TIOÅRIG OCH TJUGUÅRIG HÅFD (Statens offentliga utredningar 1881:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

FÖRSLAG

TILL

FÖRORDNING

ANGÅENDE

TIOÅRIG OCH TJUGUÅRIG HÅFD

ÄFVENSOM TILL ÄNDRA DERMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR.

STOCKHOLM, 1880.

KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

STORMÄGTIGSTE, ALLERNÅD1GSTE KONUNG!

Sedan uti underdånig skrifvelse den 21 Maj 1875 Riksdagen,
enär nu gällande lagbestämmelser i fråga om preskription för klander
å jordafång icke kunde anses motsvara dermed afsedda ändamål,

anhållit att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till förändrad lagstiftning i ämnet, har genom
nådig skrifvelse den 13 Juli nämnda år Riksdagens omförmälda
skrifvelse blifvit till Nya Lagberedningen öfverlemnad att utan hinder
af förut meddelade föreskrifter handläggas före frågan om ny
rättegångsordning; och får i anledning deraf Beredningen härhos i
underdånighet öfverlemna följande lagförslag:

l:o) Förordning angående tioårig och tjuguårig häfd;

2:o) Förordning om ändring i vissa delar af Förordningen den
16 Juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

3:o) Förordning om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni
1875 angående inteckning i fast egendom.

Då de af Beredningen föreslagna bestämmelser i åtskilliga väsentliga
hänseenden äro grundade å den förutsättning att nödiga
upplysningar om eganderätten till fast egendom stå så väl lagfartsdomaren
som enskilde rättegare till buds förmedelst de genom Kongl.
förordningen den 16 Juni 1875 påbjudna lagfartsböcker, vågar Beredningen,
för den händelse att ifrågavarande bestämmelser vinna
nådigt godkännande, i underdånighet fästa Fders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
å det önskvärda deraf att sådana böcker varda, så snart
ske kan, införda i de orter, der de ännu saknas.

Redan vid tiden för tillkomsten af den i förevarande ämne den
14 Maj 1805 utfärdade nådiga förklaring hade, på sätt af ingressen
till nämnda författning framgår, erfarenheten ådagalagt behofvet af
en revision utaf åtskilliga lagstadganden i några andra, med frågan
om klander å jordafång gemenskap egande ämnen. Visserligen har
efter nämnda tid lagstiftningen derutinnan undergått förbättringar i
flera hänseenden, men i några fall och särskildt i afseende å eganderättens
öfvergång vid arf och beträffande okände eller frånvarande

arfvingars anspråk qvarstå dock i gällande lag stadganden, hvilkas
brister länge varit kända och vid utarbetandet af förevarande förslag
gjort sig ytterligare kännbara. Vid sådant förhållande har Beredningen,
inom hvars uppdrag frågan om afhjelpandet af dessa brister
icke omedelbart fallit, ansett sig pligtig erinra derom att det samhällsvigtiga
syfte, hvilket föranledt omarbetningen af häfdelagstiftningen,
icke fullständigt vinnes ensamt genom nu föreslagna lagförändringar.

Jemte lagförslagen får Beredningen i underdånighet öfverlemna
motiv dertill samt den skiljaktiga mening, som vid frågans behandling
inom Beredningen yppats; och varder tillika Riksdagens ofvan
omförmälda skrifvelse i underdånighet återstäld.

Med djupaste undersåtlig vördnad, trohet och nit framhärda

Stormägtigste, Allernådigste Konung
Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

K. J. BERG.

Axel Örbom. C. W. Hedenström. O. Bergius.

Willi. Huss.

Stockholm den 27 December 1879.

Förslag till Förordning angående

tioårig och tjuguårig häfd.

Med upphäfvande af Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 angående
lagens rätta förstånd och tillämpning i mål, som röra klander
å fast egendom, samt af hvad 11 kap. 8 § Giftermålsbalken innehåller
angående viss tid för talan om återvinning af hustrus egendom,
som utan hennes samtycke blifvit af mannen såld, stadgas som
följer:

1 §•

Har någon i god tro åtkommit fast egendom och den, efter
vunnen lagfart, såsom egare besuttit utan afbrott under tio år; då
må ej klander, som derefter på grund af äldre rätt instämmes, emot
häfden gälla.

2 §•

Hafva två eller flere, hvar efter annan, såsom egare haft fast
egendom i besittning utan afbrott under sainmanlagdt tio år sedan
lagfart å den förstes fång beviljades, och är egendomen i god tro
åtkommen så väl af förste innehafvaren som ock af alla de andre,
hvilka under nämnda tid egendomen besuttit; vare ock lag som i
1 § skils.

3 §•

Der två eller flere, hvar efter annan, såsom egare besuttit fast
egendom oafbrutet under sammanlagdt tjugu år sedan lagfart å den
förstes fång meddelades; vare emot den häfd klander, som på grund
af äldre rätt efter nämnda tid instämmes, ej gällande, om den, som
vid slutet af samma tid innehade egendomen, eller annan, till hvilken
den sedermera före klandrets instämmande öfvergått, var i god
tro när han egendomen åtkom.

4 §•

Väckes klander å fång, hvarå lagfart skett före den dag då
denna förordning träder i kraft, må ej besittning, som före samma dag
egt rum, räknas innehafvaren till godo; ej heller må, der lagfarten
är afslutad tidigare än den 1 Januari 1876, besittningen tillgodoräknas
för tid, som förflutit innan anteckning om fånget och fastan
jemlikt 22 § i Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
skett i lagfartsprotokollet.

5 §•

Nu är egendom, när den genom klander återvinnes, besvärad
med inteckning, som tillkommit sedan egendomen blef rätte egaren
af händ; hade, då klandret instämdes, egendomen varit ur hans hand
under mer än tjugu år efter det annan erhållit lagfart och i fall,
som afses i 4 §, der utsatta tid för besittnings tillgodoräknande inträdt;
då hafve den, som egendomen återvunnit, ingen talan å inteckningen
utan så är att den blifvit beviljad efter det klandret
instämdes eller ock inteckningshafvaren ej var i god tro när han
inteckningen åtkom.

6 §•

Denna förordning träder i kraft den 1 Januari ...... Är fast

egendom dessförinnan afhänd rätte egaren, skall hittills gällande lag

tillämpas, om på grund deraf frihet från klander vinnes tidigare än
enligt nya lagen; ej må dock genom denna lag upphäfdt stadgande
om klandertid af natt och år ega tillämpning med mindre att jemväl
det förhållande, hvarifrån nämnda klandertid räknas, inträffat
innan nya lagen trädde i kraft.

II.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar af Förordningen den 16 Juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom stadgas att Förordningen den 16 Juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom skall i nedannänmda delar erhålla
följande förändrade lydelse:

7 §•

När lagfart sökes, skall förre egarens laga åtkomst styrkas och
i protokollet tecknas. Innan förre egarens åtkomst blifvit styrkt, må
ej, utom i fall, hvarom här nedan skils, den sökta lagfarten beviljas.

10 §.

Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt
lagfart ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter,
enligt den i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen
annat hinder, som icke är af beskaffenhet att den jemlikt 5 § genast
bör afslås, förklare Rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets
undanrödjande. Tvist, som bör afdömas innan ansökningen

slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol anhängig,
af Rätten förvisas till särskild! utförande i laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af, hinder,
hvarom i 7 § förmärs, skall kungörelse derom af Rätten utfärdas,
om sökanden det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg
nämnda kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång,
blifvit så väl i tingslagets kyrkor uppläst som ock i allmänna tidningarna
införd, klander å fånget instämdt samt i Rättens lagfartsprotokoll
antecknadt inom tio år efter sista kungörandet; och förekommer ej
heller eljest anledning att annan eger bättre rätt till egendomen; då
må den omständighet att förre egarens åtkomst ej styrkes icke vidare
utgöra hinder för lagfartens beviljande, der det visas att sökanden
eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda
tio år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom egare
till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans
ombudsman i orten deröfver höras.

22 §.

Der enligt lag eller författning något rättsförhållande är beroende
deraf, att uppbud skett, skall hvad sålunda om uppbud är stad''
gadt gälla om lagfart, som enligt denna förordning beviljas.

Kommer någon, som å sitt fång erhållit fasta, och visar för
Rätten upp sin fångeshandling jemte bevis att fasta meddelad är,
läte Rätten anteckning om fånget och fastan göras i lagfartsprotokollet
och i den bok, som omförmäles i 18 §.

in.

Förslag

till

Förordning

om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Härigenom stadgas att 60 § i Förordningen den 16 Juni 1875
angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande förändrade
lydelse:

60 §.

Har i egendom, som genom klander från innehafvaren vinnes,
inteckning skett, sedan egendomen kom ur rätte egarens hand; vare
inteckningen ogild. Huruledes i visst fall den, som egendomen återvunnit,
ej må ega att å sådan inteckning tala, derom är särskildt
stadgadt.

MOTIV.

Förordningen
angående tioårig och tjuguårig häfd.

Redan länge har det otillfredsställande skick, hvari vårt lands
lagstiftning för närvarande befinnes i fråga om det rättsinstitut, som
vanligen betecknas med benämningen häfd å fast egendom, varit insedt
och erkändt. Lagstiftningens brister i detta hänseende hafva
ännu tydligare än förut framträdt sedan genom 1875 års lagfartslags
föreskrifter om offentliggörande af alla fång till fast egendom och
fångens antecknande i lagfartsböcker. afsedda att lemna en lättare öfversigt
öfver förändringarna i eganderätten, en ny grund för ordnandet
af hit hörande förhållanden blifvit lagd. Visserligen återstår
ännu mycket att vidgöra innan ur den sålunda lagda grunden ett
fullständigt fastighetsbokssystem, liknande det som i Tyskland kommit
till användning, hunnit utveckla sig, och säkerligen kommer ytterligare
någon tid att förlöpa innan den allmänna rättsuppfattningen
och de ekonomiska förhållandena i vårt land oeftergifligen fordra
tillämpning af ett dylikt system med alla dess nödvändiga konseqvenser.
Lhvad detta uppställes såsom ett önskningsrnål eller icke»
måste emellertid eu omarbetning af häfdeinstitutet till närmare öfverensstämmelse
med lagstiftningen i öfrigt utgöra eu bland de åtgärder,
som kraftigast medverka till åstadkommande af reda i eganderättsförhållandena.
Väl ligger det i sakens natur att det oändligt
öfvervägande antalet fång till fast egendom står i öfverensstämmelse
med lagens föreskrifter och således icke för sitt bestånd har af nöden
det skydd häfdeinstitutet är afsedt att bereda. Erfarenheten

ådagalägger jemväl nogsamt, att de fall, der häfden behöft åberopas
för ernående af ett dylikt skydd, äro ganska sällsynta. Men blotta
möjligheten till framdeles uppstående oförutsedda förvecklingar och
tvister i fråga om eganderätten till fast egendom inverkar otvifvelaktigt
i större eller mindre mån menligt på sådan egendoms värde.
Häfdelagstiftningens verkliga uppgift får icke anses vara — hvad lagbestämmelsernas
ordalydelse möjligen närmast synes innebära — att
åt ett fåtal i begynnelsen olagliga förvärf af fast egendom gifva
helgd genom en längre eller kortare tids orubbad utöfning af den
usurperade eganderätten. Den ifrågavarande lagstiftningen har sin
egentliga betydelse deri att den genom undanrödjande af omförmälda
möjlighet till framtida rubbningar förlänar åt det legitima egendomsförvärfvet
den trygghet, som är ett bland de vigtigaste vilkoren för
samhällets ekonomiska och politiska välbefinnande. Att en så beskaffad
häfdelag kommer till stånd är således för samhället en angelägenhet,
hvars vigt icke bör bedömas efter antalet af de rättegångar,
der lagen kommer till tillämpning, utan fast mer efter antalet
af de fång till fast egendom, om hvilkas orubblighet innehafvarne af
dylik egendom kunna på grund af samma lag vinna fullständig visshet.

För häfdeinstitutets allmänna grunder och de skiljaktiga meningar,
som bland de rättslärde i åtskilliga hänseenden yppats angående
häfdens rätta begrepp, torde någon redogörelse här ej vara af nöden,
likasom här ej torde vara lämpligt att till behandling upptaga de
sålunda uppkomna rättsvetenskapliga stridsfrågorna. Då häfdeinstitutet,
ehvad det grundas på den ena eller andra principen, dock i
den positiva lagstiftningen ej kan undgå att taga intryck eller undergå
modifikationer af hvarje särskilt lands egendomliga kulturoch
rättsförhållande, kan främmande länders lagstiftning endast med
mycken varsamhet användas till ledning vid frågans lösning inom
vår rätt. Fn kort framställning af hufvuddragen i de främsta europeiska
kulturländernas lagbestämmelser i ämnet torde dock ej böra
saknas; och då desamma i allmänhet äro mer eller mindre påver -

kade af deri romerska rätten, lära ej heller dennes föreskrifter böra
helt och hållet förbigås.

Bland romerska rättens regler märkas i främsta rummet, de, som
hade afseende å beskaffenheten af den egendom, hvilken utgjorde
häfdens föremål. Sålunda kunde ej genom häfd försvaras egendom
tillhörande staten, kyrkor, milda stiftelser eller minderårige, ej heller
egendom, som utgjorde fideikommiss. Ytterligare vilkor för vinnande
af häfd var att egendomen åtkommits genom ett i formelt afseende
lagligt fång. Jemväl god tro borde hafva funnits hos förvärfvaren
då han åtkom egendomen, hvaremot senare erhållen kännedom om
annans bättre rätt ej utgjorde hinder för häfden. Den goda tron
fick emellertid ej grunda sig på obekantskap om lagens föreskrifter
utan allenast på bristande kännedom om faktiska förhållanden, öfvergick
egendomen genom arf till annan person, trädde denne i arflåtarens
ställe, i följd hvaraf, derest arflåtaren besuttit egendomen i
god tro, arfvingen, äfven om han sjelf egde kännedom om annans
bättre rätt, kunde fortsätta den af företrädaren påbörjade häfden,
likasom ock, å andra sidan, bristande god tro hos arflåtaren utgjorde
ett bestämdt hinder för arfvingen att vinna häfd. Häfdetiden, som
borde hafva fortgått utan afbrott, var till en början (för usucapio)
bestämd till två år, men utsträcktes sedermera (genom prescriptio
longi temporis) till tio eller tjugu år allt efter som den, emot hvilken
häfden gjordes gällande, bodde inom eller utom den provins, der
egendomen var belägen. För prescriptio longissimi temporis, hvilken
afsåg sådan egendom, som ej kunde försvaras genom usucapio eller
prescriptio longi temporis, fordrades besittningstid af tretio eller fyratio
år. Kom under häfdetiden egendomen annorledes än genom arf
i nj^ innehafvares hand, fick denne enligt den äldre romerska rätten
ej räkna sig till godo föregående innehafvares besittning, men sedermera
ändrades detta derhän att senare innehafvare, om han var i
god tro, egde fortsätta den häfd, som af föregående innehafvare

Enligt franska rätten kan häfd göras gällande i fråga om
all egendom, som är föremål för enskild eganderätt. Från denna är
undantagen staten eller menigheter tillhörig egendom, som är bestämd
till offentligt bruk eller eljest användes för allmänt ändamål, såsom
vägar, fästningsverk, kyrkor m. m. För vinnande af häfd fordras
att innehafvaren af egendomen besuttit den såsom sin egen, hvadan
innehafvare af allenast nyttjanderätt till en fastighet ej kan genom
häfd blifva egare deraf. Besittningen bör vara offentlig, så att en
hvar kunnat göra sig derom underrättad, äfvensom oafbruten, och
anses afbrott hafva egt rum då innehafvaren under mer än ett års
tid varit beröfvad besittningen. God tro är erforderlig vid besittningens
början men ej under häfdetidens lopp. Senare innehafvare
må dock ej, med mindre de äro i god tro, räkna sig till godo företrädares
besittningstid. Häfdetiden, hvilken räknas från det besittningen
börjas, är enligt regel tio år. Har den, emot hvilken häfden
löper, under ett eller flera år varit bosatt utom den appellationsdomstols
jurisdiktion, hvarunder egendomen lyder, förlänges häfdetiden
med en tidsperiod, motsvarande den, under hvilken han sålunda
varit frånvarande.

Slutligen upptager lagstiftningen en tretioårig häfd, för åtnjutande
hvaraf hvarken god tro eller laga fång erfordras.

Uti Preussen har genom Geset-z v. 5 Mai 1872 (iber den Eigenthumserwerb
und die dingliche Belastung der Grundstlicke, Bergwerke
und selbständigen Gerechtigheiten blifvit förklaradt att emot den,
som fått sitt fång inskrifvet i fastighetsbok (Grundbuch), häfd ej
kan göras gällande. Har inskrifning beviljats på grund af en handling,
som sedermera befinnes falsk eller annorledes ogiltig, eller visas
det att den, som erhållit inskrifningen, egt kännedom om att hans
fångesman ej var egare af fastigheten, kan rätte egaren påyrka att
inskrifningen må utgå. Bifalles sådant yrkande, blifva dock de inskrifningar
af panträtt, nyttjanderätt in. m., hvilka meddelats under
tiden emellan inskrifningen och anteckningen om klandret i fastighetsboken,
beståndande, så vida innehafvaren af den inskrifna rättig -

heten åtkommit densamma emot valuta och i förlitande på fastighetsboken,
utan vetskap att felaktighet af omförmälda beskaffenhet
förelupit (»im redlichen Glauben an die Richtigkeit des Grundbuchs»).

I de fall då häfd kan göras gällande tillämpas föreskrifterna i
das Allgemeine Landrecht. Denna upptager två arter af häfd, die
ordentliche och die ausserordentliche Ersitzung. För att komma i
åtnjutande af den förra af dessa, hvilken kan åberopas allenast i
fråga om egendom, som utgör föremål för enskild eganderätt, erfordras,
förutom laga fång, oafbruten god tro under hela häfdetiden.
Flere innehafvares besittningstid må sammanläggas, dock att dervid
ej må tagas i beräkning den tid, under hvilken egendomen innehafts
af någon, som ej varit i god tro. Men oberoende deraf att föregående
innehafvare saknat god tro, må, äfven om fånget varit arf,
senare innehafvare, så vida han är i god tro, börja häfd. Ifrågavarande
art af häfd löper jemväl emot person, som blifyit försedd
med förmyndare, dock att, om häfdetiden gått till ända, då förmynderskapet
upphör, rätte egaren må inom fyra år derefter göra sina
anspråk gällande. Häfdetiden räknas från besittningens början och
är bestämd till tio år, men derest den, emot hvilken häfden löper,
mer än ett år vistats utom den provins, der egendomen är belägen,
beräknas tiden lika som enligt den franska rätten.

Från denna häfd skiljer sig die ausserordentliche Ersitzung endast
derutinnan att för åtnjutande deraf ej fordras laga fång, hvarförutom
tiden för densamma är bestämd till tretio år; dock är för vissa särskilda
fall ännu längre tidsperiod föreskrifven.

I sammanhang med föreskriften att eganderätt till fast egendom
förvärfvas genom inskrifning af fånget i fastighetsbok stadgar sachsiska
lagen af den 2 Januari 1863 att sådan rätt ej kan vinnas genom
häfd. Har inskrifning erhållits, ehuru fånget varit ogiltigt eller underkastadt
klander, kan vederbörande egare af fastigheten påyrka upphäfvande
af inskrifningen, dock att, derest tredje person såsom egare
erhållit inskrifning, sådant yrkande må framställas allenast i händelse

denne vid sin åtkomst egde kännedom om bristfälligheten i företrädarens
fång.

Den engelska lagstiftningen i fråga om häfd lider af en obestämdhet,
som föranleder dertill att den för främmande betraktare
ej erbjuder någon ledning. Försök hafva gjorts att afhjelpa de
olägenheter, hvilka de invecklade förhållandena i afseende å egandeoch
besittningsrätt till fast egendom förorsaka, och bland dessa försök
märkes i främsta rummet den genom lag af den 29 Juli 1862
införda registrering af eganderätt till fastighet. Denna lag skiljer
emellan inregistrering med oåterkallelig rätt och utan sådan rätt.
Innan inregistrering af förstnämnda beskaffenhet meddelas, förfares
på det sätt att, sedan sökanden hos vederbörande embetsverk
(Office of Land Registry) företett fångeshandling och åtkomsthandling,
som pröfvas giltiga, äfvensom beskrifning å fastigheten
samt uppgift å de personer, som hafva någon rätt dertill,
hvilka samtliga handlingars rigtighet det åligger sökanden, om så
fordras, att med ed fästa, kungörelse utfärdas att åtkomsten skall
med oåterkallelig rätt inregistreras efter förloppet af viss tid, ej
mindre än tre månader. Denna kungörelse delgifves särskildt grannarne
och vissa andra personer, på hvilkas rätt frågan kan ega inflytande.
Anmäles ej klander inom den utsatta tiden eller varder
anmäldt klander underkändt, införes sökanden i registret såsom
oåterkalleligen egare af fastigheten.

Uti Danmark gälla ännu de bestämmelser angående häfd, hvilka
innehållas i Kristian den femtes lag (5 bok. 5 art.). Enahanda är
förhållandet i Norge. I båda länderna är häfdetiden tjuguårig samt
räknas från besittningens början. All egendom, som utgör föremål
för enskild eganderätt, kan genom häfd förvärfvas. Huruvida god
tro utgör vilkor för vinnande af häfd är föremål för olika meningar
bland de rättslärde.

I Norge har dessutom genom en lag af den 6 Mars 1869 blifvit
föreskrifvet att, om någon i den stadgade häfdetiden besuttit fast
egendom utan att hans åtkomst dertill blifvit »thinglyst», han kan

erhålla dom på sin eganderätt till fastigheten. Dock åligger det
honom att derförinnan styrka det han ej utan särdeles svårighet,
tidspillan eller kostnad kan på annat sätt förskaffa sig laga åtkomst
till fastigheten. Fullgöres detta, varda genom utfärdad offentlig
stämning alla, som förmena sig ega bättre rätt till egendomen, kallade
att å viss tid och ort göra sina anspråk gällande. Då ärendet
derefter åter företages, har innehafvaren att styrka det vilkoren för
häfd äro för handen; och träder domen, hvarigenom han förklaras
hafva vunnit häfd, i stället för annan laga åtkomst.

I Finland är Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 ännu gällande.

I våra äldsta inhemska rättskällor, landskapslagarne, innehållas
bestämmelser om viss tid för talan om återvinning af fast egendom,
som olagligen blifvit rätte egaren afhänd. Landskapslagarnes föreskrifter
angående vilkoren för erhållande af häfd å fast egendom
upptogos nästan oförändrade i landslagarne. För åtnjutande af denna
häfd fordrades enligt 18 kap. Jordabalken af Kristoffers landslag
laga fång, i hvilket afseende särskildt nämnas köp och skifte; och
ehuru något uttryckligt stadgande icke förekommer derom att jemväl
god tro hos egendomens innehafvare erfordrades, hafva våra
rättslärde i allmänhet, såsom det vill synas med skäl, antagit att
häfd ej egde rum med mindre att innehafvaren var i god tro.
Häfdetiden var tre år och började löpa från det fasta åkommit fånget,
dock att, om rätte egaren var utrikes eller fången, samma tid räknades
från det han kom i tillfälle att bevaka sin rätt, hvilken förmån
jemväl tillkom mö eller minderårig. Besittningen borde vara
ohindrad och oqvald.

Uti 15 kap. Arfdabalken af Kristoffers landslag var likaledes stadgad
en tid af tre år, efter hvilkas förlopp den, som tagit arf efter
död man utan att veta det annan närmare arfvinge fanns, var egare
till arfvet, äfven om närmare arfvinge sedermera anmälde sig.

Stadslagen innehöll i 11 kap. Arfdabalken bestämmelse om ettårig
fatalietid i fråga om arffallen egendom, hvaremot i denna lag
icke förekom något emot landslagarnes föreskrift om treårig häfd

svarande stadgande. Att emellertid den treåriga häfder) kunde göras
gällande äfven i fråga om fastighet i stad framgår af Kongl. förklaringen
den 19 Februari 1724, som, utan att göra skilnad emellan
fastighet i stad och på landet, bestämde att, i händelse fast egendom,
som någon bland de ur fångenskap hemkomne ärft under fångenskapen
eller förut förvärft, skulle under den tid han varit i fångenskap
hafva blifvit försåld af orätt man, rätte egaren vore i följd
af 18 kap. landslagen berättigad att inom tre år från hemkomsten
samma egendom återvinna.

I äldre lagarne nämnas ej servituter såsom föremål för häfd.

1784 års lag, som för ett särskild! fall bestämmer viss preskriptionstid
för anställande af klander å jordafång, nemligen uti 11 kap.
8 § Griftermålsbalken, angående hustrus och hennes arfvingars rätt
till återvinning af henne tillhörig fastighet, som mannen utan hennes
samtycke sålt, innehåller deremot icke något annat allmänt stadgande
rörande häfd å fast egendom än om urminnes häfd. Då emellertid
i detta ämne osäkerhet i lagskipningen uppkom i det man än
med stöd af 5 kap. 8 § Jordabalken ansåg att klander ej finge ega
rum sedan laga stånd åkommit fånget, än åter på grund af 10 kap.
1 § samma balk förmenade att klandret ej vore till någon viss tid
inskränkt, utfärdades Kongl. förklaringen den 14 Maj 1805 angående
lagens rätta förstånd och tillämpning i mål, som röra klander å fast
egendom, samt hvad ytterligare vid lagfarts beviljande bör iakttagas.
Bland vilkoren för åtnjutande af frihet från klander efter förloppet
af de i berörda förklaring stadgade preskriptionstider nämner författningen
i första rummet att egendomen är af sådan beskaffenhet
att derom emellan enskilda personer kunnat afhandlas; och är egendom
af fideikommiss natur ej undantagen från preskriptionen. Vidare
erfordras att under preskriptionstiden egendomen besuttits af
annan än rätte egaren samt att den, hvilken åberopar häfden, förvärfvat
egendomen genom laga fång och i god tro samt är i besittning
af egendomen. Hvad angår fordringen nå god tro, kan innehafvarens
först efter åtkomsten erhållna kännedom om annans bättre

rätt ej utgöra hinder för åtnjutande af häfder). Deremot hafva olika
åsigter varit rådande derom huruvida, oberoende af bristande god
tro hos förste innehafvare^ senare innehafvare, som i god tro förvärfvat,
må ega att räkna sig häfden till godo.

De i författningen stadgade preskriptionstider äro af två slag,
eu längre och en kortare. Den kortare är bestämd till natt och år,
räknadt från den dag, som i lag kan vara särskilt stadgad, eller
ock, der sådan föreskrift saknas, från den dag, då anledning till
klander för rätte egaren yppades och han kom i tillstånd att sin
rätt bevaka och lagligen utföra. Den andra preskriptionstiden utgör
tjugu år och börjar från rätte egarens död att löpa emot hans arfvingar
eller rättsinnehafvare.

Enligt hvad erfarenheten utvisat, var dock denna författning
behäftad med så väsentliga brister att det med densammas utfärdande
afsedda ändamål endast i mindre grad kunde vinnas. Redan
Lagkomitén fann sig af sådan anledning föranlåten att bygga häfdelagstiftningen
på andra grunder. I motiven till komiténs förslag
erinrades hurusom i följd af den långa tid, under hvilken enligt
berörda förklaring klander kunde hållas öppet, osäkerhet i egandeoch
besittningsrätt kunde orsakas, hvarförutom anmärktes att den
stadgade beräkningsgrunden för häfdens början eller lopp ej instämde
med rigtiga begreppet om häfd och de principer, som lagstiftaren
vid utstakande af fatalier i andra fall följt. Utgående från den
grundsats att häfden måste räknas från en bestämd tid, hvilken ej
borde vara någon annan än den, då egendomen kommit ur egarens
hand i annans och fånget genom lagfart blifvit kunnigt, samt att
egarens kortare eller längre lifstid ej borde inverka till förändring
af häfdetiden, föreslog komitén i 10 kap. Jordabalken, förutom stadganden
rörande urminnes häfd, följande bestämmelser:

att, i händelse någon vore i besittning af fast egendom, som han
på god tro genom laga fång åtkommit, samt den, hvilken menade
sig ega bättre rätt till egendomen, ej genom stämning hans åtkomst
klandrat och sitt klander i lagfartsprotokollet anteckna låtit inom

tjugu år från den dag lagfart å fånget beviljades, klander å fånget
ej finge, emot den häfd, göras;

samt att, om flere, hvar efter annan, såsom egare innehaft egendom
och tjugu år förflutit sedan lagfart först skedde, siste innehafvare!],
der han på god tro förvärfvat, skulle ega att njuta till godo
häfd emot klander, som grundade sig å äldre rätt.

Vid den granskning komiténs förslag undergick i Högsta Domstolen
anmärktes af dess fleste ledamöter att i betraktande af de
hinder och svårigheter, som kunde möta att efter längre tids förlopp
styrka åtkomstens lagenlighet till alla delar, och då det syntes medföra
en vådlig osäkerhet i eganderätten, derest antingen saknad af
en sådan bevisning eller ock yppad bristfällighet i formen af den
handling, hvarå åtkomsten grundades, finge omintetgöra verkan af
häfden, till hvad ålder den än uppginge, skäl ej förefunnes att, jemte
stadgandet att tiden för tjuguårig häfd skulle räknas från den dag
lagfart å fånget beviljades, ytterligare, såsom ett nödvändigt vilkor
för tillgodonjutande af häfden, föreskrift meddelades att innehafvare!!
af fastigheten skulle hafva densamma på god tro genom laga fång
åtkommit, och således innehafvaren sättas i behof af annan bevisning
härom än lagfartsprotokollet innebure. På grund deraf tillstyrkte
samme ledamöter en sådan förändring i berörda stadgande att, när
någon vore såsom egare i besittning af fast egendom och den, som
förmente sig hafva bättre rätt dertill, icke, på sätt förslaget innehölle,
inom tjugu år efter det lagfart å den förres åtkomst beviljades
samma åtkomst klandrade, Ange, emot sådan häfd, klander derå ej
göras med mindre egendomen vore svikligen åtkommen och innehades
af den, som öfvertygades hafva begått sveket eller deri deltagit,
i hvilket fall återgång borde få yrkas, dock utan förnärmande
af annans på god tro vunna intecknings- eller nyttjanderätt.

På sätt af ofvan gjorda framställning af Lagkomiténs förslag
framgår, hade komitén ej i likhet med 1805 års förklaring upptagit
stadgande om skyldighet i allmänhet för rätte egaren att inom viss
tid efter erhållen kännedom om anledning till klander af åtkomst

till fast egendom, som olagligen blifvit honom frånhänd, detsamma
anhängiggöra. Vid granskning af förslaget ansåg emellertid äldre
Lagberedningen det vara af stor vigt att den säkerhet i egendom
och rättigheter, som lagen hade att befrämja, påskyndades genom
klandertidens förkortande, så vidt det utan äfventyr för tillvarande
rättsförhållanden läte sig göra; och då någon våda af bestämmelsen
i 1805 års förklaring om den ettåriga klandertiden ej försports, förklarade^
Beredningen sig ej tveka att i sitt förslag införa densamma.

I följd deraf hemstälde äldre Lagberedningen att, om någon besutte
fast egendom, derå han sökt lagfart på grund af laga fång,
samt annan, hvilken förmenade sig ega bättre rätt till egendomen,
ville klandra fånget, denne skulle vara skyldig att instämma klandret
och låta anteckna detsamma i lagfartsprotokollet inom år och
dag sedan han erhållit kunskap om den andres fång och sin bättre
rätt. Var lagfart ej sökt då han erhöll sådan kunskap eller hade
han varit ur stånd att klandret instämma, skulle han ega lika tid
dertill från den dag lagfart söktes eller han kom i det tillstånd att
han kunde instämma klandret. Sådan häfd skulle dock ej gälla mot
kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, ej heller emot enskild
person, som stode under annans målsmanskap. Såsom skäl för sistnämnda
bestämmelse åberopades att ifrågavarande häfd ej borde
gälla mot andra än dem, hos hvilka en personlig kunskap om det
förhållande, som kunde föranleda klander, finge förutsättas, i förening
med .den sjelfverksamhet, som för rättigheters tillbörliga bevakande
erfordrades.

I fråga om den tjuguåriga häfden öfverensstämde äldre Lagberedningens
förslag i allt väsentligt med det af Lagkomité!! afgifna.
Hvad angick stadgandet att, när flere hvar efter annan såsom egare
innehaft fast egendom, besittningstiderna finge sammanläggas för att
utgöra tjuguårig häfd, derest siste innehafvare! på god tro förvärfvat,
ansågs dock ett tillägg behöfligt.

Det kunde nemligen hända, yttrade äldre Lagberedningen, att
någon, som varit i god tro, innehaft egendomen antingen vid häfde -

tidens slut eller efteråt, men att siste innehafvaren, d. v. s. den,
som hade besittningen då klandret uppstode, ej vore i god tro. I
sådant fall vore stadgandet om hvad för häfdens giltighet erfordrades
uppfyldt när den goda tron förenades med den tjuguåriga besittningen;
och sedan all rätt till klander genom den sålunda fullbordade
häfden för egendomens då varande innehafvare en gång blifvit
stängd, borde den ej kunna åter öppnas derigenom att besittningen
sedermera öfverginge till annan person, ehvad denne vore i god tro
eller icke. I följd häraf hemstäldes att, i händelse flere hvar efter
annan på grund af laga fång besuttit egendomen under de tjugu
åren, häfden skulle vara gällande emot klander, som grundade sig
på äldre rätt, så vida siste innehafvaren eller annan, som vid eller
efter slutet af sagda tid innehaft egendomen, var i god tro då han
den åtkom.

Då det ansågs nödvändigt att säkerheten i besittning af fast
egendom och dermed förenade rättigheter eller förmåner befästades
genom en lagbestämmelse, som till viss tid inskränkte allt klander,
framstälde äldre Lagberedningen härförutom förslag om en häfdetid
af tretio år. Efter dennas förlopp skulle en hvar, hvilken såsom
egare varit i besittning af fast egendom eller dermed förenad rättighet
eller förmån utan att den, som förmenade sig ega bättre rätt
dertill, inom nämnda tid genom stämning klandrat besittningen och
låtit anteckna klandret i lagfartsprotokollet, ega att åtnjuta frihet
från klander. Hade flere, hvar efter annan, såsom egare besuttit
fastigheten, fingo besittningstiderna sammanläggas för att utgöra
tretioårig häfd. Tiden för denna häfd räknades från det lagfart
söktes å det fång, hvarå besittningen grundades, ändå att lagfarten
ej blifvit beviljad, samt i fråga om servitutsrättigheter, hvilka genom
aftal förvärfvats, från den dag detsamma blifvit i lagfartsprotokollet
intaget. I ett fall allenast räknades häfdetiden från besittningens
början, nemligen då fråga vore om ega, som besuttes under fast
egendom, men hvarmed ej skulle särskild! lagfaras. Ifrågavarande
häfd gälde ej emot rågångskarta, som vore lagligen faststäld eller

eljest vunnit laga kraft, ej heller uti öppen skog och mark emellan
byar eller hemman. Derjemte och med erinran att, om förslaget
blefve lag, urminneshäfden finge sin betydelse endast såsom ett
supplement för de fall, der bestämmelserna om den trettioåriga häfder)
ej egde tillämpning, upptog äldre Lagberedningen hvad nu gällande
lag innehåller rörande urminnes häfd.

I fråga om hustrus enskilda fasta egendom, som af mannen
blifvit henne afhänd utan hennes samtycke, innehåller Lagkomité^
och äldre Lagberedningens förslag sammanstämmande att denna mannens
åtgärd vore ogild, derest hustrun klandrade den inom år och
dag sedan hon derom kunskap fick; att den, som i ty fall något utgifvit,
egde hålla sig till mannen för hvad han miste; samt att, om
hustrun aflidit och ej försuttit sin talan, hennes arfvingar egde inom
år och dag efter hennes död föra det klander, som nu är sagdt.
Af äldre Lagberedningen framhölls särskilt att i detta fall, hvad
hustru anginge, icke borde gälla bestämmelsen att ettåriga häfden
ej egde tillämpning mot den, som stode under annans målsmanskap,
ty hustru, som klandrade en öfverträdelse af mannens målsmanskap,
vore lika litet hindrad som i behof af detta för utförande af sin
talan.

Då Rikets Ständer uti underdånig skrifvelse den 11 Augusti
1860 anhöllo att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för ständerna
framlägga förslag till förändrade föreskrifter för betryggande af besittningsrätt
till fast egendom och inteckningssäkerhet, åberopades
till stöd för denna anhållan, bland annat, att Kongl. förklaringen
den 14 Maj 1805 i det närmaste saKnat betydelse och ingalunda beredt
den med samma författning åsyftade säkerhet åt jordbesittningen.
Uti det, med anledning af denna skrifvelse, utaf särskilde
komiterade utarbetade och den 10 Juli 1867 afgifna underdåniga
förslag till förändrade stadganden för betryggande af egande- pantoch
nyttjanderätt till fastighet förekomma dock ej några bestämmelser
om häfd till sådan egendom. Komiterade, hvilka ansågo att en

lag om häfd borde grundas derå att åt den af komiterade föreslagna
fastighetsboken tillerkändes ©vilkorligt vitsord efter någon tids förlopp,
tvekade likväl om lämpligheten att införa ett sådant lagstadgande
redan i fastighetsboksinstitutionens början; och funno komiterade
derför icke skäl att föreslå någon förändring i 1805 års förklaring
*).

I de förslag till förordning angående lagfart å fång till fast
egendom in. in., hvilka af Kongl. Maj:t framlades dels vid 1878 och
dels vid 1875 års riksdag, behandlades icke frågan om preskription
för klander å jordafång, men sistnämnda års riksdag beslöt, med anledning
af enskild motion, den i missivet omförmälda underdåniga
skrifvelse.

Då Beredningen nu går att redogöra för sin uppfattning af ämnet,
bör främst angifvas — hvad redan i det föregående finnes antydt
— att Beredningen i allmänhet delar förut omnämnda åsigter
om bristfälligheten och olämpligheten af de i 1805 års förklaring intagna
stadganden. Den väsentligaste bland dessa brister är otvifvelaktigt
att utgångspunkten för häfdetiden likasom samma tids långvarighet
ej äro så bestämda att den, som i god tro åtkommit fast
egendom, kan bereda sig visshet om och när häfden så länge fortfarit
att tiden för egendomens återvinnande af rätte egaren är försutten.
Den trygghet i besittningen, som utgjort författningens anledning
och syfte, har den således icke kunnat bereda. Samma fel
vidlåder derutinnan båda de särskilda preskriptionstiderna, så väl den
kortare af natt och år från det anledning till klander yppades för
rätte egaren och han kom i tillstånd att sin rätt lagligen utföra, som
ock den längre, hvilken ej går till ända förr än den förmente egaren,
hvilken egendomen blifvit afhänd, aflidit och tjugo år derefter

*) Två af komiténs ledamöter voro af skiljaktig mening och afgåfvo förslag till förändrade
föreskrifter rörande häfd.

förflutit. Utom det att till följd af ordalagen sistnämnda preskriptionstid
ej kan göras gällande mot juridiska personer, såsom kronan,
korporationer, föreningar, aktiebolag m. m. d., måste uppenbarligen
samma tid, såsom beroende å långvarigheten af förmente egarens
lifstid, blifva ytterst vexlande och stadgandet i samma mån
overksamt för sitt syfte.

Det skulle visserligen kunna tyckas som om den kortare preskriptionstiden
af natt och år, hvilken föreskrifves i 1805 års förklaring,
likasom den till grund derför liggande enahanda tid, hvarom förmäles
i 11 kap. 8 § Giftermålsbalken, skulle bättre än den längre tiden
tjena till den på god tro vunna besittningens betryggande. Så är
emellertid icke händelsen. Den, som i god tro förvärfvar fast egendom,
kan naturligtvis dervid ej hafva kännedom om att någon person
finnes, hvilken till egendomen har bättre rätt, än mindre huru
vida denna person är eller icke är i tillstånd att sin rätt lagligen
utföra. I motsatt fall lärer han väl svårligen kunna anses vara i god
tro. Det förhållande, som betingar preskription, är honom således ej
veterligt, hvadan den subjektiva vissheten om fångets orubblighet
saknas,fastän till äfventyrs i sjelfva verket preskriptionstiden lupit ut.

Skulle åter nämnda preskription — såsom till äfventyrs af ordalydelsen
kan anses följa — få åberopas äfven om förvärfvet skett
mala fide, synes stadgandet helt och hållet förkastligt, enär ett dylikt
förvärf icke under några omständigheter bör af lagen skyddas
på den rättmätige egarens bekostnad, i fråga om natt och års preskriptionen
i 1805 års förklaring torde här ej böra lemnas oanmärkt
att bland de lagrum, hvilka der åberopas till stöd för den under
namn af lagförklaring dolda lagförändring, som derigenom egde rum,
i sjelfva verket icke mer än ett enda, nemligen omförmälda stadgande i
11 kap. 8 § Giftermålsbalken, erbjuder en tillfredsställande inre analogi.
Alla de öfriga ega hufvudsakligen endast en yttre likhet i tidsbestämmelser.
Det torde vara fullkomligt uppenbart att egarens rättighet
att genom klander återtaga egendom, som blifvit honom egenmägtigt
och olagligen afhänd af en för honom och hans angelägenheter

främmande person, icke kan, såsom uti ingressen till nämnda förklaring
förutsattes, ega någonting jemförligt med klander af arfvinge
å testamente, af omyndig eller hufvudman å förmyndares eller sysslomans
redovisning, eller med ändringssökande i ett af domstol meddeladt
beslut, som någon ohördan emot gått. Enahanda synes förhållandet
vara med den jemväl åberopade bestämmelsen om fatalietid
af natt och år arfvingar emellan för arfsrättens bevakande i vissa
fall, ty den arfvinge, till hvars fördel den kan göras gällande, eger
en i lag grundad rättighet att taga qvarlåtenskapen i besittning, hvilket
åt ett sådant besittningstagande gifver en betydelse, som naturligtvis
icke kan tillkomma bedragarens eller våldsverkarens åtgärder.
Den i 1805 års förklaring påbjudna preskription af natt och år torde
således i sjelfva verket vara ganska främmande för de eljest, antagna
grunderna för vår rätt, likasom den icke, Beredningen veterligen,
eger motsvarighet inom de mera framstående utländska lagstiftningarna.

Hufvudsakligen på ofvan anförda grunder har Beredningen lika
litet som Lagkomitén hyst någon tvekan derom att 1805 års förklaring
ej bör läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet.

Häfdelagstiftningens ändamål är enligt Beredningens uppfattning
att åt den på god tro vunna åtkomsten af fast egendom bereda trygghet
för anspråk, grundade å annans äldre rätt, i den mån sådant låter
sig med eganderättens helgd förena. Intet skäl förefinnes att åt
den, som med vetskap om annans bättre rätt förvärfvar egendom,
skänka en dylik trygghet, hvilken skulle innebära en uppmuntran
till mer eller mindre oredliga eller eljest olagliga transaktioner. Det
är således endast till fromma för det redbara förvärfvet som fråga
kan uppstå om inskränkning i rätte egarens befogenhet att återvinna
den egendom, hvilken utan hans begifvande kommit i annan mans
hand, eller m„ a. o. derom att åt ett i sig sjelf ursprungligen ogiltigt
förvärf bereda samma bestånd, som om det från begynnelsen vant
i full öfverensstämmelse med lagens fordringar.

För att bedöma häfdelagstiftningens rättmätighet samt dess verkningar
i berörda afseende torde det ej vara obehöfligt att erinra om
den olika beskaffenheten hos de förvärf, å hvilka den kommer att
ega tillämpning. Främst bör man dervid uppmärksamma dem, som
endast formelt äro behäftade med bristfälligheter utan att egendomens
afhändande medfört något materielt lidande för förre egarenSådana
fall kunna förekomma när t. ex. en omyndigs egendom till
dess fulla värde, som i förmyndareräkenskapen upptages, men utan
Rättens tillstånd afyttras af förmyndaren, eller hustrus egendom utan
hennes samtycke försäljes af mannen emot en tillfredsställande köpeskilling,
hvilken kommer hustrun till godo, eller en fullmägtig afhänder
hufvudmannen hans gods till hans fördel men på grund af
en ofullständig eller formelt origtigt upprättad fullmagt, eller eu
fullmyndig person säljer sin fastighet genom ett icke behörigen bevittnadt
salubref. I dessa och dylika händelser är upplåtelsen visserligen
juridiskt ogiltig och måste förfalla, men uppenbart är ock
att, då egaren under sådana förhållanden återtager en egendom, för
hvilken han erhållit valuta, hans juridiska rätt icke alltid låter förena
sig med billighetens fordringar. I synnerhet om den formella bristen
efter längre tids förlopp och sedan egendomsvärdet under tiden
stigit, framletas för att omintetgöra bestående förhållanden och bereda
pretendenten en oskälig vinst på bekostnad af den, som under
tiden vårdat egendomen, antager förfarandet snarare karakteren af
ett våld än af en rättshandling. Att i dylika fall möjligheten att
återtaga egendomen inskränkes inom en ej alltför långt utsträckt tid
lärer sålunda ej kunna betraktas såsom ett underskattande af eganderättens
helgd.

Hvad åter beträffar den kategori af olagliga förvärf, vid hvilka
jemväl ett materielt lidande tillskyndas egaren genom förlusten
af egendomen, ligger rättmätigheten af en inskränkning i egarens
återvinningsrätt icke i lika öppen dag. För det allmänna naturliga
rättsmedvetandet torde till äfventyra den föreställning ligga närmast
till hands att rätte egaren aldrig eller åtminstone så sent

som möjligt borde förlora nämnda rätt och att i detta hänseende
häfdeinstitutet — om än framtvunget af ett oafvisligt nationalekonomiskt
och juridiskt behof — icke i samma mån eger stöd af billighet
och moralisk rätt. En sådan föreställning, om den förefinnes,
torde dock ej hvila på giltiga grunder. Härvid är nämligen att
märka det häfdelagstiftningen icke har för ändamål att förändra rättsförhållandet
emellan bedragaren — den, som genom ett lagstridigt
förfarande beröfvat annan hans egendom — och den bedragne — den
som sålunda blifvit sin egendom beröfvad. Bedragarens förfarande
och den rättsliga påföljden deraf för honom hemfalla under ett annat
rättsområde, nemligen brottmålslagstiftningen. Deremot afser häfdeinstitutet
att söka medla eller ordna rättsförhållandet emellan bedrägeriets
båda offer — den, som mistat sin egendom, och den, som
i god tro på bedragarens behörighet att förfoga öfver egendomen
förvärfvat den af honom och är i fara att förlora hvad han till

denne erlagt i köpeskilling. A ena sidan står en person, som i den
föreställning att han är rätt egare, faktiskt tagit och fortfarande har
egendomen i besittning, förfogar öfver densamma och afkomsten deraf
samt fullgör alla egaren åliggande förpligtelser eller, i korthet sagdt,
är i fullständig utöfning af alla eganderättens förmåner jemte dervid
häftande skyldigheter. Ä andra sidan uppträder en person, som antingen
ej någonsin afvetat att den ifrågavarande egendomen varit
hans tillhörighet eller, om han vetat det, underlåtit att åt sina ekonomiska
förhållanden och särskild^ åt det betydande värdeobjekt,
hvilket här är i fråga, egna tillbörlig uppmärksamhet och vård samt
derigenom i större eller mindre grad sjelf vållat att egendomen kunnat
komma ur hans egen och stanna i annans besittning. Formelt
qvarstående såsom egare har han dock rnaterielt upphört att vara
det, då han under en längre tid försummat att åt egendomens förkofran
och vård offra sitt arbete eller sina penningar äfvensom
åsidosatt de med eganderätten förknippade förpligtelser. Om ursprunglige
egaren — såsom allmänneligen torde vara händelsen —
sålunda mer eller mindre har sig sjelf att skylla för det inträffade

förhållandet att eganderättens utöfning öfvergått till annan, bör väl
ock påföljden deraf — sjelfva rättighetens upphörande — skäligen
drabba honom sjelf och ej den andre, hvilken ingen försummelse
ligger till last. Afskäres den förres anspråk efter någon viss tids
förlopp, sker derigenom intet annat än att han fortfarande förblifver
i mistning af något, som antingen aldrig varit i hans ego eller åtminstone
för längesedan upphört att för honom ega värde. Den
ekonomiska förlust, som drabbar honom, kan således icke i känbarhet
jemföras med den, hvaraf innehafvaren af egendomen hemsökes,
om han beröfvas densamma midt under besittningens fortgång, då
han står i begrepp att upphemta frukten af sitt arbete och sitt kapital
och sedan han till äfventyrs för egendomen iklädt sig förbindelser
till tredje man, hvilka han ej kan blifva qvitt på samma gång
som egendomen sjelf. Äfven i de fall, der någon bristande uppmärksamhet
icke kan anses ligga ursprunglige egaren till last, bör
samma uppfattning med skäl göras gällande. Förlusten af egendomen
antager här, hvilkendera den än drabbar, karakteren af ett
olycksfall, omöjligt att förutse eller förekomma. Ställes man i valet
emellan att nödgas låta de förstörande följderna af detta olycksfall
hemsöka ensamt den ene eller den andre bland de två dertill lika
litet vållande personerna, lärer det jemväl ur billighetens synpunkt
icke kunna anses origtigt om förlusten lägges å den, hvilken under
eljest lika förhållanden minsta lidande tillskyndas, eller in. a. o.
att den oundvikliga ekonomiska omstörtningen göres så litet förstörande
som möjligt.

Lyckligtvis är, såsom redan förut blifvit anmärkt, det oändligt
öfvervägande antalet förvärf af den lagenliga beskaffenhet att någon
dylik kollision ej kommer att uppstå. Häfdelagsstiftningens hufvudsyfte
— att åt förvärfvaren af fast egendom i allmänhet bereda visshet
om besittningens orubblighet — vinnes sålunda oftast utan att den behöfver
köpas med uppoffring af annans rätt. Ju förr denna visshet
inträder, desto förr kan fastighetsegaren med full trygghet nedlägga
arbete och kapital å sådana mera omfattande förbättringar, hvilkas

frukt han först efter längre tids förlopp kan hoppas skörda. Häfdelagstiftningen
ingår således antagligen såsom ett ej ovigtigt moment
uti den allmänna ekonomiska utveckligen.

Uppenbart är dock att förvärfvarens goda tro icke bör i och
för sig kunna föranleda dertill att den af honom förvärfvade rättigheten
genast i och med blotta förvärfvet varder oåtkomlig för klander.
Dertill måste komma vissa andra, en sådan rätt grundläggande och
befästande förhållanden af den betydenhet att den ursprunglige egarens
rätt anses böra vika för den senare innehafvarens. Härvid
möter till besvarande frågan: hvilka äro dessa faktiska förhållanden
och huru lång tid böra de hafva fortfarit för att åstadkomma den
ifrågavarande förändringen i eganderät.ten? Svaret på denna fråga
bestämmer betydelsen af häfdeinstitutet, hvilket, utan att i egentlig
mening utgöra ett sjelfständigt fång till fast egendom, medför enahanda
rättsverkningar som ett sådant och följaktligen på en gång
skapar en ny och tillintetgör en äldre eganderätt.

Den främsta förutsättningen för vinnande af häfd utgöres, enligt
Beredningens förslag, af det faktiska förhållande att egendomen i
fråga kommit ur rätte egarens och i annans besittning. Så länge
egaren såsom sådan sitter i egendomen utan att hafva afhändt sig
eller blifvit i laga ordning skild från eganderättens utöfning, måste
de förfoganden annan man må tillåta sig uppenbarligen anses betydelselösa
och kunna lika litet föranleda egaren till anställande af
återvinningstalan som grundlägga någon rätt till förmån för den
andre. Först efter det innehafvaren kommit i verklig besittning af
egendomen eller in. a. o., åtnjuter eganderättens förmåner och fullgör
dermed förenade skyldigheter kan häfden anses hafva börjat.

Det måste vidare ligga i sakens natur att ett besittningstagande,
som skall kunna grundlägga häfd, icke får hafva karakteren af en
våldshandling utan måste härledas från en rättslig grund. Den bristfällighet,
hvarmed åtkomsten är behäftad och som föranleder dertill
att fånget måste i händelse af klander anses såsom en nullitet, bör
följaktligen ej framträda i öppen dag. Den nödiga kontrollen i detta

hänseende vinnes genom den pröfning af fångets formella laglighet,
som åligger lagfartsdomaren, hvilken jemväl i öfrigt har att, innan
lagfart beviljas, tillse att fånget ej är i uppenbar strid emot lag.
Fånget bör följaktligen vara i öfverensstämmelse med lagfartslagens
föreskrift offentliggjordt genom lagfartsansökning samt af lagfartsdomaren
befunnet sådant att hinder mot lagfarts beviljande ej mött.
Först sedan detta vilkor är uppfyldt må besittningen anses hafva
vunnit den pregel af laglighet, som berättigar innehafvaren till åtnjutande
af häfd, och följaktligen bör i detta afseende den del af
besittningstiden, hvilken föregått lagfartsbeviljandet, lemnas utom
räkning.

Med nyssnämnda vilkor åsyftas jemväl vinnande af ett annat
ändamål eller att kännedom om den anmälda förändringen i eganderätten
må spridas till vidsträcktare kretsar och att till följd deraf
den rätta egaren medelbart eller omedelbart må väckas till uppmärksamhet
å det förevarande förhållandet. Slutligen erbjuder beslutet
om lagfarts beviljande eu bestämd och allmänt kunnig utgångspunkt
för beräknande af tid för häfden till ledning för alla dem, på hvilkas
rätt den kan inverka.

Härefter återstår att besvara ännu en fråga, den mest svårlösta
bland alla dem, som med häfden ega gemenskap. Huru lång tid bör
den under ofvan gifna förhållanden började besittningen hafva fortfarit
innan det ur densamma uppväxande nya rättsförhållandet må
anses hafva vunnit den betydenhet att den äldre rätten måste vika?
Af hvad i det föregående redan blifvit anmärkt framgår huruledes
för det allmänna liksom för den stora mängden af förvärf af fast
egendom det är af yttersta vigt att den på god tro vunna åtkomsten
ej under allt för lång tid utsattes för en hotande, om ock sällan
förverkligad möjlighet af rubbning. Men uppenbart är också att
nämnda synpunkt icke får uteslutande framhållas när frågan till
äfventyra gäller att köpa denna trygghet på bekostnad af en äldre
rätt. Att förlika dessa motsatta intressen utgör ett problem, som

naturligtvis icke kan lösas enligt någon bestämd juridisk eller aritmetisk
formel utan måste lemna vidsträckt utrymme för skiljaktiga omdömen.
Beredningen har för sin del ansett lämpligast att inslå en
medelväg och till följd deraf på skäl, som framdeles skola närmare
utvecklas, föreslagit två olika häfdetider, en kortare, tioårig, förknippad
med strängare vilkor, och en längre, tjuguårig, der till följd af den
större tidslängden fordringarna ansetts kunna i någon mån mildras.
Då de omständigheter, som bestämma häfdetidens längd i de olika
fallen, uteslutande hänföra sig till fastighetsinnehafvarens, icke till
den ursprunglige egarens personlighet, följer deraf att den senare i
allmänhet måste bevaka sitt anspråk förr än den tioåriga häfdetiden
gått till ända, och denna skulle således enligt förslaget blifva den
egentliga preskriptionstiden för klander å jordafång, om än understundom
till följd af nyss antydda förhållanden klandret kan komma
att stå öppet längre tid.

Deremot har Beredningen i öfverensstämmelse med Lagkomitén,
men afvikande från den äldre Lagberedningens förslag ansett den
preskriptionstid af natt och år, som finnes stadgad i 1805 års förklaring,
icke vidare böra qvarstå. De modifikationer samma stadgande
undergått i sistnämnda förslag, hvilket ej låter dylik häfd
gälla emot kronan, allmänt verk eller allmän inrättning eller emot
person, som står under annans målsmanskap, synas icke vara af
beskaffenhet att göra stadgandet antagligare. Den redan i sig sjelf
korta klandertiden har blifvit ytterligare inknappad genom föreskriften
att klandret skulle icke allenast instämmas utan äfven hafva
blifvit i lagfartsprotokollet antecknadt inom natt och år sedan den
klandrande fick kunskap om den andres fång och sin bättre rätt.
Huru obestämd och obestämdbar utgångspunkten för klandertidens
beräknande måste blifva på grund af nyssnämnda föreskrift är ej
svårt att inse. Vid tillämpning deraf måste otvifvelaktigt fråga uppstå
huru vida den klandrande bör anses hafva erhållit den åsyftade
kunskapen redan när underrättelse om hans rätt bibringats honom
genom lösa rykten, utan att han ännu fått i sin ego något lagligt

bevis om samma rätt, eller huru vida preskriptionen börjar att löpa
först sedan den klandrande vunnit en på fullgoda bevis grundad
kunskap om sitt anspråks giltighet. I hvilketdera fallet som helst
torde svårighet att på dagen bestämma inträdandet af den afsedda
kännedomen möta för domaren och naturligtvis i ännu högre grad
för den, som vill åberopa preskriptionen, så vida han icke rent af
bevisligen uppfordrar vederpart^! till anställande af rättegång — en
åtgärd, hvilken dock af många skäl sannolikt lärer uteblifva. Äldre
Lagberedningens förslag är i öfrigt, hvad förevarande natt och års
preskription angår, behäftadt med den oegentlighet att det icke allenast
icke fordrar god tro hos besittaren, när han åtkom egendomen,
utan ock låter honom vinna häfd, allenast han sold lagfart å sitt
fång och besitter egendomen, äfven om fånget varit af den uppenbart
lagstridiga beskaffenhet att den sökta lagfarten ej kunnat beviljas
samt besittningen tagit sin början ögonblicket innan klandret
instämdes. Dessa eftergifter, när fråga är om natt och års preskriptionen,
synas ej stå rätt väl till sammans med förslagets föreskrift att
för häfds vinnande i andra fall fordras jemte god tro vid åtkomsten
minst tjuguårig besittning, beräknad från det lagfart beviljades å fånget.

Till hvad redan blifvit yttradt rörande natt och års preskriptionen
i 1805 års förklaring torde blott böra läggas den anmärkning
att, om äfven denna preskription möjligen någon gång visat sig verksam
till förkortande af den i öfrigt enligt sagda författning gällande
långvariga, obestämda och tvist underkastade häfdetiden, behofvet af
en dylik inskränkning bortfaller, derest häfdetiden förkortas och bestämmes
såsom nu afgifna förslag utvisar. Vid sådant förhållande
lärer den af äldre Lagberedningen åberopade omständighet att nämnda
preskription en längre tid varit gällande utan att någon våda deraf
försports icke innefatta giltigt skäl för bibehållande af en föreskrift,
som åtminstone nästan alltid visat sig svår att tillämpa och, utan
att i allmänhet gagna den, till hvars fromma den gifvits, understundom
kan oskäligt och onödigtvis afskira en rättmätig klandertalan.
Ingen, som eger kännedom om sin rätt, torde utan nödtvång upp -

skjuta med anhängiggörande af den talan, som kan bereda honom
en betydande ekonomisk fördel. Ett uppskof i detta hänseende lärer
väl således alltid vara föranledt af bristande tillgång vare sig till
nödig bevisning eller till bestridande af utgifterna för en mången
gång vidtutseende och till utgången osäker process. Tager man dertill
i betraktande de svårigheter, som kunna möta vid sjelfva instämmandet,
lärer det icke vara underkastadt tvifvel att det den
klanderberättigade tillmätta rådrum af natt och år ofta är alltför
knappt, helst då begynnelsen deraf är beroende på så mångtydiga
och sväfvande bestämningar, som den i oftanämnda författning meddelade,
att rätte egaren kom i tillstånd att sin rätt lagligen utföra.
Frågan huru vida dermed åsyftas endast saknad af juridisk sjelfbestämningsrätt
eller äfven andra slag af laga förfall och möjligen
jemväl andra hinderliga omständigheter af ofvan antydda slag har
hvarken rättsvetenskapen eller praxis inägtat på ett tillfredsställande
sätt besvara. Men icke desto mindre utgår lagbudet från den under
slika förhållanden obilliga förutsättning att den enskilde parten, på
hvars rätt föreskriften inverkar, skall ega bättre insigt i detta hänseende.
Följden har ock blifvit att stadgandet städse varit en anledning
till processuella förvecklingar.

Hvad angår den i 11 kap. 8 § Giftermålsbalken stadgade preskriptionstid
af natt och år, hvilken i väsentliga delar upptagits i
såväl Lagkomiténs som äldre Lagberedningens förslag, lära hufvudsakligen
enahanda anmärkningar, som nyss blifvit anförda, kunna
med skäl göras gällande. Beredningen har följaktligen ansett giltig
anledning saknas att särskildt för hustru och hennes arfvingar inskränka
den af Beredningen i allmänhet föreslagna klandertiden. Den
mer eller mindre beroende ställning, hvari hustrun kan antagas befinna
sig i förhållande till mannen, och de granlagenhetsskäl, som
möjligen kunna försvåra för hustrun anställandet af klander medan
äktenskapet ännu fortfar, skulle till äfventyra snarare kunna påkalla
en förlängning af den allmänna klandertiden till fromma för henne,
än en förkortning deri. Åtminstone synes det Beredningen uppen -

bart att, om en så kort klandertid som natt och år skulle föreläggas
henne, densamma icke borde börja löpa förr än äktenskapet blifvit
upplöst eller boskilnad inträdt, men lika uppenbart är ock att i sådan
händelse den allmänna klandertiden, om den bestämmes såsom
Beredningen föreslagit, oftast skulle löpa till ända tidigare än den
speciella, hvilken således i regeln komme att sakna betydelse. Hvad
de praktiska fördelarne af den ifrågavarande preskriptionen beträffar,
lärer visserligen understundom hafva inträffat att hustrus återvinningstalan
blifvit derigenom afskuren i ett eller annat fall, der den,
antagligen anstäld med mannens goda minne, kunnat betraktas såsom
ett flera år efter försäljningen gjordt prejeriförsök, föranledt deraf
att egendomen under tiden stigit i värde. Det klandervärda i ett
dylikt försök faller dock endast på mannen, ej på hustrun, som blott
gör gällande sin lagliga rätt. Anledning till dylika prejeriförsök undanrödjes
ock nästan helt och hållet, derest, i enlighet med Beredningens
förslag, den allmänna preskriptionen bestämmes så mycket
kortare, än den hittills varit, att någon väsentlig förändring i egendomsvärdet
sannolikt ej inträder under mellantiden.

Med de åsigter, som sålunda i fråga om olämpligheten af redan
befintliga preskriptionsstadganden af natt och år gjort sig gällande
hos Beredningen, har den naturligtvis ännu mindre haft anledning
att förorda nya dylika, såsom exempelvis den af Lagkomitén och
äldre Lagberedningen i fråga om testamentstagare föreslagna. Om
den genom testamente bortgifna egendom skulle af gifvarens arfvingar
öfverlåtas till annan, hvilken dervid var i god tro och sedermera
lagfarit med egendomen innan testamentstagaren sökt lagfart
derå, skulle den sistnämnde vara sin rätt till sjelfva egendomen förlustig
— enligt Komiténs förslag — om han ej bevakat testamentet
inom natt och år efter gifvarens död, eller — enligt äldre Beredningens
förslag — om han ej inom samma tid sökt lagfart. Hvilkendera
tidsbestämmelsen som än väljes, synes tiden vara oskäligt knapp
helst på de orter, der ting hållas med längre mellantider. Behofvet
af en dylik preskription, hvilken naturligtvis, för att vara verksam,

måste inträda äfven i de fall, då arfvingarne undanhållit testamentet
eller det eljest varit testamentstagaren omöjligt att inom den honom
tillmätta knappa tiden uppfylla det af lagen uppstäda vilkor, torde
ej hafva visat sig så trängande att den ifrågavarande afvikelsen från
eljest antagna rättsgrundsatser kan anses befogad.

Den af äldre Lagberedningen föreslagna trettioåriga häfd, som
kunde göras gällande jemväl af den, som åtkommit utan att vara i
god tro, har naturligtvis ej kunnat inrymmas i det förevarande förslaget,
hvars grund och syfte är att allenast åt det redbara förvärfvet
bereda trygghet. Äfven om till följd af brottmålslagens preskriptionsbestämmelser
stundom inträffar att bedragaren undgår straffpåföljd
för sitt brott, kan derur ingalunda härledas någon nödvändighet
att i civillagen intaga en bestämmelse, som innebär att bedrägeriet
kan genom häfd i bedragarens hand förvandlas till ett lagligt
fång. Med de grunder Beredningen i öfrigt uppstält förefinnes icke
heller något behof af en så beskaffad häfd.

I fråga om beskaffenheten af det fång, hvarå besittningen är
grundad, har, i öfverensstämmelse med så väl gällande lag som Lagkomiténs
och den äldre Beredningens åsigter, den uppfattning gjort
sig i förevarande förslag gällande att alla slags fång böra likställas
och att således jemväl arf och öfriga icke onerösa fång kunna sjelfständigt
grundlägga häfd. Den romerska rättens uppfattning att
arfvinge i rättsligt hänseende var identisk med arflåtaren och att
till följd deraf dennes bona eller mala Jides jemväl måste öfvergå på
arfvingen, hvilken således i fråga om häfden endast inträdde i arflåtarens
stad och ställe, är icke allenast främmande för vårt rättssystem
utan leder ock till den betänkliga praktiska olägenhet att
häfd aldrig vinnes så länge egendomen går i arf. För öfrigt torde
den omständighet, huru vida innehafvaren åtkommit egendomen såsom
vid köp emot erläggande af köpeskilling, eller såsom vid arf
eller gåfva utan någon dylik valuta, icke böra ega något inflytande
på ursprunglige egarens rätt till återvinning, ehuru visserligen för
den, som erlagt köpeskilling, förlusten blifver mera känbar, äfven

om lian möjligen kan erhålla sitt åter af sin hemulsman. Den betänklighet
att eu oredlig förvärfvares arfvinge kan på grund af sin
egen goda tro vinna häfd å egendomen och sålunda komma i åtnjutande
af bedrägeriets frukter torde icke böra tillmätas någon afgörande
vigt, om man tager i betraktande att, derest den oredlige
förvärfvaren afyttrat egendomen till en i god tro varande köpare,
köpeskillingen eller in. a. o. egendomens värde likaledes kommit
arfvingen till godo samt att skyldigheten till gäldande af skadestånd,
om och när sådant bör ega rum till följd af brottsligt förfarande,
icke hör till området för nu förevarande lagstiftning. Var deremot
arflåtaren i god tro men arfvingen medveten om åtkomstens olaglighet,
vore det föga rimligt om den senare skulle på grund af arfvet
försättas i bättre ställning än om han sjelf i arflåtarens lifstid förvärfvat
sig egendomen af denne emot erläggande af fulla värdet såsom
köpeskilling.

Angående beskaffenheten af den egendom, som må utgöra föremål
för häfd, har Beredningen lika litet som Lagkomitén ansett
någon särskild föreskrift behöflig eller lämplig. Lagförslaget innehåller
således icke någon bestämmelse, som motsvarar det i 1805
års förklaring förekommande stadgandet att endast egendom af den
beskaffenhet, att derom emellan enskilda personer kunnat afhandlas,
finge genom häfd försvaras. Den af äldre Lagberedningen, dock endast
i fråga om den ettåriga, ej den tjugu- eller trettioåriga häfden,
uppstäda regeln att förstnämnda slags häfd ej skulle gälla emot
kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, har icke heller ansetts
böra i förslaget upptagas. En dylik inskränkning synes ej hvila på
fullgiltig grund och bidrager endast att i viss mån bibehålla det
tillstånd af osäkerhet, som häfdeinstitutet åsyftar att undanrödja.
Den omständighet att en egendom någon gång i tiden blifvit afhänd
kronan eller allmän inrättning kan naturligtvis icke vara känd för
den, som i god tro efter lång tids förlopp förvärfvar egendomen,
men möjligheten att vinna häfd skulle för all framtid vara betagen.
Derest gällande lags bestämmelser efterlefva^ vid pröfning af sökt

lagfart, synes det emellertid osannolikt att lagfart kan komma att
beviljas å någon egendom af nyssnämnda slag eller att, om genom
något förbiseende lagfarten skulle beviljas, detta förhållande icke
genast skulle upptäckas af kronans ombudsmän. Då, enligt den
häfdelag Beredningen föreslagit, erhållen lagfart utgör ett hufvudvilkor
för häfden, förefinnes således så mycket mindre anledning att
för ifrågavarande jordegare göra något undantag från allmänna regeln,
som desse jemväl i öfrigt vanligen äro i tillfälle att öfver sina
egendomar hålla en lika, om ej mera verksam uppsigt än den, som
i allmänhet står den enskilde sakegaren till buds i de händelser,
hvilka vanligast gifva anledning till häfdeinstitutets tillämpande.

Då i det föregående tillvaron af god tro hos egendomens innehafvare
antagits utgöra det grundläggande momentet för häfden,
har dervid, såsom redan är antydt, Beredningen antagit det vara
för häfdens åtnjutande till fyllest att innehafvare!! vid sjelfva åtkomsten
var i god tro. Om således innehafvare!! under besittningens
fortgång blifvit underkunnig om olagligheten af sitt fång och
annans bättre rätt, skulle rätten till häfd ej vara förverkad. Man
kan visserligen med skäl fordra att den, som eger klar insigt om
befintligheten af en äldre rätt och innehafvarens obehörighet att
deröfver förfoga, ej må med denne inlåta sig i köpslagande om
egendomen. Förlusten af egendomen är vållad af köparen sjelf, om
han det oaktadt tillhandlar sig den, och han har aldrig kunnat anse
sig såsom egare af densamma. Detta gäller ock i väsentliga delar
om arfvinge, som med vetskap om arflåtarens olaga åtkomst tager
dennes egendom i arf. Deremot vore det i allmänhet för mycket
fordradt, om t. ex. den, som en gång i god tro köpt och satt sig
i besittning af en egendom, skulle anses juridiskt förpligtad att,
så snart han sedermera erhölle kännedom om deri kanske för lång
tid tillbaka förelupna olagligheten, sjelfmant uppsöka den förmodade
rätte egaren och erbjuda honom att återtaga egendomen. Det kan,
just med hänsyn till innehafvarens ursprungligen goda tro, ej anses
fördömligt om han tills vidare bibehåller egendomen i sin besittning

till dess det visar sig att förmente rätte egaren å sin sida anser eu
olaglighet vara begången och i anledning deraf finner sig föranlåten
att framställa anspråk på egendomens återbekommande. Ett godvilligt
återlemnande är naturligtvis ej ens möjligt i de fall, der det
är okändt hvem rätte egaren är eller hvar han vistas eller då flere
pretendenter med stridiga anspråk finnas. Under sådana förhållanden
torde innehafvaren vara berättigad att fordra det legal visshet
om verkligheten af den förmodade olagligheten och om pretendentens
rätt åstadkommes innan förpligtelsen att återlemna egendomen
inträder och detta så mycket hellre som, hvad särskild! köp och
skifte angår, hemulsmans skyldighet att återställa hvad han uppburit
eller fått i skifte, svårligen lär kunna göras gällande utan att
den ifrågavarande egendomen varder genom domfäst klander innehafvaren
frånvunnen. På dessa och öfriga i Lagkomiténs motiv
närmare utvecklade skäl har den i gällande lag faststälda grundsats
att god tro vid åtkomsten är till fyllest ej bort frånträdas.

Eu svårlöst fråga i tvister om häfd är och blifver alltid den
huru vida god tro finnes eller icke. Då en hvar måste presumeras
vara redbar eller i god tro intill dess motsatsen lagligen styrkes,
åligger det således den, som väcker klandret, att förebringa sådan
bevisning att vederparten, mot hvilken förevitelsen om bristande god
tro göres, varder derom förvunnen. Denna grundsats har, såsom
hörande till de rättsliga axiomen, ansetts ej behöfva i förevarande
fall mer än eljest i lag bekräftas genom uttryckligt stadgande, hvadan
i det nu afgifna förslaget ej upptagits den i äldre Lagberedningens
förslag (10 kap. 27 § Jordabalken) förekommande bestämmelse
derom. Hvad åter angår föremålet för den nyssnämnda bevisningen,
ligger det i sakens natur att urskiljandet i hvarje konkret fall af de
omständigheter, som skola utmärka brist på god tro, icke är möjligt
utan att den profvande för sig uppstält vissa kännetecken å hvad
som skall med god tro förstås. Till domarens efterrättelse vid denna
mången gång ytterst grannlaga pröfning ansåg så väl Lagkomitén som

den äldre Lagberedningen nödigt att sådana kännetecken intogos i
lagen. Den senares förslag innehåller i detta hänseende, i temligen
nära öfverensstämmelse med den franska Code civil (art. 550), att
den skall anses vara i god tro, som på grund af laga fång besitter
egendom utan att känna annans bättre rätt dertill eller fångesmans
obehörighet att den öfverlåta. Med förbigående af öfriga inom rättsvetenskapen
och den positiva lagstiftningen gjorda försök att åstadkomma,
en tillfredsställande definition på god tro eller på dess motsats
— mala fules — må här endast erinras att jemväl vid genomförande
af 1872 års lagstiftning i Preussen, hvarom förut blifvit i
korthet nämndt, yrkanden om en dylik definitions införande i lagen
framstäldes inom riksdagen. Förslagen derom rönte dock ej framgång.
Lagstiftarne ansågo meddelandet af en sådan definition ej
vara ändamålsenligt, enär derigenom domarens fria pröfningsrätt
skulle inskränkas och bevisningen försvåras för den klandrande parten.
I den åsigt, som sålunda gjorde sig gällande, instämmer Beredningen
till alla delar. För de enkla fallen är definitionen onödig,
för de mera invecklade åter är den otillräcklig och oftast äfven
skadlig i de anmärkta hänseendena.

Hvad angår förslagets inverkan på andra lagrum än de redan
omförmälda, som derigenom skulle omedelbart upphäfvas eller ändras,
bör till en början erinras att lagens stadganden om urminnes
häfd i 15 kap. Jordabalken ej i något hänseende af förslaget beröras.

Bland de lagrum, som medelbart röna inflytande af förslagets
innehåll, märkes i främsta rummet 10 kap. 1 § Jordabalken. Uppenbart
är emellertid att i detta fall lika litet som i andra den omständighet,
att den ur eganderättens begrepp härflytande rättigheten
till återvinning in natura af olagligen afhänd fast egendom afskäres
genom häfd, kan i och för sig omintetgöra ursprunglige egarens
jemväl på eganderättens grund hvilande ersättningsanspråk emot
den, som vållat förlusten. I detta hänseende måste, enligt vanliga
lagtolkningsgrunder, häfdelagen i likhet med hvarje annan undan -

tagslag tydas restriktivt. Häraf följer obestridligt att, om egendomen
blifvit egaren afhänd genom straffbar gerning, häfdelagen
icke gör någon inskränkning i målsegandens rätt att söka det skadestånd,
hvartill han eljest kan vara berättigad.

Enahanda grunder ega ock tillämpning i fråga om arfallen
egendom. I de uti 15 kap. Arfdabalken omförmälda händelser, der
arfvinge vid äfventyr af arfsrättens förlust har sig förelagd viss tid
för arfsrättens bevakande, men kan, om han gitter visa laga förfall,
varda åter insatt i den eljest förlorade arfsrätten, afskäres genom
mellankommen häfd likaledes allenast rättigheten att in natura återtaga
den arffallna fastigheten. Deremot qvarstår den i arfsrätten
grundade rättigheten att af den, som fått tillträda arfvet, utkräfva
redovisning och godtgörelse för den arffallna egendomens värde, så
vidt icke jemväl denna rättighet enligt andra preskriptionsgrunder
är försutten. Finnes egendomen qvar i den persons hand, som tillträdt
arfvet, förändras derigenom förhållandet emellan de tvistande
arftagarne endast i så måtto att innehafvaren kommer att faktiskt
få sig öppet lemnadt val emellan att afstå sjelfva egendomen eller
ock derför gifva vederlag eller utlösen till rätte arfvingen. En dylik
valfrihet för innehafvaren är icke allenast i allmänhet lämplig ur
ekonomisk synpunkt utan jemväl, särdeles i den händelse att de tvistande
äro samarfva eller då innehafvaren nedlagt större kostnad å
egendomen, öfverensstämmande med lagens grunder i andra analoga
fall (jemför 12 kap. 7 § och 13 kap. 2 § Arfdabalken). Då vid
tiden för besittningstagandet innehafvaren var att enligt lag anse
såsom rätt arfvinge och det först sedermera kunnat blifva veterligt
att nämnda förutsättning ej var rigtig, torde det ej vara obilligt att
han i ofvannämnda hänseende likställes med laglig arfvinge och att
så väl han som de, hvilka med honom slutit pant- och nyttj ander ättsaftal,
komma i åtnjutande af det skydd häfdeinstitutet åsyftar att
bereda. Någon betänklighet torde så mycket mindre böra deremot
möta som, när arfvinge veterligen finnes, häfden ej kan fullbordas
tidigare än tio ar efter utgången af den i hvarje särskildt fall arfvin -

gen förelagda tid, hvilken i det antagligen vigtigaste fallet eller det,
som omnämnes i 15 kap. 5 § Arfdabalken, ej kan understiga tio år.
Vid sådant förhållande och då det jemväl är mindre sannolikt att
det laga förfall, som hindrat från arfsrättens bevakande, fortfarit
under hela häfdetiden, har Beredningen ej hyst någon tvekan att
låta den allmänna regeln angående häfd vinna tillämpning äfven
arfvingar emellan i den säkert sällsporda händelsen att häfd å affallen
fastighet vinnes tidigare än preskription åkommit sjelfva arfsrätten.
Förslaget utgår i denna del från samma grundsats som 1805
års förklaring, ehuru, till följd af det der stadgade sättet för häfdens
beräknande, häfd ej kunde vinnas emot den ursprunglige arfvingen
sjelf utan först efter hans död emot hans rättsinnehafvare.
Att till följd af häfden olika regler komma att gälla i fråga om fast
och lös egendom, hvilken senare alltid, så länge arfsrätten finnes i
behåll, kan återtagas om den finnes qvar hos den, som tillträdt arfvet,
lärer lika litet i förevarande som i andra fall kunna föranleda
till någon betänklighet, då någon häfd i fråga om lösegendom ej
enligt svensk lag eger rum.

I afseende å testamenterad egendom, som frångår testamentstagare
till följd af okunnighet om testamentets tillvaro eller af annan
orsak, gäller i allt väsentligt det nyss anförda.

För den verkan häfden kan åstadkomma till förändring af andra
normala rättsförhållanden såsom de, hvilka afses i 12 § lagfartslagen,
4 kap. 7 och 8 §§ Jordabalken, 12 kap. 4 § och 22 kap. 3 §§ Arfdabalken
eller i allmänhet i de lagrum, som bestämma vilkoren för
giltigheten af öfverlåtelse af fast egendom, torde någon särskild redogörelse
ej erfordras utöfver hvad redan i det föregående blifvit anfördt.
Då emellertid lika litet i dessa som öfriga fall häfdelagen
rubbar de allmänna lagbestämda grunderna för eganderättens öfvergång
utan endast uppställer vilkoren för en undantagsvis inträdande
inskränkning i återvinningsrätten, hafva omförmälda lagrum ej ansetts
böra i ingressen upptagas såsom ändrade.

Frågan om häfdens rättsliga verkningar i afseende å de i egendomen,
medan den var ur rätte egarens hand, tillkomna inteckningar
för pant- eller nyttjanderätt m. rn. förekommer till besvarande
vid motiveringen af förslagets 5 §.

I sammanhang härmed bör erinras om några i gällande lag omförmälda
fall, hvilka i viss mån förete en yttre likhet med det i förslaget
afsedda klander å jordafång men i sjelfva verket äro af väsentligen
olika beskaffenhet och till följd deraf ej böra hänföras under
förslagets stadganden. Sådant är förhållandet med den i 11 kap.
4 § Jordabalken stadgade rätt att såsom skadestånd återfå jord, hvilken
gått i byte, äfvensom med gifvares rätt enligt Kong], förordningen
den 21 December 1857 att återkalla gåfva af fast egendom. Med
det sistnämnda i visst hänseende analogt är det i Kongl. förordningen
den 27 November 1854 afsedda fall, då en för död ansedd person
befinnes vara vid lif och återfordrar sin egendom från någon,
som i egenskap af hans arfvinge densamma tillträdt, Uppenbarligen
synes åt den, hvilken sålunda tillträdt egendomen, endast vara förlänad
en vilkorlig rätt att såsom den för död anseddes ställföreträdare
förfoga öfver egendomen tills vidare intill dess sig visat om
den för död ansedde möjligen är vid lif eller ock upplysning vinnes
om verkliga dödsdagen. Genom särskildt stadgande i sistnämnda förordning
äro jemväl de i god tro på grund af ställföreträdarens förfoganden
under mellantiden uppkomna rättigheter för tredje man till
sitt bestånd betryggade och hafva således ej behof af skydd genom
häfdelagen. Vid sådant förhållande lärer den för död anseddes talan
emot ställföreträdaren om dennes förpligtande att återlemna den i
hans hand ännu befintliga egendomen svårligen kunna anses identisk
med det i förslaget afsedda klander å jordafång. Att särskildt i förslaget
omnämna ifrågavarande fall har dock ej ansetts behöfligt. Till
området för det förevarande ämnet hör nemligen endast att angifva
de allmänna grunderna i afseende å verkan af instämdt klander, icke
att i fråga om ett visst specielt slag af återvinningstalan angifva
huru vida den är att till klander hänföra eller ej. Finnes enligt den

allmänna regeln en instämd talan hänförlig under det i häfdelagen
beskrifva klander, varda ock häfdelagens föreskrifter derå tillämpliga,
eljest icke.

Till sist må anmärkas att det nu framlagda förslaget icke, utöfver
hvad 5 § innebär, har afseende å servituter. Såsom bekant är,
förekommer i 1805 års förklaring, i sammanhang med stadgandet att
åtkomst till fast egendom skulle efter den tjuguåriga häfdens fullbordan
vara från allt vidare åtal fri, följande bestämmelse: »på hvilken
grund jemväl all den rätt till fast egendom, som icke inom omförmälte
tid bevakas, sedermera icke eller kan vara gällande». Dessa
ord hafva stundom blifvit tolkade så som skulle de innebära rätt till
häfd å servituter. Beredningen har icke kunnat dela nämnda åsigt
utan på de grunder, som blifvit anförda af tvenne författare, hvilka
särskildt afhandlat frågan om preskription, anslutit sig till deras
mening, enligt hvilken servitutsrätt enligt nu gällande lag ej utgör
föremål för annan häfd än urminnes.

1 och 2 §§.

I 1 och 2 §§ är föreslaget att häfd skulle kunna, i nära öfverensstämmelse
med fransk och tysk lag, vinnas genom tioårig besittning.
Såsom redan är anmärkt, måste till följd deraf den, som anser
sig ega bättre rätt till en egendom, hvarå annan erhållit lagfart,
i allmänhet iakttaga en tid af tio år för anhängiggörande al sin
klandertalan eller samma tid som redan är föreskrifven för preskription
af fordran. I hvarje häfdelagstiftning utgör ifrågavarande tidsbestämmelse
ett bland de vigtigaste, om ej det vigtigaste momentet,
enär å ena sidan samma lagstiftnings välgörande verkan i väsentlig
mån beror deraf att tiden ej utsträckes längre än oundgängligen är
nödigt, men å andra sidan tillräckligt rådrum lemnas för bevakande
af den äldre rätt, som genom häfden tillintetgöres. Då eu tid af
allenast tio år ansetts i detta hänseende erbjuda all nödig och möjlig
trygghet, fordrar sakens vigt att en, så vidt ske kan, fullständig
redogörelse lemnas för de hufvudsakliga skälen för denna åsigt.

Såsom förut är anfördt, utgjorde, enligt Lagkomité^ och äldre
Lagberedningens förslag, den egentliga och normala häfde- eller preskriptionstiden
tjugu år under vilkor, som nära öfverensstämde med
hvad förevarande förslags 3 § innehåller angående tjuguårig häfd.
Då det nu framlagda förslaget i regeln förkortar preskriptionen till
hälften af nämnda tid, har — oafsedt de vida strängare vilkoren för
den tioåriga häfden — hänsyn i främsta rummet tagits till de väsentliga
förändringar, hvilka i många vigtiga hänseenden inträdt under
den mansålder, som förflutit sedan äldre Lagberedningen år 1847
afgaf sitt förslag. Den utomordentliga utveckling landets kommunikationsanstalter
sedan dess uppnått och den skyndsamhet, hvarmed numera,
enligt hvad dagliga erfarenheten utvisar, tidningspressens allt
talrikare organ till allmän kännedom sprida underrättelse om de med
cganderätten till fast egendom inträffade förändringar vare sig genom
öfverlåtelser eller dödsfall, innebära uti ifrågavarande afseende fördelar
af stor vigt. Om vid den här afsedda preskriptionstidens fastställande
hänsyn får fästas å möjligheten för fastighetsegaren att
skyndsamt erhålla kännedom om en hans rätt förnärmande åtgärd
och att snabbt förflytta sig till ort och ställe för att bevaka sin rätt
eller dertill anlita andras biträde, lärer det ej vara tvifvelaktigt att
till följd af nuvarande förhållanden den föreslagna förkortningen i
allmänhet icke kan i någon mån anses faktiskt förminska den trygghet,
som den år 1847 föreslagna längre tiden under dåvarande förhållanden
innebar.

En ännu vigtigare förändring till det bättre utgör den nya lagstiftningen
angående lagfart och särskildt de lagfartsböcker, som öfver
nästan hela riket föras från och med början af år 1876. Så snart en
fastighetsegare fått sitt fång antecknadt i lagfartsboken, utgör denna
anteckning ett hinder för en hvar annan att å egendomen erhålla
lagfart med mindre att han gitter ådagalägga huru den antecknade
egarens rätt på honom öfvergått. Då preskriptionen enligt förslaget
ej kan börja att löpa emot rätte egaren innan annan erhållit
lagfart, är följaktligen en olaglig rubbning af den inskrifne egarens

rätt i allmänhet, emot hans vilja, möjlig endast i det lyckligtvis ytterst
sällsporda fall att hans namn skulle rent af förfalskas. Till
och med om fastighetsegaren är omyndig eller, såsom gift qvinna,
står under mannens målsmanskap, är af antydda skäl möjligheten af
ett lagstridigt afhändande genom förmyndaren eller mannen nästan
upphäfd. Tiden, under hvilken lagfartsböckerna blifvit förda, är visserligen
ej lång, men den redan vunna erfarenheten om deras verkningar
är utan tvifvel sådan att en förkortning af häfdetiden numera
kali föreslås med större trygghet än som skulle hafva varit
möjlig tillförene, då lagfartsboken, såsom vid tiden för äldre Lagberedningens
förslag, egde tillvaro endast i förslagsgifvarnes föreställning
men icke i verkligheten. Den lätthet, hvarmed man af lagfartsboken
kan vinna kännedom om hvarje försök till en usurpation
af eganderätten, är härvid en omständighet af mycken vigt. Särdeles
om, på sätt Beredningen jemväl föreslagit, tillfälle beredes för antecknande
af äldre fång, som egt rum före år 1876, ökas lagfartsbokens
preventiva kraft så väsentligt att framgången af djdika försök
måste blifva mycket mera osannolik än tillförene.

Granskar man närmare de ifrågavarande ogiltiga fången, visar
sig vidare att, i afseende å den största delen deribland, förhållandena
uppenbarligen äro sådana att en klandertid af tio år icke kan
anses för kort. Till en början måste man helt och hållet frånräkna
de fall, der endast en formell felaktighet egt rum, hvilken ingendera
kontrahenten vill begagna såsom förevändning för aftalets häfvande.
Bland de öfriga måste man urskilja dem, der den förmente egaren
en gång verkligen varit i besittning af egendomen eller eljest haft
kännedom om sin rätt dertill. I sådan händelse låter det nemligen
knappast tänka sig att en person, som är std juris, kan göra sig
skyldig till en sådan brist på omsorg om sina angelägenheter att
han skulle i tio hela år vara i mistning af sin fasta egendom utan
att märka det. Man har visserligen exempel på att fastighetsegare
emigrerat till främmande land och lemnat sina fastigheter vind för
våg, men att icke äfven desse låtit höra af sig inom ett årtionde

torde vara ytterst sällspordt. I hvad fall som helst lärer väl häfdens
rättmätighet och lämplighet vara som allra mest uppenbara då häfden
sålunda vinner tillämpning emot den, hvilken egenvilligt öfvergifvit
sin egendom och utan laga skäl endast af vårdslöshet under
ett årtionde försummat att taga vara på den.

Äfven i afseende å gifta qvinnor och sådana personer, som
uppnått myndighetsåldern men, utan att vara beröfvade sina sinnens
fulla bruk, blifvit försatta i omyndighetstillstånd, eger väsentligen det
nu sagda tillämpning. Sker afhändandet af egendomen genom annan
än målsmannen, kan sådant icke rimligen undgå dennes uppmärk->
samhet. År det åter denne sjelf som skulle vidtaga en olaglig åtgärd,
måste den säkerligen, om den kan antagas hafva undgått lagfartsdoinarens
uppmärksamhet, nästan alltid upptäckas af den förorättade
inom några få år. Om än legaliter stälda under målsmanskap,
äro de ifrågavarande personerna dock långt ifrån ur stånd att
uppfatta och beifra målsmannens försummelser eller lagstridiga åtgärder,
och mycket ringa anledning finnes till farhåga att den föreslagna
tiden skulle vara för knapp för sådant ändamål. Särskilt
hvad hustru angår, är det i hög grad antagligt att hon kommer att
ega bättre rådrum att vidtaga åtgärder för egendomens återbördande
än hon enligt nu gällande lag haft.

Hvad de minderåriga och sinnessvaga beträffar, kunna de naturligtvis
icke i någon mån sålunda skydda sig sjelfva. Men det är
uppenbarligen icke häfdetidens längd, som innebär något verkligt
skydd för dem. Äfven om häfdetiden sättes till tjugu år i stället
för tio, skulle det kunna inträffa att vissa minderåriga ej uppnådde
myndighetsåldern eller att vissa sinnessvaga ej återvunne sin helsa
förr än klandertiden redan vore förbi. En fördubbling af häfdetiden
innebär icke någon visshet om en fördubblad rättssäkerhet, utan är
den längre tiden i detta hänseende lika litet absolut betryggande
som den kortare. Vill man till skydd mot missbruk eller oredlighet
från förmyndares eller målsmans sida bereda garantier utöfver dem,

som lagen redan erbjuder, måste dessa uppenbarligen afse all slags
egendom och ej uteslutande den fasta samt följaktligen hvarken kunna
eller böra inrymmas inom häfdelagstiftningens område. Den verksammaste
och enklaste utvägen att skydda omyndiga personers eller
gifta qvinnors rätt till fast egendom består, såsom förut är anmärkt,
i antecknandet af deras eganderätt i lagfartsboken, och för att förmå
vederbörande till öfvervakande deraf att en dylik åtgärd vidtages
torde ej tarfvas mer än att uppmärksamheten allmännare fästes å
gagnet af samma åtgärd.

Bland de ännu ej omnämnda fall, då en äldre eller bättre rätt
kan komma att afskäras genom tioårig häfd, utgöras de väsentligaste
och oftast förekommande af sådana, der rätte egarens anspråk är
grundadt på arfsrätt eller testamente. Skulle arfvingen eller testamentstagaren
hafva fått kännedom om sin rätt före häfdetidens utgång,
hafva de sig sjelfva att skylla för förlusten. Aro de om densamma
i okunnighet, som ej är vållad genom vårdslöshet å deras
sida, kan denna okunnighet komma att fortfara lika väl under tjugu
som tio år, och deri ligger intet giltigt skäl för den längre häfdetiden.
Tvärtom synes den kortare häfdetiden, om någonsin, vara
både befogad och behöflig i den händelse att någon i god tro förvärfvar
afliden persons fasta egendom af dem, som enligt bouppteckning
och arfskifte äro att anse såsom den aflidnes rätte arfvingar.
Hvad testamentstagaren angår, må ock erinras om den korta
tid efter testamentsgifvarens död, som för testamentets bevakande
emot tredje man förunnades enligt Lagkomiténs och äldre Lagberedningens
förslag. Ej heller i de nu omnämnda fallen — och kanske
allra minst i dem — bör således den föreslagna tioåriga preskriptionen
väcka någon betänklighet.

Att i något visst procenttal angifva förhållandet emellan antalet
af de fång, som af en eller annan grund äro från begynnelsen ogiltiga,
och hela antalet fång kan naturligtvis icke vara möjligt. Erfarenheten
utvisar dock obestridligen att de ogiltiga redan nu utgöra
en ringa del, och tillvaron af fastighetsböcker skall utan tvifvel

år ifrån år lända till ytterligare minskning deri. Tager man då vidare
i betraktande det redan anmärkta förhållandet att bland nämnda
fåtal den obestridligen största delen består af sådana, der en klandertid
af tio år uppenbarligen är fullt tillräcklig, och att återstoden,
med sannolikt ytterst få undantag, utgöres af fall, der en dubbelt
så lång klandertid icke heller skulle medföra någon väsentligen ökad
än mindre någon absolut trygghet, kan man göra sig en föreställning
om huru ringa möjlighet eller sannolikhet förefinnes att genom
den tioåriga häfden mer, än genom den längre, en äldre rätt skall
i verkligheten komma att för tidigt afskäras till följd af bristande rådrum
att göra rätten gällande. Man torde således icke behöfva befara
att de ögonskenliga fördelar, som den tioåriga häfden eger framför
en längre genom att tidigare trygga en redbart förvärfvad jordbesittning
äfvensom alla af eganderättens bestånd beroende gftal eller
rättigheter, skola vinnas genom otillbörlig uppoffring af lagliga anspråk.

För att emellertid med ännu större visshet undanrödja hvarje
anledning till en sådan farhåga äro i Beredningens förslag för åtnjutande
af den tioåriga häfden uppstälda särskilda vilkor, som innebära
en ytterligare garanti mot missbruk deraf. Sålunda erfordras
i främsta rummet att sjelfva det fång, hvarifrån häfdetiden räknas,
skett i god tro, så ock att, om egendomen under häfdetiden ombytt
egare, äfven alla de, till hvilka egendomen inom samma tid öfvergått,
dervid varit i god tro. Det är uppenbart att, om egendomen
blifvit olagligen afhänd rätte egaren, sådant lättast upptäckes vid
granskningen af det första fånget. Har upptäckten då ej gjorts vare
sig af förvärfvaren eller lagfartsdomaren, minskas möjligheten af en
upptäckt för hvarje efterföljande fång, men är naturligtvis i allt fall
mera sannolik under det första årtiondet, medan ännu föregående
förhållanden äro i friskare minne, än under de derpå följande decennierna.
Under första årtiondet är det således svårare för förvärfvaren
att förbise eller vara i okunnighet om den begångna olagligheten
eller in. a. o. svårare att vid förvärfvandet vara i fullständigt god
tro. Den redlige förvärfvaren tvingas att, så vidt möjligt är, för -

vissa sig jemväl om föregående innehafvares redbarhet. Vid sådant
förhållande innebär fordran på god tro naturligtvis ett ytterligare
hinder eller en varning emot oredliga transaktioner och i samma
män en garanti emot framgången af sådana.

I öfrigt har i dessa §§ blifvit betonadt att besittningen skall
vara förenad med ett under hela häfdetiden oafbrutet faktiskt utöfvande
af eganderätten. Har således egendomen under häfdeperioden
någon tid varit i rätte egarens hand, förfaller den förutgående
häfden. Om någon i egenskap af brukare, förvaltare eller dylikt
innehaft egendomen, kan en sådan besittning ej grundlägga häfd,
äfven om vilkoren i öfrigt skulle vara uppfylda.

Vidare anmärkes att benämningen klander blifvit här användt i
samma mening, som ordet eger enligt gällande lag och de äldre
lagförslagen.

Slutligen bör erinras att hvarken här eller annorstädes i förslaget
rättigheten till åtnjutande af häfd gjorts beroende af fångets antecknande
i lagfartsbok. Det vitsord densamma enligt gällande lag
eger är inskränkt dertill att deri befintliga anteckningar kunna upplysa
om hinder emot en sökt rättighets bekräftande, och då i andra
fall den lagliga verkan af beviljad lagfart ej gjorts beroende af dess
antecknande i boken, förefinnes ingen anledning att i afseende å häfden
mer än eljest frångå denna grundsats. I alla de orter, der lagfartsbok
finnes, varder, utan att vidare påminnelse derom behöfves,
den beviljade lagfarten från protokollet antecknad i boken. För de
orter åter, som ännu beklagligtvis äro i saknad af dylika böcker,
skulle förhållandena naturligtvis blifva ännu. bedröfligare, om bristen
på lagfartsbok äfven skulle medföra omöjlighet att vinna häfd.

3 §.

I det fall, hvarom 2 § handlar, eller då egendomen ombytt egare,
uppfyller den tioåriga häfden dock ej fullständigt ändamålet att åt
den på god tro vunna åtkomsten bereda orubblig trygghet. Oaktadt

all uppmärksamhet vid granskningen af föregående innehafvares förhållanden,
kan dock den siste innehafvaren utsättas för möjligheten
att förlora egendomen på grund af bristande god tro hos företrädaren.
Ju längre tillbaka i tiden en sådan granskning måste sträckas
desto osäkrare blifver den, och ofta kan den, såsom vid inträffade
dödsfall eller eljest, omintetgöras genom omöjligheten att erhålla tillförlitlig
upplysning om föregående egares personlighet eller om förloppet
vid förutvarande eganderättsomflyttningar. För dylika händelser
bör följaktligen utväg beredas förvärfvaren att uteslutande på
grund af sin egen goda tro vinna säkerhet i eganderätten. Då förvärfvaren
sålunda inleder transaktioner med personer, som förefalla
honom mindre pålitliga eller för hvilkas redbarhet han icke vågar
ikläda sig ansvar, bör han dock icke ega grundade anspråk att vinna
häfd lika snart, som om han åtager sig ett dylikt ansvar. Saknaden
af den deri liggande garantien för de föregående transaktionernas
laglighet kan ej uppvägas på annat sätt än genom lämplig förlängning
af häfdetiden med deremot svarande utsträckning af rätte egarens
klandertid. I detta hänseende har häfdetidens fördubbling ansetts
göra till fyllest.

I öfrigt är det uppenbart att, så snart häfd, vare sig tio- eller
tjuguårig, är af någon innehafvare vunnen, denne är att för framtiden
anse såsom rätt egare. All äldre rätt är derigenom tillintetgjord
och följaktligen kan den omständighet att en senare innehafvare
eger vetskap om den förutvarande äldre rätten ej vidare anses
innefatta bevis om bristande god tro, enär han tillika visste att hans
fångesman var laglig egare och således behörig att öfver egendomen
förfoga.

Då, efter hvad ofvan är nämndt, Beredningen ansett nödigt att
för häfd ens början uppställa det vilkor att lagfart skall vara beviljad
å det fång, som ligger till grund för besittningen, har inom Beredningen
jemväl kommit under öfverläggning huru vida icke, när fast
egendom under häfdetiden innehafts af flere efter hvarandra, senare
innehafvare bör hafva erhållit lagfart å sitt eget fång för att kunna

åberopa eu sjelfständig rätt. Ett sådant stadgande, enligt hvilket en
senare innehafvare, som i god tro åtkommit egendomen, likväl icke
vore berättigad att förr än lagfart af honom vunnits njuta till godo
häfd, med mindre att hans fångesman, derest denne fortfarande varit
i besittning af egendomen, kunnat genom häfd från klander sig
värja, skulle ega betydelse i fråga om den tjuguåriga häfden, enär
det i viss mån utgjorde hinder för den, som icke i god tro åtkommit
egendomen, att, sedan han fått kännedom om ett förestående
klander men innan detsamma blifvit instämdt, öfverlåta egendomen
till annan man och dymedelst tillintetgöra den klandrandes rätt.

Endast i det fall, att klandret efter häfdetidens slut instämdes
sedan egendomen öfvergått från en till annan men innan denne senare
erhållit lagfart, skulle således ifrågasatta stadgandet vara af någon
betydelse. Sådana fall komma dock antagligen att ytterst sällan
inträffa, hvadan stadgandet blefve af underordnad vigt, helst
som, när afsigtligt försök att eludera lagen vore för handen, deltagarne
deri säkerligen skulle veta att så bedrifva saken att någon
försummelse i afseende å lagfarten ej egde rum. Men det har tillika
synts Beredningen som om stadgandet icke skulle stå väl till sammans
med det mål, som med den tjuguåriga häfden varit åsyftadt,
nemligen att åt den i god tro vunna åtkomsten genast bereda trygghet
mot anspråk, som grundas på en rätt, äldre än tjugu år. Den
redlige förvärfvaren skulle, oaktadt han icke försummat något för erhållande
af lagfart, likväl i allmänhet vara under någon tid efter
förvärfvandet utsatt för möjligheten af att drabbas af en oförskyld
förlust. Detta osäkerhetstillstånd skulle någon gång komma at-t under
längre tid fortfara, t. ex. när lagfart på grund af hvarjehanda
formella hinder ej kunnat genast beviljas. I följd häraf och då de
skäl, som föranledt Beredningen att uppställa lagfarts beviljande såsom
ett vilkor för häfdens början — nemligen att det fång, åt hvilket
giltighet genom häfden skall beredas, varit sådant att det till
sin formella laglighet kunnat af lagfartsdomaren godkännas, samt att
häfdens utgångspunkt blifvit allmänt kunnig — icke lära kunna åbe -

ropas till stöd för en föreskrift i nu antydda syfte, har Beredningen
ansett en dylik icke böra i förslaget inflyta.

Det har icke undgått Beredningens uppmärksamhet att, när fast
egendom öfvergått från en innehafvare till annan och den senare
icke sökt lagfart å sitt fång, det någon gång kan blifva förenadt med
svårighet för den klandrande att utröna mot hvem han skall vända
sin talan. Något särskildt processuelt stadgande för dylika undantagsfall
har dock ej ansetts lämpligt eller behöflig!, utan torde frågan
huru vida ett väckt klander blifvit instämdt mot rätt person, så
att häfden derigenom skall anses afbruten, kunna och böra framgent
såsom hittills bedömas efter allmänna rättsgrunder.

4 §.

Sedan i det föregående de allmänna grunderna för viss tids häfd
å fast egendom blifvit angifna, har till besvarande förekommit frågan
huru vida samma grunder kunna och böra erhålla tillämpning
äfven å de rättsförhållanden, som uppkommit innan den föreslagna
nya lagen träder i kraft eller m. a. o. i de fall, då egendomen blifvit
rätte egaren afhända före nämnda tidpunkt. I detta hänseende
hade äldre Lagberedningen uppstält den regel att i fråga om häfd,
som tagit sin början innan nya lagen trädde i verksamhet, skulle
gälla hvad dittills varit stadgadt samt vidare att, om i nya lagen
kortare häfdetid bestämdes eller häfd sattes i fall, der sådan förut
ej varit satt, häfden skulle anses fulländad vid förloppet af den tid
den nya lagen bestämde, räknad från den dag samma lag blef gällande,
om ej deri annorlunda funnes stadgadt. Emot sjelfva grundsatsen
i afseende å ny häfdelags tillämplighet jemväl å äldre rättsförhållanden
i den mån genom lagen klanderfrihet beredes i fall,
der den enligt äldre lag antingen alldeles icke eller ej så tidigt kunnat
vinnas, finnes ingen anmärkning att göra. Men det sätt, hvarpå
denna grundsats blifvit i de meddelade bestämmelserna genomförd,
synes deremot, såsom jemväl af en bland den äldre Lagberedningens
ledamöter blifvit anmärkt, brista i noggranhet och tydlighet. Åt -

minstone lämpa sig samma bestämmelsei’ icke för det nu framlagda
förslaget, i hvilket hänseende särskildt må erinras att den äldre lagen
uppställer tvenne olika preskriptionstider, af hvilka den kortare
af natt och år uppenbarligen icke alls uppfyller fordringarna på häfd
och äfven den längre ej fullt motsvarar det begrepp om häfd, som
ligger till grund för förslagets stadgande!). Redan af denna anledning
har således funnits nödigt att åt hit hörande föreskrifter gifva
en annan uppställning än den af äldre Lagberedningen begagnade.

I det hänseende, hvarom här är fråga, har i främsta rummet
bort uppmärksammas att vilkoren för åtnjutande af frihet från klander
äro väsentligen olika enligt den äldre och den nya lagen, samt
vidare att den i gamla lagen medgifna klandertid väl i allmänhet
fortvarar betydligt längre än till och med den längsta i nya lagen
medgifna, men kan, om de förhållanden, som betinga preskription
inom natt och år, äro för handen, blifva mycket kortare än den kortaste,
som i nya lagen är stadgad. I följd häraf kunna å ena sidan
förekomma fall, der redan då nya lagen träder i kraft alla de vilkor
för häfd, hvilka föreskrifvas i förslagets tre första §§, redan äro uppfylda
eller enda bristen är en ringa tidrymd. Med omedelbar tillämpning
af dessa stadganden skulle således en klanderrätt, som enligt
äldre lag kunnat ännu lång tid fortvara, genast afskäras eller
oskäligt inskränkas. A andra sidan åter, om efter nya lagens tillkomst
gamla lagen utan all inskränkning tillämpades i alla de fall,
der fråga är om sådana före nya lagens trädande i kraft tillkomna
fång, i afseende hvarå klandertiden kunde blifva kortare enligt den
gamla än enligt nya lagen, skulle jemväl klanderrätten kunna blifva
i strid emot nya lagens grundsatser oskäligt kringskuren. Följaktligen
måste tillses ej mindre hvilken verkan till inskränkande af en
enligt gamla lagen fortvarande klanderrätt må kunna den nya lagen
tilläggas utan att rättvisans fordringar öfverskridas, än äfven om
och i hvad mån de af gamla lagen godkända omständigheter, som
betinga en kortare klandertid än den i nya lagen föreskrifna, kunna
tillmätas giltighet, sedan nya lagen trädt i kraft. De föreskrifter,

som reglera dessa förhållanden, återfinnas i förslagets 4 och 6 §§, af
hvilka den förra upptager de vilkor, som i fråga om nya lagens
tillämpning å äldre fång ansetts vara af nöden, samt den senare innehåller
de regler angående äldre lags fortfarande tillämpning, hvilka,
såsom öfvergångsstadganden, böra afsluta lagförslaget.

Om, för befordrande af häfdeinstitutets syftemål, innehafvare!!
af en innan nya lagen trädde i kraft rätte egaren afhänd fastighet
tillätes att värja sig mot klander genom att åberopa nya lagen,
måste jemväl den klandrande tillförsäkras ett fullständigt åtnjutande
af alla de förmåner nya lagen bereder honom. Då nya lagen förbehåller
honom en klandertid af tio eller tjugu år efter det lagfart
å egendomen blifvit någon innehafvare beviljad, vore det emot rättvisa
och billighet stridande om denna klandertid för honom förkortades
ensidigt till fromma för vederparten, äfven om lagfart blifvit
beviljad och jemväl öfriga vilkor för vinnande af häfd enligt nya
lagen vore före dess trädande i kraft uppfylda. Följaktligen måste
den klandrande ega att begagna sig af hela den klandertid, hvilken
enligt samma lag begränsar hans rätt och ej kunnat börja att emot
honom löpa innan den lag, hvarigenom begränsningen infördes, trädt
i verksamhet. Har lagfarten skett före den dag, då nya lagen blifver
gällande, böra således parterna försättas i den ställning till hvarandra
som om lagfarten egt rum å nämnde dag, hvaraf åter enligt nya
lagens allmänna grunder blifver en följd att den föregående besittningstiden
ej får såsom häfdetid beräknas.

I den sålunda angifna regeln måste dock en ytterligare modifikation
till den klandrandes fördel göras. På sätt redan i det föregående
är anmärkt, har vid bestämmandet af vilkoren för vinnande af häfd
ett bland de väsentligaste momenten varit den trygghet lagfartens
antecknande i lagfartsbok innebär. På dylika anteckningar beror i
allmänhet och hufvudsakligen möjligheten för lagfartsdomaren så väl
som för den enskilde att erhålla tillförlitlig kännedom om eganderättens
öfvergång och deröfver utöfva nödig kontroll. I afseende å

alla de fång, hvarå lagfart egt ruin efter den 1 Januari 1876, då
nya lagfartslagen trädde i kraft, och hvilka i enlighet med dess föreskrifter
blifvit från lagfartsprotokollet anmärkta i lagfartsboken,
möter således ingen betänklighet att betrakta förhållandet så som om
lagfarten skett å den dag, då häfdelagen kommer att blifva till efterrättelse
gällande. Men i fråga om de lagfarter, som egt rum före
den 1 Januari 1876 måste förhållandet blifva helt annorlunda. I synnerhet
om lagfarten skett för någon längre tid tillbaka, kan man,
med kännedom om det sätt, hvarpå lagfartsfrågor då mångenstädes
handlades, knappast obetingadt tillägga lagfartsbeslutet samma tillförlitlighet,
som om det tillkommit i öfverensstämmelse med nya
lagfartslagens noggrannare och fullständigare föreskrifter. Det är
lätt att inse hvilka mången gång oöfvervinnerliga svårigheter möta
att erhålla kännedom huru vida eller på hvilka grunder lagfart blifvit
beviljad å en egendom, som sedan längre tid oafbrutet gått i arf och
således ej enligt äldre lag behöft lagfaras. Svårigheten att erhålla
kännedom om tillvaron af dylika, länge sedan bortglömda förhållanden
och att utröna, huru vida de icke genom sedermera inträffade omständigheter
upphört att ega rättslig betydelse gör det efter Beredningens
åsigt betänkligt eller nästan omöjligt att i det hänseende,
hvarom nu är fråga, likställa äldre och nyare lagfarter. Vill någon
grunda sin rätt till häfd enligt nya lagen å förhållanden af nu antydda
slag, synes det icke allenast billigt utan rent af enligt häfdelagens
allmänna grunder oeftergifligen nödigt att han genom en
anmälan till lagfartsprotokollet, på sätt Beredningens förslag till
förändrad lydelse af 22 § lagfartslagen anvisar, åt sitt fång bereder
offentlighet, så att det i likhet med alla andra fång kan till framtida
efterrättelse och granskning anmärkas i lagfartsboken. Underlåter
fastighetsinnehafvaren denna hvarken kostsamma eller besvärliga åtgärd,
torde man ega giltigt skäl till antagande att det för honom
icke är af någon vigt att erhålla skydd af nya lagen utan är till
fyllest med den trygghet, som genom den äldre lagen beredes. På
dessa grunder och då någon annan lämplig tidsgräns emellan äldre

och nyare fång ej gifves än den, som uppkommit genom lagfartslagen,
har, under förutsättning att förslaget om förändrad lydelse
af 22 § nämnde lag vinner godkännande, blifvit uti 4 § af häfdelagen
intagen den bestämmelse att för häfds begynnande i de fall,
då lagfarten skett före den 1 Januari 1876, erfordras att lagfarten
antecknas i lagfartsprotokollet, hvadan föregående besittningstid
lemnas utom räkningen.

Lagfartsböcker finnas visserligen ännu icke i alla delar af landet,
men denna olägenhet, som endast i några högst få orter är för handen,
måste antagligen snart blifva undanröjd och, äfven om den skulle
fortfara under någon tid, är det i allt fall en stor fördel om man
endast i några få års lagfartsprotokoll behöfver anställa efterforskningar
i ämnet.

5 §•

Enligt den rättsuppfattning, som af ålder varit gällande och
slutligen blifvit bestämdt uttalad i 60 § af nya inteckningslagen, skall,
derest i egendom, som genom klander frånvinnes innehafvaren, inteckning
skett medan egendomen var ur rätte egarens hand, inteckningen
anses ogiltig. Under nuvarande häfdelagstiftning, som gör det
nästan omöjligt att beräkna när tiden till klander är försutten, hvilar
följaktligen i sjelfva verket fastighetskrediten på en temligen osäker
grund och allenast den omständighet att ogiltiga fång och således
äfven ogiltiga inteckningar lyckligtvis äro så sällsynta kan förklara
den likgiltighet, hvarmed den möjliga vådan betraktas af affärsmännen
och allmänheten. Man torde emellertid kunna antaga att,
om någon gång ett större olycksfall skulle i antydda hänseendet
inträffa och fästa allmännare uppmärksamhet vid den omnämnda
vådan, fastighetskrediten kunde erhålla en stöt, hvarifrån den icke
så lätt skulle hemta sig.

En mycket väsentlig förändring till det bättre inträder naturligtvis
om förslagets tre första §§ vinna godkännande. Det blifver

derigenom kapitalisten möjligt att, derest han endast inlåter sig i
transaktioner med fastighetsegare, på hvilkas heder och redbarhet han
fullkomligt litar, på dagen uträkna när den lånesökandes eganderätt
kommit i det stadium att en rubbning deraf genom klander är omöjlig
och då följaktligen de af egaren upplåtna inteckningar likaledes
blifvit orubbliga. Det ligger i öppen dag att, ju kortare klandertiden
är, desto mera stärkes och tryggas fastighetskrediten.

Men, såsom redan är antydt, innebär en uträkning af nyssnämnda
beskaffenhet föga trygghet utan en kännedom om fastighetsegarnes
personligheter, hvilken i synnerhet under nutidens rörliga affärslif
är svår att förvärfva. Man kan väl med skäl fordra att köparen af
en fast egendom gifver sig tid och möda att företaga närmare efterforskningar
om säljarens åtkomst och förmodade goda tro dervid,
men när frågan rörer belåning af löpande intecknade förskrifningar
blifver förhållandet helt annorlunda. Dylika forskningar äro så litet
förenliga med dessa värdepappers natur att de säkert komma att
höra till undantagen. För hypotheksföreningar och andra sådana
låneanstalter, som lemna stående lån på längre tider, bör det visserligen
ej vara omöjligt att medhinna en undersökning, men i allmänhet
står det likväl fast att, om långifvaren ej är skyddad uteslutande
genom sin egen goda tro utan tillika beroende af andras,
detta förhållande måste för fastighetskrediten medföra mer eller
mindre märkbara olägenheter.

I ett speciel, fall af återvinningstalan (jemför 5 § i Kongl. förordningen
den 27 November 1854) har visserligen gällande lag uppstält
såsom regel att inteckningshafvarens goda tro ensam för sig är
tillräcklig att bereda bestånd åt en inteckning, som, i saknad af god
tro, måste vika. Detta förut i korthet anmärkta fall erbjuder dock
ingen sådan analogi med det i 60 § inteckningslagen afsedda att
samma regel kan anses böra i det senare fallet lända till efterföljd.
Enahanda är ock förhållandet med den i 11 kap. 4 § Jordabalken
omnämnda händelse.

Naturligtvis kan den säkerhet för försträckning emot inteckning
i fastighet, hvarom nu är fråga, endast vinnas genom antagande af
ett fastighetsbokssystein, enligt hvilket inskrifning i fastighetsbok medför
ovilkorligt vitsord i fråga om eganderätten till fastigheten och
öfriga af eganderätten beroende rättigheter. Ett utdrag af nämnda
bok vore då till fyllest för att förskaffa långifvaren den äskade tryggheten;
och endast den långifvare skulle hafva något att befara, som
antingen haft vetskap om att felaktighet förelupit med afseende å
inskrifningen eller ock annorledes varit i saknad af god tro. Från
fastighetskreditens synpunkt måste derföre alltid antagandet af ett
dylikt fastighetsbokssystein utgöra ett önskningsmål. I afbidan på
uppfyllandet deraf torde man dock ej böra underlåta att, så vidt
under för handen varande förhållanden ske kan, söka bereda möjlighet
för en i god tro varande långifvare att, äfven om pantförskrifna
egendomen till följd af bristande god tro hos innehafvare!!
är underkastad klander, erhålla trygghet för derå lemnade försträckningar.

Vid lösningen af denna fråga, som dock till följd af det föreliggande
ämnets beskaffenhet endast kunnat afse de fall då nullitetsgrunden
är sådan, som omförmäles i 60 § inteckningslagen, och
således icke dem, der inteckning på andra grunder är ogiltig, har
Beredningen ej funnit någon annan lämplig utväg stå öppen än att,
så vidt möjligt är, låta de allmänna reglerna för vinnande af häfd å
sjelfva egendomen erhålla tillämpning jemväl å panträtt. Om rätte
egaren kan under vissa vilkor beröfvas sin eganderätt till egendomen
i dess helhet derigenom att den afyttras till en i god tro varande
köpare, kan ur teoretisk synpunkt någon betänklighet ej gerna möta
emot en bestämmelse, på grund hvaraf upplåtelse af en mindre omfattande
rättighet eller panträtt till större eller mindre del af egendomsvärdet
kan, till förmån för en i god tro varande långifvare,
under enahanda vilkor tillerkännas giltighet emot rätte egaren.

Hvad den tioåriga häfden beträffar, visar det sig dock ej vara
lämpligt att öfverflytta derför gifna regler äfven å pantsättning. När

inteckning skett för fordran på grund af löpande förskrifning —
hvilken form för försträckningsaftal ensam har någon betydelse för
den allmänna penningrörelsen — blefve det i allmänhet ej möjligt
vare sig för den, som emottager eu dylik inteckning, att kunna med
någon sannolikhet beräkna att alla föregående innehafvare deraf varit
i god tro, eller för rätte egaren, som vinner sin egendom åter, att
ådagalägga bristande god tro hos dem, hvilka innehaft inteckningen.
Genom att å dessa inteckningar tillämpa föreskrifterna rörande tioårig
häfd skulle derföre den laglige egarens rätt blifva för nära trädd
utan att åt fastighetskrediten bereddes något synnerligt gagn. Deremot
synes icke någon grundad betänklighet möta emot att i fråga
om dessa panträtter låta stadgandena om tjuguårig häfd i tillämpliga
delar gälla. Då enligt 3 § en hvar, som i god tro åtkommit
fast egendom, hvilken under tjugu år sedan lagfart blifvit beviljad
varit ur rätte egarens hand utan att genom klander återfordras, eger
att, äfven om de föregående innehafvarne ej varit i god tro, tillgodonjuta
frihet från klander, synes det vara fullt följdrigtigt att
intecknad panträtt i egendomen må efter nämnda tids förlopp kunna
komma i åtnjutande af lika trygghet uteslutande på grund af inteckningshafvarens
goda tro. Den omständighet att rätte egaren,
sedan han försummat att inom i lag föreskrifven tid göra sin rätt
gällande, likväl vinner egendomen åter på grund af det personliga
förhållande hos innehafvaren att denne ej varit i god tro vid åtkomsten
bör icke rättvisligen kunna lända till men för den, som till
äfventyra lång tid förut i god tro förvärfvat panträtt i egendomen
och som, derest han då i stället inköpt hela egendomen, skulle hafva
fått oqvaldt behålla den. Under sådana förhållanden kan med skäl
sägas att rätte egaren genom sitt dröjsmål med anställande af klander
väsentligen sjelf vållat den olägenhet, som drabbar honom genom
de befintliga gravationerna. Åtminstone är inteckningshafvaren
ej i någon mån vållande till den möjliga förlusten.

Ehuru de här ofvan anförda skälen närmast hafva afseende å
inteckning för fordran, ega de dock äfven i viss mån tillämplighet

å inteckning för ny t tj ander ätts-, afkomst- och servitutsaftal angående
fast egendom. Möjligen kunde, med hänsyn dertill att de å sådana
aftal grundade rättigheter icke äro af löpande egenskap, eu tillämpning
å dem af grunderna för den tioåriga häfden ifrågasättas såsom
mindre olämplig än förhållandet är i afseende å fordringar. Men å
andra sidan är ock behofvet af ett dylikt skydd i fråga om dessa
rättigheter mindre, särskildt hvad angår de fall då rättigheten endast
gäller på viss tid. Med hänsyn dertill och då lagstiftaren, när fråga
uppstår om införande af en grundsats, hvartill motsvarighet förut
saknas, bör iakttaga den största varsamhet, har Beredningen ansett
sig ej böra föreslå mera omfattande stadganden än sådana, som
kunna ega samma giltighet för alla slag af inteckningar. Utan att
öfverskatta den praktiska betydelsen af det föreslagna stadgandet är
Beredningen förvissad att detsamma skall, när det en gång kommer
att ega tillämplighet, åstadkomma en välgörande inverkan på fastighetskrediten
samt i sin mån lätta öfvergången till ett mera genomfördt
fastighetsbokssystem. I samma mån lagfartsboken kommer att
småningom under årens lopp vinna större fullständighet, skall säkerligen
äfven vid fastighetsbelåningen utdraget ur lagfartsboken anses
lika oumbärligt som för närvarande gravationsbeviset, och de eganderättsförhållanden,
som äro af vigt att känna i det hänseende, hvarom
i 5 § är fråga, således utan svårighet blifva tillgängliga för
granskning.

I formelt afseende har den föreslagna bestämmelsen ansetts ega så
nära sammanhang med och vara så omedelbart beroende af vilkoren
för häfd i allmänhet att den ej lämpligen kunnat erhålla plats annorstädes
än i häfdelagen. Lika litet som förslagets föregående §§ innefatta
någon direkt ändring i grunderna för 10 kap. 1 § Jordabalken
eller öfriga lagrum, som bestämma när ett förvärf af fast egendom är
ogiltigt, lika litet gör 5 § af förslaget någon ändring i de allmänna
grunderna för 60 § inteckningslagen angående intecknings ogiltighet.
Den ogiltiga inteckningen likasom det ogiltiga fånget är till sin

grund lika ogiltig som förut, fastän båda blifva ståndande derföre att
rätten att derå tala är genom preskription afskuren.

Med afseende å sakens nyhet och vigt har dock ansetts ej vara
otjenligt att i ett tillägg till nämnda 60 § erinra derom att enligt
annat lagens rum kan inträffa att en i sig sjelf ogiltig inteckning
ändock varder emot rätte egaren ståndande.

6 §•

Att äldre lag fortfarande bör få åberopas för att bereda fullbordan
åt en i enlighet med dess föreskrifter börjad häfd har så
mycket mindre kunnat blifva föremål för tvekan, som i afseende å
en del äldre fång, nya lagens föreskrifter medföra den verkan att
frihet från klander, om den ens kan vinnas, inträder senare än enligt
äldre lag.

Det måste ligga i sakens natur att en genom ny lag upphäfd
bestämmelse om viss tid för klanders anställande kan ega tillämpning
endast i den händelse att de förhållanden, hvilkas inträffande
utgör begynnelsepunkten för klandertidens beräknande, varit för
handen innan bestämmelsen upphörde att gälla. Derom har erinran
i 6 § meddelats. Detta gäller följaktligen ej endast den upphäfda
lagens längre preskriptionstid utan äfven öfriga upphäfda preskriptionsstadganden.
Den i 1805 års förklaring stadgade preskription af
natt och år skulle sålunda få åberopas endast i den händelse att
den klandrande, innan nya lagen trädde i kraft, ej allenast fått anledning
till klander utan äfven kommit i tillstånd att sin rätt lagligen
bevaka. Likaledes skulle natt och års preskriptionen i 11 kap.
8 § Giftermålsbalken endast kunna göras gällande, om förr än nya
lagen trädde i kraft hustrun fått kunskap om försäljningsåtgärden
eller ock aflidit.

Det har ej undgått Beredningens uppmärksamhet att den möjlighet
till den längre häfdetidens förkortande, som natt och års preskriptionen
enligt äldre lag innebar, blifvit genom ofvan angifna
regel inskränkt. Denna olägenhet torde dock — regelns principiella

riktighet oafsedt — kunna, med afseende å nämnda preskriptions
ringa betydelse för den på god tro vunna åtkomsten, anses mer an
fullständigt uppvägd genom möjligheten för fastighet^ nehaf var en
att i allmänhet på kortare tid och med större visshet än tillförene
vinna häfd enligt nya lagens föreskrifter.

Förordningen

om ändring i vissa delar af Förordningen den 16 Juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom.

Då i förslaget till förordning om tio- och tjuguårig häfd blifvit uppstäldt,
bland andra, det i 1805 års förklaring ej upptagna vilkor för
vinnande af häfd att lagfart skall vara beviljad å det fång, som ligger
till grund för besittningen, varder, såsom förut är anmärkt, deraf
en följd att vinnandet af häfd för de fastighetsinnehafvare, som på
grund af gällande lags föreskrifter ej kunna erhålla lagfart å sina
fång, för framtiden omöjliggöres. Denna olägenhet skulle, om
den ej afhjelptes, göra häfdeinstitutet mindre verksamt, än åsyftadt
är, och särskildt blifva känbar i åtskilliga fall, der häfden är
som mest behöflig, nemligen i sådana, der egendomsbesittningen oklandrad
fortgått under en längre tid men laglig utredning om beskaffenheten
af innehafvarnes åtkomst ej kan åstadkommas. För undanrödjande
af detta missförhållande anvisades i äldre Lagberedningens
förslag en utväg att erhålla häfd genom trettioårig besittning, räknad
från den dag lagfart söktes å det fång, hvarå besittningen grundades,
ändå att lagfart ej blef beviljad. Emot en dylik anordning
möta dock stora betänkligheter icke allenast derutinnan att genom
densamma en obehörig förmån beredes åt det oredliga förvärfvet,
utan ock af andra anledningar och främst deraf att en uppenbarligen
obefogad lagfartsansökan icke bör kunna grundlägga någon bestående

rättsverkan samt att i gällande lag något särskildt kungörande af
lagfartsansökningen icke, såsom i afseende å beviljade lagfarter, finnes
föreskrifvet, hvadan en dylik ansökan vida lättare kan undandragas
vederbörandes uppmärksamhet. De omständigheter, hvilka enligt gällande
lag måste utgöra hinder emot bifall till sökt lagfart, äro af
mångahanda slag och bland dessa är det endast ett, nemligen det i
lagfartslagens 7 § gifna förbud mot lagfarts beviljande innan förre
egarens åtkomst blifvit styrkt, som eger omedelbar gemenskap med
häfdelagstiftningen. Det har derföre ansetts mest öfverensstämmande
med så väl lagfartslagens som ock de i förslaget till häfdelag uppstäda
grundsatser att söka afhjelpa ofvan antydda olägenhet genom
en med största försigtighet genomförd modifikation i sistnämnda lagrum
för de fall då det, utan fastighetsinnehafvarens förvållande, är
omöjligt att åstadkomma utredning om föregående innehafvares åtkomst.

Ofvannämnda förbud, som är ovilkorligt i alla andra fall än de
i 8 § omförmälda, der fånget skett i enlighet med gällande författningar
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof eller om
ändring eller utrifning af vattenverk, är visserligen i allmänhet oundgängligt
för vinnande af reda och trygghet i eganderättsförhållandena;
men huru välbetänkt det än är, lärer det dock ej kunna förnekas
att det i vissa egendomliga fall innebär ett obehöfligt tvång,
som tungt trycker på fastighetsinnehafvarens ekonomiska förhållanden.
Dessa fall äro jemväl långt ifrån sällsynta och anledningen
dertill är att söka i den oreda, som före lagfartslagens tillkomst
förefans. Derförinnan saknades i vår lag föreskrift om skyldighet
att lagfara andra fång än köp, skifte, gåfva och testamente.
Lagens stadgande att bouppteckning efter afliden person skall upprättas
samt till Rätten ingifvas för att registreras och förvaras kunde,
äfven om det blifvit noggrant iakttaget, föga verka till vinnande af
reda och trygghet i fråga om eganderätt till arffallen fast egendom,
då sjelfva arfskiftet, synnerligen å landet, var undandraget all kontroll
af offentlig myndighet, så vida ej tvist emellan sterbhusdelegarne

uppstod. Det hände ock ej sällan att af okunnighet om de olägenheter,
som brist på lagliga åtkomsthandlingar komme att medföra,
boet jemväl i afseende å den fasta egendomen skiftades så att säga
in natura, utan att af någon skriftlig handling visades huru dervid
tillgått. Af sådana anledningar äfvensom till följd deraf att åtkomsthandlingar
genom olyckshändelser förlorats hafva åtskilliga fastigheter
under eu lång följd af år gått ur hand i hand utan att lagfart,
der den enligt lag bort ega rum, kunnat beviljas, så vida icke, hvilket
i vissa orter till följd af gammal, man kunde nästan säga af behofvet
framtvingad praxis understundom händt, domaren, då han
varit personligen öfvertygad om öfverlåtarens laga åtkomst, företagit
sig att, oaktadt tid efter annan utfärdade förbud deremot, bevilja
lagfart å öfverlåtelsen utan att andra handlingar än öfverlåtelsebref vet

företetts. .

Genom den i lagfartslagen stadgade skyldighet att lagfara alla

fång, som tillkommit sedan lagen trädde i kraft, äro visserligen nya
oredor i afseende å åtkomsthandlingar väsentligen förebyggda. De från
äldre förhållanden härflytande olägenheter likasom de, hvilka uppkomma
genom förlust af åtkomsthandlingar, qvarstå dock. Dessa
olägenheter, bestående deri att lagfart eller inteckning i egendomen
ej kan beviljas, blifva i mån af affärslifvets ökade utveckling och
rörlighet af allt större betydenhet, hvadan deras undanrödjande är
af stor vigt ej minst i de fall då, i anseende till fångets obestndlio-a
vigtighet, någon preskription ej erfordras för eganderättens betryggande.
Då emellertid den reda och trygghet, som afses med
föreskriften i 7 § af lagfartslagen, ingalunda bör i någon mån uppoffras,
kan följaktligen ej komma i fråga att föreslå någon ändring i
berörda föreskrift med mindre att i stället sättes ett stadgande,
hvarigenom samma mål fortfarande ernås. Ett sådant stadgande har
Beredningen trott sig finna i det föreslagna tillägget till 10 §, enligt
hvilket, då lagfartssökandens egen fångeshandling är formelt riktig
men för lagfartens beviljande förefinnes det hinder, som omförmäles
i 7 §, eller saknad af de handlingar, hvarmed hans fångesmans laga

åtkomst till egendomen styrkes, denna brist skulle ersättas genom
oklandrad besittning af egendomen under tio år efter det lagfartsansökningen
blifvit särskilt offentligen kungjord och sålunda en
hvar, som förmenade sig ega bättre rätt till egendomen, måste anses
hafva blifvit gjord uppmärksam derpå att han borde göra denna

rätt gällande.

Ifrågavarande tillägg till 10 § afser, såsom redan år antydt,
allenast att göra det för lagfartssökande möjligt att ersätta bristande
åtkomsthandlingar, men icke att undanrödja något af de öfriga hinder,
som kunna möta för den sökta lagfartens beviljande. Sa t. ex
om annan än sökandens fångesman finnes i lagfartsboken antecknad
såsom egare till fastigheten, qvarstår detta senare hinder intill dess
det visats huru egendomen från den i boken upptagne egaren ofvero-ått
till sökandens fångesman och, om detta skett efter 1876 ars
början eller genom fång, som enligt äldre lag bort lagfaras, intill
dess, jemlikt föreskriften i 8 §, fångesmannen fått lagfart å sitt, fång.
År nu detta senare så beskaffadt att ansökningen om lagfart dera
bör enligt 5 § genast afslås, kan följaktligen hvarken för detsamma
eller för det yngre fånget finnas någon hjelp i den föreslagna 10 §.
För den, som före 1876 undfått fasta å sitt fång, är genom föreslagna
tillägget till 22 § lagfartslagen tillfälle beredt att låta i lagfartsboken
anteckna sitt fång och fastan, likasom den, hvilken före
1876 genom fång, som ej behöft lagfaras, blifvit egare till fast egendom,
kan genom fångets lagfarande bereda sig den trygghet antecknandet
medför. Då tillägget till 10 § i lagfartslagen naturligen ej
kan medföra någon verkan förr än minst tio år förflutit sedan stadgandet
blifvit till efterrättelse gällande, och det väl lärer vara utom
ålit tvifvel att långt derförinnan lagfartsböcker blifvit införda i de
få orter, der sådana ännu icke finnas, bör saknaden af dylika böcker
ej heller vålla någon betänklighet emot lagförändringens tillämpning
jemväl i sist omförmäla orter, der olägenheterna af bristande åtkomsthandlingar
säkerligen icke äro minst märkbara. Äfven der
lagfartsböcker ej finnas böra i allt fall de föreslagna garantierna

Ö u

vara fullt betryggande. Sättet för lagfartsansökningens kungörande
är egnadt att sprida kännedom om förhållandet inom så väl närmare
som fjermare kretsar. Derjemte måste för lagfarts vinnande företes
sannolika skäl att lagfartssökanden eller han och hans rättsinnehafvare
oafbrutet under den föreskrifna tiden verkligen såsom egare
haft egendomen i besittning, i hvilket hänseende, då tvist derom
ännu ej yppats, erforderlig bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas
genom mantals- och skattskrifningslängden. Skulle nemligen
den, som alldeles icke eller blott såsom förvaltare eller brukare
besutte eu fastighet, föranstalta att han något år blefve i berörda
längd upptagen såsom egare till fastigheten, hvilket ej kunde
ske utan ett falsarium, vore i allt fall utsigten att sådant kunde
utan protest fortsättas under tio år ytterst ringa. Ett dylikt tilltag
torde derföre mycket sällan komma att ens försökas. Vidare bör
märkas att, innan lagfarten beviljas, kronans ombudsman i orten
skall höras, hvarigenom tillförlitliga upplysningar kunna vinnas ej
mindre om kronans än ock gemenligen om enskildes rätt, samt att
domstolen har sig ålagdt att med ledning af dessa och andra tillgängliga
upplysningar undersöka huru vida anledning förekommer att
annan än sökanden är rätt egare till fastigheten.

Slutligen torde jemväl den tidsutdrägt, som lagfartssökande måste
underkasta sig, innefatta ytterligare säkerhet att det föreslagna
förfaringssättet ej varder anlitadt i oträngdt mål och att sålunda
den reda i eganderättsförhållandena, hvilken lagfartslagen åsyftar, ej
varder genom ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad.

Att ofvannämnda föreskrifter för kungörandet af en hvilande
lagfartsansökning afvika från hvad rörande kungörandet af beviljad
lagfart är stadgadt, har sin grund deri att dels kännedom om förhållandet
ansetts böra för större trygghets skull fullständigare och
till vidsträcktare kretsar spridas i förstnämnda än i senare fallet,
dels ock, då det i förra fallet ligger uteslutande i sökandens intresse
att föreskrifterna om kungörandet noggrant fullgöras, det synes böra
åligga honom och icke offentlig myndighet att derom besörja.

Af hvad här blifvit anfördt framgår att förslagets uppenbara
fördelar bestå deri att möjlighet till lagfart och i följd deraf till
försäljning och intecknande af en på redbart sätt förvärfvad egendom
vinnes tjugu år tidigare, än enligt äldre Lagberedningens förslag
skulle varit möjligt. Förslagets vådor åter visa sig deri att en
dylik förmån understundom skulle kunna beredas jemväl den oärlige
förvärfvaren antingen på den rättmätige egarens bekostnad, om häfd
vinnes, eller ock i motsatt fall till skada för dem, som i god tro
och i förlitande på lagfartens eller inteckningens giltighet inlåtit sig
i köp eller andra aftal med den oredlige innehafvaren. Faran för
den rättmätige egaren synes dock genom föreskrifterna i häfdelagen
vara fullständigt förebygd, hvartill kommer att det särskilda kungörandet
af lagfartsansökningen och förfarandet vid lagfartens beviljande
gör det om möjligt ännu mer osannolikt än eljest att ett
dylikt försök att på oredligt sätt beröfva någon hans egendom skall
göras, än mindre lyckas. Den, som känner sig skyldig till oredligt
beteende, lärer knappast vara benägen att genom kungörelse i tidningarna
draga uppmärksamheten till sig. Hvad åter angår vådan
för köpare och inteckningshafvare, bör visserligen ej förnekas att
denna ligger mer inom möjlighetens område. Härvid bör dock
uppmärksammas att, liksom bland hela antalet fång de ogiltiga utgöra
ett försvinnande fåtal, samma förhållande säkerligen eger rum
bland de fall, der det föreslagna förfarandet kommer till användning.
Om, såsom Beredningen föreställer sig, detta antagande ej kan af
erfarenheten jäfvas och man dertill tager i betraktande sannolikheten
af att ett oredligt förfarande varder till följd af det särskilda kungörandet
upptäckt under de tio år, som måste föregå lagfartens
beviljande, eller åtminstone förr än Rätten slutligt handlagt lagfartsärendet,
lärer deraf otvifvelaktigt följa att den omnämnda vådan icke
i förevarande fall är i någon mån större än i alla andra, der å ett
i sig sjelf ogiltigt fång lagfart kan komma att beviljas och på grund
deraf inteckningar utsläppas i allmänna rörelsen. Snarare är vådan
mindre genom den till allmänhetens kännedom spridda varning kun -

"örandet innebo och genom sjelfva beskaffenheten af lagfartsbeslutet
Om den, till hvilken en egendom eller en inteckning erbjud ,
iakttager den visserligen ej öfverdrifna försigtighet»,, åt begära, ett
utdrag af lagfartsboken, kan han ej undgå att vid forsta anblick
uppmärksamma den befintliga bristen, under det att '' ^ amlm “1
den brist, som gör si väl lagfarten som inteckningen till en nullitet,
sannolikt ej kan ens anas än mindre röjas. Man torde således 1C e
med skäl kunna påstå att det ifrågavarande förfaringssättet uppmanar
till eller tillstädjer transaktioner, som ega ett yttre sken af la„ g
het hvarigenom allmänheten vilseledes. av

Ändamålet med föreslagna ändringen i » lag « slagen ^är
såsom redan blifvit här ofvan samt uti motiven till hafdelagens 4 $
anmärkt dels att åt de före 1876 lagfarna fång bereda den trygg“Horn
anteckning i lagfartsbok medför till f-kommame a lagfarts
beviljande å ogiltiga fång, dels ock att bereda t llMlc till drt
offentliggörande och antecknande i lagfartsbok af dylika fång, so
fw Beredningens åsigt bör jemlik, häfdelagens allmänna grunder
utföra ett oeftergifligt vilkor för hätds vinnande.

° Då förevarande 22 § redan förut innehåller bestämmelser om
de rättsverkningar en enligt äldre lag beviljad lagfart medför, h
det föreslagna stadgandet ansetts kunna deribland inrymmas he
än att upptagas under särskild §, hvarigenom paragrafernas ord

ninesfölid skulle förändras.

^ Ifrågavarande bestämmelser torde oek kunna , ej oväsentlig man
bidraga dertill att lagfartsböckerna komma att tidigare * J
kunnat förväntas, fullständigt upptaga dem, som »ro ratte eBare
den fasta egendomen i riket.

III.

Förordningen

om tillägg till 60 § i Förordningen den 16 Juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

De skäl, hvilka föranledt det föreslagna tillägget till 60 § inteckningslagen,
äro angifva vid motiveringen af 5 § i häfdelagen.

Särskildt yttrande

t. f. Presidenten Berg.

För utöfningen af egares rätt att genom klander återvinna fast
egendom, hvaraf annan på god tro kommit i besittning, hafva i förslaget
blifvit utsatta två olika tider, nemligen dels en kortare af tio
år för de fall då antingen den, som på god tro först åtkommit egendomen,
deraf fortfarande varit i besittning under hela nämnda tid
sedan lagfart honom beviljades, eller ock, om två eller flere under
tiden innehaft egendomen, de alla varit i god tro, dels ock en längre
af tjugu år för den händelse att väl siste innehafvaren men icke alla
hans företrädare i god tro åtkommit egendomen. Rättskollisionen
emellan egaren och den redlige innehafvaren synes mig emellertid i
dessa fall ej förete några så väsentliga skiljaktigheter att på grund
deraf deras inbördes rättigheter böra olika bedömas. I alla de antydda
fallen förutsättes att egendomen under en viss längre tid, på
grund af lagfaret fång, varit i innehafvarens eller hans och hans
fångesmäns besittning och att innehafvaren i god tro åtkommit egendomen.
Egarens försummelse att i tid göra sitt anspråk gällande är
ej i det ena fallet större eller mindre än i det andra och förlusten
för honom, om han förlorar sin rätt till klanders anställande, eller
i motsatt fall för innehafvaren, torde vara lika stor och lika oförskyld,
ehvad någon af den senares företrädare i besittningen varit i
god tro eller icke.

Denna tillfälliga och af dem båda oberoende omständighet synes
mig således ej lämpligen böra läggas till grund för afgörande af frågan
hvilkenderas anspråk bör för den andres vika. Då egaren till en
fastighet, som olagligen blifvit honom frånhänd, under någon längre

tid underlåter att genom klandertalan vinna den åter, lärer anledningen
dertill vanligen få sökas i bristande kännedom om hans rätt,
och anser man sig, med hänsyn härtill, ej i allmänhet kunna tillförsäkra
den, som i god tro åtkommit egendomen, full trygghet mot
äldre anspråk förr än efter en häfdetid af tjugu år, synes någon
giltig anledning att, till förfång för egaren, förkorta denna tid ej
förefinnas i de här ofvan först omförmälda, i förslagets 1 och 2 §§
upptagna fall, i hvilka icke mera än i andra någon särskild försummelse
ligger egaren till last. Tilltror man sig åter att vid nämnda
fall, hvilka torde blifva de oftast förekommande, kunna till förmån
för egendomens innehafvare afskära egarens rätt till talan redan efter
tio års förlopp, synes samma förmån billigtvis böra beredas hvarje
innehafvare, som i god tro åtkommit egendomen från någon, som
han enligt lagfartsprotokollet och lagfartsboken haft grundad anledning
att antaga för egare.

På dessa skäl har jag ansett för samtliga ofvan omförmälda fall
böra stadgas enahanda häfdetid, dervid jag trott nödig försigtighet
bjuda att densamma ej bestämmes kortare än tjugu år.

Äfven i ett annat afseende är min åsigt i någon mån afvikande
från den af Beredningens pluralitet uttalade. Såsom ofvan blifvit
antydt skulle, enligt Beredningens i den delen af mig biträdda förslag,
en senare innehafvare i vissa fall ega att, med beräkning af
sin fångesmans besittningstid, tillgodonjuta häfd äfven då fångesmannen
på grund af bristande god tro eller af annan orsak ej skulle
kunnat värja sig från klander; men likasom enligt förslaget lagfart
i allmänhet utgör ett oeftergifligt vilkor för grundläggande af häfd,
har jag — härutinnan skiljande mig från pluraliteten — trott omförmälda,
den senare innehafvaren medgifna, sjelfständiga och af fångesinannens
åtgöranden oberoende rätt till häfd ej heller böra vidtaga
förr än efter det lagfart jemväl å det senare fånget blifvit meddelad.
Genom att sålunda för denna sjelfständiga rätts inträdande
utsätta en bestämd och oomtvistlig tidpunkt, synes mig många måhända
eljest svårlösta förvecklingar kunna förekommas, särdeles då

fråga är om affallen fast egendom. På de skäl, som i Beredningens
motiv äro närmare utvecklade, har nemligen, i fråga om häfd, arf
blifvit likstäldt med andra fång, och hvad ofvan blifvit sagdt om
en senare innehafvares rätt att på grund af sin goda tro mot klander
värja en fastighet, som blifvit af fångesmannen på oredligt sätt
åtkommen, är således äfven gällande för den oredlige innehafvarens
arfvingar. Häremot torde ej heller någon giltig anmärkning kunna
göras, så vida arfvingarne utan kännedom om det svek, som legat
arflåtaren till last och således under antagande att fastigheten utgjorde
en hans välfångna egendom, låtit densamma i skifte ingå och
dervid någon tvist om grunderna för boets fördelning ej yppats. Den
som då i god tro får sig fastigheten eller andel deri tillskiftad, torde
för detta sitt fång, så vida äfven öfriga vilkoren för häfd äro för
handen, på grund deraf kunna påräkna samma skydd, som skulle
kommit honom till del, om han genom aftal med arflåtaren under
dennes lifstid fått egendomen till sig öfverlåten. Annorlunda synes
deremot förhållandet vara om klandret anställes innan ännu blifvit
afgjordt huru vida dödsboet kommer att gå i arf eller till äfventyrs
måste för gäld till borgenärer afträd.as samt, der flere sterbhusdelegare
finnas, hvarderas rätt i boet blifvit slutligen bestämd. Varder
nemligen då ådagalagdt att den aflidne på oredligt sätt kommit i
besittning af fastigheten, torde arfvingarne, äfven om de eller någon
af dem derom vid dödsfallet saknat kännedom, i allt fall ej skäligen
böra från denna omständighet kunna härleda laglig rätt att, på grund
af arflåtarens orättmätiga besittning, huru lång tid den än må hafva
fortfarit, freda sig från klandret och taga i arf en egendom, som
veterligen ej utgjorde någon tillgång i arflåtarens bo, äfvensom, i
händelse till följd af arfvinges frånvaro å okänd ort eller af uppkomna
tvister emellan olika arfspretendenter eller emellan arfvinge
och testamentstagare outredt är till hvilken eller hvilka qvarlåtenskapen
kommer att öfvergå, egarens rätt att återvinna sin egendom
ej billigtvis bör deraf uppehållas eller göras beroende af frågan huru
vida företrädesrätt i nämnda hänseende framdeles må blifva tillerkänd

deri ene eller den andre af de tvistande. Då jag emellertid befarar
att eu mot denna min uppfattning stridande åsigt skulle inom lagskipning^
kunna göra sig gällande, har jag till förebyggande deraf
samt till undanrödjande af tvekan huru i ofvan antydda fall, då klander
anställes mot ett under utredning varande dödsbo, häfdelagen
rätteligen bör tillämpas, trott någon lämpligare utväg ej finnas än
att, på sätt ofvan är antydt, frågan om arfvinges rätt att på grund
af sin goda tro medelst häfd försvara en egendom, som i arflåtarens
hand varit underkastad klander, göres beroende deraf att arfvingen,
efter det egendom faktiskt honom i arf tillfallit, å detta sitt fång
erhållit lagfart. Och då hvad sålunda blifvit sagdt om arffallen egendom
hufvudsakligen äfven gäller om sådan den aflidnes fastighet, som
på grund af giftorätt tillfaller efterlefvande make, samt det af mig
ifrågasatta stadgande synes jemväl vid köp och andra aftal om fast
egendom kunna lända till reda och ordning, har jag ansett detsamma
böra vid alla fång göras tillämpligt. Den, som genom klander vill
återvinna en egendom, hvilken olagligen blifvit honom afhänd, torde
i allmänhet ej kunna förutsättas ega fullständig kännedom om andra
afhandlingar angående fastigheten än sådana, hvarom upplysning står
att vinna i lagfartsprotokollet och lagfartsboken; och om han rigtat
sin talan emot den, som, enligt hvad nämnda handlingar utvisa, senast
lagfarit, synes, så vida klanderrätten emot denne ej är försutten,
den omständighet att egendomen sedermera blifvit öfverlåten till någon
annan, som till äfventyrs ej hunne före häfdetidens utgång instämmas
eller kunde stödja sin rätt till häfd på andra grunder än
dem, hvilka den instämde egt att åberopa, billigtvis ej böra lända
till inskränkning eller förringande af den klandrandes rätt, med mindre
han underlåtit att låta klandret i lagfartsprotokollet anteckna
innan den senare innehafvare!! erhållit lagfart å sitt fång. Eu oredlig
innehafvare skulle eljest, så snart han finge kunskap om ett till—
ärnadt och befogadt klander, kunna tillintetgöra verkan deraf genom
egendomens öfverlåtande • till någon, om hvars bristande goda tro
bevisning måhända ej kunde åstadkommas. Visserligen skulle, om

mitt nämnda förslag godkännes, äfven en redlig köpare, ehuru han
först tjugu år efter det lagfart blifvit säljaren meddelad inlåtit sig
i aftal med denne, likväl under tiden till dess äfven han erhölle lagfart
vara utsatt för äfventyr att, på grund af bristande god tro hos
fångesmannen, nödgas afstå egendomen och sålunda gå miste om den
trygghet, som med häfdeinstitutet åsyftas. Någon fullständig och
absolut säkerhet i nämnda afseende redan från den stund köpeaftalet
slutes torde emellertid svårligen kunna en köpare beredas. Utom
det att han i allmänhet, åtminstone intill dess lagfart blifvit sökt,
ej är fri från fara att genom säljarens förvållande nödgas afstå egendomen
eller lida minskning i sin rätt, kan, äfven efter pluralitetens
förslag, ett ingånget köpeaftal blifva omintetgjordt genom ett derförinnan,
utan köparens vetskap, instärndt klander, och om enahanda
verkan tillerkännes en klandertalan, som, ehuru ej instämd då köpet
sker, likväl blifvit före dess lagfarande antecknadt i lagfartsprotokollet,
synes någon synnerligen ökad våda derigenom ej tillskyndas köparen,
hvilken i allt fall ej lärer sakna utväg att skydda sig mot
den förlust, som deraf kan blifva en följd. Har han vid köpets afsilande
beräknat att kunna medelst häfd värja detsamma mot framtida
klander, måste han förutsättas hafva gjort sig underrättad att
fångesmannen erhållit lafartg och om tiden när det skedde. Någon
svårighet att styrka fångesmannens åtkomst förefinnes således icke
och lagfart å köpet bör följaktligen i regeln kunna erhållas så snart
ansökning derom göres. Skulle också någon gång hinder deremot
möta på grund af formella brister vid köpets afsilande eller uppkommen
fråga om detsammas återgång eller bestånd, torde i detta
fall, då ovisst är huruvida köparen må såsom egendomens rätte innehafvare
anses, en instämd klandertalan ej skäligen böra i afvaktan
på slutlig utredning derom uppehållas utan den klandrande på goda
skäl kunna fordra att få tillgodonjuta den rätt, som skolat honom
tillkomma om egendomen fortfarande varit i säljarens hand. De anförda
betänkligheterna hafva derföre ej af mig ansetts innebära tillräcklig
anledning att särskildt i fråga om köp och ännu mindre för

gåfva och skifte frångå omförmälda, med hänsyn till egarens billiga
anspråk ej ovigtiga grundsats.

I öfverensstämmelse med de sålunda af mig uttalade åsigter har
jag ansett förslaget till förordning om häfd böra erhålla följande i
ofvan angifna hänseenden förändrade innehåll:

Förslag

till

Förordning om tjuguårig häfd.

Med upphäfvande — — — — som följer:

1 §•

Har någon i god tro åtkommit fast egendom och den, efter vunnen
lagfart, såsom egare besuttit utan afbrott under tjugu år, då
må ej klander, som derefter på grund af äldre rätt instämmes, emot
häfden gälla.

2 §•

Hafva två eller flere, hvar efter annan, såsom egare haft fast
egendom i besittning utan afbrott under sammanlagdt tjugu år sedan
lagfart å den förstes fång meddelades, vare emot den häfd klander,
som på grund afl» äldre rätt efter nämnda tid instämmes, ej gällande,
om den, som vid slutet af samma tid innehade egendomen, eller annan,
till hvilken den sedermera öfvergått, var i god tro när han
egendomen åtkom. Ej må dock, innan lagfart å senare innehafvares
fång blifvit beviljad, denne, ändå att han är i god tro, till sitt fredande
från klander räkna sig häfd till godo utan så är att föregående innehafvaren,
om lian suttit i egendomen qvar då klandret anstäldes, kunnat
derifrån på grund af häfd enligt nu stadgade grunder sig värja.

3, 4 och 5 §§ — 4, 5 och 6 §§ i Beredningens förslag.