TORRLÄGGNING AP JORD (Statens offentliga utredningar 1879:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING

ANGÅENDE

TORRLÄGGNING AP JORD.

STOCKHOLM,

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.
1878.

Stormägti g ste, Allernådigste Konung!

Jemlikt den ordning för Nja Lagberedningens arbeten, som finnes
bestämd uti den af Eders Kongl. Magt för Beredningen faststälda
instruktion, har det ålegat Beredningen att, sedan lagförslag rörande
utsökningsväsendet blifvit afgifvet, till behandling företaga frågan om
ordnandet af de privaträttsliga förhållandena mellan jord- och strandegare
eller andre i afseende å vattens afledande och begagnande samt
lagförslag i ämnet utarbeta.

Eders Kongl. Magt har derjemte behagat till Beredningen öfverlemna
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 Maj 1875 med förslag
till författning angående ändring af gällande bestämmelser om

dikning för att under det frågan om vattenrätten vore föremål för
Beredningens handläggning tagas i behörigt öfvervägande.

Vid behandlingen af förevarande ämne har Beredningen funnit
frågan om jords befriande från skadligt och för dess odling hinderligi
vatten lämpligen kunna särskiljas från öfrige delar af ämnet; och har
Beredningen förty utarbetat förslag till förordning angående torrläggning
af jord, hvilket förslag Beredningen nu får i underdånighet öfverlemna
jemte motiv dertill äfvensom inom Beredningen afgifna särskilda
yttranden. Derest berörda förslag varder godkändt, torde nya
eller förändrade stadganden i några ämnen blifva nödiga, såsom i
fråga om de vilkor, hvarunder tillstånd från det allmännas sida må
erfordras vid vissa vattenaflednings- eller invallningsföretag, om ersättning
till de föreslagne synemännen för de af dem verkstälda förrättningar
samt om skyldighet för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att föra särskild dagbok öfver de hos bemälde myndighet
förekommande ärenden angående torrläggning af jord, men då ifrågavarande
stadganden icke falla inom civillagstiftningens område, har
Beredningen icke ansett det tillkomma Beredningen att framlägga förslag
i dessa delar.

Den remitterade skrifvelsen från Riksdagen varder i underdånighet
återstäld.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda
Stormägtigste, Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts

underdanigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

K. J. BERG.

L. Annerstedt. Axel Örbom. C. W. Hedenström.

E. von Krusensf/jerna.

Wilh. Huss.

Stockholm den 20 December 1877.

Förslag

tin

Förordning angående torrläggning af jord.

Med upphäfvande af 6 kap. 2 och 3 §§ Byggningabalken samt
hvad i 4 kap. 2 § samma balk är stadgadt rörande dikning, Förordningen
den 20 Januari 1824 angående ändring eller utrifning af vattenverk,
som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling,
Kongl. kungörelsen den 14 Juli 1835 angående ändring uti nämnda
förordning och Förordningen den 30 November 1841 angående vissa
vilkor för vattenafledningar till beredande af samfällig jords odling,
så ock med ändring af hvad andra lagens rum och författningar innehålla
mot denna förordning stridande, stadgas som följer:

1 Kap.

Om dikning.

1 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring vatten derifrån
afleda, och möter jord, som hörer annan till; då må denne ej hindra
vattnets aflopp; vare ock, der för ändamålet dike å hans jord tarfvas.
pligtig att deraf upplåta hvad till diket åtgår.

2 §•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta
jemväl för annans jord, och åsämjas de ej; då kåfve han vitsord, som
dikning äskar; och vare eu hvar, som för sin jord af diket har nytta,
skyldig att i män deraf taga de! i dikningen, der han .ej, efter ty i
79 § skils, afsäger sig båtnaden och från dikningsskyldigheten befriad
varder.

.3 §•

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikets storlek, ege en hvar
af dem rätt fordra att diket så göres, att hans jord kan torrläggas
till fyra fots djup, der ej markens beskaffenhet eller läge det hindrar;
dock må ej någon med dikningsskyldighet betungas utöfver hvad för
torrläggning af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

Större dike, än som för ofvanliggande jords torrläggning till
fyra fots djup tarfvas, vare den, som enligt 1 § mark till dike upplåta
skall, ej pligtig tåla.

4 §•

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det så läggas,
att ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta olägenhet för den, å hvars mark diket upptagas bör. Kan utan
väsentligen ökad kostnad och svårighet för vattnets afledande dike
läggas i råskilnad, varde det, om endera grannen det äskar, der
lagdt. 1 råskilnad tages halfva diket af hvardera grannens mark.

5 §.

Dike må göras öppet eller täckt, efter ty lämpligast finnes.

Å hvar sida om Öppet dike räknas ren till högst tvä fots
bredd.

Jord, som ur dike uppkastas, må läggas vid sidan af diket, dock

ej så att jorden hindrar vattnets afrinnande, eller ock föras till lämpligt
ställe i närheten. Vill markens egare göra sig dikesjorden till godo,
ege dertill rätt; vill han det ej, och kan genom jordens qvarlemnande
skada vållas, vare den, som dikar, pligtig att jorden bortföra eller
gifva ersättning som i b § sägs.

6 §•

För mark, som till dike åtgår, så ock för annat intrång, som af
dikningen orsakas, skall ersättning gäldas eller, der ersättningstaganden
sjelf dikningsskyldig är, honom vid dikningskostnadens fördelningtill
godo räknas.

Tarfvas till följd af dikning att väg, bro, trumma eller dylikt
bygges eller ändras, draga; den, som dikar, derom försorg, der ej den,
hvars rätt är i fråga, hellre ersättning tager.

7 §•

Vill den, å hvars mark dikning skall af annan verkställas, hellre
sjelf arbetet utföra, det må honom ej förmenas; vare dock, der han
af den rätt sig begagna vill, pligtig att inom tid och på sätt, som
genom åsämjande eller eljest i laga ordning bestämmes, arbetet fullgöra
och njute derför ersättning, efter ty skäligt pröfvas.

8 §.

Fj må jordegare förvägras att för sin jords odling eller förbättring
afleda vatten till annans dike, der sådant kan ske utan men
för denne. År för ändamålet nödigt, att det äldre diket utvidgas,
fördjupas eller annorledes förändras, vare lag som om upptagande af
nytt dike.

9 §.

Tarfvas dike för samfäld mark, kåfve den delegare vitsord, som
dike fordrar; och tage eu hvar del i dikningen efter sin lott i samfäHigheten.

10 §.

I fråga om skyldighet att underhålla dike, som enligt denna förordning
upptaget varder,, galle enahanda grunder som för dikets upptagande.
Pröfvas diket i följd af nytt dikes anläggande icke vidare
vara för ändamålet behöfligt, upphöre skyldigheten att det underhålla.

Om underhåll af äldre dike skils i 85 §.

11 §•

Åskar jordegare dike för torrläggning af kärr, mosse eller annan
dylik mark, gånge dermed såsom med annan dikning.

Varder vid afdikning af vattendränkt mark, hvarom nu är sagdt,
nödigt att till ''förekommande af olägenhet för nedan liggande jord,
dit vattnet ledes, dikningen der sträckes utöfver hvad för samma jords
torrläggning eljest varit behöfligt; då skall den ökade dikningen åligga
den jordegare, som af den vattendränkta markens torrläggning har
nytta; vare han ock pligtig att ledningen så inrätta att skada ej tillskyndas
annan. Ej må vid aftappning så mycket vatten på en gångframsläppas,
att fara för öfversvämning kan uppstå.

2 Kap.

Om vattens afledande ur sjö eller annat vattendrag, så ock om

in vallning.

12 §.

Vill någon för sin jords odling eller förbättring eller för vinnande
af odlingsbar mark sänka eller aftappa sjö, upprensa, fördjupa,
utvidga eller räta eif, å eller annat vattendrag, eller vatten eljest derifrån
afleda; kan det ske utan förnärmande af annans rätt öfver vattnet,
och möter ej heller emot företaget hinder, efter ty i 13 § sägs;

då vare om jordegares rätt till sådant företag och skyldighet att deri
deltaga, så ock om företaget i öfrigt lag som om afdikning af vattendränkt
mark i 1 kap. skils.

Om strömrensning för allmänt behof eller eljest för annat ändamål,
än här ofvan nämnes, gälle hvad särskild! är stadgadt.

13 §.

Till företag, hvarom i 12 § förmäles, hafve ej jordegare rätt,
med mindre tillstånd från det allmännas sida erhållits i fall, der sådant
är föreskrifvet.

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö, och blifva icke
alla jordegarne derom ense; då ege ej heller den rätt nu sagd är
rum, der ej de, Indika om företaget sig förena, ega mer än hälften
af den jord, som vinnes eller förbättras genom företaget, eller ock
Konungen pröfva]- företaget vara af så öfvervägande nytta för det allmänna,
att det ändå tillstädjas må.

14 §.

Vill man vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet göra
vall eller annan byggnad till skydd emot vattnet; bygge så att annan
ej deraf har men; söke ock tillstånd från det allmännas sida i fall,
der sådant är stadgadt.

15 §.

Kan jord, som vid vattendrag belägen är, genom invallning förbättras
eller göras odlingsbar med mindre kostnad och rubbning af
vattendraget, än som nödig vore, der sådan åtgärd, som i 12 § sägs,
skulle föi- ändamålet vidtagas; eller kan genom invallning vid hafvet
dylik jordförbättring vinnas; då hafve under enahanda vilkor, som i
fråga om sjösänkning gällande äro, jordegare, hvilken invallning äskar,
emot annan jordegare den rätt här nedan skils.

16 §.

År för invallniugens bestånd eller ändamålsenliga inrättning nödigt,
att vallen fortsättes eller fäste derför göres å mark, hvars egare
ej vill i företaget ingå; vare han pligtig att emot ersättning, efter ty
i 6 § sägs, af den mark upplåta hvad för byggnaden jemte dertill
hörande graf för vattnets samlande åtgår.

17 §•

Ega två eller flere del i jord, som genom invallningen skyddas,
och är läget sådant att för jordens odling hinderlig! vatten kan genom
dikning afledas utan att uppfordringsverk eller dylik anstalt för vattnets
upphämtande är åt nöden; vare da den, som sålunda för sin jord
har nytta af företaget, skyldig att deri taga del enligt enahanda grunder,
som i fråga om dikning äro i 1 kap. stadgade.

18 §.

Nu vinnes ej nytta af invallningen med mindre vattenuppfordringsverk
eller dylik anstalt användes; varder sådan anstalt hållen af den,
som invallningen gjort, och bortskaffas derigenom vatten från jord,
som hörer annan till; då vare denne pligtig att antingen i så måtto
deltaga i företaget, att han skall under tjugu år, räknadt från slutet
af det kalenderår, under hvilket, invallningen fullbordades, gälda vid
hvarje års slut eu tjugondedel af den andel i anläggningskostnaden,
som i man åt nyttan å hans jord belöper, och dertill sin anpart i
driftkostnad och underhåll, eller ock, om han hellre vill, efter ty i 82
§ sägs, för lika lång tid utan afgäld upplåta af den förbättrade jorden
så mycket, som emot båtnaden svarar. Försummar han, som invallningen
gjort, att hålla den vid magt under de tjugu åren, och följer
ej rättelse sedan erinran derom skett; då skall för tid, som återstår,
skyldigheten för annan jordägare att, på sätt nämndt är, taga

rlel i företaget eller upplåta jord, upphöra och för all .skada ersättning
till honom gäldas af den, som invallningen hålla bort.

Kunna ej jordegarne enas om invallningens vidmagthållande efter
de tjugu åren, ege den, som invallningen hålla vill, att utan lösen
öfvertaga vallen med tillhörande graf; och ankomme på ny pröfning
i den ordning, som i 4 kap. föreskrifves, om och i hvad män annan
jordegare må förpligtas att under viss tid, för hvar gång ej öfverstigande
tio år, antingen årligen gälda sin anpart i driftkostnad och
underhåll eller ock upplåta jord, allt i öfverensstämmelse med här
ofvan i denna § stadgade grunder.

19 §.

Jord, sten eller grus, som till invallning erfordras, må tagas å
det område, som af invallningen skyddas, dock emot ersättning enligt
6 §.

20 §.

Vallar och grafvar, som till jords skyddande anlagda äro, må ej
till annat ändamål användas utan samtycke af den, som råder öfver
invallningen.

21 §.

I allt öfrigt, hvarom ej i detta kap. särskild! stadgadt är, gälle
i tillämpliga delar om invallning hvad i 1 kap. om dikning är sagdt.

3 Kap.

Om ändring eller utrifning af vattenverk, som hindrar jords torrläggning.

22 §.

Finnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet
är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder mot vatten -

afledning, hvarom i denna förordning sägs, hafve under vilkor, som
här nedan stadgas, jordegare rätt fordra att sådan ändring af vattenverkets
läge, vattentillgång eller beskaffenhet i öfrigt vidtagas må,
som för företaget är nödig, eller att, om ändamålet ej kan genom
dylik åtgärd vinnas, verket alldeles utrifves.

Slutes aftal om skyldighet för jordegare att uppdämning för
vattenverk tåla; då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående
om verkets ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år
förflutit efter det aftalet slöts.

23 §.

Kan ändamålet med företaget ej vinnas utan att vattenverket
alldeles utrifves eller ock genom ändring för framtiden försämras; vare
sådan åtgärd ej tillåten, der ej värdet af den förbättring å jorden,
som erhålles genom vattnets afledande, finnes stiga till dubbelt emot
fulla värdet af vattenverket., om det alldeles utrifves, eller till dubbelt
emot den del af värdet, som genom ändringen bortgår, om sådan göres.
Åro vattenverken flera, skall värdet af dem alla eller af deras försämring
tagas i beräkning emot värdet af jordens förbättring, efter
hvad nu sagdt är.

24 §.

Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust,
som uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket
försämras, den del af verkets värde, som för framtiden bortgår, med
förhöjning af en femtedel derutöfver. Ändringens verkställande åligge
jordegaren; vill vattenverksegaren sjelf arbetet utföra, vare om hans
rätt i ty fall lag som i 7 § om dikningsarbete sägs.

Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren det
lösa med fulla värdet och eu femtedel derutöfver; besörje ock han om
rifningen.

T fråga om ersättning eller lösen, som tillkommer Kronan, ege
förhöjning öfver• värdet ej rum.

25 §.

Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela verket
afstå, än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa efter
fulla värdet, och skall derutöfver, om förhöjning å någon del af värdet
bort enligt 24 § komma vattenverksegaren till godo, den förhöjning
till honom gäldas.

Då verket jemlikt denna § löses, hafve jordegaren rätt att nödigt
utmål efter fulla värdet till sig lösa.

26 §.

Hörer till vattenverk, som lösas skall, jord, hvarå åbo ej är besuten
; då skall ock den jord lösas, der egaren det fordrar.

Då vattenverk'' löses, skall ock lös egendom, som för verkets
drift anskaffad är eller eljest till verket hörer, af jordegaren emot lösen
öfvertagas. Skall endast eu del af verket ersättas, vare lag samma
om den lösa egendom, som i ty fall för egaren obehöflig varder.

År med vattenverk, som lösas skall, förenad annan, fast eller lös,
egendom, för hvars tillgodogörande vattenverket är afsedt, och lider
den egendom minskning i värde för egaren, då vattenverket honom
frångår, njute han lösen för egendomen, der han ej hellre vill taga
ersättning för skadan.

Lösen, hvarom i denna § handlas, skall utgå med fulla värdet.

27 §.

Vållas genom vattenverks ändring eller utrifning skada, som ej
är att hänföra under de här ofvan meddelade bestämmelser; varde den
skada med lulla värdet ersatt. .

28 §.

Kostnad, soiri, efter det fråga om vattenverks ändring eller utrifning
blifvit väckt, å egendomen göres, må vid värdets eller ersättningens
bestämmande tagas i beräkning allenast så vidt kostnaden
pröfvas hafva varit nödig eller nyttig.

29 §.

För kostnad, som orsakas af vattenverks ändring eller utrifning,
skall den, som för sin jord af åtgärden har nytta, i mån deraf svara.
Huru befrielse från deltagande i företaget vinnes, derom skils i 79 §.

80 §.

Om fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan derrhed eller med
vattenverk jemförlig byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande
vare i tillämpliga delar gällande hvad i detta kap. sä ock annorstädes
i denna förordning om vattenverk stadgas ; dock må ej i fråga
om byggnad eller anstalt för flottning eller eljest i fråga om flottled
nämnda stadganden vinna tillämpning med mindre Konungen pröfvar
öfvervägande nytta för det allmänna genom vattenafledningen vinnas.

31 §.

Nu finnes eljest vattenafledning föranleda dertill, att strömfall,
fiske, vattenställe eller annan dylik förmån helt och hållet eller till
någon del går förlorad, och kan den förmån med afseende å läge
eller andra förhållanden skattas till något värde; då skall ersättning
derför gifvas. Lag samma vare, der i följd af vattenafledning brygga,
bad- eller båthus eller annan byggnad, som ej i 30 § afses, varder
onyttig eller tager skada.

32 §.

Vid ^vallning må den rätt, som i fråga om vattenverk är i detta
kap. för vattenafledning medgifven, tillkomma jordegare endast der

sådant, är nödigt för vattenafledning, som i sammanhang med invallningen
gores. Vållas af ^vallning ej vidare skada eller olägenhet än
sådan, som i 31 § afses; deraf må ej hinder emot företaget möta,
allenast ersättning gifves, efter ty i nämnda § sägs,

4 Kap,

Om undersökning och rättegång i tvist om torrläggning af jord.

33 §.

Uppstår, då fråga väckes om dikning eller annat företag, hvarom
i 1 och 2 kap. skils, tvist angående dikes eller annan anläggnings
läge, storlek eller beskaffenhet i öfrigt, jordegares rätt att till annans
dike vatten afleda eller å annans mark anläggning göra eller skyldighet
att i företaget så ock i framtida underhållet deltaga, ersättning,
som gäldas bör, eller annat, som till arbetets utförande hörer; då skall
utom i det fall, hvarom i 34 § sägs, frågan företagas till pröfning vid
syn å stället i den ordning nedan stadgas.

Sådan pröfning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna
den rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ej ense
varda.

34 §.

Vill någon vatten till annans dike afleda eller dike å annans
mark upptaga, och är ej fråga om företag, hvarom i 2 eller 3 kap.
skils; då må, der den, som dika vill, ej yrkar annans förpligtande
att i dikningen deltaga, frågan till Rätten instämmas, utan att sådan
pröfning, som i 33 § sägs, föregått.

35 §.

till förrättande af syn, som i 33 § föreskrifven är, skall Konungens
Befallningshafvande på ansökan förordna statens landtbruksinge -

niör, landtmätare eller annan, efter ty särskilt stadgas, dertill behörig
tjensteman. Uti ansökningen bör tillika, så vidt ske kan, fullständigt
uppgifvas företagets omfattning och beskaffenhet, de hemman,
vattenverk eller andra lägenheter, som saken förmenas angå,
samt egarnes namn och hemvist.

År fråga allenast om dikning, hvarom i 1 kap. sägs, ege Konungens
Befallningshafvande, der ej företaget är af större omfattning, till
förrättningsman förordna annan person, hvilken dertill finnes lämplig,
ändå att han ej eger den behörighet, som nyss är sagdt.

Har sökanden någon till förrättningsman föreslagit, och finnes
ej förslaget godkändt. af öfrige sakegare, förelägge Konungens Befallningshafvande
dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den
eller de församlingar, der hemman, vattenverk eller annan lägenhet,
som saken förmenas angå, är belägen, att inom viss kort tid, vid förlust
af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande
huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej
stridighet, varde den föreslagne förordnad, der han finnes lämplig och
laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit
föreslagen, förordne Konungens Befallningshafvande såsom skäligt
pröfvas.

36 §.

Förrättningsmannen skall vid synen biträdas af två gode män,
hvilka af honom utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning i orten valde äro.

År fråga om vattenverks ändring eller utrifning, efter ty i 3
kap. sägs, skall förrättningsmannen biträdas af ytterligare eu, för sakkunskap
och pålitlighet känd god man, hvilken af Konungens Befallningshafvande
dertill förordnas. Om förslag till sådan god man gälle
hvad i 35 § om förslag till förrättningsman stadgas.

37 §.

Förrättningsmannen bestämme efter samråd med sökanden tid
och ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen.
Jordegare, mot hvilken påstående väckes om förpligtande att i det
tillärnade företaget deltaga eller att dertill upplåta mark, så ock egare
af vattenverk eller annan lägenhet, hvarå företaget kan inverka, skola
särskildt kallas. Den, som i anseende till nyttjanderätt med vattenverksegaren
har del i saken, skall jemväl kallas; och vare förty egaren
pligtig att sådan medpart uppgifva vid äfventyr att eljest hålla
honom skadeslös.

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde
eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om
den, som kallas skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till
Konungens Befallningshafvande, som om delgifningen drager försorg.
I de fall, då stämning får delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse
i allmänna tidningarna, må kallelsen delgifvas på enahanda
sätt, som om stämning i ty fall är stadgadt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts
rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande
för allmänt ombuds förordnande. Då fråga väckes om företag,
hvarom i 2 eller 3 kap. sägs, läte förrättningsmannen derjemte kungörelse
om förrättningen minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan
för den eller de- församlingar, der hemman, vattenverk eller annan
lägenhet, som saken förmenas angå, är belägen.

38 §.

Kommer ej förrättningsman eller af Konungens Befallningshafvande
utsedd god man tillstädes å den för förrättningen utsatta tid
och infinner han sig ej heller inom tre timmar derefter; då må de,

som tillstädeskommit, åtskiljas. Uteblifver god man, som af förrättningsman
utsedd är, kalle denne genast annan god man i stället. År sökanden
borta, vare ansökningen förfallen. Annan sakegares eller allmänt
ombuds uteblifvande må ej hindra förrättningens fortgång. Förrättningsman
eller god man, som utan laga förfall från förrättningen uteblifver,
ersätte all skada eller olägenhet, som deraf uppstår; förrättningsmannen
ans vare derjemte såsom för tjenstefel.

39 §.

Emot synemän gälle dessa jäf: om han är med part i den skyldskap
eller det svågerlag, som i Rättegångsbalken om jäf emot domare
sägs, eller om han eller någon, som med honom sålunda i skyldskap
eller svågerlag är, eger i saken del eller eljest kan af förrättningen
vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom domare deltagit
i åtgärd eller beslut, som saken rörer, eller om han är parts
vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan ärendet anhängigt
är, sak med synemän eller tillfogar honom något med ord
eller gerning i uppsåt att honom dermed jäfvig göra, det skall ej
för jäf räknas.

Anmäles vid förrättningen jäf, ege synemännen deröfver samfäldt
besluta; finna de jäfvet lagligen grundadt, åligge förrättningsmannen
att, om han eller af Konungens Befallningshafvande utsedd
god man jäfvig är, anmäla det hos Konungens Befallningshafvande,
som förordnar annan förrättningsman eller god man. Angår jäfvet
god man, som blifvit af förrättningsman utsedd, kalle denne annan
god man i stället.

Beslut^ hvarigenom jäfsanmärkning gillad varder, skall ej medföra
någon verkan till rubbning eller upphäfvande af åtgärd eller beslut,
som tillkommit innan anmärkningen gjordes.

Ogillas jäfsanmärkning, må deremot anmäldt missnöje ej utgöra
hinder för förrättningens fortgång.

40 §.

Vid förrättningen kafva synemännen främst att tillse, huruvida
enligt de i denna förordning stadgade grunder laga hinder emot företaget
möter; finna synemännen, efter det utredning i nödiga delar
skett, att företaget ej kan emot annans bestridande tillstädjas, gifve
genast besked derom och afslute förrättningen.

41 §,

Synemännen må ej inlåta sig i pröfning huruvida vattenverk, om
hvars ändring eller'' utrifning fråga väckes, lagligen tillkommit eller af
laga beskaffenhet är. Lag samma vare om invändning, som vid synen
göres, att på grund af gällande aftal jordegare är förbunden att
uppdämning tåla eller förhindrad att vatten från sin till annans jord
afleda; yppas tvist derom, och kan ej företaget bringas till stånd utan
rubbning af det åberopade rättsförhållandet; då må, innan tvistefrågan
blifvit i laga ordning pröfvad, företaget ej tillstädjas.

* 42 §.

Möter ej emot företaget hinder, efter ty ofvan är sagdt, böra
synemännen, efter det sakegarne blifvit hörde och nödig utredning
skett angående de förhållanden, hvilka kunna på frågan inverka, söka
att emellan samtlige sakegare åstadkomma förening i de delar, hvarom
tvist yppas; och varde, der sådan förening sker, särskild afhandling
derom upprättad, af sakegarne underskrifven samt medelst synemännens
påskrift vitsordad.

Rör er förening Kronans eller allmän anstalts rätt,''skall, ändå att
dess ombud derå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla,
med mindre den af vederbörande myndighet godkänd varder.

43 §.

Förklara en eller flere jordegare sig vilja i det fall, hvarom i
13 § skils, eller eljest med sökanden göra gemensam sak, skall afhandling
derom upprättas och bekräftas såsom i 42 § sägs.

44 §.

Kommer ej enligt 42 § förening till stånd emellan samtlige sakegare,
varde frågan i de delar, som tvistige äro, af synemännen
pr öfvad jemlikt de i denna förordning stadgade grunder.

45 §.

Det vattendrag med af- och tillopp, som saken angår, och den
jord, hvarpå företaget kan inverka, skola, om och i den mån sådant
finnes nödigt, af förrättningsmannen afvägas, uppmätas, afteckna» och
beskrifvas.

46 §■

För utrönande af värdet å den jordförbättring, som af företaget
kan påräknas, skola synemännen efter undersökning af den jord,
hvarom fråga är, uppskatta jorden såväl i dess skick före företaget,
som ock i det skick, hvari den antages komma efter företagets fullbordan;
och hafva synemännen att med ledning deraf bestämma om
och i hvad mån hvarje särskild jordegare af företaget hemtar nytta
för sina egor och förty bör i företaget och dermed förenade kostnader
taga del.

Vid uppskattning af jords förbättring bör afseende fästas å ena
sidan å jordens större eller mindre bärande förmåga i dess af vatten
besvärade skick och den afkomst, som jorden i sådant skick kan under
vanliga förhållanden lemna, samt å andra sidan å den bördighet,
hvilken, till följd af jordens naturliga beskaffenhet till matjord och

alf samt möjligheten af dess mer eller mindre fullständiga torrläggning
till bestämdt djup, är efter förelagets utförande att påräkna.

47 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 46 § ske bör, helt och
hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vattendränkt mark,
och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan ej kunna, innan
företaget blifvit fullbordadt, så noggrant verkställas, att jordegarnes
inbördes delaktighet derefter kan tillförlitligen bestämmas; då ege
synemännen utsätta den slutliga uppskattning, som för sådant ändamål
är af nöden, att, efter ty i 68 § sägs, förrättas efter företagets
fullbordan; och vare i afbidan derå delaktigheten tills vidare bestämd
efter jordvidden, allenast med den jemkning, hvartill uppenbar olikhet
i den påräknade förbättringen må föranleda.

48 §.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

hvarest och huru dike eller annan anläggning, som af sökanden
yrkas och af synemännen anses nödig, tjenligast göras skall, allt med
hänsyn till de i 3 och 4 §§ stadgade grunder äfvensom vattenmängd,
affall, jordens sättning samt andra förhållanden, så ock dertill att största
möjliga jordförbättring må vinnas med minsta kostnad för deltagarne
och minsta intrång eller olägenhet för annan; börande, då vattenverk,
som hindrar företaget, måste ändras, ändringen så göras, att
verket, såvidt ske kan, ej försämras eller försämringen, der den ej
kan undvikas, i möjligaste måtto inskränkes;

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,
der sådant tarfvas;

hvad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada
genom öfversvämning eller annorledes bör iakttagas, så ock hvilka

bland jordegarne höra i följd af sin jords läge och beskaffenhet kostnaden
härför särskildt vidkännas;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt
framtida underhåll af gjorda anläggningar tjenligast förfaras bör,
vare sig att nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagande samfäldt
eller ock arbetet så fördelas, att viss sträcka att anlägga och för framtiden
vidmagthålla tilldelas hvarje deltagare; i hvilket senare fall afseende
bör fästas å markens olika beskaffenhet, så att, der kostnad
eller svårighet större är, skälig jemkning göres;

tiden då vattenverks ändring eller annat arbete för företaget må
begynna; tiden och sättet för fullgörande af samt betalningen för
arbete, hvarom enligt 7 eller 24 § jordegare eller vattenverksegare
vill besörja; så ock, der sådant finnes lämpligt, viss tid, då företaget
i sin helhet bör vara bragt till slut;

samt i öfrigt allt hvad till företagets ändamålsenliga anordninglända
kan.

49 §.

Finna synemännen, att enligt 5, 6, 16, 19, 24, 25, 26, 27, 31
eller 32 § lösen eller ersättning för skada eller intrång gäldas bör,
skall den uppskattas till visst belopp i penningar att utgå på en
gång, der ej sakegarne annorledes åsämjas.

År vattenverk, som jemlikt 24 eller 25 § skall lösas eller till
någon del ersättas, af egaren upplåtet åt annan till nyttjande, varde,
om och i den mån uti löseskillingen eller ersättningsbeloppet vederlag
för mistning eller inskränkning af nyttjanderätten blifvit, med afseende
å tiden för afträdandet, inberäknadt, sådant till efterrättelse
för sakegarne särskildt utsatt.

Skall ersättning eller lösen utgå med förhöjning öfver värdet
böra värdet och förhöjningen hvar för sig angifvas.

50 §.

Förrättningen skall, så vidt ske kan, utan uppskof fortsättas och
afslutas. Finnes för inkallande af sakegare, som ej vederbörligen kallad
blifvit, eller af annan laga orsak nytt sammanträde af nöden, skall
förrättningsmannen, innan han från stället reser, underrättelse om
tiden för det nya sammanträdet meddela; och vare särskild kallelse
ej erforderlig å annan, än ny sakegare, der sådan inkallas bör.

Kan till följd af laga hinder sammanträde ej å utsatt tid hållas,
varde tiden för det nya sammanträdet kungjord minst fjorton dagar
förut i kyrkan för den eller de församlingar, der hemman, vattenverk
eller annan lägenhet, som saken angår, är belägen.

51 §.

Tvist om egande- eller besittningsrätt till jord eller vattenverk
må ej föranleda uppehåll i förrättningen, med mindre alla sakegare äro
om sådant uppskof ense, utan vare alltid innehafvare af egendom,
hvarom tvistas, berättigad att med laga verkan derför tala och svara,
intill dess han varder derur lagligen vunnen. Blifver någon genom
köp eller annorledes egare eller åbo innan ärendet blifvit till slut
bragt, må han ej rubba hvad förre innehafvaren samtyckt eller afgjort.

52 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande
af dem meddelas skall, gånge efter hvad de fleste säga. Åro rösterna
å ömse sidor lika, galle den mening förrättningsmannen biträder.

53 §.

Förrättningsmannen åligger att vid alla under synen förefallande
sammanträden föra protokoll, hvaruti paragraferna numereras i ord -

ningsföljd för hela förrättningen. Protokollet bör vid hvarje sammanträdes
slut uppläsas och med synemännens underskrift förses.

54 §.

Sedan alla vid synen anhängiga frågor blifvit genom gällande
förening afgjorda eller af synemännen utredda, gifve de på grund af
hvad sålunda förekommit utlåtande i saken och framlägge det skriftligen
aflattadt för sakegarne innan synen afslutas.

Förrättningsmannen upprätte tillika, der två eller flere jordegare
skola i företaget deltaga och grunderna för delaktigheten blifvit enligt
46 § bestämda, särskild, i enlighet med utlåtandet eller förut ingången
förening affattad längd, upptagande för hvarje hemman, hemmansdel
eller annan lägenhet dess namn, nummer eller annan beteckning
och egare, de i företaget ingående egornas uppskattade värde
före och efter företaget samt huru stor andel deri å egaren faller;
har för bestämmande deraf gradering af egorna skett, skall jemväl
deras naturliga beskaffenhet och värde inbördes i längden intagas.
År i afbidan på slutlig uppskattning delaktigheten bestämd enligt
grunderna i 47 §, varde längden derefter inrättad.

Nöjas samtlige sakegare åt utlåtandet, teckne de sitt godkännande
derå, och varde intyg derom af synemännen meddeladt å utlåtandet
och den längd, hvarom nyss är nämndt.

Anmäler enligt 56 § sakegare missnöje med förrättningen, varde
det till protokollet taget.

Sedan förklare förrättningsmannen synen afslutad och gifve sakegarne
till känna vid hvilken Rätt talan emot förrättningen må anhängiggöras
samt hvad i öfrigt för talans bevarande iakttagas bör.

55 §.

Afskrift af syneprotokollet, ofvannämnda längd, synemännens utlåtande
och de vid synen ingångna föreningar skall af förrättnings -

mannen inom fjorton dagar efter synens afsittande öfverlemnas till
någon i orten boende pålitlig person, som af sakegarne utses att
samma handlingar emottaga; och vare handlingarna hos honom tillgängliga
för en hvar, som åstundar att dem granska eller afskrift
deraf taga.

56 §.

År sakegare, som sjelf ej syneförrättningen sökt, missnöjd med
förrättningen; gö re derom anmälan va re sig hos synemännen innan
förrättningen afslutas eller ock medelst skriftlig inlaga, som senast
före klockan tolf å fyratioandra dagen efter afslutandet skall till
Konungens Befallningshafvande ingifvas.

Varder ej missnöje anmäldt såsom nyss är sagd!, skall, der ej
sökanden sjelf förrättningen klandrar, vid synemännens utlåtande bero;
dock vare utlåtandet utan all verkan emot sakegare, hvilken, efter ty
i 37 § skils, bort till synen särskild! kallas, men ej bevisligen af kallelsen
undfått del och ej heller vid synen kommit tillstädes.

57 §.

Då missnöje enligt 56 § anmäldt är, stämma sökanden sist inom
sex månader ifrån den dag, då syneförrättningen afslöts, saken till
Rätten in vid påföljd, om det försummas, att den af sökanden väckta
frågan anses förfallen. Vill sökanden sjelf förrättningen klandra, instämme
han saken till rätten inom den tid nu sagd är, eller hafve
talan emot förrättningen förlorat.

Åro bland jordegare, livilka vid förrättningen ansetts pligtige
att i företaget deltaga, flere än fem boende inom en församling, må
stämningen dem delgifvas i enahanda ordning, som i fråga om menighets
instämmande stadgad är.

58 §.

Sträcka sig vattendrag eller egor, om hvilka fråga är, genom
två eller flere Rätters domvärjo, höre målet under den Rätt, der största
delen af den jord, om hvars torrläggning fråga blifvit väckt, är
belägen.

59 §.

När mål jemlik!, 34 eller 57 § till Rätten instämmes, ege Rätten
eller domhafvanden uti stämningen utsätta saken till syn på stället,
der sådant äskas af sökanden eller eljest anses för målets pröfning
erforderligt; anmode ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att
lemna Rätten biträde.

60 §.

Har uti målet sådan pröfning, som i 33 $ sägs, föregått, gifve
Rätten eller domhafvanden genast förrättningsmannen till känna att
stämning utfärdad är; och åligge förrättningsmannen att konceptprotokollet,
kartor, planritningar och öfriga handlingar, som saken röra, till
Rätten insända.

År i målet fråga väckt om vattenverks ändring eller utrifning,
föranstalte derjemte Rätten eller domhafvanden att, till underrättelse
för dem, hvilka må hafva inteckning i vattenverket, så ock för möjligen
varande okände eller icke uppgifne sakegare, tiden och stället
för ärendets företagande kungöras såväl i kyrkan för den församling,
der vattenverket är beläget, som ock tre gånger i allmänna tidningarna,
sista gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till
målets företagande är utsatt.

61 §.

Då uti mål, som skall enligt denna förordning bedömas, syn hålles
af Häradsrätt, må nämnden utgöras af två nämndemän eller flere,

högst half nämnd, allt efter ty med afseende å målets beskaffenhet,
pröfvas skäligt.

62 §.

Blifver jordegare, som enligt synemäns utlåtande är pligtig att
deltaga i företag, hvarom talan är instämd, utan anmäldt och styrkt
laga förfall borta från Rätten då syn hålles, vare hans uteblifvande
ej hinder för synens fortgång.

63 §.

Yppas under målets handläggning tvist emellan egare, innehafvare
af nyttjanderätt eller andre om bättre rätt: till hvad såsom ersättning
eller lösen skall utgå, värde den tvist hänvisad till särskilt
utförande.

64 §.

För förrättning, hvarom i detta kap. sägs, njute synemännen
godtgörelse i enlighet med hvad särskilt är stadgadt.

Kostnad, som nu sagd är, så ock kostnad för kallelser eller annat,
som för syneförrättning är af nöden, skall af sökanden genast
förskjutas. Kommer företaget sedan till utförande, varde den kostnad
liksom all annan för företaget nödig utgift å samtlige deltagarne
fördelad.

65 §.

Uti de mål, der fråga är om vattenverks ändring eller utrifning,
efter ty i 3 kap. skils, ersätte jordegaren, ändå att han saken vinner,
all den kostnad vederparten för sin inställelse vid syneförrättningen
samt för sin talans bevakande och utförande vid första domstolen vidkännas
får.

66 §.

Förrättningsmannen åligger, der klagan ej föres öfver förrättningen,
att inom ett år efter dess afsilande insända det dervid förda
protokoll jemte öfriga i 60 § nämnda handlingar till länets landtmäterikontor
för att der förvaras.

Varder målet till Rätten instämdt, skola nämnda handlingar, sedan
målet blifvit afgjordt, till landtmäterikontoret från Rätten insändas
för ändamål, som nyss är sagdt.

67 §.

Nn är företag, hvarom i 2 kap. sägs, fnllbordadt; menar någon
att sedermera sig visat att vid uppskattning, som enligt 46 § skett,
nyttan för hans jord blifvit för högt beräknad, ege då erhålla ny uppskattning
af jordförbättringens värde, der han före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget fullbordades, gör
ansökan derom hos Konungens Befallningshafvande. Sådan ny uppskattning
skall efter ansökningstidens slut så snart lämpligen ske kan
verkställas af de synemän, som den föregående uppskattningen förrättat,
eller, om hinder för dem möter, af andre, som dertill utses på
sätt i detta kap. föreskrifves. År någon med den nya uppskattningen
missnöjd, stämme då in sitt klander till Rätten inom sextio dagar
ifrån den dag, då förrättningen afslöts, eller kåfve talan emot uppskattningen
förlorat. I öfrigt gälle angående dylik förrättning i tilllämpliga
delar hvad ofvan är stadgadt.

Hafva sakegarne träffat förening om ny uppskattning i andra
fall eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande,
än nu är sagdt; vare det gilt.

Sker genom uppskattningen ändring i hvad förut blifvit bestämdt,
varde fördelningen af kostnad och utgift för företaget, så ock

af underhållsskyldigheten jemkad derefter. Göres ej ändring, gälde
den, som påkallat den senare uppskattningen, ensam kostnaden derför.

68 §.

Har, efter ty i 47 § för maies, slutlig uppskattning af påräknad
jordförbättrings värde blifvit utsatt att ega rum efter företagets fullbordan,
ege en hvar jordegare, hvars rätt är af frågan beroende, att
inom tid, som i 67 § sägs, hos Konungens Befallningshafvande an- ''
rnäla ärendet för uppskattningens verkställande; men försummas det,
vare all fråga om dylik uppskattning förfallen.

Om sådan slutlig uppskattning, som här afses, gälle hvad om
ny uppskattning i 67 § stadgas; dock skall kostnaden för förrättningen
alltid å samtlige deltagarne fördelas.

5 Kap.

Om verkställighet i mål, hvarom i denna förordning handlas.

69 §.

Synemäns utlåtande, hvarvid enligt 56 § skall bero, gånge i
verkställighet i den ordning, som för laga kraft egande dom är stadgad.

70 §.

Afser syneförrättning allenast dikning, hvarom i 1 kap. sägs,
må, utan hinder deraf att missnöje blifvit i målet anmäldt, dikningen
i enlighet med synemänuens utlåtande verkställas, der ej Rätten finner
skäligt annorledes förordna; gälde dock sökanden dessförinnan
den ersättning, som jemlikt utlåtandet utgifvas bör, och ställe hos utmätningsmannen
i orten pant eller borgen för det ytterligare skadestånd,
som kan varda ved erparten i följd af dikningen tillerkändt.

Under enahanda vilkor, som här ofvan stadgade äro, må ock
dikning i enlighet med Rättens dom verkställas, ändå att ändring i
domen sökes.

71 §.

Vattenverk, som lösas skall, så ock annan egendom, som det
åligger jordegaren att jemte verket öfvertaga, skall, der ej annorlunda
öfverenskommet är, afträdas å laga fardag sedan lösens belopp
blifvit slutligen faststäldt och ’ derefter uppsägning i rätt tid skett.
Sker ej uppsägning inom sex månader sedan lösens belopp faststäldes,
vare den då väckta frågan förfallen; varder ej, sedan uppsägningskett,
lösen före tillträdesdagen erlagd, skall frågan ock anses förfallen,
der vattenverksegaren det yrkar.

Har, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren
gjort nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad att härför
undfå ersättning. Tvist härom varde af Rätten särskildt pröfvad, och
må emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva
skall, hos Konungens Befallningshafvande ställer säkerhet för det,
hvarom tvistas.

72 §.

Skall ersättning gäldas för skada eller intrång, som tillskyndas
vattenverksegare eller annan; då må ej någon åtgärd till rubbning af
vattenverket vidtagas eller arbete å annans mark eller eljest till förfång
för honom verkställas, innan den ersättning, som derför utgå
bör, blifvit gulden. Gäldas ej ersättningen inom tid, som genom aftal
eller eljest i laga ordning blifvit bestämd, eller, om sådan bestämmelse
saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp faststäldes,
vare den då väckta frågan förfallen.

Å ersättning, som ej på en gång gäldas skall, ege hvad här
stadgadt är ej tillämpning.

73 §.

År fast egendom, hvarför lösen eller ersättning enligt 3 kap.
gifvas skall, med inteckning besvärad, varde det egaren tillkommande
belopp inom den för dess gäldande bestämda tid nedsatt i ränteriet
hos Konungens Befallningshafvande, som har att beloppet fördela i
den ordning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom stadgad är; skolande kungörelse om sammanträde för
fördelningen i allmänna tidningarna införas och särskild underrättelse
om sammanträdet egaren och inteckningshafvarne meddelas på enahanda
sätt, som i fråga om auktion å utmätt fast egendom är föreskri
fvet.

Då lösens eller ersättningens belopp ej blifvit af Rätten pröfva^
och faststäldt. vare inteckningshafvare, som förmenar att värdet
blifvit för lågt beräknadt, berättigad att, der ej full betalning för hans
fordran honom lemnas, äska att, värdet, så vidt på inteokningshafvares
rätt inverkar, varder af Rätten bestämdt.

74 §.

Har, efter ty i 63 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad
såsom lösen eller ersättning skall utgå, eller skall lösen eller ersättning
gäldas för egendom, som innehafves såsom fideikommiss, varde
beloppet nedsatt i länets ränteri; och stånde sedan, i afbidan på tvistens
slutliga afgörande eller Konungens föreskrift angående fideikommissmedlen,
beloppet i qvarstad, der ej enligt 73 § utdelning till inteckningshafvare
bör ega rum.

75 §.

Åi fast egendom i följd af de i 3 kap. gifna bestämmelser aftiädd,
och vill han, som egendomen inlöst, få den frigjord från in -

teckning för fordran, som icke kunnat ur löseskillingen gäldas; vare
efter erhållen lagfart dertill berättigad, ändå att han ej kan inteckningshandlingen
i hufvudskrift förete. Vill han af sådan rätt sig begagna,
gifve till Rätten eller domhafvanden in gravationsbevis angående
egendomen, så ock handling, som visar löseskillingens fördelning,
samt intyg att fördelningen blifvit godkänd eller vunnit laga
kraft; och varde sedan så förfaret, som i 23 § i Förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875 stadgas.

76 §.

Varder, ej, sedan vattenverk, som ändras eller utrifvas skall,
blifvit af egaren afträdt, ändringen eller utrifningen verkstad inom
fem år efter afträdande^ och vill förre egaren verket återlösa; stämme
då talan derom in till Rätten inom tio år sedan verket afträddes.
Pröfvas sådana omständigheter för handen, att det tillärnade företaget
må anses såsom öfvergifvet, varde talan bilailen; eljest ege Rätten
förordna att med pröfningen bör på viss af Rätten bestämd tid anstå.
Godkännes anspråket, och kunna ej parterne sämjas om löseskillingens
belopp, varde detta af Rätten bestämdt till verkets fulla värde vid
den tid återlösen sker; ej må dock värdet sättas högre än det belopp,
för hvilket verket blifvit afträdt.

År vattenverk enligt denna förordning utrifvet, må det ej ånyo
upptagas.

77 §.

Åro deltagare i gemensamt företag flere än fem, och har-ej delaktigheten
i arbetets första verkställande och det framtida underhållet
blifvit så bestämd, att eu hvar står i ansvar för viss sträckning å
marken; då skola de utse syssloman att för samfälligheten tala och
svara i mål, som den röra; göre ock derom anmälan hos Konungens
Befallningshafvande. Ej må, innan hvad sålunda föreskrifvet är, blif -

vit iakttaget, arbete å annans mark eller åtgärd till rubbning af annans
vattenverk emot hans bestridande verkställas. Då anmälan skett,
hvarom nu är sagdt, skall underrättelse derom'' i länskungörelserna
intagas.

Vid val af syssloman hafve deltagare, der ej annorledes åsämjes,
rösträtt efter som han har del i företaget.

Har syssloman afgått, och är ej anmälan gjord om val af annan
i den afgångnes ställe, ege Konungens Befallningshafvande eller domstol
att, der i förekommande fall sådant yrkas af någon, hvars rätt är
i fråga, förordna syssloman att för samfälligheten i målet svara.

78 §.

Hafva vid utförande af företag, som enligt denna förordning
tillåtet är, stadgade försigtighetsmått ej blifvit iakttagna, och lider
någon deraf skada; eller uppstår eljest i följd af företaget skada, som
af deltagarne bort förekommas, men ej blifvit förutsedd och på förhand
ersatt; gälde deltagarne ersättning efter Rättens bepröfvande.

79 §.

Nu vill någon, som enligt 2, 11, 12, 17 eller 29 § är skyldig att
deltaga i der nämnda företag, vinna befrielse från sagda skyldighet;
afsäge sig då den båtnad, som genom företaget beredes hans jord.
Rätt till sådan afsägelse tillkomme dock ej den, som företaget sökt
eller med sökanden gjort gemensam sak eller i målet fört talan, som
enligt 3 § föranledt upptagande af större dike, än sökanden äskat.

Afsägelsen skall, för att giltig anses, sist före utgången af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget blef fullbordadt, anmälas
antingen vid sammanträde i målet inför synemännen eller domstolen,
eller ock skriftligen hos Konungens Befallningshafvande. Har
någon gjort sådan afsägelse, fälle den delaktighet i företaget, hvar 5 -

ifrån han sålunda befrias, dem till last, som i företaget qvarstå; och
vare han, som befrielsen vunnit, i stället pligtig att, sedan frågan om
jordförbättringens -värde blifvit slutligen afgjord, låta af sin genom
företaget förbättrade jord utbrytas och de qvarstående deltagarne tillskiftas
lika stor del, som, enligt den i målet verkstälda uppskattning,
jordförbättringens belopp utgör af jordens hela värde i dess skick
efter företagets fullbordan.

80 §.

Intill dess vid företag, som afses i 79 §, afsägelse skett, svare
j or degaren för gäldande af den å hans jord enligt laga kraft egande
beslut belöpande andel i kostnad, som till företaget åtgått; men efter
afsägelsen må dylikt bidrag ej hos honom uttagas, ändå att kostnaden
tidigare gjord blifvit. Har han före afsägelsen verkstält arbete
för det gemensamma företaget eller fått vidkännas bidrag dertill; det
allt skall honom godtgöras, innan han afträder den jord, som emot
båtnaden svarar.

81 §.

Åskar någon utbrytning af jord enligt 79 §; då skola i fråga
om landtmätares förordnande, tillträde af den utbrutna jorden, så ock
i öfrigt de för laga skifte och egoutbyte gifna bestämmelser i tillämplige
delar lända till efterrättelse; dock må gradering, som för jordvärdets
bestämmande vid föregående uppskattning skett, ej rubbas;
och drage den, hvilken utbrytningen äskat, ensam kostnaden för förrättningen.

82 §.

Vill någon för att vinna befrielse från skyldighet att gälda bidrag
till invallning, hvarom i 18 § skils, i stället på viss tid upplåta
mot båtnaden svarande del af den förbättrade jorden, göre anmälan

derom inom tid och i den ordning, som i 79 § föreskrifna äro; galle
ock för bestämmande af den jordvidd, som bör upplåtas, de i samma
§ stadgade grunder. Åskas redan vid syneförrättningen synemännens
åtgärd för jordens utstakande, vare de, ändå att anmälan, hvarom nyss
är nämndt, ännu ej skett, pligtig^ att sådan åtgärd meddela.

83 §.

Har ej jordegare, efter ty i 79 och 82 §§ är sagdt, vunnit befrielse
från skyldigheten att i företaget deltaga, häfte samma skyldighet
vid jorden, ändå att den kommer i annans hand.

84 §.

Försummar den, som är skyldig att dike underhålla, hvad honom
derutinnan åligger, svare för all skada, som genom försummelsen
tillskyndas annan, hvars rätt är beroende deraf att diket hålles
vid magt. Bättrar ej den försumlige skyndsamt bristen, då han derom
tillsagd varder, och vill den, som af försummelsen men lider,
bristen sjelf bota, kalle då två ojäfvige män att syn hålla och ege,
sedan bristen af dem vitsordad är, att arbetet på den försumliges bekostnad
verkställa.

Hvad nu är stadgadt om dike gälle ock om annan vattenafledning
och om invallning.

85 §.

Dike, som, då denna förordning träder i kraft, finnes upptaget,
skall af den, hvilken dittills varit dertill pligtig, fortfarande hållas, intill
dess fråga om upptagande af nytt eller förändring af gammalt
dike blifvit väckt och med tillämpning af de i denna förordning gifna
föreskrifter dikningsskyldigheten blifvit annorledes bestämd. Försummas
underhåll af äldre dike, vare lag som i 84 § sägs.

År någon på grund af bestämmelse vid laga skifte eller eljest

enligt gällande aftal förbunden att åt annan dike hålla, och yppas i

sammanhang med väckt fråga om förändrad dikesläggning tvist om

och i hvad mån den, som det äldre diket hållit, bör vidkännas un * derhållet

af det nya eller förändrade diket; deraf må ej dikningsskyldighetens
bestämmande jemlikt de i denna förordning stadgade grunder
uppehållas, utan ankomme tvisten på särskild pröfning.

De om dike nu gifna stadganden skola ock gälla om annan vattenafledning.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den
; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro vid
domstol anhängiga, behandlas enligt äldre lag.

Motiv.

Enligt den för Beredningen faststälda instruktion har det ålegat J)en s- lc °

° vattenrättens

Beredningen att uppgöra förslag till lagbestämmelser .för ordnande af hufvud delar.
de privaträttsliga förhållandena i afseende å vattens afledande och
begagnande. Det Beredningen gifna uppdrag innefattar således den
vanligen under benämningen vattenrätt sammanförda lagstiftningsgruppens
båda hufvuddelar, den defensiva och den lukrativa. Den defensiva
vattenrätten har, såsom bekant, till ändamål att undanrödja de
skadliga verkningar eller hinder emot jordens odling, hvilka vållas af
vattensamlingar på eller nära invid jordytan, och såsom medel för
vinnande af detta mål har den positiva lagstiftningen anvisat dikning
eller annan afledning af vattnet, rensning eller annan förbättring af
vattenafloppet i naturliga vattendrag samt uttappning af sjöar eller
andra vattensamlingar, hvartill slutligen kommer den för vår rätt hittills
främmande invallningen, hvilken åsyftar att inskränka eller begränsa
de naturliga vattendragens öfversvämningsområden. Att genom
vattnets bortskaffande åstadkomma en för jordens odling tjenlig grad
af torrläggning är således här den bestämmande utgångspunkten för
lagstiftningen, och jordbrukets fromma är dess hufvudsakliga syfte, om
än den förbättring, som landets klimatiska och sanitära förhållanden
otvifvelaktigt vinna genom en ändamålsenlig torrläggning af jorden,
tillkommer såsom ett kraftigt motiv vid samma lagstiftning.

Den lukrativa delen af vattenrätten åter har till utgångspunkt
tillgodogörandet af vattnet såsom en vid det menskliga arbetet nyt -

. tigt verksam naturkraft, hvartill erfordras att vattnet qvarhålles eller
dess afrinnande ordnas, sa vidt för ändamålet är af nöden. Såväl jordbruket
som industrien, handeln och samfärdseln taga i detta hänseende
vattnet i anspråk dels såsom drifkraft, dels i bevattningsändamål
för att tillgodogöra vattnets gödande eller befruktande egenskap,
dels såsom kommunikationsled och transportmedel vid flottning
af trävaror m. m.

Om vigten för samhället i dess helhet och för dess enskilde
medlemmar af de syften ifrågavarande lagbud hafva att uppbära, lärer
icke råda någon tvekan på samma gång svårigheten att förlika de
skilda, mången gång sins emellan stridiga intressen, som dervid måste
beaktas, ej lärer hafva undgått någon, som sysselsatt sig med ämnet.
Denna svårighet har i många afseenden tillvuxit i män af samhällets
materiella utveckling. Den ensidiga uppfattningen af den ena näringens
eller industriens omhuldande på andras bekostnad, hvilken
framträdde bland annat i de privilegier, som under förflutna tider förunnades
bergs- och förädlingsverken, har måst vika för rättvisare
åsigter. Jordbrukets ställning har blifvit helt annorlunda än den fordom
var, allt sedan genom 1827 års skiftesstadga och 1824 års förordning
om ändring eller utrifning af vattenverk, som vålla uppdämning,
några af de mest betydande hindren mot jordbrukets framsteg
nästan samtidigt för ett hälft sekel sedan undanröjdes. Men industriens
framsteg äro ej mindre betydande och de svårigheter, hvarmed
vårt lands industiu har att kämpa under dess täflan med utlandets
och under de förändringar, hvartill nya uppfinningar inom det
industriella området föranleda, få ej heller förbises. När man under
sådana förhållanden hvarken bör eller kan lemna de enskilda intressena
åt sig sjelfva, uteslutande hänvisade till det fria aftalet såsom
häfstång för sin utveckling, och när vid de privaträttsliga förhållandenas
ordnande hänsyn måste tagas till nationalekonomiska grunder,
framträder visserligen såsom den oeftergifliga allmänna grundsatsen:

alla loflig a intressens lika berättigande inbördes och deras underordnande
under det allmänna bästa. Men vid tillämpningen af denna grundsats
uppkommer ej ringa svårighet deraf att det allmännas behof och fördel
i förevarande fall icke är ett sådant omedelbart statsintresse, som
det, hvilket berättigar till expropriation, utan allenast det medelbara,
som främjas genom statsundersåtarnes ekonomiska förkofran, i den
mån de kunna mera fullständigt upparbeta landets hjelpkällor och öka
produktionen.

Sedan den förra Lagberedningen i sitt förslag till allmän civillag
behandlat jemväl detta ämne, hafva två särskilda komitier arbetat
på dessa frågors lösning. Den första af dessa komitéer, hvars förslag
afgafs den 15 Juni 1865, behandlade i ett sammanhang vattenrättens
båda hufvuddelar, dervid utgående från den uppfattning att det vore
den ifrågavarande lagstiftningens första uppgift att såsom sammanhållningspunkt
för det hela bestämma om eganderätt till vatten. Med
anledning af de mot nämnda förslag framstälda anmärkningar, gående
bland annat ut derpå att förslaget med ledning af främmande länders
lagar gjort inskränkning i vår lags grundsatser om den enskildes ovilkorliga
eganderätt till vattnet samt icke nog tillgodosett jordbrukets
intressen, blef en ytterligare komité tillsatt, hvars den 5 November
1870 afgifna förslag likaledes omfattade hela den s. k. vattenrätten.
Vid den granskning sistnämnda förslag undergick i Högsta Domstolen
framstäldes emellertid af domstolens fleste ledamöter anmärkning emot
den sålunda vid förslagets uppgörande använda metod. Enligt desse
ledamöters åsigt stodo de så kallade vattenrättigheterna icke till hvarandra
i sådant förhållande, att deras sammanförande i lag till ett helt
för sig vore nödigt eller lämpligt; och hade i förslaget blifvit sammanstälda
alltför olikartade ämnen, af hvilka en del, som till sin natur
hörde under den ekonomiska lagstiftningen, hvilken tillkom Konungen
ensam, flyttats in. på privaträttens område.

Efter det på grund af Högsta Domstolens afstyrkande ifråga -

Äldre lagförslag.

Förslagets

plan.

varande förslag förfallit, hafva vissa delar af frågan, nemligen de, som
angå jords afdikning, på initiativ af enskild motionär kommit under
Riksdagens ompröfning, dervid den senare komiténs åsigter med
allenast mindre väsentliga afvikelser af Riksdagen för dess del godkändes
vid 1875 års riksmöte. Åt detta Riksdagens förslag, hvilket
afsåg ändring allenast af de i Byggningabalken förekommande bestämmelser
om dikning, vägrade dock Kongl. Maj:t sanktion. Såsom
skäl derför anfördes att förslagets stadganden voro tillämpliga äfven
å åtminstone en del af de mera omfattande vattenafledningsföretag,
hvarom handlas i Kongl. förordningen den 30 November 1841, hvars
upphäfvande icke blifvit ifrågasatt, samt att således för behandling af
frågor, som rörde vattens afledande öfver flera personers egor, kornme
att i vår lagstiftning upptagas två författningar med helt olika bestämmelser
''utan att någon ledning gifvits för bedömande af hvilkendera
i förekommande fall borde företrädesvis gälla till efterrättelse.

Vid fullgörandet af det Beredningen gifna uppdrag har den ansett
sig ej böra — emot hvad inom Högsta Domstolen blifvit anmärkt
— vidhålla den metod de föregående komitéerna följt att i lag
sammanföra rättigheterna i fråga om vatten, betraktade såsom ett helt.
Beredningen har följaktligen sönderdelat ämnet i dess båda hufvuddelar,
den defensiva och den. lukrativa, af hvilka enligt Beredningens
åsigt den förra, d. v. s. lagstiftningen angående jords torrläggning,
bör i främst^, rummet företagas, både med hänsyn till det mera otillfredsställande
skick, hvari nuvarande lagstiftning i denna del i vissa
stycken befinnes, och till följd af dessa frågors öfvervägande vigt och
behof af en skyndsammare lösning. Hvad särskilt angår frågan om
eganderätt till vattnet, i hvilken fråga de föregående förslagen funnit
en gemensam utgångspunkt, har Beredningen icke haft någon anledning
att i förevarande förslag vidröra densamma. Förslaget åsyftar
icke någon rubbning af bestående rätt i detta hänseende. Icke heller
i andra delar har efter Beredningens åsigt någon olägenhet af ämnets

sönderdelning blifvit skönjbar, hvaremot genom den sålunda deråt
gifna begränsning en större möjlighet för frågans slutliga lösning
torde vara beredd.

I afseende å förslagets formella anordning i öfrigt bör anmärkas
att Beredningen ansett sig icke kunna inskränka sina åtgöranden till
partiella förändringar i gällande lag. Gränsen emellan de särskilda
slagen af vattenafledning är, såsom Beredningen i det följande får tillfälle
att utförligare ådagalägga, så svår att uppdraga, att t. ex. vid
eu partiel förändring, sådan som den i Riksdagens ofvannämnda förslag
försökta, den formella brist, hvilken föranledde förslagets ogillande
af Kongl. Maj:t, sannolikt ej står att öfvervinna. Äfven i de
delar af bestående lagstiftning i ämnet, hvilka hvila på rigtiga grunder,
har erfarenheten ådagalagt att i vissa detaljer brister förefinnas,
som svårligen kunna afhjelpas utan eu fullständig omarbetning. I
detta hänseende har således Beredningens ögonmärke varit att söka
åstadkomma den enhet i konstitutivt och processuelt hänseende, hvilken
af sakförhållandenas likhet påkallas.

Svårigheten af att i förevarande fråga noggrant urskilja området
för den ekonomiska lagstiftningen från den allmänna privaträttens är
naturligtvis till följd af sakens beskaffenhet ej ringa och framträder
redan tydligt genom det sätt, hvarpå en del af nu gällande lagbestämmelser
tillkommit. Sålunda har Kongl. förordningen den 20 Januari
1824 angående vattenverks inlösen blifvit »med Rikets Ständer öfverenskommen».
Den ändring, som deri gjordes genom Kongl. kungörelsen
den 14 Juli 1835, har tillkommit i administrativ ordning, men
på grund af Rikets Stä-nders anhållan. Enahanda är förhållandet med
Kongl. förordningen den 30 November 1841. Bland förevarande lagbestämmelser
äro eu del sådana, att de uppenbarligen böra falla uteslutande
inom den administrativa lagstiftningens område, såsom stadgandet
om den pröfning, som vid ifrågasatt förändring af sjöar eller

andra vattendrag tillkommer Konungen eller dess Befallningshafvande
till förebyggande deraf att allmänt nyttigt ändamål må genom åtgärden
förhindras. Dylika stadganden hafva följaktligen ej bort inrymmas
i förslaget, hvars omfattning ej får sträckas utöfver privaträttsliga
förhållanden. I öfrigt och så vidt fråga är om tvångsrätt emot enskilde,
vare sig för undanrödjande af hinder, som möta af enskild rätt,
eller för åvägabringande af gemensamhet vid arbetens utförande, har
Beredningen ansett såväl de konstitutiva som de processuella bestämmelserna
vara af den natur att de böra behandlas såsom allmän civillag,
äfven om de förr varit annorledes betraktade.

Hvad den materiella rätten vidkommer, är Beredningens förslag,
på sätt framdeles vidare skall utvecklas, hufvudsakligen endast ett försök
att följdrigtigt tillämpa de grundsatser, som genom 1824 och 1841
års förordningar blifvit med vår rätt införlifvade. Något försvar för
tvångsrätter, Indika redan äro legalt bestående och visat sig gagnelig''a,
torde härvid så mycket mindre vara af nöden, som äfven de,
bvilka af teoretiska skäl i allmänhet ogilla dylika tvångsrätter, såsom
innefattande obehöriga ingrepp i eganderätten eller den personliga aftals-
och handlingsfriheten, dock knappast lära påyrka att lagstiftningen
vid nu förestående omarbetning deraf skulle återföras till hvad
den var före nämnda författningars tillkomst. 1 detta hänseende torde
det vara höj dt öfver allt tvifvel att ifrågavarande tvångsrätter af landets
allmänna mening betraktas, icke såsom ett våld, utan såsom en
välgerning, att de icke, såsom man befarat, alstrat, förakt för eganderätten
eller befordrat andra samhällsvådliga tendenser samt att de uppoffringar
de ålagt enskilde medborgare burits utan knot och ledt till
det åsyftade ändamålet. Men det principiella godkännandet af dessa
tvångsrätter utesluter naturligtvis icke behofvet af modifikationer eller
ändringar i nu gällande sätt att tillämpa principen i vissa stycken.
Beredningen har dervid icke kunnat hylla den uppfattning att genom
nuvarande lagstiftning och särskild!, 1824 års förordning vore en gång

för alla och för all framtid faststäldt ett slags maximum af tvångsrätt,
hvilket väl finge inskränkas, men icke öfverskridas. Att fastläsa lagstiftningen
vid en längesedan förfluten tids förhållanden kan icke vara
lämpligt. Vill man befordra jordbruksnäringens utveckling, måste man
ock följa den i dess fortsatta framåtskridande.

Beredningen har derföre, då under tidernas lopp, såsom exempelvis
i fråga om invallning, nya sakförhållanden yppats, hvilka ej varit
i den äldre lagstiftningen förutsedda, men enligt Beredningens åsigt
påkalla tillämpning af enahanda rättsregler, som redan äro i dermed
jemförliga fall gällande, ej tvekat att föreslå lagbestämmelser i sådant
syfte, äfven med fara att anses derigenom hafva utsträckt tvångsrätten.
Lika litet har Beredningen tvekat att, för vinnande af en mera rättvis
fördelning af dikningsskyldigheten, flytta en del af bördan från dem.
som nu ensamme äro dermed belastade, till andre, som utan giltigt
skäl äro derifrån befriade, äfvensom att i fråga om lösen af vattenverk
borttaga vissa inskränkningar, hvilka visat sig vara öfverflödiga
eller oskäligt betungande. Att dock äfven vissa modifikationer i bestående
tvångsrätt ansetts beliöfliga framgår exempelvis af förslagets
bestämmelser i fråga om sjösänkning, om utsträckt rätt att afsåga sig
deltagande i kostnaden för dikningsföretag, om ersättning för intrång
m. in.

f öfrigt har Beredningen, så vidt möjligt varit, sökt att i sitt
förslag fasthålla den bestående rättens grunder, dervid Beredningen
i många delar omfattat samma åsigter som den senaste komitéen,
hvars förslag torde för alla, som intressera sig för ämnet, vara så
kändt, att endast i några vigtigare fall öfverensstämmelsen eller olikheten
emellan de båda förslagen behöfver angifvas.

Med afseende å den mångfald af praktiska frågor, som vid ämnets
behandling bort uppmärksammas, har Beredningen, innan förslaget
företogs till slutlig granskning, låtit första utkastet under hand
komma till ett större antal sakkunniga och erfarna personers känne -

dom och haft tillfredsställelsen att af många bland dem emottaga upplysningar,
hvilka kunnat vid arbetet tillgodogöras.

1 Kap.

Nu gällande Den svenska lagstiftningen i fråga om befrämjande afjordstorr lagbud.

läggning utgöres, såsom bekant är, af två hufvudsaklige delar, af
hvilka den ena afser dikning i inskränkt mening eller sådan, som klätt
hänföra under de i 6 kap. Byggningabalken gifna föreskrifter, och
den andra omfattar de stadgande!!, hvilka i Kongl. förordningarna
den 20 Januari 1824 och den 30 November 1841 äro gifna för att
möjliggöra eller underlätta aftappning eller sänkning af sjöar äfvensom
förändring af andra naturliga vattendrag, samt all annan dikning
eller vattenafledning, som, utan att kunna hänföras under den i Byggningabalken
afsedda dikning, är nödig för torrläggning af jord, deri
två eller flere ega del.

Samtliga dessa bestämmelser, ehuru i många hänseenden sins
emellan olika, hvila dock å en gemensam grund. Till följd af naturens
lagar måste det å eller under jordytan befintliga vattnet, hvilket
sättes i rörelse af markens eller de undre jordlagrens lutning, söka
aflopp genom nedanför liggande jord till dess de rinnande vattnens
gräns — hafvet — uppnås. Häraf måste ock såsom ett naturligt servitut
följa skyldighet för den nedanför belägna jordens egare att ej
lägga hinder i vägen för vattnets fria afrinnande ofvanifrån, och enligt
den uppfattning, som gjort sig gällande inom den svenska rätten,
har denna skyldighet ej varit inskränkt till det vatten, som uteslutande
till följd af naturens egen åtgärd nedrunnit, utan afsett jemväl
det fall att afledning åstadkommits genom konst. Erkännande den
öfre jordegarens rätt att inom eget område vidtaga de åtgärder, som

för jordens torrläggning anses lämpliga, och att för sådant ändamål
samla vattnet i diken och leda dessa till den punkt, der nödigt fall
kan erhållas, uppställer vår lag följaktligen såsom allmän regel i det
privaträttsliga förhållandet emellan den öfre och den nedre jordegaren
att den senare ej må hindra vattnets aflopp.

Då emellertid en sådan helt och hållet negativ förpligtelse i allmänhet
icke kunde göra till fyllest, utan för det skadliga eller jordens
odling hindrande vattnets bortskaffande oftast erfordrades att genom
gräfning å den nedan liggande marken åt vattnet bereddes ett nytt
fullständigare aflopp, har den svenska rätten alltsedan äldre tider tilllika
för vissa fall stadgat skyldighet för den nedre jordegaren att sjelf
vidtaga eller deltaga i dylika positiva åtgärder .inom sitt område. Ur
dessa äldre stadgande!! -— för hvilka Beredningen till undvikande af
onödig vidlyftighet ej torde böra särskildt redogöra, då deras hufvuddrag
redan finnas angifna i de båda förut omförmälda vattenrättskomitéernas
utlåtanden — har lagstiftningen i ämnet småningom i de skeden,
söm betecknas af 1734 års lag samt 1824 och 1841 årens förordningar,
utvecklat sig till sin nuvarande ståndpunkt. Vid valet emellan
dikningsskyldighet för den nedanför liggande eller dikningsrätt för den
öfre markens egare antager den icke ovilkorligen och följ dugtigt den
ena eller andra principen, utan söker att efter omständigheterna jemka
dem emellan. 1 främsta rummet ordnas rättsförhållandet emellan delägare
i byalag sålunda, att ovilkorlig dikningsskyldighet ålägges dem i
förhållande till en hvars egor (6 kap. 2 § Byggningabalken), hvarjemte
föreskrifter meddelas (4 kap. 2 § Byggningabalken och Kongl.
Förordningen den 27 Februari 1858) om afloppsdike!^ storlek och utläggande
å oskift mark. I afseende åter å rättsförhållandet emellan
särskilda byar eller grannar utom byalag urskiljas tre olika kategorier
af dikningsskyldighet. Sålunda har i vissa fall (6 kap. 3 § Byggningabalken),
då fråga är om dike mellan grannars åkrar eller den ena
byns afdikade jord möter den andra byns diken, ovilkorlig diknivgs -

skyldighet blifvit påbjuden. I ett annat fall åter (samma lagrum), då
någon lägger dike genom sin redan såsom gärde eller äng brukade
jord, och annan bys äng, hjordavall eller annan byamark möter, har
eu vilkorlig dikning sskyldighet, beroende på dikningens nytta och nödvändighet
enligt domarens ompröfning, blifvit ålagd den nedanför liggande
jordens egare, hvilket synes innefatta att denne efter omständigheterna
antingen förpligtas att ensam eller med biträde af den
öfre jordegaren verkställa de för ändamålet nödiga arbeten inom sitt
egovälde eller ock till äfventyrs befrias från allt deltagande i arbetet,
i hvilken sistnämnda händelse således allenast dikning^''ätt är den öfre
jordegaren medgifven.

Slutligen i de fall, som afses i 1824 och 1841 års förordningar,
har ett nytt åskådningssätt gjort sig gällande. Då för åstadkommande
af vattenafledning jordegare ansågos böra erhålla rätt att lösa till sig
vattenverk, som vållade uppdämning, äfvensom att sänka sjöar och
andra vattendrag, var det uppenbart att dylika mera omfattande företag
icke kunde åstadkommas, om man utgick från ofvannämnda, på de
angränsande egornas kulturgrad beroende och allenast å rättsförhållandet
emellan två grannar tillämpliga grunder. 1824 års förordninguppställer
derföre följande regler, nemligen:

att all jord, som till följd af samma naturliga orsak är af vatten
besvärad och kan medelst gemensam vattenafledning förbättras, skall,
utan afseende å egoslag eller kulturgrad, utgöra en samfällighet för
afledningens åstadkommande;

att inom denna, af naturen danade samfällighet hvarje delegare
har rätt att fordra afledningens upptagande och de andres biträde
dervid; samt

att en hvar, som har nytta af det gemensamma arbetet, är pligtig
att i mån deraf vidkännas andel i kostnaden eller ock, om han ej vill
åtaga sig en sådan andel, i stället till de öfrige afstå sin anpart i den
vunna förbättringen, uppskattad i viss jordrymd.

Grundsatsen är här dikningsrätt för den, som påyrkar afledningen,
ovilkorlig dikning sskyldighet för den, som vill komma i åtnjutande
af den med företaget förenade nytta, samt expropriationsrätt emot den,
som undandrager sig att deltaga i kostnaden.

Genom 1841 års'' förordning utsträcktes samma grundsatser till
ett annat slag af vattenafledningsföretag. I två enskilda motioner vid
riksdagen 1840—1841 fästes uppmärksamheten derå att större dikningsföretag
och särskild!, sådana, som afsågo torrläggning af myrtrakter,
exempelvis de gotländska, ej kunde åvägabringas enligt då
gällande lag och författningar. I anledning häraf och under åberopande
af det förhållande att vattensamlingar funnos, hvilka helt och
hållet saknade aflopp och hvarå således stadgandena angående vattendrags
upprensning icke egde tillämpning, anhöllo Rikets Ständer
om utfärdande af eu allmän författning, som i fråga om fördelning
af kostnad för vattenafledning till beredande af samfällig jords odling
innefattade enahanda föreskrifter, som de i 1824 års förordning
gifna. Dåvarande Justitiekansler en, i ärendet hörd, erinrade
hurusom föreskrifter väl funnos gifna angående strömrensning, vattenverks
utrifning, sjösänkning, vattendrags fördjupning o. d., men deremot
saknades angående såväl skyldigheten att deltaga i det egentliga
odlingsarbetet, då detta måste för fleres gemensamma räkning
verkställas genom dikning och utgräfning af nya aflopp, samt rörande
fördelning af härför erforderlig kostnad, som ock huru förfaras skulle
då någon delegare vägrade att uti dylikt arbete eller kostnaden derför
deltaga, helst hvad 6 kap. Byggningabalken innehölle rörande
dikningsskyldighet i allmänhet icke afsåge så beskaffade gemensamma
odlingsföretag, som de omförmälda; och tillstyrkte Justitiekansleren
äfvensom Högsta Domstolen att föreskrift måtte meddelas att, då fråga
uppstode om vattenafledning för att såmedelst bereda odling af jord,
deri två eller flere eg a del, och sådan afledning pröfvades för jordens
förbättring nödig, kostnaden skulle fördelas å den jord, som

derigenom tillskyndades båtnad, och med motvillig delegare förfaras
enligt 1824 års förordning. I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed
utfärdades den 30 November 1841 ifrågavarande förordning, hvarvid
dock, enligt deri af Kong!. Magt gjordt tillägg, den inskränkninggjordes
att förordningen skulle eg a tillämpning endast å vattenafledning,
hvilken icke vore att hänföra till sådan dikning eller rensning
af vattendrag, som afsågs i 6 kap. Byggningabalken och Kongl. kungörelsen
den 28 December 1822. 1841 års förordning, ehuru uppenbarligen
egentligen föranledd af omtanke om de större dikningsföretagen
och särskilt myrtrakters afdikning, har således i sin slutliga
redaktion blifvit hållen i så allmänna ordalag, att den synes kunna
tillämpas å all slags afledning eller dikning, som icke är omnämnd i
6 kap. Byggningabalken, d. v. s. å sådan, som påyrkas, icke för redan
befintlig åker eller äng, utan för uppodlande af annan byamark till
åker eller äng, och detta utan all inskränkning i afseende å företagets
storlek, allenast två personer ega del i den jord, hvarom är fråga,
samt jemväl oberoende af den större eller mindre grad, hvari jorden
är af vatten besvärad. Enligt denna åsigt skulle följaktligen grunderna
för den dikning, som åsyftar nyodling, vara att finna i 1841 års
förordning, då deremot dikningen för den redan i kultur tagna jordens
tillbörliga häfd är i Byggningabalken faststäld.

Bland omförmälda lagbud hafva de, som äro inrymda i Byggningabalken,
företrädesvis framkallat yrkanden på förbättrad lagstiftning
i ämnet. Redan år 1824 hade lagstiftaren, på sätt ofvan är antyda
kommit till full insigt om nödvändigheten att för möjliggörande
och underlättande af jordens torrläggning bygga på väsentligen andra
grunder, än de dittills gällande. Rigtigheten af dessa nya grunder
blef efter sjuttonårig erfarenhet bekräftad genom 1841 års förordning
och har ej sedermera i någon väsentlig mån blifvit jäfvad.
Hvarken i riksdagarnes eller i andra offentliga förhandlingar kan man
spåra något missnöje med hufvudprinciperne för 1824 och 1841 års

förordningar och jordbruksstatistiken lemnar tillfredsställande vittnesbörd
om myckenheten och omfattningen af de företag, för hvilka. de
öppnat vägen. Under det att således å ena sidan någon meningsskiljaktighet
ej synes råda derom att dessa författningar inom området
för sin verksamhet väsentligen motsvarat det i raskt framåtskridande
stadda landtbrukets anspråk, synes å andra sidan en lika stor enighet
ega rum i den förkastelsedom, som uttalas öfver Byggningabalkens
bestämmelser om dikning. Genom Kongl. förordningen den 27
Februari 1858 gjordes visserligen ett försök att genom föreskrift om
större dimensioner å afloppsdike]! i stället för de alldeles otillräckliga,
som voro stadgade i 4 kap. 2 § nämnda balk, befrämja en mera
ändamålsenlig dikning. Att detta önskningsmål dock ej stod att vinna
på den då beträdda vägen framgick inom kort af den Riksdagens
framställning, som föranledde tillsättandet af den första vattenrättskomitén,
och har sedermera ofta framhållits vid de tillfällen, då ämnet
hos Riksdagen varit å bane. T synnerhet var detta fallet vid
1875 års riksmöte, då Riksdagen, såsom förut är anmärkt, för sin de!
antog en författning, deri Byggningabalkens stadganden om dikning
ändrades till närmare öfverensstämmelse med grunderna för 1824 och
1841 års förordningar, hvilka deremot ansågos kunna tills vidare lemnas
oförändrade.

Vid sådant förhållande har Beredningen, med stöd jemväl af de
upplysningar den erhållit af mera sakkunnige, kommit till öfvertygelsen
att den i omförmälda författningar nedlagda princip för dikningsskyldigheten
borde, såsom af erfarenhet pröfvad rigtig, bibehållas och
läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet. Beredningen har
derföre ställt för sig såsom sin hufvudsakliga uppgift att i de delar,
der nämnde princip redan är gällande, allenast söka afhjelpa de brister,
som blifvit i vissa mindre väsentliga stycken anmärkta, men att i fråga
om dikningen enligt Byggningabalken söka, så vidt möjligt vore, åt

Dikningsslcyldifllietcn

enligt förslaget.

samma princip bereda tillämpning i allt väsentligt för att dymedelst
afhjelpa de nuvarande erkända olägenheterna i sak och på samma
gång vinna en högeligen önskvärd enhet för lagstiftningen äfven i
formelt hänseende.

Härvid har Beredningen väl ansett sig ej böra lemna ur sigte
den utländska lagstiftningen i ämnet, men af den korta redogörelse
angående vissa delar af samma lagstiftning, som Beredningen här
nedan intagit, framgår att de utländska förhållandena, om de än i
många stycken lemna nyttiga anvisningar, dock i allmänhet äro så
väsentligen olika våra, att lagstiftningsarbetet hos oss är nästan uteslutande
hänvisadt till den erfarenhet, som kunnat vinnas inom vårt
eget land. Lyckligtvis är denna erfarenhet i synnerhet under senare
tider, då jordbruket gjort betj^dande framsteg i teoretiskt och praktiskt
hänseende, både rikhaltig och pålitlig. Naturförhållandena, jordens
värde och brukningsmetoderna äro visserligen i hög grad vexlande,
och svårigheten af frågans lösning ökas i ej ringa grad deraf att lagbestämmelserna
måste lämpas lika väl för skogsbygd som för slättbygd,
för landskap så olika sinsemellan, som Skåne och Norrland,
men olägenheterna af en partikular-lagstiftning för särskilda provinser
äro dock så påtagliga, att någon fråga derom ej lämpligen kan uppstå.
Dessa naturliga och provinciella olikheter göra det emellertid ännu
mera angeläget .att, med åsidosättande af allt tillfälligt och vexlande,
bygga lagstiftningen å allmängiltiga grunder.

Det är redan i det föregående antydt att de hufvudprinciper,
hvarå 1824 och 1841 årens författningar hvila, ansetts ega eu sådan
allmängiltighet, och Beredningen har således att här söka uppvisa att
det slag af vattenafledning, som afhandlas i Byggningabalken och som
i det följande för korthetens skull betecknas med benämningen »dikning»,
icke är så väsentligen olikt de öfriga slagen af vattenafledning,
att olika principer vid dem kunna och böra följas.

Härvid uppstår då först frågan huruvida den, som vill erhålla

dike, kan åtnöjas med dikningsräit öfver andras egor eller om dikning
skyldighet bör desse åläggas. Betraktar man frågan uteslutande
ur den enskildes synpunkt, lärer man ej kunna förneka teoretisk rigtighet
åt den åskådning, som i likhet med åtskilliga främmande lagar
inskränker den öfre jordegarens rätt dertill att han eger på sin bekostnad^
och emot ersättning för skada eller olägenhet upptaga dike
genom grannens nedanför belägna mark. En dylik rättighet afser
således endast att undanrödja det absoluta hinder, som den nedres
eganderätt lägger i vägen för den tillämnade afledningen, men i öfngt
betraktas företaget såsom en den öfre jordegarens enskilda angelägenhet,
hvars kostnad och risk han har att ensam bära.

Helt annorlunda måste uppfattningen blifva, om man äfven här
låter den allmänna nyttan, samhällets materiella förkofran genom jordbrukets
utveckling blifva eu af faktorerna för lagstiftningen i ämnet.
Under det idkare af andra industriel- i allmänhet kunna välja platsen
för sin verksamhet samt genom lättade kommunikationer och ångans
användande såsom drifkraft vunnit allt större frihet vid detta val, är
deremot jordbruksindustrien oeftergifligt bunden vid en viss jordfläck
och beroende af dess naturförhållanden och möjligheten att der tillgodogöra
naturens alstringskraft. 1 fråga om medlen att underlätta
detta tillgodogörande står det inom jordbruksvetenskapen fast att jorden.
måste tillräckligt och med omsorg afdikas för att lemna säkra
och rika skördar. Bortskaffandet eller förebyggandet af skadliga vattensamlingar,
som afkyla jorden, minska dess fruktbarhet och hindra den
rationella odlingen, måste föregå alla andra förbättringar af redskap,
gödningsämnen och. brukningssätt, om de å dessa nedlagda kostnader
skola leda till något gagn. Jordbrukets förkofran, dess förmåga att
fullständigt afvinna jorden afkastning och göra det kapital och arbete,
som nedlägges i jordbruksnäringen, fruktbringande i högsta möjliga
grad är således ytterst och egentligen beroende på jordens afdikning.
Skulle nu den företagsamme jordbrukaren, som vill åstadkomma af -

Jordegarnes

inbördes

nytta.

dikning, dervid hänvisas endast till sina egna tillgångar och tvingas
att inom andras område utföra dikningsarbete utan att desse behöfde,
äfven om de hade nytta deraf, vidkännas någon del af kostnaden,
skulle mången gång ett nyttigt dikningsföretag, i stället för
att uppmuntras och befrämjas, hindras att komma till stånd. Li det
allmännas synpunkt är det också fullt ut lika vigtig^, om ej vjgtigare,
att den jord, som redan blifvit något, men otillräckligt afdikad, genom
fullständig afdikning göres tillgänglig för den högsta möjliga kultur,
som att den hittills helt och hållet vattendränkta jorden öppnas för
nyodlingen. Vid sådant förhållande och då en enligt billiga grunder
bestämd dikningsskyldighet i så måtto skiljer sig från de fleste andra
tvångsrätt^-, att den förpligtade alltid sjelf har nytta af fvånget,
torde man således ej behöfva hysa någon tvekan om rättmätigheten
af ett dylikt ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt, under förutsättning
att tvångsrätten noggrant begränsas till hvad för ändamålet
är oeftergifligt nödigt och missbruk deraf förebyggas. För
tvångsrättens praktiska nödvändighet talar det allmänt erkända förhållande
att jordbruket i vårt land, oaktadt betydande framsteg, ännu
lemnar mycket öfrig! att önska i fråga om jordens torrläggning.

Då man derefter går att söka grunden för två eller flere jordegares
inbördes skyldighet i fråga om dikning, som för "någonderas
jord fordras, hänvisa sjelfva naturförhållandena på den inbördes nyttan
såsom den på en gång rättvisaste och mest praktiske gradmätaren,
-öfverallt är marken genom mer eller mindre märkbara höjder fördelad
i dalar, der det vatten, som till följd af nederbörden eller från källsprång
under jordytan besvärar jorden, småningom nedrinner till
bäckenets botten, derifrån det vidare söker sitt aflopp i den rigtning,
som af markens lutning och möjligen mötande hinder bestämmes.
Hvarje sådant bäcken utgör en naturlig samfällighet, förenad genom
det gemensamma intresset att vattnets aflopp ordnas på lämpligaste
sätt, enär hvarje hinder i större eller mindre mån återverkar på den

ofvan liggande marken och utsätter den för olägenheten af att skadas
eller besväras af det qvarstannande vattnet. Alla, som lida af denna
olägenhet, hafva ock i samma mån fördel af att den undanrödjes, och
.förpligtelse!! att dervid medverka innebär således icke något annat än
att hvarje enskild jordegare tillgodoser sitt eget bästa, dervid understödd
af de öfrige delegarne i samfälligheten. Sedt ur denna synpunkt
bör således i denna de] af den defensiva vattenrätten rättsförhållandet
icke inskränkas till det enkla emellan två grannar, utan blifva det
vidsträcktare emellan alla, som af det gemensamma intresset sammanföras
till ett grannelag eller eu samfällighet, äfven om icke allas egor
genomskäras af diket eller omedelbart stöta dertill.

Rigtigheten af detta åskådningssätt är redan fullständigt erkänd
i det fall att ett naturligt vattendrag, eu sjö eller annan stadigvarande
vattensamling finnes i dalgångens eller bäckenets botten. Alla
jordegare, som hafva nytta för sin jord deraf att vattenhöjden i ett
dylikt vattendrag sänkes och möjlighet till åstadkommande af aflopp
beredes, äro i mån deraf pligtige att deltaga i kostnaden, ehvad deras
egor ligga fjermare eller närmare till vattendraget. Då nu genom
upptagande af ett artificielt vattendrag — diket — alldeles samma
ändamål vinnes, som genom fördjupning af det naturliga vattendraget,
torde icke heller någon skilnad böra göras i fråga
eller andra åtgärden intresserade jordegarnes inbördes skyldighet att
deltaga deri efter nyttan, ehuru visserligen i andra hänseenden skilnad
emellan de olika företagen må vara af nöden. Ehvad i dalgångens
botten vattnet flyter tillsammans i en å eller, utan att bilda ett vattendrag,
silar sig fram genom sidlända ängar, hafva alla, som eg a jord
å dalens sluttningar, samma intresse att aflopp beredes. Det har visserligen
blifvit anmärkt att bestämmelsen derom att, der flere hafva
nytta af dikningen, dikningsskyldigheten skall på en gång delas emellan
dem alla, vore obillig för det fall att några af delegarne för det
närvarande ej ville i diket afleda vatten och således icke komme att

.54

Uppskattninfj
af
nyttan.

omedelbart få nytta af dikningen. Men dervid bör dock, på sätt andra
vattenrättskomitén, hvars förslag innehöll en dylik föreskrift, anfört,
med skäl erinras att denna föreskrift innefattar en af de väsentligaste
fördelarne af eu ny lagstiftning i ämnet, emedan större afdiknings-,
företag genom en rättvis fördelning af kostnaderna på alla, som af
företaget hemta nytta, nödvändigt måste befrämjas, och att, då i många
fall nytta af dikningen torde inträda utan vidare åtgärd i afseende på
odling och dylikt, rättvisan kräfver att fördelen motsvaras af någon
skyldighet.

Tvekar man således icke att såsom grund för dikningsskyldighetens
bestämmande fastställa deltagarnes inbördes nytta, ligger det
uppenbarligen största vigt uppå att någon villfarelse i fråga om hvad
med nytta i detta fall bör förstås ej må ega rum. Af det ofvan sagda
framgår uppenbart att dermed hufvudsakligen afses möjligheten till jordens
mer eller mindre fullständiga torrläggning till det djup, som ansetts
gagneligt och nödigt. Nyttan är i främsta rummet den, att de hinder,
som bristande affall eller andra naturförhållanden lagt i vägen för
vattnets afrinnande, undanrödjas. Det är följaktligen endast det för
alla lika nödvändiga afloj>psdiket, som är föremål för det gemensamma
arbetet; åt den enskildes egen omsorg måste deremot alltid öfverlemnas
att inom sina egor verkställa den ytterligare afdikning, som, möjliggjord
genom afloppsdike^ erfordras för att i odUngsdiken i eller under
jordytan samla och till afloppsdiket afleda det vatten, som från
kringliggande höjder, från källdrag eller efter nederbörd besvärar hans
jord. Den omständighet huruvida han begagnar eller icke begagnar
tillfället att sålunda förbättra sin jord får icke tagas i beräkning.
Nyttan för jordegaren är således, närmare bestämd, det högre värde,
hvartill hans jord med hänsyn till dess läge och naturliga beskaffenhet
kan skattas till följd af den möjlighet till högre kultur, som genom
vattenafloppets ordnande beredes. En sådan uppskattning förutsätter
till en början undersökning af jordens större eller mindre bä -

rande förmåga i dess af vatten besvärade skick och den afkomst, som
under vanliga förhållanden kunnat deraf påräknas. Vidare måste tagas
i betraktande jordens antagligen blifvande skick efter vattnets bortskaffande
och den bördighet, som då kan uppkomma till följd af jordens
naturliga beskaffenhet till matjord och alf samt möjligheten af
dess mer eller mindre fullständiga torrläggning. Af jemförelsen emellan
dessa förhållanden framgår jordförbättringens eller nyttans uppskattningsvärde.
Häraf är nu tillika uppenbart, att, om inom det område,
der afdikningen är afsedd att verka, förekomma egor, som antingen
till följd af sitt högre läge eller redan verkstäld afdikning ej vinna
någon dylik förbättring, dessa uteslutas ur samfälligheten, likasom all
mark, hvilken utgöres af impedimenter eller eljest är så oländig eller
ofruktbar, att den icke är mottaglig för någon förbättring. Uppenbart
är också att den, hvars egor äro så belägna, att vattnet derifrån kan
med större fördel afledas åt annat håll, ej heller bör intvingas i samfälligheten.

Med ofvan anförda åsigter om ändamålet med afdikning står den
uppfattning, som gjort sig gällande i 1734 års lag, i bestämd motsats
i de fall, då den gör dikningsskyldigheten beroende endast afjordens
redan befintliga kultur. Ur privaträttslig synpunkt måste det erkännas
vara en föga tillfredsställande grund att jordegarnes inbördes rättigheter
och skyldigheter bero på egornas häfd och således vexla efter
hvarje ombyte deri, blifva olika om utmark rödjes till äng, ängen
plöjes till åker eller åkern lägges igen till äng. Erfarenheten har jemväl
ådagalagt att jordegare understundom, genom odlingsdikens upptagande
och åkertegars upplöjande så godt sig göra låtit uti en i saknad
af vattenaflopp till odling otjenlig mosse, sökt gifva mossen sken af
att vara åker i ändamål att derigenom kunna påtvinga egaren af en
angränsande åker dikningsskyldighet. Olägenheten af en dylik obestämdhet
i fråga om grunden för dikningsskyldigheten har i ej ringa
mån ökats derigenom att i afseende jemväl å dikningsskyldighetens

omfattning- skiljaktiga meningar råda. Olika tolkningssätt hafva nemligen
yppats i fråga om stadgandet i 6 kap. 3 § Byggningabalken att,
då bys diken möta annan bys diken, hvar skall gräfva upp för sig
genom sina egor. En del domare hafva ansett att en jordegare, hvilken
a-enom sin åker anlagt afloppsdiken af de dimensioner, som för
diken inom byalag^ äro föreskrift^, icke kunde derutöfver förpligtas
att utvidga sina diken till de dimensioner, som med afseende å den
öfre markens behof vore erforderligt, utan endast hade skyldighet hålla
sina gamla diken vid magt. Med en sådan tydning har således ingen
utväg funnits att på laglig väg förvärfva sig aflopp för vattnet i den
händelse att det ej annorledes än genom främmande åker kunnat afledas
och der befintliga, lagligen beskaffade afloppsdiken ej vant för
ändamålet tillräckliga. Åkerjorden skulle sålunda ofta hafva legat som
ett oöfvervinnerligt hinder för nyodlingen. Andra hafva deremot tilllämpat
samma lagrum äfven å nya dikningsföretag, hvilket åter haft
till påföljd att i många fall en oskälig tunga lagts å åkerjordens
egare. Sålunda skulle en person, som redan fullständigt underdikat
sin jord, tvingas att icke allenast bekosta upptagandet genom samma
jord af ett nytt dike uteslutande till grannens nytta, utan ock till
följd deraf utan ersättning upprifva och omlägga sina förra arbeten
med äfventyr att derunder gå miste om påräknad gröda.

Den uppfattning, enligt hvilken dikningen göres beroende af de
angränsande egornas kulturgrader, var dock förklarlig under en förfluten
tid, då de olika egoslagen åker och äng utgjorde två temligen
noggrant begränsade och föga förändring, underkastade delar af egoväldet
inom de gamla odalbygderna, och nyodlingar der voro jemförelsevis
sällsynta. Åkern var nästan uteslutande använd för sädesodling,
och i anseende till den rikliga tillgången å naturlig äng var
ej af nöden att särskilt odla de för husdjuren beliöfliga foderväxter.
Men häri har eu väsentlig förändring inträdt. I mån af folkmängdens
ökning har en allt större del af den odlingsbara jorden blifvit lagd

under plogen, och allt efter som foderförrådet från de naturliga ängarna
och betesmarkerna till följd deraf minskats har odlingen af
foderväxter ökats och de fördelar ett Väl ordnadt och efter jordmånen
afpassadt vexelbruk medfört i större afkastning af ladugårdarna samt
säkrare och rikare sädesskördar blifvit allt klarare insedda. Då nu
ändamålet med dikningen måste vara att bereda möjlighet till en
högre kultur, att, i den mån naturförhållandena det medgifva, förändra
kärret till äng eller ängen till åker eller den dåliga åkern till god,
ligger det för öppen dag att den tillfälliga odlingsgrad, hvari jorden
befinner sig, då fråga om afdikning uppstår, icke kan i och för sig
utgöra en lämplig grund för bedömande af företagets nytta, utan att
derjemte och hufvudsakligen den blifvande förbättringen måste tagas
med i räkningen. Denna åsigt har ock blifvit med full klarhet framstäld
af de båda vattenrättskomitéerna äfvensom i de vid 1874 och
1875 års riksdagar behandlade lagförslag om dikning, och genom
samma åsigts antagande bortfaller det väsentligaste af de kännetecken,
hvarigenom i nu gällande lag dikning och öfriga slag af vattenafledning
åtskiljas.

I sammanhang med frågan om nyttan såsom grund för diknings- Bikningsskyldigheten
erfordras dock ytterligare bestämmelser om beskaffeu- begränsning"
heten af och gränsen för samma skyldighet. Erfarenheten har ådagalagt
att en torrläggning till fyra fots djup i allmänhet är tillfyllestgörande
för jordens odling. Derutöfver bör då rätten att påfordra
dikning af grannar ej sträckas. Visserligen har det blifvit anmärkt
att i några delar af vårt land, exempelvis de norrländska bygderna,
eu torrläggning af ända till fem fots djup vore med afseende å naturförhållandena
i vissa fall nödig och att således nyssnämnda maximum
vore för lågt. Men i motsats dertill har också blifvit uppgifvet att
samma maximum vore för högt, enär på andra ställen en torrläggning
til! allenast tre fots djup skulle vara det mesta, som erfordrades.

Några giltiga skäl att frångå den redan i nu gällande lagstiftning

framträdande samt i vattenrättskomitéernas och Riksdagens lagförslag
bestämdt uttryckta åsigten att maximum borde sättas till fyra fots
djup torde emellertid icke hafva förekommit. Icke heller lärer det
vara rådlig^ att, såsom understundom blifvit yrkadt, utelemna ur lagen
hvarje bestämmelse om torrläggningens djup och öfverlemna till
pröfning i hvarje särskild!, fall huru dikningsskyldigheten i detta hänseende
borde begränsas. I sådan händelse skall säkerligen i saknad
af en ledande grundsats gränsen komma att sättas så godtyckligt, att
det lika ofta komme att inträffa att torrläggningen blefve ofullständig
som att den sträcktes öfver det nödiga.

Ur det nu anförda framgå såsom grundsatser i fråga om dikningsskyldigheten
:

att vid dikningsföretag en hvar intressent eger rätt fordra att
det dike, i hvars upptagande han måste deltaga, göres så, att hans
egen jord kan torrläggas till fyra fots djup; men

att hans deltagande i företaget ej må till fromma för de andra
intressenterne sträckas utöfver livad som är nödigt för hans egen jords
torrläggning till nämnda djup.

Den förste af dessa grundsatser innefattar naturligen icke att
vid hvarje dikning jorden ovilkorligen skall torrläggas till fyra fots
djup. Uppenbarligen bör det stå en hvar öppet att nöjas med det
mindre djup, som han till äfventyrs finner för ändamålet tillräckligt.
Dervid kommer då att bero, derest ej någon annan deltagare för sin
jords ändamålsenliga odling och för att undgå den onödiga kostnad
och omgång, som uppstår -om diket, från början otillräckligt för honom,
måste inom kort tid utvidgas eller fördjupas, påyrkar att diket med
ens må bringas till det djup och de dimensioner i öfrigt, som tillfredsställa
framtida behof af vattenafloppets reglering. Häri ligger nu
den säkraste garantien för en fullt ändamålsenlig, och planmessig afdikning.
Hvad särskild! beträffar täckdikningen, om hvars önskvärdhet

något, tvifvel ej kan råda, är det största medgifna afdikningsdjupet
oeftergiflig^ Såsom bekant måste sugdikena upptagas till ett djup af tre
och en half till fyra fot för att kunna tillräckligt sänka vattenståndet i
jorden och ej blifva åtkomliga för frost eller skadas vid den djupare bearbetning
och afluckring af jorden, som bör verkställas efter täckdikningen.
De öppna diken, hvilka skola afföra vattnet från täckdikena, måste naturligtvis
tagas så mycket djupare, att de kunna göra detta obehindradt
och dessutom framsläppa det dagvatten, som vid starkare nederbörd
eller hastig snösmältning samlas i dem.

Men utöfver hvad nu angifvits synes det ej ens möjligt att
meddela lämpliga bestämmelser huru diket skall vara beskaffadt till
storlek och form för att uppfylla sitt ändamål. Det tekniska utförandet
af arbetet måste rättas efter omständigheterna i hvarje särskildt
fall och i händelse af tvist ankomma på pröfning af de myndigheter,
som hafva att handlägga dylika frågor. Dikets storlek bestämmes i
främsta rummet af den vattenmängd, som skall bortföras, och vidare
af den lutning, som kan gifvas åt dikets botten. Ett mindre dike
med stark lutning kan bortföra samma vattenmängd på samma tid som
ett större, om detta senare har sämre fall. Dikets djup från dess öfverkant
till bottnen måste ock, då jordytan är vågformig, oupphörligt
vexla efter ytans höjning eller sänkning. Dikets form måste jemväl
rättas efter jordmånens beskaffenhet Sålunda böra dikets öfre bredd
och sidornas lutning mot bottnen göras olika om jordmånen är hårdare
eller lösare. Vid sådant förhållande äro naturligtvis bestämmelser
om vissa dimensioner å vissa slag af diken icke allenast obehöfliga,
utan rent af vilseledande. Särskiljandet af dikena i aflopps- och
skårdiken torde ock kunna såsom onödigt för framtiden bortfalla. Att
vid afdikning af vattensamlingar eller i hög grad vattendränkt mark
särskilda försigtighetsmått eller inrättningar kunna blifva nödiga till
förekommande af öfversvämning å nedan liggande mark är deremot en

Dikningsarbetets
fördelning.

omständighet, hvilken icke får vid det tekniska anordnandet af sådan
afdikning förbises.

Ur de här ofvan angifna allmänna grunderna låta ock de speciella
reglerna för dikningsarbetets eller dikningskostnadens fördelning
emellan flere intressenter med lätthet härleda sig. Ingen är skyldig
att deltaga i dikning, som göres å mark, som ligger ofvanför hans
egen. Den jordegare, hvilken vid sin egogräns erhåller det för jordens
torrläggning till bestämdt djup nödiga fall för vattnet, har icke
i allmänhet, utan allenast vid nyssnämnda afdikning af vattensamlingar,
som kunna vålla öfversvämning, någon förpligtelse att biträda
grannen nedanför med vattnets vidare fortskaffande, Erhålles ej det
nödiga fallet vid rålinien, måste diket för att uppfylla sitt ändamål
dragas vidare in på nedan liggande egor till den punkt å jordytan, der
tillräckligt fall erhålles. Å sträckan emellan rålinien och nämnda punkt
skall, om jemväl den, å hvars egor samma sträcka faller, kan anses
hafva njflta af diket med det djup det sålunda erhållit, arbetet fördelas
emellan den öfre och den nedre grannen. År nämnda djup
otillräckligt för den senares behof, måste han sjelf bekosta dikets
fördjupande. På enahanda sätt bestämmes för den intressent, hvars
egor icke omedelbart genomskäras af eller stöta intill det gemensamma
afloppsdike^ hans delaktighet deri. Denna delaktighet vidtager
ifrån den punkt, der hans enskilda dike träffar eller, om det ej genast
upptages, beräknas skola vid dess framtida upptagande träffa det
gemensamma afloppsdike^ och fortfar till den punkt å det sistnämnda,
der det för hans jord nödiga fall slutligen erhålles. Sedan sålunda
för en viss sträcka af diket blifvit utrönt hvilka jordegare böra i arbetet
deltaga och efter hvad grund detta deltagande bör ske, möter
naturligen ingen vidare svårighet att uträkna och på marken utstaka
en hvars dikeslott. Dervid måste dock tillika tagas hänsyn till mar -

kens beskaffenhet och arbetets deraf beroende kostbarhet, så att t. ex.
om två jordegare skola upptaga lika stor längd af diket, men vid utstakningen
befinnes att den ene å sin sträcka måste verkställa stensprängning,
men den andres anpart framgår genom lös jordmån, en
skälig jemkning göres.

Sådane äro de hufvudgrunder, hvarå det nu afgifna förslagets
bestämmelser om dikningsskyldigheten hvila. Efter Beredningens uppfattning
äro de, rigtigt och med sakkännedom tillämpade, egnade att
befordra en ändamålsenlig och omfattande afdikning. Under det att
enligt 1734 års lag den jordegare, som vill afdika sin jord, inskränkes
i sin företagsamhet genom hinder, som ej af honom kunna undanrödjas,
skulle han nu i stället erhålla biträde af alla, som hafva
nytta af diket. Denna skyldighet till gemensamt biträde innefattar
naturligtvis eu kraftig maning till den enskilde att åt företaget gifva
den största möjliga utsträckning och fullständighet. Man kan då hoppas
att vattenafloppet för den naturliga samfälligheten ordnas en gångför
alla så, att i stället för de ofta planlöst och på måfå anlagda diken,
som enligt 1734 års lag lätteligen kunde uppkomma, då endast
en eller två af grannarne hade att sins emellan afgöra saken, en
verklig reglering, som äfven tillgodoser framtidens kraf, kommer till
stånd. De smärre dikningarna äro naturligtvis berättigade när någon
anledning till företagets utsträckning ej förefinnes. Men är en sådan
anledning för handen, lärer det vara obestridligt att de större afdikningsföretagen
blifva ändamålsenligare och, relativt till fördelen, jemväl
billigare i den mån kostnaderna fördelas på flere. Fördelen ur
nationalekonomisk synpunkt är jemväl uppenbar. Har vattenafloppet
för en samfällighet blifvit väl ordnadt, lärer det i allmänhet ej dröja
innan äfven de intressenter, som från början, icke insågo nyttan deraf,
skynda att genom bättre skötsel af sin jord bereda sig fördel af den
åtgärd, till hvilken de lemnat bidrag.

Arbetets
planmessighet
och prisbillighet.

Afsägelse af Men huru rigtig grundsatsen att hvarje jordegare vid dikning

dikning, berättigas att fordra biträde af sina grannar i mån af nyttan än må
vara, uppstår dock frågan om ej, till förekommande af missbruk eller
ekonomiska olägenheter, ett korrektiv jemväl vid dikning må erfordras
af enahanda slag, som den vid andra vattenafledningsföretag enligt
1824 och 1841 års förordningar jordegaren medgifne rätt att undandraga
sig deltagande i kostnaden genom att i stället afstå jord,
till värde svarande mot den förbättring hans egor vunnit. En sådan
rätt bär sin naturliga grund deruti att den omedelbara nyttan och
kostnaden vid dylika företag äro två skilda sidor af saken. Nyttan
af ett företag kan vara stor och obestridlig, vidsträckta af vattnet
öfversvämmade sträckor kunna göras tjenliga för odling, sidlända egor
befrias från den fara, som genom frosten hotar skördarna, men till
följd af ogynsamma naturförhållanden, höga arbetspriser, skadeersättningar
och ofall af hvarjehanda slag kan det ändock inträffa att kostnaden
öfverstiger värdet af den jordförbättring, som för den närmaste
framtiden kan påräknas. I sådana fall uppstår för de i företaget deltagande
en ekonomisk förlust Så illa beräknade företag, som de nu
antydda, skola naturligtvis alltid höra till sällsyntheterna, då utan tvifvel
alla sakkunnige, som få befattning dermed, skola bemöda sig att
afstyra dem. Men äfven om företagen icke äro förlustbringande,
kunna fall förekomma, då den ovilkorliga skyldigheten att deltaga i
kostnaden kan blifva oskäligt betungande. Mången jordegare, som
genom företaget skulle göra en vinst, saknar för tillfället medel att
bestrida sin andel i utgifterna och har, oaktadt hans egendom stiger
i värde, ingen utväg att genom upplåning anskaffa hvad som brister.
För flertalet af jordegare stannar det icke heller vid den omedelbara
kostnaden för företaget, ty för att kunna draga fördel af denna kostnad
måste de vidkännas ytterligare utgifter för jordens afdikning och
upparbetande. Af sådana orsaker ordna sig de i företaget intresserade
naturligen i två grupper. Den ena består af dem, som påyrkat före -

taget eller eljest äro öfvertygade om dess fördelar samt sluta sig tillsammans
till ett bolag eller en förening för att anskaffa nödiga medel
till arbetets bedrifvande. Den andra gruppen utgöres åter af dem,
som af misstro till företagets gagn, fruktan för öfverdrifna kostnader
eller brist på penningar anse för sig förmånligt att hålla sig utom
aktivt deltagande deri och till följd deraf föredraga att utesluta sig
sj elfva från den möjliga vinsten. Ega de rättighet dertill emot att de
afstå jordförbättringen, blifver deras ekonomiska ställning densamma
föie som efter företaget. Den minskning i areal fastigheten undergått
genom utbrytning af så mycket jord, som motsvarar förbättringen, ersättes
genom det högre värde den återstående delen af jorden vunnit,
och egendomsvärdet i sin helhet är således oförändradt. De åter, som
utfört eller bekostat förbättringen, erhålla derför ersättning i den till
dem aftiädda jorden. Under sådana förhållanden kan man vara förvissad
att förlustbringande företag sällan skola komma till stånd eller
att åtminstone förlusten ej drabbar någon, som ej frivilligt iklädt sig
äfventyret. År företaget säkert och vinstgifvande, lärer ingen utan
verkligt nödtvång underlåta att tillegna sig fördelen; i motsatt fall
lmr han sig sjelf att skylla och måste erkänna billigheten af att vinsten
stannar i andra händer. För den obemedlade jordegaren, hvilken
endast af brist på tillgång låtit afhålla sig från att deltaga i kostnaden,
måste det otvifvelaktigt vara en högst väsentlig lättnad om
han genom att lemna ifrån sig en mindre del af sin jord kan bereda
sig möjlighet att behålla allt det återstående till oförminskadt värde,
i stället för att eljest till äfventyrs tvingas att låta hela hemmanet gå
i mät för kostnadens gäldande.

De ofvan angifne grundsatserne att ingen bör utan vederlag ega ftaiumdemed
att tillegna sig frukten af en annans arbete, men att icke heller nånon annan afled''

, .. , . # b oU11 ning.

bör kunna tvingas att till befrämjande af en annans enskilda intressen
vidkännas uppoffringar, som ej ersättas honom, äro höjde öfver allt
tvifvel i teoretiskt afseende. Den praktiska ändamålsenligheten af

ifrågavarande grundsatsers tillämpning enligt 1824 och 1841 års förordningar
är ock af erfarenheten tillräckligt vitsordad. Den enda
punkt, hvari någon tvekan kan uppstå, är således den huruvida vid
dikning förhållandena möjligen äro så olika dem vid de andra vattenafledningsföretagen,
att hvad som är lämpligt i det ena är olämpligt
i det andra fallet. Denna fråga har Beredningen efter inhemtande af
ett stort antal sakkunniga och erfarna personers omdöme ansett kunna
besvaras nekande.

Den första vattenrättskomitén deremot kände ej till någon afsägelse
vid dikning, icke ens om företaget var af den beskaffenhet,
som i 1841 års förordning afses. Den senare komiténs förslag innehöll
i 29 § att rätt till afsägelse medgafs då fråga vore om afdikning
af kärr, mosse eller annan vattendränkt mark, deri flere hafva del.
Riksdagens förslag år 1875, hvilket enligt rubriken endast afsåg den
dikning, hvarom stadgas i Byggningabalken, men dock tillika innefattade
bestämmelser angående afdikning af kärr, mosse eller annan
vattendränkt mark, innehöll ej något om afsägelserätt, hvilket således
hade till följd att, såsom i Högsta Domstolen anmärktes, alldeles likartade
afdikningsföretag kunde komma att bedömas antingen efter
1841 års förordning eller efter den af Riksdagen föreslagna nya lagen,
och således afsägelserätt i förra händelsen eg a rum, men i den senare
ej vara medgifven.

Skulle nu i fråga om eu så vigtig sak som afsägelserätten olika
regler fastställas vid dikning och vid alla de andra afledningsföretagen,
så lärer väl ock, på sätt jemväl inom Högsta Domstolen påpekades,
vara oeftergiflig! att en klart bestämd gräns emellan dem
utstakas. Härvid bör då märkas att, om de grunder för dikningsskyldigheten,
hvilka Beredningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den senare komiténs och 1875 års Riksdags förslag uppstält, blifva
godkända, den konstitutiva olikheten emellan dessa företag skulle,
hvad nämnda skyldighet angår, helt och hållet upphöra. Intet af de

kännetecken Byggningabalken i afseende å egornas kultu ( grad och
dikenas dimensioner angifvit skulle bibehållas. All jord är likstäld
och en enda norm för all slags afledning är gifven i afdikningsdjupet -till högst fyra fot. Den större eller mindre grad, hvari jorden är besvärad
af vatten, har intet vidare att betyda än att vissa särskilda
försigtighetsmått böra vid afledandet af större vattenmängd iakttagas.
Gradationerna hos jorden att vara af vatten besvärad, vattensjuk eller
vattendränkt och de olika benämningarna kärr, myr, mosse, ängsmyr,
kärräng m. m. torde ock vara alltför sväfvande för att användas såsom
kännetecken i det så ytterst vigtiga hänseende, hvarom nu är
fråga. Dessa olika gradationer vexla dessutom efter nederbörden. En
mark, som under ett regnigt år kan betecknas såsom vattendränkt,
skulle efter några mellankommande år, under hvilka nederbörden varit
mindre, till äfventyrs benämnas och anses på sin höjd vattensjuk. En
sjö eller ett rinnande vattendrag kan alltid med säkerhet igenkännas
såsom sådan, men i afseende å den vattendränkta marken lemnas ett
vidsträckt utrymme för det subjektiva godtycket, och i de tvifvelaktiga
fallen, der afgörandet beror på hvilket års vattenstånd man antager
såsom normalt, torde utgången knappast kunna på förhand beräknas.
Vidare bör ock tagas i betraktande att ofta midt ibland redan i kultur
tagen jord förekomma mindre insänkningar, der marken är kärrartad
eller vattendränkt. Att låta afsägelserätten blifva beroende af
den tillfälliga omständigheten, huruvida dikningen berör dylika mindre
kärr, hvilka icke i någon väsentlig mån inverka på kostnaden af den
ofvan liggande markens afdikning eller göra företaget äfventyrligt,
synes icke hvila på giltiga grunder. Dessutom torde ej böra lemnas
oanmärkt att, om den uppfattning af 1841 års förordning, som bär
ofvan vid redogörelsen för nämnda författnings tillkomst, blifvit. lemnad,
är rigtig, afsägelserätt skulle för närvarande ega rum vid nyodlingsföretag
i allmänhet, äfven om den ifrågavarande marken icke

kan hänföras under kategorien af kärr eller mosse. En sådan likställighet
af all nyodling synes ock hvila på den rationella grund, att
- egarne af den förut ej i kultur tagna jorden icke kunna få dikningskostnaden
ersatt utan att på jordens upparbetande använda ytterligare
kostnader och derföre böra ega att undandraga sig delaktighet i företaget
genom att afstå båtnaden.

Då sjö sänkes medelst upptagande derifrån af en ny afloppsgraf
eller medelst utvidgning, fördjupning eller rätning af ett derifrån
ledande vattendrag, måste det ofta inträffa att jemväl de nedanför sjön
belägna egorna vinna förbättring genom den nya eller tillökade afloppskanalen.
Enligt 1824 åis förordning, såsom dess stadgande!!
blifvit uppfattade af Beredningen och jemväl i praktiken tillämpade,
kan å nämnda egor läggas en, den sålunda uppkommande nyttan motsvarande
andel i kostnaden, så vidt den belöper på ifrågavarande
sträcka af kanalen, hvarvid dock egarne i likhet med alla andra intressenter
åtnjuta afsägelserätt. Enahanda är naturligen enligt 1841
års förordning förhållandet med de nedanför ett kärr belägna egor,
som genom den för kärrets torrläggning upptagna graf förbättras.
Huruvida de ifrågavarande jordegarne enligt senare komiténs förslag
skulle åtnjuta afsägelserätt framgår deremot ej med full tydlighet, men
antagligast synes att denna rätt enligt nämnda förslag ej skulle för
dem ega rum af det skäl att deras deltagande i företaget ansetts jemförligt
med den vanliga dikningsskyldigheten, hvarifrån befrielse ej
var i förslaget medgifven. Beredningen har i detta hänseende icke
funnit något skäl till afvikelse från gällande lag. Särskildt böra ock
härvid uppmärksammas de förvecklingar, som skulle uppstå genom
en dylik inskränkning i afsägelserätten. I det ofta inträffande fall att
en afdikning af kärrtrakter omfattar flera kärr med olika nivå, hvilka
genomskäras af en gemensam afloppskanal, skulle nemligen egarne af
den emellan två bland dessa vattensamlingar befintliga marken hafva
afsägelserätt i förhållande till den nedan belägna kärrmarken, men

sakna denna rätt i förhållande till den mark, som vore belägen ofvanför.
Ännu mera inveckladt kunde förhållandet blifva, om en dylik
regel skulle tillämpas vid eu på eu längre sträcka genom flere jordegares
mark verkstäld uppgräfning af ett i långsam dossering framgående
vattendrag.

Enligt Beredningens åsigt är dock äfven vid de slag af dikning,
der afsägelserätt ej ännu är medgifven, både rättvist och billigt att
den, som tvingas till deltagande i företaget, kommer i åtnjutande af
en dylik rätt. Visserligen är det antagligt att dikningsföretagen i allmänhet
blifva af mindre omfattning än de företag, som afses i 1824
och 1841 års förordningar. Dock kunna i synnerhet på större slättbygder,
dei- marken har blott en ringa lutning, äfven dikningsföretagen
antaga betydliga dimensioner och beröra många jordegares rätt. Det
bör härvid ej förgätas att det nu föreliggande förslagets bestämmelser
afse att uppmuntra just de större, planmessigt anlagda företagen.

De anmärkningar emot en sålunda utvidgad afsägelserätt, hvilka
kommit till Beredningens kännedom, afse också allenast de mindre dikningarna.
Det har blifvit påstådt att det vederlag i jord, som skulle
afstås till den, som verkstält dikningen, mången gång kunde blifva af
så ringa värde, att det ej ens motsvarade kostnaden för vederlagets
utbrytande. Vid sådant förhållande skulle det kunna befaras att någon
jordegare använde afsägelserätten under förhoppning att få åtnjuta
nyttan utan att behöfva såsom vederlag afstå jord, hvilket missbruk
kunde verka afskräckande från eljest nödig dikning. Såsom
botemedel emot ett sådant missförhållande har blifvit föreslaget att
vid dikning afsägelserätt skulle göras till undantag i stället för regel
och tillåtas endast i det fall att till följd af arbetets omfattning och
vederlagets antagliga storlek synemän eller domstol pröfvade lämpligt
föreskrifva att vederlag i jord Unge för båtnaden utgå. Enligt en
annan mening borde såsom dikning, der afsägelserätt ej finge ega
rum, anses den vattenafledning, som gjordes i ändamål att torrlägga

Afsägelserättens
möjliga
olägenheter
och medlen
deremot.

redan befintlig- åkei-jord eller förbättra äng eller utmål k utan att dock
göra den odlingsbar till åker, hvaremot såsom afledning, der afsägelse
vore tillåten, skulle anses om dikning gjordes för att till åker eller
äng uppodla utmark, kärr, mosse eller dylikt, d. ä. vid all nyodling.
Ingendera af dessa utvägar tiar synts Beredningen tillfredsställande.
Den förstnämnda livilar på den origtiga grund att den tillfälliga myckenheten
af den jord, som möjligen komme att afträdas, göres bestämmande
för individens skyldigheter och, utom det att det skulle vara
i allmänhet omöjligt att på förhand veta om och huru mycken jord,
som längre fram i tiden komme att afstås, skulle en dylik anordning
lemna allt för stort utrymme för godtycket och kunna föranleda dertill
att de mindre jordegarnes rätt undertrycktes till fördel för de
större. Den senare utvägen åter strider alldeles emot grunderna för
Beredningens förslag i öfrig! och lider af det fel, att den, som påyrkar
dikning, skulle få i sin magt att pålägga de öfrige i företaget
deltagande olika skyldigheter allt efter som han uppgifver det ena
eller andra ändamålet, samt skulle säkerligen föranleda till missbruk
och oreda.

Beredningen vill visserligen ej bestrida möjligheten deraf att
någon gång den areal, som till följd af gjord afsägelse kommer att
afstås, varder mycket ringa. Sådant kan dock likaväl inträffa vid större
företag, deri hundratals jordägare äro intressenter. De små och de
stora företagen kunna uppvisa samma blandning af olika egoslag såsom
åker, äng, utmark, mossar och dylikt. Jordförbättringens värden
äro lika vexlande vid båda och följaktligen äfven storleken af de jordremsor,
som skola utbrytas. Vådan kan således i båda fallen vara
densamma. Men på grund af de upplysningar Beredningen erhållit af
personer, hvilka nogsamt känna de mindre jordegarnes förhållanden
och åsigter, samt särskildt i det ämne, hvarom nu är fråga, ega mångårig
erfarenhet, har Beredningen kommit till den öfvertygelse att, om
än någon gång försök skulle göras att missbruka afsägelserätten, så -

dant likväl skall visa sig såsom ett högst sällsynt undantag. Här
likasom vid all annan lagstiftning torde eu dylik möjlighet ej böra
föranleda till upphäfvande af en eljest allmängiltig regel. Såsom
missbruk af afsägelserätten lärer väl icke kunna anses att den göres
gällande vid illa beräknade eller illa utförda företag, der nyttan icke står i
skäligt förhållande till kostnaden. Jordvederlaget må blifva aldrig så
ringa, så är dock afsägelse!! rättmätig, och förlusten, om någon sådan
uppstår, drabbar rättvisligen företagets upphofsmän. År företaget väl
beräknadt, nyttan rättvist uppskattad och ej oskäligt dyrköpt, lärer väl
deremot afsägelserätten nästan aldrig begagnas. I synnerhet hvad
åkerjorden angår, der arealen af hvad som skulle afträda» kan antagas
blifva minst, är väl ock allra minst sannolikt att afsägelse förekommer
utan tvingande skäl.

Men den säkraste. borgen emot missbruk af afsägelserätten ligger
dock i den hos svensken fast rotade kärlek till sin ärfda eller förvända
jord, en känsla, som hos de mindre jordegarne tvifvelsutan är
starkare än hos de större. När dertill kommer att, i samma mån
vederlaget är ringa, naturligtvis äfven det påräknade bidraget är af
mindre betydenhet, torde man ej ega skäl att allenast på grund af
mindre sannolika farhågor vika från eu anordning, som både ur rättens
och billighetens synpunkt eger full befogenhet. Då staten för materiella
intressens främjande ingriper i den enskildes sjelfbestämningsrätt
och egendomsförhållanden, är det lagstiftarens pligt att tillse det
uppoffringen ej göres större än ändamålet oundgängligt kräfver, och
ur denna synpunkt torde det knappast kunna bestridas att afsägelserätten
är ett oeftergifligt vilkor för rättmätigheten af den tvångsrätt,
hvarpå förevarande lagstiftning ytterst hvilar.

Det är redan i det föregående antydt att de gagneliga verkningarna
af de föreslagna bestämmelserna om dikning i väsentlig män
bero derpå att dikningsföretagen ledas af sakkunniga och erfarna personer.
Ett ytterligare vilkor är att denna ledning kan åstadkommas

Sakkunniges

biträde.

Hydrografisk
kartläggning.

för så billigt pris, att äfven den mindre jordegaren ej afskräckes ifrån
att söka den. Båda dessa fördelar stå redan nu till buds genom de
af staten aflönade landtbruksingeniörerne, hvilka genom de qvalifikationer,
som vid deras anställande fordras, äro företrädesvis lämplige
för ifrågavarande företag, och hvilkas anlitande medför ytterst ringa
kostnad. Efterfrågan å deras biträde är ock redan nu så stor, att de
med nuvarande antal svårligen kunna medhinna att i behörig tid lemna
det. Då nu de processuella bestämmelserna i förslagets 4 kapitel äro
uppstälda i syfte att bereda framgång åt det önskningsmål, att dikning
så mycket som möjligt bör föregås af en omsorgsfull och sakkunnig
utredning af naturförhållandena och kostnaderna samt utföras
efter en ändamålsenlig plan, lärer otvifvelaktigt en ytterligare ökad
dylik efterfrågan vara att förvänta, om förslaget derutinnan godkännes.
Vid sådant förhållande vore derföre högeligen önskvärdt om landtbruksingeniörernes
antal blefve i motsvarande proportion ökadt.

En annan åtgärd, hvarigenom en icke ringa besparing i kostnaden
för dikningsföretagen kan beredas deltagarne deri och en i
väsentlig män ökad säkerhet vid företagens anordning vinnas, har i
åtskilliga delar af landet blifvit af landstingen eller hushållningssällskapen
vidtagen. Sålunda har t. ex. Gefleborgs läns landsting
alltsedan år 1864 anvisat medel för upprättande genom sakkunniga
och lämpliga personer af ej mindre fullständiga kartor å de trakter
af länet, der myrutdikning och vattenaftappning kunde, särskildt med
afseende å trakternas frostländthet, anses vara nödiga, än ock förslag angående
sättet och kostnaden derför. De på sådant sätt vunna resultaten
mana till efterföljd på andra ställen. Genom samverkan af de
kommunala myndigheterna skulle eu kartläggning i hydrografiskt afseende
säkerligen utan särdeles stor svårighet kunna åstadkommas och
helt visst torde den rikligen återgälda kostnaderna derigenom att
många nyttiga företag skulle komma till stånd, hvilka eljest uteblifva, och

inånga företag, som nu i saknad af föregående undersökningar slå fel,
bringas till ett ändamålsenligt utförande.

Innan Beredningen öfvergår till en närmare redogörelse för bestämmelserna
i detta kap., torde till ytterligare belysning af förevarande
svårlösta lagfråga en kort framställning böra här inflyta angående
det sätt, hvarpå man i andra länder sökt att gifva en lösning
åt frågan i några delar, som erbjuda lämpliga jemförelsepunkter med
våra förhållanden.

Enligt Romerslca rätten medförde markens läge en naturlig skyldighet
för den, som egde lägre egor, att från högre belägen mark
emottaga vatten, som rann i naturligt lopp. Å andra sidan hade den
ofvanför liggande markens egare ej rätt att vidtaga någon åtgärd,
hvarigenom det ifrågavarande servitutet försvårades, och han kunde
således ej utan samtycke af den nedre jordegaren med konst afleda
vattnet från egna egor ner på dennes mark, än mindre upptaga dike
genom hans egor. Jordbrukets behof kunde emellertid ej tillfredsställas
genom dessa bestämmelser, och i Norra Italien, der jordbruket
redan tidigt erhöll en hög grad af utveckling, blef genom flere i början
af 13:de århundradet för Milano och dess område utfärdade lagar
servitutet för den nedre marken utsträckt att gälla äfven det med
konst genom de öfre egorna afladda vattnet, hvarjemte ovilkorlig dikningsrätt
medgafs den öfre markens egare. Dessa grundsatser hafva
sedermera upptagits i nu gällande främmande lagar, och enligt dem
är således dikningsrätt regel. Någon sådan dikningsskyldighet, som
enligt vår rätt är föreskrifven i vissa fall för den lägre markens egare,
känna deremot ej dessa lagstiftningar; de medgifva endast utväg för
jordegare att vid företag, hvilkas allmännyttighet blifvit af staten er -

Främmande

lagstiftnin gar.

känd, kunna tvinga annan jordegare att taga del i ett vattenafledningsföretag,
hvaraf denne har nytta.

I Tyskland gäller fortfarande i detta ämne för hvarje särskildt
land dess särskilda lag. Bland dessa partikularlagar torde de två
Bayerske vattenrättslagarne af den 28 Maj 1852 (Gesetz tiber die
Benutzung des Wassers, och Gesetz iiber die Bewässerungs- und
Entwässerungsunternehmungen zum Zwecke der Bodenkultur) vara
de vigtigaste, enär de utmärka sig genom sin fullständighet och
följ dugtighet samt derföre äfven fått tjena till förebild för efterföljande
lagstiftningsarbeten inom flere af de andra tyska staterna.
De Bayerske lagarne stadga förpligtelse för jordegare att under
vissa vilkor medgifva att vatten afledes öfver hans mark. Dessa
vilkor äro hufvudsakligen: att afledningen i väsentlig mån befrämjar
jords kultur; att ändamålet med afledningen ej kan vinnas genom att
för vattnets aflopp välja annan rigtning, hvarigenom mindre skada
vållas; att väsentlig skada ej tillskyndas egaren af den mark, hvarigenom
diket upptages, samt att skadeersättning gäldas innan företaget
börjas. År företaget af större omfattning, kan detsamma varda
af vederbörande myndighet förklaradt. för allmännyttigt, hvilket för
dem, som vilja åvägabringa företaget, medför åtskilliga förmåner, såsom
rättighet under vissa vilkor att till deltagande deri tvinga jordegare,
som komma att hemta nytta af vattenafledningen, äfvensom att
expropriera egendom, som utgör hinder derför. Beträffande förstnämnda
tvångsrätt märkes att den ej kan utöfvas, så vida ej egarne
af minst två tredjedelar af den vattendränkta marken förklarat sig
taga del i företaget. I kostnaden för vattenafledningens anläggning
och underhåll deltaga jordegarne efter arealen af den mark, som genom
företaget förbättras; dock att, der fördelen är olika för olika egor,
gradering af dessa eger rum. Kostnaden för underhåll af vattenafledningen
häftar vid den förbättrade jorden.

Eu af de nyaste lagar uti förevarande ämne inom Tyskland är

den för Vorpommern och Riigen den 9 Februari 1867 utfärdade “Vorf
luthsgesetz“. Enligt nämnde lag egen hvarje jordegare, som vill afdika
sin mark eller aftappa dammar eller sjöar, erhålla tillstånd att,
så framt jordens kultur genom företaget befrämjas, emot ersättningleda
vattnet genom öppna eller täckta diken öfver annans egor, dock
ej genom byggnader eller tomter. Egaren af den nedanför liggande
marken får begagna diket emot gäldande af motsvarande andel i dikningskostnaden.

I Frankrike är i fråga om vattenafledningsföretag genom “Loi
sur le libre öcoulement des eaux provenant du drainage“ af den 10
-Juni 1854 stadgadt, att jordegare, som vill afdika sin mark, är berättigad
att emot ersättning, som bör före företagets början utgifvas, afleda
vatten i öppna eller täckta diken genom den jord, som skiljer
hans mark från ett vattendrag eller annat ställe, der aflopp för vattnet
kan erhållas; dock må ej vattnet ledas genom annans byggnad,
trädgård, park eller annat dylikt område. Egare af den mark, genom
hvilken ledning för vattnet göres, är berättigad begagna ledningen
för torrläggning af sin mark. Denna rätt betingas af skyldighet dels
att gälda eu proportionel andel i ledningens värde, dels ock att deltaga
i underhållet af ledningen. Derjemte finnas i fråga -om aftappning
af kärr särskilda bestämmelser genom en lag af 1807 gifna för
de fall att staten finner kärrets aftappning nödig eller nyttig. I sådan
händelse kunna kärrets egare ej motsätta sig aftappningen. Verkställigheten
ombesörjes antingen af staten eller af den, åt hvilken
staten meddelar koncession å företaget. I förra fallet bekommer jordens
egare värdet af den vunna jordförbättringen, sedan afdrag skett
af kostnaden för aftappningen; i senare fallet delas samma värde mellan
jordegarne och koncessionären enligt grunder, som äro bestämda
i koncessionen. Jordegare, som ej vill gälda den å honom belöpande
andel i kostnaden för företaget, är berättigad vinna befrielse derifrån
genom att afstå jord till motsvarande värde. 10

Den engelska lagstiftningen i ämnet (The Land Drainage Act af
den 6 Augusti 1861) medgifver jordegare, som vill torrlägga sin
jord, rättighet att upptaga dike genom annans mark eller upprensa,
utvidga, räta eller annorledes förbättra der befintligt dike under vilkor
att den skada, som af diket vållas, kan med penningar ersättas. Underlåter
den, som upptagit diket, att sedermera underhålla detsamma,
är den, som upplåtit mark till diket, berättigad att ombesörja underhållet
och att hos den försumlige uttaga ersättning derför.

I Danmark innefattas lagstiftningen rörande ifrågavarande ämne
uti anordningen af den 29 Juli 1846 angående “Vands Afledning eller
Afbenyttelse till Jorders Forbedring“ samt lagen af den 17 Januari
1859, innehållande tillägg till och förändringar i nämnda anordning. Enligt
dessa författningar må jordegare, som vill från sin mark bortskaffa
vatten, men ej kan genom aftal med egaren af nedanför liggande
mark bereda sig rätt att leda vattnet öfver samma mark, vända
sig till vederbörande myndighet (synsmsend), som undersöker, om skäl
finnes till företaget samt huruvida den fördel, som deraf påräknas,
står i sådant förhållande till de olägenheter, som af företaget må kunna
tillskyndas andra personer, att dessa må mot sitt bestridande förpligtas
att tåla derför erforderliga anläggningar å sin mark. Befinnes
förhållandet sådant, tillätes företagets utförande samt meddelas erforderliga
bestämmelser om dikets läge och beskaffenhet, så ock om den
ersättning, som bör gifvas. Finnas andre än sökanden hemta nytta
af företaget, kunna jemväl desse förpligtas att taga del i kostnaderna
derför. Vid bestämmande af ersättning åt den, som upplåter mark
till diket, bör afseende fästas icke allenast å värdet af samma mark,
utan ock å den blifvande kostnaden för dikets underhåll. Detta åligger
nemligen alltid egaren af den jord, genom hvilken diket upptages.
Godtgörelse skall ock lemnas för all skada nämnde egare i följd af
företaget kan lida, såsom t. ex. försvårad brukning af jorden, för stor
torrläggning af vissa egoslag, ny- eller ombyggnad af broar o. s. v.

Ersättningsbeloppet fästställes att utgå antingen på en gång eller under
form af årlig afgift, för hvars behöriga erläggande säkerhet bör
ställas. Genom 1859 års lag hafva de angående vattenafledning genom
öppna diken gifna föreskrifter erhållit tillämpning äfven å täckdikning
(afsining), dock med några tillägg. Så stadgas att, om någon
vill genom sin mark leda vatten genom rör, det åligger honom att
om företaget underrätta egarne af högre belägen mark, Indika äro berättigade
fordra att, emot förpligtelse å deras sida att deltaga i kostnaderna,
anläggningen må göras så, att de kunna begagna sig deraf
för drapering af sin jord. Anlägges täckdikning öfver annan persons
mark, eger denne likaledes fordra att vid anläggningen hänsyn må
tagas till ■ att han sjelf önskar dertill ansluta drapering af sin mark;
börande vid ersättningens bestämmande afseende fästas vid den nytta,
som tillskyndas den främmande markens egare genom det tillfälle, som
beredes honom att samtidigt kunna drainera egen mark.

Enligt Norska lagen åt den 28 Juli 1824 är jordegare, som på
egen mark saknar aflopp för skadligt vatten, berättigad att upptaga
erforderliga diken öfver annans jord emot skyldighet dels att ersätta
denne för skada, som genom -företaget må honom tillskyndas, dels ock
att fortsätta dikningen så långt, att nedanför belägen mark, som tillhör
annan, ej skadas af vattnet. Jemväl underhållet af diket tillkommer
den, som diket upptagit. Skyldighet för egaren af den nedanför
belägna marken att i dikningen deltaga förefinnes ep 1 brist af öfverenskommelse
bestämmer vederbörande myndighet dikets läge, dimensioner,
tiden för dikets upptagande, beloppet af ersättningen samt
huru med dikesjorden skall förfaras.

för aftappning af kärr i ändamål af jords förbättring gälla enahanda
bestämmelser som för sjösänkning. Dessa innehållas i »Loven
ang. .Sinkning eller Udtapning af Indsper og Myrstrsekningar in. m.«
den 31 Maj 1848. Med afseende å de allmänna och enskilda intressen,
som kunna af dylikt företag beröras, är föreskrift meddelad att

för utförande deraf Konungens tillstånd erfordras. År sådant beviljadt,
följer deraf förpligtelse för enhvar att emot ersättning afstå den
för företagets utförande nödiga mark äfvensom tåla den skada, som
genom företaget kan honom tillskyndas. Pluraliteten bland jordegarne,
beräknad efter värdet af den jordförbättring, som företaget kommer
att för en hvar jordegare medföra, kan emot öfriges bestridande genomdrifva
företagets utförande; och må efter företagets fullbordan
jordegare, som deri ej tagit del. men genom vattenafledniugen fått
sin jord förbättrad, välja huruvida han vill afstå den förbättrade jorden
emot ersättning för dess ursprungliga värde eller ock behålla
samma jord emot gäldande vare sig af sin andel i kostnaden för företaget
eller värdet af förbättringen.

I Finland är genom Kejserl. förordningen den 23 Mars 1868 angående
vattenledningar och vattenverk ändring gjord i 1734 års lags
stadgande!! om dikning. '' Nämnda förordning berättigar jordegare att
genom öppna eller täckta diken afleda vatten från sina egor till derunder
belägna sjöar, strömmar eller andra naturliga vattendrag i den
rigtning, der dike med afseende å markens beskaffenhet lättast kan
framledas och derjemte för underbyggare medför minsta skada eller
olägenhet. Underbyggaren är berättigad till ersättning för den jord,
som till dikningen åtgår, derest gräfningen förorsakar honom skada
utan någon deremot svarande fördel. Till deltagande i gräfning och
underhåll är han förpligtad, i händelse diket kommer att lända honom
till verkligt gagn vid häfden eller till förbättring af egen jord. Grannar
och öfverbyggare, som begagna gemensamt afloppsdike, äro pligtig^
deltaga uti dess gräfning och underhåll i förhållande till den fördel
enhvar af vattnets aflopp hemtar. Vissa dimensioner äro föreskrifna
för öppna afloppsdike!!. Jordegare, som afleder vatten till annans
dike, är pligtig efter sin andel ersätta kostnaden för dikningen
samt deltaga i dikets framtida underhåll. Härförutom må erinras att
särskilda bestämmelser ej finnas meddelade för afledning af vatten

Iran kärr och mosse, hvadan ofvan omförmälda stadgande^ torde vara
tillämpliga jemväl å sådana vattenafledningar.

Härefter öfvergår Beredningen till redogörelse för de särskilda
bestämmelserna i 1 kap.

De i 1 § gifna bestämmelser afse det servitut, som i fråga om
vattens afledande för jordens odling och förbättring ligger å den mötande
jorden, nemligen dels att dess egare ej må hindra vattnets aflopp,
dels att denne skall vara pligtig att upplåta erforderlig mark;
och dessa stadganden stå i fullständig öfverensstämmelse med gällande
lag. Uppenbart är att denna rätt kan genom aftal inskränkas, såsom
då den ofvan liggande markens egare ingått öfverenskommelse att ej
afleda vatten öfver en viss nedan liggande ega, och förslagets 41 §
innehåller föreskrift angående tvist, som i sådant hänseende yppas.
Begränsningen af ifrågavarande rätt i afseende å dikes storlek framgår
af sista mom. i 3 §. Frågan huruvida detta servitut må vara beroende
deraf att dikningen göres der, hvarest vattnet haft sitt naturliga
lopp, förekommer till besvarande vid bestämmelserna i 4 § om
dikes läge.

De allmänna grunderna för dikningsskyldighetens fördelning efter
nyttan å alla de jordegare, hvilkas egor ingå i den naturliga samfällighet,
som är grundad å gemensamheten i vattenaflopp, hafva redan
i det föregående blifvit angifna. Då nyttan af ett dike icke är inskränkt
till dem, genom hvilkas jord diket upptages, utan sträcker sig
äfven till alla andra, hvilkas egor äro i förhållande till diket så belägna,
att detta utgör den lämpligaste afloppskanalen för vattnet från
samma egor, torde icke genom desses förpligtande att vidkännas eu
proportionerlig andel i kostnaden någon väsentlig utsträckning af den
redan i vår lag bestående tvångsrätt till biträde vid dikning kunna

anses ega rum. Tvångsrätten är i och för sig densamma; allenast
prestationerna äro rättvisare fördelade. Vilja egarne af den jord, som
icke omedelbart stöter till det föreslagna gemensamma afloppsdike!,
samtidigt med dettas upptagande uppgräfva de särskilda afledningsdiken,
som skola föra vattnet från deras jord ned i det gemensamma
diket, är deras skyldighet att till detta bidraga obestridlig. Enahanda
är förhållandet om diket dragés genom så lös och vattensjuk mark,
att vattnet utan särskild dikning i större eller mindre mån silar sig
ned till afloppsdike!. Men äfven i de fall, då först framdeles genom
särskild åtgärd den förbättring å jorden inträder, hvilken genom afloppsdike!
blifvit möjlig, lärer väl kunna anses otvifvelaktigt att jorden
just till följd al'' samma möjlighet betingar ett högre värde, än
den i saknad deraf skolat ega. Att befria eu jordegare från skyldigheten
att deltaga i diket allenast på den grund att han icke för närvarande
ville dit afleda vatten skulle vara föga rimligare, än att, då
en ny allmän väg skulle upptagas, medgifva honom befrielse från väghållningsskyldigheten
derföre att han ej genast ville bekosta sin enskilda
utfartsväg. Den praktiska olämpligheten af eu dylik befrielse
visar sig deri att den, som vill dika, mången gång skulle finna med
sin fördel förenligt att göra diket så inskränkt och så olämpligt för
alla andra, som det vore möjligt för honom. Att denna olägenhet
svårligen kan förekommas genom att för honom ställa i utsigt att någon
gång i framtiden, då desse andre vilja begagna diket, erhålla ersättning
af dem, har Beredningen tillfälle att söka visa vid 8 §.

Om emellertid någon utsträckning af tvångsrätten skulle kunna
anses ligga i omförmälda stadgande, torde den fullt uppvägas af den
modifikation deri, som beredes genom den i förevarande § föreslagna
allmänna rättigheten att medelst afsägelse af båtnaden vinna befrielse
från dikningsskyldigheten på det sätt och under de vilkor 79 § utvisar.

3 §. i Att ett torrläggningsdjup af fyra fot i allmänhet är lämpligt för

vårt, lands naturförhållanden samt bör tagas till norm så väl för rättigheten
att fordra som skyldigheten att gifva biträde vid dikning, har
Beredningen i det föregående sökt ådagalägga. Härvid bör dock erinras
att inskränkning i nämnda djup understundom är oundviklig.
Fråga kan nemligen uppstå om afdikning af mark, der sådana källdrag
finnas eller jordmånens beskaffenhet eljest är sådan, att en torrläggning
icke är möjlig, huru djupt än diket tages. År marken belägen
så lågt t. ex. i förhållande till angränsande sjö, att vattnet qvarstanna)-
i diket, är naturligtvis äfven dikets fördjupande utöfver det
mått, hvarigenom affall vinnes, alldeles ändam ålslöst, derest icke jemväl
sjöns nivå kommer att sänkas. Derom har till förekommande af
missförstånd en antydning gjorts.

I det föregående är jemväl anmärkt att viss form och vissa dimensioner
för diket ej kunna i lag föreskrifvas och att det tekniska
utförandet måste i hvarje fall ankomma på särskild pröfning. Att dervid
bör tagas hänsyn till den vid olika tider framgående vattenmängden
och affallet, såväl vid lågt vatten som vid flöden, markens sannolika
sättning eller sammansjunkning efter det diket, blifvit upptaget,
äfvensom till andra förhållanden, hvilka vid eu ändamålsenlig anordning
af dikningen böra beaktas, framgår jemväl af 48 §. Om således
t. ex. sättningen är sa stark, att den, såsom stundom å kärr eller mossa]-
lärer kunna inträffa, uppgår till flera fot, torde det vara uppenbart
att diket för att uppfylla sitt ändamål måste antingen från början
tagas så mycket djupare, att sättningen ej inverkar menligt på vattenafloppet,
eller ock efter sättningen omgräfvas, hvarförinnan dikningen
i sådant fall icke kan anses vederbörligen fullbordad.

Att, då eu jordegare, så vidt allenast på hans egen jord inver''
kar, nöjes med mindre torrläggning än till fyra fot, dervid bör bero,
om icke djupare dikning är för annan nödig, och att, vid sådant förhållande
jemkning vid nyttans beräkning bör ske, torde otvetydigt
framgå af stadgandena i 2 och 3 §§.

4 §. Vid bestämmande af dikes läge borde enligt den äldre Lag beredningens

förslag hänsyn tagas allenast dertill att ändamålet med
diket knnde vinnas med minsta olägenhet för den, genom hvars mark
diket upptoges, hvilken åsigt ock delades af 1875 års Riksdag. De
föregående komitéerna hafva till nämnda föreskrift fogat det tillägg
att i händelse olika rigtningar kunde utan skilnad i skada och intrång
gifvas åt diket, den rigtning skulle väljas, der kostnaden för dikets
anläggning och underhåll blefve minst, genom hvilket stadgande den
dikandes intresse blifvit i någon, om ock ringa mån tillgodosedt.
Visserligen bör vid bestämmande af dikes läge i första rummet afseende
fästas derå att olägenheten af diket må blifva så ringa som möjligt
för den, som upplåter mark för diket, men det måste ock erkännas
hurusom derigenom kan vållas att kostnaden för diket blifver
alltför betungande, ja till och med så dryg, att ändamålet med dikningen
kan anses förfeladt. Den dikandes intresse bör derföre i så
måtto tillgodoses- att, i händelse dikets läggande der, hvarest det
skulle medföra minsta olägenhet för den, genom hvars mark diket
upptages, komme att medföra oskälig kostnad, ett annat läge må väljas,
hvarigenom de olika intressena blifva i möjligaste måtto sammanjemkade.
Att i likhet med 1870 års korniterade uttryckligen stadga skydd
för tomter och trädgårdar emot intrång af grannars diken har synts
Beredningen mindre behöfligt, då sådant skydd redan i väsentlig mån
är meddeladt genom ofvanberörda föreskrift om dikets förläggande
der, hvarest det kommer att medföra minsta olägenhet för de främmande
egorna. Antagligen skulle väl ock i den sällsynta händelsen,
att aflopp för vattnet omöjligen kan vinnas på annat ställe än genom
tomt eller trädgård, vattnet ledas genom trumma eller på annat dylikt-
sätt, hvarigenom olägenheten minskas.

Med afseende å den nytta dikes förläggande i rågång medför
till egoskilnadens och egofridens bevarande har, i öfverensstämmelse
med hvad 66''§ Skiftesstadgan innehåller, vitsord bort tillerkännas den

granne, som äskar dikets förläggande derstädes, genom hvilket medgifvande
någon obehörig fördel så mycket mindre kan anses hafva
blifvit samma granne tillagd, som diket verkar lika fördelaktigt åt båda
sidor; dock att jemväl uti ifrågavarande fall afseende bör fästas å
kostnaden för diket och lägets lämplighet för vattnets afrinnande, så
att, derest väsentligen ökad kostnad eller svårighet vid afledande!
skulle blifva en följd af dikets förläggande i rågången, omförmälda
vitsord ej må ega rum.

Att vid dikes utstakande hänsyn måste tagas till den rigtning,
hvari vattnet förut framrunnit, ligger uppenbarligen i sakens natur.
Genom bestämmelserna i 3 och 4 §§ torde ock vara tillräckligt sörjdt
för den nedre jordegarens rätt och trygghet i detta hänseende, helst
vid jemförelse med hvad 48 § derom innehåller. Men att derutöfver
i förslaget införa ett ovilkorligt förbud emot upptagande af nytt dike
å något annat ställe eller i annan rigtning, än der vattnet förut af sig
sjelf framrunnit, är hvarken öfverensstämmande med nu varande lag
eller praktiskt ändamålsenligt. Här är nemligen fråga om afledande
af grund- och dagvatten från odlad eller odlingsbar jord, och, såsom
den senare komiten jemväl anmärkt, känner vår lag ej till någon skyldighet
att leda sådant vatten åt visst håll, utan bestämmer endast att
de redan bildade vattendragen skola bibehållas vid sitt naturliga djup
och läge. Inom sitt eget område har hvarje jordegare otvifvelaktigt
rätt att samla grund- och dagvattnet hvar han vill och sedermera låta
det afiinna bäst det kan. Har den nedan liggande markens egare ej
magt att utestänga vattnet, då det sålunda utan dike afrinner, kan
han ej heller skäligen eg a en sådan magt om den öfre jordegaren
leder vattnet i dike till sin egogräns. Hvad grundvattnet beträffar,
ar det dessutom ofta förenadt med stor svårighet att följa rigtningen
af dess framrinnande under jorden, ty understundom lärer det inträffa
attj tdl följd af underliggande jordlagers beskaffenhet och lutning,

vattnet från ena sidan af en höjd, hvilken till det yttre visar sig som
en vattendelare, frampressas under jorden till den motsatta sidan. Att
på sidlända, icke af något vattendrag genomskurna marker kunna med
legal visshet bestämma vattenloppets rätta rigtning är ej mindre svårt
och skulle sannolikt ej aflöpa utan många af tredska eller annan orsak
framkallade tvister. Säkerligen skall i det oändligt öfvervägande
antalet fall det visa sig aft ledningens upptagande i den rigtning, der
vattnet af ålder framgått, är den säkraste, ändamålsenligaste samt
minst kostsamma utvägen, och skulle man någon gång välja den svårare
och dyrare utvägen att genom bergsprängning eller på annat
sätt undanrödja ett verkligt naturhinder, lärer sådant ej ske utan fullgiltiga
skäl. Kan på sådant sätt ledningen göras ändamålsenligare
och kortare, torde det ej vara lämpligt att låta den taga eu längre
och sämre väg.

5 K På många orter inom landet har numera vattnets afledande ge nom

täckta diken erhållit vidsträckt användning. Erfarenheten har
ådagalagt fördelen af att sådana diken, hvilka uppsamla och afleda
vatten från en mindre jordareal, göras täckta, hvaremot det visat sig
i allmänhet olämpligt att använda detta dikningssätt, då fråga är om
större afloppsdike!). Vid sådant förhållande har Beredningen ansett
någon allmän föreskrift ej böra meddelas huruvida dike må göras
öppet .eller täckt, utan allenast föreslagit att af omförmälda dikningsmetoder
den må väljas, som med afseende å förhållandena i hvarje
fall pröfvas lämpligast. Att lagstiftningen derutinnan bör inskränkas
till eu dylik allmän bestämmelse antogs ock af 1875 års Riksdag.

Med afseende derå att alltid någon del af jorden på ömse sidor
om diket blifver för odling obrukbar har i 4 kap. 2 § Byggningabalken
stadgats att den, som får afloppsdike vid sin åker, skall njuta en aln
till ren utom byamål, hvaremot, i händelse sådant dike berör ängsmark,
dylik tillökning ej gifves. Redan 1865 års komité fäste uppmärksamheten
på hurusom efter cirkulationsbrukets allmänna införande

Q q
oo

den bestämda skilnaden emellan åker och äng bortfallit, och föreslog
att alltid å hvar sida om öppet dike ren borde beräknas till två fots
bredd. I likhet med senare komitén och 1875 års Riksdag har Beredningen
omfattat samma åsigt.

Att eganderätten till den vid dikes uppgräfvande derur uppkastade
jord bör tillkomma egaren till den mark, hvarigenom diket upptages,
och att han må, om han så önskar, göra sig dikesjorden till godo,
synes visserligen vara uppenbart, men har likväl, enär tvister ändock
ej sällan yppats derom, ansetts böra här utsägas.'' Den omständighet
allena att egaren ej vill använda dikesjorden bör ej föranleda till
skyldighet för den, som dikar, att bortföra densamma från egorna,
utan bör sådan skyldighet ifrågakomma endast i den händelse att
skada kan å egorna vållas genom dikesjordens qvarlemnande derstädes.
Enär emellertid kostnaden för jordens bortförande kunde komma
att betydligt öfverstiga beloppet af den skada, som vållas af dess
qvarlemnande, har Beredningen funnit sig böra föreslå, att den dikande
må mot förpligtelse att ersätta berörda skada befrias från skyldigheten
att bortföra dikesjorden. Med afseende tillika derå att nämnda
skada ofta kan blifva mindre, om jorden upplägges annorstädes å
egorna än vid sidan af diket, har Beredningen, på det att ifrågavarande
skadestånd må blifva i minsta måtto betungande, ansett att den dikande
bör vara berättigad att för dikesjordens uppläggande taga i
anspråk jemväl annan närbelägen och lämplig plats å de eg or, der
diket upptages.

I fråga om skyldighet att ersätta intrång, som förorsakas af dik- ö §.
ning, hvarom i Byggningabalken handlas, innehåller nu gällande lag
ingen bestämd föreskrift. Yid de vattenafledningsföretag, hvarom i
förordningarna af 1824 och 1841 förmäles, är åter uttryckligen stadgadt
att godtgörelse skall gifvas för mark, som för vattnets afledning
tages i anspråk, så ock för skada, som i öfrigt kan finnas af företaget
uppstå. Något giltigt skäl hvarföre enahanda godtgörelse ej bör stad -

gas äfven vid vanlig dikning torde ej finnas. Förpligtelse!! att upplåta
mark till öppet dike medför afsaknad af samma mark för egaren
eller brukaren deraf, hvarförutom skada kan uppstå icke allenast till
följd af nödvändigheten att låta arbetsmanskapet vid uppgräfning eller
underhåll af diket taga väg öfver egorna, utan äfven på annat sätt
t. ex. genom fällande af träd, som stå i vägen för arbetet, skada å
växande gröda m. m. d. För all sådan omedelbar skada genom intrånget
bör ersättning gifvas, hvaremot sådana indirekta olägenheter,
såsom att jordegaren kan till följd af förändradt läge af diket blifva
nödsakad omlägga sina odlingsdiken eller ombyta brukningssätt, icke
böra hänföras till intrång, hvarför ersättning bör ifrågakomma.

Blifver det till följd af dikningsföretaget nödigt att väg, bro,
trumma eller dylikt göres eller förändras, bör verkställande af sådan
ny- eller ombyggnad åligga den, som upptager diket; dock
att det må stå den, hvars rätt är i fråga, öppet att sjelf besörja arbetet
emot ersättning derför. Uppstår genom anläggningen någon ökad
tunga i vägunderhållet, bör naturligen äfven denna falla den dikande
till last. Att å honom omedelbart lägga någon i förhållande dertill
beräknad anpart i framtida vägunderhållet torde dock, särdeles då
fråga är om allmän väg, svårligen låta sig göra utan många både
formella och materiella förvecklingar, och Beredningen har derföre
ansett lämpligast att underhållet må tillkomma vid allmän väg förre
vägbyggnadsskyldige, och i andra fall den, för hvars beqvämlighet anläggningen
göres; och skulle desse, för den händelse att underhållskostnaden
blefve större än förut, ega att för tillökningen liksom för
annan skada, som uppkomme genom af dikningen föranledt intrång,
erhålla ersättning af den dikande.

Att den ersättningsskyldighet, hvarom i 6 § handlas, icke kan i
någon mån eftergifvas då ersättningstaganden står helt och hållet utom
företaget och icke deraf har någon nytta, lärer väl ej kunna betviflas.
Men äfven hvad angår den jordegare, som är intressent i företaget,

bör samma regel följas, så vida delegarnes inbördes förpligtelse!’ skola
rättvist delas. Beredningen har följaktligen ej kunnat biträda den
senare komiténs åsigt, enligt hvilken nedanför varande jordegare endast
i det fall, att han af diket finge mindre gagn än emot kostnad och
intrång svarade, hade rätt till ersättning eller motsvarande jemkning
i dikningsskyldigheten. Obilligheten af en dylik grund torde klarast
framgå af följande exempel. Ett dike dragés genom mark, som tillhör
tre jordegare A, B och C, hvilka alla af diket hafva lika stor
nytta, uppskattad för enkelhetens skull i penningevärde till 100 kronor
för hvardera Arbetskostnaden uppgår till 150 kronor, hvaraf således
å hvardera belöper 50 kronor. Men C lider af någon anledning
intrång af dikningen, motsvarande i värde 50 kronor, och får
således vidkännas kostnad och intrång till lika belopp som nyttans
uppskattade värde, hvaremot A och B ej lida intrång. I denna händelse
skulle dock, enligt komiténs förslag, A och B ej behöfva lemna
C någon slags godtgörelse, utan ensamme på hans bekostnad skörda
hela fördelen af företaget. Regeln är dessutom alldeles oanvändbar i
alla de fall, der nyttan uppskattas, icke i penningar, utan på grund af
areal eller efter gradering å jorden. Beredningen har derföre antagit
att för hvarje jordegare, som tillsläpper mark till ett dike, hvaraf någon
annan har nytta, bör pröfvas, om samma mark skäligen kan
skattas till något värde och om han eljest lider något afsevärdt intrång,
samt ersättningsbeloppet derefter bestämmas. Detta belopp intages
bland öfrige kostnader för dikningen och fördelas enligt samma
grunder. År ersättningstaganden sjelf intressent i företaget, faller
naturligen en del jemväl af ersättningen honom sjelf till last och återstoden
afgår genom qvittning å hvad han har att till bolaget gälda.
Derigenom varder en rättvis delning af kostnaden möjlig.

Att vid bestämmande af ersättning för jord, som upplåtes till
dike, bör tagas i betraktande om genom igenläggande af äldre dike
jordförlusten i någon mån utjemnas samt att i sådant fall ersättningen

skäligen minskas till motsvarighet af hvad som är den verkliga skadan,
synes Beredningen så uppenbart framgå ur här föreslagna grunder,
att en uttrycklig .bestämmelse derom ej bort här intagas. Dylik
ersättnings bestämmande i jord, i likhet med hvad som stadgas i 15
§ af 1824 års förordning, skulle visserligen understundom vara lämplig
nog, men oftare föranleda större omgång och kostnad än fördelar,
och har derföre ej föreslagits.

7 §. Redan 1865 års komité erinrade om lämpligheten af att söka

förekomma det obehag, som blifver en följd af den ene grannens dikning
inom den andres område. Af sådan anledning föreslog komitén
att jordegare skulle vara berättigad att emot ersättning besörja underhållet
af alla öppna diken inom eget område. Senare komitén ansåg
omförmälda skäl böra föranleda dertill att den, å hvars mark dikningsarbete
skulle af annan verkställas, äfven borde ega att emot ersättning
sjelf besörja dikningen. Lag-Utskottet vid 1875 års Riksdag
ansåg åter att om noggranna föreskrifter blefve i lag meddelade om
dikes läge, storlek och beskaffenhet, samt dikningsarbetet sålunda
komme att till sin omfattning noga begränsas, någon afsevärd olägenhet
af dess utförande genom den, hvilken det ålåge att bära kostnaden
för diket, icke vore att för jordegaren befara, hvadan något
undantag från den allmänna grundsatsen, att den, som har förbindelse
att vidkännas kostnaden för ett arbete, jemväl har rättighet att sjelf
ombesörja dess utförande, ej borde till jordegares förmån ega rum.
Beredningen har deremot för sin del ansett det icke vara möjligt att
genom meddelade föreskrifter förebygga, att intrång och andra olägenheter
vållas genom dikningsarbete, och antagit att dessa olägenheter
med åtföljande ersättningsskyldighet och förvecklingar minskas,
om jordegare tillåtes att sjelf ombesörja arbetet å sina egor, dock
under vilkor att detta utföres enligt faststäld plan, så att företagets
fortgång och ändamålsenliga bedrifvande ej äfventyras. Huru tiden,
sättet och ersättningen bestämmas framgår af 48 §.

Om arbete för dikets framtida underhåll gälla, såsom af 10 §
synes, samma grunder som för första upptagandet. Vill jordegaren
således åtaga sig att inom sitt område underhålla dike, hvari andre
eg a del, bör han hafva rätt dertill och för arbetet åtnjuta ersättning.

Enligt grunderna för nu gällande lag torde det vara otvifvelak- 8 §
tigt att, om en jordegare vill afleda vatten till ett dike eller vattendrag,
hvars upptagande eller upprensande en annan bekostat, den
senare hvarken kan hindra det, om han ej deraf lider skada, eller är
för det af honom verkstälda arbete berättigad till ersättning af den
förre. Någon ändring i denna grundsats hvad äldre diken beträffar
torde icke böra ifrågakomma. I afseende åter å den dikning, som
komme att verkställas i enlighet med det nu framlagda förslagets
bestämmelser, tinnes ännu mindre anledning till afvikelse från samma
grundsats. Vid sådan dikning skola jemväl de blifvande tillflödena
tagas i beräkning. Då den, som väcker fråga om dikningen, har en
i lag grundad rätt att påkalla biträde af sina grannar i den mån diket
lämpar sig till aflopp jemväl för deras egor, ankommer det på honom
att vid dikets upptagande göra sin rätt gällande. Försummar han
detta eller efterskänker sina lagliga anspråk, bör han icke hafva rätt
att sedan åter upptaga frågan. Diknings- och underhållskostnaden
är en gång för alla reglerad med hänsyn till ett bestämdt ändamål.

Skulle någon jordegare, sedan det genom laga kraft egande beslut
eller genom aftal blifvit bestämdt att han icke kunde vänta nytta af
dikningen och således ej vore pligtig deri deltaga, likväl sedermera till
följd af förändrade förhållanden eller oförutsedda omständigheter befinnas
hafva nytta af företaget, bör den en gång vunna befrielsen från
dikningsskyldigheten komma honom till godo, likasom den, hvars dikningsskyldighet
förut möjligen blifvit faststäld allt för lågt, ej bör
sedan kunna tvingas att åtaga sig en större andel deraf. Men uppenbart
är tillika att intet öfverskridande af det ursprungligen faststälda

förhållandet får ske på det sätt att någon intressent förhindras att till
fullo begagna diket eller eljest förnärmas i sin lagliga rätt.

På dessa grunder är i 8 § uttalad den åsigt att ingen jordegare
bör förvägras att afleda vatten till annans dike, så vidt sådant
kan ske utan men för denne, och någon skyldighet att vidkännas
andel i dikeskostnaden har ej blifvit stadgad såsom vilkor för ett sådant
begagnande. Emot en dylik ersättningsskyldighet talar utom
annat äfven det praktiska skäl, att det torde vara ytterst svårt att
efter en längre tids förlopp med någon grad af noggrannhet bestämma
och rättvist fördela den ursprungliga dikeskostnaden. Jordvärden,
kulturgrader och arbetspris kunna naturligtvis hafva undergått så betydliga
förändringar, att en säker jemförelse med den förflutna tidens
förhållanden knappast är möjlig.

I senare komiténs förslag förekommer i förevarande hänseende
den jemväl i Riksdagens förslag intagna bestämmelsen att, om man
vill begagna redan färdigt afloppsdike å annans egor, skulle dermed
gå som om anläggning af nytt dike. Enligt komiténs motiv borde
detta så förstås, att någon ersättning för det redan verkstälda dikningsarbetet
ej borde ega rum, enär en sådan ersättning vid det förhållande
att dikningen blifvit för annat ändamål verkstäld och måste
anses vara annorledes ersatt icke vore af billigheten påkallad, men
att i fråga om det framtida underhållet förslagets föregående bestämmelse
om dikningsskyldigheten skulle gälla. Om meningen härmed
är att en ny fördelning af underhållsskjddigheten skulle ske så snart
någon, som ej deltagit i den ursprungliga kostnaden, begagnade diket,
så är det svårt att inse hvarföre denna olikhet emellan den ursprungliga
kostnaden och den senare eller underhållskostnaden i komiténs
förslag göres. Uppkommer icke till följd af det ifrågasatta begagnandet
någon ökad underhållskostnad för de gamla intressenter ne,
lärer det vara klart att underhållskostnaden af desse senare bestrides,
fortfarande likasom från begynnelsen, för det ursprungliga ändamålet,

nemligen deras egen nytta, och att de just i samma nytta vinna ersättningen
för ifrågavarande kostnad. Fordrar således ej billigheten
att den nykomne skall deltaga i den stora och väsentliga kostnaden
för dikets upptagande, måste detsamma i ännu högre grad gälla om
den jemförelsevis ringa och oväsentliga kostnaden för underhållet.

Skulle åter eu Hk ad underhållskostnad kunna genom begagnandet uppstå,
är uppenbart att de äldre intressenterne deraf lida men. och följaktligen
ega magt att förbjuda begagnandet, derest de ej annorledes
åsämjas eller ock diket utvidgas, fördjupas eller förändras så att det
kommer att motsvara allas behof. Att efter en dylik förändring äfven
underhållsskyldigheten måste jemkas i nödige delar ligger i öppen
dag. Men om man utan dylik nödvändighet bereder tillfälle till rubbning
af underhållsskyldigheten, skulle detta sannolikt oftast föranleda
till stridigheter och rättegångar, der kostnaden icke stode i skäligt ,
förhållande till den påyrkade lindringens värde. I synnerhet skulle
detta blifva fallet med de större dikningsföretagen och ännu mer vid
de sänkningar eller regleringar af naturliga vattendrag, som afses i
2 kap, och för hvilka skiljaktiga regier svårligen kunna i detta hänseende
uppställas.

Enligt Beredningens förslag skulle stadgandena i 6 kap. 2 § 9 S.

Byggningabalken om skyldighet för delegare i by att verkställa dikning
upphäfvas. Då de i det föregående föreslagna bestämmelserna
afse rättsförhållandena mellan grannar utom byalag eller för den ena
byn i dess helhet emot annan by, är således nödigt att någon föreskrift
gifves om de rättigheter och skyldigheter, som i fråga om dikning
ega rum mellan delegarne i oskiftade byalag inbördes. Enligt
nu gällande lag är delegarnes rättsliga ställning till hvarandra då
condominium eger rum eller inom den oskiftade samfälligheten i
allmänhet ytterst sväfvande, och lösningen af denna fråga faller naturligen
endast i ringa mån inom det nu förevarande lagstiftnings 12 -

området. Af gällande lagbud framgår dock tydligt att delegarne äro
pligtige att verkställa den dikning, som för den gamla, egentliga odaljordens
eller åkerns och ängens ändamålsenliga skötsel och brukande såsom
sådan år nådig, och att hvarje delegare har rättighet att tvinga
de andre till fullgörande af denna skyldighet. Den enskilde delegaren
har deremot icke att sjelfrådig! förändra den gemensamma jordens
kultur, utan bör endast ega rätt att fordra att med det en gång faststälda
brukningssättet jorden tillbörligen vårdas. I öfverensstämmelse
härmed har i 9 §, för den händelse att dikning tarfvas för den samfälda
jorden, vitsord att påkalla sådan dikning blifvit den enskilde delegaren
tillagd! I sakens natur ligger att i dylikt fall emellan delegarne
inbördes någon sådan afsägelserätt, hvarom i 2 § stadgas, ej eger
rum, hvilket ock framgår af 79 §.

Då sålunda det vitsord, hvarom här är fråga, icke såsom i 2 §
är ovilkorlig!, utan beroende på pröfning af dikningens nödvändighet
för jorden samfäldt, torde all fara derför att vitsordet skall kunna af
en mindre lottegare missbrukas till oskäligt betungande eller skada
för de öfrige vara undanröjd. I afseende å mark, som vid skifte blifvit
undantagen för delegarnes gemensamma behof, kan någon våda
genom ett sålunda vilkoradt vitsord ej uppstå. Skulle t. ex. eu torfmosse
vara undantagen för delegarnes behof af bränsle, kan eu dikning,
hvarigenom mossen möjligen kunde blifva tjenlig till odling,
men deremot det ändamål, som åsyftats med mossens undantagande,
helt och hållet skulle göras om intet, aldrig rubriceras såsom nödig.
År åter t. ex. bränntorfvens upphemtande försvåradt af öfverflödigt
vatten, bör en afdikning, som åsyftar att gorå mossen tjenligare för
ändamålet, utan tvifvel anses nödig och till följd deraf tillåtas. Att
då, såsom i fråga om vissa allmänningar, vården af de angelägenheter,
som röra samfälligheten, är genom lag öfverlemnad åt särskild styrelse,
denna allena eger att i ärenden af ifrågavarande beskaffenhet
besluta, hvadan ofvanberörda vitsord i sådant fall ej tillkommer eu -

skild delegare i samfälligheten, torde, såsom sjelfkärt, ej böra i lagen
intagas.

Af det här ofvan sagda lärer ock otvifvelaktigt framgå att, om
en delegare, efter erhållet lof, i enlighet med gällande föreskrifter vill
af oskift mark något intaga och derå göra odling, detta icke kan anses
såsom någon samfäld angelägenhet och att han följaktligen icke
kan dertill påkalla annan delegares biträde, utan endast har den rätt
till vederlag, som öfverensstämmer med 74 § Skiftesstadgan. Enahanda
är förhållandet naturligtvis med de likaledes i nämnda § omförmälda
fall, då någon af oskifto efter erhållet lof vill upptaga eller
förbättra kärr, mosse eller annan alldeles oländig mark till åker eller
äng, eller ock vill aftappa vatten ur sjö med vilkor att den mark, som
derigenom blifver odlingsbar, skall tillhöra honom enskildt.

De i föregående §§ af detta kap. gifna bestämmelser, hvilka
kunna lämpas å den dikning, som tarfvas för samfäld mark, såsom t.
ex. om torrläggningsdjup till fyra fot, dikes läggande öppet eller täckt,
ren vid dike etc., skola uppenbarligen gälla äfven om sådan dikning.

I 10 § har Beredningen föreslagit att för underhåll af dike, som 10 §.
enligt ifrågavarande förordning varder upptaget, enahanda grunder
skola gälla, som för dikes upptagande, hvarjemte i 48 § till ledning
vid underhållsskyldighetens bestämmande och fördelning några ytterligare
förtydligande föreskrifter intagits. Med erinran om hvad rörande
underhållet redan blifvit yttradt vid 7 och 8 §§, får Beredningen
i öfrigt hänvisa till stadgandet i 84 §, för det fall att underhållet
försummas.

Bestämmelserna i 1 § afse visserligen all mark, den må nu vara 11 §.
mer eller mindre besvärad eller dränkt af vatten, allenast detta kan
bortskaffas utan sådana åtgärder, som i 2 kap. omförmälas. Då lagstiftningen
emellertid hittills gjort skilnad emellan den vanliga dikningen
och aftappningen af kärr, mossar och dylik mark, har Berednin -

gen ansett det icke vara öfverflödigt att bestämdt utsäga det denna
skilnad i allmänhet skulle upphöra.

Vid de i fråga om dikningsskyldighetens bestämmande gifna
regler erfordras dock i förevarande fall ett förtydligande. Om t. ex.
medelst gräfning genom eu höjd vattnet från ofvan liggande kärr eller
annan dylik i hög grad vattendränkt mark samlas och afledes i dike
i stället för att förut till största delen hafva afdunstat eller långsamt
silat sig fram genom jorden, måste ofta inträffa att till följd af den
förökade vattenmängd, som sålunda i allmänhet och naturligen mest
vid nederbörd eller snösmältning på en gång afgår, större eller djupare
dike erfordras å den mark, dit vattnet ledes, än eljest varit för
densammas torrläggning nödigt I sådant fall böra naturligen de, som
ega den vattendränkta marken och genom vattnets lösgörande derifrån
kunna vålla skada eller öfversvämning å den Hedra marken, ensamme
vidkännas kostnaden för dikets förstorande samt vidtaga de
anordningar för afloppets reglerande, hvarigenom skada kan förebyggas,
äfven om deras dikningsskyldighet på sådant sätt komme att utsträckas
öfver hvad förut i 3 § är angifvet såsom ett maximum. Skälen
för en sådan utsträckt förpligtelse framträda ännu tydligare om
man antager att afledningen göres för att sänka en större och permanent
vattensamling såsom en sjö, der vådan af en underlåten reglering
af vattenafloppet naturligen är ännu allvarsammare, men grunden
är dock i båda händelserna enahanda. Deremot böra i enlighet med
den i 3 § angifna allmänna regeln egarne af den nedan liggande jorden,
så vidt de före den nya afledningens upptagande ej haft olägenhet
af den ofvan belägna vattensamlingen, icke vidkännas större de!
i den kostnad det för vattensamlingens bortskaffande upptagna diket
medfört, än hvad de för sin egen marks afdikning till lämpligt djup
i allt fall skulle hafva fått vidkännas, derest det ökade vattenflödet
uteblifvit.

De skäl, på grund hvaraf Beredningen ansett att någon skilnad

i konstitutivt hänseende icke bör, utom i nyss anförda fall, göras
emellan afdikning af vattendränkta marker och afdikning af all
annan mark, äro redan i inledningen till detta kap. angifna. Hvad i
i detta afseende blifvit sagdt angående afsägelserättens utsträckande till
all dikning gäller ock om andra rättigheter eller skyldigheter, som
vid dikningen uppstå emellan jordegarne. Om, såsom Beredningen
antagit, vid all afdikning grunden för dervid uppkommande rättsförhållanden
är att söka i eu naturlig gemensamhet och behofvet att befria
jorden från skadligt vatten; om vidare myckenheten af detta skadliga
vatten i så vexlande och mångfaldiga gradationer uppnår det
maximum, der vattnet bildar kärr eller dylik vattensamling, att eu på
vattenmängden beroende åtskilnad i de flesta fall måste hemfalla under
det subjektiva godtycket; om vid sådant förhållande det måste
blifva vanskligt att med erforderlig bestämdhet uppdraga den gräns,
der eu i verkligheten, ej endast på papperet förefintlig karakterskilnad
emellan företagen inträder; sfi torde ock deraf enligt Beredningens
åsigt följa att till förekommande af förvecklingar och tvister likställighet
i rättsligt hänseende bör stadgas.

Då kärrmarker genomskäras af vattendrag, genom hvars upprensning
afioppet beredes, är afledningen tydligen att hänföra under
nästa kap., och i 11 § är således endast fråga om de marker, der sådant
förhållande ej eger ram.

2 Kap.

Sedan i 1 kap. de konstitutiva bestämmelser blifvit föreslagna, Särskilda

x _ tekniska

som angå jords torrläggning utan att derför någon rubbning af natur- [ metoder.
liga vattendrag är behöflig, öfvergår förslaget i 2 kap. till de torrläggningsföretag,
för hvilka en dylik större eller mindre rubbning utgör
det allmänna kännetecknet. Ifrågavarande företag hänföras af fackmännen
till följande hufvudsakliga kategorier:

Ifleclnings företcig.

l:o sänkning af sjö eller vattendrag till lägre nivå utan förändring
af vattendragets bottenbredd och afloppsförmåga, till följd hvaraf således
vattenvariationen eller skilnaden emellan de högsta och de lägsta
vattenytorna qvarstår väsentligen densamma som förut. Till denna
kategori hänföres ock fullständig uttappning af sjö;

2:o reglering eller minskning af vattenvariationen derigenom att,
med bibehållande af lägsta nivån, vattendragets bredd eller fall eller
bådadera ökas så att större vattenmassa än tillförene kan på eu gång
framgå under ett visst tidsmoment, der sådant vid vårflod eller annat
starkare tillflöde är nödigt till förekommande af öfversvämning. Vid
sänkning af eu vattenytas nivå bör nästan alltid reglering af vattenvariationen
samtidigt företagas, så vidt det ändamål, som den först
omnämnda åtgärden åsyftar, skall med säkerhet vinnas;

3:o instängning af rinnande vattendrag emellan sido vallar, ofta
i förening med vattendragets rätlinig eller flyttning, hvarmed åsyftas
att förekomma vattnets utbredning å angränsande lågland; samt

4:o afstängning eller invallning från angränsande vattendrag eller
stillastående vatten af tillförene dränkta eller tidtals öfversvämmade
marker, dervid dagvattnet antingen, der läget och markens lutningsförhållanden
det medgifva, genom diken på annan väg afledas längre
ned till samma vattendrag eller möjligen till ett annat, eller ock genom
pumpverk eller andra mekaniska anstalter upphemtas och sedan bortledes.

Den inbördes likheten emellan dessa åtgärder torde ej behöfva
påpekas. Alla utgöra endast särskilda, af naturförhållandenas olikhet
beroende tekniska metoder för vinnande af ett och samma syfte, och
alla kunna, ehuru i olika grad, medföra intrång i de med vattendragen
förknippade rättigheter.

Bland dessa företag hafva de, som afse sänkning eller reglering,
genom 1824 års förordning kommit i åtnjutande af den tvångsrätt i
förhållande till jord- och strandegare, hvarförutan företagen eljest ej

skulle mot desses bestridande kunna komma till stånd0). Deremot
hafva invallningsföretag hittills varit i saknad af en dylik tvångsrätt
och följaktligen, så vidt de inverkat på annans rätt, ej kunnat åvägabringas,
der ej sådant blifvit möjligt genom det fria aftalet.

Från de grunder, hvarå 1824 års förordning i det hänseende,
hvarom nu är fråga, hvilar, har Beredningen ansett annan hufvudsaklig
afvikelse ej vara af behofvet påkallad, än att inskränkning bör göras
i det ovilkorliga vitsord till åstadkommande af sjösänkning, hvilket
enligt nämnda förordning eger rum, så snart allmännyttigt ändamål ej
genom företaget äfventyras. Denna inskränkning, som hufvudsakligen
åsyftar att åtminstone i någon mån bereda strandegarne ett hittills
saknad! skydd för vissa rättmätiga intressen, men äfven att förekomma
omogna eller osäkra företag i allmänhet, består deri att dylika företag
ansetts ej böra tillåtas med mindre antingen en majoritet af jordegarne
frivilligt ingår på företaget eller ock Kongl. Maj:t anser detta allmännyttigt.

Ehuru invalIningar icke uttryckligen äro i gällande lag med- Inrullning.
gifna, hafva sådana dock flerstädes inom riket kommit till stånd dels
i sammanhang med sänkning eller reglering af vattendrag, dels ock
sjelfständigt. Att de i förra fallet ansetts såsom ett bland de tekniska
medlen att vinna det ändamål, som med företaget åsyftats, och
följaktligen blifvit bedömda enligt samma grunder som de öfriga åtgärderna
för samma ändamål, lider ej något tvifvel. Sådant måste
förhållandet vara om t. ex., såsom icke sällan inträffat då ett i
bugter genom större slättmark framgående vattendrag skall rätas och
dervid i vissa stycken lägges i nyuppgräfd ränna, nya strandvallar,

*) Till upplysning om afledningsföretagens betydelse för det allmänna kan meddelas att enligt
i Kongl. Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader gjorda anteckningar hafva såsom bidrag
till dylika företag blifvit under åren 1841—1877 af staten lemnade i rundt tal ett belopp af 4,811,270
kronor, deraf 3,147,115 kronor såsom lån, och 1,664,155 kronor såsom anslag. Hela kostnaden för
nämnda företag beräknas till 10,184,836 kronor, hvadan intressenternes bidrag kan antagas till
5,373,566 kronor. Vinsten i odlingsbar eller genom frostförminskning förbättrad jord beräknas
enligt de gillade planerna uppgå till omkring 2,288,809 qy. ref. eller omkring 408,700 tunnland.

Invallningars
företräden.

understundom till ej obetydlig- höjd, blifvit nödiga. T allmänhet torde
således vallbyggnaden, i den nfån sådan enligt tekniska grunder utgör
ett vilkor för ändamålsenligt utförande af de enligt gällande lag
tillåtna vattenafledningsföretagen, ock i samma mån kunna betraktas
såsom en under samma tillåtelse inbegripen åtgärd. Ur denna synpunkt
kan det följaktligen icke betecknas såsom eu för vår nuvarande
rätt främmande åskådning att torrläggningsföretag, der ändamålet
vinnes genom en förening af invallning och afledning, principiell, likställas
med afledningsföretagen.

Men äfven vid andra vallbyggnader, än de nyss nämnda, förefinnes
i många väsentliga delar eu principiel öfverensstämmelse med
vattenafledningarna. Ändamålet — att möjliggöra jordens torrläggning
och derpå följande odling — är detsamma vid båda, och ur den
nationalekonomiska synpunkt, som inom detta område är den öfvervägande,
kan det ej vålla någon väsentlig åtskilnad om den ena eller
den andra af nämnda åtgärder användes, allenast målet verkligen
vinnes.

I ett hänseende äro invallningarna till och med att föredraga
framför sänknings- och regleringsföretagen. Det torde vara öfverflödigt
att utförligt framhålla huru angeläget och önskvärdt det är att
de naturliga vattendragen så mycket som möjligt lemnas orubbade,
der de kunna användas för gagneliga syften. Om lagstiftaren ändock
vill låta dessa syften vika, då vattnet tillika utöfvar skadliga verkningar,
bör han tydligen icke öfverstiga den gräns, som utstakas af
den mest tvingande nödvändighet, Enligt hvad såväl vetenskapligt
som praktiskt blifvit ådagalagdt, åstadkomma invallningarna i allmänhet
mindre än afledningarna rubbning i vattendragen och de förhållanden,
som med dessa ega gemenskap. 1 synnerhet är detta fallet
vid det slag af invallning, der dagvattnet till följd af markens läge
bortskaffas genom uppfordringsverk. Om t. ex. endast en viss sträcka
af stranden vid eu sjö är odlingsbar eller genom vattnets bortskaffande

förbättras, kan jordförbättringen genom invallning åstadkommas utan
att sjöns nivå förändras, då deremot vid en sänkning stranden kring
sjöns hela vidd torrlägges äfven på ställen, der detta skadar, men icke
gagnar. Vidare är invallning möjlig i många fall, der en sänkning
icke kan ske. Vid stranden af hafvet är naturligtvis ingen annan åtgärd
verkställbar, och nära nog enahanda är förhållandet vid de större
insjöarne såsom Venern in. fl., der jemväl af sådan anledning ganska
omfattande invallningar kommit till stånd. Äfven vid rinnande vatten,
der tillstånd till vattendjupets minskande måste förvägras af den orsak
att far- eller flottled skulle lida men, kan genom invallning detta
hinder undvikas. Invallningens verkan på den framlöpande vattenmassan
inskränker sig i allmänhet dertill att vid starkare flöden vattnet
hindras att sprida sig öfver en vidsträcktare yta och derigenom i
någon mån sammantränges vid en viss punkt, till följd hvaraf vattnets
afrinnande fördröjes. Vid sådant förhållande är det lätt att inse
att vatten- och fiskeverk, ängsvattningsanstalter och andra dylika anläggningar
icke i regeln lida intrång af invallning och att, om sådant
intrång t. ex. genom bakvatten för ofvan liggande verk undantagsvis
kunde anses möjligt, sådant lätteligen kan undvikas genom en jemförelsevis
obetydlig tillökning af afloppets storlek.

Dessa fördelaktiga egenskaper hos invallningen motvägas dock
af den omständighet att invallningarna, för att motsvara sitt ändamål,
i allmänhet erfordra en omsorgsfullare vård och skötsel än afledningarna.
Visserligen förekomma äfven vid dessa understundom anläggningar,
som tarfva en ytterligt noggrann omvårdnad, i hvilket hänseende
kan såsom ett mycket upplysande exempel anföras hurusom
för Hjelmarens tillämnade sänkning skall vid sjöns utlopp till vattenytans
framtida reglering anläggas en damm, hvarest afloppet, då dammen
saknar skibord och således ej är sjelfreglerande, helt och hållet
förmedlas genom öppningar, försedda med dammluckor, på hvilkas

Invallningens
olägenheter.

Förslagets
bestämmelser
om inrullning.

öppnande och tillslutande i rätt tid hela företagets öde kan sägas bero.
Likartade svårigheter förekomma dock jemförelsevis oftare vid invallningarna
och i synnerhet vid dem, der vattnets bortskaffande ej kan
åstadkommas annorledes än genom uppfordringsverk. Invallningen
kan således för dem, som deri deltaga, anses såsom ett i allmänhet
mera vanskligt företag än vattenafledningen.

Vid behandlingen af förevarande ämne ur ofvan angifna synpunkter
har Beredningen, i likhet med den senare komitén, med afseende
å det nära sammanhanget emellan vattenafledning och invallning
ansett den senare åtgärden icke böra förbigås i ett förslag till
lag angående jords torrläggning. Den omständigheten att lagstiftaren
år 1824 icke fann anledning att särskildt omnämna invallningarna
kan icke anses såsom ett giltigt skäl för nutidens lagstiftare att
icke med ledning af den insigt och erfarenhet, som under tiden vunnits,
gifva åt invallningarna den legala ställning och det understöd de under
vissa noggrant bestämda förhållanden förtjena. Om — såsom nyss
nämnda komité anfört — de flerstädes inom landet försökta invallningarna
icke öfverallt haft framgång, lärer beklagligen förhållandet
vara enahanda med afledningsföretagen, hvilka senare dock varit i
åtnjutande af ett legalt skydd och understöd, som de förra saknat;
och tvifvelsutan har just sistnämnda omständighet inverkat hindrande
eller menligt vid invallningarnas anläggande och underhåll.

De tvångsrätter, som blifvit beviljade vid afledningsföretagen, afse
antingen undanrödjande af hinder, som af enskild egande- eller nyttjanderätt
möta mot företagets utförande, eller ock de af företaget
intresserade jordegarnes förpligtande att deltaga i kostnaderna. Bland
de förstnämnda tvångsrätterna, hvilka angå dels upplåtande af den
mark, som åtgår till sjelfva anläggningen, dels ock inlösen af vattenverk
och dylika anstalter, är det senare, ojemförligt mera våldsamma
ingreppet i annans -rätt icke nödigt för sjelfva invallningen, hvilken
kan och bör anses hulpen, allenast mark för vallens fortsättande in på

ett främmande område kan erhållas. Det är endast för den händelse
att i sammanhang med invallningen göres en sänkning eller reglering
af vattendraget, som tvångsrätten emot vattenverk kan blifva behöflig,
och i detta fall är det uppenbarligen vid afledningen, som samma tvångsrätt
är fästad. Vid sådant förhållande skulle lagstiftningen brista i
följ dugtighet, om den lindrigare utvägen ej lemnades öppen, när omständigheterna
äro sådana, att den lika väl som den våldsammare leder
till målet. Äfven om det skulle anses för jordegaren medföra
större intrång att å sin oftast mindre fruktbärande strandmark tåla en
några fot öfver vattnets nivå sig höjande vall, än att nödgas låta''
sina egor genomskäras af en större afloppsgraf, lärer i allt fall otvifvelaktigt
den tvångsrätt, som vid invallningsföretag är nödig till undanrödjande
af lagliga hinder deremot, sålunda i sin helhet kunna inskränkas
till en så ringa omfattning, jemfördt med hvad afledningsföretagen
kräfva, att rätten till invallning skäligen kan betraktas, icke
såsom en ny eller utsträckt tvångsrätt, utan hufvudsakligen såsom en
möjlighet till modifikation i en redan bestående vidsträcktare tvångsrätt
eller såsom en lindrigare form deraf.

Någon ökad tunga för jordegarne kan i allmänhet icke antagas
vara för handen vid invallningarna. Snarare torde vid dem till följd
af den mindre rubbningen i annans rätt ersättningsskyldigheten äfven
blifva mindre. För öfrigt har Beredningen sökt ordna förhållandena
mellan intressenterne vid invallning så, att den tvungna delaktigheten
deri, principielt taget, må blifva mindre omfattande och tryckande än
vid afledningsföretagen. Sålunda har vitsordet till invallning vid sjö
eller annat vattendrag gjorts beroende deraf att den kan åstadkommas
icke allenast, såsom förut är antydt, med mindre rubbning af vattendraget,
utan äfven med mindre kostnad, än en samma nytta medförande
sänkning eller reglering. Vidare har såsom vilkor för invallningen
blifvit på enahanda sätt som vid sjösänkning föreslaget att
en pluralitet af jordegare förenar sig om företaget eller ock Konungen

100

Invallning
enligt främmande
lag.

pröfvar detsamma vara af öfvervägande nytta för det allmänna. Äfvenså
har särskild!, vid de företag, der ett lyckligt resultat är osäkrast,
nemligen då pumpverk måste användas, förpligtelsen att bidraga till
företaget blifvit ordnad enligt andra grunder än vid afledningsföretagen,
allt med hänsyn dertill att äfventyret af ett misslyckande eller en
försummelse vid underhållet endast må drabba dem, som frivilligt iklädt
sig samma äfventyr. Slutligen och med hänsyn dertill att svårigheten
eller vanskligheten af en invallning antages tillväxa i män af anläggningens
större omfattning, har Beredningen sökt förebygga företagets
utsträckande utan nödtvång in på områden, hvilkas egare ej godvilligt
ingå i företaget.

Af hvad här ofvan blifvit anfördt* framgår att Beredningens förslag
innefattar väsentliga modifikationer i de bestämmelser senare vattenrättskomitén
ansett böra i fråga om invallning meddelas. Sålunda
fästes i komiténs förslag icke något afseende vid sättet för vattnets
bortskaffande från invallad mark, ehvad sådant sker med eller utan
uppfordringsverk, hvilket. åter efter Beredningens åsigt bör vara af
väsentlig betydelse i fråga om skyldigheten att till företaget bidraga.
Äfvenledes voro de garantier emot missbruk af vitsordet, hvilka Beredningen
sökt åstadkomma medelst jordegarnes beslutanderätt eller
Konungens pröfning, främmande för komiténs förslag.

Hvad främmande länders lagar innehålla om invallningar erbjuder
få jemförelsepunkter med de af Beredningen föreslagna stadganden,
hvartill orsaken är att söka deri att invallningarna i utlandet, hvilka i
främsta rummet äro afsedda för skydd emot öfversvämningar, stå likasom
de större vattenafledningsföretagen under administrativ myndighets
öfverinseende och ledning.

Enligt preussiska lagen (Gesetz fiber das Deichwesen af den 28
Januari 1848) må vid vattendrag, hvilka vid vissa tider stiga öfver sina
bräddar, vallar, afsedda att hindra vattnet att utbreda sig, ej anläggas
förr än administrativ myndighet lemnat tillstånd dertill. Är till afvär -

101

jande af gemensam fara eller för jordbrukets synnerliga befordrande nödigt
att vallar med dertill hörande inrättningar (Sicherungs- lind Meliorationsvverke)
anläggas, skall af egarne till den för öfversvämning utsatta marken
bildas en tvungen förening (Deichverband) för verkställande af dylik anläggning
samt underhåll deraf. Såsom grund för fördelningen af byggnads-
och underhållsskyldigheten, som är oskiljaktigt fästad vid de lägenheter,
hvilka njuta skydd af invallningen eller derigenom vunnit förbättring,
gäller i allmänhet vidden al'' den fara, som afväges, eller den
vinst, som beredes för hvarje särskild lägenhet. Egare af jord, som invallas,
äro skyldige att, der föreningens styrelse så fordrar, emot godt1
görelse afträda den mark, som för vallens byggande är nödig, äfvensom
tillåta att nödiga byggnadsämnen såsom sand, lera m. m. tagas
å deras mark.

I Baiern stadgas genom Clesetz (iber den Uferschutz und den
Schutz gegen Uberschwemmungen af den 28 Maj 1852 att vid vattendrag
strandegare har att, der vallbyggnad erfordras till skydd emot vattnet,
om densamma draga försorg; dock äro vid floder, som anses såsom
offentliga (sådana, hvilka tjena till flott- eller farled), de företag, hvilka
äro nödvändiga för strandens skydd, ett besvär, som åligger kretsen.
Förena sig flere än tre jordegare om att gemensamt verkställa ett arbete
till strandens skyddande, äro mellanliggande strandegare pligtige
att utan ersättning upplåta mark för vallen äfvensom tillåta att materialier
för vallbyggnaden tagas å deras mark. I sådana fall är jemväl
medgifven den expropriationsrätt, som är nödvändig för att företaget
må kunna komma till stånd.

Den Danska allmänna lagstiftningen i ämnet innehålles i Loven
af den 10 April 1874 om Diger til Beskyttelse mod Oversvpmmelser fra
Havet, enligt hvilken lag enhvar är pligtig tåla anläggning af vall
å sin mark, äfven om skydd derigenom ej beredes hans egor, dock
skall ersättning gifvas för marken, så ock för skada och intrång i öfrigt.
Så vidt nödiga materialier för vallens byggande och underhåll ej

102

finnas i tillräcklig mängd å den mark, som för vallen tages i anspråk,
eller i den dertill hörande graf, må sådana tagas å de egor, som genom
vallen skyddas. Förmenar den, som företager anläggningen, att
fördel derigenom beredes jemväl för annans jord, och äskar han förty
dennes deltagande i kostnaden för företaget, har vederbörande myndighet
(Landvaesenskomissionen) att pröfva huruvida och i hvad mån sådant
deltagande må ega rum. Sedan afgjordt blifvit, hvilka jordegare
böra deltaga i företaget, kan Amtsraadet, så vidt ansökan derom framställes
af erforderlig pluralitet bland jordegarne, förordna att desse skola.
utgöra en förening, hvilken ej kan utan samma myndighets medgifvande
upplösas. Att åter i Danmark icke finnas några bestämmelser
angående invallning vid sjöar och rinnande vattendrag, torde hafva sin
förklaringsgrund i landets naturförhållanden.

Uti 12 § uppställes i öfverensstämmelse med grunderna i 14 §
af 1824 års förordning såsom det första vilkoret för verkställande af
naturliga vattendrags sänkning eller reglering att åtgärden kan vidtagas
utan förnärmande af annans rätt öfver vattnet. ''Tillåtelsen för
jordegare att påyrka en dylik åtgärd innebär således icke i och för sig
någon ändring af livad gällande lag stadgar till skydd för sådan rätt.
Sålunda qvarstår oförändrad bestämmelsen i 20 kap. 7 § Byggningabalken
angående de naturliga vattendragens bibehållande vid deras förra
djup och läge, så vidt dylikt bibehållande är nödigt till förekommande
af skada eller men för någon, som har rättighet att öfver vattnet förfoga.
Lika litet göres ändring i de grunder, som äro nedlagda i 12
kap. 4 § Jordabalken äfvensom i 2 kap. af 1852 års Fiskeristadga.
Den allmänna regelu om helgden af bestående rättigheter i fråga om
vattnet, vare sig de grundas på lag, aftal eller privilegier, är således
i detta kap. af förslaget bekräftad, och först i dess 3 kap. afhandlas

103

de fall, då såsom undantag från samma regel nämnda rättigheter ansetts
böra mot lösen vika för att dymedelst bereda möjlighet till de
företag, hvilkas allmännyttighet föranleder till en sådan tvångsrätt.

Att här endast de rättigheter, som afse vattnet, blifvit uttryckligen
omnämnda, har sin grund deri att de bestämmelser, hvilka afse
jords upplåtande till vattenafledning eller eljest hafva till ändamål att
ordna de rättsförhållanden, som vid afledningen uppstå mellan jordegarne
i fråga om jorden enbart, redan äro meddelade i 1 kap., hvars
stadgande!! skola ega tillämpning jemväl å den afledning, hvarom 2
kap. handlar.

Bland åtgärder, som i denna § omförmälas, är äfven upprensning
af vattendrag, så vida den äskas för jords odling eller förbättring. Med
den begränsning af ämnet, som i förevarande förslag bort iakttagas,
har följaktligen den strömrensning, som påkallas för andra vare sig
allmänna eller enskilda ändamål, ej kunnat göras till föremål för förslagets
bestämmelser. De angående dessa strömrensningar gifna föreskrifter
qvarstå således tills vidare oförändrade. Hvad den i förslaget
omförmälda upprensning angår, är den naturligtvis icke att förblanda
med bortskaffande af tillfälliga hinder för vattnets aflopp, utan afser
undanrödjande af verkliga och konstanta naturhinder genom uppslamning
eller dylikt; och Beredningen har så mycket mindre tvekat att
likställa denna rensning med utvidgning och fördjupning"af vattendrag,
som någon skilnad emellan dessa arbeten svårligen kan uppställas, och
redan i 12 § af 1824 års förordning rensning i sammanhang med
sänknings- och regleringsföretag är medgifven. Anses en dylik åtgärd
medföra gagn för det allmänna, lärer företaget utan tvifvel framdeles
såsom hittills komma i åtnjutande af understöd af allmänna medel.

Enligt 14 § i 1824 års förordning är jordegare, som vill verkställa 13 §.
sänkning eller reglering af sjö, ström eller å, pligtig att, äfven om
sådant kan ske utan förnärmande af annans rätt, anmäla det tillämnade
företaget hos Konungens Befallningshafvande, som har att låta

104

undersöka om anledning är att något allmänt nyttigt ändamål deraf
förhindras, såsom att flott- eller farled, som redan finnes, skulle blifva
obrukbar, eller tjenlig lägenhet till inrättande deraf i framtiden borttagas;
och skall, om sådan anledning finnes, ärendet underställas Kongl. Maj:ts
pröfning, men i annat fall eger Konungens Befallningshafvande meddela
tillstånd till företaget.

Den inverkan på redan befintliga eller möjliga kommunikationsanstalter,
hvilken otvifvelaktigt utöfvas af dylika företag, har ock föran
ledt att i Beredningens förslag bland vilkoren för rätt dertill upptagits
att tillstånd erhållits från det allmännas sida i de fall, der sådant
är föreskrifvet, Men då ej mindre bestämmandet af de fall, i hvilka
ett dylikt tillstånd skall anses vara af nöden, än ock de särskilda föreskrifter,
som kunna erfordras i fråga om förfarandet vid tillståndets
beviljande, icke tillhöra allmänna lagen, utan falla inom administrationens
område, hafva de i 1824 års förordning intagna detaljbestämmelser ur
förslaget uteslutits. Då enligt Beredningens förslag äfven 14 § i 1824
års förordning skulle komma att upphäfvas, förutsätter Beredningen
att förenämnda detaljbestämmelse]'' komma att gifvas i administrativ
väg.

På sätt förut är antydt, har Beredningen ansett att vid sjösänkning,
utöfver den kontroll, som sålunda skulle i administrativ väg utöfvas
till förekommande deraf att allmännyttiga ändamål ej lida intrång,
vore af nöden att jemväl åt de enskilde strand- och jordegarne inrymma
någon beslutanderätt öfver företaget, härledd ur privaträttslig synpunkt.
Sjösänkningen ställer sig i detta hänseende annorlunda än de öfriga
afledningsföretagen. Under det att de rinnande vattnen genom utvidgning
eller fördjupning ej i väsentlig mån förlora sin naturliga formation
och i allmänhet fortfara att vara användbara för samma ändamål
som förut, upphör sjön deremot genom en uttappning helt och hållet
och genom en sänkning till större eller mindre del att vara sjö. Det
torde vara öfverflödigt att här utförligt framhålla alla de rubbningar i

105

de naturliga förhållandena likasom i strandegarnes ekonomi, hvilka en
sjösänkning kan medföra. Om man besinnar att frågan om ett sådant
företag som t. ex. Hjelmarens och Qvismarens sänkning, hvilket inverkar
på omkring halftannat tusental jordegares rättsförhållanden och
30,000 tunnland jord, skulle kunna vara beroende af en enda jordegare,
hvars egovälde uppgår till några kappland, torde man lättast kunna
göra sig en föreställning om den magt, som sålunda utan någon legal
inskränkning är lagd i den enskildes hand, allenast han har ekonomiska
medel att utföra sina planer. Den återhållande kraft ersättningsskyldigheten
eller i allmänhet kostnaden utöfvar är naturligen ej af
ringa vigt, men den förlorar dock mycket af sin betydelse då man erinrar
sig att vid sjösänkningarna uppstå olägenheter och förluster,
hvilka ej kunna med penningar ersättas. Sålunda, om, bland andra
indirekta obehag, en landtegendom beröfvas sitt natursköna läge vid
sjö, lärer väl detta otvifvelaktigt i de flesta fall inverka menligt på
egendomens försäljningsvärde, ehuru det icke låter sig göra att på förhand
i penningar uppskatta förlusten till följd deraf att vattenspegeln
försvinner och utbytes, såsom ofta sker, emot kala, ofruktbara strandmarker,
der ingen vegetation kan förväntas på åratal. Af enahanda
beskaffenhet äro de klimatiska och sanitära olägenheter, som mången
gång åtminstone till en början uppstå derigenom att efter sänkningen
vattnet qvarstår i djupare gölar, som vålla frostländighet eller alstra
osunda ångor. Äfven vattnets minskade användbarhet för enskild samfärdsel
och forsling samt för mångfaldiga hushållsbehof låter svårligen
beräkna sig i penn inge värde. Sjösänkningarna äro tick, efter hvad erfarenheten
ådagalagt, de företag, som lättast misslyckas eller visa mindre
förmånliga resultat i jemförelse med de andra företagen. Ur alla
dessa synpunkter torde det vara önskligt om företrädesvis sjösänkningar,
hvilka så våldsamt förändra naturliga och ekonomiska förhållanden
i synnerhet för strandegarne, kunde komma till stånd på öfvertygelsens

106

väg eller åtminstone gillas af en majoritet bland dem, hvilkas rätt frågan
så nära rörer. I enlighet härmed har Beredningen i 13 § infört
den nya bestämmelse att sänkning eller uttappning af sjö ej må tillstädjas
med mindre de, hvilka förena sig om företaget, ega mer än
hälften af den jord, som derigenom skulle vinnas eller förbättras. Villigt
ma erkännas att det mål, som ofvan framhållits, ej genom dylik
omröstning fullständigt betryggas, men mycket kan dock derigenom
vinnas, och majoritetens beslutanderätt hvilar i allt fall på den rättsliga
grund att samtlige jordegarne bilda en naturlig samfällighet, der
något lämpligare sätt för slitande af uppstående tvister huruvida vattnet
skall bortskaffas eller qvarlemnas svårligen kan angifvas.

På det ''emellertid ej åt jordegarnes tredska eller oförstånd må inrymmas
en obehörig magt att förekomma företag, hvilka, opartiskt och
sakkunnigt bedömda, skulle kunna anses gagneliga, har Beredningen
tillika föreslagit att — äfven om en majoritet för företaget ej vinnes
— rätt till företagets åvägabringande må kunna af Kongl. Maj it beviljas,
om det pröfvas vara allmännyttigt. I sakens natur ligger att
något vädjande till Kongl. Maj:ts pröfning icke rimligen kan ifrågakomma
förr än det visat sig att hinder emot företaget möter deraf att
majoriteten af jordegarne ej vill i företaget ingå; och följaktligen kan
vid frågans pröfning tagas hänsyn till de betänkligheter, som bland
jordegarne yppats. Då, såsom bekant, vid de flesta större företag af
ifrågavarande slag bidrag af allmänna medel begäres och pröfningen af
dylika framställningar förutsätter en undersökning af företagets gagn
för det allmänna, torde den här föreslagna pröfning icke kunna anses
medföra någon särskild omgång eller svårighet. Om några ytterligare
föreskrifter i administrativ väg skulle anses nödiga angående dylika
ärendens behandling, föreställer sig Beredningen att derå kunde lämpas
hufvudsakligen enahanda bestämmelser, som genom Kongl. kungörelsen
den 27 November 1845 gifvits angående behandlingen af expropriationsmål
m. m. d.

107

Med afseende dels å ändamålet med jordegarnes hörande, dels
ock derå att deras beslut om företagets godkännande eller ogillande
uppenbarligen hörer till de ämnen, som höra afgöras i främsta rummet
och innan företagets detaljer komma till behandling, har Beredningen
ansett jordegarens rösträtt böra bestämmas efter arealen af den honom
tillhöriga jord, hvarå företaget inverkar, icke efter jordförbättringens
värde, hvilket utgör delningsgrunden i fråga om kostnaderna. Den
slutliga noggranna uppskattningen af förbättringens värde är, på sätt
jemväl i förslagets 47 § förutsattes, ofta möjlig först efter företagets
fullbordan.

Till ytterligare belysning af förevarande fråga torde få anmärkas
att enligt de flesta andra europeiska länders lagar sjösänkningsföretagen,
så vidt de äro i lag medgifna, gjorts beroende antingen deraf att de
af vederbörande myndighet förklaras för allmännyttiga eller deraf att en
majoritet bland jordegarne vinnes eller ock af dessa båda vilkor samfäldt.
Denna majoritet är i Bayern (Lag den 28 Maj 1852) och Baden
(Lag den 25 Augusti 1876) bestämd till 2/3-delar; enkel pluralitet åter
gäller i Norge (Lag den 31 Maj 1848), Finland (Lag den 23 Mars 1868),
Österrike (Reichsgesetz af den SO Maj 1869 och de särskilda landsdelarnes
vattenrättslagar), Hannover (Lag den 22 Augusti 1847) jemte
några andra tyska länder. Enligt sachsiska lagen den 15 Augusti 1855
kan ingen tvingas till deltagande i dylikt företag.

14 § innehåller bestämmelser om de vilkor, hvarunder invallning 14 §.
i allmänhet är tillåten. Ehuru, såsom i det föregående blifvit antydt,
invallningen vid vattendrag mindre än afledningen orsakar rubbning,
skulle dock i synnerhet genom felaktig anläggning olägenheter till följd
af invallningen kunna uppstå för ofvan liggande jord och möjligen äfven
för vattenverk m. m. Äfven vid hafvet, hvarest invallningen i vårt
land vanligen tillgår så, att en i landet inskjutande vik med långgrunda
stränder medelst eu damm afskäres från gemenskap med hafvet,
kunna genom en dylik afstängning olägenheter uppstå. Till förebyg -

108

gande häraf har derföre såsom vilkor för invallning i allmänhet och
således äfven i det fall att den, som vill uppföra dylik byggnad, gör
det ä egen mark och utan att påyrka andras biträde, ansetts böra stadgas
att invallningen ej må lända annan till men och att tillstånd från
det allmännas sida skall sökas i de fall, der sådant finnes föreskrifvet.
I sistnämnda hänseende torde, efter hvad Beredningen föreställer sig,
likartade grunder, som i afseende å vättenafledningarna, böra i administrativ
väg fastställas. Till frågan om och i hvad mån från den här
stadgade regeln att invallning ej må vålla men undantag bör medgifvas,
återkommer Beredningen vid 16 och 32 §§.

15 §. Beredningen har i det föregående redan anfört de skäl, som för anledt

de, på sätt 15 § utvisar, för rätt till invallning stadgade vilkor.
Endast under förutsättning att ifrågavarande vilkor uppfyllas äro de
tvångsrätter, som vidare omnämnas i 16, 17 och 18 §§, förenade med
företaget.

16 §. Invallningen skiljer sig från vattenafledningen deri att väl vid

den förra, men icke vid den senare alltid är fysiskt möjligt för den,
som vill gorå anläggningen, att åstadkomma den inom sitt eget område.
Men uppenbart är att en invallning på sådant sätt eller genom
fritt aftal med grannarne icke alltid kan i afseende å läge och inrättning
i öfrigt ernå den ändamålsenlighet, som medför verkligt gagn.
Ett vilkor för invallnings åvägabringande är således medgifvande af
tvångsrätt emot granne, så vidt för anläggningen är behöfligt. Att,
på sätt i senare vattenrättskomiténs förslag skett, göra denna tvångsrätt
beroende endast deraf att invallningen ej kan å den invallandes
egna egor fullkomnas med mindre kostnad, än för arbetets fortsättande
å andras område erfordras, har synts Beredningen vara att nog mycket
gynna den invallande. Såsom vilkor för tvångsrättens utöfvande har
Beredningen således föreslagit att för invallningens bestånd eller ändamålsenliga
inrättning pröfvas nödigt att vallen fortsättes från den
invallandes område — der den alltid bör hafva sin utgångspunkt —

109

iu på andras egor eller att vallen derstädes afslutas och erhåller fäste
å derför tjenlig grund. Under tvångsrätten böra naturligen inbegripas
jemväl de för vattnets samlande erforderliga grafvar, d. v. s. så väl
den egentliga vallgrafven som ock den så kallade »backgrafven», hvilken
vid öfre gränsen af den invallade marken upptager dagvattnet från
ofvanför belägen mark och leder det utom vallen. T fråga om ersättning
för det intrång, som dymedelst orsakas, böra samma regler gälla
som om intrång af dikning.

När den invallade jordens lutningsförhållanden och belägenhet i 17 §
öfrig! äro sådana, att dag- och grundvatten i diken afleden, skiljer sig
invallningsföretaget i så ringa mån från afledningsföretag i allmänhet
och särskildt sådana, der en damm- eller vallbyggnäd förekommer, att
de ansetts böra likställas i fråga om skyldighet för de jordegare, som
hafva nytta af anläggningen, att i kostnaden derför deltaga. Om afsägelserätten
stadgas i 79 §.

De invallningar, der vattnet måste bortskaffas genom uppfordrings- 18 §
verk, äro otvifvelaktigt de, till livilka lägenhet oftast gifves, och, under
förutsättning att de användas endast i de fall, der omständigheterna äro
gynnsamma, samt anläggas ändamålsenligt och med omsorg underhållas,
kunna de, efter hvad erfarenheten så inom som utom landet visat, i
rikt mått återgälda derå nedlagda kostnader. De, som frivilligt sätta
i verket ett dylikt företag, måste antagas hafva eller kunna förskaffa
sig den insigt i hvad företaget innebär, att de ej med skäl kunna beklaga
sig, derest företaget genom deras eget oförstånd eller vårdslöshet
skulle misslyckas.

Af redan förut antydda skäl har Beredningen emellertid ansett
önskvärdt att de, som väcka fråga om eller godvilligt deltaga i ett
dylikt in valin ingsföretag, dervid uteslutande afse den förbättring deras
egen jord kan vinna och ej hafva något intresse att deri intvinga
andra samt följaktligen gifva företaget en deremot svarande begränsning.
Dertill har hänsyn tagits såväl i 16 som ock i 18 §. Om ifra -

gavarande bestämmelser uppfylla sitt ändamål, torde det sålunda kunna
antagas att de fall skola förekomma jemförelsevis sällan, då invallningen
i någon väsentlig mån länder till nytta för andra än dem, som
frivilligt deltaga deri. Men då invallningen måste inrättas i främsta
rummet med afseende å naturförhållandena, skola dock dylika fall inträffa.
Den sålunda uppkommande jordförbättringen kan mången gång
vara ganska stor, då ifrågavarande företag hafva sin egentliga betydelse
såsom medel för föreläggning af sjöbotten och dylik alldeles vattendränkt
mark, som före torrläggningen är nästan värdelös. Vid sådant
förhållande synes frågan om och i hvad mån den nytta de, som
ej vilja ingå i företaget, kunna deraf hemta, skall godtgöras, icke böra
här lemnas obesvarad. Beredningen har dervid utgått från den uppfattning
att, om faktiskt jordvinning eller jordförbättring blifvit beredd,
det icke kan anses öfverensstämma vare sig med billighetens fordringar
eller de i förevarande ämne i öfrigt följda grunder att en dylik, i penningevärde
uppskattbar förmån tillfaller jordegaren såsom ren gåfva.
Den omständighet att invallningarna i allmänhet betecknas såsom mera
vanskliga torde icke innefatta skäl att frånkänna den invallande rätt
till ersättning i de särskilda fall, då invallningens gagn ådagalägges
genom skördar, inbergade på fält, som förut stått under vatten.

Beredningen har tänkt sig att förhållandena kunna lämpligen
ordnas på följande sätt. Utgående från förutsättningen att vid dylika
företag kostnaden bör ställas på amortering under viss tid, hvilken,
med hänsyn dertill att full afkastning mången gång först efter några
års förlopp är att förvänta, antagits till tjugu år eller motsvarande
tiden för amortering af skiftes- och vattenafledningskostnad, som belöper
å innehafvare af publika hemman, innehåller förslaget till eu början
den bestämmelse att den, hvars jord befrias från vatten genom den
invallandes uppfordringsverk, skall under nämnda tid af tjugu år vid
slutet af hvarje år, under hvilket hans jord faktiskt varit befriad från
vatten och till följd deraf odlingsbar, gälda en tjugondedel af den an -

del i anläggningskostnaden, som i män af nyttan belöper å hans jord,
äfvensom sin anpart i den underhålls- och driftkostnad, som åtgått
under året. Har han anledning befara att invallningsföretaget kommer
att snart öfvergifvas, vid hvilket förhållande han icke kan hafva
något verkligt intresse af att, der sådant erfordras, nedlägga kostnad
och möda på jordens uppodling, står det honom fritt att undgå all
betalningsskyldighet genom att, på sätt 82 § närmare utvisar, under
lika lång tid eller tjugu år upplåta åt den, som invallningen håller,
så stor andel i den förut oftast värdelösa jorden, som svarar emot
båtnaden. I sådan händelse är han alldeles oberoende af den utgång företaget
erhåller, och de invallande njuta sin godtgörelse genom den
upplåtna jordens afkastning. Hvilkendera utvägen han väljer, upphöra
emellertid alla hans förpligtelser ‘i samma stund invallningen ej
vidare vidmagthålles. Har han upplåtit jord, återfaller den till honom,
och har han guldit årligt bidrag eller å jorden nedlagt kostnader, för
hvilket allt han ej hunnit få godtgörelse genom jordens afkastning-,
skall sådan skada honom ersättas af den, som bort hålla invallningen
vid magt. Härigenom torde således motvillig jordegares intressen
vara fullständigt skyddade.

Men äfven för den, som håller invallningen, är ifrågavarande
anordning fördelaktig. Oafsedt att han derigenom undgår att offra
sitt arbete och sina penningar till andras fromma utan någon godtgörelse,
står det honom fritt att, derest företaget skulle visa sig oförmånligt
eller öfverstigande hans krafter, öfvergifva det vid de tjugu
årens slut eller dessförinnan utan annan påföljd än ersättningsskyldighet
i sistnämnda händelse. En dylik befrielse skulle icke hafva kunnat
medgifvas, om skyldigheten att deltaga varit bestämd enligt
samma grunder som vid afledningsföretagen, ty vid dessa är en hvar,
som fått vidkännas penningebidrag eller mistning af jord i följd af
företaget, ovilkorligen berättigad att fordra afledningens vidmagthållande
för all framtid, huru betungande sådant än må blifva. Vid så -

112

dant förhållande kan den, som håller invallningen, icke heller skäligen
göra anspråk på att erhålla ränta å det af honom förskjutna kapital,
som skall genom den tjuguåriga amorteringen återgäldas. Utom
det att räntan skulle tynga mest på de första åren, då afkastningen
är minst, vore det nemligen olämpligt att stadga skyldighet att gälda
ränta, då det är ovisst om kapitalet någonsin behöfver betalas.

Ehuru till följd af sakens natur rättsförhållandena vid ifrågavarande
företag äro annorlunda än vid diknings- och afledningsföretagen, och
till följd deraf bestämmelserna i det förra hänseendet ej kunnat göras
lika enkla som i det senare, hyser Beredningen dock den föreställning
att några allvarsamma förvecklingar ej skola i förevarande fall
mer än i de andra komma att uppstå. 1 synnerhet i den säkerligen
ofta förekommande händelsen att den genom invallningen vunna eller
förbättrade jorden kan utan någon egentlig odlingskostnad gifva afkastning
såsom gräsbärande, äro förhållandena så enkla, att stridigheter
synas temligen osannolika. Nedläggas åter kostnader på
jordens odling, blifva den från början motvillige jordegarens intressen
ganska snart identiska med de öfriges; och med en dylik gemensamhet
samt de här föreslagne grunder såsom utgångspunkt torde uppkommande
frågor antagligen ganska lätt erhålla sin lösning genom
godvilliga överenskommelser, der sådant befrämjar företagets ordnande
till gemensam båtnad. Öfvergifves företaget, kan väl bestämmandet
af skadeståndet i viss mån vara förenadt med svårighet, såsom
förhållandet i allmänhet är med skadestånd enligt nu gällande
lag; och till äfventyrs kan jemväl någon gång inträffa att den ersättningsskyldiges
tillgångar äro otillräckliga eller oåtkomliga. Men svårigheten
och osäkerheten i detta hänseende torde dock icke kunna
vara väsentligen annorlunda eller större, än vid sänknings- och regleringsföretagen,
då fråga der yppas om godtgörelse för skada af öfversvämning
till följd af felaktig anläggning eller försummadt underhåll.
Tryggheten för ersättningens utbekommande ökas äfven der -

113

igenom att såsom vilkor för anläggningens tillkomst förutsättes att de
motvillige jordegarne utgöra minoriteten, och de, som frivilligt iklädt
sig ansvaret, majoriteten, hvartill motsvarighet ej förefinnes vid andra
afledningsföretag än sjösänkningarna.

Öfriga i 18 § förekommande bestämmelser om ny reglering af
förhållandena efter de tjugu åren och sedermera hvart tionde år torde
ej behöfva ytterligare belysning. Enahanda torde förhållandet vara
med öfriga i detta kap:s 19, 20 och 21 §§ förekommande stadganden.

3 Kap.

Genom Kongl. förordningen den 20 Januari 1824 — således för
mera än ett hälft sekel sedan — blef uti vår lagstiftning införd grundsatsen
om jordegares rätt att under vissa vilkor påkalla ändring eller
utrifning af vattenverk, som genom uppdämning lägga hinder i vägen
för odling eller förbättring af hans jord. Såsom ofvan blifvit anfördt,
har Beredningen ansett någon återgång från den jordegaren emot
vattenverksegaren sålunda tillerkända tvångsrätt hvarken kunna eller
böra ifrågasättas, och de lagbud, som inrymmas i 3 kap., hvila derföre
på samma princip, hvarå nämnda förordning är byggd. Många af
förordningens detaljbestämmelser hafva ock funnits kunna bibehållas.

För de afvikelse!- Beredningen ansett nödiga redogöres här nedan.

Beträffande omfattningen af den tvångsrätt, som vattenverken 22 §.
böra vara underkastade, innehåller nyss nämnda förordning att sådan
rättighet ej må sträckas till vattenverk, som äro anlagda till bedrifvande
af större bruk och bergverk samt större fabriksinrättningar,
äfvensom att, derest i fråga om annat vattenverk jordegare mot betingad
ersättning förbundit sig att af detsamma tåla uppdämning å
sin jord, påstående om dess rifning, ändring eller flyttning eller öpp 15 -

114

nande af ny ledning för vattnet ej får väckas under den tid, som för
den ingångna öfverenskommelsens bestånd blifvit utsatt, eller, om sådan
tid ej finnes bestämd, så länge jorden, hvarå uppdämningen sker,
är i sagda persons hand. Hvad angår förstnämnda undantag från expropriationsrätten
har såväl inom Lagkomité!! och äldre Lagberedningen
som ock af de båda komitéer, hvilka behandlat vattenrätten, den
åsigt uttalats att detsamma bör ur lagen utgå. Till stöd härför har •
åberopats att, då man såsom vilkor för rättigheten att utrifva ett vattenverk
bestämt att den skada jordegaren af uppdämningen lider skall
uppgå till dubbla beloppet af hela verkets värde, i fall utrifning erfordras,
eller af dess försämring, i fall ändring finnes nödig, måste
för rubbningen af ett större bruk eller bergverk eller en större fabriksinrättning
alltid förutsättas en i samma mån betydligare skada af öfversvämning;
att vidare eganderätten ej vore heligare för det större
vattenverket än för det mindre samt att uttrycket »större» saknade
nödig bestämdhet. Till dessa skäl, hvilka enligt Beredningens åsigt
ensamma äro tillräckliga att motivera borttagande af ifrågavarande
inskränkning, torde kunna läggas, att det skydd lagen beredt omförmälda
inrättningar otvifvelaktigt varit större än nödigt och lämpligt,
då äfven den obetydligaste förändring, till och med om den icke medfört
någon försämring, varit förbjuden. Härvid bör ock uppmärksammas,
att nämnda inskränkning tillkommit på en tid, då den större industrien,
hvilken företrädesvis ansågs böra af staten omhuldas, ej hade
tillgång på annan drifkraft än vatten. Sedan förhållandena i nämnda
afseende numera blifvit till den grad förändrade, att jemväl för de
större verken behofvet af att göra dem oberoende af vexlingarna i
vattentillgången framkallat ångans användande såsom drifkraft, torde
det deremot vara mindre behöfligt att bibehålla nämnda skydd, hvilket
lägger hinder i vägen för företag, som från synpunkten af det
allmänna bästa kunna vara af ojemförligt större vigt. Skulle till äfven.
tyrs någon gång inträffa att fråga väcktes om utrifning af ett vatten -

115

verk, hvars bibehållande vore för ett statsändamål nödvändigt, såsom
ett styckebruk, ett gevärsfaktori eller dylikt, torde den pröfningsrätt,
hvilken, enligt hvad i 13 § omnämnes, är vid företag, som afse förändring
af sjö eller annat vattendrag, Kong], Maj:t förbehållen, lemna
tillräcklig utväg att skydda ett sådant verk. Beredningen har således
ansett sig kunna utelemna omförmälda undantag.

1 - afseende å gällande lags stadgande!! angående giltigheten af
öfverenskommelse!- har af en ledamot i senare vattenrättskomitén blifva
anmärkt att, då någon viss tid för ifrågavarande aftals bestånd
hvarken i 1824 års förordning eller annorstädes i lag funnes bestämd,
skulle genom aftal, som innefattade viss tidsbestämmelse, lösningsrätten
göras hvilande under eu mycket lång tidrymd, hvilket förhållande
ej syntes vara förenligt med omtanken för jordbrukets utveckling.
Om åter viss tid ej vore bestämd vid aftalet och jorden öfvergått
till någon del i annan persons hand, skulle aftalet i detta fall
genom lagens stadgande beröfvas all giltighet, ehuru det eldigt eljest
gällande regler möjligen vore förbindande, hvilket åter syntes innebära
en alltför ringa uppskattning af det fria aftalets vigt och värde
inför lagen. Beredningen, som biträder dessa anmärkningar och anser
att lagstiftningen bör sörja för att å ena sidan vattenverksegaren
må kunna tillgodonjuta trygghet att ett lagligt aftal icke må genast
efter afslutandet rubbas, och att å andra sidan ett dylikt aftal icke
bör för alltid hindra jordförbättringar, har trott de stridiga intressena
kunna förmedlas genom bestämmelsen att jordegare, för hvilken aftalet
är bindande, ej må väcka påstående om verkets ändring eller
utrifning förr än en viss tid förflutit efter det aftalet slöts. Denna tid
har blifvit föreslagen till femtio år, efter föredömet af gällande lagstiftning
om aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet
varder för viss tid upplåten. Att det föreslagna stadgandet endast
får tillämpas å de uppdämningsaftal, som ingås efter det den nya
lagen trädt i kraft, så att verkan af äldre dylika aftal måste efter den

116

föregående lagstiftningens bestämmelser bedömas, framgår af stadgandets
ordalydelse.

24 och Vidkommande den godtgörelse, som vid vattenverks ändring

25 §§• eller utrifning bör af jordegaren gäldas, stadgar 1824 års förordning,

att denna godtgörelse skall, då fråga är om fast egendom, som afstås
eller förminskas i värde, utgå med viss förhöjning. Lagkomitén och
förra Lagberedningen ansågo deremot att förhöjning ej borde ifrågakomma,
utan att godtgörelsen skulle bestämmas endast efter hvad
egendom af samma slag och godhet i orten högst gälde, och, enligt
hvad Beredningen haft tillfälle erfara, har denna uppfattning fortfarande
många anhängare. Härvid har man särskildt velat hemta stöd
från en förment analogi med nu gällande expropriationslag, enligt
hvilken godtgörelsen beräknas efter den af Lagkomitén'' föreslagna
grund. Men — om än grunden till den jordegaren vid vattenafledningsföretag
medgift!a tvångsrätt och till expropriationsrätten för allmänt
behof ytterst är densamma eller det gagn statsändamålet antages
komma att hemta af företaget — förefinnes dock dem emellan
den väsentliga olikhet att, under det expropriationen för statens behof
måste anses medföra omedelbar allmän nytta, kan den tvångsrätt,
som eger rum emot ett enskildt intresse till förmån för ett annat sådant,
endast medelbarligen gagna det allmänna, och det torde någon
gång till och med inträffa att sådant gagn alldeles uteblifver. Den
rättsgrund, som bjuder skyldighet, för den enskilde att underordna sin
fördel under det allmännas och att förty nöjas med ersättning inom
de gränser staten bestämmer, kan således ej med samma giltighet
åberopas vid enskilda företag, och vid dessa bör derföre den, som
lider tvånget, vara, så vidt möjligt är, skyddad för all annan uppoffring
än den, som ligger i sjelfva det tvungna afträdandet. Han bör
således bekomma full godtgörelse eller, såsom senare vattenrättskomitén
yttrat, så stor ersättning, att den kan anses svara ej blott
emot den afhända egendomens allmänna värde, utan äfven emot dess

117

särskilda, af egaren billigtvis beräknade och förväntade. Då nu emellertid
detta värde för egaren ofta kan vara bestämdt genom individuella
förhållanden, hvilka ej alltid kunna genom direkt bevisning ådagaläggas,
och — hvad särskildt vattenverk angår — någon sådan jemförelsegrund,
som den i expropriationslagen förutsatta, mången gång
torde saknas, synes i förevarande fall det angifna syftemålet bäst vinnas
genom att i lag stadgas en viss förhöjning öfver värdet. Med
den första vattenrättskomitén kan man säga att, då af den allmänna
vinst, som utgjort det egentliga motivet för tvångsrätten, jordegarne
erhålla den vida större delen såsom eu för dem rent enskild vinning,
det måste vara billigt att de, som underkastas tvångsrätten, undfå
åtminstone någon del af samma vinst. Samma handling, hvarigenom
jordegarne lemnas tillfälle att uppdrifva sin egendom till högsta möjliga
värde, betager vattenverksegaren tillfälle att förkofra sin och
draga fördel af den stegring i värde, som vid vattenverken mer än
vid annan egendom kan till följd af förbättringar eller förändrade
konjunkturer påräknas. Beredningen har derföre, i likhet med de båda
komitéerna, i fråga om vattenverken bibehållit förhöjningen såsom
grundsats, men, då anledningen till förhöjningen är att söka uti nödvändigheten
att bereda full ersättning för det tvång, som utöfvas emot
den enskilde, ansett följdrigtigheten bjuda, att förhöjning beräknas
endast å egendom, i afseende å hvilken tvångsrätt verkligen användes,
och icke jemväl å annan egendom, hvilken egaren kan, om han
så önskar, behålla, men finner med sin fördel förenligt att afstå. Tilllämpningen
häraf medför den afvikelse från nu gällande lag att, derest
ändring (hvarunder enligt förslaget äfven innefattas flyttning) af vattenverket
befunnits nödig, utan att föranleda dertill att någon del af
verket eller dess värde bortgår, men egaren ändock skulle vilja begagna
den honom medgifne rätt att påyrka hela verkets inlösande,
förhöjning utöfver värdet ej ifrågakommer. Likaledes i det fall då
verket icke behöfver utrifvas i sin helhet utan endast till en del, men

118

egaren, hvilken naturligen för den del, som sålunda skulle honom fråntagas,
eger åtnjuta lösen eller ersättning med förhöjning öfver värdet,
påyrkar att jemväl den efter förändringen återstående delen af verket
skall åt jordegarne öfvertagas, bör lösen för sistnämnda del beräknas
utan förhöjning. I detta fall åtnjuter således vattenverksegaren lösen
för hela verket med tillägg af den stadgade förhöjningen å den först
omförmälda delens beräknade värde. Af ofvan angifna princip följer
likaledes att vattenverksegare, som begagnar den honom medgifne
rätt att påkalla lösen af jord, som till vattenverket hörer, ej är berättigad
att för jorden undfå ersättning utöfver värdet.

Angående åter beloppet af den förhöjning, hvilken, på sätt ofvan
förmäles, bör i vissa fall till vattenverksegaren utgå, har senare komitén,
på grund af deri vid tillämpning af nu gällande lag vunna erfarenhet,
ansett det i lagen stadgade belopp af femtio procent vara väl
högt, och att en förhöjning af tjugu procent borde vara tillräcklig. Vid
valet emellan de olika procenttal, som kunna ifrågakomma, har Beredningen
anslutit sig till samma åsigt. Uppenbart är dock att valet
alltid måste blifva i viss mån godtyckligt, och att erfarenheten först
kan visa huruvida man lyckats träffa det rätta talet.

Då ett vattenafledningsföretag icke nödvändiggör ett verks utrifning,
utan blott föranleder en ändring, men egaren begagnar den
honom medgifne rätt att påkalla verkets inlösen, bör möjlighet att
fortfarande drifva verket, sådant det efter ändringen qvarstår, ej betagas
den, som måst inlösa detsamma. Enär emellertid sådan möjlighet
ej skulle förefinnas, derest han ej kunde komma i besittning af
nödigt utmål för verket, har till förekommande af tvist blifvit i lagen
tydligen utmärkt, att rätt att sådant utmål till sig lösa honom tillkommer.

Enligt 5 § i 1824 års förordning skall, om vattenverk är anslaget
till boställe, jemngodt vederlag i annat verk af samma slag eller i jord
ställas. I likhet med detta stadgande har blifvit föreslaget att ersätt -

119

ningen för boställen ma utgå med lulla värdet, utan att förhöjning deraf
eger rum, och har derjemte denna föreskrift utsträckts till all .Kronan
tillhörig egendom. Deremot torde några giltiga skäl ej förefinnas, hvarföre
icke ersättningen i detta tall, såsom i andra, bör få gifvas i penningar,
helst, såsom första vattenrättskomitén erinrat, genom Kongl.
brefvet den 5 December 1855 i fråga om ecklesiastika boställen och
Kongl. krigskollegii cirkulär den 25 Februari 1862 i afseende å militieboställen
redan finnes förutsedt huru för dylika boställen skall förhållas
med ersättningar för exproprierad jord, och, hvad öfriga publika hemman
och lägenheter beträffar, i hvarje särskild! fall kan efter omständigheterna
förordnas. Likaledes har icke heller ansetts nödigt upptaga
den i samma § af nämnda förordning gifna föreskrift att, om vattenverket
är af fideikommiss-natur, vederlaget ock skall utgå i jord, enär
Beredningen trott lämpligast vara att i afseende å dylik ersättning följes
samma förfarande, som nu lärer tillämpas i fråga om ersättning för
fideikommissjord, som exproprierats för allmänt behof, eller att Kongl.

Maj.t i hvarje fall förordnar huru ersättningen skall för fideikommissets
ändamål användas. För att emellertid blifvande fideikommissinnehafvares
rätt måtte varda skyddad under den tid, som förflyter intill dess
Kongl. Maj:ts beslut varder meddelad!, har här nedan i 74 § blifvit
intagen eu föreskrift derom att ersättning för fideikommissegendom alltid
skall nedsättas i landtränteri! att der stå i qvarstad i afbidan på
Kongl. Maj:ts förordnande.

I 26 § äro bestämmelser föreslagna angående egendom, som till 26 §.
vattenverk hörer eller deraf är beroende. Af sådan egendom äro tre
olika slag upptagna, nemligen: jord, hvarå åbo ej är besuten, inventarier
eller annan lös egendom, som är anskaffad för verkets drift eller
eljest till verket hörer, samt annan egendom, fast eller lös, för hvars
tillgodogörande vattenverket är afsedt. I afseende å sistnämnda slag
af egendom vill Beredningen erinra att, på sätt senare komitén yttrat,
vattenverken i många fall endast äro vilkor för användning eller för -

120

ädling af naturalster, som frambringas genom egendom af annan beskaffenhet,
samt att den fördel, som egaren kan hemta af sådan användning
eller förädling, tydligen bör i väsentlig män tillskrifvas vattenverket,
hvadan, om detta medel går förloradt, äfven ofta omintetgöres
möjligheten — ej att frambringa råvaror — men att på ett fördelaktigt
sätt använda desamma. Så kunna t. ex. skogar, hvilka tillhöra ett
sågverk, hafva ett deraf beroende värde, hvilket förminskas genom sågverkets
utrifning eller försämring i följd af minskad vattentillgång.
Enahanda värdeförminskning kan någon gång inträffa i fråga om en
industriel inrättning, anlagd i sammanhang med vattenverket för ytterligare
förädling af dess produkter. Värdet af ett färgeri kan vara i
väsentlig män beroende af de förändringar, som vidtagas med den
klädesfabrik, hvartill färgeriet hörer. År nu af sådan orsak förminskning
i värde för handen, bör egaren billigtvis ej försättas i nödvändighet
att behålla egendom, som han ej vidare kan göra sig till godo
efter beräkning, utan må han ega rätt fordra att jemväl nämnde egendom
löses, der han finner sådant för sig förmånligare, än att taga skadeersättning.

8 §. Kongl. förordningen den 14 April 1866 angående jords eller lä genhets

afträdande för allmänt behof innehåller i 15 § det stadgande
att, om egare efter väckt fråga om expropriation, i uppenbar afsigt att
vinna högre ersättning, å egendomen nedlagt kostnader, desamma ej
må tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande. Ändamålet med
detta stadgande torde vara att förekomma det egendomens lösningspris
stegras genom kostnader, som, utan att vara nyttiga eller nödiga, nedläggas
å egendomen; och eu samma ändamål åsyftande föreskrift är
utan tvifvel äfven i förevarande frågor behöflig. Vid redaktionen har
stadgandet _ affattats så, att i fråga om de här afsedda kostnader den
ytterst vanskliga pröfningen af egarens afsigt ej må vara behöflig,
utan hänsyn endast tagas till det faktiska förhållande huruvida kostnaden
varit nödig eller nyttig.

121

Den tvångsrätt, som i 1824 års förordning blifvit medgifven emot 30 §.
vattenverken, får enligt 16 § af samma förordning tillämpas, jemväl
emot »fiskeverk eller annan byggnad, som lagligen tillkommit eller af
laga beskaffenhet är», hvarförutom genom Kongl. brefvet den 1 Juni
1849 blifvit särskildt förklaradt att tvångsrätten ock gäller emot ängsvattningsanstalter.
Motsvarande stadgande!! återfinnas i 30 §, dock
med en inskränkning beträffande flottningsaustalter och flottleder. Flottningen
är redan i 1824 års förordning upptagen såsom ett bland de
allmännyttiga ändamål, som icke få omintetgöras och för hvilka behofvet
af jords torrläggning bör vika, om sådant pröfva^ nödigt. Ett ovilkorlig!
förbud emot rubbning af flottled och flottningsbyggnader är ej
lämpligt, utan måste frågan om dylik åtgärd bedömas efter omständigheterna
i hvarje särskildt fall. Flottningen, såsom stående i omedelbart
sammanhang med trävarurörelsen, måste nemligen under den tidrymd,
då hufvudnäringen inom en ort utgöres af skogsafverkning, tillerkännas
företrädesrätt framför andra intressen, hvaremot i samma mån
berörda näringsfång upphör att vara det hufvudsakliga inom orten samt
odlingen fortskrider, jordbruket uppträder med berättigade anspråk att
ej varda tillbakasatt för mindre betydande intressen. De olika intressenas
vigt från synpunkten åt det allmänna bästa bör derföre i hvarje
särskildt fall blifva föremål för pröfning; och torde i händelse af tvist
denna pröfning alltid böra öfverlemnas åt Konungen.

Stadgandena uti 22 och 30 §§ afse de fall, då arbete blifvit ned- 31 §.
lagdt och särskilda inrättningar anlagda för vattnets begagnande.
Uppenbart är dock att de för jordbrukets behof nödiga sänkningar
eller regleringar af vattendrag kunna medföra intrång uti eller förlust
af äfven andra rättigheter öfver vattnet, än de mera framstående,
hvarom nämnda §§ handla. Så kan fisket med not eller ref blifva
förstördt eller åtminstone förminskadt äfven genom en obetydlig förändring
af det vanliga vattenståndet. Likaledes kan ett vattenafled 16 -

ningsföretag hafva till följd att ett välbeläget och till drifkraft användbart,
. fast ännu icke begagnadt strömfall kommer att alldeles försvinna.
För dessa och dylika bill finnes för närvarande ingenting hos
oss stadgadt. Tydligt torde vara att, då jordbruket ansetts böra gynnas
med tvångsrätt emot så vigtiga anläggningar som vattenverk, fiskeverk
och dermed jemförliga anstalter, sådana rättigheter öfver vattnet,
för hvilkas tillgodogörande några särskilda inrättningar- icke blifva
anlagda, ännu mindre böra kunna hindra ett nyttigt vattenafledningsföretag,
och Beredningen har ansett att dylika till sin natur och
sitt värde mera obestämda rättigheter icke ens böra tagas i beräkning
vid den i 23 § stadgade föregående uppskattning, af hvars utgång
frågan om företagets bringande till stånd är beroende. Men å andra
sidan kräfva rättvisa och billighet att, då vattnets begagnande grundar
sig på eu verklig rättighet till detsamma, och denna rättighet kan
skattas till något värde, ersättning derför gifves. Likartade bestämmelser
med det härom nu föreslagna stadgandet i 31 § återfinnas i
främmande lagar. Så föreskrifva Bayerska och Preussiska vattenrättslagarne
m. fl. att fiskerätt väl icke utgör hinder mot vattenafledningar,
men berättigar till skadeersättning, och Finska förordningen angående
vattenafledningar och vattenverk den 23 Mars 1868 stadgar i
40 §, att om strömfall, som icke är för något vattenverk begagnadt,
sänkes eller utgräfves, egaren skall njuta godtgörelse, såvida strömfallet
i anseende till ortens läge och andra omständigheter kan till
något värde uppskattas. Att åter, om vattenverk eller fiskeverk finnes
uppfördt för strömfallets eller fiskets tillgodogörande, strömfallets eller
fiskets värde skall medtagas vid beräkningen af hela inrättningens
värde och att således i dylika fall frågan bedömes icke efter denna,
utan efter föregående §§, är tydligt.

Af ett vattenafledningsföretag kan likaledes följa att andra byggnader,
än de för vattenkraftens användande egentligen afsodda, såsom
bryggor, badhus o. d., varda onyttiggjorda. Jemväl kan inträffa,

123

att skada tillfogas boningshus eller andra byggnader, som kunna vara
uppförda invid vattensamlingen, om de t. ex. äro byggda å pålverk.

Då skadeersättning äfven i dessa fall bör gifvas, bär stadgande derom,
såsom nära sammanhängande med det föregående, intagits i förevarande
§.

Redan vid 2 kap. äro skälen anförda hvarföre vid invallning, i 32 §.
och för sig sjelf betraktad, någon tvångsrätt till ändring eller utrifning
af vattenverk ej är behöflig och följaktligen ej bör medgifvas.
Stundom äro likväl, såsom ock i 17 § antagits, naturförhållandena sådana
att det kan vara behöflig!, eller lämpligt att i sammanhang med
vallbyggnaden verkställa en vattenafledning medelst sänkning eller
reglering af det vattendrag, invid hvilket vallen bygges, och den omständighet
att båda åtgärderna äro med hvarandra förknippade till
ett gemensamt helt bör naturligen icke omintetgöra den rätt, som enligt
22 § skulle hafva varit förenad med vattenafledningen, derest den
särskildt företagits. Åt denna åsigt har Beredningen ansett sig böra
gifva uttryck i 32 § för att förebygga den eljest, om i dylikt fall invallningen
betraktas såsom hufvudsak och äfledningen såsom bisak,
möjliga missuppfattning att äfledningen borde följa invallningens vilkor
och således anses vara i saknad af nämnda rätt. Tillika torde
genom ifrågavarande bestämmelse förtydligas den åtskilnad, som i
förevarande hänseende bör iakttagas emellan de olika åtgärderna i så
måtto att, t. ex. i det fall 23 § afser, vid uppskattning af vattenafledningens
nytta deri icke må inräknas värdet af den jordförbättring,
som vinnes först derigenom att vattnet bortskaffas genom uppfordringsverk.

Men ehuru vid invallningen såsom sådan någon tvångsrätt emot
vattenverk och dermed jemförliga anläggningar ej bör ega rum, bör
dock denna bestämmelse icke utsträckas derhän att ett dylikt företag
icke skulle få komma till stånd, så snart någon mindre skada, t. ex.
en minskning i fisket invid en jordegares strand, uppstodc i följd af

1 24

Förunder sökning.

invallningen. Detta skulle, då i de flesta fall någon, om än oftast
obetydlig skada är oundviklig, vara i det närmaste liktydigt med att
förbjuda invallning. Enligt förslaget bör således den omständighet
att sådan mindre väsentlig skada eller olägenhet, som i 31 § afses,
genom företaget vållas, icke få utgöra hinder för företaget, men
väl berättiga den lidande till skadeersättning.

4 Kap.

De konstitutiva bestämmelserna angående företag, som afse torrläggning
af jord, äro upptagna i de tre föregående kapitlen. I 4 kap.
följa nu föi eskrifterna om förfarandet vid prölningen af de tvister, som
angående dessa företag kunna yppas. Den fråga, som härvid i första
rummet kommit under öfvervägande, har naturligen varit den, huruvida
ett särskild! processuelt förfarande vid dylika mål må vara nödigt,
eller om de lämpligen kunna behandlas i samma ordning som
andra tvistemål. Enligt nu gällande lagstiftning upptagas mål, som
angå sådan dikning, hvarom i Byggningabalken förmäles, omedelbart
af de allmänna domstolarne. För de vattenafledningsföretag åter, som
kunna hafva till följd ändring eller utrifning af vattenverk, är i 1824
års förordning stadgadt, att en af sakkunnige män på stället förrättad
undersökning skall föregå tvistens instämmande till allmän domstol,
och, såsom kändt är, har, åtminstone sedan 1841 års förordning tillkom
och med stöd af ordalagen i denna, enahanda förfarande iakttagits
äfven vid öfriga företag, hvarom dessa båda förordningar handla.

Hvad nu omförmälda, för de större vattenafledningsföretagen redan
på grund af lag och praxis använda förundersökning af sakkunnige
män angår, torde dess nödvändighet vid dessa företag vara obestridlig,
och de fördelar, som berörda förfarande erbjuder, hafva föranled!
såväl de båda föregående komitéerna som ock 1875 års Riksdag

125

att föreslå dylikt förfarande jemväl vid tvister angående dikning. I
sådant afseende hemstälde 1865 års komité att frågor om dikning, som
angingo flere jordegares rätt, skulle i första hand pröfvas af synemän,
utsedde för viss tid af kommunalstyrelserna; och komité]) ansåg till
och med att åt synemännens beslut i de rent tekniska frågorna borde
tillerkännas den verkan att klagan öfver samma beslut ej skulle få
eg a rum. Enligt senare komiténs förslag borde jemväl i allmänhet
uti tvister angående dikning en af sakkunnige män förrättad undersökning
föregå målets instämmande till Rätten, och skulle öfver synemännens
utlåtande klagan få föras utom i det fall att det ifrågasatta
företaget blifvit af synemännen afstyrka Det af 1875 års Riksdagantagna
förslag till lag angående dikning medgaf åt den, som påyrkade
dikning, hvaraf annans rätt vore beroende, frihet att välja mellan
att omedelbart instämma sitt. påstående till domstolen eller påkalla
en föregående undersökning af synemän. Den sålunda af föregående
komitéer hyllade och af Riksdagen jemväl godkända åsigt om lämpligheten
af en förundersökning äfven vid dikningstvister har Beredningen
ej tvekat att biträda. I de flesta fall erfordras vid dikning lika
väl som vid de öfriga vattenafledningsföretagen tillgång till tekniska
insigter. I synnerhet vid fråga om flere jordegares deltagande i gemensam
afdikning är en rättvis fördelning af dikningsskyldigheten
möjlig allenast under vilkor att noggrann utredning erhållits angående
den nytta, som företaget kommer att för hvarje särskildt jordområde
medföra, hvilken utredning klöfver, förutom erfarenhet i jordbruk,
kännedom och vana vid afvägning, mätning o. s. v. Genom eu sådan,
af sakkunniga personer verkstad, omsorgsfull utredning af naturförhållandena
vid ett tillärnadt dikningsföretag, de dermed förenade
kostnader och öfriga på frågan inverkande omständigheter bör ock
vinnas det önskningsmål, som i det föregående framhållits, eller att
dessa företag måtte redan från början ordnas efter eu fullt ändamålsenlig
plan. Att härigenom många misstag och onödiga utgifter lind -

126

vikas, är uppenbart. Någon fara att förundersökningen skulle bidraga
till långsamhet i rättsskipningen eller öka parternes rättegångskostnader
torde ej förefinnas Det tillfälle, som genom nämnda undersökning
blifvit parterne beredt att under bemedling af sakkunniga och
ojäfviga personel- träffa öfverenskommelse i de delar, hvarom tvist
yppas, skall otvifvelaktigt, efter hvad erfarenheten i dylika fall gifvit
vid handen, föranleda dertill att.flertalet dikningsfrågor redan vidundersökningen
erhålla sin slutliga lösning samt följaktligen ej komma
att dragas under domstolens pröfning. Mången gång torde ock, äfven
om tvisten sedermera instämmes, parterne påkalla domstolens pröfning
endast i rättsfrågorna, men godkänna den utredning af de faktiska
förhållandena, som vid undersökningen förekommit, i följd hvaraf syn
af Rätten varder obehöflig. Derförutom har föreslagits att, der tvisten
icke gäller fråga om förpligtande för annan att i dikning deltaga, utan
blott afser rätt att leda vatten till redan befintligt dike eller taga upp
dike genom annans egor, förundersökningen icke skall vara obligatorisk,
utan beroende på sökandens eget val. Härigenom skulle vinnas
den fördel att sådana obetydliga frågor, der antingen någon teknisk
kunskap ej kan anses behöflig eller ock kostnaden är så obetydlig att
den, som väcker frågan, finner det ej löna mödan att påfordra andras
deltagande, kunna med minsta möjliga omgång och utgift afgöras.

Beredningen, som med afseende å beskaffenheten af de företag,
som afse invallningar, funnit hvad ofvan blifvit anfördt angående nödvändigheten
af eu föregående undersökning vid vattenafledningsföretag
eg a tillämplighet jemväl i fråga om tvister, som uppkomma i anledning
af förstnämnda företag, har sålunda föreslagit att, med endast
nyss nämnda undantag för vissa dikningsmål, ett särskild! förfärande
utom Rätten skall vid alla öfriga i förordningen afsedda torrläggningstvister
föregå målets instämmande till domstol. Detta förfarande, sådant
det blifvit i förslaget anordnadt, torde ej träffas af den anmärkning,
som inom Högsta Domstolen framstäldes emot senare komiténs

127

förslag i dess processuella del, eller att derigenom en ytterligare instans
i vattenrättsmålon skapas. Förfarandets ställning till den efterföljande
handläggningen vid domstolen blifver nemligen densamma, som intages
af den nu i 1824 års förordning stadgade förrättning af landtmätare
och gode män, hvars ändamål är att lemna en teknisk utredning af
ärendet och att derjemte söka mellan parterne bringa förlikning till
stånd, men det bildar icke någon instans, hvars beslut skall af den
dermed missnöjde öfverklagas hos högre myndighet. Har förundersökningen
till följd en uttrycklig öfverenskommelse mellan samtlige
sakegare, måste naturligen denna hafva samma verkan som hvarje annan
lagligen tillkommen förlikning, och enahanda betydelse har Beredningen
ansett kunna tillerkännas den omständighet att ingen sakegare
inom det derför medgifna rådrum anmält missnöje mot förrättningen
och således alla kunna antagas vara ense om undersökningens
resultat. År åter någon sakegare missnöjd, d. v. s. har förlikning ej
på nyss nämnda sätt åstadkommits, åligger det icke den missnöjde,
utan den, som vill bringa företaget till stånd, att instämma saken
till Rätten, och ärendet kommer då i hela sin vidd under domstolens
pröfning.

T fråga åter om den efterföljande handläggningen vid domstol
hafva icke några genomgripande förändringar föreslagits och i detta
hänseende öfverensstämmer Beredningens uppfattning med den, som
gjort sig gällande hos senare komitén och 1875 års Riksdag.

Härvid har visserligen kommit under öfvervägande, huruvida till
beredande af ett skyndsamt och med mindre kostnad förenadt förfarande
handläggningen af torrläggningsmålen kunde öfverlemnas till eu
för dem inrättad special-domstol, hvarvid Egodelningsrätten och förfarandet
i skiftesmål kunde tagas till ledning. Att utan vidare föreskrifter
endast förklara Egodelningsrätten behörig att upptaga torrläggningsmålen
kan nemligen ej ifrågakomma redan af det skäl att
Skiftesstadgans bestämmelser tillhöra den administrativa rättens och ej

Förfarandet
vid domstol.

128

den allmänna civillagens område. Så vidt dikningsskyldighetens fördelning
emellan flere jordegare angår, förefinnes visserligen i fråga
om den för bedömandet nödiga sakkunskap eu öfverensstämmelse
mellan torrläggningsmålen och skiftesmålen, men denna upphör när
tvisten angår rättsförhållanden utom dikningssamfälligheten och särskilt
ändring eller utrifning af vattenverk eller tekniska anordningar
m. m. d. Om en specialdomstol för vissa mål skall motsvara sin uppgift,
måste den vara så sammansatt, att domarens sakkunskap öfvergår
det mått, som kan antagas befintligt hos de allmänna domstolarne.
Denna fordran är dock svår att tillfredsställa, då torrläggningsmålen
kunna erfordra mycket olika slag af sakkunskap. En specialdomstol,
hvars ledamöter egde tillräcklig kännedom i jordbruk för att kunna
pröfva en vanlig afdikningsfråga, vore icke alltid i besittning af nödiga
insigter i mekanik och hydraulik, vattenbyggnadskonst m. in. för pröfningen
af ett vidlyftigt sjösänknings- eller regleringsföretag med åtföljande
ändring af vattenverk eller inrättning af skyddsanstalter. I
högre instans lärer ock, så vidt pröfningen icke inskränkes till ren
kassation, sakkunskap vara lika vigtig, och denna torde ej kunna beredas
annorledes än genom upplysningars inherntande från sakkunniga
personer eller myndigheter allt efter de olika fallens beskaffenhet. I
sjelfva verket leder samma utväg säkrare till målet äfven i den första
instansen.

I fråga om specialdomstolars användande har inom vårt land under
det sista halfva seklet en sträfvan att borttaga redan befintliga
dylika varit öfvervägande, och alla torde vara ense derom att undantag
från de allmänna domstolarnes kompetens ej böra utan verkligt nödtvång
göras. Något sådant nödtvång torde emellertid ej vara för handen
i afseende å torrläggningsmålen, då den tekniska utredning, som
för dessas afdömande är af nöden, i allmänhet kan antagas föreligga
redan i det utlåtande, som vid förundersökningen afgifvits, samt Rätten,

derest den finner sig i behof af ytterligare tillgång till särskilda tekniska
insigter, är berättigad att anlita biträde af sakkunnig person.

Någon besparing af tid eller kostnad skulle i allt fall svårligen
stå att vinna, derest ej, i likhet med hvad om skiftesmälen gäller, talan
finge omedelbart från underrätten fullföljas hos Konungen. Ett
sådant förbigående af Hofrätten, för hvilket, om det funnes ändamålsenligt,
någon förändring af underrättens sammansättning ej är ovilkorligt
nödig, bär dock Beredningen ej ansett sig böra tillstyrka. Ehuru
statistiska uppgifter saknas, finnes dock anledning antaga det vanliga
dikningsmål sällan, men de större afledningsmålen ganska ofta fullföljas
i Hofrätt, och borttagandet af denna instans vore således antagligen
obehöfligt i de förra fallen, - men kunde i de senare komma att ej obetydligt
tynga å arbetet i Högsta Domstolen, derest samma antal mål i
stället dit fullföljdes. Huruvida den mellaninstans, som i den civila
rättegångsordningen Hofrätterna nu utgöra, bör i oförändrad form bibehållas,
är en omtvistad fråga, som otvifvelaktigt vid behandling af den
allmänna processlagstiftningen lärer blifva föremål för allvarligt öfvervägande,
men att för närvarande och innan denna fråga erhållit sin
slutliga lösning särskilt för torrläggningsmålen i nämnda hänseende
göra ett undantag från de i allmänhet gällande regler liar Beredningen
ansett ej böra ifrågakomma.

Det sätt att ordna det processuella förfarandet i tvister angående
torrläggning af jord, som anvisats af första vattenrättskomitén, eller att
den del af tvisten, som angår beloppet af ersättning till följd af utöfvad
tvångsrätt, skulle afgöras af särskild nämnd i den ordning expropriationsförfattningarna
stadga, har ej heller blifvit af Beredningen upptaget.
Utan tvifvel tinnes mycket, som, jemte analogien med expropriation,
talar för en på sådant sätt åstadkommen uppskattning af nämnda
ersättningar. Men ett dylikt förfarande, hvilket för att kunna inpassas
uti den af Beredningen i öfrigt föreslagna anordning måste tänkas såll -

130

som följande efter målets afgörande i alla andra delar, skulle föranleda
betydlig omgång och tidsutdrägt samt ökade kostnader, då nemligen
för ersättningens bestämmande saken måste ånyo anmälas och nya
lokala undersökningar hållas. Derjemte möter ock deremot den betänklighet
att det måste vara i hög grad olämpligt att skilja pröfningen af
de tekniska anordningarna från pröfningen af kostnaderna, ty vid valet
emellan flera åtgärder måste naturligen kostnaden i väsentlig mån vara
bestämmande för lämpligheten. Dessutom skulle stridighet emellan
Rättens och nämndens beslut kunna komma att uppstå; så skulle kunna
inträffa att vid uppskattning jemlik! 23 § ett vattenverks värde af domstolen
sattes till ett sådant belopp, att företaget tillstyrktes, men att
sedermera, när vattenverksegarens ersättning skulle bestämmas, denna
af nämnden faststäldes så hög, att företaget uppenbarligen aldrig bort
hafva fått komma till stånd.

Då af ofvan angifna skäl nämnd uteslutande för uppskattning af
ersättningarna ej bort föreslås, har Beredningen, särskild! med hänsyn
till de i 7 och 9 kap. af förra Lagberedningens förslag till Byggningabalk
förekommande bestämmelser, tagit i öfvervägande huruvida det
kunde vara lämpligt att från domstols pröfningsrätt undantaga de delar
af målet, som röra det tekniska utförandet och ersättningarnas bestämmande,
samt låta dessa frågor vid underrätten afgöras af en särskild
nämnd, bestående af en utaf Rätten tillsatt sakkunnig ordförande samt
flere eller färre af parterne valde ledamöter. Emot ifrågavarande anordning
möta dock i åtskilliga hänseenden betänkligheter. Inom den
särskilda nämnden skulle säkerligen i många fall — i likhet med hvad
vid kompromisser ej sällan inträffar — de af parterne valde ledamöternes
röster afgifvas ensidigt till den väljandes förmån och således
neutralisera hvarandra, i följd hvaraf afgörandet egentligen komme att
bero på ordföranden. Denne skulle visserligen vara sakkunnig, men
den väsentliga^skilnad uppstode dock att, under det vid nuvarande förfarande
de sakkunniges yttrande visserligen — och detta med rätta —

131

utöfvar ett vigtigt inflytande på målets utgång, men likväl icke bestämmer
densamma, utan är underkastadt granskning och pröfning af Rätten,
så att möjligheten att rätta en i utlåtandet befintlig felaktighet
icke är utskuren, skulle genom införandet af nämnd afgörandet ofta
komma att oåterkalleligen bero på en enda oansvarig person, utan möjlighet
för parten att kunna åstadkomma rättelse ens i de mest påtagliga
fel. En sådan anordning medför naturligtvis icke synnerlig trygghet
för parterne. Hvad åter vinsten i tid och, i följd deraf, minskningen
i rättegångsutgifter angår, är visserligen antagligt att, derest hos
samtlige parter förefinnes önskan att så snart som möjligt bringa tvisten
till slutligt afgörande, sådant har större utsigt för sig med ett förfarande,
enligt hvilket en stor del af tvistefrågorna afgöres utan appell
redan i första instansen. Men i de fall, då en dylik enighet icke är
för handen, och någon part, vare sig af processlystnad och tredska
eller af hänsyn till egen fördel, söker i möjligaste mån förlänga tvisten,
torde tillfälle härtill vid inrättningen med särskild nämnd ej sällan yppas.
Dels skulle svårigheten att med tillräcklig tydlighet och fullständighet
uppdraga en bestämd gräns emellan nämndens och domstolens
befogenhet lätt kunna gifva anledning till kompetenstvister, hvilka
kunde fullföljas genom alla instanser. Dels skulle, då nämndens sättande,
framställande af jäfsanmärkningar, nya val i anledning af de
förut valdes förfall eller jäfvighet o. s. v. måste enligt sakens natur
försiggå inför Rätten, detta ofta kunna föranleda tidsutdrägt, framför allt
inom de orter, der Häradsrätterna sammanträda till lagtima ting endast
en eller två gånger om året, eller åtminstone ej obetydliga utgifter,
derest parterne för att undvika uppehåll funne sig nödsakade att hellre
äska urtima ting._

Af det här anförda torde framgå att de åsyftade fördelarne svårligen
kunna vinnas genom ifrågavarande anordning af särskild nämnd,
och denna omständighet utgör i och för sig giltigt skäl att icke i detta
hänseende föreslå ändring i den bestående rättegångsordningen. Men

132

äfven principiella betänkligheter af icke ringa vigt förekomma mot
en dylik anordning. Då den särskilda nämnden skulle ega ej blott att
bestämma beloppet af ersättningen, utan ock att med domstols magt
och myndighet i första och sista hand afgöra alla tekniska tvistefrågor
— äfven sådana, som t. ex. huruvida ett dike tarfvades, om och
i hvad mån ett vattenverk skulle ändras eller utrifvas o. s. v. — skulle
införandet af en dylik nämnd således utgöra ett icke ovigtigt steg till
införlifvande med vår rätt af civil-jury, eu institution, hvars lämplighet
i allmänhet och särskildt för vårt lands förhållanden är tvifvel underkastad.
Att, denna vigtiga och djupt ingripande fråga icke kan i hela
sin omfattning lösas vid behandlingen af det här å bane varande speciella
ämnet, lärer vara uppenbart. Vid sådant förhållande och då en
fullständig omarbetning af rättegångsordningen är förestående, torde
det vara rådligare att afbida det resultat, hvartill man vid denna revision,
efter granskning af alla på frågan inverkande omständigheter, kan
komma, än att på förhand vid speciallagstiftningen för ett visst föga
omfattande eller egendomligt slag af rättstvister slå in på eu väg, som
lagstiftaren till äfventyrs icke sedermera vill följa.

Men om än Beredningen sålunda funnit att för handläggningen vid
domstol af mål angående torrläggning af jord några vigtigare ändringar
i den allmänna rättegångsordningen icke nu höra ifrågasättas, bör hinder
dock icke möta mot att i fråga om dessa mål vidtaga sådana mindre
ändringar, som, utan rubbning af rättegångsordningens principer, kunna
befordra större skyndsamhet vid målens handläggning och minskning i
rättegångskostnaderna, f sådant syfte har Beredningen, såsom här nedan
skall närmare framhållas, föreslagit, bland annat, befogenhet för Rättens
ordförande att genast, när målet instämmes, utsätta detsamma till syn
på stället, äfvensom inskränkning i nämndemännens antal vid dylik
syn. Den i 70 § föreslagna rätt till verkställande af dikning enligt
beslut, som ännu ej vunnit laga kraft, innefattar äfven ett vigtigt steglill
befrämjande af skyndsamhet vid dylika företags genomförande.

Innan Beredningen härefter öfvergår till redogörelse för motiven
till de särskilda §§ — för så vidt en sådan redogörelse funnits erforderlig
— torde den erinran böra föregå, att Beredningen vid affattandet
af de processuella detaljbestämmelserna sökt, så vidt ske kunnat, upptaga
redan gällande föreskrifter i 1824 års förordning eller dermed
likartade stadganden för skiftesärenden, och att således i allmänhet
något nytt eller oförsökt ej blifvit föreslaget.

I 33 § 1 mom. uppräknas de fall, då vid företag, hvarom i 1
och 2 kap. förmäles, förundersökning bör föregå tvistens instämmande
till domstol. Dylik undersökning skulle sålunda ej ifrågakomma t. ex.
vid tvist om rätt att låta vatten från egen mark utan dike rinna ned på
annans egor, ej heller då frågan rörer tillämpning af redan meddelade
föreskrifter såsom angående underhåll af vattenafledning o. d. Att så
jemväl må förfaras vid de mindre dikningstvister, der fråga är allenast
om rätt att afleda vatten till annans dike eller upptaga dike å
annans mark utan att yrkande framställes om annans förpligtande att
i dikningen deltaga, har Beredningen på redan anförda skäl och lör
att bespara parterne den med förundersökning förenade kostnad, ansett
böra tillåtas. Af den sålunda i 34 § jordegare medgifne valrätt behöfver
ej befaras någon kollision emellan bestämmelserna i 33 och 34 §§.
Grunden för denna valrätt är att den, som påfordrar dikningen, vill
verkställa den på egen bekostnad, och det vill då synas mindre sannolikt
att hans vederpart skulle göra invändning om förundersöknings
behöflighet, hvilket här skulle innebära att lian påfordrade att få vidkännas
andel i dikningskostnaden. Skulle deremot den instämda dikningsfrågan
ega oskiljaktigt sammanhang med en åt annan person sökt
vattenafledning, der förundersökning måste eg a rum, lärer det ej möta

134

större svårighet att lösa denna kollision, än de likartade, som kunna
enligt nu gällande lag uppstå. Uppenbarligen bör i dylika fall det
mindre företaget vika för eller ingå i det mera omfattande.

35 och Förutom den befattning med frågor angående torrläggning af

36 §§■ jord, som enligt 35 och 36 §§ tillkommer Konungens Befallningshaf vande,

eller att utse förrättningsman till förundersökningens verkställande
äfvensom i vissa fall en af de öfrige synemännen, har Beredningen
föreslagit i 56 § att missnöje mot synemännens utlåtande får
anmälas hos bemälda myndighet; i 67 och 68 §§ att ansökan om sådan
ny eller slutlig uppskattning, hvarom i dessa §§ förmäles, skall
göras hos Konungens Befallningshafvande; i 77 § att derstädes skall
anmälas val af syssloman; samt slutligen i 79 § att afsägelse utaf delaktighet
i ett vattenafledningsföretag får tillkännagifvas hos oftanämnda
myndighet. Då Konungens Befallningshafvandes befattning
med ifrågavarande slag af ärenden sålunda skulle blifva temligen omfattande,
helst om likartade föreskrifter komme att föreslås äfven i afseende
å andra vattenrättsmål, torde det till vinnande af lättare öfversigt
och större beqvämlighet vara lämpligt att för alla sådana ärenden
hos bemälda myndighet föres en särskild dagbok. Beredningen
bär ock tillåtit sig att härom erinra i den underdåniga skrifvelse, hvarmed
lagförslaget öfverlemnas till Kongl. Maj:t.

I fråga om de personer, åt hvilka omförmälda förrättningar böra
anförtros, har Beredningen ansett att statens landtbruksingeniörer i
främsta rummet höra komma i åtanke. Då enligt reglemente af den
8 December 1865 desse tjenstemän skola ega insigt och erfarenhet i
landtbruk och landtmäterigöromål äfvensom särskildt för afledningsföretag
nödiga tekniska kunskaper, torde några mera lämpliga personer
till handläggning af ifrågavarande förrättningar svårligen kunna
påträffas, och åtnjuta de, när de till handläggning af dylika mål erhålla
Konungens Befallningshafvandes förordnande, redan samma befogenhet
som landtmätare. Det stora antal vattenafledningsföretag,

135

som af landtbruksingeniörerne årligen utföras, synes ock utvisa att de
förvärfvat allmänhetens förtroende5,5). Behörighet att handlägga vattenafledningsfrågor
är redan genom 1824 års förordning tillerkänd
landtmätare, som gjort sig känd för skicklighet och erfarenhet i dylika
ämnen. Vid undersökningar angående större företag, i synnerhet då
de påkalla särskilda inrättningar till vattnets reglerande eller dylikt,
torde ock med största skäl en tredje klass af tjensteman, nemligen
officerare vid Väg- och Vattenbyggnadskorpsen, böra användas, men
som laglig bestämmelse angående deras behörighet att med laga verkan
utföra sådana förrättningar för närvarande saknas, har Beredningen,
under antagande att ett förklarande i berörda afseende tillika
med en föreskrift att bemälde tjensteman kunna af Konungens Befallningshafvande
förordnas varder utfärdadt, föreslagit att Konungens
Befallningshafvande må ega att till förrättningsman förordna, förutom
landtbruksingeniör eller landtmätare, jemväl annan, efter ty särskildt
stadgas, till dylik förrättning behörig tjensteman. Härförutom har till
underlättande af mindre dikningsföretag blifvit föreslaget att undersökningen
dervid må kunna anförtros jemväl åt personer, hvilka, utan
att hafva fullgjort stadgade kompetensvilkor, af Konungens Befallningshafvande
pröfvas skickliga till sådant värf. Att denna skicklighet
bör innefatta ej blott nödig sakkunskap, utan äfven vana vid uppsättande
af föreningar och protokoll, är uppenbart. Öfriga bestämmelser
i 35 § äro hufvudsakligen öfverensstämmande med motsvarande
i Skiftesstadgan.

) Af landtbruksingeniörernes arbetsredogörelser för 1876 inhemtas att de under nämnda år
uPPgjort plan för åkerjordens omläggning genom täckdikning å....................... qv.-ref 54,045,80

åkerjordens omläggning genom öppen afdikning
myr- eller kärrutdikning för beredning af odling
myr- eller kärrutdikning för fredande mot frost...

invallningar ..................................................

sjösänkningar, hvarigenom beräknats vinnas.........

och att således arealen af jord, som i ändamål
niörernes arbete, uppgått till 313,353,80 qv.-ref.

........................................ » 29,423,20,

....................................... » 134,007,07,

........................................ » 43,621,80,

........................................ » 1,406—,

........................................ » 50,849,93,

af torrläggning varit föremål för landtbruksinge -

130

I likhet med hvad i 1824 års förordning finnes stadgadt och föregående
komitier jemväl föreslagit, har Beredningen ansett förrättningsmannen
icke böra lemnas alldeles ensam om undersökningen, utan
såväl till nödig kontroll som ock för upplysningars bättre vinnande
böra biträdas af vissa dertill utsedda personer. För ernående af nu
angifna syftemål är dock icke behöflig! att desse biträdande gode
mäns antal sättes så högt, som i nyssnämnda förordning är föreskrifvet,
eller till sex, utan synes antalet kunna i allmänhet inskränkas till två.
Då vidare hos förrättningsmannen förefinnas de nödiga tekniska insigterna
och kunskap i jordbrukets teori, böra gode männen å sin sida
representera erfarenhet i det praktiska jordbruket och torde derföie
lämpligen kunna utses bland egodelningsrätts ledamöter eller skiftesgodemän.
Valet af dem torde lämpligen böra tillkomma förrättningsmannen
och icke p''arterne sjelfve. Derigenom undvikes nödvändigheten
af ett särskildt sammanträde med dermed förenade kostnader
och tidsutdrägt blott för ett dylikt val.

När fråga väckes om ändring eller utrifning af vattenverk, böi
emellertid med hänsyn till dylika ärendens större vigt och den särskilda
sakkunskap, som vid deras bedömande är af nöden, antalet
af gode män ökas med ytterligare en, hvilken bör vara skicklig byggmästare
eller eljest förfaren i vattenverks anläggning, bedömande af
deras värde o. s. v.; och skall enligt förslaget denne gode man, hvars
uppgift är nära lika vigtig som förrättningsmannens, utses af Konungens
Befallningshafvande.

Det i Skiftesstadgan vid laga skiften föreskrifna kallelsesätt, enligt
hvilket delegare, som har sitt hemvist inom den socken, der skifteslaget
är beläget, kallas endast genom kungörelse från predikstolen,
erbjuder visserligen flere fördelar, men Beredningen har dock icke
tilltrott sig att föreslå dess tillämpning äfven vid förundersökningen.
Under det att skifteslagets gränser samt delegarne deri nästan utan
undantag äro redan på förhand med visshet kände, och en skiftes

19''"*

lo i

delegare svårligen kan vara i okunnighet om skiftet, kan deremot icke
så sällan vid ett större torrläggningsföretag dess omfattning först genom
afvägning och andra särskilda undersökningar bestämmas, i följd
hvaraf skulle kunna inträffa att en jordegare saknade all kännedom
derom att företaget inverkade på hans jord och att han således hade
intressen att bevaka vid förundersökningen. I 37 § är derföre föreslaget
att hvarje sakegare skall särskildt kallas. Huru kallelsen delgifves
är af mindre vigt, då förundersökningen är en extrajudiciel förrättning.
Icke heller torde vara lämpligt att stadga det parterne skola
åtnjuta laga stämningstid; fastmera skulle detta kunna föranleda betydlig
tidsutdrägt i mål, der parterne äro många och boende å olika
orter. Endast för det fall att en part ej kan anträffas har Beredningen,
på det denna omständighet icke må utgöra hinder för förrättningens
fortgång, föreslagit att enahanda formaliteter, som de i Kongl.
förordningen den 5 April 1871 stadgade, skola iakttagas.

Det föreslagna äfventyret för underlåtenhet hos egaren af ett
vattenverk, om hvars ändring eller utrifning fråga är väckt, att till
inkallande uppgifva den, som har nyttjanderätt till vattenverket, är
hemtadt från Kongl. förordningen den'' 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Enligt 1824 års förordning skola jemväl de, som hafva inteckning
i vattenverket, kallas till syneförrättningen. I huru vidsträckt
mån de ega att dervid föra talan nämnes dock ej i förordningen. Detta
stadgande har ej bibehållits. Eu ändring eller utrifning af ett vattenverk
kan visserligen inverka på en inteckningshafvares rätt, så vidt
nemligen lösen eller ersättning varder bestämd så lågt, att hans fordran
ej kan derur till fullo betäckas. Men häraf följer ej att de böra
betraktas såsom parter redan vid förundersökningen. I fråga om vilkoren
och sättet för arbetets utförande hafva de der ingen talan att
bevaka, och deras rätt varder fullt tillgodosedd genom den här nedan

138

38 och

39 §§■

40 §.

i 73 § föreslagna, med ett stadgande i ofvan nämnda 1866 års förordning
öfverensstämmande föreskrift att, så snart ersättningens eller
lösens belopp icke blifvit af Rätten pröfvadt och faststäldt, inteckningshafvare,
som förmenar att värdet blifvit för lågt beräknadt, är
oförhindrad att, der ej full betalning för hans fordran honom lemnas,
begära uppskattning af Rätten. Hurudant resultatet vid förundersökningen
må hafva utfallit, hafva således inteckningshafvarne utväg
öppen att söka skydda sig genom erhållande af eu legal värdering.
Genom att redan vid förundersökningen betrakta inteckningshafvarne
som parter blefve derjemte möjligheten att åstadkomma föreningar —
hvartill fordras alla parters samtycke — betydligt försvårad. Det torde
nemligen kunna antagas att i allmänhet inteckningshafvarne endast
sällan och de, som hafva goda inteckningar, aldrig skulle iakttaga
inställelse vid förundersökningen. År deremot frågan instämd till domstol,
bör dem beredas tillfälle att, om de akta nödigt, bevaka sin rätt
vid den för dem bindande uppskattning, som der företages, och föreskrift
om deras kallande till Rätten genom kungörelse är derföre intagen
i 60 §.

Föreskrifterna i 38 och 39 §§ angående inställelse å förrättningsorten
och jäf emot synemännen äro till större delen hemtade från
Skiftesstadgan. I likhet med senare vattenrättskomitén har dock Beredningen
föreslagit den afvikelse från skiftesproceduren, att jäfsfraga
ej bör hänskjutas till särskild pröfning vid domstol — detta i syfte
att undersökningen måtte utan uppehåll kunna fortgå. Vid sådant
förhållande har bestämmelsen att öfver domstolens beslut i jäfsfråga
klagan ej må föras uteslutits såsom obehöflig.

Synemännens första åliggande vid förundersökningen är att tillse
huruvida enligt de i förordningen stadgade grunder hinder emot företaget
möter; finnes förhållandet vara sådant, hafva de att genast gifva
besked derom och afsluta förrättningen. Enligt senare komitén skulle
ett dylikt beslut icke få dragas under domstols pröfning, och i mo -

139

tivoli erinrade komitén derom att sökandens rätt i allt fall vore tillräckligt
betryggad, enär honom vore obetaget att begära ny undersökning
af andre synemän. Att, hurudant den första undersökningens
resultat må utfalla, och vare sig sökanden underställer detsamma domstolens
granskning eller icke, honom står öppet att, om han finner
förhållandena dertill föranleda, äska ny undersökning, följer uppenbart
af denna förrättnings extrajudiciel^ karakter. På sätt inom Högsta
Domstolen blifvit erinradt, förefinnes dock icke något giltigt, skäl hvarföre,
om den första undersökningens afstyrkande utlåtande vore olagligt
eller obefogadt, sökanden icke skulle ega möjlighet att deri vinna
rättelse omedelbart'' hos domstol utan förnyade undersökningar med
deraf följande tidsutdrägt, omgång och kostnad; och derföre har icke
i 57 §, som handlar om sakens instämmande till domstol, något undantag
gjorts för det fall, hvarom i 40 § förmäles.

Att synemännen icke få inlåta sig.i pröfning af de i 41 § omnämnda
frågor huruvida ett vattenverk, om hvars ändring eller utrifning
påstående blifvit. väckt, har lagligen tillkommit, eller om jordegare
på grund af gällande aftal är förbunden att tåla uppdämning
eller förhindrad att afleda vatten från sin till annans jord, följer af
dessa frågors beskaffenhet. Att i sistnämnda fall, eller då invändning
göres att en jordegare på grund af aftal är förhindrad att utföra ett
tillämnadt vattenafledningsföretag, detta ej kan tillstädjas förr än invändningen
blifvit pröfvad och underkänd, ligger i sakens natur. Den
omständighet deremot att emellan jordegare och vattenverksegare tvist
uppstått om vattenverkets lagliga tillkomst synes ej ovilkorligen utgöra
hinder emot eller böra vålla uppskof med företagets utförande,
äfven om deraf verkets rubbning skulle blifva en följd. Då nemligen
de i 3 kap. gifna bestämmelser om ändring eller utrifning af vattenverk
afse just de verk, hvilka lagligen tillkommit, kan utgången af
nämnda tvist ej hafva inflytande på jordegarens rätt att vattenafledningen
utföra, utan endast på frågan huruvida vatteuverksegaren må

41 §.

140

vara berättigad att för de förändringar af vattenverket han till följd
deraf måste underkasta sig åtnjuta ersättning eller icke. Det synes
således ej böra vara jordegaren förmenadt att, oberoende af den
yppade tvisten, påkalla synemännens utlåtande om och under hvilka
vilkor företaget, under förutsättning af vattenverkets lagliga tillkomst,
må kunna tillstädjas, samt om den ersättning, som under nämnda förutsättning
bör vattenverksegaren tillkomma. Jordegaren kan visserligen,
om han vill bringa företaget till fullbordan innan tvisten om
vattenverkets tillkomst blifvit afgjord, nödgas utbetala eller deponera
ett ersättningsbelopp, till hvars erläggande han måhända sedan finnes
icke hafva varit skyldig, men sannolikt skulle lian mången gång, särdeles
då fråga är om större företag, vid hvilka utrifning möjligen af
flera vattenverk samtidigt påyrkas, hellre underkasta sig en sådan
olägenhet, än låta hela företaget hvila i afbidan på utgången af en
tvist, som i ofvan antydda hänseende kan rörande något af dessa verk
yppas. På grund häraf hafva väl de i senare punkten af 41 § omförmälda
tvister, men ej sådana, hvarom i första punkten nämnes, an t» setts

böra innefatta ovilkorligt förbud emot afledningsföretagets tillstädjande
förr än tvisten blifvit afgjord.

42 och Bestämmelserna i 42 § angående vilkoren för förenings giltighet

§§• öfverensstämma till eu del med hvad Skiftesstadgan i samma ämne
innehåller. Att, såsom i nyss nämnda stadga, låta förening af de vid
synen närvarande sakegare inverka på de frånvarandes rätt, har med
afseende å de rättigheter, som här äro i fråga, ej ansetts lämpligt.

Föreskriften i 43 § att, derest en eller flere jordegare förklara
- sig vilja göra gemensam sak med sökanden, särskild afhandling derom
bör upprättas och bekräftas såsom annan förening är af vigt icke
allenast i det fall, hvarom 13 § handlar, utan ock med afseende å
stadgandet i 79 §, enligt hvilket dylikt förklarande medför förlust af
rättighet att vinna befrielse från delaktighet i företaget.

141

De åtgärder, som i 45 § omnämnas, äro oj alltid nödiga, utan 45 §.
bör det öfverlemnas åt förrättningsmannen att pröfva huru vidt de med
afseende å det ifrågasatta företaget äro erforderliga. Genom afvägning
och uppdragning å karta af horizontalkurvor, utvisande markens höjdskilnader,
erhålles en noggrann bestämning af de yttre gränserna för
det område, inom hvilket afdikningen är afsedd att verka, likasom af
de egor inom samma område, hvilka i följd af sitt högre läge icke behöfva
i företaget ingå. Med afseende å naturen utaf ifrågavarande åtgärder
skulle det endast föranleda onödig omgång och kostnad, om
man stadgade att samtlige synemännen skulle i dessa åtgärder deltaga,
detta så mycket mera som förrättningsmannen bör vara oförhindrad
att omedelbart efter förordnandet och innan första sammanträdet verkställa
de mätningar o. d. han anser erforderliga för uppgörande af en
fullständig plan för företaget.

I 46 § omförmäles förfarandet för utrönande af värdet å den för- 46 och
bättring, som en hvar jordegare må för sina egor hemta af företaget. 47 §§•
Enär nämnda värde skall ligga till grund för jordegarnes skyldighet
att lemna bidrag till kostnaden för vattenafledningen, samt beloppet af
berörda bidrag följaktligen ej kan, innan samma värde blifvit känd!,
bestämmas, är det af vigt att ifrågavarande uppskattning verkställes
innan företaget påbörjas, så vidt nemligen möjlighet då förefinnes att
erhålla ett tillförlitligt resultat. Sådan möjlighet är ock i de flesta fall
för handen. Sålunda kan vid dikning genom åker, äng eller annan
dylik af vatten mindre besvärad mark på förhand med full säkerhet
bedömas huru stor förbättring å hvarje egolott vinnes. I andra fall
åter kan en före företagets utförande verkstäld uppskattning ej alltid
lemna lika säkert resultat. Utgöres t. ex. den jord, som skall torrläggas,
af sjöbotten, måste stundom inträffa att undersökningen är
förenad med svårigheter, hvilka göra det omöjligt att med tillförlitlighet
beräkna värdet af jordförbättringen för eu hvar jordegare, och efter
sjösänkningen kunna förhållanden yppas, hvilka i anseende till mar -

142

kens vattendränkta skick ej kunnat förut uppdagas. Under sådana omständigheter
skulle en på förhand gjord uppskattning ej medföra nytta
motsvarande kostnaden. Med afseende härå har i 47 § blifvit föreslaget
att, i händelse den jord, hvarå uppskattning skall verkställas, helt
och hållet eller till någon del utgöres af sjöbotten eller annan vattendränkt
mark samt uppskattning af den blifvande nyttan finnes till följd
af nämnda beskaffenhet hos marken ej kunna före företagets fullbordan
så noggrant verkställas, att jordegarnes inbördes delaktighet derefter
kan tillförlitligen bestämmas, synemännen må ega att utsätta slutlig
uppskattning att ega rum efter företagets fullbordan. Någon grund
måste emellertid förefinnas, enligt hvilken bidrag till företaget böra utgöras
intill dess sådan uppskattning skett; och har i sådant afseende
föreslagits att jordvidden skall tills vidare vara bestämmande i fråga
om jordegarnes inbördes delaktighet i företaget; dock att jemkning må
ega rum, der uppenbar olikhet i den påräknade förbättringen dertill
föranleder. .

48 §. I 48 § äro sammanförda åtskilliga mera i detalj gående föreskrif ter

till ledning för synemännen i fråga om företagets utförande. Hvad
synemännen derutinnan hafva att iakttaga är visserligen till hufvuddragen
angifvet redan i förordningens konstitutiva delar, af hvilka
nämnda föreskrifter endast äro korollarier; men hufvudsakligen på enahanda
grunder, som senare komitén anfört för en dylik anordning, har
det ansetts kunna i praktiskt hänseende lända till gagn att på angifna
sätt underlätta synemännens verksamhet och söka förebygga att undersökningen
varder bristfällig eller felaktig.

4<) ^ Enligt senare komiténs förslag skulle de ersättningar, som af ett

vattenafledningsföretag blefve eu följd, utgå antingen på en gång eller
årligen, alltefter synemännens bepröfvande. Då emellertid någon förmånsrätt
hos den ersättningsskyldige för dylika ersättningar icke ansetts
böra ifrågakomma, och vid sådant förhållande tryggheten för ersättningstaganden
att till fullo utbekomma sin rätt skulle minskas, derest han

143

kunde tvingas att uppbära beloppen successivt fördelade på flera år, har i
49 § blifvit uppstäld den regel, att ersättningarna skola utgå på eu gång,
parterne naturligen obetaget att om annan ordning sig förena. Denna
regel är dock ej tillämplig i fråga om betalning för arbete, hvarom jordegare
eller vattenverksegare enligt 7 eller 24 § vill sjelf besörja, enär det
ankommer på hans eget val om han vill åtaga sig dylikt arbete eller
icke; och bestämmelsen om synemännens åliggande att fastställa beloppet
af nämnda betalning har derföre fått sin plats i föregående §.
Då beloppet af den driftkostnad och det årliga underhåll, hvarom i
18 § förmäles, icke kan vara kändt vid förundersökningen, och de i
71 § senare momentet och 78 § omnämnda fall afse förhållanden, som
inträffa efter undersökningen, hafva dessa §§ naturligen ej bort upptagas
bland dem, vid hvilka pröfning af ersättningsfrågor tillkommer
synemännen.

I händelse vattenverk, som skall lösas eller till någon del ersättas,
är af egaren upplåtet åt annan till nyttjande, kan en fördelning
af ersättningsbeloppet emellan egaren och nyttjanderättshafvaren ifrågakomma.
Det torde dock icke vara lämpligt att i denna lag, i likhet
med hvad t. ex. inom Danska lagstiftningen egt rum, meddela särskilda
bestämmelser angående sättet för beräkning af den del i ersättningen
nyttjanderättshafvare tillkommer, utan synes frågan härom böra bero
på de olika förhållandena i hvarje särskildt fall. Enligt hvad Beredningen
erfarit, plägar vid expropriation af jord, som är utarrenderad,
åtminstone inom vissa delar af riket den fördelningsgrund följas att
egaren erhåller så stor del af ersättningsbeloppet, som med ränta på
ränta efter fem procent beräknas vid den tid, då han skulle egt rätt
att sin jord återtaga, utgöra lika mycket som hela ersättningsbeloppet,
hvaremot arrendatorn erhåller återstoden, hvilken med enahanda ränta
gifver honom under den tid han skulle hafva innehaft jorden årligen
fem procent å ersättningsbeloppet.

Bestämmelsen i sista mom. af 49 § att, der ersättning eller lösen

144

51-53

§§•

54 §.

skall utgå med förhöjning öfver värdet, förhöjningen och värdet böra
hvar för sig angifvas, är nödig för vinnande af kontroll att dylik förhöjning
blifvit af synemännen beräknad för de fall, då den bör ifrågakomma.

Föreskrifterna i 51 § att tvist om egande- eller besittningsrätt
icke får hindra förrättningen, utan att innehafvaren (d. v. s. den, hvilken
såsom egare eller under stadgad åborätt har jorden eller vattenverket
i besittning) skall derför föra talan, och i 52 § angående röstberäkning
äro liemtade från Skiftesstadgan.

Enahanda är förhållandet med bestämmelserna i 53 § angående
förrättningsprotokollet, dock med de afvikelse!- från hvad nu finnes
för laga skiften stadgadt att protokollet skall uppläsas redan vid hvarje
sammanträdes slut och icke först åtta dagar derefter, äfvensom att
protokollets underskrifvande af sakegarne ej erfordras. Derigenom att
protokollet uppsättes under eller omedelbart efter förrättningen vinnes
större trygghet att det troget återgifver hvad som förekommit. Man
undviker ock kostnaden af ett särskildt sammanträde blott för justeringen.
Hvad sakegarnes underskrift angår, har från flera håll blifvit
af landtmätare erinradt huru svårt, ofta omöjligt det är att förmå
alla sakegarne dertill och hurusom frågan härom föranleder till »många
onödiga öfverläggningar, att icke säga öfvertalanden, och tidsförlust».
Sakegarnes underskrift är ock öfverflödig, då protokollets rigtighet
bör vara tillräckligt bestyrkt derigenom att synemännen undertecknat
detsamma.

År företaget af den omfattning att synemännen ej kunna omedelbart
efter undersökningen gifva utlåtande i saken och framlägga
detsamma skriftligen affattadt, finnes uti föreskriften i 54 § 1 mom. lika
litet som i föregående lagrum något ovilkorlig! hinder för förrättningsmannen
att utsätta nytt sammanträde för sådant ändamål och för synens
afsilande.

Den i 2 mom. af nämnde § omförmälda längd kommer väl nå -

145

gon gång att endast utgöra ett sammandrag af hvad i protokollet
innehålles, men i vanligaste fall blifva de förhållanden, som i protokollet
med allmänna ordalag omförmälas, i längden med siffror åskådligare
och fullständigare framstälda, en omständighet, hvars vigt för
blifvande egare af jorden särskildt framgår af 83 §. Eu sådan längd,
hvarigenom beredes lätthet att öfverskåda hvarje delegares andel i
företaget samt att uträkna beloppet af den kostnad, som förty å honom
belöper, är vid de större företagen nödvändig, vare sig att jordegarnes
inbördes delaktighet blifvit jemlikt 40 § vid synen slutligen
bestämd eller slutliga uppskattningen af jordförbättringens värde blifvit
enligt 47 § uppskjuten. Oaktadt sådan slutlig uppskattning ännu
ej skett, är nemligen sökanden berättigad, på sätt i 80 § stadgas, att
af dem, som ej afsagt sig deltagande i företaget, utfå bidrag till dess
utförande; och kan beloppet af dessa bidrag med ledning af längden
lätteligen uträknas. Vid de mindre företagen är behofvet af dylik
längd ej så oafvisligt; dock torde det ringa besvär, som vid dessa
företag är med längdens upprättande förenadt, till fullo uppvägas af
de fördelar, som, på sätt nämndt blifvit, handlingen medför.

Då förrättningsmannen, efter det förrättningen blifvit afslutad, ej 55 §.
alltid torde vara lätt att träffa, har den i 55 § gifna föreskrift, som
nära öfverensstämmer med Skiftesstadgans bestämmelser angående
skifteshandlingars aflemnande, ansetts nödig för bevarande af samtlige
jordegarnes rätt att inom den tid, hvarunder de hafva sig öppet att anmäla
missnöje mot förrättningen, taga närmare del af handlingarna.

Det är naturligt att dessa handlingar sedermera må öfvertagas af sökanden
liksom att de skola af honom lösas. Stadgande om skyldighet
för honom att lösa samma handlingar tillhör ej denna förordning
utan har sin rätta plats i en expeditionstaxa. Då det skulle vålla
onödig kostnad att hålla särskildt sammanträde för handlingarnas aflemnande,
har derför bestämts endast viss tid af högst 14 dagar efter

146

förrättningens afsilande, hvilken tidsbestämning torde kunna anses
ej inkräkta mer på sakegarnes rätt, än som är nödigt på det förrättningsmannen
må medhinna att ombesörja handlingarnas afskrifvande,
5(j s Anledningen till förslaget i 56 § att, der någon vill efter för undersökningens

afsittande anmäla missnöje, Konungens Befallningshafvande
och icke domhafvande!! skall vara den myndighet, hos hvilken
anmälan må göras, har varit, att ärendet egentligen är extrajudiciel!
och från början blifvit anhängiggjordt hos Konungens Befallningshafvande
samt vidare att hos nämnda myndighet — oafsedt om
uppläggandet af en särskild dagbok för mål angående ton-läggning af
jord varder föreskrifvet — föras diarier, hvari alla inkommande ärenden
antecknas. Någon sådan diariiföring finnes deremot, såsom bekant,
icke i allmänhet ålagd domhafvande!!, och att stadga sådant
särskild! för nu nämnda slag af ärenden har icke synts lämpligt. Emot
att förlägga missnöjesanmälan till förrättningsmannen möter det redan
förut antydda hinder, att denne kan vara af göromål upptagen på
aflägsen ort och följaktligen svår att anträffa,

57 S. I det föregående är beträffande förundersökningens ställning till

den efterföljande handläggningen vid domstol redan anfördt att förundersökningen
icke får betraktas såsom en instans utan såsom en
förberedande utredning och ett förlikningsförsök, samt att följaktligen,
om detta försök icke lyckas, sökanden bör instämma saken till domstol.
Härtill må blott tilläggas, att, om man skulle med senare komitén
ålägga den med förundersökningen missnöjde att stämma, innebure
detta den obillighet, att en jordegare, som ansåge ett af synemännen
tillstyrkt vattenafledningsföretag vara skadligt för hans egor
och icke önskade något annat än att de bestående förhållandena måtte
bibehållas oförändrade, blefve för att freda sig emot befarad förlust
tvingad att anhängiggöra en rättegång och således nödgades att blifva
kärande i stället för svarande. Ännu bjertare framträder obilligheten,
om eu dylik skyldighet ålades vatten vorksegare eller om det skulle

147

inträffa att, sedan saken blifvit sålunda instämd, sökanden förklarade *
sig ej vilja vidare fullfölja företaget. Derjemte skulle, om de missnöjde
voro flere med sinsemellan stridig talan, en hvar blifva nödsakad
att instämma alla öfrige sakegare, hvilket skulle medföra onödig
kostnad och omgång.

Af den ställning förundersökningen sålunda erhållit följer oek att,
såsom af 57 § synes, saken i hela sin vidd skall dragas under domstolens
pröfning och att följaktligen sökanden har att instämma ej
blott den,.som anmält och vidhåller sitt missnöje, utan äfven öfrige,
å hvilka företaget, i den omfattning sökanden vill gifva åt detsamma,
kan inverka. I likhet med hvad nu finnes stadgadt, har en viss tid
för instämmandet ansetts böra föreskrifvas, på det att ej förhållandena
må mellan förundersökningen och målets handläggning vid Rätten
hafva undergått så stor förändring att nyttan af förundersökningen
väsentligen försvinner. Att förkorta den föreskrift^ tiden står alltid
i sökandens skön. I fråga om stämningssättet har, med hänsyn till
det betydliga antal parter, som kan förefinnas vid ett större vattenafledningsföret.
ag, den lättnad i besvär och kostnader ansetts kunna
medgifvas sökanden att, om bland jordegare, som antagits pligtige att
i företaget deltaga, flere än fem äro boende i eu församling, desse få
stämmas i den ordning, som finnes i Kongl. resolutionen den 29 Maj .
1752 föreskrifven, eller genom stämningens uppläsande från predikstolen
och anslående å Rättens dörr. Att tillåta detta stämningssätts
användande äfven mot vattenverksegare har dock icke ansetts lämpligt.

Enligt hvad af 57 § framgår har Beredningen ej funnit nödigt
att i förslaget upptaga den i 9 § af 1824 års förordning gifna bestämmelse
om skyldighet för jordegare, som instämmer talan om vattenverks
ändring eller utrifning, att dervid hos Rätten nedsätta de
penningar, hvartill synemännen skattat vattenverket eller dess försämring
äfvensom egarens förlust under det verket ej kan drifvas. Denna
bestämmelse, i likhet med den dermed sammanhängande att om lyft -

148

ningen af de nedsatta penningarne skulle gälla hvad om bördeskilling
i lag var stadgadt, antyder att 1824 års lagstiftare ansett förhållandena
vid lösen i börd och vid ifrågavarande lösen af vattenverk
likartade, men i sjelfva verket förefinnas dem emellan väsentliga olikheter.
Vid bördelösen var dels grunden för rättigheten enkel, dels
ock beloppet af löseskillingen på förhand gifvet, under det att i fråga
om lösen af vattenverk såväl sjelfva rättigheten som lösenbeloppet
är afhängig af eu mångfald utaf omständigheter, vid hvilkas bedömande
olika synpunkter kunna göra sig gällande hos eu hvar af de
myndigheter eller instanser, der frågan förekommer. Att en deposition
af löseskilling icke alltid och ovilkorligen kan anses nödig, framgår
redan af 1824 års förordning, ty för det fall, att verket eller försämringen
sedermera skulle skattas högre än förut, ålägges jordegaren
ej att deponera öfverskottet, utan endast att gälda detta innan
vattenverksegaren afträde!- verket eller eljest något till rubbning af
dess gång företages. På dessa vid 71 § ytterligare utvecklade grunder
har Beredningen antagit att full trygghet för vattenverksegaren
beredes derigenom att såsom allmän regel i 71 och 72 §§ stadgas att
något afträdande af vattenverket ej må ifrågakomma och någon åtgärd
till rubbning af dess gång ej företagas, innan lösen eller ersättning,
som bör utgifvas, blifvit gulden.

8 Den i 58 § gifna föreskrift att, om vattendrag eller egor, om

livilka är fråga, sträcka sig genom flera Rätters domvärjo, målet hörer
under den Rätt, der största delen af den jord, om hvars torrläggning
fråga blifvit väckt, är belägen, öfverensstämmer nära med grunderna
för 10 kap. 14 § Rättegångsbalken och torde äfven vara lämpligare
och föranleda mindre omgång än hvad för dylika fall stadgas i 1824
års förordning, eller af vattenrättskomitéerna föreslagits. Då vid förundersökningen
den ifrågavarande jordens areal bör hafva blifvit bestämd,
möter tydligen icke någon svårighet att afgöra hvilken domstol
behörighet tillkommer.

140

De särskilda processuella bestämmelser, hvilka, utöfver eller i 59-62 §§.
stället för hvad genom allmänna rättegångsordningen är föreskrifvet,
böra iakttagas när mål angående torrläggning af jord varda till domstol
instämda, finnas meddelade i 59—62 §§. Genom stadgandet i
förstnämnda §, att i alla sådana mål — ehvad förundersökning varit
hållen eller icke — domhafvande!! eger befogenhet att i sammanhang
med stämningens utfärdande utsätta saken till syn på stället äfvensom
kalla sakkunnig man till biträde, undvikes behofvet af ett särskildt
sammanträde af Rätten, med ty åtföljande tidsutdrägt och kostnader,
blott för nämnda ändamål. Att emellertid Rätten för det fall, att syn
icke blifvit uti stämningen utsatt, sedermera är oförhindrad att sjelf
besluta syn, är uppenbart. Föreskriften i 61 § att, när uti ifrågavarande
mål syn hålles af Häradsrätt, nämnden må utgöras af två, högst
sex nämndemän, afser att i någon mån minska de kostnader, som äro
med en dylik förrättning förenade. Enahanda bestämmelse är redan
genom Kongl. förordningen den 19 Juli 1872 meddelad i fråga om husosyner,
som af domare med nämnd förrättas, och har icke, så vidt Beredningen
kunnat erfara, gifvit anledning till någon klagan deröfver
att nämnda ärenden icke blifvit med tillräcklig omsorg handlagda och
pröfvade. Slutligen har i 62 § föreslagits en afvikelse från stadgandet
i 12 kap. 7 § Rättegångsbalken att vid syn en parts uteblifvande första
gången ovilkorligen skall, ehvad laga förfall framtes eller icke, föranleda
synens utsättande till annan dag. Det skulle kunna ifrågasättas
huruvida icke nämnda bestämmelse borde alldeles upphäfvas. Beredningen
liar emellertid icke ansett sig böra ingå i pröfning af lämpligheten
utaf berörda stadgande i vidsträcktare mån, än hvad nu förevarande
slag af mål angår, men beträffande dem torde vara uppenbart,
att stadgandet bör ändras. Dess tillämpning i dessa mål skulle nemligen
föranleda dertill, att åtminstone vid syner i större vattenaflediungstvister,
der antalet jordégare, mot hvilka påstående om deltagande i
företaget är väckt, kan vara högst betydligt, stundom flera hundra, sy -

150

nen i de allra Hosta fall måste första gången uppskjutas, detta till ej
obetydlig kostnad och besvär för de parter, som iakttagit inställelse.

63 §. Af enahanda skäl, som föranledt stadgandet i 51 § att tvister om

egande- och besittningsrätt till jord ej må hindra syneförrättnings fortgång,
hafva ej heller sådana på sjelfva vattenafledningsfrågan ej inverkande
tvister, som emellan egare, nyttjanderättsinnehafvare eller andre
under målets handläggning vid domstol kunna yppas angående bättre
rätt till hvad såsom ersättning eller lösen skall utgå, ansetts böra föranleda
till uppehåll med målets afgörande. Huru vid sådan tvist förfaras
skall med de medel, hvarom fråga är, stadgas i 74 §.

64 och 64 och 65 §§ afse kostnaderna för förundersökningar och i vissa

()0 §8'' fall för processen i öfrig! På det icke torde vara lämpligt att i eu

civillag fastställa beloppet af den godtgörelse, som bör synemännen tillkomma,
utan bestämmelserna derom synas böra meddelas i administrativ
väg, har i 64 § endast blifvit hänvisadt till hvad i berörda ämne är
eller varder särskild! stadgadt. I fråga om landtmätares och landtbruk
singeniörers ersättning för ifrågavarande slag af förrättningar finnas
taxor faststälda, hvilka dock äro sins emellan olika och derföre torde
böra jemkas till närmare öfverensstämmelse, hvarvid tillika kunde komma
i öfvervägande huruvida kostnaderna för mindre dikningsföretag kunde
varda i någon man nedsatta. För andra personer, hvilka kunna blifva
till förrättningsmän förordnade, likasom för de öfrige synemännen erfordras
nya bestämmelser i detta hänseende.

Föreskrifterna i 65 § äro hemtade från 1824 års förordning.

67 §. På sätt vid 46 § yttrats, kan i de flesta fall redan vid förunder sökningen

tillförlitligen utrönas huru stor förbättring en hvar jordegare
kommer att för sin jord hemta af den tillämnade torrläggningen. Vid
de företag, der eu rubbning af vattendrag måste vidtagas, är det dock
förenadt med vida större svårighet att på förhand bedöma verkningarna
af åtgärden, än vid dikningsföretagen. Oaktadt all omsorg vid undersökningen
och fastän något sådant förhållande, som enligt 47 § kan

151

föranleda till uppskof med uppskattningen, ej vid syneförrättningen antagits
vara för handen, liar man således mindre visshet att vid de i
2 kap. afsedda företag misstag vid den verkstad» uppskattningen icke
förelupit. Enär'' anledningen till förändrad uppskattning kan vara af
beskaffenhet att först efter företagets fullbordan blifva uppenbar, har i
dessa fall det följaktligen ansetts böra medgifvas den, som genom den
förra uppskattningen blifvit lidande, att efter företagets fullbordan erhålla
förnyad uppskattning af jordförbättringens värde. Den missnöjde
är således med afseende å den nya uppskattningen att anse såsom sökande,
dock utan skyldighet att i anledning af annan sakegares missnöje
med den nya uppskattningen instämma saken till Rätten.

Tiden, inom hvilken ny uppskattning må sökas, bestämdes af
första komitén till fem år och af den andra till tredje sommaren efter
företagets fullbordan. Då det är af vigt att grunderna för delaktigheten
i företaget ej må längre än nödigt är vara obestämda och, enligt hvad
erfarenheten utvisat, tillräckligt rådrum för bedömande af den första
uppskattningens tillförlitlighet bör anses vara jordegaren berådt, då han
under ett år efter företagets fullbordan haft tillfälle att iakttaga de faktiska
förhållanden, som genom företaget inträdt, bär Beredningen föreslagit
att ansökan om ny uppskattning skall göras inom slutet af kalenderåret
näst efter det, under hvilket företaget varder fullbordadt.
Dervid har hänsyn tagits jemväl dertill att, ehuru det kan understundom
vara svårt att på dagen bestämma när ett dylikt företag fullbordades,
det deremot alltid låter sig göra att bestämma under hvilket år
före vinterns inbrott arbetena afslutades.

Att klaganden ensam bör vidkännas kostnaden för den nya uppskattningen,
derest ändring i den förra ej erhålles, synes vara med
billighet öfverensstämmande.

För det fall att slutlig uppskattning af påräknad jordförbättrings
värde blifvit utsatt att hållas efter företagets fullbordan, är i 68 § föreslaget
att eu hvar jordegare, hvars rätt är af frågan beroende, eger att

68 §.

söka dylik uppskattning. Det liar således ej ansetts böra åläggas den,
som ursprungligen anliängiggjort företaget — sökanden — såsom eu
ovilkorlig skyldighet att om slutlig uppskattning föranstalta, ehuru
detta visserligen eljest skulle stå i öfverensstämmelse med förslagets
grunder. För sökandens underlåtenhet att fullgöra eu dylik föreskrift
kunde nemligen något verksamt och för de andre jordegarnes rätt
betryggande äfventyr ej ifrågakomma; ett äfventyr sådant som det i
57 § stadgade — att frågan om företaget vore att anse såsom förfallen
— skulle naturligtvis sakna all betydelse, då företaget redan
är fullbordadt. För sökanden är det dock i främsta rummet af vigt
att denna uppskattning verkligen kommer till stånd, ty af 79 § framgår
att, om någon jordegare afsäger sig delaktighet i företaget, men
jordförbättringens värde icke varder slutligen bestämdt, sökanden icke
kan begagna sig af den honom medgifne rätt att i stället fråntaga
den, som gjort afsägelse!!, så mycket jord, som emot båtnaden svarar.
Vid sådant förhållande kan man antaga att sökanden icke lärer försumma
att föranstalta om slutlig uppskattning, men skulle han det
underlåta, bör en hvar, som är intresserad af att en verklig uppskattning
af jordförbättringens värde må komma till stånd, ega att sådan
uppskattning söka.

Tiden, inom hvilken den slutliga uppskattningen bör sökas, så
ock öfriga bestämmelser angående samma förrättning öfverensstämma
med de stadganden, som i fråga om ny uppskattning äro i 67 § föreslagna;
dock har, enär den slutliga uppskattningen är afsedd att ersätta
den uppskattning, hvilken enligt regel skall föregå arbetets verkställande
och af samtlige sakegare bekostas, jemväl kostnaden för den
slutliga uppskattningen ansetts böra på desse fördelas.

153

5 Kap.

De stadganden, som inrymts i detta kapitel, afse hufvudsakligen
verkställighet i mål angående jords torrläggning eller hafva med verkställigheten
sådant sammanhang, att deras införande här ansetts lända
till ökad tydlighet och reda.

Synemäns utlåtande, vare sig det grundas å särskild förening 69 §
emellan samtlige sakegarne eller, vid det förhållande att missnöje
deremot ej anmälts eller anförts, enligt lagens föreskrift måste anses
såsom af sakegarne godkändt, är närmast att jemföra med förlikning,
som blifvit af domstol faststäld. Af denna anledning har utlåtande,
hvarvid sålunda kommer att bero, genom 69 § förklarats till verkställighet
ega lika berättigande, som i 45 § Utsökningslagen blifvit
omförmälda förlikning tillerkändt.

I fråga om dikning, som omförmäles i 1 kap., torde det mer än 70 §
vid annan torrläggning af jord vara af vigt att få arbetet skyndsamt
verkstäldt, och icke heller åstadkommes genom sådant dikningsarbete
så vidsträckt rubbning i förutvarande förhållanden, som genom mera
storartade afledningsföretag, utan lärer väl, i händelse af behof, det
genom dikningen rubbade förhållandet i allmänhet kunna utan svårighet
återställas. Med afseende härå hafva i 70 § upptagits stadgande^
som göra det för dikningssökanden möjligt att få skyndsam verkställighet
af dikningsarbetet, men genom hvilka vederpartens rätt dock
torde vara fullt tillgodosedd.

Den allmänna regeln i fråga om det skadestånd, hvartill i före- 71 §
varande mål jordegaren förpligtas för den händelse eu af honom påyrkad
åtgärd vidtages, måste vara att skyldigheten att gälda skadeståndet
upphör, om den åtgärd, som skulle åstadkomma skada, icke

verkställes, och denna regel har i de fall, hvarom 72 § handlar, blifva
utan undantag genomförd. Mera inveckladt är förhållandet dock
då det icke uteslutande är fråga om rent skadestånd, utan jordegaren
genom laga kraft egande beslut fått sig i enlighet med denna förordning
tillerkänd rätt att emot bestämdt belopp lösa till sig vattenverk,
som för hans jords torrläggning måste ändras eller utrifvas. Bör ett
dylikt beslut ega den betydelse att verkets egare kan, äfven om jordegaren
vill afstå från hela det tillämnade företaget, tvinga honom att
lösa till sig verket, eller bör det stå jordegaren öppet att genom öfvergifvande
af företaget vinna befrielse från skyldigheten att betala
lösen? Denna fråga, i afseende å hvars lösning enligt nu gällande lag
skiljaktiga meningar yppats, har Beredningen i 71 § besvarat i enlighet
med det senare alternativet.

Ses frågan ur jordegarens synpunkt, är det både ändamålsvidrigt
och obilligt att tvinga honom att gälda lösen, om företaget öfvergifves.
Om man tänker sig det fall att jordegaren väckt frågan under
den af synemännen jemväl godkända förutsättning att ett vattenverk
ej skulle behöfva rubbas, men under målets fortgång i sista instansen
föreskrifves icke allenast utrifning af verket utan äfven inlösen
af dermed förenad skogs- eller annan egendom, är det lätt att
inse i hvilket helt och hållet förändradt skick saken kommit. I stället
för att vara lönande ötverstiger möjligen företaget jordegarnes krafter
och skulle för dem medföra ekonomisk undergång. Då man tager
.i betraktande svårigheten äfven för den juridiskt och tekniskt sakkunnige
att på förhand beräkna utgången af dylika tvister, vore det
ganska sannolikt att jordegarne ofta skulle af farhåga för den oberäkneliga
förlusten i händelse af eu för dem ogynnsam utgång afskräckas
från gagneliga företag och lagstiftningens ändamål således i
viss mån förfelas.

Å andra sidan bör det icke lemnas obeaktadt att redan anhängiggörandet
af en fråga om ändring eller utrifning af ett vattenverk

mången gång till eu viss grad förlamar egarens verksamhet. Han
har naturligen icke samma intresse af att vidmagthålla och förbättra
verket, om hans arbete i detta hänseende ej medför någon frukt för
honom sjelf. Denna olägenhet kan och bör åtminstone så till vida
förebyggas, att vattenverksegaren ej må afskräckas från nödig och
nyttig förbättring af fruktan att icke erhålla godtgörelse för den derå
nedlagda kostnad. Om således jordegaren beredes den förmån att
han, sedan vilkoren för lösningsrätten blifvit slutligen bestämda, kan,
om han finner vilkoren alltför betungande, lemna lösningsrätten obegagnad,
bör den osäkerhet vattenverksegaren måste vara underkastad
under det frågan ännu är sväfvande ej sträckas längre än nödigt och
i synnerhet ej betaga honom möjligheten att under mellantiden likasom
eljest draga högsta möjliga nytta af sin egendom. Den för lösningstvister
i 5 kap. 11 § Jordabalken stadgade regel att endast nödig
kostnad skall ersättas vore under sådana förhållanden orättvis; och
enligt de redan i 28 § antagna, med 11 kap. 1 § Jordabalken öfverensstämmande
grunderna bör följaktligen ersättning gifvas äfven för den
nyttiga förbättring, som, vare sig före eller efter det värdet sattes å
egendomen, -nedlägges derå intill dess sig visat att egendomen verkligen
kommer att afträdas. Med ett sådant stadgande torde det vara
uppenbart att, derest frågan om afträdandet sedan förfaller, någon förlust
för vattenverksegaren till följd af den anhängiggjorda rättegången
ej är att befara.

Under förutsättning att vattenverksegarens bästa på nyss nämnda
sätt tillgodoses, kan förhållandet i öfrigt så ordnas att jordegaren,
sedan laga kraft egande beslut fallit angående vilkoren för lösningsrätten,
får åtnjuta ett kort, till sex månader föreslaget rådrum att bestämma
sig om han mägtar utföra planen; att, om företaget fullföljes,
sådant bör inom nämnda tid tillkännagifvas på det sätt att vattenverksegaren
uppsäges till afflyttning; att, om uppsägning underlåtes,
frågan till alla delar förfallit; men att, om uppsägning skett och vat -

15(5

tenverksegaren följaktligen gjort sig beredd att afträda egendomen,
jordegaren ej kan egenvilligt ändra det sålunda uppkomna rättsförhållandet,
utan måste vara pligtig att betala lösen och öfvertaga verket,
om vederparten ej eftergifver sin rätt.

^ §• I fråga om ersättning för skada eller intrång är, såsom vid näst föregående

§ blifvit anmärkt, regeln utan undantag den att jordegaren,
när han vill, kan öfvergifva det tillämnade företaget och genom
underlåtande af den åtgärd, som skulle vålla skadan, befrias från gäldande
af ersättning. Vill han deremot vidtaga ifrågavarande åtgärder,
måste han på förhand gälda den beräknade ersättningen. Äfven
i förevarande fall vore det dock ej lämpligt eller rättvist att den, till
hvars förfång åtgärden skulle lända, under obestämd tid lemnades i
ovisshet huruvida densamma komme att vidtagas eller icke. Utom
andra uppenbara olägenheter deraf kan till följd af prisstegring ersättningen
efter någon tid hafva upphört att motsvara verkliga värdet.
Ilar genom aftal eller beslut af synemän eller domstol viss tid
blifvit för ersättningens gäldande bestämd, hvilket i allmänhet bör
vara fallet, gör detta naturligen till fyllest, men för den händelse sådant
ej skett, har det ansetts nödigt att eu viss tid föreskrifves, inom
hvilken jordegaren bör genom ersättningens erläggande gifva sin afsigt
att utföra arbetet tillkänna, vid äfventyr att hans rätt till åtgärden
eljest anses förverkad. Denna tid har ansetts icke böra tilltagas
knapp, enär i .synnerhet vid större företag mångahanda hinder med
skäl kunna fördröja arbetets sättande i verket, hvarföre tiden bestämts
till fem år efter det ersättningen faststäldes, genom hvilken tidsbestämning
icke någondera partens rätt torde vara för nära trädd.

73 §. 73 §, som har sin närmaste motsvarighet i 24 § af gällande ex propriationslag,

afser att betrygga inteckningshafvares rätt, och torde
deri samt i 60 och 75 §£; innehållas alla de föreskrifter, som för berörda
ändamål äro nödiga. Att dessa föreskrifter hänföras allenast till
frågor om lösen eller ersättning, hvarom talas i 3 kap., har sin

157

grund deri att vid andra ersättningsfrågor inteckningshafvares rätt ej
rimligen kan anses blifva i någon mån äfventyrad.

Enär kallelse till sammanträde för fördelning af köpeskilling för
fastighet, som å utmätningsauktion blifvit såld, sedan nya Utsökningslagen
kommer till tillämpning ej meddelas annorlunda än genom tillkännagifvande
vid auktionen, har det blifvit nödigt att, i afseende å
kungörandet af sammanträde, då lösen eller ersättning för egendom,
hvarom här är fråga, kommer att emellan vederbörande fördelas, lemna
fullständigare föreskrifter än de i expropriationslagen gifna, och har
dervid tillämpning af de i Utsökningslagen upptagna stadganden i
fråga om kallelse till auktion å utmätt fast egendom ansetts vara fullt
ändamålsenlig.

Ehuru i 73 § någon tid för anhängiggöra!^ af inteckningshafvares
talan om högre lösen än den, hvarmed fastighetsegaren sig åtnöjt,
ej är bestämd, ligger dock i sakens natur att, om inteckningshafvaren
ej gjort sådan talan anhängig innan hans inteckning blifvit
i enlighet med 75 § dödad, samma talan ej kan vinna afseende, hvadan
det är för honom angeläget att, då frågan om inteckningens dödande
förekommer, visa att talan om lösens rätta belopp är väckt.

Har en inteckningshafvare väckt sådan talan, gäller detta, såsom af
73 § framgår, jemväl till förmån för alla öfrige inteckningshafvare.

Då tvist yppas om bättre rätt till hvad såsom lösen eller ersätt- 74 §.
ning skall utgå, bör sådan tvist enligt 63 § till särskild! utförande
hänvisas. För dylikt fall innehåller 74 § att beloppet skall nedsättas
i länets ränteri och der i afbidan å tvistens utgång innestå under de
vilkor, som om i qvarstad satte penningar i allmänhet äro gällande.

Enär emellertid nämnda tvist ej bör uppehålla inteckningsegares rätt
att utbekomma hvad å hans fordran af den bestämda löseskillingen
lagligen belöper, har eu antydan derom ansetts nödig. Skälen för de
bestämmelser nämnda § innehåller angående fideikommissegendom äro
förut vid 24 och 25 §§ angifna.

158

75 §. Stadgandena i 75 § öfverensstämma med 26 § i gällande expro priationslag.

76 §. Till förebyggande deraf, att tvångsrätten må användas för andra

ändamål än de i lagen afsedda, hafva de i 76 § intagna stadganden
ansetts nödiga, Föreskrifterna i 1 mom. skilja sig föga ifrån 29 § i
expropriationslagen, och senare momentet återfinnes nästan oförändrad!
i 10 § af 1824 års förordning.

77 Den till följd af gemensam åtgärd för jords torrläggning uppkomna
samfällighet eller förening af jordegare kan visserligen stundom utgöras
af några få personer och i sådant fall bör det ej vara förenadt
med någon synnerlig svårighet för den, som vill göra sin rätt emot
samfälligheten gällande, att derom väcka talan genom stämning å en
hvar af delegarne. Ofta är dock desses antal ganska stort och, då så
är, skulle för väckande af dylik talan så stor svårighet kunna uppstå
att den ej torde böra af lagstiftaren förbises. I 77 § har af sådan anledning
föreslagits att, om i gemensamt företag, der ansvarigheten ej
är delad, delegarne äro flere än fem, de skola utse syssloman att lör
samfälligheten tala och svara i mål, som den röra, och derom göra anmälan
hos Konungens Befallningshafvande. För att göra denna föreskrift
fullt verksam, har den sammanbundits med stadganden dels att,
innan samma föreskrift iakttagits, ej får vidtagas någon åtgärd, som
kan i väsentlig mån inverka på annans rätt, dels ock att underrättelse
om den hos Konungens Befallningshafvande gjorda anmälan skall i
länskungörelserna intagas. Derigenom torde vara sörjdt för att samfälligheten
ej må komma i förvecklingar med andra personer förr än det
är allmänt känd! till hvilken desse i sådant fall hafva att hålla sig.

Då samfälligheten ej nödvändigt beliöfver en dylik syssloman förr
än hvarje deltagares andel i företaget är, åtminstone såsom i 47 §
sägs, bestämd, har delaktigheten i företaget kunnat läggas till grund
för rösträtt vid valet af syssloman. Af ifrågavarande stadgande om

159

utseende af syssloman möter naturligtvis ej hinder för delegarne att
uppdraga förvaltningen åt särskild styrelse.

Har syssloman afgått sedan företaget är börjadt, torde ej finnas
arffiat lämpligt medel att hålla försumlige föreningsmedlemmar till val
af ny syssloman, än det i sista momentet af 77 § angifna, att, om
syssloman saknas, då talan emot samfälligheten skall föras, Konungens •
Befallningshafvande eller domstol, om talan der anhängiggöres, eger
att i hvarje särskilt fall på begäran af den, hvars rätt är i fråga, förordna
syssloman.

Att, derest, vid utförande af vattenafledningsföretag, genom under- 78 §.
låtet iakttagande af föreskrift^ försigtighetsmått eller eljest någon tillskyndas
skada, som af deltagarne bort förekomma», ersättningsskyldighet
derför åligger desse, ligger i sakens natur. Den skada åter, som, äfven
med iakttagande af nödig försigtighet, ej kali vid företagets utförande
undvikas, bör visserligen, så vidt ske kan, på förhand beräknas och
enligt 72 § innan företaget sättes i verket ersättas. Då det emellertid
torde böra förutsättas att, oaktadt de noggrannaste beräkningar, skada
af nämnda beskaffenhet någon gång kan uppstå utan att vara förutsedd
och följaktligen ej heller ersatt, har det ansetts nödigt att uttryckligen
förklara det ej heller i sådan händelse de, som i företaget deltaga, äro
från ersättningsskyldighet frie. Detta bör dock naturligen ej föranleda
dertill att skadeersättningsfråga, som redan på förhand varit af myndighet
upptagen och afgjord, skulle efter företagets fullbordan kunna
dragas under förnyad pröfning.

I 79—83 §§ ordnas de förhållanden, som angå jordegares rätt 79 8.
att vinna befrielse från deltagande i torrläggningsföretag genom att
afsäga sig den båtnad, som genom företaget beredes hans jord. De
allmänna grunderna för denna rätt äro angifna i motiven till 1 kap.,
och vid 9 § är jemväl antydt att någon dylik afsägelserätt icke kan
ifrågakomma vid den i nämnde § omförmälda afdikning af samfäld
mark. Att rätt till afsägelse icke kan tillkomma den, som i egenskap

160

af sökande bragd ett företag å bane, eller den, som med sökanden gjort
gemensam sak och således intagit samma ställning till företaget som
sökanden sjelf, är uppenbart. Då grunden för afsägelserätten är att
skydda jordegare, emot hvilken tvångsrätt utöfvas, är det likaledes
otvifvelaktigt att afsägelserätt ej bör stå öppen för den, som ej passivt
underkastar sig detta tvång, utan sjelf tillika uppträder aktivt och, med
begagnande af den honom såsom dikningsskyldig enligt 3 § tillkommande
rätt att fordra dikets inrättande så att det kommer att tjena
hans enskilda ändamål, föranleder till upptagande af större dike än för
det af sökanden åsyftade ändamål är behöflig!.

Att för afsägelsen en viss tid och en viss form böra föreskrifvas
ligger för öppen dag. Saknaden af en dylik föreskrift i 1824 och 1841
års förordningar har ofta föranledt rättegångar, deri domsluten utfallit
ganska olika. Sålunda hafva skiljaktiga meningar yppats bland annat
derom, huruvida en jordegare är pligtig att, redan då frågan om företaget
väckes och dervid påstående om hans deltagande i kostnaden framställe»,
afgifva bestämd förklaring att han vill eller icke vill deri deltaga, eller
om lian ej behöfver meddela ett sådant förklarande förr än då, efter
företagets fullbordan, fråga uppstår om afträdande af den. jord, som
svarar emot hans båtnad af företaget, Då den första vattenrättskomitén
skulle ordna förhållandet härutinnan, föreslog den att, sedan undersökning
och värdering egt rum, omröstning af jordegarne skulle företagas,
dervid de, som röstat emot det tilläm nafle företaget, borde anses uteslutne
från delaktigheten och pligtige att afstå jord. Den senare komitén
föreslog åter att afsägelse skulle göras skriftligen hos förrättningsmannen
inom två månader efter förundersökningens uteslutande. Beredningen
har för sin del antagit att det icke skäligen bör åläggas jordegare att
i omförmälda hänseende afgifva en bestämd förklaring förr än efter
arbetets fullbordan och sedan han haft tillfälle att åtminstone under
eu sommar iakttaga företagets inverkan på jorden. Genom att bestämma
tiden för afsägelsen alltför knapp tvingas jordegaren att för sin säker -

* 161

het göra afsägelse äfven i fall då sådan kunnat uteblifva, om han haft
bättre rådrum; och utan tvifvel är det för honom sjelf liksom för alla
andra i företaget intresserade bäst, om afsägelse]! kan undvikas. I
synnerhet måste det vara otjenligt att sätta tiden så kort att det är
oafgjord t om företaget fullföljes eller huru derom yppade stridigheter
komma att vid domstol afgöras. Såsom en lämplig preklusionstid för
afsägelserätten har derföre Beredningen föreslagit samma tid som i 67
och 68 §§ blifvit bestämd för anmälan om erhållande af ny eller slutlig
uppskattning, eller utgången af kalenderåret näst efter det år, då företaget
blef fullbordadt. Härvid har jemväl tagits hänsyn dertill att jordegaren
i de kända faktiska förhållanden, som genom företaget uppstått, eger
tillräcklig ledning för sitt omdöme och således ej behöfver afbida utgången
af nämnda uppskattning, hvilken dessutom endast för vissa
undantagsfall är medgifven. Att, för den händelse dikning skulle
jemlikt 70 § verkställas i enlighet med ett icke laga kraft egande beslut,
företaget icke kan i legal mening anses fullbordadt förr än laga
kraft åkommit beslutet, torde utan särskild erinran derom i lagtexten
vara fullt tydligt.

• Naturligtvis är det äfven af vigt att sättet för afsägelse]! jemväl
bestämmes. Om afsägelse]! anmäles hos synemännen eller under målets
handläggning vid domstol, inflyter denna anmälan i det dervid förda
protokoll och är således för framtiden förvarad. T fråga om afsägelse,
som sedermera göres, har på enahanda grunder, som i afseende å anmälan
af missnöje mot syneförrättning äro vid 56 § anförda, ansetts
lämpligast att dylik afsägelse sker hos Konungens Befallningshafvande, i
hvars diarier den lätteligen kan återfinnas, och som har att för den
efter afsägelse!! förestående utbrytning af jord meddela . förordnande
för landtmätare.

Hvad den skedda afsägelse^ verkan angår, består den främst

deri att den, som gjort afsägelse!!, vinner befrielse från den delaktighet

1G2

i företaget, som eljest skolat åligga honom, och att följaktligen alla
förbindelser i fråga om ersättningsskyldighet till tredje man, kostnaderna
för anläggningen och dess framtida underhåll, återbetalningsskyldighet
för erhållna försträckningar in. in. d. öfvergå på de jordägare,
som i företaget qvarstå. Vidare medför afsägelsen den verkan
att den ur samfälligheton utträdande såsom ersättning för den nytta
företaget tillskyndat honom bör åt de qvarstående till full eg o afstå så
.stor del af sin genom företaget vunna eller förbättrade jord, som, enligt
den i målet verkstälda uppskattning, jordförbättringens värde utgör åt
jordens hela värde i det skick, hvari den vid uppskattning enligt grunderna
i 46 § antagits skola komma efter företagets fullbordan. I sistnämnda
hänseende öfverensstämmer förslaget med nu gällande lag.
Nämnda skyldighet för jordegaren att afträda en del af sitt egovälde
bör naturligen ej inträda förr än den delningsgrund, efter hvilken utbrytningen
skull ske, blifvit definitivt faststäld, och följaktligen måste,
för den händelse att enligt 67 eller 68 § ny eller slutlig uppskattning
inom föreskrifven tid sökes, utgången deraf först afbidas. På sätt vid
sistnämnda § blifvit anfördt, torde ock klart framstå att, om i der omnämnda
fall alla intressenterne möjligen skulle försumma att begära
den i samma § omförmälda uppskattning och således någon med 46 §
öfverensstämmande slutlig uppskattning ej finnes, hvilken kan läggas
till grund för eu utbrytning, följaktligen all fråga om dylik utbrytning
förfaller utan att afsägolsens verkan i öfrigt derigenom förringas.

80 §. Så länge ej genom laga kraft egande beslut är vordet bestämdt

att ett tillämnadt företag lagligen må komma till stånd samt om och
i hvad mån de särskilde jordegarne äro pligtige att deri deltaga, kan
skyldighet att till företaget lemna bidrag naturligen ej åläggas den,
som ej frivilligt iklädt sig delaktigheten. Men sedan ett dylikt beslut
fallit bör jordegaren, såvida han ej genom afsägelse vunnit befrielse
från nämnda skyldighet, anses lika förpligtad som de frivillige deltagarne
att gälda sin andel i uppkommande kostnader, .äfven i den hän -

delse beslutet endast gäller tills vidare jemlikt 47 §. Då lian likväl bör
hafva rättighet att till företaget förhålla sig fullständigt passivt och
för sin del ej påyrkar verkställande af några arbeten, kan hans skyldighet
följaktligen ej sträckas längre än dertill att han bör, om och i
den mån de aktive deltagarne verkstält arbeten eller eljest haft omkostnader
för företaget, till dem återgälda hvad de sålunda förskjutit
å hans anpart, dervid dock naturligen betalningsskyldigheten måste
upphöra i samma stund han finner med sin fördel förenligt att verkställa
den dittills uppskjutna afsägelsen.

Den här föreslagna anordningen medför i praktiskt hänseende
fördelar för både aktive och passive delegare i synnerhet vid de större
företagen, som kunna erfordra flera års arbeten och kräfva betydliga
kostnader. Skulle den passive delegaren under hela den tid afsägelsen
ännu står honom öppen vara befriad från allt kostnadsbidrag, blefve,
i synnerhet om han till äfventyrs i sjelfva verket icke ämnade begagna
afsägelserätten, en obehörig fördel tillskyndad honom på bekostnad af
de andra, hvilka ensamme hade att bära bördan under tiden. Tyngden
. af förskotten minskas sålunda för de aktive, men derjemte skall
antagligen önskningsmålet att afsägelserätten ej måtte begagnas i onödan
befrämjas derigenom att bidragen utkräfvas successivt och således
blifva mindre kännbara. Något missbruk af uttaxeringsrätten är ej att
befara. Det står alltid den passive delegaren Öppet att afpassa sina
bidrag så att de ej öfverstiga värdet af den förbättring hans jord vinner.
Skulle han slutligen anse sig tvungen att afsåga sig delaktigheten, äro
de aktive delegarne uppenbarligen förpligtade att återbära de uppburna
bidragen och följaktligen endast under sådant vilkor berättigade att
fordra utbrytning af båtnaden. I de sannolikt sällsynta fall, då de aktive
delegarne antingen genom försummelse att söka sådan slutlig uppskattning,
hvarom i 68 § förmäles, eller eljest af någon anledning underlåta
att påyrka dylik utbrytning, måste af det genom afsägelsen inträdda
rättsförhållandet vara en följd att den, som gjort afsägelsen,

164

ändock eger att återfå de lemnade Indragen. Skyldighet att vid återbärande!
af dessa bidrag derå tillika gälda ränta bär dock ej ansetts
böra åläggas de aktive delegarne, då under mellantiden den förbättrade
jorden varit qvar hos egaren.

81 §• Utbrytning af jord enligt 79 § måste vara en särskild förrättning,

som anhängiggöres och handlägges efter de för laga skifte och egoutbyte
stadgade grunder, hvilka äfven ega tillämplighet i fråga om
jordlotternas tillträdande på sätt 15 kap. Skiftesstadgan närmare utvisar.

82 §. Vid de invallningsföretag, der delaktigheten bestämmes enligt de

i 18 § stadgade grunder, har afsägelse^ såsom redan är angifvet, endast
den verkan att af passiv delegares genom företaget torrlagda egor
skall för viss tid upplåtas den jordvidd, som motsvarar den åstadkomna
förbättringens värde, och denna jord vidd återfaller till egaren, om och
så snart invallningen med tillhörande uppfordringsverk ej vederbörligen
vidmagthålles. I detta fall kan således icke någon med laga skifte
jemförlig utbrytning eller något egoutbyte komma i fråga. Grunderna
för uträknande af arealen å det jordstycke, som skall upplåtas, äro
emellertid desamma som vid den nyssnämnda verkliga utbrytningen,
och sjelfva utstakandet kan lämpligast verkställas vid syneförrättningen
af synemännen, hvarigenom tillika den fördel vinnes att jordegaren
redan från början kan lättare bedöma följden af eu afsägelse, och att
tillträdet åt den afsöndrade delen kan ske omedelbart efter utgången
af den för afsägelse!! stadgade tid.

88 §• Till förekommande af all osäkerhet i fråga om intressenternes

rättsliga ställning inbördes och till rättegande, som stå utom företaget,
har i 83 § blifvit bestämdt uttalad den i sakens natur grundade regeln
att skyldigheten till deltagande uti ifrågavarande företag skall, derest
den ej genom afsägelse förfallit, häfta vid jorden, utan afseende å möjliga
förändringar i eganderätten. Grundsatsen att skyldigheten upphör,
derest anläggningen pröfvas ej vidare vara för ändamålet behöflig,

165

är uttalad i 10 §. Huru i det fall 18 § afser skyldigheten för vissa
intressenter upphör till följd af andra intressenters försummelse att
fullgöra sina'' åtaganden, framgår af nämnde §, hvilken likaledes utmärker
att åtagandet att hålla uppfordringsverk icke innebär en ovilkorlig
förpligtelse att allt framgent dermed fortfara, utan allenast medför
ersättningsskyldighet, om anstalten nedlägges.

Utan tvifvel vore det af mycket gagn om de förpligtelse!-, som i
följd af ifrågavarande företag häfta å jorden, kunde, i likhet med servitutsaftalen
och jorden åliggande onera, erhålla den offentlighet att
deras tillvara och omfattning alltid vore vid ombyte af egare ''tillförlitligt
kända. Någon skyldighet att inteckna de beslut eller föreningar,
hvarå dylika förpligtelser grundas, torde dock här lika litet som i afseende
å de servitut, som vid laga skifte uppkommit, böra stadgas såsom
vilkor för deras giltighet. Vid de företag, der lån af allmänna
medel beviljas, skola visserligen enligt Kong! kungörelserna den 13 Juni
1845 och den 3 November 1848, sedan den låneandel, för hvars återgäldande
hvarje betalningsskyldig! hemman skall ansvara, samt den
summa, som till ränta och amortering erfordras, blifvit bestämda, beloppen
uppföras i jordeboken, men en dylik föreskrift lärer utan tvifvel
icke vara lämplig i fråga om jordegarnes inbördes förbindelse att deltaga
i utförandet eller underhållet af gemensamma torrläggningsföretag.
I allt tall lär väl icke behöfva befaras att en omtänksam köpare
af eu fastighet skall vara i okunnighet om tillvaron af dylika förbindelser,
helst da lian kan med ledning af Konungens Befallningshafvandes
diarier derom förskaffa sig kännedom i länets landtmäterikontor.

Ehuru vid torrläggningsföretag, som ombesörjas af deltagare
samfäldt, desse faktiskt bilda ett slags bolag eller utgöra eu förening
i hvad företaget angår, har Beredningen dock ansett det ej vara lämpligt-
att i denna författning, på sätt 1870 års komité i 9 kap. af sitt
förslag försökt, inlåta sig i ett mera reglementarisk! ordnande af före -

166

ningsmedlemmarnes inbördes förhållanden, och har Beredningen för
denna åsigt hemtat stöd af de anmärkningar, som i detta hänseende
inom Högsta Domstolen framstäldes emot komitéförslaget. Derest vid
något företag andra bestämmelser i fråga om detta förhållande, än de
i allmän lag gifna, skulle anses önskvärda, tillkommer det deltagarne
sjelfve att derom öfverenskomma.

81- §. Uppenbarligen är det vid alla de anläggningar, hvarom denna

förordning handlar, af yttersta vigt att underhållet icke försummas.
Följderna af försummelse drabba icke uteslutande den försumlige sjelf
utan jemväl alla andra, på hvilkas jord vattenafloppets hämmande kan
inverka. Eu hvar, emot hvilken tvångsrätt för åstadkommande af företaget
gjorts gällande, måste, äfven om han genom afsägelse utträdt ur
- företaget, ega rätt att beifra åsidosättandet af de bestämmelser, hvilka
utgöra vilkoren för anläggningens tillkomst. Men ofta är vådan sa
öfverhängande, att skadan ej hinner förekommas genom den vanliga
rättegångsordningens anlitande, och derföre bör den, hvars egendom är
i fara, eg a rätt att sjelf afhjelpa förekommande bristfälligheter. De
stadganden förslaget i detta hänseende innehåller öfverensstämma med
1875 års Riksdags förslag, utan annan ändring än att några särskilda
qvalifikationer hos de män, hvilka tillkallas att -besigtiga bristen, ej
ansetts behöfliga, då deras vitsord angående bristen icke bör medföra
någon rätt till omedelbar utmätning för reparationskostnaden, utan endast
har karakteren af vanligt vittnesintyg.

g5 < I afseende å redan befintlig dikning synes 1875 års Riksdag, enligt

den af lagutskottet afgifna motivering, hafva ansett att redan upptaget
dike borde af den, som förut varit dertill förbunden, fortfarande underhållas
allenast intill dess, efter väckt fråga om underhållsskyldighetens
fördelning enligt den af Riksdagen då antagna nya lagens grunder, förändrade
bestämmelser i enlighet dermed blefve i vederbörlig ordningmeddelade,
Såsom skäl för detta stadgande har åberopats dels att

167

äldre bestämmelser, äfven om de voro behörigen tillkomna, icke borde
fortfarande lända till efterrättelse, emedan häraf sannolikt skulle under
en lång tid framkallas en mängd rättegångar, hvaruti dikningsskyldiglieten
skulle göras beroende antingen på tillämpning af nu gällande
lag eller ock på en vansklig bevisföring om det derifrån afvikande
sätt, hvarpå nämnda skyldighet under en mer eller mindre aflägsen
förfluten tid varit utgjord och bestämd, dels ock att vid eu lagförändring
af ifrågavarande slag det icke syntes lämpligt eller ens billigt
att åt bestående förhållanden förläna för all framtid en sådan helgd
att derigenom lagförändringens syftemål, dikningsskyldighetens rättvisa
fördelning, skulle i väsentlig män förfelas.

I denna fråga, der Riksdagens förslag afviker från de båda vattenrättskomitéernas,
råda icke olika meningar derom att äldre bestämmelser,
de må nu vara tillkomna genom aftal, dom eller på hvad annat
lagligt sätt som helst, ej böra utgöra hinder för åstadkommande
af förbättrad dikning, der sådan, för jordens odling tinnes nödig. Om
för sådant ändamål en omläggning, fördjupning eller annan förändring
af ett äldre dike påyrkas, måste uppenbarligen dervid nya lagens bestämmelser
komma till tillämpning utan afseende å äldre förhållanden.

År deremot ett äldre dike redan i sitt befintliga skick fullt ändamålsenligt
och följaktligen en förändring deraf icke nödig, synas ofvan
anförda skäl icke rättfärdiga eu afvikelse i detta fall från den allmänna
rättsregeln att lagligen tillkomna och faktiskt bestående rättsförhållanden
ej böra genom ny lag tillintetgöras. Att betänkliga rättskränkningar
kunna genom en sådan afvikelse uppstå är uppenbart, helst
intet undantag blifvit ifrågasatt ens för de förhållanden, då dikningsskyldigheten
grundas å särskild! aftal, föreningar vid laga skiften, laga
kraft egande domar m. in. Det skulle således ankomma på den förpligtades
godtycke att befria sig från bördan af en redan lagligen bestämd
dikningsskyldighet och låta denna återfalla på den, som borde

1G8

vara derifrån befriad. Vådan af en sådan grundsats torde svårligen
kunna bestridas. Men äfven om dikningsskyldigheten icke blifvit genom
aftal eller dom uttryckligen bestämd, utan, till följd af läget eller
brukningssättet, emellan angränsande egor ordnat sig sjelf i öfverensstämmelse
med lagens bud i de fall, då en sådan skyldighet blifvit
ovilkorligen påbjuden — såsom då åker möter åker eller en bys diken
annan bys diken — synes den omständighet att grannarne icke af någon
uppkommen tvist haft anledning påkalla domstols bestämmelse angående
dikningsskyldigheten ej böra föranleda dertill att det sålunda
grundlagda rättsförhållandet frånkännes all betydelse. Redan af praktiska
skäl ''vore en sådan åtgärd mycket olämplig. Utan öfverdrift torde
det kunna antagas att det vida öfvervägande antalet afloppsdiken inom
landet tillkommit på sist angifna sätt och enligt nämnda lagbud underhållas
af den, inom hvars egor diket finnes. Blefve omförmälda
stadgande antaget såsom lag, skulle det följaktligen otvifvelaktigt framkalla
en allmän omdelning af dikningsskyldigheten öfver hela landet,
ty, om denna skyldighet verkligen är i någon väsentlig mån betungande,
lär väl högst sällan någon jordegare, hvilken hittills ensam
underhållit ett afloppsdike inom sina egor, underlåta att tvinga grannarne
ofvanför, hvilka hafva nytta af diket, till deltagande i underhållet.
Tager man i betraktande hvilken mångfald af stridigheter och
rättegångar, som derigenom skulle uppstå, torde de praktiska olägenheterna
deraf vida öfverväga dem, som kunna förväntas, om rätt till
omdelning ej medgåfves. Härtill kommer att ändamålet med en ny
dikningslag naturligen ej är att möjliggöra den redan lagligen bestämda
dikningsskyldighetens omdelning enligt andra grunder, utan
väsentligen att åstadkomma en ökad eller förbättrad dikning, och att
uppenbarligen något gagn ej beredes jordbruksnäringen genom blotta
omdelningen, i derest sjelfva dikena lemnas i oförändradt skick.

Med afseende härå har Beredningen ansett att, derest, i fråga om

skyldigheten ätt fortfarande i laggilt skick: hålla ett vid den nya lagens
trädande i kraft redan upptaget dike, laglig grund för skyldigheten
kan ådagaläggas, samma grund ock bör lemnas orubbad intill dess påstående
om vare sig det äldre dikets förändrande eller ock upptagande
af nytt dike, som gör det äldre obehöfligt, blifvit väckt och ledt till
förändrad anordning af dikningsskyldigheten.

Kan deremot i fråga om skyldigheten att hålla äldre dike laglig
utredning ej vinnas, äro nya lagens grunder i detta hänseende tillämpliga.
Skulle sålunda ett åberopadt, domstolsbeslut eller aftal ej kunna
styrkas, eller erforderlig upplysning ej åstadkommas om dikets befintlighet
vid nya lagens tillkomst, dikets rätta dimensioner, de angränsande
egornas kulturgrad eller andra på saken inverkande omständigheter,
måste uppenbarligen frågan om det omtvistade dikets hållande
öppet ur legal synpunkt likställas med fråga om upptagande af nytt
dike. Om bevisföringen är vansklig och följaktligen misslyckas, leder
detta således ej till någon svårare olägenhet för den bevisningsskyldige
parten. Ej heller torde man i allmänhet behöfva befara domstolarnes
anlitande i andra fall, än der rättmätiga intressen hotas med en påtaglig
och ekonomiskt kännbar kränkning.

För den händelse att i sammanhang med väckt fråga om förändring
af äldre dikning tvist skulle uppstå huruvida någon, som förbundit
sig att hålla dike åt annan, bör vidkännas skyldighet att bidraga
till underhållet af det nya eller förändrade diket, har det ansetts
nödigt att bestämdt utsäga det eu dylik rättsfråga, hvilken ej kan bedömas
enligt den i förslagets 2 § stadgade allmänna grund och ej
heller bör vid syneförrättning pröfvas, - icke får sammanblandas med
dikningsföretaget. Först sedan den, till hvars förmån aftalet gäller,
fått sin delaktighet i företaget bestämd, kan han gent emot den genom
aftalet förpligtade, hvilken till äfventyrs ej ens är delegare i dikningssamfälligheten,
göra gällande sin rätt till biträde vid dikningsskyldighetens
fullgörande.

170

Att i afseende å förut verkstälda större vattenafledningar såsom
sjösänkningar, vattenhöjdsregleringar m. m. samma rättsregler som vid
dikning ega giltighet, lärer vara uppenbart, likasom att dervid vådan
af en rubbning i aftalade eller eljest fasts tålda grunder för underhållet
är ännu större än vid dikning.

Särskildt yttrande

t. f. Presidenten Berg.

Enligt 18 § i förslaget skulle vid invallningar, äfven i de fall,
då för vattnets upphemtande uppfordringsverk eller annan dylik anstalt
användes, egare till jord, som derigenom ifrån vatten befrias, kunna
mot sin vilja förpligtas att på der närmare uppgifvet sätt deltaga i såväl
anläggnings- som framtida drift- och underhållskostnad. T denna
del af förslaget har jag ej instämt. Genom invallningen tillskyndas i
nämnda fall den in vallade jorden icke någon omedelbar och stadigvarande
nytta. Om någon fördel af företaget kan förväntas är helt och hållet
beroende derpå att den, som invallningen håller, omsorgsfullt och noggrant
verkställer de för vattnets bortskaffande erforderliga åtgärder;
och då denne är obetaget att dermed fortfara eller upphöra allt efter
som han finner för sig förmånligast, synes mig den vinst andre jordegare
må kunna af företaget hemta våra allt för oviss och beroende af annans
godtfinnande för att skäligen kunna utgöra giltig grund för deras förpligtande
att i företaget deltaga. Genom invallningen öppnar sig väl
för dem eu utväg att, så vida de för vattnets bortskaffande gjorda anstalter
behörigen vidmagthållas och skötas, kunna bereda sig större
afkastning af den derigenom torrlagda jorden. De ökade skördarna
inställa sig dock hvarken omedelbart eller sjelfmant. För deras erhållande

172

fordras både tid samt ett ofta kostbart och mödosamt arbete, hvilket
mången torde tveka att underkasta sig så länge han kan äfventyra att
invallningsföretaget öfvergifves innan arbetet ännu hunnit bära någon;
frukt. Visserligen skulle enligt förslaget den jordegare, som emot sin;
vilja tvungits att lemna bidrag till ett företag af ifrågavarande beskaffenhet,
ega att, om den, som invallningen gjort, försummade att hålla den
vid magt, åtnjuta ersättning för deraf orsakad skada, men att med fullständig
noggrannhet utreda och bevisa beloppet af den inträffade skadan
samt ådagalägga att och i hvad mån den haft sin grund i någon invallarens
försummelse torde ofta blifva med störa svårigheter förenadt; och
om än dessa kunna öfvervinnas samt jordegaren således kan, efter en
måhända långvarig rättegång, tillerkännas den utlofvade ersättningen, synas
i allt fall derigenom ej undanrödjas de betänkligheter, som möta mot
hans förpligtande att, vare sig med penningar eller afstående afjord, bidraga
till företag, hvilka, såsom de nu ifrågavarande, han har anledning
befara skola genom andras förvållande, som han ej eger magt att förebygga,
kunna blifva förlustbringande. För det fall, som i förslagets 18 § afses,
eller att nytta af invallning ej kan vinnas utan att uppfordringsverk eller
annan anstalt för vattnets bortskaffande användes, synes således enligt
min åsigt den, som vill göra invallningen, ej böra mot andra, hvilka icke
vilja med honom om företaget sig förena, tillerkännas vidsträcktare
tvångsrätt än i 16 § i allmänhet medgifves; och har jag fördenskull
ansett såväl 18 som 21 och 82 §§ i förslaget böra uteslutas, hvaraf,
utom deraf föranledd förändring i öfrige paragrafers nummerordning,
torde blifva eu följd dels att i 83 § orden »och 82 §» komme att utgå,
och dels att det i 21 § förekommande stadgande, såsom, enligt min
mening, tillämpligt endast i det fall, som i 17 § afses, blefve infördt i
denna senare §, som således kunde erhålla denna lydelse: »Ega två

eller flere — — — — stadgande: och gälle äfven i tillämpliga delar
om sådan invallning hvad nämnda kapitel i öfrigt om dikning innehåller.
»

Särskild yttrande

Revisionssekreteraren Annerstedt.

I fråga om principen för bestämmandet af dikningsskyldighet grannar
emellan hyser jag en från plnralitetens förslag afvikande mening.
Enligt detta förslag skulle nemligen en egare till jord, som ofvanföre
ligger, oaktadt han för närvarande icke vill begagna och möjligen aldrig
kommer att begagna ett dike, som egare till nedanför liggande
jord upptager för sina egors torrläggning, ändock kunna blifva skyldig
att i detta dikes upptagande • och underhåll deltaga, allenast genom diket
möjlighet bereddes för eu mer eller mindre fullständig torrläggning
af den förstnämnda jorden. Så t. ex. skulle enligt den antagna principen
egaren af utmark, utan afseende derå att densamma af honom
fortfarande komme att såsom sådan användas, kunna på grund af möjligheten
af högre kultur å nämnda mark komma att kännas skyldig
deltaga i kostnaden för en sådan fördjupning af diken på en nedanför
liggande jordegares åker, som föranleddes af dennes önskan att till fyra
fots djup torrlägga den dittills till något ringare djup afdikade åkern.
Den tvångsrätt, som sålunda skulle, i strid mot hvad hittills enligt vår
rätt varit förhållandet, vid dikning i vissa fall tillkomma egare till jord,
som nedan ligger, emot egare till ofvan liggande jord, torde endast i det
fall kunna anses öfverensstämmande med rättvisans fordringar att en
dylik utsträckning af tvångsrätten oundvikligen erfordrades för att det
med lagstiftningen angående dikning åsyftade ändamål skulle kunna uppnås.
Men detta är enligt min uppfattning ingalunda händelsen. Ändamålet
synes kunna vinnas äfven om man utgår från en princip, som
mera än den nyss nämnda tillfredsställer rättens fordringar, och en

174

dylik princip torde kunna hemtas från den gemensamma grund, hvarpå
de särskilda bestämmelserna angående dikning byar emellan i 1734 års
lag ytterst hvila. Dessa stadganden, livilka visserligen till sina detaljbestämmelser
rönt stark påverkan af jordbruksförhållandena vid nämnda
tid, torde nemligen kunna återföras till den gemensamma princip, att
en nedanför liggande jordegare, som har nytta af ett dikningsföretag,
är skyldig att deri deltaga; och att utveckla denna princip så, som
förhållandena i våra dagar kräfva, synes mig icke möta något oöfverstigligt-
hinder. Från rättens synpunkt torde antagandet af en sådan
grundsats kunna tillräckligt försvaras dermed att förenämnda skyldighet
för egare till nedanliggande jord icke utgör något annat än den naturliga
servitut, som hvilar på lägre liggande jord i förhållande till
den högre belägna, denna servitut förenad med den förbindelse, som
vårt lands rättsutveckling redan länge dermed i de flesta fall förknippat;
och sedan principen blifvit utvecklad, på sätt ofvan antydt, är,
torde utan svårighet å densamma kunna grundas en lagstiftning, hvilken
fullt tillgodoser jordegarnes behof af jordens torrläggning.

På grund af dessa skäl har jag ansett att med afseende å dikning
följande tre rättsgrundsatser borde uppställas:

att egare af jord, som nedan ligger, är underkastad den i 1 § i
förslaget omförmälda skyldighet att vid dikningsföretag ej hindra vattnets
aflopp samt att upplåta för dike erforderlig jord;

att, der dike, som den ene vill upptaga för sin jord, medför nytta
jemväl för annan, genom hvilkens mark diket upptages, dikningsskyldighet
skall åligga den sistnämnde, och denna skyldighet dem emellan
fördelas efter den nytta hvardera för sin jord hemtar af diket, dock att
den, som icke fordrat diket, ej må betungas med dikningsskyldighet
öfverstigande hans jords förbättring af diket; samt

att ofvan liggande, då han vill afleda vatten till redan upptaget
dike å annans mark, skall deltaga i dikets underhåll i den mån han
deraf för sin jord hemtar nytta.

175

Emot ett sådant ordnande af dikningsskyldiglieten har blifvit anmärkt
att härigenom dikning i de flesta fall komme att inskränkas
till sådant omfång, som påkallades af intresset hos dem, emellan hvilka
dikningsskyldigheten skulle fördelas; att desse mången gång skulle
finna med sin fördel förenligt att göra diket så inskränkt och så olämpligt
för alla andra, som det vore möjligt; samt att härvid planlöst och
på måfå anlagda diken lätteligen kunde uppkomma. Men emot dessa
anmärkningar torde kunna erinras att, då hvarje jordegare af sitt eget
intresse tillräckligt kraftigt manas att vid torrläggning af sin jord välja
det afdikningssystem, som med hänsyn till den naturliga beskaffenheten
af hans jord är det bästa, man torde sakna skäl till farhågan att eu
inskränkning i antalet af dem, som på en gång afdika sin jord, skulle
medföra användandet af annan afdikningsplan än den lämpligaste. Det
vattenafledningssystem, som är bäst afpassadt för torrläggning af ett
visst område, lämpar sig äfven väl för bortledande af vattnet från bredvid
liggande högre trakter med affall till det torrlagda området. Äfven
med antagande af grundsatsen att afdikningsplan skall på en gång uppgöras
för all den jord, som af ett dike har nytta, torde det ej sällan
inträffa att de med hänsyn till torrläggningen af denna jord bestämda
diken komma att tjena till aflopp äfven för vattnet från kringliggande
vidsträckta trakter, hvilka falla utom gränsen för det område, som af
dikningsföretaget anses hafva nytta, utan att man ansett nödigt föreskrifva
att samtidigt med förenämnda afdikningsplan systemet för dessa
trakters afdikning skall uppgöras eller man hyst någon farhåga att
genom bristen på en dylik bestämmelse den uppgjorda afdikningsplanen
skulle visa sig mindre lämplig. Vid sådant förhållande synes man
vara berättigad till antagandet att några olägenheter ej skola uppstå
deraf att vid bestämmandet af afdikningsplanen för en jordegares mark
sättet för afdikning af ofvan liggande jord, hvars egare ej vill i dikningsföretaget
deltaga, tills vidare lemnas oafgjordt, äfven om den of -

176

vanför liggande jorden kan komma att framdeles till större eller mindre
del begagna de i afdikningsplanen upptagna diken. Icke heller
synes enligt min uppfattning den erfarenhet, som kan vara vunnen
angående lämpligheten af den i 1824 och 1841 års förordningar antagna
princip för skyldighet att deltaga i de större vattenafledningsföretag,
hvarom dessa författningar handla, kunna tillmätas någon afgörande
betydelse i afseende å frågan huruvida samma princip rätteligen bör
läggas till grund för bestämmande af skyldigheten att deltaga i den
dikning, som hittills varit reglerad af stadgandena i Byggningabalken.
Förhållandena vid de större vattenafledningarna synas mig nemligen
vara i väsentlig grad afvikande från dem, som vid vanlig dikning ega
rum, och derjemte tillkomma vid de förra företagen intressen och syftemål,
hvilka vid dikningen antingen helt och hållet saknas, eller ock
i vida ringare grad förefinnas, hvadan möjligheten deraf att en princip,
ehuru lämplig i afseende å förstnämnda företag, ändock mindre lämpar
sig för de särskilda förhållandena vid dikning ingalunda torde kunna
anses utesluten.

Då principen för skyldighet att deltaga i dikning komme att afvika
från den grund, hvarpå i 1841 års förordning skyldigheten att
deltaga i större vattenafledningsföretag hvilar, måste för uppdragande
af gränsen emellan de olika företagen något kännetecken användas.
Härtill lämpar sig enligt min uppfattning jordens egenskap
af vattendränkt eller icke; och skulle sålunda vid afledning af vatten ur
kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark de vid sjösänkningsföretagen
gällande principer i fråga om skyldighet att deltaga komma
till användning, under det att vid torrläggning af icke vattendränkt
mark förut antydda princip för dikningsskyldighet skulle tillämpas. Om
ock den vattendränkta marken endast till graden, af hvilken den är af
vatten besvärad, skiljer sig från mark, som icke är vattendränkt, samt
den grad, i hvilken marken vid särskilda tillfällen kan vara af vatten
besvärad, i viss mån kan vexla efter nederbörden, synes likväl erfaren -

177

heten gifva vid handen att sådant oaktadt för den jordbrukande befolkningen
i landet icke förefinnes någon svårighet att oberoende af
möjliga vexlingar i nederbördsförhållandena bestämma huruvida i verkligheten
en viss jordrymd utgöres af kärr, mosse eller annan dylik
vattendränkt mark. Och skulle i något fall en mark, hvilken af den,
som påyrkar ett dikningsföretag, betraktas såsom vattendränkt, komma
att anses af motsatt beskaffenhet, uppstår härigenom icke någon större
olägenhet än att det påräknade deltagandet af delegarne i denna mark
uteblifver; i fråga om dikningsskyldighet för egare af nedan liggande
jord utöfvar den olika uppfattningen af beskaffenheten utaf den jord,
hvarifrån vattnet skall afleda», icke något inflytande.

Den princip, som på ofvan anförda skäl synts mig höra läggas
till grund för dikningsskyldighetens bestämmande, medför ock enligt
min uppfattning den fördel att det af Beredningen jemväl vid dikning
föreslagna korrektiv emot missbruk af tvångsrätt^! emot grannar, eller
den jordegaren medgifne rätten att undandraga sig deltagande i kostnad
genom att i stället afstå jord till värde svarande mot den förbättring
hans egor vunnit, synes, i likhet med hvad i nu gällande dikningslagstiftning
är förhållandet, äfven för framtiden kunna umbäras. Emot
den praktiska lämpligheten af en sådan rätt vid dikning har nemligen
af erfarne jordbrukare blifvit anmärkt att densamma, om den ock med fördel
låter sig använda då det är fråga om större vattenafledningsföretag,
likväl vid afdikning af åkerjord är nästan oanvändbar, om uppskattningen
skall utgöra ett ens någorlunda troget uttryck af den verkliga förbättringen;
och emot utsträckningen inom vår rätt af en princip, enligt
hvilken egaren kan komma att få afstå en del af sin jord utan annan
ersättning derför än den möjliga förbättring af sin återstående jord,
som genom ett mer eller mindre förändradt brukningssätt framdeles kan
uppkomma, synes mig från rättslig synpunkt befogade invändningar
kunna framställas.

Slutligen synes genom dikningsskyldighetens ordnande på ofvan

angifva sätt den icke ringa praktiska fördel kunna vinnas att vid dikningsföretagen
den i förslaget föreskrifna förundersökning blifver obehöflig.
Förundersökningen, hvilken vid de större vattenafledningsföretagen
för den efterföljande behandlingen vid domstol medför fördelar, vida
öfvervägande de kostnader och den tidsutdrägt, som med densamma
äro oskiljaktigt förenade, torde nemligen vid vanliga dikningsfrågor
fördyra och försena det slutliga afgörandet utan fullt motsvarande nytta.
Ty man torde ej sakna skäl för det antagande att vid dessa tvister förundersökningens
verkan såsom ett föregående förlikningsförfarande ej
kommer att blifva af synnerligen stor omfattning. Träffas ej emellan
jordegarne enskild öfverenskommelse angående dikningen, utan frågan
derom måste hänskjutas till en offentlig förrättning, är det föga antagligt
att den, som vägrar deltagande i dikningen, åtnöjes med synemännens
beslut, der detta gått honom emot. Och för Häradsrätten, hvilken
väl mera sällan torde komma att afgöra dikningstvister utan syn på
stället, är förundersökningen vid dylika mera enkla tvister mindre af
behofvet påkallad. Antages nu ofvan angifna princip med afseende
å dikningsskyldigheten, hvarigenom denna inskränkes till egare af sådan
nedan liggande jord, hvarigenom diket dragés, synas dikningstvisterna
ytterligare blifva så förenklade, att förundersökningen kan utan skada
vid dessa tvister borttagas såsom obehöflig.

Jemväl i en annan principfråga afviker min uppfattning från den,
som hos Beredningens pluralitet gjort sig gällande. Enligt min mening
böra nemligen bestämmelserna angående invallning ur förslaget uteslutas.
Då de vallbyggnader, Indika i sammanhang med sänkning eller reglering
af vattendrag förekomma, på sätt i Beredningens motiv anmärkes, betraktats
såsom ett bland de tekniska medlen att vinna det ändamål,
som med vattenafledningen åsyftats, och följaktligen blifva bedömde enligt
samma grunder som öfriga åtgärder för detta ändamål, synas några

170

särskilda bestämmelser angående detta slag af invallning icke vara
af nöden.

Hvad åter angår öfriga invallningsföretag, för hvilkas befordrande
pluralitetens förslag äfven medgifver tvångsrätt af allehanda art, synes
mig åvägabringandet af dylika företag på annan väg än den frivilliga
öfverenskommelsens icke kunna ske utan att den, hvilken mot sin vilja
tvingas att på ett eller annat sätt i företaget taga del, tillfogas eu
verklig rättskränkning. Den enda omständighet, hvilken från rättens
synpunkt kan försvara en tillåtelse till användande af tvång — ett
allmänt behof, som åtminstone medelbart för samhället förefinnes och
som måste fyllas — saknas nemligen här helt och hållet. Ty äfven
om man antager att utvecklingen af en viss näringsgren kan under
särskilda förhållanden såsom ett allmänt behof betraktas, måste man
dock oeftergifligen fordra, att den åtgärd till näringens upphjelpande
man söker framtvinga undanrödjer ett sådant allmänt förekommande
missförhållande, som utgör ett verkligt hinder för utvecklingen af näringen
i dess helhet. Så är ock förhållandet med afseende å tvångsrätterna
i Skiftesstadgan och vid vattenafledningsföretagen; men ingen
lär väl kunna påstå att jordbruksnäringen i vårt land för sitt framåtskridande
i sin helhet med nödvändighet fordrar att invallningsföretagen
komma till stånd.

Till ytterligare stöd för denna min uppfattning torde här vara
tillräckligt att åberopa hvad angående denna fråga blifvit inom Högsta
Domstolen yttradt vid granskningen af senare vattenrättskomiténs förslag,
hvilket, såsom bekant, upptog invallningsföretagen bland de
tvungna föreningarna.

Vid denna granskning uttalades af tre utaf Högsta Domstolens
ledamöter: att principen om en tvångsrätt, så välmenande den än vore
och föreslagen i bästa afsigt att upphjelpa jordbruksnäringen, dock,
om den utsträcktes utöfver hvad i kungörelsen den 14 Juli 1835 och
förordningen den 30 November 1841 redan blifvit gjordt, komme att

180

medföra högst betänkliga följder; att Skiftesstadgan visserligen ur synpunkten
af ett stort national-ekonomiskt intresse och utgående från
hufvudvilkoret för möjligheten af ett rationel! anordnadt jordbruk föreskrifvit
att hvarje delegare i oskiftad jord skulle kunna tvinga de öfrige
delegarne i den oskiftade marken att ingå i skifte och deltaga i kostnaderna
derför; men att ett sådant ytterst strängt tvångsstadgande
borde betraktas såsom ett undantagsstadgande och derifrån icke borde
hemtas analogi att utsträcka undantaget eller att tvinga jordegare att
emot sin vilja ingå i föreningar för invallnings-, bevattnings- och andra
dylika företag.

Två andra ledamöter, hvilka jemväl instämde i nyss anförda uttalande,
tilläde:

att, såvida statshushållningsintressen icke utgjorde någonting annat
än medel för statsändamålets ernående, hvaremot statsmedlemmarnes
skyddande till person och egendom ostridigt tillhörde statens ändamål,
kunde icke, utan att medlet sattes öfver ändamålet, den statsekonomiska
nyttan, huru högt man uppskattade den, berättiga till något
ingrepp i hvars och ens frihet att sjelfständigt råda öfver sin person
och egendom under iakttagande af andras lika rätt; samt att genom
tvångsföreningar för hvarjehanda hushållsmål — genom att från egaren
taga och åt annan emot ett mer eller mindre godtyckligt vederlag
gifva hvad den senare antages begagna med större fördel än den förre,
— otvifvelaktigt många materiella intressen och möjligen äfven till en
tid den allmänna välmågan skulle kunna befrämjas, men att fördelen
deraf vore för högt betald, om den ernåtts genom inskränkning af den
personliga sjelfbestämningsrätten och genom uppoffrande af eganderättens
helgd.

De anmärkningar, som sålunda blifvit inom Högsta Domstolen
framstälda mot .utsträckning af tvångsrätten till, bland andra, invallningsföretag,
synas mig icke i någon mån försvagade af det utaf pluraliteten
för en dylik utsträckning åberopade skäl, att ändamålet —

181

möjliggörandet af jordens torrläggning och derpå följande odling —
vore detsamma vid vattenafledning och ^vallning samt att nr den nationalekonomiska
synpunkt, som inom ifrågavarande område skulle vara
den öfvervägande, det ej kunde vålla någon väsentlig åtskilnad om den
ena eller andra af nämnda åtgärder användes, allenast målet verkligen
uppnåddes. Ty af den omständighet att två åtgärder hafva samma
ekonomiska ändamål samt att de från national-ekonomisk synpunkt icke
förete någon väsentlig åtskilnad kall man icke draga någon giltig slutsats
att med afseende å dessa åtgärder enahanda rättsliga bestämmelser
böra gifvas.

Jemte den skiljaktighet i fråga om förenämnda principer, för
hvilken jag nu redogjort, har jag med afseende å några detaljbestämmelser
haft eu annan mening än Beredningens fleste ledamöter.

5 §. På de grunder, som af senare vattenrättskomitén blifvit anförda,
har jag ansett 22 § i nämnda komité® förslag kunna utan förändring
upptagas.

13 §. Då Beredningen med den i denna § föreslagna inskränkning
i det ovilkorliga vitsordet till åstadkommande af sjösänkning
åsyftat jemväl att åtminstone i någon mån bereda strandegare ett skydd
för vissa rättmätiga intressen, synes dermed ej val kunna förenas att
Kong!. Maj:t, der den föreskrift^ majoriteten af jordegare saknas, ändock
skulle kunna medgifva företagets utförande såsom allmännyttigt.

22, 24, 25, 26 §§. Enär enligt min uppfattning erfarenheten icke
ådagalagt behofvet att utsträcka tvångsrätten i fråga om vattenverks
utrifning utöfver hvad i nu gällande lag är medgifvet, har jag ansett
att förbudet emot tvångsrättens användande med afseende å större bruk
eller bergverk eller större fabriksinrättning bör bibehållas samt att nu
gällande bestämmelser angående beloppet af den lösen eller ersättning,
som skall gäldas, böra qvarstå oförändrade.

182

62 §. Enligt min åsigt kan det ej vara öfverensstämmande med
en god rättegångsordning att uteblifvande vid synen för särskilda svarandeparter
medför olika rättsverkan, och då det icke torde möta någon
betänklighet att såsom allmän regel antaga den bestämmelse, som
af Beredningen för vissa fall blifvit gifven, anser jag att 62 § i förslaget
borde uteslutas samt i stället 12 kap. 7 § Rättegångsbalken
erhålla denna lydelse: Kommer kärande och svarande ej till Häradssyn å
dag förelagd, utan är endera lorta och visar ej laga förfall, gånge syn ej
dess mindre för sig, och döma Rätten efter som skälen der prufvas kunna,
så ock om rättegångskostnad. Begär den, som tappat och ej när var, inom
laga tid vädja; det må honom ej vägras; gör han det ej, vare synedom gild.

71 §. Det torde visserligen kunna ifrågasättas, huruvida ej i öfverensstämmelse
med hvad angående lösningstalan i allmänhet är föreskrifvet
det belopp, hvartill vattenverket blifvit uppskattadt, borde nedsättas,
då talan vid Rätten anhängiggöres, i hvilket fall den vattenverksegare,
som lyfta t den nedsatta löseskillingen, vunne nödig säkerhet
derför att jordegarne, sedan talan blifvit emot honom anhängiggjord,
icke af någon anledning öfvergåfvo företaget. Då emellertid
jordegarne i förslaget blifvit från nedsättningsskyldighet befriade, synes
mig rättvisan kräfva att vattenverksegaren erhåller någon säkerhet derför
att ej jordegarne, sedan de mot honom väckt anspråk på rätt att
lösa vattenverket, öfvergifva företaget, derest lösens belopp bestämmes
annorlunda än de önskat. Redan derigenom att fråga om vattenverkets
utrifning vid domstol väckes lider vattenverksegaren en ej obetyd
lig inskränkning i sin frihet att förfoga öfver sin egendom, och
rättvisan synes mig ovilkorligen kräfva, att det icke skall stå i jordegarnes
skön att undandraga sig att derför gifva ersättning derigenom
att de underlåta att inom föreskrifven tid verkställa uppsägning. Enligt
min åsigt bör derföre endast i det fall att vattenverksegaren det yrkar
underlåten uppsägelse medföra verkan att den då väckta frågan förfaller,

t)å jag, på sätt i det, föregående blifvit antydt, anser att bestämmelserna
angående dikning böra härledas från annan princip än den i
förslaget antagna, har jag uppgjort ett utkast till lagstadganden motsvarande
de två första kapitlen i förslaget, hvilket utkast jemte förslag
till förändrad lydelse af de §§ i efterföljande kapitel, som dermed stå
i omedelbart sammanhang, jag här bilägger.

184

1 Kap.

Om dikning.

1 §•

Vill man för sin jords odling eller förbättring vatten derifrån afleda
; dä må eg are af jord,, som nedan ligger, ej hindra vattnets aflopp;
vare ock, der för ändamålet- dike å hans jord tarfvas, pligtig att deraf
upplåta hvad till diket åtgår.

2 §•

Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till nytta
jemväl för annan, genom hvilkens jord diket upptages, skall skyldigheten
att i dikningen deltaga dem emellan fördelas efter ty hvardera för sin jord
af diket nytta hemtar; dock må ej den, som icke fordrat diket, betungas
med dikningsskylclighet utöfver nyttan för sin jord.

3 §•

Tarfvas dike mellan grannars egor; då skall halfva diket af hvarderas
jord, tagas och dikningsskyldigheten dem emellan fördelas efter ty i
2 § sägs. ''

4 §.

Större dike än som för ofvan liggande jords torrläggning till fyra
fots djup tarfvas,. vare den, som mark till dike upplåta skall, ej pligtig
tåla.

Kunna dikningsskyldige ej enas om dikets storlek, ege eu hvar
af dem rätt fordra att diket så göres, att hans jord kan torrläggas till

185

fyra fots djup, der ej markens beskaffenhet eller läge det hindrar; dock
må ej någon med dikningsskyldighet betungas utöfver hvad för torrläggning
af hans egen jord till nämnda djup erfordras.

5 §■

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det så läggas, att
ändamålet med dikningen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta
olägenhet för den, å hvars mark diket upptagas bör. Kan utan väsentligen
ökad kostnad och svårighet för vattnets afledande dike läggas
i råskilnad, varde det, om endera grannen det äskar, der lagd!.

6 §•

Dike, som tjenar till aflopp för vatten från annans jord, skall öppet
läggas. Fordrar markens egare täckdike, vare det tillåtet, om vattnets aflopp
ej hindras; svare dock han för den tillökning i kostnad, som deraf
vållas, och besörje sjelf om arbetets utförande.

7 §■

Å hvar sida om öppet dike räknas ren till högst två fots bredd.

Jord, som ur dike uppkastas, må läggas vid sidan af diket, dock
ej så att jorden hindrar vattnets afrinnande, eller ock föras till lämpligt
ställe i närheten. Vill markens egare göra sig dikesjorden till
godo, ege dertill rätt; vill han det ej, och kan genom jordens qvarlemnande
skada vållas, vare den, som dikar, pligtig att jorden bortföra
eller gifva ersättning som i 8 § sägs.

8 § = 6 § i Beredningens förslag.

9 § — 7 § i Berédningens förslag.

186

10 §.

Vill någon för sin jords odling eller förbättring afleda vatten till
redan u-pptaget dike å annans mark, vare då skyldig att i dikets Underhållande
deltaga i den mån han deraf för sin jord nytta hemtar. År för
ändamålet af nöden att diket utvidgas eller fördjupas, gånge dermed
som i 1 och 2 §§ om anläggning af nytt dike sägs.

11 § = 9 § i Beredningens förslag.

12 § = 10 § i Beredningens förslag.

2 Kap.

Om vattens afledande ur kärr eller mosse, så oek om vattenafledning
ur sjö eller annat vattendrag.

13 §.

Vill man för sin jords odling eller förbättring afleda vatten ur kärr,
mosse eller annan dylik vattendränkt mark och hafva flere del deri; dä
kåfve den vitsord, som vattenafledning en äskar, och vare en hvar j or degar e,
som af den vattendränkta markens torrläggning tillskyndas båtnad'', skyldig
att i män af nyttan för sin jord i företaget taga del, der han ej, efter ty
i 79 § skils, afsäger sig båtnaden.

Tarf vas för afledning af vatten frän dylik mark att dike upptages
å jord, som nedanför ligger, vare om skyldighet för egaren till sådan jord
att upplåta mark och deltaga i företaget lag som i fråga om dikning i
1 kap. stadgas.

ii §■

Nu vill man för vinnande af odlingsbar mark eller eljest för sin
jords odling eller förbättring sänka eller urtappa sjö, upprensa, för -

187

djupa, utvidga eller räta eif, å eller annat vattendrag, eller vatten eljest
derifrån afleda; kan det ske utan förnärmande af annans rätt öfver
vattnet och möter ej heller emot företaget hinder, efter ty i 15 § sägs,
då vare om jordegares rätt till sådant företag och skyldighet att deri deltaga
lag som om vattens afledande ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark i 13 § skils.

Om strömrensning för allmänt behof eller eljest för annat ändamål,
än här ofvan nämnes, gälle hvad särskildt är stadgadt.

15 §.

Till företag, hvarom i 14 § förmäles, hafve ej jordegare rätt, med
mindre tillstånd från det allmännas sida erhållits i fall, der sådant är
föreskrifvet.

År fråga om sänkning eller uttappning af sjö, och blifva icke
alla jordegarne derom ense, då ege ej heller den rätt nu sagd är rum,
der ej de, hvilka om företaget sig förena, ega mer än hälften af den jord,
som påräknas genom företaget vinna förbättring.

IG §.

Vid vattenafledning, hvarom i detta kap. sägs, vare jordegare, som
af den vattendränkta markens torrläggning har nytta, pligtig att vattenafledningen
sä inrätta att jord som nedan ligger ej fördränkes, och ej heller
eljest skada annan tillskyndas. Ej må vid aftappning så mycket vatten
på en gång framsläppas att fara för öfversvämning kan uppstå.

17 §•

Hvad i 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 och 12 §§ i fråga om dikning är stadgadt,
gälle ock om vattenafledning, hvarom i detta kap. sldls.

188

3 Kap.

Om ändring eller utrifning af vattenverk, som hindrar jords

torrläggning.

22 §.

Finnes vattenverk, som lagligen tillkommit och af laga beskaffenhet
är, vålla uppdämning eller eljest utgöra hinder emot vattenafledning,
hvarom i denna förordning sägs, hafve under vilkor, som här'' nedan
stadgas, jordegare rätt fordra att sådan ändring af vattenverkets läge,
vattentillgång eller beskaffenhet i öfrigt vidtagas må, som för företaget
är nödig, eller att, om ändamålet ej kan genom dylik åtgärd vinnas,
verket alldeles utrifves.

Till vattenverk, anlagdt för bedrifvande af större bruk och bergverk
eller större fabriksinrättning, må dock den rätt nu sagd är ej sträcka sig.

Slutes aftal om skyldighet för jordegare att uppdämning för vattenverk
tåla; då må af den, för hvilken aftalet är bindande, påstående
om verkets ändring eller utrifning ej väckas förr än femtio år förflutit
efter det aftalet slöts.

24 §.

Skall vattenverk ändras, gälde jordegaren fullt åter den förlust,
som uppstår under det verket ej drifvas kan; ersätte ock, om verket
försämras, den del af verkets värde, som för framtiden bortgår, med
förhöjning af hälften derutöfver. Ändringens verkställande åligge jordegaren;
vill vattenverksegaren sjelf arbetet utföra, vare om hans rätt
i ty fall lag, som i 7 § om dikningsarbete sägs.

189

Kommer vattenverk att alldeles utrifvas, skall jordegaren det lösa
med fulla värdet och hälften derutöfver; besörje ock lian om ritningen.

25 §.

Vill egare till vattenverk, som ändras skall, hellre hela verket
afstå, än ändringen tåla, vare jordegaren skyldig att verket lösa, som
i 24 § sägs.

Då verket jemlikt denna § löses, kåfve jordegaren rätt att nödigt
utmål efter fulla värdet till sig lösa.

26 §.

Hörer till vattenverk, som lösas skall, jord, hvarå, åbo ej är besuten,
då skall ock, der egaren det fordrar, den jord lösas, efter den i
24 § för lösen af vattenverket stadgade beräkningsgrund.

Då vattenverk löses, skall ock lös egendom, som för verkets drift
anskaffad är eller eljest till verket liörer, af jordegaren emot fulla värdet
öfvertagas. Skall endast en del af verket ersättas, vare lag samma
om den lösa egendom, som i ty fall för egaren obehöflig varder.

År med vattenverk, som lösas skall, förenad annan, fast eller lös
egendom, för hvars tillgodogörande vattenverket är afsedt, och lider den
egendom minskning i värde för egaren, då vattenverket honom frångår,
njute han ersättning för skadan eller, der han hellre vill egendomen
afstå, lösen derför efter fidla värdet.

26 a §.

I fråga om ersättning eller lösen, som enligt detta kapitel tillkommer
Kronan, ege förhöjning af värdet ej rum.

32 § utgår.

190

4 Kap.

’* artat)

Om undersökning och rättegång i tvist om torrläggning af jord.

33 §.

Uppstår, då fråga väckes om företag, hvarom i 2 kap. skils, tvist
angående dikes eller annan anläggnings läge, storlek eller beskaffenhet
i öfrigt, jordegares rätt att å annans mark anläggning göra eller skyldighet
att i företaget så ock i framtida underhållet deltaga, ersättning,
som gäldas bör, eller annat, som till arbetets utförande hörer; då skall
frågan företagas till pröfning vid syn å stället i den ordning nedan
stadgas.

Sådan profning skall ock ega rum, der jordegare vill begagna
den rätt honom i 3 kap. medgifven är, och alla sakegare ej ense varda.

34 § utgår.

35 §.

2 mom. i denna § utgår.

37 §.

Förrättningsmannen bestämme efter samråd med sökanden tid och
ställe för synen och underrätte derom de andre synemännen. Jordegare,
mot hvilken påstående väckes om förpligtande att i det tillärnade företaget
deltaga eller att dertill upplåta mark, så ock egare af vattenverk
eller annan lägenhet, hvarå företaget kan inverka, skola särskild! kallas.
Den, som i anseende till nyttjanderätt med va ttenverk segaren har del
i saken, skall jemväl kallas; och vare förty egaren pligtig att sådan
medpart uppgifva vid äfventyr att eljest hålla honom skadeslös.

191

För verkställande af kallelse ege förrättningsmannen anlita kronofogde
eller länsman i orten, der förrättningen hålles, eller ock, om den,
som kallas skall, är annorstädes boende, öfverlemna kallelsen till Konungens
Befallningshafvande, som om delgifningen drager försorg. I de
fall, då stämning får delgifvas genom anslag å husdörr eller kungörelse
i allmänna tidningarna, må kallelsen delgifvas på enahanda sätt, som
om stämning i ty fall är stadgadt.

Finner förrättningsmannen saken angå kronans eller allmän anstalts
rätt, anmäle han det i god tid hos Konungens Befallningshafvande
för allmänt ombuds förordnande. Förrättningsmannen läte derjemte
kungörelse om förrättningen minst fjorton dagar förut uppläsas i
kyrkan för den eller de församlingar, der hemman, vattenverk eller
annan lägenhet, som saken förmenas angå, är belägen.

43 §.

I stället för hänvisningen till 13 § hänvisas till 15 §.

48 §.

I fråga om företagets utförande hafva synemännen att bestämma:

hvarest och huru anläggning, som af sökanden yrkas och af synemännen
anses nödig, tjenlig ast. göras skall, med hänsyn till de i 4 och 5
§§ stadgade grunder äfvensom vattenmängd, affall samt andra förhållanden,
så och dertill att största möjliga jordförbättring må vinnas med
minsta kostnad för deltagarne och minsta intrång eller olägenhet för
annan; börande, då vattenverk, som hindrar företaget, måste ändras,
ändringen så göras, att verket, såvidt ske kan, ej försämras eller försämringen,
der den ej kan undvikas, i möjligaste måtto inskränkes;

hvarest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas,
der sådant tarfvas;

192

livad för vattenhöjdens reglering och förekommande af skada genom
öfversvämning eller annorledes bör iakttagas, så ock hvilka bland
jordegarne böra i följd af sin jords läge och beskaffenhet kostnaden
härför vidkännas;

huru i fråga om sättet för utförande af gemensamt arbete samt
framtida underhållet af gjorda anläggningar tjenligast förfaras bör, vare
sig att nödiga arbeten skola ombesörjas af deltagärne samfäld! eller
och arbetet så fördelas, att viss sträcka att anlägga och för framtiden
vidmagthålla tilldelas hvarje deltagare; i hvilket senare fall afseende
bör fästas å markens olika beskaffenhet, så att, der kostnad eller svårighet
större är, skälig jemkning göres;

tiden då vattenverks ändring eller annat arbete för företaget må
begynna; tiden och sättet för fullgörande af samt betalningen för arbete,
hvarom enligt 9 eller 24 § jordegare eller vattenverksegare vill
besörja; så ock, der sådant finnes lämpligt, viss tid, då företaget i sin
helhet bör vara bragd till slut;

samt i öfrig t allt hvad till företagets ändamålsenliga anordninglända
kan.

49 §.

Hänvisningen till 16, 19 och 32 §§ utgår, hvarjemte i stället för
den i 1 mom. förekommande hänvisning till 5 och 6 §§ hänvisas till
7 och 8 §§.

59 §.

I mal, rom angår företag, hvarom i 1 kap. förmäles, så ock när
mål jemlik! 57 § till Rätten instämmes, ege Rätten eller domhafvanden
uti stämningen utsätta saken till syn på stället, der sådant äskas
af sökanden eller eljest anses för målets pröfning erforderligt; anmode
ock, der det nödigt finnes, sakkunnig man att lemna Rätten biträde.

62 § utgår.

193

5 Kap.

Om verkställighet i mål, hvarom i denna förordning handlas.

70 §.

I mål, som after företag, hvarom i 1 kap. förmäles, må dikning i
enlighet med Rätten.* dom verkställas, ändå att ändring i domen säker;
gälde dock sökanden dessförinnan den ersättning, torn enligt domen utgifva.
* bör, och ställe hos utmätningsmannen i orten pant eller borgen
för det ytterligare skadestånd, nom kan varda vederpart^! i följd af
dikningen tillerkändt.

71 §•

Vattenverk, som lösas skall, så och annan egendom, som det åligger
jordegaren att jemte verket öfvertaga, skall, der ej annorlunda öfverenskommet
är, afträdas å laga fardag sedan lösens belopp blifvit
slutligen faststäldt och derefter uppsägning i rätt tid skett. Sker ej
uppsägning inom sex månader sedan Lösens belopp faststäldes, eller varder
ej, sedan uppsägning skett, lösen före tillträdesdagen erlagd, skall frågan
anses förfallen, der vattenverks eg ar en det yrkar.

Har, sedan värde sattes å egendom, som lösas skall, egaren gjort
nödig eller nyttig kostnad derå, vare han berättigad att härför undfå
ersättning. Tvist härom varde af Rätten särskildt pröfvad, och må
emellertid egendomen tillträdas, der den, som ersättningen gifva skall,
hos Konungens Befallningshafvande ställer säkerhet för det, hvarom
tvistas.

77 §.

* 1 mom. Åro deltagare i gemensamt företag, hvarom i 2 eller 3 kap.

194

förmäles, flere än fem, och har ej delaktigheten i arbetets första verkställande
och det framtida underhållet blifvit så bestämd, att en hvar står
i ansvar för viss sträckning å marken; då skola de'' utse syssloman att
för samfälligheten tala och svara i mål, som den röra; göre och derom
anmälan hos Konungens Befallningshafvande. Ej må, innan hvad sålunda
förenkrifvet är, blifvit iakttaget, arbete å annans mark eller åtgärd
till rubbning af annans vattenverk emot hans bestridande verkställas.
Då anmälan skett, hvarom nu är sagdt, skall underrättelse
derom i länskungörelserna intagas.

2 och 3 mom. = Beredningens förslag.

79 §.-

1 mom. Nu mil någon, som af vattendränkt marks torrläggning tillskyndas
båtnad, och enligt 13, 14 ellm'' 29 § är skyldig att deltaga i der
nämnda företag, vinna befrielse från sagda skyldighet; afsäge sig då den
båtnad, som genom företaget beredes hans jord. Rätt till sådan afsägelse
tillkomme dock ej den, som företaget sökt- eller med sökanden gjort
gemensam sak.

2 mom. = Beredningens förslag.

82 § utgår, i följd hvaraf hänvisningen till denna § i 83 § förfaller.

84 §.

Orden »och om invallning» i 2 mom. utgå.

Särskildt yttrande

åt’

Häradshöftlingen Heden strö in.

Vid pröfning af frågan huru i tvister angående torrläggning af
jord förfarandet vid domstol borde pa lämpligaste sätt anordnas har
inom Beredningen gjort sig gällande den åsigt att några andra förändringar
i den allmänna rättegångsordningen icke nu borde vidtagas än
sådana mindre, som, utan rubbning af rättegångsordningens principer,
kunde befordra skyndsamhet vid målens handläggning och minskning
i rättegångskostnaderna. Denna åsigt kan jag ej biträda. Mig synes
obestridligt att de i torrläggningsmålen förekommande frågor, som röra
värderingar och det tekniska utförandet, icke kunna med erforderlig
säkerhet uppfattas och bedömas af våra allmänna domstolar, sådane de
nu äro inrättade; och för afhjelpande af denna betänkliga brist bör
enligt min mening nu genast i rättegångsväsendet göras en ändring,
som på samma gång uppfyller hvad Beredningen, såsom förberördt är,
åsyftat. Den af Beredningen utvecklade åsigt om olämpligheten att
öfverlemna torrläggningsmålen till Egodelningsrätt eller en för dem
särskildt inrättad domstol delas dock i viss mån jemväl af mig. Deremot
bär jag för min del vid öfvervägande af skälen för och emot
lämpligheten att för nyss nämnda frågors behandling införa det rättsinstitut,
som kallas särskild nämnd och, bestående af ledamöter valde
för hvarje särskildt mål dels af Rätten och dels af parterne, afgör de
frågor, livilka dit hänskjuta^ af Rätten, funnit sagda rättsinstitut, såsom
motsvarande alla ofvan nämnda fordringar, böra i förevarande förslag
upptagas.

196

Då denna min skiljaktighet således har stort inflytande på tipp
ställningen af förslaget, måste jag, jemte förändring i lydelsen af några
utaf förslagets paragrafer, insätta ett större antal sådana. De paragrafer,
nio till antalet, hvilka sålunda tillkomma, skulle i förslaget inskjutas
emellan 62 och 63 §§; och har jag för att kunna bibehålla å
de följande paragraferna samma nummer, som de hafva i Beredningens
förslag, under 62 § med bokstäfver (a—i) betecknat de inskjutna paragraferna.

Innan jag går att vidare angifva omförmälda ändringar i förslaget,
anser jag mig dock böra något fullständigare utveckla den åsigt, hvaraf
de föranledas, och i korthet anföra skälen för hvad jag föreslagit.

Till en början kan jag ej finna den omständighet att en fullständig
omarbetning af rättegångsordningen är förestående utgöra giltig
anledning att uppskjuta frågan om särskild nämnd för ifrågavarande
mål. Sedan Lagkomitén och förra Lagberedningen i afgifna förslag till
ny civillag hemstält att .åtskilliga frågor skulle hänskjutas till bedömande
af särskild nämnd, har detta institut blifvit i vår rätt infördt ej
mindre för expropriationsmål (redan år 1845, och bibehållet genom
Kongl. förordningen den 14 April 1866) än äfven för sjöförsäkringsoch
haverimål (Sjölagen den 23 Februari 1864). Frågan om särskild
nämnd har således redan blifvit löst vid speciallagstiftning; och nyssberörda
nämnder äro icke, så vidt jag kan finna, i något afseende så
skiljaktiga från nu ifrågavarande nämnd, att med lösningen af frågan
om denna senare bör annorledes förfaras. Institutionen särskild nämnd
är endast en tillfällig tillsats till den allmänna domstolen och skulle,
då för samma tillsats ej erfordras någon rubbning i domstolens personal,
särdeles lätt kunna borttagas, om sådant vid eu stundande allmän omarbetning
af rättegångsordningen skulle blifva beslutet. Det oaktadt
bör en dylik institution för en ny grupp af mål naturligtvis ej införas
blott på försök, utan införandet grundas på öfvertygelse om institutionens
behöflighet och lämplighet, samt tillförsigt att derigenom vinnas

197

förmåner, som öfverväga de olägenheter, hvilka, om än icke verkliga,
dock alltid befaras vid förändring af gamla förhållanden.

Det torde höra erinras att, såsom bekant är, förra Lagberedningen
redan för tretio år sedan fann skäligt föreslå att i vattenafledningsmål
förekommande frågor rörande värderingar och det tekniska utförandet
skulle pröfvas af särskild nämnd. Af 1865 års vattenrättskomité blef,
såsom redan är af Beredningen anfördt, föreslaget ej mindre att klagan
ej finge föras öfver synemännens utlåtande i tekniska frågor rörande
dikning, än äfven att beloppet af ersättning till följd af utöfvad tvångsrätt
vid vattenafledningsföretag skulle af särskild nämnd bestämmas.
Senare vattenrättskomitén föreslog att hvarken öfver synemännens utlåtande,
hvarigenom ifrågasatt torrläggningsföretag blifvit afstyrka eller
öfver den uppskattning af nyttan utaf gemensamt företag, hvilken af
synemännen verkstäldes efter företagets fullbordan, klagan finge föras.
Häraf torde framgå åtminstone att i torrläggningsmål förekomma frågor,
som sedan lång tid tillbaka af kunnige och erfarae män ansetts
kunna bättre lösas annorledes än genom anlitande af våra domstolar,
fastän det ej varit desse förment att påfordra biträde af sakkunnig
person. Erfarenheten torde gifva vid handen det svårigheten för domstolarne
att lösa sådana frågor allt hittills'' fortfarit. Denna svårighet
minskas ingalunda genom Beredningens förslag. De nya af jordbrukets
utveckling betingade konstitutiva stadgandena äro i allmänhet
sådana, att afgörandet af de tvistefrågor, som i torrläggningsmål hädanefter
uppkomma, vida mera än tillförene fordrar särskild sakkunskap.
Att sådan finnes hos dem, som hålla förundersökningen, synes mig,
långt ifrån att gorå sakkunskapen obehöflig, tvärtom ställa än högre
anspråk derpå hos dem, som skola pröfva förundersökningsmännens utlåtande
i de delar, der desses sakkunskap kommit till användning. Den
sakkunnige man, som, derest annan institution ej finnes, måste af domstolen
anlitas och på hvars yttrande, äfven om domstolen håller syn
på stället, domen väsentligen sig grundar, är ej i den ställning till

198

saken, att han kan känna sig hafva något domareansvar, hvaremot
detta bäres af andre, för hvilka det vid sådant förhållande säkerligen
kännes rätt tungt. Väl är det sant att i sådant fall underrätts dom
kan ändras; men för öfverrätten är det utan tvifvel ännu svårare att
i dylika frågor bilda sig ett omdöme på grund af den förefintliga bevisningen
och sakkunniges inkomna yttranden af ofta nog sins emellan
motsägande innehåll. Genom målets fullföljd förloras mycken tid och
drabbas båda parterne af dryga kostnader.

Om det således får antagas att vårt rättegångsväsende behöfver
ombildas för att kunna motsvara sin bestämmelse vid behandling af
ifrågavarande mål, återstår att undersöka huruvida åtminstone för närvarande
ändamålet kan vinnas derigenom att till den befintliga allmänna
domstolen göres den tillsats, som kallas särskild nämnd. Att den är
lämplig i rena värderingsfrågor torde ej bestridas. Denna gräns för
nämndens befogenhet är redan i Sjölagen med framgång öfverskriden.
Enligt expropriationslagen eger nämnden visserligen endast att bestämma
ersättningsbelopp, men erfarenheten gifver vid handen att jemväl i
expropriationsmål genom parternes öfverenskommelse nämndens befogenhet
oftast utsträckes till bedömande af ej mindre hvad som bör
ersättas utan äfven tekniska frågor såsom, t. ex. vid expropriation för
jernväg, hvarest och huru diken, trummor eller andra vattenledningar
samt vägöfvergångar m. in. böra inrättas för angränsande egors behof.
Nämnda förfarande skulle utan tvifvel ej kunnat utom lagen i långliga
lider fortgå, om det ej befunnits lämpligare än att om dylika ämnen
tvista vid domstolarne. 1 de få fall, der domstolarne för slitande af
sådana tvister anlitats, torde nästan alltid kunna spåras ena partens
uppsåt att genom tidens förhalande för den andre eller eljest på hans
bekostnad göra någon oskälig vinst.

Ett närmare skärskådande af de ämnen, som i mål, hvarom nu
är fråga, skulle tillhöra nämndens pröfning, är naturligen nödigt för
bedömande af lämpligheten att använda nämnd. Villigt erkännes att

199

härvid förefinnes stor svårighet att med tillräcklig tydlighet och fullständighet
i lagen uppdraga en bestämd gräns emellan nämndens och
domstolens befogenhet; men om, oaktadt all omsorg, lagens bestämmelser
skulle gifva anledning till någon tvekan, torde, då det ej är
nämnden utan domstolen som i ty fall har att göra tillämpning af
lagen, och underrättens beslut kan komma under öfverrätts pröfning,
en bestämd och väl grundad praxis snart utbilda sig och hafva denna
olägenhet. Sjelfva kompetenstvisten kan, då underrättens beslut derutinnan
ej får annorlunda än i sammanhang med hufvudsaken öfverklagas
och väl i allmänhet varder af öfverrätten gilladt, samt en återförvisning
således kan få räknas bland de sällsynta undantagen, ej ofta
vålla någon särskild tidsförlust. Enligt 60 § i mitt förslag skulle särskild
nämnd ej användas i andra mål, än der förundersökning egt rum
och Rätten funne sig ej kunna slutligen afgöra den i saken förda talan
utan pröfning af här nedan nämnda frågor, som vore föremål för tvist,
nemligen:

l :o) om värdet å den jordförbättring ett torrläggningsföretag påräknas
medföra för hvarje jordegare • särskild!, eller för hela samfälligheten; 2:o)

om värdet å vattenverk, som för vattenafledning måste utrifvas,
eller å den del af verket, som genom den för berörda ändamål
nödiga ändring bortgår;

eko) om värdet å egendom, för hvilken, såsom med vattenverket
förenad på sätt i 25 eller 26 § sägs, lösen gäldas bör;

4:o) om beloppet af hvad i ersättning för intrång eller annat, bör
jemlikt 5, 6, 7, 16, 19, 24, 25, 26, 27, 31 eller 32 § utgifvas;

5:o) huruvida dike eller annan anläggning, hvarom fråga är, tarfvas;

6:o) om och i hvad män för ifrågasatt vattenafledning är nödigt
att vattenverk ändras eller utrifves; och

7:o) om något åt de till utförande af torrläggningsföretaget hänförliga
ämnen, hvarom i 48 § sägs.

200

Nu uppräknade frågor skulle i nyss sagda fall pröfvas af särskild
nämnd. Angående dennas lämplighet att afgöra de frågor, som upptagas
i de fyra första momenten, torde, då de afse värderingar, ej
behöfva vidare ordas. De tre öfriga momenten angå tekniska frågor;
och, förutom det att för pröfning af dem de nuvarande allmänna domstolarne
torde få anses mindre lämplige, lärer såsom skäl för dessa
frågors skjutande under särskild nämnd jemväl få gälla hvad Beredningen
anfört om olämpligheten af att skilja pröfningen af de tekniska
anordningarna från pröfningen af kostnaderna. Med jordförbättringens
värdering, som, derest ej hinder enligt 47 § möter, måste föregå torrläggningsföretaget,
äro de i femte och sjunde momenten upptagna
frågor på det närmaste förbundna; och särskildt hafva i 23 § frågorna
om värdet å jordförbättringen och om värdet å vattenverket blifvit
med hvarandra och med de i sjette momentet upptagna frågor så sammanbundna,
att alla dessa frågor måste gemensamt bedömas. Härjemte
bär i mitt förslag (62 e §) till förekommande af möjliga misstag
lemnats den föreskrift att nämnden, som vid sin pröfning har att
ställa sig till efterrättelse de grunder, Indika för hvarje särskildt fall
äro i författningsförslaget stadgade, dock ej må inlåta sig på frågan
huruvida lösen eller ersättning skall utgå med förhöjning öfver värdet.
Nämnden bör ock (enligt hvad af föreskrifterna i 62 g § och sista
momentet af 73 § framgår) värdera utan afseende å det belopp ersättningstagande
fordrat eller ersättningsskyldig medgifvit. Den tillämpning
af lagen, hvartill parternes rättsförhållanden härutinnan gifva anledning,
göres af Rätten. Att i följd af svårigheten att för nämndens
befogenhet bestämma annan gräns, än deri sålunda uppdragna, densamma
blifvit vidt omfattande, torde ej medföra någon olägenhet,
hvaremot försöket att göra gränsen trängre synes mig ej kunna annat
än åstadkomma stor förvirring och lända till uppenbara orimligheter.
Nämndens befogenhet enligt mitt förslag torde ej heller vid jemförelse
befinnas utsträckt utöfver hvad förra Lagberedningen föreslagit.

2 Öl

Huruvida särskild nämnd må anses lämplig'' att afgöra de frågor,
som sålunda skulle till den hänskjuta^, lärer väl ytterst bero på nämndens
sammansättning; och går jag nu att derför redogöra. Då enligt
61 § af mitt förslag nämnd skulle väljas för hvarje särskild! mål, torde
förefinnas största sannolikhet att den kommer att utgöras af sådana
personer, som bäst kunna bedöma de i målet förekommande frågor,
och härpå ligger naturligtvis den största vigten. Personernas antal är
mera en kostnadsfråga, men såsom sådan saknar den ej betydelse.
Antalet af ledamöter i nämnden bör derföre, så vidt lämpligen ske
kan, inskränkas. Då, för att utgå från eu, såsom mig synes, antaglig
jemförelsepunkt, Egodelningsrätt, som har att pröfva de af landtmätare
och två gode män vidtagna åtgärder och beslut i fråga om egoskiften,
består af ordförande och tre ledamöter, torde ock fyra personer, men
ej heller flera, erfordras i den nämnd, åt hvilken det skulle uppdragas
att pröfva de tre synemännens åtgöranden i ofvan omförmälda frågor
uti torrläggningsmål, som ej röra vattenverk. I fråga om sådana verk
torde, då synemännen redan äro fyra, antalet af ledamöter i nämnden
böra ökas; men det synes mig tillräckligt att dervid insätta ytterligare
två ledamöter. Expropriationslagens föreskrift om uteslutning af
någre bland de till ledamöter i nämnden valde, hvilken föreskrift ej
blifvit i Sjölagen intagen och hvars iakttagande jemväl i expropriationsmål
enligt parternes öfverenskommelse ofta underlätes, torde ej
böra här upptagas, enär nämnden derigenom kan gå miste om de
lämpligaste personerna. Naturligen är det med afseende å beskaffenheten
af de frågor, som skulle till nämnden hänskjuta^, särdeles angeläget
att deri sitter minst en person, om hvars tekniska bildning samt erfarenhet
och skicklighet i de ämnen, hvarom fråga är, full visshet förefinnes,
och att ledningen af nämndens förhandlingar anförtros åt denna
person, hvadan clet blifvit Botten ålagdt att till ordförande i nämnden
förordna statens landtbruksingeniör, landtmätare eller annan, efter hvad

särskild! stadgas, till förundersöknings förrättande behörig tjensteman,

202

som för erfarenhet och skicklighet känd är. De öfrige ledamöterne i
nämnden skulle utgöras af förtroendemän, valde af parterne gemensamt.
Kunna ej parterne enas om någon gemensam ledamot, skulle
dels representanterne för de stridiga intressena, sökanden å ena sidan
och hans vederpart å den andra, insätta hvar sin ledamot samt, då
fråga är om vattenverk, gent emot jordegarnes sålunda utsedde två
ledamöter insättas af vattenverksegarne likaledes två ledamöter, dels
och Rätten välja den återstående ledamoten, hvilken sålunda blefve en
förmedlande länk. I fråga om jäf emot dem, som utses till nämnd,
skulle (62 §) expropriationslagens föreskrifter gälla med det i sakens
natur grundade tillägg, att den, som i egenskap af synemän med frågan
haft befattning, ej finge i nämnden insättas. 1 enlighet med den
åsigt, hvilken såsom väl grundad vinner allt flere målsmän, att edgång
ej bör i oträngd! mål åläggas, och då de, som inväljas i nämnd, utan
tvifvel känna vigten af den befattning, hvartill de blifvit kallade och
de förbindelser den medför, utan att ed dem affordra^, skulle visserligen
stadgandet om edgång för nämnden kunnat ur förslaget alldeles uteslutas,
men då samma stadgande ännu qvarstår i expropriationslagen
och Sjölagen, har det äfven bär (62 a §) bibehållits, dock i så måtto
inskränkt, att edgång fordras endast ak den, som ej tillförene aflagt ed
för dylik befattning eller gått domareed. Genom denna inskränkning
och genom föreskriften att eden får aflägga s inför domhafvande!! äfvensom
derigenom att, hvad af förslagets ifrån expropriationslagen något
afvikande lydelse i (ifrigt, hvarom här är fråga, framgår, nämnden ej
behöfver vara samlad i och för edgången, vinnes dessutom besparing
i tid och kostnader, enär Rätten i vissa fall kan, om sådant anses
lämpligt, utsätta nämndens första sammanträde till det ställe, der syn
af nämnden kan vara nödig. Jemte stadgandet (62 f §) att det, som
de fleste i nämnden säga, varder nämndens beslut har, för att, då
stridiga meningar i någon fråga uppstå och rösterna äro lika å ömse
sidor, få frågan afgjord, tillagts den föreskrift att i sådant fall gäller

203

don mening, som ordföranden biträder. Det inflytande, som sålunda
tillagts den af Rätten utsedde ordföranden, bör ej kunna förringa den
trygghet, med hvilken parter, enligt hvad erfarenheten visat, förtro sig
till särskild nämnd. Dennas samtlig^ ledamöter måste i följd af sin,
domares liknande befattning tydligare känna sin ansvarighet än den,
hvilken endast såsom af Rätten tillkallad sakkunnig person meddelar
upplysningar i målet. Dessutom lära nog parterne uti ifrågavarande
mål, liksom hittills vid val af särskild nämnd i andra mål, ej underlåta
att i nämnden invälja dem, som genom sakkunskap och personligt
värde kunna utöfva eu gagnande verksamhet. Fruktan att tillgång
till sådana personer kunde i aflägsna orter saknas har ej stöd af hittills
vunnen erfarenhet i expropriationsmål. Ej heller kan med skäl
befaras någon svårighet att finna lämplig ordförande. 1 Norrland, der
bristen på t jenliga personer för nämnden val skulle vara störst, lära
dock i de trakter, der torrläggningsmål kunna förekomma, skicklige
landtbrukare, vatten ver ksbyggare och andre i dylika ämnen kunnige
män finnas i tillräckligt antal. På landtmätare är der ingen brist;
och statens landtbruksingeniörers verksamhet sträcker sig äfven dit.

Då det naturligen ligger inom möjlighetens gräns att nämnden
af förbiseende eller missuppfattning af lagens bud skulle kunna begå
misstag, bär (62 g §) för att i sådant fall betrygga parternes rätt, det
blifvit Rätten ålagdt att utöfva eu viss kontroll öfver nämnden i så
måtto att, om nämnden gånge någon fråga förbi eller deri fattade beslut,
som ej vore lagligen beskaffad!, Rätten hade att visa saken i den
delen åter till nämnden för nödig rättelse. Genom detta stadgande är
dock icke någon inskränkning gjord i nämndens rätt att inom omfånget
för sin befogenhet slutligt afgöra de frågor, som till nämnden hänskjutas.
Det är endast i beslut, hvari denna befogenhet blifvit öfverträdd
eller eljest lagstridighet eller ofullständighet förekommer, Rätten
har att påfordra rättelse.

Ofriga i mitt förslag upptagna särskilda bestämmelser om nämn -

204

den öfverensstämma i det närmaste med expropriationslagen, hvarifrån
de äro hemtade. Endast i några af dessa stadganden har, såsom ofvan
blifvit an ty dt, ordalydelsen något ändrats i ändamål att möjliggöra eu
minskning i antalet af nämndens sammanträden. Detta förfarande bör
ej kunna medföra någon olägenhet, som ej i alla händelser lika väl
kunnat uppkomma; tvärtom är möjligheten af förfall för någon bland
nämnden större ju flera särskilda gånger nämnden måste sammanträda,
och är vid nu föreslagna förfarande någon af förfall hindrad att bevista
utsatt sammanträde, torde ej sällan anmälan derom kunna till domhatvandeu
inkomma så tidigt att före sammanträdet ny ledamot kan
väljas i stället för den, hvars förfall anses af Rätten vara lagligt, eller
åtminstone tiden för sammanträdet framflyttas. Hålles nämndens första
sammanträde ej vid Rätten, måste naturligen de bland nämndens ledamöter,
som ej aflagt eden, men äro pligtige att sådan gå, hafva inför
Rätten eller domhafvanden fullgjort denna skyldighet före sammanträdet,
1 de flesta fall lärer väl Rätten i afseende å nämndens ordförande
och den ledamot, som Rätten kan komma att välja, liksom
partcrne i afseende a sina ledamöter, hafva före valet gjort sig underrättad
om hinder af en eller annan anledning kan förefinnas, sa att
andra sådana än de, som äro omöjliga att förutse, ej ofta äro att
befara.

Genom användande af särskild nämnd skulle i allmänhet torrläggningsmålen
komma att ej ens i första instansen upptaga längre
tid än eljest. Af de 311 tingslag, hvari Sveriges landsbygd nu är
indelad, hållas årligen redan i 294 flera än ett lagtima ting och i 199
flera än två lagtima rättssammanträden. I följd af fortgående delning
af domsagor och sammanläggning af tingslag blifva dessa förhållanden
årligen förmånligare. Genom det utaf Beredningen föreslagna stadgande
att domhafvanden eger att i stämningen utsätta saken till syn
på stället kan väl, då förundersökning hållits på våren och sökanden
skyndar att instämma saken, häradssyn hållas samma år, men eljest

205

medhiunes den nog ej förr än sommaren året derpå; och i sistnämnda
fall blifver saken antagligen ej fortare afgjord, än den till och med i
tingslag, der allenast två lagtima rättssammanträden årligen hållas,
enligt mitt förslag ej sällan kunde utan extra rättssammanträde afgöras.
1 de 17, fjällbygder omfattande tingslag, der allenast ett ting om året
hålles, torde knappast något dylikt mål förekomma. Väl kan institutionen
särskild nämnd ej betaga dem, som vilja förlänga processen,
all möjlighet dertill, men då genom användande af nämnd i torrläggningsmål
de flesta och vanligen mest omtvistade samt för öfver domstolen
svåraste frågorna blifva redan i första instansen slutligt afgjorda,
torde utan fara för misstag kunna påstås att genom detta förfarande
skyndsamt slut i dylika mål i allmänhet mycket befordras.

Rättegångskostnaderna i första instansen torde i allmänhet blifva
lika stora vid användande af särskild nämnd som derförutan, i hvilket
sistnämnda fäll väl nästan alltid, der sådan nämnd behöfts, i stället
häradssyn med biträde af sakkunnig person erfordras; men tager man
hänsyn till de dryga kostnader, som drabba båda parterna vid måls
fullföljd genom alla instanser, hvartill långt flera anledningar gifvas i
senare än i förra fallet, lärer utan tvifvel jemväl en väsentlig minskning
i rättegångskostnaderna i allmänhet vinnas genom användande
af särskild nämnd.

Angående 47, 67 och 68 §§, hvilka äro bland dem, som, ehuru
de ej egentligen afse den särskilda nämnden, likväl i följd af dennas
införande måste erhålla förändrad lydelse, anser jag mig böra här
lemna särskild redogörelse. Ett gemensamt skäl för den lydelse jag
gifvit dessa §§ är att, då syn em ärm ens utlåtande angående jordförbättringens
värde i händelse af tvist skall pröfvas af särskild nämnd,
det skulle vara utan vinst för sjelfva frågans lösning och i de flesta
fall vålla tidsutdrägt och ökade kostnader, om man måste, sedan
synemännen afslutat sin förrättning — må vara att den i det uti 47
och 68 §§ angifna fall ej blifvit fullständigt genomförd — åter söka

206

förordnande för synemän att behandla samma, dåmera med öfriga vid
en förundersökning afsevärda omständigheter ej förbundna fråga,
hvilken derefter kunde vidare dragas under Rättens och särskilda
nämndens pröfning. Derjemte skulle i det fall, som i 67 § afses, det
vara synnerligen oformligt att, sedan särskilda nämnden eu gång
bestämt värdet af jordförbättringen, låta det åter pröfvas af synemän,
helst om desse vore desamme, som först handlagt frågan och
hvilkas då afgifna utlåtande ändrats af nämnden, men sedermera
kunde af synemännen åter göras gällande till dess nämnden ånyo
gjorde ändring deri. Den tid jag i 67 och 68 §§ föreslagit för sakens
anhängiggörande hos Rätten är sextio dagar längre än den af Beredningen
föreslagna tid för ansökan om ny eller slutlig uppskattning.
Derigenom att, såsom i Beredningens förslag, samma preklusionstid
stadgas för den i 79 § omförmälda rätt till afsägelse från deltagande
i torrläggningsföretag och för rättighet att söka ny eller slutlig uppskattning
vinnes visserligen likformighet, och detta mål kan utan
väsentlig olägenhet ernås då nämnda uppskattningar gjorts beroende
allenast af en hos Konungens Befallningshafvande gjord ansökning,
som lätt kan återkallas, om sökanden skulle så önska, sedan det blifvit
säkert kändt hvilka i samfälligheten qvarstå. Helt annorlunda förhåller
det sig då, såsom jag föreslagit, dessa uppskattningar ej kunna vinnas
annorledes än genom stämning till Rätten. Instämmandet medför ofta
ej så ringa besvär och kostnader. Dessa likasom de ytterligare, hvilka
måste göras för stämningens återkallande, vore onödigt förspilda, om
käranden skulle vilja nedlägga saken efter vunnen, på frågan om uppskattning
bör sökas eller , ej, synnerligen i det uti 68 § afsedda fall,
ganska väsentligt inverkande upplysning hvilka jordegare qvarstå i
eller utträdt ur samfälligheten. Genom omförmälda tidsförlängning,
som omfattar allenast de två första vintermånaderna på året, går ej
någon dyrbar tid förlorad. Vid skärskådande af de olika föreskrifterna
i 67 och 68 §§ af Beredningens och af mitt förslag torde tvärtom

207

ratt tydligt Visa sig huru synnerligen fördelaktigt användande af särskild
nämnd ställer sig i afseende å besparing af så väl tid som
kostnader.

Förslaget skulle enligt min mening i nedan upptagne delar erhålla
följande lydelse:

47 §.

Utgöres jord, hvarå uppskattning enligt 46 § ske bör, helt och
hållet eller till någon del af sjöbotten eller annan vattendränkt mark,
och finnes uppskattningen af den blifvande nyttan ej kunna, innan
företaget blifvit fullbordadt, så noggrant verkställas, att jordegarnes
inbördes delaktighet derefter kan tillförlitligen bestämmas; då vare
<felaktig h et eu för hvarje jordägare tills ridare bestämd efter hans andel i
den jord, som påräkna* genom företaget rivna förbättring, allenast med
ilen jemkning, hvartill uppenbara, skiljaktigheter hus jorden md föranleda:
och sked/, det lemn.as jordegarne öppet att efter företagets fullbordan, pa
sätt i G 8 § sägs, värka f råga om sådan uppskatta ilig, som kela rara
nödig för bestämmande af värdet a den jordförbättring eu hvar af dem
vunnit och hans deraf beroende delaktighet, i företaget.

59 §.

När mål jern! det 57 § till Rätten in stämmes, gifre Rätten eller domhafva,
liden det genast, förr äktning smannen till känna; och åligge denne att
konceptprotokollet, kartor, planritningar och öfriga handlingar, som
saken röra, till Rätten insända.

År i målet fråga väckt om vattenverks ändring eller utrifning,
föranstalte derjemte Rätten eller domhafvanden att, till underrättelse
för dem, hvilka må hafva inteckning i vattenverket, så ock för möjligen
varande okände eller icke uppgifne sakegare, tiden och- stället för
ärendets företagande kungöras såväl i kyrkan för den församling, der
vattenverket är beläget, som ock tre gånger i allmänna tidningarna

208

sista gången minst fjorton dagar före den dag, hvilken till målets
företagande är utsatt.

60 §.

Xu är enligt Öl § målet till Mitten instämdt; finner Mitten, .mlan
parterne klimat* tillfälle att sina påståenden framställa, stridighet råda
huruvida, dike eller annan anläggning, hvarom, fråga är, tarfvas; angående
råtta uppskattningen af den jordförbättring företaget påräknas medföra
för hvarje jordegare särskildt eller för hela, s affällighet, en; om och / hvad
viän för ändamålet nödigt är att vattenverk ändras eller utnfves; om
värdet af sådant, verk eller af den del, som gen,om ändring bortgår; om
värdet af annan egendom, för hvilken, såsom med vatten verket förenad, på,
sätt i 2ö eller 26 § sägs, lösen gäldas bör; om rätta beloppet af hvad i
ersättning för intrång eller annat bär jemnlikt Ö, 6, 7, 16, 19, 24, 2Ö, 26.
21, SI eller 32 § utgifva*; eller ''om något af de till företagets utförande
hänförliga ämnen, hvarom, i, 48 § vägs; läte dä Rätten, der ej den i saken
förda talan kam slutligen afgöras utan pröfning af här nämnda tvistefrågor,
parternes påståenden / dessa delar prof vas af särskild i\ omild,
som, vid Rätten siittes såsom nedan, sägs.

61 §.

Sådan, särskild Xämnd, som enligt, 60 § sättes, skall utgöras af
ordförande och tre eller, der fråga är om vattenverks ändring eller utrifning
efter ty i 3 kap. sägs, fem i orten boende män såsom ledamöter.
Till ordförande förord ne Mitten statens laiultbruksingeniör, landtmätare
eller annan, efter hvad särskildt stadgas, till förrättande af syn, hvarom i
3ö § sägs, behörig tjensteman,, som för erfarenhet, och skicklighet känd är.

Ledamöte,me utses af parterne. Kunna ej de enas om någon gemensam
ledamot,, insätte Rätten en ledamot, i X ämnden, och skall, der
öfrige ledarn,öterne är o två, sökanden utse en och vederpa.rten likaledes en,
men är fråga, om ändring eller utrifning af vattenverk, skola vattenverks -

209

egarne välja tvä och jordegarne de andra två, vid hvilka senares val, om
jordegarne inbördes hafva stridig talan, så förf arvs, som för det fall, dä
parterne hafva att välja allenast tvä ledamöter, sagdt är.

Kunna ej de, som ä någondera sidan gemensamt ega ledamot välja,
derom sämjas, uppgifve hvar för sig en; går dervid, antalet högre än det,
som väljas skall, varde det genom lottning minskadt.

År part utan förfall borta, då Nämnd skall riiljas, eller drager han
sig undan att sådant val göra, välje Rätten i hans ställe. Finnes annan,
hvilken har del i saken med honom, som uteblifvit eller sig undandragit;
vare det val, som af den förre göres, för häda gällande.

62 §.

Angående jäf emot den, som till särskilda Nämnden utses, galle
hvad om jäf emot ledamot i Nämnd för bedömande af fråga om jords
afstående för allmänt behof stadgas; ej må den, som i egenskap af synemän
med frågan haft befattning, till ordförande eller ledamot väljas.

62 a §.

Ilen, som är utsedd att i särskilda Nämnden sitta, skall inför Rätten
eller domhafvanden med ed bekräfta, att han utan vald eller mannamån,
enligt lag och efter bästa förstånd och samvete skall pröfva förekommande
frågor.

Denna ed må dock ej affordras någon, som dylik ed eller domareed,
tillförene aflagt.

62 b §.

lie män, som till särskilda Nämnden valde blifvit, skola af Rätten
kallas att ä viss dag sig infinna, der de ej genast tillstädes åro; värde
ock vid kallelsen erinrade om den påföljd för förfallolöst uteblifvande,
hvarom i 62 c § sägs.

210

<52 <• §.

Den, som bor längre bort än fyra mil från det ställe, der Rätten
sitter, eller är öfver sextio är gammal, vare ej skyldig att i särskild, Nämnd
deltaga. Ej ma eljest någon, som dertill kallad varder, draga sig utan
förfall det förtroende undan. Sker det, och vilja ej parterne annan i hans
ställe antaga, eller åsämjas de ej om nytt val, hafre Rätten magt genom
vite tillhålla den uteblifne att sig infinna; ersätte ock han de kostnader,
som för Rätten, parterne och de öfrige i Nämnden af uppehället vällas.

Finnes någon, som kallad, varder, af laga förfall hindrad, att i Nämnden
sitta; gifva det Rätten eller domhafvande,n tillkänna, och värde ny ledamot,
utsedd i, den ordning ofvan stadgas.

62 d §.

Rättens ordförande, aflemna till Nämnden de handlingar, som af
parterne blifvit ingifna och från förrättning smannen inkommit samt utdrag
af Rättens protokoll i hvad det angår till Nämnden hänskjuta frågor.
Sedan träde Nämnden tillsamman och öfverlägge inom lyckta dörrar om
beslutet.

Innan hufvudsakligt beslut fattas, ege Nämnden,. der sådant finnes
nödigt, infordra närmare underrättelse om saken, parterne ytterligare höra
eller syn hälla; skall syn eller sammanträde med parterne hällas, läte Nämnden
dem kallas dertill genom kungörelse, som skall minst fjorton dagar
förut uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, der hemman, vattenverk
eller annan lägenhet, som saken angår; är belägen; dock vare ej sådan
kungörelse nödig, dar samtlige parterne annorledes kallade varda,.

62 e §.

Vid pröfning af de till särskilda Nämnden hänskjuta frågor ställe
den sig till efterrättelse de grunder; som för hvarje, särskild,t, fall i denna
förordning stadgade öro; dock ankomma eg på Nämnden att pröfva, huru -

vida löven eller ersättning skall utgå med förhöjning öfver värdet, utan
värde bestämmelsen derom af Rätten meddelad.

62 f §.

Hvad de jleste i särskilda Nämnden säga rån/ Nämndens beslut.
Arv rösterna ä ömse sidor lika, galle den mening ordföranden biträder.
Sedan Nämnden sitt beslut fattat, läte ordföranden det upptecknas och af
Nämnden unders knif vas samt öfverlemne det jemte de Nämnden tillstädja
handlingar derefter till Rätten eller domhcfvanden. Rätten läte beslutet i
sitt protokoll införas och gifve sedan i saken, dom. .

02 g §•

1 de till särskilda Nämnden hemskjutna frågor skall hvad Nämnden
inom omfånget för sin befogenhet beslutit till efterrättelse lända; och värde
förty Rättens dom i dessa, frågor pa Nämndens beslut grundad; ej må
dock lösen eller ersättning - af Rätten bestämmas högre, än er sättning stagande
fordrat, dier lägre, än ersättningsskyldig medgifvit, ända att Nämndens
uppskattning skulle dertill föranleda. Skulle Nämnden gatt någon
fråga förbi eller deri fattat beslut, som ej är lagligen beskaffaadt; värde
saken i den delen visad ''eder till Nämnden för nödig rättelse, innan beslutet
må till grund för Rättens dom läggas.

62 h §.

Föres i högre Rätt klagan öfver underrätts pröfning af jäf emot
deri, som i särskilda Nämnden
tande ej sä tillgått, som föreskrifvet är, och varder den talan gillad; förfalla,
så vidt klagandens rätt röner, edil verkan eif Nämndens beslut jemte
Rättens derpå grundade dorn; och förordna Rätten, att Nämnd ånyo sättas
skall.

Ej må högre Rätt till pröfning upptaga jäf, som icke vid underrätten
yppadt varit, dä Nämnden sattes.

212

62 i §.

Var part från Rutten borta,, när särskilda Nämnden valdes, och vill
flan. sedan visa, att han dä hade laga förfall och ej kunde gifva det Rätten
till känna; stände honom fritt att inom en manad derefter stil vederpart
till samma Rätt instämma; gitter han, sedan sä stämdt är, bevisningen
fullgöra, förf alle Nämndens beslut och Rättens derpå grundade dom, så
vidt pa kärandens rätt verkar, och late Rätten Nämnd unga väljas.

63 §•

Yppas under målets handläggning tvist emellan egare, innehafvare
af nyttjanderätt eller andre om bättre rätt till hvad såsom ersättning
eller lösen skall utgå, varde den tvist hänvisad till särskilt utförande;
och ege Rätten, der sä erfordras, i de tvistandes ställe ledamot i särskilda
Nämnden välja.

64 §.

För förrättning, hvarom i detta kap. sägs, njute synemännen
godtgörelse i enlighet med hvad särskildt är stadgadt. Till särskilda
Nämndens ordförande och ledamöter gånge ersättning ut, efter ty Rätten
skäligt prof var.

Kostnad, som nu sagd är, så ock kostnad för kallelser eller annat,
som för syneförrättning är af nöden, skall af sökanden genast förskjutas.
Kommer företaget sedan till utförande, varde den kostnad liksom
all annan för företaget nödig utgift å samtlige deltagarne fördelad.

65 §.

Uti de mål, der fråga är om vattenverks ändring eller utrifning,
efter tv i 3 kap. skils, ersätte jordegaren, ändå att han saken vinner,
all den kostnad vederparten för sin inställelse vid syneförrättningen

213

samt för sin talans bevakande och utförande vid första domstolen sä
och inför särskilda Nämnden vidkännas får.

06 §.

1 stället för hänvisningen i denna § till 60 § hänvisas till 59 §

67 §.

Nu är företag, hvarom i 2 kap. sägs, fullbordadt; menar någon
att sedermera sig visat att vid uppskattning, som enligt 46 § skett,
nyttan för hans jord blifvit för högt beräknad, ege då erhålla ny uppskattning
af jordförbättringens värde; stumme durk, der han den rätt begagna
vill, inom sextio dagar efter utgången af kalenderåret näst efter det,
under hvilket företaget fullbordades, öfrig e för degar e till Rätten in; och
läte Rätten, sedan den tid ute är, ny värdering hållas af sådan mindre
Nämnd, hvarom i 61 § sägs.

Hafva sakegarne träffat förening om ny uppskattning i andra
fall eller om annan tid eller ordning för ny uppskattnings förrättande,
än nu är sagdt; vare det gill.

Sker genom uppskattningen ändring i hvad förut blifvit bestämdt,
varde fördelningen af kostnad och utgift för företaget, så och af underhållsskyldigheten
jemkad derefter. Göres ej ändring, gälde den, som
påkallat den senare uppskattningen, ensam kostnaden derför.

68 §.

Har, efter ty i 47 § förmäles, det blifvit jordegarne Öppet lemnadt
att efter företagets fullbordan väcka fråga om uppskattning af värdet å
den jordförbättring eu hvar af dem vunnit; dä vare om tid. och sätt för
frågans anhängiggöra\nde och behandling så ock t afvigt om nämnda värdering
lag, som om ny uppskattning i 67 § skils; dock skall kostnaden
för värdering, som jemlikt denna § sker, alltid a samtlige deltagarne fördelas.

214

73 §.

År fast egendom,’ hvarför lösen eller ersättning enligt 3 kap.
gifva» skall, med inteckning besvärad, varde det egaren tillkommande
belopp inom den för dess gäldande bestämda tid nedsatt i ränteriet
hos Konungens Befallningshafvande, som har att beloppet fördela i den
ordning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom stadgad är; skolande kungörelse om sammanträde för fördelningen
i allmänna tidningarne införas och särskild underrättelse om
sammanträdet egaren och inteckningshafvarne meddelas på enahanda
sätt, som i fråga om auktion å utmätt fast egendom är föreskrifvet.

l)å lösens eller ersättningens belopp ej blifvit faststäldt pa grund
af värdering genom särskild Nämnd i den ordning, som förut är saqdt,
vare inteckningshafvare, som förmenar att värdet blifvit för lågt beräknadt,
. berättigad att, der ej full betalning för hans fordran honom
lemnas, äska att värdet, så vidt på inteckningshafvares rätt inverkar,
varder genom sådan Nämnd .bestämdt.

Har jemnlikt 62 g § lösens eller ersättningens belopp blifvit af Rätten
satt andel'' livad som bort fastställas, derest Nämndens uppskattning kommit
till tillämpning; vare dä den, som, lösen gälda skall, pligtig att, der
inteckning skaf var en ej får sin fordran fullt ut, hälla honom skadeslös för
bristen, sä vidt den fallei'' inom det belopp, hvartill lösen skolat bestämmas
pa grund af Nämndens värdering.

7G §.

Varder ej, sedan vattenverk, som ändras eller utrifvas skall, blifvit
af egaren afträdt, ändringen eller utrifningen verkstäld inom fem år
efter afträdande^ och vill förre egaren verket återlösa ; stämme då talan
derom in till Rätten inom tio år sedan verket afträddes. Pröfvas sådana
omständigheter för handen, att det tillärnade företaget må anses såsom
öfvergifvet, varde talan bifallen; eljest ege Rätten förordna att med

215

pröfningen bör på viss af Rätten bestämd tid. anstå. Godkännes anspråket,
och kunna ej parterne sämjas om löseskillingens belopp, varde
detta efter uppskattning af sådan särskild Nämnd, som, der fråga är om
vattenverks ändring eller utrifning, sättas bär, bestämdt till verkets fulla
värde vid den tid återlösen sker; ej må dock värdet sättas högre än
det belopp, för hvilket verket blifvit afträda

År vattenverk enligt denna förordning utrifvet, må det ej ånyo
upptagas.