Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden VIII (Statens offentliga utredningar 1922:5)

Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden VIII

UTLÅTANDE

VALUTAFRÅGAN

STOCKHOLM 1922

ISAAC MARCUS* BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Till KONUNGEN.

Enligt ett till tull- och traktatkommittén överlämnat utdrag av statsrådsprotokoll
över handelsärenden den 2 december 1021 har Eders Kung].
Maj:t uppdragit åt kommittén, bland annat, att efter verkställd utredning

avgiva utlåtande, huruvida i nuvarande situation, med hänsyn tagen till
samtliga på frågan inverkande faktorer, hittills icke prövade statliga åtgärder
av något slag — exempelvis sådana som falla inom importregleringens
eller den allmänna valuta- och penningpolitikens områden —
lämpligen må kunna vidtagas för att till skydd för svensk industri tillfälligt
begränsa varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens
ställning på hemmamarknaden, ävensom, därest så skulle befinnas vaia
fallet, avgiva förslag i ämnet.

Det sålunda åt kommittén lämnade uppdraget är till sin natur synnerligen
vidsträckt och innefattar verkställandet av utredningar rörande en
mångfald olika frågor.

En ställning för sig intager emellertid den i de givna direktiven särskilt
omnämnda frågan om åtgärder på valuta- och penningpolitikens område,
så till vida som denna har en långt vidare syftning än de Övriga frågoi,
vilka kunna tänkas här komma under övervägande. De åtgärder av annan
än penningpolitisk art, vilka skulle kunna ifrågakomma, synas på
grund av sakens natur ej i väsentlig man höra taga sikte pa annat än
ögonblickets svårigheter, och deras egentliga syfte bör vara att bereda
stöd och hjälp åt i närvarande depressionstid särskilt hårt tryckta näringsgrenar
samt att till en viss grad tjänstgöra som vapen i stiiden mot
den omfattande arbetslösheten. Valutapolitiken däremot kan ej utan allvarlig
olägenhet behandlas enbart med tanke på stundens läge. Den har
att giva uttryck för strävanden, som böra målmedvetet fullföljas oavsett
konjunkturernas utveckling i ena eller andra riktningen. Detta utesluter
naturligtvis icke, att alla åtgärder, som kunna vara ägnade att återinföra
stadga i penningväsendet, måste tillmätas en mycket stor betydelse
också för avhjälpande av det närvarande lägets svårigheter, vilka
icke minst bottna i penningvärdets och de utländska växelkursernas bristande
stabilitet. Men det medför, att hithörande frågor måste betraktas
från två synpunkter.

Med hänsyn till den särskilda ställning, som alltså de valuta- och penningpolitiska
spörsmålen intaga i det komplex av frågor, till vilkas undersökande
statsrådsprotokollet av den 2 december 1921 ger anledning, har
det synts kommittén ändamålsenligt att utbryta desamma och däröver avgiva
ett fristående utlåtande. Detta synes så mycket hellre böra ske som,
enligt kommitténs åsikt, skäl tala för ett snabbt framläggande av de resultat,
till vilka kommittén härutinnan kommit.

Analys av det Inledningsvis torde några ord böra nämnas till belysning av det nuvaekonomiska
laude ekonomiska lägets allmänna karaktär. En analys av detsamma
läget. synes giva vid handen, att två grundföreteelser samverkat till resultatet,
nämligen dels en varaktig nedsättning av världshushållningens produktionsförmåga
efter världskriget, skärpt genom en av politiska förhållan -

ii an) ka Ilad i liiiiiii osäkerhet sk änsl a; ocli dels en — förvisso enzistående
skarpt utpräglad — konjunktur rörelse av mera normal typ, en
efter 1919—1920 års högkonjunktur inträdd depression, vars första, ännu
icke avslutade skede liar karaktären av en utomordentligt svårartad och
långvarig avsättnings- och produktionskris.

1 fråga om den förra av dessa företeelser, vilken på det närmaste
sammanhänger med världskriget och den fred som avlöste detsamma, talar
sannolikheten för att den kommer att sträcka sina verkningar rätt långt
fram i tiden. Den förödelse, som övergått världen är så djupgående, att
den måste kräva lång tid för att botas. Framför allt gäller detta övervinnandet
av den oreda i världens valuta- och penningförhållanden, vilken
framstår som en av de viktigaste bland de av kriget och skadeståndspolitiken
framkallade mera varaktiga rubbningsföreteelserna.

Även om den nu berörda sidan av läget är av största betydelse och
kanske t. o. m. den viktigaste, finnes dock ingen anledning att nu uppehålla
sig därvid, då den icke kan genom åtgärder från ett enskilt lands
sida påverkas annat än i den mån landet är i stånd att medverka till en
förbättring av världshushållningens organisation.

Vid sidan härav kännetecknas emellertid, som ovan framhållits, det mumlande
läget, ej blott i vart land utan i hela världen, av en depression av mera
normal typ, vars övervinnande icke kan väntas taga lika lång tid i anspråk
som de förut berörda företeelserna. Det för en sådan depression
utmärkande draget är, särskilt i dess begynnelse, ett allmänt prisfall,
vilket naturnödvändigt medför de allra största svårigheter för näringslivet.

Det mses lätt, varför ett allmänt prisfall måste verka så ödeläggande
på ekonomisk verksamhet som förhållandet är.

Därtill medverkar vid en genomförd kredithushållning främst det faktum,
att alla affärsmän (låntagare) få skulder till oförändrade penningbelopp,
samtidigt med att deras bruttoinkomster i penningar nedgå; inen
sannolikt tillkomma också psykologiska faktorer, de fallande prisernas
tendens att förstöra företagsamhet och initiativlust.

Generellt kan detta allmänt kända förhållande uttrvckas så att tiden
som spelar en mycket stor roll i all ekonomisk verksamhet, därvid ständigt
arbetar emot allt vad produktion och handel heter. Producenten för
att börja med honom, behöver kanske tre eller sex månader för att göra
sin vara färdig från det produktionen börjat, men under denna tid ha
priserna fallit, och som följd därav betingar varan såsom färdig ett
agre pris an vad den kostat att framställa. Detta måste leda till produktionens
avstannande. Men ej nog därmed. Grosshandlare,., som el
jest vant villig att övertaga varan, när den blivit färdig, har nu å sin
sida raknat med samma prisfall, och om han eljest hade försett sig med
varor for tre månader framåt, sä vågar lian nu ej göra det, emedan även

Valutapolitikens

mål: prissrab
iliserin*

lian då får sälja varan till lägre pris än den kostat honom; i den mån
han tvingas att köpa, gör han emellertid själv motsvarande förlust. Och
detsamma upprepar sig för detaljhandlaren. Konsumenterna slutligen
avhålla sig också i det längsta från att köpa, när de räkna med fortsatt
prisfall. Det är alltid en mängd varor som man kan förse sig med en tid
innan de just behövas och som man a andra sidan kan dröja över den
normala tidpunkten med att skaffa genom att exempelvis slita det man
har något hårdare än vanligt. Detta blir oundgängligen följden vid väntan
på fortsatt prisfall, vilket också skulle kunna uttryckas så, att lagringen
hos konsumenterna själva minskas. Och om man vill sluta ringen,
kan man till sist påpeka, att även producenterna äro konsumenter eller
efterfrågare av råvaror och arbetskraft samt att de gent emot dessa bedriva
den återhållsamhet eller »köpstrejk», som är karaktäristisk för alla
tider av starkt prisfall. Härigenom uppkomma då alla de kända följderna:
arbetslösheten, de fallande aktiekurserna, betalningsinställelserna
m. in.

Intet av detta skulle göra sig gällande med tillnärmelsevis den styrka,
vi varit i tillfälle att under senaste tiden bevittna, om prisfallet tagit
något så när måttliga proportioner. 1870-, 80- och början av 90-talen utmärktes
av ett stadigvarande, långsamt men sällan avbrutet prisfall, men
detta hindrade icke en stark expansion av det ekonomiska livet, även om
detta också då delvis präglades av depressionens karaktäristiska drag.
Nu ha partipriserna under loppet av något över ett år sjunkit med bortåt
hälften, och detta ej blott i Sverige utan i alla länder med någorlunda val
hävdad valuta. Ett universellt prisfall av ens tillnärmelsevis denna omfattning
torde sakna motsvarighet i den ekonomiska historien, och det är
därför ingen överraskning, att verkningarna ha varit så förödande som
fallet faktiskt blivit. Man skulle vara böjd att mera förvåna sig över
den produktion och handel, som kan fortgå under ett dylikt prisfall, än
över den som därav ödelägges.

Insikten om det allmänna prisfallets dominerande betydelse för det nuvarande
utomordentligt tryckta affärsläget måste följdriktigt leda till
den slutsatsen, att ett hejdande därav bör vara en huvudsak i arbetet på
depressionens bekämpande. Lika uppenbart är emellertid, att en ny prisstegring
av betydligare dimensioner bör med all makt förhindras, ty frånsett
de direkta svårigheter, som härigenom åsamkas stora samhällsgrupper,
kommer på en dylik prisstegring förr eller senare ett bakslag. På
inflationen följer enligt all hittillsvarande erfarenhet deflationen, och under
dessa kastningar lider hela samhället samt, ehuru på olika sätt, alla
befolkningslager. Härav framgår, att målet för en sund valutapolitik
bör vara att åstadkomma största möjliga stadga i den allmänna prisrörelsen,
att förhindra stora svängningar uppåt eller nedåt.

Det behöver egentligen ej påpekas, att innebörden härav icke är, att
de särskilda varornas och prestationernas priser sinsemellan skulle fastlåsas,
utan alla dessa priser skulle fortfarande inbördes mer eller mindre
variera allt efter det ekonomiska livets otaliga inflytelser. Vad saken
gäller är i stället penningens, den allmänna värdemätarens egen stabilitet,
sådan denna framträdde före kriget, utan att å ena sidan hindra de
särskilda varornas prisförändringar sinsemellan eller å andra sidan själv
hindras av dessa.

Att en sådan stabilisering är ett oundgängligt villkor för åstadkommande
av normala förhållanden inom produktion och handel synes kommittén
uppenbart. Tydligtvis äro ock alla åtgärder, som i denna riktning
kunna vidtagas, ägnade att i hög grad befrämja ordning och god
hushållning i den statliga finanspolitiken.

Av betydelse härvid är utvecklingen av prisnivåerna under den senaste
tiden dels i vårt eget land, dels i Förenta Staterna, vilket senare land ej
blott tor de vara det enda, som har effektiv guldvaluta, så att dess prisnivå,
väsentligen torde angiva guldets egna värdeförändringar, utan ock allt -

mer kommit att intaga en ledande ställning på det ekonomiska och finansiella
området.

Huruvida den amerikanska prisnivån definitivt upphört att falla eller
< j, äi en flaga som naturligtvis icke kan med någon säkerhet besvaras,
om ock vissa data kunde anföras till stöd för den uppfattningen, att partipriserna
å de varor, som äro upptagna i kända partiprisindices, i det stora
hela skulle nått bottenläget. Förenta Staternas officiella partiprisindex,
den av Bureau of Labor utarbetade, sjönk under våren 1921 ned till närheten
av siffran 150 (1913 års prisnivå betecknad med 100), och kring
denna siffra na indextalen sedan dess oscillerat. De amerikanska siffrorna
för partiprisindex och levnadskostnadsindex lågo också ganska
nära varandra under senare hälften av 1921.

För Sveriges vidkommande har den sista tidens partiprisindex likaledes
att uppvisa en stabilisering. Svensk Handelstidnings partiprisindex
visade för månaderna oktober, november och december 1921 samt
januari 1922 generalindexsiffrorna 175, 174, 172 och 170, sålunda en mycket
obetydlig förändring under de senaste fyra månaderna, ehuru in i det
sista de olika varugruppernas och de olika varornas speciella indextal
undergått betydliga variationer men i utjämnande riktning, så att sistnämnda
indextals spridning kring generalindexsiffran i januari 1922 var
vida mindre än ett år tidigare.

Samma utveckling kan däremot ännu icke spåras i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

Emellertid ge de anförda förhållandena vid handen, att en viss tendens
(ill stabilisering av prisrörelsen gjert sig gällande såväl i det för

Prisutvecklingen
under
senaste tid.

Reglering av
växelkurserna
genom
uppköp av
utländska
valutor eller
guld avstyrkes.

världskon junktu rens förlopp för närvarande tongivande landet, Förenta
Staterna, som i vårt eget land. Denna omständighet, som dock icke innebär
någon garanti för att stabiliseringen skulle kunna av sig själv upprätthållas,
underlättar i hög grad vidtagandet eller förberedandet av åtgärder,
ägnade att spärra möjligheten till större framtida allmänna prissvängningar.

Då kommittén nu går att undersöka, vilka valutapolitiska åtgäidei,
som med hänsyn till nu föreliggande omständigheter kunna vara behövliga,
torde det först vara skäl att påpeka, att på ganska många håll
inom affärsvärlden förhoppningar torde ställas på valutapolitiken, vilka
den knappast har stora förutsättningar att kunna uppfylla. Ett a''\
dessa önskemål hänför sig till en faktor, som kommittén redan haft tillfälle
att upptaga till ingående behandling i sitt betänkande om differentialtullar
till skydd mot valutadumping. Det gäller nämligen den över
värdering av den svenska kronan gentemot vissa utländska ''valutoi, soni
verkar såsom importpremie och exporttull.

Man har sålunda velat göra gällande, att riksbanken borde genom uppköp
av utländska valutor kunna minska efterfrågan å svenska kronor
och därigenom avlägsna den för vår industri menliga övervärderingen av
svenska kronan i utlandet. Oavsett att det med fog torde kunna ifrågasättas,
huruvida verkligen för närvarande en dylik övervärdering föreligger
i förhållande till andra valutor än de länders, som ännu hava eftei
kriget fullständigt oordnade penningförhållanden, såsom Tyskland, erdel
andra centraleuropeiska länder m. fl., och i avseende å vilka varje åtgärd
från vår sida i utjämningssyfte torde vara både meningslös och
fruktlös, lära dock starka tvivel vara berättigade beträffande möjligheten
att på denna väg uppnå det eftersträvade resultatet. Naturligtvis
är det icke uteslutet, att en tillfällig höjning av de utländska växelkurserna
på detta sätt kunde komma att framkallas; men för att den skulle
kunna bliva bestående — och först då bleve den till avsedd nytta — skulle
riksbanken nödgas oavbrutet fortsätta med uppköpen eller, med andra
ord uttryckt, med utbudet av svenska kronor. En viss fara är ock oskiljaktigt
förknippad med ett sådant tillvägagångssätt. Det inhemska näringslivet
skulle berövas en betydande del av det redan nu knappa kapital,
som finnes att tillgå, ty i själva verket innebär uppköp av utländska
valutor ingenting annat än en kreditgivning till utlandet. Därjämte
skulle lätt nog inträffa, att, så som redan skett i en del länder, det forcerade
utbudet av den egna valutan droge med sig en ny inflation och
verklig valutaförsämring i släptåg. På detta sätt bleve olägenheterna
för affärslivet av åtgärden säkerligen större än de motsedda fördelarna.

En annan tanke som framförts i samma syfte är, atc riksbanken skulle
genom guldinköp motverka den förmenta övernoteringen i utlandet av

svenska kronor. Även här gäller, att verkan å valutanoteringarna av ett
guldköp, som stode i rimligt förhållande till landets överskott av utländsk
valuta och därför icke kunde göras synnerligen omfattande, sannolikt
icke skulle bliva av mera varaktig natur. Och fråga är, om icke den påstådda
övervärderingen, som väl, om den förefinnes, i rätt hög grad torde
vila på psykologiska faktorer, snarare skulle ökas än minskas, därest den
svenska valutans guldtäckning avsevärt höjdes.

Till frågan om ökning av landets guldtillgång skall kommittén
senare i annat sammanhang återkomma. Här må endast konstateras,
att, av ovan angivna skäl, en valutapolitik i den antydda riktningen
måste anses förenad med betydliga risker, och tanken på en sådan
bör fördenskull bestämt avvisas.

Kommittén är sålunda, såsom redan förut framhållits, av den meningen,
att den enda lämpliga planen för det svenska penningväsendets ordnande,
är en sådan, som syftar till att i möjligaste mån återställa den svenska
kronans värdekonstans eller, med andra ord, en fast köpkraft för den
svenska kronan gentemot varor och prestationer.

En fullständig stabilisering av den allmänna prisnivån kan sannolikt
intet penningväsende uppfylla, som är bundet vid en yttre materiell
norm, sådan som exempelvis guldet. Det måste nämligen erbjuda de största
svårigheter att förhindra guldet såsom självt en vara att fluktuera i
värde i förhållande till övriga varor, varav följer, att dessa senare varors
priser, uttryckta i guld, förete växlingar icke blott var för sig utan alla
tillsammans. Tid efter annan har det därför varit på tal att skapa en
fri valuta, som genom diskontopolitiken kunde hållas vid oföränderligköpkraft
gentemot varorna.

Kommittén är emellertid av den bestämda uppfattningen, att svårigheterna
för genomförande av ett dylikt penningväsende äro så stora, att
i längden inga egentliga utsikter finnas till framgång för dessa i sig
själva högst berättigade strävanden. All hittillsvarande erfarenhet visar,
att, trots att de vid en yttre norm bundna valutorna alltid undergått vissa
värdelluktnationel- uppåt och nedåt gentemot varorna, deras förmåga
att skapa prisstabilitet dock varit ojämförligt större än fallet varit med
iria valutor. Till och med under nuvarande abnorma förhållanden, dä
växlingarna i guldets köpkraft varit många gånger större än någonsin
tidigare, har en ren guldvaluta, sådan som dollarn, likväl i stort sett visat
sig i stånd att hejda prisstegringen betydligt bättre än de olika fria valutorna.
Även med den bästa vilja att låta en fri valuta tjäna prisstabiliseringens
stora uppgift är det därför sannolikt, att den kommer att avlägsna
penningväsendet långt mer från detta mål än vad fallet är med en
l>å materiell grundval byggd valuta.

Vid valet av yttre norm har på vissa håll inom affärsvärlden den tan -

Medel att
åstadkomma
prisstabilisering.

Guldmynt -fotens fördelar.

ken bragts på tal, att man åtminstone tills vidare icke skulle söka -sig tillbaka
till vår valutas gamla, ännu lagligen gällande grundval, guldet, utan
i stället anknyta till någon utländsk valuta. Härvid skulle det gälla
någon valuta, som icke själv stode på guldmyntfotens grund, ty så snart
guldet väljes till värdemätare, följer därav omedelbart ett fast förhållande
till alla andra guldvalutor.

Det har därvid varit pund sterling, som man haft i tankarna, och detta
naturligt nog av hänsyn till våra intima handelsförbindelser med England
och särskilt exportindustriernas intresse av fasta kurser i kronor för vad
de sälja i pund sterling. Den pundkurs, som därvid skulle ha fixerats,
är i detta sammanhang av mindre intresse; meningarna ha på denna
punkt gått ganska mycket isär. Själva tanken torde emellertid trots do
antydda fördelarna icke förtjäna understöd. Pund sterling är nämligen
själv en pappersvaluta, vars växlingar gentemot andra valutor och närmast
gentemot guldet icke på förhand låta sig bestämmas. Genom att
binda sig vid en dylik norm skulle man följaktligen komma i ett på förhand
obestämbart förhållande till vad som i alla länder torde betraktas
såsom den enda definitiva lösningen av penningväsendets nuvarande oordning,
nämligen guldmyntfoten. Vidare tillkommer såsom minst lika
viktigt, att själva genomförbarheten av detta program erbjuder stora
svårigheter. För skapande av fasta förhållanden mellan olika guldvalutor
har man nämligen sedan gammalt beprövade medel; men de enklare
bland dessa medel äro icke användbara för att hålla papper svalutor i
ett fixt inbördes förhållande. Härtill skulle fordras ett ganska invecklat
system av kreditoperationer, exempelvis sådant som det England och
Amerika sinsemellan endast med stor svårighet tillämpade under världskriget
och varav vårt land saknar erfarenhet. Ett inslående på nu antydda
vägar kan följaktligen icke tillstyrkas.

Kommittén är fastmer av den enhälliga mening, att den enda lyckliga
lösningen av det svenska penningväsendets svårigheter utgör återgång
till guldmyntfot.

Guldmyntfotens stora betydelse i och för sig ligger framför allt däri,
att man genom densamma erhåller en norm för penningväsendet, som
verkar automatiskt i riktning att åstadkomma en god penningpolitik.
Denna verkan har guldmyntfoten fått i tilltagande grad genom den redan
långvariga och förvånande enhetliga erfarenhet, som förvärvats på dess
område, bland annat ifråga om diskontopolitikens effektivitet såsom medel
för penningvärdets reglering, medan dennas verkan i sådant hänseende
under en fri valuta visat sig vara föremål för mycket delade meningar.
Guldmyntfoten medför vidare, att de svårigheter, som vid pappersmyntfot
följa av över- och undervärdering av olika valutor, av sig
själva försvinna, när det gäller de olika guldvalutorna sinsemellan. Det

torde kunna tilläggas, att guldmyntfoten därjämte med all säkerhet verkar
som en barriär för att skydda valutan mot de påfrestningar, för vilka
den kan bliva utsatt genom mindre välbetänkta statsfinansiella åtgärder.
Bisken för en inflationistisk finanspolitik synes sålunda avsevärt mindre
vid guldmyntfot än vid pappersmyntfot.

En återgång till guldmyntfoten för Sveriges del skulle låta den svenska
kronans köpkraft fluktuera i full överensstämmelse med guldets egen
köpkraft; och guldets värde följer nu i allt väsentligt den amerikanska
dollarn, då Förenta Staterna väl för närvarande är det enda land vars
valuta är fast knuten till guldet. Vad en fullständig återgång till guldmyntfoten
för närvarande skulle innebära vore alltså till en början intet
annat än att binda den svenska kronans värde vid dollarns. I den mån
även andra länder överginge till guldmyntfot, skulle förbindelsen med dollarn
visserligen ej upphöra eller ens försvagas, men guldvärdet bleve då
i allt mindre grad bestämt enbart av den amerikanska penningpolitiken
och därmed även mer stabilt.

Det gäller alltså nu att undersöka, under vilken form en dylik återgång
lättast och fördelaktigast bör försiggå, ävensom vilka förutsättningar
som böra vara för handen, för att ett beslut därom utan fara och utan allvarsammare
olägenheter skall kunna sättas i verket.

Det viktigaste momentet vid guldmyntfotens återinförande är åvägabringandet
av fria guldrörelser gent emot utlandet, vilket förutsätter dels
att guld vid anfordran utlämnas och mottages av riksbanken, dels att
guldexporten frigives. Att införa en guldmyntfot utan fri guldexport
synes tämligen meningslöst, särskilt i ett land som Sverige, där någon
cirkulation av guldmynt ej tidigare förekommit.

Eu guldutväxling på basis av myntlagens guldpris, 2,480 kr. per kg rent
guld, skulle emellertid knappast kunna försiggå, så länge man ej befinner
sig i närheten av parikursen på dollar (3.73 kr.). Sedan början av december
1921 har dollarkursen ställt sig sålunda:

28/ _ /11	.3/ / 12	1921
r» / /12		»
	■7	»
,9/12	24/ / 1 2	»
87	.31 / /1 2	»
7-	7,	1922
9/ ___ 1	11 . i	»
115/ __ / l	2! / / 1	»
27.—	28 /	»
s%	1 / 2	»
t» / / 2	7 /	»

4.2 4
4.17
4. i o

4.0 2

4.0 2
4.05

4.03

4.0 2

4.0 1

3.9 4
3. 8 M/i

Sättet för
för övergång
till guldlnyntfot.

Från senare delen av december har kursen på dollar alltså hållit sig
förvånande jämnt v i d en nivå av ungefär 4.02, under sista tiden t. o. ni.
därunder, d. v. s. 4 å 8 procent över pari. Denna kurs ligger närmare pari
än vad fallet någonsin varit sedan sommaren 1919, ehuru något högre än
att tillåta det gamla guldpriset. Skall en fri guldinlösning av riksbankens
sedlar omedelbart medgivas, kan det sannolikt icke ske annat än till
ett pris överensstämmande med dollarkursen, vilket vid en kurs av 4 kr.
motsvarar ungefär 2,660 kr. per kg rent guld.

För den händelse alltså att beslut fattades om sedelinlösningens återupptagande
och frigivande av guldexporten vid en tidpunkt, då den svenska
kronan ännu ej uppnått det gamla parit, synes det ligga närmast till
hands att kombinera detta med en bestämmelse om ett högsta pris på
guld, vilket i så fall borde sättas vid eller föga över det vid övergångstillfället
gällande guldpriset, beräknat på grundval av dollarkursen. Då
man som nedre gräns givetvis skulle fasthålla den gamla parikursen på
guld, vore guldpriset i svenska kronor eller den svenska kronans värde i
guld därmed begränsat både uppåt och nedåt samt detta inom en, som
man finge antaga, ganska trång marginal.

Fn följd av detta system vore, att man bleve i tillfälle att återgå till en,
visserligen blott partiell, guldmyntfot, även ifall vår valuta befunne sigunder
pari vid den som lämplig ansedda tiden för övergången, och detta
utan att behöva företaga någon definitiv nedskrivning av den svenska
kronan gentemot guld, något som enligt kommitténs mening vore en åtgärd
med allvarliga konsekvenser, särskilt för rättsuppfattningen. Genom
systemets inneboende elasticitet vore man också i stånd att giva
efter för de påfrestningar, växelkursernas fluktuationer kunde komma att
vålla under den nya ordningens första tid, utan att likväl behöva uppgiva
något av vad som vunnits.

Häri ligger emellertid, att betydelsen av denna lösning huvudsakligen
vore att skapa ett övergångsstadium till en fullt genomförd guldmyntfot.
Fn sådan kräver nämligen, att ett fast värdeförhållande till guldet upprätthålles
och att sålunda landets valuta icke undergår växlingar i förhållande
till andra guldmyntfotsländers utan tvärtom bevarar detta förhållande
konstant. Bestämmelsen om ett högsta pris på guld borde alltså
förutsätta en oavlåtlig strävan hos riksbanken att återföra guldpriset
till dess gamla paritet. På senare beslut bleve då beroende, när fullständig
guldmyntfot skulle vara införd.

Möjliga
risker förknippade

med''guldmyntfotens

återinförande.

Av väsentlig vikt är emellertid, att den av kommittén förordade återgången
till guldmyntfoten ej sker innan rätta tidpunkten är inne. Närmast
gäller därvid att undersöka, om guldmyntfotens återställande i vårt
land under nuvarande förhållanden kan anses vara förknippat med särskilda
olägenheter och risker, till vilka i sådant fall tillbörlig hänsyn bör tagas.

Farhågor ha uttalats för att, om Sverige på egen hand vidtoge ett sådant
steg, svårighet skulle möta att upprätthålla den antagna guldpariteten
och detta av olika skäl. Det hav sålunda gjorts gällande, att vår övergång
till guldmyntfoten skulle under vissa förhållanden kunna framkalla
en mycket omfattande sugning av guld från Sverige, emedan guldet i så
fall utom i Amerika endast hos oss fritt kunde fås och man då skulle begagna
denna möjlighet för att skaffa sig tillgodohavanden i Amerika.
Vårt land skulle på detta sätt utsättas för arbitrageaffärer i stor skala,
och vi skulle härigenom riskera att ådraga oss förluster av oberäkneligt
omfång. Ä andra sidan har anförts, att detta resonemang likväl knappast kan
anses hållbart, då ju den, vilken önskar guld eller amerikanska tillgodohavanden,
som äro likvärdiga med guld, blott behöver gå in på vilken valutamarknad
han vill i hela världen och köpa amerikanska dollarväxlar,
och någon förändring häri skulle icke komma att inträda genom återställandet
av guldmyntfoten i vårt land, förutsatt att dollarkursen i
Stockholm hölles på samma nivå som guldpriset.

Det har vidare, och på visst sätt i motsats härtill, uttalats farhågor för
att en återgång till guldmyntfot för Sveriges del skulle komma att framkalla
en efterfrågan på tillgodohavanden i Sverige, vilken vore ägnad att
verka störande på vårt näringsliv i den ena eller andra riktningen.
Sammanhanget torde härvid vara följande. I nuvarande läge, då pappersmyntfot
råder, kan denna faktor redan göra sig gällande och anses
så göra ifråga om Schweiz. Särskilt goda och stabila valutor bliva nämligen
efterfrågade för placeringar i detta läge likaväl som vid guldmyntfot.
Vid pappersmyntfot kan följden härav bliva en ökad import av
varor, i det att importen sätter utlänningarna i stånd att förvärva tillgodohavanden
i landet, eller, såsom saken också kan uttryckas, den ökade
efterfrågan på landets växlar höjer deras kurs över jämviktsläget, d. v. s.
sänker landets utländska växelkurser, och därför verkar såsom importpremie.
Den ifrågavarande faktorn har alltså vid pappersmyntfot snarast
tendens att verka prissänkande för ett land med särskilt god valuta.
1 den mån en sådan prissänkning får anses inverka skadligt på den inhemska
produktionen, synes alltså här föreligga ett ytterligare skäl för
ett dylikt land att ju förr dess hellre avskaffa pappersmyntfoten.

Vid guldmyntfot blir verkan sannolikast den motsatta. De som önska
tillgodohavanden i det ifrågavarande landet hava nämligen då en möjlighet,
av vilken de sannolikt komma att begagna sig, att förvärva sådana
genom att skicka in guld i landet. Det är därför tänkbart, att landets
guldkassa starkt växer, såsom förhållandet i varje fall nu är i Förenta
Staterna, och en fara för prisstegring följer liitt av en dylik guldinströmning.
Faran kan möjligen tänkas ökad av själva guldproduktionens fortgång,
som kräver guldets placering någonstädes och kanske fördelaktigast

Ovissheten
om guldvärdets
framtida
utveckling.

Nödvändigheten
att
handla i samförstånd
med
andra länder.

i länder med guldmyntfot, d. v. s. länder, som äro tvungna att köpa erbjudet
guld.

För den händelse man vill värja sig emot en dylik fara, torde det emellertid
finnas ett medel häremot, som i viss mån anknyter till den penningpolitik,
Sverige förde under världskriget. Den hestår i att hålla mar*
ginal mellan centralbankens inköpspris på guld och dess försäljningspris
därpå. Genom att sänka det förra kan man alltid hindra en för
stark guldinströmning. Den år 1916 införda guldspärrningspolitiken, vilken
grundas på fortfarande gällande lagbestämmelser, innebär en allmän
befrielse för riksbanken från skyldigheten att köpa guld, men knnde
också ha konstruerats som en skyldighet för riksbanken att köpa guld till
det pris under myntlagens pris, den själv ville bestämma, då full överensstämmelse
skulle ha nåtts med den nu antydda lösningen. Som övergångsbestämmelse
kunde en sådan garanti få avsevärd betydelse dels ar7
nu angivet skäl, dels för den händelse vår valuta skulle ha råkat stiga
över sitt lagbestämda guldvärde.

Om än de nu berörda förhållandena icke torde kunna frånkännas en
ganska stor betydelse för bedömande av frågan om möjligheten och önskvärdheten
av en snar återgång till guldmyntfoten, så framträder dock
som problemets kärnpunkt frågan om hur guldvärdet kan komma att utveckla
sig under den närmaste framtiden, ty härav beror, om över huvud
taget de ovan framhållna fördelarna av guldmyntfotsystemet för närvarande
för vårt land vore att med någon grad av säkerhet förvänta.

Härom kan blott sägas, att, så länge guldets värde liksom nu väsentligen
måste anses bero på utvecklingen i Förenta Staterna och den penningpolitik,
som därstädes kan komma att föras, så länge måste en stor
ovisshet råda på denna punkt, vilket manar till försiktighet i vårt handlande.
Som ovan visats, har väl under senaste tiden en avgjord tendens
till stabilisering av den amerikanska prisnivån och därmed också av guldvärdet
gjort sig gällande, men om varaktigheten av detta tillstånd veta
vi intet. Det är fördenskull ingalunda uteslutet, att det för oss kunde
vara förenat med vissa risker att under nuvarande osäkra världsläge
ensamma i valutahänseende ställa oss vid Förenta Staternas sida. Det
skulle kunna hända, att förhållandena hleve sådana, att ett kvarblivande
i en dylik ställning skulle för oss komma att medföra olägenheter i den
grad, att vi kunde finna oss föranlåtna att åter frångå den redan införda
guldmyntfoten, vilket för landets prestige kunde verka oförmånligt.

I vilket fall som helst är det tydligt, att såväl den osäkerhet, som må
vidlåda möjligheten att upprätthålla guldpariteten efter sedan en återgång
till guldmyntfot vidtagits, som åtgärdens ovissa effekt i prisstabiliserande
riktning till följd av guldets egna möjliga värdefluktuationer skulle
väsentligt minskas, om Sverige i denna fråga ej behövde handla på egen

liand utan befunne sig i samförstånd med andra länder, vilka äga förutsättningar
att liksom vi inom en ej avlägsen framtid införa en effektiv
guldvaluta.

Den påtagligaste fördelen av att sålunda liera länder komme att deltaga
i arbetet på guldmyntfotens återställande vore givetvis, att därigenom
en vidsträcktare marknad skapades för guldet för monetära ändamål,
vilket i och för sig komme att medföra en stabilisering av guldets
värde. I sådant hänseende skulle naturligtvis Englands återgång till
guldmyntfoten vara av avgörande betydelse. Först därigenom erkölles
den breda bas för guldanvändningen, vilken skulle återgiva guldet som
underlag för penningväsendet någorlunda samma värdekonstans som före
kriget.

Men även utan ett sådant steg från Englands sida — och den möjligheten
är ju icke utesluten, att det kan komma att dröja tämligen lång tid,
innan England finner skäl därtill — skulle redan en samverkan med sådana
smärre länder som Holland och Schweiz, vilkas valutor för närvarande
stå ungefär på samma nivå som den svenska, vara av stor
betydelse i den angivna riktningen.

På grund av det anförda får kommittén alltså uttala, att den anser tidpunkten
för Sveriges återgång till en fullständig guldmyntfot ännu ej
vara inne, i det att, enligt kommitténs åsikt, avgörande skäl tala för att
vårt land icke isolerat tager ett sådant steg utan därvid framgår i samförförstånd
med andra länder, vilkas valutaställning är närmast jämförlig
med vår. Ett liknande uttalande gjordes av statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 4 mars 1921 enligt det utdrag av statsrådsprotokoll över
finansärenden, som medföljde den kungl. propositionen samma dag med begäran
om fortsatt befrielse för riksbanken att inlösa sina sedlar med guld.
Däri uttalades emellertid ävenledes, att målet måste vara att, så snart
förhållandena tilläte detsamma, återställa en fast guldparitet för den
svenska valutan, ehuru detta mål då ännu syntes tämligen avlägset. I
sitt yttrande vid debatterna i frågan i riksdagens båda kamrar den 23
april s. å. tillfogade statsrådet därutöver, att det syntes honom, att man
alltjämt borde sträva hän mot den svenska kronans inlösen med guld till
den mängd, som är i lag angiven. Kommittén konstaterar, att sedan
nämnda tidpunkt utsikterna för programmets realiserande avsevärt förbättrats,
framför allt på grund av den tydliga stabilisering i guldvärdet
ävensom i den inhemska varuprisnivån, som under senaste halvår gjort
sig gällande, samt under den sista tiden också genom dollarkursens nedgång
till närheten av den gamla pariteten.

Under alla omständigheter måste, enligt kommitténs mening, de åtgärder,
som komma att vidtagas, vara av den beskaffenheten, att återgången
till den svenska kronans gamla guldvärde ofrånkomligen be -

Omedelbar
övergång till
guldmyntfot
avstyrkes.

Indragning
av riksbankens
extra
sedelutgivningsrätt.

Tillgodohavanden

i utlandet.

:i(j

tryggas. Detta bör dock ej anses innebära, att åtgärder skola vidtagas
först sedan dollarkursen nedgått till sitt gamla pari. För den händelse
att i övrigt förutsättningarna för återgång till guldmyntfot redan föreligga,
bör emellertid, Arid en dollarkurs över pari, det förut angivna sättet
att bestämma ett högsta pris på guldet fastställas. Samtidigt bör riksbanken
inrikta sina strävanden på den gamla paritetens snara återställande.
Genom ett sådant system synes kommittén enklast det mål stå att
vinna, att en försämring i vår valutas ställning i förhållande till guldet
förhindras, men å andra sidan möjligheten för ett uppnående av dei
gamla pariteten fortfarande hålles öppen.

Även om omedelbara åtgärder för guldmyntfotens återställande icke
lämpligen böra företagas, är kommittén likväl av den meningen, att redan
nu vissa förberedelser för en återgång inom den närmaste framtiden
kunna komma till stånd.

Kommittén önskar härvid fästa uppmärksamheten på angelägenheten
av vissa åtgärder, vilka synas ägnade att positivt befrämja arbetet för
guldmyntfotens återställande och vilka kunna vidtagas, oavsett huru
förhållandena i övrigt utveckla sig.

Genom att för närvarande icke förnya den rätt till utgivning av 125
milj. kronor obetäckta sedlar utöver förut gällande sedelutgivningsrätt, som
på grund av nuvarande lydelsen av (i § riksbankslagen beviljats riksbanken
från riksdag till riksdag skulle stärkta garantier hava skapats för
att landets penningpolitik bleve förd i den avsedda riktningen, och yrkanden
härpå hava inom kommittén framkommit. Efter den betydande
nedgång i den utelöpande sedelmängden, som under det senaste året ägt
rum, synes något verkligt behov av denna extra sedelutgivningsrätt knappast
för närvarande finnas.

Dock vore det enligt kommitténs åsikt påkallat, att härmed förbundes
ändring av föreskrifterna rörande extra sedelutgivning, möjligen så
att, i likhet med vad som gällde enligt lagarna den 31 augusti 1914 och 25
maj 1915, denna sedelutgivning kunde, medan riksdagen icke är samlad,
på framställning av fullmäktige i riksbanken, beviljas av Konungen efter
samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret.

Av stor betydelse för en jämn övergång till guldmyntfot ävensom för
dess upprätthållande under den första, mer prövande tiden vore vidare
att äga ett större avista tillgodohavande i utlandet. Det viktigaste gagnet
härav vore möjligheten för riksbanken att genom växlar på ett dy
likt tillgodohavande möta skadliga rubbningar i växelkurserna närmast
på det land, som representerar guldmyntfoten, och att därmed öka stabiliteten
i den svenska kronans guldvärde, resp. bevara detta värde alldeles

fixt, utan att en guldutströmning därför behövde komma till stånd. Vid
behov borde dessa tillgångar utan alltför stor svårighet kunna förvandlas
till guld eller t. o. m. hållas i form av guld, det sistnämnda dock givetvis
mot ökad kostnad. Framför en ökning av riksbankens inom landet
befintliga guldkassa skulle denna lösning dessutom erbjuda vissa fördelar.
Ingen tvekan borde kunna råda om lämpligheten av medlens användning
för utjämning av växelkurserna, medan däremot det inom landet
befintliga guldet kunde tänkas mindre gärna bliva, tillhandahållet för
ett dylikt ändamål. Den lättade anknytning till Förenta Staternas penningväsende,
som härigenom skapades, vore dessutom i sig själv ägnad
att underlätta guldmyntfotens upprätthållande.

Då kommittén nu gar att på grundval av det sagda sammanfatta sin
ståndpunkt i den föreliggande frågan, vill kommittén till en början betona,
att kommittén icke anser några åtgärder på valutapolitikens område
kunna vidtagas, vilka vore ägnade att med omedelbar verkan öva
inflytande i den riktning, som framhäves i den kungl. remissen den 2 december
1921, nämligen att »till skydd för svensk industri tillfälligt begränsa
varutillförseln från utlandet eller eljest stärka industriens ställning
på hemmamarknaden», men att icke desto mindre allt, som kan åstadkommas
i riktning av en stabilisering av den svenska valutan, i synnerhet
när frågan betraktas på längre sikt, obestridligen måste äga en mycket
stor och välgörande betydelse för såväl produktionen och handeln som
för statens finans- och budgetpolitik. En stabilisering av prisnivån är enligt
kommitténs uppfattning ett nödvändigt medel att för näringslivet
skapa lugnare a illkor, och den enda framkomliga vägen för uppnående
av åtminstone en relativ sådan stabilisering anser kommittén vara en
fullständig återgång till guldmyntfot. Kommittén lar därför förorda, att
(>n sådan återgång måtte ske, så snart förutsättningarna därför äro inne,
samt att statsmakternas åtgöranden i ekonomiska ecb finansiella frågor
måtte ske med detta mål som ögonmärke.

Beträffande frågan om vilka förutsättningar som höra vara för handen,
innan åtgärder i angiven riktning vidtagas, anser kommittén ett uppnående
av den före kriget gällande parikursen å dollar ej behöva vara ett
oeftergivligt villkor. I händelse sådan paritet ej föreligger, då sedelinlösningen
skall återupptagas, synes i anslutning till vad förut anförts, ett
högsta pris på guldet böra fastställas, överensstämmande med gälland
dollarkurs, med förbindelse för riksbanken att i möjligaste mån verka för
guldprisets nedbringande till pari. Målet måste nämligen alltjämt vara
ett återvändande till den svenska kronans gamla guldparitet, och de åtgärder,
som kunna komma att vidtagas för att förbereda tillämpandet av
guldmyntfoten i dess lulla utsträckning, böra ofrånkomligt vara av natur
att betrygga möjligheten för en återgång till den lagliga pariteten.

— :»s 18. T. T. VIU. Valutafrågan.

Samman fattning.

Vid sidan härav är det enligt kommitténs åsikt angeläget, att alla åtgärder
undvikas, vilka kunna verka hindrande för den av kommittén förordade
övergången till fullständig guldmyntfot och att samtidigt de positiva
åtgärder för uppnående av nyssnämnda mål, vilka te sig som möjliga,
ej underlåtas. Särskilt framträder härvid nödvändigheten att i tillräcklig
grad begränsa sedelutgivningen, och kommittén vill i samband
härmed uttala, att den riksbanken medgivna extra sedelutgivningsrätteu
av 125 milj. kronor under förhandenvarande förhållanden borde kunna bortfalla.
Vidare finner kommittén angeläget, att inför övergången till guldmyntfoten
tillräckliga likvida tillgodohavanden finnas i utlandet.

I övrigt anser kommittén i varje fall en fullständig återgång till guldmyntfot,
så vitt under nuvarande omständigheter kan bedömas, böra ske
först så snart vissa andra europeiska länder, vilkas valutor intaga en med
Sveriges jämförlig ställning i kurshänseende, ungefär samtidigt taga ett
sådant steg. Kommittén hemställer fördenskull, att Eders Rungl. Maj:t
täcktes träffa anstalter för att Sverige på lämpligt sätt måtte hålla sig i
nära kontakt med och för sin del, även genom eget initiativ, medverka
vid förefintliga strävanden i denna riktning med närmast aktgivande på
deras framträdande vid eventuellt kommande internationella ekonomiska
konferenser.

Kommittén vill till slut uttala, att enligt dess bestämda uppfattning ett
målmedvetet arbete från de svenska statsmakternas sida för guldmyntfotens
snara återställande är en angelägenhet av största betydelse. Där
jämte vill kommittén betona, att ett av de förnämsta villkoren för framgång
i strävandena härutinnan är, att goda statsbudgetära förhållanden
äro för handen samt att icke genom statsmakternas åtgöranden menliga
kastningar inträda i det ekonomiska läget och särskilt att icke genom sadana
statsåtgärder vår valuta direkt försämras.

I detta ärendes behandling hava deltagit herr ordföranden Fryxell, hor-''
rar vice ordförandena Themptander och Vennersten samt herrar ledamöter
Björnsson, Davidson, Engberg, Ericsson, Heckscher, Hjorth, Huld t,
Höjer, Insulander, Lembke, Ljungman, Moll, Månsson, Nilsson, Eehn, Ttydbeck,
Röing, Sachs, Sköld och Wohlin.

I ärendet uttalade särskilda meningar bifogas.

Stockholm den 7 februari 1922.

Underdånigst

Tull- och traktatkommittén
K. A. FRYXELL.

Karl Åmark.

Särskilda yttranden.

Herr DA VIDSON liar anfört:

Att jag avger ett särskilt yttrande, ehuru jag biträtt det av kommittén
fattade beslutet, är egentligen ieke föranlett av att det i kommitténs framställning
förekommer ett och annat uttalande, om vars lämplighet jag är
tveksam, utan av önskan att få precisera innebörden av kommitténs hemställan
så som jag uppfattat densamma.

Denna hemställan innebär det svar å den nådiga remissen, att det enligt
kommitténs mening ej är möjligt att genom åtgärder fallande inom
den allmänna valuta- eller penningpolitikens område väsentligt bidraga
till att avhjälpa den nu rådande depressionen. För att åtgärder av
nämnda art skulle kunna medföra denna verkan, skulle erfordras, att de
kunde först och främst omedelbart hejda den pågående stegringen av
penningens värde, men därjämte över huvud taget varaktigt stabilisera
penningens värde. Endast ett återställande av den före kriget förefintliga,
sa gott som alla länder omfattande och på ett fixt värdeförhållande
till guldet baserade guldmyntfoten kan garantera på en gång en relativt
tillräcklig värdestabilitet hos penningen, de internationella växelkursernas
oföränderlighet och förutsättningarna för en penningväsendet reglerande
effektiv diskontopolitik. Men återställandet av detta penningsystem
kan ej ske omedelbart.

Om Sverige nu oberoende av övriga länders handlingssätt skulle återställa
guldmyntfoten hos sig, skulle detta knappast medföra verkningar,
som ej skulle kunna nås utan donna ändring av vårt penningväsende,
men möjligen utsätta landet hl. a. för faran av en ny inflation (genom
guldöverflöd), som vore svårare att möta under en guldmyntfot än under
nuvarande penningregim.

Teoretiskt taget är det visserligen ej omöjligt att stabilisera penningens
värde även under en pappersvaluta, ehuru svårigheterna av en
del teoretici väsentligen underskattas, men praktiskt taget och med beaktande
av de under kriget gjorda försöken torde detta problem höra betraktas
såsom för närvarande olösligt. Och samma gäller om ett penningväsende,
där pappersmyntet visserligen är inlösligt med guld, men

med ett varierande belopp, som centralbanksstyrelsen vid varje tidpunkt
bestämmer.

Vid sidan av detta svar på nådiga remissen, som icke torde böra anses
innebära, att icke en eller annan bankpolitisk åtgärd lämpligen kunde ingå
såsom beståndsdel av andra botemedel, innehåller kommitténs hemställan
förslag om åtgärder för att främja åtminstone en början till den
universella guldmyntfotens återställande, som vore av den art, att den
kunde biträdas av Sverige. Lämpligheten av sådana åtgärder hai jag
sökt uppvisa i tvenne uppsatser i Ekonomisk Tidskrift 1921 (»Guldfrågan»
och »Myntfotens återställande»). Dessutom vill jag erinra om
den mellan svenska, norska och danska regeringarna träffade överenskommelsen
angående strängt upprätthållande av guldexportförbudet sä
vitt angår skandinaviska guldmynt, vilken överenskommelse löper med
tre månaders uppsägning.

Herr HECKSCHER har anfört:

Undertecknad har kunnat instämma i det mesta av såväl motiveringen
till kommitténs betänkande i valutafrågan som i de praktiska förslag, vari
betänkandet utmynnar. Särskilt lyckligt har det förefallit mig, att frågan
om guldmyntfotens återinförande därmed måste antagas ha lämnat de
allmänna talesättens och de till intet förbindande meningsyttringarnas
område, i det att kommittén visat sig besjälad av intresse för positiva åtgärder
i den stora uppgiftens tjänst. Även om dessa åtgärder icke ga tillräckligt
långt, ha de, också enligt min mening, sin betydelse och förtjäna
att omedelbart förverkligas.

I fråga om tidpunkten och förutsättningarna för guldmyntfotens praktiska
genomförande har jag emellertid en från kommitténs ståndpunkt
starkt avvikande uppfattning. Det har nämligen ej varit mig möjligt att
i kommitténs motivering finna i någon mån avgörande skäl för påståendet,
att Sverige ej med fördel skulle kunna återinföra guldmyntfoten
utan att först avvakta motsvarande åtgärder i andra länder. Detta ma i
korthet belysas.

Att guldets egen värdestabilitet skulle ökas med varje nytt land, som
genom återgång till guldmyntfot skapade en fri guldmarknad, är visserligen
givet. Men såsom kommittén med rätta framhåller, är guldmyntfoten
även i ogynnsammaste fall som regel mer stabil än en päppersvaluta,
och därmed synes den ifrågavarande satsens värde som skäl emot
fristående övergång till guldmyntfot försvinna.

Att, därnäst, någon väsentlig svårighet skulle föreligga i fråga om att
utan samverkan med andra länder hålla vår valuta i ett fast förhållande
till giddet, har kommittén ej ens velat påstå, och det torde också på

goda grunder kunna betvivlas. Men även om så i sig självt vore fallet,
synas de av kommittén förordade åtgärderna utgöra tillräcklig hjälp,
nämligen dels ett inom vissa trånga gränser rörligt pris på guld under
övergångstiden, dels också tillvaron av större utländska tillgodohavanden,
som kunde användas till utjämning av variationer i dollarkursen.

Att ett lands ekonomiska politik till den grad kan vanskötas, att guldmyntfoten
ej låter sig upprätthållas, är till sist en av erfarenheten rikligt
bekräftad sanning; men ingalunda synes den peka i riktning av uppskov
med guldmyntfotens återinförande eller av kommitténs förslag, utan
snarare tvärtom. Ty guldmyntfoten är själv kanske det bästa skydd som
kan skapas emot en statsfinansiell politik som förstör penningvärdet, såsom
kommittén tydligt påpekar. Att själva möjligheten av olämplig finanspolitik
skulle tala emot guldmyntfotens återinförande synes följaktligen
stå i stark strid med verkligheten, för att icke tala om, att man i
så fall finge avstå från detta penningsystem ej blott för stunden utan
för afl framtid. Särskilt är det dessutom omöjligt att inse, hur samarbete
med andra länder därvid skulle kunna erbjuda någon garanti.

På grund av det nu framhållna synes mig den rätta politiken vara eu
omedelbar återgång till guldmyntfot på basis av den svenska kronans
nuvarande guldvärde, men med en marginal för guldpriset under övergångstiden,
tills det gamla värdet definitivt kan återinföras. Om detta
låter sig göra, och jag tror mig med det föregående ha visat att så är
fallet, är det i sig självt ej blott obehövligt utan också skadligt att fördröja
saken genom avvaktan på andra länders åtgöranden.

Till detta resonemang, som enligt min mening skulle ha liaft i stort sett
samma giltighet för ett år sedan som nu, kommer emellertid i det nuvarande
läget en faktor, som i högsta grad ökar behovet av omedelbara
åtgärder och faran av ett uppskov. Denna faktor är dollarkursens ställning.
Med ovanlig jämnhet har kursen på amerikanska dollars nu i mer
än halvannan månad hållit sig obetydlig över pari med tendens till ytterligare
nedgång, så att vår valuta när detta skrives med mindre än 5 procent
skiljer sig från sitt gamla guldvärde (2,480 kr. för ett kg rent guld)
Vår guldparitet är med andra ord nu i det allra närmaste återställd. Det
var detta resultat, som man i valutahänseende hade hoppats kunna uppnå
genom penningvärdets höjning eller det allmänna prisfallet; och vilken
orsaken än må ha varit, är målet nu också, åtminstone för tillfället,
i det närmaste uppnått. Nu om någonsin förefaller därför stunden vara
inne att skörda frukterna av halftannat års svåra och prövande utveckling
av vårt penningvärde.

Vad som därvid vunnits är, under förutsättning av omedelbar övergång,
så gott som fullständig säkerhet emot mynt realisation eller nedskrivning
av kronans lagbestämda guldvärde. Att en omedelbar återgång
lill guldmyntfoten i denna stund skulle erbjuda dylik säkerhet torde

vara svårt att förneka, och var och en som behjärtar betydelsen härav
torde följaktligen inse, hur mycket som står på spel.

Om omedelbara åtgärder icke nu vidtagas, kan det nämligen riskeras,
att dollarkursen på nytt stiger, så mycket mer som riksbanken icke förefaller
anse sig i besittning av medel för att vid pappersmyntfot hålla vår
valuta på någon fast nivå. Även om dollarkursen av det ena eller andra
skälet skulle bli stående vid eller på nytt nedgå till närheten av pari,
skulle för övrigt den av kommittén förordade politiken sannolikt medföra,
att ett dylikt nytt tillfälle lika väl som det nu föreliggande bleve försuttet.
Under dessa, endast alltför närliggande möjligheter bleve vårt land
ställt inför valet mellan att antingen förbliva bundet vid pappersmyntfoten,
med alla dess olägenheter och faror, en obegränsad tid framåt eller
också nödgas företaga en förödmjukande och för rättsmedvetandet skadlig
nedskrivning i kronans lagbestämda guldvärde, d. v. s. en myntrealisation.
I jämförelse med de olyckor, som vilketdera som helst av dessa
alternativ skulle innebära, synas olägenheterna av en guld myntfot utan
samverkan med andra länder knappast förtjäna beaktande.

Slutligen synes det t. o. m. kunna ifrågasättas, om icke rent av guldmyntfotens
internationella genomförande, som med rätta ligger kommittén
särskilt om hjärtat, skulle bliva påskyndat i högre grad genom
positiva åtgärder från Sveriges sida än genom internationella förhandlingar,
som vanligen giva övervikt åt de negativa resultaten, när ett
lands handlingssätt göres beroende av de övrigas. Detta minskar ausserligen
ingalunda önskvärdheten av samråd med andra länder, vilket
också har min livliga anslutning, utan understryker tvärtom dess betydelse
på basis aA^ omedelbara, målmedvetna åtgärder från vårt eget lands
sida.

Herr MOLL har anfört:

Kommitténs utlåtande kan sammanfattas i följande av kommittén uttalade
slutsatser:

1) målet för en sund Audutapolitik bör vara att åstadkomma största
möjliga stadga i den allmänna prisrörelsen, att förhindra stora svängningar
uppåt och nedåt;

2) den enda lyckliga lösningen av det svenska penningväsendets svårigheter
utgör återgång till guldmyntfot;

3) aAr väsentlig vikt är, att återgången till guldmyntfoten ej sker innan
rätta tidpunkten är inne;

4) tidpunkten för Sveriges återgång till en fullständig guldmyntfot är
ännu ej inne, i det att avgörande skäl tala för att vårt land icke isolerat

ta&er ett sådant steg utan därvid framgår i samförstånd med andra länder,
vilkas valutaställning är närmast jämförlig med vår;

5) de åtgärder, som komma att vidtagas, böra vara av den beskaffenhet,
att återgången till den svenska kronans gamla guldvärde ofrånkomligen
betryggas;

6} återgång till fullständig guldmyntfot bör ske, så snart förutsättningarna
därför äro inne;

7) statsmakternas åtgöranden i ekonomiska och finansiella frågor böra
ske med detta mål för ögonen.

I dessa kommitténs slutsatser instämmer jag oförbehållsamt.

Beträffande motiveringen har jag på åtskilliga punkter hävdat en mot
kommitténs flertal stridande mening. Jag kan följaktligen icke taga ansvaret
för motiveringen. Tiden har icke medgivit mig att närmare utveckla
min avvikande mening.

Herrar RYDBECK och SACHS hava anfört:

Den sammanfattning, som kommittén gjort av sin ståndpunkt, kunna
vi i det väsentliga biträda. Däremot finna vi den av kommittén förebragta
motiveringen i åtskilliga avseenden icke överensstämma med
nämnda sammanfattning, sådan som vi tolka dess innebörd, varför vi
till förtydligande av vår åsikt vilja något utveckla ett par av de berörda
synpunkterna.

Med »övergång till guldmyntfot» måste avses varje fixerande av ett
visst förhållande mellan ett lands valuta och guld. Ändras detta förhållande
tid efter annan, innebär detta en tid efter annan företagen ändring
i guldmyntfoten. Om man för prisnivåns stabilisering eftersträvar »guldmyntfotens’
återinförande», kan man givetvis icke vara hjälpt med en
dylik tid efter annan växlande guldmyntfot — antingen dessa växlingar
äga rum inom marginalen mellan ett fixerat maximipris och det gamla
lagstadgade priset a guld (sid. 12) eller innebära en sänkning av centralbankens
inköpspris å guld under lagstadgad nivå, vidtagen för att hindra
en befarad inflation på grund av häftigt stegrad guldtillförsel (sid. 14).
Att införa en dylik »varierande» guldmyntfot skulle sålunda enligt
vart förmenande icke föra oss närmare den eftersträvade stabilisei
ingen av prisnivån. Väl skulle det däremot kunna medföra avsevärda
olägenheter, därest Sverige ensamt tid efter annan företoge dylika fix»''--''
rmgar av svenska kronans förhållande till gnidet och i samband därmed
f ri gå ve gul dhan deln.

Såsom förhållandena äro, har Sverige all anledning att tänka sig kunna,
när tiden är inne, återinföra (let gamla guldvärdet på sin krona. Men
det hor icke ske, förrän vi på goda grunder tro oss icke vidare behöva —

under överskådlig framtid — avvika därifrån. Så länge Förenta Staterna
ensamma liava effektiv guldmvntfot och guldvärdets växlingar sålunda
följa dollarns, förutsätter detta visshet om att prisnivån i Sverige,
eller med andra ord värdet å svenska kronan, icke skall utvecklas avsevärt
annorlunda än värdet å dollarn. En sådan visshet torde vara omöjlig
att på förhand förvärva. Om däremot flera länder av någon betydenhet
ungefär samtidigt besluta sig för att binda sina respektive valutois
värden vid guldet, kommer guldets värde icke längre att bestämmas ensamt
av dollarn utan av resultanten av de krafter, som inverka på prisbildningen
i samtliga de länder, vilka infört guldmyntfoten. Att därigenoin
också en viss stagda i guldets eget värde skall uppstå äi sannolikt.

Så vanskliga som utsikterna för närvarande te sig för staten att efter
hittills följda skattelinjer täcka sitt utgiftsbehov, även om detta starkt
reduceras, synes det oss i hög grad önskvärt, att man med tanke på guldmyntfotens
återinförande söker genom en översikt av statsverkets beho\
och möjligheter för några år framåt skaffa sig trygghet för att åtminstone
icke under de närmaste åren behöva tillgripa en inflation av valutan såsom
enda utväg att balansera budgeten.

Kommitténs i motiveringen uttalade uppfattning, att indragandet av
riksbankens så kallade extra rätt till utgivande av sedlar för 125 milj.
kronor skulle vara en åtgärd »ägnad att positivt befrämja arbetet för
guldmyntfotens återställande», kunna vi icke dela.