnit anledning föreslå en nedsättning i det för denna undervisning
redan nu så knappt som möjligt tilltagna timantal. Dertill torde
väl ock hafva bidragit, att teckningsundervisningen inom komitén
saknat en verklig målsman.
Teckningslärarne hafva visserligen varit i tillfälle att i de särskilda
läroverkens kollegier deltaga i diskussionen öfver nämnda
komitébetänkande och dervid uttala sin mening, men då de hvar för
sig stått ensamma och icke med i ämnet erfarna kamrater kunnat
utbyta tankar och dervid vinna understöd, så synas de flesta hafva
afstått från att till kollegii protokoll afgifva något uttalande.
Med förutseende häraf har derföre det af rikets teckningslärare
och andra för teckningsundervisningen intresserade personer bildade
teckningsläraresällskapet ansett sig böra till ett helt sammanfatta
samtlige teckningslärarnes meningar för bemötandet af läroverkskomiténs
förslag rörande teckningsundervisningen samt sprida desamma
i form af en brochyr, benämnd »Läroverkskomitén och teckningsundervisningen».
Denna brochyr jemte trenne föregående »Om
teckningsundervisningen vid rikets allmänna läroverk samt teckningslärarnes
ställning och lönevilkor», »Betänkande om teckningsundervisningen»
samt »Till frågan om teckningens likställighet med öfriga
läroämnen», hvilka alla blifvit utdelade till de flesta personer, som
angående den nya läroverksorganisationen kunde få något att bestämma,
torde tillräckligt och fullt uttömmande hafva behandlat teckningsundervisningens
och teckningslärarnes ställning inom skolan samt
framhållit de häraf föranledda anmärkningar och önskningar.
Den af Eders Kongl. Maj:t år 1877 tillsatta komité för afgifvande
af förslag till plan för undervisningen i teckning vid rikets elementar
-
läroverk, folkskolelärareseminarier ock folkskolor kar jemväl i sitt år
1878 afgifna ketänkande medelst en sakrik ock utförlig kevisning frarnliållit
icke blott teckningsundervisningens stora betydelse för vår tids
industriella utveckling utan äfven såsom ett allmänt och beaktansvärdt
bildningsmedel för det uppväxande slägtet, hvarvid betonats
de fordringar, som borde ställas på denna undervisning och dess lärare.
Häraf kan man lätt finna, att ingenting försummats af en fullständig
utredning af detta ämnes ställning och betydelse.
Då emellertid, enligt livad redan blifvit anfördt, något gemensamt
bemötande af komiténs förslag rörande inskränkning i teckningsundervisningen
icke blifvit från teckningslärarnes sida inför
Eders Kongl. Maj:t framburet, tillåta sig undertecknade, jemväl med
afseende derå att en genomgripande förändring i hela undervisningsväsendet
nu förestår, att i djupaste underdånighet till Eders Kongl.
Maj:t framföra icke blott de erinringar mot komiterades förslag, som
kunna anses befogade, utan äfven de önskningar rörande teckningsundervisningens
och teckningslärarnes ställning vid de allmänna läroverken,
i hvilkas förverkligande enligt vår och, som vi tro oss veta,
rikets samtliga teckningslärares uppfattning ligger vilkoret för teckningsundervisningens
i vårt land fortsatta tidsenliga utveckling och
framgång.
I första rummet har det på samtlige teckningslärare icke kunnat
annat än göra ett nedslående intryck, att komiterade föreslagit en
inskränkning i den för teckning bestämda undervisningstiden. Att
denna inskränkning icke är så obetydlig, som man från ett och annat
håll velat påstå, visas mycket utförligt och åskådligt i den af oss
redan omnämnda brochyren »Läroverkskomitén och teckningsundervisningen».
Sålunda framhålles i denna brochyr, till hvilken vi bedja i öfrig!
få hänvisa, att inom de allmänna läroverkens 3:ne lägsta klasser
komitén visserligen icke gjort någon inskränkning i undervisningstiden,
men då för hvar och en af dessa klasser icke användes mer
än 1 timme i veckan till teckning, så har der ingen indragning
kunnat ega rum, såvida icke detta ämne inom dessa klasser skulle
helt och hållet hafva borttagits.
I 4:e och 5:e klasserna skulle de för realisterna anslagna 3:ne
teckningstimmarna i veckan enligt komiténs förslag minskas med
1 timme, hvarigenom teckningens timantal inom nämnda klasser
skulle komma att sjunka från 198 till 140 timmar för läsåret, det
vill säga med 58 timmar eller 30 procent.
574
Ännu ofördelaktigare skulle teckningens ställning blifva inom
gymnasialstadiet. Då teckningen derstädes för närvarande är
obligatorisk för
alla realister (19,4 % af hela lärjungeantalet) och
alla halfklassister (47,9 %) samt
frivillig blott för
helklassisterna (32,7 %),
så skulle den enligt komiterades förslag blifva obligatorisk blott för
de icke latinläsande realisterna,
frivillig deremot för
alla klassister samt för
alla latinläsande realister.
Från den obligatoriska teckningens område skulle således komma
att försvinna
alla de nuvarande halfklassisterna och
alla de blifvande latinläsande realisterna.
Slutligen skulle till och med för de icke latinläsande realisterna
den till teckning anslagna tiden minskas med 1 timme i veckan. I
den omförmälda brochyren visas följderna af detta förslag.
Emot den föreslagna valfriheten i teckning säges derstädes bland
annat, att deremot vore ingenting att anmärka, ifall man, äfven
hvad öfriga ämnen beträffar, ville ställa sig fullt på valfrihetens
grund. Det är mycket möjligt, att utvecklingen går i den rigtningT
att på skolans högre stadier så många ämnen som möjligt göras
valfria, men i så fall måste man laga, att lärjungen också verkligen
ställes fri i sitt val, så att de ämnen, som hafva motsvarande pedagogisk
betydelse, också i alla yttre afseenden göras med hvarandra
jemnordnade. Att, såsom nu synes vara meningen, belöna lärjungens
val af ett läsämne med undfående af betyg för sin skicklighet i detsamma
samt med frikallelse från annat motsvarande arbete, under
det man hvarken vill låta teckningen gälla något i betygsväg eller
berättiga till befrielse från andra ämnen — detta är icke att häfda
valfrihetens grundsats, utan blott att locka lärjungarne ifrån teckningen
och såmedelst hindra så många som möjligt att komma i åtnjutande
åt de fördelar, som en rätt bedrifven undervisning deri
skulle kunna meddela.
Vi motse med tillförsigt, att Eders Kongl. Maj:t i afseende å de
för teckningsundervisningen föreslagna förändringar icke måtte följa
komiténs mening, genom hvars godkännande den terräng, som detta
575
ämne på senare tider med mycken möda vunnit, otvifvelaktigt skulle
till en icke oväsentlig del gå förlorad.
På den enda sida (pag. 236) komitén i sitt för öfrigt omfattande
betänkande kan sägas egentligen egna åt teckningsundervisningen
någon uppmärksamhet, uttalar komitén sina betänkligheter i afseende
å den nya teckningsmetodens inflytande på lärjungarnes synförmåga,
äfvensom komitén anser sig för närvarande icke kunna tillstyrka den
från åtskilliga håll väckta frågan om, att det för teekningsundervisningens
verksamma bedrifvande inom skolan skulle vara af vigt, att
bland inträdesfordringarna till de allmänna läroverkens lägsta klass
inginge någon, efter inträdesåldern lämpad, kunskap i teckningens
hufvudgrunder i enlighet med den metod, hvilken kunde komma att
fastställas för ifrågavarande undervisning. Såsom skäl för sitt afstyrkande
häraf andrager komitén, att den förberedande undervisningen
i teckning, som i sådant fall för inträde vid läroverken blefve
nödvändig, under vanliga förhållanden svårligen torde kunna meddelas
hvarken i hemmen eller folkskolorna, åtminstone icke i de
mindre städerna och på landsbygden.
Häremot vågar svenska teckningsläraresällskapet invända, att då
teckning är införd vid alla seminarier, det är svårt att se, hvarför
den allra första undervisningen deri icke skulle kunna meddelas i
hemmen eller folkskolorna, äfven »i de mindre städerna och på landsbygden».
Att folkskolor kunna uppletas, der ännu ingen teckningsundervisning
gifves, är onekligt. Men från sådana skolor lära få eller
inga elever omedelbart inträda i läroverket, och till deras resultat i
undervisningsväg har man vid fastställandet af inträdesfordringarna till
första klassen icke heller i fråga om andra ämnen tagit någon hänsyn..
På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, få vi till Eders KongL
Maj:t i djupaste underdånighet hemställa:
att de redan nu i knappaste mått anslagna teckningstimmarne
i de allmänna läroverkens olika klasser icke må ytterligare inskränkas
;
att teckningen göres obligatorisk för båda linierna hela läroverket
igenom, 1 å 2 timmar i veckan i de tre lägre klasserna,
3 timmar i veckan för reallinien och 2 timmar i veckan för den
klassiska linien;
att bland inträdesfordringarna till de allmänna läroverkens lägsta
klass inginge någon, efter inträdesåldern lämpad, kunskap i teckningens
hufvudgrunder i enlighet med den metod, hvilken kunde
komma att fastställas för ifrågavarande undervisning; och
576
att betyg uti teckning upptages på mogenhetsbetyget, utan att
dock inverka på sjelfva mogenhetsförklaringen.
I fråga om teckningslärarnes ställning och lönevilkor har komitén
icke ansett sig böra göra något förslag, hvilket man ock sagt legat
utom området för dess. verksamhet. Komitén har dock i sitt betänkande
förordat det af 1878 års löneregleringskomité uppgjorda förslag
dill förbättring af samtlige lärares lönevilkor vid rikets allmänna
läroverk. För Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1882 års riksdag
angående löneförbättring åt lärarne vid de allmänna läroverken m. m.
synes äfven till väsentligaste del nämnde löneregleringskomités betänkande
hafva legat till grund. Med anledning häraf tillåta vi oss
framhålla, att 1878 års löneregleringskomité åter grundat sitt betänkande
på de uppgifter, hvilka under loppet af 1877 samlats från
Stockholms stads skoldirektion och domkapitlen i riket och att sedan
den tiden teckningsundervisningen och lärarnes tjensteåligganden betydligt
förändrats. Sålunda erhöllo först under åren 1878 och 1879
teckningslärarne kännedom om den nya undervisningsmetod, som af
Eders Kongl. Maj:t blifvit antagen till användning inom rikets allmänna
läroverk och hvars tillämpning är närmare bestämd i Kongl.
cirkuläret af den 1 November 1878. Det tillväxande lärjungeantalet
och ett alltmer noggrant iakttagande af den för teckningsundervisningen
faststälda undervisningsplanen hafva äfven föranledt en för
teckningslärarne alltmer ökad tjenstgöring. Genom anordnandet af
en 3-årig teckningslärarekurs vid Stockholms tekniska skola för bildandet
af teckningslärare hafva äfven kompetensvilkoren från och
med 1879 blifvit förändrade och på visst sätt skärpta. Af närlagde
tabell, utarbetad efter samtliga läroverkens årsprogrammer för läsåret
1884—85, synes att under 1884 års hösttermin två tredjedelar af
teckningslärarne vid de högre läroverken hade en tjenstgöring af från
20 till öfver 30 timmar i veckan. Tagel'' man i betraktande, att dessa
timmar falla på dagens bästa arbetstid och dertill för hvarje läsår förändras,
så må väl en dylik tjenstgöring icke kunna få betydelsen af en
bibefattning. Detta är dock 1878 års löneregleringskomités åsigt om
samtliga öfningsläraretjenster, hvarför densamma ansett sig icke kunna
för dessa befattningar tillstyrka någon väsentlig förbättring i lönevilkoren.
Att Kongl. Maj:t i den Kongl. propositionen till 1882 års riksdag
ej heller för teckningslärare föreslagit någon löneförbättring, hafva vi
sökt förklara dermed, att teckningslärarne senast 1878 erhöllo en
förbättring i sina lönevilkor och att svårigheter för en fullt rättvis
lönereglering förelåge, innan den för hela undervisningsväsendet före
-
stående organisationen blifvit afgjord. Sedan Kongl. Maj:ts proposition
afgafs till riksdagen, kafva dock nu förgått 3:ne år, och torde
det ännu dröja minst 2:ne år, innan någon förbättring i teckningslärarnes
ställning kan komma till stånd.
Ehuru teckningslärarne vid rikets allmänna läroverk måste tacksamt
erkänna, hvad som af regeringen och riksdagen till teckningsundervisningens
utveckling och till eu förbättring af teckningslärarnes
ställning redan blifvit åtgjordt, kan dock icke ännu den af riksdagen
år 1877 till regeringen uttalade önskan: Datt Kongl. Maj:t täcktes
beträffande teckningslärarnes vid elementarläroverken ställning och
löneförhållanden vidtaga erforderliga åtgärder för beredande åt
dessa lärare af förmånligare och i jemförelse med andra vid läroverket
anstälde lärare rättvisare lönevilkor», kunna sägas vara fullt
uppfyld. Visserligen föreslår Eders Kongl. Maj:t i den Kongl. propositionen
för teckningslärare vid högre läroverk en förhöjning af
lönen i första lönegraden med 200 kronor, i andra med 150 kronor
och i tredje med 100 kronor, men då den deremot svarande ordinarie
tjenstgöringen derjemte ökas från 15 till 16 timmar i veckan,
hvilken tillkommande timme enligt nu gällande lönestat såsom öfvertimme
betingar ett arfvode af 75 kronor i första och andra lönegraderna
och 100 i tredje; så blir den egentliga löneförhöjningen
för dessa lärare 125 kronor i första lönegraden, 75 kronor i andra
och 0 kronor i tredje, hvilket i jemförelse med den för ämneslärarne
föreslagna löneförbättringen af 1,000 kronor i hvarje lönegrad väl kan
sägas föga nämnvärd. — Hvad som synnerligen framkallat bekymmer
hos teckningslärarne, är det sätt hvarpå deras aflöning för närvarande
utgår. Osäkerheten i eu inkomst, af hvilken stundom hälften utgår
i form af arfvode, måste vid tanken på ett inträffadt långvarigare
sjukdomsfall ingifva oroande betraktelser. Sålunda kan det nu inträffa
vid de högre läroverken, att en lärare i högsta lönegraden,
som t. ex. har 30 timmars tjenstgöring i veckan och i följd deraf en
inkomst af 3,000 kronor (1,500 i lön och 1,500 i arfvode), vid sjukdom
går miste om hela arfvodet 1,500 och eu fjerdedel af lönen
375 kronor eller tillsammans 1,875 kronor, hvarigenom hans årsinkomst
nedsättes till 1,125 kronor.. Är denne lärare i första lönegraden,
så är hans inkomst för samma tjenstgöring 2,125 kronor
(1,000 kronor i lön och 1,125 i arfvode), men nedgår vid sjukdom
hans inkomst till tre fjerdedelar af lönen eller 750 kronor. Det är
ock tydligt, att vid ett sådant tillfälle upphöra dessutom vanligen
alla de extra inkomster, som möjligen på annat håll kunna förvärfvas.
37
578
År nu denne lärare gift och har familj, så kan man- lätt. tänka sig
hans nära nog förtviflade belägenhet, synnerligast om hans sjukdom
räcker en längre tid och, hvad som är antagligt, han förut ej kunnat
göra några besparingar. Det torde ock förtjena beaktas, att de lärare,
hvilka hårdast lida af vanskligheten i en aflöning medelst arfvode,
äro just de, hvilka trägnast och trognast tjenat skolan och hvilka
derigenom minst varit i tillfälle på annat håll förvärfva sig några
mera fasta inkomster.
En reform, som skulle skingra alla bekymmer för eu lämpliganordning
af teckningslärarnes löner och arfvoden, vore naturligtvis
den, att teckningslärarne vid de högre allmänna läroverken konune
i likställighet med ämneslärarne. För en sådan reform hafva ock
från flera håll uttalanden försports, och skulle ej minst undervisningen
och läroverken hafva nytta häraf. Tiden synes ock gynsam
för ett åtgörande i denna rigtning, då nu en fullständig omorganisation
af hela vårt undervisningsväsende förestår. Till förmån fölen
sådan åtgärd talar äfven det förhållande, att en stor del teckningsläraretjenster
äro tillsatta blott på förordnande och att inga
ordinarie utnämningar för närvarande ega rum. Den omständighet,
att från tekniska skolan under teckningslärarekursens mer än sexåriga
tillvaro derifrån ej utgått mer än två kompetenta manliga teckningslärarekandidater
till högre läroverk, visar ock, att lockelsen till att
söka teckningsläraretjenst är för ringa och att fara är för total brist
på kompetente sökande.
Om lönen ej skulle kunna anses böra likställas med eu kollegas
eller adjunkts, så torde den kunna åtminstone likställas med en
lärarinnas vid ett folkskolelärareseminarium. Dennas lön, som för närvarande
är lika med eu kollegas eller adjunkts vid allmänt läroverk,
har Kongl. Maj:t föreslagit till 1,200, 1,700, 2,200 och 2,700 med
fem års mellantid samt med 800 kronor i tjenstgöringspenningar för
hvarje lönegrad. Kompetensvilkoren för denna lärarinna äro, att,
jemte ett års tjenstgöring i folkskola, hafva genomgått offentligt
seminarium, hvars alla lärokurser beräknas afslutade under loppet
af 4 år. För inträde till seminariet fordras ej mycket större kun.
skapsmått, än hvad som fordras för inträde i första klassen vid
allmänt läroverk.
Till vinnande af sådana förmåner skulle likvisst erfordras, att
teckningslärarne allmänt blefve använda i skolans tjenst minst lika
mycket som en ämneslärare och att kompetensfordringarna för erhållandet
af teckningsläraretjenst ytterligare höjdes.
579
Det förra, synes oss, skulle kunna låta sig göra, om kompetensvilkoren
för erhållande af teckningsläräretjenst vid högre allmänt
läroverk blefve följande:
att hafva aflagt maturitetsexamen och genomgått den vid tekniska
skolan anordnade treåriga teckningslärarekursen; att hafva vid
universitet eller högskola aflagt prof på godkända kunskaper i ett
eller tvenne skolämnen för att deruti i händelse af behof kunna
undérvisa i skolans lägre klasser; samt att hafva genomgått en
skrifkurs.
Härtill skulle äfven komma åliggandet att genomgå ett profår.
Militärer, som genomgått högre krigsskolan, eller teknici, som genomgått
teknisk högskola, synas böra beredas någon lättnad i ofvanstående
prof.
Nuvarande ordinarie teckningslärare vid högre allmänt läroverk
skulle kunna genom Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande komma i
åtnjutande af ofvannämnda löneförmåner, såvida det visade sig, att
deras tjenstgöring vid läroverket fullt motsvarade en ämneslärares.
Skulle genom förändrade framtida förhållanden en nedsättning
af tjenstgöringstiden komma att inträffa, finnes ju tillfälle att för
den skull göra afdrag på eller helt och hållet indraga tjenstgöringspenningarne.
De teckningslärare vid högre allmänt läroverk, hvilkas
tjenstgöringstid understiger en kollegas eller adjunkts, synas svårligen
kunna göra anspråk på ofvannämnda förmåner, synnerligast
som de icke kunna anses i lika grad tillhöra läroverket och dessutom
ega större tillfälle att på andra håll och genom andra förvärf betrygga
sin ställning. Billigt torde dock kanske vara, att dessa lärare
erhölle, i likhet med ämneslärarne, 4 lönegrader och att den högsta
uppginge till 2,000 kronor. De skulle äfven ega rätt att genom
aflagda prof förvärfva sig en bättre ställning inom skolan.
Hvad teckningslärarne vid de fem- och treklassiga läroverken
vidkommer, så kunna vi, då deras tjenstgöring vid skolan är jemförelsevis
mindre och kompetensfordringarna för dem kunna ställas
lägre, icke uttala någon annan önskan än, att deras aflöning måtte
ställas i rättvist förhållande till de löneförbättringar, hvilka komma
andra lärare till del.
Under alla förhållanden synes dock en aflöning medelst arfvode
ej kunna alldeles upphöra. Till förekommande af de missförhållanden,
som häraf varit en följd, våga vi i djupaste underdånighet hos Eders
Kongl. Maj:t hemställa, huruvida icke samtliga teckningslärare vid
rikets högre och lägre allmänna läroverk skulle kunna erhålla rätt
580
att vid sjukdomsfall få beräkna tre fjerdedelar af arfvodet sig till
godo, ett medgifvande, som icke skulle kunna föranleda till synnerligen
ökade utgifter för statsverket.
Utförbarheten af de bär ofvan antydda förändringar i teckningslärarnes
ställning och lönevilkor kunna vi icke bedöma, så mycket
mindre som desamma torde vara beroende af formen och omfånget
för den blifvande organisationen. Yi hafva med afseende
härå endast velat i djupaste underdånighet uttala de önskningar ocli
förhoppningar, hvilka vi tro med oss delas af rikets samtliga teckningslärare,
på samma gång vi dervid våga hysa den förtröstan, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes efter nådig pröfning vidtaga de åtgärder
till en förbättring af teckningslärarnes ställning, hvilka stå i öfverensstämmelse
med befrämjandet af teckningsundervisningens utveckling
och i öfrigt kunna synas Eders Kongl. Maj:t vara af rättvisa
och billighet påkallade.
Stockholm den 12 Oktober 1885.
Underdånigst
J. F. C. Burman,
Olof Särling,
lärare i teckning vid Stockholms högre
latinläroverk å Norrmalm.
lärare i teckning vid Stockholms högre
latinläroverk å Södermalm.
John Ekström,
lärare i teckning vid Stockholms högre realläroverk.
t
581
Tabell öfver teckning slär arnes vid de högre allmänna läroverken
tjenstgöringstimmar i veckan höstterminen 1884.
(Utdrag ur allmänna läroverkens årsredogörelser läsåret 1884—85.)
| Timmar. | Närv. lärj. h.t. |
Göteborgs realläroverk....................... | .......... 37 | 435 |
Stockholms norra latiuläroverk ........ | .......... 34 | 609 |
Örebro.................................................. | .......... 31 | 420 |
Stockholms realläroverk .................... | .......... 20 | 352 |
Karlstad ............................................ | ......... 28 | 402 |
Halmstad ............................................ | .......... 26 | 250 |
Lund .................................................. | .......... 25 | 562 |
Malmö.................................................. | .......... 24 | 525 |
Linköping............................................ | .......... 23 | 480 |
Sundsvall ............................................ | ......... 23 | 174 |
Yexiö ................................................. | .......... 22 | 401 |
Venersborg ....................................... | ......... 22 | 237 |
Helsingborg ...................................... | .......... 22 | 324 |
Kalmar .............................................. | ......... 20''/, | 368 |
Yesterås ........................................... | .......... 20 | 214 |
Falun.................................................. | .......... 20 | 225 |
Kristianstad......................................... | .......... 20 | 300 |
Karlskrona ......................................... | .......... 20 | 239 |
Stockholms södra latinläroverk ........ | .......... 20 | 363 |
Skara ................................................ | .......... 20 | 368 |
Göteborgs latinläroverk .................. | .......... 19 | 464 |
Gefle .................................................. | .......... 19 | 327 |
Norrköping ........................................ | .......... 18 | 369 |
Nyköping............................................ | .......... 18 | 189 |
Vestervik............................................ | .......... 16 | 167 |
Östersund........................................... | .......... 16 | 215 |
Umeå ................................................. | ......... 16 | 223 |
Visby ................................................... | .......... 15 | 193 |
Strengnäs ........................................... | .......... 15 | 131 |
Hernösand ......................................... | .......... 14 | 222 |
Luleå .................................................. | .......... 14 | 100 |
582
Till Konungen.
*
Svenska teckningsläraresällskapet, som för närvarande utgöres af
de flesta teckningslärare vid rikets allmänna läroverk och af teekningslärare
vid tekniska skolan, åtskilliga folkskolor samt andra läroverk
i Stockholm, får härmed, efter erhållen kännedom af den af
teckningslärarne vid hufvudstadens trenne högre allmänna läroverk
till Eders Kongl. Maj :t den 12 sistlidne Oktober afgifna petition, i
underdånighet anhålla att få instämma såväl i de punkter, hvilka
röra sjelfva teckningsundervisningen och hvilka öfvensstämma med
de åsigter, sällskapet tid efter annan uttalat, som ock med hänsyn
till den i nämnda petition uttalade önskan, det Eders Kongl. Maj:t
måtte täckas efter nådig pröfning vidtaga de åtgärder till förbättring
af teckningslärarnes ställning och lönevilkor, hvilka stå i öfverensstämmelse
med befrämjandet af teckningsundervisningens tidsenliga
utveckling och i öfrigt kunna synas Eders Kongl. Maj:t vara af rättvisa
och billighet påkallade.
Stockholm den 9 November 1885.
A svenska teckningsläraresällskapets vägnar
underdånigst
ALFRED SJÖSTRÖM,
ordförande i svenska teckningsläraresällskapet.