Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl, Justitiedepartementet (Statens offentliga utredningar 1920:3)

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl, Justitiedepartementet.

I det jordkommissionen anförtrodda uppdrag ingår, bland annat, dels
att verkställa utredning i vad mån lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,
torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning ävensom att
avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda, dels ock att utreda,
huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av
jordbruksändamål utöver vad för närvarande stadgas bör på lagstiftningens
väg genomföras.

De sålunda till kommissionen hänskjuta frågorna äro av stor omfattning
och av genomgripande betydelse för väsentliga delar av vårt folk,
varför desamma för sin lyckliga lösning erfordra grundlig utredning och
noggranna överväganden. Kommissionen, som under det gångna året huvudsakligen
varit sysselsatt med frågor, som falla under andra delar av kom -

missionens uppdrag, är därför icke i stånd att för närvarande avgiva slutliga
förslag i dessa ämnen.

Emellertid har det vid övervägande av de ovan angivna delarna av
kommissionens arbetsuppgift befunnits erforderligt, att såsom eu förberedande
åtgärd till blivande lagstiftning utfärdas eu lag om förlängning av
vissa arrendeavtal. Kommissionen har därför utarbetat ett förslag till dylik
lag med tillhörande motiv; och får kommissionen härmed till Herr Statsrådet
överlämna detta lagförslag jämte motiv. Tillika får kommissionen
framhålla vikten av att den föreslagna lagstiftningsåtgärden utan dröjsmål
vidtages, varför kommissionen hemställer, att kungl. proposition med lagförslaget
måtte avlåtas till innevarande års riksdag.

Utdrag av kommissionens protokoll, utvisande i ärendet avgivna reservationer,
bifogas.

Ledamoten av kommissionen, förtroendemannen A. Hansson har afresa
till utrikes ort varit förhindrad att deltaga i den slutliga handläggningen
av detta ärende.

Stockholm den 21 januari 1920.

KILS A

Ake	Ingeström.	Carl
Carl	Lindhagen.	Olof
		Kils

IHLBOKG.

Jansson. C. J. Johansson.

Olsson. Bertil Wieselgren.

WOHLIN.

X. v. Steyern.

F ii r s I a g
till

LAG

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 mom. Ilar torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman, som lyder under huvudgård, innan denna lag trätt
i kraft, upplåtits till brukande mot lega och gäller avtalet för viss tid,
skall, där arrendetiden utgår före den 1 januari 1925, efter påfordran av
arrendatorn arrendetiden varda förlängd till och med den dag under nämnda
år, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare, i fråga om arrende av annan jord, vars ägare innehar
fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
utan att, om han är enskild person, vara mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma.

Avser arrende jord, som av upplåtaren innehaves allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.

2 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet med denna lag, skall
beträftånde arrendevillkorens bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§ stadgas.

2 §•

Förlängning av arrendetid enligt vad i 1 § stadgats skall icke äga rum:

där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

eller

där på grund av särskilda omständigheter det skulle för jordägaren
medföra avsevärt men att hava jorden fortfarande upplåten på arrende.

3 §•

Vill arrendator påfordra förlängning av arrendetiden enligt denna lag,
give det jordägaren tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens utgång.
Påkallar arrendator!! tillika ändring i arrendevillkoren, skall tillkännagivandet
innefatta meddelande därom ävensom uppgift å de ändringar, som
äskas. Om sättet för tillkännagivande, varom nu är sagt, gälle vad om
uppsägning av arrendeavtal är stadgat.

4 §.

Tvist mellan jordägare och arrendator angående förlängning av arrendetid
eller angående villkor, som skola gälla under den nya arrendetiden,
skall avgöras av en skiljenämnd bestående av tre personer, av vilka parterna
välja var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten
är belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.

5 §•

Bestrider jordägaren att förlängning av arrendetid må enligt denna
lag äga rum, åligger det honom att inom trettio dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning, hänskjuta tvisten till sådan nämnd, som omförmäles
i 4 §, vid äventyr att arrendetiden eljest varder i enlighet med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och arrendatorn ej åsämjas om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren att inom den tid, som sägs i första stycket, hänskjuta
tvisten till skiljenämnd. Försummas det, gälle, därest förlängning
av arrendetiden kommer till stånd, de förutvarande arrendevillkoren, med
de ändringar, som arrendatorn i enlighet med vad i 3 § sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han
meddelat arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om valka skiljedom
äskas, och därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

6 §■

Yad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen om skiljemän den 28 oktober 1887
stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt

denna lag; dock att vad i 8 £ i förstnämnda lag sägs om överexekutor
skall tillämpas å domaren i orten.

Nämnden sammanträder ä tid och ort, som av ordföranden bestämmes.
Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts
tillfälle att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa
förlikning mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen
samt undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande.
Nämnden må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande
sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, gälle ordförandens.

8 §•

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge
efter stämning klandra detsamma vid domstol; instämme dock sin talan
inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.

Vill arrendator söka ändring i nämndens eller domstols beslut, i vad
därigenom förklarats att förlängning av arrendetid ej må äga rum, må
ändringssökandet icke upptagas till prövning, med mindre arrendatorn visar
att han före klagotidens utgång ställt borgen av två personer, vilkas vederhäftighet
i behörig ordning styrkts, för den skada, som kan tillskyndas
jordägaren genom ändringssökandet, därest detta icke bifalles.

9 §•

Nämndens beslut gånge, såvitt detsamma avser fastställande av arrendevillkor,
efter överexekutors förordnande i verket lika som domstols
laga kraft ägande dom, där ej av domstol annorlunda förordnas.

10 §.

År ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall
upphöra, avgjort huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lagskall
äga rum, må arrendatorn icke mot sitt bestridande förpliktas att från
den arrenderade jorden avflytta tidigare än å den fardag för arrenderad
fastighet, som infaller näst efter det frågan om förlängning blivit slutligen

avgjord. Dock äge arrendatorn på grund av vad nu sagts icke i något
fall kvarsitta längre än till den dag, å vilken arrendet, om förlängning
skett, skolat upphöra att gälla. Därest på grund av vad sålunda stadgats
arrendatorn sitter kvar utöver den dag, då den upplåtna arrenderätten upphörde,
njute jordägaren av arrendatorn gottgörelse för mistningen av jorden.
Har arrendatorn sökt ändring i skiljenämnds eller domstols beslut, såvitt
därigenom förklarats att förlängning av arrendetid ej må äga rum, och
lämnas ändringssökandet utan bifall, vare arrendatorn pliktig gottgöra jordägaren
jämväl annan skada, som tillskyndas honom genom ändringssökandet.

Kunna parterna ej enas om beloppet av gottgörelse, varom nu är sagt,
skall frågan avgöras av skiljenämnd, som utses i den ordning 4 § stadgar.

11 §.

Yad i denna lag stadgas äge ej tillämpning beträffande arrende av
jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Arrendator vare ej på grund av vad i denna lag stadgats i något
fall pliktig att giva sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller på
förändring av arrendevillkoren jordägaren tillkänna före den .... 1920.

Har i arrendeavtal stadgats, att avtalet, därest uppsägning ej sker,
skall varda förlängt, och har arrendatorn före utgången av den avtalade
uppsägningstiden jämlikt 3 § påfordrat förlängning av arrendetiden, skall
uppsägning av avtalet anses därigenom hava ägt rum.

Yad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom och 4 § i lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Xorrland och Dalarne stadgas angående
förlängning av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den
arrenderade egendomen.

Motiv.

I det jordkommissionen anförtrodda uppdrag ingår, bland annat, dels
att verkställa utredning i vad mån lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom må kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer,
torpare och deras vederlikar eu mera tryggad ställning, ävensom
att avgiva de förslag, vartill utredningen kan föranleda, dels oek att utreda,
huruvida och i vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende
av jordbruksändamål utöver vad för närvarande stadgas bör på lagstiftningens
väg genomföras.

A ad beträtfar den första av kommissionens ovan angivna uppgifter är
det tydligt, att densamma berör särskilt den kategori av nyttjanderättshavare,
som kan tänkas bliva föremål för vad man plägar kalla en social
arrendelagstiftning, och kommissionen har också ansett åstadkommandet av
en dylik lagstiftning såsom i viss mån innebärande denna uppgifts lösning.
Bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar intaga så gott som undantagslöst
— kommissionen bortser härvid från vissa för de sydligaste delarna
av riket speciella förhållanden — i förhållande till vederbörande
jordägare eu mindre stark ställning. För utjämnande så långt sig gorå
låter av det övertag, som i förevarande rättsförhållanden sålunda ofta föreligger
på jordägarens sida, har den sociala arrendelagstiftningen att ingripa.
Dess uppgift bliver att åstadkomma bestämmelser, varigenom ej mindre
jordägaren förhindras att utnyttja detta övertag till att påtvinga arrendatorn
arrendevillkor av för denne oskäligt betungande beskaffenhet än
även för arrendatorn, oavsett avtalets innehåll, skapas vissa garantier av
ekonomisk och social natur. Den sociala arrendelagstiftningen uppställer
således, så vitt angår förhållandet jordägaren och arrendatorn emellan, sina
regler ensidigt till arrendatorns förmån, om än, djupare sett, man väl skulle
kunna säga att dess mål, skapandet av en ekonomiskt och socialt tillfredsställande
situerad arrendatorsklass, i längden måste tjäna jämväl jordägarens
välförstådda intresse samt jordbrukets sunda utveckling. Att eu
dylik lagstiftnings rättsbud måste vara av tvingande natur, att de således
ej må kunna genom kontrahenternas överenskommelse sättas ur kraft, ligger
i öppen dag. Vad angår det närmare innehållet av en blivande all -

män social arrendelagstiftning torde i densamma väl komma att upptagas
obligatoriska föreskrifter rörande arrendetidens minimilängd, jordägarens
nybyggnads- och underhållsskyldighet, arrendatorns rätt till ersättning för
verkställda förbättringar, värdesättning av dagsverken eller andra tjänstbarheter
m. m. I detta sammanhang må erinras, att för vissa delar av
landet en social arrendelagstiftning redan föreligger genom lagen den 25
juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Yad beträffar den andra här ovan omförmälda delen av jordkommissionens
arbetsområde, uppgiften att utreda huruvida och i vad mån tvångsavlösning
av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för
närvarande stadgas bör på lagstiftningens väg genomföras, torde kommissionen
i sinom tid söka lösa denna uppgift genom framläggande av förslagtill
lagstiftning, varigenom i viss omfattning jord, som brukas av annan
än ägaren, må lösas från denne samt särskiljas för bildande av självständiga
jordbruk. I vilken utsträckning en dylik ^lösningsrätt kan anses
böra komma till stånd, är ett spörsmål, till vilket kommissionen givetvis
ännu icke varit i tillfälle att fatta ståndpunkt, men nära till hands ligger
att antaga, att ett blivande friköpningsverk kommer att beröra en väsentlig
del av den jord, som för närvarande innekaves av de kategorier av nyttjanderättshavare,
till vilkas förmån eu allmän social arrendelagstiftning
ansetts böra genomföras. Antagligt är väl ock, att en dylik friköpningslagstiftning
kommer att i viss mån beröra på arrende upplåtna, under
huvudgård lydande mindre hemman vare sig de ägas av bolag eller enskilda,
ävensom sådana utarrenderade mindre fastigheter, vilkas ägare innehava
dem huvudsakligen för tillgodogörande av skogsavkastningen.

I anslutning till ovanstående framställning håller kommissionen för
sannolikt, att jordägare, till vilkas egendomar höra utarrenderade brukningsenheter
av förberörda slag, nödgas att inom en ej avlägsen framtid
räkna med lagstiftningsåtgärder, vilka avsevärt inskränka deras fria rådighet
över vissa delar av deras jordinnehav. Vid sådant förhållande synes
det för de jordägare, vilka önska att så vitt möjligt undandraga sig verkningarna
av lagstiftningsåtgärder av här ovan antydd innebörd — kommissionen
hyser den förhoppningen, att deras antal ej är stort — ligga
nära till hands, att i den mån gällande arrendeavtal beträffande sådana
brukningsenheter utlöpa, icke vidare upplåta dem på arrende utan på
annat sätt disponera över desamma. Även om vederbörande jordägare
härigenom ej helt kan undgå verkningarna av exempelvis en blivande friköpningslagstiftning,
kan dock den omständigheten, att den tillförene av

annan person än ägaren hävdade brukningsenheten vid tiden för nämnda
lagstiftnings genomförande måhända såsom sådan helt och hållet försvunnit
genom dess indragande till huvudfastigheten eller eljest av ägaren på ett
(dier annat sätt för hans egen räkning disponerats, lätt tänkas vålla hinder
och olägenhet för friköpningsverkets lätta och naturliga genomförande.
Och att de arrendator1, vilkas intresse eu blivande allmän social arrendelagstiftning
avser att främja, kunna råka i avsevärda svårigheter, därest
vederbörande jordägare till följd av farhågor för denna lagstiftnings innehåll
i största möjliga utsträckning annorledes än genom utarrendering disponera
över de brukningsenheter, vilka av densamma komma att beröras,
torde ligga i öppen dag.

Enligt jordkommissionens mening böra emellertid åtgärder av statsmakterna
vidtagas till förhindrande därav, att utarrenderade brukningsenheter,
å vilka eu blivande social arrendelagstiftning eller friköpningslagstiftning
kan antagas komma att vinna tillämpning, i större omfattning
vid nuvarande arrendens upphörande av sina ägare under de närmaste
åren indragas. Härvidlag avser kommissionen dock endast sådana arrendeavtal,
som under denna tid utlöpa; i den mån arrendeavtal av annan anledning,
exempelvis arrenderättens förverkande, upphöra, synes någon anledning
till dylikt ingripande icke förefinnas. Vid besvarandet av spörsmålet,
vilka åtgärder som i förevarande hänseende böra anlitas, lärer ledning
i viss mån kunna vinnas genom erfarenheter från Finland. Kommissionen
anser sig böra i korthet omnämna vad därutinnan i nämnda landr förekommit: Hen

27 februari (12 mars) 1909 utfärdades i Finland eu förordning
om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde, vilken förordning
fullständigt har karaktär av social arrendelag. Förordningen trädde genast
i kraft. Samtidigt med denna författning utfärdades förordning angående
tillämpning av densamma å tidigare tillkomna dylika arrenden. Enligt
nämnda tillämpningsförordning skulle legoavtal, som var gällande den dag,
legoförordningen trädde i kraft, anses förlängt viss tid enligt i lagen angivna
grunder. Avtal, som utlöpte inom ett år från sagda dag, skulle
förlängas med sju år och sålunda utgå tidigast under 1916; i övrigt ordnades
avtalstidens förlängning enligt en fallande skala i förhållande till
den återstående kontrakterade arrendetiden, så att avtal, vilka skulle tilländagå
inom respektive tolv eller tretton år från legoförordningens ikraftträdande,
förlängdes med ett år och således kunde utlöpa tidigast under
1921 eller 1922. Legoavtal, som berodde av uppsägning, skulle anses

2—2099.

förlängt med sju år från legoförordningens trädande i kraft. Dessa stadganden
funnos ej upptagna i den till lantdagen överlämnade propositionen
om tillämpningsförordningen, utan insattes i förordningen av lantdagen. I
den skrivelse, med vilken lantdagen meddelade att densamma med vissa
ändringar och tillägg antagit nämnda proposition, anföres, bland annat:
»Det har befarats att jordägare, där före den nya lagens trädande i gällande
kraft # ingångna legoavtal efterhand i en snar framtid utgå, icke
skulle förnya legoavtalen om sina torp, landbolägenheter och backstuguområden,
till följd varav en mängd torpare och backstugusittare jämte
familjer skulle berövas sina legoområden. Av sådan orsak har Lantdagen
funnit det vara oundgängligen påkallat, att legoavtal, som den dag, då
den nya förordningen träder i kraft, äro gällande angående dylika legoföremål,
förlängas med viss tid. Lantdagen har därför i författningsförslaget
intagit den bestämning, att legotiden för sådant avtal komme att
förlängas med sju år, om den enligt avtalet skulle tilländagå inom ett år
från sagda dag samt, beroende av tiden för legoavtalets utgång, med fastställda
successivt kortare tider, ända ned till ett år, varmed sådant avtal
bleve förlängt, som tilländaginge efter tolv till tretton år.»

En för uppgörande av förslag till ordnande av ifrågavarande legoförkållanden
tillsatt kommitté avgav den 6 februari 1913 förslag, innefattande
bestämmelser om förlängning av de den 13 mars 1916 gällande
arrendeavtalen. Förslaget gick ut på avtalstidens förlängning med lägst
ett och högst fem år efter ett system, likartat med det i 1909 års tilllämpningsförordning
upptagna. Såsom motivering för sitt nämnda förslag
anförde kommittén, att huvudsyftet med de blivande åtgärderna på ifrågavarande
område borde vara, att brukarna och deras familjer bibehölles vid
sin jordbesittning och fortfarande förbleve en jordbrukande samhällsklass,
samt att emellertid de lagstadganden, som för sådant ändamål kunde böra
komma till stånd, icke ens i bästa fall kunde komma till tillämpning före
år 1916, liksom icke heller andra åtgärder torde hinna vidtagas tillräckligt
tidigt för att verkan av dem skulle kunna inträda redan sagda år eller
den närmaste tiden därefter.

Kommittén anförde vidare, bland annat: »Enligt uppgifter, som stått
kommittén till buds, kommer en mycket stor del brukare, såväl jordtorpare
som backstugusittare, tillsammans utgörande omkring 100,000 familjer, att
år 1916 befinna sig i det läge, att jordägarna på grund av nu gällande
lagstadganden äro berättigade att avhysa dem. Under de närmast följande
åren råka yttermera tusentals andra brukare och deras familjer i samma

lii^e. Beklagliga förvecklingar och allvarsamma samhällsvådor kiinde härigenom
framkallas, vilka statsmakten möjligen framdeles icke* vidare skulle
förmå behärska. Det är därför, enligt kommitténs tanke, oundvikligt att
skrida till åtgärder, som vore ägnade att temporärt säkerställa brukarne
och deras familjer i dessas jordbesittning till dess förhållandena på ifrågavarande
område hunnit slutligen ordnas.

Kommittén finner det därför oundvikligt, att de legoförhållanden, som
beträffande torp, landbolägenhet och backstuguområde den 13 mars 1916
äro i kraft, men upphöra under de närmast följande åren, skola i lagstiftningsväg
förklaras förlängda med några, högst fem år, dock på sätt
nedanföre säges.

Härvid har kommittén icke lämnat obeaktat, att en sådan lagstiftningsåtgärd
gör intrång på förvärvade rättigheter, i fråga om vilka lagstiftaren
alltid bör iakttaga största möjliga varsamhet. Men vid övervägande
av ärendet från olika sidor har kommittén dock kommit till den
övertygelse, att den föreslagna åtgärden icke kan undvikas. De statistiska
uppgifter, som ovan meddelats såväl angående brukarenas talrikhet överhuvud,
som beträffande antalet brukare, som år 1916 äro i det läge, att
de kunna fördrivas från legoområdet, giva, enligt kommitténs åsikt, ovedersägligen
vid handen, att här är fråga om ett så stort, för hela landets
välfärd betydelsefullt intresse, att man icke kan draga i tvivelsmål det
berättigade uti den föreslagna lagstiftningsåtgärden.»

Förslaget, som förelädes lantdagen samma år, blev emellertid icke av
denna antaget, bland annat av den orsak, att lantdagen icke ägde vetskap
därom, när det bleve möjligt att skrida till åtgärder för frågans definitiva
ordnande, och i vilken riktning dessa komme att gå.

Förslaget framlades åter för 1914 års lantdag, vilken, så vitt angår
ovan omförmälda prolongationsbestämmelser, antog detsamma att vila till
första efter nya val sammanträdande lantdag.

Efter det prolongationsfrågan interimistiskt ordnats genom ett i administrativ
ordning utfärdat manifest av den 1 (14) oktober 1915, blev den
av förenämnda kommitté upptagna lagstiftningsfrågan slutbehandlad av lantdagen,
varefter, i överensstämmelse med lantdagens beslut, den 10 (23)
september 1917 utfärdades »förordning innefattande stadganden angående
särskilda den 13 mars 1916 gällande legoavtal om torp, landbolägenhet
och backstuguområde». I 1 § av denna förordning finnes upptaget ett
så lydande stadgande: »Legoavtal, som, vare sig på grund av däri ingående
bestämmelser eller stadgandet i 1 § av förordningen den 12 mars 1909

angående tillämpning av förordningen om lega av torp, landbolägenhet och
backstuguområde å tidigare tillkomna legoförhållanden, den 13 mars 1916
är gällande och varå stadgandena i omförmälda förordningar äro tillämpliga,
skall med beaktande av vad nedan stadgas anses förlängt, om legotiden
komme att, räknat från sistsagda dag, tilländagå:

Dock äge en sådan förlängning av legoavtal, som i denna paragraf är
nämnd, ej mot brukarens vilja rum.»

Sedermera hava de av ovannämnda kommitté i utsikt ställda åtgärder
för ett slutligt ordnande av legoförhållandena beträffande mindre brukningsenheter
resulterat i eu lag av den 15 oktober 1918 angående inlösen av
legoområden, varigenom vederbörande nyttjanderättshavare i viss omfattning
erhållit möjlighet att friköpa sina brukningsområden.

I Finland har man således, för att möta de svårigheter, som, på sätt
här ovan antytts, synas vara förenade med genomförandet av eu allmän
social arrendelagstiftning samt av en friköpningslagstiftning med avseende
å mindre brukningsenheter, tillgripit tvångsförlängning av arrendeavtal i
den omfattning, som med hänsyn till de blivande lagstiftningsåtgärdernas
förmodade räckvidd synts erforderlig. Den i Finland sålunda beträdda
vägen lärer ock få anses vara den enda med någon grad av säkerhet
framkomliga. Att vägande invändningar kunna resas mot ett genomförande
tvångsvis av förlängning av arrendeupplåtelser, är uppenbart och förbisågs
ju ej heller i Finland. Upphävandet av jordägarens frihet att vid löpande
arrendeperiods utgång få efter sitt gottfinnande antingen ånyo på arrende
upplåta eller ock i en eller annan form för egen räkning disponera över
den honom tillhöriga brukningsenheten måste ovillkorligen framstå såsom
ett synnerligen långt gående ingrepp i den enskildes rätt att råda över
sin egendom. Då jordkommissionen detta oaktat icke tvekar att framlägga
förslag till lagstiftningsåtgärder i sådan riktning, har detta sin grund i
kommissionens övertygelse att utan en dylik lagstiftning den kommissionen
åliggande uppgift i fråga om tryggandet av de socialt och ekonomiskt
svagast situerade nyttjanderättshavarnas ställning svårligen kan ernå en
tillfredsställande lösning. Det är ock att märka, att eu friköpningslagstift -

mom

» 4 » 5 »

» 6 » 7 »

» 8 » 9 »

om......... 1 år

» 2 eller 3 »

med 5 år

» 4 »

» 3 »

» 2 »
» 1 »

I.">

ning vill får anses innebära ett starkare ingrepp i jordägarens rätt än eu
lagstiftning rörande tvångsprolongation av arrendeavtal, men icke förty bär
eu dylik lagstiftning, om än på ett snävt begränsat område och i hittills
föga effektiv form genomförts genom lagen den 28 juni 1918 om rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område. Ett förslag till lagstiftning av större effektivitet i sistberörda
ämne förelädes av Kung). Maj:t nästlidet års lagtima riksdag och dess
upphöjande till lag, som då strandade allenast pa första kammarens motstånd,
torde allenast vara en tidsfråga. Anser man i övrigt ett berättigat
statsintresse kräva, ej mindre att eu friköpningslagstiftning genomföres i
fråga om jord, som för närvarande innehaves av vissa kategorier av nyttjanderättshavare,
än även att för de fall, där detta ej med fördel kan ske,
dessa nyttjanderättshavares sociala och ekonomiska ställning, sa långt sig
göra låter utan förnärmande av jordägarens berättigade krav, förbättras
och stabiliseras — att så är förhållandet är enligt kommissionens mening
uppenbart — lärer man ej böra tveka att vidtaga de åtgärder, som för
tillgodoseendet av detta statsintresse må finnas erforderliga, och man synes
då ej heller böra skygga tillbaka för att tvångsvis ingripa för åstadkommande
av förlängning av brukarnas besittningstid i fråga om vissa grupper
av arrendeföremål.

Kommissionen vill även framhålla, att noggrann utredning och grundligt
övervägande givetvis erfordras, innan förslag till eu friköpnings- och eu
hela riket omfattande social arrendelagstiftning kan framläggas. l)et är
därför nödvändigt, att detta lagstiftningsarbete kan fortgå utan att störas
av åtgöranden från enskilda personer, varigenom lagstiftningen kunde äventyras.
J)et rådrum, som sålunda erfordras, kan ej vinnas annat än genom
eu lag av den innebörd, som här föreslås.

Omfattningen av den lagstiftning i sådan riktning, vartill kommissionen
i anslutning till vad ovan anförts härmed framlägger förslag, är, såsom
redan antytts, betingad av det ändamål, denna lagstiftning i enlighet
med föregående framställning skall tjäna. De brukningsenlieter, som av
förslaget beröras, finnas angivna i förslagets 1 §, vars bestämmelser emellertid
kompletteras av undantagsstadgandena i 2 §. Ilär må endast nämnas,
att lagen är avsedd att omfatta såväl mindre dylika enheter av kameralt
osjälvständig karaktär som även kameralt självständiga fastigheter,
vilka ingå som beståndsdelar av ett egendomskomplex och i sådan egenskap
i äganderättshänseende hava anslutning till en huvudgård; ja även

kamerala enheter utan samband med huvudgård kunna träffas av desamma,
för den händelse vissa kvalifikationer föreligga i fråga om ägarens person.
Den närmare redogörelsen för hithörande bestämmelser lärer emellertid böra
lämnas i samband med behandlingen av de särskilda paragraferna i förslaget.

Såsom redan framhållits, innebär förslaget ett väsentligt ingrepp i
den enskildes rätt att fritt förfoga över sin egendom. Det framstår då
utan vidare såsom naturligt, att detta ingrepp icke bör sträckas längre än
vad för säkerställandet av lagstiftningens ändamål må finnas vara absolut
av nöden. Ej heller får ingreppet föras längre än skyldig hänsyn till
jordägarens befogade krav medgiver. Dessa hänsyn hava föranlett åtskilliga
bestämmelser i förslaget, för vilka närmare skall redogöras vid behandlingen
av dess enskildheter, men vilka likväl synas böra i sina allmänna
drag här antydas.

Till en början må då anmärkas, att vad man genom den föreslagna
lagen vill ernå är, att arrendatorn i de fall, lagen avser att reglera, ej
må mot sin vilja kunna avlägsnas från den arrenderade fastigheten under
den tid, som återstår till dess en definitiv reglering av hithörande förhållanden
kan tänkas vara genomförd. Det är alltså en förlängning av
arrendetiden, som erfordras. Däremot finnes ingen anledning till något
krav, att under den förlängda arrendetiden det ursprungliga avtalets bestämmelser
i fråga om arrendebelopp, naturaprestationer, dagsverksskyldighet
och dylikt ovillkorligen skola oförändrade kvarstå; tvärtom syiies hänsyn
till såväl jordägarens som arrendatorns berättigade intresse bjuda, att
tillfälle gives till reglering av dessa villkor, vare sig genom frivillig överenskommelse
eller genom auktoritativt avgörande, framgånget såsom resultat
av opartisk och sakkunnig prövning i eu eller annan form. Likaså
torde vara uppenbart, att den förmån i fråga om besittningen, som den
föreslagna lagstiftningen avser att skänka arrendatorn, icke kan värja denne
mot den rätt, som enligt avtal eller bestämmelse i lag kan tillkomma jordägaren
att före arrendetidens slut uppsäga avtalet, således bland annat,
icke mot följderna av sådant förfarande, som enligt 2 kap. 36 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom eller motsvarande
stadgande i den norrländska arrendelagen berättigar jordägaren att uppsäga
arrendatorn till avflyttning. Något särskilt stadgande i detta sista hänseende
har icke ansetts vara av nöden.

Den föreslagna lagen avser endast arrendeupplåtelser, gällande för viss
tid, vare sig den bestämda giltighetstiden har sin grund i uttryckligt stad -

gande i avtalet eller är eu följd av föreskrift i ovan omförmälda lag den
14 juni 1907 eller dess promulgationslag, respektive den norrländska
arrendelagen. Det praktiska resultatet liärav bliver, att avtal, som ingåtts
för arrendatorns livstid eller för upplåtarens besittningstid, falla utanför
förslagets räckvidd. Att genom lagstiftningens tillämpning på dylika avtal
införa nya parter i det mellan jordägaren och arrendator!! bestående rättsförhållandet
synes varken erforderligt eller riktigt. Yad särskilt angår
upplåtelser för arrendatorns livstid, torde sådana i stor utsträckning grunda
sig på ett mera personligt förhållande mellan jordägaren och arrendator^
varför avtalets utsträckande att på nyttjanderättshavarens sida omfatta
annan person än arrendator! respektive dennes hustru icke lärer böra
ifrågasättas.

Den föreslagna lagen är ej avsedd att tillämpas på andra avtal än
sådana, som ingåtts före dess trädande i kraft. Härigenom förlänas åt
lagen den ur juridisk synpunkt anmärkningsvärda egendomligheten att erhålla
uteslutande retroaktiv karaktär, en egendomlighet, som den emellertid
delar med den förut omnämnda lagen den 28 juni 1918. Det torde utan
vidare vara uppenbart, att man å ena sidan icke kan nå det med lagstiftningen
avsedda ändamål utan att ingripa i fråga om redan bestående
arrendeupplåtelser, å andra sidan saknar anledning att i förevarande ordning
söka inverka på avtal, som efter dess ikraftträdande kunna komma
till stånd. Därest vissa grupper av arrendeavtal måste slutas så att säga
under trycket av en lag om tvångsförlängning, komme otvivelaktigt benägenheten
hos jordägarna att inlåta sig på dylika avtal att väsentligen
minskas, vilket väl ej lärer böra eftersträvas.

Såsom ovan nämnts, avser förslaget allenast mindre brukningsenheter.
En viss arealbegränsning finnes angiven i 2 § i förslaget, till vars behandling
den närmare redogörelsen för nämnda begränsning synes böra
anstå. Ilär må endast ånyo betonas, att berörda begränsning lika litet
som övriga i förslaget intagna stadganden, vilka närmare bestämma förslagets
omfattning så vitt angår arrendeföremålen, innebär något ståndpunktstagande
från kommissionens sida i fråga om kommande förslag till
social arrendelagstiftning och friköpningslagstiftning. Den utredning, på
vilken förslag till sådan lagstiftning skall grundas, föreligger ännu ej och
kommissionen måste vid sådant förhållande för sitt vidare arbete å nämnda
lagstiftningsområden förbehålla sig fullständigt fria händer.

Ännu en inskränkande bestämmelse av så att säga mera speciell natur
må bär förberedelsevis omnämnas. Då fråga uppstår, huruvida för -

langning av arrendetid må enligt förslaget äga ruin — här förutsättes, att
lagens tillämplighet på såväl brukningsenheten som avtalet är klar — lärer,
där enighet mellan jordägaren och arrendatorn icke kan uppnås, ett vägande
av parternas intressen mot varandra böra äga rum. Härvid kan
det tänkas inträffa, att på grund av särskilda omständigheter jordägarens
intresse att få för eget bruk disponera den utarrenderade jorden är så
starkt, att ett bifall till arrendator^ yrkande om arrendetidens förlängning
vid objektiv prövning måste te sig såsom eu bestämd rättskränkning. För
sådana fall bör lagstiftningen lämna möjlighet att avvisa arrendatorns krav.
I sista delen av 2 § tinnes intaget ett stadgande i dylik riktning. Närmare
redogörelse för detta stadgande kommer att lämnas vid behandlingen
av nämnda paragraf.

Hen föreslagna lagen är ej avsedd att äga tillämplighet i fråga om
jord, som tillhör kronan, kommun eller allmän inrättning. Då det kommissionen
lämnade uppdraget hänför sig allenast till jord under enskild
äganderätt, lärer detta undantag från den föreslagna lagens tillämpningsområde
redan härigenom vara fullt motiverat. Härtill kommer, att åtgärder
för indragning av arrenden av mindre brukningsdelar väl ej torde
vara att i nämnvärd grad befara från ovan omförmälda jordägares sida.

Förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser av processuell natur. För
avgörande av i de särskilda fallen uppkommande frågor, huruvida med
hänsyn till den utarrenderade brukningsenhetens beskaffenhet, jordens ägare,
avtalets innehåll, föreliggande speciella förhållanden etc., förutsättningar
äro för handen för arrendeavtals förlängning, ävensom för bestämmande av
arrendevillkoren under en i enlighet med förslaget förlängd arrendetid,
måste ett prövningsförfarande anordnas. Stadganden måste meddelas rörande
såväl vad vederbörande parter hava att iakttaga för att den anordnade
prövningsapparaten må träda i funktion som ock denna apparats arbetssätt,
ävensom i fråga om möjlighet för parterna att fullfölja talan mot
de meddelade besluten och om dessas verkställande. Den närmare redogörelsen
för de bestämmelser, lagförslaget i förevarande hänseenden innehåller,
lärer böra anstå till behandlingen av de särskilda paragraferna; här
må allenast nämnas, att kommissionen funnit skiljemannaförfarande böra
anlitas för slitande av mellan jordägare och arrendatorer uppkommande
tvister, med öppen lämnad rätt för vederbörande parter att vid domstol
söka rättelse i skiljemännens beslut.

Kommissionen övergår nu till behandling av förslagets enskildheter.

1 §•

1 mom. I detta inoment samt i 2 och 1 1 §§ angivas gränserna för
lagens tillämplighetsområde. Detta har i överensstämmelse med de grundsatser,
för vilka ovan redogjorts, i syfte att det ingrepp i den enskildes
förfoganderätt, som den föreslagna lagen innebär, icke må sträckas längre
än nödigt, bestämts så snävt, som kommissionen ansett kunna ske, utan
att ändamålet med lagstiftningen komme att äventyras.

I fråga om den upplåtna rättighetens natur har förslaget sålunda begränsats
till att gälla avtal, varigenom jord upplåtits till brukande mot
lega. I överensstämmelse med den i lagen om nyttjanderätt till fast egendom
brukade terminologin avses härmed endast verkliga jordbruksarrenden.
Såväl vederlagsfria upplåtelser som upplåtelser av jord på arrende för annat
ändamål än jordbruk (2 kap. 43 § i nyttjanderättslagen) falla utom lagstiftningen.
Beträffande upplåtelser utan vederlag, bör någon tvångsförlängning
uppenbarligen icke ifrågakomma, och vad angår arrenden för annat
ändamål än jordbruk så torde, såvitt nu kan bedömas, dessa upplåtelser
oj komma att beröras av en social arrende- eller friköpningslagstiftning av
den omfattning, som omförmäles i jord kom missionens uppdrag, och anledning
har därför saknats att göra den föreslagna lagen tillämplig på dylika
arrenden.

Förslaget hänför sig vidare endast till arrenden som gälla för viss tid
och som upplåtits före lagens ikraftträdande; beträffande skälen till dessa
begränsningar har ovan redogjorts.

Såsom i det föregående erinrats, är arrendeföremålets beskaffenhet av
avgörande betydelse för den föreslagna lagens tillämplighet. Några av de
viktigaste bestämmelserna i detta hänseende återfinnas i förevarande §.
Enligt huvudregeln i 1 stycket av 1 momentet avser lagen arrenden av
torp eller andra till huvudgård hörande jordbrukslägenheter samt av hemman,
som lyda under huvudgård. Såsom framgår av vad förut anförts,
är den utarrenderade jordens rättsliga beskaffenhet härvid icke avgörande.
Såväl kameralt självständiga fastigheter som brukningsenheter av kameralt
osjälvständig natur äro föremål för lagförslaget. Det avgörande är icke
arrendeföremålets rättsliga beskaffenhet utan dess faktiska förhållande till
annan jord. Står arrendeföremålet i sådant avhängighetsförliållande till annan
jord, att denna kan betecknas såsom huvudgård med hänsyn till arrendeföremålet,
har förslaget tillämpning på detta, såvitt övriga förutsättningar
härför föreligga. Är åter arrendeföremålet en fullt självständig bruknings -

3 -»099.

enhet, är lagstiftningen i regel ej tillämplig å detsamma. Att i lagtexten
meddela närmare bestämmelser angående graden av den avhängighet, vari
den arrenderade jorden skall stå till annan fastighet för att denna skall
anses hava egenskapen av huvudfastighet, torde svårligen låta sig göra på
ett tillfredsställande sätt. Frågan torde bäst lösas på tillämpningens väg
i enlighet med den naturliga uppfattningens krav, och torde man kunna
taga för givet, att de skiljenämnder, som hava att pröva hithörande frågor,
med stöd av sin egen praktiska erfarenhet och sin kännedom om ortens
förhållanden, komma att utan större svårighet träffa ett riktigt avgörande.

Enligt 1 momentet 2 stycket skall lagen i vissa fall tillämpas även
å fullt självständiga arrendeföremål, nämligen då den arrenderade fastigheten
tillhör någon (bolag eller enskild person), som innehar densamma
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Är ägaren enskild
person, fordras dock tillika, att han ej är mantalsskriven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med denna. Förevarande utsträckning
av lagens tillämpningsområde förestavas därav, att sådan jord,
som här angivits, kan tänkas bliva föremål för en blivande social arrendeeller
friköpningslagstiftning. I detta hänseende får kommissionen erinra,
att den norrländska arrendelagen avser sådan jord, som här är i fråga,
även om densamma är i brukningshänseende fullt självständig.

Övriga begränsningar i förslagets tillämpningsområde, vilka sammanhänga
med den arrenderade jordens beskaffenhet, återfinnas i 2 och 11 §§.

Den t v ångstörlängning av arrendeavtal, som genom förevarande lagstiftning
skulle åvägabringas, bör givetvis icke utsträckas över en längre
tidrymd än som påkallas av lagstiftningens ändamål. Avgörande är härvidlag
den tidpunkt, då den ifrågasatta sociala arrendelagstiftningen och
friköpniugslagstiftningen kan beräknas vara genomförd. Kommissionen har
utgått från, att dessa lagar böra kunna utfärdas senast under år 1924,
och har i enlighet härmed bestämt tiden för tvångsförlängningen av arrendeavtal
till 1925. För att vinna så nära anslutning till innehållet av de
gjorda arrendeupplåtelserna som möjligt har slutpunkten för prolongationen
icke, såsom kunnat ifrågasättas, generellt bestämts till den allmänna fardagen
den 14 mars 1925 utan har det föreskrivits, att arrendetidens förlängning
i varje fall skall beräknas till ett eller flera hela år, eller, såsom
förslaget uttrycker det, arrendetiden skall förlängas till och med den dag
under år 1925, som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat upphöra
att gälla.

I 1 momentet 3 stycket av förevarande § meddelas en föreskrift,
som innefattar en begränsning av vissa brukares rätt att erhålla förlängning
av arrendetiden. Kommissionen syftat här på sådana brukare, som
innehava jord på arrende icke på grund av avtal med jordens ägare utan
efter upplåtelse från någon, som själv innehar jorden med nyttjanderätt.
Exempel på sådana upplåtelser föreligger, då arrendator av större egendom
antagit torpare å till egendomen hörande torp. Dylika underarrendatorer
kunna uppenbarligen icke förvärva bättre rätt gent emot jordägaren än
den nyttjanderättshavare, från vilken de härleda sin rätt; deras besittningstid
kan icke genom förevarande lagstiftning utsträckas utöver upplåtarens
egen besittningstid. Ilar, då upplåtelsetiden för en dylik underarrendator
går till ända, upplåtarens arrendetid ännu ej utlupit, eller kommer upplåtaren
i åtnjutande av prolongation, förefinnes i detta hänseende ej hinder
för lagens tillämpning på underarrendet; i annat fall måste underarrendatorn
vika för jordägarens anspråk på att återfå sin jord fri från upplåtelser,
till vilka han icke medverkat.

I fråga om sättet för tvångsförlängningens genomförande angives förslagets
ståndpunkt i förevarande § därigenom, att förlängningen förklaras
inträda efter påfordran av arrendatorn. Härigenom angives — något som
för övrigt följer av lagens natur — att förlängning av arrendetiden icke
kan komma i fråga mot arrendatorns vilja. Men tillika innebär detta stadgande,
att lagens verkningar icke inträda så att säga automatiskt, utan att
en positiv åtgärd erfordras från den berättigades sida, om han vill komma
i åtnjutande av den förmån, som lagen tillförsäkrar honom. Förslagets
ståndpunkt i denna del motiveras av önskvärdheten av att klarhet beträffande
parternas ställning till frågan om arrendetidens förlängning må
vinnas i god tid före den avtalade arrendetidens utgång. Särskilt för jordägaren
är det uppenbarligen av stor vikt att erhålla vetskap om arrendatorns
avsikter i fråga om arrendetidens förlängning å sådan tid, att jordägaren,
där så erfordras, kan vidtaga åtgärder för att i annan ordning
disponera över jorden. Såsom närmare framgår av 3 och 5 §§ har förslaget
i syfte att klarlägga parternas ståndpunkt till frågan om lagens tilllämpning
i det särskilda fallet genomfört ett system med ömsesidig anmälningsskyldighet.
Därvid har initiativet lagts å arrendatorns sida. För
denna anordning talar såväl det principiella skälet, att det synes riktigast,
att den, som av lagen tillförsäkrats en extraordinär förmån, giver sin vederpart
till känna om han önskar begagna sig av denna förmån, som ock
det förhållandet, att på detta sätt otvetydig klarhet över arrendatorns av -

sikter ock en lämplig utgångspunkt för eventuella rättsliga förhandlingar
låta sig ernås utan onödig omgång.

2 mom. Av skal, som ovan angivits, har det ansetts böra lämnas
parterna tillfälle att för den tid, under vilken arrendeförhållandet förlänges,
erhålla en omreglering av arrendevillkoren. I detta moment göres en hänvisning
till de paragrafer, som innehålla de väsentliga stadgandena om sättet
för dylik omreglerings verkställande.

2 §.

Såsom i de allmänna motiven anförts, avser förslaget endast mindre
brukningsenheter och uppställer i sådant hänseende en maximigräns beträffande
den arrenderade fastighetens areal. Bestämmelse härom återfinnes
i förevarande §.

I fråga om fastställandet av denna maximigräns kunna naturligtvis
olika meningar göra sig gällande. Den ledande synpunkten torde böra
vara den, att en tvångsförlängning ej bör ifrågakomma beträffande avtal,
som hava karaktären av affär sarrenden. Vid sådana arrenden framträda över
huvud taget icke med större styrka de sociala synpunkter, som framkallat
förevarande lagförslag. Det är visserligen påtagligt, att ett arrendes egenskap
av affärsarrende icke omedelbart framgår därav, att den arrenderade
fastigheten överstiger en viss areal, men för det praktiska syfte, som här
är i fråga, torde uppställandet av en dylik arealgräns bilda en tillräcklig
ledning. Vid fixerandet av arealgränsen bör, enligt kommissionens åsikt,
hänsyn tagas endast till omfattningen av den odlade jorden. Att medräkna
fastighetens impediment bör tydligtvis ej komma i fråga. Till fastighetens
skogsmark lär väl arrendatorn i regel äga allenast en begränsad
nyttjanderätt, och vad hagmark och naturlig äng angår, så äro dessa ofta
svåra att till arealen noggrant bestämma, varför, om de toges med i beräkningen,
svårigheter lätt kunde uppkomma vid lagens tillämpning. Förslaget
uppställer därför den regeln, att arrendeavtal ifråga om fastigheter,
som innehålla odlad jord utöver viss omfattning, icke äro föremål för
tvångsförlängning. I enlighet med ovan angivna utgångspunkt har kommissionen
ansett ifrågavarande gräns för lagens verksamhetsområde lämpligen
böra bestämmas sålunda, att lagen icke äger tillämpning, där arrendet
omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar.

Såsom i det föregående framhållits, bör förlängning av arrendetid icke
inträda i sådana fall, då på grund av särskilda omständigheter jordägarens

intresse att på annat sätt disponera över den utarrenderade jorden framträder
med större styrka. Stadgande i detta syfte kar upptagits i förevarande
§. Såsom av stadgandets avfattning framgår, äger jordägaren i
detta hänseende endast åberopa sådana omständigheter, som föranleda att
det för honom skulle medföra avsevärt men att hava jorden upplåten på
arrende. Sådana omständigheter äro exempelvis att den utarrenderade
jordens belägenhet otvetydigt angiver, att jorden bör läggas i sambruk med
huvudfastigheten eller att jorden är erforderlig för någon anläggning, som
jordägaren kan visa sig hava för avsikt att utföra. Däremot kunna omständigheter,
som äro beroende på det personliga förhållandet mellan jordägaren
och arrendatorn, icke åberopas i detta avseende.

3 §.

1 3 —10 §§ meddelades de processuella bestämmelser, som erfordras

för don föreslagna lagens realiserande.

Vid behandlingen av 1 § har framhållits, att tvångsförlängningens
inträde gjorts beroende av att yrkande därom framställes av arrendatorn.
I förevarande § meddelas närmare föreskrifter om vad arrendatorn i detta
hänseende har att iakttaga. Med hänsyn till önskvärdheten av att skiljenämndens
beslut må kunna meddelas före den avtalade arrendetidens utgång,
har tiden för förlängningens påkallande bestämts till 90 dagar före
förstnämnda tid. Samtidigt med det arrendatorn påfordrar förlängning av
arrendetiden, åligger det honom, om han vill påkalla förändring i arrendevillkoren,
att göra framställning härom, därvid han tillika skall uppgiva,
vari de äskade förändringarna bestå. I rättssäkerhetens intresse har föreskrivits
viss form för verkställandet av dessa framställningar. En dylik
formföreskrift ligger givetvis i såväl jordägarens som arrendatorns intresse;
för båda parterna är det av vikt att oklarhet i dessa frågor såvitt möjligt
undvikes. Beträffande formen för ifrågavarande meddelanden ansluter sig
förslaget till vad som stadgas i 2 kapitlet 38 § nyttjanderättslagen rörande
uppsägning av arrende; meddelandet skall alltså göras skriftligen eller med
vittnen, där ej skriftligt erkännande om dess mottagande lämnas.

Påföljden för arrendatorn, därest han försummar att enligt bestämmelserna
i denna § framställa anspråk på förlängning av arrendetid eller
ändring i arrendevillkoren är givetvis, att han förlorar sin talan i dessa
hänseenden. Vad särskilt angår ändring i arrendevillkoren vill kommissionen
fästa uppmärksamheten därpå, att arrendator, som enligt arrendeavtalet

varit skyldig att ställa säkerhet för fullgörandet av sina åligganden på
grund av avtalet, uppenbarligen har motsvarande åliggande beträffande den
tid, under vilken avtalet kan komma att förlängas, för såvitt han icke
vinner ändring i detta arrendevillkor. Har han ej ställt säkerhet för sistnämnda
tid, riskerar han alltså, om han icke i vederbörlig ordning befrias
från denna skyldighet, att arrenderätten på jordägarens talan förklaras
förverkad.

4 §.

I det övervägande flertalet fall torde, enligt kommissionens övertygelse,
jordägare och arrendator komma överens i fråga om tillämpningen av förslagets
bestämmelser. Men i åtskilliga fall lärer mellan parterna komma
att förefinnas så vittgående meningsskiljaktigheter, att en godvillig överenskommelse
är utesluten. För dylika händelser är det, såsom ovan framhållits,
nödvändigt, att ett auktoritativt avgörande träffas av ett därtill
skickat organ.

De tvister, som kunna uppkomma på grund av den föreslagna lagen,
äro av två slag, nämligen dels frågor huruvida förlängning av arrendetid
må äga rum och dels frågor om innehållet av de arrendevillkor, som skola
gälla under arrendetidens förlängning.

Att låta dessa tvister omedelbart prövas av de allmänna domstolarna,
vore av flera skal mindre lämpligt. Uti de mål, som här äro i fråga, är
det av stor vikt att ett avgörande — låt vara icke slutligt — föreligger
så snart som möjligt, helst före utgången av den avtalade arrendetiden.
Med den långsamhet, som utmärker vårt rättegångsväsen, skulle detta
önskemål så gott som aldrig kunna uppnås, om ifrågavarande mål anhängiggjordes
vid allmän underrätt. Vidare lär det stundom bliva erforderligt,
att den prövande myndigheten på ort och ställe undersöker förhållandena.
Men härför lämpa sig givetvis ej våra underdomstolar. Vad särskilt angår
fastställandet av arrendevillkor, så kommer det i dessa frågor mera an på
praktisk erfarenhet och kännedom om ortsförhållandena än på ett juridiskt
avgörande. Av dessa skäl har kommissionen ansett det icke böra ifrågakomma,
att tvister, som uppkomma vid lagens tillämpning, omedelbart
anhängiggöras vid allmän domstol.

Om denna väg förkastas, kunde det ligga nära till hands att, efter
mönstret av lagstiftningen mot oskälig hyresstegring, för prövning av hithörande
frågor inrätta fasta nämnder med exempelvis länet till j urisdiktions -

område. En fördel med ett dylikt system vore tvivelsutau, att härigenom
vunnes en viss garanti för enhetlig rättstillämpning inom ett större distrikt.
Men ej heller denna lösning synes erbjuda tillräcklig säkerhet för skyndsamhet
och anpassningsförmåga vid avgörandet. Önskvärt är ock, att nya
institutioner med eu viss karaktär av ämbetsverk icke utan trängande nödvändighet.
upprättas. Kommissionen har därför ansett systemet med fasta
nämnder icke böra ifrågakomma.

Den bästa lösningen ernås, enligt kommissionens åsikt, om man låter
de rättstvister, vartill förslagets bestämmelser kunna giva anledning, hänskjutas
till skiljenämnder, utsedda under medverkan av parterna för varje
särskilt fall. Härigenom ernås den största möjliga enkelhet och skyndsamhet
i förfarandet. Parterna få tillfälle att i nämnden insätta personer,
för vilka de äga förtroende och som hava kännedom om förhållandena i
det särskilda fallet. Skulle i något fäll en undersökning behöva företagas
på ort och ställe, låter detta sig göra utan besvärande omgång. För
nämndens auktoritet och för enhetlighet i rättstillämpningen har förslaget
sökt . sörja genom föreskrift, att ordföranden skall utses av Konungens befallningshavande.
Därvid är det, enligt kommissionens åsikt, att förvänta,
att till ordförande åtminstone i de mål, som röra samma jordägare, utses
samma person.

För anlitande av skiljenämnder av den utav kommissionen föreslagna
typen talar ock, att denna utväg redan kommit till användning i närbesläktade
fall, nämligen vid den omreglering av arrendevillkor, som kan
ifrågakomma enligt lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot
oskälig arrendestegring och lagen samma dag innefattande tillägg till lagen
om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907.

Då förevarande lagförslag väsentligen tjänar allmänna sociala intressen,
har det ansetts riktigast, att ersättningen till nämndens ordförande bestrides
av allmänna medel. Härutinnan överensstämmer förslaget med nyssnämnda
lagstiftning av den 28 juni 1918.

5 §•

Sedan arrendatorn enligt 3 § påkallat förlängning av arrendetiden
och därvid eventuellt framställt anspråk på jämkning i arrendevillkoren,
tillkommer det jordägaren att fatta ståndpunkt till arrendatorns krav. För
detta ändamål har enligt förevarande § ett rådrum på 30 dagar tillerkänts
honom. Finner jordägaren sig icke kunna utan vidare gå in på arren -

datorns fordringar, lär val i regel under denna tidrymd förhandlingar komma
att föras mellan parterna och för de flesta fall en uppgörelse komma till stånd.
Kan så icke ske, ankommer det på jordägaren att före utgången av nämnda
tid draga saken inför skiljenämnd. Försummar han detta, blir påföljden,
att avtalet anses förlängt på de av arrendatorn fordrade villkoren. Av förslagets
ovan berörda ståndpunkt, att full frihet bör föreligga ifråga om regleringen
av arrendevillkoren under arrendetidens förlängning, följer, att
även jordägaren kan, i den ordning denna § stadgar, påyrka förändringar
till sin förmån i de förutvarande villkoren.

För att en fast utgångspunkt må vinnas för skiljemannaförfarandet,
har föreskrivits, att jordägaren skall lämna arrendatorn skriftlig uppgift å
de punkter, i vilka han ej medgiver arrendatorns krav, ävensom å de ändringar
i arrendevillkoren, som han själv påyrkar och som arrendatorn icke
medgivit. De sålunda angivna frågorna utgöra föremålet för skiljenämndens
prövning. Samtidigt med att jordägaren lämnar arrendatorn uppgift om
tvistens föremål, skall han underrätta arrendatorn om sitt val av skiljeman.
Genom vidtagandet av dessa åtgärder har jordägaren uppfyllt vad som åligger
honom för bevarande av sin rätt till talan i förevarande hänseende.

•

6 §•

Sedan jordägaren i den ordning, som stadgas i 5 §, tagit initiativet
till tvistens hänskjutande till skiljenämnd och för sin del utsett skiljeman,
erfordras ytterligare åtgärder för skiljenämndens konstituerande. I detta
hänseende skola enligt förslaget stadgandena i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen
den 28 oktober 1887 om skiljemän i huvudsak äga tillämpning. Enär
skiljenämndens ordförande alltid utses av Konungens befallningshavande, bär
det likväl ansetts lämpligare, att i de fall, då annan skiljeman skall utses
av offentlig myndighet, detta icke verkställes av överexekutor utan av domaren
i orten.

7 §•

I denna § givas bestämmelser rörande förfarandet vid skiljenämnden.
Särskilt har inskärpts önskvärdheten av att parterna, om icke förr, så inför
skiljenämnden träffa förlikning i hithörande frågor. I rättssäkerhetens intresse
har föreskrivits, att förlikning, som ingås sedan saken hänskjutits
till skiljenämnden, skall upprättas skriftligen samt undertecknas av parterna

och bestyrkas av nämndens ordförande. Skriftlig form för förlikningen
påkallas jämväl därav, att det för parternas rättsförhållande grundläggande
avtalet såsom regel upprättats skriftligen.

I övrigt överensstämma stadgandena i 7 § väsentligen med motsvarande
bestämmelser i lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot
oskälig arrendestegring.

§ 8.

Av praktiska skäl är det uppenbarligen synnerligen önskvärt, att de
tvister mellan jordägare och arrendatorer, som kunna uppkomma på grund
av förevarande lagstiftning, bliva, så snart ske kan, slutgiltigt avgjorda.
Det kunde därför sättas i fråga att låta skiljenämndens beslut bliva bindande
för parterna. Med hänsyn till den stora betydelsen av de intressen,
som här äro i fråga, har kommissionen likväl icke ansett sig kunna frångå
den allmänna regeln, att parterna böra hava tillgång att hos domstol söka
ändring i en av lagen inrättad skiljenämnds beslut. Förevarande § innehåller
stadgande härom.

Då enligt förslaget (10 §) verkställighet av beslut, varigenom förklarats
att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, icke må ske förrän
beslutet vunnit laga kraft, skulle arrendatorn kunna begagna sig av fullföljdsrätten
till att kvarsitta å den arrenderade jorden även i sådana fall,
då förlängning av arrendetiden uppenbarligen ej kan ifrågakomma. Till
avhjälpande av de olägenheter, som härigenom skulle kunna uppkomma för
jordägaren, har uti 10 § stadgats, att arrendatorn är skyldig att gottgöra
jordägaren skada, som uppkommer för honom genom ändringssökandet, såväl
genom mistning av jorden som eljest. För att ändringssökandet skall
upptagas till prövning, skall arrendatorn enligt 2 stycket i förevarande §
ställa borgen av två personer, vilkas vederhäftighet i behörig ordning styrkts,
för det skadestånd, som han i enlighet med vad nyss sagts kan förpliktas
att utgiva. Genom detta stadgande torde jordägarens berättigade intresse
vara tillgodosett, och faran för att arrendatorn skall i oträngt mål fullfölja
rättegången vara väsentligen avlägsnad.

9 och 10 §§.

I dessa §§ givas regler beträffande verkställighet av skiljenämnds och
domstols beslut i tvister, som uppkomma på grund av den föreslagna lagen.
Därvid göres åtskillnad mellan å ena sidan beslut angående arrendevillko t-2099 -

rens bestämmande och å andra sidan beslut i fråga om arrendetidens förlängning.

I det förra hänseendet meddelas i 9 § en bestämmelse överensstämmande
med den, som gäller enligt lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser
mot oskälig arrendestegring. Nämndens beslut bör i dessa fall
utan olägenhet efter förordnande av överexekutor kunna verkställas med
rätt för domstol att förordna om inhibition. Domstols beslut verkställes
enligt allmänna regler.

Beträffande åter beslut i fråga om förlängning av arrendetid (10 §)
måste större varsamhet iakttagas vid verkställigheten.

Till en början kan uppenbarligen, då arrendatorn påkallat förlängning,
någon avhysning ej komma ifråga, förr än beslut föreligger, att förlängning
ej skall äga rum. Men ej heller ett beslut av detta innehåll bör, med
hänsyn till den ifrågavarande rättighetens utomordentliga betydelse för arrendatorn,
få verkställas, förrän detsamma vunnit laga kraft. Härutinnan
överensstämmer förslaget med vad som gäller beträffande utslag i mål angående
förverkande av arrenderätt. Däremot har förslaget icke upptagit
den i 2 kapitlet 40 § i lägen om nyttjanderätt domstol tillerkända befogenheten
att, när skäl därtill äro, förordna, att dess utslag må verkställas
utan hinder därav att detsamma ej äger laga kraft. Såsom vid 8 § anförts
har förslaget i annan ordning sökt förebygga de olägenheter, som
kunna uppkomma för jordägaren genom att arrendatorn fullföljer en obefogad
talan.

I likhet med vad som gäller enligt lagen den 28 juni 1918 om rätt
i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område, har arrendatorns rätt att kvarsitta utsträckts till den fardag, som
infaller näst efter det frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Då
likväl arrendatorn uppenbarligen icke bör genom fullföljd av talan kunna
tillförsäkra sig bättre rätt än den föreslagna lagen avser att bereda arrendatorer,
har hans rätt att kvarsitta för varje fall begränsats till den tidpunkt,
då arrendet, även om förlängning kommit till stånd, skolat upphöra.

För de bestämmelser i förevarande §, som avse arrendatorns ersättningsskyldighet
till jordägaren, är väsentligen redogjort vid 8 §. Här må
endast tilläggas, att arrendatorns skyldighet att utgiva ersättning till jordägaren
för mistning av jorden föreligger så snart arrendatorn på grund av 10
§ kvarsuttit å den arrenderade jorden, oavsett huruvida arrendatorns kvarsittande
möjliggjorts genom obefogade processuella åtgärder från hans sida.

Tvist om ersättningens storlek har hänvisats till skiljenämnd, utsedd

i den ordning 4 § stadgar. Har skiljenämnd tillsatts för avgörande av
de i 4 § omförmälda frågorna, föreligger naturligtvis icke något hinder,
att samma nämnd, innan den upplösts, på parts begäran avgör de ersättningsfrågor,
som då föreligga. Eljest är det nödvändigt, att ny nämnd
utses för detta ändamål.

11 §•

Beträffande denna § hänvisas till vad ovan anförts.

Hen föreslagna lagen äger tillämpning på arrenden, som upphöra efter
det lagen trätt i kraft. För att arrendatorn i de fall, då den avtalade
arrendetiden utgår inom den närmaste tiden efter lagens ikraftträdande,
skall kunna göra gällande de honom enligt lagen tillerkända rättigheterna,
bör det föreskrivas, att arrendatorn icke i något fall är pliktig att giva
sitt anspråk på förlängning av arrendetiden eller på förändring i arrendevillkoren
jordägaren till känna före viss dag, någon tid efter lagens ikraftträdande.

Innehåller, såsom stundom är fallet, ett på viss tid ingånget arrendeavtal
den bestämmelsen, att om avtalet icke uppsäges inom viss tid före
arrendetidens utgång, detsamma skall anses förlängt på viss tid, kan svårighet
uppkomma att avgöra, vilken inverkan den föreslagna lagen har på
rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn. Har arrendatorn före
utgången av den avtalade uppsägningstiden påkallat förlängning av arrendetiden
enligt förslaget men sker icke inom samma tid från någondera sidan
formlig uppsägning av arrendet, kan nämligen tvekan råda, huruvida avtalet
blivit förlängt enligt sitt innehåll eller om den av arrendatorn påkallade
legala tvångsförlängningen bör inträda. Denna fråga har förslaget, i
enlighet med vad som får antagas i regel vara arrendatorns avsikt vid
påkallandet av tvångsförlängning, löst så, att arrendatorn skall anses hava
uppsagt avtalet. Någon förlängning enligt avtalets bestämmelser kan sålunda
icke ifrågakomma.

Har arrendatorn med stöd av stadgandet i 10 § kvarsuttit å den arrenderade
jorden efter den avtalade arrendetidens utgång, bör detta uppenbarligen
icke medföra, att den för dylikt fall eljest i lag stadgade förlängningen
av arrendetid inträder. Stadgande härom har införts bland promulgationsbestäm
melserna.

Reservation

0. Olsson och N. Wohlin.

Vi reservera oss mot den i 2 § av lagförslaget intagna arealgränsen
av 25 hektar, vilken enligt vår uppfattning är för låg och bör utbytas
mot en arealgräns av 40 hektar, så att icke ett stort antal verkliga bondhemman
komma att uteslutas från den ifrågavarande lagens verkningar.

Reservation

O. Olsson.

Jag anser, att i 2 § av lagförslaget bör intagas stadgande därom, att
förlängning av arrendetid enligt 1 § icke skall äga rum, där arrendatorn,
då avtalet eljest skolat upphöra att gälla, icke innehaft fastigheten på arrende
i minst fem år; dock att arrendatorn skall äga rätt att tillgodoräkna
sig tid, under vilken fastigheten innehafts på arrende av någon, vars rätt
övergått å honom.

Reservation

C. Lindhagen.

Med anledning av kommissionens förslag till lag om förlängning av
vissa arrendeavtal får jag dels anmäla skiljaktighet mot en och annan del
av motiveringen och dels beträffande själva förslagets detaljer uttala följande
betänkligheter:

3—10.

Dessa föreskrifter överensstämma med vanliga stadganden i svensk social
lagstiftning. De synas ock efter bokstaven ganska väl motiverade med

ett rättvist avvägande så gott sig göra låter mellan rättigheter och skyldigheter.

Emellertid bygger dylik lagstiftning på ett antagande av en jämlikhet,
som i verkligheten icke alls finnes. Lagbuden bli därför oftast mera ett
skådespel i lagtexten än någonting värdefullt i tillämpningen. Någon jämlikhet
förefinnes nämligen gemenligen icke och så ej heller i förevarande fall.

Själva förslagets tillkomst härleder sig ju från den uppfattning, att det
finns eu klass arr endator er, som äro beroende, och därför måste erhålla statsmaktens
stöd. Att sedan lämna en sådan arrendator det tillämnade stödet
på det sätt, att han skall för att ernå detsamma uppträda självständigt
emot jordägaren och anlita legala utvägar såsom vore han en oberoende
samhällsmedlem, detta är, såvitt jag förstår, en motsägelse.

Dessa beroende människor på landet sakna alla förutsättningar att
kunna eller våga sig på att spela den roll, som en välvillig lagstiftning
från huvudstadens skrivbord tilläffinat dem. De flesta få kanske icke ens
kännedom om lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu
mindre någon vetskap och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror
och omöjligheter är det icke som skänkas dessa människor genom rätt eller
plikt att inom nittio dagar före arrendetidens utgång påfordra förlängning
och detta hos eu jordägare, som kanske i de flesta fall befinner sig fjärran
från platsen, att .härvid iakttaga vad som om uppsägning av arrendeavtal
är stadgat, att utse skiljeman och stå till reds med en oöverkomlig skriftväxling,
att stämma till domstol och göra det inom viss tid, att ställa
borgen för den skada, som kan tillskyndas jordägaren och göra det inom
en viss legal tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt gottgöra jordägaren
för mistning av jorden och annan skada o. s. v. För de flesta
människor i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter av alla
slag, advokater samt först och sist pengar och återigen pengar. Ilur skall
saken då ej ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare i avskilda vinklar
och vrår med de långa avstånden och den fullkomliga hjälplösheten såsom
enda perspektiv och rättesnöre.

Något annorlunda ställer sig saken måhända i de fall, att arrendatorerna
äro starkt och respektingivande organiserade. De kunna då påräkna
insiktsfull hjälp av sina organisationer och dessas förtroendemän. Under
den tillämnade lagens verkningstid kommer det emellertid med säkerhet att
inträffa, att en stor del, kanske de flesta av dem, som lagen vill vårda
sig om, komma att stå oorganiserade eller som medlemmar i svaga organisationer.

Av dessa skäl har jag inom kommissionen påyrkat, att förlängningen
skulle verka automatiskt utan att göras beroende av något tillkännagivande
från arrendatorn. Detta synes vara så mycket mindre betänkligt som de
flesta av dessa arrenden utan liotet om en ingripande lagstiftning säkerligen
skulle utan vidare förlängts. I övriga fall, där jordägaren och arrendatorn
äro ense om arrendets upphörande, hindrar lagen, som ju ej är tvingande,
icke att en skriftlig konfirmering därom äger rum.

I överensstämmelse med vad ovan sagts och föreslagits, böra de efterföljande
bestämmelserna i förslaget anpassas, och bördan av ytterligare
åtgärders vidtagande väsentligen läggas på den, som mest förmår och förstår
att bära den, nämligen jordägaren och staten.

I den mån författningen ändock måste pålägga arrendatorerna eget
initiativ och förutseende, bör staten förordna särskilda personer att på
begäran lämna dem effektivt biträde. Likaledes är det säkerligen eu viktig
angelägenhet att kännedom om författningen sprides i orterna samt
exemplar av densamma finnas lätt tillgängliga, vilket hitintills enligt min
uppfattning försummats i all social lagstiftning. Om allt detta bör lagen
helst innehålla föreskrifter, men saken kan ju i alla fall avhjälpas på enbart
administrativ väg, såvida det verkligen också sker.

11 §.

I denna del av lagen har jag ansett, att den bör utsträckas att omfatta
åtminstone alla under arv endator er till dem, som arrendera jord, tillhörig
kronan, kommun eller allmän inrättning. Som bekant är en sådan
underarrendering tyvärr mycket vanlig på kronojord. Man kan säga, att även
formellt är det här fråga om ett privat arrende. I realiteten är dessa
arrendatorers tryckta och beroende belägenhet mångenstädes en allmänt
bekant sak. Deras rätt att efter en lång besittning kanske ibland i generationer
en gång komma fram till en självständig besittning bör ej få äventyras
av att en privatperson egenmäktigt uppsäger dem från en jord, som
icke ens är hans.

Övergångsbestämmelsen.

Enligt min uppfattning och erfarenhet, exempelvis om norrlandslagstiftningen,
måste den insikten någon gång slå igenom, att en social lagstiftning
ofta måste i större eller mindre mån vara retroaktiv och ej får
uppenbart förfela sitt ändamål i avsevärda delar genom att träda i kraft

först med lagens promulgerande. Under tiden från det lagförslaget förelegat
hos regeringen och sedan går sin gång över ortsmyndigheter, lagråd
och riksdag fram till förenämnda tidpunkt lämnas utrymme för mångahanda
spekulationer att på grund av sin kännedom om lagen och dess avsikter
söka förekomma de senare. Lagen måste därför ha en viss retroaktiv verkan.
I detta fall synes eu sådan återverkande tillämpning lämpligen böra
sättas till den dag, då jordkommissionens betänkande avlämnats.

Det är så mycket angelägnare, att här även i övrigt noga överväga
lagstiftningens omedelbara framträdande som en myckenhet arrenden utgå
den 14 mars 1!)20. Arrenden, som redan nu blivit uppsagda i laga ordning,
kunna knappast omfattas av lagen, då förmodligen både jordägare
och arrendator träffat anstalter med anledning'' av uppsägningen. Detsamma
kan ock ha inträffat med arrenden, som skola utlöpa den 14 mars 1920
enligt icke blott kontraktens lydelse utan även parternas samstämmiga
önskan eller uppfattning, att så skulle ske.

Emellertid givas kontrakt, i förevarande fall sannolikt de allra flesta,
som visserligen äro ställda på viss kort tid, men i alla fall oavlåtligt fortsättas
enligt tyst överenskommelse, ibland sedan långa tider, ja generationer.
Det är stadgat, att om arrende utgår på viss dag men brukaren sitter
kvar i två månader utan att bli anmanad att avflytta, så fortfar arrendet.
Om nu detta lagförslag framföres av statsmakterna i syfte att få dess
grundsatser lagfästa vid denna riksdag, kan det på många platser inträffa,
att en eljest ej avsedd uppfordran till avflyttning kommer till stånd omedelbart
eller innan förenämnda två månaders utgång. Lagen skulle på
det sättet stjälpa en mängd människor, som den velat hjälpa. Detta får
icke gå för sig. Genom lämpliga övergångsbestämmelser, stödda av andra
utvägar, som även förefinnas, bör ett så stort missförhållande kunna undvikas.