UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1879:2)

KAMMAR-KOL LE GII

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SÄRSKILDA KOMITERADES

DEN 9 JUNI 1875 AFGULNA

UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

TILL

LÖNEREGLERING M. m. FÖR KAMMAR-KOLLEGIUM.

------------

BTOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss af
den 27 sistlidne Juli, i anledning af särskild! i nåder förordnade komiterades
den 9 förutgångne Juni afgifna underdåniga betänkande och

förslag’ angående lönereglering m. m. för kammar-kollegium, får kollegium
öfver samma betänkande och förslag härmed afgifva underdånigt
utlåtande, dervid följande den ordning, som af betänkandets uppställning
föranledes.

Vid de af komiterade (sid. 43 i tryckta exemplaret) framställda
förslag om aflöning ens fördelning i lön och tjenstgöring spenning ar får
kollegium, i öfverensstämmelse med sitt den 31 Oktober 1873 afgifna
underdåniga utlåtande och flera andra embetsverks samma år afgifna
underdåniga förslag (anf. ställe sid. 14), i underdånighet föreslå, att
tre fjerdedelar af aflöningen beräknas såsom lön och en fjerdedel såsom
tjenstgöringspenningar. Ålderstillägget torde vid ledighet för
sjukdom eller för svag helsas vårdande oafkortadt böra få åtnjutas af
embetets eller tjenstens innehafvare, men vid ledighet för enskilda
angelägenheter eller särskilda uppdrag synes den fjerdedel, som enligt
förenämnda fördelningsförslag skulle hafva egenskap af tjenstgöringspenningar,
böra besparas statsverket, derest icke, för embetets eller
tjenstens behöriga uppehållande, densamma skulle anses behöflig. Genom
en sådan aflöningens fördelning skulle pensionsbeloppen i allmänhet
ställa sig något högre än efter komiterades förslag, men om
afseende göres derpå, att de stegrade och allt jemt stigande lefnadskostnaderna
drabba den pensionerade likaväl som den i tjenst varande
embets- eller tjenstemannen, och den lönereglering, som nu är i fråga,
i allt fall ej ställer löntagaren eller pensionären i bättre ställning än
vid den tid, då nuvarande löner bestämdes, synes, vid det förhållande
att embeten och tjenster i allmänhet anses kunna genom vikarie uppehållas
emot en ersättning, beräknad till eu fjerdedel af löneförmånerna,
såväl lönen som pensionen billigtvis böra få beräknas till tre fjerdedelar
deraf, helst då i betraktande tages, att för närvarande de tjenstemän,
som innehafva löner till belopp af 3,000 kronor eller derunder,
åtnjuta pension till lönens fulla belopp och de med högre löner försedda
embets- och tjenstemän 80 procent af lönen, dock minst 3,000
och högst 8,000 kronor.

För den händelse att här ofvan framställda förslag om aflöningens
fördelning ej skulle vinna Eders Kong!. Maj:ts nådiga afseende,
utan komiterades fördelning möjligen anses böra lemnas företräde, får
kollegium underdånigst erinra, att billigheten synes fordra, det ledamöternas
ålderstillägg, lika med tjenstemännens, finge räknas till lönen
och sålunda ingå i det belopp, som lägges till grund för pensionsberäkningen.

Den tid af två månader, hvarunder en embets- eller tjensteman
enligt kongl. cirkuläret den 9 November 1860 vid styrkt sjukdomsfall

är befriad från afdrag å sina löneförmåner, synes ej böra nedsättas i
enlighet med komiterades förslag, enär i vanliga fall en verklig eller
akut sjukdom ej kan häfvas och krafterna återställas på en månad, och
embets- eller tjenstemannen vid sjukdom mera än annars är i behof
af sina fulla lönetillgångar.

Förslaget (sid. 44, l:sta punkten) att tjensteman af lägre grad
skall vara skyldig att, om han dertill förordnas, bestrida tjenst i högre
grad utan att derför under semester-vikanat åtnjuta ersättning, tillstyrkes
underdånigst med vilkor att, i händelse tjensteman, som erhåller
förordnande att under annans semester förestå tjenst i högre
grad, sjelf icke kan under året af sådan förmån komma i åtnjutande
eller han förpligtigas att under samma period emottaga mer än ett
dylikt vikariat, honom må tilldelas ersättning derför med ett belopp,
motsvarande eu fjerdedel af den med den högre tjensten förenade aflöning,
undantagandes ålderstillägget, men med förbindelse för honom
att till ''den, som hans tjenst förrättar, afstå samma andel af sin egen
aflöning.

Vid förslaget i 2:dra punkten å samma sida får kollegium anmärka,
att embets- eller tjensteman vid erhållen ledighet för svag helsas
vårdande eller under verklig sjukdom, som fortfar längre än två
månader, ej borde afstå mera än tjenstgöringspenningarne, hvaremot
den, som för enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag erhåller
ledighet, bör afstå ej blott tjenstgöringspenningarne utan äfven hvad
derutöfver kan för embetets eller t]enstens uppehållande eifoidias.

Tredje och fjerde punkterna å samma sida lemnas utan anmärkning,
men vid 5:te punkten hänvisas till hvad här ofvan angående
ålderstilläggets fördelning blifvit anfördt.

Vid komiterades uti 6:to punkten å samma sida föreslagna vilkor
för ålderstilläggets åtnjutande tillåter sig kollegium göra följande erinringar.
13 å grunden för ålderstillägget är att söka dels deiuti, att
embets- eller tjenstemannen under de första åren i graden måste åtnöja
sig med en lägre aflöning än som, i händelse den ej vore fördelad
i vissa åldersklasser, borde honom tillgodokomma (jemför general-tullstyrelsens
sidan 15 anförda yttrande), dels uti embets- eller
tjenstemannens ökade behof med åren genom familjens tillväxt, synes
denna förhöjning i aflöningen böra tillkomma embets- eller tjenstemaunen
såsom en vid befattningens erhållande tillförsäkrad rättighet,
men icke såsom en förmån, hvilken skulle vara beroende af vederbörande
förmäns eller embetsbröders godtyckliga pröfning. Den sjelfständighet,
som utmärker Sveriges embets- och tjenstemannakår, skulle
äfven till allmän och enskild skada kunna lida afbräck, om en påräk -

nåd löneförhöjning gjordes beroende af en sådan pröfning, som komiterade
föreslagit. — För den händelse likväl, att Eders Kongl. Maj:t
skalle anse något vilkor böra fastställas för ålderstilläggens åtnjutande,
får kollegium i underdånighet hemställa, huruvida ej detta vilkor
kunde gifvas formen af undantag från en allmän regel, i hvilket fall
föreskriften torde kunna formuleras sålunda:

“uppflyttning till högre lön efter viss tids tjenstgöring
skall eg a rum, derest icke vederbörande embetsverk eller,
hvad angår de med kongl. fullmakt försedde embetsman,
Eders Kongl. Maj:t, efter anmälan af embetsverket, finner inträffadt
afbrott i tjenstgöringen eller annat förhållande föranleda
dertill, att med uppflyttningen bör tills vidare anstå.“

Vid förslaget (sid. 45) om tjenstemäns skyldighet att tjenstgöra
i samma embetsverk, sedan det blifvit omorganiseradt med förändrad
benämning och arbetsordning, eller i annat embetsverk, dit göromålen
blifvit öfverflyttade, har kollegium ej något att erinra.

Kammar-kollegii åligganden.

Vid betraktande af de förhållanden, hvarunder kollegium utöfva]-sin verksamhet, är i främsta rummet att bemärka, det målens antal,
ehuru flera slag af ärenden frångått kollegium, varit i ständigt stigande,
så att, efter det målen år 1844 utgjort 3,212, de år 1867 stego
till 3,356 och år 1874 till 3,469. Detta faktum torde utgöra ett tillräckligt
talande skäl derför, att, derest ej kollegii funktion på ett
eller annat sätt förändras, någon betydligare minskning i personalen
ej kan åstadkommas utan att ökade balanser skulle uppkomma °), och
då redan nu varande embets- och tjenstemäns tid är strängt upptagen
till stor del äfven på eftermiddagen, kan ej heller någon synnerlig
ökning af den nuvarande personalens arbetsprodukt förväntas. Eu
förändrad anordning af personalen å provinskontoren, på sätt kollegium
här nedan i underdånighet ämnar föreslå, äfvensom någon förenkling
i arbetssättet skulle dock i viss män påskynda ärendenas gång.

Vid den af komiterade gjorda framställning af de förändringar,
som kollegii instruktion efter dess utfärdande den 16 Februari 1838
undergått, torde kollegium få erinra:

*) De vid 1874 års slut å advokatfiskalskontoret och provinskontoren balanserade mål utgjorde
ett sammanräknadt antal af 661.

1) vid § 3 mom. 3, att genom kongl. brefvet den 8 December
1848 kollegium fått sig uppdraget att i synemål rörande boställen
och andra jordegendomar, hvilka stå under kollegii inseende, pröfva,
huruvida kronans talan må i vederbörlig ordning fullföljas;

2) vid § 5 mom. 2, att kollegium fortfarande åligger bevilja

skatterätt å kronofisken, kronoängar och vissa andra kronolägenheter;

3) vid § 5 mom. 6, att frågor om införsel i kronohemman för
skatterättsfordringar ännu förekomma;

4) vid § 5 mom. 7, att i frågor angående afvittring kollegii

underdåniga utlåtande vanligen af Eders Kongl. Maj:t infordras;

5) vid § 7 mom. 5, att, efter postverkets öfvertagande af all

postföring enligt kongl. skrifvelsen den 19 Augusti 1870, indelning
af hemman för detta ändamål ej vidare ifrågakomma, ehuruväl pröfning
af besvär öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
rörande gästgifvares eller skjutsentreprenörs skyldighet att i undantagsfall
utgöra postskjuts någon gång förekommer;

6) vid § 7 mom. 6, att, sedan postverket på grund af kongl.

kungörelsen den 5 December 1873 öfvertagit bestyret med tjenstebrefs
befordrande i allmänhet, frågor om kronobrefbäring ej vidare
ifrågakomma;

7) vid § 8 mom. 3, att tvistefrågor, huruvida ett hemman har
egenskap af kyrko- eller kronohemman, enligt kongl. brefvet den 31
Maj 1867, numera böra af domstol pröfvas och afgöras;

8) vid § 8 mom. 8, att deri omförmälda frågor om jordafsöndring
numera, enligt kongl. förordningen den 6 Augusti 1864, af kollegium
upptagas endast efter anförda besvär öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag; dock att anmälningar från Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande om skedda jordafsöndringar för anteckning
i jordeboken fortfarande eg a rum;

9) vid § 8 mom. 16, att pröfning af frågor om tjärbränning
emot stubböres afgift å kronans skogar i do norra länen numera, efter
utfärdandet af kongl. utsyningsförordningen den 21 December 1865,
upphört att förekomma hos kollegium;

10) vid § 8 mom. 20, att frågor rörande sättet att vid länshäkten
förse fångar med bröd enligt kongl. brefvet den 23 November 1841
hand1 äggas af fångvårds-styrelsen; och

11) vid § 24, att genom kongl. kungörelsen den 8 Januari 1858
och 26 Augusti 1870 åt kollegii advokatfiskal uppdragits att i högre
instans föra kronans talan i afvittringsmål, och likaledes, enligt kongl.
brefvet den 30 Oktober 1863 och kongl. kungörelsen den 25 November
1870, i mål angående utbrytning af skogsmark åt sågverk i

ersättning för åtnjuten stockfångst eller angående afsättande af mark
till kronopark, samt, enligt kongl. brefvet den 24 Mars 1871, i mål
angående flottningstaxor å vattendrag i Kopparbergs och de Norrländska
länen.

Rotlar.

Vid uppgiften om fördelningen af målen de särskilda departementen
eller rotlarne emellan hafva mål angående barnmorskors aflönande
upptagits såsom tillhörande 2:dra departementet, men dessa
mål handläggas såsom länsmål af vederbörande föredragande. Derjemte
bör tilläggas, att till 6:te departementet höra markegångsmålen,
äfvensom att samtlige ledamöter utöfva inspektion hvar öfver sitt af
kollegii kansli och kontor samt föredraga de dem rörande ärenden.

Vissa mals skiljande från kammar-kollegium.

Fråga om skiljande från kollegium af mål angående gästgifverier
och skjuts, vägar, broar och färjor, fiske m. in. och desammas
fullföljande från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande omedelbart
hos Eders Kongl. Maj:t har flera gånger förut förevarit, utan att de
föreslagna förändringarne vunnit nådigt afseende. Uti underdånigt
utlåtande den 15 Oktober 1859 har kollegium, i anledning af särskilda
komiterades den 26 förutgångne Maj afgifna underdåniga förslag i
nämnde . syfte rörande ofvan omförmälda ärenden, yttrat, att, enär i
betraktande toges, å ena sidan, att, äfven om säkert vore — hvilket
likväl vore högst tvifvelaktigt —, det målen genom det föreslagna
nya behandlingssättet blefve skyndsammare än nu till slut bragta, det
likväl icke vore skyndsamheten i ett ärendes afgörande, som i första
rummet borde eftersträfvas, utan ett rättvist slut, grundadt på föregående
fullständig utredning och mångsidigt skärskådande, hvilket ena
och andra icke kunde i allmänhet förväntas hos en länsstyrelse med
hänsigt till de förhållanden, hvarunder den arbetade, men väl hos
kollegium — och å den andra sidan, att likasom det uti justitieärenden
i allmänhet funnes en instans emellan underrätten och högsta
domstolen, om ändring hvaruti, kollegium veterligt, fråga ännu icke
uppstått, en slik mellaninstans äfven borde finnas uti administrativa
ärenden, hvaraf fördelen vore uppenbar icke blott deruti, att mångfaldiga
ärenden icke blefve till Eders Kongl. Maj:t vidare fullföljda,

utan ock deruti, att, när slik fullföljd egde rum, målet i ett vida fullständigare
skick, än annars skulle i allmänhet vara förhållandet, hos
Eders Kong!. Maj:t till pröfning förekomme, funne kollegium sig böra
i underdånighet hemställa, att berörda förslag måtte af Eders Kongl.
Maj:t lemnas utan afseende. — Komiterade hafva nu upptagit samma
fråga och föreslagit, att följande slag af mål skulle från Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande omedelbart hos Eders Kongl. Maj:t fullföljas,
nemligen: 1) om anläggning, indragning eller förändring af lands-,
härads- och sockne- eller andra allmänna vägar, såsom emellan segelleder,
båtleder och farleder in. m., af broar och färjor derå samt sättet
och föl-delningen till deras underhållande sommar- och vintertiden, å
landet, äfvensom å städernas egor, då frågan äfven rörer landet; 2) om
gästgifvaregårdars inrättning, indragning eller flyttning; om rättigheten
och skyldigheten att gästgifveri emottaga; om skyldigheten till
utgörande af håll- och reservskjuts, kungs- och kronoskjuts; samt om
regleringen deraf och af skjutsningsskyldigheten i allmänhet å landet,
äfvensom i städerna, då frågan äfven rörer landet; 3) om flott- och
farleder i sjöar och strömmar, sättet och vilkoren för deras begagnande,
med undantag af ersättningars bestämmande till vederbörande
för deraf liden skada och förfång, hvilket på domstols pröfning beror;
4) tvister om strömrensningar och vederbörandes skyldighet att dertill
bidraga; 5) tvister och beslut rörande sättet för laxfiskets begagnande
i strömmar för ynglets fredande, jemte hvad kollegium beträffande
fisket i öfrigt åligger på grund af fiskeri-stadgan den 29 Juni 1852,
samt 6) frågor om tillstånd till s. k. kyrkostufvors uppförande och
köps afsilande derom i Vester- och Norrbottens län, med hvad mera
till ordningens befrämjande vid dem är förordnadt och i administrativ
väg bör behandlas. Samma skäl till afstyrkande af detta förslag föreligga
äfven nu, åtminstone så länge civil-departementet är öfverhopadt
af ärenden och ej en “regeringsrätt” eller annan myndighet finnes,
som med Eders Kongl. Maj:ts höga rätt afgör de under Eders Kongl.
Maj:ts pröfning dragna besvärsmålen. Emellertid och då vissa af förenämnda
mål äro af en särskild beskaffenhet och andra af det ringa
antal, att de ej skulle utöfva synnerligt inflytande på göromålens gång
inom Eders Kongl. Maj:ts kansli, får kollegium här yttra sig öfver
de särskilda slagen deraf och afstyrker dervid i främsta rummet nådigt
bifall till komiterades förslag beträffande väg- och skjuts-målen.
Frågan om de mål, som röra flott- och farleder i sjöar och strömmar,
sättet och vilkoren för deras begagnande samt tvister om strömrensningar
torde böra blifva föremål för Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
i sammanhang med eller efter utfärdandet af den förväntade nya

lagen angående vattenrätten, hvartill förslag för närvarande lärer vara
på nya lagberedningens granskning beroende. Fiskerimålens fullföljd
från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till Eders Kongl. Maj:t
har kollegium af särskild! gällande skäl uti underdånigt utlåtande den
26 April 1872 tillstyrkt. Mål angående tillstånd till s. k. kyrko-stufvors
uppförande och köps afsilande derom i Vester- och Norrbottens län
med hvad mera till ordningens befrämjande vid dem är förordnadt
och i administrativ väg bör behandlas, Indika mål äro jemförelsevis få
till antalet, synas utan olägenhet kunna från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
omedelbart hos Eders Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet
fullföljas.

Innan kollegium lemnar detta ämne, torde kollegium böra göra
några erinringar vid komiterades uppfattning af ifrågavarande måls
handläggning och vilkoren derför hos läns-styrelsen och kammarkollegium.
Då komiterade anse, att kollegium icke skulle kunna egna
dessa mål en på verklig sakkännedom grundad ompröfning, synes
det som skulle komiterade med sakkännedom förstå den personliga
kännedom om lokala och andra förhållanden, som genom besök på
stället kunna utrönas, men en sådan personlig kännedom om förhållandena
torde ej heller alltid hos läns-styrelsens ledamöter förefinnas
och finnes efter regeln ej hos den öfverordnade myndigheten, denna
må vara kammar-kollegium eller Eders Kongl. Maj:t. Likafullt lärer
ej med fog kunna påstås, att den profvande embetsmyndigheten saknar
förmåga att bedöma ett sakförhållande, som genom syn eller bevis
eller ock genom undersökning vid och utlåtande af häradsrätten
blifvit till fullo konstateradt. Då vidare komiterade ansett, att vägoch
skjutsmålens behandling i kollegium i allmänhet endast kan afse
“tillsyn att stadgade former blifvit iakttagna“, hafva komiterade gifvit
en alltför inskränkt betydelse åt kollegii verksamhet. Kammar-kollegium
har likasom rikets hofrätter till uppgift ej blott att tillse, det
stadgade former i första instansen blifvit iakttagna, utan äfven att
pröfva sjelfva sakförhållandet och, derest gällande lag och författningar
ej blifvit rätt tillämpade, meddela rättelse och bringa saken till
ett rättvist slut.

Landstatstjenstemäns tillsättande, afsnedande och permitterande.

Komiterade hafva föreslagit (sid. 55 och 56), att kollegii befattning
med handläggning af frågor rörande landstatstjenstemäns tillsättning,
afskedande och permitterande skulle upphöra och i stället på

Eclers Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverflyttas. Hvad först angår
berörde tjenstemäns tillsättande, så och enär erfarenheten ådagalagt,
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ofta fästa ett särskilt
afseende på de sökande, hvilka inom länet tjenstgjort, men
kollegium vid pröfningen af dylika frågor betraktar de sökandes skicklighet
och förtjenst från en mera allmän synpunkt, hoppas och förväntar
kollegium, att i de fall, då besvär emot det upprättade förslaget
anförts, Eders Kongl. Maj:t täcktes deröfver inhemta kollegii
underdåniga utlåtande. Vidkommande sedermera tjenstledighets beviljande
åt förenämnda tjensteman från en till och med sex månader, så
torde kollegium i underdånighet få hemställa, huruvida ej ansökningar
derom skulle kunna af statsrådet och chefen för civildepartementet
upptagas och afgöras. Vid komiterades förslag, att frågor om afskeda
beviljande skulle från Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande omedelbart
hos Eders Kongl. Maj:t anmälas, har kollegium intet att erinra.

Former för besvärsmålens behandling.

Det förslag, som komiterade framställt angående besvärsmålens
behandling, åsyftar en fullständig brytning med den grundsats, som
hittills varit gällande, att i alla skriftvexlingsmål, med undantag af
fiskaliska actioner, den med beslutet missnöjde eger räkna besvärstid
från delfåendet, hvilken grundsats nära sammanhänger med en annan
lika vigtig grundsats, att ingen får dömas ohörd. Åtskilliga omständigheter
kunna föranleda dertill, att, i händelse komiterades förslag
blefve lag, en part kunde vara i okunnighet om beslutet ända till dess
besvärstiden, räknad från beslutets datum, utlupit, och den af komiterade
föreslagna förlängda besvärstiden vore hvarken för parten tillfyllestgörande
eller befordrande större trygghet i rättsförhållandena.
Den förlängning i besvärstiden, som menigheter för närvarande åtnjuta,
synes ej heller för framtiden böra dem beröfvas. Att besvär
skulle med posten få till Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande insändas,
synes väl för klaganden utgöra en förmån, men hvilken vida
öfverväges af fördelen att vid handlingarnes ingifvande, i händelse de
äro felaktiga, erhålla upplysning derom, hvarigenom rättelse kunde
åstadkommas inom fatalietidens utgång, hvaremot, i händelse felaktighet
vidlåder med posten insända handlingar, ansöknings- eller besvärsskriften
ej upptages till pröfning. Inlemnande! hos Eders Kongl.
Majds befallningshafvande af besvär, ställda till kollegium, och deras
behandling af nämnde myndighet i första hand kan kollegium ej heller

tillstyrka, enär målen stundom kunna vara af den beskaffenhet, att de
antingen ex incommunicato kunna afgöras eller ock fordra, att verkställigheten
af det öfverklagade beslutet skyndsamt inhiberas. På
grund af dessa anmärkningar vid komiterades förslag i ämnet (sid. 64
och 65), får kollegium i underdånighet afstyrka nådigt afseende derå.

En af komiterade (sid. 61, 62, 65) såsom lämplig ansedd förändring
i hittillsvarande förfaringssätt med besvärshandlingars kommunicerande
skulle kollegium dock vilja i underdånighet förorda på det
sätt, att alla till kommunikation utställda handlingar utan åtskillnad
öfversändas till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande för att genom
kronobetjeningens försorg delgifvas vederbörande att inom viss tid afgifva
förklaring, vid äfventyr att dess uteblifvande ej hindrar målets
afgörande på förevarande skäl, i hvilken syftning kongl. brefvet den
25 Januari 1803, kungjordt genom kammar-kollegii kungörelse den
25 Februari samma år, torde böra ändras. Derjemte anser kollegium
lämpligt med afseende på de likartade föreskrifter, som för vissa slag
af mål och för vissa instanser redan finnas gifna, att föreskrift lemnas
derom, att klagande vid sine besvär böra foga bevis om tiden, då de
af det öfverklagade beslutet erhållit del.

Protokolls/öring.

Vid komiterades förslag (sid. 65) angående förenkling i protokollsföringen
har kollegium ej annat att erinra, än att vid vissa tillfällen
“särskilt protokoll44 beliöfver föras, såsom i mål, der omröstning
förekommer, vid arrendeauktioner och i en del jordeboksärenden
samt andra mål, deri någon expedition ej uppsättes in. m.

Ferier och semester.

Vid komiterades förslag (sid. 67) att ledamöternes hittills varande
ferier skulle utbytas mot s. k. semester får kollegium i underdånighet
erinra, att den ökade arbetsprodukt, som skulle uppkomma genom vikariers
förordnande för ledigvarande ledamöter, ej blefve af synnerlig
betydenhet, då, såsom komiterade äfven antagit, adjungerade ledamöter
öfver hufvud taget ej anses kunna prestera mera än ungefärligen
hälften af hvad ordinarie ledamöter på lika tid medhinna. Då komiterade
föreslagit en så kort ledighet som en och en half månad, synas
de ej hafva tagit i betraktande att en ledamot ej kan draga full för -

del af sin ferie- eller semestertid af anledning, att han ej får lemna
sin rotel straxt vid feriernas eller semesterns början utan måste qvarstanna
i hufvudstaden en tid af omkring fjorton dagar och stundom
derutöfver, till dess uppsättning, justering, utskrifning och underskrift
af expeditionerna efter sista föredragningen skett; och torde Eders
Kongl. Maj:t häraf nogsamt finna, att den ferietid af två månader,
som ledamöter för närvarande åtnjuta, ej tål vidare inskränkning, om
någon nämnvärd hvila och rekreation genom ledigheten skall kunna
vinnas. På grund af dessa anförda omständigheter, hemställer kollegium
i underdånighet, att årliga ferier för ledamöterne måtte fortfara
samt att de såsom hittills måtte få beräknas till två månader, och
torde presidenten jemväl få åtnjuta en lika lång ferietid.

Den af komiterade föreslagna semester för dem af kollega tjenstemän,
hvilka för närvarande ej åtnjuta ferier, får kollegium underdånigst
tillstyrka med den modifikation, att tjensteman, som.vaiit adjun
gerad ledamot näst före sin semester, medgifves rätt att tillgodoräkna
sig en half månads förlängning i den ledighet, som i annat fall skulle
honom tillkomma.

Öfvergående nu till frågan om embets- och tjenstemännens antal
och aflöningsvilkor får kollegium, med åberopande af hvad förut blifva
anfördt angående löneförmånernas fördelning i lön och tjenstgöringspenningar,
i underdånighet yttra följande:

Presidentens

löneförmåner torde, på sätt komiterade föreslagit, bestämmas till 10,000
kronor, men fördelas sålunda, att 7,500 kronor uppföras såsom lön
och 2,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar.

Kammarråden.

Om äfven målen rörande fisken, landstatstjenstemäns afskedande
och permitterande samt angående kyrkostufvor frånginge kollegium,
så förekommer, att åtminstone 2:ne departement äro så öfverhopade

med mål, att deras innehafvare sällan kunnat få njuta dem tillkommande
ferier, hvarföre en lindring borde dem beredas genom öfverflyttning
af en del af deras göromål på andra ledamöter; och då kollegium
funnit anledning att afstyrka komiterades förslag om öfverflyttande
från kollegium till Eders Kongl. Maj:t af besvärsmålen rörande
vägar, gästgifveri och skjuts, flott- och farleder m. m., får kollegram
i underdånighet hemställa, att med afseende på nuvarande
förhållanden kammarrådens antal måtte blifva oförändradt.

Komiterades antagande att de nuvarande ledamöterne eller till
och med endast fem ledamöter, om förenämnda mål skiljdes från kollegium,
skulle kunna medhinna de kollegii handläggning tillhörande
ärenden, äfven om de jordegendomar, som förvaltas af hospitalsstyrelsen,
och de under arméförvaltningen hittills hörande militieboställen
öfverlemnades till förvaltning af kollegium, får kollegium bemöta med
den erinran, att, enär de hemman och lägenheter, uppgående till ett
antal af omkring 800, hvilka för närvarande af kollegium förvaltas,
taga en ledamots tid och krafter till största delen i anspråk, det torde
få anses ligga utom möjlighetens gräns att kollegium med dess nuvarande
personal skulle kunna öfvertaga förvaltningen af förenämnda
jordegendomar och boställen, hvilka, enligt hvad kollegium upplyst i
underdåniga utlåtanden den 8 Januari 1869 angående upphörande af
den administrativa domsrätten m. m. och den 2 Juni 1874 angående
särskilde komiterades förslag till förändradt ordnande af hospitalsväsendet,
uppgå till ett sammanräknadt antal af omkring 3000 hemman
och lägenheter; förbehållande sig alltså kollegium, i öfverensstämmelse
med hvad i nyssnämnda underdåniga utlåtanden blifvit yttradt, att,
i händelse nämnda förvaltning skulle på kollegium öfverflyttas, framdeles
få till Eders Kongl. Maj:t inkomma med underdånig framställning
om förstärkning af kollegii personal i den mån sådant befinnes
erforderligt.

Aflöningsvilkoren för kammarråden får kollegium föreslå till följande
belopp och fördelning:

lön. tjenstgöringspenningar. summa.

vid tillträdet _............................................. 4,800. — 1,600. — 6,400. kr.,

hvilken aflöning efter 5 års tjenstgöring inom graden skulle höjas
med 600 kronor, på lika sätt fördelade; hvaremot, om komiterades fördelning
. antages, hela beloppet, likasom ålderstillägget för kollegii
öfiige tjensteman enligt komiterades förslag, torde få anses utgöra en
förhöjning af lönen.

Sekreteraren.

Komiterade anse denne tjensteman böra bibehållas, och kollegium
instämmer häri, men finner de nya funktioner, som komiterade för
honom föreslagit, ej böra åt honom uppdragas. Kontrasignation af
kollega utgående expeditioner bör verkställas af den, som fört protokollet
vid beslutets fattande, och föredragningen af de ärenden, som
uppräknas uti instruktionens 11 §. synes ej böra uppdragas åt en
tjensteman, som ej egen deltaga i besluten. Deremot anser kollegium
sekreteraren kunna jemte sina hittills varande göromål medhinna att
i tur med notarierne och till hälften mot en hvar af dem ansvara för
protokollsföring äfven å kollegii divisioner och deraf följande expeditioners
uppsättning. På sådant sätt skulle sekreteraren erhålla en
sysselsättning, som motsvarade de föreslagna förhöjda löneförmånerna,
och en notarietjenst skulle då kunna indragas.

Den af komiterade för sekreteraren föreslagna aflöning torde sålunda
få fördelas:

lön. tjenstgoringspenningar. summa.

vid tillträdet .......................................... 3,375: — 1,125: — 4,500: kr.,

hvilken aflöning efter 5 års tjenstgöring inom graden skulle höjas
med 500 kronor och efter 10 års tjenstgöring med ytterligare 500
kronor, allt lika fördeladt.

Notarierne.

För den händelse att sekreterarens tjenstgöringsskyldighet ökas
och någon tillökning i arbete ålägges notarierne i allmänhet, skulle
en notarietjenst kunna indragas, så att antalet blefve fyra, men att
inskränka antalet till tre, såsom komiterade föreslagit, är enligt kollegii
mening ej verkställbar^ för såvidt ej göromålens jemna gång skulle
äfventyras.

Aflöningen, som komiterade för notarierne föreslagit, synes vara
nog knappt beräknad, då fråga är om en reglering till någorlunda likställighet
med de löner, som år 1858 anslogos, och löneförmånerna
med det knappa dyrtids-tillägget redan nu uppgå till högre belopp.
Kollegium får derföre i underdånighet föreslå, att aflöningen för notarierne
måtte bestämmas och fördelas på följande sätt:

lön. tjenstgoringspenningar. summa.

2250.- 750. — 3,000 kr.,

vid tillträdet

hvilken aflöning efter 5 års tjenstgöring inom graden skulle höjas
med 500 kronor och efter 10 års tjenstgöring med ytterligare 500
kronor, allt lika fördeladt.

Kanslisterna.

Af skcäl, som kollegium anfört i sitt den 31 Oktober 1873 afgifna
undei dåniga utlåtande, får kollegium i underdånighet afstyrka nådigt
afseende å komiterades förslag om kanslisttjensternes indragning.
Vilkoret för en sådan åtgärd skulle vara, att medel ansloges till aflöning
af motsvarande antal t. f. kanslister eller amanuenser, men den
hufvudsakliga vinsten häraf för statsverket skulle endast blifva befrielsen
från skyldigheten att pensionera en sådan tjensteman, hvilket
dock ej torde förekomma i andra fall än om denne råkade ut för en
obotlig sjukdom, och att vid sådan händelse beröfva en tjensteman,
S0.I1\.c^ra^)^a^s a^. °lyckan, hans dittills åtnjutna inkomst, vore ej staten
värdigt. Kanslisternas aflöning har i förenämnda underdåniga utlåtande
föreslagits till 1600 kronor och kollegium får nu samma förslag
örnya. Med hemställan att kanslisternes antal måtte få utgöra fem
6 o* f? .^r ^lvar(lera af sekreteraren och notarierne, får kollegium
underdånigst föreslå, att deras löneförmåner måtte sålunda bestämmas
och fördelas:

lön. t jenstgö ringspenningar. summa.

. 1,200. — 400. — 1,600 kr.,

men da dessa tjenster böra anses såsom öfvergångstienster, anser
kollegium något ålderstillägg icke böra af kanslisterne få åtnjutas.

Registratorn.

a.. Utl ^erades hemställan, att registratorn måtte ställas i lika
affoningsforhallande med notarierne, får kollegium instämma.

1o, j öfverensstämmelse med hvad kollegium redan i underdåniga utlåtandet
den 31 Oktober 1873 föreslagit, får kollegium i underdånighet
tillstyrka, att kanslisten hos registratorn vid innehafvarens afgång
indrages dock med vilkor att medel anslås för aflönande af en ama kronor

hVllken torde kunna atnöjas med ett årligt arvode af 1,000

AdvokatfisJcalskontoret.

Till komiterades förslag rörande advokatfiskal^ aflöningsförmåner
får kollegium i underdånighet tillstyrka bifall med iakttagande
af samma fördelning, som kollegium för sekreteraren föreslagit, dock,
hvad nedsattningen i aktoratsförmånerna beträffar, endast under förutsättning
att en sådan förhöjning i aflöningen, som komiterade föreslagit,
honom tillgodokommer, hvaremot i annat fall kollegium hemställer,
att de hittills åtnjutna aktoratsförmånerna fortfarande måtte
af advokatfiskalen få åtnjutas.

Lika med komiterade anser kollegium lämpligt, att förste kanslisten
erhåller .en benämning, som tydligen utmärker beskaffenheten
af hans befattning, nemligen fiskal, och då det bör tillkomma denne
tjensteman ej blott att, såsom hittills, hos kollegium föra kronans
talan i mål, som advokatfiskalen till hans handläggning öfverlemnar,
utan äfven att vid förfall för advokatfiskalen företräda hans ställe, får
kollegium underdånigst föreslå, det ”fiskalen” måtte förklaras vara
behörig att, utan särskildt förordnande, vid advokatfiskalens förhinderföreträda
hans ställe vid bevakandet af kronans rätt och talan äfven
utom kollegium.

Löneförmånerna för fiskalen får kollegium, i öfverensstämmelse
med komiterade, föreslå till samma belopp som kollegium för notarierne
föreslagit.

I enlighet med hvad kollegium här ofvan yttrat rörande kanslisterne
i kollegii kansli, får kollegium i underdånighet tillstyrka, att
andra kanslisttjensten å advokatfiskalskontoret måtte bibehållas och
innehafvare!! deraf lika med de förre aflönas.

Provinskontoren.

Med afseende på den fördel, som tillskyndas arbetet inom kollegium
genom att provinskontorens föreståndare, hvilka nu äro tre, kunna
sysselsätta sig med de vigtigare målen, tvekar kollegium att tillstyrka
nådigt afseende å komiterades eller reservanten, presidenten m. m.
Bredbergs förslag om provinskontorens sammanslående till ett eller
två kontor, och hemställer derföre i underdånighet, att nuvarande tre
provinskontor måtte oförändrade få bibehållas. Att helt och hållet
indraga kammarskrifvaretjensterna anser kollegium ej heller lämpligt,
enär fall kunde inträffa, der, vid ledighet i kammarförvandtsgraden,

någon skicklig e. o. tjensteman, med tillräcklig erfarenhet om måls
handläggning, inom kollegium ej funnes att tillgå; hvaremot, om
några få kammarskrifvaretjenster bibehölles, desamma kunde utgöra
lämpliga öfvergångstjenster till de mera maktpåliggande kammarförvandtstjensterna.
Då kollegium, för så vidt trenne provinskontor få
bibehållas, anser göromålen kunna medhinnas, om å hvarje kontor i
stället för en kammarförvandt och tre kammarskrifvare anställdes två
kammarförvandter och en kammarskrifvare, hemställes underdånigst,
att en sådan förändrad anordning måtte vidtagas.

Komiterade hafva uppgifvit, att remiss å mål rörande flottning ej
egde rum, men ehuru remiss ej eger rum till något af provinskontoren,
blifva dylika mål oftast till advokatfiskals-embetets utlåtande
remitterade. Likaledes hafva komiterade origtigt uppgifvit länens fördelning
mellan provinskontoren, i det att Vermlands och Gotlands län
hänförts till andra i stället för första provinskontoret.

Vid komiterades anmärkning, att olika meningar i enahanda slags
ärenden kunna göra sig gällande inom de särskilda kontoren, får kollegium
erinra, att ett sådant förhållande lika väl kan inträffa inom
samma kontor, der tjenstemännen arbeta sjelfständigt och afgifva utlåtande
i eget namn, hvilket förhållande är en naturlig följd af den
olika tolkning, som åt författningarne kan gifvas. Anmärkningen derom,
att en omflyttning af arbete från ett kontor till ett annat skulle
förorsaka olägenheter, förfaller vid den upplysning, att handlingar som
förvaras i samma våning, ej behöfva flyttas från det ena kontoret till
det andra, utan kunna qvarstadna i och vid tillfälliga behof herntas
från det kontor, hvartill de ursprungligen hört, och sedermera dit
återställas, såsom i allmänhet förfares med handlingarne rörande Östergötlands
län, hvilket förut tillhört l:sta men nu tillhör 2:dra provinskontoret.
I fråga om arbetets ordnande å provinskontoren och de
böcker, som der lämpligen böra föras, vill kollegium låta sig angeläget
vara att vidtaga de förenklingar, som äro med god ordning och
reda öfverensstämmande.

Om kontoren, såsom kollegium nu haft nåden föreslå, fortfarande
förblifva till antalet tre, följer deraf, att diariernas m. fl. böckers förande
och annotationerna i jordeböckerna m. m. måste verkställas,
såsom hittills, af tre personer, men denna diariiföring och annotation
kunde under kamererarnes ledning och tillsyn verkställas af e. o. tjensternän
såsom amanuenser, om medel till arvoden för dem anslås.

Aflöningen för kamererarne torde böra utgå och fördelas lika med
sekreterarens och advokatfiskal^, och kammarförvandternes lika med
notariernes enligt kollega förslag. Kammarskrifvarnes aflöning får kol -

legium, likasom i underdåniga utlåtandet den 31 Oktober 1873, föreslå
till följande belopp och fördelning:

lön. tjenstgöringepenningar. summa.

vid tillträdet ............................................ 1,500. — 500. — 2,000. kr.,

hvilken aflöning efter 5 års tjenstgöring inom graden skulle höjas med
500 kronor, på lika sätt fördelade.

Arkivkontoret.

Ehuruväl kollega remisser till detta kontor på senare tiden varit
fåtaligare än förr, hvilket härledt sig deraf, att, i följd af vissa förhållanden,
som med nuvarande kamererarens afgång antagligen upphöra,
remisser dit så mycket som möjligt undvikits och tjenstemännen
i provinskontoren i stället i arkivkontoret sjelfve företagit sådana undersökningar,
som af dem kunnat verkställas; så är dock kammararkivet
af alltför stor vigt för kollegium, för att dess öfverflyttande
till riksarkivet skulle kunna tillstyrkas. Om en undersökning i kronans
handlingar behörigen skall kunna verkställas, så måste jordeböc-ker
och de egentliga kronoräkenskaperna vara på samma ställe
att tillgå; men om kammarrättens räkenskaper, som nu till kammararkivet
successivt öfverflyttas, i kammarrätten qvarstadnade, och det
hufvudsakliga af nuvarande arkivet öfverflyttades till riksarkivet, under
det vissa äldre jordeböcker och handlingar funnes i provinskontoren,
hvarest de äro i dagligt bruk, skulle kammararkivet blifva så söndradt,
att eu omfattande och fullständig utredning ur kronans jordeböcker
och räkenskaper vore förenad med stora svårigheter och nästan omöjlig
att verkställa. Kollegium får derföre i underdånighet afstyrka förslaget
om kammararkivets förflyttning till riksarkivet.

Hvad nu vidkommer frågan om de för arkivkontoret erforderlige
tjensteman, så är en kamererare nödvändig för undersökningarnes
verkställande, utredningens sammanfattande och utlåtandens afgifvande
i remitterade mål samt en kammarskrifvare för de nödiga utdragens
utskrifvande, registers upprättande in. m., hvilket ej åt renskrifningsbiträden
kan anförtros. Den till kontoret hörande kammarförvandt,
som eu längre tid varit använd till tjenstgöring å dels första och dels
andra provinskontoret, synes, derest 2:ne kammarförvandter, enligt
kollegii förslag, anställdes å hvarje provinskontor, kunna för framtiden
indragas, hvaremot, om kammarskrifvaretjensten skulle indragas, kammarförvandtstjensten
synes böra bibehållas. Aflöningsvilkoren för dessa

tjensteman lära böra blifva lika med motsvarande tjenstegrader å provinskontoren.

Fullmakt å tjenstegrad.

Under förutsättning af lika kompetens och aflöningsvilkor för nuvarande
lista och 2:dra tjenstegraderne, får kollegium biträda komiterades
förslag, att fullmakt å tjenstegrad utfärdas med rätt för kollegium
att transportera en tjensteman till annan tjenst i samma grad;
dock synes en sådan transport ej böra ske utan tjenstemannens egen
önskan eller medgifvande.

Vikariatsersättning och renskrifningskostnad m. m.

Under förutsättning, att kanslisttjensterne i kollega kansli samt
å advokatfiskalskontoret enligt kollega förslag bibehölles samt ferierna
finge fortfara, skulle det af komiterade förordade anslag till vikariatsersättningar,
renskrifningskostnad ocb flitpenningar åt e. o. tjensteman
och vaktbetjente kunna anses tillräckligt enligt följande kalkyl:

vikariats-ersättning vid sjukdomsfall .......................................... 1,500: _

vikariats-ersättning under semester för kontorens tjenstemän

och sekreteraren, 22 månader efter 750 kronor per år ... 1,375: —

arvoden till amanuenser å kontoren ............................................. 4,000: _

renskrifning å provinskontoren....................................................... 1,000: _

öfverexemplars utskrift i kansliet jemte öfvertryck af rote rings

m. fl. utslag ................................................................ 375: _

tryckning af diverse blanketter ...................................................... 500: _

flitpenningar åt e. o. tjenstemän och vaktbetjente .................. 1,250: —

10,000 kr.

Men. i den händelse att kanslisttjensterne blefve indragna, då den
renskrifning, som af känslisterne nu betrides, skulle bekostas af allmänna
medel, erfordrades en tillökning för detta ändamål af minst

2,000 kronor för kansliet och 300 kronor för advokatfiskalskontoret
äfvensom 4,000 kronor till arvoden åt ständiga biträden i kansliet och
nämnde kontor, . hvarförutan, i händelse af feriernas utbytande mot
semester, den till vikariats-arvoden beräknade post erfordrar en tillökning
åt 1,000 kronor. Under nämnde förutsättning af kanslist-tjensternas
indragning behöfde ock flitpenningarne för e. o. tjenstemän och

vaktbetjente ökas till omkring 2,000 kronor, hvilket belopp för jemn
slutsummas erhållande torde höjas till 2,125 kronor. Kalkylen öfver
nämnde utgifter, förutom renskrifnings- och tryckningskostnader,

skulle då utfalla på följande sätt:

vikariats-ersättning vid sjukdomsfall ............................................. 1,500: —

dito under semester ........................................................................ 2,375: —

arvoden till amanuenser .................................................................. 8,000: —

flitpenningar åt e. o. tjensteman och vaktbetjente .................. 2,125: —

14,000 kr.,

hvilket belopp skulle såsom bestämdt anslag till kollega disposition
utgå. Härtill kommer kostnaden för renskrifning och tryckning; men
som denna kostnad, synnerligen hvad kansliet beträffar, icke låter sig
med säkerhet beräkna, föreslås underdånigst att å kollega stat måtte
för detta ändamål uppföras ett förslagsanslag af..................... 5,000 kronor.

Exp edi tions-lösen.

Hvad komiterade härom (sid. 90 och 91) föreslagit får kollegium
underdånigst tillstyrka med erinran, att sportel-redogöraren, men icke
expeditionshafvande notarien, bör åtnjuta provisionen för den lösen,
som skulle utgå i stämpladt papper.

Vaktb etj eningen.

Med afseende på den vidlyftiga lokal, som för kollegium, dess
kansli och kontor begagnas, och på den mängd af handlingar, som
dels inom verket dagligen skola eftersökas och transporteras, dels
bäras till ledamöter och tjensteman för hemarbete och derifrån återhemtas,
äfvensom på vaktmästarnes åliggande att i tur och ordning
en vecka i sender hålla vakt både eftermiddagar och nätter i kollega
lokal, anser kollegium någon inskränkning ej kunna medgifvas i nuvarande
antalet af de fem vaktmästare, hvilka jemte förste vaktmästaren
i kollegium tjenstgöra; en serskild vaktmästare för arkivkontoret
är äfven behöflig, hvaremot den andre vaktmästaren derstädes synes
kunna indragas.

Med förbehåll, att vaktbetjeningen genom den nya löneregleringen
icke blifver lidande på indragningen af sigillpenningarne, får kollegium
biträda komiterades förslag om aflöningsbeloppen, ehuru med
vilkor af samma fördelning som för kollega embets- och tjenstemän,

och med erinran att förste vaktmästaren lika^ med de öfrige vaktmästarne
synes böra erhålla ett ålderstillägg af 100 kronor. Aflöningen
skulle i öfverensstämmelse med detta förslag utgå och fördelas
sålunda:

lön. tjenstgöringspenningar. summa.

förste vaktmästaren vid tillträdet......... 825. — 275. — 1,100. kr.,

hvilken aflöning efter 5 års tjenstgöring
höjes med 100 kronor, på lika sätt
fördelade;

vaktmästare vid tillträdet ........................ 600. — 200. — 800 kr.,

hvilken aflöning likaledes efter 5 års tjenstgöring höjes med 100
kronor, på lika sätt fördelade.

Stat.

Enligt kollegii här ofvan framställda förslag skulle minskning i
personalen uppkomma genom indragning af 1 notarie, 1 t. f. kanslist
i kansliet, 1 kanslist hos registratorn, 6 kammarskrifvare å provinskontoren
samt en kammarförvandt och en vaktmästare i arkiv-kontoret,
hvaremot skulle tillkomma 3 kammarförvandtor å provinskontoren,
förutom erforderligt antal amanuenser derstädes, och en i registrators-kontoret.
Under antagande att bland de enligt detta förslag
öfvertalige kammarskrifvare ett erforderligt antal finnes, som kan befordras
till kammarförvandter, och sedan kammarförvandten i arkivkontoret
den 1 innevarande månad med döden afgått, hvarom underdånig
anmälan den 8 dennes skett, skulle såsom öfvertalige tjenstemän
och vaktbeijente tills vidare qvarstå 1 notarie, 1 kanslist hos
registratorn, 3 kammarskrifvare å provinskontoren och 1 vaktmästare
i arkiv-kontoret.

Under förutsättning att ålderstilläggen under särskild titel anvisas,
skulle slutsumman af kollegii stat uppgå till ......... 144,900 kr.,

eller i händelse af kanslist-tjensternes indragning, hvaraf
en besparing af 9,600 kronor uppkomme och amanuensers
anställande samt feriernas utbytande mot semester, då
anslaget till vikariats-ersättningar och amanuens-arvoden
m. in. i stället höjes med 4,000 kronor och till renskrifnings-
och tryckningskostnad uppföres ett förslags-an slag

af 5,000 kronor................................................................... 144,300 kr.;

i följd hvaraf, och då kollegii nuvarande stat uppgår till endast

118,000 kronor, en tillökning erfordrades i förra fallet af 26,900 kronor
och i det sednare af 26,300 kronor.

Don af komiterade föreslagna summa för ålderstillägg, 11,000
kronor, synes för ändamålet tillräcklig, och torde böra såsom förslagsanslag
å 7:de hufvudtiteln uppföras.

Sedan kollegium sålunda i underdånighet yttrat sig öfver komiterades
särskilda förslag, får kollegium underdånigst hänvisa till hvad
i lönereglerings-frågan enligt komiterades betänkande blifvit anfördt
af statsrådet och chefen för finans-departementet (sid 4—5), riksdagen
(sid. 40) och vederbörande embetsverk, hvaribland fångvårdsstyrelsen
(sid. 32) i behjertansvärda ord framställt embets- och tjenstemännens
ställning, deras minskade utsigter för framtiden och den
befarade bristen på tjenliga ämnen för tjensternas besättande. Inom
kammar-kollegium är ock förhållandet sådant, att högst få e. o. tjensteman
finnas att förordna till vikarier, och antalet är i ständigt nedgående.
Denna embetsverkens ställning påkallar högt Eders Kong!.
Majds och riksdagens uppmärksamhet, och frågan om ny lönereglering
fordrar sin lösning inom den närmaste framtiden.

Jemte det remissakten återställes, bifogas härhos i underdånighet
protokollsutdrag, innefattande de särskilda meningar, som under handläggningen
af ärendet blifvit anförda, och

kammar-kollegium framhärdar med djupaste vördnad, trohet
och nit,

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar.

AXEL BERGSTRÖM.

Tönnes Hellm. Wrangel. Carl Åug. Fehr. Fr. Bergström.

S. Borgström. L. G. Linde. Fr. M. Sivard.

Referent.

C. J. Hassel

Stockholm den 11 Oktober 1875..

Förslag till stat för kammar-kollegium att tillämpas från och

med år 1877.

Lön: kronor.	Tjenstgö-ringspen-ningar: kronor.	Summa aflöning: kronor.
7,500 4,800 24,000 3,375 3,375 3,375 10,125	2,500 1,600 8,000 1,125 1,125 1,125 3,375	10,000 6,400 32,000 4,500 4,500 4,500 13,500
2,250 24,750 1.500 4.500 1,100 5.500 825 600 3,000	750 8 250 500 1.500 500 2.500 275 200 1,000	3.000 33,000 2.000 6,000 1,600 8,000 1,100 800 4,000
		10,000
		144,900
		144,300

1 president............................

kammarråd.........................

dito.....................................

sekreterare..........................

advokatfiskal ......................

kamererare ........................

dito.....................................

1 tjensteman inom 2:dra tjenste graden.

......................................

11 dito ........................................

kammarskrifvare.......................

dito............................................

kanslist....................................

dito.......................................

förste vaktmästare...............-....

vaktmästare.............................

dito...........................................

Anslag till vikariatsersättningar,
amanuensarvoden, renskrifningsoch
tryckningskostnad samt flitpenningar
åt e. o. tjensteman ock
vaktbetjente ...........................

summa

eller i händelse af kanslisttjensternes
indragning, hvaraf en besparing
af 9,600 kronor uppkomme,
och amanuensers anställande samt
feriernas utbytande mot semester,
då förestående anslag i stället höjes
med 4,000 kronor, och till renskrifnings-
och tryckningskostnad
uppföres ett förslagsanslag af 5,000
kronor.........................................

Efter 5 års tjenstgöring
* inom graden höjes aflöningen
med 600 kronor.

Efter 5 års tjenstgöring
inom graden höjes af>
löningen med 500 kronoi
och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 års tjenstgöring
inom graden höjes af -

ilfter 5 års tjenstgöring
höjes aflöningen med
100 kronor.

Utdrag af Kongl. Maj:ts och rikets kammar-kollega protokoll,
hållet i Stockholm den 11 Oktober 1875.

Närvarande:

Herr t. f. presidenten, kommendören Bergström,

Herrar kammarråden och riddarne: grefve Wrangel,

Fehr,

Bergström och
Borgström,

Adjungerade ledamöterne: advokat-fiskalen Linde,

kamereraren och riddaren Sivard.

S. d. Fortsattes och afslutades öfverläggningen i det den 8 och
9 innevarande månad förekomna mål angående lönereglering m. m. för
kongl. kollegium; och beslöts underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t
enligt registraturet.

Följande från beslutet i mer eller mindre mån skiljaktiga meningar
yttrades, nemligen:

af referenten, advokat-fiskalen Linde:

“I fråga om kanslisttjensternes indragning hyser jag en från
kollegii pluralitet afvikande mening. För så vidt dylika fenster i
andra kollegiala eller med dem jemförliga embetsverk indragas, synes
kammar-kollegium ej böra komma i sämre ställning än de förra i afseende
på tillgång å extra ordinarie tjenstemän. Men för att så vidt
möjligt är fästa yngre tjenstemän vid kollegium — hvilket är af högsta
vigt för att kunna påräkna vikarier vid sjukdomsfall och för semesterregleringens
genomförande — är nödigt att lämpliga exspektansarvoden
tilldelas dem, som vilja utbilda sig för att blifva skickliga att
emottaga ordinarie befattning. Jag får derföre i underdånighet föreslå,
dels att kanslisttjensterne hos kollegium måtte indragas, dels att
för bestridande af de göromål, förutom renskrifning, hvilka nu åligga

sex kanslister i kansliet och andre kanslisten å advokatfiskalskontoret,
ett årligt anslag till amanuensarvoden af fyra tusen kronor måtte beviljas
jemte det af kollegium äskade förslagsanslag till renskrifningsoch
tryckningskostnader af fem tusen kronor.“

Af kamereraren Sivard:

“För egen del anser jag att för vikarie, som sjelf ej innehar
ordinarie lön, arvodet, i öfverensstämmelse med nu enligt Kongl. Maj:ts
nådiga circulär den 23 Januari 1863 gällande föreskrift, icke må bestämmas
lägre än 800 kronor vid kanslistförordnanden och 1,000 kronor
årligen vid förordnande till annan tjenstebefattning; och att i
följd häraf, om ordinarie tjensteman vid tjenstledighet, antingen för
svag helsas vårdande eller under längre tid än två månader för verklig
sjukdom, må anses berättigad att behålla ensamt den å ålderstillägget
belöpande andel af tjenstgöringspenningarne, detta likväl icke
bör äga rum, såvida dessas hela belopp icke öfverstiger sistnämnda
summa. Det torde vara behöflig!, att arvodena icke bestämmas lägre,
då det år efter år visat sig alltjemt mera svårt att till erforderligt antal
få extra ordinarie tjenstemän med intresse för göromålen att i embetsverket
qvarstanna, för att kunna, när sådant påfordras, träda i de
ordinarie tjenstemännens ställe.“

Åf herr kammarrådet Borgström:

“Utom de mål, kongl. kammar-kollegium funnit böra detsamma
frånskiljas, anser jag följande böra kongl. kollegium frångå och från
lokalmyndiglieterne fullföljas omedelbart hos Kongl. Maj:t:

1) mål angående anläggning, indragning eller förändring af lands-,
härads- och sockne- eller andra allmänna vägar, såsom emellan segelleder,
båtleder och farleder m. m., af broar och färjor derå samt sättet
och fördelningen till deras underhållande sommar- och vintertiden å
landet, äfvensom å städernas ägor, då frågan äfven rörer landet; om
gästgifvaregårdars inrättning, indragning eller flyttning; om rättigheten
och skyldigheten att gästgifveri emottaga; om skyldigheten till utgörande
af håll- och reservskjuts, kungs- och kronoskjuts samt om regleringen
deraf och af skjutsskyldigheten i allmänhet å landet, äfvensom
i städerna, då frågan äfven landet rörer. För dessa måls fullföljd
omedelbart hos Kongl. Maj:t har efter mitt förmenande den komité,
som den 26 Maj 1859 afgaf underdånigt betänkande angående förändrad
organisation af styrelse- och förvaltningsverken, anfört giltiga
skäl; och får jag endast, med anledning af hvad deremot blifvit anmärkt,
andraga: att om ock instanserne i justitiemål böra vara trenne,
deraf icke följer, att de böra vara lika många i mål, som angå lämpligheten,
med afseende på lokala förhållande]!, af administrativa för -

faranden; att någon mellaninstans icke finnes för städernes ekonomimål
eller för kommunala mål i allmänhet; att det väl är troligt,
att, derest kongl. kollegii befattning med ifrågavarande mål upphörde,
Kongl. Maj:t skulle blifva besvärad med flera dylika mål, som eljest
icke skulle hafva hos Kongl. Maj:t fullföljts, men att de mera invecklade
sannolikt i hvilket fall som helst komma att dragas under Kongl.
Maj:ts pröfning; samt att, sedan byråer numera inrättats under civildepartementet,
den utredning en del af målen kan erfordra, bör kunna
af departementet lättare åstadkommas. Tvister om hemmans skyldighet
i följd af deras kamerala natur att vidkännas väg- och brobyggnads-,
skjutsnings- eller gästgifveribesvär äro visserligen rena rättstvister,
men för det sammanhang, hvari de kunna komma med frågor
om reglering af dylika besvär, bör det processuela förfarandet i alla
dessa mål vara enahanda. Sådana rättstvister torde dessutom mycket
sällan uppstå;

2) mål rörande deltagande i nybyggnad eller reparation af kyrka
å landet, samt i de städer, der bidrag dertill från landet erhålles, äfvensom
af skolhus å landet, stället för dessa byggnaders uppförande
och byggnadernas beskaffenhet in. m. Dylika ärenden, hvilka till
största delen tillhöra kyrkostämmas handläggning, enligt 2 § i kongl.
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Maj
1862, behandlas stundom å kyrkostämma i sammanhang med andra,
kyrka eller skola rörande angelägenheter, med Indika kongl. kollegium
icke tillkommer eller bör tillkomma någon befattning. Besvär öfver
kyrkostämmas beslut i ärenden af sådan blandad beskaffenhet äga,
enligt 41 § af högstberörde kongl. förordning, Kongl. Maj ds befallningshafvande
och domkapitel att gemensamt pröfva. Ingen lär väl
påstå, att ''det är lämpligt att sådana ärenden från dessa myndigheter
fullföljas, för så vidt de angå kyrko- och skolhusbyggnad, hos kongl.
kollegium, men i öfrig!, likasom kommunala mål i allmänhet, hos
Kongl. Maj:t; och mig förefaller det äfven föga lämpligt, att kyrkoocli
skolhusbyggnadsmål, som icke tillika angå andra kyrkliga eller
skolangelägenheter, afgöras af kongl. kollegium, då detta icke bör
med öfrige kyrko- och skolhusbyggnadsmål taga befattning.

Dessutom synas mig eu del mål, som tillhöra kongl. kollegii
handläggning och pröfning, böra hänskjutas till de allmänna domstolarne.
I afseende å dessa mål får jag hänvisa till mitt yttrande till
kongl. kollegii protokoll för den 8 Januari 1869 vid besvarande af
Kongl. Maj.ds nådiga remiss om upphörande af .styrelseverkens domsrätt,
in. m., endast tilläggande, att äfven mål rörande bro- och färjpenningars
erläggande torde böra af domstolarne upptagas och pröfvas.

Om kong!, kollegii befattning med alla förenämnde, detsamma
nu tillhörande mål upphörde, och, såsom kongl. kollegium förutsatt,
förvaltningen af militieboställena, hvilka äro bestämda att till statsverket,
så fort ske kan, indragas, och af hospitalsegendomarne icke
blefve på kongl. kollegium Överflyttad, skulle två ledamots- samt
några notarie- och kanslistbefattningar i kongl. kollegium kunna indragas.
Jag förmår dock icke inse, hvarför, efter alla militieboställens
indragning till statsverket, en del deraf bör, såsom hittills, förvaltas
af kongl. kollegium, en annan del af annat embetsverk, och jag tager
för gifvet, att kongl. kollegium antingen kommer att skiljas från den
förvaltning af vissa kronoegendomar, som det nu har sig anförtrodd,
eller ock att öfvertaga förvaltningen af så väl förstnämnde egendomar
som andra kronoegendomar, hvilka till statsverket indragas. I båda
fallen måste åtminstone provinskontoren i kongl. kollegium omgestaltas;
men huru denna omgestaltning bör ske, derom är väl för tidigt att
nu sig yttra.

Besvärstiden i administrativa mål, som af kongl. kollegium handläggas,
anser jag böra, såsom hittills, räknas från delfående! af beslutet.
Den af komiterade föreslagna förändring härutinnan skulle
vålla de tvistande ökade kostnader och göra dem beroende af ombuds
pålitlighet, utan att någon sådan fördel vunnes, som uppvägde dessa
olägenheter. Mot komiterades förslag, att besvären skola inlemnas till
Konungens befallningshafvande, som deröfver infordrar vederpartens
förklaring, har kongl. kollegium anfört skäl, hvari jag fullt instämmer.
Det bör ej stadgas såsom regel, att öfver besvär, äfven de orimligaste,
i dessa mål vederparten skall höras före besvärens afgörande.“

Af herr kammarrådet Fehr i följande punkter:

“Formen för besvärsmålens behandling.

Att frångå den från äldre tider och hittills gällande grundsats,
att besvärstiden i administrativa ärenden bör räknas från delfående! af
beslutet, finner jag mig så mycket mindre kunna tillstyrka som lagstiftningen
bör söka på allt möjligt sätt underlätta de rättsökandes
besvär och kostnader i dylika mål och icke vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom dem kunde betagas tillfälle att få sina rättsanspråk äfven
i högsta instans pröfvade. För min del anser jag derföre af högsta
vigt för parterne, att besvärstiden icke beräknas från utslagets utgifningsdag.

Komiterades förslag, att besvären med tillhörande bevis skola i

två exemplar inlemnas eller med posten insändas till Konungens befallningshafvande,
föranleder i förra fallet icke till någon lindring för
rättsökande, då besvären, enligt hittills stadgad ordning, icke skola
tvefaldt ingifvas, och parten måste hafva ombud hos Konungens befallningshafvande
likaväl som nu hos kongl. kollegium. Men skilnaden
blefve den, att då ombudet hos kongl. kollegium inlemnat besvären
och dem till kommunikation uttagit, i händelse sådant bör ega rum,
det icke vidare hade att med målet skaffa, derest den klagande icke
önskade afgifva påminnelse emot vederpartens förklaring, så väl klagande
som förklarande part deremot i begge fallen, enligt komiterades
förslag, nödsakades hos Konungens befallningshafvande hålla ombud,
för att tid efter annan efterhöra utslag i målet och, sedan det från
kongl. kollegium ankommit, detsamma hos Konungens befallningshafvande
inom rätter tid utlösa. Det torde vara klart, att icke obetydliga
kostnader härigenom skulle för parterna uppkomma. Uti väg- och
skjutsmål samt andra ärenden, der flera kommuners rätt är i fråga,
måste hvarje kommun i sådant fall hafva ombud, för att innan fatalietidens
utgång utlösa det utslag, som för hvarje kommun utfärdats, och
sådant komme ock att medföra utgifter, som nu kunna undvikas, hvartill
kommer den omständighet, som icke heller bör förbises, att vederbörande
blefve beroende af ombudens påpasslighet.

För öfrigt torde böra i underdånighet erinras emot komiterades
antagande, att öfver alla besvär, som inkommit under iakttagande af
de gifna föreskrifterna, vederparternes förklaringar skola infordras, att
förhållandet icke är sådant; ty stundom kunna besvären vara af den
beskaffenhet, att de utan kommunikation med vederparten böra afgöras.

För Konungens befallningshafvande, som redan nu äro öfverhopade
af en mängd olikartade ärenden, måste det derjemte medföra
mycken svårighet att med den noggranhet, som erfordras, hålla hand
deröfver, att förklaringar öfver inkomna besvär afgifvas inom den stadgade
tiden, och att, vare sig förklaring afgifvits eller ej, besvärshandlingarne
derefter till kongl. kollegium så snart som ske kan insändas.

Kanslisterna.

Då genom kongl. brefvet don 23 November 1860 kanslisternes
antal nedsattes från 6 till 4 jemte det ett extra anslag af 2,000 r:dr
anvisades till kanslistgöromålens befrämjande inom kanslistgraden, anser
jag någon tillökning af kanslist^ensterne icke böra ifrågakomma,
utan tillstyrker deremot i underdånighet att eu kanslisttjenst ytter -

ligare indrages, så att antalet blir 3, men att ett extra anslag, motsvarande
2 kanslistlöner enligt kongl. kollega förslag eller 3,200 kronor,
likasom år 1860, ställes till kongl. kollega disposition för kanslistgöromålens
befrämjande inom kansliet.

För kongl. kollegium är det af vigt, att hafva några ordinarie
tjensteman äfven i denna grad, på det embetsverket vid notariers förfall
eller förordnande till högre tjenstebefattning må ega tillgång på
fullt skickliga vikarier att deras tjenster förrätta.

Provinskontoren.

I strid med hvad komiterade tillstyrkt, anser jag den nuvarande
fördelningen af tre provinskontor icke böra undergå förändring. Erfarenheten
har tillfyllest ådagalagt, att denna fördelning är grundad
på ett noggrant bedömande af de särskilda ärendens beskaffenhet, som
till provinskontorens behandling förekomma, och då man tager i närmare
betraktande de många provinsiela skiljaktigheter, som i Sverige
förefinnas, skall man lätt öfvertyga sig om de oberäkneliga svårigheter,
som skulle uppstå, om blott en kamererare skulle finnas. Det
blefve omöjligt för denne att eg a kännedom om alla de olika författningar
och särskilda föreskrifter, till större delen upptagna i icke
tryckta kongl. bref, som på mängden af olikartade mål böra eg a tillämpning;
och hans bestyr med att ensam hålla tillsyn öfver och leda
arbetet inom det nya s. k. kameralkontoret, fördela göromålen emellan
tjenstemännen och gå dem tillhanda med erforderliga upplysningar för
målens utredning, äfvensom att vaka öfver att alla anteckningar i
jordeböcker, roteringsverk, arrendeförteckningar och öfriga handlingar
blefve rätt utförda, skulle till den grad upptaga hans verksamhet, att
föga tid blefve öfrig för honom att sjelf afgifva memorial i de vigtigare
målen, för hvilka hans större sakkunskap erfordrades. Jag finner
det derföre vara af synnerlig vigt, att tre kamererare äro att tillgå,
på det att nöjaktig kännedom hos hvarje kontorschef må finnas om
de särskilda ärenden, som till kontorets handläggning höra, så att
dessa med fullständig sakkännedom kunna blifva af kontoret utredda.
Någon ensidig utbildning är häraf ingalunda att befara.

Enär kongl. kollegium, enligt 11 § 4 mom. i den för kongl.
kollegium utfärdade nådiga instruktion, har åliggande att flytta tjensteman
från ett kontor till ett annat, der göromålen fordra mera arbetskraft,
är tillräckligt sörjdt derför, att icke det missförhållande, som
komiterade synes antaga, skall inträffa, att nemligen tjenstemännen

inom ett kontor kunnat längre tid varit alltför mycket öfverhopade af
arbete, under det tjensten lemnat icke ringa tid ledig för deras kamrater
i ett annat kontor.

Då ingen verklig fördel för målens behandling, men väl många
och stora olägenheter skulle uppkomma om komiterades förslag i denna
del vunne nådigt bifall, kan jag icke annat än detsamma, lika med
kongl. kollegium, i underdånighet afstyrka.

Fullmakt å tjenstegrad.

För min del kan jag icke biträda komiterades förslag, att fullmakt
icke må utfärdas å viss tjenst utan å tjenstegrad, enär inom
kammar-kollegium förhållandet mellan de bestyr, som åligga de särskilda
tjensteman i samma grad uti kongl. kollegii kansli och kontor
äro af så olika beskaffenhet, att en tjensteman vid kansliet icke derföre
är lämplig att öfvertaga kontors göromål eller en kontorstjensteman
att fullgöra hvad en tjensteman inom kansliet tillkommer. Komiterade
hafva på kongl. kollegium velat tillämpa den grundsats de uttalat
i afseende å vissa kongl. hofrättens tjenstemän, men det torde

vara klart, att hofrättens tjenstemän i allmänhet hafva mera likartade

göromål och icke af den skiljaktiga natur, som hos kongl. kollegium i
samma tjenstegrad förekomma. Principen har," så vidt mig är bekant,
tillämpats endast på riksbankens tjenstemän, och der synes den vara
fullt befogad. På grund af hvad nu blifvit anfördt, anser jag mig

böra underdånigst tillstyrka, att fullmakt må, såsom hittills egt rum,

utfärdas å viss tjenst, hvilket ock mest öfverensstämmer med såväl
embetsverkets som tjenstemännens sanna fördel.

V aktb etj eningen.

Då kongl. kollegium icke saknar tillgång på ett betydligt antal
extra vaktmästare och då göromålen i allmänhet för vaktbetjeningen
icke kan anses vara så ansträngande att, utom förste vaktmästaren
och en särskild vaktmästare i arkivkontoret, jemväl fem vaktmästare
erfordras, anser jag mig böra tillstyrka bifall till komiterades förslag,
att antalet af de vid kongl. kollegium anställde fem vaktmästare må
minskas till fyra.u

Af herr kammarrådet grefve Wrangel:

“I afseende på det olämpliga och i vissa fall skadliga af löne -

förmåners fördelning i lön, tjenstgöringspenningar och ålderstillägg
bibehåller jag visserligen samma öfvertygelse, som jag yttrade den
31 Oktober 1873, då fråga derom senast hos kongl. kollegium förevar,
ty hvad är lön annat än ersättning i penningar för tjenstgöring, således
tjenstgöringspenningar, och hvarföre då tillskapa nya benämningar
för att inveckla i stället för att förenkla förhållandena; och kan
icke denna inveckling föranleda dertill, att embets- och tjenstemän
längre qvarstanna i tjenst än för ärendenas gång vore fördelaktigt,
för att komma i åtnjutande af eller få bibehålla inkomster, som de
genom denna fördelning eljest skulle komma att förlora, enär pensionen
vid afskedstagande! ej beräknas efter samtliga löneförmånerna.
Men då redan nu är föreskrifvet, att den som har i lön öfver 3,000
kronor ej får i pension åtnjuta mer än fyra femtqdelar deraf, vill jag,
under förutsättning att ålderstillägget alltid komme att utgöra förhöjning
på sjelfva lönen, och att pensionen vid afskedstagandet komme
att blifva lika med dessa båda löneförmåner tillsammanstagna, så att
alltså endast de s. k. tjenstgöringspenningarne då komme att förloras,
icke skilja mig från kongl. kollegii förslag i dessa hänseenden, likasom
jag vill lemna allt hvad kongl. kollegium i afseende på siffran
för löner m. m. föreslagit utan anmärkning.

I det alternativa förslag kongl. kollegium framställt, att uppflyttning
till högre lön, d. v. s. åtnjutande af ålderstillägg, kunde förhindras
deraf, att vederbörande embetsverk eller Kongl. Maj:t funne afbrott
i tjenstgöringen eller annat förhinder “dertill44 föranleda, kan jag
icke instämma. Alderstilläggs tilldelande kan icke åsyfta åstadkommande
af någon ökad arbetsprodukt, utan blott fyllande af ökade behof,
som man förutsatt med tilltagande lefnads- och tjensteålder komma
att inträda. Må man vid befordran till embete eller tjenst samvetsgrant
pröfva en persons förtjenst och skicklighet dertill, men må
man icke, så länge han qvarstår deri, mer eller mindre godtyckligt
bevilja eller afslå en för honom afsedd och af honom påräknad löneförhöjning,
om hvilken från början icke varit fråga om huru mycket
han förtjena!, utan huru mycket han behöfver densamma. Uti de embetsverk
der olikhet i lönegrader funnits inom samma tjenstegrad, såsom
för kammarråd, notarier och kammarskrifvare i kongl. kollegium,
revisorer i kongl. kammarrätten o. s. v., har mig veterligen icke heller
någon sådan pröfning egt rum, utan man har i tur och ordning uppflyttats
till den högre lönen; och för min del skulle jag vilja på det
högsta undanbedja mig att nödgas ingå i bedömande om den eller
den tjenstemannen gjort sig förtjent af den löneförhöjning hans tjenst
tillkommer.

Under åberopande, lika med kongl. kollegium, af dess underdåniga
utlåtande den 15 Oktober 1859 i afseende på bibehållande af
kongl. kollegii befattning med väg- och skjutsmålen, anhåller jag att
dertill ytterligare få lägga några skäl. Grunden dertill, att de i 7 §
af kongl. kollegii instruktion den 16 Februari 1838 uppräknade mål
tillhöra kongl. kollegii handläggning, är att finna i 2 § deraf, och är
ingen annan än den, att samma embetsverk, som har att göra med
jordens skattskyldighet, äfven har befattning med de jorden åliggande
extra ordinarie skyldigheter och besvär. Allt hvad som angår den
skattskyldiga jordens bördor har ansetts böra behandlas af ett och
samma centralverk. Att härifrån städerna äro uteslutna, beror derpå,
att deras jord är fri från ordinarie ränta, således i ursprunglig mening
skattfri, och att det för dem ansetts för ett privilegium att få, utan
mellaninstans, från lokalauktoriteten vända sig till Kongl. Maj:t. Men
utom det principielt vigtiga deruti, att frågor om räntor och om besvär
röna enahanda processuel behandling, tala andra skäl för ifrågavarande
kommunikationsärenders bibehållande hos kongl. kollegium.
Onekligen äro länsstyrelserne i allmänhet bättre och på närmare håll
i tillfälle att bedöma hvad som för kommunikationsanstalterna i hvarje
särskild ort kan behöfva göras, än hvilken öfverordnad auktoritet som
helst. De lära icke heller någonsin haft att beklaga sig öfver att icke
kongl. kollegium fästat förtjent afseende på deras åsigt och omdöme i
dylika frågor. Men härvid kan ofta hända och har äfven händt, att
stridiga intressen söka göra sig gällande och att det ena eller andra
af dessa kan utöfva ett inflytande, som mera beror på den persons
eller meningsgrupps verksamhet och energi, som representerar detsamma,
än på det sakförhållande, som derför ligger till grund. I sådana
fall, der det är fråga om att skilja person från sak, har nu kongl.
kollegium, såsom stående på afstånd, vida lättare än länsstyrelserna
att göra sig oberoende af de särskilda intressenas påtryckning. Man
kan visserligen säga detsamma om Kongl. Maj:t; men huru mycket
lugnare och värdigare ställer sig icke förhållandet för högsta regeringsmakten,
om striden redan brutit sig hos ett mellanliggande embetsverk
än om den i all sin hetta skulle fullföljas hos regeringen,
helst den omständighet, att det ointresserade embetsverket redan i
frågan meddelat utslag, lägger en icke obetydlig vigt i vågskålen för
det resultat, som deri innefattas och som måste med objektiva skäl
och grunder vederläggas för att kunna häfvas.

Jag anhåller underdånigst, att dessa omständigheter måtte tagas
i behörigt betraktande innan man besluta!'' sig för att taga kommunikationsärendena
från kongl. kollegium.

I fråga om formerna för landskamererares, kronofogdars och häradsskrifvares
tillsättning, tjenstledighet och afsnedande, anser jag tillräckliga
skäl ej vara anförda för att frångå nuvarande förhållandet.
Komiterade anse alla dessa mål böra skiljas från kongl. kollegium,
som åter vill fortfarande få yttra sig om dessa tjenstemäns tillsättning,
då besvär öfver förslagen dertill blifvit anförda, men anser åt statsrådet
och chefen för civildepartementet böra uppdragas att afgöra frågor
om kronofogdars och häradsskrifvares tjenstledighet, då den icke
öfverskrider sex månader. Då frågorna om beskattningsväsendet i första
hand behandlas af bemälte tjensteman och sedermera af kongl.
kollegium, är det icke så utan intresse för kongl. kollegium att känna
hvilka personer dermed hafva befattning, och det torde utöfva en
helsosam kontroll på länsstyrelserna, att deras förslag till sådana tjenster
alltid måste -genomgå kongl. kollegii skärskådande, äfven om besvär
deröfver icke anföras. Hvad åter frågorna om tjenstledighet beträffar,
så hafva komiterade redan erinrat, att emellan åren 1855 och
1861 sådane frågor afgjordes af Kongl. Maj:t, hvilket dock befanns
olämpligt och återgick till gamla förhållandet. Att nu deremot uppdraga
detta åt chefen för civildepartementet, hvilken höge embetsman
allmänt anses behöfva lindring i sina göromål, skulle icke allenast
strida mot denna åsigt, utan ock utgöra ett steg till införande af en
ministerstyrelse, som icke ännu i denna utsträckning ingått i allmänna
rättsmedvetandet. Den pröfning af skälen för tjenstledighet, hvilken
stundom ledt till inskränkning deri, om ej till afslag derå, synes ock
för sådane tjensteman hellre böra tillhöra do embetsverk, som närmast
hafva att göra med beskattningen och uppbörden, än det statsråd,
som bör få egna sin tid odeladt åt skötandet af den inre administrationen.
Och att frågor om afsked böra behandlas lika med dem om
tillsättning af tjenster är ju blott en naturlig konseqvens.

Mot de af komiterade föreslagna förändrade former för besvärsmålens
behandling hafva kongl. kollegium och isynnerhet herr kammarrådet
Fehr anfört skäl, hvari jag visserligen fullt instämmer, men
hvilka jag anhåller att få något närmare utveckla. Orsaken hvarföre
olikhet bör eg a rum i beräkningen af tiden för fullföljd af besvär i
ekonomiska och i juridiska mål, i det att uti de senare besvärstiden
beräknas från utgifningsdagen af det beslut, som öfverklagas, hvilken
dag ett ombud kan hos vederbörlig auktoritet efterhöra, men i de förra
från det sakägaren sjelf erhållit utslaget eller hört det uppläsas i kyrkan,
är efter mitt omdöme egentligen den, att i vanliga rättstvister
fråga endast är om tolkning af en lagparagraf och dess tillämpning på
det förevarande fallet, hvilket hvarje lagfaren person kan bedöma, då

deremot i ekonomiska mål skälen ofta hemtas från lokala förhållanden,
hvilka mången gång endast sakägaren sjelf eller hans i orten och för
tillfället antagna ombud kan på ett för honom tillfredsställande sätt
göra gällande. Derföre är det af så stor vigt för honom att få utslaget
i händerna och att derefter hafva tillräcklig tid på sig att framställa
sina skäl till ändring deruti. Hvad som blifvit anfördt angående
svårigheten att erhålla giltiga kommunikationsbevis anser jag vara af
ingen vigt; ty när fjerdingsmannen kommer till sakägaren eller kyrkan
med utslaget och tillser, att derå tecknas bevis om kommunikation
eller uppläsning, samt återför ett likalydande kommunikationsbevis
till sin säkerhet, hvilket derefter i vederbörlig ordning tillsändes
Konungens befallningshafvande, så måste väl kommunikationen vara
behörigen verkställd och styrkt. Att åter menighet förunnats 15 dagars
längre besvärstid än enskilde, har sin grund deruti, att för att
menighet skall kunna besvära sig fordras dess sammankallande till
kommunal- eller kyrkostämma, hvarom kungörelse efter behörig anmälan
skall utfärdas och denna stämma inom viss tid derefter hållas,
hvarvid först beslut i ämnet kan fattas. När nu dessa former för
kommunikation och besvärstid blifvit så nyligen stadgade som genom
kongl. förordningen den 14 December 1866, får jag tillstyrka, att dervid,
äfven i afseende på förlängd besvärstid för vissa aflägsnare orter,
måtte förblifva. Att besvärande ingenting skulle vinna genom att
äga ingifva eller med posten insända sina besvär till Konungens befallningshafvande,
i stället för att som nu ingifva dem till kongl.
kollegium, är redan anmärkt, emedan de i allt fall måste hålla ombud
hos Konungens befallningshafvande, för att efterhöra tiden för utslagets
utbekommande, och derutöfver äfven hos kongl. kollegium, i fall de,
som ofta händer, vilja afgifva påminnelser mot vederbörandes förklaringar,
hvilken förmån, efter behörig pröfning af kongl. kollegium, väl
icke bör dem betagas. Besvärens ingifvande i dubbla exemplar med
ofta vidlyftiga bilagor och all den pröfning och omgång för länsstyrelserna,
som deraf enligt komiterades förslag förorsakas, undvikes
ock genom deras ingifvande till kongl. kollegium. Men derigenom
vinnes äfven flera andra fördelar. Om besvären uppenbarligen för
sent inkommit eller målet eljest påtagligen är desert, så kan kongl.
kollegium genast utan någons hörande förklara detta, och det måtte
väl vara lämpligare, att kongl. kollegium får pröfva ett sådant förhållande
i till sig ställda besvär, än att det skall tillkännagifvas för
kongl. kollegium af en underordnad embetsmyndighet. Ej sällan
händer ock, att mål orätt hänvisas till fullföljd hos kongl. kollegium
af Konungens befallningshafvande; i sådana fall plägar besvärshän -

visningen ex incommunicato upphäfvas, men naturligtvis skulle, om
besvären ingåfves till Konungens befallningshafvande, denne alltid
kommunicera dem med vederparten, föranledande till onödig skriftvexling
och tidsutdrägt. Vidare kan besväranden begära inhibition i
utslagets verkställighet; sådane besvär föredragas alltid före kommunikationen
hos kong!, kollegium, och om, såsom någon gång händer,
det då befinnes, att genom beslutets verkställighet syftemålet med
ändringssökandet antingen skulle alldeles förfelas eller skadliga förvecklingar
deraf uppstå, beviljas inhibitionen; hvilken åtgärd Konungens
befallningshafvande, då det vore fråga om dess eget beslut, naturligtvis
aldrig skulle vidtaga. Man synes föreställa sig, att det alltid
skulle blifva så tryggt och beqvämt för kongl. kollegium att i
komplett skick få emottaga besvärsmål! från Konungens befallningshafvande
; men erfarenheten har visat, att detta äfven med nuvarande
former, då kommunikationen besörjes från kongl. kollegium, långtifrån
är förhållandet, ty när besvärsakten inkommer från Konungens befallningshafvande,
händer än att alla vederbörande icke blifvit hörde, än
att kommunikationsbevis saknas för personer, som utslaget motgått,
men hvilka ännu icke besvärat sig, än att klaganden ej blifvit hörd
öfver förklarandens desertionspåstående, än att Konungens befallningshafvande
i sitt utlåtande ej vidrört sådane af parterne åberopade förhållanden,
som hafva inverkan på målets utgång in. m. Då de föreslagna
förändringarne alltså icke skulle komma att förenkla utan att
inveckla behandlingen af ifrågavarande slags mål, lända de deruti intresserade
personer till förökadt besvär, skriftvexling och osäkerhet,
öka arbetet för länsstyrelserna utan att nämnvärdt lätta det för kongl.
kollegium samt ställa det. sednare i ett otjenligt beroende af de förra,
kan jag ej annat än i underdånighet afstyrka hvarje annan förändring
i besvärsmålens behandling, än att kommunikationen deraf alltid måtte
besörjas af kongl. kollegium, och inlemmandet dit af kommunikationsbevis
af ståndspersoner således upphöra.

När ferietiden för kongl. kollegii ledamöter genom kongl.
brefvet den 22 Februari 1.850 inskränktes från tre till två månader,
skedde detta med samtliga dåvarande kollegii ledamöters fulla samtycke,
hvilka nogsamt insågo, att de icke utan men för ärendernas
gång kunde begagna så långa ferie]- som instruktionen förut medgaf.
Att och hvarföre denna ferietid icke kan och bör vidare inskränkas,
bär kongl. kollegium i sitt underdåniga utlåtande tydligt tillkännagifvit.
Komiterade hafva i sitt förslag till feriers utbytande mot semester
och dennas åtnjutande af alla tjensteman utgått från den, såsom
det synes, lofvärda åsigten, att ärendernas gång derigenom skulle

påskyndas, tjenstemännen uppöfvas att livar i sin ordning sköta högre
befattningar och derigenom äfven erhålla ökad inkomst. Men frågan
bör härvid icke inskränkas dertill, huru skyndsamt, utan äfven huru väl
ärenderna komma att handläggas under ledamöternes ferietid. De
flesta af dem äro nemligen icke af så löpande beskaffenhet som i flera
andra embetsverk, utan erfordra en undersökning, ett arbete och en
författningskännedom, äfvensom en kontinuitet i behandlingen, som
göra det önskvärdare, att de handläggas af en ordinarie ledamot
än af en tillfällig vikarie. Det gör derföre i allmänhet mindre skada,
att de hvila ett par månader för att med stärkta krafter bearbetas af
den förre, än att de skulle med mindre erfarenhet under ferietiden
handläggas af den sednare. Att verkligt angelägna mål under denna
tid komma att behörigen handläggas, äfven om referenten vore frånvarande,
derom hafva kongl. kollega president och ledamöter hittills
alltid dragit försorg; och då detta otvifvelaktigt komme att ske jemväl
hädanefter, får jag, lika med kongl. kollegium, i underdånighet afstyrka
det föreslagna utbytet af kammarrådens ferier mot semester
och embetenas skötande under tiden af vikarier.

De skäl, som af komiterade anförts för indragning af kanslisttjensterna,
synas mig icke vara bindande. Man har icke alltid i stället
för ordinarie kanslister extra ordinarii tjenstemän att påräkna, men
deremot fordras, för att angelägna expeditioner alltid på stället må
kunna utskrifvas och affärdas, tillgång på tjenstemän, Indika för detta
ändamål kunna till tjenstgöring påkallas. Dessutom åtgår i ett så
mångsidigt embetsverk och med så svåra göromål som kongl. kollegium
en icke så obetydlig tid innan en extraordinarie, äfven om lian
fortfarande derstädes tjenstgör, hvilket icke af en sådan kan påräknas,
blir verkligt användbar att tjenstgöra såsom notarie. I allmänhet synes
man i vår tid alltför mycket förbise vigten deraf, att upbilda
yngre tjenstemän och fästa dem vid ett embetsverk, hvarigenom de få
kärlek till ärenderna och uppfostras till duglighet, först för detta embetsverk
och sedan för hela den inre administrationen, utan man tyckes
blott tänka: kanslistgöromål är renskrifning, dertill kan man taga
hvilken renskrifvare som helst. Men att embetsverket derigenom äfventyra!-,
att angelägna expeditioner kunna förkomma, att de icke i
tid blifva färdiga och afsända, att oordning och slarf derigenom uppkomma
samt att embetsverket saknar en plantskola för dugliga tjenstemän
i högre grader, derpå lägger man ingen vigt. Jag instämmer
derföre i kongl. kollegii tillstyrkande af kanslistfjensternas bibehållande,
men tillägger, med åberopande af mitt underdåniga yttrande den 31
Oktober 1873, att en kanslist äfven bör biträda registratorn och

denne icke göras till entreprenör för göromålens bestridande inom
sitt kontor.

Beträffande provinskontorens ocli deras kamererares antal är
jag för ingen del tveksam, utan lika med herr kammarrådet Fehr
fullt bestämd, att ingen indragning deraf bör ske. De provinsiela
skiljaktigheterna i afseende på beskattningsväsendet inom rikets södra,
mellersta och norra landskap äro sådana, att hvardera gruppen bör
hafva sitt eget kontor, om ock några af de mellersta länen, för att ej
med göromål öfverhopa ett enda kontor, kunna och böra såsom nu
fördelas på de tvenne öfriga. De tre kamererarne äro och hafva alltid
varit bland kongl. kollegii angelägnaste, vigtigaste och med arbete
mest ansträngde tjenstemän, och indragning af eu eller till och med
tvenne af dem skulle ej hafva annan påföljd än att betydligt förlama
kongl. kollegii verksamhet. Det är dessutom icke så illa bestäldt som
komiterade föreställa sig med enheten i åsigter inom de särskilda kontoren
i afseende på handläggningen af enahanda slags mål, ty alla
kongl. bref och kongl. kollegii föreskrifter, som böra lända till efterrättelse
vid särskilda likartade ärenders behandling, pläga alltid meddelas
alla tre provinskontoren och af dem sedermera med sorgfällighet
iakttagas. Med tillfredsställelse har jag erfarit, att provinskontorens
kamererare lägga sig all vinning om att icke allenast nöjaktigt
utreda målen och anskaffa alla tillgängliga upplysningar, äfven
ofta från andra embetsverk, utan ock ått noggrant studera författningarne
och ur dem bilda sig ett omdöme till ledning för målens afgörande.
Hvarje rubbning i detta nu existerande goda förhållande vore således
till skada för kongl. kollegium och för de allmänna ärenderna samt
måste derföre af mig allvarligt afstyrkas.

Man har i sednare tider tyckts göra sig det begrepp om arkivkontoret,
att detta endast skulle vara af vigt fö]- den historiska
forskningen, och denna tanke synes ligga till grund för komiterades
förslag att öfverflytta detta kontor till kongl. riks-arkivet. Om eu
sådan åsigt härleder sig derifrån, att arkivkontorets nuvarande
kamererare är den kunskapsrikaste man, som nu finnes i afseende på
svenska beskattningsväsendets historia, må lemnas derhän; säkert är,
att man dervid då endast fästat sig vid ena sidan af detta kontors
användbarhet, med förbiseende af den andra, att tjena till gagn vid
nu förekommande ärendens behandling. Så snart det blir fråga om
undersökning af ett beskattningsföinhållande, som sträcker sig genom
en längre följd af år, måste arkivkontorets skatter anlitas, och då
alla sådana frågor tillhöra kongl. kollegii handläggning, är del alltså
nödigt, att äfven detta kontor hör dit, att dess tjenstemän i allt bero

af kongl. kollegium och af detsamma sättas i verksamhet, samt att
dess för kongl. kollega embetsverksamhet nödiga handlingar icke derifrån
bortdragas. Men deremot skulle utan skada, och till och med till
vinst för utrymmet, de från kongl. kammarrätten dit öfverflyttade räkenskaper
från militie- och civilräkenskaps-kontoren kunna från arkivkontoret
skiljas och annorstädes förvaras, enär de aldrig för undersökning
i de kongl. kollega befattning tillhörande ärende!- behöfva begagnas.

Hvad slutligen angår fullmakts utfärdande å tjenstegrad i stället
för å viss tjenst, med deraf följande skyldighet att efter omständigheterna
tjenstgöra å kansli- eller kontorssidan, biträder jag helt och hållet
herr kammarrådet Fehrs mening. Man Båge hvad man vill, så är och
blir det vanligtvis alltid en skilnad emellan skrif- och räknekarlar,
härrörande af personernas naturliga anlag och fallenhet för det ena
eller andra af dessa göromål. En och annan kan visserligen undantagsvis
lika väl användas till uträkningar och sifferuppställningar som
till uppsättning af expeditioner och motivering af beslut, men i regeln
äro dessa egenskaper icke förenade, utan oftast inträffar, att den, som
är van vid och har lust för att tänka och skrifva i allmänna ärende!-,
känner en viss motvilja för att befatta sig med kalkyler, hvilka deremot
utgöra en kär sysselsättning för en annan, som åter å sin sida
helst lemna!- åt den förre hvad som hörer till frågors bedömande och
stilens polering. Lika litet som det fallit någon in, att landssekreterare
skiftevis kunde tjenstgöra som landskamererare, eller länsnotarie!!
som länsbokhållare och tvertom, lika litet bör sådant göras till regel
för motsvarande tjenstegrader inom kongl. kollega kansli eller kontor.
Man skulle dermed hvarken göra tjenstemännen eller det allmänna
någon tjenst, utan gör derföre bäst att låta hvar och en fortfarande
arbeta på det sätt, för hvilket han äger utbildning och fallenhet.44

Af herr t. f. presidenten Bergström:

“Det synes lämpligt, att, på sätt komiterade föreslagit, den embets-
och tjensteman tillkommande aflöning fördelas i egentlig lön
och s. k. tjenstgöringspenningar, hvilka senare för tider, då tjensten
förrättas icke af tjenstens innehafvare sjelf utan af vikarie, i allmänhet
böra tillgodokomma, icke den förre, utan den senare. Men enligt
min åsigt bör icke allenast den aflöning-, som tillkommer embets- och
tjensteman vid hans tillträde af tjensten, utan äfven den förhöjning i
aflöning eller s. k. ålderstillägg, som efter viss tids fortsatt innehafvande
af samma tjenst må vara medgifven, utgöra föremål för föreslagna
fördelningen i lön och tjenstgöringspenningar; hvadan jag icke
kan biträda komiterades åsigt, att förhöjning i aflöning skall eg a rum

antingen ensamt på lön eller ock ensamt på tjenstgöringspenningar,
men icke på båda dessa aflöningsbelopp. Vidare håller jag, med afvikande
från komiterades förslag, före, att fördelningen af den hvarje
befattning åtföljande hela aflöning i lön och tjenstgöringspenningar
bör ske efter en allmän och gemensam, en gång för alla faststäld
grund. Med föranledande af bestämmelserna i kongl. cirkuläret den
9 November 1860 torde derföre egentliga lönen böra bestämmas att
utgöra V4 ock tjenstgöringspenningar XJ4 af hela aflöningsbeloppet.

Äfven i fråga om tjentgöringspenningars användande afviker min
åsigt från komiterades förslag.

Enligt den för närvarande gällande, uti nyssåberopade cirkulär
mom. b förekommande bestämmelse må vid sjukdomsförfall, då tjenstledighet
på grund af lagligt läkarebetyg erhålles, afdrag å lönen icke
ega rum under de tvenne första månaderna; men, om dylikt förfall
räcker derutöfver, skall å lönen afdrag, ej öfverstigande J/4, verkställas.
I detta författningsrum särskiljes icke emellan det fall, då till följd af
sjukdom, som gör tjensteman alldeles oförmögen att förrätta sin tjenst,
ledighet derifrån beviljas, och det fall, då på grund af lagligt läkarebetyg
tjensteman undfår ledighet för vårdande eller förbättrande af
försvagad helsa. Ett sådant särskiljande hafva deremot komiterade
föreslagit; och äfven jag förordar en dylik åtskilnad; men, i olikhet
med komiterades mening, anser jag den tid, under hvilken med verklig
sjukdom behäftad och till följd deraf tjenstledig embetsman må
vara befriad från afdrag å aflöningen, böra bestämmas, icke till en
månad, såsom komiterade föreslagit, utan, i enlighet med nyssåberopade
författning, till tvenne.

I händelse ålderstillägg förunnas, måste, om, enligt min åsigt,
detta jemväl fördelas i egentlig lön och tjenstgöringspenningar, inträffa,
att bland tjenstebefattningar af samma grad och beskaffenhet
en eller flera betinga tjenstgöringspenningar till högre belopp än andra.
Skilnaden utgör och motsvarar nemligen V4 af ålderstillägget. I de
fall, då tjenstledig tjensteman, hvilken åtnjuter ålderstillägg, skäligen bör
afstå tjenstgöringspenningar till fulla beloppet, synes mig den del deraf,
som motsvarar 1/4 af ålderstillägget, icke ovilkorligen böra tillgodokomma
den tjenstförrättande vikarien, utan, der så ske kan, besparas
statsverket. Till sådana fall räknar jag dem, att embets- eller tjensteman
undfår ledighet för vårdande af enskilda angelägenheter eller utförande
af särskilda uppdrag. Deremot finner jag billigt, att i händelse
embets- och tjensteman undfår ledighet för vårdande af svag
helsa eller ock, efter att hafva på grund af verklig sjukdom åtnjutit
tjenstledighet under två månader utan att för denna tid vidkännas

något afdrag å aflöningen, till följd af samma sjukdom erhåller ytterligare
tjenstledighet, ifrågavarande V4 af ålderstillägget, derest sådant
af embets- och tjenstemannen åtnjutes, bör få af honom uppbäras,
emot det han afstår öfriga tjenstgöringspenningar till den som tjensten
förrättar.

Vidkommande komiterades förslag, att tjensteman af lägre grad
skall vara skyldig att, om han dertill förordnas, bestrida tjenst i högre
grad, utan att derför under semestervikariat åtnjuta ersättning; så enär
naturliga förutsättningar för billigheten af sistberörda bestämmelse, att
tjenstemans af lägre grad vikariat för annan tjensteman af högre grad
under den senares semester icke skall medföra rätt till någon ersättning,
synas vara dels att tjenstemannen af lägre grad sjelf i sin ordning
under året får åtnjuta semester, dels ock att vikariat utan ersättning
icke varar längre tid, än den, hvarunder tjenstemannen af lägre
grad är berättigad till semester; torde dessa förutsättningar böra uttryckligen
göras gällande genom ett tilläggsstadgande af innehåll, att, om
tjensteman i lägre grad, som förordnas att,. under det tjensteman i
högre grad begagnar semester, förestå den senares tjenst, sjelf icke
kan under året komma i åtnjutande af sådan förmån, eller han förpligtas
att under året mottaga ett eller flera dylika vikariat, som
hvarje för sig eller tillsammans vara längre, än hans egen semestertid,
ersättning, i förra händelsen för hela vikariatstiden och i den senare
för den Överskjutande tiden, bör den vikarierande tjenstemannen tilldelas
med belopp, motsvarande V4 af den med den högre tjensten förenade
aflöning, deri icke inberäknadt ålderstillägg, mot det han till
den, som hans tjenst under tiden förrättar, afstår proportionel andel
af egen aflöning.

Komiterades förslag, att “löneförhöjning efter viss tids tjenstgöring
icke md tillträdas med mindre vederbörande embetsverk eller, för de med
kongl. fullmakt för sedd e, Kongl. Maj:t, efter anmälan af embetsverket,
pröfvar tjenstemannen vara genom fortsatt tjenstgöring och derunder ådagalagd
fortfarande duglighet och välförhållande förtjent af löneförhöjning
står visserligen i nära öfverensstämmelse med det vilkor, som hittills
vanligen plägat stadgas för uppflyttning i högre lönegrad, nemligen
att vederbörande embets- eller tjenstemans tjenstgöring under den tid,
han qvarstått i den lägre lönegraden, skall vara väl vitsordad; men
då, enligt hvad erfarenheten visat, medgifvande af sådan uppflyttning
städse varit regel och förvägrande deraf lyckligtvis sällsynt undantag,
anser jag för min del ifrågastälda vilkor böra uppställas ungefär sålunda: -

‘‘Uppflyttning till högre lön efter viss tids tjenstgöring skall ega rum,
derest icke vederbörande embetsverk eller, hvad angår de med
kongl. fullmagt försedda embetsman, Kongl. Maj:t, efter anmälan af
embetsverket, finner inträffadt afbrott i tjenstgöringen eller annat
förhållande föranleda dertill, att med uppflyttningen bör tillsvidare
anstå/''

I fiffigt har jag intet att erinra mot de af komiterade föreslagna allmänna
grunder för löneregleringen.

Sedan nådiga instruktionen för kollegium den 16 Februari 1838 utfärdades,
hafva inträffat åtskilliga förändringar i afseende å kollega verksamhet,
dels sålunda, att till följd af utkomna författningar vissa mål och
ärenden antingen öfverflyttats å andra embetsverk och myndigheter eller
ock alldeles upphört att vidare förekomma, och dels sålunda, att vissa ärenden
hänvisats till kollega handläggning. Då komiterades framställning af
berörda förändringar icke lärer kunna anses fullt nöjaktig, må det tillåtas
mig att uti ifrågavarande afseende hänvisa ej mindre till det underdåniga
utlåtande, som kollegium den 8 Januari 1869 till åtlydnad af särskilda nådiga
remisser afgaf öfver riksdagens underdåhiga skrifvelse den 15 Maj
1868 n:ro 89, angående väckt fråga om den så kallade administrativa domsrättens
upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden, äfvensom.
till den vid samma utlåtande fogade förteckning, som kollegium, med
ledning af den för kollegium utfärdade instruktion och iakttagande af deruti
sedermera i nåder föreskrifna ändringar, upprättat åt de såsom föremål för
kollega ^ handläggning uti §§ 3, 4, 5, 6, 7 och 8 af instruktionen uppräknade
mål, och hvilken förteckning jemväl utvisar, genom hvilken afdelning
af Kongl. Maj:ts kansli talan mot kollega beslut i underdånighet fullföljes,
än äfven till hvad derom i det beslutade underdåniga utlåtandet yttr ats,
likasom jag, hvad angår ärendenas fördelning emellan de särskilda departementen,
. hänför mig till de i detta afseende i nämnda utlåtande meddelade
upplysningar.

Vidkommande derefter den af komiterade väckta fråga, att vissa mål
kunde och borde skiljas från kollega handläggning; må det erinras, dels
hurusom de i nåder förordnade komiterade, hvilka den 26 Maj 1859 af -

gåfvo underdånigt betänkande angående förändrad organisation af rikets
styrelse och förvaltningsverk, uttalat den åsigt, att kollegii egenskap af
dömande mellaninstans borde upphöra uti alla sådane ärenden, som hörde
till inre ordningen och hushållningen i landet, och att mål af berörda beskaffenhet
borde genom besvär öfver länsstyrelsernas utslag fullföljas omedelbarligen
hos Kongl. Majt, som alltid blefve i tillfälle att, der så nödigt ansåges,
derutinnan inhemta kollegii underdåniga utlåtande; samt förty tillstyrkt,
att kollegium måtte för framtiden befrias från åliggandet att i bes vars väg
afgöra och pröfva, bland andra, följande uti kollegii instruktion uppräknade
frågor, nemligen:

1) om anläggning, indragning eller förändring af lands-, härads-och sockneeller
andra allmänna vägar, såsom emellan segelleder, båtleder och farleder
m. m., af broar och färjor derå samt sättet och fördelningen till deras underhållande
sommar och vintertiden, å landet, äfvensom å städernas egor, då
frågan äfven rörer landet;

2) om gästgifvaregårdars inrättning, indragning eller flyttning; om rättigheten
och skyldigheten till utgörande af håll- och reservskjuts, kungs- och
kronoskjuts samt regleringen deraf och af skjutsningsskyldigheten i allmänhet
å landet, äfvensom i städerna, då frågan äfven rörer landet;

3) om tillstånd till så kallade kyrkostufvors uppförande och köps afslutande
derom i Yesterbottens och Norrbottens län med hvad mera till ordningens
befrämjande vid dem är förordnadt och i administrativ väg bör behandlas;
och

4) rörande sättet för laxfiskets bedrifvande i strömmar, för ynglets fredande;
dels och att kollegium, som enligt nådig befallning öfver berörda komitebetänkande
afgifvit underdånigt utlåtande den 15 Oktober 1859, deri på anförda
skäl hemställt, att omförmälda förslag måtte af Kongl. Maj:t varda
lemnadt utan afseende.

De komiterade, hvilkas betänkande nu utgör föremål för kollegii
handläggning, hafva, med upptagande af de äldre komiterades nyssberörde
förslag, tillika hemställt, att kollegii befattning med följande frågor jemväl
måtte upphöra, nemligen

om flott- och farleder i sjöar och strömmar, sättet och vilkoren för
deras begagnande, med undantag af ersättningars bestämmande till vederbörande
för deraf liden skada och förfång, hvilket på domstols pröfning beror;
och

om strömrensningar och vederbörandes skyldighet att dertill bidraga.

Hvad nu först angår förslaget, att talan öfver länsstyrelsernas utslag
i mål angående väg- och brobyggnad samt skjuts m. m. måtte fullföljas,
icke såsom hittills hos kollegium, utan omedelbarligen hos Kongl. Maj:t; så
finnas enligt min åsigt icke giltiga theoretiska skäl att deremot anföra, helst
redan nu, enligt det gällande processuela förfarandet i administrativa tvistig -

heter, likartade, af länsstyrelserna afgjorda mål, hvilka uteslutande röra städerna,
genom besvär dragas under Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning. Men
med afseende derå, att berörda förslag går i motsatt riktning mot det enligt
min åsigt berättigade sträfvandet att, så vidt och så mycket sig göra låter,
befria högsta regeringsmakten från befattning med såkallade administrativa
besvärsmål, att de till kollegium inkommande mål angående väg- och brobyggnad
samt skjutsskyldighet äro både ganska talrika och ofta af mycket
invecklad beskaffenhet; att, så länge kollegii egenskap af dömande mellaninstans
i dessa mål bibehålies, regeringen undgår pröfning af alla de dylika
mål, hvari parterna åtnöjas med kollegii beslut och hvilkas antal icke är
så obetydligt; att den olikhet i lagtillämpning, hvilken ofta kan iakttagas i
de 24 länsstyrelsernas beslut, genom kollegii befattning med dessa mål, hvilka
af en och samme ledamot föredragas, förmedlas och bringas till öfverensstämmelse
med den af kollegium omfattade lagtolkning och praxis, hvars
kontinuitet troget bevaras; att de mål, hvilka efter kollegii behandling af
desamma, dragas under regeringens pröfning, sålunda dit inkomma bättre
utredda och afdömda, än om berörda behandling icke föregått; att, äfven
om ifrågavarande förslag bifalles och således kollegii egenskap af dömande
mellaninstans upphörde, det likväl ganska ofta komme att inträffa, att, på
sätt också i komitébetänkandet den 26 Maj 1859 förutsatts, kollegii underdåniga
utlåtande blefve infordradt; samt att afgifvande af dylikt utlåtande i
ett mål icke, så vidt jag förstår, komme att taga kollegii tid och arbetskrafter
i mindre anspråk, än sjelfva afdömandet af målet, finner jag mig på
grund af hvad sålunda anfördt blifvit icke kunna tillstyrka nådigt bifall till
komiterades ifrågavarande förslag.

Enär de rättsgrundsatser och lagbestämmelser, hvilka tjena till ledningvid
bedömande och afgörande af ej mindre frågor om flott- och farleder i
sjöar och strömmar samt sättet och vilkoren för deras begagnande, än äfven
tvister om strömrensningar och vederbörandes skyldighet att dertill bidraga,
utgöra väsendtliga delar af den s. k. vattenrätten; samt en ny lagstiftning
rörande detta rättsinstitut är å bane och antagligen inom en icke så aflägsen
framtid kommer till stånd; torde det finnas mindre lämpligt att redan
nu, på sätt komiterade ifrågasatt, meddela partiella bestämmelser rörande
den processuela behandlingen af nyssuppräknade mål; hvadan jag anser
frågan derom, såsom för tidigt väckt, böra för närvarande förfalla.

Till de allmänna hushållningen rörande mål, hvilka kollegium eger
handlägga, räknas, enligt § 8 mom. 7 i kollegii instruktion, tvister och beslut
rörande sättet för laxfiskets begagnande i strömmar, för ynglets fredande,
samt, enligt åberopade paragrafs 21 inom., mål angående ström- och insjöfisket,
deruti Kongl. Maj:t infordrar kollegii utlåtande; och i § 22 i fiskeristadgan
den 29 Juni 1852 är stadgadt, att, derest för tillvägabringande af

bestämmelser, i syftning att, om flere, samfäldt eller hvar för sig, hafva
fiskerättighet i samma vatten, fisket då må så bedrifvas, att leken ej förstöres
och att den utlekta fisken och det späda ynglet spares, erfordras förordnande
i ämnet af Kongl. Majds befallningshafvande; klagan öfver dess
meddelade utslag må föras i den ordning, som för hushållningsmål är i allmänhet
föreskrifven; till följd hvaraf besvär i dylika mål af kollegium upptagas
och pröfvas.

Med erinran, hurusom kollegium uti ett öfver underdånig framställning
af fiskeri-intendenten infordradt och den 26 April 1872 afgifvet underdånigt
utlåtande, på anförda skäl, tillstyrkt, att Kongl. Majd, med bifall till berörda
framställning, täcktes förordna, att besvär öfver Kongl. Majds befallningshafvandes
beslut i mål rörande fiskets reglering må fullföljas omedelbart
hos Kongl. Maj:t i civildepartementet, får jag, som i allo biträder de af
kollegium anförda skäl, desto hellre tillstyrka bifall till komiterades förslag
uti ifrågavarande afseende, som pröfningen af omförmälda mål innebär en
partikulär och lokal lagstiftning, hvilken lämpligast utöfvas af Kongl. Maj:t.

Mot komiterades förslag, att frågor om tillstånd till så kallade kyrkostufvors
uppförande och köps afslutande derom i Vester- och Norrbottens
län, med hvad mera till ordningens befrämjande vid dem vore förordnadt
och i administrativ väg borde behandlas, måtte, i fall de från Kongl. Majts
befallningshafvande fullföljdes, omedelbart underställas Kongl. Maj:ts pröfning,
har jag desto mindre något att erinra, som dylika mål så sällan förekomma,
att från och med 1859 till och med innevarande år icke flera än nio sådane
mål dragits under kollegii pröfning, samt således icke är att befara,
att regeringen, genom bifall till komiterades ifrågavarande förslag, skulle
i någon afsevärd mån betungas med ökade göromål.

Vidare biträder jag komiterades hemställan om upphörande af den
befattning, kollegium, enligt kollegii instruktion § 9 mom. 3, 4, 5, 6 och
7, jemförda med landshöfdinge-instruktionen den 10 November 1855 § 38
mom. 2 och § 39 mom. 1 samt kongl. kungörelsen den 23 Mars 1861
eger taga i afseende på landsstatstjenstemäns tillsättande, afskedande och
permitterande ; dock så, att den rättighet, som för närvarande tillkommer
kollegium att meddela häradsskrifvare och, gemensamt med statskontoret,
kronofogdar från en till och med sex månaders tjenstledighet och att förordna
deras vikarier under nämnde tid, må öfverflyttas icke å Kongl. Maj ds
befallningshafvande, utan å statsrådet och chefen för civildepartementet;
likasom, enär vid upprättande af underdåniga förslag till återbesättande af
landskamererare-, kronofogde- och häradsskrifvaretjenster Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anse såsom pligt att isynnerhet framhålla förtjensterna hos
de inom länet tjenstgörande sökande, det torde finnas lämpligt att i de fall,

der klagomål öfver dylika förslag hos Kongl. Maj:t anföras, kollegium lemnas
tillfälle att underdånigt yttrande afgifva.

Uti en den 31 December 1873 till påföljande års riksdag aflåten
nådig proposition föreslog Kongl. Maj:t, bland annat, att nedan uppräknade
mål måtte, med upphörande af den beslutanderätt deri, som dittills tillkommit
dels Kongl. Maj:ts befallningshafvande och dels kammar-kollegium, komma
att dädanefter af de allmänna domstolarne upptagas och handläggas, nemligen
tvister:

Do huruvida besittningsrätt till krononybyggen är förverkad eller eljest bör
upphöra samt om nyttjanderätt till kronoskär, stränder och holmar, som af
Kongl. Maj:t blifvit till fiskes idkande upplåtna (kollegii instruktion § 5 mom.3);

2:o om beståndet och rätta tydningen af sådane tillståndsbref eller förordnanden,
genom hvilka någon Kongl. Maj:t och kronan tillhörig eller eljest
af publik egenskap varande fast egendom eller rättighet kommit under enskilt
begagnande (§ 5 mom. 4);

3:o angående åtnjutande af de rättigheter, som i afseende å de till militär-,
civil- eller ecklesiastikstaterna eller ad pios usus anslagne hemmans disponerande
och besittning kunna vara vederbörande förunnade (§ 5 mom. 5);

4:o om beståndet af tillförene skedda odlingar å de till menigheter upplåtna
krono-, lands- och häradsallmänningar (§ 5 mom. 10);

•bro emellan församling eller enskilde hennes medlemmar, samt församlingens
presterskap, kyrkobetjening eller folkskolelärare om, huru och till hvad belopp
de senares löningsrättigheter skola enligt lag, fastställda löneregleringar
eller särskilda öfverenskommelser utgöras (§ 7 mom. 1);

G:o om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser rörande barnmorskors
och andre af kommuner afiönade personers löneförmåner (kammar-kollegii
cirkulär 24 Juli 1857, jemfördt med §§ 7 och 8 i instruktionen);

7:o emellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena, samt allmänna inrättningar eller
enskilde, å andra sidan, eller emellan dylika inrättningar och enskilde inbördes,
angående de i jordebokens kronokolumn upptagne hemmans och
lägenheters egenskap af boställe, bohemman, kyrkohemman, hospitals- eller
barnhushemman och dylikt samt om orätt begagnade säteri-, rå- och rörs-,
insockne- och öfriga frälsefriheter derå (§ 8 mom. 3);

8:o om jus patronatus i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän eger rum
samt om större eller mindre del af kronans tionde må patronrättigheten medfölja
(§ 8 mom. 4);

9:o om stubbe- och röjselrätt å hemman och lägenheter (§ 8 mom. 10);

10:0 om bro- och färjpenningars erläggande;

och Kongl. Maj:ts berörda förslag blef äfven, utom hvad angår de
under n:ro 7 uppräknade tvister, af riksdagen bifallet, enligt hvad dess underdåniga
skrifvelse af den 7 Maj 1874 utvisar.

För min del anser jag högeligen önskligt, att handläggningen af samtlig
här ofvan under n:ris 1 — 10 uppräknade tvister öfverflyttas från de administrativa
myndigheterne till de allmänna domstolarne. Genom en sådan
anordning skulle lika stor lättnad i göromål beredas kollegium, som genom
bifall till komiterades förslag i fråga om omedelbar fullföljd hos Kong!. Maj:t
af mål angående vägar och broar, skjutsskyldighet, flott- och farleder samt
strömrensning; hvartill komme den fördelen, att både Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och regeringen blefve befriade från all befattning med ifrågavarande
tvistemål.

Hvad komiterade (sidorna 64 och 65 i betänkandet) föreslagit i syftning
att förenkla formerna för besvärsmålens behandling finner jag för min del
förtjent af den största uppmärksamhet. Redan uti 41 punkten af kongl.
förklaringen den 23 Mars 1807 finnes uttalad den riktiga grundsatsen, att
den, som en gång fått tillgodonjuta laga stämning eller eljest blifvit lagligen
hord, bör uti allt hvad sedan förelöper i saken iakttaga hvad lag i allmänhet
stadgar samt han eljest kan till bevakande af sin rätt finna för sig
vara ^ nödigt. Verkliga olägenheter af denna grundsats’ tillämpning jemväl
på sådana mål, hvilka först handläggas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och derefter i händelse af besvär tillhöra kammar-kollegii pröfning synas
mig icke vara att befara. Tvertom skulle genom sådan tillämpning säkerligen
undanrödjas det tillstånd af osäkerhet i rättsförhållandena, hvithet, enligt
hvad äfven komiterade förmält, för närvarande är rådande. Det torde
i detta afseende gorå tillfyllest att hänvisa till sådane icke sällan förekommande
händelser, att icke allenast menigheter, utan äfven de, hvilka ega
att bevaka kronans talan, många år efter det utslag meddelats, öfverklaga
desamma under uppgift, att delgifning af samma utslag icke skett; i hvilka
händelser utredning af verkliga förhållandet är svår att åstadkomma. Tiden
för anförande af besvär mot utslag uti ifrågavarande mål synes mig derföre
böra pa sått komiterade föreslagit beräknas, icke, såsom för närvarande
är stadgadt, från delfående^ utan från dagen för utslagets utfärdande. Tillfälle
för vederbörande sakegare att erhålla kännedom om denna dag kan
lämpligen beredas dels genom anslag hos Kongl. Majrts befallningshafvande
och dels genom införande af kungörelse derom ej mindre i den i länets
hufvudstad utkommande tidning, hvari allmänna påbud vanligen offentliggöras,
än äfven i länsstyrelsens kungörelser.

Så som jag tänker mig lagstiftningen uti ifrågavarande afseende ord -

nåd skulle, hvad först angår besvärsmålens yttre behandling hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, gången deraf blifva sådan, som följer.

Sedan sökande uti mål af ifrågavarande beskaffenhet till Kongl.
Majds befallningshafvande inlemnat eller låtit genom ombud inlemna
skriftlig ansökning i två exemplar och dervid fogat, jemväl i två
exemplar, de till saken hörande bevis, sökanden kan anse nödigt förete;
samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom kommunikationsresolution,
tecknad å ena exemplaret af ansökningshandlingarne, föreskrifvit, att
samma handlingar skola af sökanden uttagas och emot bevis, som, så
vida ansökningen skall anses fullföljd, bör inom stadgad tid till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ingifvas, tillställas vederparten, hvilken det
åligger att, så vida han åstunda!- varda i målet hörd, inom förelagd
tid till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med förklaring och
dervid återställa de kommunicerade handlingarne; har Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att afvakta, om och i hvad män de båda parterne
sålunda gifna förelägganden efterkommas. Försummar sökanden att
inom den honom föresätta tid ingifva behörigt kommunikationsbevis,
varder genom utslag ansökningen förklarad hafva förfallit; sökanden
dock obetaget att ånyo i laga ordning anhängiggöra sin ansökning.
Om deremot kommunikationsbevis inom föreskrifven tid inkommer; men
den part, till hvars förklaring ansökningshandlingarne blifvit utställde,
försummar att inom den tid, honom varit förelagd, afgifva förklaring och
återställa de kommunicerade handlingarne, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som vid det förhållande, att ansökningshandlingarne
blifvit i två exemplar ingifne, icke behöfver från sökanden infordra nya
sådano handlingar, att på de af sökanden förebragta skäl afgöra målet.
I händelse återförklaring till Kongl. Majrts befallningshafvande inkommer;
tages hvad deri blifvit anfördt jemväl i öfvervägande vid målets afgörande.

Om nu utfärdande af det utslag, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i hvarje af förutsatta tre händelser beslutar, varder i den af
mig här ofvan föreslagna ordning kung] or dt; och tiden, inom hvilken
parter ega att medelst sine till kammar-kollegium ställda besvär fullfölja
talan, varder lämpligen bestämd, hvartill, enligt min åsigt, ock
hörer, att menighet, enligt hvad redan nu är stadgadt, eger tillgodonjuta
något längre besvärstid, än den i allmänhet bestämda; så torde
vederbörande sakegares rätt till klagan icke utan deras egen försummelse
och vanvård kunna gå förlorad.

Beträffande derefter stället, hvarest till kammar-kollegium ställda
besvär öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag uti ifrågavarande
mål, med undantag af markegångsmålen, må inlemnas, och sättet,
hvarpå samma besvär skola behandlas, innan besvärsmålen till kolle -

giura inkomma, finner jag hvad komiterade föreslagit både i och för
sig ^ lämpligt och öfverensstämmande med hvad redan finnes stadgadt
i fråga, om fullföljd åt talan i högre instans mot ortsmyndighets beslut
i åtskilliga mål, såsom fattigvårdsmcU enligt § 48 mom. 1 af kongl.
föi ordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871, bevillningsmål
enligt § 70 mom. 1 af kongl. kungörelsen den 17 Oktober 1873 angående
den af 1873 års riksdag åtagna bevillning, egodäningsmäl enligt § 134
i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9
November 1866, afvittring smal enligt § 18 i stadgan angående afvittringsverket
i Vester-Norrlands, Vesterbottens och Norrbottens län af den
10 Februari 1824, sådan samma § lyder genom kongl. kungörelsen
den 26 Augusti 1870 och enligt § 23 i nådiga stadgan om afvittring i
Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker af den 30 Maj 1873
samt synemdl angående militieboställen enligt § JO i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga militieboställsordning den 23 Januari 1836.

Fn sådan anordning kommer väl att medföra den följd, dels att
öfver anförda besvär, hvilka icke äro hvad man kallar deserte, vederpartens
förklaring i hvarje fall infordras, och att således någon pröfning
af besvär ex incommunicato icke vidare ifrågakommer, dels ock att i
fall, der klagande i besvären yrkat inhibition af öfverklagade utslaget,
kammar-kollegium icke blir i tillfälle att, såsom för närvarande sker,
i sammanhang med besvärens utställande till kommunikation förordna
om inhibition, der sådan anses nödig, utan först kan meddela dylikt
beslut efter det skriftvexlingshandlingarne från Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inkommit. De fall, då besvär ex incommunicato af
kollegium pröfvas, äro dock ganska sällsynta; och ännu mycket mera
sällan förekommer yrkande om inhibition; hvadan och då den ovilkorlig*1
kommunikationen genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
icke kan i synnerlig mån fördröja målens afgörande af kollegium, och
fördelarne af den föreslagna anordningen synas mig vida öfverväga
nyssnämnda tvenne deraf härflytande olägenheter, jag för min del biträder
komiterades ifrågavarande åsigt.

Hvad vidare angår komiterades förslag, att kollega utslag omedelbart
efter underskrifvandet och senast nästa söckendag derefter skall
afsändas till Kongl. Maj ds befallningshafvande för att der hållas vederbörande
parter till hända intill besvärstidens slut, men derefter, om
det icke blifvit uttaget, genom kronobetjeningen tillställas vederbörande;
så har jag icke heller deremot att erinra annat, än att Kongl. Majds
befallningshafvande jemväl bör åligga att kungöra utfärdandet af kollegii
utslag i samma ordning, som jag i fråga om Kongl. Majds befallningshafvandes
egna utslag föreslagit.

Vidkommande sättet för fullföljande hos Kongl. Maj:t af talan mot
kollegii utslag hafva komiterade icke framställt något förslag. Utan hinder
deraf anser "jag mig böra uttala den åsigt, att hvad komiterade rörande
sättet för anförande af besvär i kollegium öfver Kongl.-Maj:ts befallningshafvandes
utslag föreslagit kunde vinna tillämpning jemväl i fråga om talans
fullföljd hos Kongl. Maj:t, som deraf icke vore förhindrad att, efter det
besvärs- och förklaringshandlingarne till Kongl. Haj:t inkommit, infordra
kollegii underdåniga utlåtande, der sådant ansåges erforderligt.

Att förunna sökande hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande förmånen
att få med posten dit insända sina ansökningshandlingar, anser jag hvarken
behöfligt, då honom ju skall åligga att sjelf eller genom ombud återuttaga
samma handlingar för deras delgifvande åt vederparten, ej heller fullt lämpligt
med afseende å möjligheten deraf, att en sådan förmån skulle kunna
föranleda till mystifikationer af embetsmyndighet; men deremot finner jag
betänkligheter icke möta mot tillåtelse för vederbörande sakegare, att, sedan
målet blifvit genom ansvarig person anhängiggjordt, under dess vidare fortgång
begagna sig af posten för insändande åt kommunikationsbevis, förklaringar
och besvär.

Lika med komiterade håller jag före, att förande af den sakallade
expeditionslistan i allmänhet gör tillfyllest och medgifver afskaffandet åt
särskild protokollsföring; men enär fall förekomma, då förande af protokoll
icke kan underlåtas, t. ex. vid arrendeauktioner; så torde den af komiterade
uti ifrågavarande afseende föreslagna bestämmelse böra formuleras sålunda,
att expeditionslistan, fullständigad på sätt komiterade hemställt, jemväl
skall tjena såsom protokoll, utom i de fall, då kollegium finner samtidigt
förande af särskildt protokoll oundvikligen nödvändigt, samt att i dessa fall
anteckning å vederbörligt ställe i expeditionslistan skall ske derom, att särskildt
protokoll blifvit fördt.

Hvad angår komiterades förslag, att semester må, då sadant utan
olägenhet kan ske, åtnjutas af president och ledamot äfvensom af sekreterare,
kamererare och advokatfiskal en och en half månad samt af öfrige tjensteman
en månad årligen; så anser jag, lika med kollegii flertal och på de af
samma flertal anförda skäl, att den tid, president och ledamot årligen må
åtnjuta befrielse från tjenstgöring, bör bestämmas till två månader; hvaremot
jag icke har något att erinra i afseende å de af komiterade föreslagna
tider för tjenstemännens enahanda befrielse.

I fråga om sättet att bereda ledamöter ofvannämnda förmån hafva
komiterade föreslagit, att, med afskaffande af hittills bruklige ferier, det såkallade
semestersystemet måtte i stället varda tillämpadt. Det torde icke
heller kunna förnekas, att derigenom betydande fördelar för arbetets oafbrutna
och jemna gång skulle vinnas; likasom de kammarråd, livilka förestå
tredje och femte departementen och under nuvarande förhållanden icke
kunna i lika mån som öfrige ledamöter begagna sig af tillförsäkrade ferier,
skulle, om deras göromål derunder bestriddes af vikarier, komma i fullt åtnjutande
af en väl behöflig hvila. Ett ovilkorlig! införande af semestersystemet
förutsätter emellertid tillräcklig tillgång på personer, fullt lämplige
att i egenskap af adjungerade ledamöter biträda kollegium, hvilken tillgång
icke alltid är att påräkna, helst kollegium samtidigt skulle hafva att sörja
för ett nöjaktigt upprätthållande af de adjungerade ledamöternes egentliga
tjenstebefattningar.

Yid sådane förhållanden anser jag frågan lämpligast kunna lösas på
det sätt, att kollegium anbefalles att hvarje år i god tid, innan de vanliga
ledigheterna för ledamöterne pläga inträda, taga i öfvervägande om och i hvad
mån semestersystemet kan, med afseende å tillgången på lämplige vikarier,
för samma år tillämpas samt, i händelse sådan tillämpning ifrägakommer,
förfara i öfverensstämmelse med stadgandet i § 9 mom. 7 af kollegii instruktion.

I händelse min här ofvan uttalade åsigt om afskiljande af vissa ärenden
från kollegii embetsbefattning skulle vinna nådigt bifall, håller jag före,
att ett kammarrådsembete kan indragas utan äfventyr att innehafvarne af
de fem öfriga ledamotsplatserne varda oskäligen betungade med arbete. Utbytande
i större eller mindre mån af semestersystemet mot ferier skulle deremot
icke, enligt min åsigt, komma att utöfva det inflytande på kollegii
arbetsprodukt, som komiterade antagit, och således icke heller att möjliggöra
en vidsträcktare indragning af ledamotsplatser, än den, hvartill kollegii
befrielse från handläggning af vissa ärenden föranleder. Ty redan under
nuvarande förhållande, att ledamöterne åtnjuta ferier, varda målen, i
flen mån de blifva till afgörande beredde och färdige, i kollegium föredragne
och med slut afhulpne; och det kan icke med fog påstås, att feriesystemet
föranleder tillvext i de från ett år till annat uppskjutna mål. Icke heller
kan jag, på skäl, som kollegii flertal anfört, biträda den åsigt, som komiterade
synas hylla, nemligen att kollegium, äfven sedan dess ledamöters antal
blifvit inskränkt till fem, skulle kunna öfvertaga vården om och tillsy -

nen öfver de jordbruksfastigheter, hvilka för närvarande förvaltas af hospitalsstyrelsen
och för indelta arméns räkning. En sådan åsigt skall synas
alldeles oantaglig för en hvar, som eger kännedom om den betydliga tillökning
i kollegii göromål, som redan bli hvit och än vidare måste blifva en
följd af den på en gång skedda indragningen af f. d. jägeristatens och häradshöfdingarnes
boställen, af den alltjemt successiva fortgående indragningen
af landstatsboställena och af den beslutade försäljningen af sådana för statsverkets
räkning utarrenderade lägenheter, hvilka hvar för sig icke i årligt
arrende inbringa öfver 200 kronor. För min del måste jag uttala den öfvertygelse^
att öfverflyttningen på kollegium af vården om nyss omförmälda,
af hospitalsstyrelsen och för indelta arméens räkning förvaltade jordbruksfastigheter
komme att i den mån öka kollegii göromål, att, så vidt jag för
närvarande kan bedöma förhållandet, för deras behöriga skötande antalet af
kollegii ledamöter skulle behöfva uppbringas till sju.

Hvad angår sekreterare-befattningen; så enär innehafvare!! deraf, enligt
§ 23 i kollegii instruktion, egentligen är notarie och såsom sådan deltager
med öfriga notarier i deras göromål efter lämplig fördelning; hvarförutan
det endast åligger honom att, i egenskap af förman för kansliet med
derunder hörande registratorskontor, hålla allmän tillsyn derå, att de kansliet
och nämnda kontor tillhörande göromål behörigen fullgöras, äfvensom
att efter ledamots förordnande påteckna kommunikationsresolutioner; enär
vidare, om den af komiterade och jemväl af mig förordade ordning för besvärs
anförande och delgifvande af desamma gillas, andra sekreteraregöromål
icke skulle för sekreteraren återstå att handlägga, än utöfvande af förmanskapet
öfver kansliet med derunder hörande registratorskontor; samt
enär slutligen detta förmanskap lämpligen kunde af kollegium uppdragas åt
den af notarierne, som dertill funnes lämpligast, hvilken, under benämning
af förste notarie och kanslichef, skulle emot särskilt arvode vara förman
för kansliet och registratorskontoret och i sådan egenskap hålla allmän tillsyn
derå, att göromålen derinom behörigen fullgjordes; anser jag för min
del, som icke kan gilla den af komiterades pluralitet föreslagna anordning
af sekreteraregöromålen, ifrågavarande befattning böra indragas.

Med afseende derå, att, jemlikt § 22 i kollegii instruktion, efter skedd
föredragning af målen, kollegii beslut af referenterne tecknas å akterne, så
att notarierne vid expeditionernas uppsättande icke behöfva författa sjelfva
besluten, utan endast efter referenternes berörda anteckningar nedskrifva desamma,
äfvensom att referenterne icke sällan sjelfve uppsätta expeditioner i
besvärliga och invecklade mål, håller jag före, att antalet af notarier, förste
notarien och kanslichefen inberäknad, icke behöfver vara högre än fyra.

Då jag för min del gillar de af komiterade (sidorna 77 och 78 af
betänkandet) anförda skäl för komiterades hemställan, att kanslisterne i kol -

legii kansli må i mån af afgång indragas, kan jag icke annat än biträda
samma hemställan.

Hvad angår den å registratorskontoret anstälde kanslist; så enär
Kongl. Maj:t redan genom nådigt bref den 9 Januari 1874, i öfverensstämmelse
med hvad kollegium föreslagit, täckts förordna, att samma kanslisttjenst
icke må, i händelse af deri inträffande ledighet, med ordinarie
innehafvare återbesättas; samt det biträde, som åt registratorn kan erfordras,
lämpligast bör bekostas af de för extra ordinarie tjenstemän afsedda arvodesmedel,
som ställas till kollega disposition; anser jag vidare utlåtande af
mig i detta ämne icke erfordras.

Beträffande advokatjiskalskontoret och göromålen derstädes instämmer
jag i komiterades förslag, att andre kanslisttjensten må indragas och att för
förste kanslisttj enstens innehafvare, hvilken synes lämpligen böra benämnas
fiskal, må inträda den utsträckning i åligganden, som följer af andre kanslisttjenstens
indragning.

Hvad derefter angår provinskontoren anser jag, lika med komiterade,
att de göromål, hvilka der uträttas, böra anförtros endast åt kamererare och
kammarförvandter samt att således kammarskrifvaretjensterne böra indragas.
Deremot kan jag icke biträda komiterades förslag, att de tre nuvarande kontoren
måtte förenas till ett med en kamererare såsom förman, den der skulle
hafva till åliggande att hålla tillsyn öfver och leda arbetet inom kontoret,
fördela göromålen mellan underlydande tjenstemän samt sjelf afgifva memorial
i de mål, hans tid medgåfve, och företrädesvis de vigtigare.

Den ledning af arbetet å kontoret, hvilken enligt komiterades förslag
skulle åligga kontorets ende förman, kamereraren, borde väl utöfvas sålunda,
att han hade att tillhandagå underlydande tjenstemän med de råd, anvisningar
och upplysningar, hvaraf de voro i behof. För sådant ändamål äfvensom
för att kunna lämpligen fördela göromålen mellan de underlydande,
blefve det för kamereraren nödigt att göra sig förtrogen med hvarje till
kontorets utredning remitteradt ärende. Med afseende derå, att antalet af
de under år 1874 till samtlige tre provinskontoren för utredning eller iakttagande
remitterade ärenden, på sätt komiterade jemväl upplyst, utgjorde
2,978 eller något mera än åtta mål om dagen; att, om än i allmänhet synnerligen
lång tid icke behöfver egnas åt de ärenden, som endast till kontorets
iakttagande remitteras, kamererarne dock måste taga kännedom om
desamma och öfvervaka de åtgärder, som på kontoret bero; att uti berörda
2,978 mål icke finnas inberäknade de kongl. bref, till antalet 362, hvilka
under år 1874 jemväl blifvit provinskontoren delgifna och föranledt åtgärder
å kontorens sida, som äfven måst af kamererarne öfvervakas; att kamererarne
måste noga följa förekommande förändringar i lagstiftningen och göra sig
väl hemmastadde med utkommande nya författningar äfvensom samla pre -

judikat i kamerala frågor; samt att kamererarne måste använda en icke
obetydlig tid dels för att tillhandagå enskilda personer, hvilka behöfva och
söka upplysningar ur de i kontoren förvarade handlingar och äfven eljest i
kamerala frågor, dels ock att meddela svar å förfrågningar, som framställas
af tjensteman i andra verk, isynnerhet kammarrätten och statskontoret; antager
jag såsom visst, att, om en sådan anordning af kontorsgöromålen, som
komiterade föreslagit, komme till stånd, den ende kamereraren icke skulle
få någon tid öfrig att sjelf afgifva memorial i de vigtigare målen; och denna
omständighet utgör för mig tillräckligt skäl att afstyrka nådigt bifall till
komiterades förslag.

Deremot har den skiljaktiga mening, som uti ifrågavarande afseende
komiterades ordförande, presidenten Bredberg yttrat, och enligt hvilken provinskontorens
antal bordo nedsättas till två, både synts mig vara på goda
skäl grundad och, enligt hvad jag inhemtat, vunnit nuvarande kontorsföreståndares
bifall. I öfverensstämmelse med samma mening föreslår jag för
min del, att de tre befintliga provinskontoren sammanslås till två, försedda,
hvarje för sig, med en kamererare såsom förman och fyra kammarförvandter,
samt gemensamt med en aktuarie, hvilken senare skall åligga att verkställa
all den bokföring och de anteckningar, som å kontoren förekomma, upprätta
de i § 25 mom. 12 af kollegii instruktion föreskrifna förteckningar och i
öfrig!, i den mån hans tid kan medgifva, deltaga jemväl i andra kontorsgöromål.

Lika med kollegii flertal afstyrker jag nådigt bifall till komiterades
förslag, att kammararkivet måtte öfverflyttas till riksarkivet; men, hvad angår
behofvet af tjensteman vid förstnämnda arkiv, håller jag före, att eu
kamererare gör tillfyllest och att den hjelp, han möjligen tidtals kan behöfva,
bör lemnas af extra ordinarie tjensteman.

Under förutsättning, att lika löneförmåner varda beviljade för de till
nya första tjenstegraden hörande notarie-, registrator-, fiskals-, aktuarie- och
kammarförvandtsbefattningarne har jag för min del intet att erinra vid komiterades
förslag, dels att nämnda tjenstår må tillsättas på det sätt, att fullmakt
utfärdas endast å befattning inom första tjenstegraden, med kammarkollegium
förbehållen rätt att anställa fullmaktsinnehafvaren, under behörig
hänsyn till hans genom akademisk examen vunna kompetens, till tjenstgöring
tillsvidare såsom notarie, registrator, fiskal, aktuarie eller kammarförvandt,
dels ock att enahanda rätt må tillkomma kollegium beträffande dessa befattningars
nuvarande innehafvare i den mån de öfvergå på den nya aflöningsstaten.

Om särskilda tillräckliga medel anslås för bekostande af all inom
kollegium förekommande renskrifning, bör, på sätt komiterade föreslagit, inflytande
expeditionslösen icke till någon del för sådant ändamål användas,

utan till statsverket levereras utan annat afdrag än stadgad ersättning för
uppbörd och redovisning.

Det torde ock finnas lämpligt, att utgående expeditioner, som skola
enligt expeditionstaxan lösas, varda belagda med stämpelpapper till belopp,
motsvarande hvad nu utgår i stämpel, lösen och sigillpenningar, med rätt
för vederbörande sportelredogörare att af inflytande stämpelmedel, enligt
redogörelse, åtnjuta den honom hittills tillförsäkrade provision af influten
lösen.

Hvad angår vaktbetjeningen, anser jag densamma kunna inskränkas
till en förste vaktmästare och fem vaktmästare, af hvilka senare en anställes
till tjenstgöring i kammararkivet.

Enligt mitt förslag, hvilket på sätt ofvan antydts icke afser förhållandena
sådane de skulle gestalta sig, om kollegium komme att öfvertaga vården
om de för närvarande af kong!, hospitalsstyrelsen och för indelta arméens
räkning förvaltade hemman och boställen, skulle kollegii personal
komma att bestå af följande embets- och tjensteman, nemligen:

i första graden en förste notarie, tre notarier, en registrator, en fiskal,
eu aktuarie och åtta kammarförvandter;

i andra graden en advokatfiskal och tre kamererare;
i tredje graden fem kammarråd; och
i fjerde graden en president.

Befattningar, som af mig föreslagits till indragning, äro de, hvilka för
närvarande innehafvas af ett kammarråd, en sekreterare, en notarie, fyra
ordinarie och två tillförordnade kanslister i kansliet, en kanslist i registratorskontoret,
en andre kanslist i advokatfiskalskontoret, en kammarförvandt
och en kammarskrifvare i kammararkivet samt en kamererare och nio kammarskrifvare
i provinskontoren; hvaremot skulle tillkomma följande nya tjensteman,
nemligen en aktuarie och fem kammarförvandter i provinskontoren.

Löneförmånerna för innehafvare af första gradens tjenst böra, enligt
min åsigt, utgöra vid tillträdet 3,000 kronor, efter fem år, genom ålderstillägg,
3,500 kronor och efter ytterligare fem år, genom nytt ålderstillägg,

4,000 kronor; hvilka tre belopp, hvarje för sig, fördelas i lön, motsvarande
3[4, och tjenstgöringspenningar, motsvarande ^ af beloppen. Förste notarien
och kanslichefen bör derutöfver såsom godtgörelse för förmanskapet öfver
kanslist- och registratorskontoret åtnjuta 500 kronor, jemväl fördelade i lön
och tjenstgöringspenningar efter nyssnämnda grund.

Med biträdande af komiterades förslag, anser jag, att innehafvare af
andra gradens tjenster böra i aflöning undfå vid tillträdet 4,500 kronor,
efter fem år, genom ålderstillägg, 5,000 kronor och efter ytterligare fem år,
genom nytt ålderstillägg, 5,500 kronor; med enahanda fördelning af hvarje
särskildt aflöningsbelopp, som i fråga om de med första gradens tjenster för -

enade löneförmåner föreslagits. Kommande, i händelse aflöningen för advokatfiskalen
varder i öfverensstämmelse härmed bestämd, hans andel i de
medel, som genom hans åtgärd tillflyta kronan, att nedsättas till 10 procent.

Hvad kammarrådens löneförmåner angår, torde de, i enlighet med
komiterades förslag, böra utgöra vid tillträdet 6,400 kronor och efter fem
år, genom ålderstillägg, 7,000 kronor, hvilka belopp dock, hvarje för sig, af
mig föreslås att fördelas i lön, motsvarande 3j4, och tjenstgöringspenningar,
motsvarande 1|4 af beloppen.

Den af komiterade föreslagna aflöning för presidenten 10,000 kronor
torde ock böra, efter nyssberörda grund, fördelas i lön 7,500 kronor och
tjenstgöringspenningar 2,500 kronor.

Yid komiterades i fråga om vaktbetjeningens aflöning framstälda förslag
har jag att erinra, dels att förste vaktmästarens aflöning 1,100 kronor
synes också böra efter fem år, genom ålderstillägg, kunna höjas till 1,200
kronor; dels ock att dessa båda aflöningsbelopp äfvensom de tvenne för
vaktmästarne föreslagna 800 och 000 kronor torde böra fördelas i lön, motsvarande
3j4, och tjenstgöringspenningar, motsvarande \ af beloppen; kommande,
om löneförhöjningen för vaktbetjeningen bifalles, dess inkomst af sigillpenningar
att försvinna.

Ä kollega nu gällande ordinarie stat äro uppförda följande anslag:
lön till en kanslist å registratorskontoret 1,000 kronor, löner till 4 kanslister
i kansliet å 1,000 kronor, tillsammans 4,000 kronor, till befrämjande af
göromålens gång inom kanslistgraden 2,000 kronor, lön åt en andre kanslist
å advokatfiskalskontoret 1,000 kronor samt gratifikationer till extra ordinarie
tjensteman och vaktbetjente 5,000 kronor, eller tillsammans 13,000 kronor.
Såsom ersättning för bestridande åt tillfälliga vikariat i kollegium har Kongl.
Maj:t, efter framställning af kollegium, anbefallt statskontoret att af anvisade
medel utbetala, 2,093 kronor år 1872, 2,041 kronor år 1873 och 2,743
kronor år 1874, eller under hvarje af dessa tre år i jemnadt medeltal 2,300
kronor, utgörande tillsammans med omförmälda 13,000 kronor ett belopp af
15,300 kronor. Härtill kommer, att, på sätt komiterade (pag. 90 af betänkandet)
jemväl upplyst, kostnaderne för utskrifning af alla så kallade öfverexemplar
för närvarande bestridas af influten expeditionslösen, hvaraf för
nämnda ändamål användts 315 kronor 24 öre under år 1872, 344 kronor
32 öre under år 1873 och 340 kronor 51 öre under år 1874.

Med afseende å nu anförda förhållanden kan jag icke finna annat, än
att komiterade, enligt hvilkas åsigt ett årligt belopp af 10,000 kronor borde

ställas till kollega förfogande att användas till vikariatsersättningar, flitpenningar
och renskrifningskostnader, föreslagit ett alltför lågt belopp. För
min del skulle jag önska, att den del af ifrågasatta beloppet, som borde användas
för bestridande af renskrifningskostnaderne, blefve ansedt och betraktadt
såsom ett förslagsanslag, som, enligt min åsigt, lämpligen kunde
sättas till 4,000 kronor. Derutöfver anser jag erfordras ett bestämdt anslag
af 10,000 kronor för bekostande af vikariatsersättningar samt arvoden och
flitpenningar till amanuenser och andra extra ordinarie tjensteman/4

Stockholm som ofvan.

In fidem
C’. -/. Hassell.