UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1884:2)

STATSKONTORETS

OCH

KAMMARRÄTTENS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SÄRSKILDE KOMITERADES
DEN 21 JUNI 1881

AFGIFNA

FÖRSLAG TILL FORMULÄR OCH FÖRESKRIFTER FÖR
LÄNSRÄKENSKAPERNAS TIDIGARE AFSLUTANDE.

STOCKHOLM

ISAÅC MAECDS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG.

Till Konungen!

Genom nådig remiss den 16 december 1881 hafva statskontoret och
kammarrätten fått sig anbefaldt att, efter vederbörandes hörande, gemensamt afgifva
underdånigt utlåtande öfver ett af särskilda komiterade, på uppdrag af statsrådet
och chefen för finansdepartementet, den 21 juni 1881 afgifvet utlåtande

med förslag till formulär och föreskrifter för länsräkenskapernas tidigare afslutande;
och efter det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen i
riket och öfverståthållareembetet med infordrade underdåniga yttranden inkommit,
få statskontoret och kammarrätten nu underdånigst anföra följande:

Enligt omförmälda, komiterade meddelade uppdrag skulle det åligga dem
att utarbeta förslag till de formulär och öfriga föreskrifter, som ansågos erforderliga
för länsräkenskapernas anordnande på ett sätt, som möjliggjorde deras
afslutande och insändande till granskning så tidigt, att riksbokslutet kunde
senast inom nio månader efter räkenskapsårets slut varda affattadt, och detta
såväl under förutsättning att, i öfverensstämmelse med Riksdagens uti underdånig
skrifvelse den 10 maj 1871 gjorda framställning, föreskrift skulle varda meddelad
om uppbördsredogörelsernas afslutande med kalenderår, utan redovisning
för resultatet af de efter utgången af kalenderåret inträffande uppbördsstämmorna,
som ock särskildt under antagande att, i motsats härtill, enligt ett af
kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten uti gemensamt underdånigt
utlåtande af den 12 december 1878 väckt och af sistnämnda båda embetsverk
uti underdånigt utlåtande den 24 maj 1879 närmare utveckladt förslag, beslut
skulle fattas om samtliga allmänna räkenskapers och således jemväl landtränterispecialräkningarnes
m. fl. nu kalenderår omfattande redogörelsers afslutande å
en med det nuvarande uppbördsårets utgång och fögderispecialräkenskapernas
afslutning mera sammanfallande tidpunkt.

Uti det afgifna utlåtandet hafva komiterade redogjort för syftemålet med
Riksdagens i ofvanomförmälda underdåniga skrifvelse gjorda framställning och
för innehållet af embetsverkens underdåniga utlåtanden och derefter vidare förmält,
hurusom någon fullt bestämd tid för afslutning af allmänna räkenskaper,
i händelse dessa skulle komma att omfatta ett annorlunda beräkna dt år än
kalenderåret, icke vore uti det för komiterade utfärdade förordnande angifven,
hvarför komiterade, såvidt länsräkenskaperna anginge, tagit frågan härom i öfvervägande,
innan formulärarbetet påbörjats, och dervid funnit statskontorets och
kammarrättens förslag, att det nya räkenskapsåret skulle bestämmas till tiden
från den 1 juli det ena till och med den 30 juni det påföljande kalenderåret, särdeles
väl lämpa sig för redogörelsen af den egentliga uppbörden inom länen och
ej heller, hvad nu ifrågavarande räkenskaper anginge, i öfrigt föranleda några
svårigheter af betydenhet; och hafva komiterade på dessa och i öfrigt anförda
skäl funnit sig böra uppställa formulären, efter det senare af de förelagda alternativen,
på ett redovisningsår, som slutade med den 30 juni.

För vinnande af fullständig kontroll å uppbördens leverering och för att
möjliggöra en tidig räkenskapsgranskning hafva komiterade, jemväl i det fall
att, såsom Riksdagen förutsatt, uppbördsräkningarne skulle omfatta kalenderåret
utan redogörelse för de efter nämnda års slut infallande uppbördsstämmorna,
ansett någon särskild från uppbördsstämmornas afslutande icke allt för aflägsen re -

dovisnirtgstid böra bestämmas, vid hvilken uppbördsmännen hade att afgifva veriflcerad
räkenskap för sin uppbörd. På det att i den''då afgifna redovisningen äfven
måtte kunna inbegripas en fullständig redogörelse för resterna, syntes tidpunkten för
en dylik redogörelse lämpligen kunna förläggas till den 30 juni; och hafva, af denna
anledning, uti första alternativet af formulärförslagen specialräkningarne fått sönderfalla
uti tvenne halfår sräkningar, hvaraf den ena hufvudsakligen blefve redogörelse
för indrifningen af nästförflutna kalenderårets skatter'', under det att den andra, utom
redogörelsen för sådana af debitering oberoende uppbördsmedel, som under senare
halfåret inflöte, förnämligast komme att innehålla uppgift å beloppet af de skatteoch
andra uppbördsmedel, som under särskilda titlar för året borde utgå och under
påföljande år skulle erläggas samt sålunda till sistnämnda år balanseras. Ett
sammandrag för hvarje år af halfårsredogörelserna vore dock af nöden; och har,
till undvikande af vidlyftighet i detta afseende, uti formulärförslaget åt den för
senare halfåret afgifna räkningen gifvits sådan uppställning, att den, ehuru veriflcerad
allenast i de delar, som innehölle redogörelsen för sagda halfår, likväl
omfattade och hänvisade till den räkning, som redan förut blifvit för det första
halfåret lemnad.

Såvidt form och uppställningssätt anginge, förekomma i öfrigt ingen egentlig
anledning till större skiljaktighet emellan räkenskaperna, vare sig att afslutningen
skedde med den 31 december eller med den 30 juni. Deremot ådagalade
formulären, så väl det ena som det andra alternativet, att vid deras utarbetande
i liera delar afvikelser egt rum från det nu föreskrifna eller brukliga
redovisningssättet.

Öfver komiterades ändringsförslag i berörda hänseende äfvensom beträffande
de af komiterade för formulärens tillämpning samt för redovisningen och kon
trollen i öfrigt föreslagna föreskrifter få kollegierna här nedan afgifva yttrande.

Enligt det komiterade lemnade uppdrag har det äfven tillkommit dem att
gemensamt taga i öfvervägande, huruvida någotdera af de upprättade förslagen
till länsräkenskapernas uppställning egde företräde framför det andra, samt att
deröfver afgifva yttrande.

Arid fullgörande af denna del af deras uppdrag hafva komiterade förmält,
hurusom af räkenskapens uppställningssätt icke kunde erhållas ledning vid denna
frågas bedömande, utan att för komiterades omdöme varit bestämmande de omständigheter,
som egde omedelbart sammanhang med sjelfva grunderna och förutsättningarne''
för förslagen, hvilka, fastän till uppställningen temligen lika, i
verkligheten dock inneburo stridigheter sins emellan, som, såvidt redogörelsen
för de vid kronouppbördsstämmorna inflytande medlen anginge, utgjorde rena
motsatser eller stodo på gränsen deraf. Då syftemålet med den förändring, som
vore i fråga, måste vara att tidigt vinna kännedom om de förhållanden, som
utgjorde föremål för räkenskapsföring och redovisning, berodde detsamma icke
ensamt på förminskning af tiden emellan afslutningsdagen och räkenskapens af -

lemnande, utan vore detsamma lika mycket beroende på afståndet emellan den
tidpunkt, då de händelser inträffade, som skulle redovisas, och afslutningstiden.
Uti den Riksdagens framställning, som läge till grund för förslaget att afsluta
uppbördsredogörelserna för länen med kalenderår, hade emellertid detta förhållande
förbisetts och endast den ena sidan af saken, nemligen behofvet att inskränka
tiden emellan afslutningsdagen och räkenskapens aflemnande, blifvit beaktad,
men den andra deremot lemnad utan allt afseende, hvaraf följden åter
blifvit ätt, för en jemförelsevis ringa tidsvinst, som kunde beredas genom räkenskapsuppgörelsens
påskyndande efter den tid, som sattes till gräns för redovisningen,
den vida större tidsförlust blefve förgäten, som uppkomme derigenom,
att afslutningstiden eller gränsen för redovisningen aflägsnades från den
period, hvartill redovisningens föremål vore förlagdt. Huru än länsräkenskapernas
afslutning vid kalenderårets utgång verkstäldes och räkenskapsformen
under sådan förutsättning anordnades, vare ''sig att de skatter, som vid uppbördsstämmorna
skulle erläggas, blefve, såsom Riksdagen ifrågasatt, påförda uti
räkenskapen för det år, som närmast föreginge det, då uppbörden i verkligheten
egde rum, eller — i enlighet med ett vid 1874 års riksdag, i fråga om allmänna
bevillningen, framstäldt nådigt förslag — först uti redogörelsen för det senare
året, skedde dock derigenom ingen förändring i afseende på tiden för de åtgärder,
som genom räkenskapen skulle redovisas, utan det vore blott tiden för redovisningens
afläggande, som blefve förändrad. Som denna förändring i begge
fallen skedde på det sätt, att afslutningsdagen förflyttades vida längre från det
egentliga föremålet för redovisningen, nemligen uppbördsstämmorna och hvad
dervid förefallit, än som under några omständigheter kunde uppvägas af inskränkningen
i tiden för sjelfva räkenskapsuppgörelsen, vore det klart, att hvarken genom
det ena eller det andra af omförmälda båda sätt att anordna länsräkenskaperna
någon tidsvinst stode att uppnå, utan att tvärtom tidspillan måste blifva
den oundvikliga följden. De föreställningar, som gifvit upphof till förslaget att
afsluta länsräkenskaperna för kalenderår, samt att, utan all redovisning för resultatet
af kronouppbördsstämmorna, i hvarje kalenderårs räkenskaper upptaga
men såsom balans till efterföljande året öfverföra räkenskapsårets direkta skatter,
härledde sig från det årligen, i den till grund för hela redovisningen af statsmedelsförvaltningen
liggande riksstaten, förekommande antagandet, att statsverkets
för hvarje år belöpande utgifter skulle bestridas med samma årsinkomster,
ehuru dessa senare till en ganska väsentlig del först under det påföljande året
inflöte. Detta antagande hade ock på senare tider förorsakat icke blott svårigheter
vid uppfattningen af rätta förhållandet, då fråga varit om jemförelse emellan
beräkningarna och resultatet af statsregleringen, utan jemväl olägenheter, uti
sjelfva statsförvaltningen, och genom räkenskapsföring, i enlighet med det på afslutning
vid kalenderårets utgång grundade första alternativet af formulärförslagen,
skulle dessa svårigheter och olägenheter icke blott qvarstå i samma om -

fattning som hittills, utan äfven ökas derigenom, att jemförelsen emellan riksstaten
och deremot svarande årsräkenskap blefve ofullständig och otillförlitlig i samma
mån som verkliga redovisningen inskränktes, d. v. s. i allt, som berodde på resultatet
af uppbördsstammorna och den derpå närmast följande restantieindrifningen.
Om allmän räkenskapsafslutning med kalenderår skulle införas, måste,
enligt hvad komiterade vidare anfört, med afseende å sistnämnda omständighet
obetingadt företräde tillerkännas ett sådant redovisningssätt, att, enligt den anordning,
som vid 1874 års riksdag i fråga om allmänna bevillningen. föreslogs,
skatterna togos till uppbörd under det år, då de till betalning förföllo, ehuru
dervid, såsom vid hvarje räkenskapsmetod, som vore grundad på afslutning med
kalenderår, redovisningens afläggande blefve, hvad uppbörden inom länen anginge,
uppskjuten längre än nödigt vore — ett uppskof, som ingalunda förekommes
derigenom att, på sätt komiterade till olägenhetens minskande iakttagit, särskild
räkning blefve affordrad för redovisande af resultatet utaf uppbördsstammorna,
enär frågan här gälde redovisningen inför Riksdagen och jemförelse med den
för kalenderår upprättade statsregleringen. Den framställning åter, som läge till
grund för det andra alternativet, enligt hvilket räkenskapsafslutningen skulle ske
med utgången af juni månad hvarje år, egde med den vid 1874 års riksdag,
ehuru blott partielt, ifrågasatta anordningen, att för hvarje kalenderår skulle
såsom uppbörd beräknas de skatter, som vid samma års uppbördsstämma inflöte,
det gemensamma syftet att med sjelfva roten undanrödja de olägenheter,
som uppkomme af omförmälda uppställning af riksstaten. Under det. att den af
Riksdagen uti dess underdåniga skrifvelse af den 10 maj 1871 gjorda framställningen
utginge från bibehållandet af den förvillande uppställningen af riksstaten
och lade densamma till grund för hela räkenskapsverket, utgjorde deremot, enligt
kollegiernas förslag likasom enligt grunderna för den vid 1874 års riksdag
gjorda nådiga framställning om förändring af allmänna bevillningens beräknande
i riksstaten, omförmälda af riksstatens uppställning föranledda antagande'' det
hinder, som måste skaffas ur vägen för åstadkommande af en bättre redovisningsmetod.
Sättet vore blott något olika, så till vida att enligt kollegiernas
förslag räkenskapsafslutningen förlädes till en sådan tidpunkt, att fullständig
redovisning för kronouppbörden i länen då kunde ega rum, utan att öfverflödig
tidsutdrägt dervid medgåfves, då deremot afslutning först med kalenderårets utgång
för denna del af redovisningen, på sätt komiterade visat, innebure ett obehöfligt
och otillbörligt uppskof.

Under åberopande af hvad komiterade sålunda andragit och med förmälan,
att af det sätt, hvarpå finansförvaltningen inom åtskilliga andra länder vore ordnad,
framginge, det kalenderårets slut ingalunda med någon nödvändighet behöfde
vara utgångspunkten för räkenskapsverkets ordnande, utan att hvarje
annan tid kunde med lika fördel användas, om särskilda omständigheter dertill
gåfvo anledning, hafva komiterade uttalat den åsigt, att det enligt förutsätt -

ningarne uti Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 10 maj 1871 upprättade
första alternativet af förslagen till räkenskapsformulär för länen icke borde komma
till någon tillämpning, men att deremot alla åtgärder, som kunde vara egnade
att bereda framgång åt förslaget om räkenskapsafslutning för år, beräknadt från
början af juli månad det ena till slutet af juni månad det andra kalenderåret,
borde vidtagas och det under sådan förutsättning utarbetade andra alternativet
af formulärförslagen, sedan derför erforderliga förberedelser egt rum, fastställas att
för bokföringen och redovisningen inom länen lända till efterrättelse.

Beträffande först det enligt förutsättningarne uti Riksdagens underdåniga
skrifvelse den 10 maj 1871 upprättade första alternativet af förslagen till räkenskapsformulär
för länen, få statskontoret och kammarrätten underdånigst erinra,
hurusom Riksdagen i omförmälda underdåniga skrifvelse i hufvudsak åberopat de
åsigter, som af dess nästföregående år församlade revisorer blifvit i ämnet uttalade,
och på grund deraf anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes anbefalla
samt i de delar, der Riksdagens vidare samverkan erfordrades, föreslå sådana
åtgärder, att syftemålet med revisorernes framställning kunde ernås. Enligt
revisorernes i Riksdagens skrifvelse återgifna förslag i ämnet hade desse — under
antagande att uti räkenskaperna för hvarje år icke intoges andra förhållanden
än som under samma år verkligen passerat, och att således icke redogörelse
meddelades för uppbörden af landträntor m. m., hvilka först under påföljande år
inflöte — ansett, att tiden för räkenskapernas afslutande och insändande till
kammarrättens revision kunde betydligt förkortas i förhållande till hvad som
dittills varit medgifvet, förslagsvis till 3, högst 4 månader efter kalenderårets
utgång, och att derefter revisionen i kammarrätten skulle verkställas och rikshufvudboken,
likasom hittills, oberoende af denna granskning, upprättas så tidigt,
att samtliga räkenskaperna kunde för statsrevisionen vara att tillgå den 1 oktober,
till hvilken tid denna förrättning äfven af andra skäl lämpligen borde framflyttas.

Af länens uppbördsredogörelser omfatta fögderiernas och städernas specialräkningar
uppbördsår, eller tiden från den 1 maj det ena till samma dag det
andra året, ehuru desamma så tillvida afslutas med kalenderår, att den intill
uppbördsårets slut influtna, men vid kalenderårets utgång icke till ränteriet levererade
uppbörden balanseras, hvilken åtgärd vidtagits af den anledning, att
specialräkningarne, ehuru redovisande ett kalenderårs skatter ända till uppbördsårets
slut, skola jemte ränteriets m. fl. redogörelser, som afslutas med och endast
afse kalenderår, till en hufvudräkning, landsboken, sammanfattas. Om nu från
dessa specialräkningar uteslötes all redovisning för hvad som förefölle under
tiden från kalenderårets till uppbördsårets slut, ä hvilken tid likväl uppbörds -

stämmorna höllos, samt de dervid ej erlagda skatterna till afkortning befordrades
eller för indrifning restfördes, skulle, enligt hvad statskontoret och kammarrätten
uti det med anledning af revisorernes omförmälda förslag den 15 december 1870
afgifna underdåniga utlåtande erinrat, derigenom inträffa, att all redovisning för
hvad som vid dessa, tvifvelsutan de vigtigaste förrättningar under uppbördsåret
förekommit intill slutet af då löpande kalenderår saknades, och att sålunda den
kontroll, som under nuvarande förhållanden, då vederbörande vore skyldige att
den 15 maj hvarje år inför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med fullständigt
afslutad räkning för sin uppbörd redovisa, inom kort tid vunnes, blefve för
en tidrymd af 7 å 8 månader undanskjuten, likasom ock granskningen inom
kammarrätten i denna del af uppbördsförvaltningen derigenom skulle i lika lång
tid uppehållas. För undvikande af dessa olägenheter hafva visserligen komiterade
nu föreslagit dels afgifvande omedelbart efter uppbördsårets slut af summarisk
redovisning, sådan som före år 1869 afgifvits, men då på grund af kongl. brefvet
den 12 september 1868 afskaffades, och dels att verificerad räkenskap efter utgången
af första hälften af hvarje kalenderår skulle uppbördsmannen affordras;
men genom dylika bestämmelser undanröjdes emellertid icke den genom förändringen
uppkommande olägenhet, att redovisningen för denna del af statsförvaltningen
blefve fördröjd, i det att de för kalenderåret belöpande skatterna icke komme
att redovisas i samma års räkenskaper, utan först i det påföljande årets, då de
inflöte, och att den redovisning inför Riksdagen för statens hela medelsförvaltning,
som genom afslutad rikshufvudbok eger rum, skulle inskränkas i allt som
beror på resultatet af de för skatternas uppbärande efter kalenderårets utgång
hållna uppbördsstämmorna. Då fråga tillika är att tillgodose behofvet för Riksdagen
att, i och för behandlingen af de till statsregleringen hörande ärenden, så
tidigt som möjligt erhålla kännedom om finansförvaltningens slutliga resultat
samt beredande af tillfälle till jemförelse mellan den för kalenderåret upprättade
statsregleringen och de verkliga statsinkomsterna under samma år, skulle således
genom förändringen icke vinnas något i skyndsamhet, utan tvärtom förloras.
Dessa och öfriga genom länsräkenskapernas afslutande med kalenderår uppkommande
olägenheter äro än vidare belysta såväl af komiterade som uti omförmälda
af kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten afgifna underdåniga
utlåtande den 12 december 1878 och sistnämnda båda embetsverks underdåniga
utlåtande den 24 maj 1879, och få kollegierna nu, under åberopande
deraf, i likhet med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen och
öfverståthållareembetet, underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t icke
måtte godkänna förslaget, att länens uppbördsräkenskaper skola omfatta kalenderår
utan redogörelse för de efter nämnda års slut infallande uppbördsstämmorna.

Det andra alternativet af de utarbetade formulärförslagen, hvilket blifvit
stäldt på ett redovisningsår, som slutar med den 30 juni, och hvars användande
för bokföringen och redovisningen inom länen förutsätter att afslutningstiden för
alla de statens räkenskaper, som böra uti det generella bokslutet ingå, blefve på
enahanda sätt bestämdt, har, såsom ofvan nämnts, sin grund i omförmälda af
embetsverken den 12 december 1878 och den 24 maj 1879 afgifna underdåniga
yttranden. För det förstberörda utlåtandet var föremålet ett af särskilda korniterade
den 13 oktober 1875 afgifvet betänkande och förslag till allmän tjensteoch
lönereglering för landsstaten samt till ordnande af uppbörds- och redovisningsväsendet
för länen. För att åvägabringa reda i åtskilliga afseenden, som
föranledt anmärkningar emot de nuvarande uppbördsräkenskapernas form och
uppställning m. m., samt för att tillika åstadkomma ej mindre öfverensstämmelse
emellan länsräkenskaperna och öfriga redovisningar för allmänna medel i
afseende å afslutningstiden, än ock rättelse af det nu brukliga förfaringssättet
vid statsregleringens fastställande, hvarigenom inkomster, afsedda för utgifters
bestridande, beräknades vara tillgängliga tidigare än de inflöte, hade dessa komiterade
föreslagit, bland annat, att de vid kronouppbördsstämmorna i länen inflytande
skatterna skulle i riksstat och räkenskaper upptagas ett år senare än
nu egde rum, samt upprättat och framlagt dermed öfverensstämmande formulärförslag.
Efter att hafva erinrat, hurusom framställningar i enahanda syfte vid
tvenne föregående tillfällen blifvit gjorda samt att frågan både den ena och den
andra gången varit föremål för en sorgfällig utredning och pröfning, utan att
likväl någon förändring i detta afseende funnits lämplig, yttrade kollegierna vidare,
i anledning af detta förslag, att genom detsamma intet väsentligt skulle
vinnas med hänsyn till tidigare redovisning, enär sådan komrne att inträffa endast
i förhållande till räkenskapens benämning, men icke i verkligheten. De för en
tidigare redovisning för statsmedelsförvaltningen erforderliga åtgärder finge icke
grundas på förändringar uti redogörelserna för kronouppbörden inom fögderier
och städer. Kunde man icke genom uppbördsstämmornas utsättande till sådan
tid, att redovisningen möjliggjordes vid kalenderårets slut, åvägabringa öfverensstämmelse
emellan uppbördsräkenskaperna för länen och statsverkets öfriga
räkenskaper, så syntes kollegierna den enda utvägen vara, att dessa senare
räkenskaper, hvad afslutningstiden anginge, lämpades efter uppbördsräkenskaperna.
För närvarande, då de flesta räkenskaper afslutades med kalenderår samt Riksdagen
sammanträdde i början af ett kalenderår för att besluta om statsregleringen
för det påföljande, kunde fullständigt afslutade och till ett helt riksbokslut sammandragna
räkenskaper öfver statsförvaltningens olika grenar icke framläggas för
senare tid än tredje året före det, då Riksdagen sammanträdde, och emellan det
år, för hvilket fullständigt bokslut funnes upprättadt, och det, för hvilket stat
skulle fastställas, läge alltså en tid af ej mindre än tre år. Genom en tidigare
afslutning af landsböckerna och genom öfriga räkenskapers skyndsammare af -

slutning skulle väl låta sig verkställas, att, utan vidare ändring af nu bestående
förhållanden, åstadkomma en så stor förkortning af nyss berörda tid, att till
riksmötets början eller kort derefter resultatet af statsförvaltningen under det
andra året före riksdagens sammanträde blefve kändt genom fullständigt bokslut,
som kunde till granskning framläggas; men så länge räkenskapernas afslutningstid
sammanfölle med kalenderåret och Riksdagen sammanträdde i början af nämnda
år vore all vidare förkortning af den tid, för hvilken fullständiga räkenskaper saknades,
omöjlig. Om åter alla räkenskaper blefve afslutade samtidigt med eller kort
efter riksdagens slut, t. ex. den 31 maj eller den 30 juni, samt arbetet för deras
upprättande i öfrigt anordnades på ett sätt, som främjade erforderlig skyndsamhet,
syntes det, enligt hvad kollegierna vidare anförde, icke blifva omöjligt att vid
hvarje riksdag framlägga fullständigt afslutade räkenskaper för nästförutgångna
räkenskapsår.

Uti det underdåniga utlåtandet den 24 maj 1879 hade statskontoret och
kammarrätten att yttra sig i anledning af den underdåniga framställning, som
af Riksdagen, enligt hvad omförmäldt är, gjordes i underdåniga skrifvelsen den
10 maj 1871. Dervid anmälde kollegierna till en början, att kollegierna så mycket
mindre kunde afgifva något definitivt förslag eller till alla delar fullständigt
yttrande i detta vidt omfattande ämne, som sådant förutsatte en närmare bekantskap
med statsförvaltningens alla detaljer, än hvad för kollegiernas embetsverksamhet
erfordrades eller stode att vinna; hvadan kollegierna hufvudsakligen
inskränkte sitt yttrande till några mera allmänna vilkor, hvarunder en tidigare
räkenskapsafslutning och deraf beroende tidigare granskning måtte kunna åstadkommas,
äfvensom de grunder, hvilka vid redogörelsernas upprättande m. m.
syntes böra för sådant ändamål i allmänhet tillämpas. I den del, som närmast
anginge länsräkenskaperna, blef af kollegierna framhållet, hurusom det vore gifvet
att, om en mera betydande förkortning af den för bokslutet öfver hela rikets
finansförvaltning nu bestämda tiden skulle kunna uppnås, en och samma gräns
måste fastställas för omfattningen och afslutningen af alla de särskilda redogörelser,
som borde uti det generella bokslutet ingå. Vid valet af redovisningstertnin
och afslutningstid för räkenskaperna läge, enligt hvad kollegierna vidare
anförde, åter förnämligast vigt derpå, att största möjlighet bereddes till undvikande
af ouppgjorda balanser, synnerligen af sådana räkenskapsposter, som vid
indrifning kunde vara underkastade förändring, samt att vid afslutningstiden
resultatet af de till räkenskapsåret hörande förvaltningsåtgärder i allmänhet kunde
vara noga bestämdt. Huruvida den ena tidpunkten vore såsom gräns för redovisningen
mera eller mindre lämplig än en annan, berodde derför på beskaffenheten
och inre anordningen af den förvaltning, för hvilken redogörelse skulle afläggas,
och då frågan gälde sä väsentligen olikartade verksamhetsområden, som statens
och allmänna inrättningars särskilda förvaltningsmyndigheter, vore deraf påtagligt,
att någon för alla dessa myndigheters räkenskaper fullt tjenlig gemensam af -

slutningstid svårligen stode att finna. I fråga om riksstatens upprättande och
fastställande samt de förberedelser och beräkningar, som för pröfning af dit
hörande ärenden fordrades, vore det deremot af mycken vigt, att statsregleringsoch
räkenskapsåret blefve, från det nu efter kalenderår brukliga beräkningssättet,
ändradt så, att det vidtoge någon kortare tid efter slutet af riksdagens årliga
sammanträden, hvarmedelst i vida. högre grad, än med den nu bestående ordningen
för statens beräknande och redovisningens upprättande, vore åtkomliga
de fördelar, som med räkenskapernas sammandragande till ett bokslut öfver hela
statsförvaltningen förnämligast hade blifvit åsyftade; och af sådan anledning ansågo
sig statskontoret och kammarrätten böra för sin del framställa det förslag,
att — derest ej oöfvervinnerliga hinder eller, i förhållande till fördelarne, öfvervägande
svårigheter, dem kollegierna icke vore j tillfälle att till alla delar förutse
eller bedöma, skulle möta — statsreglering^- och räkenskapsåret för allmänna
redogörelser måtte bestämmas till tiden från början af juli månad det ena till
slutet af juni månad det andra kalenderåret.

Af en sådan åtgärd, som af kollegierna sålunda ifrågasatts, följde väl, bland
annat, att rikshufvudboken, som för närvarande framlades till granskning vid
den under senare hälften af hvarje kalenderår sammanträdande statsrevisionen,
i stället komme att upprättas och afslutas vid sådan tid, att den kunde blifva
för granskning tillgänglig under början af hvarje kalenderår, samt att alltså
statsrevisionen torde behöfva förläggas till annan tid af året eller möjligen i
öfrigt annorlunda anordnas; men denna omständighet, vare sig att den måste
leda till revisionens uppdragande åt någon särskild inom Riksdagen utsedd delegation,
som under tiden för Riksdagens sammanträde förrättade granskningen,
på sätt som af enskild motionär vid 1869 års riksdag föreslogs, eller gifva anledning
till andra bestämmelser i fråga om utöfvandet af Riksdagens granskningsrätt,
ansågo sig kollegierna så mycket hellre kunna och böra lemna åsido, som
den framställning, hvilken läge till grund för Riksdagens underdåniga skrifvelse
i ämnet, jemväl förutsatte ändring af den för statsrevisionen nu utsatta tid, och
Eders Kongl. Maj:ts kollegierna meddelade nådiga remiss endast afsåge hvad
som vid förvaltningen och räkenskapsverket kunde åtgöras för en tidigare redovisning,
men icke det sätt, hvarpå Riksdagens eller dess revisorers granskning
måtte kunna lämpligast anordnas.

Jemte sådana ändringar af allmänna författningar eller speciella föreskrifter,
som af räkenskapsårets förändrade beräkningssätt skulle blifva en nödvändig
följd, och oafsedt de särskilda åtgärder, livilka kunde erfordras, på det
att inom hvarje verk eller inrättning redogörelsen kunde efter de nya förhållandena
i detaljerna lämpligare anordnas — omständigheter, hvaröfver kollegierna
af förut uppgifven anledning icke kunde utlåta sig — förutsattes, såsom hufvudsakliga
betingelser för möjligheten af den antydda tidigare råken skapsafslutningen,
dels meddelande af åtskilliga bestämmelser i fråga om landsboksräken -

skaperna, förvaltande verkens räkenskaper och rikshufvudboken, samt dels vidtagande
af förändring i tiden för redovisningen af riksgäldsverkets och åtskilliga
andra fonders medel, för hvilka- rikshufvudboken, jemte redovisningen af statsverkets
medel i mera inskränkt mening, innefattade summarisk redogörelse;
varande af kollegierna vidare anfördt, att, då kollegierna, som förut anmält att
de vid detta tillfälle icke kunde afgifva något definitivt förslag eller fullständigt
yttrande i ämnet, likväl uppgifvit åtskilliga vilkor och förutsättningar, som syntes
nödiga, och meddelat några antydningar, huru i ett eller annat hänseende redovisningen
för allmänna medel antagits kunna anordnas, sådant endast haft till
syfte att i någon mån bereda tillfälle att bedöma den af kollegierna ifrågasatta
förändringens verkställbarhet, men ingalunda att påvisa alla de olägenheter, som
möjligen kunde vara dermed förenade, och uppgifva sättet till dessas undvikande
eller afhjelpande, hvilket skulle erfordra en helt annan utredning, än kollegierna
kunde åstadkomma.

Enligt hvad här ofvan förmälts, hafva komiterade funnit den af kollegierna
sålunda ifrågasatta förändring, att räkenskapsåret skulle bestämmas till tiden
från den 1 juli det ena till och med den 30 juni det påföljande kalenderåret,
särdeles väl lämpa sig för redogörelsen af den egentliga uppbörden inom länen,
och att densamma ej heller, hvad länens uppbördsräkenskaper anginge, i öfrigt
kunde föranleda några svårigheter af betydenhet. Genom en sådan förändring
skulle, enligt hvad komiterade förmält, ernås lindring i redovisningen, och redogörelsen
skulle kunna fullständigare verificera^ än nu kunde ske, enär inom utgången
af det sålunda bestämda året en vida mera restfri redovisning för den
på våren inflytande kronouppbörden kunde åstadkommas, än under nuvarande
förhållanden egde rum, då redogörelsen lemnades två månader tidigare. Handräcknings-
och andra exekutiva åtgärder för kronoutskylders indrifning, äfvensom
afskrifnings- och afkortningsärenden, hvilka nu till betydlig del måste handläggas
efter den egentliga uppbördsredovisningen, syntes nemligen, om deråt egnades
den driftighet, hvartill nu befintliga samfärdsmedel lemnade tillfälle, i allmänhet
kunna bringas till slut inom utgången af juni månad, så att, i jemförelse med
de uti uppbördsräkenskaperna nu balanserade rester, de vid denna tid oguldna
utskylderna säkerligen icke kunde uppgå till högre belopp, än att de utan synnerlig
svårighet kunde verificera^ i den då afgifna redogörelsen. Vidare upphörde
behofvet af en särskild restredovisning genom förändringen, och uppbördmännen
vunne således befrielse från afgifvande af så kallad balansrelation eller restantieräkning,
hvilken, innefattande redogörelse för tiden efter uppbördsårets slut till
den 31 augusti, nu årligen upprättades och med tillhörande längder till landskontoret
ingåfves för att, efter granskning i detalj, derstädes sammandragas med
öfriga restredovisningar till en redogörelse för länet, som sedermera inom den
31 oktober öfversändes till vidare granskning inom statskontoret och kammarrätten.

Uti de yttranden, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
länen och öfverståthållareembetet i detta ämne afgifvits, har den afkomiterade
föreslagna förändring i räkenskapsåret blifvit förordad endast af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län samt af öfverståthållareembetet.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga länen hafva deremot ansett någon
förändring i den nu bestämda afslutningstiden icke böra ega rum. Bland andra
omständigheter, som till stöd för denna åsigt blifvit andragna, förekommer ock
den, att de fördelar, hvilka i afseende å länsräkenskaperna, enligt komiterades
åsigt, skulle af förändringen uppstå, i sjelfva verket ej stode att vinna, samt att
den förändrade afslutningstiden för dessa räkenskaper skulle förorsaka olägenheter
af flera slag. Sålunda är erinradt, att, ehuru räkenskapernas afslutande
skulle fördröjas två månader utöfver den tid, som för närvarande vore bestämd,
redovisningen likväl icke i allmänhet, på sätt komiterade antagit, skulle blifva
mera restfri än nu vore förhållandet. Enligt hvad en del af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anfört, gåfve nemligen erfarenheten vid handen, att restredovisningen
till den 1 juli så föga fortskrede, att endast en mycket obetydlig
del af de skatter, som icke erlades inom nuvarande redogörelseårs utgång eller
inom den 1 maj, inflöte under maj och juni månader. Synnerligast vore förhållandet
sådant inom län med större redogöraredistrikt och der handräckningsärenden
i så stor mängd förekomme, att deras slutbehandling icke kunde medhinnas
ens inom den 1 september, äfven om desamma anhängiggjordes omedelbart
efter hvarje uppbördsstämmas slut, och ännu mindre om begäran om handräckning
egde rum först vid den tid, till hvilken den författningsenligt kunde
uppskjutas. Af sådan anledning har ock af vederbörande ansetts mindre välbetänkt
att, äfven om räkenskapsåret afslutades den 30 juni, befria uppbördsmännen
från afgifvande af den så kallade balansrelationen, afsedd till kontroll
huruvida de i behörig ordning vidtagit på dem beroende åtgärder för restantieindrifning,
hvarförutan framhållits såsom anmärkningsvärdt, att en restredogörelse
den 30 april, då många rester utestode, enligt komiterades åsigt, skulle utan
nämnvärd tillökning i uppbörd smännens arbete kunna åstadkommas, under det
att å andra sidan behöflig lindring i arbetet vid redovisningen ansetts böra
uppbördsmännen beredas genom afskaffande af den nu föreskrifna restredovisningen,
som afgåfves den 31 augusti, då en stor del af de vid uppbördsårets slut
utestående resterna hunnit inflyta. Arbetet med fögderiräkenskapernas afslutande
skulle ock inträffa å en tid, då kronofogdar och häradsskrifvare voro sysselsatte
med taxeringsförrättningarne och med af dem föranledda resor i fögderierna; och
landsbokens upprättande skulle till tiden sammanfalla med uppgörande af landskontorets
öfriga uppbördsredogörelser under en årstid, då förstärkning af arbetskrafterna
mindre än annars kunde ega rum.

Hvad sålunda i dessa hänseenden anförts synes vara af beskaffenhet att
icke böra lemnas obeaktadt; men om äfven deraf icke kan hemtas grundad an -

ledning till det antagande, att den föreslagna förändringen icke med fördel kunde,
i hvad länsräkenskaperna angår, ega rum, torde deremot den förutsättning, hvarunder
förevarande andra alternativet af formulärförslagen blifvit utarbetadt, vid
bedömande af förändringens verkställbarhet föranleda stora betänkligheter. Enligt
denna förutsättning skulle nemligen, pa sätt ofvan förmälts, före fastställande
af dessa formulär till efterrättelse vid bokföringen och redovisningen inom länen,
alla de åtgärder varda vidtagna, som ledde dertill, att afslutningstiden för samtliga
statens förvaltande myndigheters räkenskaper blefve lämpad eftgr länens
uppbördsräkenskaper, samt att således statsreglering»- och räkenskapsåret för
allmänna redogörelser bestämdes till tiden från den 1 juli det ena till den 30 juni
det andra kalenderåret.

En omständighet, som, enligt hvad komiterade förmält, syntes tala emot den
ifrågasatta förändringen uti Räkenskapsåret, läge deruti, att med några få undantag
kalenderåret utgjorde redovisningsperioden så val för de allra flesta grenar
af statsförvaltningen, som ock i allmänhet för enskild affärsverksamhet och
kommunalförvaltningen här i landet. Af kollegierna är förut erinradt att, då
frågan gälde så väsentligt olikartade verksamhetsområden, som statens och allmänna
inrättningars särskilda förvaltningsmyndigheter, påtagligt vore, att någon
för alla dessa myndigheters räkenskaper fullt tjenlig gemensam afslutningstid
svårligen stode att finna. Om äfven räkenskapernas utslutning i vissa hänseenden
kunde lämpligen ega rum på sommaren, torde dock otvifvelaktigt vara, att
det för åtskilliga de betydligaste af statens penningeförvaltande myndigheter
blefve förenadt med största svårighet att vid denna tid af året afsluta sina redogörelser.
Beskaffenheten af vårt lands klimatiska förhållanden föranleder dertill,
att den lifligaste affärsverksamheten samt verkställandet af åtskilliga allmänna
arbeten äfvensom utöfvandet af de vissa grenar af statsförvaltningen tillhörande
bestyr hufvudsakligen inträffa på den årstid, hvarunder det föreslagna räkenskapsåret
skulle tilländagå och redogörelserna afshjtas. Så till exempel förberedas eller
pågå under denna årstid arméns vapenöfningar. De af dem härflytande kostnader
kunna således icke vara för arméförvaltningen vid denna tid kända, i följd
hvaraf någon afbildning af redovisningen för de till denna myndighets disposition
stälda medel svårligen vid denna tidsperiod kan ega rum. Liknande förhållanden
äro, enligt hvad kollegierna i sistnämnda underdåniga utlåtande erinrat, äfven
för handen i fråga om redogörelserna för medel, anslagna till sjöförsvaret samt
till allmänna arbeten, såsom jernvägsbyggnader m. m., för hvilka räkenskaperna
säkerligen kunna med mindre svårighet afslutas på vintern än på sommaren,
då expeditioner och öfningar pågå samt byggnader och andra arbeten med större
kraft bedrifvas. Under sistnämnda årstid råder den största lifligheten i handeln
och samfärdseln, hvarföre den hufvudsakligaste delen af tullverkets inkomster
ock då inflyter. Afslutandet af tullverkets räkenskaper under denna tid lärer
af sådan anledning få antagas icke kunna ske utan olägenhet.

Om tiden för de årliga statsregleringarne blefve beräknad från den 1 juli
det ena till den 30 juni det andra kalenderåret, lära de bevillningar, hvilka Riksdagen
sig åtager, komma att utgå för samma tid. Hvad tullbevillningen då särskildt
angår, skulle densamma under ett kalenderår utgöras efter tvenne särskilda tulltaxor
med för desammas tillämpning tilläfventyrs skiljaktiga bestämmelser, och
en ny, af den vid årets början sammanträdande Riksdagen faststäld tulltaxa
skulle träda i kraft just under den tid, då handeln och samfärdseln vore som
lifligast, q,tt förhållande, hvilket, om ock detsamma hittills vid vissa undantagsfall
icke saknat motsvarighet, likväl enligt kollegiernas tanka i allmänhet skulle
visa sig föranleda olägenheter såväl för den enskilda affärsverksamheten som vid
uppbörden och redovisningen.

Den omständighet, att kalenderåret utgör redovisningsperioden för kommunalförvaltningen,
bör äfven icke förbises vid bedömande af lämpligheten af den ifrågasatta
förändringen. Helt visst skulle en förändring härutinnan, om den blefve
genomförd, föranleda många rubbningar i de med denna förvaltning sammanhängande
förhållanden, då ju den till staten utgående fastighets- och inkomstbevillningen
utgör beräkningsgrunden för den väsentligaste delen af de bidrag,
som af kommunernas medlemmar skola lemnas till bestridande af utgifterna för
kommunernas gemensamma behof. I förhållande till denna bevillning utgår äfven
i vissa fall de utgifter, som af landsting till uttaxering beslutas, äfvensom bidragen
till skjutsentreprenader.

En annan omständighet talar äfven emot den föreslagna förändringen. Då
någon ändring i tiden för Riksdagens sammanträde ej är ifrågasatt, blefve nemligen,
vid det förhållande att riksdagens afslutande i allmänhet inträffar först i
medio af maj och någon gång senare, den tid, som skulle återstå, innan det nya
statsregleringsåret inträdde, otillräcklig för utfärdandet af de på Riksdagens beslut
i statsregleringsfrågor beroende nådiga föreskrifter, hvilka skulle vederbörande
meddelas för att under statsregleringsperioden tillämpas. Erfarenheten har visat,
att de utredningar, som måst föregå meddelande af föreskrifter om verkställighet
af sådana beslut, någon gång varit af den omfattning, att de kraft all den tid,
som under nuvarande förhållanden dertill kunnat medgifvas.

I betraktande af de väsentliga rubbningar i bestående förhållanden, som
af en förändring i den nu i allmänhet gällande redovisningstiden, kalenderåret,
skulle föranledas, bör en dylik förändring icke vidtagas utan synnerligen talande
skäl; och

enär svårigheterna för en del förvaltningsgrenar, att å den föreslagna tiden
afdela sin verksamhet och företaga bokslut, synes kollegierna särdeles beaktansvärd;

enär vidare, för utfärdandet af de på Riksdagens beslut i statsregleringsfrågor,
hvilka vanligen först mot slutet af riksdagen komma regeringen tillhanda,
beroende nådiga föreskrifter, tiden, innan nya räkenskapsåret vidtager, blifver i
allmänhet knapp och alldeles otillräcklig i de ofta förekommande fall, då yttran -

den från embetsmyndigheter finnas erforderliga eller utredningar på annat sätt
måste ega rum före utfärdandet af dylika föreskrifter; samt

enär slutligen med den sålunda föreslagna tiden för räkenskapsårets utgång,
den 30 juni, resultatet af det allmänna bokslutet, efter hvad komiterade
antagit och äfven kollegierna anse sannolikt, icke kan vara kändt så tidigt, att
det kan ligga till grund för Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen,
anse sig kollegierna icke kunna till förevarande förslag tillstyrka nådigt
bifall, aldrahelst en tidigare kännedom om resultatet af statsregleringen och således
det väsentligaste af hvad Riksdagen åsyftat, synes kunna på annat sätt
vinnas.

Med afseende nemligen på angelägenheten deraf, att den tidigare redovisning,
som utgjorde det gemensamma syftemålet med alla på senare tider väckta förslag
till förändringar i räkenskapsverket, icke måtte helt och hållet undanskjutas
i afvaktan på undanrödjandet af alla de anledningar, som för närvarande kunde
ligga i vägen för genomförande af den förändring och tillämpning af de formulär,
hvaråt komiterade önskat framgång, hafva nemligen komiterade fästat uppmärksamheten
derpå att, sedan numera föreskrifter blifvit utfärdade, som så inskränkt
tiden för afgifvande af de förvaltande centrala embetsverkens räkenskaper, att
dessa räkenskaper fullständigt kunde vara tillgängliga efter förloppet af fyra
månader från utgången af det år, som de omfattade, en högst betydligt tidigare
redovisning inför Riksdagen eller dess för räkenskapsgranskning särskildt utsedde
delegerade kunde åstadkommas utan någon som helst rubbning af nu gällande
terminer för afslutningen af länens räkenskaper. Om man också icke kunde
komma så långt som Riksdagen, under förutsättning af kalenderårsafslutning för
alla räkenskaper, antagit, torde dock ingen svårighet möta, att räkenskaper, affattade
i öfverensstämmelse med riksstatens nuvarande uppställning och uti fullständigt
afslutad rikshufvudbok sammandragna, kunde för hvarje år till granskning
framläggas kort efter utgången af det påföljande året eller, för att välja
ett exempel, att 1880 års räkenskaper, hvilka nu framlades till granskning först
under augusti månad 1882, i stället kunde framläggas redan i början af samma
år. Till möjligheten af en sådan inskränkning i den medgifna tiden för räkenskapernas
upprättande. och sammandragande slutade sig komiterade af den omständigheten,
att statskontoret och kammarrätten, enligt deras här ofvan åberopade
underdåniga utlåtande af den 24 maj 1879, ansett en tid af omkring sex
månader tillräcklig för rikshufvudbokens upprättande. Det borde nemligen icke
kunna erfordras längre tid för uppgörande af länens landsböcker, då de deri ingående
specialräkningarne för fögderier och städer afslutades med den 30 april,
än om de afslutades med den 31 december eller den 30 juni. Om till landsbokens
författande och utskrifning ansloges lika lång tid efter den 30 april, som
af komiterade föreslagits efter utgången af de af dem ifrågasatta räkenskaps 3 -

åren eller två och en half månader, så borde för hvarje år landsboken kunna
vara till kammarrätten ingifven vid medlet af juli månad det påföljande. Då nu
enligt bestämmelser, som redan äro gifna, öfriga räkenskaper före sistnämnda tid
voro tillgängliga för bokföringen af de deri redovisade förhållanden, borde det
följaktligen vara lättare att, under denna förutsättning, inom det nödiga anståndet
af omkring sex månader afsluta rikshufvudboken, än då, såsom kollegiernas
förslag innebure, de förvaltande verkens räkenskaper skulle inkomma en och en
half månad senare än landsböckerna. Något tvifvel syntes derföre icke kunna
uppstå derom att, derest befallning blefve meddelad om landsböckernas ingifvande
inom två och en half månader efter utgången af uppbördsåret, för Riksdagen, då
den sammanträdde, med fullständiga räkenskaper kunde ådagaläggas resultatet
af statsregleringen för ett år senare än nu egde rum.

Enligt den antydning till frågans lösning, som sålunda blifvit af komiterade
gifven, skulle alltså, allenast genom meddelande af föreskrift om landsböckernas
skyndsammare upprättande och tidigare insändande till kammarrätten,
samma mål i hufvudsak vinnas, som Riksdagen uti sin skrifvelse i ämnet åsyftat.
Enda skilnaden vore, att statsrevisionen icke kunde förrättas före början af den
riksdag, för hvilken räkenskapsresultatet meddelades. På sätt komiterade erinrat,
borde emellertid denna omständighet icke utgöra hinder för påbjudande af
en tidigare räkenskapsafslutning, om den eljest kunde åvägabringas, och de olägenheter,
som af berörda omständighet kunde vara beroende, uppvägdes till
väsentlig del af det förhållande, att kännedomen om resultatet af uppbördsstämmorna
i landet blefve genom fullt afslutad räkenskap Riksdagen meddelad ett år
tidigare än enligt Riksdagens eget förslag. Fördelarne af denna tidigare kännedom
vore ock så stora, att derföre den jemförelsevis mindre vigtiga frågan om tiden
för räkenskapsgranskningen syntes böra sättas till sidan, så mycket hellre som,
enligt sakens natur, granskningen måste vara beroende af tiden, då redovisningen
kunde fullbordas, men icke tvärtom.

Detta sätt att åstadkomma en tidigare räkenskapsafslutning har äfven
förordats af flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen, med förklarande
dervid, att hinder icke mötte, att inom den af komiterade ifrågasatta
tiden af 2\ månader efter uppbördsårets utgång afsluta landsboken, under förutsättning
att länsbokhållarne bereddes tillfälle att under dertill anslagen tid,
utan hinder af andra tjenstegöromål, uteslutande egna sig åt räkenskapsarbetet.

Hvilka åtgärder än må vidtagas för åstadkommande af en tidigare räkenskapsafslutning,
bör dervid tillses, att noggran kännedom om sistförflutna räkenskapsårets
finansiela resultat må erhållas inom sådan tid, att de nådiga förslag
till blifvande statsregleringar, som till Riksdagen aflåtas, kunna grundas å
detta resultat. Enligt hvad ofvanberördt är, hafva föreskrifter numera meddelats
om tidigare inlemnande till kammarrätten af de förvaltande verkens räkenskaper.
I händelse nuvarande räkenskapsår bibehålies, och föreskrift jemväl

blifver meddelad om afslutande och insändande af landsböckerna inom 2| månader
efter uppbörds- och redogörelseårets utgång eller inom den 15 juli hvarje år,
skulle, vid det förhållande att öfriga räkenskaper derförinnan numera äro för
bokföringen inom statskontoret tillgängliga, rikshufvudboken kunna afslutas något
tidigare än kollegierna, på sätt förut är nämndt, under en annan förutsättning
antagit. Blifva samtliga räkenskaper, som skola i riksbokslutet ingå, tillgängliga
på de för hvarje af dem bestämda tider, anse kollegierna, under förutsättning
tillika att förstärkning af arbetskrafterna i statskontorets riksbokslutbyrå
varder beredd, att arbetet med rikshufvudboken kan så fortskyndas, att, om
äfven hufvudboken ej vore i alla delar fullbordad och utskrifven, resultatet för
hvarje statsreglering likväl blefve med noggranhet kändt den 1 december eller
11 månader efter utgången af den statsregleringsperiod, för hvilken redogörelse
skall i nämnda bokslut lemnas. I jemförelse med det förslag, som legat till
grund för Riksdagens framställning i ämnet, skulle väl rikshufvudbokens utslutning
inträffa två månader senare än Riksdagen afsett, men deremot komme densamma
att innefatta redogörelse för resultatet af de då nästförflutna uppbördsstämmorna,
hvilken redogörelse, enligt Riksdagens förslag, skulle lemnas först i
påföljande årets rikshufvudbok.

Kollegierna, som alltså funnit sig icke böra till nådigt bifall förorda någotdera
af komiterades förslag till förändrad afslutningstid för länens räkenskaper,
få, under åberopande af hvad här ofvan anförts och i likhet med flertalet af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, underdånigst hemställa att, för åstadkommande
af en tidigare redovisning inför Riksdagen af resultatet af hvarje
statsreglering, i nåder måtte föreskrifvas, att landsböckerna i länen skola afslutas
så tidigt, att de kunna till kammarrätten insändas inom två och en half
månader efter uppbördsårets utgång.

I händelse hvad sålunda af kollegierna i underdånighet hemstälts vunne
nådigt bifall, skulle väl, såsom komiterade och äfven en del af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen erinrat, de nu gällande formulären till länens
räkenskaper kunna oförändrade bibehållas och andra bestämmelser egentligen ej
erfordras, än i afseende på tiden för aflemnande af landsboken och de till städernas
och fögderiernas specialräkningar hörande verifikationer, hvarjemte länsbokhållarne
borde, under tiden för landsbokens uppgörande, beredas ledighet från
dem i öfrigt åliggande göromål.

Emellertid hafva, till följd af förändrade förhållanden, jemkningar i eller
tillägg till de nu gällande formulären för ifrågavarande räkenskaper tid efter
annan egt rum. Sålunda hafva flera nya konti såväl i landsboken som special -

räkningarne måst uppläggas; föreskrifter om mera detaljerad redovisning af åtskilliga
slags medel, än hvartill formuläret gifver anledning, meddelas; hvarjemte
liera i gällande formulär för redovisningen intagna exempel numera sakna tillämplighet.
Utfärdandet af nya formulär anse kollegierna derför vara önskvärdt.
Vid utarbetande af de framlagda förslagen till formulär för de nu anbefalda redogörelserna
för länen hafva komiterade iakttagit alla de rättelser i redovisningssättet,
hvilka påkallas af de förändrade förhållanden, som inträdt sedan de nu
gällande formulären faststäldes, och, med undantag för några få fall, der kollegierna
icke funnit sig kunna dela de af komiterade uttalade åsigter, hafva komiterades
förslag synts kollegierna till uppställningen ega ett afgjordt företräde
framför nuvarande formulär. I detta hänseende få kollegierna här endast omförmäla,
att i förslaget bötesredovisningen blifvit skild från specialräkningarne
och förlagd till en särskild redogörelse, en åtgärd hvilken kollegierna, i likhet
med de i ämnet hörda myndigheterna, anse i allo välbetänkt. Den uppställning
ränteriets specialräkning enligt förslaget skulle erhålla möjliggör denna räkenskaps
tidigare afslutande och insändande till kammarrätten. I jemförelse med det nu
gällande eger det föreslagna formuläret till landsbok med åtföljande bilagor det
företrädet, att detsamma omfattar alla specialredovisningar och att derföre hvarje
i landsboken förekommande summa med större lätthet, än efter nu gällande formulär,
upplöses uti de poster, hvaraf den uppkommit.

Komiterades förslag omfatta äfven hittills saknade formulär för landskontorets
anteckningsböcker och ränteriets koncepträkenskaper, och deras användande
skulle åstadkomma ett planmessigt ordnande af denna vigtiga del utaf den
i länen förekommande bokföring.

Ehuru utarbetade under förutsättning af en och samma afslutningstid
för samtliga uti landsbokslutet ingående specialredogörelser, kunde de föreslagna
formulären, enligt hvad komiterade erinrat, tjena till efterrättelse jemväl i det
fall, hvarom nu är fråga, utan någon annan betydande ändring i sjelfva räkenskapsformen,
än att uti fögderiernas och städernas specialräkningar, på samma
sätt som för närvarande iakttages, sådana levereringar, som ske efter kalenderårets
men före uppbördsårets utgång, varda hänförda till räkningarnes balanser.

Under åberopande häraf och då kollegierna, på grund af hvad ofvan anförts,
anse användandet af de föreslagna formulären medföra fördel, få kollegierna
underdånigst hemställa, att dessa formulär, ändrade ej allenast i det af komiterade
angifna hänseende, utan äfven i de delar, der kollegierna, på sätt redan är nämndt,
icke funnit sig böra med komiterade instämma och hvarom här nedan vidare
förmälas, måtte i nåder fastställas till efterrättelse för bokföringen och redovisningen
i länen; varande härvid af kollegierna afsedt det första, på kalenderår
stälda alternativet af komiterades formulärförslag.

Fögderiernas och städernas specialräkningar.

Dessa räkningar skulle enligt komiterades förslag sönderfalla uti tvenne
halfårsräkningar; men detta förslag förfaller, om afslutningstiden fortfarande blifver
den 30 april.

Enligt det nu gällande formulärets uppställning åligger det uppbördsinannen
att vid leverering af statsmedel, stälda till statskontorets disposition, uppgifva
icke blott denna generela titel för en mängd af de till uppbörden börande
medlen, utan äfven huruvida det är ränta eller tionde eller arrendemedel eller
några andra af de särskilda uppbördsmedel, som under generel benämning af
statsmedel skola uti räkenskapen upptagas. På sätt komiterade förmält, skulle
levererade medels specificerande på angifvet- sätt, som för redovisningen i ränteriets
räkning utan olägenhet kunde undvaras, förorsaka mycket besvär för uppbördsmännen,
om det skulle kunna behörigen verkställas, af hvilken anledning
och enär redogörarens öfriga göromål under pågående uppbördsstämmor och restindrifningar
ofta icke medgåfve någon i detalj gående undersökning, huru den influtna
uppbördssumman borde på uppbördstitlar fördelas, det vore nästan utan
undantag brukligt, dels någon gång att endast såsom deposition uti ränteriet insätta
uppbördsmedlen och sedermera, efter uppbördsstämmornas slut, låta efter
anstäld beräkning och derpå grundade specifika reversal omföra medlen till de
räkningar, hvarå desamma i ränteriet rätteligen borde bokföras, dels ock, i de
flesta fall, att, efter ett ungefärligt öfverslag samt med ledning af förhållandet
under föregående åren, på särskilda uppbördstitlar leverera afrundade belopp, som
sedermera kort före redogörelsen genom ytterligare leverering fyldes till hvad som,
enligt den då i koncept upprättade räkningen, visade sig hafva influtit och bort
levereras. Förstnämnda förfaringssätt, huru betryggande det än vore ur synpunkten
af uppbördsmedlens säkra förvarande, syntes komiterade dock icke tillfredsställa
statsverkets behof af medlens obehindrade disposition för utgifter, som
dermed skulle bestridas, och genom det senare kunde vid reversalens upprättande
misstag svårligen helt och hållet förebyggas, hvarigenom vid redogörelsens upprättande
ofta visade sig, att öfverlevereringar egt rum å en titel, under det att
levereringsbrist förekomme på en annan. För att så mycket som möjligt undvika
anledningen till dessa olägenheter, hafva komiterade uppstält förslaget så,
att uppbördsmannen, då han levererade statsmedel, icke behöfde uppgifva, hvilken
uppbördstitel medlen tillhörde. Samtliga levereringar af statsmedel borde
nemligen enligt förslaget i uppbördsmannens räkning upptagas å ett konto, som
blifvit benämndt “Behållna statsmedel“, till hvilket de under särskilda titlar influtna
uppbördsmedlen skulle öfverföras, så att deraf omedelbart framginge i hvad
mån levereringsskyldigheten, såvidt statsmedlen beträffade, blifvit fullgjord. Så -

som en nödvändig följd af den sålunda vidtagna förändringen, har i förslaget måst
närmast efter nyssnämnda konto intagas en särskild “öfversigt af statsmedlen
som, utan motsvarighet i nu gällande formulär, skulle tjena hufvudsakligen till
ersättande af det sammandrag, som. enligt det nu gällande formuläret, i slutet
af specialräkningen lemnades öfver statsmedlen, men icke, utan levereringarnes
hänförande under vissa uppbördstitlar, kunnat i det omarbetade formuläret upptagas.

Denna sålunda föreslagna förändring hafva länsstyrelserna i Upsala, Stockholms,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Vestmanlands län afstyrkt, hufvudsakligen
på den grund att någon nämnvärd svårighet icke yppat sig att före den
slutliga levereringstiden till sina rätta belopp fördela de särskilda slagen af statsmedel
på behöriga titlar utan öfverlevereringar och motsvarande propriebalanser,
helst, då afkortnings- och rostlängderna måste vara afslutade före slutlevereringen,
utredning om det belopp, som å hvarje titel verkligen influtit, icke vore svår
att göra; att förändringen, som möjligen kunde medföra någon lindring iränteriräkenskapen,
deremot skulle föranleda mera arbete vid uppbördsmännens räkningar
; samt att ett sådant bokföringssätt som det föreslagna skulle minska den öfverskådlighet,
som hvarje särskildt medelskonto erbjöde enligt nu gällande formulär.

För egen del få kollegierna underdånigst anföra, att de utaf komiterade anmärkta
olägenheter vid det af nu gällande formulär föranledda levereringssättet,
enligt kollegiernas åsigt, icke äro af den betydenhet, att deraf må hemtas anledning
till en sådan förändring i räkenskapernas uppställning, som i detta hänseende
af komiterade föreslagits. Hvad särskildt angår det af komiterade anförda förhållande,
att uppbördsmedel någon gång levereras till ränterierna under depositionstitel
för att sedermera omföras till de räkningar, hvarå desamma rätteligen
böra bokföras, så få kollegierna upplysa, att sådant förfaringssätt förekommit
undantagsvis och endast inom några få län, samt att, om dröjsmål med sålunda
levererade medels behöriga omförande någon gång skulle ega rum, statskontoret,
som af månatliga rapporter undfår kännedom om förhållandena med ränteriuppbörden,
derigenom är i tillfälle att om rättelse härutinnan meddela föreskrift.
Komiterade sjelfva hafva anmärkt att, med den af dem föreslagna uppställningen
af räkenskapen, anledning till det af komiterade omförmälda, nu brukliga förfarande
vid uppbördsmedels leverering, icke till fullo undanrödjes, utan att tvärtom,
så länge uppbördsmannen hade skyldighet att i sina reversal göra noggran
skilnad, ej blott emellan statsmedel å ena och alla andra slag af uppbördsmedel
å andra sidan, utan ock emellan dessa senare medel inbördes, enahanda svårigheter
vid uppbördsmedlens specificerande på levereringstitlar i allt fall till stor del
vore för handen. Under förutsättning att nuvarande afslutningstid för fögderiernas
och städernas specialräkningar bibehålies, och att i följd deraf i räkningarnes
balanser skall redogöras, på samma sätt som nu iakttages, för levereringar, som
ske efter kalenderårets, men före uppbördsårets utgång, är ej heller den af komiterade
i förcvarandejiänseende föreslagna räkenskapsform tillämplig; och kollegi -

erna få alltså, på grund af hvad sålunda förekommit, i underdånighet hemställa,
att hvad komiterade, i fråga om förändradt sätt för leverering af statsmedel,
föreslagit, icke måtte vinna nådigt bifall, samt att det i nu gällande formulär i
slutet af specialräkningarne förekommande sammandrag måtte få oförändradt
bibehållas.

Vidare hafva komiterade föreslagit, att räntan och kronotionclen skulle å
gemensamt konto redovisas. Då emellertid innevarande års Riksdag, med afslag
å Eders Kongl. Maj:ts nådiga framställning om räntans och tiondens sammanslagning
till en inkomsttitel grundskatt, ansett dessa inkomsttitlar böra, såsom
hittills, i riksstaten hvar för sig upptagas och beräknas, böra dessa inkomsttitlar
fortfarande i räkenskaperna särskiljas, hvarför kollegierna underdånigst hemställa,
att komiterades förslag i denna del icke måtte vinna nådigt bifall, utan torde
dessa inkomsttitlar, liksom kyrkotionden, böra på hittills vanligt sätt i räkenskaperna
redovisas.

I sammanhang med nyssnämnda förslag, hafva komiterade redogjort för
ett inom åtskilliga fögderier inom Kopparbergs län förekommande undantagsförhållande
i afseende å kronotionden, som verkade på räkenskapens uppställning och
syntes böra ordnas så, att likformighet med öfriga orter i riket uppkomme.
Detta undantagsförhållande bestode deri, att specialräkningarne för ifrågavarande
fögderier upptoge, utom det öfver hela riket förekommande kontot för kronotionde,
ett särskildt konto, benämndt efter den förr i riksstaten upptagna, men
nu mera uteslutna uppbördstiteln “Tiondespanmålslösen efter bestämda pris“,
och afkortades inom dessa fögderier å förstnämnda konto, årligen ett sammanräknadt
belopp af 3,671 kronor 36 öre, utgörande, efter det genom kongl. förordningen den 23
juli 1869 faststälda medelpris, värdet af vissa qvantiteter spanmål, som sedermera
med ett lägre värde, uppgående allenast till 418 kronor 5 öre, å den särskilda titeln
“Tiondespanmålslösen efter bestämda pris“ åter uppdebiterades och redovisades.
Skilnaden emellan det afkortade beloppet och hvad som å annat konto uppdebiterades
vore, enligt vid räkningarne fogade qvittenser, utgifven till kommunalförvaltningen
inom en del socknar. Efter att hafva redogjort för grunden för
detta förfaringssätt, hafva komiterade vidare anfört, att skäligen kunde sättas
i fråga, huruvida ofvan angifna sätt att redovisa för kronotionden inom en del af
Dalarne numera egde laglig grund, samt att, om äfven statsverket vid frågans
pröfning ur rättslig synpunkt skulle finnas skyldigt att fortfarande vidkännas
den afsaknad i inkomst, som derigenom uppkomme, det nuvarande redovisningssättet
borde upphöra, enär med verkliga förhållandet och det sätt, som i andra

dylika fall vunnit tillämpning, mest öfverensstämde, att anslag, till beloppet
motsvarande hvad som nu af kommunalförvaltningarne uppbures, blefve på riksstaten
uppfördt och från ränteri et utbetaldt; och hafva komiterade hemstält om
åtgärders vidtagande i ofvan angifna syfte, så att, efter behörig utredning och
pröfning af frågan, orsaken måtte undanrödjas till det från tionderedovisningen
i öfriga län afvikande förfaringssätt, som nu i Kopparbergs län följdes.

Af komiterades framställning i ämnet inhemtas, att grunden för detta förfaringssätt
vore att söka i äldre resolutioner, meddelade af konung Gustaf II
Adolf, Drottning Christina och konung Carl XI, hvarigenom allmogen inom vissa
orter af Dalarne erhållit frihet att för ett visst pris lösa hvad som af kronotionden
inom socknen blef öfver, sedan officerares underhåll och annan tillbörlig
afkortning afgått, samt att, enligt hvad äldre handlingar, bland andra kongl.
brefvet den 30 oktober 1782, hvarigenom lösningssätten närmare bestämdes och
begränsades, oförtydbart utvisade, den allmogen förunnade förmånen endast bestod
i rättigheten att, sedan kronotionden af de skattskyldige till tiondeboden
in natura levererats, deraf för ett visst pris få lösa, det vill säga köpa, visst
qvantum, beroende på den odisponerade tillgångens storlek i förhållande till indelningar
och afkortningar.

Lika med komiterade anse kollegierna kunna ifrågasättas, huruvida ej,
på samma gång som kronan förlorade rätten att uppbära kronotionden in natura,
allmogen ock förlorade den lösnings- eller inköpsrätt, som af det äldre uppbördssätt
omedelbart berodde, samt att tvifvel kan uppstå jemväl om befogenheten
att åt socknarne såsom samfälligheter öfverlåta en förmån, som förr endast tillkommit
enskilda medlemmar deraf, i den mån de sig till lösningsrätt anmälde
och tillgång på spanmål var för handen. Kollegierna hemställa derför i underdånighet,
att Eders Kong], Maj:t täcktes i nåder förordna om vidtagande inom
vederbörande'' embetsverk af den utaf komiterade ifrågasatta utredning i ämnet;
lärande emellertid, före verkstäld utredning och pröfning af frågan, huruvida
statsverket må finnas skyldigt att fortfarande vidkännas den afsaknad i inkomst,
som af ifrågavarande lösningsfrihet uppkommit, någon ändring i det nu brukliga
redovisningssättet icke böra ega rum.

Uti komiterades förslag till formulär saknas konto för bergverkstionden.
Anledningen dertill vore, enligt hvad komiterade förmält, att, jemlikt Kongl.
kungörelsen den 10 augusti 1877, denna skatt upphört med undantag allenast
för Sala silfververk och Höganäs stenkolsverk, samt att ti onden för det förstnämnda
verket enligt särskild föreskrift icke redovisades i landsboksräkenskaperna
och för det senare hittills icke utgått, enär frågan derom vore beroende på utredning
och pröfning. Inom några län erlades emellertid ännu tionde af bergverk,
hvilka till följd af vissa förbehåll och vilkor; som vid skattens eftergifvande
blifvit fästade men hittills icke fullgjorts, ännu voro tiondeskyldige, men dessa
verk voro så få, att om ock ett eller annat för längre tid skulle qvarstå vid

tiondeskyldigheten, skatten syntes komiterade icke böra upptagas till redovisning
uti fögderispecialräkningarne, utan direkt inför vederbörande länsstyrelse
redovisas genom landskontoret, som. jemlikt föreskrifterna i kongl. brefvet den
14 oktober 1853, angående förändrad organisation af bergslagsstaten m. m.,
alltid i första hand undfinge kännedom om den tillverkning, som skulle beskattas.
Då denna skatt alltid utgöres in natura, och det berodde på statskontoret att
meddela föreskrifter om dess försäljning å auktion i produktionsorten eller uppläggande
och försändande till annan ort, torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
så snart upplysning inkommit om beskattningsbara tillverkningen, böra,
utan afvaktan af tiondens erläggande, göra anmälan hos nämnda embetsverk om
tiondebeloppet för erhållande af föreskrift om försäljning eller annan disposition,
så att redan före skattens erläggande kunde vara kändt, huru dermed vidare
borde förfaras, och redovisningen kunde då inskränkas till en enkel uträkning,
som, åtföljd af bergmästarens uppgift om tillverkningen, vid tiondens försäljning
inom produktionsorten tillika med auktionsprotokollet bilades ränteriräkenskapen,
der medlen i sådant fall direkt toges till uppbörd, men vid uppläggning eller
försändning till annan ort öfverleinnades till statskontoret, der vidare redovisning
borde lemnas.

Enligt högstberörda nådiga kungörelse skulle hvad deri stadgats angående
upphörande af bergverkstionden icke, förr än derom särskildt förordnats, gälla
för åtskilliga i den nådiga kungörelsen uppräknade bergverk. Dessa skulle nemligen
enligt Riksdagens beslut vinna befrielse från skattens erläggande först efter
fullgörande af vissa förbehåll och vilkor. Enligt hvad kollegierna inhemtat, hafva
egarne af Löfås silfververk, Tunabergs kopparverk, Riddarhytte eller Skilå kopparverk
samt Dylta svafvel-, vitriol- och rödfärgsverk vägrat underkasta sig de för
tiondens eftergifvande stadgade vilkor, hvaremot egarne af de öfriga i den nådiga kungörelsen
omförmälda bergverken, nemligen Åtvidabergs kopparverk, Stora Kopparbergs
bergslags verk, Garpenbergs kopparverk samt Gustafs och Carl bergs kopparverk
underkastat sig de föreskrifna vilkoren, och enligt nådigt bref den 31 januari 1879,
till följd häraf medgifvits befrielse från och med år 1878 från tionde af tillverkningen.

Förutom Sala silfververk, hvars tionde enligt särskild föreskrift icke redovisas
i landsboksräkenskaperna, utgöres således tionde endast af fyra bergverk.
Med afseende härå, samt då, genom det af komiterade föreslagna redovisningssätt,
vågräkningarne öfver statsverkets bergseffekter blefve obehöfliga och förenkling
i räkenskapen i öfrigt vunnes, anse kollegierna, i likhet med komiterade,
konto för Bergverkstionde icke böra i specialräkningarne uppläggas.

Bötesredovisningen — med undantag allenast för stämmoböterna, som upptagits
å ett för dem uteslutande afsedt konto i specialräkningarne — är uti formulärförslagen
förlagd till en särskild redogörelse. Med afseende å olämpligheten
deraf att, såsom nu eger rum, oberoende af den tillämpning ådömda bötesstraff
kunna erhålla, under kronouppbörden inberäkna de till straffens mätande nyttjade

penningevärden, samt å de väsentliga olikheter, hvilka, såväl till debitering och
kontroll som angående sjelfva redovisningens beskaffenhet, ega rum emellan den
allmänna kronouppbörden och de vanliga bötesmedlen, anse kollegierna, i likhet
med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, den af komiterade sålunda föreslagna
förändring välbetänkt och böra till nådigt bifall förordas. Beträffande redovisningens
form och de derför af komiterade föreslagna bestämmelser, komma kollegierna
att här nedan afgifva yttrande.

Jemte förmälan att spcmrnålsleverering in natura, ehuru i allmänhet upphörd,
dock ännu någon gång förekomme, samt att spanmålen då upplades i
hyrdt eller eljest tillgängligt magasin och försåldes för kronans räkning enligt
förordnande, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelade, hvaremellertid
uti fögderispecialräkningen affördes markegångsvärdet å den levererade spanmålsqvantiteten,
under det att uti särskild räkning, som upprättades å landskontoret,
redogörelse lemnades för spanmålens försäljning, hafva komiterade
vidare anfört, att detta förfaringssätt vore förenadt med större omgång, än som
för ifrågavarande, mera sällan inträffande fall torde erfordras. Då före spanmålens
leverering underrättelse derom borde i behörig tid af den skattskyldige
meddelas kronofogden, saknade ej denne senare tillräckligt rådrum att, efter
hemställan hos länsstyrelsen, gå i författning om spanmålens försäljning genom
auktion så snart ske kunde, samt att före redovisningstidens utgång medelst
bifogande af auktionsprotokollet styrka försäljningsbeloppet, så att uti hans egen
räkning utan svårighet kunde upptagas den vinst eller förlust, som genom försäljningen
uppstode, utan att för sådant ändamål någon särskild redogörelse
behöfde upprättas. I formulärförslaget vore derföre antydt, att jemväl sjelfva
försäljningsresultatet borde uti det nu omförmälda fallet genom specialräkningen
redovisas, och någon vidare föreskrift erfordrades icke, enär deraf följde att
auktionsmedlen inginge uti kronofogdens uppbörd och således borde till honom
erläggas.

Med erinran att leverering af spanmål in natura endast förekommer, då
såsom komiterade förmält rusthållare vid afsutet kavalleriregemente begagna
sig af rätt enligt kontrakt till spanmåls erläggande i sjelfva varan, och då det
af komiterade föreslagna redovisningssätt är förenadt med större enkelhet än
det nu brukliga, få kollegierna hemställa, att hvad i detta hänseende föreslagits
måtte i nåder bifallas.

För att fögderiernas specialräkningar, i afseende på redovisningen af den
uppbörd af skogsmedel, som fortfarande ombesörjdes af länsstyrelserna och den
dem underlydande kronobetjeningen, måtte blifva lämpade efter den form, som
ränteriredogörelsen öfver skogsmedlen måste, enligt de i nådiga brefvet den 3
december 1880 gifna föreskrifter beträffande dessa medels redovisning samt ordningen
vid utbetalningar för skogsväsendet, erhålla, samt på det att äfven för
framtiden uppbörden och redovisningen för skogsmedlen i fögderierna måtte, såvidt
de i högstberörda nådiga bref meddelade föreskrifter det medgåfve, kunna
anordnas eftersom olika förhållanden inom länen påkallade, hafva komiterade uti förslagen
till formulär för fögderiernas och städernas specialräkningar förutsatt en
redovisning af skogsmedel i sammanhang med annan kronouppbörd och upplagt
ett särskildt konto derför, helt och hållet fristående från dem, hvilka omfattade
redogörelsen för allmänna statsmedel, stälda till statskontorets disposition, samt
afsedt att, likasom motsvarande konto i ränteriets räkning, utgöra redovisning
för de flera slag af skogsmedel, som nu hvar för sig redovisades; men då, enligt
de nya bestämmelserna, fögderiernas räkningar icke skulle — och med afseende
å den tidsutdrägt, som deraf skulle föranledas, ej heller kunde - ingå uti de
hos skogsstyrelsen förda räkenskaperna, och det alltså vore nödigt, att ränteriets
redogörelse för skogsmedlen, ehvad dessa medel direkt inflöte till ränteriet eller
i första hand redovisades af kronobetjeningen, innefattade hvarje upplysning, som
för bokföringen hos styrelsen kunde erfordras, samt upptoge beloppet af de
medel, som uppburits, utan afdrag för kostnader eller utgifter af något slag, så
måste ock de reversal, som åtföljde levereringar af skogsmedel, fullständigt angifva
uppbördens beskaffenhet, samt uppbördsmännen åläggas att till fullo leverera
influtna medel och deremot hos länsstyrelsen söka godtgörelse för sådana utgifter,
som hittills omedelbart af uppbörden blifvit bestridda.

I anledning häraf få kollegierna underdånigst meddela att, sedan Eders
Kongl. Maj:t under den 11 november 1881 funnit godt förordna, bland annat, att,
vid öfvergången till den genom nådiga brefvet den 3 december 1880 anbefalda
nya ordning för redovisning och bokföring af skogsmedlen, de uti 1881 års kronoräkenskaper
för fögderierna och städerna i riket redovisade, statsverket tillfallande
skogsmedel skulle, såvidt desamma före utgången af uppbördsåret 1881, eller
innan den 30 april 1882, blefve till landtränterierna levererade, derstädes upptagas
bland de till statskontorets disposition stälda statsmedlen, och att således, i fråga
om den i berörda räkenskaper förekommande redovisning af statsverkets skogsmedel,
den beslutade förändringen icke skulle inträda förr än med början af
uppbördsåret 1882, statskontoret och skogsstyrelsen, till följd af nådig befallning
att för verkställandet häraf meddela Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande nödiga
föreskrifter, uti cirkulär den 20 derpåföljde december föreskrifvit, att der, enligt
fögderiernas och städernas specialräkningar för år 1881, resterande skogsmedel,
tillhörande statsverket, vid räkenskapsårets slut funnos utestående, dessa medel

skulle uti det årets räkenskaper bland statsmedlen utbalanseras, men uti räkenskaperna
för år 1882 från vederbörande konto bland statsverkets uppbördsmedel,
såväl uti fögderiernas och städernas specialräkningar som uti landsboken, öfverföras
till särskildt bland “diverse verks medel" upplagdt konto för redovisning
af de flere slags skogsinkomster, hvilka, under gemensam benämning af skogsmedel,
enligt nådiga brefvet den 3 december 1880, borde af ränterierna ä särskild
räkning med skogsstyrelsen upptagas, och att följaktligen, då leverering af omförmälda
restantier ifrågakomme, medlen borde ä sistnämnda räkning uti ränteriet
bokföras; och blef i sammanhang härmed och på det ränteriets redogörelse för
skogsmedlen skulle innefatta hvarje upplysning, som för bokföringen hos skogsstyrelsen
kunde erfordras, föreskrifvet, bland annat, att de reversal, som åtföljde
levereringen af skogsmedel, skulle enligt formulär, som komrne att af skogsstyrelsen
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, fullständigt och tydligt
angifva uppbördens beskaffenhet samt tillika innehålla uppgift å dag, då uppbördsorder
meddelats eller försäljning skett, äfvensom å den skog, hvarifrån
medlen influtit.

Häraf täcktes Eders Kongl. Maj:t finna, att sådana föreskrifter för ordnande
af skogsmedel sredovisningen i specialräkningarne, som af komiterade ifrågasatts
och som erfordrats för att bringa denna redovisning i öfverensstämmelse med
stadgandena i nådiga brefvet den 3 december 1880, blifvit meddelade. Hvad åter
angår sättet för beredande af de för bokföringen af skogsmedel i ränterierna behöfliga
upplysningar, så hafva väl, enligt hvad omförmäldt är, föreskrifter utfärdats
om formen för de reversal, som borde åtfölja levereringar af skogsmedel; men
då, för den på domänstyrelsen ankommande bokföring af och kontroll öfver skogsmedlen,
tillgång till alla skogsmedelsuppbörder angående handlingar är för styrelsen
behöflig samtidigt med det, att ränteriets redogörelser öfver skogsmedlen till
styrelsen inkomma, få kollegierna, som i öfrigt icke haft något att erinra mot det
i denna del föreslagna formulär, hemställa, att i detsamma måtte få intagas
föreskrift derom, att samtliga de handlingar, hvarå skogsmedelsuppbörden i fögderierna
sig grundar, skola vid levereringar af uppbördsmedlen till ränteriet aflemnas för
att ränteriets räkning med domänstyrelsen bifogas.

Vidkommande komitorades förslag att uppbördsmännen borde åläggas att
till fullo leverera influtna skogsmedel och deremot hos länsstyrelsen söka godtgörelse
för sådana utgifter, som hittills omedelbart af uppbörden blifvit bestridda,
så vore detta, enligt hvad komiterade förmält, föranledt deraf, att den anledning,
som hittills förefunnits att uti fögderiernas specialräkningar på sjelfva skogsmedelsuppbörden
afföra en del kostnader för skogsalsters försäljning fortfarande vore förhanden,
ehuru det hufvud sakligaste af förut gällande bestämmelser rörande redovisningen
af skogsmedel blifvit genom åberopade nådiga bref af den 3 december 1880 upphäfdt.
Kongl. cirkuläret den 23 september 1870, hvilket i denna del åtminstone
icke blifvit uttryckligen ändradt, innehölle nemligen, bland annat, dels att den

kronobetjent, som förrättat skogsauktion, egde att af försäljningssumman erhålla
resekostnadsersättning och traktamente enligt resereglementet, och dels att för
indrifning af försäljningsmedel för skogseffekter vederbörande uppbördsman i vissa
fall egde att sig tillgodoberäkna två procent provision å levererade beloppet.
Fastän denna uppbördsprovision numera, efter det sådan aflöningsfönnån, hvad
allmänna medel anginge, blifvit för landsstatens tjensteman indragen, endast
mycket sällan kunde ifrågakomma, skulle dock sålunda ofta inträffa, att kronofogde
vid leverering af skogsförsäljningsmedel, såsom hittills, gjorde afdrag för
sina resekostnader vid försäljningsauktionerna och att derigenom domänstyrelsen,
som endast erhölle kännedom om det levererade beloppet, saknade tillfälle att
fullständigt redogöra för alla inkomster och utgifter, som af skogsförvaltningen
berodde, så framt icke annan föreskrift mellankomme.

Enligt hvad kollegierna inhemtat, har uti de stater, som, till efterrättelse
vid utbetalningar i länen af skogsförvaltningskostnader, af domänstyrelsen utfärdats,
föreskrift väl meddelats derom, att sådan resekostnadsersättning, hvarom
här förmälts, skall af skogsmedlen utbetalas och i ränteriets qvartalsredogörelse
öfver dessa medel afföras, men det oaktadt gifva 1882 års landsboksräkenskaper
vid handen, att flerstädes vid leverering af skogsförsäljningsmedel afdrag fortfarande
egt rum för kronofogdes resekostnader. På grund häraf och då, pa sätt
komiterade vidare anfört, det ej kan anses fullt lämpligt och öfverensstämmande
med hvad som i andra likartade fall allmänt är vedertaget, att försäljningsmannen,
utan föregången behörig granskning och pröfning af hans anspråk, medgifves rätt
att af uppburna medel innehålla hvad han på grund af resereglementet kan finna
sig berättigad åtnjuta, få kollegierna underdånigst hemställa, att, med upphäfvande
af omförmälda föreskrift i nådiga cirkuläret den 23 september 1870, måtte i nåder
förordnas, att uti fögderiernas specialräkningar icke må upptagas eller redovisas
några utgifter för skogsförvaltningen eller för försäljning af skogsalster, utan att
alla dylika utgifter skola af vederbörande ränteri enligt behörig anordning bestridas.

Beträffande komiterades förslag om uppläggande i fögderiernas specialräkning
af särskildt konto för redovisningen af afbetalningar å odlings- och vattenaftappning
slån, få kollegierna underdånigst anföra, att till följd af nådiga kungörelsen
den 28 sistlidne september, angående bildandet af en fond med ändamål
att genom lån understödja odling af sanka trakter, till statskontoret inflytande
annuiteter å odlingslån skola från och med år 1884 till och med år 1888 ingå
till denna fond, i stället för att, såsom hittills, beräknas såsom inkomst för statsverket.
De odlingslån, som komma att utlemnas från denna fond, blifva emellertid
af enahanda natur, som de odlingslån, hvilka hittills utgått från de årligen

af Riksdagen dertill anvisade anslag, och i afseende på sättet och ansvarigheten
för verkställande af inbetalningar af ränta och amortering å dessa lån skola lända
till efterrättelse de i kongl. kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 meddelade och af komiterade omförmälda bestämmelser, angående sättet
för återbetalning af lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag; och
då, enligt dessa bestämmelser, afbetalningar å dylika lån böra å debetsedlarne
för hvarje år upptagas samt af kronobetjeningen uppbäras och i landtränteriet
insättas, synes härmed vara öfverensstämmande, att dessa afbetalningar på föreslaget
sätt i specialräkningen redovisas.

Mot komiterades förslag om redovisning i fögderispecialräkningen af afbetalningar
å undsättningdån, samt hvad till stöd för detta förslag blifvit af komiterade
anfördt, hafva kollegierna icke något att erinra.

Vidare hafva komiterade uti det föreslagna formuläret upplagt konto för
debetsedelslösen samt derjemte hemstält, att bestämd föreskrift måtte meddelas,
dels att alla de medel och utskylder eller sammanskott m. m., som uti ingifven
uppbördsbok och derpå grundade debetsedlar påfördes eller, enligt Eders Kong].
Maj:ts befallningshafvandes särskilda order, skulle vid uppbördsstämmorna erläggas,
varda uti vederbörandes specialräkningar utan undantag redovisade, och dels
att samtliga dessa medel och utskylder m. m. varda af uppbördsmännen levererade
till ränteriet, dock att i sistnämnda afseende undantag måtte ega rum för
debetsedelslösen och stämmoböter, som af uppbördsmännen borde få direkt utbetalas
till vederbörande, likväl med skyldighet att derför uti sin räkning göra redo.

Till stöd för detta förslag hafva komiterade hufvudsakligen anfört, hurusom
en noggran och pålitlig kontroll å uppbördsmännen, huru medel af honom uppburos
eller indrefvos och till vederbörande aflemnades, städse utgjort förnämsta
syftemålet för anordningen af redogörelsen, men att denna kontroll, som vore
möjlig endast under sjelfva uppbördsstämmorna, då allt hvad som inflöte antecknades
på landet af häradsskrifvaren, som derom aflemnade uppgifter, på grund
af hvilka landskontoret hade att öfvervaka, det leverering i behörig tid verkstäldes,
försvårades mycket derigenom, att mångenstädes på debetsedlarna upptogos
och vid uppbördsstämman erlades medel, som ej sedermera till ränteriet levererades
eller ens till redovisning uti räkenskaperna upptogos, till stöd för hvilket
förfaringssätt skäligen kunde åberopas, att gällande formulär icke upptogo exem -

pel för dylika medels redovisning. Oaktadt den mångfald af olika uppbördstitlar,
som uti de till kammarrätten ingående landsboksräkenskaperna förekommo,
voro de medel, som vid kronouppbördsstämmorna i riket uppburos, men likväl
uteslötos från redovisning inför nämnda myndighet, ganska betydliga. En öfver
hela riket utgående afgift, som inflöte med kronouppbörden, utan att i sammanhang
dermed uti räkenskaperna redovisas, vore debetsedelslösen, och ehuru någon
annan lika allmän uppbördstitel icke kunde angifvas, vore det helt säkert,
att enahanda förhållande ofta egde rum med hvarjehanda sammanskott af menigheter
eller afgifter till föreningar m. m., och exempel saknades ej heller, att
jemväl rent kommunala utskylder på dylikt sätt uppburos utan redogörelse uti
specialräkningen. I allmänhet blefve väl dessa medel, såsom förhållandet städse vore
med debetsedelslösen, påförda i debetsedlarne och i uppbördsboken, och, om ändamålet
med anteckningen vid uppbördsstämman i någon mån skulle vinnas, måste
derföre anteckningslängden föras så, att å den till landskontoret afgående
uppgiften om de influtna medlens belopp, kunde frånskiljas den summa, som ej
till ränteriet borde levereras, hvilken omständighet icke allenast gjorde kontrollen
besvärlig å de medel, som ovilkorligen borde levereras till ränteriet, utan ock
satte länsstyrelsen ur stånd att behörigen öfvervaka, huru uppbördsmannen i allmänhet
handhade sin uppbörd, enär denne senare alltid egde tillfälle att med sådana
medel, hvilka icke inför länsstyrelsen redovisades, betacka brister, dem han
tilläfventyrs åsamkat sig i den egentliga kronouppbörden, hvarförutom olägenheter,
motsvarande dem, som visade sig i berörda afseende, uppstode vid sjelfva
redogörelsen, då uti denna ej upptogos alla de medel, som i sammanhang med
kronouppbörden inflöte.

Såväl med afseende å betryggande kontroll som för beredande af lättnad
i redovisningsgöromålen, vore det derför angeläget, att redogörelsen fullständigt
erhölle den omfattning, som af uppbörden betingades. Då redan nu de uti speeialräkningarne
förekommande uppbördstitlarnes antal på flera orter vore mycket
stort, samt uppbördsmännens rättighet att i andra fall, än der det blifvit genom
särskild författning eller föreskrift dem uttryckligen ålagdt, taga befattning med
enskilda korporationers, föreningars eller inrättningars uppbörd, måste vara beroende
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd, kunde utan tvifvel
full motsvarighet emellan räkenskapen och uppbörden enklast och på ett sätt,
som från statsförvaltningens synpunkt måste anses mera tillfredsställande, vinnas
genom förbud för uppbördsmannen att debitera eller uppbära andra medel
än dem, som enligt allmänna stadganden och särskilda föreskrifter borde till
uppbördsmännen erläggas, men sådant skulle åter å andra sidan helt säkert
ådraga dessa korporationer, föreningar eller inrättningar, som nu finge sina ofta
för mycket allmännyttiga ändamål afsedda inkomster på billiga vilkor uppburna
och redovisade, förut okända och betungande kostnader, hvarföre komitérade ansett
sig icke böra ifrågasätta någon vidsträcktare inskränkning af Eders Kongl.

Maj:tö befallningshafvande^ befogenhet att tillåta uppbördsmännen i sammanhang
med kronouppbörden debitera och indrifva jemväl andra afgifter, än dem som
rätteligen dit kunde hänföras. Det ökade besvär, som möjligen i något fall
kunde vara förenadt med uppbördsmedel lyftande i ränteriet, borde så mycket
mindre anses betungande för vederbörande, som jemväl åt dem större trygghet
bereddes, då hela uppbörden underkastades samma kontroll. Undantoges stämmoböter
och debetsedelslösen, - hvilka medel, med afseende å de ringa beloppen
och det obetydliga inflytande, som dessa titlar egde på uppbörden i dess
helhet, framgent såsom hittills borde få af uppbördsmännen direkte aflemnas till
dem som vederborde — kunde ej heller levereringen till ränteriet förorsaka någon
nämnvärd tillökning af'' landsstatstjenstemännens göromål, då särskilda reversal
i alla händelser voro nödiga och medlen kunde insändas till ränteriet på samma
gång som de flerahanda uppbördsmedel, hvilka redan nu, på grund af uttryckliga
föreskrifter i allmänna författningar, dit levererades, samt för dessa medels
utbetalning endast en enkel anordningsåtgärd å Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
sida fordrades.

Med den särskilda anordning, som förefunnes inom städerna, der närmaste
kontrollen å uppbördsmännen samt hela ansvaret för redovisningen uteslutande
livilade på den kollegialt sammansatta magistraten, och kronans intresse sålunda
mindre omedelbart vore beroende af uppbördsmännen, läte det lättare än med
uppbördsförvaltningen inom fögderierna på landet förena sig att från kronoräkenskaperna
utesluta sådana medel, som, ehuru de erlades vid de vanliga uppbördsstämmorna,
likväl icke kunde räknas till den egentliga kronouppbörden.
De personer, som under magistratens inseende och ansvar emottogo sistnämnda
uppbörd, voro icke anstälde i kronans utan i städernas tjenst, och om de, såsom val
på vissa orter vore brukligt, hade att samtidigt med kronouppbörden jemväl ombesörja
kommunaluppbörd och dylikt, så erfordrades dock icke för detta sistnämnda
ändamål Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes särskilda uppbörd sorder, hvilken
deremot på landet vore nödig för all uppbörd, som af kronofogde verkstäldes.
Uppbördsordern borde derföre vara den handling, som hufvudsakligen bestämde
räkenskapens omfång.

Detta komiterades förslag har icke blifvit af någon utaf Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande eller af öfverståthållareembetet biträdt. Utaf dessa myndigheter
är nemligen erinradt, hurusom kronofogdarne innehade utom de slags medel,
som med komiterades förslag afsetts, andra medel, för hvilka de ej voro
redovisningsskyldige inför landskontoren. Sålunda uppburo desse tjenstemån dels
rester å kommunalutskylder och dels exekutionsmedel understundom till mycket
betydliga belopp, hvarförutom numera, enligt nådiga kungörelsen den 12 juli
1878, kronofogdarne fingo från andra län emottaga begäran om handräckningför
utskylders uttagande. Den med komiterades förslag åsyftade kontrollen
vunnes således ej. Deremot skulle ett bifall till detta förslag komma att med -

föra betydligt ökadt besvär ej allenast för uppbördsmännen, utan äfven för landskontoren
och ränterierna, likasom för medlens uttagande från ränterierna vederbörande,
som nu ofta finge vid uppbördsstämmorna utan någon kostnad af uppbördsmännen
mottaga hvad dem tillkomme, skulle tillskyndas besvär och omkostnader
antingen genom resor till residensstäderna eller genom ombuds anlitande
derstädes. På grund häraf och då numera genom nådiga kungörelsen
den 30 april 1881 blifvit meddelade tillfyllestgörande bestämmelser, angående
redovisning af och kontroll öfver den uppbörd utaf inom härad eller tingslag
för dess gemensamma behof utgående afgifter, som af kronobetjent verkställes,
hafva de fleste af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrkt komiterades
ifrågavarande förslag, hvarvid tillika af en del af dessa myndigheter särskildt
erinrats om obehöfligheten att upptaga debetsedelslösen i räkenskaperna, då
häradsskrifvarne, livilka denna lösen å landet tillkomme, ej underläte att i detta
hänseende bevaka sin rätt. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs
och Örebro län hafva åter väl ansett ifrågavarande slags medel böra i specialräkenskaperna
upptagas, men hållit före, att föreskrift om medlens inlevererande
till ränteriet ej borde meddelas, utan uppbördsmännen tillåtas att, såsom hittills
skett och af komiterade äfven föreslagits i fråga om debetsedelslösen och stämmoböter,
hvilka ofta till beloppet öfverstege de afgifter, om hvars redovisning
nu vore fråga, till vederbörande direkt utbetala de uppburna medlen mot qvittens,
som borde samtidigt med specialräkenskapen till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ingifvas. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs
län har förklarat sig ej kunna biträda förslaget under annan förutsättning,
än att, såsom nu vore förhållandet i fråga om brandstodsmedel, uppbörd af medel
af ifrågavarande slag funnes i särskild förordning medgifven. Slutligen hafva
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Östergötlands, Hallands
och Elfsborgs län såsom sin åsigt uttalat, att förevarande slags medel väl
icke borde få i uppbördsboken debiteras och vfd uppbördsstämmorna uppbäras,
med mindre Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill lenmat tillstånd, men
att redovisning derför dock icke borde i specialräkenskapen inflyta utan direkt till
vederbörande afgifvas i särskilda räkningar emot qvittenser. hvilka skulle till Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande insändas samtidigt med specialräkenskapen.

Den under benämning af debetsedelslösen utgående afgift tillkommer, enligt
gällande bevillningsförordning, den som upprättar och utfärdar debetsedlarne
såsom ersättning för detta bestyr, och skulle denna afgift, enligt komiterades
förslag, likasom hittills af uppbördsmännen till vederbörande direkt utbetalas,
och ej till ränteriet inlevereras, för att derifrån debiteringsförrättarne tillhandahållas.
Med afseende å hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört,
anse kollegierna dessa medels redovisande i speeialräkningarne ej behöfligt, utan
hemställa underdånigst, att hvad derom föreslagits icke måtte bifallas.

Beträffande förslaget angående upptagande till redovisning i uppbördsrä 5 -

kenskaperna af sammanskott af menigheter eller afgifter till enskilda korporationer,
föreningar eller inrättningar m. fl. dylika slags medel, som af kronobetjeningen
indrifvas, få kollegierna anföra, att, enligt deras åsigt, medel, som jemlikt
särskilda nådiga föreskrifter skola af kronans uppbördsman uppbäras och
till ränterierna inlevereras för att derifrån enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
anordningar vederbörande tillhandahållas, äfven böra i uppbördsmännens
redogörelser upptagas. Sådana föreskrifter äro meddelade, i fråga om
riddarhusmedel uti Kongl. kungörelsen den 30 september 1813 m. fl. författningar,
sjukvårdsafgift uti nådiga instruktionen den 21 oktober 1864 och Kongl.
kungörelsen den 15 augusti 1874, bränvinsförsäljningsafgift uti Kongl. förordningen
den 24 augusti 1877, landstingsmedel uti nådiga förordningen den 21 mars
1862, brandstodsmedel uti nådiga cirkuläret den 14 juli 1845 och Kongl. kungörelsen
den 6 augusti 1881, samt bidrag till skjutsentreprenader uti nådiga stadgan
angående skjutsväsendet den 31 maj 1878. Enligt nu gällande formulär
skola riddarhusmedel, sjukvårdsafgift, bränvinsförsäljningsafgift och landstingsmedel
äfven upptagas i uppbördsmännens specialräkningar, och synes sådant,
på sätt komiterade föreslagit och i likhet med hvad i åtskilliga län redan iakttages,
äfven böra ega rum i fråga om brandstodsmedel och bidrag till skjutsentreprenader,
hvarföre kollegierna till nådigt bifall förorda komiterades förslag
i denna del.

Hvad åter angår förslaget rörande redovisning i uppbördsräkenskaperna af
menigheters sammanskott, m. fl. afgifter till enskilda korporationer och föreningar,
som af uppbördsmännen med Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd
indrifvas, så torde, med afseende å den inom städerna befintliga särskilda
anordning beträffande kontrollen å uppbördsmännen, det icke vara, för vinnande
af hvad med komiterades förslag i förevarande hänseende åsyftats, erforderligt,
att dessa medel ingå i städernas kronoräkenskaper; och då, genom hvad utaf
flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ämnet anförts, enligt kollegiernas
tanka, måste anses vara till fullo ådagalagdt, att genom den föreslagna
förändringen ökadt besvär skulle förorsakas uppbördsmännen och länsstyrelsernas
tjensteman samt att de vederbörande, som medlen tillkomme, skulle tillskyndas
såväl besvär som kostnader, allt utan att nämnda syftemål, eller en mera noggran
och pålitlig kontroll å uppbördsmännen, komme att vinnas, vare sig medlen,
på sätt komiterade föreslagit, inlevererades till ränteriet, eller, såsom af ett
par länsstyrelser ifrågasatts, inför länsstyrelsen redovisades medelst företeende
af vederbörandes qvittenser, få kollegierna, som, vid det jemväl åberopade förhållande
att föreskrifter angående redovisning af häraders utaf kronobetjente
uppburna medel redan förefinnas, ej eller funnit skäl att biträda den af några
länsstyrelser uttalade åsigt om redovisning af dylika medel endast på det sätt,
att genom qvittenser inför länsstyrelserna styrktes, huru mycket af de i uppbördsboken
påförda beloppen blifvit till vederbörande utgifvet, underdånigst hem -

ställa, att hvad härutinnan föreslagits eller ifrågasatts icke måtte vinna nådigt
godkännande; lärande i händelse af bifall härtill, det i formulärförslaget upplagda
konto för redovisning af “tingshusunderhållsmedel för N. N. och N. N. härad“
få från förslaget utgå.

Lika med komiterade anse kollegierna, att det i uppbördsförfattningarne
i och för kontrollen öfver uppbördsmännens levereringar meddelade stadgande,
att jemväl efter uppbördsstämmornas afslutande särskilda uppbördsextrakter öfver
inflytande rester för hvarje månad till landskontoret skola afgifvas, utan
olägenhet kan upphäfvas; och hemställa kollegierna derför om nådigt bifall till
komiterades härom afgifna förslag.

Enligt hvad ofvan förmälts hafva komiterade, vid valet af afslutningstid
för länsräkenskaperna, afsett bland annat det syftemål, att uppbördsmännens
innan städernas och fögderiernas specialräkningar afgåfvos, skulle beredas tillräckligt
rådrum för de på dem ankommande åtgärder till indrifvande af resterande
utskylder, i det fall att skattskyldig vore från uppbördsdistriktet afflyttad,
äfvensom för erhållande af order om afkortning och för anskaffande af de för
afskrifning nödiga upplysningar, då utskylder på grund af styrkt fattigdom eller
andra omständigheter icke kunde uttagas eller då den restskyldige icke kunnat
anträffas. Jemte erinran härom hafva komiterade vidare förmält, att med förslaget
äfven åsyftats, att räkenskaperna, som för närvarande, så vidt de utestående
resterna anginge, vid aflemnandet vore alldeles obestyrkta, måtte vid
aflemnandet kunna förses med fullständiga verifikationer jemväl för resterna;
samt att möjligheten att uppnå omförmälda syftemål vore helt och hållet beroende
af de föreskrifter, hvilka skulle tillämpas vid resternas indrifvande och
verkställande af nödiga undersökningar rörande skattskyldiges betalningsförmåga
och vistelseort äfvensom vid handräcknings-, afkortnings- och afskrifningsfrågors
behandling. De vigtigaste och för redogörelsen hufvudsakligen bindande bestämmelser,
som i dessa ämnen för närvarande vore gällande, innehöllos uti kongl.
kungörelsen den 19 december 1855, angående förändrade föreskrifter i afseende
å, kronoutskylders och böters uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten
afflyttat, sådan denna författning lydde enligt kongl. kungörelserna den 4
oktober 1861 och den 12 juli 1878. Då de stadganden, som häri funnos intagna,
till någon del hade sin anledning uti förhållanden, som vid författningens utfärdande
ännu voro i afseende å kronouppbördens redovisning bestående men sedermera
ändrats, hade deraf blifvit en följd, att tillämpningen i motsvarande delar

blifvit timligen osäker och vacklande, hvarförutan sjelfva ändringarne uti författningens
ursprungliga lydelse icke varit synnerligen egnade att befrämja redovisningens
påskyndande.

Sålunda hafva komiterade erinrat, att de i berörda hänseende vidtagna
förändringar, enligt komiterades åsigt, föranledt dertill, att begäran om handräckning
för utbekommande af bortflyttade personers utskylder framstäldes senare
än hvad som i allmänhet kunde ske, samt att de särskilda bestämmelserna
härutinnan icke voro öfverensstämmande, hvarken sins emellan eller med numera
gällande förändrade föreskrifter om redovisningssättet och tiden för räkenskapernas
aflemnande. De i ämnet meddelade författningar egde ock tillämpning i
fråga om böter, ehuru det i allmänhet icke kunde medföra annat än olägenhet
att, i fråga om kronoutskylder eller dermed jemförliga uppbördsmedel, hvilka
skulle erläggas allenast en gång om året, och böter, som helt och hållet tillfälligtvis
och under alla tider af året skulle indrifvas, tillämpa enahanda föreskrifter.

I sammanhang med de anledningar, som sålunda funnos för handen, att
uti åtskilliga mera väsentliga delar göra ändring uti nu gällande föreskrifter
rörande resterande utskylders uttagande hos personer, som från ekattskrifningsorten
afflyttat, hafva komiterade, med afseende å den af dem föreslagna förändring
i tiden för räkenskapernas af slutning och aflemnande, ansett behöfligt
att någon särskild kontroll vidtoges till förekommande deraf, att uppbördsmannen
läte obehörigt dröjsmål med leverering af inflytande medel komma sig till
last. Sedan äldre tider hade uppbördsmännen skyldighet att verkställa leverering
af influten uppbörd inom slutet af april månad, derest han icke skulle anses
vara på balans, men fullgörandet af denna levereringsskyldighet kunde icke
behörigen öfvervakas, om redovisningsterminen, såsom komiterade föreslagit, förflyttades
från slutet af april till slutet af juni månad, med mindre vederbörande
tillförbundos att särskildt styrka, det leverering i behörig ordning fullgjorts, af
hvilken anledning återinförandet af en preliminär redovisning af ungefärligen enahanda
beskaffenhet med den, som före det nu gällande räkenskapsformulärets tillämpning
aflades genom den så kallade summariska räkningen, icke kunde undvikas.

Då alltså föreskrifterna om resterande utskylders uttagande synts böra i
vissa delar undergå väsentlig förändring, hade komiterade trott dermed förnämligast
böra åsyftas, å ena sidan, en inskränkning, som gjorde föreskrifterna tillämpliga
allenast ä de vid uppbördsstämmorna förfallna medlen, och, å andra
sidan, en sådan utsträckning, att sättet och formen för donna del af redogörelsen jemte
kontrollen å uppbördsmännen blefve närmare bestämda, på samma gång som
all anledning till dröjsmål med handräcknings- och andra redovisningsärenclen, så
vidt möjligt vore, undvekes; och hafva komiterade, i öfverensstämmelse härmed,
utarbetat förslag till kungörelse angående indrifning och redovisning af allmänna
utskylder, som af skattskyldig vid kronouppbördsstämma lemnats obetalda, hvarjemte
särskilda formulär blifvit upprättade för den uti nämnda förslag omför -

malda summariska redogörelse, äfvensom för de afkortnings- och restlängder
med flera handlingar, som borde tjena till bestyrkande af denna redogörelse likasom
till verifikation af specialräkningen.

Beträffande detta förslag få kollegierna till en början underdånigst erinra,
att, i händelse af nådigt bifall till hvad kollegierna här ofvan i underdånighet
hemstält om bibehållande af den nu brukliga afslutningstiden för länens uppbördsräkenskaper
äfvensom angående tiden för specialräkenskapernas aflemnande, de
af komiterade föreslagna bestämmelser om införande af en summarisk redogörelse
och sättet för bestyrkande af den uppbörd, som enligt denna redogörelse
icke influtit, böra ur förslaget utgå.

Deremot kommer att qvarstå behofvet af den särskilda restredovisning,
som, enligt nu gällande bestämmelser, innefattar redogörelse för tiden efter uppbördsårets
slut till den 31 augusti, och hvilken med tillhörande längder till landskontoret
ingifves för att, efter granskning i detalj, derstädes sammandragas med
öfriga restredo visningar till en redogörelse för länet, som sedermera inom den
31 oktober öfversändes till vidare granskning inom statskontoret och kammarrätten
; och torde derföre i den ordning, här nedan förmäles, nådig föreskrift om
bibehållande af en sådan restredovisning, eller så kallad balansrelation, hvilken
enligt komiterades förslag ej skulle erfordras, meddelas i sammanhang med de
för de nya formulärens tillämpning med mera erforderliga bestämmelser.

Vidare innehåller förslaget åtskilliga föreskrifter om anteckningars verkställande
i uppbördsboken samt om öfverlemnande af denna bok jemte specialräkningarne
till Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande. I afseende härå hafva de
fleste af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erinrat, att anteckningar i uppbördsboken
efter stämmornas slut om inflytande rester med mera vore alldeles obehöfliga
och skulle, utan att någon kontroll dermed vunnes, förorsaka ett mycket
tidsödande arbete; hvarjemte uti de afgifna yttrandena anförts, att uppbördsbokens
återställande till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej medförde någon fördel
men val svårigheter för uppbördsförvaltningarne, för hvilka tillgäng till uppbördsboken
ofta vore behöflig.

Föreskrift att uppbördsboken borde åtfölja specialräkningarne finnes meddelad
i uppbördsreglementet den 13 november 1739 och kammarkollegii cirkulärbref
den dl) april 1779. Om äfven denna, likasom andra uti de äldre uppbördsförfattningarne
meddelade föreskrifter, såsom komiterade förmält, någon
gång förbisåges, anse emellertid kollegierna, med afseende å hvad Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande anfört, med fog kunna ifrågasättas, huruvida skäl må
förefinnas att i det hänseendet meddela vidare bestämmelser.

Härvid och hvad i öfrig! angår de af komiterade föreslagna bestämmelser
i fråga om hvad af redogörare bör iakttagas vid indrifning af utskylder, som
vid kronouppbördsstämma lemnats obetalda, få kollegierna underdånigst fästa
Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet å behofvet deraf, att en allmän för -

fattning varder utfärdad, innehållande de hufvudsakliga föreskrifter, som vid uppbörd
och redovisning af kronouppbörden böra af landsstatens embets- och tjensteman
samt magistrater och uppbördsman inom städerna iakttagas. Kongl. uppbördsreglementet
den 13 november 1739 tillämpas ännu i de få delar, hvaruti
detsamma fortfarande kan anses gälla, men de flesta deri förekommande bestämmelser
hafva likväl blifvit ändrade genom tid efter annan utkomna författningar.
Vid tillämpningen af nu gällande stadganden, som delvis tillkommit under länge
sedan förflutna tider, har behofvet af mera bestämda och efter tidens kraf lämpade
föreskrifter, samlade i en författning, framstått och skulle, enligt hvad
kammarkollegium, statskontoret och kammarrätten uti ofvan åberopade underdåniga
utlåtande den 12 december 1878 erinrat, otvifvelaktigt hafva varit än
mera trängande, derest icke uti gällande bevillningsstadga funnits sammanförda
de bestämmelser, som gälla för uppbörden och redovisningen af denna skatt,
hvilka bestämmelser i hufvudsakliga delar jemväl ega tillämpning på öfriga vid
uppbördsstämmorna inflytande skattemedel. En författning, sådan som bevillningsstadgan,
hvilken egentligen endast afsåge grunderna och sättet för bevillningens
åsättande, vore likväl, på sätt kollegierna vid nyssnämnda tillfälle vidare
förmälde, icke rätta platsen för upptagandet af föreskrifter rörande sjelfva uppbördens
besörjande af statens för sådant afseende anstälde tjensteman; åtminstone
förefunnes icke numera, sedan denna skatt, lika med öfriga, inginge till
statskontoret, någon anledning dertill, att särskilda bestämmelser i detta afseende
af Riksdagen årligen meddelades och i dess bevillningsstadga upptogos.
På grund af Eders Kongl. Maj:ts under den 19 september 1873 meddelade nådiga
uppdrag, framlades af den s. k. landsstatskomitén ett särskildt förslag jemte
motiver till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de allmänna
utskylder, hvilka vid kronouppbördsstämmorna skulle erläggas. De dervid ifrågasätta,
stadganden voro emellertid hufvudsakligen beroende af nådigt bifall till
nämnda komités organisationsplan och i öfrigt framstälda förslag till förändrade
anordningar af landsstatstjenstemännens bestyr med den allmänna kronouppbörden.
Genom Eders Kongl. Maj:ts den 24 maj 1877 och den 2 januari 1880 fattade
nådiga beslut om kronofogde-, häradsskrifvare- och länsmanstjensternas äfvensom
räntmästarebefattningarnes bibehållande med hufvudsakligen enahanda
åligganden, som hittills, förföll denna organisationsplan, och behofvet deraf att
de stadganden, som för den allmänna kronouppbördens verkställande och redovisande
böra iakttagas, varda uti särskild författning sammanförda, qvarstår
oförändradt.

Kollegierna, som det icke nu tillkommer att i nyssnämnda afseende framställa
något förslag, anse sig ej heller böra uti det ämne, hvarom nu är fråga,
eller indrifning och redovisning af utskylder, som vid kronouppbördsstämma lemnats
obetalda, för närvarande tillstyrka andra förändrade föreskrifter, än som
äro erforderliga för vinnande af öfverensstämmelse emellan stadgandena om hvad

iakttagas bör vid uttagande af kronoutskylder hos personer, som från skattskrifningsorten
afflyttat, i hvilket afseende ny författning i allt fall lärer blifva behöflig,
i händelse hvad här nedan af kollegierna föreslås rörande utfärdande af
särskild nådig förordning om redovisning och indrifning af böter vinner nådigt
bifall.

Komiterades förslag, i fråga om hvad vid handräckningsärendens behandling
å uppbördsmannens och landskontorets sida borde iakttagas, är nära öfverensstämmande
med det ursprungligen i 1855 års kungörelse anbefalda förfarande,
men innefattar tillika i detta hänseende några nya bestämmelser, hvilka, på sätt
komiterade förmält, voro föranledda af behofvet att, då handräckning äskades
allenast på grund af upplysningar, som, utan medverkan af presterskapet eller
kommunalnämnden, kunnat af kronobetjeningen införskaffas, förebygga möjligheten
af obehöriga afskrifningar. Enligt förslaget, som i öfrigt vore grundadt på
den förutsättningen, att afslutningstiden för länsräkenskaperna blefve bestämd
till den 30 juni, och att en summarisk redogörelse afgåfves senast vid den tid,
som nu är för dessa räkenskapers afslutande faststäld, skulle förhållandet i afseende
på den uppbörd, som enligt berörda redogörelse icke kunnat utbekommas,
styrkas, bland annat, med sådana socknevis upprättade restlängder med sammandrag,
hvilka äro föreskrifna i 2 § af Kongl. kungörelsen den 19 december
1855, sådan den lyder i nådiga kungörelsen den 4 oktober 1861, hvarjemte det
skulle åligga uppbördsmannen, till hvilken dessa restlängder efter granskning af
redogörelsen borde ofördröjligen återställas, dels att senast före medlet af maj
månad meddela restlängderna vederbörande kommunalnämnd för det ändamål,
som omförmäles i 3 § af förstberörda nådiga kungörelse, sådan den blifvit ändrad
genom 1861 års kungörelse, dels att, samtidigt med den summariska räkningens
afgifvande, enligt särskild förteckning, åtföljd af debetsedlar eller uppbördsboksutdrag,
som upptoge hvarje den skattskyldige påförd post, hos Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande begära handräckning för utskyldernas utbekommande
hos en hvar af de från orten bortflyttade skattskyldige, hvars vistelseort
enligt nyssnämnda restlängder uppgifvits såsom känd, dels ock slutligen, att efter
det samma restlängder, behörigen påtecknade, blifvit af kommunalnämnden
till uppbördsmannen återstälda, på enahanda sätt som ofvan förmälts, skyndsamligen
hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ytterligare begära handräckning
till utskyldernas och stämmoböternas uttagande hos de skattskyldige,
hvilkas vistelseort, enligt de genom kommunalnämnden meddelade upplysningar,
då kunde med visshet eller sannolikhet uppgifvas, hvarjemte, i händelse kännedom
vunnits, att skattskyldig uppehölle sig å uppgifven annan ort, än der han
enligt förut aflåten handräckningsbegäran bort sökas, ny handräckning på vederbörlig
ort skulle äskas, utan afvaktan på svar rörande de åtgärder, som af den
äldre kunnat föranledas.

I anledning af de af komiterade sålunda ifrågasatta förändringar i gällande

bestämmelser angående begäran af handräckning för utbekommande af resterande
utskylder för personer, som från skattskrifningsorten bortflyttat, få kollegierna,
med erinran att, i händelse någon ändring af nuvarande räkenskapsår
och afslutningstid för länens uppbördsräkenskaper ej egen rum, några nya föreskrifter
i förevarande hänseende ej åro oundgängligen af behofvet påkallade,
tillika i öfrigt underdånigst anföra, att en omarbetning af nu gällande föreskrifter,
enligt kollegiernas åsigt, likväl bör lämpligen ega rum för undanrödjande
af den tvekan, som vid dessa föreskrifters tillämpning tilläfventyrs kan föranledas
af det utaf
melse saknades emellan dessa föreskrifter sins emellan samt emellan dem och
de som vore gällande i fråga om räkenskapernas aflemnande. Äfven andra anledningar
förefinnas, enligt kollegiernas tanka, till utfärdande af ny nådig förordning
i ämnet. Sålunda anse kollegierna, lika med komiterade, att särskilda bestämmelser
för begäran af handräckning för utfående af böter, ådömda personer,
som lemnat orten, innan böterna hunnit uttagas, böra stadgas. Vidare hafva,
enligt hvad nedan förmäles, sådana förändrade förhållanden inträffat, att de i
nådiga kungörelsen den 19 december 1855 meddelade föreskrifter i fråga om
hvad inom Stockholms stad bör iakttagas för uttagande af bortflyttade personers
utskylder icke vidare ega full tillämplighet.

De af komiterade föreslagna bestämmelser äro, på sätt ofvan nämnts, nära
öfverensstämmande med det ursprungligen i nyssberörda nådiga förordning stadgade
förfarande, men innehålla derjemte sådant, som, vid uteslutande från förslaget
utaf föreskriften om summariska redogörelsen, förfaller. I öfrigt hafva dessa
bestämmelser gifvit Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anledning till framställandet
af åtskilliga erinringar. Komiterades antagande, det uppbördsmännen
af nu gällande stadganden funnit anledning att uppskjuta med begäran om handräckning
till tiden för redogörelsens afgifvande, vore nemligen icke öfverensstämmande
med hvad åtminstone i de flesta länen egde rum, enär sådan åtgärd vidtoges
redan i mars eller i början af april och således en å två månader före
redogörelsens aflemnande. Det vore ej heller lämpligt eller ledande till skyndsamhet
vid redovisningen, att alla redogörare på en och samma tid begärde
handräckning för resterande utskylder af detta slag, utan borde fasthellre såsom
nu flerestädes egde rum, dylik åtgärd vidtagas under det uppbördsstämmorna
påginge och för sista uppbördsdistriktet omedelbart efter afstötande af
uppbördsstämmorna derstädes. Begäran om handräckning, innan erforderliga
upplysningar från kommunalnämnd och presterskap erhållits, kunde dessutom
val föianleda till, att en del utskylder komme att något förr än eljest inflyta,
men skulle deremot, i de fall att genom upplysningarne från kommunalnämnden
kännedom vunnes derom att den bortflyttade uppehölle sig å annan ort, än der
han enligt förut aflåten handräckningsbegäran blifvit sökt, förorsaka omgång och
onödig skriftvexling, äfvensom, särskildt för den lägre kronobetjeningen, besvär

och utgifter vid de af handräckningarne föranledda undersökningar efter personer,
om livilkas vistelseort lemnats oriktiga uppgifter.

Enligt kollegiernas åsigt synes äfven komiterades förslag, om hvad af uppbördsmännen
bör iakttagas vid begäran af handräckning, komma att medföra
omgång och onödig skriftvexling. Af synnerlig vigt är, att så tillförlitlig upplysning
som möjligt snarast vinnes om de från mantalsskrifningsorten bortflyttade
skattskyldiges vistelseorter, på det att de må kunna anträffas och rester i
möjligaste måtto indrifvas, och det synes derföre böra åläggas uppbördsmannen
att efter hvarje uppbördsstämmas slut ofördröjligen icke allenast inom uppbördsdistriktet
låta eftersöka den restskyldige, utan ock, der han icke varder anträffad,
från pastorsembete och kommunalnämnd infordra tillgänglig upplysning,
för att, på sätt nu är föreskrifvet, först derefter hos Eders Kong!. Maj:ts
befallningshafvande skyndsammast begära handräckning för utfående af den
bortflyttades utskylder. För att redovisningen ej må blifva fördröjd, samt för
undvikande deraf att handräckningsärenden på en gång i större mängd inkomma
till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, bör begäran om handräckning ega
rum så fort ske kan, i den mån nödiga upplysningar erhållits, och ej senare än
vid specialräkningens afgifvande. Kollegierna, som uppgjort förslag till ny förordning
i ämnet, hafva deruti affattat hithörande stadganden i enlighet med
dessa grunder och i nära öfverensstämmelse med hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i allmänhet föreslagit.

Uti nådiga kungörelsen den 19 december 1855 är föreskrifvet, att uppbördsman,
i sammanhang med specialräkningens aflemnande, som då egde rum den 1
oktober, skulle begära afskrifning i räkenskaperna af alla de bortflyttade personers
utskylder, som då ännu voro obetalda. Då nämnda räkningar numera aflemnas
den 15 maj, kan denna föreskrift icke tillämpas. Kollegierna, som anse
begäran om afskrifning samt äfven om afkortning af utskylder för de bortflyttade
personer, om hvilka till dylik åtgärd föranledande upplysningar vunnits, lämpligen
böra ske senast i sammanhang med afgifvande utaf restantieredogörelsen,
hafva uti förslaget iakttagit de ändringar, som deraf påkallas. De af komiterade
föreslagna bestämmelser, i fråga om sättet för specialräkningens verificerande,
anse kollegierna deremot vara af beskaffenhet att böra från förslaget utgå, helst
dessa bestämmelser närmast angå den restredovisning, som för närvarande den
31 augusti afgifves och, enligt hvad kollegierna här ofvan förmält, fortfarande
bör afgifvas, samt om hvilken särskilda föreskrifter äro meddelade, deri någon
ändring, i kollegiernas tanka, icke erfordras. Härförutan torde, beträffande det
af komiterade föreslagna stadgandet, att utskylders balanserande på grund af
pantlista icke finge ega rum, med mindre Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
sådant medgifvit, böra erinras, att det ligger utom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
befogenhet att neka uppbördsmannen att balansera medel, för livilkas
utfående utmätning blifvit verkstäld, utan att den utmätta egendomen kunnat

försäljas och redovisning för köpeskillingen lemnas, på sätt utsökningslagen föreskrifver.

De i komiterades förslag i öfrigt intagna bestämmelser skilja sig från de
nu gällande hufvudsakligen deri, att tiden, inom hvilken Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes utslag i afskrifningsmål böra till kammarrättens pröfning
insändas, för närvarande bestämd till den 20 december hvarje år, af komiterade
föreslagits till BO dagar, räknade från utslagets datum, hvarigenom öfverensstämmelse
vunnes med hvad som* numera i allmänhet för sådana mål gäller enligt
kongl. kungörelsen den 14 november 1879.

Hvad angår föreskriften derom, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut om afskrifning af resterande utskylder skola underställas kammarrätten,
hafva de flesta af dessa myndigheter ansett, att densamma bör upphäfvas och
sålunda skilnad i förfaringssättet vid behandling af ärenden om afkortning och
afskrifning af utskylder försvinna. Till stöd för denna framställning är anfördt,
bland annat, att sådana utskylder, om hvilkas afskrifning Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande beslutat, skulle, i afvaktan på kammarrättens fastställelse,
fortfarande balanseras i räkenskapen, ehuru erfarenheten visat, att den pröfning,
som afskrifningsmålen undergingo i kammarrätten, ytterst sällan föranledt dertill,
att några utskylder, om hvars afskrifning Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förordnat, inflöte, samt att i allt fall ej allenast tillräcklig kontroll vunnes derigenom,
att de handlingar, som anginge afskrifningsbeslutet, blefve föremål för
granskning i kammarrättens revisionsafdelning, utan äfven den bortflyttades
betalningsskyldighet qvarstode, i händelse han framdeles anträffades.

Denna Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes framställning hafva kollegierna
funnit sig icke kunna biträda. Enligt den efter Riksdagens hörande utfärdade
författning, har afskrifningsfrågors omsorgsfulla pröfning hittills ansetts
vara af den vigt, att densamma icke kunnat ensamt åt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande öfverlåtas. På sätt kammarkollegium, statskontoret och
kammarrätten uti ofvanberörda underdåniga utlåtande den 12 december 1878
förmält, kan det korrektiv mot mindre omsorgsfull behandling hos länsstyrelserna
af afskrifningsärenden, granskningen inom kammarrättens revisionsafdelning må
innebära, ej ersätta den pröfning frågorna i följd af underställningen nu måste
undergå. Anmärkningar öfver obehöriga eller otillräckligt verificerade afskrifningar
kunde dessutom, enligt hvad vidare i nyssnämnda utlåtande anfördes, icke
utan föregående förklaringar och deraf föranledda påminnelser och utredningar
m. m., leda till beslut om de afskrifna utskyldernas återdebitering, hvilken åter,
om den slutligen endast hade till påföljd utskyldernas förnyade afskrifning, skulle
medföra föga gagn och reda, under det att skriftvexlingen i dylika mål ovilkorligen
måste blifva så betungande och äfven motbjudande, att snart allt nit vid
granskning af afskrifningsbeslut med dertill hörande handlingar torde förslappas.
På dessa grunder och då kollegierna, som enligt hvad här nedan förmäles, ansett

sig böra i underdånighet tillstyrka upphäfvande af gällande föreskrifter om efterlysning
af bötfälde personer, äfven af sådan anledning funnit någon vidare eftergift
icke böra ega rum i afseende å den kontroll, som nu förefinnes beträffande
afskrifning af såväl utskylder och böter genom afskrifningsbeslutens underställande,
få kollegierna underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
ifrågavarande framställning måtte lemnas utan nådigt afseende, samt
komiterades med nu gällande föreskrifter nära öfverensstämmande förslag af
Eders Kongl. Maj:t godkännas.

Slutligen hafva komiterade föreslagit att, i fråga om bortflyttade skattskyldiges
efterspanande och de åtgärder, som dervid för upplysningars erhållande
borde vidtagas, fortfarande inom hufvudstaden borde lända till efterrättelse hvad
nådiga kungörelsen den 19 december 1855 föreskrefve.

I detta afseende innehåller 10 § af nyssberörda nådiga kungörelse, att de
för kronouppbördsverket i Stockholm särskild! meddelade stadganden skola i afseende
å uttagandet af bortflyttade personers utskylder och böter, fortfarande
tjena till efterrättelse, dock med den förändring, att efterlysning af dem, som
häfta för obetalda utskylder, icke vidare må ega rum; börande derjemte, sedan
utrönt blifvit, dels att icke någon är för frånvarande persons oguldna utskylder
ansvarig, dels ock att, enligt behöriga bevis, de restskyldige blifvit eftersökte,
utan att hvarken deras vistelseort eller någon deras egendom kunnat upptäckas,
med anledning af de öfver dessa personer för hvarje uppbördsdistrikt upprättade
förteckningar, genom poliskammarens försorg, upplysning hos vederbörande pastorsembeten
sökas, huruvida af befintliga anteckningar om utfärdade flyttningsbevis
närmare underrättelser kunna inhemtas, till hvilken ort de bortflyttade sig begifvit;
hvarefter och sedan poliskammaren samt öfverståthållareembetets kansli å
samma förteckningar jemväl tecknat de uti 4 art. 12 § af 1814 års reglemente
omförmälda bevis, meranämnda förteckningar skola mellan uppbördskommissarierne
cirkulera, på det af dem tillses och intygas må, huruvida någon af de bortflyttade,
efter skatteårets slut, är inom annat stadens distrikt mantalsskrifven.

Uti det i ämnet afgifna underdåniga utlåtande har öfverståthållareembetet
erinrat, att de särskilda stadganden, till hvilka sålunda i 1855 års nådiga kungörelse
hänvisades, funnos intagna i art. 4 §§ S och 12 samt i art. 6 § 14 af
åberopade den 16 november 1814 utfärdade nådiga reglemente för kronouppbördsverket
i Stockholms stad; men att detta reglemente upphört att gälla med ingången
af år 1881, då det af Eders Kongl. Maj:t under den 15 oktober 1880 i
nåder faststälda nya reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad trädde i
kraft. Att i en ny författning, på sätt komiterade föreslagit, till fortfarande
tillämpning hänvisa till vissa detaljbestämmelser dels i ett till all kraft och
verkan upphäfdt reglemente och dels i en kungörelse, som eljest skulle med den
nya författningens trädande i kraft upphöra att vara gällande, syntes öfverståthållareembetet
mindre lämpligt. Dertill komme, att några af dessa bestämmel -

ser numera- till följd af förändrade förhållanden icke voro ändamålsenliga. De
upplysningar, som, till ledning vid bortflyttade restskyldiges efterspanande, erhållits
från pastorsembetena inom hufvudstaden, hade varit mycket få till antalet
och sällan ledt till do restskyldiges anträffande eller utskyldernas utfående.
Och sedan, på grund af Eders Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till öfverståthållareembetet
af den 10 november 1876, angående fastställande af grunder för ordnandet
af mantals- och skattskrifningen i Stockholm, en fortlöpande bokföring af
hufvudstadens innevånare blifvit införd och ombesörjdes af så kallade rotemän,
hos hvilka skulle anmälas icke allenast alla inflyttningar till och utflyttningar
från Stockholm, utan derjemte alla flyttningar från en till annan egendom inom
hufvudstaden, och hvilka rotemän voro pligtig© att om dessa anmälningar föra
noggranna anteckningar, hade pastorsembetena vanligen icke med förteckningarne
å ej igenfunne restskyldige personer tagit annan befattning, än att öfverlemna
dem till vederbörande rotemän, samt efter det rotemännen till pastorsembetena
återstält förteckningarne, försedda med de upplysningar, rotemännen kunnat i
ämnet meddela, tillkännagifva, det pastorsembetena derutöfver icke haft något
att upplysa. Yid detta förhållande och då, genom föreskrifterna i § 14 af den
under den 27 oktober 1882 af Eders Kongl. Maj:t i nåder utfärdade förordning
om mantals- och skattskrifningens förrättande i Stockholm, nyss omförmälda
skyldighet att hos rotemännen göra anmälan om flyttningar blifvit ytterligare
stadfästad, till följd hvaraf rotemännen voro i tillfälle att meddela icke allenast
sådana upplysningar om flyttningar, som pastorsembetena kunde för det nu
ifrågavarande ändamålet lemna, utan derjemte talrika andra, vore obestridligt
att pastorsembetenas anlitande härutinnan endast vållade ett gagnlöst besvär
för pastorsexpeditionerna och ett för de skattskyldiges igenfinnande hindersamt
dröjsmål med de erhållna upplysningarnes begagnande. Likaså ledde uppbördskommissariernes
åliggande att tillse och intyga, huruvida någon af de bortflyttade
efter skatteårets slut hade blifvit inom annat uppbördsdistrikt mantalsskrifven,
endast till tidsutdrägt utan motsvarande nytta; ty de man talslängder och register,
som härvid skulle tjena uppbördskommissarierne till ledning, voro upprättade af
rotemännen, hvilka derför kunde långt tidigare, än uppbördskommissarierne, lemna
de upplysningar, som här voro i fråga. Och emedan de resepass, öfverståthållareembetet
utfärdade, vanligen i fråga om orten, hvarthän den resande ämnade
begifva sig, endast angåfve landets eller ländernas namn, hade det visat sig, att
till utrikes ort afreste skattskyldige sällan, om ens någonsin, anträffats med ledning
af de upplysningar, som kunnat herntas från passjournalerna.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, har öfverståthållareembetet
afgifvit förslag till förändrad lydelse af de uti förevarande hänseende
gällande föreskrifter, innefattande jemväl i uppbördsreglementet saknade bestämmelser
i fråga om hvad som iakttagas bör vid handräcknings-, afskrifnings- och
afkortningsärendens behandling. Hvad förslaget innehåller i fråga om sättet för

verificerande af specialräkningen, synes böra förfalla vid bibehållande af nuvarande
tidsperioder för afslutning och aflemnande af denna räkenskap. Mot de föreslagna
bestämmelserna i öfrigt hafva kollegierna icke funnit annan anledning till erinran,
än att tiden, inom hvilken svar å begärd handräckning äfvensom poliskammarens
bevis om gjord efterspaning bör komma öfverståthållareembetet tillhanda, torde
böra bestämmas till början af september i stället för november månad.

Då uti gällande reglemente för kronouppbördsverket i Stockholm redan
finnes intagen en del bestämmelser i fråga om indrifning af rester, synes det
kollegierna lämpligast vara, att de utaf öfverståthållareembetet i detta hänseende
såsom erforderliga ansedda ytterligare föreskrifter varda i samma reglemente
intagna, i stället för att under en särskild § af den författning, hvarom nu är
fråga, införas. I händelse denna kollegiernas åsigt vunne nådigt godkännande,
behöfde nämnda författning, i fråga om hvad som borde iakttagas vid indrifning
af sådana allmänna utskylder, som vid de inom Stockholms stad hållna uppbördsstämmorna
lemnades obetalda, endast innehålla en hänvisning till berörda reglemente.

Bötesredogörelsen.

Enligt hvad här ofvan är anfördt, hafva kollegierna ansett sig böra till
nådigt bifall förorda komiterades förslag angående förläggande af redovisningen
för böter — undantagandes stämmoböterna — till en särskild redogörelse. De
skäl, hvarpå detta komiterades förslag grundade sig, och hvilka kollegierna funnit
giltiga, fordra, att redogörelsen i och för sig erhåller annan form, än uppbördsräkenskapen
i öfrigt.

I detta hänseende hafva komiterade anfört, att såvidt som böter kunde
uttagas, och ändamålet med bötesbeslutet sålunda uppnåddes på ett sätt, som
medförde penningeinkomst, tillhörde bötesredogörelsen uppbördsräkenskaperna.
Men härmed vore bötesredogörelsen ingalunda fullständig; den afsåge jemväl att,
i de fall då böterna icke kunnat uttagas, ådagalägga, det straffet gått i fullbordan
under annan form eller, till följd af mellankomma hinder, förfallit, samt i hvad
mån verkställigheten af tillfälliga anledningar uppehölles, och i denna del folie
bötesredogörelsen helt och hållet utom gränserna för räkenskaperna öfver kronouppbörden.
Då, utan afseende å den tillämpning, ådömda bötesstraff kunde erhålla,
de till straffens mätande nyttjade penningevärden inberäknades under kronouppbörden,
hade detta till följd, att uti räkenskaperna såsom tillgång måste
upptagas ganska betydliga summor, hvilka i sjelfva verket endast utmärkte, det
vissa med motsvarande penningebelopp betecknade straff för lagöfverträdelser
eller andra förseelser af en eller annan anledning ännu voro beroende på verkställighet,
men ingalunda representerade någon behållning, som kunde påräknas

inflyta, äfvensom att debiteringar och afföringar måste ega rum, som uti den
verkliga omsättningen af uppbördsmedel saknade all motsvarighet.

Bötesredogörelsen hade derföre enligt formulärförslagen blifvit fördelad uti
tvenne afdelningar, hvaraf den ena afsåge att ådagalägga, huru och i hvad mån
bötesbeslut kunnat bringas till verkställighet och åsyftad straffpåföljd vunnits,
och den andra innefattade räkning öfver den i följd af bötesbesluten inflytande
uppbörden. Med denna åtskilnad, som egentligen endast utmärkte begränsningen
emellan redogörarens funktioner såsom exekutor af straffdomar och såsom uppbördsman,
kunde naturligen ingen rubbning ske af det olösliga samband, som i
verkligheten förenade uppbörds- och verkställighetsbestyren i det fall att böterna
kunde uttagas; det vore allenast formen, som underginge den förändring, att till
uppbördsräkenskapen hänfördes hvad som dit hörde, under det att i öfrigt bötesredogörelsen
endast inginge bland verifikationerna.

En omständighet, som vid bötesredogörelsens anordnande förtjenade särskildt
afseende, vore ock att bötesmedlen, oberoende af viss tid, inflöte under
hela årets lopp, i mån som saköreslängder för verkställighet aflemnades, och
böterna derefter kunde uttagas, utan att någon annan än uppbördsmannen sjelf
egde kännedom om beloppet af de inflytande medlen eller om de böter, som
skulle redovisas, förr än redogörelse aflemnades. Då för allmänna kronouppbörden
en fullständig redogörelse om året kunde anses tillfyllestgörande, föranledde
denna omständighet, att nöjaktig kontroll å bötesmedelsuppbörden, samt — hvad
som måste anses ännu angelägnare — nöjaktig säkerhet att sakfälde finge vidkännas
den straffpåföljd, som i laga ordning blifvit bestämd, icke vunnes allenast
med en årsredogörelse. Det alltför vidsträckta utrymme till uppskof med verkställighetsåtgärders
vidtagande, som en årsredogörelse, utan tillfälle till någon
fortlöpande kontroll, lemnade uppbördsmannen, kunde mången gång begagnas på
ett sätt, som mer än sannolikt beredde bötfälde möjlighet att undgå efterspaning,
hvilken, om den företagits i tid, till äfventyrs kunnat leda till böternas uttagande
eller straffpåföljd under annan form. Af dessa och i öfrigt anförda skäl hafva
komiterade ansett lämpligt, att redogörelse i detta afseende afgåfves två gånger
om året.

På sätt ofvan erinrats förekommer derjemte, i fråga om handräckning för
böters uttagande, skälig anledning till anmärkning emot nu gällande föreskrifter
och det samband, som i detta afseende eger rum emellan böter och den egentliga
uppbördsredovisningen, och kollegierna hafva äfven här ofvan uttalat den
åsigt, att särskilda bestämmelser vore behöfliga i fråga om handräckning för
utfående af böter, ådömda personer, som lemnat orten, innan böterna hunnit
uttagas. Då, enligt hvad komiterade vidare i ämnet förmält, saköreslängder
eller andra handlingar, som afsåge verkställande af meddelade bötesbeslut, kunde
blifva till uppbördsmannen aflemnade vid hvilken tid af året som helst, vore det
klart, att nu gällande föreskrift, enligt hvilken uppbördsmannen, oberoende af

tiden då bötesbeslut för verkställighet må vara honom meddeladt, skall senast
den 1 maj hvarje år begära handräckning, å ena sidan lemnade redogöraren allt
för stor frihet till ett för rättskipningen menligt uppskof, och å den andra, i det
fall att saköreslängd endast kort före den 1 maj kommit redogöraren till handa,
innebure en obillighet, så mycket större som just vid denna tid göromålen med
den egentliga kronouppbördens redovisande ofta vore mest brådskande. Angelägenheten
af skyndsamhet uti allt hvad till verkställande af bötesbeslut hörde,
lika mycket som behofvet af att vid försummelse i berörda afseende kunna binda
vederbörande till rättmätigt ansvar, fordrade derföre, att bötesredogörelsen i alla
dess delar blefve oberoende och skiljd från redovisningen af den allmänna uppbörden,
och att i afseende å böterna någon viss tid, räknad ifrån den då saköreslängd
eller dermed jemförlig handling för verkställighet aflemnats, bestämdes,
inom hvilken det ålåge redogöraren att, så vidt laga hinder icke mötte, vidtaga
alla på honom beroende åtgärder för böternas uttagande eller för deras förvandling
till motsvarande fängelsestraff.

Hvad nu först angår formen för den af komiterade föreslagna bötesredogörelsen,
få kollegierna i underdånighet tillkännagifva, att flertalet af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande lemnat detta formulärförslag utan anmärkning och att
kollegierna ej heller, utom i ett här nedan omförmäldt fall, funnit anledning att
deri föreslå någon ändring.

Yid granskning af det utaf komiterade upprättade förslag till kungörelse,
angående redovisning inom länen för verkställighet af meddelade bötesbeslut och
för influtna bötesmedel, har förekommit följande:

§ I Tiderna

för aflemnande af kronofogdes och magistrats halfårsredogörelse
torde, med hänsyn såväl till de redogörarne efter utgången af hvarje halfår åliggande
redovisningsbestyr som de åtgärder, hvilka erfordras för redogörelsens behöriga
verificerande, samt i enlighet med hvad Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande
i allmänhet föreslagit, få framflyttas till den 1 augusti och den 1
februari.

Insändandet till kammarrätten af nyssnämnda redogörelser jemte landskontorets
redogörelse för hela länet skulle, enligt förslaget, ske inom lika lång
tid efter hvarje redovisningstermin, som för öfriga kronoräkenskapers insändande
från länen vore eller blefve stadgad. I händelse hvad kollegierna här ofvan i
afseende å räkenskapsåret föreslagit vinner nådigt bifall, kommer icke en och
samma afslutningstid att gälla för alla länens redogörelser, hvarföre de ej heller
komma att, såsom med komiterades förslag vore afsedt, samtidigt till kammarrätten
insändas, och torde derför tiden för insändande af halfårsredogörelserna
för böterna särskildt bestämmas, i hvilket afseende kollegierna underdånigst föreslå
den 15 september och den 15 mars.

§ 2.

På här ofvan omförmälda skäl skulle, sedan saköreslängd, enligt hvad
derom särskildt finnes stadgadt, för verkställighet kommit redogörare till banda,
det åligga denne att sjelf eller genom vederbörande utmätningsförrättare skyndsamligen
och sist inom två månader vidtaga alla för bötesbeslutens verkställande
erforderliga och på honom ankommande åtgärder, mot hvilka laga hinder icke
mötte.

I anledning häraf få kollegierna underdånigst erinra, att den sålunda föreslagna
tiden torde blifva otillräcklig, synnerligast för redogörare inom vidsträckta
fögderier med mindre beqväma kommunikationer, och då en större mängd bötesbeslut
samtidigt för verkställighet kommit redogöraren till handa. Med afseende
härå, och då genom 2 kap. 8 § rättegångsbalken kronofogde redan har sig ålagdt
att efter hvarje tings slut utsöka sakören inom nästa ting, samt landskontoret,
vid granskning af redogörarens halfårsvis afgifvande redogörelser, är i tillfälle
att öfvervaka, det redogöraren icke försummat att skyndsamligen gå i författning
om bötesbesluts verkställande, hemställa kollegierna, att orden “sist inom
två månader" må ur förslaget utgå och paragrafens lydelse för öfrigt i öfverensstämmelse
härmed rättas.

§ 2.

I förslaget saknas bestämmelse om den tid, inom hvilken pastorsembete
och kommunalnämnd böra aflemna äskada upplysningar angående bötfälda personers
vistelseort. Kollegierna anse, att i detta hänseende bör föreskrifvas en
tid af högst 14 dagar, efter det begäran om upplysningarne ankommit, och att
således till mom. 1 bör läggas orden “börande dessa myndigheter skyndsamligen
och senast inom 14 dagar efter det begäran om sådant intyg till dem ankommit,
tillställa redogöraren de äskade upplysningarne. “

Orden “vederbörlig ort“ i samma moment böra utbytas mot “uppgifven
vistelseort'''' och ordet "uppgifvits" i sista momentet utbytas mot “enligt meddelad
uppgift måste antagas."

§ 4.

Kollegierna veterligen, finnes utom nådiga förordningen den 22 december
1869, angående afkortning af böter, ådömda enligt §§ 5 och 6 i Kongl. förordningen
den 20 juli 1861 om mantals- och skattskrifningarne i riket, icke någon
föreskrift i det syfte, att böter vid bristande tillgång ej skola förvandlas. Vid
sådant förhållande anse kollegierna, att i momentet förekommande orden “bristande
tillgång, då jemlikt lag eller allmän författning böterna ej skola förvandlas"
böra ur förslaget utgå, helst meningen derigenom i sjelfva verket ej undergår
någon förändring.

Med hänseende dertill, att Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvandes beslut
om afskrifning af böter på grund af bristande kännedom om den bötfåldes vistelseort
skola underställas kammarrättens pröfning, böra efter de i detta moment
förekommande orden “annan laga orsak" tilläggas “än bristande kännedom om
den bötfäldes vistelseort".

På det att tillsyn måtte kunna utöfvas deröfver, att redogöraren icke
låter dröjsmål komma sig till last i afseende å bötesbesluts bringande till verkställighet,
bör den förteckning, som enligt 2:a momentet skall medfölja ansökan
om afskrifning af böter, innefatta uppgift om dagen, då saköreslängd angående
böterna kommit redogöraren till handa.

Slutorden i detta moment “hvarefter Yår befallningshafvande eger ansökningen
pröfva och efter sig företeende omständigheter slutligen afgöra" böra utgå,
enär momentet 1 innefattar bestämmelse härutinnan.

Då den af komiterade föreslagna bestämmelsen, att Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i vissa fall skulle ega ålägga redogöraren att sjelf gälda
annan ådömda böter, står i strid mot gällande rättegångsordning, samt då Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande redan, jemlik t 66 § i nådiga instruktionen för
landshöfdingarne i rikets län och de vid länsstyrelserna anstälde tjensteman den
10 november 1855, eger förordna om redogörarens tilltalande för tjenstefel vid
vederbörlig domstol, torde hela 3:dje momentet af denna § böra utgå.

§ 5.

Komiterade hafva föreslagit bibehållande af hittills gällande bestämmelse,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut angående afskrifning af böter
skola underställas kammarrätten.

Uti de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden hafva
framställningar gjorts derom, att härutinnan gällande bestämmelser skulle upphäfvas,
— men kollegierna hafva, enligt hvad här ofvan anförts, icke funnit sig
höra biträda dessa framställningar i fråga om afskrifning af utskylder; och anse
kollegierna, med hänsyn till angelägenheten deraf att nöjaktig säkerhet vinnes
för att den sakfålde måtte vidkännas den straffpåföljd, som i laga ordning blifvit
bestämd, sig ännu mindre kunna tillstyrka vidtagande af denna förändring i stadgandena
om böters afskrifning.

Uti § 9 i högstberörda nådiga kungörelse den 19 december 1855, angående
förändrade föreskrifter i afseende å kronoutskylders och böters uttagande
hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat, sådant detta lagrum lyder
enligt Kongl. kungörelsen den 4 oktober 1861, äro, i afseende å bötfälde personers
efterlysning, särskilda föreskrifter meddelade, och skall, i enlighet dermed
och derest Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bifaller af uppbördsman gjord

begäran om efterlysning, allmän kungörelse i ämnet skyndsamligen utfärdas,
ej mindre af den länsstyrelse, hos hvilken efterlysningen blifvit begärd, än äfven’
på denna länsstyrelses anmodan, af öfverståthållareembetet samt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i rikets öfriga län. Sedan sex månader, efter det att
efterlysningen beviljades, tilländalupit utan att medlen influtit eller kunskap vunnits
om de bötfäldes vistelseort, åligger det uppbördsmannen att, utan uppskof,
om böternas afskrifning hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande göra framställning.

Stadgandet om bötfäldes efterlysning, hvilket, enligt komiterades förslag,
skulle bibehållas, har deremot af flertalet utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansetts böra upphäfvas, hufvudsakligen på den grund, att det med
samma stadgande åsyftade ändamål, nemligen straffets bringande till verkställighet,
ytterst sällan vunnes, oaktadt de omkostnader och den tidsutdrägt, som af tilllämpningen
deraf vållades.

Fråga om upphörande af skyldigheten att efterlysa bötfälda personer, som
icke kunnat anträffas, har vid ett föregående tillfälle varit föremål för kollegiernas
yttrande.

I ett af särskilde komiterade den 13 oktober 1875 öfverlemnadt betänkande
och förslag till allmän tjenste- och lönereglering för landsstaten samt till ordnande
af uppbörds- och redovisningsväsendet för länen, hade desse komiterade
ansett sig, på de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven nu anförda
skäl, böra föreslå upphörandet af ifrågavarande bestämmelser, hvarjemte framställning
i enahanda syfte gjordes af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Vermlands län uti underdånig skrifvelse den 1 november 1876. Uti det af kammarkollegium,
statskontoret och kammarrätten den 12 december 1878 öfver berörda
förslag och framställning från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Vermlands län gemensamt afgifna underdåniga utlåtande blef af embetsverken
anfördt, bland annat, att det visserligen borde anses i hög grad betänkligt att
eftergifva någon åtgärd, som vore egnad att upprätthålla lagens kraft, men att,
då å andra sidan måste medgifvas att efterlysningen endast i ytterst ringa grad
visat sig främja detta syfte, kollegierna icke tvekade att i underdånighet förorda
framställningen om efterlysningsskyldighetens upphörande, helst möjligheten
att undgå laga straff borde förebyggas genom stadganden i allmän lag, hvarom
det likväl icke tillkomme kollegierna att göra framställning.

Under åberopande häraf få kollegierna nu underdånigst hemställa, att från
ifrågavarande af komiterade utarbetade förslag till nådig kungörelse måtte få
utgå deri intagna bestämmelser om efterlysning af bötfälda personer.

§ 6.

Denna § anse kollegierna böra gifvas den förändrade lydelse, bifogade förslag
utvisar.

§ 7.

Uti denna § äro bestämmelser intagna om sättet för redogörelsens bestyrkande
i afseende å böter, som till följd af verkstälda bötesbeslut afföras. Dessa
bestämmelser synas kollegierna lämpligen hafva bort upptagas under förslagets
9:de §, innefattande föreskrifter om sättet för verificerande af redogörelsen i
fråga om de deri såsom oredovisade upptagna böter.

§ 8.

Då de böter, som redogöraren månatligen uppbär, i allmänhet icke torde
uppgå till något betydande belopp, anse kollegierna, med hänsyn jemväl till det
ökade arbete, såväl för redogöraren som länsstyrelsens tjensteman, de af komiterade
föreslagna månatliga levereringarne skulle medföra, tillfyllest vara, att
leverering af bötesmedel eger rum hvar tredje månad.

Mot komiterades förslag, att åklagares och målsegares jemte öfriga bötesandelar,
som af en eller annan anledning icke kunnat vederbörande tillställas,
skola, samtidigt med redogörelsens aflemnande, i ränteriet levereras för att derifrån
vederbörande tillhandahållas, få kollegierna erinra, att dylika bötesandelar böra,
i likhet med hvad jemlikt nådiga kungörelsen den 8 december 1882 föreskrifvet
är i fråga om böter, hvilka enligt nådiga förordningen den 6 derförutgångne
oktober blifvit svarandepart ådömda och uttagits innan bötesbeslutet vunnit laga
kraft, i ränteriet deponeras för att derifrån vederbörande tillhandahållas; och
torde ändring i detta hänseende äfven i formuläret till bötesredogörelsen få vidtagas.

§ 9.

Härunder böra, enligt hvad ofvan förmälts, upptagas erforderliga föreskrifter
om sättet för bestyrkande af bötesredogörelsen i afseende å böter, som till
följd af verkstälda bötesbeslut i redogörelsen afföras; hvarförutan denna §, i händelse
kollegiernas förslag om upphörande af skyldigheten att efterlysa bötfälda
personer vinner nådigt godkännande, torde erhålla den förändrade lydelse, bifogade
förslag utvisar.

Mot förslagets 10 och 11 §§ hafva kollegierna icke något att erinra.

Stämpelpappersredogörelsen.

Enligt nu gällande stämpelpappersförordning åligger det stämpelpappersförsäljningsmän
i länen att årligen inom den 15 januari afgifva redovisning för det
af dem under föregående året till försäljning emottagna stämpelpapperet; och

skola landskontoren, på grund såväl af dessa redovisningar som af ränteriernas
räkningar öfver stämpelpappersförråden, upprätta redogörelse öfver stämpelpappersuppbörden,
hvilken redogörelse, jemte ränteriets och försäljningsmännens räkningar,
skall samtidigt med ränteriets specialräkning till kammarrätten insändas;
Och har uti den nådiga förordning angående stämpelafgiften, som under den 6
september innevarande år utfärdats att lända till efterrättelse från nästkommande
års början, någon förändring i dessa förhållanden icke blifvit föreskrifven.

Formulär äro faststälda för försäljningsmännens och ränteriets räkningar
genom nådiga brefvet den 11 februari 1832, kungjordt genom statskontorets kungörelse
den 14 mars samma år och för landskontorets redogörelse öfver stämpelpappersuppbörden
inom länet genom statskontorets på nådiga brefvet den 12
september 1868 grundade kungörelse den 21 september 1869.

Komiterade hafva nu föreslagit, att landskontoren, som enligt gällande föreskrifter
hafva att hålla räkning med försäljningsmännen, borde åläggas, att,
sedan instrument öfver föreskrifna inventeringar hos försäljningsmännen till
landskontoret inkommit, upprätta och afsluta redogörelse öfver det till försäljningsmännen
utlemnade stämpelpapperet och derför influtna medel; och hafva
komiterade i sådant afseende upprättat förslag till formulär för landskontorets
ränning öfver stämpelpappersuppbörden i länet jemte den ränteriets räkning och
de afräkningar med stämpelpappersförsäljningsmännen, hvarpå landskontorets
räkning skulle sig grunda.

Emot detta förslag äro erinringar gjorda af flera utaf Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande. Kollegierna hafva ej eller funnit sig böra till förslaget tillstyrka
bifall. Försäljningsmännen äro ostridigt att anse såsom uppbördsman, de
der böra för den dem anförtrodda uppbörd sjelfve göra redo, och öfverflyttande
af detta bestyr på landskontoret vore ej heller lämpligt. Stridigheter emellan
landskontoret och försäljningsman kunna uppstå i fråga om beräkningen af den
senare tillkommande provision eller beloppet af afgiften för makulerade stämplar.
Förändringen vore ej eller öfverensstämmande hvarken med de i gällande landshöfdingeinstruktion
meddelade föreskrifter, enligt hvilka det åligger Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att tillhålla vederbörande uppbördsman och redogörare
att i behörig ordning indrifva och till ränteriet leverera de till deras uppbörd hörande
medel och i rätt tid afgifva föreskrifna räkenskaper, samt att till pröfning
och afgörande upptaga bland annat de anmärkningar, hvilka vid uppbördsräkenskapernas
granskning i landskontoret kunna förekomma, eller med den derstädes
för landskamereraren stadgade skyldighet att, då fråga uppstår om uppbördsmans
balans, göra framställning om erforderliga åtgärders vidtagande. Under åberopande
häraf och då den af komiterade föreslagna åtgärd dessutom skulle tillskynda
landskontoren en ej oväsentlig tillökning i göromålen, få kollegierna, som ej anse
någon ändring i det för landskontorets räkning öfver stämpeluppbörden i länet nu

gällande formulär vara af behofvet påkallad, underdånigst hemställa, att hvad komiterade
uti ifrågavarande hänseende föreslagit icke måtte vinna nådigt afseende.

Hvad komiterade i öfrigt omförmält i fråga om stämpelpappersredogörelsen
är af beskaffenhet att, sedan, på sätt ofvan är berördt, ny nådig förordning
i ämnet numera utfärdats, höra förfalla. Det i nu gällande förordning lemnade
medgifvande för kronofogde att emottaga försäljningsmedel är nemligen, likasom
föreskriften om stämpelpappers balanserande, från den nya förordningen uteslutet.
Äfven är i sistnämnda förordning rättelse vidtagen i afseende å den af komiterade
omförmälda oegentligheten i benämningen af ränteriets redogörelse.

Beträffande tiden för redogörelsernas aflemnande torde få förblifva vid hvad
i den från och med nästkommande år gällande stämpelförordning är föreskrifvet,
dock att, i händelse hvad här nedan är föreslaget om tiden för aflemnande af
ränteriets specialräkning varder i nåder godkändt, tiden för afgifvande af landskontorets
räkning för stämpeluppbörden inom länet, som enligt gällande föreskrifter
hittills skolat ega rum samtidigt med specialräkningens aflemnande, torde i
nåder bestämmas till den 1 Mars.

Landskontorets öfriga uppbördsredogörelser.

Mot de af komiterade föreslagna formulär till afräkningar med bränvinsoch
hvitbetssockertillverkare för de skatter, som af dem skola erläggas, samt
med personer, hvilka för inköpta kronolägenheter, försålda enligt föreskrifterna
uti Kong!, brefvet den 29 maj 1874, häfta för ogulden köpeskilling, hafva kollegierna
icke haft något att erinra,

Landtränteriets specialräkning och koncepträkenskaper.

Vid utarbetande af formulären till rän ferier nas redogörelser hafva komiterade
hufvudsakligen följt den anvisning, som af kollegierna uti förut åberopade
underdåniga utlåtande den 24 maj 1879 blifvit lcmnad, i syfte att denna redogörelse
måtte så anordnas, att den kunde i mån af skeende in- eller utbetalningar
successivt under årets lopp till hufvudsakligaste delen upprättas och utskrifvas
samt i fullständigt skick till landskontoret aflemnas senast inom fjorton dagar
efter räkenskapsårets slut. Såvidt koncepträkenskaperna angå, äro formulären
alltså inrättade efter den s. k. dubbla bokföringsmetoden och utgöras dels af
journal eller kassabok, afsodd för den första, uteslutande efter tidsföljd ordnade
anteckningen af alla förekommande in- eller utbetalningar, samt dels af särskilda efter
behofvet lämpade räkenskapsböcker, der de uti journalen antecknade posterna sedermera
böra sammanföras och grupperas på det sätt, som för den fullständiga
redovisningen är nödigt.

Jemte förmälan att den särskilda afdelning deraf, som blifvit benämnd
balansextrakt och egentligen icke vore behöflig för årsredogörelsens afslutande,

tillkommit i ändamål att vinna kontroll och säkerhet derför, att bokföringen enligt
den bestämda metoden oafbrutet fortginge, så att räkenskapsarbetet icke blefve
efterliggande, äfvensom att tjena såsom inventeringsinstrument vid den under
första dagen af hvarje månad försiggående ränteriinventeringen, hafva komiterade
vidare anfört, att, om man undantoge sjelfva uppställningsformen för ränteriets
koncepträkenskaper, formuläret förutsatte ingen förändring uti det hittills öfliga
bokföringssättet vid länsstyrelserna, utom i afseende på statskontorets anordningar
på ränterierna, hvilka nu uti länsräkenskaperna affördes under de utgiftstitlar,
som uti hvarje anordning funnes särskildt föreskrifna, men, enligt de nya
formulären, såväl af landskontoret som af ränteriet borde hänföras till en gemensam
titel: “utgifter, anordnade af Kongl. statskontoret1''. Till denna förändring
funnos flera anledningar. Dels afsåge ifrågavarande anordningar vanligen helt
andra utgiftsanslag än dem, som i länets stat förekommo, vid hvilket förhållande
under årets lopp mycket ofta blefve erforderliga nya bokföringstitlar, som på
förhand icke kunde beräknas, hvarigenom svårigheter uppstode vid räkenskapsböckernas
uppläggande och utgiftstitlarnes ordnande; dels fullgjordes genom infriandet
af statskontorets anordningar på ränterierna från länsstyrelsens sida endast
en utbetalning, som redan förut, vid anordningens utställande, inom statskontoret
blifvit såsom utgift å behörig titel bokförd, hvarföre särskild anteckning uti
länens räkenskaper af den anslagstillgång, som af utgiften drabbades, icke kunde
vara oundgängligen nödig; dels inträffade det också icke sällan, att anordningar
på ränterierna af statskontoret utfärdades till disposition af och öfversändes till
annan myndighet än Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, utan att Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande egde kännedom om anordningarnes tillvaro, för än dessa
efter längre eller kortare tids förlopp till inlösen företeddes, hvarigenom vid årsskiftena
svårighet att iakttaga nödig bokföring af beslutade och anordnade, menännu
ej bestridda utgifter ganska ofta uppkomme. Då ränterikassorna, för så vidt
de utgjordes af statsmedel eller af tillgångar, som eljest voro stälda till statskontorets
förfogande, endast vore att anse såsom afdelningar af statskontorets
kassa, saknades ej heller giltig grund, att uti redovisningsformen göra noggran
och fullständig skilnad emellan utgifter, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
på grund af, erhållet bemyndigande uti den af statskontoret
årligen faststälda länsstaten, anordnade och dem, som endast efter särskild order
från statskontoret blefvo bestridda. Om vid anordningarnas utfärdande dessa
inom statskontoret försåges med nummer uti särskild serie för hvarje län, kunde
— äfven då anordningarnas fullständiga titel ej funnes uti länsräkenskaperne utskrifven
— förvexling af skilda anordningar å lika belopp icke inträffa eller svårighet
möta att, genom jemförelse med de från länsstyrelserna inkommande redovisningarne,
vinna full visshet, huruvida och i hvad mån utstälda anordningar
af vederbörande ränteri blifvit infriade eller voro oinlösta. Utom den förenkling,
som följde af flera bokföringstitlars utbytande mot en gemensam, skulle således

vid länsräkenskapernas upprättande den fördel vinnas, att afslutningen blefve
oberoende af anordningar, som af statskontoret utstälts men före räkenskapsårets
slut icke uppvisats, och alltså kunde verkställas i öfverensstämmelse med hvad
som vid sagda års slut verkligen vore kändt.

Detta sålunda föreslagna sätt för bokföringen hos länsstyrelserna af statskontorets
anordningar på ränterierna hafva kollegierna funnit vara lämpligt och böra
godkännas. Med afseende å det inflytande förändringen, enligt hvad komiterade
antydt, skulle ega på bokföringen i statskontoret, få dock kollegierna underdånigst
erinra, att någon inverkan å bokföringen i nämnda embetsverk, åtminstone i allt
hvad angår de utgifter, som skola af de egentliga statsmedlen bestridas, skulle
af förändringen uppstå endast i det fall att-, såsom komiterade ifrågasatt, vid anordningarnes
utfärdande inom statskontoret dessa blefvo försedda med nummer
uti särskild serie för hvarje län. För undvikande af förvexlingar utaf skiljda anordningar
å lika belopp är, enligt kollegiernas åsigt, en dylik åtgärd icke behöflig,
helst med ledning af anordningens datum och, om undantagsvis tvenne eller flera
anordningar å lika belopp skulle blifva under en och samma dag utfärdade, af verifikationerna
till länens räkenskaper kan vinnas full visshet, huruvida och i hvad
mån utstälda anordningar af vederbörande ränteri blifvit infriade eller ej.

Enligt förslaget till formulär för ränteriets kassajournal skulle, för vinnande
af beqvämlighet vid afgifvandet af föreskrifna halfmånadsrapporter, statsmedel
och öfriga i ränteriet inneliggande medel under första hälften af hvarje månad
hvar för sig bokföras i särskilda kolumner, hvaremot under senare hälften af månaden
ett sådant särskiljande af de olika medlen ej borde ega rum.

Sedan detta förslag blifvit af komiterade afgifvet, har emellertid genom
nådigt bref den 3 oktober 1881, angående rätt för åtskilliga länsstyrelser att på
statskontorets folioräkning i riksbanken utställa anvisningar m. m., förändrade
bestämmelser meddelats ej mindre om sättet, hvarpå hos Eders Kong!. Maj:ts
befallningshafvande i de län, i hvilkas residensstäder riksbanken hade afdelningskontor,
förekommande utbetalningar af statsmedel borde verkställas, än äfven
huru inflytande sådana medel borde statskontoret tillkomma, hvarförutan statskontoret,
enligt nådigt bemyndigande, genom cirkulär den 9 december samma år
meddelat de ytterligare föreskrifter, livilka för verkställighet af Eders Kong! Maj:ts
berörda beslut funnos nödiga. I enlighet härmed skola alla medel, som till ränterierna
i dessa län inflyta, insättas å länsstyrelsens folioräkning och derefter af
länsstyrelsen utassigneras, för att statskontorets folioräkning tillgodoföras; dock
att assignering för detta ändamål ej eger rum förr, än beloppet af sådana medel,
hvilkas natur af statsmedel är fullt utredd, uppgår till minst 1,000 kronor.

För verkställighet af dessa assigneringar är behöfligt, att ränteriets kassajournal
varder förd så, att statsmedlen alltjemt med lätthet kunna skiljas från öfriga i
ränteriet inneliggande medel; och torde ändring i dylikt hänseende böra uti formulär
förslaget vidtagas.

Om det af komiterade föreslagna förändrade sätt för verkställande af uppbördsmännens
i fögderier och städer levereringar af statsmedel, på sätt ofvan
hemstälts, icke vinner nådigt godkännande, utan uppbördsmännen hafva att fortfarande
såsom hittills uppgifva de olika slagen af medel, som levereras, böra anteckningarne
i ränteriets koncepträkenskap om dessa levereringar härefter lämpas.

Ifrågavarande koncepträkenskaper hafva af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
blifvit olika bedömda, i det en del af dessa myndigheter ansett dem
vara vidlyftiga och blifva för tjenstgöringen betungande, under det andra förklarat
sig icke hafva något att mot dem erinra. Ett planmessigt ordnande af
anteckningarne i landtränterierna är emellertid oundgängligen nödvändigt, på det
att tidigare afslutning af ränteriets specialräkning, eller det utgående exemplaret
af ränteriets årsredovisning, må kunna ega rum. Denna sistnämnda räkning
jemte bilagor skulle, enligt formulärförslaget, blott utgöra en afskrift af de under
koncepträkenskaperna inbegripna s. k. hufvudräkning och statsmedelsspecial, och
specialräkningens bilagor, som utgöra den drygaste delen af räkningen, kunna
och böra, i den mån bokföringen uti koncepträkenskapen fortgår, utskrifvas samt
sålunda vid räkenskapsårets slut hållas fullt färdiga.

Genom bokföringens ordnande på sådant sätt besparas ej litet af det arbete,
som nu erfordras för uppgörande af specialräkningen, och hvilkot arbete
under nuvarande förhållanden nästan helt och hållet måste uppskjutas till dess
räkenskapsåret gått till ända. Yid upprättandet af ränteriets specialräkning härinom
ett af rikets län under loppet af några år användts en uppställning, öfverensstämmande
med den af komiterade nu föreslagna; och denna anordning har
dervid funnits ändamålsenlig och ledande till tidigare räkenskapsafslutning. Yid
jemförelse med de anteckningsböcker, som, enligt hvad kollegierna erfarit, inom
ifrågavarande läns ränteri blifvit använda, hafva kollegierna äfven trott sig finna,
att de af komiterade föreslagna koncepträkenskaper icke skola i någon nämnvärd
mån medföra tillökning i det arbete, som med dessa anteckningar är förenadt.
Under åberopande häraf och med erinran derjemte att, i händelse hvad i fråga
om landskontorets kontrollräkenskaper föreslagits och hvarom här nedan förmäles,
i nåder godkännes, det sammandrag af ränteriets utgifter enligt och utom stat
samt enligt extra statsregleringen, räntmästarne efter gällande formulär hafva
att upprätta, icke vidare blifver behöfligt, få kollegierna, som redan förut uttalat
den åsigt, att det föreslagna formuläret för ränteriets specialräkning hade ett
afgjordt företräde framför det nu brukliga, underdånigst hemställa, att komiterades
förslag till formulär för ränteriets specialräkning och koncepträkenskaper
måtte med de ändringar, hvarom ofvan förmälts, i nåder godkännas.

Landskontorets kontrollräkning med ränteriet och dertill hörande

anteckningsböcker.

Enligt föreskrifter, som från äldre tider varit gällande, skall landskontoret
till kontroll å ränterikassan vid hvarje månads slut författa och för landshöfdingen
uppvisa en kalkulation öfver den förflutna månadens totala uppbörd i ränteriet, på
det landshöfdingen må kunna samma kalkulation sedermera jemföra med det kassainventarium,
som den påföljande dagen vid ränteriinventeringen aflemnas. Grunden
för berörda kalkulation eller kontrollräkning utgöres af de anteckningar, som å
landskontoret verkställas dels af ränteriets qvittensor, hvilka utan annotation å
landskontoret sakna giltighet, och dels af alla på ränteriet utstälda anordningar
eller dit aflåtna utbetalnings- och afföringsorder. En planmessig uppställning af
dessa anteckningar skulle, enligt komiterades mening, i hög grad minska redovisningsarbetets
besvärlighet och medföra för landskontoret större oberoende af
räntmästarens redovisning samt lättnad vid meddelande af uppgifter, som med
räkenskapsverket egde sammanhang. Ehuru uppställningen af landskontorets
anteckningar till den väsentligaste delen vore bestämd endast genom formuläret
för landsboken och de deri ingående räkningarna samt genom den stat, som
hvarje år för tillämpning vid redovisningen af statskontoret meddelades, men
detta förhållande i allmänhet icke vore till fullo beaktad!, och under handläggning
af olikartade expeditionsgöromål de anspråk, som i formelt afseende voro uppsmida
för den slutliga redovisningen uti länets landsbok, lätteligen kunde förbises,
hafva komiterade ansett nyttigt för landskontoret, att uti särskildt formulär
jemväl för dessa anteckningsböcker ega tillgång till exempel, som lemnade
ledning för anteckningarnas ordnande.

Enär de uti landtränterierna inneliggande statsmedlen endast voro att anse
såsom en del af statskontorets kassa, hafva komiterade ansett, att nämnda
embetsverk genast efter hvarje räkenskapsårs slut direkt borde erhålla någon
fullständig, om ock blott summarisk redogörelse för det sätt, hvarpå enligt meddelad
stat dessa medel under årets lopp blifvit utaf länets styrelse disponerade.
På denna grund och jemväl i afsigt att bereda tillfälle att utöfva kontroll derå,
att vid landskontoren anordningsböcker varda i öfverensstämmelse med stat och
räkenskapsplanen med ordning förda, hafva komiterade jemväl uppgjort ett särskildt
formulär till utdrag af anordningsboken för att vid hvarje års slut insändas
till statskontoret. Ifrågavarande utdrag borde tillika innehålla sådana upplysningar,
som nu vunnos genom de uti statskontorets cirkulär den 26 Oktober 1843
särskildt föreskrifna besparingsförteekningar samt uppställas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det vid räkenskaperna hittills fogade sammandraget öfver
ränteriets utgifter enligt stat, i följd hvaraf nämnda förteckningar och sarnman 8 -

drag derigenom blefve öfverflödiga, och hafva komiterade derjemte föreslagit nytt
formulär till kontrollräkning med ränteriet, hvilken jemte inventeringsinstrumentet
för hvarje månad skulle insändas till statskontoret. Denna kontrollräkning vore
endast en sammanställning af landskontorets anteckningsböcker, som till formen
hufvudsakligen öfverensstämde med den för närvarande brukliga månadsräkningen;
men då utgifterna här skulle afföras och beräknas i enlighet med utfärdade anordningar,
utan afseende derpå om utbetalning ännu egt rum, betecknade räkningens
balanser icke den för tillfället inneliggande kontanta behållningen, utan
endast den del deraf, som fortfarande för anordning funnes disponibel.

För vinnande af likformighet i de anteckningar öfver inkomster och utgifter
hos länsstyrelserna, som skola i landskontoren föras, anse kollegierna vara önskvärdt,
att äfven i detta hänseende formulär blifva faststälda; och då kollegierna,
i likhet med flera af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, funnit de af komiterade
föreslagna formulär vara lämpliga, få kollegierna underdånigst hemställa,
att desamma måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas, dock med den ändring,
som blifver en följd af nådigt bifall till hvad kollegierna här ofvan anfört i fråga
om dels upptagande i räkenskaperna af korporationers och föreningars m. fl. af
kronofogdarne uppburna medel och dels om obehöfligheten af att förse statskontorets
anordningar på ränterierna med nummer.

Landsboken.

Beträffande det af komiterade föreslagna sättet för redovisning i landsboken
af ersättningarne för indragna eller annorledes upphörda indelningar äfvensom
det jemväl föreslagna sammandrag, hvarmed landsboken i denna del
skulle styrkas, få kollegierna underdånigst anmäla, att sedan riksstaten från
och med år 1881 till sin uppställning i detta afseende undergått förändring och
motsvarande ändring i räkenskaperna deraf påkallats, föreskrifter härutinnan
blifvit uti cirkulär den 31 oktober 1881 af statskontoret meddelade i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad komiterade föreslagit.

I förslaget till formulär för denna räkenskap böra vidtagas de förändringar,
som blifva en följd dels deraf, att i fögderiernas och städernas specialräkningar
sådana levereringar, som ske efter kalenderårets men före uppbördsårets
utgång, hänföras till räkningarnes balanser, dels af nådigt godkännande af hvad
kollegierna yttrat angående komiterades förslag i fråga om upptagande i räkenskaperna
af debetsedelslösen samt korporationers och föreningars vid kronouppbördsstämmorna
inflytande medel; lärande ock fordringar hos bränvinstillverkare
och köpare af mindre kronolägenheter fortfarande i balansen upptagas under
rubriken “fordringar" och ej, såsom komiterade ifrågasatt, under rubriken “ej
förfallen uppbörd hos skattskyldige".

Det af komiterade upprättade förslag till formulär för landsboken skiljer
sig från det nu gällande, bland annat, derigenom, att konti med uppbördsmännen
uti fögderierna och städerna deri upptagits. De skäl komiterade anfört till
stöd för denna åtgärd anse kollegierna vara fullt giltiga. Visserligen förorsakas
härigenom i någon mån en tillökning i skrifningsbesvär, hvilken omständighet
dock synts kollegierna icke ega någon afsevärd betydelse, helst om, såsom här
nedan varder föreslaget, länsbokhållarne beredas ledighet från öfriga dem åliggande
göromål under den för landsbokens upprättande afsedda tid. I likhet med
flera af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande få kollegierna, under åberopande
af hvad i öfrigt blifvit i fråga om detta formulär här ofvan yttradt, alltså hemställa,
att det af komiterade föreslagna formulär måtte, med iakttagande af omförmälda
rättelser, i nåder fastställas.

Slutligen hafva komiterade afgifvit förslag till de allmänna stadganden,
som, i händelse det ena eller andra alternativet af de utaf dem upprättade
räkenskapsformulären vunne fastställelse, borde meddelas för att tjena till efterrättelse
vid räkenskapernas upprättande, hvilka föreslagna stadganden dels, såsom
naturligt är, till följd af beskaffenheten af komiterades förslag angående
räkenskapsårets förändring, i väsentlig mån skilja sig från nu i ämnet gällande
föreskrifter, dels ock i öfrigt innehålla flera derifrån afvikande bestämmelser.
Under förutsättning att kollegiernas förslag om bibehållande af nuvarande afslutningstider
för länens uppbördsräkenskaper äfvensom kollegiernas mot komiterades
förslag här ofvan eljest gjorda erinringar vinna nådigt afseende, kunna de
föreslagna bestämmelserna i allmänhet icke vinna tillämplighet. Då emellertid,
enligt hvad ofvan berördt är, kollegierna ansett, att de af komiterade upprättade
formulärförslagen, dels till följd af den tidigare afslutning af räkenskaperna, som
genom deras användande skulle kunna ernås, dels af andra anledningar, i flera
delar ega ett afgjordt företräde framför de nu brukliga formulären, hvilkas omarbetning
i allt fall vore af nöden, samt att desamma fördenskull borde, dock
med vissa deri vidtagna förändringar, till efterrättelse för bokföringen och redovisningen
i länen fastställas, böra, vid nådigt godkännande af hvad kollegierna i
dessa hänseenden anfört, andra föreskrifter, än de i statskontorets på nådiga
brefvet den 12 september 1868 grundade kungörelse den 21 september 1869 i
ämnet meddelade, utfärdas; och få kollegierna i detta hänseende underdånigst
anföra följande:

Specialräkningarne för fögderier och städer, hvilka enligt kollegiernas förslag
böra afslutas vid samma tid som nu eller den 80 april, skola, enligt gällande
bestämmelser, till länsstyrelsen aflemnas, i Kopparbergs län den 15 juni
och i öfriga län den 15 maj. Enligt hvad embetsverken i oftaberörda underdåniga
utlåtande den 12 december 1878 erinrat, saknas numera giltigt skäl till detta
för Kopparbergs län medgifna undantagsförhållande; och då Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länet nu upplyst, att hinder icke mötte för dessa räken

skapers aflemnande äfven derstädes den 15 maj, torde i nåder förordnas, att
ifrågavarande räkenskaper skola inom samtliga länen till länsstyrelsen aflemnas
sistnämnda dag, liksom hittills i tvenne exemplar, hvaraf det ena åtföljdt af
verifikationer.

Från äldre tider hafva redogörarne haft skyldighet att vid redogörelsens
aflemnande personligen inställa sig inför Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande^
hvarom föreskrift äfven meddelats i statskontorets omförmälda kungörelse. Då
de förhållanden, som gifvit upphof till denna skyldighet, numera voro väsentligen
förändrade, hafva komiterade ifrågasatt, om icke berörda skyldighet, till
lindring i kostnader för redogörarne, borde inskränkas till de fäll, då Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande sådant särskildt föreskrefve. Någon närmare granskning
af redovisningen kunde nemligen i allmänhet icke medhinnas under uppbördsmännens
sammanträden, och skyldigheten att å viss bestämd dag aflemna
räkningen hindrade mången gång redogörare i hans öfriga tjenstegöromål eller
gåfve anledning till uppskof med insändande af räkningen, som redan derförinnan
kunnat lemnas.

I afseende härå har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län
erinrat att, ehuruväl redogörarnes inställelse vid ifrågavarande tillfälle numera
icke vore alldeles oundgänglig, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande likväl,
enär dels den personliga inställelsen utan tvifvel innebure den bästa säkerhet
för räkenskapernas aflemnande i rättan tid, och dels detta redogörarnes personliga
sammanträffande med hvarandra och med länsstyrelsen visat sig vara i
många hänseenden och särskildt för vinnande af likformighet i en del mer eller
mindre tvifvelaktiga detaljer af räkenskapen synnerligen nyttigt, icke ansåge
skäl vara att, allenast med hänsyn till den jemförelsevis obetydliga kostnad,
denna resa till länsresidenset kunde för en del redogörare medföra, upphäfva
det härom nu gällande stadgande.

Såsom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län äfven förmält,
lärer granskningen af de afgifna specialräkenskaperna icke kunna i landskontoret
verkställas under redogörarnes sammanvaro utan först efteråt; hvarförutom
öfverskridandet af medgifvet anstånd för räknings aflemnande synes böra,
på sätt kollegierna i ofvan åberopade underdåniga utlåtande den 24 maj 1879
ifrågasatt och äfven här nedan föreslå, genom ansvarsbestämmelser förebyggas.
Enligt hvad kollegierna inhemta!, pläga Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
flerstädes medgifva befrielse från den personliga inställelsen, då redogörarne
anmält förfall, och till statskontoret inkomna redogörelser öfver hvad som vid
specialräkningarnes aflemnande förekommit utvisa ock, att i ett och annat län
redogörarnes personliga inställelse dervid icke iakttagits, utan att räkenskaperna
före den bestämda tiden till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande blifvit insända.
Under åberopande häraf och då föreskriften om redogörarnes personliga inställelse
synes kunna föranleda till uppskof med räkenskapernas aflemnande utöfver

den tid, inom hvilken de eljest kunde insändas, anse kollegierna ovilkorlig föreskrift
i detta hänseende icke böra meddelas, utan att personlig inställelse bör
iakttagas endast då Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvar sådan
böra ske.

Beträffande ränteriets koncepträkenskaper äfvensom ränterispecialräkningen,
äro af komiterade föreslagna särskilda bestämmelser, mot hvilka kollegierna
icke hafva annat att erinra, än hvad angår förslaget att sistnämnda räkenskap
skulle aflernnas senast å femtonde dagen efter redogörelseårets utgång.
Enligt nu gällande föreskrift skall ränteriets specialräkning vara aflemnad inom
den 1 maj. Lika med flertalet af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anse
kollegierna det af komiterade föreslagna anstånd af högst 15 dagar för aflemnande
af denna räkenskap vara, med hänsyn derjemte till öfriga redovisningsbestyr,
som vid början af året åligga räntmästaren, allt för kort; och synes tiden,
inom hvilken ränterispecialräkenskapen senast bör till länsstyrelsen aflernnas,
lämpligen kunna bestämmas till januari månads utgång.

Enligt nådiga förordningen om stämpelafgiften skall ränteriets räkning
öfver stämpeluppbörden, jemte tillhörande verifikationer, aflernnas inom januari
månads utgång. Kollegierna, som ej hafva funnit skäl att biträda komiterädes
förslag att denna redogörelse skulle aflernnas senast å femte dagen efter räkenskapsårets
slut, anse någon förändring i nyssnämnda stadgade tid icke böra ega rum.

För närvarande skola landskontorets redogörelser för bränvinstillverkningen
och stämpelpappersuppbörden samtidigt med ränteriets specialräkning till
kammarrätten insändas. Någon förändring härutinnan bör ej ega rum, äfven
sedan tiden för aflemnande af ränteriets specialräkning varder annorlunda bestämd;
lärande samtidigt med nämnda redogörelser äfven böra insändas landskontorets
afräkningar med hvitbetssockertillverkare samt köpare af smärre kronolägenheter,
jemte deröfver upprättade sammandrag.

Redogörelser för kronomagasin och landshöfdingeackordsamorteringen, hvarom
föreskrifter i statskontorets ofvannämnda kungörelse äro meddelade, förekomma
ej nu mera; och särskilda föreskrifter om de derstädes omförmälda redogörelserna
för metallvågar och för utbetalda räntefria undsättningslån blifva,
i händelse hvad här ofvan föreslagits om sättet för redovisning af bergverkstionde
och nyssnämnda lån i nåder bifalles, ej vidare erforderliga.

I enlighet med hvad kollegierna föreslagit i fråga om tiden för afslutande
af landsboken, skulle denna räkenskap aflernnas, i stället för såsom hittills inom
den 31 oktober, den 15 juli, jemte sammandrag öfver indelningsersättningarne.

Hvad komiterade föreslagit angående insändande till statskontoret af utskrift
af sammandrag öfver landskontorets afräkningar med stämpelpappersförsäljare
i länen lärer, i händelse komiterädes förslag om åläggande för landskontoren
att upprätta försäljningsmännens redogörelser blifver, på sätt kollegierna
hemstält, lemnadt utan nådigt afseende, få förfalla. I händelse komiterädes, af

kollegierna underdånigst afstyrkta förslag om upptagande i specialräkningarne
af sådana korporationers, föreningars eller kommuners afgifter, som vid uppbördsstämmorna
af kronofogden uppbäras, icke vinner nådigt godkännande, torde
ej eller det af komiterade föreslagna stadgandet, angående utbetalning af städernas
andelar af bränvinsförsäljningsafgifter samt debetsedelslösen och stämmoböter
äfvensom angående leverering till ränteri af öfriga influtna medel, vara
behöfligt, enär såväl gällande förordning, angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, som nådiga instruktionen
för kronofogdar den 10 november 1855 samt formulärförslaget gifva
ledning för hvad i ty fall bör iakttagas; lärande Eders Kongl. Maj:t äfven i
nåder finna särskild föreskrift icke erfordras derom, att utgift, remiss eller leverering
från ränteriet icke må ega rum utan länsstyrelsens skriftliga anordning
derå, då bestämmelse härom redan finnes meddelad i nådiga instruktionen af
nyssnämnda dag för landshöfdingarne i rikets län samt de vid länsstyrelserna
anstälde tjensteman.

Då, vid -anteckningarne öfver ränteriets inkomster, landskontoret likasom
ränteriet understundom saknade säker ledning för afgörande, huruvida inflytande
medel uti räkenskapen borde föras under inkomst- eller levereringstitel, till hvilken
sistnämnda titel endast sådana poster finge hänföras, som utgjorde föremål
för redovisning uti annan till räkenskaperna hörande redogörelse, men icke sällan
inträffade, att uppbördsman aflemnade anmärkningsmedel eller andra tillfälliga
inkomster, som uti deras sedermera afgifna räkning icke blefvo upptagna, kunde
i dylika fall misstag vid bokföringen och deraf härflytande stridighet olika redogörelser
emellan uppstå och gifva anledning till hinder eller felaktigheter vid
landsbokens upprättande. Bötesmedlens utbrytande från fögderiernas och städernas
specialräkningar och redovisning uti särskild räkning kunde möjligen
också lätt gifva upphof till likartade bokföringsfel, om icke särskild anstalt till
förebyggande deraf vidtoges. I detta hänseende hafva komiterade föreslagit, att
genom länsstyrelsernas försorg skulle tryckas och uppbördsmännen uti fögderierna
och städerna tilldelas blanketter, att vid levereringar användas såsom reversal,
samt att enligt dessa blanketter uppbördsmännen borde tillförbindas uppgifva,
uti hvilken räkning hvarje levereradt belopp blefve redovisadt.

Detta förslag hafva kollegierna funnit vara ändamålsenligt och få derföre
detsamma till nådigt bifall förorda.

Enligt, de af Eders Kongl. Maj:t den 12 september 1868 nådigst faststälda
och i statskontorets ofvanberörda kungörelse den 21 september 1869 till kännedom
och efterrättelse meddelade bestämmelser, skulle underlåtenhet att i stadgad
tid aflemna länsräkenskaperna medföra enahanda påföljd, som då funnes i sådant
afseende bestämd.

Uti förevarande hänseende äro af komiterade föreslagna förändrade bestämmelser,
innefattande ej allenast förhöjning i beloppen af nu stadgade viten

och dagaböter, utan äfven i öfrigt föreskrifter om hvad som vid redogörares
försummelse vore att iakttaga för rättelses vinnande.

För underlåtenhet att i föreskrifven tid aflemna ränteriets samt fögderiernas
och städernas specialräkningar äro i äldre författningar stadgade böter till belopp
af 1 riksdaler banko för hvarje dag, hvarmed räkenskapernas aflemnande varder
fördröjdt, och äro landskamereraren och länsbokhållaren hvar för sig hemfallne
till vite af 25 riksdaler banko för dröjsmål vid landsbokens aflemnande. Härförutan
är dels stadgadt i stämpelpappersförordningen om påföljd vid försummelse
i afseende å de deri omförmälda redogörelsers aflemnande, och dels i kammarrättens
på nådiga brefvet den 6 april 1858 grundade kungörelse den 30 i samma
månad, angående tiden för åtskilliga räkenskapers aflemnande till granskning i
kammarrättens revisionsafdelning, föreskrifvet, att för de fall, der dagaböter icke
redan vore eller särskildt blefve stadgade för dem, som försummade att sina
redogörelser inom den i samma kungörelse stadgade tid till kammarrätten ingifva,
öfriga redogörelser, som till kammarrätten årligen ingingo, skulle vara å
utsatt tid till kammarrätten öfverlemnade, vid äfventyr för den eller dem, som
till dröjsmålet varit vållande, att derför höta 30 riksdaler riksmynt.

Vidare är i nåder förordnadt i gällande instruktion för landshöfdingarne samt
de vid länsstyrelserna anstälde tjensteman, § 59, att landskamereraren, bland
annat, åligger att tillse, det de å landskontoret anstälde tjensteman behörigen
fullgöra sina skyldigheter, samt att alla de till kontoret hörande göromål blifva
med ordning och skyndsamhet bestridda, och att föreskrifna uppgifter eller andra
handlingar, som enligt allmänna stadganden eller särskilda föreskrifter böra till
landskontoret afgifvas, i rätt tid inkomma; att ansvara för landsbokens upp- »
rättande genom länsbokhållarens försorg, samt att, om uti dessa hänseenden
några fel eller försummelser upptäckas, derom genast göra anmälan till landshöfdingen,
för vidtagande af den åtgärd, som deraf kan påkallas. För öfrigt är
i § 66 af samma nådiga instruktion föreskrifvet, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
eger att, i händelse omständigheterna dertill föranleda, förelägga
underlydande tjensteman viten och dem dertill fälla, eller ådöma böter till högst
en månads lön, eller suspension från tjenst och lön på högst tre månaders tid.

På det att en sådan tidigare räkenskapsafslutning, som här ofvan blifvit
af kollegierna föreslagen, måtte kunna ega rum, är det af synnerlig vigt att uppbördsredogörelserna
varda aflemnade inom den för hvar och en af dem bestämda
tid, och kollegierna hafva redan i ofvanberörda underdåniga utlåtande den 24
maj 1879 erinrat om nödvändigheten deraf, att verksamt vite eller annat lämpligt
äfventyr varder stadgadt för underlåtenhet eller dröjsmål i detta afseende,
samt att tillsynen öfver de i ämnet gifna föreskrifters efterföljd varder med noggranhet
handhafd. Till följd af den förändring i penningevärdet, som egt rum
sedan ofvannämnda viten eller dagaböter till beloppet bestämdes, synes förhöjning
deri lämpligen böra ske, och äfven i öfrigt torde skärpta bestämmelser i ämnet

böra meddelas. Emot komiterades härutinnan afgifna förslag hafva kollegierna i
hufvudsak icke något att erinra; dock torde det icke vara erforderligt att bestämma
det vite och den dagabot, hvartill redogörare skulle varda förfallen vid
försummelse med redogörelsens aflemnande, till högre belopp än för vitet 25
kronor och dagaboten 5 kronor, hvarförutan kollegierna ansett någon förändrad
bestämmelse i fråga om påföljd för dröjsmål med räkenskapernas insändande till
kammarrätten icke böra meddelas.

Bland de af kollegierna uti nyssberörda underdåniga utlåtande anförda
vilkor och förutsättningar, hvarunder en tidigare räkenskapsafslutning vore möjlig,
förekom ock nödvändigheten deraf, att länsbokhållarne bereddes tillfälle att under
den till landsbokens upprättande anslagna tid uteslutande egna sig åt detta
räkenskapsarbete; och är af komiterade särskild föreskrift i detta hänseende
föreslagen.

Jemte anmälan att kollegierna icke hafva något att härvid erinra, få kollegierna
tillika underdånigst meddela, att för bestridande af de göromål, från hvilka
länsbokhållarne under nyssnämnda tid borde befrias, erfordras anvisande af särskilda
arvoden. Dessa arvoden synas lämpligen böra bestämmas till belopp,
motsvarande hvad af de länsbokhållarne enligt stat anslagna tjenstgöringspenningar
för ifrågavarande tid sig belöper, och skulle, under förutsättning att för landsboksarbetets
verkställande anslås en tid af högst 2y månader, härtill erfordras
ett belopp af 4,666 kronor 64 öre, hvilket, torde anvisas att utgå af det under
sjette hufvudtitelns anslagsrubrik “Landsstaterna i länen" uppförda reservationsanslag
till arvoden åt extra länsnotarie]'' och extra biträden vid länsstyrelserna.

På grund af hvad sålunda anförts få kollegierna underdånigst hemställa,
att, i sammanhang med fastställande af förändrade formulär för räkenskapernas
uppgörande, Eders Kongl. Maj:t i nåder täcktes till efterrättelse meddela följande
föreskrifter, nemligen:

l:o. Specialräkningarne för fögderier och städer skola för hvarje kalenderår
afslutas den 30 april, med upptagande dervid af hvad med nämnda dag blifvit
af den vid kalenderårets slut utestående uppbörd levereradt, och inom den 15
maj till länsstyrelsen aflemnas i två exemplar, det ena åtföljdt af dertill hörande
verifikationer, behörigen ordnade och folierade; egande Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bestämma, huruvida redogörarne böra vid räkenskapernas aflemnande
iakttaga personlig inställelse.

2:o. Alla till ränteriet inkommande och derifrån utgående medel skola
under räkenskapsårets lopp af räntmästaren bokföras i en efter dubbel bokföringsmetod
inrättad koncepträkenskap, som, ehuru omfattande helt år, likväl för
hvarje månad uti ett balansextrakt afslutas med en öfversigt, så uppstälcl, att
den, jemte ränterikassans dåvarande belopp, summariskt utvisar kassarörelsens
omfång från årets början och den inneliggande behållningen å hvarje slag af

medel, som för sig bör redovisas. På grund af koncepträkenskapen utskrifvas,
i den mån sådant kan ske, under årets lopp de till ränteriets specialräkning för
samma år hörande bilagor; och skall sistnämnda räkning, åtföljd af dessa bilagor
och jemte dom inbunden, ingifvas till landskontoret senast inom utgången
af januari månad nästföljande år. Till densamma hörande verifikationer skola,
vederbörligen ordnade, folierade och inbundna, dersammastädes aflemnas inom
februari månads utgång, sedan nödiga hänvisningar till dem förut blifvit af räntmästaren
införda i räkningen och dess bilagor, för hvilket ändamål räkenskapen
i fråga bör, på anmälan af denne tjensteman, honom tillhandahållas; börande
genast, efter det verifikationerna sålunda blifvit aflemnade, specialräkningen af
länsstyrelsen på vanligt sätt till kammarrätten insändas.

3:o. Inom fejjruari månads utgång skola ock till kammarrätten insändas
fullständiga, af behörigen undertecknade sammandrag åtföljda utskrifter af landskontorets
afräkningar med bran vins- och hvitbetssockertillverkare samt köpare
af smärre kronolägenheter.

Angående tiden för insändande af bötesredogörelsen och redogörelsen för
stämpeluppbörden i länet är särskildt förordnadt.

4:o. Så fort ske kan och senast inom den 15 juli skall till kammarrätten
insändas länets landsbok för sist gångna året. behörigen underskrifven och af
landshöfdingen, eller i hans frånvaro af landssekreteraren, försedd med påskrift
om dagen, då densamma, i fullständigt skick upprättad, blifvit för honom uppvisad,
samt åtföljd af sammandrag öfver indelningsersättningarne jemte fögderiernas
och städernas specialräkningar med tillhörande verifikationer.

5:o. A tid och i den ordning, som förut varit bestämd, skall efter hvarje
månads slut, sedan inventering af ränterikassan skett, till statskontoret insändas
dels landskontorets kontrollräkning med ränteriet för sist gångna månaden, dels
ock afskrift af balansextraktet enligt den vid samma månads utgång verkstälda
af slutning af ränteriets koncepträkenskap, försedd med räntmästarens underskrift
samt med inventeringsmännens intyg om inventeringen och beloppet af den dervid
uppräknade kontanta behållning.

6:o. För att tjena till upplysning om de från ränteriet anordnade utgifterna
i länet under det då förflutna året, skall senast inom januari månads utgång
till statskontoret insändas ett utdrag af landskontorets anordning sbok, så
uppstäldt, att det innefattar jemförelse med länets stat och visar uppkomna besparingar,
samt de utgifter, som återstå att för året anordna.

7:o. Der bergverkstionde ännu förekommer, skall densamma hädanefter
icke redovisas i fögderis eller stads specialräkning, utan böra försäljningsmedel,
som inflyta för kronans andel af bergverksprodukter, genom landskontorets försorg
upptagas till redovisning omedelbart i ränteriets räkenskaper.

8:o. För att användas såsom reversal vid leverering af medel till ränteriet
skola genom länsstyrelsernas försorg tryckta blanketter tillhandahållas upp 9 -

bördsmännen i fögderier och städer; börande å dessa reversal uppgifva s, uti
hvilken räkning medlen af uppbördsmannen komma att redovisas.

9:o. Anordning, utstäld af annan vederbörlig myndighet än Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länet, må icke i ränteriet inlösas, innan densamma blifvit
å landskontoret uppvisad och med anteckning derom försedd.

10:o. Uppstår hinder för aflemnande a föreskrifven tid af specialräkning
jemte tillhörande verifikationer, bör detsamma af vederbörande redogörare ofördröjligen
uppgifvas och styrkas hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som
i anledning deraf vidtager erforderliga åtgärder. Uraktlåtes sådant eller varder
anmäldt hinder icke af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande godkändt, så skall,
derest räkenskapen icke till landskontoret inkommit å dag, dä den senast bort
vara dit ingifven, landskamererare!!, vid ansvar som för tjenstefel, samma dag,
innan han från embetsrummet sig aflägsnar, till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skriftligen anmäla förhållandet; och vare den försumlige redogöraren
då förfallen ej allenast till ett vite af 25 kronor, utan ock sedermera till en bot
af 5 kronor för hvarje dag, som med räkenskapens aflemnande utöfver den stadgade
tiden fördröjes. Till vinnande af skyndsam redovisning har Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i sådan händelse antingen att låta på den försumliges
bekostnad genom annan person upprätta den uteblifna redovisningen, eller ock
att, der under dess lydnad stående försumlig redogörare icke genast varder från
tjensten afstängd, förelägga honom viss kort tid att sin uraktlåtna redovisningsskyldighet
fullgöra, vid äfventyr att eljest varda från tjenst och lön på bestämd
tid skild; kommande ofvan stadgade dagabot i dessa fall att upphöra med den
dag, då annan person förordnats att saknad redogörelse upprätta eller försumlig
redogörare blifvit från tjensten afstängd.

Skulle den för landsbokens aflemnande bestämda tiden öfverskridas, äro
landskamereraren och länsbokhållare!! hvar för sig underkastade dubbelt så högt
vite och enahanda dagaböter, som här ofvan föreskrifvits.

För underlåtenhet att inom föreskrifven tid till kammarrätten insända här
ofvan nämnda redogörelser och verifikationshandlingar gäller hvad derom särskildt
är stadgadt.

ll:o. För landsbokens och dertill hörande redovisningars uppgörande eger
länsbokhållare!! att, utan afdrag å sina löneförmåner, njuta ledighet från öfriga
honom åliggande göromål under tiden från den 30 april till dess ifrågavarande
räkenskaper äro afslutade, dock högst 2 \ månader.

12:o. Den ofvan stadgade förändring i tiden för afgifvandet af landsboken
kommer att gälla jemväl för Stockholms stads kronouppbördsverk, för hvilket
verks räkenskaper de faststälda nya formulären i tillämpliga delar skola tjena
till efterrättelse.

13:o. Utom föreskrifterna dels om skyldigheten att jemväl efter uppbördsstämmornas
afslutande till landskontoren afgifva särskilda uppbördsextrak -

ter öfver inflytande rester, dels om tiden för räkenskapernas aflemnande, komma
alla nu gällande icke här förut förändrade stadganden, som angå uppbörds- och
redogörelseverket, att fortfarande lända till efterrättelse; och qvarstår följaktligen,
bland annat, uppbörd smännens skyldighet att för tiden från uppbördsårets slut,
den 30 april, till den 31 augusti aflemna s. k. balansrelation, uti hvilken med
dertill hörande förteckningar jemväl skall, såsom nu eger ruin. upptagas summan
af den efter uppbördsårets slut till dagen för berättelsens afgifvande influtna
uppbörd.

14:0. I den mån sådant af förändrad lagstiftning eller andra tillkomna
omständigheter påkallas, må efter medgifvande af statskontoret eller öfverståthållareembetet
i Stockholm samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erforderliga
jemkningar i räkenskapsformulären ega rum, dock i enlighet med deras
plan och så att deras hufvudgrunder icke rubbas eller olikformighet uppstår
emellan redogörelser af samma slag.

Sedan sålunda underdånigt yttrande afgifvits öfver komiterades förslag,
hafva kollegierna ansett sig böra i ett sammanhang upptaga de hemställanden,
hvartill kollegierna, på sätt ofvan är förmäldt, funnit anledning, nemligen:

att Eders Kongl. Maj:t måtte, med förklarande att icke något af de utaf
komiterade under särskilda förutsättningar afgifna förslag i fråga om förändrad
afslutningstid för länens räkenskaper kunnat godkännas, i nåder förordna, att
dessa räkenskaper böra å hittills bestämd tid afslutas;

att, på det rikshufvudbokslutet måtte kunna så tidigt verkställas, att resultatet
af hvarje föregående statsreglering blifver med noggranhet kändt inom
den 1 december eller 11 månader efter utgången af den statsregleringsperiod,
för hvilken redogörelse skall i nämnda bokslut lemnas, i nåder måtte förordnas,
att länens landsböcker skola upprättas och till kammarrätten insändas inom den
15 juli hvarje år;

att, för sådant ändamål, länsbokhållare beredas tillfälle att under den
för landsbokens upprättande bestämda tid, utan hinder af andra tjenstegöromål,
uteslutande egna sig åt räkenskapsarbetet, och att erforderliga medel varda i
nåder anvisade för uppehållande under tiden af desse tjenstemäns åligganden i
öfrigt:

att det uti uppbördsförfattningarne, i och för kontrollen öfver uppbördsmännens
levereringar, meddelade stadgandet, att jemväl efter uppbördsstämmornas
afslutande särskilda uppbördsextrakter öfver inflytande rester för hvarje
månad skola till landskontoret afgifvas, måtte i nåder upphäfvas;

att bötesredovisningen — med undantag allenast för stämmoböterna —

måtte skiljas från redovisningen för den allmänna kronouppbörden och förläggas
till en särskild redogörelse;

att, med undantag för landskontorets redogörelse öfver stämpeluppbörden
och ränteriets redogörelse för stämpelförrådet, i öfrigt måtte få utfärdas nya formulär
för länens uppbördsräkenskaper och i sammanhang dermed för landskontorets
anteckningsböcker och ränteriets koncepträkenskap, samt att i detta afseende
det första alternativet af de utaf komiterade utarbetade formulärförslagen
måtte, med de förändringar deri, hvilka såväl, hvad särskildt angå fögderiernas
och städernas specialräkningar, i fråga om bokföringen af sådana levereringar,
som ske efter kalenderårets men före uppbördsårets utgång, som äfven i öfrigt
blifvit af kollegierna föreslagna, till sin plan och uppställning i öfrigt i nåder
gillas och till efterrättelse vid bokföringen och redovisningen i länen fastställas;

att Eders Kongl. Maj:t måtte i nåder förordna om utredning om befogenheten
af det inom åtskilliga fögderier inom Kopparbergs län förekommande undantagsförhållande
i afseende å kronotionden;

att, med upphäfvande af nådiga cirkuläret den 23 september 1870, måtte
i nåder förordnas, att uti fögderiernas specialräkningar icke må upptagas eller
redovisas några utgifter för skogsförvaltningen eller för försäljning af skogsalster,
utan att alla dylika utgifter skola af vederbörande ränteri enligt behörig
anordning bestridas;

att, med upphäfvande af nu gällande föreskrifter i afseende å kronoutskylders
och böters uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat,
och förklarande att hvad särskildt deri är stadgadt om skyldighet att efterlysa
bötfälde personer icke fortfarande kommer att gälla, Eders Kongl. Maj:t i nåder
täcktes godkänna de underdånigst bifogade förslag till kungörelser, angående dels
förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders uttagande hos personer,
som från skattskrifningsorten afflyttat och dels redovisning inom länen för verkställigheten
af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel.

Lärande, i händelse af nådigt bifall till hvad sålunda i underdånighet hemstälts,
statskontoret erhålla nådigt bemyndigande, dels att, efter vidtagande af
de rättelser i formulärens detaljer, som utöfver de här ofvan omförmälda fall
må finnas nödiga, ombesörja de nya formulärens tryckning och utdelning, och
dels att till efterrättelse för vederbörande kungöra de föreskrifter, som i sammanhang
med utfärdandet af de nya formulären äro erforderliga och hvilka här
ofvan blifvit föreslagna,

Enligt hvad här ofvan anförts hafva kollegierna, för möjligheten att rikshufvudboksarbetct
skulle kunna verkställas så tidigt, att redan den 1 december
årligen resultatet af föregående årets statsreglering vore kändt, äfven ansett erforderligt
att arbetskrafterna inom statskontoret blifva förstärkta, I detta hänseende
torde statskontoret framdeles få afgifva underdånigt förslag.

De remitterade handlingarne äfvensom de af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen och öfverståthållareembetet afgifna underdåniga yttranden
i ämnet bifogas i underdånighet.

Stockholm den 8 november 1883.

Underdånigst:

ARVID FR:SON POSSE. O. F. AF SILLEN.

AUG. HÄGGBLADH. AXEL LILJENSTOLPE. L. W. RIBEN.

föredragande.

HENNING v. UNGE.

1. s.

C. Kinberg.

Förslag

till kungörelse angående förändrade föreskrifter i afseende å allmänna utskylders
uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat.

Med upphäfvande af nådiga kungörelsen den 19 december 1855 om krono*
utskylders och böters uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten afflyttat,
enligt den lydelse denna författning erhållit genom Våra nådiga kungörelser
af den 4 oktober 1861 och den 12 juli 1878, hafve VI funnit godt att härigenom
i detta hänseende förordna som följer:

§ I*

Då skattskyldig från skattskrifningsorten afflyttat. utan att hafva sina
utskylder behörigen erlagt, åligger det vederbörande uppbördsman, dels att ofördröjligen
efter uppbördsstämmans slut noga undersöka, så väl huruvida husbonde
eller annan person författningsenligt är pligtig att för den bortflyttades utskylder
ansvara, som ock huruvida annan tillgäng för utskyldernas gäldande förefinnes,
i hvilka fall genom uppbördsmannens försorg bör uttagas hvad den skattskyldige
lemnat obetaldt, dels ock att för hvarje kommun inom uppbördsdistriktet upprätta
särskild restlängd, upptagande för en hvar skattskyldig, som enligt vederbörande
kronobetjents intyg blifvit i skattskrifningsorten förgäfves eftersökt och
hvilkens utskylder vid sådan undersökning, som ofvan omförmäles, icke kunnat
inom uppbördsdistriktet uttagas, beloppet af dessa utskylder jemte stämmoböterna.

På landet skall uppbördsmannen skyndsamt öfverlemna dessa rostlängder
till vederbörande kommunalnämnder, hvarefter på nämndens anmälan pastorsembetet
i församlingen skriftligen meddelar alla hos embetet tillgängliga upplysningar
om de orter, till hvilka de bortflyttade sig begifvit; och bör kommunalnämnden,
inom fjorton dagar efter det restlängd emottagits, densamma till uppbördsmannen
återställa, försedd med påteckning, huruvida de deruti befintliga

uppgifter om personers vistelseort öfverensstämma med hvad nämnden har sig
bekant, samt hvarest öfriga i rostlängd upptagna personer, nämnden veterligt
eller enligt dess förmodan, sig uppehålla.

I stad, utom Stockholm, åligger det magistraten att före den 15 april låta
hos pastorsembetet inhemta enahanda upplysningar, Indika böra af bemälda
embete påtecknas restlängden.

§ 2.

Så snart ske kan och senast samtidigt med specialräkningens afgifvande,
har uppbördsmannen att hos Vår befallningshafvande begära handräckning för
utskyldernas utbekommande hos en hvar af de från orten bortflyttade skattskyldige,
om hvilkas vistelseort genom de i § 1 omförmälda åtgärder upplysningerhållits,
och att för sådant ändamål vid ansökningen foga särskild förteckning
å bemälda personer, åtföljd af dels de i § 1 omförmälda, dessa personer rörande
restlängder med derå verkstälda anteckningar, dels oc-k debetsedel eller uppbördsboksutdrag,
upptagande hvarje den skattskyldige påförd post; börande dessa
debetsedlar eller uppbördsboksutdrag öfversändas af Vår befallningshafvande till
den myndighet eller tjensteman, som handräckningens ombesörjande eller verkställande
åligger.

§ 3.

Hos Vår befallningshafvande skall uppbördsmannen, i den mån inkomna
upplysningar dertill föranleda och senast i sammanhang med restantieredogörelsens
afgifvande, dels begära afskrifning ej mindre af alla de utskylder, som enligt
förberörda, vederbörligen påtecknade restlängder finnas utestående hos sådana
bortflyttade personer, om hvilkas vistelseort ingen upplysning kunnat vinnas, än
ock af utskylderna för dem, som, jemlikt de å samma längder meddelade upplysningar,
antagits upphålla sig å viss ort men, enligt sedermera skedd efterspaning
och dittills inkomna behöriga intyg, icke kunnat å uppgifven ort anträffas,
dels jemväl enligt särskild, behörigen styrkt, längd göra hemställan om
afkortning af utskylderna för de bortflyttade personer, om hvilka, enligt dittills
å uppgifven ny vistelseort verkstäld undersökning, upplysningar inkommit, som
föranleda till dylik åtgärd.

§ 4.

Då, i fråga om utskylders uttagande hos personer, som från skattskrifningsorten
afflyttat, handräckning blifvit i föreskrifven ordning begärd, skall åtgärd
i anledning deraf utan dröjsmål vidtagas; åliggande det embets- och tjenste -

män, hvilkas handräckning äskats, att densamma så skyndsamt lemna, att svar,
så vidt ske kan, må innan september månads början komma den länsstyrelse
till handa, som handräckningen äskat; och hafva vederbörande uppbördsman att
senast inom en tid af en månad efter det sådant svar kommit honom tillhanda,
hos Vår befallningshafvande göra ytterligare framställning i fråga om afkortning
eller afskrifning, af de utskylder, som enligt upplysningar, handräckningsvis inhemtade
efter den tid, afskrifning eller afkortning enligt nästföregående § begärdes,
icke kunna utbekommas.

§ 5.

Är afskrifning af från skattslcrifningsorten bortflyttad persons utskylder
hos Vår befallningshafvande begärd, egen Vår befallningshafvande att förhållandet
i hvarje fall pröfva och, der uppbördsman sina åligganden fullgjort samt upplyst
och styrkt är, att sådana på rostlängd uppförda personer, om hvilkas vistelseort
kännedom ej kunnat erhållas, blifvit förgäfves efterspanade, den sökta afskrifningen
bevilja genom utslag, som underställes Vår och rikets kammarrätts pröfning.
Saknas i något fall förväntad upplysning, skall, intill dess sådan upplysning vunnits,
med pröfningen af afskrifningsfrågan i denna del anstå, men ärendet i öfrigt
afgöras.

Finnes uppbördsman hafva uraktlåtit hvad honom i afseende på resternas
indrifning ålegat, vare han skyldig till ansvar härför såsom för tjenstefel.

§ 6.

De af Vår befallningshafvande meddelade utslag i afskrifningemål skola
inom trettio dagar, räknade från utslagets datum, af Vår befallningshafvande
till kammarrättens pröfning insändas.

§ 7.

Har afskrifning i räkenskaperna af från skattskrifningsorten bortflyttad
persons utskylder blifvit medgifven, qvarstår likväl den bortflyttades betalningsskyldighet,
i händelse han framdeles skulle anträffas; börande i sådant fall, eller
derest kännedom om hans vistelseort sedermera erhålles, de obetalda utskylderna
åter i räkenskaperna påföras för att uttagas och behörigen redovisas.

§ 8.

För kronouppbördsverket i Stockholm gäller, i afseende å resterande utskylders
indrifning och redovisning, hvad uti särskildt reglemente för detta verk
finnes stadgadt.

Förslag

till kungörelse angående redovisning inom iänen för verkställigheten af meddelade
bötesbeslut och för influtna bötesmedel.

Sedan Vi för länens räkenskaper denna dag faststält nytt formulär, enligt
hvilket bötesredogörelsen uteslutits från räkningarne öfver den egentliga kronouppbörden
i fögderier och städer, samt tillika, med upphäfvande af hittills gällande
författning om kronoutskylders och böters uttagande hos personer, som
från skattskrifningsorten afflyttat, utfärdat förändrade föreskrifter i afseende å
allmänna utskylders uttagande, hafve Vi i fråga om redovisning för verkställigheten
af meddelade bötesbeslut och för influtna bötesmedel funnit godt att, såvidt
angår bötesredogörelsen inom länen, med upphäfvande af alla häremot stridande
föreskrifter, i nåder förordna som följer:

§ 1.

Öfver vidtagna åtgärder för verkställighet af domstolars och andra myndigheters
beslut, hvarigenom böter blifvit ådömda, tillhör det å landet kronofogde
och i stad magistrat att för hvardera hälften af kalenderåret inom den 1 augusti
och 1 februari till Vår befallningshafvande afgifva redogörelse, åtföljd af särskild
räkning öfver de bötesmedel, som i följd af besluten influtit. Dessa redovisningar,
hvilka å landskontoret granskas och till en bötesredogörelse för hela
länet sammanföras, skola med tillhörande verifikationer, för undergående af vidare
granskning, insändas till Vår och rikets kammarrätt för det förra halfåret inom
den 15 september och för det senare inom den 15 mars.

Underlåtenhet att i sålunda bestämd tid aflemna dessa redogörelser och
sammandrag medför enahanda påföljd, som i dylikt afseende är i fråga om länens
ofri ga räkenskaper bestämd.

§ 2.

Då saköreslängd, enligt hvad derom särskildt finnes stadgadt, för verkställighet
kommit redogörare tillhanda, åligger det denne att sjelf eller genom
vederbörande utmätningsförrättare skyndsamligen vidtaga alla för bötesbeslutens
verkställande erforderliga och på honom ankommande åtgärder, mot hvilka laga
hinder icke möter, samt att i detta afseende icke allenast, i den ordning nästföljande
§ bestämmer, hos Vår befallningshafvande begära handräckning för beslutens
verkställande i afseende å sådane bötfälde, som, enligt hvad kåndt eller
sannolikt är, uppehålla sig å viss, i saköreslängden antecknad eller vid deras
efterspanande uppgifven ort utom redogörarens uppbördsdistrikt, utan ock, der
annat hinder för verkställighet icke är för handen, men den bötfälde vid undersökning
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar, hos vederbörande göra framställning
om böternas förvandling, dä sådan lagligen eger rum.

§ 3.

Då handräckning begäres skall redogöraren, jemte särskild förteckning,
upptagande den domstol eller myndighet, som böterna ådömt, dagen, då sådant
skett, den bötfäldes namn, yrke och hemvist, böternas belopp och handräckningsorten,
tillika för hvar och en derå upptagen person bifoga fullständigt saköreslängdsutdrag,
försedt med bevis af behörig kronobetjent, att den bötfälde blifvit
å uppgifven vistelseort inom redogörarens uppbördsdistrikt eftersökt utan att
kunna anträffas, äfvensom med uppgift, enligt tillgängliga upplysningar, om den
ort, dit den bötfälde, veterligen eller efter förmodan, sig begifvit. Afser handräckningen
person, som är eller enligt saköreslängdens lydelse maste antagas
vara inom redogörarens distrikt mantalsskrifven, skall derjemte biläggas intyg
från vederbörande pastorsembete och å landet jemväl från kommunalnämnd,
innefattande de upplysningar, bemälda myndigheter må kunna vara i tillfälle att
om den bötfäldes vistelseort meddela; börande dessa myndigheter skyndsamligen
och senast inom 14 dagar, efter det begäran om sådant intyg till dem ankommit,
detsamma till redogöraren aflemna.

Af Vår befallningshafvande öfversändas derefter utdragen skyndsamligen
till den myndighet eller tjensteman, handräckningens ombesörjande eller verkställande
åligger, hvilken har att den sökta handräckningen utan dröjsmål meddela
och att, då frågan är om bötfäld person, som är eller enligt meddelad uppgift
måste antagas vara i handräckningsorten mantalsskrifven, men derstädes
icke kan af kronobetjeningen anträffas, hos pastorsembetet och å landet jemväl
hos kommunalnämnden, på enahanda sätt som i motsvarande fall redogöraren

sjelf, inhemta tillgängliga upplysningar om den bötfäldes vistelseort och skriftligt
intyg derom sig förskaffa. .

§ 4.

Kan till följd af annan laga orsak, än bristande kännedom om den bötfäldes
vistelseort, bötesbeslut icke bringas till verkställighet, må, der anledningen
f* varder behörigen styrkt, böterna med Vår befallningshafvandes tillstånd uti redo görelsen

för verkställighet af bötesbeslut afföras.

För sådant ändamål åligger det redogöraren, att senast fjorton dagar före
slutet af hvarje hälft år hos Yår befallningshafvande göra ansökan om afskrifning
och cjervid foga dels en förteckning, upptagande domstol eller myndighet,
som böterna ålagt, dagen, då sådant skett, den bötfäldes namn, yrke och hemvist
samt böternas belopp och fördelning, äfvensom uppgift om dagen, då saköreslängd
angående böterna kommit redogöraren till handa, dels ock fullständiga
bevis om de förhållanden, på grund af hvilka afskrifningen anses påkallad.

§ d.

Jemväl i det fall att verkställighet af bötesbeslut förhindras genom bristande
kännedom om den bötfäldes vistelseort, åligger det redogöraren att hos Yår
befallningshafvande afskrifning begära med bifogande af sådan förteckning, som
i § 4 är föreskrifven, jemte intyg att de bötfälde, om hvilkas vistelseort kännedom
ej kunnat erhållas, blifvit förgäfves efterspanade; hvarefter Yår befallningshafvande
eger att förhållandet i hvarje fall pröfva och, derest redogöraren befinnes
hafva för de bötfäldes anträffande och erforderliga upplysningars vinnande
fullgjort hvad honom ålegat, utan att ändock någon kännedom om deras vistelseort
stått att erhålla, om böternas afskrifning förordna genom beslut, som underställes
kammarrätten och hvilket jemte de till beslutet hörande handlingar skola
för sådant ändamål till kammarrätten insändas inom trettio dagar efter beslutets
meddelande. De ådömda böterna må icke uti redogörelsen afföras förr än beslutet
blifvit af kammarrätten faststäldt.

§ 6.

Hafva böter i följd af bristande kännedom om. den bötfäldes vistelseort i
redogörelsen afförts, skola dock, derest den bötfälde framdeles, under den tid
bötesbeslutet eger gällande kraft, anträffas eller kännedom om hans vistelseort
erhålles, böterna ånyo i redogörelsen upptagas och beslutet till verkställighet
befordras.

Bötesmedel, som tillfalla kronan eller eljest på grund af gällande föreskrifter
skola till ränteriet ingå, böra senast inom åtta dagar efter utgången af
hvarje qvartal, hvarunder böterna influtit, af redogöraren levereras.

Åklagarens och målsegarens jemte öfriga bötesandelar, hvilka icke till
ränteriet levereras, böra, sedan de influtit, vid anfordran vederbörande tillhandahållas,
med skyldighet för redogöraren att, oberoende af särskildt kraf, så tidigt *»

tillställa hvar och en, hvad honom af sådana bötesandelar tillkommer, att qvittenser
derå kunna räkningen biläggas; och skola medel af ifrågavarande slag,
då de af en eller annan anledning icke derförut kunnat vederbörande tillställas,
samtidigt med räkningens aflemnande i ränteriet deponeras för att derifrån vederbörande
tillhandahållas.

§ 8.

I afseende å de bötesbeslut, som vid redogörelsens afgifvande blifvit verkstälda,
så att i följd deraf böterna kunnat afföras, skall redogörelsen vara styrkt
med vederbörliga bevis, då böterna vid bristande tillgång blifvit med motsvarande
förvandlingsstraff aftjenta, och med särskild räkning öfver de bötesmedel, som
blifvit frivilligt erlagda eller utmätningsvis uttagna.

Då böter uti redogörelse för verkställighet af bötesbeslut upptagas såsom
oredovisade, skall anledningen dertill vara styrkt medelst restlängd, upptagande:

a) summariskt, alla böter, som till följd af bristande kännedom om de
bötfäldes vistelseort äro på afskrifningsåtgärd beroende;

b) specifikt, de böter, som bero på sökt handräckning eller på afskrifning

i de fall, då sådan af annan anledning än den under a) omförmälda är medgifven,
med uppgift för en hvar bötfäld om dagen, då handräckning eller afskrifning
blifvit sökt, samt f

c) likaledes specifikt, alla öfriga böter, hvilka på verkställighetsåtgärd äro
beroende, med noggran uppgift om de hinder, som i hvarje fall mött för verkställigheten.

Restlängden, som i särskilda kolumner skall utvisa böternas fördelning,
bör i afseende å de under c) omförmälda böter vara åtföljd af behöriga intyg
samt i afseende på de under a) och b) upptagna af landskontoret bestyrkas,
innan redogörelsen till kammarrätten insändes.

§ 9.

Hvad om redovisning af böter nu blifvit stadgadt eger jemväl tillämpning
i afseende å försutna viten, förbrutet gods och afgifter, som i sammanhang med

böter ådömas; och skall, då utan saköreslängds aflemnande verkställighet af bötesbeslut
sker på grund af utslag eller annan handling, som för sådant ändamål
blifvit redogöraren tillstäld, dervid tillämpas hvad i fråga om saköreslängd här
ofvan finnes bestämdt.

§ 10.

f Denna kungörelse har icke tillämpning på stämmoböter, hvilka redovisas

i den för kronoutskylder stadgade ordning.