UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE (Statens offentliga utredningar 1876:5)

STATSKONTORETS

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDE

ÖFVER

SÄRSKILDA KOMITERADES

DEN 11 NOVEMBER 1875 Al-OI FN A

UNDERDÅNIGA BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG

LÖNEREGLERING m, m. FÖR STATSKONTORET,

STOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.
1876.

Stormåktigste, Allernådigste Konung!

Sedan den. för afgifvande af utlåtande och förslag rörande reglering
af de förvaltande embetsverkens och myndigheternas löneförhållanden, i nåder
tillsatta komité under den 12 nästlidne November till Eders Kongl. Maj:t
ingifvit underdånigt betänkande och förslag till lönereglering m. in. för
Statskontoret, har Eders Kongl. Maj:t, genom nådig remiss samma dag, anbefallt
detta embetsverk att, inom den 15 i denna månad, till Eders Kongl,
Maj:t afgifva underdånigt utlåtande i ämnet.

Då Statskontoret nu går att fullgöra detta nådiga uppdrag, tillåter sig
Statskontoret till en början framhålla, hurusom den knappt tillmätta tiden
icke medgifvit Statskontoret, hvars vanliga göromål under denna tid af året
äro synnerligen trägna, att åt förevarande fråga lemna all den utredning,
som ämnets vigt påkallat. De förslag till förändringar i embetsverkets
organisation, som af komiterade blifvit i sammanhang med löneregleringsfrågan
framlagda, äro af den genomgripande art, att i sjelfva verket afse
bildandet af ett helt och hållet nytt embetsverk, som med Statskontoret, sådant
det hittills varit organiseradt och verkat, komme att ega föga mer än
namnet gemensamt. Att bilda sig ett fullt tillförlitligt omdöme, huru
dessa förslag i tillämpningen skulle komma att i alla dess detaljer gestalta
sig, äfvensom att i de punkter, der Statskontoret icke ansett sig kunna biträda
komiterades mening, åvägabringa alla de upplysningar, som för de
särskilda frågornas rätta pröfning varit erforderlig, skulle kräft vida längre
tid än som nu blifvit för den nådiga remissens besvarande bestämd. Statskontoret
har emellertid här nedan sökt i korthet redogöra för de åsigter, hvilka
synts Statskontoret böra vara de bestämmande i fråga om ordnandet af
detta embetsverks organisation, och har dervid följt den ordning, i hvilken
de särskilda förslagen uti komiterades betänkande förekomma.

A sidan 12 af det tryckta betänkandet hafva komiterade föreslagit, att
Statskontorets åligganden, att till Eders Kongl. Maj:t, jemte utlåtande om
sökandenas kompetens och större eller mindre skicklighet, öfverlemna Eders
Kongl. Maj:ts befailningshafvandes förslag till landträntmästare samt, gemensamt
med Kammarkollegium, sådana förslag till landskamererare och kronofogdar,
äfvensom att i enahanda ordning till Eders Kongl. Maj:t afgifva
utlåtande angående afsked eller längre tids tjenstledighet för desse tjenstemän,
måtte upphöra. Emot detta förslag, hvilket redan af komiterade för
uppgörande af förslag till förändrad organisation af rikets styrelse- och förvaltningsverk
i deras den 29 Maj 1859 afgifna betänkande varit väckt,
har Statskontoret från synpunkten af dess embetsverksamhet icke något
väsentligt att erinra. Visserligen har, vid flera tillfällen, hos kollegierna
sökt och af Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande tillstyrkt
ledighet för landsstatstjenstemän blifvit, på grund af kollegiernas pröfning af
företedda handlingar, beviljad endast för en kortare tid, än sökanden ifrågasatt,
men dylika förhållanden kunna möjligen synas icke vara af den vigt, att
derföre kollegiernas pröfning af dylika ansökningar skulle bibehållas. Beträffande
åter underdåniga förslag till dylika tjenster, måste kollegiernas åtgärd
vara inskränkt till eu helt och hållet, formel granskning af ansökningshandlingarne,
hvilken egentligen endast, i händelse af besvär öfver Eders
Kongl. Maj:ts befailningshafvandes till tjenstens återbesättande upprättade förslag,
kan vara af någon större betydelse. I händelse emellertid komiterades

förslag skulle vinna godkännande, torde deraf blifva en följd, att de för
landsstatstjenstemäns uppbörd ställde borgensförbindelser, hvilka nu nedläggas
i räntekammaren, böra i landtränterierna förvaras; och torde i sådan
händelse Statskontoret få till Eders Kongl. Maj:t inkomma med förslag till
nya föreskrifter rörande afgifvandet af dylik borgen och de i afseende derå
erforderliga kontroller, helst de nu i flere författningar spridda stadgandena
i detta ämne i allt fall behöfva omarbetas.

Efter redogörande för det sätt, hvarpå frågor om utbetalning af embetsoch
tjenstemäns löner och arvoden för närvarande hos Statskontoret handläggas,
hafva komiterade (sidan 15) hemställt:

att Statskontorets åligganden i afseende å utbetalning till embets- och
tjensteman af löner och arvoden må sålunda bestämmas, att Statskontoret
skall vid början af tredje månaden af hvarje qvartal eller, om löueliqviderna
skola blifva månadtligen, vid början af hvarje månad, till hvarje embetsverk
och myndighet, som hittills genom Statskontoret qvartalsvis uppburit
aflöning, utan föregående reqvisition utanordna: i förra fallet en fjerdedel
och i det senare en tolftedel äf det för verket enligt stat bestämda årliga
aflöningsanslag, och att aflöningarna för de ledamöter af statsrådet, som äro
departementschefer, utanordnas i sammanhang med aflöningarna för vederbörande
statsdepartement, för statsråden utan departement, i sammanhang
med aflöningarne för civildepartementet, och för ledamöterne af högsta domstolen
i sammanhang med aflöningarne för justitierevisionen;

att de till vikariatsersättningar, flitpenningar m. m. anvisade medel
må af Statskontoret tillhandahållas uppå reqvisition i mån af behof, samt
att vederbörande embetsverk och myndigheter öfvertaga redovisningsskyldigheten
för de till dem utanordnade medel och deröfver till Kammarrätten
årligen ingifva redogörelser, under iakttagande i öfrigt, att uppstående
lönebesparingar genast, men behållningar å medel, som äro afsedda till
vikariatsersättningar, flitpenningar m. m., före December månads utgång till
Statskontoret återlevereras, äfvensom att fullmakter och förordnanden i stadgad
ordning äro försedda med stämpelpapper innan lönemedlen utbetalas.

Den förändring, komiterade i detta hänseende föreslagit, skulle för ordnande
af arbetena inom Statskontoret verka fördelaktigt, enär den nu brukliga
granskningen af embetsverkens qvartalsreqvisitioner äfvensom medlens
anordnande och utbetalning måste försiggå inom en jemförelsevis,'' kort tid, de
första 4 å 5 dagarue af hvarje qvartalsmånad, utan att derföre andra ärenden
få åsidosättas, men Statskontoret anser sig dock böra påpeka de be -

tänkligheter, som från andra synpunkter förekomma mot en dylik förändring.
Erfarenheten har nemligen nogsamt ådagalagt, att från embetsverk och myndigheter
inkommande aflöningsreqvisitioner icke alltid äro upprättade i full
öfverensstämmelse med gällande författningar. Hos eu del myndigheter och
styrelser, hvilka icke äro att hänföra till egentliga embetsverk, kan man
icke ens förutsätta den författningskunskap och den vana vid tillämpningen
af allmänna föreskrifter, som är nödig ej mindre för bestämmande, huru
aflöning i hvarje särskild! fall skall utgå, utan äfven för kontrollen derå,
att stämpelpappersförordningens föreskrifter noggrant iakttagas. Visserligen
skulle redovisningarne för aflöningsmedlen undergå granskning i Kammarrätten,
men — oberäknad! att granskningen inom Statskontoret, hvars
tjensteman ständigt äro sysselsatta med dylika frågor, möjligen kan anses
vara mera betryggande än inom öfverrevisionsdepartementet, der
desse redovisningar komme att utgöra en ringa del af hvad som borde
undergå granskning — skulle rättandet af en redan verkstäld felaktig
utbetalning föranleda känbart obehag för den löntagare, som på god
tro möjligen fått uppbära mera än honom författningsenligt bort tillkomma,
att oj tala om den vidlyftiga skriftvexling, som af sådane anmärkningar
skulle föranledas, och de svårigheter för rättelses vinnande, som
genom dödsfall kunde förorsakas. För öfrigt synes det vara i princip oriktigt
att utanordna lönemedel, hvilka man med visshet vet vara statsverket
besparade; och den omgång, medlens återbäring medför, kan åtminstone icke
sägas bidraga till en förenklad förvaltning. I motiveringen till detta sitt
förslag hafva komiterade yttrat, att då enligt detsamma vederbörande embetsverk
skulle öfvertaga den redovisningsskyldighet för sina aflöningsmedel,
som hittills ålegat Statskontoret, det borde stå verket fritt så väl att bland
sina tjenstemän till uppbördsman utse den, som dertill funnes bäst passande,
oberoende af hans tjenstebefattning i öfrigt, som ock att bestämma de kontroller
öfver uppbördens handhafvande, som kunde finnas ändamålsenliga.
För Statskontoret är det ej fullt klart, om komiterade afsett, att ansvaret
för aflöningsmedlen skulle åligga verkets styrelse, hvilken väl komme att
utse redogörare, eller verkets hela personal. I hvilketdera fallet som helst
synes det innebära en obillighet att pålägga den enskilde löntagaren ansvar
för medel, som enligt allmän föreskrift skulle af en särskild redogörare för
hvarje verk handhafvas. Lämpligare torde väl då vara, att registratorn
eller den, som eljest är redogörare inom verket, såsom tjenstepligt pålägges
skyldighet att omhänderhafva och redovisa aflönings- och arvodesmedlen
under de kontroller, som kunna genom allmän författning föreskrifvas, helst
detta uppdrag inom de större embetsverken kommer att medföra ej ringa
besvär, derför anspråk på särskild godtgörelse eljest icke lära uteblifva.
Uppenbart är, att det arbete, som kommer att Statskontoret besparas, måste

på annat ställe utföras och der blifva af större omfång samt föranleda en
vidlyftigare räkenskapsföring, hvilken lärer få anförtros åt tjensteman, för
hvilkas egentliga verksamhet dylika bestyr vore helt och hållet främmande.

Komiterades å sidan 18 framställda förslag, att sådana utgifter till
rese- och traktamentspenningar, till aflöningar och pensioner, till ^flyttningshjelp
efter laga skiften samt till skiften och afvittringar, hvilka hittills af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis anordnats emot ersättning
från Statskontoret, må af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande formel
anordnas, öfverensstämmer med hvad Statskontoret redan i afgifvet underdånigt
yttrande af den 14 December 1870 tillstyrkt; och Statskontoret
har vid bifall till detta förslag icke något att erinra.

A sidan 22 hafva komiterade hemställt:

att sådana utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut föranledda
besvär, hvilka hittills skolat hos Statskontoret anföras, måtte omedelbart
hos Eders Kongl. Maj:t fullföljas, med undantag af dem, som röra
räkenskapers och redogörelsers form, hvilka fortfarande borde af Statskontoret
upptagas, samt

att, beträffande ordningen för besvärs anförande så väl hos Statskontoret
som, öfver Statskontorets eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hos Eders Kongl. Maj:t, enahanda föreskrifter, som komitén föreslagit
i fråga om besvärs anförande hos Kammarkollegium eller öfver dess utslag,
måtte i tillämpliga delar blifva gällande.

Förutom de frågor, i hvilka, enligt komiterades åsigt, besvär öfver
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut borde af Statskontoret upptagas,
är det hufvudsakligen tvenne slag af ärenden, som Statskontoret anser
fortfarande böra hit fullföljas, nemligen sådana, som angå rese- och traktamentsersättningar
samt tillämpningen af de i länsstaterna meddelade föreskrifter.
Såsom skäl, hvarför besvär i frågor om rese- och traktamentspenningar
icke vidare borde hit fullföljas, hafva komiterade anfört, att, på
sätt ofvan är omförmäldt, Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande hädanefter
skulle formelt anordna alla sådana utgifter, utan att desamma sedermera
hos Statskontoret till ersättande anmäla; att Statskontoret såsom ett
penningeförvaltande verk icke i allmänhet borde befatta sig med handlägg -

ning af besvärsmål, samt att, om dylika mål skulle såsom hittills hos Statskontoret
fullföljas, derigenom bibehölles tre instanser för fordringsanspråk,
som hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande väckas, under det att för enahanda
anspråk, anmälda hos Statskontoret, endast funnes två instanser —
en olikhet, för hvilken enligt komiterades mening god grund icke förefunnes.
Den Statskontoret hittills åliggande kontroll i afseende å rese- och
traktamentsersättningar, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förskottsvis
anordnas, afser, på sätt komiterade (sidan 16) anmärkt, endast att
tillse, det de i verifikationsförslagen uppförda belopp blifvit behörigen verificerade
och slutsumman riktigt upptagen, och upphörandet af denna kontroll
synes således icke kunna på förevarande fråga inverka. Då vidare
Statskontoret såsom första instans handlägger ett särdeles stort antal frågor
om rese- och traktamentspenningar, och det således bör leda till enhet i författningarnes
tillämpning, om dylika mål från länsstyrelserna hit fullföljas;
då Statskontoret ej endast förvaltar statsmedlen, utan äfven pröfvar och afgör
alla utbetalningsfrågor i hela deras omfattning; då bibehållandet af trenne
instanser i rättsfrågor hittills funnits vara af nöden — eu grundsats, hvars
riktighet icke ansetts förringas deraf, att de mål, hvilka af Hofrätterna i
första hand upptagas, endast i två instanser behandlas, och då det synes
ligga i sakens natur att, i händelse vederbörande icke åtnöjas med Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes på de från Statskontoret erhållne länsstaterna
grundade åtgärder, Statskontoret lemnas tillfälle att tolka sina i
nämnda stater meddelade föreskrifter, torde det hvarken kunna anses principen
oriktigt eller i annat hänseende olämpligt att omförmälda besvärsmål
fortfarande af Statskontoret upptagas. Erfarenheten har jemväl ådagalagt,
att dylika mål endast undantagsvis till Eders Kongl. Maj:t fullföljas. Under
det till Statskontoret nedannämnda år inkommo besvär i följande antal mål,
nemligen:

''1871. 1872. 1873. 1874.

om rese- och traktamentspenningar 3. 17. 11. 10.

„ tillämpning af länsstaternas föreskrifter 17. 17. 15. 3.

så har talan mot Statskontorets beslut i dylika besvärsmål till Eders Kongl.
Maj:t fullföljts endast i följande antal mål, nemligen:

1871. 1872. 1873. 1874.

om rese- och traktamentspenningar..................... 1. 2. 5. 2.

„ tillämpning af länsstaternas föreskrifter...... 1. 2. 3. 1.

Den föreslagna förändrade ordningen för besvärs anförande, så väl hos
Statskontoret som, öfver Statskontorets eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut, hos Eders Kongl. Maj:t, måste Statskontoret afstyrka, utom
i hvad den afser att besvären öfver Eders Kongl. Maj:ts befallningshåfvan -

des beslut skulle af denna myndighet jemte yttrande i ämnet till vederbörlig
ort insändas. Komiterades förslag (sid. G4 och 65 i betänkandet om
Kammarkollegii reglering) afser i öfrigt hufvudsakligen, att tiden för besvärs
anförande skulle från 30 och för de mest aflägsna länen 45 dagar utsträckas
till 60 och 90 dagar; att besvärstiden skulle beräknas från beslutets
dag i stället för från delgifningsdagen; att besvär öfver länsstyrelses beslut
skulle i två exemplar ingifvas till Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande,
som efter besvärstidens utgång skulle infordra förklaring från klagandens
motpart med föreläggande af viss tid, efter hvars förlopp handlingarne skulle
till centralmyndigheten insändas, samt att denna myndighets utslag skulle
genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hållas vederbörande parter
tillhanda. De inom Statskontoret förekommande ärenden äro så väsendtligen
olika dem, som af Kammarkollegium handläggas, att förenämnda bestämmelser,
om de än äro lämpliga i fråga om de mål, som tillhöra det
senare embetsverket, dock icke egna sig för tillämpning i afseende å Statskontoret.
De hit inkommande besvärsmål, likasom de, Indika härifrån till
Kongl. Maj:t fullföljas, äro nästan alltid af den beskaffenhet, att den klagande,
vare sig enskild person eller tjensteman, yrkar att af statsverket utbekomma
något belopp, och det är derföre icke att befara, att han skall dröja
taga del af beslutet, likasom bevisningen om delgifvandet ej företer någon
svårighet. Något längre rådrum för ärendets vidare utredning eller anskaffande
af bevis, kan icke gerna erfordras, utan ligger det tvärtom i klagandens
intresse, att frågan må så snart som möjligt blifva pröfvad. Då i vanligaste
fall klaganden ej har någon annan motpart än kronan, kan någon
vidare kommunikation ej ifrågakomma; och då det synts icke vara med billighet
öfverensstämmande, att tjenstemannen skulle för utbekommande af sin
rätt vidkännas särskilda kostnader, expedieras i många fall Statskontorets
beslut öfver inkomna besvär endast genom skrifvelse till Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande.

Komiterade hafva vidare (sidan 22) hemställt, att, med upphörande af
Statskontorets granskningsskyldighet i afseende å bevillning af testamente,
gåfva, fideikommiss m. in. för landsorten, vederbörande Hofrätters och Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppgifter och redogörelser rörande sådan
bevillning måtte omedelbart till Kammarrätten ingå. Såsom skäl för denna
hemställan hafva komiterade anfört, att den tillsyn, som i detta hänseende
kunde af Statskontoret utöfvas, enligt sakens natur måste blifva endast summarisk,
enär det speciela öfvervakandet tillhörde ortmyndigheterna och redo -

görelsernas närmare granskning egde ruin i Kammarrätten. Denna Statskontorets
tillsyn är emellertid icke summarisk, utan går i detalj till hvarje
särskild post. Det speciela öfvervakandet kan ej verkställas af ortmyndigheterna,
enär dessa ej hafva tillgång till de derför erforderliga handlingar,
Indika insändas till Hofrätterna och derifrån till Statskontoret öfverlemnas.
Kammarrättens granskning åter inskränker sig dertill att, sedan bevillningsbeloppet
blifvit inbetaldt, tillse att det blifvit rätt beräknadt. Den maktpåliggande
kontrollen deröfver, att borgen för bevillningens behöriga utgörande
varder ställd, att löftesförbindelserna äro i laglig form upprättade, att bevillningen
icke obehörigen balanseras, utan varder inom föreskrifven tid indrifven
och redovisad, in. m., utöfvas af Statskontoret och har under den
korta tid, dessa ärenden härstädes handhafts, redan i många fall visat sig vara
väl behöflig. Skulle denna kontroll upphöra och ifrågavarande uppbörd underkastas
den allmänna granskning i Kammarrätten, som derstädes bör ega
rum af kronans samtliga intrader, skulle sådant lätteligen tillskynda statsverket
förluster, vida öfverstigande det utgiftsbelopp, som nu åtgår till aflöning
åt en advokatfiskal — eu befattning, som, för behandlingen af många
andra vigtiga frågor, i allt fåll icke kan inom Statskontoret undvaras.

Beträffande komiterades förslag, att Statskontorets öfverinseende öfver
Mynt- och Kontrollverken måtte upphöra, får Statskontoret, då komiterade
lära vara sysselsatta med förslag till förändrad reglering af nyssnämnda verk,
endast anföra, att Statskontoret, med hänseende till den nuvarande organisationen
af Mynt- och Kontrollverken, icke har något att emot komiterades
förevarande förslag erinra.

Vid granskning af de former, under Indika Statskontorets embetsverksamhet
utöfvas, hafva komiterade först ingått i pröfning af frågan, huruvida
det kollegiala behandlingssättet fortfarande kunde anses ändamålsenligt beträffande
de ärenden, som tillhöra detta embetsverks förvaltning, och hafva
komiterade i afseende härå tillstyrkt:

att i allmänhet den kollegiala formen för ärendenas behandling i Statskontoret
må upphöra och beslutanderätten öfverlemnas åt verkets chef; dock
med rätt och skyldighet för föredragande ledamoten att, der han är från
beslutet skiljaktig, sin särskilda mening till protokollet afgifva;

men att nämnda förvaltningsform må bibehållas för sådana ärenden,
hvilka vanligen såsom plenimål anses;

att Statskontoret må fördelas i tre byråar under hvar sin byråchef,
nemligen en inkomst- och utgiftsbyrå, cn fond- och stämpelbyrå samt en
riksbokslutsbyrå, jemte ett för hela verket gemensamt kansli;

att vederbörande byråchef må inför presidenten föredraga de till hans
område hörande ärenden, samt

att hvarje Statskontorets tjensteman skall ega odelad ansvarighet för
de åtgärder, han å tjenstens vägnar vidtager.

Då frågan om fördelarne och olägenheterne af ärendenas kollegiala
behandling inom de förvaltande verken vid flera tillfällen varit föremål för
utredning, torde Statskontoret här böra yttra sig endast i afseende å de skål,
hvilka komiterade till stöd för sitt nyssberörda förslag anfört, samt hvad i
öfrigt direkt berör Statskontorets embetsverksamhet. Komiterades yttrande
att, om Statskontorets åligganden befunnes vara af ungefär samma beskaffenhet
nu, som vid den tidpunkt, då 1720 års instruktion utfärdades, den
beslutanderätt, som sagde instruktion tilläde presidenten, borde till honom
återlemnas, torde i och för sig icke innebära någon bevisning. Den korta
tid, som för remissens besvarande blifvit Statskontoret förunnad, har icke
medgifvit någon utredning, i hvad mån ärendena nu äro olika mot 1720
och om ej, den enskildes rätt rörande frågor nu förekomma till ojemförligt
större antal än vid nyssnämnde tidpunkt, då dessutom de konstitutionela
förhållandena voro väsentligen olika de nuvarande och således naturligen
påkallade en helt annan form för statens finansförvaltning. Då statsrådets
organisation enligt nu gällande grundlagar kräfver särskilda af statsdepartementen
oberoende styrelser, har Statskontoret icke ansett sig böra inga i
bedömande, huruvida en byråindelning i den riktning, som komiterade föreslagit,
skulle under s. k. ministerstyrelse vara lämplig och nödvändig, helst
komiterade icke angifvit, att deras förslag bör ur sådan synpunkt betraktas,
och dessutom uppenbart synes, att Statskontorets verksamhetsområde måste
högst betydligt inskränkas, i händelse detta embetsverk skulle såsom byraar
under Finansdepartementet anordnas. Vidare har Statskontoret ej bort
lemna oanmärkt att, oaktadt 1720 års instruktion för detta embetsverk på
papperet varit gällande ända till dess instruktionen af den 16 Maj 1856
fastställdes, den kollegiala formen likväl, såvidt Statskontoret kunnat erfara,
inom detta embetsverk förefunnits, åtminstone från antagandet af 1809 års
Regeringsform, ehuru först år 1848, i anledning af en då uppkommen meningsskiljaktighet
i en befordringsfråga samt Statskontorets anmälan, att “betänklighet
yppat sig“, huruvida antingen pluralitetens tanke eller den mening,
presidenten biträda måtte blifva gällande, Kongl. Maj:t förklarade, att, da
Statskontoret utgjorde ett af rikets kollegier, de på Statskontorets afgörande

ankommande ärenden borde, likasom uti öfriga kollegier, af presidenten och
ledamöterne eller, i den förres frånvaro, af de senare samfäldt pröfvas, hvarvid,
om skiljaktiga meningar yppades, den blefve gällande, hvaruti pluraliteten,
efter vanliga grunder beräknad, instämt. — Komiterade hafva jemväl
yttrat, att den fondförvaltning, som under de senaste åren ökat Statskontorets
göromål, ^ vore til! beskaffenheten hufvudsakligen enahanda med den förvaltning
af åtskilliga smärre fonder, som sedan längre tid tillbaka tillhört Statskontoret.
Detta må visserligen vara förhållandet; men i afseende på omfånget
är den nuvarande fondförvaltningen väsentligen olika den, som tillförene
alegat Statskontoret. Ännu i slutet af 1840-talet redovisades af räntekammaren
endast fyra fonder såsom stående under Statskontorets förvaltning,
nemligen skogsplanteringskassan, kanslistyrelsens handkassa, Norénska fonden
och fonden till pensionering af blesserade officerare och underofficerare,
Indika fonders utlånia medel, t. ex. år 1847 eller året innan 1848 års ofvanberörda
nådiga bref meddelades, uppgingo, för skogsplanteringskassan till
100,000 rdr, för kanslistyrelsens handkassa till 9,000 rdr och för hvarje
af de två öfriga fonderna till 10,000 rdr, allt banko. Nu deremot omfattar
denna gren af Statskontorets förvaltning 21 särskilda fonder med ett sammanräknad
t kapital åt nära 10 millioner kronor. Genom “eu enklare form för
öfverläggningar och besluts fattande” skulle, enligt komiterades förmenande,
eu väsentlig tidsbesparing kunde beredas. Då emellertid föredragningen inför
den allena beslutande presidenten lärer böra vara lika fullständig, som inför
president och ledamöter, samt öfverläggningen mellan presidenten och byråelieien
icke torde medtaga mindre tid, än mellan presidenten och två eller
tre ledamöter, synes, tidsbesparingen endast vara att finna deruti, att byråcheterne
blott i plenimål skulle öfvervara hvarandras föredragning. Denna
tidsbesparing, hvilken i sjelfva verket ej vore så särdeles betydlig, då byråcheferna
i allt fall hela förmiddagarne måste vara i embetslokalen tillstädes,
komme dock att köpas ganska dyrt. I följd af den genom alla graderna
utsträckta arbetsfördelningen, blefve endast presidenten i tillfälle att få en
öfversigt öfver Statskontorets verksamhet i allmänhet; endast på honom skulle
det bero, att enhet och kontinuitet i ärendenas behandling komme att ega
ruin; endast på hans omdöme och försigtighet skulle det ankomma, att de
betydliga fonderna blefve placerade på ett sätt, som vore för det allmänna
betryggande och fördelaktigt, på samma gång hvarje särskild fonds större
eller mindre behof af medlens rörlighet blefve tillgodosedt. Vigten af den
anmärkningen, att hvarje byråchef ej skulle erhålla kännedom om Statskontorets
^ verksamhet i hvad de andra byråerne rörde, förringas onekligen
i viss män inför komiterades förslag till byråindelning, ity att hvarje byrå
erhållit sin särskilda grupp åt ärenden, hvilkas behöriga handhafvande föga
kräfver kännedom om de andra byråernas verksamhet; men sjelfva den före -

slagna byråindelningen är, enligt Statskontorets åsigt, icke hållbar. I olikhet
med en reservant, som ansett att chefen för fond- och stämpelbyrån skulle
erhålla väl ringa sysselsättning, föreställer sig Statskontoret, att denne byråchef,
med endast en ordinarie tjensteman till sitt biträde, skulle blifva särdeles
häråt betungad. Deremot delar Statskontoret reservantens åsigt i afseende å
chefen för inkomst- och utgiftsbyrån. Att eu tjensteman, äfven med mer än
vanlig arbetsförmåga, skulle under någon längre tid kunna nöjaktigt och så
som det allmännas fördel krafvel’ sköta alla de till denna byrå förlagda ärenden,
vågar Statskontoret betvifla, ja! anser det för rent af omöjligt. Visserligen
hafva komiterade velat finna ett kraftigt medel till underlättande af
byråckefernes arbete i den föreskriften, att hvarje Statskontorets tjensteman
skall ega uodeladu ansvarighet för de åtgärder, han å tjenstens vägnar vidtager.
Då enligt allmän lag hvarje tjensteman är för sitt arbete i tjensten
ansvarig, skulle väl det af komiterade föreslagna stadgande tolkas på det
sätt, att byråeheferne icke skulle hafva skyldighet att kontrollera sina underordnades
arbete, likasom presidenten skulle ega obetingadt lita på byråchefen
-- en anordning, som visserligen skulle förenkla arbetet, men ingalunda
medföra den trygghet, som i fråga om statens finansförvaltning torde böra
ställas framför eu jemförelsevis obetydlig besparing i aflöningsstaten. Att
staten på detta sätt skulle principielt afsåga sig all rätt, att af byråeheferne
eller presidenten utkräfva ansvarighet för hvad i Statskontorets embetsverksamhet
kunde hafva blifvit försummadt eller oriktigt åtgjordt, så snart försummelsen
eller den felaktiga åtgärden kunde anses direkt eller indirekt
föranledd af en underordnad tjenstemans åtgörande, vore icke förenligt med
de grundsatser i afseende å tjenstemans ansvarighet, som .hittills varit iakttagna;
och ett sådant stadgande skulle lätteligen kunna föranleda ett eljest
ingalunda berättigad! antagande, att de högre tjenstenit vore mindre behöflig»,
enär genom dem staten icke vunne ökad trygghet för göromålens säkra och
behöriga gång.

Förbemälde reservant, som funnit komiterades förslag till byråindelning
icke kunna tillämpas, har derför ansett den nuvarande departementsindelningen
böra bibehållas, men deraf har blifvit eu följd, att lian måste
på hvarje föredragande ställa den rättmätiga fordran, att han skall med
sin uppmärksamhet följa äfven de Statskontorets ärenden, som ej tillhöra
hans föredragning; och detta anspråk lärer svårligen kunna uppfyllas utan
förlust af den tidsbesparing, som skulle möjliggöra att med de nuvarande
kamereraregöromålen förena föredragningsskyldigheten.

Då Statskontoret sålunda, i likhet med 1859 års komité och i öfverensstämmelse
med hvad detta embetsverk städse och senast i underdåniga yttranden
af den 31 December 1869 och den 15 November 1873 utan någon
meningsskiljaktighet tillstyrkt, ansett de åt Statskontoret uppdragna ärenden

fortfarande böra kollegialiter behandlas, bär Statskontoret trott sig, i afseende
a komitcrades förslag (sig. 28) till bestämmande, livilka ärenden borde kollegiali
t.er och Indika af presidenten algöras, endast böra fästa Eders Kongl. Maj:ts
nådiga uppmärksamhet på föreskriften, att såsom pleni-ärenden skulle räknas
sådana förvaltningsfrågor, som icke bestå i rena verkställigbetsåtgärder. Enligt
Statskontorets uppfattning förekomma nemligen inom detta embetsverk
ganska fä ärenden, som kunna såsom rena verkställigbetsåtgärder rubriceras.
Dit äro vill att hänföra beslut om afsändande till Eders Kongl. Majits Befallningshafvande
af riksstat™-, stämpelpappersförordning, bevillningsstadga och
uppgifter till bevillningstaxoring, öfverlemnande till Kammarrätten af verkets
räkenskaper samt uppgifter på de medel, som blifvit mot redovisning anordnade,
aflemnande till Departementen åt besparingsuppgifter m. in., Indika ärenden
äro af beskaffenhet, att, om någon afsevärd tidsvinst dymedelst stode att ernå,
desamma lätteligen kunde anförtros åt vederbörande ledamot att utan föredragning
handlägga. Såsom rena verkställigbetsåtgärder skulle möjligen äfven
kunna betraktas åtskilliga anordningsfrågor, såsom i afseende å expensmedel,
en del linie- och andra qvartaler samt 3:dje, 4:de och 5:te bufvudtitlarues
medel, der ej annan pröfning erfordras, iin att medlen innestå och
att kassatillgång finnes; men genom sin inverkan på kassan ingripa åtskilliga
af dessa frågor högst väsentligt i Statskontorets embetsverksamhet. I alla
öfriga anordningsmål måste afgörandet grunda sig på en noggran pröfning,
huruvida reqvisitionerna öfverensstämma med i ämnet gällande författningar
eller särskild t meddelade föreskrifter; och vid sådant förhållande lärer det
vara omöjligt att på förband särskilja, Indika mål kunna finnas vara af enkel
beskaffenhet eller »livilka må kräfva eu mera omfattande pröfning och tillämpning
af författningar och prejudikater. Såsom exempel, att anordningsmål i
allmänhet icke kunna betraktas såsom rena verkställigbetsåtgärder, tillåter
sig Statskontoret nämna, hurusom uti de bos Statskontoret under loppet af
innevarande år behandlade frågor om vikariatsarvoden åt landsstatstjenstemän,
omfattande 11 1 särskilda utgiftsposter, de inkomna reqvisitionerna endast i
afseende å halfva antalet af de reqvircrade ersättningsbeloppen blifvit vid
Statskontorets pröfning till anordnande godkända, under det i afseende på de
öfriga antingen de af Eders Kongl. Majrts befallningshafvande åberopade
grunder för arvodenas utgående funnits icke vara på förhandenvarande fall
tillämpliga, eller oek beloppen eljest varit oriktigt beräknade.

Då i sammanhang med den kollegiala formens inskränkande till handläggning
af blott sådana mål, som skulle i plenum föredragas, borde förordnas,
huruledes, vid inträffande förfall för presidenten eller byråchefen, deras platser
genast skulle fyllas, så att ärendenas behandling icke måtte lida något afbrott,
hafva komiterade föreslagit, bland annat, att den i graden äldste åt
ledamöterne skulle förklaras städse vara skyldig att, vid inträffadt förhinder

för presidenten, förestå hans embete, såvida hindret icke varade öfver 14
dagar, men, om det vore af beskaffenhet att läcka längre tid, intill dess
uppå genast skeende underdånig anmälan Eders Kongl. Maj:t å embetet
meddelade nådigt förordnande. I denna punkt framstår en väsentlig skilnad
mellan den af komiterade föreslagna organisation och de generaldirektörsembeten,
som, för bestyret med flere förvaltningsgrenar af mera så att säga
praktisk art, blifvit på senare tider inrättade. Dessa styrelser synas Statskontoret
i och för sig ega ett afgjordt företräde framför det nu föreliggande
förslaget derutinnan, att generaldirektörerne städse ega beslutande rätt och
icke i somliga frågor dela denna med departements- eller byråcheferne.
Deras ställning blir derigenom å ömse sidor mera klar och bestämd. Först
då generaldirektör är frånvarande inträder departements- eller byråchefernas
beslutande rätt, och, då dessa styrelser äro kollektiva i rådslagen öfver alla
förekommande ärenden, blir deraf eu följd, att departements- eller byråcheferna
tillträda beslutanderätten med full kännedom om de ärenden, öfver
Indika de skola besluta. Inom Statskontoret åter, sådant komiterade synas
hafva tänkt sig detsamma, skulle det i sjelfva verket komma att bero på
presidenten att, nästan i hvarje särskildt fall, bestämma, om han ville ensam
besluta eller föredroge, att låta ärendet kollegiali ter behandlas; och i presidentens
frånvaro skulle äldste byråchefen förestå presidentsembetet med rätt
och skyldighet att ensam besluta, utan att det rimligtvis kan antagas att
han, utöfver omfånget för sin egen byrå, egt tillfälle på förhand bereda sig
kännedom om de ärenden, som komma att på hans afgörande bero, eller de
författningar och stadganden, Indika han har att tillämpa.

Härvid anser sig Statskontoret böra i minnet återkalla behandlingen
vid 1862—1863 års riksdag af frågan om Krigskollegii ombildning. Sedan
Kongl. Maj:t i sådant hänseende till Riksdagens pröfning framlagt ett af
landtförsvarskomitén uppgjordt förslag, enligt hvilket bemälda kollegium
skulle förändras till en Arméförvaltning, der ärendena skulle efter sin olika
art pröfvas och afgöras utaf särskilda, af hvarandra oberoende, afdelningar
eller embeten under hvar sin ansvarige chef, i vissa mål allena beslutande,
i vissa mål samfäldt med embetsledamöter, yttrade Rikets Ständer i underdånig
skrifvelse af den 4 December 1863, att, “då det blefve mera än svårt
att, med ledning af komiténs förslag, uppdraga gränsen mellan de ärenden,
som skulle behandlas kollegialt, och dem, der beslutanderätt skulle tillkomma
chefen, syntes den föreslagna organisationen strida mot alla i theori grundade
eller af erfarenhet angifna regler för en ändamålsenlig samverkan mellan
förmän och lydande och dessutom endast vara egnad att framkalla ökade
svårigheter vid ärendenas behandling;*4 och på grund häraf samt af i öfrigt
anförda skäl medgåfvo Rikets Ständer, att Krigskollegium förändrades till
en Arméförvaltning, der alla mål, som fordrade militäriskt-tekniska insigter,

uppdrogos åt allena beslutande militärchefer, men alla öfriga mål och ärenden
öfverlemnades till eu särskild, af militärcheferna oberoende afdelning,
som utgjordes af endast civila medlemmar och med kollegialt arbetssätt, åt
hvilken afdelning tillika uppdroges den omedelbara dispositionen af Arméförvaltningens
kassa och kontrollen deröfver! hvaremot Rikets Ständer ansage
boställsvården och fondförvaltningen böra från Arméförvaltningen skiljas.

I fråga om sättet för in- och utbetalningar hafva komiterade (sid. 38)
föreslagit:

att, hvad hufvudstaden beträffar, inbetalning till Statskontoret skall
hädanefter såsom hittills verkställas medelst attest, utvisande att beloppet
blifvit för Statskontorets räkning i Riksbanken insatt;

att inbetalning från landsorten till Statskontoret bör ega rum pa det
sätt, att beloppet jemte ett missiv eller reversal insändes till riksbanken och
ett annat reversal till Statskontoret; skolande sistnämnda embetsverk dagligen
låta genom behörigt ombud från Riksbanken afhemta bankoattesterna a de
sålunda under samma eller föregående dag influtna beloppen; ° _

att utbetalning från Statskontoret sker medelst anvisning pa Riksbanken,
hvilken anvisning, utfärdad för inneliafvaren, men försedd med anteckning
om den myndighet eller person, för hvilken den är sfsedd, samt om
det anslag, hvarå utgiften bör i Statskontoret afföras, skall, derest beloppet
bör i hufvudstaden utbetalas, utlemnas till vederbörande fordringsegare emot
qvitto å en lista, så uppställd, att densamma kan användas såsom verifikation
till Statskontorets kassaräkning, men, om penningarne skola till landsorten
afsändas, öfverlemnas till Riksbanken för afsändningens besörjande;
börande i sistnämnda fall skrifvelse derom från Statskontoret till vederbörande
aflåtas med anmodan att, efter medlens mottagande, derom meddela Statskontoret
underrättelse;

att anordningar å landtränterikassorna icke vidare ma från Statskontoret
utfärdas, samt

att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande må förständigas att, vid
behof för land trän terien af vexling eller utbyte af mynt, derom vända sig
direkt till Riksbanken.

För Statskontoret synes det ur principiel synpunkt ej kunna anses
riktigt, att ett verk sådant som Riksbanken, hvilket omedelbart endast sorterar
under Riksdagen och förvaltas af dess fullmäktige, skulle ingå såsom
en länk i administrationen, och annorlunda lärer viil icke detta förslag kunna
betraktas, då Riksbanken dels, i afseende på inbetalningar från landsorten,
skulle, med ledning af ett försändelsen åtföljande reversal, verkställa insått -

ningen för Statskontorets räkning, dels i fråga om utbetalningarne skulle,
enligt å de utfärdade anvisningarne framställd begäran, draga försorg om
medlens afsändande till vederbörande, hvarvid jemväl i de fall, der vissa slag
af mynt åstundades, sådant skulle af Riksbanken iakttagas efter den sedeleller
myntförteckning, som komme att åtfölja anvisningen.

I afseende särskild! å inbetalningar från landsorten skulle förslaget
visserligen i och för sig innebära en förenkling; men dels vore denna af
föga betydenhet, då nemligen numera uppbörden till ojemförligt största delen
inflyter i postremissvexlar och besväret, att en gång om dagen till Riksbanken
aflemna ankomna dylika vexlar emot erhållande af bankoattester, icke är
större, än att hvarje dag derstädes afhemta attester å för Statskontorets räkning
influtna medel, dels skulle den nu före insättningen iakttagna granskningen,
att belopp och levereringstitel äro riktiga, icke vidare kunna ega
rum — en granskning, som dock i afseende på undsättningsmedel, öfveråriga
depositioner, åt betalningar å odlingslån in. m. ej är utan sin vigt, dels skulle
förändringen möjligen föranleda, att Statskontoret nödgades i banken hafva
en enda räkning, hvilket åter skulle nödvändiggöra ej obetydligt arbete för
beräkningen af de särskilda kassornas behållningar.

Beträffande åter förslaget om utbetalningarnes verkställande genom
riksbanken, hafva komiterade medgifvit, att detta skulle för den enskilde
medföra olägenheter, och dessa blefve, enligt Statskontorets tanke, så väsentliga,
att förslaget redan derför synes böra öfvergifvas. Den omgång och
tidspillan, som för alla, hvilka hos Statskontoret hade medel att lyfta, skulle
föranledas deraf, att de, efter anvisningens utbekommande hos Statskontoret,
nödgades i Riksbanken lyfta beloppet, skulle för mången föranleda tidsutdrägt
och kostnader, som blefve ganska kännbara. Personer från andra orter,
hvilka antingen fullgjort uppdrag såsom komitéledamöter, examenscensorer
m. m., eller på en dag eller några timmar hitrest för att lyfta till väganläggningar,
vattenaftappningar eller dylikt anvisade medel, och hvilka personer
under nuvarande förhållanden kunna, äfven om de långt fram på förmiddagen
anmäla sig, erhålla liqvid samma dag, skulle säkerligen ofta, endast
i följd af omgången att i Riksbanken lyfta penningebeloppen, nödgas i hufvudstaden
qvarstanna till följande dag. Den af komiterade antydda utväg,
att anvisningen kunde inlösas i hvilken annan bankinrättning som helst eller
begagnas i enskild liqvid, synes icke vara att eftersträfva, enär dymedelst
ständiga och länge fortlöpande olikheter mellan Statskontorets och Riksbankens
räkningar skulle uppkomma.

För Statskontoret skulle det föreslagna sättet för utbetalningarnes verkställande
i vissa fall medföra väsentligen ökadt arbete. Då från samma
anslag nu samtidigt anordnas medel åt flere personer, upptagas dessa personer
med för en hvar utfördt belopp å anordningen eller, om antalet är stort,

å en anordningen bilagd förteckning, men för hvarje anslag utfärdas endast
en anordning och en assignation, hvaremot eldigt komiterades förslag eu
särskild anvisning skulle för hvarje person utfärdas. Exempelvis skulle nådiga
brefvet den 30 December 1874, angående gratifikationer åt vissa personer
från extra utgiftsanslaget å Riksstatens sjunde hufvud titel, enligt
komiterades förslag, hafva kraft 426 särskilda anvisningar i stället för en
anordning och en assignation. De qvartalsvis återkommande anordningarne
å allmänna indragningsstatens anslag till beneficier och benådningar till
embets- och tjensteman, å enahanda anslag till enkor och omyndiga barn
samt å anslaget till embets- och tjenstemäns pensionering, skulle efter nuvarande
antalet deri upptagne personer föranleda respektive 44, 84 och 105
anvisningar för hvarje qvartal, under det desse utbetalningar nu expedieras
genom en anordning och en assignation för hvarje anslag och qvartal.

Såsom hufvudsakligt skäl för förslaget att åt Riksbanken uppdraga att
/ direkt mottaga Statskontorets inkomster och ombestyra verkställandet af dess

utbetalningar, hafva komiterade anfört, att bibehållandet af kontant kassa,
äfven af högst begränsadt omfång, nödvändigt medförde bibehållandet af en
kassaafdelning inom Statskontoret och i sammanhang dermed stående uppbördsbestyr
och kontroller, samt att undanrödjandet af dessa olägenheter synts
komiterade vida mer betydande än det ringa ökade besväret för en del af
dem, hvilka skulle uppbära penningarne. Emellertid torde, i motsats mot
hvad komiterade antagit, äfven med tillämpning af deras förslag kontanta
medel till ganska betydliga belopp komma att passera Statskontoret. De
fonderna tillhöriga, på olika tider af året till betalning förfallna räntekuponger
samt utlottade obligationer uppgå årligen till omkring 350,000 kronor,
hvilka medel väl torde fortfarande få af Statskontoret sjelf lyftas och i Riksbanken
insättas, och i öfrigt torde minskningen i Statskontorets göromål fullt
motsvaras af tillökningen i göromål inom Riksbanken, så att ingen eller ringa
besparing för det allmänna skulle uppkomma.

I afseende å den föreslagna förändrade formen för behandlingen af
utbetalningsfrågor inom Statskontoret, hafva komiterade å sid. 35—37 närmare
utvecklat sin mening. Statskontorets anordning i dess nuvarande form
är en utbetalningsordre, vare sig till räntekammaren eller till landtränteri,
hvilken ordre, förutom föreskrift om utbetalning af ett visst belopp, innefattar
uppgift å det anslag, hvarå utgiften skall afföras, den person eller myndighet,
som eger beloppet lyfta eller disponera, den stat eller det särskilda stadgande,
på grund hvaraf beloppet bör utgå, samt de vilkor som äro vid
beloppets utbekommande fästade. Dessa anordningar skulle nu, enligt komiterades
förslag, utbytas mot en qvittenslista, hvilken endast komme att utgöra
en förteckning öfver de från Statskontoret utlemnade anvisningar. Beslutet
om utgiften hafva komiterade ansett böra, i stället för i anordningen, upp -

tagas i de af dem föreslagna utgiftsräkningar, hvilka skulle inrättas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse, med de anteckningsböcker, som nu föras i Kammarkontoret,
hvaremot sjelfva räkenskapen, memorialböckerna, synts dem
öfverflödiga. Den af komiterade föreslagna anvisning, hvilken i sjelfva verket
är afsedd att ersätta Statskontorets anordningar och assignationer, skulle
utställas på innehafvaren, men innehålla uppgift å personen, till hvilken den
skulle utlemnas, samt det anslag, hvarå utgiften komme att afföras, hvilket
senare komiterade, under förutsättning att hvarje anslag i riksstaten blefve
försedt med nummer i fortlöpande följd inom hvarje hufvudtitel, jemte littera,
der flere anslag förekomma för samma eller likartadt ändamål, ansett kunna
ske genom att endast införa anslagets så beskaffade beteckning. Detta anslagens
betecknande med nummer och littera skulle, enligt Statskontorets
tanke, medföra tidspillan och besvär, ojemförligt större än den förkortning,
som dymedelst skulle vinnas. Hvar och en med dessa ärenden förtrogen
måste antagas ega noggran kännedom om de särskilda anslagens benämning
och natur, men deremot skulle för bibehållandet i minnet af hvarje särskildt
anslags nummer och littera erfordras en särskild begåfning, som icke hos
alla kan förutsättas, helst nummerföljden nästan för hvarje riksdag komme
att undergå förändring. Riksstaten torde således för hvarje särskildt fall
behöfva anlitas, och denna åtgärd skulle uppenbarligen medtaga mera tid, än
att nedskrifva anslagets rubrik.

De anteckningar, som af vederbörande bokhållare skulle göras i de
s. k. utgittsböckerna, skulle innefatta enahanda uppgifter, som de nuvarande
anordningarna, men detta måste förutsätta, att hela innehållet deraf skulle
af byråchefen påtecknas akten — en åtgärd, som icke kan anses vara förenad
med mindre besvär, än utskrifning af anordningar, för hvilka tryckta
blanketter användas. Dessutom förekommer, att ett stort antal anordningar
innehålla uppgifter, hvilka den person eller myndighet, som mottager medlen,
har af nöden att känna, men om hvilka han enligt komiterades förslag komme
att lemnas i okunnighet, såsom angifvandet af de grunder, enligt hvilka beloppet
beräknats och hvilka ofta äro väsentligen olika dem, som legat till
grund för det i reqvisitionen framställda anspråk, föreskrift att beloppet bör
af vederbörande myndighet särskildt redovisas eller, om det anordnats såsom
förskott, inom hvad tid redovisning derför bör lemnas, i hvilket sistnämnda
fall Kongl. brefvet den 7 April 1830 innehåller, att redovisningsskyldigheten
jemte den för uraktlåtenhet derutinnan stadgade påföljd alltid bör i förskottsanordningen
utsättas. Det hittills iakttagna förfarandet, att medel anordnas
till disposition af vederbörande embetsverk eller af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
lärer väl äfven för framtiden svårligen kunna undvikas,
men ej heller detta är med komiterades förslag förenligt.

I motsats mot hvad komiterade sid. 56 yttrat, föreställer sig Statskontoret,
att de föreslagna förändringarne i afseende på medlens utbetalning
skulle väsentligen försvåra granskningen så väl i Kammarrätten som hos
Riksdagens revisorer. För närvarande verificeras hvarje utgiftspost med den
qvitterade anordningen, hvilken innehåller grunderna för utgiften, och de
handlingar, på hvilkas pröfning beslutet om utbetalningen grundats, finnas
ordnade efter resolutionsdagen och upplemnas i Kammarrätten, så snart sådant
påkallas, likasom de alltid tillhandahållas Riksdagens revisorer. Enligt
komiterades förslag skulle deremot utgiften endast verificeras med qvittenslistan,
från hvilken man då skulle i utgiftsboken uppsöka hvarje särskild
utgiftspost.

För förslaget att anordningar å landtränterikassorna icke vidare måtte
från Statskontoret utfärdas finnes icke i det underdåniga betänkandet något
skäl anfördt, och Statskontoret känner således ej, hvilka fördelar komiterade
ansett genom tillämpningen af detta förslag kunna vinnas; men för sin del
finner Statskontoret detsamma hvarken leda till förenkling eller ur annan
synpunkt kunna förordas. Oafsedt det oegentliga deruti, att Statskontoret
icke skulle å sina iilialkassor i landtränterierna utställa anordningar lika väl
som på sin hufvudkassa, skulle förändringen medföra ej oväsentlig omgång
och föranleda ej ringa olägenhet. I stället att Statskontoret med ett enkelt
missiv till Eders Kongl. Majrts befallningshafvande öfversänder anordningen,
hvilken hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande endast föranleder beloppets
utbetalning från landtränteri^ emot qvitto å anordningen, skulle väl,
enligt komiterades förslag, Statskontoret uti skrifvelse, hvilken då måste innehålla
allt hvad nu i anordningen innefattas, anmoda Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att beloppet utbetala, hvarefter Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande skulle besluta och utfärda anordning å beloppet. Vidare
skulle i de många fall, der Statskontoret till annan myndighet, t. ex. Skogsstyrelsen
eller Konsistorierna, öfverlemnar å landtränteri utställda anordningar,
Statskontoret, för tillämpning af komiterades förslag, dels i skrifvelse till
bemälde myndighet meddela svar, innehållande, till vederbörandes kännedom
i fråga om beloppets beräknande in. in., allt hvad nu i anordningarne finnes
upptaget, jemte underrättelse att medlen finge i angifvet landtränteri eller,
på sätt i fråga om Konsistorierna ofta är fallet, i flere särskilda landtränterier
lyftas, dels ock angående medlens utbetalning aflåta till Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande särskilda skrivelser, jemväl innehållande allt, som
för en blifvande granskning af åtgärden erfordras, hvarefter Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande komme att besluta och verkställa utbetalningen.
Slutligen skulle, för beredande af möjlighet att, på sätt i afseende å flere
anslag är nödigt, inom Statskontoret under löpande året ega kännedom om
anslagens ställning, enahanda anteckningar i afseende å dylika utbetalningar

här föras, som om medlen blifvit af Statskontoret utanordnade. Att således
den i detta hänseende föreslagna förändring skulle, förutom andra olägenheter,
föranleda ökadt arbete icke blott inom detta embetsverk, utan äfven, och
detta i vida högre grad, hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, synes
Statskontoret lika uppenbart, som att dessa icke obetydligt ökade göromål,
hvaraf, såvidt Statskontoret förstår bedöma, det allmänna icke skulle tillskyndas
det ringaste gagn, skulle hos tjenstemännen framkalla icke oberättigade
anspråk på förbättrad aflöning eller förstärkning i antal, eller ock kanske
begge delarne.

Vid förslaget om Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förständigande,
att vända sig direkt till Riksbanken för vexling eller utbyte af
mynt, har Statskontoret ej annat att erinra, än att tillämpningen af detta
förslag ej synes förenligt med de åsigter, som legat till grund för Eders
Kongl. Maj:ts, i nådigt bref den 29 nästlidne Oktober meddelade beslut, angående
försändning af silfvermynt till Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande
i de fyra nordligaste länen, och att det äfven i detta fall synes ur principiel
synpunkt vara oegentligt, att Riksbanken skulle deltaga i statens administrationsbestyr.

Äfven i afseende å fondförvaltningen hafva komiterade ansett förändring
böra ega rum och i sådant hänseende föreslagit, att, i den mån
sådant utan olägenhet eller skada kunde ske, de fordringar, hvilka de under
Statskontorets förvaltning och vård ställda fonder och kassor för närvarande
egde mot säkerhet i inteckningar med viss uppsägningstid, måtte indrifvas
samt de, Längmanska fonden tilhörande aktier försäljas, äfvensom att fondernas
och kassornas tillgångar måtte göras fruktbärande, hufvudsakligen
genom inköp af räntebärande obligationer.

Statskontoret har, på sätt komiterade äfven omförmält, hufvudsakligen
användt inflytande, för utgifter ej behöfliga medel till inköp af räntebärande
obligationer, och torde på enahanda sätt komma äfven hädanefter att förfäras;
hvaremot Statskontoret ej kan dela komiterades åsigt om realiserandet
af nu befintliga inteckningar, hvilka till icke obetydlig del lemna högre
ränta och vid förvaltningen lända till mindre besvär än obligationer, hvilka
i allmänhet äro på mindre belopp utställda. Då af staten eller allmänna
hypoteksbanken utgifne obligationer ick<j alltid lära vara att till skäligt pris påräkna,
kräfver sjelfva pröfningen af obligationernas säkerhet och värde ingalunda
mindre erfarenhet och insigter, än som för bedömandet af inteckningar

erfordras, hvarförutan, så väl vid inköpet som alltjemt sedermera, erfordras
eu noggran tillsyn, huruvida utlottning egt rum eller ej.

Ej heller kan Statskontoret finna den föreslagna försäljningen af de,
Längmanskä donationsfonden tillhöriga 32 aktier uti Forssa bomullsspinneri
i Finland vara nödig eller ens önskvärd. Dessa aktier, Indika vid delningen
af bruksegaren E. J. Längmans efterlemnade tillgångar tillfallit svenska
folket, äro i räkenskaperna upptagna, efter nominelt värde af 1,000 rubel
silfver per aktie, med ett belopp af 2,800 kronor, eller tillsammans 89,600
kronor, och hafva i utdelning å detta belopp under åren 1867 —1874 lemnat
i meddeltal 13 procent årligen. Att dessa aktier skulle kunna med fördel
afyttras, har Statskontoret skäl betvifla.

Vidare hafva komiterade föreslagit:

att samtlige fondernas tillgångar skulle förenas till en kassa med
gemensam förvaltning och bokföring;

att, innan den gemensamma förvaltningen af fonderna trädde i verket,
hvarje fonds tillgångar skulle uppskattas till sitt verkliga värde och detta
bokföras i stället för det nuvarande; börande uppskattningen ske efter sådana
grunder, att fonden tillgodoföres det belopp, som, i händelse realisering af
tillgångarne då egt rum, skolat honom tillfalla, samt

att ny uppskattning af fondernas tillgångar sedermera skulle ega rum,
så ofta Statskontoret funne dessa, genom värdepapperens stigande eller fallande,
hafva så förändrats, att räkenskapen icke längre utvisade fondernas
verkliga ställning.

Till stöd för denna framställning är endast anfördt, att dymedelst
skulle åstadkommas en mycket förenklad bokföring och att mindre kassa behöfde
vara inneliggande. — Den förenkling i bokföringen, som genom komiterades
förslag skulle åstadkommas, torde till stor del komma att motvägas
genom ett ganska tidsödande bokslut, och skilnaden i behöflig kassabehållning
kan, efter Statskontorets tanka,"ej vara af nämnvärd betydenhet, då denna
behållning äfven under nuvarande förhållanden kan, då några betydligare
utgifter ej äro för den närmaste framtiden att emotse, hållas ganska låg.
Så utgjorde kassabehållningen, t. ex. den 23 November 1874, 41,501 kronor
30 öre, den 7 sistlidne Juni 42,448 kronor 36 öre och den 8 i nästlidne
månad 25,436 kronor 91 öre. Genom det nya bokföringssättet skulle dessutom
omöjliggöras, att å hvilken tid som helst, utan verkstäldt gemensamt
bokslut, bestämma en kassas ställning.

Då härtill kommer, att de fonder, derå utgifter i allmänhet ej förekomma,
såsom Längmanska donationsfonden, Palmqvistska fonden m. fl.,
skulle komma i åtnjutande af mindre ränteinkomst, än nu är fallet, samt
att äfven de fonder, indika ega tillgångar, som löpa med högre ränta än 5
procent, skulle, då dessa tillgångar, bestående i reverser mot inteckning, af

kommuner utfärdade förbindelser m. m., vid en sammanföring icke kunna
upptagas i värde öfver pari, komma att lida en årlig ränteförlust och denna
ingalunda obetydlig, då dylika värdepapper hufvudsakligen hos tvenne
fonder finnas för mer än en million kronor, — synes ej mycket tala för
en dylik sammanslagning af fonderna, hvilken dessutom skulle i afseende å
bokföringen föranleda frånträdande af grunderna för Kongl. Maj:ts i nådiga
cirkuläret den 14 Januari 1871 meddelade föreskrifter rörande bokföring af
obligationer, som af allmänna verk inköpts.

Att, på sätt komiterade ifrågasatt, utgifter för ifrågavarande, i allmänhet
till Eders Kongl. Maj:ts disposition ställda fonder skulle förskottsvis bestridas
af statsverkets allmänna tillgångar, lärer under alla förhållanden icke
kunna anses lämpligt.

Beträffande komiterades förslag, att granskningen af inkommande redogörelser
öfver allmänna bevillningen samt upprättandet af sammandrag af
desamma skulle från fondkontoret till riksbokslutsbyrån öfverflyttas, tillåter
sig Statskontoret nämna, att dessa ärenden städse tillhört riksbokslutskontorets
handläggning.

I afseende å diariiföringen anser sig Statskontoret kunna endast i
underdånighet förklara, att, enligt Statskontorets tanka, det nuvarande sättet
för diariiföringen, så väl för befordrande af reda och ordning som till möjliggörande
af snabbhet i expeditionen, eget’ afgjordt företräde framför det af
komiterade sid. 44 föreslagna.

Yid protokollsföringen synas komiterade endast i tvenne hänseenden
hafva afsett förändring i den ordning, som hittills i Statskontoret iakttagits.
Då erforderliga anteckningar om skrifvelsernas uppsättning, justering och expedition
nu införas, jemte expeditionens i korthet affattade rubrik, i en särskild,
alltid i sessionsrummet befintlig lista, skulle, enligt deras förslag, desse annotationer
göras i sjelfva protokollet. Derigenom vunnes väl den besparing
i arbete, att expeditionens rubrik ej behöfde särskilt införas, men deremot

skulle tillsynen, att icke expedierandet af någon skrifvelse blifvit fördröjd, i
ej ringa mån försvåras. Vidare hafva komiterade ansett att möjligen uppkomna
skiljaktiga meningar vid beslutens fattande borde biläggas registraturet,
men icke intagas i protokollet. Då emellertid skiljaktiga meningar i
sådana ärenden, hvilka ej föranleda någon i registraturet ingående expedition,
t. ex. anordningsmål, väl fortfarande skulle i protokollet intagas, synes anledning
icke förefinnas, att derur utesluta dem, som hänföra sig till en
skrifvelse eller ett underdånigt utlåtande, helst skiljaktigheten endast i sistnämnda
fall, eller då den afser någon till Kongl. Maj:t gjord framställning,
bör från verket expedieras.

Med hänseende till hvad komiterade beträffande expeditionernas underskrifvande
hemställt, må endast anföras, att Statskontoret anser, äfven med
den kollegiala formens bibehållande, ej nödigt att, såsom nu, alla utgående
expeditioner uuderskrifvas af alla dem, som i beslutet deltagit, likasom den
jemväl i instruktionen stadgade dubbla kontrasigneringen af både sekreterare
och kamererare synes helt och hållet öfverflödig.

I fråga om de af komiterade föreslagna allmänna grunder för löneregleringen,
har det fästat Statskontorets uppmärksamhet, att den tid aftvå
månader, hvarunder embets- och tjenstemän för närvarande äro vid styrkt
sjukdomsförfall befriade från afdrag å aflöningen, blifvit af komiterade nedsatt
till en månad. Detta synes så mycket mera obilligt, som vilkoret för sådan
befrielse från afdrag blifvit väsentligen skärpt, i det skilnad gjorts mellan
verkligt sjukdomsförfall och ledighet för svag helsas vårdande. Svårligen
lärer väl någon inom eu månad blifva från verklig sjukdom så återställd,
att han kan i tjenstgöring inträda; och den obemedlade tjenstemannen är väl
just under sådan sjukdom som mest i behof åt sina löneinkomster oafkortade.
Aflöningens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar synes, efter den
hittills iakttagna grunden, att tjensteman i ''allmänhet skall vid ledighet afstå
en fjerdedel af sin aflöning, böra bestämmas så, att tre fjerdedelar af aflöningen
utgör lön och en fjerdedel tjenstgöringspenningar, hvaraf då skulle
blifva en följd, att ålderstillägg komme att på enahanda sätt fördelas.

Vid komiterades förslag till stadganden angående semester,
angående tjänsters förening, angående pensionsålder och angående
skyldighet att afgå med full pension, har Statskontoret icke haft något
att erinra.

Beträffande komiterades förslag i afseende å de särskilda tjenstebefattningarne
inom Statskontoret och dermed förenade åligganden,
torde Statskontoret få yttra sig endast i den mån, förslagen icke ega direkt
samband med de förslag till förändringar i organisationen af verkets
styrelse och i sättet för verkställande af Statskontorets liqvider, som
Statskontoret härofvan afstyrka

Så hafva komiterade föreslagit, att sekreterare- och advokatfiskalstjensterna
måtte förenas och i staten uppföras såsom en sekreterare-
och ombudsmanstjenst. Efter det i advokatfiskalskontoret förda
diarium hafva komiterade meddelat, att antalet mål utgjort år 1873
123 och 1874 273, samt att under innevarande år antalet blefve ej
obetydligt större. I allmänhet lemnar ej diarium någon tillförlitlig
kännedom om beskaffenheten eller omfånget af det arbete, som inom
någon viss gren af administrationen nedlägges, och detta är otvifvelaktigt
i ännu högre grad än eljest förhållandet inom advokatfiskalskontoret.
Granskningen t. ex. af inkomna restantieredogörelser eller
inventeringen af stämpelpappersförrådet föranleder, om skäl till anmärkning
ej förekommit, endast ett memorial på några rader, men
sjelfva granskningen eller inventeringen kan hafva påkallat hela veckors
träget* arbete. Dessutom är eu vigtig del af advokatfiskalens verksamhet
ej i diarium synlig, såsom det ständiga öfvervakandet, huruvida
någon person, som ingått borgen för kronans uppbörd, varder i konkurstillstånd
försatt, skrivelser med påminnelse om inbetalning af testamentsbevillning
m. in. I följd af förslaget om upphörande af Statskontorets
inseende öfver Myntverket, skulle advokatfiskalens skyldighet
att annotera nämnda verks assignationer och attester upphöra. Fullgörandet
af denna skyldighet är ej förenadt med synnerligt besvär.
Af större vigt skulle då vara befrielsen från granskningen af testamentsbevillningen
i landsorten, i afseende hvarå Statskontoret dock tillåtelse
åberopa hvad här ofvan derom anförts. Vidare hafva komiterade
hemställt, att från advokatfiskalen till fond- och revisionskontoret eller,
enligt komiterades förslag, fond- och stämpelbyrån, skulle öfverflyttas
åliggandet att tillse, det afgifna förbindelser för lån så väl från fon 4 -

derna som från beviljade medel till understöd för vattenaftappningsoch
odhngsföretag m. m. bibehållas vid gällande kraft och att kronans
säkerhet icke förminskas, äfvensom att öfvervaka statens säkerhet i
råga om ställd borgen af kronans uppbördsman och för stämpelpappersredogorare
äfvensom för den testamentsbevillning, som skall i hufvudstaden
erläggas. Då för fullgörandet af en stor del af dessa göromål
kan erfordras juridisk erfarenhet, kan Statskontoret icke annat än afstyrka
desammas öfverflyttande på tjenstebefattningar, för hvilka någon
kompetens i sådant hänseende icke ens blifvit ifrågasatt. Men äfven
om alla dessa göromål lämpligen kunde advokatfiskal frånskiljas, och
ä ven om sekreteraren skulle kunna utföra en del af sina göromål genom
en till hans biträde ställd e. o. tjensteman, föreställer sig likväl Statskontoret,
att föreningen af sekreterare- och advokatfiskalstjensterna
skulle mota oofvervmnerhga svårigheter. Oafsedt göromålens mängd
aro eu del af dem af den beskaffenhet, att de måste på en viss tid
öirättas. Förutom de månadtliga inventeringarne hos stämpelpappersassöien,
har advokatfiskalen att vid årets slut förrätta inventering, ej
endast af alla de fonderna tillhöriga eller eljest i räntekammaren förvarade
säkerhetshandlingar, utan äfven af behållningarna hos alla
stämpe pappersförsäljningsmän i hufvudstaden samt af Statskontorets
stampelpappersförråd -- en inventering, som kan upptaga en eller
era veckors^ tid, i man af förrådets storlek, och som dessutom kan,
ä ven under årets lopp, förekomma, i händelse stämpelpapperskassören

•im ntjenSten afgår elIer erhålIer längre tids ledighet. Vid alla dessa
tillfallen skulle _ Statskontoret längre eller kortare tid blifva i saknad
al sekreterarebiträde. Naturligtvis skulle det ej möta svårighet att,
pa satt en reservant ifrågasatt, emot aflöning i den föreslagna första
önegraden anställa en ombudsman, men för denne måste, i följd af
den otillräckliga aflöningen, skötandet af denna befattning blifva en
bisak; och Statskontoret. behöfver för de många inom detta embetsver
förekommande vigtiga frågor af juridisk natur tillgång på en
jensteman, som ej endast har juridisk kompetens, utan äfven mognad
erfarenhet i juridiska värf, och som är så aflönad, att af honom kan
lordras, att han odeladt egnar sig åt tjensten.

q i ^mot indragning af kammarskrifvare- och kanslist^ ensterna har
Statskontoret, då indragning af motsvarande tjenster inom Eders Kong!.

Maj:ts kansli redan vunnit Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens bifall,
icke något att erinra; men deremot kan Statskontoret ej dela komiterades
åsigt, att endast en ordinarie notarie skulle behöfva anställas.
Då inom Statskontoret föredragning i allmänhet förekommer fem dagar
i veckan och dessutom ansvaret för de från kansliet utgående expeditioners
kollationering och afsändande icke skäligen bör uteslutande
åt e. o. tjenstemän anförtros, anser Statskontoret, i likhet med ofvan
omförmälde reservant, att två notariebeställningar äro för göromålens
behöriga skötande oundgängligen erforderliga.

Under förmälan, hurusom alla af Statskontoret beslutade utgifter
antecknas uti de s. k. kammarskrifvareböckerna, uti utgiftsmeinorialböckerna
samt å räntekammaren, men influtna medel endast å räntekammaren
och inkomstmemorialboken, hafva komiterade, då det för
utöfvande af behörig kontroll icke syntes vara nödigt att utgifterna
bokfördes på flera ställen än inkomsterna, ansett utgiftsmemorialböckerna
kunna undvaras. Enär utgifterna i sjelfva räkenskapen — memorialböckerna
— upptagas endast summariskt för hvarje anordning, men
i de s. k. kammarskrifvareböckerna annoteras specifikt för hvarje särskild
utgiftspost, och en sådan olikhet icke kan i afseende på inkomsterna
ifrågakomma, ligger deri orsaken, hvarför icke jemväl inkomsterna i
s. k. kammarskrifvarebok antecknas. Förutom dessa specifika annotationer
af utgifterna innehålla kammarskrifvareböckerna en mängd anteckningar,
som ej egna sig för en räkenskap, men äro af stor vigt
dels för möjliggörande af snabbhet i expeditionen och dels för beredande
af kännedom om hvarje anslags ställning, såsom angående de
Kongl. bref, genom hvilka de årliga staterna blifvit Statskontoret delgifna
eller särskilda nådiga dispositioner gjorda, angående tiden då
någon löntagare eller pensionär aflidit eller löntagare eljest från tjensten
afgått, angående uppvisandet af fullmakt eller förordnande samt
om dessa handlingars kartering, angående anmälda immissionsresolutioner
in. m. De hafva således en helt annan bestämmelse än memorialböckerna,
hvilka, enligt Statskontorets åsigt, äro för sitt ändamål fort''
farande behöfliga.

•in komiterades förslag- att de befattningar, som komma att

tillhöra första tjenstegraden, måtte tillsättas på det sätt, att endast
fullmakt i denna tjenstegrad skulle utfärdas, med Statskontoret förbehållen
lätt att anställa fullmaktsinnehafvaren till tjenstgöring tills vidare
vid hvilken befattning som helst inom denna'' grad, har hos Statskontoret
någon anmärkning icke förekommit.

Statskontoret har här ofvan i korthet redogjort för de skäl, på
grund hvaraf Statskontoret funnit sig, i hufvudsakliga delar, ej kunna
biträda det af komiterade uppgjorda förslag till förändringar så väl i
sjelfva organisationen af Statskontorets styrelse som äfven i öfrigt i
sättet för fullgörande af embetsverkets särskilda funktioner. Denna
redogörelse torde ådagalägga, att omförmälda förändringar i sjelfva
verket icke kunna betraktas såsom förenklingar i sättet för ärendenas
behandling inom Statskontoret, utan, i den mån de ej endast afse
öfverflyttandet af göromål från detta till andra embetsverk, hufvudsakligen
innebära borttagandet af hittills varande kontroller. Inom ett
penningeförvaltande verk måste emellertid anordnandet af fullt betryggande
kontroller vara det första vilkoret för en god organisation. Att
de kontroller, som under en lång följd af år ansetts inom Statskontoret
nödiga och hvilka hittills, så vidt Statskontoret försport, icke
funnits hinderliga för embetsverkets förmåga att med afl önskvärd
snabbhet och i öfrigt på ett nöjaktigt sätt fullgöra sina åligganden,
dessa kontroller, i stället att inskränkas, på sista tiden måst
förstärkas, har vant eu gifven följd deraf, att de till Statskontoret
öfvei flyttade göromål äro af sa väsentligen olika beskaffenhet med
dem, som enligt instruktionen tillhöra detta embetsverk. Från ledamöternes
sida kräfves derföre numera ett ständigt öfvervakande och
en noggran tillsyn, som under förut varande förhållanden hvarken
var till motsvarande omfång genom någon föreskrift påbjuden eller
för ärendenas jemna och trygga gång behöflig. Såvidt Statskontoret
kunnat finna, hafva komiterade ej heller ådagalagt, att de nu befintliga
kontrollerna äro öfverflödiga eller att formerna för Statskontorets
embetsveiksamhet i något hänseende föranleda onödig omgång; och
detta hai gufvit Statskontoret ytterligare stöd för den öfvertygelse,
att, ehuru några smärre förenklingar i arbetssättet väl torde kunna
åvägabringas,, om hvilkas genomförande embetsverket icke lärer underlåta
att, såvidt på detsamma beror, draga försorg, några väsendtliga

förändringar i embetsverkets organisation likväl icke under för handen
varande förhållanden äro af behof påkallade.

För Statskontoret återstår således nu att i underdånighet framlägga
förslag till personal- och aflöningsstat, upprättadt i öfverensstämmelse
med de grunder, som synts Statskontoret böra i sådant
hänseende tillämpas.

Då Statskontoret härvid, oaktadt ej obetydlig förbättring i aflöningen
blifvit ifrågasatt, icke tilltrott sig att föreslå några väsentligare
indragningar inom personalen, har Statskontoret ansett sig böra i
underdånighet påpeka anledningen till detta förhållande. Då, jemlikt
Kongl. brefvet den It) Oktober 1873, de förut under arméförvaltningen
stående kassor och fonder, hvilka icke redan af Statskontoret öfvertagits,
skulle med 1874 års början dit öfverflyttas och Statskontoret
vid samma tid, jemlikt Kongl. brefvet den 6 Juni 1873, skulle mottaga
befattningen med vissa Riksgäldskontoret förut tillhörande ärenden,
afgaf Statskontoret i underdånig skrifvelse den 15 November sistnämnda
år förslag till ny aflönings- och utgiftsstat för embetsverket, hvilket
förslag hvilade på den grundsats, att hvarje embete- och tjensteman
borde i sin befattning hafva full sysselsättning och samtidigt innehafvande
af beställning inom annat statens eller kommunens embetsverk
icke tillåtas. Då nämnda öfverflyttningar möjliggjort indragning inom
arméförvaltningen af ett krigsrådsembete och en kamererarebefattning
samt inom Riksgäldskontoret af åtta särskilda tjenster, under det Statskontorets
personal ökats endast med eu kamererare och en bokhållare,
jemte det ombudsmansbefattningen förändrats till en advokatfiskalstjenst,
torde deraf framgå, att Statskontorets förutvarande embets- och
tjenstemän genom öfverflyttningen erhållit ganska betydlig tillökning
i göromål. Den sedermera vunna erfarenheten har jemväl ådagalagt,
att personalens antal varit så knappt tilltaget, som med ärendenas
behöriga skötande varit förenligt.

Förutom hvad som blir en följd af borttagandet af den hittillsvarande
första lönegraden och de dithörande befattningarnes ersättande
endast till eu del med bättre aflönade ordinarie tjenstemän, men i
öfrigt medelst särskilde, tillsvidare eller på viss tid förordnade amanuenser,
har Statskontoret derföre nu endast i ett fall och detta efter
mycken tvekan ansett sig kunna tillmötesgå yrkandena på minskande
af tjenstemännens antal, nemligen i fråga om eu af de tvenne räntmästaretjensterna.
Då eu andre räntmästare år 1734 tillsattes, skedde
det på framställning af Rikets Ständer »till mera säkerhets erhållande
för Riksens medel44; och denna kontroll, som allt sedermera blifvit
bibehållen, är onekligen för staten särdeles betryggande. Då det

emellertid måste medgifvas, att de inom räntekammaren förekommande
göromål, oaktadt de på sista tiden ökats, icke äro af större omfång,
än att de i allmänhet böra kunna af en räntmästare bestridas, har
Statskontoret, under förutsättning, att den å räntekammaren anställde
bokhållare må kunna för framtiden biträda i expeditionsgöromålen
inom räntekammaren, ansett sig böra föreslå, att den ena räntmästarebefattningen
må indragas.

Vidare bär Statskontoret, som härofvan yttrat sig om sekretej
ai e-, advokatfiskal och notarietjensterna, jemväl till pröfning förehaft
den frågan, huruvida icke, då Statskontoret ansett ledamotsplatserna
böra oförändrade bibehållas, kamereraretjensterna skulle kunna indragas
och den närmare ledningen af arbetena inom kontoren af ledamöterna
öfveitagas, men då Statskontoret dervid kommit till den slutsats, att
kamereraretjensten i. Riksbokslutskontoret under alla förhållanden måste
bibehållas och att indragningen af de två öfriga kamererareplatserna
skulle för ärendenas jemna gång mod nödvändighet påkalla tillökning
ledamöternas antal, har Statskontoret ansett någon förändring uti
ifrågavarande hänseende icke böra ifrågasättas.

Om således desse tjänster bibehållas, torde det af komiterade
föreslagna antal af 12 tjensteman utaf (nya) första lönegraden kunna
vara tillräckligt, under förutsättning likväl, att anslaget till amanuenser
in. in. bestämmes något högre än komiterade föreslagit. Det utaf
komiterade såsom högsta amanuensarvode beräknade belopp af 1,200
kronor synes nemligen allt för knappt för att kunna bereda möjlighet
att vid embetsverket fästa dugliga e. o. tjensteman, helst, genom deri
betydliga minskningen i antalet af ordinarie tjenstebefattningar, utsigterna.
till fast anställning i ej ringa mån försämrats, så att dylik anställning
i allmänhet icke lärer kunna förr än efter iipphunna 40
lefnadsår ernås.

Då med de. ökade göromålen inom Statskontoret äfven ökadt
behof af vaktbetjening inträdt, före*finnes icke anledning att ifrågasätta
någon minskning i vaktmästarnes hittills varande antal.

I fråga om de af komiterade föreslagna lönebelopp liar Statskontor
et, förutom hvad ofvan nämnts angående aflöningens fördelning
i lön och tjenstgöringspenningar, ansett sig icke böra ifrågasätta någon
förändring-, utom i afseende på stämpelpapperskassören samt förste
vaktmästaren. Bemälde kassör, som, genom öfverflyttningen till Stats -

kontoret af en del Riksgäldskontor förut tillhörande ärenden, fått
betydlig tillökning i sina ganska maktpåliggande göromål, har för närvarande
3,000 kronor i lön jemte dyrtidstillägg af 600 kronor och skulle, enligt
komiterades förslag, undfå i lön och tjenstgöringspenningar 2,800 kronor
samt missräkningspenningar 500 kronor, eller tillhopa 3,300 kronor,
med lätt till två ålderstillägg a 500 kronor, så att aflöningen kunde
stiga till 4,300 kronor. Enligt Statskontorets bilagda förslag skulle
missräkningspenningarne utgå med 700 kronor, och således den ursprungliga
aflöningen utgöra 3,500 kronor, hvilket belopp kunde höjas
efter 5 års tjenstgöring till 4,000 kronor och efter ytterligare 5 års
till 4,500 kronor. Förste vaktmästaren skulle, enligt komiterades förslag,
erhålla i lön och tjenstgöringspenningar 1,100 kronor, utan rätt
till ålderstillägg; men då de öfrige vaktmästarne skulle, efter 5 års
tjenstgöring, kunna undfå ålderstillägg med 100 kronor, har det synts
Statskontoret lämpligast, att förste vaktmästarens aflöning blefve bestämd
till 1,000 kronor med enahanda rätt till ålderstillägg, som de öfrige
vaktmästarne.

Den aflöningsstat, hvilken Statskontoret sålunda tillåter sig i
underdånighet föreslå, slutar på en summa af 114,400 kronor, förutom
hvad som kan till ålderstillägg åtgå; hvaremot det med nyssberörda
underdåniga skrifvelse den 15 November 1873 öfverlemnade statsfördrag
uppgick till 127,700 kronor. Då emellertid antagandet af det nu
framlagda förslaget skulle medföra indragning af åtskilliga befattningar,
måste, i den mån innehafvande af dessa befattningar äro med fullmakter
^ försedde, deras löner å allmänna indragningsstaten uppföras;
men då de nya notarie- och bokhållarebefattningarne torde hufvudsakligen^
blifva besatte med sådane tjensteman, som nu innehafva fullmakt
på kanslist- eller kammarskrifvaretjenst, kan beloppet af de
löner, som skulle på indragningsstat uppföras, icke för närvarande
beräknas. Utgiften i detta hänseende blefve i allt fall ojemförligt
mindre, än i händelse komiterades förslag vunne tillämpning.

Remissakten återställes i underdånighet och Statskontoret framhärdar
med djupaste vördnad, trohet och nit,

Stormäktigste, allernådigste Konung!

Eders Kongl. Maj:ts

underdanigste, tropligtigate
tjenare och undersåter:

AUG. HÅGGBLADH. M. NORDLINDH, PER SAMZELIUS.

föredragande.

C. Kinbnrg. K. Stolle.

Stockholm den 13 December 1875.

Förslag till

Stat

för Statskontoret, att tillämpas från och med år 1877.

			Miss-
		Tjenst-	räk-
	Lön.	görings-	nings-	Summa.
		pennin-	pennin-
		gar.	gar.
	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.
President ................................	7,500	2,500	—	10,000
1 Stats-kommissarie ...............	4,800	1,600	—	6,400	\| Efter 5 års tjenstgöring inom graden kan aflönin-
2 Dito ...............	9,600	3,200	—	12,800	gen höjas med 600 kronor
Kansliet:
Sekreterare ............................	3,375	1,125	—	4,500
1 Notarie ..............................	2,100	700	---	2,800
1 Dito ..............................	2,100	700	—	2,800
Registrator och Aktuarie .........	2,100	700	— —	2,800
Advokatfiskalskontoret
Advokatfiskal .....................	3,375	1,125		4,500	Efter 5 års tjenstgöring inom graden kan aflönin-
Kammarkontoret:					■gen höjas med 500 kronor och efter 10 års med yt-
Kamererare .............................	3,375	1,125	— —	4,500	terligare 500 kronor:
1 Bokhållare ..........................	2,100	700	—	2,800
2 Dito ...........................	4,200	1,400	---	5,600
Fond- och Bevisionskontoret:
Kamererare ..............................	3,375	1,125	—	4,500
1 Revisor och Bokhållare.........	2,100	700	—	2,800
Transport	—	—	—	66,800

Transport

Räntekammaren:

Räntmästare ...........................

1 Bokhållare .........................

Riksbdkslutskontoret:
Kamererare .............................

1 Bokhållare ..........................

2 Dito ..........................

Kontoret för stämpelväsendet:

1 Kassör ................................

Anslag till amanuenser, vikariat,

renskrifning samt flitpennin -

gar ................................

Vaktbetjeningen:

1 Förste Vaktmästare.......

1 Vaktmästare .................

7 Dito .. —

Summa1

Lön.	Tjenst-1 rörings-lennin-gar.	I Miss- räk- nings- Jennin- gar.	Summa.
Kronor, i	Kronor, j	Kronor.!	Kronor.
		--1	66,800
4,500	1,500	—	6,000
2,100	700	—	2,800 P
3,375	1,125	---	4,500 1 5 g O
2,100	700	—	2,800 t
4,200	1,400	---	5,600
2,100	700	700	3,500
—	—	—	15,000
75<	25C	—	1,000
60»	) 201	— —	800
4,20(	J 1,40<	)--	- 5,600
aj--	-1 —	-1 "	--''114,1001

Efter 5 års tjenstgöring
kan aflöningen höjas med
100 kronor.