UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1894:1)

H RIKETS KAMMÅRKO

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

JORDBRUKSLÅGENHETSKOMITÉNS DEN 23 NOVEMBER 1892
AFGIFNA FÖRSLAG TILL STYCKNING OCH FÖRSÄLJNING
AF VISSA JORDBRUKSDOMÅNER m. m.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTU.-AKTIEBOLAG.
1894.

Till KONUNGEN.

På Riksdagens i underdånig skrifvelse den 14 Maj 1891 gjorda
anhållan, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom
statsmagternas försorg tillfälle kunde beredas lör obemedlade och
mindre bemedlade att på lämpliga vilkor bilda egna jordbruk, hufvud -

sakligen å inom landet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker, har
Eders Kong! Makt genom nådigt bref den 25 derpåföljde September
uppdragit åt en komité att åvägabringa utredning i berörda hänseende,
dervid komitén skulle hafva att taga i öfvervägande, ej mindre i hvilken
mån och under hvilka vilkor upplåtelse af jord från kronans egendomar
kunde för befordrande af det af Riksdagen angifna syftemål
ega rum, än äfven huruvida berörda syftemål kunde genom ändring i
gällande lagstiftning eller på annat sätt befrämjas. Denna komité —
jordbrukslägenhetskomitén kallad — har till en början den 5 Mars
1892 afgifvit ett af motiv åtföljd t förslag till lag angående hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring och sedermera, efter afslutade
arbeten, med underdånig skrifvelse den 23 November sistnämnda
år till Eders Kong]. Maj:t öfverlemuat ytterligare ett betänkande, innefattande
förslag dels till styckning och försäljning af vissa jordbruksdomäner,
dels till torrläggning på statens bekostnad af vissa till odling
tjenliga sankmarker för att vinna tillfälle till upplåtelse derå af mindre
jordbrukslägenheter och dels till upplåtelse af odlingslägenheter å
lämpliga trakter inom Vesterbottens och Norrbottens län. Sedan öfver
sistberörda betänkande Domänstyrelsen, efter att hafva från Eders Kongl.
Majt:s Befallningshafvande i rikets samtliga län inhemtat yttranden, den
9 nästlidne Juni afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kammarkollegium
genom bilagda nådiga remiss den 15 September innevarande
år fått sig anbefaldt att till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt
utlåtande öfver samma betänkande i de delar, som beröra
ämnen, hvilka utgöra föremål för Kollegii embetsförvaltning; och får
Kollegium med anledning häraf i underdånighet anföra följande:

Enligt angifna begränsning af det nådigst lemnade uppdraget
torde det icke tillkomma Kollegium att uttala sig öfver de i nu föreliggande
betänkande innefattade förslag vare sig till styckning och
försäljning af vissa jordbruksdomäner eller till torrläggning på statens
bekostnad af vissa till odling tjenliga sankmarker. I afseende på förstnämnda
förslag har dock Kollegium, som gemensamt med Domänstyrelsen
den 8 November 1892 afgifvit underdånigt utlåtande öfver komiténs
förslag till lag angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring,
trott sig böra framhålla, att när mark, som för föryttring
till enskild person genom någon jordstyckningsåtgärd afskiljes från krokan
tillhörig domän, får mantal sig åsatt, sådan egendom synes böra,
i öfverensstämmelse med hvad som stadgas i nådiga brefvet den 29
Maj 1874 och Kollegii derpå grundade cirkulär den 14 påföljde Augusti
angående försäljning af åtskilliga mindre kronolägenheter, försäljas

utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan grundränta, som utgår
endast af kronoskatteegendomar, äfvensom i jordeboken upptagas under
titel »insockne eller allmänt frälse» och för betecknande af denna sin
natur få sig påförd ränta till kronan i likhet med andra frälsehemman
i orten.

I det tredje af komiténs ofvannämnda förslag — eller angående
upplåtelse af odlingslägenheter å lämpliga trakter inom Yesterbottens
och Norrbottens län — beröras deremot ämnen, med hvilka Kollegium,
enligt den för Kollegium gällande nådiga instruktion, har att taga befattning;
och åligger det alltså Kollegium att till granskning upptaga
detta förslag. Det har af komitén sammanfattats i följande punkter:

l:o) att i Norr- och Vesterbottens län upplåtelse af enstaka lägenheter
inom kronans område icke måtte tillåtas utöfver hvad som redan
stadgats om anläggande af skogstorp i Norrbottens län eller der sådan
upplåtelse ofvan odlingsgränsen icke påkallas af hänsyn till åtgärder
för samfärdselns främjande;

2:o) att tillstånd till nybyggesanläggningar enligt hittills gällande
författningar å öfverloppsmarkerna inom Norrbottens län tills vidare
och intill dess sig visat, huruvida det sätt för kolonisation, som komitén
föreslår, kommer att visa sig lämpligt och ändamålsenligt, icke
heller måtte beviljas;

8:o) att tillfälle till upplåtelse af odlingslägenheter deremot måtte
beredas å sådana inom kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller andra
kronan tillhöriga, nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Vesterbottens
län belägna områden, der i närheten af befintliga eller beslutade kommunikationsleder
ett flertal invid hvarandra liggande lägenheter anses
med fördel kunna till enskilda upplåtas;

4:o) att i främsta rummet härtill böra användas sådana sankmarker,
som efter torrläggning väl lämpa sig för odling af gräs
eller säd;

5:o) att förslag om upplåtelse af mark för sådant ändamål må
kunna väckas såväl af Domänstyrelsen och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
som af vederbörande kommunalnämnder, hvilka senare
skulle till Befallningshafvande!! sitt förslag ingifva;

6:o) att, der ej Domänstyrelsen sjelf väckt förslaget, detsamma
skall till nämnde styrelse ingifvas;

7:o) att, om Domänstyrelsen ur synpunkten af statens skogsvård
förklarar hinder möta för upplåtelsen, frågan derom må förfalla, derest
ej med hänsyn till upplåtelsens större betydelse för ortens kolonisation
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig böra hänvisa saken till

Eders Kong!. Maj:ts pröfning, dervid anmälan härom bör vara åtföljd
af utlåtande från nedan omförmälda nämnd;

8:o) att, der Domänstyrelsen sjelf väckt förslag om upplåtelse
eller utaf denna styrelse eller af Eders Kongl. Maj:t varder förklarad!,
att hinder för den ifrågasatta upplåtelsen ej möter, förslaget derom
bör, derest detsamma tillstyrkes af nämnden, åtföljd t af erforderlig utredning
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning;

9:o) att för hvart och ett af ifrågavarande båda län måtte tillsättas
eu särskild nämnd, bestående af landshöfdingen eller, vid hans
förfall eller i hans frånvaro, af landskamereraren, såsom ordförande,
jemte landtbruksingeniör samt en af landstinget och en af hushållningssällskapet
för länet i dess helhet eller för del deraf vald person,
såsom ledamöter, med för sistnämnda ledamöter utsedde suppleanter;

10:o) att denna nämnd skall dels afgifva utlåtande i sådan Eders
Kongl. Ma:jt understäld fråga om upplåtelse af lägenheter, der Domänstyrelsen
ur skogsvårdens synpunkt ansett upplåtelse icke böra ega
rum, dels ock med anledning af väckt förslag om dylik upplåtelse,
framstäldt af Domänstyrelsen eller mot hvilket denna styrelse ej haft
något att erinra eller med afseende hvarå Eders Kongl. Maj:t efter
hemställan enligt föregående mom. förklarat hinder icke möta för upplåtelsen,
åvägabringa utredning och afgifva utlåtande, ej mindre om den
föreslagna markens lämplighet för ändamålet i fråga och om den sannolika
kostnaden för densammas beredande till odling, vare sig genom
torrläggning, derest sådan erfordras, eller på annat sätt, än äfven om
andra förhållanden, som på frågans bedömande kunna inverka;

ll:o) att i de fall, der Eders Kongl. Maj:t funne skäl medgifva
upplåtelse af mark för anläggande af jordbrukslägenheter, kostnaden för
möjligen erforderlig torrläggning af marken, så vidt den afser hufvudaflopp
och större kanaler, men ej egentlig dikning, skulle liksom kostnaden
för nämndens resor, för biträde åt densamma och för de utredningar,
som af nämnden uppgjordes, af statsmedel bestridas;

12:o) att dylik torrläggning borde ske genom dess upplåtande på
entreprenad mot stäld säkerhet och arbetets behöriga verkställande af
nämnden eller någon dess ledamot öfvervakas;

13:o) att, sedan marken kommit i sådant skick, att den kunde
till enskilde för odling och bebyggande upplåtas, nämnden borde fördela
densamma i lämpliga lotter, innehållande för en hvar högst 15
hektar till odling af gräs eller säd lämplig mark, samt dessa lotter till
enskilde personer upplåta;

14:o) att till hvarje sådan lott dessutom skulle läggas ett område

af högst 35 hektar kronan tillhörig utmark, så nära lotten belägen,
som lämpligen läte sig göra, och afsedd för lägenhetsinnehafvarens
husbehof af virke och vedbrand samt till mulbete, i hvilket område
således ej skulle inräknas kala berg och öppna vatten;

15:o) att deremot ingen annan rätt till bete eller skogsfångst å
kronans mark skulle lägenhetsinnehafvaren tillkomma, än att han för
första uppsättningen af för lägenheten erforderliga byggnader egde att
a kronans skog erhålla utsyning af behöfligt och lämpligt virke;

lG:o) att lägenhetsinnehafvaren derjemte af statsmedel skulle erhålla
ett belopp af 300 till 500 kronor," till hjelp vid lägenhetens bebyggande
och uppodling enligt nämndens, med afseende å de olika
lägenheternas storlek och belägenhet, derom meddelade bestämmelser;

17:o) att detta penningeunderstöd skulle få lyftas antingen genast
vid lägenhetens tillträdande mot stäld, af nämnden godkänd säkerhet
för beloppets återgäldande, derest innehafvare ej inom viss tid från
tillträdet på nöjaktigt sätt fullgjort honom förelagd odlings- och byggnadsskyldighet,
eller ock när sådan byggnads- och odlingsskyldighet
blifvit enligt nämndens vitsord fullgjord;

18:o) att lägenheterna skulle upplåtas tills vidare endast med
nyttjanderätt, utan någon afgift och med rätt för innehafvaren att under
15 år vara fri från skatt till kronan för lägenheten och från andra
allmänna utlagor och onera, men med vilkor att denna besittningsrätt
utan ersättning för någon byggnad eller odling skulle vara förverkad,
derest innehafvaren ej inom förelagd tid och på föreskrifvet sätt fullgjort
ofvan berörda byggnads- och odlingsskyldighet eller han under
frihetsåren befunnes på mera anmärkningsvärdt sätt vanvårda byggnaderna
eller försumma lägenhetens skötsel;

19:o) att anmälan om dylik vanvård eller försummelse borde, der
anledning dertill förefunnes, af nämnden göras hos Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, som skulle ega att efter vederbörandes hörande
deröfver meddela beslut, samt att, om någon lägenhetsinnehafvare blefve
på dylik grund från sin lägenhet genom laga kraftvunnet beslut skild,
nämnden skulle ega att lägenheten till annan person upplåta på de
vilkor nämnden funne skäl föreskrifva;

20:o) att, sedan frihetsåren gått till ända eller dessförinnan, om
innehafvaren sådant payrkade, lägenheten borde efter de grunder, som
gälla för skattläggning inom lappmarken, åsättas visst hemmantal och,
derest stadgad byggnads- och odlingsskyldighet då befunnes vara fullgjord
och vidmakthållen, till skatte med full eganderätt för innehafvaren

omföras, dock endast med den rätt till skogen, som i Kongl. förordningen
den 29 Juni 1866 medgifves;

21:o) att nämnden vid val af de personer, som kunde till erhållande
af lägenheter sig anmäla, borde dertill antaga svenska medborgare och
i främsta rummet sådana, som, i öfrigt lämplige, varit vid torrläggningsarbetet
sysselsätta och dervid visat flit, ordentlighet och sparsamhet;

22:o) att sådana företag, som komitén nu ifrågasatt, åtminstone
till en början och till dess erfarenheten visat, om och i hvad mån ett
dylikt förfaringssätt kunde visa sig ändamålsenligt och kostnaderna
derför kunnat närmare utrönas, icke måtte ega rum i allt för stor utsträckning,
utan inskränkas till några för ändamålet särskilt lämpade
trakter;

23:o) att emellertid början med torrläggningsföretagen borde göras,
så snart den i Norrland för jernvägsanläggningar nu använda arbetsstyrka
kommer att i någon större mån minskas, så att dessa vid traktens
klimat och förhållande vanda arbetare måtte kunna först för torrläggningsarbetena
och sedan för kolonisationen vara att påräkna;

24:o) att sådana förändringar i reglementena för de allmänningar
som finnas inom åtskilliga socknar i Norrbottens län, måtte vidtagas,’
att de anslag för kommunala behof, som af allmänningarnes afkastning
utgå, utan särskildt tillskott må tillgodokomma icke blott såsom hittills
de icke jordegande medlemmarne i kommunen, utan äfven de jordegare,
hvilka icke hafva del i allmänningarne; samt

25:o) att, derest Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder gilla hvad
komitén sålunda föreslagit, Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen
göra framställning om rätt för Eders Kongl. Maj: t att på ifrågasatt
sätt göra upplåtelse till enskilda af kronans mark i de båda nordligaste
länen samt om ett årligt anslag för ändamålet, hvilket anslag åtminstone
till en början torde kunna begränsas till 100,000 kronor.

Under det komitén med sitt förslag till lag om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring afsett att för obemedlade och mindre
bemedlade underlätta bildandet af egna jordbruk, såvidt sådant genom
ändring i gällande lagstiftning läte sig göra, har komitén uti sitt senaste
betänkande i samma syfte föreslagit mera direkta åtgärder, för
hvilkas genomförande beräknats tillskott af statsmedel i ganska stor
omfattning.

Det berättigade och erkännansvärda i sträfvandet att på förstnämnda
sätt söka hjelpa den mindre bemedlade till ett sjelfständigt
jordbruk lärer väl ligga i öppen dag, hvaremot krafvet på statens medverkan
i den senare formen kan till sin rigtighet åtminstone sättas i
tvifvel. I allt fall synes ett förslag, som, i likhet med särskildt koiniténs
ofvan återgifna, ställer så stora anspråk på statskassan, hafva bort
föregås af en utredning, som ådagalade, att i vårt land öfverhufvud
några större svårigheter mött att, utan statsmakternas mellankomst,
bilda små jordbruk. En dylik utredning, som emellertid icke på grund
af någon uttrycklig föreskrift i åberopade nådiga bref den 25 September
1891 kan anses hafva ålegat komitén, är det icke möjligt för Kollegium
att, åtminstone utan stöi-re tidsutdrägt, åstadkomma. Ett mindre bidrag
dertill, hemtadt från hit insända förteckningar öfver för alltid eller på
viss tid beviljade afsöndringar från i enskild ego befintlig jord, har
dock Kollegium ansett sig böra lemna, dervid Kollegium inskränkt sina
undersökningar till rikets fem nordligaste län, enär i allmänhet endast
dessa utgjort föremål för kolonisationsplanen. Af berörda förteckningar
har Kollegium för tioårsperioden 1883—1892 gjort nedanstående sammandrag,
som utvisar antalet och arealen af under den tiden afsöndrade
lägenheter, men mot hvilket sammandrag bör anmärkas, att i följd af
bristande fullständighet hos förteckningarna uppgift å areal icke kunnat
meddelas beträffande Vestcrnorrlands län samt rörande Jemtlands län
endast med afseende på 24 af de 39 under perioden derstädes beviljade
afsöndringar:

L ii n.	Antal afsöndringar	Areal
för all-tid. !	pa viss tid.	summa.	medeltal årligen.	summa medeltal årligen hektar. 1 hektar.
Gefleborgs ...........	1,829	2	1,831	183	5,249,0938	525
Vesternorrlands ...	55	0	55	5		—
Jemtlands ...........	36	3	39	4	272,974 9	27
Vcstcrbottens ...	380	1	381	38	3,536,03 6 0	353
Norrbottens .........	897	15	912	91	2,810,2529	281 \|
Summa	3,197	21	3,218	321

Denna tablå, hvars fullständighet äfven i andra än redan anmärkta
afseenden kan betviflas, utvisar, att i förenämnda län under hvart och
ett af åren 1883—1892 i medeltal afsöndrats 321 lägenheter, af hvilka
det ojemförligt största antalet kommer på Gefleborgs län med 183,
hvarefter närmast i ordningen följa Norrbottens och Vesterbottens län
med respektive 91 och 38. Naturligt är, att dessa lägenheter varit af
mycket vexlande storlek, äfvensom att de tagits i anspråk för olika
ändamål; och, enligt hvad jordafsöndringsförteckningarna föranleda,
utgöres särskildt en del af dem af skogsmark, hvilken knappast under
den närmaste tiden torde blifva föremål för något jordbruk. Hvad
tablån emellertid icke visar är, huruvida benägenheten att bilda egna
jordbruk varit större, än som betecknas af de i tablån upptagna, icke
så synnerligen höga siffror, och, om detta varit händelsen, af hvilken
eller hvilka anledningar någon jordupplåtelse icke kommit till stånd.
Det är en dylik undersökning, som, enligt Kollega mening, borde hafva
företagits, innan förslag framstälts att med statsmedel bereda enskilde
personer egna jordbruk.

Förutsatt emellertid att, för vinnande af nämnda mål, statens
mellankomst är af omständigheterna påkallad, så torde vidare kunna
ifrågasättas, om de ganska betydande statsutgifter, som måste blifva
förbundna med genomförandet af komiténs ofvan intagna förslag, kunna
antagas blifva till något varaktigt gagn för dem hjelpen afser. Komitén
sjelf (sid. 23) håller visserligen före, att »gynsamma vilkor vid upplåtelse
af mark åt mindre jordbrukare skola i regel verka tillfylles för att
trygga dem i besittning af deras fastigheter». Men erfarenheten från
ny byggesväsendet talar i det hela ett annat språk, oaktadt nybyggaren
i allmänhet fått större förmåner sig medgifna, än som nu föreslås för
den nye kolonisten i rikets två nordligaste län. Sitt eget omdöme om
den gamla kolonisationsformen uttalar komitén (sid. 51) i följande ord:
». . . att nybyggesväsendet i många, kanske de flesta fall ledt derhän,
att personer under förevändning af nybyggesanläggning fått tillegna
sig ganska betydliga områden af öfverloppsmarkerna, men sedermera
inskränkt sina odlingsföretag till det minsta, som möjligen låtit sig
förena med jordens besittning, och riktat sina hufvudsakliga sträfvanden
på skogslrpgge, utan tanke på landets varaktiga uppodling. Slutligen
hafva nybyggarne, efter en längre eller kortare tids fruktlösa försök
att bevara sin och familjens sjelfständiga existens, blifvit tvungna att
kasta sig i armarne på skogsspekulanter med den påföljd, att de måst
gå från gård och grund eller i lyckligaste fall fått sig tilldeladt något
mindre födoråd. Nybyggesupplåtelsen hade i sådant fall endast bi -

dragit att öka de stora bolagens redan nu betydliga och äfven af andra
orsaker alltjemt växande possessioner med en derå bosatt osjelfständig
torparebefolkning.»

Det måste medgifvas, att denna skildring innehåller mycket som
är sant, och Kollegium vågar knappast tro, att den nya kolonisationsplanen
skall kunna genomföras på ett sätt, som berättigar till fördelaktigare
omdöme öfver dess verkningar, om ock de bestämmande faktorerna
äro något olika i de särskilda fallen. Efter »fruktlösa försök
att bevara sin och familjens sjelfständiga existens» skall antagligen den
nye kolonisten, lika väl som den gamle, duka under, för den händelse
han icke, strax efter det han blifvit egare af den lägenhet, som staten,
understundom med ganska stora kostnader för dess försättande i odlingsbart
skick, upplåtit, och hvilken lägenhet blifvit försedd med ett lämpligt
skogsanslag förutom byggnadsvirke, föredrager att sälja samma
lägenhet, sedan han förut tillika uppburit den honom tillerkända odlingshjelpeu,
som kan uppgå ända till 500 kronor.

Visserligen är, såsom komitén (sid. 48) framhåller, vidden af den
anslagna skogsmarken i och för sig »icke så stor, att den innebär
någon lockelse för skogsspekulanter». Men som en af förslagets hufvudbestämmelser
är, att endast mark, som erbjuder »ett flertal invid hvarandra
liggande lägenheter», bör upplåtas, kan frestelsen att komma åt
en dylik skogskomplex blifva ganska stor. Då dertill kommer, att de
till upplåtelse ifrågasatta områdena böra vara belägna »i närheten af
befintliga eller beslutade kommunikationsleder», ökas faran för, att dessa
väl belägna kolonier kunna blifva till och med mycket begärliga för
de stora bolag, som drifva sin rörelse rundt omkring dem: skogen och
den till odling upplåtna jorden måste naturligtvis på de ifrågasatta
platserna hafva ett ganska högt värde och de byggnader, som der
komma att uppföras, torde alltför väl egna sig till bostäder åt bolagens
arbetare. Men att under sådana förhållanden den mindre jordbrukaren
i dessa bygder icke skall kunna i längden visa tillräcklig motståndskraft
mot de mägtiga bolagen, lärer, med hemtadt stöd från nybyggesväsendets
historia, kunna tagas för visst; och en »osjelfständig torparebefolkning»
eller en befolkning, lefvande under ännu sämre vilkor än
denna, skall troligen så småningom efterträda de förre jordegarne.

Komitén synes icke heller sjelf hysa så synnerligen stort förtroende
till den framlagda kolonisationsplanen, att döma af följande
yttrande å sid. 53 af betänkandet: »komitén inser nämligen vigten af,
att den fosterländska tanke, för hvars förverkligande komitén genom
sitt förslag sökt utvisa de bästa möjliga medlen, icke genom förhastadt

utförande eller anläggning i alltför stor skala med deraf följande motgångar
och svikna förhoppningar bringas i misskredit. Den af komitén
förordade, nya och hittills oförsökta metoden för kolonisation af dessa
nordliga trakter kan ju möjligen framdeles befinnas icke i allo åstadkomma
det dermed åsyftade gagnet. Vid sådant förhållande och då
de anspråk på offervillighet från det allmännas sida, som ofvan framstälts,
icke äro af ringa betydenhet, är en viss försigtighet vid realiserandet
oundgänglig.))

Dessutom torde mot komiténs förslag kunna anmärkas, att endast
de personer, till hvilka lägenheterna i första hand upplåtas, kunna förväntas
få något gagn af det nya kolonisationssystemet, emedan lägenheterna
vid öfverlåtelse till annan person med all säkerhet komma att
betinga ett pris, som måste göra dem oåtkomliga för de obemedlade
eller mindre bemedlade. Någon synnerligen länge påräknelig hjelp
kan således icke anses vara gifven genom statens uppoffringar för
samma system, såvida icke, allt efter som nye sökande anmälde sig,
ständigt nya områden kunde antagas vara att tillgå och statens medel
finge för ändamålet obegränsadt tagas i anspråk.

Hvad Kollegium sålunda anmärkt mot komiténs förslag skulle i
viss mån förebyggas, om lägenheterna upplätes, icke med rätt för
innehafvarne att, efter fullgörandet af vissa byggnads- och odlingsskyldigheter,
vinna eganderätt till desamma (punkt 20), utan endast
med ständig besittningsrätt, dervid bestämmelserna om besittningsrätt
till krononybyggen, med undantag för rättigheten att under vissa förutsättningar
få lägenheterna omförda från krono till skatte, i det hela
skulle kunna fastställas till efterrättelse. Härigenom skulle dels lägenheterna
kunna under längre tid räddas åt den förste odlaren och hans
familj, dels ock en välbehöflig kontroll utöfvas öfver det sätt, hvarpå
åbon bygde äfvensom häfdade jorden. En upplåtelse med denna mindre
rätt synes ej heller behöfva komma i strid med Riksdagens i dess
underdåniga skrifvelse uttryckta önskan; ty benämningen »eget jordbruk»
kan icke anses vara utesluten i alla de fall, der brukaren icke jemväl
eg er den jord han odlar. Hvad Riksdagen framför allt afsett synes
vara att bereda den lösa befolkningen inom landet »en tryggare ställning
och fastare binda densamma vid hemorten och fäderneslandet», att uppamma
»eu talrik befolkning af smärre, sjelfständiga jordbrukare» (so
Riksdagens skrifvelse). Och denna sjelfständighet äfventyras för visso
icke genom en »stadgad åborätt», men väl torde en sådan besittningsform
vara ett medel att uppehålla den sjelfständighet, som eljest ofta

visat sig hafva gått förlorad för de mindre jordbrukarne i de norra
länen, så snart de fått sin åborätt förvandlad till eganderätt.

Ehuru icke i lika hög grad beredande den trygghet och sjelfständighet,
som ett värdskap enligt åborättsförfattningarne gifver, synes
vid sidan af eller i stället för detta äfven kunna anbefallas det system
med skogstorp, som blifvit infördt genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse till Domänstyrelsen den 29 Maj 1891 angående upplåtande af
odlingslägenheter på kronoparker i Norrbottens län.

Enligt innehållet af berörda nådiga skrifvelse är det Domänstyrelsen
medgifvet att, der det för kronoparks vård och bevakning tinnes vara
gagneligt, på viss bestämd tid, ej öfverstigande tjugu år, till odling
och bebyggande upplåta på kronoparken befintliga, till skogstorp tjenliga
lägenheter åt personer, som ega god frejd och äro fullt arbetsföra,
samt i öfrigt finnas vara lämpliga, under följande vilkor och förbehåll,
nemligen: att lägenheter, som sålunda afsättas till skogstorp, skola
noggrant beskrifvas och å marken begränsas; att torparen må utan afgift
från kronoparken erhålla dels efter utsyning behöfligt virke till torpets
“byggnader och hägnader samt öfrigt husbehof, dels ock efter anvisningerforderligt
skogsfång till vedbrand, det senare dock endast af vindfäld
och torr skog; att under första upplåtelsetiden torparen må, utan afgäld
till kronan, bruka torpet och åtnjuta frihet från utlagor och onera mot
skyldighet dels att i enlighet med de föreskrifter, som af Domänstyrelsen
vid upplåtelsen meddelas, uppodla och bebygga lägenheten, dels att
inom det område af kronoparken, som varder honom anvisadt, utöfva
tillsyn och bevakning, dels ock att på tillsägelse af vederbörande skogstjensteman
och mot skälig ersättning utgöra å kronoparken erforderliga
arbeten; att, sedan af Domänstyrelsen föreskrift^ byggnader blifvit å
torpet uppförda och godkända, torparen må af statsmedel uppbära ett
kontant belopp af femhundra kronor mot skyldighet för honom att, i
händelse han af en eller annan anledning varder från lägenheten skild,
afstå densamma utan anspråk på ersättning för å lägenheten nedlagdt
byggnads- och odlingsarbete; att efter frihetsårens slut torpet genom
Domänstyrelsens försorg skall, i förhållande till detsammas storlek och
beskaffenhet, åsättas viss årlig afgäld, att utgöras medelst dagsverken
å kronoparken; att torpare, som af Domänstyrelsen finnes hafva torpet
väl uppodlat och bebyggt, må efter frihetsårens slut mot faststäld afgäld
erhålla förnyad upplåtelse å torpet, samt att, derest torpare, som
finnes hafva väl skött och bebyggt lägenheten, före första upplåtelsetidens
utgång dör eller varder oförmögen att fullgöra sina förpligtelse:-,
hans barn eller arfvingar, derest de finnas till torpare lämpliga, må

1-1

ega att med Domänstyrelsens begifvande öfvertaga torpet eller, om de
ej vilja eller kunna mottaga detsamma, öfverlåta torpet åt annan, af
Domänstyrelsen godkänd person mot den godtgörelse för å torpet nedlagdt
arbete, som må kunna betingas; att torpare, som blifvit dömd
för svårare brott, må kunna af Domänstyrelsen uppsägas till afflyttning
från torpet nästföljande midfasta; att, derest Domänstyrelsen skulle finna,
att torpare gjort sig skyldig till skogsåverkan eller ovarsamt handhafvande
af eld eller torparen företagit sig annat, som väsentligen
strider mot lag eller allmän ordning, eller underlåtit att fullgöra åtagna
skyldigheter eller ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, på Domänstyrelsen
må ankomma att uppsäga honom till afflyttning från torpet,
med rätt för torparen att åtnjuta laga fardag; samt att i öfrigt erforderliga
föreskrifter med afseende å torpen och torparne må af Domänstyrelsen
meddelas.

De kronan tillhöriga marker, å livilka dylika torp, i enlighet med
berörda nådiga bref, kunna få anläggas, äro, såsom nämndt, endast
kronoparkerna i Norrbottens län, och ett hufvudvilkor för medgifvande
af anläggningen är, att densamma finnes vara för kronoparkens bevakning
och vård gagnelig. Men om det för ändamålet att bereda mindre
bemedlade personer egna jordbruk synes lämpligt, att kronans jord
tages i anspråk, torde systemet med skogstorp kunna finna användning
såväl å kronoparkerna som å icke särskilt disponerade kronomärke!- ej
blott i Norrbottens län, utan äfven i Vesterbottens län, så snart dessa
marker för öfrigt hafva den beskaffenhet och det läge, som i komiténs
förslag angifvas. Dessa''torp synas då böra upplåtas af Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i de särskilda länen och torparen icke få
sig ålagd någon bevaknings- eller dagsverksskyldighet åt kronan, likasom
han borde vara fri från afgäld för torpet. Deremot torde öfriga
bestämmelser i det nådiga brefvet kunna med fördel tillämpas äfven å
innehafvare af sådana lägenheter, som äro afsedda att upplåtas enligt
komiténs förslag. Väl kan det invändas, att genom inskränkning af
besittningstiden för hvarje upplåtelse till tjugu år och genom det för
vissa fall stadgade äfventyr af torpets förlust torparens sjelfständighet
skulle lida allt för stort intrång, men då å andra sidan ett ordentligt
fullgörande af föreskrifna skyldigheter samt redbarhet och laglydighet
skydda mot rubbning af besittningsrätten, kan förlusten af denna åtminstone
icke sägas hafva berott af omständigheter, öfver hvilka torparen
icke förmått råda.

Hvilken af nu senast nämnda former för upplåtelse till mindre
bemedlade af jord från kronans egendomar — under stadgad åborätt

eller såsom torp enligt nådiga brefvet den 29 Maj 1891 — väljes, så
har densamma, enligt Kollegii förmenande, företräde framför den af
komitén föreslagna, och det just med hänsyn till det syftemål, man i
första hand önskat vinna, nemligen uppblomstringen af ett mindre jordbruk
med sjelfständighet för dess idkare.

Beträffande komiténs här ifrågavarande förslag i öfrigt, synes
detsamma vara egnadt att väcka vissa betänkligheter såväl på grund
af de störa kostnader, som antagligen blifvit förenade med dess för
verkligande — en synpunkt, hvarur det emellertid icke torde tillkomma
Kollegium att företrädesvis betrakta förslaget — som ock med afseende
på befarade olägenheter ej mindre för statens skogsvård än äfven för
närboende hemmansegare och lappbefolkningen i de trakter, der lägenheterna
komme att upplåtas. I sistberörda hänseende tillåter sig Kollegium
att i underdånighet hänvisa till komiténs sammanfattning (sidd.
41 och följ.) af hvad vederbörande haft att anmärka mot en af Vesterbottens
läns landsting gjord framställning om upplåtelse under eganderätt
af lägenheter om 5 till 10 tunnlands areal å till sädesodling tjenlig
mark på kronomarker inom nämda län, anmärkningar, som i det hela
synas ega tillämpning äfven på komiténs ifrågavarande förslag. Åtminstone
har Kollegium icke funnit sig öfvertygadt af hvad komitén
anfört till förminskande af farhågorna för de menliga följderna ur
nämnda synpunkter af komiténs egen kolonisationsplan.

På grund af hvad Kollegium sålunda mot komiténs förevarande
förslag i anseende till dess allmänna innebörd haft att erinra, finner
sig Kollegium böra för sin del i underdånighet afstyrka förslagets
antagande.

För den händelse likväl att Eders Kongl. Maj:t skulle i nåder
finna förslaget i dess allmänna syfte förtjena nådigt afseende, har
Kollegium ansett sig böra i underdånighet meddela de anmärkningar,
hvartill Kollegium funnit förslagets särskilda bestämmelser föranleda.

Punkterna 1 och 2.

I dessa punkter bär komitén hemstält, dels att i Norrbottens och
Vesterbottens län upplåtelse af enstaka lägenheter inom kronans
område icke annat än i vissa särskilt angifna undantagsfall måtte
vidare tillåtas, dels ock att tillstånd till nybyggesanläggningar å inom

Norrbottens län befintliga öfverloppsmarker enligt hittills gällande författningar
tillsvidare icke måtte beviljas.

Med anledning af hvad komitén sålunda hemstält, har Kollegium
trott sig till en början böra i korthet erinra om lagstiftningen i berörda
ämnen.

I afseende på nybyggens anläggande i Norrland gälde från början,
att det var en hvar tillåtet att nedsätta sig å de obebygda skogarne
derstädes. Men från medlet af 1600-talet till medlet af 1700-talet inskränktes
detta tillstånd hufvudsakligen till dem, som ville och kundo
betjena de der anlagda bergverken, hvarefter denna grundsats åter
öfvergafs och odlingsarbetet uppmuntrades, isynnerhet genom afvittringsstadgarna
den 8 December 1820 och den 10 Februari 1824. Men
efter någon tid började man åter befara vådor af den med en obegränsad
nybyggesanläggning förenade skogssköflingen, i följd hvaraf
Kong!. Maj:t i nådig skrifvelse till Kollegium den 25 Maj 1860, i samband
med förordnandet om undersökning angående lämpligaste sättet
att disponera de afvittrade öfverloppsmarkerna, meddelade förbud för
nybyggesanläggningar på dessa marker, intill dess den anbefalda undersökningen
försiggått, och utsträcktes detta förbud genom Kongl. kungörelsen
den 21 December 1865 tillsvidare äfven till sådana kronomärke]'',
för hvilka afvittring då ännu icke blifvit faststäld. Men sedan genom
Kongl. kungörelsen den 29 Juni 1866 inskränkande föreskrifter meddelats
i afseende på dispositionsrätten till skogen å sådana skattehemman,
som uppkommit af nybyggen, ansågs förbudet mot nybyggesanläggningar
kunna upphäfvas, och genom en särskild nådig kungörelse
åt samma dag tillätos åter sådana anläggningar såväl på kronans
oafvittrade skogar som på sådana öfverloppsmarker, hvilka vid föreskrifven
undersökning befunnits otjenliga till kronoparker.

Anförda bestämmelser hafva icke haft afseende på lappmarkerna,
utan fingo nybyggen der utan inskränkning anläggas, till dess sådant
förbjöds, först genom Kongl. brefvet. den 13 December 1867, på öfverloppsmarkerna
ofvanför den provisionela gränslinien emellan kulturlandet
och fjellbyggden derstädes och, sedermera genom Kongl. kungörelsen
den 19 april 1872, äfven på den del af lappmarkerna, som är belägen
nedanför om förmälda gränslinie. Att emellertid enligt nådiga stadgan
om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker den 30
Maj 1873 nybyggesanläggningar åter medgifvas såväl i samband med
som efter afvittringen, framgår af följande föreskrifter i samma stadga,
nemligen: att genom allmän afvittring nödiga områden skola från
kronans marker tilldelas såväl de i lappmarken förut varande icke

behörigen afvittrade hemman och nybyggen som ock de nybyggen,
hvilka kunna vid afvittringen i laga ordning tillkomma (§ 1); att efter
den allmänna afvittringens fullbordande nybyggen må på odisponerad
mark inom de till odling tjenliga delarne af landet åt hugade sökande
upplåtas och genom särskilda afvittringsåtgärder utbrytas (§ 6 mom. 2);
samt att hvad stadgan innehåller angående allmän afvittring skall i
tillämpliga delar gälla äfven för sådan särskild afvittringsåtgärd, som
i § 6 mom. 2 omförmäles, dock att, i fall den särskilda åtgärden pröfvas
ej kunna lagligen ega rum, sökanden åligger att gälda den kostnad,
som af ansökningen föranledes (§ 31).

I fråga om afvittringens verkställande gälla i viss mån olika
grunder för lappmarkerna och för det öfriga Norrland. Så skulle vid
afvittringsförrättningarna i kustlandet, enligt 1820 och 1824 årens författningar,
bland annat, öfverloppsmarkerna i samband med afvittringen
indelas till nybyggen, såvidt dessa marker voro dertill tjenliga, hvarefter
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hade att upplåta lägenheterna
åt hugade sökande och, om sådane icke anmälde sig, i länet utfärda
kungörelse om, att dylika lägenheter funnos att öfvertaga. I lappmarkerna
deremot förekommer icke indelning till nybyggen i sammanhang
med afvittringen under annan förutsättning, än att ansökning
derom i behörig tid göres hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande (1873
års stadga § 6 mom. 1.).

Hvad härefter angår dispositionen af öfverloppsmarkerna, så
innehåller, efter hvad redan blifvit antydt, nådiga skrifvelsen till Kollegium
den 25 Maj 1860, att länsstyrelserna skulle å kronans genom
afvittring bestämda skogsmarker låta verkställa undersökning för att
utröna, hvilka delar af dessa marker hade det sammanhängande läge
och vore af den beskaffenhet, att de skäligen borde såsom kronoskogar
bibehållas, och hvilka delar vore af den natur, att de icke med nytta
och förmån kunde af kronan bibehållas, utan lämpligen borde åt enskilde
öfverlåtas, samt att länsstyrelserna derefter skulle till Kongl. Maj:t
inkomma med underdåniga förslag rörande förmånligaste sättet för
nämnde skogars användande. Kongl. förordningen angående kronoparkers
bildande i Stora Kopparbergs och de norrländska länen den
21 December 1865 inskärper ytterligare, att öfverloppsmarkerna, såväl
redan befintliga som de, hvilka derefter uppkomme, skulle, om så
befunnes lämpligt, bibehållas såsom kronoparker, i följd hvaraf länsstyrelserna
skulle, der sådant icke redan skett, till utrönande deraf
verkställa undersökning samt derefter inkomma till Kongl. Maj:t med
underdånigt yttrande i ämnet. Slutligen förordnades genom Kongl.

skrifvelsen till Kollegium den 26 Juni 1866, att sådana trakter å öfverloppsmarkerna,
hvilka erbjöde ringa tillfällen till odling (nybyggesanläggning)
samt icke heller vore lämpliga att bibehållas såsom kronoparker,
skulle antingen förenas med hemman och byalag utan skatteköpeskilling,
men med tillökning i mantal och ränta, eller ock beläggas
med skogsränta samt försäljas åt den högstbjudande under eganderätt,
och skulle länsstyrelserna derför vid afgifvande af underdånigt förslag
rörande disposition för framtiden af öfverloppsmark jemväl taga under
öfvervägande, huruvida densamma eller någon del deraf kunde vara af
beskaftenhet att lämpligast höra på något af berörda två sätt disponeras.
Huru öfverloppsmarker i öfrigt kunna användas, saknar i detta sammanhang
betydelse.

Jemväl rörande dispositionen af öfverloppsmarker framträder, såvidt
Kollegium kunnat finna, en olikhet emellan lappmarkerna och det
öfriga Norrland. Inom lappmarkerna skall nemligen vid sjelfva afvittringen
en sådan undersökning, som nämnts, ega rum, hvarför det kan
antagas, dels att derstädes befintlig mark, som företrädesvis är tjenlig
till kronopark, varder, der ej på grund af nyssnämnda Kongl. förordning
den 21 December 1865 så redan skett, afsatt till kronopark, dels
ock att således ny undersökning efter afvittringen ej nödvändigt behöfver
försiggå, utan öfverloppsmark, som vid afvittring ej funnits böra
till kronopark användas, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kan upplåtas till nybyggen, såsom 1873 års afvittringsstadga ju också
synes förutsätta. I dqt öfriga Norrland deremot, hvarest från början
icke var frågan om att vid afvittringen afsätta någon kronopark, utan
uppkomna öfverloppsmarker, derest de disponerades, antingen användes
till nya hemmansanläggningar eller upplätos mot smörränta, måste
derför, när kronan beslöt att för sig bibehålla de skogsmarker, som
efter afvittringen återstode och kunde med fördel ställas under allmän
förvaltning, en undersökning, till utrönande af hvilka marker voro så
beskaffade, företagas. Och då Kongl. Maj:t förbehöll sig att pröfva
resultatet af denna undersökning, måste följden vidare blifva den, att
Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall bestämde, icke blott huruvida marken
i fråga skulle afsättas till kronopark, utan äfven om den skulle upplåtas
till nybyggesanläggning eller på annat sätt användas.

Numera har lagstiftningen i här berörda ämnen till största delen
förlorat sin betydelse, sedan hela Norrland, med undantag af, såvidt
till Kollegii kännedom kommit, Enontekis och Juckasjärvi socknar,
undergått afvittring, samt de nedanför odlingsgränsen befintliga öfverloppsmarker,
utom i Norrbottens läns lappmarkssocknar, blifvit afsätta

till kronoparker eller eljest så fullständigt disponerade, att blott några
mindre områden finnas, beträffande livilka ännu återstår att fatta beslut
i sådant afseende. Med hänsyn till sistberörda förhållande är det derför
rigtigt, när komitén (sid. 51) säger, att endast inom Norrbottens län
»nybyggesanläggningar enligt 1873 års afvittringsstadga fortfarande
medgifvas».

Emellertid har, såsom förut blifvit anfördt, komitén (punkt 2)
hemstält om meddelande af förbud tillsvidare mot nybyggesanläggningar
å öfverloppsmarkerna i Norrbottens län. Häremot har Landshöfdingeembetet
i samma län erinrat, bland annat, att, då, såsom der vore
fallet, det hufvudsakliga sträfvandet måste riktas på en utveckling af
kolonisationen derhän, att så stor folkmängd och odling, som med
rådande förhållanden vore möjligt, måtte der finna utrymme, intet
bepröfvadt sätt derför syntes böra uteslutas, helst den ena formen icke
hindrade den andra eller gjorde den öfverflödig; att om deremot upplåtelse
endast skulle få ega rum af små jordbrukslägenheter (femton
hektar) och blott på orter, som läge i närheten af befintliga eller beslutade
kommunikationsleder, kolonisationen skulle menligt inskränkas
och alldeles förhindras inom de ofantliga områden, hvilka saknade
sainfärdsmedel, såsom förhållandet ännu vore med stora delar af Norrbotten;
samt att då nu, sedan afvittringen i länet så nära nått sin
fullbordan, att andra nybyggesanläggningar icke lagligen kunde ifrågakomma
än sådana, som af Eders Kong]. Maj:t vid disposition af öfverloppsmarkerna
pröfvades nödiga och nyttiga, ingen olägenhet således
vore tänkbar, men stora fördelar för länets kolonisation med visshet
vore att förvänta af en fortsatt upplåtelse äfven i ringa omfattning
och i sällsyntare fäll af nybyggen.

Kollegium biträder denna Landshöfdingeembetets mening, att nybyggesanläggningar
fortfarande böra kunna tillåtas, särskildt som de
fall, då fråga derom hädanefter kan uppstå, antagligen blifva mycket
sällsynta. Deremot kan Kollegium icke dela Landshöfdingeembetets
åsigt, »att andra nybyggesanläggningar icke lagligen kunna ifrågakomma
än sådana, som af Eders Kong!. Magt vid disposition af öfverloppsmarkerna
pröfvas nödiga och nyttiga». Ty, såsom Kollegium ofvan
utvecklat, kunna, jemlikt 1873 års afvittringsstadga,'' efter afvittringen
i lappmarkerna, nybyggen derstädes äfven af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
upplåtas; och ehuru det knappast kan komma att inträda,
att något enligt 1820 och 1824 årens författningar indeladt nybygge
nu först skulle finna en »hugad sökande», vore det dock full -

komligt lagligt, om ett dylikt nybygge i sådan händelse äfven upplätes
af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande.

Komitén har vidare (punkt 1) föreslagit, att »i Norr- och Vesterbottens
län upplåtelse af enstaka lägenheter inom kronans område»
icke, utom i vissa undantagsfall, måtte tillåtas. Af motiven (sid. 43)
framgår, att uttrycket »enstaka lägenheter» afser sådana lägenheter,
som ligga aflägset från större kommunikationsleder, hvarjemte Kollegium
antager, att med »kronans område» i detta fall menas företrädesvis
kronans öfverloppsmarker. Förslaget skulle således innebära en ändring
i förenämnda nådiga skrifvelse till Kollegium den 26 Juni 1866; men
får Kollegium, under framhållande af, att då dylika enstaka lägenheter
icke för komiténs kolonisationsplan komma att tagas i anspråk, frågan
om deras disposition synes jemförelsevis främmande för det föreliggande
ämnet, uttala såsom sin mening, att förslaget i denna de], till stöd för
hvilket något skäl icke blifvit anfördt, ej. synes förtjena vidare afseende.

Skulle emellertid komiténs förslag i öfrigt vinna gillande, torde
det vara lämpligt, att bestämmanderätten i alla de fall, då det blifver
fråga om disposition af öfverloppsmarker, förenas hos Eders Kongl.
Maj:t, på det att icke af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eu
nybyggesanläggning må varda medgifven på sådan mark, som måhända
passar bättre för det ändamål, som genom komiténs förslag skall
främjas.

Kollegium får derför i underdånighet hemställa, att förslaget i
punkterna 1 och 2 icke må föranleda till annan åtgärd, än att föreskrift
meddelas derom, att upplåtelse af nybyggen å öfverloppsmarkerna
i Norrbottens län icke må medgifvas utan efter Eders Kongl.
Maj:ts bestämmande i hvarje särskilt fall; och torde i sammanhang
dermed, om man vill förekomma en koncentrering i de stora bolagens
händer af nybyggen med större skogsanslag, rätten till skatteomföring
af de nybyggen, som hädanefter komma att upplåtas, böra upphäfvas
eller väsentligen inskränkas.

Punkt 3.

Den mark, hvarå odlingslägenheterna skulle kunna upplåtas,
augifves här vara kronoparkerna, öfverloppsmarkerna eller »andra kronan
tillhöriga nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Vesterbottens län
belägna områden.»

Ehuru kronoparkerna icke tillhöra den fasta egendom, öfver hvilken

Kollegium eger vård och inseende, tillåter sig Kollegium likväl i underdånighet
framhålla, hurusom det nu föreslagna sättet för deras användning
skulle åstadkomma den »sammanblandning med enskildes egor»,
hvarför § 5 i Kongl. förordningen angående kronoparkers bildande den
21 December 1865 varnar, en sammanblandning, som i förevarande
fall synes desto hellre böra undvikas, som den, då något egoutbyte
här icke kan ifrågakomma, skulle blifva för alltid bestående.

På sätt redan blifvit antydt, förekomma nedanför odlingsgränsen
hufvudsakligen inom Norrbottens läns lappmarkssocknar öfverloppsmarker,
som icke ännu blifvit disponerade; och, enligt till Kollegium
inkomna afvittringsutslag för Arvidsjaurs, Gellivare och Jockmocks
socknar, utgjorde de vid afvittringeu derstädes uppkomna öfverloppsmarker
tillhopa en areal af 724,334,5 5 hektar, deraf 1,330,3 0 hektar inegor,
282,838,75 hektar duglig skogsmark och 440,165,5 hektar impediment,
hvarförutom, enligt Domänstyrelsens underdåniga berättelse rörande
skogsväsendet för år 1890, arealen af de inom Juckasjärvi socken samt
Arjeplougs då ej afvittrade socken befintliga kronomarker, af hvilka
skogsafkastuing vore att förvänta, skulle kunna beräknas till minst
300,000 hektar.

Såsom »andra kronan tillhöriga» områden, hvilka, utom kronoparkerna
och öfverloppsmarkerna, skulle kunna för omförmälda ändamål
tagas i anspråk, nämnas uttryckligen i motiven (sid. 45) de inom närmaste
framtid till kronan återfallande stockfåugstskogar; hvaremot de
inom kronoparks område i åtskilliga lappmarkssocknar belägna spridda
ängslägeuheter, hvilka på grund af särskilda nådiga bref förklarats,
innan de kunde mot annan mark utbytas, tillsvidare fa bibehållas under
de hemman och nybyggen, till hvilka de hörde, af komiten ansetts i
allmänhet böra undantagas från kolonisation, enär vederlag af lämplig
beskaffenhet flerestädes ej torde vara att tillgå samt en inlösen af
ängarna skulle medföra betydande utgifter.

I likhet med Domänstyrelsen anser icke heller Kollegium, att
ifrågavarande ängar böra åt kronan återförvärfvas, för att, på sätt
Landshöfdingeembetet i Norrbottens län föreslagit, användas till höbord
åt de nye kolonisterna. Men utom sådane de privilegierade sågverkens
stockfångstskogar, som genom särskilt aftal med sågverksegarne återfalla
till kronan, kan tydligen äfven annan egendom vara lämplig att
upplåtas, särskilt, åbolediga kronohemman, om hvilkas disposition föreskrift
meddelats i nådiga brefvet den 9 November 1849, kungjordt
genom Kollegii cirkulär den 13 derpåföljde December. T allt fall och
då det naturligtvis icke kan vara förslagets mening, att egendom, som

redan för annat ändamål upplåtits eller på särskildt sätt disponerats —
t. ex. boställeu ellor kronans utarrenderade jordbruksdomäner — skulle
på nu föreslaget sätt användas, synes det icke vara öfverflödigt, att
antydan göres om en dylik inskränkning i afseende på den mark, som,
utöfver kronoparkorna och öfverloppsmarkerna, skulle för kolonisation
upplåtas.

Punkt 4.

Att, såsom här föreslagits, »i främsta rummet» till odliugslägenheter
använda sankmarker, hvilka dessförinnan skulle torrläggas, kan
icke vara förenligt med god hushållning, helst komitén (sid. 46) upplyst,
att »tillfälle till upplåtelse af lägenheter af önskadt omfång och
läge på många ställen jemväl å fast mark förefinnes»; i följd hvaraf
den af komitén föreslagna ordningsföljd emellan sådana upplåtelser icke
torde böra iakttagas.

Punkt 6.

-förslag till upplåtelse af mark, som ej blifvit af Domänstyrelsen
sjelf väckt, har i denna punkt förklarats böra till nämnda styrelse ingifvas
för en såsom nödig ansedd pröfning ur skogsvårdens synpunkt.

Kollegium, som, i likhet med Domänstyrelsen, anser denna åtgärd
vara välbetänkt, får till stöd för densamma ytterligare anföra, att, då
Domänstyrelsen, jemlikt ofvan åberopade nådiga skrifvelse den 29 Maj
1891, eger att till odling och bebyggande upplåta på kronopark i
Norrbottens län befintliga, till skogstorp tjenliga lägenheter, samt dylika
lägenheter, enligt punkt 3 i detta förslag, jemväl skulle af Eders Kongl.
Maj.t kunna upplåtas, en kollision emellan rättigheter, grundade på
beslut af olika myndigheter, understundom knappast skulle kunna
undvikas, när det gälde upplåtelse af lägenheter på kronoparker i sagda
län, derest icke Domänstyrelsen, innan Eders Kongl. Maj:t i nåder meddelade
tillstånd till en upplåtelse för här ifrågavarande syfte, först blefve
i ärendet hörd och dervid kunde afgifva yttrande, bland annat, huruvida
lägenheten i fråga för skogsväsendet vore redan upptagen eller
behöflig.

Punkterna 7—10.

Alla de omständigheter, som äro förbundna med upplåtelse af
mark till lägenheter af förevarande beskaffenhet, skola, enligt förslaget,

utredas af eu för hvardera länet tillsatt nämnd, hvilken jemväl skall
verkställa .eller öfvervaka de för upplåtelsen erforderliga åtgärder samt
meddela beslut om sjelfva upplåtelsen äfvensom utöfva kontrollerande
myndighet. Denna nämnd skall bestå af landshöfdingen eller, vid hans
förfall eller i hans frånvaro, af landskamereraren, såsom ordförande,
jemte landtbruksingeniör samt en af landstinget och en af hushållningssällskapet
för länet i dess helhet eller för del deraf vald person,
såsom ledamöter, med för desse senare utsedde suppleanter.

Om Kollegium också med komitén (sid. 47) anser, att någon redan
befintlig länsmyndighet eller korporation icke kan betungas med ett
uppdrag af angifna beskaffenhet, kan Kollegium likväl icke finna detta
uppdrag vara af den betydelse, att en så stor apparat, som föreslagits,
bör för ändamålet sättas i rörelse. Utom det att den tilltänkte ordföranden
måste anses vara af andra embetsgöromål redan så upptagen,
att ledningen af nämndens arbeten icke utan ganska menlig inverkan
på dessa göromål synes kunna åläggas honom, skulle landshöfdingens
eller landskamererarens ledamotskap af nämnden icke oväsentligt öka
de med nämndens verksamhet förenade kostnader, hvilka skola bestridas
af statsmedel (punkt 11). Dessutom torde denna anordning vara mindre
lämplig äfven ur den synpunkt, att landshöfdingen eller landskamereraren,
såsom ledamöter af nämnden, skulle komma att deltaga i utredningen
af frågor, till hvilka de måhända stå i det förhållande, att
de äro förslagsställare (punkterna 5 och 7). På grund häraf och då
landtbruksingeniören samt de två valde ledamöterna torde tillföra
nämnden tillräcklig sakkunskap, får Kollegium i underdånighet hemställa,
att nämndens sammansättning varder så ändrad, att nämnden
kommer att utgöras af landtbruksingeniören, såsom ordförande, samt
två ledamöter, med suppleanter för dem, valde på sätt komitén föreslagit.

I fråga om förslagets bestämmelser angående nämndens uppgift
kan anmärkas, att de icke äro så fullständiga, som man kunde önska.
Under det således af motiven (sid. 49) framgår, att nämnden skulle
meddela föreskrifter om lägenhetshafvares byggnads- och odlingsskyldigheter,
lemnar förslaget oafgjordt (punkt 17), hvem beslutanderätt derutinnan
skulle tillkomma. I motiven framhållos vidare (sid. 49) — i
samband med talet om, hurusom, för den händelse lägenhetshafvare
icke inom bestämd tid fullgjort sin odlings- och byggnadsskyldighet
eller, innan dess, befunnits hafva på mera anmärkningsvärdt sätt vanvårdat
lägenheten, hans besittningsrätt skulle utan ersättning för någon
byggnad eller odling vara förverkad — att kontrollen deröfver och

öfvervakandet att skyldigheterna fullgjordes skulle åligga nämnden,
men i förslaget (jfr punkt 181 gifves icke något dylikt uppdrag åt
nämnden, som dock skall hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
göra anmälan om vanvården eller försummelsen, der anledning dertill
förefunnes (punkt 19).

Derest beslutanderätt skall tilläggas nämnden, lärer för öfrig!
böra ordnas så, att dess beslut kunna öfverklagas, men i förslaget förekommer
intet om någon besvärsrätt mot nämndens beslut.

Emellertid synes det föga lämpligt, att någon egentlig beslutanderätt
eller kontrollerande myndighet öfverlåtes åt nämnden, utan anser
Kollegium dess verksamhet böra inskränkas till att dels åvägabringa utredning
och afgifva utlåtande om föreslagen marks lämplighet för ändamålet
samt om kostnaden för densammas beredande till odling äfvensom
om andra förhållanden, som på frågans bedömande kunna inverka
(punkt 10), dels öfvervaka torrläggningsarbetets verkställande (punkt
12), dels i lotter fördela mark, som skall upplåtas (punkterna 13 och 14),
dels ock bestämma storleken af byggnads- och odlingshjelp (punkt 16).

Beslutanderätt i öfriga hithörande frågor torde böra öfverlemnas
åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller — derest upplåtelse
af lägenhet jemväl på kronopark kommer att medgifvas — rörande
sådan upplåtelse måhända åt Domänstyrelsen. Den af dessa myndigheter
det vederbör skulle då hafva att dels åt lämpliga personer upplåta
lägenheterna (punkterna 13 och 21) samt bestämma byggnads-och
odlingsskyldigheter, dels godkänna och förvara säkerhet, som vid lyftande
af byggnads- och odlingshjelp skulle ställas för beloppets återgäldande
i visst fall (punkt 17), dels ock pröfva, huruvida byggnads-och odlingsskyldighet
blifvit behörigen fullgjord, så att uppburen dylik hjelp icke
behöfde återgäldas och ännu icke erhållen hjelp fiuge utbetalas (ib.).

Kontroll öfver föreskrifna skyldigheters fullgörande synes visserligen
böra såsom en rättighet tillhöra nämnden, men ingalunda åläggas
den såsom en skyldighet. Ty för en någorlunda verksam kontroll erfordras
naturligtvis, att upprepade besök göras på lägenheterna, men
dessa besök med deraf föranledda resekostnadsersättningar skulle blifva
mycket betungande för statskassan. Dessutom synes det, oafsedt kostnaderna,
knappast skäligt ifrågasätta, att nämnden, isynnerhet om den
tänkes sammansatt så som komitén föreslagit, skulle besväras med att
företaga besigtningsresor till de ofta synnerligen aflägset belägna kolonierna.

Att deremot anförtro den erforderliga kontrollen åt kronobetjeningen
i orten äfvensom vederbörande skogstjenstemän förefaller såsom en

lämplig åtgärd, enär alla dessa tjensteman ega vana vid dylika förrättningar
och dessutom redan förut vistas i ett mer eller mindre nära
granskap till lägenheterna i fråga. Skall emellertid något beslut fattas,
hvilket kan blifva af större betydelse för lägenhetshafvaren — såsom
ett afgörande huruvida besittningsrätten må anses vara förverkad
(punkterna 18 och 19) eller huruvida innehafvaren må tilläggas en
fullständigare rätt öfver lägenheten (punkt 20) — torde den till grund
för ett sådant beslut liggande undersökning beträffande det sätt, hvarpå
lägenhetshafvaren fullgjort sina skyldigheter, böra, i öfverensstämmelse
med hvad som stadgas om syn å kronohemman, företagas af
kronofogde eller länsman med två nämndemän.

Nu omförmälda nämnds uppgift, sådan den bestämmes i komiténs
förslag, synes alltså i det hela böra väsentligen inskränkas. Dock
håller Kollegium före, att nämndens verksamhet bör i ett visst afseende
utvidgas, nemligen derhän, att nämnden bör afgifva yttranden i alla
de fall, då förslag blifvit väckt om upplåtelse af mark. Enligt punkt
7 skulle nemligen nämnden ej höras, derest Domänstyrelsen ur synpunkten
af statens skogsvård förklarat hinder för en upplåtelse möta
samt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funne sig föranlåten
att, med hänsyn till upplåtelsens större betydelse för ortens kolonisation,
hänvisa frågan till Eders Kongl. Maj:ts pröfning. Och väl må
det, i betraktande af de kostnader, som alltid stå i samband med påkallandet
af nämndens biträde, erkännas vara en riktig grundsats, att
densamma icke bör i oträngdt mål besväras. Men å andra sidan lärer
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande svårligen kunna, utan tillgång
till sakkunnig utredning, afgöra, hvilken betydelse en upplåtelse skall
få för ortens kolonisation, hvarför upplysning derom, i detta likasom
i andra fall, synes böra inhemtas af nämnden. Om Eders Kongl. Maj:t
lemnar nådigt bifall till en ändring af komiténs förslag i angifna rigtning,
bör med punkterna 7 och 10 vidtagas eu redaktionsförändring,
som emellertid skulle leda till en betydlig förenkling i formelt afseende.

Rörande behandlingen af frågan om en upplåtelse, för hvilken
Domänstyrelsen, på sätt nyss blifvit nämndt, ur synpunkten af statens
skogsvård förklarat hinder möta, kan i sammanhang härmed anmärkas
såsom en onödig omgång, att denna fråga skulle, under vissa förutsättningar,
komma att två gånger dragas under Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, nemligen först för att få frågan afgjord ur skogsvårdens
synpunkt (punkt 7) och sedermera för att erhålla Eders Kongl. Maj:ts
medgifvande till sjelfva upplåtelsen (punkt 8). Dock synes frågan, när
den underställes Eders Kongl. Maj:t, genast från början böra bringas

i det skick, att Eders Kongl. Maj:t må kunna underkasta densamma en
allsidig pröfning.

Vid punkt 8 har Domänstyrelsen anmärkt, hurusom enligt denna
punkt, sådan den nu vore affattad, frågan om väckt förslag angående
upplåtelse skulle komma under Eders Kongl. Maj:ts pröfning gjordes
beroende deraf, att förslaget skulle vara tillstyrkt af nämnden, som
alltså skulle erhålla ett slags absolut veto i frågan. Dertill syntes
emellertid ej något giltigt skäl förefinnas, utan vore Domänstyrelsen
böjd för det antagande, att ifrågavarande punkt genom en mindre
lycklig redaktion kommit att i förenämnda hänseende uttrycka något
annat, än som dermed åsyftats. I afseende på samma punkt har Domänstyrelsen
jemväl erinrat, att deri icke funnes omnämndt, hvilken myndighet
hade att, der Domänstyrelsen väckt förslag om upplåtelse af mark
eller af denna styrelse eller af Eders Kongl. Maj:t blefve förklarad^
att hinder för den ifrågasatta upplåtelsen ej mötte, skulle underställa
förslaget Eders Kongl. Maj:ts pröfning, men syntes detta böra ske
genom Domänstyrelsen. I öfverensstämmelse dermed har Domänstyrelen
ansett senare delen af punkt 9 böra erhålla följande förändrade lydelse:
»förslaget derom bör, åtföljdt af nämndens utlåtande och erforderlig
utredning, af Domänstyrelsen underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning».
I detta Domänstyrelsens yttrande instämmer Kollegium.

Punkt 11.

Efter hvilken grund ledamöterna af nämnden må beräkna ersättning
för sina resor och besvär, torde böra bestämmas.

Punkterna 13 och 14.

I likhet med hvad i nådiga skrifvelsen den 29 Maj 1891 föreskrifves
om skogstorp å kronoparker i Norrbottens län, torde äfven
ifrågavarande lägenheter före upplåtelsen böra noggrant beskrifvas och
å marken begränsas.

Hvad Landshöfdingeembetet i Norrbottens län rörande utmarksområdet
yttrat derom, att detta måhända vore tillräckligt, derest impediment,
sådana de i gällande stadgar bestämdes, derifrån afdroges, biträder
Kollegium, som förty hemställer, att i punkt 14 uttryckligen
må föreskrifvas, att i utmarksömrådet ej får inberäknas hvad som,
enligt § 15 i nådiga stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 Maj 1873, är att hänföra till impediment.

Punkt 15.

Denna punkt torde böra ändras till följande, af Domänstyrelsen
föreslagna lydelse: »att deremot ingen rätt till bete å kronans mark
skulle lägenhetsinnehafvaren tillkomma och ej heller aunan rätt till
skogsfångst derstädes än att för första uppsättningen af för lägenheten
erforderliga byggnader erhålla utsyning åt behöfligt och lämpligt virke.»

Punkt 16.

Då det understundom i vissa fall vore möjligt, att lägenhetshafvarne
kunde finnas hugade att emottaga, bebygga och odla sina
lotter utan kontant bidrag eller med ringare bidrag af statsmedel än
det här föreslagna, har Landshöfdingeembetet i Norrbottens län hemstält,
att åt denna § måtte gifvas följande lydelse: »att lägenhetsinnehafvare,
der sådant äskas, derjemte af statsmedel skulle erhålla ett belopp al
högst 500 kronor till hjelp vid lägenhetens bebyggande och uppodling
enligt nämndens, med afseende å de olika lägenheternas storlek och
belägenhet, derom meddelade bestämmelser»; och ansluter sig älven
Kollegium till detta ändringsförslag.

•

Punkterna 18 och 20.

Utöfver de i punkt 18 angifna fall, i livilka under frihetsåren
nyttjanderätten till eu lägenhet skulle kunna förverkas, torde äfven den
omständighet, att lägenhetshafvaren under samma tid gjort sig skyldig
till skogsåverkan å kronans skogar eller till ovarsamt handhafvande af
eld derstädes äfvensom vanvårdat den skog, som åt honom upplåtits,
böra vara förenad med nämnda äfventyr.

Beträffande stadgandet i punkt 20, att, sedan frihetsåren gått till
ända eller dessförinnan, om innehafvaren sådant påyrkade, lägenheten
borde efter de grunder, som gälla för skattläggning inom lappmarkerna,
åsättas visst mantal, får Kollegium erinra, att kostnader^ lör eu dylik
skattläggning skulle komma att öfverstiga den ringa inkomst, som
derigenom skulle tillfalla kronan. I följd häraf och då vid tiden för
frihetsårens utgång grundskatt af jord icke vidare utgöres, anser Kollegium,
ehuru mantalet visserligen ännu i någon mån ligger till grund
för beräknandet af såväl rättigheter som skyldigheter för jordbruksfastigheter,
att förslaget om skattläggning icke bör vinna nådigt bi -

fall, utan hemställer, att ifrågavarande områden, som väl i allmänhet
ej uppgå till jl mantal, må i jordeboken införas såsom lägenheter utan
grundskatt. Med anledning af hvad Domänstyrelsen derom anfört, anser
sig Kollegium böra i underdånighet framhålla, att om någon lägenhet
skulle motsvara TV mantal, densamma naturligtvis bör i vanlig ordning
få rotering sig åsatt.

Innan det nya kolonisationssystemets verkningar kunna beräknas,
torde lägenheterna böra upplåtas utan rätt att få dem omförda till
skatte med full eganderätt, på det att, om den af komitén föreslagna
planen icke skulle visa gynsamt resultat, den för kronans
marker i dessa trakter alltid ofördelaktiga blandningen med enskildes
egor icke onödigtvis måtte komma till stånd. Under denna försöksperiod
synes derför en anordning med skogstorp vara att förorda.

Punkt 19.

När ny upplåtelse sker af en lägenhet, hvarifrån den förre innehafvaren
blifvit skild, skulle nämnden »ega att lägenheten till annan
person upplåta på de vilkor, nämnden funne skäl föreskrifva». Det
synes dock böra tilläggas, att den, som meddelar dylik upplåtelse,
dervid skall hålla sig inom de i förslagets föregående punkter angifna
gränser.

Punkt 21.

I denna punkt har Landshöfdingeembetet i Norrbottens län föreslagit
den förändring, att svensk medborgare, som är fullt mäktig
svenska språket och i öfrigt för ändamålet lämplig, bör ega företrädesrätt
vid val emellan de personer, som kunde anmäla sig till erhållande
af lägenheter, och till stöd derför anfört, att »största delen af ifrågavarande
kolonisation» skulle komma att ega rum inom en ort, hvarest
lappska eller finska språken vore de förherskande, till hinder för folkupplysning
och förvaltning samt till olägenhet och våda äfven i andra
hänseenden. Till detta Landshöfdingeembetets förslag tillstyrker Kollegium
nådigt bifall.

Protokollsutdrag, innehållande vid ärendets handläggning yttrade
särskilda meningar, bifogas.

Stockholm den 24 November 1893.

Underdånigst:

Hans Forssell.

J. K. M. Martin.
G. Thulin.

Sten Forsberg.
Hj. Nehrman.

Karl Bydin.

Föredragande.

J. L. Hedén.

Utdrag af Kongl. Maj ds och Rikets Kamrnarkollegii protokoll!,
hållet i Stockholm den 24 November 1893.

N ärvarande:

Herr Presidenten in. in. Forssell,

Herrar Kammarråden in. in. Martin,

F ORSBERG,

Herrar Kammarråden Ryuin,

Thulin,

Herr t. f. Kammarrådet Nehrman.

S. D. Sedan, jemlikt Kongl. Kollegii beslut den 18 sistlidue
Oktober, ett af herr Kammarrådet Rydin uppsatt förslag till underdånigt
utlåtande i anledning af den så kallade jordbrukslägenhetskomiténs
den 23 November 1892 afgifna underdåniga betänkande med förslag
till styckning och försäljning af vissa jordbruksdomäner m. m. bland
Kong]. Kollegii herrar ledamöter cirkulerat, så företogs detta ärende
ånyo; och beslöts dervid underdånigt utlåtande till Kong]. Maj:t af
innehåll registratur utvisar.

Under öfverläggningen yttrades följande från det underdåniga
utlåtandet mer eller mindre skiljaktiga meningar, nemligen:
af föredraganden, herr Kammarrådet Rydin:

»Med Kong]. Kollegii pluralitet instämmer jag till alla delar i
hvad som uti det underdåniga utlåtandet erinrats mot komiténs förevarande
förslag beträffande dess såväl allmänna innebörd som särskilda
bestämmelser, men har likväl trott mig icke böra i underdånighet afstyrka
bifall till förslaget i dess helhet, af det skäl hufvudsakligen,
att komitén (punkt 22) hemstält, att sådana företag, som komitén
ifrågasatt, åtminstone till en början och till dess erfarenheten visat,

om och i hvad mån ett dylikt förfaringssätt kunde visa sig ändamålsenligt
och kostnaderna derför kunnat närmare utrönas, icke måtte ega
rum i allt för stor utsträckning, utan inskränkas till några för ändamålet
särskildt lämpade trakter. Deremot afstyrker jag, på de af
Kong]. Kollegium derutinnan anförda grunder, i underdånighet bifall
till förslaget, i hvad det afser, att innehafvare af lägenhet skulle under
vissa förutsättningar kunna få eganderätt till densamma (punkt 20),
och förmenar, att jord från kronans egendomar skulle kunna upplåtas
till mindre bemedlade antingen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
stadgandena rörande besittningsrätt till krononybyggen eller såsom torp
enligt nådiga skrifvelsen till Kong]. Domänstyrelsen den 29 Maj 1891
angående upplåtande af odlingslägenheter på kronoparker i Norrbottens
län — allt på sätt i Kongl. Kollega underdåniga utlåtande närmare
utvecklats»;

af herr Kammarrådet Martin, som instämde med herr föredraganden;
samt

af herr Presidenten:

»Det af komiterade i sista afdelningen af dess betänkande framstälda
förslag, att anslag måtte äskas för torrläggning, odling och bebyggande
å statens bekostnad af de vidsträckta myrtrakterna i Korrock
Vesterbottens län, kan jag i ärendets nuvarande skick icke tillstyrka.

Den Riksdagens skrifvelse af den 14 Maj 1891, som föranledt
komiténs tillsättande, gifver icke anledning till något sådant förslag
som det nu framstälda. Riksdagen har visserligen uttalat den meningen,
att »ett statens ingripande i ändamål att främja, ordna och leda uppodlipgen
och bebyggandet af de vidsträckta, oupptagna, men odlingsvärda
marker, som ännu finnas i vårt land och i all synnerhet i dess
nordligaste delar, vore i hög grad önskvärdt». Men Riksdagen har
alldeles icke förordat, att sådan statens verksamhet skulle i främsta
rummet afse sankmarkerna eller att kolonisationsföretaget skulle grundas
på ett af staten bekostadt torrläggningsföretag.

Komitén har icke heller förebragt någon utredning, som kunde
gifva ringaste anledning att draga dylika slutsatser af Riksdagens
afsigter. Det enda, som i betänkandet meddelats om vissa till komitén
infordrade uppgifter, ådagalägger tvärtom, att en sådan slutsats är fullkomligt
obefogad. Utaf de erhållna uppgifterna framgår nämligen
»otvetydigt», säger komitén (sid. 45), att »så väl å kronoparkerna som
å öfverloppsmarkerna och inom närmaste framtid till kronan återfallande
stockfångstskogar finnas betydliga områden icke blott af odlingstrakter

å fast, mark och ängslägenheter, utan äfven af annan, genom upprödjning,
sjösänkning, vattenöfversilning eller myrutdikning, till odling
af gräs och säd samt idkande af boskapsskötsel lämplig mark».

Såsom regel torde gälla, att odling af fast mark är billigare än
odling af sank mark, enär vid den senare tillkommer den ofta högst
betydliga kostnaden för vattnets afledande. Torrläggningsföretag kunna
derför icke med ekonomisk fördel anordnas, så vida ej antingen odlingsbar,
välbelägen fast mark saknas eller ock särskild undersökning
ådagalägger, att den jord, som medelst torrläggning kan vinnas, genom
högre produktionsförmåga skall ersätta den större odlingskostnaden.
Som regel torde ock gälla, att jordegaren förkofrar sig säkrare genom
att nedlägga sitt arbete och sitt kapital å den fasta mark, som redan
är odlingsbar, än genom att nedlägga samma kostnad å förvärfvet af
ny mark, till hvars odling han sedan kanske saknar kapital och arbetskraft.
För nationen i dess helhet gälla härvidlag samma regler som
för den enskilde. Man kan också icke antaga, att Riksdagen, med
allt sitt varma intresse för Norrlands odling och kolonisering, företrädesvis
önskat att i vanskligare och dyrbarare företag nedlägga kostnader,
som, nedlagda i säkrare och billigare företag, kunde lemna lika stora
eller större resultat; och så länge man derför icke känner någonting
annat om odlingstillfällena i Norr- och Vesterbottens län än hvad
komitén sjelf uppgifvit, eller att der finnas »betydliga områden» af fast
odlingsbar mark så väl som af sankmark, så synes det, efter vanligt
ekonomiskt betraktelsesätt, naturligt, att de fasta markerna i främsta
rummet skola för odling begagnas.

Men komitén tänker annorlunda. »Ehuru», heter det i motiven
pag. 46, »tillfälle till upplåtelse af lägenheter af önskvärdt omfång och
läge på många ställen jemväl å fast mark förefinnes, utgöras emellertid
de områden, som komitén tänkt sig i främsta rummet böra för en dylik
kolonisation afses, af de stora, sammanhängande myrtrakter, som i
betydlig utsträckning och med lämpliga lägen förekomma särskildt
utefter jernvägslinierna». I sin slutliga hemställan, punkt 4, har också
komitén föreslagit, att »till odlingslägenheter böra i främsta rummet
användas sådana sankmarker, som efter torrläggning väl lämpa sig för
odling af gräs och säd»; och då Norrbottens myrtrakter äro sträckta
öfver många qvadratmils vidd, är det klart, att ett anslag, hvars vilkor
bestämdes så, att myrtrakterna skulle hafva företräde för fast mark,
måste för en oöfverskådlig framtid blifva ett anslag för torrläggning
af sänka marker. Att komiterade verkligen velat hafva förslaget så
uppfattadt, framgår ock af hvad de i 11, 12 och 23 punkterna ytter -

ligare hemställt, om torrläggningsarbetets anordning och genomförande
såsom grundval för den blifvande koloniseringen.

Talet om »de områden komitén tänkt sig böra i främsta rummet
användas» för kolonisering ger visserligen .anledning förmoda, .att
komiterade haft sin blick fästad på vissa för dem sjelfva kända platser
i det nordligaste Norrland; men då i betänkandet intet förmäles om
områdenas läge, vidd eller beskaffenhet och ej heller i ringaste mån
antydes, att deras utdikning och odling skulle vara företrädesvis ekonomiskt
lönande, lär det icke kunna antagas, att någon särskild utredning
försiggått, på grund af hvilken just dessa torrläggningsföretag kunna
förordas framför odlingen af fast mark. Snarare gifver betänkandets
innehåll tillkänna, att ifrågavarande yrkanden framgått ur någon ny
föreställning om statens förpliktelse att torrlägga jord, hvilken föreställning
är komiterades egen tillhörighet och icke förekommer i Riksdagens
skrifvelse.

I den afdelning af betänkandet, som icke är föremål för Kollegii
behandling, är nämligen föreslaget, att staten, dels i sin egenskap af
domänegare dels genom särskilda aftal med enskilde, måtte föranleda
och sjelf bekosta torrläggningsföretag inom provinserna söder om Vesterbotten.
Yrkandet stödjes alldeles icke på någon utredning, som visar
vare sig att det i dessa provinser för enskilde saknas tillfällen till
odling å fast mark eller att svenska staten saknar tillfällen att genom
styckning af redan odlad domänjord tillräckligt uppfylla Riksdagens
önskningar. Icke heller är det ens föregifvet, att utdikningsarbetet i
Sverige för närvarande kan anses fortgå alltför långsamt i förhållande
till landets kapital ''och arbetskraft eller att de af staten för ändamålet
anvisade lånemedel icke förslå för behofvet af sänka markers torrläggning
°).

Tvärtom, komitén erkänner (sid. 34), att »utdikning, torrläggning
och odling af sankmarker för närvarande inom landet pågå i ganska
stor utsträckning». »Men», heter det vidare, »mycket vidsträckta och
för odling tjenliga dylika marker ligga ännu obegagnade»; och detta,
lika ostridiga som föga bevisande, faktum är i komiténs ögon ensamt

*) Enligt Väg- och Vattenbygnadsstyrelsens berättelse för år 1892 Tab. 3 hafva under
de 8 åren 1885 — 92 till utdikningar från odlingslånefonden anvisats tillsammans 5,644,000
kronor eller omkring 700,000 kronor om året; då under den dubbelt så långa tidrymden
1869 — 84 anvisades ur allmänna och odlingsfonden allenast 1,450,000 kronor eller 90,000
kronor om året, hvartill komma särskilt anvisade 2,134,000 kronor mest för Hjelmarens
sänkning.

tillräckligt att påkalla en helt ny metod för statens ingripande i denna
odlingsverksamhet. Enär det ofta nog inträffar, att enskilde icke finna
med sin fördel förenligt att sätta i gång utdikniugsföretag, som möjligen
kunna utföras, skulle staten, mena komiterade, kunna till fördel
för sig och för enskilde taga utdikningen om hand, bestrida dess
kostnader, betinga sig viss andel af vinstjorden och derefter upplåta
denna jord åt obemedlade mot ersättning för torrläggningskostnaden.

Denna tanke har nu komitén i fråga om Norr- och Vesterbottens
län ytterligare fullföljt till ännu vidsträcktare påståenden. Enär det i
dessa trakter möter ännu större svårighet att bringa stora odlingsföretag
till stånd utan statens kraftiga medverkan, »alltså böra af staten»
säger komitén, »bekostas och utföras erforderligt torrläggningsarbete
och andra vigtiga åtgärder för jordens bringande i sådant skick, att
den kan odlas». Hvad som i det sydliga Sverige endast skulle vara
ett antagligt medel för vinnande af jordområden till försäljning åt
obemedlade får sålunda i det norra Sverige karaktären af en statens
skyldighet gentemot landet eller mot dess befolkning. Och under det
att i det sydligare Sverige staten för sin kostnad och risk på torrläggningsarbetena
skulle söka vinna ersättning genom vinstjordens
försäljning, skulle deremot i det nordliga Sverige den genom torrläggningen
vunna, i odlingsbart skick försatta jox-den utan betalningupplåtas
åt odlare, och således torrläggningskostnaden uteslutande
drabba statsverket; ja, icke nog dermed: åt dem som ville öfvertaga
den vunna jorden skulle stateu dessutom lemna icke blott nödig skogsmark
för framtida mulbete och husbehof samt utsyning för eu gång
till byggnadsvirke, utan äfven ett kontant byggnads- och odlingsbidrag
till belopp af 300—500 kr. för hvarje odlingslägenhet.

Hvad komiterade således yrkat saknar ej blott stödet af vederbörlig
utredning om åtgärdernas behöflighet; det är äfven efter min
uppfattning till sin grund felaktigt och i sina följder skadligt.

Vare det långt ifrån mig att underkänna vigten af det »krig mot
kärr och ödemarker», som redan för hundrafemtio år sedan kallades
för »Sveriges bästa politik», eller att bestrida statens rätt och plikt
att understödja odlaren i hans kamp med en mäktig natur. Men jag
kan icke förbise, att sänka markers torrläggning, den första akten af
deras odling, är ett företag af ekonomisk art, hvars ändamålsenlighet
mätes efter vinsten eller den vunna markens odlingsbarhet och afkastningsförmåga.
Äfven åkrar och ängar kunna köpas för dyrt, om
nämligen deras afkastning icke, omedelbart eller medelbart, motsvarar
derå nedlagd kostnad. Men för upptäckandet af ekonomiska företags

ändamålsenlighet gifves det, så vidt jag vet, ingen säkrare slagruta,
mot ekonomiska missgrepp gifves det intet säkrare skydd än enskildes
drift och intresse, reglerade af eget ansvar; och hvarhelst staten vill
i sådana företag främjande ingripa, bör han derför, så vidt möjligt,
bevara detta intresse och detta ansvar oförminskade. Så har skeft,
när staten lemnat anslag till frostläudiga trakters utdikning, under
vilkor att enskilde dertill bidragit med större eller mindre uppoffring
af kapital och arbetskrafter. Så sker ock, när staten med lån på billiga
återbetalningsvilkor understödjer den enskildes företag att torrlägga
sin jord. I den enskildes omdöme huruvida företaget lönar möda och
risk, i hans ansvar för lånets återbetalning bevaras då ett mått för
företagets ekonomiska värde och en gräns för statens uppoffringar.

Helt annat förhållande inträder om, såsom komitén fordrar, torrläggningsföretagen
öfvertagas till utförande, genom entreprenörer, af
staten sjelf, om bedömandet af deras framgång och ändamålsenlighet
öfverlemnas åt embetsmäns vishet allena eller åt enskildes drift och
intresse allena, utan det återhåll hos någondera, som det egna ansvaret
gifver, men med öppet kreditiv på statens kassa och ansvar. Det
ekonomiska betraktelsesättet af dylika företag skulle under sådana
vilkor mycket snart aflösas af ett annat, som väl föregåfve sig vara
af högre ordning, men som i verkligheten blott ledde dertill, att enskilde
tillskansade sig mer eller mindre obehöriga fördelar på statens
bekostnad och att statens hushållning förderfvades utan att dock den
enskildes hushållning i motsvarande grad förbättrades. Vådan deraf
vore i förevarande fall så mycket större, som torrläggningsföretag å
Norrlands myrtrakter äro mycket vidtomfattande och, såsom komitén
sjelf erkänner, med betydande kostnader förenade, och som fördelar
af sådan art, skänkta åt en trakt och åt ett mindretal enskilda, mycket
snart skulle framkalla mångfaldigt större anspråk från andra trakter
och andra enskilda, hvilka i rättvisans namn skulle kräfva samma förmåner.
Det har redan af vissa uttalanden tillräckligt framgått, att de
lockande förespeglingarne nog skola möta obetingadt godkännande af
dem, hvilka fördelarne skulle tillfalla, men -deremot missnöje med de
utlofvade anslagens otillräcklighet och afund hos dem, som tro sig vara
otillräckligt tillgodosedda.

Sjelfva den metod för koloniseringsplanen, som grundar densamma
å torrläggningsföretag, utförda af staten, synes mig derför förkastlig.
Men härtill kommer, att äfven om metoden vore i sig riktig,
är det förslag till dess genomförande, som af komiterade nu framställe,

i saknad af alla förutsättningar för en sakenlig pröfning och dermed
för ett slutligt, å giltiga skäl grundadt bifall.

Så mycket har komitén sjelf (sid. 53) erkänt om den ifrågasatta,
hittills oförsökta koloniseringsmetodep, att den möjligen kan »framdeles
befinnas icke i allo åstadkomma det dermed åsyftade gagnet».
Komitén tillråder derför »en viss försigtighet» och anser, att de förordade
företagen »åtminstone till en början icke måtte ega rum i allt
för stor utsträckning, utan inskränkas till några för ändamålet särskilt
lämpliga trakter». Komitén, som sålunda visat sig medveten om
planens vanskligheter, har dock icke försökt att något närmare angifva,
hvarest, huru och under hvilka förutsättningar ett eller flera experiment
i nu antydda riktning skulle kunna med åtminstone någon utsigt till
framgång sättas i verket; men har i dess ställe — med undvikande
af hvarje närmare detalj — som slutföljd af sina vidtgående anspråk å
statens odlingspligt inskränkt sig till en hemställan, att Eders Kongl.
Maj:t måtte af Riksdagen begära ett torrläggnings- och odlingsanslag
för Norr- och Vesterbottens län, som åtminstone till en början måtte
begränsas till 100,000 kronor om året.

Det som vid ett sålunda formuleradt yrkande först faller i ögonen
är, att den godtyckligt valda siffran, 100,000 kronor, är synnerligen
obetydlig såväl i jemförelse med den storartade framtidsbilden af statens
odlings- och koloniseringsverksamhet i dessa trakter som med hänsyn
till naturen af de företag, hvilka der skola sättas i verket, och med do
vilkor komitén vill bereda dessa nybyggare. Med 100,000 kronor
kommer man, enligt den af komitén antydda plan, icke långt. Med
100,000 kronor betalar man t. ex. byggnads- och odlingshjelp blott
för 200—333 lägenheter; men då till enhvar af dem skulle torrläggas
15 hektar inegor eller tillsammans 3,000 å 5,000 hektar, och beräknade
utdikningskostnaden för 1 hektar jord i Norrland enligt senaste uppgifter
i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens årsberättelse för 1892 (sid. 5)
stiger till omkring 60 kronor, så uppgår allenast torrläggningskostnaden
för samma område till 180—300,000 kronor. Härvid får dock
ihågkommas, att, enligt hvad komiterade sjelfva framhållit, det här är
fråga om utdikningsföretag å vidt utsträckta myrmarker, och att upptagandet
af hufvudaflopp och kanaler, tillräckliga för att torrlägga
sådana, vanligen sammanhängande system af kärr och sjöar, lätteligen
kan inleda statsverket i utgifter, som mångfaldigt öfverstiga den måttliga
siffran 100,000 kronor, men som, då företagen en gång blifvit satta i
verket, ej kunna undvikas. Det är nämligen med ofullbordade torrläggningsföretag
som med ofullbordade befästningsarbeten, att deri

nedlagda penningar äro alldeles bortkastade, och att det som en gång
påbörjats derför måste göras färdigt, äfven om kostnaden skulle långt
öfverstiga de första måttliga utläggen. Det är derför man vanligen
vid dylika statsutgifters pröfning plägar strängt hålla på just sådan
företagens specificering till läge, art och omfattning, som komitén här
ansett öfverflödig.

Härtill kommer vidare, att, såsom af komiterades motivering och
af de sakkunniga myndigheternas utlåtande nogsamt framgår, det i
sjelfva verket alls icke är fråga om Norrlands kolonisering med jordbrukare,
som skulle hafva sin sjelfständiga och fullständiga bergning
af åker och äng. Talet om åkerbrukets och boskapsskötselns stora
framtid å Norrbottens bördiga jord, om de rika odlingstillfällena och
den talrika befolkning, som deraf skall vinna sin utkomst, slutar dock
med komiterades erkännande, att det endast är »en knapp och otillräcklig
bergning, som der kan, i en karg natur, hemtas af jordbruk
och boskapsskötsel», och att »den derutöfver behöfliga inkomst måste
hemtas af tillfällen till arbetsförtjenst vid malmbrytning och förädlingsindustri,
flottningsarbeten, strömrensning eller skpgsafverkning». De
områden af 15 hektar, som komitén föreslagit för hvarje lägenhet, äro
också, efter hvad länsstyrelsen vitsordar, »alltför ringa för att derå
kunna föda så många kreatur, som erfordras för eu familjs nödtorftiga
uppehälle»; — »ja, dertill försloge i Norrbotten» — menar Domänstyrelsen
— »ej ens dubbelt så stor areal». Men samma styrelse framhåller
tillika, att »15 hektar äro dock allt, som kan vidmakthållas af en kolonist,
hvilken för sin bergning måste anlita arbetsförtjenst i orten».
Dermed är också å alla sidor fullkomligt riktigt angifvet, att hvad här
egentligen är ifrågasatt, det är anskaffandet af boplatser och nödigt
kofoder med vedbrand åt en stam af arbetare i industriens tjenst.

Framgången af det föreslagna koloniseringsexperimentet skulle
således komma att bero ej blott af torrläggningsföretagens ändamålsenlighet,
utan äfven af lifskraften hos de industriella företag, åhvilka
de i kolonierna bosatta arbetarnes existens framgent komme att väsentligen
byggas. Om experimenten misslyckades, komme de ej blott att
kosta förlusten af det i torrläggningen nedlagda kapital, utan äfven att
medföra ett ansvar för de bofästade arbetareskarornas försörjning, hvilket
helt visst blefve lagdt å staten, som lockat dem dit upp och gjort
dem der »hemvana».

Men vid sådant förhållande och då komitén icke gifvit tillräcklig
upplysning om de ifrågasatta koloniernas omfattning och läge eller
om beskaffenheten af de industriella företag, vid hvilka arbetare -

skarorna skulle fästas, lär man om dess förslag tillsvidare icke kunna
afgifva annat omdöme, än att det är synnerligen vidtutseende och
förenadt med synnerliga vanskligheter, livilka förefalla ännu vanskligare,
derför att förslaget lemnar rum för oändligt många oberäkneliga
möjligheter.

Men om det i ärendets nuvarande skick är omöjligt att beräkna,
hvad experimenten kunna komma att kosta statsverket eller i hvilket
ansvar de kunna inleda detsamma, borde det deremot icke vara svårt
att förutse, huru de af komitén föreslagna vilkor och bestämmelser för
anslagets användning skola komma att inverka å de nya koloniernas
öde och å sjelfva naturen af det anslag, som är i fråga att beviljas.

Referenten, i hvars sakrika detaljanmärkningar vid förslaget jag
i öfrigt instämmer, har redan framhållit, att om man vill förekomma
den koncentrering af skogs- och jordegendomar i de stora bolagens
hand, som pågår i synnerhet i det nordliga Sverige, gifves knappt någon
annan verksam utväg dertill, än att eganderätten till skog och jord
förbehålles det allmänna och att blott dispositionsrätten på vissa vilkor
lemnas åt enskilda, innehafvare. Komitén, som strängt håller på, att
de ifrågavarande lägenheterna må upplåtas under full eganderätt, sedan
alla bjrggnads- och odlingsskyldigheter blifvit fullgjorda, har å sin sida
framhållit, att de stora skogsanslagen varit väsentliga orsaken till de
skatteomförda nybyggenas öfverflyttande å sågverksbolagen, och förmenar,
att då skogsanslagen till de nya lägenheterna inskränkas till
35 hektar, skall det icke gifvas anledning för andra än arbetare att
eftersträfva deras besittning. Men komitén synes mig dervid icke
tillräckligt akta på de särskilda omständigheter, som äro förenade
med dess kolonisationsplan. Dess tankegång vore måhända riktig, om
det gälde små torplägenheter, spridda här och der i ödemarkerna;
ehuru äfven i sådant fall egarne af större kringliggande skogsvidder
kunde ega stort intresse af att förvärfva sig egande- och dispositionsrätt
till dessa lägenheter, för att sålunda lättare skydda sig mot åbornas
åverkan. Men nu gäller det upprättande af arbetarekolonier, bofästandet
af större arbetareskaror, »sammanförda inom jemförelsevis begränsadt
område» i omedelbar närhet af de industriella anläggningar,
vid hvilka dessa arbetare skola hafva sin utkomst; och vid sådant förhållande
får egande- och dispositionsrätten till dessa boplatser en alldeles
särskild och ännu vigtigare betydelse för de industriella företagens
egare och ledare, hvilka i Norrland vanligen äro stora, mer eller
mindre kapitalstarka bolag.

Tänker man sig, såsom komiterade, ett af de föreslagna torr -

läggningsföretagen utfördt i närheten af en jernväg, invid ett större
gruffält eller sågverk, och den genom utdikningen vunna marken utstyckad
i smärre lotter, afsedda att upplåtas under egauderätt, så är
det uppenbart, att ingenting kan vara för grufbolaget eller sågverksbolaget
angelägnare än att vinna egande- och dispositionsrätt öfver
dessa för arbetare afsedda boplatser. De gamla nybyggenas förvärfvande
var för dem nästan af mindre vigt, ty dessas skogsområden
kunde bolagen åtkomma genom långvariga afverkningskontrakt, och
deras boplatser och jordbruk hade för bolagen jemförelsevis ringa intresse.
Men här gäller det just boplatserna. Genom att ega dem får
bolaget icke blott något godt att bjuda sina arbetare, utan det vinner
äfven å sina arbetare ett sådant band, som verksamt förekommer eller
hämmar de strejker, hvilka bolagen frukta. Utan att ega och disponera
boplatserna får bolaget fästad i sin omedelbara närhet eu arbetareskara,
som är af detsamma jämförelsevis oberoende och som vid frågor
om arbetsaftalet derigenom har betydligt lättare att diktera sina vilkor.
Det är således en naturlig följd af sjelfbevarelsedriften, att bolaget
söker förvärfva sig dessa boplatser, och medlen dertill äro lika enkla
som ofelbara och i Norrland längesedan pröfvade. Äfven om arbetaren
vill behålla sin egen boplats, kan han icke bättre än nybyggaren,
ja, ännu mindre än denne, upprätthålla sin sjelfständiga existens; han
varder inom kort nödgad att till bolaget afstå eganderätten och att
mottaga boplatsen såsom innehafvare eller arrendator. Men antagligen
kommer processen att genast från början afvecklas på ett mycket
enklare sätt. Det ligger nämligen i förhållandenas natur, att den odling
och det bebyggande af lägenheterna, som äro vilkor för skatteoinföringen,
mycket lättare utföras på en gång och för gemensam räkning, än
om de skulle ankomma på hvarje enskild nybyggares isolerade arbete.
Det är både med bolagets och med nybyggarnes fördel mest förenligt,
att sedan några hundra ansökningar i de senares namn inlemnats,
bolaget öfvertager odlingen och byggnadernas uppförande, med rätt
att uppbära odliugsbidragen och låta omföra lägenheterna till skatte,
under förbehåll, att lägenheterna varda bolagets egendom och arbetarne
deras innehafvare på de för parterna lämpligaste vilkor.

Sedan på sådant sätt torrläggnings-, odlings- och koloniseringsoperationen
efter komiténs system bragts till fulländning, sedan t. ex.
för ett tusental odlingslägenheter af statsverket utbetalts 3—500,000
kronor i odlings- och bj^ggnadshjelp och troligen dubbelt så mycket i
torrläggningskostnad, så skulle det uppenbara sig, att man från den
af Riksdagen angifna utgångspunkten: sträfvan att bilda eu talrik »be -

tolkning af smärre sjelfständiga jordbrukare», eller en »stam af fria,
bofasta arbetare», kommit till ett helt annat resultat, till bildandet af
arbetarekolonier, hvilkas hela existens berodde af enskilda bolag, egarne
af deras boplatser. Det skulle tillika uppenbara sig, att det af staten
för m)7rutdikning och odling använda anslag egentligen utgjort ett
understöd åt de enskilda bolagen, ett bidrag till uppförande af deras
arbetarebostäder — något, som Riksdagen visserligen icke vid sin skrifvelses
affattande haft för afsigt att förorda.

Den industriella verksamhet, hvarå Norrlands framtida utveckling
väsentligen beror, kan helt vdsst ej bedrifvas utan förmedling af kapitalstarka
bolag, som ikläda sig den med grufdrift och sågverksrörelse
förenade betydliga risk; och staten bör derför icke hindra, utan tvärtom,
så vidt möjligt, främja sådana bolags bestånd och utveckling. Genom
anläggning och trafikerande af stora jernvägssträckor, utan afseende å
dessas förmåga att betala anläggningskostnaden, har staten redan offrat
mycket för att framkalla industriella företag i dessa trakter. Skulle de
industriella anläggningarnas betydenhet och gagnelighet anses påkalla
upplåtande, utan afgift, åt bolagen eller deras arbetare af sådana mer
eller mindre odlingsbara marker, som staten icke kan använda, vore
derom måhända föga att säga. Men då det ifrågasättes att betunga
statsverket med betydande kostnader för torrläggning, odling och bebyggande
af de boplatser, som för bolagens arbetare skola disponeras,
torde det icke böra förbises, att om sådana förmåner efter förhållandenas
natur och till följd af de föreslagna upplåtelsevilkoren komma
de industriella anläggningarnas egare och ledare varaktigt tillgodo,
kunna från statsverkets sida med fog uppställas vilkor och förbehåll,
som hafva afseende å '' sådana förmånstagares ställning såväl till det allmänna
som till desse deras arbetare.

A komiterades förslag är sålunda i detta, såsom i andra hänseenden,
tillämpligt hvad Riksdagen yttrat uti ifrågavarande skrifvelse af
den 14 Maj 1891: »Sådana åtgärder, om de skola erhålla önskvärd
planmessighet och blifva rätt ändamålsenliga, måste förutsätta en synnerligen
noggrann och omfattande utredning af alla de efter lokala förhållanden
vexlande omständigheter, som kunna inverka på frågans bedömande».
Det var eu »utredning af så omfattande och mångsidig
art», som Riksdagen af Kongl. Maj:t begärde, och saknaden af en sådan
utredning är så mycket kännbarare, som komiténs förslag äro långt
mera vidtutseende och vanskliga än Riksdagens önskningar.

Den skyndsamhet i arbetet, hvilken flere myndigheter och komitén
sjelf (sid. 44) angifvit som grund för utredningens bristfällighet,

synes finna sin förklaring i särskilda omständigheter, som ansetts påkalla
ett raskt beslut af statsmakterna. »De arbetareskaror», säger komitén,
»som i följd af jernvägsanläggningarna från det sydliga Sverige
dragits upp till dessa trakter och der genom åratals vistelse blifvit
hemvana, torde det vara statens skyldighet att om möjligt söka bereda
tillfälle att kunna qvarstanna i sina nya hemvist och der på ärligt
sätt förtjena sin utkomst». Det skulle då vara denna statens förmenta
skyldighet att efter norrländska jernvägens snart förestående fullbordan
bereda arbetarne ny sysselsättning eller nödvändigheten att qvarhålla
dessa arbetare i Norrbotten, som vållat, att Riksdagens begäran om
en utredning besvarats med begäran om ett anslag utan utredning.
Men det kan väl sättas i fråga, huruvida staten eger någon sådan
skyldighet eller huruvida sådana utomordentliga åtgärder må anses
nödvändiga; i en tid, då arbetare från Småland kunna färdas till Norrbotten
på tre till fyra dygn och för en kostnad af 25 kronor, och lika
fort och billigt tillbaka igen.»

Som ofvan.

In fidem

J. L. Hedén.