TILLFÄLLIGA ÅTGÄRDER FÖRSTÄVJAN DE AV SPEKULATIONEN VID HANDELMED JORDBRUKSEGENDOMM. M (Statens offentliga utredningar 1918:2)

BETÄNKANDE

M Kl)

FÖRSLAG

TILLFÄLLIGA ÅTGÄRDER FÖR
STÄVJAN DE AV SPEKULATIONEN VID HANDEL
MED JORDBRUKSEGENDOM
M. M.

UTARBETAT INOM J U ST ITIE D E F ART K M E N T ET

SÄRSKILT TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1918
ISAAC MAHCUS’ BOKTRYCKKRI-AKTIKBOLAL

INNEHÄLLSFÖRTEC KN ING.

Sill.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet .... 5—ti

Författningsförslag............................... 7—20

Förslag till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av

skog å fastighet i enskild ägo...................... 9—13

Förslag till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning

och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige..... 14—16

Förslag till lag om inskränkning för viss tid- i rätten att överlåta fast

egendom.................................. 17—ly

Förslag till kungörelse om fastighetshandlande och fastighetsagenter. . . 20—27

Förslag till förordning om ändring i 3 § av förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften..................... 28

■VtotiT........................................ 29—121

Allmänna motiv................................ 31—87

Specialmotiv.................................. 88—123

Förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling

av skog å fastighet i enskild ägo.................... 88—93

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning
och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige 94—109
Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast

egendom..................................110—115

Förslaget till kungörelse om fastighetshandlande och fastighetsagenter . . 116—120
Förslaget till förordning om ändring i 3 § av förordningen den 19 november

1914 angående stämpelavgiften...................... 121

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungt. Justitiedepartementet.

Sedan jämlikt nådigt bemyndigande herr statsrådet dels den 1
mars 1918 tillkallat undertecknade östergren och Wohliu att i egenskap
av sakkunniga biträda i justitiedepartementet med beredning av ärende
angående provisorisk lagstiftning till stavjande av spekulation i handel
med jordbruksegendom ävensom vid utredning av de närliggande frågor,
som vid nämnda lagstiftningsarbete kunde uppkomma, dels ock den 25
samma månad anmodat undertecknad Hermelin att deltaga i sagda utredning
i vad den rörde ifrågakommande inskränkning i rätten till avverkning
av skog, hava på grund av sålunda lämnade uppdrag utarbetats
förslag till

1) lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast
egendom,

2) lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning
och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige,

3) lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av
skog å fastighet i enskild ägo,

4) kungörelse om fastighetshandlande och fastighetsagenter samt

5) förordning om ändring i 3 § av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften.

I syfte att påskynda den vidare legislativa behandlingen av förslagen
till de författningar, som äro av allmän lags egenskap, överlämnades
till herr statsrådet de två förstnämnda förslagen jämte specialmotiv
med skrivelse den 8 nästlidne april och det under 3) upptagna
lagförslaget, i vars utarbetande undertecknad Hermelin enligt herr statsrådets
omförmälda anmodan tagit del, jämte tillhörande motiv med
skrivelse den 15 sistnämnde månad. Efter det utredningen numera
förts till slut, få vi härmed vördsamt överlämna betänkande i ämnet,
upptagande, förutom de tre redan avlämnade och jämväl i särtryck utdelade
förslagen, även de under 4) och 5) här ovan omnämnda två förslag
jämte motiv. Vid sammanförandet av de särskilda förslagen i ett
gemensamt betänkande har av de förut avlämnade motiven till förslaget
till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog
i enskild ägo den del, som innefattar allmän motivering, överflyttats
till de »allmänna motiv», som äro gemensamma för de fyra förstnämnda
förslagen.

Stockholm den 2 maj 1918.

AXEL ÖSTERGREN.

NILS WOHLIN.

TH. HERMELIN.

FÖRFATTNINGSFÖRSLÅG

Förslag

till

Lag

om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling av skog å fastighet i

enskild ägo.

1 §•

Å fastighet i enskild ägo, belägen inom område, där lagen angående
vård av enskildes skogar är tillämplig, må avverkning av ungskog
ej ske annorledes än genom för beståndets utveckling ändamålsenlig
gallring, så framt ej skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens
tillstånd och beskaffenhet finner skäligt medgiva, att avverkning sker
under annan form.

2 §•

Har fastighet, som i 1 § avses, efter den 31 januari 1918 genom
köp, skifte eller gåva övergått till annan än föregående ägarens skyldeman
i rätt upp- och nedstigande led, syskon eller syskons avkomling,
må ej heller annan avverkning av skog än enligt 1 § är medgiven äga
rum å fastigheten tillhörande område, därest den strider mot grunderna
för god skötsel av beståndet eller marken; dock att vad sålunda stadgats
icke skall gälla beträffande avverkning på grund av upplåtelse, som skett
före nyssnämnda dag.

Avverkningsrätt, som efter den 31 januari 1918 upplåtits till skog
å fastighet, varom ovan skils, skall, ändå att fastigheten icke efter
sagda dag överlåtits till annan ägare, vara underkastad den inskränkning,
som i första stycket av denua paragraf är stadgad för det fall,
varom där är fråga.

3 §•

Vad bär ovan stadgas skall ej utgöra hinder för avverkning å
område, som är att hänföra till inägor, eller å sådant område i hagmark,
som erfordras till betesmark för fastigheten eller därmed sambrukad
fastighet samt på grund av markens beskaffenhet är till betesmark
lämplig, ej heller för marks uppodling till trädgård, åker eller äng
eller användande till byggnadstomt eller annat likartat ändamål.

4 §•

Sker avverkning i strid mot ovan givna föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen
meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt
rum, eller viss del därav utan skogs vårdsstyrelsens tillstånd verkställa
avverkning av skog för annat ändamål än fastighetens eller därmed
sambrukad fastighets oundgängliga husbehov.

Innan sådant förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där
avverkningen verkställts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att
yttra sig i ärendet; äge ock skogsvårdsstyrelsen inhämta utlåtande från
i lanthushållning sakkunnig person eller nämnd såsom lantbruksingenjör,
länsagronom, jordbrukskonsulent eller odlingsnämnd, där sådant av förhållandena
påkallas.

Förbud, som nu sagts, skall utan hinder av besvär genast träda
i kraft.

5 §•

Den, som icke åtnöjes med skogsvårdsstyrelsens beslut, varigenom
förbud mot avverkning meddelats eller sökt tillstånd till avverkning
vägrats, äge att däröver hos Konungens befallningshavande anföra besvär.
Rätt till klagan över sådant beslut vare ej till viss tid inskränkt.

Påkallar klaganden undersökning på marken eller finner Konungens
befallningshavande eljest sådan undersökning vara av nöden, förordne
Konungens befallningshavande en skogsstatens tjänsteman att med biträde
av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland
dem, som till ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid lantmäteriförrättning
valde äro, verkställa undersökningen och däröver avgiva
redogörelse.

. Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan hos Konungen
töras i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för ekonomimål
i allmänhet är stadgad.

6 §•

Kostnaden för undersökning, varom i 5 § andra stycket förmäles,
skall utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsmi förvaltas, men kan
genom Konungens befallningshavandes slutliga beslut åläggas klaganden,
om han undersökningen påkallat.

7 §•

Sker avverkning i strid mot meddelat förbud, straffes den, som
förbudet överträtt, med böter från och med tjugufem till och med femhundra
kronor, och skall det avverkade virket, där det ligger kvar inom
området för avverkningen eller, om det är bortfört, fortfarande är i
avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig
att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.
Har efter avverkningen förbudet blivit genom utslag, som äger laga kraft,
upphävt, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning utdömas, som
här är sagt.

Innefattar avverkning, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna
strafflagen, skall vad förut i denna paragraf är stadgat ej vinna
tillämpning; dock skall delägare i samfälld skog eller mark, som vid
överträdande av avverkningsförbud tillika missbrukat sin rätt i samfälligheten,
hava förverkat vad å honom belöper av det avverkade virket
samt, där hans andel i virket undgår beslag, därför utgiva ersättning
efter tv här förut är sagt.

8 §•

Kronobetjänte så ock de till skogsvårdsstyrelsens biträde anställde
tjänstemän äga lika behörighet att åtala överträdelser av meddelat avverkningsförbud
samt att med beslag belägga virke, som skall anses
förbrutet.

Varder ej inom trettio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga
ordning anställt, vare beslaget förfallet.

9 §•

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen
prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner,
på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse
eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt
är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss
sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket
boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud,
som äger för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet
genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst
åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan
sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdige män styrkt
förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning
av förbrutet virke uppkommen behållning och enligt 7 § utdömd ersättning
för virke, som undgått beslag, fördelas så att en fjärdedel tillfaller
åklagaren samt återstoden skogsvårdskassan i det landstingsområde och
skogsaccisfonden i den kommun, där avverkningen ägt rum, till lika
fördelning dem emellan.

Försäljes i beslag taget virke innan det dömts förbrutet, skall,
till dess frågan härom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas
i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana
medels insättning i bankinrättning gälla vad i 160 § utsökningslagen
sägs.

11 §.

Saknas medel till fulla gäldande av böter, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

12 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad lagen angående vård av
enskildes skogar innehåller om åtgärder till återväxtens betryggande,
dock att förbud mot avverkning, som där avses, icke skall meddelas i
fall, då skogsvårdsstyrelsen meddelat sådant förbud efter ty i 4 § här
ovan sägs. Såvitt de i nämnda lag i övrigt meddelade bestämmelser

strida mot föreskrifterna i denna lag, skola samma bestämmelser icke
tillämpas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller tillsvidare till den 1 januari 1924.

Förslag

till

Lag

om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa
jordavsöndring i södra och mellersta Sverige.

1 §•

I Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
län må ägostyckning å fastighet, som vid närmast föregående
allmänna fastighetstaxering upptagits såsom jordbruksfastighet, icke ske
ej heller förordnande för lantmätare att verkställa ägostyckning å sådan
fastighet meddelas, med mindx''e tillstånd till ägostyckningen lämnats på
sätt här nedan sägs.

Denna lag äger icke tillämpning i avseende å fastighet, som uteslutande
består av skogs- eller hagmark, ej heller å annan såsom jordbruksfastighet
taxerad fastighet, där dess värde vid sagda taxering uppskattats
till lägre belopp än femtiotusen kronor. Vid beräkning av
taxeringsvärde må i ty fäll avdrag ej göras för värdet av lägenhet, som
avsöndrats efter uppskattningen av stamfastigheten.

2 §•

Ansökning om tillstånd till ägostycknjflg ingives till Konungens
befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen, samt skall vara
åtföljd ej mindre av karta, utvisande huru fastigheten är avsedd att
styckas, än även av de handlingar eller intyg sökanden kan akta nödigt
förete till utredning om att styckningen instämmer med vad i 3 § stadgas.

3 §■

Ågostyckning må ej så verkställas, att den leder till uppenbart,
förfång för alstringen av livsmedel inom området för den ostyckade
fastigheten. Varje lott skall, så vitt ske kan, erhålla andel i fastighetens
särskilda ägoslag efter ty för lottens nyttjande för jordbruk prövas
nödigt; och bör lott, varmed enligt styckningsplanen skola följa för
jordbruksnäring avsedda åbyggnader, uti inägor tilldelas mark av sådan
storlek och beskaffenhet, att icke uppenbart missförhållande kommer att
råda mellan samma åbyggnader och inägovidden. Vid ägornas fördelningskall
i övrigt iakttagas att, i den mån omständigheterna medgiva, skiftena
varda reguljära och skillnadslinjerna till avhäynad bekväma.

Å orit med sammanträngd befolkning eller där eljest inkomst avarbete
i hantverk eller vid fabriksrörelse eller därmed jämförlig näringkan
påräknas eller mark erfordras för industriell anläggning eller annat
dylikt ändamål må dock ägostyckning verkställas annorledes än ovan
i denna paragraf sägs.

4 §•

Från fastighet, varå enligt vad i 1 § sägs ägostyckning ej må ske
utan särskilt tillstånd, må icke avsöndras inägojord till den omfattning,
att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas.

Vad sålunda stadgas skall dock ej utgöra hinder för avsöndring å
ort med sammanträngd befolkning eller där eljest inkomst av arbete i
hantverk eller vid fabriksrörelse eller därmed jämförlig näring kan
påräknas eller mark erfordras för annat dylikt ändamål.

5 §.

Innan ansökning om tillstånd till ägostyckning eller om fastställelse
å avsöndring, som i 4 § avses, prövas av Konungens befallningsbavande,
skall yttrande inhämtas av lantmätare så ock av nämnd eller myndighet,
som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller odlingsråd
eller odlingsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för
Konungens befallningshavandes prövning i sådant ärende, meddelas av
Konungen.

6 §•

Över Konungens befällningshavandes beslut i ärende, varom nu
är sagt, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

7 §■

I den mån eljest i lag eller författning meddelade bestämmelser
om ägostyckning eller jordavsöndring strida mot föreskrifterna i denna
lag, skola sagda bestämmelser icke äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lag-en enligt därå
meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till den 1 januari 1924. Den äger tillämpning jämväl i
fall, då ägostyckning eller fastställelse å avsöndring sökts men ärendet
icke slutligen prövats av Konungens befallningshavande före lagens ikraftträdande,
dock att, där ansökning inkommit till Konungens befallningshavande
före den 1 februari 1918 eller sedermera innan lagen träder i
kraft göres på grund av avhandling, som upprättats före nyssnämnda
dag, lagen ej skall tillämpas.

Förslag

till

Lag

om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom.

1 §•

Den, som genom köp, skifte eller gåva åtkommit fastighet, må ej
innan fem år förflutit från det lagfart beviljades å hans fång avhända
sig samma fastighet, med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes
på sätt här nedan sägs.

Denna lag äger icke tillämpning

i fråga om fastighet inom det för bebyggande planlagda området
i stad eller å sådan ort på landet, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, eller eljest å tomt, upplagsplats,
utmål för vattenfall, område för fabrik eller dylikt eller å annan fastighet
än nu nämnts, där dess taxeringsvärde året näst före överlåtelsen icke
uppgick till femtontusen kronor,

eller beträffande fastighet, som av överlåtaren förvärvats medelst
inrop å exekutiv auktion eller från konkursbo,

eller i avseende å överlåtelse, som sker från eller till kronan, stad
eller annan kommun, municipalsamhälle eller stiftelse eller från eller till
aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden,

eller å avtal, som slutes mellan skyldeman i rätt upp- och nedstigande
led eller syskon eller mellan ett syskon och det andras avkomling.

Ej heller äger denna lag tillämpning i fäll, då tillstånd att förvärva
fast egendom skall sökas enligt annan författning.

2 §•

i fall, då för överlåtelse av fastighet särskilt godkännande erfordras
efter vad i 1 § sägs, må ej heller del av fastigheten överlåtas
utan att sådant godkännande vinnes.

3 §•

Vill någon vinna godkännande av överlåtelse i fall, då sådant
enligt denna lag är erforderligt, göre därom, med bifogande av överlåtelsehandlingen,
ansökidng hos Konungens befallningshavande inom tre
månader från det överlåtelsen skedde. Försittes den tid eller varder
sökt godkännande icke beviljat, vare överlåtelsen ogill.

Över Konungens befaliningshavandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.

År i enlighet med vad i denna paragraf sagts frågan om överlåtelsens
giltighet ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses möta
sådant hinder, som avses i 10 § av förordningen den 16 juni 1875 om
lagfart å fång till fast egendom.

4 §•

Förekommer skälig anledning till antagande att överlåtaren förvärvat
fastigheten i huvudsakligt syfte att bereda sig hastig vinst genom
avverkning av skog, avyttrande av gröda, fastighetens uppdelning i
smärre lotter eller dylikt, må ansökning, som i 3 § sägs, ej bifallas, där
ej synnerliga skäl därtill äro.

5 §•

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för
Konungens befaliningshavandes prövning i ärende, varom i denna lag
stadgas, meddelas av Konungen.

6 §.

Genom denna lag sker ej ändring i vad i lag är stadgat om domstols
samtycke såsom villkor för försäljning av fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, dä lagen, enligt dala
meddelad uppgift, utkommit i Svensk författningssamling, och gäller
till den 1 januari 1924. Den äger tillämpning jämväl i fall, då överlåtaren
förvärvat fastigheten före lagens ikraftträdande men icke dessförinnan
sökt lagfart å sitt fång, dock att, därest överlåtarens fång skett
före den 1 februari 1918 samt lagfart därå sökes senast å den allmänna
rättegångsdag för lngfartsärenden, som infaller näst efter lagens ikraftträdande,
eller, om tiden för lagfart då ännu icke var utlupen, inom den
tid från fånget, som för lagfart är stadgad, lagen icke skall tillämpas.
Har överlåtarens fång ägt ram före deu 1 januari 1924 samt överlåtelse
av fastigheten eller del därav varit underkastad bestämmelserna i denna
lag, skall densamma tillämpas å sådan överlåtelse, ändå att den sker
först efter sist nämnda dag.

Förslag

till

Kungörelse

om fastlghetshandlande och fastighetsagenter.

1 §''

Ej må någon yrkesmässigt idka handel med fast egendom eller
förmedla överlåtelse av sådan egendom med mindre han om rörelsen
gjort anmälan på sätt nedan stadgas samt han är behörig att idka näring,
med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker.

Anmälan enligt 8 § i lagen angående handelsregister, firma och
prokura skall, ändå att rörelse, som anmälningpn avser, därvid oppgivits
vara av beskaffenhet, som i första stycket av denna paragraf sagts, icke
medföra befrielse från anmälningsskyldighet, som där föreskrives.

2 §.

Anmälan om rörelse, som i 1 § första stycket avses, skall ske
skriftligen och vara åtföljd av de intyg, varmed den anmälande vill
styrka sin behörighet att driva rörelsen.

Sådan anmälan göres hos Konungens befallningshavaude i det län,
där den anmälande är mantalsskriven, eller, om han är mantalsskriven
i Stockholm, hos överståthål!arämbetet.

Vid flyttning från ett län till ett annat eller från landsorten till
Stockholm eller omvänt skall ny anmälan göras hos vederbörande myndighet
i den ort, dit fattningen skett, ävensom angående flyttningen
ske anmälan hos den myndighet, hos vilken anmälan senast varit gjord.
Upphör rörelsen, varde det anmält hos myndighet, som sist sagts.

3 §•

Eastighetshandlande eller fastighetsagent skall i register, upprättat
i enlighet med härvid fogat formulär, noga anteckna alla de överlåtelser

;iv tast egendom genom köp, skifte eller gåva, i vilka lian tagit de!
såsom kontrahent eller ombud för kontrahent å endera sidan eller vid
vilka han medverkat såsom förmedlare eller eljest på sådant sätt att
lian för sin medverkan uppburit eller må kunna fordra goltgörelse.

Vad sålunda stadgats i avseende å överlåtelse av fast egendom
skall ock gälla i fråga om överlåtelse av tomträtt och rättighet att
bearbeta mineralfyndighet samt om upplåtelse eller överlåtelse av rättighet
att avverka skog eller att taga ler, grus, sten eller annat, som icke
är att hänföra till fastighets vanliga avkastning.

År i ärende, som införes i registret, kontrahent å någondera sidan
utländsk medborgare, varde det särskilt anmärkt.

4 §•

läkare av rörelse, varom i denna kungörelse stadgas, vare skyldig
att inom en vecka efter varje kvartals utgång till den myndighet, hos
vilken rörelsen är anmäld, insända fullständig" avskrift av det i 3 §
omförmälda register i vad angår allt, som under det föregående kvartalet
införts i registret; skolande denna avskrift, där under kvartalet
något införts i registret rörande ärende, som intagits i avskrift för
tidigare kvartal, upptaga allt vad om ärendet finnes i registret antecknat.

Avskrift, som nu sagts, skall lämnas i två exemplar, dock att
beträffande egendom inom särskilda åklagares tjänstgöringsområden i
stället för det ena exemplaret skall lämnas utdrag av avskriften för
varje sådant område.

Avskrift eller utdrag, varom ovan stadgats, skall av rörelsens idkare
till riktigheten vitsordas.

Har under något kvartal icke förekommit ärende av beskaffenhet
att böra anmärkas i registret, varde anmälan därom gjord i den ordning,
som för insändande av avskrift av registret är föreskriven.

5 §.

Det ena exemplaret av avskriften av registret eller insänt utdrag
av sådan avskrift skall av vederbörande myndighet översändas till
åklagaren i den ort, där fastighet, som beröres av i avskriften eller utdraget
upptagen överlåtelse eller upplåtelse, är belägen.

Myndighet, hos vilken rörelse av ovannämnda beskaffenhet är anmäld,
läte ock genom polismjmdigheten i den ort, där rörelsens idkare
är mantalsskriven, jämföra de insända avskrifterna med registret och i
övrigt granska detsamma. Sådan granskning skall ske minst, eu gång
varje kalenderår.

6 §.

Vad i denna kungörelse sägs i avseende å inantalsskrivningsöH
skall För det Fall, att yrkesmässig fästighetshandel eller fastighetsagentur
bedrives av aktiebolag eller Förening, gälla om ort, där styrelsen
bär sitt säte.

7 §•

Över anmälningar jämlikt denna kungörelse skall hos överståthållaräm
betet och Konungens beFallningshavande Föras särskild Förteckning,
jämväl utvisande tiden, då avskrifter och utdrag, som avses i 4 §,
inkommit till myndigheten, och då granskning av register ägt rum efter
vad i 5 § sägs.

8 §''

Utövar någon utan Föregående anmälan yrkesmässigt handel med
fast egendom eller förmedling av överlåtelse av sådan egendom eller
åsidosätter fastighetshandlande eller fastighetsagent eljest vad enligt denua
kungörelse åligger honom, höte från och med tio till och med tvåhundra
kroilor; har han i register, avskrift därav eller utdrag av sådan avskrift,
uppsåtligen vare sig infört oriktig uppgift eller uteslutit uppgift, som
bort i sådan handling införas, må böterna sättas till högst femhundra
kronor, där ej straff å förseelsen bör följa efter allmän lag. Den. vilken
gjort sig skyldig till förseelse, som sist sagts, må, där förseelsen prövas
vara av svårare beskaffenhet, tillika förklaras förlustig rätten att fortsätta
verksamheten.

9 §•

Förseelse, som i 8 § är med ansvar belagd, skall åtalas hos polisdomstol
i den ort, där den felande är mantalsskriven, om sådan domstol
är där inrättad, men eljest vid poliskammare eller, om poliskammare
icke finnes, vid allmän domstol; och gälle om klagan över domstols eller
poliskammares beslut i dessa mål vad i allmänhet är angående besvar
i brottmål stadgat.

• Böter, som ådömas enligt 8 § tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Denna kungörelse träder i kraft den ......... _..........;;••••••

Den, som vid sagda tid utövar rörelse av beskaflenliet, som i kungörelsen
avses, skall inom en månad därefter, så framt lian vill fortsätta
rörelsen, i den ordning kungörelsen stadgar anmäla sig till utövande
av sådan verksamhet och vare han från och med den dag, da dylik
anmälan skett, underkastad vad kungörelsen i övrigt innehåller.

K egister

jämlikt 3 § i kungl. kungörelsen den

handlande och fastighetsagenter, fört från och med den

om fastighets

(Fastighetshandlandens eller faetighetsagentens namn.)

Anm. I avskrifter eller utdrag tecknas namnet under do meddelade uppgifterna.

egendom m. m. genom köp, skifte eller gåva, i vilka undertecknad (under
kontrahent å endera sidan, eller vid vilka undertecknad medverkat såsom

uppburit eller må kunna

Nummer i

detta register

Egendomens be-lägenhet
(län, härad och
socken eller stad)

Egendomens beteckning
(namn, nummer i fastig-hetsregister. mantal etc.;
kvarter och nummer eller
adressnummer i stad)

Tiden för över-låtelsen, såvitt
den kan angivas

Eörvärvare
(köpare etc.)

Overlåtare j
(säljare etc.)

fastighetshandlande och fastighetsagenter angående de överlåtelser av fast

............... kvartalet år ........) tagit del såsom kontrahent eller ombud för

förmedlare eller eljest på sådant sätt, att undertecknad för sin medverkan
fordra gottgörelse.

Överlåtelse-

form

(köp, skifte
eller gåva)

Beloppet av
utfäst köpe-skilling

Särskilda med överlåtel-sen förbund m villkor så
som om livränta, undan
tagsförmäner, avverk-j nings- eller nyttjanderätt

Särskilda anteckningar (om vederlag,
när egendom överlåtits genom skifte
eller gåva, om kontrahent är ut-ländsk medborgare etc.)

Förslag

till

Förordning

om ändring i 3 § av förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften.

Härigenom forordnas, att 3 § i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skall i nedan angivna del hava följande
ändrade lydelse.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med
de här nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

Resolution — — —

på ansökning om förordnande — —• —

—--i Norrbottens län ..................

» i sådana på förvaltningsmyndighets prov.
ning ankommande ärenden, som avses i lagen om
inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning
och verkställa jordavsöndring i södra och
mellersta Sverige i vad den angår ägostyckning eller
i lagen om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta
fast egendom ................................................

Denna förordning träder i kraft den dag, då lagarna om inskränkning
för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning och verkställa jordavsöndring
i södra och mellersta Sverige och om inskränkning för viss
tid i rätten att överlåta fast egendom träda i kraft.

Avel

Kr. I

Avd.

Kr. ö. Kr. ö. Kr. ! ö. Kr. ö.

— fri

fri

MOTIV

.11

Allmänna motiv.

I alla moderna samhällen har handeln med jord bruksegendomar under
den senaste mansåldern ökats i omfattning. Den större rörlighet inom
det ekonomiska livet, som kännetecknat detta tidsskede, liar naturligen
gjort sig märkbar även på fastighetsmarknadens område. Det västeuropeiska
jordbrukets utveckling mot intensivare drift och den ökade
efterfrågan på jord från de mindre bemedlades sida har mångenstädes
påkallat förändringar i den äldre jordfördelningen, förutsättande en överföring
av jorden i nya ägares händer. Starkt bidragande till den ökade
omsättningen av särskilt större egendomar har jämväl vant, att det
nutida jordbruket för sitt rätta bedrivande kräver större fackinsikter och
kapitalresurser än vad i allmänhet var fallet i äldre iid. Slutligen tillkommer
den av industrialiseringen möjliggjorda starka förmögenhetstillväxten
inom vissa samhällsklasser och den stegrade efterfrågan på
jordbruksegendomar från dessa samhällsklassers sina.

Vid bedömandet av den ökade egendomshandelns betydelse
för det moderna samhällslivet fä dess gynnsamma och befruktande
verkningar uppenbarligen icke underskattas. Som redan antytts, bör den
ökade fastighetsomsättningen i viss grad betraktas som en naturlig och
nödvändig följd av den ekonomiska utvecklingen. Alla samhällsförhållanden,
även jordfördelningen, måste anpassas efter växlande tidsskedens behov.
Den fortskridande styckningen av jorden har i viss mån varit en naturlig
följd av jordbruksteknikens framsteg. Liksom varje samhällsklass är
den jordbesittande befolkningen i ständigt behov av en viss förnyelse
och uppblandning med friska och företagsamma element ur andra befolkningslager.
Allteftersom de gamla jordbrukarfamiljerna do ut eller
de yngre generationerna av olika anledningar icke lämpa sig för fädernas
yrke ligger det tydligen i samhällets intresse att jorden övergår i nya
händer.

En särskilt i ögonen fallande utveckling har fastighetshandeln tagit
i sådana delar av Europa, där besittningsrätten till jorden varit förenad
med dispositionsrätt över särskilda naturrikedomar. Förklaringen härtill

Deri nutida
fastighetshandeln
i allmänhet.

giver sig under den starka industriella uppsvingsperiod, som varit rådande,
av sig själv. Då frågan gällt minera Myndigheter, vattenkraft och dylikt
har någon större fara för den jordbrukande befolkningen eller för jordbruksnäringen
i allmänhet icke varit förenad med denna utveckling.
De skilda ländernas lagstiftning har möjliggjort förvärv av äganderätt
eller nyttjanderätt till sådana adpertinenser till fast egendom
utan att större jordområden behövt ingå i förvärven än de för den
industriella verksamhetens bedrivande nödvändiga. Då statsintresset
ansetts påfordra inskränkningar i den enskildes dispositionsrätt över
dylika naturrikedomar, hava andra synpunkter än hänsyn till jordbruksbefolkningen
och jordbruket merendels varit härför bestämmande.
Annorledes har saken ställt sig, då fråga varit om skog. Såväl i de
mellaneuropeiska skogsområdena som särskilt i Skandinavien och Finland
blev skogsmarken under det 19:de århundradet i stor omfattning utskiftad
på de särskilda jordbruksfastigheterna. Förvärv av skogsmark har här
lättast kunnat ske genom förvärv av dessa fastigheter i deras helhet.
Fn mer eller mindre omfattande övergång av såväl skog som jordbruksjord
i industrieus ägo har också ägt rum. I viss män måste denna
fastighetsomsättning, liksom den förut berörda, betraktas som ett naturligt
led i den allmänna ekonomiska utvecklingen, liksom densamma,
historiskt sett, varit en förutsättning för skogshanteringens utveckling
till modern storindustri.

Har alltså den nutida fastighetshandeln i derå hänseenden varit
för det ekonomiska samhällslivet både nödvändig och gagnelig, så har
ä andra sidan flerstädes i Europa, där denna jordens »mobilisering»
tagit starkare omfattning, insikten vaknat om att jordegendomens ökade
rörlighet även medför stora faror för jordbrukets utveckling och för den
sunda samhällsutvecklingen.

Under ett tidsskede med stor ojämnhet i förmögenhetsfördelningen
mellan samhällsklasserna kan den oinskränkta friheten att köpa och
sälja jorden samt att sammanslå och sönderstycka jordbesittningarna
åstadkomma skadliga rubbningar i den bestående jordfördelningen. Medan
en viss jämvikt och rätt proportion mellan antalet av större, av medelstora
och av mindre jordbruk torde vara för varje land fördelaktigast,
har den moderna fastighetshandeln flerstädes medfört en betänklig ökning
i de större jordbesittningarnas antal och omfattning. I vissa delar av
Mellan-Europa och Syd-Europa har en sådan utveckling kunnat iakttagas
även beträffande egendomar utan större skogstillgångar, medan åter i norra
Europa industriens intresse av skogsförvärv varit den härvid mest verksamma
faktorn. Å andra sidan har den ohämmade jordparcelleringen

inom många trakter och länder lett till en jordbruksstruktur, mindre
lycklig både för jordbruksbefolkningen och för det allmänna. I såväl
det ena som det andra av nu angivna fall har jordbruksbefolkningens
kärna, den självägande och besutna bondeklassen, lidit minskning och
avbräck. Där vidare fastighet shandeln drivits alltför långt och priset
på jorden samtidigt uppstegrats har detta vanligen förorsakat en stark
ökning i jordbrukets belastning med intecknade köpeskillingsrester, d. v. s.
med improduktiv gäld. Slutligen har kunnat iakttagas, att den nutida
fastighetshandeln icke enbart verkar så, att mindre skötsamma eller
kapitalsvagare jordbrukare få lämna plats för jordägare med större
insikter och resurser att förbättra jordbruksproduktionen. Då uppkomlingar
från städerna köpt egendomar mera såsom nöjes- eller lyxobjekt
och i synnerhet då fastigheterna förvärvats med skogstillgångarnas tillgodogörande
som huvudsyfte har en tillbakagång av jordbruksdriften
ofta blivit följden, mången gång sträckande sig så långt som till verklig
vanhävd av jorden och grov misshushållning med skogen.

Av dessa olika skäl och då det för varje samhälle är en viktig angelägenhet
att upprätthålla en självständig jordbruksbefolkning och en
livskraftig jordbruksproduktion, har frågan om inskränkningar i den
fria handeln med jorden och om garantier mot vanskötsel av jord
och skog sedan kortare eller längre tid tillbaka stått på dagordningen
i flera länder.

Vad utvecklingen i Sverige beträffar är känt, att handeln med
jordbruksfastigheter sedan mitten av förra århundradet betydligt ökats.
Under den på 1860- och 1870-talen begynnande uppsvingsperioden inom
trävaruindustrien övergingo i vårt land, liksom i närliggande länder
med liknande förhållanden, bondhemman med skogstillgångar i växande
omfattning i händerna på sågverksaktiebolag och enskilda sågverksägare
eller trävaruhandlande. Åven sedan lagen den 4 maj 1906 rest vissa
hinder för bolag och föreningar att förvärva fastighet inom de nordligare
länen har ifrågavarande utveckling fortgått i form av försäljningar till
enskilda trävaruspekulanter, liksom den jämväl kunnat iakttagas inom
de delar av riket, för vilka sagda lag icke gällde eller till vilka den
sedermera blivit utsträckt. Den ökade handeln med- skogsfastigheter
torde hos oss vara den förnämsta orsaken till jordens mobilisering.
Åven på det rena jordbruksområdet hava emellertid i samma riktning
verkande faktorer gjort sig gällande. Sålunda är bekant, att under tiden
för den stora jordbrukskrisen på 1870- och 1880-talen och delvis redan
tidigare landets större egendomar i betydande utsträckning överflyttades

Fastighetsliandebis
utveckling
i
Sverige.

från de gamla ståndsfamil jernas ägo på nya händer. Denna utveckling
har sedermera alltjämt fortskridit, så att ganska få »herregårdar» numera
torde finnas inom riket, vilka icke åtskilliga gånger genom köp
växlat ägare. Jordstyckningen, som under tiden intill 1890-talet till
övervägande del skedde i sammanhang med arvskiften i form av hemmansklyvningar
— till viss del, särskilt då fråga var om jordavsöndringar,
även genom försäljningar av mindre lotter — har under de efterföljande
årtiondena väsentligen ändrat karaktär. Klyvningarna i samband
med arvskiften hava blivit mindre vanliga mot förr, men de smärre
jordavsöndritigarnas antal har högst betydligt ökats, vartill vidare kommit
de särskilt efter ägostyckningsinstitutets införande allt vanligare
partiella eller totala styckniugarna av större egendomar. Givet är, att
denna utveckling av småbruksstrukturen haft en ökad fastighetshandel
till förutsättning. Ytterligare tillkommer, att de egentliga bondhemmanen,
även då dessa icke för skogens skull sålts till bolag eller trävaruhandlande
eller då de styckats i mindre lotter, i större omfattning
mot vad fordom var fallet gå ur de gamla familjernas ägo, särskilt i
sammanhang med arvskiften.

En viss kännedom om fastighetshandelns utveckling inom riket
erhålles genom de under tiden till och med 1912 i justitiestatsministerns,
respektive chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelser innehållna
uppgifterna om beviljade lagfarter in. in., vilka uppgifter, med anledning
av förevarande utredning, av Statistiska Centralbyrån kompletterats
med de i efterföljande båda tabeller intagna siffrorna för åren
1913 — 1916.

I slutet av 1860-talet och i början av 1870-talet uppgick saluvärdet
av årligen sålda fastigheter på landsbygden enligt denna källa
till 70—80 miljoner kronor. Åren 1872 och 1873 steg siffran till resp.
97 och 136 miljoner kronor, och under perioden 1872—1893 stod det
årliga saluvärdet något över 100 miljoner kronor eller understeg föga
denna siffra.

Från mitten av 1890-talet vidtog emellertid, som omstående sammanställning
angiver, en utomordentligt stark öknmg i fastighetsomsättningen.
Salubeloppet, som i genomsnitt för åren 1891—1895 utgjorde
omkring 110 miljoner kronor årligen, hade år 1913 stigit till 306 miljoner
kronor, år 1914 till 320 miljoner kronor och år 1916, efter en
viss nedgång under det mellanliggande året, till ej mindre äv 409 miljoner
kronor.

Den här bifogade tabellen (sid. 36—37) visar saluvärdet av inom
rikets olika län såld och lagfaren fast egendom på landsbygden under vart

Fastighetshandelns utveckling på landsbygden 1891—1916.

År.	Saluvärdet av frivilligt och ut-mätningsvis såld och lagfaren fast egendom pä landsbygden. Hela riket. Avrundade tusen-tals kronor.	År.	Saluvärdet av frivilligt och ut-mätningsvis såld och lagfaren fast egendom på landsbygden. Hela riket. Avrundade tusen-tals kronor.
1891—1895	110,434,000	1906	274,692,000
1896	123,943,000	1907	255,656,000
1897	123,992,000	1908	325,699,000
1898	144,702,000	1909	264,508,000
1899	150,471,000	1910	276,522,000
1900	161,469,000	1911	247,199,000
1901	150,504,000	1912	261,975,000
1902	152,712,000	1913	305,881,000
1903	182,798,000	1914	320,392,000
1904	186,680,000	1915	236,388,000
1905	223,364,000	1916	409,460,000

och ett av de fyra åren 1913—1916, och specificeras därjämte köp vid
frivillig försäljning och köp vid exekutiv försäljning. Såsom synes,
ökades, vid jämförelse med år 1913, saluvärdet av den sålda och lagfarna
egendomen på landsbygden år 1914 inom de flesta länen; en
mindre nedgång bemärkes dock för Södermanlands, Östergötlands, Blekinge
och Jämtlands län samt en större sådan för Värmlands och Örebro
län. Tillbakagången i salubeloppet under år 1915 visar sig i siffrorna
för samtliga län, utom Värmlands och Jämtlands län. Den starka
stegringen slutligen i fastighetshandeln under år 1916, vid jämförelse
med de närmast föregående trenne åren, framträder särskilt i Upsala,
Södermanlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Ålvsborgs, Gävleborgs och
Jämtlands län; en betydande ökning iakttages även i Stockholms,
Östergötlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och
Värmlands län. Inom Jönköpings, Kronobergs, Gottlands, Blekinge,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län däremot var ökningen mera obetydlig eller ock förekom
en minskning.

Saluvärdet av den utmätningsvis sålda egendomen utgjorde under
alla de fyra åren en ringa procent av summan, vilken procent därtill
år för år minskades.

Vid bedömandet av samtliga anförda siffror bör visserligen beaktas,

Sammanlagda saluvärdet av frivilligt och utmätningsvis såld och lagfaren fast egendom
på landsbygden, länsvis åren 1913—1916.

Län.	Å r.	A. Saluvär-det vid fri-villig lör-säljning.	B. Saluvär-det vid exe-kutiv för-säljning.	Summa av A och B.
Stockholms ...................................................	1913	26,066,021	2,545,165	28,611,186
	1914	26,909,948	2,812,955	29,722,903
	1915	18,689,836	1,591,436	20,281,272
Upsala .......................................................	1916	32,583,667	1,828,686	34,412,353
1913	6,018,151	157,435	6,175,586
	1914	7,182,918	47,900	7,230,818
	1915	5,346,322	446,110	5,792,432
	1916	11,660,915	265,527	11,926,442
Södermanlands ...........................................	1913	10,642,764	129,985	10,772,749
	1914	9,459,375	36,950	9,496,325
	1915	8,354,739	133,264	8,488,003
i .. Östergötlands ...............................................	1916	22,009,438	264,722	22,274,160
1913	18,656,048	91,393	18,747,441
	1914	16,693,226	125,100	16,818,326
	1915	15,037,331	56,450	15,093,781
Jönköpings ...................................................	1916	25,137,662	—	25,137,662
1913	12,416,398	94,788	12,511,186
	1914	13,044,009	136,260	13,180,269
	1915	10,182,702	89,585	10,272,287
Kronobergs ...............................................	1916	15,211,046	146,723	15,537,769
1913	8,997,654	196,416	9,194,070
	1914	12,391,185	565,560	12,956,745
	1915	7,370,345	48,060	7,418,405
Kalmar ........................................................	1916	10,798,738	114,657	10,913,395
1913	10,018,986	157,705	10,176,691
	1914	12,913,113	159,895	13,073,008
	1915	10,532,976	51,044	10,584,020
Gottlands .....................................................	1916	19,372,014	96,520	19,468,534
1913	2,817,2-75	63,675	2,880,930
	1914	3,295,508	29,745	3,325 253
	1915	1,724,335	141,806	1,866,141
Blekinge .....................................................	1916	3,6Hh,714	81,070	3,747,784
1913	5,496,448	77,945	5,574,393
	1914	4,542,176	24,450	4,56H,62H
	1915	4,408 910	13,444	4,422,354
Kristianstads...................................................	1916	5,669,941	51,970	5,721,911
1913	17,371,088	288,990	17,660,078
	1914	21,885,576	279,290	22,164,866
	1915	13,993,618	97.901	14,091,519
Malmöhus......................................................	1916	23,682.673	398,123	24,080,796
1913	28,150.084	628,860	28,778,944
	1914	34,583,906	407,948	34,991,854
	1915	24,793,333	257,779	25,051,112
Hallands ......................................................	1916	41,849,895	332,360	42,182,255
1913	7,728,731	71,766	7,800,497
	1914	7,982.278	77,940	8,060,218
	1915	7,295,908	15,400	7.311.308
	1916	16.901,951	75,463	16,977,414

Län.	A r.	A. Saluvär-det vid fri-villig för-säljning.	B. Saluvär-det vid exe-kutiv för-säljning.	Summa av A och B.
Göteborgs och Bohus.......................................	1913	7,217,273	356,616	7,573,889
	1914	8,912,579	390,316	9,302,895
	1915	6,809,974	229,978	7,039,952
	1916	10,815,866	236,667	11,052,533
Älvsborgs .....................................................	1913	12,575,866	238,711	12,814,577
	1914	19,283,388	180,990	19,464,378
	1915	11,454,938	112,350	11,567,288
	1916	27,829,270	48,359	27,877,629
Skaraborgs ...................................................	1913	14,633,503	180,910	14,814,413
	1914	16,211,140	312,720	16,523,860
	1915	15,671,760	42,175	15,713,935
	1916	19,903,538	80,650	19,984,188
Värmlands....................................................	1913	16,814,552	208,500	17,023 052
	1914	11,888,169	319,676	12,207,845
	1915	13,722,385	147,875	13,870,260
	1916	22,642,554	173,105	22,815,659
Örebro ........................................................	1913	38,400,301	215,505	38,615,806
	1914	11,645,847	67,175	11,713,022
	1915	9,047,604	39,000	9,086 604
	1916	16,470,982	63,220	16,534,202
Västmanlands ................................................	1913	10,177,773	161,410	10,339,183
	1914	16,018,521	175	16,018,696
	1915	6,712,780	36,000	6,748,780
	1916	11,734,703	68,060	11,802,763
Kopparbergs...................................................	1913	10,842,370	183,277	11,026,147
	1914	13,954,437	114,781	14,069,218
	1915	10,083,521	43,975	10,127,496
	1916	10,992,384	107,678	11,100,062
Gävleborgs ...................................................	1913	7,866,351	625,040	8,491,391
	1914	15,289,728	231,651	15,521,379
	1915	8,884,215	162,725	9,046,940
	1916	30,599,285	228,710	30,827,995
Västernorrlands ............................................	1913	9,881,979	300,606	10,182,585
	1914	10,159,255	338,960	10,498,215
	1915	8,804.274	77,622	8,881,896
	1916	11,463,377	173,624	11,637,001
Jämtlands ....................................................	1913	6,588,824	182,976	6,771,800
	1914	6,270,874	155,676	6,426,550
	1915	6,451,478	202,061	6,653,539
	1916	13,066,546	152,584	13,219,130
Västerbottens ................................................	1913	4,900.281	71,135	4,971,416
	1914	5,834,861	24,700	5,859,561
	1915	3,218.787	27,310	3,246,097
	1916	4,742,733	50,025	4,792,758
Norrbottens ...................................................	1913	4,279,239	118.888	4,398,127
	1914	6,963,251	746,942	7,710,193
	1915	3,547,089	185,863	3,732,952
	1916	4,979.803	217,896	5,197,699
Samtliga häradsrätter inom riket	1913	298.532,960	7,348,197	305,881,157
	1914	312,804,568	7,587,755	320,392,323
	1915	232,139,160	4,249,213	236,388,373
	1916	404,203,991	5,256,399	409,460,390

Egendomshandelnsvetkningar
i vårt
land.

att de avse såväl jordbruksfastighet som »annan fastighet» på landsb3Tgden.
Taxeringsvärdet å denua sistnämnda ökades under det nu
betraktade tidsskedet avsevärt starkare än taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och en viss, sannolikt icke ringa del av den ovan påvisade
ökningen i det sammanlagda saluvärdet av såld och lagfaren fast egendom
på landsbygden torde även härröra av ökad handel med industrioch
bostadstomter med tillhörande anläggningar m. m. Att emellertid
även saluvärdet av såld och lagfaren jordbruksegendom starkt stigit
kan tagas för alldeles givet, då denna egendom i allt fall efter taxeringsvärdet
räknat utgör den övervägande delen av den fasta egendomen på
landsbygden. Detta förhållande vinner för övrigt bekräftelse, om man
närmare granskar det statistiska primärmaterialets siffror för sådana
domsagor, inom vilka »annan fastighet» blott i mindre utsträckning
förekommer.

Det kan ock anmärkas, att den i siffrorna ovan framträdande ökningen
i det sammanlagda saluvärdet till en del endast varit en följd av penningvärdets
fall. Aven om hänsyn tages till denna sistnämnda företeelse
kvarstår emellertid en mycket betydande stegring i fastighetshandelns
omfattning. Den allmänna prisnivåns förhöjning torde vid jämförelse
mellan perioden 1891—1895 samt året 1913 kunna uppskattas
till omkring 40 procent, ökningen i den fasta egendomens handelsvärde
uppgick veterligen icke på långt när till denna siffra, men även
om man skulle hänföra så stor del som 40 procent av stegringen i det
sammanlagda saluvärdet till allenast en ökning i jordpriset återstår dock
vid jämförelse mellan åren 1891—1895 och år 1913 en ökning i saluvärdet
med 150,746,000 kronor, d. v. s. med 137 procent av siffran
för den förstnämnda perioden. Åven den starka stegringen i saluvärdet
under år 1916, som vid jämförelse med år 1913 utgjorde över 100
miljoner kronor, kan icke helt och hållet förklaras av jordprisets stegring,
utan måste till en del hava berott på en tillväxt i sammanlagda
arealen av den jordegendom, som gick i handel. Det finnes skäl att
antaga, att året 1917 kommer att visa en ännu starkare ökning av
fastighetsomsättningen. Slutligen bör erinras därom, att alla nu anförda
siffror endast avse såld och lagfaren egendom. Som känt är, har
i icke ringa utsträckning, särskilt under krigsåren, förekommit, att en
egendom flera gånger bytt ägare, utan att varje fång lagfarits, varav''
följer att saluvärdet av den sålda egendomen sannolikt icke oväsentligt
överstiger saluvärdet av den sålda och lagfarna egendomen.

På den ökade handeln med jordbruksegendom i Sverige kunna i
huvudsak samma synpunkter anläggas, vilka ovan gjorts gällande med

avseende å fastighetshandeln i nutida länder överhuvud. De större egendomarnas
övergång ur de gamla ståndsfamil jemns händer torde i de
flesta fall hava varit eu förutsättning för deras upprätthållande såsom
större jordbruk. Den ökade jordstyckningen har givetvis, i den mån
den lett till en sund nybildning av mindre jordbruk, varit ur både jordbruksekonomisk
och socialpolitisk synpunkt nyttig och nödvändig, och
statsmakterna hava ju även ansett sig böra direkt understödja densamma.
Jämväl bondejordbrukets upprätthållande torde icke sällan hava underlättats
av bondjordens övergång i driftigare familjers ägo. Vad beträffar
frågan om industriens jordförvärv i norra Sverige kunna delade meningar
alltjämt hysas därom, huruvida avvittringarnas genomförande på
sätt, som skedde, och de laga skiftenas utsträckning till skogsmarken
voro i allo väl övertänkta och för Norrlands sociala och ekonomiska
utveckling lyckliga åtgärder. Så som emellertid förhållandena i dessa
hänseenden gestaltade sig, torde bondskogarnas övergång i industriens
händer hava varit en nödvändig betingelse för den norrländska skogshanteringens
utveckling och därmed för Norrlands ekonomiska utveckling
i allmänhet. Genomförandet av eu rationellare skogsvård i övre Sverige
skulle sannolikt även hava försvårats, därest den vid avvittringarna icke
undantagna skogsmarken alltjämt i hela sin omfattning förblivit i bondebefolkningens
ägo.

Å andra sidan har vid flera tillfällen, även av riksdagen, den meningen
utttalats, att handeln med jordbruksegendom inom riket under
de senaste årtiondena tagit en omfattning och former, som hotat det
självägande bondeståndet såväl som jordbrukets utveckling.
Den ökade omfattningen av aktiebolagens jordförvärv i Norrland och
särskilt det förhållandet, att dessa förvärv ej endast gällde skogsmark,
men i betydande grad bondhemman i deras helhet, föranledde efter framställning
av riksdagen nedsättandet av en särskild kommitté, den s. k.
norrlandskommittén, vars utredningar och förslag gåvo anledning till
lagen den 4 maj 1906 angående förbud för bolag och förening att förvärva
fast egendom, gällande för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vissa fögderier och socknar i Kopparbergs
län samt vissa socknar i Gävleborgs län. Genom lag den 10 maj 1912
utsträcktes tillämpligheten av sagda lag till Södra, Norra och Västra
Hälsinglands fögderier av Gävleborgs län och genom lag den 2 maj
1917 jämväl till Värmlands län. Medan statsmakterna alltså ansett utvidgningen
av aktiebolagens jordförvärv i de norra och västra skogsbygderna
innebära vådor för den jordbruksidkande befolkningens bestånd,
hava även uppköpen av bondjord från enskilda spekulanters sida

Riksdagens
skrivelse den
31 maj 1916.

uppmärksammats, varom vittna såväl åtskilliga uttalanden i vid riksdagen
^ väckta motioner som särskilt innehållet i en av landshövdingen
J. Widén på offentligt uppdrag verkställd utredning angående den norrländska
förbudslagens verkningar. Vad i allmänhet angår bondjordens
»mobilisering)) och övergång i händerna på personer utom bondeståndet,
verkställdes under åren 1907—1910 vissa undersökningar häröver av
den s. k. officiella emigrationsutredningen, varav framgick ej mindre
företeelsens vanlighet på många orter inom riket än även åtföljande
olägenheter i form av skogsskövling, vanhävd och den självägande
bondeklassens minskning. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t i
december 1910 åt tillkallad person att under resa i vissa främmande
länder studera vidtagna åtgärder för den jordbruksidkande befolkningens
kvarhållande vid jordbruket m. m. Rörande åter förekomsten av olämpligt
verkställda jordstyckningar — i allmänhet frågan, i vad mån den flerstädes
fortskridande jordstyckningen främjat en sund småbruksbildning
- hava inga officiella utredningar hittills blivit verkställda. Åtskilliga
i den s. k. egnahemskommissionens betänkande innehållna sifferuppgifter
angående de med statsmedel understödda egnahemslotternas storlek m. m.
bestyrka emellertid, vad ock eljest är känt, att egnahemslotterna i stor
utsträckning äro för små för jordbrukets rätta bedrivande. Mån^ a röster
inom och utom riksdagen uttalade också redan före krigsåren varningar
mot att egnahem sbildningen finge utveckla sig utan tillbörliga garantier
för egnahemslägenheternas ekonomiska bärkraft. Bland annat må i detta
sammanhang nämnas två vid 1912 års riksdag i andra kammaren väckta
motioner, den ena av herr Kronlund och den andra av herr Sävstrand.

Under de gångna krigsåren har frågan om den ökade egendomshandeln
och dennas följder varit föremål för allt större uppmärksamhet.

Vid 1916 års riksdag väcktes av herr Åkerlund — vilken redan
i en motion vid 1911 års riksdag påpekat faran för skogsskövling i
sammanhang med egendomsköp — med flere instämmande en motion
angående åtgärder till hämmande av genom handel med jordegendom
uppkommen vanhävd å sådan egendom m. m. Motionen gav anledning
till en riksdagens underdåniga skrivelse den 31 maj 1916, vari riksdagen
anförde, hurusom det torde vara otvivelaktigt att ofta allvarliga
missförhållanden, åtminstone inom vissa delar av vårt land, uppkomma
i samband med de allt talrikare förekommande spekulationsinköp av jordegendomar.
Där skogsbestånd, heter det vidare i riksdagens skrivelse,
finnes å sålunda inköpt egendom, är det vanligen köparens första uppgift
att avverka skogen för att göra sig betäckt för köpeskillingen. Jordbrukets

upprätthållande och lämpliga skötsel har ofta för den på aftarsvinst beräknade
privata styckuiugsverksa mheten intet intresse, enär det för densamma
gäller att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter
försälja inköpta områden. Under tiden kunna såväl jordbruket
som befintliga byggnader å sådan egendom komma i vanhävd, vilket
måste anses nationalekonomiskt betänkligt, icke minst under närvarande
förhållanden, då det särskilt är av vikt att söka avvinna den svenska
jorden största möjliga avkastning. Härtill kommer, att styckningen av
sådan jordegendom ofta sker på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare
ofördelaktigt sätt, samt att de särskilda jordlotterna merendels
hållas uppe i så höga priser, att köparna i följd därav ej sällan
råka på obestånd.

I de utlåtanden av Konungens befaliningshavande i de särskilda
länen ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som med anledning
av denna riksdagsskrivelse av Kungl. Maj:t infordrades och som
avgåvos under hösten 1916, vitsordades från flera trakter av riket förekomsten
av sådana företeelser, som berörts i riksdagens skrivelse.

Påtagliga missförhållanden av angiven art anfördes sålunda i befallningshavandenas
eller förvaltningutskottens yttranden förekomma inom
Stockholm, Upsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Jämtlands och Norrbottens län, varjämte allmänna uttalanden om
missförhållandenas förekomst, ehuru icke förenade med särskilda uttalanden
om deras förekomst inom respektive län, gjordes av befallningshavandena
i Östergötlands och Örebro lön. De nu uppräknade länen
omfatta, såsom synes, Mälareprovinserna, Östergötland och norra Västergötland,
vidare Småland och Bohuslän, ytterligare Dalarna samt några
norrländska län. I Mälareprovinserna, Östergötland och Skaraborgs län
återfinnes även, som bekant är, flertalet av landets större, med skogstillgångar
försedda jordbruksegendomar, och i de övriga uppräknade
områdena av riket intager skogsmarken oftast ett framträdande rum
bland jordbruksfastigheternas ägo tillhörigheter. Från de övriga delarna
av riket, d. v. s. Gottland, de tre sydsvenska provinserna, Ålvsborgs och
Värmlands län samt Västernorrlands och Västerbottens län gingo uttalandena
ut därpå, att några missförhållanden av angiven art icke eller
allenast i undantagsfall iakttagits. Detta förhållande torde beträffande
Gottland förklaras av den övervägande bondgårdsstruktur, som här är
rådande, samt av den gottländska skogslagen, som förhindrar spekulation i
skog, beträffande de södra slättbygderna av egendomarnas mera begränsade
skogstillgångar, varigenom anledning till spekulation endast i mindre grad

Yttranden av
K. bfhde och
hushållnings■
sällskapens
förvaltningsutskott
hösten
1916.

förelegat, egendomarnas i allmänhet större bördighet, varigenom faran
av alltför små egnahemslotter förminskats samt de härstädes ofta rikligare
tillfällena till biförtjänster, varigenom olägenheterna av längre
driven jordstyckning jämväl förringats. Vad de anförda väst- och nordsvenska
länen beträffar kunna de gynnsammare utsagorna möjligen bero
på att exportpriset å trävaror under krigsåren stigit mindre än priset å
vedbränsle, samtidigt med att avverkningskostnaderna i de norrländska
timmerdistrikten betydligt ökats, vilka förhållanden i förening gjort
spekulation i skogslästigheter mindre lockande i övre Sverige än i de
sydligare delarna av riket. Emellertid kunna även inom de sistnämnda
landsdelarna många fall av osund jordspekulation, skogsskövling och olämplig
jordstyckning hava förekommit, som icke kommit till befallningshavandenas
eller förvaltningsutskottens kännedom, så mycket mer som det
icke tillhör dessa myndigheters åljgganden att hålla tillsyn över företeelserna
på fastighetsmarknaden. Åtminstone vad Älvsborgs och Värmlands
län beträffar bestyrkes detta av vissa i sammanhang med förevarande
utredning inhämtade yttranden från domhavandena inom rikets
domsagor, vartill nedan återkommes.

Ur de avgivna yttrandena med bekräftelser å förekommande missförhållanden
må några utdrag anföras:

Redan för årtionden tillbaka, anföres i Stockholms läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskotts yttrande, hava skogsegendomar eller jordbruk med mera betydande
skogsmarker varit föremål för spekulation. Skogen, som i sådana fall varit
huvudsaken, har avverkats för att helt eller delvis betacka inköpspriset, varpå egendomen
med den skövlade skogen och den oftast vanvårdade jorden försålts. Denna
företeelse är således ingen nyhet, men denna osunda jordspekulation har under senare
tid ökats i oroväckande grad.

Vissa trävaruhandande, yttrar Konungens befallningshavande i Upsala län,
hava i ganska stor utsträckning inom länet inköpt skogsegendomar, vilka så gott
som fullständigt avverkats och därefter försålts. En del av dessa egendomar, vilkas
räntabilitet genom skogens avverkning vanligen minskats i vida högre grad än vad
vederbörande köpare, med föregående köpesumma samt alltjämt bestående taxeringsvärde
för ögonen, kunnat beräkna, hava dels under avverkningstiden och dels efteråt
varit föremål för upprörande vanvård.

Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför bl. a., att
den mest påtagliga och mest ödesdigra följden av den ökade handeln med fastigheter
inom länet har varit ett alltför hårt tillgripande av skogskapitalet... Någon
direkt påvisbar vanhävd av under plog lagd jord i samband med egendomsförsäljning
torde icke i regel förekomma inom länet... Den största och mest i ögonen
fallande olägenheten vid egendomsförsäljning, näst skogsskövlingen, varav man kan
sägas äga erfarenhet inom länet, står i samband med styckning av gårdar till mindre
bruk och har visat sig dels i begärda för höga jordpriser och dels i en illa genomtänkt
och felaktig planläggning av själva parcelleringen.

Att jordbruksegendom, yttrar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Östergötlands län, i ej ringa utsträckning utsättes för direkt vanhävd och därav
följande värdeminskning i samband med dess försäljning för exploaterandet av eventuellt
förefintliga skogstillgångar eller för utstyckandet i mindre deler är ett beklagligt
faktum, liksom ock det förhällandet, att ej sällan de slutliga köparna av
de sålunda utstyckade egendomsdelarna nödgas för dessa erlägga ett i förhållande
till deras verkliga värde allt för högt pris samt dessutom ofta nog svara för erforderliga
åtgärder till skogsväxtens förnyande. Påtagligt är ock, att dessa missförhållanden
äro ur både social och nationalekonomisk synpunkt värda beaktande.

Det är nog så beklagligt, skriver Konungens befallningshavande i Kalmar
län, att inom Kalmar län såsom å många andra orter i vårt land skogarna avverkats
i en omfattning och på sådant sätt, som måst ingiva farhågor för fortbeståndet av
den rikliga skogstillgången. Att i sammanhang med dylik skogsskövling vanhävd
av egendom förelegat är obestridligt.

Yad beträffar inköp av egendomar huvudsakligen för att därå avverka skogen
och sedan måhända lämna jorden till vanvård, så torde exempel på dylika fall,
yttrar hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, ej
saknas även här i länet. Vilken skada ett dylikt tillvägagående skall förorsaka torde
ligga i öppen dag, liksom önskvärdheten, att ej säga nödvändigheten av att med
möjligast kraftiga medel kunna stävja dylika affärer.

Jämväl inom Skaraborgs län, anföres av hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
torde i icke ringa utsträckning förekomma sådana köp (spekulationsköp),
ehuru kanske i något mindre omfattning än å andra orter, där det numera förefaller,
som om knappast någon egendom med relativt större areal skulle kunna stanna i
en konstant ägares hand utan att dessförinnan en »egendomsjobbare» genom skogsskövling
och mer eller mindre vanhävd samt planlös styckning satt sitt märke å
densamma.

Av de missförhållanden, yttrar Konungens befallningshavande i Örebro län,
som riksdagen i sin skrivelse framhållit, torde främst böra beaktas de, som bliva
eu följd av spekulationsinköpen av jordegendomar. Såsom väl känt är, hava dessa
egendomsköp under senare åren blivit allt talrikare, på samma gång som de ofta
kommit att omfatta jordegendomar, vilka hittills räknats bland de större jordkomplexen
i riket med värden uppskattade i hundratusentals kronor. Med den hastiga
kapitalbildning på särskilda händer till högst ansenliga belopp, som blivit en följd
av de abnorma förhållandena under nuvarande krigstid, måste det med största sannolikhet
kunna befaras, att antalet av dylika spekulationsköp under den närmaste framtiden
skall komma att ökas i allt större grad. Vore det nu så, att dessa sålunda
förvärvade stora jordkomplexer komme i händerna på köpare med avsikt att fortfarande
bruka och besitta egendomen i lantbruksnäringens intresse, vore intet att
därvid erinra. Men väl bekant torde vara, att avsikten i stället är att avpressa
egendomen vad omedelbart av densamma kan i penningar förvandlas för att. sedan
den blivit skövlad, sönderstycka den på sådant sätt, att köparen fortast möjligt och
på förmånligaste vis må kunna gorå sig en vinst av köpet. Med hänsyn till de
högst betydande vidder av landets jord, som genom dessa godsförsäljningar kommit
ur jordbrukar händer, hava dessa missförhållanden redan vållat landet mycket avsevärd
skada, och faran är stor, att denna skadegörelse skall efter hand ökas än mera.

Spekulation i egendomar, yttrar Konungens befallningshavande i Västmän -

lands län, förekommer tyvärr mycket allmänt. Exploateringen av en i spekulationssyfte
inköpt egendom tillgår i regel så, att till en början alla levande och döda inventarier
å densamma avyttras. Därefter skövlas skogen. Ingen myndighet kan förhindra
det, om blott vederbörlig säkerhet för skogens återväxt ställes. Under tiden
pågår egendomens styckning och försäljning. Detta tar dock i regel rätt lång tid och
därunder utsuges jorden genom s. k. grödförsäljningar, d. v. s. nyttjanderättens
upplåtande till brukare, som äga mot en vanligen mycket hög betalning skörda och
från egendomen bortföra såväl foder som övriga produkter. En sålunda skövlad
egendom kan givetvis ej på många år repa sig ur den vanhävd, vari den råkat.
Det vanliga är, att köparna av den styckade egendomen, särskilt om stora kostnader
måst nedläggas på nybyggnader, råka i en svag ekonomisk ställning, vilket
fördröjer egendomens uppryckande ur vanhävden.

Att även inom detta län, skriver hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Kopparbergs län, icke så sällan förekommer handel med jordegendomar i spekulationssyfte
med den åtföljd, som i riksdagsskrivelsen omförmäles, måste tyvärr konstateras.
Det är i sådana fall huvudsakligen egendomar, vartill höra skog av mera
betydenhet, som bliva föremål för dylika affärer. Och går därvid vanligen till så, att
efter egendomens förvärvande all å densamma befintlig säljbar skog så snart sig
göra låter avverkas, varefter egendomen ånyo salubjudes och snart övergår till ny
ägare, vilken vanligen icke köper den under andra avsikter än att, så snart någon
avance står att vinna, i sin tur åter sälja densamma, och så undan för undan. På
sådant sätt kan en egendom under jämförelsevis kort tid flera gånger byta ägare,
vilka alla endast ha till ögonmärke att inhösta tillfällig vinst på sina spekulationer
och därför ägna minsta möjliga omvårdnad åt jordens skötsel och husens underhåll.
Resultatet därav blir, som man lätt kan finna, skogsskövling, vanhävd å jord och
förfallna byggnader.

Deff torde vara ställt utom allt tvivel, anför Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvatningsutskott, att jämväl beträffande Norrbottens län förekomma
spekulationsköp av egendomar i syfte främst att uttaga skogen på egendomen och
med därav följande vårdslösande och i många fall fullkomlig vanhävd å jordbruk
och byggnader. Exempel saknas icke från detta län på huru större egendomar
sålunda med jämförelsevis korta mellanrum bytt ägare, vilka var och en under sitt
innehav tagit ut ansenligt med skog —- ofta till köpesummans värde och däröver -—
allt under det köpeskillingen för fastigheten vid varje fång hållit sig uppe minst
vid det första försäljningspriset till jobbarna. Att under sådana förhållanden något
intresse för jordbrukets och åbyggnadernas vidmakthållande eller förkovran icke
ådagalagts torde icke vara oväntat; härvidlag har i de flesta fall stor vårdslöshet
visats.

Under deri tid av ungefär halvtannat år, som numera förflutit sedan
dessa uttalanden gjordes, bär fastighetshandeln inom större delen
av riket ytterligare tilltagit i omfattning och nya erfarenheter gjorts
beträffande dess skadliga verkningar. Ehuru de nuvarande förhållandena
i sina huvuddrag äro allmänt kända och vid talrika tillfällen berörts i
tidningspressen och annorstädes, har det ansetts önskvärt att härom inhämta
något mera preciserade uppgifter. Efter framställning av de sakkunniga
har chefen för justitiedepartementet den 9 sistlidne mars an -

modat domhavandena inom rikets domsagor att, med avseende å förhållandena
inom respektive domsaga, inkomma med yttranden i vissa
punkter, nämligen, bland annat, dels i vad mån det under senare tid
och särskilt under krigsåren förekommit, att jordbruksfastigheter med
kortare tidsmellanrum flera gånger bytt ägare, dels i vad mån uraktlåtenhet
att söka lagfart härvid synts vara vanlig, dels huruvida jordbruksfastigheter
i nämnvärd omfattning synts övergå i händerna på
köpare, vilka uppenbarligen eller sannolikt icke haft för avsikt att därå
driva ett omsorgsfullt skött jordbruk, utan fastmera i första rummet
avsett att hastigt realisera skoggkapitalet, dels slutligen huruvida det
även iakttagits, att fastigfetsköpare av sistnämnda slag från fastigheterna
jämväl avyttrat kreatursbesättningar och stråfoder.

Ehuru den korta tid för de begärda uppgifternas avlämnande, som
stått till domhavandenas förfogande, icke medgivit ett flertal bland dem
att med önskad fullständighet besvara frågeformuläret, vinnas dock av
de inkomna yttrandena åtskilliga kompletterande upplysningar rörande
det nuvarande läget på marknaden för jordbruksfastigheter.

Ännu tydligare än av de under hösten 1916 avgivna yttrandena Yttrandenaav
framgår, att de med den ökade fastighetshandeln förenade missförhållandena
för närvarande äro mest framträdande i Svea- och Götaland- april 1918.
skapen, Gottland och de tre sydsvenska provinserna frånräknade. Åven
inom dessa sistnämnda slättprovinser har egendomshandeln visserligen,
enligt några yttranden, tagit en betydande och för den gamla stammen
av jordbrukare understundom hotande omfattning. Från de flesta domsagor
äro dock utsagorna här gynnsammare. Vad Dalarna och Norrland
beträffar meddela ett flertal domhavande, att en ökad omsättning
på fastighetsmarknaden på den sista tiden gjort sig märkbar, och några
bland dem anse sig äga skäl för uppfattningen, att jordbruksfastigheterna
»alltför ofta» (»i nämnvärd omfattning» etc.) övergått i händerna
på personer, vilka i första rummet avsett att hastigt realisera skogskapitalet.
De flesta hålla dock före, att detta sistnämnda icke skett i
nämnvärd omfattning, även om sådana fall förekommit. Från flera
domsagor uppgives, att fastigheterna huvudsakligen köpts av personer,
om vilka det är anledning antaga, att de härvid företrätt vissa aktiebolag,
men någon avsikt hos dem att förvalta skogskapitalet på ett
mot god skogshushållning stridande sätt har endast i undantagsfall iakttagits.
— Det har redan ovan framhållits, att antagliga förklaringsgrunder
icke saknas till fastighetsspekulationens sålunda bestyrkta mindre
omfattning såväl på de sydsvenska slättbygderna som i de nordsvenska
skogsbygderna.

Den stegrade egendomsspekulationen inom de övriga delarna av
riket är däremot en i domhavandenas yttranden ofta bekräftad företeelse
och har på sista tiden flerstädes urartat till ett det mest typiska och
skadliga joldmri med jordbruksegendomarna. Den ena huvudorsaken
till denna beklagliga utveckling har varit skogsprodukternas fortsatta
värdestegring, ej minst under inflytande av den statliga verksamheten
för vedbränsles anskaffande. Den andra har varit penningvärdets fortsatta
fall, vilket, som naturligt är, ävenledes bidragit till den fortskridande
ökningen i jordens handelsvärde. Lockade av de höga priser,
som bjudits, och ofta i en känsla av missmod, alstrad av jordbrukets
svårigheter under kristidsregleringen, hava talrika egendomsägare på
sista tiden sålt sina egendomar till personer eller konsortier, vilkas
syfte varit att antingen själva hastigt realisera skogskapitalet eller att
till annan, ej sällan 1917 års bränslekommission, upplåta avverkningsrätt
till skogen. Sedan egendomarna väl en gång på detta sätt dragits
in i spekulationen, hava de ofta, såsom ett stort antal domhavande
bestyrka, med korta tidsmellanrum flera gånger gått från den ene
ägaren till den andre, av vilka ingen haft för avsikt att varaktigt behålla
fastigheten utan blott att göra sig en vinst på affären. Uraktlåtenhet
att söka lagfart har härvid ofta förekommit. Skogstillgångarna
hava blivit hårt medtagna eller alldeles skövlade. Vidare har,
enligt ett flertal yttranden, visat sig att även egendomar utan nämnvärda
skogstillgångar på sista tiden varit lockande föremål för det speknlativa
intresset, som räknar med stigande priser därå på lika sätt som
sker vid spekulation i värdepapper och som därtill ej sällan bereder sig
extra realisationsvinster genom försäljningar av kreatursbesättningar, gröda
och stråfoder, t. o. m. inventarier av metall, plåttak och dylikt. Särskilt
i Mälareprovinserna och Värmland synas fallen av »grödförsäljningar»
på ett betänkligt sätt ökas. Efter alla utsagor att döma är det
i första rummet större egendomar, som på nu nämnt sätt gått ur de
driftiga jordbrukarnas ägo, vilket givetvis berott på att de med penningar
rikligt försedda spekulanterna här åtkommit de största värdena
och räknat på de högsta vinsterna. Emellertid omförmäles av flera domhavande,
att särskilt på sista tiden även mindre fastigheter vDat sig
begärliga för spekulationen och att även jordbrukare av allmogeklassen
börjat i märkbar omfattning sälja sina hemman.

Några få utdrag ur domhavandenas yttranden må här intagas:

Alla dessa fastigheter, som jag här åsyftar — skriver domhavanden i Norra
Roslags domsaga — och deras antal är icke ringa, hava övergått till köpare, vilka
avsett att hastigt realisera skogskapitalet, och i denna avsikt synas de också hittills

hava lyckats synnerligen vill, beklagligtvis icke i sä fall under medverkan av Statens
Bränslekommission. Jag tillåter mig relatera de mest typiska fallet, som förekommit
i domsagan. Gimo—Österby bruks aktiebolag förvärvade år 1914 den till
Braunerhielmska fideikommisset börande egendomen Stora Väsby med underlydande
i Almunge socken för 141,000 kronor. År 1916 sålde bolaget egendomen för 180,000
kronor till en person, om vilken bolagets disponent på goda grunder antog, att lian skulle
komma att väl sköta jordbruket vid gården och rationellt sköta dess redan före aktiebolagets
förvärv av densamma tämligen hårt medtagna skog. Men köparen sålde
genast egendomen till tre affärsmän från Östergötland för 225,000 kronor, sedan
han undantagit gården underlydande hemman, i värde motsvarande ungefär fjärdedelen
av vad han köpt från bolaget. Den 41 juli 1917 uppläto de nya ägarna för
275,000 kronor till Bränslekommissionen all till gården hörande skog, med undantag
av den, som växte »i en del gärdesbackar kring huvudgården», att avverkas under
de närmaste två åren — kvarlämnade fröträd skulle dock ägaren av gården få för
högt pris återlösa — och lär nu efter avverkningens verkställande gården, som har
omkring 300 tunnland inägor, vara så gott som fullständigt skoglös. Icke förty har
gården genom köpebrev den 2 januari 1918 sålts för 110,000 kronor och har den
intecknats, så att den nu häftar för inteckningar till sammanlagt belopp av 100,000
kronor... Under min långa verksamhet som domare har jag på skilda orter i
landet bevittnat, huru skogskapitalet hänsynslöst förvandlas i penningar, utan tanke
på det stöd i skogstillgång, som jordbruket åtminstone i norra och mellersta Sverige
behöver för att kunna något så när rationellt bedrivas. Men aldrig har såsom under
de senare åren givits mig anledning till vemodiga betraktelser, när jag personligen
sett eller av trovärdige män, med vilka jag vid tingen eller annars kommit i samtal,
erfarit, hur det går vind för våg med de jordbruksfastigheter, vilka kommit i jobbarhänder.

Domhavanden i Västmanlands södra domsaga meddelar, att enligt de iakttagelser,
han gjort inom domsagan, det under senare tid och särskilt under krigsåren
synnerligen ofta förekommit, att jordbruksfastigheter med kortare tids mellanrum
bytt ägare, men att i många fall detta icke kommit till synes, enär för besparande
av stämpelkostnader en föregående säljare utfärdat ny köpehandling till en
senare köpare med förbigående av mellanliggande; att härvid uraktlåtenhet att söka
lagfart varit ganska vanlig; att jordbruksfastigheter i ganska stor omfattning synts
övergå i händerna på köpare, vilka uppenbarligen icke haft för avsikt att därå driva
ett omsorgsfullt skött jordbruk, utan fastmera i första rummet avsett att hastigt
realisera skogskapitalet; att det även ofta iakttagits, att fastighetsköpare av sistnämnda
slag från fastigheterna jämväl avyttrat kreatursbesättningar och stråfoder
samt arrenderat egendomarna till s. k. grödköpare. Härtill — skriver domhavanden
— får jag tillägga, att egendomsprisen synnerligen beträffande skogsegendomarna
blivit oskäligen uppjagade, i några fall ända till tio gånger taxeringsvärdet, samt
att det ofta inträffat, att, sedan en köpare skövlat skogen, han för egendomen utan
skog kunnat betinga sig en köpeskilling, som i det närmaste uppgått till det pris,
han betalt för egendomen.

Under krigsåren — yttrar domhavanden i Västmanlands östra domsaga
— har handeln med jordbruksfastigheter i betydande grad år för år tilltagit.
Fastigheter hava ofta med endast några dagars mellanrum bytt ägare fem å sex
gånger och köpeskillingen för varje försäljning stigit, så att densamma slutligen

uppgått till mångdubbla taxeringsvärdet. Då någon egentlig kontroll aldrig utövats
över att fång av fast egendom lagfaras, är ju givet, att i dessa tider ännu mera
än eljest uraktlåtes att söka lagfart vid försäljningar av fastigheterna. Den uppsikt
häröver, som genom allmänna åklagaren skulle utövas, har ju redan under normala
förhållanden visat sig vara utan verkan och är det så mycket mera nu, då köpen
oftast uppgöras och köpeavhandlingarna upprättas på något hotell i Stockholm eller
annan avlägsen ort. Någon kunskap om köpen och köpevillkoren nå aldrig åklagaren.
Även om någon åklagare skulle söka att övervaka förhållandena med
lagfarten, så kan han det knappast... Ehuru sålunda en livlig handel med
fastigheter försiggår, har antalet lagfarter helt obetydligt ökats under dessa år.
Att den mängd av agenter och andra personer, som nu ej syssla med annat än köp
och försäljningar av fastigheter, aldrig haft eller hava någon avsikt att bosätta sig
å fastigheterna eller driva jordbruk, torde vara uppenbart. Bönderna, som av de
höga prisen lockats att försälja sina fastigheter, flytta merendels in till städerna
och skaffa sig där någon annan sysselsättning eller leva på det kapital, de erhållit
för sin fastighet.

Jordbruksfastigheter och särskilt sådana, som ägt skogstillgångar — anför
domhavanden i Lysings och Göstrings domsaga — hava under senare tid varit
mycket begärliga och hava icke sällan till högt uppdrivna pris övergått till ny
ägare. De höga prisen hava i regel tvungit köparna att hastigt realisera skogskapitalet,
men i stora flertalet fall hava köparna, särskilt om de hört till den jordbruksidkande
befolkningen, bibehållit fastigheten och fortfarit med brukningen därav,
sedan skogstillgången utnyttjats. Icke sällan torde för övrigt skogsrealisationen
hava inbringat så mycket kapital, att den del av köpeskillingen, som efter skogsrealisationen
återstått att förränta medelst inkomsten från själva lantbruket, blivit
helt obetydlig En annan slags fastighetshandel, som, enligt min erfarenhet, fullt
lika illa, om icke värre, går ut över vårt lands skogskapital, är den, som så ofta
förekommer, då en fastighet med skogstillgång genom arv övergår till ett stärbhus
med flera delägare. Alla sträva då vanligen efter att ur egendomen frampressa
det största möjliga penningkapital och utan minsta hänsyn till ett på uthållighet
anlagt skogsbruks billigaste fordringar offras då på en gång vad som under föregående
generationer med omsorg och klokhet blivit sparat. Även i den händelse,
då en bland stärbhusdelägarna medgives lösningsrätt till de andras lotter, sker detta
i regi! under så dryga och betungande villkor, att en alltför tidig och alltför omfattande
realisation av egendomens skogskapital icke låter sig undvikas. I mångt
och mycket synes emellertid dessa för ett ekonomiskt skogs- och jordbruk så ogynnsamma
överlåtelser bero på vår mindre tillfredsställande arvslagstiftning, som ej
tillräckligt beaktat hithörande ur nationalekonomisk synpunkt så viktiga förhållanden.
Bristerna i detta hänseende hava icke minst under senare tid gjort sig märkbart
gällande.

Såsom sina iakttagelser meddelar domhavanden i Ostersysslets domsaga:
Under senare tid, särskilt under de två sista krigsåren, hava en mångfald fastigheter
flera gånger, ibland ända till tre eller fyra gånger, med kort tids mellanrum
bytt ägare. I åtskilliga kända fall har lagfart icke sökts för varje köpare, utan den
förste köparen har upprättat köpehandling med den siste. I mycket stor omfattning
hava dessa köp synts åstadkomna utan avsikt hos köparen att driva ett omsorgsfullt
skött jordbruk, men med syfte att göra förtjänst genom realisation av inven -

tadel- jämte gröda, avverkning av skog och ny försäljning av fastigheten. Kreatursbesättningar
och sträf eder hava även i stor omfattning avyttrats från de försålda
fastigheterna.

Det förekommer ej sällan — skriver domhavanden i Fryksdals domsaga —
att jordbruksfastigheter med kortare tiders mellanrum byta ägare. Anledningen torde
oftast vara den, att tillhörande skog utgör egendomens huvudsakliga värde, .lordbruket,
även om det är rätt betydligt, betraktas såsom binäring till skogsbruket.
Skogens värde stiger och faller med konjunkturerna och skogen är föremål för
spekulation nästan i lika hög grad som aktier.. . Jordbruksfastighet torde i
ganska stor utsträckning övergå till köpare, som endast eller huvudsakligen avser
att realisera skogskapitalet. Emellertid torde denna realisation i allmänhet icke tillgå
så, att skogen skövlas, utan så, att efter stigande konjunkturer hela fastigheten
ånyo säljes, därvid högre köpeskilling betingas. Icke så få personers hela verksamhet
består uti att sålunda köpa och sälja fastigheter. Att dylika spekulationsköpare
från fastigheten avyttra kreatursbesättning och sträfoder torde ej vara sällsynt
... Det torde vara förhastat att av min skildring draga den slutsats, att omtalade
missförhållanden orsakas enbart av spekulation .slusta. Mången ärlig och samvetsgrann
lantbrukare drives av nöden att sälja sin egendom Söner och döttrar, plågade av
trycket å lantbruket och av därav följande otrevnad, fly till stad eller industrisamhälle
nu, sedan Amerika, deras förra tillflyktsort, är svårtillgängligt. Annan arbetskraft
står knappast att få, är i bästa fall tillgänglig allenast emot ständigt stegrade
löner. Pris å maskiner, redskap och andra lantbruksförnödenheter har fördubblats
eller flerfördubblats. Själv måste lantbrukaren åtnöjas med snävt tilltagna maximipris,
som, om de ock ökas, aldrig hålla jämna steg med arbetslönerna Han hotas av vanhävdslagen,
som förefaller honom desto mera orättvis, som lian i brist å arbetskraft,
i brist å kreatur, i brist å gödningsämnen och utsäde, som allt tages ifrån honom,
icke med bästa vilja kan hålla sin jord väl hävdad. Vidare besväras han, hotad
med dryga böter, av den mängd ständigt på varandra följande och ofta varandra
upphävande s. k. kristidsförfattningar, om vilka han svårligen kan förvärva tillförlitlig
kännedom. Huru är det möjligt för den enkle lantbrukaren att gorå sig reda
för alla dessa författningar, som han icke får i hando? Hans huvudsakliga kunskapskälla
äro kortfattade, ofta vilseledande tidningsnotiser, vilka dessutom för kvarstannande
i minnet borde särskilt registreras. Han är ständigt utsatt för tara att,
sig själv ovetande, begå lagbrott och att, ehuru i grunden oskyldig, dragas inför
domstol. Vem kan undra därpå, att lantmannen, när gott anbud göres honom, säljer,
om än motvilligt, sin egendom?

Även ett par domliavande i de sydsvenska provinserna hava uttalanden,
som förtjäna att här återgivas.

Penningevärdets oerhörda fall — yttrar domhavanden i Könnebergs in. fl.
häraders domsaga — och den i samband därmed inträdda våldsamma prisstegring
har utan tvivel föranlett, att, under den allra sista tiden, och i avsevärt större
omfattning än eljest varit fallet, jordbruksfastigheter med kortare tids mellanrum
byta ägare. Då priset för lega av ett tunnland jord kunnat på kortare tid stegras
så avsevärt, att numera inom denna domsaga arrendet för medelgod jord icke garna
understiger 50 å 60 kronor tunnlandet, men priser upp till 100 kronor tunnlandet

och därutöver icke sällan förekomma, är det uppenbart, att jordens värde i samband
därmed högst väsentligt måste ökas. Stammen av äldre jordbrukare, som
mycket besväras av nu förekommande bekymmersamma foderförhållanden, brist på
gödningsämnen till jorden och osäkerhet på arbetsmarknaden, har i icke ringa utsträckning
känt sig frestad att, för den pekuniära vinst, som de höga försäljningsprisen
erbjuda, skaffa sig lugnare dagar samt antingen definitivt lämna jordbruksnäringen
eller avvakta de nedgående konjunkturer, som i allmänhet förväntas skola
komma att rätt snart inträda, för att vid lämpligt tillfälle förvärva sig annan jordbruksfastighet.
Under inflytande av dessa omständigheter har omsättningen på
fastighetsmarknaden inom domsagan, i all synnerhet under allra senaste tiden, rätt
avsevärt ökats. I den mån fastigheterna överflyttats från den gamla jordbrukande
stammen har den känsla för den ofta fäderneärvda jorden och det egna hemmet,
som förut, även inför utsikten till god vinst, stävjade lusten att byta fastighet, alltmera
förflyktigats; och har det numera upprepade gånger inträffat att köpare, ofta
med högst avsevärd avance, avyttrat inköpt fastighet, redan innan tillträdet hunnit
äga rum. Härmed står uppenbarligen den iakttagelsen nära samman, att, sedan
en fastighet en gång avhänts den ägare, som längre tid innehaft densamma, fastigheten
därefter icke sällan kommer att upprepade gånger byta ägare, i regeln mot
successivt förhöjt pris. . . . Skogstillgång finnes i allmänhet icke i andra delar av
domsagan än de längst öster ut belägna samt förekommer där för övrigt relativt
sparsamt; och har det icke kommit till min kännedom att försäljningar av egendomar
i nämnda del av domsagan särskilt ökats. Däremot torde nog inom domsagan
hava inträffat, att jordbruksfastigheter, beklagligt nog, övergått i händerna på köpare,
vilka icke äro ägnade att därå driva ett omsorgsfullt skött jordbruk. Sålunda
har jag mig bekant, att person, som vid krigsutbrottet befann sig under administration
men genom spekulation i livsmedel och fodervaror gjort millionvinster, inom
domsagan köpt fastigheter till värde av mer än 2 miljoner kronor. Att på samma
gång som den gamla värdefulla jordbrukande stammen skiljes från befattningen med
åkerbruket, jorden råkar i händerna på folk, som sakna de nödvändiga förutsättningarna
för och insikt i skötseln av jorden, kan icke vara annat än att beklaga, då
en sådan förändring utan tvivel leder till skada för landets modernäring.

Otvivelaktigt — anför domhavanden i Hallands läns södra domsaga —
har handeln med jordbruksegendomar avsevärt ökats under de två, tre sista åren.
Orsakerna härtill torde vara flera. En av de mera betydande är nog den, att många
äldre lantbrukare, som väl eljest skulle behållit sin jord ännu en tid, tyckt tiden
vara lämplig att redan nu draga sig tillbaka, dels på grund av de höga priserna på
jordbruksfastigheter, dels på grund av det gynnsamma tillfället att realisera lösegendomen
och dels väl också i någon mån av önskan att slippa ifrån allt besvär och
alla risker vid efterlevnaden av de många förordningarna rörande lantbruket. Att
»jobbare» härvid hållit sig framme ibland är säkert, knappast dock »i nämnvärd omfattning».
Men visst är, att om en sådan person fått tag i en egendom, har han hänsynslöst
utnyttjat varje utväg att med den största möjliga vinst komma ifrån affären,
sålt kreatursbesättning och stråfoder, avverkat skogen och styckat fastigheten hur som
helst, allt med syftet, största möjliga vinst, för ögonen. Då han naturligtvis är
främmande för varje tanke på att å egendomen driva »ett omsorgsfullt skött jordbruk»,
faller det av sig självt att några förbättringar å fastigheten ej kunna komma

Öl

r fråga. Dess bättre torde det, åtminstone ännu sä länge, vara endast ett ringa
antal egendomar i den mi v anförtrodda domsagan, som undergått ett sådant öde. De
vinster, som gjorts av jobbare, äro emellertid så betydande, att de säkerligen själva
känna sig livligt uppmuntrade att fortsätta, liksom naturligtvis andra därav lockas
att göra sammaledes Det är emellertid icke blott jobbarna, som höstat in stora
vinster. Aven hederliga lantbrukare, som under krigsåren köpt och sålt jordbruksfastigheter
utan att skövla deras grundvärden, ha gjort goda affärer och överallt
på landsbygden har den satsen på ett farligt sätt stadgat sig, att det lönar sig bra
mycket bättre att handla med jorden än att odla den.

I det till domhavandena utsända cirkuläret anmodades dessa jämväl
yttra sig, huruvida styckningar av egendomar i mindre lotter i
nämnvärd omfattning förekommit och huruvida vid sådana styckningar
mindre ändamålsenliga styckningsplaoer tillämpats och oskäligt höga
försäljningspriser betingats å de utstyckade lotterna. De på denna fråga
lämnade svaren giva emellertid föga vägledning vid bedömandet av
ifrågavarande spörsmål, vilket delvis kan förklaras av att dnmhavandena
givetvis icke alltid äga närmare kännedom om egend''''msstyckningarnas
genomförande och härmed sammanhängande förhållanden.

Då fråga nu är, huruvida och på vilka vägar staten lämpligen
kan inskrida för att stävja den osunda spekulation vid handeln med
jordbruksegendom, som sålunda i betydande omfattning förekommer i
vårt land, torde följande principiella anmärkningar höra förutskickas.

Att den självägande jordbrukareklassen i eu omfattning, som ingiver
farhågor ur statsintressets synpunkt, avhänder sig äganderätten till sin
jord, måste alltid uppfattas som tecken på att jordfördelningen, jordbrukets
ekonomiska förhållanden eller jordbruksbefolkningens tänkesätt och böjelser
på ett eller annat sätt utvecklat sig i mindre gynnsam riktning. År nämligen
den bestående agrarstrukturen väl avpassad efter jordbrukets driftsförhållanden,
arbetar iautbrnksnäringen under göda konjunkturer och besjälas
dess utövare av yrkesintresse och känsla för jorden och hemmet,
så finnes även under ett storkapital i stiskt utvecklingsskede ingen mottaglighet
hos lantmannen för det rörliga kapitalets frestelser och strävan att
bemäktiga sig hans jord. Med detta förhållande bör all politik, som svftar
till den självägande jordbrukareklassens bevarande, i första rummet räkna.
Det följer därav, att endast sådana åtgärder mot en osund utveckling av
handeln med jord äro i längden verksamma, vilka taga sikte på jordbruksbefolkningens
höj ande i ekonomiskt och moraliskt avs> ende, förbättrande
av jordbrukets driftsbetingelser samt undanrödjande av uppstämma lel i
jordbruksstrukturen. Försummas ett sådaut grundläggande reformarbete,

St åt singripa liden
mot den
osunda jordspel:»
ilationtn.

Allmänna

synpunkter.

bliva alla bestämmelser, som inskränka jordbrukarens dispositionsrätt
över jorden, och alla övriga försök att medelst ingrepp i den fria fastighetshandeln
bevara det självägande bondeståndet i. längden utan nämnvärd
verkan.

I Sverige har den osunda jord handeln under den senaste mansåldern
i väsentlig mån förorsakats av mindre gynnsamma ekonomiska
betingelser för särskilt det större och medelstora jordbruket. Oaktat
tullskyddets genomförande har spannmålen under tiden efter 1880-talet.
icke uppnått det bytesvärde i förhållande till penningar, som den hade
under 1800-talets första hälft. Under tiden efter 1890-talet3 mitt intill
världskrigets utbrott undergick spannmålspriset visserligen en stegring,
men denna var mindre än vad som motsvarade penningvärdets fall
under samma tid. Under de gångna krigsåren hava jordbrukets produktpriser
likaledes ökats mindre än vad som motsvarat penningvärdets
fall. Den fortskridande industrialiseringen och arbetskraftens därav
förorsakade inflyttning till städerna har bragt det av lejd arbetskraft
beroende jordbruket i växande svårigheter. Kapitalbildningen inom
landet har i första rummet kommit audra näringars kreditbehov till
godo. Dessa olika omständigheter och ett visst därmed sammanhängande,
inom rätt vidsträckta kretsar av lantbefolkningen framträdande
minskat intresse för jordbruket som yrke förklarar i icke ringa mån
det ökade antalet försäljningar av större och mindre egendomar.
Huvudförutsättningen under den närmaste framtiden för den skadliga
egendomshandelns tillbakagång är därför en utveckling, som återför
jordbruket till dess tidigare intagna plats som en räntabel näring och
en eftersträvad yrkesverksamhet. Särskilt fordras, om ej de större
egendomarnas sönderfallande skall fortgå och svårigheterna för folkförsörjningen
därigenom ökas, eu höjning av dessa jordbruks räntabilitet,
för vilken ökade priser å brödsäd och bättre tillgång till arbetskraft äro
nödvändiga betingelser.

En annan bidragande orsak till bondejordbrukets övergång i
olämpliga händer äro de med överlåtelserna till ny generation förenade
svårigheterna för efterträdaren på hemmanet. I derå främmande länder
har den av olämpliga arvskiftessedvänjor föranledda skuldbelastningen
eller oekonomiska jordstyckningen sedan länge ansetts som det kanske
största onda, som vidlåda bondejordbruket, och som den förnämsta orsaken
till bondebefolkningens försvagande. Så är måhända icke fallet i
vårt land, där vid sidan av dessa svårigheter flera andra, nyss berörda
ogynnsamma faktorer utöva stort inflytande och där försäljningar av
bondhemman i väsentlig omfattning äga rum utan sammanhang med

arv skiften och endast i följd av do för skogen bjudna lockande köpeskillingarna.
Att emellertid arvskiftessvårigheterna aven hos oss spela
eu stor roll i nu berörda sammanhang star utom tvivel och bekräftas,
förutom av många uttalanden under de senare åren utom och inom
riksdagen, av de undersökningar, vilka åren 1907—1910 verkställdes
av den s. k. emigrationsutredningeu (jfr ovan sid. 40) Företeelsen påpekas
ock i ett ovan återgivet yttrande (sid. 48). Klyvningar av hemman
vid arvskiften hava visserligen, som förut anförts, numera blivit
mindre vanliga, och faran för härav uppkommande obesutenhet är för
närvarande mindre aktuell än för några årtionden tillbaka. Däremot
är det av mera ingripande betydelse, att den fordom vanliga sedvänjan
med relativt låga »broder- och systertaxor» vid medarvingarnas utlösning
ur hemmanet alltmera övergivits för bruket att beräkna värdet å
den arvfallna fastigheten efter dennas fulla handelsvärde. Då handelsvärdet
å jord'' n i våra dagar som regel avsevärt överstiger dess nettoav
kastniugs värde, i synnerhet där skogstillgångar finnas, bringas efterträdaren
å hemmanet i betydande svårigheter, vilka än mera ökas
genom medarvingarnas allt vanligare krav på omedelbar kontantbetalning
av sina arvsandelar och det härav för den nye hemmansinnehavaren
uppstående tvånget att skuldsätta hemmanet i bankinrättningar på
ofta ganska ogynnsamma villkor.

Som ett viktigt led i den närmaste framtidens arbete på den självägande
jordbrukark lassens bevarande framstå därför val avvägda bestämmelser,
vilka vid hemmansöverlåtelser till ny generation tillgodose
efterti ädarens berättigade intressen, i allmänhet skydda böndernas
»familjebon» från den rationalistiska tidsandans upplöjande krafter.
Åven försäljningar av hemman under livstid kunna genom lämpliga
åtgärder av sådant slag i viss mån motarbetas.

Vad jordfärd-luingen i Sverige beträffar, torde numera rätt allmänt
erkännas, att den i många hänseenden är ganska lyckligt avpassad
för vårt lands jordbruksförhållanden. Den blandning och proportion,
vari större, medelstora och mindre jordbruk inom de skilda
landsdelarna stå till varandra, betingas i det stora hela av jordmån, avsättningstillfällen
och övriga på jordbruksdriften inverkande lokala förhållanden.
I de södra och mellersta jordbruksbygderna hör det till
undantagen att påträffa egendomskomplexer, som genom sin storlek verka
hämmande på jordbrukets utveckling. Utrymme för småbruksbildningar
saknas i allmänhet icke, där platsen för sådana är lämplig. Huvudmassan
av brukningsdelar utgöres på de flesta orter av de mindre och
medelstora bondejordbruken, vilka icke i allmänhet hava större areal

än vad som erfordras för självständiga jordbruk. I två riktningar bär
emellertid denna vårt lands agrarstruktur, såsom förut anföits, på senare
tid varit utsatt för ogynnsamma förändringar: dels genom bolags
och enskilda spekulanters förvärv av bondhemman, särskilt i norra och
västra Sveriges skogsbygder, dels genom den allt för lånyt utsträckta
och olämpligt planlagda styckningen av många större egendomar. Eu
huvudorsak till båda dessa företeelser har varit den flerstädes alltför
rikliga skogstilldelningen till jordbruksfastigheterna och svårigheterna
för förvärv av större sammanhängande skogsområden utan samtidigt förvärv
av jordbruksegendom. Skall den osunda jordspekulatioucn inom
vårt land kunna för framtiden varaktigt hämmas och eu jordbrukarebefolkning
med fasta rötter vid jordbruket upprätthållas, torde nog en
framtida reform av fastighetsförhållandena på landsbygden påkallas,
varigenom skogsmarkernas sammanläggning och arrondering främjas
samt hinder resas mot att köp och försäljningar av jordbruksegendomar
påverkas av spekulationsavsikter beträffande skogen.

ProviMontka Om nu angivna medel för jordspekulationens stävjande och jord Ojordtpekuiå-

bruksbefolkiiingeus bevarande gäller, att de fordra tid både för att
Konev. genomföras och för att verka. Under kritiska övergångsperioder och
under tider, som den närvarande, med mer än vanligt hotande faror för
jordbrukets sunda utveckling kunna till äventyrs även mera direkt ingripande
restriktiva bestämmelser vara berättigade. Vid prövning av
alla åtgärder av sistnämnda slag bör emellertid icke förloras ur sikte,
att de äro provisoriska anordningar, som icke innebära någon tillfredsställande
lösning av hithörande problem och som under inga förhållanden
få skymma blicken för nödvändigheten av ett mera djupgående
arbete på vidmakthållandet av en livskraftig jordbruksbefolkning.

Här skall nu följa en kortfattad översikt av sådana mera provisoriska
utvägar att hämma den osunda jordhandeln, vilka antingen
kommit till användning i skilda länder eller ock eljest äro tänkbara,
och skall samtidigt prövas, huruvida och i vad mån det är lämpligt att
under närvarande situation låta dem komma till genomförande i Sverige.

En föista huvudgrupp av dylika åtgärder utgöres av bestämmelser,
vilka inskränka jordägarens fulla dispositionsfrihet över fastighetens
jord och skog i syfte att förhindra rovbruk och vanhävd. Man kan i
korthet benämna denna väg för jordspekulationens bekämpande:
nysUr.xi med systemet med vanhävdsl agar.

lagar. Då den osundt jordhandeln i första rummet verkar till skada

genom att fastigheterna övergå i händerna på ägare, som utan tillbör -

ligt aktgivande pa deras avkastningsförmåga i framtiden söka ur desamma
utvinna hastiga realisationsvinster, böra existerande lagbestämmelser
mot rovbruk minska spekulationsintresset i jordegendom och såmedelst
bidraga till att bevara jorden i de skötsamma jordbrukarnas
ägo. Emellertid finnas även former av vanhävd, som icke är rovbruk,
utan som består i att den nödvändiga brukningen av jorden eltersättes
och åbyggnaderna få förfalla. Sådan vanhävd innebär egentligen i
ekonomiskt avseende eu motsägelse, eftersom den strider mot jordägarens
egna iutressen, men då den icke desto mindre förekommer, särskilt när
jordbruksjord och skog äro förenade i samma ägares hand och rörelsen
drives med skogshantering som huvudsyfte, kunna bestämmelser däremot
även bidraga till jordens bevarande i lämpliga händer. Genom
lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarna har denna väg, som känt är, beträtts i Sverige.

Om vauhävdslagar som medel för jordbrukets vidmakthållande
och spekulationens begränsning måste emellertid sägas, att de i principiella
hänseenden giva anledning till vissa beiänkligheter.

En första svårighet är att bestämma, vad som på ett visst skede
av jordbrukets utveckling skall förstås med vanhävd och den härav
alstrade subjektiviteten och ojämnheten vid bestämmelsernas tillämpning.
Åven begreppet »uppenbar vanvård» eller sådan vanvård, »att jordbrukets
vidmakthållande därigenom äventyras», är svårt att giva eu bestämd
tydning. Gränsen mellan vanhävd och mindre god, men dock
oantastlig skötsel av jorden är svävande, och i synnerhet är det under
nuvarande brist på foder, dragkraft och arbetskraft svårt att finna en
skilluadslinje mellan självförvållad och oförvållad misskötsel. En lag,
som är oklar på dessa avgörande punkter, måste emellertid alltid verka
som ett tveeggat svärd. Då allmänna vanhävdslagar vila som ett svävande
hot över jordbrukark lassen i gemen, uppfattas de städse av jordbrukarna
som utslag av ett visst misstroende från statsmakternas och
samhällets sida beträffande deras vilja och förmåga att rätt bruka sin
jord. Visserligen invändes häremot, att en skötsam jordbrukare ju icke
bär något att frukta av vanbävdslagen, som uteslutande riktar sig mot
sämre element bland jordägarna. Men liknande skäl kunna anföras till
försvar för varje åtgärd, varigenom en viss yrkeskår ställes under uppsikt
från det allmännas sida, och förtager icke sådana kontrollbestämmelsers
ogynnsamma, verkningar i psykologiskt hänseende. 1 synnerhet är det
nuvarande ögonblicket med hänsyn till alla restriktioner, som jordbrukarna
äro underkastade, och till det utbredda missnöjet bland dem över
kristidsmyndigheternas handhavande av sina befogenheter det tänkbarast

Skål för avstyrkande

vanhävdslaa
för jordbruket -

olämpliga för att framföra tanken på en allmän vanhävdslag i Sverige.
Jordens goda hävd måste under de närmaste åren, som alltid eljest,
vila på intresse för jordbruket, och där detta intresse blivit försvagat
lärer det ej kunna återväckas på annan väg än genom att lantbefolkningens
yrkeskunskaper höjas, dess ambition sporras och jordbruksdriften
göres mera lönande.

En särskild anledning till att den norrländska uppsiktslagens utsträckning
till mellersta och södra Sverige eller till alla jordbruk inom
Sverige överhuvud icke kan här förordas, är att verklig vanhävd å
jordbruksjord i de sydligare delarna av riket sällan förekommer utom
i förening med egend"mshandel. Detta förhållande påpekas exempelvis
i flera av befallningshavandenas och hushållningssällskapens förvaltningsutskotts
yttranden över 1916 års riksdagsskrivelse. Oförnekligt
är visserligen, att jordbruket inom riket ingalunda allestädes skötes på
ett sätt, som under förhand en varande förhållanden giver högsta möjliga
avkastning. En intensivare drift, en rationellare avdikning, ett bättre
tillvaratagande av trädesjorden m. m. borde särskilt på allmogejorden
kunna i stor skala genomföras. Men deuna vårt jordbruks mångenstädes
ej nog kraftiga utveckling km icke rubriceras som vanhävd och
kan icke vändas i det bättre medelst tvångslagar. Verklig vanhävd
däremot iakttages i övervägande grad i sädana fall, då en fastighet
övergått i händerna på ägare, som icke i egentlig mening tillhöra jordbrukarklassen
som samhällsklass och yrkeskår och vilkas avsikter är
att realisera skogen och vidareförsälja eller stycka egendomen. Att
då på grund av sådana spekulanters förekomst och framfart ställa hela
den övriga mängden av landets jordbrukare under uppsikt synes mindre
välbetänkt. Det bör ock tilläggas, att endast ett fåtal bland de i anledning
av 1916 års riksdagsskrivelse från befallningshavandena och
hushållningssällskapens förvaltningsutskott infordrade utlåtandena innehålla
förslag om den norrländska uppsiktslageus utsträckning utöver sitt
nuvarande gdtighetsområde.

Från somliga håll har den tanken framkastats, vilken även kommit
till uttryck i 1916 års riksdagsskrivelse, att den norrländska uppsiktslagen
borde utsträckas i så måtto, att den komme att gälla för i spekulationssyfte
inköpta jordegendomar. Emot en sådan anordning
kunna visserligen flera av de ovan anförda synpunkterna icke med fog
göras gällande. Icke desto mindre torde framgå, att även denna väg
svårligen låter sig beträda. Det torde vara ogörligt att fastställa, vilka
vid tidpunkten för en sådan lags ikraftträdande inom landet förefintliga
egendomar, som blivit »inköpta i spekulationssyfte» och förty skulle

ställas under särskild uppsikt. Härtill bleve ju nödigt att man uppgjorde
förteckningar över jordägare, som vore att betrakta såsom mindre
skötsamma, vilket tydligtvis är uteslutet. Skulle man emellertid förfara
mera schematiskt och under uppsikt ställa endast sädana egendomar,
vilka efter eu viss tidpunkt utanför vissa leder av närskylda genom
köp eller byte övergått i ny ägo — eu, efter vad nedan på tal om
provisorisk skogslag säges, icke i och för sig omöjlig utväg — så möta
i alla fall betydande svårigheter. Dels kan nämligen vanhävd förekomma
på egendomar, vilka före nämnda datum kommit i spekulationshänder,
dels hava mänga egendomar, som efter samma datum sålts till
oskylda, övertagits av driftiga jordbrukare, vilka skulle känna sig kränkta
av att ställas under eu uppsikt, som icke träffar andra, dels slutligen
byta de jordegendomar, som kommit i spekulationshandel-, såsom förut
framhållits ofta med täta mellanrum ägare, så att, medan uppsiktsmyndighet
förhandlar med egendomsinnehavaren om de åtgärder, denne bör
vidtaga till vanhävds undanröjande, eller medan talan mot honom är
föremål för domstols prövning, egendomen övergår till annan ägare,
varigenom proceduren får börja på nytt. Under tiden kan egendomens
fortsatta skövling icke förebyggas, om man ej inför tvångsförvaltning
av densamma, och det kan inträffa, att siste ägaren, som lagen slutligen
drabbar, blir en insolvent mellanhand eller till och med ett antal
till den föregående hanteringen oskyldiga egnahemsköpare. Det behöver
icke närmare utläggas, hurusom en lag, vilken möjliggör ett ingripande,
först när uppenbar vanhävd av jordbruket är konstaterad, och som icke
medför retroaktivt verkande civilrättslig eller straffrätt-lig skndeståudsskyldighet,
mindre väl lämpar sig som speciallagstiftning för egendomar,
som gå i handel. Att åter skriva vanhävdslagen så, att förutvarande
ägare kan drabbas av dylik skadeståndsskyldighet, torde vara
ogörligt, exempelvis redan därför att det icke lärer kunna fastställas,
huru mycket var och en av flera succesive ägare bär bidragit till en
slutligen konstaterad vanhävd.

Det bör jämväl erinras därom, att förfoganderättslagen i dennas
nuvarande form och än mer med den avfattning, den-amma skall få enligt
det av innevarande års rik-dag antagna förslag till ny sådan lag,
bereder vissa utvägar till inskridande mot uppkommen vanhävd.

Kan alltså, i vad frågan gä''ler jordbruksdrift, införandet av eu
allmän vanhävdslag eller en speciell sådan för vissa grupper av fastigheter
icke här tillstyrkas, så åierstår emellertid spörsmålet om lämpligheten
av bestämmelser till skydd mot vanskötsel av skog.

Mot tanken på en till alla enskilda skogsägare utsträckt kontroll

Provisorisk
lagstiftning
mot skogsskövling.

över deras skötsel av sina skogar kunna visserligen till eu del samma
principiella anmärkningar framställas som ovan, nämligen att begreppet
vanskötsel av skog lika litet som vanhävd av jordbruk kan med full
bestämdhet fixeras samt att en dylik skogslagstiftning kommer att vila
som ett hot över alla skogsägare och på sina håll uppfattas som ett
ny it utslag av förmynderskap från det allmännas sida. Dessa invändningar
hava här blivit noga beaktade och har dem tillmätts all den
betydelse, som de förtjäna.

Det kan emellertid vid avvngaudet mellan de skäl, som tala emot,
och de skäl, som tala för en viss kontroll över enskildes förvaltning
av sitt skogskapital icke förbises, att med skogen är ett särskilt förhållande.
Lockelserna till rovbruk äro här vida större än då fråga är
om jordbruksjorden, spekulationsintresset vänder i första rummet sina
blickar mot i-kogen, och återställandet av ett skövlat skogskapital lager
vida längre tid än återställandet i produktinnsdugligt skick av en vanvårdad
jordbruksdrift. Flera vägande skäl tala alltså till förmån för en
skogslagstiftning, som förebygger uppenbar vanskötsel av skogen och
som sträcker sig längre än till skogsägarens i nu gällande lagstiftning
stadgade skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.
Som bekant har även denna uppfattning redan flera är före kristidens
inträdande blivit av riksdagen godkänd, och Kung!. Maj t har i anledning
av framställning från rik''dagen år 1911 nedsatt eu särskild kommitté
för utredning av härmed sammanhängande skogslagsliftuingsfrågor. 1
ett stort antal av de yttranden, som infordrades med anledning av 1916
års riksdagsskrivelse, uuderstrykes vikten av en strängare lagstiftning om
våi''d av enskildes skogar, och i flera av des-a yttranden betonas särskilt
önskvärdheten av att provis or iska bestämmelser i denna riktning utfärdas
för tiden till dess att skogslagstiftningskommitténs förslag blir avgivet
och slutprövat. Under de sista månaderna har opinionen härför blivit
allt starkare. Sålunda fattade Svenska skogsvårdsföreningen vid sitt årsmöte
den 15 mars innevarande år under livlig anslutning en så lydande
resolution: »Med anledning av den starkt stegrade handeln med skogsfastigheter
samt den mångenstädes alltför omfattande-exploateringen av
skogstillgångarna vill Svenska skogsvårdsföreningen som sin bestämda
uppfattning uttala, att omedelbara lagstiftning>åtgärder till skydd för
landets skogar äio nödvändiga.» I en underdånig skrivelse den 4 mars
detta år har 1917 års bränslekommission jämväl givit uttryck för samma
uppfattning samt till Knngl. Maj:ts prövning hänskjuta ett utkast till
provisorisk »Förordning om skydd mot skövling av enskildes skogar».
Då denna bränslekommissionens framställning överlämnats till de sak -

♦

5!)

kunniga att tagas i övervägande vid fullgörandet av do sakkunnigas
förevarande uppdrag, torde en kort redogörelse för innehållet av samma
framställning här vara lämplig.

Ifrågavarande utkast till »Förordning om skydd mot skövling av
enskildes skogar» är av följande lydelse:

IWdnslekoTnr missionenn rVrslaq.

• »§ i.

Bedrives a skogsmark, där lagen angående vard av enskildes skogar är tilllämplig,
avverkning på sätt, som uppenbarligen icke är förenligt med god skogsvård,
äge vederbörande skogsvårdsstyrelse eller av densamma särskilt bemyndigad
tjänsteman hos överexekutor begära förbud att å skogsmarken för annat ändamål
än oundgängligt husbehov avverka skog annorledes än efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd.
Vid prövning av frågan, huruvida viss avverkning strider mot grunderna för
god skogsvård, skall hänsyn tagas allenast till det eller de skogsbestånd, vari avverkningen
sker, samt till angränsande, av nämnda bestånds skötsel beroende bestånd.

Förbud, som ovan sägs, skall, där begäran därom blivit behörigen framställd,
av överexekutor utan vederpartens hörande meddelas att gälla till den 1
juni 1919.

Har överlåtelse av fastighet, å vars skogsmark den i 1 § omförmälda lagar
tillämplig, skett efter den 1 mars 1918 må icke i något fall slutavverkning,
som årligen omfattar mer än 2 procent av fastighetens produktiva skogsmark, bedrivas
utan tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse; dock att i fråga om fastighet,
som är besvärad med avverkningsrätt, upplåten före förordningens utfärdande,
denna begränsning icke gäller för avverkning, som sker på grund av sålunda gjord
upplåtelse.

Vad ovan stadgas angående inskränkning i rätten till slutavverkning galle
ock område, vartill avverkningsrätt upplåtits efter den 1 mars 1918.

§ 3.

Är någon missnöjd med beslut, som på grund av denna förordning fattats av
skogsvårdsstyrelsen, äge han hänskjuta frågan till bedömande av en särskild utav
Konungen tillsatt, för hela riket gemensam nämnd.

§ 4.

Skogsvårdsstyrelse eller nämnd, varom i 3 § sägs, äge hos överexekutor
påkalla att meddelat avverkningsförbud helt eller delvis upphäves.»

Såsom motiv till det framlasrda förslaget har bränslekommissionen

O O

anfört i huvudsak följande.

Under förutsättning, att de nuvarande vedförbrukarna inom landet fortsatte
att hos bränslekommissionen rekvirera ved i samma omfattning, som skett för tiden

till den 1 juni 1918, skulle den vedkvantitet, kommissionen beräknade vara genom
dess försorg anskaffad till den 1 maj 1918, eller cirka 17,0'' *0,*>00 kubikmeter, komma
att räcka för tillgodoseende av samma vedkonsumenters behov intill den 1 januari
1920. Hela landets samlade vedinventarium den 1 maj 1918 beräknades uppgå till
mellan 20 och 25 miljoner kubikmeter, och ehuru med hänsyn härtill faran för eu
plötsligt inträdande bränslebrist kunde anses åtminstone för tillfället avvärjd, måste
dock för tillgodoseende av bränslebehovet betydande avverkningar äga rum även
vintern 1918-1919. Några betänkligheter rörande de enskildes förmåga att utan
statens hjälp anskaffa för detta behov tillräckliga vedmängder syntes emellertid ej
längre behöva hysas. Aven om man med hänsyn till påräknelig rikare fodertillgång
för nästkommande vinter kunde antaga, att det under år 1917 förefintliga tvånget
att förlägga vedavverkningarna i huvudsak till trakter med de kortaste avforslingsvägarna
icke vidare framträdde så starkt, komme dock sannolikt de höga rotvärden,
som kunde bjudas för ved å välbelägna skogar, att kraftigt verka för fortsatta avverkningar
därstädes, i följd varav man kunde hysa en bestämd, till visshet gränsande
farhåga för att under nuvarande förhållanden eu genom enskilda handhavd
ved anskaffning komme att gå ut över de mera välbelägna skogarna. Därest statsmakterna
icke ville åse, huru det sista decenniets löftesrika arbete till skogsvårdens
främjande på några få år omintetgjordes, vore det enligt kommissionens mening
oavvisligen nödvändigt, att ett i och för sig önskvärt överlämnande av vedanskaffningen
till det enskilda initiativet icke komme till stånd, utan att samtidigt ett
effektivt skydd skapades mot skövling av enskilda skogar.

I avvaktan på en i alla avseenden fullgod och slutgiltig lösning av denna
fråga, varom förslag torde vara att förvänta från 1911 års skogslagstiftningskommitié,
ville kommissionen ifrågasätta om icke en provisorisk, endast för kort tid gällande
lag i ämnet lämpligen kunde utfärdas. Lagen borde syfta till att förebygga eu
sådan behandling av skogsbestånden, som uppenbarligen icke vore förenlig med god
skogsvård. Den borde lämna fritt utrymme för alla de olika metoder att sköta
skogen, varom en vederhäftig diskussion kunde föras, medan den däremot borde
möjliggöra ett effektivt ingripande mot sådana åtgärder beträffande beståndsvården,
vilka inför den sakkunniga opinionen framstode såsom otvivelaktigt oriktiga. Ehuru
en god skogsvård förutsatte icke blott en riktig behandling av vai je enskilt bestånd,
utan även eu sådan avpassning av hela skogens årliga avkastning, att denna
bleve i möjligaste mån jämn, syntes i allmänhet ett ingripande från statens sida i
sistnämnt avseende icke lämpligt, enär denna fråga måste lösas med hänsynstagande
till varje skogs särskilda sammansättning samt till ägarens avsikter med skogens
skötsel och till hans ekonomiska ställning i övrigt. Särskilt i fråga om en provisorisk
lagstiftning vore ett försök att reglera avverkningens jämnhet meningslöst,
och borde fördenskull bestämmelse härom beträffande enskildes skogar i allmänhet
icke inrymmas i den ifrågasatta lagen.

I ett fall, nämligen då det gällde att söka förebygga osund spekulation
skogsegendomar, syntes emellertid betänkligheterna mot att söka reglera avverkningens
jämnhet böra vika. Det hade i fråga om sådana fastigheter, vilka efter viss
dag överlåtits eller å vilka avverkningsrätt upplåtits efter samma dag, föreslagits,
att under vissa bestämda övergångsår avverkning icke borde få äga rum annat än
efter utsyning genom statens försorg, men med hänsyn till att dels många egendomar
och avverkningsrätter köptes utan annan avsikt än att där företaga avverk -

ningai-, som fullt överensstämmde med god skogsvård, dels tvekan kunde hysas om
möjligheten för statens organ att medhinna alla de utsyningar, som med en sådan
lagbestämmelse fullt legitimt kunde påfordras, ansåge kommissionen sig icke böra
föreslå att den provisoriska lagstiftningen skulle sträcka sig sä långt. Under förutsättning,
att enskildes skogar i allmänhet på sätt, av kommissionen föreslagits,
skyddades mot olämpliga genomhuggningar under utväxttiden, behövde för efter
viss dag överlåtna fastigheter och avverkningsrätter endast tilläggas, att icke i
något fäll slutavverkning, som årligen omfattade mer än 2 procent av fastighetens
produktiva skogsmarksareal, finge bedrivas utan tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Genom en sådan bestämmelse syntes jobberiet i skogs fastigheter kunna,
effektivt begränsas, utan att samtidigt den skogsägare, som förvärvat skog för att
där bedriva verklig skogshushållning, oskäligt hindrades i sin rörelsefrihet.

Handhavandet av den ifrågasatta förordningens tillämpning borde uppdragas
åt skogsvårdsstyrelsema, åt vilka borde givas möjlighet att raskt ingripa för att
hindra skogsskövling. Skogsvärdsstyrelsen eller dess tjänsteman borde fördenskull
äga rätt, utan föregående syn eller domstols föreskrift, hos överexekutor påkalla
avverkningsförbud, att omedelbart utan vederpartens hörande meddelas, och borde
dylikt förbud givetvis icke kunna hävas genom ställande av pant eller borgen,
eftersom man i detta fall icke eftersträvade att säkerställa nödiga medel för vidtagande
av vissa åtgärder utan ville rädda själva bestånden för skövling.

Med hänsyn till den vidgade befogenhet, som genom de ifrågasatta bestämmelserna
skulle tilldelas skogsvärdsstyrelsen, syntes vara nödvändigt, att en instans
skapades, som snabbt kunde pröva förekommande besvär, och ville kommissionen i
sådant avseende föreslå, att skogsvårdsstyrelsens beslut i hithörande frågor finge
överklagas hos en av Kungl. Maj:t tillsatt, för hela riket gemensam nämnd, inom
vilken borde återfinnas landets mest framstående sakkunskap på området.

De i utkastet till förordning intagna bestämmelserna, som endast avsåge att
giva uttryck åt de principer, på vilka enligt kommissionens mening den provisoriska
lagstiftningen borde bygga, erfordrade komplettering med bland annat stadganden
om straff för den, som avverkade i strid mot meddelat förbud eller utan tillstånd,
samt om beslag å olovligen avverkat virke m. in.

Över bränslekommissionens förslag hava vissa skogsvårdsstyrelser,
nämligen de i Upsala läns landstingsområde, i Jönköpings läns landstingsområde,
i Kalmar läns södra och i samma läns norra landstingsområden,
i Göteborgs och Bohus läns landstingsområde, i Västmanlands
läns landstingsområde samt i Kopparbergs läns landstingsområde,
avgivit underdåniga yttranden, vilka jämväl överlämnats till de sakkunniga
att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.
Därjämte bär i anledning av bränslekommis-ionens förslag Sveriges skogsägareförbund
till Kungl. Maj:t ingivit en den 4 innevarande månad
likaledes till de sakkunniga överlämnad underdånig framställning i frågan.

Förenämnda skogsvård-styrelser huva samtliga livligt tillstyrkt
att, till förhindrade av den enligt styrelsernas mening pågående skogsskövlingen
och den mångenstädes alltför omfattande exploateringen av

Sverige s
skogsägareförbunds

inlaga.

skogstillgångarna, eu provisorisk lagstiftning snarast måtte komma till
stånd.

Sveriges skogsägareförbund bär ingått i kritik av bränslekommissionens
förslag och i huvudsak anfört följande.

Förbundet kände sig ej övertygat om att de av bränslekommissionen uttryckta
farhågorna för att den vedavverkning, som erfordrades under år 1918, skulle
leda till skövling av de välbelägna skogarna, verkligen vore befogade, enär denna
vedhuggning endast avsåge att täcka merförbrukningen utöver den av bränslekommissionen
beräknade bränsleåtgången intill den 1 januari 1920, vilken meråtgång
knappast kunde bliva så stor, att den framtvunge omfattande skogsskövlingar. Särskilt
borde härvid beaktas de på grund av den utpräglat vikande konjunkturen på
järnmarknaden fallande träkolsprisen med därmed följande minskad skogskolning.
Det vore nämligen skogskolningen, som långt mer än vedanskaffningen i vissa fall
lett till beklaglig misshushållning med ungskogarna, i det att ansvarslösa skogsägare,
lockade av de höga träkolsprisen, för kolning kalavverkat växtliga skogsarealer.
Sedan kolprisen fallit och träkolstillverkningen nedgått till normal omfattning,
hade den svåraste orsaken till skogsskövlingen bortfallit. Därjämte förväntades,
att prisen på såväl vedmarknaden som arbetsmarknaden skulle bliva fallande.

Då förbundet sålunda hade den bestämda uppfattningen, dels att de av enskilda
bedrivna vedavverkningarna under år 1918 ej behövde eller komme att få den omfattning,
att någon avsevärd skogsskövling av sådan anledning vore att befara,
dels ock att under nästkommande år avverkningen å enskild mark åter komme att
inordnas under en ordnad hushållnings former, syntes en allmän skogslag av den djupt
ingripande art, som bränslekommissionen föreslagit, icke vara av behovet påkallad.

I fråga om det framlagda förslagets detaljer har förbundet framhållit, bland
annat, att uttrycket »uppenbarligen icke är förenligt med god skogsvård» vore alltför
tänjbart och torde kunna giva upphov till de mest olikartade tolkningar. Huruvida
detsamma skulle tillämpas endast beträffande avverkning av ungskog eller om
bestämmelserna skulle gälla även i fråga om avverkning i äldre, nära sin avverkningsålder
stående bestånd, vore icke utsagt. Då åsikterna även i skogsvetenskapliga
kretsar fortfarande vore ytterst delade rörande de äldre beståndens genomhuggning
och tidpunkten för deras slutavverkning, syntes oriktigt att bygga en i den
enskildes rätt över sin egendom så djupt ingripande lag på så lös, i huvudsak på
den subjektiva uppfattningen byggd grund, och detta så mycket mer som lagens
handhavande syntes giva rum för stort godtycke.

Den, beträffande egendomar vilka efter den 1 mars 1913 bytt ägare, föreslagna
bestämmelsen, att slutavverkning ej utan särskilt tillstånd finge årligen företagas
å större areal än 2 procent av fastighetens produktiva skogsmark, komme i
vissa fall att direkt motverka en rationell skogsvård, nämligen då en fastighets skog
till övervägande del bestode av gamla oväxtliga bestånd, som ur skogsvårdssynpunkt
snarast borde bort. Ehuru förbundet ville understryka de uttalanden, som från
skilda håll gjorts rörande behovet av ett ingripande mot den skövling, som ägde
rum i samband med egendomsjobberiet, särskilt i södra och mellersta delarna av
landet, och vilken skövlig hade sin grund främst i de höga prisen på trävaror av
alla slag, kunde dock ifrågasättas, om det ej vore lämpligare söka stävja denna skövling
på andra än de vägar, bränslekommissionen föreslagit.

kä sålunda och i övrigt and ragu a skäl har skogs» garn förbundet
hemställt, dels att någon allmän provisorisk skogslag nu icke måtte
framläggas, dels att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt skogslagstiftningskommiitcn
att överväga och eventuellt utarbeta förslag till provisorisk
lag rörande skydd åt ungskogen å sådana egendomar, som efter lagens
promulgerande gå i handeln.

De sakkunniga hava övervägt de motiv, som av bränslekommissionen,
jämte andra, anförts för uppfattningen, att en provisorisk lagstiftning
till skydd mot vanskötsel av enskildas skogar redan nu, utan»
avvaktan på väntat förslag från skogslagstiftningskommittén, hör komma
till stånd, och jämväl beaktat den kritik, som av Sveriges skogsägareförbund
riktats mot bränslekommissionans förslag. Härvid hava de sakkunniga
funnit sig övertygade om att förhållandena utvecklat sig så,
att ett ingripande från statens sida till förhindrande av den för skogarnas
framtida bestånd mest framträdande vanskötseln är av behovet
påkallat. Skogsägareförbundet har framhållit att, då den ytterligare vedhuggning,
som krävdes under år 1918, behövde allenast avse att täcka
merlörbrukningen av ved utöver den av bränslekommissionen kalkylerade
åtgången intill den 1 januari 1920 samt då såväl fallande träkolspris
som ock förväntade lägre pris på bränslen d kom me att förorsaka avsevärt
minskad skogskolning och mindre lockelse till vedavverkningar i
spekulativt syfte, fara för skövling av ungskog icke förelåge. 1 fråga
härom torde emellertid böra dels uppmärksammas, att, även om nu befintlig
tillgång å ved skulle räcka för de nuvarande ved förbrukarnas
behov intill den 1 januari 1920 och intet nytt sådant därförinnan uppstode,
vedavverkningarna under avverkningsåret 1918 — 1 o 19 måste inriktas
på tillgodoseende av bränslebehovet även för vintern 1919—1920
efter den 1 januari sistnämnt år, dels framhållas att, ehuru järnmarknaden
är vikande, träkolsprisen fortfarande hålla sig på eu höjd, som
lämnar tillverkarna av träkol eu så pass betydande vinst, att dén torde
locka till fortsatt kolning i den omfattning, som förhållandena i övrigt
kunna medgiva. Åven rörande den av förbundet uttryckta förväntan,
att jämväl vedprisen skulle bliva fallande, toide meningarna vara delade,
åtminstone därom, huruvida det kan förväntas att dessa pris inom närmaste
år skola komma att sjunka i den grad, att det icke fortfarande
kommer att bliva högst lönande att avverka och sälja ved.

När de sakkunniga sålunda icke anse sig kunna taga på sitt ansvar
att avstyrka att, i avvaktan på en mera definitiv ny skogslagstiftning,
lämpliga bestämmelser mot skogsskövling komma till omedelbart
genomförande såsom ett provisorium under de närmaste åren, måste

Allmänna
motiv för der
här framlagda
fö slaget till
provisorisk
lag till förekommande

av skövling
av skog.

dock tagas i noggrann omprövning, huru långt de ifrågasatta bestämmelserna
lämpligen böra gå för att — utan att ingripandet i^ den enskildes
hushållning göres mera omfattande än som av förhållandena
nödvändigtvis påfordras — dels utgöra ett verksamt hinder för sådan
vanskötsel av skog, som är särskilt skadlig iör skogarnas framtida bestånd,
dels förebygga den allmänt erkända fara för skogsskövling, som
framträder vid skogslästigheters överlåtande från en ägare till annan
eller vid avverkningsrättigheters upplåtande. Enligt de sakkunnigas
''mening vore visserligen mest tilltalande, om det statliga ingripandet i
nu ifrågavarande hänseende kunde begränsas till allenast sådana bestämmelser,
som med särskild kraft komme att träffa innehavare av i
spekulationssyfte inköpta fastigheter, men då dels, såsom förut framhållits,
ett urskiljande av i sådant syfte inköpta fastigheter icke gärna
är möjligt, dels förhållandena synas påfordra bestämmelser av även annan
art till förekommande av för skogarnas framtida bestånd befarad skogsskövling,
hava de sakkunniga funnit sig böra framlägga ett förslag till
provisorisk lag till förekommande av skövhug av skog a fastighet i
enskild ägo, vilket förslag vilar på följande allmänna principer.

Det statliga reglerandet av avverkningen å enskilda skogar i allmänhet,
för vilka i övrigt gäller lagen angående vård av enskildes
skogar, synes böra inskränkas till bestämmelser, varigenom förebygges
uppenbar vanskötsel av den växtliga, utvecklingsdugliga ungskogen.
Bestämmelserna skulle sålunda rikta sig mot den för skogens
framtid ödesdigraste formen av skogsskövling och mot den form av
skogsavverkning, som föx* folkmedvetandet torde tydligast framstå såsom
skogsskövling. I allmänhet är kalavverkning av ungskog eller annan
hårdare avverkning därav icke förenlig med god skogsskötsel; sådan
kräver dock i regel att ungskogsbesiånden icke lämnas orörda, tills de
uppnått högre ålder, utan höra de i god tid behandlas med ändamålsenligt
utförda gallringar, däri även inbegripna nödiga röjnings- och
reusnngsavverkningar. Annan form av avverkning av ungskog än
genom ändamålsenlig gallring anses sålunda böra förbjudas, där ej
skogs vårdsstyrelsen med hänsyn till skogens tillstånd och beskaffenhet
finner skäligt medgiva, att avverkning sker under annan form. Att i
övrigt beträffande enskildes skogar i allmänhet meddela bestämmelser,
som rikta sig mot sättet för avverkning av även de till mera mogen
ålder komna bestånden eller som reglera den årliga skogsavkastningen,
så att denna må bliva i möjligaste män jämn, anse sig de sakkunniga
av flera skäl icke kunna tillstyrka.

Eu från statens sida utövad kontroll över avverkningen å sådana

fastigheter, som i spekulationssyfte inköpas, synes böra ej allenast bestå
i här förut angivna bestämmelser till skydd mot vanskötsel av ungskog,
utan jämväl avse förhindrande av vanskötsel av skogen överhuvud.

I sådant avseende torde skilda vägar kunna väljas, bland vilka
må framhållas följande: 1) all avverkning sker i enlighet med för fastigheten
uppgjord hushållningsplan, innefattande noggranna bestämmelser
rörande det årliga avverkningsbeloppets storlek och sättet för detsammas
uttagande; 2) efter sakkunnig utredning rörande skogskapitalets å
fastigheten årliga tillväxt bestämmes det årliga avverkningsbeloppet till
samma storlek som nämnda tillväxt; 3) avverkning må i allmänhet utföras
allenast efter av vederbörande skogsvårdsstyrelse meddelat tillstånd,
innefattande föreskrifter, huru avverkningen må bedrivas och
i vilken utsträckning den må ske; 4) all avverkning, som icke är
förenlig med god skogsvård, förbjudes, varjämte all kalavverkning i
större utsträckning förhindras genom bestämmelse, att slutavverkning,
som årligen omfattar mer än eu viss angiven procent av fastighetens
produktiva skogsmarksareal, icke får bedrivas; samt 5) bestämmelser
avsedda att reglera den årliga avverkningens storlek meddelas icke,
men det skall i varje fall vara förbjudet att genom avverkning behandla
skogen på sätt, som är stridande mot god skötsel av mark eller
bestånd.

Bestämmelser i enlighet med de tre förstnämnda alternativen äro
ägnade att bevara skogskapitalet, så att detta icke tillgripes och därigenom
den framtida avkastningen förminskas, under det att vid tilllämpande
av de två sistanförda alternativen denna angelägenhet skjutes
åt sidan och uppmärksamheten ägnas i huvudsak åt skilda bestånds
rätta behandling vid i dem företagen avverkning. Åven den i 4:de
alternativet intagna begränsningen i fråga om företagande av slutavverkning
innebär ringa garanti för skogskapitalets bevarande. Beträffande
det i 2:dra punkten angivna alternativet har under diskussionerna
i frågan föreslagits, att tillsvidare såsom provisorium bcfrde föreskrivas,
att den årliga avverkningen icke finge uppgå till mer än ett visst
fixerat belopp per hektar produktiv utmark, vilket belopp i den ifrågasatta
författningen borde bestämmas olika för skilda delar av landet,
exempelvis 3 kubikmeter i landet söder om Norrland och Dalarna, 2.2 5
kubikmeter i mellersta och södra Norrland samt Dalarna och 1.5 0 kubikmeter
i Norr- och Västerbottens län.

Ehuru det icke torde kunna förnekas att bestämmelser, som lade
bestämt hinder för att landets skogskapital nedsattes och således verk 9 -

samt motverkade den överavverkning, som allmänt anses vara rådande,,
skulle vara mycket önskvärda, synnerligast beträffande de enskildes
fastigheter, varom nu är fråga, synes dock, då möjlighet för närvarande
endast föreligger att få till stånd eu provisorisk lagstiftning, ett sådant
ingripande från statens sida i den enskildes förfogande över sin egendom
icke nu lämpligen böra komma till stånd.

Beträffande det i 4:de punkten härovan angivna alternativet,
vilket överensstämmer med det av bränslekommissionen framlagda förslaget
till frågans lösande, må erinras, att dess senare del med bestämmelse
om inskränkning i rätten att utföra slutavverkning icke utgör
något som helst hinder för överavverkning å respektive fastighet. Den
huvudsakliga avverkningen därå kan nämligen bedrivas på annat sätt
än medelst markens kalhuggning eller genom annan form av verklig
föryngringshuggning. Då därjämte svårighet torde uppstå att rätt bedöma,
vilken areal skall räknas som slutavverkad i de fall, då avverkningen
företages förnämligast genom blädning, synes denna av bränslekommissionen
ifrågasatta bestämmelse icke lämpligen böra lagfästas.

Gentemot det nyssnämnda förslaget, att bestämmelse skulle meddelas
därom, att fastighetens årliga awerkningsbelopp icke finge överstiga
ett visst, i den ifrågasatta författningen fixerat virkesbelopp per
hektar produktiv utmark, vilket senare belopp, i överensstämmelse med
den beräknade medeltillväxten per hektar utmark, bestämdes lika för
samtliga fastigheter inom en var av fyra till omfattningen angivna
zoner av landet, synes kunna göras, bland annat, den anmärkningen,
att, då skogsavkastningen per hektar utmark å skilda fastigheter kan
vara i högst betydande grad olika, de ifrågasatta bestämmelserna kunde
åstadkomma avsevärd överavverkning på den ena fastigheten, under det
att å en annan allenast en del av årstillväxten finge uttagas. Beträffande
ett flertal fastigheter kräva beståndens beskaffenhet och skogens
ändamålsenliga skötsel jämväl en avverkning, som åtminstone under
viss tidsperiod vida övergår den årliga tillväxten.

Ehuru tillämpningen av sådana bestämmelser, som allenast innebära
förbud att företaga avverkning av skog på sätt, som
är stridande mot grunderna för god skötsel av beståndet eller
marken, otvivelaktigt äro i ganska hög grad beroende på den subjektiva
uppfattningen hos den, åt vilken övervakandet därav är anförtrott,
anse sig de sakkunniga dock böra föreslå att dessa bestämmelser må
ulgöra den ledande principen i fråga om det statliga reglerandet av
skogsskötsel å de enskildes fastigheter, varom nu är fråga.

Såsom här förut framhållits, är emellertid icke gärna möjligt att

särskilja inköpta egendomar pa det sätt, att till eu grupp hänföras
sådana, som inköpts i spekulationssyfte med avsikt att därå i forsta
hand bedriva rovbruk, och i eu annan övriga fastigheter, vilka den nya
ägaren hade för avsikt att för framtiden behålla under utövande av
rationell skötsel. Däremot låter det sig, om ock icke utan alla formella
betänkligheter, göra att under särskilda kontroll föreskrifter ställa egendomar,
som efter en viss angiven tidpunkt sålts eller säljas utom vissa
skyldskapsleder. De sakkunniga hålla före att nämnda tidpunkt bör
bestämmas till den 31 januari 1D18. Beträffande fastigheter, som sålts
eller säljas efter detta datum, kan man utgå ifrån att vid köpeskillingens
bestämmande synnerligt avseende fästs eller kommer att fästas
vid de höga pris å skogsprodukter av alla slag, vilka varit rådande
under sista tiden och kunna förväntas i mera eller mindre grad fortbestå
under de närmaste åren, samt att i följd härav särskild fara för
skogsskövling i dessa fall är för handen. Det bör framhållas, att vad
här föreslås till genomförande är en anordning, som mindre kringskär
den enskildes rörelsefrihet än vad förhållandet är i Danmark, där skogsavverkning
för avsalu å inköpt egendom icke under de tio närmaste
åren efter köpet får ske utan tillstånd av vederbörande myndighet.

Då tillämpningsområdet för den strängare kontrollen icke synes
böra utsträckas längre än vad härovan föreslagits, komma de egendomar,
som bytt ägare före den 1 februari 1918, att likställas med
enskildas fastigheter i allmänhet, för vilka här förut föreslagits bestämmelser,
avseende skydd mot ungskogarnas ödeläggande. Med fastigheter,
som försålts efter den 31 januari 1918, böra ock jämställas sådana områden,
varå rätten till avverkning av skog upplåtits efter samma dag,
ändå att försäljning av själva fastigheten icke ägt rum. I annat fall
torde sannolikt mången jordägare, lockad av de gynnsamma förtjänstmöjligheterna,
i första hand upplåta avverkningsrätten till skog å fastigheten
och, sedan skogen avverkats, träffa avtal om försäljningen.

Det här framlagda förslaget innebär visserligen ett mindre starkt
ingrepp‘i skogsägarnas i allmänhet dispositionsrätt över skogen än det
av bränslekommissionen föreslagna stadgandet om förbud mot att å all
enskild mark, varom nu är fråga, bedriva avverkning »på sätt, som
uppenbarligen icke är förenligt med god skogsvård». Då emellertid
från det allmännas synpunkt största vikten måste läggas på bevarandet
av den unga skogen, och det sedan länge framstått såsom ett oavvisligt
behov att denna skyddas för skövling, hava de sakkunniga icke ansett
sig böra föreslå strängare bestämmelser än här skett, synnerligast då
avsikten nu är att skapa ett provisorium, gällande till dess en slutgiltig

lösning rörande det statliga ingripandet i den enskildes rätt att hushålla
med sin skog må kunna komma till stånd. Det må ock hänvisas till
vad förut sagts om det i synnerhet för närvarande ur folkpsykologisk
synpunkt betänkliga i ytterligare starka band på jordägarnas rörelsefrihet,
^ ävensom framhallas, att det synes vara bättre att tillsvidare taga
ett mindre långt gående steg, som i vidrigt fall kan under nästkommande
ir„ ^Hlas a^ ytterligare ett steg, än att nu på en gång gå för långt och
mahända riskera ett bakslag i den allmänna opinionen till förmån för
en skärpt skogslagstiftning.

Vad i övrigt angår detaljerna i förevarande lagförslag hänvisas
till specialmotiven.

Kontroll över
jordstyckningen.

Allmänna
synpunkter.

Kommer en provisorisk lag mot skogsskövling till genomförande,
så torde ett ganska kraftigt verkande medel vara funnet mot den nuvarande
osunda jordspekulationen i vårt land, och därmed indirekt även
mot vanhävd å jordbruksjord, föranledd av att trävaruspekulanter förvärva
densamma. Emellertid har av redogörelsen för utvecklingstendenserna
på jordområdet framgått, att även andra faror för närvarande hota vårt
jordbruk och vår jordbruksstruktur. En av dessa är, såsom framhållits,
den oändamålsenligt bedrivna jordstyckning, som flerstädes
äger rum och vars förebyggande angivits som en framtida huvuduppgift
för vår jordpolitik. Det spörsmålet uppstår då, om ej i väntan
pa en mera bestående lösning av hithörande frågor någon form av
provisorisk lagstiftning vore påkallad, som under de närmaste
kritiska åren vore ägnad att motverka åtminstone de svåraste missbruken
av jordstyckningsfriheten, sådana dessa framträda i sammanhang
med egendomshandlandes på affärsförtjänst beräknade styckningsföretag.

Denna andra huvudgrupp av åtgärder mot den osunda spekulationen
vid handel med jord bruksegendom, kan i korthet sammanfattas under rubriken:
kontroll över jordstyckningen.

Utan att här ingå på det agrarpolitiska spörsmålet om lämpligheten
av en viss offentlig kontroll över jorddelningsväsendet, avsedd att
skapa garantier för jordstyckningens sunda utveckling, må endast erinras
om att i många nutida länder en reaktion under senare tid framträtt
mot den obehindrade rätten att stycka jord i huru små lotter och i
vilka ägo figurer som helst ävensom mot principen om rätt för envar
att driva yrkesmässig egendomshandel och egendomsstyckning.

Såsom i specialmotiven närmare anföres, förekomma sålunda i åtskilliga
länders skiftes- och jorddelningsförfattningar bestämmelser med
det förstnämnda syftet. Åven i Sverige har en viss, om än mindre

framträdande reaktion mot den obehindrade jorddelningsfriheten gjort
sig gällande. Sedan rätten till hemmansklyvning blivit praktiskt sett
»begränsad, rätten till jordavsöndring betydligt utsträckt och ett nytt
jorddelningsinstitut, nämligen ägostyckning, införts, som i avseende å
styckningslotternas lämplighet för jordbruk endast innehåller några få
allmänna bestämmelser, gjordes snart nog, särskilt i norra Sverige, vissa
ogynnsamma erfarenheter av den sålunda medgivna ägostycknings- och
jordavsöndringsfriheten. Genom lagen den 16 juni 1905, följd av lagen
den 25 juni 1909, träffades därför, som känt är, vissa inskränkningar i
rätten att erhålla ägostyckning inom de fem nordligaste länen, och
genom lag den 19 juni 1917 utsträcktes tillämpligheten av 1909 års
lag till Värmlands län. Även rätten till jordavsöndring inom de sex
nordligaste länen har genom lag den 31 augusti 1907 i visst hänseende
inskränkts, och genom lag den 19 juni 1917 har detsamma skett beträffande
Värmlands län. Syftet med dessa specialförfattningar för de
nordligare länen har varit att förhindra, att jordbrukfastigheter genom
ägostyckning berövas den för dem nödiga husbehovsskogen samt odlingsoch
mulbetesmarken eller att de genom ägostyckning eller jordavsöndring
utsättas för en sådan minskning i arealen av inägojord, att de
varda otjänliga för jordbruk eller att jordbruket därå märkligen försvagas.

Vad beträffar den statliga verksamheten för småbruksrörelsens befrämjande
synes det i den moderna »inre kolonisationen» vara en alltmera
hyllad åsikt, att staten icke bör likgiltigt åse, vilken storlek och
form som småbruken, varav dock generationers av jordbrukare välfärd
är beroende, erhålla vid utstyckningarna, liksom även att priset å jorden
bör kontrolleras. Uppfattningen går därför alltmera i den riktningen,
att staten ej blott eller ens i första rummet bör hjälpa egnahemsbyggarna
med lån, utan framför allt bör tillhandahålla dem jord av lämplig
areal och till skäligt pris. Detta kan ske antingen direkt genom statliga
kolonisationsmyndigheter eller indirekt genom statsunderstödda
bolag och föreningar, vilka uppköpa större egendomar och ombesörja
deras styckning och lotternas försäljning. Vid denna statliga jordförmedlingsverksamhet
erbjuder sig givetvis tillfälle att övervaka, att småbruksbildningen
ledes i sunda banor, och detsamma borde ej heller med
en lämplig organisation vara omöjligt, då fråga endast är om beviljande
av statslån till förvärvande av egnahemslägenheter. Det synes
icke här vara platsen att lämna en närmare redogörelse för de principer,
som i dessa hänseenden tillämpas i olika länder, utan hänvisas härut -

innan till andra utredningar, t. ex. den s. k. emigrationsutredningens
och den s. k. egnahemskommissionens häröver gjorda översikter.

Även den av staten icke understödda jordstyckningsverksamheten
har flerstädes ställts under kontroll, eller ock föreligga förslag i sådan
riktning. Så föres t. ex. i Bayern särskilda register över alla personer
eller firmor, vilka yrkesmässigt bedriva egendomshandel eller egendomsstyckning.
Enligt eu därstädes gällande lag av den 13 augusti 1910,
varom ytterligare nämnes i specialmotiven, är vidare den under yrkesmässig
fastighetshandlares medverkan bedrivna handeln med jordbruksfastigheter,
vilka innehålla en areal av minst fem hektar, underkastad
särskilda bestämmelser. Fastighetshandlaren är skyldig att till vissa
myndigheter göra anmälan om varje sådan fastighet, som han köper
eller ämnar avyttra, varigenom myndigheterna sättas i tillfälle att följa
den yrkesmässiga fastighetshandelns utveckling. Vidare är för den,
som till yrkesmässig fastighetshandlare säljer en sådan fastighet, rätt
stadgad att inom en vecka efter köpets avslutande rygga köpeavtalet,
och den, som av fastighetshandlare köper en lott av en sådan styckad
egendom, är jämväl berättigad att inom en tid av fem dagar rygga avtalet.
En preussisk regeringsproposition till jordstyckningslag av den
23 februari 1914, som vid krigets början låg under lantdagens behandling,
upptager likaledes skyldighet för yrkesmässig fastighetshandlare
att hos viss myndighet göra anmälan om de fastigheter, som han köper
eller ämnar avyttra. Vid anmälan om försäljning för styckning skall
vidare vederbörande myndighet, enligt samma lagförslag, granska styckningsplanen.
Den yrkesmässiga fastighetshandlaren äger vid äventyr
av böter eller fängelse icke rätt att verkställa egeudomsstyckningen utan
att hava erhållit vederbörligt tillstånd därtill. Undantag härifrån göres
i lagförslaget endast om säljaren är en auktoriserad allmännyttig förening
för inre kolonisation eller dylikt, men lantdagens utskott föreslog
ett ytterligare undantag beträffande avsöndringar, som icke skola bliva
egnahem utan sammanläggas med angränsande fastighet, för den händelse
att dessa avsöndringars inägoareal icke överstiger Ve av huvudfastighetens
och icke överstiger fem hektar samt därest under de sistförflutna
tre åren ingen avsöndring har skett från huvudfastigheten.
Som ett grundläggande stadgande tillkommer, att den begärda egendomsparcelleringen
skall kunna vägras, i fall »styckningen icke är förenlig
med en jordfördelning, som motsvarar det allmännas intresse,
och särskilt med målen för den av staten understödda inre kolonisationen».
Det preussiska förslaget innehåller dessutom bestämmelse om
rätt för den, som till fastighetshandlare sålt eller av fastighetshandlare

köpt jord, att inom en vecka efter avtalet rygga detsamma; en bestämmelse,
som emellertid avstyrktes av lantdagsutskottet.

De i vårt land på senare tid gjorda erfarenheterna visa onekligen,
som redan framhållits, behovet av bestämmelser i hår ovan berörd riktning.
Riksdagen, som, enligt vad förut nämnts, i skrivelsen år 1916
uttalade, att styckningar av jordegendomar ofta ske på ett planlöst och
för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt sätt, yttrade beträffande
möjligheten av åtgärder häremot, att, i den män ifrågavarande missförhållanden
menligt inverka på den av staten understödda egnahemsrörelsen,
sådana åtgärder borde kunna finnas. Det synes nämligen, anförde riksdagen,
för egnahemsrörelsens tryggande mot obehöriga förvärvsspekulationer
bliva nödvändigt, att det allmänna i en eller annan form övertager
kontrollen över och förmedlingen av sådana egnahemslägenheters
försäljning, för vilka lån ur statsmedel ifragasättas. Härigenom skulle
i betydlig grad kunna förhindras de s. k. prejerier, som understundom
lära förekomma vid större egendomars utstyckning till småbruk och
vilka i allmänhet möjliggöras på grund av köparnas oerfarenhet och
bristande förmåga att bedöma salu bjudna områdens värde och lämplighet
till mindre jordbruk. Med avseende å jordstyckning i övrigt uttalade
sig riksdagen endast sålunda, att »där sådan jordstyckning företages
utan anlitande av egnahemslån, torde ett ingripande från statsmyndigheternas
sida svårligen kunna ske, så länge vårt land icke, såsom exempelvis
Bayern, äger en lag, som ställer under offentlig kontroll styckning
av egendomar för upplåtelse till mindre jordbruk». Kan även i detta
vttrande icke inläggas ett oförbehållsamt tillstyrkande av en sådan
offentlig kontroll över privata styckningsföretag, så synas dock de anförda
ordalagen icke vittna om en avvisande ståndpunkt till lämpligt
avvägda bestämmelser i denna riktning. I de yttranden, som infordrades
i anledning av riksdagsskrivelsen, uttala ett större antal av befallningshavandena
och hushållningssällskapens förvaltningsutskott sina sympatier
för att en sådan kontroll i en eller annan form kommer till genomförande
i vårt land.

Vid övervägande, vilken väg som härvid under förhandenvarande
situation lämpligen bör beträdas, framstår först omöjligheten av att pa
nu till buds stående korta tid utarbeta förslag till av jordstyckningsfrihetens
missbrukande möjligen påkallade ändringar i gällande skiftesstadga.
Sedan flera år tillbaka är ärendet angående ny skiftesstadga
under beredning inom vederbörande departement, och de sakkunniga
anse sig för närvarande endast kunna uttala önskemålet, att vid detta

arbete vederbörligt beaktande skänkes frågan om jorddelningens ekonomiska
sidor och om garantier mot oändamålsenlig jordstyckning.

Ej heller anse sig de sakkunniga kunna till närmare prövningupptaga
frågan, vilka ändringar i gällande bestämmelser för lån ur
statens egnahem slånefond och jordförmedlingsfond m. m., som
skulle vara ägnade att främja det nu diskuterade syftet. Sedan den s. k.
egnahemskommissionen i oktober 1914 avgivit sitt betänkande i egnahemsfrågau,
befinner sig även detta ärende under beredning inom vederbörande
departement. De sakkunniga förutsätta, att de i riksdagens omförmälda
skrivelse anförda synpunkterna härvid bliva vederbörligen beaktade.

Ett särskilt skäl mot lämpligheten av att anknyta en sådan provisorisk
lagstiftning, som nu närmast avses, till de för egnahemsrörelsen
gällande författningarna är att de svåraste och allmännaste missbruken
av jordstyckningsfriheten icke torde förekomma i de fall, då styckningslotternas
förvärv underlättas genom statens medverkan. Visserligen är
det känt, att de med hjälp av egnahemslån förvärvade lägenheterna inom
landet mången gång varken vad läge, areal, ägofigur eller tilldelning av
olik/i ägoslag beträffar uppfylla de fordringar, som måste ställas på eu
sund nybildning av mindre jordbruk. T. o. m. då egendomsstyckningar
verkställts av föreningar eller bolag, som åtnjutit understöd ur statens
jordförmedlingsfond, hava fall förekommit, då dessa fordringar icke
kunna anses hava blivit uppfyllda, dels redan genom att till styckningutvalts
egendom, som haft ett ur avsättningens synpunkt förmånligt
läge, befunnit sig i hög kultur och varit försedd med förstklassiga
åbyggnader och vars bibehållande i ostyckat skick därför bäst motsvarat
det allmännas intresse, ej minst ur livsmedelsproduktionens synpunkt,
dels genom att de lotter, vari egendomen uppdelats, varit alltför små
för att kunna bestå som självständiga jordbruk, dels slutligen genom
att den kvarlämnade stamfastighetens (»restgodsets») storlek tillskurits
i en uppenbar disproportion till därå befintliga ekonomibyggnader m. in.
Emellertid bör å andra sidan erkännas, att vid dessa egendomsstyckningar
en socialpolitisk strävan och intet privatekonomiskt intresse varit
för jordförmedlaren vägledande samt att gällande bestämmelser för
statens egnahemslån mången gång lagt hinder i vägen för att, som
eljest åsyftats, tillägga styckningslotterna erforderlig areal. Då nu
veterligen långt flere »godsslaktningar» förekomma, vilka företagas i
beräkning på affärsförtjänst och där nyssberörda missförhållanden äro
ännu mera framträdande, skulle en provisorisk lagstiftning mot de skadliga
egendomsstyckningarna alldeles förfela sitt syfte, därest den in -

skränktes till att gälla allenast för de styckningar, som understödjas
genom lån av statsmedel.

I betraktande härav och efter övervägande av Övriga på frågan .111»**™^
inverkande omständigheter hava de sakkunniga stannat vid att före- framlagda
slå en lag, avsedd för de delar av södra och mellersta Sverige, där förslaget m
förut nämnda inskränkningar i rätten till ägostyökning eller jordav- .1 kränkning fö r
söndring icke äro gällande, och gående ut därpå, att delning genom "is^tidJ^n
ägostyckning eller jordavsöndring av vissa jordbruksfastigheter eller agottycknmg
delar härav göres ''beroende av offentlig myndighets tillstånd, oavsett m.
om styckningen understödes eller icke understödes av statens lånefonder
för egnahemsrörelsens främjande.

Syftet med den föreslagna lagen är att förebygga uppenbara missförhållanden,
som framträda i sammanhang med den närvarande tidens
hejdlösa jordspekulation, och lagen har därför, enligt förslaget, fått endast
provisorisk karaktär eller, närmare bestämt, begränsats till att gälla
till den 1 januari 1924. Det är särskild anledning understryka denna
lagens karaktär av provisorium, emedan, därest bestämmelser i samma
riktning framdeles överhuvud taget behövas, såväl det sätt, varpå kontrollen
nu föreslås anordnad, som även lagförslagets innehåll i vissa
andra punkter säkerligen påkalla att det hela framdeles ordnas på ett
något annorlunda och mera tillfredsställande sätt.

Ändamålet med lagen är vidare icke att ställa jordstyckuingsväsendet
i allmänhet under statskontroll, än mindre att försvåra den sunda
egnahemsrörelsen, vilket skulle strida både mot lagstiftningens tidigare
utveckling inom vårt land och mot statens strävanden att underlätta
de mindre bemedlades jordförvärv. Tanken har fastmera varit att, sä
långt möjligt, lämna sådana jorddelningar, vid vilka egendomshandlande
eller styckningsbolag etc. icke medverkar och där missförhållandena äro
mindre framträdande, utanför lagstiftningen. En tänkbar väg härtill
vore att, som i ovannämnda tyska lag och lagförslag, begränsa författningens
tillämplighet till sådana egendomsstyckningar, där »yrkesmässig
fastighetshandlande» (fastighetsagentur, styckningsbolag etc.) är
säljare. Denna väg har emellertid med hänsyn till nuvarande förhållanden
i Sverige ansetts mindre framkomlig, emedan begreppet »yrkesmässig
fastighetshandlande» är mycket svävande och sannolikt ett stort antal
bland de trävaruhandlande o. dyl. personer, som för närvarande i. spekulationssyfte
köpa, sälja och stycka egendomar i vårt land, med framgångskulle
kunna gorå gällande, att de icke vore underkastade lagens föreskrifter.
I lagförslaget föreskrives därför generellt, att ägostyckning å
omförmälda fastigheter icke får ske, med mindre tillstånd till ägostyck 10 -

ningen lämnats på sätt i författningen föreskrivits. De ovannämnda
synpunkterna hava i stället tillgodosetts därigenom, att lagen dels, som
redan sagts, begränsats till att gälla för de delar av riket, där för närvarande
inga hinder mot missbruk av ägostycknings- och jordavsöndrings
friheten förefinnas och där dessutom styckningar av större egendomar
under professionella mellanhänders medverkan huvudsakligen förekomma,
dels inskränkts till att gälla allenast delningar å jordbruksfastigheter
med ett taxeringsvärde av minst 50,000 kronor, varjämte delningar
genom heinmansklyvning, som är den vanliga formen vid arvskiften,
lämnats utanför lagen. Förutom att alltså lagen i viss mån innebär eu
utsträckning till mellersta och södra Sverige av garantier mot olämpligjorddelning,
vilka redan för norra delen av landet ansetts nödvändiga,
skulle alla jorddelningar å fastigheter med mindre än 50,000 kronors
taxeringsvärde allt fortfarande få äga rum utan andra inskränkningar
än de, som innehållas i gällande allmänna jordstvckningsförfattningar.
Såsom förut framhållits, tilldraga sig nämligen sådana mindre fastigheter
i mellersta och södra Sverige, där deras skogsarealer äro mindre vidsträckta,
åtminstone ännu så länge ej så ofta de professionella egendomshandlarnas
intresse. Under berörda gräns faller vidare den stora
massan av de smärre och medelstora bondejordbruken, och den mindre
jordägarens rättighet att vid behov frånsälja jordområden skulle alltså
icke vara förknippad med någon skyldighet atit härtill söka särskilt tillstånd.
I de fall, då ägare till fastighet med taxeringsvärde ovanom
anförda gräns önskar göra liknande enstaka jordförsäl jningar, börprövningsmyndigheten
utan vidare bifalla ansökningen, såvida icke i undantagsfall
skulle inträffa, att styckningsplanen, genom att t. ex. förlägga en lott
som eu enklav i ett centralt beläget åkerskifte, uppenbarligen är stridande
mot en förnuftig jorddelning. Åven större fastighetsägares önskan att
frånsälja torp, utägor, avsides liggande skiften o. dvl. skulle sålunda
icke försvåras. De jordstyckningar, som skulle materiellt prövas, vore
i första rummet styckningar av hela egendomar, där professionella
mellanhänder oftast söka tillgodose sina privatekonomiska intressen.

1 förslaget stadgas, att vid meddelande av tillstånd till ägostvekning
å nu ifrågakommande fastigheter såsom villkor uppställes, att ägostyckningen
icke länder till uppenbart förfång för alstringen av livsmedel
inom området för den ostyckade fastigheten. Varje lott skall vidare,
såvitt ske kan, erhålla andel i fastighetens särskilda ägoslag efter ty
för lottens nyttjande för jordbruk prövas nödigt; och bör lott, varmed
enligt styckningsplanen skola följa för jordbruksnäring avsedda åbyggnader,
uti inägor tilldelas mark av sådan storlek och beskaffenhet, att

icke uppenbart missförhållande kommer att råda mellan samma åbygguader
och inägovidden. Vid ägornas fördelning skall i övrigt iakttagas,
att, i den mån omständigheterna medgiva, skiftena varda reguljära och
skillnadslinjerna till avhägnad bekväma. Från dessa allmänna regie!
kan å ort med sammanträngd befolkning samt i vissa andra fall undantag
göras. Vad jordavsöndring beträffar innehåller lagförslaget, att från
i fråga kommande fastigheter inägojord icke må avsöndras till den omfattning,
att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas, men
är även här för vissa fall undantag medgivet.

Av det anförda framgår, att prövningsmyndighetens befattning
med många av de ärenden angående tillstånd till ägostyckning och jordavsöndring,
som komme att föranledas av lagen, bleve av huvudsakligen
formell beskaffenhet. Man skulle i anledning härav möjligen önska en
anordning, varigenom dessa ägostyckningar och avsöndringar, i likhet
med motsvarande delningar å fastigheter med mindre än 50,000 kronors
taxeringsvärde, ställdes utom lagstiftningen. Denna utväg har även
här prövats men befunnits oändamålsenlig, då dels någon gränslinje icke
kan dragas mellan å ena sidan förenämnda styckningar och å andra sidan
sådana styckningar, som borde materiellt prövas, dels eu fastighetsägare,
begagnande sig av en sådan frihet, skulle kunna frånsälja jord och
tomter på ett sätt, som starkt förringade huvudfastighetens lämplighet
för jordbruk, varigenom han eller en följande ägare sedermera lättare
kunde erhålla tillstånd till styckningens fullföljande. För att motverka
skadliga egendomsstyckningar lärer av detta skäl ingen annan väg
finnas^ än den som följts vid förslagets utarbetande, men i instruktionen
för prövningsmvndigheterna bör klargöras, vilka slag av styckningar, som
framför allt böra granskas, och vilka som skola behandlas mera som
expeditionsärenden.

Angående de synpunkter, som varit vägledande vid avfattandet av
villkoren för tillstånd till styckning, må anföras följande. Den ena
huvudsynpunkten har varit att en »godsslaktning» icke bör tillåtas, om den
huvudsakligen avser att tjäna egendomshandlarens affärsintresse och påtagligen
strider mot det allmännas intresse. Den andra huvudsynpunkten
är att den småbruksbildning, som uppstår vid en egendomsstyckning,
icke i följd av förhärskande privatekonomiska synpunkter blir uppenbart
oändamålsenlig och ödesdiger för egnahemsbyggarnas framtid. Det
förstnämnda syftet skulle uppnås genom den anförda bestämmelsen, att
ägostyckningen icke får lända till uppenbart förfång för alstringen a\
livsmedel inom området för den ostyckade fastigheten. Befinner sig eu
egendom i god kultur och försedd med erforderliga åbyggnader och

föreligger dessutom icke på platsen ett tydligt påvisbart behov av jord
för egnahemsbyggande, så bör egendomens sönderstyckande icke tillåtas,
endast därför att en fastighetshandlande, som till äventyrs förut skövlat
skogskapitalet, anser sig göra förtjänst på styckningen. Denna grundsats
torde kunna försvaras redan under normala förhållanden, men de
sakkunniga hava dock icke gått längre än till att hävda densammasgiltighet
under de närmaste, ur foikförsörj ningens synpunkt kritiska
åren. År åter egendomen i sitt ostyckade skick mindre produktionsduglig
och finnas goda förutsättningar på platsen för en småbruksbildning,
så bör tillstånd till styckningen givetvis icke vägras. Farhågan,
att en fastighetshandlande under en sådan lagstiftning skulle finna med
sin fördel förenligt att försumma egendomens hävd, i syfte att därigenom
sedermera lättare ernalla tdlstand till dess styckande, har även varit
föremål för beaktande. Därest emellertid en provisorisk lag mot skogsskövling,
^ som ovan föreslagits, kommer till stånd, torde denna fara ansenligt
förminskas, och den kan ytterligare förebyggas genom att det
förslag till inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom,
varom nedan förmäles, upphöjes till lag. Vad beträffar garantierna för
en sund småbruksbildning, så bör betonas, att lagförslaget allt fortfaande
lämnar ett vidsträckt spelrum öppet för småbrukens utläggning
och gruppering pa det ena eller andra sättet. Några minimigränser för
småbrukslotterna föreskrivas icke, både på grund av de praktiska svårigheter,
som vore förenade härmed, och med hänsyn till de för statens
egnahemslån gällande bestämmelserna. Vid granskningen av styckningsplanen
skall endast tillses, att de särskilda lotterna icke genom tilldelningen
av områden i olika ägoslag eller genom ägoanordningen bliva
uppenbart olämpliga för jordbruk, ävensom att de inägoarealer, som tilldelas
den kvarlämnade stamfastigheten samt å egendomen befintliga torp och
andra bebyggda lägenheter, icke komma att stå i uppenbart missförhållande
till därå befintliga, för jordbruket avsedda och i gott stånd
varande åbyggnader. Den föreslagna inskränkningen slutligen i jordavsöndringsfriheten
berör endast avsöndring av inägojord och ansluter
sig nära till innehållet i lagen den 31 augusti 1907 för de sex nordligaste
länen.

Såsom av lagförslaget framgår, har den i ovan omförmälda tyska
lag och lagförslag stadgade rätten att inom viss tid rygga avtal om
försäljning och köp av jordegendom icke ansetts böra komma till
tillämpning. Denna rätt har i Bayern, där den under några år varit
gällande, haft ringa betydelse. En lagbestämmelse av denna art skulle
ej heller stå i god överensstämmelse med svensk rättsuppfattning.

Ej heller liar det ansetts lämpligt att i lagförslaget intaga några
bestämmelser rörande prissättningen å egnahemslotterna. I den motion
i andra kammaren, som gav anledning till 1916 års riksdagsskrivelse,
anfördes som en tänkbar utväg, att vid försäljning av lotter av styckad
jordegendom lotterna skulle »genom ojävig nämnd värdesättas», innan
försäljning finge äga rum. En dylik anordning vore emellertid en slags
maximiprissättning å jord, som efter de erfarenheter, vilka numera vunnits
om verkningarna av maximipris i allmänhet, icke lärer kunna anbefallas.
Man torde få utgå från att nutida köpare till jord någorlunda
förstå att bedöma de pris, som begäras. Inom den gren av egnahemsrörelsen,
som understödes av staten, kan dock möjligen anses lämpligt
att låneförmedlarna före låns beviljande pröva och godkänna de pris,
som egnahemsköparna betala. I den mån sådan prövning icke redan
åker, torde bestämmelse härom måhända vara lämplig i reviderade författningar
angående egnahemsrörelsen.

Av betydelse är, att prövningen av de ärenden, varom nu är fråga,
kommer att ske på ett tillfredsställande sätt. Liksom vid all lagstiftning,
ej minst vid en kristidslagstiftning som den förevarande, ligger
det givetvis makt uppå att lagtillämpningen sker med klar blick för det
väsentliga, som med lagen åsyftas, att någorlunda likformighet uppnås
samt att byråkratiska tendenser undvikas. Uppenbarligen har det i förevarande
fall icke varit lätt att avgöra, huru dessa synpunkter skulle
kunna bäst tillgodoses. Med hänsyn emellertid till det stora antalet
nämnder och organisationer, som under kristidsregleringen tillskapats,
och de av dessas arbetssätt vunna erfarenheterna, hava de sakkunniga
ansett att några nya organisationer i orterna för nu ifrågakommande
prövningar icke borde inrättas. Lämpligast har befunnits vara att lägga
dessa prövningar i händerna på Konungens befallningshavande, såsom
fallet även är i de omförmälda specialförfattningarna för de nordligare
länen. Befallningshavandena böra emellertid före ärendenas avgörande
inhämta yttranden av vissa myndigheter, och har föreslagits att sådant
yttrande skall inhämtas av lantmätare samt av nämnd eller myndighet,
som kan antagas äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd eller odlingsråd eller
odlingsnämnd eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.
Man bör utgå från att tillstånd till smärre ägostyckningar och jordavsöndringar
kommer att beviljas efter allenast lantmätares hörande. De noggrannare
prövningarna, vid vilka även hushållningssällskapen genom sina
organ, odlingsråden etc. skulle kallas att biträda, böra inskränkas till de
större egendom sstyckningarna, vilka icke inom varje län torde vara flera än

Uppsikt över
yrkesmässigt
bedriven fastighet
shand el
oeh fastighetsagenturverksamhet.

att eu omsorgsfull och dock icke tidsödande granskning möjliggöres.
Genom tryckning och tillhandahållande till allmänheten av lämpliga
ansökningsblanketter och anvisningar bör ärendenas expedition underlättas.
Över befallningshavandens beslut må klagan föras hos Konungen
i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad, och de sakkunniga
förutsätta att härvid lantbruksstyrelsens yttrande kommer att
inhämtas.

Vad i övrigt beträffar nu omförmälda lagförslag hänvisas till
specialmotiven.

Därest, som här föreslagits, rätt att erhålla ägostyckning och jordavsöndring
å vissa fastigheter göres beroende av därtill givet tillstånd,
oavsett vem som äger fastigheten eller gör ansökan om styckning, kan
det förefalla mindre behövligt att ställa de professionella fastighetshandlandena
och fastighetsagenturerna under någon särskild uppsikt. Åven
andra synpunkter än den önskvärda kontrollen över egendomsstyckningarna
böra emellertid bär beaktas. Man kan icke undgå att bemärka
det mindre tillfredsställande i att möjlighet hittills saknats för staten
och dess organ att närmare följa utvecklingen av en så viktig samhällsföreteelse
som den yrkesmässigt bedrivna egendomshandeln och
egendomsagenturverksamheten. För närvarande äger man icke ens
kännedom om vilka personer, föreningar och bolag, som inom landet
driva sådan rörelse. För flera betydelsefulla syften, t. ex. undersökningar
över jordbrukets räntabilitet, fastställande av arrendevärden å
kronoegendomar m. m., är en säker kännedom om jordens handelsvärde
på olika orter särdeles önskvärd, men har hittills i det stora hela saknats.
De professionella fastighetshandlandena och fastighetsagenturerna skulle
otvivelaktigt kunna lämna det tillförlitligaste materialet härför. De uppgifter
om antalet beviljade lagfarter, summan av såld och lagfaren fast
egendom m. m., vilka lämnas av häradsrätter och rådstuvurätter, hava
sitt stora intresse, men kunna dock icke ersätta fortlöpande förteckningar
över fastighetsköp, avslutade under yrkesmässig fastighetshandlandes
medverkan, de köpta och sålda egendomarnas läge, betalade köpeskillingar
in. in. Genom att hava tillgång till sådana förteckningar skulle vederbörande
åklagare även bättre, än vad hittills varit möjligt, kunna beivra
de vanliga försummelserna att inom föreskriven tid söka lagfart å fång
till fast egendom, bl. a. då köparen är utländsk man.

Av dessa skäl hava de sakkunniga ansett lämpligt, att rätten till
att yrkesmässigt idka handel med fast egendom eller förmedla överlåtelse
av sådan egendom göres beroende av anmälan hos offentlig myndighet
varvid sökanden skall visa, att han är behörig att idka näring, med

7!)

vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker. Fastighetshandlande
och fastighetsagent skall föra förteckning över alla överlåtelser
av fast egendom, i vilka han tagit del såsom kontrahent eller
såsom ombud för kontrahent å endera sidan eller vid vilka han medverkat
såsom förmedlare eller på liknande sätt. Avskrift av detta register
eller utdrag ur detsamma skola, enligt närmare givna föreskrifter, tillställas
myndigheterna.

Såsom synes, innebära dessa bestämmelser icke att den yrkesmässiga
fastighetshandeln och fastighetsagenturverksamheten ställas under koncessionsplikt.
Att vissa fördelar skulle vara förenade med en sådan mera
ingripande reglering av denna yrkesrörelse lär visserligen icke kunna
bestridas, då konkurrensen mellan de olika agenturerna, friheten att hålla
ett obegränsat antal underagenter in. m. äro omständigheter, som .främja
den starkt uppdrivna egendomshandeln, och ej endast de sunda men
även de osunda affärerna. Å andra sidan kunna emellertid välgrundade
betänkligheter hysas mot att under koncessionstvång ställa en kår av
yrkesutövare, vilkas klientel i regel utgöres av mera bemedlade personer
och vilkas verksamhet från social svnpunkt sett är till arten skild från
den som utövas av t. ex. utvandringsagenter och kommissionärer för
anskaffande av arbetsanställning.

1 enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga utarbetat
ett här bifogat förslag till kungörelse om fastighetshandlande
och fas tighets agen ter, och hänvisas i fråga om förslagets detaljer
till specialmotiven. Här må endast påpekas, att om även begreppen
»yrkesmässigt idka handel med fast egendom» och »förmedla överlåtelse
av sådan egendom», såsom i specialmotiven utlägges, äro svävande och
allt för stora förväntningar därför icke böra ställas på förordningens
effektivitet, eu viss bättre ordning än den nuvarande dock bör kunna
genom de föreslagna bestämmelserna åvägabringas på fastighetsmarknaden:

1 anslutning -till vad nu anförts må tilläggas följande. Understundom
har som ett ytterligare medel till den osunda jordspekulationens
hämmande angivits en kraftigt verkande beskattning av fastighetshandeln.
Beskattningen kunde tänkas anordnad såsom en för vissa
år framåt gällande, avsevärt förhöjd lagfärtsstämpel. Storleken av stämpelavgiften
skulle, förutom såsom hittills av köpeskillingens storlek, göras
beroende av om yrkesmässig fastighetshandlande vore köpare eller säljare
eller icke samt möjligen även av den tid, som förflutit från det att
vidkommande fastighet senast försåldes, i syfte att transaktioner, vari
yrkesmässig fastighetshandlande deltager, ävensom täta försäljningar av

Tanken på be~
skattning av
fastighetshandeln.
Skäl föravetyrkande* -

samma fastighet komme att beskattas starkare. Emellertid kunna så
vägande skäl anföras gentemot en sådan beskattning, att de sakkunniga
sakna anledning förorda en åtgärd av detta slag. En ökad skatt på de
fullt lojala fastighetsköpen komme, i den män den finge bäras av säljaren,
att trycka jordvärdet, i den mån den övervältrades på köparen,
att försvåra skötsamma personers jordförvärv. I varje fall bleve det,
om en sådan anordning skulle genomföras, nödigt tillse, att försäljningar
inom vissa leder av närskylda lämnades fria från annan stämpelavgift
än den nu gällande eller, under alla förhållanden, belädes med lägre
skatt än försäljningar till avlägsnare skyldeman och till oskylda. Denna
fråga är uppenbarligen alltför invecklad för att kunna nu lösas. Skulle
man vidare beskatta sådana fastighetsköp, vid vilka yrkesmässig fastighetshändlande
är säljare eller köpare, hårdare än andra fastighetsköp,
komme härför att fordras en ännu långt noggrannare bestämning av
begreppet »yrkesmässig fastighetsbandlande» än vad i det ovannämnda
förslaget till kungörelse kunnat ske. Med afl sannolikhet skulle en dylik
skattelagstiftning föra med sig vida talrikare försök att kringgå samma
författning än som eljest äro att förvänta. Aven bestämmelsen, att
stämpelskattens storlek skulle vara beroende av den tid, som förflutit
sedan nästföregående försäljning av fastigheten, kunde på flera sätt
göras till sin verkan illusorisk. Ytterligare tillkommer, att, om den
förhöjda stämpelskatten uttoges vid lagfartsansökan, den redan nu mycket
vanliga uraktlåtenheten att inom stadgad tid söka lagfart skulle bliva
ännu vanligare. Slutligen kan med skäl befaras, att man, om en sådan
beskattning infördes, ännu oftare än hittills skulle söka undandraga sig
en del av stämpelavgiften genom att i köpebreven upptaga lägre köpesummor
än de verkliga.

En lag mot skogsskövling och en lagstiftning till förebyggande
av osund egendomsstyckning torde vara de kraftigaste vapen, varmed
staten kan bekämpa den osunda spekulationen vid handeln med jordbruksegendom.
De sakkunniga hava emellertid även tagit under övervägande
övriga medel härtill och få i anledning därav vidare anföra följande.

Medan man i lagstiftning av den natur, som hittills varit föremål
för betraktande, söker förebygga en oändamålsenlig och skadlig disposition
av jordbruksegendomarna genom förbud för ägarna att i vissa hänseenden
fritt förfoga över desamma, har flerstädes en annan väg försökts
för samma syftes uppnående, nämligen att förhindra fastigheternas
övergång till sådana ägare, som kunna befaras vilja utnyttja
dem på sätt eller för ändamål, som strider mot det allmännas

intressen. Man kan i korthet beteckna denna tredje huvudväg för jordspekulationens
bekämpande: hinder mot att fritt sälja och köpa
j or deg eu dom.

Dessa ingripanden i den fria fastighetshandeln gå vidare efter två
skilda huvudlinjer: den ena, att genom vissa lagstiftningsåtgärder befrämja
fastigheternas övergång till staten, kommuner eller andra allmänna
samfälligheter, i vilkas ägo de äro bättre skyddade mot vanvård
eller genom vilka de kunna under mera betryggande former upplåtas
till småbruk; den andra, att bevara fastigheterna i den egentliga jordbruksbefolkningens
ägo genom hinder mot deras försäljning till vissa
grupper av köpare.

Det förra syftet söker man merendels, frånsett rent statssocialistiska
eller revolutionära krav på expropriation av enskild jordegendom,
uppnå genom att åt staten, kommunerna eller andra samfälligheter eller
lämpliga allmännyttiga organisationer tillerkänna viss förköpsrätt till
egendom, som säljes. Såsom ett viktigt huvudmoment i den i Norge
sedan år 1909 gällande s. k. koncessionslagstiftningen ingår sålunda en
häradsmyndigheterna medgiven förköpsrätt till, bland annat, skogsmark.
Vid flera tillfällen, såväl inom som utom riksdagen, har även i Sverige
frågan om kommunal förköpsrätt till skog varit under diskussion. Den förut
omnämnda bayerska jord*tyckningslagen den 13 augusti 1910 upptager
som en av sina huvudbestämmelser, att kommuner, kommunala lånekassor
och offentligt auktoriserade föreningar äga förköpsrätt till egendomar över
viss storleksgräns, när dessa säljas till yrkesmässig fastighetshandlande.
Det jämväl förut omnämnda preussiska lagförslaget av år 1914 bygger
vidare på denna tanke och giver staten eller av staten angivna kommuner,
kolonisationsbolag etc. förköpsrätt till alla egendomar över viss
storleksgräns, oavsett om yrkesmässig fastighetshandlande eller annan
person är köpare. Häri föreslog emellertid lantdagsutskottet den inskränkningen,
att om fastigheten mera än tio år varit i samma ägares
hand, så skulle förköpsrätten blott kunna utövas vid dess försäljning
till yrkesmässig fastighetshandlande. Enligt ett i Norge av särskilda
kommitterade under innevarande år utarbetat »Utkast til lov om erhvervelse
av jordeiendom paa landet» skulle förköpsrätt till alla egendomar
över viss storleksgräns medgivas den kommun, vari egendomen
är belägen, så vitt egendomen lämpar sig till att styckas till småbruk
eller bostadstomter eller att användas till särskilda kommunala ändamål.
Aven i andra länder än de nu nämnda torde förköpsrätt till vissa slagav
jordegendom vara medgiven staten eller vissa allmänna samfälligheter.
Syftet med den förköpsrätt till skogsmark, varom nu talats, äril -

Hinder mot
att /ritt tälja
och hopa jord.

Förköpsrätt.

att överföra skogen i vederbörande samfällighets beständiga ägo och
förvaltning, medan åter förköpsrätten till jordbruksjord i regel avser att
underlätta den offentliga jordförmedlingsverksamheten, så att denna jord
i allmänhet utskiftas på smärre brukare under någon form av ägandeeller
besittningsrätt.

I Sverige föreligger som bekant sedan flera år tillbaka ett av lagberedningen
utarbetat förslag till förköpsrätt, ingående i beredningens
förslag till ny jordabalk. Denna förköpsrätt har emellertid, i motsats
till den i ovan anförda lagar och lagförslag innehållna, den begränsade
räckvidden, att densamma måste grunda sig på ett härom förut med
avseende å den särskilda fastigheten gjort förbehåll. I regel kommer
detta förbehåll att göras vid en tidigare överlåtelse av den fastighet,
varpå förköpsrätten skall vila. Förköpsrätten får icke utövas, där köparen
är säljarens skyldeman i rätt nedstigande led. Förbehåll om förköpsrätt
skall kunna göras av staten, kommun och municipalsambälle
ävensom jämväl av enskild person, för den händelse att den sistnämnde
är ägare till viss annan fastighet, och föreslås därjämte att förköpsrätt,
som tillförsäkrats enskild, icke skall vara gällande utöver 50 år från
det rättigheten tillkom.

De sakkunniga anse sig visserligen icke kunna annat än instämma
med lagberedningen i avseende å de fördelar, som den av beredningen
sålunda föreslagna förköpsrätten i vissa fall skulle kunna medföra genom
att öka enskilda arbetsgivares benägenhet att åt sina arbetare bereda
tillfälle till grundande av egnahem in. m. Såsom medel mot det samhällsonda,
varom här är flaga, d. v. s. den osunda jordspekulationen,
torde emellertid en dylik förköpsrätt i stort sett få ringa betydelse. Vid
köp, skövling och styckning av egendomar ligger ju frågan på helt
annat sätt, och ej heller skulle förbehåll om förköpsrätt annat än undantagsvis
komma att göras gällande, då hela jordbrukshemman gå i handel.
Större betydelse såsom medel mot jord spekulationen har givetvis en
sådan generellare förköpsrätt, varom förut är talat och vilken icke grundar
sig på något därom tidigare gjort förbehåll utan i kraft av lagen tiller -kännes staten, kommunerna etc. vid försäljning överhuvud av alla fastigheter
av visst slag eller av viss storlek. Emellertid måste uppenbarligen
även starka betänkligheter resa sig mot införandet av en dylik
i den fria fastighetsomsättningen djupt ingripande lagstiftning. Då
under alla förhållanden en utredning av denna vittomfattande fråga
kräver betydande tid och en dylik lagstiftning i varje fall icke lämpar
sig såsom provisorisk åtgärd mot jordspekulationen, hava de sak -

kunniga icke ansett sig kunna upptaga denna fråga till närmare övervägande.

Den andra vägen att förhindra jordens övergång i olämpliga händer
är, som anförts, förbud mot dess försäljning till vissa grupper av köpare.
Mest radikalt har man i detta hänseende gått till väga i Kyssland,
där den vid bondeemaucipationen till bönderna överförda så kallade
andelsjorden, vilken allt fortfarande utgör huvuddelen av bondeklassens
jord, enligt en lag av år 1893 icke får säljas till personer utom bondeståndet.
Mindre ingripande är att binda förvärv av fast egendom utav
visst slag vid koncessionstvång. Denna anordning har som bekant, vad
skog beträffar, genomförts i den norska koncessionslagstiftuingen av år
L909, och i det förut omnämnda, under innevarande år avlämnade norska
lagförslaget föreslås — i anslutning till en den 14 augusti 1917 utfärdad
provisorisk lag av liknande innehåll — koncessionsprincipens
utsträckning även till jordbruksfastigheter över viss storleksgräns. »Utan
Konungens tillåtelse (koncession)», heter det sålunda i förslaget, »kan
äganderätt till jordbruksegendom på landsbygden icke med rättsligt
bindande verkan förvärvas av andra än staten och den kommun eller
amtskommun, vari egendomen ligger, såframt egendomens matrikelskatt
enbart eller tillsammans med matrikelskatten å annan egendom,
som köparen äger inom samma härad, överstiger tre mark eller såframt
den till egendomen hörande inägojorden, ensam eller tillsammans med
inägojord som köparen äger i samma härad, utgör mera än fyra hektar.»
Från denna allmänna bestämmelse göras vissa undantag, varigenom
norska statsborgare erhålla tillstånd att utan koncession förvärva tä>tigheter
upp till högre storleksgräns samt att utan koncession förvärva
fastigheter, när förvärvet sker på grund av arvsrätt, giftorätt eller
odelsrätt samt när köpare och säljare stå i visst skyldskapsförhållande
till varandra.

Fn härifrån avvikande anordning är den som genomförts i Sverige
genom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag
eller förening att förvärva fast egendom, vilket system ock följts i Finland.
Denna svensk-finska lagstiftning söker bevara jordbruksjorden i
jordbruksbefolkningens ägo genom att utestänga en viss grupp av köpare
från förvärv av densamma.

I Tyskland har nyligen genom en »Bekanntmachung fiber den
Verkehr mit landtwirtschaftlichen Grundstocken», daterad den 15 mars
1918, en i viss mån med det norska förslaget likartad lagstiftning genomförts,
dock allenast såsom provisorium under den närmaste framtiden.
Fastigheter med en areal över fem hektar kunna icke utan viss myndig -

Förbud mot
jordena försäljning
till
vissa grupper
av köpare.

hets tillstånd med rättsligt bindande verkan till annan överlåtas, ej
heller kan utan sådant tillstånd avtal om avkomsträtt till fastigheterna
träffas m. m. Undantag göres för avtal, vid vilka staten, kommunerna,
offentliga korporationer eller allmännyttiga föreningar etc. äro ena parten,
för avtal mellan personer, som stå i visst skyldskapsförhältande till
varandra, ävensom för vissa andra fall. Tillstånd av nämnt slag kan
vägras, då fastigheten är avsedd för jordbruksdrift eller skogshushållning
och då avtalet, till folkförsörjningens skada, synes äventyra fastighetens
omsorgsfulla brukande, då jordbruksfastighet överlätes till någon, som
icke har eller har haft jordbruk till huvudyrke, då köparens syfte klätt
på ett ekonomiskt oändamålsenligt sätt stycka fastigheten eller att
sammanslå en självständig jordbruksfastighet med annan fastighet, slutligen
då förvärvet sker under utnyttjande av ett nödläge hos säljaren
till oskäligt lågt pris eller dyl.

Spörsmålet, huruvida någon av nu nämnda vägar borde komma
i betraktande vid stävjande av den osunda jordhandeln i vårt land, har
varit föremål för de sakkunuigas övervägande, men de sakkunniga anse sig
icke kunna förorda någon av desamma. Ett förbud mot att sälja bondjord
till personer utom bondeståndet kan givetvis icke komma i fråga,
redan av det skälet att några sådana klassgränser icke finnas i vårt
land. Den vittomfattande frågan om införande av koncessionssystem
vid köp av skogsfastigheter kan uppenbarligen icke utan ingående utredningar
framläggas till prövning, och i än högre grad gäller detta
frågan om samma systems utsträckning till jordbruksfastigheter. Den
nyss relaterade tyska författningen synes innebära ett alltför hårt och
tryckande band på den enskildes rörelsefrihet för att i samma vidsträckta
omfattning kunna leda till efterföljd i vårt land. Närmast till
hands läge att tänka sig en ytterligare utsträckning av den ovannämnda
svenska s. k. norrländska förbudslagen. Emellertid äro de missförhållanden
i avseende å egendomshandeln, för vilka bot nu skall sökas, av
den beskaffenhet, att norrlandslagens utsträckning till riket i dess helhet,
oavsett därmed i övrigt förenade betänkligheter, föga skulle främja det
mål, som här åsyftas. Bland de egendomshandlande och skogsskövlare,
som för närvarande operera inom landet, intaga nämligen aktiebolag
och föreningar ingalunda första platsen. Tvärtom bemärkes, att det
oftast är enskilda egendomshandlande, som göra sig skyldiga till den beklagliga
vanvården av jord och skog. Detta förhållande, som även
konstaterats inom de delar av riket, för vilka den norrländska förbudslagen
gäller, skulle knappast kunna avhjälpas genom att denna lag,
såsom understundom föreslagits, kompletterades med eu bestämmelse,

att enskilda »trävaruspekulanter» eller dylika personer skulle, beträffande
förbudet mot att förvärva skogsmark, likställas med aktiebolag'' och
föreningar. Svårigheten eller omöjligheten att känneteckna och avskilja
denna grupp av personer från andra köpare ligger i öppen dag.
Därtill kommer vanskligheten att i de sydligare landsdelarna med dessas
växlande förhållanden i avseende å jordmån in. m. fastställa, vilken
skog, som skulle anses som stödskog och förty i likhet med jordbruksjorden
vara oåtkomlig för spekulanterna, liera andra omständigheter att
förtiga.

Därest, utöver redan ovan föreslagna lagstiftningsåtgärder, ytterligare
sådana skola anses behövliga till stävjande av spekulationen i
handel med jordbruksfastigheter, torde sålunda någon lämpligare utväg
böra sökas.

I viss anslutning till ett förslag i en vid innevarande års riksdag
i andra kammaren väckt motion av herr Hederstierna m. fl. hava de
sakkunniga stannat vid att föreslå en lag, som skulle hava provisorisk
karaktär, eller närmare bestämt gälla till den 1 januari 1924, och innebära
inskränkning för viss tid i rätten att överlåta jordbruksfastigheter
över visst taxeringsvärde. Den, som genom köp,
skifte eller gåva åtkommit sådan fastighet, som i lagen avses, skall ej
innan fem år förflutit från det lagfart beviljades å hans fång äga
rätt att avhända sig samma fastighet, med mindre godkännande av överlåtelsen
vunnits på i lagen föreskrivet sätt. Ansökan om godkännande
av överlåtelse skall göras hos Konungens befallningshavande och be
fallningshavanden skall, därest skälig anledning förekommer till antagande,
att överlåtaren förvärvat fastigheten i huvudsakligt syfte att bereda
sig hastig vinst genom avverkning av skog, avyttrande av gröda,
fastighetens uppdelning i smärre lotter eller dylikt, ej bifallas, där ej
synnerliga skäl därtill äro. Tankegången i denna bestämmelse är, såsom
omedelbart inses, att ifrågavarande band på egendomsspekulanters
handlingsfrihet skall avhålla sådana personer från att köpa egendomar
på spekulation. Nödgas man behålla en egendom under så lång tid
som fem år, kan ju icke samma intresse förefinnas att förvärva densamma
med huvudsakligt syfte att därur uttaga en hastig spekulationsvinst.
Den skadligaste formen av jordspekulation, d. v. s. där egendomarna
med täta mellanrum byta ägare, blir direkt träffad.

Att nu angivna anordning föreslagits och icke den omvända, som
vore att pröva köparens kvalifikationer, beror på i öppen dag liggande skäl.
Rörande innehavare av jordbruksegendom kunna upplysningar alltid anskaffas
om det sätt, varpå han förvaltar egendomen; däremot saknas

Allmänna motiv
för det här
framlägga
förslaget till
lag om inskränkning

för viss tid i
rätten att
överlåta fast
egendom.

Slutanmärk ningar.

givetvis varje möjlighet att avgöra, huruvida eu person, som anmäler
sig som köpare, har den ena eller andra avsikten med egendomsförvärvet.

Gentemot förslaget kan anmärkas, att den berörda inskränkningen
i rätten att överlåta fastighet icke förhindrar spekulanter att förvärva
egendomar, som ännu befinna sig i skötsamma jordbrukares ägo, d. v. s.
egendomar, som ännu icke indragi!s i spekulationsvirveln. Denna anmärkning
har onekligen en viss tyngd, men man tänker sig att hindret
för spekulanternas vidareförsäljning av sådana egendomar skall utgöra
en hämsko på begäret att förvärva dem. Eu annan anmärkning är, att
om egendomar kommit i händerna på ur jordbrukssynpunkt olämpliga
ägare, deras övergång till ur samma synpunkt lämpligare personer genom
lagstiftningen försvåras. Emellertid skall det, som ovan anförts,
*då synnerliga skäl därtill äro» ligga inom befallningshavandens befogenhet
att medgiva försäljning av en i spckulationshänder råkad fastighet,
och har man härvid främst tänkt på de fall, då såsom köpare
anmäler sig en känd jordbrukare, om vilkens avsikt att upprycka egendomen
ur dess lägervall ingen tvekan kan råda.

För att icke mer än nödigt betunga den legitima fastighetshandeln
hava åtskilliga begränsningar gjorts beträffande de fastigheter, i fråga
om vilka lagen skulle äga tillämpning. Med hänvisning i övrigt till
lagtexten och specialmotiven må här blott framhållas, att jordbruksfastigheter,
vilkas taxeringsvärde året näst före överlåtelsen icke uppick
till 15,000 kronor, blivit undantagna från lagens tillämpning, samt att
lagen icke skall äga tillämpning å avtal, som slutas mellan närskylda
inom vissa led.

Såsom slutanmärkning till vad nu blivit anfört skall tilläggas, att
de här framlagda och motiverade förslagen till lagstiftningsåtgärder, för
att icke missuppfattas, böra ses i sammanhang med varandra och bedömas
mot bakgrunden av de svåra missförhållanden, som för närvarande
råda på fastighetsmarknaden på landsbygden. Med dessa förslag
till lagar för de närmaste åren avses ingalunda, såsom flerstädes i
det föregående understrukits, ett fortgående på den väg med tvångsreglering
av jordbruksnäringen, som under krisåren inslagits, och som
enligt de sakkunnigas uppfattning, så snart de yttre förhållandena möjliggöra
detsamma, bör övergivas. Huvudsyftet har varit att rikta lagbestämmelserna
mot spekulanter och jobbare, som icke tillhöra den verkliga
jordbruksbefolkningen och som genom sin framfart på landsbygden
allvarligt hota såväl jordbrukets som skogshushållningens sunda ut -

veckning. Restriktioner i de verkliga jordbrukarnas dispositionsfrihet,
över sina egendomar hava icke åsyftats och icke heller föreslagits i
annan mån, än då de mot egendomsjobbarna riktade bestämmelserna,
för att icke alldeles förfela sitt ändamål, ovillkorligen fordrat en något
generellare avlattning. Åven i dessa fall torde emellertid de här föreslagna
bestämmelserna vara till arten skilda från de under kristidsregleringen
lagda fjättrarna på jordbrukarens rörelsefrihet. Slutligen må
ånyo betonas, vad redan i det föregående framhållits, att samtliga här
föreslagna lagar blott avse provisoriska åtgärder, som icke få skymma
blicken lör behovet av ett mera djupgående arbete på jordbruksbefolkningens
stärkande och jorbrukets främjande.

Förslaget till lag om tillfälliga åtgärder till förekommande av skövling
av skog å fastighet i enskild ägo.

1 §•

I bränslekommissionens utkast till författningsförslag begränsas
den mark, som i avseende på avverkningen skulle bliva föremål för
särskild kontroll, till skogsmark, där lagen angående vård av enskildes
skogar är tillämplig. Vid upprepade tillfällen har emellertid visat sig
att avsikten med nämnda lag icke kunnat fullföljas. Fastighetsägaren
har nämligen ofta föreburit, att den mark, varå han bedrivit avverkning
på sätt, som äventyrat återväxten, utgjorts av hagmark eller att den
avverkade skogsmarken vore avsedd att utläggas till nödig beteshage,
och har i följd härav ett ingripande från skogsvårdsstyrelsen i avsikt
att förmå honom vidtaga åtgärder till den avverkade markens återförsättande
i skogbärande skick i allmänhet icke kunnat ske. Betydande
skogsmarksområden hava härigenom blivit kalhuggna, utan att desamma
för lång tid kommit till användning vare sig för frambringande av skog
eller för det förmenta ändamålet att erhålla för fastigheten nödigt bete.
Då därjämte försumpad skogsmark i allmänhet ställts utom nämnda lags
räckvidd, ehuru mången gång möjlighet finnes att genom rätt så enkla
åtgärder och med ringa kostnader såväl befrämja tillväxten å därå uppkommen
skog som ock åstadkomma återväxt å densamma, synes nu
ifrågasatt begränsning i den enskildes rätt att bedriva avverkning icke
böra inskränkas att gälla allenast beträffande sådan skogsmark, där
lagen angående vård av enskildes skogar är tillämplig, utan de allmänna
bestämmelserna böra hava avseende å överhuvud taget all utmark, skogsöda
hagmark, hörande till enskildes fastigheter inom område, där nämnda
lag är tillämplig. 1 3 § hava emellertid meddelats bestämmelser på det
att stadgandena i 1 och 2 §§ ej må utgöra hinder för avverkning å
inägoområde eller för marks uppodling till åker m. m. eller för åtgärder

till förbättrande av kreatursbetet ä sådan mark, som är därtill lämplig.
Att utsträcka författningens giltighetsområde till enskildes fastigheter å
Gottland eller Öland eller inom Västerbottens och Norrbottens län jämte
Särna socken med Idre kapellag i Kopparbergs län eller till skyddsskogarna
eller till vissa i de norrländska länen i övrigt belägna enskildes
skogar, för vilka den s. k. lappmarkslagen gäller, synes däremot
icke vara erforderligt.

En för tillämpningsområdet i dess helhet gemensam definition å
begreppet »ungskog» torde det icke vara möjligt att lämna. Man kan
härvid icke utgå från någon viss dimension å de träd, som böra räknas
dit, då ju även träd med ringa grovlek kunna hava uppnått jämförelsevis
hög ålder. I stort sett torde dock såsom ungskog kunna betecknas
skog, som i allmänhet, såsom bestånd betraktad, icke nått fröbarhetsåldern
och vilkens tillväxt ännu alltjämt är i stigande. Åldersgränsen
mellan ung och medelålders skog är olika för skilda delar av landet och
torde densamma få anses variera mellan 30 och 60 år. Tveksamhet
rörande vad som å skilda trakter och beståndsorter bör räknas såsom
ungskog eller icke torde emellertid i regel icke råda, men om en skogsägare
ändock skulle känna sig villrådig härom, har han att med begäran
om upplysning eller anvisning hänvända sig till skogs vårdsstyrelsen
eller dennas tjänstemän.

Ehuru kalavverkning av ungskog i regel icke är förenlig med god
skogshushållning, kan skogens tillstånd och beskaffenhet dock i vissa
fall berättiga till även sådan avverkning, exempelvis om beståndet är
uppdraget av trädslag, som i allmänhet icke passar för vårt land (tall
av tysk härkomst) eller där den uppkomna ungskogen icke är lämplig
för förhandenvarande ståndort (gran på torr momark) eller där beståndet
genom föregående oriktigt utförda avverkningar blivit sa söndertrasat
och utglesnat, att det icke kan anses försvarligt att låta marken i fråga
vara upptagen av dessa beståndsrester, ändock de utgöras av ung skog,
eller slutligen där beståndet i större omfattning angripits av skadeinsekter
eller varit utsatt för hårdare snötryck in. m. dylikt. Under
angivna eller liknande förhållanden bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen
att giva tillstånd till kalavverkning av eller annan förvngringshuggning
i den unga skogen. Utan sådant tillstånd bör avverkning av ungskog
icke få äga rum i annan form än ändamålsenligt utförd gallring. Härvid
bör tagas i betraktande ej blott beståndets tillstånd och beskaffenhet,
såsom ålder, trädslag, slutenhet m. m., utan jämväl rådande förhållanden
i avseende på växtplatsen, såsom läge och jordmån m. in.

2 §•

Såsom i de allmänna motiven framhållits, har det ansetts vara
av synnerlig vikt att från det allmännas sida ägnas särskild uppmärksamhet
åt avverkningens bedrivande å sådana fastigheter, som under
närmaste tideu här förut eller hädanefter genom köp, skifte eller gåva
överlåtas, där kontrahenterna ej utgöras av vissa närskylda. Förutom
att å, sådana fastigheter avverkning av ungskog ej må ske i annan
ordning än som för enskildes skogar i allmänhet är föreskriven i § 1,
har ansetts att den strängare kontrollen i fråga om avverkning på dessa
fastigheter bör ligga däri, att å desamma ej heller i övrigt må bedrivas
avverkning på sätt, som är stridande mot god skötsel av beståndet eller
marken, varvid givetvis bör tagas hänsyn ej allenast till det område,
därå avverkningeu ut föres, utan jämväl till angränsande, av dettas
skötsel beroende bestånd. Genom sådana bestämmelser lägges ej hinder
för avverkningens anpassning efter skilda förhandenvarande förhållanden.
Föravverkningar kunna bedrivas genom gallring, ljushuggning, rensningseller
beredningshuggningar, allt efter som i varje särskilt fall kärr finnas
ändamålsenligt med hänsyn till rådande förhållanden. Huvudavverkning
för avverkniugstraktens föryngring kan ske genom trakthuggning eller
rationellt utförd blädning.

Det är givetvis icke möjligt att inom ramen för eu allmän författning
giva bestämda föreskrifter rörande huru avverkningen i skilda
tänkbara fall bör utföras, för att den icke må anses vara stridande
mot god skogsskötsel. Genom den upplysningsverksamhet, som under
mer än ett tiotal år bedrivits av bland andra skogsvårdsstyrelserna inom
landets skilda delar, torde den skogsintresserade allmänheten dock hava
bibringats rätt så god insikt härom. Det bör emellertid i allmänhet
vara förbjudet bl. a. att verkställa kalhuggning i deu omfattning, att
därigenom svårighet kan uppstå för markens återförsättande i skogbärande
skick, eller att i från ungdomen ogallrade slutna bestånd företaga
sådana starka genom huggningar, att särskild fara uppstår för återstående
skogs avtorkning eller vindfällniug, eller att bedriva avverkningen
på sådant sätt att genom beståndens söndertrasande eller alltför
hårda utglesning marken förvildas eller uttorkar samt betingelser för
återväxtens uppkomst och utveckling icke vidmakthållas eller skapas.

Då vad här förut anförts rörande ägare av fastigheter, som överlåtits
efter den 31 januari 1918, i huvudsak måste anses gälla även
beträffande personer, som efter samma dag å enskildes fastigheter förvärvat
sig rätt till avverkning av skog, och då dessa personer ju hava

ringa intresse av skogbeståudens goda skötsel, synes den strängare kontroll
över skogsavverkning, som avses i 1 stycket av denna paragraf,
jämväl böra hava tillämpning i fråga om område, vara rätt till avverkning
av skog upplåtits efter den 31 januari 1918, ändå att fastigheten
icke efter sagda dag (iverlåtits till annan ägare. Att härvidlag göra
undantag för transaktioner mellan närskylda har icke ansetts vara av
omständigheterna påkallat.

Där skogsägaren emellertid saknar den skogliga insikt, att han
själv kan bedöma, huru avverkningen i förekommande fall bör bedrivas
för att den icke må komma i strid med författningens föreskrifter, står
det honom fritt att jämlikt gällande förordning angående skogsvårdsstyrdser
hänvända sig till skogsvårdsstyrelsen med begäran om sakkunnigt
biträde för lämnande av råd eller anvisning, huru avverkningen
bör verkställas.

3 §•

Då hinder naturligen ej bör läggas för att del av en fastighets
utmark uppodlas till trädgård, åker eller äng eller användes till byggnadstomt
eller annat likartat ändamål, även om den avverkning av
växande skog, som därav skulle betingas, icke överensstämde med de
i 1 och 2 §§ givna föreskrifterna, hava i denna paragraf härom intagits
bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med vad härom stadgas
i såväl de för Gottlands län och för Öland gällande lagarna angående
vård av enskildes skogar som ock den allmänna lagen angående vård
av enskildes skogar. Förslagets stadganden äro ej heller avsedda
att reglera avverkningen å område, som är att hänföra till inägor, såsom
smärre gärdesbackar, park eller dylikt. På skäl, som här förut i
motiven till 1 § anförts, har dock icke ansetts ändamålsenligt att i nu
ifrågavarande författning intaga sistnämnda lags bestämmelser i dess
12 § därom, att vad i lagen stadgas ej skall utgöra hinder, bland annat,
för skogsmarks utläggande till nödig beteshage. Synnerligast i södra
och mellersta delarna av landet utgöras emellertid de områden av en
fastighet, vilka användas till beteshagar, mycket ofta av såväl mark,
varå genom ändamålsenlig behandling, såsom skogens uthuggning och
markens röjning, god gräsväxt kan erhållas, som ock sådan hårdare
sten- eller belghund en eller annan torr, näringsfattig mark, som icke
är lämplig till annat ändamål än till skogsbörd. Lika litet som hinder
bör läggas för förutnämnda områdens avverkning till förbättrande av
betet, där sådant erfordras för fastigheten eller därmed sambrukad
fastighet, lika litet böra sistomförmälda skogsmarksområden få genom

avverkning så behandlas, att därå befintlig ungskog skövlas eller, beträffande
fastigheter som avses i 2 §, en god skötsel av marken eller
beståndet i övrigt åsidosattes.

4 och 5 §§.

Därest avverkning sker i strid mot de bestämmelser, som stadgas
i 1 och 2 §§, bör finnas möjlighet att genom snabbt ingripande förbjuda
avverkning å fastigheten eller, där så anses tillräckligt, viss del
därav, för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov.

Bränslekommissionen har föreslagit, att sådant förbud skulle meddelas
av överexekutor på begäran av skogsvårdsstyrelse eller av denna
särskilt bemyndigad tjänsteman, och skulle dylikt förbud utan vederpartens
hörande meddelas att gälla till den 1 juni 1919. Förbud
varom nu är fråga, synes dock icke lämpligen höra meddelas utan att
fastighetens ägare samt, där avverkningen verkställts av annan, jämväl
denne beretts tillfälle att yttra sig- i ärendet, även om därigenom kunde
försittas viss tid, varunder skogsskövlingen ostört kunde fortgå. För
ärendets påskyndande torde i stället till skogsvårdsstyrelsen kunna överlämnas
att meddela förbudet. Synes dröjsmål med avverkningsförbudets
meddelande innebära fara för skogens fortsatta skövling, torde på skogsvårdsstyrelsen
ankomma att förelägga vederbörande kort tid, inom vilken
yttrande må inkomma. Om nu ifrågavarande förbud meddelas att gälla
tillsvidare samt med vederbörande öppen lämnad rätt att när som helst,
utan föreskrift om viss klagotid, till Konungens befallningshavande i
länet ingiva besvär över skogsvård sstyrelsens förbudsresolution, synas
vägande skäl. mot sålunda ifrågasatt förfaringssätt icke kunna anföras.
Enär avverkning, som anses stå i strid mot bestämmelserna i 1 och 2
§§, ej sällan torde komma att av fastighetsägaren motiveras därmed,
att avverkningen utföres å sådant område av hagmark, som erfordras
till betesmark och är till sådan lämplig, har ansetts ändamålsenligt
intaga bestämmelse därom, att skogsvårdsstyrelsen, där sådant av förhållandena
påkallas, bör inhämta utlåtande från i lanthushållning kunnig
person eller nämnd. Sedan avverkningsförbud meddelats och den lagstridiga
avverkningen sålunda upphört, bör det på skogsvårdsstyrelsen
ankomma att efter övervägande av förhållandena giva tillstånd till sådan
avverkning, som anses kunna ske utan att skogen utsattes för skövling.

Bränslekommissionens förslag om att klagan över skogsvårdsstyrelsens
beslut skulle föras hos en särskild, för hela riket gemensam
nämnd, synes av flera skäl icke kunna tillstyrkas. Helt visst vore att

emotse större tidsutdräkt med frågans avgörande, om den hänskötes till
sådan nämnd än om klagan föres i vanlig ordning hos Konungens
befallningshavande. Då sådan nämnd givetvis ej skulle kunna hålla
besiktning å marken i de skilda fall, då tvistefrågor hänskjutits till dess
bedömande, måste jämväl densamma i huvudsak lita till den utredning,
som genom annan sakkunnig verkställts å ort och ställe.

Att parterna även må vara berättigade att hos Konungeu föra
klagan över Konungens befallningshavandes beslut synes uppenbart.

Den i 5 §, andra stycket, intagna bestämmelsen rörande undersökning
å marken av sakkunnig person jämte biträde, där sådan undersökning
anses erforderlig, överensstämmer med vad för liknande fall
är stadgat i de s. k. Gottlands- och < »landslagarna angående vård av
enskildes skogar.

12 §.

Då sådant förbud för avverkning, som meddelas på grund av bestämmelserna
i lagen angående vård av enskildes skogar, upphör, där
hos överexekutor ställes pant eller borgen för fullgörande av de åtgärder,
som för skogmarkens återställande i skogbärande skick finnas erforderliga,
under det att det jämlikt 4 § av denna lag meddelade förbudet icke
genom sådant åtgörande bör kunna bliva hävt, synes i fall, då förhållandena
skulle kunna påkalla förbuds meddelande enligt bägge lagarna,
allenast sådant i enlighet med nu ifrågavarande lag böra komma i fråga.

Ändring i bestämmelserna uti gällande förordning angående skogsvårdsstyrelser
i avsikt att genom däri infört stadgande giva skogsvårdsstyrelsen
särskilt bemyndigande att vidtaga åtgärder, som omförmälas
i denna lag, synes icke vara erforderlig, synnerligast med hänsyn till
lagens provisoriska karaktär. Vad enligt denna lag skall åligga skogsvårdsstyrelse
torde för övrigt kunua inrymmas i vad nämnda förordning
i 4 § innehåller om skogsvårdsstyrelses uppgift.

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla ägostyckning
och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige.

Bland de förändringar i avseende å jordbesittningsförhållandena,
vilka timat under de senaste årtiondena, är väl knappast någon så
ingripande som den, som inträtt genom den omfattande, alltjämt fortgående
styckningen av större och medelstora egendomar. Särskilt under
de sista åren kan det sägas hava hört till ordningen för dagen att
dylika egendomar styckats till småbruk eller köpts i syfte att sålunda
styckas. Ofta har styckningen följt efter en mer eller mindre stark
skövling av egendomens skogstillgång, men i åtskilliga fall hava även
egendomar styckats, som saknat skog eller haft endast ringa skogstillgång.

Styckning av större egendomar kan sägas vara en företeelse på
både gott och ont. I en viss, ej allt för ringa utsträckning kan en
styckning vara önskvärd eller åtminstone försvarlig ur synpunkten av
det allmännas intresse. Att jordområden med avlägsen belägenhet i
förhållande till själva gården frånskiljas för att bilda nya självständiga
brukningslotter eller att större egendomar med förfallna åbyggnader
och ett jordbruk i vanhävd uppdelas i mindre lotter lärer som oftast
hava medfört att jorden kommit i bättre kultur och kunnat skaffa flera
familjer uppehälle. Staten bar också främjat en sådan jorddelning
såväl genom upplåtelser från kronodomäner som genom låneunderstöd åt
egnahemsverksamheten. Men långt ifrån alltid har egendomstyckningen
verkat till förbättring i hävden av den jord, som därav berörts, eller
till skapande av förutsättningar för goda jordbruk, och alltför ofta har
syftet med styekningsåtgärden uppenbarligen varit ett helt annat. Det
är en gammal erfarenhet, att en jordegendom vid uppdelning i smärre
lotter plägar stegras i värde. Starkast är värdestegringen i fall, då
mark kan upplåtas till bebyggande, särskilt å orter med sammanträngd
befolkning, men även vid upplåtelse av jord för bildande av mindre
jordbrukslägenheter är regel, att för de särskilda delarna kan betingas
långt högre sammanlagt försäljningspris än för egendomen odelad.
Det är därför icke att undra över att en jordägare, som önskar sälja

sin egendom, söker att genom dess uppdelning i liera lotter förskaffa
sig liögre betalning än han kan påräkna vid försäljning av egendomen
såsom eu enhet. Konjunkturerna kunna vara sådana, att de gynna
säljarens intresse härutinnan. I tider med god penningtillgång eller
höga pris på jordbrukets produkter kunna även småbrukslägeuheter vara
föremål för livlig efterfrågan. När så styckning av en jordegendom
kunnat i något eller några fall genomföras med vinst för säljaren,
säger det sig självt att försöket upprepas i allt större omfattning. Och
jämte det att de gamla jordägarna själva syssla med styckning, en var
beträffande sin egendom, blir det allt vanligare att, på sätt ovan omnämnts,
egendomar uppköpas för styckning. När jorden sålunda allt
mer och mer betraktas och behandlas som en handelsvara, kan det ej
väntas och förekommer väl också endast undantagsvis, att köparna
nedlägga kostnader för egendomarnas vidmakthållande; är syftet med
deras inköpande att erhålla vinst genom styckning och återförsäljning
snarast möjligt, hava köparna ej något intresse av att på egendomarna
nedlägga andra kostnader än som kunna bereda omedelbar vinst eller
åtminstone äro nödiga för att förekomma omedelbar förlust. Och det
stannar ej vid att egendomarna få förfalla i avbidan på styckningens
genomförande och de nya lotternas försäljning; själva styckningen sker
ofta utan tillbörlig hänsyn till vad ur jordbrnksekonomisk synpunkt är
lämpligt. Egendomar styckas, som helst borde lämnas ostyckade, och
i fall, då styckning kan vara lämplig eller försvarlig, utläggas lotter
för jordbruksdrift utan tanke på, om de med hänsyn till ägotilldelningen
och anordningen av skiftena varda därför tjänliga. Härtill kommer att
vdd realisation av jordegendomar själva tillgången på småbrukslägenheter
i förening med utsikten att erhålla egnahemslån visat sig kunna locka
spekulanter, som icke äro i stånd att bedöma lotternas lämplighet för
ändamålet eller i övrigt äga tillräckliga förutsättningar att slå sig fram
såsom småbrukare. Att de olägenheter, som ett onaturligt uppdrivet
jordpris medför för såväl jordens brukare som det allmänna, alldeles
särskilt äro att befara vid jordstyckning såsom följd av därvid regelmässigt
förekommande prisstegring torde i detta sammanhang icke
behöva närmare utvecklas.

Samtidigt soin staten lämnar understöd åt en sund jordstyckning
för egnahemsbildning, bör givetvis staten söka motverka företeelser av
den art, som senast berörts; och när förhållanden inträtt, som påkalla
statens omedelbara inskridande mot spekulationen i jordegendomar överhuvud,
får ej heller den form därav, som består i spekulation i jordstyckniug,
lämnas obeaktad.

Det problem, som möter på detta område, är icke något för vårt
land egenartat, och åtgärder till förekommande av olämpliga godsstyckningar
eller av spekulation i styckningar hava flerestädes försökts.
I Bayern belädes i en lag av den 28 maj 1852 yrkesmässigt bedriven
^styckning av jordbrukisegeudomar i små lotter med straff av fängelse
intill tre månader och böter från 100 till 1,000 gulden. Denna lag
skall dock ej hava motsvarat sitt syfte; den försvårade legitim handel
men kunde icke förebygga olägenheterna av yrkesmässiga styckningar,
enär egendomshandlaudena visste att genom anlitande av bulvaner och
andra liknande åtgärder skydda sig för straffpåföljd vid sin yrkesutövning.
Lagen blev därför redan efter tio år upphävd. År 1894 kom
den yrkesmässiga handeln med jordbruksfastigheter och däribland även
denna form därav under polisuppsikt; härigenom bereddes möjlighet till
erhållande av noggrann statistik över egendomsstyckningens omfattning
men åstadkoms däremot icke något hinder för rörelsens fortgång.J) I ett
lagförslag av år 1910 ifrågasattes åtgärder i fyra särskilda hänseenden
till förekommande av de olägenheter, som företrädesvis iakttagits vid
yrkesmässig egendomsstyckning. Alla de föreslagna åtgärderna voro
avsedda uteslutande för sådana fall, då fråga var om en jord bruksegendom
(eller jordbruks- och skogsegendom) med minst 5 hektars areal
samt vid köpavtalet såsom köpare, säljare, förmedlare eller såsom i
vinsten delaktig medverkade eu person eller korporation, som yrkesmässigt
sysslade med handel med dylika egendomar, eller sålunda en
egendomshandlande. Den första av de föreslagna bestämmelserna innebar
att till egendomsstyckning i de fall, som lagen avsåg, skulle krävas
särskilt tillstånd. Sådant skulle emellertid vägras blott i fall, då den
efter styckningen återstående egendomen, »restgodset», icke mera vore i
stånd att lämna uppehälle åt eu småbrukar familj, men tillståndet kunde
fästas vid villkor i avseende å restgodsets ägoanordning, vidmakthållandet
av de för restgodsets brukande nödiga inventarier, avlösningav
gemensamma gravationer och säkerställandet av utgående undantagsförmåner.
Meningen var alltså icke att hindra yrkesmässig styckning
utan blott att tillse, att vid sådan styckning folkhushållningens
och jordbrukets intressen icke lämnades obeaktade. Vidare föreslogs,
att den, som överlåtit sin egendom till en egendomshandlande, skulle

9 Enligt uppgift utgjorde antalet under ett år styckade jordbruksegendomar året 1900—
1901: 549 och året 1908—1909: 1,431. Sammanlagda arealen av de utstyckade egendomarna steg
samtidigt från 8,605 hektar till 21,555 hektar. Det sistnämnda redogörelseåret skall yrkesmässig
egendomshandel hava konstaterats i 1,173 av de angivna fallen (81 procent), omfattande 18,665.5 2
hektar av den styckade arealen (86.5 procent).

äga rätt att inom fjorton dagar rygga överlåtelsen; att förköpsrätt
skulle tillkomma vederbörande kommun, i densamma bestående lånekassa
för jordbruk eller annan av inrikesministeriet bestämd juridisk person
vid avyttring till en egendomshandlande av eu jordbruksegendom av
ovan angivna storlek, som under de tre sista åren före försäljningen
brukats såsom en enhet; samt slutligen att för erhållande av tillstånd
till styckning av en egendom skulle erläggas en avgift till lika fördelning
mellan staten och vederbörande kommuns kassa. Vid lagförslagets behandling
i lantdagen förkastades emellertid de föreslagna bestämmelserna
om särskilt tillstånd till egendomsstyckning och om avgift för sådant
tillstånd. I det förra hänseendet fann man övervägande betänkligheter
mot att försvåra egendomshandcln och att pålägga ortsmyndigheterna
de tunga och otacksamma uppgifter, som enligt förslaget skulle tillhöra
dem; i det senare hänseendet, eller i fråga om avgiften, tillkom farhågan,
att egendomshandlanden skulle förstå att överflytta avgiften på säljaren
eller köparen. Härjämte vidtogs en inskränkning till tiden i fråga om
utövningen av förköpsrätten och säljarens rätt att rygga avtalet, varvid
man ville begränsa den osäkerhet i fastighetshandeln, som tillvaron av
dylika rättigheter givetvis medför. För att skaffa köparen av restgodset
ett slags ersättning för det skydd, som förslaget om särskilt tillstånd
till egendomsstyckning avsett att bereda honom, samt tillika göra det
möjligt för köpare av särskilda lotter att avvärja förlust på förhastade
köp och genom prejerier från egendomshandlandens sida tillädes under
lantdagsbehandlingen en bestämmelse om rätt för den, som köpt en
särskild lott av en styckad egendom, att rygga köpet. I stället för
avgiften för tillstånd till egendomsstyckning infördes en avgift för
granskning hos ortsmyndighet av egendomshandlandens böcker att utgå
med 10 till 100 mark högst en gång varje år. Den sålunda tillkomna
lagen om egendomsstyckning (Gesetz fiber die Guterzertriimmerung) av
den 13 augusti 1910 innehåller förutom sistomförmälda stadgande om
avgift för granskningen av egendomshandlandes böcker, i huvudsak
följande bestämmelser i syfte att begränsa spekulationen i jordstyckning
nämligen om förköpsrätt i ovan angivna utsträckning, om rätt för säljare
att rygga köpavtal rörande fastighet av viss storlek och beskaffenhet,
när avtalet slutits med eu egendomshandlande, samt om rätt för köpare
av särskild lott av en utav egendomshandlande styckad jordbruksegeudom
att rygga avtalet. Förköpsrätten skall utövas inom tre veckor från
köpets avslutande; vill säljare eller köpare begagna sig av rätten att
rygga avtalet, utgör tiden därför en vecka för säljaren, fem dagar för
köparen. En egendomshandlande kan å sin sida icke med laga verkan

förbehålla sig rätt att rygga ett köpavtal mot vare sig köpare eller
säljare; ett avtal, varigenom köpare eller säljare avstår från honom tillkommande
förköpsrätt eller som försvårar utövningen av sådan rätt
eller belägger. rättens utövning med vite, är ogilla Om efter styckning
av en sluten jordbruksegendom en egendomshandlande vill avyttra lott,
som icke redan är avrösad, är han, med undantag för visst fall, skyldig
att låta avrösa lotten före köpets avslutande. Överträdelse av denna
föreskrift är belagd med böter. Med hänsyn till förköpsrätten gäller,
att egendomshandlande skall inom tre dagar från avslutandet av köpavtal
därom underrätta vederbörande ortsmyndighet, som i sin ordningunderrättar
den förköpsberättigade om köpet; åsidosättandet av undei^
rättelseplikten ådrager fängelse (Haft) eller, i -lindrigare fall, böter.

I konungariket Sachsen har lagen om delning av fastighet av den
30 november 1843 infört tämligen vittgående inskränkningar i fråga om
rätten att utstycka slutna egendomskomplex.

1 Sachsen—Altenburg får enligt en lag av den 9 april 1859 styckningav
gods och slutna egendomskomplex på landet med över 3.2 hektars
areal icke äga rum utan att tillstånd därtill på förhand lämnats av
regeringen.

I hertigdömet Koburg utgår enligt en lag av den 20 april 1909 en
avgift från 50 till 10,000 mark — för varje styckning av jordbroksoch
skogsegendom. Liknande bestämmelser hava genom en lag av den
10 april 1909 införts i hertigdömet Gotha; där göres emellertid undantagför
styckningar, som ej äro att anse såsom yrkesmässiga, och är den
lägsta avgiften satt till 20 mark.

I Preussen framlades våren 1914 för lantdagen ett regeringsförslag
till lag om delning av jord- och skogsegendomar. Detta förslag, vars
fortsatta legislativa behandling skall hava fått vila under krigsåren,
innehöll, bland annat, följande bestämmelser.

Den, som yrkesmässigt handlar med lantegendomar eller yrkesmässigt
förmedlar förvärv eller försäljning av fastigheter, må icke verkställa
eller förmedla styckning av en jordbruks- eller skogsegendom utan
tillstånd av regeringspresidenten. Som en styckning i strid mot denna
föreskrift anses även, om köpavtal slutes rörande en del av en egendom,
utan att tillstånd därtill på förhand utverkats eller förbehåll om sådant
tillstånd gjorts, eller om överlåtelse inför rätta (Auflassung) sker beträffande
en del av en fastighet innan tillstånd meddelats till försäljningen eller
till överlåtelsen.

Tillstånd erfordras icke i fråga om fastighet, som egendomshandlanden
(mäklaren) åtkommit genom arv eller testamente, ej heller

vid styckning, som sker under medverkan av lantmätare eller auktoriserade
korporationer för inre kolonisation och dylika allmännyttiga
ändamål eller för styckning av fastighet inom område, som i vederbörlig
ordning planlagts för bebyggande.

Tillstånd till styckning vägras blott i det fall, att den icke medför
eu ur det allmännas intresse lämplig jorddelning, i avseende varå särskilt
erinras om den statsunderstödda inre kolonisationens syftemål.

En egendomshandlande (mäklare), som verkställer eller förmedlar
en styckning utan tillstånd i fall, då sådant är erforderligt, straffas med
böter från 100 till 10,000 mark eller med fängelse.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om förköpsrätt samt om
rätt att rygga köpavtal. Förköpsrätten tillkommer staten, som kan
överlåta denna rätt på kommunalförbund, sällskap för allmännyttig
kolonisation och dylika föreningar; den skall utövas inom två veckor
eller, beträffande område om mer än 200 hektar, inom fyra veckor från
det den förköpsberättigade i viss ordning underrättades om avtalet.
Rätt att. rygga köpavtal tillkommer såväl den, som utfäst sig att överlåta
en jord- eller skogsegendom till en egendomshandlande, vilken icke
är berättigad stycka egendomen utan särskilt tillstånd, som ock den,
som utfäst sig att av en dylik egendomshandlande köpa en del av en
egendom av nämnda slag; tiden för avtalets ryggande är i båda fallen
en vecka. Överenskommelser, som upphäva rätten att rygga sådant
avtal eller försvåra rättighetens utövning eller belägga utövningen därav
med vite, äro utan verkan.

Enligt den för Schweiz gällande civillagboken av den 10 december
1907 äga de särskilda kantonerna befogenhet förbjuda köpare av fastighet
att under en tid av fem år från hans eget fång awttra frånstyckade
delar av fastigheten.

För Danmark finnas i detfa hänseende vissa bestämmelser i lagen
om jords utstyckning och sammanläggning in. m. av den 11 maj 1897.
För utstyckning av i jordeboken upptagna (matrikulerade) egendomar
fordras lantbruksministeriets fastställelse. Lagfart (tingläsning) av fång
till en del av en matrikulerad egendom får icke äga rum innan fångeshandlingen
av amtmannen försetts med påskrift om dagen för fastställelse^
om parcellens hartkorn och »gammelskatt» samt om de särskilda
villkor, som kunna vara fästa vid fastställelsen, däribland huruvida
respektive parcell utlagts såsom huvudparcell. Om dylika förhållanden
sker vid tingläsningen anteckning i fastighetsboken. Som regel gäller
att hovedgaarde ej få genom delning nedbringas under 60 tunnland
uppskattad (boniterad) areal efter den bonitering, som lägges till grund

100

för delningen; att vid delning av selvejerbpndergaarde och faestegaarde
under en hovedgaard alltid skall återstå en huvudparcell av viss storlek
— relativt större då jorden vid matrikuleringen åsattes högt gradtal
och arealen för en tunna hartkorn sålunda var ringa samt mindre då
jorden vid matrikuleringen åsattes lägre gradtal — att husmanslägenheter
(plikthuse) ej få nedbringas under 1.5 tunnland boniterad areal, samt
att samlede fredskovsstrsekninger ej må utstyckas i mindre lotter än
100 tunnland i vidd. Undantag från regeln kan emellertid av lantbruksministern
medgivas i åtskilliga fall, såsom då ett stadsliknande
samhälle uppstått i egendomens närhet. Selvejerböndergaarde kunna
likväl ej nedbringas under ett visst mått hartkorn utan särskilt tillstånd
till gårdens nedläggande och på det — dock dispensabla — villkor att
i gårdens ställe i samma kommun upprättas ett plikthus med minst 1.5
tunnland boniterad areal.

Vad Finland angår gällde där under landets förening med det
svenska väldet i huvudsak samma bestämmelser rörande jorddelningen
som i Sverige, men efter skilsmässan har utvecklingen på detta område
icke helt gått efter samma linjer som hos oss. Enligt en för Finland
utfärdad förordning angående delning av jordlägenheterx) av den 12
inni 1895 gällde som regel att hemman och jordlägenheter finge klyvas
eller styckas, under förutsättning att varje sålunda bildad del utgjorde
minst 7Mo mantal och tillika innehölle minst 5 hektar skattbar mark.
För rätt till avsöndring förutsattes i regel dels att stamfastigheten,
parcellen oberäknad, hade nyssnämnda minimistorlek dels ock att det
till parcell avsedda området, så framt det var av beskaffenhet att därav
genom styckning kunde bildas en självständig lägenhet, ej hade större
areal skattbara ägor än 10 hektar. Om någon av sin lägenhet utan
föregången laga delning till annan överlåtit visst område att såsom
särskild fastighet ägas och besittas, var den senare icke att anse såsom
ägare av det överlåtna området innan delning (styckning eller avsöndring)
ägt rum. Sist anförda bestämmelse kvarstår i nu gällande förordning
angående skiftesväsendet av den 13 (26) oktober 1916, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1917. Däremot medgiver denna förordning klyvning
och styckning av jordlägenheter utan avseende å deras areal. Avsöndring
får enligt den nya författningen äga rum, om stamfastigheten även efter
det parcellen frånskilts erhåller minst 5 hektar skattbar mark; dock får

*) Med jordlägenheter förstås i Finland såväl hemman och andra i jordeboken såsom
enheter upptagna jordbruksfastigheter som ock genom klyvning, sämjedelning eller styckning uppkomna
delar av sådan enhet. Genom avsöndring bildad lägenhet kallas parcell.

101

parcell ej bildas av jordområde, vars skattbara ägor uppgå till mer än
10 hektar.

1 Sverige stadgades, som bekant, redan tidigt förbud mot en för
långt gående hemmansklyvning, och när avsöndring överhuvud medgavs,
var den kringgärdad av åtskilliga inskränkningar. Sedan bestämmelserna
om besuttenhet upphävts genom 1881 års liemmansklyvningsförordning,
är emellertid rätten till hemmansklyvning praktiskt taget, obegränsad.
Åven rätten till avsöndring har blivit alltmera vidsträckt; särskilt har
den fortgående egnahemsverksamheten i många fall föranlett medgivande
till avsöndring av större del av stamhemmanets areal än i allmänhet
må avsöndras eller en femtedel. Härtill kommer att jorddelningen i
flög grad underlättats genom det nytillkomna institutet ägostyckning,
som närmast kan sägas vara en fördelning av mantalet på ägoområden,
vilkas gränser bestämts icke, såsom vid skifte eller klyvning, efter
mätning och gradering utan av vederbörande ägare själv.

När det gäller att genom lagstiftningsåtgärder av provisorisk
karaktär söka förebygga en ur jordbrukssynpunkt olämplig jorddelning,
lärer det bliva nödvändigt att lämna den jorddelning orörd, som sker
genom laga skifte eller hemmansklyvning. Visserligen kan icke förnekas
att vid sådan delning, eller ägoskifte i egentlig mening, fall hava förekommit,
då utlagda lotter genom ägoanordningen ellei för- unga tilldelning
av inägojord blivit allt annat än tjänliga för jordbruk, men i
den män härför överhuvud skulle kunna rådas bot på lagstiftningens
väg, skulle för ändamålet ytterst tarvas eu del bestämmelser — såsom
om besuttenhetsmått och skiftesvitsord — vilka icke lämpa sig för lagstiftning
med allenast provisorisk giltighet och dessutom kräva mera
omfattande förarbeten än vid utarbetande av föreliggande förslag kunnat
medhinnas. Det torde för övrigt vara allmänt känt, att den joiddelning
inom landet, som kan betecknas såsom ur jordbrukssynpunkt uppenbart
olämplig, skett i främsta rummet genom ägostyckning och därnäst genom
avsöndring samt i jämförelsevis mindre mån genom laga skifte eller

hemmansklyvning. _

Lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndnng av
den 27 juni 1896 innehåller i vad den angår ägostyckning endast få
bestämmelser, som omedelbart avse styckniugslotteruas tjänlighet för
jordbruk. Den medger ej större antal skiften till varje hemmanslott än
tre, därest ej till det ostyckade hemmanet hör större antal skiften, i vilket
fall till varje hemmanslott må läggas lika många skiften, som tillhöra
hemmanet. 1 övrigt, heter det i författningen, bör vid ägornas fördelning
iakttagnas att, så vitt ägornas beskaffenhet och belägenhet samt det med

102

ägostyckningen avsedda ändamål det medgiva, skiftena bliva reguljära
och skillnadslinjerna till avhägnad bekväma. Ågostyckningen skall så
verkställas, att varje hemmanslott kommer att äga rätt till nödiga vägar.
Bestämmelse far ej meddelas till inskränkande av den varje hemmanslott
tillkommande andel uti hemmanets särskilda rättigheter och förmåner
såsom rätt till väg och grustäkt och del i allmänning, överhuvudtaget
är det emellertid hemmanets ägare som bestämmer, huru styckningen
skall ske; om vad vederbörande ägare bestämmer prövas stå i strid
med lagen, sker ej ändring i ägarens förfoganden, utan meddelas i
stället beslut att styckningen ej kan äga rum.

En inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning har emellertid
vidtagits, först för de fem norrländska länen och därefter jämväl för
Värmlands län. Initiativet till inskränkningen togs av kommittén för
utredande av frågan, »huruledes den självägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarna må kunna vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas».
Kommittén hade gjort den erfarenheten, att ägostvckning i de norrländska
länen i stor utsträckning använts på ett sätt, som vore till
men för jordbruket, i det att inägojord avstyckades utan att därmed
följde erforderlig husbehovsskog, betes- och odlingsmark, vilket hade
sin grund däri, att trävarubolagen på många platser voro villiga att
avhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inbringande inägojorden,
men visade en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta
skogsmark medfölja. Förhållandena ansågos påkalla, att så fort som
möjhgt utfärdades en provisorisk lag, varigenom rätten till ägostyckning
i Norrland i viss mån inskränktes, till dess ny lagstiftning om ägostyckning
kunde bliva genomförd. Den på grundval av norrlandskommitténs
förslag tillkomna lagen den 16 juni 1905 om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning innehöll huvudsakligen följande stadganden.

I Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län finge ägostyckning ej ske eller förordnande för lantmätare att verkställa
ägostyckning meddelas utan att Konungens befallningshavande
givit tillstånd ^ till ägostyckningen. Den, som ville erhålla sådant tillstånd,
skulle Konungens befallningshavande ingiva uppgift om sättet för
den tillämnade styckningens verkställande. Tillstånd finge ej lämnas
med mindre varje lott, som komme att erhålla inägor, skulle med hänsyn
såväl till dessa ägors omfattning som ock till den myckenhet husbehovsskog,
odlings- och mulbetesmark, som bleve lotten tilldelad, varda
tjänlig för jordbruk, eller ock ägostyckningen erfordrades för bildande
av egnahemssamhällen eller för industriell anläggning eller för annat

103

dylikt ändamål. Till inägor, varom sålunda stadgats, skulle ej räknas
• slåttermyr eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet vore

av mindre värde.

Denna lag skulle gälla till den 1 januari 1910. Den avlöstes av
den för samma län den 25 juni 1909 utfärdade lagen om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning, vilken lag genom lagen den 19 juni
1917 gjorts tillämplig jämväl å Värmlands län. Såsom nya bestämmelser
i 1909 års lag må framhållas, att ansökning om tillstånd till ägostyckning
skall vara åtföljd ej mindre av karta, utvisande huru fastigheten är
avsedd att styckas, än även av de handlingar eller intyg sökanden kan
akta nödigt förete till utredning om att styckningen instämmer med
vad lagen stadgar i avseende å ägotilldelningen; att till hemmanslott,
som huvudsakligen består av skogsmark, må, ändå att lotten icke varder
tjänlig för jordbruk, läggas mindre del av inägojorden, där sådant av
särskilda omständigheter påkallas och hemmanets jordbruk icke därigenom
märkligen försvagas; samt att1 om inägojorden styckas till olika
hemmanslotter och å hemmanet ej linnes tillräcklig skogs- och betesmark
för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark,
tilldelningen må därefter jämkas. Vidare må nämnas, att den nya lagen
i huvudsaklig överensstämmelse med 1905 års lag för vissa fall medgiver
undantag från de allmänna bestämmelserna om ägotilldelningen,
men att härvid ordet »egnahemssamhällen)) i 1905 års lag utbytts mot
uttrycket »egnahemsanläggningar», varmed att döma av förarbetena till
den nya lagen avses bildande av egna hem vare sig fråga är om ett
helt samhälle eller om en enstaka lägenhet. Slutligen innehåller 1909
års lag den nya bestämmelsen, att Konungens befallningshavande må,
där så finnes lämpligt, innan ärendet prövas över ansökningen höra
nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,
såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd
eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten.

I den beträffande jordavsöndring i det föregående omförmälda huvudregeln,
att till och med en femtedel av ett hemmans ägovidd må avsöndras,
har — likaledes på initiativ från norrlandskommittén — gjorts
en inskränkning för Kopparbergs län och de fem norrländska länen
genom lagen den 31 augusti 1907, vilken genom lagen den 19 juni 1917
erhållit giltighet jämväl för Värmlands län. Inskränkningens syfte var
att förekomma att inägojorden avsöndrades, vilket särskilt efter det
inskränkning i rätten till ägostyckning kommit till stånd syntes vara
att befara, och den ifrågavarande bestämmelsen innehåller att inom de
nämnda länen inägojord ej må avsöndras till den omfattning, att hem -

104

manets jordbruk därigenom märkligen försvagas. Med särskilt tillstånd
av Konungens befallningsbavande kan dock avsöndras större areal än i
allmänhet är medgivet, och gäller i avseende härå för Värmlands och
Kopparbergs samt de norrländska länen att nyssanförda inskränkning i
rätten till avsöndring därstädes icke utgör hinder för dylikt tillstånd, i
händelse avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella
anläggningar eller annat dylikt ändamål.

En lagstiftning i syfte att förebygga ur jordbrukssynpunkt olämphga
agostyckningar och avsöndringar kan tänkas äga rum i den form
att gällande inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning i Värmlands
än och de norrländska länen samt de särskilda bestämmelserna rörande
jordavsöndring i nämnda län och Kopparbergs län erhölle giltighet för
ref r^e^‘. anförda, stadgandena hava emellertid tillkommit i ett

alldeles särskilt ändamål eller att förebygga att inom därav berörda
områden jordbruket berövas erforderligt understöd av befintlig skogstillgång.
Redan härav är klart att dessa stadganden icke kunna vara fullt
lämpade för orter med ringa eller ingen skogstillgång. Därjämte må
erinras, att genom den omförmälda särskilda lagstiftningen icke träffas
sådana missförhållanden som att egendomar delas, vilka med hänsyn till
ägoanordning eller åbyggnadernas storlek i förhållande till inägovidden
helst höra lämnas odelade, ävensom att samma lagstiftning lika litet som
de allmänna bestämmelserna om ägostyckning och jordavsöndring förmått
hl^ra, att styckning och avsöndring verkställas på sådant sätt att de
nybildade fastigheterna erhålla en för jordbruk olämplig ägoanordning.

Med hänsyn Därtill och då de nuvarande förhållandena göra det
nödvändigt att all för jordbruk tjänlig jord så vitt på lagstiftningen
ankommer på bästa sätt disponeras för nämnda ändamål eller att åtminstone
förekommes planlös styckning av jordbruksegendomar, som hittills
kunnat lämna något för folkhushållningen mera avsevärt överskott,
bär det ansetts lämpligast att utarbeta en särskild lag i ämnet. För
att icke jorddelningen skall inskränkas mera än för nu angivna ändamål
är oundgängligt har lagen ansetts böra gälla endast för södra och
mellei sta Sverige. För de norrländska länen samt för Kopparbergs och
Värmlands län gälla, såsom förut nämnts, redan särskilda bestämmelser
i fråga om jordavsöndring och för samma län, med undantag av Kopparbergs,
är rätten att erhålla ägostyckning inskränkt. Den föreslagna
lagen lämnar sålunda dessa tidigare bestämmelser orubbade, men ansluter

105

sig på samma gång nära till dem; den väsentligaste skiljaktigheten beror
av vad nyss framhållits såsom lagförslagets syfte.

Inom det område, där lagen tänkts skola gälla, skall enligt förslaget
på Konungens befallningshavande ankomma att lämna tillstånd
till ägostyckning så snart fråga är om styckning av en såsom jordbruksfastighet
taxerad egendom, som icke uteslutande består av skogs- eller
hagmark eller vid närmast föregående allmänna fastighetstaxering uppskattats
till lägre värde än femtiotusen kronor; det sist angivna undantaget
avser att inskränkningen i styckningsrätten icke skall gälla egendomar,
som ej kunna alstra något större livsmedelsöverskott. Då med
dessa bestämmelser icke torde vara förenat med någon större svårighet
att bedöma, huruvida i ett föreliggande fall tillstånd till ägostyckning
är erforderligt, förekommas redan på ett tidigt stadium åtgärder för
ägostyckning i strid mot lagen.

Förslagets förut angivna syfte kräver naturligtvis föreskrifter om
den materiella prövningen av ifrågasatt stycknings lämplighet ur agronomisk
och jordbruksekonomisk synpunkt. Dessa föreskrifter måste i
stor utsträckning kringskära vederbörande jordägares bestämmanderätt;
eljest vinnes intet resultat utöver det, som kan ernås vid den nuvarande
mera formella prövningen, huruvida vederbörande ägares dispositioner
strida mot ägostyckningslagen. De föreskrifter i ämnet, som ansetts
kunna upptagas i den nya lagen, avse att förekomma de värsta missförhållandena
vid planlösa ägostyckningar. Kan det icke hindras att eu
egendom i god kultur och med för jordbruket väl avpassade åbyggnader
uppdelas i flera lotter, bör åtminstone den fordran upprätthållas,
att icke styckningen får bliva ödeläggande för jordbruket, sådant det
bedrivits å den ostyckade egendomen. Det bör sålunda tillses, att varje
lott får en någorlunda jämn tilldelning av olika slags mark, så att icke,
på sätt nu stundom sker, varje särskilt skifte inom den ostyckade fastigheten
utlägges såsom en fastighet för sig. Å andra sidan bör vid ägoanordningen
tillses, att skiftena få en lämplig form; kunna ej båda nu
angivna synpunkter samtidigt beaktas, lär på prövning i varje förekommande
fall få bero, huruvida avvikelsen från vad som bör gälla som
regel är så stor, att tillstånd till ägostyckning bör vägras. Med god
ekonomi är vidare icke förenligt, att, där en större gård med goda och
rymliga ekonomibyggnader styckas, den lott, med vilken samma byggnader
på grund av sin belägenhet böra följa, erhåller allt för ringa
inägojord i förhållande till åbyggnaderna; blir missförhållandet allt för
stort, bör tillstånd till ägostyckning icke lämnas. Styckning sker ofta
i syfte att av utgårdar, arrendetorp och dylika lägenheter skapa egna

106

hem; lagförslaget avser icke att lägga hinder i vägen härför; jämväl
i avseende å sådana styckningar böra emellertid de uppställda reglerna
gälla.

Men lika litet som förslaget vill hindra egnahemsbildningen, gör
det något allmänt undantag till förman för densamma. Med förslagets
syfte överensstämmer icke att egendomar styckas huru som helst under
föregivande att fråga är om »egnahemsanläggningar». Att fullständigt
hindra att jordbruksjord utlägges för annat ändamål än jordbruk låter
sig visserligen ej göra ens för den kortare tid, för vilken lagen tänkts
skola få giltighet, men det undantag, som förty varit nödigt att göra,
gäller i huvudsak behovet av mark för bostadslägenheter å vissa orter
samt för industriella anläggningar och dylikt.

Vad förslaget innehåller i fråga om jordavsöndring är en given
konsekvens av dess bestämmelser om ägostyckning och torde icke erfordra
särskild motivering.

Beträffande förhållandet mellan förslaget och gällande lag må för
övrigt framhållas, att förslaget icke åsyftar eftergift på någon punkt i
hittillsvarande inskränkningar i rätten till ägostyckning och jordavsöndring,
samt att de bland de nuvarande bestämmelserna, som stå i strid
mot den föreslagna lagen och förty icke kunna tillämpas under tiden
för dess giltighet, tänkts skola vid utgången av samma tid automatiskt
åter erhålla tillämplighet i den mån sådant ej hindras av ny lagstiftning
av vare sig provisorisk eller definitiv giltighet.

Den nya lagen har ansetts böra träda i kraft omedelbart efter
dess promulgerande. Med avseende å frågan om tiden för dess giltighet
är att erinra om riksdagens skrivelse den 31 maj 1916 med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda vilka åtgärder, som kunde finnas
lämpliga för att _ å jordegendom, inköpt på spekulation för skogsavverkning
och styckning, hämma, förutom förekommande skogsskövling, vanhävd
av jordbruk och byggnader ävensom förhindra dylik egendoms
planlösa .styckning och delarnas försäljning till oskäligt uppdrivna pris.
Då för den sålunda ifrågasatta utredningen och utarbetandet av de förslag,
vilka därav må kunna föranledas, givetvis måste beräknas åtskilligt
längre tid än hittills i allmänhet bestämts för giltigheten av krigstidsförfattningar,
har föreslagits att den provisoriska lagen skulle gälla till
den 1 januari 1924.

Den föreslagna inskränkningen i rätten till ägostyckning och jordavsöndring
träffar emellertid icke spekulanterna oförberedda; såväl nyss
anförda riksdagsskrivelse som motioner vid innevarande års riksdag —
att särskilt nämna motionen nr 166 i andra kammaren av herr Heder -

107

stjerna in. fl. — torde hava påskyndat eu de! åtgärder av det slag,
som lagen avser att hindra. 1 betraktande härav lärer det vara rimligt
att lagen i viss mån får tillbakaverkande kraft, så att den kommer att
tillämpas i avseende å vid tiden för lagens ikraftträdande hos Konungens
befallningshavande gjorda men av denna myndighet icke slutligt handlagda
ansökningar om förordnande av lantmätare att verkställa ägostyckning
och om fastställelse å avsöndring samt om tillstånd till avsöndring
i fall, då sådant tillstånd redan nu erfordras; undantag härifrån
har ansetts böra göras endast för ansökning, som inkommit före
den 1 februari 1918 — vilken dag föreslagits med hänsyn till tiden
för framläggandet av nyss omförmälda motion — eller som eljest gjorts
före lagens ikraftträdande men grundats på avhandling om köp av visst
område att ägas såsom styckningslott eller avsöndrad lägenhet, därest
avhandlingen upprättats före berörde den 1 februari.

Lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad innehåller i
5 kap. bestämmelser om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning.
Dessa bestämmelser gälla även för samhälle å landet, för
vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.
Genom särskilda lagar den 12 maj 1917 har vidare förordnats,
att lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring icke skall äga tillämpning i stad ej heller i annat samhälle,
för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade
bestämmelser; att i fråga om ägostyckning inom samhälle, där
den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas och
för vilket föres fastighetsregister enligt de för landsbygden gällande
bestämmelser, vissa föreskrifter i 5 kap. av lagen om fastighetsbildning
i stad — nämligen sådana som åsyfta att avstyckning icke må verkställas
till försvårande av stadsplanens genomförande eller av lämplig
indelning av kvarter i tomter eller till motverkande av eljest meddelade
föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom vissa
områden — skola äga ''motsvarande tillämpning; samt att nyss nämnda
föreskrifter i lagen om fastighetsbildning i stad skola äga motsvarande
tillämpning jämväl i fråga om avsöndring inom område, som ej ingår
i tomtindelning i samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas. Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari
1918 med vissa förbehåll i avseende å då redan uppkomna förhållanden,
nämligen sålunda att lagen med bestämmelse att 1896 års lag om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring ej skall äga tillämpning
i stad och vissa andra samhällen icke gäller förrättning, vartill förordnande
meddelats före den 1 januari 1918, att lagen rörande ägo -

108

styckning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas och för vilket fastighetsregister föres enligt
de för landsbygden meddelade bestämmelser, ej gäller förrättning, vartill
förordnande meddelats före lagens ikraftträdande, och ej heller beträtfande
ägostyckning, som avses i 3 § av 1896 års förenämnda lag,
där avtalet om överlåtelsen skett före den 1 januari 1918, samt att
bestämmelserna om avsöndring inom område, som ej ingår i tomtindelning
inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande
skall iakttagas, ej skola äga tillämpning i fråga om avsöndring, som
skett före berörde den 1 januari 1918. I den mån ägostyckning och
jord avsöndring fortfarande kunna ifrågakomma inom stadsliknande samhällen,
står den möjlighet öppen att även den föreslagna nya lagen
kan komma att därvid tillämpas, och gäller för sådant fall vad ovan
yttrats om förhållandet mellan förslaget och äldre lag. Att införa
en mot den föreslagna inskränkningen i rätten till ägostyckning och
jordavsöndring svarande begränsning i avseende å det nya institutet
avstyckning har däremot icke ansetts av omständigheterna oundgängligen
påkallat. Visserligen förekomma — särskilt efter omfattande
inkorporeringar — rena jordbruksegendomar även inom städernas områden
och inom ett eller annat stadsliknande samhälle, t. ex. Lidingö
köping, där fastighetsregister skall föras enligt de för stad meddelade
bestämmelser, finnas ävenledes jordbruksegendomar. Eu inskränkning
i avseende å jorddelningen inom städer och större samhällen i övrigt
Spelar dock ej någon mera betydande roll för tillgodoseendet av landets
behov av livsförnödenheter men kunde i stället motverka en på dylika
orter vanlig och ej minst under nu rådande förhållanden önskvärd styckning
för bostadsändamål.

I ovanberörda riksdagsskrivelse av den 31 maj 1916 ifrågasattes
jämväl åtgärder till förekommande att särskilda delar av jordbruksegendomar
såldes till oskäligt uppdrivna pris. Därest överhuvud kan förekomma,
att staten inverkar på den fria prisbildningen i fråga om jorden
— t. ex. genom fastställande av maximipris eller genom åsättande
av förslagspris till ledning för spekulanter — lärer sådant i
alla händelser icke kunna ske genom en provisorisk lagstiftning,
avsedd för en kristid då täta förändringar i jordprisen måste bliva eu
naturlig följd av de ständigt skiftande prisen på jordbruksprodukter. I
någon mån synes emellertid det åsyftade målet härutinnan kunna nås
därigenom att egnahemsnämnder och andra förmedlare av lån för egnahemsverksamheten
icke utlämna lån för bildande av jordbrukslägenheter
i fall, då köpeskillingen uppenbart överstiger lägenhetens brukningsvärde.

109

Genom cirkulär den 27 juni 181)6 har förordnats att när vid handläggning
av fråga angående fastställelse enligt lagen den 27 juni 1896
av jordavsöndring upplysning eller yttrande från annan ämbetsmyndighet
erfordras, Konungens befallningshavande har att å ämbetets vägnar
infordra dylika upplysningar eller yttranden, i följd varav det åligger
vederbörande ämbetsmyndigheter att utan lösen tillhandahålla Konungens
befallningshavande desamma. På sätt därefter genom cirkulär den 2
juni 1905 skett beträffande fråga, som avses i lagen den 25 maj 1905
rörande avgäld från avsöndrad lägenhet, torde i händelse en lagstiftningav
nu föreslagna beskaffenhet kommer till stånd, även med avseende å
tillämpningen därav böra utfärdas en föreskrift att upplysningar och
yttranden skola av den prövande myndigheten infordras i tjänsten och
förty tillhandahållas utan lösen.

Förslaget till lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta

fast egendom.

Handeln med jordbruksegendomar bär under senare åren i vårt
land tagit en omfattning, som särskilt på grund av de former, varunder
den skett, påkallar den största uppmärksamhet från det allmännas sida.
Stora egendomskomplex övergå från släkter, i vilkas ägo de befunnit
sig sedan århundraden, i händerna på personer, vilka förut icke sysslat
med jordbruk eller äro därmed förtrogna men haft kapitaltillgångar,
som det ansetts lämpligt placera i jordegendom. I andra fall köpas
egendomar för att ånyo säljas snarast möjligt; prisen pläga som oftast
stegras vid varje försäljning och den vinst, enskilda spekulanter kunnat
utan nämnvärt arbete bereda sig på dylika affärer, uppgår till betydande
belopp. I åter andra fall räknar köparen på att kunna göra vinst genom
försäljning av fastighetens skogstillgång, av kreatursbesättning, foder
eller växande gröda, som ingått i köpet, eller genom egendomens
styckning till småbruk, och att jämväl dylika spekulationer ofta slagit
väl ut för köparen är allmänt bekant.

Ur jordbrukets synpunkt ställa sig dessa företeelser icke lika
gynnsamma. Den, som betalt ett högt pris för sin egendom med tanke
på dagens höga pris å jordbruksprodukter, riskerar en stor förlust, när
mera normala förhållanden inträda på livsmedelsmarknaden. Att jordprisen
drivas i höjden inverkar i sin ordning till stegring av livsmedelsprisen,
särskilt i tider då prisregleringen icke är fri. Höga jordpris
hindra mången gång personer ur de i egentlig mening jordbrukande
klasserna att förskaffa sig egen gård; de binda ock för jordägaren
kapitaltillgångar, som eljest skulle kunna användas till grundförbättringar,
och behovet av medel till rånte- och kapitalinbetalningar kan till och
med göra det svårt för jordbrukaren att hålla gården i dess förutvarande
hävd. Härtill kommer att jordbruket å egendomar, som titt och tätt
gå i köp eller köpas för styckning, i regel icke hålles vid makt under
väntetiden utan får förfalla.

Ett ingripande från lagstiftningens sida mot denna osunda egendomshandel
kan icke riktas direkt mot spekulationen på sådant sätt, att vissa

personer skulle hindras att köpa jordbruksegendomar; ett förbud mot
meddelande av lagfart, där köparen vore känd såsom spekulant, skulle
varken leda till målet eller ens kunna upprätthållas utan risk av det största
godtycke. Skall lagstiftningen ingripa mot spekulationen genom att
stadga inskränkningar i den fria handeln med fastigheter, kan emellertid
en annan utväg tänkas nämligen en inskränkning i köparens rätt att i
sin ordning överlåta egendomen. En inskränkning i sist angivna riktning
torde icke vara omöjligt att upprätthålla. Av köparens sätt att förfoga

över det köpta kan med rätt så god säkerhet slutas till det syfte, vari

köpet skett; tinnes köpet hava skett i spekulationssyfte, föreligger ett
sådant fall, då hinder mot återförsäljning är på sin plats. Icke utan fogkan
antagas att tillvaron av inskränkningar i rätten till återförsäljning

skall kunna i viss män hålla spekulationen tillbaka. Mot eu sådan

anordning kunna visserligen riktas flera anmärkningar; den hindrar icke
spekulanter att förvärva egendomar, som förut icke varit indragna i
spekulationen, men i fall, då egendomen kommit i händerna på en ur
jordbrukssynpunkt olämplig ägare, försvåras egendomens övergång till
en ur samma synpunkt eventuellt mera lämplig person. Den sistnämnda
olägenheten kan emellertid åtminstone delvis motverkas genom
en diskretionärt utövad dispensrätt. Vad den förra anmärkningen angår
beror dess styrka väsentligen på, huru kraftig inskränkningen i överlåtelserätten
göres; ju större denna inskränkning blir, dess kraftigare
kommer den givetvis att verka till dämpande av spekulationsbegäret.

Då man trott att till stävjande av spekulationen i handeln med
jord bruksegendomar nu senast antydda utväg borde försökas, har man
ansett att inskränkning i överlåtelserätten lämpligen kunde stadgas fölen
tid av fem år; detta tidsmått har föreslagits med särskild hänsyn
jämväl till de fall, då fastigheter köpas för avverkning av skog eller
för styckning. Köpare av fastighet, vilkens förvärv faller under den
föreslagna lagens allmänna bestämmelser, skall under denna tid icke
äga rätt att överlåta fastigheten ulan att vederbörligt godkännande av
överlåtelsen vinnes. Vägras godkännandet vinner överlåtelsen ej giltighet;
en bestämmelse att överlåtelsen skulle bliva giltig först efter utgången
av de fem åren kunde med vår lagstiftning om formerna för fastighetsköp
och om lagfart icke erhålla annan verkan än att antalet icke lagfarna
fång till fast egendom komme att ytterligare stegras. För att
frågan om överlåtelsens giltighet icke skall hållas svävande allt för
länge, har det bort tillses, att godkännande sökes inom viss kort tid;
försittes den tiden, är frågan om överlåtelsens giltighet därmed avgjord
av sig själv; överlåtelsen kan ej vinna giltighet.

112

Den tid, efter vars utgång köparen har fri överlåtelserätt, skall
enligt förslaget räknas icke från hans fång utan från lagfarten därå.
Det har nämligen ansetts nödigt förebygga eventuella försök att genom
antedatering av köpehandlingar, som ännu ej varit föremål för lagfart,
kringgå den föreslagna inskränkningen i överlåtelserätten. Efter all
anledning kommer förslaget härutinnan även att påskynda lagfartsskyldigbetens
fullgörande, vilket i sin ordning torde kunna något motverka
sådana företeelser som att vid »kedjehandel» med fastigheter icke
alla fång lagfaras utan en del köp så att säga makuleras genom överenskommelse
mellan den, som senast förvärvat fastigheten, och den, som
senast därå erhållit lagfart. Med förvärv genom köp bör givetvis likställas
förvärv genom skifte (byte); även gåva har likställts med köp,
eftersom gåva stundom är ett maskerat köp och gåvoformen eljest kan
tänkas använd vid försök att kringgå lagen. Oavsett genom vilket av
nu nämnda fång fastigheten förvärvats, skall enligt förslaget förvärvaren
ej förrän fem år förflutit från det lagfart beviljades å hans fång kunna
avhända sig fastigheten, d. v. s. överlåta densamma genom köp, skifte
eller gåva, med mindre godkännande av överlåtelsen vinnes.

Att den inskränkning i överlåtelserätten, varmed man trott sig
kunna stävja spekulationen, även kommer att utgöra ett band på den
legitima handeln lärer icke kunna helt undvikas. Ett flertal undantagsbestämmelser
hava emellertid föreslagits i syfte att minska olägenheterna
för legitim handel så långt sådant genom allmänt avfattade stadganden
lämpligen kan ske. Sålunda hava undantagits fastigheter, som på grund
av sin belägenhet eller användning icke hava någon egentlig betydelse
för jordbruksnäringen; vidare fastigheter i allmänhet — alltså även
jordbruksfastigheter — vilkes taxeringsvärde året näst före överlåtelsen
icke uppgick till femtontusen kronor. Den spekulation, för vilken fastigheter
av nu nämnda slag kunna bliva föremål, kan icke på sådant sätt
äventyra livsmedelsproduktionen, att handeln med dem fördenskull bör
underkastas inskränkningar. Det ifrågasatta minimivärdet har, vad angår
jordbruksfastigheter, bestämts med hänsyn därtill, att enligt hittills
gällande bestämmelser egnahemslån icke utgått för obebyggd jordbrukslägenhet,
vars värde beräknats överstiga åttatusen kronor och att kostnaden
för bebyggande av en obebyggd jordbrukslägenhet, med ett värde
av åttatusen kronor torde närma sig sjutusen kronor. Om, såsom väl
är antagligt, taxeringsvärdet å jordbruksegendomar väsentligt höjes vid
den allmänna fastighetstaxeringen år 1918, kommer lagen att träffa
fastigheter, som under nuvarande taxeringsförhållanden icke skulle beröras
av dess bestämmelser; å andra sidan är emellertid icke helt ute -

118

slutet att, när inskränkningarna i rätten att överlåta större egendomar
fått någon tid verka, spekulationen kan komma att i ökad män sysselsätta
sig med mindre egendomar. Enär lagen är avsedd att påverka
spekulanter, vore måhända mest rationellt att räkna med taxeringsvärdet
vid den tidpunkt, då förvärvet skedde; en lättnad, beaktansvärd
särskilt för sådana fall, då fastighetens taxeringsvärde icke uppgår till
minimivärdet, vinnes emellertid genom att i stället räknas med taxeringsvärdet
året näst före det, då överlåtelsen skedde, eftersom i regel utredning
om detta värde ändock måste förebringas, då lagfart å överlåtelsen
sökes.

I vissa fall är den, som för skyddande av sin rätt måst inköpa
en fastighet, skyldig att sälja fastigheten, när det kan ske utan förlust;
detta gäller beträffande sparbank (lagen angående sparbanker den 29 juli
1892, 14 §), riksbanken (lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897,
22 §), bankaktiebolag och solidariskt bankbolag (lagen om bankrörelse
den 22 juni 1911, 46 och 162 §§) ävensom i fall, som avses i lagen
den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärva fäst egendom, 6 §, och lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förväva fast egendom eller gruva eller aktier
i vissa bolag, 7 §. Men överhuvud torde det vara olämpligt att genom
försvårande av återförsäljning motverka inköp av fastigheter å exekutiv
auktion eller från konkursbo; undantag har därför bort göras för sådana
fall. Till detta undantag, som avser ordningen för överlåtarens eget
förvärv, sluta sig andra, som gälla överlåtelsen. När med hänsyn till
åtminstone den ena kontrahenten måste anses uppenbart, att legitim
handel föreligger, är inskränkningen icke på sin plats; av sådan anledning
har undantag gjorts för överlåtelse, därest ena kontrahenten är
kronan, stad eller annan kommun, municipalsamhälle, stiftelse eller ock
aktiebolag eller förening, som erhållit statslån från egnahemslånefonden.
Det undantag, som gjorts för avtal mellan vissa närskylda, torde icke
tarva närmare motivering. I fall, då tillstånd att förvärva fast egendom
skall sökas enligt bestämmelser i tidigare författningar (förordningen
den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras
religionsutövning, lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom och lagen den 30 maj
1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva läst egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag) bör naturligtvis särskilt godkännande
av överlåtelsen icke krävas enligt den nya lagen.

Denna lag skulle lätt kunna kringgås, om en fastighetsägare, samtidigt
som han vore underkastad inskränkning i fråga om överlåtelse

It-!

av hela fastigheten, hade ohindrad möjlighet att avyttra densamma i
mindre delar. En särskild bestämmelse angående överlåtelse av delarav
eu fastighet har för övrigt synts desto mera lämplig som, på sätt
ovan framhållits, det ofta händer att egendomar inköpas just för
styckning och åter försäljning i små lotter.

Huruvida i ett visst fal! godkännande av en överlåtelse skall enligt
den föreslagna lagen erfordras eller icke, torde utan svårighet kunna
avgöras såväl av kontrahenterna som i synnerhet av lagfartsdomstolen.
Liksom enligt ovan anförda lagar av den 4 maj 1906 och den 30 maj
1916, vilka i åtskdliga stycken tjänat som förebilder för förslaget, har
nämligen lagfartsdomstolen, jämte prövningen om överhuvud ett laga
lång föreligger, fått sig anförtrodd eu viss uppsikt över lagens efterlevnad.
Sökes lagfart å överlåtelse, som är underkastad bestämmelserna
i denna lag, och har ansökning om godkännande icke skett i vederbörlig
tid eller ock avslagits, är överlåtelsen ogiltig och lagfartsansökningen
skall förty avslås. År, då lagfart sökes, frågan om överlåtelsens giltighet
ännu ej avgjord, utgör denna omständighet en anledning att förklara
lagfartsansökningen vilande. Det säger sig emellertid självt att om lagfart.
beviljats i fall, då ansökningen därom bort avslås eller förklaras
vilande, sådant icke inverkar på frågan om överlåtelsens giltighet.

Långt större vanskligheter erbjuder prövningen, huruvida godkännande
av skedd överlåtelse skall meddelas eller icke. Enligt grunderna
i förslaget skall godkännande vägras endast då skälig anledning
förekommer till antagande, att överlåtaren själv förvärvat fastigheten i
spekulationssyfte; men, på sätt redan antytts, bör det stå den prövande
myndigheten — Konungens befallningshavande — öppet att undantagsvis
även i sådana fall godkänna en överlåtelse. Meddelandet av närmare
föreskrifter om sättet för inhämtande av upplysningar i dylika
ärenden har synts lämpligen kunna ske genom administrativ lagstiftning.

Skall den nya lagen erhålla avsedd verkan, bör den givetvis träda
i kraft omedelbart efter dess promulgerande. Härvid har man emellertid
trott, sig icke kunna stanna. Förslag om åtgärder till'' stävjande av
spekulationen i handeln med jordbruksegendomar hava tidigare framkommit;
särskilt må erinras om en riksdagens underdåniga skrivelse
den 31 maj 1916 och den av herr Hederstierna in. fl. framlagda motionen
nr 166 i andra kammaren vid 1918 års riksdag. I betraktande härav
och då även i denna del synts böra förekommas, att lagen kringgås
genom antedatering av köpehandlingar, har föreslagits att inskränkningen
i överlåtelserätten skall gälla även i fall, då överlåtaren förvärvat
fastigheten före lagens ikraftträdande men icke dessförinnan sökt lagfart

lin

ii gitt fång; undantag har dock ansetts hora ske för det tall att överlåtarens
fång ägt rum före den 1 februari 1918 — vilken dag föreslagits
med hänsyn till tiden för framläggandet av nyss omlörmälda motion
och lagfart sökts antingen å första allmänna rättegångsdag lör lagfartsärenden
efter lagens ikraftträdande eller, om tiden lör lagfartsskyldighetens
fullgörande då ännu icke var islupen, inom den för lagfart stadgade
tid, räknat från fånget. För att lagens verkan skall kunna uppehållas
hela den tid, varunder lagen tänkts skola gälla, lärer det vara
nödigt att jämväl överlåtelser, som ske efter utloppet av lagens allmänna
giltighetstid, varda underkastade lagens bestämmelser i samma utsträckning
som om lagen i sin helhet fortfarande gällde; eu uttrycklig föreskrift
härom har ansetts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna.

Till förminskande av kostnaderna för ansökningar om godkännande
av överlåtelse, torde det vara önskvärt att — i likhet med vad enligt
cirkulär den 27 juni 1896 och den 2 juni 1905 ägt rum — föreskrift
meddelas, att då i ärende av förevarande beskaffenhet upplysning eller
yttrande erfordras från annan myndighet, Konungens befallningshavande
har att å ämbetets vägnar infordra dylika upplysningar eller yttranden,
så att det kommer att åligga vederbörande ämbetsmyndigheter att utan
lösen tillhandahålla Konungens befallningshavande desamma.

Förslaget till kungörelse om fastighetshandlaude och fastighetsagenter.

I fråga om formel! för avslutande av köp av fast egendom uppställer
vår lag endast det krav, att köpet skall ske skrifiligen samt med
tvägge manna vittne, och det kan till och med sättas i fråga, huruvida
lagens fordran på två vittnen i detta fall är att anse såsom en formföreskrift
i egentlig mening. En överlåtelse av fast egendom erhåller
sålunda, där den sker- frivilligt, sakrättslig giltighet utan att myndighet
därvid medverkat; här kräves varken att avtalet skall vara avfattat atelier
inför viss myndighet eller att överlåtelsen skall bekräftas inför rätta.

Det låter sig svårligen förneka, att den stora lätthet, varmed
äganderätt till jord överflyttas från en till annan, i viss mån är ägnad
att befordra spekulationen vid handel med fastigheter; och följaktligen
ligger, om man vill söka hålla denna handel inom rimliga gränser, nära
till hands att söka försvåra överlåtelserna genom att för desamma uppställa
strängare formföreskrifter. Givetvis bör dock ej ifrågakomma att
pålägga. omsättningen band, som endast eller företrädesvis skulle tjäna
till att försvåra överlåtelserna och icke tillika i och för sig kunde medföra
några mera betydande reella fördelar. Man lärer därför böra#äinna ur
räkningen den anordning, som består i att överlåtelsen bekräftas inför
råtta; en sådan för svensk rättsuppfattning främmande formalitet kräves
icke ur rättssäkerhetens intresse och skulle med skäl kunna anses såsom
eu alltför stor tunga för den lagtima fastighetshandeln. Något
annorlunda förhåller det sig med kravet att köpeavtalet skall upprättas
av eller inför viss myndighet. Konsten att i skrift på ett redigt och
otvetydigt sätt avfatta kontrahenternas överenskommelser må ju erkännas
vara allt annat än stor och är i varje händelse jämförelsevis lätt lärd;
lika fullt visar en — man kan bär med fog tillägga ofta dyrköpt —
erfarenhet att otydligheten och ofullständig-beten i köpeavhandligar vållat
många rättegångar, som icke skulle behövt förekomma, om köpeavhandlingarna
avfattats av sakkunnig person. Härtill kommer att myndighetspersons
medverkan vid avslutandet av köpehandlingar innebär eu

117

icke obetydlig garanti mot svikliga transaktioner. Även med den ringa
utveckling notariatväsendet nått i vårt land skulle säkerligen en föreskrift,
att köpeavhandlingar rörande fast egendom icke vore giltiga med
mindre de upprättats av eller inför viss särskilt auktoriserad person
låta sig genomföra utan större tunga för köpare och säljare. N id införandet
av den nya ordningen kunde, för att göra övergången lättare,
auktorisation meddelas ett flertal av dem, som nu pläga biträda med upprättande
av köpeavhandlingar, varvid dock borde förutsättas, att deras
redbarhet och lämplighet blivit av vederbörande domare vitsordad. För
sin medverkan vid avslutandet av köp skulle den auktoriserade äga rätt
till ersättning efter fastställd låg taxa, varemot han å andra sidan borde
äga skyldighet att tid efter annan lämna uppgift å de köp, vid vilka han
medverkat. Efter hand som organisationen vunnit stadga, kunde sannolikt
antalet sådana auktoriserade personer nedbringas utan någon större
olägenhet, och till den förut nämnda skyldigheten att lämna uppgifter
angående inträffade fastighetsköp — vilka uppgifter närmast skulle
vara av betydelse såsom ägnade att underlätta kontrollen därå att köpen
bleve lagtima — kunde måhända läggas uppbörden av stämpelavgifter
för äganderättsöverlåtelser. Staten har på detta område stora intressen
att tillvarataga; lagfartsskyldighetens fullgörande bör redan för dess egen
skull från statens sida övervakas, men så länge uppbörden av stämpelavgifterna
för fastighetsköp ske vid köpens lagfarande, är det jämväl
ur fiskalisk synpunkt angeläget, att lagfartsskyldigheten fullgöres. Dröjsmål
härmed är nu ingalunda ovanligt och, vad värre är, det händer
icke så sällan, särskilt vid s. k. kedjehandel, att köpare av fastighet
undandraga sig lagfarts- och därmed följande skattskyldighet för ett
eller flera fång därigenom att, med förbigående av ett eller annat led
i kedjan av ägare, försäljning föregives hava skett omedelbart från den,
som senast sökt lagfart, till den, som av någon anledning'' finner med
sin fördel förenligt att fullgöra sin skyldighet att söka lagfart. Eu
bättre ordning härutinnan skulle tvivelsutan kunna ernås redan om
myndigheterna finge successiva uppgifter å alla lagligen avslutade köp,
och givetvis ännu mera om stämpelavgifterna kunde utkrävas redan vid
köpens avslutande. Den ifrågasatta ändringen i bestämmelserna om
formen för fastighetsköp skulle därjämte kunna på ett fördelaktigt sätt
utnyttjas även med hänsyn till ordningen för behandlingen av lagfartsärenden.
För närvarande tillgår, som bekant, sålunda, att den för lagfart
ingivna fångeshandlingen avskrives i rättens protokoll, att en utskrift
av protokollet i varje särskilt ärende, jämväl beträffande den i protokollet
intagna fångeshandlingen, göres för sökandens räkning och måste

118

lösas av denne samt att eu avskrift eller s. k. renovation av protokollet
i dess helhet göres för att insändas till vederbörande hovrätt. Att avskrifter
av fångeshandlingarna finnas såväl hos underdomstolen som i
hovrätten är tvivelsutan angeläget, men den för både lagfartssökande
och underdomstolar kostsamma protokollsföringen i lagfartsärenden skulle
helt visst kunna utbytas mot ett bekvämare aktsystem, om köpeavhandlingarna
alltid upprättades av fullt sakkunniga personer och det kunde
åläggas de lagfartssökande att jämte själva fångeshandlingarna ingiva
vederbörliga avskrifter av desamma. (Jfr lagberedningens förslag till
jordabalk, Il s. 251 ff och 618 Ef.)

Eu på den allmänna lagens område så pass ingripande förändring
kräver dock åtskilliga förberedelser, och då hela vår fastighetsrätt står
inför en vittgående reform, synes samma ändring icke no böra företagas
som en fristående åtgärd. Däremot torde i samband med de lagstiftningsåtgärder,
som föreslagits i syfte att stävja spekulationen vid
fastighandel, nu både kunna och böra vidtagas åtgärder lör att få åtminstone
någon kontroll över dem, som yrkesmässigt syssla med fastighetshandel.
eller sålunda med fastighetshandlande i egentlig mening och
fastighetsagenter. Fastighetshandlandens verksamhet består i att köpa
fastigheter samt sedan sälja dem antingen i ostyckat skick eller efter
styckning, parcell för parcell. Ofta är sådan handel förbunden med
skövling av skogstillgångar, utsugning av jorden eller vanhävd av jordbruket,
försäljning av kreatursbesättningar, gröda, stråfoder eller byggnader.
Fastighetsagenterna syssla med att sammanföra köpare och säljare;
de äro härvid redskap icke blott för fastighetshandlande av nyss omförmälda
art utan även för personer, som endast till!älligtvis deltaga i
ett fastighetsköp. Agentens uppenbara intresse att få förmedla så många
affärer som möjligt bidrager kraftigt att öka omfattningen av fastighetshandelu;
många köp skulle aldrig kommit till stånd, därest icke köpare
eller säljare eller båda utsatts för eu energisk påverkan tran agenters
sida, och omvänt leda förhastade, snart ångrade köp till nya försäljningar
med nya tillfällen för fastighetsagenterna att erbjuda sina tjänster
och bereda sig provision.

De former, under vilka fastighetshandlandes och lastighetsagenters
verksamhet utövas, och särskilt de överdrifter, till vilka sådan verksamhet
ofta går, äro ur social synpunkt så betänkliga företeelser, att en kontroll
å verksamheten måste anses fullt befogad. Förebilder beträffande denna
kontroll finnas i de reglementariska föreskrifter, som utfärdats angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, angående villkoren
för idkande av pantlånerörelse, om utvandraragenter, om mäklare och

om skeppsklarerare. För vart och ett av nu angivna fall hava förhållanden
förelegat, som påkallat att rätten att idka vederbörande verksamhet
gjordes beroende av särskilt tillstånd. Beträffande fastighetshandlande
och fastigbetsagenter synes häremot icke vara nödigt att
kräva sådant tillstånd; särskilt vad lästighetshandlande angår skulle det
för övrigt knappast, kunna försvaras att giva ett slags koncession å deras
verksamhet. Härtill kommer att, därest särskild prövning i varje fall
skulle äga ruin om vederbörandes behörighet och behovet i orten av eu
verksamhet av den iIrågakomna arten samt motsvarande bestämmelser
icke utsträcktes att gälla även för dem, som redan ägnat sig åt sådan
verksamhet — vilket väl kunde mota betänklighet — dessa för eu lång
tid framåt skulle komma att gynnas med ett slags privilegium.

För de syften, som närmast böra tillgodoses, torde vara nog att
kräva att rörelsen anmäles och att uppgifter successivt lämnas om verksamheten.
Det föreliggande förslaget stadgar anmälningsplikt för såväl
fastighetshandlande som fastigbetsagenter. För de senare torde
anmälningsplikten knappast vara en nyhet; säkerligen hava många sådana
agenter till handelsregistret gjort anmälan om sin rörelse. Men även
från fastighetshandlandenas sida synas befogade invändningar icke kunna
göras mot anmälningsplikten; göras fastigheterna till en handelsvara,
lärer den, som driver handel med sådana, få finna sig uti att likställas
med dem, som handla med andra varor.

Anmälningsplikten bör åligga alla, som driva rörelse av ifrågavarande
beskaffenhet; en fastighetshandlande bör sålunda icke kunna
undandraga sig denna skyldighet på den grund, att han tilläventyrs
uppköper fastigheter icke så mycket för att i sin ordning sälja dem
utan företrädesvis eller uteslutande för att åtkomma skogstillgångar eller
dylikt. Vid författningens tillämpning måste givetvis skälig hänsyn
tagas därtill, att begreppet yrkesmässig fastighetshandel är svävande;
erfarenheten från åren närmast efter införandet av skyldigheten att göra
anmälan till handelsregistret tyder emellertid på en benägenhet hos
näringsidkarna själva att — för säkerhets skull — göra anmälan icke
blott i fall, då det kan vara tvivelaktigt, om anmälningsskyldighet föreligger,
utan även i fall, då anledning ej är för handen att räkna
med tillvaron av en sådan skyldighet. (Se en artikel av dr I. Heckscher
»Om firmalagens tillämpning i Sverige under de senaste åren» i Nytt
juridiskt arkiv, Avd. II år 1894). — Att anmälningsskyldigheten även
skall åligga aktiebolag eller föreningar, som utöva sådan verksamhet,
har antytts i förslaget.

Fastighetshandlandes och fastighetsagenters verksamhet plägar icke

120

vara lokaliserad till ett visst begränsat område; att kräva anmälan för
varje ort, där verksamhet skall utövas, torde därför icke vara lämpligt.
Icke heller har det synts ändamålsenligt att anmälningarna upptagas i
de allmänna handelsregistren; för tillsynen å rörelsens idkare är det
nödigt att hava särskild förteckning över dem. Att jämväl för det fall,
att fastighetshandlanden eller agenten är bosatt i stad, Konungens befallningshavande,
icke magistraten skall vara register- och tillsynsmyndighet
torde ej tarva någon motivering.

Genom den föreslagna bestämmelsen att för rätten att driva yrkesmässig
fastighet shandel eller idka fastighetsagentur skall fordras behörighet
att idka näring, med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker,
uteslutas bland andra allmänna åklagare från rätten att driva
rörelse av ifrågakomma art. Detta är givetvis betingat av nödvändigheten
att dessa åklagare biträda vid tillsynen å rörelsen.

De uppgifter, som enligt förslaget skola lämnas, hava uppenbarligen
stort statistiskt intresse; huvudsyftet är emellertid att få ett medel
att framtvinga lagfartskyldighetens fullgörande. En sammanställning
mellan dessa uppgifter och de lagfartsförteckningar, som lämnas enligt
17 § lagfartsförordningen, torde bereda åklagarna möjlighet att utöva
någon kontroll härutinnan. Att i de register, som fastighetshandlande
och agenter skola föra, och de avskrifter eller utdrag av registren, som
de hava att meddela, även böra upptagas upplåtelser eller överlåtelser
av avverkningsrätt till skog och dylikt beror av det kända förhållande
att vid överlåtelse av fastighet ofta upprättas separata avtal om skogsavverkningsrätt
m. in. Uppgiftsskyldigheten i avseende å fall,.då utländsk
medborgare deltagit i ett fastighetsköp, eller då rätt att bearbeta
mineralfyndighet överlåtits, är betingad av lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva.

Vad straffbestämmelserna angår låter det tänka sig att ett uppsåtlig!
införande av en oriktig uppgift eller utelämnande av en uppgift
kan ingå som ett led i ett försök att undandraga staten stämpelskatt.
Om en sådan förseelse tilläventyrs kommer att beläggas med straff efter
allmän lag, finnes dock ej någon anledning att icke även för sådant
fall skall kunna tillämpas den civila påföljd, som består i förlust av
rätten att fortsätta verksamheten.

121

Förslaget till förordning om ändring i 3 § av förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Enligt gällande förordning angående stämpelavgiften åtnjutes
stämpelfrihet för resolution på ansökning om förordnande för lantmätare
eller med honom i avseende på behörighet till vissa förrättningar
likställd tjänsteman att verkställa lantmäteriförrättning i ändamål att
vinna avsöndring av jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet
eller att verk''tälla ägostyckning i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller''Norrbottens län och i Kungl. Maj:ts proposition
nr 230 till 1918 års riksdag har föreslagits, att stämpelfrihet skall
få åtnjutas jämväl för resolution pa ansökning om förordnande för lantmätare
att verkställa ägosfyckning i Värmlands län. Anledningen att
särskild bestämmelse ansetts böra meddelas beträffande nu uppräknade
län är uppenbarligen den, att för ägostyckning därstädes erfordras särskilt
tillstånd. Då nu föreslagits inskränkning, dock endast för viss tid,
i rätten att erhålla ägostyckning i södra och mellersta Sverige, har
motsvarande stämpelfrihet ansetts böra medgivas för resolutioner på
förordnande för lantmätare att verkställa ägostyckning inom ifrågavarande
delar av riket, så vitt för förrättningen skall fordras särskilt
tillstånd enligt den föreslagna lagen; och må härvid anmärkas att vad
lagförslaget innehåller om inskränkning i rätten till jordavsöudring icke
påkallar någon framställning om stämpelfrihet, eftersom sådan frihet
redan äger rum i alla ärenden om fastställelse å avsöndring av jord,
vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

Stämpelfrihet har därjämte ansetts lämpligen höra äga rum i sådana
på förvaltande myndighets provning ankommande ärenden, som avses
i den föreslagna lagen om inskränknrng för viss tid i i ätten att överlåta
fast egendom. Vad det ifrågavarande lagförslaget innehåller är
avsett som ett led i kampen mot förekommande spekulation vid handel
med fast egendom, men bestämmelserna komma att träffa även legitim
fastighetshandel, och då samma bestämmelser därjämte motiveras uteslutande
ur ett allmänt intresse, har det icke synts riktigt att i ärenden,
som kunna föranledas av föreslagna lagen, enskilda parter skola betungas
med stämpelavgifter.