UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1908:7)

KAMMARKOLLEGII

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

DEN 20 JANUARI 1905

ANGÅENDE

VISSA PRÄSTBOSTÄLLENS INDRAGNING TILL SVENSKA
KYRKANS GEMENSAMMA AELÖNINGSTILLGÅNGAR.

STOCKHOLM

IVAR H.EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.
1905.

Till Konungen.

Vid underdånig anmälan af prästlöneregleringskommitténs den 19
juni 1903 afgifna underdåniga betänkande och förslag angående reglering
af prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor har Eders

Kungl. Maj:t—jämte det öfver de af kommittén framställda förslag infordrats
underdåniga yttranden och utlåtanden, på sätt särskilda nådiga remisser
gåfve vid handen — tillika funnit godt genom nådigt bref den 12
februari 1904 anbefalla kammarkollegium att, efter hörande af samtliga
domkapitlen i riket och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
län, före den 1 juni 1905 till Eders Kungl. Maj:t inkomma med dels
underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade tidsförhållanden,
kunde anses lämpligt att åt kyrkoherdar samt komministrar och
med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena, där dessa
ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet donerade,
upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt trädgård
eller planteringsland äfvensom vedbrand, samt boställena och deras afkastning
i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan
anordning skulle kunna bringas till stånd; och hafva, för att af kollegium
tagas i öfvervägande i sammanhang med afgifvande af omförmälda yttrande
och förslag, till kollegium öfverlämnats prästlöneregleringskommitténs
den 20 december 1899 afgifna underdåniga betänkande och förslag till
förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsbostäilen jämte inkomna yttranden och utlåtanden öfver samma
betänkande och förslag.

Till fullgörande af hvad sålunda blifvit kollegium anbefalldt har
kollegium till en början inhämtat underdåniga utlåtanden från samtliga
domkapitel och länsstyrelser i riket — af hvilka utlåtanden några åtföljts
af yttranden från prästerskapet, särskildt kontraktsprostarne, i vissa orter
eller från ett fåtal församlingar — och går nu att afgifva eget underdånigt
utlåtande i ärendet.

Arten af det kollegium gifna uppdrag medför helt naturligt en uppdelning
af samma utlåtande i två hufvudafdelningar, omfattande, den ena,
utredning angående lämpligheten af de ecklesiastika boställenas bibehållande
eller, med vissa undantag, deras indragning samt, den andra, förslag till
grunder för dessa boställens indragning till svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar. Emellertid har kollegium trott, att det skulle bidraga
till belysningen af föreliggande frågor, om jämväl tidigare förslag till reformering
af det ecklesiastika boställsväsendet bragtes i erinran, och förutskickar
därför en kort redogörelse för de viktigare af dessa förslag.

Tidigare förslag till reformering af det ecklesiastika

boställsväsendet.

De äldsta prästboställen här i landet utgjorde, såsom bekant är, delar
af den jord, socknemännen på grund af de gamla landskapslagarne skulle
anskaffa till sin kyrka, och därå prästen skulle hafva sin bostad. Enär
från början inom hvarje svensk kyrkoförsamling fanns allenast en präst,
kyrkoherden — i samma lagar kallad sockenprästen eller endast prästen —,
var alltså ordet prästgård ursprungligen beteckningen för kyrkoherdens
bostad.

Under katolska tiden förökades ofta prästgårdarne genom gåfvor och
testamenten af enskilda personer. Af de prästgårdar, som efter reformationen
bildades i sammanhang med pastoratsdelningar, hafva åtskilliga
blifvit upplåtna af kronan, andra åter inköpts af menigheter eller donerats
af enskilda. Dessutom hafva, än före, än efter reformationen, vid sammanslagning
af pastorat åt kyrkoherdarne, till förbättring i deras lönevillkor,
stundom anslagits de hemman, som förut varit prästgårdar i sådana
församlingar, hvilka inlagts under andra pastorat; och pläga dessa
hemman kallas, i gamla Sverige, stomhemman samt, i nya Sverige, annexhemman.

Sedan efter katolicismens afskaffande anspråken på prästens verksamhet
med predikan och undervisning blifvit större än tillförne samt kyrkoherdarne
därför fått behof af medhjälpare, anställdes, i synnerhet i större
och besvärligare gäll, till deras tjänstebiträden särskilda präster, benämnda
kapellaner eller komministrar. Till en början voro dessa enskildt aflönade
af kyrkoherdarne. Småningom lämnade emellertid socknemännen bidrag
till komministrarnes aflöning, hvarförutom regeringen åt dem upplät antingen
gamla klockarebol, mot förpliktelse för komministrarne att ansvara
för klockaretjänsternas uppehållande, eller ock, särdeles sedan tillgången
på kronohemman genom Carl den elftes reduktion blifvit rikligare, dylika
hemman. Af församlingar och enskilda personer hafva väl ock någon
gång anordnats boställen åt komministrar eller med dem likställda präster.

Ehuru samtliga åt prästerskapet upplåtna hemman och lägenheter —
med en gemensam benämning kallade boställen — hafva till uppgift att
bereda prästerskapet inkomst, vinnes dock denna förmån, såsom redan här

ofvan blifvit antydt, vid olika boställen på olika sätt. Med hänsyn härtill
hafva de ecklesiastika boställena blifvit indelade i två hufvudgrup per:
bo stadsbo ställen, eller sådana som äro afsedda att af löntagare bebos och
brukas, samt löningsboställen, eller sådana som äro afsedda endast att lämna
bidrag till prästernas aflöning.

Omkring midten af förra århundradet började inom riksdagen röster
höja sig mot det ecklesiastika boställsväsendet sådant det dittills utvecklat
sig. Så anmärktes i motioner, väckta inom bondeståndet vid riksdagen
1844—45, att skötandet af prästbolen medförde betydlig tidsförlust för
prästerskapet till men för dess egentliga befattning. Därför föreslogs dels
af en motionär, att boställsjorden med därtill hörande hus skulle öfvertagas
af församlingen, hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus
och jord till en husbehofsträdgård borde tillhandahållas prästen, och
dels af en annan motionär, att alla prästboställen borde genom kronans
försorg utarrenderas till den högstbjudande, samt att pimsten skulle, jämte
disposition af boningshuset och öfriga till mangården hörande hus m. m.,
äga uppbära arrendet äfvensom af arrendatorn ei''hålla åtskilliga förnödenheter.
Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i sitt betänkande
öfver motionerna, bland annat, att genom upplåtande å arrende af prästerskapets
boställen väl skulle till en del ernås det ändamål, som motionärerna
åsyftat, nämligen att prästerskapet sålunda finge tillfälle att ägna
en mera odelad tid och omtanke åt de många och viktiga åligganden,
som tillhörde dess egentliga kall, men att det å andra sidan måste såsom
ostridigt få antagas, att boställen i allmänhet, där de sköttes med behörig
drift och omtanke af indelningshafvarne själfva, alltid lämnade större behållning,
än när de vore å arrende upplåtna. Motionerna föranledde icke
någon riksdagens åtgärd.

Inom såväl ridderskapet och adeln som bondeståndet väcktes vid påföljande
riksdag åren 1847—48 motioner, i hvilka framställdes yrkanden
om prästboställenas utarrendering på tjugu till trettio års tid. Med afseende
å dessa motioner förklarade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
sig icke kunna instämma i de åsikter, som uttalats i fråga om fördelarne
af utarrenderingen af prästboställen i allmänhet. Oberäknadt den svårighet,
som torde möta för förslagets bringande till verkställighet å ganska
många ställen, hvarest prästboställena icke vore så bebyggda, att både
boställshafvaren och arrendatorn därstädes kunde erhålla bostad, måste den
föreslagna åtgärden, där den kunde tillämpas, ofelbart föranleda till en
betydlig minskning i boställsliafvarens inkomst, helst det torde kunna förutsättas,
att, med de villkor och undantag, som komme att vid boställenas

utarrenderande äga rum, arrendesumman icke skulle uppgå till det belopp,
som med afseende å boställets afkastning skäligen kunde väntas. Härförutom
borde erinras, att genom den föreslagna utarrenderingen boställshafvaren
tinge vidkännas förlust af åtskilliga förmåner, hvilka med boställets
innehafvande vore förenade och som, ehuru de icke kunde till
bestämdt värde uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta
uppoffringar ersättas. För öfrigt vore utskottet benäget att tro, det
boställenas bruk och skötsel af prästerna själfva i följd af de gemensamma
intressen, som äfven i timligt afseende lärare och åhörare emellan sålunda
väcktes och underhölles, i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt
förhållande emellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven
uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvandet af
det viktiga lärarekallet. Icke heller ifrågavarande motioner biföllos af
riksdagen.

Sedan vid de båda närmast följande riksdagarne förslag om vare sig
försäljning af prästerskapets boställen — naturligtvis med vissa undantag
— eller dylika boställens obligatoriska utarrendering blifvit, utan att tillvinna
sig vidare uppmärksamhet från vederbörande utskotts sida, af riksdagen
afslagna, upptogs vid 1856—58 årens riksdag ånyo frågan om utarrendering
af prästerskapets boställen och vann i viss mån understöd ej
mindre af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet än äfven af rikets ständer.
I den underdåniga skrifvelse af den 6 juli 1857, som innehåller de
grunder, enligt hvilka ordnandet af prästerskapets aflöning borde efter
ständernas åsikt verkställas, tillstyrkte nämligen ständerna utarrendering
af sådana till prästerskapets boställen anslagna särskilda hemman och lägenheter,
som icke lämpligen kunde i förening med boställena brukas.
Men någon vidsträcktare utarrendering funne ständerna icke böra äga rum,
enär för prästen, likasom för hvarje annan å landet bosatt person, vore
af icke ringa vikt att själf vara försedd med jordbruksalster, som eljest
mången gång endast med största svårighet eller till höga piäser kunde
till fyllande af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jämte det att fortskaffningsmedlen
vore för honom behöfligare än för mången annan och
således icke borde blifva beroende af närboendes beredvillighet eller af
stegrade foderpriser. Dessutom kunde skötandet af ett mindre landtbruk
hvarken vara oförenligt med eller särdeles hinderligt för den andliga verksamheten.

Ständernas omförmälda skrifvelse besvarades af Ivungl. Maj:t genom
en till riksdagen 1859—60 afiåten proposition af den 4 november 1859,
hvari till ständernas pröfning framlades tolf särskilda punkter, innefattande
de grunder för en reglering af prästerskapets aflöning, som af Kungl. Maj:t

ansågos böra vinna efterföljd. Den sjätte af berörda punkter upptog följande
förslag till stadgande:

»Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening
med bostadsboställe brukas, — därifrån undantagna de i vissa orter befintliga
änkesäten — utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i
nåder fastställda.

Ar bostadsboställe af den storlek, att därifrån kan skiftas eller författningsenligt
afsöndras en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med
hans behof af jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden
af bostället i stadgad ordning utarrenderas, då församlingen på domkapitlets
yrkande därtill samtycker och åtager sig bestridande af de med
åtgärden förbundna kostnader.»

En belysning af omförmälda förslag innehålles i det vid den nådiga
propositionen fogade utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för
nyssnämnda dag. Af detta protokoll framgår, hurusom föredragande departementschefen
väl medgaf, att de af rikets ständer i förenämnda skrifvelse
anförda skäl för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet äcde

giltighet, men tillika anmärkte, att sådana boställen verkligen funnes af
den betydenhet, att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå
väl tillsammans med den för prästerskapet vida angelägnare andliga verksamheten,
till hvars försummande i någon mån en stor frestelse därför
varit för handen. Dessa alltför stora boställen hade därjämte den olägenhet,
att deras vederbörliga skötande fordrade inventarier och förlagskapital
till ej obetydligt belopp, tvingande prästen att börja sin bana med skuldsättning,
som, ju samvetsgrannare han vore, desto mera neddroge honom
i ekonomiska bestyr, för hvilka han ursprungligen icke ägt böjelse. Det
vore därför icke heller alldeles sällsynt, att präster såge sig föranlåtna att
utarrendera jordbruket vid sina boställen, men då detta ej kunde ske för
längre tid än deras innehafvande af tjänsten, blefve arrendatorns besittning
oviss, afgifterna därefter lämpade och jordbruket mer eller mindre
försummadt. Där sådana förhållanden ägde rum och där bostället vore
så stort, att från detsamma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet,
tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster, där torde
ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af bostället under vanliga
villkor utarrenderas, åtminstone i alla de fall, då domkapitlet, vid inträffande
ledighet, därom uttryckte sin önskan och församlingen åtoge sig
bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

Åtskilliga motionärer vid sistnämnda riksdag gingo längre än den
kungl. propositionen samt yrkade, bland annat, att, sedan för indelningshafvarens
räkning undantagits bostad jämte trädgårdsjord äfvensom förbe -

håll gjorts om vissa naturaprestationer till indelningshafvarens förmån, all
prästerskapets jord skulle utarrenderas, enligt några motionärers förslag
under en tid af trettio år.

I sitt öfver den kungl. propositionen och de väckta motionerna afgifna
betänkande förklarade sig allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
anse de för prästboställenas utarrendering anförda skäl vara af synnerligen
stor vikt, hvarför utskottet ej tvekade uttala sin åsikt om önskligheten
af att prästerna blefve så litet som möjligt genom sättet för sin
aflöning föranledda att ägna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tilllika
ej förbise de stora svårigheter, som mötte för ett fullständigt genomförande
af en så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter —• förutom
de i rikets ständers skrifvelse den 6 juli 1857 anmärkta — kostnaden
för ytterligare åbyggnader å prästboställena förtjänade afseende.
Utskottet fann sig därför förhindradt föreslå någon allmän bestämmelse,
hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att prästboställena borde till hela
sin vidd utarrenderas, eller att sådan utarrendering borde ske af återstoden,
sedan så mycket af jorden blifvit för prästen undantaget, som erfordrades
till ett mindre jordbruk. Däremot tillstyrkte utskottet bifall till
sjätte punkten af den kungl. propositionen.

Emellertid yttrades vid öfverläggningen inom prästeståndet beträffande
andra momentet af nämnda sjätte punkt åtskilliga betänkligheter, såsom
att, enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen af en del af
bostället kunde vidtagas mot prästens vilja, denne skulle komma under
ett otillbörligt förmynderskap; att det icke vore med nödig tydlighet och
bestämdhet uttaladt, hvem arrendet för den från bostället afsöndrade lägenhet
skulle tillfalla; samt att då i första punkten af den kungl. propositionen.
bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till
annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter, som icke
vore bostadsboställen, och då en från bostadsbostället afsöndrad utarrenderad
lägenhet icke längre vore bostadsboställe, denna lägenhet kunde komma
att inbegripas under bestämmelserna i åberopade första punkt och följaktligen
afkastningen däraf att öfverflyttas till annan församling. Såsom
det synes hufvudsakligen på grund af dessa betänkligheter blef andra momentet
af sjätte punkten afslaget af ståndet, som emellertid godkände
samma punkts första moment; och anmälde rikets ständer i den underdåniga
skrifvelse af den 26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande
kungl. proposition, att frågan om antagandet af omförmälda moment
förfallit. Uti den sedermera utfärdade nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 upptogs
också endast ett mot första momentet af omhandlade sjätte punkt i

1859 års proposition svarande stadgande, nämligen § 5, som blott till formen
något afviker från berörda moment.

När under sista årtiondet af adertonliundratalet motioner vid riksdagen
väcktes angående förändrade grunder för reglering af prästerskapets
aflöning, upptogs vanligen i sammanhang därmed äfven frågan om förändrad
disposition af prästerskapets boställen, särskild t i form af obligatorisk
utarrendering af jordbruksboställena med undantag af bostadshusen
och visst jordområde. Slutligen gjorde år 1897 riksdagen ett uttalande i
frågan uti den underdåniga skrifvelse af den 5 maj nämnda år, som riksdagen
till Eders Kungl. Maj:t aflät med anledning af väckta motioner angående
ändring i prästerskapets aflöningsförhållanden. I denna skrifvelse
anföres nämligen, hurusom riksdagen hade sig bekant, att mycket olika
förhållanden på skilda orter i landet gjorde sig gällande beträffande prästboställena.
Riksdagen ansåge därför, att några för hela riket gällande
stadganden rörande sättet för deras brukande ej vore lämpliga. Det torde
i somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt att själf
sköta bostället, medan det däremot i andra fall vore för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta
hänseende ansåge riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves
prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters
försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven
kunna ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas
en församling att själf öfvertaga arrendet af prästgården under gällande
regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
därutinnan ansåge riksdagen vara af behofvet påkallad, och
torde därvid tagas hänsyn till att boställena blefve väl häfdadé samt såväl
församlingens som prästerskapets bästa tillgodosåges. Prästen borde
dock, enligt riksdagens åsikt, i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden
samt trädgård. I enlighet härmed anhöll riksdagen, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges böra blifva bestämmande
för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande
lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn därtill, huruvida icke
förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde stadgas med
fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas samt såväl församlingarnas
som prästerskapets bästa tillgodoses.

Sedan Eders Kungl. Maj:t den 22 oktober 1897 uppdragit åt en kommitté
att efter verkställd utredning afgifva förslag till grunder för reglering
af prästerskapets aflöning, hvarvid kommittén jämväl borde tillse
hvad i nyss angifna hänseende kunde åtgöras, har denna kommitté —

kallad prästlöneregleringskommittén — den 20 december 1899 afgifvit
förut omförmälda underdåniga betänkande och förslag till förordning angående
utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen.
Detta förslags hufvudsakliga bestämmelser äro följande:

Prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må kunna upplåtas
på arrende utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid;
och kan utarrenderingen afse vare sig bostället i dess helhet — med undantag
af bostad och visst jordområde — eller ock blott en del däraf. Initiativet
till utarrenderingen kan tagas endast af boställshafvaren. Ansökan
om tillstånd till sådan utarrendering göres hos vederbörande domkapitel,
som, efter kontraktsprostens och pastoratets hörande, därom meddelar beslut.
Afses en arrendetid af allenast högst tio år, må det sökta tillståndet
ej vägras, såvida icke utarrenderingen kan visas medföra väsentliga olägenheter
för boställets ^innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning eller
personliga ställning. A andra sidan kan i särskilda fall utarrendering
medgifvas för en tid af ända till tjugu år.

På anmälan af boställshafvaren och i samråd med denne äfvensom
med en af kontraktets präster uppgör kontraktsprosten förslag till arrendekontrakt.
Sedan detta pröfvats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och
domkapitlet, hålles auktion samtidigt inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och å plats i orten, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes,
inför vederbörande kronobetjänt. Men äfven före auktionen må
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas skriftliga, förseglade anbud,
hvilka öppnas, sedan det muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt.
Efter auktionens förrättande infordras boställshafvarens yttrande öfver anbuden,
hvarefter Kungl. Majds befallningshafvande och domkapitlet antaga
arrendator, med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden och erbjuden
säkerhet som å arrendatorns personliga lämplighet. Emellertid äger boställshafvare
återkalla sin ansökning, såvida han därom gör anmälan hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast åtta dagar efter det han erhållit
del af beslutet om arrendators antagande. För öfverlåtelse af arrende fordras
dock medgifvande endast af Kungl. Majds befallningshafvande och
domkapitlet, men skola boställshafvaren och kontraktsprosten dessförinnan
hafva blifvit hörda. Boställshafvare, som själf uppgjort kontrakt med
arrendator om öfvertagande af bostället eller del däraf på arrende under
högst tio år, kan få sådant kontrakt förklaradt för efterträdaren i tjänsten
bindande, för den händelse de med afseende å bevarandet af efterträdarens
rätt och bästa gifna föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen
iakttagna, samt arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd, och tillräcklig
säkerhet finnes för kontraktets fullgörande.

Vid utarrendering af boställe i dess helhet, med förut angifna undantag,
skall i arrendekontraktet göras förbehåll därom, 1) att arrendatorn
skall, utan särskild ersättning, antingen verkställa nödig ämbetsskjuts, till
den omfattning som i kontraktet närmare bestämmes, eller, om boställs -hafvaren önskar själf hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder; 2) att
arrendatorn skall, där bostället lämnar tillgång till bränsle, på anmodan
mot bestämd ersättning hugga, framföra och bereda hvad däraf till boställshafvarens
husbehof erfordras; samt 3) att arrendatorn skall på anmodan
till bestämdt pris tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens
hushåll. Afser utarrenderingen allenast en mindre del af
bostället, ankommer det på Ivungl. Maj:ts befallningshafvandes och domkapitlets
pröfning, huruvida något eller några af dessa förbehåll böra i
kontraktet intagas. Om utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i
nyssnämnda mom. 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall denna
utsättas i viss penningsumma, men kan bestämmas till utgörande såväl i
penningar som i naturapersedlar enligt de grunder, hvarom i kontraktet
eller eljest aftal träffas. I fråga om de till arrendatorns begagnande öfverlämnade
laga hus skall den boställshafvaren åliggande nybyggnads- och
underhållsskyldighet fullgöras af arrendatorn. För öfverloppshusen åter
skall arrendatorn, utöfver den betingade arrendesumman, erlägga särskild
lösen på sätt mellan honom och boställshafvaren öfverenskommes; och
äger arrendatorn därefter att, utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid,
innehafva dessa hus med den rätt och den skyldighet, som
tillkom boställshafvaren.

Öfver prästlöneregleringskommitténs omförmälda förslag har kollegium
den 21 juni 1901 till Eders Ivungl. Maj:t afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande.

Lämpligheten af de ecklesiastika boställenas bibehållande eller
deras indragning med vissa undantag.

Innan kollegium uttalar sin egen mening i denna fråga, torde det tilllåtas
kollegium att redogöra för det hufvudsakligaste af myndigheternas
yttranden härutinnan.

Domkapitlens yttranden.

Domkapitlet i Uppsala framhåller, hurusom med det föreliggande förslaget
utan tvifvel afsåges i främsta rummet, att prästerna skulle fritagas
från de omsorger, det obehag och de förluster i ekonomiskt hänseende,
för hvilka innehafvandet af jordbruksboställena utsatte dem. Från rent
ekonomisk synpunkt torde det också icke förefinnas alldeles oöfverstigliga
hinder för den föreslagna förändringen i fråga om boställena. En ideell
förmån under nuvarande förhållanden vore det visserligen, att på landsbygden
prästen vore fastare rotad inom socknen och hans intressen i vissa
hänseenden innerligare sammanväfda med sockenbornas, då han disponerade
en landtgård inom socknen. Domkapitlet vågade dock icke tillmäta
denna omständighet en så afgörande betydelse, att densamma ensam för
sig skulle, ifall den ifrågasatta förändringen eljest vore förenad med förmåner,
som afgjordt öfvervägde olägenheterna, lägga hinder i vägen för
förändringen. En annan hufvudsynpunkt än prästernas bästa både utan
tvifvel varit den, att den tilltänkta kyrkofonden skulle få ett större kapital
att förfoga öfver och dess inkomster blifva större, då boställena för
fondens räkning utarrenderades under längre perioder eller kanske till en
del försåldes. Dock torde ingenstädes eller endast i sällsynta undantagsfall
den förmån kunna för fonden väntas, att ett bostadsboställe, som för
fondens räkning utarrenderades, gåfve fonden så stor inkomst, att därmed
erhölles hela det belopp, hvarmed fonden skulle bidraga till prästlönen i
det pastorat, där bostället läge, och dessutom något öfverskott till bidragen,
som kräfdes för löner i andra pastorat. Utan tvifvel skulle inkomsterna
af boställena, om de bibehölles, kunna så noggrannt beräknas för
särskilda tidsperioder, att det för fonden blefve väsentligen likgiltigt, om
densamma erhölle afkastningen af boställena, eller om den i stället hade
så mycket mindre bidrag att utgifva till de präster, för hvilka boställena

utgjorde en del af deras lön. Däremot syntes för fonden synnerligen afsevärda
afbränningar komma att äga ruin, då den öfvertoge boställena.
Skulle nämligen arrendatorn förpliktas att tillhandahålla mjölk och smör
m. m. äfvensom skjuts åt prästen, minskade detta helt visst arrendebeloppet,
äfven om priset å nämnda prestationer utsattes, och synnerligen stora
blefve de afbränningar, som skulle föranledas däraf, att arrendatorn måste
hafva bostad jämte ekonomi- och uthus, samt att i regel icke något af
dessa hus torde kunna förblifva å den plats i prästgårdens omedelbara
närhet, där det nu funnes. Då den blifvande kyrkofonden icke torde få
någon väsentlig vinst af dispositionen öfver boställena, syntes det domkapitlet
som om det, oaktadt olägenheterna, likväl vore afgjordt bättre,
att nuvarande förhållanden bibehölles. Dock borde förbättring åstadkommas
genom en ny lag angående utarrendering på längre tid af boställena
genom myndigheternas försorg. Visserligen komme en sådan utarrendering
att för prästerna i flera afseenden medföra samma olägenheter, som om
boställena öfvertoges af kyrkofonden. Den skulle dock i några viktiga afseenden
vara för prästen fördelaktigare än indragningen. Boställshafvaren
förlorade nämligen icke den ställning, han intoge såsom innehafvare af
en landtgård inom församlingen, och kunde före början af en arrendeperiod
hafva inflytande på valet af arrendator, likasom utarrenderingen i
första hand vore beroende af hans egen anhållan och han kunde undantaga
så stor del af bostället, att därå kunde födas erforderligt antal kreatur.
Om prästen genom innehafvande af boställe hade en fastare hemortsrätt
inom församlingen, så hade ock den svenska kyrkan en i yttre
måtto fastare grund i riket, då öfverallt i landet spridda prästgårdar såsom
särskilda egendomar vore för henne bestämda. Visserligen påtänktes
icke någon väsentlig förändring i detta förhållande, enär prästgårdarne
skulle tillhöra kyrkofonden; och hade domkapitlet icke någon anledning
att på minsta sätt misstro de nuvarande statsmakterna. Dock vore den
möjlighet icke utesluten, att statsskicket kunde i framtiden så gestalta sig,
att statsmakterna blefve afvoga mot kyrkan. Sedan statsmakterna en längre
tid förvaltat kyrkans egendom, kunde ock den föreställningen lätt uppkomma,
att samma egendom finge af staten fritt disponeras för hvilka
statsändamål som helst, således icke endast till kyrkans uppehållande. Väl
kunde en stat af sådan karaktär som den antydda taga prästgårdarne i
besittning och använda dem till andra ändamål än prästernas underhåll,
äfven om de icke vore sammanförda till en gemensam egendom. Men
detta vore uppenbarligen svårare, än om de vore i en enhet förenade.
Det syntes därför domkapitlet vara tryggast för den svenska kyrkans framtid
under oförutsedda förhållanden inom den svenska staten, att prästgår -

darne bibehölles såsom ingående i de särskilda ordinarie prästernas löneförmåner.
Af anförda skäl syntes det domkapitlet icke lämpligt, att prästboställena
och deras afkastning inginge bland svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Linköping anser, att, då förevarande fråga på det närmaste
berörde hela kyrkans och de enskilda församlingarnas rätt och ekonomiska
intressen samt en indragning af boställena icke syntes böra eller
kunna ske utan för kyrkan betryggande garantier för kyrkofondens användning
och förvaltning, ingen sådan indragning borde förekomma utan
i sammanhang med en hela svenska kyrkan omfattande lönereglering med
ändrade grunder för prästerskapets aflöning. Hvad åter vidkomme förslaget
att i stället för de nuvarande boställena allenast bostad med nödiga
ekonomihus m. m. skulle upplåtas åt prästerskapet, måste erkännas, att
därigenom vissa fördelar skulle vinnas, i det att prästerskapet befriades
från de icke obetydliga olägenheter, som nu vore förenade med boställenas
skötsel eller utarrendering; men då prästerskapet icke ägde möjlighet att
hvar som helst välja bostad, skulle tvifvelsutan svårigheterna blifva vida
större, om icke prästerskapet tillförsäkrades, jämte bostad, rätt till vissa
naturaförmåner, särskildt ämbetsskjuts. Visserligen kunde det tänkas, att
dessa förmåner kunde vinnas därigenom, att jämte bostadslägenheten ett
mindre jordområde upplätes; men oafsedt andra svårigheter, skulle ett
mindre jordbruk säkerligen komma att ställa sig för prästerskapet alltför
dyrt. Det syntes därför domkapitlet — som härvid stödde sig på uttalanden
af det öfvervägande flertalet af stiftets kontraktsprostar — att den
reform med hänsyn till boställena, som närvarande tidsförhållanden kräfde,
icke borde gå i den riktning, som i det nådiga brefvet föresloges, utan i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs förslag
till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen. Domkapitlet kunde därför icke tillstyrka det framställda
förslaget.

Domkapitlet i Skara anför, att domkapitlet måste redan principiellt
afstyrka ifrågavarande förslag och fastmera tillstyrka, att svenska kyrkans
prästmän måtte oförändradt bibehållas vid sin i prästerskapets privilegier
tillförsäkrade rätt att själfva disponera öfver sina bostadsboställen. Men
domkapitlet ansåge tillika, om ärendet betraktades från synpunkten af
ekonomisk vinst eller förlust, att den ifrågasatta förändringen antagligen
skulle för kyrkan och prästerskapet medföra en ekonomisk försämring, då
det slutbelopp, som skulle komma kyrkan och prästerskapet till godo, syntes
komma att genom förändringen betydligt förminskas. Slutligen Ange
domkapitlet starkt betona de praktiska svårigheter, som genom den ifråga -

satta förändringen i mer än ett hänseende måste uppkomma, hvarvid särskildt
framhölles frågan om nödig ämbetsskjuts samt i allmänhet den ställning
till boställets arrendator, som måste blifva en följd af förslaget. På
grund däraf och med stöd af yttranden från prästerskapet, hvilka infordrats
och bifogats domkapitlets underdåniga utlåtande, afstyrkte domkapitlet
för sin del lifligt det föreliggande förslaget såsom för kyrkan och prästerskapet
menligt.

Domkapitlet i Strängnäs — som lämnat stiftets prästerskap tillfälle
att uttala sig i frågan och bifogat de inkomna yttrandena — förklarar
sig icke förbise, att den föreslagna indragningen skulle afhjälpa den ofta
öfverklagade olägenheten att omsorgen om boställets skötsel kunde upptaga en
del af den tid och den kraft, som prästen borde ägna åt sin ämbetsgärning.
Men det syntes alltför sannolikt, att denna fördel skulle komma att mer
än uppvägas af de svårigheter, med hvilka prästen finge att kämpa, om
icke ens så stor del af bostället stode till hans förfogande, att han kunde
därifrån hämta de enklaste lifsförnödenheterna och där underhålla en häst,
oundgängligen behöflig för hans resor inom församlingen. På grund af
dessa svårigheter, som ju icke blott komme att medföra personliga obehag
för prästen utan, hvad mera vore, skulle inverka i hög grad hämmande
på hans arbete i församlingen, kunde domkapitlet åtminstone icke i den
nu föreslagna formen tillstyrka de ifrågavarande boställenas indragning.
Skulle en indragning öfverhufvud befinnas rättvis och gagnelig, torde det
enligt domkapitlets åsikt förtjäna att undersökas, huruvida icke de omtalade
svårigheterna kunde häfvas genom den från flera håll föreslagna
åtgärden att dela bostället i två delar, af hvilka den ena såsom boställsjorcl
stode till innehafvarens förfogande, den andra utarrenderades.

Domkapitlet i Västerås förmäler, att ehuru från stiftets präster inga
protester afhörts mot den ifrågasatta dispositionen af prästerskapets bostadsboställen,
hade dock från andra håll betänkligheter yttrats däremot på
grunder, som domkapitlet icke kunnat underkänna. Om nämligen ett allmänt
genomförande af bostad sboställenas indragning, på sätt ifrågasatts,
till kyrkans gemensamma aflöningstillgångar icke vore möjligt redan på
den grund, att en del af dem bevisligen vore af församlingen inköpta eller
af enskilda personer donerade, så torde ytterligare undantag blifva af nöden
på platser, där det uppenbart vore ändamålsenligt, att vederbörande prästerskap
åtminstone tillsvidare hade dessa boställen under eget bruk. Huru
ändamålsenligt det än i de flesta fall kunde vara, att prästerskapet helt
befriades från omsorgen om boställenas vård, syntes dock tidpunkten ännu
icke vara inne för ett allmänt ordnande af denna angelägenhet, utan torde
den tillsvidare böra regleras efter olika orters förhållanden. Det stode för

domkapitlet som visst, att vid de ojämförligt flesta prästerliga lägenheter
det skulle befinnas önskvärdt att få boställsjorden utarrenderad, sedan tillräckligt
område för trädgård och planteringsland undantagits. Vid en stor
del af dessa lägenheter komme emellertid frågan om lämplig bostad åt
arrendatorn att befinnas mycket svårlöst. Svårigheter vore ock förbundna
därmed, att prästen skulle omedelbart af arrendatorn uppbära det stipulerade
arrendet och med hänsyn till sina inkomster vara beroende af arrendatorns
goda vilja icke blott att ordentligt betala sitt arrende utan ock
att sköta den af honom arrenderade jorden. Dessa båda slag af svårigheter
syntes försvinna, om så ordnades att, efter det bostad med nödiga
ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand
till tjänsteinnehafvaren öfverlåtits, boställena och deras afkastning i öfrigt
öfverlämnades åt församlingarna att af dem genom deras kyrkoråd brukas
och användas som medel till aflöning af deras respektive prästerskap, på
sådant sätt att, sedan ett visst belopp af afkastningen efter vederbörlig
uppskattning bestämts till denna aflöning, hvad i öfrigt kunde af boställena
vinnas finge af församlingarna till kyrkliga ändamål nyttjas. Härmed
skulle äfven den svårlösta frågan om byggnadsskyldigheten — hvilken skyldighet
i detta fall, låt vara mot vederlag, helt naturligt skulle öfverflyttas
på församlingarna — kunna få sin lösning. För sin del föresloge alltså
domkapitlet i underdånighet, att afkomsten af prästerskapets bostadsboställen
icke måtte, på sätt ifrågasatts, ingå till kyrkans gemensamma aflöningstillgångar;
att det vid blifvande lönereglering inom hvarje särskildt
pastorat måtte afgöras, huruvida bostadsboställe skulle i sin helhet upplåtas
åt vederbörande tjänsteinnehafvare, eller blott ett mindre område åt
honom förbehållas; samt att i senare fallet den öfriga jorden med tillhörande
jordbrukshus skulle lämnas till nyttjande åt församlingen såsom bidrag
till dess prästerskaps aflöning mot skyldighet för församlingen ej blott
att svara för jordens vård och skötsel så, som för boställshafvare vore
stadgadt, utan ock att till prästerskapets aflöning årligen utgifva det vid
löneregleringen åsätta värdet af jordens afkastning.

Domkapitlet i Växjö anmärker, hurusom genom den föreslagna anordningen,
enligt hvilken af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet
donerade boställen skulle åt indelningshafvaren bibehållas men öfriga boställen
ingå bland svenska kyrkans gemensamma tillgångar, en förut på
landsbygden okänd skillnad mellan prästsysslor med och prästsysslor utan
jordbruksboställen komme att införas. På samma gång detta enligt domkapitlets
mening- skulle medföra en föga gagnelig åtskillnad i aflöningssätt,
skulle det utan tvifvel ock komma att framkalla ändlösa stridigheter,
då naturligtvis församlingarna skulle försöka så långt möjligt vore bevisa

sin rått till boställena, en sak så mycket svårare och ömtåligare, som flertalet
af prästboställen från äldre tider, om ock numera såsom kronohemman
upptagna, uppkommit genom skötning och således rätteligen måste
anses vara lokalförsamlingarnas prästerskap tillhöriga. Med afseende på
prästerskapets sociala ställning komme boställenas indragning att medföra
en väsentlig förändring. I stället för att nu pa sina gårdar äga en sjelfständig
ställning skulle prästerskapet, beröfvadt sitt inflytande vid arrendatorernas
antagande, komma i beroende af dessa, hvilket, da i betraktande
toges att arrendatorn komme att i regel bo i omedelbar närhet af prästen,
ofta i samma gård, i otaliga fall skulle blifva för prästen olidligt och
göra hans ställning föga bättre än deras, som nödgades att såsom inhyses
bo på andras egendom. Den större inkomst, som beräknades kunna erhållas
af de utarrenderade boställena, torde komma att visa sig betydligt
understiga den förhöjning af prästerskapets kontanta löner, som måste
blifva en nödvändig följd däraf, att prästerskapet skulle förskaffa sig nödiga
lifsförnödenheter samt skjuts mot kontant ersättning, utan att som
nu vara i tillfälle att antingen omedelbart af sina prästgårdar erhålla dessa
förmåner eller ock att vid utarrendering allt efter behof betinga sig dem
till ett pris, som vida understege hvad samma förmaner kostade, där man
för deras åtnjutande vore hänvisad till nödvändigheten att betjäna sig af
personer, som icke vore skyldiga att dem tillhandahålla. Men oafsedt
dessa förökade lefnadskostnader, skulle i det stora flertalet fall befinnas
omöjligt för prästen att i sin närhet erhålla hvad han behöfde af mjölk
m. m. dylikt samt särskildt af skjuts vid alla de ständigt återkommande
fall, då han måste för sitt ämbetes skull anlita sådan. Domkapitlet såge
rent af en våda däri, att prästen icke som nu skulle kunna utan synnerligt
men eller kostnad betjäna sina sockenbor vid sjukbäddarne och dödslägren,
vid förrättningar i deras hem och så vidare, utan att han skulle
sättas i den ställningen att antingen kräfva, att han af dem, som ville
anlita honom, skulle hämtas, eller ock frestas att känna sig misslynt öfver
att man påkallade hans ämbetsåtgärd, därför att hvarje sådan medförd^
för honom en dryg utgift, som han i många fall skulle känna sig knappast
vara i stånd att med sina löneförmåner bära. I likhet med stiftets prästerskap,
hvars yttranden bifogades, ansåge sig domkapitlet böra pa det kraftigaste
afstyrka prästboställenas indragning, och detta så mycket hellre,
som de verkliga olägenheter, hvilka med desamma kunde vara förknippade,
läte sig utan svårighet undanrödja genom en arrendelag, som lämnade tillfälle
till att utarrendera boställena på bestämd tid, allteftersom för indelningshafvaren
syntes fördelaktigast, men därvid han kunde både göra
sitt inflytande gällande med afseende på hvilken person till arrendator

antoges och betinga sig de naturaförmåner, som efter hans särskilda behof
syntes vara lämpliga.

Domkapitlet i Lund — som beredt kontraktsprostarne i stiftet tillfälle
att yttra sig i ärendet och från dem mottagit vid domkapitlets utlåtande
fogade yttranden — meddelar, att kontraktprostarne enstämmigt på det
bestämdaste afstyrkt förslaget om prästboställenas indragning, samt att
stiftets prästerskap å sammanträde med stiftsprästsällskapet enhälligt instämt
i detta afstyrkande. Domkapitlet trodde sig därför kunna intyga,
att hela stiftets prästerskap som en man på det bestämdaste önskade afböja
det framkastade förslaget. Särskildt för stiftets präster skulle helt
visst indragningen af prästboställena medföra en ekonomisk förlust, något
hvaremot domkapitlet ansåge sig böra uttala sina allvarliga betänkligheter,
hvilka vunne i styrka med hänsikt till möjlighet af framgång åt prästlöneregleringskommitténs
förslag, hvilka innebure en mycket väsentlig
löneförsämring för en stor del af Skånes präster. Någon utsikt till bättre
afkastning från boställena på grund af den föreslagna anordningen än
genom deras utarrendering på längre tid, exempelvis 20 år, torde ej finnas.
I likhet med kontraktsprostarne ansåge äfven domkapitlet, att synnerliga
svårigheter i vissa fall skulle möta för präster att erhålla de lifsförnödenheter,
som vore oundgängliga. Och — något hvarpå domkapitlet lade en
synnerlig vikt — den föreslagna åtgärden skulle komma att menligt inverka
på själavården. Åtminstone i Lunds stift hade det kommit ur bruk
att med skjuts hämta prästen till besök hos sjuka och ålderstigna. I stället
hade man vants vid att prästen själf beredde sig sådan skjuts. Skulle han
därtill ej äga tillfälle, blefve däraf följden att de nämnda så angelägna
besöken komme att väsentligen försvåras, för att ej säga omöjliggöras.
Detta vore blott ett exempel på huru behöfligt det vore, åtminstone i
Lunds stift, att prästen själf kunde bereda sig ämbetsskjuts. Många andra
exempel skulle kunna anföras. Någon väsentlig fördel af den föreslagna
åtgärden kunde domkapitlet ej se, om icke därigenom lättare skulle kunna
lösas frågan om prästerskapets och församlingarnas byggnadsskyldighet.
Men om någon lättnad därutinnan skulle erhållas, hvilket domkapitlet
ansåge mycket tvifvelaktigt, vore den helt visst alltför dyrköpt och vunnes
på prästerskapets bekostnad. I alla händelser kunde ej sådant motiv hämtas
från Lunds stift. På det bestämdaste och med all den kraft det förmådde
ansåge sig domkapitlet därför böra afstyrka den ifrågasatta indragningen
af prästboställen till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Göteborg, som öfverlämnat infordrade yttranden i ärendet
från stiftets prästerskap, erinrar, att med högst få undantag detta präster 3 -

skap uttalat sig mot förslaget och till stöd därför anfört så giltiga skäl,
att domkapitlet ej kunde annat än instämma med prästerskapet och förty
afstyrka indragning af prästboställena. Väl vore det sannt att, när en
prästman saknade förmåga och intresse att själf bruka sitt boställe, han
af detsamma ej droge den nytta och fördel, som med bostället afsetts, samt
att han därför kunde blifva nödsakad att få det utarrenderadt; men då
detta ej kunde ske på en längre bestämd tid utan endast på prästmannens
ovissa tjänstetid, torde arrendebeloppet ofta blifva lägre än det skulle
blifva, därest bostället kunde utarrenderas i öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs
förslag af den 20 december 1899. Skulle sistnämnda^
förslag vinna bifall, så komme ej blott de svårigheter, som nu
kunde åtfölja innehafvandet af boställe, att försvinna, utan äfven de olägenheter
att förebyggas, som indragning skulle medföra, och behållningen
af boställena att blifva större, enär några förvaltningskostnader ej förekomme.

Domkapitlet i Kalmar upplyser, att bland stiftets präster, likasom
bland det svenska prästerskapet öfverhufvud, en bestämd opinion uttalat
sig mot det föreliggande förslaget, och domkapitlet, som delade prästerskapets
farhågor, kunde icke annat än i underdånighet afstyrka detsamma med hänsyn
till såväl de enskilda församlingarnas och församlingslärarnes intressen
som det svenska kyrkosamfundets närvarande och framtida ställning. Obestridligt
vore att ändrade tidsförhållanden påkallade en förändrad ordning
för prästboställenas utarrendering, men domkapitlet kunde vid bedömandet
af denna svarlösta fråga icke ansluta sig till något förslag, enligt hvilket
innehafvare af prästerlig tjänst skulle beröfvas hvarje möjlighet att själf
lä öfvertaga skötseln af det vid hans tjänst fästade boställe. I öfverensstämmelse
därmed ansage Sig domkapitlet böra intaga samma ståndpunkt
som 1897 års riksdag och prästlöneregleringslcommittén, till hvars förslag
om utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen
domkapitlet under fö rhandenvarande omständigheter i allt hrrfvudsakligt
tillstyrkte bifall.

Domkapitlet i Karlstad yttrar, att flertalet af de präster, hvilkas yttranden
domkapitlet inhämtat och till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnade, afstyrkt
indragningen, under åberopande af de stora olägenheter, som vid
sakens genomförande otvifvelaktigt komme att yppa sig. Af förhandlingarna
vid 1897 års riksdag hade dessutom inhämtats, att riksdagen, långt
ifrån att begära prästboställenas indragning, endast ifrågasatt, »huruvida
icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering bör stadgas, med
fäst afseende därpå att boställena må väl häfdas samt såväl församlingarnas
som prästerskapets bästa tillgodoses». Uppenbarligen måste den om -

ständigheten, att hvarken prästerskapet i stiftet eller riksdagen tillstyrkt
sådan rubbning som afsetts, för domkapitlet väga tungt i vågskålen, hvarförutom
frågan vore för tidigt väckt, enär de flesta löneregleringar i stiftet
icke upphörde att vara gällande före åren 1914—20, och dessförinnan
någon förändring i boställsfrågan icke kunde äga rum. En sådan centralisation
som föreslagits vore en nyhet, hvilken helt och hållet rubbade den
traditionella uppfattningen, att prästerskapets löneförmåner hämtades ur
församlingen och icke ur en för hela riket bildad så kallad kyrkofond.
Domkapitlet hemställde därför, att prästerskapets boställen bibehölles för
tjänstinnehafvarnes räkning, att afkastningen af desamma vid framtida
lönereglering beräknades efter deras medelafkastning under ett lämpligt
antal föregående år, samt att vid deras utarrendering större frihet lämnades
åt boställshafvaren.

Domkapitlet i Härnösand finner förslaget afse förändring af förhållanden,
som under århundraden ägt bestånd, samt alltså vara för svenska
kyrkan och dess prästerskap en ytterst viktig och djupgående fråga. Det
gällde då att tillse, om den genomgripande förändringen vore af behofvet
påkallad eller ens önskvärd. Enligt domkapitlets bestämda uppfattning
vore hvarken det ena eller andra fallet. Om domkapitlet såge saken ur
boställshafvarnes synpunkt, ville domkapitlet visserligen å ena sidan ej
förneka, att prästbord kunde under särskilda förutsättningar och vid vissa
tillfällen tillskynda sina innehafvare rätt afsevärda olägenheter, men kände
sig å andra sidan öfvertygadt därom att, för den händelse boställshafvarne
själfva anställde en ingående och fullt opartisk granskning öfver boställenas
fördelar och olägenheter, de förra skulle åtminstone i de flesta fall
visa sig vida mer framträdande. De olägenheter, som verkligen kvarstode,
skulle, syntes det domkapitlet, kunna i det väsentliga undanrödjas, såvida
en af mera tillfredsställande lagbestämmelser än de nuvarande underlättad
utarrendering af prästborden i författningsenlig ordning i vidsträcktare
mån komme att tillämpas. Att landtprästerna öfver hela riket skulle lida
en betänklig förminskning i sin själfständiga ställning, om boställena indroges,
framstode för domkapitlet som ett faktum. Men som ett ännu
oafvisligare faktum måste domkapitlet framhålla, att det för prästerna i
vissa delar af de nordliga stiften, nämligen såväl där prästgårdarne läge
isolerade, som där en liflig industri gifvetvis framkallade en stark prisstegring,
skulle, för den händelse prästerna ginge förlustiga om sina boställen,
blifva förbundet med stora svårigheter eller åtminstone högt uppdrifna
kostnader att anskaffa dels hvad från ladugården behöfdes till lifvets
uppehälle och dels nödiga skjutsar. Toge domkapitlet vidare hänsyn till
församlingarnas intressen, så behöfde ej enligt domkapitlets uppfattning

församlingarnas berättigade kraf på själavårdande verksamhet af sina
präster åtminstone i regel lida intrång däraf, att dessa hade jordbruk.
Det torde tvärtom i sådant afseende kunna sägas, att en viss gemensamhet
i intressen förde prästen närmare sina församlingsbor, och att den omständigheten,
att prästen ej stode utanför hvad i församlingsbornas dagliga
lif och verksamhet förekomrne, måste utgöra ett godt underlag för deras
förtroende för honom jämväl i högre och andliga frågor. För den händelse
omvårdnaden särskild! om ett större jordbruk hotade att blifva till
ett hinder vid utöfvandet af en prästs ämb et sgärning, kunde bot rådas
därför antingen så, att han själf, där detta läte sig göra, utarrenderade
sitt innehafvande boställe eller, såsom ofvan framhållits, under förutsättning
af mera tillfredsställande lagbestämmelser i sådant hänseende, genom
boställets utarrendering i författningsenlig ordning. Till sist måste ur
kyrkans egen synpunkt det föreliggande förslaget om indragning af vissa
prästboställen anses förbundet med stora betänkligheter. Därigenom skulle
kyrkan beröfvas en af de fastaste grundvalarne för hennes styrka och
själfständighet i yttre hänseende, och den möjligheten vore ej utesluten,
att hon genom den ifrågasatta anordningen kunde, under ogynnsamma
tidsförhållanden, af staten råka i ett beroende, som blefve allt annat än
lyckobringande för hennes ställning och utveckling. Domkapitlet afstyrkte
därför på det bestämdaste bifall till förslaget om vissa prästboställens indragning.

Domkapitlet i Visby, som med sitt utlåtande öfverlämnat infordrade
yttranden från kontraktsprostarne och andra präster i stiftet, betonar att,
om än olika sätt kunde tänkas för prästens befrielse från de ofta tyngande
näringsomsorger, som minskade möjligheten för honom att såsom
sig borde ägna sig åt sitt kall såsom själasörjare, måste dock själfva behofvet
af sådan befrielse erkännas och tillgodoses. Domkapitlet funne
därför lämpligt, att en ändring skedde i den riktning nådiga brefvet af
den 12 februari 1904 angåfve. Denna sin åsikt grundade domkapitlet
ytterligare därpå, att stora svårigheter för prästerskapet ofta mötte att få
boställena utarrenderade till fullt vederhäftiga personer, samt att prästerna,
då de själfva måste sköta sina boställen, till följd af sin i allmänhet
ringa insikt i landtbruk och svårigheten att erhålla för jordbrukets
ordentliga bedrifvande nödiga arbetare äfvensom de nuvarande högt uppdrifna
arbetslönerna merendels finge en ringa, stundom ingen inkomst af
boställena.

Domkapitlet i Luleä gifver tillkänna, att, sedan domkapitlet satt det
inom stiftet tjänstgörande prästerskapet i tillfälle att yttra sig uti ärendet,
endast kontraktsprosten i Västerbottens fjärde kontrakt däraf begagnat

sig, samt att denne kontraktsprost, som efter samråd med prästerskapet
inom sitt kontrakt kunnat afgifva sitt yttrande i hela kontraktets namn,
afstyrkt den ifrågasatta indragningen. Den mening, som i detta, af domkapitlet
bifogade, yttrande kommit till uttryck, delades, så vidt domkapitlet
varit i tillfälle att på enskild väg inhämta, af flertalet bland stiftets prästerskap.
Domkapitlet hyste ock för sin del stora betänkligheter mot prästboställenas
indragande. På många ställen i landsorten rådde nämligen
fortfarande sådana förhållanden, att prästens både sociala och ekonomiska
ställning skulle försämras, om bostället afhändes honom. Det skulle ofta
blifva svårt för honom att erhålla de för honom själf och hans familj
nödiga landtmanna- och ladugårdsprodukter. I alla händelser skulle han
för erhållande af sina lifsförnödenheter komma i ett visst beroende af sin
omgifning, framför allt på orter, som läge mera aflägset och där kommunikationerna
vore mindre utvecklade. I de flesta landsförsamlingar torde
prästen äfven behöfva hafva egen häst, särskildt för de ofta påkommande
tjänsteresornas skull. Vore han själf i tillfälle att bruka sitt boställe —
och det funnes många fall, där detta utan olägenhet kunde ske, isynnerhet
då boställena vore af mindre omfång —, blefve han för erhållande af
nödiga natur aprodukter och skjutsar m. m. oberoende af andra. Kunde
han däremot icke med fördel själf sköta bostället, utan måste utlämna det
på arrende, torde han af sin arrendator utan svårighet kunna betinga sig
just de naturaförmåner, af hvilka han vore i behof, emedan de i regel vore
för arrendatorn lättast att utgöra. Det hade visserligen ofta klagats öfver
svårigheten att på lämpliga villkor få prästerskapets boställen utarrenderade,
men detta berodde nog i de flesta fall därpå, att en lämplig
arrendelag saknades. Skulle boställena kunna utarrenderas på sådant
sätt, att arrendekontraktet blefve bindande äfven för en efterträdare i tjänsten,
och arrendatorn alltså visste sig sitta okvald under en viss tid, skulle
indelningshafvaren säkerligen kunna betinga sig mycket fördelaktigare villkor,
än hvad under nuvarande förhållanden kunde ske. En för tidsförhållandena
afpassad arrendelag torde därför vara det som närmast behöfdes.
Indragningen af vissa prästboställen syntes domkapitlet mindre lämplig
äfven ur den synpunkten, att likformigheten i afseende på prästernas
aflöningssätt och ställning därigenom skulle rubbas. Då de prästboställen,
som tillkommit genom inköp af vederbörande församlingar eller ock
genom donation af enskilda, i alla händelser icke kunde indragas, skulle
följden af de öfrigas indragning blifva, att vissa prästerliga tjänster komme
att vara förenade med boställen, andra icke. Några tjänster funnes ju
visserligen redan nu, som icke vore förenade med boställen, men dessa
utgjorde, åtminstone hvad landsbygden beträffade, ett försvinnande fåtal

ocli spelade i berörda hänseende ingen roll. En synpunkt, som vid frågans
skärskådande äfven borde komma i betraktande, vore den att det i ett
stort antal fall torde blifva vanskligt att utreda, huru boställena tillkommit,
och slitningar vore därför att förvänta med vederbörande församlingar,
hvilka säkerligen icke skulle lämna sitt samtycke till den ifrågasatta
indragningen, då de väl i regel hade fördel af prästboställena, i den mån
de från boställenas skogar ägde taga kostnadsfritt virke till byggande och
underhåll af kyrka och prästgård. Med åberopande af det anförda hemställde
domkapitlet, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta frågan om vissa
prästboställens indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
förfalla.

De nu återgifna yttrandena innefatta flertalets inom de särskilda domkapitlen
åsikter i förevarande ämne. Emellertid hafva vid ärendets handläggning
hos åtskilliga domkapitel särskilda meningar blifvit uttalade.

Sålunda finner en ledamot al Uppsala domkapitel de olägenheter för
prästerskapets ställning och verksamhet, som åtföljde de nuvarande boställena
och med besittningen af dem förbunden byggnadsskyldighet, så
stora, att han måste förorda en förändring i den ifrågasatta riktningen
trots de svårigheter, som yppade sig, när det gällde att närmare precisera
sättet för dess genomförande. Med instämmande i tillämpliga delar
af domkapitlets yttrande, såvidt anginge nödvändigheten att på ett fullt
betryggande sätt tillgodose prästens behof ej mindre af skjuts och vissa
naturaprodukter, såsom mjölk och vedbrand, än äfven af att intrång på
prästgårdens sjanständighet och trefnad genom arrendators bostad och
ekonomihus förhindrades, anför denne ledamot såsom sin åsikt, att berörda
intresse bäst tillgodosåges dels genom afskiljande för tjänsteinnehafvarens
räkning af tillräckligt jordområde — hvilket, om så önskades,
kunde utarrenderas — för föda åt en eller två hästar och två till tre
kor, dels, därigenom att församlingen tillhandahölle det ekonomihus, som
därför erfordrades; hvarförutom prästerna borde befrias från hvarje underhållsskyldighet
af boställshus samt de öfverloppshus, som vore nödiga för
prästgården, på lämpligt sätt för dess räkning inlösas, så att tjänsteinnehafvaren
ej behöfde själf inlösa dem.

Af ledamöterna i Linköpings domkapitel anser en, att det med hänsyn
till de ändrade tidsförhållandena vore lämpligt, att de nuvarande
prästboställena disponerades på sätt i det nådiga brefvet ifrågasatts, hvarigenom
prästen säkerligen skulle besparas många obehag, som förorsakades
af hans mellanhafvande med boställsarrendator. Naturligen borde i
sådant fall prästen befrias från all nybyggnads- och underhållsskyldighet

samt, utom bostadsförmånen från prästerskapets gemensamma aflöningskassa,
erhålla en kontant lön, beräknad efter det honom åliggande arbetet.
Bostället borde utarrenderas och arrendesumman inlevereras till berörda
kassa, som hade att svara för den prästerskapet hittills åliggande
byggnadsskyldigheten.

Två skiljaktiga meningar hafva uttalats inom Skara domkapitel, utan
att dock beröra det slut, hvartill domkapitlet kommit. Den ene reservanten
säger sig icke kunna finna att, utöfver de skäl af ekonomisk och praktisk
art, som i motiveringen till domkapitlets utlåtande anförts, några principiella
skäl talade emot det ifrågavarande förslaget. Såvida nämligen
det principiella afstyrkandet grundade sig på omsorgen att icke borttaga
eller minska det skydd, som genom prästerskapets privilegier vore svenska
kyrkan tillförsäkrad! med afseende på ifrågavarande del af prästerskapets
aflöningstillgångar, syntes någon anledning till sådana betänkligheter
icke förefinnas, under förutsättning att bifall till den ändring i prästerskapets
privilegier, som för förslagets genomförande erfordrades, gåfves
från kyrkomötets sida, med uttryckligt villkor att boställena och deras
afkastning fortfarande skulle under hägn af privilegierna vara prästerskapet
till dess aflöning förbehållna. Den andre reservanten finner ej i prästerskapets
privilegier något principiellt skäl till förslagets afstyrkande. Tv
om den föreslagna åtgärden vore en afgjord förbättring, borde den ej
alltför väsentliga ändring i prästerskapets privilegier, som förslaget förutsatte,
åstadkommas i den ordning lag stadgade.

Inom Strängnäs domkapitel förklarar sig en ledamot icke kunna finna
några fördelar hos domkapitlets förslag om boställenas delning och indragning
af den ena delen, i jämförelse med den af prästlöneregleringskommittén
föreslagna anordning med utarrendering af boställena eller delar
af dem. Men väl vore med domkapitlets förslag förbundna olägenheter,
i främsta rummet de ökade kostnader för byggnaders uppförande och
underhåll, som blefve nödvändiga. En fördel med prästlöneregleringskommitténs
förslag vore framför allt den omständigheten, att enligt detsamma
hänsyn toges till de lokala förhållandena, ity att utarrendering
skulle ske, endast då boställshafvaren sådant önskade, och denne, som
kände förhållandena å orten, kunde ju också bäst afgöra, huruvida i hvarje
särskildt fall utarrendering vore gagnelig eller icke. Då sålunda kommitténs
förslag, äfven om det icke i oförändradt skick borde blifva lag, dock
innehölle uppslag till en bättre lösning af boställsfrågan, än den domkapitlet
antydt, kunde reservanten icke i denna punkt förena sig med domkapitlets
pluralitet, utan måste helt och hållet afstyrka det föreliggande förslaget.

En reservant inom Växjö domkapitel påpekar, hurusom emot den af

Eders Kungl. Maj:t föreslagna omorganisation af vården om de ecklesiastika
boställena, i ändamål att befria den enskilde prästen från risken och
besväret med boställenas vård och utarrendering, hvarigenom prästerskapet
skulle beredas en mera stabil och likformig ekonomi, Växjö stifts prästerskap
i infordrade utlåtanden ställt sig helt afvisande, förnämligast af
fruktan för att prästen icke skulle kunna komma öfverens med arrendatorn,
särskildt om denne hade en annan religiös uppfattning än han själf.
Frånsedt skjutsfrågan vore samtliga argument emot det nådiga förslaget
af den art, att de icke syntes förtjäna det allra ringaste beaktande. Prästerskapet
hade visat sig alldeles sakna blick för förslagets praktiska sidor
och för hvad till ett tidsenligt ordnande af en statsämbetsmans löneinkomster
hörde. Reservanten yrkade därför bifall till Eders Kungl. Maj:ts
förslag, med det tillägg att vid förslagets verkställande nödig hänsyn toges
till prästerskapets behof af skjuts.

Vid domkapitlets i Lund utlåtande hafva fogats två skiljaktiga meningar.
Enligt den ena af dessa vore det ej i alla afseenden fullt tidsenligt
att prästerskapet aflönades äfven genom boställen, som de själfva
brukade eller utarrenderade. Olägenheterna däraf torde vara flera än fördelarne.
Bland olägenheterna nämnde reservanten, att prästen genom
jordbruksangelägenheterna kunde dragas bort från sin egentliga^ gärning,
och att bostället kunde skötas så, att det ej gåfve vederbörlig afkastning.
Särskildt borde framhållas, att den ekonomiska vinsten af små boställen
med föga fruktbar jord torde vara mycket tvifvelaktig. Emellertid borde
betonas, att prästen hade den förmån af boställena att han af dem finge
allehanda naturaprestationer, som det vore svårt att å landet pa annat
sätt erhålla. Dock torde det vara möjligt att rädda dessa prestationer åt
prästerskapet, äfven om det befriades från boställena. Prästlöneregleringskommitténs
förslag syntes bereda väg för tanken om en boställenas indragning
på lämpligt sätt. Om tionden indroges mot det att ersättning
därför lämnades till en allmän fond, syntes det ligga en viss konsekvens
i att boställena också indroges till samma fond. Den tanken att de befordrade
prästerna skulle hafva bestämda löner med olika grader syntes
göra det lämpligt, att så mycket som möjligt af prästerskapets inkomster
samlades i den allmänna fonden. Denne reservant tänkte sig saken sa,
att prästen erhölle bostad, vissa naturaförmåner, däribland äfven skjuts,
och att boställena af någon myndighet utarrenderades på viss tid (20 år).
Därvid torde ej finnas något hinder att ålägga arrendatorerna att förse
prästen med de nödiga naturaprestationer na. Den invändningen att indragning
af boställena mot ersättning till kyrkofonden skulle vålla en minskning
i prästerskapets egendom torde kunna bemötas därmed, att om bo -

ställepa utarrenderades för tillräckligt höga priser och de kontanta arrendemedlen
inginge till kyrkofonden, så hade ej kyrkan lidit någon förlust.
Skulle det däremot kunna uppvisas, att den nämnda minskningen blefve
en följd af indragningen, borde den ej komma till stånd, ty kyrkan kunde
ej förlora något af sina tillgångar. Den andre reservanten, som framhåller
behofvet af en mycket mer genomgripande förändring af prästerskapets
löneförhållanden, än som nu öfverhufvud ifrågasatts, ansluter sig dock
för det närvarande till domkapitlets majoritet.

En ledamot af Göteborgs domkapitel, hvilken uttalat en skiljaktig
uppfattning i frågan, har därvid anfört, att det måste vara en afsevärd
fördel för prästerskapet och dess egentliga verksamhet, om det blefve befriadt
från skötseln af de ej sällan rätt stora jordbruk, som vore förenade
med de nuvarande boställena. Skulle nämligen indelningshafvaren själf
sköta det landtbruk, som tillhörde hans boställe, kunde hans intresse, isynnerhet
om landtbruket vore af större omfattning, lätt dragas ifrån den
verksamhet, som framförallt borde taga hans tid och krafter i anspråk.
Å andra sidan mötte för honom själf ofta stora svårigheter att få jordbruket
med fördel utarrenderadt på en kortare tid. Lämpligast torde
därför vara, om den föreslagna anordningen genomfördes och boställena
utarrenderades på längre tid, hvarvid mycket väl i arrendekontrakten
kunde intagas sådana bestämmelser, som tillförsäkrade präst, där så ansåges
behöfligt, nödiga naturaprodukter samt skjuts i ämbetsärenden. Vid
hvarje ny utarrendering borde dåvarande indelningshafvare beredas tilltillfälle
att yttra sig. Såsom svenska kyrkans gemensamma egendom
skulle dessa boställen naturligtvis icke kunna frånhändas kyrkan utan
hennes eget bifall.

Från det af domkapitlet i Karlstad afgifna utlåtande var en ledamot
såtillvida skiljaktig, att han ansåg stora boställen ej böra bibehållas åt
prästerskapet. I stället borde anvisas mindre bostadsboställen, för komministrar
och med dem likställda prästmän af den storlek, att de kunde
föda en häst och två till tre kor, samt för kyrkoherdar så stora, att två
hästar och fem till sex kor därå kunde framfödas.

Länsstyrelsernas yttranden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län erinrar, hurusom
tanken att omorganisera ecklesiastikstatens boställsväsen i sådan riktning,
att prästerskapet koinme att erhålla allenast bostadsboställen utan
något därmed förenadt jordbruk, icke vore ny. Vid flera tillfällen tillförne
hade så inom som utom riksdagen framhållits, att väsentliga olägenheter
vore förenade med det nuvarande systemet, hvilket tvingade prästen att
vid sidan af sin tjänstebefattning drifva jordbrukarens yrke. Den nyutnämnde
kyrkoherden eller komministern hade sällan eller aldrig någon
förmögenhet, oftast skuld åsamkad under studietiden. Han nödgades ändock,
för att kunna drifva jordbruket å sitt boställe, anskaffa kreatur och
inventarier, och, för att erhålla medel därtill, måste han ytterligare skuldsätta
sig, hvarigenom han redan från början komme i en bekymmersam
ekonomisk ställning, ur hvilken det icke blefve honom lätt att sedermera
höja sig, helst han väl i allmänhet icke, åtminstone ej i början, själf vore
kunnig i jordbruk och således måste blifva beroende af sina tjänare, förhållanden,
som ganska säkert ledde till förlust i stället för vinst af jordbruket.
Intresserade han sig för jordbruket, kunde han väl efter någon
tid förvärfva kunnighet däri, men då yppade sig en annan fara, den nämligen
att jordbruket komme att så upptaga prästens tid och intresse, att han
bringades att eftersätta eller försumma de åligganden, som hörde till hans
tjänst. Man hade ock trott sig kunna säga de fall vara få, då en präst
förstode att på samma gång på ett tillfredsställande sätt vårda sin församling
och väl sköta jordbruket å sitt boställe; oftast finge ettdera stå
tillbaka. Visserligen stode det boställshafvaren öppet att genom jordbrukets
utarrenderande befria sig från olägenheterna med dess skötande för
egen räkning. Men detta pekade ju i själfva verket på möjligheten och
lämpligheten att ersätta jordbruket med kontanta löneinkomster, och utom
det att utarrendering på tjänstetid vore ägnad att nedtrycka arrendevärdet
och minska arrendatorns intresse att hålla den arrenderade jorden i behörig
häfd, hade man ansett erfarenheten visa, att utarrenderingssystemet för
pastor medförde mångfaldiga obehag och konflikter med arrendatorn,
som kunde skada hans anseende såsom ämbetsman och präst. Ett noggrannt
öfvervakande af att arrendatorn fullgjorde sina skyldigheter med
hänsyn till boställets häfd och utgörande af de prestationer, han vanligen

åtagit sig gentemot arrendegifvaren, uppfattades ofta af arrendatorn såsom
närighet å prästens sida, och ville denne undvika sådant, nödgades han
ofta visa sig mer än skäligt efterlåten emot arrendatorn till förlust för
sig själf och skada för bostället. De skäl, som sålunda under föregående
debatteringar af den föreliggande frågan anförts mot det nu rådande systemet,
ansåge länsstyrelsen icke kunna frånkännas giltighet, och betydelsen
af dessa skäl hade under senare tider väsentligen vunnit i styrka.
Jordbruksnäringen hade numera utvecklats därhän, att densamma hos sina
utöfvare kräfde vida större kunskaper och intensitet i arbetet än förr; den
toge dem och deras intresse helt i anspråk, om eljest ett godt resultat
skulle vinnas, och svårigheten att förena jordbruksdriften å ett prästboställe
med ett behörigt utöfvande af prästens ämbetsåligganden framträdde
numera i vida högre grad än för några tiotal af år tillbaka. Prästerna
torde ock själfva hafva insett detta, då de, enligt hvad länsstyrelsen ansåge
sig hafva skäl att antaga, nu mera allmänt än förr utarrenderade jordbruket
å sina boställen och sålunda på sätt och vis själfva inslagit på den
väg, nu ifrågasatta reform åsyftade att bereda. För en sådan reform torde
ock kunna anföras den omständighet, att församlingsprästen till följd af
de genom nyare tiders talrika järnvägsanläggningar väsentligen lättade
kommunikationerna icke så allmänt som förr vore nödsakad att hålla
hästar, hvartill ju jordbruksboställena beredde honom tillfälle. Visserligen
torde ännu i åtskilliga fall, där pastoraten, såsom i de norra delarna af
riket, vore stora och järnvägsförbindelserna glesa, få anses önskvärd!, att
pastor bereddes tillfälle hålla hästar, men i det stora hela torde sådant
icke kunna sägas vara en nödvändighet. Länsstyrelsen ansåge sig därför
böra i princip uttala sig för en reform i det syfte, som i nådiga brefvet
den 12 februari 1904 omförmäldes.

Eders Kungl. Maj:fs befallningshafvande i Uppsala län anför, att med
hänsyn till de alltmera ökade fordringar, som ställdes på prästmännen, det
syntes vara högeligen önskvärd!, att de befriades från de för deras utbildning
och befattningar helt och hållet främmande bestyren med skötande
af mer eller mindre vidlyftiga jordbruk. Vare sig boställena sköttes
af löntagarne själfva eller genom arrendatorer, som af dem för kortare
tider antoges, vore denna atlöningsform icke heller ägnad att tillförsäkra
boställshafvarne en jämn och under alla förhållanden påräknelig inkomst,
hvarför denna atlöningsform ock utdömts beträffande nästan alla öfriga
tjänstemän i riket. Därtill komme att då, enligt hvad en i prästlöneregleringskommitténs
betänkande angående reglering af prästerskapets aflöning
införd öfversiktstabell utvisade, taxeringsvärdet å prästerskapets med jordbruk
förenade boställen år 1897 utgjorde 56,246,400 kronor eller omkring

V40 af all bevillningsskyldig jordbruksfastighet i riket, det syntes vara en
afsevärd misshushållning att fortfarande bibehålla en anordning, som snart
sagdt omöjliggjorde ett fullgodt och tidsenligt häfdande af en så stor del
af rikets jord. Eders Kung!. Maj:ts befallningshafvande tvekade fördenskull
icke att för sin del tillstyrka hvad som blifvit ifrågasatt angående
de ecklesiastika jordbruksboställenas indragning till svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anser
utvecklingen helt visst gå i den riktningen, att aflöning medelst jordbruksboställen
komme att visa sig alltmer olämplig, och att frågan om indragande
äfven af prästernas jordbruksboställen därför också kunde antagas
med tiden fordra sin lösning. De skal, som talade för en sådan indragning
såväl i boställshafvarnes intresse som äfven med hänsyn till bästa
möjliga tillgodogörande af boställsjorden, hade förut blifvit alltför många
gånger offentligen framdragna, för att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
skulle anse nödigt att nu vidare ingå på någon redogörelse därför.
A andra sidan hade dock äfven bland dem, hvilka denna fråga närmast
rörde, många uttalanden, såsom det ville synas på goda grunder, framkommit
till försvar för bibehållande af prästernas jordbruksboställen. Särskildt
hade i detta afseende framhållits, hurusom förhållandena inom skilda
delar af vårt vidsträckta land gestaltade sig högst olika, så att hvad på
ett ställe lämpligen borde ordnas på ett sätt, i en annan landsända lämpligast
anordnades helt annorlunda. Ännu funnes också bland våra präster
ett betydligt antal, som antingen själfva med intresse och framgång skötte
sin boställsjord eller ock, ehuru de hade densamma utarrenderad, dock
ansåge densamma medföra för dem så stora förmåner, att de icke gärna
skulle vilja afstå därifrån. Under sådana förhållanden dristade sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ifrågasätta, huruvida icke det nu framställda
förslaget lämpligen borde ännu någon tid uppskjutas, och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge för sin del ett sådant uppskof
vara så mycket lämpligare, som för frågans afgörande helt visst vore i
högsta grad önskvärdt att afvakta resultatet af den undersökning, som för
närvarande påginge till utredande af frågan, hvilka boställen blifvit af
kronan till prästerskapets eller församlings understöd anslagna. Ett sådant
uppskof syntes så mycket lämpligare, som tillfälle därigenom kunde vinnas
att genom tillämpning af den utaf prästlöneregleringskommittén föreslagna,
af Eders Kungl. Majrts befallningshafvande förut förordade möjligheten till
utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen för
tid oberoende af boställshafvarens tjänstetid pröfva en medelväg uti nu
ifrågavarande afseende, en medelväg, som syntes väl lämpad att tillgodose

de skilda intressen, som i denna fråga gjort sig gällande. Skulle emellertid
frågan om jordbrukets skiljande från prästboställena redan nu böra
upptagas till pröfning, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
denna pröfning icke böra inskränkas till de boställen, som blifvit af kronan
upplåtna, utan att då jämväl borde tagas i öfvervägande, huruvida icke
äfven innehafvare af andra prästboställen lämpligen kunde få sina aflöningsförhållanden
ordnade på enahanda sätt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län framhåller,
att så länge tidsförhållandena voro sådana, att innehafvaren af en jordbruksfastighet
kunde af gårdens afkastning och de alster utaf hemslöjd,
som af gårdens folk frambragtes, erhålla sina och sin familjs hufvudsakliga
lefnadsbehof tillfredsställda samt det för landtbrukets skötande icke
erfordrades någon mera ingående sakkunskap eller större driftkapital, det
utan tvifvel varit en mycket lämplig anordning att åt en tjänsteman, som
hade sin verksamhet förlagd på landsbygden, anvisa ett med jordbruk
förenadt bostadsboställe. I den mån tiderna förändrades därhän, att penningen
kom att utgöra nästan det enda bytesmedlet samt ett framgångsrikt
drifvande af jordbruk fordrade ej mindre goda teoretiska insikter och
praktisk erfarenhet än äfven ett icke alltför begränsadt kapital för anskaffande
af tidsenliga maskiner och redskap samt hvad i öfrigt hörde till
en fullgod uppsättning, måste det anses vara mindre tjänligt att med idkande
af jordbruksnäring betunga prästerskapet, hvilket dessutom allt mer
och mer blifvit upptaget af en mängd tidsödande expeditionsgöromål, men
framförallt borde få ägna sin tid och omtanka uteslutande åt själavården,
som, utöfver den allmänna gudstjänsten, ställde mångahanda kraf på dess
utöfvare. För att vinna befrielse från de med ett jordbruks skötsel förenade
olägenheterna samt förskaffa sig ett städse beräkneligt kontant tillskott
för bestridandet af nödiga utgifter för sig och familj hade boställshafvarne
under senare tider ofta nog utarrenderat boställena under förbehåll om
bostad och nödiga, uthus jämte trädgård och en del naturaprestationer.
Då tiden för utarrenderingen ej utan särskildt nådigt tillstånd kunde utsträckas
utöfver innehafvarens tjänstetid, uppnåddes ej alltid det bästa
möjliga ekonomiska resultat, hvarjämte arrendatorn icke vågade på jordens
förbättring nedlägga sådana kostnader, som betalade sig först efter en
längre följd af år, utan måhända snarare sökte att med minsta ekonomiska
uppoffring afvinna jorden så stor afkastning som ske kunde. Därjämte
föranledde i många fall bristen på bostad åt arrendatorn, att icke
andra än närboende personer kunde uppträda såsom spekulanter på arrendet,
hvarigenom arrendeafgiften än ytterligare nedtrycktes. En bestående
och icke minst betungande olägenhet för boställshafvaren vore den bygg -

nadsskyldighet, som under nuvarande förhållanden i större eller mindre
grad ålåge honom, och det gåfves icke få fall, då så stora utgifter af
dylik anledning drabbat boställshafvare, att hans ekonomiska ställning därigenom
blifvit helt och hållet undergräfd. Dessutom nödgades ofta en
tillträdande prästman att af sina företrädare tillösa sig en del så kallade
öfverloppshus, hvilka i själfva verket vore för bostället behöfliga. De nu
rådande förhållandena vore förenade med så många och så stora olägenheter,
att ett afhjälpande af dessa måste anses såsom en synnerligen trängande
angelägenhet. Åtskilliga förslag därtill hade också bragts å bane,
men intet af dessa hade hittills krönts med framgång. För sin del kunde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke finna någon mera tillfredsställande
utväg än att, samtidigt med tilldelandet af tillräckliga kontanta
löneförmåner, upplåta åt prästerskapet allenast bostad med nödiga ekonomi-
och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län finner det
vara tidsenligt samt fördelaktigt både för prästernas tjänsteverksamhet och
för prästboställenas skötsel, att prästerna befriades från bestyret med landtbruk,
och att åt dem upplätes endast bostad med nödiga ekonomi- och
uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand. Genom utarrendering
på längre tid af prästboställena i öfrigt skulle äfven den största
möjliga afkastning kunna afvinnas dem, och på sådant sätt ökade medel
erhållas till prästerskapets skäliga aflöning. Det skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke prästerna äfven borde beredas fria resor i tjänsteärenden,
antingen så att jord undantoges från prästboställe för hästs underhåll,
eller så att vid utarrendering af bostället stadgades skyldighet för arrendatorn
att lämna vare sig foder till häst eller nödigt antal skjutsar vid
tjänsteresor. Flera olägenheter skulle emellertid däraf uppstå. I de bägge
förstnämnda fallen skulle prästen nödgas hålla häst och karl, hvilket ofta
skulle blifva så dyrt, att prästen föredroge att vid behof lega skjuts. Ej
heller torde i allmänhet tjänsteresorna förekomma i sådan myckenhet, att
hästen och. karlen därmed hade full sysselsättning. Om åter tjänsteskjuts
betingades bland arrendevillkoren, som ofta skulle gälla under flera prästers
tjänstetid, kunde arrendet komma att betydligt nedsättas af fruktan för att
ett högt antal skjutsar skulle komma att utgå. Prästen borde därför vid
ny lönereglering åläggas skyldighet att själf bekosta sina tjänsteresor, därest
icke skjuts därtill frivilligt erbjödes honom. Huruvida prästboställena,
med ofvannämnda undantag, skulle upphöra att stå under något bestämmande
af vederbörande församling och ingå bland svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar, samt om arrendeaf kastningen af prästboställena
utom trädgård och planteringsland skulle tillfalla prästen eller ock inräknas

bland sagda tillgångar, vore en svår och ömtålig fråga att besvara. Under
förutsättning att en för de olika församlingarna likformig och lika betungande
beskattning till prästerskapets aflöning infördes i hela riket,
syntes sammanförandet af prästboställenas afkastning till en gemensam
kassa vara ett lämpligt sätt att utjämna de nu, äfven i förhållande till
arbetet, mycket olika höga prästlönerna. Därigenom skulle äfven fördel
tillskyndas de svagast aflönade prästerna, och således säkerligen flertalet
kyrkoherdar och komministrar i Jönköpings län. Dessutom skulle en sådan
förändring minska det nu brukliga och föga gagnande transportsökandet
till prästerliga befattningar. En sådan ändring af de bestående
förhållandena komme nog emellertid att på många håll väcka oro och
motstånd, särskildt hos de församlingar, där prästboställena vore af bättre
beskaffenhet, emedan dessa församlingar hittills haft större utsikt att få
mera framstående prästmän och sannolikt komme att betrakta förändringen
såsom ett ingrepp i sina rättigheter. Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
tillstyrkte det i förevarande nådiga bref framställda förslag i dess
helhet.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län gör till en
början det uttalande, att den ecklesiastika boställsinstitutionen i vårt land,
sådan den för närvarande funnes inrättad, enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning vore behäftad med åtskilliga brister, hvilka
gjorde densamma i vissa afseenden olämplig och föga öfverensstämmande
med tidens kraf, samt att det därför skulle lända till mycken såväl allmän
som enskild båtnad, därest gällande stadganden angående densamma
kunde på lämpligt sätt bringas i bättre öfverensstämmelse med rådande
tidsförhållanden. Den snabba utveckling på snart sagdt alla samhällslifvets
områden, som särskildt under de senaste årtiondena gjort sig gällande,
hade icke kunnat undgå att äfven på den prästerliga tjänsteutöfningen
trycka sin prägel: området för prästens ämbetsverksamhet hade
därunder i icke ringa mån utvidgats såväl inom som utom församlingen,
och på hans tid och krafter hade ställts och torde alltjämt komma att
ställas betydligt ökade anspråk. Skötseln af boställenas jordbruk, som
under förutvarande förhållanden kunnat af honom själf omhändertagas
och utan eftersättande af ämbetsgöromålen skäligen tillfredsställande besörjas,
påkallade däremot i våra dagar mera omtanke, tid och fackkunskap,
än den prästerlige tjänstemannen i regeln förmådde ägna däråt, och detta
själffallet i högre grad, där boställenas jordbruk vore mera vidtomfattande.
Den fara för försummelse af vare sig församlingsvården eller boställshäfden,
som vid antydda förhållanden och då gällande föreskrifter icke medgåfve
boställenas utarrendering annorledes än på innehafvares tjänstetid

— hvarigenom boställenas grundförbättring förhindrades och deras arrendeafkastning
kringskures — kunde tänkas uppstå, innebure enligt Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åsikt fullgiltig anledning till reformering
af den nuvarande boställsinrättningen. Vid denna reformering torde
emellertid, såsom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i fortsättningen
af sitt utlåtande framhåller, en så lindrig rubbning som möjligt af nu
bestående uråldriga, och i allmänna folkmedvetandet rotfäs na de boställsförhållanden
böra åstadkommas, utan att likväl en förbättring af boställshäfden
därigenom förhindrades eller onödigt uppehölles. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ansåge sig därför icke böra förorda obligatorisk utarrendering
och arrendeafkomstens redovisning till en allmän kyrkofond.
Detta hade sina orsaker äfven i förhållandena med dels den ännu outredda
frågan om äganderätten till boställena, dels den otillfredsställande,
föråldrade och otydliga lagstiftningen om nybyggnads- och underhållsskyldigheten
därstädes, särskildt hvad anginge pastorsboställenas hus, dels
de påtagliga, dryga kostnaderna för anskaffande åt arrendatorerna af nödiga
bostads-, ekonomi- och andra hus samt af utarrenderingen föranledande
dyrbara förvaltningskostnader, genom hvilka alla utgifter det ekonomiska
utbytet af en sådan förändring komme att lida afsevärd begränsning,
dels den sannolikheten att församlingar med värdefulla boställen
icke komme att linna sig i däraf härfluten arrendeafkomsts användande
för aflöning af i detta afseende sämre lottade församlingars prästerskap,
dels de på många ställen för prästerna uppkommande stora svårigheterna
att mot skälig betalning och af tillfredsställande beskaffenhet åt sig anskaffa
för de dagliga lefnadsbehofven erforderliga jordbruksalster jämte
skjuts i ämbetsärenden. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som
tillika hyste den öfvertygelsen, att någon allmännare opinion inom församlingarna
icke förefunnes för vidtagande af en så vidtgående reform
som prästboställenas indragning, och att en sådan reform icke heller af
prästerskapets flertal för närvarande önskades, ansåge sig på sålunda anförda
grunder så mycket mindre kunna ansluta sig till det ifrågaställda
förslaget, som Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande trodde sig äga grundad
anledning antaga och i redan afgifvet underdånigt utlåtande uttalat,
att det, till undanrödjande af boställsinstitutionen nu vidlådande olägenheter,
af prästlöneregleringskomittén framlagda underdåniga lagändringsförslag
skulle, om det efter undergången granskning upphöjdes till lag,
komma att vederbörligen främja boställshäfden, utan att på samma gång framkalla
de olägenhetei’, som med boställenas indragning blefve oundvikliga.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län förklarar sig
anse de skäl, hvilka sedan mer än femtio år tillbaka såväl inom som

utom riksdagen anförts för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet
i den riktning, att prästerskapet skulle befrias från all befattning- med
boställenas skötsel, fortfarande äga full giltighet och väga tyngre, än hvad
som å andra sidan anförts för bibehållande af boställen med jordbruk
såsom löneförmån för prästerskapet. Numera torde nämligen förhållandena
å landsbygden vara så utvecklade, att prästen, likasom hvarje annan
å landet bosatt person, som icke idkade jordbruk, lätt kunde till rimligt
pris anskaffa de jordbruksalster, som erfordrades för fyllandet af de dagliga
lefnadsbehofven, och ej heller torde det i allmänhet möta synnerlig
svårighet för prästen att kunna till skäligt pris lega skjuts för sina resor
såväl i tjänsten som i enskilda angelägenheter. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
funne sig därför böra tillstyrka, att, då prästerskapets
löner ånyo skulle regleras, förmånen af med jordbruk förenadt boställe ej
måtte ingå bland löneförmånerna för prästerna, utan den åsyftade reformen
då blifva genomförd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län erinrar, att
fordom ingick icke blott i prästernas utan äfven i de flesta andra tjänstemäns
aflöningsförmåner boställen, hvilka ofta voro förenade med större
jordbruk. Om än detta aflöningssätt under forna enkla förhållanden varit
lämpligt, så vore detta icke numera fallet. Det vore ock öfvergifvet i
fråga om de flesta andra tjänstemän, hvilkas boställen, efter hand som
löneregleringar ägt rum, i regel indragits till statsverket. Endast i fråga
om prästerna hade boställshemmanen bibehållits. Men erfarenheten, åtminstone
där på orten, hade visat, att den ekonomiska förmån för prästerna,
som med boställena afsetts, alltjämt minskats. Man kunde också
icke i regel förutsätta, att en präst, som hade en helt annan lifsuppgift
och sysselsättning, skulle kunna sköta sitt jordbruk på ett rationellt sätt.
Med den utveckling jordbruket tagit fordrades nu äfven vida betydligare
kapital för anskaffande af kreatur och redskap för jordbrukets bedrifvande,
än förr varit förhållandet, och den nyutnämnde prästen kunde oftast icke
anskaffa ett dylikt kapital utan motsvarande ökning af den skuldbörda,
som han i allt fall merendels finge ikläda sig för uppsättande af hushåll
och möblering af bostadslägenheten. Icke heller funnes i prästgårdarne
utrymme för en arrendators hushåll, så att utarrendering af bostället i
sin helhet kunde äga rum. Att erhålla arrendator till all ett boställes
jord mötte för öfrigt svårighet, redan därför att en sådan utarrendering
endast kunde äga rum för en boställshafvares tjänstetid och en arrendator
helt naturligt ej ville nedlägga kostnader för förbättringar på en egendom,
om hvars bibehållande så länge, att han af förbättringarna kunde draga
full nytta, han ej kunde vara förvissad. För att erhålla någon af kast -

ning af bostället hade en boställshafvare därför ofta icke annan utväg än
att utarrendera boställsjorden styckevis, hvaraf följden blefve, att detå
jorden vuxna fodret blefve på annat håll uppstilladt. Eders Kungl. Maj:t
hade i många fall meddelat nådigt tillstånd till dylik åtgärd mot skyldighet
för b ost ällshafvaren att tillse och ansvara för att viss, mot det afbärgade
fodret svarande, kvantitet gödningsämnen blefve den arrenderade
jorden tillförd, och det finge väl antagas, att i regel äfven så skett, men
kontrollen därvidlag vore svår att utöfva, och oantagligt vore icke att i
många fall jordens häfd lidit genom en dylik åtgärd. Men äfven mot
utarrendering styckevis kunde emellanåt hinder möta, så att en präst med
eller mot sin vilja själf måste bruka sitt boställshemman, ofta med ringa
ekonomisk fördel, en och annan gång kanske med ren förlust, helst arbetslönerna
numera vore högt uppdrifna och stor svårighet förefunnes att
erhålla ordentliga arbetare för jordens brukande. Då dessutom ett sysslande
med jordbruket, synnerligen ett omfattande sådant, måste vara
ägnad t att rycka prästen från hans egentliga verksamhet, måste Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande på det lifligaste tillstyrka en ändring af
förhållandena i den uti det nådiga brefvet angifna riktning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län åberopar, att,
om än i äldre tider det kunde anses lämpligt, att prästmännens afiöningar
hufvudsakligen utginge i naturaprodukter, och att de sålunda jämväl erhölle
boställen, hvilkas jordbruk de skötte och af hvilka de drogo afkastning
— på sådant sätt själfva deltagande uti landtmannens arbeten och
lefnadsvanor samt följaktligen mera i tillfälle att sätta sig in uti församlingsbornas
ställning och förhållanden —, dock senare tidsförhållanden i
mångt och mycket därutinnan verkat ändring. Prästerskapet hade genom
den utsträckning i dess verksamhetsområde, som icke minst genom de
ökade expeditionsgöromålen ägt rum, allt mera nödgats ägna sin tid uteslutande
åt tjänsten. Hos nutida prästmän torde därjämte naturligt nog
i allmänhet saknas nödiga förutsättningar för att de skulle kunna, åtminstone
ekonomiskt fördelaktigt, själfva förestå och sköta jordbruket å sina
boställen. I regel torde därför de prästerliga boställsinnehafvarne vara
hänvisade till nödvändigheten att utarrendera det till boställena hörande
jordbruket. Som emellertid arrendetiden i de flesta fall icke kunde bestämmas
längre, än den tid boställsinnehafvaren kvarstode i sin tjänst, kunde
det för boställshafvaren ofta stöta på svårighet att erhålla lämplig arrendator
och skäligt arrende, hvarförutom ovissheten beträffande arrendetiden
lätt lockade arrendatorn att af boställsj orden uttaga största möjliga valuta
med minsta möjliga kostnader, hvarigenom jordens fortfarande växtkraft
på betänkligt sätt äfventyrades. En efterträdare kunde alltså genom bo -

ställets vanhäfd eller åtminstone mindre goda skötsel tillfogas icke allenast
minskning i den beräknade inkomsten utan äfven mången gång ekonomiskt
betryck, därest lian nödgades vid tillträdande af bostället å detsammas
iståndsättande nedlägga afsevärda belopp, som han måhända icke hunne
att af bostället åter tillgodogöra sig. Tendensen i allmänhet vid senare
tiders löneregleringar hade varit, att tjänstemannen borde göras i möjligast
största mån oberoende af tillfälliga inkomsters växlande belopp, en
tendens, som väl med fog borde kunna göras gällande äfven vid en förändring
i sättet för prästerskapets aflöning.

Med upplysning att endast ett kyrkoherdeboställe inom Kristianstads
län vore af menighet inköpt eller af enskild doneradt, andrager Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samma län vidare, att af den utredning,
som inom länet verkställts, framginge, hurusom af öfriga 80 kyrkoherdar
och komministrar, hvilka innehade boställen, 63 hade sina boställen
utarrenderade, utan angifvande att de själfva brukade någon del däraf,
samt 9 brukade mindre delar men hade hufvuddelen utarrenderad. Endast
8 präster eller 10 procent kunde alltså anses själfva bruka sina boställen,
och i ett par af dessa fall framginge af utredningen, att det vore endast
brist på arrendatorsbostad eller saknad af lämplig sådan, som gjorde att
icke äfven i dessa fall utarrendering kommit till stånd; och hvad som
redan på förhand kunnat antagas, nämligen att prästerna, på grund af
hvad som numera fordrades af jordbrukaren och på grund af ändrade
förhållanden och kraf i flera afseenden, icke lämpligen kunde i regel
själfva sköta sina jordbruk, det bekräftades af de faktiska förhållandena i
länet, som redan vore sådana, att det öfvervägande flertalet präster hade
för sin egen räkning undantagit bostad med nödiga ekonomihus och trädgård,
men utarrenderat det öfriga. En lagstiftning, som ginge i samma
riktning, torde kunna afhjälpa en del olägenheter, som vore oskiljaktiga
från den nuvarande ordningen för prästgårdarnes utarrendering, och måste
därför — oberoende af huru löneregleringsfrågan i öfrigt löstes — anses
önskvärd och lämplig. Bland de nämnda olägenheterna torde böra särskildt
framhållas svårigheten att sköta prästgårdarne på ett fullt rationellt
sätt, så länge prästerna själfva eller af dem på oviss tid antagna
arrendatorer skulle bruka dem, ty hvarken de förra eller de senare vågade,
annat än möjligen i undantagsfall, att nedlägga de, ofta icke obetydliga,
kostnader, som nu för tiden måste nedläggas på såväl jord som
byggnader, om jordbruk och kreatursskötsel skulle gifva den afkastning,
som de kunde och borde. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande funne
det därför lämpligt, att åtgärder vidtoges för ändring i sättet för prästboställenas
utarrendering. Hvad därnäst anginge lämpligheten af att

boställena och deras alka sträng skulle ingå bland svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar, vore frågan därom i och för sig svår att besvara
och torde icke kunna slutligen afgöras förr, än det blifvit bestämdt,
huru det vid den föreslagna löneregleringen komme att ordnas med aflöningstillgångarne
i allmänhet. Af de i frågan närmast intresserade, prästerskapet
och församlingarna, torde det förra, åtminstone i Skåne, tämligen
enhälligt anse den föreslagna åtgärden olämplig, särskildt med hänsyn
till svårigheten att få frågan om ämbetsskjutsen på tillfredsställande sätt
ordnad, därest prästerna ställdes alldeles utanför boställenas utarrendering.
Om de skånska församlingarnas ställning till det föreliggande förslaget
vore det svårt att bilda sig ett fullgiltigt omdöme, emedan dessa församlingar
icke tagit befattning med prästgårdarnes byggande och underhåll,
hvilket ålåge prästerskapet själft, men med hänsyn därtill att de skånska
prästgårdarne torde lämna i medeltal högre afkastning än prästgårdarne
i rikets öfriga delar och deras indragande till svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar torde få antagas hafva till följd, att de skånska församlingarnas
direkta bidrag till sina prästers aflöning blefve högre, än
om afkastningen af hvarje pastorats boställe såsom hittills användes till
dess prästerskaps aflöning, torde kunna antagas, att icke heller de skånska
församlingarna skulle finna den ifrågaställda åtgärden lämplig. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hyste därför tvekan om lämpligheten
af prästboställenas indragning under den närmaste framtiden, men ansåge
dock fördelaktigt, att med hänsyn till ändrade tidsförhållanden åtgärder
vidtoges, hvilka å ena sidan vore ägnade att undanrödja de olägenheter,
som onekligen vore förenade med den nuvarande ordningen för prästboställenas
utarrendering, och å andra sidan kunde bereda väg för en åtgärd
framdeles af föreslagen art; och vore fördenskull önskvärdt och lämpligt,
att åtgärder vidtoges för lagstiftning i syfte: att möjliggöra prästboställenas
utarrendering för boställshafvarens räkning på bestämd tid och
med undantagande jämväl för boställshafvarens räkning af bostad, ekonomihus,
trädgård eller planteringsland samt rätt till ämbetsskjuts; att kostnaden
för större jordförbättringar kunde fördelas till ersättning under
vissa år; att arrendatorsbostad till lämplig storlek upptoges bland de hus,
som borde finnas å prästgård, och att med anledning däraf öfverbyggnadssummans
maximibelopp å de skånska prästgårdarne höjdes; samt att
synerätt ålades dels att vid bestämmande af plats för nybyggnad å prästgård
uppgöra sådan plan för boställets bebyggande, att boställshafvarens
hostad och ekonomihus blefve så fullständigt som möjligt skilda från öfriga
hus, och dels att fördela den på prästgård i Skåne hvilande öfverbyggnadssumman
på de särskilda till gården hörande byggnaderna.

Eder.-5 Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker,
att, såvidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände, prästerskapet i
länet alldeles icke torde vara benäget för att afstå sina boställen, och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde icke heller finna, att -ändrade
tidsförhållanden» påkallade en sådan åtgärd, hvilken för öfrigt medförde
alltför stora svårigheter att på en gång genomföra. Däremot syntes
prästlöneregleringskommitténs förslag innefatta en lämplig öfvergångsform
till indragning af dessa boställen. Så småningom torde, om detta
förslag blefve lag, allt flera af boställena komma att utarrenderas; och då
vid dessa utarrenderingar bostadshus samt nödiga ekonomi- och uthus äfvensom
trädgård eller planteringsland blefve för boställshafvarnes räkning
undantagna, torde boställena efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader
för arrendatorerna af boställsjorden. Denna omständighet torde i
sin mån underlätta en framtida indragning af boställsjordarne, hvarförutom
prästerskapet genom dessa utarrenderingar alltmer hunne vänja sig vid
tanken att helt afstå från sina boställen. Eders Kungl. Majds befallningshafvande,
som alltså icke ansåge sig böra för närvarande tillstyrka en
omedelbart skeende indragning af boställena, skulle emellertid icke finna
olämpligt, att på ofvan anmärkta sätt sådana bestämmelser komme att meddelas,
som vore ägnade att förbereda en sådan indragning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län yttrar, att
huru fördelaktigt det än skulle vara för såväl staten som kommunen och
den enskilde, om nu gällande stadganden angående skyldighet att tillhandahålla
boställe åt präst kunde • ersättas med ett kontant lönebidrag,
dock alltför stora praktiska svårigheter syntes möta för en i prästernas
sociala och ekonomiska ställning så djupt ingripande åtgärd. Landsbygdens
präster skulle icke, såsom en del andra tjänstemän, kunna, om boställena
helt och hållet indroges, flytta till städerna eller andra centrala
platser inom större distrikt, utan måste i regel kvarbo i den aflägsna
trakt, där bostället vore beläget, för att kunna på ett tillfyllestgörande
sätt fullgöra sina prästerliga skyldigheter inom församlingen; men äfven
om en sådan förflyttning kunde utan olägenhet för församlingen äga rum,
skulle säkerligen högst betydande svårigheter i många fall möta för prästen
att för sig och sin familj förhyra en lämplig bostad. I mer än ett
hänseende syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande därför vara
af vikt, att de präster, som måste bo på landet, fortfarande liksom hittills
finge sig tillförsäkrade icke blott ett eget hem med trädgårdstäppa
utan jämväl ett efter familjens behof från det gamla bostället ägostyckadt
jordbruksområde med nödiga ekonomi- och uthus jämte vedbrand. Blefve
prästen under sådana förhållanden befriad från skötseln af bostället i öf -

rigt, hade han icke förlorat allt ansvar och intresse för prästgårdens vård
och skötsel, ehuru gifvet vore att äfven en dylik anordning skulle medföra
icke obetydliga svårigheter och särskildt för församlingen en icke
oväsentligt ökad byggnadsskyldighet. Skulle åter boställena, med de undantag
Eders Kungl. Maj:ts nådiga bref afsåge, och dessa boställens atkastning
i öfrigt ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
skulle väl somliga präster genom fördelningen af den gemensamma arrendesumman
få betydligt högre kontanta löneförmåner, än de kunnat beräkna
från arrendet för sina egna boställen, men på samma gång kunde med
fullt fog ifrågasättas, om de icke genom mistade förmåner komme att förlora
mera än de vunnit, helst genomförandet af den afsedda förändringen,
bland annat, skulle medföra en för landtprästen betydande utgiftspost,
nämligen skjutsen, som icke komme att ingå bland förslagets vederlag för
boställsjorden. Vid boställets sålunda ifrågasatta utarrendering skulle prästen
väl kunna på det sätt tillförsäkras skjuts, att arrendatorn förpliktades
åtaga sig skjutsningsskyldighet mot stadgad skjutslega, men utan tvifvel
skulle arrendeanbudet till följd af ett dylikt villkor nedsättas och såväl
vid fråga om skjutsens utgörande som vid tillhandahållande af mjölk och
andra för prästfamiljen erforderliga förnödenheter skulle tvister och förvecklingar
mellan prästen och arrendatorn lätteligen uppstå. Vid sådant
förhållande och i liflig öfvertygelse därom, att de klagomål prästerna nu
ofta anförde öfver svårigheten att sköta boställena, icke skulle blifva mindre
med hänsyn till de svårigheter, som för dem skulle uppstå, om boställena
indroges, ansåge sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke
kunna tillstyrka en sådan anordning med vissa prästboställens indragning,
som den nu ifrågasatta. Föreliggande boställsfråga syntes icke kunna under
nuvarande förhållanden på ett naturligare och bättre sätt vinna sin
lösning, än att boställshafvaren berättigades att, när han funne sådant
ändamålsenligen kunna ske och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
efter församlingens hörande, därtill lämnade bifall, utarrendera sitt boställe
efter anbud å offentlig auktion med de förbehåll om skjuts, som
kunde erfordras, och det undantag af jord, som han önskade hafva under
eget bruk, jämte erforderliga bostads- och uthuslägenheter.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län —
som lämnat länets församlingar och andra intresserade tillfälle att yttra
sig i frågan samt bifogat från några församlingar inkomna yttranden —
förklarar sig vara af den åsikt, att indragning af prästboställena med förbehåll
af vissa nödiga ansedda naturaförmåners utgående till prästerskapet
och fastslående af kontant aflöning i öfrigt vore åtgärder, som kunde anses
påkallade af ändrade tidsförhållanden. Den utredning, prästlöneregle -

ringskommitén lämnat i boställsfrågan, syntes liders Kungi. Maj:ts befallningshafvande
ock gifva vid handen, att, om än vissa fördelar för prästerskapet
kunde vara förenade med innehafvande af boställen, de olägenheter,
boställsrätten medförde, likväl vore vida öfvervägande, och det måste
följaktligen också anses lämpligt att indraga boställena. Men nödigt blefve
dock därvid, att för tillgodoseende af såväl prästerskapets intressen som
det allmänna bästa de af Eders Kungl. Majd angifna naturaförmånerna
förbehölles prästerskapet att utgå från boställena, och torde till dessa förmåner
läggas tillhandahållande af ämbetsskjuts, hvaraf prästerskapet mer
än andra statens funktionärer hade behof, som på annat sätt knappast
skulle kunna tillfredsställas. Ett särskildt talande skäl för prästboställenas
indragning syntes ligga i den omständighet att, efter hvad förenämnda
kommitté inhämtat, vederbörande boställshafvare i mycket stor omfattning
ansett med sina fördelar förenligt att genom enskilda aftal utarrendera
sina boställen, ehuru arrendevillkoren, då aftalen endast kunnat göras
bindande för indelningshafvare!^ tjänstetid, ju icke kunnat blifva vidare
förmånliga för indelningshafvaren. Skulle i enlighet med ett af prästlöneregleringskommittén
framställdt förslag indragning till statsverket af prästerskapets
tionde komma att äga rum mot ersättning, som skulle ingå
till kyrkofonden eller prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar, för
att disponeras till prästerskapets aflöning inom de olika pastoraten
efter vederbörligen fastställda bestämmelser, syntes prästboställena och
deras afkomst äfven böra indragas till dessa gemensamma aflöningstillgångar,
för att likasom tiondeersättningen lämna medel till prästerskapets
aflöning i de skilda pastoraten, oberoende af livilket pastorat bostället
förut tillhört. Därmed skulle också det väsentliga hinder vara undariröjdt,
som boställsväsendet inneburit för en jämnare afvägning af skattskyldigheten
till prästerskapet de olika pastoraten emellan och för en rättvisare
fördelning emellan de prästerliga tjänstemännen af lönetillgångarna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Ålfsborgs län uttalar den
åsikt, att prästernas boställen fortfarande borde bibehållas för tjänsteinnehafvarnes
räkning, och att vid framdeles skeende löneregleringar afkastningen
af boställena borde beräknas efter deras medelafkastning under ett
lämpligt antal föregående år, samt att vid boställes utarrendering större frihet
än för närvarande borde lämnas åt boställshafvaren i enlighet med prästlöneregleringskommitténs
förslag rörande utarrendering af prästboställen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förmenar,
att indragning af prästboställena tillsammans med öfriga åtgärder, som
prästlöneregleringskommittén ifrågasatt, skulle leda därtill, att prästerskapet
indirekt blefve eller åtminstone ansåges och kände sig vara af staten

afiönade tjänstemän. Visserligen skalle boställenas afkastning ingå bland
kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, men boställena skulle dock genom
statens försorg utarrenderas och de därigenom åstadkomna aflöningstillgångar
förvaltas af statsmyndighet. Om boställena indroges och genom
offentlig myndighet utarrenderades, komme de nog att i allmänhet
skötas och häfdas väl. Men afkastningen torde säkerligen icke komma att
motsvara sammanräknade värdet af de förmåner, prästerskapet nu åtnjöte
genom nyttjanderätten till boställena. Redan förvaltningskostnaden skulle
utan tvifvel i icke oväsentlig mån minska den behållna af kastningens belopp.
Därtill komme att, enligt hvad allmänt erkändes, offentlig myndighet
vid upprättande af nyttj anderätts- eller andra aftal sällan eller aldrig
kunde betinga sig lika goda villkor som enskilda medborgare. Arrendeafgifterna
torde därför ofta komma att understiga beloppet af den behållna
afkastning, som borde kunna af hvarje boställe påräknas. Prästerskapet
skulle dessutom icke blott förlora möjligheten att genom boställets
brukande för egen räkning bereda sig ersättning för därå af prästen själf
eller hans familjemedlemmar nedlagdt personligt arbete och omsorg, än
äfven gå alldeles miste om de flerahanda mindre fördelar, som innehafvare
af en jordbruksfastighet kunde genom klok hushållning och omtanke
bereda sig, men som icke vore af beskaffenhet att skäligen kunna tagas
med i beräkning vid uppskattning af boställets afkastning. Mot genomförandet
af den ifrågasatta anordningen syntes dessutom böra anmärkas,
att svårigheter och förvecklingar utan tvifvel skulle därigenom framkallas.
Prästboställena torde i allmänhet icke vara bebyggda på sådant sätt, att
husen lämpligen kunde delas mellan prästen och arrendatorn, hvilken senare,
utom de för landthushållningen nödiga husen, måste komma i åtnjutande
af bostad för sig och sin familj. Väl hade en sådan delning
ofta nog kunnat åstadkommas, då boställets utarrenderande hade berott
af frivilligt aftal. Men därför borde ingalunda förutsättas, att vid en
tvungen utarrendering delningen kunde utan allt för stora svårigheter
verkställas. För prästen kunde det i hvarje fall medföra och skulle säkerligen
mången gång föranleda obehag och betänkliga olägenheter att vara
så att säga sammanboende med en arrendator, som icke i någon mån vore
af honom beroende. Då prästen måste vara och äfven förutsattes vara
boende inom boställets område, borde han ju i de flesta fall, då sådant
vore för honom fördelaktigt, kunna själf sköta boställets jordbruk utan
att därför nödgas i någon mån eftersätta honom åliggande högre plikter.
Men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande medgåfve villigt, att sysslandet
med jordbruk nog i vissa fall kunde taga i anspråk nit och krafter,
som borde användas uteslutande för fullgörandet af det prästerliga

kallet, äfvensom att de med skötandet af jordbruk förenade omsorger och
särskildt byggnadsskyldigheten kunde föranleda olägenheter och kännas
betungande för prästen. Dessa svårigheter och olägenheter torde dock
kunna i väsentlig mån afhjälpas, om det medgåfves prästerskapet större
frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre
tid utarrendera sina boställen. På grund af det anförda funne sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke kunna förorda den ifrågasatta anordningen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands län haller löre,
att det icke torde kunna förnekas, att frågan om utgåendet af prästerskapets
aflöning delvis i form af dispositionsrätt under tjänstetiden afbostadsboställe
i förening med större eller mindre jordbruk numera befunne sig
i ett helt annat läge än exempelvis vid tiden för nu gällande lönekonventioners
ingående, det vill säga för omkring fyrtio år sedan. Jordbruket
betraktades då såsom ett yrke, hvilket kunde utöfvas utan föregående studier
eller praktisk erfarenhet af snart sagdt hvem som helst. Helt annorlunda
vore förhållandena nu. Jordbruket hade^ blifvit en^vetenskap, hvars
utöfvare icke hade den ringaste utsikt att bestå i den härda ekonomiska
kampen för tillvaron och med nutida produktions- och försäljningspris
bereda sig en dräglig utkomst, om de icke erhållit en fullt ändamålsenlig
teoretisk och praktisk utbildning. Att den unge från universitetet utexaminerade
prästmannen i allmänhet icke vore i besittning af denna utbildning
vore själfklart, men, hvad mer vore, han torde näppeligen kunna
förvärfva sig densamma, såvida icke hans kräfvande prästerliga kall skulle
eftersättas, andliga utveckling hämmas och tidsödande ämbetsmannaaligganden
af rent världslig beskaffenhet försummas. Visserligen stode honom
ofta till buds den utvägen att bortarrendera sitt boställe, men oafsedt att
arrendator, enligt hvad det vid upprepade arrendeauktioner där i länet
visat sig, icke alltid stode att få, inledde utarrenderingen boställsinnehafvaren
mången gång i affärstransaktioner, hvaraf understundom uppstode
tvister och missförhållanden, ägnade att rubba det förtroende, hvilket vore
oeftergifligt, om själasörjaren skulle blifva i ordets vackraste mening församlingens
herde, den till hvilken befolkningen under såväl soliga dagar
som mulna skulle med odelad tillförsikt kunna vända sig. Dessutom
syntes det mera följdriktigt att, då utarrenderingens syfte i allt fall vore
att i penningar omsätta en naturaprestation, denna prestation indroges och,
utan den omgång, som utarrenderingsproceduren onekligen innebure, ersattes
med reda penningar. I allmänhet torde det vara önskvärdt, att de
ekonomiska mellanhafvandena mellan prästen och församlingen inskränktes
till det minsta möjliga och ikläddes de enklaste former, för att i möjligaste

man tvister af ekonomisk natur skulle undvikas. Med boställsinstitutionen
följande ekonomiska spörsmål och förrättningar, såsom syner, besiktningar,
byggnads- och reparationsskyldighet, utsyning af vedbrand och byggnadsvirke
in. m., vore lika många anledningar till obehagliga friktioner, och
denna institution måste till stor del bära skulden för det beklagliga förhållande,
som i en eller annan församling vore rådande och som på sina
ställen äfventyrade den höga ställning, kyrkan måste intaga, om land och
folk icke skulle taga obotlig skada. Nu anförda synpunkter skulle visserligen
följdriktigt leda till att som önskemål uppställdes, det prästerskapets
aflöning utginge uteslutande i reda penningar, och således icke ens bostad
med planteringsland inginge i dess aflöningsförmåner. Enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes mening skulle ock betydande fördelar därmed
vinnas, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle icke tveka att
eventuellt tillstyrka en sådan reform för tätare bebyggda delar af landet,
där lämplig bostad till skäligt pris kunde med någon säkerhet för prästerskapet
påräknas, och det vore svårt att inse, hvarför icke prästerna i likhet
med till exempel de af landsstatens tjänstemän och domare med flera,
som måste vara bosatta å landet, skulle kunna därstädes förskaffa sig
lämplig bostad. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande uttalade därför
önskvärdheten af att den i det nådiga brelvet föreslagna anordningen måtte
varda genomförd.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län finner väl, att
genom ifrågavarande boställens indragning prästen skulle blifva i tillfälle
att ägna mera tid och kraft åt sin ämbetsgärning, än nu vore förhållandet,
då hans verksamhet måste delas mellan omsorgen om boställets skötsel
och hans arbete i församlingen, men då åt prästen endast skulle upplåtas
bostad med nödiga ekonomi- och uthus jämte trädgård eller planteringsland
äfvensom vedbrand, samt svårigheter därigenom å flera trakter
helt säkert komme att uppstå för prästen att skaffa "sig lifsförnödenheter
och . underhålla för hans resor i församlingen erforderliga hästar, hvilket
förvisso komme att verka störande på hans verksamhet, ansåge sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, endast under förutsättning att så stor
del af boställsjorden undan to ges och ställdes till prästens förfogande, att
de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu antydda olägenheter
därigenom häfdes, kunna tillstyrka nådigt bifall till ifrågavarande boställens
indragning i öfrigt.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län betonar,
att den aflöningsförmån med boställen, som af ålder tillkommit det svenska
prästerskapet, utan tvifvel haft en ej obetydlig uppgift att fylla. Förutom
den ekonomiska trygghet och den trefnad, som ett boställe, väl skött, med -

förde för dess innehafvare, utgjorde det tillika en kraftig häfstång till
höjande af prästens sociala ställning och kunde erbjuda rika resurser i en
tid, då arbetet vid den egna härden på landsbygden så högt skattades, i
hvilket hänseende ock de gamla prästhemmen torde hafva inlagt ej ringa
förtjänster. Därigenom framstode äfven de forna prästgårdarne å landet
ofta såsom mönstergårdar, och de insikter på det praktiska lifvets områden,
som därmed följde, kunde af prästerskapet i dess verksamhet lätteligen
omsättas i väckande impulser för en befolkning, van att i sitt prästerskap
se ej blott vårdare af deras andliga intressen utan äfven och kanske
i ej mindre grad rådgifvare och hjälpare i mångfaldiga spörsmål af rent
timlig art. Den betydelse i nu antydda och andra dylika afseenden, som
de i prästerskapets aflöningsförmåner ingående boställena haft, torde emellertid
i våra dagar icke längre kunna anses vara för handen. Betingelserna
för ett rätt förhållande mellan prästen och den församling, hvars
andliga vård blifvit honom anförtrodd, vore icke numera desamma som
förr, och på hans verksamhet ställdes i vår tid otvifvelaktigt större och
viktigare kraf. De mångskiftande rörelser på det religiösa området och
de viktiga sociala spörsmål, som utmärkte vår tid, samt icke minst den
allt större utveckling, vårt folkskoleväsen eftersträfvade, gjorde det helt
säkert för den prästman, som nitälskade för sitt kall, till en bjudande nödvändighet
att såvidt möjligt däråt ägna alla sina omsorger. Att ett rätt
lifaktigt och fruktbärande arbete såsom själasörjare och församlingsvårdare
sålunda näppeligen kunde vara förenligt med de intressen och bestyr, som
alltid vore och måste vara förenade med skötseln af ett med jordbruk
förenadt boställe, syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ligga för
öppen dag. Väl stode ju alltid för den på sitt kall aktsainme prästmannen
den utvägen öppen att öfverlämna sitt boställe i en arrendator händer,
men icke ens därigenom torde han kunna så som önskvärdt vore
frigöra sig från bekymmer och omtanke rörande boställets skötsel och
däraf härledd ogynnsam återverkan på det ansvarsfulla arbete, som vore
hans egentliga lifsuppgift. Vår tids prästmän torde ock med den bokliga
utbildning, som deras studier vore ägnade att gifva dem, vara mindre än
förr danade till jordbrukare, och från erfarenheten torde äfven kunna påvisas
ej få fall, då innehafvare af prästerlig beställning redan under sin
tjänstetid eller efter hans frånfälle hans efterlefvande haft att vidkännas
stora ekonomiska svårigheter förorsakade genom bristande insikter i hvad
till ett jordbruksboställes skötande hörde, och särskildt komme därtill svårigheterna
att jämsides med den starkt tillväxande industrien vinna arbetskrafter
för jordbruket, hvaröfver ock från jordbrukarnes sida allmänt klagades.
Då de skäl, som varit bestämmande vid den för längesedan skedda

indragningen af öfriga civila samt militiestaters boställen, maste anses i
fullt lika, om ej i högre, grad äga tillämpning jämväl å ecklesiastikstatens
med jordbruk försedda boställen, syntes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som om tiden vore inne att i sammanhang med åvägabringande
af en ny reglering af prästerskapets löneförhållanden införa ett
aflöningssystem, hufvudsakligen grundadt på aflöningens utgående i kontant.
På grund af det anförda förordade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den disposition af vissa prästboställen, som i det nådiga brefvet
blifvit ifrågasatt, att genomföras i mån af nu gällande löneregleringars
tilländagående vare sig genom boställenas försäljning eller, där de vore åt
större betydenhet, genom deras utarrendering efter förut skedd behörig
salu- och arrendevärdering.

Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Kopparbergs län
mening skulle den föreslagna anordningen utan tvifvel vara ur många synpunkter
ganska tilltalande. I synnerligen många fall skulle det emellertid
visa sig, att fördelarne motvägdes af betydande svårigheter. Församlingen
finge gifvetvis en högst betydligt ökad byggnadstunga. Skjuts skulle prästen
val kunna på det sätt erhålla, att vid boställets utarrenderande vederbörande
arrendator förpliktades åtaga sig skjutsningsskyldighet mot gällande
skjutslega. Ofta måste emellertid praktiska skäl föranleda till att
prästen hade några kor. Man kunde väl äfven tänka sig, att arrendatorn
förpliktades att tillhandahålla mjölk för prästens behof; men därigenom
skulle otvifvelaktigt i många fall uppkomma personliga konflikter och svårigheter.
Det skulle sålunda snart visa sig, att å en del boställen nya
byggnader måste uppföras af vare sig församling eller präst eller båda
gemensamt samt lösningstvister frammanas. Bostad för arrendator torde
i många fall behöfva särskildt byggas. Prästerna klagade visserligen nu
ofta öfver svårighet med boställets skötsel, men enligt Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes mening skulle klagomålen efter inträde af de nya förhållandena
blifva än högljuddare, under i öfrigt lika ställning. Hvad som
mycket bidragit att hittills göra klagomålen berättigade hade varit det
lägre prästerskapets synnerligen sorgliga aflöningsförhållanden och däraf
föranledda svårigheter för boställstillträdare att af afträdare utbekomma
tilldömd husröteersättning. Bästa sättet att under nu varande förhållanden
lösa boställsfrågan syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara.
att präst finge för de fall, han själf ansåge det ändamålsenligt och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande efter församlingens hörande funne det
kunna äga rum, obegränsad rätt att utarrendera sitt boställe antingen till
församlingen eller enskild person efter anbud på offentlig auktion; därvid
prästen ägde för sin del, efter ompröfning i hvarje särskildt fall, förbe -

hålla sig skjuts samt undantaga hvad han önskade själf bruka jämte bostad
och uthus eller delar däraf. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vore af den uppfattningen, att sådan utarrendering icke skulle så ofantligt
ofta förekomma, utan prästen i många fall finna med sin ekonomiska fördel
förenligt att själf eller genom annan bruka bostället. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande kunde för sin del sålunda icke tillstyrka hvad
Eders Kungl. Maj:t i det nådiga brefvet ifrågasatte. Skulle emellertid en
sådan anordning genomföras, funne Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ingen anledning, hvarför boställen af menighet inköpta eller af enskilda
för ändamålet donerade skulle undantagas från de allmänna förvaltningsreglerna,
allenast iakttoges att de från hvarje sådant boställe inflytande
medlen oafkortade tilldelades prästerskapet i den församling, till hvilken
bostället hörde.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län erinrar, att
åt olika stater af rikets ämbets- och tjänstemän upplåtna boställen under
senare tider indragits till statsverket och lönerna reglerats till kontanta
belopp. Det torde väl äfven få anses utrönt, att dessa åtgärder ländt till
fördel såväl för det allmänna som i hufvudsak äfven för tjänsteinnehafvarne,
alldenstund, oberoende af mer eller mindre gifvande boställen, en
jämn och likformig fördelning af lönevillkoren vunnits, tjänstemännen befriats
från det för mången, som därför ej haft särskild fallenhet, besvärliga
jordbruket med tillhörande binäringar, samt mer odelad tid kunnat ägnas
åt tjänstens utöfvande. En anordning i motsvarande syftemål beträffande
innehafvare af prästerliga tjänster, med bibehållande likväl, på sätt nu vore
ifrågasatt, af bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt öfriga förmåner,
skulle, ville det synas, af enahanda skäl medföra liknande fördelar, ehuru
en så genomgripande lönereglering otvifvelaktigt koinme att från månget
håll uppkalla beaktansvärda invändningar. En dylik förändring i det
sedan aflägsna tider häfdvunna sättet för prästerskapets aflöning vore äfven
af alltför stor betydelse för att icke i utförandet möta svårigheter och
torde ej kunna försiggå utan motsvarande ändring i de för prästerskapet
gällande privilegier. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vilie såsom
sin mening förmäla, att ändrade tidsförhållanden vid löneregleringar i allmänhet
syntes föranleda till vidtagande af en anordning i syfte, som uti
ofta omförmälda nådiga bref angifvits.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län åberopar,
att för en indragning af de nuvarande prästboställena tid efter annan framförts
många tungt vägande skäl. Boställshafvaren tillträdde bostället i de flesta
fall fullkomligt okunnig om en jordegendoms skötsel, hvartill nu för tiden
fordrades både särskilda kunskaper och erfarenhet samt synnerlig omtanke

och mycken tid, om egendomen skulle blifva vårdad som den borde och
gifva inkomster. I allmänhet meddellös kunde boställshafvaren endast
genom skuldsättning förskaffa sig den för jordbruket erforderliga uppsättning
af kreatur och redskap; också blefve redan från början hans ekonomiska
ställning svag, ja, mången gång bekymmersam. I många fall nödgades
han utarrendera bostället, därvid, då arrendatorn jämväl skulle hafva
sin utkomst, inkomsten från bostället för boställshafvaren betydligt reducerades.
Att det för den prästerliga tjänstens utöfning, och det icke minst
i Norrland med dess vidsträckta och folkrika församlingar, skulle vara till
väsentlig nytta både för prästen och för församlingen, att prästen finge
odeladt ägna sig åt sitt egentliga kall, hvilket svårligen vore möjligt, om
prästen därjämte skulle handhafva boställets skötsel, syntes vara uppenbart.
Det anförda gåfve Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anledning
uttala sig för lämpligheten af den i det nådiga brefvet föreslagna
anordning.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Jämtlands län anser det
icke kunna förnekas, att landtbruk, som vore förenadt med ett ecklesiastikt
boställe, i många fall, långt ifrån att vara till förmån och gagn för boställshafvaren,
beredde honom svårigheter och obehag, ja, till och med
kunde åsamka honom förlust. Bristen på arbetskrafter för jordens rationella
skötsel och de till följd däraf högt uppdrifna arbetspriserna ställde
i våra dagar betydligt högre kraf på innehafvare af landtbruk än förr, då
tillgång till arbetskrafter stod lätt till buds. Därför måste ock en prästman,
som af ett med större landtbruk förenadt boställe skulle kunna draga
den förmån i ekonomiskt hänseende, som med innehafvandet af bostället
vore åsyftad, i vår tid vara en i landtbruks skötande praktiskt förfaren
man, hvilket emellertid helt naturligt ej alltid kunde vara förhållandet.
Men om boställshafvaren vore med landtbruksgöromål förtrogen, hände
lätt att han genom den tid och omtanke, landtbruket kräfde, blefve dragen
från och komme att försumma sina plikter som präst och församlingsherde.
Att i många fall talande skäl funnes för upplåtande åt präster
af allenast en del af de ecklesiastika boställena, syntes Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande alltså tydligt nog. A andra sidan åter torde ett bibehållande
såsom hittills i prästernas vård af de ecklesiastika boställena i
många fall vara önskvärdt och mest lämpligt. Ofta nog vore nämligen
det landtbruk, som med ett ecklesiastikt boställe vore förenadt, af mindre
vidlyftig beskaffenhet och vållade därför ej heller vederbörande boställshafvare
synnerliga svårigheter eller toge för mycket af hans tid i anspråk.
Mångenstädes skulle det därtill i orter, som vore mindre väl tillgodosedda
med kommunikationer, blifva förenadt med vissa svårigheter för en präst -

man, om det landtbruk han innehade fråntoges honom och han hänvisades
att från annat håll för sitt och sin familjs uppehälle förskaffa sig det,
hvarmed hans boställe förut försett honom. Framhållas borde ock, att det
i många fall skulle blifva nästan en omöjlighet att få de andelar, som
från boställena skulle frånskiljas, på någorlunda förmånligt sätt bortarrenderade.
Att i förevarande ämne om lämpligheten eller olämpligheten af
ett helt bibehållande i prästernas besittning af de ecklesiastika boställena
göra något för alla fall gällande uttalande torde vara hart när omöjligt.
Beträffande ett boställe talade omständigheterna för lämpligheten af detta
bibehållande, beträffande ett annat för motsatsen. Bäst hade det därför
synts Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vara, att för hvart särskildt
boställe gjordes undersökning, hvilketdera för detta på grund af omständigheterna
vore mest lämpligt. I sådant afseende hade Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande tänkt sig, att åt de nämnder, som enligt prästlöneregleringskommitténs
förslag angående reglering af prästerskapets aflöning
skulle tillsättas, uppdroges att i sammanhang med sådan reglering för
hvart och ett ecklesiastikt boställe verkställa undersökning öfver lämpligheten
eller olämpligheten af boställets bibehållande och, om en del af bostället
ansåges böra ej vidare under boställshafvarens vård bibehållas, uppgöra
förslag öfver hvad af bostället borde i stället ingå bland svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar. De sålunda frånskilda delarne skulle
sedermera ställas under domänstyrelsens vård och förvaltning. Hvad slutligen
anginge sådant boställe, som allt framgent komine att förblifva i
boställshafvarens vård, borde det vara honom obetaget att på grund af
särskild framställning få detta utarrenderad!

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län förordar
helt allmänt den ifrågasatta åtgärden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län framhåller,
hurusom det icke torde kunna med fog bestridas, att med hänsyn till nu
gällande förhallanden och aflöningssättet för statens tjänstemän i allmänhet
manga och stora olägenheter vore förenade med att i prästerskapets löneförmåner
till en betydlig del inginge boställen, som vore förenade med
jordbruk. Utom den omständigheten, att boställenas årliga afkastning vore
mycket växlande, medförde den med innehafvandet af boställena förenade
skyldigheten af underhåll och nybyggnad, att det för de prästerliga boställshafvarne
vore svårt, ja, nästan omöjligt ätt kunna beräkna de förpliktelser,
som de vid tillträdandet iklädde sig och hvari de vid afträdandet
ansages häfta, hvarför boställets nettoafkastning vore synnerligen svår att
uppskatta. Vid de boställen, där skyldigheten af nybyggnad ålåge boställshafvaren,
torde denna skyldighet ofta vara så stor, att afkastningen knåp -

past räckte till för uppfyllandet af nybyggnadsskyldigheten och underhållsskyldigheten,
om icke frivilligt atagen hjälp erhölles från församlingarna.
De dryga kostnader, som numera erfordrades för anskaffande af de för
ett landthruks skötsel erforderliga lefvande och döda inventarier, tvingade
merendcds den prästerlige boställsinnehafvaren till en skadlig skuldsättning.
De insikter och den ständiga intresserade omtanke, som krilfdes för att
ett nutida jordbruk skulle gifva tillfredsställande afkastning, kunde icke
förutsättas hos hvarje prästman å landet och kunde ej heller med lätthet
förvärfvas, hvarför ofta innehafvandet af ett boställe komme att af innehafvaren
betraktas som ett nödvändigt ondt, Därtill komme att många,
måhända de flesta, prästmäns tid blifvit så upptagen, att skötseln af bostället
kunde anses för mycket taga deras tid och intresse i anspråk, till
skada för deras egentliga uppgift. Dessa och många andra olägenheter
hade på många ställen klart och skarpt framträdt, hvarför önskningar
framkommit, att prästerskapet skulle, likasom många andra tjänsteman,
hvilka förut innehaft boställen, befrias från dessa och i stället erhålla vederlag
i andra löneförmåner. Ehuruväl således många och viktiga skäl
talade för indragningen af prästerskapets jordbruksboställen, ^kunde det
dock icke å andra sidan förnekas, att nämnda boställens bibehållande för
prästerskapet medförde afsevärda fördelar i såväl ekonomiskt som socialt
afseende, hvilka icke borde underskattas. Genom jordbruksboställenas utarrendering
torde icke lika hög arrendeinkomst kunna erhallas som den
summa, hvartill den nuvarande afkastningen med hänsyn till direkta och
indirekta förmåner borde skattas. Den hjälp i underhållskostnaden och
nybyggnadskostnaden, som församlingarna frivilligt åtoge sig i förhållande
till sitt prästerskap, torde icke lämnas blifvande arrendatorer. Prästerskapet
torde såsom icke innehafvare af jordbruksfastighet få vidkännas en
högre beskattning för sina förmåner af bostad än de nuvarande. Skulle
allt till boställena hörande jordbruk skiljas från prästerna, torde desamma
svårligen blifva i tillfälle att utan alltför betungande kostnader kunna
hålla den häst, som syntes vara nödvändig för deras resor i ämbetsärenden
inom församlingarna. Svårigheter skulle pa manga ställen uppstå för prästerna
att, då boställsjorden tagits ifrån dem, kunna året rundt till skäliga
pris erhålla en del ladugårds- och landtmannaprodukter, som vore oundgängligen
behöfliga för deras hushållning. Det torde ock kunna förtjäna
nämnas, att genom boställsjordens indragning prästerskapets ställning på
landsbygden skulle mycket förändras därigenom, att prästerskapet säkerligen
skulle blifva mera främmande för det stora flertalet af församlingsborna
eller jordbrukarne och deras angelägenheter. De gemensamma intressena
och gemensamma sträfvandena att erhålla bästa afkastningen af

jorden skulle upphöra. Vid ett noggrant afvägande af de olägenheter
och de fördelar för prästerskapet, som vore förknippade med att prästerna
skulle innehafva boställsjord såsom löneförmån, syntes det Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande dock som om de ändrade tidsförhållandena,
hvilka så småningom inträdt på de allra flesta ställen inom riket, öfvervägande
talade för att prästerskapet befriades från att bland sina löneförmåner
inräkna boställsjordens afkastning. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hölle före, att en dylik indragning af prästerskapets boställsjord
skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet samt vid många tillfällen
äfven bereda detsamma behöfliga större löneinkomster. Denna uttalade
allmänna uppfattning, som hade sitt stöd i ett försök att bedöma
förhållandena sådana de tedde sig på de flesta platser inom landet, kunde
dock icke gälla alla orter inom riket, utan torde man vid densammas tilllämpning
göra inskränkningar. På många ställen inom landet, särsldldt
norrut, vore prästboställena belägna i trakter med relativt liten befolkning,
dåliga kommunikationer och ringa utvecklade handels- och omsättningsförliållanden.
A dylika platser torde det icke vara tillrådligt eller lämpligt
att fråntaga prästerna det jordbruk, hvarifrån de kunde hämta de för
ett hushåll behöfliga ladugårdsprodukterna och andra landtmannavaror.
Möjlighet att kunna städse erhålla dessa produkter och varor från andra
personer förefunnes ej. Särskildt inom Norrbottens län torde förhållandena
vara sådana, att de allra flesta prästbeställningar vore så belägna, att det
icke funnes möjlighet eller åtminstone mötte stora svårigheter för prästerskapet
att i saknad af boställsjord kunna under hela året förskaffa sig
förutnämnda nödvändiga ladugårdsprodukter och landtmannavaror. Undantag
därifrån utgjorde de prästerliga befattningar, som funnes i städerna
och å några få andra ställen, där förhållandena med afseende å tillförsel
blifvit ordnade såsom till städerna. Af de från prästerskapet inkomna
yttrandena — hvilka bifogades Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
utlåtande — syntes det, att det vore allenast två kyrkoherdar å landsbygden
samt en vice pastor därstädes, som tillstyrkte boställsjordens indragning.
Samtliga öfriga prästmän å landsbygden samt en kyrkoherde
i stad hade med stor klarhet och tydlighet framhållit, att de å landsbygden
i Norrbottens län boende prästerna hade behof af att, för att kunna
behörigen verkställa de med de prästerliga befattningarna förenade tjänsteresorna
samt vinna trygghet att ständigt erhålla för deras hushållning
nödvändig mjölk och smör, få bibehålla boställsjord''till sådan utsträckning,
att de åtminstone kunde föda en eller två hästar samt tre eller fyra
kor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande vitsordade de af flertalet
präster framhållna svårigheter och olägenheter af att all boställsjord skulle

frånskiljas boställena och särskildt utarrenderas. Därvid förutsatte Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att vid den föreslagna utarrenderingen
af den indragna boställsjorden arrendeafgiften måste utgå i penningar, samt
att icke några naturaförmåner skulle kunna förbehållas boställshafvaren,
hvilket senare helt säkert också skulle medföra mycken oreda samt gifva
anledning till en mängd tvistigheter. Skulle det därför anses lämpligt, att
bestämmelser utfärdades, att den till de prästerliga boställena hörande
jorden i allmänhet skulle indragas, ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
det vara en tvingande nödvändighet, att flertalet af prästerna i
Norrbotten finge behålla sin boställsjord eller åtminstone så mycket åker
och äng, att de kunde föda en eller två hästar samt tre eller fyra kor.
Undantoges så mycket åker och äng, syntes det dock som om det öfriga
af boställsjorden bäst och mest ekonomiskt kunde skötas i sammanhang
med bostället, detta särskildt med hänsyn till att nya ekonomibyggnader
skulle behöfva uppföras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
sig för den skull icke kunna, hvad Norrbottens län beträffade, tillstyrka
indragning af den ecklesiastika boställsjorden. Emellertid torde många af
de anförda olägenheterna kunna till betydlig grad minskas, för den händelse
ändrade bestämmelser träffades angående boställsjordens utarrendering,
därvid större frihet borde lämnas boställsinnehafvaren dels att för
längre eller kortare tid på arrende upplåta de jordägor, hvilkas belägenhet
gjorde deras brukande besvärligt, dels att kunna till flera upplåta boställets
jord, dels att vid utarrendering för längre tid få förbehålla sig och sina
blifvande efterträdare vissa naturaprestationer. Olägenheterna med boställsjorden
skulle ock förminskas, om boställshafvarnes underhålls- och
nybyggnadsskyldighet kunde fixeras till vissa årliga belopp, som skulle
innehållas af löneförmånerna och ingå till en kassa, hvilken skulle ansvara
för nämnda skyldigheters fullgörande.

Vid Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Värmlands län underdåniga
utlåtande är fogadt, ett särskildt yttrande af föredragande iandskamreraren,
däri denne uttalar den uppfattning af den föreliggande frågan,
att skäl för ändring af prästerskapets dispositionsrätt öfver boställena saknades,
men tillägger, att enligt hans öfvertygelse ett snart förverkligande
af prästlöneregleringskommitténs förslag angående utarrendering af prästerskapets
jordbruksboställen skulle lända prästerskapet till afsevärdt gagn.

Kollegii yttrande.

Af den lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden framgår,
att bland de kyrkliga myndigheterna endast domkapitlet i Visby uttalat sig
för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning nådiga
brefvet af den 12 februari 1904 angifver. Öfriga domkapitel gifva uttryck
åt sina betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskildt
af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste afstyrkes.

Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt förslaget.
Endast Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs, Hallands,
Älfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna tillstyrka
detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län,
som är af den mening, att en indragning af prästerskapets boställsjord
skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser
inom landet, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragningen af sådan
jord inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets
boställen vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden
få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget
bör tillsvidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästboställenas
indragning under den närmaste framtiden; och icke heller anser sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande
tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen.

Då kollegium nu går att för egen del yttra sig i föreliggande fråga,
" torde till en början få erinras, huruledes under det meningsutbyte, som
föregick indragningen på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civiloch
militiestaterna anslagna boställen, till stöd för den åsikten att i regel
jordbruksboställen icke borde ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes,
utom annat, att innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre
för tjänsternas behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom
för staten. När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste
dela sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,
komme nämligen därigenom tjänstegörornålen att i större eller mindre
mån eftersättas. Äfven vore det klart att om tjänstemannen, såsom ofta
torde vara fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter

i landtbruksskötsel, samt då han dessutom nödsakades att förskaffa sig de
för jordbruket behöfliga inventarier, han därigenom lätteligen kunde, såvida
han icke ägde enskild förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd,
ett förhållande, som åter i sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på
tjänstens handhafvande. Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas
indragning vore en naturlig följd däraf, att genom deras utarrendering
desamma antagligen komme att skötas af personer, som ägde
större insikter i jordbruk och tillika kunde däråt ägna en mera odelad
uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena utarrenderades på längre tid,
arrendatorerna bättre vore i tillfälle att nedlägga kostnader på jordens
uppodling och förbättring samt därigenom bringa bostället till högre värde,
än då det utarrenderades af boställshafvaren på några få år eller under
hans ovissa tjänstetid eller ock innehades af honom själf under eget bruk.

Giltigheten af de anförda skälen lärer ej kunna bestridas. Dessa skäl
torde under senare tider till och med hafva vunnit icke oväsentligt uti
styrka i betraktande af å ena sidan den större personliga och ekonomiska
kraft, som jordbruket numera tager i anspråk, om dess idkare skall kunna
vänta någon framgång, samt å andra sidan de ökade svårigheter af olika
slag — särskildt bristen på jordbruksarbetare och oron å arbetsmarknaden
—, som göra sig kännbara inom landthushållningen.

Men om också den satsen att tjänsteman icke böra afiönas medelst
jordbruksboställen, enligt kollegii mening, hvilar på goda grunder och
jämväl i allmänhet torde böra göras gällande, vill det likväl synas, som
om särskilda omständigheter påkallade en inskränkning i tillämpningen af
den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna
odling, som utmärka Sverige, måste förhållandena å skilda orter gestalta
sig helt olika. Den tjänsteman, hvars verksamhet blifvit förlagd till en
mera bebyggd och odlad trakt, lärer ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning
hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattar däremot tjänstgöringsdistriktet
en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt
visst råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga
lefnadsbehof än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den mån
denna är beroende af tillgång till de för tjänsteresor erforderliga hästar,
för den händelse icke ett boställe med. jordbruk vore honom beredt.

Hvad nu beträffar särskildt prästerskapet, som ju måste hafva sin
bostad inom vederbörande tjänstgöringsområde, torde det icke kunna bestridas,
att dess personliga ställning mångenstädes i vårt land skulle blifva
nästan outhärdlig, om prästerskapet för anskaffande af de dagliga lifsförnödenheterna
skulle vara beroende af sina, måhända aflägsna, grannars
vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter erfor -

ö:i

dras. Det är äfven uppenbart, att ett beroende af andra såväl i nu angifna
hänseende soxn särskildt i fråga om de viktiga, ofta förekommande
tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka på prästens
förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Uti sitt i ärendet afgifna
utlåtande bar särskildt Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län utförligt framhållit nu antydda omständigheter, och tillåter sig
kollegium jämväl hänvisa till där förekommande utredning i ämnet.

Endast i angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda
sig tillgång till vissa natur aprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,
att undantag göres från ofvan åberopade grundsats. Kollegium
finner således — i motsats mot domkapitlet i Skara — icke några betänkligheter
af principiell art vara att anföra mot ett förslag om prästboställenas
indragning.

Såsom skäl af mera ideell natur, på hvilka man velat grunda lämpligheten
af de ecklesiastika jordbruksboställenas bibehållande, anföres ej
sällan, att prästens »samlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare
och innerligare, då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas
jordiska villkor han delar», samt att -— såsom det heter uti domkapitlets
i Härnösand utlåtande — »den omständigheten att prästen ej står utanför
hvad i församlingsbornas dagliga lif och verksamhet förekommer måste
utgöra ett godt underlag för deras förtroende för honom jämväl i högre
och andliga frågor». Kanhända måste en viss betydelse tillmätas dessa
skäl. Emellertid synes berörda med landthushållningen å prästgårdarne
förbundna ideella moment icke hafva utöfvat någon kraftigare inverkan
på prästerna själfva med hänsyn till den ställning, de intaga till jordbruket
å sina boställen. Ty, på sätt framgår af en i prästlöneregleringskommitténs
betänkande angående utarrendering af prästerskapets med
jordbruk förenade bostadsboställen å sid. 18 intagen tabell, var mer än
hälften af samtliga dylika boställen under ecklesiastikåret 1896—97 utarrenderad
på grund af enskilda med indelningshafvarne träffade aftal.
I fråga om de olika stiften växla emellertid de siffror, som angifva procenttalen
för utarrenderade och af innehafvarne själfva brukade boställen,
ganska betydligt. Huru förhållandena i omförmälda hänseende ställa sig
särskildt inom Kristianstads län, inhämtas af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i nämnda län utlåtande, hvilket gifver vid handen, att år
1904 endast tio procent af prästgårdarne därstädes brukades af indelningshafvarne
själfva. Äfven om nu framhållna synpunkter af prästerskapet
beaktats i högre grad, än förhållandet i själfva verket varit, är o de uppenbarligen
icke af någon afgörande betydelse för den föreliggande frågans
bedömande, desto mindre som — vid en jämförelse med förhållandena i

städerna — man icke försport några ofördelaktiga följder däraf, att prästerskapet
i stadspastoraten ej på grund af sitt ämbete drifver borgerlig näring
såsom en motsvarighet mot landsprästernas jordbruk.

Den omständighet att prästerskapet i så stor omfattning, som nyss
blifvit nämndt, utarrenderar sina boställen lärer emellertid få anses såsom
ett ojäfaktigt bevis på obenägenheten hos flertalet präster att själfva bruka
boställena. Denna obenägenhet åter synes i sin ordning utgöra ett tungt
vägande skäl för en reformering af det ecklesiastika boställsväsendet.

I hvilken riktning och huru långt en dylik reform bör gå, därom
hafva, enligt hvad af den historiska framställningen och redogörelsen för
myndigheternas utlåtanden framgår, meningarna alltjämt varit mycket delade.

För egen del har kollegium här ofvan förklarat sig icke hysa några
principiella betänkligheter mot prästboställenas afskiljande från prästernas
eget innehaf. Däremot kan kollegium icke obetingadt tillstyrka hvad uti
nådiga brefvet af den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att
dessa boställen och deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå
bland svenska kyrkans gemensamma aflöning stilig ångar.

En sådan anordning skulle ur löneregleringssynpunkt helt visst medföra
afsevärda fördelar. Därigenom skulle nämligen till kyrkans förfogande
ställas medel, genom hvilka kunde i större omfattning än nu är
möjligt åstadkommas å ena sidan utjämning af de alltför stora skiljaktigheterna
i olika prästers löner samt å andra sidan — något som ju är
ännu viktigare — förbättring i det lägst aflönade prästerskapets ekonomiska
villkor. Men sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars intressen,
skulle åsyftade anordning, jämte det den medförde en alltför skarp
brytning med bestående förhållanden, innebära en obillighet mot de församlingar,
som måste afstå sina boställen, i synnerhet om dessa äro af
något betydligare värde, för att medelst skatter helt eller delvis utfylla hvad
därefter brister i aflöningen till vederbörande prästerskap. Väl är det
sant, att vid den ifrågasatta indragningen af boställena skulle undantagas
de boställen, som vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet
donerade. Erfarenheten har emellertid till fullo ådagalagt, huruledes
i allmänhet oöfvervinneliga svårigheter mött, då församling, som
åberopat dylik omständighet med afseende å tillkomsten af det till dess
präst upplåtna boställe, sökt förebringa den erforderliga bevisningen därom.
I många fall, då bevisningen ej varit fullständig, har den i allt fall gifvit
tillräckligt stöd för påståendets sannolikhet.

Härvid torde böra erinras om den gamla kyrkliga grundsats som
bjuder, att hvarje församling skall själf aflöna sitt prästerskap. På denna
grundsats har från äldsta tider den ekonomiska kyrkliga lagstiftningen

äfven i vårt land byggt, såsom framgår af hvad strax i början af detta
utlåtande blifvit yttradt om de första prästboställenas tillkomst. Visserligen
har staten understundom trädt hjälpande emellan, i allmänhet dock
endast när en församling ej mäktade att med egna tillgångar bereda den
lön, som skäligen kunde erfordras. Dessa förhållanden gifva stöd åt den
farhågan, att många församlingars verkliga, om än ej bevisliga, rätt skulle
trädas för nära, därest samtliga ecklesiastika boställen — med undantag
af dem, hvilkas tillkomst genom församlingens eller enskildas bemedling
kunde nöjaktigt uppvisas — blefve indragna och förvandlade till lönetillgångar
för prästerskapet i gemen.

Genom en dylik åtgärd -skulle äfven för icke få församlingar, hvilkas
boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad en dem under längesedan
förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig, hjälp vid fullgörandet
af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot det egna prästerskapet.
Kollegium antager nämligen, att endast de medellösaste församlingarna
skulle från de gemensamma aflöningstillgångarna erhålla anslag,
i det minsta motsvarande hvad afkastningen af respektive församlings boställe
tillfört lönefonden. Eljest vore ju — i stället för en dylik omgång
med boställenas indragning och arrendemedlens återbetalning till församlingen
— att föredraga en utarrendering af boställena direkt för vederbörande
församlings eller prästerskaps räkning; ty äfven med ett sådant förfarande
som det sistnämnda skulle prästerskapet lika säkert som genom indragningen
befrias från de med boställenas skötsel förenade besvär och äfv<iii tyr.

Om det ansåges lämpligt, att gällande former för prästerskapets aflöning
på det sätt omgestaltades, att skattebördan fördelades lika på alla
församlingar i förhållande till skattekraften, skulle väl i allmänhet icke
någon berättigad invändning vara att göra mot den föreslagna åtgärden
med boställena. Endast den församling kunde hafva anledning till klagan,
hvars boställe vore af den storlek att, för den händelse afkastningen finge
användas till bestridande af det egna prästerskapets aflöning, beloppet af
de afgifter, som erfordrades till lönefyllnad, skulle understiga det belopp,
som borde utgöras på grund af den för alla församlingarna lika skattskyldigheten;
ty eljest måste den utjämning af skatter, som skulle blifva
en följd af prästboställenas indragning i förening med åvägabringandet af
likformighet i beskattningen, uppenbarligen vara till fördel åtminstone för
de mest betungade löngifvarne. Men det torde knappast kunna antagas,
att vare sig församlingar eller präster vore beredda att nu vidtaga en förändring
af så ingripande betydelse. I allt fall föreligger icke för det närvarande
fråga därom. Kollegium kan alltså ej på förutsättningen af bifall
till en dylik förändring bygga ett tillstyrkande af nu ifrågavarande förslag.

Därest grunderna för skattskyldigheten till prästerskapets aflöning i
hufvudsak bibehållas orubbade, lärer alltså icke heller någon inskränkning
böra göras i den hvarje församling nu tillkommande rättighet att för
aflöningen af dess prästerskap beräkna hela afkastningen af det hittillsvarande
b o stadsbo st äliet.

Hvad som, från de skattskyldigas synpunkt, ytterligare torde tala mot
indragning till en gemensam lönefond af särskildt de åt. kyrkoherdar upplåtna
bostadsboställen, är den omständighet att nybyggnads- och underhållsskyldigheten
vid dessa boställen i regel är delad mellan indelningshafvarne
och församlingarna. Sätesbyggning, brygghus, bod, visthus samt
fähus och stall skola nämligen i allmänhet nybyggas af församlingen, men
källare, drängstuga, svinhus, vagnshus eller redskapslider, hemlighus, fårhus,
sädeslada med loge och två golf äfvensom torkhus eller badstuga och
ett ytterligare fähus, när dessa två senare hus finnas, af kyrkoherden. I
fråga om underhållsskyldigheten gäller, att beträffande de hus, hvilka det
åligger församlingen att nybygga, kyrkoherden skall vara »skyldig att
hålla dem vid makt med egen kostnad», dock att, »när de af ålder och
bruk och ej af prästens vanrykt förfalla», socknemännen skola dem »bättra
på deras kostnad», hvaremot de öfriga husen skola underhållas af kyrkoherden
ensam. Delningen är alltså icke genomförd på det sätt, att alla
hus, som erfordras för kyrkoherdens bostadsbehof, skola nybyggas och
underhållas af församlingen och de öfriga —• för boställets skötsel erforderliga
— husen af kyrkoherden. Yore förhållandet sådant, skulle det
för visso ej möta betänklighet att öfverlämna de så kallade ladugårdshusen
till en för den gemensamma fondens räkning antagen arrendator.
Någon tvist mellan denne och församlingen angående fullgörandet af en
till sina gränser icke alltid så noga bestämd byggnadsskyldighet behöfde
då ej uppkomma. Icke heller skulle församlingen då nödgas utföra byggnadsarbeten
å hus, som hvarken nyttjades eller vore till något gagn för
dess egen präst.

Enär emellertid fördelningen af nyssberörda skyldighet ej är uppgjord
efter den grundsats, att samtliga bostadshusen skola nybyggas och underhållas
af församlingen samt alla ladugårdshusen af indelningshafvaren,
skulle vid en indragning till de gemensamma aflöningstillgångarne af bostadsboställenas
jord uppenbarligen komma att medfölja en del för indelningshafvaren
—- sedan denne upphört att drifva jordbruk — icke vidare
erforderliga hus, beträffande hvilka nybyggnads- och underhållsskyldigheten
emellertid skulle fortfarande åhvila den församling, hvars präst tillförne
åtnjutit boställets afkastning.

En dylik anordning, enligt hvilken vissa församlingar skulle göra ut -

gifter, som blott för andra församlingars prästerskap medförde nytta, lärer
dock ej kunna godkännas. För öfrig! skulle ett sådant sakernas tillstånd
alldeles strida emot en af de hufvudgrunder, i enlighet med Indika nu
gällande löneregleringar blifvit uppgjorda. I sådant afseende tillåter sig
kollegium erinra, hurusom i § 9 mom. 1 af nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 stadgas,
att * afgift er, som af en församling till dess prästerskap utgöras, må ej till
aflönande af annan församlings präst användas». Denna grundsats, som
ju endast tillgodoser den enklaste rättvisa, lärer näppeligen komma att
med afseende å framtida löneregleringar förlora giltighet.

Måhända göres mot det anförda den invändning, att olägenheten af
en församlings fortsatta byggnadsskyldighet beträffande boställshus, som
skulle användas vid ett jordbruk, hvars afkastning inginge till en för hela
prästerskapet gemensam fond, kunde varda afhjälpt därigenom, att antingen
ifrågavarande skyldighet på annat sätt fördelades eller ock församlingarnas
andel af byggnadstungan i någon mån lindrades. De under mer än fyrtio
år fruktlöst bedrifna försöken att åstadkomma en rationell fördelning af
nybyggnads- och underhållsskyldigheten å kyrkoherdarnes boställen gifva
emellertid icke stöd åt ett antagande, att det förra alternativet skulle
kunna — åtminstone icke under den närmaste framtiden — förverkligas.
Å andra sidan lider det intet tvifvel, att ett förslag om eftergift i församlingarnas
byggnadsskyldighet skulle röna afgiordt motstånd från kyrkans
målsmän. Det kan nämligen icke med skäl förväntas, att dessa skulle,
utan vederlag, afstå från utkräfvandet af en rätt, som — då hänsyn tages
till alla församlingar i riket — helt visst måste anses representera ett
högst betydande värde.

Enligt kollegii förmenande böra alltså bostadsboställena — komministrarnes
ej mindre än kyrkoherdarnes — bibehållas vid de beställningar,
åt hvilka de upplåtits, oberoende af sättet hvarpå boställena tillkommit.
Helt naturligt böra härvid under bostadsboställen inbegripas äfven sådana
hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva verket af löningsboställes
natur, brukas i förening med bostadsboställena »antingen på grund af
närbelägenhet eller af andra till styrka för prästgård sbruket bidragande
förhållanden», såsom det heter i § 10 punkt 6 af nådiga skrifvelsen till
kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets annex- och
mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
af samtliga löning sb o ställen i öfrigt — alltid dock med undantag
af dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner
kollegium ej något att erinra.

På grund af 1862 års förordning hafva många löningsboställen redan
införlifvats med de gemensamma ecklesiastika lönemedlen, hvilka medel
såsom bekant för närvarande uppsamlas i prästerskapets löneregleringsfond.
De flesta dylika boställen äro emellertid anslagna åt vissa prästerliga befattningar.
Dessa senare boställen brukas dock i regel icke af tjänsteinnehafvarne
själfva, utan skola jämlikt § 5 af åberopade förordning, när
de icke lämpligen kunna förenas med b o stadsboställe, utarrenderas efter därom
särskildt meddelade föreskrifter. Sådana innehållas i nyssnämnda 1858 års
skrifvelse samt i nådiga skrifvelsen till kammarkollegium den 11 juli 1862.

Då kollegium ansett sig böra tillstyrka samtliga löningsbostä.llens indragning
till de gemensamma kyrkliga aflöningstillgångarna, har kollegium
ingalunda förbisett, att, äfven med en sådan begränsning, den i nådiga
brefvet af den 12 februari 1904 åsyftade reform skulle komma att för
mången församling medföra en ganska kännbar förlust.

I förhållande till löningsboställena intaga emellertid församlingarna
en helt annan ställning än till bostadsboställena. Genom 1862 års förordning
ställdes ju i utsikt, att löningsboställe kunde skiljas från en beställning.
Sålunda medgifver § 9 mom. 2 och 3, att, då församling för
sitt prästerskaps anständiga bärgning är i behof af understöd, vissa medel,
däribland arrendeinkomst af de utaf kronan upplåtna stom-, annex- och
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må öfverflyttas
från en församling till en annan. Icke heller hafva församlingarna
att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten å löningsboställenas,
såsom å vissa bostadsboställens, hus. Härtill kommer att jämväl prästerna
äro mera främmande för hvad som rörer löningsboställena, då ju dessa
boställen, på sätt redan blifvit anmärkt, i regel skola vara i författningsenlig
ordning utarrenderade.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning,
som tillstyrkes af kollegium, skulle i allt fall tillföra de gemensamma
aflöning smedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta
ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning
och organisation bibehållas — framgår af en i inledningen till prästlöneregleringskommitténs
tabeller, serien D, sid. IX införd tablå, hvilken
uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka kollegium
här ofvan anslutit sig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej
skulle komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman
eller lägenhet, som redan nu brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom
att alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar,
med hvilka de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom
en för hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda
beräkningar gifva vid handen, att till den kyrkliga lönefonden årligen

skulle inflyta ett belopp af 329,473 kronor. Berörda tablå utvisar, huru
detta belopp fördelar sig på de särskilda stiften.

* *

Ehuru enligt kollegii mening b o stadsbo ställen icke böra indragas till
någon gemensam lönefond, utan af kastningen af dem fortfarande tillkomma
vederbörande indelningshafvare, öfverensstämmer det naturligtvis bäst med
kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruksskötselns förenande med
tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blefve i så stor omfattning
som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet att erinra mot
ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet, att utarrendering
af bostadsboställenas jordbruk göres obligatorisk i alla de fall, där
hinder icke möter af sådana omständigheter, som skäligen böra föranleda
jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.

Dylika omständigheter kunna naturligtvis förekomma af olika slag.
Kollegium har förut framhållit, huruledes ett boställe kan vara beläget i
en glest befolkad och föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå
för en präst, som ej själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa
sig vissa oundgängliga lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsjorden
kan äfven vara så obetydlig att, sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren
behöfver till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område
skulle återstå för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt
att därå erhålla sin försörjning. Den omständighet att för en arrendator
erforderliga åbyggnader saknas eller äro så belägna, att intrång å prästens
själfständighet och trefnad från en af honom oberoende arrendator måste
befaras, skall i många fall visa sig såsom ett afgörande hinder för obligatorisk
utarrendering af boställenas jordbruk. Däremot kan kollegium icke
till hinder af sådan art hänföra den omständighet, att boställe blifvit af
menighet inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall
arrendeafgiften skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Huruvida en obligatorisk utarrendering må i verkligheten komma till
stånd eller icke, bör naturligtvis i hvarje särskildt fall göras till föremål
för en mycket omsorgsfull pröfning. Under den tid, nu uppgjorda löneregleringar
äga giltighet, lärer någon förändring i sättet för de ecklesiastika
bostadsboställenas tillgodonjutande af vederbörande tjänsteinnehafvare
ej kunna ifrågasättas, utan måste därmed anstå, intill dess prästerskapets
löner i ett pastorat skola ånyo regleras. Till vederbörande löneregleringsnämnd
borde då hänskjutas —• såsom ett bland nämndens öfriga uppdrag
— att verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende
å ett visst bostadsboställe kunna antagas utöfva inflytande på frå -

gan, om det till samma boställe hörande jordbruk lämpligen bör utarrenderas
eller icke, samt att själf däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag
å de villkor, som för en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera
skulle, efter det vederbörande myndigheter blifvit hörda, frågan om
utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregleringsärendet.
Ett afgörande af utarrenderingsfrågan i den ena eller
andra riktningen torde nämligen — änskönt afkastningen af bostadsbostället
skulle bibehållas för tjänsteinnehafvaren — uti de flesta fall icke
blifva utan inflytande på lönebestämningen, hvartill kommer att alla med
en tjänst förenade villkor af ekonomisk innebörd tydligtvis böra genom
löneregleringen fastställas till kännedom och efterrättelse för dem, som söka
ifrågavarande beställning.

Som resultat af en lagstiftning i antydda riktning torde emellertid
icke kunna förväntas några mera ingripande förändringar i nu bestående
förhållanden med bostadsboställenas brukande. Ty otvifvelaktigt komme
— äfven om andra omständigheter skulle visa sig gynnsamma -— frågan
om den obligatoriska utarrenderingen att, åtminstone under en närmare
framtid, i många fall stranda på omöjligheten att bereda lämplig bostad
äfvensom andra för en arrendator erforderliga hus, utan att intrång af ett
eller annat slag gjordes i tjänstinnehafvarens personliga ställning.

Genom en lagstiftning om obligatorisk utarrendering af prästerskapets
bostadsboställen i enlighet med omhandlade grunder skulle ingalunda den
af prästlöneregleringskommittén föreslagna arrendelagstiftning, för hvars
hufvuddrag kollegium i det föregående redogjort, blifva öfverflödig. Helt
säkert skulle nämligen i flera af de fall, då obligatorisk utarrendering icke
syntes tillrådlig, den fakultativa utarrenderingen kunna med fördel bringas
till stånd, enär för densamma förutsattes godkännande från boställsbafvarens
sida af såväl arrendator som arrendevillkor, och hos boställshafvaren
helt säkert torde finnas större benägenhet att dela bosfällshus med en
arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta icke är
förhållandet. Denna senare form för utarrendering torde för öfrigt böra
främjas såsom beredande väg för den förra, hvars genomförande i allt
större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet. Det kan nämligen
antagas, hvad äfven Eders Kungi. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län framhållit, att, om prästlöneregleringskommitténs ifrågavarande förslag
blefve lag, allt flera boställen komme att utarrenderas, samt att dessa boställen
skulle efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna
af boställsjorden.

Förslag till grunder för de eeklesiastika boställenas indragning
till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

En redogörelse för hvad myndigheterna i ofvan angifna hänseende
yttrat torde lämpligen böra inleda äfven denna del af kollegii utlåtande.

Domkapitlens yttranden.

Af de kyrkliga myndigheterna — hvilka alla, med blott ett undantag,
mer eller mindre bestämdt uttalat sig mot den ifrågasatta reformen —
hafva endast domkapitlen i Uppsala, Göteborg och Visby afgifvit förslag
till grunder för reformens genomförande, dock att en eller annan antydning
härutinnan förekommer äfven i de öfriga domkapitlens förut återgifna
yttranden i själfva principfrågan om de ecklesiastika boställenas bibehållande
eller indragning.

Domkapitlet i Uppsala framhåller nödvändigheten af att, om prästerna
utan sina jordbruksboställen skulle på landsbygden kunna hafva sin utkomst,
ej lida förlust i ekonomiskt hänseende samt icke erfara alltför stora
obehag, ej allenast den i nådiga brefvet af den 12 februari 1904 nämnda
förmån af vedbrand, utan äfven vissa andra för uppehället och ämbetsutöfningen
erforderliga förmåner tillförsäkrades dem. Så borde det tillses,
att präst, som icke komme att hafva jordbruksboställe, kunde vara tillförsäkrad
att på den plats, där han för sin tjänsts utöfvande måste bo,
till rimligt pris erhålla vissa ladugårdsprodukter, såsom mjölk och smör.
Vid den utveckling, som mejeriväsendet toge genom de så kallade andelsmejerierna,
skulle det kunna blifva rent af omöjligt för prästerna att utan
alltför stora kostnader erhålla nämnda produkter, såvida det ej genom
uppsättande af villkor vid boställenas utarrendering eller på annat sätt
sörjdes därför. Ett liknande förhållande ägde rum med skjuts. Sådan
måste prästen för utöfvande af sin tjänst samt för anskaffande af lifsmedel

och läkarevård i sjukdomsfall äfvensom i andra enskilda angelägenheter
nödvändigt hafva. Men det skulle mången gång blifva för honom mycket
svårt, kanske alldeles omöjligt, att erhålla skjuts, om sådan ej vore honom
tillförsäkrad såväl i tjänsteärenden som för andra ändamål. På det att
icke brukandet af trädgård eller planteringsland skulle blifva för prästen
alltför dyrt, vore det nödvändigt, att föreskrift meddelades om sättet hvarpå
han kunde erhålla gödningsämnen, hvarförutom erfordrades, att bland de
till prästgården hörande byggnaderna också funnes bostad för ogift eller
gift dräng. Lämpligast torde vara, att bestämdt pris å varorna och skjutsarne
i förväg för en viss tidsperiod intoges bland arrendevillkoren, och
att vid bestämmandet af det penningbelopp, prästerna skulle erhålla i
lön, så noggrant som möjligt uträknades, huru mycket ämbetsskjuts för
år kunde komma att kräfva. Synnerlig vikt läge på beskaffenheten af det
som skulle tillhandahållas. En ogin och egennyttig arrendator skulle kunna
gifva mjölk af dålig beskaffenhet, dålig och sur ved samt skjuts med olämpligt
åkdon äfvensom opålitlig häst och körsven. En annan omständighet,
hvarå vid boställenas indragning ovillkorligen borde fästas vederbörligt
afseende, vore prästens trefnad och den med hans ämbetsvärdighet öfverensstämmande
ställning, han borde intaga i förhållande till grannarne och
församlingen i det hela. Hans lott skulle kunna blifva synnerligen svår,
om han skulle bo på en gård, där en arrendator, af honom fullkomligt
oberoende, vore den egentlige husbonden. Prästen skulle, såsom det sagts,
blifva likasom en torpare eller ett fördelshjon å bostället och arrendatorn
skulle helt visst känna det som en olägenhet att hafva prästbostaden samt
därtill hörande hus och jord å arrendegårdens område. Tillika skulle en
arrendator, till hvars personliga karaktär det knappast vore möjligt att
taga hänsyn vid utarrenderingen och vid hvars antagande prästen ej hade
någon rätt att yttra sig, kunna, om hans karaktär vore mindre god och
ett dåligt lefnadssätt fördes i hans hus, vålla prästen snart sagdt dagligen
stora svårigheter. Om boställena fråntoges prästerna och undandroges allt
inflytande från deras sida, blefve det därför nödvändigt, att arrendatorerna
hade sina bostäder samt de till dessa och till jordbruket hörande byggnader
på lämpliga afstånd från prästbostäderna. Många präster, som yttrat
sig i ärendet, hade påyrkat att, om boställena indroges, så mycken jord
borde undantagas, att därå kunde födas en å två hästar samt två å tre
kor, äfvensom att nödiga ekonomihus för ett sådant jordbruk tillhandahölles
prästen. Oaktadt det säkerligen vore mindre fördelaktigt att hafva
ett sådant mindre jordbruk, syntes det dock vara det säkraste sättet att
vinna visshet därom, att prästerna kunde erhålla de för sin och sina familjers
utkomst nödvändiga naturaförmånerna och skjutsarne, samt att dessa

blefve af tillfredsställande beskaffenhet. I de fall, då det skulle utöfva en
menlig inverkan på det hela eller i väsentlig grad minska värdet af återstoden,
för den händelse en sådan del af bostället undantoges, skulle sannolikt
icke heller kyrkofonden hafva stor förmån af prästgården.

Domkapitlet i Göteborg förklarar, att en indragning af boställena ej
syntes kunna eller böra företagas, utom i den mån tiden för nu gällande
löneregleringar utginge, samt att efter skedd indragning det borde tillkomma
vederbörande domkapitel och länsstyrelser att, såsom nu skedde
med mensal- och stomhemman, gemensamt utarrendera boställena, hvarvid
borde tillses, ej blott att bostad med nödiga ekonomi- och uthus samt
trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand upplätes, utan äfven att
ämbetsskjuts tillhandahölles prästerna.

Domkapitlet i Visby finner i likhet med flertalet af stiftets prästerskap
det vara nödvändigt, att förbehåll gjordes därom, att prästerna äfven
måtte bekomma af boställets åker, äng och betesmark hvad som kunde anses
vara behöfligt för underhåll af ett par hästar och några kor, enär det
eljest skulle blifva ytterst svårt och understundom rent af omöjligt för
dem att erhålla nödiga ämbetsskjutsar och erforderlig mjölk till hushållet.
Domkapitlet hade visserligen icke kunnat undgå att hysa en viss fruktan,
att genom en dylik anordning tillräcklig sysselsättning till äfventyrs skulle
komma att saknas för en manlig tjänare, men då stiftets präster icke härutinnan
syntes haft några betänkligheter samt en ledamot af domkapitlet
förklarat, att han, som under en lång följd af år haft endast en sådan
mindre del af sitt boställe under egen skötsel, därvid gjort den erfarenheten,
att äfven vid en dylik anordning full sysselsättning funnits för en
dräng, hade domkapitlet ansett sin farhåga därutinnan böra fara. Hvad
anginge de återstående delarne af boställena, ansåge domkapitlet att med
dem borde förfaras på olika sätt. Principiellt funne domkapitlet riktigast
och tryggast, att desamma blefve utarrenderade, i hvilket fall styckevis
utarrendering borde endast undantagsvis äga rum. Domkapitlet, som från
början afstyrkt nådigt bifall till enskild boställshafvares underdåniga anhållan
om rätt till styckevis utarrendering af ecklesiastikt boställe, hade
visserligen, sedan sådant tillstånd en gång lämnats, ej ansett sig böra motsätta
sig nådigt bifall till dylika ansökningar, men måste dock bestämdt
afstyrka, att detta utarrenderingssätt finge allmänt gällande kraft genom
en lagbestämmelse. Detta skulle nämligen i de flesta fall lända till stor
skada för boställena på den grund, att dels mindre samvetsgranna arrendatorer
därvid skulle känna sig starkt frestade att utsuga boställena, dels
skogen till följd af det ökade behofvet af stängselvirke illa medfaras, dels
understundom stora svårigheter möta att vid arrendetidens utgång åter få

en sådan liten del af bostället utarrenderad, då de förutsättningar, som
förut gjort detta möjligt, kanske ej vidare funnes, dels det slutligen skulle
vara förenadt med stora omkostnader och besvär att åter bringa ett sålunda
sönderstyckadt boställe till ett helt och återinföra ett ordnadt cirkulationsbruk.
Skulle ett medgifvande till dylik utarrendering ske, vore
i alla händelser önskvärdt, att det lämnades åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och domkapitlet att i hvarje särskildt fall pröfva lämpligheten
däraf. Där utarrendering lämpligen kunde ske, borde således enligt
domkapitlets mening boställena i regel i sin helhet utarrenderas, och
hvad tiden för sådan utarrendering anginge, syntes denna lämpligen kunna
bestämmas till 20 år. I åtskilliga fall torde dock utarrendering icke med
någon fördel kunna ske. Särskildt inom Visby stift funnes nämligen ett
flertal prästboställen, som ej lämpade sig därför, alldenstund de vore så
små, att deras afkastning lämnade föga eller intet öfverskott utöfver de
för tjänsteinnehafvaren oundgängliga naturaförmåner, eller livilkas läge och
bostadsförhållanden väsentligen försvårade en utarrendering. I sådana fall
ansåge domkapitlet, att en försäljning borde ske, hvarvid den erhållna
köpeskillingen — likasom inflytande arrendeafgifter — reserverades såsom
en den svenska evangelisk-lutherska kyrkans oförytterliga egendom.

Länsstyrelsernas yttranden.

Ehuru det öfvervägande flertalet af de världsliga myndigheterna tillstyrkt
en anordning i det syfte, som uti nådiga brefvet den 12 februari
1904 omförmäles, hafva de flesta länsstyrelser dock icke afgifvit särskildt
förslag å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas
till stånd. Denna del af ämnet behandlas nämligen icke uti de yttranden,
som afgifvits utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms,
Uppsala, Kronobergs, Malmöhus, Elallands, Alfsborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Några af omförmälda länsstyrelser hafva emellertid utsträckt
sina principuttalanden till ett angifvande af synpunkter jämväl för den
åsyftade reformens genomförande.

Det hufvudsakliga af öfriga länsstyrelsers yttranden i nu berörda
hänseende återgifves här nedan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län anser
visserligen, att vid en eventuell indragning af prästboställena deras af kast -

ning borde ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
men är icke viss om att äfven boställenas inbegripande i samma tillgångar
skulle vara lika välbetänkt. Genom sistnämnda anordning ville det
nämligen förefalla, som skulle förvaltningen af dessa tillgångar blifva alltför
vidlyftig och kostsam, då därunder jämväl skulle innefattas tillsyn
öfver och utarrendering af ett betydligt antal jordbruksfastigheter. Denna
tillsyn och utarrendering syntes lämpligast kunna i fråga om de från kronan
upplåtna boställena öfverlämnas till domänstyrelsen att handhafvas i
öfverensstämmelse med hvad som funnes stadgadt för kronans öfriga jordbruksdomäner,
en anordning, som väl torde låta sig genomföra utan betydligare
ökning af vare sig arbetskrafter eller omkostnader i öfrigt. Afkastningen
af dessa nytillkomna domäner skulle då likväl icke redovisas
tillsammans med öfriga arrendemedel, utan i kronoräkenskaperna upptagas
särskildt för sig såsom »kyrkofondens medel» eller under annan sådan
benämning samt af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande redovisas
till samma fonds förvaltning. Af dessa medel skulle ock bestridas
de för boställena erforderliga kostnader, motsvarande dem som för de nuvarande
domänerna utginge under titel resekostnader vid domänförvaltningen,
äfvensom de tilläggsarfvoden, som kunde blifva nödvändiga på grund
af ökade göromål i domänstyrelsen, å landskontoren och för domänintendenterna.
Det syntes ej heller vara ur vägen att jämväl på de sålunda uppkommande
nya domänerna tillämpa i öfrigt gällande bestämmelser om mindre hemmans
försäljning och lägenheters upplåtande, i hvilka fall köpesskillingarne
naturligtvis skulle tillfalla den fond, som här ofvan kallats kyrkofonden. Beträffande
däremot de boställen, som af enskilda upplåtits eller af församling
eljest enskildt förvärfvats, torde icke kunna ifrågasättas, att dessa
skulle förvaltas af annan än deras ägare — församling eller särskild stiftelse
— med skyldighet att med kontant lön hålla vederbörande prästman
skadeslös för förlusten af boställets jordbruk. Till sist tilläte sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande fästa uppmärksamheten därå, att en indragning
af prästboställena torde böra föregås af grundlig utredning angående
kostnaderna för deras förseende med för utarrenderingen erforderliga
byggnader, hvilka kostnader under åtskilliga år skulle betydligt
reducera den afkastning, som kunde tillkomma kyrkofonden. En annan
sak, som äfven stode i närmaste sammanhang med nu förevarande fråga,
vore den om nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de bostadsboställen,
som skulle för prästerskapet bibehållas; och syntes det Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att, om jordbruken frånskildes boställena, denna
skyldighet med ännu mindre skäl än nu kunde bibehållas olika för kyrkoherdar
å ena sidan samt komministrar och kapellpredikanter å den an 9 -

dra. Enklast och rättvisast vore väl då, att ifrågavarande skyldighet för
alla boställena öfvertoges af församlingarna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län förmenar
det icke vara erforderligt att i detalj angifva de grunder, enligt hvilka
den nya anordningen skulle bringas till stånd, utan inskränker sig till
några uttalanden. Så borde all nybyggnads- och underhållsskyldighet
åligga pastoratet, med skyldighet dock för boställshafvare att vårda husen,
så att de ej fördärfvades eller af vårdslöshet förfölle. Anskaffandet af
ämbetsskjuts vore för prästerskapet en ganska viktig och svårlöst fråga,
som möjligen skulle kunna lösas genom åläggande för arrendatorn af det
från bostadsbostället afskilda jordbruket att, därest boställshafvaren så påfordrade,
utgöra ämbetsskjuts mot en i arrendekontraktet bestämd ersättning
per mil, så afpassad att den icke blefve för tjänsteinnehafvaren alltför
betungande. Genom en sådan anordning vore det därjämte tjänsteinnehafvaren
obetaget att åt sig anskaffa erforderlig ämbetsskjuts på annat
sätt, om han funne sådant för sig mera bekvämt eller fördelaktigt.
Sedan från de nuvarande boställena undantagits hvad som ansåges vara för
prästerskapets behof erforderligt, borde återstoden utarrenderas, därvid
hvarje arrendeperiod borde i allmänhet sättas till 20 år. Grunderna för
förvaltningen torde kunna i hufvudsak blifva desamma, som gällde för
kronans jordbruksdomäner, hvarjämte nu rådande mindre tidsenliga former
för utarrendering af ecklesiastika hemman och lägenheter komme att
upphöra. Hvad som i gällande författningar angående utarrendering af
kronans jordbruksdomäner tillhörde domänstyrelsens afgörande borde jämväl
beträffande de ecklesiastika boställena uppdragas åt nämnda myndighet,
förstärkt med erforderliga arbetskrafter. Mot det att boställena, till
den del de icke toges i anspråk för beredande af bostäder åt prästerskapet,
och den däraf härflytande afkastningen skulle ingå till svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke något att erinra.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län hemställer,
att det skulle åligga vederbörande församling att för såväl kyrkoherde
som komminister nybygga och underhålla bostadshusen med tillhörande
ekonomi- och uthus, enär prästerna efter förändringens genomförande icke
längre skulle äga tillgång till eget arbetsfolk och hade en knappt tilltagen
kontant lön; att antalet och storleken af dessa hus blefve i lag bestämda;
att boställena i öfrigt — helst genom domänstyrelsens försorg —
utarrenderades på 20 år, därvid bestämdes den myckenhet ved, som arrendatorn
skulle hugga och framföra åt prästen; att därest boställets skog
ej lämnade tillfälle till vedbrand åt präst, denne skulle därför åtnjuta

motsvarande ersättning från den kassa, dit boställets såväl arrende som
skogsafkastning skulle ingå; samt att undantag från dessa bestämmelser
gjordes för församlingar, som själfva ägde sina prästboställen och icke
vore villiga att afstå dem till nämnda kassa, utan önskade själfva helt
och hållet aflöna sina präster.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län framhåller, att
domkapitlen torde böra hafva inseendet öfver bostadslägenheterna; att den
till prästen ej upplåtna del af bostället däremot syntes kunna ställas under
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes omedelbara vård och förvaltning,
hvilken anordning tydligtvis komme att afsevärdt öka arbetet
hos länsstyrelserna samt därför ock förde med sig ökning af länsstyrelsernas
arbetskrafter; att prästen torde böra beträffande de byggnader, som
till honom upplätes, få sig ålagd enahanda underhållsskyldighet, som nu
tillkomme kyrkoherden i fråga om församlingens hus å kyrkoherdebostället;
att församlingen borde få till skyldighet att i öfrigt underhålla och
jämväl nybygga nämnda byggnader med rätt att å boställets ägor taga
därför erforderlig skog, därest sådan funnes; att boställena borde genom
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes försorg utarrenderas under tjuguåriga
arrendeperioder; att förslag till arrendevillkor jämte arrendevärde
torde böra före utarrenderingen uppgöras af vederbörande kronofogde
med biträde af två nämndemän; att arrendatorn torde böra tillförbindas
underhålla och nybygga alla för boställets brukande erforderliga byggnader
och således jämväl uppföra den eller de byggnader, som kunde erfordras
utöfver dem, vederbörande boställshafvare eller församling vore
skyldig lämna, då bostället afträddes; att bestyret med hållande af syner
å boställslägenheterna och de utarrenderade boställena torde böra i sammanhang
därmed öfverflyttas från häradsrätterna till kronofogdarne; att
de ekonomiska besiktningarna däremot torde kunna verkställas af vederbörande
kronolänsmän; att arrendeafgifterna syntes lämpligen debiteras af
häradsskrifvarne samt indrifvas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden
för att af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande levereras
till kyrkans aflöningstillgångar; samt att i öfrigt de grunder, hvarpå det
af prästlöneregleringskommittén den 20 december 1899 afgifna förslag till
förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen vore byggdt, torde böra tillämpas vid ifrågavarande
utarrendering.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län erinrar, att
det torde blifva nödvändigt att prästerna finge sig tillförsäkradt — förutom
de i det nådiga brefvet ifrågaställda förmåner — äfven så stort
jordområde, att därpå kunde erhållas föda för ett par kor och en eller

två hästar. På många ställen torde det nämligen vara svårt, för att icke
säga omöjligt, för prästen att få köpa för hans hushåll erforderlig mjölk
eller anskaffa nödiga ämbetsskjutsar, och i hvarje fall skulle sådant ställa
prästen i ett beroende af enskilda församlingsmedlemmar, som helst torde
höra undvikas. I afseende på sättet för realiserande af det här ifrågavarande
förslaget skulle man väl kunna tänka sig, att de nuvarande ecklesiastika
boställshemmanen utarrenderades eller försåldes, och åt prästerna
i stället anskaffades bostad jämte öfriga lägenheter, men detta torde, förutom
andra svårigheter, medföra en högst betydlig kostnad. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande funne det därför vara mest ändamålsenligt, om
af de nuvarande boställshemmanen bostadstomt med därå uppförda byggnader
jämte trädgård och i öfrigt så stort område, som erfordrades för
underhåll af några kor och en eller två hästar, undantoges och upplätes
åt prästerna. Att de å prästgårdarne befintliga ladugårdshusen, hvilka
vore afsedda för brukande af hemmanen i sin helhet, skulle blifva för
störa för det ringa jordbruk, som sedermera skulle af prästerna bedrifvas,
vore tydligt. Men antingen kunde af nuvarande ladugårdshus så stor del rifvas,
att återstoden blefve för det nya ändamålet tjänlig, eller också kunde
ett befintligt ladugårdshus åtfölja återstoden af egendomen och nytt sådant
för prästernas behof uppföras. Hvad beträffade den till boställena
hörande jord, som icke åtginge för ofvan angifna ändamål, kunde väl
ifrågasättas, att densamma borde utarrenderas. Men då denna jord icke
komme att vara försedd med bonings- och ekonomihus samt i regel ej
heller med något ladugårdshus, torde utarrenderingen medföra stora svårigheter
och ställa sig ekonomiskt ofördelaktig, därest ej bortförande af
fodret tillätes, hvilket åter ej vore tillrådligt. Att uppföra åbyggnader
skulle likaledes medföra stora kostnader och måhända ej lämna motsvarande
ökade inkomst. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
därför, att de kvarvarande områdena af boställena borde försäljas och af
de för desamma inflytande köpeskillingarne bildas en gemensam fond,
som icke skulle fa användas för annat ändamål än till aflöning af svenska
kyrkans prästerskap. Om styckning i smärre parceller af dylika boställsområden
finge, där sådant läte sig göra, äga rum, skulle sannolikt
högre försäljningssumma ernås och dessutom befordras uppkomsten af
smärre jordbruk.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län betonar, att
planteringsland kunde vara af värde för tjänsteinnehafvaren icke allenast
såsom köks- och fruktträdgårdar utan måhända än mera på grund af den
möjlighet, som genom foderafkastningen därifrån bereddes honom att hålla
egen häst, I landspastorat med två eller flera gudstjänstlokaler äfvensom

vid sockenbud och en del andra förrättningar måste prästen ofta begagna
sig af skjuts, och utan egen sådan kunde svårighet uppstå att hos befolkningen
på orten erhålla dylik, särskildt vid de tider på året då dragarne
mer än annars vore upptagna i jordbruket. I fråga om grunderna för
åstadkommande af den föreslagna anordningen ansåge Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, att, i den mån boställshafvare afginge från tjänsten,
från bostället först borde undantagas bostaden med nödiga ekonomi- och
uthus samt erforderlig trädgård eller planteringsland till blifvande tjänsteinnehafvaren;
att återstoden af till bostället hörande jord borde antingen
utarrenderas på sätt och under villkor, som funnes stadgade för kronan
tillhöriga jordbruksdomäner, eller ock — särskildt där densamma
vore af mindre betydelse såsom jordbruksfastighet eller icke kunde anses
på grund af riklig tillgång på skog böra såsom allmän egendom bibehållas
— varda försåld; samt att blifvande köpeskilling eller arrendeinkomst
borde ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. I
stället för sålunda mistade förmåner af bostället torde tjänsteinnehafvaren
böra tilläggas ersättning i penningar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anför, att
den ifrågasatta anordningen måste till en början medföra en utskiftning
af de hus, som skulle ställas till prästerskapets disposition, och de hus,
som skulle upplåtas åt den arrendator, till hvilken prästjorden komme att
utarrenderas. Af verkställd utredning framginge, att endast vid tio af
länets kyrkoherde- och komministersboställen funnes tillräckliga, till bostället
hörande bostäder för arrendator; vid de öfriga funnes antingen ingen
arrendatorsbostad, eller vore den enskild tillhörighet, eller ock funnes
sådan visserligen, inredd i någon af prästgårdens åbyggnader, men
vore uppenbarligen af sådan beskaffenhet, att den efter utskiftningen icke
kunde vara tillfredsställande. Därför torde få antagas, att i regel arrendatorsbostad
måste anskaffas, om prästboställena skulle indragas och afkastningen
ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.
Om denna åtgärd skulle genomföras på en gång eller under en kortare
tidrymd, kunde det säkerligen icke ske utan en betydlig minskning i hvad
från boställena skulle komma dessa tillgångar till del. Den erfarenhet,
som inom länet vunnits vid militieboställenas indragning och utarrendering
för statsverkets räkning, gjorde det mer än sannolikt, att en liknande
åtgärd med prästboställena skulle medföra mycket stora kostnader,
innan hus och jord kommit i sådant skick, som en arrendator nu kräfde,
och detta desto mera i fråga om prästboställena, som dessa kräfde dubbel
uppsättning af bonings- och ekonotnihus. Då kostnaderna ytterst
måste drabba de gemensamma aflöningstillgångarne, skulle åtgärdens ge -

nomförande otvifvelaktigt hafva till följd, att den påräknade afkastningen
under en afsevärd tidrymd blefve jämförelsevis liten eller på vissa ställen
medförde förlust. Utom denna betänklighet, som väl i större eller mindre
mån torde göra sig gällande i hela riket, mötte äfven svårigheter beroende
på särskilda förhållanden vid de skånska prästgårdarne. Skånska
prästerskapets byggnadskassa, som inlöst prästgårdsbyggnaderna efter deras
af synerätt fastställda värden, måste gifvetvis i en eller annan form
hållas skadeslös för sina fordringar i de hus, som skulle upplåtas till arrendatorn.
Redan en utskiftning af den skuld till byggnadskassan, som
borde påhvila de särskilda byggnaderna, kunde blifva svår nog. ° Vidare
skulle vid en utskiftning under den närmaste tiden icke ringa svårigheter
vållas genom det inom länet af ålder brukade sätt att bygga boningshuset
sammanhängande med eller tätt invid de inbördes sammanbyggda
uthusen, ett byggnadssätt, som visserligen försvunne, i den mån prästgårdarne
nybyggdes, men dock ännu förekomme vid ett mycket stort antal
prästgårdar. Utarrendering af sådana prästgårdar förekomme väl redan
nu, men förhållandet vore tydligtvis helt olika, då boställshafvaren själf
valde arrendator och bestämde arrendetiden, än då han blefve utan inflytande
i båda dessa afseenden. Det vore knappast tänkbart, att det skulle
aflöpa utan slitningar, om två utaf hvarandra oberoende husbönder med
familjer och tjänare skulle sammanbo i samma gård. Om emellertid den
föreslagna indragningen af prästboställena komme till stånd, torde bestyret
med boställenas utarrendering och uppsikten öfver deras skötsel icke
kunna uppdragas åt den myndighet, som komme att handhafva svenska
kyrkans gemensamma tillgångar, emedan förstnämnda förvaltning torde
kräfva andra personliga egenskaper än dem, som erfordrades för finansförvaltningen.
Det syntes därför lämpligt, att de indragna prästboställena
likställdes med kronans domäner, och att förvaltningen förlädes antingen
under domänstyrelsen eller under en för denna förvaltning nyupprättad
styrelse med likartad befogenhet. I hvarje fall komme dock en
ändrad förvaltning att medföra högst betydliga utgifter till förvaltningspersonal,
hvilka utgifter, jämte kostnader för arrendevärderingar och landtmäteriförrättningar
m. m., måste bäras af de gemensamma tillgångarne.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
anmärker, att det undantagsvis torde kunna visa sig nödigt att bibehålla
boställe vid vederbörande kyrkoherde- eller komministersbeställning, hvarför
frågan om boställenas indragning borde göras till föremål för pröfning
för hvarje boställe särskildt, i den ordning som kunde blifva fastställd.
Hvad beträffade grunderna i öfrigt för genomförandet af den ifrågasatta
anordningen, syntes boställenas indragning icke kunna äga rum förrän,

efter det tiden för nu gällande lönereglering för prästerskapet i ett pastorat
gått till ända, boställshafvare afginge från sin beställning och, efter åtnjuten
fardagsrätt, lämnade bostället ifrån sig. Indragna boställen skulle
väl utarrenderas mot visst penningarrende samt med förbehåll om vissa
naturaförmåner åt vederbörande prästerskap och om skyldighet för arrendatorn
att ansvara för nybyggnads- och underhållsskyldighet beträffande
boställets hus, och för öfrigt i ungefärlig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs
förslag till förordning angående utarrendering af
prästboställena, dock att arrendetiden borde bestämmas till 20 år, i stället
för den af kommittén föreslagna tid af högst 10 år; och föreställde sig
Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande, att hinder icke skulle möta för
arrendeafgifternas debitering, uppbörd och redovisning genom vederbörande
kronofogde och häradsskrifvare eller magistrat, där bostället vore beläget
inom stads område.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län påpekar, att
med anledning af de väsentligen olika förhållanden, som gjorde sig gällande
icke blott inom skilda orter utan äfven de särskilda boställena
emellan inom samma ort, det icke torde vara möjligt uppställa allmänt
giltiga regler för särskiljande af hvad som skulle upplåtas åt prästen till
bostad med hvad därtill hörde och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet.
Frågan därom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål för pröfning
och afgörande i sammanhang med löneregleringen. Hvad åter anginge
bestyret med utarrenderingen och uppsikten öfver de utarrenderade
jordbruksfastigheterna, måste väl dessa göromål bestridas af någon centralmyndighet
med biträde af densamma och länsstyrelserna underordnade
tjänstemän i orterna, i öfverensstämmelse med hvad som ägde rum beträffande
statens domäner. Lämpligast vore måhända, att ifrågavarande
bestyr inordnades under domänförvaltningen, samt att för sådant ändamål
ökade arbetskrafter ställdes till domänstyrelsens förfogande och inom de
län, där göromålen icke kunde medhinnas af domänintendenten, anställdes
ytterligare en sådan tjänsteman med eget distrikt eller såsom biträde. De
genom boställenas utarrendering inflytande aflöningsmedlen torde böra förvaltas
af statskontoret utan sammanblandning med statsmedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län yttrar, att
de boställen, hvilka jämte afkastningen komme att ingå bland de gemensamma
aflöningstillgångarne, borde antingen utarrenderas eller möjligen,
där sådant funnes lämpligare, å auktion försäljas, allt med de undantag
till boställshafvarens förmån, hvartill omständigheterna kunde föranleda.
I fråga om förfaringssättet i det ena eller andra fallet syntes hufvudsakligen
samma bestämmelser böra meddelas, som gällde angående disposi -

tionen af kronans jordbruksdomäner. Det nya sättet för dispositionen af
prästerskapets boställen torde påfordra myndigheter med erforderliga förutsättningar
för denna domänförvaltning, hvilken med hänsyn till egendomarnes
stora antal med sina åtminstone i de norrländska länen betydande
skogstillgångar kunde befaras blifva ej oväsentligen vidlyftigare och
arbetsammare än handhafvandet af de nuvarande kronodomänerna. Vid
de under senare åren inom länet försiggångna afyttringar af mindre kronodoinäner
hade erhållits köpeskillingar, som vanligen uppgått till högst
afsevärda, taxeringsvärdena betydligt öfverskjutande, belopp, hvartill hufvudsakligen
medverkat de besparade skogstillgångarne. Det lede intet
tvifvel, att äfven en stor del prästboställen kunde lämpa sig bättre för att
afyttras än brukas af innehafvare eller upplåtas på arrende, hvarförutom
genom försäljning skulle tillföras kyrkofonden betydande tillgångar. Såvidt
för närvarande kunnat utrönas, torde emellertid lämpligare åtgärder för
förvaltningen af de indragna boställena ej kunna vinnas, än att de i likhet
med kronans domäner ställdes under domänstyrelsen samt i orterna
imder länsstyrelserna, jägeristaten och, i den mån så erfordrades, under
fögderitjänstemännen, men att denna förvaltning bekostades af kyrkofonden.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län uttalar
sig för att på en del orter prästen finge, jämte bostad, jord för att förskaffa
för sitt hushåll erforderliga ladugårdsprodukter, där sådana eljest
endast med svårighet kunde erhållas, äfvensom för att kunna hålla häst
vid ämbetsresor. Då det väl icke kunde blifva fråga om prästboställenas
försäljning, torde boställsjorden böra i författningsenlig ordning utarrenderas
med rätt för boställshafvaren att erhålla större eller mindre del af
arrendesumman, hvaremot återstoden borde tillföras prästerskapets löneregleringsfond.
Någon generell bestämmelse angående storleken af boställshafvarens
andel torde icke kunna meddelas, utan borde frågan därom
göras till föremål för pröfning i hvarje särskildt fall. Skulle åter hela
arrendesumman tillföras de gemensamma afiöningstillgångarne, ville det
synas som om för hvarje löneregleringsperiod borde bestämmas, huru stort
belopp från dessa tillgångar skulle lämnas en hvar innehafvare af prästerlig
befattning.

Kollegii yttrande.

Enligt § 4 i nådiga förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 skall boställe, som afses att af
löntagare bebos och brukas, till en dess verkliga värde, efter afdrag för
byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. Vid de löneregleringar,
som på grund af samma förordning uppgjorts för prästerskapet i rikets
territoriella församlingar, har alltså afkastningen af det med en tjänst
förenade bostadsboställe upptagits såsom en förmån, hvilken tjänstens innehafvare
är berättigad tillgodonjuta, intill dess löneregleringen, efter en
femtioårig giltighetstid, upphör att vara tillämplig. Tidpunkten för bostadsboställes
indragning kan fördenskull ej sättas tidigare än till det
ecklesiastikår, som följer näst efter det, då femtioårsperioden gått till ända.
Detsamma gäller naturligtvis äfven löningsboställe, som vid löneregleringen
anslagits innehafvare af viss tjänst till förbättring i hans inkomster. I
detta sammanhang tillåter sig kollegium erinra därom, att de flesta löneregleringar
förfalla under åren 1914—20. Af 1,365 upphöra nämligen 963
då att äga gällande kraft. I hvilken mån löneregleringarna eljest utlöpa,
framgår af en å sid. 46 i prästlöneregleringskommitténs betänkande angående
reglering af prästerskapets aflöning m. m. intagen tablå.

Huru många boställen -—- under förutsättning att alla, som vid tilllämpning
af ny lönereglering blefve lediga, omedelbart afstodes — kunde
antagas komma att under de olika åren indragas, är kollegium icke i tillfälle
att uppgifva. Dock har kollegium af en i nyssnämnda kommittés
betänkande angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen, sid. 18, införd tabell inhämtat, att ecklesiastikåret
1896—97 antalet dylika boställen utgjorde: de åt kyrkoherdar upplåtna
1,299 samt de åt komministrar och med dem likställda präster anslagna
771: hvartill komma vid särskilda prästerliga beställningar fastade löningsboställen.
Samtidigt uppgick — enligt bilagan till prästlöneregleringskommitténs
tabeller, serien A, tab. 4 sid. 530—33 — antalet kyrkoherdar
till 1,368 och komministrar m. fl. till 957. För öfrigt innehålla tab. 3
och 4 af nämnda serie detaljerade uppgifter angående såväl bostads- som
löningsboställen.

Emellertid synes det kollegium, som om verkställigheten af boställenas
indragning i regel borde utsättas till en ännu senare tidpunkt än den
ofvan antydda. Ett bostadsboställe lärer nämligen icke böra indragas
förr än, efter tillämpningen af ny lönereglering, ombyte af tjänsteinnehafvare
första gången äger rum samt tillika fardagsår åtnjutits af företrädarens

rättsägare, såvida icke den präst, som under den nuvarande löneregleringen
innehaft bostället, anmäler sig vilja dessförinnan afträda, detsamma. Ett
upphäfvande af dennes — visserligen endast på den tidigare löneregleringen
grundade -— rätt att få under sin tjänstetid fortfarande behålla
bostället skulle, enligt kollegii mening, icke tillgodose billighetens kraf.
Ty om prästen själf brukar bostället, skulle ett åläggande för honom att
med den nya löneregleringens tillämpning afstå från bostället mången gång
verka en svår rubbning i hans ekonomiska anordningar, hvilken kunde
för honom medföra afsevärda förluster. Ar åter bostället utarrenderadt
till en af prästen själf antagen arrendator, hafva ofta sådana förbehåll aftalats,
som för löntagaren innebära förmåner, hvilka han icke frivilligt
skulle frånträda. För den händelse bostället med vederbörligt tillstånd
utarrenderats på viss tid, som går utöfver tidpunkten för nyutnämnd
tjänsteinnehafvares tillträde till beställningen, kan uppenbarligen icke
någon indragning ske, innan det angående bostället afslutade arrendekontrakt
gått till ända. Sammanfaller den nya löneregleringens första
tillämpningsår med ny tjänsteinnehafvares tillträdesår, finnes naturligtvis
intet hinder för boställets omedelbara indragning, förutsatt att företrädaren
ej efterlämnat sterbhus, hvars rätt till fardag naturligtvis måste bevaras.

Betydligt enklare ställer sig frågan om tidpunkten för de icke särskildt
disponerade löning sb o ställenas indragning. Med dessa boställen taga tjänsteinnehafvarne
icke någon befattning — då ju boställena skola vara i författningsenlig
ordning utarrenderade —, och lärer således intet hinder finnas
för deras indragning, så snart vederbörande lönereglering upphört att gälla.

Med hänsyn till ofvan antydda förhållanden torde vid uppgörandet
af lönereglering för prästerskapet i ett pastorat, bland hvars aflöningstillgångar
räknas ett eller flera bostadsboställen, böra iakttagas, att alternativa
löneregleringar varda fastställda under de olika förutsättningarna,
att boställsafkastningen kommer att någon tid åtnjutas af tjänsteinnehafvaren,
eller att denna afkastning indrages till de gemensamma aflöningstillgångarne.
Förhållandena torde nämligen i allmänhet vara sådana, att
det icke gör till fyllest, om endast bestämmelse meddelas, huru stort afdrag
i den för en tjänst fastställda lön årligen skall göras under den tid
tjänstens innehafvare uppbär afkastningen af bostadsbostället i dess helhet.
Ty om, för att anföra blott ett exempel, lönen för en kyrkoherde anses
böra utgöra 5,000 kronor, så länge han med egna hästar — hvilka ju i
hufvudsak tagas i anspråk för jordbruket å bostället, då detta brukas af
honom själf — ombesörjer all erforderlig skjuts såväl i tjänsteärenden
som för enskilda angelägenheter, skall det för visso icke sällan visa sig
behöfligt, att mer eller mindre höja nämnda belopp, såvida skjutsen skall

mot kontant ersättning fullgöras af annan person, sedan boställshafvaren
uppkört att vara jordbrukare.

Om det än befinnes lämpligt meddela en allmän föreskrift därom, att
icke blott löningsboställen utan äfven bostadsboställen skola — när boställena
af de olika slagen ej af menighet inköpts eller af enskilda för
ändamålet donerats — indragas till en gemensam kyrklig lönefond, lärer
det dock med hänsyn till särskilda förhållanden vara nödvändigt att, hvad
bostadshoställenn angår, medgifva undantag frän regeln om dessa boställens
indragning.

Kollegium har redan här ofvan i principyttrandet anmärkt, hvilket
inflytande de lokala förhållandena kunna utöfva på prästens ställning.
Skall nämligen en präst — såsom ju af största vikt är —- kunna undvika
intrång i sin sjanständighet från försainlingsbornas sida och ställas utom
beroende af andra personer vid fullgörande af sin ämbetsplikt, måste det
tillses, att han på orter med ringa odling och med en gles befolkning
kan med stöd af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna
och bereda sig tillgång till nödig skjuts.

Äfven kan det till följd af ett boställes beskaffenhet vara lämpligt, att
detsamma i sin helhet bibehålies för tjänsteinnehafvarens räkning. Många
bostadsboställen — särskildt de som anslagits åt komministrar och med
dem likställda präster — hafva nämligen så ringa areal eller erbjuda på
grund af andra omständigheter så obetydliga fördelar för en arrendator,
att det tvifvelsutan skulle för kyrkan i dess helhet medföra en ekonomisk
förlust, om hvad af dessa boställen, efter behörigt undantagande af jord
för tjänsteinnehafvarens räkning, kunde återstå blefve upplåtet på arrende,
i stället för att af tjänsteinnehafvaren brukas tillsammans med den del af
bostället, som i allt fall skulle förbehållas honom, och således fortfarande
räknas såsom en uteslutande för pastoratets prästerskap afsedd lönetillgång.

Frågan om bostadsboställes undantagande från indragning bör naturligtvis
läggas under Kungl. Maj:ts afgörande. Helt visst kan denna fråga
ensamt för sig pröfvas, men lämpligast torde väl vara, att den förbindes
med frågan om lönernas reglerande för prästerskapet i de särskilda pastoraten.
I sådan händelse lärer i sinom tid vederbörande löneregleringsnämnd
böra efter en allsidig utredning af samtliga på frågan inverkande
omständigheter hos Kungl. Maj:t göra framställning i ämnet.

De ecklesiastika boställenas indragning till svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar bör, enligt kollegii mening, försiggå utan någon
minskning i kyrkans rättigheter i de olika afseenden, som kunna af en
sådan åtgärd beröras, men också utan någon ökning af de skattskyldigas
förpliktelser.

I förstnämnda hänseende tillåter sig kollegium framhålla, hurusom
några myndigheter — nämligen domkapitlet i Visby samt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Gotlands, Blekinge, Västmanlands
och Gäfleborgs län — framkastat den tanken eller rent af föreslagit,
att de indragna boställena eller åtminstone vissa af dem skulle för kyrkans
räkning försäljas. Ehuru icke i nådiga brefvet af den 12 februari
1904 ens antydes, att ett afhändande från kyrkan af densamma tillhörig
jord skulle med den i omförmälda bref ifrågasatta anordning åsyftas, anser
sig dock kollegium böra på det bestämdaste afstyrka hvarje försäljning af
dylik jord, alldenstund enligt århundradens erfarenhet jordvärdet, om oek
med vissa afbrott, likväl i det stora hela alltjämt stiger. Vinsten af denna
stegring bör icke komma andra till godo och gå förlorad för kyrkan, som
ju måste vara beredd att med växande tillgångar möta stegrade anspråk
på utvecklingen af dess verksamhet.

Såsom kollegium vid afhandlandet af frågan om lämpligheten af de
ecklesiastika boställenas bibehållande eller af deras indragning erinrat, kan
af det sätt, hvarpå vid kyrkoherdeboställena nybyggnads- och underhållsskyldigheten
i allmänhet är fördelad mellan boställshafvaren och församlingen,
följa, att vid indragningen till de gemensamma aflöningstillgångarne
af ett bostadsboställe eller, måhända mera egentligt taladt, af boställets jord
ett eller annat hus, beträffande hvilket byggnadsskyldigheten åligger församlingen
-— och hvilket, då indelningshafvaren upphör att vara jordbrukare,
kan utan olägenhet undandragas dennes disposition —, varder ställdt till
förfogande af boställsjordens blifvande brukare. Det kan i angifna fall
icke anses vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att församlingen
skulle fortfarande vidkännas kostnad för fullgörande af en byggnadsskyldighet,
däraf åtminstone ingen direkt fördel kunde tillskyndas
dess egen präst. Men det kan icke heller rimligtvis begäras, att kyrkan
skulle afstå från det värde, samma byggnadsskyldighet representerar. Denna
konflikt mellan de skattskyldiga och kyrkan torde ej lätt finna sin lösning.
I det fall att kyrkoherden har någon byggnadsskyldighet beti’äff’ande
de hus, som skulle förblifva i hans besittning, kunde tilläfventyrs den
utväg anlitas, att församlingen, med befrielse från byggnadsskyldigheten
vid de hus, som medfölja den indragna jorden, finge sig ålagdt att å de
hus, som äfven hädanefter skulle nybyggas och underhållas af kyrkoherden,
fullgöra nybyggnads- och reparationsarbeten i ett omfång, som enligt
uppskattning vid syn ansåges motsvara den byggnadsskyldighet, hvarifrån
församlingen skulle genom indragningen vinna befrielse — en anordning,
hvilken synes desto lämpligare, som berörda arbeten torde, utan sammanhang
med jordbruk, blifva för tjänsteinnehafvaren ganska betungande.

Men i de ingalunda sällsynta fall, då till följd af särskilda stadganden
eller ingångna överenskommelser för hela landsorter eller vissa pastorat
eller på grund af gammal häfd all byggnadsskyldighet å kyrkoherdeboställena
åligger församlingarna, måste jämvikten på annat sätt återställas.
Kollegium föreställer sig, att detta skulle kunna ske medelst förhöjning
af vederbörande församlings bidrag till det egna prästerskapets aflöning,
hvarigenom i många fall vunnes besparing för lönefonden.

Hvad härefter beträffar de skattskyldigas ställning till boställsindragningen,
hafva åtskilliga länsstyrelser velat förknippa denna åtgärd med en
ökad byggnadsskyldighet för församlingarna i syfte att dymedelst underlätta
indragningen. Helt visst skulle ock det uppställda problemet icke oväsentligen
förenklas, om prästerskapet alldeles befriades från nu ifrågavarande
onus, eller om blott en rationellare fördelning mellan församlingarna och
prästerskapet af byggnadsskyldigheten blefve genomförd. Kollegium förmenar
emellertid, att frågan om de ecklesiastika bostadsboställenas indragning
ingalunda skulle vinna på en sammankoppling med den, trots upprepade
utredningar och förslag, ännu olösta frågan om ordnandet af byggnadsskyldigheten
å samma boställen. Den förra frågan lärer därför böra
behandlas fristående, utan att hoplänkas med den senare, helst lösningen
af byggnadsfrågan icke torde kunna anses såsom en nödvändig förutsättning
för lösningen af frågan om boställenas indragning.

Värdet af de ecklesiastika fastigheter, hvilkas indragning ifrågasatts,
är högst betydande. Enligt en å sid. CXLIX af prästlöneregleringskommitténs
betänkande angående reglering af prästerskapets aflöning m. m. införd
öfversiktstabell utgjorde ecklesiastikåret 1896—97 taxeringsvärdet för hela
riket å bostadsboställen med jordbruk 45,514,800 kronor och å de med
vissa prästerliga beställningar förenade löningsboställen 10,731,600 kronor
eller således tillhopa 56,246,400 kronor.

Af största vikt är naturligtvis, att hvad af dessa fastigheter afskiljes
från prästernas eget innehaf på lämpligaste sätt göres för hela kyrkan fruktbärande.
Enligt kollegii nyss här ofvan uttalade mening böra de indragna
boställena icke försäljas. Vid sådant förhållande finner sig kollegium ej
kunna förorda annan åtgärd, än att boställena varda upplåtna på arrende.
Härvid uppställer sig då till en början den frågan, hvilka förbehåll och
undantag må vid utarrenderingen af bostadsboställena göras till förmån
för olika intressenter, särskildt indelningshafvarne.

I anslutning till hvad kollegium i detta ämne förut anfört och under
instämmande i denna del uti det yttrande, Eders Kungl. Maj:ts befallnings -

hafvande i Skaraborgs län afgifvit, anser kollegium, att med anledning af
de väsentligen olika förhållanden, som göra sig gällande icke blott inom
skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort,
det icke torde vara möjligt uppställa allmänt giltiga regler för särskiljande
af hvad som skall upplåtas åt prästen till bostad med hvad därtill hörer
och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet. Frågan härom måste därför
i hvarje särskildt fall blifva föremål för pröfning och afgörande, likasom
huruvida bestämmelser böra meddelas eller andra åtgärder vidtagas i syfte
att för indelningshafvaren trygga tillgång till skjuts och andra viktigare
prestationer äfvensom ladugård sprodukter m. m. Där å fastigheten finnes
skog, bör naturligtvis tillses, att genom utarrenderingen boställshafvarens
rätt till liusbehofsvirke från skogen ej minskas, och att icke heller församlingens
rätt till utsyning därifrån för fullgörande af byggnadsskyldighet
vid kyrka och prästgård varder för nära trädd. Största svårigheten vid
utarrenderingen torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång
från arrendatorns sida i boställshafvarens enskilda lif. För detta ändamål
kunna måhända å vissa platser mer än å andra verksamma medel erbjuda
sig. Under alla förhållanden synes det dock vara oundgängligen nödvändigt,
att prästen och arrendatorn erhålla åtminstone särskilda bostäder,
belägna på behörigt afstånd från hvarandra. Det torde nämligen — såsom
åtskilliga myndigheter i sina yttranden äfven framhållit — lätt kunna förutses,
att eljest i vanliga fall prästens trefnad skulle blifva helt och hållet
sköflad samt hans ställning öfverhufvud olidlig.

Då således fordran på särskilda bostäder för prästen och arrendatorn
icke lärer kunna eftergifvas, men åtskilliga boställen ej äro så bebyggda,
att en arrendator med familj kan inrymmas i något där redan befintligt
hus, torde kostnaden för ny arrendator sb o stad och andra till äfventyrs
behöfliga åbyggnader eller för omflyttningar och förändringar af äldre hus
mången gång komma att utgöra ett oöfverstigligt hinder för en omedelbart
skeende indragning särskildt af en del mindre boställen, såvida nämligen
denna åtgärd icke skall ställa sig i ekonomiskt hänseende alltför
ofördelaktig för kyrkan.

För öfrigt skall det nog äfven visa sig förenadt med svårighet att
tillvägabringa erforderliga medel för bestridande af kostnaderna till och
med för sådana nybyggnadsföretag, om hvilkas ekonomiska bärighet —
synnerligast hvad de större boställena beträffar — någon tvekan icke råder.
Gäller det ett mindre hus, skulle väl arrendatorn kunna åtaga sig att mot
afdrag å arrendet uppföra detsamma. Men då fråga är om en mera omfattande
nybyggnad, som ovillkorligen måste vara fullgjord, innan arren -

datorn tillträder bostället, måste uppenbarligen någon annan utväg beredas.
Fu befintliga ecklesiastika fonder, hvilka tillkommit i helt annat syfte,
lära emellertid icke kunna för ändamålet anlitas.

På de flesta kyrkoherdeboställen torde finnas så kallade öfoerloppshus,
hvarmed förstås alla, utöfver de laga husen, å en prästgård befintliga hus.
Om dem heter det i 2 § af 26 kap. byggningabalken, att »bygger präst
flera hus, än prästgård tarfvar, till sin bekvämlighet, och vill ej den, som
sedan i hans ställe kommer, dem behålla efter laga mätning, då må han,
som byggt häfver, dem bortföra», dock med skyldighet att utgifva ersättning
för timmer, som till dylikt hus är härntadt från boställets skog.
Ehuru tillträdaren alltså icke kan förpliktas att lösa ett öfverlopp sims,
utan afträdaren måste finna sig i att utan ersättning kvarlämna huset, för
den händelse han, vid tillträdarens vägran att lösa, ej vill bortföra detsamma,
torde likväl billigheten fordra, att indragningen genomföres utan
någon eller i allt fall med minsta möjliga förlust för tjänsteinnehafvaren.
Kollegium är därför af den åsikt, att, så snart ett öfverloppshus befinnes
för bostället nyttigt, utan att dock kunna anses vara nödvändigt, det vid
boställets indragning bör bibehållas mot den ersättning till afträdaren, som
varder genom laga värdering bestämd. För öfrigt torde en dylik efter-''
gifvenhet icke komma att medföra någon synnerligen stor uppoffring, då
väl antagligt är, att ett högre arrendebelopp skall kunna betingas, om
nyttiga öfverloppshus få kvarstå å egendomen. Utan någon egentlig olägenhet
torde det kunna åläggas arrendatorn att utgifva ifrågavarande, i vanliga
fall säkerligen icke betydande, ersättning.

Rörande byggnadsskyldigheten vid kyrkoherdeboställena i Skåne gäller
såsom bekant en särskild lagstiftning. Inom denna provins åligger det
kyrkoherdarne att utan församlingarnas deltagande nybygga och underhålla
prästgårdarnes alla laga hus. För att bereda boställshafvare utväg att
erhålla medel till de utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid
måste vidkännas för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader,
har inrättats en särskild kassa, den så kallade skånska prästerskapets
byggnadskassa, hvilken för de lämnade försträckningarna skulle blifva ägare
af de byggnader, som med dem blifvit inlösta. Boställshafvaren däremot
borde för nyttjandet af byggnaderna årligen till kassan erlägga vissa afgifter.
Dessa afgifter måste naturligtvis, vid indragningen af en prästgårdsjord
jämte några af åbyggnaderna, i vanlig ordning till kassan inbetalas,
på det att hon må kunna fullgöra sina egna förbindelser. En utskiftning
af den skuld till kassan, som bör påhvila de hus, hvilka skola upplåtas
till arrendatorn, måste därför, såsom Eders Ivungl. Majrts befallningshaf -

vande i Kristianstads län jämväl påpekat, föregå indragningen. Härefter
torde arrendatorn kunna förpliktas att direkt till boställshafvaren årligen
utgifva det på arrendatorns hus belöpande belopp, så att boställshafvaren
må kunna till kassan inleverera hela den afgiftssumma, som han författningsenligt
har att erlägga.

Enligt § 21 i nådiga förordningen angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket den 26 januari 1894 skall hvad af den ordinarie
virkesafkastningen å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund af gällande
författningar bör utarrenderas, öfverstiger gårdens behof mot årligt skogsarrende
upplåtas till arrendator, för den händelse skogen icke ställes under
skogsstatens omedelbara förvaltning. Dylika arrendeupplåtelser måste emellertid
anses mindre fördelaktiga, betraktade från synpunkten af kyrkans
ekonomiska intressen. I allmänhet torde nämligen arrendeafgiften sättas
lägre än skäligt är, dels till följd däraf att arrendatorns husbehof beräknas
för högt, dels ock emedan socknemännens författningsenliga rätt till utsyning
å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven vid skogens
utarrendering, varda dem förbehållen. Härtill kommer att arrendatorn
ofta försummar de till honom öfverlämnade byggnaders underhåll för att
bereda sig desto större inkomst af skogen, äfvensom att den särskilda undersökning
å skogen, som med hänsyn till blifvande utarrendering understundom
finnes erforderlig, är förbunden med en viss kostnad. Lämpligast
synes därför vara, att arrendatorn tillerkännes endast rätt att efter utsyning
erhålla den kvantitet virke, som vid arrendeuppskattningen befinnes motsvara
husbehofvet, samt att uppstående virkesöfver skott försäljes och behållningen
af försäljningsmedlen direkt tillföres de gemensamma aflöningstillgångarne.

Samtliga undantag och förbehåll vid utarrenderingen böra naturligtvis
noggrant bestämmas till förekommande af tvister och slitningar mellan
boställshafvaren och arrendatorn, men jämväl af den anledning att denne
senare, om han icke äger fullständig kännedom om de förpliktelser, han
i och med arrendet åtager sig, uppenbarligen icke kan bjuda så stor arrendeafgift,
som när ingen tvekan råder beträffande arten och omfattningen
af hans skyldigheter. Af vikt är således, att de hus, som skola förbehållas
boställshafvaren, särskildt uppgifvas, samt att den mark, som skall åt
honom afskiljas, varder å karta affattad och beskrifven. Beskaffenheten
af de naturaprestationer — skjuts, mjölk- och smörleveranser m. m. —
hvilka kunna påkallas, måste jämte grunden för ersättningens utgörande
äfven så tydligt som möjligt angifvas. Likaledes bör detaljeradt bestämmas
den särskilda nybyggnad, som kan af arrendatorn fordras utöfver fullgö -

randet af nybyggnadsskyldigheten beträffande de af honom vid tillträdet
mottagna hus.

Med afseende å utarrendering af ecklesiastik egendom, som är underkastad
dylikt förfarande, gälla för närvarande förut åberopade nådiga skrifvelserna
till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november
1858 samt angående utarrendering af prästerskapet anslagen jord, som
icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas, den 11
juli 1862. De stadganden, som i dessa skrifvelser meddelas, äro hufvudsakligen
följande.

Egendomen skall upplåtas på arrende hvarje gång för så lång tid,
som för utarrendering af kronans egendomar i allmänhet är eller varder
bestämd. Det åligger kontraktsprosten att i samråd med den kyrkoherde,
till hvars aflöning egendomen är anslagen — såvida den icke skiljes från
den beställning, till hvilken den för närvarande hör, då nämnde kyrkoherdes
befattning med utarrenderingen upphör — samt en af häradets
präster att uppgöra förslag till arrendeafgift äfvensom till minimibeloppet
af den årliga penningafgift, hvilken såsom städja skall utöfver naturaarrendet
erläggas. Detta förslag pröfvas och fastställes af Kungi. Maj:ts
befallningshafvande i länet och vederbörande domkapitel. Därefter utbjudes
arrendet på auktion, hvilken hålles på en och samma dag såväi å
landskontoret som vid hemmanet eller annat lämpligt ställe i orten. Göres
icke vid auktionen antagligt anbud, utsättes ny auktion, och om ej heller
då antagligt anbud göres, blifver egendomen utarrenderad genom enskild
öfverenskommelse, på längre eller kortare tid, på de mest förmånliga villkor
som möjligen kunna betingas. Arrendatorn bör vid auktionen aflämna till
vederhäftigheten styrkt borgen för erläggande af arrendeafgifterna och för
uppfyllande af öfriga arrendeskyldigheter under de fem första arrendeåren;
och skall borgen för fem år i sänder intill arrendetidens slut förnyas.
Utan auktion kan arrenderätten öfverlåtas på den förra arrendatorn, dock
att arrendeafgift en icke må understiga hvad under nästföregående arrendetid
blifvit erlagdt. Tillsynen öfver den utarrenderade egendomen utöfvas
på vanligt sätt genom ekonomiska besiktningar, i den ordning som för
ecklesiastika boställen är stadgadt, äfvensom genom laga af- och tillträdessyner.

Såvidt fråga är om utarrendering af indragna löningsboställen, synas
nu omförmälda stadganden fortfarande böra i hufvudsak vinna tillämpning.
I talx-ika fall, då Eders Kung!. Maj:t gifvit tillstånd till utarrendering

på viss tid af bostadsboställen, hafva grunderna i 1858 och 1862 årens
nådiga, skrifvelser jämväl skolat tillämpas. Det kan likväl ifragasättas,
om icke med afseende å den utarrendering af indragna bostadsboställen,
som i en framtid må komma till stånd, ett i viss mån annat förfarande
borde stadgas.

Kollegium tillåter sig i sådant hänseende erinra därom, huruledes
kollegium i det föregående uttalat den mening, att åt vederbörande lönereqleringsnämnd
borde uppdragas att i samband med afgifvande af förslag
till lönereglering för prästerskapet i ett pastorat tillika yttra sig angående
frågan om undantagande från utarrendering, där omständigheterna så påkalla,
af pastoratets bostadsboställen. Lämpligast vore väl äfven, att nämnden —
som, för att kunna framlägga ett tillfredsställande löneförslag, ju måste
förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på prästens ställning och
hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet — gjorde ett uttalande
jämväl i fråga om den mark och de hus, som böra vid indragningen
afskiljas för ijänsteinnehafvarens räkning, likasom beträffande de
förbehåll, hvilka eljest kunna vara att uppställa.

Om löneregleringsnämndens egentliga uppdrag utvidgades på nu angifvet
sätt, torde därunder kunna inbegripas framläggande af förslag till
arrendekontrakt äfven i öfriga^ delar, enär dessa kräfva blott en hufvudsakligen
formell behandling. Åtminstone bör, enligt kollegii åsikt, så förfaras,
när frågan om ett bostadsboställes indragning eller bibehållande
skall företagas till afgörande. Varder löneregleringsperioden förkortad till
tjugu år, på sätt prästlöneregleringskommittén i § 12 af sitt förslag till
lag angående reglering af prästerskapets aflöning hemställt, synes det vara
lämpligt, att arrendeperioden vid utarrendering af indragna bostadsboställen
bestämmes till samma antal år, i hvilken händelse vederbörande löneregleringsnämnd
kunde äfven i framtiden fungera såsom kommission för uppgörande
af förslag till kontrakt angående utarrendering af nämnda boställen.
En dylik anordning synes desto lämpligare, som före hvarje utarrendering
helt visst skola framställa sig nya önskemål angående hvad
som för tjänsteinnehafvarens räkning bör undantagas eller honom förbehållas
eller med bostället — särskildt dess åbyggnader — åtgöras.

Sedan Kungl. Maj:t meddelat föreskrift om indragning af bostadsboställe,
torde det af löneregleringsnämnden uppgjorda förslag till arrendekontrakt
böra af kontraktsprosten för pröfning och fastställelse öfverlämnas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet.

I fråga om uppbörd och förvaltning af inflytande arrendemedel synes

det i kammarkollegii och statskontorets cirkulär den 10 mars 1868 föreskrifna
förfarandet kunna tillämpas.

De till ärendet hörande handlingar varda härmed öfverlämnade.

Stockholm den 20 januari 1905.

Underdånigst

GUSTAF MUNTHE.

Karl Rydin, Edv. Åbergh. Hj. Nehrman.

föredragande.

A. Björkman.

.Wilhelm Dyberg.

A. W. Dufwa.

Albert Högström.

innehållsförteckning.

Inledning ................ sid, 1

Tidigare förslag till reformering af det ecklesiastika boställsväsendet .................. » 3

Lämpligheten af de ecklesiastika boställenas bibehållande eller deras indragning

med vissa undantag.......................................................................................... » 11

Domkapitlens yttranden ........................................................................ » 11

Länsstyrelsernas yttranden..................................................................... » 26

Kollegii yttrande.................................................................................... » 51

Förslag till grunder för de ecklesiastika boställenas indragning till svenska kyrkans

gemensamma aflöningstillgångar ..................................................................... » 61

Domkapitlens yttranden ........................................................................ » 61

Länsstyrelsernas yttranden .................................................................. * 64

Kollegii yttrande ................................................................................. » 73