Tull- och Tra^tat^ommitténs utredningar och betän^anden VII (Statens offentliga utredningar 1922:6)

Tull- och Tra^tat^ommitténs utredningar och betän^anden VII

UTLÅTANDE

ANGÅENDE FRÅGAN OM

DIFFERENTIALTULLAR

TILL SKYDD MOT VALUTADUMPING

STOCKHOLM 1921
ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Stockholm den 22 november 1921.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet.

I skrivelse den 25 juni 1921 anmodade dåvarande statsrådet och chefen
för handelsdepartementet tull- och traktatkommittén att verkställa utredning
angående möjligheten och lämpligheten av att införa differentialtullar mot
valutasvaga länder till skydd för den för hemmamarknaden arbetande
svenska industrien samt att därvid jämväl undersöka, om icke genom införande
av dubbla tariffer i vår tulltaxa skulle kunna erbjuda sig en acceptabel
utväg ur åtminstone vissa av de av valutadeprecieringen föranledda
svårigheterna. Utredningen borde taga sikte på samtliga å frågan inverkande
handelspolitiska, ekonomiska och tulltekniska faktorer, varjämte,
för den händelse utredningen skulle leda till framläggande av positiva
förslag, nödig hänsyn borde tagas till jordbrukstullarna vid bedömandet
av de spörsmål, som röra industriens skyddsbehov.

Kommittén har ansett sig kunna utgå från att det sålunda erhållna
uppdraget vore begränsat till att avse frågan om differential tull ar såsom
skydd mot valutadumping. I enlighet härmed har kommittén i förevarande
sammanhang icke velat yttra sig om vare sig andra möjligen
användbara medel för motverkande av dylik dumping eller önskvärdheten
av differentialtullar, som icke vore så avpassade, att de endast komme
att utgå i fall och i mån som valutadumping må anses föreligga. Kommittén
har sålunda vid spörsmålets dryftande icke haft för ögonen den
utländska konkurrensen i allmänhet och dess verkningar för vårt näringsliv,
utan endast den särskilda form av sådan konkurrens, vilken blivit
kallad valutadumping.

Med denna utgångspunkt har kommittén funnit den begärda utredningen
i första rummet böra avse följande punkter:

1) innebörden av och förutsättningarna i allmänhet för valutadumping
samt möjligheten att genom differentialtullar motverka sådan dumping;

2) frågan om den faktiska förekomsten av valutadumping gentemot
Sverige;

5245. T. T.

Begreppet

valuta dumping.

3) i utlandet vidtagna åtgärder mot valutadumping såväl från de deprecierande
ländernas som från andra länders sida;

4) de ekonomiska följderna av differentialtullar mot valutadumping; samt

5) differentialtullarnas förenlighet med gällande handelstraktater och
de handelspolitiska följderna av sådana tullar.

Vad då först angår de under punkt 1) angivna spörsmål, så har
kommittén uppdragit åt ledamoten av kommitténs traktatavdelning professor
Davidson att verkställa en teoretisk utredning av ämnet, vilken
bifogas.

För egen del får kommittén såsom förklaring till uttrycket valutadumping
till en början anföra, att den därmed åsyftar en import, som
möjliggjorts enbart genom att valutan för ett exportland med sjunkande
valuta är lägre värderad i importlandet än som motsvaras av dess köpkraft
inom exportlandet. Med framhållande härav får kommittén i allt
väsentligt ansluta sig till vad professor Davidson i detta hänseende anfört
och får därvid särskilt betona, att det förhållandet, att den s. k.
liöpkraftspariteten icke överensstämmer med växelkursen, ej ovillkorligen
framkallar tendenser till valutadumjhng. Vidare vill kommittén understryka,
att begreppet valutadumping måste bestämt särskiljas från andra
företeelser, varmed det ofta sammanblandas. Professor Davidson framhåller,
att det allmänna begreppet dumping därvid bör bestämmas såsom
försäljning till pris under de riktigt beräknade produktionskostnaderna och
samtidigt under destinationslandets produktionskostnader, samt att detta begrepp
innefattar dels valutadumping, dels vanlig dumping. Valutadumping
innebär försäljning till priser, som icke understiga produktionsutgifterna
i landets under depreciering varande mynt enligt priserna på produktionsförutsättningarna
vid den tid utgifterna gjordes jämte normal affärsvinst,
medan vanlig dumping består av andra fall av försäljning till pris under
de verkliga produktionskostnaderna. Då alltså import av varor till lägre
priser än de inhemska produktionskostnaderna uppenbarligen kan förekomma
utan att dumping i någon form föreligger, erfordras det sålunda,
att en gräns dragés även mellan sådan import och valutadumping. 1
detta avseende framhåller professor Davidson vikten av att valutadumping
på ett riktigt sätt avgränsas mot sådan försäljning till utlandet till särskilt
låga priser, som grundar sig på saklig överlägsenhet. I arslutning
härtill får kommittén betona, att den grundläggande svårigheten vid dehnieringen
i praktiskt syfte av valutadumping ligger i en dylik riktig
gränsdragning mellan denna företeelse och saklig överlägsenhet.

Professor Davidson uttalar, att saklig överlägsenhet kan bero antingen
på “förbättring“ i det deprecierande landets produktion eller på “försämring
“ i vår egen inom det område saken gäller. Dessa beteckningar
böra emellertid tolkas tillräckligt vidsträckt. Konkurrensen kan nämligen
i vissa fall bero på att exempelvis Sverige upptagit några produktions -

grenar, som icke förekommo före kriget och som nu ånyo förlorat sitt
existensberättigande. Likväl erbjuder detta fall icke den största svårigheten,
då dessa kristid sindustrier äro relativt lätt igenkänliga. Svårare
att skilja från valutadumping äro följderna därav, att en omläggning ägt
rum i andra länders och i detta fall närmast Tysklands produktions- och
handelsförutsättningar, varigenom dess industri och närmast dess exportindustri
kommit att koncentreras på nya områden. “Överlägsenhet1'' är
detta knappast i egentlig mening, då det kan bero och i nuvarande läge
sannolikt faktiskt beror på försämring av produktions- och handelsförutsättningarna
inom andra områden av det tyska näringslivet, exempelvis
försvinnandet av sockerproduktionen för exjiort. I den män Tyskland
skall försöka betala sina väldiga importbehov för närvarande — vilket
visserligen ej ens tillnärmelsevis lyckas — måste den export, med vilken
importen skall betalas, koncentreras på andra områden, så att luckan
efter den försvunna exporten skall kunna fyllas. Det är sålunda karaktäristiskt,
att de fyra grupperna i den tyska exportstatistiken: oädla
metaller, maskiner, elektrisk materiel och fordon för 1920 representerade
icke mindre än drygt 40 % av Tysklands export, medan motsvarande
siffra för 1913 icke varit större än omkring 30 %.

Den gränsdragning, varom här är fråga, måste sålunda angiva skillnaden
mellan valutadumping och sådan export, som betingas av därav
oberoende ändrade produktions- och handelsförhållanden i världen. Det
är ju nämligen möjligt, att den ifrågavarande tyska exporten icke beror
av tillfälliga förhållanden utan blir bestående, och då är det tydligen
oberättigat att ingripa däremot genom åtgärder, som blott äro avsedda
att hindra valutadumping. Det äro också möjligt, att denna tyska export
icke blir bestående utan är tillfällig men likväl har sin orsak i annat
än valutaförhållanden, exempelvis det tyska jordbrukets försämring
under kriget, folkets uthungring, som kräver proportionellt större livsmedelskonsumtion
än förut, hela det tillstånd, som skapats genom Versaillesfreden
och det allmänna politiska läget o. s. v. Även i detta fall
är det tydligen oberättigat att ingripa mot saken genom valutatullar.

Ku berörda gränsdragning är i själva verket, även principiellt sett,
mycket svår att verkställa. I den mån valutaförhållandena utgöra en
exportpremie från exempelvis Tyskland, måste denna göra sig gällande
i förhållande till alla eller det övervägande flertalet av sådana varor,
som icke äro föremål för exportavgifter eller andra särskilda exporthindrande
åtgärder från tysk sida. Det kommer alltså att i varje i
verkligheten fri tysk export ingå ett moment av valutadumping, så länge
växelkurserna förbli ur jämvikt. I betraktande härav måste man ställa sig
ganska tveksam mot möjligheten att på tillfredsställande sätt avgöra, i
vad mån valutadumping i särskilda fall förekommer. Tydligen innebär
detta på intet sätt ett bestridande av valutadumpingens existens. Det
betyder snarare att erkänna dess egenskap av moment i all obunden

Förekomsten
av
valutadumping

gentemot
Sverige.

handel med ett land, vars växelkurser äro för låga i förhållande till
jämviktsläget, men samtidigt ett tvivel om möjligheten att utskilja denna
ingrediens ur de övriga moment, som påverka varubytet.

Vad därefter angår frågan om den faktiska förekomsten för närvarande
av valutadumping gentemot Sverige, så synes det icke vara möjligt att
ens någorlunda exakt angiva, i vilken utsträckning förutsättningarna härför
äro för handen. Såsom ovan anförts ingår i dessa förutsättningar
en befintlig, på visst sätt uppkommen oöverensstämmelse mellan å ena
sidan relationen mellan ett visst lands och Sveriges prisnivåer och å andra
sidan växelkurserna. Vidden av denna oöverensstämmelse skulle givetvis
kunna fastställas, därest en korrekt utredning av prisnivåernas höjd och
växlingarna däri i olika länder förelåge, något som emellertid icke är
fallet.

Därjämte är att beakta, att en dylik oöverensstämmelse mellan köpkraftsparitet
och växelkurs kan vara beroende på särskilda orsaker, som
göra att densamma icke inverkar på export resp. import. Dylika orsaker
äro dels sådana, som alltid förefinnas och som alltså under fullt normala
förhållanden och under ett rationellt guldmyntfotsystems herravälde föranleda
en dylik oöverensstämmelse mellan köpkraftsparitet och växelkurs
och göra den till en fullt normal företeelse. Dels kan dylik oöverensstämmelse
förorsakas av företeelser, som äro av så att säga abnorm
karaktär, såsom starkare allmänna hinder för import eller export, abnorma
fraktförhållanden m. m., och vilka också framkalla dylik inkongruens av
bestående karaktär. Orsaker av sistnämnda beskaffenhet verkade, som
bekant, i vidsträckt omfattning och grad under krigstiden, och det är ej
säkert, att dessa ännu helt och hållet upphört att utöva sin inverkan.

Det är emellertid ej nog med att beakta och söka eliminera dessa
orsaker till en inkongruens av berörda art. Ty även i övrigt möjliggör
icke all dylik oöverensstämmelse en valutadumping, utan endast sådan
som uppkommer på det sätt, att det är växelkurserna, som först undergått
ändring. Nu är det visserligen sant, att en inkongruens, som uppstår
på motsatt sätt, sålunda därigenom att någotdera landets prisnivå
först ändras, i allmänhet hastigt rättas. Men förhållandena kunna vara
sådana, att en större eller mindre avvikelse från detta normala förhållande
inträder.

Ett dylikt fall må här omnämnas, enär det måhända är av särskild
betydelse för vårt land. Sverige hade, som bekant, under krigstiden, på
grund av åtskilliga omständigheter, såsom de starka avspärrningsåtgärderna
beträffande vår import m. m., en i förhållande till andra länder mycket
hög prisnivå. Efter fredens avslutande upphävdes dessa åtgärder, men
därtill kom omsider även den i Förenta Staterna först framträdande
sänkningen av prisnivån. Totalverkan på Sverige av dessa företeelser
var av likartad natur som av valutadumping i utlandet, men de kunna

ej behandlas såsom valutadumping. Det är möjligt, att dessa verkningar
delvis ännu bestå.

Det vore på grund av allt detta ytterst felaktigt att blott av här behandlade
inkongruens mellan köpkraftsparitet och växelkurs draga några
slutsatser beträffande tillvaron av valutadumping. Även om nämnda inkongruens
vore verkligen konstaterad och även om inverkan av de, dylik
inkongruens konstant framkallande faktorerna kunde elimineras, återstode
dock att utröna, om resten av inkongruensen uppstått genom en primär
ändring av växelkursen.

Men även tillvaron av en inkongruens av sistnämnda art är ej tillräckligt
bevis för att valutadumping verkligen föreligger, utan blott för
att en nödvändig förutsättning härför förefinnes, i det att verkan av
denna förutsättnings tillvaro kan hävas genom åtgärder från det deprecierande
landets sida. För att avgöra om och i vilken omfattning valutadumping
verkligen föreligger, finnes ej annan praktisk utväg än att
undersöka, huru i det land, som befaras vara utsatt för valutadumping
från ett annat land, priserna på varor från detta senare land förhålla
sig till det förra landets tillverkningspriser. Och då det ej är uteslutet,
att valutadumping kan äga rum beträffande blott vissa varuslag, måste
undersökningen bli mycket detaljerad och resultatet endast bindande beträffande
de varor, vilkas prisförhållanden verkligen utrönts. Och det
resultat, som därvid vunnits beträffande visst varuslag, kan på grund av
ändring av någon av de relevanta faktorerna framdeles visa sig icke
längre vara med de verkliga förhållandena överensstämmande.

Redan dessa omständigheter ha gjort, att kommittén icke ansett det
lämpligt att verkställa någon mer ingående undersökning beträffande
frågan om och i vad mån valutadumping gent emot vårt land för närvarande
äger rum.

Emellertid kan det ju kanske icke sakna allt intresse att söka utröna,
vad det nu förefintliga materialet kan lämna upplysning om beträffande
förekomsten av valutadumping. I syfte-att giva en allmän överblick av
läget i hithörande avseende har därför inom kommitténs kansli sammanställts
uppgifter angående importen av vissa varor under första halvåren
1913, 1920 och 1921 från Tyskland (och i enstaka fall Belgien) jämförda
med uppgifter angående arbetstillgången under andra kvartalen
1920 och 1921 vid svenska industriföretag, som framställa motsvarande
varor. Dessa uppgifter hava dock icke ansetts kunna erbjuda tillräcklig
ledning ifråga om valutadumpingens faktiska förekomst. I anslutning
härtill må emellertid framhållas, att de allmänna förutsättningarna för
valutadumping i större omfattning sannolikt torde, beträffande högindustriella
länder, vara tillfinnandes uteslutande i Tyskland.

Ehuru kommittén sålunda ej är i tillfälle att mod statistiskt eller annat
material bevisa valutadumpingens faktiska förekomst, finner kommittén
det för sin del vara otvivelaktigt, att valutadumping under senaste tiden

Åtgärder
i utlandet
mot valutadumping.

i viss utsträckning förekommit från Tyskland, ävensom möjligt, att svenska
för den inhemska marknaden arbetande industriföretag härav blivit allvarligt
skadade.

Den sedan förra året rådande ekonomiska depressionen har i så gott
som alla länder, där förhållandena varit sådana, att valutadumping över
huvud kunnat förekomma, av en utbredd opinion i högre eller lägre
grad betraktats såsom förorsakad av en dylik dumping. Då en sådan
på grund av omständigheterna ägt rum huvudsakligen från Tyskland och
beträffande industriprodukter, är det i första rummet industriidkande
länder med avsevärt högre valuta än den tyska, som härvid kommit
ifråga. Inom sistnämnda länder hava åtgärder av olika slag ifrågasatts
till mötande av denna extraordinära konkurrens, och i några fall hava
dylika åtgärder också blivit beslutade.

Emellertid visar en närmare undersökning, att man i de flesta länder
härvid tydligen sökt gå fram med en viss försiktighet och undvika den
visserligen icke principiellt riktiga, men skenbart närmast till hands
liggande lösningen av frågan, nämligen att åsätta alla importvaror från
de dumpande ländernas sida en tilläggstull, avpassad efter exportlandets
valutadepreciering i förhållande till den egna valutan. Anledningarna
härtill äro tydligen flera.

För det första torde det i flertalet länder vara ett utbrett önskemål,
att prisnivån bringas ned. Då tydligen import av varor från länder
med billigare produktionskostnader än dem som råda inom det egna landet
är ett synnerligen verksamt medel för prisnivåns sänkande, bör följaktligen
ett förhindrande eller försvårande av sådan import vara ägnad att
motverka de strävanden, som gå ut på prisernas nedbringande. Alla förslag
till åtgärder mot valutadumping måste därför i första hand mötas av
motstånd från de samhällslager, inom vilka man anser sig hava fördel
av att den så gott som överallt påbörjade prissänkningen så snabbt och
kraftigt som möjligt fortsätter.

Vidare torde man inom flera länder ansett sig hava anledning frukta,
att ett mera allmänt tillämpande av tulldifferentiering efter valutans höjd
skulle komma att medföra, att man själv bleve utsatt för ogynnsammare
tullbehandling från vissa andra länder, nämligen sådana, vilkas valuta
är mindre deprecierad än den egna.

Slutligen torde man å flera håll av mera principiella skäl vara obenägen
att införa differentialbehandling i tullhänseende av vissa länder. Man
synes nämligen frukta, att en dylik åtgärd i viss mån skulle innebära
ett frångående av den intill senaste tid över större delen av världen
tillämpade internationella tullpolitiken, vilken främst stöder sig på principen
om lika tullbehandling av alla främmande länders varor. Detta
gäller i första rummet de utpräglat frihandelsvänliga länderna, men också
flera — särskilt mindre — länder med en mer protektionistiskt färgad

politik, vilka i stort sett måste finna det för sig mest fördelaktigt, att
nyssnämnda handelspolitiska system i största möjliga utsträckning bibehålies
orubbat. Härtill kommer, att många länder äro bundna av mestgynnad-nations-traktater,
som i stor utsträckning direkt förhindra en differentiering
i tullhänseende av olika länder.

Het är under sådana förhållanden naturligt, att man i de fall, då
förutsättningar härför funnits, i första hand sökt begagna sig av åtminstone
till formen mindre utmanande medel för att skydda sig mot konkurrensen
från de valutasvaga länderna. Sålunda har man i ett flertal
länder vidtagit avsevärda generella förhöjningar av tullsatserna å sådana
varor, som huvudsakligen importeras från de valutasvaga länderna, en
metod, som emellertid tydligen medför den betydande olägenheten, att
man härigenom i ännu högre grad försvårar importen av dessa varor
från länder med högre valuta. I vissa fall torde ett dylikt förfaringssätt
till och med kunna direkt motverka sitt syfte, i det att de valutasvaga
länderna, mot vilka man i första hand velat skydda sig, befrias
från konkurrens från andra länder och därigenom i längden beredas
möjlighet att med ökad styrka konkurrera med den inhemska industrien.
Detta gäller särskilt sådana varor, som under inga omständigheter kunna
produceras inom landet i tillräcklig utsträckning för att täcka behovet.

Vidare har man i länder, där tulltaxan är konstruerad såsom dubbeltariff,
sökt begagna detta förhållande för att genomföra en differentialbehandling
av importen efter exportländernas valuta. Sålunda har Frankrike
nyligen genomfört en betydlig höjning av sin maximitariff i dess helhet.
På grund av gällande traktater tillämpas denna tariff endast mot ett
fåtal länder av betydelse, nämligen främst de förra fiendeländerna och
— i viss utsträckning — Förenta Staterna. Då man nu genom en särskild
bestämmelse undantagit varor från sistnämnda land från de vidtagna
tullförhöjningarna, har man på detta sätt utan att väsentligt bryta
mot hittills tillämpade metoder förskaffat sig möjlighet att, oberoende av
tullarnas höjd i övrigt, tillämpa särskilda tullsatser gentemot Tyskland
m. fl. länder. Till följd av gällande franska bestämmelser om tullsatsernas
reglering, det s. k. majorationskoefficientsystemet, kunna sistnämnda
tullsatser när som helst av regeringen höjas eller sänkas och
följaktligen, om så befinnes önskligt, avpassas efter den tyska valutan.

Aven i Schweiz har man sökt förskaffa sig skyddsmedel mot valutadumping
utan att direkt tillgripa differentialtullar. Förbundsrådet har
sålunda bemyndigats dels att efter behov vidtaga generella förhöjningar
av olika tullsatser, i den män så erfordras, dels att förbjuda import av
olika varor och att för medgivande av importlicenser föreskriva sådana
villkor, som rådet finner lämpliga. Med begagnande av detta bemyndigande
bär rådet exempelvis föreskrivit, att vissa varor endast få importeras
över franska och italienska men icke över de tyska och österrikiska
gränserna. I andra fall fordras som villkor för import av viss

kvantitet av någon vara, att en viss kvantitet av samma vara av importören
inköpes inom landet. I ännu andra fall medgives import endast
mot erläggande av licensavgift, som kan komma att verka pa samma
sätt som en differentialtull. Härigenom har man i själva verket kunnat
såväl reglera omfattningen av importen av olika varuslag från olika
länder som även i stort sett fastställa importavgifterna efter de olika
exportländernas valuta.

Förbundsförsamlingen liar nyligen behandlat frågan, huruvida här berörda
lagstiftning bör bibehållas jämväl för år 1922. Församlingens båda
kamrar enades därvid om att dels förlänga till och med den 30 september
1922 det åt förbundsrådet givna bemyndigandet beträffande inskränkning
av importen, dels ock godkänna de senaste av förbundsrådet utfärdade
importförbuden.

I vissa europeiska länder har man emellertid så till vida tagit steget
fullt ut, att bestämmelser utfärdats, som uttryckligen avse införandet av
differentialtullar till skydd mot import från länder med starkt deprecierad
valuta.

Sålunda har i Spanien eu lag antagits, gående ut pa att varor från
länder med försämrad valuta skola beläggas med en surtaxe, som till sin
storlek varierar dels från varugrupp till varugrupp och dels i förhållande
till de olika valutornas depreciering.

För tulltaxans olika varugrupper hava fastställts vissa koefficienter,
som skola appliceras å skillnaden mellan talet 100 och den officiella
medelkursen å de ifrågakommande utländska valutorna. Det härvid uppkommande
talet skall sedan gälla såsom procentsats för bestämmande av
den surtaxe, som i det särskilda fallet skall utgå.

Är alltså koefficienten = K %, tullsatsen = T och valutakursen = V, så
skall surtaxen (S) utgå enligt följande formel:

K x (100 - V) x T
S = 100 x 100

Ex. 1. För varuklass XI har fastställts en koefficient av 10 °o, och
för tariffnummer 544 under nämnda varuklass gäller tullsatsen 150 pesetas.
Kursen å tyska mark beräknas till 100 mark = 5.5 6 1 pesetas.
Enligt ovanstående formel utgör surtaxen

70 x (100 — 5.561) x 150
100 x 100

eller 99.16 pesetas. Tullbeloppet för ifrågavarande vara kommer alltså
i fråga om Tyskland att uppgå till 249.16 pesetas, vartill kommer ett
visst tillägg (f. n. c:a 46 %■) enligt bestämmelserna om tullbeloppens erläggande
i guld, vilket tillägg utgår lika för alla länder.

Ex. 2. Med utgångspunkt från samma koefficient och tullsats som i
ex. 1 samt från en kurs å franska francs av 100 francs = 54.7 3 4 pesetas,
blir surtaxen å samma vara ifråga om Frankrike följande:

70 x (100 — 54.734) x 150
100 x 100

eller 47.5 3 pesetas. Tullsatsen blir följaktligen 197.5 3 pesetas vartill
kommer nyssnämnda tillägg.

Såsom ovan nämnts, varierar surtaxen från varugrupp till varugrupp.
Den högsta koefficienten uppgår till 70 % och den lägsta till 10 %.

Dessa bestämmelser trädde i kraft i juni 1921, men hava tillsvidare
tillämpats endast mot vissa länder, nämligen Tyskland, Frankrike, Belgien,
Portugal, Italien, Tjeckoslovakiet, Österrike och Argentina. Angående
bestämmelsernas inverkan på importen hava upplysningar begärts
från svenska beskickningen i Madrid, ehuru de ännu ej influtit.

I Belgien har genom dekret den 3 november 1921 en särskild tulltariff
införts för tyska varor, vilken trädde i kraft den 7 november
1921 och gäller till den 1 maj 1922. Dekretet går i princip ut på
dels att vissa uppräknade tyska varor skola tullbehandlas efter en viss
förhöjd importtariff, medan övriga från Tyskland kommande varor skola
följa den vanliga tariffen, och dels att varor från andra europeiska länder
än Tyskland, vilka finnas upptagna i nyssnämnda höjda tariff, skola
vara åtföljda av ursprungscertifikat enligt visst formulär för att komma
i åtnjutande av den ordinarie tariffens satser.

Av den belgiska tariffens 70 varugrupper omfattar den nya tariffen
29 st., av vilka 20 endast upptaga vissa delar av de i resp. tulltaxegrupper
ingående varuslag.

Tullbeloppen i den nya tariffen beräknas efter olika grunder för olika
varor.

I vissa fall utgår både vikt- och värdetull. Viktullen motsvarar härvid
den vanliga tariffens tullsats, ökad med eventuellt förefintlig koefficient.
Värdetullen, som sedan tillkommer, varierar från fall till fall.
Vikt- och värdetull samtidigt förekommer huvudsakligen bland järn- och
stålvaror samt maskiner, redskap och verktyg, där värdetullen varierar
mellan 10 och 30 %''.

I flertalet fall utgår enbart vikttull. Denna är i regel fastställd till
det dubbla av den vanliga tariffens tullsats, ökad med eventuell koefficient.
Så är fallet beträffande de flesta textilvaror, järnvaror, andra än
de ovannämnda, tvålvaror, skinnvaror samt vissa kemiska produkter.
Undantagsvis är den nya vikttullen högre än 200 % av den vanliga
tullsatsen, nämligen huvudsakligen ifråga om vissa glasvaror, för vilka
den nya tullen är närmare 300 % av den vanliga.

I en de] andra fall utgår enbart värdetull. Denna är i regel dubbelt
sä hög som den vanliga tariffens värdetull, såsom i fråga om automobiler
och motorcyklar. För de glasvaror, vilka draga tull efter värdet, är den
nva värdetullen emellertid det tredubbla av den vanliga.

I vissa särskilda fall har för varor, som eljest äro tullfria, inforts en
viss värdefull. Detta förekommer huvudsakligen i fråga om en del färger

och färgstoffer, där den införda värdetullen varierar mellan 15 och 20 X,
samt beträffande ett tjugutal kemiska produkter, där värdetullen varierar
mellan 20 och 30 %.

En särställning intaga de i England beslutade lagbestämmelserna till
skydd mot valutadumping, vilka innehållas i den nyligen antagna “Safeguarding
of Industries Act‘£, så till vida att de innebära allenast en beredskapslagstiftning,
som alltså icke direkt pålägger valutatullar utan
blott angiver, under vilka förutsättningar särskilda förordningar om valutatullars
påläggande må utfärdas.

I vilken mån denna lagstiftning erhåller tillämpning, är sålunda beroende
av i vilken omfattning (med hänsyn till varuslag och länder, från
vilka varorna komma) dylika särskilda förordningar komma till stånd.
Lagens formulering tillåter därför en mycket varierande omfattning, allt
eftersom behovet av skydd anses göra sig gällande eller, sedan dylikt
skydd en gång lämnats, icke längre anses behövligt.

Den myndighet, som i första hand har att taga befattning med utfärdandet
av dylika förordningar, är Board of Trade, som dock endast
på klagan av intresserade, men icke på eget initiativ, vidtager åtgärder
i denna riktning. Förordningen om valutatull får endast påläggas varor
kommande från land, vars valutas värde i förhållande till pund understiger
växelparit med en tredjedel. T. ex. för de skandinaviska länderna
blir den kritiska gränsen en växelkurs av 27.24 kr. per pund, för Frankrike
37.s3 francs per pund o. s. v.

I övrigt gäller, att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att
förordning om valutatull å viss vara skall få utfärdas. Dessa förutsättningar
äro:

1) varan skall i England i allmänhet säljas eller utbjudas till salu
till ett pris, som på grund av produktionslandets valutas depreciering i
förhållande till pund understiger det pris, till vilket samma eller liknande
vara kan med skälig vinst tillverkas i England;

2) försäljningen till detta pris av den utländska varan skall i väsentlig
grad inverka på eller vara ägnat inverka på upprätthållandet av
driften inom en industriel] näringsgren i England;

3) tillverkningen inom den näringsgren, som producerar samma eller
liknande vara, skall drivas med skälig effektivitet och ekonomi.

Dessa äro de nödvändiga förutsättningarna för att förordning om valutatull
på viss vara skall få utfärdas. De äro däremot icke tillräckliga
förutsättningar för att detta skall ske, i det att Board of träde kar
prövningsrätt i detta hänseende och därvid äger taga vederbörlig hänsyn
till andra omständigheter, av vilka en uttryckligen nämnes, nämligen
inverkan på upprätthållandet av driften inom näringsgren, som använder
den till tullbeläggning ifrågasatta varan såsom material.

Med hänsyn till dessa förutsättningar är att beakta, att de avse regelmässiga
förhållanden, vilkas tillvaro erfordras för att förordning om va O -

lutatull å viss vara skall kunna utfärdas. Sedan en sådan förordningutfärdats,
spelar det däremot för tillämpningen av densamma • ej någon
roll, om i särskilda fall den ifrågavarande varan icke säljes till lägre pris
än det engelska tillverkningspriset för samma vara; valutatull utgår det
oaktat. Skulle den ifrågavarande varan därefter upphöra att regelmässigt
försäljas till så lågt pris, utgör detta anledning till att upphäva förordningen
i fråga, och först därigenom befrias varan från valutatull.

Grunden till att den utländska varan säljes till lägre pris än det
engelska tillverkningspriset skall uteslutande vara valutaförhållandena i
produktionslandet. Kan varan redan på grund av sistnämnda lands
överlägsenhet i produktionshänseende säljas i England till lägre pris än
det engelska tillverkningspriset, får föreskrift om valutatull på denna
vara ej utfärdas.

Innan beslut om utfärdande av förordning om valutatull på viss vara
fattas, skall ärendet överlämnas till utlåtande av en nämnd av 5 sakkunniga
och opartiska personer. Presidenten för Board of Trade skall
utse ett antal personer med kommersiell och industriell sakkunskap och
praktisk erfarenhet, vilka stadigvarande skola stå till disposition för att
inträda i sådan nämnd. Varje gång nämnd skall tillsättas, utses de 5
ledamöterna av presidenten för Board of Trade bland dessa kandidater,
med iakttagande av att ingen utses, vars personliga intressen väsentligen
beröras av det beslut, som kan komma att fattas med anledning av
nämndens utlåtande.

Nämnd skall avgiva utlåtande dels om förefintligheten av de ovan
angivna nödvändiga förutsättningarna, dels ock om en valutatulls inverkan
på näringsgren, vilken såsom material använder den vara, för
vilken valutatull ifrågasattes. Därvid gäller, att förordning om valutatull
på visst varuslag ej får utfärdas, om icke nämnden förklarat, att
dessa nödvändiga förutsättningar föreligga. Med hänsyn åter till nämndens
utlåtande rörande inverkan på driften av annan näringsgren, som använder
såsom material den vara, som är i fråga att tullbeläggas, har
Board of Trade frihet avgöra, vilken betydelse bör tillmätas detta utlåtande.

Den egentliga beslutanderätten beträffande utfärdande av valutatu Ilförordningar
tillkommer underhuset, och Board of Trade’s funktion därvid
inskränker sig till att upprätta förslag härom. Men om underhuset
ej är samlat eller är ajournerat och mer än en månad av ajourneringen
återstår, då behov av dylik förordning uppstår, äger Board of Trade
utfärda densamma. Den upphör dock att gälla, om ej underhuset inom
en månad efter sedan det samlats godkänner densamma med eller utan
ändring; dock har underhusets beslut därvid ej tillbakaverkande kraft.

Varje särskild förordning om valutatull gäller för den tid, som i densamma
angives, dock högst tills tre år efter lagens antagande förflutit.
Board of Trade kan emellertid dessförinnan helt eller partiellt upphäva

dylik förordning, men först efter det sakkunnig nämnd avgivit utlåtande.
Även när en förordning, vars giltighetstid utlupit, skall prolongeras, skall
sådan nämnd först avgiva utlåtande.

Tullavgiftens storlek är bestämd i lagen och utgör 83 ''/3 % av varans
värde, detta alldeles oberoende av differensen mellan det pris, vartill
varan säljes i England, och det engelska tillverkningspriset.

Det tillkommer tullmyndigheten att beräkna importerad varas värde i
och för tullavgiftens bestämmande, och därvid gäller, att såsom varans
värde skall betraktas det pris, som varan skulle betinga, då den levereras
med betald frakt och försäkring å tullnederlag i importhamnen. Uppstår
tvist om varas värde, skall denna tvist hänskjutas till en skiljedomare,
som utses av lordkanslern och vars utslag ej får överklagas.

Har vara varit under bearbetning i flera länder, bland vilka något
eller några äro sådana, som avses i förordning om valutatull å varan,
skall densamma påläggas valutatull, om det ej styrkes, att minst 25 %
av varans värde vid den tidpunkt, då varan exporterades till England,
är att hänföra till tillverkningsprocesser, som varan undergått, sedan den
sist lämnade land, med avseende å vilket den ifrågavarande förordningen
är tillämplig. Har vara utförts från England för att i annat land
undergå bearbetning och därefter återinföres till England, skall varan
med hänsyn till frågan om erläggande av valutatull anses vara tillverkad
i det främmande landet, med rätt dock för reimportören att -— om han
styrker varans värde vid utförseln från England, dess identitet samt att
ingen tull- eller skatterestitution ägt rum vid utförseln — erhålla restitution
av så stor del av erlagd valutatull, som motsvarar 33 Vs % av
summan av varans värde före dess utförsel samt frakt och försäkring i
och för utförseln.

Därjämte finnas bestämmelser om restitution av valutatull i vissa andra
fall, men bland dessa fall ingår ej det, att varan i ett särskilt fall icke
sålts till lägre pris än som motsvarar den engelska tillverkningskostnaden.

Skulle tvist uppstå, om importerad vara hör till varuslag, som är
belagt med valutatull, skall även denna tvist avgöras av skiljedomare på
sätt ovan angivits beträffande tvist om varas värde. —

Enligt senaste meddelanden har the Safeguarding of Industries Act i
sin helhet mottagits med synnerligen skarp kritik från skilda håll, och
det vill synas som om utsikterna för att den del därav, som avser skydd
mot valutadumping, någonsin skulle komma att träda i tillämpning vore
skäligen små. Lagen anses tekniskt sett vara mindre lycklig, och för
övrigt synes man å industriellt håll ställa sig jämförelsevis likgiltig med
avseende å dess tillämpning. Förklaringen härtill torde vara att finna
dels i den allmänna misstron beträffande lagens effektivitet, dels ock i
en viss motvilja mot den undersökning, huruvida orsakerna till industriernas
svårigheter verkligen äro att hänföra till valutadumping från
utlandet och ej äro en följd därav, att tillverkningen inom näringsgrenarna

ifråga icke drives med skälig effektivitet och ekonomi, vilken i lagen
uppställes såsom en nödvändig förutsättning för att förordning om valutatull
på viss vara skall kunna utfärdas.

Av de förslag till skyddsåtgärder mot valutadumping, som framlagts
i övriga europeiska länder, men vilka hittills icke föranlett något positivt
beslut från statsmakternas sida, må här nämnas dem, som framkommit
i Norge, i Danmark och i Holland.

Frågan har i Norge varit föremål för behandling dels av Tolltariflkommissionen
och dels av den s. k. Yalutadifferencekomitéen. Tolltariffkommissionen
fann för sin del, att en provisorisk förhöjning av nu
gällande tullsatser enligt ett system med tilläggskoefficienter vore det
lämpligaste skyddsmedlet mot valutadumping. Under frågans behandling
framkommo emellertid inom kommissionen förslag till åtgärder av annat
slag. Kommissionen ansåg sig dock sakna befogenhet att taga dessa
förslag under närmare övervägande. Regeringen tillsatte då i juni 1921
Valutadifferencekomitéen, som erhöll i uppdrag att verkställa en utredning
angående huruvida det vore möjligt att genom importavgifter
eller på annat sätt söka avhjälpa den vanskliga ställning, vari näringslivet
råkat på grund av konkurrens från länder med i förhållande till den
norska kronan särskilt låg valuta.

Under utförandet av detta uppdrag gjorde sig skilda uppfattningar
gällande inom kommittén såväl i fråga om de principiella spörsmålen
som ock rörande de ifrågasatta åtgärdernas praktiska genomförande.
Kommitténs majoritet, som utgjordes av fyra av dess tio medlemmar,
fann, att åtgärder mot valutadumping omedelbart borde vidtagas, i första
hand för att motarbeta den rådande arbetslösheten och i andra hand för
att förhindra en ödeläggelse av vissa grenar av den norska industrien.
Åtgärderna borde bestå i att vissa varor, nämligen olika slag av textilvaror,
elektriska maskiner, andra maskiner, järn- och metallvaror samt
porslins- och lervaror, belädes med importförbud. Licenser skulle emellertid
givas i obegränsad utsträckning mot erläggande av valutaavgifter,
som varierade efter exportland och varuslag och som fastställdes av regeringen
efter hörande av ett för ändamålet tillsatt valutai mportråd.

Av kommitténs sex övriga medlemmar voro tre av den uppfattningen,
att ett sådant system med licensavgifter för varor från vissa främmande
länder, som föreslagits, skulle kunna medföra så ogynnsamma följder för
Norges handelsintressen i allmänhet, att ett dylikt system icke vore att
tillråda. Därest åtgärder till industriens skydd befunnes nödvändiga,
borde dessa åtgärder givas en sådan form, att de riktade sig lika mot
alla länder, exempelvis en provisorisk revision av tulltariffen.

Kommitténs trenne övriga medlemmar förklarade sig, trots stora betänkligheter,
visserligen vilja försöksvis gå med på de åtgärder, som föreslagits,
men uppställde för sin anslutning följande villkor:

1) ” Importraadet maa faa en slik sammensEetning, åt arbeidere, for brnkere

og det offentliges reprsesentanter er i flertal.

2) Ordningen maa ikke benyttes som övergångsform til höiere told satser.

3) Av de som nyter beskyttelse maa ingen ha lov til åt beregne

avance paa beskyttet produktion. En skarp priskontrol iverks;ettes.

4) Ordningen maa van-e av ren midlertidig art og kunne ophieves

saasnart det viser sig, åt den ikke virker til sin hensigt.

5) Det maa vaere en absolut forutssetning, åt kun de bedrifter, som i

normale tider er konkurrancedygtige og samfundsnyttige, medtas.

6) Det i almindelighet benyttede antal arbeidere bör skaffes syssel satt

telse.

7) Åt arbeidere ved vedkommende bedrift faar anledning til åt

kontrollere de fra bedriften indsendte opgaver.

8) De nu i landet eksisterende varelagere maa undergå en skarp

priskontrol, slik, åt ikke priserne blir forhöiet paa grund av
importavgiften.

9) De ved importavgiften indkomne belöp bör anvendes til åt av hjeelpe

arbeidslösheten og dens fölger.

10) Der maa ikke uten Importraadets samtykke gis tilladelse til åt
bedrifter, der er beskyttet ved valutaavgift, sender raastof og
halvfabrikata til utlandet for åt faa fserdigarbeidet varor til sälg
her i landet. “

Varken Tolltariffkommissionens eller Valutadifferencekomitéens förslag
till åtgärder blev av norska regeringen antaget såsom dess förslag. Kommittéernas
betänkanden endast överlämnades till stortinget i form av en
stortingsmeddelelse. Denna blev av stortinget behandlad a sammanträde
den 28 september, varvid i enlighet med finanskommitténs förslag beslöts,
att meddelelsen skulle läggas till protokollet men därjämte att hemställan
skulle göras till regeringen att fortsätta utredningen i ämnet och eventuellt
framlägga förslag för nästkommande storting.

I Danmark ha under innevarande år riktats upprepade hänvändelser
till regeringen med begäran om vidtagande av åtgärder till mildrande av
den industriella krisen. Regeringen har emellertid enligt uppgift i danska
pressen förklarat, att den för sin del anser de hjälpmedel, som ifrågasatts
— importreglering, temporära tullförhöjningar och valutaavgifter —
vara varken ändamålsenliga eller genomförbara.

Under sista tiden har inom handelsministeriet, på grundval av material,
som industrirådet ställt till förfogande, verkställts en utredning rörande
industrikrisen och de möjligheter, som må förefinnas, att genom åtgärder
av annat slag än de ovan angivna bereda industrien hjälp i dess svåra
nödläge. I det betänkande, som i ämnet utarbetats men på begäran av

industrirådet ännu icke offentliggjorts, har, enligt uppgift i pressen och
enligt meddelande av handelsministern i folketinget, i åtta särskilda punkter
angivits vilka åtgärder, som regeringen ansett för närvarande från statens
sida kunna ifrågakomma härutinnan. Då emellertid dessa helt falla utanför
ramen av här behandlade frågor, synes det icke påkallat att i detta
sammanhang ingå på en närmare redogörelse därför.

Det holländska industrirådet föreslog våren 1921, att vid bestämmande
av värdet i holländskt mynt av importerade varor för beräkning av tullen
värdet ej skulle fastställas efter dagskursen utan efter en bestämd kurs,
som regeringen för viss termin skulle fastställa och som skulle giva uttryck
åt utländska penningars köpkraft i det egna landet, ställd i jämförelse
med köpkraften av holländska penningar därstädes.

Det är därvid att märka, att flertalet tullsatser i Holland äro beräknade
efter varans värde, vilket givetvis är ett villkor för att den föreslagna
åtgärden skulle kunna verka såsom skydd mot valutadumping.

Industrirådets förslag har icke föranlett någon åtgärd.

Vad därefter utomeuropeiska länder beträffar, så har man i Canada,
vars tulltaxa likaledes huvudsakligen upptager värdetullar, slagit in på
den av holländska industrirådet förordade vägen. Där har nämligen
antagits en lag, enligt vilken tull å varor, som importeras från länder
med valuta, som sjunkit till mindre än hälften av parikursen, skall betalas
efter en kurs motsvarande 50 % av denna. I Canada har man alltså
liksom i Spanien infört automatiskt utgående differentialtullar gentemot
länder med avsevärt försämrad valuta.

Vid behandlingen i Förenta Staternas kongress under förra delen av
innevarande år av förslag angående provisorisk tulltariff framställdes i
representanternas hus ett “förslag till valutadumpingskydd“. Detta skulle
ernås därigenom, att vid omräkningen i amerikansk valuta av värdet å
importerade varor i och för fastställandet av det belopp, å vilket tull
skulle beräknas, hänsyn icke toges till en starkare depreciering, i förhållande
till dollarn av någon utländsk valuta än 66 */3 %. Förslaget
antogs av representanternas hus men förföll sedermera, enär senaten icke
godkände detsamma.

För närvarande föreligger till kongressens behandling ett förslag om
“american valuation“, som avser att på annan väg bereda skydd mot
konkurrens från valutasvaga länder. Enligt detta förslag skall nämligen
importvara i och för tullbehandlingen värderas icke efter fakturabeloppet
eller det erlagda priset utan efter det pris, som vid importtillfället i
Amerika betingas av motsvarande eller likartad amerikansk vara. De
närmare detaljerna i förslaget äro ännu icke slutgiltigt utformade.

Som av ovanstående översikt framgår, hava på olika håll åtgärder av
det mest skiftande slag ifrågasatts eller beslutats för att råda bot på de
svårigheter, som näringslivet ansetts få vidkännas till följd av de abnorma

1(5

valutaförhållandena i vissa länder eller rättare till följd av den bristande
överensstämmelsen mellan dessa länders utländska växelkurser och deras
valutas inhemska köpkraft.

Man har prövat utvägen med generella tullförhöjningar, avpassade
så, att de skolat företrädesvis drabba importen från de valutasvaga
länderna; eller man har, såsom i Frankrike, medelst utnyttjande av dubbeltariffsystemet
sökt nå samma mål, även i detta fall dock utan att formellt
införa en differentialbehandling av ifrågavarande länder. I andra fall
hava åtgärder antingen vidtagits eller föreslagits, som även i formen
mera direkt riktat sig mot konkurrens från länder med starkt deprecierad
valuta, vare sig dessa åtgärder, såsom i Belgien, bestått i vissa bestämda
tilläggstullar å importvaror från visst land eller, såsom i Spanien, Canada
och Förenta Staterna, i tullar, som bestämts skola utgå i visst förhållande
till graden av depreciering hos de exporterande ländernas valuta, eller
ock, såsom i Storbritannien, i tullar, som avsetts att utgå endast i vissa
särskilda fall efter ansökan från de av konkurrensen träffade näringsidkarna
och efter förutgången noggrann undersökning. Till sistnämnda
grupp av åtgärder torde även böra räknas den i Schweiz genomförda
importregleringen.

Det är emellertid anmärkningsvärt, att i intet land, där skyddsåtgärder
av ifrågavarande art föreslagits eller genomförts, man härmed kommit
att uteslutande träffa den särskilda form av konkurrens, som, enligt vad
förut anförts, bör innefattas i uttrycket valutadumping, utan att man
överallt stannat vid föranstaltningar, där valutadeprecieringen i och för
sig gjorts till förutsättning och norm för åtgärderna. Detta förhållande
förtjänar att särskilt påpekas, därför att det torde i viss mån bekräfta
den i det föregående hävdade uppfattningen om svårigheten att utfinna
sådana regler för valutakonkurrensskydd, vilka träffa vad det här i verkligheten
gäller att träffa, nämligen valutadumpingen i egentlig mening.

De ekono- Det torde ej råda tvivel om att valutadumping kan utgöra en medmiska
följ- verpan(|f, faktor till det starka och allmänna prisfall, som i särskild grad
differen- präglar det ekonomiska läget både i vårt land och i andra länder alltsedan
motvalu ^lösten 1920. För det första är det givet, att själva importen av utfå*™-
ländska varor till ett pris, som understiger produktionslandets reala kostpmg.
nåder, i hög grad försvårar verksamheten för de inhemska näringar, som
framställa samma produkter. Likväl torde detta icke vara den huvudsakliga
olägenheten av företeelsen. Kommittén har visserligen i det föregående
framhållit, att valutadumping i vårt land otvivelaktigt förekommer
i viss utsträckning ävensom att detta möjligen bereder vissa svenska
näringar allvarliga svårigheter. Men verkningarna sträcka sig för det
andra även utanför det område, som härav bestämts. Därtill kommer
nämligen även det förhållandet, att ej blott leveransen av utan själva
anbuden på varor till särskilt låga priser från länder med deprecierad

valuta måste anses ägnade att verka i prissänkande riktning. De avhålla,
nämligen köparna från att täcka sina behov med inhemska varor; och
även om de utländska anbuden till sist icke skulle effektueras eller åtminstone
föranleda leverans till högre pris eller vid en senare tidpunkt än anbuden
innehållit, ha dessa likväl gjort sin verkan gällande i prissänkande riktning.
Under den förutsättningen, att en effektiv differentialtull mot valutadumping
visade sig möjlig att genomföra, skulle sannolikt denna verkan av de utländska
anbuden betydligt försvagas. Den svenske köparen skulle nämligen
då sannolikt räkna med den prisstegring på den importerade varan inom
landet, som bleve följden av tullen. Och till och med den osäkerhet,
som kunde bliva följden av ett skydd mot valutadumping, kunde visa sig
ägnad att avskräcka från import och därigenom bliva ett medel att försvaga
prisfallet. Med prisfallets försvagande eller upphörande skulle
sannolikt arbetslösheten och den inhemska produktionens svårigheter också
komma att inskränkas.

I fråga om valutatullarnas inverkan på olika näringsgrenar måste man
emellertid fasthålla, att de medföra lättnad enbart i fråga om sådana
näringar, som helt och hållet eller företrädesvis arbeta för inhemsk avsättning
och som samtidigt icke genom tullarna få sina egna produktionskostnader
höjda, resp. icke höjda i större utsträckning än priserna
på deras produkter. För övriga grupper av näringar ställer sig läget
annorlunda.

Vad först beträffar exportindustrierna, framhållas från många håll de
stora olägenheter, som vållas dessa industrier till följd av det abnorma
valutaläget. Men detta beror av möjligheten för länder med deprecierad
valuta att konkurrera icke på vårt eget lands utan på andra länders
marknader. Och det ligger i sakens natur, att svenska valutatullar
ingenting förmå emot ett dylikt läge. Men ej nog härmed. Exportindustriernas
svårigheter kunna icke undgå att i starkare eller svagare
grad ökas genom att svenska valutatullar påläggas. Berörda industrier
bliva nämligen alltid för sina produktionskostnader beroende av priserna
inom landet, och om dessa höjas eller hindras att sjunka så som de eljest
skulle hava gjort, blir avståndet mellan exportindustriernas produktionskostnader
och det pris, de kunna betinga sig, på ett för deras konkurrensförmåga
ofördelaktigt sätt ändrat. De befinna sig alltså i ett annat läge
till följd av valutatullar än de skulle göra, om valutaförhållandenas störande
verkan helt och hållet kunna elimineras. Det vore tänkbart att avhjälpa
denna i förhållande till vårt nuvarande läge försämrade situation genom
exportpremier eller annat understöd åt exportindustrierna; men eljest torde
läget nödvändigt bliva det nyss angivna.

I någon mån likartad är ställningen för sådana näringar, som väl
arbeta för inhemsk avsättning men få sina produktionskostnader höjda
genom valutatullar, utan att för egen del kunna draga någon nytta av
dylika. Främst bland dessa torde jordbruket böra nämnas. Denna störa.

-.-•is. t. r.

näring är i hög grad avnämare av industriprodukter och finge alltså sina
produktionskostnader höjda genom en valutatull på industriprodukter.
A andra sidan är det icke sannolikt, att en sådan tull skulle få väsentlig
betydelse för jordbrukets egna produkter, då importen därav ej i större
utsträckning härstammar från länder med sjunkande valuta.

Vad därnäst beträffar handeln, ligger valutatullarnas betydelse i främsta
rummet i det moment av osäkerhet, som de oundgängligen måste tillföra
näringslivet. Handeln innebär i sig själv många svår- eller oberäkneliga
faktorer, och detta isynnerhet under nuvarande förvirrade internationella
handelsförhållanden. Valutatullarna äro avsedda att utjämna dessa störande
faktorer och skulle nå detta mål, om de alltigenom kunde tillämpas med
fullständig precision. Men detta torde få anses otänkbart. Valutatullar
kunna på sin höjd i stora drag antagas träffa rätt, medan oundgängligen
en hel del av de individuella fallen skulle komma att drabbas antingen
för starkt eller för svagt av de ifrågasatta åtgärderna. Och därigenom
vore det redan antydda nya osäkerhetsmomentet infört i handelsverksamheten.
Genom spekulation t. ex. i en prisförhöjning, kunde nämligen
en större mängd varor införas än som lämpligen funne avsättning inom
landet, en företeelse, vars skadliga verkningar tillräckligt åskådligt framträtt
under den senast förflutna tiden, ehuru orsakerna då varit andra. Förekomsten
av frihamnar och transitonederlag bereda ökad möjlighet för
detta slags spekulation. Och än mer ökas risken härav, när tullbeloppen
växla icke blott i tiden utan även gentemot olika länder. Ständiga
tendenser att kringgå valutatullen mot ett särskilt land skulle uppträda
och finge mötas genom ursprungsbevis, som måste ordnas med starka
kontrollåtgärder, om de ej skulle utgöra en premiering av mindre samvetsgranna
importörer. Ursprungsbevis av ett dylikt slag skulle åter bereda
handeln avsevärda svårigheter.

Sist kommer frågan om valutatullarnas betydelse för den ekonomiska
konjunkturen eller det ekonomiska läget som helhet betraktat. Enhetligheten
i detta läge är för närvarande större än vanligt; den allmänna
depressionen har, åtminstone intill för ett par månader sedan, gjort sig
gällande över näringslivets hela område med få undantag. Det gäller
alltså, huvida depressionen i någon större grad har sin rot i förhållanden,
som sammanhänga med utländsk import eller överhuvud med åtgärder,
som låta sig avhjälpa genom valutatullar. Därvid bör till en början
sägas, såsom redan förut framhållits, att det allmänna prisfallet i någon
mån skulle kunna tänkas försvagat genom valutatullar, och detta även
oavsett om prisfallet beror på någon verklig import eller icke. Utöver
detta har man kanske icke anledning att värdesätta valutatullarnas inverkan
mycket högt. Kvantitativt är importen som helhet nämligen för
närvarande icke ovanligt stor; och om den än kan anses stor i förhållande
till vad man kallar köpkraften inom landet, så beror den minskade köpkraften
just på konjunkturläget och skulle göra sina ofördelaktiga verk -

ningar gällande även utan import. Därtill kommer emellertid vidare, att
anledning knappast förefinnes att betrakta den större delen av den effektiva
importen såsom verkan av valutadumping. Kommittén kommer därför
till den slutsatsen, att valutatullarnas väsentliga inverkan på det allmänna
konjunkturläget huvudsakligen skulle komma att bestå i deras
förmåga att mildra det allmänna prisfallet.

(Denna del av kommitténs utlåtande är, såsom berörande förhållandet
till främmande makter, av hemlig natur och uteslutes här.)

Den av kommittén verkställda utredning av frågan om differentialtullar
såsom skydd mot valutadumping, för vilken nu redogjorts, har ådagalagt
de mycket stora vanskligheter, som förefinnas, att klart och motsägelselöst
angiva karaktären av nämnda företeelse och kriterierna på dess förekomst
i särskilda fall, liksom även, såsom en följd härav, svårigheten, för
att ej säga omöjligheten, att bestämma i vilka fall och i vilken omfattning
valutadumping hittills gjort sig gällande i vårt land. Kommittén
har i sistnämnda hänseende nödgats inskränka sig till att uttala, att,
enligt dess förmenande, valutadumping under senaste tiden i viss utsträckning
förekommit från Tyskland, ävensom att svenska för den inhemska
marknaden arbetande industriföretag därigenom möjligen blivit
allvarligt skadade. Dessutom har emellertid kommittén ansett sig kunna
uttala, att den valutadumping, vars existens den ansett sannolik, otvivelaktigt
sträckt sina verkningar vidare än till endast nyssnämnda grenar
av svenskt näringsliv, i det att den medverkat till det allmänna prisfall,
som ju utgör huvudorsaken till den för alla näringsgrenar kännbara
depressionen.

Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan om införandet av ditterentialtullar
till skydd mot valutadumping, har kommittén låtit sig angeläget
vara att gorå sig noggrant underrättad om de åtgärder, som vidtagits
eller påtänkts i andra länder, vilka liksom Sverige ansett sig ha
känning av sådan konkurrens, och har kommittén ovan lämnat en utförlig
redogörelse för dessa åtgärder. Det framgår av densamma, att
man överallt, där man haft anledning att i lagstiftningsväg sysselsätta
sig med denna fråga, ytterst ofullkomligt lyckats att bisa uppgiften, och

Differentialtullarnas
förenlighet
med
gällande
handelstraktater

och de
handelspolitiska

följderna
av sådana
tullar.

Samman

fattning.

att i intet enda fall eu lagstiftning åvägabragts, som varit ägnad att
effektivt träffa just ifrågavarande form av utländsk konkurrens.

Redan detta talar för, att svårigheterna att tekniskt utforma en lagstiftning
av denna art, måste vara mycket stora. Men även antaget,
att det vore i någon män möjligt att åstadkomma en tekniskt sett tillfredsställande
sådan lagstiftning, finner kommittén de olägenheter, som
skulle vara förbundna därmed, vara mycket betydande. Gagnet därav
skulle i huvudsak tillkomma allenast de av valutadumping träffade hernmamarknadsindustrier,
för vilkas produkter valutatullar bragtes i tillämpning.
Måhända skulle de ock i viss utsträckning vara till nytta även för andra
grenar av näringslivet genom att bidraga till en mildring av det allmänna
prisfallet. Men de skulle icke desto mindre medföra direkt skadliga
verkningar såväl för exportindustrierna som för de för hemmamarknaden
arbetande näringsgrenar, vilka icke genom sådana tullar kunde
erhålla kompensation för sina därigenom stegrade produktionskostnader.
Härtill komma de olägenheter för handeln, som kommittén ovan utförligt
påvisat.

I fråga om de handelspolitiska synpunkter, som i detta sammanhang
böra tagas i betraktande, har kommittén kommit till det resultatet, att
viktiga omständigheter förehnnas, vilka mana till försiktighet härutinnan.

Då kommittén alltså, på grund av det ovan anförda, funnit övervägande
skäl tala emot, att för närvarande åtgärder av här ifrågavarande
art vidtagas, har kommittén dock ansett, att förhållandena möjligen
framdeles kunna bliva sådana, att behovet därav kommer att göra sier
starkare gällande och att då de här anförda betänkligheterna böra få
vika för högre hänsyn. Kommittén har därför ansett det vara av betydelse,
att för en sådan eventualitet lagförslag i tid utformades, vilka
kunde vid behov framtagas och bringas i tillämpning.

Kommittén får alltså såsom resultat av den i ämnet verkställda utredningen
förklara,

att den icke kan tillstyrka, att differentialtullar till indudustriens
och jordbrukets skydd mot valutadumping under förluindenvarande
förhållanden införas, men att åtgärder böra vidtagas
för utarbetande av förslag till en beredskapslagstiftning
att vid förändrade faktiska förhållanden eventuellt tjäna angivna
syfte.

Med det ovan anförda har den i herr statsrådets skrivelse först uppställda
frågan besvarats. Rörande det senare i samma skrivelse berörda
spörsmålet om införandet i tulltaxan av dubbla tariffer anhåller kommittén
att framdeles få inkomma med utlåtande.

I anledning av det slut, vartill kommittén här ovan kommit rörande
frågan om differentialtullar mot valutasvaga länder, hava särskilda yttranden
avgivits av herrar Havidson, Nilsson och Wohlin.

Herr Davidson anförde:

•‘Hen synpunkt, som i främsta rummet varit bestämmande för mig,
då jag avgivit min röst för det av kommittén fattade beslutet, har varit,
att, så länge övriga länder ej vidtagit skyddsåtgärder mot valutadumping,
även Sverige kan och bör bära sin andel av de menliga verkningarna
av valutadumpningen, men att, i samma mån som övriga länder ändra
denna sin hållning och vidtaga skyddsåtgärder, förhållandet blir ett
annat; skulle alla övriga länder utom Sverige förfara på nämnda sätt,
kunde det hända, att Sveriges näringsliv komme i verkligt nödläge.

Om en sådan situation skulle inträda, skulle de olägenheter, som äro
förenade med användning av valutatullar såsom skyddsmedel mot valutadumping,
förlora en stor del av sin relativa betydelse. När landets
näringsliv är i verklig fara, spela nämnda olägenheter, så stora de än i
och för sig må vara, en jämförelsevis ringa roll. Av samma skäl kan det
även bli fråga om att den omständigheten, att det är förenat med stora
svårigheter att särskilja verkningarna av valutadumping från verkningarna
av andra orsaker, ej må tillmätas samma vikt som för närvarande.

Härtill kommer att det är högst sannolikt, att om alla länder vidtaga
effektiva skyddsåtgärder, de med valutatullar förenade olägenheterna skulle
högst ansenligt minskas, enär i sådant fall valutatullarna ej på långt
när behövde bli av så växlande storlek som om valutatullar under nuvarande
förhållanden skulle komma till användning.

Hå en situation av den art, att det kan bli anledning för vårt land
att vidtaga åtgärder mot valutadumping, relativt hastigt kan inträda,
torde det vara skäl att redan nu söka åstadkomma en beredskapslugstil''( -ning, vilken sålunda blott möjliggör ett snabbt utfärdande av föreskrifter
mot valutadumping, när sådana bli erforderliga.u

Herrar Nilsson och Wohlin anförde:

“Med instämmande i vad kommittén i sitt förevarande betänkande anfört
få vi såsom vår särskilda mening uttala, att en beredskapslagstiftning,
som den av kommittén ifrågasatta, av i öppen dag liggande skäl
skulle komma att få vida mindre praktisk betydelse för vår jordbruksnäring
än för vår industri och att jämsides med sagda beredskapslagstiftnings
utarbetande åtgärder av annat slag till vårt jordbruks skyddande
böra tagas under övervägande. “

I detta ärendes behandling hava deltagit herr ordföranden Fryxell.
herrar vice ordförandena Themptander- och V ennersten samt herrar ledamöter
Björnsson. Davidson, Engberg, Ericsson, Heckscher, Hjort, Huldt.
Lembke, Ljungman, Månsson, Nilsson. Rehn, Röing, Sachs och Wohlin.

Tull- och traktatkommittén

K. A. FRYXELL.

Karl Amark.

Bilaga.

Utredning

angående innebörden av och förutsättningarna i allmänhet för valutadumping
samt möjligheten att motverka sådan dumping.

I min egenskap av medlem av det arbetsutskott, som har att avgiva
förslag i nedanberörda ärende, får jag härmed avgiva följande yttrande
rörande den fråga, som i skrivelsen den 25 sistlidne juni från chefen
för handelsdepartementet i främsta rummet förelagts kommittén till utredning,
nämligen huruvida de nu rådande industriella svårigheterna till
någon väsentlig del härleda sig från konkurrensen från länder med deprecierad
valuta, och huruvida skydd mot denna konkurrens kunde och
borde lämnas den svenska industrien genom särskilda tilläggstullar gent
emot dylika valutasvaga länder.

Depreciering av ett lands valuta är dels absolut, dels relativ.

Absolut depreciering föreligger, när ett lands valuta försämras i förhållande
till en antagen norm, relativ åter, när ett lands valuta försämras
i förhållande till ett annat lands. Om alla länders valutor deprecieras
i lika grad i förhållande till en gemensam norm, uppstår alltså
icke relativ depreciering. En relativ depreciering kan vidare uppstå,
icke blott om något eller några länder absolut depreciera sina valutor,
utan även om något eller några land appretera sina; i sistnämnda fallet
framstå övriga länders valutor såsom relativt deprecierade i förhållande
till de länders valutor, som apprecierats.

I den fråga, som kommittén bär att behandla, gäller det verkningarna
av relativ depreciering.

Emellertid blir verkan av eu relativ depreciering av ett lands valuta
icke densamma under alla förhållanden.

När ett lands valuta deprecieras kan denna process försiggå på olika
sätt.

Före världskriget voro, som bekant, flertalet länders penningväsenden
ordnade så, att växelkurserna mellan dessa länder förblevo väsentligen
fixa. .la, de rubbningar från den fixa punkten, som voro möjliga, voro
så ytterst små, att de praktiskt taget icke betydde något, och de hade

kunnat, såsom de tre skandinaviska staternas inbördes penningpolitik
visade, utan svårighet helt förhindras. 1

År det blott fråga om förhållandet mellan sådana länder, mellan vilka
växelkurserna äro fullt fixa — t. ex. mellan länder med fullt utbildad
rationell guldmyntfot och rationellt ordnande av likviden av mellanliavanden
mellan länderna — kan den relativa deprecieringen av ett
lands valuta endast framträda i formen av en stegring av varupriserna i
detta land i förhållande till varupriserna i de övriga länderna. Därigenom
blir de övriga ländernas konkurrens på det deprecierande landets marknad
kraftigare än förut, och detta fortvarar, tills genom denna konkurrens jämviktsrelationen
mellan dessa länders prisnivåer återställts, vilket förmedlas
genom överflyttning av vederbörlig mängd guld från landet med den deprecierade
valutan till de övriga länderna. Detta återställande av ifrågavarande
järn viktsrelation sker sålunda på det sätt, att genom denna överflyttning
av guld från det deprecierande landet till de övriga länderna
dessa senares valutor också undergå en, ehuru lindrigare, depreciering,
under det att det i första hand deprecierande landets valuta genom denna
guldöverflyttning något förbättras. De övriga länderna kunna under detta
system icke från sig avvärja denna från det i första hand deprecierande
landet kommande deprecieringssmitta, utan måste underkasta sig densamma,
blott mildrad genom att deprecieringen fördelas på så många länder.

I det nu behandlade fallet är någon starkare relativ depreciering av
ett lands valuta i allmänhet ej möjlig, tv så snart de första tecknen på
en dylik valutadepreciering uppträda i något land, skulle de reagerande
krafterna omedelbart sätta sig i rörelse och utjämna den relativa deprecieringen
.

Denna utjämning sker emellertid på sådant sätt, att det blir konkurrensen
från de länder, som icke deprecierat sina valutor, vilken blir besvärande
för det land eller de länder, som deprecierat sina valutor, och
icke tvärtom. Detta fall av relativ depreciering hör sålunda icke till dem,
som i skrivelsen från chefen för handelsdepartementet avsetts.

När ländernas valutors inbördes värden icke äro så sammanbundna
med varandra, att växelkursernas fixhet är garanterad, utan de olika
ländernas valutor äro i detta hänseende självständiga gent emot varandra
— såsom förhållandet är beträffande länder med pappersmynt — får
den relativa deprecieringen av ett lands valuta två uttryck, dels, som
nyss, en ensidig höjning av landets varuprisnivå, dels även en höjningav
landets utländska växelkurser (resp. sänkning av övriga länders växelkurser
på detta land). 1 2

1 Detta sammanhängde faktiskt med myntunionen mellan dessa länder, men myntunionen
var dock ej nödvändig förutsättning för denna anordning.

2 Före kriget voro guldländernas växelkurser, som sagt, icke fullt fixa; en depreciering
av elt guldlands valuta kunde därför framträda i form av en höjning av dess utländska
växelkurser, men blott inom en mycket ringa marginal (intill den övre guldpunkten).

Men under dessa förhållanden kunna två olika slag: av fall förelieaa.
nämligen dels sådana fall, där den relativa valutadeprecieringen i ett land
först framträder i en ensidig stegring av landets varuprisnivå, medan
höjningen av landets utländska växelkurser blir en följd av denna
ensidiga stegring av prisnivån — dels sådana fall, där den relativa valutadeprecieringen
först gör sig gällande i höjningen av landets utländska
växelkurser och stegringen av landets prisnivå blir en följd av denna
primära verkan av valutadeprecieringen. Dessa två slag av deprecieringar
kunna försiggå samtidigt, vid sidan av varandra. Sålunda försiggår i
Tyskland bl. a. av finansiella skäl en depreciering av förra slaget (således
inifrån), medan den spekulerande allmänhetens uppfattning av tyska valutans
framtidsvärde framkallar en depreciering av den senare arten. Den förra
arten försiggår jämförelsevis långsamt och jämnt både beträffande prisstegringen
och den därav framkallade växelkursstegringen, den senare
ger anledning till häftiga starka språng i växelkurserna. (Från den 14
juli till 14 september i år steg kursen i Tyskland på Sverige från omkring
1 570 till omkring ‘2 230 mark per 100 kr., d. v. s. 50 %.)

5 idare må erinras om att båda dessa kausalsammanhang mellan prisnivåändring
och växelkursändring kunna genom vissa anordningar hävas,
så att en prisnivåstegring ej kommer att framkalla stegring av växelkursen,
eller växelkursstegring en stegring av prisnivån. Det får också
antagas såsom möjligt, att genom vissa, svagare anordningar den tidsperiod,
som förflyter, innan deprecieringen är fullbordad, kan förlängas,
d. v. s. den tid, som en primär prisstegring behöver för att framkalla
motsvarande växelkursförhöjning, eller som en primär växelkursförhöjning
behöver för att framkalla motsvarande prisstegring.

När deprecieringen först framträder i form av en höjning av prisnivån,
verkar denna höjning, så länge landets utländska växelkurser icke vederbörligen
stigit, såsom en premie åt importen till det deprecierande landet
och såsom ett hinder för exporten därifrån; men genom det därav uppkommande
importöverskottet (efter värde räknat) framkallas den höjningav
landets utländska växelkurser, vilken betager den ensidiga varuprisnivåstegringen
förmågan att vidare främja importen till landet och hämma
exporten därifrån. Verkningarna i detta fall ha sålunda, att börja med,
en viss likhet med verkningarna i det förut behandlade fallet, dock med
den skillnaden, att den funktion, som i det förut behandlade fallet utövas
genom penningöverflyttningen (i form av guld! från det deprecierande
landet till de övriga länderna, i föreliggande fall fullgöres genom höjningen
av de utländska växelkurserna i det deprecierande landet (resp.
sänkningen i de andra ländernas växelkurser på det deprecierande landet).
Men denna olikhet medför en bestående skillnad mellan de båda fallen,
i det att i det förut behandlade fallet den relativa deprecieringen undanröjes
genom att alla ländernas valutor deprecieras, under det att i del
föreliggande fallet flen relativa valutadeproeieringen i det deprecierande

landet blir bestående, men prisnivåstegringen i detta land förlorar sin
kraft att inverka på handeln med andra länder, så snart vederbörlig
höjning av de utländska växelkurserna inträtt.

Även i detta fall är det det land eller de länder, som depreciera sina
valutor, vilka bli utsatta för en kraftigare konkurrens än förut från
övriga länder. Ej heller i detta fall föreligga sålunda de förhållanden,
som i skrivelsen från handelsdepartementet avsetts.

Förhållanden av sistnämnda art föreligga däremot i de fall, då den
relativa deprecieringen av ett lands valuta först gör sig gällande i höjandet
av landets utländska växelkurser (resp. sänkning av övriga länders växelkurser
på detta land). Så länge varuprisnivån i landet icke stigit, innebär
höjningen av landets utländska växelkurser en premie åt exporten
från detta land och ett hinder för importen till landet, och därigenom
starkes det ifrågavarande landets “konkurrenskraft“ på andra länders
marknader, mellan dessa senares “konkurrenskraft" på landets marknad
försvagas. Dessa fall äro sålunda de, som i skrivelsen från handelsdepartementet
avses, i det att det här blir konkurrensen från det land,
vars valuta är under depreciering, som blir “farlig11 för övriga länder.

Detta förhållande beror på att, så länge det blott är växelkurserna i
det ifrågavarande landet som stigit, under det att landets varupriser
ännu äro oförändrade, deprecieringen av landets valuta ej är fullständigt
genomförd, i det att denna valuta sjunkit blott i förhållande till de
andra ländernas valutor och till varorna i dessa andra länder, men däremot
icke i förhållande till landets egna varor. Höjningen av landets
utländska växelkurser innebär alltså blott, att deprecieringen av landets
valuta endast till hälften är genomförd.

“Farligheten11 av detta tillstånd för andra länder förefinnes sålunda
endast så länge och i den mån som den andra hälften av deprecieringen
av det ifrågavarande landets valuta ännu icke är fullbordad, d. v. s.
landets varupriser icke stigit i paritet med dess utländska växelkurser.
Det är sålunda endast under denna mellantid, som denna farlighet existerar.
I och med att denna andra hälft av valutadeprecieringen genomföres,
försvagas farligheten för andra länder, och den upphör alldeles, när
landets varupriser höjts så mycket, att det normala förhållandet mellan
varuprisnivå och växelkurser återställts.

Den “överlägsenhet11 i konkurrensen med andra länder, som det deprecierande
landet härvid äger, är sålunda icke en verklig överlägsenhet,
utan blott beroende på att dess värdemätare försämrats i förhållande till
andra länders, utan att landets varupriser justerats i överensstämmelse härmed.
Denna “överlägsenhet11 kan därför icke bli beståndande, utan försvinner
i den man varupriserna stiga. Skulle det visa sig, att något
av de andra länderna nödgades inskränka eller rent av överge näringsgrenar,
i vilka de vore i verkligheten absolut eller relativt jämnställda
med eller överlägsna det deprecierande landet, för att sedermera, då pris -

nivån i sistnämnda land stigit, åter utvidga resp. återupptaga dessa
näringsgrenar, förefunnes alltså giltig anledning att taga i övervägande,
om icke dylika meningslösa och i sig menliga omkastningar inom landets
näringsliv borde förhindras.

För att rätt bedöma betydelsen av denna företeelse under den berörda
övergångstiden mellan stigningen av det deprecierande landets utländska
växelkurser och stegringen av dess varuprisnivå till harmoni med dessa
höjda växelkurser (resp. varuprisnivåerna i övriga länder) äro följande
förhållanden att beakta.

Denna utjämning förmedlas, som sagt, genom att det deprecierande
landets export ökas och dess import minskas under övergångstiden.

Detta innebär, att om denna ökning av exporten och minskning av
importen alldeles förhindras, så äger denna utjämning icke rum, d. v. s.
det deprecierande landets varupriser komma icke att stiga med anledning
av höjningen av dess utländska växelkurser.1

Detta resultat kan åstadkommas på flera sätt, bl. a. genom användning
av tullar och premier.2

Om det deprecierande landet själft vill åstadkomma detta resultat, måste
exporten påläggas exporttullar av vederbörlig storlek och åt importen ges
premier av motsvarande storlek. Följden härav blir en skillnad mellan
å ena sidan varornas priser, då de säljas till och köpas från utlandet, och
å andra sidan deras priser vid försäljning i den inhemska marknaden.
Och denna skillnad blir bestående genom exporttullarna och importpremierna.
3

Samma resultat skulle ock kunna åstadkommas från utlandets sida, om
alla dessa länder samverkade enligt en gemensam plan. Utlandet skulle
då belägga importen från det deprecierande landet med särskilda tullar
av vederbörlig storlek och ge exporten till det deprecierande landet premier
av vederbörlig storlek.3

För det deprecierande landet själft kräver ju dess eget sanna intresse,
att dylika åtgärder vidtagas. Att sälja till utlandet varor till inlandspriserna,
så länge dessa icke justeras i proportion till höjningen av landets
utländska växelkurser, innebär ju i sak en försäljning till underpris.1 Att
åter påskynda inland sprisens stegring innebär att fullborda den depreciering
av landets valuta, som påbörjats genom stegringen av dess växel 1

Om ett land fullständigt avstänger sig i handelsavseende till utlandet, blir dess valuta
fullt oberoende av andra länders, och landet har då full frihet att gestalta sin prisnivå efter
eget skön.

Se ett meningsutbyte mellan Wicksell och undertecknad i Ekonomisk Tidskrift 191b
angående denna punkt (s. 304, 347, 374).

:i Egentligen böra dessa m<*del kompletteras med två andra dels för att förhindra, att
utlänningar under vistelse i det deprecierande landet komma i åtnjutande av de låga inlandspriserna,
dels beträffande skeppsfarten.

4 Detta påstående bär som förutsättning, att den inledda valutadeprecieringen kominer
att fullbordas genom allmän prisstegring. Sker ej detta, iir påståendet icke riktigt.

kurser. Den ovannämnda prispolitiken är sålunda av största vikt för
landet, men den är ej ensam tillräcklig'', utan bör betraktas huvudsakligen
såsom ett medel att hindra fortgången av den påbörjade deprecieringen
av valutan, vilket därför bör kompletteras med åtgärder för att
varaktigt stabilisera denna.

Om en dylik politik av effektiv art icke är att påräkna från det deprecierande
landets sida, uppstår frågan, om övriga länder böra aktivt ingripa.

Första frågan därvid är, om det för dessa länder såsom ett helt betraktade
föreligger fullt giltig anledning att på detta sätt ingripa.

De intressen, som äro av betydelse för sättet för denna frågas besvarande,
äro av två slag, det ena av mer direkt art för dessa länder, det
andra av mer indirekt art.

Dessa intressen beröras mer direkt i huvudsakligen följande riktningar.

Det deprecierande landets exportvaror utbjudas till priser, understigande
de andra ländernas produktionskostnader för samma varor, och innebära
därigenom en besvärande konkurrens med de näringsgrenar av samma
art, som dessa andra länder bedriva. Betydelsen av denna punkt skärpes
under nuvarande svåra depressionsperiod med de omfattande driftsinskränkningar,
som redan av sistnämnda orsak framkallats. Därtill kommer, att
denna konkurrens med underpris kan komma att verka kraftigare än
som motsvarar den relativa storleken av de varumängder, som kunna av
det deprecierande landet levereras till dessa underpriser, i det att blotta
tillvaron av utbud till dessa låga priser stärker köparnas tendens att inskränka
sina inköp till det yttersta under förhoppning om framtida ännu
lägre priser, vilket, som bekant, kan leda till att priserna ytterligare
sjunka.

För varje särskilt av dessa andra länder gäller det därvid ej blott avsättningen
på dess egen marknad utan även på de övriga ländernas marknader.
Slutligen beröres menligt exporten från dessa länder till det deprecierande
landet samt dessa andra .länders skeppsfarts konkurrens med
det deprecierande landets skeppsfart på grund av den senares förmån av
det deprecierande landets låga hemmapriser å förnödenheter och arbetskrafter.

Emot dessa verkningar står emellertid en viss fördel för de andra
länderna, i det att deras konsumenter erhålla förnödenheter och en del
•av dess näringar produktionsmedel från det deprecierande landet till dess
låga priser. För en del av dessa länders exportindustrier innebär detta
ju en motvikt mot de ovan berörda nackdelarna.

Vid bedömande av dessa nackdelars och fördelars betydelse var för
sig och inbördes är att beakta, att varje land blott har en i det hela
bestämd produktionskraft. Om hela övriga världen iakttager en fullt
passiv hållning gent emot konkurrensen från de länder, som kunna komma
ifråga att depreciera sina valutor på här ifrågavarande sätt, är det mycket

antagligt, att konkurrensens verkan skall på grund av detta förhållande
bliva relativt ringa. Det kan därför med skäl göras gällande, att under
den här antagna förutsättningen några särskilda åtgärder icke äro behövliga,
såvitt det blott gäller nämnda direkta intressen.

Men det tinnes även ett mer indirekt intresse för de andra länderna
såsom ett helt betraktade att reagera. Det är ju ett av alla länders
attärsmän djupt känt behov att bringa ordning och fasthet i de internationella
växelkurserna. Ett viktigt led i denna uppgift är att förmå
åtminstone alla de i industriellt hänseende högre stående länderna att
upphöra att vansköta sina valutor. Ty vanskötsel av dessa är den djupare
grunden till även den form av depreciering, som här är under behandling.
Den väl allmännaste orsaken till denna art av depreciering
är allmänhetens misstro till ett lands valuta, och denna beror ytterst på
nämnda grund \ Bästa medlet, som står de övriga länderna till buds
för vinnandet av nyssnämnda önskningsmål, torde vara att genom enhetlig
samverkan förhindra, att de deprecierande ländernas export får
något stöd av valutadeprecieringen. Även fastän faran därav för de
övriga länderna in toto icke är så stor, att åtgärder i detta syfte blott
på grund av denna fara vore indicerade, är dock sistnämnda uppgift
av den betydelse, att den i och för sig väl motiverar dylika åtgärder.
Det är också högst antagligt, att om all dylik illojal export mötes av
särskilda importtullar, de deprecierande länderna skola finna, att det är
fördelaktigare för dem att göra en början med stabiliseringen av sina
valutor genom att själva upptaga de avgifter på exporten från dem m. m.,
som för någon tid kan vara för uppgiftens lösande erforderliga.

Det är ju icke uteslutet, att under vissa förutsättningar en dylik aktion
mot ett deprecierande land från de övriga ländernas sida skulle kunna
leda till en ytterligare depreciering av förstnämnda lands valuta i form
av primär stegring av detta lands utländska växelkurser, och att detta
skulle tvinga de andra länderna att ytterligare skärpa sina åtgärder.
Detta resultat kan nog delvis bero på att de övriga ländernas aktion
icke vidtagits med all den varsamhet som syftet, möjliggörande av en
stabilisering av det deprecierande landets valuta, kräver, och detta vore
ju ett betänkligt fel i denna aktion. Men iakttages all erforderlig varsamhet
i aktionen, men resultatet ändock blir en fortgående valutadepreciering
av här ifrågavarande art, torde detta förhållande böra tolkas såsom
ett uttryck av att det deprecierande landet saknar förmåga och vilja att
på rätt sätt sköta sin valuta, och då är det skäl för de övriga länderna
att, taga i övervägande, om icke en “ända med förskräckelse1'' vore att
föredraga framför en “förskräckelse utan all ända".

En dylik samverkan mellan de andra länderna har emellertid icke varit
på tal i någondera av de nämnda riktningarna — ej ens så, att dessa
länder skulle förhålla sig rent, passivt gent emot den här behandlade

1 Sb Wicksell, Vilxclkorsornas gåta, i Ekonomisk Tidskrift 1919.

företeelsen. Möjligheten av en dylik samverkan är på grund härav ej
att taga med i räkningen h

Praktiskt taget måste därför varje land för sig. upptaga problemet till
lösning i fråga om dess egna intressen. Men därvid blir problemet mer
invecklat än det skulle varit, om alla länderna samverkade.

Denna skillnad beror på att, när ett land alldeles självständigt har att
lösa problemet, det därvid måste taga hänsyn till ej blott hur de deprecierande
länderna förfara, utan ock vilka åtgärder de andra länderna vidtaga.

Vad förhållandet till de deprecierande länderna själva beträffar, gäller
detsamma som nyss: i den mån dessa själva vidtaga erforderliga åtgärder,
bli dylika även för ett självständigt för sig agerande land överflödiga.
Om detta underlättar eller försvårar problemet, i det fall att de deprecierande
länderna visserligen vidtagit åtgärder, men dessa icke äro tillräckliga, är
en fråga, som längre fram beröres. Under alla förhållanden föreligga
tillräckliga skäl för att ett land försöker att förmå de deprecierande länderna
själva att vidtaga fullt tillräckliga åtgärder i här ifrågavarande
syfte, innan det börjar tillämpa egna skyddsåtgärder.

Blir resultatet, att endast det senare alternativet kan komma i fråga,
måste vid avgörandet av frågan, om landet skall tillgripa dylika åtgärder,
hänsyn tagas till huru andra länder förfarit eller komma att förfara.
<)runden härtill är följande.

För att framställningen skall åskådligare angiva det relevanta vid problemets
lösning, är det lämpligt att taga ett konkret exempel. Antag att endast
Tysklands valuta deprecierades på här ifrågavarande sätt och att alla
undra länder utom Sverige vidtagit skyddsåtgärder mot Tyskland, vilka
•effektivt hindrade illojal export av här ifrågavarande art till dessa länder.
Dessa skyddsåtgärder antas bestå i särskilda importtullar å varor från
Tyskland av vederbörlig storlek och av premier för exporten till Tyskland,
också av vederbörlig storlek.

Hade Sverige också förfarit på samma sätt, skulle stegringen av Tysklands
utländska växelkurser ej framkallat någon stegring av varupriserna
i Tyskland, såsom förut visats.3

Men nu gör Sverige icke detta, utan intar fullständig passivitet gent
emot detta handelspolitiska läge. Vad blir då följden?

Vidtoge de övriga länderna inga särskilda skyddsåtgärder mot Sverige,
skulle följden bli, att Tysklands export skulle ledas över Sverige och
därifrån till andra länder samt att Sveriges export till Tyskland minskades,
men i stället de andra ländernas export till Tyskland i motsvarande
grad ökades, varjämte Sveriges export till de andra länderna skulle ökas, 1 2

1 IXet finns dock ett exempel från senare tid på en dylik samverkan mellan ett flertal
länder i ett syfte likartat med det här ifrågavarande, nämligen sockerkonventionen till förhindrande
av exportpremier för socker.

2 Jfr dock sid. 27, not 3. — Det antas därvid ock, att varupriserna i Tyskland icke stiga
på grund av inifrån kommande depreciering av valutan.

cl. v. s. liksom Tysklands export skulle ledas över Sverige, skulle Sveriges
export till Tyskland ledas över de andra länderna.

Men tydligt är, att detta skulle föranleda de andra länderna att tillstoppa
det hål, som Sverige härvid representerade, genom att belägga importen
från Tyskland över Sverige med samma särskilda tullar, som gällde
för den direkta importen från Tyskland. Vad den ökade importen till
dessa andra länder av svenska varor beträffar, skulle dess betydelse nog
bli svårare att genomskåda, men ville dessa andra länder fullt konsekvent
fortsätta på den inslagna vägen, skulle de belägga även detta tillskott i
den rent svenska importen med särskilda importtullar. Såsom nämndes,
skulle dessa andra länders export till Tyskland i följd av den uteblivna
exporten från Sverige till Tyskland ökas, och detta skulle öka de belopp,
som dessa andra länder hade att betala i exportpremier, så att detta
belopp skulle överstiga intäkten av de särskilda importtullarna å tyska
varor. Genom att belägga även tillskottsimporten från Sverige med
särskilda tullar, skulle de få medel till bestridande av ökningen av exportpremiernas
belopp. Antagligaste följden skulle dock bli, att exporttillskottet
från Sverige av svenska varor skulle upphöra och Sveriges export
till Tyskland åter ökas. De särskilda tullarna på tillskottsexporten från
Sverige till de andra länderna skulle nämligen verka såsom en (indirekt)
premie för exporten av detta tillskott till Tyskland. Hurudan verkan
på exportvarornas priser i Sverige skulle bliva, beror på vilken ställning
de svenska exportörerna iakttaga. Insåge de vad deras intressen verkligen
krävde och kunde de ena sig, skulle de komma överens om att
exportera nyssnämnda tillskott till lägre priser till Tyskland, men fortfarande
debitera förutvarande priser för exporten till andra länder. Det
antas nu, att de svenska exportörerna vore mäktiga av denna klokhet
och av de nödvändiga förutsättningarna för dess praktiserande, så att
Sveriges export förbleve oförändrad till en början.

Det internationella handelsläget blir då,

att Tyskland har en i förhållande till dess utländska växelkurser lägre
prisnivå än såväl Sverige som övriga länder;

att Sverige har i förhållande till växelkurserna samma1 prisnivå som
alla övriga länder utom Tyskland;

att Tyskland kan få högre betalning för sina varor vid försäljning
till Sverige än vid försäljning till det övriga utlandet.

Detta läge innebär, att det för Tyskland är fördelaktigt att exportera
så mycket som möjligt till Sverige. Tillvaron av särskilda exporttullar
i de övriga länderna, men ej Sverige, är en premie åt exporten till
sistnämnda land. Tyskland söker därför öka sin export dit. Men ökningen
av exporten till Sverige innebär ett undanträngande av andra
varor, som hittills avsatts därstädes, dels svenska varor, dels utländska.

1 Detta uttryck är icke fullt exakt, men torde här ej kunna framkalla missförstådd. Jfr
vad sotn sägs i punkt 2 av kommitténs yttrande (ovan sid. 4 5).

För detta ändamål måste Tyskland hålla priserna för sina exportvaror
under de i Sverige för nyssnämnda varor gällande. Hur långt Tyskland
därvid går, är beroende av olika omständigheter. Naturligtvis söka de
tyska säljarna att erhålla så höga pris som möjligt, men då avsättningsmöjligheten
i Sverige är relativt ringa i förhållande till Tysklands tillgång
på varor, som kunde säljas till Sverige,1 blir följden, att konkurrensen
driver ned försäljningspriserna, så att de närma sig de i Tyskland
vid inhemsk försäljning eller vid export till övriga utlandet gällande.

Frågan blir då, huru detta kommer att verka på den svenska prisnivån.
Detta blir nog olika under olika stadier i den utträngningsprocess,
som sker genom denna tyska export. Till en början kommer
nog ett starkt prisfall att inträda, men sedermera kommer utlandets prisnivå
att inverka. Först inskränkes den import från andra länder, med
vilken de tyska varorna kunna i Sverige konkurrera. Därefter komma
de svenska varor, om vilka samma gäller, att söka sig ut till utlandet.
Sedan dessa utträngningar stabiliserats, inträder en återhämtning av priserna
genom inflytandet av utlandets varupriser, som i sin tur är ägnad
att småningom påverka de inhemska priserna i Tyskland.

Allt detta upprepas varje gång deprecieringen av Tysklands valuta inledes
genom höjningen av dess utländska växelkurser.

Det bleve för vidlyftigt att närmai’e fullfölja undersökningen av detta
fall, som onekligen kan komma att förete även andra skeden av intresse
— såsom t. ex. möjligheten av att de andra länderna skulle behandla
Sverige, såsom om det i handelspolitiskt hänseende vore en integrerande
del av Tyskland. Men det anförda är nog för att klarlägga vad Sveriges
skyddslöshet i föreliggande avseende .skulle innebära.

Endast en punkt torde behöva beröras. Det har ovan i sammanhang
med påpekandet av den relativt ringa farligheten av valutadumping
för de länder, som trätfas därav, i fall alla dessa länder samverkade
efter en gemensam plan (aktivt eller passivt), erinrats om, att
varje lands — och sålunda även ett deprecierande lands — produktionskraft
i det hela är fix. Men denna omständighet är icke av den betydelse,
att den skulle försvaga de ovan skildrade verkningarna. Ty i det
föreliggande fallet är det ej nödvändigt, att Tyskland ökade sin export
på bekostnad av sin inre rörelse och konsumtion, utan blott att en förskjutning
av riktlinjen av Tysklands export småningom skulle inträda,

1 Under vissa förutsättningar, som dock icke torde vara realiserbara, kunde avsättningsmöjligheterna
på Sverige bli relativt obegränsade, nämligen om Tyskland överflyttade sin
exportindustri till Sverige med faktiskt, ehuru ej till det yttre, tysk ledning. Ty i så fall
skulle ju exporten från Sverige enormt ökas, d. v. s. så gott som Tysklands hela export
skulle komma att gå över Sverige. Detta är som sagt rent fantasteri, och blott avsett att
bemöta en möjlig invändning mot att Tysklands avsättningsmöjligheter på Sverige skulle
förbli relativt små i förhållande till Tysklands produktion, och detta även om ett eller
annat tyskt exportföretag skulle överflyttas till Sverige.

så att exporten från Tyskland till andra länder allt mer komme att, må
vara på indirekt sätt, gå över Sverige.

Det torde icke kunna bestridas, att innebörden av allt detta är sådan,
ett det finnes anledning för Sverige att vara berett på att, om och när
detta läge inträder, skydda sig emot dess skadliga verkningar. Det kan
ju anmärkas, att det icke är säkert, att Sverige någonsin kommer i ett
dylikt läge, d. v. s. att alla eller ett flertal andra länder införa skydd
mot konkurrensen av här behandlade art från deprecierande länder. Men
då redan två länder, av vilka det ena är handelsfrihetens hittillsvarande
mäktigaste stöd, vidtagit dylika åtgärder, vore det fåvitskt att
förvisa till omöjligheternas rike tanken, att även en stor del andra länder
skulle komma att följa detta föredöme.

Därvid är att beakta vikten av att ärendet redan nu förberedes och
bringas i det skick, att, när skyddsåtgärder bliva erforderliga, de så snart
som möjligt kunna vidtagas. Därtill är att erinra om det flera gånger
påpekade förhållandet, att den blotta omständigheten, att det är klart
angivet, att här ifrågavarande konkurrens kommer att mötas av skyddsåtgärder,
är ägnad att förmå de deprecierande länderna själva att vidtaga
åtgärder för att förhindra dylik konkurrens från deras sida, d. v. s. ett
lands beredskap i avseende å skyddsåtgärder mot dylik konkurrens kan
leda till att landet aldrig behöver tillämpa dylika skyddsåtgärder, och
detta ger denna beredskap ett synnerligt högt värde i och för sig, d. v. s.
även om den aldrig behöver komma till användning och just på grund
av att den ej behöver komma till användning.

Det gäller härefter att söka utreda de närmare detaljerna beträffande
dessa skyddsåtgärder.

Första frågan blir, mot vilka länder skyddsåtgärderna böra vidtagas
och i vilken utsträckning.

Därvid gäller principiellt, att den omständigheten, att ett lands valuta
är relativt mycket deprecierad, ej i och för sig är tillräcklig anledning.
Det är, såsom visats, endast om deprecieringsprocessen börjar med de
utländska växelkurserna, som åtgärder kunna vara motiverade. Ett land
med även mycket deprecierad valuta kan dock sköta denna så väl, att
den blir stabiliserad. Och då föreligger ej någon anledning att mot detta
land vidtaga skyddsåtgärder, vilka ju för övrigt med rätta skulle kunna
fattas såsom ovänliga handlingar. Den omständigheten, att ett land med
redan mycket deprecierad valuta är mer än andra länder utsatt för faran,
att allmänheten fattar misstro till dess valuta och att därigenom dess
utländska växelkurser primärt stiga, kan endast vara skäl till att avfatta
bestämmelser om skyddsåtgärder på sådant sätt, att dessa hastigt kunna
vinna tillämpning, så snart behov härav uppstår.

Härmed är dock blott ett negativt resultat vunnet, nämligen att åt -

f>''J4 5.

T. T.

gärder icke böra vidtagas mot nyssnämnda länder, men därmed är ej
motiverat, att åtgärder böra vidtagas mot alla de länder, som på nyss
angivna sätt låta sin valuta deprecieras. En så allmän bestämmelse
vore möjligen indicerad, i fall bland skyddsåtgärdernas uppgift
skulle ingå att utöva ett tryck på dessa länder för att förmå dem att
upphöra med vanskötseln av sina valutor, men denna uppgift kan tydligen
icke ingå bland dem, som med skyddsåtgärder från ett särskilt
lands sida böra avses. De åtgärder Sverige kommer att vidtaga kunna
och böra i allmänhet endast avse att skydda dess egna direkta intressen.

Men även den begränsningen är icke tillräckligt snäv. Med hänsyn
till åtgärdernas exceptionella karaktär och de handelspolitiska komplikationer,
de kunna medföra, böra de endast komma till användning, när och
i den mån verkligt vitala svenska intressen så kräva.

Därvid bör naturligtvis hänsyn tagas till att verkan av konkurrensen
från de deprecierande länder, som här äro i fråga, kan gå i helt olika
riktningar beträffande olika vitala svenska intressen, gagna en del, medan
andra skadas. Beträffande sådana fall gäller det att väga de olika intressenas
betydelse för landet emot varandra, att fastställa den verkliga
betydelsen av gagn och skada i de olika fallen samt att taga i betraktande
möjligheten att eventuellt låta de intressen, som genom åtgärderna
skyddas, ge kompensation åt de intressen, som därav skadas.

Skydd kommer endast i fråga emot verkningarna av den här ifrågavarande
arten av depreciering. Dessa verkningar ha emellertid en mycket
stor frändskap med verkningarna av dumping. Det blir därför nödvändigt
att uppdraga så fasta gränser som möjligt mellan dessa båda företeelser.

Det har gjorts gällande, att här ifrågavarande företeelse egentligen är
en art av dumping.1 Den engelska lagen benämner också företeelsen med
denna term: inom det allmänna begreppet dumping skiljer denna lag
mellan sådan dumping, som innebär försäljning av vara under produktionslandets
kostnader, och valutadumping, som innebär försäljning av vara
till pris. som i följd av produktionslandets valutaförhållanden i jämförelse
med Englands, understiger Englands produktionskostnader.

Allt detta är fullt riktigt, men innebär närmast blott, att det allmänna
begreppet dumping omfattar två företeelser: vanlig dumping (försäljning
till pris under produktionslandets produktionskostnader) och valutadumping
(försäljning till priser under destinationslandets produktionskostnader, som
möjliggöres genom valutaförhållandena). Den avgörande frågan är, om
det är möjligt att uppdraga tillräckligt skarpa gränser mellan dessa två
arter av dumping, Ty då uppgiften är att blott bereda skydd mot
valutadumping, men icke mot vanlig dumping, blir ju en dylik gränsdragning,
som uppfyller det praktiska behovets krav, en förutsättning för
vidtagande av skyddsåtgärder mot valutadumping.

En dylik gränsdragning är möjlig. Det är icke någon giltig anmärkning,

1 Se Silverstolpe, Ekonomisk Tidskrift 1916 sid 300 o. ff.

att det icke förefinnes någon skillnad i sak mellan de två slagen av
dumping på grund av att, om man räknade rätt, båda skulle innebära
försäljning under produktionslandets produktionskostnader, ty det är en
anmärkning mot begränsningen av den föreliggande uppgiften till att
skydda blott mot valutadumping, men icke mot vanlig dumping. Toge
man med detta felräkningsmoment i definitionen, skulle det allmänna
begreppet dumping definieras såsom försäljning till pris under de riktigt
''beräknade produktionskostnaderna, valutadumping, försäljning till priser,
som understiga destinationslandets produktionskostnader, men icke understiga
produktion sutgifterna i landets under depreciering varande mynt
enligt priserna på produktionsförutsättningarna vid den tid utgifterna
gjordes jämte normal affärsvinst, samt vanlig dumping, andra fall av
försäljning till pris under de verkliga produktionskostnaderna.

Med valutadumping (och detta gäller för övrigt ock om vanlig dumping)
måste också avgränsas emot en annan företeelse, nämligen när försäljning
till särskilt låga priser till utlandet grundar sig på saklig överlägsenhet.
Det är naturligtvis av allra största vikt, att denna gränsdragning sker
riktigt. Det är här två förhållanden att beakta. Det ena är, att någon
det deprecierande landets näring är överlägsen Sveriges motsvarande
näring, vare sig detta beror på att den förra förbättrats eller den senare
försämrats. Det andra är, att särskilda företag inom näringen i det
deprecierande landet förbättrat sin produktion (jfr sid. 26—27).

(Frågan blir härefter, huru allt detta skall kunna praktiskt genomföras.

Egentligen borde, innan ett land inrangeras bland dem, mot vilka skyddsåtgärder
äro påkallade, det konstateras, att en valutadumping framkallande
missproportion mellan dess prisnivå och växelkurser föreligger. För detta
ändamål vore det nödvändigt att med viss grad av exakthet känna icke
blott prisnivån i det ifrågavarande och i det egna landet, utan ock den
relation mellan dessa prisnivåer, som vid gällande växelkurs är att betrakta
såsom den normala. Ingen av dessa tre faktorer är nöjaktigt känd.
Principerna och sätten för prisnivåernas beräknande äro icke tillbörligt
utredda, och ännu mindre gäller detta om den sista punkten; att, om
den s. k. köpkraftspariteten icke överensstämmer med växelkursen, detta
ovillkorligen skulle framkalla tendenser till valutadumping, innebär en
alltför ensidig och därför felaktig generalisering även under normala
förhållanden.

Den engelska lagen har sökt kringgå denna svårighet på följande sätt.
Först begränsas kretsen av de länder, mot vilka skyddsåtgärder äro tillåtna,
genom att såsom villkor härför fordra en i växelkurserna framträdande
viss grad av valutadepreciering i dessa länder (33 ''/.i % av parikursen).
Men denna art av depreciering är ju ej något säkert bevis för tillvaron
av missproportionen mellan prisnivå och växelkurs, och det behövs därför
eu ytterligare gallring. Denna gallring sker i den engelska lagen på ett.
indirekt sätt; den nöjer sig med att använda som rättesnöre den verkan,

som nämnda missproportion utövar på resp. lands varupriser, vilken verkan
framträder däri, att landets varor kunna i England säljas till priser, som
understiga de profitabla tillverkningspriserna i England.

Nu kan emellertid denna verkan även framkallas av andra orsaker,
nämligen dels en allmännare förbättring av ett lands produktion, så att
landets absoluta eller relativa överlägsenhet i produktionshänseende ökas.
dels vanlig dumping. Då den engelska lagen ger precis samma skydd
mot vanlig dumping som mot valutadumping, är det i England endast
behövligt att klargöra, att och i vilken män den ifrågavarande prisdifferensen
icke beror på stigande överlägsenhet i produktivt hänseende hos det
deprecierande landet.

För Englands del är denna metod tillräckligt tillförlitlig. Om t. ex.
ett land med missproportion mellan prisnivå och växelkurser skulle driva
eu sådan prispolitik, som hindrar berörda missproportion att taga sig uttryck
i landets exportpriser (se härom ovan sid. 27), skulle skyddsåtgärder
enligt den engelska lagen icke komma ifråga trots tillvaron av missproportionen.

Om det åter är fråga om en lagstiftning mot valutadumping mot Sverige,
måste beaktas, att meningen icke är att nu bereda skydd mot vanlig
dumping. Den utredning, som skulle föregå och vara bestämmande för
beslutet om skydd mot valutadumping, skulle sålunda avse icke blott om
och i vad mån differensen mellan de utländska och inhemska priserna
bero på reell produktiv överlägsenhet hos det deprecierande landet, utan
ock om och i vad mån differensen beror på vanlig dumping från sistnämnda
lands sida.

Det finnes dock en skillnad mellan dessa båda fall. Om det deprecierande
landet kan i Sverige sälja varor under det svenska tillverkningspriset
och detta beror på överlägsenhet hos detta land, måste det i allmänhet
anses såsom ett svenskt intresse att icke upprätthålla en produktionsgren,
som endast kan existera med stöd av tullskydd, såvida icke
särskilda svenska intressen kräva, att produktionsgrenen ändock blir beståndande.
Men beror landets förmåga att sälja till låga priser i Sverige på
vanlig dumping, föreligger icke något svenskt intresse att icke upprätthålla
den hotade näringsgrenen, även om Sverige ej anser sig böra lämna
näringsgrenen i fråga skydd mot dylik dumping.

Om det strängt fasthålles vid att den här planerade lagstiftningen ej
skall lämna skydd mot vanlig dumping, torde dock nyssnämnda skillnad
böra få den verkan, att, vid utredningen av frågan, om giltig anledning
till skydd mot valutadumping förefinnes, denna utredning ej utsträckes
till en undersökning av om vanlig dumping också föreligger, utan det
överlämnas åt dem, som draga nytta av den vanliga dumpingen, att
styrka dess tillvaro, omfattning och intensitet, med andra ord det bör
presumeras, att vanlig dumping icke föreligger, tills motsatsen bevisats.
Detta står ju också bäst i harmoni med det förhållandet, att en utred -

ning om och i vad mån vanlig dumping förefinnes är en ytterligt svår
uppgift.

På grund av karaktären av den metod, som den engelska lagen använt
för att bestämma, mot vilka länder skydd mot valutadumping bör beredas,
bär genom denna också en viss begränsning skett i avseende på frågan,
beträffande vilka varor från ett land, från vilket valutadumping äger rum,
skydd skall beredas. Denna sålunda omnämnda begränsning innebär, att
skydd endast lämnas, i den mån varor utbjudas till salu i England till
priser under det profitabla tillverkningspriset därstädes och endast om
denna prisdifferens beror på valutadumping och icke på produktiv överlägsenhet
hos landet med valutadumping. Men därtill komma två ytterligare
begränsningar, dels att verkan av nyssnämnda prisdifferens skall
i väsentlig omfattning menligt inverka på driften av någon näringsgren,
dels att hänsyn skall tagas till den inverkan, som dylikt skydd mot valutadumping
kan komma att utöva på driften av näringsgren, som använder
resp. varor såsom material för sin tillverkning.

Det skulle möjligen kunna anmärkas, att i dessa begränsningar ett
moment icke direkt beaktats, nämligen konsumenternas intresse. Men
detta är en nödvändig följd av det föreliggande problemets natur. Då
varje konsument också är omedelbart eller medelbart producent — ja, då
även de som leva på andras bekostnad ju ha intresse av att produktionen
icke hämmas eller skadas — får man icke såsom mätare av konsumenternas
intresse endast använda de momentana och i väsentlig grad oberättigade
fördelar, som de av valutadumpingen framkallade billiga priserna
innebära. Konsumentintresset lian därför endast tillgodoses på det sätt,
att skyddet mot valutadumping inskränkes till det nödvändiga minimet
och efter synpunkter, som taga vederbörlig hänsyn till konsumenternas
intressen. Att detta på tillbörligt sätt iakttagits i den engelska lagstiftningen
framgår av att ett nödvändigt villkor för att skydd mot valutadumping
må lämnas är, att sistnämnda företeelse allvarligt påverkar driften
inom näringsgrenarna och därigenom möjligheten att ge sysselsättning åt
arbetareklassen.

Hittills har frågan om den lämpliga formen för skydd mot valutadumping
lämnats å sido. Denna fråga har ju också ganska ringa samband
med de nationalekonomiska förutsättningarna för detta skydd. I och
för den punkt, som här återstår, nämligen principerna för bestämmande
av storleken av skyddet mot valutadumping, är det emellertid behövligt
att antaga en viss form för skyddet, och därvid väljes påläggandet av
särskilda tullar, valutatullar.

I det ovan gjorda tankeexperimentet, att ett deprecierande land utsattes
för ett uppfostringstryck beträffande dess valuta från de samverkande
övriga ländernas sida, antogs, att denna senare genom importtullar och
exportpremier av vederbörlig storlek hindrade det deprecierande landets
prisnivå att stiga i proportion med den av allmänhetens misstro till dess valuta

framkallade stegringen av dess utländska växelkurser. Varje gång dessa
växelkurser stego, skulle de nämnda tullarna och premierna höjas i proportion,
för att fortfarande hindra prisnivån att stiga i anledning av
växelkursernas stegring.

Ett särskilt land kan, såsom redan påpekats, ej bestämma sina valutatullar
på detta sätt, ty dessa tullar kunna ej reglera det deprecierande
landets priser, så att de bli konstanta, utan storleken av ett enskilt lands
valutatullar borde teoretiskt sett tvärtom regleras efter ändringarna av det
deprecierande landets varupriser, och detta så, att de sjunka, i den mån
dessa priser på grund av inverkan från de utländska växelkurserna stiga,
vadan tullarna bortfalla, då det deprecierande landets varupriser stigit till
harmoni med växelkurserna.

Det deprecierande landet självt kan vidtaga åtgärder för att hindra
varuförsäljning till utlandet till de alltför låga inlandspriserna, och detta
har som bekant skett i viss utsträckning, särskilt i Tyskland. Dessa
åtgärder ha dock ej varit anordnade på rationellt sätt, så att de i följd
därav icke överflödiggöra skyddsåtgärder från andra länders sida. Men
naturligtvis borde resultatet av de av det deprecierande landet vidtagna
åtgärderna beaktas vid bestämmande av storleken av skyddet från andra
länders sida.

Det är sålunda icke alla ändringar av det deprecierande landets varupriser,
som böra få inflytande på valutatullarnas storlek, utan endast de
två nyssnämnda, nämligen de, som ha sin orsak i påverkan från växelkurserna,
och de, som bestå i höjning av utlandspriserna utöver de inhemska
priserna. Om sålunda priset på en vara i det deprecierande landet sjunker
på grund av tekniska och andra förbättringar, får valutatullen på denna
vara på grund härav ej höjas. Detsamma gäller beträffande det motsatta
fallet, eller då där en varas pris stiger på grund av en närings tillbakagång,
vadan denna händelse ej får leda till sänkning av valutatullen.
Och samma skulle gälla beträffande verkningarna av vanlig dumping från
det deprecierande landets sida, i den mån denna uteslötes från reglering.

Det är emellertid lätt insett, att det är praktiskt ogörligt att efter
dessa synpunkter reglera valutatullar; det bleve alltför många variabla
faktorer, som skulle normera dessa tullars storlek, och regleringen skulle
förutsätta en kunskap om de konkreta förhållandena, som icke kan förefinnas.
En förenkling är således absolut nödvändig.

Detta förhållande förklarar också den engelska lagens ställning till
detta problem. Enligt den av denna lag använda indirekta metod för
att bestämma, mot vilka länder och beträffande vilka varor skydd bör
lämnas, vore det ju teoretiskt indicerat att bestämma valutatullarnas storlek
efter prisdifferenserna. Men de praktiska svårigheterna omöjliggjorde ett
fullföljande av denna metod vid valutatullarnas utmätande.

Den engelska lagen löser detta problem på ett sätt, som vid första
påseendet förefaller mycket egendomligt och identiskt med lösningen av

den gordiska kusten. Valutatullen bestämmes där till en fix procent
(33 V3) av resp. varas värde; d. v. s. samma procentiska avgift för alla
varor, oberoende av storleken av prisdifferensen mellan utländsk och inländsk
vara och oberoende av dessa prisdifferensers förändringar, samt helt
oberoende av ändringarna av missproportionen mellan det deprecierande
landets varuprisnivå ocb växelkurs.

Denna den engelska lagens ståndpunkt i denna fråga torde emellertid icke
blott bero på att något praktiskt sätt för en rationell lösning ej kunnat
utfinnas, utan torde ock ha en mer positiv grund. Tankegången torde kunna
anges sålunda. Varje deprecierande land bär ju självt skulden till att
andra länder se sig tvungna att reagera mot verkningarna av dess vanskötsel
av sin valuta. Om ett dylikt land blir utsatt för hårda åtgärder
från andra länders sida, bär det ej skäl att klaga däröver. Isynnerhet
gäller detta, emedan landet kan befria sig från denna hårda behandling
genom att upphöra med denna vanskötsel eller genom att vidtaga åtgärder
för att eliminera dess skadliga inverkan på andra länder, d. v. s. genom
att se till att dess exportpriser komma i harmoni med växelkurserna.

Den fixa valutatullen skulle alltså avse att utöva ett uppfostran gstryck
på de länder, som vansköta sina valutor, för att förmå dem att bättra
sig. De olägenheter, som den fixa tullen innebär för det land, som åsätter
densamma, skulle då betraktas såsom ett offer, som gjordes för att framdeles
vinna ett större gott.

Om den fixa valutatullen verkligen finge denna psykologiska verkan,
vore ju allt gott och väl. Men såsom redan anmärkts, är denna verkan
mycket osäker, när blott ett enstaka land tillämpar denna metod, och
om verkan helt och hållet uteblir, kvarstår blott den skadliga inverkan
på det land, som tillämpar densamma. Ännu mer gäller detta, om flera
länder lida av denna art av valutadepreciering, men i mycket olika grad.

Det är därför önskligt att genomföra den variabilitet beträffande valutatullen,
som är praktiskt genomförbar, även fastän den ej kan bli så stor,
som den egentligen borde vara.

Fullföljandet av problemet om lösningen av denna intrikata fråga, i
den mån en dylik lösning är möjlig, sker lämpligen i annat sammanhang.

Hittills har endast importen berörts. Men även exporten är utsatt
för menliga inverkningar, i det att, på grund av valutaförhållandena i
de deprecierande länderna, exporten kan komma att hämmas.1 Med
avseende å vår förnämsta exportindustri, trävaror, pappersmassa och papper,
torde denna utan vidare kunna uthärda denna verkan utan menliga
följder. Vad de övriga exportgrenarna beträffar, skulle delvis åtminstone
skydd behövas, men svårigheten att finna en lämplig form härför kan
kanske icke övervinnas. I det föregående liar såsom exempel på dylikt
skydd använts exportpremier, men den handelspolitiska uppfattningen av
dessa och de följder, dessas användning kunde medföra, äro icke upp 1

Se sid. 28.

muntrande. Men även om ej andra lämpliga sätt kunna utfinnas, bör
detta förhållande ej föranleda, att intet alls åtgöres i denna angelägenhet.

Komme tullar att användas såsom skyddsmedel, borde just med hänsyn
till det sist berörda bestämmas, att intäkten därav icke finge användas
till bestridande av statens utgifter, utan för ändamål, som stå i samband
med den här ifrågavarande regleringen.

I det föregående ha endast de framtida möjliga svårigheter, som valutaförhållandena
i vissa länder kunna komma att bereda övriga länder och
däribland vårt land, varit på tal; huruvida menliga verkningar därav
redan visat sig, har lämnats oberört och må överlämnas till en särskild
utredning, om en sådan anses önskvärd. Bland de framtida faktorer,
som kunna bli av betydelse, är en av så stor räckvidd, att den ej här
bör förbigås med fullständig tystnad.

Den årliga ^^skadeersättning, som Tyskland under en lång följd av
år har att betala till ententeländerna, behöver visserligen icke ovillkorligen
men kan komma att framkalla mycket betydande exportöverskott från
Tyskland. Huruvida detta också blir fallet, beror på om Tyskland kan
erhålla kredit från andra håll eller om de fordringsägande länderna bliva
villiga att lämna anstånd med betalningen. Utsikter för en dylik kredit
saknas ju icke helt och hållet. Av betydelse därvid är ju, att Tysklands
fordringsägare själva ha skulder till Förenta Staterna, så att kreditförhållandena
under den första tiden skulle kunna ordnas så, att Tyskland
betalade sina fordringsägare genom att övertaga deras skulder till
Förenta Staterna.

I den mån detta icke kan ske, måste Tyskland skaffa sig ett exportöverskott,
stort nog för att betala de årliga belopp, som icke kunna
krediteras detsamma.

Möjligheten av ett dylikt exportöverskott och av att de övriga länderna
och däribland Tysklands fordringsägare söka “skydda14 sig mot
detsamma, måste därför tagas med i betraktande i sammanhang med
frågan om och vilka praktiska åtgärder från vårt lands sida nu böra
vidtagas med anledning av konkurrensen från valutasvaga länder.

David Davidson.

Sthlm 1921. Isaac Mardis’ Boktr.-A.-B.